REVISORERS BERÄTTELSE (Framställning / redogörelse 1956:SV)

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1955

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

Stockholm 1956

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
368555

Innehållsförteckning

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse .................................. 1

Justitiedepartementet

§ 1. De norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda........... 3

§ 2. Kostnader för förpassningsresor.......................... 13

Försvarsdepartementet

§ 3. Krigsmaktens indelning................................. 30

§ 4. Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten
............................................. 60

§ 5. Vissa arvoden inom försvaret............................ 84

§ 6. Arméns reserver ....................................... 87

§ 7. Viss försäljning av intendentur materiel................... 99

§ 8. Utrangering av marinen tillhöriga fartyg.................. 104

§ 9. Flygtillägg i vissa fall .................................. 109

§ 10. Garnisonssjukhuset i Karlsborg .......................... 116

Socialdepartementet

§ 11. Statsbidrag till den halvöppna barnavården............... 121

§ 12. Länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning........ 139

Kommunikationsdepartementet

§ 13. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget .......... 150

§ 14. Redovisningen av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln .. 154

§ 15. Statens bilinspektion ................................... 159

§ 16. Landshövdingarnas tjänstebostäder ...................... 169

Finansdepartementet

§ 17. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m......... 178

§ 18. Inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag
............................................... 191

§ 19. Redovisningen av inkomsterna av statens gruvegendom..... 197

§ 20. Tullverkets kustbevakning .............................. 202

§ 21. Förvaltning in. in. av vissa statliga fonder ................ 224

Ecklesiastikdepartementet

§ 22. Grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen ........ 238

§ 23. Längmanska donationsfonden ........................... 245

Jordbruksdepartementet

§ 24. Indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. .. 249

§ 25. Kontrollen av vissa torrläggningsföretag .................. 257

§ 26. Torrläggningsföretaget Keräsjoki......................... 271

§ 27. Domänverkets skogsodlingsgräns......................... 280

Handelsdepartementet

§ 28. Mät- och avmagnetiseringsstationerna .................... 292

Inrikesdepartementet

§ 29. Behovet av viss biträdeshjälp m. m. vid statens sinnessjukhus 298
§ 30. Länsadministrationen i Älvsborgs län..................... 305

Civildepartementet

§ 31. Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag .... 317

Av revisorerna avlagda besök................................... 328

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december 1955.

FRANS SEVERIN
ERNST V. STAXÄNG
OLOF NILSSON
LARS E. ANDERSSON

EDVIN JACOBSSON
GEORG BRANTING
RAGN. BERGH
GUST. SUNDELIN

A. HERMANSSON
CARL LINDBERG
AND. SUNDVIK
RUBEN SWEDBERG

! V. Arvidsson

1 Rev. berättelse ang. statsverket är 1055. I

Justitiedepartementet
§ i

De norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda

Sedan början av 1940-talet har vattenkraftens utbyggnad i vårt land
starkt forcerats. Detta har medfört, att en mycket betydande arbetsbörda
pålagts de båda nordligaste vattendomstolarna, till vilkas områden kraftutbyggnaden
främst varit lokaliserad. Domstolarnas möjligheter att bemästra
den starka tillströmningen av vattenmålen ha under en följd av år
uppmärksammats. Vissa ändringar ha sålunda företagits i vattenlagstiftningen
i syfte att påskynda handläggningen av vattenmålen, bl. a. genom
införandet av möjlighet att meddela deldom i vattenmål. Härjämte har
domstolsorganisationen varit föremål för upprepad översyn. Främst är att
märka, att Mellanbygdens vattendomstol tillkommit genom beslut åren
1945 och 1949 genom att vissa delar utbrötos ur Norrbygdens vattendomstol.

I sin år 1953 avgivna berättelse anförde emellertid revisorerna, att de
vidtagna åtgärderna icke visat sig tillräckliga för att motsvara utvecklingens
krav. En stark överbelastning förelåge sålunda vid de båda norrländska
vattendomstolarna. Olägenheterna av den bristande överensstämmelsen
mellan inkomna vattenmål samt tillgången på domstolspersonal för målens
behandling hade blivit alltmera framträdande. Genom att målens handläggning
utsträcktes över en längre tidrymd bleve åtskilligt utredningsmaterial
föråldrat och krävde förnyelse. Risken för personalbyten och därav föranlett
dubbelarbete både i domstolen och på partsidan ökade. Till följd härav
växte den sammanlagda arbetsmängd, som erfordrades för målens färdigställande.
Av ekonomiskt än större betydelse, framhöllo revisorerna vidare,
bleve olägenheterna för själva kraftutbyggnaden, främst därigenom att betydande
energimängder utebleve i de årliga tillskotten. Förluster uppstode
också genom att arbetstakten i utbyggnaden i vissa fall bestämdes icke
av vad som vore tekniskt och ekonomiskt lämpligt utan av domstolarnas
möjligheter alt medhinna handläggningen av målen.

Revisorerna, som erinrade om att från flera håll kraftigt understrukits,
att en väsentlig ökning av vattendomstolsorganisationen vore ofrånkomlig
om icke ett mycket svårbemästrat läge beträffande handläggningen av nytillkommande
vattenmål skulle inträda, förutsatte att denna fråga snarast
bleve föremål för prövning i den för anslagsfrågor gällande ordningen. Revisorerna
ville även understryka, att en förstärkning av domstolsorganisationen
icke nödvändigtvis behövde leda till en ökad belastning av budgeten.

Enligt bestämmelserna i It kap. vattenlagen utginge nämligen s. k. vattendomstolsavgifter
såsom bidrag till domstolarnas verksamhet. I samband
med ett övervägande av domstolarnas organisation borde enligt revisorernas
mening undersökas i vad mån kostnaderna för en personalförstärkning
kunde bestridas med en höjning av dessa avgifter.

Gentemot tanken på en väsentlig förstärkning av vattendomstolsorganisationen
hade, framhöllo revisorerna, med ett visst fog erinrats, att vattendomstolarna
redan hade att brottas med påtagliga rekryteringssvårigheter.
Tidigare hade revisorerna haft anledning att vidröra detta spörsmål såvitt
gällde vattenrättsingenjörerna. För det dåvarande syntes svårigheterna ha
blivit minst lika framträdande även för den rättsbildade personalens del.
Även frågan om de lönetekniska åtgärder, som erfordrades för att tillgodose
det oundgängliga behovet av domstolspersonal, borde enligt revisorernas
mening bliva föremål för utredning i ovanberörda sammanhang.
Revisorerna ville endast framhålla, att eu ökning av antalet ordinarie befattningar
syntes vara särskilt angelägen.

I proposition nr 140 till 1954 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till förstärkning av vattendomstolarnas organisation in. m. Enligt förslaget
skulle frågan om hur Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
skulle uppnå erforderlig kapacitet lösas efter flera linjer, nämligen dels
en utbyggnad av personalorganisationen, dels ordinariesättning av vissa
tjänster, dels gynnsammare ekonomiska villkor för vissa tjänstinnehavare
och dels en organisationsundersökning av den kontorsmässiga delen av
arbetet inom vattendomstolarna.

I fråga om utbyggnad av personalorganisationen innebar förslaget en
förstärkning av de båda domstolarna med tillhopa tio tjänster, varav fem
juristtjänster, en ingenjörstjänst och fyra bi trädestjänster för skriv- och
kontorsgöromål. Härtill kom visst belopp för extra skrivhjälp vid Norrbygdens
vattendomstol.

Vad angår ordinariesättning av vissa tjänster innebar förslaget att tillhopa
fem vattenrättsdomartjänster och tre vattenrättsingenjörstjänster
skulle ordinariesättas.

Beträffande de ekonomiska villkoren för tjänstinnehavare föreslog
Kungl. Maj:t, att de dåvarande båda ordinarie vattenrättsdomarna vid de
norrländska vattendomstolarna skulle erhålla avlöningsförstärkning med
ett från 3 756 kronor till 5 004 kronor för år förhöjt belopp. Övriga domare
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar skulle erhålla avlöningsförstärkning
med 3 756 kronor för år. Avlöningsförstärkningen för de
i Umeå och Östersund stationerade vattenrättsingenjörerna skulle enligt
förslaget höjas från 1 008 till 2 400 kronor för år. Vidare förordades att
vattenrättssekreterare och extra vattenrättssekreterare efter särskild prövning
av Kungl. Maj:t skulle kunna medgivas uppflyttning från Cg 30 till
Cg 32.

Statsutskottet (ull. nr 108), som iillstyrkle förslaget, förordade att riksdagen
i anslutning till revisorernas uttalande underströke angelägenheten
av att utvecklingen på förevarande område följdes med uppmärksamhet av
Kungl. Maj:t, så att förslag till ytterligare förstärkning av vattendomstolsorganisationen,
därest omständigheterna det påkallade, framdeles underställdes
riksdagen. Enligt utskottets mening syntes det icke osannolikt, att
personalorganisationen redan inom ett eller annat år kunde behöva ytterligare
förstärkas.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag.

I sin år 1953 avgivna berättelse framhöllo revisorerna, att en förstärkning
av domstolsorganisationen icke nödvändigtvis behövde leda till en
ökad belastning av budgeten, emedan en viss höjning av vattendomstolsavgifterna
kunde tänkas. Genom beslut vid 1954 års riksdag har en dylik
höjning kommit till stånd (prop. nr 198).

Jämlikt kungl. brev den 12 maj 1955 skola vid vattendomstolarna under

budgetåret 1955/56 vara anställda, förutom biträdespersonal för skriv- och
kontorsgöromål, följande befattningshavare:
	Norr-	Mellan-	öster-	Söder-	Väster-
	bygden	bygden	bygden	bygden	bygden
Vattenrättsdomare:
Ordinarie: Co 14 + 3 756 kr.1)	3	4	1	1	1
Biträdande: Ce 37 + 1 008 kr.			1	1	1
Vattenrättsingenjör: Ordinarie: Ca 37 + 1 008 kr.2)	4	4	2	2	2
Extra ordinarie: Ce 37 + 1 008 kr.2)	1	1
Vattenrättssekreterare: Cg 303)	1	1	1	1	1
D:o extra: Cg 303)	1	1			1
D:o biträdande: Cg 27	3	3	1	1
Vattenrättsamanuens: Ce 22 (regi. befordr.)	1	1	1	1	1
Anm.:

*) 1 vattenrättsdomare i lönegrad Co 14 vid envar av Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar 5 004 kronor.

2) Vattenrättsingenjör, stationerad i Umeå eller Östersund 2 400 kronor.

3) Där så prövas skäligt med hänsyn till tjänstgöringstidens längd och vederhörandes
ianspråktagande för mera kvalificerade domargöromål, äger Kungl. Maj:t efter förslag av
vattenöverdomstolen meddela beslut om uppflyttning i lönegrad av vattenrättssekreterare
och extra vattenrättssekreterare från Cg 30 till Cg 32.

Även beträffande överinstansen bil vissa förändringar genomförts. Genom
beslut av innevarande års riksdag omorganiserades vattenöverdom -

stolen så, att densamma kan arbeta på två avdelningar. Därjämte utrustades
vattenöverdomstolen med tekniska ledamöter, benämnda vattenrättsråd,
därav en vattenbyggnadstekniker och en agrikulturtekniker. Dessa tjänster,
som stått till förfogande fr. o. m. den 1 juli 1955, ha emellertid icke kunnat
besättas med ordinarie innehavare.

Trots den förstärkning av arbetskrafterna, som enligt vad ovan sagts tillförts
vattendomstolarna, har läget icke förbättrats. En bidragande orsak härtill
är svårigheten att få vissa tekniska tjänster besatta. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 13 oktober 1955 anmälde Svea hovrätt, att den fr. o. in. budgetåret
1954/55 nyinrättade befattningen såsom ordinarie vattenrättsingenjör
med sakkunskap särskilt i fråga om torrläggning av mark och med tjänstgöringen
förlagd företrädesvis till Mellanbygdens vattendomstol efter kungörelseförfarande
i juni 1954 icke lockat någon sökande. Sedan en av de
ordinarie, till Norrbygdens vattendomstol knutna vattenbyggnadstekniska
ingenjörerna avlidit, ledigförklarade vattenöverdomstolen såväl den efter
honom lediga befattningen som den obesatta agrikulturtekniska ingenjörsbefattningen
vid Mellanbygdens vattendomstol, men ingen sökande anmälde
sig.

I sin skrivelse erinrade hovrätten vidare om att i en av Sveriges civilingenjörsförbund
den 25 januari 1955 upprättad promemoria angående de
ledigförklarade ingenjörsbefattningarna samt de då föreslagna tjänsterna
såsom vattenrättsråd i vattenöverdomstolen förbundet — under åberopande
av tjänsternas otillfredsställande lönesättning — tills vidare avrått vissa
medlemmar från att söka ifrågavarande befattningar.

På anmodan av justitiedepartementet hade vattenöverdomstolen den
12 september 1955 ånyo ledigförklarat såväl de två nyinrättade befattningarna
såsom vattenrättsråd som de båda obesatta ingenjörstjänsterna
vid de norrländska vattendomstolarna, men vid ansökningstidens utgång
hade icke någon sökande anmält sig. Vidare hade en av de ordinarie vattenrättsingenjörerna
vid Mellanbygdens vattendomstol anhållit om avsked
från sin befattning fr. o. m. den 1 juni 1956. Om denna befattning inräknades,
bleve således situationen för de norrländska vattendomstolarnas
vidkommande att av sex agrikulturtekniska ingenjörsbefattningar en vore
vakant samt att av fyra byggnadstekniska ingenjörstjänster två bleve
obesatta.

Hovrätten framhöll vidare, att vattenrättsorganisationen även med full
besättning vore underbemannad. Då ytterligare förstärkningar i själva verket
vore påkallade, stode det utan vidare klart, att läget i vattendomstolarna
hotade att bliva katastrofalt, särskilt om vakanserna utsträcktes över
en längre tid. Till belysande av svårigheterna hänvisade hovrätten till vissa
av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar lämnade uppgifter. Av
dessa framgår, att den 1 september 1955 voro vid Norrbygdens vattendomstol
anhängiga bl. a. sammanlagt 17 kraftverks- och regleringsmål avse -

ende Umeälvens och Skellefteälvens nederbördsområden, dår akternas sidoantal
utgör ca 18 000. Under åren 1955—1958 beräknas ytterligare 20
dylika mål komma alt anhängiggöras. Vid Mellanbygdens vattendomstol
äro anhängiga bl. a. 68 större mål med sammanlagt omkring 244 000 aktsidor.
Situationen vore enligt hovrättens mening så mycket mera allvarlig
som en eftersläpning i målens behandling äventyrade värden av största
betydelse för hela vårt ekonomiska liv.

I samband med nämnda uppgifter angående balansen av vattenmål vid
de båda norrländska domstolarna ha vattenrättsdomarna vid dessa domstolar
anmält sin syn på vattenmålens nuvarande läge. Sålunda har numera
lagmannen N. Viklund, som tidigare var vattenrättsdomare vid Mellanbygdens
vattendomstol, anmält, att ingenjörkonflikten tordrade en omgående
lösning för att icke fullkomligt kaos i domstolsarbelet skulle uppstå.
Därutöver syntes på längre sikt erfordras ytterligare åtgärder. Vissa uppgifter,
lämnade av vattenrättsdomaren O. Lindhagen vid samma vattendomstol.
återgivas här nedan av revisorerna, enär desamma synas stämma
väl överens med det allmänna intryck av dagsläget, som revisorerna själva
erhållit vid uppmärksammandet av denna fråga, samt de tankegångar revisorerna
därvid varit inne på.

Att s. k. huvuddom meddelats i ett mål innebär otta icke nagon större
lättnad i arbetsbördan. I samtliga ovannämnda åtta mål har den slutliga
prövningen av företagets inverkan på isar och vintervägar, virkesutdrivning,
flottning och fiske uppskjutits under en försöks- eller prövotid av
lämplig längd. I de flesta av dessa mål har uppskov också meddelats beträffande
brunnar och erosion. Meningen är att de uppskjutna frågorna
skola slutligen prövas antingen efter det sakkunnigutlåtanden inkommit
eller på anmälan av part eller då vattendomstolen eljest så finner lämpligt.
Några av dessa stora och svårbedömbara frågor ha delvis redan upptagits
till behandling av vattendomstolen. Dessutom har i »huvuddomarna» meddelats
uppskov på kortare sikt i åtskilliga frågor av olika svårighetsgrad,
vilka frågor fortlöpande och jämsides med mål, som ännu ej hunnit fram
till »huvuddom», äro föremål för behandling. Några exempel må nämnas.
I målet om Kilforsens kraftverk meddelades »huvuddom» den 10/4 1953.
Uppskov på kortare sikt meddelades därvid beträffande 13 olika frågor.
I målet äro samtliga frågor rörande den torrlagda, 6,5 km långa älvfåran
nedströms intagsdammen till kraftstationen uppskjutna och för närvarande
föremål för ingenjörs- eller sakkunnigundersökning. Några ha nyligen behandlats
på sammanträde med vattendomstol. I malet om I* jällsjöälvens
korttidsreglering meddelades »huvuddom» den 1/8 1955. I domen uppskjutna
frågor kunna indelas i 19 olika grupper. Den största gruppen utgöres
av frågor som ha samband med vägförbindelserna utmed och över
älven. I målen om Storsjoutens och Borgasjöns regleringar äro verkningarna
på nedströmssträckorna ännu ej prövade.

För att förebygga missförstånd vill jag nämna, att jag med det anförda
icke på något sätt vill klandra någon befattningshavare i vattendomstolen,
förutvarande eller nuvarande. Systemet med uppskov är betingat av svårigheterna
att bedöma ett företags verkningar i förväg.

Beträffande flera av de mål, i vilka »huvuddom» meddelats, ha talrika

ansprak pa ersättning för oförutsedd skada framställts. Så är exempelvis
fallet i målen om Tåsjöns och Flåsjöns regleringar. I det förra målet ha
två omfattande deldomar rörande dylika anspråk meddelats. Likväl kvarstå
obehandlade och ha tillkommit så många anspråk att behandlingen i
vattendomstolen enbart av dem torde kunna helt sysselsätta en ingenjör
och en domare under lång tid framöver, om arbetskraft funnes tillgänglig.
I det senare malet väntas en deldom pa cirka 300 sidor kunna meddelas
innevarande höst, men många anspråk återstå obehandlade.---

Det beräknas att nytillskottet av vattenkraft behöver fördubblas på tio
år. Under samma tidrymd borde sålunda antalet domare och ingenjörer
i Norrland, där den övervägande delen av kraften utvinnes, fördubblas.
Resonemanget förutsätter att målens storlek och svårighetsgrad icke undergår
någon nämnvärd förskjutning. Så är emellertid ej fallet. Motståndet
mot sökandeparterna har kraftigt ökat. Frågor av svåröverskådlig och arbetskrävande
natur, som förr icke voro föremål för någondera partens
intresse, ha alltmer kommit i blickpunkten. Det förtjänar nämnas att frågan
om ersättning för fördyrad virkesutdrivning ännu icke i något mål,
anhängigt vid Mellanbygdens vattendomstol, varit föremål för slutlig prövning
men om några år, när pågående utredningar slutförts, skulle behöva
sysselsatta flertalet av domstolens nuvarande antal juridiska och tekniska
befattningshavare.

I fortsättningen av detta yttrande beröras de olägenheter, som kunna
tänkas förenade med en utökning av vattendomstolarnas personal med
hänsyn till ovissheten om hur atomkraften kan komma att inverka på domstolarnas
arbetsbörda. Vid eu allmän övergång til! utnyttjande av atomkraften
anses man dock böra fa räkna med eu lång period av eftersläpande
arbete för vattenmålens del. 1 yttrandet anföres slutligen:

För att råda bot på arbetsförhållandena sådana de nu äro och inom den
närmaste framtiden kunna tänkas gestalta sig är det visserligen — såsom
ovan kraftigt understrukits — nödvändigt med eu utökning av arbetskraften.
Sett på längre sikt synes det emellertid av ovan anförda skäl som om
det snarast borde tagas under övervägande, huruvida icke lösningen på
problemet borde ske i den formen att förfarandet vid vattendomstolarna
förenklades, framför allt i fråga om den detaljerade prövning av smärre
ersättningsfrågor, som för närvarande upptar eu stor del av arbetstiden.

I viss utsträckning kanske eu sådan förenkling kunde genomföras inom
den nuvarande lagstiftningens ram med en ändrad praxis. Mot eu sådan
lösning talar bl. a. de svårigheter, som skulle uppkomma för högre instans
att pröva av vattendomstolarna utdömda belopp. Fn annan lösning vore
kanske att utöka antalet agrikulturtekniska ingenjörer och ge dem befogenhet
att i viss utsträckning pröva och avgöra ersättningsfrågor. Fn tredje
lösning vore att överflytta detaljprövningen av ersättningsfrågor till annat
organ och göra vattendomstolarna till en andra och eventuellt sista instans.
Även andra lösningar kunna tänkas.

Att förhållandena utvecklat sig som de gjort kan möjligen bero på att
domstolsprövningen av frågor om ersättning för skada och intrång kopplas
in på ett så tidigt stadium, att parterna icke få tillfälle till förhandlingar
och eventuell uppgörelse, utan omedelbart komma i motsatsförhållande
till varandra. Härtill torde också de nuvarande bestämmelserna om
ersättning för rättegångskostnader i vattenmål bidraga.

Enligt min uppfattning bör frågan om en ändring av förfarandet vid
vattendomstolarna göras till föremål för utredning, därvid olika alternativ
skulle undersökas och en lösning av problemet framläggas.

Det bekymmersamma läget vid vattendomstolarna har även betonats av
Centrala driftledningen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1955
hemställt, att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte vidtaga åtgärder för förstärkningar
av vattendomstolarnas personal i ändamål att förhindra annars
ofrånkomliga, ur landets och kraftverksindustriens synpunkt högst skadliga
förseningar av vattenkraftsmålens behandling. Därvid har framhållits,
att kraftförsörjningsläget vore ytterst prekärt och att med hänsyn till den
motsedda belastningsutvecklingen kraftbalansen icke syntes komma att
förbättras under de närmaste åren, även om pågående och hittills planerade
utbyggnader skulle kunna färdigställas helt i enlighet med utbyggnadsprogrammet.
Risk för ransonering av elkraft förelåge således för såväl
instundande som därpå följande tre vintrar. Orsaken till att kraftverksindustrien
kommit i detta svåra läge vore bl. a. eftersläpningar i utbyggnadsprogrammet
på grund av investeringsbegränsningar och kreditrestriktioner
samt svårigheterna för vattendomstolarna att med nuvarande
personalresurser i tid hinna behandla de till domstolarna ingivna ansökningarna
i kraftverks- och regleringsmålen. Då tyngdpunkten för vattenkraftutbyggnaderna
vore förlagd till Norrland hade arbetsbelastningen
blivit särskilt stor inom Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.
Med nuvarande investeringssvårigheter syntes det särskilt angeläget, att
den tillgängliga arbetskraften utnyttjades så rationellt som möjligt. För
kraftverksindustrien vore det sålunda av största betydelse att ur investeringssynpunkt
och i andra avseenden genomförbara projekt ej hindrades
av brist på arbetskraft i vattendomstolarna. Särskilt olägligt framstode eu
försening, då det gällde vissa sjöregleringar, som i förhållande till den utvunna
kraftmängden erfordrade relativt litet behov av kapital och arbetskraft.
Såsom exempel på den ekonomiska betydelsen av dessa anläggningar
i nuvarande ansträngda kraflbalansläge kunde uppges, att ett års försening
av det vid domstol anhängiga målet om Storumans reglering i Umeälvens
flodområde beräknades medföra en fördyring med 16 miljoner kronor, förutom
de olägenheter som följde av ökad risk för ransonering och större
behov av import av bränsle till ångkraftverken.

Revisorernas uttalande. Vid skilda tillfällen under de senare åren ha riksdagens
revisorer funnit anledning att ägna uppmärksamhet åt de problem,
som sammanhänga med vattenkraftens utbyggnad i landet, främst de processuella
formerna för kraftens ianspråktagande samt domstolsorganisationen.
Senast i sin år 1953 avgivna berättelse konstaterade revisorerna —
med instämmande i vad som anförts från av frågan berörda myndigheter
in. fl. — att de dittills vidtagna åtgärderna för att säkerställa vattenkraft -

försörjningen icke visat sig motsvara utvecklingens krav. Främst riktade
sig uppmärksamheten härvid mot domstolsorganisationen i Norrland, vilken
— med hänsyn till att kraftutbyggnaden koncentrerats till denna
landsdel — kommit att framstå som helt otillräcklig. Det framhölls att de
förluster, som skulle uppstå om utbyggnaden anpassades efter vattendomstolarnas
dittillsvarande kapacitet, hade uppskattats till mycket betydande
belopp. På grundval av därvid föreliggande material ansågo sig revisorerna
kunna konstatera, att frågan om arbetsbördan och vattenmålens behandling
vid de norrländska domstolarna kommit i ett så kritiskt läge, att snara
och verkningsfulla åtgärder beträffande vattendomstolsorganisationen vore
påkallade, om icke en för kraftproduktionen förlustbringande stagnation
skulle inträda.

Vid 1954 ars riksdag vidtogs en icke obetydlig förstärkning av vattendomstolsorganisationen.
Ett antal nya tjänster inrättades, varjämte förbättringar
i anställnings- och avlöningsförhållanden bereddes domstolspersonalen.

Under innevarande år ha verkningarna av de sålunda vidtagna förändringarna
kunnat överblickas. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
ha emellertid förhållandena i fråga om valtenmålens läge icke förbättrats,
utan snarare torde en försämring ha inträtt. De nytillkomna
tjänsterna för den rättsbildade personalen ha visserligen kunnat tillsättas,
men den tidigare balansen av icke slutbehandlade mål vid vattendomstolarna
har ytterligare ökat, beroende på att arbetskrafterna vid domstolarna
alltjämt befunnits otillräckliga. Starkast framträda bristerna på erforderlig
domstolspersonal i fråga om vattenrättsingenjörerna. Icke mindre än fyra
dylika tjänster, därav två vid de norrländska vattendomstolarna och två
nyinrättade tjänster vid vattenöverdomstolen, ha under innevarande år
ledigförklarats utan att någon sökande anmält sig. En ytterligare vakans
på en befattning för vattenrättsingenjör väntas därjämte under år 1956.
Tillsättandet av dylika tjänster har sedan länge erbjudit svårigheter, sammanhängande
med det ringa rekryteringsunderlaget och den allmänna bristen
på kvalificerad teknisk personal. I nuvarande läge ha emellertid svårigheterna
ytterligare skärpts på grund av att de för tjänsterna fastställda
lönevillkoren icke godtagits av ifrågavarande tjänstemäns intresseorganisationer,
med påföljd att nyanställning i tjänsterna icke kommit i fråga.
Härtill kommer att den nyligen förstärkta domstolsorganisationen även
vid full besättning redan betecknas som underdimensionerad beträffande
såväl tekniker som rättsbildad personal. Behovet av en snabb förbättring
framhålles med eftertryck i samstämmiga uppgifter från domstolar och
olika partsorganisationer.

Den sålunda mycket oroande situationen, som innebär att vattendomstolarna
i Norrland icke ha möjligheter att hålla jämna steg med den oavlåtligt
stegrade takten i utbyggnaden av vår vattenkraft, framträder med

ökad skärpa genom att ett flertal stora utbyggnadsprojekt aktualiserats
tidigare än man räknat med. Så är bl. a. förhållandet med utbyggnadsplanerna
beträffande Lule älv, vilka inom en nära framtid torde komma
att tillföra Norrbygdens vattendomstol betydande arbetsuppgifter. Vidare
är att märka, att vissa tidigare ändringar i vattenlagen, vilka vidtagits under
senare år i syfte bl. a. att förenkla målens behandling vid domstolarna,
i sådant avseende icke haft enbart gynnsamma verkningar. Den ökade
möjligheten för domstolarna att meddela deldom i vattenmål har sålunda
möjliggjort att byggnads- och dämningstillstånd kunnat medgivas tidigare
än eljest varit fallet, men arbetsuppgifterna för domstolarna ha icke härigenom
lättat utan endast framflyttats till en senare tidpunkt. En mängd
frågor om ersättningar för skador och olägenheter av skilda slag skjntes
för övrigt regelmässigt på framtiden, varigenom målen kvarstå hos domstolarna
under en lång följd av år för att endast successivt kunna avvecklas.

Erfarenheterna giva vidare vid handen att de olägenheter, som parterna
ha att vidkännas till följd av vattenmålens fördröjning i vattendomstolarna,
bli alltmer framträdande. Skadelidande sakägare få vänta oskäligt länge
på ersättningarnas bestämmande, och den osäkerhet för de berörda bygderna,
som nödvändigtvis måste följa av att en kraftverksbyggnad eller
sjöreglering planeras, kan under en mycket lång tidsperiod hämma den
naturliga utvecklingen därstädes. Även sökandeparterna förorsakas olägenheter.
Uteblivna tillstånd att påbörja byggnadsarbeten i vatten eller att
genom uppdämning taga ett kraftverk eller en regleringsdamm i bruk medföra
sålunda vanligen ett oekonomiskt utnyttjande av de arbetskrafter och
de byggnadsresurser, som sättas in vid företagen, och betydande värden gå
till spillo i form av icke utnyttjad kraft. Under innevarande år ha även
förekommit exempel på att en sökandepart för att kunna fullfölja en åtgärd,
vars verkningar vattendomstolen icke hunnit att bedöma, sett sig
nödsakad att, för att få medgivande till åtgärden, utfästa särskilda tillägg
på de skadeersättningar, som sedermera komma att utdömas. Det är givet
att dylika oförmånliga uppgörelser med motparter medföra oberäknade
fördyringar av byggnadskostnaderna.

Redan vid sitt uttalande år 1953 utgingo revisorerna från att de uppkomna
fördröjningarna i vattenmålens behandling icke bottnade i förhållanden,
för vilka de enskilda befattningshavarna vid domstolarna kunde
lastas. Tvärtom hade det från olika håll vitsordats, att de arbetsprestationer
dessa befattningshavare påtoge sig ginge utöver det vanliga. Revisorerna
ifrågasätta icke annat än att detta betraktelsesätt alltjämt äger giltighet.
Såsom orsak till de tidsförluster, som uppstå vid vattendomstolarna,
har hänvisats till andra faktorer, främst till den starka forceringen i kraftutbyggnaden
och därjämte till domstolarnas begränsade arbetsresurser och
till vattenlagstiflningens konstruktion. Även sökandenas sätt alt förbereda
målen äger givetvis betydelse.

Det lärer icke tillkomma revisorerna att taga ställning till den f. n. särskilt
aktuella lönetvisten, som berör vattendomstolarnas tekniska personal:
med denna fråga torde riksdagen sedermera få taga befattning i annan
ordning. Revisorerna vilja emellertid understryka angelägenheten av att
de mest trängande personalfrågorna för vattendomstolarna snarast bringas
till en lösning.

Med hänsyn till den utveckling, som kan skönjas för framtiden, måste
det emellertid framhållas, att det icke kan anses försvarligt att i nuvarande
läge inrikta intresset endast på domstolsorganisationen och därmed sammanhängande
personalfrågor. Även om statsmakterna genom inrättande
av tjänster och beredande av särskilt gynnsamma avlöningsförhållanden
skapa förutsättningar för tillkomsten av en domstolsorganisation, som motsvarar
alla rimliga krav, iärer det likväl icke kunna helt säkerställas att
tillräckliga och kvalificerade arbetskrafter komma att stå till förfogande.
Det synes knappast sannolikt, att den inträffade eftersläpningen vid vattendomstolarna
skall kunna inhämtas och tillkommande vattenmål skola kunna
avdömas inom de tider, som ur kraftförsörjningssynpunkt betraktas
som nödvändiga och ur den berörda ortsbefolkningens synpunkt äro tillfredsställande.
Snarare synes man böra räkna med — åtminstone som en eventualitet
— att läget försämras i sådan grad, att situationen blir helt ohållbar.
Det synes därför enligt revisorernas mening angeläget att, jämsides
med nu angivna i och för sig nödvändiga åtgärder för förstärkning och
översyn av domstolsorganisationen, även andra vägar prövas med sikte på
att en hotande stagnation på vattendomstolsväsendets område skall kunna
mötas. Det torde härvid ligga nära till hands att vattenlagens regler om
byggande i vatten och om ersättning för härav uppkomna skador samt om
processen i vattenmål underkastas en mera allsidig och långtgående omprövning
än vad som skett, då man hittills sökt finna utvägar för en snabbare
behandling av vattenmålen.

Revisorerna äro icke beredda att i denna fråga framlägga annat än vissa
allmänna synpunkter. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, huruvida
den nuvarande vattenrättens regler om avvägningen mellan å ena sidan
båtnaden av företaget och å andra sidan de kostnader och skador, som
därav föranledas, vid bedömandet av tillståndsfrågan verkligen äro sakligt
betingade och leda till ett rättvisande och ur samhällsutvecklingens synpunkt
lyckligt resultat. Redan frågan om ett företags nytta torde sålunda
ofta vara så svårbedömbar, att prövningen härav ger utrymme för mycket
olika meningar; detsamma torde förhållandet vara då skadeverkningar
skola omsättas i penningvärden. Vidare må nämnas att f. n. en mängd frågor
röiande skador av skilda slag hänskjutas till bedömande av särskilda
sakkunniga, t. ex. frågor om klimatförändringar och isförhållanden, om
skador på fiske, flottning och virkesavläggning samt om erosion. Det måste
ifrågasättas, huruvida hela den mängd av detaljspörsmål som uppkommer

i ed vattenmål nödvändigtvis måste handläggas i samma ordning som gäller
för målens väsentliga huvudfrågor, såsom om byggnadens tillåtlighet
och dämningshöjden. Det ma erinras om att åtskilliga länder, vilka i likhet
med vårt land fylla en stor del av sitt kraftbehov genom utbyggande av
sina vattenkraftresurser, ha en lagstiftning på detta område, som på ett
eller annat sätt överlämnar delar av frågorna om kraftanläggningarnas tillkomst
till avgörande i administrativ ordning. Även i vårt land ha motsättningar
mellan allmänna och enskilda intressen funnit sin lösning efter
andra linjer än vattenlagens; härpå utgör expropriationslagstiftningen ett
exempel.

Frågan om de norrländska vattendomstolarnas organisation och aibetskrafter
synes alltså icke kunna betraktas såsom löst genom de förstärkningar,
som vidtogos år 1954. Åtgärder äro alltjämt erforderliga för att
bereda dessa domstolar en arbetskapacitet, som motsvarar det aktuella
och väntade behovet. Samtidigt härmed synes en utredning böra komma
till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma en mera väsentlig lättnad
i vattendomstolarnas arbetsbörda. Vid denna utredning böra gällande bestämmelser
för byggande i vatten och för processen i vattenmål ägnas särskild
uppmärksamhet.

§ 2

Kostnader för förpassningsresor

Riksdagens revisorer ha ansett sig böra göra vissa undersökningar om
de förpassningsresor, som genom fångvårdens och polisens försorg utföras
med straffade och andra och för vilka kostnaderna bestridas av å riksstaten
uppförda anslag. — Erinras må att riksdagens statsutskott i sitt
utlåtande nr 2/1955 vid behandlingen av det å andra huvudtiteln för budgetåret
1955/56 uppförda anslaget till Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport
uttalade bl. a. följande.

Såsom i motionen II: 84 anförts har förevarande anslag under senare år
ständigt ökats, utan att orsakerna härtill redovisats för riksdagen. Ehuru
utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av alt all möjlig
hushållning iakttages även då det gäller transporter som ersättas från
förevarande anslag, är utskottet icke berett all förorda motionärernas förslag
om hemställan till Ivungl. Maj:t att bestämda regler skall utfärdas för
polisens förpassningsresor, innan det närmare klarlagts vilka faktorer som
i första hand föranlett den stigande belastningen.

Utskottet utgick från alt utredning härutinnan skulle komma till stånd
utan framställning från riksdagens sida och var därför icke berett tillstyrka
motionen; riksdagen beslutade i enlighet härmed.

Revisorerna komma i det följande alt för vissa budgetår redogöra för
storleken av och belastningen å de anslag, som huvudsakligen anlitas för

detta ändamål; därefter redovisas de iakttagelser som gjorts i fråga om
ianspråktagandet av anslagen. Början göres med den under anslaget till
Fångvård samt alt er na: Omkostnader uppförda delposten Fångtransport;
denna är avsedd för kostnader för fångtransporter, som verkställas av
fångvårdsanstalternas personal, driftskostnader in. in. för bilar; hyror
m. fl. utgifter för transporthäkten, fängsel, ertappningspenningar m. m.

Genom kungl. brev 17 mars 1933 har medgivits, att vid utskrivning från
sinnessjukavdelning vid fångvården av där förvarad straffriförklarad av
fångvårdsmedel må bestridas dels kostnaderna för den utskrivnes transport
till den nya vistelseorten ävensom andra därmed förenade utgifter,
dels ock sådant understöd, som enligt 8ö § stadgan den 19 september 1929
(nr 328) angående sinnessjukvården i riket må kunna utdelas.

I kungl. brev den 15 juni 1935 föreskrevs, med tillämpning tills vidare
fr. o. m. den 1 juli 1935, att kostnaderna för sådana transporter av fångar
— vare sig mellan olika fångvårdsanstalter eller för inställelser vid domstol
eller inför domare eller inför länsstyrelse — som verkställas av fångvårdsanstaltemas
personal, skola bestridas av ifrågavarande anslagspost
till fångtransport, medan utgifterna för övriga fångtransporter skola gäldas
av förslagsanslaget till överståthållarämbetets och länsstyrelsernas
kostnader för fångtransport. I anslutning härtill föreskrevs jämväl, med
ändring av vad som var stadgat häremot stridande, att kostnaden för sådana
transporter som avses i dels kungl. brev den 16 juli 1897 angående
kostnad för transport av tredskande part eller vittne, dels kungl. brev den
24 januari 1930 angående kostnad för transport av förrymd militär, dels
ock kungl. brev den 30 maj 1930 angående kostnad för transport av från
riket avvisad eller utvisad person skall, i den mån transporten verkställts
av personal tillhörande fångvårdsanstalterna, bestridas av förevarande anslagspost
till fångtransport samt i övrigt av förslagsanslaget till överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas kostnader för fångtransport.

Storleken av denna delpost och belastningen å denna under vissa budgetår
framgå av nedanstående sammanställning.

Budgetår	Anslag	Belastning
Kronor	Kronor
1945/46	200 000	240 185
1948/49	275 000	372 243
1951/52	275 000	435 976
1952/53	400 000	546 239
1953/54	380 000	566 974
1954/55	380 000	547 670

Den övervägande delen av ifrågavarande utgifter hänför sig till fångtransporter.
Redovisningen av anslaget är emellertid icke så inordnad, att
dessa kostnader kunna särskiljas.

Den grundläggande bestämmelsen om anordnandet av fångtransport
finnes meddelad i 39 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av

frihetsstraff m. m. Det heter där, att vid transport av intagen skall såvitt
möjligt iakttagas, att han ej utsattes för obehörigas uppmärksamhet. Det
skall särskilt tillses att om han är belagd med fängsel, detta döljes under
hans dräkt. Transport å järnväg bör i regel företagas i vanlig personvagn.
Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare. Är den
intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra skada
för hans hälsa, må sådan ej äga rum utan läkares medgivande. Vad sist
sagts gäller även beträffande kvinna som är havande.

I en rundskrivelse den 22 juni 1946 har fångvårdsstyrelsen utfärdat
följande bestämmelser angående fångtransport, att gälla fr. o. m. den

1 juli 1946.

1. Transport av intagen annorledes än till sjöss skall verkställas med
järnväg eller med motorfordon. Härvid skall, med iakttagande av all
möjlig sparsamhet, det transportsätt väljas, som med hänsyn till dem
som skall förflyttas och övriga omständigheter anses lämpligast.

2 Transport å järnväg bör i regel äga rum i vanlig personvagn, därvid
om så erfordras särskild kupé av sådan vagn skall reserveras för transporten.
I sistnämnda fall skall förutanmälan göras till stationsförestandaren
å transportens utgångsstation senast dagen före transportens verkställande Därvid

bör hemställas, att sådan kupé om möjligt reserveras i den
sista personförande direkta vagnen i vederbörande tågförbindelse.

Fångvagn må ej begagnas annat än då så på grund av särskilda omständigheter
anses nödvändigt, t. ex. att den som skall transporteras är
farlig för annans säkerhet samt transporten ej lämpligen kan ske med
motorfordon.

3. Transport bör om möjligt så anordnas att de personer av samma kon
eller tillhörande samma kategori, som skola överflyttas till samma eller
närbelägna anstalter, sammanföras till en transport, därvid dock skall
iakttagas att intagens förflyttning ej avsevärt fördröjs.

4. Om intagen skall transporteras från norra till södra Sverige eller
omvänt via Stockholm, Örebro eller Göteborg, skall transporten i regel —
alltså där ej med hänsyn till transportkostnaden eller av annan anledning
annat transportförfarande beiinnes lämpligare verkställas så, att den
intagne avlämnas å fångvårdsanstalt i resp. Stockholm, Örebro eller Göteborg
för att därefter av transportförare från sistnämnda anstalt föras
vidare till bestämmelseorten.

5 Transport av kvinna skall ske under tillsyn av kvinnlig vårdare.

f>'' Anställande av särskild personal för fångtransporter utöver vad som
hittills praktiserats må icke ske utan fångvårdsstyrelsens tillstånd.

I fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 7/1952 med instruktion för tillsynspersonal
vid fångvården stadgas bl. a. följande.

Transportförare bör tillse, att han vid mottagandet av intagen, som
skall transporteras, erhåller dels förpassning, upptagande den förpassades
namn, stället dit han skall förpassas, samt föreskrift, huruvida han bor
vara med fängsel belagd, och dels förpassningen bilagd persedellista, upptagande,
jämte namnet, den intagnes ålder och utseende, brott eller orsak
till häktande samt fullständig förteckning å vederbörandes medföljande

tillhörigheter Den förpassade bör icke ha med sig mera bagage än att han
själv utan svårighet kan handha detsamma. 8 8 att han

Vid transportresa med flera transportförare böra uppgifterna fördela*
dem emellan, innan transporten avgår PPg a tordeIas

Under transporten får den intagne ‘icke lämnas ur sikte Om den för
utanför densamma”^ ,ransP°rtfii™ “PPeMHa sig omedelbart
Förtäring av pilsner eller andra alkoholhaltiga drycker får ei förekomma

?or1tdrr TSVT\ BCSÖk må SåYitt möJd8t andlikas åmJaSe där

- pitdrycker eller o serveras (restaurangvagn dock undantagen)

tilllanH?''°rtforaretbor tlllse att den förpassade under transporten icke
tillhandlar sig matvaror, tohaksvaror o d i större utsträrtninrr -rimligen erfordras under transporten. utsträckning an som

mstallelse inför domstol skall transportförare efter dom
stolsforhandhngens slut göra sig underrättad om domstolens beslut röran beshdet.

PaSSa Samt Vld återk°mSten tm anstalten meddela förman

Rymmer den förpassade, skall transportföraren omedelbart vidtaga erfor
derliga åtgärder för hans fasttagande. Underrättelse om rymningen skall
snarast meddelas polismyndigheten på den plats, där rymningen ägde rum
Sjuknar transportföraren under transport skall han omedelbart vid
ga åtgärder för underrattande av närmaste polismyndighet. Vid transport
a järnväg kan detta ske genom vederbörligt tågbefäl. P

beS*ämme‘Ser meddeIade '' a>-l>ets„rd„i„geu för

I ett cirkulär den 31 december 1951 har fångvårdsstyrelsen uttalat,
styresman bor sa ordna transporterna, att dessa om möjligt kunna

DöreT m°nt! rJmenaV det fÖr anstalten gällande tjänstgöringsschemat.

arest sa icke kan ske, ma styresmannen anställa tillfällig personal eller
lata denna fullgöra transporter å fritid

denet19ätnf ei9e42ät^rn?m fÖr ^gavarande transporter gäller kungörelsen
ko*tn\V 1912 (nr oOl med senare vidtagen ändring) angående resekostnads-
och traktamentsersättning åt förare vid fångtransport m in
Kungörelsen innebär bl. a. följande.

oVld r®S°r 1 ijänsicn av den, som enligt vederbörlig förpassning tiänstsör

»kotal tillämplig/ delar

terna allmänna resereglementet, dock med iakttagande av här nedan
angivna särskilda bestämmelser. Är sådan förare e] befattningshavare i

(numTra mSn i * h&n hanfÖras tiU rese- och traktamentsklass III F
1 numera J11 C) i samma reglemente.

övande''av” hpvn/0-1 qma atniutas aven om transportföraren för utför
fångförvar Un natt<?n llPPehåller i lokal, som disponeras

grmider I1somfSlIr^rdtl-ÖraranSP?rl &V förPassad ld^r efter enahanda
< i ’ j i • , beträffande resekostnadsersättning åt transportförare
dock med de inskränkningar, att vid färd med fartyg Avgift utXför SS
a dack eller mellandäck eller, när resa äger rum nattetid för båliSe

äfSrn •UnferidaCkUSamf att Vid färd med annat fortskaffningsmedel
'' J nVag’ fartyg> sparvag eller omnibus ersättning utgår endast för den

verkliga kostnad, utöver resekostnadsersättning till transportförare, som
denne fått vidkännas.

Användes vid fångtransporten fortskaffningsmedel, som tillhör eller
disponeras av transportföraren, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa, jämväl gottgörelse med fem öre per kilometer för
varje fånge eller häktad.

Har transportförare vid vinnande av erforderlig trygghet eller av annan
befogad anledning måst vidkännas särskild kostnad för fångtransport
eller nödgats begagna sig av dyrare färdsätt än ovan sagts, äger han
undfå ersättning för vad han styrker sig i sadant avseende ha utgivit,
och skola i reseräkningen för prövning av utgiftens behövlighet angivas
de förhållanden, som föranlett den särskilda utgiften.

I förpassning skall angivas det färdsätt, som företrädesvis bör användas,
ävensom, där så kan ske, tiden för transportens avgång. Det åligger den,
som av transportförare mottager den förpassade, att å förpassningen göra
anteckning dels angående det färdsätt, som verkligen begagnats, ävensom,
då transporten ägt rum med automobil, dennas nummer, dels ock angående
tiden för transportens ankomst samt tiden då transportföraren lämnar
anstalten.

Transportförare äger att vid transport av den förpassade, därest natthärbärge
åt denne icke kan erhållas i häkte, atnjuta ersättning för den
kostnad, som han visar sig ha haft för anskaffat härbärge, dock att sådan
ersättning icke må utgå med högre belopp för natt räknat än tre kronor,
om en fånge eller häktad medföres, samt en krona 50 öre för varje fånge
eller häktad utöver en.

Därest den förpassade icke utsändes från fångvårdsanstalt och därvid
förses med proviant från anstalten, må för hans underhåll under transporten
till transportföraren utgå ersättning med två kronor 50 öre för
dygn; länsstyrelse eller annan vederbörande myndighet dock obetaget att,
när särskilda omständigheter såsom besvärliga trafikförhållanden föreligga,
utanordna den högre ersättning, som befinnes skälig.

Vad ovan är stadgat gäller jämväl vid transportförares resor i tjänsten
utom rikets gränser, därest ej Kungl. Maj:t efter särskild framställning
annorledes förordnar.

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport

Storleken av detta å andra huvudtiteln uppförda anslag och belastningen
å detta under vissa budgetår framgå av nedanstående samman -

	Anslag	Belastning
Budgetär	Kronor	Kronor
1945/46	200 000	298 171
1948/49	250 000	277 266
1951/52	250 000	291 053
1952/53	250 000	379 896
1953/54	275 000	404 499
1954/55	350 000	443 348

Beträffande användningen av detta anslag gälla utöver vad ovan sagts
följande bestämmelser.

2 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1955. I

Enligt kungörelsen den 10 december 1937 (nr 939) angående transport
av den som dömts till ungdomsfängelse skall kostnaderna enligt denna
kungörelse belasta ifrågavarande anslag; i övrigt gäller den förut omnämnda
kungörelsen den 19 juni 1942 angående resekostnads- eller traktamentsersättning
åt förare vid fångtransport m. m. samt kungörelsen den
4 juni 1954 (nr 406) med särskilda bestämmelser angående resekostnadsersättning
och traktamente till viss polispersonal.

I kungl. brev den 10 juli 1942 har förordnats följande.

Vid resa för transport inom eller utom riket av avvisad, utvisad eller
förpassad utlänning äger vederbörande förrättningsman, därest han ej
tillhör fångvårdsanstalternas personal, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet
för resor inom riket, dock att vid sådan resa utom riket överstigande
en timma

a) länsstyrelse, där särskilda skäl därtill föreligga, äger förordna, att
förrättningsmannen vid färd med fartyg från svensk kustort till utländsk
hamn må färdas i högre reseklass än den, vartill han annars skulle vara
berättigad;

b) förrättningsmannen äger från och med den tidpunkt, han lämnar
svensk gränsstation eller kustort, till dess han åter dit inkommer, åtnjuta
en med en traktamentsklass förhöjd traktamentsersättning.

Ersättning för resekostnad för transport av utlänning, som ovan sägs,
eller av utlänning, som må uppehålla sig allenast å viss ort eller inom
visst område i riket, utgår med belopp, som länsstyrelsen bestämmer.

Vid resa som varar längre tid än sex timmar, utgår ersättning för de
verkliga traktamentskostnaderna för utlänningen, dock högst fem kronor
för dygn.

Å elfte huvudtiteln finnes uppfört ett anslag till Tillfälligt omhändertagande
av alkoholister m. m. Storleken av detta anslag och belastningen
å detta under vissa budgetår framgå av nedanstående sammanställning.

Budgetår	Anslag	Belastning
Kronor	Kronor
1945/46	100 000	143 101
1948/49	140 000	247 646
1951/52	240 000	272 102
1952/53	260 000	339 402
1953/54	280 000	346 878
1954/55	325 000	336 331

Beträffande användningen av detta anslag gällde under den tid revisorernas
undersökning avser bestämmelserna i kungörelsen den 27 maj
1932 (nr 221) med däri senare vidtagna ändringar om bestridande med
statsmedel av vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
m. in. Det ålåg sålunda länsstyrelse att bestrida kostnaderna för
bl. a.

a) omhändertagande eller vård, som omförmäldes i 17 § andra stycket,
20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket i alkoholistlagen, dock

med undantag för omhändertagande och vård å allmän alkoholistanstalt
eller å enskild alkoholistanstalt, som åtnjöt statsbidrag till driftkostnaderna; b)

inställande å allmän alkoholistanstalt enligt 29 § första och andra
styckena i nämnda lag;

c) handräckning, som enligt 30 eller 49 § i samma lag lämnades av
polismyndighet;

d) hämtning, som avses i 18 § fjärde stycket samt i 21 § andra och
tredje styckena i lagen.

Där någon i fall, som avsågs under a)—c) ovan blivit genom länsstyrelses
eller polismyndighets försorg inställd å alkoholistanstalt, skulle kostnaderna
härför beräknas till 1) den verkliga resekostnaden för den vårdbehövande
eller vårdade ävensom den verkliga kostnaden för resa fram
och åter för erforderligt antal vårdare, dock att resekostnad högst finge
beräknas till belopp motsvarande resekostnadsersättning enligt reseklass
III i allmänna resereglementet; 2) traktamentsersättning dels för den
vårdbehövande eller vårdade, därest resan tagit i anspråk längre tid än
sex timmar men högst fem kronor för dygn, dels beträffande resa fram
och åter för erforderligt antal vårdare med högst ett belopp, motsvarande
traktamentsersättning enligt traktamentsklass D (numera C) i allmänna
resereglementet.

Anmärkas må att inställande enligt 29 § första och andra styckena alkoholistlagen
avsåg personer, som voro farliga för annans personliga säkerhet
eller eget liv eller fört ett kringflackande liv eller som begått brottslig
gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående
icke fällts till ansvar, samt att nämnda kungörelse sedan den 1 oktober
1955 ersatts med en ny med i huvudsak motsvarande bestämmelser.

Å elfte huvudtiteln finnes vidare uppfört ett anslag till Vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet m. m. Storleken av detta anslag och
belastningen å detta under vissa budgetår framgå av nedanstående sam -

manställning.

	Anslag	Belastning
Budgetår	Kronor	Kronor
1945/46	900 000	1 192 394
1948/49	1 000 000	1 610 474
1951/52	1 800 000	2 958 387
1952/53	3 000 000	3 441 341
1953/54	3 500 000	3 957 694
1954/55	4 700 000	4 724 856

Detta anslag är avsett för flera olika ändamål, och från detta bestridas
bl. a. ersättningar enligt 5 § kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 463) angående
vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
m. m. Ersättning skall 1>I. a. utgå, såvida icke annat är särskilt stadgat,
därest polisman i polisdistrikt som helt eller delvis består av landskommun
företagit resa i tjänsten eller polisman i annat distrikt på grund av stadgande
i 7 § 1 mom. lagen om polisväsendet i riket tjänstgjort utom distriktet
eller företagit resa utom distriktet för att verkställa handräckning jämlikt

lagen om fattigvården eller barnavårdslagen. Sistnämnda transporter kunna
avse dels inställelser till arbetshem av ovilliga familjeförsörjare eller
andra, som brustit i underhållsplikt mot sina barn, dels ock förpassning
av barn och ungdom till barnavårdsnämnd eller skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården. De flesta av ifrågavarande resor avse barn och
ungdom. Vid dylika transporter till t. ex. ungdomsvårdsskolor rekommenderar
socialstyrelsen, att i första hand föräldrar eller andra anhöriga
medfölja, i andra hand tjänsteman i eller ledamot av barnavårdsnämnden
och först i tredje hand polisman. I de båda första fallen bekostar barnavårdsnämnden
transporten. I sistnämnda fall sker transporten jämlikt
77 § barnavårdslagen, varigenom ersättningen bestrides från detta anslag.
Att anhöriga, barnavårdstjänsteman eller ledamöter i barnavårdsnämnd
medfölja har det dubbla syftet att vara mera humant och samtidigt skapa
eu värdefull kontakt mellan ungdomsvårdsskolan och elevens anhöriga
eller den omhändertagande barnavårdsnämnden.

Anmärkas må alt kostnaderna för de förpassningsresor, som belasta
ifrågavarande anslag, för överståthållarämbetets del under sistförflutna
budgetår uppgingo till 68 000 kronor. De sammanlagda utgifterna för
ifrågavarande ändamål för riket i dess helhet kunna av bokföringstekniska
skäl icke utan ett betydande arbete redovisas.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas att Kungl. Maj:t genom
beslut den 19 oktober 1934 med senare ändringar bemyndigat medicinalstyrelsen
att ställa nödiga medel till förfogande för direktionerna för
statens sinnessjukhus för att bereda polismyndighet i stad och i köping,
som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig
polispersonal, ersättning för de kostnader, som föranledas av handräckning
för intagning å statens sinnessjukhus — i fall, som avses
i 43 § tredje stycket, 44 § andra stycket, 46 § och 47 § 3 mom. tredje
stycket sinnesssjuklagen — av person, som antingen är för brott tilltalad
eller på grund av sin sinnesbeskaffenhet är förklarad från ansvar för
brott fri eller är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete,
allt såframt han vistas å fri fot. Vad sålunda är stadgat gäller ock,
då polismyndighet, som nyss nämnts, jämlikt 52 § sinnessjuklagen till
statens sinnessjukhus återfört patient, som avvikit därifrån, eller patient,
som på försök utskrivits från statens sinnessjukhus och vilken underlåtit
att på anmaning åter där inställa sig eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, utan föregående anmaning dit återföres. Ifrågavarande
kostnader bestridas från den i omkostnadsstaten för statens sinnessjukhus
uppförda delposten till automobiler och transporter, för budgetåret 1954/55
upptagen med 425 000 kronor; anmärkas må att ifrågavarande kostnader
torde utgöra en mycket ringa del av belastningen å denna delpost.

Såsom framgår av det föregående skola förpassningsresor utföras bl. a.
i enlighet med bestämmelserna i allmänna resereglementet. I 4 § regle -

mentet förutsiittes, att tjänsteresor och förrättningar planläggas och genomföras
på det sätt, som är lämpligast med hänsyn till deras ändamål,
uppkommande rese- och traktamentskostnader samt andra omständigheter.
Det ankommer på vederbörande myndigheter att tillse, att så sker.
Till en ändamålsenlig planläggning hör bl. a., att till förrättningen icke
beordras någon av högre tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt
fordrar, att tjänsteresor och förrättningar samordnas med hänsyn såväl
till syftet med förrättningarna som till angelägenheten av att statsverkets
kostnader såvitt möjligt begränsas, att lämpliga färdmedel och lämpligt sätt
för bagagetransport begagnas, att tur och retur-biljett kommer till användning,
om det på förhand kan beräknas, att detta låter sig göra, samt
att möjligheter till samåkning utnyttjas, om resekostnaden därigenom
kan minskas.

Utöver vad som framgår av vad ovan anförts torde några generella
föreskrifter om sättet för utförande av förpassningarna icke ha meddelats.
På vissa håll torde dock polischeferna ha utfärdat lokala föreskrifter.

Polisledningen i Stockholm — vilken, såvitt revisorerna ha sig bekant,
icke har meddelat några bestämmelser i ämnet synes enligt praxis
beordra två förrättningsmän vid utförandet av följande transporter, nämligen 1)

sinnessjuk person;

2) person, som av vederbörande vid kriminalavdelningen anses bli särskilt
besvärlig på grund av vägran att följa med, benägenhet för våld
eller försök att rymma;

3) person, som av personal vid ordonnansavdelningen är känd för tendenser
enligt punkt 2;

4) person, som under transporten skall bevakas under längre tid (i
allmänhet mer än åtta timmar);

5) person, som kan antagas under transport med buss, tåg eller båt
komma att sammanträffa med andra, som kunna ha intresse av att
försvåra eller omöjliggöra förpassningen; samt

6) person, som enligt order eller .särskild begäran från kriminalavdelningen
skall åtföljas av två förrättningsmän.

I syfte att få belyst hur förpassningsresorna planläggas har räkenskapsmaterial
för budgetåret 1954/55 genomgåi Is från fångvårdsanstalterna i
Malmö och Göteborg (stickprov) samt från överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län.

Till belysande av planläggningen av förpassningarna lämnas i tabell 1
uppgifter om de resor som granskats i fråga om fördelningen av resorna
efter antalet förrättningsmän.

Beträffande de iakttagelser som gjorts i fråga om transporterna vid
nämnda fångvårdsanstalter må nämnas följande. 1 del under a) redovisade
antalet resor har förekommit samåkning mellan två förpassningar i ett

Tabell 1

	Fångvårds- anstalter	Stockholms stad	Älvsborgs län	Västernorr-lands län
a) En förrättningsman för en för-passad ......................	154	122	163	50
b) Två förrättningsmän för en för-passad......................	23	849	136	147
c) Tre förrättningsmän för en för-passad...................	3	12	1
d) Tre eller flera förrättningsmän för två eller flera förpassade .....	1	75	1	3
e) En förrättningsman för två för-passade eller två förrättnings-män för tre förpassade........	25	2	10	2
f) Resor utan bevakning .........	5	139	6	18
Summa	211	1 199	317	220

relativt stort antal fall. Två förrätlningsmän ha således ofta beordrats
att verkställa förpassning av två fångar samtidigt. Biltransporter med en
av förråttningsmännen som förare ha ej varit ovanliga. Ersättning till
förrättningsmännen har härvid i allmänhet beräknats efter billigaste
färdsätt. I de fall flera än en förrättningsman beordrats för en förpassad
eller transport med förrättningsman tillhörigt fordon förekommit och
ersättning beräknats i enlighet med bestämmelserna för sådant färdsätt,
ha som regel anteckningar gjorts å förpassningsbesluten om anledningen
härtill. I förpassningsorder har nästan undantagslöst angivits, förutom
dag för förpassnings utförande, klockslag för transports påbörjande.
Resorna synas ha planlagts i sträng överensstämmelse med bestämmelserna
i 4 § allmänna resereglementet.

Kostnaderna för poliskammarens i Stockholm transporter ha under
ifragavarande budgetar uppgått till 194 000 kronor, varav fångtransporter
92 000 kronor, transporter enligt alkoholistlagen 34 000 kronor och handräckning
enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna 68 000 kronor. Enligt
uppgift från direktionen för Stockholms stads rätts- och polisväsen ha
under samma tid av kommunala medel, förutom avlöningar, till förrättningsmännen
utbetalats omkring 32 000 kronor såsom övertidsersättningar
i samband med förpassningsresor. Motsvarande tal för budgetåret 1952/53
voro respektive 163 000 kronor, 67 000 kronor, 40 000 kronor, 56 000 kronor
och 31 100 kronor. Anledningen till kostnadsstegringen synes vara
större antal resor, ökade biljettpriser å järnvägarna (drygt 10 procent 1952)
och högre traktamenten (ökning från 17 till 21 kronor för dygn fr. o. m.
den 1 juni 1951 och till 27 kronor för dygn fr. o. m. den 1 januari 1953).
Det ökade antalet resor utgöres till en del av sådana till polismyndigheter
i städer utförda förpassningar, som tidigare bekostades av kommunala me -

del. Genom två utslag av kammarrätten den 25 april 1950 har emellertid
fastslagits, att ifrågavarande städer kunna erhålla ersättning av statsmedel
för förpassningar, vilka verkställts på begäran av undersökningsledare eller
åklagare, som meddelat beslut om anhållande. Något mer än 50 av de
transporter som utförts av poliskammaren i Stockholm under budgetåret
1954/55 utgöra sådana förpassningar, som enligt tidigare praxis skulle ha
bekostats av kommunala medel.

Kostnaderna för fångtransporter respektive handräckningar enligt alkoholistlagen
voro under budgetåret 1954/55 i Älvsborgs län 38 600 respektive
15 800 kronor. Motsvarande tal för Västernorrlands län voro 27 300
respektive 20 300 kronor.

De förpassningsresor, som utförts av polispersonal från Stockholm, ha
endast i undantagsfall verkställts med anlitande av bil i stället för järnväg
och buss. Inom Älvsborgs och Västernorrlands län däremot ha bilar, och
då i allmänhet privata bilar tillhörande förrättningsmännen, kommit till
användning i stor utsträckning. Det är emellertid att märka, att ersättning
till förrättningsmännen regelmässigt beräknats efter billigaste färdsätt,
d. v. s. som om resorna utförts med anlitande av järnvägs- och bussförbiudelser.
Inom Älvsborgs län har ersättning utgått för bilresor efter bestämmelserna
för detta färdsätt i ett antal fall, då transporterad person enligt
anteckning å handlingarna bedömts vara svårhanterlig. Anmärkas må vidare,
att särskild bilförare, såvitt uppmärksammats, icke beordrats, utan
bilarna ha förts av en av två eller flera förrättningsmän. Stundom — inom
vissa polisdistrikt av Älvsborgs län ofta — har en förrättningsman-bilförare
ensam utfört förpassning.

Av de transporter från Stockholm, som utförts med en förrättningsmän,
avser större delen transporter enligt alkoholistlagen. Fångtransporter och
transporter av barn och ungdom till ungdomsvårdsskolor ha där regelmässigt
utförts av flera förrättningsmän. Vid förpassning av två eller tre personer
samtidigt ha ibland fyra respektive sex förrättningsmän beordrats.
Från Borås däremot äro transporter av två eller tre yrkesskoleelever med
en respektive två förrättningsmän ej ovanliga. Vid ett tillfälle ha sålunda
sex yrkesskoleelever transporterats av fyra förrättningsmän från Borås till
Norrköping. Vid ett annat tillfälle ha tre personer, som misstänkts för
brott i Stockholm, förpassats av två polismän från Borås till Stockholm.
Medan transport av kvinnlig yrkesskoleelev i vissa polisdistrikt alltid har
utförts av minst en manlig förrättningsmän och en polissyster, ha sådana
transporter från några polisdistrikt inom Älvsborgs län, bl. a. Borås, utförts
av enbart en polissyster. Tre yrkesskoleelever ha transporterats den
långa vägen från Lerum till Johannisbergs yrkesskola i Kalix med tre förrättningsmän,
något som icke synes förekomma i Stockholm. Exempel på
billiga transporter av Stockholms polis finnas dock. Vid elt tillfälle beordrades
en kriminalassistent från Stockholm alt hämta en stulen polisbd,

som anträffats i Tranås. Han återkom till Stockholm med bilen och hade
vid återkomsten jämväl de tre ynglingar, som stulit densamma, med sig.
Som biträde vid transporten hade han erhållit en poliskonstapel från Tranås.
— Som exempel från Västernorrlands län kan nämnas, att två förrättningsmän
ha transporterat en pensionär från Sundsvall till Åsbro-hemmet
invid Hallsberg. Några särskilda omständigheter, som föranlett behov av
mer än en förrättningsman i detta fall, ha icke angivits i reseräkningen.

Vad angår val av tidpunkt för avresa har kunnat konstateras att flertalet
resor från Stockholm påbörjats på eftermiddagstid eller kvällstid och
avslutats under kvällstid, nattetid eller påföljande dag. Traktamentskostnaderna
ha därigenom blivit större än om resorna påbörjats tidigare på
dagen eller uppskjutits till påföljande dags morgon. Samma förhållande
har i nagra fall uppmärksammats inom Älvsborgs län. Sålunda ha resorna
från Stockholm till alkoholistanstalterna å Svartsjö och Venngarn som regel
förlagts till kvällstid, varvid traktamente för halv dag uppkommit. Vid
förläggande av dessa resor till tid mellan kl. 6 och kl. 19 uppkommer icke
traktamentskostnad, enär mer än sex timmar i så fall erfordras för rätt
till traktamente; förrättningarna genomföras på tre till fem timmar. Resorna
från Stockholm till Sundbo yrkesskola invid Fagersta och Långmora
arbetshem, Långshyttan, ha vanligen påbörjats omkring kl. 17, ibland strax
fore kl. 16 ena dagen och avslutats påföljande dag, ej sällan efter kl. 14.
Härvid har uppkommit traktamente för en å en och en halv dag eller till
och med för två hela dagar och en natt. Möjligheter finnas att påbörja
dessa resor på morgonen eller mitt på dagen och avsluta desamma på eftermiddagen
eller kvällen samma dag. Här angivna exempel för Stockholm
ha framdragits, därför att en stor del av stockholmspolisens resor avse förpassningar
till nämnda anstalter.

Omnämnas må att överståthållarämbetet sökt nedbringa ifrågavarande
kostnader genom att framställa anmärkningar mot poliskammarens förskottutbetalningar
och verkställa erforderliga avdrag vid ersättning för
reseräkningarna samt genom att under hand uppmana vederbörande polisbefäl
och kamerala tjänstemän inom poliskammaren att verka för en
sparsammare ordning. Överståthållaren har även i juli 1954 skriftligen anmodat
polismästaren att vidtaga erforderliga åtgärder till förpassningskostnadernas
nedbringande samt tillika hemställt att, innan föreskrifter och
anvisningar fastställdes, samråd måtte äga rum med överståthållaren. Något
förslag till dylika föreskrifter och anvisningar lärer dock ännu ej ha
framlagts.

Beträffande Älvsborgs län ha t. ex. två förpassningar med bil från Alingsås
till Malmö kostnadsberäknats efter resor med järnväg från Alingsås ena
dagen kl. 14.34 och återkomst påföljande dag kl. 14.31 med ty åtföljande
traktamente till varje förrättningsman för två dagar och en natt. Traktamente
hade emellertid kunnat beräknas, som om resorna påbörjats med

tåg från Alingsås antingen kl. 6.54 eller kl. 10.52 och med återkomst samma
dag kl. 23.21. En tjänsteresa avseende transport med vederbörande förrättningsman
tillhörig bil från Svaneholm till Långanäs yrkesskola har påbörjats
kl. 15 på dagen och avslutats kl. 1.20 påföljande natt. Såväl dag- som
nattraktamente har utbetalats. Om resan kunnat påbörjas och avslutas 20
minuter tidigare eller uppskjutas till påföljande dag, hade endast ett dagtraktamente
kommit i fråga. I intet av här angivna exempel har förpassning
gällt person, som skulle inställas till fängelse för undergående av
tidsbestämt straff.

Genom att resorna förlagts till kvällstid och nattid ha betydande belopp
jämväl utbetalats såsom övertidsersättningar av allmänna kommunala me*
del. Storleken av dessa belopp har i allmänhet icke framgått av de genomgångna
räkenskaperna. Ett exempel kan emellertid anföras. För en resa
lördagen den 19—söndagen den 20 februari 1955 från Ulricehamn till
Stockholm med en för brott misstänkt person har debiterats ett belopp av
190 kronor i enbart övertidsersättning (19 timmar kvalificerad övertid).

I tabellerna 2—4 redovisas efter grunder, som framgå av dessa, de förpassningsresor
under budgetåret 1954/55, för vilka kostnaderna bestridits
av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands
län samt fångvårdsanstalterna i Göteborg och Malmö.

Tabell 2

Antalet av överståthållarämbetet betalda förpassningsresor under budgetåret 1954/55

		1			2			3		Summa summarum
	kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa
a	14	12	26	57	13	70	14	12	26	85	37	122
b	132	195	327	223	51	274	85	163	248	440	409	849
c	—	5	5	1	—	1	2	4	6	3	9	12
d	9	10	19	18	5	23	17	16	33	44	31	75
e	—	2	2	—	—	—	—	—	—	—	2	2
f	23	116	139	—	—	—	—	—	—	23	116	139
Summa
summarum	178	340	518	299	69	368	118	195	313	595	604	1 199

1 Fångtransporter.

2 Transporter enligt alkoholistlagen.

3 Handräckning enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.

a En förrättningsman för en förpassad,
b Två förrättningsman » » »

c Tre » » » »

d Tre eller flera förrättningsman för två eller flera förpassade.

e En förrättningsman för två förpassade eller två förrättningsmän för tre förpassade,
f Resor utan bevakning.

Kort resa = Mindre än 200 km.

Lång resa = 200 km eller längre.

er i»

Tabell 3

Antalet granskade förpassningsresor, Älvsborgs län och vissa fångvårdsanstalter, under

budgetåret 1954/55

	Älvsborgs län	F ångvårdsanstalter
	kort resa	lång resa	summa	kort resa	lång resa	summa
a	101	62	163	86	68	154
b	67	69	136	12	11	23
C	—	1	1	—	3	3
d	—	1	1	—	1	1
e	6	4	10	20	5	25
f	5	1	6	4	1	5
Summa	179	138	317	122	89	211

a En förrättningsman för en förpassad,
b Två förrättningsman » » »

c Tre » » » »

d Tre eller flera förrättningsman för två eller flera förpassade.

e En förrättningsman för två förpassade eller två förrättningsmän för tre förpassade,
f Resor utan bevakning.

Kort resa = Mindre än 200 km.

Lång resa = 200 km eller längre.

Tabell 4

Antalet granskade förpassningsresor, Västernorrlands län, under budgetåret 1954/55

	i	2	3	Summa summarum
kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa	kort resa	lång resa	sa
a	24	17	41	_	3	3	2	4	6	26	24	50
b	51	49	100	—	27	27	4	16	20	55	92	147
d	—	3	3	_	_	_	_	_			3	3
e	1	1	2	—	—	—	_	_	_	1	1	2
f	4	13	17	-	1	1	—	—	—	4	14	18
Summa
summarum	80	83	163	—	31	31	6	20	26	86	134	220

1 Fångtransporter.

2 Transporter enligt alkoholistlagen.

3 Handräckning enligt fattigvårds-, barnavårds- och sinnessjuklagarna.

En förrättningsman för en förpassad.

Två förrättningsmän » » »

c Tre » » » »

d Tre eller flera förrättningsmän för två eller flera förpassade.

e En förrättningsman för två förpassade eller två förrättningsmän för tre förpassade,
f Resor utan bevakning.

Kort resa = Mindre än 200 km.

Lång resa = 200 km eller längre.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
ha statsverkets kostnader för förpassningar, transporter av fångar, vissa
alkoholister m. fl., i stort sett visat en kraftigt stigande tendens under en
följd av år. Oaktat de för ifrågavarande ändamål avsedda anslagen vid
flera tillfällen höjts, ha desamma kommit att överskridas med betydande
belopp. Revisorerna ha därför ansett det vara påkallat att söka klarlägga
orsakerna till angivna utveckling för att därigenom om möjligt kunna föreslå
åtgärder, ägnade att förebygga en fortsatt utgiftsökning. En särskild
anledning härtill ha revisorerna funnit i statsutskottets inledningsvis omnämnda
utlåtande till 1955 års riksdag.

Kostnadsstegringen är otvivelaktigt till en del beroende av faktorer, som
vederbörande myndigheter icke kunna påverka: det ökade antalet intagna
på fångvårdsanstalterna har sålunda nödvändiggjort stegrat antal resor;
för vissa resor, som tidigare vederbörande kommuner haft att betala, ansvarar
numera statsverket; vidare har priset på bl. a. järnvägsbiljetterna
samt traktamentena stigit i flera omgångar. Avgörande för anslagsbelastningen
är dock icke uteslutande antalet personer, som skola förpassas. De
myndigheter, som ha att besluta härom, kunna nämligen genom en lämplig
planläggning av resorna i väsentlig mån påverka utgifterna. Beträffande
denna kunna erinringar huvudsakligen i två avseenden riktas mot vissa
av de polisdistrikt, vilkas förpassningar varit föremål för revisorernas
granskning, nämligen i fråga om det antal förrättningsmän, som utfört
transporterna, samt om valet av lidpunkt för anträdandet av resa. Vad
angår det förstnämnda spörsmålet vill det förefalla revisorerna, som om
de resor, vilka företagas efter beslut av poliskammaren i Stockholm, icke
planeras med tillräcklig omsorg. Frågan om antalet transportförare synes
bli avgjord ulan att omständigheterna i de särskilda fallen tillräckligt beaktas.
Kommissarien vid ordonnansavdelningen, vars personal torde utföra
de flesta förpassningarna från Stockholm, har emellertid till överståthållarämbelet
förklarat, att eu bättre ordning härutinnan icke kan åstadkommas,
förrän ytterligare befäl ställes till avdelningens förfogande.

Inom Västernorrlands län har övervägande antalet förpassningar utförts
av två eller flera transportförare, medan inom Älvsborgs län de flesta
transporterna gått med endast en polisman eller polissyster. Från Borås
stad har mer än en förrättningsmän endast undantagsvis beordrats. 1 fråga
om transporter av utlänningar ur riket med båt ha dessa i nagra fall skett
utan bevakning, men flertalet resor både från Stockholm och exempelvis
Sundsvall har ägt rum under bevakning av två personer.

Planläggningen av transporterna inom fångvården synes, såvitt framgår
av del granskade räkenskapsmaterialet, i allt väsentligt ske under iakttagande
av sparsamhet. Visserligen kan det antagas, att fångvårdsanstalternas
personal ofta har större kunskap om fångklientelets individuella karaktärsegenskaper
in. in. än vad polispersonalen har och därför bär större

möjlighet att bedöma behovet av antalet förrättningsmän. Men den markanta
skillnad som i många fall iakttagits mellan, å ena sidan, fångvårdens
och, å andra, polisens förpassningar — 73 procent av samtliga resor ha
inom fångvården utförts med en förare, motsvarande tal äro för Stockholms
stad. Älvsborgs respektive Västernorrlands län, 10, 51 respektive
23 — gör det motiverat antaga, att vissa polisdistrikt i långt större utsträckning
än vad fallet f. n. är skulle kunna utföra förpassningar med endast
en förrättningsmän. Härför talar även det förhållandet, att man inom vissa
distrikt av ett län kan iakttaga en mera restriktiv praxis i förevarande avseenden
än inom andra delar av länet.

\ ad härefter angår valet av7 tidpunkt för avresa ha revisorerna kunnat
konstatera, att flertalet resor från Stockholm synas ha påbörjats på eftermiddags-
eller kvällstid och avslutats under kvällstid, nattid eller påföljande
dag, varigenom kostnaderna för traktamenten blivit avsevärt större
än om resorna tagit sin början tidigare på dagen eller uppskjutits till påföljande
dag. Samma iakttagelser ha gjorts även i fråga om vissa resor
inom Älvsborgs län. Även om detta förfarande i varje fall för Stockholms
vidkommande till viss del torde få tillskrivas bristen på polispersonal,
kunna erinringar riktas häremot. Då fråga icke är om inställelse till tidsbestämt
straff, synas nämligen vissa resor utan olägenhet ha kunnat uppskjutas
till påföljande dag. — Framhållas må att även i fråga om valet av
tidpunkt för anträdandet av förpassningsresorna torde i stort sett icke någon
anledning till erinran mot fångvården förefinnas.

Den av revisorerna utförda granskningen har knappast kunnat belysa,
huruvida flera förpassningar, där detla varit lämpligt och möjligt, utförts
samtidigt. Revisorerna förutsätta emellertid att så sker.

Då det gäller att för framtiden få till stånd en bättre ordning i förevarande
avseenden, ha revisorerna övervägt att föreslå utfärdandet av en
särskild författning i fråga om förpassningsresor. Revisorerna ha emellertid
därvid kommit till den uppfattningen, att eu dylik författning, med
hänsyn till att förutsättningarna för transporterna äro mycket skiftande,
skulle få hållas i så allmänna ordalag, att den knappast skulle vara till
mera vägledning än de anvisningar, som redan finnas i ämnet, bl. a. i allmänna
resereglementet. Där förutsättes sålunda — under 4 § — att tjänsteresor
och förrättningar planläggas och genomföras på det sätt, som är
lämpligast med hänsyn till deras ändamål, uppkommande rese- och traktamentskostnader
samt andra omständigheter. Det ankommer på vederbörande
myndigheter att tillse, att sa sker. Rätt tillämpade synas resereglementet
bestämmelser vara till fyllest. Färdsätt och antal förrättningsmän
böra sålunda prövas från fall till fall under beaktande av bl. a. den transporterades
ålder, sinnesbeskaffenhet, tidigare vandel och i förekommande
fall arten av det brott, för vilket han är misstänkt eller straffad, transportsträckans
längd, den tid som kan åtgå för transporten in. m. Fn lång

transport synes emellertid i och för sig icke behöva betyda, att två eller
flera förrättningsmän skola anlitas. Resor som företagas med t. ex. snälltag
på längre sträckor torde i vissa fall kunna planeras sa, att själva resan
sker med endast en förrättningsmän men att bevakningen förstärkes vid
avrese- och ankomststationer; motsvarande torde böra gälla i fråga om
transporter med båt till utlandet. Även om vissa önskemal om antalet förrättningsmän
framförts från rederihåll, vill det synas, som om det oftare
än vad nu sker utan olägenhet skulle vara möjligt att låta den förpassade
under sjöresan färdas utan bevakning eller med endast en transportförare,
särskilt som reserverad hytt torde stå till förfogande för varje sådan förpassning.

Det förtjänar att i detta sammanhang erinras, att straff i allt större utsträckning
avtjänas på öppna anstalter samt att till frihetsstraff dömda
personer, som icke äro häktade, föreläggas att själva inställa sig å anstalt.
Mot bakgrunden härav synes rymningsrisken icke böra överdrivas. Men
det är självfallet, att bevakningen vid transport av för grovt brott misstänkta
eller dömda bör vara strängare än eljest.

I syfte att få fram en lämplig planläggning av förpassningsresorna i fråga
om både behovet av antal förrättningsmän och valet av tidpunkt för
utförandet av resorna torde de myndigheter, som ha att granska räkningar
för resor av här avsett slag, böra kräva attest från vederbörande befäl, att
en prövning ägt rum i angivna hänseenden.

Såsom i det föregående antytts anse revisorerna det knappast motiverat
att utfärda en särskild författning om förpassningar. Detta utesluter emellertid
icke, att vederbörande myndigheter kunna i viss utsträckning, såsom
redan skett för fångvårdens del, utgiva vissa allmänna anvisningar rörande
bl. a. vad transportförare har att iakttaga under själva resan m. m. Revisorerna
vilja emellertid tillägga, att fångvårdens anvisningar härutinnan,
som äro uppdelade på ett flertal cirkulär, äro i behov av bl. a. en formell
översyn.

Sammanfattningsvis må framhållas att revisorerna vid den utförda
granskningen av förpassningar av olika slag kunnat konstatera, att dessa
i många fall planläggas och utföras på ett sätt, som giver anledning till
erinran. Revisorerna anse därför motiverat, att Kungl. Maj:t i ett cirkulär
till vederbörande myndigheter erinrar dessa om angelägenheten av att all
möjlig hushållning iakttages även i förevarande avseenden.

Försvarsdepartementet

§ 3

Krigsmaktens indelning

1840 års departementalreform innebar för försvarets vidkommande inrättandet
av två sinsemellan fristående statsdepartement, ett lantförsvarsdepartement
och ett sjöförsvarsdepartement. Vid upprepade tillfällen under
senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet uppkom emellertid
tanken på en sammanslagning av de båda departementen till ett gemensamt
försvarsdepartement. Frågan bragtes slutligen till sin lösning vid 1919
års lagtima riksdag i samband med att beslut fattades om en omläggning
i väsentliga delar av då gällande departementsindelning. Vid avlåtandet
av den proposition (nr 359) som låg till grund för riksdagens beslut yttrade
föredragande departementschefen, såvitt nu är i fråga, bl. a. följande.

Den uppgift, som tillkommer vår krigsmakt, går ut på att upprätthålla
landets neutralitet samt att försvara landet i händelse av angrepp. Då denna
uppgift alltså är gemensam för såväl armén som marinen, synes redan
härav betingas, att största möjliga enhetlighet i försvarets militära ledning
bör eftersträvas. Jag förbiser härvid icke, att lant- och sjöförsvar äro artskilda
så till vida, att deras stridsmedel äro av väsentligen olika beskaffenhet
och att förutsättningarna i såväl strategiskt som taktiskt hänseende
kunna vara olika. Det är också givet, att den direkta samverkan mellan
armén och marinen, som vid mobilisering eller krigstillfälle bör äga rum,
är beroende av förhandenvarande stridslägen och övriga omständigheter,
som därvid äro att taga i betraktande. Men dessa omständigheter förringa
enligt min mening ingalunda betydelsen därav, att en gemensam högsta
ledning av försvarsväsendets militära angelägenheter skapas i ett gemensamt
försvarsdepartement. Ty endast härigenom lärer vinnas betryggande
säkerhet för att det samarbete mellan armén och marinen, som påkallas av
försvarsväsendets gemensamma ändamål, kommer till stånd och utvecklas
efter grundlinjer, som äro ägnade att på lämpligaste sätt befrämja detta
mål. Ett sådant samarbete är sålunda av största betydelse för utarbetandet
av gemensamma försvarsplaner för lant- och sjöförsvaret, för åstadkommande
av enhetlighet i utbildningsarbetet, i den mån sådan kan och
bör med hänsyn till de särskilda försvarsgrenarnas olika grundbetingelser
åvägabringas, för planerande och anordnande av gemensamma övningar,
för anställande av gemensamma försök på olika områden av försvarsväsendet
in. in.

År sålunda enligt min mening försvarsdepartementens förening av betydelse
ur rent militär synpunkt, gäller detta i icke mindre grad med avseende
å det militära förvaltningsområdet. Med hänsyn därtill att de
medel, som beviljas för försvaret, tjäna ett improduktivt ändamål, bör
försvarspolitikens uppgift städse vara att begränsa detsamma till vad som

för upprätthållandet av rikets säkerhet och fyllandet av internationella förpliktelser
kan vara oundgängligen nödvändigt. Vid sådant förhållande är
det så mycket mera angeläget, att anordningar vidtagas, varigenom dessa
medel kunna bliva för sitt ändamål på bästa sätt utnyttjade. En betydelsefull
anordning i sådant syfte synes mig vara att förena försvarsdepartementen
till ett departement. Om ock — liksom i fråga om försvarets militära
ledning — även på det militära förvaltningsområdet behörig hänsyn bör
tagas till de särskilda förhållanden, som råda inom de olika försvarsgrenarna
och som föranleda, att förvaltningen inom vardera försvarsgrenen
måste i åtskilliga avseenden ordnas och handhavas särskilt för sig, synes
det dock vara oomtvistligt, att på många områden, såsom i fråga om anskaffning
av materiel och förnödenheter av olika slag, anordnande och
skötsel av förråd in. m., gemensamma åtgärder skulle vara till gagn samt
lända till besparing och förenkling i förvaltningen. Och man synes med
allt skäl kunna utgå ifrån, att genom ett sammanförande av de båda försvarsgrenarna
till ett departement skulle möjliggöras en mera planmässigt
ordnad och, i den mån så är möjligt, på likartade grunder fotad militär
förvaltningsorganisation i det hela, varigenom fördelar i ekonomiskt hänseende
skulle ernås och överensstämmelse i författningsföreskrifter åvägabringas.

Vad slutligen beträffar den i det föregående omnämnda fördelen av ett
gemensamt försvarsdepartement, som skulle vinnas genom en ändamålsenligare
fördelning mellan armén och marinen av de medel, som kunna
avses för försvaret i dess helhet, bör enligt min mening även denna fördel
tillmätas en viss, om ock icke alltför stor betydelse. Den konkurrens, som under
nuvarande organisationsform med två försvarsdepartement kan äga
rum i förevarande avseende, borde ju kunna antagas leda därtill att ifrågavarande
medel avses för sådana försvarsändamål, som i första hand behöva
tillgodoses. Men det synes mig vara uppenbart att, därest detta avvägande
av användandet av ifrågavarande medel lägges i en departementschefs
hand, härigenom skulle skapas en säkrare borgen för ett riktigt bedömande
av detta ofta vanskliga spörsmål. Då givetvis en riktig fördelning mellan
försvarets särskilda grenar av tillgängliga medel är av väsentlig vikt med
hänsyn till försvarets effektivitet, lärer sålunda även i detta hänseende en
fördel vara att ernå genom en förening av försvarsdepartementen.

För beredningen av kommandomålen bibehölls även efter det nya departementets
tillkomst skilda expeditioner, en för lantförsvaret och en för
sjöförsvaret. Lika litet skedde någon sammanslagning av de båda myndigheter,
arméförvaltningen och marinförvaltningen, som för det dåvarande
närmast under Kungl. Maj:t ombesörjde handläggningen av försvarets förvaltningsärenden,
ehuruväl förslag härom framförts av särskilda konnnitteradc.
Riksdagens förevarande beslut innebar ej heller i övrigt någon förändring
av de båda försvarsgrenarnas organisatoriska ställning och inbördes
förhållande.

Vid antagandet av 1925 års försvarsordning (prop. nr 50; r. skr. nr 310),
varigenom hl. a. ell i förhållande till armén och marinen fullI fristående
flygvapen upprättades, berördes icke närmare frågan om den lämpligaste
utformningen av försvarets högsta militära ledning. Den nya försvarsorga -

nisation som beslöts vid 1936 års riksdag kom däremot att kännetecknas
av flera principiellt viktiga nyheter härutinnan. Till grund för Kungl.
Majds framställning i ämnet (prop. nr 225) låg ett av 1930 års försvarskommission
avgivet betänkande, vari bl. a. föreslagits att under krig skulle finnas
en överbefälhavare över rikets samtliga försvarskrafter, att till dennes
förfogande skulle ställas en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsstab
samt att jämväl armén och marinen, på samma sätt som redan skett beträffande
flygvapnet, skulle i krig som fred underställas var sin chef. Förutom
försvarsstaben skulle i högkvarteret i krig ingå de olika försvarsgrenarnas
högsta stabs- och förvaltningsorgan. Med denna organisation avsågs att
säkerställa en enhetlig planläggning av stridskrafternas verksamhet. De
frågor, vilka framför andra krävde en dylik enhetlig planläggning och en
intim samverkan mellan personal ur olika försvarsgrenar, voro enligt
kommissionen sådana som berörde operationerna, transport-, underrättelse-
och förbindelseväsendet samt luftförsvaret. Beträffande sjöstridskrafternas
operativa uppträdande föreslogs dock den avvikelsen, att inom försvarsstaben
skulle handläggas allenast frågor rörande dessa stridskrafters
samverkan med övriga försvarsgrenar.

Beträffande spörsmålet om försvarets högsta ledning i fred framhöll försvarskommissionen,
efter att bl. a. ha berört ett år 1926 framlagt förslag,
i huvudsak följande.

Ur militärorganisatorisk synpunkt är det självfallet ett bestämt önskemål
att söka ernå största möjliga överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationerna.
Övergången till krigsfot av de högsta militära organen
måste genomföras snabbt och med minsta möjliga tidsutdräkt på samma
sätt som mobilisering av andra militära formationex-. Organisationen i
fred bör sålunda i möjligaste mån anpassas efter den för krig planlagda
organisationen. Uppfyllandet av detta önskemål är en första förutsättning
för att en smidig övergång från freds- till krigsorganisation skall bliva
möjlig.

Redan av nu angivna skäl synes det önskvärt, att överbefälhavaren för
försvarskrafterna jämte försvarsstaben ingår redan i krigsmaktens fredsorganisation,
liksom ock att de särskilda försvarsgrenarna med sina förvaltningsorgan
jämväl i fred underställas var sina chefer.

För att i-ikets samlade krigsmakt i farans stund skall kunna rätt lösa
sina uppgifter, måste de olika försvarsgrenarna bringas till ändamålsenlig
och fullödig samverkan. Det förberedelsearbete i fred, som härför erfordras,
är främst att hänföra till det operativa området, på vilket sålunda behovet
av ett intimt samarbete mest gör sig gällande.

Vid nu gällande organisation är ansvaret för att ett sådant samarbete
kommer till stånd ålagt en myndighet inom varje försvarsgren. Cheferna
för generalstaben och marinstaben äro — naturligen i samverkan med
chefen för flygvapnet — ansvariga för detta förberedelsearbete och skola
i sådant avseende samarbeta med och understödja varandra.

Att denna anordning kan medföra avsevärda olägenheter för det operativa
förberedelsearbetets rätta och ändamålsenliga bedrivande, är helt na -

turligt. Det ligger nämligen nära till hands, att de skilda försvarsgrenarnas
målsmän på grund av särarten hos den verksamhet de representera kunna
i fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet komma att hävda så olika
uppfattningar, att den enhetlighet därutinnan, som enligt försvarskommissionens
mening utgör en förutsättning för att vårt försvarsväsende skall
kunna väl fylla sin "uppgift i farans stund, kan komma att mer eller mindre
äventyras. Redan i fredstid synes därför en militärt auktoritativ, enande
myndighet vara av behovet påkallad. Vid nuvarande organisation föreligga
stora svårigheter att på ett enhetligt sätt ordna det operativa förberedelsearbetet.
Den enda gemensamma myndigheten under Konungen är för
närvarande försvarsministern, vilken ju i regel saknar den rent militära
skolning, som erfordras för ett ställningstagande i de frågor av strategisk
art, där målsmännen för de skilda försvarsgrenarna äro av olika meningar.

Det måste härvid framhållas, att krigsförberedelsearbetet avsevärt komplicerats
genom flygvapnets växande betydelse och att det i framtiden säkerligen
kommer att ytterligare försvåras. Vid handläggandet av hithörande
frågor av större betydelse torde behovet av ett intimt samarbete mellan
representanter för de olika försvarsgrenarna komma att allt mera göra sig
gällande.

Enligt försvarskommissionens mening kan det icke förväntas, att den svaghet,
som nu vidlåder det operativa förberedelsearbetet på grund av dess
splittrande på flera händer, skulle komma att avhjälpas genom tillskapandet
av ett försvarsråd av den beskaffenhet, som av 1926 års beredning
antytts. Ett försvarsråd kan icke förutsättas få annat än rådgivande funktion;
ansvaret måste åligga någon annan, enligt 1926 års beredning tydligen
försvarsministern såsom föredragande inför Konungen. Men därmed stode
man inför samma svaghet som nu, nämligen att det samlade militära ansvaret
icke i första hand åvilade en auktoritativ militär myndighet. En
sådan organisation skulle endast medföra, att meningsskiljaktigheterna försvarsgrenscheferna
emellan komrne att förläggas till försvarsrådet, men
med samma skiljedoare som nu, försvarsministern.

Det synes ock försvarskommissionen vara av största vikt, att den,
som i krig avses skola uppbära ansvaret som överbefälhavare för försvarskrafterna,
redan i fred utses och erhaller tillfälle att vidtaga förberedelser
för sitt värv under krig. På honom bör ansvaret för ledningen av det operativa
planläggningsarbetet vila. Men för att detta ansvar med rätt skall
kunna påläggas honom, erfordras också enligt försvarskommissionens mening,
alt redan i fredstid till hans förfogande ställes ett organ, som kan
biträda honom i hans förberedelsearbete. Detta organ bör då naturligen
utgöras av en motsvarighet i fred till den försvarsstab, som, enligt vad ovan
sagts, erfordras såsom överbefälhavarens närmaste organ inom högkvarteret
i krig. Härför talar ock den betydelsefulla synpunkten, att försvarsstaben,
som i krig är det viktigaste organet för ledningen av operationerna,
icke bör nybildas vid mobilisering utan dessförinnan finnas organiserad
med hänsyn till sina uppgifter under krig.

I likhet med försvarskommissionen fann föredragande departementschefen
lämpligt all envar av de Ire försvarsgrenarna underställdes eu ansvarig
chef, försvarsgrcnschcfen. Departementschefen anslöt sig även i princip
till kommissionens förslag, i vad det avsåg den högsta militära ledningen

3 Rev. berättelse un;/, statsverket är 1955. I

i krig. Däremot borde någon överbefälhavare icke tillsättas i fredstid. Departementschefen
ansåg vidare att en försvarsstab visserligen borde inrättas
omedelbart men att den i förhållande till kommissionens förslag
borde ges såväl en starkt beskuren organisation som väsentligt begränsade
uppgifter av huvudsakligen utredande art. Med hänsyn till att det operativa
krigsförberedelsearbetet i mycket stor utsträckning hänförde sig till
de särskilda försvarsgrenarnas uppträdande i krig borde nämligen försvarsgrenscheferna,
envar beträffande sitt verksamhetsområde, vara i första
hand ansvariga för detta arbete.

I sitt över förevarande proposition avgivna utlåtande nr 1 framhöll särskilda
utskottet, jämte annat, att utskottet icke kunde biträda Kungl. Maj:ts
förslag rörande försvarsstabens sammansättning i fred. Enligt utskottets
mening borde försvarsstaben i fred så långt som möjligt överensstämma
med den i krig i högkvarteret ingående försvarsstaben; den av Kungl.
Maj:t föreslagna, till storleken mycket begränsade försvarsstaben kunde
emellertid icke på långt när sägas fylla ett sådant anspråk. Det operativa
förberedelsearbetet, som berörde alla tre försvarsgrenarna och som borde
utgöra försvarsstabens huvuduppgift i fred, medförde nämligen krav icke
blott på en militärt auktoritativ, enande myndighet utan även på tillräcklig
personal för de uppgjorda planernas utarbetande. Av nu anförda skäl ansåg
sig utskottet böra i princip lämna sin anslutning till ett i vissa motioner
framlagt förslag till försvarsstabens organisation och uppgifter, vilket i
huvudsak överensstämde med vad försvarskommissionen därutinnan förordat.
Utskottet framhöll vidare att försvarsgrenschefernas främsta verksamhetsutövning
efter inrättandet av den sålunda föreslagna försvarsstaben
komme att hänföra sig till utbildnings-, organisations-, utrustnings- och
personalfrågor inom respektive försvarsgrenar. På sätt försvarskommissionen
anfört borde emellertid i fråga om marinstridskrafterna det operativa
krigsförberedelsearbetet åvila försvarsstaben endast med avseende å fastställandet
av dessa stridskrafters uppgifter i stort och säkerställandet av
deras samverkan med övriga försvarsgrenar, under det att övrig del av
detta förberedelsearbete borde tillkomma chefen för marinen.

Till närmare precisering av försvarsstabens uppgifter framhöll utskottet
dessutom följande.

I enlighet med vad utskottet förut yttrat och i överensstämmelse med i
Kungl. Maj ds förslag uttalad åsikt erfordras »för utförande och säkerställande
av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelsearbetet
m. m. en under eget ansvar arbetande, självständig myndighet, en försvarsstab,
sammansatt av personal ur de olika försvarsgrenarna».

Försvarsstabens uppgifter synas utskottet kunna sammanfattas sålunda.

I fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet tillkommer försvarsstaben: att

till Kungl. Majd avgiva förslag till allmänna planer för krigsmaktens
användande i krig, med angivande i stort av uppgifterna för de särskilda
försvarsgrenarna i olika fall,

att på grundval av nämnda allmänna planer uppgöra i skilda alternativ
de planer, vilka erfordras för stridskrafternas intagande av första gruppering
och fortsatta verksamhet, samt

att enligt av Kungl. Maj:t givna bestämmelser utarbeta de anvisningar
och meddelanden, vilka krävas för krigsförberedelsearbetet inom försvarsgrenarna.

Att försvarsstabens uppgifter med avseende å det marina krigsförberedelsearbetet
böra få eu i viss mån annan omfattning än i fråga om de övriga
försvarsgrenarna framgår av vad utskottet i det föregående anfört.

Försvarsstaben bör vidare — såsom i propositionen föreslås — »handhava
den del av det organisatoriska förberedelsearbetet, som avser den
högsta krigsledningens sammansättning och uppgifter, samt oavlåtligen
uppmärksamma de omständigheter, som må påkalla förändringar i de planer
härför, vilka kunna vara fastställda».

Jämsides med de uppgifter, vilka enligt det anförda böra åligga försvarsstaben,
tillkommer den icke minst viktiga, nämligen att utgöra ett centrum
för samverkan mellan försvarsgrenarna och den härför erforderliga utbildningen.
Inom försvarsstaben böra sålunda utarbetas planer för gemensamma
utbildningskurser och för större, för två eller flera försvarsgrenar gemensamma
övningar. Även genom den utbildning, som bibringas försvarsstabens
personal, blir denna ägnad att medverka såsom lärare i nämnda
kurser. Vad de gemensamma större övningarna beträffar, blir ledningens
organiserande i varje särskilt fall beroende av övningens art.

För att av försvarsstabens arbete utvinna ändamålsenliga resultat kräves
ett intimt samarbete mellan denna stab och försvarsgrenarnas staber. Sålunda
bör det åligga chefen för försvarsstaben att före avgivande av förslag
till Kungl. Maj :t i sådana frågor, som ovan nämnts, hava samrått med
vederbörande försvarsgrenschefer:

Enligt utskottets mening borde försvarsstaben indelas i, förutom en expedition,
följande nio avdelningar, nämligen arméoperationsavdelning, marinoperationsavdelning,
flygoperationsavdelning, luftförsvarsavdelning,
kommunikationsavdelning, underrättelseavdelning, signaltjänstavdelning,
kryptoavdelning samt krigshistorisk avdelning. Med hänsyn till det betydande
ansvar och de maktpåliggande uppgifter som komme att åvila chefen
för försvarstaben fann utskottet det vidare motiverat, att ifrågavarande befattning
bekläddes med en generalsperson eller en flaggman. Departementschefen
hade för sin del ansett att chefen för försvarsstaben borde vara en
överste eller kommendör.

Till vad särskilda utskottet i förevarande hänseende anfört och förordat
lämnade riksdagen sitt bifall (skr. nr 327).

Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1937. Efter stormaktskrigets
utbrott tillsattes den 8 december 1939 en överbefälhavare över rikets
försvarskrafter. Härtill utsågs dåvarande chefen för försvarsstaben. Någon
efterträdare till honom förordnades icke utan endast en »ställföreträdande
chef för försvarsstaben».

Den 20 juni 1941 beslöt Kungl. Maj:t att inom försvarsdepartementet
skulle företagas en utredning, syftande till uppgörande av förslag till plan

rörande den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
under den närmaste femårsperioden jämte därtill hörande kostnadsberäkningar.
Utredningen, som antog benämningen 1941 års försvarsutredning,
redovisade resultatet av sitt arbete i ett den 12 januari 1942 dagtecknat
betänkande (SOU 1942: 1).

Beträffande frågan om organisationen av försvarsmaktens högsta ledning
anslöt sig det av försvarsutredningen utarbetade förslaget i princip
till de grundlinjer för befälsförhållanden och ansvarsfördelningen mellan
försvarets högsta chefer som enligt 1936 års försvarsordning avsågos skola
gälla i krig och som för det dåvarande tillämpades. Förslaget innebar
samtidigt vissa ändringar i gällande fredsorganisation. Sålunda skulle en
särskild överbefälhavare tillkomma, liksom försvarsgrenscheferna förordnad
på högst sex år och uppförd i en ny lönegrad. Genom omorganisation av
försvarsstaben skulle överbefälhavaren frigöras från allt detaljarbete; till
hans förfogande skulle ställas en mindre, personlig stab. Under överbefälhavaren
skulle sortera försvarsstaben med särskild chef samt försvarsgrenscheferna
med dem underlydande stabsorgan. Det operativa planläggnings-
och ledningsarbetet i såväl fred som krig skulle fördelas på dessa
staber så, att inom försvarsstaben handlades dels för försvaret gemensamma
frågor, dels de för det fortsatta arbetet inom militärbefälsstaberna vid
armén grundläggande operativa bestämmelserna, dels ock frågor rörande
marin- och flygstridskrafternas uppgifter i stort, medan inom marin- och
flygstaberna handlades de för dessa försvarsgrenar speciella operativa problemen.

I sist berörda avseende anförde försvarsutredningen följande.

Det operativa krigsförberedelsearbetet för armén bör, då arméns operativa
enheter i krig avses skola vara helt underställda överbefälhavaren,
centraliseras till försvarsstaben, därvid förutsättes, att visst detaljarbete
enligt försvarsstabens anvisningar skall äga rum i militärbefälsstaberna.

Vid marinen och flygvapnet är den operativa och organisatoriska verksamheten
i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer. Dessa båda
försvarsgrenar ha vidare i jämförelse med armén en ganska begränsad
personalstyrka och begränsad organisatorisk omfattning i övrigt, både i
fred och krig. Dessa omständigheter ha ansetts motivera, dels att de operativa
enheterna ur dessa försvarsgrenar i krig i regel lyda närmast under
respektive försvarsgrenschefer och endast undantagsvis under överbefälhavaren
eller annan honom direkt underställd chef, dels ock att som följd
härav dessa försvarsgrenschefer erhålla en särställning beträffande det
operativa krigsförberedelsearbetet, d. v. s. att chefen för flygvapnet erhåller
i huvudsak samma ställning i förhållande till överbefälhavaren och försvarsstaben
som chefen för marinen hittills haft. För den skull böra operationsavdelningar
ingå i såväl marin- som flygstaberna. Dock böra givetvis
frågor berörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter och verksamhet
i stort samt deras samverkan med övriga försvarsgrenar liksom hittills
handläggas inom försvarsstaben.

Chefen för armén och arméstaben böra i framtiden liksom hittills hand -

lägga de personalfrågor, som sammanhänga med den fast anställda personalen,
samt organisations- och utrustningsspörsmål. Härtill komma såväl
för chefen för armén som för de övriga försvarsgrenscheferna framför allt
de mycket omfattande utbildningsärendena.

Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor bli i enlighet med
det anförda i såväl fred som krig:

chefen för försvarsstaben i vad rör dels för försvaret gemensamma frågor,
dels arméoperativa spörsmål, dels ock frågor rörande marin- och flygstridskrafternas
uppgifter i stort;

cheferna för marinen och flygvapnet i vad rör för dessa försvarsgrenar
speciella operativa problem, i den mån deras avgörande bör ankomma på
överbefälhavaren.

Ärendet förelädes 1942 års riksdag genom propositionen nr 210. Föredragande
departementschefen anslöt sig därvid med vissa jämkningar till
den uppfattning i förevarande spörsmål åt vilken försvarsutredningen sålunda
givit uttryck. Även riksdagen biträdde förslaget (skr. nr 374). Samtidigt
framhölls dock att riksdagen för sin del icke vore helt övertygad
om att den i propositionen framlagda lösningen av problemet om det operativa
förberedelsearbetets handhavande vore den under alla förhållanden
lämpligaste. Denna lösning borde därför icke vara att anse såsom slutgiltig.
Tvärtom fann riksdagen det vara angeläget att betona, att frågan om det
lämpligaste handhavandet av försvarsväsendets högsta ledning i förevarande
avseende icke borde avföras från dagordningen utan att denna fråga,
när mera normala förhållanden inträtt, borde göras till föremål för
ytterligare övervägande från Kungl. Maj:ts sida.

Med utgångspunkt från ett av 1945 års försvarskommitté i två delar
avgivet betänkande (SOU 1947:72 och 73) upptogos sedermera i propositionen
nr 206 till 1948 års riksdag vissa med försvarets organisation sammanhängande
frågor till behandling. Något förslag till principiell ändring
av då gällande ordning för handläggningen av de operativa ärendena framlades
icke därvid. I anledning av propositionen beslöts dock, jämte annat,
att försvarets högsta ledning skulle kompletteras med ett av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna bestående organ, kallat militärledningen,
för behandling av vissa närmare angivna frågor av större räckvidd eller
principiell betydelse (r. skr. nr 369). De synpunkter som voro vägledande
för statsmakterna vid sist angivna beslut hade av försvarskommittén redovisats
sålunda.

Med hänsyn till att utvecklingen går mot en allt mera ökad samverkan
mellan stridskrafter ur de olika försvarsgrenarna har kommittén funnit,
att det ur del samlade riksförsvarets synpunkt skulle vara till fördel, om
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna organisatoriskt fördes närmare
varandra. Härigenom skulle den sakkunskap, som försvarsgrenscheferna
var för sig besitta, i vidgad utsträckning kunna tillvaratagas vid försvarsledningens
utövande och ökad säkerhet vinnas för det erforderliga samarbetet
såväl mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna som mellan
de sistnämnda inbördes. Försvarsgrenscheferna skulle få bära sin del

i det ansvar, som är förenat med ledningens handhavande, och föranledas
att betrakta försvarsfrågorna ej blott från den egna försvarsgrenens utan
även från det samlade riksförsvarets synpunkt.

Frågan om försvarets högsta militära ledning har sedermera icke varit
föremål för särskilt övervägande från statsmakternas sida.

På förslag av Kungl. Maj:t i den ovannämnda propositionen nr 210 fattade
1942 års riksdag även principbeslut om att de i försvarsdepartementet
ingående tre kommandoexpeditionerna skulle sammanslås till en för försvarsgrenarna
gemensam kommandoexpedition med en generalsperson eller
flaggman såsom chef. Denna nya organisation genomfördes fr. o. m.
budgetåret 1945/46.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att vid 1955 års riksdag
(prop. nr 110; r. skr. nr 300) principbeslut fattats om upphävande av den
hittillsvarande skillnaden mellan marina och lantmilitära försvarsområden.

Enligt 1936 års försvarsordning var den militära förvaltningen ordnad
försvarsgrensvis. Högsta ledningen av och uppsikten över försvarsgrenarna
i tekniskt och ekonomiskt avseende utövades sålunda under Kungl. Maj:t
av respektive arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
såsom centrala förvaltningsmyndigheter. Frågan om ett mera rationellt
ordnande av den militära centralförvaltningen kom emellertid efter hand
att alltmer träda i förgrunden. Genom de starka påfrestningar på den militära
förvaltningsapparaten som stormaktskrigets utbrott år 1939 och upprätthållandet
av den förstärkta försvarsberedskapen medförde vunno hithörande
spörsmål ökad aktualitet. I anledning härav tillkallades jämlikt
Kungl. Maj:ts den 29 november 1940 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga
för att inom försvarsdepartementet biträda med utredning, i huvudsak
syftande till att enligt närmare angivna grunder uppdraga mera
allmänna linjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet.
De sakkunniga avgåvo den 24 februari 1941 betänkande
med principförslag rörande omorganisation av den militära förvaltningen.
I betänkandet framhölls bl. a. att den dåvarande militära förvaltningsorganisationen
uppvisat betänkliga brister, då det gällt att skaffa en överblick
över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjligheterna
att fylla behoven. Olägenheterna med förvaltningsorganisationen vore huvudsakligen
att hänföra till splittringen på de olika försvarsgrenarna av
förvaltningsuppgifter av samma art samt avsaknaden av samordnande organ
för det krigsindustriella planeringsarbetet. Med hänsyn till dessa olägenheter
hade de sakkunniga funnit erforderligt att, så långt detta lämpligen
läte sig göra, förvaltningsverksamheten sammanfördes fackgrensvis
till en gemensam försvarsförvaltning samt att denna tillfördes all erforderlig
teknisk och merkantil sakkunskap, så att fortlöpande kontakt med
industrien kunde hållas och planläggningen av krigsindustrien säkerställas.

Genom beslut den 30 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj:t därefter åt eu
särskild utredningsman att handhava och utföra fortsatt utredning rörande
organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom
att avgiva därav föranledda förslag. Utredningsmannen, vilken antog
benämningen 1941 års militära förvaltningsutredning, avgav den 28 mars
1942 betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten
inom försvarsväsendet (SOU 1942: 16). Betänkandet byggde till sina
huvudprinciper på de av 1940 ars sakkunniga uppdiagna grundlinjerna
och utmynnade i ett förslag, att försvarets centrala förvaltningsverksamhet
framdeles skulle omhänderhavas av följande ämbetsverk, nämligen arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets
fortifikationsförvaltning, försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning, försvarsväsendets
civilförvaltning samt försvarsväsendets industriverk.

Frågan förelädes 1943 års riksdag genom propositionen nr 180. Föredragande
departementschefen framhöll därvid bl. a. följande beträffande
behovet av en reform på förevarande område.

Den nuvarande militära förvaltningsorganisationen har i sina huvuddrag
ägt bestånd under mer än tre decennier. 1 stort sett torde den ha varit
väl avpassad efter de förhållanden, under vilka den kom till stånd. Utrustningen
och beväpningen var vid den tiden relativt enkel och ensartad för
varje särskild vapengren. Behovet av krigsmateriel tillgodosågs i stor utsträckning
genom tillverkning vid statens egna verkstäder, och önskemal
om närmare samarbete mellan de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorgan
vid materielanskaffning gjorde sig föga kännbara. Utvecklingen har
emellertid undan för undan ställt ökade eller helt nya krav på den militära
förvaltningens kapacitet. I den män så skett har ett allt starkare behov av
organisatoriska förändringar framträtt. Genom den år 1936 beslutade omorganisationen
av de centrala militära förvaltningarna avhjälptes vissa av
de olägenheter, som visat sig vidlåda den äldre organisationen.

Det lärer ej vara erforderligt att här uppehalla sig vid de senaste aitns
utveckling på del militära området och den snabbhet, varmed denna förlöpt.
1941 års militära förvaltningsutredning har härutinnan framhållit,
hurusom den moderna krigföringen klart ådagalagt, att för åstadkommande
av största möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas
i anspråk och sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse
de tekniska hjälpmedlen fått inom försvarsväsendet vore det enligt utredningens
mening av allra största vikt, att landets tekniska, ekonomiska och
produktiva resurser bleve utnyttjade på effektivast möjliga sätt. Detta omdöme
synes mig icke kunna jävas. Den sålunda skisserade utvecklingen
måste självfallet avspegla sig i stegrade anspråk på den centrala militära
förvaltningens funktionsduglighet och effektivitet. Den tekniska utvecklingen
på militärväsendets område har å ena sidan upprullat delvis samma
eller åtminstone likartade problem för de olika försvarsgrenarna och därigenom
försvagat och i viss man till och med undanryckt grunden för en
anordning med försvarsgrensvis skilda förvaltningsorganisationer. Å andra
sidan har den medfört krav på ökade merkantila och tekniska specialkunskaper
hos de militära förvaltningsorganen, på ökat samarbete mellan
dessa inbördes och mellan den centrala militärförvaltningen och landets

industri samt på möjlighet till snabb och effektiv utökning av industriens
produktion av krigsmateriel vid krigsutbrott. Härtill kommer, att den försvarsberedskap,
som stormaktskriget tvingat vårt land att intaga, på ett
handgripligt sätt ställt de militära förvaltningarna inför nödvändigheten
att med begränsade resurser lösa problem av en art och omfattning, som
icke förutsetts vid den tid, då förvaltningsapparaten fick sin nuvarande
gestaltning.

Efter att vidare ha berört de provisoriska åtgärder som under krigsåren
vidtagits för att effektivisera försvarsförvaltningens organisation, däribland
inrättandet av de s. k. krigsmateriel- och verkstadsnämnderna, framhöll
departementschefen att de huvudprinciper som låge till grund för det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget voro följande fyra, nämligen centralisering
av likartade arbetsuppgifter, förstärkning av den tekniska och den
merkantila sakkunskapen inom försvarsförvaltningen, förstärkning av det
militära inflytandet på de fackgrenar av förvaltningen som alltjämt skulle
ombesörjas försvarsgrensvis samt rationalisering och effektivisering av organisation
och arbetsformer inom de särskilda förvaltningsmyndigheterna.

Beträffande den först angivna huvudprincipen anförde departementschefen
bl. a. följande.

Fim mig framstar det sasom ett betydelsefullt önskemål, att den alltjämt
i övervägande utsträckning bestående isoleringen mellan försvarsgrenarna
i fråga om förvaltningsuppgifterna — en kvarleva från eu tid då "den moderna
krigföi ingens krav på samverkan mellan försvarsgrenarna även i
rent militärt hänseende ännu icke starkare framträtt — brytes genom ett
sammanförande av likartade sådana uppgifter till organ, som äro gemensamma
för samtliga försvarsgrenar. Jag ämnar således föreslå, att den
ceniiala förvaltningsverksamheten i vad avser ledningen av försvarsväsendets
fabriker, fortifikations- och byggnadsverksamheten, sjukvården samt
den s. k. civilförvaltningen, d. v. s. den rent administrativa och kamerala
verksamheten ävensom revisionen, fackgrensvis sammanföres till särskilda
ämbetsverk. Vad tyg- och intendenturförvaltningen angår föreslås en koncentration
av främst det krigsindustriella förberedelsearbetet och de stora
anskaffningsuppgifterna till ett krigsmaterielverk. Betydelsen av centraliseringen
visar sig här bland annat i möjligheten att förhindra konkurrens
mellan försvarsgrenarna i fråga om beställningar hos industrien samt att
genomföra en särskilt under krigsförhållanden synnerligen viktig standardisering
av materielen. En dylik centralisering måste självfallet såvitt
angår materielanskaffningen ske på sådant sätt att de militära kvalitetsoch
funktionskraven icke komma till korta gentemot tillverkningstekniska
krav och standardiseringssträvanden. Tillbörligt inflytande på den centraliserade
förvaltningsverksamheten måste också säkras åt den högsta militärledningen.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen (skr. nr 319), att
den centrala försvarsförvaltningen skulle organiseras på åtta särskilda ämbetsverk,
nämligen krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, försvarets
fortifikationsförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning och försvarets
civilförvaltning, vilka i enlighet med sina benämningar skulle vara för

samtliga försvarsgrenar gemensamma organ, samt arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen, vilka skulle ombesörja tyg- och
intendenturförvaltningstjänsten inom respektive försvarsgrenar. Med inrättandet
av den gemensamma fortifikationsförvaltningen skulle dock tills
vidare anstå och i avvaktan på slutligt ställningstagande i denna fråga dåvarande
fortifikationsstyrelsen inom arméförvaltningen utbrytas till ett
fristående verk, arméns forlifikationsförvaltning.

Sedermera beslöts vid 1947 års riksdag (prop. nr 142; r. skr. nr 199), att
ledningen av försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet skulle sammanföras
till ett ämbetsverk, kallat fortifikationsförvaltningen. Till det nya
ämbetsverket skulle dock icke hänföras frågor rörande nybyggnad och
underhåll av flygfält, vilka frågor alltjämt skulle handläggas inom flygförvaltningen,
liksom ej heller underhåll och projektering av anläggningar å
fabriksfonden. I detta sammanhang må vidare nämnas, att försvarets sjukvårdsförvaltning
år 1949 erhöll den ändrade benämningen försvarets sjukvårdsstyrelse
och därvid tillädes vissa vidgade arbetsuppgifter.

Av vissa närmare angivna skäl tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 oktober 1946 särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation.
De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1946 års militära förvaltningsutredning,
avgåvo den 16 oktober 1950 betänkande med förslag rörande
försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning (SOU 1950:
36 och 37). Utredningens förslag innebar i huvudsak följande.

Tygförvaltningstjänsten skulle även i fortsättningen ankomma på de tre
försvarsgrensförvaltningarna. Arbetsfördelningen förvaltningarna emellan
skulle ske enligt den redan tidigare i viss utsträckning tillämpade principen
(av utredningen benämnd huvudförvaltningsprincipen) att den förvaltning,
som för sin försvarsgren hade att anskaffa den största mängden av ett för
flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skulle omhänderha huvudförvaltningen
av detsamma, d. v. s. projektering, konstruktion, försök, utarbetande
av tekniska underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll
o. s. v. Den tekniska bearbetningen av uppgjorda konstruktioner, inköpsverksamhet
och kontroll, som vid tidpunkten för förslagets avgivande åvilade
krigsmaterielverket, skulle uppdelas på försvarsgrensförvaltningarna,
som till sitt förfogande skulle erhålla inköpsorgan med kvalificerad merkantil
sakkunskap. Den verksamhet för planeringen av krigsmaterielförsörjningen
under beredskap och krig, som ålåg krigsmaterielverket, skulle
överföras till ett nytt ämbetsverk, försvarets industriplanering, vilket även
skulle samordna standardiseringsverksamheten, konstruera och anskaffa
mätdon, fungera som försvarets patentorgan, utarbeta kontrollmetoder etc.
För att åstadkomma samordning i fråga om projekt- och konstruktionsverksamheten
beträffande telematerielen skulle ett för försvarsgrensförvaIlningarna
gemensamt teletekniskt laboratorium inrättas, vilket skulle
organisatoriskt anknytas till försvarets industriplanering. Sistnämnda myndighet
skulle därjämte samordna och övervaka förvaltningarnas inköpsverksamhet
samt bestämma, vilken förvaltning som skulle omhänderha
huvudförvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. Inlen -

denturförvaltningsorganen skulle utbrytas ur försvarsgrensförvaltningarna
och bilda ett nytt för försvaret gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning.
Försvarets civilförvaltning skulle kvarstå med delvis utökade
uppgifter. Krigsmaterielverket skulle helt utgå ur organisationen. I fråga
om försvarsgrensförvaltningarnas och försvarets civilförvaltnings inre organisation
skulle icke obetydliga förändringar i rationaliserings- och besparingssyfte
ske.

Efter visst fortsatt utredningsarbete upptogs frågan i propositionen nr
109 till 1954 års riksdag. Föredragande departementschefen framhöll därvid
bl. a., att det i propositionen framlagda förslaget i vissa delar icke
överensstämde med huvudpunkterna i förvaltningsutredningens förslag.
De viktigaste skiljaktigheterna bestode i att försvarets industriplanering
icke föresloges skola inrättas liksom ej heller en för försvaret gemensam
intendenturförvaltning. Även beträffande huvuddragen av förvaltningarnas
inre organisation hade vissa jämkningar i förhållande till utredningens
förslag ansetts påkallade. Dock hade eftersträvats att så långt möjligt,
ehuru understundom i annan form än utredningen tänkt sig, tillvarataga
grundtankarna bakom utredningens förslag.

Beträffande de allmänna principer som varit vägledande vid utformandet
av förslaget framhöll departementschefen bl. a. följande.

Huvudintresset knyter sig av naturliga skäl till tygförvaltningstjänsten
med hänsyn till dess ekonomiska och militära betydelse. Beträffande denna
har min strävan varit att skapa förutsättningar för en effektiv materielanskaffning
och att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda
principer: klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska
specialisterna samt god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare. Mot
denna bakgrund har övervägande skäl ansetts tala för att krigsmaterielverket
utgår ur organisationen och att garantier i annan ordning skapas
för att de kommersiella och ekonomiska synpunkterna skall vinna tillbörligt
beaktande.

Det har bedömts vara en angelägenhet av första ordningen att eliminera
det dubbelarbete, som f. n. förekommer såväl vid viss krigsmaterielanskaffning
som på andra områden, exempelvis i fråga om vissa delar av
civilförvaltningstjänsten. Jag har särskilt sökt tillse att den nya organisationen
icke rymmer någon grundval för dubbelarbete.

Målsättningen i fråga om förvaltningarnas inre organisation har varit
att ge de olika underavdelningarna klart och sakligt avgränsade arbetsuppgifter
samt att till särskilda organ inom respektive förvaltningar sammanföra
sådana funktionella uppgifter, som lämpligen kan handhas centralt
för myndigheten i dess helhet. Organisationen tar vidare sikte på att
säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska sakkunskapen.
Den interna organisationen är bl. a. avsedd att skapa förutsättningar
för ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal- och kostnadsbesparande
syfte. Det syns mig ofrånkomligt att en dylik verksamhet
bedrivs kontinuerligt, om risken för överorganisation skall kunna förebyggas.
Vidgade möjligheter bereds förvaltningarna att anlita experter
utifrån.

Särskilt intresse har samordningsfrågorna tilldragit sig. Först må nämnas
den redan nu i stor utsträckning genomförda huvudförvaltningsprin -

cipen, som avses skola ytterligare byggas ut och som förhindrar att
anskaffning av för försvarsgrenarna gemensam materiel av mera standardmässig
natur splittras på flera händer. I olika sammanhang utgår jag
från att samarbets- och samordningsorgan för olika frågor inrättas, i den
män så ej redan skett, och jag förutsätter att nya dylika i män av behovskall
växa fram inom den nya organisationen. Tanken bakom inrättandet
av dessa organ, som föreslås skola benämnas samarbetsdelegationer, är att
likartad verksamhet inom de olika förvaltningarna bör regleras likformigt
och att förvaltningarna skall såväl tillgodogöra sig varandras rön och erfarenheter
som hämta impulser från områden utom försvaret. Samarbetsorganen
bör givetvis även ägna uppmärksamhet åt att den allmänna tekniska
och vetenskapliga utvecklingen inom respektive områden kommer
försvaret tillgodo.

Jag räknar vidare med att det redan nu i stor utsträckning mera formlöst
bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna och underavdelningar
inom olika förvaltningar skall utvecklas.

Som ett samordnande och i viss mån ledande organ på ett högt plan
föreslås, som jag i det föregående antytt, att en försvarets förvaltningsdirektion
inrättas med representanter för bl. a. näringslivet som ledamöter.
Organisationens byggnad i detta hänseende är icke avsedd att återverka
på förvaltningens egenskap av Kungl. Maj:t underställda ämbetsverk.

Som resultat av bl. a. de samordnande åtgärderna kan förväntas att den
centrala försvarsförvaltningen i större utsträckning än 1. n. såväl utåt som
inåt skall komma att fungera som en enhet. På denna väg kan förutsättningar
organiskt växa fram för en förenklad och på flera områden gemensam
förvaltningsorganisation. Framtiden får utvisa lämpligheten av att
skapa ytterligare gemensamma organ för den centrala förvaltningen. Delta
spörsmål sammanhänger givetvis även med frågan om den framtida försvarsordningens
utseende.

I enlighet med här återgivna synpunkter föreslogs i propositionen en
genomgripande reformering av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret, innebärande att krigsmaterielverket
skulle indragas och dess uppgifter fördelas på övriga centrala försvarsförvaltningar,
att arméförvaltningen skulle uppdelas pa Iva ämbetsverk,
armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen, att jämväl försvarets
civilförvaltnings, marinförvaltningens och flygförvaltningens inre
organisation skulle rationaliseras samt att ett samordnande organ, Försvarets
förvaltningsdirektion, skulle inrättas med bl. a. företrädare för näringslivet
som ledamöter. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag (skr. nr 319).

1 den nyssnämnda propositionen nr 109 underströk departementschefen
i flera sammanhang behovet av en översyn beträffande vissa inom tyg- och
intendenlur•förvaltningstjänsten verksamma personalkårers uppgifter och
ställning i försvarsorganisationen samt förklarade sig ha lör avsikt att
sedermera föranstalta om en särskild utredning i ämnet. Jämlikt Kungl.
Maj-.ts den 5 november 1954 lämnade bemyndigande har en sådan utredning
numera tillsatts. I direktiven har uttalats, jämte annat, alt pa utied -

ningen bör ankomma att klarlägga förutsättningarna för bildandet av eu
för försvaret gemensam kår av officerare i intendenturtjänst och att framlägga
härav betingade förslag. Därvid skall även undersökas hur en gemensam
intendenturkår påverkar förutsättningarna för organiseringen av ett
gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk.

I detta sammanhang må slutligen erinras om dels att enligt beslut vid
1944 års riksdag (prop. nr 293; r. skr. nr 498) eu försvarets forskningsanstalt
inrättats, dels att enligt beslut vid 1953 års riksdag (prop. nr 110;
r. skr. nr 273) en tidigare provisoriskt organiserad försvarshögskola definitivt
inrättats.

Såsom ett resultat av den i det föregående redovisade utvecklingen har
det militära försvaret i vårt land kommit att erhålla i stort sett följande
organisation.

Inom Kungl. Maj:ts kansli handläggas de till försvarsväsendet hänförliga
ärendena i försvarsdepartementet, vars chef är föredragande jämväl i kommandomål.
För kommandomålens beredning finnes inom departementet
inrättad en särskild expedition, försvarets kommandoexpedition, indelad i
bl. a. en armésektion, en marinsektion och eu flygsektion.

Under Kungl. Maj:t utövar överbefälhavaren den militära ledningen av
och uppsikten över krigsmakten. Överbefälhavaren är, i vad på honom
ankommer, Kungl. Maj:t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsduglighet
och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planläggas
och ledas i enlighet med de riktlinjer som må av Kungl. Maj:t angivas.

Överbefälhavaren åligger särskilt:

a) att verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika
försvarsgrenarna emellan ävensom främja samverkan mellan krigsmakten
och civila myndigheter;

b) att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till allmänna planer för krigsmaktens
beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara med
angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter;

c) att utfärda grundläggande bestämmelser för underlydande myndigheters
operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planläggning
och genomförande;

d) att leda militära operationer;

e) att utfärda grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma
frågor samt även i övrigt angiva de allmänna riktlinjerna för
verksamheten inom krigsmakten;

f) att genom inspektioner skaffa sig kännedom om stridskrafternas
krigsduglighet och beredskap samt att i övrigt följa verksamheten inom
krigsmakten;

g) att leda för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar; h)

att i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvarsgrenarna
i fråga om användningen av nyttigheter, som äro avsedda för
krigsmakten, ävensom enligt vad därom särskilt stadgas företrädesrätten
med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m.;

i) att handlägga sådana till centrala värnpliktsbyråns verksamhetsområde
hörande ärenden, som äro av större betydelse för avvägningen mellan
försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, a ena sidan,
samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra;

j) att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till sådana två eller samtliga försvarsgrenar
berörande reglementen och instruktioner, som skola av Kungl.
Maj:t fastställas;

k) att hos Kungl. Maj:t göra de framställningar, som i övrigt kunna finnas
påkallade för fullföljande av överbefälhavarens ämbetsuppgifter; samt

l) att årligen före den 15 februari till Kungl. Maj:t avgiva berättelse
över verksamheten inom krigsmakten under sistförflutet kalenderår samt
därvid foga av försvarsgrenscheferna och chefen för försvarsstaben avgivna
berättelser för samma tid.

Direkt under överbefälhavaren lyda, förutom dennes personliga stab,
chefen för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna samt — i vad rör det
operativa krigsförberedelsearbetet och operationernas planläggning och
genomförande jämte vissa därmed sammanhängande frågor — militärbefälhavarna,
befälhavare för självständiga försvarsområden, chefer för
självständiga brigader och högre självständiga förband inom armén samt,
då så särskilt förordnas, chefer för särskilda delar av marinen eller flygvapnet.

På grundval av de av överbefälhavaren meddelade bestämmelserna ankommer
det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen
av de militära operationerna i stort på chefen för försvarsstaben. Det
närmare operativa krigsförberedelsearbetet samt planläggningen av operationerna
i detalj utföres på grundval av överbefälhavarens bestämmelser
i vad rör armén av chefen för försvarsstaben och militärbefälhavare (befälhavare
för självständigt försvarsområde, chef för självständig brigad eller
högre självständigt förband) samt i vad rör marinen och flygvapnet av
cheferna för marinen respektive flygvapnet, dock att överbefälhavaren må,
då skäl därtill föranleda, för särskilda delar av marinen och flygvapnet
annorlunda förordna. Direkt under överbefälhavaren, biträdd av försvarsstaben,
ledas de militära operationerna i vad rör armén av militärbefälhavare
(befälhavare för självständigt försvarsområde, chef för självständig
brigad eller högre självständigt förband) samt i vad rör marinen och flygvapnet
av cheferna för marinen respektive flygvapnet, dock att överbefälhavaren
må, då skäl därtill föranleda, för särskilda delar av marinen och
flygvapnet annorlunda förordna. Före fattandet av grundläggande beslut
avseende det operativa krigsförberedelsearbetet beträffande armén skall
överbefälhavaren bereda chefen för armén tillfälle att framföra sina synpunkter
i sådana med beslutet sammanhängande frågor som beröra dennes
arbetsområde. Chefen för armén äger enligt överbefälhavarens närmare
anvisningar inspektera det operativa krigsförbcredelsearbete som utföres
av militärbefälhavare (befälhavare för självständigt försvarsområde, chef
för självständig brigad eller högre självständigt förband) ävensom att på

grund av gjorda iakttagelser till överbefälhavaren göra erforderliga framställningar.

överbefälhavaren biträdes i sin verksamhet av högkvarteret, i vilket ingå
— förutom överbefälhavarens personliga stab — försvarsstaben, arméledningen,
marinledningen, flygledningen, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen
och försvarets sjukvårdsstyrelse ävensom inspektören
över rikets befästningar, försvarsväsendets radioanstalt och krigsarkivet.

Tillsammans med cheferna för armén, marinen och flygvapnet bildar
överbefälhavaren ett särskilt organ, kallat militärledningen. Dess uppgift
är att ur det samlade riksförsvarets synpunkt överlägga om för krigsmakten
centrala frågor och verka för närmare samordning av verksamheten inom
krigsmakten.

Den skall behandla:

a) förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess
verksamhet vid krig eller krigsfara, som skola avgivas till Kungl. Maj:t,
samt till grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma
frågor och till allmänna riktlinjer i övrigt för verksamheten inom krigsmakten; b)

företrädesrätten mellan försvarsgrenarna i fråga om användningen
av nyttigheter, som äro avsedda för krigsmakten, ävensom företrädesrätten
med avseende på rekvisition och förfogande m. m.;

c) värnpliktsärenden, som äro av större betydelse för avvägningen mellan
försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan,
samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra;

d) frågor rörande luftförsvaret, som äro av för försvarsgrenarna gemensam
natur;

e) för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sammanhänga
med det operativa krigsförberedelsearbetet; ävensom

f) andra krigsmakten berörande frågor av större räckvidd eller principiell
betydelse.

Chefen för försvarsstaben deltager i militärledningens överläggningar.
Vidare skola cheferna för civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap ävensom företrädare för andra myndigheter
in. fl. beredas tillfälle att, när så erfordras med hänsyn till förekommande
ärendens art, närvara vid dess sammanträden. Genom militärledningens
inrättande har dock icke skett någon inskränkning eller förändring av
de befogenheter och tjänstevägar som fastställts i gällande instruktioner
för överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarsstabschefen och försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter samt övriga berörda myndigheter.

Försvarsstaben handhar närmast under överbefälhavaren dels det operativa
krigsförberedelsearbetet inom krigsmakten, i fråga om armén i den
mån icke nämnda arbete ankommer på militärbefälhavare eller annan
högre chef samt i fråga om marin- och flygstridskrafterna endast med avseende
å dessa stridskrafters uppgifter i stort och deras samverkan med

övriga försvarsgrenar, dels krigsförberedelsearbetet i övrigt i den mån det
är för försvarsgrenarna gemensamt, dels ock den ytterligare verksamhet
som är för försvarsgrenarna gemensam. Försvarsstaben skall jämväl eljest
verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna
emellan ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila
myndigheter.

Försvarsstabschefen åligger särskilt:

a) att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till allmänna
planer för krigsmaktens beredskap och verksamhet vid krig eller krigsfara
med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter;

b) att biträda överbefälhavaren vid utarbetande av grundläggande bestämmelser
för överbefälhavaren underlydande myndigheters operativa
krigsförberedelsearbete och för militära operationers planläggning och genomförande,
i fråga om marin- och flygstridskrafterna dock endast med
avseende å dessas uppgifter i stort och deras samverkan med övriga försvarsgrenar; c)

att biträda överbefälhavaren vid ledandet av militära operationer;

d) att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till bestämmelser
rörande högkvarterets krigsorganisation och mobilisering samt vid
utarbetande av föreskrifter för högkvarterets verksamhet;

e) att handlägga sådana frågor rörande luftförsvaret, som äro av för försvarsgrenarna
gemensam natur eller icke lämpligen kunna handläggas av
dessa, och att därutinnan utarbeta de bestämmelser, som äro nödvändiga
för åstadkommande av enhetlighet mellan försvarsgrenarna;

f) att handlägga sådana för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor,
som sammanhänga med det operativa krigsförberedelsearbetet
samt med planläggningen och ledningen av de militära operationerna;

g) att följa kommunikationsväsendets utveckling samt efter framställning
från försvarsgrenscheferna biträda dessa vid planläggning av transporter i
samband med fälttjänst- och krigsövningar m. m.;

h) att införskaffa, granska och sammanställa underrättelser rörande försvarsväsendet
och därmed sammanhängande förhållanden i utlandet, särskilt
i grannländerna, samt alt till försvarsgrensledningarna och vederbörande
civila myndigheter lämna de underrättelser, vilka kunna vara av
värde för deras verksamhet, ävensom, där så ske kan, till försvarsgrenscheferna
meddela de uppgifter i övrigt, vilka av dem begäras;

i) att biträda överbefälhavaren vid utarbetande av bestämmelser rörande
ordning och säkerhet;

j) att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende å militär säkerhetstjänst,
press, rundradio och film, personalvård samt fototjänst, i
den mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet samt är
av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan handläggas
av försvarsgrenarna, ävensom att därutinnan utfärda de bestämmelser,
vilka i förekommande fall äro nödvändiga för åstadkommande av erforderlig
enhetlighet mellan försvarsgrenarna, dock att, därest bestämmelser
av större räckvidd eller principiell betydelse skola utfärdas, försvarsstabschefen
avgiver förslag därom till överbefälhavaren;

k) att handlägga sådana frågor rörande signal- och kryptotjänsten, vilka
äro av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke- lämpligen kunna
handläggas av försvarsgrenarna, och alt därutinnan utarbeta de bestäm -

melser, vilka äro nödvändiga för åstadkommande av erforderlig enhetlighet
mellan försvarsgrenarna och för säkerställande av signalmedels och
kryptons rationella utnyttjande;

l) att leda det krigshistoriska forskningsarbetet;

m) att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till reglementen
och instruktioner, avsedda att gälla för två eller samtliga försvarsgrenar,
ävensom att, i samråd med chefen för vederbörande försvarsgren,
utarbeta dylika förslag avseende endast en försvarsgren, därest ärendet
huvudsakligen faller inom försvarsstabens verksamhetsområde;

n) att utbilda försvarsstabens personal för dess verksamhet i fred och
krig, särskilt med hänsyn till befordrandet av samverkan mellan försvarsgrenarna; o)

att till Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren avgiva förslag rörande
sådana utbildningskurser, i vilka personal från två eller samtliga försvarsgrenar
avses att i större utsträckning deltaga eller som i övrigt falla
inom försvarsstabens verksamhetsområde;

p) att biträda överbefälhavaren vid förberedande av sådana för två eller
samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar, som skola ledas av
överbefälhavaren;

q) att följa verksamheten vid försvarsgrenarna i den utsträckning, som
erfordras för genomförandet av försvarsstabens uppgifter;

r) att göra de framställningar, som för fullföljande av försvarsstabens
uppgifter kunna vara påkallade;

s) att verkställa det ytterligare krigsförberedelsearbete, som ankommer
på försvarsstaben, ävensom att i övrigt handlägga frågor berörande två
eller samtliga försvarsgrenar, i den mån dessa frågor falla inom försvarsstabens
verksamhetsområde;

t) att årligen inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t genom överbefälhavaren
inkomma med förslag till de anslagsäskanden och de framställningar
i övrigt inom försvarsstabens verksamhetsområde, som finnas böra
göras hos nästföljande års riksdag; samt

u) att årligen före den 1 februari till överbefälhavaren avgiva berättelse
över verksamheten inom försvarsstaben under sistförflutna kalenderår.

Försvarsstaben är f. n. organiserad på tre sektioner, av vilka sektion I
består av arméavdelning, marinavdelning, flyg- och luftförsvarsavdelning,
kvartermästaravdelning, kommunikationsavdelning och signaltjänstavdelning,
sektion II av utrikesavdelning, inrikesavdelning och fotoavdelning,
samt sektion III av press- och filmavdelning, personalvårdsavdelning och
krigshistorisk avdelning. I försvarsstaben ingår dessutom expedition m. m.

Såsom redan av det föregående framgått omfattar krigsmakten tre försvarsgrenar:
armén, marinen och flygvapnet. Armén är sammansatt av
truppslagen infanteri, kavalleri, pansartrupper, artilleri, luftvärn, ingenjörtrupper,
signaltrupper och trängtrupper. Marinen består av vapenslagen
flotta och kustartilleri. Flygvapnet består av flygslagen jaktflyg, attackflyg
och spaningsflyg samt av luftbevakningen. Till armén hör jämväl hemvärnet
och till marinen sjövärnskåren.

1 spetsen för armén står arméledningen, vilken utgöres av chefen för
armén (arméchefen) samt arméstaben, centrala värnpliktsbyrån, rikshem -

värnschefen jämte hemvärnsstaben, tjänstegrensinspektörerna, arméchefen
direkt underlydande personalkårchefer, armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen.

Arméchefen utövar, under Kungl. Maj:t och överbefälhavaren, den militära
ledningen av och uppsikten över armén. Honom åligger särskilt:

a) att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom
arméns verksamhetsområde ävensom åt de omständigheter i övrigt, som
kunna inverka på arméns användbarhet och uppträdande;

b) att föranstalta om eller föreslå åtgärder, som äro ägnade att främja
arméns tidsenliga organisation och utrustning;

c) att låta utarbeta planer och bestämmelser för arméns krigsorganisation
och mobilisering samt, där han ej äger själv fastställa dem, underställa
förslag därtill Kungl. Ma j ds eller, där fastställande ankommer på
överbefälhavaren, dennes prövning;

d) att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom armén;

e) att låta utarbeta armén berörande reglementen, instruktioner och utbildningsbestämmelser
in. m. samt, där han ej äger själv fastställa dem,
underställa förslag därtill Kungl. Maj ds eller, där fastställandet ankommer
på överbefälhavaren, dennes prövning;

f) att leda större övningar inom armén;

g) att utöva den inspektionsverksamhet som finnes erforderlig från
arméledningens sida;

h) att till Kungl. Majd avgiva förslag till in- och utryckningstider m. in.
för arméns värnpliktiga;

i) att skaffa sig sådan kännedom om arméns officerare, främst av regementsofficers
och högre tjänsteställning samt motsvarande civilmilitära
befattningshavare, att han kan bedöma deras duglighet och användbarhet;

j) att, i fall då personal skall utnämnas, konstitueras, förordnas, transporteras
eller entledigas av Kungl. Majd, avgiva förslag därom;

k) att antaga och entlediga fänrikar samt avgöra frågor om transport
av fänrikar till annat förband eller annan personalkår;

l) att avgöra frågor om transport av underofficerare eller motsvarande
civilmilitära befattningshavare;

m) att utöva överinseendet över inskrivningsväsendet och personalredovisningen;
samt

n) att årligen före den 1 februari till överbefälhavaren avgiva berättelse
över verksamheten inom armén under sistförflutet kalenderår.

Arméstabens uppgift är att biträda arméchefen vid handläggning av
ärenden rörande främst arméns krigs- och fredsorganisation, utrustning,
utbildning samt personal, i den mån detta icke ankommer på annat organ.
(Jnder arméstabschefen bedrives verksamheten inom arméstaben dels på
följande sektioner, nämligen sektion 1, bestående av organisationsavdelning
och utrustningsavdelning, samt sektion II, bestående av taktikavdelning,
utbildningsavdelning och bibliotek, dels på en personalavdelning, dels
ock på sju truppslagsavdelningar. Till arméstaben höra även expedition
samt press- och adjutanturavdelning.

I lantmilitärt hänseende indelas riket i sju militärområden, vilka i sin
lur indelas i försvarsområden. För varje militärområde finnes eu militär -

4 liev. berättelse ang. statsverket är 1955. I

befälhavare, som biträdes av militärbefälstab. Under honom lyder visst antal
truppförband. I armén ingå dessutom särskilda utbildningsanstalter m. m.

I spetsen för marinen står marinledningen, vilken utgöres av chefen för
marinen (marinchefen) samt marinstaben, kustartilleriinspektionen, tjänstegrensinspektörerna,
marinchefen direkt underlydande personalkårchefer
och marinförvaltningen.

Marinchefen utövar, under Kungl. Maj:t och överbefälhavaren, den militära
ledningen av och uppsikten över marinen. Honom åligger särskilt:

a) att ägna uppmärksamhet åt utvecklingen inom marinens verksamhetsområde
ävensom åt de omständigheter i övrigt, som kunna inverka på
marinens användbarhet och uppträdande;

b) att föranstalta om eller föreslå åtgärder, som äro ägnade att främja
marinens tidsenliga organisation och utrustning;

c) att på grundval av de bestämmelser, som överbefälhavaren utfärdar,
utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom marinen samt
planlägga och leda marinstridskraftemas operationer utom för de delar av
marinen, för vilka överbefälhavaren må hava annorlunda förordnat;

d) att låta utarbeta planer och bestämmelser för marinens krigsorganisation
och mobilisering samt, där han ej äger själv fastställa dem, underställa
förslag därtill Kungl. Maj ds eller, där fastställandet ankommer på
överbefälhavaren, dennes prövning;

e) att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom marinen;

f) att låta utarbeta marinen berörande läroböcker, reglementen, instruktioner
och utbildningsbestämmelser m. m. samt, där han ej äger själv fastställa
dem, underställa förslag därtill Kungl. Maj ds eller, där fastställandet
ankommer på överbefälhavaren, dennes prövning;

g) att leda större övningar inom marinen;

h) att utöva den inspektionsverksamhet som han finner erforderlig;

i) att till Kungl. Majd avgiva förslag till in- och utryckningstider in. in.
för marinens värnpliktiga ävensom till fartygsrustningarnas omfattning i
fredstid;

j) att skaffa sig sådan kännedom om marinens officerare av regementsofficers
och högre tjänstegrad samt motsvarande civilmilitära beställningshavare,
att han kan bedöma deras duglighet och användbarhet; samt

k) att, i fall då personal skall utnämnas, konstitueras, förordnas, kommenderas,
placeras eller entledigas av Kungl. Majd, avgiva förslag därom
eller i förekommande fall med eget yttrande överlämna från personalkårchef
(befordringskommission) ingivet förslag.

Marinstabens uppgift är att biträda marinchefen vid utövandet av hans
ämbete, i den mån detta icke ankommer på annat organ. Under marinstabschefen
bedrives verksamheten inom marinstaben dels på följande sektioner,
nämligen sektion I, bestående av operationsavdelning, underrättelseavdelning
med pressdetalj, sjöfartsavdelning och förbindelseavdelning, samt
sektion II, bestående av organisationsavdelning, personalavdelning och utbildningsavdelning
ävensom sjövärnskårens kårstab, dels på en planeringsavdelning,
dels ock på tre vapentjänstavdelningar. Till marinstaben hör
jämväl expedition m. m.

Kustartilleriinspektionens uppgift är att biträda marinchefen vid handläggning
av ärenden rörande kustartilleriets personal, organisation, utbildning,
övningar, materiel och utrustning, befästningar, byggnader och övriga
anstalter.

Territorialvattnet vid rikets kuster indelas i sjömilitärt hänseende i fem
marindistrikt, Norrlandskustens, Ostkustens, Gotlands, Sydkustens och
Västkustens marindistrikt, vart och ett under sin chef med biträde av särskild
stab. Militärbefälhavaren för VII. militärområdet är tillika chef för
Gotlands marindistrikt. Marinen omfattar dessutom kustflottan, lokalstyrkor,
örlogsstationer, örlogsdepåer och örlogsvarv, kustartilleriförsvar med
kustartilleriregementen eller kustartillerikårer samt vissa utbildningsanstalter
in. m.

I spetsen för flygvapnet står flygledningen, vilken utgöres av chefen för
flygvapnet samt flygstaben, inspektionen för luftbevakningen, inspektionen
för den tekniska tjänsten, flygöverläkaren och flygförvaltningen.

Chefen för flygvapnet utövar, under Kungl. Maj:t och överbefälhavaren,
den militära ledningen av och uppsikten över flygvapnet. Honom åligger
särskilt:

a) att på grundval av de bestämmelser överbefälhavaren utfärdar utföra
det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom flygvapnet samt planlägga
och leda flygstridskrafternas operationer, utom för de delar av flygvapnet
för vilka överbefälhavaren må hava annorlunda förordnat;

b) att låta utarbeta planer och bestämmelser för flygvapnets krigsorganisation
och mobilisering samt, där han ej äger själv fastställa dem, underställa
förslag därtill Kungl. Maj ds eller, där fastställandet ankommer på
överbefälhavaren, dennes prövning;

c) att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom
flygvapnets verksamhetsområde ävensom åt de omständigheter i övrigt som
kunna inverka på flygvapnets användning och uppträdande;

d) att föranstalta om eller föreslå åtgärder som äro ägnade att främja
flygvapnets tidsenliga organisation och utrustning;

e) att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom flygvapnet;

f) att låta utarbeta reglementen, instruktioner och utbildningsbestämmelser
in. m. samt, där han ej äger själv fastställa dem, underställa förslag
därtill Kungl. Maj ds eller, där fastställandet ankommer på överbefälhavaren,
dennes prövning;

g) att leda större övningar inom flygvapnet;

h) att fastställa för lämpliga tidsperioder avsedda planer för tjänstegrensinspektörernas
(inspektörens för luftbevakningen, inspektörens för
den tekniska tjänsten, inspektörens för flygsäkerhetstjänsten och flygöverläkarens)
inspektionsverksamhet samt under hänsynstagande till gällande
plan själv utföra de inspektioner han finner erforderliga;

i) att till Kungl. Majd avgiva förslag till in- och utryckningstider m. m.
för flygvapnets värnpliktiga;

j) att skaffa sig sådan kännedom om flygvapnets officerare och underofficerare
samt motsvarande civilmilitära personal att han kan bedöma
deras duglighet och användbarhet;

k) att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till anställning, befordran, transport,
förordnande eller avgång beträffande personal som skall utnämnas,
konstitueras, transporteras, förordnas eller erhålla avsked av Kungl. Maj:t;

l) att i enlighet med gällande föreskrifter handlägga de ärenden angående
anställning, befordran, transport, förordnande och avgång i vilka beslutanderätten
tillkommer chefen för flygvapnet;

m) att efter samråd med vederbörande försvarsgrenschef till Kungl.
Maj:t avgiva förslag å personal ur armén eller marinen som bör beordras
till flygtjänstgöring vid flygvapnet; samt

n) att årligen före den 1 februari till överbefälhavaren avgiva berättelse
över verksamheten inom flygvapnet under nästförflutet kalenderår.

Flygstabens uppgift är att biträda chefen för flygvapnet vid utövandet
av hans ämbete och att därvid bereda ärenden i den mån deras handläggning
icke ankommer på inspektionen för luftbevakningen, inspektionen
för den tekniska tjänsten, flygöverläkaren eller centrala värnpliktsbyrån.
Under flygstabschefen bedrives arbetet inom flygstaben på följande sju
avdelningar, nämligen operationsavdelning, organisationsavdelning, utbildningsavdelning,
personalavdelning, signalavdelning, flygsäkerhetsavdelning
och väderleksavdelning. Därtill komma expedition och pressektion m. in.

I flygmilitärt hänseende indelas riket i fem flygbasområden, vart och ett
under sin chef med biträde av särskild stab. Flygvapnet omfattar dessutom
flygflottiljer, flygkårer och vissa utbildningsanstalter. Förbanden sammanföras
till flygeskadrar.

I tekniskt och ekonomiskt avseende utövas, under Kungl. Maj:t, högsta
ledningen av krigsmakten beträffande vissa för försvarsgrenarna gemensamma
angelägenheter av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
fortifikationsförvaltningen och försvarets fabriksstyrelse samt i
övrigt beträffande armén av armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen,
beträffande marinen av marinförvaltningen och beträffande
flygvapnet av flygförvaltningen. Vissa hithörande uppgifter äro vidare tilllagda
försvarets förvaltningsdirektion.

På försvarets civilförvaltning ankommer ledningen av och uppsikten över
avlönings-, kassa- och räkenskapsväsendet vid försvaret samt i övrigt den
allmänna kontroll över medelsförvaltningen vid försvaret som närmare
framgår av ämbetsverkets instruktion eller eljest stadgas, dock att, där ej
annat finnes särskilt föreskrivet, från civilförvaltningens i instruktionen
angivna ämbetsbefattning undantagas försvarets fabriksverk, försvarsväsendets
radioanstalt och försvarets forskningsanstalt. Det åvilar civilförvaltningen
därjämte dels att enligt vad i instruktionen eller eljest särskilt
stadgas handhava skaderegleringsverksamhet och rättsliga angelägenheter
i övrigt inom försvaret samt såsom försvarets patentorgan frågor beträffande
uppfinningar som avse krigsmateriel eller eljest äro av betydelse för
försvaret, dels att enligt därom meddelade särskilda föreskrifter efter
granskning ombesörja tryckning av de blanketter som äro avsedda för

begagnande inom försvaret samt fullgöra i samband därmed stående arbetsuppgifter.
Chef för ämbetsverket är en generaldirektör.

På försvarets sjukvårdsstyrelse ankommer ledningen av och uppsikten
över försvarets hälso- och sjukvård. Chef för ämbetsverket är generalläkaren.

På fortifikations förvaltningen ankommer ledningen av och uppsikten över
fortifikations- och byggnadsväsendet vid försvaret, dock att från fortifikationsförvaltningens
ämbetsbefattning äro undantagna frågor rörande nybyggnad
och underhåll av flygfält samt frågor rörande underhåll och projektering
av omläggningar å fabriksfonden. Chef för ämbetsverket är en
generalsperson eller eu generaldirektör.

På försvarets fabriksstyrelse ankommer ledningen av vissa statliga fabriker
för krigsmaterielframställning samt vissa tvätt- och reparationsanstalter.
Dessa fabriker och anstalter utgöra tillsammans med styrelsen försvarets
fabriksverk. De i fabriksverket ingående tillgångarna redovisas på en
särskild kapitalfond, försvarets fabriksfond. Chef för styrelsen är en generaldirektör,
tillika chef för fabriksverket.

På armétyg förvaltningen ankommer ledningen av och uppsikten över förvaltningen
av tygmateriel och ammunition vid armén. Chef för ämbetsverket
är chefen för armén. Det närmaste chefskapet utövas dock av en
souschef. Därest denne är militär har han tjänstebenämningen generalfälttygmästare.

På arméintendenturförvaltningen ankommer ledningen av och uppsikten
över förvaltningen av intendentur- och veterinärmateriel, livsmedel samt
fasta och flytande bränslen in. in. vid armén. Chef för ämbetsverket är
chefen för armén. Det närmaste chefskapet utövas dock av en souschef.
Därest denne är militär har han tjänstebenämningen generalintendent.

På marinförvaltningen ankommer ledningen av och uppsikten över marinens
vapen-(tyg-), skeppstekniska och intendenturförvaltning. Chef för
ämbetsverket är chefen för marinen. Det närmaste chefskapet utövas dock
av en souschef.

På flygförvaltningen ankommer ledningen av och uppsikten över förvaltningen
av flygmateriel, intendenturförnödenheter och flygfält vid flygvapnet.
Chef för ämbetsverket är chefen för flygvapnet. Det närmaste
chefskapet utövas dock av eu souschef.

I anslutning härtill må erinras om att i kungörelsen 1954: 470 vissa
grundläggande bestämmelser för anskaffande av förnödenheter inom försvaret
meddelats. Enligt dessa bestämmelser skall vid sådan anskaffning,
i den utsträckning och i de avseenden så lämpligen kan ske, den myndighet
inom vars arbetsområde del faller alt anskaffa den största mängden av
en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet handhava anskaffningen
av ifrågavarande förnödenhet för försvaret i dess helhet och svara för

den krigsindustriella planläggningen därav, den s. k. huvudförvaltningsprincipen.

Försvarets förvaltningsdirektion har att under fredstid i vissa hänseenden
samordna den verksamhet som bedrives inom armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse och fortifikationsförvaltningen.
Det åligger därvid direktionen dels att avgöra frågor om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning och utse huvudförvaltningsmyndighet
för olika förnödenheter, dels att i erforderlig mån besluta om inrättande
och sammansättning av samarbetsdelegationer mellan berörda myndigheter
och att i frågor av mera allmän räckvidd meddela delegationerna direktiv,
dels att, utan att taga befattning med detaljspörsmål, verka för samordning
och effektivisering av anskaffningsverksamheten samt att i dessa
frågor giva de rekommendationer direktionen finner påkallade, allt med
beaktande av att anskaffningen bör planläggas på sådant sätt, att jämnast
möjliga belastning på industrien åstadkommes och, såvitt möjligt, anknytning
till den krigsindustriella planläggningen erliålles, dels att, under hänsynstagande
till de direktiv överbefälhavaren utfärdar till de centrala förvaltningsmyndigheterna
i och för tillgodoseende av krigsberedskapen och
de militära organisationernas planläggning och genomförande, samordna
den krigsindustriella planläggningen för försvaret i dess helhet och i detta
hänseende giva de rekommendationer som må finnas påkallade, dels ock att
ägna uppmärksamhet åt att de ovan omförmälda myndigheterna även i övrigt
samarbeta rationellt och med lämplig verksamhetsfördelning sig emellan.

Ordinarie ledamöter av direktionen äro: eu ordförande, souscheferna vid
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen samt ytterligare två personer. Ordföranden och sistnämnda
två ledamöter skola besitta erkänd erfarenhet och skicklighet på
näringslivets område, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna må inträda
såsom ledamöter av direktionen, när de så finna lämpligt, överbefälhavaren
skall utöva ordförandeskapet vid sammanträde i vilket han deltager;
direktionens ordinarie ordförande bibehåller därvid sitt ledamotskap.
Då försvarsgrenschef inträder såsom ledamot, må vederbörande souschef
deltaga i direktionens överläggningar men ej i dess beslut. Därest i direktionen
behandlas fråga som berör försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse eller fortifikationsförvaltningen eller ock fråga, vid vars
avgörande tillgång till sakkunskap från någon av dessa myndigheter eljest
bedömes erforderlig, skall vederbörande verkschef tillkallas såsom ledamot.
Ordföranden avgör när ledamot som nu sagts skall kallas till sammanträde.
Chefen för försvarsstaben äger närvara vid direktionens sammanträden
och deltaga i överläggningarna. Detsamma gäller chefen för
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vid behandling av frågor
om den krigsindustriella planläggningen. Direktionen biträdes av ett kansli.

Bland övriga för hela försvaret gemensamma organ må här särskilt
nämnas försvarets forskningsanstalt och försvarshögskolan.

Försvarets forskningsanstalt har till uppgift att omhänderha naturvetenskaplig,
tekniskt-vetenskaplig och medicinsk forskning för försvarsändamål
ävensom att inom ramen för dessa arbetsuppgifter biträda myndigheter
och institutioner. Därjämte åligger det anstalten att, enligt vad däiom
är stadgat eller eljest då förhållandena så påkalla, inom anstaltens arbetsområde
medverka till standardisering av materiel och metoder för iörsvarsändamål,
bistå andra myndigheter och institutioner vid av dem bedriven
försöksverksamhet samt biträda med viss kontroll av materiel och metoder.
Ledningen av anstalten utövas av en styrelse, bestående av sju ledamöter,
nämligen en överdirektör och chef för anstalten, tillika styrelsens
ordförande, samt tre civila och tre militära ledamöter, vdka utses av Kungl.
Maj:t. Överbefälhavaren äger utse lämplig militär befattningshavare att
såsom sin företrädare närvara vid styrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna.

Försvarshögskolan har till uppgift dels att åt högre militära, civilmilitära
och civila befattningshavare ge en vidgad överblick över det totala krigets
problem, dels att som en förberedelse för högre militära och civilmilitära
chefs- eller stabsbefattningar och för motsvarande civila befattningar ge
fördjupade insikter om det totala försvarets olika grenar samt om planläggning
och genomförande av för dem gemensamma försvarsuppgifter,
dels ock att utföra eller medverka vid specialstudier av frågor som äro
särskilt aktuella för det totala försvaret. Försvarshögskolan lyder under
överbefälhavaren. För att medverka till att utbildningen får en allsidig
inriktning och omfattning står till överbefälhavarens förfogande försvarshögskolans
råd, bestående av sju personer med framstående skicklighet
och erfarenhet inom kunskaps- och verksamhetsområden av betydelse för
utbildningen vid högskolan. Självskrivna ledamöter äro chefen för försvarsstaben,
tillika ordförande, kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet
samt cheferna för civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Övriga ledamöter, av vilka en skall vara företrädare
för det psykologiska försvaret, utses av Kungl. Maj:t på förslag av överbefälhavaren,
som även meddelar närmare anvisningar för rådets verksamhet.

Uppgifter rörande avlöningar och omkostnader vid försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter, försvarsstaben och de tre försvarsgrensstaberna
under sistförflutna budgetår ha sammanställts i omstående tablå. Med
förvaltningsmyndigheterna avses försvarets civilförvaltning, lörsvarets
sjukvårdsstyrelse, krigsmalerielverkets avvecklingsorganisation, fortifikationsförvaHningen,
armétygförvall ningen, arméi nlenden lurförval t ningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvarets förvaltningsdirektion.

Då de tre försvarsgrensstaberna icke förfoga över egna avlönings- och omkostnadsanslag,
måste uppgifterna beträffande dem betraktas såsom ungefärliga.
Samtliga utgiftstal äro angivna i jämna hundratal kronor.

Organisationsenheter

Avlöningar

Omkostnader

Summa

Förvaltningsmyndigheterna........

Försvarsstaben.........

Arméstaben..........

Marinstaben .........

Flygstaben...............

36 834 000

11 505 800

3 883 600

3 372 900

3 265 000

3 763 700

2 383 600

451 800

123 000

536 000

40 597 700

13 889 400

4 335 400

3 495 900

3 801 000

Summa

58 861 300

7 258 100

66 119 400

I förevarande sammanhang må slutligen erinras om följande.

Med underdånig skrivelse den 27 oktober 1954 har överbefälhavaren ingivit
utredning och förslag beträffande krigsmaktens fortsatta utveckling,
avseende tioårsperioden 1955/56—1964/65. I årets statsverksproposition bär
lämnats en kortfattad redogörelse för den huvudsakliga innebörden av
förslagen. Föredragande departementschefen har i anslutning därtill framhållit,
att utredningen utgjorde ett idéprogram för försvarets fortsatta utformning
som gåve material av väsentlig vikt för diskussionen kring dessa
ting. Genom undersökningarna hade dessutom skapats underlag för statsmakternas
bedömning av konsekvenserna av åtgärder i den ena eller
andra riktningen. Departementschefen har vidare uttalat, att han vid sitt
studium av det föreliggande utredningsresultatet kommit till den uppfattningen,
att ställningstagandet till förslaget måste föregås av grundliga överväganden.
Det syntes därför icke möjligt att i anledning av utredningen
redan till innevarande års riksdag framlägga ett förslag till riktlinjer för
försvarets fortsatta utformning. Med hänsyn härtill erhöll den försvarsbudget
som förelädes arets riksdag karaktären av ett provisorium i avvaktan
på en prövning av den allmänna försvarsavvägningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 har statsutskottet anfört,
att utskottet i likhet med departementschefen ansåge att ställningstagandet
till överbefälhavarens utredning borde med hänsyn till de svårbedömbara
problem och avvägningsfrågor som densamma innefattade föregås av
grundliga överväganden. På grund av den utomordentliga betydelse som
måste tillmätas frågan om försvarets framtida utformning framstode det
för utskottet som angeläget, att representanter för riksdagen redan på ett
förberedande stadium finge tillfälle att i detta spörsmål göra sin mening
gällande.

Sedermera har med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 juni 1955 givna bemyndigande
en parlamentarisk försvarsberedning tillsatts för att under ordförandeskap
av chefen för försvarsdepartementet biträda med översyn av
överbefälhavarens utredningar och förslag. Enligt vad som uttalats i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för nyssnämnda dag skall beredning -

ens uppgift vara att företaga en bedömning ur allmänna synpunkter av
ifrågavarande utredningsresultat och att beakta att största möjliga effekt
utvinnes ur de kostnader som nedläggas på försvaret. I sitt arbete skall
beredningen icke vara bunden av begränsande direktiv eller förutsättningar.

Revisorernas uttalande. Under flera århundraden bestod den svenska
krigsmakten av två från varandra helt skilda grenar, lantförsvaret och sjöförsvaret.
Någon organiserad form av samverkan och samordning dem
emellan förekom knappast vare sig fråga var om den rent militära ledningen
och planläggningen eller om själva förvaltningsverksamheten. Med
hänsyn till kommunikationsförhållandena, det militärtekniska utvecklingsskedet
och samhällslivets struktur i övrigt förelåg ej heller något större
behov därav. När genom 1840 års reform vårt land erhöll den departementalstyrelse,
framstod det också som naturligt att två försvarsdepartement inrättades,
ett för lantmilitära och ett för sjömilitära ärenden.

De ändrade förhållandena ha emellertid efter hand framtvungit en ny
syn på hithörande spörsmål, vilken lett till att allt flera åtgärder vidtagits
för en närmare samordning av försvarets alla delar. Ett första steg i denna
riktning togs vid 1919 års riksdag, då en sammanslagning av de båda försvarsdepartementen
beslöts. Denna sammanslagning motiverades med att
därigenom skulle kunna åstadkommas dels större enhet i försvarets militära
ledning och därav följande bättre samverkan mellan försvarets båda
huvudgrenar, dels större planmässighet och effektivitet i den militära förvaltningen,
dels ock ändamålsenligare fördelning mellan försvarsgrenarna
av anvisade anslag och disponibla medel i övrigt. Statsmakterna ha sedermera
i icke ringa mån följt dessa allmänna riktlinjer vid den fortskridande
omdaningen av försvaret. Visserligen utökades genom 1925 års försvarsordning
antalet försvarsgrenar med ytterligare en, nämligen flygvapnet,
varigenom den forna tudelningen av stridskrafterna förbyttes i en tredelning.
Därefter har emellertid tillkommit en särskild överbefälhavare, vilken
är överordnad försvarsgrenscheferna och närmast under Kungl. Maj:t
utövar den militära ledningen av krigsmakten. Samtidigt har till överbefälhavarens
förfogande ställts en försvarsstab med uppgift att i viss omfattning
ombesörja för försvarsgrenarna gemensamma angelägenheter. Vidare
må erinras om att försvaret åtminstone delvis erhållit en fackgrensvis i
stället för såsom tidigare eu försvarsgrensvis organiserad förvaltningsapparat.
Även på annat sätt har eftersträvats ett samgående mellan försvarsgrenarna
i väsentliga avseenden.

Utvecklingen har sålunda gått i riktning mot ökad samverkan och samordning
inom försvaret. Den till grund härför liggande principen bär dock
icke restlöst förverkligats, med påföljd att de militära ärendena nu handläggas
i somliga fall av organ som äro gemensamma för samtliga försvarsgrenar
och i andra fall av organ som tillhöra allenast viss försvarsgren.

Gällande försvarsorganisation har därigenom kommit att kännetecknas av
en dualism, som medfört olägenheter av olika slag. Denna dualism bottnar
djupast i det förhållandet, att de tre försvarsgrenarna alla enhetssträvanden
till trots alltjämt i grund och botten fungera som inbördes fullt självständiga
enheter, envar under sin chef. Den operativa krigsplanläggningen,
vilken torde kunna betecknas som kärnan i allt militärt stabsarbete och
vilken blir bestämmande för de stridande förbandens utnyttjande, sker
sålunda icke som en hela försvaret omspännande angelägenhet utan är allt
efter försvarsgren fördelad på skilda organ. Att märka är därvid att försvarsstaben,
utöver vissa samordningsuppgifter i stort, anförtrotts det
egentliga krigsförberedelsearbetet i fråga om armén, medan ansvaret härutinnan
beträffande marinen och flygvapnet ankommer på respektive försvarsgrensstaber.
Till följd härav har försvarsstaben blivit starkt armébetonad
och i viss mån förlorat sin avsedda karaktär av ett för samtliga
försvarsgrenar gemensamt organ. Genom att militärbefälhavarna i operativt
hänseende direkt underordnats överbefälhavaren och försvarsstaben,
samtidigt som arméchefen och arméstaben tillagts ansvaret för arméns utrustning
och organisation, ha dessutom befälslinjerna inom sistnämnda
försvarsgren komplicerats. Gränsdragningen mellan försvarsgrenarna är
än mera markerad i fråga om den militärterritoriella indelningen. Varje
försvarsgren har här sin speciella indelningsgrund: armén i militärområden,
marinen i marindistrikt och flygvapnet i flygbasområden, samtliga
utan gemensamma gränser, vart och ett lydande under sin chef och sin
stab. Även på förvaltningssidan, där samordningstanken dock avsatt de
praktiskt mest påtagliga resultaten, ligger verksamhetens tyngdpunkt inom
de försvarsgrensvis organiserade myndigheterna.

Vad särskilt den högre stabs- och förvaltningstjänsten beträffar ha försök
gjorts att genom speciella anordningar av olika slag eliminera de olägenheter
som försvarsgrenarnas bibehållna självständighet vållat. Detta
har dock samtidigt fått till följd att antalet organ närmast under Kungl.
Maj:t ytterligare ökat. Uppenbarligen kännetecknas också försvarets högsta
ledning av en viss överorganisation. Av det föregående framgår även,
att kostnaderna för de högre staberna och de centrala förvaltningsmyndigheterna
numera belöpa sig till förhållandevis mycket betydande belopp.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål böra enligt revisorernas mening
jämväl följande omständigheter beaktas.

Självfallet föreligga alltjämt olikheter mellan lant-, sjö- och luftstridskrafterna.
Dessa olikheter hänföra sig dock i huvudsak till taktik och beväpning
och äro i vissa avseenden knappast större än mellan arméns
truppslag eller marinens båda vapenslag. Ur operativ och strategisk synpunkt
däremot hålla olikheterna på att alltmer utplånas, vilket sammanhänger
med den naturvetenskapliga och därav betingade militärtekniska
utvecklingen, som helt förändrat krigets karaktär. Praktiska exempel här -

på lämnades redan under det senaste världskriget, särskilt i dess slutskede,
då de avgörande operationerna på respektive fronter utfördes såsom för
samtliga försvarsgrenar gemensamma företag under enhetligt befäl och
kombinerade staber. Under inverkan av de nya massförstörelsemedlen, såsom
atom-, raket- och robotvapnen, har sedan dess omdaningsprocessen fortskridit
allt snabbare. Icke minst i ett land som vårt, där krigsmakten har
den enda uppgiften att värna det nationella oberoendet och därför måste
utformas med hänsyn till invasionsförsvarets särskilda krav, torde det
också för framtiden vara uteslutet att armén så att säga för sitt speciella
krig, marinen sitt och flygvapnet sitt. Nämnda förhållande belyses på sitt
sätt av de överväganden som skett i fråga om kustartilleriets och luftvärnets
organisatoriska ställning. Förslag ha därvid framförts om att överflytta
kustartilleriet till armén och luftvärnet till flygvapnet. De skäl som
åberopats för en sådan omläggning kunna i och för sig anses goda. Detsamma
gäller emellertid även om den motsatta ståndpunkten. Detta beror
helt enkelt därpå, att kustartilleri och luftvärn icke odelat tillhöra viss
försvarsgren utan ingå som sammanbindande länkar i det samlade riksförsvaret.

På grund av den moderna krigsteknikens speciella karaktär lärer således
vara att förutse, att de nuvarande relativt skarpa gränserna mellan armé,
marin och flygvapen komma att i operativt och strategiskt hänseende
gradvis försvinna. Denna utveckling kan emellertid icke lämna försvarets
fredsorganisation oberörd; förr eller senare måste en anpassning ske efter
det nya läget. Konkret uttryckt skulle en sådan anpassning kunna tänkas
få den formen, att allt operativt krigsförberedelsearbete sammanfördes
under överbefälhavaren i försvarsstaben, att inom försvarsstaben eu koncentration
skedde på denna väsentliga angelägenhet och att vissa mer
perifera uppgifter överflyttades till andra organ, att de nuvarande befattningarna
såsom försvarsgrenschefer indroges och att försvarsgrensstaberna
omvandlades till inspektionsorgan med särskild uppgift att handhava utbildnings-
och personalfrågor, att samtliga fredsförband och motsvarande
enheter inom viss territoriell del av landet oberoende av nuvarande försvarsgrens!
illhörighet underställdes en gemensam regional stab, till vilken
under vederbörande befälhavares ledning detaljarbetet med krigsplanläggningen
förlädes, samt att för jämväl tyg- och intendenturtjänsten inrättades
hela försvaret omfattande centrala förvaltningsmyndigheter. Då avsikten
med den nya organisationen självfallet icke skulle vara alt bereda
någon av de nuvarande försvarsgrenarna en sakligt oberättigad dominans
över de andra, torde vidare få övervägas huruvida icke en särskild försvarsstabskår
skulle behöva upprättas, vars personal finge sådan allsidig utbildning
att den ej vore att betrakta såsom tillhörande viss försvarsgren
utan kunde användas för all högre stabstjänst och truppföring.

Fn nydaning av försvarsväsendet enligt nu antydda riktlinjer skulle

självfallet bli av mycket genomgripande natur. Ur viss synpunkt skulle
den dock icke innebära annat än ett konsekvent fullföljande av de enhetssträvanden,
som i princip kännetecknat statsmakternas åtgöranden på
förevarande område under senare år, en fortsatt rationalisering av den
militära stabs- och förvaltningstjänsten. Det må i detta sammanhang även
betänkas, att försvarskostnaderna f. n. uppgå till avsevärda belopp, vilka
tendera att ytterligare skjuta i höjden. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt
att sträng sparsamhet iakttages med disponibla medel och att utgifterna
fördelas på sådant sätt, att största möjliga kraftutveckling erhålles
vid en given ekonomisk insats. Mot bakgrunden härav kan ställas frågan,
om ett litet land som vårt med jämförelsevis ringa folkmängd och därigenom
också numerärt fåtaliga stridskrafter verkligen har råd att upprätthålla
den månghövdade stabs- och förvaltningsorganisation som den nuvarande
tredelningen av försvaret medför, därest detta ur militär synpunkt
icke är oundgängligen nödvändigt.

Revisorerna äro för sin del väl medvetna om att nu avhandlade spörsmål
är till sin allmänna natur mycket komplicerat och även inrymmer en rad
svårlösta delproblem. En eventuell omorganisation måste därför uppenbarligen
föregås av grundliga överväganden. Med sitt förevarande uttalande
ha revisorerna också närmast velat fästa uppmärksamheten därpå, att
frågan både militärt och ekonomiskt är så betydelsefull att den i lämpligt
sammanhang bör upptagas till grundlig och allsidig prövning.

Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten

Förvaltningsmyndigheterna inom försvaret äro dels centrala, dels regionala
och dels lokala. De centrala förvaltningsmyndigheterna utgöras av försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse och fortifikationsförvaltningen,
vilka äro gemensamma för samliga tre försvarsgrenar, samt av
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen, vilka i enlighet med sina benämningar betjäna allenast
respektive försvarsgrenar. Regionala förvaltningsmyndigheter i egentlig
mening förekomma endast inom armén, där militärbefälhavarna bilda speciella
mellaninstanser. Vad lokalmyndigheterna slutligen beträffar må här
särskilt nämnas cheferna för truppförband och försvarsområden inom armén,
cheferna för marindistrikt, kustartilleriförsvar och örlogsvarv inom
marinen samt cheferna för flottiljer inom flygvapnet.

I allmänt försvarsförvaltningsreglemente (SFS 1954: 587) äro meddelade
vissa allmänna grunder för den militära förvaltningen. Enligt dessa bestämmelser
ankommer det på de centrala förvaltningsmyndigheterna, envar inom
sitt kompetensområde, att under Kungl. Maj:t utöva ledningen av och upp -

sikten över förvaltningen inom försvaret. Motsvarande gäller för regional
och lokal förvaltningsmyndighet med avseende å förvaltningen vid det eller
de förband in. in. som äro myndigheten underställda. Beträffande beslutanderätten
i förvaltningsärenden föreskrives endast att vederbörande förvaltningsmyndighet
har att besluta i sådant ärende med iakttagande av de för
förvaltningen i varje särskilt fal! gällande föreskrifterna. Allmänt försvarsförvaltningsreglemente
innehåller således icke någon närmare precisering av
vilka konkreta befogenheter som härutinnan tillkomma å ena sidan de centrala
och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna; i stället
hänvisas till de särskilda reglementen, instruktioner och föreskrifter som i
behörig ordning äro eller kunna bliva utfärdade.

Genom sist avsedda reglementen, instruktioner och olika föreskrifter i
övrigt har beslutanderätten i fråga om stora och betydelsefulla grupper av
förvaltningsärenden förbehållits de centrala myndigheterna. Som en följd
härav har den militära förvaltningstjänsten i stor utsträckning kommit att
kännetecknas av en långtgående detaljreglering och centraldirigering. Revisorerna
ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka i vad mån
dessa förhållanden må ha medfört olägenheter eller nackdelar för förvaltningsverksamheten
vid de regionala och lokala myndigheterna. I detta syfte
ha revisorerna, förutom genom besök vid vissa militära organisationsenheter,
införskaffat uppgifter rörande förvaltningsverksamhetens utformning
och funktionssätt från samtliga militärbefälhavare samt cheferna för ett
tjugotal truppförband och försvarsområden, från cheferna för samtliga
marindistrikt, örlogsvarv och kustartilleriförsvar ävensom från cheferna för
ett tiotal flygflottiljer. Av vad därvid framkommit må bl. a. följande här
omnämnas.

Försvarets civilförvaltnings verksamhetsområde

Enligt den för försvarets civilförvaltning gällande instruktionen äger ämbetsverket,
såvitt fråga är om räkenskapsväsendet vid försvaret, att bl. a.
meddela föreskrifter om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring
och verifiering. Med stöd härav har civilförvaltningen, efter samråd med
försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter, i en särskild titelförteckning
fastställt de redovisningstitlar som skola användas vid bokföringen
av förekommande inkomster och utgifter. I systematiskt avseende anknyter
titelförteckningen till den för riksstatens fjärde huvudtitel gällande anslagsuppställningen
med därtill hörande av Kungl. Maj:t eller riksdagen fastställda
stater, men därutöver har eu mycket vidsträckt specificering av de
olika utgiftsändamålen på olika redovisningstitlar vidtagits. För innevarande
budgetår omfattar titelförteckningen icke mindre än 3 419 olika redovisningstitlar.
Varje titelnummer är i princip sexsiffrigt; antalet siffror har dock i
flertalet fall kunnat begränsas till 3—5. Härtill kommer som regel ett särskilt
gruppnummer.

De av revisorerna hörda myndigheterna — och detta gäller speciellt armémyndigheterna
— ha med eftertryck hävdat, att det ifrågavarande titelredovisningssystemet
verkar tyngande på verksamheten. Genom de speciella
dispositionsföreskrifter som i anslutning därtill fastställts av vederbörande
fackmyndigheter anses systemet vidare alltför snävt begränsa lokalmyndigheternas
handlingsfrihet och även mången gång medföra svårigheter att på
ett rationellt och ekonomiskt sätt utnyttja de medel som stå till förfogande.
Såsom exempel på de mindre tillfredsställande resultat som den nuvarande
långt drivna uppspaltningen av anslagen kan leda till har i ett flertal yttranden
hänvisats till arméns övningsanslag. Detta anslag är redan genom
den av Kungl. Maj:t fastställda staten uppdelat på åtta olika anslagsposter,
mellan vilka medelsöverföring icke får verkställas av de regionala eller lokala
myndigheterna. Vissa av dessa anslagsposter avse emellertid utgiftsändamål
som intimt påverka varandra i olika avseenden. Förflyttning av
ett förband kan således utföras antingen såsom järnvägstransport, då kostnaderna
debiteras posten »truppförbandens vanliga övningar», eller också
såsom landsvägstransport, då kostnaderna debiteras posten »drivmedel».
Järnvägstransport ställer sig som regel billigare än landsvägstransport.
Därest medelstillgången på den förstnämnda anslagsposten skulle vara otillräcklig,
nödgas emellertid vederbörande myndighet lika fullt tillgripa landsvägstransport.
Valet av transportsätt bestämmes alltså icke av kostnadsskäl
utan med hänsyn till å vilken anslagspost erforderliga medel råka vara tillgängliga.
Enligt de myndigheter som yttrat sig i frågan borde därför, i den
män uppdelningen i sistnämnda båda anslagsposter över huvud taget skall
bibehållas, omföringar dem emellan kunna beslutas av lokal förvaltningsmyndighet
eller i varje fall rätten att medgiva sådana omföringar decentraliseras
till de regionala förvaltningsmyndigheterna.

Ett motsvarande behov av utökade befogenheter för de regionala och
lokala myndigheterna anses föreligga med avseende på omföringar mellan
den ovannämnda anslagsposten »truppförbandens vanliga övningar» och anslagsposten
»fortsatt befälsutbildning». Detsamma gäller de båda huvudposterna
under arméns inventarieanslag, då svårigheter föreligga att på
förhand avväga förhållandet mellan den mängd kaserninventarier å ena
sidan och förplägnadsmateriel å andra sidan som bör anskaffas under viss
tidsperiod. En del myndigheter ha vidare påpekat, att medel som tilldelats
dem från övningsanslaget icke får disponeras efter vederbörande budgetårsskifte,
oaktat anslaget har reservationsanslags karaktär. Detta anses kunna
medföra en forcering av vissa inköp som är till ekonomiskt men för kronan.

Bland övriga anförda exempel må här slutligen nämnas arméns anslag
till underhåll av tygmateriel m. m. Enligt gällande titelförteckning skola
kostnaderna under detta anslag bokföras på icke mindre än 103 redovisningstitlar.

Jämlikt 10 § flyttningsersättningskungörelsen (SFS 1953:355) skola, vad
beträffar tjänstemän vid försvaret med undantag av sjökarteverket och försvarets
fabriksverk, frågor om ersättning för flyttningskostnad handläggas
av försvarets civilförvaltning. En del myndigheter inom armén och marinen
ha ansett, att beslutanderätten i dylika ärenden lämpligen borde överföras
till vederbörande lokalmyndighet, enär denna har bättre detalj- och personkännedom
samt större möjlighet att på den aktuella orten utan onödigt
dröjsmål införskaffa erforderliga upplysningar. Förutom kostnads- och
arbetsbesparing skulle därigenom ernås en snabbare handläggning av flyttningsärendena.

Genom beslut den 16 juni 1949 har försvarets civilförvaltning bl. a. föreskrivit,
att extra tjänstemän eller arbetare icke må anställas vid arméns,
marinens och flygvapnets förband (staber, motsvarande) eller vid garnisonssjukhusen
annat än efter därom särskilt lämnade medgivanden av Kungl.
Maj:t eller civilförvaltningen. De ifrågavarande medgivandena ha i vissa
fall den formen, att för angivet ändamål får anställas personal i en omfattning
som svarar mot ett visst antal arbetsmånader. Enligt ett stort antal
myndigheter inom samtliga tre försvarsgrenar bör emellertid beslutanderätten
i dessa frågor i största möjliga utsträckning delegeras från civilförvaltningen
till vederbörande regionala respektive lokala myndigheter, enär
ämbetsverket icke skulle äga förutsättning att rätt bedöma de lokala behoven.
Genom att beslut på framställningar rörande ifrågavarende arbetskraft
ofta fördröjes kommer lokalmyndigheten vidare i tidsnöd och har
svårt att före budgetårsskifte hinna utföra de arbeten för vilka arbetskraften
avsetts. I andra fall kan lämplig tid för ett arbetes utförande
ha försuttits. Då det gäller att tillgodose oförutsedda behov, t. ex. en förrådsomflyttning
eller åtgärder för att avhjälpa mögelbildning i förråd,
kan ett sådant dröjsmål i vissa fall medföra rätt betydande extrakostnader.

Försvarets civilförvaltnings ovannämnda beslut innebär vidare bl. a.,
att vid ledighet eller förhinder att tjänstgöra för civil ordinarie, extra
ordinarie eller extra tjänsteman vikarie icke må utan civilförvaltningens
medgivande anställas för längre tid än högst 180 dagar. Beslutanderätt
angående själva tjänstledigheten tillkommer däremot den lokala myndigheten
utan inskränkning. Såsom exempel på vilket onödigt merarbete denna
bestämmelse vållar lokalmyndigheterna har i ett av de till revisorerna
avgivna yttrandena anförts följande.

Vid regementet äro sedan 1/6 1951 resp. 1/4 1953 två civila tjänstemän
tjänstlediga tills vidare för upprätthållande av förordnande å arvodesbefattningar.
Deras civila tjänster vid regementet uppehållas på förordnande
tills vidare, längst ett år i sänder. Skriftlig framställning sker årligen till
civilförvaltningen om medgivande att anställa vikarier å befattningarna
och å i succession genom förordnandena ledigblivna tjänster. Medgivande
lämnas för högst ett budgetår i sänder.

Beträffande kontors- och förrådspersonal vid rationaliserad försvarsområdesstab
har civilförvaltningen sedermera föreskrivit, att vikarie för
varje här avsedd tjänsteman eller arbetare må anställas endast i fall, där
vederbörande beviljats tjänstledighet som från början beräknas fortgå
under minst 2 månader i följd eller från en senare tidpunkt kan beräknas
komma att fortgå ytterligare 2 månader i följd, dock att vikarie icke utan
civilförvaltningens medgivande må vara anställd för längre tid än 6 månader.
Skulle jämväl i andra fall vikarie för här avsedd personal erfordras,
skall motiverad framställning därom göras till civilförvaltningen. Under
hänvisning till denna bestämmelse har en försvarsområdesbefälhavare
framhållit, att vederbörande tjänsteläkare ofta icke vill bestämma sig för
sjukskrivning för så lång tid som två månader på en gång utan föreskriver
sjukledighet i kortare perioder, vilka tillsammans kunna uppgå till mera
än två månader. Resultatet härav blir att lokalmyndigheten ej kommer
i tillfälle att anställa vikarie; den enda utvägen som står till buds är att
sedermera avgiva motiverad framställning till civilförvaltningen om ersättning
i s. k. arbetsmånader. Härigenom förflyter emellertid ännu längre
tid. Därest framställningen bifalles, vilket icke alltid är givet då det gäller
förfluten tid, kan det hända att den lämplige vikarien under tiden fått
annan anställning.

Såsom ytterligare exempel på centraliseringen av beslutanderätten i
vissa anställnings- och avlöningsärenden har erinrats om att tillgodoräknande
av tjänst hos kommunal huvudman för löneklassplacering av sjuksköterska,
vilken anställes vid försvaret, jämlikt TL A nr 23/1951 skall
prövas och avgöras av civilförvaltningen. Beslut om löneklassplacering
fattas i övrigt av vederbörande kassaavdelning.

För bestämmande av de löneförmåner som under tjänstledighet i anledning
av kroppsskada under tjänsteutövning skola utgå till tjänsteman
vid försvaret, tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3, ankommer det jämlikt
28 § statens allmänna avlöningsreglemente samt 2 § tilläggsbestämmelserna
till reglementet på försvarets civilförvaltning att pröva, huruvida uppenbart
olycksfall under tjänsteutövning föreligger. Denna bestämmelse medför
att anmälan om yrkesskada måste insändas såväl till allmän sjukkassa
som till civilförvaltningen så snart tjänsteman drabbas av skada i tjänsten,
även om denna är av så obetydlig beskaffenhet som att exempelvis ett
ekonomibiträde skär sig i fingret under arbetet. Därest en furir skulle
råka vricka en fotled under eu orienteringslöpning i tjänsten och fördenskull
måste vistas på sjukhus, skall anmälan dessutom insändas till riksförsäkringsanstalten,
enär beträffande sådan tjänsteman militärersättningsförordningens
bestämmelser äro tillämpliga. Enligt vad som framhållits
i flera yttranden böra dylika olycksfall i tjänsten kunna bedömas av
vederbörande lokalmyndighet, som ju är utrustad med tjänsteläkare, i den
mån hänvändelse till riksförsäkringsanstalten ej behöver ske. Det har här -

utinnan erinrats om att lokal myndighet har att pröva ärende rörande
kroppsskada under arbetsutövning då fråga är om kollektivavtalsanställd
personal.

Enligt 3 § 6 mom. resereglemente för försvaret ankommer på civilförvaltningen
att besluta, att i vissa fall s. k. truppförmåner skola utgå i stället
för förmåner enligt allmänna resereglementet och tvärtom. Från arméhåll
har påpekats att fråga om begagnande av denna rätt uppkommer främst
vid befälsövningar i fjällterräng o. d., då andra utspisnings- och förläggningsmöjligheter
än genom kronan tillhandahållna icke stå till buds, eller
under befälsövningar då minst fem värnpliktiga bilförare utan att deltaga
i övningarna medfölja för transporter. Detaljplanläggning av dylika övningar
kan emellertid som regel icke avslutas i så god tid före deras
genomförande, att beslut å framställning till civilförvaltningen enligt ovannämnda
författningsrum föreligger före övningarnas början.

Även för flygvapnets vidkommande kan den ifrågavarande bestämmelsen
leda till vissa komplikationer. Såsom exempel härpå har från viss flottilj
anförts i huvudsak följande.

Vid förbandet förekommer att personal måste beordras för betjäning av
upprättade rörliga radarstationer, ingående i flottiljens luftbevakningsorganisation.
Traktamentsförmåner utgår därvid, beroende på antalet deltagare,
antingen enligt allmänna resereglementet eller i vissa fall såsom
vid tjänstgöring i trupp. Om undantag från dessa bestämmelser skall kunna
ske, åligger det förbandschef (motsvarande) att i god tid avlåta framställning
till civilförvaltningen, så att beslut kan meddelas innan avsedd
tjänstgöring påbörjas.

Detta låter sig göra om man har beräknad tid till förfogande, men i regel
är det så att dylika stationer måste upprättas med kort varsel. Det är då
nödvändigt att fatta beslut rörande traktamentsförmåner med sikte jämväl
på tjänstekravet. Om tjänsten kräver att stationens personalstyrka hålles
samlad och lörbandschefen anser att med hänsyn härtill traktamentsförmåner
bör utgå såsom vid övning i trupp, oaktat den deltagande styrkan
understiger det stipulerade antalet, måste dispositioner vidtagas för inkvartering
och förplägnad (avtal med kvartervärd). Framställning till civilförvaltningen
hinner emellertid icke ingivas förrän efteråt, och när ämbetsverkets
beslut föreligger kanske det i vissa fall kommer att gå emot
det av förbandschefen tidigare fattade. Detta medför då att de vidtagna
åtgärderna spolieras. Samma sak gäller givetvis om framställningen avsett
förmåner enligt allmänna resereglementet.

För ett smidigt anpassande av tjänsten bör beslutanderätten tillkomma
förbandschef (motsvarande).

Enligt tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet kan i vissa
fall, nämligen då förrättning fortfar under en längre tidsperiod, nedsättning
av traktamentsbelopp ske. Såvitt avser försvaret äger civilförvaltningen
fatta beslut i sådant ärende. Under hänvisning härtill har civilförvaltningen
— såsom svar på en skrivelse från kassachefen vid KirunaJokkmokks
försvarsområde med anhållan om upplysning rörande försvars -

5 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1955. I

områdesbefälhavarens skyldighet att underställa civilförvaltningen frågan
om traktamente för till arméns jägarskola beordrat utbildningsbefäl —
meddelat att det ankommer på nämnde befälhavare att till civilförvaltningen
insända anmälningar rörande kommenderingar till jägarskolan
samt underlag för traktamentsfrågans bedömande. I sitt yttrande
till revisorerna har försvarsområdesbefälhavaren framhållit, att detta förfaringssätt
medför mycken skriftväxling samt är en källa till ständig irritation.
Med hänsyn till det stora antal befäl som årligen beordras till jägarskolan
anses föreskrifter böra utarbetas så, att vederbörande kunna erhålla
besked om utgående traktamenten innan kommendering sker på
arméorder. En sådan ordning skulle enligt försvarsområdesbefälhavarens
mening i hög grad förenkla frågan om traktamentsersättning och avsevärt
förbättra möjligheterna till frivillig rekrytering av utbildningsbefäl till
jägarskolan.

I detta sammanhang har av både armé- och marinmyndigheter erinrats
om att jämlikt civilförvaltningens föreskrifter och anvisningar rörande
tillämpningen inom försvaret av bestämmelserna om gottgörelse för övertidstjänstgöring
må sådan gottgörelse icke utgå under tjänstgöring å fartyg
eller båt eller vid tjänstgöring i trupp, varvid ersättning enligt 3 § 2—4
mom. resereglemente för försvaret åtnjutes, såvida icke civilförvaltningen
efter framställning av vederbörande myndighet eller personalförband annorlunda
beslutar.

Genom kungl. brev den tf mars 1955 ha meddelats vissa föreskrifter
angående inkvarteringsersättning m. in. åt värnpliktiga. Enligt dessa föreskrifter
skall värnpliktig tillkommande fri förläggning som regel beredas
genom logementsförläggning eller i annan lämplig kronan tillhörig lokal.
Därest förläggning icke kan anordnas i kronan tillhörig lokal, må, då den
värnpliktige ej kan bibehålla sin egen bostad, vederbörande förbandschef
förhyra bostad åt den värnpliktige, varvid kostnaden för varje rum skall
begränsas inom ramen för följande belopp för månad räknat, nämligen
50 kronor i fråga om orter hänförliga till ortsgrupp 2 och 75 kronor i
fråga om orter hänförliga till övriga ortsgrupper. Om bostad emellertid
icke kan förhyras enligt ovan må, på därom gjord anmälan, vederbörande
militärbefälhavare (motsvarande myndighet) efter omständigheterna vidtaga
åtgärder för den värnpliktiges inkvartering.

Ett flertal myndigheter, både regionala och lokala, ha framhållit att det
med hänsyn till nuvarande läge på bostadsmarknaden som regel är omöjligt
att erhålla rum till ovan angivna högstpriser. Vederbörande förbandschef
måste därför praktiskt taget vid varje tillfälle då rum skall förhyras
hos militärbefälhavaren (motsvarande) begära, att denne fastställer det
pris som hyresvärden betingar för rummet. Då militärbefälhavaren icke
har möjlighet att inverka på priset och i allmänhet ej heller kan hänvisa
den värnpliktige till förläggning på annat förband, anses bestämmelserna

böra ändras därhän att den lokala förvaltningsmyndigheten får vidtaga
erforderliga åtgärder för den värnpliktiges inkvartering.

I anslutning härtill har militärbefälhavaren för IV. militärområdet velat
bringa följande till revisorernas kännedom.

Ersättning för resor utgår enligt resereglementet ej mellan vederbörandes
bostad och hans tjänsteställe. För eu stor del av de värnpliktiga vid Stockholms
stabskompani måste, på grund av bristande förläggningsutrymme
inom kasernen, förläggning beredas i staden i hyreshus. Vid olika tillfällen
inträffar att värnpliktig — i enlighet med gällande bestämmelser — utan
hyresersättning bibehåller sin bostad. Denna kan ligga på så stort avstånd
från tjänstgöringsplatsen att spårvagn måste anlitas. I sådana fall begär
den värnpliktige ersättning för resan. Någon möjlighet att reglementsenligt
bereda honom sådan föreligger dock ej. Följden kan därför bli, att kronan
måste hyra rum för den värnpliktige med 100 å 125 kronor i månaden
i stället för att betala vederbörande de begärda spårvagnsresorna. I detta
sammanhang bör påpekas, att kronan, då fråga är om långt avstånd från
kasernen (K 1) till den värnpliktiges tjänsteställe, betalar färden från förläggningen
till tjänstestället och åter (resa i tjänsten). Men då den värnpliktige
utan hyreskostnad för kronan kvarbor i sin bostad (utrymme
finnes ej i kasernen), kan någon ersättning för resa över huvud ej utgå.

Lokal förvaltningsmyndighet bör givas möjlighet att åt värnpliktiga
utbetala resekostnadsersättning under ovan angivna förhållanden.

Med stöd av kungl. brev den 1 februari 1946 angående tryckningsverksamheten
inom försvaret har civilförvaltningen föreskrivit, att allt tryck
av blanketter som äro avsedda för försvarets regionala och lokala myndigheter
skall ombesörjas av ämbetsverket. Eu del myndigheter ha funnit
denna bestämmelse onödigt betungande och ansett att inom en viss kostnadsram,
förslagsvis 300 kronor, tryckning bör kunna medgivas av regional
myndighet.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller
blivit skadad, och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som
militärt mål, må jämlikt 58 § militära rättegångslagen ersättningsskyldighet
åläggas av vederbörande förbandschef (motsvarande), såframt den förlust
eller skada som skall ersättas ej överstiger 200 kronor. Finner nämnde
chef att kronan bör vidkännas förlusten eller skadan, äger han jämlikt
19 § militära rättsvårdskungörelsen besluta avskrivning därav, om beloppet
icke överstiger 500 kronor. Enligt samma författningsrum må vidare
bemyndigande lämnas förvaltningsgrenschef eller därmed jämställd befattningshavare
att, såvitt fråga är om egendom som utlämnats från honom
underställt förråd, besluta om avskrivning av belopp icke överstigande 50
kronor, i 16 mom. av de föreskrifter och anvisningar angående förfarandet
i crsättningsmål m. in. som utfärdats av civilförvaltningen med stöd av
22 § nyssnämnda kungörelse stadgas slutligen, all s. k. förenklat förfarande
må tillämpas vid förlust av till bruk utlämnad materiel under förutsättning
bl. a., alt värdet av den förlorade materielen uppgår till högst 50
kronor.

Ett flertal myndigheter inom samtliga tre försvarsgrenar ha framhållit,
att de ifrågavarande värdegränserna numera med hänsyn till penningvärdet
örsämringen äro för snäva. Följden härav har icke minst blivit
att ett stort antal avskrivningsärenden, vilka väl kunna avgöras av lokalmyndigheten,
måste underställas centralmyndigheten. En höjning av de
nämnda gränserna — förslagsvis till respektive 500, 1 000, 200 och 100
kronor — anses därför komma att verka arbetsbesparande och även bättre
svara mot det ansvar som bestämmelserna ursprungligen avsågo att ålägga
lokalmyndigheten.

1 försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 26 november 1954 angående
decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden
föreskrives, att försvarets civilförvaltning skall äga att pröva och avgöra
ansökningar (framställningar) om ersättning, då fråga är om bl. a. ersättning
till tredje man för skada i följd av trafik med motorfordon som disponeras
av försvaret samt ersättning i annat än nyss angivet fall, där ersättningsfrågan
ej i särskild ordning regleras, för skada å eller förlust av
enskild egendom ävensom för personskada, såvitt skadan eller förlusten
uppkommit av anledning hänförlig till försvaret. Regementschef (motsvarande)
å sin sida äger pröva och avgöra frågor om ersättning dels åt
blandavlönat fast anställt underbefäl och åt meninga samt åt värnpliktiga
för av tjänstgöringsförhållanden föranledd skada på eller förlust av egna
glasögon med ett högsta belopp i varje särskilt fall som civilförvaltningen
och försvarets sjukvårdsstyrelse ha att bestämma, dels ock, inom ett högsta
belopp av 100 kronor i varje särskilt fall, åt värnpliktiga för skada å eller
förlust av personliga tillhörigheter, vilka bevisligen omhändertagits av
militär myndighet för förvaring.

Somliga myndigheter ha ansett sist angivna belopp med hänsyn till penningvärdeförsämringen
numera vara för låg. Vidare har framhållits att
lokal förvaltningsmyndighet borde inom vissa värdegränser tillerkännas
beslutanderätt jämväl då fråga är om ersättning för enskild egendom som
skadats i tjänsten och det synes uppenbart att kostnaden skall stanna på
kronan. Som stöd härför har från viss flygflottilj anförts följande exempel.

Vid plötsligt uppstående förgasarbrand i ett flygplan under motorkörning
på marken förhindrade en tjänstgörande flygtekniker en skada av stor
omfattning genom att snabbt kväva elden i förgasaren med sin flygtjänstmössa.
Denna förstördes och teknikern reste ersättningsanspråk med kr.
8: 80. Flottiljchefen hade ingen beslutanderätt, varför skrivelse måste avlåtas
till försvarets civilförvaltning, vars beslut i ärendet förelåg efter
knappt tre veckor.

I förevarande sammanhang har erinrats om att jämlikt ovannämnda
ämbetsskrivelse verkstadsdirektörerna vid marinverkstäderna i Stockholm
och Karlskrona bemyndigats att pröva och avgöi''a ansökningar (framställningar)
om ersättning för arbetare vid marinverkstäderna tillhöriga
klädespersedlar, vilka förstörts eller skadats under arbete.

Försvarets sjukvårdsstyrelses verksamhetsområde

Då behov av extra sjuksköterska uppstår vid förband till följd av semester
eller tjänstledighet för sjuksköterska, ökad sjuklighet, epidemier
eller vid större militära övningar och detta behov icke kan tillgodoses
genom överflyttning av sjuksköterska från annat förband pa samma ort,
skall jämlikt Tsjv nr 13/1947 anmälan därom göras till försvarets sjukvårdsstyrelse,
som äger att efter omständigheterna förfara. Flera myndigheter
ha framhållit att det synes vara en onödig omgång att inhämta
sjukvårdsstyrelsens bemyndigande, enär i förevarande fall ersättare utan
dröjsmål måste anskaffas och styrelsen därför i allmänhet endast ställes
inför ett fullbordat faktum. Vidare har påpekats att vid förfall för regements-
och bataljonsläkare anhållan om bemyndigande att anställa ersättare
skall göras hos arméöverläkaren, vilket även ansetts medföra
onödig skriftväxling.

Fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde

Enligt av fortifikationsförvaltningen den 6 december 1948 meddelade
bestämmelser, vilka sedermera på vissa punkter ändrats och kompletterats,
skola lokalmyndigheterna årligen upprätta förslag till underhållsplaner
(statförslag), avseende medel för löpande underhåll och reparationer av
sådana fastigheter som stå under vederbörande myndigheters förvaltning
och äro invärderade i försvarets fastighetsfond. Dessa underhållsplaner
äro mycket deltaljerade med noggranna specifikationer och kostnadsberäkningar
av varje enskilt arbetsobjekt. Förslagen översändas till den
regionala myndigheten, som efter granskning vidarebefordrar desamma
till fortifikationsförvaltningen. Inom ämbetsverket sker en ytterligare
granskning innan beslut fattas. De för visst budgetår sålunda fastställda
underhållsplaner na få sedan icke ändras utan ämbetsverkets hörande i
varje särskilt fall. I enahanda ordning upprättas planer för smärre förbättrings-
och iståndsättningsarbeten och liknande.

Praktiskt taget samtliga de av revisorerna hörda myndigheterna ha
funnit ifrågavarendc system vara behäftat med väsentliga olägenheter.
Särskilt otillfredsställande har det synts vara, att fortifikationsförvaltningen
förbehållit sig beslutanderätten även i rena detaljfrågor och i ärenden av
utpräglat lokal karaktär. Till närmare belysning härav ha revisorerna
delgivits ett antal underhållsplaner; ur en sådan må här följande avsnitt
återgivas, avseende invändiga arbeten i viss uthyrningsfastighet.

Lägenhet 1

Köket: korkinatta inlägges
Lägenhet 2

Köket: korkmatta inlägges

210:-

Stora rummet: Väggarna tapetseras .......... 104: —

Taket limfärgas............... 57:50

Taklisten målas............... JO: —

Lägenhet 4

Rum (öster): Taket limfärgas ................ 57:50

Taklisten målas................. 19: —

Väggarna tapetseras ...... 104: —

Snickerier oljemålas ............ 42: —

Snickerilister oljemålas .......... 25: 50

Såsom ett annat exempel pa nu berörda förhållande må nämnas, att
innevarande budgetårs stat för större reparationer vid viss flygflottilj upptager
17 objekt som vart och ett kostnadsberäknats till mindre än 1 000
kronor (inalles 8 490 kronor) samt 8 objekt som vart och ett kostnadsberäknats
till mer än 1 000 kronor (inalles 35 080 kronor).

Några myndigheter ha i anslutning härtill framhållit, att den lokala
fastighetsförvaltningen ytterligare komplicerats genom fortifikationsförvaltningens
föreskrift om att de för löpande reparation och underhåll av
byggnader in. in. anvisade medlen under innevarande budgetår skola bokföras
på icke mindre än 42 olika redovisningstitlar i stället för såsom
under sistförflutna budgetår på en enda.

Även då det gäller smärre ombyggnads- och inredningsarbeten har nuvarande
starkt centraliserade ordning påtalats av ett flertal myndigheter.
BI. a. har understrukits behovet av snabba åtgärder härutinnan i samband
med omläggning av utbildningen, rationalisering av förrådshållningen, installation
av nya maskiner o. d. Över huvud taget anses handläggningen av
ärendena inom fortifikationsförvaltningen leda till omfattande dröjsmål,
vilka äro till men för verksamhetens behöriga gång.

Följande exempel härpå har lämnats av ett arméförband.

Den 29 januari 1954 anhöll förbandet hos fortifikationsförvaltningen
om medel för en ny bastupanna. Efter flera påstötningar från vederbörande
militärbefälsstab anvisade fortifikationsförvaltningen medel härför (kr.
3 600:—) den 14 april 1955. Enligt uppgift fördröjdes ärendet genom att
ämbetsverkets elektrokontor icke hann utarbeta program. Ärendet var i
detta fall brådskande, då fara förelåg för koloxidförgiftning för de badande.
Kort tid efter det att medlen erhållits (fortfarande utan elektriska detaljanvisningar)
var genom förbandets egen försorg bastupannan installerad.

En flygflottilj har uppgivit bl. a. följande.

Elverket i en viss stad tillskrev fortifikationsförvaltningen den 11 november
1953 angående bibehållande av en transformatorstation som reserv
efter det en ny sådan station tagits i hruk för flottiljens räkning. Då svar
icke erhölls, tillskrev elverket flottiljen den 26 april 1954 i samma ärende.
En representant för flottiljen besökte vederbörande tjänsteman i fortifikationsförvaltningen
för att söka påskynda ärendet. Härvid utlovades att
ärendet skulle påskyndas för att elverket icke skulle hindras i sina pla -

neringsarbeten. Resultatet av besöket vid tortifikationsförvaltningen meddelades
elverket genom skrivelse från flottiljchefen den 29 april 1954.
Då elverket ännu den 17 maj 1954 icke fått något besked från fortifikationsförvaltningen,
upprepade det sina förfrågningar. Intet svar. Den 4
februari 1955 anhöll elverket ånyo om svar. Fortfarande intet svar, varför
anhållan upprepades i skrivelse till tortifikationsförvaltningen den 11 maj
1955. Härpå hade elverket ännu den 10 augusti 1955 icke fått svar.

Enligt nuvarande ordning skola förhyrningsärenden för varje särskilt fall
insändas till tortifikationsförvaltningen för prövning och medelsanvisning.
Detta gäller hur obetydliga beloppen än äro. I ett flertal av de till revisorerna
avgivna yttrandena har systemet betecknats såsom tungrott, enär
anhopningen vid fortitikationsförvaltningen av sadana framställningar från
de olika regionalmyndigheterna är så stor, att handläggningen drar ut på
tiden och myndigheterna således få vänta orimligt länge på beslut. Den regionala
myndigheten anses därför böra årligen tilldelas visst belopp för dylika
smärre förhyrningar, varefter myndigheten skulle äga att inom ramen för
det anvisade beloppet iastställa hyreskontrakt utan den centi ala myndighetens
hörande. Liknande synpunkter ha framförts i fråga om träffande
av markavtal av mindre räckvidd. Eu myndighet har även anfört att handläggningen
av ärenden rörande uthyrning av bostäder i kaserner, vilka
nu avgöras av vederbörande militärbefälhavare, lämpligen borde decentraliseras
till de lokala myndigheterna.

Vissa myndigheter ha gjort gällande att det vid behov av mindre kvantiteter
nu central upphandlad materiel, såsom takpapp, cement, täiger o. d.,
i vissa fall skulle vara förmånligare att anlita ortens inköpskällor. Detta
skulle vara särskilt påtagligt beträffande de förband som måste anlita de
längsta transportlinjerna. I sammanhanget har även påtalats att lokal
myndighet saknar befogenhet att inköpa maskinella gräsklippare. Slutligen
har framhållits att den till tortifikationsförvaltningen centraliserade
beslutanderätten beträffande rivning och försäljning av ett flertal under
beredskapsåren uppförda, numera undermåliga och ej behövliga barackbyggnader
med fördel skulle kunna överflyttas till lokal myndighet.

Armétyg förvalt ningens verksamhetsområde

1 de grundläggande förvaltningsföreskrifter rörande underhåll av tygmateriel
och ammunition in. in. som av armétygförvaltningen utfärdats
den 1 juli 1954 återfinnas även bestämmelser om förfarandet vid upphandling
av materiel och material. Av dessa bestämmelser framgår att beställning
som regel skall göras hos armétygförvaltningen eller centralföl rad,
vilka således centralt tillgodose vederbörande lokalmyndigheters materielbehov.
I vissa fall får dock lokal upphandling ske, nämligen då fråga är om
dels målmateriel, dels standardreservdelar för motorfordonsreparationer
samt s. k. Tp-satser, dock ej bildäck, bilslangar, snökedjor, batterier in. in.
eller av centralförråd lagerförda reservdelar, dels standardreservdelar och

tillbehör ingående i och tillhörande s. k. Tm-, Tn-, Tr-, Tt- och Gt-materiel,
dock ej av centralförråd lagerförda reservdelar och material m. m., dels
ock material m. m. som ej är upptaget i materialkatalog eller enligt utsända
förteckningar lagerhålles av centralförråd. Såsom en allmän inskränkning
har vidare föreskrivits, att ärendet skall underställas armétygförvaltningens
prövning, därest upphandlingsvärdet för en och samma
artikel överstiger för standardreservdelar och tillbehör till motorfordon
och motorredskap 3 000 kronor samt för andra artiklar 2 000 kronor.

Sedermera har armétygförvaltningen genom skrivelse den 30 juni 1955
föreskrivit ändrad rutin beträffande beställningar av materiel med ringa
anskaffningsvärde (maximum 1 000 kronor). 1 skrivelsen framhålles att
enstaka smaupphandlingar med anlitande av ämbetsverkets centrala inköpsorgan
ställa sig ur handläggnings- och expeditionssynpunkt ofta dyrbara
och därför i regel ej äro ekonomiskt försvarbara. Dylika beställningar
som insändas till armétygförvaltningen i enlighet med gällande förvaltningsföreskrifter
komma med hänsyn härtill fortsättningsvis i vissa fall
efter ämbetsverkets bestämmande att antingen översändas till tygverkstad
med inköpsorganisation för upphandling eller återsändas till beställaren
för lokal upphandling.

EU mycket stort antal av de hörda myndigheterna har hävdat att ifrågavarande
förvaltningsföreskrifter, även med den uppmjukning som anbefallts
fr. o. in. den 1 juli 1955, medfört en onödigt långtgående centralisering
av beslutanderätten i upphandlingsärenden. Särskilt anses detta
val a lallet i fråga om verkstadsdriften, som hämmas genom att även enstaka
verktyg och reservdelar till maskiner måste beställas hos den centrala
myndigheten. I detta sammanhang har hl. a. framhållits att, även om vid
central upphandling en högre rabatt i allmänhet kan påräknas, leveranstiderna
å andra sidan ofta komma att så avsevärt förlängas, att fördelen
med den högre rabatten endast blir skenbar och rent av kan förvandlas
till en faktisk förlust ur ekonomisk synpunkt.

Bland de konkreta exempel som lämnats revisorerna må följande här
återgivas.

Sommaren 1954 behövde vissa verktyg inköpas till förbandets utbildningsverkstad.
Kostnaden för anskaffningen belöpte sig på ca 600 kronor.
Anskaffningen, som skedde genom centralupphandling, tog flera månader,
varför verktygen icke hunno levereras till utbildningens början. Hela förtjänsten
vid^ denna centralupphandling — jämfört med om verktygen fått
anskaffas på orten — utgjorde 50 öre.

Såsom ovan framhållits får inom vissa värdegränser vissa standardreservdelar
och visst material anskaffas genom lokal upphandling. En del
myndigheter ha ansett att dessa gränser med hänsyn till penningvärdets fall
nu skulle vara för snäva. Särskilt skulle detta gälla i fråga om virke.
Inköpsärenden av detta slag kunna således för eu och samma lokalmyndig -

het behöva underställas armétygförvaltningens prövning upp till tre gånger
årligen.

De förenämnda förvaltningsföreskrifterna innehålla även en förteckning
över de olika bestämmelser i form av kungl. brev, ämbetsskrivelser, i TL
intagna föreskrifter m. in. som gälla rörande utlåning av tygmateriel.
Antalet sådana särskilda stadganden uppgår till 47. En del myndigheter
ha ansett att det skulle underlätta förvaltningsverksamheten, därest dessa
många stadganden sammanfördes i enhetliga bestämmelser som avsåge
samtliga materielslag och låntagarkategorier. I ett stort antal fall har
det vidare gjorts gällande, att de nuvarande bestämmelserna i alltför hög
grad skulle begränsa lokalmyndigheternas beslutanderätt vid utlåning såväl
till olika organisationer som till förband inom ett och samma militärområde.
Särskilt har anmärkts på att avgörandet rörande utlåning av
motorfordon för allmännyttiga eller för folkhushållningen gagnande ändamål
är förbehållet den centrala förvaltningsmyndigheten. Denna föreskrift
anses medföra en onödig och tidsödande omgång då fråga är om exempelvis
bärgning av större motorfordon m. m. med hjälp av stridsvagnsbärgningsfordon.

Genom beslut den 23 juni 1953 har dåvarande arméförvaltningens tygavdelning
fastställt särskilda bestämmelser rörande kassation av tygmateriel
och ammunition. Bestämmelserna innebära bl. a. att beslut om kassation
av viss närmare angiven specialmaterie! skall fattas av armétygförvaltningen,
i några fall dock av vederbörande tygmästare eller verkstadschef.
Jämväl beträffande annan materiel är armétygförvaltningen kassationsmyndighet,
för såvitt materielen har ett nyanskaffningsvärde som per
enhet överstiger 500 kronor. I övrigt tillkommer kassationsrätten vederbörande
regementschef (motsvarande), vilken kan delegera denna rätt till
tygofficeren (verkstadschefen) då materielens sammanlagda nyanskaffningsvärde
icke överstiger 50 kronor.

Enligt vad som framhållits för revisorerna har sistnämnda snäva gräns
för tvgofficerens beslutanderätt i kassationsfrågor medfört, att regementschefer
och försvarsområdesbefälhavare kommit att betungas med en mycket
stor del av dessa ärenden. Möjligheten att delegera kassationsrätten till
tygofficeren anses därför böra utsträckas till att gälla materiel, vars sammanlagda
nyanskaffningsvärde icke överstiger förslagsvis 500 kronor, samtidigt
som gränsen för regementschefs (motsvarande chefs) befogenhet
höjes till 1 000 kronor. För undvikande av onödiga emballage- och transportkostnader
anses vidare den kassationsrätt som nu är förbehållen centralmyndigheten
böra i viss utsträckning delegeras till regionalmyndigheten.
Särskilt skulle detta gälla sådan specialmateriel som exempelvis gasskyddsmateriel
samt viss eldlednings-, motor- och signalmateriel. Som övre gräns
för denna regionala kassationsrätt har föreslagits ett nyanskaffningsvärde
av 2 000 kronor.

Arméintendenturförvaltningens verksamhetsområde

Enligt It § intendenturmaterielinstruktionen sker anskaffning av intendenturmateriel
dels genom central och dels genom lokal myndighets
försorg. Intendenturmateriel av först avsett slag finnes angiven i en vid
instruktionen såsom bilaga fogad förteckning, upptagande i huvudsak all
den materiel som ingår i arméns nuvarande krigs- och fredsutrustning.
I förteckningen lämnas jämväl upplysning om materielens distribution
till de lokala myndigheterna antingen från centralförråd eller direkt från
leverantör ävensom tidpunkten för beställningars avgivande. I sistnämnda
avseende må här såsom exempel nämnas, att glödlampor och lysrör skola
beställas den 15 januari, förplägnadsmateriel den 1 mars, kaserninventarier
den 1 april och renhållningsmaterialier den 1 november, i samtliga fall
avseende behovet för nästkommande budgetår. Viss i förteckningen upptagen
materiel är markerad med asterisk, innebärande att sådana varor
må anskaffas genom köp i allmänna marknaden. Lokal upphandling får
även ske av varor som ej finnas medtagna i förteckningen. Allmänt gäller
dock att å anslag, som icke blivit anvisat med till siffran fixerat belopp,
icke må bestridas kostnader för inköp av varor till högre belopp för varje
anskaffning än 200 kronor, därest icke arméintendenturförvaltningen härtill
lämnat särskilt bemyndigande. Nyanskaffning till högre kostnader än
nämnda belopp genom inköp i delposter vardera understigande 200 kronor
får icke äga rum. Inköp av materiel (materialier) av samma slag men av
andra kvaliteter och av annat utförande än de varor som finnas upptagna
i förteckningen får ej heller utan ämbetsverkets särskilda medgivande ske,
oavsett vilket anslag som skall bekosta materielen.

Ett stort antal myndigheter ha ansett bestämda olägenheter vara förbundna
med det kraftigt centraliserade anskaffningsförfarande som tilllämpas
på förevarande område, speciellt därigenom att beställning från
lokalmyndighetens sida skall avse upp till ett års förbrukning och därtill
måste insändas i vissa fall redan ett och halvt år innan den slutliga förbrukningen
sker. Svårigheten att så långt i förväg förutse alla behov för
så lång tidsperiod säges ofta medföra betydande överskott eller brister vid
behovsperiodens slut, där den icke föranleder extrabeställningar med därav
betingade merarbete för berörda instanser. De stora engångsleveranserna
av vissa förnödenheter anses också ställa icke ringa anspråk på förrådsutrymmen.
Vidare har framhållits att centralupphandlingen ofta leder till
mycket långa leveranstider samt att därigenom icke alltid ernås priser som
understiga de på vederbörande ort gällande. Särkilt skulle detta gälla sådana
standardvaror som köks- och kontorsmaskiner, där dessutom den
lokala upphandlingen kan förutsättas lämna ett bättre utgångsläge för tillgodoseende
av servicebehovet.

Av de av myndigheterna i förevarande sammanhang lämnade exemplen

må här följande återgivas, avseende inköp av lysrör till visst försvarsområde.

Beställning gjordes den 18 november 1954. Leverans skedde den 31 mars
1955. Lysrören, som således ej kunde komma till användning under den
mest aktuella tiden, hade kunnat erhållas från annan firma inom 10 dagar
till ett nettopris, fritt vederbörande ort, av kr. 25: 50 per styck. Motsvarande
pris för den levererade materielen uppgick till kr. 28: 42 trots lägre
kvalitet.

Enligt särskilt ingångna överenskommelser skall inköp av vissa inventarier
ske från vissa firmor i södra Sverige. En i övre Norrland stationerad
myndighet har påpekat, att tilldelade anslagsmedel därigenom i betydande
utsträckning komma att få disponeras för fraktkostnader. Såsom exempel
härpå har myndigheten anfört, att dess inköp av nu ifrågavarande slag under
de båda sistförflutna åren uppgått till respektive 728 och 839 kronor,
varav frakten belöpt sig till respektive 105 och 92 kronor.

Genom eu bilaga till förvaltningsinstruktionen för utbildning och övningar
ha meddelats vissa bestämmelser angående reglering av markskador
o. d. i samband med övningar. Bestämmelserna avse sådana skador som
skogsskador, åker- och ängsskador, tomt- och trädgårdsskador, hägnadsskador
samt vägskador, vilka med undantag av vissa specialfall alla kunna
regleras direkt genom vederbörande lokalmyndighets försorg. Uppstå under
övningar även andra skador, exempelvis på byggnader eller lös egendom
som icke tillhöra kronan, skall enligt TL A nr 60/1950 frågan om ersättning
härför liänskjutas till central myndighet för avgörande.

Åtskilliga myndigheter ha framhållit, att skador av sistnämnda slag ofta
kunna vara mycket bagatellartade och avse exempelvis en söndersprängd
fönsterruta, ett förstört jordbruksredskap, ett par förlorade handskar o. d.
Att hänskjuta dylika ärenden till central myndighet anses medföra onödig
tidsutdräkt och merarbete. Det bär därför synts befogat att lokalmyndigheterna
gåves möjlighet att intill visst belopp själva besluta om reglering
av sådan skada.

En del myndigheter ha funnit det önskvärt, att förbandschef lämnades
något större handlingsfrihet beträffande disponerandet av förbandets lägerkassemedel
än vad nu är fallet. Eu myndighet slutligen har ansett att förbandschef
årligen borde få utnyttja visst belopp å mathållningsanslaget för
mindre inredningsarbeten i magasin och kök i syfte att rationalisera verksamheten.

Marinförvaltningens verksamhetsområde

1 de lill revisorerna avgivna yttrandena har genomgående erinrats om
alt marinens lokalmyndigheter sedan gammalt intagit en gentemot centralmyndigheten
mera självständig ställning än motsvarande instanser inom
armén samt åt! detta alltjämt är fallet i vad avser marinförvaltningens verk -

samhetsområde. Den inbördes avvägningen av befogenheter som skett härvidlag
anses också vara i stort sett ändamålsenlig.

I vissa avseenden har det dock synts myndigheterna, som om centraliseringen
drivits väl långt. Detta gäller framför allt upphandlingsförfarandet.
Föreskrifter härutinnan ha av marinförvaltningen meddelats den 5
november 1947 (TS A nr 88 med vissa däri sedermera vidtagna ändringar).
Vid dessa föreskrifter är fogad en förteckning, upptagande all den materiel
som anskaffas genom marinförvaltningens egen försorg. I förteckningen
har även beträffande varje materielgrupp angivits den tidpunkt då vederbörande
lokalmyndighet skall avgiva ordinarie behovsuppgift (beställning),
avseende viss tidsperiod, i allmänhet ett år eller halvår. I vissa fall kan
även tilläggsuppgift respektive extra behovsuppgift inlämnas. Vidare har
föreskrivits att den i förteckningen upptagna materielen som regel icke
får upphandlas av lokalmyndighet. Då fråga är om små kvantiteter eller
då det är erforderligt för att säkerställa att materielen erhålles i rätt tid
med hänsyn till övningarnas eller arbetenas behöriga gång, må dock sådan
myndighet själv verkställa upphandling. Beträffande standardiserad
materiel skall därvid gällande standard följas.

Detta system har ansetts medföra den nackdelen, att den lokala förvaltningsmyndigheten
icke alltid med säkerhet vet vilken materiel som kommer
att levereras eller när leverans kan. ske. Svårigheterna äro icke minst framträdande
vid uppkommande brådskande behov, vilka icke kunnat förutses.
Enligt myndigheternas mening borde därför i större utsträckning än hittills
skett avropsförfarande tillgripas, innebärande att den centrala myndigheten
träffade avtal, inom vilket avrop finge ske av de lokala myndigheterna intill
vissa maximibelopp. Bland de materielgrupper som ansetts särskilt lämpa
sig för en dylik ändrad rutin må här nämnas kaserninventarier, förläggningsmateriel,
kontorsmöbler och kontorsmaskiner. Vidare har gjorts gällande,
att de föreskrifter som av marinförvaltningen utfärdats den 12 maj
1955 för redovisning in. m. vid marinens livsmedelsindustrier i Karlskrona
medfört i vissa fall onödigt stora inskränkningar i den lokala driftsmyndighetens
befogenheter, närmast då fråga är om anskaffning av för driften
erforderlig utrustning. Önskemål ha även framförts om ytterligare decentralisering
av sådana ärenden som avse anskaffning av maskiner och verktyg
till kustartilleriförsvarens förråd och verkstäder.

I övrigt har en decentralisering av beslutanderätten ansetts lämplig i
bl. a. töljande fall, nämligen då fråga är om försäljning av obehövlig men
icke kasserad materiel, om utlåning av motorfordon, om tillhandahållande
av förplägnad i vissa fall samt om ersättning till värnpliktig för skada på
eller förlust av personliga tillhörigheter som ej i föreskriven ordning omhändertagits
av militär myndighet för förvaring.

Ett av örlogsvarven har slutligen erinrat om att av anslaget till underhåll
av fartyg m. m. miljonbelopp årligen ställas till varvets förfogande,

att inom vissa på förhand bestämda gränser fritt disponeras. Trots de stora
befogenheter som sålunda tillagts varvet sker emellertid ofta i fråga om
tekniska detaljer, såväl på ritningsstadiet som sedermera vid det praktiska
utförandet, en överarbetning från marinförvaltningens sida av de resultat
varvet kommit till. Denna överarbetning synes icke blott onödig med hänsyn
till den tekniska expertis varvet förfogar över utan anses även kunna
leda till beslut om ett olämpligt utförande eller onödiga utgifter.

Flyg förvaltningens verksamhetsområde

De i ärendet hörda myndigheterna ha i stort sett intet haft att erinra
mot den centralisering av beslutanderätten som skett inom flygförvaltningens
verksamhetsområde. I vissa fall har dock uttalats att sådana ärenden
som avse exempelvis kassation av flygmateriel och disposition av viss flygmateriel
för allmännyttiga ändamål med fördel skulle kunna avgöras av
vederbörande lokalmyndigheter.

Revisorernas uttalande. Enligt allmänt försvarsförvaltningsreglemente ankommer
det på försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, envar inom
sitt verksamhetsområde, att under Kungl. Maj:t utöva ledningen av och
uppsikten över den militära förvaltningen. Med stöd härav samt av vissa
andra stadganden av enahanda innebörd ha ifrågavarande myndigheter
utfärdat en rad tillämpningsföreskrifter, vilka närmare reglera förvaltningsverksamhetens
utformning och handhavande. Genom såväl dessa föreskrifter
som i annan ordning tillkomna bestämmelser ha de centrala myndigheterna
förbehållits beslutanderätten i en mångfald förvaltningsärenden
av olika slag. Den militära förvaltningen har därigenom kommit att kännetecknas
av en stark centralisering i viktiga avseenden.

Den avvägning som sålunda skett i fråga om befogenheter mellan å ena
sidan de centrala och å den andra sidan de regionala och lokala myndigheterna
grundar sig icke på resultatet av någon systematiskt genomförd
undersökning av förhållandena på förevarande område. Detta kan synas
märkligt med hänsyn till att försvarets förvaltningsorganisation, den centrala
såväl som den lokala, under de senaste decennierna varit föremål
för upprepade utredningar. Härutinnan må blott erinras om den översyn
av den centrala försvarsförvaltningen som senast verkställts av 1946 års
militära förvaltningsutredning samt om de genom statens organisationsnämnds
försorg bedrivna undersökningarna av stabs- och förvaltningstjänsten
vid vissa försvarets lokalmyndigheter. Vid dessa utredningar har
skett en detaljerad genomgång av de olika uppgifter som åvila respektive
organisationsenheter. Hänsyn har dock endast tagits till sadana faktorer
som arbetsmängd, arbetsrutin och arbetsmoment, däremot har granskningen
icke omfattat frågan om i vad mån visst förvaltningsärende lämpligen
borde handläggas på det centrala, regionala eller lokala planet. De regio -

nala myndigheterna ha f. ö. icke alls berörts av de ifrågavarande organisationsundersökningarna.
Det är således i huvudsak de centrala förvaltningsmyndigheterna
själva som fått bedöma och avgöra, i vilken utsträckning
den militära förvaltningsverksamheten skall vara centraliserad eller
decentraliserad.

Vid detta bedömande ha nog åtminstone i viss mån rena tillfälligheter
kommit att fälla utslaget. I åtskilliga fall torde dock vederbörande myndigheters
ställningstagande i berörda frågor ha föranletts av överväganden av
mera principiell natur. Det har sålunda mången gång synts angeläget att
genom centralisering av beslutanderätten få till stånd en enhetlig handläggning
av vissa ärendesgrupper, i sin tur medförande att felaktigheter kunde
undvikas och förvaltningen skänkas erforderlig stadga. Ett behov av mera
ingående överblick över och kontroll av den lokala verksamheten kan
också ha förelegat. Härutöver ha självfallet de rent ekonomiska synpunkterna
tillmätts eu mycket stor betydelse. Detta gäller framför allt upphandlingsväsendet,
där centraliseringen i allmänhet framstått såsom befogad
på grund av de för kronan förmånliga prisvillkor med åtföljande
besparingar av statsmedel som därmed stått att vinna. Härutinnan torde
icke ringa hänsyn ha tagits jämväl till den under beredskapstiden rådande
varubristen. I kostnadshänseende har det även ansetts gynnsamt att på ett
fåtal specialister inom den centrala förvaltningen överlåta arbetsuppgifter,
vilka eljest måst utföras av mindre rutinerade tjänstemän vid envar av de
talrika lokalmyndigheterna. Den faktiska eller förmenta bristen på teknisk,
ekonomisk och juridisk sakkunskap hos sistnämnda myndigheter har verkat
i samma riktning.

Vilka skälen till den ifrågavarande centraliseringen än må ha varit svnes
det revisorerna uppenbart, att densamma på många områden medfört beaktansvärda
fördelar. Självfallet böra dessa i möjligaste mån bevaras jämväl
för framtiden. Enligt revisorernas mening kan det å andra sidan
icke med fog göras gällande att ett centraliserat förvaltningssystem, sådant
det nu tillämpas inom försvaret, skulle vara i alla avseenden överlägset.
Med centraliseringen följer tvärtom även olägenheter av skilda slag, vilka
i vissa fall kunna bli så betydande att de helt överväga de vinster som
åsyftats.

En av de främsta olägenheterna torde vara den mången gång avsevärda
lidsutdräkt som uppstår innan beslut i visst förvaltningsärende meddelas.
En smidig anpassning av verksamheten efter skiftande förhållanden och
hastigt uppkommande behov försvåras därigenom, särskilt som den centrala
myndigheten icke alltid äger erforderlig lokalkännedom. Svårigheter
av denna art framträda icke minst som ett resultat av den centralt bedrivna
anskaffningsverksamheten, vid vilken leveransförseningar och materielförväxlingar
ofta icke kunna undvikas. Beslutanderättens förläggning till en
instans, vilken befinner sig på stort avstånd från de myndigheter som di -

rekt beröras av de vidtagna eller planerade förvaltningsåtgärderna, medför
vidare en omfattande skriftväxling och därmed en ökad bundenhet vid
skrivbordet. Detta har i sin tur till följd, att vederbörande befattningshavare
vid lokalmyndigheterna få mindre möjlighet att ägna sig åt rent konstruktiva
arbetsuppgifter. Uppenbarligen förhåller det sig också på så vis,
att ju mera detaljreglerad förvaltningsverksamheten är, desto mera måste på
det lokala planet intresset för tjänsten försvagas och känslan av ansvar
inför utvecklingen avtrubbas. Genom att vederbörande ärenden skola passera
ett flertal instanser komma vidare administrationskostnaderna att
onödigtvis öka, vilket icke minst gäller de centrala myndigheterna.

I avsikt att få förevarande spörsmål mera ingående belyst ha revisorerna
från försvarets regionala och lokala myndigheter inhämtat vissa uppgifter
om deras syn på verkningarna av den centralisering av beslutanderätten
som genomförts inom den militära förvaltningen. Enligt vad som därvid
framkommit anser det stora flertalet av de sålunda hörda myndigheterna,
att denna centralisering i högre eller lägre grad fått till följd olägenheter av
ovan angivet slag. Av de konkreta exempel som samtidigt lämnats och som
till sina huvuddrag återgivits i det föregående ha jämväl revisorerna bibragts
den uppfattningen, att på flera förvaltningsområden centraliseringen
drivits onödigt långt, till men för verksamhetens friktionsfria gång.
Problemet är emellertid av stor räckvidd och har många aspekter. Att
närmare precisera omfattningen, och arten av den decentralisering som må
vara befogad synes därför icke möjligt utan en särskild utredning i ämnet.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att under senare år en
rad decentraliseringsåtgärder genomförts inom den civila statsförvaltningen,
i huvudsak som en följd av de förslag som framlagts av den år 1947
tillsatta decentraliseringsutredningen. Tidpunkten synes nu vara inne att
verkställa en motsvarande översyn av försvarets förvaltningsorganisation.

Denna översyn bör i första hand ta formen av en kartläggning och analys
av de inom den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna,
under beaktande icke minst av den direkt berörda personalens erfarenheter.
Med utgångspunkt från resultatet av denna systematiska genomgång
får sedan övervägas, i vilken utsträckning beslutanderätten i olika fall
lämpligen bör överflyttas från central till regional eller lokal myndighet.
Den allmänt vägledande principen därvid bör vara att söka nå fram till ett
förvaltningssystem, inom vilket beslutanderätten icke är förlagd till högre
instans än vad som med hänsyn till sakens egen natur kan synas ound -

gängligen nödvändigt.

Självfallet föreligger vid en sådan decentralisering alltid risk för att enhetligheten
i ärendenas handläggning går förlorad. Enhetligheten är emellertid
icke något absolut värde som måste lämnas företräde framför alla andra
värden, och enligt revisorernas mening böra inom ekonomiskt rimliga gränser
lokala variationer vara tillåtna, om blott verksamheten därigenom kan las

att löpa snabbare och smidigare. Det är f. ö. icke nödvändigt, att alla
beslut skola fattas centralt för att en enhetlig reglering av visst förvaltningsområde
skall komma till stånd. Samma syfte kan även nås genom
råd och anvisningar samt stickprovskontroll i efterhand från vederbörande
myndigheters sida. Enligt revisorernas mening bör vidare kunna
förutsättas, att normal omdömesförmåga och vanligt sunt förnuft finnas
företrädda icke blott hos de centrala utan även hos de regionala och lokala
förvaltningsmyndigheterna. Det behöver därför knappast befaras, att antalet
felaktiga eller olämpliga förvaltningsbeslut skulle i och för sig öka
efter en decentralisering, detta så mycket mindre som de av en eventuell
omläggning närmast berörda befattningshavarna erhålla en god fackutbildning.
Den kontakt i olika former som numera upprätthålles mellan
å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna
liksom den i vissa fall förekommande växeltjänstgöringen torde
jämväl vara en garanti för att de förstnämnda myndigheternas synpunkter
på förvaltningsverksamheten skola bli vederbörligen beaktade. Framhållas
må dessutom att det av rent militära skäl torde vara av vikt, att vederbörande
förvaltningsgrenschefer lämnas ökade möjligheter att fatta självständiga
beslut och handla på eget ansvar.

En översyn av den militära förvaltningen utifrån nu angivna utgångspunkter
bör, såsom i det föregående framhållits, avse samtliga de inom
den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna. Detta behöver
självfallet icke hindra att vid översynen särskild uppmärksamhet
ägnas vissa problem av större räckvidd och betydelse. Behov av en sådan
speciell granskning föreligger enligt revisorernas uppfattning framför allt
i nedan berörda avseenden.

Det för anskaffning av materiel och andra förnödenheter tillämpade
systemet har genomgående utformats så, att lokalmyndigheterna på fastställda
tider skola insända helårs- eller halvårsbeställningar, vilka sedermera
åtgärdas genom vederbörande centralmyndighets försorg. Endast i
undantagsfall och då som regel inom eu mycket snäv värdegräns äga lokalmyndigheterna
att själva ombesörja erforderliga inköp. Anledningen till
denna starka centralisering har tidigare berörts, varjämte påpekats att därmed
äro förbundna icke blott fördelar utan även olägenheter av skilda
slag. Revisorerna hålla emellertid för sannolikt, att systemet skulle kunna
ges en mindre rigorös utformning utan att fördenskull de bärande principerna
behövde gå förlorade. I detta syfte borde bl. a. prövas, huruvida icke
de centrala myndigheterna åtminstone beträffande vissa förnödenheter
borde inskränka sin befattning med anskaffningsverksamheten till ingåendet
av överenskommelser med lämpliga leverantörer och att det sedan finge
ankomma på lokalmyndigheterna att inom ramen för anvisade medel göra
successiva avrop på dessa avtal allteftersom behoven aktualiserades. Över
huvud taget synes böra beaktas de möjligheter som medelstilldelningen

erbjuder att generellt och således utan tyngande detaljregleringar begränsa
den lokala verksamheten. Det må även framhållas, att centralupphandling
av viss vara kan ställa sig onödigt kostsam då fråga är om blott mindre
partier. I sådana fall liksom eljest då lokala inköp med hänsyn till fraktkostnader
m. in. visa sig minst lika förmånliga eller då trängande behov
snabbt måste tillgodoses, synas de lokala myndigheterna likaledes böra ges
ökade befogenheter att själva svara för anskaffningsverksamheten.

Regementschef (motsvarande) äger nu rätt att besluta i vissa ersättnings-
och avskrivningsärenden som uppkomma i samband med materielskador
och materielförluster. Denna beslutanderätt, vilken i vissa fall kan
delegeras till vederbörande förvaltningsgrenschef, har som speciell förutsättning
att värdet av den skadade eller förkomna materielen icke får överskrida
vissa i penningbelopp angivna gränser; sker detta måste ärendet
överlämnas till central myndighet för avgörande. Bestämmelser av liknande
innebörd reglera förfarandet vid kassation av materiel. Med hänsyn till
den försämring av penningvärdet som skett vill det emellertid synas, som
om de ifrågavarande värdegränserna numera vore alltför snäva. Detta har
haft till följd att ett stort antal ärenden av här avsett slag, vilka uppenbarligen
borde kunna avgöras av lokal myndighet, måste underställas vederbörande
centralmyndighet. Beträffande vissa närbesläktade ärendesgrupper
— det gäller exempelvis ersättning för skada på personliga tillhörigheter
under tjänsteutövning eller ersättning för skada på kronan icke
tillhörig egendom under den av förbanden bedrivna övningsverksamheten
— äger lokalmyndigheten över huvud taget icke någon beslutanderätt,
oaktat sådana ärenden kunna avse rena bagatellbelopp. En närmare anpassning
av bär åsyftade bestämmelser efter både de förändrade tidsförhållandena
och det praktiska livets krav framstår enligt revisorernas mening
såsom i hög grad angelägen.

Enligt gällande bestämmelser må extra tjänstemän och arbetare icke
anställas vid försvarets lokalmyndigheter utan tillstånd av central myndighet.
Sådant medgivande lämnas understundom i den formen, att för angivet
ändamål får disponeras personal i en omfattning som svarar mot visst
antal arbetsmånader. Att de lokala myndigheterna icke kunna givas fria
händer i dessa anställningsfrågor anse revisorerna ligga i öppen dag. Det
vill dock synas, som om det sätt på vilket kontrollen över de nämnda myndigheternas
personaldispositioner f. n. är ordnad skulle vara mindre tillfredsställande.
Centraliseringen har sålunda medfört att mången gång avsevärd
tid förflyter innan vederbörligt beslut meddelas, vilket i sin tur
kan få till följd att erforderliga arbeten icke hinna utföras. Det torde
därför kunna övervägas, huruvida icke handläggningen av dessa ärenden
borde överflyttas till regional myndighet, som får förutsättas äga bättre
kännedom om de lokala behoven. Även i en rad andra personalfrågor,

(i Rev. berutiehe ang. statsverket är 11)55. I

varpå närmare exempel lämnats i det föregående, synes beslutanderätten
lämpligen böra decentraliseras.

Praktiskt taget samtliga de av revisorerna hörda myndigheterna ha,
oavsett försvarsgren, varit ense om att väsentliga olägenheter äro förbundna
med det sätt varpå de fastighetsförvaltande uppgifterna inom försvaret
ha fördelats mellan olika instanser. Ej heller revisorerna kunna finna det
rationellt att, såsom nu sker beträffande de s. k. underhållsplanerna, lokalmyndigheterna
skola årligen uppgöra till ytterlighet specificerade statlörslag,
vilka, såvitt avser armén, först granskas av vederbörande militärbefälsstaber
och därefter av fortifikationsförvaltningen, som i detalj fastställer
hur anvisade medel få disponeras. Systemets oformlighet framträder
så mycket starkare som just på fastighetsunderhållets område goda
förutsättningar borde föreligga att tillämpa en mera schablonmässig anslagstilldelning.
Revisorerna vilja emellertid samtidigt erinra om, såsom ock
påpekats i flera yttranden, att frågan om organisationen av försvarets
regionala och lokala fastighetsförvaltning under senare år varit föremål
för upprepade utredningar, varvid även decentraliseringsproblemet upptagits
till behandling. Dessa utredningar ha dock hittills icke föranlett annat
än ett allmänt principbeslut vid fjolårets riksdag, och åt fortifikationsförvaltningen
har i år uppdragits att verkställa fortsatt utredning av frågan.
Revisorerna vilja för sin del understryka angelägenheten av att fortifikationsförvaltningen
vid sin överarbetning av föreliggande organisationsförslag
tar vederbörlig hänsyn till behovet av ett mera decentraliserat förfarande
inom verkets ämbetsområde. Det åt fortifikationsförvaltningen
lämnade uppdraget synes dock icke behöva hindra, att såväl de fastighetsunderhållet
berörande frågorna som andra hithörande ärendesgrupper
ägnas uppmärksamhet jämväl i samband med en hela försvarsförvaltningen
omfattande decentraliseringsutredning.

Ett annat område slutligen, där den i central regi genomförda detaljregleringen
kommit att verka starkt tyngande på den lokala förvaltningsverksamheten,
utgöres av redovisningsväsendet. Förutom den särskilda arbetsbelastning
som det uppställda kravet på en långtgående specificering
av anvisade medel medför, torde olägenheterna med det inom försvaret
tillämpade titelsystemet framför allt bestå däri, att alltför sträng
dispositionsmässig åtskillnad upprätthålles mellan varandra närstående utgiftsändamål.
I förevarande sammanhang må erinras om att redan 1948 års
revisorer underkastade detta system en kritisk granskning, utmynnande i
ett förslag till omprövning av frågan i syfte att få till stånd erforderliga
förenklingar och kostnadsbesparingar. Riksdagen anslöt sig till de av revisorerna
framförda synpunkterna, och numera har också en särskild utredningsman
tillkallats för att verkställa en sådan översyn. Problemet har
ju även andra aspekter än dem som sammanhänga med lokalmyndigheternas
högre eller lägre grad av bundenhet; av de upplysningar som lämnats

revisorerna framgår dock, att detsamma tillmätes stor betydelse just ur
decentraliseringssynpunkt. Det är revisorerna obekant, vilket beaktande
som vid den ovannämnda översynen kommer att skänkas denna sida av
problemet. Liksom då det gäller fastighetsförvaltningen torde emellertid
förevarande spörsmål få upptagas till slutgiltigt övervägande i anslutning
till den av revisorerna förutsatta allmänna prövningen av lämpligaste arbetsfördelning
mellan försvarets olika förvaltningsmyndigheter.

Utöver det senast anförda, varmed revisorerna velat fästa uppmärksamheten
på några av de inom den militära förvaltningen mest brännande
decentraliseringsproblemen, önska revisorerna framhålla följande.

Såsom tidigare omnämnts är det i huvudsak de centrala myndigheterna
själva som bestämt på vad sätt förvaltningsbefogenheterna skola avvägas
mellan högre och lägre instanser. Detta har haft till följd att den beslutanderätt
som tillkommer en och samma lokalmyndighet kan vara väsentligt
olika till innehåll och utformning, beroende på till vilken förvaltningsgren
vederbörande ärende hör. Speciellt då fråga är om likartade ärendesgrupper,
t. ex. materielfrågor, är nämnda förhållande ägnat att skapa eljest onödiga
svårigheter. Det synes därför böra eftersträvas att de centrala myndigheterna,
så långt detta över huvud taget låter sig göra, tillämpa inbördes
korresponderande system för verksamheten.

Med ett centraliserat förvaltningsförfarande följer gärna en omfattande
rapportverksamhet. F. n. upprättas också vid försvarets lokalmyndigheter
ett mycket stort antal sammanställningar och redovisningshandlingar av
olika slag, vilka fortlöpande tillställas vederbörande centralmyndigheter.
Det kan dock vara tveksamt, om all denna rapportering fyller ett faktiskt
behov och om det sålunda hopbragta materialet verkligen utnyttjas och
icke blott lägges åt sidan. Jämväl denna fråga bör enligt revisorernas
mening upptagas till allsidig prövning i förevarande sammanhang. Med
hänsyn till den mångfald förvaltningsföreskrifter som förefinnes synes
det även böra undersökas, huruvida det icke vore möjligt att genom centralt
utarbetade sakregister underlätta för lokalmyndigheterna att snabbt återfinna
för respektive verksamhetsområde gällande bestämmelser, vilket
onekligen skulle innebära eu väsentlig tidsvinst vid ärendenas handläggning.

De synpunkter revisorerna anlagt på förevarande ämne ha i huvudsak
avsett förhållandet mellan å ena sidan de centrala och å andra sidan de
regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret. Ett principiellt
likartat problem föreligger emellertid beträffande den beslutanderätt
som tillkommer allra högsta instans, d. v. s. Kungl. Maj:t. Även härutinnan
kan en översyn vara befogad, syftande till att i största möjliga utsträckning
få till stånd en överflyttning av befogenheten att slutgiltigt
avgöra visst ärende från Kungl. Maj:t till vederbörande ämbetsverk. Inom
dessa torde f. ö. beslutanderätten mången gång med fördel kunna delegeras

till tjänstemän i lägre lönegrad än nu är fallet. Medan exempelvis kassachefen
vid försvarsstaben, placerad i lönegrad 23, ensam utanordnar löner
och reseersättningar för ett par tiotal miljoner kronor varje år, erfordras
för beslut av betydligt mindre ekonomisk räckvidd vid de centrala ämbetsverken
i allmänhet såväl en byråchef som en kamrerare och en revisor.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det
angeläget, att en översyn av den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte
snarast kommer till stånd.

§ 5

Vissa arvoden inom försvaret

Enligt av Kungl. Maj:t budgetårsvis meddelade bestämmelser utgå från
försvarsstabens avlöningsanslag respektive från de tre försvarsgrenarnas
anslag till avlöningar till aktiv personal m. fl. särskilda arvoden till vissa
juridiska biträden. För innevarande budgetår utgå ifrågavarande arvoden
på sätt närmare framgår av efterföljande sammanställning.

Placering	Belopp i kr.
Försvarsstaben ...................	1 980
Arméstaben......................	1 980
Flygstaben.......................	1 980
I. militärbefälsstaben ...........	384
ii. » ...........	384
in. » ...........	384
IV. » ...........	384
v. » ...........	384
VI. » ...........	384
VII. » ...........	252
Sydkustens marindistrikt...........	4 160

De arbetsuppgifter som ankomma på ifrågavarande juridiska biträden
äro i allmänhet icke instruktionsmässigt närmare preciserade. Enligt inhämtade
upplysningar ha emellertid vederbörande att helt allmänt biträda vid
handläggningen av ärenden av rättslig natur. Denna konsulterande verksamhet
synes innefatta bl. a. yttranden i personalfrågor, tolkning av lagbestämmelser
samt granskning av förslag till författningar m. m. och av vissa
handlingar i övrigt.

Juridiska biträden ha tidigare funnits anställda jämväl vid Stockholms
kustartilleriförsvar (intill den 1 juli 1953) samt vid Norrlandskustens marindistrikt,
Gotlands marindistrikt, Blekinge kustartilleriförsvar och Västkustens
marindistrikt (intill den 1 juli 1955). 1 den framställning som låg till
grund för statsmakternas beslut i fråga om indragning av arvodena vid

sistnämnda fyra enheter anförde marinchefen bl. a., att ifrågavarande biträden
utnyttjades i ringa omfattning och att de ärenden som överlämnades
till dem för handläggning syntes kunna övertagas av annan tillgänglig
expertis, såsom auditörer eller centrala ämbetsverk. Marinförvaltningen,
med vilken marinchefen samrått, hade förklarat sig i princip icke ha något
att erinra mot en dylik överföring och en fördelning mellan de centrala
ämbetsverken med hänsyn till deras arbetsområden. Marinchefen föreslog
på grund därav dels att arvodena för de juridiska biträdena vid Norrlandskustens,
Gotlands och Västkustens marindistrikt samt Blekinge kustartilleriförsvar
skulle indragas, dels att ifrågavarande arbetsuppgifter vid nämnda
kustartilleriförsvar skulle övertagas av det juridiska biträdet vid Sydkustens
marindistrikt, dels ock att arvodet för detta biträde skulle upptagas med
oförändrat belopp. Marinchefen förutsatte därvid, att försvarets civilförvaltning
i fortsättningen vid behov kunde biträda lokalmyndigheterna i juridiska
spörsmål. Civilförvaltningen hade intet att erinra mot de sålunda föreslagna
indragningarna av arvoden för juridiska biträden. Såsom av det föregående
framgår beslöto också statsmakterna i enlighet med marinchefens
hemställan (prop. 1955: 110; r. skr. 1955: 300).

Enligt i det föregående omförmälda bestämmelser utgår vidare från flygvapnets
anslag till avlöningar till aktiv personal m. fl. särskild ersättning
åt sekreterare i flygvapnets haverikommission med förslagsvis 7 875 kronor
per år. Beträffande dispositionen av detta belopp har föreskrivits, att den
nuvarande innehavaren av anställningen såsom juridiskt biträde vid flygstaben
må för varje tillfälle han fullgör uppdrag som sekreterare i haverikommission
uppbära ersättning med högst 525 kronor. Dessutom må han
för granskning av rapport från haverikommission i fall då han icke deltagit
som sekreterare uppbära ersättning med högst 325 kronor. Tillika har
föreskrivits att till befattningshavare vid försvarets civilförvaltning eller
flygförvaltningen må för varje tillfälle han vid förfall för nyssnämnda juridiska
biträde deltager som sekreterare i haverikommission utgå ersättning
med högst 200 kronor. Härutöver åtnjuter vederbörande oavkortad lön å sin
befattning vid respektive ämbetsverk samt rese- och traktamentsersättning
såsom för tjänsteresa.

Haverikommission tillsältes av chefen för flygvapnet i och för utredning
av de svåraste flyghaverierna, d. v. s. haverier med dödlig utgång eller haverier
som eljest bedömas bli särskilt svårutredda. Sådan kommission omfattar
som regel fem ledamöter, nämligen förutom sekreteraren en flottiljchef
eller eventuellt annan regementsofficer som ordförande, en flygingenjör,
en yngre officer i flygtjänst och eu läkare. Åt de fyra sistnämnda befattningshavarna
utgår icke speciell ersättning för uppdraget i fråga. Sekreteraren
har alt biträda ordföranden och .särskilt medverka vid erforderliga
förhör samt att i förekommande fall lämna råd och framställa förslag i
olika avseenden. Därjämte åligger det sekreteraren hl. a. att kontrollera

det insamlade utredningsresultatet och att sammanställa kommissionens
slutliga rapport till flygledningen.

Den omfattning i vilken flygstabens juridiska biträde deltagit som sekreterare
i haverikommission under de sistförflutna tio budgetåren respektive
flygförvaltningen eller försvarets civilförvaltning tillhandahållit sådan
sekreterare framgår av efterföljande sammanställning.

Budgetår	Antal haveri- kommis- sioner	Därav med det juridiska biträdet som sekreterare	Därav med annan sekreterare
1945/46 .......	30	22	8
1946/47 .......	23	10	13
1947/48 .......	21	12	9
1948/49 .......	26	13	13
1949/50 .......	22	13	9
1950/51 .......	22	11	11
1951/52 .......	15	11	4
1952/53 .......	15	12	3
1953/54 .......	22	15	7
1954/55 .......	19	13	6

Revisorernas uttalande. Vid vissa militära staber finnas anställda särskilda
juridiska biträden, vilka uppbära årsarvoden av varierande storlek. Så är
f. n. fallet vid försvarsstaben, arméstaben, flygstaben, de sju militärbefälsstaberna
och Sydkustens marindistrikt. De arbetsuppgifter som ankomma på
dessa biträden äro ej närmare preciserade men kunna sägas innefatta en
allmänt konsulterande verksamhet i rättsliga angelägenheter.

Tidigare ha jämväl andra staber ägt tillgång till juridiska biträden med i
huvudsak enahanda uppgifter som nyss nämnts. Denna personal har emellertid
efter hand avvecklats, senast genom beslut vid årets riksdag som indragit
arvodena vid Norrlandskustens marindistrikt, Gotlands marindislrikt,
Blekinge kustartilleriförsvar och Västkustens marindistrikt. Åtgärden har
motiverats med att ifrågavarande biträden utnyttjats endast i ringa omfattning
och att de ärenden som avsetts skola handläggas av dem synts
kunnna övertagas av annan tillgänglig expertis, såsom auditörer eller centrala
ämbetsverk.

Enligt revisorernas mening vill det emellertid synas, som om vid samtliga
militära staber behovet av speciell juridisk sakkunskap borde kunna tillgodoses
i sist angivna ordning. Härvidlag må erinras om att försvarets civilförvaltning
enligt sin instruktion har att ombesörja skaderegleringsverksamhet
och rättsliga angelägenheter i övrigt inom försvaret samt att för detta
ändamål finnes inrättad en juridisk byrå hos ämbetsverket. Av den vid försvarets
övriga centrala förvaltningsmyndigheter anställda personalen utgöres
vidare elt icke obetydligt antal av juridiskt utbildade befattningshavare,
vilka äga speciell erfarenhet av de till respektive verksamhetsområden hö -

rande ärendena. Med hänsyn härtill framstår det som särskilt anmärkningsvärt,
att just i Stockholm icke mindre än fyra olika militära staber skola ha
var sitt juridiska biträde. En ändring härutinnan förefaller befogad. Den
rådgivande verksamhet som utövas av de juridiska biträdena å annan
ort än Stockholm torde i sin tur icke vara mera omfattande än att
även den med fördel skulle kunna överflyttas till vederbörande ämbetsverk
eller auditörpersonal. Revisorerna äro också av den uppfattningen, att på
förevarande område tillämpade system med arvodesanställda stabsjurister
bör i sin helhet avvecklas.

I samband därmed synes jämväl frågan om den särskilda ersättning som
nu utgår till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner böra upptagas
till omprövning. På sådan sekreterare ankommande uppgifter fullgöras redan
nu i stor utsträckning av på sedvanligt sätt anställda befattningshavare
vid försvarets civilförvaltning eller flygförvaltningen. Då några olägenheter
icke försports med denna anordning, torde kunna ifrågasättas om icke såsom
sekreterare i haverikommission alltid bör anlitas inom försvaret tillgänglig
juridisk expertis och om icke detta bör åläggas vederbörande såsom
ett tjänsteuppdrag i likhet med vad nu sker beträffande övriga ledamöter i
haverikommission.

§ 6

Arméns reserver

Jämlikt Kungl. Maj:ts förordning den 2 juli 1880 bildades vid armén en
reserv av befäl och underbefäl med vederlikar. Avsikten därmed var främst
att bereda armén en större tillgång på det för dess mobilisering erforderliga
befälet och underbefälet. Denna reserv bestod uteslutande av personal som
avgått från aktiv stat med skyldighet att under vissa förhållanden och till
eu viss tid tjänstgöra vid krigsmakten. Några speciella förmåner tillkommo
icke reservpersonalen i denna dess egenskap. Drygt tio år senare skedde
emellertid en omorganisation, varigenom möjlighet yppades för blivande
officerare att direkt vinna anställning i reserven efter särskild härför avsedd
utbildning. Samtidigt infördes, förutom vissa förmåner vid tjänstgöring,
rätt till livränta efter 55 års ålder för reservofficerarna.

Reservbefälsinstitutionen inom armén utbyggdes sedermera gång efter
annan och kan sägas redan före 1800-talets utgång i princip ha erhållil den
utformning som alltjämt består.

Nu gällande bestämmelser i ämnet leda sitt ursprung från ett av 1942 års
reservbefälssakkunniga avgivet förslag, vilket efter vederbörlig remissbehandling
underställdes riksdagen genom propositionen 1948: 148. I själva
huvudfrågan yttrade därvid föredragande departementschefen hl. a. följande.

Den aktiva befälskadern kan under fredsförhållanden såväl av kostnadsskäl
som med hänsyn till vid varje tidpunkt inkallade värnpliktigas relativa
fåtalighet icke tillåtas svälla ut i den omfattning, som behovet av befäl i en
krissituation kräver. Under förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller
krig måste därför finnas att tillgå lämplig personal till den beräknade befälsbristens
utfyllande. Det är i stort sett på två vägar, som denna utöver den aktiva
kadern erforderliga personal rekryteras, nämligen dels i form av värnpliktigt
befäl, dels i form av reservbefäl.

Den av 1941 års riksdag antagna nya värnpliktslagen förutsätter, att värnpliktiga
skola tagas i anspråk såsom befäl i väsentlig större utsträckning än
tidigare varit fallet. Anledningen härtill är det ökade behov av befäl, som den
nya krigsorganisationen förutsätter och som ansetts böra fyllas i första hand
genom utbildning i fredstid av värnpliktiga för underofficers- och officerstjänstgöring
vid förstärkt beredskap, mobilisering och krig. Den nya värnpliktslagen
innefattar med hänsyn härtill bestämmelser om uttagning
tvångsvis till fortsatt utbildning — utöver den vanliga värnpliktstjänstgöringen
— av för befälsföring lämpade värnpliktiga.

Trots den relativt omfattande utbildning, som det värnpliktiga befälet
kommer att undergå — som regel högst 360 dagar för utbildning till officer
samt högst 180 dagar för utbildning till underofficer samt därutöver frivillig
utbildning — har del dock icke ansetts möjligt att på denna väg helt
fvlla det behov av befälspersonal, som enligt det nyss sagda under mera
extraordinära förhållanden kommer att föreligga. Det har nämligen funnits
nödvändigt att mellan den aktiva befälskadern och det värnpliktiga befiilet
bibehålla reservbefälet såsom en till försvarsväsendet fastare knuten personalorganisation,
vars medlemmar ha att regelbundet fullgöra viss fredstjänstgöring
och av vilken över huvud taget kunna utkrävas större skyldigheter
såväl kvantitativt som kvalitativt än av det värnpliktiga befälet.
Såtillvida innebär dock tillkomsten av 1941 ars värnpliktslag härvidlag en
förskjutning som rekryteringen av reservbefälet torde i fortsättningen kunna
läggas på en bredare bas och över huvud taget vara i viss mån lättare att
genomföra än tidigare på grund därav, att värnpliktigt befäl i viss utsträckning
kan beräknas taga anställning som reservbefäl.

Av det anförda framgår, att såvitt nu kan bedömas reservbefälet och det
värnpliktiga befälet äro vid sidan av varandra behövliga i försvarsorganisationen.
Det anförda ger emellertid också vid handen nödvändigheten av att
reservpersonalen ålägges fredstjänstgöring i sådan omfattning, att personalen
rätt förmår fullgöra de ansvarsfulla uppgifter, som i en för landet allvarlig
situation kommer att åvila dylikt befäl. Den grundläggande utbildningen
maste underhallas och vidgas. Utvecklingen på krigföringens område,
särskilt i fråga om de tekniska hjälpmedlen, ställer bestämda krav på
att för reservpersonalens övande i fredstid tillmätes förhållandevis riklig
tjänstgöringstid utan alltför långa avbrott mellan tjänstgöringstillfällena.
Härav följer emellertid att personalen såsom ersättning för sina i jämförelse
med det värnpliktiga betälet större förpliktelser måste tillförsäkras ekonomiska
förmåner, som i motsvarande grad överstiga det värnpliktiga befälets.
Om så icke sker kan en god rekrytering av denna personalkategori
försvåras, även om — såsom i det föregående framhållits — den med 1941
års värnpliktslag införda utbildningen av värnpliktigt befäl i sin mån kan
bidraga till att öka intresset för inträde i reserv.

På grundval av riksdagens beslut (skr. nr 450) utfärdades den 19 november
1943 reservbefälskungörelse för armén (nr 815). Denna kungörelse har
sedermera ändrats vid olika tillfällen.

Enligt de sålunda meddelade bestämmelserna utgöras arméns reserver
av dels generalitetets reserv, lydande under Kungl. Maj:t, dels militärområdenas
reserver, lydande under vederbörande militärbefälhavare, dels generalstabskårens,
kavalleriets, pansartruppernas, luftvärnets, ingenjörtruppernas,
signaltruppernas, underhållstruppernas, fälttygkårens, fortifikationskårens
och intendenturkårens reserver, envar lydande under chefen för
vederbörlig personalkår, dels regementenas samt artilleri-, luftvärns- och
ingenjörkårernas reserver, lydande under vederbörande regements- och
kårchefer, dels ock de civilmilitära kårernas reserver, nämligen arméingenjörkårens
reserv, lydande under arméöverdirektören, fältläkarkarens reserv,
lydande under arméöverläkaren, fältveterinärkårens reserv, lydande under
överfältveterinären, samt tygstatens reserv, lydande under fälttygmästaren.
I arméns reserver ingår vidare såsom militär kår väg- och vattenbyggnadskåren
(SFS 1951:497).

Personalen i arméns reserver utgöres av:

a) officerare, musikdirektörer, underofficerare, musikunderofficerare och
civilmilitär personal, som med pension avgått från beställning på aktiv stat
eller reservstat och, enligt vad därom särskilt stadgats, haft skyldighet att
efter avgången inträda i reserv ( pensionsavgångna);

b) officerare, underofficerare samt arméingenjör-, fältläkar- och fältveterinärkårerna
ävensom tygstaten tillhörande personal — dock icke furirer
vid tygstaten — som vid eller senast två år efter avgång från beställning
på aktiv stat eller reservstat utan skyldighet som ovan sägs på ansökan
vunnit inträde i reserv (förtidsavgångna);

c) officerare, underofficerare, arméingenjörer, tyghantverkare och armétekniker,
vilka vunnit första officers-, underofficers-, arméingenjörs- eller
tygstatsanställning i reserv, ävensom fältläkar- och fältveterinärkårerna tillhörande
personal, vilken från anställning som bataljonsläkare, fältläkarstipendiat
eller bataljonsveterinär vid vederbörlig kår eller som extra bataljonsläkare
vunnit inträde i reserv (rescrvanställda);

d) officerare och underofficerare samt civilmilitär personal av officers
tjänst eklass, som vid värnpliktstidens utgång vunnit inträde i reserv (värnplikt
sav gång nu ); samt

e) furirer, vilka vid avgång från aktiv stat vunnit inträde i reserv i avvaktan
på anställning som underofficer eller armétekniker i reserv (övergångsnnställda).

Den som på grund av ådagalagd duglighet gjort sig därav förtjänt må
befordras inom reserv eller i vederbörlig ordning föreslås till sådan befordran.
Därvid gäller beträffande officerare bl. a. följande.

Förslag till befordran till löjtnant må avgivas för fänrik, vilken såsom
officer fullgjort minst två repetitionsövningar och en befälskurs, varvid
varje års tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som
en repetitionsövning och en befälskurs.

Förslag till befordran till kapten eller ryttmästare må avgivas för

reservanställd löjtnant, vilken såsom officer fullgjort minst fyra repetitionsövningar
och fyra befälskurser samt dessutom med godkännande vitsord
genomgått särskilt anordnad kaptenskurs; samt

förtidsavgången löjtnant, vilken såsom officer uppfyllt fordringar som
nyss sagts, varvid dock skall iakttagas, dels att för den som varit officer
på aktiv stat minst fem år kaptenskursen må ersättas med en repetitionsövning
och en befälskurs, dels ock att varje års tjänst som officer på aktiv
stat för befordran tillgodoräknas som eu repetitionsövning och en befälskurs.

Kaptenskurs äger en längd av 48 dagar, in- och utryckningsdagar icke
inräknade. Sådan kurs må uppdelas på två omgångar att fullgöras under
två på varandra följande kalenderår.

Angående den tid pensionsavgången personal är skyldig att kvarstå i
reserv är särskilt stadgat. Tillstånd att därutöver kvarstå i reserv kan, då
särskilda skäl därtill föranleda, medgivas för högst fem år.

Anställning i reserv upphör:

a) för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer med
utgången av det kalenderår varunder han uppnår 38 års ålder, dock att den
som beiordrats till kapten, ryttmästare, fanjunkare eller styckjunkare eller
fullgjort för sådan befordran stadgade villkor äger kvarstå i reserv intill
utgången av det kalenderår under vilket han uppnår 47 års ålder samt att
tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår
varunder 55 års ålder uppnås må meddelas den som ådagalagt lämplighet
för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten; och må sådant tillstånd
förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår
varunder 65 års ålder uppnås;

b) för förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal med utgången
av det kalenderår varunder vederbörande uppnår 47 års ålder, dock
att den som ådagalagt lämplighet för fortsatt anställning vid krigsmakten
må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången
av det kalenderår varunder 55 års ålder uppnås; och må sådant tillstånd
förlängas i enlighet med vad nyss sagts; samt

c) för värnpliktsavgången officer, underofficer eller civilmilitär personal
med utgången av det kalenderår varunder vederbörande uppnår 55 års
ålder; dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår
varunder 65 års ålder uppnås må medgivas i enlighet med vad ovan sagts.

Personal i arméns reserver är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga
eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande
av beredskapsövning. Härutöver åligger det nedannämnda personal
i reserv att fullgöra tjänstgöring i enlighet med följande bestämmelser.

Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalförteckning
upptagen för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall
fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det
kalenderår varunder 55 års ålder uppnås infallande hel treårsperiod av den

tid vederbörande tillhör reserv.

Förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer eller övergångsanställd
furir skall fullgöra en repetionsövning om 35 dagar och en
befälskurs om 13 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden
i reserv som infaller före utgången av det kalenderar varunder
han fyller 47 år samt en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje följande,
före utgången av det kalenderår varunder han fyller 55 år infallande
hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal skall fullgöra
eu sammanlagd tjänstgöring om 48 dagar i eu eller två omgångar för varje
hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv som infaller före
utgången av det kalenderår varunder vederbörande fyller 47 år samt en
sammanlagd tjänstgöring om 30 dagar för varje följande, före utgången av
det kalenderår varunder 55 års ålder uppnås infallande hel treårsperiod
av anställningstiden i reserv.

Värnpliktsavgången officer, underofficer eller civilmilitär personal skall
fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av
det kalenderår varunder vederbörande fyller 55 år infallande hel treårsperiod
av anställningstiden i reserv.

I ovannämnda tjänstgöringstider äro in- och utryckningsdagar icke inräknade.

Personal i reserv äger under fullgörande av föreskriven tjänstgöring samt
under fastställda in- och utryckningsdagar åtnjuta lön, rätt till sjukvård,
resekostnadsersättning, traktamente m. m. enligt i reservbefälskungörelsen
närmare angivna grunder.

Viss reservpersonal är vidare berättigad att erhålla ekiperingshjälp enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. F. n. gäller härutinnan kungl.
brevet den 4 juni 1954, vari föreskrivits att ekiperingshjälp skall utgå

dels till bataljonsläkare vid fältläkarkåren och bataljonsveterinär vid tältveterinärkåren
vid första anställning med 1 050 kronor,

dels enligt reservbefälskungörelsen för armén till nedan nämnda personal
med följande belopp, nämligen

a) vid första anställning:

reservanställd officer, underofficer och arméingenjör samt
sådan reservanställd bataljonsläkare som (rån anställning såsom
extra bataljonsläkare eller fältläkarstipendial vunnit inträde
i reserv ..........................................

värnpliktsavgången officer, underofficer och civilmilitär personal
.................................................

kronor 1 050
» 000

b) vid befordran till kapten, ryttmästare, fanjunkare eller
styckjunkare:

reservanställd officer och underofficer .................. kronor 225

dels ock enligt kungl. kung. 15 juni 1951 (nr 497) angående väg- och
vattenbyggnadskåren till nedan nämnda personal med följande belopp,
nämligen

a) vid inträde i kåren:

löjtnant ............................................... kronor 1 050

kapten som från reservofficersanställning överföres till kåren » 225

kapten som efter värnpliktsåldern anställes i kåren ........ » 600

b) vid befordran i kåren:

kapten ......................................... s 99g

\ idare har förordnats, att kapten som från reservofficersanställning överföres
till väg- och vattenbyggnadskåren må åtnjuta ovan angiven ekiperingshjälp
av 225 kronor utan hinder av att vederbörande tidigare i egenskap
av reservofficer uppburit ekiperinghjälp vid första anställning i reserv.

Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i
vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet eller som
till följd av olycksfall i tjänsten eller annat sådant förhållande urståndsatts
att fullgöra nämnda skyldighet, är berättigad att erhålla reservpension.
Denna varierar alltefter personalkategori och, i vissa fall, anställningstidens
längd. Officerare och underofficerare uppbära f. n. reservpension
(inkl. rörligt tillagg) med följande belopp per år.

Förtidsavgången och reservanställd personal Personal som varit anställd i reserven intill det år	Officer	Underofficer
varunder vederbörande uppnått 55 års ålder .... Personal som varit anställd i reserven intill det år	2 752:20	2158:20
varunder vederbörande uppnått 47 års ålder .... Personal som varit anställd i reserven intill det år	2 316:60	1 821:60
varunder vederbörande uppnått 38 års åler ....	1 683: 00	1 326: 60
Värnpliktsavgången personal......	553: 40	435: 60

Reservpension utgår fr. o. m. ingången av kalenderåret efter det under
vdket vederbörande fyllt 55 år eller, såvitt avser pension för vilken stadgade
villkor med avseende å tjänstgöringsskyldighet uppfyllts först senare, från
denna tidpunkt t. o. m. den dag då en månad förflutit efter pensionstagarens
frånfälle. I stället för pension kan utbetalas ett däremot svarande engångsbelopp.
I

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för reservbefälsinstitutionen
inom armén må här nämnas, att arméöverläkaren i eu till chefen

för armén den 18 juni 1955 avgiven promemoria uttalat sig för att tillstånd
till kvarstående i reservanställning efter 47-årsperioden utgång icke bör
ifrågakomma för reservanställda läkare annat än i fall, där vederbörande
visat synnerliga militärmedicinska insikter och lämplighet för högre mobiliseringsbefattningar.
Såsom motiv härför har åberopats dels den genom
1953 års krigssjukvårdslag införda tjänsteplikten i krig för läkare intill 70
års ålder, dels krigsorganisationens krav på psykiskt och fysiskt fullgod befälspersonal
vid fältförbanden.

Även marinen och flygvapnet äga tillgång till särskilda reserver, organiserade
efter i stort sett samma principer som reservbefälsinstitutionen inom
armén. Närmare bestämmelser härom äro meddelade i kungörelserna
1943: 816 och 1943: 817 jämte däri sedermera vidtagna ändringar. Arméns
reservpersonal är dock den ojämförligt talrikaste. I samband med 1942 års
försvarsbeslut förutsattes således, att den årliga nyrekryteringen av reservofficerare
skulle normalt komma att uppgå till vid armén 220, vid kustartilleriet
20, vid flottan 35 och vid flygvapnet 30 man. Motsvarande tal
i fråga om reservunderofficerare utgjorde respektive 120, 15 och 35; för
flygvapnet angavs icke någon preciserad uppgift. 1948 års försvarsbeslut
innebar icke någon principiell ändring i nu berörda hänseende. Dock är
att märka att beslut om avveckling av kategorien reservofficerare i flygförartjänst
fattats redan vid 1946 års riksdag, även om utbildning och antagning
av sådan personal sedermera ånyo skett under åren 1951—1953.
Vidare må nämnas, att antalet reservofficerare som årligen må antagas
vid armén höjts till 350 enligt beslut vid 1951 års riksdag. Det sammanlagda
antal reservfänrikar som anställts under senare år synes med ledning
av försvarsväsendets rulla kunna uppskattas till i medeltal per år något
över 400, varav 300 vid armén.

I förevarande sammanhang må erinras om att enligt nuvarande försvarsordning
årligen utbildning sker av jämväl värnpliktiga officerare och
underofficerare.

Förslag härom framlades ursprungligen i en av 1941 års försvarsutredning
avgiven promemoria, vari med avseende å armén bl. a. framhölls,
att det på grund av den blivande krigsorganisationens ökade omfattning
vore ofrånkomligt, att de värnpliktiga toges i anspråk som befäl i väsentligt
större utsträckning än för det dåvarande. Sålunda måste bl. a. behovet
av plutonchefer (motsvarande chefer) till övervägande del fyllas med värnpliktigt
befäl. Detta förhållande ställde helt nya krav på utbildningen av
det värnpliktiga befälet; bl. a. måste utbildningen av för ifrågavarande
befattningar lämpliga värnpliktiga äga rum redan i fredstid. På utbildningen
uppställde försvarsutredningen följande allmänna krav, nämligen att
di'' värnpliktiga skulle vid mobilisering kunna utan kompletterande utbildning
placeras i de befattningar för vilka de vore avsedda, att de skulle

äga någon förmåga i trupputbildning samt att de skulle kunna tillfälligt
placeras som befäl vid andra förband inom eget truppslag, med annan
beväpning och annat stridsförfarande än det egna, ävensom bibringas
någon förmåga att upprätthålla närmast högre befattning än den för vilken
de vore avsedda. Utbildningen av gruppchefer syntes kunna inrymmas i den
av utredningen föreslagna första tjänstgöringen om ett år. Detta vore däremot
icke fallet beträffande utbildningen av plutonchefer och plutonchefs
ställföreträdare (ersättare), vilken erfordrade en tid av ytterligare tolv
respektive sex månader. Till fortsatt utbildning borde enligt utredningen
främst sådana värnpliktiga beordras, vilka vore villiga att underkasta sig
sådan och vilka samtidigt uppfyllde de höga krav som måste ställas på
blivande värnpliktiga officerare och underofficerare. Därest behovet icke
kunde fyllas med lämpliga värnpliktiga, som frivilligt anmälde sig till
ifrågavarande utbildning, måste emellertid tvångsvis uttagning ur hela
årsklassen kunna ske.

I propositionen 1941: 318 uttalade föredragande departementschefen bl. a.,
att lämpliga värnpliktiga borde uttagas till fortsatt officers- eller underofficersutbildning
i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag.
Detta blev också riksdagens beslut ( skr. nr 507). Med stöd därav utfärdades
den 30 december 1941 ny värnpliktslag (nr 967).

Värnpliktslagen har sedermera ändrats i flera betydelsefulla avseenden.
Särskilt må erinras om att uttagningen till officersutbildning förlorat sin
tvångskaraktär. Enligt nu gällande lydelse innebär värnpliktslagen, såvitt
angår armén, bl. a. följande.

Värnpliktig, vilken äger förutsättningar för utbildning till officer, underofficer
eller underbefäl, må uttagas för sådan utbildning.

Uttagning för officersutbildning må ske endast efter den värnpliktiges
medgivande. Sådan uttagning sker vid inskrivningen eller därefter.

Uttagning för underofficers- eller underbefälsutbildning må ske även
utan medgivande av den värnpliktige. Uttagning efter den värnpliktiges
medgivande må ske vid inskrivningen eller därefter. Uttagning utan medgivande
av den värnpliktige skall ske i samband med den värnpliktiges
inskrivning.

1 den mån ej annat följer av vad nedan sägs är värnpliktig skyldig
tjänstgöra 394 dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras med eu första tjänstgöring
om 304 dagar och tre repetitionsövningar, envar om 30 dagar; dock
att Konungen äger förordna om minskning av tiden för första tjänstgöringen
och därmed av sammanlagda tjänstgöringstiden med högst 14 dagar.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar är värnpliktig som
uttagits för underbefälsutbildning skyldig att fullgöra en första tjänstgöring
om 324 dagar och tre repetitionsövningar, envar om 30 dagar, samt värnpliktig
som uttagits för underofficersutbildning en första tjänstgöring och
fortsatt tjänstgöring om sammanlagt högst 450 dagar och tre repetitionsövningar,
envar om 30 dagar.

Värnpliktig som uttagits för officersutbildning är skyldig att utöver den
ovan angivna tiden för underofficersutbildning fullgöra fortsatt tjänstgöring
om högst 180 dagar.

Värnpliktig som genomgått befälsutbildning må enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelar kunna åläggas att, utöver tjänstgöring
enligt ovan, i anslutning till honom åliggande repetitionsövning fullgöra
befälsövning, omfattande 10 dagar, eller, om repetitionsövningen omfattar
15 dagar, 5 dagar.

I anslutning härtill må nämnas, att den utbildning som den värnpliktige
officeren obligatoriskt genomgår helt sammanfaller med reservofficersutbildningen.
För reservofficeren tillkommer dock trupptjänstgöring under
september månad tredje utbildningsåret. Efter genomgången kadettskola
med godkännande vitsord erhåller såväl den värnpliktige officeren som
reservofficeren en särskild premie, vilken f. n. utgår med 2 400 kronor.

I propositionen 1942: 210, som i denna del icke mötte erinran från riksdagens
sida. framhölls bl. a. att den grundläggande befälsutbildningen enligt
1941 års värnpliktslag kunde väntas bibringa det värnpliktiga befälet en
god befälsförmåga men att den under värnpliktstjänstgöringen en gång
förvärvade förmågan måste vidmakthållas även i fortsättningen. Den härför
erforderliga utbildningen förutsattes skola väsentligen ske på frivillighetens
väg i enlighet med vissa av 1941 års försvarsutredning framlagda
riktlinjer, vilka i princip alltjämt ligga till grund för den här ifrågavarande
verksamheten.

Uppgiften att meddela fortsatt befälsutbildning åt värnpliktiga är anförtrodd
centralförbundet för befälsutbildning. Den av förbundet bedrivna
utbildningsverksamheten omfattar i stort följande tre huvudgrupper, nämligen
dels repetitionskurser, avseende utbildning för att vidmakthålla värnpliktigs
befälsförmåga i befattning som svarar mot innehavd tjänstegrad
och därigenom möjliggöra att utlöpande befälsförordnande kan förnyas, dels
befordringskurser, avseende utbildning för att bibringa vederbörande befälsförmåga
i befattning som svarar mot närmast högre grad än den innehavda
och därigenom möjliggöra förordnande i sistnämnda högre grad,
dels ock specialkurser, avseende utbildning för vissa specialtjänster eller
inom speciella områden. Utbildningen sker i form av fritidsutbildning,
lägerutbildning, frivillig utbildning vid förband samt korrespondensundervisning.
Repetitionsutbildningen utgör den frivilliga befälsutbildningsrörelsens
huvuduppgift. 1945 års försvarskommitté räknade med att årligen
ungefär 7 000 värnpliktiga skulle deltaga i repetitionsutbildning och ungefär
3 000 värnpliktiga i befordringsutbildning.

Beträffande den frivilliga utbildningens längd må bär slutligen såsom exempel
nämnas, att eu värnpliktig fänrik som önskar bibehålla denna befälsgrad
har alt inom en tidrymd av fyra år efter varje repetitionsövning
genomgå en repetitionskurs om 24 dagar. Inalles gör detta alltså 72 dagar.
Repetitionskursen kan utbytas mot 30 dagars tjänstgöring vid förband.
för befordran till löjtnant respektive kapten kräves en sammanlagd frivillig
utbildning av 90 respektive 138 dagar.

Revisorernas uttalande. I och med tillkomsten av en på allmän värnplikt
grundad försvarsordning i vårt land uppstod efter hand ett allt starkare
behov av befäl, som utan skyldighet att stadigvarande tjänstgöra under
fred kunde disponeras i händelse av mobilisering och krig. De åtgärder
som redan tidigt vidtogos för att tillgodose detta behov inriktades till en
början helt på att få till stånd en reserv av för ändamålet särskilt utbildad
personal, med rätt icke blott att uppbära lön och andra liknande förmåner
under föreskriven tjänstgöring utan även att åtnjuta pension sedan viss
levnadsålder uppnåtts. Speciellt under den förstärkta försvarsberedskap
som vårt land nödgades intaga på grund av stormaktskrigets utbrott år
1939 visade det sig emellertid, att den ifrågavarande reservpersonalen icke
förslog för att trygga tillgången på erforderligt befäl, varför det blev nödvändigt
att i väsentligt större utsträckning än tidigare förutsatts taga i
anspråk värnpliktig personal på olika befälsposter. Detta tvångsläge består
alltjämt, i synnerhet vad armén beträffar. Enligt gällande krigsorganisation
skall också en betydande del av befälsbehovet vid de mobiliserade arméförbanden
fyllas med värnpliktig personal. Till följd härav ingår sedan
åtskilliga år tillbaka utbildning till icke blott underbefäl utan även officerare
och underofficerare som ett normalt led i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen.

Genom denna utveckling har reservbefälsinstitutionen uppenbarligen
starkt minskat i betydelse. Ur vissa synpunkter kan rent av sättas i fråga,
huruvida tillräckliga skäl föreligga för institutionens fortbestånd över
huvud taget. Problemet gäller närmast i vad mån reservbefälet kan anses
vara det värnpliktiga befälet så överlägset i militärt hänseende, att de merkostnader
för statsverket som framför allt sammanhänga med de reservbefälet
tillförsäkrade pensionsförmånerna därigenom framstå som motiverade.
Vid bedömandet av detta spörsmål synes icke minst böra beaktas —
för att inskränka jämförelsen till de båda kategorier som härvidlag äro
av särskilt intresse — att den reservanställde och den värnpliktige officeren
ha att underkasta sig exakt samma utbildning. Den obligatoriska tjänstgöring
i fred som ankommer på envar av nyssnämnda personalkategorier
efter genomgången kadettskola är visserligen av olika längd, men skillnaden
fram till värnpliktstidens slut utgör icke mer än knappa tio månader.
Skulle den värnpliktige officeren därtill genom frivilliga kurser meritera
sig för fortsatt förordnande som fänrik eller för befordran till högre befälsgrad,
kommer skillnaden i sammanlagd utbildnings- och tjänstgöringstid
att reduceras till 6 å 7 månader. Någon mera avsevärd militär överlägsenhet
lärer icke konstitueras därav.

Den reservanställda personalen utgör således i fråga om tjänstbarhet
icke någon från det värnpliktiga befälet starkt avgränsad grupp. Detta
behöver självfallet icke hindra, att den förra personalkategorien, bättre än
den senare kan lämpa sig för vissa befattningar inom krigsorganisationen,

framför allt sådana av mera specialistbetonad karaktär. Med hänsyn till
vad ovan anförts vill det å andra sidan förefalla, som om möjligheter sknlle
föreligga att i icke ringa utsträckning ersätta reservanställda officerare
med värnpliktiga. Det kan måhända därvid visa sig erforderligt såväl att
förbättra det värnpliktiga befälets ekonomiska förmåner som att utöka
programmet för den frivilliga befälsutbildningen. Den härav föranledda
kostnadsstegringen torde bli obetydlig i jämförelse med de besparingar
som skulle uppstå genom bortfallet av reservpensionerna. Revisorerna finna
också frågan vara av sådan vikt att den bör närmare utredas. Självfallet
böra förhållandena icke blott inom armén utan även inom övriga försvarsgrenar
därvid tagas under beaktande. Erinras må i detta sammanhang
att kategorien reservofficerare i flygförartjänst redan i princip är avvecklad,
vartill kostnadsskäl icke minst torde ha bidragit.

Utan avvaktan på resultatet av en sådan utredning som nyss antytts
synas emellertid redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att nedbringa
statsverkets kostnader för reservbefälsinstitutionen. Med det sagda avse
revisorerna i första hand det system som tillämpas för reservpersonalens
pensionering. Enligt gällande bestämmelser tillhör reservanställd och förtidsavgången
personal reserven fram till utgången av det kalenderår varunder
vederbörande uppnår 47 års ålder, dock att den som ådagalagt lämplighet
för fortsatt anställning vid krigsmakten må meddelas tillstånd att
efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår varunder
55 års ålder uppnås. I senare fallet utgår reservpensionen för officerare
med ett årligt belopp som f. n. är 436 kronor större än i det förra.
Som av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har arméöverläkaren
nyligen föreslagit, att tillstånd till kvarstående i reservanställning efter 47-årsperiodens utgång icke bör ifrågakomma för reservanställda läkare annat
än rent undantagsvis. Såsom skäl härför har hänvisats till krigsorganisationens
krav på psykiskt och fysiskt fullgod befälspersonal vid fältförbanden.
Om detta gäller för den militära läkarpersonalen, måste det uppenbarligen
med ännu större styrka gälla för den personal som i likhet
med huvuddelen av reservofficerarna är avsedd att föra det direkta befälet
över de stridande förbanden. I ett remissyttrande över 1948 års pensionsålderskommittés
betänkande har också överbefälhavaren framhållit, att av
den personal som ingår i krigsorganisationen kräves stor psykisk motståndskraft
och förmåga att uthärda fysiska påfrestningar. Det aktiva befälet utgjorde
därvid befälskaderns kärna, varvid fältförbandens kvalitet vore starkt
beroende av det aktiva befäl som inginge i dem. Såväl militära som medicinska
erfarenheter bestyrkte enligt överbefälhavaren, att genomsnittsåldern
(pensionsåldern) måste sättas avsevärt lägre än vad kommittén ansett vara
normalt för den militära personalen. Härtill må nämnas att pensionsålderskommittén
hade för kompanibefäl föreslagit i princip eu lägsta pensionsålder
av 50 år (pensioneringsperioden 50—55 år).

7 lien. berättelse (ing. statsverket år 1955. I

Mot bakgrunden av nu berörda omständigheter anse revisorerna vägande
skäl tala för att anställningen i reserv som regel bör upphöra i och med
värnpliktstidens utgång. En sådan begränsning skulle medföra betydande
besparingar för statsverket. Till belysande härav må följande exempel
lämnas.

Skillnaden mellan den högre och lägre reservofficerspensionen uppgår
som ovan nämnts till 436 kronor per år. I det föregående har vidare angivits,
att ca 300 reservfänrikar årligen anställas vid armén. Med utgångspunkt
härifrån och med en beräknad levnadsålder av i medeltal 75 år skulle
sammanlagda beloppet av årligen inbesparade pensionskostnader, därest
anställningstiden i reserv begränsas till 47-årsåldern, komma att uppgå
till (300 X 436 X 20 =) 2 616 000 kronor. Härutöver skulle kostnaderna
för avlöning, traktamenten, resor m. m. under den tjänstgöring som faller
på anställningstiden mellan 47 och 55 års ålder inbesparas. Enligt vissa
i arméöverläkarens förberörda promemoria angivna beräkningsgrunder
kunna dessa kostnader uppskattas till sammanlagt 1 355 000 kronor. Totalt
skulle således besparingarna komma att uppgå till inemot 4 miljoner kronor
per år, varvid likväl icke kostnader för inkvartering, förplägnad m. m.
medtagits.

Ovan lämnade exempel utgår som synes från den förutsättningen, att
varje »årsklass» reservanställda officerare omfattar exakt 300 individer.
Vidare har antagits att samtliga erhållit tillstånd att kvarstå i reserv till
55 års ålder och att samtliga jämväl vunnit kaptensbefordran. Även om
dessa förutsättningar icke kunna få sin fulla motsvarighet i verkligheten,
ger exemplet dock ett begrepp om storleken av de besparingsmöjligheter
som stå till buds på förevarande område.

Även i ett annat avseende torde kostnaderna för reservbefälsinstitutionen
kunna nedbringas. Härutinnan må erinras om att reservbefälet i viss omfattning
är berättigat att erhålla s. k. ekiperingshjälp i och för anskaffande
av egen uniformsutrustning. Dylik förmån tillkommer icke det värnpliktiga
befälet. Icke minst ur beredskapssynpunkt synes det emellertid vara
lämpligt, att jämväl reservbefälet tillhandahålles fullständig utrustning
genom kronans försorg, varigenom en icke oväsentlig kostnadsbesparing
skulle kunna ernås.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna således som sin uppfattning uttala,
att en särskild undersökning bör verkställas rörande möjligheterna att —
närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal
med värnpliktig personal. Oberoende härav böra bestämmelserna
i ämnet ändras därhän, att reservanställningen som regel upphör
i och med värnpliktstidens utgång. Vidare bör ekiperingshjälp icke längre
tillerkännas reservpersonalen utan denna utrustas genom kronans försorg.
Med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar som därigenom stå att
vinna böra sistnämnda åtgärder vidtagas snarast möjligt.

Viss försäljning av intendenturmateriel

Under 39 § statens allmänna avlöningsreglemente äro meddelade vissa
särskilda bestämmelser om tillhandahållandet av beklädnad och övrig för
tjänsten erforderlig utrustning vid försvaret. Dessa bestämmelser innehålla
bl. a. följande.

Utrustning av här avsett slag må utlämnas såsom lån dels till innehavare
av beställning med lönegradsbeteckningen Mha och dels till beställningshavare
tillhörande någon av lönegraderna Ma, Me och Mg 10 samt
Ma och Me 11, fältflygare och flygnavigatör tillhörande någon av lönegraderna
Me 14 och Me 16 ävensom hjälptekniker vid flygvapnet. I förra
fallet sker utlämnandet utan särskild ersättning, i senare fallet skall vederbörande
som regel erlägga ersättning därför enligt vissa närmare angivna
grunder. Annan beställningshavare än nyss sagts må enligt av Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
meddelade bestämmelser såsom lån utan ersättning
erhålla skyddsbeklädnad eller annan av särskild tjänstgöring påkallad beklädnad
ävensom övrig för tjänsten erforderlig, till obligatoriska persedlar
icke hörande utrustning. I övrigt äger här ifrågavarande beställningshavare
enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
mot ersättning från kronans förråd med äganderätt utbekomma
obligatoriska persedlar eller därför erforderliga materialier ävensom vid
kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar. Ersättningen skall motsvara
statsverkets självkostnadspris och erläggas kontant vid persedlarnas
eller materialiernas utbekommande, såvida icke vederbörande myndighet
medgiver att den må erläggas genom avdrag å beställningshavarens avlöning
under viss tid.

1 anslutning härtill har i § 4 Kungl. Maj:ts reglemente angående förvaltningen
i fred av arméns intendentur- och veterinärmateriel föreskrivits
följande.

Envar armén tillhörande person, som enligt gällande bestämmelser är
skyldig att själv anskaffa och underhålla tjänstedräkt, må — i enlighet
med av arméförvaltningen utfärdade närmare föreskrifter — för eget bruk
i tjänsten mot kontant ersättning inköpa uniformspersedlar från kronans
förråd eller för sådana persedlar erforderliga materialier ävensom övrig
för tjänstebruk erforderlig utrustning.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i förvaltningsreglemente för marinen
respektive i Kungl. Maj:ts reglemente angående intendenturtjänsten
vid flygvapnet i fred.

Närmare föreskrifter i ämnet ha, såvitt angår armén, meddelats i intendenturmaterielinstruktionen.
Denna innehåller bl. a. uppgift om vilken
materiel som får inköpas av enskilda samt vilka priser som därvid skola

100

erläggas. Beträffande själva förfaringssättet vid försäljningen stadgas följande.

På härför fastställd tid liänvänder sig vederbörande till intendenturförrådsförvaltaren,
som, i enlighet med av regementschefen meddelade bestämmelser,
uppför materielen på »Kvittenslista över försåld intendentur -materiel». Listan föres i tre exemplar månadsvis samt avslutas den sista
i varje månad och förses med sammandrag över den utlämnade materielen.
På det ena exemplaret skall köparen kvittera mottagandet av materielen.

Därest köparen är förhindrad att personligen kvittera materielen, må löst
kvitto hiläggas kvittenslistan.

Därest likvid skall erläggas kontant, låter intendenturförrådsförvaltaren
utskriva räkning/kassareversal i två exemplar. Dessa överlämnas av köparen
till kassan, vilken, sedan likvid erlagts, återställer räkningen jämte
kvittenstalong, mot vilkas uppvisande vid förrådet materielen utlämnas.

Då likvid skall erläggas genom avdrag på lön, antecknar intendenturförrådsförvaltaren
å kvittenslistans andra exemplar »Beloppet avdrages
från månadslön / 19 » jämte signatur samt överlämnar till köparen

order om materielens utlämning. Därest inköp i större utsträckning likvideras
genom avdrag på lön, kunna dessa försäljningar lämpligen uppföras
på särskild kvittenslista.

Exemplar nr 1 och 3 av kvittenslistan överlämnas den sista i månaden
till förrådsbokföringskontoret för bokföring, varefter det kvitterade exemplaret
nr 1 bilägges månadssammandraget och exemplar nr 3 arkiveras.
Exemplar nr 2 överlämnas till kassan, där det förses med anteckning om
nummer på de kassaverifikationer, varå ersättningarna inlevererats, samt
insändes direkt till arméintendenturförvaltningens förrådskontrollkontor
senast den 10 i andra månaden efter den, varunder försäljningarna ägt rum.

För den vid försvarsstaben bedrivna försäljningen av intendenturmateriel
gälla speciella föreskrifter, utfärdade av dåvarande arméförvaltningens
intendenturavdelning den 15 februari 1949. Denna försäljning sker över
disk från särskild försäljningslokal inom militärstabsbyggnaden i Stockholm
och ombesörjes under en kontrollofficers överinseende av eu såsom
försäljningsombud förordnad underofficer. 1 försäljningsförrådet ingående
materiel utlämnas från arméns intendenturförråd i Stockholm (AIS) såsom
lån mot kvitto av ombudet. Inköp må göras av armén tillhörande, inom
militärstabsbyggnaden tjänstgörande uniformspliktig personal ävensom
uniformspliktiga officerare och underofficerare samt likställda på aktiv
stat (i arvodesbefattning), tjänstgörande vid i Stockholm belägna staber,
skolor och centrala förvaltningsmyndigheter. All försäljning sker mot
kontant likvid till ombudet. Inköpt materiel avhämtas genom köparens
egen försorg.

Beträffande den vid försäljningen tillämpade rutinen stadgas i ovannämnda
föreskrifter bl. a. följande.

Vid försäljning uppför ombudet, efter prövning av köparens behörighet,
materielen på »Kvittenslista över försåld intendenturmateriel». Listan numreras
i löpande följd och föres varje vecka i fyra exemplar. På exemplar
nr 1 skall köparen kvittera mottagandet av materielen. Varje lördag avslutas
listan och förses med sammandrag över den utlämnade materielen,

101

varefter exemplar 1—3, försedda med kontrollofficerens attest, översändas
till förrådsförvaltaren vid AIS, att av denne handläggas i vanlig ordning.
Exemplar nr 4 behålles av ombudet.

Vid betalnings erläggande utskriver ombudet kvittenstalong till köparen.
På talongen göres hänvisning till kvittenslistans nummer. Sedan kvittenslistan
enligt ovan avslutats, insättes veckans försäljningssumma på vederbörande
postgirokonto för kassa 225 vid AIS. Samtidigt utskriver ombudet
kassareversal/räkningskopia å det inbetalade beloppet. Härvid behöver
texten endast utgöras av hänvisning till numret på ifrågavarande kvittenslista.
Reversalet översändes till kassa 225 och utgör inkomstverifikation.
Räkningskopian, varå postens kvitto å inbetalningen fästes, behålles av
ombudet.

Ersättning för försåld materiel sker utan beställning genom att å kvittenslistan
upptagna persedlar snarast översändas från förrådsförvaltaren vid
AIS till ombudet mot kvitto å följesedel, som förvaras vid AIS. Ombudet
bifogar uppgift å önskad storlekssortering vid kvittenslistans översändande
till AIS.

Enligt i TS A nr 26/1952 meddelade föreskrifter gäller inom marinen i stort
sett följande förfarande vid försäljning av intendenturmateriel till enskilda.

För varje köpare upplägges vid förrådet vid det första köpet ett försäljningskort.
De vid visst tillfälle försålda varorna antecknas på kortet, varvid
angives datum, enhet, å-pris och belopp. Köparen kvitterar varorna på
kortet i därför avsedd kolumn.Försäljningskortet löper år från år. Inköpsbeställning
skall icke inlämnas.

Då likvid erlägges kontant i samband med försäljningen till särskild
uppbördsman, utfärdas gult kvitto ur kvittensjournal, vilket lämnas köparen.
Kvittots nummer antecknas i särskild kolumn på försäljningskortet.
De sålunda influtna medlen inlevereras till vederbörlig kassa genom insättning
på kassans postgirokonto för inbetalningar, vilket skall ske minst en
gång varje vecka. På tjänsteinbetalningskortets kupong angivas de kvittonummer
i kvittensjournalen som beloppet avser. Med ledning av dessa noteringar
utskrives inbetalningsreversal. På grundval av försäljningskorten
upprättas vidare vid utgången av varje månad ett sammandrag över de
försålda varorna, upptagande såväl antal som belopp. Sammandraget upprättas
i två exemplar, varav det ena utgör avgångsverifikation vid förrådsredovisningen.

Då likvid erlägges kontant till vederbörlig kassa, erhåller köparen av
kassören gult kvitto ur kvittensjournal. Inbetalningsreversal upprättas av
kassören. På inbetalningsreversalet liksom på kvittot skola de inköpta varorna
icke specificeras utan angives — förutom köparens namn, grad och
eventuellt registreringsnummer -— endast »inköp av intendenturmateriel».
Köparen uppvisar kvittot för förrådspersonalen, som före utlämnandet av
varorna kontrollerar beloppets riktighet. Kvittots nummer antecknas i vederbörlig
kolumn på försäljningskortet. 1 övrigt förfares beträffande redovisningen
på sätt ovan angivits.

Då likvid skall erläggas genom avdrag på lön, upprättas Iöneavdragslistor
på grundval av försäljningskorten. Sammandrag upprättas över de
försålda varorna. 1 vederbörlig kolumn på försäljningskortet antecknas
den månad då löneavdrag verkställes. I övrigt förfares beträffande redovisningen
på sätt ovan angivits.

102

Då undantagsvis försäljning sker mot likvid i efterhand, utfärdas räkning
och antecknas räkningens nummer i vederbörlig kolumn på försäljningskortet.
Över materielen upprättas särskilt sammandrag för redovisningen.

Av de angivna fyra förfaringssätten för likvidering av försåld materiel
tillämpas, enligt vad revisorerna inhämtat, avdrag på lön endast vid Norrlandskustens
marindistrikt och Gotlands kustartilleriförsvar. I övrigt sker
kontantförsäljning, varvid i de fall då vederbörande kassa icke är belägen
i nära anslutning till försäljningsstället särskild uppbördsman uppbär ersättningen.

För flygvapnet äro i nu berörda avseende icke meddelade några detaljföreskrifter,
motsvarande de för övriga försvarsgrenar gällande. I enlighet
med vissa bestämmelser i intendenturtjänstinstruktion för flygvapnet tilllämpas
dock ett förfarande, som vad betalningen beträffar i princip motsvarar
det för armén anbefallda.

Enligt av försvarets civilförvaltning den 1 december 1953 fastställda
föreskrifter skall för redovisning av avdrag på lön upprättas särskild löneavdragslista,
i förevarande fall genom försorg av vederbörande förvaltningsgrenschef.
Löneavdragslistan är utformad som en perforerad och en
icke perforerad lista. Den förra uppdelas i remsor, vilka tillställas löntagarna.
Av den senare utskrives ett efter behovet varierande antal exemplar
bilägges avlöningslistan för att verifiera kreditering av redovisningstitlar.
För beslut om kreditering finnes särskild blankett. Avdragslista
skall vara avlöningsuträknaren till handa i god tid före avlöningsutlista
skall vara avlöningsuträknaren tillhanda i god tid före avlöningsutbetalningen
— för månadsavlönad personal som regel senast den femte
i den månad då avdragen skola verkställas. I föreskrifterna har vidare
angivits att ersättningar till kronan från personal, vilken tjänstgör vid det
förband in. in. där lönen uträknas, om möjligt böra erläggas genom avdrag
å lön, vilket motiverats med att denna betalningsform är avsevärt billigare
än utfärdandet av räkning och att ifrågavarande privata inköp icke få förorsaka
förbandet extra kostnader.

Revisorerna ha från respektive förband (motsvarande) införskaffat uppgifter
om storleken av de inkomstmedel som influtit genom försäljning av
intendenturmateriel under sistförflutna budgetår. Uppgifterna ha sammanställts
i efterföljande tabell, varvid beloppen angivits i jämna 100-tal
kronor.

Försvarsgren m. m.	F örsäljningssumma
Försvarsstaben.......	40 000 1 211 900 242 100 587 600
Marinen.............. Flygvapnet .........
Summa	2 081 600

103

Revisorernas uttalande. Den personal inom försvaret som är skyldig att
inneha tjänstedräkt äger som speciell förmån att mot ersättning, i princip
svarande mot statsverkets självkostnadspris, från vederbörande förråd utbekomma
uniformspersedlar och för sådana persedlar erforderliga materialier.
Såsom framgår av det föregående utnyttjas denna förmån i icke
ringa utsträckning; försäljningen av ifrågavarande materiel under sistförflutna
budgetår belöpte sig således till ett sammanlagt belopp av drygt 2
miljoner kronor. Revisorerna finna det också naturligt att kronan på angivet
sätt underlättar för personalen att anskaffa föreskriven utrustning.
Anledning torde ej föreligga att härutinnan överväga någon ändring.

Det förfaringssätt som anbefallts för försäljningen synes dock lämna
rum för vissa erinringar, i varje fall vad armén och flygvapnet beträffar.
Inom dessa båda försvarsgrenar är försäljningen som regel ordnad så, att
vederbörande köpare nödgas uppsöka ett flertal befattningshavare i olika
lokaler, innan den önskade materielen erhålles. Köparen har sålunda i
förekommande fall att först infinna sig vid intendenturförradet i och för
utprovning m. m. Beställning måste sedan ske pa intendenturexpeditionen,
där kvittenslista upprättas och räkning utskrives under medverkan av
såväl förrådsförvaltaren som intendenten. Nästa moment är att betalning
erlägges i kassan. Köparen får därefter på nytt begiva sig till förrådet, där
materielen äntligen utlämnas. Om betalning skall verkställas i form av
avdrag på vederbörandes lön, borttaller besöket vid kassan. I delta fall tillkommer
å andra sidan allt det bestyr som sammanhänger med och blir
en följd av att särskild avdragslista måste upprättas.

Det bär skildrade systemet framstår enligt revisorernas mening som
onödigt tillkrånglat och arbetskrävande, icke minst i sådana fall då de
olika förråds- och expeditionslokaler som skola uppsökas i samband med
försäljningen äro belägna på långt avstånd från varandra. Olägenheterna
kunna synas i huvudsak ha avseende på den enskilde köparen. Genom den
mångfald blanketter och redovisningshandlingar av skilda slag som skola
föras måste emellertid systemet vålla jämväl den berörda förvaltningspersonalen
ett icke obetydligt merarbete. Det må vidare betänkas att försäljningen
i avsevärd utsträckning inskränker sig till sådana tillbehör som
knappar, emblem o. d. Det ringa ekonomiska värde dessa materialier var
för sig representera kommer systemet att te sig än mera överdimensionerat;
det kan ju knappast vara rimligt med en så omfattande papperskvarn som
f. n. för utlämnande av exempelvis en slipshållare å 20 öre. Av besök
vid olika förband ha revisorerna också fått bekräftat, att systemet anses
tungrott och opraktiskt.

Det torde emellertid icke erbjuda någon större svårighet att få till stånd
en ordning, enligt vilken beställning, kvittering, betalning och utlämning
av materielen kan ske i ett sammanhang. Härutinnan må hänvisas till
det förfarande som tillämpas vid försvarsstaben och flertalet marinmyn -

104

digheter. Försäljningen sker där direkt över disk såsom i en vanlig affär,
med ett minimum av arbete och tidsförlust såväl för vederbörande förvaltningsorgan
själva som för den inköpsberättigade personalen. Enligt vad
revisorerna inhämtat äro erfarenheterna därav uteslutande goda. En allmän
övergång till detta förfaringssätt synes fördenskull böra ske inom försvaret,
varvid särskilt bör undersökas möjligheten att upprätta ett gemensamt försäljningsställe
på sådana orter där flera förband äro förlagda.

§ 8

Utrangering av marinen tillhöriga fartyg

Beslut om utrangering av marinen tillhöriga fartyg fattas av Kungl.
Maj:t, som i särskilda s. k. utrangeringsbrev plägar meddela vissa allmänna
föreskrifter om tillvägagångssättet därvid. Dessa föreskrifter innebära som
regel ett bemyndigande för marinförvaltningen att, på sätt som prövas
för kronan förmånligast, låta efter omständigheterna försälja eller nedskrota
vederbörande fartyg eller använda det för tekniska försök, skyddstjänstövningar
eller annat lämpligt ändamål, dock att fartyget därvid icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande må komma till sådan användning som
medför väsentlig nedgång i dess försäljnings- eller skrotvärde. Tillika plägar
föreskrivas att vid utrangeringen skall iakttagas, att vad som av fartygets
inventarier, inredning och utrustning in. in. kan anses böra eller
enligt materielplaner skola för marinens behov bibehållas skall undantagas,
att vad som icke kan avyttras skall övertagas av örlogsvarven, att
fallande materiel skall överlämnas till vederbörligt förråd mot ersättning
enligt verkställd uppskattning samt att föremål av museal natur skall utan
ersättning överlämnas till statens sjökrigshistoriska samlingar.

Beträffande redovisningen av vid utrangeringen uppkommande intäkter
och kostnader har i kungl. brev den 6 maj 1949 föreskrivits, att under ettvart
av reservationsanslagen 1946/47 Marinen: Fartygsbyggnader för flottan
och 1946/47 Marinen: Fartygsbyggnader för kustartilleriet skall uppläggas
ett konto, benämnt Besparingar å äldre anvisningar, samt att till dessa
konton skola överföras dels, successivt, disponibla besparingar å anvisningar
under anslag för budgetåret 1946/47 eller tidigare budgetår som
avsetts för fartygsbyggnader för flottan respektive kustartilleriet, dock
icke anslag till täckande av anvisning å förskottsstat, dels ock medel som
inflyta vid försäljning av marinen tillhörande utrangerad fartygs- och
båtmateriel, i den mån dessa medel överskjuta slopningskostnaderna och
den värdeminskning som utrangeringen kan förorsaka den i materialförråd
liggande, för de utrangerade fartygen och båtarna särskilt avsedda materielen.
Vidare har föreskrivits att medel å nämnda konton skola disponeras
på sätt Kungl. Maj:t i varje särskilt fall efter förslag av marinförvaltningen

105

vill besluta, skolande marinförvaltningen årligen i sina medelsäskanden
lämna specificerad uppgift å de behållningar som vid utgången av då löpande
budgetår kunna beräknas vara disponibla på kontona.

I syfte att få förevarande spörsmål närmare belyst ha revisorerna inhämtat
vissa uppgifter dels från marinförvaltningen beträffande de fartyg
som utrangerats under den sistförflutna femårsperioden, dels från Stockholms
örlogsvarv beträffande pansarskeppet Tapperheten som utrangerats
redan före ingången av nämnda tidsperiod. Av uppgifterna, vilka avse läget
i oktober 1955, framgår bl. a. följande.

Pansarskeppet Sverige. Fartyget har utrangerats jämlikt Ivungl. Maj ds
beslut den 30 januari 1953. Skrotning av fartyget har påbörjats den 10
mars 1954 och utföres vid marinverkstäderna i Karlskrona. Överbyggnader,
bryggor, master, skorstenar, utrustning, inredning, isolering, garnering och
rörsystem ha skrotats. Samtliga tornpjäser utom 28 cm äro ilandtagna.
Skrotningstakten bestämmes av ombyggnaden av 28 cm tornpjäser, som
måste behållas ombord för arbetets utförande. Detta arbete beräknas bli
slutfört under år 1957. De hittillsvarande skrotningskostnaderna uppgå till
349 000 kronor. De intäkter som hittills influtit — sammanlagt 350 000
kronor — utgöras av inkomster från försäljning av järn- och metallskrot.
Återstående kostnader och intäkter kunna f. n. ej beräknas utan en omfattande
utredning.

Pansarskeppet Oscar II. Fartyget, som utrangerats jämlikt Kungl. Maj ds
beslut den 24 februari 1950, har ombyggts till skyddstjänstfartyg. Kostnaderna
härför ha uppgått till i runt tal 210 000 kronor. För bestridande av
dessa utgifter har marinförvaltningen ställt särskilda medel till Karlskrona
örlogsvarvs förfogande. I samband med ombyggnaden ha vissa delar av
fartyget skrotats, varvid sådan materiel, utrustning och inredning som ej
erfordrats ombord för fartygets funktion efter ombyggnaden demonterats
och ilandtagits. Härför ha delvis omfattande rivnings- och återställningsarbeten
måst utföras, vilket ej skulle ha blivit fallet om fartyget i sin helhet
skulle ha skrotats. Nämnda förhållanden anses ha bidragit till de relativt
höga skrotningskostnaderna, 408 000 kronor. Intäkterna bestå av inkomst
från försäljning av nio ångpannor (81 000 kronor) samt av järn- och metallskrot
(399 000 kronor). Enligt bestämmelserna i utrangeringsbrevet få
inventarier, inredning och utrustning m. in. disponeras av marinen. Med
hänsyn till att pansaret skulle användas till skydd för kustartilleribatterier
beslöt marinförvaltningen därför, att detsamma skulle överlämnas till fortifikationsförvaltningen
utan andra kostnader än för losstagning och transport.
Dessa kostnader jämte kostnaderna för erforderliga återställningsarbeten
uppgingo till drygt 50 000 kronor och ha debiterats sistnämnda
ämbetsverk. Försäljningsvärdet för pansaret torde kunna uppskattas till
50 å 00 000 kronor.

106

Pansarskeppet Manligheten. Fartyget, som utrangerats jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 24 februari 1950, har skrotats med undantag för dubbelbottnen,
vilken utan kostnad överlämnats till riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap för att användas vid byggnad av en angöringsponton
vid marinverkstäderna i Karlskrona för riksnämndens räkning. Skrotningen
har utförts vid de nämnda marinverkstäderna för en sammanlagd kostnad
av 294 000 kronor. Intäkterna utgöras av inkomst från försäljning av åtta
ångpannor (56 000 kronor) samt av järn- och metallskrot (316 000 kronor).
Anledningen till att dubbelbottnen ställts till riksnämndens förfogande
bär uppgivits vara dels att försäljningsvärdet av skrotet beräknats endast
motsvara skrotningskostnaderna, dels att byggnaden av angöringspontonen
ansetts viktig ur beredskapssynpunkt även för marinen, dels ock att arbetet
befunnits önskvärt för marinverkstäderna i Karlskrona.

Pansarskeppet Tapperheten. Fartyget, som utrangerats jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 13 juni 1947, har iörsålts för 450 000 kronor. Därmed
sammanhängande omkostnader, såsom för ilandtagning av kanoner, bogseringar,
annonseringar in. in., ha uppgått till i runt tal 30 000 kronor. Sedermera
ha från vederbörande firma återköpts vissa pansarplåtar till ett
värde av 28 000 kronor.

Kryssaren Fylgia. Fartyget, som utrangerats jämlikt Kungl. Maj ds beslut
den 30 januari 1953, har utnyttjats för vissa skjutförsök och fortsatta dylika
ha planerats. Vissa delar av fartyget ha skrotats. Kostnaderna härför ha
uppgått till 275 000 kronor. De intäkter som influtit utgöras av inkomster
från försäljning av fyra ångpannor (36 000 kronor) samt av järn- och metallskrot
(315 000 kronor). Fartyget avses att så småningom helt skrotas.

Ubåtarna Delfinen, Nordkaparen och Springaren. Fartygen, som utrangerats
jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 30 januari 1953, avses skola skrotas
eller försäljas sedan maskinanläggningarna in. m. tillvaratagits för visst
ändamål. Utredning härom pågår och beräknas kunna slutföras under
innevarande är. För fartygen ha i detta sammanhang bokförts kostnader
å inalles 1 700 kronor.

Minsveparna M 1 och M 2. Båtarna, som utrangerats jämlikt Kungl. Maj ds
beslut den 4 april 1952 och den 30 januari 1953, ha under viss tid varit
reserverade för sjökarteverkets räkning. Direktiv ha numera givits om
deras försäljning. För båtarna ha i detta sammanhang bokförts kostnader
å inalles 550 kronor.

Övningsfartyget Jarramas. Fartyget, som utrangerats jämlikt Kungl.
Maj ds beslut den 24 februari 1950, har försålts för 30 000 kronor. I samband
därmed uppkomna kostnader belöpa sig till 185 kronor.

Vedettbåtarna nr 5 och 8. Båtarna, som utrangerats jämlikt Kungl. Majds
beslut den 13 november 1953, ha partiellt skrotats vid marinverkstäderna
i Stockholm till en kostnad av 3 448 kronor. Influtna intäkter å tillhopa
5 630 kronor utgöras av inkomster från försäljning av järn- och metall -

107

skrot. Skroven ha utan kostnad överlämnats till robotvapenbyrån för vissa
försök. Anledningen härtill har uppgivits vara dels att en skrotning vid
marinens verkstäder e.i var ekonomiskt lönande med hänsyn till att skroven
voro byggda av tunn galvaniserad plåt av obetydligt skrotvärde, dels
att de utförda försöken voro nödvändiga för utvecklingen av marinens
robotvapen. Enär nämnda åtgärd ej förorsakat någon väsentlig nedgång
i båtarnas skrotvärde (mindre än 10 °/o), har Kungl. Maj:ts medgivande
därtill ej ansetts erforderligt. Skrovens värde vid en eventuell försäljning
har uppskattats till högst 1 000 kronor.

Vedettbåtarna nr 11 och 14. Båtarna ha utrangerats jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 8 januari och den 7 maj 1954. Maskiner och angpannor ha försålts
för sammanlagt 24 400 kronor. Därmed sammanhängande annonskostnader
ha uppgått till 100 kronor. Skroven äro tills vidare reserverade
för eventuella försök.

Vedettbåtcn nr 42. Båten, som utrangerats jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 31 oktober 1952, har försålts för 4 150 kronor. Omkostnader för annonsering
och sjösättning ha uppgått till 200 kronor.

Minutläggaren nr 5. Båten har utrangerats jämlikt Kungl. Maj.ts beslut
den 1 februari 1952. Maskineriet har försålts för 600 kronor. Skrovet har
använts som skjutmål.

Minutläggaren nr 6. Båten, som utrangerats jämlikt Kungl Maj:ts beslut
den 9 februari 1951, har försålts för 6 410 kronor.

Minutläggaren nr 7. Båten har utrangerats jämlikt Kungl. Maj ds beslut
den 30 januari 1953. Skrotning har påbörjats den 22 juni 1955 vid Gotlands
kustartilleri försvars varv och verkstäder och beräknas vara avslutad under år
1956. Arbetstakten bestämmes av tillgången på andra arbetsobjekt vid verkstäderna.
Skrotningskostnaderna ha hittills uppgått till 2 000 kronor och
väntas stiga med ytterligare 1 100 kronor. Intäkterna beräknas komma att
uppgå till 4 000 kronor.

Minutläggaren nr 8. Bålen, som utrangerats jämlikt Kungl. Maj ds beslut
den 24 september 1954, har försålts för 6 500 kronor. Omkostnader tör
dockning och annonsering ha uppgått till 720 kronor.

Enligt de av marinförvaltningen lämnade uppgifterna utgöras förekommande
kostander för fartygens skrotning av arbetskostander samt omkostnader
för transporter och för försäljning av inventarier (annonskostnader
m. m.). Vidare har framhållits att inventarier, inredning och utrustning
m. m., som ha ansetts böra bibehållas för marinens behov, undantagits vid
skrotning eller försäljning och tillförts förråd eller fartygsuppbörder utan
kostnadsreglering. Föremål av musealt värde ha utan ersättning överlämnats
till statens sjökrigshistoriska samlingar. Nedskrivning av i vissa förråd
för de utrangerade fartygen liggande materiel har skett, varvid motsvarande
belopp debiterats slopningstiteln.

108

En sammanställning av de i samband med nu ifrågavarande fartygs
skrotning eller försäljning bokförda intäkterna och kostanderna lämnas här
nedan, varvid särskilt angivits huruvida försäljning skett.

	Intäkter	Kostnader
Sverige .................		349 000
Oscar II ..............		d.n« nnn
Manligheten ..............		294 000
Tapperheten, försåld .............		30 000
pylgia ..............................		275 000
Delfinen ..............		Ann
Nordkaparen .............		400
Springaren...................		700
M 1 och M 2...........		550
Jarramas, försåld.........		185
Vb 5 och 8...............
Vb 11 och 14, delvis försålda.....		100
Vb 42, försåld ............		200
Mul 5, delvis försåld.......		_
Mul 6, försåld.......
Mul 7 ..............		o nnn
Mul 8, försåld ...........		720

Revisorernas uttalande. I samband med att beslut fattas om utrangering
av marinen tillhöriga fartyg plägar Kungl. Maj:t utfärda särskilda s. k.
utrangeringsbrev, vilka som regel innebära ett bemyndigande för marinförvaltningen
att på för kronan förmånligaste sätt låta efter omständigheterna
försälja eller nedskrota vederbörande fartyg eller använda det för
tekniska försök, skyddstjänstövningar eller annat lämpligt ändamål. Dessutom
pläga meddelas vissa andra föreskrifter om vad som skall iakttagas
vid utrangeringen.

Den av revisorerna verkställda undersökningen ger vid handen, att utrangeringen
av nu ifrågavarande fartyg till avsevärd del sker i form av
skrotning vid marinens egna verkstäder. Denna skrotningsverksamhet synes
emellertid vara för statsverket ekonomiskt föga lönande, i det att därmed
sammanhängande kostnader uppgå till relativt sett mycket betydande belopp.
Beträffande vissa fartyg äro skrotningskostnaderna till och med så
höga, att de nätt och jämnt täckas av de intäkter som inflyta genom
försäljning av erhållet järn- och metallskrot. Ett typexempel härpå utgör
pansarskeppet Sverige, vars skrotning hittills dragit en kostnad av 349 000
kronor, medan intäkterna uppgått till 350 000 kronor. Påfallande är vidare
att det ekonomiska utbytet blivit avsevärt bättre i sådana fall då vederbörande
fartyg försålts direkt. En jämförelse mellan pansarskeppen Manligheten
och Tapperlieten, båda tillhörande den s. k. Äran-klassen, utvisar

109

således att det förstnämnda fartyget, vilket skrotats, lämnat en nettovinst
på allenast 78 000 kronor, medan motsvarande vinst på det sistnämnda
fartyget, vilket försålts, uppgår till 420 000 kronor. Möjligen skulle kunna
invändas, att denna jämförelse icke är fullt rättvisande, eftersom
Manlighetens dubbelbotten utan ersättning överlämnats till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap. Såsom marinförvaltningen själv
upplyst har emellertid försäljningsvärdet av dubbelbottnen i skrotat
skick ansetts endast motsvara skrotningskostnaderna, varför denna omständighet
icke kan tillmätas betydelse. Flera andra i det föregående anförda
exempel peka f. ö. i samma riktning.

Att marinförvaltningen låter i egen regi skrota utrangerade fartyg torde
i icke ringa mån sammanhänga med att ämbetsverket på detta sätt önskar
bereda stadigvarande sysselsättning åt marinverkstäderna. Därpå tyder
bl. a. den relativt långa tid som plägar förflyta innan viss skrotning fullbordats;
arbetstakten bestämmes synbarligen av tillgången på andra arbetsobjekt.
Det förtjänar emellertid i detta sammanhang erinras om att marinverkstäderna
enligt beslut vid 1947 års riksdag skola drivas efter fullt
affärsmässiga principer. Att enbart av sysselsättningspolitiska skäl utlägga
vissa arbeten vid dessa verkstäder synes därför icke sakligt motiverat.
Revisorerna kunna heller icke finna att skrotningsverksamheten står i god
överensstämmelse med andemeningen i de förut omförmälda kungl. breven,
i vilka brukar föreskrivas att utrangering skall ske på sätt som prövas
för kronan förmånligast. Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter
framstår det därför enligt revisorernas mening som angeläget, att ifrågavarande
verksamhet i görligaste mån inskränkes och att de utrangerade
fartygen i stället direkt försäljas, sedan vissa speciella delar undantagits.
I den mån sådana fartygstillbehör tillföras vederbörande förråd, torde
dock till skillnad från vad nu är fallet kostnadsreglering alltid böra ske.

§ 9

Flygtillägg i vissa fall

Genom två den 21 november 1914 utfärdade kungl. brev infördes i det
militära avlöningssystemet bestämmelser om särskild ersättning utöver eljest
utgående avlöningsförmåner — s. k. flygtillägg — bil den vid arméns och
marinens flygväsende tjänstgörande personalen. Enligt de motiv som lågo
till grund för införandet av nämnda tillägg var detsamma till viss del avsett
att utgöra kompensation för den personalen åvilande speciella tjänstgöringen;
i övrigt ansågs tillägget betingat av de stora olyeksfallsrisker flygtjänsten
medförde för personalen, vilken följaktligen ansågs böra tilldelas el t särskilt
bidrag bil täckande av kostnader för olycksfallsförsäkring.

Flygtillägget bestämdes till It) kronor för förare, 8 kronor för spanare och

3 kronor för mekaniker, allt för dag räknat. Det skulle utgå under all tjänstgöring
vid flygskola eller vid andra övningar i och för flygning, dock att,
där uppkommen skada å använd materiel eller materielens beskaffenhet i
övrigt utgjorde hinder för förare eller spanare att deltaga i flygning under
eu tidsföljd av mera än sju dagar, flygtillägget ej fick utgå för större del
av den tid hindret varat än nämnda sju dagar.

De sålunda fastställda ersättningsgrunderna tillämpades med vissa smärre
ändringar intill den 1 januari 1927, då av Ivungl. Maj:t i brev den 23 december
1926 meddelade föreskrifter om särskilda förmåner under flygtjänstgöring
trädde i kraft. Dessa föreskrifter inneburo i huvudsak att till
vederbörande personal skulle utgå ett på visst sätt differentierat månatligt
flygtillägg och grundade sig på ett av chefen för flygvapnet avgivet förslag,
varöver försvarsväsendets lönenämnd yttrade sig i skrivelse den 17 december
1926. I skrivelsen framhölls bl. a. följande.

För egen del vill lönenämnden till en början erinra om att de för närvarande
utgående flygtilläggen i huvudsak torde hava betraktats såsom
premier för de med flygtjänsten förenade riskerna. Då riskerna i stort sett
äro desamma för all flygande personal, hava flygtilläggen i anslutning härtill
ansetts böra utgå med samma belopp till en var i dylik tjänst sysselsatt
beställningshavare. Emellertid har nämnda betraktelsesätt ingalunda inneburit
ett medgivande av att flygtilläggen utgjorde full täckning för ifrågavarande
risker. Fastmera har nog den uppfattningen slagit igenom, att —
oavsett flygtilläggen — staten måste anses hava skyldighet att, i händelse
av olycksfall under flygtjänsten, träda emellan med livräntor till skadade
flygare eller, då sådant olycksfall medfört döden, med livräntor och begravningshjälp
till den avlidnes efterlevande.

Lönenämnden ansluter sig också till sistnämnda uppfattning. Nämnden
håller alltså före, att de med flygtjänsten förenade riskerna i första hand
böra mötas genom vidtagande av sådana anordningar, att vid inträffande
olycksfall vederbörande personal eller dess efterlevande av staten i antydda
former beredas skäligt understöd. Denna angelägenhet synes emellertid vara
av beskaffenhet att böra ordnas i samband med den förestående regleringen
av de militära pensionsfrågorna.

Även om flygtilläggen hittills, i enlighet med vad ovan anförts, i huvudsak
betraktats såsom riskpremier, torde det icke böra förbises, att desamma
jämväl hava andra uppgifter. Sålunda lära de utgöra ett nödvändigt medel
att uppehålla och befordra flygvapnets rekrytering, liksom de ock måste
anses innebära ersättning för det med flygtjänsten förenade ansvarsfulla
arbetet.

Under § 14 av sin till 1937 års riksdag avgivna berättelse förordade riksdagens
revisorer på anförda grunder, att formerna för särskild ersättning
under flygtjänstgöring snarast möjligt skulle göras till föremål för en allsidig
utredning. Sedan i anledning härav uppdragits åt flygförvaltningen alt
verkställa en dylik utredning, överlämnade chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
med skrivelse den 12 mars 1938 gemensamt till Kungl. Maj:t
förslag i ämnet. I skrivelsen framhölls bl. a. följande.

De skäl, som föranlett införandet av särskilda förmåner under flygtjänstgöring,
kunna ur synpunkten av den enskilde beställningshavarens intresse
hänföras till tre huvudfaktorer, nämligen dels de med flygtjänsten förenade
olycksfallsriskerna med därav följande osäkerhetstillstånd, dels flygtjänstgöringens
inverkan i fysiologiskt hänseende och dels det med flygtjänsten
förbundna ansvaret. Dessa omständigheter motivera även i statens eget intresse
utgivandet av särskilda förmåner såväl ur synpunkten av rättvisa
gentemot personalen som jämväl med hänsyn till personalens rekrytering
och bibehållande i flygtjänst.

Efter det att ifrågavarande skrivelse överlämnats till 1936 års lönekommitté
för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag,
framhöll lönekommittén i sitt den 23 december 1938 avgivna betänkande
med förslag till militärt avlöningsreglemente (SOU 1938: 55) bl. a. följande.

De skäl, som legat till grund för beviljande av flygtillägg, synas lönekommittén
alltjämt bärande. Att helt eller delvis överföra denna ersättning
till fast lön synes ej vara tillrådligt, enär en sådan anordning skulle kunna
äventyra ett viktigt syfte med flygtillägget, nämligen att oavlåtligt utgöra en
sporre till lufttjänstens fullgörande. Flygavlöningen bör sålunda enligt kommitténs
förmenande alltjämt konstrueras såsom en särskild ersättning, vars
åtnjutande göres beroende av fullgjorda flygprestationer.

Lönekommittén framhöll vidare bl. a., att bestämmelserna om flygavlöning
med hänsyn till denna förmåns karaktär av lönetillägg i egentlig
mening syntes böra meddelas i själva avlöningsreglementet. De av kommittén
utarbetade författningsföreskrifterna i ämnet inneburo dock i sak icke
någon mera väsentlig avvikelse från då gällande bestämmelser.

Lönekommitténs förslag i förevarande avseende godkändes vid 1939 års
riksdag (prop. nr 245; r. skr. nr 426).

I sitt den 11 mars 1947 avgivna betänkande med förslag till statens allmänna
avlöningsreglemente in. m. (SOU 1947:23) framhöll 1945 års lönekommitté
bl. a., att till vederbörande tjänstemän utgående tillägg vid tjänstgöring
av visst slag, däribland flygtilläggen, borde göras till föremål för
särskild översyn. I avbidan på resultatet därav ansåg sig lönekommittén
endast böra föreslå en mindre jämkning av dåvarande flygtilläggsbelopp.
Vid anmälan av propositionen 1947:281 uttalade sig jämväl föredragande
departementschefen för en sådan översyn. Uttalandet föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida (skr. nr 442). Någon översyn av ifrågavarande
tilläggsförmåner har dock icke sedermera kommit till stånd.

Gällande bestämmelser om flygtillägg återfinnas i 35 § 3 mom. statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436), sådant detta författningsrum
lyder enligt vid 1952—1954 års riksdagar beslutade ändringar.
Däri stadgas att beställningsbavare, som har att fullgöra flygtjänstgöring i
någon av nedannämnda befattningar, äger under de närmare villkor och
förutsättningar som i reglementet angivas uppbära flygtillägg med följande
belopp för månad räknat:

112

Beställnings-havare, till-hörande lönegrad			Flygtillägg	i befattning såsom
flyg-	flyg-	provflygare	kontrollflygare	flyg-	färd- meka- niker, kr.	meteo-
förare kr.	spanare kr.	flyg- förare kr.	Övriga kr.	flyg- förare kr.	Övriga kr.	signa- list, kr.	rolog, kr.
Mha 1 och 2, Me, Mg 10 och 11, Ma, Me 14 ...	270		480				270	240
Ma, Me 16, Ma 19 (fanjunkare) .	330	330	480	_	_	_	330	300
Ma, Me 19 (löjt-nant), Ma 23 .	390	390	480	_	_	_
Ma 27-37 .....	450	390	480	—	—	—	—	—	—
Mo eller Mp 13-22 ......	480	390
Ca, Ce, Cf, Cg 10 och 12.......	_							240
Ca, Ce, Cf, Cg 15-22 ......	_	_	*	300	_	180		300	180
Ca, Ce, Cf, Cg 23-37, Cp 15 och 16.......			480	300	390	240			240

Flygtjänstgöring skall för att berättiga till flygtillägg fullgöras minst tre
dagar för månad. Då omständigheterna det föranleda, må doek enligt chefens
för flygvapnet beprövande antalet flygdagar kunna tillfälligt minskas
eller ock resterande flygtjänstgöring fullgöras under närmast följande tre
månader.

I vissa fall kunna även flyglärartillägg och elevtillägg utgå.

I ovannämnda författningsrum stadgas vidare bl. a. följande.

5- Flygtillägg, flyglärartillägg och elevtillägg må åtnjutas jämväl under
semester ävensom under tjänstledighet med oavkortad lön, i senare fallet
dock högst under 2 år. Under tjänstledighet, som medför löneavdrag jämlikt
28 §, minskas tilläggen, för dag räknat, vid A-avdrag med 1/120 och vid
B-avdrag med 1/60. Vid C-avdrag utgår intet tillägg.

6. Har beställningshavare skadats till följd av olycksfall vid flygning
eller ådragit sig sjukdom, till vilken flygtjänstgöring kan anses hava väsentligen
bidragit, och har han av sådan anledning blivit oförmögen till dylik
tjänstgöring utan att fördenskull åtnjuta tjänstledighet, äger han bibehålla
3/4 av flygtillägget under sammanlagt högst ett år från tjänstgöringshindrets
början, inberäknat av skadan eller sjukdomen föranledd tjänstledighet,
samt halvt flygtillägg under ytterligare högst ett år.

Beställningshavare, som på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga
i andra fall än i föregående stycke sägs avstänges från flygtjänstgöring,
äger på motsvarande sätt bibehålla halvt flygtillägg under sammanlagt
högst ett år från tjänstgöringshindrets början, inberäknat av sjukdomen
eller den nedsatta arbetsförmågan föranledd tjänstledighet, samt 1/4 av
flygtillägget under ytterligare högst ett år.

113

7. Därest beställningshavare i andra fall än i punkterna 5 och 6 avses på
egen begäran befrias från flygtjänstgöring eller övergår till befattning, med
vilken dylik tjänstgöring icke är förenad, upphör rätten till flygtillägg. Vad
sålunda stadgats gäller även för det fall att beställningshavare av annan
anledning än sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga av chefen för flygvapnet
förklaras olämplig till fortsatt flygtjänstgöring.

8. Beställningshavare, vilken fullgjort föreskriven flygtjänstgöring under
sammanlagt minst 12 år, äger, därest han av anledning som i punkt 6 sägs
eller av organisatoriska skäl går förlustig rätten till flygtillägg, för tiden
därefter, så länge han kvarstår i flygvapnets tjänst, uppbära lön enligt löneklass,
vars nummer med två enheter överstiger numret för den löneklass
han enligt detta reglemente eljest skolat tillhöra, dock att för beställningshavare
med lön enligt löneklasserna 39 eller 40 å löneplan nr 1 eller enligt
löneplan nr 2 storleken av löneförhöjningen fastställes av Kungl. Maj:t.

Från chefen för flygvapnet ha revisorerna införskaffat vissa uppgifter,
avseende den inom flygvapnet under tiden den 1 maj 1954—den 30 april
1955 fullgjorda flygtjänstgöringen. Ifrågavarande uppgifter, vilka omfatta
all till flygtjänstgöring under nämnda tidsperiod kommenderad personal av
officers och underofficers tjänstegrad (-klass) på aktiv stat, utvisa bl. a.
följande.

Det sammanlagda antalet till flygtillägg berättigade officerare och underofficerare
med vederlikar uppgick till 693 respektive 254. Nämnda antal fördelar
sig på olika åldersgrupper sålunda:

Kategori

Under

40 år

40-45

år

45-50

år

50-55

år

över

55 år

Officerare...........................

537

Underofficerare......................

221

—

Av nedanstående tabell framgår huru många beställningshavare inom envar
av de fyra högsta åldersgrupperna som i genomsnitt per månad gjort
a) färre än sex uppstigningar, b) minst sex men färre än 15 uppstigningar
och c) minst 15 uppstigningar. Den personal som avgått ur tjänst under
redovisningsperioden i fråga har icke medtagits, varför slutsummorna icke
helt överensstämma med ovan anförda uppgifter.

Antal uppstigningar i genom-snitt per månad	40-	45 år	45-	50 år	50-	55 år	över 55 år
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Färre än sex ..................	66	67,4	42	63,7	10	62,5	2	100,0
Minst sex men färre än femton . .	21	21,4	22	33,3	4	25,0	_
Minst femton..................	It	11,2	2	3,0	2	12,5	—	—
Summa	98	100,0	66	100,0	16	100,0	2	100,0

8 Rev. berättelse <tn<j. statsverket är 1955. I

114

För den personal som uppnått en ålder av 45 år och däröver redovisas
i efterföljande tabell det sammanlagda antalet uppstigningar, fördelade på
de olika slag av flygplan som kommit till användning. Redovisningen omfattar
fem personalkategorier, avseende dels den personal i åldersgruppen
45—50 år som i genomsnitt per månad gjort färre än sex uppstigningar,
dels den personal i åldersgruppen 45—50 år som i genomsnitt per månad
gjort minst sex uppstigningar, dels den personal i åldersgruppen 50—55 år
som i genomsnitt per månad gjort färre än sex uppstigningar, dels den personal
i åldersgruppen 50—55 år som i genomsnitt per månad gjort minst
sex uppstigningar, dels ock personalen i åldersgruppen över 55 år.

Flygplans- typ	Uppstigningar av den personal i åldersgrupp 45 — 50 år som i genomsnitt per månad gjort färre än sex uppstigningar	Uppstigningar av den personal i åldersgrupp 45—50 år som i genomsnitt per månad gjort minst sex uppstigningar	Uppstigningar av den personal i åldersgrupp 50 — 55 år som i genomsnitt per månad gjort färre än sex uppstigningar	Uppstigningar av den personal i åldersgrupp 50 — 55 år som i genomsnitt per månad gjort minst sex uppstigningar	Uppstigningar av personalen i åldersgruppen över 55 år
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Skolflygplan	1 383	67,0	989	34,4	292	70,0	422	55,0	34	25,7
Transport-flygplan . .	267	12,9	173	6,0	59	14,1	90	11,7	—	—
Bombflyg-plan .....	50	2,4	309	10,7	57	13,7	8	1,0	1	0,8
Spanings-flygplan ..	16	0,8	53	1,8	—	—	1	0,1	—	—
J aktflygplan	350	16,9	1 355	47,1	9	2,2	155	20,2	97	73,5
Attackflyg-plan .....	_	_	1	0,0	_	_	92	12,0	—	—
Summa	2 066	100,0	2 880	100,0	417	100,0	768	100,0	132	100,0

Beträffande de i tabellen angivna flygplanstyperna må följande uppgifter
lämnas, varvid inom parentes angivits de år då respektive typer tillförts
flygvapnet.

I gruppen skolflygplan ingå Sk 12 (1936), Sk 16 (1947), Sk 25 (1944)
och Sk 50 (1952). Samtliga äro propellerdrivna. Sk 16, vilken är den typ
som i det övervägande antalet här avsedda fall kommit till användning,
utnyttjas fortfarande som skolflygplan vid F 5 och F 20. Sk 12 och Sk 25
ha utgått ur organisationen.

I gruppen transportflygplan ingå Tp 45 (1948), Tp 47 (1948), Tp 78
(1949), Tp 81 (1951), Tp 83 (1954) och Tp 91 (1947). Samtliga äro propellerdrivna
och användas fortfarande, i en del fall som ambulansflygplan.

I gruppen bombflygplan ingå B 3 (1936) och B 18 (1944). Båda äro pro -

115

pellerdrivna. B 3 användes som transporlflygplan. B 18 är i stort sett identisk
med den nedannämnda S 18.

I gruppen spaningsflygplan ingå S 14 (1940), S 18 (1944) och S 29 (1951).
De båda förstnämnda äro prollerdrivna. Den reaktionsdrivna S 29 är i stort
sett identisk med den nedannämnda J 29.

I gruppen jaktflygplan ingå J 21 (1949), J 26 (1945), J 28 (1949), J 29
(1951) och J 33 (1952). Samtliga äro reaktionsdrivna utom J 26, vilken utgått
ur organisationen under år 1954. Av J 21 har tidigare funnits en propellerdriven
typ, som numera utmönstrats. Även av J 28 har tidigare funnits
en annan typ än den nu gängse, vilken förutom som jaktflygplan utnyttjas
jämväl som skolflvgplan vid F 5. I här avsedda fall har J 28 mest kommit
till användning.

I gruppen attackflygplan ingå A 28 (1949), A 29 (1951) och A 32. Samtliga
äro reaktionsdrivna. A 28 och A 29 äro i stort sett identiska med J 28
och J 29. A 32 införlivas f. n. med flygvapnet.

Kostnaderna för flygtillägg, vilka bestridas från vederbörande avlöningsanslag,
uppgingo under sistförflutna budgetår till i runt tal 6 210 000 kronor.
Härav avsågo 4 228 000 kronor flygvapnets aktiva personal.

Revisorernas uttalande. Enligt gällande avlöningsbestämmelser äger den
militära personal som har att fullgöra flygtjänstgöring rätt till särskild ersättning
härför i form av s. 1c. flygtillägg vid sidan av den ordinarie lönen.
Flygtillägget är differentierat med hänsyn till såväl vederbörandes lönegrad
som tjänstgöringens art och utgår med ett månatligt belopp av högst 480 och
lägst 180 kronor. Såsom allmän förutsättning gäller att flygtjänstgöringen
skall ha fullgjorts minst tre dagar för månad.

Såsom motiv för beviljandet av ifrågavarande förmån har åberopats dels
flygtjänstgöringens ansvarsfyllda samt fysiskt och psykiskt påfrestande beskaffenhet,
dels de därmed förbundna personliga olycksfallsriskerna. Flygtillägget
har därjämte ansetts utgöra en rekryteringsfrämjande faktor av
stor betydelse. Att flygtillägget icke inarbetats i den fasta lönen har, såsom
1936 års lönekommitté uttryckt saken, berott på att en sådan anordning
skulle kunna äventyra ett viktigt syfte med flygtillägget, nämligen att oavlåtligt
utgöra eu sporre till lufttjänstens fullgörande.

Mot bakgrunden av de speciella omständigheter som sålunda ansetts motivera
flygtillägget ha revisorerna funnit det vara av intresse att närmare
undersöka på vad sätt och i vilken omfattning flygtjänstgöringen fullgöres,
varvid undersökningen tagit sikte på den personal inom flygvapnet som
uppnått en ålder av 40 år och däröver. 1 detta syfte ha revisorerna från chefen
för flygvapnet införskaffat vissa till tidsperioden den 1 maj 1954—den
30 april 1955 hänförliga uppgifter, vilka sammanfattningsvis återgivits i det

116

föregående. Av uppgifterna framgår att i fråga om icke mindre än två
tredjedelar av ifrågavarande personal antalet uppstigningar per månad
genomsnittligt understigit sex, motsvarande föga mer än den minimiprestation
som stipuleras för att flygtillägg över huvud taget må utgå. Endast
i runt tal åtta procent av nämnda personal ha gjort i genomsnitt minst 15
uppstigningar per månad. Därtill kommer att uppstigningarna i mycket stor
utsträckning företagits med ålderdomliga skol- och transportflygplan av
olika slag. Av det totala antalet uppstigningar belöper sålunda icke stort mer
än en tredjedel på reaktionsdrivna plan av den typ som ingår i de för strid
avsedda flygförbanden. Därest hänsyn tages enbart till den personal som
gjort i genomsnitt färre än sex uppstigningar per månad, nedgår den nyssnämnda
andelen till ca 7,5 procent.

Enligt revisorernas mening måste här redovisade förhållanden betecknas
såsom otillfredsställande. Som redan nämnts har flygtillägget ett dubbelt
syfte — det skall sålunda utgöra en kompensation för den vederbörande
personal åvilande speciella tjänstgöringen och samtidigt stimulera denna
personal att alltmer utveckla sin yrkesskicklighet och prestationsförmåga.
Avsikten har däremot självfallet icke varit att med ett månatligt lönetillägg
av den storlek det här gäller premiera några få timmars flygning utan direkt
samband med flygvapnets aktuella försvarsuppgifter. Flygtillägget har
emellertid, såvitt framgår av den förut lämnade redogörelsen, i mycket stor
utsträckning fått just denna funktion, vilket får anses innebära en mindre
lämplig användning av de för ändamålet anvisade medlen. Även ur rent
militär synpunkt är läget ägnat att ingiva betänkligheter. Det kan sålunda
icke vara ändamålsenligt att en betydande del av hithörande personal utnyttjar
propellerdrivna skolflygplan för alt fullgöra sin flygtjänstgöring,
allt under det att flygvapnets krigsorganisation baseras på i tekniskt avseende
alltmer komplicerade reaplan. De omständigheter som redovisats i
det föregående göra det därför enligt revisorernas mening motiverat, att de
på förevarande område gällande bestämmelserna utan dröjsmål skärpas.
Som villkor för åtnjutande av flygtillägg synes sålunda i fortsättningen
böra gälla dels att flygtjänstgöring fullgöres under ett större antal dagar
för månad än f. n. och dels att uppstigning därvid som regel sker med plan,
ingående i flygvapnets för strid avsedda förband.

Garnisonssjukhuset i Karlsborg

Utöver vederbörande förbandssjukhus omfattar försvarets sjukhusorganisation
i fred visst antal s. k. garnisonssjukhus. Enligt gällande reglemente
(SFS 1942:541) ha dessa till ändamål dels att mottaga och vårda försvarsväsendet
tillhörande personal, som är i behov av sjukhusvård och som icke

117

lämpligen kan vårdas vid eget truppförband och ej heller skall hänvisas
till vård å epidemisjukhus, sinnessjukhus eller annat specialsjukhus, dels
att enligt därom träffade överenskommelser mellan kronan och vederbörande
landsting och enligt vissa närmare angivna grunder till vård ävensom
för poliklinisk undersökning och behandling mottaga civila sjuka — även
kvinnor och barn —■ som tillhöra respektive landstingsområden, dels ock
att vara utbildningsanstalter för sjukvårdspersonal vid armén ävensom för
civil sjukvårdspersonal, därest med vederbörande landsting eller eljest överenskommelse
härom träffats. Garnisonssjukhus finnas f. n. i Karlsborg,
Skövde, Eksjö, Sollefteå och Boden, vartill komma karolinska sjukhusets
garnisonsavdelningar i Stockholm. Verksamheten vid garnisonssjukhuset i
Skövde skall dock upphöra med utgången av december 1955.

Beträffande garnisonssjukhuset i Karlsborg, vilket besökts av revisorerna,
må följande uppgifter lämnas.

Sjukhuset uppfördes år 1879 och består förutom av ekonomibyggnad av
två paviljonger, av vilka den ena innehåller medicinsk avdelning och BBavdelning
om 27 respektive 3 platser och den andra kirurgisk avdelning om
33 platser. De båda paviljongerna sakna förbindelse med varandra, vilket
i hög grad tynger arbetet, eftersom patienterna måste bäras mellan avdelningarna
vid röntgen och andra behandlingar.Vidare saknas hissar, vartill
kommer att sjuksköterskerummen icke hålla den i sjuksköterskeföreningens
norm bestämda kvadratytan. Sjukhuset är således i behov av modernisering,
vilket särskilt gäller medicinska avdelningen, där några reparationer
icke ha gjorts under de senaste åren. Någon kostnadsberäknad plan för
eventuell om- och tillbyggnad föreligger icke, men från sjukhusledningens
sida ha äskats medel för dels renovering av norra paviljongen, avseende
byggnads- och målningsarbeten för 20 600 kronor, dels vissa förbättringar
av värme- och sanitetsanläggningarna inom båda paviljongerna till en beräknad
kostnad av 66 000 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat från
fortifikationsförvaltningen beräknas för ifrågavarande ändamål respektive
14 900 och 18 500 kronor komma att ställas till förfogande.

På grund av rådande svårigheter att skaffa sjuksköterskepersonal har på
sistone vardera avdelningen måst hållas stängd upp till tre månader varje
år, vilket haft till följd att antalet intagna patienter nedgått. Den faktiska
beläggningen med fördelning på militära och civila patienter under vart
och ett av de senaste tre budgetåren framgår av efterföljande tablå.

Budgetår	Militära patienter	Civila patienter
Antal	%	Vårddagar	%	Antal	%	Vårddagar	%
1952/53 .....	153	15	1 772	12	879	85	13 368	88
1953/54 .....	140	14	1 920	13	854	86	12 456	87
1954/55 .....	67	9	1 179	10	667	91	10 814	90

118

Regementsläkaren vid Karlsborgs luftvärnsregemente är tillika chefläkare
vid garnisonssjukhuset. I övrigt skall enligt gällande organisation vid sjukhuset
finnas anställd följande personal.

Personalkategori	Lönegrad	Antal
Regementsläkare.....................	Ce 29	1
Förste underläkare...................	Cg 26	1
Bataljonsläkare1).....................	Ca 25	1
Sjukhusväbel........................	2)	1
Föreståndarinna.....................	Ce 19	1
Riksföreståndare....................	Ce 16	1
Sjukgymnast3).......................	Ce 14	1
Översköterska.......................	Ca 14	2
Översköterska.......................	Ce 14	4
Sjuksköterska .......................	Ce 12	2
Kanslibiträde........................	Ca 11	1
Kanslibiträde........................	Ce 11	1
	Cg 11	1
Eldare av 1. klass4)...................	Ce 10	1
Ekonomibiträde......................	Ce 8	1
Sjukvårdsbiträde ....................	Ce 5	12
Ekonomibiträde......................	Ce 5	6
Extra sjukvårdsbiträde5) .............	Cg 5	3
Eldarpersonal........................	6)	7)
Arbetarpersonal i övrigt...............	6)	2

*) Beställningen, å vilken vikariatsförordnande icke får meddelas,
skall indragas vid uppkommande vakans.

2) Arvode motsvarande lön i löneklass 22.

3) Halvtidstjänstgöring.

4) Innehavaren må förordnas att bestrida göromål som eljest
ankomma på maskinist i Ce 13.

5) Enligt särskilda medgivanden av försvarets civilförvaltning.

6) Lön enligt kollektivavtal.

7) Till ett antal motsvarande 8 arbetsmånader.

På grund av framför allt bristen på sjuksköterskepersonal ha några av
ovanstående tjänster icke kunnat besättas.

Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse lämnade uppgifter ha utgifter och
inkomster vid garnisonssjukhuset i Karlsborg under vart och ett av de sistförflutna
tre budgetåren uppgått till följande belopp, avrundade till jämna
100-tal kronor.

Räkenskapsposter	1952/53	1953/54	1954/55
Avlöningar........... Omkostnader.........	340 700 189 400	365 300 201 300	350 700 170 400
Summa utgifter ...... Influtna vårdavgifter ..	530 100 394 800	566 600 449 400	521 100 355 300
Nettoutgifter .........	135 300	117 200	165 800

Båda de förband som äro förlagda till Karlsborg, nämligen Karlsborgs
luftvärnsregemente och Västgöta flygflottilj, ha egna sjukhus, innehållande
40 respektive 15 vårdplatser. Den genomsnittliga beläggningen på dessa för -

119

bandssjukhus har under vart och eit av de sistförflutna tre budgetåren uppgått
till 9,6, 9,2 och 9,3 procent respektive 14,4, 17,5 och 16,4 procent. Sjukhusen
ha enligt uppgift god standard och lämpa sig väl för sitt ändamål.

Såsom tidigare omnämnts skall verksamheten vid garnisonssjukhuset i
Skövde upphöra med utgången av december 1955. Anledningen härtill är att
sjukhuset enligt ett av innevarande års riksdag godkänt avtal försålts till
landstinget i Skaraborgs län. I det utlåtande (nr 71) som låg till grund för
riksdagens beslut framhöll statsutskottet bl. a., att överlåtelsen i fråga utgjorde
ett led i den successiva avvecklingen av garnisonssjukhusen.

Överenskommelser av liknande innebörd ha tidigare ingåtts i ett par
fall. Sålunda medgav 1947 års riksdag, att garnisonssjukhuset i Linköping
jämte tillhörande tomtområde finge försäljas till Östergötlands läns landsting,
varjämte 1949 års riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att godkänna
visst a%rtal med Västernorrlands läns landsting, innebärande bl. a. att garnisonssjukhuset
i Sollefteå skulle nedläggas så snart landstinget kunde taga
i bruk en planerad medicinsk avdelning vid länslasarettet i samma stad.
Ifrågavarande avdelning är emellertid ännu icke färdigställd, varför verksamheten
vid garnisonssjukhuset alltjämt fortgår.

Revisorernas uttalande. Garnisonssjukhusen ha till huvuduppgift att mottaga
och vårda den militära personal som är i behov av sjukhusvård och
som icke lämpligen kan vårdas vid eget truppförband och ej heller skall
hänvisas till specialsjukhus. I enlighet härmed har tidigare utbyggts ett riksomfattande
system av garnisonssjukhus, avsedda att betjäna vart och ett
sitt speciella område. Efter hand ha emellertid dessa sjukhus fått allt
mindre betydelse för den militära sjukvården. I avsikt att bättre utnyttja
förefintliga vårdmöjligheter ha därför samarbetsavtal ingåtts med vederbörande
landsting, varigenom garnisonssjukhusen upplåtits även för civila
patienter. Då dessa blivit det ojämförligt talrikaste sjukhusklientelet, har
det i vissa fall befunnits mindre rationellt för kronan att jämväl i fortsättningen
svara för den här ifrågavarande verksamheten. Garnisonssjukhusen
i Linköping och Skövde ha sålunda försålts till landstingen i Östergötlands
och Skaraborgs län, varjämte ett ännu icke genomfört principbeslut om nedläggning
av garnisonssjukhuset i Sollefteå fattats.

Då innevarande års riksdag lämnade sitt medgivande till försäljningen av
garnisonssjukhuset i Skövde, framhöll statsutskottet att överlåtelsen i fråga
utgjorde ell led i den successiva avvecklingen av garnisonssjukhusen. Revisorerna,
som avlagt besök vid garnisonssjukhuset i Karlsborg, ha av detta
besök och därefter inhämtade upplysningar bibragts den uppfattningen, all
den av statsutskottet åberopade avvecklingsprocessen nu bör fullföljas genom
beslut om nedläggning av sistnämnda garnisonssjukhus. Ur militär
synpunkt föreligger nämligen, såvitt revisorerna kunnat utröna, icke något

120

egentligt behov av detta sjukhus, vilket icke minst framgår av att där befintliga
vårdplatser till ca 90 procent äro belagda med civila patienter. De
till Karlsborg förlagda förbanden ha också för den löpande sjukvården tillgång
till egna sjukhus av god standard. Mot bakgrunden härav synes det
icke försvarbart, att kronan genom fortsatt sjukhusdrift skall nödgas vidkännas
en årlig förlust av f. n. i runt tal 150 000 kronor. Beaktas bör även
att en av allt att döma mycket kostnadskrävande om- och tillbyggnad
erfordras för att sjukhuset, uppfört redan år 1879, skall kunna försättas i ett
mera tidsenligt och lättarbetat skick.

Revisorerna anse således att frågan om en nedläggning av garnisonssjukhuset
i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål snarast
bör upptagas till avgörande.

121

Socialdepartementet

§ il

Statsbidrag till den halvöppna barnavården

År 1945 genomfördes väsentliga ändringar i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen). De nya
bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1946, syfta bl. a. till
att stärka samhällets tillsyn över barnavårdsanstalterna, att säkra tillgången
på barnhemsplatser samt att trygga barnhemmens ekonomi.

I barnavårdslagen definieras begreppet barnavårdsanstalt. Med sådan
förstås för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra
till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande
barn- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem. Särskilda
former av barnavårdsanstalter äro barnhem, barnkolonier och anstalter
för halvöppen barnavård. De sistnämnda avses för vård och uppfostran
av barn under begränsad del av dygnet. Medan det för inrättandet av
barnhem fordras tillstånd av Kungl. Maj:t — som överlåtit prövningen
på socialstyrelsen i de fall, då statsbidrag till anordnandet av barnhemmet
icke sökes — har för anstalt för halvöppen barnavård icke införts
något koncessionstvång. I barnavårdslagen stadgas emellertid, att anmälan
skall göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun,
där anstalt för halvöppen barnavård är avsedd att drivas, innan anstalt
första gången träder i verksamhet. Anmälan, som skall ske enligt ett av
socialstyrelsen utarbetat formulär, skall bl. a. innehålla olika uppgifter
om huvudmannen, antalet platser, huruvida regelbunden läkarkontroll utövas,
föreståndarinnans fackutbildning, om personalens omfattning in. m.
samt om institutionen har kommunalt eller statligt bidrag. Vidare skall
till anmälan fogas bl. a. ritningar eller skiss över lokalerna, reglemente
för verksamheten samt uppgifter om barnens avgifter.

Den lokala tillsynen över barnavårdsanstalterna åligger barnavårdsnämnden
i vederbörande kommun. Om nämnden finner, att barnavårdsanstalt
inom kommunen icke drives med iakttagande av gällande bestämmelser
samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där intagna barn icke
få tillfredsställande vård och fostran, har nämnden att genom föreställningar
hos anstaltens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse.
Om föreställningarna ej få åsyftad verkan, skall nämnden göra anmälan
därom till länsstyrelsen. Denna har i sådant fall alt ålägga anstaltens
styrelse eller innehavare att vidtaga erforderliga åtgärder för missförhållandets
avhjälpande. Länsstyrelsen skall underrätta socialstyrelsen om sådan
åtgärd. Om länsstyrelsens åläggande blir utan verkan, ankommer på social -

122

styrelsen att aterkalla lämnat tillstånd till verksamhetens bedrivande eller
meddela förbud mot barns mottagande å anstalten.

I Kungl. Maj:ts stadga den 22 juni 1945 (nr 506) om barnavårdsanstalter
ha meddelats bl. a. allmänna föreskrifter angående barnavårdsanstalts beskaffenhet.
Sådan anstalt skall sålunda vara så anordnad och utrustad,
att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.
För varje anstalt skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet
hos såväl de intagna barnen som anstaltens personal samt att
utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Läkare skall avlägga regelbundna
besök hos barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med
hänsyn till dess storlek, beskaffenhet och ändamål ävensom till övriga
omständigheter, samt eljest besöka anstalten så snart anledning därtill
förefinnes.

Innan barn i spädbarns- eller förskoleåldern första gången mottages
vid anstalt för halvöppen barnavård, bör barnet ha undersökts av läkare.
Sådan undersökning bör ock ha skett, om barnet efter frånvaro från anstalten
under mer än tre manader ånyo skall mottagas vid densamma.

hör varje barnavardsanstalt bör finnas en styrelse. Vid barnavårdsanstalt
skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning,
att å anstalten intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård
och uppfostran. Föreståndare för barnavårdsanstalt bör ha undergått för
uppgiften lämpad utbildning i barnavård samt skall äga praktisk erfarenhet
av barnavård och ett hems skötsel. Övriga vid barnavårdsanstalt anställda
befattningshavare, vilka deltaga i barnets skötsel, böra vara väl förtrogna
med barnavård.

Barnavårdsanstalt må ej utan socialstyrelsens tillstånd bedriva utbildning
av elever.

Över dem, som intagas i eller mottagas vid barnavårdsanstalt, skall särskild
förteckning föras. Den som driver barnavårdsanstalt skall varje år
inom lid, som socialstyrelsen bestämmer, till barnavårdsnämnden, länsstyrelsen
och socialstyrelsen insända berättelse över föregående års verksamhet.

Genom beslut vid höstsessionen av 1943 års riksdag beslöts om statsbidrag
fr. o. m. budgetåret 1943/44 till den halvöppna barnavården. Anslagets
storlek och belastningen a detta under vissa budgetår framgå av
nedanstående sammanställning.

Budgetår	Anslag	Belastning
Kronor	Kronor
1947/48	1 250 000	1 126 937
1949/50	1 870 000	1 869 974
1951/52	2 225 000	2 224 996
1952/53	2 450 000	2 449 992
1953/54	2 750 000	2 753 632
1954/55	2 950 000	2 741 274

123

För anslagets disposition gälla bl. a. de bestämmelser, som meddelats i
kungl. brev den 26 juni 1948. Dessa innebära följande.

1. Bidrag beviljas i enlighet med de grunder, som förordats i prop.
1/1945, V, p. 91 och i prop. 1/1947, V, p. 96, samt med beaktande av vad
anförts i rd. skr. 5/1945, p. 71. Dock skall det högsta grundlönebelopp, vara
lönebidrag beräknas, utgöra i ortsgrupp 1 3 000 kronor, i ortsgrupperna 2
och 3 3 450 kronor samt i ortsgrupperna 4 och 5 3 900 kronor.

2. Anstalt för halvöppen barnavård skall för att komma i åtnjutande
av statsbidrag stå under tillsyn av socialstyrelsen.

3. Ansökning om statsbidrag skall, ställd till socialstyrelsen, ingivas
till barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen. Barnavårdsnämnden
skall med eget yttrande insända ansökningshandlingarna
till socialstyrelsen. Beviljat statsbidrag utbetalas halvårsvis i efterskott.

I kungl. brev den 20 maj 1955 har föreskrivits, med tillämpning tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1955/56, att statsbidrag må i begränsad omfattning
utgå även till kostnader lör transport av barn till och från jord -

bruksdaghem.

Socialstyrelsen har utfärdat eu kungörelse med föreskrifter och anvisningar
rörande statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård (SFS
98/1949). Enligt denna kungörelse — som icke avser de s. k. jordbruksdaghemmen
— kan statsbidrag utgå till kommun, stiftelse, förening eller industriföretag
för driften av anstalt för halvöppen barnavård, som av socialstyrelsen
prövas fylla ett inom orten förefintligt behov. Av enskild person
driven institution kan således ej erhålla statsbidrag. En dylik anstalt skall
enligt kungörelsen vara anordnad enligt någon av följande former:

a) daghem för beredande av heldagsvistelse, d. v. s. vård under mer än
sex timmar åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern;

b) lekskola (barnträdgård) för beredande av vistelse och fostran under
begränsad tid av dagen för barn i åldern 4—7 år ävensom åt något yngre
barn i särskilda avdelningar; samt

c) eftermiddagshem för beredande av vistelse under tillsyn etter skol -

arbetets slut för dagen åt skolbarn.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla bl. a. följande, nämligen

a) att anstaltens lokaler godkänts av socialstyrelsen; o

b) att anstalten står under ledning av person, som genomgått tvaang
utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem
för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen
förklarats skickad föresta anstalten,

c) att för anstalten gäller reglemente, som av socialstyrelsen godkants;

d) att verksamheten bedrives enligt en för minst ett år i sänder uppgjord
och av socialstyrelsen godkänd plan, upptagande högsta och lägsta tilllåtna
antalet barn, antalet anställda med ovan under b) angiven kompeiens
samt, därest avgifter skola utgå för vården, storleken av dessa avgifter;

e) att nyanställd personal vid anställningstillfället företer intyg av läkare
om frihet från sjukdom, lyte eller svaghet, som innebär hälsofara för
barnen eller hinder för tjänstens behöriga skötande, och att personalen
låter sig av läkare undersökas minst eu gång årligen; samt

f) att anstalten står under kontinuerlig läkarkontroll.

124

föreskrifter om fordringarna på lokaler för daghem, lekskolor (barnträdgårdar)
och eftermiddagshem samt beträffande de hygieniska förhållandena
och läkarkontrollen vid institutionerna ha utfärdats av socialstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen och återfinnas i särskilda PM.

Beträffande lokalerna gälla följande bestämmelser.

Lokalen måste i första hand uppfylla de krav som ställas på en sund
och hygienisk hostad. Den måste slutligen ligga med golvet 30 centimeter
ovan den angränsande markens nivå och ha ett öppet och soligt läge. Nödvändiga
utrymmen äro lekrum, toalett- och tvättrum, kapprum samt expedition,
vilken tillika kan användas som isoleringsrum.

Lekrummen höra vara ljusa och luftiga, försedda med fönster åt soligt
väderstreck. De skola ha tillfredsställande uppvärmnings-, rengörings- och
vädringsmöjligheter. Fönsterbrädena böra vara låga och fönstren så konstruerade,
att vädring lätt kan ske på lämpligt sätt. Är lokalen belägen i
övervåningen böra betryggande säkerhetsanordningar vid fönstren finnas.
Lekrumsytan beräknas till 3 kvadratmeter per barn och bör vara fördelad
på två rum, varav det ena ger utrymme för rörelselek. Golvet skall vara
lätt att rengöra. Det tår ej vara halt. Tillbörlig hänsyn skall tagas till akustiska
förhållanden med avseende på konstruktion såväl av golven som av
väggar och tak. Väggarna skola vara tvättbara eller försedda med tvättbar
panel till åtminstone IV2 meters höjd.

Toalett- och tvättrum skola vara placerade på sådant sätt att de äro lätt
åtkomliga och lätta att hålla rena och att övervaka. De skola vara försedda
med tillfredsställande ventilationsanordningar och helst öppningsbara fönster.
Två wc-stolar i s. k. barnstorlek behövas, räknat efter 1 wc-sto! för
10 barn. Handfaten i tvättrummet skola vara minst två till antalet och placerade
i lagom höjd för barnen. För personalen skall finnas särskild toalett.

Kapprummet bör vara så pass stort, att samtliga barn där få god plats
att taga av och på samt hänga upp sina ytterkläder. Det skall vara försett
med hängare för vart och ett av barnen. Hängarna skola vara placerade
på för barnen bekvämt åtkomlig höjd. Kapprummet skall vara luftigt, uppväimt
och försett med tillfredsställande vädrings- och torkningsanordningar.

Det skall finnas möjlighet att isolera sjuka eller misstänkt sjuka barn
till dess de kunna avhämtas. Expeditionen i lekskolan (barnträdgården)
kan utnyttjas såsom isoleringsrum.

Då lekskole-(barnträdgårds-)lokalerna i allmänhet utnyttjas för två
barngrupper om dagen, är det viktigt att lokalen tillfredsställande städas
och vädras efter var och en av grupperna. Rasten mellan de båda grupperna
bör därför vara minst en timme. En tillfredsställande städning innebär i
detta fall att borden avtorkas, att toalett- och tvättrum snyggas och att
golven vaskas samt att hela lokalen ordentligt vädras.

Enligt de av socialstyrelsen utfärdade anvisningarna böra vid nyanställning
av föreståndarinnor personer med ovan angiven utbildning tillsättas.
Enligt desamma var den dispensrätt, som i detta avseende tillkommer socialstyrelsen,
avsedd alt begagnas i det fall, då eu för sitt arbete väl skickad
föreståndarinna, som ej hade den föreskrivna utbildningen, redan fanns
vid en institution, vilken ansågs värd att stödjas från det allmännas sida.

Statsbidrag utgår dels såsom bidrag till avlöning av föreståndarinna och

125

vid anstalten anställd personal (lönebidrag), dels ock såsom bidrag till kostnaderna
för bespisning av de vid anstalten mottagna barnen (kostbidrag).
Kostbidrag må utgå allenast jämsides med lönebidrag.

Lönebidrag utgår för föreståndarinna och personal, som uppfyller angivna
kompetenskrav eller som av socialstyrelsen förklarats skickad iöresta
anstalt, med en tredjedel av de grundlönebelopp, som institutionens huvudman
fastställt, såvida icke dessa befinnas vara oskäligt låga. Statsbidraget
får i regel icke överstiga 1/3 av följande belopp, nämligen i ortsgrupp 1

3 000 kronor, i ortsgruppperna 2 och 3 3 450 kronor samt i ortsgrupperna

4 och 5 3 900 kronor, allt inberäknat värdet av utgående naturaförmåner;
dock att för särskilt skattetyngda kommuner bidraget kan utgå med högst
50 °/o av ovan angivna högsta grundlönebelopp. Därjämte utgår lönebidrag
med hela beloppet av utbetalade ålderstillägg, dock endast i den män dylika
tillägg utgå tidigast efter tre, sex, nio och tolv års väl vitsordad tjänstgöring
och med högst följande belopp, nämligen i ortsgrupp 1 150 kronor,
i ortsgrupperna 2 och 3 180 kronor samt i ortsgrupperna 4 och 5 210 kronor.
Lönebidrag kan utgå jämväl för personal, vilken innehar deltidsanställning.

Vid bifall till ansökning om statsbidrag bestämmer socialstyrelsen for
varje anstalt antalet befattningshavare, för vilka lönebidrag utgår.

Statsbidrag till dyrtidstillägg utgår icke. Lönen bör om möjligt utgå brutto
och befattningshavare lämna ersättning för eventuella naturaförmåner.
Som heltidstjänst räknas full tjänstgöring i daghem. I lekskola (barnträdgård)
bör heltidsarbetande lärarinna antingen omhänderha en förmiddagsoch
en eftermiddagsavdelning eller en avdelning i lekskola (barnträdgård)
samt en grupp barn i eftermiddagshem. Befattningshavare, som är anställd
för att förestå enbart en grupp barn i eftermiddagshem, räknas som deltidsanställd,
därest tjänstgöringen understiger sex timmar per dag.

Kostbidrag utgår med 15 öre för barn och dag i anstalt, där en måltid
lagad mat utspisas, samt med 30 öre för barn och dag i anstalt, där
minst två måltider lagad mat utspisas.

För barn under ett år utgår 30 öre per barn och dag, förutsatt att barnen
äro omhändertagna för heldagsvård.

Socialstyrelsen har till ledning för vederbörande huvudmän utarbetat
normalreglemente för institutioner för halvöppen barnavård samt instruktion
för personal och för läkare anställd vid daghem respektive lekskola.

Såsom tidigare antytts finnes utöver de förut omnämnda institutionerna
inom den halvöppna barnavården ytterligare en typ, nämligen de s. k.
jordbruksdaghemmen; för dessa gälla följande minimitöreskrifter i fråga
om villkoren för statsbidrag.

1. Såväl barn som personal skola läkarundersökas. Personalen skall
skärmbild fotograferas. Om hemmet hålles öppet flera perioder varje år,
skall läkarundersökningen av barnen ske före varje period. Om särskilda
svårigheter föreligga att verkställa läkarundersökning av barnen innan
hemmet öppnas, skall distriktssköterskan granska barnen i avvaktan på
föreskriven läkarundersökning.

2. Föreståndarinnan tor hemmet måste äga nagon praktisk erfarenhet
av barnavård.

3. Endast barn över ett år få mottagas.

126

4. Kokmöjligheter måste finnas i eller i anslutning till daghemmet, så
att alla barn kunna erhålla minst ett mål lagad mat (middagsmål med blandad
kost) per dag.

5. Möjligheter till middagsvila måste beredas alla barn under fyra år,
som mottagas för heldagsvård. Kunna icke alla daghemmets barn sova
på en gång, måste särskilt sovrum finnas.

6. Golven skola vara tvättbara. Skurgolv måste målas eller fernissas.
Då större samlingssalar utnyttjas, där detta icke låter sig göra, skall en del
av golvet täckas med linoleum eller masonit och avbalkas för de yngsta
barnen.

Driftbidraget utgår i regel med högst 60 procent av driftkostnaderna; i
begränsad omfattning kan bidrag till transporter av barnen utbetalas.

I tabell 1 redovisas för budgetåren 1950/51—1954/55 antalet ansökningar
om statsbidrag till de institutioner inom den halvöppna barnavården, som
avses i socialstyrelsens förenämnda kungörelse; antalet beviljade ansökningar
angives inom parentes.

Tabel! 1

	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/551)
Daghem	159	(147)	148 (142)	168	(167)	173	(172)	169
Daghem o. lekskolor Daghem + lekskolor	39	( 39)	55 ( 55)	52	( 52)	55	( 55)	54
+ eftermiddagshem Daghem + eftermid-	28	( 28)	33 ( 33)	30	( 30)	32	( 32)	11
dagshem	17	( 17)	9 ( 9)	9	( 9)	10	( 10)	34
Lekskolor Lekskolor + efter-	281	(280)	334 (331)	350	(350)	395	(390)	416
middagshem	29	( 29)	31 ( 31)	37	( 37)	42	( 42)	10
Eftermiddagshem	7	( 7)	8 ( 8)	9	( 9)	11	( ID	—
Av tabell 2 framgår antalet ansökningar	om	statsbidrag	till jordbruks-

daghemmen.

Tabell 2

	Vårsäsongen Sommarsäsongen	Höstsäsongen
	Skåne	Norrland	Skåne
1950	28	74	29
1951	29	79	30
1952	28	71	27
1953	26	71	25
1954	24	71	24
1955	23	69
ansökningar	om statsbidrag	t. o. in.	vårsäsongen 1

bifallits. Då redovisningarna för sommarsäsongen i Norrland ännu ej inkommit
till socialstyrelsen, äro ifrågavarande ärenden icke avgjorda. Ansökningarna
för höstsäsongen 1955 i Skåne ha, då detta skrives, ännu icke

*) Några fullständiga uppgifter om antalet beviljade ansökningar föreligga icke, då detta
skrives.

127

Revisorerna ha granskat socialstyrelsens handläggning av vissa ärenden,
som avsett frågan om statsbidrag till driften av anstalter inom den halvöppna
barnavården. Därvid har uppmärksamheten främst riktats på lekskolorna;
granskningen därutinnan har innefattat dels en genomgång av ansökningar
under budgetåren 1950/51—1953/54, vilka socialstyrelsen funnit
sig icke kunna bifalla på grund av att sökandena icke uppfyllt de för erhållande
av statsbidrag uppställda villkoren, dels vissa i det följande relaterade
ärenden där socialstyrelsen meddelat vederbörande huvudmän, att
statsbidrag icke kan beviljas under annan förutsättning än att andra lokaler
än de nuvarande anskaffas.

Beträffande de iakttagelser, som gjorts i förstnämnda fall, torde få hänvisas
till revisorernas uttalande. I fråga om den andra gruppen här ovan
nämnda ärenden må anföras följande.

Det första fallet avser en av Luleå stads
Luleå bedriven lekskola. I skrivelse den 14 december 1954 till socialstyrelsen
anhöll folkskolestyrelsen, att ifrågavarande lokal måtte godkännas för
en lekskola. Som svar härå anförde socialstyrelsen i skrivelse den 20 december
1954 bl. a., att lokalens belägenhet under marknivå gjorde, att den endast
skulle kunna godkännas för lekskoleverksamhet såsom ett provisorium
under en övergångstid i avvaktan på en fullt godtagbar lösning av lokalfrågan.
För att taga ställning till den föreslagna lokalen måste socialstyrelsen
därför anhålla om uppgift på folkskolestyrelsens planering för att ersätta
den föreslagna lokalen med en för verksamheten godkännbar lokal.

Beträffande lokalernas beskaffenhet har bostadsinspektören Gradin i
Luleå den 26 januari 1955 utfärdat följande intyg.

Undertecknad har denna dag inspekterat lokal avsedd för lekskola i skolbyggnaden
å örnäset, kv. Åran, Luleå, och avger följande utlåtande:

Lokalen som består av ett rum 9X10 m och ett kapprum 1,5X4 in med
takhöjd 2,7 m är belägen å gavel i byggnadens markvåning med fönster i
tre väggar. Lokalens golv ligger vid tre väggar delvis under marknivån.
Fönstermått: å entrésida 2 st. 130X130 cm med bröstningshöjd 1 in, å vägg
mot söder: 4 st. 130X130 cm, bröstningshöjd 1,3 m och å vägg mot väster:
5 st. 60X130 cm, bröstningshöjd 1,7 m. Fönstren ge mycket goda ljusförhållanden.

Golv i rum och kapprum kommer att beläggas med gummi- eller plastplattor.

Lokalen är utrustad med två toalettrum med i vardera en wc-stol och ett
tvättställ. Ventilationen sker med mekanisk evakueringsfläkt.

Väggarna i rummet äro till 1 m höjd beklädda med furupanel och skola
i övrigt liksom i kapprum oljemålas. Taket i rummet skall beklädas med
akustikplattor.

Uppvärmning sker genom i golvet utlagda värmeslingor jämte radiatorer.

Med hänsyn tagen till lokalens beskaffenhet, tillfredsställande värme och
sanitära anordningar samt ljusförhållande anser undertecknad lokalen vara
lämplig för avsett ändamål.

128

I skrivelse den 28 december 1954 anförde folkskolestyrelsen under hänvisning
till ritningar, som bifogades skrivelsen, bl. a. följande.

Av dessa framgar, att lokalen i sin ena ände är belägen obetydligt under
marknivån, i den andra änden något mera, att ljusförhållandena äro mycket
gynnsamma, att till förhindrande av de olägenheter som kunna följa av
golvets belägenhet under marknivån värmerörslingor inlagts i golvet och att
värmeisoleringen är förstklassig och avsevärt bättre än i av socialstyrelsen
godkänd barackbyggnad. Därtill kan läggas, att för varje barn skulle vistelsen
i lekskolan komma att inskränka sig till 2Va timmar per dag och att
både anläggnings- och driftskostnader skulle ställa sig betydligt högre i en
fristående byggnad.

På grund av vad sålunda anförts ansåg folkskolestyrelsen för sin del, att
den ifrågavarande lokalen vore godtagbar för avsett ändamål; styrelsen
hade icke för avsikt att ersätta den med någon annan. För folkskolestyrelsens
vidkommande stode följaktligen valet mellan att använda den ifrågavarande
lokalen för avsett ändamål eller att nödgas avstå från att inrätta
en i och lör sig mycket önskvärd lekskola i denna del av staden. Avsikten
hade eljest varit att starta den i början av vårterminen 1955. Folkskolestyrelsen
anhöll, att styrelsen måtte taga frågan om statsbidrag till ny omprövning;
alternativt anhölls om meddelande, huruvida — därest statsbidrag
icke kunde utgå — lekskolan finge uppehållas utan statsbidrag.

Med anledning härav anförde socialstyrelsen i skrivelse den 17 januari
1955 bl. a., att med hänsyn till belägenheten lokalen icke kunde godkännas
lör permanent lekskoleverksamhet. Fn kontakt med skolöverstyrelsen hade
givit vid handen, att lokalen icke heller kunde godkännas såsom klassrum
för skolbarn. Socialstyrelsen ville därför under alla förhållanden avråda från
att där inrätta permanent lekskoleverksamhet.

Däremot skulle lokalen med hänsyn till det av folkskolestyrelsen vitsordade
stora behovet av lekskoleverksamhet kunna godkännas såsom ett
provisorium under en övergångstid under förutsättning att planering för en
fullt godtagbar lösning av lokalfrågan förelåge.

Socialstyrelsen har sedermera i skrivelse den 23 mars 1955 — under åberopande
av ett utlåtande av medicinalstyrelsen, som i skrivelse till styrelsen
den 22 februari 1955 avstyrkt lokalens godkännande — ånyo förklarat, att
lokalen kan godkännas såsom ett provisorium »under förutsättning att planer
förelåge på att ersätta den med fullt godtagbara lokaler inom viss begränsad
tid, dock högst för en tid av två år».

På revisorernas förfrågan har från medicinalstyrelsens sida upplysts, att
styrelsen icke besiktigat lokalerna.

Sedermera har viss ytterligare skriftväxling förekommit i ärendet: bl. a.
bär folkskolestyrelsen i skrivelse den 26 maj 1955 till socialstyrelsen förklarat
sig avstå från statsbidrag. Vidare har socialstyrelsen i skrivelse den
23 juni 1955 på given anledning förklarat, att frågan om ett eventuellt förbud
mot bedrivande av lekskoleverksamhet i förevarande lokaler vore för
tidigt väckt, och för det dåvarande syntes den sakna aktualitet.

129

De tre övriga ärendena, som revisorerna ansett sig böra särskilt omnämna,
avse lekskolor i Malmö. Två av dessa drivas av Malmö kommunala bostadsaktiebolag,
som lämnat följande tekniska beskrivning av lokalerna.

Lekskolan »Lönnen», Lönngatan 70 B, Malmö

Lekskolan upptager en golvyta av totalt 87,6 kvm, vilken fördelas sålunda:
lekrum I (bullerrum) 32,3 kvm; lekrum II 27,3 kvm; personalrum 7,6 kvm;
kapprum 8,0 kvm; kommunikationsutrymme 3,8 kvm; toilett för barn 2,8
kvm; toilett för personalen 1,3 kvm samt förråd 4,5 kvm.

Rumshöjden är i samtliga utrymmen 2,35 m och golvytans belägenhet
ca 1,15 in under markytan. Golven, vilka äro effektivt värme- och fuktisolerade,
äro belagda med golvplattor av vinylplast. Samtliga omslutningsväggar
äro av betong, på insidan isolerade med 75 mm träullsplattor på
vilka anbragts ett putsskikt, intill 1,35 m höjd från golvet är väggarna beklädda
med plywood. Takytorna äro klädda med akustikplattor. Lokalerna
uppvärmas genom centralvärmeanläggning och lufttillförseln sker genom
friskluftventiler av gängse typ. Relativa fuktigheten i lokalerna har icke vid
något tillfälle uppmätts till större procent än vad som normalt förekommer
i bostadslägenheter. Samtliga fönster äro öppningsbara och ha kopplade
bågar.

Rumsbe skriv ning

Lekrum I

Lekrum II

Personalrum

Kapprum

Kommunika tionsutrymme -

Väggar och tak oljemålade, plywoodpartier lackerade, golvet
belagt med vinylplastplattor. Fönster: 3 st. i storlek hXb
= 0,75X1,42 m placerade ca 1,25 över golv. Två av fönstren
belägna åt öster och ett åt norr.

Rummets längd 6,1 m och bredd 5,3 m; golvytan 32,3 kvm
samt fönsterytan 3,2 kvm eller 10 % av golvytan.

Väggar och tak oljemålade, plywoodpartier lackerade, golvet
belagt med vinylplastplattor. Fönster: 2 st. i storlek
hXb = 0,75X1,42 m placerade ca 1,25 över golv. Fönstren
belägna åt väster.

Rummets längd 6,65 m och bredd 4,1, golvytan 27,3 kvm
samt fönsteryta 2,11 kvm eller 7,7 % av golvytan.

Väggar och tak oljemålade, ovan rostfri diskbänk 3 skikt
med kakelplattor, golvet belagt med vinylplastplattor. Fönster:
1 st. i storlek hXb = 0,75X1,42 m, 1 st. i storlek hXb
= 0,75X0,70 m placerade ca 1,25 över golv. Fönstren belägna
åt norr och väster.

Rummets längd 3,55 m och bredd 2,15 m; rummets golvyta
7,6 kvm och fönsteryta 1,6 kvm eller 21 °/o av golvytan.
Fast inredning: dubbel elkokplatta, rostfri diskbänk med
underskåp samt förvaringsskåp ovan diskbänk.

Väggar och tak oljemålade, golvet belagt med vinylplastplattor.
Kapprummets längd 5,5 m, bredd 1,45 och golvyta
8,0 kvm. Fast inredning: 2 st. skohyllor, 2 st. kapphyllor
samt 3 st. klädskåp.

Väggar och tak oljemålade, golvet belagt med vinylplastplattor.
Rummets längd och bredd 1,95 in samt golvyta 3,8
kvm. Fast inredning: 1 st. städskåp.

9 Hev. berättelse ang. statsverket dr 1955. I

130

Toilett för
barn

Toilett för
personal

Förråd

Väggar och tak oljemålade, golvytan belagd med vinylplastplattor.

Rummets längd 1,95 m och bredd 1,45 m samt golvyta =
2,8 kvm.

Fast inredning: 2 st. wc-stolar för barn, 2 st. tvättställ samt
handdukshängare.

Fönster: 1 st. i storlek bXh = 0,7X0,75 in.

Väggar och tak oljemålade, golvet belagt med vinylplastplattor.
Rummets golvyta 1,3 kvm.

Fast inredning: 1 st. wc-stol, 1 st. tvättställ samt spegel och
handdukshängare.

Väggar och tak målade i emulsionsfärg, golvet belagt med
vinylplastplattor. Rummets längd 3,6 m och bredd 1,25 m
samt rummets golvyta 4,5 kvm.

Fast inredning 12 lpm bokhyllor.

Lekskolan »Flöjten», Börringegatan 5, Malmö

Lekskolan upptager en golvyta av totalt 128,6 kvm, vilken fördelas sålunda:
lekrum I (för barn i åldern 5—6 år) 63,1 kvm, lekrum II (för barn i
åldern 4—5 år) 31,6 kvm, pentry 6,4 kvm, kapprum 9,8 kvm, vindfång 4,5
kvm, toilett för barn (2 st.) 5,8 kvm, toilett för personal 1,2 kvm, städskrubb
0,4 kvm samt förråd 5,8 kvm.

Rumshöjden är i samtliga utrymmen 2,35 m och golvytans belägenhet ca
85 cm under markytan.

Golven, vilka äro effektivt värme- och fuktisolerade, äro belagda med
golvplattor av vinylplast med undantag för toiletterna, där golvbeläggningen
består av sintrade plattor. Samtliga omslutningsväggar äro av betong, på
insidan isolerade med 75 mm Siporex lättbetong på vilket anbragts ett putsskikt.
Takytorna har klätts in med akustikplattor. Lokalerna uppvärmas
genom centralvärmeanläggning och lufttillförseln sker genom frislduftsventiler
av gängse typ. Relativa fuktigheten i lokalerna har icke vid något tillfälle
uppmätts till större procent än vad som normalt förekommer i bostadslägenheter.
Samtliga fönster äro öppningsbara och ha kopplade bågar.

Rumsbeskrivning

Lekrum I Väggar och tak oljemålade i ljus färgton, golvytan belagd

med vinylplastplattor.

Fönster: 3 st. i storlek bXh = 1,4X0,8 belägna utmed lokalens
långsida och ca 1,3 m över golv. Fönstren belägna åt
söder. 4 st. fönster i storlek bXh = 1,0X4 m belägna utmed
lokalens kortsida och ca 0,9 över golv. Fönstren belägna
åt väster.

Rummets längd 10,7 m, bredd 5,9 m, golvyta 63,1 kvm samt
fönsteryta 9,0 kvm eller 14,3 % av golvytan. Vid lekrummets
bortre gavelvägg finnes 2 st. förråd med fast hyliinredning,
golvytan 5,8 kvm.

Lekrum II Väggar och tak oljemålade i ljus färgton, golvytan belagd
med vinylplastplattor. Fönster: 2 st. i storlek bXh = 1,4X
0,8 in belägna utmed lokalens långsida och ca 1,3 in över
golv. Fönstren belägna åt väster. 3 st. fönster i storlek bXh
— 1,0X1,4 m belägna utmed lokalens kortsida och ca 0,9

131

in över golv. Fönstren belägna åt väster. Rummets längd
5,8 m och bredd 5,45 in, rummets golvyta 31,6 kvm, rummets
fönsteryta = 6,4 kvm eller 20,3 °/o av golvytan.

Väggar och tak oljemålade, ovan rostfri diskbänk och elspis
3 skikt med kakel, golvytan belagd med vinylplastplab
tor. Fönster: 1 st. i storlek bXh = 0,8X0,8 m beläget åt
norr. Rummets längd 3,2 m och bredd 2,05 m samt rummets
golvyta 6,4 kvm. Fast inredning: elspis, rostfri diskbänk
med underskåp, förvaringsskåp ovan diskbänk, 3 st.
klädskåp samt 1 st. städskåp.

Väggar och tak oljemålade, golvytan belagd med vinylplastplattor.
Kapprummets längd 4,65 m och bredd 2,1 m samt
kapprummets golvyta 9,8 kvm.

Fast inredning: 2 st. skohyllor samt 2 st. kapphyllor.

Väggar och tak oljemålade, golvytan belagd med vinylplastplattor.
Vindfångets längd 3,2 m och bredd 1,4 m samt golvyta
4,5 kvm. Fast inredning: 1 st. 3,2 m lång hatt- och
kapphylla.

Väggar och tak oljemålade, kakel vid tvättställen, golvytan
belagd med sintrade plattor. Toiletten uppdelad i ett tvättrum
och 2 st. utrymmen med wc-stolar. Rummets längd
3,2 m och bredd 1,8 in, rummets golvyta 5,8 kvm. Fönster:
1 st. i storlek 0,8 X0,8 m beläget åt norr.

Fast inredning: 2 st. wc-stolar för barn, 2 st. tvättställ samt
handdukshängare.

Väggar och tak oljemålade, kakel vid tvättställ, golvytan
belagd med sintrade plattor. Rummets längd 1,45 m och
bredd 0,8 m samt golvyta 1,2 kvm. Fast inredning: 1 st.
wc-stol, 1 st. tvättställ samt 1 st. spegel.

Städskrubb Golvyta = 0,4 kvm. Fast inredning: 1 st. emaljerad slasktratt.

I fyra särskilda ansökningar, som inkommo till socialstyrelsen den 24
november 1954, anhöll bolaget om statsbidrag till dessa lekskolor, till »Flöjten»
för tiden 1 juli 1953—30 juni 1954 och för tiden 1 juli 1954—30 juni
1955 och till »Lönnen» för tiden 15 augusti 1953—30 juni 1954 och för
tiden 1 juli 1954—30 juni 1955.

Av tjänsteanteckningar, som förts av daghemskonsulenten Paulsen i socialstyrelsen
vid tjänsteresa till Malmö den 26—27 april 1954, synes framgå,
att Paulsen besökt ifrågavarande lekskolor.

Vid tjänsteresa till Malmö den 10 juni 1954 har Paulsen gjort bl. a. följande
anteckningar.

1. Sammanträde med stadens representanter rörande lokaler för lekskoleverksamheten
i Malmö.

I sammanträdet deltogo ordförandena i barndaghemsstyrelsen, Knut
Larsson, barnavårdsnämnden, Malmö kommunala bostadsföretag, ombudsman
Adamsson, docent Huss, barnavårdsdirektören Bylander, tillsyningsman
T. Welander, inspelctris Queckfeldt.

Barnavårdsdirektören redogjorde principiellt för tillsyningsmyndigheter -

Pentry

Kapprum

Vindfång

Toilett för
barn

Toilett för
personal

132

nas befogenhet såväl centrala som lokala. Barnavårdsnämnden hade i skrivelse
1953 uppmanat barndaghemsstyrelsen att bygga ut lekskoleverksamheten
med hänsyn till den stora efterfrågan på platser.

Jag framhöll att den hastiga utbyggnaden av lekskolor (inom ett år 4 st.
på endast ett bostadsområde) visar ett mycket stort behov. Där staden ej
inrättar lekskolor föreligger risk att olika intresseföreningar, föräldraföreningar
etc. som ej har ekonomiska förutsättningar, inrättar verksamheten
i alltför provisoriska lokaler, övervägande källarlokaler. Staden bör endera
själv inrätta fullgoda institutioner och efter hand konkurrera ut undermåliga
eller ge lämpliga organisationer så mycket stöd, att de kan bedriva
en godtagbar verksamhet i första hand vad beträffar lokaler. Övervägande
antalet lekskolor i Malmö ledes numera av utbildade barnträdgårdslärarinnor.
Lokalerna går emellertid inte att godkänna mer än som provisorier
under en begränsad tid. Statsbidrag kan ej heller tillstyrkas till provisorierna
med mindre än att förslag finns på permanenta lokaler, som uppfylla
fordringarna och bl. a. ligga ovan mark eller i marknivå.

Från stadens sida framhölls, att den är villig att stödja verksamheten
med kommunala anslag först om statsbidrag beviljas. — I Malmö finns
för närvarande förhållandevis många privata lekskolor, som ur flera synpunkter
inte kunna rekommenderas. En sanering är nödvändig. Det betygades
från stadens sida framför allt från kommunala bostadsföretagets,
att verksamheten är mycket önskvärd, att man vill ha utbildade lärarinnor,
men att socialstyrelsens fordringar på lokaler ovan mark eller i marknivå
är orimligt höga. Man gjorde jämförelse med skolor, som numera planeras
under marknivå, med hotell (ett dylikt planeras i Stockholm?) belägna
under mark och med gruvarbetarnas förhållanden.

Jag efterlyste möjlighet till en successiv förbättring då man kunde behålla
nuvarande lokaler som provisorier i väntan på lösning. Barndaghemsstyrelsen
redovisade eu sammanställning, vilken gick ut på att behovet av
platser är bra tillgodosett, d. v. s. om man nöjer sig med att bereda 12 %
av barnen i åldern 4—6 år plats. Därvid har man räknat rubb och stubb
vad som finns av inskrivna barn i de privata lekskolorna och rena barnparkeringar.
Utredningen har förslag på en utbyggnad fram till 1970 som
skulle innebära att 35 °/o av 4—6 år skulle beredas plats i lekskolorna.

Men då tycks man inte ha räknat med en sanering som vore synnerligen
önskvärd.

2. Tillsammans med inspektris Queckfeldt besöktes kommunala bostadsföretagets
lekskola Flöjten, Börringegatan 5 b. Lokalen ser tilltalande ut,
är förhållandevis bra planlöst men ligger i källarplan och har sekundärutrymmen
helt utan dagsljus. Den är otvivelaktigt bättre än källarlokalerna
på Mellanlieden, men bör dock endast godkännas som provisorium tills
vidare. Egna lekplatser för lekskolorna efterlystes. Av vikt är att inte flera
lekskolor inrättas i likhet med Lönnen, Lönngatan 70 och Flöjten.

Vid tjänsteresa till Malmö den 10—11 februari 1955 har Paulsen gjort
bl. a. följande anteckningar.

2. Sammanträde med Malmö kommunala bostadsbolag, direktör Nyström,
IT. Wellander, ledamot i dess a.u. för förskoleverksamheten, inspektr.
Queckfeldt, byråchefen Rosén.

Lekskolornas lokalfrågor i Malmö behandlades. Direktör Nyström medgav
att lekskolelokaler under marknivå måste betraktas som provisorier,

133

vilka efter hand böra ersättas med fullgoda lokaler, d. v. s. de måste bland
annat ligga 30 cm ovan mark i likhet med bostäder, skollokaler (godkända
för detta ändamål) och skall i varje fall ligga i marknivå.

En redogörelse för den pågående planeringen lämnades av direktör Nyström.
Två av komm. bostadsbolagets lekskolor visades, 1) lekskolan Flöjten,
Börringegatan och lekskolan Lönnen, Lönngatan. Båda lokalerna äro
belägna under mark omkring 1,5 m. I fråga om inredningsdetaljer är de
för övrigt relativt bra. Av de provisoriska lokalerna är lekskolan Flöjten med
sina större fönster den bästa. Den har dock icke 20 °/o fönsterdageryta som
kräves i likhet med skolorna. Även i denna ligger sekundärutrymmen mycket
mörkt och så inklämda att det är väl prångit för barnen bl. a. med
toiletterna och kapprum. Från soc.styr. sida framhölls att Malmö barndaghemsstyrelse
(det kommunala organet för förskoleverksamheten i staden)
skulle redovisa planeringen av lekskolelokaler, av vilken det skulle
framgå vid vilken tidpunkt de nuvarande källarlokalerna skulle kunna avlösas
av godtagbara. Härigenom skulle de tidsbegränsade provisorierna
även kunna erhålla statsbidrag i avvaktan på en definitiv lösning. Det framkom
att Malmö stad ej vill låta uppföra lekskolelokaler men väl lokaler
för daghem. Direktör Nyström ansåg det emellertid av största betydelse
att de nya bostadsområdena förses med lekskolor samtidigt med uppförandet
av bostadshusen. Direktör Nyström lovade inkomma med bekräftelse
på att bostadsbolaget i fortsättningen icke har för avsikt att förlägga
förskolelokaler under marknivå. Han förklarade att det enligt hans mening
endast inom några år kommer att bli inaktuellt med källarvåningar. Utvecklingen
går mycket snabbt i byggnadshänseende och man kommer mer
och mer att bygga direkt på mark av rent ekonomiska skäl.

Sedermera har bolaget i skrivelse till socialstyrelsen den 22 mars 1955
meddelat hl. a., att verksamheten i dessa båda lekskolor icke vore avsedd
att bli av permanent karaktär. Bolaget vore berett att medverka till en framtida
lösning av ungdomslokalproblemet inklusive lekskolelokaler, som kunde
eliminera socialstyrelsens betänkligheter mot förläggande av dessa sistnämnda
lokaler i bostadshusens källare. Bolaget komme alt taga initiativet
till en utredning i ämnet.

Till revisorerna har bolaget uppgivit, att det självfallet vore bolagets
önskan att även i fortsättningen driva lekskolor i förevarande lokaler, då
anskaffandet av nya lokaler skulle medföra en kostnad av i runt tal 65 000
kronor, exklusive all specialinredning, om lokalen inrymdes i ett bostadshus;
i friliggande hus blir kostnaden ca 110 000 kronor.

Med skrivelse den 16 november 1955 har socialstyrelsen översänt protokollsutdrag
till bolaget av innehåll, att statsbidrag beviljats för budgetåren
1953/54 och 1954/55. 1 skrivelsen anföres följande.

Lokalerna till de båda institutionerna har emellertid med hänsyn till deras
belägenhet i förhållande till omgivande marknivå endast kunnat godkännas
såsom provisorier tills vidare. Styrelsens beslut om statsbidrag grundar sig
på bostadsaktiebolagets skrivelse lill styrelsen den 22 mars 1955, vari bolaget
meddelar, all dess styrelse beslutat, att verksamheten i dessa båda lekskolor
icke är avsedd all bli av permanent karaktär samt all bolaget skall
medverka lill eu på längre sikt godtagbar lösning av lokalfrågan.

134

Den tredje lekskolan i Malmö, varom här är fråga, drives av Slottsstadens
församling.

Lekskolan är inrymd i souterrainvåningen till fastigheten Erikslustvägen
40, vilken färdigställdes på hösten 1953. Följande tekniska beskrivning
av lokalen har lämnats till revisorerna.

Den är belägen 150 cm under markytan och består av kapprum, två toiletter,
förvaringsrum, ett mindre rum, som användes som expedition samt
två lekrum. Den sammanlagda ytan är 80 kvm. Lekrummens yta är 60 kvm.
Höjden till taket är 240 cm. Lokalen har ingång direkt från det fria. Ett
mindre vindfång är beläget mellan ingången och kapprummet.

I de båda iekrummen finnas parkettgolv, i kapprummet plattor av hårt
gummi, i övriga utrymmen korkmatta. I Iekrummen äro väggarna beklädda
med 120 cm höga masonitskivor, vilka, liksom dörrar och väggar, äro målade
i glada färger. I lokalen finnas fönster i tre väderstreck, sammanlagt nio
stycken: åt söder 2, åt väster 4, åt norr 3. Fönstren har följande mått:
79X79 cm, 125X79 cm, 125X79 cm, 100X79 cm, 100X79 cm,‘79X79 cm,
120X79 cm, 79X79 cm, 90X79 cm.

Det bör tilläggas, att fönstrens nederkant äro belägna 150 cm över golvet.

Av tjänsteanteckningar, som förts av Paulsen vid tjänsteresa till Malmö
den 26—27 april 1954, framgår bl. a., att lokalen på grund av läget under
mark endast kunde godkännas som provisorium tills vidare.

I ansökan, som inkom till socialstyrelsen den 2 april 1954, anhöll församlingen
om statsbidrag till lekskolan för tiden 1 september 1953—30 juni 1954
och i ansökan, inkommen den 11 juni 1954, för tiden 1 juli 1954—30 juni
1955.

I skrivelse den 18 juni 1954 till daghemskonsulenten Paulsen i socialstyrelsen
anförde ordföranden i bestyrelsen för ifrågavarande lekskola, pastor
Börje Engström, bl. a. följande.

Slottsstadens församling, som har 30 000 invånare, torde vara den barnrikaste
i Malmö. Inom församlingen är Mellanhedsområdet, där barnträdgården
är belägen, i sin tur det barnrikaste. I denna stadsdel finns vare sig
barndaghem eller barnträdgård i kommunal regi. I detta läge sökte församlingen
kontakt med HSB, som ställde den bästa lokalen de hade till
förfogande för barnträdgårdsverksamhet. Initiativet från församlingens sida
hälsades med stor glädje av föräldrarna, som här äntligen såg något göras
för förskolebarnen i denna stadsdel. Barnträdgården blev genast fulltecknad
och f. n. har vi ko. Detta torde visa att den motsvarar ett behov.

Jag håller med om att en lokal ovan jord är alt föredraga. Men denna
var den enda som stod till buds. Den har inspekterats såväl av barnavårdsnämnden
som stadsläkaren, dr Huss, och ingendera har funnit anledning
till anmärkning. Alternativet är inte: denna barnträdgården eller en bättre,
utan: denna eller ingen alls. Jag tror nog att man vågar hävda att vår barnträdgård
inte står de kommunala, statsunderstödda efter i något annat avseende
än att den delvis ligger under markens yta. Det är dock inte fråga
om en vanlig källare, det observerade säkert Konsulenten vid sitt besök där.
Den är ljus, solig och varm och har ingång direkt från gården. Utrymmena
är också stora med två toiletter och stora reservutrymmen. Förutom fröken

135

Queckfeldt och dr Huss har fröken Welander i Malmö stads barndaghemsstyrelse
besökt barnträdgården och uttalat sin stora tillfredsställelse med
förhållandena där.

Läget är alltså detta att i en mycket barnrik stadsdel har de kommunala
myndigheterna inte kunnat lösa barnträdgårdsfrågan. Ett privat initiativ
har tagits för att komma föräldrarna och barnen till hjälp, intill dess att de
kommunala myndigheterna ser sig i stånd att göra något åt^ saken. Detta
initiativ har hälsats med glädje både av föräldrar och barnavårdande myndigheter.
Jag håller före att det inte är oskäligt att staten stödjer detta initiativ
tills kommunen kunnat åstadkomma en bättre tingens ordning. Jag
vill gärna poängtera att vår barnträdgård är avsedd som ett provisorium
och att vi tänker upphöra med vår verksamhet då och om staden vidtager
erforderliga åtgärder i denna angelägenhet.

Jag vill därför hemställa om att Konsulenten tar i övervägande möjligheten
att tilldela oss statsbidrag att utgå intill dess de kommunala myndigheterna
gör vårt provisorium överflödigt. Enligt min mening bör inte det
bästa vara det näst bästas fiende.

I skrivelse till Engström den 31 januari 1955 anförde socialstyrelsen med
anledning av eu skrivelse den 18 januari 1955 från denne bl. a. följande.

Under efterkrigstiden med dess kraftiga byggnadsrestriktioner gjordes en
del undantag i fråga om godkännandet av lokaler till lekskolor, i det att
lokaler, som icke uppfyllde de av socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen
fastställda kravet på att golvet skall vara beläget ovan mai knivå.
Eu del lokaler med golvet under marknivå godkändes sålunda som provisorier
under en viss begränsad tid i avvaktan på projekterade fullgoda
lokaler.

Erfarenheterna av lokaler med golvet under marknivå har vård ogynnsamma
i flera hänseenden. De kan därför fortfarande godkännas endast
under förutsättning att planer föreligger på en överflyttning till fullgoda
lokaler vid en bestämd och relativt snar tidpunkt.

I skrivelse den 26 september 1955 framhöll socialstyrelsen bl. a. att besked
angående lokalfrågan avvaktades med hänsyn till att statsbidrag sökts.
Bestyrelsen hade i skrivelse den 18 juni 1951 meddelat, att lekskolan vore
avsedd som ett provisorium för att möta det enorma behovet i en barnrik
stadsdel, där icke någon lekskola i kommunal regi funnes. Det skulle upphöra
då staden vidloge erforderliga åtgärder. Styrelsen finge därför anhålla,
att bestyrelsen ville inkomma med besked om hur dessa planer utformats
och ungefärlig tidpunkt för provisoriets ersättande med permanent lokal.

Som svar härpå anförde Engström den 17 oktober 1955.

Malmö stad planerar att bygga ett barndaghem på området. Planerna är
ganska långt framskridna. Ritningarna äro färdiga och medel anvisade.
Enligt vad som upplysts i Malmö barndaghemsstyrelse har stadens myndigheter
avslagit barndaghemsstyrelsens anhållan om att i samband med barndaghemmet
inrätta barnträdgård med motivering att barndaghemsverksamheten
i dagens läge är angelägnare. Man planerar dock att om några år, då
efterfrågan på barndaghemsplatser beräknas bliva mindre, inrätta eu barnträdgård,
vilket kan komma all betyda alt vår barnträdgård inte längre
behövs och alltså kan nedläggas.

136

I skrivelse den 16 november 1955 har socialstyrelsen meddelat bestyrelsen
för lekskolan, att statsbidrag beviljats för budgetåren 1953/54 och
1954/55. I skrivelsen anföres vidare följande.

Lokalen har emellertid med hänsyn till dess belägenhet i förhållande till
omgivande marknivå endast kunnat godkännas såsom provisorium tills
vidare.

Styrelsens beslut om statsbidrag grundar sig på bestyrelsens uppgift i
skrivelse den 17 oktober 1955 om att Malmö stad har för avsikt att, sedan
det i dagens läge angelägnare daghemsbehovet tillgodosetts, så småningom
imätta en lekskola i Slottsstaden, vilken skulle kunna ersätta här ifrågavarande
provisorium.

Revisorernas uttalande. Å femte huvudtiteln finnes sedan budgetåret
1943/44 upplaget ett reservationsanslag till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård. Anledningen till att detta anslag uppförts å riksstaten
var ursprungligen arbetsmarknadspolitiskt, men numera tillerkännes
denna synpunkt icke samma avgörande betydelse som tidigare.

Inom ramen för tillgängliga medel kan statsbidrag anvisas till dels daghem,
lekskolor och eftermiddagshem, som drivas av vissa huvudmän, dels
jordbruksdaghem. Statsbidrag utgår i förstnämnda fall dels såsom bidrag till
avlönande av personal, som fyller vissa kompetenskrav (lönebidrag), dels
till bespisning av barnen (kostbidrag). Till jordbruksdaghemmen utbetalas
under vissa förutsättningar bidrag med 60 procent av'' driftkostnaderna
samt till utgifter för transporter. Beslut om statsbidrag meddelas av socialstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet över verksamheten och som utfärdat
en kungörelse, föreskrifter och anvisningar m. in. rörande villkoren för åtnjutande
av detta.

Såsom av det föregående framgår ha revisorerna funnit sig i vissa avseenden
böra granska socialstyrelsens verksamhet på detta område. Till alt
börja med må framhållas att revisorerna funnit de bestämmelser av olika
slag som utfärdats i ämnet svåröverskådliga; till detta intryck bidrager
icke minst det förhållandet, att de uppdelats på ett flertal olika författningar.
Därtill kommer att kungörelsen i visst hänseende är missvisande. I
denna angives sålunda att anstalt för halvöppen barnavård skall vara anordnad
enligt någon i kungörelsen angiven form. Här upptages emellertid
icke jordbruksdaghem; föreskrifterna härom äro i stället intagna i en särskild
anvisning. — Samtliga här avsedda bestämmelser böra enligt revisorernas
mening göras till föremål för en översyn, som bl. a. bör syfta till
förtydliganden och förenklingar.

Fördelningen av statsbidragen sker för varje budgetår i allmänhet genom
ett för samtliga ansökningar gemensamt beslut. Då avsevärd tid merendels
förflyter från deras ingivande till beslutsdatum, synes det emellertid lämpligt,
att styrelsen handlägger ansökningarna på sådant sätt, att nytillkommande
sökande så snart sig göra låter genom särskilda beslut erhålla be -

137

sked om huruvida lokaler, personal m. in. uppfylla för statsbidrags åtnjutande
uppställda villkor.

Den genomgång, som skett av vissa ansökningsärenden avseende budgetåren
1950/51—1953/54, ger revisorerna anledning att ytterligare framhålla,
att det på grundval av de för revisorerna redovisade handlingarna
knappast varit möjligt att bilda sig en säker uppfattning om huruvida styrelsens
beslut varit tillräckligt motiverade; särskilt gäller detta fall, då
statsbidrag vägrats på grund av att personalen icke uppfyllt uppställda
krav på viss kompetens. Aktmaterialet synes sålunda i vissa hänseenden
ofullständigt; besluten torde därför vara grundade även på upplysningar
under hand samt iakttagelser, som gjorts vid inspektioner. Revisorerna
förbise icke svårigheterna för styrelsen att i vissa fall erhålla kompletta
ansökningar men vilja det oaktat framhålla önskvärdheten av att till grund
för besluten läggas fullständiga handlingar. — Enligt anvisningarna till
socialstyrelsens kungörelse i ämnet vill det synas, som om undantag i fråga
om den föreskrivna utbildningen för den inom den halvöppna barnavården
sysselsatta personalen varit avsedda att medgivas endast i de fall, då vid
tidpunkten för statsbidragsbestämmelsernas ikraftträdande en för sitt arbete
väl skickad föreståndarinna redan fanns vid en institution, vilken
ansågs värd att stödjas från det allmännas sida. De formella meriterna böra
emellertid enligt revisorernas uppfattning icke övervärderas. Dispens bör
därför även i fortsättningen meddelas personal, som icke har föreskriven utbildning
men det oaktat anses lämplig för sin uppgift.

Socialstyrelsen har som ovan nämnts icke kunnat godkänna en lekskolelokal
i kv. Äran i Luleå för permanent lekskoleverksamhet på grund av
lokalens belägenhet i förhållande till omgivande marknivå. Den kunde
däremot godkännas såsom ett provisorium under förutsättning att planer
förelåge på att ersätta den med fullt godkännbara lokaler inom viss begränsad
tid, dock högst för en tid av två år. Till två lekskolor i Malmö,
som drivas av Malmö kommunala bostadsaktiebolag, samt till en lekskola
i sannna stad, vars huvudman är Slottsstadens församling, har styrelsen
ansett sig kunna bevilja statsbidrag, först sedan sökandena kunnat utlova,
alt lokalerna skola ersättas med andra, som av socialstyrelsen kunna godkännas
för permanent lekskoleverksamhet. Jämväl dessa lekskolors nuvarande
lokaler äro belägna under marknivå. Från socialstyrelsens sida
har uppgivits, att styrelsen vid sitt ställningstagande bl. a. beaktat, att
bestämmelserna i ämnet utfärdats efter rekommendation av medicinalstyrelsen
samt all barnens hälsa sättes i fara, om för lekskolor utnyttjas
lokaler, vilka icke äro helt belägna över markytan. Anledningen till alt det
såsom villkor för att statsbidrag provisoriskt skall kunna utgå föreskrives,
alt fullt godtagbara lokaler skola anskaffas inom viss kortare lid angives
vara, att socialstyrelsen anser sig kunna räkna med att intresset hos vederbörande
huvudmän för att erhålla statsbidrag även för framtiden skall

138

vara så starkt, att de skola finna det angeläget att medverka till att helt
ändamålsenliga lokaler anskaffas.

Enligt revisorernas mening har den halvöppna barnavården en viktig
funktion att fylla i olika hänseenden. Här må allenast erinras om betydelsen
av att mödrar kunna frigöras från hemmen för att tillgodose den
allmänna arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Vad lekskolorna angår
giva dessa barnen tillfälle till utvecklingsfrämjande lek och sysselsättning.
Det är självfallet, att vissa minimikrav böra gälla beträffande lokalernas
och även personalens standard. Statsmakterna ha emellertid i betraktande
av det ekonomiska läget manat till återhållsamhet i fråga om
investeringar för både offentliga och enskilda behov. På grund härav och
då efterfrågan på platser inom lekskolorna är så stor, att icke på långt när
alla barn, som önska besöka dylika skolor, kunna beredas möjligheter därtill,
är det av vikt, att de statsbidragsvillkor, som gälla angående lokalernas
belägenhet, utrustning m. m., icke göras strängare än vad som kan anses
oundgängligt.

Med dessa allmänna synpunkter för ögonen kunna revisorerna icke finna
den ståndpunkt socialstyrelsen ansett sig böra intaga i förut relaterade fall
tillräckligt motiverad. Revisorerna ha avlagt besök i samtliga ifrågavarande
lokaler; såvitt därvid kunnat konstateras äro ljusförhållandena i
stort sett utmärkta, samtidigt som lokalerna äro lämpligt inredda och i alla
väsentliga avseenden fylla höga byggnadstekniska krav. Några avgörande
bevis för att menliga följder ur hälsosynpunkt skulle följa med användningen
av dessa lokaler torde icke finnas. Framhållas må att stadsläkaren
i Malmö — som är docent i hygien vid Lunds universitet •—• enligt uppgift
från barnavårdsnämnden i Malmö godkänt lokalerna i denna stad för deras
nuvarande ändamål. Det vill med hänsyn till de iakttagelser som gjorts
i dessa fall synas revisorerna, som om socialstyrelsen fäster för stor vikt
vid att för lekskola avsedda lokaler äro belägna helt ovan markytan. Enligt
revisorernas mening bör dessas läge i förhållande till marknivån icke bedömas
isolerat utan i sammanhang med lokalernas allmänna standard,
planlösning m. in.; helhetsbilden synes med andra ord böra vara avgörande.

Socialstyrelsens uppfattning i dessa fall synes även anmärkningsvärd
mot bakgrunden av att styrelsen såsom lek- och hobbyrum godkänt lokaler,
belägna mer än en meter under marknivån i ett upptagningshem i Lund,
där barn ofta vistas avsevärt längre tid än vad fallet kan bli i en lekskola.
Det må tilläggas, att revisorerna funnit även lokalerna i Lund fullt ändamålsenliga.

Därest de av socialstyrelsen åberopade hälsoskälen böra tillmätas avgörande
beiydelse, vill det synas, som om lokalerna ej böra godkännas ens
som provisorier. Revisorerna förutsätta emellertid, att socialstyrelsen vid
sitt ställningstagande i dessa ärenden ansett, att lokalerna utan några egentliga
vådor för barnen skulle kunna användas under provisorietiden. Denna

139

tid torde — enligt vad revisorerna inhämtat — i Malmö icke komma att
understiga fem år. Därest detta kan ske, bör det emellertid vara möjligt
att även för framtiden utnyttja lokalerna, då barnen i allmänhet torde besöka
en lekskola under högst två—tre år.

Då socialstyrelsen såsom villkor för att lokaler skola kunna godkännas
såsom provisorier föreskrivit, att dessa skola ersättas med fxdlt godkännbara
lokaler inom kortare tid — enligt socialstyrelsens beslut beträffande lekskolan
i Luleå skulle lokalen där kunna godkännas som ett provisorium
under förutsättning, att planer förelåge på att ersätta densamma med andra
lokaler inom viss, begränsad tid, dock högst för en tid av tva år vill
det förefalla, som om styrelsen icke tagit tillräcklig hänsyn till ekonomiska
realiteter. De områden, i vilka förevarande lekskolor äro belägna, äro f. ö.
nära nog fullbyggda; det torde nu icke vara möjligt att utan betydande
kostnader anskaffa lokaler, som ur socialstyrelsens synpunkter äro fullt
godtagbara. Erinras må att Malmö kommunala bostadsaktiebolag uppskattat
kostnaderna för en nybyggnad till 65 000—110 000 kronor för varje
lekskola.

Framhållas må slutligen att utöver vad som framgår av det föregående
från revisorernas sida ställning icke tagits till av socialstyrelsen under ifragavarande
tidsperiod meddelade beslut rörande statsbidrag till institutioner
inom den halvöppna barnavården. Iakttagelserna rörande de här omnämnda
ärendena giva emellertid revisorerna anledning uttala, att styrelsen med
varsamhet och med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen
bör tillämpa de uppställda villkoren för åtnjutande av statsbidrag och att
dessa böra underkastas en fortlöpande översyn, så att de följa utvecklingen
på bl. a. det byggnadstekniska området.

§ 12

Länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning

De bostadspolitiska organen utgöras av en central myndighet, bostadsstyrelsen,
och regionala myndigheter, länsbostadsnämnderna. Deras huvuduppgift
är att ombesörja statens lån- och bidragsgivning till främjande av
bostadsförsörjningen. Bostadsstyrelsen är chefsmyndighet för länsbostadsnämnderna.

Styrelsen handlägger ansökningar om tertiärlån och tilläggslån för tlerfamiljshus
i kommuner, i vilka produktionen av sådana bostadshus övervägande
omfattar hus med mer än 16 lägenheter. Vidare handlägger
styrelsen ansökningar om egnahemslån (och förbättringslån) för enfamiljsoch
tvåfamiljshus, såvitt angår hus i Stockholm och Göteborg, lån till kollektiva
tvätterier och till maskinanskaffning inom byggnadsindustrien, ansökningar
om familjebostadsbidrag och bränslebidrag till familjer, boende
i flerfamiljshus i landskommuner, om statsbidrag till pensionärshem och

140

pensionärsbostäder samt om lån och bidrag för lantarbetarbostäder. Styrelsen
är beslutande myndighet i fråga om alla dessa typer av ärenden med
undantag av frågor om maskinanskaffningslån, tertiärlån och tilläggslån
för studentbostäder samt bidrag till pensionärshem, beträffande vilka
Kungl. Maj:t fattar beslut efter förslag av styrelsen.

Styrelsen förvarar säkerheterna för de lån, beträffande vilka den meddelat
beslut (med undantag av säkerheterna för ca 15 000 egnahemslån,
vilka omhänderhavas av länsbostadsnämnderna), och prövar uppkommande
frågor om ändring i säkerheterna, övertagande av lån in. in. Bostadsanskaffningslån
och vissa andra lån och bidrag, som efter beslut av statens
byggnadslånebyrå ha utlämnats med stöd av äldre, nu upphävda författningar,
förvaltas likaså av styrelsen. Styrelsen ombesörjer utbetalning och
bokföring av lån och bidrag även i fall då länsbostadsnämnd eller kommunalt
förmedlingsorgan har fattat beslutet. A visering om räntor och amorteringar
på löpande lån ombesörjas likaså av styrelsen.

Styrelsen utför typritningar för enfamiljs- och tvåfamiljshus och bedriver
teknisk och ekonomisk rådgivning i anslutning till lånverksamheten,
utför tekniska, ekonomiska och statistiska utredningar, utger publikationer
i anslutning därtill, medverkar vid kommunal planering av bostadsförsörjningen
på längre sikt samt inhämtar och bearbetar statistiska uppgifter
om såväl bostadsbyggandet och viss annan byggnadsverksamhet som lånoch
bidragsgivningen. Styrelsen är remissmyndighet i ärenden, som röra
värdering av mark, tillhörig staten eller kyrkan.

Styrelsen har även att handlägga ärenden, som av länsbostadsnämnd
eller förmedlingsorgan underställas styrelsens prövning, samt att pröva
och avgöra besvär över länsbostadsnämnds beslut ävensom vissa i författning
närmare angivna beslut av förmedlingsorgan. Styrelsens beslut kan
överklagas hos Kungl. Maj:t.

Länsbostadsnämnderna handha, var och eu inom sitt län, långivningen
för flerfamiljshus i kommuner, i vilka produktionen av sådana hus (ivervägande
omfattar hus med högst 16 lägenheter. Nämnderna handlägga
vidare ansökningar om lån till uppförande, ombyggnad eller förbättring
av enfamiljs- och tvåfamiljshus i andra kommuner än Stockholm och Göteborg
samt ansökningar om familjebostadsbidrag och bränslebidrag till familjer,
boende i enfamiljs- och tvåfamiljshus i landskommuner. Nämnderna
ha därjämte att bereda vissa ärenden, som avgöras av bostadsstyrelsen.

Förmedlingsorganen, som äro kommunala organ och som vanligtvis utgöras
av kommunens styrelse, ha att förmedla lån och bidrag, avgiva yttrande
över ansökningar därom, biträda vid uppbörden av räntor och amorteringar
samt utöva viss kontroll i samband med låne- och bidragsverksamheten.
Förmedlingsorganen i städer och köpingar ha själva beslutanderätt i
fråga om familjebostadsbidrag och bränslebidrag till familjer inom kommunen.

141

Beträffande inrättandet av länsbostadsnämnderna må anföras följande.

I bostadssociala utredningens betänkande (del 2), (SOU 1947:26) rörande
sanering av stadssamhällenas bebyggelse och organisationen av låne- och
bidragsverksamheten för bostadsändamål diskuterades frågan om särskilda
länsbostadsnämnder. I utlåtande över detsamma anförde länsstyrelsen i
Skaraborgs län bl. a. följande.

Beträffande organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål
knytes intresset i väsentligaste mån till de sakkunnigas förslag
att decentralisera åtskilligt av denna verksamhet och att i sådant syfte
inrätta en länsbostadsnämnd i varje län.---Vad angår den före slagna

länsbostadsnämnden må även yppas viss tvekan om det kan vara
lämpligt att för lösande av frågor, som mycket nära sammanhänga med
den allmänna hälsovården, vatten- och avloppsförsörjningen m. in., inrätta
ett särskilt specialorgan vid sidan av den egentliga länsadministrationen
på detta område, länsstyrelsen. De sakkunniga utgå från, att länsbostadsnämnden
i sitt arbete bör ha tillgång till den expertis, som representeras
av förste provinsialläkare, länsarkitekt, distriktsingenjör etc., samtliga
tjänstemän, vilka även äro länsstyrelsens sakkunniga på områden, som
beröra den blivande länsbostadsnämndens arbetsuppgifter. Att märka är
härvid, att distriktsingenjören är gemensam för Skaraborgs, Östergötlands
och Jönköpings län. (Numera finnes särskild distriktsingenjör i Mariestad.)

Frågan om länsstyrelsernas omorganisation lär snart komma att upptagas
och länsstyrelsen tar för givet, att därvid måste undersökas, om ej
åtskilliga arbetsuppgifter, som nu äro avsedda att handläggas av specialorgan
— däribland de bostadssociala frågorna — borde tillföras länsstyrelserna
såsom den naturliga och samlande länsmyndigheten. En förutsättning
härför är emellertid, att länsstyrelsernas blivande organisation
blir tillräckligt stark och effektiv för att kunna möta dessa uppgifter. Frågan
om länsadministrationens organisation i ett större sammanhang beröres
även av de sakkunniga själva. Om, såsom de sakkunniga förutsätta,
länsbostadsnämnden förlägges till samma stad som lantbruksnämnden,
vilket i Skaraborgs län torde bliva Skara, måste för övrigt detta förhållande
medföra direkta olägenheter, när det gäller anlitande av de ovannämnda
sakkunniga (länsarkitekt etc.), vilka äro stationerade i Mariestad,
ävensom försvåra den nödiga kontakten och samarbetet mellan länsbostadsnämnden
och länsstyrelsen.

De inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga angående bostadspolitikens
organisation, som avgåvo ett den 22 januari 1948 dagtecknat
betänkande, utgingo från att därest icke starka skäl talade däremot, länsbostadsnämnderna
borde förläggas till vederbörande residensstad såsom varande
administrativt centrum i respektive län. De sakkunniga föreslogo
undantag från denna regel endast beträffande Skaraborgs och Älvsborgs
län, där nämnderna syntes böra förläggas till Skara respektive Borås.

Statens byggnadslånebyrå tillstyrkte i remissutlåtande de sakkunnigas
förslag i denna del. — För förläggning av länsbostadsnämnderna till respektive
residensstäder uttalade sig bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Denna fann förslaget att förlägga länsbostadsnämnden till annan ort än
residensstaden icke lämpligt. Visserligen kunde för eu förläggning till Skara

142

åberopas, att lantbruksnämnden vore stationerad i Skara. Å andra sidan
bleve länsbostadsnämnden i avsevärd mån beroende av den i residensstaden
Mariestad förlagda expertisen av olika slag, såsom förste provinsialläkare,
länsbostadsinspektör, länsarkitekt, distriktsingenjör för vattenförsörjning
och avlopp, varjämte självfallet en mycket intim kontakt måste uppehållas
mellan länsbostadsnämnden och länsstyrelsen såsom länets högsta hälsovårds
och byggnadsmyndighet. Härtill komme att länsstyrelsen skulle kunna
ställa juridisk sakkunskap till nämndens förfogande, om den förlädes
till Mariestad. Länsstyrelsen förordade bestämt, att länsbostadsnämnden
förlädes till Mariestad. — Drätselkammaren i Skövde ansåg, att länsbostadsnämnden
borde förläggas till Skövde, där länsarbetsnämnden vore belägen.
Inom Skaraborgs län liksom inom alla andra län förelåge behov av en så
långt som möjligt centraliserad statlig länsadministration, vilket behov i
ifrågavarande avseende bäst skulle tillgodoses genom förläggande till Skövde
av såväl lantbruksnämnd som länsbostadsnämnd.

I prop. 1948: 218 uttalade föredragande departementschefen, under åberopande
av i stort sett samma skäl som nyss anförts av länsstyrelsen i
Skaraborgs län, att det syntes lämpligt, att länsbostadsnämnderna förlädes
till vederbörande residensstad. Skäl för att göra undantag från denna regel
syntes dock kunna anföras. Det borde emellertid få ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta om länsbostadsnämnds förläggning.

I statsutskottets utlåtande 1948: 159 gjordes i denna fråga följande uttalande.

Utskottet, som delar departementschefens uppfattning, att det är lämpligt
att länsbostadsnämnden i allmänhet förlägges till residensstaden, vill framhålla,
att behov kommer att föreligga av fortlöpande kontakt mellan länsbostadsnämnderna
och lantbruksnämnderna. Det förtjänar därför övervägas,
huruvida icke avvikelse från regeln bör göras i fråga om Göteborgs och
Bohus län samt Skaraborgs län, där lantbruksnämnd är avsedd att inrättas
i Uddevalla respektive Skara. Utskottet finner vidare starka skäl i och för
sig tala för att två länsbostadsnämnder inrättas såväl i Älvsborgs län som
i Kalmar län med förläggning i samma städer som lantbruksnämnderna.
Med hänsyn till angelägenheten av att organisationen så långt möjligt begränsas
torde dock med en sådan utbyggnad böra anstå till dess viss erfarenhet
vunnits rörande de nya länsorganen. Utskottet anser därför, att
för nästa budgetår i varje län endast en nämnd bör inrättas.

Vid länsbostadsnämndernas inrättande den 1 juli 1948 förlädes nämnderna
till vederbörande residensstäder utom i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Skaraborgs län, där nämnden blev förlagd till respektive Uddevalla,
Borås och Skara.

1948 års länsstyrelseutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1950: 28),
att länsbostadsnämnderna — liksom flertalet övriga länsorgan — skulle
inorganiseras i länsstyrelsen. Utredningen anförde i detta sammanhang
bl. a. följande (s. 210 f).

En praktiskt organisatorisk svårighet utgör den omständigheten, att vissa
länsbostadsnämnder nu äro förlagda på annan ort än vederbörande resi -

143

densstad (Uddevalla, Borås och Skara). Även om dessa länsbostadsnämnders
stationeringsort ingalunda torde vara avgörande för huruvida de kunna inordnas
i länsstyrelsen eller ej, bör dock enligt utredningens mening frågan
om deras förläggning kunna omprövas. Utredningen anser sig finna stöd
för denna mening i det förhållandet, att departementschefen vid framläggande
av organisationsförslaget synes ha utgått från att samtliga länsbostadsnämnder
borde förläggas till residensstäderna. Enligt utredningens
mening är vikten för länsbostadsnämnden av samarbetet med lantbruksnämnden
icke större än den betydelse, som en samverkan mellan länsbostadsnämnden
och övriga länsorgan (särskilt länsstyrelsen, länsarkitekten,
distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp samt förste provinsialläkaren)
har. Genom länsbostadsnämndens förening med länsstyrelsen stå
betydande fördelar att vinna. Då länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd
äro skilda organ och gemensamma beslut icke kunna fattas, måste kommunikationen
dem emellan åtminstone såvitt angår besluten i princip vara
skriftlig. Olägenheterna av att länsbostadsnämnden är förlagd till annan ort
än lantbruksnämnden torde därför bli mindre än de fördelar en förening
med länsstyrelsen kan erbjuda.

Inställningen till förslaget om inordning av länsbostadsnämnderna i länsstyrelserna
från remissmyndigheternas sida var mycket olika. Inemot hälften
av länsstyrelserna torde ha varit mer eller mindre negativa, i allmänhet
med anledning av den föreslagna lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Åtskilliga
länsstyrelser liksom många centrala verk och organisationer tillstyrkte
dock förslaget.

Bostadsstyrelsen anförde bl. a. följande.

Styrelsens och länsbostadsnämndernas huvuduppgift är av bankmässig
natur: i att utgiva lån mot hypotek. Ur verksamhetens egen synpunkt skulle
det vara en fördel, om densamma fortfarande kunde handhas av organ,
som icke tillika handha sådana statliga förvaltningsuppgifter, i vilka statens
överhöghet gentemot medborgarna är betonad. Det skulle också vara en
nackdel om verksamheten splittras upp mellan bostadsstyrelsen och länsstyrelser
i stället för att vara samlad inom en organisation. Dessa allmänna
synpunkter tala mot förslaget.

Emellertid ingå tilis vidare i nämndernas verksamhet vissa betydelsefulla
arbetsmoment, vilka kräva en bättre samordning än för närvarande.
Ur den bostadspolitiska organisationens utgångspunkter gäller detta nämndernas
granskning av markfrågan, som är en del av den fastighetsekonomiska
granskningen. Denna nämndernas uppgift att granska låneärenden
ur allmän lokaliseringspolitisk synpunkt utgör ett huvudskäl för förslaget
åt! inordna nämnderna under länsstyrelsen.

När emellertid bebyggelseplaneringen enligt 1947 års byggnadslag på allvar
kommit i gång bör det vara möjligt att som låneobjekt godtaga alla
fastigheter som därefter kommit till stånd efter prövning allenast av markprisfrågan.
Under övergångstiden måste emellertid i görligaste mån förhindras
att byggandet ställer planeringsarbetet inför fullbordade fakta. I
delta avseende har det med länsarkitekterna inledda samarbetet varit av
stor nytta.

Bostadsstyrelsen befarar att nämndernas inordnande i länsstyrelsen skulle
!''å till följd alt långivningen kommer att användas som ett medel i planmyndigheternas
syften.

144

Nämnden har i lokaliseringsfrågor framför allt behov av samarbete med
överlantmätare, länsarkitekt och distriktsingenjör för vattenförsörjning
och avlopp. Detta samarbete bör ledas av länsstyrelsen, som är det beslutande
organet i planfrågor. Det nuvarande samarbetet förefaller ha bättre
förutsättningar i de län där det utföres i ständig kontakt med eller under
ledning av länsstyrelsen.

Vad angår behovet av samarbete med länsarbetsnämnden gäller det icke
att åstadkomma gemensamma bedömningar utan endast samtidighet.

Länsbostadsnämndernas samarbete med andra organ sker nu smidigt
och effektivt. Att förbättra samarbetet är främst en fråga om lokalernas
inbördes läge. Samarbetet kan emellertid underlättas även på andra vägar,
bl. a. genom att en kvalificerad befattningshavare i länsstyrelsen får till
särskild uppgift att följa alla organens samarbete och ta initiativ till sammanträden
m. m.

Bostadsstyrelsen avstyrkte vid dåvarande tidpunkt förslaget och hävdade,
att ytterligare erfarenheter av det pågående samarbetet borde avvaktas.
Bedömningen borde uppskjutas i avvaktan på utredningarna om
stadsplaneväsendet och om näringslivets lokalisering.

I proposition om länsstyrelsereformen (1952: 155) ställdes frågan om inordnande
av de fristående länsnämnderna på framtiden. Detla torde bl. a.
ha berott på att man ytterligare ville utreda och överväga spörsmålet om
lekmannamedverkan.

Vid den resa, som riksdagens revisorer gjorde i Skaraborgs län under
juni månad detta år, aktualiserades frågan om förläggningen av länsbostadsnämnden
i länet. På revisorernas anmodan har länsstyrelsen i länet
inkommit med viss utredning i ämnet. För att få del av de gångna årens
erfarenhet av samarbetet mellan länsbostadsnämnden och vissa myndigheter
i länet har länsstyrelsen infordrat yttranden från lantbruksdirektören,
länsbostadsdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp, överlantmätaren
och länsarkitekten.

De avgivna yttrandena visa, att de båda förstnämnda anse, att länsbostadsnämnden
bör kvarstanna i Skara, medan de tre sistnämnda hålla före
att en överflyttning till Mariestad av olika skäl är motiverad. Länsstyrelsen
säger för sin del, att den städse ansett och alltjämt anser, att länsbostadsnämndens
förläggning till residensstaden skulle göra nämndens arbete
lättare genom att nämnden finge smidig och snabb kommunikation med
länsstyrelsen och de övriga organ — överlantmätare, länsarkitekt, distriktsingenjör
och vägförvaltning — med vilka nämnden har behov av samarbete.
Länsstyrelsens och länslantmäteriets kart- och arkivmateriel vore
också lätt tillgängligt. Efter att ha berört det nuvarande samarbetet med
lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd anför länsstyrelsen i fortsättningen
följande.

Länsstyrelsen betvivlar emellertid icke att en förläggning från början
av länsbostadsnämnden till Mariestad skulle ha befrämjat nämndens arbete
och vidgat dess kontakter med länsstyrelsen och de därtill anslutna
organen. Den inblick i länsbostadsnämndens arbete, som länsstyrelsen fått

10 Rrv. berättelse ang. statsverket är 1055.

Tabell 1

Slutliga beslut om egnahemslån	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/55
Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket
Antal lån.......................	259	8 732	289	9 248	257	7 659	183	8 253	278	11 769
Därav till nybyggnader........	253	8 047	280	8 088	243	6 317	180	6 652	265	9 465
ombyggnader .......	6	685	9	1 160	14	1 342	3	1 601	13	2 304
Till nybyggnader i städer.........	99	2 713	115	2 531	118	1 972	73	2 401
köpingar.....................	30	1 079	34	913	21	617	15	560
municipalsamhällen...........	8	398	19	411	24	357	21	350
landskommuner i övrigt .......	116	3 857	112	4 233	80	3 371	71	3 341
Till nybyggnader belägna på
jordbruksfastighet ............	15	311	28	484	15	443	18	471
annan fastighet...............	238	7 736	252	7 604	228	5 874	162	6 181
Till nybyggda enfamiljshus.......	221	7 245	260	7 280	222	5 736	160	6 140
tvåfamilj shus......	32	802	20	808	21	581	20	512
ombyggda enfamiljshus.......	4	597	9	1 050	13	1 200	3	1 418
tvåfamilj shus......	2	88	—	no	1	142	—	183
Till nybyggnader av trä ..........	223	6 456	235	5 673	166	3 840	84	3 769
tegel ...........	5	283	4	369	6	316	8	250
lättbetong.......	22	976	38	1 490	50	1 601	51	1 981
annat material................	3	332	3	556	21	560	37	652
Genomsnitthg lägenhetsyta i ny-
byggda enfamiljshus (utan lokaler)	96,2	93,4	96,1	97,0	93,8	96,9	94,7	93,8

Anm.: Fullständiga uppgifter för budgetåret 1954/55 föreligga icke ännu.

145

Tabell 2

Slutliga beslut om förbättringslån	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/55
Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket	Skara- borgs län	Riket
Antal lån ...........................	232	5 712	150	7 259	178	8 466	116	7 767	91	7 826	107	7 715
Därav i sin helhet
amorteringslån ...................	2	40	1	35	1	35	—	38	3	117	4	165
»kombinerade lån»................	28	821	37	1 477	69	1 742	40	1 515	47	2 067	70	2 386
i sin helhet räntefria lån...........	202	4 851	112	5 747	108	6 689	76	6 214	41	5 642	33	5 164
Genomsnittliga lånebelopp ............	778	728	1 169	1 118	1 605	1 335	1 885	1 786	2 976	2 516	3 681	3 237
Antal lån med godkänd förbättrings-
kostnad för byggnadsarbeten.......	5	362	4	870
målning och tapetsering ...........	5	201	4	586
vattentäkt .......................	54	1 186	68	2 362
utvändiga anordningar för vatten/
avlopp...........................	98	1 854	78	3 799
sanitär installation................	13	426	37	1 293
installation av centralvärme........	19	233	30	529
el. installation....................	118	3 648	63	3 371	. .
Antal lån till
enfamiljshus......................					165	7 956	106	7 352	84	7 285
tvåfamilj shus ....................			. .		13	510	10	415	7	541
hus på jordbruksfastighet..........	. .	. .			123	4 886	78	4 449	52	4 147
hus på annan fastighet ............					55	3 580	38	3 318	39	3 679

Anm.: Fullständiga uppgifter för budgetåret 1954/55 föreligga icke ännu.

147

genom landshövdingens eller landssekreterarens närvaro vid nämndens
sammanträden, har givit länsstyrelsen den uppfattningen, att beredningen
och avgörandet av nämndens ärenden synnerligen ofta beröra lokaliseringssamt
plan-, vatten- och avloppsfrågor liksom att den så att säga omedelbara
tillgången på plan- och kartmateriel vid ärendenas bedömning torde vara
utomordentligt värdefull. Granskningen av hos nämnden företedda situationsplaner
och byggnadsritningar har tidigare gjorts av länsarkitektkontoret,
som emellertid till följd av brist på arbetskraft nödgats avsäga sig
detta arbete. Sedan från den 1 juli i år lantbruksförbundets byggnadsförening
efter samråd med länsstyrelsen samt länets landsting och landskommuner
inrättat ett planeringskontor i Mariestad torde detta kontor komma
att åtaga sig granskningsarbetet i fråga. Det säger sig självt att detta arbete
skulle underlättas om länsbostadsnämnden vore förlagd till Mariestad.

Vissa möjligheter torde förefinnas att förhyra lokaler för nämnden i
Mariestad. Som i överlantmätarens yttrande upplyses föreligger vidare planer
på att uppföra byggnad för länets lantmäterikontor. Mariestads stad
bar för detta ändamål och för eventuellt andra behov av mark för statliga
ämbetslokaler reserverat och med byggnadsförbud låtit belägga ett område
i omedelbar närhet av den nya landsstatsbyggnaden. Då frågan om uppförande
av ny länslantmäteribyggnad kommer upp till avgörande torde intet
hindra att till samtidigt övervägande upptas länsbostadsnämndens lokalfråga.
För närvarande förhyres av kungl. byggnadsstyrelsen för nämndens
räkning lokaler i Skara.

Avslutningsvis förklarar länsstyrelsen, att det utan tvekan är värdefullt
för länsbostadsnämnden att vara förlagd till samma stad som lantbruksnämnden
men länsstyrelsen vill påstå, att de skäl, som tala för länsbostadsnämndens
förflyttning till residensstaden, äro starkare än de som motivera
dess kvarstannande i Skara. För allmänheten skulle det vara en betydande
lättnad att vid ett och samma besök i residensstaden kunna få råd och
upplysningar i jord-, plan-, vatten- och avlopps-, byggnads- och lånefrågor,
vilka ju alla hänga samman. Tid och kostnad skvdle sparas och en önskvärd
koncentration av ärendenas behandling ernås.

I tabellerna 1—3 lämnas vissa statistiska uppgifter beträffande länsbostadsnämnden
i Skaraborgs län.

Tabell 3

		Antal ansökningar	budgetåret 1954/55
	Egnahems-	Förbättrings-	Familje- bostads-	Tertiärlån och
	lån	lån	bidrag och bränslebidrag	tilläggslån
						Antal	Antal
	prel.	slutl.	prel.	slutl.	prel.*	lån	lägenheter
						prel.
Länsbostadsnämnden i Skaraborgs län ....	692	299	221	119	299	18	460
Hela riket ...........	21 683	11 899	12 146	7 913	9 419	510	9 597

* Omfattar även slutliga ansökningar från familjer, som icke tidigare ingivit preliminär
ansökan.

148

Revisorernas uttalande. För handhavandet av de administrativa uppgifter,
som sammanhänga med statens lån- och bidragsgivning till främjande
av bostadsförsörjningen, inrättades den 1 juli 1948 en central myndighet,
bostadsstyrelsen, och i varje län en regional, länsbostadsnämnd.
Länsorganen förlädes till residensstaden i respektive län, utom i Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, där förläggningsorten blev Uddevalla,
Borås respektive Skara.

Sedan länsstyrelseutredningens förslag om att bl. a. länsbostadsnämnderna
skulle inordnas i länsstyrelsen av olika skäl ställts på framtiden,
ha revisorerna ansett sig böra pröva, huruvida det kan anses vara en rationell
ordning, att länsbostadsnämnden i vissa fall är förlagd till annan ort
än den, där länsstyrelsen är belägen. Revisorerna ha härvid i fråga om
Göteborgs och Bohus län ansett sig, i varje fall icke f. n., böra göra något
uttalande. Vad angår Älvsborgs län har, såsom framgår av ett annat avsnitt
av berättelsen, förevarande spörsmål upptagits i ett vidare sammanhang;
här behandlas således allenast länsbostadsnämnden i Skaraborgs län.

Den främsta anledningen till att denna nämnd är förlagd till Skara, medan
länsstyrelsen har sitt säte i Mariestad, synes vara att även lantbruksnämnden
i länet har sitt kansli i Skara; samarbetet mellan dessa båda
nämnder ansågs nämligen motivera gemensam förläggningsort. Jämväl
revisorerna hysa den meningen, att vissa skäl tala för den ifrågavarande
anordningen. Såsom framgår av det utav lantbruksdirektören till länsstyrelsen
avgivna yttrandet i förevarande ärende äger ett visst samarbete rum
mellan denne och länsbostadsdirektören. Vissa nackdelar äro därför otvivelaktigt
förbundna med en bortflyttning av länsbostadsnämnden från
Skara. Emellertid har under den tid dessa nämnder varit förlagda till denna
stad en viss praxis i fråga om behandlingen av och besluten i ärenden
av gemensamt intresse utvecklats. Detta torde göra det möjligt att begränsa
antalet remisser mellan nämnderna, därest, såsom revisorerna förorda,
länsbostadsnämnden stationeras i Mariestad. I likhet med länsstyrelseutredningen
anse revisorerna nämligen, att vikten för länsbostadsnämnden av
samarbetet med lantbruksnämnden icke är större än den betydelse, som en
samverkan mellan länsbostadsnämnden och övriga länsorgan har.

Det åligger länsstyrelsen enligt gällande instruktion att giva noggrann
akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling
och dess befolknings bästa. Länsstyrelsen har att enligt gällande föreskrifter
taga befattning med bl. a. socialvården, den allmänna hälsovården, planoch
byggnadsväsendet, vägväsendet, trafikväsendet, brandförsvaret in. m.
Den bostadssociala verksamhet, som länsbostadsnämnden bedriver, måste
anses intimt hänga samman med länsstyrelsens nyss angivna ämbetsuppgifter.
Ett uttryck härför är, att länsstyrelsen enligt sin instruktion har att i erforderlig
omfattning följa verksamheten hos länsbostadsnämnden. Det åligger
länsstyrelsen att även verka för att den statliga verksamheten inom så -

149

dana områden, med vilka länsstyrelsen har att taga befattning, i möjligaste
mån samordnas. Till länsstyrelsens förfogande har för fullgörande av nämnda
åligganden ställts experter på skilda områden — överlantmätare, länsarkitekt,
distriktsingenjör för vatten och avlopp m. fl., vilka samtliga i Skaraborgs
län äro stationerade i Mariestad. Det säger sig självt, att länsstyrelsen
på ett mera ändamålsenligt sätt än eljest kan svara för samordningen, om
samtliga berörda organ äro placerade i residensstaden. Revisorerna vilja
särskilt peka på det förhållandet, något som även länsstyrelsen framhållit,
att beredningen och avgörandet av länsbostadsnämndens ärenden synnerligen
ofta beröra lokaliserings- samt plan-, vatten- och avloppsfrågor, därvid
den omedelbara tillgången på plan- och kartmateriel måste anses vara
utomordentligt värdefull.

Landshövdingen eller landssekreteraren deltager stundom i länsbostadsnämndens
sammanträden. En förflyttning av denna till Mariestad kommer
därför att betyda, att dessa båda ämbetsmän nödgas sätta till mindre tid
för detta ändamål samtidigt som utgifterna för resor och traktamenten bli
lägre. — Vilka ekonomiska konsekvenser för länets innevånare en ändring
av stationeringsorten kommer att ha är självfallet svårt att bedöma. Det
är emellertid att märka, att låne- och bidragssökande i ärenden, som röra
bostadsförsörjningen, i främsta rummet ha att vända sig till de kommunala
förmedlingsorganen, som ha att lämna alla erforderliga upplysningar och
till vilka samtliga ansökningar till länsbostadsnämnden skola ingivas. I de
fall anledning finnes att taga kontakt direkt med länsbostadsnämnden, torde
det icke så sällan vara nödvändigt att samtidigt konsultera denna och länsstyrelsens
experter på skilda områden. Det vill därför förefalla revisorerna,
som om det skulle vara till fördel även för allmänheten med en gemensam
förläggningsort. Erinras må för övrigt att drätselkammaren i Skövde
i samband med nämndens inrättande framhöll angelägenheten av att länsadministrationen
blev så centraliserad som möjligt.

Mot en förflyttning till Mariestad talar det förhållandet, att länsbostadsnämnden
för kort tid sedan tagit i anspråk nya, förhyrda lokaler i SkaraSåsom
länsstyrelsen upplyst, torde det emellertid vara möjligt att få tillgång
till ändamålsenliga tjänsterum även i Mariestad.

På här anförda och av länsstyrelsen i det föregående åberopade skäl anse
revisorerna, att övervägande skäl tala för att länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län, så snart erforderliga lokaler kunna ställas till förfogande, förflyttas
från Skara till Mariestad.

150

Kommunikationsdepartementet

§ 13

Utfallet av automobilskattemedlcns specialbudget

I den på annan plats i årets berättelse lämnade redogörelsen för redovisningen
av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln ha vissa uppgifter
lämnats angående specialstaternas ändamål och konstruktion, särskilt såvitt
gäller automobilskattemedlen. Följande sammanställning visar utfallet
av sistnämnda specialstat under budgetåret 1954/55.

Ingående balans den 1/7 1954

Tillgångar (reservationer; anvisade ännu
ej utbetalade medel efter avdrag
av skuld till budgetutjämningsfonden
å 30 027 765: 76 kr.) 260 755 966: 49

Inkomster:

A I 2 a) fordonsskatt ................ 260 967 612:20

2 b) bensinskatt ................. 490 712 958:82

2 c) särskild investeringsavgift för

motorfordon ................ 67 082 970:86

VI. B 11) nettoinkomst å anslaget byggande
av storbroar .......... 266 702:42 819 030 244:30

1 079 786 210: 79

Utgifter:

VI. HUVUDTITELN

B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet

Väg- och vattenbyggnadsverket

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

1) avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga

avlöningar)1 ....................... 5 407 174:16

2) omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga
omkostnader)1 ................. 1011 280: 12

Väg förvaltningarna

3) avlöningar (9/10 av förvaltningarnas

verkliga avlöningar)1 ............... 15 490 568:12

4) omkostnader (9/10 av förvaltningarnas

verkliga omkostnader)1 ............. 3 546 642: 99

5) de lokala vägnämnderna in. m....... 211 678: 10

6) reglering av vissa skador inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsområde
...............................

635 209:36 26 302 552:85

151

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är

väghållare:

7) vägunderhållet .................... 221 633 486:24

8) byggande av riksvägar ............ 9 836 274:70

9) » » länsvägar............ 34 222 079: 34

10) » » ödebygdsvägar....... 1 653 795:80

11) » » storbroar ............ —

(inkomst å 266 702:42 kr., upptagen

ovan under inkomster)

12) byggande av bro vid Bergnäset .... 1 856 913: 15

13) vissa vägbyggnadsarbeten .......... 5 133 933:53

Väghållningen i städer och stadsliknande

samhällen, som äro väghållare:

14) bidrag till underhåll av vägar och gator
.............................. 31 205 030:00

15) bidrag till byggande av vägar och gator
.............................. 48 637 857:53

Enskild väghållning:

16) bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m......................... 10 403 862: 98

17) bidrag till byggande av enskilda vägar 7 149 945: 56

Diverse ändamål:

18) bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten
................ 320 408: 25

19) vissa kostnader i samband med internationella
kongresser .............. 8 638:88

20) väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar
m. m..................... 44 071:80

Äldre anslag:

Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är

väghållare:

a) anslag 1953/54 .................... 204 040 158:92

b) » 1952/53 .................... 56 605:19

c) » 1951/52 .................... 85 000:00

Diverse ändamål:

anslag 1950/51 ........................ 617 003: 19 576 905 065:06

Hamnar och farleder

26) Bidrag till byggande och underhåll av
mindre hamnar och farleder........

452 041: 44

152

C. Vägtrafikväsendet
Statens bilinspektion:

1) avlöningar........................ 1 880 214:90

2) omkostnader...................... 713 570:26

3) utrustning ........................ 39 509: 10

6) bidrag till säkerhetsanordningar vid

järnvägskorsningar ................ 2 479 939:83

Statens biltrafiknämnd:

7) avlöningar........................ 308 665:93

8) omkostnader...................... 39 340:47

9) undersökningar rörande trafikolyckor

mm- •;..... 163 200:00

10) bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......... 300 000: 00

F. Tekniska institut

1) statens väginstitut................. 642 118:83

äldre anslag ..................... 92 068:12

I. Diverse

2) Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:
Byggnadsstyrelsens delfond
.................

5 924 440: 49

734 186: 95

830 558:40

IX. HUVUDTITELN
N. Diverse

12) Gottgörelse till fiskerinäringen för av

dess utövare erlagd bensinskatt .... 1 230 961: 00

äldre anslag ..................... 58 469:00 1 289 430:00

XI. HUVUDTITELN
E. Polisväsendet

1) statspolisintendenten in. fl.: avlöningar2
.......................... 119 000:00

Statspolisorganisationen:

2) inköp av motorfordon m. in.2 ...... 1 122 156: 75

3) underhålls-, drift- och expeditionskostnader2
....................... 1 677 684:38

4) gottgörelse till polisdistrikten2 ...... 4 300 000:00

5) polisradioväsendet2 ................ 370 895:40

Statens polisskola:

10) avlöningar2 ....................... 85 000:00

11) omkostnader2 ..................... 40 000:00

12) utbildningsarvoden m. m.2 .......... 44 000:00

17) vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m.2 ...... 735 000:00

8 493 736: 53

153

XII. HUVUDTITELN
C. Statliga pensionsväsendet
1) pensioner åt f. d. befattningshavare

i statens tjänst1...................

3) pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare m. in.1 ........

7) pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst1........

8) pensioner åt efterlevande till arbetare

i statens tjänst1 ..................

Utgående balans den 30/6 1955
Tillgångar

Reservationer3 ........................

Fordran å budgetutjämningsfonden ....

700 000: 00

5 800 000:00

200 000:00

700 000: 00 7 400 000:00

628 332 011: 72

398 455 955: 15

52 998 243: 92 451 454 199: 07

1 079 786 210: 79

Anm. 1 Angående principerna för avräkning mot automobilskatlemedel, se prop. 112/1954.

2 Av de under dessa anslag anvisade medlen skola endast vissa bestämda belopp
avräknas mot automobilskattemedlen. Angående principerna för denna avräkning,
se prop. 174/1954.

3 Att reservationerna uppgå till så betydande belopp sammanhänger delvis med
att användningstiden för vissa anslagsmedel för investeringar på vägväsendets
område icke överensstämmer med budgetåret utan förbrukas först under tidigare
hälften av påföljande budgetår. I samma riktning verkar att vissa bidrag för
städernas investeringar utbetalas flera år i efterskott.

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlens redovisning på en specialstat
gör det möjligt att följa i vad mån inflytande medel kommit till
användning för väg- och vägtrafikväsendet samt övriga ändamål, för vilka
dessa medel äro avsedda. De uppkomna differenserna mellan inkomster
och utgifter redovisas i form av årliga överskott respektive underskott, vilka
samlas och successivt kvittas mot varandra genom att avräknas på föregående
års saldo. Den slutliga behållningen eller bristen ingår i budgetutjämningsfondens
behållning eller brist, men kommer där till synes genom
eu särredovisning av de belopp, som hänföra sig till specialstaten.

1 riksstaten redovisas emellertid till automobilskattemedlens specialstat
hörande inkomster och utgifter blandade med övriga poster i riksstaten;
någon specialredovisning av dessa medel förekommer icke. Ej heller i statsliggaren
eller i budgetredovisningen kan en samlad överblick erhållas över
automobilskattemedlens olika delposter, motsvarande den sammanställning,
som lämnas för exempelvis faslighetslonderna. Riksräkenskapsverkets årsbok
lämnar visserligen årliga redogörelser för utfallet av aulomobilskattemedlen,
men uppgifterna i publikationen avse icke det senast förflutna budgetåret.

Med hänsyn till omfattningen av automobilskattemedlens specialbudgel ha
revisorerna ansett det vara av intresse alt lämna ovan intagna sammanställ -

154

ning. Angivet i runda tal uppvisade nämnda budget den 1 juli 1954 tillgångar
i form av reservationer å 291 miljoner kronor samt skulder till
budgetutjämningsfonden å 30 miljoner kronor. Sistnämnda skuld innebar,
att för med automobilskattemedlen avsedda ändamål anvisats — ehuru icke
lörbrukats — 30 miljoner kronor mera än vad som influtit på inkomstsidan.
Under budgetåret 1954/55 har emellertid eu omsvängning i detta hänseende
skett i specialstatens förhållande till budgetutjämningsfonden. Under budgetåret
ha inkomsterna utgjort 819 miljoner kronor och utgifterna drygt 628
miljoner kronor. Specialbudgetens kassamässiga överskott utgjorde således
mer än 190 miljoner kronor. Av överskottet ha 107 miljoner kronor åtgått
till ökning av reservationerna; återstående belopp, 83 miljoner kronor, har
överförts till budgetutjämningsfonden. Efter reglering av den tidigare skulden
till budgetutjämningsfonden uppvisar automobilskattemedlen den 30
juni 1955 eu behållning å mer än 451 miljoner kronor, varav 398 miljoner
kronor i form av reservationer på anslag som ännu icke utnyttjats för sina
ändamal, under det att närmare 53 miljoner kronor redovisas som fordran
på budgetutjämningsfonden.

§ 14

Redovisningen av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln

Tillskapandet av specialstater inom eller vid sidan av riksstaten har som
regel betingats av önskemålet att inkomster och utgifter inom specialstaten
skola korrespondera, vanligen på så sätt att inkomster, som uppburits för
ett visst ändamål, icke användas för ovidkommande statliga utgifter. När
automobilbeskattningen genomfördes år 1922 i avsikt att anskaffa medel
för att finansiera kostnaderna för vägväsendet, inrättades en särskild specialstat
härför. Principen har därvid varit, att kostnaderna för vägväsendet
skulle anpassas till inflytande automobilskattemedel. Ursprungligen omfattade
specialstaten på utgiftssidan endast anslag till förbättrande och underhåll
av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator, men den har efter
band utvidgats till att omfatta praktiskt taget samtliga utgifter för vägväsendet.
Fr. o. in. budgetåret 1929/30 inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden,
över vilken överskott och brister inom specialbudgeten
skulle regleras med anlitande av ett särskilt avsättningsanslag.

Specialbudgeten var till en början så anordnad att i riksstaten inkomsttitlarnas
summa på utgiftssidan motsvarades av anslag å samma belopp.
I princip skulle såväl inkomsttitlar som anslag regleras mot automobilskattemedelsfonden
genom att fonden gottskrevs — förutom avsättningsanslagets
i riksstaten uppförda belopp — även vid riksstatens realiserande
uppkommande merinkomster på inkomsttitlarna och besparingar på andra
anslag samt på motsvarande sätt belastades med uppkommande brister
respektive merutgifter. Avsättningsanslagets belopp representerade härvid

155

det i riksstaten redovisade överskottet på specialbudgeten. Automobilskattemedelsfonden
har alltså varit avsedd att inom ramen för disponibla medel
fungera på samma sätt som budgetutjämningsfonden för den allmänna
budgeten.

Inkomsterna av automobilskattemedel voro under början av 1940-talet
icke tillräckliga för att bestrida de utgifter, som skulle täckas av dessa
medel. Specialstaten fick därför underbalanseras; underskotten avfördes i
sista hand på budgetutjämningsfonden, vilket genomfördes med hjälp av
avsättningsanslaget. Den överbalansering av specialbudgeten, som förekommit
fr. o. in. budgetåret 1946/47, har kommit till uttryck på motsvarande
sätt i redovisningen. Detta innebär, att de uppkomna överskotten på specialbudgeten
avräknats på de från budgetutjämningsfonden lidigare täckta
underskotten på specialbudgeten, att det under budgetåret 1949/50 uppkomna
överskottet som ej helt behövt tagas i anspråk för denna avräkning
till återstående del balanseras på budgetutjämningsfonden samt att därefter
uppkomna överskott balanseras på motsvarande sätt. Automobilskattemedelsfondens
funktioner kunna sålunda sägas ha övertagits av budgetutjämningsfonden.
Inom denna särredovisas emellertid den behållning eller brist,
som är att hänföra till automobilskattemedlens specialbudget.

I huvuddrag innebär det sagda, att inflytande automobilskattemedel skola
användas för vägväsen och vägtrafikväsen, om möjligt så att inkomster och
utgifter gå jämnt ut. Genom medlens redovisning på en specialstat är det
möjligt att följa i vad mån nämnda syfte har kunnat vinnas. De uppkomna
differenserna mellan inkomster och utgifter redovisas i form av årliga överskott
respektive underskott, vilka samlas och successivt kvittas mot varandra
genom att avräknas på föregående års saldo. Den slutliga behållningen
eller bristen ingår i budgetutjämningsfondens behållning respektive
brist, men kommer där till synes genom en särredovisning av de belopp,
som hänföra sig till automobilskattemedlen.

I riksstaten för innevarande budgetår redovisas under automobilskattemedlens
specialstat följande slag av inkomster och utgifter.

Inkomster: Fordonsskatt, bensinskatt och särskild investeringsavgift för

motorfordon.

Utgifter: 1) Sjätte huvudtitelns anslag till väg- och vattenbyggnadsverket
(9/10 delar), vägunderhåll och vägbyggnader, visst anslag för mindre hamnar
och farleder, samt anslagen till statens bilinspektion, vägtrafikväsendet
i övrigt och statens väginstitut;

2) nionde huvudtitelns anslag till goltgörelse till fiskerinäringen för erlagd
bensinskatt;

3) vissa delar av elfte huvudtitelns anslag till statspolisorganisationen,
.statens polisskola och polisväsendet i övrigt;

4) vissa delar av tolfte huvudtitelns anslag till det statliga pensionsvä sendet;

samt

156

5) sjätte huvudtitelns anslag till avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

Samtliga de utgifter å riksstaten, som kunna anses ha samband med vägoch
vägtrafikväsendet, synas ha avräknats mot automobilskattemedlen. Såvitt
gäller inkomstsidan är emellertid att märka, att under rubriken Uppbörd
i statens verksamhet förekomma två uppbördstitlar avseende inkomster,
vilka synas ha direkt eller nära samband med sådana utgifter som nyss
nämnts; de avsedda uppbördstitlarna äro Förrättningsavgifter vid statens
bilinspektion samt Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket. I riksstaten
för innevarande budgetår äro inkomsttitlarna beräknade till 2 900 000
kronor respektive 1 300 000 kronor.

Förrättningsavgifter vid bilinspektionen utgingo tidigare såväl vid kompetensprövningar
(körkort m. m.) som vid fordonsbesiktningar. 1 samband
med 1947 års omorganisation av statens bilinspektion ansågs det emellertid
önskvärt att befria inspektionen från bestyret med uppbörden, vilket medförde
att avgifterna för fordonsbesiktningar borttogos. Kompensation för
uppkommande inkomstbortfall skulle beredas genom en höjning av fordonsskatten.
Inkomsterna av förrättningsavgifter ha sedan budgetåret 1948/49
uppgått till följande belopp.

Budgetår	I riksstaten beräknad inkomst	Faktisk inkoms
	kronor	kronor
1948/49	750 000	1 164 500
1949/50	1 000 000	1 336 600
1950/51	1 200 000	1 768 600
1951/52	1 500 000	2 171 900
1952/53	1 700 000	2 205 300
1953/54	2 000 000	2 462 400
1954/55	2 400 000	3 007 300
1955/56	2 900 000

Summa 14 116 600

Här redovisade inkomster av förrättningsavgifter på enbart kompetensprov
ha förslagit till att täcka bilinspektionens samtliga utgifter för avlöningar,
omkostnader och utrustning under samma tid; därjämte har ett
överskott på omkring 400 000 kronor uppkommit med utgången av budgetåret
1954/55.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 17 november 1947 framhöll vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att anslagen till statens bilinspektion tidigare
varit anvisade att i sin helhet utgå av automobilskattemedel och att samma
anvisningssätt syntes komma att användas även för kommande budgetår.
Den dittillsvarande inkomsttiteln »Avgifter för besiktning av motorfordon»
skulle (med ny rubrik) fr. o. m. följande budgetår komma att avse inkomster,
vilka helt utgjordes av förrättningsavgifter vid bilinspektionen. Då

157

anslagen för organisationen helt skulle täckas av automobilskattemedel,
borde enligt styrelsens mening även inkomsten av densamma tillföras automobilskattemedlen.

I sin inkomstberäkning för budgetåret 1948/49 anmälde riksräkenskapsverket
ifrågavarande förslag men fann för egen del icke skäl tillstyrka detsamma.
Det skulle enligt ämbetsverkets mening medföra flera olägenheter
att utvidga specialbudgeten till att omfatta även uppbördstitlar. Å andra sidan
funnes naturligtvis skäl som talade för att likformigt redovisningssätt
tillämpades med avseende å uppbördsmedel och anslag för bilinspektionen
under förutsättning att inkomsterna icke komme att avsevärt understiga
utgifterna.

Den tidigare nämnda uppbördstiteln Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
avser främst s. k. administrationstillägg, som av verket uttagas
vid utförande av arbete åt utomstående, försäljnings- samt arrende- och hyresmedel
för mark och annan fast egendom, som förvärvats för vägändamål,
ersättningar för av utomstående å väganläggningar orsakade skador samt
försäljningsmedel för vissa vid vägunderhållsverksamheten uppkommande
avfalls- och biprodukter.

Inkomsttiteln uppfördes på riksstaten fr. o. m. komsterna ha uppgått till följande belopp.	budgetåret	1948/49. In-
Budgetår *	riksstaten beräknad FakUsk inkomst inkomst
	kronor	kronor
1948/49	500 000	736 800
1949/50	500 000	840 800
1950/51	500 000	605 300
1951/52	500 000	979 700
1952/53	600 000	1 211 000
1953/54	700 000	1 173 600
1954/55	1 200 000	1 591 600
1955/56	1 300 000
	Summa	7 138 800
Av nedanstående tabell framgår hur ifrågavarande belopp fördela sig på
skildii inkomstgrupper.	1950/51	1952/53	1954/55
Försäljning av fast egendom	...... 78 000	5 000	19 000
Försäljning av lös egendom	...... 30 000	45 000	175 000
Hyror och arrenden ......	....... 7 000	10 000	7 000
Administrationspålägg vid	utförda
nrhoton ................	....... 403 000	1 035 000	] 051 000
Skadeersättningar .........	....... 60 000	81 000	103 000
Vägskatt .................	....... 4 000	—	2 000
Räntemedel ..............	_	_	27 000
Diverse .................	....... 25 000	37 000	209 000

158

I sin ovannämnda skrivelse till riksräkenskapsverket den 17 november
1947 framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att ifrågavarande inkomster
dittills redovisats under riksstatstiteln Diverse inkomster: Övriga diverse
inkomster. Inkomsternas storlek och kontinuerliga inflytande motiverade
emellertid deras utbrytande till redovisning på en särskild inkomsttitel. Då
inkomsterna väsentligen härrörde från verksamhet, som finansierades med
automobilskattemedel, borde inkomsttiteln regleras över denna specialbudget.

Riksräkenskapsverket fann för sin del icke något att invända mot att en
särskild inkomsttitel infördes för dessa inkomster, men ansåg sig — under
hänvisning till vad som anförts beträffande inkomsterna av förrättningsavgifter
vid bilinspektionen — icke kunna tillstyrka att de inräknades i automobilskattemedlens
specialbudget.

I samband med äskande av anslag för vägväsendet för budgetåret 1955/56
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen återkommit till frågan om dessa inkomstmedels
redovisning. Styrelsen har erinrat om att 1951 års utredning
rörande beskattning av motorfordonstrafiken vid sina beräkningar utgått
från att intäkterna av bilinspektionens verksamhet skulle komma att tillföras
automobilskattemedlen. Inkomsterna vore till huvudsaklig del att hänföra
till prestanda som bestritts eller skulle bestridas med medel, vilka avräknats
mot automobilskattemedlen. Även inkomsterna borde därför tillföras
automobilskattemedlens specialbudget. — Icke heller vid 1955 års
riksdag har emellertid någon förändring av redovisningssättet vidtagits.

Revisorernas uttalande. Användningen av specialstater inom riksstaten
motiveras av att vissa slag av inkomster äro avsedda för vissa däremot svarande
utgifter. Redovisningen över specialstater fyller härvid ändamålet att
lämna en bild av i vilken utsträckning nämnda syfte förverkligas.

Specialstaten för automobilskattemedlen — den mest betydelsefulla av de
kvarstående specialstaterna — har såsom bakgrund ett önskemål om överensstämmelse
mellan inbördes sammanhörande inkomster och utgifter, nämligen
å ena sidan skatterna på motorfordon och drivmedel och å andra sidan
utgifterna för väg- och vägtrafikväsendet. På specialstatens inkomstsida inflyta
sålunda fordonsskatt, bensinskatt och den särskilda investeringsavgiften
för motorfordon, under det att på utgiftssidan i princip alla kostnader
för väg- och vägtrafikväsen uppföras, såsom för vägadministration, vägbyggnader
och vägunderhåll, vissa kostnader för polisväsendet m. m. I samband
med 1954 års riksdagsbeslut om beskattning av motorfordonstrafiken
har denna princip skärpts genom en exaktare beräkning av de utgifter, som
böra avräknas mot automobilskattemedlen; exempelvis avföras numera på
utgiftssidan även anslaget till Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde samt vissa delar av anslagen till pensioner
åt befattningshavare i statens tjänst.

Regeln om automobilskattemedlens balansering mot utgifterna för väg -

159

och vägtrafikväsendet synes emellertid i ett hänseende icke helt genomförd.
De på riksstatens inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
uppförda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt
Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket ingå icke bland automobilskattemedlens
inkomster, ehuru de utgifter, som närmast svara mot nämnda
inkomster, i sin helhet avföras på automobilskattemedlens utgiftssida. Sålunda
avföras mot automobilskattemedlen samtliga utgifter för statens bilinspektion,
under det att inkomsterna av inspektionens förrättningar redovisas
helt utanför specialstaten. Likaså avföres från automobilskattemedlen
hela den del av kostnaderna för vägorganisationen, som belöper på väg- och
vägtrafikväsendet, ävensom samtliga utgifter för vägbyggen och vägunderhåll,
medan verkets inkomster av vissa administrationstillägg samt inkomsterna
av försäljning och uthyrning av vägmark och materiel icke komma
till synes i specialstaten.

De här nämnda inkomsterna äro numera av icke obetydlig storleksordning.
Under budgetåren 1948/49—1954/55 ha de tillsammans uppgått till
mer än 21 miljoner kronor. De ha under nämnda period stigit väsentligt
och uppgingo under det senast förflutna budgetåret till sammanlagt mer
än 4,3 miljoner kronor. En fortsatt stegring torde vara att vänta; bl. a. torde
det nu föreliggande vägbyggnadsprogrammet komma att medföra icke obetydliga
intäkter genom försäljning eller uthyrning av överbliven vägmark.

Enligt revisorernas mening står det här påvisade förhållandet icke i överensstämmelse
med principerna för automobilmedlens redovisning i övrigt.
Det synes därför motiverat, att dessa inkomster tillgodoföras specialstatens
inkomstsida.

De inkomster, som inflyta till väg- och vattenbyggnadsverket för exempelvis
administrationstillägg, markförsäljningar, skadeersättningar o. d. —
vilka inkomster redovisas under den ovan nämnda inkomsttiteln — torde
som regel utgöra ett slags återbäring på tidigare utgifter för vägarbeten,
markinköp in. m., vilka utgifter belastat väganslagen.

Därest den av revisorerna förordade ändringen icke skulle komma till
genomförande, synes i varje fall böra övervägas, huruvida icke de sistnämnda
inkomsterna borde tillgodoföras vägväsendet såsom uppbördsmedel
under vägväsendets anslag.

§ 15

Statens bilinspektion

Under senare år har i olika sammanhang särskilt i samband med trafiksäkerhetsfrågor
gjorts gällande, att motorfordonsbeståndet i landet i fråga
om fordonens tillstånd och utrustning skulle vara behäftat med fel och brister
i en utsträckning, som icke kunde anses godtagbar ur trafiksäkerhetssynpunkt,
samt att statens bilinspektion i olika hänseenden icke skulle äga
tillräckliga resurser för alt fylla sina uppgifter på detta område. Även vissa

160

detaljer i fråga om bilinspektionens arbetsformer ha varit föremål för offentlig
kritik.

Statens bilinspektions verksamhet omfattar huvudsakligen besiktning av
motorfordon samt körkortsprov. Den sistnämnda arbetsuppgiften torde representera
något mer än hälften av inspektionens verksamhet. På senare tid
ha tillkommit vissa utbildningsuppgifter, särskilt i fråga om polispersonal.

Bilinspektionen omorganiserades genom beslut av 1947 års riksdag. Tidigare
ägde bilbesiktningsmännen tillgodogöra sig viss del av de avgifter, som
upptogos av allmänheten för olika slags förrättningar, men de hade å andra
sidan att bestrida kontors- och övriga omkostnader i tjänsten ävensom pensions-
och vikariatskostnader. Fr. o. m. år 1948 inordnades emellertid dessa
befattningshavare i det statliga lönesystemet, varvid statsverket samtidigt
övertog samtliga kostnader för biträdeshjälp, lokaler och utrustning.

Utformningen av bilinspektionen anslöt sig i huvudsak till det organisationsförslag,
som framlagts av 1945 års bilbesiktningsutredning. Personaltillgången
vid organisationens tillkomst i jämförelse med förhållandena under
budgetåret 1955/56 framgår av följande uppställning.

Besiktningsmän
Förste bilinspektörer

Bilinspektörer

Assistenter, bitr. bilinspektörer ....

Summa besiktningsmän

Biträdes personal

Kanslibiträden...................

Kontors- och skrivbiträden .......

Summa biträdespersonal
Summa personal

	1948/49		1955/56
2	(A 26)	1	(Ca 31)
7	(A 24)	2	(Ca 29)
		6	(Ca 27)
38	(A 22)	4	(Ca 27)
		36	(Ca 25)
		20	(Ce 22)
18	(Eo 18)	29	(Cg 19, 17)
65		98

9	(Eo 9)	9	(Ce 11)
33	(4,2)	42	(Ce 8—Cg 4)
42		51
[07		149

Personalökningen i fråga om besiktningsmän uppgår till omkring 37 proc.
Personalförstärkningen ävensom den under ifrågavarande tid fortgående
stegringen av statstjänstemannalöner, reseersättningar och övriga utgifter
avspeglar sig i medelsförbrukningen för bilinspektionen.

Budgetår			Utrustning
Avlöningar	Omkostnader	(anslag)
1948/49	1 020 600	401 100
1949/50	1 020 000	350 000
1950/51	1 190 600	386 400
1951/52	1 476 600	510 100
1952/53	1 693 700	624 400
1953/54	1 714 900	676 200	25 000
1954/55	1 880 200	713 600	25 000
1955/56 (anslag)	1 985 000	672 000	25 000

161

Under de år statens bilinspektion varit i verksamhet i sin nuvarande utformning,
har motortrafiken och antalet motorfordon i landet undergått
en stark utveckling. Antalet motorfordon uppgick år 1938 till omkring
263 000 men sjönk avsevärt under krigsåren. År 1945, då kurvan åter började
sliga, funnos omkring 135 000 motorfordon. Den fortsatta uppgången
framgår av följande siffror: år 1947:374 000, år 1950:557 000, år 1952:
753 000 och år 1954:966 000. Utvecklingen har gått åtskilligt snabbare än
vad som antagits i olika försök till prognoser. Sålunda beräknades exempelvis
enligt 1953 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken, att
bilbeståndet vid slutet av år 1955 skulle uppgå till 615 000 fordon (motorcyklar
ej medräknade); i själva verket uppnåddes redan år 1954 siffran 652 000.

Tillväxten av motorfordonsbeståndet har givetvis för bilinspektionens del
resulterat i ökad arbetsbelastning. Skärpningen av trafikövervakningen, vilken
medfört ökat antal kontrollbesiktningar i anledning av polismyndigheternas
s. k. flygande inspektioner, har verkat i samma riktning. I följande
tabell lämnas en redovisning av antalet förrättningar vid inspektionen för
perioden 1948—1954.

Förrättning	1948	1950	1952	1954
Registreringsbesiktning: ..	55 851	50 204	64 503	67 078
Kontrollbesiktning föranledd a) flyg. insp.............	av: 6 142	10 151	13 123	16 625
b) annan orsak .........	12 002	14 821	15 035	14 915
Lämplighetsintyg ........	6 395	4 158	6 000	7 642
Typbesiktning...........	36	275	364	425
Körkort ................	62 199	93 560	129 731	166 339
Trafikkort ..............	10 335	10 705	9 701	11 990
Prov m. lärare och instruk-törer .................	120	142	839	747
Summa	153 080	184 016	239 296	285 761

Såsom framgår av tabellen har antalet förrättningar sedan år 1948 nära
nog fördubblats. Den starkaste procentuella ökningen företer körkortsproven,
vilka helt dominera till antalet, samt typbesiktningarna; sistnämnda
slag av förrättningar utföras endast i de tre största städerna.

En viss minskning av antalet registreringsbesiktningar torde kunna förväntas
till följd av 1955 års beslut om vissa lättnader i besiktningstvånget
beträffande fordon, som återregistreras efter att kortare tid ha varit avställda
ur bilregistret. Någon mera väsentlig ändring av arbetsbelastningen
för bilinspektionens del kan dock icke motses av denna anledning.

År 1947 utgick man från att behovet av kontorslokaler för bilinspektionen
i allmänhet skulle kunna tillgodoses genom förhyrning. Det ansågs
önskvärt, att även särskilda lokaler för utförande inomhus av fordonsbesiktningar
och liknande förrättningar kunde ställas 1 ill besiktningsmännens
förfogande. Enligt kommittéförslaget kunde det tänkas att åtminstone i viss 1

1 1 Rrv. berättelse ang. statsverket är 1955. I

162

utsträckning för ändamålet använda vägväsendets garagegårdar eller övertaliga
militära baracker eller att erhålla utrymmen i kommunala anläggningar
(brandstationer och garage) eller hos enskilda, t. ex. i verkstäder.
Möjligheterna till dylikt samarbete bedömdes dock från andra håll såsom
mindre goda och frågan erhöll icke någon definitiv lösning. Vilka åtgärder,
som borde vidtagas, syntes kunna avgöras först efter närmare undersökning
i varje särskilt fall, en fråga vars vidare utredning borde ankomma på
chefsmyndigheten.

En viss utrustning syntes vidare böra ställas till besiktningsmännens förfogande.
Vid varje förrättningsställe borde finnas möjlighet att inspektera
fordonen underifrån. Därför erfordrades brygga, inspektionsgrop eller lyftanordning.
På vissa platser, där goda vågar icke redan funnes, syntes det
önskvärt att sådana ställdes till förfogande. Besiktningsmännens övriga utrustning
syntes böra utgöras av diverse hand- och mätverktyg, lyktor m. in.

Särskilda lokaler för besiktningsförrättningar ha hittills icke någonstädes
anordnats frånsett att bilinspektionen på några enstaka stationsorter
erhållit egna kontorslokaler med därtill anslutna, tillräckligt rymliga uppställningsplatser
för motorfordon. Eljest saknas dylika utrymmen, vilket
medför att fordonsbesiktningarna regelmässigt få äga rum på någon gata
utanför inspektionens förhyrda kontorslokaler, ofta i omedelbar närhet av
där pågående trafik och utan skydd mot väder och vind. En förbättring i
detta läge är på väg endast såvitt gäller Stockholm. Innevarande års riksdag
har nämligen anvisat ett anslag å 900 000 kronor å kapitalbudgeten för
anordnande av lokaler för bilinspektionen därstädes.

Även i fråga om verktyg och liknande teknisk materiel har bilinspektionen
hittills varit mycket knapphändigt utrustad. I samband med inspektionens
inrättande inräknades i omkostnadsstaten för budgetåret 1947/48
en delpost till engångskostnader för anskaffning av inventarier och annan
utrustning, men dessa medel förslogo i huvudsak endast till kontorsinventarier
och i mindre omfattning till viss enklare verktygsuppsättning, Fr. o.
m. budgetåret 1953/54 bär emellertid årligen anvisats 25 000 kronor för viss
modernare utrustning. Avsikten har härvid varit att anskaffa sådan utrustning
som domkrafter, ljus- och ljudmätningsinstrument, bromsprovare och
bättre verktyg m. m. Denna anskaffning har påbörjats genom att belysningsmätare
numera inköpts. Prov pågå även rörande lämplig utrustning
i övrigt; ett antal s. k. bullermätare och koloxidprovare stå närmast i tur
för inköp. I stort sett bedrives emellertid alltjämt fordonsbesiktningarna
utan tekniska hjälpmedel.

Tidigare finansierades bilinspektionen genom förrättningsavgifter, som
utgingo såväl på kompetensprövningar (körkort m. m.) som på besiktningar
av fordon. Vid 1947 års omorganisation ansågs det emellertid önskvärt att
i möjligaste mån befria besiktningsmännen från bestyret med uppbörden,
vilket medförde att avgifterna borttogos för fordonsbesiktningar. Härvid

163

förutsattes att kompensation för det uppkommande inkomstbortfallet skulle
beredas genom en höjning av fordonsskatten. För körkortsprov och liknande
kompetensprövningar ha emellertid förrättningsavgifterna bibehållits. Avgifterna
redovisas på riksstatens inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens
verksamhet. Utfallet av å ena sidan nämnda inkomster och å andra
sidan utgifterna för avlöningar, omkostnader och utrustning under de senaste
sju budgetåren framgår av följande tabell.

Budgetår	Inkomster av	Summa	överskott +
	förrättningar	utgifter	Underskott —
1948/49	1 164 500	1 421 700	— 257 200
1949/50	1 336 600	1 370 000	— 33 400
1950/51	1 768 600	1 577 000	+ 191 600
1951/52	2 171 900	1 986 700	+ 185 200
1952/53	2 205 300	2 318 100	— 112 800
1953/54	2 462 400	2 391 100	+ 71 300
1954/55	3 007 300	2 633 300	+ 374 000

Beräkningen visar att inkomsterna av förrättningsavgifterna på enbart kompetensproven
under de första sex budgetåren förslagit till att täcka hela bilinspektionens
utgifter och därjämte lämnat ett mindre överskott (44 700 kronor)
. Med budgetåret 1954/55 har överskottet stigit till mer än 400 000 kronor.

Chefsmyndighet för bilbesiktningsväsendet är sedan år 1937 väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Inom styrelsen fanns till en början en särskild
byrå för denna uppgift, vägtrafikbyrån; denna indrogs dock år 1944 och
ersattes av vägtrafikavdelningen, som ingår i vägbyrån. Avdelningen förestas
under byråns chef av vägtrafikinspektören (Ca 33). För handläggning
av ärenden rörande bilbesiktningsväsendet biträdes han av en förste byråingenjör
(Ca 29) och en den lokala förvaltningen tillhörande bilinspektör,
vilken tillfälligt placerats i styrelsen. För handläggning av övriga till vägtrafikväsendet
hörande ärenden disponerar avdelningen en vägingenjör,
två byråingenjörer samt viss teknisk och övrig biträdespersonal.

I egenskap av chefsmyndighet för bilbesiktningsväsendet har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enligt sin instruktion bl. a. att i tekniskt och ekonomiskt
hänseende utöva kontroll över besiktningsmännens arbete ävensom
att meddela dem nödiga anvisningar samt att genom tillämpningsföreskrifter
eller eljest verka för enhetlighet inom bilbesiktningsväsendet. Till fullgörande
härav låter styrelsen verkställa inspektioner hos besiktningsmännen
och delger dem i viss utsträckning genom cirkulär eller på annat sätt vunna
erfarenheter eller direktiv rörande verksamhetens bedrivande. Bilinspektionens
personalfrågor såsom tjänstetillsättningar och förordnanden samt
den ekonomiska kontrollen av uppburna förrättningsavgifter tillhör också
styrelsens chefsfunktioner.

1945 års bilbesiktningsutredning utgick i sill betänkande från all bilinspektionen
liksom tidigare skulle vara underställd en central chefsmyndighet.
Utredningen hade därvid övervägt alt flytta tillsynen över besiktnings -

164

väsendet till annan myndighet, varvid främst yrkesinspektionen eller det i
nämnda sammanhang nybildade arbetsrådet hade kommit i fråga. De skäl,
som kunde tala för en dylik överflyttning, hade emellertid icke synts utredningen
tillräckligt bärande. Sambandet mellan å ena sidan motorfordonens
konstruktion och verkningssätt samt å andra sidan vägarnas byggnad
och beskaffenhet hade synts vara av sådan art, att en intim kontakt mellan
besiktningsväsendet och vägväsendets chefsmyndigheter vore nödvändig.
Utredningen hade därför icke funnit anledning att härutinnan föreslå någon
ändring.

Å andra sidan erinrade utredningen om att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vägbyråns huvudsakliga uppgifter vore av annan natur än
de, som sammanhängde med bilbesikfningsväsendet. Då byråns arbetsbörda
i övrigt vore synnerligen krävande, syntes det enligt utredningens mening
icke vara möjligt för dess chef att, utan eftersättande av andra viktiga
åligganden, ägna bilbesiktningsväsendet den uppmärksamhet, som dess betydelse
i och för sig kunde motivera. En förbättring i detta avseende skulle
givetvis vinnas om bilbesiktnings- och trafiksäkerhetsfrågorna återigen,
liksom under åren 1936—1943, kunnat handläggas på en särskild byrå.
Behovet av en sådan byrå måste emellertid påverkas av resultatet av vissa
andra då pågående utredningar och något förslag i angivna riktning syntes
därför tills vidare icke kunna framläggas.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att det för styrelsen
inneburit icke obetydliga fördelar att ha tillgång till besiktningsmännens
fordonstekniska kunskaper och erfarenhet, medförde 1947 års omorganisation
av bilbesiktningsväsendet icke någon förändring i fråga om den centrala
ledningen av bilinspektionen, och någon sådan har icke heller senare vidtagits.
Olika förslag har emellertid framkommit i ämnet. Sålunda må erinras
om 1945 års trafiksäkerhetskommittés förslag om en särskild trafikstyrelse;
förslaget motiverades bl. a. med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
redan tidigare stora arbetsbelastning, behovet av inflytande av utomstående
sakkunniga vid trafiksäkerhetsärendenas handlägning samt behovet av
att trafiksäkerheten erhölle tillräcklig möjlighet att hävdas gentemot tekniska
och ekonomiska intressen. Inom statens organisationsnämnd pågår även
f. n. en utredning rörande vägbyråns organisation inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i vilket sammanhang även vägtrafikärendenas handläggning
kommer att beröras.

Såsom nämnts ankommer det på väg- och vattenbyggnadstyrelsen att
bl. a. i tekniskt hänseende utöva kontroll över besiktningsmännens arbete
ävensom meddela dem nödiga anvisningar samt att genom tillämpningsföreskrifter
eller eljest verka för enhetlighet inom bilbesiktningsväsendet.
I viss utsträckning har det även visat sig möjligt för vägtrafikavdelningen
inom styrelsen att genom cirkulär och direktiv till bilinspektörerna lämna
dylika anvisningar. Denna vägledande verksamhet har emellertid varit otill -

165

räcklig. I icke ringa utsträckning har vägtrafikavdelningen ansett sig nödsakad
att avstå från att lämna förhandsbesked om huruvida fordon eller
utrustningsdetaljer på fordon kunna godkännas för besiktning eller icke.
Framställningar om dylika förhandsbesked, exempelvis från fabrikanthåll,
lämnas därför ofta obesvarade. Det ankommer alltså på vederbörande lokala
besiktningsmän att ta ställning till dylika frågor även i de fall då ett centralt
lämnat besked hade varit önskvärt. Fn naturlig följd av nämnda förhållande
blir, att bedömningen kan utfalla olika i skilda delar av landet. Exempelvis
kan eu personbil på en ort godkännas för två passagerare i framsätet,
under det att samma fordon på en annan ort godkännes för endast
en passagerare. Andra liknande exempel på olikheter i bedömningen kan
gälla antalet passagerare i lastbilshytt, strålkastare och övrig belysning,
körriktningsvisarens konstruktion och placering, signalanordningen samt
släpfordons kopplingsanordning.

I den inledningsvis omnämnda kritiken rörande landets motorfordonsbestånd
och dess tillstånd ur trafiksäkerhetssynpunkt bär bl. a. gjorts gällande,
att körtekniska och andra brister skulle föreligga beträffande en mycket
stor del av antalet fordon i trafik. En utredning av detta spörsmål har
företagits av statens trafiksäkerhetsråd åren 1952 och 1954. Våren 1952
utförde sålunda trafiksäkerhetsrådet en fältundersökning, som syftade till
att ge besked om det skick i vilket bilbeståndet då befann sig. Som underlag
för undersökningen tjänade av statspolisen utförd inspektion av ett antal
slumpvis utvalda bilar. Inspektionen verkställdes på de platser, där väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen utför sina trafikräkningar. Sammanlagda antalet
inspekterade fordon uppgick till omkring 2 500. Rörande resultatet av undersökningen
må nämnas bl. a. att 6 procent av personbilarna och 9 procent
av lastbilarna hade bristfällig styrinrättning och att 10 procent av personbilarna
och 8 procent av lastbilarna hade otillfredsställande handbroms;
fel på fotbromsen förekom på 2 procent av personbilarna och på närmare
4 procent av lastbilarna. Stoppljusen fungerade icke på omkring 15 procent
av personbilarna och på 18 procent av lastbilarna. På omkring 10 procent
av personbilarna och 25 procent av lastbilarna förelågo så framträdande
brister på bakljus, reflexanordningar in. m., att dessa fordon under mörker
svårligen kunnat upptäckas bakifrån. Helt felfria voro 61 procent av personbilarna
och 44 procent av lastbilarna.

Mot bakgrunden av de vid undersökningen 1952 erhållna resultaten ansågs
det önskvärt, att undersökningen upprepades efter ett par år, för att man
på så sätt skulle kunna erhålla kännedom om, huruvida några förändringar
skett beträffande bilarnas allmänna kondition och i så fall vari dessa förändringar
bestodo. I november 1954 utfördes därför i samarbete med statspolisen
en ny fordonsbeståndsundersökning på samma platser som vid den
första undersökningen, även denna gång efter ett stickprovssystem, som avsåg
alt lämna ett i möjligaste mån representativt material. Totala antalet

166

undersökta fordon var denna gång 2 702, varav 1 663 personbilar och 1 039
lastbilar. För personbilar respektive lastbilar representerade de helt felfria
denna gång 71 respektive 59 procent. Fel på handbroms, fotbroms eller
styrinrättning förekom beträffande 8 respektive 10 procent; fel på stoppljus
beträffande 8 respektive 12 procent.

Helt allmänt visar undersökningarna, att lastbilarna beträffande de undersökta
detaljerna nästan genomgående äro i sämre skick än personbilarna.
Såsom kunnat väntas voro också de äldre fordonen i sämre skick än de
nyare. En jämförelse mellan de olika undersökningarna visar bl. a., att en
viss förskjutning mot nyare bilar ägt rum på så sätt, att antalet bilar av de
två senaste årsmodellerna för såväl personbilar som lastbilar var betydligt
större vid 1954 års undersökning än vid undersökningen 1952. Samtidigt
hade förkrigsmodellernas andel minskats avsevärt mellan de båda undersökningarna.
Eu genomgående förbättring av fordonens tillstånd hade också
ägt rum sedan 1952. Vad denna förbättring kunde bero på ansåg säg trafiksäkerhetsrådet
icke säkert kunna angiva; givetvis kunde det stora tillskottet
av nya bilar inverka. Trafiksäkerhetsrådet ansåg sig dock kunna konstatera,
att förbättringen icke var av den storleksordning att det nuvarande bilbeståndets
kondition kunde anses tillfredsställande.

Nedanstående tabell visar det procentuella antalet fordon med fel av
olika slag vid fordonsundersökningen 1954, fördelade på personbilar och
lastbilar samt på årsmodeller.

Personbilar Lastbilar

Fel Årsmodell Årsmodell

	—1945	1946—54	—1945	1946—54
Undersökta fordon ..............	100	100	100	100
Något dåligt däck ..............	8,3	4,1	13,6	7,8
Fel på nummerbelysningen ......	8,3	6,3	6,4	6,6
» » bakljuset ...............	8,3	2,1	6,4	4,7
» » stoppljuset ..............	14,5	7,0	16,0	11,4
Dålig sikt bakåt ................	9,6	2,4	23,2	13,7
Fel på helljuset ................	3,1	0,9	3,2	2,3
» » halvljuset ...............	4,4	0,9	3,2	2,1
» » parkeringsljuset .........	10,1	2,2	12,0	3,2
» » signalhornet ............	4,4	1,1	2,4	2,3
» » körriktningsvisarna ......	7,0	2,3	12,8	4,3
» » vindrutetorkarna ........	6,6	0,9	4,8	1,6
» » backspegeln .............	5,3	0,6	6,4	4,8
» » handbroms (hb) .........	16,2	4,8	12,8	5,4
» » fotbroms (fb) ...........	4,4	1,1	9,6	1,6
» » styrinrättning (st) .......	11,8	1,8	13,6	5,7
Minst ett fel på hb, fb eller st ....	20,2	6,0	22,4	8,4
Minst två fel på hb, fb eller st ....	5,7	0,8	6,4	2,1
Fel på hb, fb eller st, sådant att körförbud borde utfärdas ......		0,4	1,6	0,2

Anm. Att vissa utrustningsdetaljer helt saknas har räknats som »fel». Då årsmodellen
icke angivits har fordonet inräknats bland 1945 eller tidigare.

167

Statens bilinspektions arbetsmetoder och förhållanden i övrigt ha varit
föremål för särskild utredning av statens organisationsnämnd, som i promemoria
den 17 juni 1953 sammanfattat sina synpunkter och förslag i anledning
av granskningen. Under organisationsnämndens medverkan ha förenklingar
redan genomförts beträffande vissa arbetsmoment hos inspektionen,
exempelvis i fråga om formerna för anordnande av teoretiska förhör
vid prövningen av körkortssökande. Organisationsnämndens utredning innehåller
även förslag rörande bilinspeklionens lokal- och utrustningsfrågor
samt beträffande frågan om inspektionens chefsmyndighet.

Revisorernas uttalande. År 1947 övertog staten helt ansvaret för bilinspektionen.
Dess befattningshavare inordnades därvid i det statliga avlöningssystemet,
varjämte statsverket även skulle svara för omkostnaderna för inspektionen,
bl. a. för dess förseende med lokaler och utrustning. Det betecknades
därvid såsom i princip önskvärt, att inspektionen försåges med lämpliga
resurser för undersökning och besiktning av motorfordon, såsom lämpliga
lokaler och viss teknisk utrustning. Lösningen av hithörande spörsmål
borde dock ske successivt och efter en närmare undersökning i varje särskilt
fall. I avbidan härpå präglades anslagstilldelningen för inspektionens omkostnader
av en stark återhållsamhet.

Under de åtta år som förflutit sedan omorganisationen av bilinspektionen
genomfördes, har motorfordonstrafiken undergått en mycket stark utveckling.
Antalet motorfordon i landet, som år 1947 uppgick till 374 000, hade
år 1954 stigit till 966 000. Som en följd härav har bilinspektionens arbetsbörda
givetvis också ökat väsentligt. Antalet förrättningar vid inspektionen
uppgick under det första verksamhetsåret efter omorganisationen till
153 000; år 1954 utgjorde antalet mer än 285 000. Den starkaste procentuella
ökningen faller på kompetensproven, men även antalet fordonsbesiktningar
företer en påtaglig stegring, och någon nedgång i denna tendens torde icke
vara att vänta. Det må särskilt erinras om att den aktuella skärpningen av
trafikövervakningen genom s. k. flygande inspektioner medför ökat antal
kontrollbesiktningar av motorfordon. Betydelsen av att motorfordonsbeståndets
tillstånd hålles under fortlöpande kontroll synes icke heller minska.
Företagna undersökningar visa nämligen, alt motorfordonen i landet i icke
obetydlig utsträckning äro behäftade med sådana tekniska brister, som icke
kunna godtagas ur trafiksäkerhetssynpunkt och som även orsaka förluster
och skador på liv och materiel —- ett förhållande som ytterligare framträder
genom utvecklingen mot högre hastigheter och tyngre fordon.

Oaktat nu nämnda ökning i bilinspektionens arbetsuppgifter ha endast
jämförelsevis begränsade förstärkningar skett i fråga om inspektionens möjligbeter
alt möta utvecklingen. Ett antal nya inspektörsbefattningar har tillkommit,
motsvarande en ökning av antalet besiktningsmän med omkring
37 procent. Beträffande lokaler och teknisk utrustning arbetar emellertid

168

inspektionen praktiskt taget med samma resurser nu som för 30—40 år
sedan. Anslag har av innevarande års riksdag anvisats för en tidsenlig lokal
i Stockholm, men vid övriga 31 stationsorter i landet finnas endast undantagsvis
särskilt avgränsade och tillräckligt rymliga uppställningsplatser för
fordon i anslutning till kontorslokalerna. Regelmässigt företagas fordonsbesiktningarna
i det fria, mångenstädes på någon gata i omedelbar närhet till
där pågående trafik. Uppkörningsbryggor eller andra anordningar för att
åtkomma fordonens underreden saknas, och teknisk utrustning för att mera
ingående prova fordonens egenskaper finnes endast i ringa omfattning. De
senare budgetåren har anslag på sammanlagt 75 000 kronor anvisats för
inköp av viss teknisk apparatur för provning av vissa fordonsdetaljer, men
den hittillsvarande anskaffningen är mycket begränsad.

Revisorerna ha tagit del av arbetsförhållandena vid ett antal av bilinspektionens
stationsorter och funnit dessa otidsenliga och otillfredsställande i
fråga om utrymmen och utrustning. Det torde i längden icke vara förenat
med god ekonomi att bedriva en verksamhet av denna natur utan att taga
i anspråk den tekniska apparatur, som numera är möjlig att anskaffa. Arbetet
torde med nu tillämpade metoder bli mer personalkrävande än nödvändigt,
varjämte detsamma uppenbarligen måste brista i effektivitet.

Det må framhållas, att nu nämnda brister icke uteslutande synas vara eu
fråga om begränsad medelstilldelning. Revisorerna ha uppmärksammat, att
man inom bilinspektionen i påtagligt ringa utsträckning sökt åstadkomma
provisoriska eller begränsade förbättringar i avvaktan på en mera definitiv
lösning. Sålunda har det endast undantagsvis befunnits möjligt att i samförstånd
med andra statliga och kommunala myndigheter eller med enskilda
söka anlita redan befintliga anläggningar eller verkstäder, såsom
det förutsattes vid 1947 års omorganisation. Även om ett sådant sambrukande
kan orsaka friktioner och långt ifrån kan betecknas som den bästa
lösningen, torde det dock kunna medföra ett mera effektivt undersökningsresultat
än om besiktningarna utföras på eu trafikerad gala utan inspektionsbrygga
och utan skydd mot väderleken.

Det må i detta sammanhang framhållas, att statsverkets inkomster av förrättningar
vid statens bilinspektion — oaktat fordonsbesiktningarna icke
äro avgiftsbelagda — hittills mer än väl förslagit till att täcka utgifterna för
inspektionen.

Chefsmyndighet för statens bilinspektion är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
hithörande ärenden handläggas där på den under styrelsens vägbyrå
sorterande vägtrafikavdelningen, vilken förutom bilinspektionens angelägenheter
även handlägger övriga trafiksäkerhetsärenden, såsom frågor om vägmärken,
järnvägskorsningar m. m. Enligt revisorernas mening är det vid
bedömandet av bilinspektionens förhållanden påkallat att uppmärksamhet
ägnas även åt ledningen. Det är förklarligt att inom en byrå med vägbyråns
mångskiftande och omfattande arbetsuppgifter bilinspektionens önskemål

169

och behov kunna ha svårt att göra sig gällande och vinna tillräckligt beaktande.
F. n. pågår genom samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens organisationsnämnd en utredning rörande vägbyråns
framtida organisation. Det synes revisorerna antagligt att bilinspektionen
skulle gagnas av att en mera självständig ställning bereddes den inom st\ -relsen.

I samband med nämnda utredning synes även frågan om den inre organisationen
av bilinspektionens centrala ledning inom styrelsen böra prövas.
Enligt vad revisorerna inhämtat anser sig vägtrafikavdelningen f. n. icke
äga möjligheter att centralt till prövning och avgörande upptaga frågor om
huruvida vissa fordonsegenskaper eller fordonsdetaljer skola godkännas för
trafik eller icke. I icke ringa utsträckning har vägtrafikavdelningen funnit
sig böra avstå från att till fabrikanter eller bilhandlare lämna förhandsbesked
i dvlika ärenden eller anvisningar till underställda inspektörer. Härav
följer givetvis, att bedömningen kan utfalla olika i skilda delar av landet,
så att ett fordon eller en fordonsdel godkännes på ett håll men underkännes
på ett annat. Det är uppenbart att ett dylikt förhållande, som är ägnat
att framkalla förluster och olägenheter för allmänheten samt onödigt arbete
för bilinspektionen, är i behov av tillrättaläggande.

Såsom tidigare nämnts uppbär bilinspektionen avgifter för vissa förrättningar,
närmast kompetensprov såsom körkortsprov och liknande. Avgifterna
för fordonsbesiktningar boritogos i förenklingssyfte fr. o. m. år 1948;
ersättningen för detta arbete skulle i stället inarbetas i fordonsskatten. Enligt
vad revisorerna inhämtat förekommer det särskilt vid s. k. kontrollbesiktningar
att fordon inställas till besiktning utan att rättelse vidtagits av alla
de fel och brister, som föranlett besiktningen. Sålunda kan samma fordon
avgiftsfritt återkomma en eller flera gånger, varigenom förrättningsmannens
tid tagits i anspråk och onödiga väntetider förorsakas andra förrättninssökande.
Då vissa tider av året avsevärda väntetider förekomma vid bilinspektionen,
vilja revisorerna ifrågasätta huruvida icke — utan uppgivande
av principen om avgiftsfrihet vid fordonsbesiktningar — i dylika särskilda
fall en förrättningsavgift borde upptagas.

§ lö

Landshövdingarnas tjänstebostäder

1 38 § 1 mom. A. Allmänna bestämmelser, statens allmänna avlöningsreglemente
stadgas följande.

Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och
storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga
och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj ds bemyndigande,
av vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig
mottaga tjänstebostaden.

170

Skyldighet att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,
för vilken enligt vad nedan i denna paragraf sägs ersättning skall utgå,
föreligger likväl endast, om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt.

Tjänsteman, som är skyldig att mottaga honom anvisad tjänstebostad,
är ock skyldig bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj:t på grund av
särskilda omständigheter annat medgivit.

I B. Särskilda bestämmelser, under rubriken Länsstyrelserna, föreskrives
att landshövding (överståthållaren) äger erhålla fri tjänstebostad i av statsverket
ägd eller disponerad lägenhet. Om tjänstebostad icke kan eller lämpligen
bör beredas honom eller om tjänstebostad, som tilhandahållits honom,
icke kan eller lämpligen bör beredas honom fortsättningsvis och annan
tjänstebostad ej heller anses böra beredas honom, äger han i stället erhålla
kontant hyresersättning.

Har skada eller förlust åsamkats landshövding till följd av eu mera
väsentlig, vid hans tillträde av tjänsten icke påräknad rubbning i bostadsförhållandena,
äger han erhålla skälig ersättning enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall.

Med tjänstebostaaen följer rätt till fri uppvärmning och belysning. Den
skall vara försedd med möblering och andra inventarier för representationsändamål.
Kungl. Maj:t bestämmer i varje särskilt fall antalet rum i
landshövdings tjänstebostad, som skall möbleras genom statens försorg;
detta antal framgår av sammanställning här nedan. Underhållet av möble Tabell

1. Sammanställning av vissa uppgifter rörande tjänste -

angivna kostnader

	Överståthållaräinbetet	Stockholms län	Uppsala län	Södermanlands län	Östergötlands län	Jönköpings län	Kronobergs län	Kalmar län	Gotlands län	Blekinge län
Byggnadsår...................	1700	1900	1700	1807	1500	1886	1844	1854	1765	1909
Material för ytterväggar........	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten
Antal våningsplan för bostaden . .	3	i	2	2	2	2	2	2	3	2
Lägenhetsyta; m2..............	788	562	801	754	930	858	789	829	690	994
Antal rum, i bostaden..........	21	11	17	13	17	15	18	16	17	17
» kök i » ..........	1	1	1	1	1	1	1	2	1	1
» rum i huvudsak möbl. av staten.....................	4	5	7	3	3	4	5	6	7	8
Andra lokaler inom byggnaden. ..	ja	ja	ja	ja	ja	ja	ja	nej	ja	ja
Senaste landshövdingeskifte; år ..	1949	1952	1952	1935	1941	1938	1946	1947	1951	1952
» större rep. el. ombyggn.; år	1949	1952	1952	—	1953	1953	—	1947	1951	1952
Kostnaderna härför, kr.........	182,8	37,2	34,7	—	27,0	43,9	—	70,6	131,1	29,0
Anslag f. möbler v. senaste skifte	63,1	75,0	63,0	-	-	-	12,0	35,0	32,0	12,4

171

ring som genom statens försorg anskaffats, bekostas av statsverket, i den
mån icke skada uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse från bostadsinnehavarens
sida. Andra av staten anskaffade inventarier skola överlämnas
till efterträdaren i det skick, vari de mottagits.

Med landshövdings tjänstebostad följer till fastigheten hörande planterat
område av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för varje särskilt län fastställts.

Landshövding eller, om han avlidit, lians dödsbo aligger att i den omfattning,
som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj:t, upplåta
nödigt utrymme i tjänstebostad lör landshövdingens vikarie eller efterträdare.

Därest landshövdings tjänstebostad erfordras för utvidgning av länsstyrelsens
ämbetslokaler eller för annat statsändamål, är landshövdingen skyldig
att å tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, avstå från bostaden samt, om
annan tjänstebostad anvisas honom, åtnöjas med denna. För enahanda
ändamål är landshövding jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning
av tjänstebostäder som skäligen må kunna ske. Beträffande avträdande
av landshövdings tjänstebostad i andra fall skall gälla, att landshövding
eller, om han avlidit, hans dödsbo skall avträda bostaden a den
fardag, som infaller näst efter tre månader från det landshövding avgått
från tjänsten eller avlidit. Avflyttning skall dock ske, där landshövding
beviljas avsked på tid, som av honom begärts, å den fardag, som infaller

bostäderna för överståthållaren och landshövdingarna;
avse 1 000-tal kronor.

Kristianstads län	Malmöhus län	Hallands län	Göteb. o. Bohus län	Älvsborgs län	Skaraborgs län	Värmlands län	Örebro län	Västmanlands län	Kopparbergs län	Gävleborgs län	Västernorrlands län	Jämtlands län	Västerbottens län	Norrbottens län
1860	1879	1600	1898	1754	1732	1875	1500	1800	1792	1751	1800	1848	1800	1856
sten	sten	sten	sten	sten	trä	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten	sten	trä
2	3	2	3	3	2	2	2	2	2	3	3	2	i	3
752	1 265	997	1 152	868	934	743	799	1 030	768	1 053	974	771	670	808
16	24	16	20	16	22	17	15	16	20	13	20	16	12	18
1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	2	1	1	1	1
5	6	6	9	6	9	6	9	8	7	8	7	6	5	6
ja		.ia	ja	ja	nej	j»	ja	ja	ja	ja	nej	ja	ja	nej
1917	1953	1943	1950	1955	1951	1945	1947	1952	1951	1954	1954	1954	1943	1953
1947	_	1952	1950	1955	1951	1945	1947	1952	1951	1954	1955	1954	—	1953
47,5	_	50,1	85,5	95,0	168,0	21,4	67,0	34,2	347,7	85,0	398,0	93,0	—	456,0
47,0	15,0	—	158,0	19,0	87,0	19,0	59,0	57,4	88,5	25,0	61,0	40,0	8,5	80,0

Tabell 2

Sammanställning över kostnaderna (1 000 tal kronor) för underhåll m. m. av tjänstebostädema för överståthållaren och landshövdingarna

under budgetåren 1945/46—1954/55

Länsstyrelse	Budgetåren 1945/46 — 1950/51	Budgetåren 1951/52 — 1954/55	Summa summa- rum
1	2	3	4 \| 5	6	1	2	3	4	5	6
Invän- diga under- hålls- arbeten	Större ombygg-nader och repara-tions-arbeten	Utvän- diga arbeten, skötsel av trädgår-dar o. d.	Summa kol. 1-3	Möbler m. m.	Summa kol. 4-5	Invän- diga under- hålls- arbeten	Större ombygg-nader och repara-tions-arbeten	Utvän-diga arbeten, skötsel av trädgår-dar o. d.	Summa kol. 1-3	Möbler m. m.	Summa kol. 4-5
Övers tåthållar ämbetet Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs o. Bohus » Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » V ästmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » V ästernorrlands » Jämtlands » V ästerbottens » Norrbottens » Sumina	7.2 3.3 6.3 24.4 28.5 24.9 17.9 25.9 15.2 21.2 20,8 48.2 23.2 26,0 9,9 18,1 34.1 8,8 49.8 24,7 8,2 15.9 18.9 16.2 27,2	42.6 17,2 70.6 16,9 47.5 34.5 38,1 67,0	3.5 22,6 17.1 16.2 24.8 2,1 17.3 1.5 26,1 43,5 24.9 12,1 10,7 10.7 2,0 12.4 16.9 41.7 6.6 14.5 15.6 46,2 34.8	49,8 3,3 9,8 47.0 45.6 58.3 42.7 98,6 32.5 39.6 94.4 91.7 48.1 38.1 55.1 28.8 74.2 88.2 66.7 66.4 14.8 30.4 34.5 62,4 62,0	1,5 18,0 12,0 35.0 10.0 45,5 47.0 76.0 26.0 40.0 19.0 59.0 45.0 35.0	49,8 3,3 11.3 47.0 45.6 76.3 54.7 133.6 42,5 85.1 141.4 167.7 74.1 38.1 95.1 28.8 93.2 147,2 66.7 66.4 59.8 30.4 34.5 62,4 97,0	50.6 5,5 8,8 18.7 25.3 39.4 34.5 16.3 10.6 26,9 28.8 46.8 15,6 54.5 15.5 14.4 34.9 11.3 25.9 18.4 17,8 33.0 27.1 46.1 83.5	140,2 37,2 34,7 27.0 43,9 131,1 33.1 50.1 85.5 118,6 168,0 30.6 34.2 347,7 112,0 398.0 93,0 481.0	4,3 13.4 21.7 26,0 8.5 19.3 13.2 21.8 1,7 2.5 21.5 23.9 16.4 18.4 38.5 52.4 60,7 39.4 8,4 30.3 12.5 14.9 42.9 31,0	195.1 42.7 56,9 40.4 78.3 91.8 53.8 29.5 163,5 61,7 31.3 68.3 89.6 156.4 152.5 220,9 87.3 102.6 99,5 374.5 160.1 443.5 135,0 89,0 595.5	63,1 75.0 63.0 11.0 1,3 18,0 32.0 12.4 15.0 18.0 158,0 19.0 87.0 9,0 14.0 57.4 88.5 25.0 69.5 40.0 18.0 80,0	258,2 117,7 119.9 51.4 78.3 93.1 71,8 29.5 195.5 74.1 31.3 83.3 107.6 314.4 171.5 307.9 96.3 116.6 156.9 463.0 185.1 513.0 175.0 107.0 675,5	308.0 121.0 131,2 98,4 123,9 169.4 126.5 163.1 238.0 159.2 172.7 251.0 181.7 352.5 266.6 336.7 189.5 263.8 223.6 529.4 244.9 543.4 209.5 169.4 772.5
524,8 \| 334,4	423,8	1 283,0 \| 469,0 \| 1 752,0	710,2	2 365,9	543,6 \| 3 619,7\|	974,2	4 593,9\|	6 345,9

172

173

näst efter avgången från tjänsten, samt, därest landshövding entledigas
från tjänsten, å tid som av Ivungl. Maj:t bestämmes.

Revisorerna ha ansett det vara av intresse att belysa vissa förhållanden,
som äga samband med landshövdingarnas tjänstebostäder, och ha för den
skull från byggnadsstyrelsen infordrat uppgifter om bl. a. dessa bostäders
storlek in. in.

Dessa uppgifter ha sammanställts i tabell 1.

Av förestående sammanställning framgå vissa utgifter för landshövdingebostäderna.
I syfte att få en fullständig redogörelse härför ha
kostnaderna under budgetåret 1945/46—1954/55 för invändiga underhållsarbeten,
större ombyggnads- och reparationsarbeten, utvändiga arbeten
samt skötsel av trädgård o. d. ävensom för möbler m. m. upptagits i
tabell 2.

De totala utgifterna för ombyggnader och underhåll av landshövdingebostäderna
med tillhörande trädgårdar in. in. uppgå således under de
senaste tio budgetåren till 4 902 700 kronor; motsvarande belopp för anskaffning,
underhåll m. m. av möbler och övrig inredning utgör 1 443 200
kronor.

Utgifterna för underhåll av byggnader in. in. belasta utgiftssidan i staten
för allmänna fastighetsfonden, Byggnadsstyrelsens delfond, medan kostnaderna
för möbler m. in. bestridas från den under anslaget å elfte huvudtiteln
Länsstyrelserna: Expenser upptagna delposten till Vissa kostnader
för landshövdingarnas tjänstebostäder m. in. Från expensanslaget ersättas
även bränsle, lyse och vatten; någon uppgift om storleken härav kan icke
lämnas, då dessa ingå i övriga utgifter för uppvärmning in. in. av de hus,
vari landshövdingebostäderna äro inrymda.

Byggnadsstyrelsen har i skrivelse den 18 oktober 1955 till revisorerna
anfört bl. a. följande.

Ifrågavarande tjänstebostäder har tidigare i stor utsträckning varit i
sådant skick, att de icke uppfyllt nutida krav på en tidsenlig bostad. Bland
annat har bostäderna saknat sådan utrustning och inredning som bidrar
till att underlätta skötseln. Sagda förhållanden har gjort sig särskilt kännbara
vid nu rådande svårigheter att anskaffa tjänstefolk. Styrelsen har
därför under de senaste åren vidtagit åtgärder för en successiv iståndsättning
och modernisering av bostäderna. Hitintills har landshövdingeresidensen
i Visby, Karlskrona, Göteborg, Vänersborg, Mariestad, Västerås,
Falun, Gävle, Östersund och Luleå samt överståthållarbostaden i Stockholm
upprustats, varjämte ombyggnad och modernisering av residenset i
Härnösand pågår. Kostnaderna för dessa arbeten har bestridits av styrelsens
ordinarie underhållsmedel, dock har riksdagen för ifrågavarande ändamål
såsom tillägg å underhållsanslagen för budgetåren 1951/52—1955/56
anvisat sammanlagt 775 000 kronor.

Vid skiftena har styrelsen funnit lämpligt att förutom nödvändiga moderniseringsarbeten
även utföra sådana underhålls- och iståndsättningsarbeten
som icke lämpligen kunnat utföras med mindre än att vederböran -

174

de bostad kunnat friställas. De i anslutning till skiftena redovisade kostnaderna,
som i regel fördelar sig över minst två budgetår, inkluderar
sålunda i stor utsträckning kostnader för arbeten som icke direkt är hänförliga
till själva skiftet.

Kostnaderna beträffande residensen i Falun, Lxdeå och Härnösand är
siffermässigt sett höga. Orsaken härtill är i huvudsak den att dessa byggnader
före upprustningen befunnit sig i ett dåligt tekniskt tillstånd. Vidare
har byggnadernas utrustning, allmänna planläggning och disposition krävt
förhållandevis stora åtgärder för att bostäderna skulle kunna anpassas till
tidsenliga krav på en modern bostad. Vid bedömandet av de åtgärder som
här vidtagits har styrelsen utgått från att byggnaderna med hänsyn till
deras kulturhistoriska värde borde bibehållas och att någon annan lämplig
användning för byggnaderna än till residens icke förelegat.

Styrelsen erinrar i fortsättningen av sin skrivelse att i åtskilliga landshövdingars
boställsförmaner ingå förutom själva bostadsvåningen smärre
lägenheter och utrymmen samt trädgård, för vilka landshövdingen kan
tillgodogöra sig vissa inkomster. Landshövdingens rätt härtill hade tidigare
berörts i eu den 9 september 1940 inom finansdepartementet upprättad PM,
över vilken styrelsen den 23 september samma år avgivit yttrande. Enligt
promemorian borde en dylik befogenhet principiellt icke tillkomma landshövdingen.
Någon utredning för att klarlägga rättsläget i denna fråga hade
emellertid, så vitt styrelsen hade sig bekant, icke skett. I enlighet med de
i promemorian angivna rekommendationerna, som överensstämde med styrelsens
synpunkter i dess yttrande, borde enligt styrelsens mening en omprövning
ske av landshövdingarnas bostadsförmåner.

Styrelsen har under hänvisning till nämnda PM under år 1954 hemställt
om reglering av bostadsförmånerna för landshövdingarna i Gävle och
Umeå. Kungl. Maj:t har sedermera den 4 februari 1955 meddelat beslut i
enlighet med styrelsens förslag. Då motsvarande regleringar lämpligen böra
ske även vid framdeles inträffande skiften å andra landshövdingebefattningar,
avser styrelsen att i god tid före skiftena hos Kungl. Maj:t väcka
frågan om en omprövning av boställsförmånerna. Sålunda ämnar styrelsen
föreslå eu reglering av förmånerna för landshövdingen i Östergötlands län,
där landshövdingeskifte är nära förestående.

Det kan till slut nämnas, att byggnadsstyrelsen påbörjat utredning rörande
ombyggnad och modernisering av residensen i Linköping och Nyköping.
Utredningarna härom ha emellertid icke fortskridit så långt, att några
kostnadsberäkningar föreligga.

Revisorernas uttalande. Enligt bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemenle
kan till vissa tjänstemän anvisas tjänstebostad, för vilken de i
regel har att erlägga på visst sätt bestämd hyra. Landshövdingarnas tjänstebostäder
upplåtas emellertid utan vederlag, varjämte ett av Kungl. Maj:t
i varje särskilt tall bestämt antal rum för representationsändamål skall
möbleras av statsverket.

175

Flertalet landshövdingebostäder äro inrymda i mycket gamla och ur
kulturhistorisk synpunkt värdefulla byggnader. Exempel härpå utgöra desamma
i Linköping och Örebro, som äro belägna i slottsbyggnaderna i
respektive stad, båda från början av 1500-talet. Det senast uppförda residenset,
det i Karlskrona, tillkom år 1909. I det övervägande antalet hus,
varom här är fråga, finnas även andra lägenheter, som i allmänhet utnyttjas
för länsstyrelsens eller andra statliga organs behov. I vissa fall ha
lokaler dock uthyrts; så är fallet i bl. a. Gävle, där hushållningssällskapet
i länet disponerar vissa utrymmen.

Karakteristiskt för samtliga residens är, att de ha betydande rumsantal
och stora våningsytor. Lägenheten i Malmö omfattar 24 rum och ett kök
om tillhopa 1 265 in2, fördelade på tre våningsplan. Ytterligare tre landshövdingebostäder
ha en yta av mer än t 000 m2, och mer än 800 m2 ha
sammanlagt 14 lägenheter. Den minsta bostaden, den i Stockholm, omfattar
11 rum och 1 kök om totalt 562 in2.

Residensen ha tidigare i stor utsträckning befunnit sig i sådant skick,
att de icke uppfyllt de krav, som kunna ställas på bostäder i våra dagar.
Bl. a. har utrustningen och inredningen varit sådan, att desamma varit
synnerligen tungarbetade, en olägenhet som blivit särskilt kännbar med
hänsyn till de rådande svårigheterna att anskaffa för skötseln erforderlig
personal. Byggnadsstyrelsen har därför under senare år gått i författning
om att successivt iståndsätta och modernisera dessa tjänstebostäder. Särskilt
kostnadskrävande ha arbetena i Falun, Luleå och Härnösand blivit;
dessa ha belöpt sig till 348 000 kronor, 456 000 kronor respektive 398 000
kronor. Orsakerna härtill ha av byggnadsstyrelsen angivits i en ovan återgiven
skrivelse, till vilken torde tå hänvisas.

De totala utgifterna för ombyggnader samt underhåll av landshövdingarnas
tjänstebostäder ha under senaste tioårsperiod utgjort 4 902 700 kronor.
Detta belopp har belastat det ordinarie underhållsanslaget i statens
fastighetsfond; dock har under budgetåren 1951/52—1954/55 anvisats särskilda
anslag härför om sammanlagt 575 000 kronor. För innevarande
budgetår har för detta ändamål upptagits ett extra anslag av 200 000 kronor.
Kostnaderna för möbler och övrig inredning utgöra tillhopa 1 443 200
kronor, som utgått från länsstyrelsernas expensanslag. Från detta bestridas
även utgifter i förevarande fall för bränsle, lyse och vatten. Någon uppgift
om storleken härav kan på skäl, som ovan anförts, icke lämnas.

Revisorerna ha icke — utom i ett i det följande berört fall — ingått i
närmare prövning av de av byggnadsstyrelsen vidtagna ombyggnads- och
reparationsåtgärderna, men kostnaderna härför äro av en sådan storlek
att dessa i och för sig ingiva betänkligheter. I fråga om den ombyggnad,
som verkställts i Luleå, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida byggnaden
kan anses ha ett sådant kulturhistoriskt värde, alt det varit tillräckligt
motiverat att, i syfte att möjliggöra eu fortsatt användning av densamma

176

såsom residens, utföra så omfattande arbeten, varom här varit fråga, särskilt
som det ur ekonomisk synpunkt otvivelaktigt varit avsevärt fördelaktigare
att uppföra en ny, som i alla avseenden fyller de krav, som kunna
ställas på bostad av förevarande slag.

Vid en diskussion av landshövdingarnas tjänstebostäder bör icke förbises,
att dessa icke blott äro kostnadskrävande för statsverket utan även med
hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär mycket betungande
även för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende. Det
vill synas, som om residensen enbart för att hållas i representativt skick
medföra kostnader, som motsvara en icke obetydlig del av landshövdingarnas
representationsbidrag. Över huvud taget måste det antagas, att dessa
bostäder i flera fall icke utgöra en löneförmån utan en belastning för
vederbörandes ekonomi.

Revisorerna anse likväl icke, att nu angivna omständigheter böra föranleda
till ett övergivande för landshövdingarnas del av systemet med tjänstebostäder,
vilka delvis möbleras av statsverket. Med den ställning länscheferna
intaga i respektive län synas nämligen residensen och med dem följande
representation vara ett värdefullt medel för landshövdingarna att knyta
kontakter med företrädare för olika kategorier av länets befolkning samt
för att förmedla kontakt dem emellan. Landshövdingarna synas bl. a. på
grund härav ur tjänstesynpunkt vara i behov av bostäder, som i allmänhet
icke stå att uppbringa på den öppna hyresmarknaden.

Såsom tidigare nämnts avser byggnadsstyrelsen att successivt iståndsätta
och modernisera residensen. Det är självfallet, att de kulturhistoriska
synpunkterna därvid böra tillmätas betydelse. Vilken vikt dessa böra få,
måste vara beroende av ett bedömande i varje särskilt fall. Nämnda synpunkter
böra emellertid vägas mot andra på spörsmålet inverkande faktorer,
varvid de med arbetena förbundna kostnaderna icke böra skjutas i
bakgrunden. Beaktas bör, att även om betydande belopp användas för
ändamålet det med hänsyn till bl. a. byggnadernas ålderdomliga prägel icke
torde vara möjligt att åstadkomma tjänstebostäder, som i alla väsentliga
avseenden fylla nutida krav. I betraktande härav och med tanke icke minst
på driftkostnaderna såväl för statsverket som för boställshavarna bör enligt
revisorernas mening möjligheten att uppföra en helt ny byggnad icke förbises.
En sådan åtgärd synes dock icke behöva innebära, att den såsom
landshövdings tjänstebostad nu använda lägenheten skall stå outnyttjad
för framtiden. Densamma torde tvärtom kunna få en mindre kostnadskrävande
användning, t. ex. såsom tjänsterum eller för kulturellt ändamål. —
Såsom av det föregående framgår har landshövdingens i Vänersborg tjänstebostad
under innevarande år undergått en omfattande reparation. Mot
dessa arbeten synes i och för sig icke vara något att invända. Enligt revisorernas
mening kan det likväl ifrågasättas, huruvida icke länsstyrelsen, som
står inför nödvändigheten att anskaffa ytterligare lokaler, skulle åtminsto -

177

ne delvis ha kunnat få sina behov härutinnan tillgodosedda genom ianspråktagande
av denna bostad, som genom sin planlösning m. m. synes
mera lämplig såsom tjänsterum än som bostad.

Revisorerna vilja till slut beröra ett annat spörsmål, som sammanhänger
med landshövdingarnas tjänstebostäder och som av byggnadsstyrelsen behandlats
i det föregående, nämligen omfattningen av boställsförmånen. I
denna ingå ofta, förutom själva bostaden, jämväl smärre lägenheter och
utrymmen eller trädgård in. in., för vilka landshövdingarna kunna uppbära
inkomster. I likhet med byggnadsstyrelsen anse revisorerna, att dylika förmåner
icke höra utgå. Dessa synas emellertid i vissa fall ha tillkommit i
sådan ordning, att beslut i ämnet icke bör meddelas, innan rättsfrågan klarlagts.
Detta synes böra ske genom en på en gång utförd utredning beträffande
samtliga de residens, som med beaktande av i det föregående anförda
synpunkter även i fortsättningen böra bibehållas för sitt nuvarande ändamål.
Därefter torde boställsförmånens omfattning i varje särskilt fall böra
fastställas.

12 Hcv. berättelse ang. statsverket är 1955. I

178

Finansdepartementet

§ 17

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

Revisorerna ha i enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen
erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa omfatta den ordinarie uppbörden av dels A- och B-skatt under uppbördsåret
1954—1955 (tabell 1), dels kvarstående skatt enligt 1954 års
taxering (tabell 2). Vidare omfatta redogörelserna resultaten av restindrivningen
t. o. m. utgången av år 1954 för varje län beträffande 1947—1948
— 1951—1952 års preliminära B- och C-skatt samt för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
i fråga om kvarstående skatt enligt 1948—1952 års
taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a. att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1954—1955 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
6 896 miljoner kronor, varav 4 732 miljoner kronor (69 procent) såsom Askatt
och 2 164 miljoner kronor (31 procent) såsom B-skatt. Av den sammanlagt
debiterade B-skatten, 2 192 miljoner kronor, restfördes 76 miljoner
kronor (3 procent).

Enligt 1954 års taxering uppgick den kvarstående skatten till 680 miljoner
kronor; av detta belopp restfördes 105 miljoner kronor (15 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1955 års taxering beräknas uppgå till
omkring 738 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 667 miljoner kronor (tabell 1).

Av 1948—1949 års restförda B- och C-skatt, 46,3 miljoner kronor, kvarstodo
vid utgången av år 1954 0,3 miljoner kronor oredovisade. Av denna
skatt ha hittills 20,3 miljoner kronor avkortats, 21,4 miljoner kronor levererats
och 4,3 miljoner kronor avskrivits. I likhet med tidigare år har i
tabellerna över restindrivningen vad som levererats ställts i relation till vad
som restförts med avdrag för vad som avkortats, enär avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen skild företeelse. Vid utgången av år 1954
ha för riket i dess helhet 82 procent av den skatt, som restförts och skolat
indrivas, levererats och 17 procent avskrivits. Motsvarande procenttal äro
för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk 89 respektive 10 och för
städer med egna uppbördsverk 76 respektive 22.

Den senaste preliminära B- och C-skatten, som omfattas av redogörelserna,
avser uppbördsåret 1951—1952. Av den för detta uppbördsår restförda
B- och C-skatten, 50,9 miljoner kronor, av vilket belopp 5,8 miljoner kronor
kvarstodo oredovisade vid utgången av år 1954, ha vid samma tidpunkt
12,5 miljoner kronor avkortats, 29,4 miljoner kronor levererats och
3,2 miljoner kronor avskrivits. För riket i dess helhet ha 77 procent levererats
och 8 procent avskrivits av efter avkortning återstående belopp.

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1954

Län	Influten peliminär skatt	Restförd preliminär B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	Å kvar-stående skatt påförd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalning	S:a prel. skatt Milj. kr.
Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s :a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% av slut- äg skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad	831,91	54	560,98	36	8,91	i	125,84	8	1 527,64	18,45	i	1 546,09	1 553,09	133,31	9	3,63	123,85
Stockholms län .	318,38	76	82,05	19	4,34	i	10,67	3	415,44	5,23	i	420,67	427,00	44,27	10	0,97	38,76
Uppsala........	101,55	68	40,18	27	1,53	i	4,41	3	147,67	1,39	i	149,06	151,78	15,72	10	0,27	12,96
Södermanlands .	138,69	71	47,49	25	0,59	—	6,08	3	192,85	1,39	i	194,24	194,47	18,27	9	0,34	18,39
Östergötlands . .	221,47	66	95,62	29	1,59	—	14,54	4	333,22	2,48	i	335,70	334,60	28,71	9	0,47	28,40
Jönköpings.....	147,92	65	62,91	27	1,02	—	15,22	7	227,07	1,77	i	228,84	234,84	25,95	11	0,41	20,07
Kronobergs.....	65,73	68	27,75	29	0,52	—	2,12	2	96,12	0,99	i	97,11	100,99	13,76	14	0,17	9,92
Kalmar........	110,59	67	46,08	28	0,91	i	5,20	3	162,78	1,81	i	164,59	168,02	19,74	12	0,27	16,12
Gotlands ......	23,95	66	10,71	30	0,32	i	0,36	1	35,34	0,66	2	36,00	36,87	4,99	14	0,06	4,16
Blekinge.......	76,19	77	19,66	20	0,76	i	1,49	1	98,10	1,08	1	99,18	99,40	9,50	10	0,12	9,61
Kristianstads . ..	113,89	64	56,05	32	1,07	i	3,64	2	174,65	2,32	1	176,97	183,60	24,78	13	0,38	18,29
Malmöhus......	393,77	61	189,45	30	4,30	i	46,89	7	634,41	5,50	1	639,91	641,76	59,33	9	1,18	58,02
Hallands ......	78,68	65	37,25	31	0,38	—	2,94	3	119,25	1,07	1	120,32	123,12	15,29	12	0,24	12,66
Göteb. o. Bohus.	434,44	62	204,35	29	4,84	i	49,66	7	693,29	6,75	1	700,04	718,10	72,61	10	1,91	58,31
Älvsborgs ......	209,84	71	70,47	24	1,67	i	10,04	3	292,02	2,19	1	294,21	297,15	31,01	10	0,46	27,33
Skaraborgs .....	111,60	66	51,90	31	0,69	—	3,77	2	167,96	1,66	1	169,62	176,53	22,91	13	0,29	16,02
Värmlands.....	166,19	62	78,71	29	1,21	—	22,29	8	268,40	2,65	i	271,05	271,02	26,89	10	0,47	25,54
Örebro ........	171,39	68	64,33	26	1,15	—	12,94	5	249,81	1,87	1	251,68	252,14	22,67	9	0,39	21,11
V ästmanlands . .	146,75	58	64,96	25	0,80	—	39,75	16	252,26	1,57	1	253,83	259,04	21,82	8	0,47	16,60
Kopparbergs . . .	164,22	61	71,16	26	1,60	i	28,82	11	265,80	1,90	1	267,70	263,88	21,59	8	0,26	24,89
Gävleborgs.....	177,75	62	73,89	26	1,59	—	31,37	11	284,60	2,65	1	287,25	290,41	26,13	9	0,41	22,82
Västernorrlands .	183,66	64	68,17	24	2,37	i	29,47	10	283,67	3,01	1	286,68	286,44	25,39	9	0,42	24,41
Jämtlands......	73,59	71	25,07	24	0,56	—	3,19	3	102,41	1,84	2	104,25	102,98	12,97	13	0,16	13,60
Västerbottens. . .	118,28	69	44,48	26	1,05	i	4,00	2	167,81	2,50	2	170,31	171,72	20,47	12	0,31	18,98
Norrbottens ....	151,64	66	69,93	31	0,85	—	3,93	2	226,35	3,22	1	229,57	222,80	19,89	9	0,34	26,66
Hela riket	4 732,07	63	2163,60	29	44,62	i	478,63	6	7 418,92	75,95	1	7 494,87	7 561,75	737,97	10	14,40	667,48

179

180

Procenttalen för landsbygden äro 85 respektive 6 och för städerna 69 respektive
10.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, 100,3 miljoner
kronor, vilken skatt numera preskriberats för indrivningsåtgärder,
ha vid 1954 års utgång 11,7 miljoner kronor avkortats, 59,9 miljoner kronor
levererats och 25,1 miljoner kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvarstå
således fortfarande 3,6 miljoner kronor. Levererat belopp har även här
ställts i relation till vad som efter avkortning återstått att indriva. Vid
1954 års utgång ha efter denna beräkningsgrund för riket i dess helhet
68 procent levererats och 28 procent avskrivits. För landsbygdens vidkommande
ha 75 procent levererats och 23 procent asvkrivits, medan i städer
med egna uppbördsverk 59 procent levererats och 35 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1952 års taxering, 103,6 miljoner
kronor, vilken skatt varit föremål för indrivningsåtgärder sedan omkring
mitten av år 1953, ha t. o. m. utgången av år 1954 9,3 miljoner kronor
avkortats, 47,9 miljoner kronor levererats och 6,3 miljoner kronor avskrivits.
Totalt ha 51 procent levererats och 7 procent avskrivits. Landsbygdens
procenttal äro 59 respektive 6 och städernas 42 respektive 8.

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1954 års taxering

med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande procent	Restförda belopp kr.	Å sjömans-förteckning uppförda belopp kr.
Stockholms stad.....	103 231 621 39 542 483	80 788 028 31 468 659	78,26 79,58	22 432 269 8 065 483	11 324 8 341
	17 709 290	15 510 747	87,59	2 196 473	2 070
	18 895 603	16 558 370	87,63	2 335 522	1 711
	30 258 542	27 038 640	89,36	3 218 079	1 823
	23 898 560	20 843 658	87,22	3 052 827	2 075
	13 078 202	11 775 444	90,04	1 302 138	620
	18 756 648	16 321 489	87,02	2 424 554	10 605
	4 876 794	4157 647	85,25	716 521	2 626
	10 003 579	8 294 689	82,92 87,56	1 700 484	8 406
	26 457 043	23 166 400	3 276 452	14 191
	65 206 560	56 970 809	87,37	8 198 764	36 987
	16 646 063	14 877 480	89,38	1 764 246	4 337
	55 567 363	45 919 455	82,64	9 584 747	63 161
	27 517 430	24 368 787	88,56	3 145 198	3 445
	23 373 971	20 978 079	89,75	2 391 890	4 002
	21 865 189	18 936 750	86,61	2 927 074	1 365
	22 734 757	19 941 448	87,71	2 792 062	1 247
	19 213 408	16 681 294	86,82	2 531 064	1 050
	19 966 919	17 578 343	88,04	2 387 873	703
	21 493 636	17 438 473	81,13	4 052 123	3 040
	28 619 475	24 825 688	86,74	3 791 666	2 121
	13 204 069	10 589 626	80,20	2 612 710	1 733
	19 237 662	15 971 879	83,02	3 264 784	999
	18 184 734	13 195 237	72,56	4 989 497	_
Hela riket	679 539 601	574197 119	84,50	J105 154 500	187 982

181

Tabell 3

Kvarstående skatt enligt 1949 års taxering (K 50)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1954 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; siffrorna inom
parentes avse kvarstående skatt enligt 1948 års taxering (K 49) efter lika lång tids indrivning.

Län		Antal utmätningsmansdistrikt	Genom- snittlig

och städer utan	utmät-			Inflytandeprocentklasser			infly-
												tande-

St = städer med	mans-	41 —	46 —	51 —	56 —	61 —	66 —	71-	76-	81-	86-	91-	procent
egna uppbördsverk)	distrikt	45	50	55	60	65	70	75	80	85	90	95	per län
tockholms ....	Lb	18		1(1)	1(1)	3(2)	4(7)	4(3)	4(3)			1(1)		62 (62)
	St	1			1(1)									53 (53)
ppsala.......	Lb	8				- (1)	l(-)	3(4)	2(2)	1(1)	l(-)			71 (69)
	St	1			-(1)	l(-)								60 (55)
ermanlands .	Lb	9				- (1)	2(2)	4(3)	1(2)	2(1)				68 (67)
	St	2			-(1)	l(-)	-(1)	1 ( —)						59 (54)
stergötlands . .	Lb	14			2(2)		1( 1)	l(-)	4(3)	2(4)	3(3)	1(1)		69 (71)
	St	2			-(2)	2 (—)								58 (55)
önköpings ....	Lb	15					2(2)	2(2)	1 (1)	1 (5)	7(2)	1(3)	l(-)	76 (74)
	St	1			-(1)	l(-)								56 (53)
nobergs ....	Lb	11						2(2)	4 (4)	1(3)	4(2)			75 (75)
	St	1						-(1)	l(-)					73 (69)
	Lb	16					- (1)	l(-)		5(9)	8(5)	2(1)		81 (80)
	St	2					M-)	- (1)	1(1)					70 (69)
tlands......	Lb	5					K 1)	l(-)	2 ( —)	1( 2)	-(2)			70 (74)
lekinge ......	Lb	8					M-)	1( 2)	2(1)	2(4)	2(1)			74 (75)
	St	1					1 (1)							64 (62)
''stianstads . .	Lb	17					1(3)	3(2)	1(2)	6(8)	5(2)	l(-)		77 (74)
	St	1					1(D							63 (62)
ölius.....	Lb	17				l(-)	5(2)	4(6)	5(6)	2( 3)				68 (70)
	St	5		2(1)	-(2)	l(-)	2(2)							59 (59)
allands......	Lb	9						1(1)	2(2)	2(3)	3(2)	1(1)		78 (78)
	St	1					1(1)							65 (65)
"teb. o. Bohus	Lb	14		-(1)	l(-)		- (1)	2 (—)	5(5)	2(3)	3(3)	1(1)		71 (68)
	St	2			2(2)									55 (53)
vsborgs .....	Lb	19					2(1)	3(4)	5(5)	4(3)	3(5)	2(1)		74 (74)
	St	1				1 (1)								57 (56)
karaborgs ....	Lb	18			-(1)	1(D	1(1)	2(1)	2(2)		9(8)	3(4)		76 (75)
ärmlands.....	Lb	18				M-)	2(2)	3(5)	5(1)	4(5)	2(3)	1(2)		72 (74)
	St	2		l(-)	-(1)			- (1)	l(-)					55 (56)
ebro........	Lb	13				2(1)	2(3)	3(2)	4 (4)	1(3)	l(-)			67 (67)
	St	1				-(1)	l(-)							65 (57)
ästmanlands . .	Lb	12	1(1)	1(1)	2(1)	1(1)	4(2)	1(3)	1(1)	1(2)				58 (62)
	St	1				KD								56 (56)
opparbergs .. .	Lb	21	-(1)	l(-)		-(2)	2(2)	3(2)	1(4)	6(5)	5(2)	3(3)		73 (70)
	St	1			-(1)	M-)								59 (54)
ävleborgs ....	Lb	19				2(3)	2(1)	3(5)	5(3)	7(6)	- (1)			71 (71)
	St	1		-O)	l(-)									54 (48)
ästernorrlands	Lb	22		l(-)		- (1)	4(1)	3(5)	7(5)	4(5)	1(4)	M-)	1 (1)	70 (72)
	St	1					M-)	-(1)						64 (66)
ämtlands.....	Lb	15						-(1)	3(2)	7(4)	4(6)	- (2)	l(-)	79 (79)
	St	1			- (1)	l(-)								59 (55)
ästerbottens . .	Lb	25						2(1)	4(2)	9(11)	2(4)	5(4)	3(3)	79 (80)
	St	1				- (1)	1 (-)							65 (59)
orrbottens .. .	Lb	19			1 (1)	3(1)	6(4)	3(7)	3(2)	1(2)	2(2)			64 (66)
	St	1				- (1)	1 (-)							61(56)
Landsbygd och
täder utan egna
ppbördsvcrk . .		362	1(2)	4(3)	7(6)	14(14)	43(37)	55(61)	73(62)	71(92)	65(57)	23(24)	6(4)	71 (71)
Städer med egna
ppbördsvcrk . .		31	-(-)	3(2)	4(13)	10 (5)	10 (6)	1(4)	3(1)	-(-)	-(-)	-(-)	-(-)	58 (56)
Hela riket	393	1(2)	7(5)	11(19)	24(19)	53(43)	56(65)	76(63)	71(92)	65(57)	23(24)	6(4)	67 (66)

182

Tabell 4

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1948,
1949, 1950, 1951 och 1952 års taxeringar (K 49—K 53) vid utgången av resp. första, andra,
tredje, fjärde och femte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Stockholms Efter l:a	året		41	44	48	47		31	34	34	43
»	2:a	»	53	53	55	59		47	45	45	52
»	3:e	»	59	60	61			55	55	56
»	4:e	»	62	62				60	61
»	5:e	»	63					64
Uppsala »	1 :a	»	—	56	59	66	66	—	56	62	69	74
»	2:a	»	64	65	68	73		63	68	74	79
»	3:e	»	68	70	71			69	76	78
»	4:e	»	69	71				72	78
»	5:e	»	70					72
Södermanlands »	1 :a	»	_	51	55	58	61	_	48	58	60	65
»	2 :a	»	61	62	63	67		64	64	69	71
»	3:e	»	65	66	67			71	70	75
»	4:e	»	67	68				72	73
»	5:e	»	67					73
Östergötlands »	1 :a	»	—	56	57	59	61	—	55	60	59	65
»	2:a	»	67	64	64	67		66	67	69	71
»	3:e	»	70	67	67			72	72	74
»	4:e	»	71	69				73	75
»	5:e	»	71					75
Jönköpings »	1 :a	»	—	62	62	64	62	—	53	51	57	61
»	2:a	»	69	70	69	75		59	63	60	72
»	3:e	»	73	74	72			67	70	68
»	4:e	»	74	76				69	75
»	5:e	»	75					72
Kronobergs »	1 :a	»	—	66	67	72	71	—	65	68	72	73
»	2:a	»	72	73	73	77		76	75	77	79
»	3:e	»	74	75	75			80	79	80
»	4:e	»	75	75				81	80
»	5:e	»	75					81
Kalmar »	1 :a	»	—	66	69	71	70	_	62	68	67	71
»	2:a	»	74	76	77	78		77	76	79	81
»	3:e	»	78	79	80			83	81	84
»	4:e	»	80	81				84	84
»	5:e	»	80					85
Gotlands »	1 :a	»	—	60	59	59	63	—	56	58	59	65
»	2 :a	»	71	67	66	66		70	66	66	70
»	3:e	»	73	69	69			74	71	72
»	4:e	»	74	70				76	73
»	5:e	»	74					76
Blekinge »	1 :a	»	—	54	56	60	55	—	46	49	54	56
»	2 :a	»	68	66	66	69		66	61	61	68
»	3:e	»	72	72	70			73	70	70
»	4:e	»	75	74				76	75
»	5:e	»	75					78

183

L a	n			Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Kristianstads	Efter 1 :a	året		65	65	68	69		56	63	67	70
	»	2:a	»	70	72	73	76		69	68	73	79
	»	3:e	»	73	76	76			73	73	78
	»	4:e	»	74	77				75	75
	»	5:e	»	75					76
Malmöhus	»	1 :a	»	_	60	67	67	66	—	58	67	63	67
	»	2:a	»	68	66	72	73		68	69	74	76
	»	3:e	»	70	67	74			71	74	78
	»	4:e	»	70	68				72	76
	»	5:e	»	71					73
Hallands	»	1 :a	»	_	67	67	67	69	—	61	64	63	69
	»	2:a	»	73	73	74	75		76	71	73	77
	»	3:e	»	77	76	77			81	75	79
	»	4:e	»	78	78				83	78
	»	5:e	»	79					84
Göteborgs o.	»	1 :a	»	—	52	55	59	61	—	41	49	51	61
Bohus	»	2 :a	»	62	62	64	68		62	57	63	66
	»	3:e	»	66	67	70			69	67	71
	»	4:e	»	68	71				73	73
	»	5:e	»	70					75
Älvsborgs	»	1 :a	»	—	61	62	66	68	—	58	62	69	70
	»	2:a	»	70	69	69	72		72	68	71	77
	»	3:e	»	73	72	72			76	73	77
	»	4:e	»	74	74				78	76
	»	5:e	»	74					79
Skaraborgs	»	1 :a	»	—	60	63	66	67	—	55	60	62	65
	»	2:a	»	69	70	72	73		67	69	71	75
	»	3:e	»	73	74	75			73	75	77
	»	4:e	»	75	76				77	79
	»	5:e	»	76					78
V ärmlands	»	1 :a	»	_	55	59	61	61	—	52	59	59	67
	»	2:a	»	68	66	67	69		70	67	70	72
	»	3:e	»	72	70	71			77	74	77
	»	4:e	»	74	72				79	78
	»	5:e	»	75					81
Örebro	»	1 :a	»	_	52	53	56	56	—	46	49	50	56
	»	2:a	»	61	61	62	64		60	58	62	65
	»	3:e	»	65	65	66			67	67	69
	»	4:e	»	67	67				71	72
	»	5:e	»	67					72
Y ästmanlands	»	1 :a	»	_	45	45	49	50	—	43	44	50	57
	»	2:a	»	57	53	53	55		59	53	55	61
	»	3:e	»	60	57	56			64	61	62
	»	4:e	»	62	58				67	64
	»	5:e	»	63					69
Kopparbergs	»	1 :a	»	—	53	55	54	56	—	47	54	50	55
	»	2:a	»	60	63	63	63		61	61	63	64
	»	3:e	»	67	69	69			69	70	72
	»	4:e	»	70	73				74	76
	»	5:e	»	72					78

184

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Gävleborgs Efter l:a	året	_	53	54	56		59		48	51	52	60
»	2:a	»	64	65	64	67			66	64	64	67
»	3:e	»	69	69	69				74	72	73
»	4:e	»	71	71					77	75
»	5:e	»	72						78
Västernorrlands »	1 :a	»	—	54	56	58		57	_	51	54	57	61
»	2:a	»	66	64	65	67			67	64	65	70
»	3:e	»	70	68	69				73	71	72
»	4:e	»	72	70					76	74
»	5:e	»	73						78
J ämtlands »	1 :a	»	—	63	65	67		66	_	59	62	64	65
»	2:a	»	74	74	73	76			73	74	73	76
»	3:e	»	78	77	76				79	80	79
»	4:e	»	79	79					81	83
»	5:e	»	80						82
V ästerbottens »	1 :a	»	—	62	65	68		65	_	58	62	63	64
»	2:a	»	73	74	73	76			71	74	74	76
»	3:e	»	78	78	77				79	80	80
»	4:e	»	80	79					82	83
»	5:e	»	80						83
Norrbottens »	1 :a	»	—	38	42	42		42	_	33	41	37	41
»	2 :a	»	52	52	52	53			49	50	53	54
»	3:e	»	62	60	58				61	60	63
»	4:e	»	66	64					67	68
»	5:e	»	69						72

Tabell 5

Städer med egna uppbördsverk

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Stockholm	Efter 1 :a	året	_	_				30	32	32	32	38
	»	2 :a	»	—	—	—	—		44	44	42	43
	»	3:e	»	—	—	—			51	50	48
	»	4:e	»	—	—				55	53
	»	5:e	»	—					57
Göteborg	»	1 :a	»	38	37	39	43	44	30	29	31	31	34
	»	2:a	»	47	47	48	53		42	40	41	43
	»	3:e	»	52	53	52			49	47	48
	»	4:e	»	54	55				52	50
	»	5:e	»	56					55

185

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Malmö	Efter	1 :a	året	54	56	55	56	62	55	56	54	52	54
	»	2:a	»	62	61	60	66		66	62	60	63
	»	3:e	»	63	64	64			69	66	64
	»	4:e	»	65	65				70	67
	»	5:e	»	65					70
Norrköping	»	1 :a	»	46	45	45	48	45	48	39	44	44	45
»	2:a	»	52	52	52	54		58	51	54	56
	»	3:e	»	54	56	55			62	57	60
	»	4:e	»	56	57				63	61
	»	5:e	»	57					65
Hälsingborg	»	1 :a	»	35	34	35	38	37	29	30	34	37	42
»	2:a	»	45	43	42	47		42	43	44	SO
	»	3:e	»	50	47	47			51	50	50
	»	4:e	»	54	50				55	55
	»	5:e	»	55					57
Örebro	»	1 :a	»	39	43	47	55	54	34	34	39	46	53
	»	2:a	»	50	53	56	65		49	47	50	60
	»	3:e	»	55	59	63			58	55	60
	»	4:e	»	57	65				63	64
	»	5 :e	»	62					68
Uppsala	»	1 :a	»	36	39	43	51	51	33	33	36	46	50
»	2:a	»	45	50	54	58		44	45	51	56
	»	3:e	»	51	58	58			52	57	57
	»	4:e	»	55	60				59	60
	»	5:e	»	55					59
Västerås	»	1 :a	»	34	33	38	40	40	31	25	29	36	37
	»	2:a	»	45	45	48	51		46	40	41	49
	»	3:e	»	52	52	55			54	50	52
	»	4 :e	»	56	56				59	58
4	»	5:e	»	58					63
Borås	»	1 :a	»	40	41	44	54	54	44	43	45	57	60
	»	2:a	»	50	52	53	59		55	53	55	63
	»	3:e	»	54	56	56			59	58	58
	»	4:e	»	56	57				61	59
	»	5 :e	»	56					61
Linköping	»	1 :a	»	41	46	50	56	55	34	44	43	46	51
»	2:a	»	49	53	58	63		43	52	53	57
	»	3:e	»	52	58	61			49	58	60
	»	4:e	»	55	60				53	62
	»	5:e	»	57					55
Eskilstuna	»	1 :a	»	43	48	50	57	53	39	45	47	54	58
	»	2:a	»	50	54	53	60		53	57	56	61
	»	3:e	»	51	56	55			57	62	60
	»	4:e	»	52	56				58	64
	»	5:e	»	52					60
Gävle	»	1 :a	»	34	39	42	41	40	35	36	34	31	38
	»	2:a	»	42	47	49	50		46	50	47	47
	»	3:e	»	46	52	53			51	56	53
	»	4:e	»	48	54				54	60
	»	5:e	»	49					56

186

Städer med egna uppbörds verk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Jönköping	Efter 1 :a	året	38	38	42	47	47	26	33	37	31	45
	»	2:a	»	45	46	50	56		39	46	46	54
	»	3:e	»	51	51	54			48	52	57
	»	4:e	»	53	56				51	57
	»	5:e	»	57					58
Karlstad	»	1 :a	»	40	36	42	46	49	46	34	43	48	54
	»	2:a	»	48	44	49	54		56	46	57	62
	»	3:e	»	50	48	53			61	52	63
	»	4:e	»	52	50				63	56
	»	5 :e	»	52					64
Halmstad	»	1 :a	»	48	47	53	56	55	40	38	43	49	51
	»	2:a	»	57	57	62	64		53	52	54	63
	»	3 :e	»	62	62	67			61	60	64
	»	4:e	»	65	65				66	64
	»	5:e	»	66					71
Lund	»	1 :a	»	47	47	51	53	52	41	47	48	40	44
	»	2:a	»	59	56	57	59		58	58	58	53
	»	3:e	»	63	61	60			65	65	62
	»	4:e	»	65	63				67	67
	»	5:e	»	66					68
Karlskrona	»	1 :a	»	52	53	55	58	59	47	47	42	50	57
	»	2:a	»	59	60	63	65		58	58	55	63
	»	3:e	»	61	63	66			63	61	61
	»	4:e	»	62	64				65	64
	»	5:e	»	63					66
Kalmar	»	1 :a	»	49	54	60	62	61	47	47	50	57	59
	»	2:a	»	62	64	67	70		62	61	64	70
	»	3:e	»	67	69	74			68	67	72
	»	4:e	»	71	72				73	72
	»	5 :e	»	72					74
Södertälje	»	1 :a	»	33	33	36	42	43	24	27	29	37	42
	»	2:a	»	43	45	48	54		39	37	42	50
	»	3 :e	»	51	52	52			48	46	52
	»	4:e	»	53	53				53	52
	»	5 :e	»	53					54
Luleå	»	1 :a	»	40	43	42	45	47	38	37	38	43	51
	»	2:a	»	49	51	52	55		48	46	48	58
	»	3:e	»	53	58	56			54	54	59
	»	4:e	»	56	61				59	59
	»	5:e	»	58					61
Uddevalla	»	1 :a	»	41	41	45	50	50	42	38	44	48	56
	»	2:a	»	50	49	56	59		52	50	57	65
	»	3:e	»	54	54	60			58	57	67
	»	4:e	»	55	55				61	59
	»	5:e	»	56					64
Sundsvall	»	1 :a	»	49	43	49	55	57	41	36	46	50	60
	»	2:a	»	58	54	59	65		55	51	56	66
	»	3:e	»	64	61	65			66	60	69
	»	4:e	»	66	64				70	65
	»	5:e	»	67					72

187

Städer med egna uppbördsverk		Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % restfört efter avdrag för avkortat	av
	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53	K 49	K 50	K 51	K 52	K 53
Landskrona	Efter	1:a året	42	44	44	53	48	48	43	47	52	57
»	2:a	»	47	47	47	56		58	49	52	57
	»	3:e	»	48	48	48			60	52	54
	»	4:e	»	49	48				60	52
	»	5 :e	»	49					61
Kristianstad	»	1 :a	»	51	49	50	54	52	49	50	46	48	52
»	2 :a	»	58	58	60	62		62	61	61	61
	»	3:e	»	61	62	64			67	68	68
	»	4 :e	»	62	63				68	70
	»	5:e	»	62					69
Östersund	»	1 :a	»	40	41	45	48	49	32	38	43	46	49
»	2:a	»	49	49	52	57		43	48	53	59
	»	3:e	»	53	54	60			48	53	61
	»	4:e	»	55	59				52	58
	»	5:e	»	63					57
Nyköping	»	1 :a	»	49	56	63	61	67	52	59	60	53	75
»	2:a	»	56	64	68	66		64	71	66	68
	»	3:e	»	60	66	68			69	74	70
	»	4:e	»	61	67				71	74
	»	5:e	»	62					73
Växjö	»	1 :a	»	52	58	66	69	67	47	55	56	65	63
»	2 :a	»	61	68	71	74		58	68	72	72
	»	3:e	»	67	73	73			70	77	76
	»	4 :e	»	69	73				78	78
	»	5:e	»	70					78
Kristinehamn	»	1 :a	»	58	51	63	75	78	56	49	70	76	81
	»	2:a	»	66	68	72	78		70	73	82	81
	»	3:e	»	68	70	73			76	78	83
	»	4:e	»	69	71				77	78
	»	5:e	»	69					78
Falun	»	1 :a	»	42	43	47	43	49	43	34	46	36	52
»	2:a	»	50	51	53	52		57	41	55	47
	»	3:e	»	53	55	58			61	46	61
	»	4:e	»	54	59				62	51
	»	5:e	»	56					64
Umeå	»	1 :a	»	43	45	51	54	55	38	36	50	47	66
»	2:a	»	53	58	61	60		50	49	62	59
	»	3:e	»	56	63	65			55	58	68
	»	4:e	»	59	65				58	61
	»	5:e	»	59					60
Trelleborg	» »	1 :a 2:a	» »	43 51	47 55	45 53	57 61	50	52 64	50 60	46 56	70 76	67
	»	3:e	»	53	58	56			68	65	60
	»	4:e	»	54	58				70	66
	»	5 :e	»	54					70
Västervik	»	1 :a	»	48	46	48	53	62	44	41	42	51	69
»	2:a	»	59	60	55	65		57	58	52	66
	»	3:e	»	66	64	61			68	65	61
	»	4:e	»	67	65				69	67
	»	5:e	»	67					70

188

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår
inflöto under uppbördsåret 1954—1955 såsom A-skatt 4 732 miljoner kronor
och såsom B-skatt 2 164 miljoner kronor. Motsvarande belopp under
närmast föregående uppbördsår voro 4 182 miljoner kronor respektive
1 956 miljoner kronor. A-skatten har således ökat med 550 miljoner kronor
och B-skatten med 208 miljoner kronor. Enligt vad som inhämtats uppgår
det sammanlagda beloppet av fyllnadsinbetalningar avseende uppbördsåret
1954—1955 till 523 miljoner kronor, varav 44 miljoner kronor såsom Askatt
och 479 miljoner kronor såsom B-skatt. Av sistnämnda belopp avse
429 miljoner kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 50 miljoner
kronor i huvudsak fysiska personer. Med fyllnadsinbetalningar menas här
sådana inbetalningar av skatt, som verkställts efter uppbördsårets utgång
och icke ingå i tidigare angivna belopp. För närmast föregående uppbördsår
uppgingo dessa inbetalningar till sammanlagt 576 miljoner kronor, varav
40 miljoner kronor i A-skatt och 536 miljoner kronor i B-skatt. Den ränta
om 5 procent, som i vissa fall utgår å kvarstående skatt, uppgår enligt
1955 ars taxering till omkring 14 miljoner kronor, vilket innebär en ökning
med drygt 1 miljon kronor jämfört med närmast föregående års taxering.

Vad fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret 1954—1955 beträffar ha i
fråga om A-skatt de största beloppen inbetalats i Stockholms stad (8,9 miljoner
kronor), Göteborg och Bohus län (4,8 miljoner kronor) samt Stockholms
och Malmöhus län (vardera 4,3 miljoner kronor). I fråga om B-skatt
ha de största beloppen influtit i Stockholms stad (126 miljoner kronor),
Göteborgs och Bohus län (50 miljoner kronor), Malmöhus län (47 miljoner
kronor), Västmanlands län (40 miljoner kronor), Gävleborgs län (31 miljoner
kronor) samt Kopparbergs och Västernorrlands län (vardera 29 miljoner
kronor).

Enligt vad revisorerna erfarit, inflöto under de tre första uppbördsterminerna
innevarande uppbördsår såsom preliminärskall sammanlagt 3 597
miljoner kronor, varav 2 422 miljoner kronor i A-skatt och 1 175 miljoner
kronor i B-skatt. Jämfört med talen för motsvarande uppbördsterminer
uppbördsåret 1954—1955 innebär det innevarande uppbördsårets tal, att
preliminärskatten ökat med sammanlagt 220 miljoner kronor.

Den kvarstående skatten enligt 1954 års taxering uppgick såsom tidigare
nämnts till 680 miljoner kronor, av vilket belopp 15 procent restfördes.
Av den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering. 958
miljoner kronor, restfördes 13 procent. Försämringen torde sammanhänga
med rådande kreditrestriktioner. Uppbördsresultatet har försämrats i samtliga
län utom två. Den största minskningen uppvisa Gävleborgs län (5,45
procent), Stockholms stad (4,83 procent), Norrbottens län (4,32 procent),
Jönköpings län (4,08 procent) och Västerbottens län (4,05 procent).

Såsom förut nämnts beräknas den kvarstående skatten enligt årets taxering
uppgå till omkring 738 miljoner kronor och överskottsskatten till om -

189

kring 667 miljoner kronor. I jämförelse med de uppgifter, som vid motsvarande
tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1954 års taxering, har
den kvarstående skatten ökat med omkring 29 miljoner kronor och överskottsskatten
med omkring 78 miljoner kronor. Den kvarstående skatten
enligt årets taxering uppgår i likhet med närmast föregående års taxering
till omkring 10 procent av den slutliga skatten.

I tabell 3 återfinnes eu sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster efter avdrag för avkortade poster beträffande den kvarstående
skatten enligt 1949 års taxering, vilken skatt numera preskriberats för
indrivningsåtgärder. Siffrorna inom parentes i tabellen och i det följande
avse den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering efter lika lång tids
indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för riket i dess
helhet, frånsett Stockholm, 67 (66) procent av antalet restförda poster guldits
vid 1954 års utgång. Inflytandeprocenten för landsbygd och städer utan egna
uppbördsverk uppgår till 71 (71) procent och för städer med egna uppbördsverk
till 58 (56) procent. Vad beträffar landsbygden ha de siffermässigt
bästa resultaten uppnåtts i Kalmar län med 81 (80) procent, Jämtlands
län med 79 (79) procent, Västerbottens län med 79 (80) procent och
Hallands län med 78 (78) procent. I fråga om städer med egna uppbördsverk
återfinnas de högsta procenttalen i Kronobergs län, 73 (69) procent, Kalmar
län, 70 (69) procent, Hallands län, 65 (65) procent, Örebro län, 65 (57)
procent, och Västerbottens län, 65 (59) procent. Av sammanställningen kan
vidare utläsas, att i 6 (4) landsbygdsdistrikt 91 procent eller mer guldits,
i 23 (24) mellan 86 och 90 procent, i 65 (57) mellan 81 och 85 procent,
i 71 (92) mellan 76 och 80 procent och i 73 (62) mellan 71 och 75 procent.
71 procent eller mer ha guldits i 3 (1) städer, mellan 66 och 70 procent i
1 (4) och mellan 61 och 65 procent i 10 (6).

Särskilda redogörelser (tabellerna 4 och 5) ha lämnats för resultatet av
restindrivningen av kvarstående skatt enligt 1948 1952 års taxeringar

(K 49—K 53), omfattande såväl guldna poster som levererade belopp vid
1954 års utgång. Av tabell 4, som avser landsbygd och städer utan egna
uppbördsverk, framgår hl. a., att vid en jämförelse mellan K 52 och K 53
i fråga om antalet guldna poster efter utgången av det första kalenderåret
efter det respektive skatt förfallit till betalning en förbättring inträffat i 11
län och en försämring i 9, medan resultatet i återstående 4 län är oförändrat.
1 fråga om levererade belopp föreligger i samtliga län en ökning, uppgående
till mellan 1 och It) procent. Orsaken till det bättre resultatet i
fråga om de levererade beloppen torde förklaras av att beloppet i medeltal
per rest förd post ökat för landsbygden i dess helhet från 89 till 145 kronor.
Vid en liknande jämförelse i fråga om städer med egna uppbördsverk
(tabell 5) framgår vad beträffar antalet guldna poster att en ökning ägt
rum i 13 städer, en minskning i lika många och icke någon förändring i

190

återstående 5 städer (för Stockholm ha av tekniska skäl icke erhållits
några uppgifter i fråga om antalet guldna poster). Vad de levererade beloppen
angår, har en ökning inträffat i samtliga städer utom i två. Det
genomsnittliga beloppet per restförd post har i fråga om städer med egna
uppbördsverk ökat från 98 till 143 kronor.

Enligt vad som framgår av riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgör
för åren 1947/48—1954/55 det sammanlagda beloppet av sådan preliminär
A-skatt, som icke inbetalals i rätt tid och med anledning därav
särskilt uppdebiterats, omkring 89 miljoner kronor. Under ifrågavarande
budgetår ha ca 59 miljoner kronor influtit och ca 11 miljoner kronor
avkortats eller avskrivits, varför vid utgången av budgetåret 1954/55 omkring
19 miljoner kronor kvarstodo oredovisade. Under budgetåret 1954/55
ha drygt 13 miljoner kronor lastställts till betalning, och av nämnda belopp
avser enligt vad revisorerna inhämtat omkring 1 miljon kronor av arbetsgivare
icke avdragen A-skatt och återstoden, 12 miljoner kronor, av arbetsgivare
innehållen men icke till statsverket inlevererad A-skatt.

Beloppen av den vid utgången av varje budgetår oredovisade, särskilt
uppdebiterade A-skatten ha — med ett undantag när — oavbrutet ökat
alltsedan källskattereformens genomförande. Med anledning av de betydande
A-skattebelopp, som årligen undandragas statsverket och särskilt
med hänsyn till de fall av konkurser med avsevärda skatteförluster för
statsverket som följd, som under senaste år inträffat inom bl. a. byggnadsoch
anläggningsindustrien, vilja revisorerna framhålla angelägenheten av
att den kontroll, som i förevarande avseende författningsenligt åligger
lokal skattemyndighet, utövas med största noggrannhet. Av vikt är jämväl
att utmätningsmännen, då avbetalningsplaner upprättats, icke blott noga
tillse att träffade överenskommelser följas utan även ägna särskild uppmärksamhet
åt att löpande skatter — såväl arbetsgivarens egna som anställdas
— erläggas i rätt tid. Underlåtenhet härutinnan kan förorsaka ständigt
stigande skatteskulder. Då vid arbetsgivarekontroll i fråga om inbetalning
av skatt försumlighet upptäckes, bör enligt revisorernas mening lokal skattemyndighet
utan dröjsmål underrätta vederbörande utmätningsman om
förhållandet.

I likhet med tidigare år ha revisorerna tagit del av länsstyrelsernas
yttranden över uppbördsstatistiken. Av dessa synes bl. a. framgå, att en
förbättring av indrivningsresultatet ofta sammanhänger med organisatoriska
förändringar. Det synes sålunda, som om en uppdelning av polisocli
indrivningsgöromål på skilda befattningshavare verksamt kan bidraga
till ett mera tillfredsställande indrivningsresultat.

191

§ 18

Inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag

1954 års riksdag beslutade om höjning fr. o. m. den 1 april samma år av
spritbeskattningen. Bestämmelserna härom innefattades i förordningen
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker (1954: 72, sedermera
ändrad genom förordningen 1955: 114, vilken trätt i kraft den 1
oktober 1955).

Bestämmelserna inneburo, såvitt här är i fråga, följande. Omsättningsskatten
upptogs vid detaljhandelsbolags inköp av rusdrycker. Detaljhandelsbolag
ägde att efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställdes, bereda
sig täckning för omsättningsskatten. Skedde inköp av rusdrycker hos
partihandelsbolaget, skulle vid dryckernas betalning omsättningsskatt för
desamma erläggas till detta bolag; och ålåg det bolaget att i den ordning
Kungl. Maj:t bestämde till statsverket inleverera omsättningsskatten.

Utskänkningsskatten upptogs av detaljhandelsbolag vid försäljning av
spritdrycker och starkvin till innehavare av överlåtet tillstånd till utskänkning
eller sådant tillstånd, som jämlikt 3 kap. 13 § förordningen den 18
juni 1937 angående försäljning av rusdrycker meddelats annan än detaljhandelsbolag.
För utskänkningsskatten ansvarade vederbörande detaljhandelsbolag.

I övergångsbestämmelserna till förevarande förordning stadgades bl. a.
följande.

Den, till vilken detaljhandelsbolag överlåtit tillstånd till utskänkning av
rusdrycker, är skyldig att erlägga skatt för sitt lager av dylika drycker
vid tiden för denna förordnings ikraftträdande med belopp motsvarande
den omsättnings- och utskänkningsskatt som skall utgå enligt förordningen
dock med rätt för honom att härvid avräkna vad med tillämpning av förut
gällande bestämmelser erlagts för samma lager i omsättnings- och utskänkningsskatt
ävensom brännvinstillverkningsskatt eller mot sistnämnda skatt
svarande del av tull.

Det ålåg innehavare av tillstånd, som nyss nämnts, att dels samma dag
förordningen trädde i kraft till vederbörande detaljhandelsbolag insända
en till riktigheten bestyrkt, specificerad uppgift angående berörda lager,
dels ock inom sex månader efter förordningens ikraftträdande erlägga därå
belöpande skatt till bolaget, som hade att senast den femtonde dagen i
nästpåföljande månad inleverera beloppet till statsverket.

I likhet med vad som varit fallet vid tidigare genomförda höjningar av
spritbeskattningen meddelades icke någon föreskrift om skyldighet för
systembolagen att inleverera belopp, motsvarande skattehöjningen å de
vid tidpunkten för denna inneliggande lagren. Anledningen härtill har
varit, enligt vad revisorerna inhämtat, att skattehöjningen kommit att påverka
rörelsevinsten och därmed inkomsttiteln i riksstaten Rusdrycks -

192

försäljningsmedel av detaljhandelsbolag. Denna titel tillgodoföres nämligen
vad som återstår av detaljhandelsbolags rörelsevinst, sedan föreskriven
fondavsättning, avskrivning och utdelning till aktieägarna ägt rum. Det
allmänna har således i stort sett tillgodogjort sig belopp, motsvarande
skattehöjningen genom den ökade rörelsevinsten och inkomstskatten å
denna.

Systembolagens lager motsvara i allmänhet förbrukningen under en—två
månader. De lager, som funnos inne den 1 april 1954 — den dag då skattehöjningen
genomfördes — voro således i regel förbrukade vid 1954 års utgång.
Betalning för de vid sistnämnda tidpunkt inneliggande lagren hade
därför i stort sett erlagts med hänsyn till då gällande beskattning. I ett cirkulär
den 21 december 1954 till samtliga systembolag föreskrev emellertid
kontrollstyrelsen, i syfte att inför den förestående omorganisationen av detaljhandeln
med rusdrycker förebygga en försämring av systembolagens
likviditet, att bolagen vid uppgörandet av boksluten för år 1954 skulle värdera
sina lager av spritdrycker den 31 december 1954 till de priser, som
hade varit gällande vid årets början. Detta syntes — med tillämpning av en
approximativ beräkningsmetod — lämpligen kunna ske så, att inventering
gjordes till vid årets utgång gällande utminuteringspriser, varefter från
summan av det erhållna värdet skulle avdragas 24 procent. Nämnda avdrag
motsvarade dels partihandelsrabatten (6,5 procent), dels prisstegringen
(ca 18 procent).

I skrivelse den 10 november 1954 till riksräkenskapsverket bär kontrollstyrelsen
beträffande beräkningen av ifrågavarande titel för budgetåren
1954/55 och 1955/56 anfört följande.

Denna inkomsttitel är i riksstaten för budgetåret 1954/55 upptagen med
35 miljoner kronor. Försäljningen av spritdrycker har efter skattehöjningen
den 1 april 1954 nedgått, vilket kommer att påverka årets vinst å försäljningen
så att den blir mindre än som beräknats. Fn uppvärdering av systembolagens
utgående lager av rusdrycker per den 31 december 1954 på grund
av skattehöjningen är icke avsedd att verkställas, varför rörelsevinsten icke
kommer att ökas av sådan anledning. Efter avskrivningar och reservationer
torde bolagens inleverans å förevarande skattetitel under budgetåret 1954/55
böra beräknas till 33 miljoner kronor. Enligt uppgift från Detaljhandelsbolaget
för rusdrycker, Aktiebolag, torde inleveransen för budgetåret 1955/56
kunna uppskattas till 35 miljoner kronor.

Beräkningen, som icke föranledde särskilt uttalande från riksräkenskapsverkets
sida, godtogs av föredragande departementschefen (s. 46 i Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1955, Inkomster å driftbudgeten). Beloppet är
numera upptaget å riksstatens inkomstsida för innevarande budgetår.

Med anledning av vad sålunda förekommit ha under hand från kontrollstyrelsen
infordrats vissa upplysningar i ämnet, och revisorerna ha i anslutning
därtill från styrelsen mottagit en PM angående värdering av systembolagens
lager i balansräkningen. Densamma har följande lydelse.

193

1. Civil- och skatterättsliga bestämmelser

Vad gäller civillagstiftningen förekommer de viktigaste stadgandena angående
balansvärdering i bokföringslagens 3 och 9 §§ samt för företag i
aktiebolagsform i 100 § av 1944 års aktiebolagslag. Grundregeln för balansvärdering
återfinnes i 9 § mom. 1 bokföringslagen, enligt vilken den bokföringsskyldiges
tillgångar ej må upptagas över sina verkliga värden. Det
»verkliga värdet», som därmed är satt som översta gräns, har ansetts böra
tolkas såsom avseende försäljningsvärdet med avdrag av de vid försäljningen
uppkommande kostnaderna. Det måste emellertid beaktas, att »allmänna
bokföringsgrunder och god köpmannased», som enligt § 3 måste iakttagas
av varje bokföringsskyldig, kan tänkas föranleda redovisning av varor i
bokslut till väsentligt lägre värde än nyssnämnda. Det må framhållas, att i
samband med framläggande av förslaget till nuvarande bokföringslag vederbörande
departementschef bl. a. uttalade, att »intet förbud finnes mot undervärdering
av tillgångarna».

Vid beskattningen har man inte kunnat tillåta obegränsat låg värdering
av tillgångar. Skattelagstiftningen har därför utgått från andra förutsättningar
än de nu nämnda delarna av civillagstiftningen. Vad gäller inkomstbeskattningen
återfinnes grundregeln vid värdering av varulager för bokföringspliktiga
företag i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Dessa
lyder i de delar, som här är av intresse, på följande sätt: »Den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning
— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager,
jordbruks- och skogsprodukter, penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.»

a) Balansräkningens syfte. Den balansräkning, som årligen upprättas för
ett ekonomiskt företag i verksamhet, har ej till syfte att visa det pris, vartill
företagets tillgångar skulle kunna realiseras vid den tidpunkt balansräkningen
avser eller balansdagen. Balansräkningens syfte är främst att med
utgångspunkt från att företaget driver ekonomisk verksamhet visa dess ställning
på ett sådant sätt, att resultatet av företagets verksamhet balansdagen
fastställes med hänsyn till att denna verksamhet skall fortsättas och att
följaktligen bolagets tillgångar kommer att användas i fortsatt verksamhet.
Årsbalansen är således främst vad i boklöringsläran kallas en driftsbalans
eller resultatutredningsbalans och icke en förmögenhets- eller likvidationsbalans.

Lagstiftningen har huvudsakligen att tillse, att ett företags tillgångar icke
upptagas till för höga värden, ej att förekomma undervärdering. Företagets
nettoförmögenhet kan således vara större än lagligen upprättad balansräkning
utvisar. I fråga om det högsta värde, vartill ett företags tillgångar må upplagas,
är det av hänsyn till balansräkningens syfte av vikt, att detta värde
så bestämmes, att endast verklig vinst redovisas såsom vinst. För aktiebolag
är upprätthållandet av denna grundsats av särskild betydelse. Om genom
övervärdering balansräkningen kommer att uppvisa en skenbar vinst och
denna utdelas till aktieägarna, kan själva grundvalen för bolagets existens,
d. v. s. dess aktiekapital, äventyras till skada icke blott för bolagets borgenärer
utan även för själva bolaget och dess delägare. Det är därför av stor
vikt för aktiebolagen all endast realiserad vinst redovisas såsom vinst. Detta

!Riv. berättelse ung. statsverket år 1955. I

194

är en grundläggande tanke bakom aktiebolagslagstiftningens regler om värdering
av aktiebolags tillgångar och skulder i balansräkningen.

b) Omsättningstillgångars värdering. För dylika tillgångars värdering gäller
såväl enligt 56 § 1) 1910 års aktiebolagslag som enligt den nya aktiebolagslagen
såsom huvudregel lägsta värdets princip, vilket innebär att sådana
tillgångar icke får upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre
belopp än det, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning
uppgått. Härigenom blir det nödvändigt att i bokslutet ta hänsyn till ett inträffat
prisfall på inneliggande varulager, även om prisfallet ännu inte lett
till någon definitiv förlust för bolaget genom varornas försäljning. Enligt
samma regel blir det å andra sidan icke heller tillåtet att i förväg diskontera
en ännu ej realiserad vinst genom prisstegring på inneliggande lager, utan
denna vinst kan redovisas först sedan vinsten intjänats genom försäljning.
Att till grund för beräkningen av vad som får såsom vinst utdelas från ett
aktiebolag lägga orealiserade värdestegringar utöver anskaffnings- eller tillverkningskostnader
skulle uppenbarligen lätt kunna undergräva ett aktiebolags
soliditet.

Enligt 1910 års aktiebolagslag var principen att det bokförda värdet inte
fick höjas över anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna, icke undantagslös.
Enligt 56 § 2) fick således omsättningstillgångar upptagas över kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning — dock aldrig över verkliga
värdet — såframt särskilda omständigheter kunna anses lämna fog
härför och dessa i balansräkningen fullständigt angavs.

Den nya aktiebolagslagen innehåller en regel, motsvarande undantagsbestämmelsen
i 56 § 2) 1910 års aktiebolagslag. Men då denna regel innebär
ett avsteg från regeln, att först en intjänad (realiserad) vinst får redovisas
såsom vinst, har i lagtexten uttryckligen betonats, att en sådan uppskrivning
må ske endast där det på grund av särskilda omständigheter må anses
tillåtet jämlikt god köpmannased. Styrelse och revisorer har sålunda att,
innan en uppskrivning sker, noga överväga, huruvida det verkligen föreligger
sådana särskilda omständigheter, att god köpmannased kan anses medgiva
en avvikelse från den allmänna grundsatsen.

Reglerna för omsättningstillgångars värdering är, såsom redan antytts,
endast maximiregler. Någon direkt undre gräns finns alltså inte. Ur civilrättslig
synpunkt möter intet hinder att ett bolag, så länge lägsta värdet icke
överskrides, fritt bestämmer vilket värde som i balansräkningen bör åsättas
omsättningstillgångar. Då emellertid det redovisade resultatet kan förryckas,
om ett bolag år efter år varierar principerna för omsättningstillgångars
värdering, kräves under vissa förutsättningar, att i förvaltningsberättelsen
anges, hur resultatet påverkats av dessa förändringar.

2. Värderingen i balansräkning av systembolagens lager

Systembolagens lager har hittills regelmässigt tagits upp till dagsvärdet.
Detta innebär att en inträffad skattehöjning kommit att ge utslag vid lagervärderingen.
En uppskrivning av systembolagens lager med hänsyn till 1954
års skattehöjning å spritdrycker skulle innebära, att detaljhandelsbolaget,
som efter fusion skall övertaga systembolagens tillgångar och skulder, avhändes
ca 7 miljoner kronor i rörelsemedel. Eu dylik uppskrivning, innebärande
att lagren upptages till självkostnadspris inkl. skattehöjningen, är
systembolagen givetvis i och för sig berättigade att företaga. Med hänsyn

195

till att detaljhandelsbolaget vid sin start kommer att få vidkännas stora
engångskostnader, beroende på ombyggnader, inköp av inventarier, engångsersättningar
till personal in. in., måste emellertid ett beaktande av »allmänna
bokföringsgrunder och god köpmannased» enligt 3 § bokföringslagen
föranleda till att balansräkningen icke genom övervärdering på grund av
skattehöjningen kommer att uppvisa eu skenbar vinst till förfång för detaljhandelsbolagets
likviditet. Balansräkningens syfte är — såsom nämnts —
främst att visa bolagets ställning på ett sådant sätt, att resultatet av företagets
verksamhet balansdagen fastställes med hänsyn till, att bolagets verksamhet
skall fortsättas och att följaktligen bolagets tillgångar kommer att
användas i fortsatt verksamhet. Det sist sagda torde kunna åskådliggöras
genom följande exempel.

Antag att lagret vid årets början består av 100 000 flaskor till ett värde av
15 kronor per flaska, d. v. s. ett totalvärde av 1,5 miljoner kronor, och att
lagret vid årets slut alltjämt består av 100 000 flaskor till ett värde av 20
kronor per flaska, d. v. s. ett totalvärde lika med 2 miljoner kronor. Detta
leder till att man vid årets slut skulle kunna redovisa en vinst av 0,5 miljoner
kronor, som helt sammanhängde med lagrets värdering; någon förändring
av lagrets volym har inte skett. Även om företaget under året icke drivit
någon som helst ekonomisk verksamhet, skulle företaget med hänsyn
till denna lagervärdering ändock kunna redovisa en vinst på 0,5 miljoner
kronor.

I detta sammanhang bör det erinras om, att i systembolagens vinster för
år 1953 ingår vinstandelar på utskänkning genom de allmänna restaurangbolagen
och enskilda restaurangföretag av spritdrycker och starkviner.
Dessa vinstandelar inlevereras till statsverket i samband med inleverans av
bolagens årsvinst, vilket innebär att nämnda vinstandelar innestår hos bolagen
i genomsnitt under ett år, varemot utskänkningsskatt inlevereras månadsvis.
En eventuell omläggning på det sättet att vinstandelarna tas ut i
form av förhöjd utskänkningsskatt, som inlevereras till kontrollstyrelsen,
skulle för detaljhandelsbolaget medföra en försämring av dess likviditet
med ca 36 miljoner kronor före eller ca 20 miljoner kronor efter skatt.

Nu angivna omständigheter leder till att 1954 års skattehöjning icke bör
diskonteras i balansräkningarna för år 1954. Det bör i det nya bolaget ankomma
på aktieägarna — staten — att genom beslut på bolagsstämma avgöra,
om och när en vinst, som kan erhållas genom uppvärdering av lagren,
med hänsyn till likviditeten eller andra förhållanden skall tagas ut ur
rörelsen.

Revisorernas uttalande. Statens inkomster av försäljningen av rusdrycker
redovisas i statsbudgeten å titlarna Omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker respektive vin samt Rusdrycksförsäljningsmedel av partihandelsbolag
respektive detaljhandelsbolag. A sistnämnda titel inlevereras den
handelsvinst, som uppkommit i detaljhandelsbolags verksamhet, sedan föreskriven
fondavsättning, avskrivning och utdelning till aktieägarna ägt rum.
Denna inkomsttitel var för budgetåret 1954/55 upptagen med 35 miljoner
kronor.

Eu höjning av omsättnings- och utskänkningsskatten å rusdrycker genomfördes
fr. o. in. den 1 april 1954. Därvid föreskrevs i eu övergångsbestäm -

196

melse till den nya förordningen i ämnet att den, till vilken detaljhandelsbolag
överlåtit tillstånd till utskänkning av rusdrycker, var skyldig att erlägga
skatt för sitt lager av dylika drycker med belopp motsvarande den
omsättnings- och utskänkningsskatt, som skulle utgå enligt förordningen,
dock med rätt för honom att därvid avräkna vad med tillämpning av förut
gällande bestämmelser erlagts i skatt för samma lager. Någon motsvarande
föreskrift meddelades icke för detaljhandelsbolag. Övergångsbestämmelserna
överensstämde i stort sett med dem, som utfärdats vid tidigare genomförda
höjningar av spritbeskattningen. I motsats till vad förut ägt rum,
skedde emellertid icke någon uppvärdering av systembolagens utgående lager
av rusdrycker, utan dessa upptogos per den 31 december 1954 till belopp
ungefärligen motsvarande värdet före skattehöjningen. Skälen härtill ha
av kontrollstyrelsen utförligt redovisats i en till revisorerna ingiven och i det
föregående återgiven promemoria.

Med anledning av vad sålunda förekommit få revisorerna som sin mening
framhålla, att de av kontrollstyrelsen framförda företagsekonomiska
synpunkterna knappast äro relevanta i detta sammanhang. Förevarande
spörsmål bör uteslutande bedömas såsom skattetekniskt. Enligt revisorernas
uppfattning borde en föreskrift liknande den nyss omnämnda ha meddelats
även för detaljhandelsbolagen. Härigenom hade skyldighet förelegat för
dessa att inleverera belopp motsvarande skattehöjningen. Att någon dylik
föreskrift icke lämnats sammanhänger uppenbarligen med det förhållandet,
att det allmänna vid tidigare skattehöjningar i stort sett kunnat tillgodogöra
sig dessa genom bl. a. stegrad rörelsevinst för detaljhandelsbolagen, vilken
inlevererats till statsverket. Såvitt revisorerna kunnat finna, synes emellertid
ej heller ett dylikt förfarande helt invändningsfritt, då fråga är om belopp,
som utgöres av staten tillkommande skatt. Systembolagens uppgift i
detta sammanhang har varit att fungera som uppbördsmyndighet för en
indirekt skatt, som oavkortad skall inlevereras till statsverket.

Kontrollstyrelsen har framhållit, att en uppskrivning av systembolagens
lager med hänsyn till 1954 års skattehöjning å spritdrycker skulle ha inneburit,
att det nya systemaktiebolaget, som efter fusion skulle övertaga systembolagens
tillgångar och skulder, skulle ha avhänts omkring sju miljoner
kronor. Detta belopp avser bolaget att använda till bl. a. ombyggnader,
inköp av inventarier, engångsersättningar till personal m. m. Med anledning
härav må framhållas att staten visserligen har att såsom huvudsaklig ägare
av det nya systemaktiebolaget ansvara för att detta erhåller erforderligt
rörelsekapital till sitt förfogande. Detta bör emellertid, om så erfordras, ske
i annan ordning och icke på sätt nu ägt rum. Då statsmakterna emellertid
genom att godtaga den av riksräkenskapsverket till Kungl. Maj:t ingivna
inkomstberäkningen å titeln Rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag
och motiven härför måste anses ha godkänt det här anmärkta förfarandet,
ha revisorerna funnit sig icke böra framställa något yrkande i

197

förevarande fall. Revisorerna anse dock, att vid en eventuell framtida ändring
av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin övergångsbestämmelser i enlighet med vad här förordats
böra meddelas. Vad sålunda förekommit, ha revisorerna ansett sig för riksdagen
böra omförmäla.

§ 19

Redovisningen av inkomsterna av statens gruvegendom

Den på riksstatens inkomstsida uppförda inkomstrubriken »Uppbörd i
statens verksamhet» omfattar uppbördsmedel hos vissa myndigheter, som
icke organiserats såsom affärsverk. Under denna rubrik har upptagits ett
stort antal myndigheters bruttoinkomster. Till viss del få dock uppbördsmedlen
alltjämt tillgodoföras anslag på riksstatens utgiftssida. Under rubriken
Uppbörd i statens verksamhet fanns också tidigare en titel för Diverse
inkomster, men denna har utbrutits och uppförts som huvudrubrik.

Bland inkomsttitlarna under Uppbörd i statens verksamhet, vilka i nu
gällande riksstat äro 48 till antalet, finnes även titeln Inkomster vid Sveriges
geologiska undersökning. På denna inkomsttitel inflyta de ersättningar, som
geologiska undersökningen betingar sig för särskilda utredningar åt andra
statliga organ eller på uppdrag av andra, t. ex. kommuner och enskilda.
Sveriges geologiska undersökning fungerar nämligen såsom särskild expertis
på det geologiska området även i frågor, vilka icke direkt ha samband med
verkets närmast aktuella arbetsuppgifter. Inkomsttiteln uppfördes på riksstaten
från och med budgetåret 1953/54; på denna har under de hittills
tilländalupna två budgetåren redovisats inkomster på 118 000 respektive
124 000 kronor i runda tal.

Däremot återfinnas icke under nämnda inkomsttitel de numera mycket
betydande inkomster, som inflyta av statens gruvegendom. Revisorerna
lämna i det följande en redogörelse för dessa inkomster och sättet för deras
redovisning.

Den gruvegendom, i vilken staten har ekonomiska intressen, innefattar
vissa utmål eller andelar i utmål samt aktier i vissa gruvbolag ävensom
stalsgruvefälten.

Med inrättandet av stalsgruvefälten åsyftades ursprungligen dels att
skydda vissa fyndigheter och däromkring liggande mark från inmutning
av enskilda, dels att åt kronan förbehålla äganderätten även till oupptäckta
mineraltillgångar på kronojord. Sammanlagt finnas sjutton statsgruvefält,
belägna i Norrbottens och Västerbottens län. De viktigaste statsgruvefälten
i Norrbottens län skydda områdena kring de stora järnmalmsfälten. Inom
två av dessa, nämligen Kiruna och Gällivare, pågår brytning av järnmalm

198

genom Luossavaara-Kiirunavaara AB. De övriga statsgruvefälten torde få
anses som reservationer för framtiden.

De helt statsägda gruvbolagen äro Ruotivare Gruf AB och AB Statsgruvor.
Av dessa bedriver det förstnämnda icke någon gruvdrift. AB Statsgruvor
har övertagit de tidigare tyskägda gruvorna i Kopparbergs m. fl. län.

Statens inkomster från LKAB under senaste femårsperioden har i medeltal
uppgått till närmare 53 miljoner kronor per år. Denna utdelning och i
princip även utdelningen från övriga statsägda gruvbolag, i den mån sådan
utdelning kan väntas, uppföres såsom överskott från fonden för statens
aktier under inkomstsidans huvudrubrik Inkomster av statens kapitalfonder.

Av staten ägda utmål eller andelar i utmål äro till antalet cirka 700, flertalet
belägna i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län. Någon gruvdrift
i dessa tillgångar bär hittills icke bedrivits av staten själv. Åtskilliga
fyndigheter ha däremot utarrenderats till enskilda företag. Denna form för
utnyttjande av statsägda fyndigheter är gammal. Genom en lag av år 1899
infördes arrendedriften såsom enda form för utnyttjande av kronans jordägarandel
i inmutningar på odisponerad kronojord. Arrendeavgiften kan
utgå antingen i lorm av visst belopp per ton bruten malm, eventuellt med
bestämt minimibelopp, eller ock som en bestämd årlig minimiavgäld. I vissa
fall har ersättningen gjorts beroende av metallnoteringarna. För utmål, vari
brytning äger rum, utgår i regel arrendeavgiften per ton bruten malm,
medan för utmål, vari brytning icke äger rum, en fast avgift utgår.

Arrendeformen har ansetts naturlig och lämplig i sådana fall, där kronans
egendom utgöres av andelar i utmål, vidare där inmutarerätten tillhör enskild,
som driver gruvrörelse i utmålet, liksom också där kronan äger enstaka
eller ett mindre antal utmål inom fält, som i övrigt bearbetas av enskild.
Det är emellertid även tänkbart att utarrendera fyndighet, som drivits
eller är lämplig att drivas som särskild driftenhet, om denna lämpligen kan
infogas i ett enskilt företags driftorganisation och ett ekonomiskt bättre
driftresultat kan ernås.

Av de cirka 700 utmål eller andelar i utmål, som omfattas av statens
äganderätt, äro för närvarande 156 utarrenderade. Bland de nu gällande
arrendeavtalen äro de viktigaste träffade med dels Tuolluvaara Gruv AB (17
utmål, av vilka 9 brytas), dels Bergverks AB Freja (4 utmål, av vilka 2
brytas), dels AB Mineralprodukter (4 utmål, av vilka ett brytes), vars rätt
numera övertagits av handelsbolaget Tjällmo gruvor, dels ock Bolidens
Gruv AB. Sistnämnda bolag arrenderar sedan år 1953 bl. a. 8 utmål i Rudtjebäcken
invid Adakfältet i Västerbottens län. Ur denna gruvfyndighet har
beräknats kunna utvinnas omkring 3 miljoner ton brytbar malm, innehållande
svavelkis, zink och koppar. Arrendet gäller t. o. m. utgången av år
1972. Avgiften har fastställts till i princip 3 kronor 50 öre per ton men skall
kunna korrigeras med hänsyn till prisläget för de från gruvan erhållna produkterna.
Vidare har arrendeavtal träffats med Bolidenbolaget gällande

199

främst fyndigheten Rävlidmyran nära Kristineberg i Västerbottens län med
bl. a. en känd malmkvantitet av närmare 1,5 miljoner ton malm, innehållande
främst koppar, zink och svavelkis.

Inkomsterna av dessa gruvarrenden ha under den senaste 1 O-årsperioden
uppgått till följande belopp.

Budgetår	Belopp kronor	Budgetår	Belopp kronor
1945/46	132 000	1950/51	393 000
1946/47	91 000	1951/52	534 000
1947/48	128 000	1952/53	1 199 000
1948/49	117 000	1953/54	1 409 000
1949/50	205 000	1954/55	1 658 000

Summa kronor 5 866 000

För nu nämnda inkomster finnes icke någon särskild inkomstrubrik på
riksstatens inkomstsida. De bokföras därför under Diverse inkomster, delposten
Övriga diverse inkomster.

Avgifterna inbetalades tidigare till vederbörande länsstyrelse men skola
enligt Kungl. Maj:ts beslut numera ingå till kommerskollegium. De äro i
viss mån att betrakta som nettoinkomster. Den kommunala inkomstskatt,
som belöper på arrenden av statens gruvegendom, skall visserligen avföras
på tionde huvudtitelns anslag till Vissa kostnader för statens gruvegendom,
men av inkomsterna skall före utgången av varje budgetår ett belopp motsvarande
vad som tagits i anspråk för gäldande av skatt såsom inkomst
tillgodoföras nämnda anslag. De betydande utgifterna för statens malmletning
m. in. avföras däremot från anslag under tionde huvudtiteln och
täckas icke till någon del av arrendeinkomsterna.

Av de malmförekomster, som lämnat det väsentligaste tillskottet till statsverkets
inkomster av gruvegendom under de senaste budgetåren, har flertalet
påträffats genom den malmletning, som alltsedan 1920-talet bedrivits av
Sveriges geologiska undersökning. Särskilt i Västerbottens län ha värdefulla
tillgångar lokaliserats och undersökts. Frågan om möjligheterna att
genom bearbetning av statens malmfyndigheter öka den inhemska produktionen
av metaller upptogs i början av 1940-talet under trycket av de svårigheter,
som följde med krigsförhållandena. Den starkt ökade efterfrågan
på metaller, som därvid framträdde, ledde till en ny (orm för utnyttjandet
av statens gruvförekomster, nämligen den s. k. legodriften. Det första avtalet
om legodrift träffades med Bolidens gruvakliebolag och innebar, att
bolaget skulle för statens räkning ombesörja brytning, transport och anrikning
av malm vid vissa staten tillhöriga gruvfyndigheter samt till statsverket
redovisa det överskott, som uppkom av verksamheten sedan bolaget
tillgodoräknat sig viss ersättning enligt fastställda grunder. Bolaget skulle
på statens bekostnad utföra erforderliga anläggningar för malmbrytningen

200

vid gruvorna samt uppgöra planer för nyanläggningar och anskaffningar.
Sedan det första avtalet utlöpt med år 1945, tecknades nytt avtal för tiden
1946—1950 och härefter ytterligare ett avtal med giltighetstid t. o. m. år
1960. Avtalen ha gällt Bjurforsfältet, Rävlidenfället och Adakfältet i Västerbottens
län, av vilka de båda förstnämnda nu slutbrutits, under det att
Adakfältet alltjämt brytes och lämnat successivt stegrade vinster.

Investeringarna för legodriften ha varit betydande. Under budgetåren
1940/41—1954/55 ha de uppgått till sammanlagt 17 468 500 kronor. Även
för innevarande budgetår har anslag för ändamålet anvisats med 1 920 000
kronor.

Även inkomsterna ha emellertid uppgått till avsevärda belopp, åtskilligt
överstigande utgifterna. Under de första fyra verksamhetsåren redovisades
huvudsakligen förluster av driften, men därefter ha brytningarna lämnat
vinst. För kalenderåren 1941—1954 ha vinsterna med avdrag för driftförluster
uppgått till sammanlagt 39 865 735 kronor. Huvuddelen av detta
belopp eller mer än 37 miljoner kronor belöper på Adakfältet. där vinsterna
under åren 1951—1953 uppgingo till mellan 6,4 och 6,9 miljoner kronor
per år och under år 1954 till 8,4 miljoner kronor. Till överskottet bör läggas
vissa inkomster, som statsverket uppburit från Bolidenbolaget för överlåtelse
av viss fast och lös egendom i samband med driften, i runt tal 1 miljon
kronor, men å andra sidan avdragas vissa kostnader för kontroll och skatter
med omkring 4,5 miljoner kronor.

För legodriften kan alltså uppgöras följande resultatsiffror, vilka dock,
på grund av att anslag anvisas för budgetår men driftöverskotten redovisas
per kalenderår, icke bli helt definitiva.

Inkomster:

Driftöverskott 1941—1954 ....................... kr. 39 865 735:_

Ersättningar för viss överlåten egendom .......... kr. 1 057 813: —

Summa inkomster kr. 40 923 548: —

Utgifter:

Investeringar t. o. m. 1954/55 ........ 17 468 500: —

Kontrollkostnader .................. 80 534: —

Skatter............................ 4 461 377: —

Avgår summa utgifter kr. 22 010 411: —
Nettovinst av legodriften kr. 18 913 137: —

I likhet med vad som gäller beträffande arrenden för statens gruvegendom
skola även de skatter, som belöpa på legodriften. förskottsvis bestridas
från tionde huvudtitelns anslag till vissa kostnader för statens gruvegendom,
men nämnda utgifter skola sedermera täckas av inflytande inkomster. Även
investeringarna, vilka t. o. m. budgetåret 1953/54 förskjutits från fonden

201

för förlag till statsverket, ha enligt utfärdade föreskrifter t. o. m. sagda
budgetår täckts av inkomsterna. Fr. o. in. budgetåret 1954/55 ha investeringsanslagen
anvisats från statens allmänna fastighetsfond och avdrag
göres därefter endast för täckande av skatter. Det härefter uppkommande
överskottet inflyter emellertid i likhet med arrendeinkomsterna under inkomsttiteln
Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster.

Revisorernas uttalande. Inkomstrubriken Uppbörd i statens verksamhet
omfattar uppbördsmedel hos ett stort antal myndigheter, i den mån medlen
icke alltjämt tillgodoföras anslag på riksstatens utgiftssida. För sistförflutna
budgetår äro inkomsttitlarna under nämnda rubrik 48 till antalet. Flera
av dem äro av relativt begränsad storleksordning; under var och en av 5
titlar redovisas mindre än 100 000 kronor och under envar av 22 titlar mellan
100 000 och 1 000 000 kronor. Bland de sistnämnda förekommer titeln Inkomster
vid Sveriges geologiska undersökning, huvudsakligen avseende ersättningar
för av ämbetsverket utförda uppdrag.

Vissa inkomster av statens gruvegendom redovisas under inkomster av
Fonden för statens aktier, nämligen i den mån inkomsterna härleda sig
från gruvdrift i aktiebolagsform med statsverket som aktieägare. Så är fallet
med de betydande belopp, som inflyta från malmfälten i Norrbotten. Statsverkets
övriga inkomster av gruvegendomen komma emellertid icke til!
synes på riksstaten; i avsaknad av särskild inkomsttitel tillgodoföras medlen
Diverse inkomster, underrubriken Övriga diverse inkomster.

Nämnda förhållande torde ha sin naturliga förklaring däruti, att någon
gruvrörelse icke bedrivits av staten själv och att inkomsterna av den vedertagna
driftformen, utarrendering, tidigare varit relativt obetydliga. Vid den
malmletning, som bedrivits av Sveriges geologiska undersökning under de
senaste decennierna, ha emellertid värdefulla malmfyndigheter uppdagats,
vilka numera lämna avsevärda inkomster dels genom ökade arrenden, dels
genom den s. k. legodriften, som under de senaste krigsåren igångsattes
på .statens egen risk för att öka landets tillgång på svåråtkomliga metaller.
Ökad efterfrågan på malmer och stegrade metallpriser ha medverkat till
att dessa inkomster erhållit större betydelse. Arrendeinkomsterna ha under
den senaste 10-årsperioden stigit från omkring 100 000—200 000 kronor
till 1,0 miljoner kronor per år. Legodriften har under åren 1941—1954
lämnat inkomster på omkring 40 miljoner kronor, därav närmare 19 miljoner
kronor i överskott. För år 1954 utgjorde inkomstsiffran för legodriften
mer än 8,4 miljoner kronor, ett belopp som mångdubbelt täckte de för samma
år erforderliga investeringarna. Inkomsterna av arrenden och av legodriften
kunna alltså numera beräknas till omkring 10 miljoner kronor per
år, från vilket belopp dock vissa investeringskostnader och skatteutgifter
höra avräknas.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträffat beträffande in -

202

komsterna från statens gruvegendom, synes det revisorerna önskvärt, att
dessa komma till synes på riksstatens inkomstsida. Revisorerna föreslå, att
en särskild inkomstpost för ändamålet uppföres under rubriken Uppbörd
i statens verksamhet.

Organisation

§ 20

Tullverkets kustbevakning1

Tullverkets uppgifter fullgöras under överinseende av generaltullstyrelsen
dels å tullplatserna, d. v. s. de orter, där tullanstalt finnes, av lokaltullförvaltningen,
dels utmed rikets kuster av kustbevakningen och vid
rikets landgränser av gränsbevakningen. Medan kustbevakningen och
gränsbevakningen huvudsakligen äro inriktade på kontrollerande verksamhet,
avser lokaltullförvaltningens uppgifter — förutom lokal bevakning,
d. v. s. bevakning å tullplats — främst expediering av trafiken i tullhänseende,
tullklareringsgöromål och kamerala göromål.

Den nu gällande organisationen för kustbevakningen tillkom i huvudsak
ar 1937 på grundval av ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande
(Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten
för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m., SOU
1935: 24).

Chefskapet över kustbevakningen utövas närmast under generaltullstyrelsen
av gränschefen, som har ansvaret för såväl gräns- som kustbevakningen.
Denne har till sitt förfogande en förste byråinspektör med bl. a.
nautisk utbildning samt en byråingenjör och en ingenjör för ärenden av
teknisk art. F. n. tjänstgöra dessutom å gränschefens expedition en förste
kammarskrivare och ett tekniskt biträde.

Med hänsyn till det lokala chefskapet är kusten indelad i fyra kustdistrikt,
vart och ett under befäl av en kustdistriktchef med expedition i
Umeå, Stockholm, Malmö respektive Göteborg. Distrikten omfatta

Norra kustdistriktet: kuststräckan från gränsen mot Finland till landskapsgränsen
mellan Hälsingland och Gästrikland;

östra kustdistriktet: kuststräckan från nämnda landskapsgräns till gränsen
mellan Mönsterås och Ålems kommuner i Kalmar län ävensom Gotland; Södra

kustdistriktet: kuststräckan från sistnämnda gräns till-landskapsgränsen
mellan Skåne och Halland ävensom Öland; samt

Västra kustdistriktet: kuststräckan från sistnämnda landskapsgräns till
Saltbacken vid Svinesund.

Inom varje kustdistrikt är inrättad eu s. k. distriktskustpostering, som
tilldelats en tullkryssare av största typ under befäl av en kusttullmästare
1 Denna paragraf har avlämnats den 16 september 1955.

203

(Ca 19). Denna postering liar till uppgift att utöva sjöhevakning inom hela
kustdistriktet. Övriga posteringar iiro inom varje kustdistrikt med hänsyn
till ledningen av bevakningsarbetet sammanförda i kusttullmästarområden
med undantag för kustposteringarna i Stockholm och Göteborg, som lyda
direkt under kustdistriktchefen. För närvarande är Norra kustdistriktet
indelat i fem, Östra kustdistriktet i sex, Södra kustdistriktet i sex och Västra
kustdistriktet i fem eller sammanlagt 22 dylika områden. Antalet motsvarande
områden var vid förenämnda omorganisation 30, under åren 1940—
1946 22 samt åren 1947—1951 21; fr. o. m. den 1 juli 1951 ökades antalet
till det nu gällande eller 22. Inom kusttullmästarområdena utövas tillsynen
över bevakningen närmast under kustdistriktchefen av en kusttullmästare
(Ca 19).

Inom varje kusttullmästarområde finnas fasta eller tillfälliga kustposteringar
med för varje kustpostering fastställt bevakningsområde. Generaltullstyrelsen
bestämmer de platser, vid vilka kustbevakningspersonalen
skall posteras, samt de särskilda posteringarnas styrka och bevakningsområden.
Gränschefen äger dock att utan föredragning i generaltullstyrelsen
besluta å styrelsens vägnar i ärenden angående jämkningar i kustposterings
bevakningsområde eller styrka, såvida dessa äro förenliga med
eljest givna föreskrifter och icke äro av principiell innebörd. Å vederbörande
kustdistriktchef ankommer att indela personalen till tjänstgöring inom
distriktet samt att vid behov göra ändringar i sålunda verkställd indelning.
Fn posterings bemanning växlar alltefter de förekommande arbetsuppgifterna,
beskaffenheten av den fortskaffningsmateriel (båtar av olika slag och
storlek samt bilar in. in.), varmed posteringen är utrustad, bevakningsområdets
storlek och svårighet att bevaka m. in. Sålunda förekomma såväl
enmansposteringar som posteringar med ända upp till nio man. Även de
enskilda posteringarnas styrka kan variera från tid till annan. För en
och samma postering kunna olika bevakningsområden finnas fastställda
för tjänstgöring å farkost, tjänstgöring å motorfordon och annan tjänstgöring.
Å vissa orter, där kustpostering finnes, äro inrättade tullstationer eller
tullexpeditioner, vilka förestås av kustbevakningstjänsteman. Antalet dylika
posteringar framgår av tabell 1.

Antalet kustposteringar, som under åren 1912, 1925, 1932 och 1942 var
respektive 128, 209, 203 och 132, utgjorde den 1 juli 1955 100. Nedgången
i antalet posteringar under de båda senaste decennierna sammanhänger i
huvudsak med eu successiv indragning -av vissa posteringar i och med en
övergång till ett mera rörligt bevakningssystem, baserat på modern fortskaffningsmateriel.
Ehuru posteringsplanen för kustbevakningspersonalen
reviderats med hänsyn till ändringar i bevakningsuppgifter och bevakningslaktik,
äro de nuvarande posteringarnas förläggningsorter i stort sett samma
platser, som av ålder utgjort för kustbevakningen strategiskt viktiga
punkter.

204

Kustposteringarnas antal och fördelning å de olika kustdistrikten den 1
juli 1955 framgå av tabell 1.

Tabell 1

Kust- distrikt	Distrikt- kust- posteringar	Två- el. flermans-posteringar	Enmans- posteringar	Summa posteringar	Tullstation (tst) el. tullexpedition (txp), som förestås av kustbevaknings-tjänsteman
Norra	1	13		14
östra	1	20	1	22	4 txp
Södra	1	29	3	33	3 tst ; 4 txp
Västra	1	26	>4	*31	4 txp
Tillhopa	4	88	>8	ooo	15

1 Varav 2 tillfälliga (bemannas vid behov).

Förutom av de förutnämnda kusttulimästarna (Ca 19) utgöres kustbevakningspersonalen
av e. o. kusttullmästare (Ce 19), kustöveruppsyningsmän
(Ca 17), förste kustuppsyningsmän (Ca 15), kustuppsyningsmän (Ca
13), e. o. kustuppsyningsmän (Ce 13), kuslvakter (Ca 11 eller Ca 10), e. o.
kustvakter (Ce 10 eller Ce 9) och kustvaktsaspiranter (Cf 8 eller Cf 7). —■
Första anställning sker såsom kustvaktsaspirant, varefter befordran —
under förutsättning att vederbörande blivit godkänd i viss föreskriven utbildning
— äger rum till e. o. kustvakt efter en sammanlagd anställningstid
inom tullverket av minst ett år.

Beträffande personalens omfattning må lämnas följande uppgifter.

Den sammanlagda personalstyrkan uppgick år 1923 till 463 man. Under
de följande åren växlade personalantalet och uppnådde 1930 maximitalet
602. Sedermera skedde en successiv minskning, och 1939 redovisades 440

Tabell 2

Kust- distrikt	Ktm Ca 19	Köm Ca 17	Fku Ca 15	Kum Ca 13	Kv Ca 11	Kv Ca 10	S:a ord.	Eo ktm Ce 19	Eo kum Ce 13	Eo kv Ce 10	Asp. Cf 8	Asp. Cf 7	S:a i. o.	Summa s:m
Norra	6	8	10	23	11	1	59			7	3		10	>69
Östra	7	215	37	43	7	—	79	41		11	1	1	14	93
Södra	7	13	18	67	20	2	127			5	2		7	134
V ästra	6	18	11	67	15	-	117		1	7	2		10	127
Summa
personal	26	54	46	200	53	3	382	U	1	30	8	1	41	''423
Vakanser			1	4	2	17	24
Ord. stat	26	54	47	204	55	20	406

1 Dessutom tjänstgör inom N kd t. v. en gränsuppsyningsman.

2 Därav en t. f. köm i succession efter en eo ktm.

3 Därav en t. f. fku i succession efter en tf köm.

4 Ordinarie köm.

205

man. 1945 — vid senaste krigsslut — omfattade personalen sammanlagt
397 man. Efter kriget har personalstyrkan ökat, vilket till väsentlig del
sammanhänger med att antalet fridygn per månad den 1 juli 1945 ändrades
från fyra till fem; densamma omfattade, såsom framgår av nedanstående
sammanställning, den 1 juli 1955 423 man. (Se tabell 2.)

Den nuvarande personalstyrkan bör bedömas med hänsyn till att arbetstiden
fr. o. in. 1950 reglerats till att omfatta högst åtta timmar per arbetsdygn.
Härigenom nedbringades arbetstiden från uppskattningsvis i medeltal
9—10 timmar per dygn.

I tabell 3 redovisas driftkostnaderna för kustbevakningen — exklusive
dem för anskaffning av materiel — under ett antal budgetår.

I detta sammanhang må omnämnas att den s. k. utsjöbevakningen, som
under större delen av 1920- och 1930-talen upprätthölls för bekämpande av
överhavssmugglingen, varit indragen sedan krigsutbrottet 1939. Personalen
för detta ändamål utgjorde vid sistnämnda tidpunkt i runt tal 50 man. Den
bestod huvudsakligen av tillfälligt anställd personal, som icke inräknats i
ovan angivna personantal.

Materiel

Kustbevakningstjänsten fullgöres huvudsakligen genom patrullering såväl
till sjöss som till lands. För fullgörande av denna verksamhet har kustbevakningen
tilldelats såväl motordriven som icke motordriven fortskaffningsmateriel.
Särskilt efter senaste omorganisationen av kustbevakningen
år 1937 har bevakningsorganisationen i allt större utsträckning kommit att
baseras på utrustning med motordriven materiel. Kustbevakningen förfogar
f. n. över 34 bilar, härav står 1 till gränschefens förfogande. Av de övriga
äro 7 stationerade i Norra distriktet, 9 i östra, 13 i Södra och 4 i Västra
distriktet.

För patrullering till sjöss begagnas båtar av olika storleksordning, tullkrvssare,
tulljakter, tullracerbåtar, tullslupar, prejbåtar samt roddbåtar.
De största båtarna samt en del av de smärre ägas och underhållas av tullverket,
men eu del av de mindre hållas av kustbevakningstjänstemän mot
båtlega, som bestrides från tullverkets omkostnadsanslag. Undantagsvis
förekommer dessutom förhyrning av båtar. Efter beslut vid 1947 års riksdag
bar emellertid för kustbevakningens vidkommande en successiv avveckling
av legosystemet genomförts i vad rör motorbåtar i de högre prisklasserna,
vilka efter band övertagits av tullverket. Båtarnas placering på
de olika posteringarna är beroende på bevakningsområdenas storlek och
karaktär. I allmänhet utnyttjas dock mindre båtar i den inre skärgården,
medan i den yttre och å öppna kuster större, mera sjövärdiga fartyg komma
till användning.

Tabell 3

Kustdistrikt			Avlöningar m	m.		Drift och underhåll av viss fort-skaffnings-materiel	Legor för fort-skaifnings-materiel	Övriga utgifter2	Summa utgifter
Budgetår	Avlö-ningar 0. arvoden	övertids- ersätt- ningar	Sjuk- vård	Rese- ersätt- ningar	Summa
Norra............	*1949/50	459 447		1 600	82 599	543 646	80 967	156	11 689	636 458
	1951/52	597 947		2 301	101 704	701 952	64 893	4	13 932	780 781
	1953/54	775 317	—	2 503	98 480	876 300	67 376	—	17 512	961 188
	1954/55	807 302	—	2 867	85 588	895 757	63 345	—	18 459	977 561
Östra ...........	1949/50	586 766	_	6 564	123 473	716 803	112 272	1 212	15 066	845 353
	1951/52	744 613		4 533	93 031	842 177	110 624	702	23 810	977 313
	1953/54	989 621	184	4 786	149 455	1 144 046	129 662	705	31 351	1 305 764
	1954/55	1 062 032	—	6 084	116 432	1 184 548	140 086	282	34 705	1 359 621
Södra ...........	1949/50	861 097	2 536	4 359	114 456	982 448	137 173	13 437	35 148	1 168 206
	1951/52	1 120 294		6 885	119 172	1 246 351	103 464	16 008	32 187	1 398 010
	1953/54	1 409 334	3 702	5 684	86 734	1 505 454	125 154	12 506	34 066	1 677 180
	1954/55	1491 814	—	8 161	161 244	1661 219	121 445	12 865	35 792	1 831 321
Västra ..........	1949/50	825 413	_	4 106	51 134	880 653	79 946	7 029	29 922	997 550
	1951/52	1088 812		6 148	72 396	1 167 356	68 964	8 100	25 975	1 270 395
	1953/54	1 335 624	—	6 467	114 299	1 456 390	82 068	6 015	23 044	1 567 517
	1954/55	1 399 139	—	6 302	94 668	1 500 109	90 577	4 980	23 151	1618 817
S:a kronor	1949/50	2 732 723	2 536	16 629	371 662	3 123 550	410 358	21 834	91 825	3 647 567
	1951/52	3 551 666		19 867	386 303	3 957 836	»347 945	24 814	95 904	34 426 499
	1953/54	4 509 896	3 886	19 440	448 968	4 982 190	4404 260	19 226	105 973	45 511 649
	1954/55	4 760 287	-	23 414	457 932	5 241 633	541 5 4 53	18 127	112 107	55 787 320

1 Det hade varit önskvärt att kunna redovisa utgifterna för kustbevakningen även för budgetåret 1938/39; dessa bokfördes emellertid vid den
tiden efter andra grunder än de här upptagna. De totala kostnaderna voro 2 426 249 kronor.

2 Exkl. vissa av generaltullstyrelsens kassakontor bestridda kostnader för beklädnad och beväpning samt för artiklar som mottagits från tullverkets
centralförråd.

3 Tillkommer vissa av generaltullstyrelsens kassakontor bestridda kostnader med 343 905 kronor.

* » » » » » » » » 593 273 »

6 » » » » » » » » 439 306 »

206

207

Båtmaterielen, fördelad på olika slag av båtar, omfattade den 1 juli 1955
följande:

av tullverket ägda båtar: 12 tullkryssare, 23 tulljakter, 9 tullracers, 13
tullslupar och 12 prejbåtar;

båtar, som för tjänstebruk hållas av tulltjänstemän mot lega: 2 tulljakter,

12 prejbåtar; eller tillsammans

12 tullkryssare, 25 tulljakter, 9 tullracers, 13 tullslupar och 24 prejbåtar.

I anslutning till dessa uppgifter må nämnas att i det förut omnämnda
sakkunnigbetänkandet av år 1935 föreslagits, att följande antal båtar skulle
finnas disponibla, nämligen 18 tullkryssare, 6 tullracers, 52 tulljakter och

13 andra motorbåtar; därvid hade icke medtagits mindre, för prejningar
å förläggningsorten avsedda motorbåtar.

Under budgetåren 1946/47—1955/56 har riksdagen till tullverket anvisat
i tabell 4 upptagna anslag, avsedda till bl. a. byggande av tre tullkryssare,
nio tulljakter och fem tullracerbåtar.

Såsom framgår av tabell 4 avsågo anslagen t. o. m. budgetåret 1948/49
båtar av bestämd typ. Sedan budgetåret 1949/50 har emellertid av riksdagen
icke föreskrivits, vilka båttyper som skola byggas, utan i stället har
anvisats ett reservationsanslag för anskaffning av viss materiel; detta användes
till inköp av båtar, radiomateriel, bilar m. m. för tullverket i dess
helhet. För anslagets användning gäller en av Kungl. Maj:t för varje budgetår
fastställd plan.

I syfte att belysa användningen av anslaget till Anskaffning av viss materiel
lämnas i tabell 5 en dispositionsplan avseende budgetåret 1954/55.

Tabell 4

Budgetår	Anskaffning av tullkryssare	Utrustning av tullkryssare	Anskaffning av motorbåtar	Anskaffning av viss materiel för kust- och gränsbevak-ningen m. m.	Anskaffning av viss materiel
1946/47 ........	600 000
1947/48 ........		24 000	350 000
1948/49 ........			285 000
1949/50 ........				325 000
1950/51 ........				325 000
1951/52 ........					325 000
1952/53 ........					315 000
1953/54 ........					325 000
1954/55 ........					325 000
1955/56 ........					300 000

208

De i det föregående omnämnda båtarna, som anskaffats sedan budgetåret
1946/47, ha dragit följande kostnader, nämligen

T ullkryssare

3 st.: 3 X 258 333 kr. = 775 000 kr.

Tulljakter

Tv 28: 87 500 kr.; Tv 210: 88 900 kr.; Tv 212: 90 700 kr.;

Tv 216: 90 000 kr.; Tv 218: 89 500 kr.; Tv 220: 89 800 kr.;

Tv 222: 98 800 kr.; Tv 224: 105 000 kr.; Tv 226: 106 000 kr.;
eller, för nio färdigbyggda jakter 846 200 kr.

T ullracerbåtar

Tv 32: 35 000 kr.; Tv 34: 35 000 kr.; Tv 35: 35 000 kr.;

Tv 36: 68 800 kr.; Tv 37: 68 800 kr.;
eller för fem tullracerbåtar 242 600 kr.

Tabell 5

	Tillgängliga medel den 1 juli 1954
Användning	B ehållning ar å tidigare reservations-anslag	Anvisat belopp för 1954/55	Summa kronor	Förbrukat 1954/55 Kronor	Reservation till 1955/56 Kronor
Nybyggnad av två tull-
slupar............. Nybyggnad av hamnbåt för tullkammare i	21 683: 34		21 683: 34	21 683: 34
Luleå ............. Av prisstegring föran-ledda merkostnader för byggande av 6 tull-j akter och 2 tullracer-	73 109: 17		73 109:17	71 415:36	1 693:81
båtar..............	12 933:52		12 933:52	12 933: 52	—
Inköp av radiomateriel. » » motorfordon . » » cyklar ......	13 773: 07		13 773:07	13 773: 07	—
Hållande av tjäns te-hundar ............. Övrigt............... Ombyggnad av och mo-	, 11 559: 99		11 559: 99	11 339: 83	220:16
torbyte i en tulljakt Tilläggsbelopp för byg-		95 000:-	95 000: -	95 000: —	—
gande av 2 tulljakter		145 000: -	145 000:-	144 254: 98	745: 02
Inköp av radiomateriel.	l 1	60 000: -	60 000: -	48 655: 88	11 344:12
» » cyklar ...... Hållande av tjänste- bundar............. Övrigt...............	25 000: -	25 000: —	3 774:41	21 225: 59
Summa kronor	133 059 i 09	325 000: -	458 059: 09	422 830: 39	35 228: 70

209

I tabell 6 angivas de båtar, som beräknas bli kasserade under ett vart av
åren 1955—1980.

Tabell 6

Kass. år	Tullkryssare	Tulljakter	Tullracers	Tullslupar	Prejbåtar
1955					1 (1)
1956	1	(1)			(1)
1957		(1)			(1)
1958	1		2	1	1 (1)
1959					1 (4)
1960	2				1
1961					2 (1)
1962	2	1			(1)
1963	2	3			2 (1)
1964	1	4
1965		4	1	4
1966		2		1
1967					1
1968
1969
1970					(1)
1971				1
1972				3
1973				3
1974	1		1
1975	2		2		2
1976			1
1977		1			1
1978		5	2
1979		1
1980		2
Summa	12	23 (2)	9	13	12 (12)

Anm. Siffror inom parentes avse legobåtar.

I fråga om nyanskaffningen av båtmaterielen kunna, enligt vad gränschefen
uppgivit, följande synpunkter anläggas.

Enligt vad f. n. kan bedömas synes det icke erforderligt att efter kassation
ersätta samtliga 12 tullkryssare med samma båttyp. Sannolikt komma
framdeles endast fyra tullkryssare att erfordras. Resterande åtta tullkryssare
torde kunna ersättas med tulljakter, möjligen av en förbättrad typ, till
en beräknad kostnad för var och en av omkring 150 000 kronor. Två planerade
tullslupar ba icke kommit till utförande, sedan det visat sig, att
tulljakter äro mera användbara i kustbevakningstjänsten. Kasserade tullslupar
böra därför i fortsättningen ersättas med tulljakter av i stort sett
nu använd typ. Slutligen böra tullracerbåtarna vid ersättningsbyggnader
göras mera beboeliga och sjövärdiga. De beräknas därför komma att kosta
omkring 100 000 kronor per styck. — Kostnaderna för ersättningsbyggnader
samt för anskaffning av ett mindre antal ytterligare erforderliga båtar
kunna för åren 1955—1980 överslagsvis uppskattas till följande belopp,
nä mligen: ...... trlfåfä 1

. — - -^1-

1 4 Rev. berättelse ant/, statsverket är U)55. /

210

4 tullkryssare å 400 000 kronor........ 1 600 000 kronor

8 tulljakter (större) å 150 000 kronor . . 1 200 000 »

40 tulljakter å 100 000 kronor .......... 4 000 000 »

10 tullracers å 100 000 kronor .......... 1 000 000 »

24 prejbåtar å 10 000 kronor............ 240 000 >

86 båtar 8 040 000 kronor

Kostnaderna t. o. m. år 1965 kunna enligt samma beräkningsgrunder uppskattas
till

1 tullkryssare.....

8 tulljakter (större)

21 tulljakter .......

4 tullracers .......

19 prejbåtar .......

400 000 kronor
1 200 000
2 100 000 >

400 000 »

190 000

4 290 000 kronor

I ovanstående kostnadsberäkning har gränschefen förutsatt, att mot lega
hållna tulljakter och tullslupar ersättas av statsägda båtar. I fråga om prejbåtar
kan det ifrågakomma att bibehålla legosystemet; i så fall reduceras
kostnaderna för anskaffning under tiden 1955—1980 med 120 000 kronor
och för tiden t. o. m. 1965 med 110 000 kronor.

Förbindelsetjänst

Under år 1948 påbörjades uppbyggandet av en modern förbindelsetjänst
inom tullverket. Radioförbindelserna inom detta försiggå huvudsakligen
på det ultrakorla våglängdsområdet, varvid radiotelefonimaterielen utgöres
av s. k. polisradioanläggningar. För kommunikation med anläggningar
utom tullverket finnas ett mindre antal kortvågsradioanläggningar. Antalet
radiostationer, som tullverket äger eller disponerar, uppgår f. n. till 98,
varav det övervägande flertalet ingår i kustbevakningen. Av fasta radiostationer
finnas inom denna sju, varav tre utbyggts till s. k. förbindelsecentraler.
Ultrakortvågsanläggningarna möjliggöra även kommunikation
med statspolisens radiostationer. Med marinen upprätthålles en intim kontakt
inom radioområdet; denna har sålunda ställt viss materiel till förfogande
och har även försett två av sina egna fasta radiostationer med sådan
radiomateriel, som kan betjäna kustbevakningen.

Ämbetsuppgifter

Tullverkets ämbetsuppgifter finnas angivna i gällande tjänstgöringsreglemente
för tullstaten den 24 juni 1954.

Tullverkets huvuduppgift är att debitera, uppbära och redovisa tull.
Tillika åligger det tullverket att debitera, uppbära och redovisa skatter och
andra avgifter, som skola utgå för vissa varor vid införsel från eller utförsel
till utlandet.

211

Tullverket debiterar, uppbär och redovisar fyr- och båkavgift för fartyg,
som ankomma från eller avgå till utrikes ort, ävensom skatt för vissa motorfordon,
som införas för tillfälligt brukande i riket. Vid vissa mindre
tullanstalter verkställes för kommerskollegii räkning uppbörd av tonavgift
vid utklarering av fartyg.

Efter överenskommelse med stad, annan kommun eller allmän inrättning
eller med ägare eller innehavare av hamn har tullverket att mot av
generaltullstyrelsen bestämd ersättning verkställa upphörd av hamnavgifter
och vissa andra avgifter.

Enligt särskilda föreskrifter förrättas av tullverket jämväl viss annan
uppbörd, såsom av premier för trafikförsäkring av motorfordon samt, mot
av generaltullstyrelsen bestämd gottgörelse, av dragarpenningar till packhuskarlslag.

1 den mån tonavgift för fartyg icke uppbäres av tullverket, utövar detta
kontroll över att sådan avgift erlägges före fartygets avgång till utlandet.

I vissa fall har tullverket jämväl att utöva kontroll över att vissa allmänna
å sjöfarten lagda avgifter, såsom lotsavgifter och kanalavgifter,
samt ersättningar, som av andra myndigheter eller inrättningar påförts
befälhavare å fartyg, erläggas före fartygets avgång.

Tullverket utövar kontroll över att för motorfordon, som för tillfälligt
brukande i riket införes från utlandet, föreskriven försäkring finnes samt
ombesörjer trafikförsäkring å dylikt motorfordon, där sådan försäkring
saknas.

Det ankommer på tullverket att i enlighet med särskilda bestämmelser
restituera för vara erlagd tull, skatt eller annan införselavgift eller medgiva
befrielse från erläggande av sådan avgift.

Tullverket har att fullgöra de kontrolluppgifter, som föranledas av vissa
de trafikerande i tullförfattningarna medgivna förmåner, såsom temporär
tullfrihet, tullindring vid återinförsel av varor, rätt att upplägga varor å
tullnederlag, transitupplag och provianteringsfrilager samt att transitera
varor ävensom att från frihamn införa och till frihamn utföra varor.

Tullverket har att övervaka efterlevnaden av gällande införsel- och utförselförbud
samt stadganden om särskilda villkor eller begränsningar
med avseende å rätt att införa eller utföra varor. Tullverket har vidare
att, jämte andra myndigheter, övervaka efterlevnaden av författningar,
som avse förekommande av smittsamma sjukdomars införande i riket eller
spridande till utlandet.

Tullverket utövar uppsikt över trafiken från och till utlandet och i viss
omfattning även över trafiken mellan inrikes orter samt övervakar, alt olovlig
varuinlörsel eller varuuHörsel icke äger rum. Därjämte utövar tullverket
kontroll över alt olovlig kust- eller insjöfart icke bedrives inom riket.

21"

Enligt överenskommelser med vissa främmande stater utövar tullverket
inom delar av dessa staters områden bevakning för bekämpande av olovlig
införsel av alkoliolvaror.

Vid strandningstillfällen och skeppsbrott samt luftfartygs haveri inom
tullområdet har tullverket att utöva uppsikt och bevaka kronans rätt.

Ä tullverket ankommer att handlägga ärenden angående sjöfynd.

Tullverket har att biträda vid tillsynen över skeppsmätningsförfattningarnas
efterlevnad.

Tullverket övervakar, att enligt vad särskilt är stadgat fartyg i utrikeseller
inrikestrafik är försett med föreskriven nationalitetshandling och sjömansrulla
eller annan motsvarande handling.

Tullverket verkställer registrering av vissa fiskefartyg och smärre andra
fartyg, som i utrikestrafik nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande,
samt ombesörjer, att dylika fartyg ävensom hos kommerskollegium
registrerade fartyg förses med föreskrivna registreringsmärken.

Vad beträffar sjötrafiken från utrikes ort gäller, att fartyg, som inkommer
till tullområdet, i regel skall hålla sig till allmän farled, att fartyget
icke får anlöpa annan ort än tullplats, samt att anmälan skall göras hos
tullanstalt för inklarering. På särskild framställning kan tullanstalt lämna
fartyg tillstånd att ingå till ort, som ej är tullplats. Innan fartyget avslutat
sin resa, må under färd inom tullområdet personlig förbindelse från eller
till fartyget icke äga rum, ej heller må gods lossas ur eller lastas i fartyget.
Därest giltig anledning därtill föreligger och anmälan göres hos tulltjänsteman,
må dock förbindelse med fartyget förekomma, varjämte bortförande
av använda effekter och ombordtagande av förnödenhets- och proviantartiklar
under vissa förutsättningar må äga rum. Att under färd inom tullområdet
göra annat uppehåll med fartyget än som må föranledas av berörda
medgivanden eller föreskrifter, meddelade av offentlig myndighet,
är förbjudet.

Vad angår sjötrafiken till utrikes ort är densamma icke på samma sätt
som vid inkommande trafik från utrikes ort bunden vid tullplatserna, utan
lastning av gods för utförsel må äga rum var som helst inom tullområdet.
Tullgods må dock ej inlastas förrän tillstånd därtill erhållits av tullanstalten
och för tullkontroll erforderlig tulltjänsteman kommit tillstädes; för lastning
av annat gods än tullgods erfordras i regel endast anmälan hos tullanstalt
inom tulldistriktet om den tillämnade lastningen. Under sådan lastning
övervakas fartyg ofta av kustbevakningen. Om fartyg, som avgår från
tullområdet, medför tullgods, gälla i fråga om anlöpande av annan ort än
tullplats samt uppehåll, personlig förbindelse till eller från fartyget och
lossning eller lastning under utresan motsvarande regler som för fartyg,
inkommande till tullområdet. Befälhavare, som vill från tullområdet föra
fartyg, är skyldig att, oavsett om fartyget medför last eller icke, för tullklarering
anmäla sig hos tullanstalt. I samband med tullklareringen uttar -

213

dar tullanstalten ett tullpass, vilket skall medföras å fartyget och vid anfordran
företes.

Beträffande fartyg, som går i inrikes trafik, gäller att fartyget icke må
föras utom tullområdet, där ej dess rätta kurs går därutanför, och att i sistnämnda
fall avvikelse från kursen ej må ske. Inlastning av tullgods må
icke äga rum, förrän anmälan om lastningen gjorts hos tullanstalt och för
tullkontroll erforderlig tulltjänsteman kommit tillstädes. Med fartyg i inrikestrafik
må icke anordnas personlig förbindelse från fartyg, som ankommer
från ort utom tullområdet eller befinner sig på avgående från
tullområdet med tullgods; ej heller får från sådant fartyg gods lastas i
fartyg i inrikes trafik. Lossning av tullgods må icke verkställas, förrän tillstånd
därtill meddelats av tullanstalt eller kustpostering och tulltjänsteman
kommit tillstädes. Befälhavare å fartyg i inrikestrafik är i regel skyldig
att vid ankomsten och avgången anmäla sig för tullklarering, om tullanstalt
eller kustpostering finnes å orten. Sådan anmälan kan göras hos kustpostering,
såvida tullgods icke skall forslas i fartyget eller fartyget icke förut
under året gått i inrikestrafik. Därest fartyget är klareringsskyldigt, skall
befälhavaren medföra årspass för resan, varjämte, om tullgods forslas i
fartyget, särskild av tullanstall utfärdad förpassning å godset skall medföras
och företes. Undantagna från klareringsplikt äro fartyg, som äro befriade
från tullkontroll, huvudsakligen passagerarfartyg i regelbunden trafik
och fartyg, vilka icke gå utom det tulldistrikt, inom vilket de höra
hemma, eller angränsande tulldistrikt eller uteslutande befara inlandsfarvatten.

Från ovan angivna huvudregler gälla undantagsbestämmelser beträffande
vissa fartyg, däribland fiske- och lustfartyg.

Fiskefartyg, vilket i förvärvssyfte användes till saltsjöfiske från landskapen
vid rikets södra eller västra kuster och blivit för ändamålet registrerat,
äger, då fartyget företager resa inom eller utom tullområdet uteslutande
för fiske eller fångstens avyttrande och icke medför annat än vad
därför oundgängligen erfordras, taga den väg och göra det uppehåll, som
med hänsyn till fisket och avyttringen påkallas. Fartygets befälhavare är
därvid fritagen från skyldighet att till tullverket avgiva skriftliga anmälningar
rörande fartyget och dess last men skall medföra ett hos närmast
fartygets hemort belägen tullanstalt eller kustpostering uttaget, under kalenderåret
gällande fiskepass. över utfärdade pass skall föras särskild
förteckning. Vid ankomst till eller avgång från ort inom tullområdet
skall passet uppvisas hos närmast tillgängliga tulltjänsteman för påteckning
om resan. 1 passet skall förutom anteckning om avgång och ankomst
jämväl angivas eventuell! införseglad proviant och annan utrustning för
fartyget m. in. Vid besök å ort vdom tullområdet skall passet företes för där
befintlig tullanstalt eller svensk konsulattjänsteman, som därvid har att meddela
visst intyg. Enligt av generaltullstyrelsen lämnat medgivande är befäl -

214

havare å fiskefartyg, vilket användes till saltsjöfiske från Västra kustdistriktet,
f. n. befriad från skyldigheten att uppvisa fiskepasset för påteckning under
villkor, att fartyget under resan ej besöker utrikes ort eller har förbindelse
med fartyg i utrikes trafik och ej heller medför proviantartiklar,
för vilka eljest utgående tull eller skatt icke erlagts.

Befälhavare å fartyg, som ej är i handelsavsikt utrustat och vilket tillhör
allmänt segelsällskap eller allmän annan dylik sammanslutning eller
för vilket av offentlig myndighet i fartygets hemland utfärdats särskilt lustfartygscertifikat
(lustfartyg), skall, då fartyget ankommer till eller avgår
från ort inom tullområdet utan att begagnas till förande av annat gods än
för fartyget under resan erforderliga förnödenhets- och proviantartiklar,
vara fritagen från skyldighet att till tullverket avgiva skriftlig anmälan
rörande fartyget och att från tullverket förskaffa sig pass för detsamma.

Befälhavaren må vid ankomst från ort utom tullområdet icke med fartyget
besöka annan ort än tullplats eller ort med kustpostering. Det åligger
befälhavaren att vid ankomst från och avgång till ort utom tullområdet göra
muntlig anmälan hos närmaste tullanstalt eller kustpostering samt förete
antingen sådant certifikat, som nyss nämnts, eller ock ett av sammanslutningens
styrelse utfärdat bevis, upptagande fartygets nummer och dräktighet,
fartygsägarens namn och hemort samt benämningen å den sammanslutning,
fartyget tillhör.

Befattningen med lustfartyg i tullkontrollhänseende omhänderhaves i
stor utsträckning av kustbevakningen och innefattar klareringsåtgärder
av skilda slag, såsom granskning av fartygets lustfartygscertifikat, verkställande
av påkallade visitationer, utfärdande av intyg om fartygets inklarering,
i vissa fall upprättande av inkommande fartygsanmälan, i förekommande
fall införsegling av överskottsproviant, anteckning av uppgifter
angående fartyget och dess färd i vid postering förd förteckning över
lustfartyg m. in.

För fullgörande av sin uppgift utför kustbevakningspersonalen huvudsakligen
rörlig bevakning genom patrullering till sjöss och lands med till
förfogande ställd fortskaffningsmateriel. Ofta kombineras båda patrulleringssätten,
i det att samma kuststräcka bevakas såväl från land som
till sjöss. Upptäckes under patrulleringarna att seglationsbrott förekommit
eller att varor olovligen lossats, lastats eller införts, vidtagas stundom förseglingar
å fartyg eller åsättes bevakning, om så anses erforderligt. Omfattningen
av patrulleringarna växlar i hög grad dels för skilda kuststräckor,
beroende exempelvis på lokala förhållanden och beskaffenheten
av den trafik, som personalen har att övervaka, dels från tid till annan på
grund av nödvändiga växlingar i målsättningen för arbetet.

Uppgiften att utöva allmän tillsyn i kusttrakterna har inriktat kustbevakningens
verksamhet beträffande smugglingen mot att såväl upptäcka
och beivra denna som att verka preventivt. Framför allt har kampen mot

215

spritsmugglingen under långa tider kommit att prägla kustbovakningsaibetet
och medverkat till vidtagna förändringar i fråga om hjälpmedel för
patrulleringen till sjöss och lands. Såväl kust- som gränsbevakningsmyndiglieterna
ha i särskild kungörelse den 6 maj 1938 (nr 165) ålagts att i sin
verksamhet för bekämpande av olovlig rusdryckshantering samarbeta med
statspolisen och de lokala polismyndigheterna liksom dessa med kust- och
gränsbevakningen.

Förutom egentliga hevakningsåligganden har — såsom tidigare nämnts
—- kusthevakningspersonalen å vissa orter att utföra göromal, som tillhöra
lokaltullförvaltningens arbetsuppgifter.

Sålunda äro å vissa orter, där kustpostering finnes, för betjänande av
trafiken inrättade tullstationer och tullexpeditioner, vilka förestås av kusthevakningstjänsteman.
Tullstationer av denna typ funnos den 1 juli 1955
i Lomma, Ålabodarna och Kyrkbacken samt tullexpeditioner i öregrund,
Norrtälje, Blidösund, Ronehamn, Bergkvara, Mörbylånga, Skillinge, Barsebäckshamn,
Marstrand, Skärhamn, Hunnebostrand och Hamburgsund.

Vid sådan tullanstalt biträder även övrig vid posteringen å orten anställd
kustbevakningspersonal med vid tullanstalten förekommande göromal, såsom
tullklarering av gods och transportmedel samt visitationer och inoch
utklareringar av fartyg. Vid dylika posteringar måste sålunda personalen
fullgöra såväl kamerala som tulltaxerings- och bevakningsgöromal.
För ifrågavarande tullanstalter äro visserligen särskilda tider fastställda
för tullkontroll och tullklarering, men i den mån trafiken är livlig måste
även oberoende av dessa tider erforderlig personal finnas att tillgå för
trafikens expediering.

Den 20 juni 1941 utfärdades en kungörelse angående användning av
tullverkets kustbevakning inom marinen vid mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap (nr 498). Till följd av densamma lick kustbevakningen
en viktig uppgift inom rikets försvar, inom vilket den är avsedd att användas
— och under krigsåren fr. o. m. den 1 juli 1942 användes — som
marinpolis. Efter kriget har, i anslutning till nämnda kungörelse, samverkan
ägt rum med marinen, vilken bl. a. tagit sig uttryck i utbildning
av personalen i för marinpolisen erforderliga militära färdigheter, en rätt
omfattande hjälpverksamhet av olika slag åt marina och andra militära
myndigheter, deltagande i sjömilitära övningar samt tillgodoseende av
vissa marina önskemål i fråga om utrustningen av kustbevakningens batar.

I detta sammanhang må nämnas att kustbevakningen sedan 1926 är töifattningsenligt
ålagd rapporteringsskyldighet till marina myndigheter rörande
främmande örlogsfartygs och sedan 1951 även vissa andra misstänkta
fartygs rörelser längs rikets kuster. Vidare har enligt därom träffad överenskommelse
kustbevakningen åtagit sig alt rapportera dels misstänkt
flygverksamhet, robotvapen och dylikt till försvarsstaben, dels — till vissa
lantmilitära myndigheter — iakttagelser av militär natur.

216

Den 20 oktober 1944 utfärdades gränsövervakningskungörelsen (nr 728),
något senare åtföljd av en allmän, av Kungl. Maj:t fastställd instruktion för
gränsövervakningspersonal. Enligt dessa författningar, vilka hänföra sig
till krig eller krigsfara men ännu äro i kraft, ålägges bl. a. kustbevakningens
personal skyldighet att övervaka samfärdseln över rikets land- och sjögränser.
Häri innefattas bl. a. sådana uppgifter som utlänningskontroll,
övervakande av ankrings- och förtöjningsplatser och för obehöriga förbjudna
anläggningar, inrättningar och områden och aktgivande på förehavanden,
som kunna innebära spioneri, sabotage eller annan verksamhet till
men för rikets försvar eller säkerhet.

Kust- och gränsbevakningsutredningen avgav den 22 april 1948 ett betänkande
angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevakning.
I detta föreslogos bl. a. speciella övervakningsförfattningar, avsedda
att i fred ersätta gränsövervakningskungörelsen. Till detta förslag ha statsmakterna
ännu icke tagit ståndpunkt. Utredningen föreslog vidare, att kustbevakningen
skulle vid sidan av sina uppgifter i tullverket medverka vid
tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser angående jakt och
fiske.

Frågan därom är numera reglerad genom kungörelsen den 20 maj 1955
(nr 275) angående skyldighet för befattningshavare vid tullverkets kustoch
gränsbevakning att utöva jakt- och fisketillsyn in. in. Enligt denna
kungörelse åligger befattningshavare vid tullverkets kustbevakning att i den
utsträckning, som framgår av vissa angivna författningsrum i lagen om rätt
till jakt, utöva tillsyn över efterlevnaden av nämnda lag ävensom övervaka
et tei levnaden av jaktstadgan samt övriga av Kungl. Maj:t eller underordnad
myndighet meddelade bestämmelser om jakt. Befattningshavare vid kustbevakningen
har jämväl att utöva tillsyn över efterlevnaden av fiskeristadgan
och jämlikt samma stadga utfärdade föreskrifter ävensom övriga
av Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet meddelade bestämmelser om
fiskets vård och bedrivande. Han har vidare skyldighet att inskrida vid
sådana överträdelser av lagen om rätt till fiske, vilka kränka kronans
fiskerätt eller ske i vatten, där varje svensk medborgare må bedriva fiske.
För kustbevakningspersonalen gälla vidare vissa i Kungl. Maj:ts instruktion
för fisketillsynsmän meddelade bestämmelser rörande bl. a. rätt att undersöka
fisk och fiskredskap samt verkställa beslag.

Är 1948 utfärdade kustbevakningschefen eu orientering till kustdistriktscheferna
rörande kustbevakningens deltagande i sjöräddningstjänsten. Det
hade även tidigare ansetts självklart, att kustbevakningen skulle i den mån,
som rimligen kunde ifrågakomma, biträda vid sjöräddningsverksamhet
och humanitära åtgärder, såsom transporter av sjuka, läkare, medicin in. m.
inom skärgårdsområden. Kustbevakningens biträde inom livräddningsväsendet
och med humanitära hjälpåtgärder hade behandlats och i princip,
i varje fall beträffande sistnämnda åtgärder, godtagits i det inledningsvis

Tabell 7

Norra kustdistriktet

Budget- år					0 1 o v 1 i	g varuinförsel		Olovlig varuutförsel
Antal besk- tillf.	Sprit- drycker	Cigarretter	Tobak	Cigarrett- papper	Övriga varor	Antal besl.- tillf.	Antal post.	Varuslag o. kvantitet
Antal post.	Liter	Antal post.	St.	Antal post.	Kg	Antal post.	Bun- tar	Antal post.	Varuslag o. kvantitet
1938/39	12	6	1 790	4	11 640	2	1,2
1950/51	120	68	157	51	58 500	5	1,5	1	100	6	47 kg kaffe	4	2	36 kg kaffe
										1	1,5 kg te		1	240 kg socker
										1	1 st. piano		1	2 st. cyklar
										1	270 st. kulspetspennor
1951/52	434	285	343	168	94 100	10	4,7	5	1 000	2	7 1. exportöl	5	3	196 kg kaffe
										1	10 kg te		1	110 kg socker
										1	1 st. kalv		1	10 kg risgryn
										1	2 st. mattor		1	2 st. cyklar
													1	1 st. päls
													1	1 200 kg tågvirke
1952/53	362	238	308	148	81 500	8	3,4	4	410	2	8 1. exportöl
										1	4 kg kaffe
										1	24 par nylonstrumpor
1954/55	216	150	139	94	37 150	4	2,6	4	875	1	4,5 kg kaffe	1	1	3 400 st. sidenhalsdukar

217

Tabell 8

östra kustdistriktet

					O lo vl	ig varuinförsel		Olovlig varuutförsel
Budget- år	Antal besl.-	Sprit- drycker	Cigarretter	Tobak	Cigarrett- papper	Övriga varor	Antal besl.-	Antal	Varuslag o. kvantitet
Antal post.		Antal post.								post.
	tillf.	Liter	St.	Antal post.	Kg	Antal post.	Bun- tar	Antal post.	Varuslag o. kvantitet	tillf.
1938/39	16	13	3 207	4	33 550	1	0,9	2	5 268	1	184 st. kortlekar
1950/51	44	21	26	33	21 524	3	0,3	1	100	2	2 st. portföljer	3	1	1 st. dammsugare
											(anv. vid smuggl.)		1	0,5 kg kaffe
													1	En större mängd varor av olika slag samt båten, vari godset fördes
1951/52	38	15	42	25	34 557	1	0,2			1	16 st. tabletter	2	2	3 st. tavlor
										5	3 st. väskor och		1	8 kg kaffe
											2 st. portföljer (anv. vid smuggl.)

1952/53	58	38	36	27	23 132	3	0,9					1	1	1 st. herrcykel
1954/55	70	50	44	22	7 233	1	0,5	4	3 310	1	2 kg snus
										3	1,6 1. exportöl
										1	4 st. cig.-maskiner
										1	2 kg hårcréme
										1	1 st. silkeduk
										2	2 st. väskor (anv. vid smuggl.)

219

Tabell 9

Södra kustdistriktet

				Olovlig	varuinförsel			Olovlig varuutförsel
Budgetår	Antal	Sprit- drycker	Cigarretter	Tobak	Cigarrett- papper	Övriga varor	Antal besl.- tillf.	Antal	Varuslag och kvantitet
	besl.- tillf.	Antal post.	Liter	Antal post.	St.	Antal post.	Kg	Antal post.	Bun- tar	Antal post.	Varuslag och kvant.	post.
1938/39	1							1	99
1950/51	6	1	1,4	4	1 292			1	36	i	115 kg plastväv	2	2	42 kg div. livsmedel
														m. m.
1951/52	9	6	517	6	4 020	2	5,4			i	150 st. cigarrci-	3	3	13 kg kaffe
											garretter			m. m.
										i	432 1. Öl
1952/53	12	9	14	7	3 914	4	1,2
1954/55	6	3	43	4	700			1	57

Tabell 10

Västra kustdistriktet

	Olovlig varuinförsel	Olovlig varuutförsel
Budget- år	Antal	Sprit- drycker	Cigarretter	Tobak	Övriga varor	Antal besl. tillf.	Antal	Varuslag
	besl.- tillf.	Antal post.	Liter	Antal post.	St.	Antal post.	Kg	Antal post.	Varuslag och kvantitet	post.	kvantitet
1938/39	4	1	11	2	520	2	2,0					60 kg tågvirke 2 000 kg tjära
1950/51	8			2	3 200	3	2,3	1	1 st. harpunge-vär m. harpuner o. patroner	12	1
300 kg fisknät
										11	300 kg div. livsmedel o.

												klädespersedl.
								1	3 par nylon-strumpor
								1	1 st. segelbåt
1951/52	9	3	2	6	5 100	1	0,2			6	6	343 kg div. livsmedel o.
												klädespersedl.
1952/53	13	5	166	6	152330	1	0,7	1 1	0,7 1. vin 16 kg socker	1	1	60 kg socker
								1	1 st. motorfiske-båt (anv. vid smuggl.)
1954/55	27	9	26	14	11 500			1	1,4 1. vin
							1	100 kg potatis
								3	55 kg socker
								1	12 kg ananas-
\|									konserver

220

omnämnda av 1935 års sakkunniga avgivna betänkandet. Genom frivilliga
överenskommelser mellan olika organ, som kunde medverka i sjöräddningstjänst,
ägde åren närmast före 1948 en viss samordning av denna
verksamhet rum. Ett viktigt led i densamma utgjorde telegrafverkets kustradiostationer,
vilka åtogo sig att vid olyckstillfällen till sjöss alarmera
lämpliga räddningsorgan och sedermera hålla dessa underrättade om
räddningsarbetets fortlöpande. Efter införandet av telefonnamnanropet »Sjöräddning»
kan allmänheten snabbt kopplas till kustradiostationerna för
att medelst dessa begära hjälp vid sjöolyckor eller svårare sjukdomsfall.
Sedan kustbevakningen genom den av kustbevakningschefen utfärdade
orienteringen mera fast inkopplats i sjöräddningsverksamheten, har den
blivit mycket anlitad, icke minst då det gällt spaning efter fartyg och båtar
vid verkliga eller förmodade olyckshändelser.

Av tabellerna 7—10 framgå de beslag kustbevakningen verkställt inom
de olika kustdislrikten under ett antal budgetår.

I tabell 11 lämnas vissa statistiska uppgifter beträffande kustbevakningens
verksamhet.

Tabell 11

Kustdistrikt	År	Poste- ringar antal	Perso- nal antal1	Sjöbevakning	Landbe- vakning kör-km för motorer
gångtid för motorer timmar	prej- ningar antal	visite- ringar	fartygs- bevak- ningar antal
Norra (Umeå)	1938	16	57	8 139	464	729	140	28 6 63
Kustens land*	1951	15	71	2 983	772	305	2 984	218 950
gräns =	1953	14	72	4 464	762	258	4 627	190 520
728 km	1954	14	73	3 065	1 713	790	5 686	195 190
Östra (Sthlm)	1938	25	95	18 836	2 577	1 328	252	29 993
Kustens land-	1951	21	91	9 052	2 294	647	1 002	256 310
gräns =	1953	22	96	10 734	2 784	2 149	2 218	289 050
874 km	1954	22	99	10 018	3 324	4 410	3 401	337 490
Södra (Malmö)	1938	61	162	8 266	6 166	4 421	1 366	214 015
Kustens land-	1951	39	141	7 952	9 933	9 790	13 015	377 560
gräns =	1953	34	142	9 279	9 219	8 662	9 785	431 040
930 km	1954	34	143	9 108	8 641	7 499	7 765	494 383
Västra (Gbg)	1938	41	140	22 457	21 665	9 092	449	25 813
Kustens land-	1951	33	132	10 886	12 928	9 901	483	99 770
gräns =	1953	32	132	11 976	10 966	10 552	530	132 540
349 km	1954	31	130	12 442	10 050	9 981	553	148 093
Summa	1938	143	3454	57 698	30 872	15 570	2 207	238 484
	1951	108	3434	30 873	25 927	20 643	17 484	952 590
	1953	102	3442	36 453	23 731	21 621	17 160	1 043 150
	1954	101	445	34 633	23 728	22 680	17 405	1175 156

Häri inräknad personal a kustdistriktchefsexpeditionerna (kammarskrivare och biträdespersonal).

2 Gångtid för motorer timmar.

3 Dessutom 4 kustdistriktchefer.

221

Revisorernas uttalande. Tullverkets uppgifter utmed rikets kuster fullgöras
av kustbevakningen. Med avseende å denna äro dessa indelade i fyra
kustdistrikt. Inom varje sådant äro inrättade kustposteringar, f. n. sammanlagt
100 stycken, med särskilda bevakningsområden till lands och sjöss.
Inom varje kustdistrikt finnes dessutom en distriktkustpostering, vars bevakningsområde
omfattar respektive kustdistrikt.

Den nuvarande organisationen på detta område tillkom i huvudsak år
1937 som ett resultat av ett utav särskilda sakkunniga utarbetat betänkande.
Detta behandlade de organisatoriska problem, som voro förknippade
med ett rationellt ordnande av kampen mot spritsmuggling och lönnbränning.
Vid uppgörandet av posteringsplaner togs hänsyn till växlande lokala
förhållanden, såsom kustens beskaffenhet, omfattningen och arten av den
sjötrafik, som kustbevakningen skulle övervaka, närbelägenhet till främmande
land, smugglingens dåvarande omfattning och karaktär o. s. v.

Vad särskilt angår Västra kustdistriktet ansågo de sakkunniga att,
ehuru spritsmugglingen redan då väsentligt minskat, behov av en jämförelsevis
tät bevakning alltjämt förelåge för övervakning av den livliga fartygstrafik,
som förekomme inom den bohuslänska skärgården. Då fiskefartyg,
som avsåges i 125 § tullstadgan, vid avgång till eller ankomst från
ort utom tullområdet skulle uppvisa fiskepass, vilket finge ske även hos
kustbevakningstjänsteman, hade de sakkunniga av hänsyn till fiskarbefolkningens
intressen ansett sig icke böra föreslå några indragningar eller
ändringar i fråga om posteringarnas förläggning, som skulle kunna medföra
olägenheter för denna befolkning. Detta är alltså anledningen till att
Västra kustdistriktet har de i förhållande till kuststräckans längd flesta
posteringarna. Kustens landgräns är där 349 km med f. n. 31 posteringar;
motsvarande tal är för t. ex. östra kustdistriktet 874 respektive 22.

Spritsmugglingen bedrevs under åren efter det första världskriget främst
som så kallad överhavssmuggling, d. v. s. med smuggling såsom last. Den
organisation, som tillskapades för bekämpandet av ifrågavarande brottsliga
verksamhet, var uppbyggd med beaktande av den omfattning spritsmugglingen
hade i början av 1930-talet. Redan då kustbevakningen i sin nya
utformning trädde i verksamhet — den 1 juli 1937 — var emellertid densamma
i starkt avtagande. Numera vill det förefalla, som om överhavssmugglingen
praktiskt taget helt upphört. De beslag, som kunna redovisas,
äro, såsom framgår av sammanställningarna i det föregående, helt obetydliga,
särskilt om hänsyn lages till organisationens omfattning. Några
större smugglingsföretag ha ej heller veterligen planerats mot vårt land.
Kustbevakningen har självfallet haft en stor betydelse i förebyggande syfte;
den främsta anledningen till att spritsmugglingen hejdats synes dock vara
de ändrade utrikespolitiska förhållandena.

Vad Västra kustdistriktet beträffar har organisationen där fått sin omfattning
kanske främst med hänsyn till fiskarbefolkningens intressen.

222

Emellertid har tills vidare befrielse från skyldigheten att uppvisa fiskepass
för påteckning införts under villkor, att fartyget under resan ej besöker
utrikes ort eller har förbindelse med fartyg i utrikes trafik och ej heller
medför proviantartiklar, för vilka eljest utgående tull eller skatt icke erlagts.
Härigenom ha fiskarna inom detta distrikt i ett icke obetydligt antal
fall ej längre skyldighet att uppsöka kustpostering.

Revisorerna ha med det anförda velat framhålla, att de förhållanden, som
legat till grund för den nuvarande kustbevakningsorganisationen, i väsentliga
avseenden icke längre äro aktuella. Även om denna i viss mån anpassats
till det förändrade läget och de nya arbetsuppgifter, som efter hand tillkommit,
är dock denna i stort sett oförändrad. Såvitt revisorerna kunnat
finna, ligger tyngdpunkten i göromålen alltjämt på tullbevakningen. Revisorerna
anse sig emellertid kunna konstatera, att kustbevakningen f. n.
knappast lyller en funktion, som svarar mot den personalinsats och de
kostnader den medför. Erinras må att personalstyrkan omfattar mer än
400 man och att de årliga utgifterna numera överstiga sex miljoner kronor.
Det synes därför angeläget, att förutsättningarna för och utformningen av
kustbevakningen snarast omprövas. Som ytterligare skäl härför må framhållas
att den båtmateriel, som står till dennas förfogande, i betydande
omfattning under de närmaste åren är i behov av en förnyelse. Då valet av
båttyper, antalet båtar in. m. intimt sammanhänger med kustbevakningens
uppbyggnad i stort, synes nyanskaffning av båtar icke böra ske, innan en
utredning i ämnet kommit till stånd. Därvid böra enligt revisorernas mening
bl. a. följande synpunkter beaktas.

Tullverkets huvuduppgift är att debitera, uppbära och redovisa tull. Då
kustbevakningen utgör en gren av detta verk, är det på sitt sätt naturligt
att tullbevakning i olika former kommit att bli den dominerande uppgiften
för den vid kusten tjänstgörande personalen. Jämväl de sakkunniga, som
utformade den nuvarande organisationen, förutsatte att så skulle vara fallet,
även om de ansågo, att även andra göromål skulle kunna anförtros
kustbevakningen, om detta kunde ske utan förfång för den egentliga tulltjänsten.
Med hänsyn till de ändrade förutsättningar, som inträtt i olika avseenden,
anse revisorerna emellertid, att kustbevakningen bör utformas
så, att den är i stånd att utföra verklig bevakning icke blott ur fiskala synpunkter
utan även i andra avseenden, därvid samtliga bevakningsuppgifter
böra vara likvärdiga. Bevakning bör sålunda vara anordnad bl. a. mot
smugglings försök, spioneri, olovligt överskridande av sjögränsen, mot olaga
jakt och fiske och till säkerhet för sjöfart och luftfart. Icke minst med tanke
på att kustbevakningen är den enda organisation, som i fredstid utövar kontinuerlig
bevakning i våra kustfarvatten, bar densamma en viktig funktion
att fylla ur försvarets synpunkt.

Såsom redan 1935 års sakkunniga framhöllo, förutsätter en väl fungerande
bevakningsorganisation, att denna utan större tidsutdräkt eller alltför

223

höga kostnader kan anpassas efter växlingarna i de arbetsuppgifter, som
ankomma på densamma. Bevakningen bör göras sa rörlig som möjligt.
Fördenskull bör personalen bl. a. ha förstklassiga batar till sitt förfogande.
Som tidigare omnämnts kommer inom de närmaste åren ett relativt stort
antal sådana att behöva ersättas av nybyggnader; inom kustbevakningens
centrala ledning har uppgjorts en plan för förnyelse av båtmaterielen. Densamma
upptager nyanskaffningar till ett belopp av mer än fyra miljoner
kronor under de närmaste tio åren. Revisorerna anse sig icke kunna inga i
någon bedömning av huruvida det är oundgängligen nödvändigt att förverkliga
detta nybyggnadsprogram men förutsätta, att detta prövas — i vad avser
både båttyper och antal — vid den av revisorerna förordade översynen.

En utbyggnad av förbindelsetjänsten bör äga rum som ett led i rationaliseringen
av kustbevakningen. Det måste anses vara en allvarlig brist, att
ett antal båtar saknar möjlighet att kommunicera med land eller andra båtar
under patrullering. Över huvud taget synes kustbevakningens effektivitet
kunna höjas, därest förstklassig materiel ställes till dennas förfogande, samtidigt
som kostnaderna på längre sikt torde kunna nedbringas icke oväsentligt.

En fråga av vikt är kustbevakningens förhållande till andra organ, som i
olika avseenden fylla uppgifter vid rikets kuster. En samordning av de olika
resurserna bör självfallet äga rum i syfte att förbilliga verksamheten, varvid
en avvägning bör ske mellan bl. a. civila och militära intressen. Alla möjligheter
till en rationell samverkan med det nya sjöfartsverket böra vidare
förutsättningslöst prövas. Framhållas må särskilt att föredragande departetementschefen
vid anmälan av prop. 124/1955 förklarade sig vilja återkomma
till förslaget att under sjöfartsverket lägga vården av fartyg, som disponerades
av andra statliga myndigheter, om det vid närmare undersökning
skulle visa sig, att en dylik förändring innebure påtagliga praktiska fördelar.

I fråga om sjöräddningen — där kustbevakningen hittills fyllt en icke
oväsentlig uppgift — må erinras att det f. n. pågår en offentlig utredning.

Ä vissa orter, där kustpostering finnes, förekommer att tullstationer eller
tullexpeditioner äro inrättade, vilka förestås av kustbevakningstjänsteman.
Frågan om ett eventuellt fortsatt dylikt samarbete mellan lokaltullförvaltningen
och kustbevakningen bör även upptagas till prövning.

Ett led i don av revisorerna förordade översynen bör vara att i möjligaste
mån minska antalet posteringar i land. Skäl härför föreligga enligt revisorernas
mening redan genom de ändrade förutsättningar, som inträtt lör
kustbevakningens arbete. Nedskärning av antalet posteringar bör kunna ske
utan alt kustbefolkningens berättigade intressen åsidosättas, övervägas
bör i detla sammanhang huruvida icke lättnader i tullavseende — utöver
redan vidtagna — kunna genomföras för fiskarbefolkningen icke blott inom
Västra kustdistriktet utan även inom andra distrikt. Bl. a. har den mening -

224

en framförts, att det icke synes uteslutet, att en del av den kontroll, som
nu utövas av kustbevakningen beträffande fiskarna, kan överlåtas å dessas
egna organisationer, överläggningar böra därför i sådant syfte upptagas
med dessa. En dylik samverkan torde vara värdefull icke minst ur den synpunkten,
att härigenom skapas gynnsamma psykologiska förutsättningar
för ett förtroendefullt samarbete mellan tullverkets personal och befolkningen
i kusttrakterna. — Revisorerna förutsätta emellertid, att kustbevakningen
under alla förhållanden skall utöva kontroll genom stickprovsundersökningar.

Även andra utvägar än de här skisserade böra prövas i syfte att få till
stånd en så rationell organisation som möjligt, övervägas bör bl. a. ett
vidgat internationellt samarbete.

Revisorerna anse sålunda, att vägande skäl tala för att kustbevakningsorganisationen
snarast omprövas.

§ 21

Förvaltning m. m. av vissa statliga fonder

Förvaltningen av de statliga donationsfonderna och vissa därmed i redovisningshänseende
likvärdiga fonder handhaves främst av statskontoret,
men även ett flertal andra statliga verk och inrättningar har att förvalta
dylika fonder. Bestämmelser angående placeringen av under statskontorets
förvaltning stående fonder äro huvudsakligen meddelade i ett kungl. brev
den 31 augusti 1877. Enligt nämnda brev skola fondmedel göras fruktbärande
i främsta rummet genom inköp av obligationer, utställda av riksgäldskontoret,
av allmänna hypoteksbanken, svenska hypoteksföreningen,
bruksägarnas hypotekskassa eller av allmänna verk och inrättningar eller
kommuner, som till sådana förbindelsers utgivande erhållit nådigt tillstånd
och vilkas finansiella ställning fortfarande synes bereda långivarna tillräcklig
säkerhet, varjämte medgivande lämnats statskontoret att inköpa
norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper. Därest värdepapper
av anförda slag icke stå att erhålla till pris, som synes förenligt
med tillbörligt avseende å medlens ränteavkastning, äger ämbetsverket utlämna
lån med förbehåll av återbetalning inom viss tid efter uppsägning,
ej överskjutande sex månader, eller lån på bestämd Hd av högst ett år mot
säkerhet av sådana värdepapper, som få för fondernas räkning inköpas,
eller av inteckning, fastställd i stenhus i Stockholm, vilket hus är beläget
å fri och egen grund samt för all framtid brandförsäkrat i stadens brandförsäkringskontor.
eller ock i jordegendom inom Stockholms stads område
eller å landet. Det belopp, vartill sådan fastighet belånas, må i allmänhet
icke överstiga för stenhus i Stockholm tredjedelen av fastighetens brandförsäkringsvärde
och för jordegendom tredjedelen av medeltalet av de sist

225

förflutna tio årens taxeringsvärden, där ej statskontoret på grund av särskilda
omständigheter skulle finna inteckningar, överskjutande detta värde,
i något fall innebära fullgod säkerhet. De medel, som icke genast kunna
på förenämnda sätt göras fruktbärande, skola insättas å räkning i Sveriges
riksbank.

Kung], Maj:t har sedermera beträffande de fonder, vilka lilllörts statskontoret
för förvaltning, medgivit ämbetsverket rätt att i avbidan på annan
placering insätta kapitalmedel i bankinrättning med av Kungl. Maj:t
fastställd bolagsordning. Genom beslut den 3 maj 1918 förordnade Kungl.
Maj:t vidare, att statskontoret skulle äga att, med iakttagande av de i
kungl. brevet den 31 augusti 1877 i övrigt föreskrivna villkor och bestämmelser,
efter prövning i varje särskilt fall utlämna lån mot inteckning,
fastställd i stenhus i Stockholm och beläget å fri och egen grund samt för
all framtid försäkrat i Stockholms stads brandförsäkringskontor eller annan
försäkringsinrättning, som av statskontoret ansåges i förevarande avseende
erbjuda betryggande säkerhet.

Genom kungl. brev den 13 november 1936 har vidare medgivits, att
statskontoret må göra av ämbetsverket förvaltade medel räntebärande
genom utlämnande av lån till landsting, kommun, municipalsamhälle, väghållningsskyldiga
eller tingshusbyggnadsskyldiga inom riket, därest tilllåtelse
till lånets upptagande blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För vissa fonder, vilka stå under statskontorets förvaltning, gälla särskilda
regler om placering av tillgångarna; exempel härpå utgör handelsflottans
pensionsanstalts placeringsfond.

1 .skrivelse den 28 maj 1927, nr 225, i anledning av riksdagens år 1926
församlade revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd och förvaltning för tiden den 1 juli
1925—30 juni 1926 anhöll riksdagen under punkten 6, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga
föreskrifter beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter
åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande fonders kapital.

Genom beslut den 24 september 1928 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Den 20 september
1929 avgav statskontoret utlåtande i fråga om grunderna för den olika
verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets jämte därtill
hörande fonders kapital. Ämbetsverket framhöll, att i första rummet borde
såsom placeringsobjekt upptagas av svenska staten utfärdade eller garanterade
obligationer ävensom sådana, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Med obligationer
av detta slag borde likställas obligationer, utfärdade av landsting, kommuner
eller municipalsamhällen inom riket för lån, till vars upptagande
Kungl. Maj:t meddelat tillstånd. Beträffande industriobligationer framhöll
statskontoret, att då för vissa industriers obligationslån ställts sådan in -

15 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. I

226

teckningssäkerhet, som — enligt vad närmare i annat sammanhang utvecklades
— borde av statskontoret godkännas såsom säkerhet, det för
sådant fall icke borde möta hinder att genom placering av fondmedel i
dylika obligationer tillgodogöra fonderna den högre avkastning, som därigenom
skulle kunna erhållas. Utom genom inköp av obligationer borde
fondmedel kunna göras fruktbärande genom utlämnande av lån mot skuldförbindelse,
utfärdad eller garanterad av kommun, ävensom lån utlämnade
till landsting, municipalsamhälle, väghållningsskyldiga eller tingshusbyggnadsskyldiga
inom riket under förutsättning att tillåtelse till lånets upptagande
meddelats av Kungl. Maj:t. Fondmedel borde jämväl kunna, mot
säkerhet av fastighetsinteckningar, placeras i lån, som, med hänsyn till
fastighetens läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning, prövades
innebära fullgod säkerhet och som icke överstege 60 procent av fastighetens
senast fastställda taxeringsvärde eller efter särskild värdering, utvisande
att högre belåning kunde anses motiverad, inom två tredjedelar av
samma taxeringsvärde. Fondmedel borde även kunna placeras i riksgälclskontoret
såsom lån mot ränta. I avvaktan på annan, mera fast placering
borde medel slutligen kunna insättas på depositions- eller därmed jämförlig
räkning i bankinrättning.

Över statskontorets utredning avgåvos utlåtanden av åtskilliga verk och
myndigheter m. fl.

I skrivelse den 27 maj 1938, nr 308, i anledning av riksdagens år 1937
församlade revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd och förvaltning anhöll riksdagen
under punkten 8, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande vad revisorerna
och riksdagen anfört i fråga om statens fondförvaltning. Genom
beslut den 17 juni 1938 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret dels att i
vissa hänseenden verkställa utredning angående behandlingen av de statskontorets
förvaltning underställda räntebärande fonderna, dels ock att
framlägga förslag till regler för statskontorets fondförvaltning. Genom de
den 8 november 1940 givna ytterligare direktiven vidgades utredningsuppdraget
till att jämväl omfatta frågan om förutsättningarna för överflyttning
av statskontorets fondförvaltning till myndigheter, inom vilkas ämbetsområde
den med fonderna avsedda verksamheten fölle.

Statskontoret avgav den 2 juni 1943 den s. k. fondutredningen, däri ämbetsverket
— efter att ha lämnat en specificerad redogörelse för fondernas
placering m. m. — såvitt här är i fråga, vidhöll sina i föregående utredning
framförda förslag.

Kungl. Maj:t meddelade den 29 juni 1950 följande beslut.

Kungl. Maj:t — som erinrar om att statskontoret den 2 juni 1943 verkställt
utredning och avlämnat förslag i enlighet med Kungl. Maj:ts förenämnda
den 17 juni 1938 och den 8 november 1940 meddelade beslut —
förordnar, att dels förenämnda riksdagsskrivelser i vad avser punkterna 6

227

iespektive 8 dels ock statskontorets utredning den 20 september 1929, riksräkenskapsverkets
skrivelse den 29 februari 1936 samt försvarsdepartementets
promemoria den 17 november 1941 ävensom över utredningen, skrivelsen
och promemorian avgivna utlåtanden skola läggas till handlingarna.

Erinras må att Kungl. Maj:t i kungörelse den 4 juni 1954 (nr 366) förordnat,
att ärenden angående mottagande för statsverkets räkning av gåvooch
donationsmedel skola prövas och avgöras av den myndighet eller institution,
som, därest medlen mottagas, är redovisningsskyldig för desamma
gentemot riksräkenskapsverket. Kan mottagandet antagas medföra framtida
kostnader för statsverket eller överstiger medelsbeloppet 10 000 kronor,
skall dock ärendet överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutar
myndighet eller institution att mottaga gåvo- eller donationsmedel, skall
riksräkenskapsverket därom underrättas. — Samma dag uppdrog Kungl.
Maj:t åt detta ämbetsverk att utfärda anvisningar rörande redovisning av
sådana medel. Riksräkenskapsverket har sedermera den 16 september 1954
utfärdat följande föreskrifter.

Alla gåvo- och donationsmedel, som omhänderhavas av statlig myndighet
eller någon av dess befattningshavare i hans egenskap av tjänsteinnehavare,
skola redovisas i myndighetens till riksräkenskapsverket ingående
räkenskaper, därest ej Kungl. Maj:t för visst fall medgivit undantag härifrån.

Då gåvo- och donationsmedel mottagas till förvaltning, skola — samtidigt
som de övertagna tillgångarna upptagas till redovisning å vederbörliga
tillgångskonton — mot de behållna tillgångarna svarande belopp
upptagas bland skulderna å särskilda för ändamålet upplagda diversemedelskonton,
därvid varje gåva eller donation, som med hänsyn till ändamål
och villkor kräver specifik redovisning, skall erhålla ett särskilt konto.

Vid redovisning av gåvo- och donationsmedel i form av obligationer och
aktier skall, där värdehandlingarna äro börsnoterade, obligationernas respektive
aktiernas värde bokföras efter inköpskurs enligt gällande börsnotering
per den dag gåvan eller donationen mottages. Vid inköp skall
bokföring ske till inköpsvärdet. Någon upp- eller nedskrivning av bokföringsvärdet
skall icke ske med hänsyn till ändringar i kursvärdet. Ej
heller skall någon ändring vidtagas av de bokförda värdena för i räkenskaperna
redan redovisade värdehandlingar med hänsyn till nu angivna
värderingsprinciper. Det nominella värdet skall alltid utsättas inom linjen.

Obligationer utfärdade eller övertagna av svenska staten böra inskrivas
i statsskuldboken hos riksgäldskontoret. Obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Svenska bostadskreditkassan böra inskrivas i dessa hypoteksinrättningars
skuldböcker. Inskrivningen av obligationer är avgiftsfri. Övriga värdehandlingar
böra, därest egel förvar icke anses böra ifrågakomma, deponeras
hos riksbanken, eller, om så anses lämpligt, hos enskild bank. Framhållas
må, all deposition hos enskild bank medför större kostnad än deposition
hos riksbanken.

Av bilaga till huvudboken skall framgå, hur de till varje gåva eller donation
hörande medlen äro placerade. Riksräkenskapsverket får även erinra
om all dylika medel, där icke annat stadgats, äro underkastade inventering
enligt de föreskrifter rörande inventering, som meddelats i kungörelsen
den 15 december 1905 (nr 76: ändr. 133/1924).

228

Därest revision beträffande sålunda i statsmyndigheternas räkenskaper
redovisade gåvo- och donationsmedel skall ske i särskild ordning, skall
avskrift av revisionsberättelsen bifogas räkenskaperna.

Årets revisorer ha ansett sig böra till behandling ånyo upptaga vissa
frågor, som sammanhänga med de s. k. donationsfonderna men ha ansett
sig ej böra verkställa en fullständig utredning angående storleken och antalet
av de fonder, som förvaltas av statliga myndigheter — en sådan utredning
skulle givetvis bli synnerligen omfattande. Revisorerna ha emellertid
från statskontoret — som är den största fondförvaltande myndigheten
— inhämtat vissa uppgifter om de fonder av ifrågavarande slag, som handhavas
av detta ämbetsverk.

Under rubriken Diverse medel, Övriga fonder redovisades i statskontorets
räkenskaper per den 30 juni 1955 sammanlagt 153 räntebärande fonder,
vilka antingen tillkommit genom gåvor eller testamentslörordnanden
eller ock genom fondering av allmänna medel, vilka avsatts för att tillgodose
speciella ändamål. Av fonderna äro sammanlagt 22 sammanförda
i den s. k. gemensamma fonden.

Fondkapitalets fördelning på skilda slag av placeringsobjekt och andra
tillgångar framgår av tabell 1.

Tabell 1

Under statskontorets förvaltning stående »övriga fonders» sammanlagda
tillgångar, skulder och behållning per den 30 juni 1955

Tillgångar:

Placerade tillgångar:

Aktier ............................... 1 780 099: 04

Obligationer .......................... 153 186 515:98

Förlagslån ........................... 33 075: —

Inteckningslån ........................ 49 348 960: 28

Fordran hos byggnadsstyrelsen......... 45 714: —

Kommunlån .......................... 8 154 876: 27

Reverslån ............................ 2 250 000: —

Statsskuldförbindelser ................. 4 306 350: —

I bank innestående medel .............. 7 064 809: 79

226 170 400: 36

Övriga tillgångar:

Fastigheter ......................................

Inventarier ......................................

För fullgörande av fondernas ändamål utlämnade lån:

Förskottslån m. m. från kyrkofonden . . 6 818 319: 08

Lån för inköp av livrenar............ 286 306: 33

Manufakturförlagslån ............... 486 250: —

Lån till kungl. teatern............... 572 000: —

Diverse subventionslån .............. 62 899: 21

Kontanta medel (netto)
Räntefordringar .....

Summa tillgångar

1 200 000: —
2 000 000: —

8 225 774: 62

3 743 814: 22

4 887 512: 04

246 227 501: 24

229

Skulder:

Diverse främmande skulder .......................... 1 184 063: 27

Skuld till fiskeristyrelsen ............................ 1 867 642: 69

Summa skulder 3 051 705:96
Behållning ......................................... 243 175 795: 28

Fondernas bokförda nettobehållning efter eliminering av interna fordringar
och skulder uppgick per den 30 juni 1955 således till 243 175 795
kronor 28 öre.

Avkastningen av placerade tillgångar i procent räknat framgår av tabell 2.

Tabell 2

Slag av	Placerade medels bokförda värden	Ränteavkastning budgetåret 1954/55 (debiterad)
placeringar	Per 1/7 1954	Per 30/6 1955	Medeltal budget-året 1954/55	Kronor	I % av vidst. medeltal
Aktier........	1 758 266: 04	1 780 099:04	1 769 182: 54	115 769: 02	6,54
Obligationer ..	151 248 569: 34	153 186 515: 98	152 217 542: 66	4 961 879: 93	3,26
Förlagslån.....	34 575:-	33 075: -	33 825: -	1 425: -	4,21
Inteckningslån.	50187 697:72	49 348 960: 28	49 768 329: -	1677 457: 12	3,37
Fordringar hos byggnadsstyr.	45 714: -	45 714:-	*45 714: -	3 297: —	7,21
Kommunlån ...	7 865 633: 99	8 154 876: 27	8 010 255: 13	275 355: 14	3,44
Reverslån.....	2 312 500: -	2 250 000: -	2 281 250: —	95 625: -	4,19
Statsskuldför-bindelser ...	4 343 350: -	4 306 350: -	4 324 850: -	150 740: 24	3,5
I bank inne-stående medel	6 736 705: 26	7 064 809: 79	6 900 757: 53	202 473: 64	2,93
Summa	224 533 011: 35	226170 400:36	225 351 705: 86	7 484 022: 09	3,32

1 Hyresmedel

I)en procentuella avkastningen har uträknats på grundval av de under
budgetåret 1954/55 debiterade ränteinkomsterna respektive utdelningarna,
vilka satts i relation till medeltalet av motsvarande placeringsobjekts bokförda
värden vid budgetårets början och slut. Inkomster av annat slag ha
icke rnedtagits i kalkylen och ha således icke påverkat ränteberäkningen.

Anledningen till att aktier upptagas bland tillgångarna, oaktat gällande
placeringsregler icke medgiva att fondkapital placeras i dylika, är att vissa
fonder tillkommit genom gåvor av aktier och all dessa efter vederbörligt
medgivande fått bibehållas.

I anslutning till denna redovisning ha uppgifter inhämtats från vissa
statsinstitutioner in. fl. angående deras medelsplacering, vilka uppgifter
redovisas i tabell 3. Av dessa framgår även den procentuella fördelningen
av olika tillgångar.

230

Tabell 3

Av vissa statsinstitutioner m. fl. förvaltade medel (i 1 000-tal kronor)

	Fastig- heter	Aktier	Obligatio-ner, för-lagsbevis	Inteck-nings- och reverslån	Av univer-sitet för-valtade medel	Innestå-ende på bank m. m.	Totalt
	Kr.	%	Kr.	0/ /o	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
Jubileums-
fonderna1 .			11 472	86	1 167	9	700	5					13 339	100
Uppsala uni-
ver sitet2 ..	2 153	8	1 483	6	1 658	6	592	2	20 694	78			26 580	100
Lunds uni-
versitet2 ..			1 242	9	9 163	66	2 287	17			1 062	8	13 754	100
Nobelstiftel-
	15 570	26	11 159	18	23 274	38	10 311	17			578	1	60 892	100
Karolinska
institutet2.	2 450	21	3 274	27	6 026	51	159	1					11 909	100
Humanistiska
fonden2 ...	3 208	31	101	1	4 947	47	2 113	20			134	1	10 503	100

1 29/4 1954 2 30/6 1955

I tabell 4 lämnas en redogörelse över de ovan redovisade fondernas avkastning.
Denna har satts i relation till de olika tillgångarnas bokförda
värde, vilket värde i stort motsvarar tillgångarnas inköpsvärde.

Med hänsyn till de olika anskaffningsåren för tillgångarna och den penningvärdeförsämring
som skett äro de olika procentsatserna icke fullt
jämförbara men torde ändock lämna viss vägledning vid bedömandet av
tillgångarnas förräntning. Beträffande Uppsala universitet torde, med hänsyn
till att ett flertal av donationsfonderna härstamma från 1600—1700-talen, årsavkastningen, uttryckt i procent av inköpsvärdet, vara av mindre
värde och rätt intetsägande.

Tabell 4

Avkastningen av vissa statsinstitutioners m. fl. förvaltade medel

	Kronor	Procent av bokfört värde
Jubileumsfonderna...................	773 000	5,8
Lunds universitet....................	527 800	3,8
Nobelstiftelsen ......................	2 438 200	4,5 (Aktier 6,3 Fastigheter 5,1)
Karolinska institutet.................	557 400	4,7 (Aktier 6,7 Fastigheter 5,3)
Humanistiska fonden ................	304 400	2,9 (Fastigheter 4,2)

Beträffande gällande bestämmelser in. m. i fråga om dessa institutioners
medelsplacering må nämnas följande.

Beträffande de s. k. jubileumsfonderna — Konung Oscar II :s jubileumsfond,
Konung Gustaf V:s 80-årsfond och Konung Gustaf V:s 90-årsfond —
gäller att fondernas tillgångar på bästa sätt skola göras fruktbärande med
strängt aktgivande på säkerheterna.

231

Några särskilda bestämmelser för placering av Uppsala universitets
fonder finnas som regel ej utfärdade utom den i vissa fall förekommande
föreskriften att de skola »placeras på betryggande sätt». I de fall en donationsfond
överlämnas i placerat skick, d. v. s. fondkapitalet är placerat
i fastigheter eller värdehandlingar, åtnjuter fonden givetvis direkt avkastningen
av placeringsobjekten. Donationsfondens kapital är dock till övervägande
del »oplacerat» och gottgöres ränta av universitetet. Räntan utgör
f. n. 4 procent å fondkapitalet.

Lunds universitet iakttager vid sin fondförvaltning 139 § universitetsstatuterna,
där det bl. a. heter, »att drätselnämnden skall avgöra de mål
och ärenden angående hushållningen och drätseln som äro av mera enskild

beskaffenhet, såsom att---ombesörja utlåning av universitetets och

dess särskilda fonders medel. — — —». Mera detaljerade bestämmelsei
angående placering av de av universitetet förvaltade fonderna finnas icke.
Beträffande vissa fonder gäller att placeringen skall ske i samråd med det
kollegium, som disponerar fondens avkastning.

Med anledning av Kungl. Maj ds uppdrag har riksräkenskapsverket som
tidigare nämnts den 16 september 1954 uttärdat anvisningar till statliga
myndigheter angående redovisning av för statsverkets räkning mottagna
gåvo- och donationsmedel. Universitetet har tidigare bokfört sina värdehandlingar
till nominella värdet; enligt de anvisningar, som riksräkenskapsverket
sålunda utfärdat och som ovan omnämnts, skall nagon ändring icke
vidtagas av de bokförda värdena för i räkenskaperna vid anvisningarnas
ikraftträdande redan redovisade värdehandlingar.

Bestämmelserna rörande placering av Nobelstiftelsens tillgångar ha vid
flera tillfällen ändrats, varigenom styrelsens för stiftelsen möjligheter
att förvärva aktier vidgats. Gällande föreskrifter (9—11 §§ i Kongl. Maj ds
nådiga reglemente för Nobelstiftelsens styrelse, 1901:11) om förvaltning
av stiftelsens tillgångar innebära i huvudsak följande.

Stiftelsens kontanta tillgångar skola göras räntebärande genom köp av
obligationer eller andra värdehandlingar eller fastighet eller genom utlåning
mot fullgod säkerhet.

Styrelsen äger inköpa obligationer, utfärdade av svenska eller norska
staten; svenska eller norska hypoteksbanken; svenska eller norska kommuner:
allmänna eller enskilda svenska eller norska inrättningar eller
bolag, därest för obligationer är ställt fullt betryggande säkerhet av inteckning
i lands- eller stadsfastigheter eller järnväg. Styrelsen äger även
inköpa andra statspapper eller obligationer, som allmänt anses vara av
fullgod beskaffenhet.

Styrelsen äger att mot den ränta och på de villkor i övrigt, styrelsen
prövar lämpliga, utlämna län:

1) till kommuner;

2) mot hypotek av obligationer av de slag, som förut nämnts;

3) mot sådan inteckning i fast egendom inom Sverige eller Norge, som
med hänsyn till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning prövas
innebära fullgod säkerhet;

232

styrelsen äger vidare för stiftelsens räkning inköpa;

1) sådan fastighet, som med hänsyn till beskaffenhet, läge- och hyreseller
arrendeavkastning kan anses innebära betryggande placering;

2) aktier i sådana industriella företag, som med fästat avseende å naturatillgångar
och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga för anbringande
av stiftelsens medel, ävensom i sådana företag i övrigt, vilkas
tillgångar till övervägande del bestå av aktier i industriella företag av angivna
slag eller av fastigheter, som under 1) sägs;

3) aktier utgivna av svenska banker; samt

4) förlagsbevis utgivna av svenska banker eller av sådana svenska industriella
företag, som under 2) sägs.

För inköp enligt 1)—4) må användas sammanlagt högst hälften av det
belopp, vartill de av stiftelsen förvaltade fonderna (huvudfond, byggnadsfond,
organisations-, besparings- och särskilda fonder) enligt senaste fastställda
bokslut sammanlagt uppgå, dock att högst en fjärdedel av sagda belopp
må användas för inköp, varom under 2)—4) förmäles, samt att högst
en fjärdedel av vad som sålunda må anbringas i aktier och förlagsbevis må
efter valutakontorets medgivande användas för inköp av utländska aktier.

Några särskilda bestämmelser finnas ej utfärdade rörande placeringen
av karolinska institutets fonder, men i huvudsak följas de bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t utfärdats för placeringen av de av Nobelstiftelsen
förvaltade fonderna.

Humanistiska fonden — som torde vara jämförbar med en donationsfond
— är bildad av lotterimedel, som Kungl. Maj:t i sådant syfte tilldelat vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien och står under akademiens förvaltning.
Fondkapitalets förvaltning, som skall vara helt skild från akademiens
övriga fondförvaltningar, ombesörjes av tre ekonomidelegerade, av
vilka en utses av Kungl. Maj:t och två av akademien. Enligt reglementet
för fonden — som är fastställt av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 med däri
vidtagna ändringar den 18 maj 1951 och den 4 juni 1954 — sker placering
av humanistiska fondens kapitalmedel enligt följande:

a) genom inköp av följande slag av obligationer:

1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten;

2) obligationer, som utfärdats eller garanterats av svensk kommun eller
landsting, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Kungl.
Maj:ts tillstånd;

3) obligationer, som utfärdats av aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet; 4)

obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadsbypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan; samt

5) obligationer, som utfärdats av Inteckningsbanken aktiebolag eller av
hypoteksaktiebolag, som avses i lagen den 14 juni 1946 om hvpoteksakliebolag; b)

genom utlämnande av lån:

1) till landsting eller kommun därest tillstånd till lånets upptagande blivit
av Kungl. Maj:t meddelat;

2) mot säkerhet av inteckning i sådan fast egendom inom riket, som

233

med hänsyn till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning prövas
innebära fullgod säkerhet, dock icke till högre belopp än att inteckningen
ligger inom sextio procent, i undantagsfall upp till högst två tredjedelar,
av såväl taxeringsvärdet som det värde, vartill fastigheten blivit av ekonomidelegerade
uppskattad efter sakkunnig värdering;

3) mot säkerhet av sådana obligationer, vilka enligt a) må för fondens
räkning förvärvas;

c) genom inköp av:

1) sådan fastighet, som med hänsyn till beskaffenhet, läge och hyreseller
arrendeavkastning kan anses innebära betryggande placering;

2) aktier i sådana svenska industriella företag, som med fästat avseende
å naturatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga
för anbringande av fondens medel ävensom i sådana svenska företag i
övrigt, vilkas tillgångar till övervägande del bestå av aktier i industriella
företag av angivna slag eller av fastigheter, som under 1) sägs;

3) preferensaktier utgivna av svenska banker; samt

4) förlagsbevis utgivna av svenska banker eller av sådana industriella
företag, som under 2) sägs.

För inköp enligt c) må ej användas mer än sammanlagt högst hälften
av det belopp, vartill fondens kapital enligt senast fastställda bokslut uppgår,
dock att högst en fjärdedel av sagda belopp må användas för inköp,
varom under c) 2)—4) förmäles. För beslut om inköp erfordras, att samtliga
ekonomidelegerade äro om beslutet ense.

d) genom insättning på depositions- eller därmed jämförlig räkning i
bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Kungl. Maj:t fastställd.

Innan det nuvarande reglementet trädde i kraft, gällde bestämmelserna
i § 4 i ett den 10 augusti 1928 fastställt reglemente. Enligt denna paragraf
skulle fonden redovisas i obligationer, som utfärdats eller garanterats av
svenska staten, eller i allmän hypoteksbanlcs obligationer eller fordringsbevis,
utfärdade av bank, vars reglemente blivit av Kungl. Maj:t fastställt,
eller i skuldförbindelser, för vilka fonden ägde säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom halva senast fastställda taxeringsvärdet, eller ock i
härmed till säkerheten jämförliga värdehandlingar. Då detta stadgande i
olika avseenden uppdrog eu väl snäv begränsning för fondens placeringar
och därigenom försvårade ernåendet av en tillfredsställande förräntning
av fondmedlen, avläto fondens ekonomidelegerade den 4 november 1929
en underdånig framställning, varigenom de restriktiva placeringsbestämmelserna
skulle ändras och en vidgad ram för medelsförvaltningen medgivas.
Framställningen föranledde icke någon åtgärd. Eu viss utvidgning
av de snäva gränserna för fondens placering skedde emellertid genom
reglementet av den 30 juni 1947. Den minskning i köpkraft, som drabbade
fonden genom penningvärdesförsämringen, föranledde fondens ekonomidelegerade
att än eu gång söka ändring i de för fondkapitalets placering
gällande bestämmelserna därhän, att möjlighet bereddes till investering i
realvärdebetonade tillgångar. Denna framställning ledde till att § 4 i fondens
reglemente genom kungl. beslut den 18 maj 1951 erhöll sin nuvarande
lydelse.

234

Erinras må även att Kungl. Maj:t genom flera beslut medgivit stiftelser
och institutioner att placera fondkapital i aktier; exempel härpå utgöra
Kungl. Maj ds beslut den 16 mars 1951 beträffande Danviks hospital och
den 7 september 1951 beträffande konstakademien.

Av visst intresse i detta sammanhang äro även de regler, som gälla beträffande
placering av omyndigs penningmedel. Om förmyndarens förvaltning
av omyndigs egendom stadgas i 15 kap. föräldrabalken.

1 1 § utsäges att förmyndaren är pliktig att tillse, att den omyndiges
tillgångar äro anbragta sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras
bestånd och skälig avkastning erhålles.

Enligt 2 § skola lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige,
avyttras. Visst undantag härifrån är dock medgivet.

Aktier och andra värdepapper böra enligt 3 §, om de icke kunna med
trye&hot till den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när
det lämpligen kan ske. Fordringar, som icke kunna med trygghet förbliva
utestående, böra så snart ske kan indrivas.

I 4 § stadgas att den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande,
l ör sådant ändamål äger förmyndaren inköpa obligationer eller förvärva
fordran, som inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen
mot inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta
dem hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan
bank. Med bank avses i detta sammanhang jämväl centralkassa för jordbrukskredit.
Närmare bestämmelser om de obligationer, som må inköpas,
om beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske,
samt om de räkningar, å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas
av Konungen.

Bestämmelser i sistnämnda ämnen finnas upptagna i eu förordning av
den 21 november 1924.

Utan särskilt samtycke av överförmyndaren äger förmyndaren enligt
1 § i denna förordning för omyndigs medel inköpa följande slag av obligationer,
nämligen 1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;
2) obligationer, utfärdade eller garanterade av svensk kommun eller landsting,
som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens
tillstånd; 3) aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets obligationer; 4) Sveriges
allmänna hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller Svenska bostadskreditkassans obligationer; samt 5) obligationer, utfärdade
av Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag eller av aktiebolag, som
driver lånerörelse i enlighet med bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911.

Enligt 2 § må utlåning av omyndigs medel, utan överförmyndarens samtycke,
äga rum allenast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan
fastighet i stad, köping eller municipalsamhälle, varå finnes uppförd byggnad,
huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock
skall, för att inteckning i fastighet av sistnämnda slag må belånas, inteckningen
vara belägen jämväl inom det belopp, som täckes av brandförsäkring.
Är inteckning meddelad i fast egendom, som består av jordbruksfastighet
och annan fastighet, må hänsyn tagas allenast till det taxeringsvärde,
som åsatts jordbruksfastigheten.

Omyndigs medel må vidare enligt 3 § insättas, förutom hos postsparbanken
eller sparbank, å depositionsräkning hos annan bank, dock med

235

sådant villkor i fråga om tiden, att hos banken högsta ränta enligt sådan
räkning erhålles. Gottgöres samma ränta för medel, som innestå å annan
räkning, må ock därå insättning ske.

I 5 § nyssnämnda kapitel i föräldrabalken stadgas att, om förmyndaren
vill göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än i
4 § avses, eller om han vill använda dem till inköp av aktier eller därmed
jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, han skall taga
överförmyndarens samtycke därtill. Ej må sådant samtycke givas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

Omnämnas må att Stockholms förmyndarkammare tillåter en placering
i börsnoterade aktier på den s. k. A: 1-listan; även annorstädes tillåtes i viss
utsträckning placering i aktier.

Revisorernas uttalande. Frågan om den statliga fondförvaltningen och
vissa därmed sammanhängande förhallanden ha vid ett par tillfällen behandlats
av riksdagens revisorer, som ansett sig böra göra vissa uttalanden
i ämnet. De utredningar, som med anledning därav kommit till stånd, synas
emellertid i stort sett icke ha föranlett någon Kung]. Maj:ts åtgärd.

Årets revisorer ha funnit sig ånyo böra till granskning upptaga vissa
hithörande spörsmål; därvid har uppmärksamheten främst riktats på de
s. k. donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda
fonder. Den myndighet, som har att förvalta det största antalet dylika
fonder, torde vara statskontoret, men bestyren härmed ha även anförtrotts
andra statliga organ.

I det föregående har lämnats eu redogörelse för de bestämmelser och
den praxis, som reglera olika fondförvaltares ämbetsbefattning i förevarande
avseenden. För jämförelses skull ha även medtagits vissa icke statliga
donationsfonder — Nobelstiftelsen, vars stadgar dock stadfästs av Kungl.
Maj:t, samt de s. k. jubileumsfonderna. Den av revisorerna lämnade redovisningen
är närmast avsedd som en exemplifiering — eu fullständig redovisning
skulle i detta sammanhang föra för långt — men den torde vara
tillräcklig för att giva eu bild av förhållandena på detta område. Medan
för statskontoret och humanistiska fonden gälla detaljerade föreskrifter om
kapitaltillgångarnas placering m. in., synas i övrigt i flera fall några direkta
bestämmelser i ämnet icke ha meddelats, om undantag göras för en av
Kungl. Maj:t år 1954 utfärdad kungörelse rörande mottagandet av donationer
samt i anslutning därtill av riksräkenskapsverket lämnade anvisningar
rörande bokföringen. Att märka är även eu betydande inbördes
skiljaktighet i de meddelade föreskrifternas innehåll: de för statskontoret
gällande, delvis från år 1877, tillåta icke placering av fondtillgångar i aktier
— statskontoret har i väsentlig omfattning placerat de av ämbetsverket förvaltade
fonderna i obligationer; humanistiska fondens stadgar medgiva
däremot, alt viss del av kapitalmedlen må användas för inköp av aktier
och förlagsbevis.

236

Enligt revisorernas mening kunna de redovisade förhållandena knappast
anses tillfredsställande. Det måste sålunda anses mindre lämpligt, att vissa
myndigheter handha fondmedel av betydande storlek utan att några reglerande
föreskrifter om fondförvaltningen i stort sett lämnats. Tillräckliga
skäl för de åtskillnader, som föreligga i givna bestämmelsers sakliga innehåll,
synas vidare icke vara för handen. Enligt revisorernas mening bör en
bättre ordning i förevarande avseenden eftersträvas; fördenskull synes
frågan om den statliga förvaltningen av donationer böra göras till föremål
för en särskild utredning. Till grund för denna torde böra upprättas en
översiktlig redogörelse för de av de olika statsmyndigheterna förvaltade
fondmedlens storlek, gällande föreskrifter om förvaltning och revision m. in.
Visserligen har en dylik berättelse i viss mån lämnats i statskontorets utlåtande
den 20 september 1929 i fråga om grunderna för den olika verk
och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande
fonders kapital, men densamma är numera, i varje fall delvis, föråldrad.

En fråga, som självfallet bör uppmärksammas särskilt vid en utredning
i detta ämne, är reglerna om fondmedlens placering. Den förändring i penningvärdet,
som inträffat sedan slutet av 1930-talet, innebär, att det reella
värdet av de utav statskontoret förvaltade fonderna minskat avsevärt. Eu
konsekvens härav är, att donationsmedlen icke i samma utsträckning som
tidigare förmå att bestrida utgifterna för de samhällsnyttiga ändamål, för
vilka desamma äro avsedda, eller med andra ord: möjligheterna att tillgodose
donatorernas yttersta vilja beskäras. En följd av denna utveckling kan bli,
att statsverket kan nödgas träda emellan och deltaga i kostnaderna. Det
förtjänar att erinras, att redan 1926 års revisorer framhöllo, att de bestämmelser,
som gälla för statskontorets ämbetsåligganden härutinnan, i hög
grad äro föråldrade. Även årets revisorer anse, att desamma böra ersättas
med mera tidsenliga föreskrifter.

Hur donationskapitalen böra placeras med hänsyn till den framtida ekonomiska
utvecklingen är ytterst en bedömningsfråga. Först i efterhand
kan resultatet med säkerhet fastställas. Det förefaller emellertid att döma
av utvecklingen under de senaste decennierna, som om en stel långtidsplacering
i obligationer och motsvarande tillgångar med fasta nominella värden
icke skulle vara så fördelaktig, att denna placeringsform bör utnyttjas
i den utsträckning, som fallet är f. n. En större variation, när det gäller
valet av placeringsobjekt, synes böra eftersträvas. Fondmedlen torde, med
beaktande i förekommande fall av donators vilja, böra fördelas på olika
tillgångar, så att fördelaktig avkastning, väl avvägd riskfördelning och bevarande
av realvärdet i görligaste mån uppnås. Till det närmare innehållet
i dylika regler ha revisorerna emellertid ej ansett sig böra taga ställning
liksom ej heller till frågan om i vilken omfattning det kan vara lämpligt
att utfärda för de olika myndigheterna gemensamma regler i ämnet.

Med spörsmålet om fondmedlens placering sammanhänger på sitt sätt frå -

237

gan om hur fondförvaltningen i administrativt avseende bör vara anordnad.
En ökad placeringsfrihet torde nämligen, i varje fall för de större fondtörvaltande
myndigheterna som icke lämpligen kunna anlita utomstående expertis,
böra förutsätta, att desamma i personellt avseende äro så utrustade,
att tillräcklig finansiell sakkunskap står till förfogande vid valet av placeringsobjekt.
Då revisorerna icke ansett sig böra taga ställning till hur reglerna
om kapitaltillgångarnas placering böra utformas, finna revisorerna
icke anledning att ingå i prövning härav eller giva sitt förord åt någon bestämd
förvaltningsform. Olika alternativ kunna emellertid övervägas. Ett
är att anförtro bestyren beträffande samtliga fonder åt eu myndighet; ett
annat är att överlåta denna till den myndighet, dit en viss fond närmast hör.
En tredje möjlighet är att bibehålla den nuvarande anordningen, vilken väl
närmast innebär en kombination av dessa båda alternativ.

Övervägas bör även huruvida statsverket i fortsättningen bör mottaga
donationer av ringa storlek och åtaga sig de bestyr, som följa därmed,
eller donationer, vilkas huvudsyfte är sådant, att det icke ankommer på
statlig myndighet att tillgodose detsamma.

Revisorerna ha här i främsta rummet beaktat vissa förhållanden, som
sammanhänga med förvaltningen av donationsmedel och i redovisningshänseende
därmed likställda tillgångar, som ställts till statliga myndigheters
förfogande. Den utredning, som enligt revisorernas mening bör komma
till stånd, bör även, därest skäl visa sig härför föreligga, kunna till prövning
upptaga frågor, som avse andra statliga fonder, som kunna beröras
av här behandlade spörsmål.

Revisorerna anse sålunda, att starka skäl tala för att en utredning om
här avsedda fonders förvaltning, placering, redovisning m. m. snarast bör
äga rum.

Ecklesiastikdepartementet

§ 22

Grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen

1 anslutning till ett av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga avgivet betänkande
(SOU 1954: 11) framlade Kungl. Maj:t för 1955 års riksdag förslag
till utbyggnad av yrkesutbildningen, vilket riksdagen i allt väsentligt
biföll (prop. nr 139; r. skr. nr 310). Härigenom ha fr. o. in. den 1 juli 1955
förhållandena vid kommunala och enskilda yrkesskolor reglerats, bl. a. i
fråga om kursernas organisation, samordningen med yrkeslinjen i klass 9
av den blivande enhetsskolan, läsårets längd samt arbetsveckans omfattning
(yrkesskolstadgan, SFS 1955: 503). I samband härmed har statsbidraget
till driftkostnader höjts, varjämte betydande förenklingar i statsbidragssystemet
genomförts (kungörelsen 1955:504).

Ifrågavarande reform avsåg emellertid icke yrkesskolväsendet i dess helhet.
Inom vissa områden gälla alltjämt andra bestämmelser, vilka på flera
punkter avvika från de för yrkesskolorna nu gällande.

Revisorerna ha ansett det vara av intresse att verkställa en jämförelse
mellan de statsbidragssystem som tillämpas inom olika områden av yrkesskolväsendet.

Beträffande statsbidrag till anskaffande av byggnader gäller följande.

Till kommunal (central eller lokal) yrkesskola utgår enligt nu gällande
bestämmelser icke något statsbidrag för detta ändamål. Detsamma gäller
i fråga om enskild yrkesskola. Emellertid har 1955 års riksdag förklarat sig
förutsätta, att Kungl. Maj:t tager frågan om byggnadsbidrag till dessa .skolor
under förnyat övervägande (statsutskottets utlåtande nr 138, s. 72).

Till erkänd central verkstadsskola utgår emellertid enligt kungörelsen
1951: 586, 2 och 12 §§, statsbidrag till anskaffning av undervisningslokaler,
lokaler för administration m. m. samt elevinternat med belopp, motsvarande
hälften av de kostnader för lokalernas uppförande eller förvärvande som
befinnas skäliga. I nämnda belopp må icke inräknas kostnader för anskaffning
av tomt samt tomts inhägnande och iordningställande, ej heller
kostnad för framdragande av vatten-, avlopps- eller andra ledningar till
tomtgränsen. Detsamma gäller för sjömansskola (kungörelsen 1955: 504,
16§).

Till byggnader för klass 9 y inom försöksskolan utgår statsbidrag enligt
samma grunder som enligt kungörelsen 1945:882 gäller för folkskolebyggnader
i övrigt. Dock utgår därjämte ett särskilt statsbidrag med 8 procent

239

av det statsbidragsbelopp som enligt kungörelsen tilldelats distriktet för
ändamålet (allmänna försöksskolebestämmelserna den 30 juni 1955, 60 §).

Till statsunderstött hand el sgymnasium utgår icke statsbidrag för anskaffande
av byggnader, vilket torde bero på att kommunerna hittills i
regel haft att själva svara för lokaler till gymnasier av olika slag.

Till lantbruksskola, lantmannaskola och lanthushållsskola kan i mån av
tillgång på medel utgå statsbidrag till uppförande av för dylik skola erforderliga
lokaler, däri inbegripet bostäder åt elever, till om- eller tillbyggnad
av sådana lokaler eller till förvärv av byggnad för skolans behov. Om det påkallas
med hänsyn till särskilda förhållanden, må bidrag kunna utgå även
till uppförande, om- eller nybyggnad eller förvärv av bostadsbyggnad för
lärare (kungörelsen 1951: 398, 1 §). Statsbidrag må dock ej utgå till kostnad
för sådan byggnad vid lantbruksskola som är erforderlig för drivande av
jordbruk vid skolan. Statsbidrag utgår med högst 3/4 av kostnaden för
lärarbostäder och med 3/4 av kostnaden för andra byggnadsarbeten. Bidraget
beräknas på det kostnadsbelopp Kungl. Maj:t godkänt. I byggnadskostnaderna
må inräknas bl. a. kostnader för fast inredning, för iordningställande
och inhägnande av byggnadstomt samt för anordnande av brunn
och vattenledning (kungörelsen 1949:454, 2 §, ändrad 1951:582). Dessutom
kunna statliga lån erhållas för förvärv av skoljordbruk.

Till trädgårdsskola och fruktodlingsskola utgår statsbidrag till byggnader
efter samma grunder som till lantmannaskola (kungörelsen 1953: 179, 51 §).

Beträffande statsbidrag till anskaffande av inventarier gäller följande.

Till central verkstadsskola och sjömansskola utgår statsbidrag till anskaffning
av inventarier och inredning för undervisningslokaler med belopp
som Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma i samband med beslut om statsbidrag
till anskaffning av dylika lokaler, dock högst med hälften av de
styrkta verkliga kostnaderna (kungörelserna 1951:586, 4 §, och 1955:504,
16 §).

För klass 9 y inom försöksskolan utgår statsbidrag enligt de för folkskolan
gällande grunderna jämte 8 procents tillägg på statsbidraget till
anskaffande av den första uppsättningen inventarier till klassrum, skolverkstäder
och andra lokaler för den förberedande yrkesutbildningen. Därvid
må efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall statsbidrag utgå
även då förutsättningar för statsbidrag eljest ej föreligga eller för inventarier
för undervisning som ej är knuten till viss undervisningslokal (allmänna
försöksskolebestämmelserna den 30 juni 1955, 60 §).

Till övriga här ifrågavarande skolor utgår icke statsbidrag till inventarier.

Beträffande statsbidrag till engångskostnader för undervisningsmateriel
gäller följande.

Till kommunal yrkesskola utgår statsbidrag till anskaffning av den första

240

uppsättningen av sådan stadigvarande undervisningsmateriel som prövas
erforderlig med belopp motsvarande hälften eller, i vissa undantagsfall,
högst 2/3 av kostnaderna för densamma. Hit räknas även sådan anskaffning
som är föranledd av omläggning eller utvidgning av undervisningen
i en kurs. Vid i företag inbyggd yrkesskola utgår dock icke sådant statsbidrag
för den undervisning som är förlagd till arbetsställe utom skolan.

Till enskild yrkesskola, som av Kungl. Maj:t hänförts till gruppen A-skolor,
utgår statsbidrag i detta hänseende enligt samma grunder som till
kommunal yrkesskola. Till enskild yrkesskola, som hänförts till gruppen
B-skolor, utgår statsbidrag med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer.

Till central verkstadsskola och sjömansskola utgår statsbidrag till anskaffning
av den första uppsättningen av sådan stadigvarande undervisningsmateriel
(maskiner samt verktyg och dylikt) som prövas erforderlig
med 9/10 av de styrkta kostnaderna (kungörelserna 1951:586, 3 §, och
1955: 504, 16 §).

För klass 9 y inom försöksskolan utgår liksom inom folkskolan i övrigt
icke någon engångsersättning för anskaffande av undervisningsmateriel
utan i stället ett årligt bidrag enligt kungörelsen 1947:400. Efter Kungl.
Maj:ts prövning må dock, som nämnts, statsbidrag utgå till anskaffande av
den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel för sådan
förberedande yrkesutbildning i klass 9 y, vilken ej är knuten till viss undervisningslokal
(t. ex. skrivmaskiner).

Till statsunderstött handel sgymnasium utgår icke något statsbidrag av
ifrågavarande slag.

Lantbruksskola, lantmannaskola, lanthushållsskola, trädgårdsskola och
fruktodlingsskola må kunna erhålla statsbidrag till anskaffning av maskiner,
redskap o. d. som fordras för undervisning vid skolan i maskin- och
redskapslära eller, i fråga om lanthushållsskola, för undervisning rörande
de viktigaste hushållsmaskinerna ävensom för undervisning i husdjurslära
med mjölkhushållning och i trädgårdsskötsel (kungörelsen 1954: 182, 1 §).
Statsbidrag utgår med 3/4 av vad skolans huvudman visar sig ha utgivit
för förvärv och montering av materielcn. Statsbidrag utgår dock icke för
anskaffning av maskin eller redskap som erfordras för drivande av jordbruk
vid skolan eller till nyanskaffning av materiel i stället för äldre försliten
sådan (kungörelsen 1949:455, 2 och 3 §§).

Beträffande statsbidrag till andra driftkostnader än lärarlöner gäller följande.

Vid kommunal yrkesskola utgår till heltidskurs med normalläsår statsbidrag
till »övriga kostnader» med vissa för olika kurser bestämda belopp
för år. Vid central yrkesskola äro beloppen 8 000 kronor vid kurs i industri
och hantverk av verkstadsskolekaraktär, 1 500 kronor vid kurs för handel
och kurs för industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär samt

241

2 000 kronor vid kurs för husligt arbete. Vid lokal yrkesskola äro motsvarande
belopp respektive 8 000, 1 000 och 1 500 kronor. Omfattar heltidskurs
kortare tid än helt normalläsår, utgår statsbidraget med belopp som
reducerats i proportion till det antal veckor kursen pågår. Nu ifrågavarande
statsbidrag är avsett som bidrag till samtliga driftkostnader utom lärarlöner
(kungörelsen 1955: 504, 4—6 §§).

Vid central verkstadsskola utgår statsbidrag till förhyrande av lokaler
med belopp som Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer. Statsbidrag
till hyra utgår dock endast för lokaler av det slag, till vilkas byggande
statsbidrag enligt vad ovan sagts kan utgå (kungörelsen 1951:586, 6 §).
Vidare utgår statsbidrag till »övriga kostnader» (utom lärarlöner) med 8 000
kronor för år och yrkesavdelning (kungörelse 1955: 505, 7 §).

Till sjömansskola utgår statsbidrag till förhyrande av lokaler efter samma
grunder som för central verkstadsskola samt för övriga kostnader efter
samma grunder som för beltidskurs vid central yrkesskola (kungörelsen
1955: 504, 16 §).

För klass 9 y inom försöksskolan utgår statsbidrag till vissa driftkostnader
utöver lärarlöner enligt samma grunder som till folkskolan i övrigt,
bl. a. till fria läroböcker (kungörelsen 1946:292), till undervisningsmateriel
(kungörelsen 1947:400) och till skolhälsovård (kungörelsen 1944:585).
Dessutom utgår ett särskilt försökskostnadsbidrag för elever på försöksskolans
högstadium (klasserna 7—9) med 15 kronor per elev och redovisningsår
till skoldistrikt i stad eller köping och med 22 kronor per elev och
redovisningsår till annat distrikt. Till distrikt i stad eller köping med glesbebyggelse
kan dock bidraget höjas efter medgivande av Kungl. Maj:t. I
vissa fall kan ett extra försökskostnadsbidrag utgå, där högstadieverksamheten
medför särskilt betungande konsekvenser. För redovisningsåret
1955/56 ha för sistnämnda ändamål anvisats 40 000 kronor (allmänna försöksskolebestämmelserna,
62 §).

Till statsunderstött handel sgymnasium utgår icke något statsbidrag till
»övriga driftkostnader».

Till lantbruksskola, lantmannaskola och lanthushållsskola utgår statsbidrag
till skolans driftkostnader med dels grundbidrag med 26 kronor för
varje dag då undervisning pågår, dels, om ej annat särskilt föreskrivits,
tilläggsbidrag med 2 kronor 80 öre om dagen för varje elev som deltager
i maskinskötarkurs och 1 krona 40 öre om dagen för elev som deltager i
annan undervisning. Statsbidraget må dock högst utgöra 3/4 av skolans av
lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader, sedan avdrag gjorts för influtna
hyror för elevbostäder (kungörelsen 1951: 664, 4 §, ändrad 1953: 178).
Vidare utgår statsbidrag till arvode åt skolläkare med 3 kronor 60 öre för
varje elev som under läsåret varit inskriven vid skolan (kungörelsen 1953:
180).

Statsunderstödd trädgårds- eller fruktodling sskola erhåller statsbidrag till

It) Rev. berättelse ang. statsverket är It)55. I

242

driftkostnader efter samma grunder som lantmannaskola, dock att grundbidraget
till trädgårdsskola är 12 900 kronor för läsår och till fruktodlingsskola
6 450 kronor för läsår (kungörelsen 1953: 179, 51 §).

Beträffande statsbidrag till lärarlöner gäller följande.

Vid central yrkesskola utgår statsbidrag till heltidskurs med normalläsår
med belopp motsvarande hela kostnaden för avlöning åt lärare. Vid kurs
för industri och hantverk av verkstadsskolekaraktär inräknas därvid även
avlöningskostnaden för rektor. Statsbidraget är emellertid maximerat. Det
får per kurs räknat ej överstiga 4/3 av de kontanta avlöningsförmåner som
för budgetåret skulle ha tillkommit en å vederbörande ort stationerad
statlig tjänsteman, placerad i löneklass 23 beträffande kurs för industri
och hantverk av verkstadsskolekaraktär, i löneklass 26 beträffande kurs
för handel och för industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär
samt i löneklass 22 beträffande kurs i husligt arbete. Löneklasserna
hänföra sig till löneplan nr 1 i statens grundlöneförordning.

Vid lokal yrkesskola utgår statsbidrag till lärarlöner för sådan heltidskurs
med 78 procent av 4/3 av de kontanta avlöningsförmåner som för
budgetåret skulle ha tillkommit en å vederbörande ort stationerad statstjänsteman,
placerad i löneklass på sätt angivits under centrala yrkesskolor.
Statsbidraget må dock ej överstiga 78 procent av de verkliga kostnaderna.

Om heltidskurs vid nu nämnda yrkesskolor omfattar kortare tid än helt
normalläsår, utgår statsbidraget med belopp som reducerats i proportion
till det antal veckor kursen pågår.

Vid central och lokal yrkesskola utgår statsbidrag till deltidskurs med
8 kronor per undervisningstimme. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen
för yrkesutbildning medgiva statsbidrag med högst 12 kronor för
undervisningstimme. Detta bidrag är avsett för både lärarlöner och driftkostnader
i övrigt.

Vid inbyggd skola inom industri och hantverk utgår statsbidrag för teoriundervisningen
enligt samma grunder som för deltidskurs och för undervisningen
i yrkesarbete med högst 11 500 kronor per år.

Till kommunal yrkesskola kan dessutom utgå statsbidrag till ersättning
åt föreläsare med 3/4 av verkliga kostnaden, dock högst 25 kronor för föreläsningstimme
eller, om rese- och traktamentsersättning utgår, högst 50
kronor för föreläsningstimme.

Till enskild yrkesskola, som hänförts till gruppen A-skolor, utgår statsbidrag
enligt samma grunder som till lokal yrkesskola. Tillhör enskild
yrkesskola gruppen B-skolor, utgår statsbidrag med belopp som Kungl.
Maj:t bestämmer.

Vid central verkstadsskola utgår statsbidrag med belopp motsvarande
skolans samtliga minimilönekostnader (kungörelsen 1951:586, 5 §, ändrad

243

1955:505). Det är att märka, att för rektorer och lärare vid dessa skolor,
i motsats till övriga yrkesskolor, fastställts vissa minimilöner som skolorna
äro skyldiga utbetala. Dessa löner anknyta till vissa löneklasser i statens
löneplan nr 1, och i övrigt tillämpas för dessa löner bestämmelser i anslutning
till det statliga lönesystemet.

Till sjömansskola utgår statsbidrag till lärarlöner efter samma grunder
som för heltidskurs vid central yrkesskola, d. v. s. med högst visst belopp
per kurs (kungörelsen 1955: 504, 16 §).

För klass 9 y inom försöksskolan utgår statsbidrag till lärarlöner med
100 procent för lärare i läroämnen och med 78 procent för övningslärare.
Båda dessa lärarkategorier äro inordnade under statligt fastställda avlöningsreglementen.
För den tredje lärarkategorien inom klass 9 y eller
lärare i yrkesämnen gäller däremot icke någon statligt lastställd lönereglering.
Till avlöning åt vrkeslärare utgår statsbidrag med belopp motsvarande
skoldistriktets samtliga kostnader för ifrågavarande ändamål.
Statsbidraget är dock maximerat. Det må för redovisningsår utgå med högst
visst belopp för veckotimme för det antal veckotimmar inom gällande
timplan som bestritts av yrkeslärare. Nämnda veckotimbelopp äro dyrortsgraderade
och ligga inom intervallen 400—445 kronor (allmänna försöksskolebestämmelserna,
57 §).

Till handelsgymnasium, där det statliga lönesystemet äger motsvarande
tillämpning, utgår statsbidrag med 60 procent av kostnaderna för avlöningar
och fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt. Efter medgivande
av Kungl. Maj:t kan statsbidrag utgå med högre belopp. Sammanlagt
må dock statsbidrag till alla handelsgymnasier för ett redovisningsår
utgå med högst 70 procent av gymnasiernas kostnader för avlöningar
och fortlöpande avgifter (kungörelsen 1953: 528, 30 och 31 §§).

Till lantbruksskola, lantmannaskola, lanthushållsskola, trädgårdsskola
och fruktodling sskola utgår statsbidrag med 9/10 av kostnaderna för lärarlöner
och fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt. Till timlärare
utgår dock statsbidrag med belopp som lantbruksstyrelsen bestämmer, dock
högst 12 kronor per undervisningstimme (kungörelsen 1951:664). Dessutom
kan efter Kungl. Maj ds prövning i varje särskilt fall utgå statsbidrag
till engångsavgifter till statens pensionsanstalt.

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att
statsbidrag för närvarande utgår efter i hög grad skiftande grunder inom
olika grenar av yrkesskolväsendet. Detta är särskilt påfallande i fråga om
engångskostnader för anskaffande av byggnader, inventarier och första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Beträffande byggnader
utgår sålunda statsbidrag med tre fjärdedelar av kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter,
med hälften av kostnaden vid centrala verkstadsskolor
och enligt de för folkskolan gällande grunderna jämte vissa

244

tillägg vid den yrkesförberedande linjen av försöksskolan (klass 9 y), medan
över huvud taget intet byggnadsbidrag utgår till andra yrkesskolor.
Särskilt statsbidrag till inventarier synes endast utgå till centrala verkstadsskolor
och klass 9 y. Till engångsanskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel
utgår statsbidrag med hälften eller i undantagsfall högst två
tredjedelar av kostnaden vid kommunala yrkesskolor, med nio tiondelar
av kostnaden vid centrala verkstadsskolor och med tre fjärdedelar av
kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter, medan sådant bidrag endast
i begränsad omfattning utgår i klass 9 y. Till handelsgymnasier utgår
icke något bidrag i nu nämnda hänseenden.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om dessa stora ojämnheter beträffande
statsbidragen till engångskostnader till fullo motiveras av olikheter i undervisningens
ändamål och utformning. Innevarande års riksdag har redan
beslutat hemställa, att Kungl. Maj:t måtte taga frågan om byggnadsbidrag
till yrkesskolorna under förnyat övervägande. Enligt revisorernas mening
bör i samband därmed även upptagas frågan om åstadkommande av mera
enhetliga normer för byggnadsbidrag och statsbidrag till andra engångskostnader
inom yrkesskolväsendet i dess helhet. För klass 9 y torde dock
alltjämt böra tillämpas de för folkskolan gällande grunderna.

Statsbidragen till andra årliga driftkostnader än lärarlöner utgå likaledes
efter olika grunder, vilka dock i viss mån torde föranledas av olikheter i
skolornas organisation och utformning av undervisningen. Det bör likväl
enligt revisorernas mening vara möjligt att för varje skolform fastställa
ett enda bidrag, avsett att täcka samtliga ifrågavarande driftkostnader.
Det kan sålunda ej vara motiverat att vid lantbruksundervisningsanstalterna
ha elt särskilt bidrag för arvoden åt skolläkare och ett bidrag till andra
driftkostnader. Dessa bidrag böra i någon form kunna sammanslås.

Statsbidragen till lärarlöner ha numera vid yrkesskolorna maximerats
till visst belopp för heltidskurs eller visst belopp för undervisningstimme
under deltidskurs. Om de faktiska utgifterna för löner äro lägre än de varå
bidragen beräknats, skall dock statsbidraget reduceras i förhållande härtill.
Genom detta system undvikes en ytterst betungande granskning av de i
varje särskilt fall utgående lönerna, innan slutligt statsbidrag kan utbetalas.
Ett liknande system tillämpas även för sjömansskolor och för yrkeslärare
i klass 9 y.

Vid övriga här redovisade skolformer, nämligen centrala verkstadsskolor,
klass 9 y i försöksskolan i fråga om lärare i läroämnen och övningsämnen,
handelsgymnasier samt lantbruksundervisningsanstalter, utgår däremot
statsbidrag å de faktiska i särskilda lönereglementen m. m. reglerade lönerna
till lärarna. Detta nödvändiggör en detaljerad redovisning av utbetalade
lönebelopp till varje lärare och en tidsödande granskning från myndigheternas
sida av varje sådan post. Eu väsentlig arbetsbesparing skulle
ernås, om statsbidraget även här kunde beräknas på visst belopp per kurs,

245

avdelning eller tjänst. Den omständigheten, att lärarlönerna äro statligt
reglerade, utgör intet hinder för en sådan omläggning; statsbidrag med
visst belopp per tjänst utgår sålunda fr. o. m. den 1 juli 1954 vid särskolorna,
oaktat lärarna där äro inordnade under statens allmänna avlöningsreglemente
eller avlöningsreglementet för övningslärare. En förutsättning
för en dylik omläggning synes emellertid vara, antingen att huvudmannen
har en någorlunda stark ekonomisk ställning och utan större olägenhet
kan bära variationer i kostnaderna till följd av tjänstledigheter eller att
tilläggsbidrag kan utgå såsom vid handelsgymnasierna.

Ett bidragssystem liknande det som gäller för kommunala yrkesskolor
eller särskolor torde kunna genomföras även vid centrala verkstadsskolor,
handelsgymnasier och de lantbruksundervisningsanstalter som ägas eller
drivas av landsting och hushållningssällskap.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att de ovan förordade omläggningarna
av statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet genomföras
så snart ske kan.

§ 23

Längmanska donationsfonden

Under § 15 av sin berättelse upptogo riksdagens år 1950 församlade revisorer
till behandling frågan om dispositionen av de längmanska donationsmedlen.
Härvid lämnade revisorerna en utförlig redogörelse för de
testamentariska bestämmelserna angående den år 1863 avlidne donatorn
E. J. Längmans kvarlåtenskap och för förvaltningen av de tre fonder —
A-, B- och C-fonderna — som i enlighet med testamentets föreskrifter bildats
av de till förmån för Sveriges folk donerade medlen.

Revisorerna konstaterade, att endast en av dessa fonder, B-fonden, dittills
tagits i anspråk, medan A- och C-fonderna förblivit orörda. Då direktiven
för C-fondens användning »till svenska kursens upphjälpande» syntes
vara helt föråldrade och icke längre möjliga att efterkomma, ansågo revisorerna
del vara önskvärt, att frågan om omedelbar användning av C-fonden
togs under övervägande. En sammanslagning av C-fonden med den
till kulturella och vetenskapliga ändamål anvisade B-fonden skulle därvid
enligt revisorernas mening närmast stå i överensstämmelse med testators
allmänna inställning och intentioner.

I utlåtande den 10 januari 1951 över revisorernas berättelse i denna
punkt funno fullmäktige i riksbanken starka sakliga skäl tala lör en ändring
av stadgandena rörande C-fonden, och Längmanska kulturfondens
nämnd tillstyrkte i yttrande den 13 januari 1951 livligt den ifrågasatta
överföringen av (i-fondens medel till kulturfonden. Justitiekansler!! anförde
i yttrande den 16 januari 1951 bl. a., all del syntes föga ändamålsenligt,
all donationsmedel skulle ligga obrukade, om det rimligen slod utom allt

246

tvivel, att det av donator bestämda syftet aldrig kunde förverkligas. Även
justitiekansler!! tillstyrkte sålunda permutation.

Statsutskottet vid 1951 års riksdag uttalade (uti. nr 143), att bestämmelserna
rörande C-fonden borde bli föremål för permutation och att övervägande
skäl talade för att nämnda fond överfördes till och sammansloges
med B-fonden. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om åtgärder i enlighet med vad utskottet anfört. Riksdagen biföll
utskottets hemställan (skr. nr 275). Med anledning därav förordnade Kungl.
Maj:t den 8 juni 1951, att den med litt. C betecknade delen av ifrågavarande
fond skulle per den 30 juni 1951 överföras till och sammanslås med
den med litt. B betecknade delen av fonden (Längmanska kulturfonden).
Kungl. Maj:t uppdrog vidare åt Längmanska kulturfondens nämnd att inkomma
med förslag dels till de särskilda föreskrifter, som med hänsyn till
vad i statsutskottets förenämnda utlåtande anförts kunde befinnas påkallade
beträffande användningen av den del av den årliga avkastningen från
ifrågavarande fondmedel, som enligt stadgarna för Längmanska kulturfonden
är tillgänglig för utdelande av understöd, m. in., dels ock till de
ändringar i nämnda stadgar, som eljest kunde erfordras till följd av förenämnda
beslut. Sedan dylikt förslag avgivits, utfärdade Kungl. Maj:t den
30 november 1951 kungörelse (nr 746) angående ändring i vissa delar av
stadgarna den 29 november 1918 (nr 925) för Längmanska kulturfonden.

I sin ovanberörda redogörelse för de Längmanska donationsmedlen och
sitt uttalande angående C-fonden berörde revisorerna även frågan om dispositionen
av A-fonden. Sistnämnda fond, som av testator benämndes
»grundfonden», skulle enligt bestämmelserna användas till följande ändamål: »l:o)

för kommunala behofver såsom Jordbruks och skogs Modell farme,
Folkskolor, bidrag till Jordgummor, Docktorer, Läke Medel, Sjuka,
Fattiga och dylike Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna
eller förmå arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande;
Sparbanker, Understöd och lifränta för Oäkta och oj slcyddegande barn.
m. hvad för en kommun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand och andra Natur påkommande
skador och olyckor, såsom Watten Översvämning Jordras,
Hagel m. m. dylikt.

3:o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttorkning, Sjöars af- och tillledning,
Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.»

Någon utdelning ur A-fonden skulle dock icke få förekomma förrän
fonden genom ränta på ränta uppnått 4 miljoner rubel, motsvarande unge -

247

fär 11,2 miljoner kronor. Då skulle vissa delfonder bildas enligt invecklade
grunder, och ur dessa skulle utdelning ske till de angivna ändamålen.

Som en allmän motivering till sina föreskrifter om A-fonden bär Langman
bl. a. anfört följande: »Mina uti Finland under idkad sågrörelse uti
nära 30 år i alla directioner gjorda resor, även att hava ägt ett sågverk uti
övertorneå, har lärt mig känna varje mänskligt lidande.» Då noden och
svårigheterna enligt Längmans erfarenhet voro störst i de nordliga riksdelarna,
skulle hjälpåtgärderna insättas successivt med början norrifrån.

Beträffande A-fondens användning ansågo sig revisorerna kunna konstatera,
att samhällsutvecklingen under de nära 100 år som förflutit från
Längmans död väsentligen rubbat förutsättningarna för de av testator avsedda
hjälpaktionerna samt att de anvisade ändamålen numera i regel
främjades genom anslag av allmänna medel. Med hänsyn till den relativt
korta tid som återstod intill dess A-fondens ianspråktagande skulle bli
aktuellt, ville revisorerna dock icke i detta sammanhang föreslå en ändrad
disposition av densamma. 1950 års revisorer beräknade, att det för fondens
ianspråktagande stipulerade minimibeloppet skulle uppnås först under år
1959. men genom räntehöjningen har avkastningen blivit större än väntat.

Revisorernas uttalande. Enligt vederbörande testamentsbestämmelser får
den i de längmanska donationsmedlen ingående s. k. A-fonden tagas i anspråk,
när den vuxit till ett belopp motsvarande 4 miljoner silverrubel,
d. v. s. ca 11,2 miljoner kronor. Den 30 juni 1955 uppgick fondens behållning
till i runt tal 10,3 miljoner kronor, och det kan beräknas att fonden
under budgetåret 1957/58 kommer att överskrida det stipulerade minimibeloppet.
Då således den tidpunkt vid vilken A-fonden enligt Längmans
testamente får tagas i bruk är nära förestående, synes det vara befogat att
nu upptaga frågan om fondens användning.

Såsom redan 1950 års revisorer framhöllo, skulle det bli förenat med
betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för
A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften. De behov som
avsetts skola tillgodoses genom fonden bestridas nämligen numera som
regel genom anslag från stat, landsting eller kommun. Detta gäller exempelvis
om järnvägs- och kanalbyggnader, landsvägsbyggen och kommunikationsväsen
i övrigt men också om vård av sjuka och understöd åt hjälpbehövande.
De socialvårdande uppgifter som på Längmans tid endast
bristfälligt kunde lösas genom enskilda personers välgörenhet äro nu eu
allmän angelägenhet i statlig och kommunal regi. Sedan 1950 års revisorer
gjorde sitt ovannämnda uttalande har f. ii. utöver däri angivna åtgärder
den allmänna sjukförsäkringen genomförts, varjämte förslag väckts om
allmän pensionsförsäkring.

Om det alltså kan konstateras, att A-fondens medel icke lämpligen kunna
nyttiggöras i anslutning till det syfte testator haft med bestämmelserna

248

om denna fond, synes något annat ändamål som testator eljest velat gynna
böra komma i fråga. Revisorerna vilja härutinnan erinra om att B-fonden.
kallad den längmanska kulturfonden, fyllt en viktig funktion i den kulturella
utvecklingen alltsedan anslagsutdelningen började år 1918. Denna
fond, vars behållning per den 30 juni 1955 uppgick till drygt 6,9 miljoner
kronor, har främjat vetenskapliga, konstnärliga och litterära intressen samt
på olika sätt gagnat folkbildningsverksamheten. Efterfrågan på anslag har
emellertid varit mycket stor, och önskemålen ha enligt vad revisorerna inhämtat
endast i starkt begränsad omfattning kunnat tillgodoses med tillgängliga
medel. Visserligen innehar sammanslagningen med G-fonden en
ökning av kapitalet med ungefär 50 procent, varigenom det årligen disponibla
understödsbeloppet steg till ca 100 000 kronor, men de ansökla beloppen
ha trots detta uppgått till mer än tre gånger så mycket som den
disponibla utdelningssumman.

Om nu också A-fondens kapital kunde överföras till kulturfonden, skulle
denna mer än fördubblas. Härigenom skulle möjligheter skapas för eu
verklig breddning av området för fondens kulturfrämjande verksamhet,
vilket vore särskilt värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens
beträngda läge f. n. I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds
användning synes böra beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder
som skulle vidtagas med stöd av A-fonden borde insättas successivt med
början norrifrån. Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så
sätt, att vid nyttiggörandet av fondens kapital särskild hänsyn tages till
behovet av teknisk forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets
utveckling och förkovran.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det
kunna starkt ifrågasättas, om icke jämväl A-fonden bör uppgå i den längmanska
kulturfonden. På grund av fondkapitalets storlek samt testamentets
invecklade och svårtolkade föreskrifter synes dock frågan dessförinnan
behöva göras till föremål för särskild utredning. Eu sådan utredning kan
väntas bli relativt tidskrävande och bör därför lämpligen igångsättas redan
nu, så att resultatet därav kan föreligga vid den tidpunkt då fonden beräknas
uppnå det stipulerade minimibeloppet.

Jordbruksdepartementet

§ 24

Indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

249

Nionde huvudtitelns anslag till Bidrag till jordbrukets rationalisering har
karaktären av reservationsanslag. För varje budgetår bestämmer riksdagen
en ram, inom vilken beslut om bidrag till rationaliseringen får meddelas,
varjämte samtidigt medel anvisas för ändamålet. Då ofta avsevärd tid förflyter
mellan den tidpunkt, då bidrag beviljas, och tiden för utbetalningen
har efter hand uppstått en betydande reservation å anslaget, representerande
skillnaden mellan beviljade och utbetalade bidrag. Reservationen, som de
senaste budgetåren uppgått till omkring 40 miljoner kronor, motsvarar bidragsiilldelningen
under i runt tal tre år.

Under ifrågavarande anslag ha under budgetåren 1948/49—1954/55 anvisats
sammanlagt 99 300 000 kronor. För samma tid uppgår summan av
beviljade bidrag och av lantbruksnämnderna i övrigt disponerade medel
under anslaget till i runt tal 101 275 000 kronor. I sistnämnda summa ingår
även bidrag, som beviljats visst år men indragits ett senare år. Skillnaden
sammanhänger med att statsmakterna de senare åren kunnat utnyttja en
viss odisponerad behållning. Denna har uppkommit dels genom att den
anvisade bidragsramen under gångna år icke i sin helhet utnyttjats, dels till
följd av att under budgetåren 1948/49—1954/55 en del beviljade bidrag av
olika anledningar icke utnyttjats och på grund härav indragits, dels ock
genom vissa vinster vid försäljning av fastigheter. Vidare har anslaget tillförts
vissa äldre anslag, av vilka 700 000 kronor fått disponeras jämlikt riksdagens
beslut för budgetåret 1954/55.

Anslag och disponerade medel samt reservationerna på anslaget framgå
av denna uppställning.

Budgetår	Anvisade anslag	Disponerade medel	Reservation
kronor	kronor	kronor
1948/49	10 000 000	7 691 122: —	16 513 880
1949/50	18 000 000	13 948 605: 81	30 127 963
1950/51	11 500 000	14 657 060: —	35 233 679
1951/52	9 500 000	14 431 782: 63	36 439 359
1952/53	15 000 ()()()	16 758 358:52	41 119 288
1953/54	15 000 000	16 837 037: —	40 195 264
1954/55 1954/55	13 000 000 \| 700 0001 \|	16 950914:89	39 855 989
Summa	99 300 000	101 274 880: 85

1 Av äldre anslag

250

Av det disponerade beloppet hänföra sig omkring t 163 000 kronor till speciella
ändamål, nämligen odlingsvägar i Norrland in. in. samt länsstyrelsernas
kostnader för vissa syneförrättningar enligt lagen om uppsikt å jordbruk.
Hela det övriga beloppet eller 100 112 898 kronor har avsett yttre och
inre rationalisering. Av sistnämnda belopp torde under tiden den 1 januari
1949—30 juni 1955 omkring 94,3 miljoner kronor ha avsett den inre rationaliseringen.

Av följande tabell framgår hur besluten om bidrag för inre rationalisering
under år 1954 fördela sig på olika rationaliseringsändamål.

	Antal	Areal —	Beräknad	Statligt stöd
	företag	km	totalkostnad	Bidrag	Lånegaranti
Torrläggning: dikning ....	1 883	15 135 ha	12 029 382	4 359 320	1 017 450
» täckdikning.	1 792	4 949 »	5 884 637	1 327 570	1 582 090
Ägovägar ...............	510	287 km	2 896 444	1 093 865	28 020
Nyodling................	947	947 ha	1 437 117	567 200	24 600
Betesförbättring.........	1 280	1 505 »	2 220 347	834 835	2 480
Stenröjning.............	4 784	7 783 »	8 975 630	3 300 905	50 310
Jordkörning ............	59	68 »	60 311	24 225	—
Övrig grandförbättring .. .	17	—	36 034	10 590	1 600
Ekonomibyggnader.......	1 981		27 807 008	5 246 705	9 682 605
Summa	13 253	30 674	61 346 910	16 765 215	12 389 155

Bestämmelser om de statsbidrag, varom här är fråga, finnas intagna i
kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering in. in. med däri sedermera vidtagna ändringar. Beträffande
den yttre rationaliseringen åläggas lantbruksnämnderna att taga initiativ till
och biträda vid planläggning av sådana rationaliseringsåtgärder bl. a. genom
ekonomiskt stöd vid förvärv av mark, genom egna markförvärv eller på
annat sätt. Beträffande den inre rationaliseringen stadgas endast helt allmänt
i kungörelsens inledande bestämmelse att lantbruksnämnderna skola
genom att lämna stöd (ill inre rationaliseringsåtgärder främja strävandena
att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter
för dess utövare. I kungörelsen stadgas vidare att statsbidrag
erhålles efter skriftlig ansökan hos nämnden. Som regel skall därvid
på sökandens bekostnad upprättas en teknisk plan för åtgärden. Bidrag
lämnas i form av avskrivningslån, för vilket skall ställas säkerhet, vanligen
i form av inteckning eller borgen. Avskrivningslånet skall, sedan fem år
förflutit från det lånet till fullo utbetalades, under vart och ett av följande
fem år avskrivas med en femtedel, såvida icke särskilda omständigheter motivera
att lånet återkräves. Innan lån utbetalas, skall lantbruksnämnden ha
upprättat skriftligt kontrakt med låntagaren, bl. a. rörande de åtgärder, som
avses med lånet, och den tid, inom vilken dessa skola vara utförda, om säkerheten
för lånet, låntagarens skyldigheter i fråga om underhåll av företaget
samt den kontroll från nämndens sida, som låntagaren skall vara skyl -

251

dig att underkasta sig. Vidare skall nämnden förbehålla sig rätt att helt eller
delvis uppsäga lånet till betalning bl. a. om låntagaren ej fullgör vad i lånekontraktet
må hava föreskrivits angående utförande eller underhåll av de
förbättringsåtgärder, för vilka lånet beviljats, eller eljest bryter mot lånevillkoren.
Övergår brukningsdelen till ny ägare skall även uppsägning av
lånet kunna ske, eller också kan lånet överflyttas till den nye ägaren.

Den tidigare motsvarigheten till rationaliseringskungörelsen, nämligen
1939 års kungörelse om statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk, innehöll en bestämmelse om att tiden för fullbordandet av ett
rationaliseringsarbete icke borde fastställas till senare datum än utgången
av andra kalenderåret efter det, då bidraget beviljats. Där till följd av oförutsedda
omständigheter skäl förelåge till arbetstidens förlängning utöver nyss
angivna tid, finge sådan förlängning medgivas med ett år av hushållningssällskapet
samt, på framställning av sällskapet, med ytterligare ett år av
lantbruksstyrelsen. Någon motsvarighet till denna tidsbegränsning återfinnes
icke i rationaliseringskungörelsen. Med hänsyn till bl. a. angelägenheten
av en i möjligaste mån likformig tillämpning har emellertid lantbruksstyrelsen
i cirkulär den 20 augusti 1951 föreskrivit, att lantbruksnämnd icke i
något fall må medgiva längre arbetstid än fyra år, inberäknat eventuellt
uppskov. Arbetstiden får räknas från utgången av det kalenderår, under vilket
bidrag beviljats. Styrelsen har dock rekommenderat att som regel icke
längre arbetstid än två år fastställdes, eller vid större företag tre år, samt att
sökande underrättas om att uppskov beviljas endast i särskilda undantagsfall,
1. ex. vid sjukdom, militärtjänstgöring, materialbrist eller andra förhållanden,
varöver bidragstagaren icke kunnat råda. — För att underlätta bl. a.
expeditionsarbete bör den tidpunkt, då företaget skall vara slutfört, generellt
bestämmas til! en viss dag under senare delen av kalenderåret. Motsvarande
bör gälla vid beviljandet av uppskov med arbetets slutförande. I

I sina anslagsäskanden för innevarande budgetår anmälde lantbruksstyrelsen,
att under budgetåren 1948/49—1953/54 indragits beviljade men av
olika anledningar icke utnyttjade bidrag till ett belopp av 3 454 348 kronor.

1 anslagsäskandena för nästkommande budgetår har motsvarande indragna
bidragsbelopp för budgetåret 1954/55 uppgivits till 2 423 017 kronor, varjämte
styrelsen anfört att under budgetåret 1955/56 ytterligare omkring

2 000 000 kronor torde komma att indragas.

Revisorerna ha från lantbruksstyrelsen inhämtat de i följande tabell intagna
uppgifterna angående de indragna beloppen under liden den 1 januari
1953—30 juni 1955. Därav framgår också beloppens fördelning på de olika
nämnderna och på skilda rationaliseringsändamål.

Av de i tabellerna redovisade beloppen faller eu jämförelsevis stor del på
betesförbättringar. Det må med anledning härav erinras om att dessa ärenden
tidigare behandlades av skogsvårdsstvrelserna. Efter lantbruksadmini -

252

Summa indragna eller förfallna bidrag från rationaliseringsanslaget

Lantbruks- nämnds- område	Period a) = 1/1 1953-30/6 1954 b) = 1/1 1954-30/6 1955	Yttre ratio- nalise- ring	----h Inre rationalisering
S:a	Torrlä Dikning	ggning Täck- dikning	Vägar	Ny- odling	Betesför- bättring	Sten- röjning	Jord-kör-ning m. m.	Ekono- mibygg- nader m. m.	Summa inre rationa-li ser ing
Stockholm ...	a		3 220	2 000			8 no	2 590		6 825	22 74$
	b	1 000	1 520	3 430		1 020	480	3 330		3 925	13 70$
	S:a	1 000	4 740	5 430		1 020	8 590	5 920		10 750	36 45Ö
Uppsala.....	a		5 930	1 680		725	2 290	1 835		10 505	22 96$
	b		8 960	150		—	—	700		3 600	13 410
	S:a		14 890	1 830		725	2 290	2 535		14 105	36 375
Södermanland	a	—	7 860	6 600	320		5 063	2 755		17 590	40 188
	b	122	3 780	6 042	—		2 570	3 015		23 620	39 027
	S:a	122	11 640	12 642	320		7 633	5 770		41 210	79 21$
Östergötland .	a		6 790	6 650	—	470	17 175	10 730		12 900	54 71$
	b		4 590	2 100	130	770	8 255	21 360		3 130	40 33$
	S:a		11 380	8 750	130	1 240	25 430	32 090		16 030	95 05Q
Jönköping . ..	a		1 650	2 730	—	640	12 105	5 700		7 025	29 85(1
	b		—	21 460	1 000	1 380	24 155	25 180		11 445	84 62$
	S:a		1 650	24 190	1 000	2 020	36 260	30 880		18 470	114 47Q
Kronoberg .. .	a		—	13 590	1 680	3 955	22 140	26 555	—	6 855	74 77$
	b		17 360	6 030	2 490	12 960	32 750	20 250	320	6 635	98 79$
	S:a		17 360	19 620	4 170	16 915	54 890	46 805	320	13 490	173 57C[
Kalmar norra	a		7 770	3 785	725	880	8 010	10 645		7 315	39 130
	b		9 290	1 425	1 920	—	13 915	4 460		10 165	41 17$
	S:a		17 060	5 210	2 645	880	21 925	15 105		17 480	80 30$
Kalmar södra.	a		1 830	2 100		1 300	6 750	5 535		7 485	25 00Ö
	b		3 940	270		3 350	6 515	9 760		7 950	31 78$
	S:a		5 770	2 370		4 650	13 265	15 295		15 435	56 78$
Gotland......	a		3 260	1 830		10 570	680	1 500	—	40 175	58 01$
	b		4 230	7 520		12 230	1 440	3 810	50	43 220	72 500
	S:a		7 490	9 350		22 800	2 120	5 310	50	83 395	130 51$
Blekinge.....	a		—	—	—	—	—	—	—	_	J
	b		5 470	780	1 940	320	1 170	10 720	280	3 000	23 68(j
	S:a		5 470	780	1 940	320	1 170	10 720	280	3 000	23 680
Kristianstad .	a		940	1 055	—	6 295	13 300	7 815	490	14 413	44 308
	b		8 205	4 380	2 040	9 525	31 845	15 892	435	23 625	95 947
	S:a		9 145	5 435	2 040	15 820	45 145	23 707	925	38 038	140 255
Malmöhus . . .	a ]3									850	850
	S:a									850	85$
Halland......	a	7 500	9 560	6 240	450	3 520	21 740	5 300		5 620	52 43(j
	b	—	10 980	2 925	250	6 925	13 505	4 025		12 768	51 37$
	S:a	7 500	20 540	9 165	700	10 445	35 245	9 325		18 388	103 80$
Göteb. o. Boh.	a		350	6 685		1 750	24 990	60		8 180	42 01$
	b		2 870	7 960		1 690	16 940	30		—	29 490
	S:a		3 220	14 645		3 440	41 930	90		8 180	71 50$
Älvsb. norra .	a	2 000	5 940	6 780	760	1 580	5 500	1 140	900	25 435	48 035
	b	2 000	1 800	8 925	—	1 100	3 440	650	1 000	45 115	62 030
	S:a	4 000	7 740	15 705	760	2 680	8 940	1 790	1 900	70 550	110 065

253

Lantbruks-	od 1-30/6 1954 t—30/6 1955	Yttre ratio- nalise- ring	Inre rationalisering

	4) O Os		Torrläggning					Jord-	Ekono-	Summa
					Vägar	Ny-	Betesför-	Sten-	kör-	mibygg-	inre
	II II		Dikning	läck-	odling	bättring	röjning	ning	nader	rationa-
			dikning					m. m.	m. m.	Jisering
Älvsb. södra .	a		10 695	4 605	790	8 560	28 447	17 500	715	4 155	75 467
	b		7 435	5 700	820	7 265	15 880	13 905	45	4 671	55 721
	S:a		18 130	10 305	1 610	15 825	44 327	31 405	760	8 826	131 188
Skaraborg . . .	a		11 355	6 330	—	2 380	13 060	9 990	450	7 350	50 915
	b		12 970	7 125	480	1 100	9 095	12 745	—	6 450	49 965
	S:a		24 325	13 455	480	3 480	22 155	22 735	450	13 800	100 880
Värmland . . .	a	_	9 330	9 330		1 800	14 540	1 675	—	30 465	67 140
	b	4 500	6 190	44 820		4 920	24 950	5 820	380	21 801	108 881
	S:a	4 500	15 520	54 150		6 720	39 490	7 495	380	52 266	176 021
Örebro.......	a		7 560	10 410		720	16 420	11 040		38 877	85 027
	S:a		7 560	10 410		720	16 420	11 040		38 877	85 027
Västmanland .	a	—	2 550	5 870	490	2 070	5 040	2 410		25 480	43 910
	b	3 000	2 320	3 990	—	3 240	1 490	3 050		18 170	32 260
	S:a	3 000	4 870	9 860	490	5 310	6 530	5 460		43 650	76 170
Kopparberg ..	a		190	330			510	335		14 450	15 815
	b		_	—			—	—		6 100	6 100
	S:a		190	330			510	335		20 550	21 915
Gävleborg . . .	a	1 000	1 195	2 350		440	1 520	3 155		27 340	36 000
	S:a	1 000	1 195	2 350		440	1 520	3 155		27 340	36 000
Västernorrl. . .	a	_	9 360	4 650	5 220	7 210	88 295	3 590	—	37 820	156 145
	b	2 900	30 570	20 480	—	14 385	36 825	16 110	790	23 545	142 705
	S:a	2 900	39 930	25 130	5 220	21 595	125 120	19 700	790	61 365	298 850
Jämtland . .. .	a	_	7 680	1 620		78 610	59 769	6 590	1 040	76 535	231 844
	b	It 373	22 750	11 245		157 181	322 821	20 590	1 530	65 958	602 075
	S:a	It 373	30 430	12 865		235 791	382 590	27 180	2 570	142 493	833 919
Västerbotten .	a	_	1 575	39 855	_	104 090	23 885	11 085	8 450	110 535	299 475
	b	6 500	17 605	13 309	30 345	69 960	76 624	2 240	5 128	91 824	307 035
	S:a	6 500	19 180	53 164	30 345	174 050	100 509	13 325	13 578	202 359	606 510
Norrbotten . . .	a	4 500	6 510	37 390	5 240	74 910	12 130	—	410	73 100	209 690
	b	6 475	33 630	26 972	10 240	173 070	67 000	1 780	3 170	66 666	382 528
	S:a	10 975	40 140	64 362	15 480	247 980	79 130	1 780	3 580	139 766	592 218
Riket .......	a	15 000	123 100	184 465	15 675	312 475	411 469	149 530	12 455	617 280	1 826 449
	b	37 870	216 465	207 038	51 655	482 391	711 665	199 422	13 128	503 383	2 385 147
	S:a	52 870	339 565	391 503	67 330	794 866	1 123 134	348 952	25 583	1 120 663	4 211 596

slrationens omorganisation överflyttades emellertid till lantbruksnämnderna
såväl de aktuella bidragsärendcna av denna natur som de tidigare uppgjorda
planerna rörande betesförbättringar.

Statens avdikningsanslag är till skillnad från jordbruksrationaliseringsanslaget
icke reservationsanslag utan förslagsanslag. Även beträffande detta
anslag fastställer emellertid riksdagen varje år en högsta bidragsram, inom

254

vilken bidrag får under det närmast kommande budgetåret beviljas. Likaledes
måste man beträffande bidragen från avdikningsanslaget räkna med
att ett visst antal av de företag, till vilka bidrag beviljats, sedermera icke
kommer till utförande och att bidragen därför efter hand indragas. Tiden
är dock icke såsom i fråga om bidragen till jordbrukets rationalisering
strängt begränsad till högst fyra år; med hänsyn till företagens större räckvidd
bestämmes som regel redan från början en längre arbetstid, och även
avsevärt längre respittider medgivas vanligen av lantbruksstyrelsen.

Följande uppställning belyser förhållandena beträffande avdikningsanslaget.

Budgetår	Anslag kronor	Högsta bidragsram kronor	Anslagsbe- lastning kronor	Indragna bidrag kronor
1949/50	3 600 000	4 000 000	4 114 392	480 000
1950/51	4 000 000	4 000 000	4 390 985	517 000
1951/52	4 000 000	3 000 000	3 437 000	755 000
1952/53	4 000 000	3 000 000	3 842 688	1 478 000
1953/54	4 000 000	3 000 000	3 843 982	629 440
1954/55	4 000 000	4 000 000	3 018 319	977 880
	Summa	21 000 000	22 647 366	4 837 320

I samband med anslagsäskandena för jordbrukets rationalisering och avdikning
för budgetåret 1953/54 hemställde lantbruksstyrelsen om bemyndigande
att, i den mån för nämnda ändamål beviljade bidrag under budgetåret
indroges, med motsvarande belopp överskrida de fastställda bidragsramarna.
Skälen härför hade styrelsen närmare utvecklat i en särskild framställning
den 27 augusti 1952, som gällde bidragen från avdikningsanslaget
men som enligt styrelsens mening ägde samma giltighet beträffande övriga
bidrag. I nämnda skrivelse hade styrelsen framhållit, att man måste räkna
med att en ej oväsentlig del av de företag, till vilka bidrag beviljades, icke
komme till utförande och att bidragsverksamheten därför låge ett gott
stycke under den nivå, som bidragsramen syftade till. Detta missförhållande
samt vissa andra med bidragsindragningen förenade olägenheter syntes
åtminstone delvis kunna avhjälpas på så sätt, att den för varje budgetår
fastställda bidragsramen finge överskridas med belopp motsvarande under
året indragna bidrag. Styrelsen anförde härom bl. a. följande.

Under en följd av år hade ansökningarna om bidrag väsentligt överstigit
de medel, som stått till förfogande. Detta hade medfört, att efter hand en
betydande balans av ansökningar uppkommit och att avsevärd tid förflutit
från det företaget planerats och bidrag sökts, till dess bidrag kunnat beviljas.
På grund därav hade företagen i många fall hunnit bli mer eller mindre
inaktuella, då bidraget beviljats, eller hade i vart fall sakägarnas intresse
för företaget minskats, vilket varit en väsentligt bidragande orsak till att
företag, till vilka bidrag beviljats, icke utförts inom föreskriven tid. Styrelsen
hade sålunda under budgetåren 1949/50—1951/52 beslutat om indragning
av bidrag i sammanlagt omkring 500 fall, motsvarande ett bidrags -

255

belopp av omkring 1,8 miljoner kronor, vilket motsvarade 16 procent av
den sammanlagda bidragsramen för sagda tre budgetår. Trots att indragningarna
sålunda gällt betydande belopp, hade styrelsen likväl varit ganska
försiktig vid indragning av bidrag. Innan styrelsen vidtagit en sådan åtgärd,
hade alltid möjligheterna först prövats att medgiva anstånd eller förlänga
förut beviljat anstånd med företagets utförande. Det hade icke varit ovanligt,
att dylikt anstånd medgivits ända upp till fem gånger för ett och samma
företag. Anledningen till denna försiktighet vore främst att söka dels i den
stora balans av bidragsansökningar som förelegat och som medfört att ett
företag i regel icke kunnat påräkna bidrag, förrän omkring tre år förflutit
från det ansökningen inkommit till styrelsen, dels i det förhållandet att
belopp, som indragits, ej fått disponeras ånyo. Hade bidrag indragits men
företaget därefter likväl fullföljts hade nämligen nytt bidrag måst beviljas
ur det löpande budgetårets bidragsram. Det vore därför naturligt att styrelsen
även i många fall, där det tett sig mindre sannolikt att företaget skulle
komma till utförande, hellre beviljat anstånd än indragit bidraget. Detta
hade emellertid i sin tur medfört olägenheter, delvis förknippade med förändringar,
som under uppskovstiden inträffat i fråga om äganderätt, giltighet
av säkerheter och kostnadsberäkningar.

Styrelsens framställning i denna del ledde emellerlid icke till att det begärda
bemyndigandet lämnades. Enligt riksdagens beslut skulle styrelsen
i samband med sina anslagsäskanden anmäla, i vilken utsträckning tidigare
beviljade bidrag indragits under budgetåret. Det sålunda återförda beloppet
skulle därigenom kunna tagas med i beräkningen vid fastställande av bidragsram
för det följande budgetåret. I enlighet med denna princip ha även
frågorna om anslag för nu nämnda ändamål härefter behandlats.

Revisorernas uttalande. Såsom komplement till det under riksstatens
nionde huvudtitel uppförda reservationsanslaget till Bidrag till jordbrukets
rationalisering fastställer riksdagen för varje budgetår det högsta belopp,
intill vilket bidrag för ändamålet må beviljas. Regelmässigt förflyta nämligen
åtskilliga år från beviljandet av ett rationaliseringsbidrag fram till den
tidpunkt då det lyftes. Samtidigt har beträffande ifrågavarande anslag ansetts
önskvärt att meddelade bidragsbeslut ha täckning i anvisade anslag.
Beviljade men ännu icke uppburna bidrag kvarstå på anslaget i form av
reservationer.

Av det belopp å sammanlagt 101 miljoner kronor, som under budgetåren
1948/49—1954/55 meddelats i statsbidrag till jordbrukets rationalisering, har
den helt övervägande delen eller omkring 94 miljoner kronor avsett åtgärder
för s. k. inre rationalisering. För denna statliga stödverksamhet ha närmare
bestämmelser meddelats i rationaliseringskungörelsen 1948: 342. Däri
stadgas att lantbruksnämnderna på företagarnas initiativ och bekostnad
skola biträda med planläggningen av inre rationaliseringsföretag. Bidrag
lämnas i form av avskrivningslån, som utestå fem år och därefter under
den följande femårsperioden avskrivas med en femtedel varje år. Till grund
för avskrivningslånet ligger et t mellan lantbruksnämnden och bidragstaga -

256

ren uppgjort kontrakt, i vilket intagas föreskrifter om den sistnämndes skyldigheter
att inom viss tid fullfölja den planerade åtgärden. Bidraget utlämnas
först sedan förbättringsarbetet slutförts och avsynats.

Formellt finnes ingen i författning stadgad tid, inom vilken ett planerat
arbete skall vara fullföljt för att jordbrukaren skall komma i åtnjutande
av det allmännas stöd i nu nämnda form. Lantbruksstyrelsen har emellertid
i cirkulär till lantbruksnämnderna föreskrivit en tid av 2—3 år, inom
vilken ett understött företag bör vara avslutat, varjämte angivits att förlängning
på viss tid kan medgivas på särskilda skäl. I praktiken synes
emellertid arbetstiden genom nämndernas beslut vanligen utsträckas till sammanlagt
fyra år. En ytterligare förlängning förekommer endast i undantagsfall;
frågan härom brukar hänskjutas till lantbruksstyrelsen. Därest den avtalade
tiden för arbetets utförande har överskridits men företaget likväl icke
slutförts, blir det beviljade statsbidraget av lantbruksnämnderna indraget.

Bidragsgivningen hos de under år 1948 nyinrättade lantbruksnämnderna
torde icke ha kommit i gång i full omfattning förrän under år 1949. Någon
indragning av lämnade rationaliseringsbidrag har därför icke kunnat komma
i fråga i mera betydande omfattning förrän med ingången av år 1954.
Fr. o. m. denna tidpunkt har däremot indragning av lämnade bidrag blivit
aktuell; uppgifterna härom torde vara ägnade att belysa rationaliseringsstödet
under nämndernas första verksamhetstid.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna ha de belopp,
som indragits under tiden l/l 1953—30/6 1955, uppgått till mer än 4 264 000
kronor, så gott som helt belöpande på den inre rationaliseringen. Medräknas
även de belopp, som indragits tidigare — d. v. s. fr. o. m. budgetåret 1948/49
— stiger summan till 5 877 000 kronor. Under innevarande budgetår beräknas
motsvarande belopp till omkring 2 miljoner kronor. Även beträffande
de bidrag, som utgå från statens avdikningsanslag, ha avsevärda indragningar
förekommit, uppgående till närmare 5 miljoner kronor under de
senaste sex budgetåren eller närmare en fjärdedel av hela bidragsramen
under samma tid.

Såsom framgår av de lämnade uppgifterna fördela sig de återtagna beloppen
mycket ojämnt på olika lantbruksnämnder och även på skilda rationaliseringsändamål.
Sålunda svara de fyra nordligaste länen för mer än
hälften av hela det under tiden 1/1 1953—30/6 1955 indragna bidragsbeloppet.
Det torde emellertid icke vara riktigt att draga alltför vittgående slutsatser
av olikheterna länen emellan, emedan lantbruksnämnderna tilldelats
mycket olika belopp för rationaiiseringsverksamheten och det icke heller
lärer vara givet, att indragningen skett helt likformigt på alla håll. Med
hänsyn till den relativt begränsade bidragsverksamhet som förekommit
under nämndernas första verksamhetstid måste emellertid dessa belopp
betecknas som betydande. Det kan visserligen anses såsom i och för sig tillfredsställande,
att indragningen av icke utnyttjade bidrag kommit i gång i

257

den utsträckning som skett, men förhållandet synes å andra sidan även
ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Att sakägare i så förhållandevis stor
utsträckning som fallet är påkalla lantbruksnämndernas biträde för jordbruksrationalisering
men sedermera icke fullfölja de påtänkta förbättringsåtgärderna
måste nämligen innebära, att den statliga organisationen tages i
anspråk för planeringsverksamhet m. m., utan att den avsedda nyttan härav
vinnes. Det må erinras om att den förrättningstaxa, som här tillämpas, är
starkt subventionerad och icke på långt när bereder statsverket ersättning
för de faktiska kostnaderna för verksamheten.

Revisorerna äro medvetna om att lantbruksnämnderna i enlighet med
rationaliseringskungörelsens bestämmelser i princip ha att utföra planläggning
och besluta om bidragsstöd efter av jordbrukarna ingivna ansökningar.
Att företagen sedermera icke komma till utförande föranleder alltså icke
någon kritik av nämndernas åtgärder. Särskilt är att märka, att en utebliven
rationalisering ofta torde bottna i svårigheter att anskaffa arbetskraft.
En viss förhandsprövning lärer f. ö. förekomma inom lantbruksnämnderna;
årligen återkallas nämligen redan före bidragsbeslutet ett icke ringa antal
ansökningar om rationaliseringsåtgärder — ofta såsom en följd av att vederbörande
lantbruksnämnd under hand ansett sig kunna avråda från åtgärder.
Det är också uppenbart, att bestämmelserna för nämndernas verksamhet
få anses medgiva ett bedömande inom nämnderna av förutsättningarna för
rationaliseringsplanernas genomförande och att därvid finnes utrymme för
en viss restriktivitet i tillämpningen. Detta torde i nuvarande läge vara motiverat,
icke minst med hänsyn till att ett icke ringa antal förbättringsåtgärder
förlora sin aktualitet genom att jordbruk nedläggas eller övergå till
kreaturslös drift.

Då revisorerna förutsätta, att lantbruksnämnderna ha sin uppmärksamhet
riktad på att en viss återhållsamhet i fråga om förrättningar och bidrag för
inre rationalisering kan vara påkallad med hänsyn till den omfattning, i
vilken meddelade rationaliseringsbidrag måst återkallas, ha revisorerna ansett
sig kunna begränsa sig till att för riksdagen framlägga resultatet av den
verkställda granskningen.

Ledamoten herr Hermansson har icke deltagit i behandlingen av § 24.

§ 25

Kontrollen av vissa torrläggningsföretag

Statligt stöd åt torrläggningsverksamheten utgår dels i form av bidrag
ur statens avdikningsanslag och lån ur statens avdikningslånefond, dels i
form av bidrag för dikning och valtenavledning ur anslaget till jordbrukets
rationalisering och genom lånegaranti för sådan åtgärd.

17 Rev. berättelse ant/. statsverket är 1955. /

258

Bidrag ur avdikningsanslaget och lån ur avdikningslånefonden förutsätter,
att torrläggningsföretaget befinnes nyttigt och önskvärt ur allmän och
enskild synpunkt. Vid bedömandet härav skall främst beaktas, att torrläggningen
skall avse jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller
som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning
eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, att
värdet av den jordförbättring, som vinnes genom företaget, står i skäligt
förhållande till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande samt att
företaget är ägnat att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift
på de fastigheter det berör. Särskild hänsyn skall också tagas till
sociala fördelar av torrläggningen.

Statsbidrag kunde tidigare i allmänhet beviljas intill en tredjedel av den
godkända kostnaden för företaget. Var företaget av särskild betydelse ur
allmän synpunkt, såsom att därigenom i avsevärd utsträckning bereddes
tillskottsjord för ofullständiga jordbruk eller förbättrade levnadsvillkor
för den jordbrukande befolkningen i orten, kunde bidrag beviljas intill
hälften av den godkända kostnaden. Lån kunde i allmänhet beviljas intill
den godkända kostnaden för företaget efter avdrag av lämnat bidrag men
fick ej för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av
värdet på jordförbättringen. Statsbidrag och lån beviljades i regel av lantbruksstyrelsen.
I särskilda fall ålåg det emellertid styrelsen att överlämna
ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Lånegaranti och bidrag ur rationaliseringsanslaget ha sedan år 1948
kunnat av lantbruksnämnd beviljas för olika åtgärder för inre rationalisering,
bl. a. för avloppsförbättring. Bidrag skall i allmänhet utgå med
belopp motsvarande 40 procent av den godkända kostnaden.

I enlighet med riktlinjer, som angåvos i propositionen 1951:31, vidtogos
samma år vissa ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten.
Beslutanderätten i ärenden rörande bidrag och lån
till torrläggningsföretag decentraliserades från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna,
så att flertalet dylika ärenden numera skall avgöras av
nämnderna.

Det statliga stödet i sådana ärenden, som skola avgöras av lantbruksnämnderna,
utgår i enlighet med de regler, som gälla för stöd åt flertalet
andra jordförbättringsåtgärder, d. v. s. i form av dels lånegaranti, dels bidrag
ur rationaliseringsanslaget med normalt 40 procent av kostnaden för
företaget. I de fall. som alltjämt skola avgöras av lantbruksstyrelsen, utgår
stödet liksom tidigare i form av lån ur statens avdikningslånefond och bidrag
ur avdikningsanslaget. Bidragsbeloppet skall dock även här normalt
utgöra 40 procent av kostnaden.

År 1952 vidtogs den ändringen i fråga om villkoren för bidrag ur avdikningsanslaget,
att tilläggsbidrag numera kan utgå till vissa torrläggningsföretag,
vilka tidigare ansetts missgynnade i fråga om möjligheterna att

259

erhålla statsunderstöd på grund av uppkomna merkostnader (prop. nr 218,
kung. 1952: 696).

Föreskrifter angående villkoren för statsbidrag ur avdikningsanslaget ha
meddelats i kung. 1939:431 (ändr. bl. a. 1945:347 och 1951:414).

Under 20-årsperioden 1935/36—1954/55 ha för utbetalande av statsbidrag
till torrläggningsföretag 68,6 miljoner kronor anvisats under statens
avdikningsanslag. Under den tidigare delen av samma period ha också
omkring 4.2 miljoner kronor utgått såsom bidrag av statsmedel till torrläggningsföretag,
ägnade att motverka arbetslösheten.

Underhållet av torrläggningsföretag är rättsligen reglerat i vattenlagen.
Där stadgas i 7 kap. 34 § att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall
där någons rätt kan vara därav beroende underhållas av delägarna i företaget.
Stadgandet är enligt 7 kap. 37 § tillämpligt även vid torrläggning
genom sjösänkning. I 13 kap. 16 § vattenlagen sägs, att om någon åsidosätter
sin skyldighet att underhålla dike, må den skadelidande i viss ordning
verkställa arbetet på den försumliges bekostnad. Vidare stadgas i
17 § av samma kapitel att om torrläggningsföretag efter den 1 januari 1921
erhållit lån, som ej till fullo återbetalats, eller bidrag utan återbetalningsskyldighet
från vederbörliga statsanslag under villkor att det verkställda
arbetet underhålles, skall, där underhållet försummas, den i 16 § stadgade
rätt för den skadelidande att själv bota bristen tillkomma länsstyrelse eller
den myndighet Konungen bestämmer. Kostnaden för underhållsarbetet kan
omedelbart uttagas hos den försumlige.

I 12 § statsbidragskungöreisen 1939: 431 stadgas, att sådana med statsbidrag
utförda företag, vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt
10 kap. vattenlagen, skola underhållas av vederbörande delägare i företaget
intill dess sådan underhållsskyldighet må ha ålagts andra eller vederbörande
befriats därifrån; övriga med statsbidrag utförda företag skola
underhållas i den ordning, som bestämts i det med lantbruksstyrelsen upprättade
kontraktet. Motsvarande bestämmelse finnes i 14 § lånekungörelsen.

Kontrollen över underhållsskyldighetens fullgörande utövades tidigare
genom inspektioner dels av lantbruksstyrelsens tjänstemän och dels av
lantbruksingenjörerna. De sistnämnda ålåg att, när så kunde ske i direkt
samband med handläggandet av annat tjänstegöromål, inspektera underhållet
av i samma trakt belägna torrläggningsföretag, vartill understöd
av statsmedel beviljats efter den 1 januari 1921, samt alt ingiva inspektionsrapport
till lantbruksstyrelsen. Stundom meddelade lantbruksstyrelsen, då
anledning därtill förekom, särskilt förordnande för lantbruksingenjör att
kontrollera underhållet av visst företag.

Åt! genom kontroll eller andra åtgärder säkerställa ett fullgott underhåll
av statsunderstödda torrläggningsföretag har i praktiken visat sig
svårt alt genomföra. Brister i underhållet har lid efter annan kunnat på -

260

visas. Sålunda konstaterade den s. k. torrlåggningskommittén i sitt år 1941
avgivna betänkande ett stort behov av eu utvidgad och starkt effektiviserad
kontroll på företagen.

Kommittén framhöll att den dåvarande kontrollen genom inspektioner
av lantbruksstyrelsens tjänstemän och av lantbruksingenjörerna nödvändigtvis
måste bli av mycket ringa omfattning. Följden av mera framträdande
brister i företagens underhåll måste bli att inom viss kortare eller
längre tid stora, eljest onödiga arbeten i stor utsträckning bleve nödvändiga.
Till undvikande av behovet att verkställa dylika stora kompletteringsarbeten
syntes det vara alldeles nödvändigt icke blott att tillförbinda företagens
intressenter att vederbörligen underhålla dem utan också att genom
en effektiv kontroll övervaka att så skedde. För kontrollen erfordrades
inspektioner genom en tillräckligt stor personal med fullgod kompetens,
och för upprätthållandet av dess effektivitet vore det nödvändigt, att efterkommandet
av vid inspektion gjorda erinringar uppfattades såsom oeftergivligt.
Härför åter fordrades, att bristerna, på sätt även i vattenlagen förutsattes,
kunde vid behov genomföras på den eller de försumligas bekostnad.
Det borde kunna förväntas att sedan intressenterna i olika företag
gjort den erfarenheten, att kravet på vederbörligt underhåll oeftergivligt
fasthölles, medvetandet därom snart inginge i den allmänna uppfattningen.
Statens anspråk härutinnan kunde också inom några år väntas bli kända
och detta särskilt genom lantbruksingenjörerna och deras biträden. Och när
väl kännedomen därom blivit allmän, synes säkerligen också underhållet
allmänt bli så mycket förbättrat, att inspektionerna icke längre behövde
företagas i samma omfattning som under dittiilsvarande förhållanden egentligen
skulle erfordras.

Det syntes kommittén ligga närmast till hands att underhållsskyldigheten
borde gälla för all framtid. Utom för de mindre företag, för vilkas
understödjande icke krävdes syneförrättning, ansåg kommittén nödvändigt
att underhållet kontrollerades avsevärd tid, till exempel intill 40 år efter
arbetets godkännande. Vid utgången av denna tid borde efter besiktning bestämmas,
om regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skulle vidtagas.

Även besparingsberedningcn upptog i början av 1940-talet hithörande
frågor till behandling.

Beredningen framhöll att iantbruksstyrelsen med sin begränsade personal
icke hunnit med kontroll i önskad omfattning. Beredningen, som underströk
det uppenbara statliga intresset av att de på torrläggningsföretagen
nedlagda stora kostnaderna icke förlorade sin betydelse genom ett
eftersatt underhåll, förmenade alt kontrollen över underhållet mest praktiskt
kunde ordnas genom att lantbruksingenjörerna ålades att envar för
sitt distrikt exempelvis vart femte år inspektera underhållet å äldre företag
inom distrikiet samt föreskriva de åtgärder, som kunde finnas erforderliga.
Denna uppgift komme att i någon mån minska lantbruksingenjörernas
möjligheter att hinna med övriga arbeten, men med hänsyn till av beredningen
ifrågasatt minskning i hela torrläggningsverksamheten syntes detta
icke föranleda någon olägenhet.

Underhållsfrågan behandlades ytterligare av 1912 års torrläggningssakkunniga.
vilka avgåvo sitt betänkande år 1944. De sakkunniga anförde
bl. a. följande.

261

Beträffande behovet av bättre underhåll av de statsunderstödda torrläggningsföretagen
syntes meningarna icke vara delade. Då det gällde att söka
hot för rådande missförhållanden, borde först klargöras anledningen till
desamma. Vidmakthållandet av ett uppnått torrläggningsföretag borde vara
värt minst lika stort intresse från markägarnas sida som själva torrläggningsarbetet,
men då så uppenbarligen icke vore fallet, måste anledningen
vara att söka i olikheter i de förhållanden, under vilka å ena sidan den
första uppgrävningen och å andra sidan ett erforderligt upprensningsarbete
komme till stånd. I regel syntes väl torrläggningsbehovet vara större och
mera iögonenfallande i det första fallet än i det senare. Men å andra sidan
vore kostnaden i regel ojämförligt mycket mindre i del senare fallet såväl
absolut som i förhållande till det vunna resultatet. Upprensningen av bottenslam
och nedrasad jord vore eif betydligt lättare arbete än att lösgöra
materialet i dess ursprungliga beskaffenhet. De formella besvärligheterna
vid ett underhållsarbete vore så gott som inga, medan de som måste övervinnas
vid företagets första genomförande kunde vara betydande. Endast
i ett avseende syntes ett underhållsföretag ställa sig mera betungande än
ett nytt, nämligen så till vida som det krävde ett direkt kapitalutlägg av
markägarna, vilket på grund av befintliga bidrags- och lånemöjligheter i
allmänhet icke vore fallet med det forsta utförandet. Det synes alltså vara
detta förhållande, som utgjorde förklaringen till att underhållsarbetet i
stor utsträckning eftersattes.

Den omständigheten, att ett upprensningsarbete syntes kunna anses i
förhållande till effekten billigare och således mera lönande än den första
uppgrävningen, borde föranleda större intresse även hos statsmakterna för
underhållsarbetet än för nya företag. I den mån torrläggningsverksamheten
ansåges böra begränsas borde därför statens intresse mera inriktas på
att vidmakthålla redan utförda företag än att jämna vägen för nya sådana.
De kostnader, som en effektiv kontroll över underhållet skulle draga, syntes
ej böra avhålla staten från att utöva en sådan.

Om orsaken till det bristande underhållet såsom nyss antytts närmast
syntes vara, att detta förorsakade kostnader för markägarna, låge det närmast
till hands att undersöka, om anledning förelåge att genom statsunderstöd
bereda markägarna lättnad i underhållskostnaderna. De sakkunniga
hade i annat sammanhang avvisat denna tanke och intagit den ståndpunkten,
att underhållet i dess helhet borde åvila markägarna. Ett undantag
hade föreslagits beträffande den första rensningen, vilken i allmänhet
borde betraktas som den sista åtgärden i företagets färdigställande. Del
därefter följande egentliga underhållet borde emellertid enligt de sakkunnigas
mening betraktas som eu återkommande produktionskostnad, vilken
måste tagas i beräkning vid förutbedömningen av torrläggningsföretagens
lönsamhet. Underhållskostnaden finge sålunda icke förbises vare sig vid
båtnadsberäkningen eller vid den prövning av företagens lämplighet som
skulle ske vid avgörande av underslödsfrågan. Det vore icke osannolikt,
att ett kraftigare inarbetat medvetande om underhållsskyldighetens ofrånkomlighet
kunde i någon mån minska diknings- och vattenavledningsföretagens
popularitet. Om till följd därav ett eller annat ekonomiskt tvivelaktigt
företag icke bleve igångsatt, syntes detta snarast vara till nytta.

Den åtgärd som erfordrades för att förverkliga ett bättre underhåll syntes
vara, all del ordnades med eu effektiv kontroll över underhållsskyldighetens
fullgörande. Något behov av särskilda nya tjänster för underhålls -

262

kontrollen funne de sakkunniga icke föreligga. Den kunde utan tvivel
tillfredsställande skötas av lantbruksingenjörerna och deras biträden. Avvägningar
och profileringar, vilka kunde erfordras för kontrollen eller för
upprättande av arbetsplaner för underhållsarbeten, krävde icke större erfarenhet
eller yrkesskicklighet än de planläggningsuppgifter, som redan
utfördes av lantbruksingenjöremas assistenter och tekniska biträden, och
de kunde därför väl anförtros åt dessa. Ehuru kontrollarbetet borde utövas
under lantbruksingenjöremas överinseende och på deras ansvar, syntes
alltså de mera tidskrävande detaljarbetena komma att utföras av biträdespersonalen.

För kontrollens utövande förordade de sakkunniga att underhållet av
statsunderstött torrläggningsföretag, som handlagts vid syneförrättning enligt
vattenlagen, skulle kontrolleras genom besiktning vart femte år intill
dess 30 år förflutit efter företagets avsyning. Vid utgången av denna tid
skulle lantbruksstyrelsen bestämma, huruvida med hänsyn till företagets
beskaffenhet och då i övrigt rådande förhållanden regelbundna underhållsbesiktningar
alltjämt skulle vidtagas under ytterligare viss tid. Lantbruksstyrelsen
skulle före den 1 april varje år upprätta och tillställa lantbruksingenjörerna
förteckning över de företag inom distrikten, vilka under
nästkommande år skulle besiktigas. Lantbruksingenjören skulle underrätta
styrelserna för företagen om att kontroll av underhållet skulle komma att
äga rum och den ungefärliga tiden därför. Efter besiktningen skulle lantbruksingenjören
lämna föreskrift om de ytterligare åtgärder med avseende
å underhållet, som kunde erfordras. Han skulle årligen lämna rapport till
lantbruksstyrelsen över verkställda inspektioner. Lantbruksstyrelsen skulle
ha att meddela de förelägganden, som av rapporterna föranleddes, och att
vid behov vidtaga åtgärder för underhållsarbetenas utförande i enlighet
med bestämmelserna i 13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen.

Sedan ifrågavarande förslag underställts riksdagens prövning (prop.
1945: 122), föreskrev Kungl. Maj:t att genom lantbruksstyrelsens försorg
åtgärder skulle vidtagas för kontroll över underhållet av statsunderstödda
torrläggningsföretag i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1942 års
torrläggningssakkunniga förordat. Efter att några år ha tillämpats försöksvis
fastställdes de nämnda grunderna genom kungl. brev den 16 maj 1947.
Utöver vad ovan nämnts inneburo dessa riktlinjer, att lantbruksingenjörerna
skulle godkänna sådant underhåll, som vid inspektion visat sig godtagbart;
de skulle även kunna medgiva viss förlängning i tiden för underhållsarbetets
utförande — i regel högst två år efter kontrollåret — där
underhållsarbetet till följd av brist på arbetskraft eller av annan anledning
icke kunnat utföras till den angivna tidpunkten för inspektionen och
ett uppskov prövades vara utan avsevärt men beträffande torrläggningseffekten.
Lantbruksstyrelsen erhöll befogenhet att medgiva att kontrollverksamheten
fick inställas exempelvis i sådana fall, då mark som från
början torrlagts för att brukas som åker i stället kommit att användas till

263

skogsbörd eller då vissa dikens funktion övertagits av nytillkomna avlopp.
Samma befogenhet skulle gälla i fråga om företag av mycket ringa betydelse,
exempelvis då på grund av avsides belägenhet eller dylikt kostnaden
för kontrollen skulle framstå som orimligt hög. Lantbruksstyrelsen framhöll
i detta sammanhang, att någon fullt effektiv underhållskontroll icke
syntes kunna genomföras utan personalförstärkning; med hänsyn till den
då ifrågasatta omorganisationen av styrelsen och lantbruksadministrationen
borde emellertid personalfrågorna upptagas i annat sammanhang.

Såsom ovan nämnts överflyttades år 1951 torrläggningsärendena från
lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. Detta gällde även i fråga om
kontrollen över företagen. De sakkunniga — 1948 års utredning rörande
understöd till torrläggningsföretag — vilka hade att utreda dessa frågor
och år 1950 avgåvo förslag i ämnet, framhöllo alt det rent principiellt
måste anses vara av synnerlig vikt för staten att med statsmedel understödda
torrläggningsarbeten underhölles, så att de betydande statsmedel,
varom här kunde bli fråga, ej blott för tillfället utan även för framtiden
medförde avsedd nytta. Utredningen föreslog i detta syfte — såsom en
garanti för att torrläggningsföretag, vilka behandlades enligt rationaliseringskungörelsen,
sedermera underhölles — att förslag till sådana företag
i regel upprättades vid syneförrättning enligt vattenlagen. Utredningen
erinrade härvid om den skillnad, som i rättsligt hänseende gällde mellan
företag som förberetts genom syneförrättning och sådana som upprättats
genom föreningsförrättning utan syneförrättning. I de förra fallen vunnes
garanti för att de upptagna dikena komme att för framtiden underhållas,
därigenom att underhållsskyldigheten bleve bunden vid de i företaget ingående
fastigheterna. I de senare fallen däremot kunde underhållsskyldigheten
göras gällande endast för dem, som underskrivit förening rörande
företagen, men bleve utan verkan för blivande ägare. Förslaget ledde emellertid
icke till någon ändring av tidigare gällande principer för bidrag
och lån.

Efter 1951 års ändringar utfärdade lantbruksstyrelsen genom cirkulär
den 30 augusti 1952 till lantbruksnämnderna nya generella bestämmelser
om kontrollverksamheten. Däri angavs, att kontrollen avsåge att säkerställa
syftet med de statliga understöden till utförande av torrläggningsföretag
och att den borde upprätthållas endast i den utsträckning, som
kunde anses oundgängligen nödvändigt för att detta syfte skulle tillgodoses.
Från kontrollen kunde helt undantagas dels företag, till vars utförande
utgått statsbidrag med mindre än 2 000 kronor, dels företag eller del av
företag, där den jord som beräknats vinna båtnad genom utförandet helt
eller till övervägande del tagits i anspråk för annat än jordbruksändamål,
dels slutligen täckta avlopp. Kontrollen borde allt efter behov företagas en
gång under var och eu av de närmast efter företagets godkännande följande
1 O-årsperioderna. Den första kontrollen syntes i allmänhet lämpligen

264

böra insättas under den första 10-årsperiodens sjätte år. Sedan 30 år förflutit
efter godkännandet, skall kontrollen fortsättas endast om nämnden
av särskilda skäl finner det erforderligt ur allmän synpunkt. Härutöver
skall kontroll göras, om sakägare bringar till nämndens kännedom att
bristande underhåll föreligger vid visst företag. Befinnes vid kontroll att
företags underhåll är otillfredsställande, skall nämnden anmoda vederbörande
styresman alt inom tid som nämnden föreskriver låta verkställa
erforderliga arbeten.

Har beträffande visst företag erforderligt underhållsarbete icke blivit
utfört inom tid, som nämnden slutgiltigt föreskrivit, och föreligger underhållsskyldighet
enligt vattenlagen, har nämnden att till vederbörande länsstyrelse
göra framställning om åtgärder jämlikt bestämmelserna i 13 kap.
16 och 17 §§ vattenlagen. Saknas skäl att antaga, att dröjsmålet huvudsakligen
är beroende av intressenternas ovillighet att genomföra arbetet,
böra dock tvångsåtgärder tillgripas först efter särskild prövning med erforderligt
hänsynstagande till läget på arbetsmarknaden och kostnaden för
underhållsarbetet.

Ersättning debiteras icke för underhållskontroll. Däremot debiteras ersättning
enligt gällande taxa för upprättande av rensningsplan, arbetsledning
o. d.

Den underhållskontroll, som enligt tidigare angivna riktlinjer utfördes
under senare delen av 1940-talet, grundade sig på förteckningar, som upprättades
inom lantbruksstyrelsen och kommo att omfatta företag, som
slutförts under åren 1923—1945. Sålunda skulle exempelvis under år 1948
kontrolleras de företag, som slutförts åren 1923, 1928, 1933, 1938 och 1943.
På detta sätt skulle hela antalet företag från den ifrågavarande perioden
kunna överses under loppet av fem år.

Enligt de rapporter, som föreligga hos lantbruksstyrelsen rörande denna
verksamhet, har hela antalet till kontroll beordrade företag under åren
1946—1950 utgjort 12 523. Av dessa ha 8 864 företag godkänts under det
avsedda året eller något av åren närmast därefter. Omkring 800 företag
ha efter prövning medgivits uppskov med rensningsåtgärderna, under det
att beträffande återstoden eller mer än 2 800 företag någon anteckning om
godkännande icke har gjorts. I åtskilliga fall torde godkännande ha skett
efter år 1950, då verksamheten decentraliserats till lantbruksnämnderna,
varvid lantbruksstyrelsen icke längre haft anledning att följa kontrollen
av varje enskilt företag. Beträffande ett mindre antal företag har lantbruksstyrelsen
konstaterat, att kontroll av en eller annan anledning icke längre
varit behövlig. I ett icke ringa antal fall torde emellertid godkännande ha
uteblivit på grund av att personalen icke kunnat ägna tillräcklig uppmärksamhet
åt verksamheten eller emedan rensning underlåtits och godkännande
alltså icke kunnat komma i fråga.

265

Efter år 1951 har lantbruksstyrelsen begränsat sig till att följa kontrollen
av torrläggningsföretagen genom årsrapporterna från lantbruksingenjörerna.
Däri angivas — med fördelning på de år, då företagen första gången
godkänts — dels hela antalet av vederbörande myndighet godkända företag,
till vilka förslag upprättats i samband med syneförrättning enligt vattenlagen,
dels antalet företag, som enligt lantbruksnämndens mening ej behöva
underhållskontrolleras, dels ock antalet företag, för vilka underhållet
under det avsedda året förklarats godkänt. Såsom nämnts inneburo 1951
års föreskrifter även den förändringen att tidsintervallen mellan kontrollerna
förlängdes från fem till tio år. I princip borde alltså numera kontrollverksamheten
under varje år omfatta en tiondel av antalet aktuella företag.
Nedanstående sammanställning för de skilda lantbruksnämndsområdena
visar verksamhetens resultat för åren 1952—1954.

Lantbruksnämndsområde	Genomsnitt för åren 1952 —19541	Företag som godkänts åren
totala antalet företag	företag som ej behöva kontrolleras	företag som alltjämt böra kontrolleras	1952	1953	1954
Stockholms .............	808	372	436	145	114	19
Uppsala.................	460	85	375	11	21	8
Södermanlands..........	320	90	230	36	53	20
Östergötlands ...........	760	175	585	58	9	—
Jönköpings..............	455	255	200	40	25	8
Kronobergs..............	530	5	525	71	81	14
Kalmar norra ...........	175	52	123	15	10	13
Kalmar södra ...........	302	86	216	22	34	8
Gotlands ...............	335	100	235	10	22	22
Blekinge................	320	45	275	21	12	—
Kristianstads...........	1 150	270	880	122	70	29
Malmöhus...............	845	520	325	146	73	SO
Hallands ...............	335	155	180	19	4	7
Göteborgs och Bohus.....	275	155	120	22	13	2
Älvsborgs norra ..........	345	225	120	24	11	2
Älvsborgs södra .........	165	65	100	13	5	1
Skaraborgs..............	1 070	320	750	47	24	5
Värmlands..............	500	330	170	52	19	20
Örebro .................	635	400	235	2	—	1
Västmanlands...........	640	390	250	19	9	65
Kopparbergs...........	585	335	250	29	29	5
Gävleborgs..............	410	215	195	13	22	34
Västernorrlands..........	835	95	740	18	6	—
J ämtlands...............	420	192	228	140	73	61
Västerbottens............	1 385	730	655	87	64	35
Norrbottens.............	1 890	1 115	775	17	104	—
Summa	15 950	6 777	9 173	1 199	\| 907	\| 429

1 Betr. några områden avse siffrorna läget den 31/12 1954.

I samband med resor i Västerbottens och Norrbottens län ha revisorerna
besökt ett antal torrläggningsföretag och därvid kunnat konstatera, alt
utvecklingen av dylika företag på sina håll icke kommit att motsvara vad
som avsetts. Här må lämnas eu redogörelse för de närmare omständig -

266

heterna i några dylika fall till belysande av att dels företag icke kommit
att fullföljas i planerad omfattning, dels underhållet blivit eftersatt, varigenom
de torrlagda markerna tenderat att återgå till det tillstånd som
utmärkte dem före arbetenas utförande.

Harrsjön. Harrsjöföretaget i Bureå socken, Västerbottens län, är beläget
några mil söder om Skellefteå. Där fanns ursprungligen en sjö, som uppdämdes
på hösten och avtappades på våren. Genom denna i länet icke
ovanliga vinterdämning åstadkom man att ris och mossa samt buskvegetation
hölls borta från marken och att en viss gödning genom slam kunde
äga rum. Sålunda erhölls en god ängsmark, som användes till bete och
skörd av starrhö.

1 början av 1920-talet uppkom förslag till markernas utdikning för odling.
Ett företag under namn av Harrsjöns sänkningsföretag erhöll år 1928
med stöd av då gällande bestämmelser dels ett bidrag på 47 230 kronor,
dels ett lån på 47 910 kronor. Det sistnämnda slutbetalades kort tid därefter,
sedan den av staten medgivna räntefriheten utlöpt.

Torrlägningen kostade omkring 95 000 kronor och omfattade eu areal
av 255 hektar, varav 0,62 hektar åker och återstoden, d. v. s. så gott som
hela området, betecknad som äng och odlingsmark. Jordmånen utgjordes
i huvudsak av slamjord på lerblandad sand. I förrättningsakten angavs
ändamålet med företaget vara att bereda bättre torrläggning åt såväl odlade
marker som områden lämpade för odling. Båtnaden uppskattades till 97 343
kronor.

Vid de efterföljande diskussionerna om hur marken skulle utnyttjas
lramtördes bl. a. ett förslag om att de vunna arealerna skulle drivas som
kollektivjordbruk. Förslaget vann dock icke tillräcklig anslutning. Delägarna,
som utgjordes av praktiskt taget alla bönder i Bureå by, begärde laga
skitte. Sådant kom till stånd åren 1940—1941, varvid marken delades på
50—60 lotter.

Genom den nu berörda torrläggningen hade dock icke genomförts mer
än upptagning av en huvudkanal genom området. År 1944 begärde delägarna
ny förrättning, avseende markens detaljdikning för odling. Praktiskt
taget samtliga i företaget ingående brukningsdelar voro s. k. ofullständiga
jordbruk med i medeltal 6—7 hektar odlad jord, och med torrläggningen
åsyftades att skapa tillskottsjord till dessa jordbruk. Till företaget, som
benämndes Harrsjöns dikningsföretag av år 1944, anvisade lantbruksstyrelsen
ett bidrag av 50 620 kronor. Något lån begärdes icke denna gång.
Den mark som ingick i företaget utgjorde 296 hektar, därav två hektar
aker — i huvudsak samma mark som ingått i den tidigare torrläggningen.
Intresset för dikningsföretaget var mycket stort, och tvångsdelaktighet förekom
icke.

Efter hand visade det sig emellertid svårt att uppehålla intresset för

267

Harrsjöföretaget. Mera lönsamma arbetsmöjligheter erbjödo sig på andra
håll, icke minst i skogsbruket. På grund härav har den senaste dikningen
icke blivit utförd till mer än omkring 5—10 procent. Vid statsbidragets
beviljande begränsades arbetstiden till den 1 september 1953, men anstand
med arbetets utförande beviljades därefter med ytterligare ett år.

Vid revisorernas besök vid Harrsjöföretaget i juni 1954 syntes det forsta
företaget ha blivit godtagbart underhållet. Huvudkanalen och tva storre sidokanaler
voro rensade. Enär den fortsatta dikningen kommit till stånd endast
i mycket begränsad omfattning hade den vunna marken ännu icke uppodlats.
På mer än hälften av området hade en kraftig buskvegetation kommit
i gång.

Genom beslut i november 1955 har lantbruksstyrelsen indragit statsbidraget
till det senare torrlägningsföretaget.

Ersnåsmarans och Stockholmsmyrens torrläggningsföretag av dr 1926 ar
beläget i Neder-Luleå socken, omkring två mil sydväst om Lulea stad. Det
avsåg eu förstoring och fördjupning av bäckarna genom de vattenskadade
markerna. Företaget förbereddes genom syneförrättning enligt vattenlagen,
vilken avslutades i juni 1926. Arealen omfattade 630 hektar, varav 5 hektar
åker, 620 hektar ängs- och odlingsmark samt 5 hektar betes- och skogsmark.
Marken var fördelad på 160 delägare i byarna Alvik, Antnäs och
Ersnäs m. fl.

Kostnaderna för företaget beräknades till närmare 119 000 kronor. Statsbidrag
har utgått med 56 120 kronor och lån med 27 600 kronor. Vid förrättningen
föreskrevs, att företaget skulle underhållas genom arbetsstyrelsens
försorg; kanalerna och dikena skulle rensas minst vart tredje år och
dessutom så ofta det visade sig behövligt och nödvändigt. Någon rensning
har emellertid icke företagits efter avsyningen, som skedde år 1942. Huvudkanalen
är särskilt i nedre delen i mycket dåligt skick, varför den mestadels

_ .särskilt vid regnig väderlek — är helt vattenfylld. 1 id tidpunkten för

företagets utförande uppodlades ganska stora arealer, men då jorden är
alunhaltig anses markerna numera mindre värdefulla och odlingarna ha
till stor del övergivits.

Ersnäs dikningsförctag nr 1 av år 1931, beläget intill nyssnämnda företag
i Neder-Luleå socken, omfattade eu areal av 147 hektar, varav 24 hektar
åker, 120 hektar odlingsmark och 3 hektar betesmark, tillhöriga ett 30-tal
delägare. Företaget, som förbereddes genom syneförrättning enligt vattenlagen,
kostnadsberäknades till omkring 22 500 kronor och erhöll statsbidrag
med It 040 kronor. Det avsynades år 1938. Enligt syneförrättningen
skulle erforderlig rensning av avloppen verkställas så snart sådan funnes
av behovet påkallad. Underhållet har emellertid varit dåligt, och några
rensningar ha icke utförts Irots upprepade besiktningar och påstötningar.

268

Persons och Ängesbyns torrläggningsföretag av år 1929 omfattar mark,
tillhörig två byar i Ncder-Luleå socken, omkring 17—20 km norr om Luleå.
Företaget förbereddes genom syneförrättning enligt vattenlagen, vilken
förrättning avslutades år 1929. Den i företaget ingående vattenskadade
marken omfattade omkring 556 hektar, varav 68 hektar odlad mark och
488 hektar äng, odlings- och betesmark. Antalet delägare uppgick till ett
hundratal. Jordmånen bestod av dy- och torvjord på botten av lera och
stenbunden lera samt av enbart lera och stenbunden sådan.

Statsbidrag hade för längre tid tillbaka beviljats till torrläggning av en
del av ifrågavarande mark, men på grund av markernas sättning och sammansjunkning
hade den nu aktuella fördjupningen och förstoringen av
tidigare upptagna avlopp blivit erforderlig för odlingsmarkernas uppodling
och de odlade arealernas fortsatta brukande. Företagets utförande beräknades
komma att medföra ett förbättringsvärde av 108 340 kronor, under
det att kostnaderna beräknades till 82 090 kronor. Statsbidrag beviljades
företaget med 38 140 kronor och avdikningslån med 43 340 kronor.

I det vid syneförrättningen avgivna utlåtandet intogos föreskrifter om
underhållet av företaget. Sedan företaget färdigställdes år 1938, synes emellertid
någon rensning icke ha förekommit, bortsett från en mindre del
på mark, som tillhör arbetsstyrelsens ordförande. Vid revisorernas besök
på platsen i juni 1955 kunde det konstateras, att huvudavloppet var mycket
igenvuxet och förfallet. Enligt uppgift hade den odlade marken under föregående
år blivit starkt vattenskadad. Tillräckligt intresse fanns emellertid
icke för närvarande för företagets underhållande.

Revisorernas uttalande. Statens understödjande verksamhet för jordbrukets
främjande genom torrläggning av mark går långt tillbaka i tiden, och
betydande belopp ha av statsmakterna disponerats för ändamålet. Under den
senast förflutna 20-årsperioden ha för utbetalande av bidrag utan återbetalningsskyldighet
under statens avdikningsanslag anvisats inemot 70
miljoner kronor, varjämte under samma tid mer än 4 miljoner kronor
utgått såsom bidrag av statsmedel till torrläggningsföretag ägnade att motverka
arbetslösheten. Vidare understödes torrläggningsverksamheten numera
i betydande utsträckning från anslaget till jordbrukets rationalisering.

Samtidigt med att statsmakterna lämnat torrläggningsverksamheten ett
betydande ekonomiskt stöd, har man på olika sätt sökt skapa förutsättningar
för att företagen på betryggande sätt underhållas. Det har aldrig
rått delade meningar om att ett noggrant och tillräckligt underhåll av
huvudkanaler och diken utgör en oeftergivlig förutsättning för att dessa
skola behalla sin vattenavledande förmäga så att därigenom 1’örebygges
att marken ånyo blir lidande av vattenskador. I första hand har underhållet
säkrats genom vissa stadganden i vattenlagen, enligt vilka brister i
underhållet kan på den försumliges bekostnad avhjälpas av andra del -

269

ägare i företaget: om statsbidrag eller lån av statsmedel utgått till företaget
inträder i dylikt fall staten genom länsstyrelserna med samma rätt som
enskild delägare att kräva underhållets fullgörande. Enligt vad revisorerna
erfarit torde det emellertid praktiskt taget icke förekomma, att
denna utväg anlitas. Det allmännas anspråk på att torrläggningsföretag,
som tillkommit och genomförts med stöd av statsmedel, icke tillåtas förfalla
till följd av bristande underhåll har i stället brukat hävdas med successiva
kontrollåtgärder genom lantbruksingenjörernas försorg, varvid man
vanligen kunnat komma till rätta med påträffade brister genom mindre
tvångsbetonade åtgärder.

Det allmännas kontroll har till följd av den antydda utvecklingen kommit
alltmera i förgrunden; betydelsen och behovet av en effektiv kontroll
på detta område har också vid skilda tillfällen starkt understrukits, bl. a.
av den år 1937 tillsatta torrläggningskommittén, av 1940 års besparingsutredning,
av 1942 års torrläggningssakkunniga ävensom av 1948 års utredning
rörande understöd till torrläggningsföretag. Tid efter annan ha
också formerna för det allmännas kontroll över underhållet skiftat. Under
åren 1946—1950 gällde, att kontrollen årligen skulle omfatta i genomsnitt
en femtedel av befintliga företag intill dess 30 år förflutit efter företagets
avsyning, eventuellt även under längre tid. F. n. gäller enligt de grunder,
som godkändes av 1951 års riksdag, att företagen överses vart tionde år
intill dess minst 30 år förflutit efter det första godkännandet. Överinseendet
över verksamheten har i samband härmed överflyttats från lantbruksstyrelsen
till lantbruksnämnderna.

önskemålet att genom kontroll eller liknande åtgärder säkerställa ett
fullgott underhåll av statsunderstödda torrläggningsföretag har emellertid
i praktiken visat sig svårt att förverkliga. Även de senaste årens verksamhet
i detta syfte har visat, att brister förefinnas i fråga om möjligheten att
genomföra en effektiv kontroll. Av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår, att under den treårsperiod de nya grunderna för verksamheten
varit i tillämpning de uppdragna riktlinjerna icke på alla håll
kunnat följas. Särskilt under år 1954 synes kontrollverksamheten ha påtagligt
minskat i intensitet. Den främsta anledningen härtill torde vara, att
arbetsbördan och personaltillgången på lantbruksingenjörsavdelningarna
icke medgivit, att verksamheten ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Även den
begränsade tillgången på medel för resor inom lantbruksnämnderna har
härvid medverkat.

I vilken utsträckning minskningen i fråga om antalet vid kontroll meddelade
godkännanden motsvaras av en faktisk eftersläpning i underhållet
av företagen lärer icke kunna klarläggas utan en särskild inventering.
Uppenbart är emellertid, atl vissa brister föreligga. Revisorerna ha i det
föregående anfört några exempel härpå. Beträffande de tre företag i Norrbottens
län, för vilka redogörelser lämnats och vilka tillsammans omfatta

270

en areal av 1 333 hektar, har någon rensning av avloppen icke utförts
under en följd av år, vilket haft till följd att de torrlagda markerna nu
tendera att återgå till det tillstånd, som rådde före arbetenas utförande.
Statsbidragen å nu nämnda tre fall ha uppgått till sammanlagt 105 300
kronor. Även beträffande det av revisorerna nämnda s. k. Harrsjöföretaget
i Västerbottens län har utvecklingen synbarligen icke kommit att motsvara
vad som avsetts. Här ha omkring 255 hektar mark och vattenområde med
hjälp av ett statsbidrag på mer än 47 000 kronor avdikats med huvudkanaler,
men detaljdikning och uppodling har kommit till stånd endast i
mycket begränsad omfattning, varför stora delar av den nyvunna marken
nu är på väg att växa igen med buskvegetation och skog. Revisorerna ha
även påträffat andra exempel på företag, vilka redan från början utförts
i mera begränsad omfattning än som varit betingad av markernas avrinningsförhållanden
och som därför icke kommit att medföra den nytta, som
varit avsedd och önskvärd. En närmare redogörelse för ett sådant fall
lämna revisorerna i annat sammanhang i årets berättelse.

I de trakter av Norrlands kustland, där de nämnda företagen äro belägna,
sammanhänger svårigheten att vidmakthålla ett tillfredsställande underhåll
eller uppnå ett godtagbart slutresultat för många torrläggningsföretag
därmed, att arbetskraften i stor utsträckning söker sig till industrien, varigenom
en märkbar utglesning sker av den befolkning, som alltjämt uppehåller
intresset för jordbruksnäringen. Särskilt i dessa trakter, där jordbruket
har att kämpa med lägre lönsamhet och begynnande avfolkning,
äro dessa problem givetvis svårare än annorstädes att bemästra. Å andra
sidan måste det där mer än eljest vara angeläget, alt icke kostnader, som
nedlagts på jordförbättringar, gå till spillo och förutsättningarna för jordbruksdriften
ytterligare försämras.

Det är givetvis alltjämt av stor vikt att med statsmedel understödda torrläggningsarbeten
såvitt möjligt underhållas, så att de betydande statliga
bidragsbelopp, som investerats i företagen, även för framtiden medföra den
nytta som varit avsedd. Icke minst framstår detta såsom angeläget med
hänsyn därtill, att betydande belopp alltjämt utgå från statens avdikningsanslag
och från anslaget till jordbrukets rationalisering såsom bidrag till
nya avdikningsföretag. Att härvidlag kontrollen måste spela en icke oväsentlig
roll är uppenbart. Det kan visserligen i och för sig vara riktigt, att
lantbruksingenjörsavdelningarnas resurser icke tyngas med reseverksamhet
och undersökningar, som uteslutande åsyfta kontroll av äldre företag.
Men med de begränsningar av kontrollverksammeten, som genomförts
i och med 1951 års föreskrifter i ämnet, bör å andra sidan försiktigheten
icke drivas så långt, att kontrollverksamheten nästan helt och hållet avstannar,
såsom skett i flera län under år 1954. Det sagda gäller givetvis
även företag, till vilkas utförande bidrag utgått av arbetslöshetsmedel.
Måhända kunna lantbruksnämnderna i viss utsträckning anlita ortsom -

271

buden för att hålla sig underrättade om behovet av underhållsarbeten. Tänkbart
är också, att delägarna åtminstone i större företag åtoge sig en viss årlig
avsättning för underhållsändamål; därigenom skulle rensningsarbetena kunna
ske med kortare mellanrum och de sammanlagda kostnaderna för
underhållet på längre sikt hållas nere. En viss återhållsamhet i fråga om
nya bidrag för torrläggningsverksamheten kan även vara välbetänkt, när
det gäller sådana trakter, där jordbruket på sätt nyss nämnts tenderar att
minska i betydelse.

I sådana fall, där en påtaglig underlåtenhet att vidmakthålla statsunderstödda
företag kan påvisas och det samtidigt är uppenbart, att den förbättrade
marken bör hållas i fortsatt hävd, synes det revisorerna icke helt
uteslutet, att vederbörande myndigheter begagna sig av de möjligheter till
underhållets framtvingande, som gällande lagstiftning anvisar. Däremot
ifrågasättes icke, att underhållsåtgärder framtvingas när det gäller helt
oekonomiska företag.

§ 26

Torrläggningsföretaget Keräsjoki

Såsom framgår av redogörelse på annan plats i årets berättelse ha revisorerna
besökt vissa med statsbidrag utförda torrläggningsföretag i Norrbottens
län, beträffande vilka underhållet blivit försummat och där marken
till följd därav börjat återgå i försumpning. I nämnda sammanhang ha
revisorerna även studerat vissa företag, där den torrlagda marken av annan
anledning icke kommit att utveckla sig på sätt, som avsetts vid statsbidragets
beviljande. Revisorerna lämna i det följande en redogörelse för ett
företag, där särskilda omständigheter — främst en otillräcklig dimensionering
av avloppet — kommit att medföra ett mindre gott resultat.

Vattendraget Keräsjoki i Norrbottens län faller ut i Bottenviken vid byn
Nikkala, omkring 15 km väster om Haparanda. Ån sträcker sig parallellt
med Torne älv och — såvitt nu är i fråga — omkring 3 mil inåt landet till
byn Kärrbäck vid landsvägen och järnvägen Morjärv—Lappträsk— Karungi.
Från mynningen räknat utgöras bebyggelseområdena vid ån av
byarna Nikkala, Keräsjoki, Vitiikko, Haapasaari, Ivattilasaari, Keräsjänkkä
och Kärrbäck. Söder om Kärrbäck tillflyter norrifrån biflödet Vuomajoki.

De jordbruksområden, som angränsa till byarna och vattendraget i övrigt,
ha sedan länge varit utsatta för årliga översvämningar. Redan under åren
1901—1908 hade företagits laga syn för reglering av ån Keräsjoki med
Vuomajoki, varefter år 1909 utarbetats förslag till torrläggning av alla
sumpmarker inom Keräsjänkkä by och en del liknande marker inom Kärrbäcks
och Kattilasaari byar. Detta förslag, som dimensionerades i fråga
om avloppet med utgångspunkt från en antagen avrinningsintensitet av 130

272

liter per sekund och km2, kom emellertid icke då till utförande. Vissa av
markerna ingingo i det fastighetsbestånd, som förvärvats av den s. k.
Broms’ stiftelse i avsikt att efter torrläggning göras användbart för odling,
varefter avstyckning och egnahemsbildning skulle ske.

Hösten 1922 gjorde styrelsen för Broms’ egnahemsstiftelse framställning
till Kungl. Maj:t om statsbidrag för reglering av Keräsjoki och Vuomajoki
vattendrag. Förslaget byggde på det tidigare uppgjorda, men kostnadsberäkningarna
hade under sommaren 1922 omarbetats. Den ursprungliga
planen hade avsett reglering av de nämnda vattendragen genom grävning
av en huvudkanal i vartdera av dem och en efterföljande utdikning av
omkringliggande sumpmarker genom schaktning av sidokanaler. Den förbättrade
marken skulle omfatta i runt tal 3 200 ha. Med hänsyn till de stora
engångsutgifterna, som ett omedelbart utförande av företaget i hela dess
omfattning skulle medföra, hade emellertid stiftelsen — därtill föranledd
av lantbruksstyrelsens tveksamhet inför projektet — underkastat planen
ytterligare överarbetning och därvid ansett sig böra begränsa planen att
omfatta, förutom reglering av de båda vattendragen i deras helhet, utdikning
av allenast de öster om vattendragen och mellan dessa belägna myrmarkerna.
Arealen kom härigenom att minskas till 1 924 ha, varav 1 542 ha
föllo på stiftelsen och 382 ha på övriga intressenter. Genom den nämnda
begränsningen av företaget skulle det även bli möjligt att minska kanalernas
dimensioner och därigenom nedbringa kostnaderna.

Till tanken på en minskning av dimensionerna anslöt sig lantbrnksstyrelsen
i yttrande år 1923. Styrelsen underströk därvid, att företagets bärighet
genom de föreslagna minskningarna kommit i ett gynnsammare läge
än förut, då nämligen vattenregleringskostnaden därigenom minskats från
förut beräknade 291 kronor till i medeltal 182 kronor per ha. Samtidigt
framställdes den erinringen, att den ifrågasatta minskningen icke blivit
på ett för samtliga delägare bindande sätt medgiven, vilken omständighet
kunde föranleda vissa betänkligheter rörande frågan huruvida statsbidrag
borde utgå eller icke.

Totalkostnaderna för företagets utförande i ovanberörda begränsade
utsträckning skulle belöpa sig till sammanlagt 900 000 kronor, varav 500 000
kronor för själva regleringen av vattendragen och 400 000 kronor för de
efterföljande utdikningsarbetena.

I anledning av stiftelsens hemställan framlade Kungl. Maj:t proposition
i ämnet (nr 36) till 1924 års riksdag, som anvisade det äskade beloppet
465 000 kronor. Riksdagen betonade härvid bl. a. den betydelse för kolonisationsverksamheten
i övre Norrland, som genomförandet av nu ifrågavarande
företag syntes komma att innebära.

Regleringsarbetet överlämnades härefter till entreprenör; grävningsarbetena
bedrevos under åren 1925—1928 och omfattade omkring 252 000 m3
schaktmassor. Särskilt under sommaren 1928 inträffade emellertid ett fler -

273

tal svåra ras på grund av markens lösa beskaffenhet. Sedan entreprenören
anmält sina arbeten slutförda med sommaren 1928 sektionerades vattendragen,
varvid inom normalsektionen beräknades kvarligga omkring
21 000 m3, vilka massor sedan ökades genom ytterligare ras. Sommaren
1930 avlägsnades omkring 9 500 in3.

Den fastställda planen fullföljdes intill en sammanlagd kostnad av
501 499 kronor. Enligt en av vederbörande lantbruksingenjör i januari
1947 verkställd kostnadsberäkning återstodo då för planens färdigställande
arbeten å omkring 100 000 kronor. I motsats till vad som tidigare antagits
hade övriga intressenter icke deltagit i företaget och salunda icke erlagt
dem åvilande andel av kostnaderna. Stiftelsen har i detta hänseende framhållit,
att sedan stiftelsen fått in ett anbud på arbetets färdigställande för
mindre än 400 000 kronor i stället för beräknade 500 000 kronor, arbetet
satts i gång utan de övriga delägarnas medverkan. Stiftelsen hade icke
ansett sig kunna tvinga desamma all tillskjuta erforderliga medel, dels
emedan en stor del av dem voro mindre bemedlade jordbrukare och dels
enär många av dem hade frånsagt sig båtnaden av företaget under den laga
syneförrättning, som föregått framställningen till Kungl. Maj:t.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1947 anhöll arbetsdireklionen
för företaget (tillika styrelsen för Broms’ stiftelse) om ett tilläggsanslag på
100 000 kronor för att fullfölja regleringsföretaget i enlighet med den fastställda
arbetsplanen. Skrivelsen föranledde emellertid endast att handlingarna
i ärendet, innefattande bl. a. lantbruksstyrelsens, statskontorets och
norrlandskommitténs yttranden, överlämnades till lantbruksnämnden i Norrbottens
län. Den 3 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen
att godkänna regleringsföretaget, vilket styrelsen gjorde den 1 juli samma
år. Detta Kungl. Maj ds beslut innebar att företaget ej kunde fullföljas i
planerad omfattning. Till följd härav har området icke blivit befriat från
översvämningar.

Redan i samband med genomförandet av det äldre företaget, huvudsakligen
åren 1925—1928, försämrades såsom nämnts avrinningsförhållandena,
särskilt vid åns utlopp vid Nikkala. De omfattande igenslamningarna
därstädes nödvändiggjorde eu undersökning, som bekostades av markägarna
och utmynnade i en syneförrättning avseende reglering av åns nedre
lopp. Lantbruksstyrelsen beviljade statsbidrag till löretaget, men detta kom
aldrig till utförande på grund av andra världskrigets utbrott och senare
inträffad höjning av den allmänna prisnivån.

De översvämningar, som även i fortsättningen inträffade inom området,
föranledde att statskontoret och norrlandskommittén i sina ovan berörda
remissyttranden år 1948 föreslogo eu utredning rörande de åtgärder, som
kunde vara erforderliga för företagets vidmakthållande i fortsättningen.
Norrlandskommittén yttrade i detta sammanhang bl. a. följande:

18 Itev. berättelse (ing. statsverket är 1955. 1

274

Enligt kommitténs mening bör den otillfredsställande balansen mellan
befolkningstillgång och sysselsättningstillfällen, i den mån det är möjligt,
hellre utjämnas genom en utbyggnad av dessa senare än genom att befolkningen
nödgas avflytta från kommunen. Eu sådan avflyttning har redan
ägt rum i mycket stor omfattning, och den torde, liksom är vanligt vid
flyttningsrörelser, huvudsakligen hänföra sig till de yngre produktiva åldrarna.
En alltför stor avflyttning kan leda till en uttunning av bebyggelsen
inom kommunen och en förgubbning, båda tendenserna ägnade att medföra
en ytterligare försämring av förhållandena i socialt och ekonomiskt hänseende,
bland annat i form av ökade fattigvårdsutgifter och ökad skattebörda
för den kvarvarande befolkningen.--— Härtill bör uppmärk sammas

kommunens karaktär av gränskommun, vilket förhållande bör
mana till försiktighet, så att man icke låter befolkningen där levq under
sämre omständigheter än som eljest är vanligt i vårt land.

Följderna av den begränsning i vattenavledningen, som skett dels genom
den från början minskade dimensioneringen och dels genom att företaget
icke fullföljts i hela sin planerade omfattning, blevo ytterligare märkbara
under 1950-talet. översvämningarna om vårarna i samband med snösmältningen
förlängdes och började även att följas av översvämningar vid riklig
nederbörd under själva vegetationsperioden. Sålunda stod sommaren 1954
praktiskt taget hela området under vatten vid skördetiden. Dessa förhållanden
föranledde de berörda kommunerna att tillsätta en kommitté med
uppgift att taga sig an de hårt drabbade jordbrukarnas problem i Keräsjoki-området.
Kommitténs närmaste uppgift blev att få en sådan utredning
genomförd, som omnämnts i statskontorets och norrlandskommitténs remissyttranden
år 1948. Efter framställning till lantbruksnämnden i Norrbottens
län har denna utredning genom nämndens försorg numera kommit
till stånd.

I utredningen konstateras att denna ursprungligen tillkommit genom
beslut i lantbruksnämnden men att den, sedan ansökningen om syneförrättning
inkommit från ett antal markägare i Nikkala by, utvidgats och
kompletterats. Avsikten är att utredningen senare skall utmynna i en syneförrättning.
Dessförinnan måste dock företagets finansiering säkerställas
på grund av de betydande ekonomiska förpliktelser sökandena till en syneförrättning
påtaga sig med hänsyn till det ogynnsamma förhållandet mellan
kostnad och båtnad.

Utredningen omfattar två från varandra helt fristående företag. Det
nedre berör Keräsjoki på eu omkring 3 km lång sträcka vid utloppet i
Nikkala, det övre samma vattendrag på en sträcka av omkring 17 km från
Kattilasaari till Kärrbäck. Det nedre avsnittet är i huvudsak samma marker,
beträffande vilka syneförrättning avslutades år 1928 men som icke
kom till utförande. Det övre företaget utgör påbyggnad och komplettering
av det äldre företaget från åren 1925—1928.

Det nedre företaget — Nikkalaföretaget — berör 55 jordbruksfastigheter,
som huvudsakligen äro stödjordbruk. Kostnaderna för genomförandet äro av

275

lantbruksingenjören beräknade till 150 000 kronor och båtnaden till 90 000
kronor. Den åkerareal, ca 45 ha, som beröres kommer att fullt tillfredsställande
torrläggas liksom 30—40 ha lättodlad odlingsmark. Dessutom erhålles
ca 50 ha betesmark, som dock till största delen kommer att utsättas för
så gott som årliga översvämningar.

Det övre företaget — Kärrbäcksföretaget — berör huvudsakligen 36
jordbruksfastigheter. Av dessa äro 24 att hänföra till gruppen familjejordbruk;
övriga äro av typen ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk. Kostnaderna
för företagets genomförande uppgå enligt alternativ I till 500 000
kronor samt enligt alternativ II till 456 000 kronor. Alternativ II skiljer sig
från alternativ I därigenom att i alternativ II vissa rensningsarbeten å
sträckan mellan Keräsjänkkä och sammanflödet med Vuomajoki vid Kärrbäck
skola anstå i avvaktan på resultatet av ingreppet i vattendraget nedströms
Keräsjänkkä. Båtnaden beräknas uppgå till ca 200 000 kronor. Den
åkerareal, som tillfredsställande lorrlägges, uppgår till ca 260 ha, varav 125
ha äro belägna i Kärrbäck, ca 60 ha i Keräsjänkkä och ca 70 i Kattilasaari.
Förutom åker torrlägges ca 150 ha välbelägen produktiv skogsmark i Kärrbäck.

Omfattande skred och andra släntförskjutningar inträffade såsom tidigare
nämnts åren 1925—1928 vid genomförandet av det äldre regleringsföretaget.
Enligt utredningen har man att räkna med att sådana förskjutningar
komma att inträffa även vid ett förnyat ingrepp i ån. Med hänsyn
främst till de ekonomiska konsekvenserna ha dock inga släntförstärkningsåtgärder
föreslagits. Man avser i stället att genom lämplig utformning av
förslaget samt försiktighet och lämpliga arbetsmetoder vid utförandet nedbringa
skredrisken.

De i det övre företaget ingående avloppen dimensionerades år 1908 med
utgångspunkt från en antagen avrinningsintensitet av 130 1 per sekund och
km2. 1 den arbetsplan för företaget, som fastställdes av lantbruksstyrelsen
år 1924 och som låg till grund för utförandet, minskades dock avloppens
dimensioner, bl. a. med hänsyn till att styrelsen beräknade motsvarande
avrinningsintensitet till 100 1 per sekund och km2. De vattenståndsobservationer
och vattenmängdsmätningar, som gjorts i vattendraget åren 1950—
1952, synas emellertid visa, att avrinningsintensiteten redan vid normala
flöden uppgår till 130—150 1 per sekund och km2. Sålunda ha vid normalflöden
vattenmängder på 48 in3 per sekund uppmätts vid byn Keräsjoki,
43 in3 per sekund vid Kattilasaari och 22 in3 per sekund vid landsvägsbron
i Kärrbäck.

Förelaget erbjuder emellertid såvitt gäller den övre delen avsevärda problem.
Den djupa skärningen nedströms landsvägsbron i Kattilasaari torde
sålunda nödvändiggöra direkt bort transport av de upptagna massorna, och
de mångenstädes labila grundförhållandena nödvändiggöra speciella arbetsmetoder.
Det avsevärda avståndet mellan översvämningsområdet i

276

Kärrbäck och det egentliga ingreppet vid Kattilasaari fördyrar i hög grad
utförandet och det framtida underhållet. I motsats härtill erbjuder det
nedre företaget med hänsyn till markbeskaffenhet och belägenhet icke
några nämnvärda tekniska eller praktiska problem. På större delen av den
sträcka, som här ingår i företaget, saknar ån markerad fåra.

Förrättningsmannen har med biträde av två gode män uppskattat värdet
av den mark, som för sin torrläggning är beroende av företagens utförande,
på samma sätt som sker vid handläggning av syneförrättning enligt vattenlagen
7 kap. 22 § och 10 kap. 60 §. Resultatet visar såsom nämnts för det
nedre företaget en båtnad av 90 000 kronor och det övre en båtnad av omkring
200 000 kronor. Förutom båtnad i form av jordförbättring beräknas
det övre företaget medföra stadigvarande förbättring av förhållandena för
allmänna vägen Kärrbäck—Karungi samt för en enskild utfartsväg i
Kenttä.

Lantbruksingenjören i Norrbottens län, som företagit den utredning, för
vilken redogörelse nu lämnats, har beträffande det nedre området framhållit,
att framtida statliga investeringar böra undvikas därstädes, om
företaget ej kommer till stånd. I sådant fall borde även områdets olämplighet
för jordbruksdrift uppmärksammas vid planeringen av andra rationaliseringsåtgärder
på de av företaget berörda fastigheterna.

Beträffande det övre företaget har lantbruksingenjören betonat, att i
de tre odiingsområdena därstädes, nämligen Kärrbäcks-, Kenttä- och Kattilasaariområdena,
minst en gång årligen översvämmas omkring 125, 60
respektive 70 ha åker, varav omkring 50 ha uppströms järnvägen i Kärrbäck.
De översvämmade åkerområdena syntes utgöra omkring 60 procent
av de berörda brukningsenheternas totala åkerarealer, vilket visade att
företaget vore av den största betydelse för dessa. Förutom åkermark översvämmades
med nedsatt avkastning som följd omkring 150 ha välbelägen
produktiv skogsmark i Kärrbäcksområdet.

Ej oväsentliga förbättringar av förhållandena uppströms järnvägen i
Kärrbäck syntes kunna erhållas om ån upprensades från sammanflödet
med Vuomajoki till och genom ifrågavarande område. Dessa arbeten syntes
vara ekonomiskt motiverade även om företaget i övrigt ej komme till
utförande.

I eu över företaget upprättad promemoria har lantbruksdirektören i
länet framhållit, att om icke regleringen av Keräsjoki genomfördes syntes
i dagens läge av de 36 brukningsenheierna, som ingå i det norra företaget,
11 komma att upphöra, nämligen 6 bärkraftiga, 2 ofullständiga och 3 stödjordbruk.
Av återstående 25 brukningsenheter skulle 13 komma att bliva
ofullständiga och 12 att bli stödjordbruk.

Det byggnadskapital, som investerats i ovannämnda fastigheter, belöper
sig enligt lantbruksdirektörens promemoria till omkring 1,5 miljoner kro -

277

nor. Av de investerade medlen komme omkring 570 000 kronor att bli tillspillogivna
på grund av att vissa byggnader helt eller delvis ej kunde utnyttjas
för sitt ändamål. Detta gällde under förutsättning att samtliga
jordägare stannade kvar, även om jordbruken helt eller delvis måste nedläggas.
Skulle däremot på grund av de begränsade arbetstillfällena en del
av befolkningen bli tvungen att avflytta från orten, bleve givetvis kapitalförlusten
större. För det nedre företaget beräknades motsvarande kapitalförlust
i byggnader till omkring 80 000 kronor.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län har med anledning av föreliggande
regleringsplaner framlagt en redogörelse över förhållandena på arbetsmarknaden
i Nedertorneå, Ivarl-Gustavs och Hietaniemi kommuner och
har därvid anfört bl. a. följande:

För den arbetsföra befolkningen i de nedre delarna av Tornedalen är
förutsättningarna att i hemorten erhålla arbetstillfällen om möjligt ännu
starkare beskurna än vad motsvarande förhållanden är i övriga delar av
Tornedalen. Under vintertid då de otillfredsställande sysselsättningsförhållandena
framträder med all skärpa är skogsbrukets utbud av arbetstillfällen
för den allmänna arbetsmarknaden relativt fåtaliga; framför allt framträder
detta förhållande inom Nedertorneå och Karl-Gustavs kommuner.
Arbetstillfällen får sökas på längre avstånd från hemorten. Fn icke oväsentlig
utflyttning har ägt rum och pågår alltjämt, framför allt bland den
ungdom som genom familjeförhållanden och bostadsband icke är bunden
till hemorten. Under de senaste åren har arbetssökandena som anser sig
icke definitivt kunna lämna hemorten i ökad utsträckning tagit arbete vid
industrierna i Nederkalix kommun. Enbart från Karl-Gustavs kommun
arbetar för närvarande 74 man vid Karlsborgs bruk. En del av dessa är
under arbetsveckan inkvarterade i brukets förläggningar, medan andra
dagligen med buss färdas mellan hemmen och arbetsplatsen. Det relaterade
har anförts i avsikt att belysa knappheten av arbetstillfällen i de kommuner
redovisningen omfattar och för att få en bakgrund till den arbetslöshet
som ändock föreligger. De arbetslösa är i hög grad personer som av ett
eller annat skäl icke ens tillfälligt kan lämna hemorten eller som på grund
av ålder eller lyten har svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden.

Det genomsnittliga antalet varje månad arbetssökande arbetslösa för
nämnda tre kommuner har uppgått för 1953 till 203, för 1954 till 180 och
för 1955 till 244, med en stark förskjutning till perioden oktober—maj,
under det att sommarmånaderna, särskilt juli och augusti, visa låga siffror
(10—50). I vilken utsträckning de hos arbetsförmedlingen som arbetssökande
redovisade arbetslösa äro ägare till jordbruk framgår icke av materialet,
men av de hos kommunernas arbetslöshetsnämnder redovisade
hjälpsökande äro i medeltal för de tre åren i Nedertorneå kommun 10,7 procent
innehavare av jordbruksfastighet. För Karl-Gustavs och Hietaniemi äro
motsvarande tal 41 procent och 50 procent.

278

Länsarbetsnämnden anför slutligen följande:

I syfte att motverka arbetslöshet har kommunerna under vintermånaderna
bedrivit offentliga arbeten, dels i öppna marknaden och dels som
statliga eller statskommunala beredskapsarbeten. De arbetsobjekt som härvid
stått till buds har varit anläggning av vatten- och avloppsledningar.
Inom Karl-Gustavs och Hietaniemi kommuner har sålunda i stort utförts
all den vatten- och avloppsanläggning som ur ekonomiska synpunkter är
försvarbar att utföra. Inom Nedertorneå kommun är arbetsreserverna något
bättre. På vatten- och avloppsanläggning kan uppskattningsvis angivas
att arbeten under 3—4 kommande vintrar kan bedrivas med 40—50 man.
I den mån som de kommunala investeringsobjekten avarbetats har kraven
på den statliga sektorn stegrats.

Med de små förutsättningar som till synes föreligger för en till Tornedalen
lokaliserad industriell verksamhet, som ur sysselsättningssynpunkt
kan komma att få någon avgörande betydelse, förefaller det länsarbetsnämnden
välbetänkt att inom de områden där jordbruket har naturliga
förutsättningar, erforderliga insatser göras i syfte att förstärka denna näringsgren.
Inom nedre delen av Tornedalen är slakteriföreningens anläggning
i Karungi och producentföreningens mejeri i Hedenäset de största
företagen. Förhållandet ger onekligen en anvisning om på vilket näringsområde
ett förstärkt försörjningsunderlag bör sökas för berörda bygders
vidkommande.

Revisorernas uttalande. Under åren 1924—1928 genomfördes reglering av
vattendraget Keräsjoki och torrläggning av däromkring liggande marker,
helägna i Norrbottens län några mil nordväst om Haparanda. Till företaget
utgick enligt riksdagens beslut statsbidrag med 465 000 kronor, varjämte
markägare bidrogo med omkring 35 000 kronor. Företaget baserades
på en planläggning från åren 1902—1908, men på grund av angelägenheten
av att nedbringa kostnaderna för detsamma vidtogs en icke oväsentlig begränsning
av årännans breddsektion.

Under arbetstiden och även därefter inträffade jordras i vattendragets
ränna, vilka samverkade till att avrinningen försämrades. Mindre arbeten
bedrevos fram till år 1948, då företaget slutavsynades och godkändes, dock
utan att ha kommit till utförande i hela sin planerade omfattning. Till
följd av dessa omständigheter har vattenavrinningen blivit mindre tillfredsställande.
Särskilt under de senaste åren ha olägenheterna framträtt starkare
än tidigare, och betydande översvämningar ha inträffat icke endast
under vårflödena utan även senare under vegetationsperioden, vilket medfört
att stora delar av skörden gått förlorade.

Förhållandena ha föranlett markägarna och lantbruksnämnden i länet
att undersöka, vilka åtgärder som kunna erfordras för att återställa ifrågavarande
marker i odlingsbart skick. Det förrättningsförslag, som nu föreligger,
utvisar att den tillrinnande vattenmängden i Keräsjoki betydligt
överstiger den mängd, för vilken den uppgrävda dimensionen beräknats.
De ytterligare arbeten, som nu erfordras, skulle enligt förslaget draga eu

279

kostnad av 600 000—650 000 kronor, under det att båtnaden, beräknad
enligt vattenlagens principer, skulle stanna vid 290 000 kronor. Härtill
kommer viss förbättring av skogsmark och vägar. Uppenbart är dock, att
företaget med dylika värden icke skulle kunna genomföras enligt för torrläggningsföretag
vanliga bedömningsgrunder.

Revisorerna ha tidigare i årets berättelse redogjort lör sina iakttagelser
beträffande vissa torrläggningsföretag i Norrbottens kustland, där marker,
som grundförbättrats med hjälp av betydande statsbidrag, syntes vara pa
väg att försumpas. Underhållet hade i dessa fall försummats bl. a. emedan
befolkningen lämnat jordbruket och sökt sysselsättning på annat håll. Beträffande
jordbruksområdena i Keräsjokibäckenet synas förhållandena
vara helt annorlunda. Konkurrensen med industrien är här icke lika framträdande.
Revisorerna ha vid besök på platsen erhållit ett intryck av att
jordbruksbefolkningen i denna bygd alltjämt uppehåller ett starkt intresse
för sin näring. Därest ifrågavarande företag icke skulle komma till stånd,
synes det vara oundvikligt att ett avsevärt antal av jordbruksfastigheterna
komma att nedläggas i en nära framtid, emedan de icke längre lämna
underlag för brukarnas försörjning. En dylik avflyttning skulle givetvis
draga med sig betydande kapitalförluster särskilt i form av övergivet byggnadsbestånd.
Såsom en mycket väsentlig omständighet synes vidare böra
tagas i betraktande, att statsverket i icke ringa mån torde få anses medansvarigt
för det ogynnsamma utfallet av tidigare regleringsåtgärder, emedan
årännan redan från början underdimensionerats och företaget därtdl
icke slutförts enligt den minskade planen. Härtill kommer, att åtgärder för
att vidmakthålla bebyggelsen i dessa nordliga gränstrakter måste betraktas
som eu ur olika synpunkter angelägen uppgift, som påkallar särskild uppmärksamhet
från det allmännas sida. Revisorerna finna därför särskilda
skäl föreligga att vid bedömandet av ifrågavarande företags tillåtlighet och
understödjande med statsbidrag — i likhet med vad som skett i vissa
andra jämförliga bygder — avsteg göres från eljest tillämpade normer för
torrläggning av mark.

F. n. övervägas inom lantbruksnämnden i länet och lantbruksstyrelsen
förutsättningarna för att företaget skall kunna genomföras och möjligheterna
för dess understödjande. Därest denna prövning utfaller positivt,
förutsätta revisorerna, all i rågan om enskilda markägares deltagande samt
möjligheten av bidrag från de berörda kommunerna därvid uppmärksammas.
Under erinran om vad revisorerna tidigare anfört rörande underhåll
av torrläggningsföretag och kontrollen därav samt med hänsyn till de berörda
jordbrukarnas ringa möjligheter att möta större utgifter för underhäll
vilja revisorerna även framhålla önskvärdheten av att man i ett tidigt
skede prövar möjligheterna att säkerställa ett kontinuerligt underhall.

280

§ 27

Domänverkets skogsodlingsgräns

Inom gränsområdena mellan produktiv skogsmark och fjällmarkerna i
Norrland, där tillväxt- och livsbetingelserna för skogen efter hand försämras
och upphöra, möter skogsbruket svårigheter av många slag. Redan drivningstekniska
problem, sammanhängande med avstånd samt bristen på vägar,
arbetskraft och hästar, bli svårbemästrade. Den dominerande frågan
är emellertid uppdragande av ny skog efter den, som avverkas.

Ehuru dessa svårigheter i någon grad gälla alla kategorier av skogsägare,
bli de dock .särskilt kännbara för domänverket. Statens skogar äro nämligen
till övervägande del belägna i de nordligaste delarna av landet och därstädes
till betydande del i avsides trakter och i höjdlägen över det genomsnittliga
— en följd av att kronan vid avvittringen i norrlandslänen tilldelades de
överloppsmarker, som icke blevo föremål för enskilda anspråk. Av den såsom
produktiv betecknade skogsmark, som ligger över 400 in över havet
i Norrbottens län, äger kronan ej mindre än 77 procent. Av samma slags
mark över 500 m över havet i Västerbottens län äger kronan 47 procent.
Inom Västernorrlands och Jämtlands län kunna nämnda procenttal för
kronans ägoinnehav anges för marker ovan 550-metersnivån till 20 procent,
huvudsakligen de högst belägna renbeteslanden.

I den upprustning av landets skogsmarker genom olika föryngringsåtgärder,
som kännetecknat det senaste årtiondets skogsbruk, har även domänverket
tagit livlig del. Domänverket arbetar här efter ett år 1950 upplagt
20-årsprogram, som i olika avseenden samordnats med avverkningsåtgärderna.
Inom fjällreviren, som senare än andra marker blivit föremål för
exploatering och där stor osäkerhet råder om lämpliga åtgärder, väntas föryngringsuppgifterna
bli särskilt stora. Många misslyckade och arbetskrävande
kulturer vittna om att de hårda klimatförhållandena icke kunnat
behärskas. Detta har skapat osäkerhet om det lämpliga uti att fortsätta avverkningarna
i dessa trakter. På åtskilliga mera välbelägna ställen ha huggningarna
nått skogsgränsen, på andra den ekonomiska gränsen för tillvaratagande
av virket. Efter hela fjällkedjan finnas emellertid alltjämt väldiga
arealer av produktiv skogsmark, där skogen kan säljas med ekonomisk
vinst, men beträffande vilka osäkerhet råder rörande möjligheten av att få
ny skog inom rimlig tid. Även där detta bedömts som möjligt, ha kostnaderna
för återväxtens säkrande beräknats till så höga belopp, att man frågat
sig om det varit ekonomiskt riktigt att utföra åtgärderna. Ytterligare en
betydelsefull omständighet har vid domänverkets bedömanden legat däruti,
att verkets resurser icke varit tillräckliga att snabbt sätta alla kalmarker
eller svagt utnyttjade marker i producerande skick och att man därför ansett
sig böra koncentrera sig på de bästa markerna först. Att splittra de otill -

281

räckliga krafterna på svåra och i dagens läge delvis oöverkomliga uppgifter
har synts leda till att restaureringsarbetet försenades.

År 1949 aktualiserades dessa avverknings- och föryngringsfrågor i samband
med den inom verket bedrivna skogsindelningen och flygfotograferingen,
varvid man hade att taga ställning till frågan huruvida nu berörda
marker borde bli föremål för långsiktig ekonomisk drift. Åren närmast därefter
anordnade domänstyrelsen tillsammans med de berörda överjägmästarna
och vetenskapsmän från statens skogsforskningsinstitut samt de inom
respektive trakter verksamma domäntjänstemännen studieresor efter fjällkedjan
från tundrorna längst i norr till Härjedalen och Dalarnas fjällskogsområden
i söder. Resultatet härav blev, att domänstyrelsen beslöt att avskilja
de ur föryngrings- och drivningsteknisk synpunkt sämsta områdena
genom en skogsodlingsgräns. Bestämmelser därom utfärdades genom cirkulärskrivelser
den 23 mars 1952 och den 12 december 1953, varvid samtidigt
lämnades föreskrifter för skogsmarken ovanför gränsen.

I samarbete mellan domänstyrelsens specialister och förvaltningspersonalen
har gränsen sedermera uppdragits och inlagts på kartmaterial. Den
har blivit en i stort sett över kronomarkerna sammanhängande linje, som till
övervägande del är biologiskt betingad och därför i stora drag utgör eu från
söder till norr fallande nivåkurva, som emellertid även påverkats av nordoch
sydlägen, markbeskaffenhet m. m. Avsättningsförhållandena ha dessutom
spelat in, och drivningstekniska synpunkter ha ofta bestämt den praktiska
gränsdragningen i detaljerna. Självfallet är gränsen uppdragen endast
för domänverkets förvaltningsområden.

I de särskilda föreskrifter, som gälla för skötseln av kronans skogar
ovanför skogsodlingsgränsen, har domänstyrelsen angivit förutsättningarna
för gränsen på följande sätt.

»I de nordligaste och västligaste delarna av norra Sverige finnas stora områden,
som rent biologiskt äro föga lämpliga för skogsbruk. Avverkningarna
kunna vid goda konjunkturer giva netto, men föryngringssvårigheterna äro
så stora, att resultaten av återväxtåtgärderna äro mycket ovissa. I en del
fall kan en oförsiktig avverkning betyda att fjällgränsen dragés ned. Dessa
fjäll- och tundreområden böra lämnas orörda, åtminstone så länge förutsättningarna
för erhållande av nöjaktig återväxt icke avsevärt förbättrats, exempelvis
genom tillkomsten av säkrare eller mindre arbetskrävande skogsodlingsmetoder.
Med hänsyn till vikten av att det skogliga återuppbyggnadsarbetet
under de närmaste årtiondena koncentreras till de områden, där det
ger det snabbaste resultatet i form av ökad virkesproduktion i så goda avsättningslägen
som möjligt, böra emellertid även vissa andra områden med
svaga marker i dåliga avsättningslägen tillsvidare läggas ovanför skogsodlingsgränsen.
Vid gränsdragningen bör alltså hänsyn tagas til! såväl ekonomiska
som biologiska faktorer. Skogsodlingsgränsen blir eu tillfällig investeringsgräns,
ovanför vilken som allmän princip skall gälla, att investeringar
för skogens förnyelse icke få göras och nya byggen icke få upptagas.
Sedan föreliggande eftersläpning i fråga om skogsvårdsåtgärderna nedanför
gränsen tagits igen, torde gränsen i många fall kunna flyttas upp.»

282

Beträffande skötseln av markerna ovan skogsodlingsgränsen har föreskrivits,
att föryngringshuggningar i princip icke få utföras. Efter inspektion
av överjägmästaren kunna dock föryngringshuggningar medgivas
på marker, där ett plantbestånd, som kan beräknas giva upphov till ett
nöjaktigt slutet bestånd, redan finnes under det gamla beståndet. Föryngringshuggningar
må även ske för tillgodoseende av ortsbefolkningens
intressen. Huggningar i björkskog må utföras, där så kan ske utan att förutsättningarna
lör skogens förnyelse därigenom försämras. Beståndsvårdande
huggningar, vartill räknas röjningar i ungskogar, som ej lämna avsättningsbart
virke, må utföras i den omfattning en god skogsskötsel kräver.

Vidare säges i anvisningarna, att investeringar för skogens förnyelse i
princip icke få göras. Redan befintliga hyggen skola sålunda icke göras
till föremål för åtgärd, såvida icke antingen ett uppskov bedömes komma
att avsevärt försvåra rationella åtgärder och äventyra ett gott resultat eller
arbetena kunna utföras med anlitande enbart av sådan arbetskraft från
orten, som icke står till förfogande för arbeten nedanför gränsen. Möjligheterna
att utnyttja denna arbetskraft nedanför gränsen skola dock alltid
prövas. Alla nya hyggen som upptagas skola åtgärdsbehandlas.

Rörande gränsens sträckning har domänverkets chef, generaldirektören
E. Höjer, framhållit bl. a. följande.

»Vid rekognosceringen av områdena visade det sig att svårigheten att fastlägga
gränsen ökade från norr till söder. Att avskilja Karesuandos relativt
lågt belägna tundraliknande, glest skogbeklädda områden från de bättre
lägena beredde ej stora bekymmer. Några exakta lägesbestämningar kunde
visserligen ej utföras, men man riskerade å andra sidan icke att göra större
felslut. Mot söder stiger höjden över havet i samma takt som mark och
klimat förbättras. Gränsdragningen blev vanskligare. Dalgångar, sydlägen
och kalkrika bergarter satte sin prägel på skogsförhållandena och fjällskogsbandet
visade tendenser att upplösa sig i mosaik. Vackra ungskogar
växte på platser, som var ganska isolerade från det sammanhängande skogslandet,
där vi nu nöjaktigt behärskar skogsbrukstekniken.»

Av sistnämnda skäl övervägdes till en början att låta skogsodlingsgränsen
stanna inom lappmarken och Norrbottens kustland. Man fann emellertid
vid en skogsindelningsexkursion i övre Dalarna år 1952 och vid 1953 års
resor i Jämtland och Härjedalen ej tillräckliga skäl för alt undantaga dessa
trakter från regleringen. I de kompletterande föreskrifterna för Jämtlands
län har emellertid understrukits, att gränsen på grund av snabbt växlande
höjder och boniteter med starkt varierande exposition och jordmån måste
betraktas som mera schematisk än längre norrut. På grund av de mindre
goda kunskaperna om skogens föryngringsförhållanden samt om lämpliga
behandlingsmetoder i de områden, där skogsodlingsgränsen går fram, skall
därför försöksverksamhet startas på bägge sidor om denna, varvid domänstyrelsens
skogsvårdsavdelning och revirförvaltningarna skola söka samarbete
med skogsforskningsinstitutet. Det har även i bestämmelserna betonats,

283

att den osäkra kännedomen om föryngringsförhållandena i Jämtland kan
medföra, att gränsen där måste revideras tidigare än i övriga län, måhända
redan efter något 10-tal år. I detta län har också revirpersonalen ålagts att
ägna stor uppmärksamhet åt möjligheten att bedriva fullständigt skogsbruk
även ovanför skogsodlingsgränsen.

Skogsodlingsgränsens höjd över havet växlar självfallet på samma breddgrad
med lokala förhållanden, såsom nord- och sydläge, lergrund, exposition
m. m. I stora drag stiger den från ca 350 m över havet inom Tärendö revir
i norr till 650—700 m över havet inom Härjedalen och norra Dalarna. I
de dalgångar, som gå långt västerut, och särskilt vid de lägsta fjällpassen,
äro skogens levnadsbetingelser uppenbarligen sämre, varför skogsodlingsgränsen
på dessa ställen ligger lägre än längre österut. Mest påtagligt är
detta i Jämtland, där gränsen vid Torrön går ned till ca 480 m. Av samma
orsak är gränsen nedpressad vid Kvikkjokk till ca 325 m.

De arealer skogsmark, som på detta sätt tills vidare avskilts från fullständigt
skogsbruk, framgå av följande tabell. De uppdragna gränserna för de
olika reviren ha sedermera efter hand fastställts.

Övre Norrbottens distrikt

.Tukkasjärvi revir ......

Gällivare » ......

Råneträsk » ......

Tärendö » ......

Nedre Norrbottens distrikt

Pärlälvens revir......

Storbackens » ......

Sikå » ......

Malmesjaurs » ......

Skellefteå distrikt
Arjeplogs revir ....

Umeå distrikt
Sorsele revir

Västra Stensele » 1
östra » » /

Mellersta Norrlands distrikt

Vilhelmina

Dorotea

Hallens

N. Renbetesf jällens
S.

N. »

revir

Gränsen

uppdragen

år

1951

1950

1951
1951

1951

1952

1953

1952

1953
1953
1953

Produktiv skogsmark
ovanför

gränsen ha
104 000 87 000 35 000 17 000	243 000
80 000 11 000 27 000 20 000	138 000
91 000	91 000
45 000
31 000	76 000
32 000 20 000 5 000 2 000 5 000	64 000
54 000 29 000	83 000

renbetesland

284

Gävle-Dala distrikt
Idre revir

Särna »

Älvdalens östra »

Gränsen

uppdragen

år

Produktiv skogsmark
ovanför
gränsen
ha

1952 29 000

1952 11 000

1952 5 000 45 000

Summa kronopark 657 000
Summa renbetesland 83 000

Summa ha 740 000

Fördelning på lön

Norrbottens län .................................... 472 000

Västerbottens län .................................. 128 000

Jämtlands län kronopark............................ 13 000

» renbetesland ............................ 83 000 96 000

Kopparbergs län.................................... 44 000

Summa ha 740 000

Den centrala grunden för skogsodlingsgränsen är ekonomisk. I jämförelsen
mellan anläggningskostnad och avkastningsvärde, som betraktas som
grundval för skogsbruket lika väl som för annan näringsverksamhet, har
domänverket endast ansett sig kunna räkna med beprövade skogsodlingsmetoder
och bortsett från möjligheten att med extrema och mera dyrbara
odlingsmetoder frambringa ny skog på de berörda områdena. En väsentlig
omständighet härvidlag är att tillgången på användbart frö inom höjdområdena
är ytterst begränsad. Genom uppdragande av denna gräns anser
sig sålunda domänverket ha vunnit åtskilliga fördelar, särskilt genom att
revirpersonalen kunnat koncentrera sina uppgifter på de bättre markerna.
De uppgifter, som möta på dessa bättre marker, behöva såvitt nu kan bedömas
ändå omkring 20 år av intensiv verksamhet. Det anses därför icke
troligt att annat än smärre jämkningar av gränsen komma alt ske under
denna tidsperiod. Likväl har det betonats, att gränsen är av tillfällig natur
och att den kan ändras med de ekonomiska förutsättningarna för skogsbruket.
Exempelvis kan en billig skogsodlingsmetod eller en ny bilväg förskjuta
gränsen uppåt.

Uppdragande av skogsodlingsgränsen har på sina håll kunnat medföra
att den inom eller i närheten av gränsen bosatta befolkningen, som tidigare
i mer eller mindre grad haft sina arbetstillfällen förlagda till kronoskogarna,
fått se förutsättningarna för skogsarbetet förändrade, vanligen så att arbete
erbjudits dem på längre avstånd från hemmet. I många fall torde detta
gälla innehavare av kronotorp eller av kronan utarrenderade fjällägenheter
av olika slag. I åtskilliga fall måste uppdragande av skogsodlingsgränsen
komma att betyda, att dylika torp eller lägenheter läggas ned eller i varje

285

fall att de undantagas från den pågående upprustningen av detta lägenhetsbestånd.
i förutsättningarna för skogsodlingsgränsen ingick emellertid,
såsom redan nämnts, att domänverket skulle kunna av sociala skäl göra
undantag från den gränssträckning, som eljest ur strängt ekonomiska och
skogstekniska skäl skulle blivit tillämpad, nämligen så att områden, som av
sistnämnda skäl borde ha förlagts ovanför skogsodlingsgränsen, likväl borde
bli föremål för skogsbruk i vanlig ordning för att icke existensmöjligheterna
i en viss bygd eller för vissa torp eller lägenheter skulle undanryckas. Ett
antal sådana s. k. sociala områden har också hittills föranlett domänverket
att modifiera skogsodlingsgränsen.

De s. k. sociala områdena äro belägna i följande trakter, nämligen dels
på Jukkasjärvi revir (områden på kronoparkerna Saivo och Alajärvi), dels
på Gällivare revir (en trakt söder om Stora Lulevatten), dels på Arjeplogs
revir (ett område norr Stor-Lajsan), dels på Sorsele revir (ett område norr
Stor-Vindeln), dels ock på renbetesfjällen i Jämtlands län (skogstrakten
Väktarmon, ett större område omkring Torrön, ett område norr Anjan samt
ett område i Vålådalen). Det må emellertid framhållas, att icke uteslutande
sociala skäl på samtliga dessa platser föranlett att markerna alltjämt bli
föremål för skogsvårdsåtgärder. På vissa av områdena ha även andra synpunkter
medverkat vid bedömandet.

I 1952 års cirkulärskrivelse med bestämmelser om skogsodlingsgränsen
har angivits, att där ortsbefolkningen för sin försörjning är beroende av
arbete på kronans skogar ovanför skogsodlingsgränsen avsättas i samband
med gränsens uppdragande vissa områden, inom vilka avverkningar och
skogsvårdsåtgärder få utföras i tillräcklig omfattning för att tillgodose befolkningens
behov av arbetstillfällen. Flera sådana trakter, som bli erforderliga
för ändamålet, må utläggas av revirförvaltaren. Härvid skola
avverkningarna i största möjliga utsträckning utföras i form av beståndsvårdande
huggningar och restskogsavverkningar. I sista hand må föryngringshuggningar
tillgripas. Nu nämnda principer för huggningarna skola
även tillämpas vid uttagande av husbehovsvirke för befolkningen ovanför
skogsodlingsgränsen.

Det må i detta sammanhang erinras om att även beträffande enskild skog
en viss särställning har beretts sådana marker, där betingelserna för skogens
föryngring äro svagare än eljest. Skogsvårdslagen innehåller sålunda särskilda
bestämmelser angående svårförvngrad skog och s. k. skyddsskogar.
Där det på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder
eller i eljest särskilt utsatt eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge
måste befaras, att olämplig avverkning skulle omöjliggöra eller avsevärt
försvåra återväxten, må skogen förklaras för svårföryngrad, vilket medför
att avverkning icke må äga rum utan utsyning och tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Särskilda föreskrifter kunna även på dessa marker meddelas

286

rörande sparande av fröträd och beträffande de åtgärder, som etter en avverkning
skola vidtagas för att trygga återväxten.

Efter utredning och förslag av skoglig expertis vid skogsstyrelsen och
statens skogsforskningsinstitut i samråd med de lokala skogliga myndigheterna
har Kungl. Maj:t fastställt en gräns för de områden i Norrland,
som enligt skogsvårdslagen skola anses såsom svårföryngrade. Till skillnad
från domänverkets skogsodlingsgräns är gränsen för den svårföryngrade
enskilda skogen sammanhängande med en sträckning från gränsen mellan
Särna och Idre socknar i söder till lappmarksgränsen i norr. Den »svårföryngrade»
gränsen följer icke lika detaljerat som domänverkets gräns
vissa höjdlägen och älvdalar m. m. utan har erhållit en mera schematisk
sträckning utefter kommungränser eller andra administrativa gränser, i
vissa fall efter vattendrag eller kronoparkernas gränser. I likhet med vad
som gäller för skogsodlingsgränsen har det dock förutsatts att undantag
skall kunna göras med hänsyn till de lokala förhållandena.

De skilda principerna för de båda gränsernas uppdragning har medfört,
att dessa icke sammanfalla. Stundom går domänverkets gräns östligare än
skogsvårdsstyrelsernas, i andra fall västligare. Höjdlägena spela härvid en
avgörande roll.

Att enskild skog hänföres till svårföryngrad minskar icke dess ägares
möjligheter att erhålla bidrag ur Statens skogsförbättringsanslag eller ur
anslaget till Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Det finnes
således icke något formellt hinder för att ägare till svårföryngrad skog
erhåller statsbidrag till skogsodlingsåtgärder även om skogsmarken skulle
vara belägen intill mark, som av domänverket lämnats utanför verkets normala
skogsbruk, och förutsättningar för skogsproduktionen på den enskilda
marken icke skulle vara större än på kronans intilliggande mark.
I Jämtlands län kan t. o. m. svårföryngrad skog i vissa fall vara i bidragshänseende
gynnsammare ställd en annan enskild skog.

Rörande möjligheterna att åstadkomma föryngring av skogsmark inom
de nu berörda markerna intill fjällområdet och det aktuella läget för den
skogsforskning, som inriktas på dithörande frågor, torde helt allmänt kunna
sägas, att den naturliga föryngringen avtar mycket starkt mot högre lägen.
Det fordras stora mängder frö för att vinna självföryngring, men antalet
plantor som lyckas blir ändå ringa. Den hittills bedrivna forskningen har
emellertid visat, att det icke är omöjligt att åstadkomma barrskogsföryngring
även på den s. k. fjällskogsmarken, även om kostnaderna bli höga.
Forskningen inriktar sig f. n. på att få fram lämpliga trädslag. Försök ha
gjorts eller pågå med bl. a. lärkträd och vissa sibiriska barrträdsarter. På
enstaka platser i Norrland finnas redan goda bestånd av vissa sådana trädslag
på marker, som eljest endast bära fjällbjörkskog. Samtidigt är emellertid
att märka, att man numera på bättre marker i Norrland kommer upp

287

till betydligt högre avkastningar än förr. Skogsforskningsinstitutet har sålunda
provytor, där det beräknats en tillväxt av i genomsnitt 6 m3 sk per
ha och år.

Revisorerna vilja i detta sammanhang redogöra för ett speciellt fall hämtat
från norra Jämtland, vilket i viss mån kan vara ägnat att belysa de verkningar,
som uppdragandet av skogsodlingsgränsen kan medföra för den
berörda bygden.

Söder om Fågelsjön i nyssnämnda trakt intill fjällområdet anlade domänverket
åren 1939—1948 en enklare bilväg från Bågede vid allmänna landsvägen
Strömsund—Gäddede till Dunnervattnet, en sträcka på omkring 9 km.
Därifrån fanns tidigare endast en kärrväg den ytterligare 13 km långa
sträckan fram till sjön Munsvattnet, där kronan ägde två jämtländska
arrendelägenheter, den ena bebodd av tre äldre män och den andra av en
lappman.

År 1948 förberedde revirförvaltaren på dåvarande renbetesfjällens revir
vissa skogsuttag inom skogstrakterna omkring Munsvattnet. För att vinna
ökade möjligheter att avverka skogen gjordes från reviret en framställning
till lantbruksnämnden i länet, att denna måtte överföra arrendelägenheterna
i Munsvattnet till s. k. norrländska fjällägenheter, vilket skulle innebära
att byggnadsbeståndet upprustades på statens bekostnad. Från revirets sida
framhölls härvid, att man hade preliminär uppgörelse med en lämplig arrendator,
vilken vore villig att övertaga arrendet till den av lappmannen
bebodda lägenheten och åtaga sig skogsarbete i trakten. Reviret vore också
villigt att anlägga en skogsbilväg från Dunnervattnet till Munsvattnet.

På nu angivna villkor åtog sig lantbruksnämnden att upprusta lägenheten
vid Munsvattnet. Sedan Kungl. Maj:t den 1 juni 1951 medgivit, att
lägenheten omfördes till norrländsk fjällägenhet, ombyggdes boningshuset
och nybyggdes ladugården för en sammanlagd kostnad av närmare 50 000
kronor. Den tidigare omnämnde arrendatorn flyttade till gården år 1954.
Domänverket påbörjade härefter anläggande av väg till Munsvattnet. Hösten
1955 var vägen helt färdig (så när som på grusning) en sträcka av 4 km
från Dunnervattnet till ett under byggnad varande skogsarbetarläger vid
Stensjön. Den återstående sträckan av 9 km från Stensjön till Munsvattnet
var grovbruten och terrasserad, men vägbanan var så lös och ojämn, att
den icke kunde bära biltransporter sommartid.

Kostnaderna för vägen Bågede—Dunnervattnet ha uppgått till sammanlagt
närmare 200 000 kronor. Härvid är att märka att viss del av vägen
omlagts i samband med att en tidigare färja över Ströms vattudal ersatts
med broförbindelse, anlagd på en av Faxälvens regleringsförening byggd
regleringsdamm vid Bågede. Vägen ingår till viss del i en numera öppnad
allmän vägförbindelse till Strömsund och betjänar i hela sin längd även
skog i enskild ägo. Sträckningen Dunnervattnet—Munsvattnet har Dittills

288

kostat 221 172 kronor eller 16 kronor 45 öre per m. Ytterligare medel ha
innevarande höst av domänstjrrelsen anslagits till färdigställande av vägen.

Samtidigt med nämnda vägbyggnadsarbeten inträffade emellertid på
skogsvårdens område den uppdragning av skogsodlingsgränsen, som ovan
beskrivits. Gränsen drogs för nu berörda område några km väster om Stensjön.
All den skog, som därvid kom att ligga nedanför skogsodlingsgränsen,
beräknades i framtiden kunna åtkommas från det nya skogsarbetarlägret
vid Siensjön. Trakterna omkring Munsvattnet ligga däremot ovanför gränsen
och skola alltså icke bli föremål för skogsbruk. I enlighet härmed meddelades
den nyinflyttade arrendatorn i Munsvattnet, att han icke kunde påräkna
skogsarbete på närmare håll än omkring Dunnervattnet. Då han ansåg
denna arbetsplats alltför avlägsen från hemmet, avflyttade han i mars
1955 från lägenheten och bosatte sig på annat håll, där han kunde påräkna
arbete på bolagsskog. Den ombyggda lägenheten har härefter stått utan
arrendator. Åtminstone en av de män, som bebo den andra lägenheten i
Munsvattnet, bär önskat erhålla skogsarbete i trakten — ett önskemål som
man alltså nu icke kunnat tillmötesgå.

Beträffande skogsmarken omkring Munsvattnet och domänverkets synpunkter
på arbetskraftförhållandena därstädes må anföras följande.

Ifrågavarande skog har under decennier endast blivit föremål för den
tidigare allmänt tillämpade »plockhuggningen». Stubbarna visa, att här
tidigare funnits åtskillig grov skog med periodvis god tillväxt. Den nu kvarstående
skogen företer ett trasigt utseende. Den utgöres av granskog med
kraftigt inslag av björk. Bättre partier finnas med kubikmassor på omkring
100 m3 sk per ha. Granen är dock relativt kortvuxen, rotgrov och mycket
kvistig, ofta med dimensioner på 6—8 tum. Av träden synas de flesta ha
stannat i växten: ett icke ringa antal har börjat torka i topparna. På de
yngre finnas alltjämt toppskott på 10—12 cm. I luckorna efter avverkade
större träd kommer den yngre skogen glest. Särskilt i större luckor visar
fjällbjörken tendens att dominera.

Inom trakten finnas två osålda stämplingsposter, båda stämplade år 1948
och belägna 3—4 km från de nämnda lägenheterna. Posterna, som äro relativt
hårt gallrade (genomhuggning) med uttag av företrädesvis grövre stammar,
bedömas ligga på en höjd av 525—575 in över havet. Stämplingsröta
finnes i viss utsträckning. Virket anses böra flottas på den oreglerade Hällingsån
och kostnaderna härför uppskattas till minst 15 öre/f3 tr. Posterna
som äro på resp. 2 923 in3 sk (7 270 st. gran) och 2 941 m3 sk (6 671 st.
gran) ha år 1952 värdeberäknats till resp. kr. 11: 93/m3 sk eller kr. 4:80
per träd och kr. 15: 20/m3 sk eller kr. 6: 60 per träd. En avverkning i mindre
skala har beräknats höja flottningskostnaderna i Hällingsån till inemot 35
öre/f3 tr.

Domänverket har räknat med att fjällborna på ett flertal arrendelägenheter
på renbetesreviret i norra Jämtland kunna förväntas arbeta i skogen
endast omkring 190 dagar per år, enär tid anslås även för skötseln av de
små jordbruken samt för jakt och fiske. Med ett intensifierat skogsarbete
måste reviret ha arbetskraft för sommararbetena, bränning, bekämpning av
björk, plantering m. m. Det har förefallit som om denna arbetskraft icke

289

lämpligen kunde rekryteras bland de befintliga spridda i stort sett ensamboende
lägenhetsinnehavarna inom reviret. Ett önskemål har varit att få en
fast arbetarstam med en arbetsplikt på 250 dagar per år. Beträffande de
båda lägenheterna vid Munsvattnet bär särskilt anförts, att den närbelägna
skogen kunde avverkas endast med tvivelaktig vinst för reviret. Separatflottningen
i Hällingsån beräknades till inemot 35 öre per kbf, om endast
mindre poster uttoges varje år, vilket medförde en sammanlagd flottningskostnad
av 55 öre. Huggning och körning beräknades till minst 70 öre, eller
sammanlagt 125 öre per kbf. Om hänsyn toges till administration m. in.
skulle nettot försvinna och med efterföljande kulturkostnader skulle det bli
förlust. Arbete kunde emellertid beredas arrendatorerna omkring 1 mil
från hemmet.

Revisorernas uttalande. Från år 1952 har domänverket genom uppdragande
av den s. k. skogsodlingsgränsen begränsat driften av de mot fjällområdena
i Norrland gränsande kronoskogarna. På dessa skogsområden äro
förutsättningarna för uppdragande av ny skog efter den som avverkas särskilt
ogynnsamma. Betingelserna för skogens självföryngring äro långt sämre
än annorstädes. I den mån frö och plantor över huvud taget kunna anskaffas,
bli kostnaderna för skogsodlingsåtgärder höga; då härtill kommer
att skogens omloppstid är lång, har det synts ovisst, huruvida återväxtåtgärder
kunna anses ekonomiskt lönsamma. Samtidigt har domänverket i den
allmänna upprustning av landets skogar, som pågått under det senaste decenniet,
ställts inför mycket krävande uppgifter. De förefintliga resurserna
i fråga om arbetskraft och föryngringsmaterial ha icke varit tillräckliga för
alt snabbt sätta ens de bättre markerna i gott skogligt skick. Domänverket
har därför funnit det nödvändigt att under en uppskattad period av omkring
20 år koncentrera sina resurser på dessa bättre marker. Fn följd härav
har blivit att verket tills vidare — intill dess de produktiva markerna försatts
i nöjaktigt skick — lämnat de sämre och mindre produktiva markerna
åt sidan. Detta har skett genom den berörda skogsodlingsgränsen, vilken
efter samråd med representanter för skogsforskningen och den lokala förvaltningspersonalen
dragits från nordligaste delen av Kopparbergs län genom
Jämtlands och Västerbottens län till lappmarksgränsens anknytning
till riksgränsen mot Finland i Norrbottens län. Härigenom ha omkring
740 000 ha kronoskog i höjdlägen mellan 350 och 700 in över havet — motsvarande
närmare en femtedel av statens hela skogsareal — avskilts från
aktivt skogsbruk. Avverkningar skola sålunda i princip icke företagas på
dessa marker, och icke heller skola investeringar för skogens förnyelse ske.
Vissa beståndsvårdande åtgärder skola dock kunna förekomma i begränsad
omfattning.

Genom ett flertal kompletterande bestämmelser har domänslyrelsen velat
förebygga att gränsdragningen skall bli av alltför tvingande natur. Hänsyn
skall sålunda kunna tagas till ändringar i de ekonomiska betingelserna,
exempelvis till förbättringar i drivningsförhållandena. Vissa sociala förhål -

lit Rrv. berättelse ant/, statsverket dr 1955. /

290

landen ha beaktats vid gränsdragningen på så sätt att behovet av försörjningsmöjligheter
för den berörda befolkningen icke lämnats helt åt sidan,
och även framdeles skola dylika förhållanden kunna motivera undantag
från bestämmelserna. Särskilt för Jämtlands del har understrukits, att gränsen
på grund av växlande höjdlägen, boniteter och jordmån in. in. bör betraktas
som mera schematisk än annorstädes.

Revisorerna ha tagit del av de principer och bestämmelser, som ligga till
grund för skogsodlingsgränsen, samt under resor sett exempel på dess tilllämpning.
Mot bakgrunden av det mycket livliga skogskultiveringsarbete,
som synbarligen bedrives av domänverket på de bättre och nedanför gränsen
helägna markerna, ha revisorerna icke kunnat finna annat än att det
varit ekonomiskt riktigt att de begränsade resurserna insatts på marker,
där en god avkastning kunnat påräknas. På marker ovanför skogsodlingsgränsen,
vilka revisorerna besökt, har det även synts påtagligt att erforderliga
kultiveringsåtgärder måst bli omfattande och draga mycket höga kostnader,
liksom även att t. ex. vidmakthållande av äldre byggnadsbestånd på
kronotorp och lägenheter ur flera synpunkter icke varit lämpligt eller ens
ekonomiskt försvarligt.

Ett avskiljande av så betydande arealer skogsmark som de, varom här är
fråga, måste emellertid föranleda ett starkt understrykande av de förbehåll
om gränsens tillfälliga natur, som gjorts av domänstyrelsen, och av de möjligheter
till undantag, med vilka bestämmelserna kompletterats. Det må
främst tagas i betraktande, att gällande skogsvårdslag icke innehåller några
motsvarande bestämmelser för enskilt skogsbruk. De större skogsbolagen ha
visserligen icke tillnärmelsevis lika stora arealer sämre marker som domänverket
— varken absolut eller relativt sett. Men där sådana innehav av
mindre produktiv skogsmark förekomma, lärer det icke medgivas de enskilda
att åsidosätta de sämre markerna, och någon motsvarighet till skogsodlingsgränsen
förekommer såvitt revisorerna känna till icke på enskilt håll.
Såvitt gäller övriga enskilda skogsägare förekommer det visserligen icke
i praktiken, att skogsodlingsåtgärder — bortsett från åtgärder efter avverkning
— med stöd av skogsvårdslagen framtvingas på marker med otillfredsställande
skogstillstånd. Man måste emellertid räkna med att åtskilliga
skogsägare i trakterna intill fjällmarkerna ha marker med uteslutande låg
produktivitet, och dessa ägare torde vara hänvisade till att genom skogsodlingsåtgärder
söka astadkomma avkastning av sin skogsmark, även om
förutsättningarna äro begränsade. Genom bidrag ur de statliga skogsförbättrings-
och skogsproduktionsanslagen lämna statsmakterna ekonomiskt stöd
för dylika åtgärders genomförande. Skogsodlingsgränsen kan vidare för det
enskilda skogsbruket medföra en olägenhet på så sätt, att genomförandet
av gemensamma skogsbefrämjande åtgärder, särskilt byggande av skogsbilvägar,
kan hämmas eller omöjliggöras genom att domänverket under hänvisning
till att den berörda marken icke tills vidare brukas i vanlig omfatf -

291

ning kan undandraga sig den andel i kostnaderna, som eljest skulle
ankomma på kronoskogen. Detsamma kan gälla deltagandet i flottningskostnader,
därest avverkningarna på vissa tidigare brukade kronomarker
upphöra. Det har för revisorerna upplysts, att sådana mindre önskvärda
konsekvenser uppkommit; exempel finnes emellertid även på det motsatta
lörhållandet, d. v. s. att domänverket deltagit i dylika kostnader, ehuru den
berörda marken legat ovanför skogsodlingsgränsen och den väntade nyttan
för kronoskogens del varit att betrakta som mera avlägsen.

Särskild uppmärksamhet kräva enligt revisorernas mening även de sociala
verkningarna av skogsodlingsgränsen. Viss hänsyn härtill har såsom nämnts
tagits redan vid gränsens uppdragande. I likhet med domänstyrelsen finna
revisorerna det uppenbart, att vissa förpliktelser åligga staten såsom arbetsgivare
icke endast mot arrendatorer och lägenhetsinnehavare på kronomark
utan även gentemot enskilda, särskilt i trakter, där befolkningen måhända
under lång tid haft att lita till arbete på kronoskogarna. Särskild anpassning
lärer härvidlag vara så mycket mera motiverad som möjligheterna att med
ekonomisk vinst genomföra avverkningar eller vidtaga skogsvårdsåtgärder
icke alltid låta sig med säkerhet beräkna. Att olika meningar om lönsamheten
i dylika fall kunna råda belyses i viss mån av ett exempel, för vilket
redogjorts i det föregående. I syfte att erhålla ökade möjligheter att uttaga
skogen på en kronans skogstrakt i norra Jämtland hade där nyligen anlagts
en väg för eu kostnad av mer än 220 000 kronor, varjämte eu arrendelägenhet
upprustats för omkring 50 000 kronor. Den ifrågavarande skogstrakten
har numera kommit att falla ovanför skogsodlingsgränsen, och avverkningar
anses nu icke längre kunna drivas med vinst. De nedlagda kostnaderna ha
härigenom givetvis icke kommit att medföra den nytta som avsetts. Exemplet,
vilket kan väntas få motsvarigheter på andra håll, synes ge belägg för
att skogsodlingsgränsen icke bör uppfattas såsom ens för den tänkta 20-årsperioden given och fastslagen. Det må även erinras om att vid detaljtillämpningen
av gränsen samråd bör äga rum med vederbörande lantbruksnämnd
samt med kommunala myndigheter och enskilda, som beröras
därav.

Att i tveksamma fall framgå med varsamhet vid åsidosättandet av skogsarealer
från skogsbruk i vanlig ordning kan vara motiverat även med hänsyn
till de framsteg, som successivt göras på skogsforskningens område, då
det gäller föryngring av skog i höga lägen, samt till de nya möjligheter till
maskinell drift, särskilt markberedning, som efter hand prövas och tagas i
bruk. Utvecklingen kan här gå snabbt och bör då föranleda eu omprövning
av gränsen.

Revisorerna förutsätta alltså att domänverket tillämpar bestämmelserna
om skogsodlingsgränsen på ett sådant sätt. afl staten såsom skogsägare icke
kan sägas bereda sig eu undantagsställning, till vilken motsvarighet saknas
för enskilt skogsbruk.

292

Handelsdepartementet

§ 28

Mät- och avmagnetiseringsstationerna

År 1940 tillsattes i marinledningen en särskild kommission med uppgift
att följa utvecklingen inom minvapnet och skyddet mot magnetminorna.
Genom forskning och försök utformades först elektromagnetiska skyddsanläggningar,
som monterades ombord på de större örlogsfartygen som kompensation
av fartygens magnetism.

I april 1941 framlade kommissionen ett förslag om uppförande av en
avmagnetiseringsstation för fartyg, och påföljande år fick skyddsverksamheten
mot magnetminorna en fast organisation inom marinförvaltningen.
Våren 1943 var den första stationen färdig att tagas i bruk, förlagd till
Stockholm. Under de följande två åren byggdes ytterligare två stationer,
en i Göteborg och en i Karlshamn, vilka trädde i funktion år 1945 respektive
år 1946. På senare år ha även anlagts två separata mätstationer för
magnetiska mätningar huvudsakligen av örlogsfartyg.

Kostnaderna för uppförande av de tre förstnämnda stationerna ha för
var och en av dem uppgått till i runt tal 1 miljon kronor. För anordnande
av stationen i Stockholm disponerades erforderliga medel under fjärde
huvudtiteln. Med hänsyn till att stationerna voro avsedda att till väsentlig
del betjäna handelsflottans fartyg, anvisades emellertid sedermera de medel,
som erfordrades för stationerna i Göteborg och Karlshamn, från tionde huvudtiteln.
Vid olika tillfällen ha vidare sammanlagt omkring 800 000 kronor
anvisats för reparationer å de tre stationerna.

Av samma skäl som beträffande anslagen för anläggandet av mät- och
avmagnetiseringsstationerna ha även för driftkostnaderna för stationerna
anslag anvisats under tionde huvudtiteln. Vid anslagsberäkningen har hänsyn
tagits till utgifter för löner till civilanställd personal, elektrisk ström,
smörjmedel, allmänna maskinförnödenheter, hyror, smärre haverier samt
underhåll, motsvarande normal förslitning av materielen. Utgifter för större
haverier och upphandling av reservmateriel in. m. ha däremot icke inräknats.

Utgifterna å det årliga anslaget till Driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer
ha under budgetåren 1943/44—1954/55 uppgått till
följande belopp.

293

Budgetår

1943/44

1944/45

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

1954/55

Belopp

Kronor

47 300
276 300
470 900
455 400
498 000
489 300
481 500
418 600
462 500
479 600
460 000
397 600

Fr. o. m. budgetåret 1954/55 har anslaget sänkts med 50 000 kronor. Förhållandet
sammanhänger emellertid icke med någon minskning av driftkostnaderna
utan har sin grund i en viss omorganisation inom marinförvaltningen,
vilken medfört att avlöningen av vissa befattningshavare på
magnetminskyddssektionen beräknats under marinförvaltningens avlöningsanslag.

Personaluppsättningen på marinförvaltningens centrala ledning av verksamheten
ävensom vid de tre stationerna framgår av denna uppställning.

Tjänste-benämning • Sektionschef (byrådirektör)	Löne- grad 31	Marin- förvalt- ningen 1	AMS Stock- holm	AMG Göte- borg	AMK Karls- hamn	Summa 1
Ställföreträdare för sektionschefen (byråingenjör)	25	1				1
Föreståndare för AMG resp. AM K	27			1	1	2
Föreståndare för AMS	23		1			1
Ingenjörer	23—21	3		1	1	5
Tekniker	15—13	1	2	3	1	7
Maskinister	15		2	2	1	5
Hantverkare, motorbåtsförare, spelskötare, kabelskötare	12—11		1	1	1	3
Summa		6	6	8	5	25

294

Nagon skyldighet för ägaren till handelsfartyg som undergår avmagnetisering
att ersätta kostnaderna för mät- och avmagnetiseringsbehandlingen
utöver dem, som debiteras fartygsägarna för bogsering, lotsning o. d., föreligger
icke. Frågan härom diskuterades i samband med beviljandet av anslag
för driftkostnader för budgetåret 1944/45. Därvid framhölls, att det
vore ett allmänt intresse att fartyg, vilka trafikerade farvatten där magnetiska
minor kunde förväntas förekomma, bleve i mån av behov avmagnetiserade.
Det framhölls också att motsvarande behandling vid vissa utländska
stationer icke vore förenad med några kostnader. På grund härav
har avmagnetiseringen även vid de svenska stationerna förblivit kostnadsfri.

Den behandling, som ett fartyg undergår vid avmagnetiseringsstationen,
har en till tiden tämligen begränsad verkan och bör därför tid efter annan
upprepas. Skyddsförmagan efter en behandling sjunker successivt och är
efter omkring 2—3 månader så låg, att den bör förnyas. Med vissa anordningar
ombord (magnetminskydd) kan motståndsförmågan dels förbättras
och dels förlängas till omkring sex månader eller mera. Behandlingen
kan visserligen icke sägas ens inom den närmaste tiden efter densamma
medföra fullt skydd mot magnetiska minor, men erfarenheten har
dock visat att behandlingen i avsevärd mån minskar risken för minsprängning.

Under senaste världskriget försågos så gott som samtliga svenska örlogsfartyg
med magnetskydd och avmagnetiserades kontinuerligt. De större
handelsfartygen försågos i likhet med örlogsfartygen med magnetskydd
och avmagnetiserades. För handelsfartyg under 1 500 bruttoton utarbetades
ett speciellt skyddsförfarande för snabbehandling vid avmagnetiseringsstationerna.

Efter krigsslutet 1945 voro stora delar av Nordsjön och Östersjön minerade
med magnetminor, vilket var till stort hinder för den civila sjöfarten,
som nu skulle komma i gång i fredsmässig omfattning. Magnetskydd och
avmagnetisering förblev därför obligatoriskt t. o. m. juni 1946.

Alltjämt anses emellerlid en påtaglig risk för minskador föreligga, icke
minst i de nordiska farvattnen. Behandling vid avinagnetiseringsstation
rekommenderas därför före passage i minfarliga vatten, och sjöfarten är
alltjämt hänvisad att använda minsvepta färdvägar. Minsprängningarna
ha som regel inträffat utanför de minsvepta lederna, men även i lederna
ha fartyg sänkts eller skadats.

Av de mer än 50 svenska fartyg, som sprängdes under åren 1939—1951,
anses flertalet ha fallit offer för minor med magnetisk avfyring. Efter vad
som kunnat utrönas ha endast två av de minsprängda fartygen vid tillfället
haft av svensk avmagnetiseringsstation utfärdat bevis angående tillfredsställande
magnetiskt tillstånd.

295

Under de tre budgetåren 1951/52—1953/54 sprängdes icke mindre än
27 fartyg i skandinaviska eller angränsande farvatten. Följande förteckning
över minskador under ett år belyser sprängningarnas antal och be -

lägenhet.
Tidpunkt för sprängningen	Fartygets nationalitet	Sprängningsplats	Skada
1954	7/6	svensk	Kattegatt, väst Torekov	sänkt
1954	16/6	svensk	OSO Utklippan	förstörd trål
1954	18/6	svensk	Nord Lsesö	förstörd trål
1954	19/8	engelsk	Nordsjön (Hollands kust)	skadat
1954	30/9	japansk	Syd Japan	sänkt
1954	11/10	norsk	Nordsjön (65 1cm norr Zeebrugge)	skadat
1954	8/11	tysk	Nordsjön (Hollands kust)	sänkt
1954	27/11	tysk	» » »	skadat
1955	6/1	tysk	Nordsjön (tyska kusten)	skadat
1955	21/1	holl.	Mellersta Kattegatt	skadat
1955	21/1	fransk	Engelska kanalen	sänkt
1955	3/3	finsk	Norra Kattegatt	sänkt
1955	9/5	polsk	Norska kusten	sänkt
1955	11/6	svensk	Södra Östersjön (SO Långören)	förstörd trål

Uen tabell, som intagits i det följande, visar i vilken utsträckning de olika
stationerna besökts av örlogs- respektive handelsfartyg. En stark nedgång
i anlitandet av stationerna kan iakttagas fr. o. in. år 1946, då avmagnetiseringen
upphörde att vara obligatorisk. Härefter visa siffrorna över utnyttjandet
en successivt sjunkande tendens. Viss tillfällig nedgång i antalet besök
vid en station kan sammanhänga med att densamma någon del av året
icke varit i brukbart skick på grund av haveri.

Den faktiska nedgången i antalet avmagnetiseringar (i motsats till endast
mätningar) är emellertid större än vad de i tabellen angivna siffrorna ge
vid handen. Alltjämt underkastas örlogsfartygen fullständig avmagnetisering
vid stationerna. Handelsfartygens anlitande av avmagnetiseringen har däremot
numera praktiskt taget upphört. Inom sjöfartsnäringen anses nämligen
numera den föreliggande minrisken icke motivera den tidsförlust, som uppehållet
för avmagnetisering orsakar. Handelsfartygens besök vid stationerna
gälla som regel endast mätningar av fartygens magnetiska egenskaper, en
procedur som icke medför någon tidsförlust. Åtgärden vidtages på marinmyndigheternas
eget initiativ av beredskaps- och forskningsskäl; man önskar
nämligen redan i fredstid skaffa sig kännedom om fartygens magnetiska
egenskaper och studera de naturliga förändringar som dessa undergå utan
att avmagnetisering kommer till stånd.

Undantagsvis förekommer det emellertid alltjämt, att även handelsfartyg
underkastar sig avmagnetisering på tidigare vanligt sätt.

Det må i detta sammanhang nämnas, att den s. k. samarbetskommittén

296

		AMS (Stockholm)			AMG (Göteborg)
År
Svenska	Svenska	Ut-	Summa	Svenska	Svenska	Ut-	Summa

	örlogs	handels	ländska	örlogs	handels	ländska
1943	131	621	15	767
1944	160	737	1	898
1945	113	753	100	966	105	589	89	783
1946	84	461	49	594	140	501	67	708
1947	60	113	38	211	40	156	90	286
1948	81	125	24	230	59	143	49	251
1949	60	32	9	101	31	127	45	203
1950	64	139	46	249	59	140	61	260
1951	43	78	54	175	50	176	67	293
1952	47	82	58	187	46	212	107	365
1953	51	109	66	226	42	283	150	475
1954	74	47	32	153	27	138	72	237
1955	51	3	6	60	38	50	12	100
jan—sept.
Summa	1 019	3 300	498	4 817	637	2 515	809	3 961

örlogsflottan—handelsflottan innevarande år framlagt resultatet av en utredning
rörande handelsfartygs skydd, beväpning och utrustning i krig m. m.
Däri framhålles såsom ur beredskapssynpunkt önskvärt att handelsfartyg
redan i fred förseddes med installationer av magnetminskydd. Det sagda
skulle gälla såväl äldre som nybyggda fartyg; kostnaderna, som beräknats
till omkring 25 000—70 000 kronor per fartyg, förutsattes skola bestridas
av statsmedel. Kommitténs förslag innebär emellertid endast principlösningar,
vilka förutsättas kräva närmare bearbetning. Från den centrala ledningen
av mät- och avmagnetiseringsverksamheten har framhållits, att ett
förverkligande av nämnda planer skulle ge avmagnetiseringsstationerna
ökade arbetsuppgifter beträffande såväl äldre som nybyggda handelsfartyg.

Revisorernas uttalande. Under åren 1943—1946 tillkommo i Sverige tre s.k.
mät- och avmagnetiseringsstationer, förlagda till Stockholm, Göteborg och
Karlshamn och avsedda att påverka fartygs magnetiska egenskaper på sådant
sätt, att fartygen i väsentligt minskad grad löpte risk att utlösa magnetiska
minor. Byggnadskostnaderna uppgingo till omkring 1 miljon kronor
för varje station, varjämte omkring 800 000 kronor anvisats för större reparationer,
som vid skilda tillfällen visat sig erforderliga. För driftkostnaderna
ha under en följd av år anvisats anslag varierande mellan 400 000 och
500 000 kronor. Enär stationerna till väsentlig del varit avsedda att betjäna
handelsflottans fartyg, ha anslagen anvisats under riksstatens tionde huvudtitel.

Ehuru minfaran minskat mycket väsentligt sedan krigsåren, uppvisar
sjöfarten i de skandinaviska och angränsande farvattnen alltjämt ett icke
obetydligt antal av minor förorsakade skador och förluster. Sjöfarten följer

297

AMK (Karlshamn)	Summa
Svenska	Svenska	Ut-	Summa	Svenska	Svenska	Ut-	Summa
örlogs	handels	ländska	örlogs	handels	ländska
				131	621	15	767
				160	737	1	898
				218	1 342	189	1 749
34	315	443	792	258	1 277	559	2 094
35	131	375	541	135	400	503	1 038
52	149	252	453	192	417	325	934
59	99	105	263	150	258	159	567
43	99	93	235	166	378	200	744
39	88	118	245	132	342	239	713
25	33	66	124	118	327	231	676
51	42	84	177	144	434	300	878
59	33	62	154	160	218	166	544
42	23	44	109	131	76	62	269
439	1 012	1 642	3 093	2 095	6 827	2 949	11 871

alltjämt i huvudsak svepta leder. Från militärt håll hävdas, att avmagnetiseringsstationerna
alltjämt ha en funktion att fylla, och örlogsfartygen avmagnetiseras
därför i samma utsträckning som tidigare. I fråga om handelsfartygen
ha däremot — sedan behandlingen vid ifrågavarande stationer icke
längre är obligatorisk — avmagnetiseringarna successivt nedgått i antal och
kunna numera sägas ha helt och hållet upphört. Lnligt sjöfartsnäringens
bedömande är nämligen den kvarstående minfaran icke så betydande, att
den kan motivera de tidsförluster på 3—20 timmar, som uppehållet för avmagnetisering
vanligen kräver. De fåtaliga besöken av handelsfartyg vid
stationerna avse numera endast vissa mätningar, som företagas i beredskapsoch
forskningssyfte.

Det förhållandet att sjöfartsnäringen praktiskt taget icke längre utnyttjar
avmagnetiseringen påkallar enligt revisorernas mening ett övervägande beträffande
de former i vilka statsverkets organisation och resurser på detta
område för framtiden böra tillhandahållas. Därest den kvarstående minfaran
skulle göra det önskvärt, att avmagnetisering sker i ökad utsträckning,
synas utvägar böra prövas för att behandlingen skall komma till stånd på
frivillighetens väg. 1 annat fall synes organisationen böra avpassas till alt
i huvudsak motsvara marinens behov, exempelvis genom inskränkningar i
bemanningen och öppethållande endast efter förutbeställning, varvid personalen
i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas på örlogsvarven eller på
annat håll inom marinen.

Med hänsyn till de ändrade förhållandena i fråga om användningen av
avmagnetiseringsstationerna hör det enligt revisorernas mening även tagas
under övervägande att överflytta det arliga anslaget till driflkoslnadorna
från lionde till fjärde huvudtiteln.

298

Inrikesdepartementet

§ 29

liehovet av viss bitriideshjälp in. in. vid statens sinnessjukhus

I debatten om sinnessjukvårdens upprustning och behovet av bl. a. läkare
anföres stundom, att befintliga läkarkrafter skulle kunna utnyttjas mera
rationellt, om läkarnas behov av biträden i olika lönegrader för skriv- och
kontorsgöromal samt tekniska hjälpmedel, såsom diktafoner, för rutinbetonat
arbete vore tillgodosett. Erinras må att riksdagens statsutskott i sitt
utlåtande nr 80 till 1953 års riksdag bl. a. uttalade, att de kvalificerade befattningshavarna
vid sinnessjukhusen borde vara så tillgodosedda med
assistans, att de icke nödgades ägna en jämförelsevis stor del av sin tid åt
skrivarbete och andra rutingöromål. Vid ett besök, som riksdagens revisorer
under året avlagt vid ett av de statliga sinnessjukhusen, har vederbörande
sjukhuschef uppgivit, att läkarna vid sjukhuset dagligen utförde sådant
skrivarbete, som sknlle kunna utföras av underordnad personal, till en
omfattning, som sammanlagt motsvarade eu läkares dagliga arbetstid.

Revisorerna ha funnit denna fråga vara förtjänt av en närmare granskning
och ha genom överinspektören för sinnessjukvården i riket infordrat
vissa uppgifter i ämnet. I syfte att mera preciserat få klarlagt huruvida läkarnas
arbetskapacitet skulle kunna utnyttjas på ett rationellare sätt än f. n.
är fallet, ha sjukhuscheferna vid de statliga sinnessjukhusen tillställts särskilda
frågeformulär, med anhållan att samtliga vid dessa sjukhus den 1
november 1955 tjänstgörande läkare skulle lämna uppgift rörande behovet
av skrivhjälp in. in.

Innan resultatet av denna undersökning — som sammanfattats i eu tabell
i det följande — redovisas, må vissa synpunkter som framförts av några
av de berörda läkarna återgivas.

Sjukhuschefen vid Ullerdkers sjukhus har bifogat utdrag ur anslagsäskandena
för budgetåret 1955/56; däri anföres bl. a. följande.

Alltsedan år 1949 ha framställningar gjorts om utökning av antalet skrivbiträden
till hjälp åt läkarna vid sjukhuset, och i skrivelse den 20 juni 1951
har jag utförligt motiverat detta allt mera trängande behov och framhållit
den betydande ansvällningen av skriv- och expeditionsarbetet onder senare
tid, riskerna av att skrivpersonalen tillmätes för snävt samt den stora omfattningen
av övertidsarbete. Redan i statens sjukhusutrednings betänkande
IV har anförts, att normalorganisationen — ett fast anställt skrivbiträde
för varje överläkaravdelning — vid primärsjukhus icke varit tillräcklig för
att också täcka förste- och andra-läkarnas behov av skrivhjälp utan att med
all sannolikhet ytterligare förstärkning kommer att bliva erforderlig. Såsom
tidigare framhållits, kunna de underordnade läkarna å norra sjukhuset och

299

södra kvinnoavdelningen vid nu förefintliga resurser icke erhålla någon
skrivhjälp, vilket är till stort men för deras huvuduppgift att ombesörja
sjukvården, särskilt vid den intensiva patientomsättning, som under senare
tid varit rådande, och medfört kvälls- och nattarbete i stor omfattning.
Därtill kommer, att genom inrättande av två biträdande överläkartjänster
skrivarbetet fördelats på flera expeditioner (varav sjukvårdsläkarnas å södra
mansavd., belägen i södra administrationsbyggnaden) och helt naturligt även
ökat i omfång. Som exempel kan nämnas, att kanslibiträdet å sjukhuschefens
expedition, som redan i denna sin befattning har en stor och ansvarsfylld
arbetsbörda och som nu även måst åtaga sig utskrivningen av direktionens
föredragningslistor och protokoll med övertidsarbete som följd, också
bär att sköta expeditionsarbetet å såväl norra kvinnoavdelningen som
norra mansavdelningen, vilkas expeditioner äro belägna i olika våningar. Två
skrivbiträdestjänster äro sålunda nödvändiga för att avhjälpa de berörda
olägenheterna.

Bitr. överläkaren S. Skantze vid Ulleråkers sjukhus har anfört följande.

Undertecknad biträdes i fråga om skriv-, registrerings- och dylikt arbete
av ett kanslibiträde, som är anställd vid både manliga och kvinnliga avdelningarna
på norra sjukhuset och dessutom har att svara för skrivgöromål
åt sjukhuschefen samt vissa dylika åt direktionen. Hennes arbetsbörda är så
stor, att en väsentlig del av arbetet måste utföras på övertid och trots detta
inträffar att skrivelser till myndigheter, övervakare etc. samt registreringar
försenas med åtföljande avsevärda olägenheter.

Doktor Skantze framhåller vidare, att avdelningen behövde eget skrivbiträde
icke minst för afl dess båda underläkare skulle avlastas från okvalificerat
skrivarbete, som nu upptoge eu väsentlig del av deras arbetstid, vilken
i stället skulle kunna och borde ägnas åt sjukvård. Detsamma gällde
givetvis sjukvårdsläkaren. Rekryteringen av både vikarier och ordinarie
läkare till sjukhuset skulle helt säkert också underlättas, därest dessa önskemål
kunde tillgodoses.

I eu av överläkaren vid nämnda sjukhus 11. Avalder upprättad PM i ämnet
anföres bl. a. följande.

Sjukhuset (med undantag av rättspsykiatriska avdelningen) har t. n. tre
kanslibiträden, eu för vardera av de tre överläkaravdelningarna. Dessutom
har hjälpverksamhetsöverläkaren ett skrivbiträde. Ett kanslibiträde fungerar
nästan helt som sekreterare åt en sjukvårdsläkare (för norra sjukhuset
och södra mansavdelningen bär vederbörande kanslibiträde att betjäna två
sjukvårdsläkare). Denna uppgift ställer stora krav på arbetsförmåga, ansvarskänsla,
ambition, författningskännedom, organisationsförmåga och
förmåga att arbeta självständigt. På kanslibiträdet vilar i praktiken en stor
del av ansvaret all intagningshandlingarna äro i överensstämmelse med gällande
författningar, ail alla de otaliga i lag föreskrivna anmälningarna utföras
in. in. Ett fullgott kanslibiträde skall bistå sjukvårdsläkaren att styra
rätt i den arkipelag av blindskär som mångfalden av författningsbestämmelser
rörande sinnessjukvärden utgör och därigenom avlasta sjukvårdsläkaren
till förmån för hans egentliga sjukvårdande uppgifter. Ulan tvivel
höra sjukhusets kanslibiträden till de mest arbetstyngda befattningshavarna
f. n. och i eu utsträckning (med övertidsarbete i orimligt hög grad), som

300

utgör en allvarlig risk för överansträngning. Varje år tillkomma nya arbetsuppgifter
för kanslibiträdena (senast med anledning av sjukkassereformen).
Den mest angelägna personalökningen f. n. torde vara inrättandet av ytterligare
minst en kanslibiträdestjänst. Angeläget är också att kanslibiträdena
få en löneklassplacering, som svarar mot arten och omfånget av deras arbete.

Avalder anför vidare, att kanslibiträdena endast i mycket ringa utsträckning
kunde bistå underläkarna i journalarbetet. Det vore givetvis ett betänkligt
slöseri med kvalificerad arbetskraft, att underläkarna skulle vara nödgade
att själva skriva journaler m. m. på maskin. De vore i regel föga rutinerade
som maskinskrivare, varför detta arbete bleve onödigt tidskrävande.
Underläkarnas skrivhjälp behövde ej vara högkvalificerad. För var och eu
av de tre överläkaravdelningarna skulle ett skrivbiträde med förmåga att
skriva efter koncept eller diktamen vara tillräckligt för att avlasta underläkarna
från detta tidsödande rutinarbete.

Diktaloner hade enligt Avalders erfarenhet ej så stort värde för journalarbetet.
För att redigera och koncentrera det material, som framkomme vid
en undersökning av eu patient, och finna den riktiga terminologien för att
karakterisera patientens sätt att reagera under undersökningen måste vederbörande
underläkare finslipa sitt råkoncept med pennan i hand. Ej heller
då det gällde längre skrivelser till myndigheter, remisssvar o. d. hade han
funnit att diktafon vore till någon större nytta. Dylika skrivelser ställde härför
alltför stora krav på stiliseringen.

En icke obetydlig tidsvinst för sjukvårdsläkaren kunde förväntas uppstå
genom att denne till underläkare kunde överlåta en del arbetsuppgifter, om
underläkarna befriades från arbetet med renskrivning av journaler. För
underläkarna måste skrivhjälp medföra en betydande tidsvinst och det av
eu storleksordning, som säkerligen skulle underlätta rekryteringen till sinnessjukläkarbanan,
vilken med nuvarande abderitiska arbetsförhållanden
tedde sig mindre lockande. Så mycket tidskrävande skrivarbete syntes ej
förekomma för sjukhusläkare utanför den statliga sinnessjukvården. Framställningar
om ökad skrivhjälp för läkarna hade under eu följd av år gjorts
genom sjukhusets direktion utan att vinna medicinalstyrelsens beaktande.

Sjukhuschefen vid Sundby sjukhus har framhållit, att delvis orutinerade
läkarkrafter försvårade en ändamålsenlig organisation av vissa arbeten vid
sjukhuset; detta gällde i synnerhet skriv- och expeditionsgöromål. Språksvårigheter
för en del utländska vikarier gjorde, att skrivhjälp eller tekniska
hjälpmedel ej alltid kunde utnyttjas. — Det kan tilläggas, att flera andra
sjukhuschefer givit uttryck åt liknande tankar.

Chefen för S:l Sigfrids sjukhus har erinrat, att frågan om skrivhjälp sammanhängde
med sjukhusets storlek, antalet patienter per läkare, överbeläggningen,
organisationen av läkarnas arbete in. m. Det vore ej troligt, att
aldrig så många skrivbiträden, diktafoner m. in. kunde utöva något större
inflytande på läkarnas arbete.

301

Förste läkaren S. Zethraeus vid Mariebergs sjukhus uttalar bl. a., att staben
av skrivbiträden vid sjukhuset vore så liten, att den saknade elasticitet.
Vid sjukdom, semestrar o. d. tvingades läkarna att själva utföra skrivarbetet.

Flera läkare ha framhållit, att den nuvarande organisationen i fråga om
skrivhjälp tvingade den härför avsedda personalen till övertidsarbete i betydande
utsträckning samt att den biträdeshjälp, som direkt lämnades läkarna,
måst inskränkas på grund av att biträdena måste utnyttjas för arbete åt
bl. a. direktionerna.

Överläkaren vid manliga avdelningen å Säters sjukhus har uttalat, att
diktafoner ej minskade arbetsbördan för läkarna. Det vore ofrånkomligt för
psykiatern att behärska skrivkonsten. Diktamen försämrade innehållet; man
ville icke gärna göra ändringar efter utskrift. Det enskilda fallet bleve bättre
analyserat och genomtänkt, om läkaren själv nödgades skriva; detta hade
i sin tur gynnsam effekt på terapien. Diktafoner medförde ett arbetsresultat,
som vore försvarligt på en poliklinik men ej på en psykiatrisk mansavdelning,
där handlingarna ofta bleve föremål för rättsliga prövningar.

T. f. chefen för Sidsjöns sjukhus anser, att det vore nödvändigt att snarast
tillgodose behovet av nya expeditioner för läkare och biträdespersonal. Direktionen
hade hos medicinalstyrelsen anhållit, att administrationsbyggnaden
skulle tillbyggas. Fn annan fråga, som även borde uppmärksammas,
vore kontorsbiträdenas löner.

I detta sammanhang må omnämnas att flera läkare ansett, att biträdespersonalens
löner borde omprövas. Dessa — som i vissa fall låge under
ekonomipersonalens —vore så låga, alt de förorsakade täta personalbyten,
vilket vore förenat med betydande olägenheter.

Chefen för Birgittas sjukhus uttalar, att varje läkare borde ha egen diktafon
och skrivbiträde, medan chefen för S:ta Gertruds sjukhus framhåller,
att behovet av skrivhjälp för underläkarna vore angeläget att tillgodose.

Vid Västra Ny sjukhus finnes f. n. icke någon diktafon. En sådan skulle
enligt sjukhuschefen kunna användas vid besvarandet av skrivelser från
patienter och anhöriga.

Resultatet av den gjorda undersökningen redovisas i tabell 1. Uppgifterna
i kolumnerna 3—5 hänföra sig till de läkare, som vid tidpunkten för undersökningens
utförande bestritt de göromål, som ankomma på innehavarna
av de vid vederbörande sjukhus inrättade tjänsterna, antingen fråga varit
om tjänsternas ordinarie innehavare eller vikarier. Vad angår uppgifterna
i kolumn 14 om den tid, som sammanlagt skulle kunna frigöras för egentligt
sjukvårdsarbete, om tillgång funnes till erforderlig skrivhjälp, har i det
fall, då tidsangivelsen av vederbörande läkare varit 2—3 timmar, räknats
med 2V2 timmar. Av de läkare, som förklarat sig kunna få tid för ytterligare
egentligt sjukvårdsarbete, om tillräcklig skrivhjälp stode till förfogande,
ha några ej lämnat preciserad uppgift härom. Det i kolumn 14 upptagna
timantalet är därför i verkligheten större.

Tabell 1

Sjukhus	Antal lä-kare som lämnat uppgifter	Därav i 37 löne-graden	Därav i 31 löne-graden	Därav i 29 löne-graden	Antal befint-liga biträden	Antal ytterl. erf. biträden	Antal bef. dikta- foner	Antal ytterl. erf. dik-tafoner	Antal lä-kare som har behov av ytterl. skrivhjälp	Antal lä-kare som lämnat prec. uppg. härom	Den samman-lagda tid som enl. de i kol. 13 avsedda läkarna skulle kunna frigö-ras för egent-ligt sjuk-vårdsarbete
Heltid	Deltid	Heltid	Deltid
i	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Ulleråkers.........	16	5	4	7	6		4		6	3	14	11	27,25
Sundby ...........	9	3	2	4	2	1	1-2	1	1	6	7	3	5
Ryhovs...........	8	5	3	—	5	_	2		3	3	5	5	9
S :t Sigfrids........	9	3	2	4	3	_		_	2		4	3	4 5
S:ta Gertruds .....	9	3	2	4	—	3	1	_		5	8	8	12,25
S :t Lars..........	14	5	3	6	5	2	3	_	8	3	10	10	21,25
S:ta Maria........	11	4	2	5	3	_	1	_		3	7	7	11 5
Restads...........	7	3	2	2	3	_	1	_	1	2	6	6	13 25
Mariebergs........	8	3	2	3	4	_	3	_	4	2	5	4	77-5
Säters............	10	3	2	5	2	1	2	_	3		7	6	5J5
Sidsjöns...........	9	4	3	2	5	_	3	_	3	3	7	5	7^25
Umedalens........	8	3	1	4	3	_	2	_	2		7	4	8
Birgitta...........	7	3	2	2	3	_	2			5	7	7	9
Vipeholms.........	4	2	—	2	1	1			1
S:t Jörgens .......	5	1	2	2	2		1	_	3	3	2	2	4,25
Källshagens.......	4	1	1	2	2	_	1	1	1	3	4	4	8
Frösö .............	4	2	1	1	2	_	1		1	1	2	1	1
Furunäsets........	7	3	1	3	2	1	1		2	2	2	2	3 5
Psykiatriska.......	9	2	3	4	5		1 (3)		2	2	4	3	2,5
S:ta Annas .......	1	1	_	_	1	1			2
Västra Ny.........	1	1	_	_		1	1	1		1	1	1	4
S:t Olofs .........	1	1	_	_	_	2			1
Västra Marks .....	2	1	1			1
Salberga..........	3	1	1	1	1			1		1	2	2	4
Gådeå............	3	1	—	2	1	—	—		i
Summa 169	64	40	65	61	15	31-32	4	47	48	in	94	169

303

Revisorernas uttalande. Sinnessjukvården i riket har under senare år på
olika sätt varit föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Erinras
må att 1950 års riksdag antagit vissa riktlinjer för upprustningen av
den statliga sinnessjukvården samt att en kommitté tillkallats med uppgift
att omhänderha de frågor, som äro förenade med modernisering och utbyggande
av ifrågavarande sjukhus. Kommittén har sedermera, bl. a. på
grundval av eu prognos rörande platsbehovet, utarbetat en generalplan för
sinnessjukvårdens utbyggnad. Kostnaderna för de i planen ingående byggnadsåtgärderna,
om vilka beslut ännu icke meddelats, ha uppskattats till
i runt tal 365 miljoner kronor. Häri ingå dock ej utgifterna för upprustning
och inrättande av nya bostäder vid befintliga sjukhus; medelsbehovet
härför har beräknats till 25 miljoner kronor.

Jämsides med att man genom olika åtgärder söker tillgodose sinnessjukvårdens
platsbehov genom om- och nybyggnader, har påbörjats eu förstärkning
av personalen i syfte att möjliggöra en intensifiering av sjukvården.
1955 års riksdag har sålunda beslutat att inrätta 316 nya tjänster. Visserligen
faller omkring två tredjedelar av denna ökning på nva vårdplatser.
Men även detta nytillskott av tjänster kommer vården i allmänhet på de
berörda sjukhusen till godo genom att personaltätheten på övriga avdelningar
ökas. Den sålunda genomförda förstärkningen överstiger väsentligt
den utökning, som årligen skett under de fem budgetåren 1950/51—1954/55.
Sammanlagt uppgår denna till 548 tjänster eller i genomsnitt 110 om året.
Av statsutskottets utlåtande i ämnet till 1955 års riksdag framgår att personalbeståndet
vid sinnessjukhusen är i behov av en ytterligare påbyggnad
för att medge en sådan ökning av vårdresurserna, att sinnessjukvården
skall komma i nivå med kroppssjukhusen. Samma års riksdag har i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållii, afl Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag bl. a.
skall framlägga förslag om största möjliga ytterligare personalförstärkning
vid sinnessjukhusen.

Ett omvittnat förhållande är, att ett betydande underskott av läkare föreligger
inom ifrågavarande vårdområde. Ett uttryck härför är, att 60—70
procent av läkartjänsterna i 29 lönegraden f. n. äro vakanta samt att såsom
vikarier, i den mån sådana finnas att tillgå, i betydande utsträckning anlitas
utländska läkare. Icke minst på grund av bristen på utbildade läkare är
det, såsom statsutskottet antydde i sitt utlåtande nr 80 till 1953 års riksdag,
angeläget att bl. a. den befintliga läkarpersonalen är så tillgodosedd
med assistans, atl den icke nödgas ägna eu jämförelsevis stor del av sin
tid åt skrivarbete och andra rutingöromål. Vid besök som revisorerna avlagt
vid sinnessjukhus har från läkarhåll denna synpunkt understrukits
med skärpa. På grund härav och då den personalförstärkning, som hittills
kommit till stånd för befintliga vårdplatser, främst avsett vårdpersonal, ha
revisorerna funnit det vara av intresse atl söka bilda sig eu närmare uppfattning
om behovet av biträdeshjälp för skriv- och kontorsgöroinål till

304

läkarna vid de statliga sinnessjukhusen. Revisorerna ha fördenskull inhämtat
vissa uppgifter i detta ämne. Dessa ha redovisats i tabell 1 i det
föregående.

Undersökningen har omfattat sammanlagt 169 läkare; dessa ha uppgivit
att de f. n. disponera över 61 biträden, som fullgöra tjänst på heltid hos
vederbörande läkare, samt 15 biträden på deltid. Det antal diktafoner, som
står till förfogande, är 47. Det ytterligare behovet av biträden har uppskattats
till 31 (32) heltidsanställda och 4 deltidsanställda. Ett behov av ytterligare
48 diktafoner har anmälts. Den sammanlagda tid, som dagligen skulle
kunna användas för egentligt läkararbete, om tillräcklig biträdeshjälp m. m.
stode till förfogande, har beräknats till 169 timmar. Om det antages, att den
genomsnittliga dagliga arbetstiden är åtta timmar, motsvarar nämnda timantal
således i runt tal 21 läkares arbetskapacitet.

Vid ett bedömande av nämnda uppgifter synes det emellertid böra beaktas,
att dessa självfallet icke kunna anses giva något exakt mått på den
arbetstid, som läkarna använda för rutinbetonat arbete av förevarande art.
Det ligger sålunda i sakens natur, att man vid en undersökning av det slag,
varom här varit fråga, gärna överbetonar det föreliggande behovet. Härtill
kommer att även om tidsuppgifterna i och för sig skulle vara rättvisande,
det därmed icke är sagt, att det vid de olika vårdavdelningarna är praktiskt
möjligt att organisera skrivarbetet på sådant sätt, att motsvarande tid helt
kan frigöras för egentligt läkararbete. Å andra sidan bör betänkas, att
många av läkarna äro orutinerade och/eller av utländsk härkomst, vilket
torde ha till följd, att de f. n. icke i samma utsträckning som i en framtid
kan bli fallet kunna lita till exempelvis diktamen vid upprättandet av journaler,
besvarandet av brev m. m. Uppmärksammas bör även att den allt
mer ökande patientomsättningen, som är en följd av de moderna behandlingsmetoderna,
torde medföra en stegrad efterfrågan på skrivhjälp.

Den slutsatsen synes i allt fall av den gjorda undersökningen kunna
dragas, att ett icke obetydligt behov av biträden och tekniska hjälpmedel
föreligger för ifrågavarande göromål. Vid genomförandet av olika åtgärder
i syfte att åstadkomma den intensifiering av vården vid de statliga sinnessjukhusen,
som ur olika synpunkter är önskvärd, är det därför tydligt, att
frågan om förseendet av läkare med erforderlig biträdeshjälp m. m. för
skriv- och kontorsgöromål icke bör förbises. De ökade utgifter, som kunna
bli följden härav, torde mer än väl uppvägas av den vinst, som i olika avseenden
torde uppkomma på grund av att läkarnas arbetstid kan utnyttjas
på ett mera rationellt sätt.

Då det gäller att täcka ifrågavarande behov, torde det icke vara möjligt
att uppdraga några generella riktlinjer om antalet biträden, hur arbetet
bör vara anordnat o. s. v. Härtill torde förhållandena med hänsyn till de
olika sjukhusens planering, storlek m. m. vara alltför skiftande. Det synes
därför lämpligt, att särskilda organisationsundersökningar företagas genom

305

lämpligt organ, t. ex. statens organisationsnämnd. — Framhållas må även
i detta sammanhang att revisorerna förutsätta, att tillbörlig hänsyn tages
till kontorstekniska synpunkter vid planeringen av de nya sinnessjukhus,
som enligt den förut nämnda kommitténs förslag skola uppföras.

Revisorerna anse sålunda, att vid den fortsatta upprustningen av den
statliga sinnessjukvården förevarande spörsmål bör ägnas uppmärksamhet.

§ 30

Länsadministrationen i Älvsborgs län

Såsom av ett annat avsnitt av berättelsen framgår ha revisorerna funnit
sig böra pröva, huruvida det är en rationell ordning, att länsbostadsnämnden
i vissa län är förlagd till annan ort än residensstaden, och ha i detta
avseende gjort ett uttalande beträffande Skaraborgs län. Beträffande Älvsborgs
län, där länsstyrelsen är belägen i Vänersborg men länsbostadsnämnden
i Borås, ha revisorerna ansett sig böra upptaga spörsmålet i ett vidare
sammanhang och få härutinnan anföra följande.

Till att börja med torde få lämnas vissa allmänna uppgifter om länets
storlek, indelning, näringsliv m. in. — Älvsborgs län omfattar hela Dalsland
samt södra Västergötland med undantag av ett område i sydväst,
vilket tillhör Göteborgs och Bohus län. Länets areal utgör 12 763,85 km2,
därav land 11 710,01 km2. Länet har sex städer, Vänersborg, Alingsås, Borås,
Trollhättan, Ulricehamn och Åmål, sju köpingar och 54 landskommuner
eller sammanlagt 67 kommuner. Länet är indelat i sju domsagor med
sju tingslag, tio fögderier, 17 landsfiskalsdistrikt, 35 provinsialläkardistrikt,
nio lantmäteridistrikt samt 18 veterinärdistrikt.

Folkmängden utgjorde den l januari 1955 366 827 personer, därav på
landsbygden 227 754 och i städerna 139 073 personer.

I bilaga A och B lämnas vissa uppgifter rörande areal, folkmängd, fastighetsvärden
samt taxerad inkomst in. m.

I kyrkligt avseende tillhör nordöstra delen av länets västgötadel eller
Väno, Bjärke, Ivullings, Gäsene, Ås, Vedens och Redvägs härader samt städerna
Vänersborg, Trollhättan, Alingsås, Borås och Ulricehamn Skara
stift; Flundre, Ale, Vättle, Bollebygds, Marks och Kinds härader äro hänförda
till Göteborgs stift; dalslandsdelen eller Tössbo, Vedbo, Valbo, Nordals
och Sundals härader samt Åmåls stad ingå i Karlstads stift.

Länet bildar en valkrets med åtta riksdagsmän till första kammaren och
två valkretsar, Älvsborgs läns norra respektive södra, med sex respektive
fem riksdagsmän till andra kammaren. Länet utgör ett landstingsområde;
det har två hushållningssällskap, det norra omfattande Tössbo, Vedbo,
Valbo, Nordals, Sundals, Väno, Bjärke, Flundre, Ale, Vättle och Ivullings
härader samt del av Gäsene härad ävensom städerna Vänersborg, Troll -

20 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. 1

30(5

hättan, Åmål och Alingsås; det södra består av del av Gäsene härad samt
Ås, Vedens, Bollebygds, Marks, Kinds och Redvägs härader ävensom städerna
Borås och Ulricehamn.

Järnvägarna omfatta i länet 1 025 km, i sin helhet statliga. Riksvägarnas
längd utgör 293 km och länsvägarnas 4 784,8 km.

Länets hamnar vid Trollhätte kanal, som delvis passerar genom länet och
delvis bildar gräns mot Göteborgs och Bohus län, och vid Vänern ha ångbåtsförbindelser
med övriga vänernhamnar och med Göteborg samt genom
Göta kanal med Stockholm och mellanliggande orter. Genom Dalslands
kanal ha vänernhamnarna förbindelse med orter utefter kanalen i Dalsland
och Värmland.

Folkmängdens fördelning efter näringsgren år 1950 framgår av tabell 1.

Tabell 1

II—III

VII

VIII

Summa

Totalt.......

92 428

169 940

22 998

35 527

23 228

5 264

9 603

358 988

därav

landsbygden

87 728

92 279

13 176

16 109

9 906

3 539

6 383

229 120

I = jordbruk med binäringar; II = gruvbrytning; III = industri och hantverk; IV = samfärdsel;
V = handel; VI = offentliga tjänster m. m.; VII = husligt arbete; VIII = ospecificerad
verksamhet.

Beträffande jordbruket lämnas uppgifter i tabell 2 i fråga om hela ägoviddens
fördelning i hektar på särskilda ägoslag år 1954.

Tabell 2

Ägoslag

Åker

Kultiverad

betesmark

Naturlig

äng

Skogs-

mark

Övrig

mark

Summa

landareal

203 986

12 092

30 735

656 032

268 124

1 170 969

Länet har ett flertal stora industrianläggningar, främst inom textil- och
beklädnadsindustrien samt pappers- och grafiska industrien. Flertalet ligga
vid Göta älv, i Dalsland omkring Upperudsälven och dess tillflöden samt
i södra delen av länet omkring Viskan, bl. a. i Borås. I sistnämnda område
ligga de flesta textil- och konfektionsfabrikerna, under det att pappersbruken
til! övervägande del vuxit upp i Dalsland.

Enligt 1951 års företagsräkning finnas inom länet 4 432 arbetsställen,
varav 2 855 på landsbygden och 1 577 i städerna med tillsammans 70 071
anställda, varav 34 463 på landsbygdens och 35 608 i städernas arbetsställen.

I länet funnos år 1951 1 160 arbetsställen inom industrien, därav 648 på
landsbygden och 512 i städerna. Antalet arbetare var 51 254, därav för
landsbygden 24 573 och i städerna 26 681; antalet arbetare motsvarade 142
på 1 000 invånare, motsvarande tal för hela riket är 96.

307

Beträffande hälso- och sjukvården i länet kan nämnas följande.

Centrallasarett finnas i Borås och Vänersborg, länslasarett i Alingsås,
sjukstugor i Bäckefors, Svenljunga, Trollhättan, Ulricehamn och Åmål,
epidemisjukhus i Borås och epidemisjukstugor i Alingsås, Bäckefors, Vänersborg
och Åmål, BB-avdelningar vid samtliga lasarett och sjukstugor,
förlossningshem i Kinna samt förlossningsrum i Limmared och Surte.
Anstalter för tuberkulossjuka äro Sjögunnarsbo, Kroppefjälls och Västeråsens
sanatorier. För vården av sinnessjuka svara Restads sjukhus i Vänersborg,
S:ta Maria sjukhus (beläget i Malmöhus län), S:t Jörgens sjukhus
(Göteborgs och Bohus län) och Ryhovs sjukhus (Jönköpings län). I Vänersborg
ligger även Källshagens sjukhus, som är ett statens sekundärsjukhus,
för sinnessjuka. Sjukavdelningar för lättskötta sinnessjuka finnas
vid ålderdomshemmen i Borås (drivas av landstinget) och Trollhättan.
Älvsborgs och Skaraborgs län ha gemensam särskola vid Johannesberg i
Mariestad (Skaraborgs län). Hem för kroniskt sjuka äro Melleruds vårdhem,
Trollhättans vårdhem, Dannebackens vårdhem i Trollhättan, Dalbobergens
vårdhem i Vänersborg, Kartens vårdhem i V. Tunhem, Högsäters
vårdhem, Alingsås vårdhem (i länslasarettet), Bolltorps vårdhem i Alingsås,
Braconnierska vårdhemmet i Borås, Fritsla vårdhem, Skene vårdhem och
Ulricehamns vårdhem, samtliga landstingets. Enskilt vårdhem: Älvsborgs
läns sjukhem i Ulricehamn samt dessutom avdelningar i ett flertal ålderdomshem.

Högre allmänna läroverk äro inrättade i Borås, Vänersborg och Åmål,
samrealslcolor i Alingsås, Bengtsfors, Herrljunga, Kinna, Lilla Edet, Mellerud,
Svenljunga, Trollhättan och Ulricehamn, kommunala flickskolor i
Borås och Vänersborg, kommunala realskolor i Dals Ed och Färgelanda och
praktisk kommunal realskola i Borås. Folkhögskolor finnas i Helsjön,
Färgelanda, Fristad och Seglora, lantmannaskolor i Fristad, Nuntorp och
Sätila, lanthushållsskolor i Nuntorp och Sätila. Landstinget har vidare
ambulerande yrkesskolor. Textilinstitut är inrättat i Borås; i samma stad
finnas även högre tekniskt läroverk och handelsgymnasium.

Den struktur, som Älvsborgs län har i näringsgeografiskt hänseende med
två särpräglade delar — dels Sjuhäradsbygden med eu betydande industriell
verksamhet med Borås som centrum, dels återstående del av länet med
dess mera utpräglade jordbruksnäring — har bl. a. fått till följd, att vissa
statliga länsorgan antingen uppdelats med förläggning i residensstaden Vänersborg
och länets största stad Borås eller förlagts till Borås. Länet har
sålunda bl. a. två lantbruksnämnder. Uppdelningen av dessa erhåller sin
förklaring däri, att dessa nämnder framvuxit ur egnahemsnämnderna, vilka
i sin tur leda sill ursprung till hushållningssällskapen, av vilka länet sedan
länge haft två. Vid igångsättandet år 1904 av den statsunderstödda egnahemsvcrksamheten
anförtroddes denna åt hushållningssällskapen, vilka
skulle Ijänstgöra som mellanhänder mellan stalen och låntagaren. Hos

308

hushållningssällskapen inrättades egnahemsnämnder för detta ändamål.
När dessa förstatligades år 1939, bibehölls denna indelning, som kom att
bestå, då dessa nämnder år 1948 uppgingo i lantbruksnämnderna. Varken
av 1942 års jordbrukskommitté, som i sitt år 1946 framlagda betänkande
uppdrog riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, eller vid den
senare riksdagsbehandlingen av samma fråga ifrågasattes annat än att en
lantbruksnämnd borde finnas inom varje hushållningssällskaps område.

Omnämnas må även att länet har två landsantikvariedistrikt.

Länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden
äro placerade i Borås. Då länsarbetsnämnderna provisoriskt
inrättades år 1940, förlädes denna i Älvsborgs län till Borås;
arbetsförmedlingssakkunniga, som utarbetade organisationsplan för arbetsmarknadsverket,
ifrågasatte icke någon ändring härutinnan.

De inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga angående bostadspolitikens
organisation utgingo från att, därest icke starka skäl talade däremot,
länsbostadsnämnderna borde förläggas till vederbörande residensstad
såsom varande administrativt centrum i respektive län. De sakkunniga
föreslogo undantag från denna regel beträffande bl. a. Älvsborgs län, där
nämnden syntes böra förläggas till Borås.

Statens byggnadslånebyrå tillstyrkte i remissutlåtande de sakkunnigas
förslag i denna del. Länsstyrelsen ansåg dock, att nämnden borde förläggas
till Vänersborg, då de administrativa myndigheter, med vilka nämnden
skulle samarbeta, vore förlagda dit. Då därjämte för länet i dess helhet
Vänersborg måste anses mera centralt beläget än Borås, ville länsstyrelsen
bestämt påyrka, att länsbostadsnämnden förlädes till Vänersborg. — Drätselkammaren
i Borås konstaterade med tillfredsställelse, att länsbostadsnämnden
skulle förläggas till Borås, där länsarbetsnämnden redan vore
förlagd.

I prop. 1948: 218 uttalade föredragande departementschefen, att det syntes
lämpligt, att länsbostadsnämnderna förlädes till vederbörande residensstad.
Skäl för att göra undantag från denna regel syntes dock kunna anföras.
Det borde emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om
länsbostadsnämnds förläggning.

I statsutskottets utlåtande 1948: 159 gjordes i denna fråga följande uttalande.

Utskottet, som delar departementschefens uppfattning, att det är lämpligt
att länsbostadsnämnd i allmänhet förlägges till residensstaden, vill framhålla,
att behov kommer att föreligga av fortlöpande kontakt mellan länsbostadsnämnderna
och lantbruksnämnderna. Det förtjänade därför övervägas,
huruvida icke avvikelse från regeln bör göras i fråga om Göteborgs
och Bohus län samt Skaraborgs län, där lantbruksnämnd är avsedd att
inrättas i Uddevalla respektive Skara. Utskottet finner vidare starka skäl
i och för sig tala för att två länsbostadsnämnder inrättas såväl i Älvsborgs

309

län som i Kalmar län med förläggning i samma städer som lantbruksnämnderna.
Med hänsyn till angelägenheten av att organisationen så långt möjligt
begränsas torde dock med en sådan utbyggnad böra anstå till dess
viss erfarenhet vunnits rörande de nya länsorganen.

Detta uttalande godkändes av riksdagen.

Det förtjänar att erinras, att vissa föreskrifter meddelats om samordning
av de olika länsorganens arbete. I länsstyrelseinstruktionen heter det bl. a.
följande i 5 §:

Länsstyrelsen bär att i erforderlig omfattning följa verksamheten inom
länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd samt hos andra
statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter beröra till länsstyrelsens
ämbetsbefattning hörande frågor. Det åligger länsstyrelsen att verka för
att den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen
har att taga befattning, i möjligaste mån samordnas. Jämväl eljest skall
länsstyrelsen i erforderlig utsträckning samarbeta och samråda med andra
statliga myndigheter ävensom med kommunala myndigheter samt företrädare
för menigheter och sammanslutningar.

I gällande instrukiion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
är föreskrivet, att landshövdingen i länet äger, ändock att han icke är ordförande
i nämnden, närvara vid dess sammanträden och deltaga i överläggningarna.
Detsamma gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen
därtill förordnad befattningshavare. Länsstyrelsen skall underrättas
om lantbruksnämndens sammanträden och om ärenden, som därvid skola
förekomma. Vid handläggning inom lantbruksnämnd av fråga av större
vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, skall jämväl representant
för sagda myndighet beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar.
I ärenden rörande fastighetsbildning skall samråd ske med
överlantmätaren. Lantbruksdirektören så ock annan befattningshavare hos
lantbruksnämnd är skyldig att, då så påkallas, deltaga i handläggningen
inom länsstyrelsen av visst ärende eller vissa ärenden.

I instruktionen för länsarbetsnämnderna är bl. a. stadgat, att länsstyrelsen
skall underrättas om länsarbetsnämndens sammanträden och om
ärenden, som därvid skola förekomma. Därest landshövdingen i länet icke
är ordförande i länsarbetsnämnden, äger han ändock påkalla sammanträde
med nämnden samt deltaga i dess överläggningar och väcka förslag i de
frågor, som tillhöra nämndens verksamhetsområde. Är landshövdingen
närvarande vid sammanträde med nämnden, äger han leda förhandlingarna.
Därest nämndens beslut icke överensstämmer med landshövdingens
mening, äger han mot beslutet göra erinringar i arbetsmarknadsstyrelsen.
I händelse landshövdingen har förfall eller ämbetet är ledigt, äger landssekreteraren
utöva de befogenheter, soin sålunda tillkomma landshövdingen.
Länsarbetsnämnd må enligt föreskrifter, som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen,
vid behandling av visst ärende eller visst slag av ärenden
anlita särskilda sakkunniga eller representanter för speciella intressegrupper.
Länsstyrelsen i länet skall underrättas om nämndens beslut av större vikt.

310

Enligt instruktionen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna äger
landshövdingen i länet, ändock att han icke är ordförande i nämnden, närvara
vid dess sammanträden och deltaga i överläggningarna. Detsamma
gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad belattningshavare.
Länsbostadsdirektören så ock annan befattningshavare
hos länsbostadsnämnd är skyldig att, då så påkallas, deltaga i handläggningen
inom länsstyrelsen av visst ärende eller vissa ärenden. Länsstyrelsen skall
underrättas om länsbostadsnämndens sammanträden och om ärenden, som
därvid skola förekomma. Vid handläggning inom länsbostadsnämnd av
fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, skall
jämväl representant för denna myndighet beredas tillfälle att deltaga i
nämndens överläggningar.

Enligt lantmäteriinstruktionen skall överlantmätaren bl. a. verka för
samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder, som på angränsande
områden planläggas och utföras genom andra myndigheter och organ.
Beträflande förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk synpunkt kan
antagas vara av intresse för lantbruksnämnd i dess verksamhet för jordbrukets
rationalisering, må överlantmätaren icke meddela fastställelsebeslut
eller avgiva yttrande till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt rörande
fastighetsbildningen, utan att nämnden erhållit tillfälle att giva sin mening
till känna. Ej heller må överlantmätaren, utan att länsarkitekten erhållit
tillfälle att giva sin mening till känna, meddela fastställelsebeslut eller avgiva
yttrande till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt i fråga om avstyckningsförrättning,
som kan antagas vara av intresse för de myndigheter,
vilka handha vården om bebyggelseplaneringen. Avstyrker länsarkitekten
den ifrågasatta ändringen i fastighetsindelningen och delar överlantmätaren
icke länsarkitektens mening, skall överlantmätaren inhämta
yttranden även från länsstyrelsen. Det åligger överlantmätaren att på anmodan
av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen, lantbruksnämnd, ägodelningsdomare
eller annan offentlig myndighet verkställa utredningar och avgiva
utlåtanden i ärenden, som äro föremål för handläggning hos dessa myndigheter,
ävensom att såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätter, andra
underdomstolar i länet ävensom överdomstolar. Han skall vidare tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar i ämnen, som tillhöra hans
verksamhetsområde. Utöver vad som följer av nyssnämnda bestämmelser
skall överlantmätaren, då så påkallas, deltaga dels i handläggningen i länsstyrelsen
av honom berörande ärenden, dels ock i sammanträden med lantbruksnämnd
ävensom i övrigt medverka i arbetet för eu ändamålsenlig
lokalisering och planläggning av bebyggelsen och för jordbrukets rationalisering.
Han skall, i den utsträckning förhållandena medgiva det, tillhandahålla
länsstyrelse, länsarkitekt och lantbruksnämnd sådana uppgifter
rörande fastighetsindelningen, som kunna antagas vara av intresse för dessa
myndigheters verksamhet.

311

Revisorernas uttalande. Älvsborgs län har i geografiskt avseende en säregen
form. Det kan liknas vid en deformerad åtta, vars övre ögla innefattar
Dalsland, och den nedre, väsentligt större öglan, länet i övrigt. Residensstaden
Vänersborg är belägen i länets smalaste del. Det längsta gränsavståndet
inom länet — från norr till söder — utgör fågelvägen omkring 25
mil; motsvarande avstånd från gränsen i söder till residensstaden är i runt
tal 15 mil. Färdvägarna äro givetvis betydligt längre.

I fråga om arealen intager länet inom Götaland första plats; därest även
Svealand medtages i jämförelsen, överträffas Älvsborgs län endast av
Kopparbergs och Värmlands län, vilka båda län dock ha ett betydligt lägre
invånarantal. Folkmängden i länet, varav ungefär hälften i Sjuhäradsbygden,
överträffas inom riket endast av Stockholms stad, Stockholms län,
Malmöhus län, inklusive storstäderna Malmö och Hälsingborg, samt Göteborgs
och Bohus län, inklusive storstaden Göteborg med kringliggande
förorter; dessa län ha emellertid betydligt mindre arealer än Älvsborgs län.

Ur näringsgeografisk synpunkt kan Älvsborgs län uppdelas i två var för
sig särpräglade delar: dels Sjuhäradsbygden med en betydande industriell
verksamhet — mera än två tredjedelar av länets industri- och hantverksföretag
äro förlagda dit med Borås som naturligt centrum — dels återstående
del av länet med dess mera utpräglade jordbruksnäring.

De relativt stora avstånden, de ofta otillfredsställande järnvägsförbindelserna
med residensstaden, befolkningsförhållandena inom länet och den
markanta skillanden i norra och södra länsdelarnas struktur i allmänhet
ha så småningom framtvungit, att å ena sidan, länsstyrelsen och vissa länsorgan
och, å andra, vissa övriga dylika organ blivit förlagda till skilda
platser: medan länsstyrelsen, vägförvaltningen, länsarkitekten in. fl. ha sitt
säte i Vänersborg, äro länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen
och länsnykterhetsnämnden belägna i Borås. I olikhet med
vad som eljest i allmänhet är fallet ha vidare vissa offentliga institutioner
uppdelats. Länet har sålunda två lantbruksnämnder, två hushållningssällskap,
två rättshjälpsanstalter och två landsantikvarier, med kansli i Borås
respektive Vänersborg. Fn dylik uppdelning av länet förekom på sin tid
även i fråga om den numera avvecklade kristidsförvaltningen med eu kristidsstyrelse
i Vänersborg och en i Borås.

1952 års länsstyrelsereform syftade till att stärka länsstyrelsens ställning
i olika avseenden. Även om det av 1948 års länsstyrelseutredning framlagda
förslaget om inordning av de olika länsorganen i länsstyrelsen icke
blivit genomfört, har denna i förhållande till dessa kommit att intaga eu
mera framskjuten ställning än vad förut gällde. Uttryck härför äro, att
länsstyrelsen enligt sin instruktion har att i erforderlig omfattning följa
verksamheten hos de olika länsnämnderna samt att landshövdingen i regel
är ordförande i dessa. Det åligger vidare länsstyrelsen att verka för att den
statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen har

312

att taga befattning, i möjligaste män samordnas. — Det bör emellertid
framhållas, att länsstyrelsens uppgifter äro mera vidsträckta än vad som
direkt följer av de i gällande lagar och författningar angivna gränserna.
Det ankommer nämligen även på länsstyrelsen att giva noggrann akt på
länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och
dess befolknings bästa. Såsom den förut omnämnda länsstyrelseutredningen
på sin tid framhöll, faller det av sig självt, att verksamheten för lösande
av denna uppgift icke rimligen kan inskränkas till de områden, där länsstyrelsens
vanliga arbetsuppgifter äro till finnandes. För detta ändamål torde
det tvärtom vara nödvändigt att tillse, att från länsstyrelsens kontroll och
ledning icke undantagas sådana områden av samhällslivet, vilka ha en avgörande
betydelse för länets utveckling. *

Länsstyrelsens verksamhetsgrenar äro i stor utsträckning av den karaktär,
att en tillfredsställande handläggning inom en av dem förutsätter kännedom
om och levande kontakt med andra grenar av förvaltningen. De fristående
länsorganen ha i stort sett ämbetsuppgifter, som äro av vital betydelse för
länet och ofta ha nära samband med särskilda länsstyrelseuppgifter men
som äro av speciell karaktär. Det ligger i sakens natur, att tekniska och
andra specialister icke regelmässigt kunna antagas ha den erforderliga insikten
och erfarenheten i allmänt ekonomiska och administrativa (ing.
En intim samverkan mellan företrädarna för de speciella kunskaps- och
erfarenhetsområdena och länsstyrelsen är därför nödvändig, särskilt som
omfattningen av den statliga verksamheten ständigt ökat. I den mån de fristående
organen handlägga frågor av allmän och för länet i dess helhet
vital betydelse uppstår i varje särskilt fall fråga om koordinering såväl av
organens arbete inbördes som i förhållande til! länsstyrelsen. Speciellt framträder
behovet av samarbete i fråga om den planeringsverksamhet, som på
olika områden bedrives av länsstyrelsen.

Med nu anförda synpunkter för ögonen och på grundval jämväl av de
upplysningar revisorerna vid besök å länsstyrelsen inhämtat torde kunna
konstateras, att den nuvarande ordningen för länsadministrationen i ÄJvsborgs
län ur både länsstyrelsens och övriga statliga organs synpunkter är
förenad med betydande olägenheter; den synes även innebära, att de intentioner,
som lågo till grund för det förut omnämnda önskemålet att stärka
länsstyrelsens ställning, icke kunna förverkligas i avsedd omfattning. Länsstyrelsen
skulle otvivelaktigt på ett mera ändamålsenligt sätt än vad f. n.
är möjligt kunna ansvara för samordningen av den verksamhet, med vilken
densamma har att taga befattning, om samtliga länsorgan vore placerade i
samma stad. Förglömmas bör ej heller att den nuvarande uppdelningen
av dessa för med sig en olägenhet även i den meningen, att arbetstid i icke
obetydlig omfattning måste förspillas på resor mellan de olika organen i
Vänersborg och Borås. Att få något mått på den ekonomiska förlust, som
enbart på grund härav åsamkas det allmänna, ställer sig självfallet svårt.

313

men det torde icke vara oberättigat antaga, att fråga är om betydande
belopp.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål böra emellertid länets och dess
invånares intressen i första hand beaktas. Jämte de vådor, som i stort följa
av de förut berörda bristande möjligheterna till planering och samordning
i olika hänseenden av de olika länsorganens arbete och som ytterst träffa

länets befolkning, är den nuvarande uppdelningen i lokalt avseende av vissa
länsorgan i många fall till direkt förfång för allmänheten. Som exempel
må nämnas ärenden, som avse byggnadsväsendet. Frågor om tillstånd
eller statlig medverkan i olika avseenden till ett byggnadsföretag handläggas
och beslutas nu i länsinstansen av bl. a. länsstyrelsen (Vänersborg),
länsbostadsnämnden (Borås), lantbruksnämnden (Borås) och jämlikt
byggnadsregleringen länsarbetsnämnden (Borås). Enbart den tid, som åtgår
för att sända dylika ärenden fram och åter mellan länsstyrelsen och de
olika nämnderna, är icke obetydlig. Därtill kommer att ett ställningstagande
i ärendena försvåras och/eller fördröjes på grund av att dessa mera sällan
kunna diskuteras av samtliga på en gång närvarande experter med tillgång
till exempelvis kartmateriel. Än mer framträdande bli vådorna i de fall,
då en sökande själv önskar uppvakta vederbörande myndigheter. Om han
bor i norra Dalsland, kan han nödgas sätta till minst två dagar för att kunna
sammanträffa med länsstyrelsen och exempelvis länsbostadsnämnden.

Revisorerna ha för sin del vid övervägande av nämnda och andra på
förevarande spörsmål inverkande faktorer kommit till den uppfattningen,
att en mera rationell ordning i fråga om länsadministrationen i Älvsborgs
län om möjligt bör åstadkommas. Då det gäller att finna en lösning härutinnan,
kunna självfallet olika vägar väljas. Revisorerna ha emellertid funnit
sig icke böra framföra något bestämt förslag i detta avseende utan ha ansett,
att denna fråga bör förutsättningslöst upptagas till prövning vid den
utredning i ämnet, som enligt revisorernas mening bör äga rum. Revisorerna
förbise icke, att frågan innehåller åtskilliga svårlösta problem, men olägenheterna
av den nuvarande ordningen synas så uppenbara, att eu omprövning
av denna icke bör anstå. En omständighet, som särskilt talar för att
ifrågavarande ämne snarast bör närmare övervägas, är den, att länsstyrelsen
har behov av väsentligt utökade lokaler. För den skidl har mark, avsedd för

en ny byggnad i omedelbar närhet av det nuvarande landsstatshuset, förvärvats
av byggnadsstyrelsen. Då den här diskuterade frågan givetvis har
en avgörande betydelse för hur byggnaden bör utformas eller om någon
byggnad över huvud är erforderlig, bör planeringsarbetet för denna icke
fortsättas, förrän förevarande spörsmål erhållit sin lösning

Revisorerna anse sålunda,
län bör utredas.

att fr ..

onen i Älvsborgs

^PP8*fter rörande areal, folkmängd, fastighetsvärden samt taxerad inkomst inom Älvsborgs län.

Bilaga A

	Kommun- nummer	Areal land	Folk-mängd den 1 jan. 1955	Åker- areal 1951 hektar	Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet 1954, 1 000 kr.	Till kommunal inkomstskatt tax. inkomst 1954, 1 000 kr.
Domsagor och kommuner	den 1jan. 1955 hektar	Jord- bruks- fastighet	Därav skog	Annan fastighet	Jordbr. o. annan fastighet för sv.a.b.	Fysiska personer m. fl.	Svenska aktiebolag m. fl.	Andra skatt- skyldiga
Tössbo och Vedbo domsaga
Tössbo .............	Öl	46 343	5 669	7 997	31 435	16 844	14 380	5 753	14 467	107	239
Lelång..............	02	48 778	4 135	3 625	26 793	19 588	8 805	7 493	11 760	343	8
Bengtsfors köping . . .	60	1 240	3 300	107	743	361	21 281	5 562	11 014	225	24
Steneby ............	03	20 232	4 808	1 877	9 658	6 268	27 430	18 462	13 798	1 348	20
Dals-Ed.............	04	75 812	6 082	6 361	31 853	20 402	12 826	4 552	13 134	305	49
Bäckefors...........	05	14 774	1 668	1 474	6 179	3 727	4 812	1 259	4 621	40	8
Nordals, Sundals och Valbo domsaga
Högsäter............	06	33 819	3 593	7 162	13 687	4 621	3 296	675	6 109	87	32
Färgelanda .........	07	10 761	2 658	2 849	6 472	2 338	6 934	2 814	6 983	80	21
Ödeborg............	08	22 348	1 953	2 996	9 377	5 471	3 802	3 872	4 647	15	30
Kroppefjäll .........	09	23 157	3 077	5 122	14 587	5 992	6 201	511	7 148	12	26
Skållerud...........	10	5 213	2 605	670	3 157	1 595	15 195	10 158	8 454	12	12
Melleruds köping.....	61	7 847	4 167	3 950	7 520	1 314	19 716	1 294	11 816	204	53
Bolstad.............	11	14 673	2 714	9 557	14 235	1 850	1 862	149	5 721	15	10
Brålanda ...........	12	21 774	4 085	10 428	16 014	2 564	5 237	273	9 722	113	23
Frändefors..........	13	20 543	3 169	6 574	11 423	2 241	2 867	3	6 817	27	2
Flundre, Väne och Bjärke domsaga
Västra Tunhem......	14	12 520	5 239	3 721	10 487	3 075	52 007	16 642	18 193	2 977	179
Södra Väne..........	15	16 891	3 920	6 408	14 148	2 741	8 985	611	10 462	5	18
Bjärke..............	16	28 759	5 448	7 890	22 488	8 379	9 861	260	11 569	85	67
Flundre.............	17	12 064	3 917	3 798	9 744	2 423	13 323	6 353	13 563	20	18
Lilla Ldets köping . ..	62	2 290	3 090	345	1 413	511	35 845	13 291	10 940	1 685	85
Vättle, Ale och Kullings domsaga
Lödöse..............	18	9 987	2 513	2 305	6 206	1 553	6 599	1 157	6 499	18	43
Skepplanda..........	19	16 672	2 144	3 316	10 335	3 403	2 431	16	5 072	—	7
Starrkärr............	20	11 493	5 786	2 731	7 434	1 635	25 799	8 995	18 194	440	40
N '' ............	21	3 436	4 835	500	2 666	507	38 978	17 312	17 433	334	74

Angered............	22	3 888	2 318	893	3 114
Stora Lundby.......	23	21 072	4 002	3 952	14 012
	24	6 669	6 520	1 085	4 578
Skallsjö ............	25	6 551	3 219	643	3 805
Hemsjö.............	26	8 059	1 932	1 047	5 042
Vårgårda............	27	42 873	8 151	10 761	31 132
Herrljunga köping....	66	9 197	4 080	3 298	9 400
Borås domsaga
	29	40 531	5 773	7 595	22 839
Hökerum...........	30	24 028	3 324	4 531	15 495
	31	15 252	6 232	2 252	10 392
Brämhult...........	32	2 016	1 821	315	1 605
Fristad.............	33	17 844	5 074	2 761	10 912
Sandhult............	34	18 250	5 886	1 853	9 795
Bollebvgd ..........	35	26 543	5 042	2 065	12 249
Björketorp ..........	36	8 581	2 574	1 094	5 297
Marks domsaga
Sätila ..............	37	20 097	3 491	2 975	14 951
Seglora.............	38	11 509	2 453	773	5 439
Kinnarumma........	39	9 679	3 198	582	5 272
Fritsla .............	40	7 955	3 135	776	4 413
Kinna köping .......	63	3 780	5 201	720	3 424
Örby...............	41	8 688	3 009	1 257	5 968
Skene köping........	64	3 374	3 999	837	3 511
Västra Mark ........	42	18 334	3 582	4 504	15 360
Horred .............	43	12 421	2 571	3 701	11 843
Kungsäter...........	44	15 349	l 938	2 112	8 157
Svansjö ............	45	18 497	2 605	1 659	7 373
Kinds och Redvägs domsaga
Högvad.............	46	18 339	2 418	1 258	8 130
Kindaholm .........	47	35 263	2 755	3 143	18 297
Axelfors............	48	24 112	1 969	2 406	12 018
Svenljunga köping . ..	65	4 016	2 492	676	2 482
	49	19 504	2 605	1 878	10 392
Länghem............	50	15 012	2 522	2 527	9 225
Limmared ..........	51	1 653	1 296	192	966
Tranemo ...........	52	34 887	4 647	2 454	14 020
Dalstorp............	53	25 493	2 877	2 350	10 383
	54	26 695	5 063	3 679	15 469
Redväg .............	55	57 435	7 405	9 739	31 652

Summa för länet | 1 124 872 | 227 754 | 196 106 j

666 466

458	16 658	5 877
4 329	18 779	72
1 694	42 776	3 446
2 085	19 167	4 985
2 644	8 684	404
11 310	21 137	4 340
1 950	17 476	929
9 401	5 987	508
6 163	4 796	455
4 956	20 740	4 730
485	14 431	573
4 753	20 362	2 490
4 604	22 708	2 387
7 486	10 826	3 363
2 474	12 823	1 712
7 327	5 537	91
3 951	10 363	8 349
3 628	18 410	12 519
2 665	12 507	1 170
1 308	41 136	16 205
2 641	10 800	2 045
1 000	26 361	13 958
4 883	5 986	828
2 830	5 228	388
3 889	2 502	71
3 969	1 488	75
5 170	5 334	1 279
11 174	3 314	796
7 215	4 757	1 836
1 048	14 017	3 464
6 049	7 239	2 330
3 949	5 654	540
671	8 401	3 717
8 935	15 001	6 448
5 893	4 314	613
7 408	11 234	1 904
13 725	12 933	1 246
293 523	\| 838 338	\| 243 610

7 950	47	9
10 919	6	35
24 920	113	141
10 526	237	35
4 838	45	17
20 298	148	287
12 679	183	39
13 199	10	417
7 654	37	24
19 779	443	38
6 143	30	2
14 881	153	93
17 832	87	46
14 335	156	128
7 706	72	38
7 047	28	194
8 596	605	40
10 941	214	67
10 950	150	85
20 055	1 080	53
10 246	167	92
13 489	313	154
7 605	80	116
6 525	77	53
4 274	35	79
5 188	27	24
6 318	232	87
6 189	27	103
5 251	30	223
8 354	95	37
7 178	76	45
6 320	147	25
4 288	60	14
13 515	718	130
6 736	44	29
14 251	329	37
17 796	212	144
642 907	\| 15 010	\| 4 268

315

316

Bilaga B

Uppgifter rörande areal, folkmängd, fastighetsvärden samt taxerad inkomst inom städerna

i Älvsborgs län

Städer	Kom- mun- num- mer	Areal land den 1 jan. 1955 hektar	Folk- mängd den lian. 1955	Åker- areal 1951, hektar	Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet 1954, 1000 kr.	Till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 1954,1000 kr.
Jord- bruks- fastig- het	Annan fastig- het	Jordbr.- o. annan fas-tighet för av. a.b.	Fysiska perso-ner m. fl.	Svenska aktie-bolag m. fl.	Andra skatt- skyl- diga
Vänersborg .	80	9 519	16 966	2 853	6 550	129 710	12 109	69 378	1 231	159
Trollhättan .	81	6 866	27 569	1 399	4 460	319 308	71 592	108 311	14 860	615
Alingsås....	82	13 612	16 638	1 665	8 883	127 099	22 091	56 123	1 873	198
Borås......	83	9 637	61 530	843	11 734	499 899	172 590	254 948	15 088	1 418
Ulricehamn	84	5 131	7 909	876	4 078	59 849	8 089	29 373	554	152
Åmål......	85	1 332	8 461	244	913	62 755	7 450	31 780	881	100

317

Civildepartementet

§ 31

Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag

Frågan om statstjänsts förenande med andra befattningar eller uppdrag
(bisyssla) har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
I sin berättelse lämnade 1925 års statsrevisorer en historik
härför, av vilken det bl. a. framgår, att spörsmålet ingående diskuterades
redan år 1856. Det skulle här föra för långt att lämna en närmare redogörelse
för de synpunkter, som vid skilda tillfällen anförts i förevarande
ämne; här må allenast erinras om vissa viktigare utredningar m. in., som
förekommit under de senaste årtiondena.

Med anledning av uttalanden, som gjordes av 1925 års revisorer, beslöt
1926 års riksdag att hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning angående
den utsträckning, i vilken statstjänstemän vid sidan av statstjänsten
innehade andra sysslor eller yrkesmässigt bedreve annat förvärvsarbete,
ävensom angående de frågor, som härmed ägde samband, samt för riksdagen
framlägga berörda utredning och det förslag, vartill densamma kunde
föranleda.

I eif den 18 juni 1928 avgivet betänkande (SOU 1928: 14) redovisade de
med anledning därav tillkallade utredningsmännen (bisysslesakkunniga)
sitt arbete. De kritiserade då gällande bestämmelser, som voro intagna i
1921 års avlöningsreglemente för den civila statsförvaltningen, och föreslogo
i stället, att följande föreskrifter skulle införas, nämligen

1) Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets eller
riksdagens stat, ej heller, utan att sådant medgivits genom beslut av Kungl.
Maj:t och riksdagen, å kommuns stat.

2) Med mindre Kungl. Maj:t eller, vad angår tjänsteman, som utnämnes
av annan myndighet, ifrågavarande myndighet, uppå skriftlig ansökan och
efter prövning, att sådant ej inverkar hinderligt för utövande av statstjänsten,
därtill för viss tid beviljar tillstånd, må ej heller med ordinarie befattning
förenas:

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening
eller inrättning, som driver bank- eller försäkringsrörelse eller vars
verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;

befattning såsom tjänsteman i verk, bolag, förening eller inrättning, som
ovan sagts; eller

annan tjänstebefattning av vad slag det vara må eller därmed jämförligt
uppdrag.

Förslaget föranledde icke någon lagstiftning, utan frågan upptogs ånyo
till behandling av 1928 års lönekommitté (SOU 1930:17). Denna anslöt

318

sig till den av bisysslesakkunninga uttalade uppfattningen, att 3 § i då gällande
avlöningsreglementen på åtskilliga punkter behövde underkastas ändring.
Dels voro myndigheternas befogenhet att pröva och besluta angående
bisysslorna begränsad på ett föga rationellt sätt. dels hade man vid uppdelningen
av bisysslorna utgått från begrepp, vilkas innebörd vore oklar.
Visserligen innebure bisysslesakkunnigas förslag åtskilliga förbättringar
härutinnan, men fullt tillfredsställande ansåge kommittén dock icke heller
detta förslag vara. Kommittén anförde till närmare utveckling av sin ståndpunkt
i huvudsak följande.

De restriktioner, som gälla i fråga om rätt för statstjänstemän att vid
sidan av tjänsten åtaga sig bisysslor, åsyfta, å ena sidan, att tjänstemannen
i största möjliga utsträckning skall ägna sin arbetskraft åt den uppgift, för
vilken staten betalar honom lön, å andra sidan att förebygga, att en statens
befattningshavare i sin tjänsteutövning låter sig ledas av andra hänsyn
än sådana, som betingas av det allmännas bästa. Här föreligga sålunda två
bestämt skilda syftemål, som skola tillgodoses, dels att staten får full valuta
för lönen, dels att pliktkollisionsanledningar undanröjas. Sett ur den förra
synpunkten är tydligen huvudsaken, om bisysslan hindrar befattningshavaren
i hans tjänsteutövning, medan sysslans beskaffenhet är av tämligen
underordnad betydelse. Ur den senare synpunkten åter är bisysslans art
eller samband med statstjänsten — icke dess omfattning — avgörande.

Med utgångspunkt från denna principiella skillnad har kommittén sökt
draga upp klarare gränser i fråga om författningsbestämmelsernas innehåll
och räckvidd. Avlöningsreglementet synes endast böra innehålla sådana föreskrifter
rörande innehav av bisysslor, som äro att betrakta såsom avlöningsvillkor
i egentlig mening, nämligen att bisysslorna icke få inkräkta på det
mått av arbete, som kräves för åtnjutande av den med tjänsten förenade
lönen. I vederbörande verks instruktioner bör däremot stadgas rörande de
inskränkningar i rätten att innehava bisysslor, som gälla endast beträffande
vissa befattningar och vilka äro betingade av rättsordningens krav på att
förhindra obehörigt inflytande av privatintressen vid statstjänstens utövande.

Förutsättningen för att myndigheterna skola kunna pröva, i vad mån
bisysslorna kunna inverka hinderligt på tjänstutövningen, är tydligen att
i största möjliga utsträckning erhålla kännedom om vilka bisysslor tjänstemännen
innehava eller ämna åtaga sig. Att stadga anmälningsplikt allenast
beträffande några vissa grupper av bisysslor hjälper härvidlag föga, utan
anmälningsplikten synes principiellt böra omfatta alla slags bisysslor. Emellertid
kan det givetvis icke vara nödvändigt eller lämpligt att varje än så
obetydlig sysselsättning utom tjänsten skall föranleda särskild anmälan till
vederbörande verksmyndighet, som helt naturligt därigenom skulle förorsakas
onödigt besvär utan motsvarande nytta för det allmänna. En viss
begränsning är sålunda av praktiska skäl ofrånkomlig, ehuru betydande
svårigheter måste möta varje försök att göra en riktig uppdelning av bisysslorna
i detta syfte. Med avseende främst fäst vid de bisysslor, som kunna
antagas inverka hinderligt för statstjänstens utövande, har kommittén ansett,
att anmälan bör förekomma beträffande a) befattningar i allmän eller
enskild tjänst, b) varaktiga uppdrag, c) mera tidskrävande tillfälliga uppdrag
samt d) yrkesmässigt bedriven verksamhet.

319

Även med en dylik specificering kunna givetvis tänkas många tveksamma
gränsfall, där den enskilde tjänstemannens omdöme och lojalitet sättas på
prov. Om t. ex. ett uppdrag är att betrakta såsom mera eller mindre tidskrävande,
måste sålunda bliva beroende på den subjektiva uppfattningen
i olika fall. Detta förhållande torde likväl icke böra tillmätas större betydelse.
Kommittén har i varje fall icke ansett lämpligt att söka definiera i
allmänt språkbruk så vanliga, om än något vaga uttryck som varaktig, tillfällig,
tidskrävande o. s. v., oaktat kommittén väl känner de krav på mera
detaljerat reglementerande, som brukar framställas i liknande fall. Ett alltför
långt tillmötesgående av dylika krav skulle emellertid enligt kommitténs
förmenande leda till en onödigt skärpt byråkratisering av förvaltningslivet.

För att den utsträckning av anmälningsplikten, som av kommittén föreslås,
icke skall medföra någon betungande arbetsökning för de myndigheter,
som hava att behandla anmälningarna i fråga, har kommittén sökt i möjligaste
mån förenkla prövningsförfarandet. I alla de fall — troligen de flesta
— där bisysslan uppenbarligen icke kan inverka hinderligt för tjänstutövningen,
skulle myndigheten icke behöva lämna särskilt tillstånd för rätt att
förena bisysslan med statstjänsten utan kunna inskränka sig till en mera
summarisk registrering av anmälningen. Först där antalet bisysslor, som
innehades av samma tjänsteman, tenderade att bliva alltför stort eller eu
bisyssla befunnits eller kunde antagas på ett olämpligt sätt inkräkta på arbetstiden.
borde en mera ingående prövning komma till stånd och förbud
mot innehav av viss bisyssla meddelas. Därest tjänstemannen i vederbörlig
ordning gjort anmälan om sin verksamhet vid sidan av tjänsten och myndigheten
icke inom skälig tid meddelat förbud för honom alt fortsätta verksamheten.
skulle alltså tillstånd utan vidare anses vara lämnat. De närmare
bestämmelser, vilka, i anslutning till vad ovan anförts, skulle reglera anmälan
av bisyssla, synas lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t.---

1 fråga om myndigheternas rätt att meddela förbud för tjänsteman att
med sin befattning förena bisyssla äro att märka vissa viktiga undantag.
Tjänsteman kan sålunda helt naturligt icke förvägras att åtaga sig befattning
eller uppdrag, som han erliåliit av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj ds
medgivande. Icke heller torde en tjänsteman kunna hindras att mottaga medborgerliga
förtroendeuppdrag, som grunda sig på allmänna val. Beträffande
det viktigaste bland dessa förtroendeuppdrag, nämligen uppdrag såsom
riksdagsman, gäller för övrigt vad härom stadgas i riksdagsordningen § 4.
Vad däremot angår andra slag av offentliga uppdrag, synes någon ovillkorlig
rätt för tjänstemannen att åtaga sig dylika uppdrag icke böra ifrågakomma.
Den omständigheten, att vissa offentliga uppdrag, såsom uppdrag
alt vara förmyndare eller överförmyndare, icke utan vidare kunde avsägas,
torde icke heller för dessa uppdrags vidkommande konstituera någon sådan
rätt, enär en statstjänsteman, som av sin tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget,
äger laga skäl för en avsägelse. Emellertid synes vid prövningen av
offentligt uppdrag särskild hänsyn böra tagas till uppdragets beskaffenhet,
så att tjänstintresset och det allmänna intresset bliva såvitt möjligt rättvist
avvägda mot varandra. Utan tvingande skäl bör sålunda tjänsteman icke
förvägras åtaga sig etl offentligt uppdrag.

De av 1928 års lönekommillé föreslagna sladgandena beträffande statstjänstemannens
bisysslor, som upptogos i 3 § av kommitténs förslag till avlöningsrcglemente,
blevo föremål för erinringar från ett flertal remissinstan

320

ser. Kritiken riktade sig till en början mot de föreslagna bestämmelserna om
skyldighet för tjänsteman att anmäla innehav av bisysslor. Sålunda ställde
sig vissa myndigheter mer eller mindre avvisande mot införandet av ett
anmälningssystem. Härvid framhölls bl. a. att anmälningsplikten skulle,
särskilt vid verk med stora lokalstater, medföra ej obetydligt besvär för myndigheterna,
vilka skulle ha att registrera och pröva alla inkomna anmälningar.
För tjänstemännen innebure anmälningsplikten ett onödigt förmyndarskap
och intrång från statens sida i deras privata förhållanden. De föreslagna
bestämmelserna vore också alltför svävande i avfattningen för att
kunna läggas till grund för en anmälningsplikt. Några myndigheter uttalade
den meningen, att bisysslesakkunnigas förslag vore att föredraga framför
lönekommitténs förslag.

Även från ämbetsverk, som principiellt synas ha godtagit kommitténs
anmälningssystem, riktades anmärkningar mot de av kommittén föreslagna
stadgandena. Några myndigheter funne sålunda anmälningsskyldigheten
alltför rigorös. Åtskilliga myndigheter ansåge, att bestämmelserna borde
göras så tydliga, att tvekan icke behövde uppkomma om deras rätta tolkning.
Vad särskilt angår uttrycket »varaktigt eller mera tidsödande tillfälligt
uppdrag» anfördes att detsamma vore oklart och ägnat att bereda tolkningssvårigheter
eller omöjliggöra en enhetlig tillämpning.

1928 års lönekommittés förslag till nytt avlöningsreglemente föranledde
icke någon åtgärd, och även förslaget till bestämmelser i förevarande ämne
förföll sålunda.

1930 års lönekommitté (SOU 1937:48) uttalade i denna fråga bl. a.
följande.

Vid bedömandet av spörsmålet om en skärpning av gällande bestämmelser
på förevarande område bör man enligt kommitténs mening icke förbise,
att det syfte, som man genom en sådan skärpning vill ernå, är att förekomma
missbruk av tjänstemännens i och för sig naturliga rätt att använda
sin fritid efter gottfinnande. Det vore felaktigt att härvid utgå från
att varje sysslande med uppdrag vid sidan om den statliga befattningen
är ur .statens synpunkt förkastligt eller olämpligt. I detta hänseende
må allenast påpekas, hurusom bisyssleväsendets utan tvivel avsevärda omfattning
inom statsförvaltningen i icke ringa grad betingas därav, att statstjänstemännen
tagits och alltjämt tagas i anspråk för uppdrag av offentlig
karaktär, statliga och icke statliga, för vilkas fullgörande de på grund av
sin rutin och vana vid förvaltningsarbete äro särskilt skickade. Man är här
inne på en sida av bisyssleväsendet, där lämpligheten av ett ingripande i
restriktiv riktning i varje fall kan diskuteras. En åtgärd till minskande av
bisyssleväsendet inom statsförvaltningen synes kommittén framför allt böra
gå ut på att förhindra, att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åtaga sig sådana
tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid sidan
om statstjänsten, vilka inverka hinderligt för tjänstutövningen.

Då kommittén med utgångspunkt från denna tankegång granskat de båda
förenämnda förslagen till skärpning av gällande bestämmelser på området,

321

har kommittén icke kunnat frigöra sig från den uppfattningen, att det av
1928 års lönekommitté framlagda förslaget går alltför långt i kravet på
redovisning av tjänstemännens göromål utom tjänsten. Likväl skulle förslaget
knappast lämna någon garanti för ernående av en verklig inskränkning
av bisyssleväsendet. Anmälningssystemets praktiska verkningar skulle
bliva beroende av myndigheternas mer eller mindre subjektiva uppfattning,
huruvida eu viss anmäld bisyssla eller ett visst antal anmälda sysslor kunde
anses inverka hinderligt för vederbörandes tjänstutövning eller icke. De
föreslagna bestämmelserna lämna på denna punkt icke någon närmare ledning
för myndigheternas handlande. Ville man därför skapa garantier för
att systemet i fråga i praktiken skulle tillgodose det syfte, som därmed avsetts,
måste såvitt kommittén kan finna lämnas närmare anvisningar, vilka
bisysslor befattningshavarna i tjänstens intresse böra i allmänhet förbjudas
att innehava. Man skulle eljest löpa fara att vad som på förevarande område
tillätes vid det ena verket bleve förbjudet vid det andra eller tvärtom.
1 jämförelse härmed erbjuder bisysslesakkunnigas förslag till bestämmelser
den fördelen, att i själva författningstexten skulle lämnas positiva anvisningar
för en reglering av hithörande förhållanden.

Framför allt måste emellertid — såsom ock skett i de avgivna yttrandena
— mot det föreslagna anmälningssystemet riktas den anmärkningen, att
systemet komme att åsamka såväl verk som personal en myckenhet arbete
utan motsvarande praktisk nytta. Det lärer knappast kunna komma i fråga
att exempelvis förmena eu tjänsteman att innehava ett kommunalt uppdrag,
som han erhållit genom allmänt val och om vars mottagande han gjort
anmälan. Ej heller kan rimligen förekomma, att eu tjänsteman förbjudes
att åtaga sig uppdrag såsom styrelseledamot i eu politisk, facklig eller ideell
sammanslutning, om uppdraget fullgöres väsentligen på fritid. Att stadga
anmälningsplikt i fråga om nu nämnda slag av bisysslor, vilka säkerligen
utgöra en relativt stor del — måhända den största — av förekommande
bisysslor, synes vid sådant förhållande tämligen onödigt, då det gäller att
finna eu utväg för eu ur statens synpunkt önskvärd begränsning av bisyssleväsendet.
Detsamma gäller i än högre grad beträffande sådana uppdrag,
vilka meddelats av Ivungl. Maj:t eller av vederbörande myndighet. Visserligen
kunde tänkas att, såsom åtskilliga av de över förslaget hörda myndigheterna
påyrkat, mer eller mindre långt gående inskränkningar i den
föreslagna anmälningsplikten vidtoges i syfte att förenkla anmälningsförfarandet,
och givet är, att på denna väg de påtalade olägenheterna i administrativt
hänseende skulle kunna minskas. 1 samma mån som detta skedde,
skulle emellertid eftergivas vad man främst velat vinna med anmälningssystemet
— nämligen att erhålla en möjligast fullständig kännedom och
överblick över den omfattning, vari tjänstemännen ägna sig åt sysslor och
uppdrag vid sidan om statstjänsten — och kvar skulle väsentligen stå de
fall, i vilka eu verklig prövning från myndighetens sida borde äga rum,

d. v. s. i stort sett de fall. som komme i fråga vid ell ansöknings- och till
ståndsförfarande inom i reglementet uppdragna gränser.

Av bär antydda skäl har 1936 års lönekommitté kommit till den uppfattningen,
alt ifrågavarande föreskrifter höra utformas i nära anslutning till
bisysslesakkunnigas förslag. Även om ej heller detta förslag kan anses i allo
tillfredsställande, synes det dock under förhandenvurande förhållanden erbjuda
eu i stort sett godtagbar lösning av hisysslefrägan utan all verken
därigenom behöva helungas med nämnvärt ökat arbete.

!’l Rev. beriilh lsr ang. statsverket <lr 1955. I

322

I 1930 års betänkande har även berörts frågan om sådana inskränkningar
i rätten att mottaga bisysslor, som föreskrivits beträffande vissa befattningar
och som äro betingade av rättsordningens krav på att förhindra obehörigt
inflytande av privata intressen vid statstjänstens utövande. Dylika ovillkorligt
verkande inskränkningar hava föreskrivits beträffande ett flertal befattningshavargrupper,
såsom exempelvis beträffande vattenrättsingenjörer,
yrkesinspektörer, vägingenjörer m. fl. Merendels hava sådana bestämmelser
hittills tillkommit i samband med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut om
genomförande av lönereglering för vederbörande förvaltningsområde och
meddelats vid sidan om avlöningsreglementet genom Kungl. Maj:ts kungörelser
eller brev. Det synes icke böra ifrågakomma att tynga avlöningsreglementet
med dylika särbestämmelser, utan kommittén får i enlighet
med vad som föreslagits i 1930 års betänkande förorda, att sådana bestämmelser
meddelas i administrativ ordning, t. ex. i vederbörande verks instruktioner.
Till förebyggande av tvekan om Kungl. Maj ds befogenhet att under
löpande löneregleringsperiod utfärda dylika bestämmelser torde emellertid,
såsom också 1928 års lönekommitté förutsatte, bemyndigande härutinnan
böra i avlöningsreglementet lämnas Kungl. Maj d.

Kommitténs förslag godkändes sedermera och infördes med endast några
smärre ändringar av huvudsakligen redaktionell natur i 1939 års avlöningsreglementen.

1945 års lönekommittés betänkande!! (SOU 1940:48 och 1947:23) ligga
till grund för de nu gällande avlöningsbestämmelserna, statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) med flera reglementen. Bestämmelserna om bisysslor
återfinnas i 7 § Saar. Kommittén gjorde i detta ämne icke något särskilt
uttalande utan upptog i huvudsak bestämmelserna från 1939 års reglementen.
Paragrafen i fråga har följande lydelse.

1 mom. För förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses eller
med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte, fordras
särskilt tillstånd, så framt icke den som äger bevilja tillståndet tillsatt
tjänstebefattningen eller meddelat uppdraget. Tillstånd beviljas av vederbörande
myndighet, såvitt fråga är om tjänst med lönegradsbeteckning Ca
eller Ce och något av lönegradsnumren 1—30, samt eljest av Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande myndighet.

Tillstånd, varom i detta moment är fråga, må beviljas endast för såvitt
innehavet av befattningen eller uppdraget prövas icke inverka hinderligt
för utövandet av den tjänst, varmed förening skulle ske. Tillstånd bör avse
viss tid.

2 mom. Föranleder befattning eller uppdrag, att tjänsteman tillfälligtvis
icke kan bestrida sin tjänst, skall han göra framställning om ledighet i erforderlig
omfattning.

3 mom. I fråga om förbud för tjänsteman vid visst verk eller för innehavare
av viss tjänst att åtaga sig visst uppdrag eller att utöva verksamhet,
som ej lämpligen bör förenas med hans tjänst, äger Kungl. Maj:t utfärda
erforderliga föreskrifter.

323

Dessutom ha under »B. Särskilda bestämmelser» meddelats föreskrifter
för vissa tjänster och förvaltningsområden. I detta sammanhang må även
omnämnas att särskilda kungörelser (1954: 27—32) utfärdats i fråga om
förbud för lagfaren befattningshavare i domsaga, rådhusrätt eller magistrat,
vattendomstolarna, rikets hovrätter och nedre justitierevisionen att idka advokatverksamhet
eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den omfattning,
att den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans tjänst,
eller inlåta sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses oförenligt
med en domares ställning.

I vissa verks instruktioner finnas dessutom speciella föreskrifter berörande
frågan om rätt för tjänsteman hos vederbörande myndighet att åtaga sig
bisysslor av visst slag. Så stadgas t. ex. i instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess lokalförvaltningar, att tjänsteman icke må åtaga
sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad eller mottaga anställning
eller uppdrag i entreprenörs tjänst. Motsvarande föreskrift finnes även i
andra verksinstruktioner.

Såsom framgår av det föregående har i avlöningsreglementena föreskrivits
skyldighet för tjänstemännen att i vederbörlig ordning anhålla om tillstånd
att förena tjänst med vissa tjänstebefattningar eller uppdrag. Revisorerna ha
sökt utröna i vad mån denna skyldighet fullgöres. Ur offentligt tillgängliga
handlingar har sålunda erhållits uppgift om tjänstemän som tjänstgöra som
timlärare i handelsskolor m. fl. läroanstalter, som ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnd, sekreterare i hyresnämnd m. m. Därefter ha från
den myndighet, där vederbörande är anställd, införskaffats uppgifter om
samtliga de tjänstemän, vilka enligt 7 § statens allmänna avlöningsreglemente
under tiden 1 juli 1952—30 juni 1955 erhållit tillstånd att förena
tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Revisorerna ha däremot ansett
sig icke böra infordra några uppgifter direkt från tjänstemän, då det är tvivel
underkastat, om skyldighet föreligger för vederbörande att i vidare utsträckning
än vad som föreskrivits i avlöningsreglementena uppgiva innehav av
bisysslor. Självfallet är även att värdet av en dylik undersökning, som helt
skulle vara beroende på tjänstemännens gottfinnande, skulle vara tveksamt.
Att märka är även all undersökningen icke omfattat bisysslor, som vederbörande
tjänstemän anförtrotts av Kungl. Maj:t.

Revisorerna ha genom ifrågavarande undersökning utrönt, alt i runt tal
175 tjänstemän inneha bisysslor, som otvivelaktigt äro av den karaktär, alt
skyldighet föreligger att ansöka om tillstånd för att inneha desamma. Den
gjorda undersökningen utvisar emellertid, att ett 40-tal av dessa tjänstemän
icke inneha dylikt tillstånd. De myndigheter, varifrån revisorerna inhämtat
uppgifter, sysselsätta mer än 27 000 anställda; därav omkring 13 000 kvinnliga
befattningshavare. Av det totala antalet utgöres en betydande del av
befattningshavare i de lägre lönegraderna; sålunda äro mer än 15 000 placerade
i 1—15 lönegraderna. Antalet tjänstemän, som erhållit tillstånd att

324

förena tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag, som avses i 7 § Saar,
uppgår till närmare 800; av dessa tillhöra nära nog samtliga högre lönegrad
än den 15 :e.

Vad angår arten av de bisysslor, som tjänstemännen utföra, må nämnas
följande: styrelseordförande eller styrelseledamot i aktiebolag, revisor, utgivare
av författningskommentarer, kontrollant av material vid vissa järnverk,
konsultuppdrag hos bolag, biografvaktmästare, kommunal representant
i bostadsrättsföreningar, fastighetsskötare, förlagsverksamhet, slottsarkitekt,
konsulterande uppdrag åt rationaliseringsföretag, ingenjörsverksamhet
(vägförslag å skogsvägar), flygplatschef, flygchef i flygbolag, riksdagsstenograf,
kamrerare i statliga forskningsråd, tillsyningsman inom militärt
skyddsområde, skeppsmätare, kassör i sjukkassa, redaktionssekreterare,
redaktör för jordbruksprogram i radio, fastighetsregisterförare, ledamot av
försäkringsbolag, m. m.

Bland bisysslor som vederbörande tjänsteman ej anhållit om tillstånd att
inneha må nämnas uppdrag såsom ordförande i styrelsen för större bolag,
revisor i statsunderstödd förening, sekreterare i hyresnämnd, ordförande
respektive kronoombud i taxeringsnämnd samt lärarbefattningar av olika
slag, förundersökare i brottmål, anställning som konsulterande ingenjör,
fastighetsförvaltare samt sekreteraruppdrag hos riksdagen.

Förevarande utredning har varit av kvantitativ natur, d. v. s. uppgift har
erhållits om antalet bisysslor som vissa tjänstemän inneha, däremot ej kvalitativ.
Direkta uppgifter ha således ej erhållits om den tid m. m. som bisysslorna
taga i anspråk. Emellertid har det på grundval av dessa uppgifter
och eljest för revisorerna kända förhållanden varit möjligt att draga vissa
slutsatser härutinnan.

Såsom gällande bestämmelser i ämnet äro avfattade, synes någon skyldighet
att inneha tillstånd att i eget namn driva t. ex. affärsrörelse ej föreligga.
Av det tillgängliga materialet kan emellertid utläsas att vissa tjänstemän
inneha egna rörelser. En tjänsteman är verkställande direktör i ett tegelbruk,
flera tjänstemän driva rörelser för att exploatera uppfinningar eller
ha konsulterande verksamhet inom olika områden.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har spörsmålet om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag
vid åtskilliga tillfällen uppmärksammats av statsmakterna, som på olika
sätt ansett sig böra ingripa reglerande. Nu gällande bestämmelser i ämnet
äro meddelade i avlöningsreglementen, verksinstruktioner m. fl. författningar.
Då revisorerna funnit sig böra till granskning upptaga vissa förhållanden,
som sammanhänga med tillämpningen av dessa föreskrifter, har till
grund för densamma legat bl. a. följande synpunkter.

Det syfte som ifrågavarande bestämmelser ha är främst att förekomma
missbruk av tjänstemännens naturliga rätt att använda sin fritid efter eget

325

gottfinnande. Bestämmelserna avse sålunda icke att förbjuda innehavet av
bisysslor såsom i och för sig ur statens synpunkt förkastligt eller olämpligt.
Statstjänstemännen måste nämligen kunna tagas i anspråk för uppdrag av
offentlig karaktär — statliga eller icke statliga — för vilka de genom sin
utbildning och erfarenhet äro väl skickade och vilka ofta icke kunna anförtros
andra än statsanställda. I många fall torde sysselsättningen vid sidan
av tjänsten ge vederbörande erfarenheter och kunskaper, vidgad personkännedom
m. in., som kunna vara till direkt gagn för statstjänsten. En alltför
stark begränsning av rätten att mottaga privatuppdrag kan för övrigt
befaras medföra ökad benägenhet för särskilt de mest dugande tjänstemännen
att lämna statstjänsten för mera inkomstbringande arbete. Av vikt har
emellertid ansetts vara att befattningshavare icke åtager sig bisysslor i en
omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen eller öva obehörigt
inflytande på hans ställning till frågor, med vilka han har att taga
befattning i statstjänsten.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att avgöra, att innehavet
av tjänstebefattningen eller uppdraget icke blir hinderligt för utövandet av
den tjänst, varmed förening skall ske, är att myndigheterna erhålla kännedom
om de viktigare och mera varaktiga bisysslor tjänstemännen inneha.
Fördenskull har införts skyldighet att enligt de bestämmelser, som meddelats
i bl. a. avlöningsreglementena, ansöka om tillstånd att inneha vissa
slag av bisysslor. Revisorerna ha funnit sig böra undersöka, i vad mån
denna skyldighet iakttages. Syftet med dessa och vissa andra utredningar,
som revisorerna utfört, har även varit att om möjligt få eu allmän bild av
i vilken omfattning tjänstemännen åtaga sig bisysslor. Undersökningen —
som närmast haft karaktären av stickprov och som med hänsyn till förevarande
bestämmelsers avfattning och till revisorernas ämbetsuppgift icke
omfattat bisysslor, som vederbörande tjänstemän anförtrotts av Kungl.
Maj:t — gör dock icke anspråk på att giva en fullständig överblick över
förhållandena på detta område. Det har vidare självfallet förelegat endast
begränsade möjligheter för revisorerna att erhålla kännedom om de bisysslor
vederbörande åtagit sig. På grundval av undersökningen och eljest för
revisorerna kända förhållanden ha revisorerna emellertid ansett sig bora
göra följande uttalanden.

Av redogörelsen ovan framgår bl. a. att eu betydande del av de tjänstemän
med bisysslor undersökningen avsett icke inneha tillstånd att förena
tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Sålunda sakna mer ån 20 procent
av dessa dylikt tillstånd; revisorerna förutsätta, att detta är beroende på
att någon ansökan ej ingivits till myndigheten i fråga. Det finnes knappast
anledning förmoda, att det gjorda stickprovet skulle giva ett resultat, som
väsentligt skiljer sig från förhållandena i övrigt. Det synes därför icke
omotiverat att antaga, att en dylik underlåtenhet även i övrigt förekommer.
Även om vissa tjänstemän som skäl härför kunna andraga, all ifrågavarande

326

stadgande i avlöningsreglementena är så formulerat, att tveksamhet stundom
kan föreligga, om skyldighet att anhålla om tillstånd är för handen,
måste denna underlåtenhet synas anmärkningsvärd. Särskilt gäller detta
i fall, då tjänsteman, som själv bl. a. har till ämbetsuppgift att övervaka
tillämpningen av bestämmelserna på förevarande område, anser sig kunna
uraktlåta att ingiva ansökan i ämnet. Det vill förefalla revisorerna, som
om myndigheter i fall, då tillstånd ej meddelats, stundom måste haft kännedom
om tjänstemäns bisysslor. — Enligt gällande bestämmelser bör tillstånd
lämnas för viss tid. Detta synes emellertid icke ske i alla fall.

Revisorerna vilja emellertid framhålla, att det antal bisysslor som kunnat
konstateras vid den gjorda undersökningen måste anses begränsat, om hänsyn
tages till totala antalet tjänstemän. Att bisyssleväsendet skulle vara
mera utbrett på den statliga arbetsmarknaden än på exempelvis den kommunala
finnes knappast anledning antaga. Dessa förhållanden utesluta dock
icke, att revisorerna vid sin granskning ansett sig kunna konstatera, att
vissa tjänstemän åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten i så betydande
omfattning, att det synes tvivelaktigt, om vedeidtörande verkligen äro i
stand att ägna tillräcklig kraft åt den tjänst, för vilken staten betalar dem
lön. Huruvida några direkta missförhållanden förekomma är svårt alt bedöma,
då den gjorda undersökningen lagts på kvantitativ och ej kvalitativ
basis.

Såsom tidigare antytts lämna gällande bestämmelser i ämnet stundom
rum för tveksamhet, huruvida tillstånd erfordras för afl inneha viss bisyssla.
Men även erinringar i sak synas kunna framföras mot desamma. Medan
tillstånd sålunda erfordras för uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål alt
driva rörelse inom industri, handel, transport, bank- eller försäkringsväsen
eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har ekonomiskt syfte,
synes det om undantag göres för bl. a. lagfarna ledamöter av7 vissa domstolar
—- icke föreligga några hinder för eu tjänsteman att inneha och själv
driva t. ex. affärsrörelse. Såsom framgår av det föregående förekommer i
vissa fall att tjänstemän driva egen rörelse. Då gällande bestämmelser icke
torde innebära något förbud för detta, ha revisorerna ansett sig icke böra
ingå i prövning av lämpligheten härav. Det vill dock helt allmänt förefalla,
som om det skulle kunna vara förenat med svårigheter att sköta en rörelse
av någon omfattning utan att detta inverkar hinderligt på tjänsten. Det
ankommer emellertid på vederbörande myndigheter att övervaka, att tjänstemännen
icke taga i anspråk tjänstetid för privat verksamhet.

Beträffande bestämmelsernas utformning — såväl sakligt som formellt
— förutsätta revisorerna, att denna uppmärksammas vid den av 1955 års
riksdag beslutade översynen av de statliga avlöningsreglementena. Måhända
är den bästa lösningen att ernå, därest föreskrifterna i ämnet i ökad utsträckning
meddelas i vederbörande verksinstruktioner.

327

Det är självfallet, att stora fordringar på objektivitet och frihet från
obehöriga hänsyn måste ställa på statens tjänstemän. En undersökning av
den art revisorerna utfört är knappast ägnad att belysa frågan, om desamma
åtaga sig uppdrag, som kunna föranleda dem att lata sig ledas av andra
hänsyn än sådana, som betingas av det allmännas bästa. Revisorerna vilja
dock med hänsyn till under senare år inträffade händelser, vilka bl. a. haft
åtal till följd, framhålla, att myndigheterna böra ha sin uppmärksamhet
riktad härpå. Erinras må att även statens sakrevision i sin berättelse för
budgetåret 1954/55 berört detta spörsmål och förklarat sig avse att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t upptaga detsamma till behandling.

Föranleder befattning eller uppdrag, att tjänsteman tillfälligtvis icke kan
bestrida sin tjänst, skall han enligt gällande bestämmelser göra framställning
om ledighet i erforderlig omfattning, varvid han har att vidkännas
författningsenligt avdrag å lönen. Revisorerna ha vid sin granskning kunnat
konstatera, att ifrågavarande föreskrifter icke alltid iakttagas. Det synes
sålunda förekomma, att tjänstemän som inneha offentliga uppdrag, vilka
föranleda att de icke kunna utöva sin tjänst, det oaktat uppbära full lön
från vederbörande myndighet. Detta förhållande har visserligen i allmänhet
icke någon betydelse i inkomsthänseende för den enskilde tjänstemannen
— hade han åtnjutit tjänstledighet, torde han ha erhållit ersättning
för mis tade avlöningsförmåner — men detsamma är ägnat att giva en felaktig
bild av — förutom det arbete tjänstemannen utför å innehavd tjänst
—- de verkliga kostnaderna, som äro förbundna med den verksamhet, som
uppdraget avser. Dessa komma nämligen därigenom att belasta annat anslag
än som avsett är. I den mån ett dylikt förfarande är avsett att förebygga
att av Kungl. Maj:t och riksdagen maximerade anslagsposter skola
överskridas, är det självfallet förkastligt.

Sammanfattningsvis må framhållas att revisorerna vid sin granskning
gjort iakttagelser, som giva anledning till erinringar i vissa hänseenden.
Revisorerna anse emellertid, att vad som förekommit icke bör föranleda
till annat än att de här anförda synpunkterna i tillämpliga delar genom
ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär böra delgivas statsmyndigheterna för
kännedom och efterrättelse.

328

Avlagda besök

Följande myndigheter, institutioner m. m. ha under året besökts av revisorerna.

Stockholms stad
Försvarets civilförvaltning
Riksförsäkringsanstalten
östra kustdistriktets chefsexpedition Skolöverstyrelsen Direktionen

över Stockholms stads
undervisningsverk
Psykologisk-pedagogiska institutet
överstyrelsen för yrkesutbildning
Statens skogsforskningsinstitut
Sveriges geologiska undersökning

Stockholms lön
Vissa vägbyggnadsföretag
Storflygplatsen vid Halmsjön
Vissa kustposteringar inom östra
kustdistriktet

Karolinska sjukhusets barnklinik
Riksbankens pappersbruk, Tumba

Östergötlands län

Visst lantbruksrationaliseringsföretag Malmöhus

län
Vissa lekskolor m. m.

Göteborgs och Bohus län
Statens bilinspektion, Göteborg
Statens järnvägars andra distrikt,
Göteborg

Vissa kustposteringar inom västra
kustdistriktet

Älvsborgs län

Restads sjukhus i Vänersborg
Länsstyrelsen, Vänersborg

Skaraborgs län

Fångvårdsanstalten, Mariestad
Fångvårdskolonierna Lockerud och
Rödjan

III. militärbefälsstaben, Skövde
Göta trängregemente, Skövde
Arméns underhållsskola, Skövde
Platsbefälet, Karlsborg
Karlsborgs luftvärnsregemente.
Karlsborg

Arméns fallskärmsjägarskola,
Karlsborg

Garnisonssjukhuset i Karlsborg
Ammunitionsfabriken i Karlsborg
Skaraborgs flygflottilj, Såtenäs
Margretelunds yrkesskola, Lidköping Vissa

statsbelånade fastigheter
Vägförvaltningens centralverkstad
och depåförråd i Skultorp
Läckö slott
Skara domkyrka
Landsantikvarien, Skara
Västergötlands museum, Skara
Värnhems klosterkyrka
Eckornavallens fornminnesområde
Husaby kyrka och källa
Småskoleseminariet i Skara
Axevalla folkhögskola
Stifts- och landsbiblioteket i Skara
Lantbruksnämnden, Skara

329

Lanna försöksgård
Lanthushållsskolan i Brunsbo
Lantbrukskemiska kontrollstationen
i Skara
Skogsvårdsstyrelsen
Lantmäterikontoret, Mariestad
Tivedens revir

Skaraborgs och Älvsborgs läns
landstings särskola Johannesberg,
Mariestad
Länsstyrelsen, Mariestad
Häradsskrivaren i Lidköpings fögderi,
Lidköping

Västernorrlands län
Vemyra skolhem, Sollefteå
Länsarbetsnämnden, Härnösand
Länsbostadsnämnden, Härnösand

Vissa statsbelånade fastigheter
Bergeforsens kraftstation
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall

Norrbottens län
Lekskola i Luleå
Ligga kraftstation
Harsprångets kraftstation
Porjus kraftstation
Lantbruksnämnden, Luleå
Vissa avdikningsföretag
Skogsvårdsstyrelsen, Luleå
Gällivare revir
Råneträsks revir
Selets revir

Domänverkets skogsskola i Älvsbyn
AB Statens skogsindustriers anläggningar
i Karlsborg

22 Iicv. berättelse ang. statsverket år it)55. I

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1955

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Stockholm

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
35056

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet Sid.

§ 1. De norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda .......... 1

§ 2. Kostnader för förpassningsresor......................... 5

Försvarsdepartementet

§ 3. Krigsmaktens indelning ................................ 24

§ 4. Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten
............................................ 29

§ 5. Vissa arvoden inom försvaret............................ 74

§ 6. Arméns reserver....................................... 82

§ 7. Viss försäljning av intendenturmateriel .................. 95

§ 8. Utrangering av marinen tillhöriga fartyg.................. 105

§ 9. Flygtillägg i vissa fall .................................. 110

§ 10. Garnisonssjukhuset i Karlsborg.......................... 125

Socialdepartementet

§ 11. Statsbidrag till den halvöppna barnavården ............. 127

§ 12. Länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning ...... 139

Kommunikationsdepartementet

§ 14. Redovisning av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln . . 148

§ 15. Statens bilinspektion................................... 152

§ 16. Landshövdingarnas tjänstebostäder ....................... 164

Finansdepartementet

§ 18. Inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag
............................................... 186

§ 19. Redovisningen av inkomsterna av statens gruvegendom .... 192

§ 20. Tullverkets kustbevakning .............................. 193

§ 21. Förvaltning in. in. av vissa statliga fonder................ 276

Ecklesiastikdepartementet

§ 22. Grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen ........ 277

§ 23. Längmanska donationsfonden........................... 282

Jordbruksdepartementet Sid.

§ 24. Indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering in. in. . . 291

§ 25. Kontrollen av vissa torrläggningsföretag.................. 295

§ 26. Torrläggningsföretaget Keräsjoki ........................ 299

§ 27. Domänverkets skogsodlingsgräns ........................ 304

Handelsdepartementet

§ 28. Mät- och avmagnetiseringsstationerna .................... 314

Inrikesdepartementet

§ 29. Behovet av viss biträdeshjälp in. in. vid statens sinnessjukhus 318
§ 30. Länsadministrationen i Älvsborgs län .................... 322

Civildepartementet

§ 31. Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag .... 336

Vattenöverdomstolcns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Till K onunge n

Genom remiss den 17 december 1955 har vattenöverdomstolen anmodats
alt avgiva utlåtande över riksdagens revisorers senaste berättelse i vad den
avser de norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda. I anledning härav
får vattenöverdomstolen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha — efter en redogörelse för arbetsförhållandena och arbetskraftsbehovet
vid de berörda vattendomstolarna — betonat angelägenheten
av att de mest trängande personalfrågorna snarast bringas till en lösning.
Till detta uttalande vill vattenöverdomstolen giva sin livliga anslutning,
och vattenöverdomstolen får härutinnan hänvisa till Svea hovrätts och
vattenöverdomstolens underdåniga framställningar i ämnet, senast den 13 och
den 21 sistlidne oktober. Vattenöverdomstolen tillåter sig även erinra om
innehållet i skrivelser, som Svea hovrätts president den 12 november avlåtit
till statsråden och cheferna för justitie-, finans- och civildepartementen.

I sin berättelse ha revisorerna vidare — under framhållande av att det
icke kunde anses försvarligt att i nuvarande läge inrikta intresset endast
på domstolsorganisationen och därmed sammanhängande personalfrågor
— funnit det ligga nära till hands att vattenlagens regler om byggande i
vatten och om ersättning för härav uppkomna skador samt om processen i
vattenmål underkastades en mera allsidig och långtgående omprövning än
vad som skett, då man hittills sökt finna utvägar för en snabbare behandling
av vattenmålen. Efter framläggande av vissa allmänna synpunkter i
ämnet ha revisorerna sammanfattningsvis yttrat att, samtidigt som åtgärder
alltjämt vore erforderliga för att bereda de norrländska vattendomstolarna
en arbetskapacitet som motsvarade det aktuella och väntade behovet, utredning
syntes böra komma till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma
en mera väsentlig lättnad i vattendomstolarnas arbetsbörda ävensom
att vid denna utredning särskild uppmärksamhet borde ägnas gällande
bestämmelser för byggande i vatten och för processen i vattenmål.

Mot eu utredning i det angivna syftet har vattenöverdomstolen icke
något att invända. Att vattenlagens stadganden vid flera tillfällen varit föremål
för revision, som föranlett lagändringar i åtskilliga hänseenden, bör
skäligen icke hindra fortgående undersökningar, särskilt i fråga om möjligheten
att ernå förenklingar i det proeessuella förfarandet. Det skall dock
icke fördöljas att lagstiftaren härvid ställes inför svårlösta problem. Till
belysning kan nämnas att bifall till de framställningar, som nyligen gjorts
till bevakande av naturskyddsintressena, skulle leda till lagstiftningsåtgärder,
som komplicera det nu tillämpade förfarandet i vattenmål och därmed
åstadkomma en ökad arbetsbörda för domstolarna. Några anvisningar
till lösning av hithörande spörsmål är vattenöverdomstolen på de få dagar,
som stått till buds för behandlingen av förevarande remiss, av naturliga skäl
icke beredd att giva. Redan i detta sammanhang vill vattenöverdomstolen
dock framhålla att överlämnandet av vattenrättsliga frågor till avgörande
i administrativ ordning möter hinder från rättssäkerhetssynpunkt och för
övrigt knappast skulle innebära förenkling eller tidsbesparing. Vattenöverdomstolen
anser sig även böra fästa uppmärksamheten på att eu icke ovä -

I Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. It

sentlig orsak till de otillfredsställande förhållandena vid vattendomstolarna
är att stora ansökningsmål stundom icke förberedas på sätt som bör ske.
På grund härav måste i stor utsträckning kompletterande utredning företagas
vid vederbörande vattendomstol med påföljd av ökat arbete för denna
och försening med avgörandet. Åtminstone för mål, där Kronan är sökande,
borde genom statsmakternas försorg en bättre ordning i detta hänseende
kunna åvägabringas.

Slutligen önskar vattenöverdomstolen understryka vikten av att en utredning
rörande möjlig lagstiftning på det vattenrättsliga området icke
uppehåller och fördröjer de organisatoriska åtgärder som berörts såväl
av vattenöverdomstolen som av revisorerna. Viss arbetskraftsförstärkning
kan beslutas utan föregripande av utredning och åtgärder i övrigt. Främst
anmäler sig behovet av ytterligare en vattenrättsdomare vid Norrbygdens
vattendomstol. Till snar prövning bör även upptagas frågan om lämpligaste
dispositionen av den arbetskraft som kan beräknas stå till förfogande sedan
det pågående med Bergeforsens utbyggnad förknippade vattenmålet slutbehandlats;
vilande och angelägna arbetsuppgifter inom Mellanbygdens vattendomstols
område komma därvid närmast i åtanke.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom presidenten, lagmannen
Poss samt hovrättsråden Jansson och Aminoff.

Stockholm den 13 januari 1956

På vattenöverdomstolens vägnar
Underdånigst
HARRY GULDBERG

Bengt Rydin

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Till Konungen

Genom justitiedepartementets ämbetsskrivelse den 17 december 1955 har
vattenfallsstyrelsen anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i ärende rörande
de norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda.

Vattenfallsstyrelsen får till efterkommande härav hänvisa till i avskrift
bifogade av vattenfallsstyrelsen nyligen till Eders Kungl. Maj:t i samma
sak ingivna underdåniga skrivelse. Såsom av denna framgår, anser vattenfallsstyrelsen
det i högsta grad angeläget, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas
i syfte att åstadkomma dels den omedelbara förstärkning av vattendomstolarnas
arbetskrafter, som sedan länge varit av behovet påkallad,
dels ock den lättnad i domstolarnas arbetsbörda, som en översyn av vattenlagens
tillåtlighetsbestämmelser kan öppna möjlighet till.

Stockholm den 5 januari 1956

I. BERGSTRÖM

Underdånigst
ÅKE RUSCK

Bilaga

Till Konungen

Trots den intensiva utbyggnad av vattenkraft, som pågått under de senaste
decennierna, föreligga betydande svårigheter för kraftproducenterna att
tillgodose den ständigt växande efterfrågan på kraft. Överhängande risk
finnes för att kraftransonering skall behöva tillgripas redan denna vinter,
och någon förbättring av förhållandena kan icke förväntas inträda än på
många år. Tyvärr förhåller det sig så, att nya kraftanläggningar — det må
vara vattenkraftanläggningar eller anläggningar för ångkraftdrift — kräva
mångåriga förberedelse- och anläggningstider, och möjligheter att under
vattenbristår snabbt skaffa fram nya kraftkällor finnas därför icke. Desto
angelägnare är det att söka uppnå en sådan utbyggnadsgrad, att erforderliga
marginaler finnas i förhållande till den förefintliga eller förutberäknade
kraftförbrukningen.

Eftersom landets kraftförsörjning är till övervägande del baserad på
vattenkraftutbyggnaderna och andra likvärdiga energikällor icke på länge
än äro att räkna med, är det av största vikt, att vattenkraftutbyggnaderna
kunna fortsätta i snabbast möjliga takt. För att så skall kunna ske, erfordras
emellertid icke blott tillgång på lämpliga utbyggnadsobjekt, tekniska
resurser och arbetskraft. Det är också nödvändigt, att ett smidigt och icke
för långsamt arbetande förfarande står till buds i och för tillståndsgivningen
till företagen. I detta hänseende hava förhållandena lämnat mycket övrigt
att önska, och föreliggande situationer hava gång efter annan tvingat företagare
att utan avvaktande av den legala tillståndsgivningen påbörja sådana
arbeten, som icke varit direkt beroende av tillståndsgivningen. Häremot
har åtskillig opposition försports, i det att man förmenat, att domstolarna
vid den efterföljande legala behandlingen kommit i besvärande ställning,
som försvårat en förutsättningslös bedömning av tillståndsfrågorna. Från
företagarens sida har man givetvis sett situationen så, att man genom att
i förväg nedlägga kostnader Då en anläggning tagit på sig en normal affärsrisk.
Ett dylikt risktagande har naturligtvis icke kunnat ifrågakomma, när
allvarligt motstånd mot en anläggning kunnat förväntas. Självfallet skulle
det ur alla synpunkter vara bäst, om tillståndsgivningen kunde ske på ett
tidigare stadium och situationer sådana som de relaterade kunnat undvikas.

Vid upprepade tillfällen och från många olika håll har under senaste
decenniet framförts krav på en sådan utökning och effektivisering av vattendomstolarnas
organisation, främst i vad den nordliga landsändan angår,
att den väldiga arbetsbalansen skulle kunna minskas till normal omfattning
och därmed bättre möjligheter finnas för domstolarna att ägna en omedelbar
handläggning åt nyinkommande ansökningar. De förbättringar, som
åstadkommits, bava dock icke lett till önskat resultat, beroende dels på att
personalförstärkningarna icke blivit tillräckligt stora, dels på grund av
svårigheter att på grund av personalens löneförhållanden få inrättade
tjänster vid domstolarna besatta. Den ökade utbyggnadstakt, som föranledes
av den år efter år allt snabbare växande kraftkonsumtionen, kommer ock att
ställa allt större krav på arbetsinsats från domstolarnas sida. Situationen
är alltså alltjämt den, att radikala åtgärder på området erfordras, dels för
eu förstärkning av domstolsorganisationen, dels för att bereda personalen
tillfredsställande anställningsvillkor. Effektiviteten hos vattendomstolsorganisationen
beror dock ej på domstolarna enbart utan kräver tillgång på

för domstolsarbetet kvalificerad personal jämväl för parterna i målen. Härför
fordras också tillfredsställande lönsamhet för ifrågavarande yrkeskategoriers
arbete, något som emellertid, till den del verksamheten bedrives av statsanställd
arbetskraft, icke beaktats och för vars lillrättande vattenfallsstyrelsen
hittills vunnit föga gehör. Även härvidlag äro snabba och resoluta åtgärder
av nöden. Kunna icke rättelser och förbättringar i angivna hänseenden
åvägabringas, blir en ofrånkomlig konsekvens, att i varje fall den
statliga anläggningsverksamheten på vattenkraftområdet kommer att stagnera
med konstant kraftbrist och bestående ransoneringsliot som framtidsperspektiv.

Även om nu nämnda elementära krav på åtgärder från statsmakternas
sida uppfyllas, synes det tveksamt, om en fullt tillfredsställande sakernas
ordning i fråga om vattendomstolsprocessen kommer att erhållas. Förhållandena
med tillståndsgivningen till kraftföretag hava på senare tid undergått
betydande förändringar. Medan tidigare frågornas handläggning förblev
ärenden, som stannade hos och slutligen avgjordes vid domstolarna, har
det på senare tid blivit mera vanligt, att tillståndsgivningen måste föregås
av en underställning till Eders Kungl. Maj:t, ett förhållande som naturligtvis
föranleder betydligt ökad tidsutdräkt i målen. Eu fortsatt utveckling i sådan
riktning kan med bestämdhet förutses, och i varje fall i de större vattenmålen
kan förväntas, att tillstånd merendels icke kommer alt lämnas, utan
att ärendena blivit föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning. Orsaken härtill
är, förutom ökad aktivitet från allt effektivare organiserade motpartsintressen,
dels det förhållandet, att de krav på värderelation mellan nytta
och skada, som vattenlagen uppställer, blivit allt svårare att uppfylla, vilket
i sin tur sammanhänger med att reglerna äro föråldrade, opraktiska och
svårtillämpliga, dels den omständigheten, att nytillkommande anläggningar
ofta hava sådan omfattning eller sådana verkningar, att underställning,
även när förenämnda värderelation föreligger, blir eu ur allmänna synpunkter
naturlig åtgärd.

Givet är också, att en förskjutning av synpunkterna på vattenkraftföretagens
liksom även på motstående intressens vikt och betydelse skett sedan
vattenlagens tillkomst för snart 40 år sedan. En översyn av reglerna för
tillståndsgivningen synes därför motiverad. Osannolikt är väl ej, att en
sadan översyn, utan att rättssäkerheten därigenom blir lidande, skall kunna
resultera i ett snabbare förfarande samt enklare, klarare, mera tidsenliga
och mera lättillämpade regler för tillståndsprövningen, vilket jämte andra
påtagliga fördelar jämväl bör medföra, att domstolars och parters arbete i
samband med vattenmålen betydligt lättas och de stora kostnader, som äro
därmed förenade, minskas.

Det måste här sägas ifrån, att statsmakterna icke längre kunna eftersätta
kraven på åtgärder — och åtgärder som icke i väsentliga delar stanna på
papperet — för att åstadkomma en bättre ordning i fråga om den rättsliga
behandlingen av vattenmålen. Konsekvenserna av eu fortsatt efterlåtenhet
komma att bliva ödesdigra för landets kraftförsörjningsmöjligheter. Icke
mindre allvarlig ter sig saken från den stora allmänhetens sida, som oförskyllt
beröres av vattenkraftexploateringen och med fog kan begära, både
att rådande ovisshetstillstånd om aktualiserade projekts realiserbarhet
avkortas, och att väsentliga skadefrågors behandling slutföres inom rimlig
hd. Här föreligger både ur kraftförsörjnings- och rättssäkerhetssynpunkt
i hög grad fara i dröjsmål.

Vattenfallsstyrelsen hemställer om skyndsamma åtgärder för åstadkommande
av sådana förbättrade processuella förhållanden i fråga om vatteninålen,
att behandlingen av utbyggnads- och regleringsfrågor blir snabb,
effektiv och ur olika synpunkter ändamålsenlig.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
styrelseledamöterna Skoglund, Hemmar och Jacobsson.

Stockholm den 14 december 1955

Underdånigst
Åke Rusck

I. BERGSTRÖM

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 2

Till Konungen

I anledning av remiss den 17 december 1955 angående riksdagens revisorers
uttalande i senaste berättelsen rörande kostnader för förpassningsresor
får fångvårdsstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha framhållit att statsverkets kostnader för förpassningar,
transporter av fångar, alkoholister m. fl. visat en kraftig stegring under en
följd av år, varigenom de för ifrågavarande ändamål avsedda anslagen
kommit att överskridas med betydande belopp. Revisorerna ha ansett det
påkallat att söka klarlägga orsakerna till angivna utveckling samt att föreslå
åtgärder ägnade att förebygga en fortsatt utgiftsökning. Kostnadsstegringen
beror delvis, framhålla revisorerna, på faktorer, som myndigheterna
icke kunna påverka, såsom det ökade fångantalet med stegrat antal resor,
höjda biljettpriser och traktamenten, men revisorerna anföra samtidigt,
att myndigheterna i vissa avseenden ha möjligheter att påverka utgifterna.

I sistnämnda hänseende har i berättelsen påpekats att enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet —- som skola tillämpas beträffande förpassningsresor
— tjänsteresor och förrättningar skola planläggas och genomföras
på det sätt som är lämpligast med hänsyn till deras ändamål,
uppkommande rese- och traktamentskostnader samt andra omständigheter.
I detta avseende fästa revisorerna uppmärksamheten på att till planläggning
hör att till förrättning icke beordras befattningshavare av högre tjänstegrad
än ärendets vikt fordrar, att förrättningar samordnas, att lämpliga färdmedel
begagnas, att tur- och returbiljett kommer till användning samt att möjligheter
till samåkning utnyttjas.

I fråga om resornas planläggning kunna, enligt revisorernas mening,
erinringar framställas huvudsakligen i två avseenden mot vissa av de polisdistrikt,
vilkas förpassningar varit föremål för revisorernas granskning,
nämligen i fråga om antalet förrättningsmän samt valet av tidpunkt för
anträdandet av resa.

Med avseende å transporterna inom fångvården ha revisorerna uttalat
att transporterna i allt väsentligt ske under iakttagande av sparsamhet

såväl beträffande antalet förrättningsmän som i fråga om tidpunkt för
anträdandet av förpassningsresorna.

Fångvårdsstyrelsen får beträffande transporterna inom fångvården
framhålla följande.

När den nya straffverkställigheten genomfördes, avskaffades de regelbundna
fångtransporterna i fångvagn, varvid det föreskrevs, att transport
å järnväg i regel bör företagas i vanlig personvagn. I och med beslutet om
anstalternas indelning i anstaltsgrupper ha bilar anskaffats för centralanstalterna
närmast i syfte att ombesörja transporter inom vederbörande
anstaltsgrupp. Systemet med biltransporter har under den tid det varit i
bruk fungerat tillfredsställande. Den samordning av transporterna, som
eftersträvats inom fångvården — vid transport till en ort bör om möjligt
även vid återresan fånge medföras o. s. v. — har underlättats genom att
bilar stått till förfogande. Vad beträffar antalet transportförare är regeln
inom fångvården den att en transportförare i allmänhet anses till fyllest,
då det är en person som skall förpassas. Mer än en transportförare beordras
i sådant fall endast då den förpassade anses opålitlig eller fråga är om en
särskilt lång resa; särskilt då det gäller transport till öppen anstalt, där
den intagne kan räkna med ganska stor rörelsefrihet, måste transport med
allenast en förare anses till fyllest. Vid transport av mer än en fånge kräves
i regel flera förrättningsmän, därest fråga är om transport till sluten anstalt.
Vidare må nämnas att intagna i vissa fall i samband med att permission
beviljas dem enligt verkställighetslagen få inställa sig vid annan
anstalt än den förutvarande, s. k. transportpermission.

Fångvårdsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att det med hänsyn
till de anvisningar, som redan finnas i bland annat allmänna resereglementet,
knappast är motiverat att utfärda en särskild författning om förpassningar.
Fångvårdsstyrelsen har emellertid för avsikt att, i avvaktan
på den nya arbetsordningen som förberedes i avvaktan på organisationsarbetets
slutförande, såsom revisorerna föreslagit, verkställa en formell
översyn av fångvårdens anvisningar rörande fångtransporter.

I handlägningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Göransson
samt byråcheferna Wennerholm, föredragande, och Forssell.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON

Kjell Kruse

Statskontorets

5''ttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 2

Underdånigt utlåtande

Statskontoret delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att
begränsa statsverkets utgifter för förpassningsresor. I likhet med revisorerna
anser statskontoret påkallat, att vederbörande myndigheter erinras

om betydelsen av att vid planerandet och utförandet av resorna all möjlig
sparsamhet iakttages utan att ordning och säkerhet äventyras.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 2 januari 1956

BERTIL SUNDSTRÖM

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Sten-UIrik Engström

Överståthållarämbctcts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 2

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1955 har överståthållarämbetet
anbefallts att, efter hörande av polismästaren, avgiva utlåtande med anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer efter verkställd granskning
anfört angående kostnader för förpassningsresor.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet, med överlämnande av
ett av polismästaren avgivet yttrande jämte därvid fogat yttrande av kommissarien
vid ordonnansavdelningen, för egen del i underdånighet anföra
följande.

Revisorernas granskning, som bl. a. avsett förpassningsresor för vilka
överståthållarämbetet utbetalat ersättning, har huvudsakligen varit inriktad
på två olika frågor, nämligen dels det antal förrättningsmän, som utfört
transporterna, dels valet av tidpunkt för anträdandet av resorna.

Beträffande det förstnämnda spörsmålet ha revisorerna uttalat, att det
förefölle, som om de resor, vilka företagas efter beslut av poliskammaren
i Stockholm, icke planerades med tillräcklig omsorg i det att frågan om
antalet transportförare syntes bliva avgjord utan att omständigheterna i
de särskilda fallen tillräckligt beaktades. — Vad anginge valet av tidpunkt
för avresa ha revisorerna konstaterat, att flertalet resor från Stockholm
syntes ha påbörjats på eftermiddags- och kvällstid, varigenom kostnaderna
för traktamenten blivit avsevärt större än om resorna tagit sin början
tidigare på dagen eller uppskjutils till påföljande dag. Även om detta förfarande
till viss del torde få tillskrivas bristen på polispersonal, kunde dock
enligt revisorernas mening anmärkningar riktas häremot. Då fråga icke
vore om inställelse till tidsbestämt straff, syntes nämligen vissa resor utan
olägenhet ha kunnat uppskjutas till påföljande dag.

Utöver den av revisorerna anmärkta bristen på polispersonal i Stockholm
har polismästaren anfört vissa skäl, som kunna motivera att resorna
anträdas utan uppskov, även om ett uppskov till påföljande dag skulle
kunna nedbringa kostnaderna för själva förpassningsresan. Utan att i detta
sammanhang ingå på frågan, i vilka fall ett sådant uppskov i och för sig
kan anses tillåtet, får överståthållarämbetet för egen del särskilt under -

stryka, att, om det skall vara försvarligt att huvudsakligen av kostnadsskäl
uppskjuta eu förpassningsresa, möjligheter måste finnas att under
tiden förvara den omhändertagne på ett ur olika synpunkter fullt tillfredsställande
sätt. Som polismästaren framhållit äro kriminalavdelningens nuvarande
förvaringsutrymmen för gripna, anhållna och omhändertagna personer
ofta mycket hårt utnyttjade, vilket, enligt vad överståthållarämbetet
inhämtat, medför att mestadels två eller tre personer få förvaras i samma
förvaringsrum. En förbättring i dessa förhållanden kan icke förväntas förrän
polishusets ombyggnad slutförts.

Polismästaren har även anfört åtskilliga omständigheter, som äro av
betydelse för bedömningen av frågan om antalet förrättningsmän och som
kunna motivera en starkare bevakning än vad revisorerna förutsatt som
det normala.

Även med beaktande av vad sålunda anförts som förklaring i de av revisorerna
anmärkta avseendena, kan dock ämbetet icke finna, att de nuvarande
förhållandena äro helt tillfredsställande. Som framgår av revisorernas
redogörelse har ämbetet jämväl vid sin granskning av de från
poliskammaren insända reseräkningarna haft sin uppmärksamhet riktad
härpå och på olika sätt sökt åvägabringa rättelse. Härvid har ämbetet i
skrivelser till poliskammaren samt i yttranden till kammarrätten över besvär,
som anförts av förrättningsmän över vägrad traktamentsersättning,
utvecklat sin principiella ståndpunkt i vissa uppkomna frågor, bl. a. angående
den tid, som borde beräknas för erforderlig vila, innan återresan
företogs, samt tidpunkten för en resas avslutande. Däremot har det icke
synts vara möjligt att med ledning enbart av de erfarenheter, som vunnits
genom granskningen av de särskilda reseräkningarna, fastslå några generella
regler i de av revisorerna berörda avseendena. Undertecknad överståthållare
överlämnade emellertid till polismästaren med skrivelse den 17
juli 1954 en inom överståthållarämbetet upprättad promemoria, vari bl. a.
frågorna om tidpunkten för förpassningsresors anträdande samt antalet
förrättningsmän vid de olika resorna behandlades med utgångspunkt från
iakttagelser, som gjorts vid överståthållarämbetets granskning av reseräkningarna.
Avsikten var att få till stånd närmare föreskrifter och anvisningar
angående utförandet av förpassningsresorna, särskilt i sistnämnda två
avseenden. Därvid förutsattes, att polismästaren efter samråd med överståthållaren
skulle utfärda dylika föreskrifter och anvisningar. Av olika
skäl, bl. a. sådana som sammanhänga med ett ombyte å kommissarietjänsten
och den numera bilagda lönekonflikten, har polismästaren icke förrän
i samband med sitt nu avgivna yttrande över revisorernas erinringar framlagt
några förslag till åtgärder. Med hänsyn härtill har det icke varit
möjligt att inom överståthållarämbetet taga någon definitiv ståndpunkt till
dessa förslag, vilka äro resultatet av en inom poliskammaren verkställd
utredning. I anledning av det uttalande som polismästaren i sitt ovannämnda
yttrande i föreliggande ärende gjort om antalet förrättningsmän, vill
överståthållarämbetet dock framhålla, att ämbetet icke helt kan ansluta
sig till polismästarens uppfattning, att antalet förrättningsmän i princip
bör vara två. Enligt ämbetets mening bör det, i varje fall beträffande vissa
kategorier förpassade, i princip vara tillräckligt med en förrättningsmän.
om resorna icke äro allt för långa. Självfallet bör vid bedömningen av
förrättningsmännens ansvar för en förpassnings genomförande hänsyn
tagas till den ökade risk för rymning en minskning av bevakningen innebär.

Såsom polismästaren i sitt yttrande uttalat, bör dock i varje särskdt fall
en prövning ske av frågan, vilket antal förrättningsmän, som erfordras föi
en förpassning. I samband med denna prövning, som böi företagas av efattningshavare
i befälsställning, bör även frågan om tidpunkten för resans
anträdande behandlas. De anvisningar och föreskrifter, som avses skola
utfärdas, kunna endast angiva de allmänna riktlinjerna för en dylik bedömning
av de särskilda fallen. Det synes icke uteslutet att för en sadan
handläggning av ärendena en viss förstärkning av ordonnansavdelningens
befäl kan visa sig erforderlig. En definitiv reglering av det sätt^ varpa förpassningsresorna
skola organiseras, måste därför ske i^ samråd med de
kommunala myndigheterna i Stockholm — närmast då direktionen föi
rätts- och polisväsendet — vilka jämväl ha ekonomiska intressen att bevaka
i ärendet genom att polisdistriktet har att bestrida de av förpassningsresorna
föranledda övertidsersättningarna. I detta sammanhang må framhållas,
att det även ur förrättningsmännens egen synpunkt måste vara
lämpligt, att en minskning av bevakningen under förpassningsresorna sker,
icke enligt förrättningsmännens eget bedömande, utan genom beslut i det
särskilda fallet av vederbörande befäl, som därigenom får taga ansvaret föi
de ökade risker, vilka kunna uppkomma genom den minskade bevakningen.

Ett genomförande av de här antydda åtgärderna, varmed arbetet pagar,
torde komma att för Stockholms vidkommande medföra en sådan förbättring
i de av revisorerna påtalade förhållandena att några ytterligare åtgärder
från Eders Kungl. Maj ds sida icke synas påkallade.

Stockholm den 18 januari 1956

Underdånigst

J. HAGANDER

STEN WALLER

Polismästaren

Stockholm

Till Överståthållarämbetet

Bilaga

Såsom yttrande i anledning av härmed återgående remissakt angående
riksdagens revisorers granskning beträffande förpassningsresor far jag

vördsamt anföra följande. . . ,

Kommissarien vid ordonnansavdelningen har avgivit har Inlagt yttrande
den 7 januari 1956, vilket kanslipolisintendenten åberopat. För egen del
ansluter jag mig också i huvudsak till yttrandet.

Vidkommande frågan om antalet förrättningsmän bör enligt kommissariens
yttrande antalet förrättningsmän i princip vara två men i varje särskilt
fall skall prövas om det kan vara tillräckligt med eu förrättningsmän
eller om till äventyrs fler än två erfordras. De skäl, som härför anförts
i yttrandet, anser jag bärande.

Sålunda torde klientelet vid polisens förpassningar som regel vara oroligare
och mindre enhetlig än vid fångvårdsförpassningarna, vilka ju i
stor utsträckning verkställas av allenast eu förrättningsmän. Av de omkring
1 440 förpassningar, som enligt ordonnansavdelningens statistik verkställdes
genom avdelningens försorg år 1954, avsag så pass många som 637
förpassning av sinnessjuka (191) och alkoholister (446) eller alltsa eu ka -

tegori människor, varav åtskilliga äro eller kunna befaras bliva oroliga
eller på annat sätt besvärliga under en förpassning. Ej minst av hänsyn till
den medresande allmänheten är det angeläget att bevakningen i dessa fall
göres tillräckligt säker.

Av de övriga förpassningarna under 1954 avsågo 309 resor ungdomar
som fördes till ungdomsfängelse eller till anstalt för omhändertagande
enligt barnavårdslagen. Här var alltså fråga om förpassningar, där rymningsnsken
är stor och där det vidare är angeläget, särskilt i fråga om
flickorna, att de ej komma i närmare kontakt med medresande.

176 förpassningar gällde inställande av personer till vanliga fångvårdsanstalter
och 131 till domstolar eller polismyndigheter.

94 forpassningar gällde utlänningar, som skulle avföras från riket. Såsom
kommissarien vid ordonnansavdelningen framhållit i sitt yttrande äro ofta
dylika förpassningar, då de avse finska medborgare, som skola föras till
hemlandet, mycket krävande ur bevakningssynpunkt.

Av de återstående gällde 45 transport av värnpliktiga till militärförband
och 53 förpassning enligt fattigvårds- eller barnavårdslagen till arbetshem.

Den nu återgivna statistiken hänför sig visserligen till allenast ett år
men den torde vara representativ även för andra år.

EU annat av kommissarien åberopat skäl för här tillämpad praxis beträffande
antalet förrättningsmän må nämnas, nämligen att vid Stockholmspolisens
förpassningar allmänna kommunikationsmedel, tåg, buss
och båt, anlitas i betydligt större utsträckning än vad fallet synes vara
vid fångvårdens och de övriga av revisorerna granskade myndigheternas
torpassmngar.

För ett noggrant bedömande av behovet av antalet förrättningsmän vid
varje särskild förpassning är det såsom kommissarien betonat i sitt yttrande
önskvärt med bättre tillgång på befäl än vad nu är fallet i fråga om
ordonnansavdelningen. Härvidlag må erinras om det förhållandevis stora
antalet resor, som bär förekommer, och till den ofta korta tid. som står
till buds för planläggning och övriga förberedelser för resorna. I sistnämnda
avseende torde såsom kommissarien framhållit längre tid stå till buds
beträffande fångvårdens förpassningar.

Det av kommissarien i detta sammanhang omförmälda förslaget om
befalsokning vid ordonnansavdelningen vidarebefordrade jag med tillstyrkan
i skrivelse den 19 februari 1955 till Stockholms stads rätts- och
pohsdirektion angående personalstaten för 1956 men framställningen väno
icke bifall.

Beträffande den andra av revisorerna särskilt beaktade frågan, nämligen
tidpunkten för förpassningsresas anträdande, må till en början
namnas att även i avseende å planläggningen av resorna i fråga om tid
och transportlagenheter in. in. ovan åsyftad befälsökning och därigenom
mojhggjord omfördelning av arbetsuppgifterna å ordonnansavdelningen skulle
verka i gynnsam riktning.

Vidkommande sådana fall, där fråga ej är om verkställighet av tidsbestämt
straff, synes det såsom kommissarien anfört, vara oklart om uppskov
med förpassningen och alltså ett kvarhållande hos polisen till påföljande
dag kan ske. Då några för hela riket gällande föreskrifter eller
prejudicerande beslut i detta avseende ej torde finnas, synes ett frångående
av här gällande praxis tills vidare icke böra ske i varje fall icke när det
galler ett vårdbetonat omhändertagande, huvudsakligen alltså enligt barnavards-,
sinnessjuk- eller nykterhetsvårdslagarna.

Kommissarien vid ordonnansavdelningen har jämväl åberopat vissa andra
skäl, nämligen dels att uppskjutande av förpassning till påföljande dag
medför längre bevakning och härbärgering för den lokala polismyndigheten
ävensom i förekommande fall mera kost åt den förvarade och dels att
nuvarande praxis, enligt vilken resorna ofta anträdas efter den egentliga
kontorstidens slut, medför att förrättningsmännen i stor utsträckning kunna
ägna dagtiden åt sina andra arbetsuppgifter. Det må i detta sammanhang
erinras om att dessa arbetsuppgifter, avseende utrednings- och spaningsarbete
i de ärenden av skiftande slag, som ankomma pa oidonnansavdelningen,
äro av betydande omfång, och att de tätt förekommande förpassningarna
lätt vålla eftersläpning i fråga om andra göromals fullgörande.

En annan omständighet, som bör nämnas vid bedömandet av förevarande
fråga, är att kriminalavdelningens nuvarande förvaringsutrymmen för
gripna, anhållna och omhändertagna personer ofta bliva mycket hart utnyttjade.
Ur denna synpunkt är det önskvärt att sådana personer, som
kunna avföras, bliva förpassade utan uppskov.

Beträffande personer, som skola föras till arbetshem på grund av liandräckningsbeslut
enligt fattigvårds- eller barnavårdslagen synes ett uppskov
med förpassningen till påföljande dag, om därigenom förpaspingskostnaderna
bliva nämnvärt lägre, kunna ske enär i dessa fall fråga ej är om
straffverkställighet eller omhändertagande för vård. Fallen av detta slag
äro ej så många att de skulle belasta kriminalavdelningens förvaringsrum
mera avsevärt. ......

Vidkommande sådana fall, där förpassning skall ske av värnpliktig pa
«rund av rymning eller undanhållande, synes försiktigheten bjuda att
förpassning verkställes så fort ske kan. Sasom skäl härtill får åberopas att
praxis hos de dömande myndigheterna torde skifta angående frågan huruvida
den tid, som förflyter emellan krigsmans gripande och hans inställande
vid sitt militära tjänstgöringsställe, skall inräknas i hans tjänstgöringstid.
.. .. ...

Slutligen tillåter jag mig nämna att frågan om möjligheten att uppskjuta
en förpassning till påföljande dag måhända är ett spörsmål, som kommer
att beröras av den utredning angående ökat rättsskydd vid administrativa
frihetsberövanden, som verkställes av en statlig kommitté.

Stockholm den 10 januari 1956

Erik Ros

Höns Fogelberg

Yttrande

Bilaria till bilaga

Riksdagens revisorer ha efter granskning av kostnaderna för förpassningar
av olika slag funnit sig kunna konstatera, att förpassningarna i många fall
planläggas och utföras på ett sätt, som ger anledning till erinran. Anmodad
avgiva yttrande med anledning härav får jag vördsamt anföra följande.

Revisorernas erinringar avse två huvudfrågor, nämligen frågan om antalet
förrättningsmän per förpassning och frågan om till vilken tid på
dygnet förpassningsresa skall förlaggas. Beträffande den förstnämnda fiå -

anse rev^örernä det motiverat antaga, att bl. a. Stockholms polisdistrikt
i langt större utsträckning, än vad fallet för närvarande är, skulle
kunna utföra forpassningar med endast eu förrättningsman. I fråga om
valet av tidpunkt för avresa ha revisorerna ansett sig kunna konstatera, att
flertalet forpassmngsresor från Stockholm påbörjats under eftermiddagseller
kvällstid och avslutats under kvällstid, nattetid eller påföljande dag
varigenom kostnaderna för traktamenten blivit avsevärt större, än om
resorna tagit sin början tidigare på dagen eller uppskjutits till påföljande

Sasom motivering for sin uppfattning, att ett större antal av de förpassningar,
som ombesörjas av stockholmspolisen, skulle kunna utföras med
endast en forrattmngsman och under ur kostnadssynpunkt lämpligare tid
pa dygnet, ha revisorerna åberopat jämförelser med förpassningar, utförda
av fångvårdspersonal samt av polispersonal i Älvsborgs och Västernorrtands;
lan. De exempel, som anförts, liksom åberopade statistiska uppgifter
utgöra emellertid enligt mitt förmenande ett föga tillförlitligt underlag för
jamtorelser. Förpassningarna inom fångvården torde till stor del avse
personer, som skola överflyttas från i ett eller annat avseende såsom sämre
betraktade anstalter till bättre sådana. Enbart denna omständighet, att
klientelet efter forpassning kan emotse drägligare förhållanden, torde betydligt
underlätta dess handhavande. Jag ifrågasätter också, utan att dock
aga narmare kännedom om huru härmed förhåller sig, om icke det svårare
klientelet som regel kvarhålles strafftiden ut på säkra anstalter och endast
'' .Un£ai,1,ta.?S a fc>r.flyttas. Vidare torde personer, som redan börjat avtjäna
sti al t, befinna sig i en mindre labil sinnesstämning än personer, som hålla
pa att lagforas eller just erhållit sin dom, såsom fallet mestadels är i fråga
om dem, som vid fångtransporter förpassas av polisen. Slutligen torde
sasom revisorerna framhållit, fångvårdsanstalternas personal ofta ha större
kunskap om fangklientelets individuella karaktärsegenskaper, än vad polispersonalen
har, och därmed ha större möjligheter att bedöma behovet av
antalet forrattningsmän. Aven i fråga om valet av tidpunkt för förpassningarnas
anträdande, torde fångvårdspersonalen befinna sig i ett väsentligt
gynnsammare läge än polispersonalen, i det att beslut om omplaceringar
av fangvårdsklientelet kunna meddelas i så god tid, att förpassningarna
kunna planeras dagar i förväg.

Jämförelserna mellan å ena sidan förpassningar, utförda av stockholmspolisen,
och a andra sidan förpassningar, utförda av polispersonal i Älvsborgs
och V asternorrlands län, måste enligt min uppfattning bli missvisande
redan av det skalet, att, såsom revisorerna framhållit, inom Älvsborgs
och Vasternorrlands län bilar kommit till användning i stor utsträckning
Det ar uppenbart, att en förpassning är lättare att utföra med bil än med
allmant kommunikationsmedel, och att det för den skull vid anlitande
av bil manga gånger är möjligt både att inbespara personal och att vinna
tid. Dessa fordelar maste emellertid vägas mot att persontransporter med
bil i och för sig aro väsentligt dyrare än transporter med annat kommunikationsmedel,
såvida icke förrättningsmännen ha råd att ställa sina
privatägda bilar till förfogande men endast begära ersättning, som om
resorna utförts med anlitande av järnvägs- och bussförbindelser, vilket såsom
revisorerna anmärkningsvärt nog med synbart gillande konstaterat,
tycks vara fallet i landsorten. I samband härmed vill jag understyrka, afl
det härvidlag liksom i andra fall måste anses förkastligt med fiktiva rese -

räkningar. Förpassningarna från Stockholm kunna utföras med bil, endast
då fråga är om särskilt svårhanterliga personer och då i regel med hyrverksbil,
enär tjänstebil sällan kan ställas till förfogande. Vid ordonnansavdelningen,
som utför det stora flertalet av förpassningarna från Stockholm,
finns såvitt jag har mig bekant, icke någon bilägare bland personalen. I
varje fall har ingen erbjudit sig att utföra förpassningar med privatägd bil.

Ehuru revisorerna icke uttryckt resultatet av sin granskning i konkreta
förslag om hur förpassningsresor skola organiseras utan inskränkt sig till
att i allmänna ordalag framställa krav på noggrannare bedömning och
planering från fall till fall, ha i berättelsen anförts exempel med kommentarer,
beträffande vilka man måste ställa sig frågande. Sålunda omnämnas
två förpassningar med bil från Alingsås till Malmö, vilka kostnadsberäknats
efter resor med järnväg från Alingsås ena dagen kl. 14.34 och återkomst
följande dag kl. 14.31 med ty åtföljande traktamente till varje förrättningsman
för två dagar och en natt. Traktamente hade emellertid, framhålles
det i berättelsen, kunnat beräknas som om resorna påbörjats med tåg från
Alingsås antingen kl. 6.54 eller kl. 10.52 och med återkomst samma dag
kl. 23.21. Eu första förutsättning för att traktamentsberäkningen skulle ha
skett i enlighet härmed, måste väl dock, för så vitt man icke skall laborera
med helt fiktiva räkningar, vara, att det varit praktiskt möjligt att anträda
förpassningen vid något av dessa tidiga klockslag, och vidare att åtminstone
någon timmes uppehåll för vila kunnat göras i Malmö före återresan.
Det förefaller i varje fall mig uppenbart orimligt att fordra, att
personalen skall vara i verksamhet 14—18 timmar utan avbrott, låt vara
att återresan äger rum utan att bevakning utföres. Är förpassningen en
enstaka företeelse, saknar frågan måhända betydelse, men när förpassningarna
såsom för personalens vid ordonnansavdelningen vidkommande
ofta följa varandra slag i slag, kommer saken i ett annat läge. Man kan i
varje fall icke förutsätta, att vilotiden kan tillgodogöras vid återkomsten
till hemorten, ty härför lägger den ordinarie tjänstgöringen hinder i vägen.

I revisorernas berättelse göres vidare gällande, att förpassningarna till
utlandet, oftare än vad nu sker, utan olägenhet skulle kunna utföras med
endast en transportförare. För Stockholms vidkommande avse emellertid
förpassningarna till utlandet huvudsakligen finska medborgare, som skola
förpassas till hemlandet. Oavsett om det är fråga om fångtransport eller
annan transport, motsätta sig det stora flertalet av dessa att bli hemförpassade
och äro, såsom torde vara allmänt känt, ofta svårhanterliga. Den
mest omdömesgilla prövning torde för den skull icke i nämnvärd omfattning
kunna resultera i att endast en förrättningsman per förpassning beordras.

Revisorerna ha också ifrågasatt, om icke vissa förpassningar skulle kunna
planeras så, att själva resan sker med endast eu förrättningsman, under det
att bevakningen förstärkes vid avrese- och ankomststationer. Att förstärka
bevakningen vid avresestationen låter sig naturligtvis göra. Däremot torde
det rent praktiskt vara åtskilligt svårare alt förstärka bevakningen vid
ankomststationen. Dröjsmålet, innan den ankommande förrättningsmannen
med den förpassade vinner kontakt med den mötande bevakningspersonalen,
måste många gånger bli avsevärt, och därmed blir mötet värdelöst
ur bevakningssynpunkt. Härtill kommer, att rymningarna visserligen oftast
äga rum vid ombytes- eller ankomststationerna, men bortsett härifrån äro
svårigheterna icke minst under själva resorna med ofta fullsatta tåg. Om
inga andra svårigheter föreligga, har man alltid ett problem, om den eu -

samme förrättningsmannen måste besöka toaletten. Att förrättningsmannen,
såsom ibland förekommer, medför den förpassade in på toaletten,
väcker minst sagt uppseende bland andra resenärer och borde lielt enkelt
vara förbjudet. Följaktligen kan man icke, i varje fall icke vid längre förpassningsresor,
låta förpassningen ombesörjas av endast en förrättningsman,
med mindre det bedömes såsom möjligt att för någon stund lämna
den förpassade utan bevakning ombord på ett i gång varande tåg.

Revisorerna ha enligt sin berättelse övervägt att föreslå utfärdandet av
en särskild författning i fråga om förpassningsresor men kommit till den
uppfattningen, att en dylik författning, med hänsyn till att förutsättningarna
för transporterna äro mycket skiftande, skulle få hållas i så allmänna
ordalag, att den knappast skulle vara till mera vägledning än de anvisningar,
som redan finnas i ämnet, bl. a. i allmänna resereglementet. Revisorerna
synas dock efterlysa av polismyndigheterna utfärdade föreskrifter
angående förpassningarnas utförande. Om man därvid tänkt sig föreskrifter,
liknande de av fångvårdsmyndigheterna utfärdade, kan först som sist
konstateras, att för polisens vidkommande dylika föreskrifter skulle vara
tämligen intetsägande. Föreskrifter erfordras dock, men dessa erforderliga
föreskrifter ligga på ett annat plan, än vad revisorerna synas ha förutsatt.
Även bortsett från det förhållandet att föreskrifter om förpassningars utförande
böra vara lika över hela landet, torde det ligga utom polismyndigheternas
kompetensområde att utfärda föreskrifter i de avseenden, där
dylika faktiskt erfordras.

I första hand erfordras föreskrifter om principerna för fastställandet av
antalet förrättningsmän. Jag har, då frågan härom tidigare varit aktuell,
i avgivna yttranden gjort mig till tolk för eu uppfattning, som jag vidhåller,
nämligen att antalet förrättningsmän vid förpassning av en person
i princip skall vara två. I varje särskilt fall skall dock eu prövning ske för
utrönande av huruvida det i det särskilda fallet möjligen är till fyllest med
endast en förrättningman, eller om det till äventyrs erfordras flera än två
förrättningsmän. Vägledande vid prövningen skall vara hänsynen till förrättningsmännens
berättigade krav på personlig säkerhet och även i övrigt
drägliga arbetsförhållanden. Med iakttagande härav skall antal förrättningsmän
och färdsätt fastställas under beaktande av den förpassades fysiska och
psykiska tillstånd, förpassningens ändamål, färdvägens längd, kostnaderna
vid olika färdsätt och föregående kännedom om den förpassades uppförande.
Vid de förpassningar, som ombesörjas av ordonnansavdelningens personal,
följes principen om två förrättningsmän, ehuru bedömningen av
varje särskilt fall på grund av förpassningarnas stora antal icke kan bli
så omsorgsfull, som vore önskvärt. För detta ändamål erfordras en befälsökning
vid avdelningen, varom jag tidigare framlagt förslag.

Vad beträffar valet av tidpunkt för förpassningsresas anträdande, har
jag i tidigare yttranden under framhållande av att förpassning av en person,
som skall avtjäna tidsbestämt straff, icke får uppskjutas, påpekat, att
det i fråga om övriga kategorier, som kunna ifrågakomma, är oklart,
huruvida uppskov kan ske. Härvidlag erfordras riksgiltiga föreskrifter och
likaså föreskrifter om vem som skall äga besluta om vederbörandes kvarhållande
i avvaktan på förpassning. Anmärkas bör, att man vid ett eventuellt
utfärdande av sådana föreskrifter, som möjliggöra uppskov med
förpassningar till statsverket ur kostnadssynpunkt lämplig tidpunkt, icke
torde kunna bortse från dels att varje uppskov medför ökade kostnader

för det kommunala polisväsendet i fråga om förvaringsutrymme, bevakning
och kost, dels att ett förläggande till dagtid av huvudparten av förpassningsresorna
för ordonnansavdelningens vidkommande medför, att den tid, som
personalen kan ägna åt spanings- och utredningsarbete minskar, vilket i
sin tur måste medföra krav på personalökning.

Jag har i det föregående berört frågan om vilotid på förpassningsorten efter
den förpassades avlämnande. Det är min övertygelse, att riksgiltiga bestämmelser
förr eller senare måste utfärdas i detta avseende. Möjligen kan detta
ske endast i samband med utfärdandet av ett särskilt resereglemente för
förpassningsresor, såvida icke det problem, som här föreligger, kan lösas
i samband med frågor, som beröra arbetstidsberäkningen över huvud för
polismän.

Vidare vill jag ännu än gång framhålla, att det system med i olika avseenden
fiktiva reseräkningar, som nu uppenbarligen godkännes, snarast
synes böra ändras.

Slutligen förefaller det mig i hög grad önskvärt, att de bestämmelser
om förpassningar, som nu finnas i skilda författningar, kompletteras samt
moderniseras och sammanföras i en författning. Detta gäller även bestämmelserna
om huru kostnaderna för olika slag av förpassningar skola bestridas,
ty, ehuru nästan helt utom området för min erfarenhet, förefaller
det mig, som om även dessa bestämmelser med fördel skulle kunna sammanföras
och förenklas.

Stockholm, ordonnanspolisavdelningen den 7 januari 1956

Folke Rutstedt

Länsstyrelsens i Älvsborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 2

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1955 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse i vad rör kostnader
för förpassningsresor.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra, att det synes länsstyrelsen
lämpligt att i ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär vederbörande myndigheter
erinras om angelägenheten av att all möjlig hushållning iakttages
vid planläggning och utförande av förpassningsresor.

Från landsfogden i länet, stadsfiskalen i Alingsås samt landsfiskalerna
i Vättle, Kinna och Ulricehamns distrikt inhämtade yttranden närslutas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit landshövdingen Lemne och
landssekreteraren Fahlcrantz, föredragande.

Vänersborg i landskansliet den 14 januari 1956

Underdånigst
MATS LEMNE

CHR. FAHLCRANTZ

Vördsamt yttrande

Bilaga A

Beträffande tillämpningen av ifrågavarande författningar rörande förpassningar
saknar jag erfarenhet. Endast i något enstaka fall har det hänt
att någon polischef rådgjort med mig om sättet för en beordrad transport.
Jag har då givit mitt råd med ledning av polischefens upplysningar —
nästan alltid per telefon — om fallet. Jag har icke anledning förmoda att
antalet förrättningsmän i något fall varit större än som varit nödvändigt.
Beträffande tidpunkten för resornas början, som i en del fall bort kunna
ske tidigare, anmärka revisorerna att detta förfarande åtminstone för
Stockholms del torde få tillskrivas bristen på polispersonal. Med all sannolikhet
är orsaken till sen avresa densamma på landsbygden.

Mot att ett cirkulär med av revisorerna antytt innehåll utfärdas har jag
givetvis intet att erinra även om jag anser behovet litet i vad rör detta län.

Vänersborg i landsfogdens expedition den 9 januari 1956

Curt d’ Orchimont

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av från statsrevisorerna
gjorda vissa anmärkningar mot bl. a. fångtransporter från Alingsås till
Malmö den 10 och 11 november 1954 under förmenande, att transporterna
i fråga skulle ha kunnat verkställas tidigare på dagen än som skett, får
jag vördsamt anföra följande.

Klockan 03,30 natten mellan den 9 och 10 nov. införde tre polismän i
Alingsås å härvarande polisstation tre män och tre kvinnor under rapport,
att de kort förut omhändertagit dem på Stockholmsvägen i Alingsås såsom
skäligen misstänkta för bilstöld.

Efter telefonsamtal den 10 nov. på f. in. med olika polis- och andra
myndigheter blev en av männen försatt på fri fot och en med fångtransport
avförd till Kungl. Flottans station i Karlskrona.

Beträffande de andra hänvisar jag till här bifogade utdrag ur på härvarande
polisstation förd avvisiteringsjournal1, varvid tiden för deras uttagande
ur arresterna för transporten till Malmö understrukits med rött.

Jag bifogar och åberopar även tre telegram1, å vilka i övre högra hörnet
finnas med rött understrukna siffror som angiva den tid, då telegrammen
utkvitterades från telegrafen härstädes. Några telegram rörande kvinnorna
Jeppsson och Larsson finnas icke, varför order om deras transport tydligen
kommit per telefon.

Av det anförda framgår alltså, att transporterna i fråga icke kunnat verkställas
tidigare på dagen än som skett.

Enligt vad jag erfarit lär anmärkning även ha anförts mot att flera än en
polisman beordrats att verkställa transport med endast en fånge. Gentemot
detta vill jag endast anföra, att vid längre transporter är det absolut
nödvändigt att beordra mer än en fångförare för att förhindra rymning
och därmed följande dyrbara efterspaningar m. m. En polisman eller

1 Dessa bilagor här ej avstyrkta men de ha överlämnats till riksdagens statsutskott.

fångförare är ju icke mer än människa och kan därför ha behov av att vid
något tillfälle under resan behöva göra besök på toaletten, dit han gärna
icke kan medföra fången. Däremot kan han mycket väl följa en fånge till
sådant ställe och bevaka honom utanför dörren.

Med stöd av det anförda anser jag att fog icke föreligger för anmärkning
mot här omförmälda transporter.

Alingsås i stadsfiskalskontoret den 11 januari 1956

På tjänstens vägnar:

H. Hellsvik

Till Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Bilaga C

Statsrevisorerna ha i sin senaste berättelse gjort vissa erinringar mot det
sätt, på vilket vissa polismyndigheter planlägger och låter utföra förpassningar
av personer, som skola intagas på anstalt. Bl. a. har som exempel
på en förpassning, där onödigt många förrättningsmän anlitats, pekats på
att tre yrkesskoleelever transporterats den långa vägen från Lerum till
Johannisbergs yrkesskola i Kalix med tre förrättningsmän.

Med anledning härav får jag rörande ifrågavarande förpassning meddela
följande.

Den 8/2 1955 klockan 05.30 greps yrkesskoleeleverna Karl Birger Nilsson,
född den 25/4 1937, Sven Georg Sixten Axelsson, född den 6/8 1937, och
Jan Erik Arne Gardell, född den 17/12 1935. De anhölls samma dag klockan
12.00. Nilsson erkände, att han avvikit från Johannisbergs yrkesskola den
5/2 1955 och att han därefter delvis tillsammans med Axelsson och Gardell
och delvis tillsammans med två andra från samma yrkesskola förrymda
elever förövat ett 15-tal grova stölder m. in., därav 12 bilstölder. Axelsson
och Gardell voro villkorligt utskrivna från Johannisbergs yrkesskola och
hade sammanträffat med Nilsson i Stockholm samt följt med på den fortsatta
färden mot Göteborg, varvid Nilssons påbörjade brottsräd fortsatte.

Anhållningsdagen kontaktades rektor för Johannisbergs yrkesskola per
telefon och meddelades om anhållandena. Rektor begärde, att de anhållna
skulle återförpassas till yrkesskolan. Det framhölls då, att den långa transporten
skulle bli både dyrbar och besvärlig och att det vore lämpligare, om
de anhållna kunde förpassas till någon närmare belägen yrkesskola. Rektor
lovade undersöka, huruvida detta skulle låta sig göra, men han meddelade
senare samma dag per telefon, att samtliga skulle återföras. Begäran bekräftades
genom telegram, som ankom klockan 17.30.

Den 9/2 1955 togs ytterligare kontakt med rektor för Johannisbergs
yrkesskola och vidare med Kungl. socialstyrelsens skolbyrå och landsfogden
i Älvsborgs län (t. f. landsfogden Mac Key). Det framhölls, att transporten
med hänsyn till personaltillgång och arbetsbelastning endast svårligen skulle
kunna utföras och att det även ur kostnadssynpunkt vore lämpligare, om de
anhållna kunde inställas i någon närbelägen yrkesskola. Medgivande till
åtal kunde det icke bli fråga om, och häktning kunde givetvis då ej ske.
Oaktat dessa framställningar åt olika håll kunde någon ändring i förpassningsbegäran
icke erhållas, och med anledning härav beordrades tre polismän
förpassa de anhållna till Kalix. Avresan skedde från Lerum klockan
14.56 den 9/2 1955.

2 /fre. berättelse ang. statsverket är 1055. It

Då jag beordrade polismännen förpassa de anhållna, var jag icke tveksamt
om att förrättningsmännen borde vara tre. Av de förpassade var Nilsson
känd som notorisk rymmare och de andra voro icke heller pålitliga,
vilket väl bevisats av deras brottslighet. Det hade enligt min mening varit
fullkomligt orimligt och oförsvarligt att låta en eller två polismän svara
för bevakningen under den cirka 150 mil långa resan, som skulle ta en tid
av betydligt över ett dygn. Man kan fråga sig, om kritiken icke blivit ganska
hård, om de förpassade fått möjlighet att rymma under transporten, och
kritiken hade säkerligen riktats mot polismyndigheten, om bevakningen
varit dålig. Jag förstår väl att anmärkningar kan riktas mot resans ändamålsenlighet,
men den kritiken bör icke falla på polismyndigheten utan oå
de socialvårdande organen. Det borde ha varit möjligt att placera ynglingarna
på en närmare belägen skola.

Det kan möjligen förtjäna anmärkas, att Nilsson kort tid efter förpassningen
till Kalix förpassades för fortsatt vård till Långanäs yrkesskola
vid Eksjö.

Lerum i Vättle distrikts landsfiskalskontor den 12/1 1956

K.-O. Rebn

Bilaga D

Till Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Anmodad att inkomma med yttrande angående en förpassning mellan
Svaneholm och Långanäs mellan klockan 15.00 och 01.20 får jag vördsamt
anföra följande:

Resan avsåg återförande till Långanäs yrkesskola i Eksjö av en där för
skyddsuppfostran intaeen elev, född 1936, som icke återinställt sig efter
permission och därför efterlysts i P. U. Eleven anträffades i Svaneholm den
23 juli 1954 på eftermiddagen. Skolans styrelse underrättades, varvid det
begärdes att eleven skulle återföras till Långanäs. På grund av att eleven
ännu icke fyllt 18 år (han är född den 13/8 1936) ansåg landsfiskalen det
olämpligt att förvara honom i arrest till följande dag. Det ansågs vidare
mycket sannolikt, att eleven skulle avvika, om han lämnades utan tillsyn
till följande dag.

Under tiden 1 juli—31 december 1954 åtnjöt polispersonalen i distrikt
övertidsersättning för bevakning av i arrestlokalen förvarad person. Ersättningen
per natt utgjorde 83 kronor 20 öre. Med hänsyn till denna kostsamma
bevakning försökte landsfiskalen i görligaste mån undvika den.

Med hänsyn till ovanstående beslöt landsfiskalen, att förpassningen skulle
verkställas omedelbart. På grund av personalbrist under semestertider måste
resan läggas så att förpassningsmännen kunde tjänstgöra följande dag.
Någon annan möjlighet än förpassning med bil förefanns därför inte. Flyktfara
förelåg om endast bilföraren skulle företaga förpassningen. Landsfiskalen
beordrade därför ytterligare en polisman att medfölja.

Ersättningen för förpassningen uppgick till 175 kronor 57 öre, varav 148
kronor 57 öre utgjorde resekostnadsersättning. Tågbiljetter mellan Svaneholm
och Eksjö kostar 18 kronor 40 öre enkel biljett och 28 kronor tur
och retur.

Kinna i Kinna distrikts landsfiskalskontor den 11 januari 1956

e. f.

Gösta Gärdeborn

Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Såsom infordrat yttrande angående av statsrevisorerna gjord anmärkning
beträffande kostnaderna vid en fångtransport den 19—20 februari 1955 från
Ulricehamn till Stockholm får jag vördsamt meddela.

Transporten gäller en av åklagarmyndigheten i Stockholm efterlyst person,
Arne Karl Hilding Malmström, beträffande vilken anhållningsbeslut
redan förelåg.

Malmström greps i Ulricehamn lördagen den 19 februari 1955 klockan
14.25 och underrättades i telefon omedelbart vederbörande i Stockholm,
som efter beslut av undersökningsledaren, biträdande stadsfiskalen B. Carrick,
begärde Malmströms överförande till kriminalpolisen i Stockholm,
varom telegrambekräftelse hit ingick samma dag klockan 16.10.

I telefonsamtal mellan utredningsmannen härstädes och kriminalpolisen
i Stockholm ifrågasattes om transporten kunde anstå till måndagen den 21
februari, men begärdes att Malmström skulle transporteras fortast möjligt.

Konstapel Germo påbörjade transporten 19/2 klockan 20.30, ankom till
Stockholm 20/2 klockan 6.28, avlämnade den anhållne och återvände med
tåg som avgår klockan 8.35, således utan nagot uppehåll för vila, med hemkomst
20/2 klockan 15.30 eller sammanlagt 19 timmar kvalificerad övertid
å 10 kronor och U/2 dagtraktamente och ett nattraktamente, tillhopa 35
kronor, vartill kommer biljettkostnaderna.

Därest transporten kunnat anstå till 21/2 med början klockan 7.15 och
avslut 22/2 tidigast klockan 7.15, även detta utan vilotid, hade åtgått 24
timmar.

Tjänstefri polisman brukar i regel utföra transporter av detta slag enär
annan personal icke finnes att tillgå och skulle vid transport 21/2 hava
åtnjutit enkel- och kvalificerad övertid med ungefär samma belopp som
Germo på grund av den längre restiden, 24 timmar i stället för 19.

Därest polisman i tjänst kunnat undvaras, får borträknas 8 timmar och
övertid utgå med 16 timmar, varav 8 timmar kvalificerad, eller ungefär
130 kronor.

Därest transporten skett först 21/2 hade Malmström varit anhållen 3
dagar innan han inställts inför förhörsledaren.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter har transporten skett på
lämpligaste sätt och få kostnaderna enbart ej vara av avgörande betydelse.

Ulricehamn i landsfiskalskontoret den 11 januari 1956

P. Löthman

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 2

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 17 december 1955 har länsstyrelsen anmodats avgiva
yttrande över Riksdagens revisorers erinringar rörande kostnader för förpassningsresor.

Länsstyrelsen får med anledning härav överlämna infordrade yttranden
från länsavdelningen av Föreningen Sveriges Landsfiskaler samt landsfogden.
För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Den oavlåtliga stegringen av statsverkets kostnader för förpassningsresor
torde till väsentlig del hänföra sig till faktorer, som vederbörande myndigheter
icke kunna påverka. Revisorerna ha omnämnt sådana omständigheter
som det ökade antalet intagningar på fångvårdsanstalt, höjda biljettpriser
på järnväg in. in. Hur stor del av kostnadsökningen som kan belöpa
på mindre väl planerade resor är svårt att med bestämdhet avgöra, men
landsfogdens uppfattning att denna faktor ur kostnadssynpunkt spelar eu
obetydlig roll synes vara riktig.

Länsstyrelsen vill emellertid understryka vikten av att förpassningsresorna
förläggas så, att utgifterna i möjligaste mån hållas nere. Polischeferna
i länet äro även väl medvetna om detta förhållande. Givetvis få dock
icke säkerhetssynpunkterna åsidosättas. Att reglera förpassningsresorna
genom utfärdande av särskild författning synes icke lämpligt. Ansvaret
för planläggningen av förpassningsresorna bör åvila polischeferna, som ha
att från fall till fall bl. a. bedöma behovet av förrättningsmän.

Vad beträffar länsstyrelsens arbete med granskning av räkningarna å
förpassningskostnader må följande framhållas. Underlaget för granskningen
utgöres av en reseräkning och en därvid fogad förpassningsorder, som
utfärdats av vederbörande polischef. Av förpassningsordern framgår i regel
den förpassades namn, platsen där den förpassade skall inställas, det färdsätt
som skall användas samt om den förpassade skall föras fängslad eller
ofängslad. Reseräkningen är försedd med attest av polischefen. I reseräkningen
debiterade belopp underkastas en ingående granskning å länsstyrelsen.
Härvid prövas bl. a. huruvida resan kunnat företagas tidigare än
som skett eller kunnat utan olägenhet uppskjutas till påföljande dags morgon
för att nedbringa traktamentskostnaderna. Länsstyrelsen anser sig
däremot icke i varje särskilt fall kunna bilda sig en uppfattning om behov
föreligger av exempelvis 2 transportförare. Länsstyrelsen anser sig härutinnan
böra godtaga polischefens attest.

Beträffande det redovisade materialet angående förpassningsresorna under
budgetåret 1954/1955 framgår att inom Västernorrlands län övervägande
antalet förpassningar utförts med 2 eller flera transportförare, under
det att inom Älvsborgs län de flesta transporterna gått med endast eu
polisman eller polissyster. Att i efterhand klarlägga orsakerna till dessa
olikheter mellan länen ställer sig mycket svårt. Såsom länsavdelningen av
Föreningen Sveriges Landsfiskaler framhållit i sitt yttrande, erfordras för
ett rättvist bedömande utredning om i vilken utsträckning polismyndig -

heterna i de båda länen begagnat sig av möjligheten av att förelägga vederbörande
att självmant inställa sig. Då denna metod användes, gäller det
merendels sådana personer, där förpassning kan ske med endast en förrättningsman.
Andra omständigheter som kunna påverka behovet att här i länet
använda fler än en förrättningsman är dels de relativt långa avstånden i
länet, dels att bland den tillfälliga arbetskraft, som i stor utsträckning
anställts i anslutning till den kraftiga expansionen av industrien i länet,
framför allt kraftverksbyggena ävensom bland den arbetskraft, som säsongmässigt
användes i skogsbruket, förekommer personer, som av en eller
annan anledning måst tagas om hand och förpassas till olika anstalter
och därvid ansetts mer eller mindre farliga.

Härnösand i landskansliet den 17 januari 1956

ERIK RÖNQUIST

Underdånigst
ERIC WESSTRÖM

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Genom remiss den 30 nästlidne december har Länsstyrelsen till Västernorrlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler för yttrande
överlämnat riksdagsrevisorernas erinringar rörande kostnader för förpassningsresor
in. in.

I anledning härav får avdelningens styrelse anföra följande.

Den utredning, som verkställts, visar att kostnaderna för förpassningar
av olika slag ökat med åren, vilket ju är helt naturligt. Kostnadsökningen
torde visa betydligt högre siffror, om man inräknar de betydande övertidsersättningar,
som utgår i samband med förpassningsresorna.

Givet är, att förpassningarna böra ordnas på billigaste sätt. Sparsamhetsnitet
får dock inte gå så långt, att säkerhetskravet eftersattes.

Såsom revisorerna själva framhållit, torde det inte vara möjligt att författningsvägen
reglera sättet för anordnande av förpassningsresor. Planläggningen
måste åvila polischefen, ofta i samråd med vederbörande förrättningsmän,
med beaktande av de olika faktorer, som bör komma under
bedömning, såsom den förpassades ålder, fysik, pålitlighet, sinnesbeskafi1''enhet,
tidigare vandel, anledningen till förpassningen m. in. Rehovet av
antalet förrättningsmän måste bedömas från fall till fall. Många gånger
är det onödigt med flera förrättningsmän, men vid längre resor och då risk
för rymning eller våldshandlingar kan befaras är det nödvändigt med flera
förrättningsmän. I de flesta fall torde det icke möta nämnvärda svårigheter
att göra ett riktigt bedömande härvidlag.

I motsats till revisorerna hävdar styrelsen att en lång transport så gott
som undantagslöst kräver två förrättningsmän, ty i annat fall kan man inte
beteckna resan som eu transport under bevakning. Den jämförelse, som
revisorerna gjort betr. antalet förrättningsmän i Västernorrlands och Älvsborgs
län, kan inte bli rättvisande, förrän det blivit utrett, i vilken utsträck -

ning polismyndigheterna i de bägge länen begagnat sig av möjligheten
att förelägga vederbörande att självmant inställa sig. Då denna metod användes
gäller det merendels sådana personer, där förpassning kan ske med
endast en förrättningsman. Det torde även kunna förutsättas att våglängderna
i allmänhet äro större i Västernorrlands län än i Älvsborgs.

Revisorernas rekommendation om resans uppskjutande för att nedbringa
traktamentsersättningar kan inte generellt godtas. I synnerhet på landsbygden
måste som regel särskild bevakning anordnas på polisstationen, när
någon tagits i arrestförvar. Sådan bevakning orsakar såväl kommunerna
som staten stora utgifter i övertidsersättningar. I sådana fall är icke revisorernas
argumentation hållbar.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att de tjänstemän, som ha till uppgift
att granska räkningar över kostnader för förpassningsresor, icke böra åläggas
ingå på bedömningsfrågor om antalet förrättningsmän, då räkning
attesterats av polischef.

På grund av vad nu anförts synes de allmänna anvisningar, som revisorerna
rekommenderar, böra vara så formulerade, att de ge polischeferna
mesta möjliga frihet vid planläggning av förpassningar av skilda slag.

Härnösand den 9 januari 1956

På styrelsens vägnar

John Nordberg
Ordf.

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Såsom yttrande över en av riksdagens revisorer verkställd undersökning
angående kostnader för förpassningsresor får jag anföra följande.

Undersökningen har resulterat i ett uttalande från revisorerna, vari de
riktat erinringar mot polismyndigheternas planläggning av förpassningsresor
huvudsakligen vad gäller det antal förrättningsmän, som utfört transporterna,
och valet av tidpunkt för anträdande av resa.

Beträffande antalet förrättningsmän torde det nog ofta förhålla sig så,
att en förrättningsman rent objektivt skulle ha visat sig vara tillräcklig
i fall där två kommit till användning. Från polispersonalens sida resas
emellertid i regel krav på två fångförare i varje fall där tveksamhet härvidlag
kan råda och dessa tveksamma fall torde utgöra det övervägande
flertalet. Denna inställning från personalens sida är förståelig med hänsyn
till det hot om åtal för fångspillning som åvilar en fångförare. Då härtill
kommer, att en förpassningsresa — åtminstone för landsbygdspersonalens
del — innebär ett mycket allvarligt avbräck för polisverksamheten inom
det polisdistrikt från vilket personalen tages, torde man ha anledning antaga,
att polischefen icke förordnar flera förrättningsmän än han prövar
erforderligt. I detta sammanhang må framhållas, att jag helt delar landstiskalsföreningens
mening, att en längre transport i regel icke bör ske med
mindre än två förrättningsmän.

Det nu sagda utesluter dock naturligen icke, att viss slentrian kan ha
uppkommit inom visst distrikt. Ur denna synpunkt synes icke vara nagot
att erinra mot revisorernas förslag om cirkulärskrivelse med påminnelse

I fråga om tidpunkten för anträdande av resa må framhållas, att en förpassningsresa,
som anträdes under ordinarie tjänstetid, i regel innebar
ett kraftigt och oförutsett ingrepp i det ordinarie polisarbetet. Detta arbe e
utgöres för landsbygdens och de mindre stadernas del huvudsakligen av
utrednings- och indrivningsverksamhet. Då personalen 1i regel ar underdimensionerad
föreligger så gott som alltid en viss eftersläpning i arbetet
Det är under dessa förhållanden förklarligt, om polischefen i forsta hand
vin tillgodogöra sig personalens arbetskraft för angelagna och kanske
redan tidigare planlagda arbetsuppgifter och anser en forpassningsresa
böra företagas på tid, som prövas gynnsammast med hansyn till personalens
allmänna arbetsförhållanden. Nu nämnda synpunkter ha icke gjorts
till föremål för några studier från revisorernas sida.

Såvitt jag kan finna skulle utfärdandet av sådana allmänna anvisningar,
varom revisorerna nämna i sitt uttalande, knappast vara agnade att nedbringa
förpassningskostnaderna. Dessa kostnaders oavlåtliga stegring torde
— som även revisorerna funnit — huvudsakligen bero pa andra faktorei
och den omständigheten, att vissa förpassningsresor vård ur kostnadssynpunkt
mindre väl planerade, torde i detta sammanhang spela en försvinnande
liten roll. .....

Det kan emellertid icke bestridas, att dessa kostnader nu borja vaxa
sitt alltför höga. Om man vill nå en verklig minskning torde man dock bora
överväga, huruvida själva transportsystemet är lämpligt i sin nuvarande
form, i stället för att tillgripa åtgärder av övervägande formell natur

I avseende å lämplighet kan det nu tillämpade förfarandet svårligen
sägas fylla måttet. Det framstår sålunda såsom föga rationellt att en sa
höst betald och kvalificerad befattningshavare som en polisman, vars arbetskraft
regelmässigt är i hög grad tagen i anspråk för brådskande och
ur allmän synpunkt angelägna aktiva arbetsuppgifter, skall anvandas till
så föga kvalificerad sysselsättning som att enbart sitta vakt over andra

PCMan frågar sig om det icke skulle vara mera ändamålsenligt att t. ex.
tillskapa en särskild transportorganisation och helt frigöra den ordinarie
polisen från dessa uppgifter. En sådan organisation torde mahända kunna
tänkas uppbyggd länsvis eller i anslutning till fångvårdens regionala områden
och utrustas med speciellt inrättade fordon för reducering av vaktmanskap.
Under alla förhållanden synes frågan om förpassningssystemet
nu vara så betydelsefull att den bör göras till föremål för eu grundlig och
allsidig utredning.

Härnösand i landsfogdens expedition den 12 januari 1956

John H. Rudström

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 3

Krigsmaktens indelning och ledning

Då jag 20/12 1955 anbefallts att, efter hörande av cheferna för armén,
marinen och flygvapnet, före 16/1 1956 avgiva underdånigt utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i § 3 av sin berättelse,
får jag efter försvarsgrenschefernas hörande härmed anföra följande.

Det omfattande och viktiga frågekomplex angående krigsmaktens indelning
och ledning, som riksdagens revisorer upptagit i remitterad del av
sin berättelse, är av betydelse såväl för hela krigsmaktens effektivitet som
med hänsyn till strävandena att rationellt utnyttja de medel, som av statsmakterna
anvisas för försvaret. Från allmänna utgångspunkter äro de
synpunkter, som revisorerna anfört, förklarliga och ingalunda nya för
krigsmaktens ledning. Som nedan skall framhållas, förefinnas emellertid
särskilda förhållanden, som göra hithörande organisationsfrågor väsentligt
mera invecklade och svårare att lösa efter enbart en huvudlinje, än måhända
det från allmänna utgångspunkter kan förefalla.

Revisorerna ha framhållit att det moderna kriget icke utkämpas av
armé-, marin- och flygstridskrafterna var för sig. Detta har på militär sida
varit en grundsyn sedan avsevärd tid tillbaka och organisatoriskt bl. a. lett
i ill den nu gällande enhetliga högsta ledningen av krigsmakten genom överbefälhavaren
och det gemensamma högkvarteret.

Kort efter krigsslutet tillsatte överbefälhavaren den s. k. högkvarterskommittén
för att på grundval av krigserfarenheterna utreda högkvarterets
organisation. Med ledning av denna utredning framlade överbefälhavaren
i skrivelse till försvarsministern 10/1 1946 ett förslag till organisation
av försvarets högsta ledning m. m. Förslaget innebär att organisationen i
stort skulle bibehållas, men att vissa förändringar skulle göras i försvarsstabens
organisation. Beträffande sättet för krigsförberedelsearbetets bedrivande
anförde högkvarterskommittén bl. a. följande:

»Den tid är för länge sedan förbi, om den ens någonsin funnits, då sjöstridskrafterna
förde sitt särskilda sjökrig, flyget sitt luftkrig och lantstridskrafterna
sitt lantkrig och då den högsta ledningens funktion begränsades
till ett samordnande av försvarsgrenarnas operationer. För vårt
vidkommande måste alltid eftersträvas att till det operationsområde, där
avgörandet eftersträvas eller kan väntas lalla, samla och till uppnående av
uppställt operationsmål leda starkast möjliga krafter från armén, marinen
och flygvapnet.»

Från militär sida har sedan länge hävdats att icke blott de väpnade
stridskrafterna på marken, till sjöss och i luften måste nära och fortlöpande
samarbeta, utan jämväl att krigsmakten icke för kriget för sig utan
att hela samhället och hela folket måste samverka för att det totala försvaret
skall nå maximal effekt. Genom en intim samordning, inom ramen
för det praktiskt möjliga och ändamålsenliga, av riksförsvarets olika element
även i fred befrämjas den ömsesidiga förståelsen mellan de olika försvarsverksamheternas
representanter, vilket i sin tur ökar effekten i krig.

Revisorerna ha i sin historiska tillbakablick påvisat, att en aktningsvärd
utveckling skett inom vår krigsmakt i syfte att förbättra betingelserna för

den nödvändiga samverkan samt alt förenkla och rationalisera organisationen.
Särskilt under de senaste tjugo åren har denna utveckling inneburit
väsentliga åtgärder i dylikt syfte, främst tillkomsten av överbefälhavare i
fred, av försvarsstab, militärledning, försvarets förvaltningsdirektion och
försvarshögskolan, organiserandet av försvarets kommandoexpedition, civilförvaltning,
fortifikationsförvaltning och sjukvårdsstyrelse som för
krigsmakten gemensamma organ, krigsmaterielverkets avveckling samt
huvudförvaltningsprincipens vidgade tillämpning. Det må emellertid också
framhållas, att skildringen av utvecklingen ävenledes klart ger vid handen,
hur komplicerade de organisatoriska frågorna avseende den centrala ledningen
i själva verket äro och hurusom praktiska skäl i flera fall befunnits
böra föranleda avsteg från en konsekvent tillämpning av till synes logiska
organisationsprinciper. Erfarenheterna bestyrka vikten av en successiv
utveckling, som tillgodoser kraven på såväl kontinuitet som reformer och
som tillvaratar olika berättigade intressen.

Revisorernas förslag innebär att allt operativt krigsförberedelsearbete —
operationer, organisation och utrustning — sammanföres under överbefälhavaren
i försvarsstaben. Det är ett gammalt förslag. I samband med 1912
års försvarsbeslut behandlades det ingående av 1941 års försvarsutredning
och av 1942 års försvarsberedning. Försvarsberedningen anförde bl. a.:

»Fasthåller man vid denna synpunkt, som måste tillmätas en avgörande
betydelse, vppa sig två olika alternativ för frågans lösning. Det första alternativet
är, att det operativa arbetet helt förlägges under befälhavaren i försvarsstaben,
som då också måste innesluta de olika försvarsgrenarnas organ
för organisationsarbetet, utrustnings- och underhållstjänsten. Försvarsstaben
blir härigenom den svenska försvarsmaktens helt dominerande organ,
och skenbart kan det se ut, som om man på detta sätt skapat fullt betryggande
garantier för riksförsvarets enhetliga ledning och försvarsgrenarnas
enhetliga uppträdande. Det torde emellertid endast i undantagsfall vara
möjligt för en man att behärska en så oerhörd organisation och bemästra
så omfattande uppgifter, som samlats till en sådan försvarsstab.»

Avgörande vid fastställande av den nuvarande organisationen var de
praktiska erfarenheter, som vunnits under beredskapstiden. I proposition
nr 210 till 1942 års riksdag anförde försvarsministern bl. a. följande angående
dessa erfarenheter:

»Det ligger emellertid i sakens natur, att varje lösning, som bär kan
komma i fråga, måste bliva behäftad med vissa organisatoriska brister. Man
rör sig här inom ett område, där de under organisationens praktiska tilllämpning
vunna erfarenheterna få fälla utslaget i fråga om organisationens
lämplighet.

Den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av krigsförberedelsearbetet
innebär i förevarande avseende principiellt elt bibehållande av nu
rådande ordning. Denna har visat sig fylla ganska högt ställda krav på
effektivitet. Det har dock varit möjligt att utan nämnvärda friktioner hastigt
genomföra de upprepade och vid flera tillfällen mycket omfattande
förändringar i beredskapsstyrkorna, som påkallats av den allmänna händelseutvecklingen.
Detta bör icke nu förglömmas.»

1 delta sammanhang må jämväl framhållas, att mångfalden av frågor
som i elt modernt krig och under det däremot svarande krigsförberedelsearbetet
i fred måste lösas inom försvarets högsta ledning kräver stabs- och
förvaltningsorganisationer med betydande och mångskiftande kapacitet.

En jämförelse med utländska förhållanden ger på intet sätt belägg för att
vi på svensk sida kommit fram till en överorganisation. De centrala stabsoch
förvaltningsorganens andel i försvarskostnaderna, endast omkring
3 %, tyder icke heller härpå. Mångfalden av uppgifter jämte de ökade kraven
på specialisering göra det väsentligt svårare att genom rationaliseringar
ernå besparingar, än delta från allmänna utgångspunkter måhända kan
förefalla. Utvecklingen har också framtvingat att försvarsstaben måste
ägna ökat intresse åt samverkan inom det totala försvaret. Under dessa
förhållanden måste det betraktas som uteslutet, att nu kunna genomföra
en sådan centralisering av krigsförberedelsearbetet till försvarsstaben, vilken
bedömdes olämplig redan 1942.

Som revisorerna även exemplifierat, pågå från de närmast ansvariga
myndigheternas sida fortsatta strävanden i syfte att förenkla och effektivisera
ledningsorganisationen. En serie undersökningar i dylikt syfte ha
skett och fortgå i anslutning bl. a. till överbefälhavarens försvarsförslag
oktober 1954 ävensom inom ramen för övrigt arbete för krigsmaktens successiva
utveckling. Särskild utredning pågår, till fullföljande av tidigare
under ca tio år genomförda utredningar, försök, överväganden och principbeslut
av riksdagen, beträffande den regionala och lokala fortifikationsoch
fastighetsförvaltningen och återverkan av densammas utformning på
den centrala fortifikationsförvaltningens uppgifter och organisation. Kungl.
Maj:t har föranstaltat om en utredning av förutsättningarna för bildandet
av en för försvaret gemensam kår av officerare i intendenturtjänst samt
hur eu gemensam intendenturkår påverkar förutsättningarna för organiseringen
av ett gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk. I 1956 års
statsverksproposition (bil. 6 sid. 26) har chefen för försvarsdepartementet
meddelat sin avsikt att, inom ramen för 1954 års riksdagsbeslut angående
organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning,
inom kort föranstalta om utredning genom särskilda sakkunniga av
olika princip- och detaljfrågor beträffande organisationens närmare utformning.
Inom militärindelningskommittén, försvarsstaben och försvarsgrensledningarna
ha skett och fortsätta undersökningar för reformer avseende
den militärterritoriella indelningen, den regionala och operativa
stabsorganisationen, den regionala förvaltningsorganisationen, bevakningsorganisationen
m. in. I samband med krigs-, stabstjänst- och andra övningar
eftersträvas att praktiskt pröva olika organisatoriska ändringsförslags
ändamålsenlighet. Beträffande den militärterritoriella indelningen och
den regionala ledningsorganisationen har överbefälhavaren i underdånig
skrivelse nyligen (Fst/Sekt I 19/12 1955 nr H 38: 7) framlagt förslag om
enhetlig militärterritoriell indelning till lands, om effektiverad organisation
för den marin- och flygoperativa ledningen under högkvarteret samt
om åtgärder för förbättrade samverkansmöjligheter mellan militärbefäls-,
marinkommando- och flygeskaderstaber. För genomförande av det principbeslut
om upphävande av den hittillsvarande skillnaden mellan marina
och lantmilitära försvarsområden, som på grundval av överbefälhavarens
förslag fattades av 1955 års riksdag (prop. nr 110, skr. nr 300). kommer
förslag att inom kort framläggas.

Den av revisorerna påtalade olikheten i fråga om de operativa ärendenas
handläggning mellan å ena sidan armén och å andra sidan marinen
och flygvapnet har föranlett en särskild utredning. Denna, som utfördes
sommaren 1955, bearbetas för närvarande inom högkvarteret.

Riksdagens revisorer ha framhållit att de spörsmål, som upptagits i
förevarande del av deras berättelse, äro till sin allmänna natur mycket
komplicerade och även inrymma en rad svårlösta delproblem. Det är ofrånkomligt
att vid varje övervägande av hithörande frågor fasthålla att för
krigsmakten måste effektiviteten i krig vara det primära. Organisationen
kan därför aldrig ses som enbart ett fredsproblem, ledningen måste främst
uppbyggas med tanke på krigets krav. Det är salunda nödvändigt att bedöma
ledningsproblemet bl. a. mot bakgrund av de nutida betvingelsemetoderna.
Man kan icke helt utesluta möjligheten av att eu enda betvingelsemetod
kan komma att vara tillräcklig för att tvinga vårt land till eftergift.
Detta gäller dock icke endast — som revisorerna förutsatt längst ned på
sid. 47 i sin berättelse — betvingelsemetoden invasion utan måste jämväl
anses gälla övriga betvingelsemetoder, i. ex. hemortsbekämpning genom
flyg eller fjärrvapen.

Den del av högkvarteret, som utgöres av de högsta staberna — dvs. försvars-,
armé-, marin- och flygstaberna — måste alldeles speciellt uppbyggas
med tanke på den operativa ledningen i krig och på utformningen i fred
av denna lednings instrument: armé-, marin- och flygstridskrafterna. Studier
och undersökningar beträffande en rationalisering av den operativa
ledningens genomförande, arbetsmetodik och samarbetsformer härvidlag
ha skett bl. a. vid krigsmaktsövningen 1952 och andra därefter genomförda
övningar. F. n. förberedes en högkvartersövning (ÖBo Fst/Sekt I 4/6 1955
nr H 58:5), vilken beräknas ge betydelsefulla erfarenheter. Avsikten har
varit att den skulle äga rum 1957 men huruvida detta blir möjligt är med
anledning av förslaget om repetitionsövningarnas inställande 1956/57 ännu
icke fullt klart. I förberedelsearbetet ingår en serie för högkvarteret —
jämte närmast samverkande civila myndigheter — gemensamma tjänslegrensvisa
övningar, avseende bl. a. underrättelsetjänst, operationer, underhållstjänst,
fältarbeten och reparationstjänst, transport tjänst och sambandstjänst.
övningsändamålet vid de sistnämnda övningarna är att belysa
de olika tjänstegrenarnas speciella problem, främst i vad avser samarbetet
med sidoordnade instanser inom högkvarteret.

Revisorerna framhålla att de tre försvarsgrenarna med nuvarande organisation
inbördes fungera som fullt självständiga enheter, och att den operativa
krigsplanläggningen icke blir en hela försvaret omspännande angelägenhet.
Härvid synes man icke ha beaktat att de högsta staberna under
såväl krig som fred redan äro sammanförda i ett gemensamt högkvarter
under gemensam ledning. Krigsplanläggningsarbetet utföres såväl vid marinen
och flygvapnet som inom militärområdena på grundval av vid försvarsstaben
utarbetade och av ÖB fastställda direktiv. I den mån krigsplanläggningen
avser användningen av gemensamma nyttigheter som
järnväg, teleförbindelser etc. ingriper försvarsstaben samordnande. I krig
avses även lokalt en intim samordning ske inom högkvarteret. Genom olika
stabsdelars gruppering funktionellt i förhållande till varandra, gemensamma
serviceorgan och sambandsmöjligheter underlättas högkvarterets verksamhet
i krig som en gemensam stabsorganisation.

Det synes angeläget att först slutföra de utredningar, som nu pågå inom
de militära staberna, samt att nå den ökade praktiska insikt i fråga om
högkvarterets krigsmässiga funktioner, som erfarenheterna från den pågående
studie- och övningsverksamheten kunna förutses ge, innan ställning

iages till frågan om vilka modifikationer av högkvarterets organisation,
som böra genomföras.

Beträffande den centrala förvaltningsorganisationen må erinras om att
ännu icke två år förflutit, sedan den senaste omfattande reformen beslutades
av riksdagen. Omorganisationsarbetet är ännu icke avslutat, kompletterande
utredningar pågå och erfarenheterna av den nya organisationen
äro självfallet mycket begränsade. Det synes angeläget att omorganisationsarbetet
får fullföljas och tillräckliga erfarenheter, sedan organisationen
vunnit stadga, få förvärvas, innan ytterligare genomgripande ändringar
övervägas. Detta är även ur krigsberedskapssynpunkt och med hänsyn till
en ekonomiskt rationell kontinuitet i den pågående omfattande materielanskaffningen
synnerligen önskvärt.

På det regionala planet har, som tidigare framhållits, från militär sida
nyligen framlagts ett omfattande förslag till effektivisering av ledningsorganisationen.
Ett genomförande av förslaget skulle innebära tillgodoseende
av flera väsentliga synpunkter, som revisorerna anfört beträffande
den regionala ledningen. Inom de militära myndigheterna pågå ytterligare
utredningar och undersökningar för detaljgenomförandet av principförslaget.
Såväl i detta som i detaljgenomförandet eftersträvas att skapa sådana
befäls- och samverkansförhållanden, som säkerställa behovet både
av nödvändig samordning och av erforderlig handlingsfrihet för att den
operativa särart, som alltjämt måste prägla de olika försvarsgrenarnas
stridskrafter vid fullföljande av deras uppgifter, skall kunna utnyttjas till
för den samlade effekten bästa möjliga resultat. Vid genomförandet av här
berörda reformer måste dock hänsyn tagas även till den allmänt vedertagna
principen att krigsplanläggningsarbetet i fred i möjligaste mån skall
utföras av den myndighet som i krig avses skola utöva befälet över respektive
förband. Ett i detta avseende väsentligt förhållande är att ett förbands
fredsbasering eller mobiliseringsort ingalunda alltid överensstämmer med
dess utgångsgruppering enligt krigsplanläggningen. De regionala territoriella
cheferna kunna sålunda icke — så som revisorerna synas ha förutsatt
— undantagslöst ombesörja krigsplanläggningsarbetet för samtliga
inom området förlagda eller mobiliserade förband.

I förevarande sammanhang må jämväl erinras om det sedan flera år
pågående arbetet dels med iordningställande av gemensamma uppehållsplatser,
i regel i berg, för olika militära och civila regionala ledningsorgan,
dels med utbyggande av i väsentliga avseenden samordnade signalförbindelser
för olika myndigheter. Denna samordning i fråga om uppehållsplatser
och signalförbindelser är i många avseenden betydelsefull för att
praktiskt möjliggöra nödvändig samverkan.

Det synes angeläget att på det regionala planet i första hand få genomföra
de reformer, som nyligen från militär sida föreslagits, och få fullfölja
de övriga åtgärder i samma syfte, som pågå eller förberedas.

Det bör slutligen beaktas, att vi befinna oss i ett skede av intensiv militärteknisk
utveckling med konsekvenser för våra stridskrafters såväl stridsmedel
som taktik, bl. a. med hänsyn till en motståndares atomvapen. Dessa
ändrade förhållanden i fråga om stridsmedel och stridsmetoder komma
otvivelaktigt att påverka försvarets organisation — som ÖB-utredningen
också förutsatt — och kunna även påverka ledningsorganisationen. Det är
därför mindre välbetänkt att genomföra några genomgripande ändringar
av krigsmaktens indelning och ledning, innan man erhållit den bättre över -

blick över nyssnämnda förhållanden, som måste anses erforderlig. F. n.
finnes icke heller någonting som tyder på att något skulle vara att vinna
— men väl mycket att förlora — på ett avskaffande av försvarsgrenarna
och försvarsgrenscheferna. Ytterligare utredningar, utöver de redan nu
pågående, synas därför icke påkallade av revisorernas förslag.

Stockholm den 15 januari 1956

Underdånigst
N. SWEDLUND

Överbefälhavare

Richard Åkerman

Ärendet berett av
Överstelöjtnant C. E. Almgren

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till Konungen

Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten

Jämlikt nådig remiss 20/12 1955 skola chefen för armén, armétygförvaltningen
och arméintendenturförvaltningen efter hörande av militärbefälhavarna
för II., V. och VI. militärområdena avgiva underdåniga utlåtanden
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört angående beslutanderätten
i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten.

Revisorerna framhålla, att den militära förvaltningen har kommit att
kännetecknas av en stark centralisering, vilket medfört såväl fördelar som
nackdelar. Enligt revisorerna följa med centraliseringen olägenheter av
skilda slag, vilka i vissa fall kunna bli så betydande, att de helt överväga
de vinster, som åsyftas. Mot bakgrunden av dessa omständigheter ha revisorerna
funnit det angeläget, att en översyn av den militära förvaltningen
i decentraliseringssyfte snarast kommer till stånd.

Av armétyg- och arméintendenturförvaltningarnas utlåtanden, som bifogas,
framgår, att vissa av revisorerna påtalade olägenheter uppmärksammats
av förvaltningarna. Åtgärder ha i dessa fall vidtagits för att i
möjligaste mån underlätta verksamheten vid regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.
Armétyg- och arméintendenturförvaltningarna ha vidare
föreslagit åtgärder, som böra vidtagas för att undanröja vissa andra med
centraliseringen förenade olägenheter.

Chefen för armén anser, att huvuddelen av de nackdelar inom arméförvaltningarnas
verksamhetsområde, som revisorerna påtalat i sin berättelse,
bör kunna avhjälpas genom resp. förvaltningsmyndigheters försorg, varvid
önskvärd likformighet i fråga om bestämmelser torde kunna överenskommas
myndigheterna emellan.

Chefen för armén, som i princip delar statsrevisorernas uppfattning beträffande
förvaltningsbestämmelsema utfärdade av övriga, armén berörande
centrala ämbetsverk, förutsätter, att motsvarande översyn kommer
till stånd genom resp. myndigheters försorg.

Chefen för armén vill framhålla, att armétyg- och arméintendenturförvaltningarna
efter nyligen genomförd omorganisation måste ges tillfälle
att verka en tid utan att belastas med ytterligare särskilda utredningsarbeten.
Härvid skapas möjligheter att under normal verksamhet erhålla erfarenhet
av den nya organisationen för att under hand genomföra erforderliga
ändringar i förvaltningsbestämmelsema.

Med anledning av vad som ovan framhållits, anser chefen för armén det

f. n. icke erforderligt att i decentraliseringssyfte verkställa en översyn av
den militära förvaltningen genom en särskilt tillsatt utredning.

Yttranden från militärbefälhavarna för II., V. och VI. militärområdena
bifogas.

Stockholm den 14 januari 1956

På uppdrag av chefen för armén

Underdånigst

B. CARPELAN
Chef för arméstaben

Ref.: Kapten Ljungqvist
Kapten Ek

Per Sundli

Chefen för armén

Bilaga A

Beslutanderätt inom förvaltningstjänsten

Härmed har jag äran avge yttrande över den del av riksdagsrevisorernas
berättelse, som behandlar »Beslutanderätten i vissa fall inom den militära
förvaltningstjänsten».

Jag delar i princip de av riksdagsrevisorema anförda synpunkterna på
ökad decentralisering. Det är emellertid icke möjligt att utan en omfattande
utredning uttala sig om hur långt decentraliseringen eller förenklingar
i övrigt bör drivas. I detta sammanhang bör erinras om att i många
avseenden den centraliserade anskaffningen har lättat arbetsbördan för
regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

Den av revisorerna föreslagna översynen av den militära förvaltningen
i decentraliseringssyfte tillstyrkes. översynen bör utföras av en kommitté
med stor auktoritet. Den tröghet, som ofta visar sig hos skilda myndigheter,
när det gäller vittgående förändringar, måste med kraft kunna övervinnas.
För att ernå önskvärd samordning och likformighet olika förvaltningsgrenar
emellan, synes det lämpligt, att kommittén samarbetar med
försvarets förvaltningsdirektion. Av vikt är att de förslag, som kommittén
kan komma att framlägga, prövas genom alla berörda instanser innan desamma
fastställas.

I anslutning till vad revisorerna uttalat vill jag särskilt framhålla följande: De

långa terminer, för vilka beställningarna för anskaffning av materiel
och andra förnödenheter ofta skola göras, innebär eu väsentlig svårighet
för de lokala förvaltningsmyndigheterna. Det är många gånger omöjligt att
beräkna behovet tillräckligt exakt för eu termin, som både är lång och
ligger långt fram i tiden. Därtill kommer att de anslag, med vilken den
beställda materielen vid leverans skall betalas, icke alltid är fastställd. En
noggrann undersökning bör göras i vad mån beställningsförfarandet kan
göras bekvämare för förbanden; helst så att beställningarna kortfristigt
kunna utläggas allt efter uppkommande behov.

I de fall central anskaffning sker med leverans direkt från leverantören,
synes det lämpligt att i större utsträckning än vad nu är fallet detta sker
i form av ramavtal med rätt för förbanden att avropa efter hand som behov
uppstår. Det är önskvärt, att avtalet lämnar öppet för beställaren att vid
förmånligare villkor göra anskaffning direkt i öppna marknaden.

De ekonomiska gränserna för regementschefernas (motsvarande) rätt att
besluta i vissa ersättnings-, avskrivnings- och kassationsärenden måste
höjas, åtminstone så mycket att kompensation erhålles för den försämring,
som skett med penningvärdet, sedan nu gällande gränser fastställdes. Med
hänsyn till tygmaterielens ofta komplicerade konstruktion torde särskilda
bestämmelser beträffande kassation erfordras för denna materiel.

Ersättning till tredje man för skada bör i större utsträckning än f. n.
regleras av lokal förvaltningsmyndighet. Ofta torde både irritationen hos
den förfördelade och kostnaderna bli mindre, om ersättning kan utbetalas
snabbt.

Bestämmelserna för hyreskostnader för inkvartering av vpl (kbr 11/3
1955) överensstämma icke med det allmänna hyresläget. De besparingar,
som troligtvis åsyftas med de låga tillåtna hyresbeloppen, erhållas därför
icke. Det torde stå utom allt tvivel, att lokala förvaltningsmyndigheter, utan
maximerade belopp, sträva efter förmånligaste hyreskostnader.

Centraldirigeringen av byggnadsärenden avses att i stor utsträckning
upphöra i och med att den av riksdagen beslutade decentraliseringen av
byggnadsförvaltningen blir organisatoriskt genomförd. När detta sker, är
ovisst. Organisationens utformning och uppgifter utredes allt fortfarande.
Det är därför icke möjligt att nu slutgiltigt yttra sig över möjligheterna
till decentralisering från central till regional och från regional till lokal
myndighet.

För ett rationellt underhåll av fastigheter fordras underhållsplaner, som
utarbetas på relativt lång sikt. Dessa planer böra ligga till grund för myndigheternas
anslagstilldelningar.

Förhyrningar och markavtal böra även i framtiden beslutas av FortF,
som bär juridisk sakkunskap.

Fn förenkling av titelsystemet är i hög grad önskvärd. Där av olika skäl
en uppspaltning i titlar av en anslagspost anses nödvändig, t. ex. övningsanslaget
i bl. a. delpost 1 och delpost 5, bör dock omföring i många fall
kunna ske i regional instans i stället för av KAIF. För eu sådan omföring
talar bl. a. det förhållandet, att MB förfogar över underhållsanslaget för
motorfordon, varför verkningarna på tygsidan av en ev. omföring lätt
kunna överblickas.

Lokala avgöranden i flyttningsersättnings- och traktamentsmål förordas.

De centrala myndigheterna böra noga kontrollera, att endast sådana rapporter
(motsvarande), som verkligen erfordras och som komma att bearbetas,
infordras.

För alt underlätta studiet av de talrika förvaltningsbestämmelserna fordras
icke enbart ett register. Det fordras även en annan redigering av SF,
TL m. fl. tryckta källor. Förslagsvis böra SF redigeras i departementsvisa
serier. Härigenom skulle det bliva avsevärt enklare att få tag i en viss
bestämmelse. Antalet fullständiga exemplar skulle dessutom kunna minskas.
TL, TS och FV-order böra i princip sammanslås och redigeras i ett
flertal serier, där varje utgivare får sin eller sina serier, t. ex.:

Försvarsdep kansli:......... Åt

A 2

FKE ...................... A 3

A 4

ÖB och Fst ................ B

FCF ....................... Cl

FortF ...................... C 2

SjvS ....................... C 3

Ca ........................Dl

D 2

KATF .....................D 3

KAIF ......................D 4

CM ........................ El

E 2

KMF ...................... E 3

CFV....................... Fl

F 2

KFF....................... F 3

Kungörelser om lediga platser, G 1

arvodesbefattningar.........G 2

och

adressförändringar m. m.....G 3

Befordringar m. m.

Kbr in. m.

Kommenderingar m. in.
V plärenden

Kommenderingar m. m.
Utbärenden

Med denna redigering blir det enkelt att få tag i en viss bestämmelse.
Antalet fullständiga exemplar av TL (motsv.) kan härigenom minskas.
Dessutom behöver samma sak endast införas på ett ställe (mot f. n. ofta
tre ställen -— TL, TS och FV-order).

Det i berättelsen valda exemplet på att beslutanderätten mången gång med
fördel kan delegeras till tjänsteman i lägre lönegrad än vad nu är fallet
haltar. Att betala ut löner m. m. grundar sig på givna reglementen m. m.,
vilka visserligen kunna vara ganska invecklade, medan ett ekonomiskt beslut
ifråga om t. ex. en upphandling av tygmateriel är av en helt annan art.

H. Haegermark
Militärbefälhavare

5/1 1956

Bengt Nordinge

Chefen för armén

Bilaga B

Beslutanderätt inom förvaltningstjänsten

Vad riksdagens revisorer i sin berättelse § 4 anfört beträffande beslutanderätten
i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten biträdes till
alla delar. I övrigt hänvisas till mitt yttrande till Riksdagens revisorer
(V. milo avd Ila 13/8 1955 nr 400).

Karlstad den 5 januari 1956

Sven Salander
Militärbefälhavare

A. Månsson

Bilaga till bilaga B

V. milo avd II a
13/8 1955 nr 400

Beslutanderätten inom den militära förvaltningstjänsten

1. Den centralisering av beslutanderätten som f. n. i betydande utsträckning
tillämpas i fråga om den militära förvaltningstjänsten medför vissa
väsentliga olägenheter.

Detta gäller främst sådana områden där kraven på en smidig anpassning
av förvaltningsbesluten efter de lokala behoven gör sig särskilt gällande
för att maximal effekt av anvisade medel skall nås. Centralmyndigheten
kan icke äga erforderlig inblick i de lokala förhållandena. Regionalmyndigheten
är däremot väl förtrogen härmed. Beslutanderätten bör därför
i princip uppdelas mellan central-, regional- och lokalmyndighetema alltefter
de krav på överblick och kännedom om lokala behov och förhållanden
som olika ärenden kräva.

Även om den centrala beslutanderätten inom ett flertal områden otvivelaktigt
erfordras för att skapa stadga och enhetlighet, medför dess utsträckning
till att omfatta även detaljer att regionala och i vissa fall lokala
myndigheter förbigås på ett sätt som icke gynnar verksamheten i stort.
Befattningshavarna inom förvaltningstjänsten erhåller härigenom dessutom
icke heller den vana att handla på eget ansvar eller den förmåga
att bedöma underhållsproblemen som med hänsyn till tjänsten i krig är
erforderlig.

Den i vissa fall långt drivna centraliseringen av beslutanderätten medför
även eu i förhållande till vinsten sannolikt oproportionerlig arbetsbelastning
vid de lokala myndigheterna. Med systemet följer även för tjänsten
irriterande förseningar till följd av ärendenas tidsödande handläggning
inom olika myndigheter. Betydande kostnadsminskningar för förvaltningstjänsten
synes således stå att vinna genom en ökad decentralisering av
beslutanderätten.

Inom de områden där centraldirigeringen är praktiskt och ekonomiskt
motiverad skulle förvaltningstjänsten i hög grad gagnas av en så långt
möjligt ensartad tillämpning. De olika centralmyndigheternas olika system
för verksamhetens bedrivande inom likartade områden medför framför

3 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. It

allt i lokalinstansen onödiga svårigheter alt leda och övervaka förvaltningstjänsten.
En likriktning mellan de centrala förvaltningsmyndigheterna i
detta hänseende synes därför påkallad.

2—i. Olägenheter inom förvaltningsgrenarna i fråga om nu tillämpat system
för beslutanderätten. Fördelar med en decentralisering samt ärendegrupper
denna bör omfatta. Beslutanderättens överflyttning på regional- och
lokalmyndigheter.

I. Tyg förvaltning (KATF)

a) Anslagens centrala fördelning på lokalmyndigheterna med förbigående
av regionalinstansen innebär visserligen en för den senare arbetsbesparande
genväg, men fråntager regionalmyndigheten möjligheterna att i väsentlig
grad påverka medlens rationella användning. För att skapa möjligheter
till att bättre tillgodose under anslagsåret uppstående skiftningar i
de lokala behoven bör medlen i sin helhet tilldelas regionahnyndigheten
för vidare fördelning i likhet med vad som i huvudsak redan tillämpas
inom intendenturlörvaltningen. Väsentliga fördelar skulle vinnas härigenom.
Möjligheterna skulle ökas för en mer aktiv kontroll av medelsdispositionerna.
Förutsättningar skulle skapas för större planmässighet och
kraftsamling i fråga om anskaffningar, investeringar m. m. Vidare skulle
härigenom den väsentliga fördelen vinnas att något utrymme skapas för
handlingsfrihet och initiativ.

b) Den delade beslutanderätten rörande tygverkstäder av 1. klass inverkar
ogynnsamt på verkstädernas rationella utnyttjande. Medan regch under
MB är lokalmyndighet för dessa verkstäder och som sådan svarar för ordning,
mobplanläggning m. in. är verkstadsdriften i sin helhet direkt underställd
KATF/VdE. Möjligheter att i erforderlig grad regionalt påverka och
anpassa driften efter föreliggande behov existerar således icke.

Då militärbefälhavaren har ansvaret för materielens underhåll och vård
bör han även i full utsträckning förfoga över de härför avsedda resurserna.
För att råda bot på angivna olägenheter bör därför även verkstadsdriften
inordnas under regionalmyndigheten. Frågan, som icke minst ur ekonomisk
synpunkt är av stor betydelse, synes böra utredas.

c) Driften vid serviceverkstäder hämmas genom alltför snäva befogenheter
för lokalmyndigheten i fråga om anskaffning av verktyg och utrustning
för dessa verkstäder. Även enstaka verktyg och reservdelar till maskiner
skall således beställas genom centralmyndigheten, som efter prövning
beordrar centralförråd med inköpsorganisation att verkställa upphandling.

Förfarandet, som konsekvent tillämpas även vid mycket obetydliga behov,
är tungrott och tidsödande. Leveranstider på inemot 6 månader förekommer.
De rent administrativa kostnaderna torde även ofta överstiga den
eventuella vinst som cenlralupphandlingen kan giva.

Lokalmyndigheterna bör därför givas ökade befogenheter till lokal upphandling
av allmänna handelsvaror såsom vissa standardvaror, halvfabrikat
och materialier i de fall beställningar icke i tid kunna effektueras från
centralförråd.

Genom riklprislistor bör erforderlig garanti kunna skapas för en ekonomiskt
fördelaktig upphandling.

d) Upphandlingsgränserna äro tillräckligt höga utom i fråga om virke.
Upphandlingsärenden avseende virke kan för en och samma lokalmyndig -

het behöva underställas K ATP prövning upp till 3 ggr årligen. Härav löljande
fördröjningar är ogynnsamma. Ifrågavarande upphandlingsgräns bör
med hänsyn till skedd förskjutning av penningvärdet därför höjas (förslagsvis
till 5 000 kr.).

e) Beträffande ärenden rörande utlåning av materiel till olika organisationer
(PBU, SKBR, polisen, scoutföreningar in. fl.) bör lokalmyndigheten
givas större rörelsefrihet än vad centralmyndigheten f. n. medger. En
smidigare och snabbare handläggning av hithörande frågor är av .särskild
betydelse för samarbetet med de olika organisationerna och skulle även
i vissa fall direkt medföra kostnadsminskningar.

Utlåning av motorfordon mellan olika milo bör, då lånen är av mindre
omfattning, kunna beslutas av regionalmyndigheten. Regionalmyndighetens
rätt att besluta om utlämning av ammunition till polisen bör utsträckas
att gälla även frivilliga försvarsorganisationer.

f) Nuvarande snäva gräns för tygoff beslutanderätt i kassationsfrågor
medför att regch (fobef) betungas med eu mycket stor del av dessa ärenden.
(Vid ett reg 95°/o). Regch (fobef) möjlighet att delegera kassationsrätten
till tygoff bör därför utsträckas att gälla mtrl, vars sammanlagda
nyanskaffningsvärde förslagsvis icke överstiger 500 kr. Samtidigt bör gränsen
för regch (fobef) befogenhet höjas till 1 000 kr. För undvikande av
onödiga emballage- och transportkostnader bör den kassationsrätt, som nu
är förbehållen centralmyndigheten, i viss utsträckning delegeras till regionalmyndigheten.
Särskilt gäller detta specialmtrl som gasskyddsmateriel
samt viss eldlednings-, motor- och signalmtrl (bl. a. kikare, blyackumulatorer,
telefonkabel). Som övre gräns för denna regionala kassationsrätt föreslås
nyanskaffningsvärdet 2 000 kr.

g) Gränserna för förbandsch och förvaltningsgrensch beslutanderätt i
fråga om avskrivning av furkommen eller skadad materiel, nu 500 resp.
50 kr., äro med hänsyn till penningvärdesförsämringen för snäva. Härav
följer att ett stort antal avskrivningsärenden, vilka väl kunna avgöras av
lokalmyndigheten, nu skola underställas centralmyndigheten. En höjning
av de nämnda gränserna (förslagsvis till 1 000 resp. 200 kr.) skulle verka
arbetsbesparande och torde även bättre svara mot det ansvar som bestämmelserna
ursprungligen avsåg att ålägga lokalmyndigheten.

II. Intendenturförvaltningen (KAIF)

a) Rådande system med en mycket differentierad uppdelning av de centralt
anvisade medlen på en mängd titlar för olika ändamål verkar i vissa
fall hämmande på lokalmyndighetens möjligheter till en rationell förvaltning.
Lokalmyndigheten bör därför givas ökad rörelsefrihet rörande medlens
användning i likhet med vad som tillämpas inom tygförvaltningen.
Då dessutom framställningar om överföring mellan titlarna i regel bifalles
av KAIF, synes systemet sakna egentligt praktiskt värde. Särskilt i fråga om
övningsanslaget är den nuvarande uppdelningen på undertitlar olämplig.
En sammanslagning av de tre titlarna: förbandens vanliga övningar, fortsatt
befälsutbildning och drivmedel är i hög grad önskvärd. Förbandschefernas
planlägning av utbildningen skulle härigenom underlättas och ett rationellt
utnyttjande av de anslagna medlen främjas.

b) Vid upphandling av förbrukningsartiklar, inventarier in. in. bör lokalmyndigheten
bemyndigas frångå principen om central upphandling i de
fall materielen lokalt kan inköpas till lägre priser än som gäller vid central

upphandling. Så bör även ske då till samma pris som vid central upphandling
lokalt kan anskaffas mtrl, som är av högre kvalitet än den som tillhandahålles
centralt.

c) Under b) ovan angivet avsteg från centrala beslut bör i fråga om tvätt
och reparationer få medges av regionalmyndigheten i sådana fall då höga
fraktkostnader och långa leveranstider gör detta ekonomiskt fördelaktigt.

d) Anskaffning av köks- och kontorsmaskiner bör kunna ske genom
lokalmyndigheten och icke genom centralmyndigheten, då lokalförsäljarnas
priser i regel överensstämma med dem, som vid central upphandling
tillämpas av huvudföretaget. Den lokala upphandlingen ger däremot ofta
ett bättre utgångsläge för tillgodoseende av servicebehovet.

e) Lägerkassornas inkomster är helt beroende av det intresse och arbete
som vid regementena nedlägges på rörelsens drift. Central eller regional
beslutanderätt rörande användningen av lägerkassemedlen kan lätt medföra
att lägerkassornas utveckling hämmas. Ingen torde heller bättre än regeh
kunna bedöma de lokala behoven. Lägerkassemedlen bör därför helt disponeras
av regementschefen.

f) För viss personalvård, närmast för att främja trivsel och rationalisering,
har KAIF och KATF ställt vissa medel till lokalmyndighetens förfogande.
Medlens användning är detaljreglerad och lokalmyndighetens
rörelsefrihet starkt beskuren.

Med hänsyn till skiftande lokala behov, som svårligen centralt kan överblickas,
bör lokalmyndigheten givas full befogenhet att helt bestämma
över medlens användning.

g) Centralmyndigheten har reglerat lokalmyndighetens rätt till utlåning
av viss materiel till olika organisationer. Lokalmyndigheten bör givas något
ökad frihet till sådan utlåning särskilt till sådana institutioner och företag,
som genom bistånd av olika slag (t. ex. upplåtelse av mark vid övningar etc.)
gagnat verksamheten.

III. Kassatjänst (FCF)

a) Ärenden rörande ersättning för flyttningskostnader handlägges f. n.
av FCF i förmodad avsikt att genom en centralisering vinna enhetlighet i
tillämpning. Bestämmelserna härutinnan är emellertid numera så klara
och entydiga att dylika ärenden med fördel skulle kunna beslutas av lokalmyndiglieten.
Härigenom skulle vinnas en smidigare och mera tidsbesparande
handläggning med nära kontakt mellan förvaltningsmyndigheten och
den sökande.

h) Beslutanderätten rörande anställning av extra civil personal bör i betydligt
ökad utsträckning från FCF delegeras till regionalmyndigheten.
Centralmyndigheten äger i dessa frågor icke förutsättning att bedöma de
verkliga lokala behoven. Genom att beslut på framställningar rörande
ovannämnda arbetskraft ofta fördröjes kommer lokalmyndigheten i tidsnöd
och har svårt att före budgetårsskifte hinna ntföra de arbeten för
vilka arbetskraften avsetts. I andra fall kan lämplig tid för ett arbetes
utförande ha passerat. Då det gäller att tillgodose oförutsedda behov (t. ex.
eu förrådsomflyttning eller åtgärder för att avhjälpa mögelhildning i
förråd) kan ovannämnt dröjsmål i vissa fall medföra rätt betydande extra
kostnader. Fördelningen av arbetsmånader bör därför i princip följa vad
som ovan under I:a anförts rörande förvaltningsanslagens fördelning. Vid
budgetårsskifte kvarstående behållning av arbetsmånader vid lokalmyndig -

heterna bör under närmast följande halvår få disponeras av regionalmyndigheten
såsom reserv.

c) Ett tidsödande och omständligt förfarande för att genom centralmyndigheten
(FCF) erhålla tryckalster av olika slag försvårar i vissa fall
verksamheten och utgör en hämsko på de lokala strävandena till rationalisering.

Den regionala myndigheten bör därför äga besluta om tryckning av
blanketter, instruktioner m. m. intill ett visst maximibelopp för varje
tryckning (förslagsvis 300 kr.).

5. Överflyttning av beslutanderätt frän regional till lokal myndighet

Intet.

6. Fortifikationstjänst

Pågående utredningar beträffande den regionala och lokala fastighetsförvaltningen
syftar till en betydande avlastning av arbetsuppgifterna från
centralmyndigheten till de regionala myndigheterna. Sedan 1954 års riksdag
fattat principbeslut i omorganisationsfrågan, pågår f. n. inom fortifikationsförvaltningen
uppgörande av förslag till detaljutformningen av organisationen,
bl. a. utarbetande av nytt fastighetsförvaltningsreglemente. I och
med att en del av centralmyndighetens verksamhet överföres till regionalmyndigheterna,
torde automatiskt följa, att de senares beslutanderätt i
hög grad kommer att öka. Det torde sålunda kunna påräknas, att de olägenheter,
som vidlåda nuvarande system i vad gäller regionalmyndigheternas
beslutanderätt, komma att elimineras i det nya fastighetsförvaltningsregleinentet.
önskvärd decentralisering av beslutanderätten gäller ledet centralmyndigheten
— regionalmyndigheten. Beträffande ledet regionalmyndigheten
— lokalmyndigheten synes någon ändring av nu gällande princip
icke vara erforderlig.

önskvärda förändringar äro främst följande:

a) Beträffande dispositionen av tilldelade medel för större reparationer
samt förbättrings- och renoveringsarbeten o. d.

Enligt nuvarande system skall inför FortF i detalj redovisas och motiveras
planlagda dylika arbetsobjekt. Den av FortF granskade och fastställda
planen för budgetåret får sedan icke ändras utan ämbetsverkets hörande
för varje särskilt fall.

önskvärt vore att de av lokalmyndigheterna uppgjorda planerna icke
behövde gå längre än till regionalmyndigheten. Från centralmyndigheten
skulle då årligen erhållas ett visst totalbelopp för ändamålet (i stort sett
lika för varje år). Dispositionen och fördelningen av medlen på olika
arbetsobjekt bör helt bestämmas av regionalmyndigheten.

Endast i fråga om nybyggnadsarbeten (investeringsobjekt) bör liksom
nu särskild medelsframställning med motivering och kostnadsberäkning
insändas till centralmyndigheten.

b) Beträffande förhyrningsärenden

Enligt nuvarande ordning skola förhyrningsärenden för varje särskilt
fall insändas till centralmyndigheten för prövning och medelsanvisning.
Detta gäller, hur obetydliga beloppen än äro. Detta system är tungrott
därigenom att anhopningen vid FortF av sådana framställningar från de

olika regionalmyndigheterna är så stor, att handläggningen tar lång tid
och sålunda vederbörande myndigheter få vänta orimligt länge på beslut.

Regionalmyndigheten borde i stället årligen tilldelas ett visst belopp
för dylika smärre förhyrningar, varefter myndigheten skulle äga att inom
ramen för det anvisade beloppet fastställa hyreskontrakt utan centralmyndighetens
hörande.

Chefen för armén

Bilaga C

Beslutanderätt inom förvaltningstjänsten

Under hänvisning till rubr skr får jag härmed vördsamt avgiva yttrande
över av riksdagens revisorer gjort uttalande rörande beslutanderätt in. in.
inom förvaltningstjänsten. Med hänsyn till den mycket korta remisstiden,
som härtill kommit att infalla under en tidsperiod, då en stor del av
personalen åtnjuter semester, har ärendets handläggning icke kunnat ske
på önskvärt grundligt sätt.

Revisorerna framhålla främst, att den starka centraliseringen av beslutanderätten
inom förvaltningstjänsten förhindrar en smidig anpassning
av verksamheten efter skiftande förhållanden och medför betydande
olägenheter i form av onödig tidsutdräkt, innan beslut i förvaltningsärenden
kan fattas. Likaså anges, alt den centrala anskaffningsverksamheten bl. a.
kommit att medföra leveransförseningar och materielförväxlingar, samtidigt
som de ekonomiska fördelarna i vissa fall synas ha varit mycket
begränsade. På grundval av dessa föiiiållanden föreslå revisorerna, att
en allmän översyn av den militära förvaltningen i decenlraliseringssyfte
snarast kommer till stånd. Jag biträder i princip detta förslag.

I anslutning till de av revisorerna framförda övriga synpunkterna vill
jag framhålla följande.

Revisionen har ifrågasatt den mycket vidsträckta specificeringen av de
olika utgiftsändamålen. Detta spörsmål har två sidor, den redovisningslekniska
och den anslagsbegränsande, vilka böra utredas var för sig.

Jag delar i viss mån revisorernas uppfattning, att det nuvarande titelredovisningssystemet
verkar tyngande på verksamheten, men är icke beredd
att framlägga något förslag till förenkling härutinnan, då uppspaltningen
i titlar under de olika anslagen torde vara av stort värde ur
statistisk synpunkt för både de centrala och de lokala myndigheterna.
Däremot delar jag fullt revisorernas synpunkter på frågan om tilldelningen
av anslag på bestämda titlar, såsom beträffande arméns övningsanslag,
inventarie- resp. förplägnadsmaterielanslagen m. m. Rörande övningsanslaget
tilldelas detta, i vad avser militärbefälhavarna, med vissa bestämda
belopp på tre delposter, nämligen förbandens vanliga övningar (1), fortsatt
befälsutbildning (2) och drivmedel (5). Det vore ur flera synpunkter
önskvärt, att hela beloppet av militärbefälhavarna finge disponeras för
det ena eller andra ändamålet utan en sådan sträng begränsning, som hittills
fastställts centralt. Härigenom skulle anslagets användning bättre
kunna regleras alltefter utbildningsverksamhetens utveckling och skiftande
krav och med hänsyn till de lokala förhållandena, vilka kunna förändras
från år till år.

Under rubriken »Armén: Reseersättningar in. m.» finns en titel 231 »Av

truppförbandsch m. fl. anbefallda resor och kommenderingar», pa vilken
särskilt anslag årligen tilldelas militärbefälhavarna. Anslaget omfattar
även kostnader för resor och traktamenten åt befälspersonal på aktiv stat,
som vid repetitionsövningar ställes till militärbefälhavarnas förfogande
såsom instruktörer eller som på grund av sin krigsplacering kommer att
tjänstgöra vid visst förband, ävensom åt personal, som av militärbefälhavare
ställes till truppförbands förfogande som instruktörer (jämför Titelförteckning
för försvaret 1955/56, sid 29). Enär hithörande kostnader
direkt eller indirekt sammanhänga med övningarna, synes enklare, att
medlen härför inkluderades i övningsanslaget.

Förslaget att de regionala myndigheterna skola handlägga ärenden
rörande anställning av extra tjänstemän och arbeten för de lokala myndigheterna
synes mig med erfarenheter från nu rådande förhållanden välbetänkt.
Detta förutsätter, att de regionala myndigheterna få en arbetsmånadsram
till sitt förfogande och inom denna äga rätt att tillfälligt anställa
arbetare och tjänstemän; de sistnämnda intill en viss lönegrad.

Beträffande de erinringar, som framförts inom försvarets sjukvårdsstyrelses
verksamhetsområde, vill jag framhålla, att då ersättare erfordras
för semester- eller sjukledig sköterska, förbandschef själv bör få anställa
vikarie. Om det däremot gäller en tillfällig utökning av antalet tjänster,
bör central eller regional myndighets bemyndigande inhämtas.

Vid behov av läkare kan ofta arméöverläkaren ställa tjänstgöringsskyldig
sådan till förfogande. Rätt för lokal eller regional myndighet att träffa
avtal med civil läkare för att ersätta semester- eller sjukledig förbandsläkare
bör därför begränsas till att gälla kortare tjänstgöring vid akut
uppkommet behov.

Av revisorerna framförda synpunkter beträffande fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde biträdas. Då den centrala, regionala och lokala
förvaltningens organisation f. n. är under utredning inom fortifikationsförvaltningen,
förutsätter jag, att av revisorerna framförda synpunkter
komma att beaktas i utredningen.

Den föreslagna höjningen av värdegränserna, inom vilka vissa befattningshavare
äga rätt att vid skada på och förlust av materiel besluta om
avskrivning, synes rimlig. Samma förhållande gäller beträffande vissa
befattningshavares rätt till kassation av försliten materiel. Tillstånd för
regional myndighet att besluta om kassation av viss specialmateriel intill
eu kostnadsgräns av 2 000 kr. synes även befogad.

Fn del militära myndigheter ha till revisorerna anmält, att nuvarande
bestämmelser för utlåning av materiel äro alltför restriktiva. Härtill må
framhållas, att bestämmelsernas nuvarande utformning i viss utsträckning
torde tjäna som en önskvärd broms på utlåningsverksamlieten. Fn
decentralisering av beslutanderätten på detta område bör med anledning
härav i varje fall icke ske längre än till regional myndighet.

Om en central anskaffning av förnödenheter skall ske även i fortsättningen
— och så bör självfallet ske beträffande sådana förnödenheter,
där uppenbara fördelar ur ekonomisk synpunkt sta att vinna — maste
fraktkostnadernas inverkan på anskaffningspriserna beaktas. Detta gäller
i hög grad leveranser från sydligare delar av landet till VI. milo.

1 de fall, där cenlralupphandling sker, bör i möjligaste mån ordnas så,
att de lokala myndigheterna kunna erhålla förnödenheterna efter successiva
avrop.

Det är ett starkt önskemål, att ett sakregister utarbetas för att underlätta
ärendenas handläggning.

Jag delar revisorernas uppfattning rörande civilförvaltningens prövning
av frågan om traktamente för till Arméns Jägarskola beordrat utbildningsbefäl,
som särskilt påpekats av kassachefen vid Iviruna-Jokkmokks försvarsområde.
Det är synnerligen önskvärt, att traktamentsbestämmelserna
för dylika förhållanden bli utformade på ett sådant sätt, att befattningshavarna
kunna få besked om tillkommande traktamentsförmåner, innan
kommendering mottages. Härigenom skulle även arbetet med skriftväxling
mellan fo 66-65 kassa och civilförvaltningen bli mindre.

Boden den 9 januari 1956

N. Björk

Militärbefälhavare

Ii. v. Vegesacl;

Armétygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till K o n u it g e n

Med anledning av skrivelse från chefen för armén den 22 december 1955
med anhallan om armétygförvaltningens utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 4 anfört under rubriken
»Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten» får
ämbetsverket beträffande dess verksamhetsområde för sin del i underdånighet
anföra följande.

Beträffande huvuddelen av den tygmateriel, som erfordras för lokalmyndigheternas
behov, skall enligt nu gällande förvaltningsföreskrifter beställning
göras hos armétygförvaltningen eller ämbetsverket underlydande
centralförråd. Lokal upphandling må emellertid äga rum av målmateriel,
vissa standardreservdelar och tillbehör samt materialier. Härvid är den
begränsningen föreskriven, att upphandling till ett värde överstigande, såvitt
avser standardreservdelar och tillbehör till motorfordon och motorredskap,
3 000 kronor och för en och samma artikel samt i övriga fall

2 000 kronor, skall underställas armétygförvaltningens prövning. Utöver
förenämnda av riksdagens revisorer berörda fall, där lokal upphandling
är medgiven, må i detta sammanhang erinras om de motsvarande befogenheter,
som tillkomma centrala anstalter och verkstadschefer intill ett
upphandlingsvärde för en och samma artikel av 7 000 kronor respektive

3 500 kronor. I fråga om inköp av sådana slag av förnödenheter, som enligt
vad ovan anförts icke kan bliva föremål för lokal upphandling, har ämbetsverket
genom skrivelse den 30 juni 1955 förklarat sig i vissa fall komma
att antingen översända inkomna beställningar till tygverkstad med inköpsorganisation
eller återsända dem till beställande förband för upphandling
genom dess försorg, allt under förutsättning att beställningen avser förnödenheter
intill ett högstbelopp av 1 000 kronor.

I sitt uttalande har riksdagens revisorer gjort gällande, att åtminstone i
viss mån rena tillfälligheter kommit att fälla utslaget vid bedömandet, i

vilken utsträckning den militära förvaltningsverksamheten skall vara centraliserad
eller decentraliserad. 1 åtskilliga fall torde dock enligt revisorernas
uppfattning vederbörande myndigheters ställningstagande i berörda
frågor ha föranletts av överväganden av mera principiell natur. Till belysande
av de förhållanden, som från armétygförvaltningens synpunkt tillmätts
betydelse vid bedömande av lämpligheten av centraliserad beslutanderätt,
särskilt i vad avser upphandling av tygmateriel och materialier,
må emellertid beträffande tygförvaltningstjänsten framhållas följande.

Central anskaffning och lagerhållning är nödvändig beträffande dels
förnödenheter, vilka äro av speciell art för försvaret — exempelvis reservdelar
samt tillbehör till vapen, stridsfordon in. in. — och vilka därför
regelmässigt icke kunna beräknas vara tillgängliga i allmänna marknaden,
dels ock sådana förnödenheter, varå knapphet råder å viss ort eller inom
landet i dess helhet och varav tillgången ur beredskapssynpunkt måste säkerställas.
Därtill kommer att det i fråga om vissa slag av tillbehör, exempelvis
till motorfordon, är möjligt att genom en central anskaffning uppnå ej
oväsentliga ekonomiska fördelar. De förnödenheter, som av ovannämnda
skäl centralt lagerhållas, äro till större eller mindre del avsedda att fylla
erforderliga behov i samband med ersättnings- och underhållstjänsten i
krig. Förråd av för sistnämnda ändamål avsedda förnödenheter kunna av
flera olika skäl ej anslutas till de i fredstid organiserade militära förbanden.

I syfte att ernå erforderlig omsättning av den lagerhållna materielen och
för att kunna successivt anpassa lagerhållningen med hänsyn till tillkomsten
av nya materieltyper in. in. är det emellertid av betydelse, att sådan
materiel även användes för att tillgodose i fredstid uppkommande behov.

Vid utformandet av nu gällande föreskrifter rörande beställning och
upphandling av materiel och materialier har jämväl beaktats angelägenheten
av att de lokala myndigheterna icke förorsakas onödig omgång vid
fyllandet av uppkommande behov. Beträffande de förnödenheter, vilka
icke, enligt vad förut angivits, centralt lagerhållas eller beträffande vilka
icke’ samma behov av omsättning föreligger, har därför i viss omfattning
lokal upphandling medgivits. Detta har även skett beträffande anskaffning
av sådana mindre kvantiteter förnödenheter, vars tillgodoseende från förefintliga
förråd ur omsättningssynpunkt ej befunnits påkallat. Lokal upphandling
har dock ej ansetts böra medgivas beträffande materiel, som är
så tekniskt komplicerad, att upphandling därav vid lokalmyndighet ej kan
ske med erforderlig sakkunskap. Sålunda har exempelvis förbudet mot
lokal upphandling av maskiner och specialverktyg tillkommit för att törliindra
tekniskt sett mindre lämpliga eller onödiga inköp.

Av vad ovan anförts framgår, att ämbetsverket vid utformandet av sina
förvaltningsföreskrifter i ovanberörda hänseenden vägletts av sakskäl, som
grunda sig på ingående erfarenhet rörande den lämpligaste avvägningen
mellan central och lokal upphandling av för tygförvaltningstjänsten erforderliga
förnödenheter. Detta gäller icke blott i fråga om de materiel- och
malerialslag, beträffande vilka lokal upphandling hittills medgivits, utan
även beträffande de maximibelopp, vartill sådan upphandling tillåtits.
Med hänsyn till det under senare är försämrade penningvärdet avser armé
tygförvaltningen emellertid att medgiva viss förhöjning av de för lokal
upphandling hittills gällande maximibeloppen.

Utöver vad ovan anförts må bär framhållas, att armétygförvaltningen
inom sitt verksamhetsområde strävat efter att genom tillskapande av sär -

skilda ram- och rabattavtal bereda lokalmyndigheterna än större frihet
i deras anskaffningsverksamhet. Ämbetsverket bär sålunda under senare
år träffat dylika avtal beträffande såväl materiel som materialier och har
i samband därmed tillagt de lokala myndigheterna befogenhet att — inom
ramen för anvisade medel och med beaktande av de maximikvantiteter, som
medgivits för årlig anskaffning — alltefter som behoven aktualiseras successivt
göra inköp eller avrop i enlighet med sådana avtal. Förteckning över
gällande och hittills planerade ram- och rabattavtal bifogas härjämte.

Vad angår upphandling av virke torde kunna förutsättas, att fortifikationsförvaltningen
för samtliga försvarets myndigheter sluter erforderliga
ramavtal. Därest så sker, avser armétygförvaltningen att bemyndiga de
lokala myndigheterna att med utnyttjande av dessa avtal inom ramen för
tilldelade medel själva anskaffa virke.

Befogenheten att verkställa utlåning av tygmateriel för allmännyttiga
eller lör folkhushållningen gagnande ändamål grundar sig på vissa av
Kungl. Maj:t meddelade beslut. I detta hänseende gälla sålunda beträffande
armétygförvaltningens verksamhetsområde föreskrifter fastställda genom
nådigt brev den 19 juni 1919, angående decentralisation av vissa regeringsärenden,
enligt vilket Kungl. Maj:t förklarat, bland annat, att dåvarande
arméförvaltningen ägde att avgöra ärenden angående utlåning av lantförsvaret
tillhörig materiel, då utlåningen avsåge att tjäna något allmännyttigt
ändamål, under villkor att kronan genom utlåningen ej tillfogades skada
eller förlust samt att full ersättning erlades för den slitning, som genom utlåningen
kunde hava uppstått. Vidare har Kungl. Maj:t enligt ämbetsskrivelse
den 30 maj 1947, försvarsdepartementets Dnr 3063, bemyndigat dåvarande
arméförvaltningens tygavdelning att efter enahanda grunder, som
i brevet den 19 juni 1919 äro föreskrivna i fråga om utlåning av materiel
lör allmännyttigt ändamål, pröva och avgöra ärenden angående utlåning
till enskilda företagare av i förråd förvarad tygmateriel i sådana fall, där
ändamålet med utlåningen kunde anses tjäna folkhushållningen eller eljest
vara till gagn för det allmänna.

Då Kungl. Maj ds förenämnda bemyndiganden äro givna till central förvaltningsmyndighet
och enär lokalmyndigheterna icke förfoga över annan
materiel än sådan, som är avsedd för utrustning av vederbörande mobiliseringsförband,
har armétygförvaltningen ansett sig böra iakttaga största
återhållsamhet beträffande lokalmyndigheternas befogenhet att utlåna
materiel. Ämbetsverket har sålunda genom föreskrifter utfärdade den 12
december 1947 (TLA 283) till förbandschefer och likställda allenast medgivit
viss beslutanderätt beträffande utlåning av där särskilt angivna
materielslag. Vad angår frågan om utlåning av motorfordon för allmännyttiga
eller för folkhushållningen gagnande ändamål, vilken fråga särskilt
berörts i statsrevisorernas berättelse, har ämbetsverket genom föreskrifter
fl(‘n 31 maj 1954 (TLA 92/54) förbehållit sig beslutanderätten i sagda utlaningsärenden.
Skälen härtill hava bland annat varit de restriktiva bestämmelser.
som enligt kungörelsen den 5 maj 1952 (SF nr 206) gälla beträffande
användningen av staten tillhöriga motorfordon, ävensom det ekonomiska
ansvar, som i följd av bilansvarighetslagen kommer att åvila ägare av icke
trafiklörsäkrad bil. Genom omförmälda föreskrifter den 31 maj 1954 har
ämbetsverket emellertid i relativt stor utsträckning till regementschef och
vissa likställda militära chefer delegerat rätt att besluta om utlåning till
samt att låta utföra körningar för bland andra försvarets centrala myndig -

heter, civilförsvarsmyndighct och vissa frivilliga försvarsorganisationer. —
Slutligen må i detta sammanhang erinras om de möjligheter, som enligt
kungörelsen den 5 maj 1952 föreligga för användning av kronans fordon
vid sjukdoms- eller olycksfall.

I fråga om utlåning av försvaret tillhörig materiel har Kungl. Maj:t
förutom genom förenämnda beslut — vid ett flertal tillfällen meddelat
ilen centrala förvaltningsmyndigheten särskilda bemyndiganden rörande
utlåning till skilda organisationer med flera av viss speciell materiel. Sagda
bemyndiganden hava av ämbetsverket utverkats allteftersom framställningar
härom inkommit från vederbörande organisationer och hava från fall till
fall avsett vitt skilda materielslag. För att lämna vederbörande lokalmyndigheter
en överblick över samtliga utlåningsbestämmelser hava dessa förtecknats
i en särskild bilaga till de av armétygförvaltningen utfärdade förvaltningsföreskrifterna.
Inom ämbetsverket ha emellertid åtgärder vidtagits
för ett sammanförande och en förenkling i görligaste man av berörda
bestämmelser.

Beträffande kassation av tygmateriel och ammunition hava föreskrifter
senast utfärdats den 23 juni 1953 av dåvarande arméförvaltningens tygavdelning.
Enligt dessa bestämmelser skola beslut om kassation meddelas av
ämbetsverket i fråga om viss speciell materiel samt i övrigt beträffande
materiel och ammunition vars nyanskaffningsvärde överstiger 500 kronor.

I övriga fall är regementschef kassationsmyndighet och äger därvid till
tygofficer (verkstadschefen) delegera kassationsrätt, för såvitt materielens
sammanlagda nyanskaffningsvärde icke överstiger 50 kronor.

Fråga om kassation av tygmateriel måste regelmässigt bedömas ined
hänsyn till såväl materielens speciella art och användning som befintliga
tillgångar, ävensom till relationen mellan materielens nyanskaffningsvärde
och eventuella reparationskostnader. Det är härvid nödvändigt att likartade
bedömningsgrunder tillämpas, varför kassationsbeslut bör fattas av centralmyndighet,
i regel efter förslag av vederbörande truppförbandschef. Vid
kassation av viss speciell materiel skola emellertid kassationsförslag upprättas
av centrala tygverkstäder, där tillgång på specialutbildad personal
finnes. Vid dessa verkstäder föreligga även större möjligheter att nyttiggöra
användbara delar av den kasserade materielen. Beträffande sådan materiel,
varå tillgångarna äro knappa, är det ofta nödvändigt alt den centi ala
myndigheten förbehåller sig kassationsrätten, enär i dylika fall beslut om
kassation kan meddelas först efter andra myndigheters hörande.

Vad angår den nuvarande relativt begränsade möjligheten för regementschef
att besluta i kassationsärende må framhållas, att ämbetsverket med
hänsyn till inträffad penningvärdesförsämring har för avsikt att höja det
belopp, vartill lokalmyndigheterna äga kassationsrätt, till 1 000 kronor.
Enligt tygmaterielreglementet är tygofficeren uppbördskontrollant, vilket
förhållande icke motiverar att till denne delegeras kassationsrätt i fråga om
materiel av större värde. Armétygförvaltningen ämnar dock föreskriva att
tygofficcr må medgivas kassationsrätt till belopp ej överstigande 100 kronor.

Med hänsyn till vad ovan anförts angående kassation av specialmateriel
samt det förhållandet, att militärbefälhavarna enligt gällande tygmaterielreglemente
främst skola utöva kontrollerande verksamhet i fråga om tygförvaltningstjänsten
inom vederbörande militärområde, bör icke rätt till
kassation — såsom riksdagens revisorer ifrågasatt — delegeras tdl militärbefälhavarna.

\acl angår den i berättelsen påtalade uppdelningen i olika redovisningstitlar
av arméns anslag till underhåll av tygmateriel m. in. må följande
anföras.

för vård och underhåll av tygmateriel anvisar armétygförvaltningen
de lokala och regionala myndigheterna medel av förenämnda anslag. Sålunda
tilldelade medel äro främst avsedda för att bekosta vård och underhåll
av den förrådsställda materielen samt återställande i fältdugligt skick
av den materiel, som måste tagas i anspråk för utbildning.

Krigsmaterielgruppen tygmateriel är indelad i 21 materielundergrupper
och består av ett stort antal materielslag av skiftande art och tillhörande
skilda användningsområden. Ur allmän redovisnings- och statistiksynpunkt
är det därför nödvändigt att ovanberörda kostnader uppföras på de olika,
lör respektive materielundergrupper fastställda titlarna. Det nuvarande systemet
innebär således, att kostnaderna för reparation, vård, underhåll i förråd,
personal m. in. var för sig bokföras på de olika materielundergruppernas
titlar. Sagda system har visat sig vara mycket värdefullt för såväl de
centrala som de lokala och regionala myndigheterna dels för kontroll av
kostnadernas fördelning på olika kostnadsställen, dels för möjliggörande
av berakmngar av erforderliga anslagsmedel, dels ock för bedömande av
materielens användbarhet, slitstyrka m. in. Då de medel, som armétygförvaltningen
från underhållsanslaget tilldelar de lokala och regionala myndigheterna,
anvisas utan närmare föreskrifter beträffande beloppens utnyttjande,
hava sålunda sagda myndigheter i princip full frihet att använda dessa
medel för olika underhållsändamål.

Sammanfattningsvis må framhållas, att tygmaterielens komplicerade
konstruktion och stora betydelse ur krigsberedskapssynpunkt nödvändiggör
en stark centralisering av materielens förvaltning i vad avser upphandling,
utlåning och kassation. Tillgangarna pa den värdetullare materielen
äro därjämte mycket begränsade och måste vid behov kunna centralt omlördelas
eller nytilldelas för inordnande i arméns mobiliseringsorganisation.
En alltför långtgående decentralisering däremot torde kräva dels en ökad
personalorganisation, främst vid militärbefälsstaberna, dels ock en väsentligt
större materielstock än den nuvarande. Med hänsyn till angivna
förhållanden har ämbetsverket för sin del icke funnit principiella skäl förehgga
för en mera vidgad decentralisering av beslutanderätten inom tvg1
örvaltningstjänstens område.

Under de materielinspektioner, som generalfälttygmästaren sedan närmare
7 år regelbundet företagit, ha vederbörande militära myndigheter
tillfrågats om eventuellt önskade rationaliseringsåtgärder inom tygförvaltningstjänsten
samt anmodats att avgiva förslag till sådana åtgärder. Därvid
har icke framkommit några önskemål eller förslag om vidgad beslutanderätt
i de avseenden, som berörts av riksdagens revisorer.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Hedqvist
och Wettergren, den senare föredragande, jämväl fälttygmästaren deltagit.

Stockholm den 12 januari 1956

NILS WETTERGREN

Underdånigst
BIRGER HEDQVIST

Anders Grufman

Bilagn

Förteckning

över gällande ram- och rabattavtal

Datum för

Firma	Varuslag	avtalets	Giltigt
m. m.	ingående/ förnyelse	till den

AB Wilhelm Becker, Stockholm	Linoleumfernissa	21. 6.55	30. 6.56
AB Nordström & Sjö-gren, Malmö	Cellulosafernissa	28. 6.55	30. 6.56
F:ma Oralit, Göteborg	Oralisering av länk-bultar	29. 7.55	1. 8.56
Gust. Sjöstedt & Co, Järnbrott	Zinkvittpasta	7. 7.55	30. 6.56
AB Nordström & Sjö-	Spackelfärg	7. 7.55	30. 6.56
gren, Malmö	Titanvittpasta
Klint Bernhardt & Co, Stockholm	Fönsterkitt	7. 7.55	30. 6.56
AB Sydferniss,	Syntetiskt rostskydds-	2.12.55	31.12.56
Hälsingborg	grundfärg
AB Förenade Färg,	Syntetisk täckfärg,	2.12.55	31.12.56
Järnbrott	armégrå, halvmatt
Skyltar & Märken AB,	Fordonsbeteckningar	29.11.55
Hägersten	och förbandstecken
Volvos återförsäljare	Volvo standardreserv-	31.12.55	fom 1.1.56
enligt förteckning	delar		tills vid
Bilverkstädernas	Motorfordonsrepara-	31.12.55
Riksförbund	tion vid försvaret
Fords återförsäljare	Ford standardreserv-	31.12.55	fom 1.1.56
enligt förteckning	delar		tills vid
AB Nyköpings Auto-	Företagets standard-	31.12.55	fom 1.1.56
mobilfabriks återför-säljare enligt förteck-	reservdelar		tills vid
ning AB Farming återför-	AB Farming, reserv-	31.12.55	fom 1.1.56
sälj enligt förteckning	delar för traktorer		tills vid
Volvohandlareföre-	Rabatt å reservdelar	31.12.55	fom 1.1.56
ningen, Göteborg	till motorfordon vid rep		tills vid
Scania-Vabis,	Reservdelar, Scania	31.12.55	fom 1.1.56
Södertälje			tills vid
Uddeholmsagenturen	Trikoloretylén	31.12.55	31.12.56
Svenska Shell	Kristallolja		31.12.56

Anm. Förutom ovannämnda ram- och rabattavtal avses liknande avtal att
träffas beträffande nedan angivna varuslag.

Tvätthinner

Sangajol

Linolja

Träimpregneringsmedel

Avfettningsmedel

Båtfernissa

Motorres.delar och tillbehör
Div verktyg och materialier

Hudiksvall, lyftanordningar
Registreringsskyltar
Tippar

Cyklar (standard- och paket-)

Däck och slangar
Volvo PV 444, reservdelar
Scania-Vabis, reservdelar
Hydrauliska Industri AB,

Arméintendenturförvalt ningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till Konungen

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1955 får arinéintendenturförvaltningen
härmed i underdånighet avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse över den år 1954 av dem verkställda
granskningen anfört under § 4 angående beslutanderätten i vissa fall inom
den militära förvaltningstjänsten.

Revisorerna uttala att den militära förvaltningen kommit att kännetecknas
av en stark centralisering i viktiga avseenden, att den avvägning, som
skett i fråga om befogenheter, icke grundar sig på resultatet av någon
systematiskt genomförd undersökning av förhållandena samt att nog åtminstone
i viss mån rena tillfälligheter kommit att fälla utslaget rörande
vilka ärenden, som kommit att decentraliseras och vilka, som kommit att
handläggas centralt.

Arméintendenturförvaltningen har för sin del icke kunnat finna att rena
tillfälligheter varit avgörande i förevarande hänseende. I stället har såsom
ock revisorerna anfört åtminstone vissa överväganden av mera principiell
natur skett och det avgörande därvid varit angelägenheten av att få till
stånd en enhetlig handläggning eller en behövlig överblick och kontroll
eller — beträffande upphandlingsärenden -— för kronan förmånligare prisvillkor.
I sistnämnt hänseende har en centralisering ofta skett på tillskyndan
av sakrevisionen. Vid de organisationsundersökningar, som förekommit
i samband med utredning om den centrala förvaltningen, har arbetsmängd
och personalbehov självfallet avvägts med hänsyn till rådande arbetsfördelning
mellan centrala och lokala myndigheter. Frågan om en centralisering
eller decentralisering i visst fall är ändamålsenlig torde självfallet
jämväl i fortsättningen få avgöras efter bedömning i varje uppkommande
särskilt fall av för- och nackdelar. Vid detta bedömande är det enligt arméintendenturförvaltningens
uppfattning av vikt att följande omständigheter
vinna beaktande. Det är en oavvislig förutsättning för alla militära
instansers verksamhet i krig, att vederbörande äga förmåga att självständigt
fatta beslut och handla på eget ansvar. Fördenskull bör redan under fred
de regionala och lokala myndigheterna och deras förvaltningsgrenschefer
lämnas sådana befogenheter, att antydda egenskaper befordras.

I vad avser den översyn av den militära förvaltningen, som revisorerna
i vissa hänseenden förordat, får arméintendenturförvaltningen, som principiellt
icke har något att erinra mot revisorernas förslag i denna del, dock
framhålla, att de centrala försvarsgrensförvaltningarna först måste ges
någon tids arbetsro efter den nyligen genomförda omorganisationen, som i
sig inneburit en stark påfrestning på personalen. Sedan under denna tid den
nu genomförda organisationen vunnit erforderlig stadga och erfarenheter
av densamma samlats må under beaktande av revisorernas nu uttalade
principiella synpunkter en dylik översyn kunna bliva påkallad.

Beträffande revisorernas påpekande av mångfalden av förvaltningsföreskrifter
vill arméintendenturförvaltningen meddela, att ämbetsverket i
vederbörliga instruktioner intagit sakregister för att underlätta för lokalmyndigheterna
att snabbt återfinna gällande bestämmelser inom intendenturförvaltningsområdet.

Arméintendenturförvaltningen övergår härefter alt behandla de olika avsnitt,
som berör ämbetsverkets förvaltningsområde.

Beträffande eu centralisering av anskaffningsverksamheten vill arméintendenturförvaltningen
framhålla de allmänna tendenser som tid efter
annan framkomma i denna riktning bl. a. genom tillskyndande av sakrevisionen.
Denna tendens har även utlöst förslag om att arméintendenlurförvaltningen
skulle åtaga sig eller åläggas eu alltmer vidgad central anskaffningsverksamhet
även för icke statliga myndigheter i vissa fall. Arméintendenturförvaltningen
vill i detta sammanhang erinra om riksdagens
revisorers uttalande efter granskningen år 1947 beträffande inköp av bensin
(motyl) för arméns behov (§ 7 i berättelsen) och efter granskningen år
1946 av den centrala materielbokföringen inom förvaret (§ 4 i berättelsen
under avsnittet arméförvaltningens intendenturavdelning).

I nu ifrågavarande berättelse ha revisorerna vidare ifrågasatt, huruvida
icke de centrala myndigheterna åtminstone beträffande vissa förnödenheter
borde inskränka sin befattning med anskaffningsverksamheten till
ingåendet av överenskommelser med lämpliga leverantörer och att det sedan
finge ankomma på lokalmyndigheterna att inom ramen för anvisade medel
göra successiva avrop på dessa avtal allteftersom behoven aktualiserades.

En sådan väg, som revisorerna anvisat, hade redan krigsmaterielverket
på sin tid slagit in på och arméintendenturförvaltningen har här fortsatt.
Se bifogade tablå. Fler och fler grupper av förnödenheter torde kunna
inrymmas under systemet med avropstal (ramavtal och rabattavtal m. fl.).
Ämbetsverket är således helt ense med revisorerna om riktigheten av detta
system och avser att utvidga dess tillämpningsområde, allteftersom det av
vunna erfarenheter visat sig, att behovstäckningen lämpligen kan ske genom
detta tillvägagångssätt.

Å sidan 74 i sin berättelse ha revisorerna redogjort för bestämmelserna
i intendenturmaterielinstruktionen om decentralisering av anskaffningsverksamheten
intill vissa värdegränser. De värden om 200 kronor, som
revisorerna omnämna, ha genom eu bestämmelse (TFA 222/1952) höjts till
500 kronor.

Beträffande frågan om eu höjning av de värdegränser, som finnas bestämda
för lokalmyndighets rätt att avskriva eller utdöma ersättning för
malerielförlust (militära ersätlningsmål), får arméintendenturförvaltningen
framhålla, alt hänsyn härvid icke hör tagas blott till försämringen av penningvärdet,
som skulle ha gjort värdegränserna alltför snäva, utan även

till nödvändigheten av en överblick och kontroll ur materielvårdssynpunkt
över dessa förluster. Uppkommande materielförluster ägnar arméintendenturförvaltningen
självfallet en fortlöpande uppmärksamhet, vilket riksdagens
revisorer år 1948 särskilt förordat (§ 6 i berättelsen sid. 41). Det kan
förtjäna framhållas, att gränserna tillkommo år 1949 då förlusterna efter
beredskapstidens förhållanden voro särskilt stora. Förlusterna torde numera
vara avsevärt mindre. Vid bestämmande av värdegränser torde avgörandet
till övervägande del få bestämmas med hänsyn till materielvårdssynpunkter,
varvid samråd torde böra äga rum mellan vederbörande centrala
försvarsgrensförvaltningar.

Beträffande vissa närbesläktade ärendesgrupper t. ex. ersättning för skada
på kronan icke tillhörig egendom i samband med övningar har arméförvaltningens
intendenturavdelning på sin tid i memorial, som överlämnats
till försvarets civilförvaltning år 1952, föreslagit en erforderlig decentralisering
av beslutanderätten. Försvarets civilförvaltning har numera
efter samråd med bl. a. arméintendenturförvaltningen i underdånig skrivelse
27 september 1955 föreslagit, att lokal förvaltningsmyndighet må fatta
beslut i vissa nu ifrågavarande ersättningsfrågor intill en värdegräns av
200 kronor.

Beträffande disponerandet av förbandens lägerkassemedel — en fråga,
som revisorerna jämväl omnämnt — anser arméintendenturförvaltningen
att förbandschef bör inom angivna gränser för medelsanvändningen beredas
större handlingsfrihet än vad som kan gälla beträffande riksstatsmedel.
Den nu gällande ordningen med gemensam handläggning av civilförvaltningen
och arméintendenturförvaltningen är alltför tung. De egentliga
förvaltningsärendena böra handläggas av försvarsgrensförvaltningen och
allenast de i inskränkt mening kamerala ärendena av civilförvaltningen.

Revisorerna lia vidare omnämnt ett uttalande av förbandschef angående
utnyttjande av visst belopp årligen å mathållningsanslaget för mindre
inredningsarbeten i magasin och kök i rationaliseringssyfte. Enligt titelförteckningen
finnes en sådan möjlighet så till vida att viss anskaffning
och underhåll av materiel m. m. för magasinering och emballage till en
kostnad av högst 100 kronor för varje tillfälle får bestridas från »övriga
mathållningskostnader».

I fråga om decentraliseringen av rätten att medgiva anställning av extra
tjänstemän och arbetare vill arméintendenturförvaltningen förorda att —
sedan en fördelning av »arbetsmånader» skett ■— en viss icke obetydlig
reserv skall stå till vederbörande centrala försvarsgrensförvaltningars förfogande.
Dessa myndigheter torde i samband med sin materielvårdande
verksamhet lämpligast och riktigast kunna fördela »arbetsmånader». Beträffande
anställning av vikarier vid sjukdomsfall och dylikt torde frihet
böra lämnas de lokala myndigheterna att vidtaga nödvändiga åtgärder för
anställning. Därutöver synes lokal myndighet böra äga tillfälligt anlita
arbetarpersonal vid hastigt påkommande arbetsbehov som erfordra skyndsamma
åtgärder.

Beträffande slutligen redovisningsväsendet har arméintendenturförvaltningen
— sedan chefen för armén framfört sina synpunkter på redovisningen
av övningsanslaget m. m. — i yttrande 21 januari 1955 över utredningsförslag
rörande försvarets titelredovisning och ny titelförteckning, varav
avskrift här närlägges, framhållit, att minskningen av antalet redovisningstitlar
i och för sig är önskvärd. Denna bör icke göras så omfattande

att det statistiska underlag, som erfordras för förvaltningens anslagsäskanden
och för övervakning av medelsförvaltningen, icke längre kan erhållas
genom titelredovisningen. Utredningens resultat torde få avvaktas.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade Gewert och Nyländer,
den senare föredragande, jämväl deltagit ledamöterna Liljefors,
Swedenborg, Odensjö, Diurlin och Källström.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst
IVAR GEWERT

E. EINAR NYLÄNDER

G. Weisner

Bilaga A

Sammanställning över avropsavtal gällande per l!i 1956

Materielslag

Gardintyger

Mattor

Kontorsmöbler av stål
Kontorsmöbler av trä,

enl. statens kontorsmöbelnormer
Kassaskåp
Klädskåp av plåt
Fällbara bord (Fixbord)
Lysrörsarmaturer
Lysrör

Glödlampsarmaturer

Glödlampor

Mjölk

Smör och ost
Margarin
Bröd, hårt
Potatis

Kött m. m.

Charkuterivaror

Socker och sirap

Grönsaker

Spenat, djupfryst

Majsflingor

Sill, salt

Skurdukar

Rengöringsmedel

Tvättmedel

Malmedel

Stearinljus

Skomakerimtrl

Avtalande myndighet	Avtal fr. o. m. &r
KAIF, MB	1954
KAIF, MB	1954
KAIF, MB	omkr. 1947
KKV	omkr. 1947
KAIF, MB	1955
KAIF, MB	1955
KAIF, MB	1955
KAIF, MB	1955
KAIF, DB	omkr. 1950
KAIF, MB	omkr. 1950
KAIF, DB	omkr. 1950
KAIF, FB	1953
KAIF, FB	1953
KAIF, FB	1953
KAIF, FB	1953
Milbef I—VII. milo	har av ålder funnits.
Milbef I—VII. milo	»
Lokal myndighet	»
KAIF, FB	»
Lokal myndighet	1947
KAIF, FB	1951
KAIF, FB	1953
KAIF, FB	1955
KAIF, DB KAIF, DB	1955
KAIF, MB	1954
KAIF, MB	1954
KAIF, MB	1955
KAIF, MB	1955

4 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. Il

Materielslag

Avtalande myndighet

Avtal

fr. o. ni. år

Div. pappersvaror
Dammsugare och golvbonare
Bensin

Motorbrännolja
Lysfotogen
Kol och koks
Eldningsolja

Transportavtal betr. bränsle
Speditionsavtal betr. bränsle
Lossningsavtal betr. bränsle

KAIF, MB/DB

omkr. 1950
omkr. 1947

KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB
KAIF, DB

1946

1948

1946

Stockholm den 13. 1. 1956

Th. Hjertman

Major

Bilaga B

Utredningen rörande försvarets titelredovisning

Med anledning av Eder skrivelse till Kungl. arméintendenturförvaltningen
11/12 1954 med förslag till ny titelförteckning, avseende till ämbetsverkets
förfogande stående anslag, får arméintendenturförvaltningen anföra
följande.

Minskningen av antalet redovisningstitlar, som i och för sig är önskvärd,
bör icke göras så omfattande att den statistik som erfordras för övervakning
av medelsförvaltningen in. m. icke längre kan erhållas genom titelredovisningen.
En så omfattande nedskärning av titelantalet skulle medföra
behov av kostnadskrävande statistikarbete. Det framlagda förslaget skulle
medföra olägenheter icke blott av nu angivet slag utan även ur andra
synpunkter såsom framgår av här bilagda yttrande, som avgivits av vederbörande
byråchefer och chefen för chefsexpeditionen.

Beträffande vissa i Edert förslag och i nämnda yttranden omförmälda
spörsmål får arméintendenturförvaltningen anföra följande.

Redovisningen å sakanslag av löner till civil personal vid arméns centrala
intendenturanstalter och truppförbandens intendenturverkstäder har icke
veterligen medfört några olägenheter. Det synes därför tveksamt om över
huvud någon ändring härutinnan genom överförande av huvudparten av
ifrågavarande lönekostnader till avlöningsanslag bör ske förrän den översyn
av detta spörsmål skett som av Eder förutsättes skola komma till stånd.
Beträffande arméns drivmedelsanläggningar, som kunna sägas intaga eu
särställning i förhållande till övriga centrala intendenturanstalter vid
armén, böra i varje fall fortsättningsvis såväl tjänstemanna- som arbetarlöner
bestridas från sakanslag. En eventuell överföring till avlöningsanslaget
av lönekostnader vid övriga centrala intendenturanstalter bör begränsas
till personal som faller under Saar.

Ifrågasatt sammanslagning av expensanslaget med övningsanslaget
måste bestämt avstyrkas, då en sådan åtgärd skulle medföra olägenheter
av flera slag.

Arméintendenturförvaltningen kan icke förorda att kostnaderna för
frivilliga organisationernas beklädnad etc. skola stanna på vederbörlig
försvarsgren, som enligt förslaget skulle bestrida utgifterna såsom för
värnpliktiga. I stället böra särskilda anslag, ställda till förvaltningsmyndighetens
förfogande, beviljas, dock icke i fråga om kostnader för mathållning
och furagering, vilka böra bestridas från anslagen för mathållning respektive
furagering. Genom tillgodoräknande av portions(rations)dagar erhålla
vederbörliga anslag ersättning.

Uppslaget att i vissa fall ersätta regleringsbrevets stater med dispositionsplaner
måste arméintendenturförvaltningen taga avstånd från. Erfarenheten
har visat att systemet med dispositionsplaner är olägligt ur flera
synpunkter, bl. a. därför att detsamma kan medföra en betydande försening
i förvaltningsarbetet.

Enligt erfarenheten vid ämbetsverkets lörrådskontrollkontor har antalet
»iakttagelser» rörande titelbokföringen på senare tid visat en sjunkande
tendens, vilket torde kunna hänföras till den omständigheten att utförliga
anvisningar lämnats under redovisningstitlarna samt till förvärvad större
erfarenhet och vana vid gällande system. Ett genomförande i sin helhet av
det framlagda förslaget skulle kräva en icke oväsentlig omarbetning av
gällande reglementen och instruktioner, vilka mestadels äro fastställda på
senare tid.

Arméintendenturförvaltningen, som sålunda finner skäl förorda att revideringen
av gällande föreskrifter sker med en viss försiktighet, får föreslå
att muntliga överläggningar upptagas mellan Eder och ämbetsverket på
de punkter, där efter Edert övervägande av vad som anförts från verkets
sida, skiljaktig uppfattning alltjämt skulle kunna råda.

Stockholm den 21 januari 1955

T. ÖSTERGEN

Ivar Gewert

Bo Radhe

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4 I

I till Riksdagens revisorer avgivna yttranden har genomgående erinrats
om att marinens lokalmyndigheter sedan gammalt intagit en gentemot
centralmyndigheten mera självständig ställning än motsvarande instanser
inom armén samt att detta alltjämt är fallet i vad avser marinförvaltningens
verksamhetsområde. Den inbördes avvägning av befogenheter, som
skett härvidlag anses också i stort sett ändamålsenlig.

.lag anser också att funktionsfördelningen mellan central och regional
instans inom marinförvaltningens verksamhetsområde är ändamålsenlig
och ansluter mig därför till marinförvaltningens uttalande, att den av riksdagens
revisorer rekommenderade översynen i decentraliseringssyfte icke
är motiverad i vad avser marinförvaltningens område. .lag vill .särskilt un -

derstryka de ogynnsamma påverkningar på arbetsläget inom marinen som
en dylik översyn ofelbart skulle medföra.

Av vad revisorerna anfört beträffande de övriga marinen berörande
centrala ämbetsverks verksamhetsområden synes dock framgå, att fördelar
skulle stå att vinna, därest en vidgad decentralisering av beslutanderätten
komme till stånd. I synnerhet synes detta gälla fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde.

På grund av vad ovan anförts vill jag ansluta mig till att en begränsad,
marinförvaltningens verksamhetsområde dock icke berörande, översyn av
den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte kommer till stånd vad
marinen beträffar.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst
STIG H:SON ERICSON

Gunnar Landström

Mariniörvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till Konungen

Till åtlydnad av anmodan i nådig remiss den 20 december 1955 alt avgiva
underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under
§ 4 i sin berättelse anfört angående beslutanderätten i vissa fall inom
den militära förvaltningstjänsten i syfte att genom översyn av försvarets
förvaltningsorganisation undersöka om viss ökad decentralisering kan vara
befogad får marinförvaltningen i vad det i berättelsen anförda hänför sig
till ämbetsverkets verksamhetsområde anföra följande.

Efter afl ha tagit del av de från cheferna för samtliga marindistrikt,
örlogsvarv och kustartilleriförsvar till revisorerna avgivna yttrandena finner
marinförvaltningen i likhet med vad i berättelsen å sid. 75 f. anföres, att
däri av lokalmyndighetema genomgående framhållits, att inga väsentliga
olägenheter äro förknippade med nuvarande fördelning av beslutanderätten
i vad avser förhållandet till marinförvaltningen även om någon ytterligare
decentralisering i vissa fall torde kunna förenkla arbetet hos lokalmyndigheterna.

Flera myndigheter ifrågasätta sålunda, huruvida icke marinförvaltningens
föreskrifter för centralupphandling äro för stränga, varvid anförts
alt rätt till lokala upphandlingar inom en viss kostnadsram och vidgat
avropsförfarande vore önskvärd särskilt vid upphandling av små kvantiteter
och vid oförutsedda brådskande behov. För dylika fall lämna de av
marinförvaltningen utfärdade i TS A nr 88/47 intagna föreskrifterna för
centralupphandling dock möjlighet till avsteg. Vidare hava lokalmyndigheter
vid flerfaldiga tillfällen inhämtat marinförvaltningens tillstånd till
upphandling av materiel vid sidan av behovsuppgifterna. Frågan om
omfattningen av generellt tillstånd till dylik upphandling för lokalmyndigheterna
avses upptagas till behandling vid den omarbetning av central -

upphandlingsbestämmelserna, som för närvarande pågår inom marinförvaltningen.
För att ytterligare minska eventuella olägenheter för lokalförvaltningarna
vid tillämpandet av centralupphandlingsprincipen söker
marinförvaltningen tillsammans med övriga försvarsgrensförvallningar att
bygga upp ett system av rabatlavtal tillgängliga för liela försvaret på vilka
avtal lokalförvaltningarna skulle få avropa allt efter behov. Förutsättningarna
härför ha numera underlättats efter tillkomsten av inköpsavdelningen
i marinförvaltningen.

Önskemålet om ytterligare decentralisering beträffande anskaffning av
maskiner och verktyg vid kustartilleriförsvaren, kan marinförvallningen
däremot icke biträda. I förra fallet är centraliserad handläggning nödvändig
med hänsyn till att investeringar i maskiner måste ske på sådant sätt
att maskinparken överensstämmer med långsiktig inriktning av verkstadsverksamheten
över vilken överblick endast föreligger i marinförvaltningen.
Vidare kunna maskiner, som icke längre äro användbara lör ett arbete
användas för ett annat av enklare beskaffenhet, varvid omflyttning mellan
olika verkstäder kan erfordras. Därjämte är anslaget för maskinanskaffning
så ringa alt det icke kan uppdelas på de olika verkstäderna med
hänsyn till att utvecklingen ständigt medför nya, mer angelägna behov.
Slutligen hava eu del mindre verkstäder icke erforderlig expertis för att
tekniskt kunna bedöma maskinanskaffningsfrågor, varjämte marinförvaltningen
har bättre överblick över läget på maskinmarknaden. Även anskaffning
av verktyg måste handläggas centralt med hänsyn till att huvudförvaltningsprincipen
skall tillämpas i fråga om den för hela försvaret avsedda
centralupphandlingen av verktyg. Detta förfarande måste anses ändamålsenligt
då härigenom icke blott erhålles förmånliga priser utan även större
möjlighet att påverka standardisering av verktygsbeståndet.

Beträffande marinens livsmedelsindustrier i Karlskrona anser marinförvaltningen
att någon ökning icke bör ske i fråga om den lokala driftsmyndighetens
befogenheter vid anskaffning av för driften erforderlig utrustning.
Någon anledning synes nämligen icke föreligga att ändra härvidlag
fastställda föreskrifter för redovisning in. in., vilka äro i överensstämmelse
med gällande föreskrifter för marinens 1. och ‘_>. klass verkstäder, vid vilka
driften är av betydligt större omfattning.

Icke heller i fråga om försäljning av obehövlig icke kasserad materiel
finner marinförvallningen ytterligare decentralisering lämplig. Härvidlag
gällande föreskrifter i FRM § 9 inom. 5 torde ha tillkommit för all åstadkomma
eu mera allsidig prövning av eu icke kasserad artikels användbarhet
eller beliövlighel än som rimligen kan åstadkommas på lokalförvaringsplanet.
Härvid gällande funktionsfördelning bör i princip bibehållas som
en naturlig utveckling av huvudförvallningsprincipen. Till chefen för intendenturförval
t ningen vid Sydkustens marindislrikt lämnat bemyndigande
i fråga om försäljning till vissa ideella föreningar av vissa okuranta persedlar
avses dock komma all lämnas jämväl till övriga chefer vid intendent
ur förvaltningarna.

Utlåning av marinens motorfordon sker sedan den 1 oktober 1955 enligt
samma grunder, som gälla för armén och flygvapnet. Beslutanderätten har
därvid till övervägande del delegerats till de lokala myndigheterna.

Marinförvallningen har delegerat avgörandet av ärenden rörande till
bandabållande av förplägnad till vissa sammanslutningar.

Under rubriken Marinförvaltningens verksamhetsområde hava reviso -

rerna å sid. 76 f. anfört, att ett av örlogsvarven i sitt yttrande framhållit, att
trots de stora befogenheter marinförvaltningen tillagt varvet genom att
årligen ställa miljonbelopp till dess förfogande, det ändock ofta från marinförvaltningens
sida förekommer onödig överarbetning i fråga om tekniska
detaljer såväl på ritningsstadiet som vid det praktiska utförandet, vilket
kan leda till olämpligt utförande eller onödiga utgifter. Marinförvaltningen
anser sig härvidlag först böra fästa uppmärksamheten på att varvschefens
yttrande genom en alltför stark sammandragning synes ha kommit att
framstå såsom starkare motiv för ökad decentralisering än vad det gör
betraktat endast som ett av vissa angivna ärenden, där ytterligare decentralisering
skulle kunna medföra förenkling i arbetsgången. Beträffande själva
exemplet vill marinförvaltningen framhålla att de påtalade överarbetningarna
vid närmare undersökning visat sig härröra från vissa speciella fall
av delvis äldre datum, i fråga om vilka marinförvaltningen i stort sett funnit
sig hava haft skäl för därvid vidtagna åtgärder. Beträffande frågan om
decentralisering eller icke i dylika fall önskar marinförvaltningen framhålla
att ämbetsverket i viss mån delar lokalmyndighetens synpunkter. Sålunda
har marinförvaltningen under senaste åren eftersträvat, att i största
möjliga utsträckning låta lokalmyndigheterna utföra planeringsarbeten
m. m. i samband med installation. Å andra sidan finner marinförvaltningen
i detta sammanhang angeläget framhålla, att vissa frågor måste centraliseras
till marinförvaltningen, dels enär i annat fall risk föreligger för att
malerielens utformning ej blir enhetlig, och dels för att erfarenheterna
från driften skola kunna utnyttjas vid nybyggen m. in. Marinförvaltningen
har också större möjligheter att avgöra i anslutning till de planer i stort
beträffande fartygen, som uppgöras i ämbetsverket, om förslag från örlogsvarven
beträffande förbättringar eller förenklingar äro försvarbara ur
ekonomisk synpunkt och sålunda böra införas. Även detta förhållande
talar för att beslutanderätten i stor utsträckning bör förbehållas marinförvaltningen.

Beträffande i berättelsen förekommande uttalande av revisorerna må
anföras följande.

Revisorerna uttala å sid. 77 f. alt avvägningen i fråga om befogenheter
mellan de centrala samt de regionala och lokala myndigheterna icke grundar
sig på resultatet av en systematiskt genomförd undersökning, vilket
enligt revisorernas mening kan synas märkligt med hänsyn till att försvarets
förvaltningsorganisation varit föremål för upprepade utredningar
bland annat genom den av 1946 års militära förvaltningsutredning verkställda
översynen. Såsom förklaring härtill anföres att härvidlag endast
förekommit en detaljerad genomgång av olika organisationsenheters uppgifter,
varvid hänsyn endast tagits till förevarande arbetsmängd o. d. men
däremot icke till frågan om ett förvaltningsärende borde handläggas på
det centrala, regionala eller lokala planet, vilken fråga de centrala förvaltningsmyndigheterna
i regel själva fått bedöma och avgöra. Härvid vill
marinförvaltningen fästa uppmärksamheten på att denna fråga i viss mån
varit föremål för förvaltningsutredningens bedömande. I denna utrednings
yttrande anföres sålunda under marinförvaltningens arbetsuppgifter bland
annat att en del projekterings- och konstruktionsarbeten med fördel kunna
förläggas till de större örlogsvarven samt alt dessas resurser kunna utnyttjas
även beträffande försöksverksamheten.

Revisorernas ovannämnda uppfattning att avvägningen i fråga om befo -

genheter icke skulle grunda sig på resultatet av någon systematiskt genomförd
undersökning samt förmodande å sid. 78 att rena tillfälligheter åtminstone
i viss mån varit avgörande vid bedömandet av i vilken utsträckning
förvaltningsverksamheten skall vara centraliserad eller decentraliserad kan
marinförvaltningen icke dela. Tvärtom torde avvägningen alltid ha skett
med noggrann eftertanke och etter ingående prövning. Att de centrala
förvaltningsmyndigheterna i huvudsak själva fått bedöma och avgöra dylika
frågor finner marinförvaltningen vara eu naturlig ordning, som icke
hör ändras.

Av vad ovan anförts framgår, att av marinens lokalmyndigheter framförda
olägenheter hänförande sig till den nuvarande fördelningen av beslutanderätten
till en del av marinförvaltningen beaktats icke blott till
följd av genom revisorernas förfrågningar uppkommen aktualitet utan
jämväl på tidigare stadium under det att i vissa fall ämbetsverket av skilda
anledningar icke funnit ytterligare decentralisation lämplig. Marinförvallningen
biträder sålunda i viss utsträckning vad de lokala förvaltningarna
anfört och revisorerna med anledning därav uttalat. A andra sidan finner
marinförvaltningen att endast obetydliga jämkningar av funktionsfördelningen
ifrågasatts av lokalförvaltningarna samt att därvid påvisade olägenheter
i det stora hela torde vara av ringa betydelse och ekonomisk omfattning.
Ämbetsverket anser därför icke vad beträffar marinförvaltningens
verksamhetsområde den av revisorerna i decentraliseringssyfte rekommenderade
översynen påkallad. En dylik översyn skulle vare sig den kornnie
att utföras av utomstående utredningsmän eller befattningshavare inom
ämbetsverket sannolikt i hög grad belasta marinens fåtaliga arbetskrafter
till ringa nytta men till förfång för de ordinarie arbetsuppgifterna, vilka
redan på grund av personalbrist äro betänkligt eftersatta. Enligt marinförvaltningens
uppfattning torde frågan i stället lösas enklast och mest
effektivt om förändringar härvidlag få framväxa genom en successiv reglering
av funktionsfördelningen på basis av gjorda iakttagelser och framställda
förslag. Dylika konkreta förslag från underlydande myndigheter
åtföljda av klarläggande motivering torde giva betydligt fördelaktigare
resultat än en utredning, som med nödvändighet måste bliva detaljerad
och omfattande och därigenom medföra betungande arbetsuppgifter för
samtliga parter. Med hänsyn härtill finner marinförvaltningen sig böra
i vad avser marinförvaltningens verksamhetsområde bestämt avstyrka den
av revisorerna föreslagna översynen av försvarets förvaltningsorganisation.

Utöver vad revisorerna i berättelsen anfört rörande fördelningen av beslutanderätten
har gjorts vissa uttalanden i mera speciella frågor. Sålunda
finna revisorerna (sid. 83) det tveksamt huruvida all av centraliserat förvaltningsförfarande
föranledd rapportverksamhet från lokalmyndigheterna
fyller ett faktiskt behov och förorda eu allsidig prövning av frågan i lörevarande
sammanhang. Marinförvaltningen vill härtill anföra, alt inom ämbetsverket
då och då verkställes genomgång och därmed åtföljande behovs -

prövning i delta hänseende.

Med hänsyn till förefintlig mångfald förvaltningsföreskrifter efterlysa
revisorerna vidare (sid. 83) ett centralt utarbetat sakregister, vilket skulle
underlätta för lokalmyndigheterna att återfinna för respektive verksamhetsområden
gällande bestämmelser. För marinens del är detta behov til!
godosett i det alt år 1950 utgavs eu samling för marinen av förvaltningsföreskrifter.
Denna samling är försedd med sakregister, som för närvarande

är löremål för översyn i kompletterande syfte. Förvaltningsreglementet för
marinen inrymmer ett hänvisningsregister till berörda samling.

Den av revisorerna ifrågasatta översynen av funktionsfördelningen mellan
Kungl. Maj:t och de centrala myndigheterna synes marinförvaltningen
däremot kunna vara motiverad med hänsyn till alt härvidlag icke förekommit
sådana utredningar som i fråga om försvarets förvaltningsorganisation
under de senaste decennierna. Ärenden av mindre betydelse synas sålunda
alltjämt avgöras av Kungl. Maj:t i avsevärd utsträckning.

Till efterkommande av i remissen givet direktiv har från cheferna för
Sydkustens marindistrikt och Stockholms kustartilleriförsvar infordrats
yttranden i ärendet, av vilka framgår, att dessa myndigheter tillstyrka den
av revisorerna rekommenderade översynen. Detta har icke inverkat på
marinförvaltningens ställningstagande bland annat av den anledningen, alt
såvitt av yttrandena framgår tillstyrkandena till övervägande del dikterats
av förhållandet till andra centrala förvaltningsmyndigheter än marinförvaltningen.
Med anledning härav får marinförvaltningen överlämna de avgivna
yttrandena och därtill anföra följande.

På grund av vad under punkten 1 anförts i chefens för Stockholms kustartilleriförsvar
yttrande berörande marinförvaltningens ämbetsområde vill
ämbetsverket erinra att — såsom ovan nämnts — rabattavtal avses att
införas i ökad omfattning. Frågan om ställande av medel till lokalmyndigheternas
förfogande för inköp är emellertid i hög grad beroende på riksstatsanslagens
avvägning. När ett anslag bliver otillräckligt tvingas den
centrala myndigheten till motsvarande restriktivitet vid medelsanvändningen
och detta kan nödvändiggöra en central prövning av föreliggande
behov.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef.
Broms, Oldenburg, Bring. Ljungqvist, Engström och Ericsson, den senare
tillika föredragande.

Stockholm den 12 januari 1956

Underdånigst

GUNNAR J. PALMGREN

Bertil Loeb

Chefens för flygvapnet oeh
flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till K o n u n g e n

Med anledning av nadig remiss den 20 december 1955 få chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen, nedan benämnda remissmyndigheterna, avgiva
underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört om beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten
under § 4 i sin berättelse. (Sidhänvisn. till tryckt ex. av berättelsen.)

1. (Sid. 61, 62, 82, 83)

Remissmyndigheterna dela revisorernas uppfattning alt litelredovisningssystemet
inom försvaret är onödigt omfattande. Flygförvallningen har
också strävat efter att nedbringa såväl antalet anslag som antalet anslags -

posler och tillar inom sitt verksamhetsområde. Åtgärder i nämnvärd omfattning
ha emellertid under senare tid icke kunnat vidtagas i avvaktan på
resultatet av redan pågående utredning rörande tilelredovisningssystemet.

Dispositionsföreskrifter böra så utformas, att överföring av medel mellan
anslag, anslagsposter och skilda titlar kan ske såväl centralt som lokalt
i större utsträckning än som hittills varit möjligt. Eventuellt borde vissa
av de nuvarande intendenturanslagen sammanslås till ett gemensamt intendenturmaterielanslag.
Till flygförbandens förfogande ställda medel böra
heller icke onödigtvis fixeras till flera skilda belopp inom samma anslag.
Att låta förbanden fritt omföra belopp mellan anslag eller anslagsposter
för olika materielslag in. in. synes dock i vissa fall kunna medföra icke
önskvärda konsekvenser.

2. (Sid. 63, 64, 81)

Remissmyndigheterna få understryka revisorernas förordande av ökad
decentralisering i fråga om rätten att anställa extra tjänstemän m. in.
Härigenom vinnes att ärendena kunna handläggas snabbare.

I dagens läge synes flygförvaltningen endast beröras av revisorernas
uttalande i denna del i vad avser extra tjänstemän vid avdelningarna IV
och VI å flottilj. Av förvaltningen handläggas nämligen enligt utfärdade
bestämmelser ärenden angående inrättande av extra tjänster vid sistnämnda
avdelning och tjänster i högre än 15 lönegraden få tillsättas först efter
förvaltningens prövning. Viss uppmjukning av dessa bestämmelser kan
övervägas.

3. (Sid. 65—67)

Decentralisering av viss beslutanderätt i fråga om truppförmaner synes
nödvändig och har tidigare av chefen för flygvapnet föreslagits i samband
med aktuell ändring av resereglementet för försvaret. Likaledes bör övervägas
att i vissa fall decentralisera beslutanderätten i frågor om gottgörelse
för övertidstjänstgöring samt inkvarterings- och resekostnadsersättning till
värnpliktiga. I detta sammanhang få remissmyndigheterna även rekommendera
att hithörande bestämmelser omarbetas och förenklas i görligaste man.
Speciellt ha resereglementena med tilläggsbestämmelser visat sig vara svåra
att praktiskt tillämpa.

4. (Sid. 67)

Tryckningsverksamheten torde ha centraliserats främst med tanke pa
önskvärd standardisering av blankettryck och därmed förbundna ekonomiska
fördelar. Dock bör lokal myndighet kunna besluta om tryckning
i viss mindre omfattning, när det icke rör sig om ordinärt blankettryck.
Eu gräns av 300 kronor i varje särskilt fall föreslås för förbandschefs
befogenhet inom tilldelad anslagsram.

5. (Sid. 67, 68, 81)

Remissmyndigheterna anse lika med revisorerna alt eu höjning av nu
gällande värdegränser för avskrivning in. in. är motiverad.

6. (Sid. 68, 75, 81)

Rätten att besluta om ersättning för förlorad eller skadad enskild egendom
är för närvarande i hög grad begränsad vad gäller lokal myndighet.
Eu ulökad beslutanderätt för lokalmyndigheterna tillstyrkes således. Wygförvaltningen
får framhålla att förvaltningen för sin del bemyndigat förbandscheferna
att själva reglera markskador intill ett belopp av 1 000
kronor i varje ärende. År skadan större skall ärendet hänskjutas till flygförvaltningen.
Ärenden om ersättning för intrång i fiske, vilka ärenden

lör närvarande helt äro förbehållna Kungl. Maj:t, böra även i lämplig
omfattning delegeras till central förvaltningsmyndighet.

Bemyndigande i likhet med vad meddelats verkstadsdirektörerna vid marinverkstäderna
synes ej erforderligt för styresmännen för de centrala
flygverkstäderna vad gäller ersättning till arbetare för klädespersedlar,
som förstöras eller skadas under arbete. Dylika skador, vilka förekomma
i ringa utsträckning och normalt gälla bagatellbelopp, regleras i anslutning
till gällande kollektivavtal av styresmännen med anlitande av driftsomkostnadsmedel.

7. (Sid. 69—71)

Remissmyndigheterna vilja understryka revisorernas kritik och uttalande
vad gäller området för fastighetsförvaltningen men få samtidigt framhålla
att bl. a. decentraliseringsfrågorna berörande detta område alltjämt äro
under utredning. Det får förutsättas att härvid decentralisering ej blott
till regionala utan även till lokala myndigheter genomföres i största möjliga
utsträckning. En förenklad bokföring å förbanden av medel för byggnadskostnader
in. in. bör även eftersträvas.

8. (Sid. 71, 72, 74—76, 80, 81)

Revisorernas rekommendation att uppgöra avtal för vissa materielinköp,
vari skulle föreskrivas rätt för lokalmyndigheter att verkställa avrop, har
redan sin tillämpning sedan länge. Den merkantila delegationen inom försvarsgrensförvaltningarna
har dessutom utarbetat ett system för gemensamt
utnyttjande av sådana avtal. Uppgift på årsbehov av intendenturförnödenheter
infordras i så nära anslutning till leveranstillfället som möjligt.

Även om avropsavtal träffas i största utsträckning, är det dock troligt,
att allt rationellare arbetsformer kunna successivt genomföras, sedan den
nyligen genomförda omorganisationen av inköpsverksamheten hunnit verka
någon tid. Merkantila delegationen har för avsikt att upptaga här berörda
frågor till behandling.

Centralupphandlingen av kontors- och köksmaskiner fungerar efter vad
förvaltningen har sig bekant utan anmärkning inom flygvapnet. Kontorsmaskiner
beställas numera genom generalpoststyrelsen och leverans sker
i regel omgående. Anskaffningen av köksmaskiner genom arméintendenturförvaltningens
försorg handhaves utan anmärkning.

Mathållningsanslagets användning för mindre inredningsarbeten kan
icke förordas. Anslaget är avpassat med hänsyn till förbandens förplägnadsbehov
och bör helt utnyttjas härför. Inredningsarbeten bekostas av medel
från inventarieanslaget för maskinell utrustning och i vad avser sådana
arbeten av byggnadskaraktär av medel till fortifikationsförvaltningens förfogande.
Det kan heller icke vara rationellt att för detta ändamål införa
särskild anslagspost under mathållningsanslaget.

9. (Sid. 76)

Tillhandahållandet av förplägnad i vissa fall, d. v. s. försäljning av portion
eller måltid, regleras normalt av förbandscheferna enligt föreskrifter
i intendenturtjänstinstruktionen för flygvapnet.

10. (Sid. 73, 76)

Frågan om utlåning av försvarets materiel synes böra göras till föremål
för viss utredning. Flygförvaltningen får erinra om att förvaltningen i
underdånig skrivelse den 30 mars 1953, dnr C A6—5: 1, i anslutning till
visst aktuellt utlåningsärende och åberopande en upprättad PM angående
utlåning av kronans materiel för sin del uttalade, att skäl syntes föreligga

för en omprövning av frågan om utlåning av nämnda materiel. Avskrift av
ifrågavarande PM bifogas. Närmare bestämmelser om utlåning av materiel
ha sedermera givits i intendenturtjänstinstruktionen § 34 och beträffande
motorfordon m. m. i Ekof M nr 2/1955. Av Kungl. Maj:t vid olika tidpunkter
utfärdade bestämmelser böra lämpligen sammanfattas i ett beslut.

11. (Sid. 73, 77, 81)

De huvudsakligaste bestämmelserna om kassation av flygmateriel återfinnas
i 8 § flygmaterielreglementet (Ekof C nr 44/1950) samt i Ekof M nr
2/1950. Hela flygplan och motorer kasseras av flygförvaltningen, som
också beslutar om ordningen för kassation inom vissa materielgrupper.
Enligt Ekof M nr 2/1950 kasseras viss särskilt angiven materiel samt övrig
materiel med ett värde över 500 kronor (50 kronor i fråga om väderleksmateriel)
av flygförvaltningen. Viss särskild annan materiel kasseras av
de centrala flygverkstäderna medan i övrigt kassation sker av flottiljcheferna.
Bestämmelser om kassation av intendenturmateriel äro meddelade
i intendenturtjänstinstruktionen och innebära en långtgående decentralisering.

Inom flygförvaltningen beslutas kassation av olika befattningshavare,
från souschefen och nedåt, allt efter befogenhet. Denna beror av beslutets
ekonomiska räckvidd.

Särskilt må framhållas nödvändigheten av att kassation och disposition
av sådan flygmateriel, som kan bli föremål för central försäljning, t. ex.
till utlandet, måste ske centralt, så att icke vederbörande lokalmyndighet
kasserar och avyttrar materiel, som den centrala förvaltningen kanske
redan har under försäljning eller förbereder försäljning av.

12. (Sid. 83)

Rapportverksamheten måste med nödvändighet inom flygforvaltmngens
område få en rätt betydande omfattning. Det står också klart för flygförvaltningen
att verksamheten bör i görligaste mån begränsas. Det må nämnas,
att bl. a. intendenturbyrån successivt överser rapportverksamheten,
och denna har. efterhand som modernare kontorshjälpmedel och metoder
framkommit, rationaliserats på flera punkter. Så t. ex. sker livsmedelsredovisning
numera på särskild blankett enligt genomskriftsmetod, vilken
gjort det möjligt att samtidigt redovisa det rörelsemässiga månadsresultatet
på mathållningsanslaget. Omfattningen av förbandens budgetårsvisa anslagsavräkning
har minskats och avses ytterligare inskränkas i den man
överskådliga bokföringsuppgifter kunna erhållas från centralbokföringen.
Intendenturbyrån har sedan någon tid undersökt möjligheterna att redovisa
ytterligare intendenturmateriel lokalt under flottiljintendenternas övervakning
och utan annan central kontroll än stickprovsvis vid besök på
flottiljerna av byråns förrådskontrollpersonal. Rapportering av drivmedel
i redovisningssyfte tjänar även att underlätta flottiljernas arbete genom
att lämna underlag för centrala åtgärder i fråga om brännoljeskatt, restitution
av tull och skatt på flygbensin samt fakturering av försålda drivmedel.

13. (Sid. 83)

Behovet av centralt utarbetade sakregister har tillgodosetts bl. a. för
Ekof och genom tillkomsten av intendenturtjänstinstruktionen. Huruvida
det skall vara möjligt och lämpligt att upprätta centralt sakregister för
försvarets samtliga förvaltningsgrenar finna remissmyndigheterna synnerligen
tveksamt.

Såsom redan framgått i det föregående ha remissmyndigheterna intet
att erinra mot att beslutanderätten i förvaltningsärenden i större utsträckning
än hittills delegeras till lokalmyndigheterna (förvaltningsgrenscheferna).
En allför rigorös centralisering är otivelaktigt tyngande för verksamheten
och tidsutdräkt och skriftväxling kan i viss mån elimineras om
beslutanderätten överflyttas till lokal myndighet. Även inom flygförvaltningen
bör övervägas i vad mån en delegering kan ske i större utsträckning
än hittills.

Vissa ovan berörda frågor behandlas redan i särskilda utredningar. I
flera fall ha frågorna såvitt rör flygförvaltningens verksamhetsområde
redan funnit sin lösning. I andra fall övervägas åtgärder. Såvitt remissmyndigheterna
finna, kunna även återstående spörsmål lösas utan att den
av revisorerna föreslagna särskilda utredningen behövs. Med hänsyn till
det heterogena materialet ifrågasättes också lämpligheten av en sådan utredning,
som måste bli tidsödande för att utredningen skall hinna sätta
sig in i alla olika verksamhetsområden. Remissmyndigheterna få även
framhålla att de centrala förvaltningsmyndigheterna böra efter den så
sent som år 1954 genomförda organisationsändringen själva få söka sig
tram till de i olika avseenden lämpligaste arbetsformerna och därvid taga
hänsyn även till föreliggande spörsmål. Övrig erforderlig utredning synes
kunna ombesörjas antingen i förekommande fall av försvarets civilförvaltning
eller, under ledning av försvarets förvaltningsdirektion, av under direktionen
sorterande befintliga eller för vissa fall för ändamålet nytillskapade
delegationer. Otvivelaktigt finnes även utrymme för eu decentralisering av
vissa ärenden från Kungl. Maj:t till de centrala förvaltningsmyndigheterna.
Överväganden härom torde ankomma på Kungl. Maj ds kansli.

I ärendets handläggning inom flygförvaltningen ha deltagit, förutom souschefen
Jacobsson, Bjarnholt, Hildebrandt, Callmer och Kollind, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 16 januari 1956

HANS KOLLIND

Underdånigst
A. LJUNGDAHL

J. Lidströmer

Kungl. Flygförvaltningen

Bilaga .4

PM angående utlåning av kronans materiel

Bestämmelser angående utlåning av kronans materiel ha ursprungligen
meddelats i nådigt brev den 19 juni 1919 till arméförvaltningen (angående
decentralisation av vissa regeringsärenden). Jämlikt nämnda brev må av
arméförvaltningen avgöras ärenden angående dels tillfälligt upplåtande av
iantförsvaret tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dylikt
under villkor att kronan genom upplåtelsen ej tillfogas skada eller förlust
dels ock utlåning av Iantförsvaret tillhörig materiel, då utlåningen avser
att tjäna något allmännyttigt ändamål, under villkor att kronan genom
utlåningen ej tillfogas skada eller förlust samt att full ersättning erlägges för

den slitning, som genom utlåningen kan hava uppstått. Förevarande beslut
äger, jämlikt av Kungl. Maj:t genom brev den 29 juni 1926 meddelad föreskrift,
motsvarande tillämpning för flygvapnets vidkommande.

Ytterligare föreskrifter angående utlåning av försvarets materiel ha av
Kungl. Maj:t meddelats bland annat enligt följande.

Jämlikt ämbetsskrivelse den 2 oktober 1936 till arméförvaltningen må
arméförvaltningen pröva och avgöra ärenden angående utlåning av armén
tillhörande materiel för inspelning av film, som avser att tjäna kulturhistoriskt
eller militärt intresse eller som kan verka försvarsupplysande.
Prövningen skall ske efter enahanda grunder, som i ovannämnda brev den
19 juni 1919 föreskrivits i fråga om utlåning av materiel för allmännyttigt
ändamål.

Enligt nådigt brev den 14 juni 1940 (TLA nr 45) må armé-, marin- och
flygförvaltningarna — i den mån tillgodoseendet av arméns, marinens och
flygvapnets behov av vapen det tillåter — såsom lån från kronans förråd
utlämna,

a) till skytteförening, skytteförbund. Svenska röda korset och Svenska
röda stjärnan: eldhandvapen,

b) till Frivilliga automobilkåren, Sveriges frivilliga motorbåtskår och
Frivilliga motorcykelkåren: eldhandvapen och kulsprutor,

c) till civil statsmyndighet, polismyndighet, landstormsförening och
landstormsförbund samt till fabrik inom landet som med vederbörligt tillstånd
bedriver tillverkning av vapen eller ammunition: eldhandvapen, kulsprutor
samt artilleripjäser, granatkastare och luftvärnsmateriel;

skolande skytte- och landstormsförening (-förbund) som här avses vara
ansluten till det av staten understödda frivilliga skytteväsendet, respektive
Sveriges landstormsföreningars centralförbund.

Jämlikt ämbetsskrivelse den 30 maj 1947 till arméförvaltningen må arméförvaltningens
tygavdelning efter enahanda grunder, som i brevet den
19 juni 1919 äro föreskrivna i fråga om utlåning av materiel för allmännyttigt
ändamål, pröva och avgöra frågor om utlåning till enskilda företagare
av i förråd förvarad tygmateriel i sådana fall, där ändamålet med
utlåningen kan anses tjäna folkhushållningen eller eljest vara till gagn
för det allmänna; skolande i förekommande fall inflytande ersättningsmedel
tillgodoföras vederbörliga till tygavdelningens förfogande ställda
anslag för anskaffning och underhåll av tygmateriel.

Jämlikt ämbetsskrivelse den 11 februari 1949 till arméförvaltningen har
Kungl. Maj:t funnit en av Ungdomens fredsförbund gjord anhållan beträffande
utlåning av försvaret tillhörig materiel icke föranleda annan åtgärd
än att Kungl. Maj:t har förklarat, att i fall, där vederbörande förvaltningsmyndighet
av annan anledning än som är att hänföra till materielens beskaffenhet
eller tillgången därå anser sig icke kunna med tillämpning av
bestämmelserna i nådigt beslut den 19 juni 1919 bifalla gjord ansökning
om lån, myndigheten skall hava att med eget yttrande underställa ansökningen
Kungl. Maj:ts prövning. Omständigheterna i samband med tillkomsten
av Kungl Maj:ts ifrågavarande beslut äro följande. Ungdomens
fredsförbund planerade att under våren 1948 anordna ett internationellt
ungdomsläger i Hässelby villastad och träffade i samband därmed överenskommelse
med länsarbetsnämnden och ortens arbetsgivare om att deltagarna
i lägret skulle erhålla sysselsättning 8 timmar om dagen i jordbruks-
och trädgårdsarbete. Emellertid visade det sig omöjligt att erhålla

lämpliga förläggningslokaler. Ungdomens fredsförbund hemställde i skrivelse
till arméförvaltningen att få hyra tält och kokvagnsutrustning. Arméförvaltningen
lämnade förbundets framställning ritan bifall, enär den
ifrågasatta utlåningen icke syntes kunna hänföras till allmännyttiga ändamål
jämlikt nådiga brevet den 19 juni 1919. Ungdomens fredsförbund uttalade
i underdånig framställning den 12 oktober 1948, att arméförvallningens
motivering för avslag måste ha tillkommit efter rent formella
grunder, enär förvaltningen haft möjlighet att genom hänvändelse till
respektive myndigheter övertyga sig om att det vid nämnda tidpunkt rådde
stor efterfrågan på arbetskraft inom Hässelby villastad och Järfälla socken
och att arbetsgivarna ställde stora förhoppningar på nämnda läger. Förbundet
uttalade vidare att det kunde ifrågasättas om det är lämpligt att
arméförvaltningen gör sig till tolk för den uppfattningen, att ideella organisationers
verksamhet icke kunna hänföras till allmännyttigt ändamål.
Förbundet hemställde i anslutning härtill att sådana ändringar i gällande
bestämmelser vidtages, att ideella föreningar och ungdomsorganisationer
under fredstid beredas möjlighet att för bedrivande av lägerverksamhet
få förhyra viss materiel från försvarets förråd. I underdånigt utlåtande
den 19 oktober 1948 uttalade annéförvaltningens intendenturavdelning att
utlåning principiellt borde medgivas i behjärtansvärda och ur allmännyttig
synpunkt verkligt önskvärda fall. Ur statsnyttans synpunkt ansåge dock
intendenturavdelningen — därest det icke gällde utlåning till statlig myndighet
— att utlåningen måste begränsas till att omfatta strängt ideella
syften av opolitisk natur, varvid särskilt bör beaktas om i samband härmed
internationell gästfrihet erfordras samt vidare då katastrofanledning föranleder
tillfälligt behov av att materiel ställes till förfogande. Utlåning av
materiel till bestyrelser av jubileums- och lantbruks- in. fl. liknande utställningar
— dock icke till företagare, som i samband med dylika utställningar
avse att ombesörja utspisning och inkvartering — torde jämväl
enligt intendenturavdelningen få anses vara hänförlig till allmännyttigt
ändamål. Däremot hade intendenturavdelningen den uppfattningen, att
utlåning av materiel till sammanslutningar för ombesörjandet av förläggning
och utspisning vid utflykter och läger av olika slag icke är att hänföra
till allmännyttiga ändamål. Ett flertal ansökningar om utlåning av
intendenturmateriel för dylika ändamål och däribland den av Ungdomens
fredsförbund gjorda framställning hade också av intendenturavdelningen
lämnats utan bifall. Intendenturavdelningen framhöll slutligen, att — då
medlemmar tillhörande ungdomsorganisationer och liknande sammanslutningar
i samband med lägerverksamhet deltaga i jordbruks- och trädgårdsarbetet,
skogshuggning m. m. inkvartering och förplägnad för i
arbetena deltagande personer synas böra ombesörjas av respektive arbetsgivare,
eventuellt i samråd med vederbörlig länsarbetsnämnd. En ifrågasatt
uthyrning av försvarets förläggnings- och förplägnadsmateriel vid
dylika tillfällen skulle enligt intendenturavdelningen kunna leda till icke
önskvärda konsekvenser och medföra, att denna materiel i betydande
omfattning komme till användning för helt andra ändamål än sådana,
för vilka den är avsedd.

Enligt ämbetsskrivelse den 8 juli 1949 (Ekof F nr 7/1949) har Kungl.
Maj:t förklarat att i fall, där vederbörande förvaltningsmyndighet av annan
anledning än som är att hänföra till byggnads lämplighet för upplåtelse
eller dylikt anser sig icke kunna med tillämpning av bestämmelserna i

nådigt brev den 19 juni 1919 bifalla gjord ansökning om upplåtelse, myndigheten
skall hava att med eget yttrande underställa ansökningen lvungl.
Maj:ts prövning.

Med hänsyn till den alltmer ökade omfattningen av utlåningsärenden —
med därav föranledd användning av kronans materiel för icke avsett ändamål
— synes skäl tala för eu omprövning av de med utlåning av försvarets
materiel förenade spörsmålen. EU önskemål är härvid att de i fråga om
utlåning av försvarets materiel meddelade bestämmelserna, vilka nu äro
givna genom ett flertal beslut, sammanföras till ett beslut.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till K o n u ngen

Genom remiss den 20 december 1955 har försvarets civilförvaltning anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 4 i sin berättelse anfört om beslutanderätten i vissa fall inom den
militära förvaltningstjänsten.

Revisorernas förslag innebär, att en översyn av den militära förvaltningen
i decentraliseringssyfte snarast skulle komma till stånd, översynen
borde i första hand taga formen av en kartläggning och analys av de inom
den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna. Med utgångspunkt
från resultatet av en sådan systematisk genomgång finge sedan övervägas,
i vilken utsträckning beslutanderätten i olika fall lämpligen borde
överflyttas från central till regional eller lokal myndighet. Därvid borde
såsom allmänt vägledande princip gälla att söka nå fram till ett förvaltningssystem,
inom vilket beslutanderätten icke vore förlagd till högre
instans än vad som med hänsyn till sakens natur kunde synas oundgängligen
nödvändigt. Översynen borde även syfta till att i största möjliga utsträckning
få till stånd en överflyttning av beslutanderätten i förvaltningsärenden
från Kungl. Maj:t till vederbörande ämbetsverk.

Till stöd för förslaget ha revisorerna bl. a. framhållit, att det stora flertalet
av de i ämnet hörda regionala och lokala myndigheterna inom försvaret
ansett rådande centralisering av beslutanderätten i militära förvaltningsärenden
förenad med olägenheter och att revisorerna av de konkreta exempel
härpå, som lämnats av myndigheterna och som i vissa huvuddrag återgivits
under förevarande paragraf av berättelsen, erhållit den uppfattningen,
att den militära förvaltningen på flera områden kännetecknades av en
alltför långt gående centralisering till men för verksamhetens friktionsfria
gång. Revisorerna ha vidare uttalat, att den avvägning som hittills skett
i fråga om befogenheter mellan å ena sidan de centrala och å andra sidan
de regionala och lokala myndigheterna icke grundats på någon systematisk
undersökning av förhållandena på förevarande område utan att i huvudsak
de centrala förvaltningsmyndigheterna själva fått bedöma och avgöra hithörande
avvägningsfrågor och att därvid åtminstone i viss mån rena tillfälligheter
kommit att fälla utslaget. I åtskilliga fall syntes dock vederbörande
myndigheters ställningstaganden i berörda frågor ha föranletts
av överväganden av mera principiell natur.

(54

Huruvida den militära förvaltningen kännetecknas av starkare centralisering
än vad fallet är inom andra förvaltningsområden, förefaller tveksamt.
I varje fall har centraliseringen på förevarande område icke enbart
sin grund i förhållanden, över vilka de centrala förvaltningsmyndigheterna
råda. Vad gäller den gren av förvaltningsverksamheten, för vilken civilförvaltningen
är målsman, har sålunda avgörandet i frågor om centraliserad
eller decentraliserad beslutanderätt i allra största utsträckning träffats
av Kungl. Maj:t och riksdag eller enbart av Kungl. Maj:t (se exempelvis
2 § tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente). Ej
heller kan civilförvaltningen inom sitt verksamhetsområde finna stöd för
revisorernas påstående att i viss mån rena tillfälligheter skulle ha kommit
att fälla utslaget vid avgöranden av hithörande natur. Dessa avgöranden
ha tvärtom grundats på ingående överväganden.

I vad mån beslutanderätten skulle i ökad utsträckning kunna anförtros
lokala och regionala organ kan självfallet icke bedömas utan ett närmare
övervägande av lämpligheten av en dylik åtgärd. Ämbetsverket håller dock
före att en vidgad decentralisering, i vart fall vad gäller civilförvaltningstjänsten,
måste bli av förhållandevis begränsad omfattning. Icke minst
gäller detta på avlöningsområdet, där kravet på en enhetlig och konsekvent
reglering icke lärer kunna eftergivas. Vad exempelvis beträffar den av revisorerna
ifrågasatta decentraliseringen av beslutanderätten i sådana traktamentsärenden,
som avses i 7 § 5 mom. tilläggsbestämmelserna till allmänna
resereglementet och 3 § 6 mom. resereglementet för försvaret, skulle en
dylik åtgärd ofrånkomligen medföra ojämnheter i tillämpningen. Bemärkas
bör vidare, att kravet på enhetlighet och konsekvens accentueras särskilt
därigenom, att det statliga avlöningssystemet blivit i olika avseenden både
invecklat och svårbemästrat, ett förhållande som mer och mer lett fram
till att de tjänstemän, som syssla med avlöningsfrågor, nödgats specialisera
sig på vissa avsnitt av lönesystemet, exempelvis de i anledning av sjukvårdsreformens
genomförande utfärdade ändrade sjukvårdsbestämmelserna
för statstjänstemännen. Omöjligheten att förse alla försvarets regionala
och lokala myndigheter med erforderlig avlöningstekniskt specialinriktad
personal ligger i öppen dag. Det lärer få anses vara mot bakgrunden av
nu berörda förhållanden som exempelvis Kungl. Maj:t ansett den av revisorerna
berörda prövningen av inom försvaret uppkommande frågor,
huruvida olycksfall ägt rum under tjänsteutövning, böra handhavas centralt
av civilförvaltningen.

Av det sagda följer, att frågan om en vidgad decentralisering av beslutanderätten
i ärenden av lönemässig natur måste bliva beroende av möjligheterna
till en förenkling av det statliga lönesystemet. Civilförvaltningen
har också vid flera tillfällen — bl. a. i yttrande i anledning av revisorernas
uttalanden i deras ovannämnda berättelse år 1954 (se del II, sid. 187 o. f.)
— framhållit, att det vore i hög grad angeläget att åstadkomma enklare
och mera lättillämpliga avlöningsbestämmelser, och i anslutning härtill
förordat revisorernas förslag, att en mera allmän revision av det statliga
avlöningsväsendet snarast skulle igångsättas, syftande ej endast till förenkling
av lönesystemet utan även till förbilligande av detsamma i administrativt
hänseende.

Jämväl i vad gäller de av revisorerna berörda frågorna om anställande
av extra tjänstemän skulle en mera omfattande decentralisering medföra
olägenheter. Bl. a. skulle möjligheterna att följa och överblicka förbandens

behov av personal utöver den personaluppsättning, som fastställts av
Kungl. Maj:t, gå förlorade. Att en sådan överblick vinnes är icke enbart
ett intresse för civilförvaltningen ur de synpunkter ämbetsverket har att
företräda utan jämväl de olika försvarsgrensstaberna hava, såvitt civilförvaltningen
har sig bekant, funnit en sådan uppföljning påkallad. En
decentralisering av beslutanderätten i hithörande anställningsärenden
skulle också med all sannolikhet komma alt medföra ökade utgifter för
tönef. Bl. a. skulle de besparingar, som med nuvarande ordning vinnas vid
den noggranna prövning, framställningar av bär avsedd art underkastas
vid behandlingen genom remissförfarande till organisationsnämnden, vederbörande
fackförvaltning och andra myndigheter, icke längre kunna
göras. Vidare skulle den garanti för enhetlighet i fråga om anställningsformer
och löneställningar, som åstadkommes genom att civilförvaltningen
har att meddela beslut i ärendena, gå förlorad.

Enligt revisorerna skulle vid en decentralisering kravet på enhetlig reglering
av visst förvaltningsområde kunna tillgodoses bl. a. genom utfärdande
av råd och anvisningar. För att dessa fullt ut skulle fylla sin uppgift, skulle
de regelmässigt behöva göras rätt omfattande och därigenom medverka till
att göra förvaltningstjänsten för de regionala och lokala organen än mer
tyngande än vad för närvarande är fallet. Att, såsom revisorerna synas
vilja göra gällande, vederbörande tjänsteman vid lokalmyndigheterna skulle
bliva mindre bunden vid skrivbordet och få större möjlighet att ägna sig
åt »rent konstruktiva uppgifter», därest eu ytterligare decentralisering
komme till stånd, synes i vart fall vad civilförvaltningstjänsten beträffar,
knappast troligt. Snarare har man anledning räkna med att förhållandet
skulle bli det motsatta. Däremot delar civilförvaltningen revisorernas uppfattning,
att det skulle vara välbetänkt att genom centralt utarbetade sakregister
underlätta för lokalmyndigheterna att snabbt återfinna för respektive
verksamhetsområden gällande bestämmelser. Utarbetandet av ett dylikt
register över bestämmelser inom civilförvaltningens verksamhetsområde
pågår för närvarande.

Revisorerna ha i förevarande sammanhang även berört frågan om ärendenas
behandling inom de centrala ämbetsverken och därvid uttalat, att
inom dessa verk beslutanderätten mången gång med fördel syntes kunna
delegeras till tjänstemän i lägre lönegrad än nu är fallet. I anledning härav
må nämnas, att inom civilförvaltningen ärendena regelmässigt föredragas
av den tjänsteman, vilken haft att utreda desamma, samt att beslutanderätten
i relativt stor utsträckning delegerats till befattningshavare i sektions-
och detaljchefs ställning. En motsvarande delegering torde förekomma
även inom andra centrala förvaltningsverk inom försvaret. Allmänt
försvars förval t ningsreglemente bygger för övrigt just på delegeringsprincipen.
Vad angår det av revisorerna angivna exemplet rörande försvarsstabens
och central förvaltningsmyndighets handläggning av utanordningsärenden-synes
det uppenbart alt — i den mån man inom sistnämnda myndigheter
fortfarande tillämpar den angivna ordningen för här avsedda
ärendens handläggning — detta självfallet är betingat av särskilda skäl.

Så som inledningsvis förutskickats och på sätt civilförvaltningen i det
föregående sökt belysa lärer de! icke vara möjligt eller lämpligt att för
civilförvaltningstjänslens vidkommande vidtaga några mera omfattande
decentraliseringsåtgärder. På eu och annan punkt bör dock en viss jämkning
i den bestående ordningen kunna göras. Ämbetsverket syftar härvid

Rev. berättelse (ing. statsverket är 1955. II

på sådana av revisorerna behandlade ärendestyper som exempelvis vissa
ärenden rörande anställande av vikarier samt ersättnings- och avskrivningsärenden
som uppkomma i samband med materielskador och materielförluster.
I detta sammanhang vill ämbetsverket i anledning av vad revisorerna
anfört om frågor rörande ersättning för skador på exempelvis
byggnader och lös egendom, som icke tillhöra kronan, erinra, att civilförvaltningen
efter samråd med arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och chefen för arméstaben i underdånig skrivelse
den 27 september 1955 föreslagit, alt Kungl. Maj:t måtte medgiva
lokal förvaltningsmyndighet att enligt i skrivelsen angivna grunder intill
ett belopp av 200 kr. i varje särskilt fall besluta i frågor om ersättning för
skada å enskild egendom.

Vad titelredovisningssystemet beträffar pågår, såsom revisorerna också
framhålla, för närvarande en översyn av nämnda system genom en särskilt
tillkallad utredningsman. Då resultatet av denna översyn torde böra avvaktas,
har civilförvaltningen ansett sig i detta sammanhang icke böra
ingå på en närmare diskussion av hithörande problem.

Enligt revisorernas mening borde den av dem åsyftade översynen anförtros
åt en särskild utredning. För en dylik översyn, vid vilken såsom revisorerna
förordat tillika bör upptagas till övervägande frågan om en delegering
av ytterligare ärendestyper från Kungl. Maj:t till vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, lärer medverkan av den inom de centrala
förvaltningsmyndigheterna förefintliga sakkunskapen vara ofrånkomlig.
Civilförvaltningen vill därför ifrågasätta, om icke revisorernas önskemål
på förevarande punkt skulle kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj:t
uppdrager åt de centrala förvaltningsverken inom försvaret att — ettvart
i vad gäller dess verksamhetsområde — systematiskt undersöka möjligheterna
för en vidgad decentralisering och att, i den mån verket saknar
befogenhet att besluta härutinnan, till Kungl. Maj:t ingå med förslag till
de decentraliseringsåtgärder, som synas lämpliga att företaga (jämför chefens
för försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 1 februari 1946 angående
liknande uppdrag till civilförvaltningen). Samarbete bör i förekommande
fall äga rum med övriga förvaltningsverk, där enahanda spörsmål
föreligger. Verken synas vid fullgörande av ett dylikt uppdrag böra få tillgång
till det material i ämnet, som av revisorerna inhämtats från de regionala
och lokala myndigheterna inom försvaret.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Engdahl, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström, Brunskog.
Nilsson, Hallin och Insulander.

Stockholm den 12 januari 1956

SVEN ENGDAHL

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Liljefelt

Försvarets sjukvårdsstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Konungen

Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten

Genom nådig remiss den 20 december 1955 har försvarets sjukvårdsstyrelse
anmodats att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört rörande beslutanderätten i vissa fall
inom den militära förvaltningstjänsten (§ 4).

Till åtlydnad liärav får sjukvårdsstyrelsen anföra följande.

I sådana fall, då behov av extra sjuksköterska vid förband uppstått till
följd av semester eller tjänstledighet, lärer ett överflyttande å vederbörande
förbandschef av rätten alt förordna vikarie icke medföra några
allvarligare olägenheter. Vid ökad sjuklighet, epidemier eller vid större
militära övningar är det emellertid av största vikt att behovet av extra
sjukvårdspersonal prövas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet,
enär det här^gäller anställande av personal utöver i vederbörlig personalförteckning
upptaget antal sjuksköterskor eller sjukvårdsbiträden. Ett inhämtande
av den centrala förvaltningsmyndighetens bemyndigande kan
således i dessa fall icke betraktas som »en onödig omgång»; ej heller är
det riktigt att påstå, att sjukvårdsstyrelsen i allmänhet ställes inför ett
fullbordat faktum i dylika ärenden. Genom det redovisningssystem som
anbefallts äger styrelsen möjlighet afl utöva en fortlöpande kontroll av den
vid förbanden anställda extra sjukvårdspersonalen.

Genom att beslutanderätten i samtliga här avsedda ärenden förlagts till
sjukvårdsstyrelsen bar ämbetsverket erhållit den överblick över det aktuella
personalläget inom förbandssjukvården, som är av stor betydelse för
en lämplig placering av sjuksköterskor tillhörande försvarets reservsjuksköterskekår
(se TLA nr 39/1951, punkt 6).

I vad revisorernas uttalande berör anställande av ersättare för regements-
och bataljonsläkare har sjukvårdsstyrelsen låtit inhämta yttrande
av arméöverläkaren, vilket härmed närslutes.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Grotli
och Thore, den senare föredragande, byrådirektören Kinnander och förste
byråläkaren Lundberg.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
CARL-ERIK GROTH

INGEBORG THORE

Marianne Göransson

Bilaga

Yttrande angående statsrevisorernas anmärkning under § i i vad avser bemyndigande
att anställa ersättare för regements- och bataljonsläkare

Frågan om vikarie för regements- och bataljonsläkare har endast ytligt
berörts av statsrevisorerna, varför det torde vara lämpligt att lämna eu
orientering om rådande förhållanden och gällande föreskrifter.

Enligt 28 § Instruktion för fältläkarkåren (SF 961/1943) skall förbandschef
vid förhinder för regements- och bataljonsläkare att utöva sin tjänst
och därest behov av vikarie föreligger göra framställning till arméöverläkaren
om förordnande av vikarie. Arméöverläkaren äger att härför beordra
bataljonsläkare vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiat eller bataljonsläkare
i fältläkarkårens reserv ävensom läkare på fältläkarkårens reservstat.
Även frivilligt åtagande för ifrågavarande personal kan ifrågakomma i form
av avtal, därest tjänstgöringsskyldighet icke föreligger. Sådant avtal må
arméöverläkaren även träffa med annan legitimerad läkare, om läkare
tillhörande fältläkarkåren icke finnes att tillgå.

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiater äro skyldiga
att tjänstgöra högst 60 dagar årligen på tider som arméöverläkaren föreskriver.
Bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv skola tjänstgöra 48 dagar
under en treårsperiod, vilken tjänstgöring måste helt uttagas enär fullgjord
tjänstgöring utgör villkor för erhållande av pension. Arméöverläkaren
måste så disponera de tjänstgöringsskyldiga läkarna, att dessa läkares
militära utbildning kan tillgodoses samtidigt med att vikariatsbehoven så
långt ske kan täckas.

Härav framgår att arméöverläkaren ständigt måste hava en sådan överblick
av det rådande vikariatsläget att tjänstgöringsskyldigheten för fältläkarkårens
icke ständigt tjänstgörande personal kan till fullo utnyttjas.
Denna verksamhet måste således ledas centralt.

Då fråga ej är om tjänstgöring i vakans eller vid semester, sjukdom eller
annat tjänsteförhinder för innehavare av vederbörlig beställning har Kungl.
Maj:t under en följd av år bemyndigat arméöverläkaren att för anställning
av tillfällig läkarhjälp såsom förstärkning disponera ett antal tjänstgöringsdagar,
för budgetåret 1955/56 högst 5 000 (äs 16/12 1955).

Härav följer att kontrollen av föreskrifterna om maximering av antalet
tjänstgöringsdagar för tillfällig förstärkning med läkare icke kan ske med
mindre än att avtalen handhavas centralt.

Det må även framhållas, att arméöverläkaren fortlöpande beordrar värnpliktiga
läkare till facktjänstgöring vid förband. Dessa värnpliktiga läkares
facktjänstgöring har i sedan länge rådande svåra vakansläge inom fältläkarkåren
realiter utnyttjats på ett sådant sätt, att behoven av vikarier
och antalet avtalsdagar för tillfällig förstärkning därigenom avsevärt reducerats.

Då reglering av de värnpliktiga läkarnas facktjänstgöring sker av arméöverläkaren,
följer härav att denna myndighet ensamt kan bestämma i vilken
utsträckning facktjänstgöringsskyldiga värnpliktiga läkare kunna
minska eventuella behov av avtal.

Av vad som sålunda anförts måste det till fullo vara styrkt att decentralisering
av ifrågavarande grupp av ärenden icke bör förekomma.

Jag får därför föreslå att statsrevisorernas förslag i denna del icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd.

Stockholm den 13 januari 1956

Eug. Strömberg
Arméöverläkare

Urban Olsson

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, g 4

Till K o n u ngen

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anmodat fortifikalionsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 4 i sin berättelse anfört angående beslutanderätten
i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten. I anledning
härav får fortifikationsförvaltningen till en början anföra följande.

I angivna avsnitt av sin berättelse ha revisorerna bland annat givit uttryck
åt den uppfattningen, att beslutanderätten inom ämbetsverkets verksamhetsområde
borde i vissa avseenden decentraliseras och att en särskild
decentraliseringsutredning avseende såväl fortifikationsförvaltningens ämbetsområde
som försvarsförvaltningarna i övrigt borde komma till stånd.
Fortifikationsförvaltningen delar i princip revisorernas uppfattning, att en
decentralisering i många avseenden bör ske inom ämbetsverkets förvaltningsområde.
Att en sådan decentralisering icke redan kommit till stånd,
beror på att organisationen av den regionala och lokala fastighetsförvaltningen
inom försvaret sedan cirka femton år tillbaka varit och fortfarande
är föremål för utredning och att till följd därav en tillräckligt stark regional
och lokal organisation, som skulle kunna tillfredsställande sköta varjehanda
kvalificerade tekniska uppgifter, icke kunnat uppbyggas. I det förslag
till organisation av den regionala och lokala fastighetsförvaltningen,
som fortifikationsförvaltningen avser att inom kort framlägga till åtlydnad
av det uppdrag Kungl. Maj:t genom beslut den 25 februari 1955 givit ämbetsverket
att verkställa fortsatt utredning rörande denna organisationsfråga,
kommer emellertid förslag till vittgående decentraliseringsåtgärder
att framläggas. Fortifikationsförvaltningen avser vidare att i samband med
utarbetande av förslag till nytt fastighetsförvaltningsreglemente för försvaret
upptaga frågan om decentralisering av vissa arbetsuppgifter från
Kungl. Maj:t till ämbetsverket. Därest de förslag, som ämbetsverket sålunda
avser att framlägga, vinna beaktande kommer en omfattande decentralisering
till stånd inom ämbetsverkets förvaltningsområde. Vid detta
förhållande och då det är av synnerlig betydelse, att en eventuellt äntligen
blivande effektiv organisation för fastighetsförvaltningen inom försvaret
får uppbyggas i lugn och därefter lämnas arbetsro under åtminstone några
år, avstyrker ämbetsverket att en särskild decentraliseringsutredning berörande
ämbetsverkets förvaltningsområde igångsattes under de fem närmaste
åren.

Beträffande vissa av revisorerna berörda detaljfrågor får fortifikationslörvaltningen
härefter anföra följande.

Som exempel på områden, som skulle kunna decentraliseras, anför revisorerna
bland annat fastighetsunderhållet. Revisorerna anse, alt nu gällande
system för fördelning av underhållsmedel för försvarets fastigheter är
behäftat med väsentliga olägenheter bland annat genom alt lokalmyndigheterna
årligen skola uppgöra specificerade statförslag, vilka, såvitt avser
armén, först granskas av vederbörande militärbefälsstaber och därefter av
fortifikationsförvaltningen, som i detalj fastställer hur anvisade medel få
disponeras. Fortifikationsförvaltningen vill i anledning härav framhålla,
alt ett rätt skött fastighetsunderhåll vid förband (eller motsvarande) kräver

att budgetårsvis eu detaljerad plan upprättas över föreliggande eller förutsebara
reparationsbehov, s. k. större reparationer. Så länge regionalorganen
ännu icke blivit utbyggda med tillräcklig teknisk expertis, har fortifikationsförvaltningen
ansett sig nödsakad att granska och till efterrättelse
fastställa dessa planer. 1 sitt ovannämnda organisationsförslag utgår ämbetsverket
emellertid ifrån att denna funktion beträffande byggnadsunderhållet
helt skall övertagas av militärbefälsstaberna. Fortifikationsförvaltningen
vill emellertid framhålla, att de lokala myndigheterna nu disponera
underhållsmedel motsvarande cirka 20 °/o av totala underhållsanslaget att
efter eget bedömande användas för löpande mindre reparationer m. m. De
regionala myndigheterna disponera dessutom ett belopp motsvarande cirka
10 °/o av underhållsanslaget att fördelas på underlydande lokalmyndigheter
lör täckande av oförutsedda utgifter. En icke obetydlig rörelsefrihet finnes
alltså för de underlydande myndigheterna.

I anledning av vad revisorerna anfört angående de av ämbetsverket
upplagda 42 undertitlarna för underhållsstatistiken vill fortifikationsförvaltningen
meddela att ämbetsverket ansett, alt det — såsom även 1943
års militära fastiglietsutredning anfört i sitt betänkande (bl. a. bil. A sid. 5
och 18) — varit nödvändigt att upplägga eu statistik över omfattningen av
kostnaderna för underhållet av försvarets byggnader för att erhålla ett
underlag för rationalisering av underhållsverksamheten. För att statistiken
skall bliva tillförlitlig är det nödvändigt, att den omfattar minst tre budgetår.
Fortifikationsförvaltningen har sålunda infordrat dylik underhållsstatistik
för budgetåren 1948/51 och 1955/56 samt avser infordra sådan
statistik även för budgetåren 1956/58. Då det icke varit möjligt att vid
denna statistikredovisning använda sig av bokföringsmässiga av försvarets
civilförvaltning fastställda redovisningstitlar. har erforderligt antal undertitlar
upplagts.

Vidare har i berättelsen anförts två konkreta exempel såsom belysning
på att ärenden fördröjas vid central handläggning. I det ena exemplet hade
ett förband anhållit om medel för ny badstupanna. Medlen anvisades först
efter flera påstötningar. Några programhandlingar utarbetades icke av
ämbetsverket. Fortifikationsförvaltningen vill i anledning härav endast
framhålla, att i förbandets skrivelse till förvaltningen icke antytts, att fara
för koloxidförgiftning förelåge och att ärendet — i avsaknad av denna
upplysning — icke bedömdes såsom brådskande. Ärendet fördröjdes på
grund av stor arbetsanhopning på den sektion, som handlade ärendet —
eu arbetsanhopning som till stor del föranletts av avsaknad av eu effektiv
regionalorganisation. 1 det andra exemplet hade elverket i eu stad tillskrivit
ämbetsverket angående bibehållande av en transformatorstation som reserv
efter det ny sådan tagits i bruk. Trots att upprepade påstötningar gjordes
hade icke svar på framställningen erhållits. Fortifikationsförvaltningen
har beträffande detta ärende att meddela, att elverkets framställning utgjorde
svar på eu skrivelse från ämbetsverket till elverket och att berörda
fråga icke varit av natur att kunna avgöras av lokalmyndighet, då den
ingår i ett större problemkomplex, vilket måste lösas centralt. Utredningen
om detta komplex håller först nu på att avslutas.

Revisorerna ha vidare ifrågasatt, om icke de lokala myndigheterna borde
givas ökade befogenheter att själva svara för anskaffningsverksamheten.
då centralupphandling av viss vara kan stiilla sig onödigt kostsam. Fortiiikationsförvaltningen
vill i denna angelägenhet först endast bringa i er -

inran, att det för erhållande av generellt förmånliga priser å vissa varor
givetvis är nödvändigt att avtala med elt eller ett fåtal företag om köp av
istora kvantiteter. Om till följd härav ett förband hlir bundet vid inköp
enligt sådant avtal men förbandet i orten skulle kunna på grund av någon
speciell omständighet köpa varan där lika billigt eller billigare, kan sadant
naturligen i det enskilda fallet synas stötande. Med hänsyn till vinsten i
stort får en dylik olägenhet dock icke tillmätas avgörande betydelse. Fortifikationsförvaltningen
eftersträvar emellertid en så smidig anskaffningsverksamhet
som möjligt och söker, när det är möjligt, ordna så att lokal
myndighet har frihet att inköpa mindre partier på orten om samma eller
lägre pris, som kontrakterade företag erbjuda, kan erhållas. Fortifikationsförvaltningen
kan som exempel nämna, att ämbetsverket i cirkulärskrivelse
den 2 januari 1956 beträffande inköp av bland annat takpapp angivit,
att om endast enstaka rullar erfordras dessa kunna inköpas på orten, varvid
dock i varje särskilt fall skall tillses, att för staten förmånligaste pris
erhålles.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Höijer, den senare föredragande, byråcheferna Sjögren
och Thelander.

Stockholm den 16 januari 1956

GUNNAR HÖIJER

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON

L. Almgren

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 4

Till Konu n g e n

Med anledning av remiss den 20 december 1955 rörande vad riksdagens
senast församlade revisorer i § 4 i sin berättelse framhållit beträffande
beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten får
statens organisationsnämnd anföra följande.

Av organisationsnämnden under en följd av år verkställda organisationsundersökningar
beträffande stabs- och förvaltningstjänsten vid försvarets
lokalmyndigheter ha i allmänhet icke omfattat frågan i vad mån förvaltningsärenden
lämpligen borde handläggas på det centrala, regionala eller
lokala planet. Dessa frågor ha nämligen närmast synts sammanhänga med
den centrala förvaltningens uppgifter och organisation, vilka varit och i
viss mån fortfarande äro föremål för särskilda utredningar. Vid ovannämnda
undersökningar av försvarets lokalmyndigheter har däremot frågan
röranda delegering av beslutanderätten såväl för stabs- som förvaltningssidan
varit föremål för undersökningar, utredningar och överväganden.
I sin rapport över organisationsundersökningen vid 1 15 föreslog sålunda
nämnden, att regementschef skulle medgivas rätt att till avdelningschef —
såvitt angår hans verksamhetsområde — delegera sin beslutanderätt i
frågor, som icke'' äro av grundläggande natur eller större räckvidd eller

eljest av principiell innebörd. Härigenom avsågs att å ena sidan frigöra
regementschefen från eu mängd tidsödande expeditionsarbeten samt å
andra sidan skapa möjlighet till en snabb handläggning av de rutinmässiga
stabs- och förvaltningsärendena. Genom det ökade ansvaret hos bl. a.
avdelningschefer ville man även uppamma större arbetsglädje och ökad
verksamhetslust. Bestämmelser rörande delegeringsrätt finnas numera utfärdade
i vederbörliga go rörande organisationen av och verksamheten vid
stabsorganen i fred samt i vad avser förvaltningen, senast i allmänt försvarsförvaltningsreglemente
av år 1954 och därav föranledda föreskrifter
och anvisningar, utfärdade av försvarets civilförvaltning (TL A .301/1954).
Såsom framgår av sistnämnda anvisningar kan beslutanderätten i vissa
ärenden delegeras till andra befattningshavare än avdelningschefer, såsom
till kompanichefer, kompaniadjutanter in. fl. Även på materielsidan, såsom
beträffande utlämning av materiel m. in., ha vissa befogenheter överflyttats
till lägre befattningshavare. I stort sett har den principen följts att beslutanderätten
icke bör vara förlagd till högre befattningshavare än vad som
med hänsyn till sakens egen natur och vikt eller andra särskilda skäl är
oundgängligen nödvändigt.

I samband med organisationsundersökningarna vid lokalmyndigheterna
har nämnden på sin tid även kartlagt och analyserat rapportverksamheten,
sammanställningar och redovisningshandlingar av olika slag, föranledda
av gällande bestämmelser. Därvid ha ett stort antal dylika handlingar i
samråd med vederbörliga centrala myndigheter kunnat borttagas eller förenklas.
Ändrade bestämmelser leda emellertid ofta till nya handlingar av
berört slag. En fortlöpande kontroll i detta hänseende kan givetvis icke ske
genom nämndens försorg.

Frågan rörande sakregister har även upptagits i samband med undersökningarna.
Sålunda föreskrives numera i vederbörliga instruktioner, att
respektive expeditionsföreståndare skall föra ett efter sakinnehåll ordnat
översiktsregister över bestämmelser för framtida efterrättelser. Nämnden
har även rekommenderat vederbörliga centrala förvaltningsmyndigheter
att till förvaltningsinstruktioner såsom bilaga foga register över i ämnet
gällande författningar och bestämmelser samt att hålla detta register aktuellt.
Så har även skett t. ex. beträffande intendenturmaterielinstruktion,
förplägnadsinstruktion m. fl.

Såsom ovan framhållits har frågan i vad mån förvaltningsärenden lämpligen
bör handläggas på det centrala, regionala och lokala planet närmast
synts sammanhänga med den centrala förvaltningens uppgifter och organisation.
Vissa av statsrevisorerna framhållna ärenden, som särskilt givit
anledning till revisorernas uttalanden rörande alltför långt gången eller
mindre väl avvägd centralisering samt förslag till särskild utredning i
ämnet, ha sålunda upptagits till behandling och bedömande av 1946 års
militära förvaltningsutredning. Nämnden syftar därvid i första hand på
inköps- och försäljningsverksamheten, som ingående behandlas av förvaltningsutredningen,
varvid även uppdrages riktlinjer rörande dylika ärendens
centralisering och delegering till lokalförvaltningarna. Denna fråga
upptages även särskilt i prop. 1954: 109 angående organisation av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. in., sid. 193 o. 197,
där departementschefen i anslutning till vad utredningen anfört angående
upphandlingsverksamheten understryker vikten av eu rationell gränsdragning
mellan central och lokal upphandling.

Av statsrevisorerna upptagna frågor rörande medelsbokföring och titelbokföringssystem
behandlas även av förvaltningsutredningen och upptagas
i ovannämnda prop. 1954:109 sid. 191 och 197, dår departementschef en
bl. a. framhållit betydelsen av alt försvarets titelredovisningssystem är
lämpligt utformat samt anmäler, all särskild utredningsman tillkallats
för att verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av spörsmålet.

Nämnden vill i detta sammanhang även erinra om att frågan om den
regionala och lokala byggnadsförvaltningens organisation och verksamhet
är föremål för särskild utredning. De av statsrevisorerna framhållna synpunkterna
på detta verksamhetsområde torde därvid komma att upptagas
såsom ett led i utredningen.

Den av 1954 års riksdag beslutade ändrade förvaltningsorganisationen
innebär även inrättande av försvarets förvaltningsdirektion med uppgiit
bl. a. att verka för samordning och effektivisering av anskaffningsverksamheten
samt i dessa frågor lämna direktiv och rekommendationer m. in.
ävensom inrättande av vissa samarbetsdelegationer med uppgifter bl. a.
att verka för eu samordning av likartade arbetsuppgifter, för enhetlighet
i fråga om anskaffning och förvaltning m. m.

Nämnden delar de av statsrevisorerna framhållna vägledande huvudsynpunkterna
rörande decentralisering av beslutanderätten, innebärande i stort
sett, att beslutanderätten icke bör vara förlagd till högre instans än vad som
med hänsyn till sakens egen natur kan visa sig vara oundgängligen nödvändigt.
1 likhet med vad revisorerna framhållit, finner nämnden, att
frågan om en överflyttning av beslutanderätten från central till regional
eller lokal myndighet är ett problem av stor räckvidd och har många
aspekter samt att omfattningen och arten av en dylik decentralisering
därför icke är möjlig att precisera utan särskild utredning i ämnet. Även
om nämnden sålunda i princip delar revisorernas uppfattning i ovan berörda
hänseende, vill nämnden ifrågasätta huruvida tidpunkten nu är
lämplig för att fatta ståndpunkt till samt att verkställa den av revisorerna
föreslagna översynen av förvaltningen i här ifrågavarande hänseende.

1954 års förvaltningsorganisation synes nämligen hava tillämpats aliför
kort tid. Även om värdefulla erfarenheter i vissa avseenden redan nu vunnits
rörande organisationen, torde dock de i samband med organisationen
framlagda principerna bl. a. rörande inköps- och försäljningsverksamhet,
gränsdragningen mellan central och lokal upphandling, samordning i övrigt
av förvaltningarna m. m. ännu icke ha hunnit helt genomföras eller vinna
erforderlig stadga.

Därtill kommer, att resultaten av ovan omförmälda utredningar rörande
medelsbokföringen och titelbokföringssystemet samt rörande den regionala
och lokala fastighetsförvaltningen synes böra föreligga, innan en översyn
i merberörda hänseende bedömes erforderlig och igångsättes.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Fahlander, Eugen Olsson, Göran Petterson
och Ståhl.

Stockholm den 12 januari 195(5

Underdånigst

Statens organisa t ionsnämml
C. TA Rit AS SÄLLFORS

l{. Samuelsson

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

Till K o n u n g e it
Vissa arvoden inom försvaret

Riksdagens revisorer ha i samband med sin granskningsverksamhet berört
frågan om de juridiska biträdena inom försvaret. Enligt revisorernas
mening synes de juridiska biträdenas verksamhet vara av sådan omfattning,
att de ärenden som de handlägga kunna övertagas av annan tillgänglig
expertis, varvid revisorerna förordat att arbetsuppgifterna löstes vid
centralt ämbetsverk, exempelvis den juridiska byrån vid Försvarets civilförvaltning.

Innan jag övergår till att närmare granska detta förslag, vill jag beröra
de uppgifter, som hitintills anförtrotts överbefälhavarens (och chefens för
försvarsstaben) juridiska biträde.

Enligt instruktion för överbefälhavaren åligger överbefälhavaren bl. a.

att verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika
försvarsgrenarna emellan ävensom främja samverkan mellan krigsmakten
och civila myndigheter; samt

att i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvarsgrenarna,
bl. a. i fråga om nyttigheter, som äro avsedda för krigsmakten.

Enligt instruktion för försvarsstaben åligger chefen för försvarsstaben
bl. a.

att biträda överbefälhavaren vid utarbetande av bestämmelser rörande
ordning och säkerhet;

att leda verksamheten inom krigsmakten bl. a. med avseende å militär
säkerhetstjänst och personalvård; samt

att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till reglementen
och instruktioner avsedda alt gälla för två eller samtliga försvarsgrenar.

I de fall det således ankommer på överbefälhavaren eller chefen för försvarsstaben
att utfärda bestämmelser m. in. i nu nämnda avseenden konsulteras
överbefälhavarens juridiska biträde. Dessutom sker rådfrågning i
sådana fall. där det kan röra sig om tolkning av författningar och bestämmelser.
Härutöver anlitas det juridiska biträdet för att yttra sig i de fall
ändring av nuvarande lagbestämmelser på olika områden, som beröra försvaret,
synas vara erforderliga, varvid han granskar förslag till Kungl. Maj:t.

Antalet ärenden per år torde uppgå till över 200, varav flertalet torde
vara omfattande och relativt tidsödande. Det kan i detta sammanhang nämnas
att det antal ärenden, för vilka överbefälhavarens jurist anlitats för
såväl granskning som rådfrågning har utvisat en markant ökning under
de senaste åren, varför chefen för försvarsstaben vid flera tillfällen halt
under övervägande att göra framställning om en heltidsanställd jurist med
domarkompetens.

Med hänsyn till arbetsuppgifterna bör överbefälhavarens juridiska biträde
inneha högre domartjänst. Han bör sålunda ha förmåga till självständig
tolkning av författningar och förmåga att utarbeta förslag till författningar.
Det är vidare fördelaktigt att han har kontakt med departementen,
främst justitie- och försvarsdepartementen. Det är vidare angeläget att
han skall kunna stå till förfogande för omedelbar rådgivning. Ofta upp -

komma ärenden, som äro av högst brådskande natur och i vilka juristens
uppfattning omedelbart måste inhämtas. Såsom exempel må nämnas fall.
där fråga uppkommer om beslag av handlingar, ingripande mot försvarsfientlig
verksamhet m. in.

Den verksamhet, som bedrives av den juridiskt utbildade personalen i
de centrala förvaltningarna, synes icke vara av den natur som här erfordras.
De jurister, som äro anställda vid försvarets civilförvaltning, utöva
sålunda väsentligen sådan rättslig verksamhet, som innebär tillvaratagande
av statens rätt vid rättegångar eller eljest då krav framställes av eller mot
staten. Även jurister vid försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter
torde ha uppgifter, som ligga på ett annat plan än den verksamhet, som
överbefälhavarens juridiska biträde har.

På grund härav och med hänsyn till det relativt låga arvode, som utgår
till överbefälhavarens juridiska biträde, synes en ändring i nu tillämpade
system icke för närvarande vara befogad.

'' Beträffande de juridiska biträdena inom arméstaben och flygstaben, vid
militärbefälsstaberna och Sydkustens marindistrikt ävensom frågan om
sekreteraren vid flygvapnets haverikommission hänvisas till av försvarsgrenscheferna
direkt insända yttranden.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst

På uppdrag av överbefälhavaren
RICHARD ÅKERMAN

Chef för försvarsstaben

Per Elof Vingren

Ärendet berett av
Kapten Otto Axelson

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

Till Konu n g e n
Vissa arvoden inom försvaret

Jämlikt nådig remiss 20/12 1955 får chefen för armén i underdånighet
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
angående vissa arvoden inom försvaret.

Revisorerna anse, alt nu tillämpat system med arvodesanställda stabsjurister
i sin helhet bör avvecklas. De ärenden, som dessa handlägga, skulle
i så fall övertagas av annan tillgänglig juridisk expertis, såsom av auditörer
eller jurister vid centrala ämbetsverk.

Bestämmelser för chefens för armén och arméstabens verksamhet framgå
av instruktionen för arméledningen (SF nr 600/1949). I anslutning till
dessa bestämmelser har för chefens för armén juridiska biträde utarbetats
särskild instruktion, som återfinnes i »Arbetsordning för arméstaben», fastställd
31/12 1953.

Arméchefcns juridiska biträde åligger att biträda vid handläggningen
inom arméledningen (utom arméförvaltningen) av ärenden av rättslig natur.

Han skall

lämna upplysningar rörande innehållet och tolkningen av författningar,

verkställa utredningar,

granska förslag till författningar, kungl. brev och arméorder samt

avge utlåtanden i disciplinfrågor.

Antalet ärenden per år, vari arméchefens juridiska biträde medverkar,
torde icke överstiga ca 100. Åtskilliga av dessa ärenden äro ur juridiska
biträdets synpunkt relativt enkla och kunna i många fall avhandlas per
telefon.

Vissa ärenden äro komplicerade och kräva flera och tidsödande överläggningar
eller skriftliga yttranden. Det har visat sig lämpligt att ha tillgång
till biträdets sakkunskap, som snabbt kan utnyttjas av arméstabens
samtliga avdelningar.

Den verksamhet, som bedrives av den juridiskt utbildade personalen i
de centrala förvaltningarna, synes icke vara av den natur, som här erfordras.
De jurister, som äro anställda vid civilförvaltningens juridiska byrå
torde huvudsakligen utöva sådan rättslig verksamhet, som innebär tillvaratagande
av statens rätt vid rättegångar eller eljest då krav framställas
av eller mot staten. Även jurister vid försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter
torde ha uppgifter, som ligga på ett annat plan än den
verksamhet, som chefens för armén juridiska biträde utövar.

På grund härav och med hänsyn till den stora nytta arméchefens organ
ha av det juridiska biträdet i förhållande till det relativt låga arvode, som
utgår till denne, synes eu ändring i nu tillämpade system icke vara befogad.

Beträffande vid militärbefälsstaberna anställda juridiska biträden synes
hinder icke möta, att deras verksamhet övertages av auditörspersonal.
En höjning av auditörernas arvoden synes härvid samtidigt böra komma
till stånd.

Stockholm den 14 januari 1956

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN

Chef för arméstaben

Kapten Ek

Ref.: Kapten Ljungqvist

Olof Rudqvist

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

Till K onunge n

Underdånigt yttrande över vad statsrevisorerna anfört rörande
vissa arvoden inom försvaret

I förslag till indragning av arvodena till de juridiska biträdena vid Norrlandskustens,
Gotlands och Västkustens marindistrikt samt vid Blekinge
kustartilleriförsvar, anförde jag bland annat, att de två juridiska biträdena

inom Sydkustens marindistrikt anlitades i större utsträckning än vid andra
lokalmyndigheter, varför det ena av arvodena borde bibehållas och arbetsuppgifterna
sammanslås.

Av yttrande från chefen för Sydkustens marindistrikt framgår nu, att
det juridiska biträdet sedan den 1/7 1954 anlitats i sammanlagt 35 ärenden.
Av dessa beröra den övervägande delen (22) örlogsvarvet eller marinverkstäderna.
Jag ifrågasätter om dessa myndigheters juridiska expertis skall
tillhandahållas i denna ordning och räknar med att frågan kommer att
behandlas av pågående örlogsvarvsutredning. Återstående ärenden synas
vara av den art, att de kunna övertagas av centrala ämbetsverk eller auditör
i enlighet med dennes instruktion § 1.

Med anledning av det anförda anser jag, att arvodet till det juridiska
biträdet vid Sydkustens marindistrikt kan indragas.

Stockholm den 16 januari 1956

Ref.: Kapten Hermelin

Underdånigst
STIG H:SON-ERICSON

Gunnar Landström

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

Till Konungen

Jämlikt nådig remiss 20/12 1955 får chefen för flygvapnet i underdånighet
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
angående vissa arvoden inom försvaret.

Revisorerna anse, att nu tillämpat system med arvodesanställda stabsjurister
och — för flygvapnets del — särskild sekreterare i flygvapnets
haverikommission bör avvecklas. De ärenden, som nämnda jurister handlägga,
skulle i så fall övertagas av annan tillgänglig juridisk expertis, t. ex.
av jurister vid centrala ämbetsverk.

Chefens för flygstaben juridiska biträde åligger att biträda vid handläggningen
inom flygstaben av ärenden av rättslig natur.

Erfarenheterna visa, att ett flertal sådana ärenden bäst handlägges under
biträde av en praktiserande jurist fristående från statliga myndigheter.
I enlighet härmed har såsom juridiskt biträde åt chefen för flygslaben
sedan 1930-talet (med särskilt arvode enligt riksstaten för budgetåret
1939/1940) använts praktiserande advokat, som varit till stor nytta i synnerhet
i förhållande till det måttliga arvodet. Särskilt må framhållas, att
det juridiska biträdet tages i anspråk för frågor sammanhängande med
flygsäkerheten utöver vad som åligger vederbörande i egenskap av ledamot
och sekreterare i flygvapnets haverikommissioner, varom mera nedan. Genom
sina erfarenheter från sistnämnda speciella arbetsuppgift vid sidan
av sina allmänna juridiska insikter och erfarenheter har det juridiska biträdet
visat sig kunna göra värdefulla insatser — t. ex. vid utformandet

av flygsäkerhetsbestämmelser och -anvisningar samt andra beslut berörande
flygsäkerheten in. in. — som icke torde kunna presteras av eu jurist
utan ovan åsyftade speciella insikter. T särskilt hög grad gäller detta sä
länge befattningen upprätthålles av dess nuvarande innehavare, som sedan
år 1941 tjänstgjort som haverikommissionernas jurist.

Fram till år 1941 ingick ej i det juridiska biträdets skyldigheter afl deltaga
i de av chefen för flygvapnet tillsatta haverikommissionerna. Som
sekreterare och jurist i dessa hade dittills fungerat befattningshavare (yngre
jurister), som från fall till fall ställdes till förfogande av flygförvaltningen.
Denna anordning hade emellertid visat sig behäftad med allvarliga olägenheter.
Då av flera skäl ingen av haverikommissionens övriga ledamöter
kunde göras permanenta, förefanns ingen kontinuitet och ingen under ett
större antal utredningsarbeten samlad erfarenhet att tillgå i det betydelsefulla
organ, som haverikommissionerna utgöra. Härjämte ansågs det vara
av synnerlig vild, att i dessa — som ha att utreda haverier med dödlig
utgång eller haverier, som eljest bedömas bli särskilt svårutredda — inginge
en jurist, som hade eu i möjligaste mån fri ställning gentemot flygvapnet
och statsförvaltningen (militära myndigheter) i övrigt och därmed
också kunde representera allmänhetens insyn i dessa utredningar, som av
naturliga skäl tilldraga sig allmänt intresse. Även sistnämnda önskemål
ansågs möjligt att tillgodose, enär tjänsten som sekreterare (jurist) i haverikommissionerna
bedömdes och alltjämt befunnits kunna i princip fullgöras
som särskilt uppdrag, som icke kräver en heltidstjänst.

Med anledning härav uppdrogs år 1941 åt flygstabens juridiska biträde
att tillika tjänstgöra som ledamot (sekreterare och jurist) i flygvapnets
haverikommissioner och anställdes i denna befattning advokaten Gert Rossander,
som alltsedan dess upprätthåller denna befattning.

Erfarenheterna från den tid av drygt 14 år, varunder ovannämnda organisation
tillämpats i fråga om haverikommissionerna, ha till fullo bestyrkt
dess lämplighet. Eders Kungl. Maj:t har också så sent som år 1954 övervägt
denna fråga vid beslut (17/9 1954) angående ersättning åt sekreterare
i flygvapnets haverikommission. Det är av synnerlig vikt, att kommissionernas
utredningar genomföras på bästa sätt, detta såväl för flygsäkerhetens
främjande som även — i förekommande fall — för bedömande av
ansvarsfrågor. 1 sistnämnda hänseende utgör kommissionernas utredningar
primärmaterialet för vederbörande åklagare. Ifrågavarande utredningsarbeten
ha också blivit alltmera kvalificerade och omfattande på grund av
dels teknikens utveckling, dels ock ökade insikter om den mångfald faktorer,
som kunna inverka på händelseförlopp ledande till flyghaveri. Utredningsorganet
måste också vara sådant, att allmänhetens förtroende till
dess arbete icke rubbas. Det är därför nödvändigt, att i kommissionerna
ingår en väl kvalificerad och erfaren självständig jurist, som därjämte
genom regelmässigt deltagande i haveriutredningar vinner erfarenheter i
de därmed förknippade speciella problemen. Det är också av stort värde
för dessa utredningar, att de erfarenheter, som kommissionernas permanente
jurist sålunda samlar, stå kommissionens övriga ledamöter — vilka
som ovan sagts måste växla från fall till fall — och flygledningen till buds.
Principen att flygstabens jurist skall deltaga i alla haverikommissioner kan
visserligen av flera skäl icke konsekvent genomföras. I dylika fall tillhandahålles
vikarie av flygförvaltningen eller försvarets civilförvaltning. Att eu
sådan tillfälligt tjänstgörande sekreterare icke — även om han får tjänst -

göra vid mer än ett tillfälle —- kan prestera samma kvalitativa arbetsinsats
som den ordinarie sekreteraren, särskilt den nuvarande sekreteraren med
mer än 14 års erfarenhet från över 200 haveriutredningar, säger sig självt.
Uppfattningen att dylika, tyvärr oundvikliga vikariat icke skulle utgöra eu
olägenhet härrör i varje fall ej från flygledningen. Dess uppfattning torde
framgå av det förhållandet, att åt flygstabens jurist uppdragits att granska
samtliga rapporter avgivna av haverikommissioner, i vilka han icke deltagit
som sekreterare, önskemålet är alt en och samma sekreterare kunde
deltaga i alla haveriutredningar, ett önskemål, vilket emellertid icke ens
skulle kunna uppfyllas även om en heltidstjänst härför inrättades, något
som emellertid bl. a. ur ekonomisk synpunkt vore ofördelaktigt.

Utifrån de synpunkter flygledningen har att företräda, och här då främst
de, som ha samband med flygsäkerhetens främjande, måste därför bestämt
avrådas från den föreslagna åtgärden att, för en förhållandevis obetydlig
direkt ekonomisk besparing, återgå till den sedan länge övergivna organisationsformen
för haverikommissionerna med från fall till fall tillsatta
sekreterare, som för övrigt, enligt vad erfarenheterna visat, vederbörande
myndigheter ofta ha svårt att tillhandahålla. Den nuvarande ordningen
erbjuder otvivelaktigt den säkraste praktiskt genomförbara garantien för
att de för flygsäkerheten så viktiga haveriutredningarna genomföras på
bästa sätt. Allmänheten, som med icke ringa intresse observerar dessa ärenden,
skulle också otvivelaktigt icke anse det tillfredsställande, om uppgiften
som kommissionernas jurist, som under en följd av år varit anförtrodd en
erfaren advokat, nu från fall till fall åter anförtroddes merendels yngre
jurister från militära myndigheter.

Med hänsyn till det ovan anförda och särskilt i egenskap av ansvarig för
flygsäkerheten inom flygvapnet avstyrker chefen för flygvapnet bestämt
av riksdagens revisorer framförda ändringsförslag.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst
För chefen för flygvapnet
L. PEYRON

Tjf Chef för flygstaben

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning alt avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 5 i sin senast avgivna berättelse anfört rörande vissa
arvoden inom försvaret.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Vad först angår frågan om arvoden till juridiska biträden må framhållas,
att civilförvaltningen i underdånig skrivelse den 29 oktober 1952 redovisat

resultatet av eu inom civilförvaltningen verkställd översyn av anordningen
med särskilda juridiska biträden vid vissa staber m. m. I nämnda skrivelse
föreslog civilförvaltningen, att den indrivningsverksamhet, för vilken vissa
av ifrågavarande biträden anlitades, skulle övertagas av civilförvaltningen
samt att frågan om bibehållande av vissa då utgående arvoden skulle omprövas
vid vederbörande arvodesinnehavares avgång. Däremot ansåg civilförvaltningen
skäl tala för att vederbörande militärbefälhavare och marindistriktschefer
hade tillgång till kvalificerad juridisk rådgivare å orten.

På sätt framgår av vad riksdagsrevisorerna anfört har civilförvaltningen
sedermera biträtt förslag av marinchefen om indragning av vissa arvoden
för juridiska biträden vid marinen. Marinchefen hade därvid förutsatt, att
de ärenden, som handlades av ifrågavarande biträden, borde kunna ombesörjas
av annan tillgänglig expertis, såsom auditörer eller centrala ämbetsverk.

Såvitt civilförvaltningen har sig bekant ha några olägenheter icke försports
av de hittills verkställda indragningarna av arvoden till juridiska
biträden vid lokala och regionala staber. Vid sådant förhållande vill ämbetsverket
lika med riksdagsrevisorerna ifrågasätta, om icke det nuvarande
systemet med arvodesanställda stabsjurister vid militärbefälsstaber och
Sydkustens marindistrikt skall kunna avvecklas och erforderligt juridiskt
biträde lämnas vederbörande chefer av respektive auditörer. Framhållas
må, att respektive auditörer som regel också torde inneha ifrågavarande
uppdrag såsom juridiska biträden.

Vad därefter angår de juridiska biträdena hos försvars-, armé- och flygstaben
är civilförvaltningen icke övertygad om att behov föreligger av
samtliga dessa biträden. Marinstaben, som saknar juridiskt biträde, tillgodoser
enligt vad civilförvaltningen inhämtat sitt behov härutinnan genom
att anlita juridiskt-administrativt skolad personal på annat håll inom försvaret,
främst marinförvaltningen. Civilförvaltningen föreställer sig, att
motsvarande system bör kunna tillämpas jämväl av arméstaben och flygstaben.

Även om så sker torde emellertid i vissa fall behov kunna föreligga för
försvarsgrensstaberna att ha tillgång till särskild juridisk sakkunskap. Uppenbart
torde också vara, att dylikt behov i icke ringa utsträckning förefinnes
vid försvarsstaben. Med hänsyn härtill vill civilförvaltningen ifrågasätta,
om icke arvodena vid arméstaben och flygstaben kunde avvecklas
och åt det juridiska biträdet vid försvarsstaben uppdragas att jämväl biträda
försvarsgrenscheferna i förevarande hänseende i sådana fall, där
icke erforderlig sakkunskap står till förfogande på annat håll.

Beträffande spörsmålet om ersättning till sekreterare i flygvapnets haverikommission
må framhållas, att nu gällande bestämmelser härom meddelats
av Kungl. Maj:t genom beslut den 17 september 1954 på förslag av
chefen för flygvapnet. Vid behandlingen av förslaget ansåg civilförvaltningen,
att ersättning borde utgå för ifrågavarande sekreterargöromål såväl
till flygvapenchefens juridiska biträde som till andra befattningshavare
inom försvaret, vilka anlitades för här avsedda göromål. Emellertid ställer
civilförvaltningen sig ingalunda främmande för den av revisorerna framförda
tanken att låta uppdrag såsom sekreterare i haverikommission utgöra
tjänsteuppdrag för därför lämpad löneplansanställd personal inom
försvaret. En förutsättning härför torde emellertid vara, att personalläget
vid de verk, som kunna komma i fråga, tillåter en sådan anordning. En

närmare undersökning härutinnan torde lämpligen kunna göras i samband
med den översyn av vissa personalfrågor in. m. inom försvarsförvaltningarna,
som avsetts skola äga rum inom den närmaste tiden. Vad civilförvaltningen
beträffar har, på sätt revisorerna framhållit, i viss utsträckning
tjänstemän hos ämbetsverket fullgjort dylika uppdrag. Att — trots det
ansträngda personalläget inom juridiska byrån — några olägenheter härav
icke försports, beror självfallet på att uppdragen tills vidare fullgöras vid
sidan av den egna tjänsten. I den mån tjänstetid måste tagas i anspråk för
uppdragens fullgörande har vederbörande att på annan tid ombesörja sitt
med tjänsten förenade löpande arbete, som alltså icke får eftersättas till
följd av sekreterargöromålen. Fall ha förekommit, då civilförvaltningen
ansett sig på grund av andra trängande arbetsuppgifter icke kunna ställa
personal till förfogande. Skulle uppdragen få karaktär av tjänsteuppdrag,
torde förhållandena bli annorlunda. Erinras må i detta sammanhang att
civilförvaltningen sett sig nödsakad att påyrka personalförstärkning för
juridiska byrån i anslagsäskandena för budgetåret 1956/57, ett yrkande
som emellertid icke upptagits av departementschefen i 1956 års statsverksproposition.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Stiernstedt,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Nilsson och Hallin.

Stockholm den 9 januari 1956

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

LARS TH. STIERNSTEDT

R. Nareskog

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 5

U nder d å n i g t utlåt a n d e

Statskontoret ansluter sig till vad riksdagens revisorer anfört och föreslår
sålunda, att systemet med arvodesanställda stabsjurister avvecklas och
att frågan om den särskilda ersättning, som utgår till sekreterare i flygvapnets
haverikommissioner, upptages till omprövning.

Stockholm den 11 januari 1956

CARL W. LINDBLAD

Underdånigst
VILHELM BJÖRCK

Sven Swarting

R Rev. berättelse ang. statsverket dr 1955. II

överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 6

Konungen
Krigsmaktens reservbefäl

Då jag 20/12 anbefallts att, efter hörande av cheferna för armén, marinen
och flygvapnet, före 16/1 1956 avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i § 6 av sin berättelse får jag med
bifogande av avskrifter av försvarsgrenschefernas yttranden anföra följande.

Möjligheterna att ersätta reservpersonal med värnpliktig personal

Revisorerna anföra, att reservbefälsinstitutionen starkt minskat i betydelse,
sedan utbildning till värnpliktigt befäl införts såsom ett normalt led
i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen. Vidare ifrågasättes, om reservbefälet
i militärt hänseende kan anses vara så överlägset det värnpliktiga
befälet, att statsverkets merkostnader för reservbefälet kunna anses vara
motiverade. Revisorerna föreslå alt en särskild undersökning verkställes
rörande möjligheterna att ersätta reservpersonal med värnpliktig personal.

Jag delar icke revisorernas uppfattning att reservbefälsinstitutionens betydelse
minskat genom införandet av utbildning av värnpliktig befälspersonal
inom den normala värnpliktstjänstgöringens ram. Reservbefälet utgör alltjämt
en för förbandens krigsduglighet och beredskap nödvändig befälskategori.
Under hänvisning till försvarsgrenschefernas yttranden anser jag, att
reservbefälsinstitutionen alltjämt bör bibehållas och att den av revisorerna
föreslagna särskilda utredningen icke bör komma till stånd.

Tidpunkt för reservanställningens upphörande

Revisorerna föreslå, att gällande bestämmelser ändras därhän, att reservanställningen
som regel upphör i och med värnpliktstidens utgång.

Det skulle i och för sig vara önskvärt att kunna ersätta äldre reservpersonal,
med yngre sådan. Merkostnaderna härför torde dock — såsom framgår
främst av chefens för armén yttrande — bli icke obetydliga. Någon besparing
torde icke vara att vinna, om det av revisorerna framlagda förslaget
genomföres. Jag avstyrker därför förslaget.

Ekiperingsh jälp

Revisorerna föreslå, att ekiperingshjälp icke längre skall tillerkännas
reservpersonalen, utan denna utrustas genom kronans försorg. Härigenom
torde, enligt revisorernas mening, vissa besparingar kunna göras.

På grund av den korta remisstiden har en utredning av denna fråga icke
kunnat ske. Jag är därför icke nu beredd taga ställning till revisorernas förslag
i detta avseende. Det torde emellertid vara tveksamt, om besparingar
kunna åstadkommas på föreslaget sätt.

Stockholm den 15 januari 1956

Underdånigst
N. SWEDLUND

Överbefälhavare

Ärendet berett av
Kapten L. Ljung

Richard Åkerman

Bilaga A

Överbefälhavaren
Reserv personal

Överbefälhavaren har i ovan angiven .skrivelse anmodat chefen för armén
att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört rörande reservpersonal.
Remisstiden har icke medgivit en fullständig behandling av ärendet.
Chefens för armén yttrande omfattar därför främst principiella synpunkter
på reservbefälsinstitutionen.

Arméns behov av befäl av olika kategorier och med olika anställningsformer
har nyligen utretts. Arméchefens utredning angående befälsordningen
vid armén redovisas i as avd O nr 67: 14, 31/5 1954. Reservofficerare erfordras
för att fylla det behov av kompanichefer och kvalificerad stabspersonal,
som icke kan tillgodoses med aktiva officerare. För dessa befattningar
kräves en utbildning av sådan omfattning, att den rimligen ej kan
åläggas värnpliktig personal. Värnpliktigt befäl erfordras såsom plutonoch
gruppchefer. I chefens för armén befälsutredning angivet behov av
reservofficerare grundas på en undersökning av kraven på olika slag av
befattningshavare i krigsorganisationen. Av statsrevisorerna ifrågasatt utredning
erfordras därför icke.

Statsrevisorerna anföra att den utbildning av värnpliktiga officerare, som
ingår i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen, starkt minskat reservbefälsinstitutionens
betydelse. 1 uttalandet framhålles att reservofficerarnas
och de värnpliktiga officerarnas utbildning är densamma. Reservofficerens
tjänstgöringstid överstiger den värnpliktige officerens med »knappa tio månader».
Med anledning härav ifrågasättes om reservofficerens användbarhet
kan vara så mycket större än den värnpliktige officerens att statsverkets
merkostnader för reservofficeren äro motiverade.

Den grundläggande utbildningen, omfattande 21 månader, är f n densamma
för reservofficerare och värnpliktiga officerare. Även den därpå
följande tjänstgöringen är utbildning. Fn jämförelse av tiden för denna
tjänstgöring visar, att den värnpliktige officeren fullgör — utöver eventuell
frivillig utbildning — 3 befäls- och repetitionsövningar om sammanlagt 4
månader (3X40 dagar). Efter avslutad grundläggande utbildning tjänstgör
reservofficer, som kvarstår t o m 47. levnadsåret, något mer än 14 månader.
Tjänstgöringen kan l e omfatta 5 repetitionsövningar, 7—9 befordrings-,
repetitions- eller omskolningskurser om vardera 20 dagar samt kaptenskurs
om 48 dagar. Reservofficerens fortsatta tjänstgöring är mer än 3 gånger
längre än den värnpliktige officerens författningsenliga tjänstgöring. De 10
månader, med vilka reservofficerens tjänstgöring överstiger den värnpliktige
officerens, motsvara ca 50 % av tiden för den grundläggande utbildningen.

Redan en jämförelse av tjänstgöringstidens längd visar, alt reservofficerens
användbarhet är större än den vänpliktige officerens. Den systematiska
skolningen av reservofficerarna vid ovan nämnda kurser motsvaras för de
värnpliktiga officerarna av frivilliga befälsutbildningskurser. Chefen för
armén anser, att den reservanstiillda personalen med hänsyn till sin användbarhet
utgör eu från det värnpliktiga befälet klart avgränsad grupp.

För att bibringa en därtill lämpad elev den grundläggande utbildning,
som är nödvändig för en kompanichef, erfordras enligt på tidigare erfarenheter
grundade beräkningar en lid av omkring 28 månader. I arméchefens

befälsutredning föreslås därför att tiden för reservofficerarnas grundläggande
utbildning ökas till sammanlagt 28 månader. De värnpliktiga plutoncheferna
erhålla enligt samma utredning icke fullt 18 månaders grundläggande
utbildning. Skillnaden mellan reservofficerare och plutonchefer blir
därigenom än mer markant.

Under tiden 1/7 1954—30/6 1955 avslutade 37 värnpliktiga kaptener repetitionsutbildning
för bibehållande av tjänstegraden. 34 löjtnanter avslutade
befordringskurs. Utöver vad ovan anförts beträffande kvalitativa krav kan
konstateras, att en rekrytering av denna storlek är otillräcklig för att fylla
krigsorganisationens behov av kompanichefer.

Statsrevisorerna anse alt vägande skäl tala för att anställningen i reserv i
regel upphör i och med värnpliktstidens utgång. Om tillstånd att kvarstå i
reserven meddelades i väsentligt minskad utsträckning skulla bl a de årligen
inbesparade pensionskostnaderna för äldre reservofficerare uppgå till ca
2,6 mkr.

Reservofficerare i åldersgruppen 48—55 år utnyttjas för krigsplacering
vid staber, som kompanichefer vid etappförband och lokalförsvarsförband
samt vid depåer. I arméchefens befälsutredning redovisat behov är 1 259.
Antalet reservofficerare i åldern 48—55 år som 1/4 1955 kvarstod i reserven
var ca 975. Av dessa utgjordes huvuddelen — ca 515 — av officerare anställda
enligt 1927 års reservbefälsförordning. Dessa äro tjänstgöringsskyldiga
intill utgången av det kalenderår, då de uppnå 42 års ålder. De äro
därefter skyldiga att kvarstå i reserven intill fyllda 65 år. Kvarståendet medför
icke några kostnader. Antalet officerare i åldern 48—55 år anställda
enligt 1943 års reservbefälskungörelse var 1/4 1955 ca 460. Den härav betingade
årliga kostnadsökningen för pensioner uppgår enligt statsrevisorernas
beräkningsgrunder till ca 0,4 mkr.

På längre sikt kommer behovet av reservofficerare i åldersgruppen 48—55
år att helt rekryteras med personal anställd enligt 1943 års reservbefälskungörelse.
Den årliga kostnadsökningen för pensioner kommer enligt
samma beräkningsgrunder då att uppgå till ca 1,3 mkr.

Om reservofficerare i denna åldersgrupp icke utnyttjas i krigsorganisationen,
måste de av skäl som tidigare anförts ersättas med yngre reservofficerare.
Den årliga rekryteringen av reservofficerare måste då ökas med
ca 60. Kostnaderna för pensionering av denna personal uppgår med normala
förtidsavgångar till (45 • 2 316: 60 • 28) = 2,9 mkr. Avstår man från
att utnyttja äldre reservofficerare i krigsorganisationen och ersätter dessa
med yngre reservofficerare uppstår sålunda en årlig kostnadsökning om
minst ca 1,6 mkr. Härtill komma de ökade kostnaderna för avlöning, traktamenten,
anställningspremier och ekiperingshjälp. Chefen för armén har i
och för sig intet att erinra mot att antalet yngre reservofficerare ökas. Av
kostnadsskäl och för att ekonomiskt utnyttja landets personella resurser
har det dock bedömts ändamålsenligt att i stället utnyttja äldre reservofficerare
i de befattningar där så är möjligt.

I revisorernas uttalande beröras icke reservunderofficerarna. Chefen för
armén vill dock i anslutning härtill anföra följande. För befattningar som
kompanikvartermästare och liknande kräves en omfattande militär erfarenhet,
som icke kan förvärvas av värnpliktiga. Ifrågavarande befattningar
kunna icke helt besättas med aktiva underofficerare och underbefäl. Bristen
bör fyllas med reservbefäl som rekryteras bland förtidsavgångna aktiva
underofficerare och underbefäl.

Statsrevisorerna ha vidare ifrågasatt om icke den ekiperingshjälp som f n
utgår till nyanställda reservofficerare kan avskaffas. Reservofficerarna
skulle i stället erhålla beklädnad genom kronans försorg.

Chefen för armén är för sin del icke beredd att laga ställning till denna
fråga utan att dessförinnan ha utrett vilka ekonomiska konsekvenser en
sådan åtgärd skulle medföra för statsverket. Den korta remisstiden har icke
medgivit en sådan utredning. Det må dock i detta sammanhang erinras att
ekiperingshjälpens storlek avpassats med hänsyn till anskaffningskostnaderna
(vid inköp från kronan) för den utrustning, som vederbörande är
skyldig att inneha.

Stockholm den 10 januari 1956

På uppdrag av chefen för armén

B. Carpelan
Chef för arméstabeii

Ref: Kapten S. Nihlén

Olof Rudqvist

Bilaga B

T ill överbefälhavaren

Riksdagens revisorers uttalande rörande försvarets reserver

1. I marinens krigsorganisation bestrida reservanställda officerare ett
stort antal befattningar, vilket framgår av nedanstående tabell

stamoff reservoff vpl off

Flottan ................... 35 % 43 °/o 22 %

Kustartilleriet ............. 25 % 45 °/o 30 %

Det framgår härav klart att reservofficerarna utgöra eu betydelsefull faktor
i marinens krigsorganisation.

2. Riksdagens revisorer uttala att det vore möjligt att i icke ringa utsträckning
ersätta reservofficerare med värnpliktiga. Mot bakgrund av ovan angivna
siffror må i delta hänseende följande anföras. Jag haller mig därvid
till förhållandena inom flottans och kustartilleriets reserver. Förhållandena
är enahanda i fråga om marinens övriga reserver.

3. Rekryteringen av reservofficersaspiranter och -kadetter har ständigt
varit god, vilket hl a medfört att tvångsvis rekrytering av värnpliktiga officerare
icke behövt tillgripas. Ur marinens syn är detta eu stor fördel.

Om reservbefälsinstitutionen skulle avvecklas är det sannolikt alt den
tvångsvisa rekryteringen småningom måste tillgripas och att som en följd
därav anslutningen till den frivilliga befälsutbildningen för bibehållande
av grad eller befordran bleve mindre. Fn för krigsorganisationen och krigsberedskapen
högst oläglig rörlighet i befälskadrarna skulle sannolikt följa
härav.

4. Flottans reservofficerare utbildas vid sjökrigsskolan omkring lVs ar
om de avlagt sjökaptensexamen och 21/» år om de äro studenter. För båda
kategorierna följer efter fänriksutnämningen ett års obligatorisk tjänstgöring
vid flottan, under vilken utbildningen till reservofficer fullföljes och
kompletteras. De värnpliktiga officerarna ha om de avlagt sjökaptensexamen
ungefär samma utbildningstid som reservoflicerarna med sjökaptens -

examen men ha efter utnämningen till officer ingen obligatorisk tjänstgöringsskyldighet.
Värnpliktiga officerare ur sjövärnskåren ha omkring lVr
ars utbildning vid sjökrigsskolan men kunna ej heller åläggas obligatorisk
tjänstgöring efter officersutnämning.

Flottans reservanställda officerare ha således en betydligt grundligare
utbildning än de värnpliktiga officerarna.

Utbildning till reservofficer och värnpliktig officer vid kustartilleriet är
lika t o m genomgång av sjökrigsskolan. Efter denna skola är utbildningen
avslutad för värnpliktig officerselev.

För reservkadett fortsätter utbildningen med 14 veckors befälskurs som i
huvudsak omfattar befälstjänstgöring.

Eu bestämd kompetensskillnad för kustartilleriets reservanställda och
värnpliktiga officerare föreligger således redan vid utnämningen till officer.

5. Samtliga reservanställda officerare vid flottan äro skyldiga att fullgöra
en repetitionsövning om 60 dagar för varje hel femårsperiod av den del
av anställningstiden i reserven, som infaller före utgången av det kalenderår,
varunder de fyller 47 år, dvs. sammanlagt 240—300 dagar. Därefter föreligger
fortsatt tjänstgöringsskyldighet därest anställning i reserven ej upphör
vid utgången ur värnpliktsåldern. Värnpliktiga officerare tillhörande flottan
skola, därest de ha avlagt sjökaptensexamen fullgöra 120 dagars fortsatt
tjänstgöring i regel uppdelad i två omgångar. Värnpliktiga officerare tillhörande
sjövärnskåren äro skyldiga att efter fänriksutnämningen fullgöra
30 dagars repetitionsövning under tre hela femårsperioder av värnpliktstiden,
dvs. sammanlagt 90 dagar.

Tjänstgöringen för reservanställda officerare är således i fråga om flottan
av betydligt större omfattning och dessa officerare äro bättre lämpade att
i krigsorganisationen fylla betydelsefulla befattningar än de värnpliktiga
officerarna äro.

Reservbefäl vid kustartilleriet skall enligt 1943 års reservbefälsförordning
varje treårsperiod fullgöra eu repetitionsövning om 35 dagar och en befälskurs
om 13 dagar.

Tjänstgöringstiden för reservofficer, som avgår vid 47 års ålder, blir i
regel 8 befälskurser (104 dagar) och 8 repetitionsövningar (280 dagar) eller
tillhopa 13 månader. Motsvarande tid blir om avgång sker vid 38 års ålder
8 månader och vid 55 års ålder 15 månader.

Värnpliktigt befäl skall fullgöra tre repetitionsövningar vardera om 10
dagars befälsövning och 30 dagars befälstjänstgöring.

Repetitionsövningarna fullgöras vart 6:e år. Tjänstgöringstiden uppgår
sammanlagt till 4 månader.

Reservbefälets vid kustartilleriet tjänstgöringstid skiljer sig sålunda högst
avsevärt från det värnpliktiga befälets. Reservofficer inkallas till sitt förband
två gånger under varje treårsperiod medan den värnpliktige inkallas
med 6 års intervall. Enbart dessa omständigheter framhäva reservbefälets
vid kustartilleriet militära överlägsenhet.

6. Riksdagens revisorers uttalande att någon mera avsevärd militär överlägsenhet
icke skulle kunna konstitueras genom de reservanställdas utbildnings-
och tjänstgöringsförhållande kan således icke gälla marinen. Jag
måste tvärtom konstatera att de reservanställda officerarna vid marinen
genom den utbildning och tjänstgöring, som de enligt nu gällande föreskrifter
underkastas bliva betydligt bättre än värnpliktiga officerare lämpade
för tjänstgöring i krigsorganisationen.

7. För att reservanställd officer skall kunna befordras till löjtnant fordras
i fråga om flottan att han skall ha fullgjort första reservtjänstgöring
och varit officer i tre år samt i fråga om kustartilleriet, att han fullgjort
två repetitionsövningar och en befälskurs, hör befordran till kapten gäller
i fråga om flottan alt reservanställd officer skall fylla vissa krav angående
sjökaptensbrev och tjänstgöring på handelsflottans fartyg, vilket kan ersättas
med särskild kaptenskurs, samt att han dessutom fullgjort två repetitionsövningar.
Kaptensbefordran kan i fråga om kustartilleriet uppnås efter
fyra befälskurser samt genomgången kaptenskurs.

För att värnpliktig officer skall kunna förordnas till löjtnant erfordras
i fråga om flottan att ha varit förordnad fänrik i minst 3 år samt därunder
med godkända vitsord ha fullgjort första repetitionsövning av fortsatt utbildning
enligt värnpliktslagen eller ha genomgått särskild löjtnantskurs.

För att värnpliktig officer vid kustartilleriet skall kunna förordnas till
löjtnant fordras särskild kurs omfattande viss fritids- och läger utbildning.

Förordnande av värnpliktig officer till kapten äger i regel icke rum vid
flottan och sker icke vid kustartilleriet.

8. Under den tid kustartilleriet utbildat värnpliktiga officerare har tillhopa
mindre än 10 °/o genomgått löjtnantskurs. Förhallandena äro utom
i fråga om sjövärnslcåren enahanda vid flottan.

Huvuddelen av de värnpliktiga officerarna äro således fänrikar. Det finns
all anledning förmoda att detta förhållande kommer att bestå även om de
ekonomiska förmånerna något förbättras och befälsutbildningen för de
värnpliktiga officerarna utökas. Endast ett fåtal värnpliktiga officerare
kunna därför påräknas för nyckelbefattningar i krigsorganisationen. Borttages
reservbefälsinstitutionen torde en statökning av stamofficerare bli
ofrånkomlig om marinens krigsorganisation skall kunna bibehållas vid
oförändrad effektivitet.

9. Revisorernas uttalande, att reservbefälsinstitutionen uppenbarligen
starkt minskat i betydelse samt att det ur vissa synpunkter rent av kan sättas
i fråga, huruvida tillräckliga skäl föreligga för institutionens fortbestånd
över huvud taget, kan således icke gälla marinen. Den fasta och väl avvägda
reservbefälsinstitutionen vid marinen är i användbarhet klart överlägsen
sin värnpliktsmotsvarighet. Ett avskaffande av reservbefälsinstitutionen
skulle komma att medföra ökade kostnader, under förutsättning att
den nuvarande effektiviteten hos marinen skall upprätthållas.

10. Reserv- och värnpliktiga officerare kunna inkallas på vakanta löner
samt på vissa beställningar enligt 1942 års försvarsbeslut. Denna möjlighet
utnyttjas av reservpersonalen, i mindre omfattning av värnpliktiga. Skulle
de värnpliktiga officerarna ha tvångsuttagits torde frekvensen ha blivit
än mindre.

Till frivillig tjänstgöring söker i första hand yngre personal. Tjänstgöringen
fullgöres ofta i direkt anslutning till officersutbildningens avslutande
eller under uppehåll mellan studieår. Tjänstgöringen är av betydelse främst
på grund av den befäls- och vapentekniska rutin som vederbörande därunder
bibringas.

Även i andra avseenden visar sig skillnaden mellan intresset för tjänsten
!ms de reservanställda officerarna och de värnpliktiga. Den frivilliga utbildningen
vid kustartilleriet kan anföras som exempel.

Frivillig utbildning, öppen för alla kategorier och grader, anordnas i FRU
regi. Förd statistik visar att cirka IT» %> av de värnpliktiga officerarna

|8 °/o av vpl uoff) deltagit i utbildningen för bibehållande av grad eller
vinnande av befordran.

Kustartilleriets reservofficersförbund anordnar under inspektörens för
kustartilleriet överinsyn utbildningskurser med speciell inriktning på förbundets
medlemmar. Anslutningen är på sina håll betydande och uppgår
genomsnittligt till ca 30 °/o. Detta förhållande är i och för sig naturligt enär
den fasta anställningsformen medverkar till att skapa en känsla hos personalen
av nära samhörighet med vapnet och förbandet.

It. Vad här sagts om reservanställda och värnpliktiga officerare kan i
stort tillämpas på underofficerare. Det må emellertid framhållas att utbildningen
till reservunderofficer och värnpliktig underofficer icke äro direkt
jämförbara.

Utbildningen till värnpliktig underofficer omfattar omkring 10—15
månader.

För att söka anställning som reservunderofficer fordras att antingen vara
kompetent furir eller att kunna tillgodoräkna fem års tjänst på aktiv stat
samt skyldighet att därutöver genomgå särskild utbildning för vinnande av
kompetens som underofficer i reserv.

12. Flottans reservunderbefäl utgöres för närvarande dels av aspirantoch
övergångsanställda furirer, vilka tillfälligt anställas i reserven i avvaktan
på inträde i UO-kårens reserv, dels av pensionsavgångna högbåtsmän.

Genom av förra årets riksdag beslutade ändringar av flottans underbefälsorganisation
har det aktiva underbefälets numerär kraftigt nedskurits, vilket
varit möjligt genom att man i större utsträckning än tidigare täcker
behovet av underbefäl med värnpliktigt sådant.

Ett stort antal kvalificerade underbefälsbelattningar i krigsorganisationen
måste emellertid besättas med avsevärt bättre utbildad personal än de till
värnpliktiga furirer utbildade underbefälsuttagna värnpliktiga. Denna personal
måste dessutom genom repetitionsövningar kontinuerligt vidmakthålla
sina kunskaper.

För att säkerställa detta behov räknade jag med, att i samband med den
ändrade underbefälsorganisationen vid flottan en kader av reservanställda
och förtidsavgångna högbåtsmän skulle tillkomma. Departementschefen
förklarade i proposition nr 110/1955 att han då icke var beredd att taga
ställning till förslaget om föreslagen utökning av reservkadern för högbåtsmän.
Jag har i militärorganisatoriskt underlag för budgetåret 1956/57 återkommit
till förslaget.

13. Revisorernas förslag att reservanställning i regel skall upphöra i och
med värnplikts tidens utgång kan jag med hänsyn till tjänstens krav i fråga
om fysisk och psykisk spänst acceptera i fråga om flottans och kustartilleriets
reserver. För reservofficerarna vid kustartilleriet äro förhållandena
redan de av revisorerna eftersträvade, i det att medgivande att kvarstå i
tjänst intill 55 års ålder endast lämnas i undantagsfall.

löjlighet bör dock alltjämt finnas att efter särskild prövning medgiva
en för viss krigsbefattning särskilt lämpad reservofficer eller — eu underofficer
att kvarstå även efter fyllda 47 år.

Inom de lör marinen gemensamma kårernas reserver behöver kraven på
fysisk och psykisk spänst icke ställas lika högt som för övrig reservpersonal,
varför en regelmässig avgång för reservanställd personal vid 47 års
ålder där icke kan anses motiverad.

14. Revisorerna föreslå att ekiperingshjälp icke längre skall tillerkännas
reservpersonalen och alt denna i stället skall utrustas genom kronans försorg.
Revisorerna anse att betydande kostnadsbesparing härigenom skulle
stå att vinna.

En summarisk beräkning av kostnaderna för de båda alternativen har
för marinens del visat att den ifrågasatta besparingen sannolikt blir ringa
om ens någon.

Ur tjänstesynpunkt torde hinder icke möta för afl ifrågavarande personal
utrustas genom Kronans försorg. Det må dock framhållas att en sådan ordning
kan fördröja personalens inställelse såväl vid mobilisering som under
fredstjänstgöring, vilket kan medföra kostnadsökning för resor och traktamenten.

Ur psykologisk synpunkt måste även hänsyn tagas till det värde reservbefälet
sätter på »förmånen» att själva få svara för sin utrustning oftast
med tillsats av egna medel ävensom på rättigheten att även utom tjänsten
i vissa sammanhang få uppträda i uniform.

Kostnaderna för reservbefälets utrustning genom kronans försorg bör
närmare utredas. Om det därvid visar sig, att avsevärda besparingar kan
göras, bör åtgärden kunna övervägas.

15. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att en särskild undersökning
rörande möjligheten att ersätta reservpersonal med värnpliktig personal
kan vara ägnad att belysa viktiga spörsmål rörande försvarets krigsorganisation.
En sådan undersökning torde dock icke vad beträffar marinen kunna
leda till förslag att avskaffa reservbefälsinstitutionen. På grund härav och
med hänsyn till pågående viktigare utredningar och rationaliseringssträvanden
vill jag avstyrka att den ifrågasatta undersökningen f n kommer till
stånd.

Däremot vill jag icke motsätta mig att reservanställningen i flottans och
kustartilleriets reserver regelmässigt upphör vid värnpliktstidens utgång.
Stark restriktivitet iakttages redan nu i detta hänseende, men möjlighet bör
alltjämt finnas att låta särskild officer eller underofficer som är lämpad för
viss krigsbefattning kvarstå i reserven efter 47 års ålder.

Frågan om att slopa ekiperingshjälp till reservpersonal bör föregås av
kostnadsutredning. Om betydande besparingar kunna förväntas vill jag icke
motsätta mig åtgärden.

Stockholm den 10 januari 1956

Stift H:son-Ericson

Ref.: Kk Nilson

(i. Landström

Till Överbefälhavaren

Bilaga C

I Fst/Sekt 1 skrivelse den 21/12 1955 har begärts yttrande över vad riksdagens
revisorer anfört beträffande reservpersonal. Med anledning härav
får chefen för flygvapnet vördsamt anföra följande.

överväganden beträffande flygvapnets personalorganisation ha alltid omfattat
en ingående granskning av varje enskild befattning i krigs- och fredsorganisationerna
beträffande såväl behovet av befattningen i fråga som

kravet på kvalitet hos personalen i de olika befattningarna. Strävan har
alltid varit dels att så långt möjligt begränsa personalbehovet, dels att icke
i någon befattning använda mera kvalificerad personal än vad arbetsuppgifterna
oundgängligen krävt. Vid dessa överväganden har ställning tagits
till bl. a. om personalen måste vara på aktiv stat eller i reserven. Härvid ha
även kostnaderna beaktats, varför det i många fall blivit nödvändigt att
välja reservpersonal trots att vissa befattningar i och för sig motiverat att
de borde besättas med aktiv personal. Detta gäller framförallt inom bas-,
luftbevaknings-, stridslednings- och signalorganisationerna. Om reservpersonal
med nuvarande kvalitet och med nuvarande möjligheter att fortlöpande
utbildas och övas icke funnits, hade det varit nödvändigt att i avsevärd
omfattning utöka personalen på aktiv stat. Chefen för flygvapnet
bedömer det icke möjligt att i nämnvärd omfattning ersätta reservpersonal
med värnpliktig personal utan att avsevärt försämra förbandens krigsdugligbet
och beredskap.

Riksdagens revisorer ha i sitt utlåtande omnämnt, att kategorien reservofficerare
i flygförartjänst i princip avvecklats och att icke minst kostnadsskäl
bidragit härtill. Detta är i och för sig riktigt, men härvid måste beaktas,
att kostnaderna för utbildning av reservofficerare i flygförartjänst — med
hänsyn till bl. a. flygtidskostnaderna — äro mångdubbelt högre än för
övriga reservofficerare och att reservofficerare i flygförartjänst endast under
mycket kort tid efter utbildningens slut äro användbara som förare i
moderna krigsflygplan. Vidare bör nämnas, att reservofficerare i flygförartjänst
ersatts med aktiv personal eller f. d. aktiv personal med — i förhållande
till reservofficerare — ökad tjänstgöringsskyldighet under den
tid de kvarstå som förare i krigsflygplan. Avvecklingen av kategorien
reservofficerare i flygförartjänst är därfär inget motiv för avveckling av
(ivriga reservofficerare. Kostnaderna för dessa äro betydligt lägre och de
kunna ingå i organisationen under avsevärt längre tid.

För att uppnå vissa kostnadsbesparingar ha riksdagens revisorer föreslagit,
alt bestämmelserna för reservpersonal skola ändras så, att reservanställningen
upphör i och med värnpliktstidens utgång. Härigenom skulle
reservpensionen utgå med ett lägre belopp än om vederbörande erhåller
tillstånd att kvarstå till 55 års ålder. Dessutom skulle kostnaderna för avlöning,
traktamenten, resor in. in. under den tjänstgöring som faller på
anställningen mellan 47 och 55 år inbesparas. Riksdagens revisorer har för
arméns reservorganisation angivit kostnadsbesparingar på 3 971 000 kronor
varav 2 010 000 kronor för reservpensioner och 1 355 000 för avlöning in. in.
Chefen för flygvapnet delar icke revisorernas uppfattning, att några nämnvärda
kostnadsbesparingar kunna göras om reservanställningen upphör vid
värnpliktstidens utgång. Under förutsättning att ett visst antal reservoflicerare
fordras i organisationen, kunna några besparingar i fråga om avlöningar,
traktamenten, resor in. in. icke göras för att anställningstiden i
reserven minskas. Genom en sådan åtgärd måste årligen rekryteras ett större
antal elever genom att antalet årskullar minskas. Detta medför ökade kostnader
för utbidningsorganisationen. Några närmare beräkningar av hur
dessa ökade kostnader förhålla sig till besparingarna i fråga om reservpensioner
ha icke gjorts. Av vad som i det föregående anförts framgår, dock
att besparingarna — om några sådana över huvud taget uppstå — bli avsevärt
lägre än vad riksdagens revisorer angivit.

Riksdagens revisorer ha vidare föreslagit, att reservpersonal icke längre

skall erhålla ekiperingshjälp utan i stället utrustas genom kronans försorg.
Revisorerna anse, att betydande kostnadsbesparingar skola vinnas genom
denna åtgärd. F. n. erhåller reservanställd personal 1 500 kronor som ekiperingshjälp
vid utnämningen och är sedan skyldig att hålla erforderlig
uniformsutrustning under hela sin anställningstid i reserven. Chefen för
flygvapnet har i princip intet att erinra mot att reservpersonal i fortsättningen
utrustas genom kronans försorg men anser, att det bör närmare
utredas, om detta kommer att medföra sådana kostnadsbesparingar att de
uppväga olägenheterna med ökad lagerhållning av utrustning i kronans
förråd.

Vad slutligen revisorerna anfört beträffande sambandet mellan reservpersonalens
pensionsålder och deras fysiska och psykiska kondition, torde
åtminstone för flygvapnets del inga större problem behöva uppstå, under
förutsättning att pensionsåldern såsom hittills bedömes från fall till fall med
hänsyn till vederbörandes krigsbefattning samt allmänna kondition.

Sammanfattning

1. Reservpersonalen i nuvarande flygvapenorganisation kan icke utbytas
mot värnpliktig personal utan att förbandens krigsduglighet och beredskap
allvarligt försämras. Om reservorganisationen skulle avvecklas, måste detta
leda till en avsevärd utökning av den aktiva personalen, om krigsförbandens
effektivitet skall kunna bibehållas.

2. Minskning av anställningstiden i reserven, samtidigt som motsvarande
kader av reservpersonal bibehålies, bedömes icke medföra de kostnadsbesparingar
som riksdagens revisorer angivit, om några kostnadsbesparingar
över huvud taget uppstå.

3. Mot förslaget att utrusta reservpersonal från kronans förråd finnes
i princip intet att erinra. Närmare utredning om kostnaderna härför bör
dock göras.

Stockholm den 3 januari 1956

För chefen för flygvapnet

S. Möller

Souschef vid flygstaben

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § (>

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 6 i sin berättelse anfört angående arméns
reserver.

Med föranledande härav får civilförvaltningen anföra följande.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl kunna anses löreligga
för reservbefälsinstitutionens fortbestånd över huvud taget med hänsyn till
nuvarande utbildning av värnpliktiga officerare och underofficerare och

de stora kostnader institutionen medför i form av främst utgifter för reservpensionsförmåner.
Ifrågavarande spörsmål bör enligt revisorerna bliva
föremål för eu särskild utredning.

Vad gäller de av revisorerna påtalade kostnaderna för reservpensioner
vill civilförvaltningen framhålla, att — såsom även framgår av revisorernas
redogörelse — endast viss reservpersonal, nämligen förtidsavgången, reservanställd
och värnpliktsavgången, kan bliva berättigad till reservpension på
grund av anställning i reserven. Civilförvaltningen föreställer sig, att revisorerna
med sitt uttalande även närmast åsyftat nyssnämnda personalkategorier.
då anledning knappast torde föreligga att upphäva exempelvis gällande
skyldighet för pensionsavgången militär och civilmilitär personal att
inträda i reserv och där kvarstå intill viss levnadsålder.

Frågan huruvida och i vad mån reservbefälsinstitutionen skulle kunna
begränsas måste enligt civilförvaltningens mening bliva beroende på krigsorganisationens
behov av reservbefäl och möjligheterna att tillgodose detta
behov annorledes än med utnyttjande av särskilt anställt reservbefäl. Detta
spörsmål faller utanför civilförvaltningens ämbetsområde. Såsom revisorerna
påpekat måste emellertid en begränsning av reservbefälsinstitutionen
föranleda åtgärder för en effektivisering av den frivilliga befälsutbildningen
för värnpliktig personal samt en förbättring av detta befäls ekonomiska
förmåner. Civilförvaltningen föreställer sig, att eu dylik ekonomisk kompensation
närmast skulle komma att utformas såsom en premie- eller pensionsförmån.
Detta skulle kunna innebära, att någon reell kostnadsbesparing
för statsverket icke skulle följa av en dylik anordning.

Oberoende av resultatet av den begärda utredningen anse revisorerna,
att vissa kostnadsbesparande åtgärder redan nu borde vidtagas. Sålunda
borde anställning i reserv i princip upphöra med värnpliktstidens utgång.
Såsom skäl härför hava revisorerna åberopat en av arméöverläkaren upprättad
promemoria, enligt vilken anställningstiden för läkare i fältläkarkårens
reserv borde upphöra vid sagda tidpunkt, därvid i promemorian
bl. a. skulle hava hänvisats till krigsorganisationens krav på psykiskt och
fysiskt fullgod befälspersonal vid fältförbanden. Om detta gällde för den
militära läkarpersonalen, borde det med ännu större styrka gälla för den
personal, som i likhet med huvuddelen av reservofficerarna vore avsedd
att föra det direkta befälet över de stridande förbanden. Såsom framgår
av revisorernas redogörelse har arméöverläkaren emellertid till stöd för
sitt berörda förslag även åberopat, alt äldre läkare i regel ej beräknas kunna
stå till krigsmaktens förfogande, då de förutsattes komma att utnyttjas
för den totala krigssjukvårdens behov med stöd av 1953 års krigssjukvårdslag.
Något motsvarande motiv kan icke anföras till stöd för ifrågasatt begränsning
av reservofficerares och reservunderofficerares anställningstid.
Sistnämnda personalkategorier torde för övrigt vid högre levnadsålder kunna
utnyttjas i annan befälstjänst än vid fältförband. Även ställningstagandet
till det av revisorerna väckta förslaget om begränsning av anställningstiden
synes därför bliva beroende av krigsorganisationens behov av reservhefäl.

Revisorerna hava vidare föreslagit, att ekiperingshjälp icke vidare skall
utgå till anställningshavare i reserv utan att dylik personal skall liksom
värnpliktig personal utrustas från kronans förråd. Reservpersonalen är för
närvarande skyldig alt innehava bl. a. vissa i högtidsdräkt ingående persedlar,
vilka ej finnas i kronans förråd. Ett genomförande av revisorernas

förslag förutsätter således antingen att jämväl ifrågavarande persedlar anskaffas
genom kronans försorg eller att reservpersonalens skyldighet att
innehava viss uniformsutrustning begränsas.

Med hänsyn till de kostnader, reservbefälsinstitutionen medför, har civilförvaltningen
i och för sig intet att erinra mot den av revisorerna begärda
utredningen. Civilförvaltningen vill emellertid ifragasätta, huruvida icke
de av revisorerna för omedelbart vidtagande påyrkade åtgärderna, med
hänsyn till vad härutinnan ovan anförts, jämväl lämpligen böra bliva föremål
för övervägande i samband med ifrågavarande utredning.

I detta sammanhang vill civilförvaltningen framhålla, att reservbefälskungörelserna
även ur andra synpunkter än de utav revisorerna framförda
synas vara i behov av en översyn. Sålunda kan härvid ifrågasättas, huruvida
icke bestämmelser böra meddelas av innebörd, att anställningshavare,
som under viss tid, förslagsvis tre år, åtnjutit och såvitt kan bedömas även
framdeles kommer att åtnjuta uppskov med inställelse till tjänstgöring vid
mobilisering, utan ansökan skall avföras från anställning i reserven. Bestämmelser
av denna innebörd gällde intill den 1 juli 1952 men borttogos,
då de ansågos leda till vissa otillfredsställande resultat. Starka skäl synas
vidare tala för att anställningshavare, som på grund av annan anställning
vid krigsmakten är krigstjänstgöringsskyldig, likaledes utan ansökan skall
avföras från reservanställning. Civilförvaltningen vill även erinra, att dåvarande
arméförvaltningen i yttrande över 1942 års reservbefälssakkunnigas
förslag till bestämmelser i ämnet, vilket förslag legat till grund för nuvarande
kungörelser, ifrågasatte, huruvida icke möjlighet borde finnas att
entlediga olämpliga anställningshavare under löpande anställningsperiod.
Enligt civilförvaltningens mening synas skäl tala för införande av dylik
möjlighet. Slutligen bör övervägas, om pensionsberättigande anställning
i reserven bör beredas den, som uppnått viss högre levnadsålder.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Ström.

Stockholm den 5 januari 1956

S. G. STENBORG

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Hage

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 6

Underdånigt utlåtande

Det undandrager sig statskontorets säkra bedömande, huruvida det ur
militär synpunkt är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta den
nuvarande reservpersonalen med värnpliktiga. Revisorerna ha hänvisat till
de betydande besparingar, som skulle stå att vinna genom en dylik åtgärd,
men ha å andra sidan även framhållit, att det kunde komma att visa sig
erforderligt att förbättra det värnpliktiga befälets förmåner. Enligt statskontorets
mening bör detta senare spörsmål noga beaktas vid ställningstagandet.
Det torde nämligen icke vara uteslutet, att rekryteringssvårig -

heter kunna uppkomma och nödvändiggöra förbättringar av de värnpliktigas
förmåner i sådan omfattning, att syftet med omorganisationen skulle
bliva förfelat. Ämbetsverket vill emellertid tillstyrka, alt den av revisorerna
föreslagna utredningen kommer till stånd.

Därest en omorganisation skulle övervägas, vill statskontoret förorda att
i samband därmed göres en allmän översyn av reservpersonalens tjänstgöringsförhållanden
samt avlönings- och pensionsförmåner. Vad särskilt
angår pensionsfrågan kan ämbetsverket icke underlåta att framhålla, att
den mängd olika bestämmelser, som reglera förhållandena på detta område,
förorsakar ett betydande arbete vid handläggningen av reservpensionsärenden
såväl för de därav berörda militärmyndigheterna som för statskontoret.
Såsom exempel må anföras, att för en och samme anställningshavare kan
bliva fråga om prövning och beslut i pensionsavseende vid sex skilda tillfällen.
Framhållas må även, att det icke sällan förekommer, att reservpersonal,
för vilken fattas endast ett fåtal dagar av den för rätt till pension
föreskrivna tjänstgöringsskyldigheten, måste särskilt inkallas till fullgörande
därav för att icke helt gå miste om sin pensionsrätt. En dylik kortvarig
tjänstgöring torde ha ett relativt ringa värde ur militär synpunkt och medför
icke obetydliga kostnader för statsverket. Statskontoret, som med det anförda
velat exemplifiera de olägenheter, som äro förenade med nu gällande
ordning, vill starkt ifrågasätta, om icke något friare bedömningsgrunder
borde kunna anläggas på dessa frågor och förordar för sin del, att reservpensionen
ersättes med en premie. En dylik åtgärd skulle vara desto mera
motiverad, om reservanställningen komme att upphöra vid värnpliktstidens
utgång. Erinras må, att ämbetsverket redan vid tillkomsten av 1943 års
reservbefälskungörelser (jfr. prop. 143/1943, s. 73) uttalat sig för att reservpension
icke borde bibehållas för någon annan kategori än den, som kvarstode
i reserven till 55 års ålder. Vid skilda tillfällen har statskontoret
hävdat, att den, som innehar sådan civil befattning, att han vid mobilisering
eller krig kommer att vara bunden vid densamma och alltså ej kan tagas
i anspråk inom försvaret, icke bör få tillhöra reserven. Statskontoret vill
i detta sammanhang ånyo understryka denna sin mening. De olika spörsmål,
som ovan berörts, anser ämbetsverket vara av så väsentlig betydelse,
att desamma böra närmare utredas, även om endast eu mycket begränsad
nedskärning av reservpersonalkadern skulle sättas i fråga.

För nedbringande av statsverkets kostnader för reservbefälsinstitutionen
föreslås, att vissa åtgärder vidtagas utan avvaktan på resultatet av en eventuell
utredning. Revisorerna anse sålunda vägande skäl tala för att anställningen
i reserv som regel bör upphöra vid värnpliktstidens utgång. Statskontoret,
som vill erinra, att befälsutredningen i betänkande angående
befälsordningen vid infanteriet (SOU 1953: 28) uttalat sig för en på dylikt
sätt begränsad anställning, delar revisorernas mening i detta avseende.
Likaså tillstyrker ämbetsverket förslaget om att reservpersonalens rätt till
ekiperingshjälp avskaffas.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Sjönell och t. f. statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 4 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

ARNE SUNDBERG

Sven Swarting

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 7

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört under § 7 av sin berättelse angående viss försäljning
av intendenturmateriel.

Till ållydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Det torde i och för sig knappast vara anledning att överdriva olägenheterna
av det nuvarande förfarandet vid försäljning av intendenturmateriel
vid arméns och flygvapnets myndigheter. Normalt betalas sådana inköp
genom avdrag på köparens lön, varvid proceduren torde vara avsevärt enklare
än vad revisorerna angivit. Någon utprovning av persedlarna på förhand
torde icke vara aktuell och intendenten torde aldrig deltaga i förfarandet.
Nämnas må också, att uniformsknappar och emblem tillhandahållas
vid förbandens handelsbodar.

Vad sålunda anförts hindrar emellertid icke, att det kan vara anledning
att överse gällande bestämmelser i förevarande hänseende. I och för sig
torde det också alltid vara önskvärt, att avdragen på lön begränsas så långt
ske kan och ersättas med kontant betalning av uttagen materiel. I flertalet
fall torde också det av revisorerna omnämnda förfarande, som tillämpas
vid försvarsstaben och inom marinen, vara enklare än förfarandet inom
armén och flygvapnet. Härutinnan synas förenklingar kunna ernås inom
sistnämnda båda försvarsgrenar. Det skulle i och för sig också vara ändamålsenligt,
att beträffande ifrågavarande försäljning erhålla likartade bestämmelser
för samtliga myndigheter inom försvaret.

Den här ifrågasatta förenklingen torde ha sin egentliga betydelse vid de
myndigheter, där försäljningen av beklädnadsmateriel har relativt stor omfattning.
Beträffande de myndigheter, hos vilka försäljning endast i sällsynta
fall förekommer, torde det nuvarande systemet i och för sig knappast
erbjuda några större olägenheter.

Revisorerna ha framhållit, att möjligheterna att upprätta ett gemensamt
försäljningsställe på garnisonsorter böra undersökas. En centralisering av
försäljningen torde dock böra ifrågakomma endast i de fall, då två eller
flera förband etc. äro förlagda relativt nära varandra. Endast i sådant fall
torde någon inbesparing av arbete och tid kunna ernås för den inköpsberättigade
personalen.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
örtengren, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog.

Stockholm den 9 januari 195(5

J. IT. ÖRTENGREN

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

A.-G. Berg

Arméintendentur förvaltningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 7

Till K o n u n g e n

Med anledning av remissen 17/12 1955 med infordrande av utlåtande
över riksdagens senast församlade revisorers berättelse får arméintendenturförvaltningen
härmed i underdånighet anföra följande.

Enär det av nämnda berättelse synes framgå att av förvaltningen utfärdade
föreskrifter rörande försäljning av materiel till enskilda icke genomgående
rätt uppfattats och beaktats, anser sig förvaltningen böra lämna
en redogörelse för hur enligt gällande bestämmelser försäljningen till enskilda
skall tillgå.

1. Försäljning, varvid likvid erlägges genom avdrag på lön

Detta försäljningssätt, som i övervägande antal fall tillämpas vid förbanden,
tillgår sålunda. Köparen hänvänder sig till intendenturförrådsförvaltaren
och meddelar, vilka persedlar, som önskas inköpas. Förvaltaren
inför materielen på kvittenslista över försåld intendenturmateriel och köparen
kvitterar materielen på det ena exemplaret. Köparen erhåller av förvaltaren
utlämningsorder på materielen och avhämtar densamma — vid behov
utprovar — i intendenturförrådet.

Därest vederbörande köpare är förhindrad alt själv inställa sig för utkvittering
av materielen, kan antingen ombud anlitas eller, därest köparen
befinner sig på annan ort, beställning ske per post.

2. Försäljningen sker mot kontant likvid

Förfarandet blir detsamma som under punkt 1 med den skillnaden att
köparen efter att hos förvaltaren hava kvitterat materielen erhåller en av
förvaltaren utskriven räkning i två exemplar, vilka av köparen inlämnas
på kassan jämte likvid. Sedan kassans kvitto erhållits, kan köparen direkt
hos förrådet uthämta den inköpta materielen.

I sitt uttalande framföra revisorerna på sid. 7 följande: »Inom dessa
båda försvarsgrenar är försäljningen som regel ordnad så, att vederbörande
köpare nödgas uppsöka ett flertal befattningshavare i olika lokaler, innan
den önskade materielen erhålles. Köparen har sålunda i förekommande
fall att först infinna sig vid intendenturförrådet i och för utprovning m. m.
Beställningen måste sedan ske på intendenturexpeditionen, där kvittenslista
upprättas och räkning utskrives under medverkan av såväl förrådsförvaltaren
som intendenten. Nästa moment är att betalning erlägges i kassan.
Köparen får därefter på nytt begiva sig till förrådet, där materielen äntligen
utlämnas. Om betalning skall verkställas i form av avdrag på vederbörandes
lön, bortfaller besöket vid kassan. I detta fall tillkommer å andra sidan
allt det bestyr, som sammanhänger med och blir en följd av att särskild
avdragslista måste upprättas.»

Enär, såsom ovan framhålles, huvuddelen av alla inköp sker mot likvid
genom avdrag på lönen måste köparen endast uppsöka en befattningshavare,
nämligen förrådsförvaltaren, och därefter avhämta materielen i förrådet.

Del är således icke frågan om uppsökandet av ell »flertal» befattningshavare
och ej heller erfordras någon medverkan av »intendenten». Köparen
behöver ej heller infinna sig vid intendenturförrådet »i och för utprovning
in. m.» före inköpet sker, enär vid varje förband sorteringen av olika persedlar
i olika storlekar är så stor, att någon risk för att lämpligt avpassad
persedel icke skulle finnas sällan föreligger.

Det påtalade bestyret, som sammanhänger med och blir en följd av att
särskild avdragslista måste upprättas, torde icke kunna anses vara av någon
större omfattning.

Revisorerna framhålla vidare följande:

»Det må vidare betänkas att försäljningen i avsevärd utsträckning inskränker
sig till sådana tillbehör som knappar, emblem o. dyl. Det ringa
ekonomiska värde dessa materialier var för sig representera kommer systemet
att te sig än mera överdimensionerat; det kan ju knappast vara rimligt
med en omfattande papperskvarn, som f. n. utlämnande av exempelvis en
slipshållare å 20 öre medför. Av besök vid olika förband har revisorerna
också fått bekräftat, att systemet anses tungrott och opraktiskt.»

Med anledning av vad revisorerna sålunda framfört får förvaltningen
framhålla att redan den 17/8 1942 utfärdade dåvarande intendenturdepartementet
föreskrift att uniformsemblem skulle finnas att tillgå vid truppförbandsmarketenteriernas
handelsbodar för försäljning till enskilda (TLA
237). I skrivelsen 30/11 samma år utfärdade intendenturdepartementet
tilläggsbestämmelser till ovannämnda skrivelser, varvid anbefalldes alt även
uniformsknappar skulle på samma sätt tillhandahållas av marketenteriernas
handelsbodar (TLA 347). Det synes därför anmärkningsvärt att vid revisorernas
besök på olika förband dessa föreskrifter icke vunnit tillämpning.

i sista stycket av sin berättelse framhålla revisorerna att eu omläggning
av försäljningen bör ske, varvid förfaringssättet vid försvarsstaben bör
tillämpas och att försäljningen bör ske direkt över disk såsom en vanlig
affär.

Beträffande detta förslag får förvaltningen framföra följande. Den vid
försvarsstaben inrättade försäljningsavdelningen förestås av en underofficer,
som ombesörjer försäljning, redovisning in. m. på fritid. För detta arbete
har hittills utgått en ersättning med 65 kronor per månad. Sedan den underofficer,
som hittills handhaft försäljningen, erhållit civilt arbete och slutat
sin anställning vid försvarsstaben har försök gjorts att erhålla ny föreståndare,
vilket emellertid icke lyckats med hänsyn till det låga arvodet.
Chefen för försvarsstaben har därför hos arméintendenturförvaltningen
gjort framställning om höjandet av arvodet till 100 kronor per månad.
Förvaltningen har på grund härav i underdånig skrivelse hemställt att
Kungl. Maj:t ville medgiva arvodets höjning till 100 kronor, varå beslut
dock ännu icke meddelats.

Enär arbetet med försäljning till enskilda vid ett truppförband måste
beräknas bliva minst lika omfattande som vid försvarsstabens försäljningsavdelning,
måste räknas med i genomsnitt en ersättning av 100 kronor per
månad vid varje truppförband till den person, som åtager sig detta bestyr.

Med hänsyn till erforderlig kontroll måste en försäljningsavdelning vara
avskild från förrådet och handhavas av föreståndare, som icke är anställd
vid intendenturförrådet. Enligt hittills gällande bestämmelser för försäljning
av proviantartiklar till enskilda skall finnas anställt ett ombud, som ombesörjer
nämnda försäljning. Hittillsvarande erfarenheter hava visat att det

7 Iicv. berättelse ang. statsverket är 1955. II

är synnerligen svårt att vid ett truppförband kunna uppdriva någon befattningshavare,
som frivilligt vill åtaga sig detta arbete. Samma förhållande
torde även bliva beträffande ett ombud för försäljning av persedlar till enskilda.
Den vid de flesta truppförband starkt begränsade tillgången på lokaler
torde även komma att medföra svårigheter att inreda en särskild
försäljningslokal.

Genom införandet av försäljning enligt revisorernas förslag »direkt över
disk såsom i vanlig affär» kommer slutligen personalen alt berövas möjligheten
till inköp med likvid genom avdrag på lön. Då denna inköpsform
är den mest använda, kommer personalen således att bliva berövad en fördel,
som hittills varit mycket uppskattad.

Revisorerna förorda slutligen att undersökning bör göras för att upprätta
ett gemensamt försäljningsställe på sådana orter där flera förband äro förlagda.

Åven om ett sådant system skulle förbilliga kostnaderna för kronan,
måste detsamma innebära avsevärda olägenheter för den enskilde befattningshavaren.
I garnisoner med två eller flera förband är det endast undantagsvis,
som förbanden ligga intill varandra. Inrättandet av försäljningsställe
på ett förband måste således innebära att personalen vid det andra
(de andra) förbandet måste förflytta sig lång väg för att verkställa inköp.
Om exempelvis ett gemensamt försäljningsställe skulle inrättas i Boden,
torde den lämpligaste platsen bliva I 19, där huvuddelen av befattningshavarna
tjänstgöra. För befattningshavarna vid exempelvis Ing 3 eller A 8
torde förflyttningarna till I 19 och tillbaka bliva avsevärt mera påkostande
än de ringa förflyttningar, som sker inom förbandet för inköp av materiel.

Med anledning av revisorernas yttrande avser arméintendenturförvaltningen
i första hand att utvidga försäljningen av tjänstetecken m. m. vid
truppförbandsmarketenteriernas handelsbodar. Dessutom kommer förvaltningen
att i samråd med statens organisationsnämnd överväga, huruvida
ytterligare förenklingar kunna göras.

Vid handläggning av detta ärende har samråd tagits med statens organisationsnämnd.

Stockholm den 10 januari 1956

I. MODIGH

Underdånigst
IVAR GEWERT

H. Blomquist

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 7

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 20 december 1955 rörande riksdagens
revisorers berättelse i vad avser under § 7 gjorda uttalanden i fråga
om viss försäljning av intendenturmateriel får marinförvaltningen anföra
följande.

Revisorernas uttalanden utmynna i önskemål att få till stånd en sådan
ordning beträffande här ifrågavarande försäljningsverksamhet, att beställning,
kvittering, betalning och utlämning av materielen kan ske i ett sammanhang.
De hänvisa härutinnan till det förfarande, som redan nu tillämpas
vid bl. a. flertalet marina myndigheter.

Vid sådant förhållande och då ej heller i övrigt revisorerna synas haft
anledning till erinringar mot verksamheten i fråga, såsom den bedrives
inom marinen, har marinförvaltningen för sin del i övrigt intet att anföra
i ärendet.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef,
Bring, Ericsson och Lindgren, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 5 januari 1956

Underdånigst
GUNNAR J.-PALMGREN

B. Tornlind

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 7

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt flygförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört om viss försäljning av intendenturmateriel
under § 7 i sin berättelse. Till åtlydnad härav får flygförvaltningen anföra
följande.

I sitt uttalande framhålla revisorerna inledningsvis, att den personal
inom försvaret, som är skyldig att inneha tjänstedräkt, enligt närmare bestämmelser
i Saar äger som speciell förmån att mot ersättning, i princip
svarande mot statsverkets självkostnadspris, från vederbörande förråd utbekomma
uniformspersedlar och för sådana persedlar erforderliga materialier.
Efter att ha konstaterat att denna förmån utnyttjas i icke ringa utsträckning
anföra revisorerna följande:

»Det förfaringssätt som anbefallts för försäljningen synes dock lämna
rum för vissa erinringar, i varje fall vad armén och flygvapnet beträffar.
Inom dessa båda försvarsgrenar är försäljningen som regel ordnad så, att
vederbörande köpare nödgas uppsöka ett flertal befattningshavare i olika
lokaler, innan den önskade materielen erhålles. Köparen har sålunda i förekommande
fall att först infinna sig vid intendenturförrådet i och för utprovning
in. in. Beställning måste sedan ske på intendenturexpeditionen,
där kvittenslista upprättas och räkning utskrives under medverkan av såväl
förrådsförvaltaren som intendenten. Nästa moment är att betalning erlägges
i kassan. Köparen får därför på nytt begiva sig till förrådet, där materielen
äntligen utlämnas. Om betalning skall verkställas i form av avdrag på
vederbörandes lön, bortfaller besöket vid kassan. I delta fall tillkommer
å andra sidan allt det bestyr som sammanhänger med och blir eu följd av
att särskild avdragslista måste upprättas.»

Revisorerna finna det skildrade systemet onödigt tillkrånglat och arbets -

100

krävande. Olägenheterna kunna synas i huvudsak ha avseende på den enskilde
köparen men mångfalden blanketter och redovisningshandlingar
måste vålla även berörd förvaltningspersonal ett icke obetydligt merarbete.
Systemet synes särskilt överdimensionerat vid försäljning av tillbehör som
knappar, emblem o. d. Av besök vid olika förband anse sig revisorerna
också ha fått bekräftat att systemet anses tungrott och opraktiskt. Revisorerna
förorda slutligen övergång till eu ordning med försäljning över disk.
enligt vilken beställning, kvittering, betalning och utlämning av materielen
kan ske i ett sammanhang. Vidare bör undersökas möjligheten att upprätta
gemensamt försäljningsställe på sådana orter, där flera förband äro förlagda.

För försäljningen av intendenturmateriel till enskilda gälla föreskrifterna
i intendenturtjänstinstruktionen för flygvapnet (Int 1) mom. 118—119, § 33
och bilaga 7. punkt 12 och 28, vilka föreskrifter här bifogas.

Då inköp skall ske, uppsöker kunden intendenturförrådet, där han omedelbart
erhåller persedeln eller materielen i fråga och kvitterar denna i det
vid förrådet förda kundregistret (lösbladssystem av försäljningskort blankett
f CF nr 773, som bifogas1. Likvid uttages sedan genom avdrag å vederbörandes
lön. Skulle kunden önska belala kontant, erhåller han från förrådet
eu räkning, vilken han därefter betalar till förbandets kassaavdelning
antingen kontant eller per post.

Avlönas kunden icke vid flygvapnet (fråga är t. ex. om första utnämningen
i reserven eller han tillhör annan försvarsgren) och bedömes icke böra
åtnjuta kredit, måste han, innan han erhåller varan, först inbetala beloppet
enligt utställd räkning. Detta sker emellertid endast undantagsvis.

Om kontant betalning skulle tillämpas i intendenturförråd, för vilket
förfarande flygförvaltningen tidigare undersökt förutsättningarna, måste
särskilda föreskrifter om redovisning av uppbörd, växelkassans förvaring
in. in. tillkomma. Ett dylikt förfarande måste dock bli mera arbetskrävande
för förvaltningspersonalen än att skriva avdragslistor och räkningar. Med
hänsyn härtill har flygförvaltningen icke ansett det vara lämpligt att ordna
med betalning över disk, särskilt som personalen hittills icke framfört allmänt
önskemål härom och försäljningen av »billiga» persedlar är av liten
omfattning. Det förtjänar framhållas att gradbeteckningar och emblem,
som betinga relativt liten kostnad, i allmänhet inköpas samtidigt med uniformspersedlar.

Flygförvaltningen anser således att ett införande av system med kontant
betalning över disk, som i så fall måste införas vid samtliga flottiljer, kommer
att medföra så omfattande kontrollföreskrifter att dessa icke stå i proportion
till den vinst som undantagsvis kan ernås för den enskilde. Förvaltningen
får därför avstyrka att en sådan form för kontant betalning
införes vid flygvapnet. Nuvarande försäljningsförfarande enligt vilket kunden
genast i förrådet erhåller önskad persedel och normalt erlägger betalning
genom löneavdrag, innebär enligt förvaltningens mening för såväl
kund som förvaltningspersonal den enklaste och bästa lösningen. Upprättande
av gemensamt försäljningsställe å förläggningsort för både armé- och
flygförband, kan ej heller förordas, bl. a. med hänsyn till förläggningsplatsernas
inbördes avstånd och till svårigheten att på ett ställe få representerad
erforderlig varukännedom för skiljaktiga persedlar.

1 Här ej avbildad

101

Vid förfrågan av förvaltningen hos förbanden har det framgått att personalkårerna
finna nu tillämpat förfaringssätt lämpligt och fullt godtagbart.
Yttrandena från förbanden bifogas.

I ärendets handläggning ha deltagit, förutom undertecknad souschef,
Callmer och Kollind, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1956

HANS KOLUND

Underdånigst
B. JACOBSSON

./. Lidströmer

Bilaga A

Utdrag ur intendenturtjänstinstruktionen för flygvapnet
Försäljning

Försäljning av intendenturförnödenheter får ske endast i den omfattning,
som angives i IntR och Intl. Närmare föreskrifter återfinnas i IntI §§ 33,
42, 48, 49, 70 och 83.

Vid försäljning tillämpas upphandlingskungörelsens föreskrifter, när FF
icke bestämt annat förfaringssätt.

Utlämning av försålda förnödenheter får ske först sedan likvid erlagts eller
säkerställts eller FF i särskild ordning medgivit det.

Likvid genom avdrag på lön erlägges i den ordning, som föreskrives av
FCF.

§ 33

Försäljning in. m. av intendenturmateriel
(IntR § 13)

För uniformspersedlar in. in., som försäljas enligt IntR, uttages ersättning
genom fljint försorg enligt FF »Prislista å intendenturförnödenheter vid
FIV».

För undantagsvis medgiven övrig försäljning uttages ersättning som bestämmes
av fljch, varvid anskaffningspriset ökas med minst 5 procent för
att täcka upphandlings- in. fl. kostnader.

Det pris, som fastställts för ny persedel, skall gälla, även om köp sker av
begagnad persedel. Dock må officerare, underofficerare, överfurirer, furirer
och likställda i samband med första utnämning inköpa innehavd beklädnad
till det lägre pris, som fljch bestämmer med hänsyn till persedlarnas slit -ningsgrad.

Såld materiel skall — där så lämpligen kan ske — förses med stämpel
eller märke för att förhindra förväxling med statens materiel.

Rätt att inköpa i föregående mom. nämnd materiel tillkommer förutom i
IntR angiven personal även medlemmar av Centralförbundet för befälsuthildning
och Riksförbundet Sveriges lottakårer (äs 28/11 1952).

Personal vid staber m. in. anlitar flj enligt mom. 341.

102

Vid reparation m. m. av tjänsteutrustning för enskilda beräknas ersättning
efter den arbetslön, som arbetet betingat plus flj självkostnadspris för
förbrukad materiel, varefter summan ökas med minst 10 procent för att
täcka övriga kostnader. Beträffande reparationer vid central tvätt- och reparationsanstalt
se mom. 306.

12. Kundregister är en reskontra över försåld intmateriel samt utförda reparationer
m. m. för enskilda. Kundregister upplägges med erforderligt antal
försäljningskort, ordnade enligt det system, som användes för avlöningsutbetalning.

Försåld materiel kvitteras av köpare om möjligt direkt på försäljningskort
varför kundregistret bör finnas tillgängligt på tid och plats, då försäljning
sker.

Försäljningskort, som påförts notering, kan vid behov utmärkas, så att
utskrift av avdragslistor, räkning etc. underlättas.

Kundregister föres genom förvaltares försorg.

28. Materiel, försåld till enskilda och som betalas genom avdrag på lön,
införes i kundregister, som lägges till grund för upprättande av löneavdragslistor.
Avgången enligt dessa bokföres (med varje materielslag hopsummerat
för sig) i förrådsbok A med angivande av listas redovisningsnummer.

Materiel som försålts mot kontant betalning, upptages å räkningen i
3 ex. samt bokföres i förrådsbok A med angivande av räknings redovisningsnummer.

Bilaga B

Ivungl. Krigsflygskolan

Till Kungl. Flygförvaltningen

De av revisorerna gjorda erinringarna synas icke helt befogade vad beträffar
FV. Gällande försäljningsbestämmelser enligt Int I, bil 7, p 12 och 28,
ha visat sig ändamålsenliga men kunna givetvis ytterligare förenklas, förslagsvis
om sista meningen i p 28 utginge och ersattes av följande:

»Materiel som försålts mot kontant betalning av intendenturförvaltaren,
upptages å inbetalningsreversal samt bokföres i förrådsbok A med angivande
av dettas redovisningsnummer. Ett ex. av reversalet jämte influtna medel
överlämnas månadsvis till kassaavd. Kunden erhåller av intförvaltaren
kvitto å inbetalt belopp.»

Såväl de olika personalkategorierna som försäljningspersonalen anse att
FV nuvarande bestämmelser äro lämpliga.

övervägande flertalet föredraga löneavdragssystem i stället för kontantköp.

Ljungbyhed den 2 januari 1956

K. Lindahl

Sune Bogren

103

Bilaga C

Sammandrag av yttranden från förbanden

I samtliga avgivna yttranden avstyrkes införande av system med kontantbetalning
»över disk» i stället för nu tillämpade betalning genom löneavdrag
under framhållande att kontantförsäljning skulle medföra ökade kontrollföreskrifter
och mera arbete för förrådet. För kundens del torde en dylik
försäljning bli en försämrad service, enär de gjorda inköpen i stort sett
måste förläggas till avlöningstillfällena. Det nuvarande systemet med löneavdrag
förordas framför kontantinköp »över disk». Möjligheten till kontantköp
bör dock som hittills stå öppen.

En del personalkårer har även hörts i ärendet och funnit nu tillämpat
förfaringssätt lämpligt och fullt godtagbart.

Ur de olika förbandens yttranden må bl. a. anföras följande.

Jämtlands flygflottilj: Vad beträffar förslaget om försäljning direkt över
disk i intendenturförrådet, innebär det visserligen lättnader för expeditionspersonalen
men å andra sidan ökad belastning för förrådspersonalen.

Skaraborgs flygflottilj: Vid inköp mot räkning (reservpersonal e. d.) sker
utskriften direkt vid intendenturförrådet, varför kunden erhåller räkning
samtidigt med varan. Omfattning av denna försäljningstyp ca 2 procent avtotal
försäljning.

Ca 1 procent av personalen önskar betala kontant över disk.

Beträffande kontantförsäljning skulle detta medföra mera arbete för förrådets
del. Dels måste det finnas ett förskott ute (växelkassa). Dels måste,
trots kontant försäljning, varje persedelslag bokföras i likhet med nuvarande
system för att vid månadens slut kunna göra en sammanställning över försåld
materiel (avgångsver. till månadssammandrag). Dels avräkning med
kassan (insättning av influtna kontanter för månaden). För kundernas del
torde det även bli en försämrad service, enär inköpen i stort sett måste förläggas
till avlöningstillfällena.

Försäljning enligt nuvarande bestämmelser Int I, bil. 7 punkt 12 och 28,
torde vara de lämpligaste såväl för kunderna som för förrådet.

Svea flygflottilj. En eventuell övergång till kontantförsäljning »över disk»
bedömes innebära behov av särskild försäljningslokal samt minst en nytillkommande
befattningshavare för drift och redovisning av affärsrörelsen,
om kundservicen skall kunna bliva lika god som det nuvarande systemet
medgiver.---- Enär övergång till ifrågasatt kontantsystem för för säljning

av intmtrl till enskilda bedömes medföra ökade krav på såväl lokaler
som personal och vinsten i form av minskat redovisningsarbete bedömes
såsom synnerligen blygsam om ens någon, föredrages nuvarande
löneavdragssystem.

Skånska flygflottiljen: Systemet med löneavdrag kan också tillämpas vid
så gott som all försäljning; enda undantaget torde vara när t. ex. reservpersonal
är inkallad så kort lid alt löneavdrag inte hinner verkställas. Vid
dessa undantagstillfällen måste vederbörande köpare infinna sig på kassan
för att betala. Härvid utskrives emellertid räkningen på inköpsplatsen och
köparen har endast att verkställa inbetalningen på annan plats.

Den personal som handhar försäljningen anser afl löneavdragssystemet
har enbart fördelar. Det »merarbete» som ligger i att utskriva avdragslista

104

synes uppvägas av besväret med penningförskott (och redovisning av detta)
som vid kontantinbetalning »över disk» skulle uppstå.

Då det inte synes föreligga önskemål att kunna betala varorna kontant
»över disk» samt då nuvarande försäljningssystem synes tillfredsställande,
anses inte skäl föreligga att ändra sättet för försäljningen

Södermanlands flygflottilj: Materialinköp av ringa storleksordning, t. ex.
max. kr. 2: 50, borde dock kunna betalas kontant i förrådet mot erhållande
av kvitto av typ FCF 767. Härigenom skulle arbetet med kundregistret och
därmed löneavdragslistorna väsentligt minska.

Kalmar flygflottilj: Flottiljen ställer sig helt oförstående till revisorernas
uppfattning, att vid flygvapnet tillämpat system för försäljning av intendenturmateriel
är onödigt tillkrånglat för den enskilde köparen.

Tvärtom torde ett för köparen enklare och smidigare system vara otänkbart.
Å försäljningsstället kvitterar köparen den erhållna materielen med
sin namnteckning. Någon annan åtgärd från köparens sida erfordras icke.
Systemet är t. o. in. enklare än försäljning kontant över disk, eftersom köparen
icke behöver handskas med pengar.---Det kan ifrågasättas,

om icke de kontrollåtgärder och arrangemang, som bedömas oundgängliga.
om försäljning skall ske kontant över disk, bli betydligt mera arbetskrävande
för förvaltningsorganet än upprättande av avdragslistor och räkningar.

Upplands flygflottilj: Kontantförsäljning »över disk» torde innebära en
fördd endast för den ytterst lilla del av personalkårerna, som under alla
förhållanden vill betala allting kontant. För huvuddelen av personalkårerna
skulle det dock innebära en försämring.

Kontantförsäljning torde vidare innebära, att kundregistret icke kunde
föras. Härigenom skulle den enda möjligheten att på ett enkelt sätt kontrollera
att försäljning icke sker till obehöriga eller av obehöriga varor försvinna.
Vidare skulle förrådspersonalens »pappersexcercis» ökas, givetvis
med ungefär motsvarande minskning för förvaltarens skrivbiträde. Detta
torde dock inte i princip vara riktigt.

Då FV nuvarande system synes vara det för köparen enklast tänkbara
och ger förvaltningspersonalen full kontroll över försäljningen med rimlig
och riktigt fördelad arbetsbelastning, synes mig skäl icke föreligga för någon
ändring.

Södertörns flygflottilj: Om kunden vill köpa kontant, skriver förrådsexpedilionen
ut räkning och kunden går, medförande materielen och 1 ex.
av räkningen, till kassan och betalar. Icke heller i detta fall innebär köp av
intendenturmateriel något spring fram och tillbaka.

Enär mtrl som försäljs måste redovisas, torde det vara svårt att komma
ifrån ett visst arbete med att skriva kvittenshandlingar. Detta arbete synes
icke kunna elimineras ens vid köp »över disk». I annat fall vore det tänkbart,
att kontantköpare fick betala till kontorsbiträdet på förrådsförvaltarens
expedition. Någon större arbetsbesparing synes emellertid detta icke
komma att medföra. Del kan emellertid tänkas som komplettering av'' nuvarande
system för att tillmötesgå ev. kontantköpare, som då slipper besök
på kassaavdelningen.

105

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 104, § 8

Till Konungen

Med anledning av remiss den 20 december 1955 angående riksdagens revisorers
utredning och uttalande beträffande skrotning av utrangerade fartyg
vid marinens verkstäder får marinförvaltningen anföra följande:

Vid bedömning av frågan om försäljning eller nedskrotning vid marinens
verkstäder av utrangerade fartyg bör ej enbart den direkta ekonomiska
lönsamheten vara utslagsgivande. Enligt marinförvaltningens uppfattningböra
nedanstående synpunkter även beaktas vid frågans avgörande.

Vid behov bör marinens verkstäder kunna tillföras lämpliga ackumulatorarbeten
t. ex. utrangerade fartyg för skrotning för att utjämna säsongmässiga
variationer i verkstädernas arbetsbelastning. Härigenom kan eu
högre reparationsberedskap hållas för oförutsedda större haverier på örlogsfartyg
och övrig materiel, vilket är av betydelse för marinens materielberedskap
och för genomförandet av planerade övningar och utbildning.

Skrotning av utrangerade fartyg vid marinens verkstäder giver även
bättre möjligheter att under det fortlöpande skrotningsarbetet tillvarataga
utrustningsdetaljer, maskiner, maskindelar och material, som kan användas
för fartygens underhåll och förbilliga detta.

Härjämte skapas även en tillgång av viss reservmateriel, som kan utnyttjas
vid rustning, underhåll och komplettering av bl. a. hjälpfartyg.

Inventarier från utrangerade fartyg, som tillföras förråd, sakna i regel
marknadsvärde. Det är vidare osäkert i vilken utsträckning denna materiel
kan komma till användning i fredstid. Ur krigsberedskapssynpunkt får
den dock anses ha ett visst värde. Materiel av denna typ måste därför
anses som andrahands reservmateriel, men är ej av den betydelse att den
bör kostnadsbolcföras i förråden.

Riksdagens revisorers rekommendationer att kostnadsreglering alltid bör
ske i fråga om sådana fartygstillbehör, som vid skrotning tillföras förråd,
synes onödigt komplicera förrådsbokföringen. Marinförvaltningen anser
att nu tillämpad praxis att förrådsbokföra här ifrågavarande materiel utan
kostnadsreglering är i alla avseenden lämpligare. Utvecklingen i detta hänseende
går även mot att värderegleringar i största möjliga utsträckning
slopas, enär dylika åtgärder medföra ett omfattande och kostsamt administrativt
arbete, utan att däremot svarande fördelar erhållas. I de äldre
utrangeringsbreven föreskrevs även att inventarier t rån utrangerade fartyg,
som ej avyttras, skulle utan ersättning övertagas av örlogsvarven.

Beträffande speciellt pansarskeppet Sveriges skrotning må anföras att
denna ej är avslutad, varför de angivna siffrorna ej utvisa den slutliga
ekonomiska ställningen beträffande detta skrotningsobjekt. Att uppgöra
någon säker kalkyl över det slutliga ekonomiska resultatet är f. n. ej
möjligt, då detta''i sista hand är beroende av de skrotpriser, som kunna
erhållas vid kommande försäljningar. Här kan dock nämnas dels alt endast
en mindre del av den mest lönande delen av skrotningen hittills utförts
dels alt vissa värdefulla inventarier ännu ej försålts.

Genom användningen av fartyget som »montagehall» vid ombyggnaden
av dess 28 cm tornpjäser för kustartilleriet kunna betydande besparingar

106

göras å detta arbete. Dessa beräknas vida överstiga de eventuella kostnadsökningar,
som kunna uppstå vid fartygets skrotning på grund av den långa
skrotningstiden.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef,
Oldenburg, Ericsson och Schreiber, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst
GUNAR J.-PALMGREN

Bo Burendahl

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 104, § 8

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har Ivungl. Maj:t anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 8 i sin berättelse anfört om utrangering av marinen tillhöriga
fartyg. Till åtlydnad härav får sakrevisionen anföra följande.

Revisorerna ha uttalat, att skrotning vid marinens egna verkstäder syntes
vara föga ekonomiskt lönande för statsverket, varför ifrågavarande
verksamhet i görligaste mån borde inskränkas och de utrangerade fartygen
i stället försäljas direkt, sedan vissa speciella delar undantagits.

Enligt vad sakrevisionen inhämtat torde vid en utrangering av ett fartyg
detta antingen kunna försäljas till civilt skeppsvarv eller till järnskrotgrossist
för uppliuggning eller ock, såsom nu i stor utsträckning sker, skrotas
vid marinens egna verkstäder.

Vad beträffar uppliuggning å inhemska skeppsvarv lärer denna möjlighet
icke vara att räkna med för närvarande, då dessa varv till övervägande
delen tagits i anspråk för nyproduktion. Tänkbart är emellertid att utnyttja
vissa utländska varv, vilka specialiserat sig på uppliuggning och nedskrotning
av fartyg. Dylika varv finnas bl. a. i Tyskland, Danmark, Belgien och
England. Trots tillkommande extrakostnader för bogsering av fartygen,
vilka kostnader givetvis återverka på anbudspriserna, synas de marina
myndigheterna likväl på denna väg kunna tillförsäkra sig försäljningspriser,
som torde ställa sig gynnsamma vid eu jämförelse med det nuvarande
utfallet av skrotnings verksamheten vid de egna verkstäderna. Med
hänsyn till det allmänna försörjningsläget inom landet i fråga om smidesjärnskrot
är denna lösning av utrangeringsfrågan emellertid mindre tillfredsställande.

Uppliuggning och skrotning av marinen tillhöriga fartyg kan, som ovan
nämnts, jämväl ulföras av järnskrotgrossist inom landet. En förutsättning
härför är, att vederbörande företag tillförsäkrar sig kajplats i hamn
med tillgång till kranutrustning med erforderlig lyftkapacitet samt att
möjligheter föreligga för sliptagning av fartygets bottnar i upphuggningsarbetets
slutskede. I vissa fall, då det gäller mindre fartyg, exempelvis äldre
jagare, kan upphuggningen dock fullföljas utan att fartyget behöver föras
till slip. Ytterligare en förutsättning för att ett dylikt projekt skall kunna

107

genomföras av eu skrotningsfirma är, att vederbörande marina myndigheter
i förekommande fall själva omhändertaga sådan materiel som icke
skall skrotas, exempelvis kanontorn, pansar och tyngre pjäsutrustning, då
det som regel icke är möjligt för ifrågavarande firma att med anlitande
av i hamnarna tillgängliga lyftresurser demontera dylik utrustning i lielt
skick. Det bör dock framhållas, att det torde vara förenat med vissa svårigheter
för skrotningsföretagen inom landet att utföra upphuggning av
pansarskepp av sådan storleksordning som Sverigeskeppen. Lyftanordningar
med tillräcklig kapacitet stå nämligen som regel endast till förfogande å
varven. Vidare kan en upphuggning av så pass stora fartygsenheter bli
hindersam för den reguljära verksamheten i hamnarna.

Vad beträffar skrotning i marinens egen regi bör redan från början klargöras,
att förutsättningen för att en godtagbar lönsamhet skall uppnås vid
dylik hantering är, att arbetet upplägges rationellt och utföres av ett fatal
för ändamålet utbildade specialarbetare jämte ett begränsat antal diversearbetare.
Vidare måste upphuggningsarbetet bedrivas kontinuerligt och icke
tidvis såsom försörjningsarbete under lågsäsong. Slutligen synas vid arbetets
utförande dyrbara anordningar böra tillgripas endast då så är ofrånkomligt.
I detta sammanhang må anföras att erfarenheterna från skrotningsföretagen
utvisa, att dockning över huvud taget icke bör användas för
så vitt lönsamhet skall upprätthållas. Möjligheterna att erhålla högre försäljningspriser
å järnskrot böra jämväl beaktas.

Beträffande de av marinverkstäderna i Karlskrona redovisade skrotningskostnaderna
för Manligheten — det enda större fartyg, som under senare
år färdigskrotats i marinens egen regi — förefaller dessa oproportionerligt
höga. Några kvantitetsuppgifter, avseende vid upphuggningen fallande
skrot, föreligga visserligen icke, varför bedömningen måst företagas med
utgångspunkt från under hand tillgängliga uppgifter avseende systerfartyget
Tapperheten. Skrotningskostnaden för Manligheten synes ha uppgått
till cirka 150 kronor per ton. Kostnadsläget vid yrkesmässig upphuggning
av handelsfartyg är emellertid f. n. såväl inom som utom landet endast
cirka 50 kronor per ton. Även om särskild hänsyn tages till att örlogsfartyg
i allmänhet äro mera arbetskrävande vid upphuggning, synas de vid marinverkstäderna
nedlagda kostnaderna vara anmärkningsvärt höga. Anledningen
härtill kan icke angivas utan eu tidskrävande undersökning. Förmodligen
ha ett flertal ogynnsamma faktorer samverkat. Maskinell utrustning
och övriga kostnadskrävande anordningar, exempelvis torrdocka,
torde sålunda ha tagits i anspråk under alltför långa tidrymder. Vidare
lära alltför stora arbetsstyrkor av vid skrotningsarbete ovant folk samtidigt
varit sysselsatta å fartyget under korta tidsperioder, vilket medfört om -ställningskostnader samt svårigheter vid ackordsätlningen. Den långa liggetiden
kan även ha förorsakat höga kostnader för bogsering och övriga
klargöringsarbeten.

1 fråga om försäljningspriset å fallande skrot må framhållas, att priset
för järnskrot generellt regleras av järnverkens inköpsorganisation efter
hörande av berörda järnskrotsorganisationer. Särskilda normalgrundpriser
gälla således för ordinärt prima chargerbart smidesjärnskrot, hänförligt
till viss klass enligt inom branschen fastställda klassificeringsbestämmelser.
Friserna för sekunda material samt för skrot av stort format, d. v. s. icke
chargerbart, regleras genom särskilda avdrag Irån förenämnda normalgrundpriser.
De fastställda priserna gälla fritt järnverk, varför 1 rakt kost -

108

nåder avgå från försäljningsintäkterna. Dessa kostnader uppgå för närvarande
till cirka 25 kronor per ton vid transport från Karlskrona till de
mellansvenska bruken. För järnskrot vid upphuggning av fartyg betalar
emellertid brukens inköpsorgan som regel ett högre pris, vilket f. n. är
ungefär dubbelt så högt som det fastställda normalgrundpriset. För att
detta högre pris skall utgå fordras, att skrotningsobjektet är av viss storleksordning,
att vederbörande skrotningsföretag bedriver upphuggningen
fortlöpande och att försäljningsfärdigt material tillställes järnverken successivt.
Detta högre pris, vilket innebär en fördubbling av en av de större
inkomstposterna vid nedskrotning av fartyg, synes emellertid icke under
senare år ha kommit de marina objekten till godo. Anledningen härtill är
densamma, som enligt det föregående förorsakar merkostnader vid arbetets
utförande, nämligen den låga takt, varmed skrotningsarbetet bedrives.
bl. a. beroende på att detta till viss del har karaktären av beredskapsarbete.

Det framstår såsom angeläget, att de marina verkstäderna i förekommande
fall verkställa skrotningsarbetet på sådant sätt, att möjligheter skapas
för erhållande av det högre priset. Då det emellertid framkommit såsom
ett marint önskemål, att fartygens skrov i vissa fall skola kunna ställas till
förfogande någon tid för tekniska försök eller såsom skjut- och bombmål
m. m., bör det högre priset kunna erhållas även i sådana fall, då skrotet av
dylika skäl utbjudes i två etapper. Med hänsyn till de avsevärda kvantiteter
det här rör sig om, förefaller det icke vara uteslutet.

Av vad som sålunda anförts framgår, att enligt sakrevisionens uppfattning
de marina verkstäderna måste behandla ett skrotningsarbete lika
seriöst som ett ny- eller ombyggnadsföretag. Förkalkyl bör sålunda upprättas
med utgångspunkt från kända in- och utländska upphuggningspriser
samt överslagsmässiga beräkningar av utvinningsbara kvantiteter av skilda
materialslag. Innan ett skrotningsarbete igångsättes, bör som regel genom
anbudsförfarande klarläggas, om det ställer sig ekonomiskt gynnsammare
att försälja fartyget i oskrotat skick. Därest eu dylik möjlighet föreligger,
bör försäljningen fullföljas, för så vitt icke synnerliga skäl tala för objektets
bibehållande vid marinen. Äro dylika skäl för handen, böra med iakttagande
av de synpunkter, som framförts i det föregående, de marina
myndigheterna likväl kunna uppnå eu betydligt bättre lönsamhet än hittills.

Under hand har marinförvaltningen framhållit, att ett bibehållande av
skrotningsverksamheten, såsom den för närvarande bedrives vid de marina
verkstäderna, är motiverat såsom säsongutjämnande faktor med hänsyn
till att eu hög reparationsberedskap för oförutsedda större haverier på
örlogsfartygen måste upprätthållas vid verkstäderna. Om dylika skäl anses
böra tillmätas avgörande betydelse, kan det ifrågasättas, huruvida icke
de merkostnader, som därvid uppkomma vid skrotningsarbetet, böra belasta
vederbörligt underhållsanslag. Dessa merkostnader lorde nämligen
närmast ha karaktären av fredsmässiga beredskapskostnader.

Den i revisorernas utlåtande införda sammanställningen av de i samband
med fartygens skrotning eller försäljning bokförda intäkterna och kostnaderna
utvisar det kassamässiga utfallet av verksamheten vid en viss tidpunkt,
enligt uppgift läget under oktober månad 1955. Det resultatmässiga
utfallet kan emellertid icke överblickas med mindre än att de marina
myndigheterna avgiva eu prognos över utvecklingen av kostnader och
intäkter i de tall, då skrotning pågår eller då endast partiell skrotning
företagits. Enär det icke varit möjligt att erhålla eu dylik prognos på den

109

korta tid, som stått till förfogande, har sakrevisionen icke kunnat uttala
sig beträffande andra fartyg än det färdigskrotade pansarskeppet Manligheten.
Förhållandevis stora värden torde dock kvarligga i vart fall i de
större fartygen. Vad beträffar pansarskeppet Sverige har således underhand
erfarits, att, förutom ångpannor beträffande vilka anbud erhållits å
160 000 kronor, metallskrot förekommer i så riklig mängd i fartygets innandömen,
att enbart en avyttring av detta kan beräknas tillföra marinen
avsevärda belopp.

I detta sammanhang må framhållas, att lönsamhetsutvecklingen vid en
upphuggning icke är kontinuerlig utan förändras språngvis under arbetets
förlopp. Påbörjandet av ett upphuggningsarbete är således förknippat med
merkostnader för diverse förberedelsearbeten, såsom klargöring och uppriggning,
röjning och avrivning. Dessutom är ofta det järnskrot, som framkommer
under första tiden, d. v. s. från överbyggnaden m. in. innan själva
fartygsskrovet öppnas, i allmänhet lågvärdigt såsom smidesjärnskrot, då
det i flertalet fall är korrosionsbehandlat genom galvanisering. Även i slutskedet
tillkomma vissa merkostnader. Det är därvid i främsta rummet fråga
om den förberörda sliptagningen av fartygets dubbelbotten.

Vidkommande den av riksdagens revisorer föranstaltade jämförelsen
mellan pansarskeppen Manligheten och Tapperheten har kunnat inhämtas,
att det sistnämnda fartyget försåldes i ett läge, då landet var ställt inför
en bristsituation i fråga om järnskrot. Detta förhållande samt den omständigheten,
att ett bärgningsfartyg med stor lyftkapacitet vid den aktuella
tidpunkten uppehöll sig i svenska farvatten och kunde friställas för upphuggning
av pansarskeppet, torde verksamt ha bidragit till det goda försäljningspriset.
Även om denna försäljning måhända är att betrakta såsom
eu ekonomiskt gynnsam engångsföreteelse, kvarstår emellertid i fråga om
nedskrotningen av Manligheten, att skrotningskostnadcrna varit synnerligen
höga och intäkterna av i det föregående angivna skäl låga.

Sammanfattningsvis anser sig sakrevisionen sålunda kunna konstatera,
att den av revisionen verkställda utredningen ger stöd för riksdagens revisorers
uttalande, att skrotningen vid marinens egna verkstäder varit föga
lönande för statsverket, även om tillräckligt underlag icke nu föreligger
för ett bedömande av slutresultatet beträffande flertalet av de redovisade
fartygen. Sakrevisionens utredning tyder på att vid bedömningen av de
åtgärder, som lämpligen böra vidtagas vid utrangering av marinens fartyg,
hänsyn i det enskilda fallet måste tagas till ett flertal omständigheter.
Några generella regler synas sålunda icke kunna uppställas. De marina
myndigheterna böra emellertid ägna dessa frågor skärpt uppmärksamhet
samt tillvarataga alla föreliggande möjligheter att erhålla bästa ekonomiska
utbyte för statsverket. I den mån nedskrotning måste ske å egna verkstäder,
synas de förslag till åtgärder, som sakrevisionen framfört i syfte att uppnå
ett bättre ekonomiskt utfall av verksamheten, böra vinna beaktande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, samtliga ledamöter.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
Statens sakrevision
WILHELM BJÖRCK

K. .1. Lindbergson

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 9

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 20/12 1955 av riksdagens revisorers
berättelse, § 9, flygtillägg i vissa fall, får jag anföra följande.

1. Revisorernas historik

Enligt revisorernas historik har någon översyn av flygtilläggen icke ägt
rum sedan 1939. Revisorerna redovisa visserligen de ändringar i flygtillläggsbestämmelserna,
som beslutats vid 1952—54 års riksdagar, men ha
härvid helt förbisett den ingående översyn rörande flygtilläggen, som
1949 års tjänsteförteckningskommitté verkställde under åren 1949—52 och
som resulterade just i nämnda ändringar 1952. Denna översyn förbereddes
inom kommittén av en särskild expertdelegation med bl. a. militär sakkunnig,
varjämte kommittén bl. a. genom studiebesök och flygning vid
flygförband hade tillfälle att grundligt sätta sig in i frågeställningarna.
Huvuddragen i kommitténs överväganden redovisas i två inom kommittén
upprättade promemorior av 6/3 och 27/11 1950. Kommittén förhandlade
även med berörda personalorganisationer. Förhandlingsresultatet har redovisats
i propositionen 1952: 107. De nu gällande bestämmelserna äro
således en förhandlingsprodukt och en sådan skärpning som revisorerna
föreslå torde icke kunna genomföras utan personalorganisationernas medverkan.

Vid sin bedömning av den nu aktuella frågan ha revisorerna, när det
gäller motiven för flygtilläggen, utgått från vad 1936 års lönekommitté
anfört, men ha icke beaktat de överväganden som 1949 års tjänsteförteckningskommitté
gjorde så sent som 1952 och som resulterat i delvis ny syn
på flygtilläggsfrågan. Även vissa andra grundläggande förhållanden av bl. a.
organisatorisk, utbildningsteknisk och ekonomisk art synas ha förbigått
revisorerna.

Innan jag går in på en närmare granskning av revisorernas uttalande,
synes det därför nödvändigt att i korthet klarlägga vissa allmänna grunder
för flygvapnets organisation och flygtjänstens bedrivande samt vissa därmed
sammanhängande spörsmål.

2. Vissa allmänna grunder för flygvapnets organisation

Flygvapnets fredsorganisation grundar sig på krigsorganisationen. En
av grundprinciperna för krigsorganisationen är att personalens och materielens
kvalitet måste vara hög. Detta gäller särskilt den flygande personalen
och flygmaterielen.

Vid utformningen av fredsorganisationen har eftersträvats så nära överensstämmelse
som möjligt med krigsorganisationen. Behovet i fred av
personal och materiel samt därmed sammanhängande utbildnings- m. fl.
behov äro sålunda baserade på krigsorganisationen. I fredsorganisationen
ha olika utgiftsändamål vägts mot varandra i syfte att ge krigsorganisationen
så hög samlad effekt som möjligt. Detta har i vissa avseenden framtvingat,
att fredsorganisationen avviker från krigsorganisationen. I fråga
om t. ex. aktiv personal ha kostnadshänsyn och kravet på full sysselsättning
i fred lett till att behovet i vissa fall beräknats med utgångspunkt i freds -

behovet. Detta gäller t. ex. stabs- och förvaltningsorganen samt utbildningsanstalterna
men endast i mindre utsträckning de flygande förbanden, som
i huvudsak äro krigsmässigt organiserade redan i fred. Även i andra avseenden
äro freds- och krigsorganisationerna olika. I fredsorganisationen
finnes t. ex. vissa utbildningsanstalter in. in., vilkas verksamhet upphöra
vid krig, då deras personal tas i anspråk för att nyuppsätta eller komplettera
krigsförband. Även av andra anledningar kunna omplaceringar av
personal erfordras vid övergång till krigsorganisation eller därefter, t. ex.
på grund av krigsförluster. Härav följer bl. a., att personalen måste utbildas
för att kunna fylla både sin freds- och sin avsedda krigsbefattning, i den mån
dessa ej överensstämma. På grund av den personalomsättning som äger
rum i fred — t. ex. på grund av den tekniska utvecklingen och därav följande
nya krav på personalen, av åldersskäl eller till följd av haverier
— måste personalen vidare tid efter annan omplaceras från en befattning
till en annan och dess utbildning anpassas efter kraven på och möjligheterna
till utbildning i den nya befattningen. Härvid måste hänsyn även tagas
till behovet av framtida omplaceringar samt tjänstgöring och utbildning
ordnas så, att sådana placeringar icke omöjliggöras eller avsevärt försvåras.
Omplaceringar måste äga rum både inom och mellan förband, staber, skolor
och andra organ. För att största möjliga effekt skall utvinnas ur krigsorganisationen
inom eu given kostnadsram, får emellertid utbildningen
icke givas större omfattning eller göras mera kostnadskrävande än som
verkligen fordras.

Vad beträffar sammanhanget i materiellt avseende mellan freds- och
krigsorganisationerna må följande framhållas. Med undantag för viss i den
allmänna marknaden förekommande materiel måste praktiskt taget all i
krigsorganisationen ingående materiel finnas anskaffad redan i fred. För
fredsutbildningen kräves därutöver bl. a. viss utbildningsmateriel, vilken i
möjlig utsträckning måste utnyttjas i krig. I krigsorganisationen ingå icke
endast för krigsförbanden erforderliga egentliga krigsflygplan — jakt-,
attack- och spaningsflygplan — utan även transport-, räddnings-, sambandsoch
skolflygplan. Sambands- och skolflygplan ingå bl. a. i vissa högre staber.
Skolflygplan användas icke endast för utbildning i krig utan också för vissa
stridsuppgifter. Behovet i krig av sambands- och skolflygplan täckes av i
fredsorganisationen ingående flygplan, skol- och ur krigsflygförbanden utgångna
äldre krigsflygplan, medan fredstillgången på transportflygplan
kompletteras med civila transportflygplan.

Behovet av flygande personal och dess utbildning har beräknats med utgångspunkt
i de allmänna förhållanden för vilka redogjorts i det föregående.
Flygande personal erfordras sålunda dels för att bemanna i krigsorganisationen
ingående krigs- och övriga flygplan, dels för att besätta sådana befattningar
i staber, förband in. in., vilkas innehavare i krig och fred ha alt
fatta beslut i eller eljest handlägga flygmilitära frågor rörande operationer,
utbildning, flygmateriel, navigering, sambandstjänst, flygsäkerhetstjänst,
flygfält, organisation m. fl. med flygtjänsten sammanhängande spörsmål,
vilka alla ha »direkt samband med flygvapnets aktuella försvarsuppgifter».
Utöver nu angivna personalbehov föreligger behov av flygande ersättningspersonal,
främst för de i krigsorganisationen ingående flygplanen.

När det gäller behovet av och möjligheterna till att genomföra flygutbildning
för nu angiven personal, må följande framhållas. Det är i princip önskvärt,
att all ovan angiven personal i största möjliga utsträckning flyger

krigsflygplan eller sådana flygplan, på vilka den är avsedd att krigsplaceras.
Möjligheterna att genomföra utbildningen begränsas emellertid av utbildningskostnaderna,
tillgången på flygplan och den tid, som med hänsyn till
annan nödvändig tjänst kan ägnas åt flygtjänsten. I första hand måste utbildningen
av den personal, som skall ingå i krigsflygförbanden, tillgodoses.
För detta måste praktiskt taget alla de för nämnda förband avsedda krigsflygplanen
disponeras. Viss del av utbildningen för denna personal bar hittills
i kostnadsbesparande syfte också ägt rum på skolflygplan.

För personal i högre staber, vissa utbildningsanstalter in. m., kunna av
ovannämnda skäl som regel de modernaste krigsflygplanen icke disponeras,
utan i stället måste äldre krigsflygplan och skolflygplan utnyttjas. Vissa
undantag finnas dock. Sålunda kunna eskaderstabernas och i viss utsträckning
flygledningens personal flyga i flygförbanden ingående flygplan.
Denna möjlighet utnyttjas. Med hänsyn till den ringa personaltillgången
och den mycket höga arbetsbelastningen måste dock huvuddelen av vederbörandes
tid ägnas åt stabs-, förvaltnings- och utbildningstjänst, varför endast
eu mindre del av tiden kan ägnas åt flygtjänst.

Av medicinska m. fl. skäl kan det vidare inträffa, att förarpersonal icke
längre kan eller bör flyga krigsflygplan. Allt efter vederbörandes befattning
och därav föranlett behov av flygtjänst måste då från fall till fall avgöras,
huruvida flygtjänstgöringen kan genomföras enbart på transportoch
(eller) skolflygplan eller bör upphöra.

Kostnaderna för flygutbildning av den flygande personalen och för anskaffning
av flygmateriel dominera flygvapnets totalkostnader och utgöra
tillsammans ungefär 80 procent av dessa. Materielkostnaderna — omkring
65 procent — bestämmes i huvudsak av antalet flygplan i krigsorganisationen
och flygplanens livslängd enligt gällande riksdagsbeslut. Utbildningskostnaderna
— vari här inräknas endast kostnaderna för drift och underhåll
av flygmateriel — uppgår till omkring 15 procent. De bestämmas i
huvudsak av den flygande personalens antal och flygtidstilldelningen på
olika flygplantyper per förare räknat. Flygtidstilldelningen och dess fördelning
på olika flygplantyper har satts till det minimum, som erfarenhetsmässigt
och med hänsyn till flygteknikens utveckling ansetts erforderligt
för att tillgodose de i det föregående angivna principiella utbildningskraven.
För att utvinna högsta möjliga samlade effekt ur krigsorganisationen har
härvid i kostnadsbesparande syfte och under hänsynstagande till flygplan
av olika typer eu differentiering gjorts för olika personalkategorier och utbildningsstadier.
De här nämnda flygtidsnormerna ha vid olika tillfällen
ändrats på grund av vunna erfarenheter, senast vid 1953 års riksdag (statsverkspropositionen
bil. 6 s. 165). I detta sammanhang bör observeras, att en
mera genomgripande höjning av flygtidsnormerna eller större flygtidsuttag
på mera kostnadskrävande flygplan automatiskt måste medföra antingen
en minskning av krigsorganisationens omfattning eller ökade kostnader, om
krigsorganisationens kvalitet i övrigt skall bibehållas. De kostnader — omkring
20 procent av totalkostnaderna — som föranledas av andra utgiftsändamål
än anskaffning, drift och underhåll av flygmateriel, torde nämligen
icke i nämnvärd utsträckning kunna minskas för att frigöra medel för
mera eller dyrare flygtid. Det bör beaktas, att flygtilläggen till all aktiv personal
för budgetåret 1954—55 utgjorde endast omkring 0,6 procent av flygvapnets
totalkostnader. Motsvarande siffra för den av revisorerna undersökta
personalgruppen är 0.13 procent.

113

3. Flygtjänstens bedrivande

Med utgångspunkt i de faktorer som i det föregående berörts bedrives
flygtjänstutbildningen i stort enligt följande.

Utbildningens omfattning, mål in. m. regleras bl. a. genom chefens för
flygvapnet bestämmelser för flygtjänstutbildning (BFU) samt vissa särskilda
anvisningar. I BFU stadgas bl. a. följande.

Flygtjänstutbildningen omfattar grundläggande flygutbildning, grundläggande"
flygslagsutbildning (GFSU) och fortsatt flygslagsutbildning (FFSU),
officerskurs, specialflygutbildning och allmän flygträning (AFT).

I fortsättningen behandlas endast FFSU och AFT.

Till FFSU beordras flygförbandens flygande personal i sådan utsträckning,
att förband, som skola uppsättas enligt mobiliseringsplanerna, i största
möjliga utsträckning kunna bemannas med personal som innehar god färdighet.
Härmed avses bl. a. alt vederbörande skall kunna lösa under krig
förekommande uppgifter i sin befattning vid krigsflygförband utan ytterligare
utbildning. Härför fordras, att vederbörande — efter genomgången
grundläggande utbildning — med hänsyn till sin fredsbefattning kan delta
i utbildningen i sådan utsträckning, att nyssnämnda mål kan nås. Om
tjänsten i fredsbefattningen icke medger detta, beordras vederbörande till
AFT, med största möjliga flygtidsuttag. Flygtidstilldelningen för FFSU är
per år 150 tim. på krigsflygplan och 20 tim. på övningsflygplan (äldre
krigsflygplan, transport- och skolflygplan).

Till AFT beordras sådan flygslagsutbildad personal vid förband, som på
grund av sin tjänst icke kan beordras till FFSU, flygande personal vid högre
staber och förvaltningsorgan, flyglärare vid F 5 samt prov- och kontrollflygare
(jämsides med tjänstgöringen som flyglärare respektive prov- och
kontrollflygare), flygande personal, som tjänstgör vid eller genomgår skolor
eller kurser, vilkas huvudsyfte icke är att bibringa färdigheter i flygtjänst,
flygingenjörsaspiranter under ingenjörskurs vid central verkstad, till flygtjänst
beordrade meteorologer samt fältflygare under civilanställningsutbildning.
Personal i AFT, som avses kunna krigsplaceras såsom flygförare
vid division (motsvarande), skall tid efter annan beredas tillfälle till övningar
av FFSU-karaktär och får icke beordras till AFT under alltför lång
tid i följd.

Personal i AFT skall som regel flyga förbandets krigsflygplantyper i den
utsträckning, som framgår av gällande normer för tilldelning av flygtid.
Sådan personal som av flygsäkerhetsskäl icke kan eller bör flyga förbandets
krigsflygplantyp, utbildas om möjligt till förare av transportflygplan och
fullgör därefter AFT på transport- och skolflygplan.

Beträffande personal som av flygsäkerhetsskäl icke kan utbildas på krigseller
transportflygplan, beslutar chefen för flygvapnet med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall (bl. a. vederbörandes ålder och arten av
vid förbandet tillgänglig flygplantyp), huruvida flygtjänstgöringen skall
upphöra eller om flygtjänsten skall inskränkas till enbart skolflygplan.

Flygtidsnormen per år för AFT är vid högre staber m. m. 60 tim. på övningsflygplan,
vid förband 48 tim. på krigsflygplan och 12 tim. på övningsflygplan
och vid eskaderstaber dubbelt så hög som vid förband.

Utbildningsmålen för AFT äro för i flygstyrka krigsplacerade eller krigsplaceringsbara
flygförare att efter kort tid kunna användas i förbandet, samt
för övriga flygförare att vidmakthålla sådant samband med flygtjänsten,
som erfordras för att fullgöra tjänst i befattningar vid flygvapnets staber

8 ltev. berättelse ang. statsverket är 1955. It

114

och förband, att vidmakthålla en sådan flygträning att i samband med
fredstjänsten erforderliga sambandsflygningar med bibehållen flygsäkerhet
kunna utföras, att förbereda personalen för i krig förekommande sambandsflygningar
— av stor betydelse vid förbindelseavbrott mellan centrala, regionala
och lokala staber in. in. — även under sådana väderleks- och ljusförhållanden,
då särskilda instrumentflygbestämmelser tillämpas; för viss personal
kan vidare tillkomma att i fred och krig kunna utföra transportflygning
enligt gällande fordringar samt att kunna utföra ombasering av krigsflygplan.
För flygspanare, flygsignalister och meteorologer gälla de för flygförare
i det föregående angivna utbildningsmålen i tillämpliga delar.

Utbildningen omfattar för förare, som äro krigsplacerade eller krigsplaceringsbara
i flygstyrka, främst tillämpningsövningar i förband. Övriga förare
utföra alltefter ovan angivna utbildningsmål instrumentflygning, navigeringsflygning,
förbandsflygning, höjd- och lågflygning, avancerad flygning
samt för respektive flygslag aktuella övningar i bl. a. luftstrid, skjutning,
bombfällning och flygfotografering. Så långt möjligt väljes övningsart, som
är till bäst nytta för vederbörandes befattning. Provövningar i instrumentflygning
och navigeringsflygning, avslutade med av trafikledare ledd molngenoingång
före landning, anordnas minst en gång varje utbildningshalvår.

För flygspanare, flygsignalister och meteorologer omfattar utbildningen
främst övningar i navigeringsflygning, signaltjänst, väderspaning, radarspaning
(flygspanare) och flygfotografering (flygspanare, flygsignalister). Provövningar
i navigeringsflygning och signaltjänst anordnas minst två gånger
varje utbildningshalvår.

4. Revisorernas uttalande

Revisorernas anmärkning riktar sig inledningsvis mot två punkter; dels
antalet flygningar, som för två tredjedelar av den undersökta personalen
(samtlig till flygtjänst kommenderad aktiv personal över 40 års ålder) sägs
vara föga mer än den minimiprestation — tre flygdagar per månad — som
stipuleras för att flygtillägg över huvud taget må utgå; dels kvaliteten av
denna flygtjänst, som sägs i mycket stor utsträckning ha fullgjorts på ålderdomliga
skol- och transportflygplan. Revisorerna dra härur den slutsatsen,
att flygtillägget i mycket stor utsträckning kommit att bli en premie för
några få timmars flygning utan direkt samband med flygvapnets aktuella
försvarsuppgifter, vilket självfallet icke varit avsikten. Revisorerna anse därför
att bestämmelserna utan dröjsmål böra skärpas så att flygtjänstgöring
fullgöres under ett större antal (lagar för månad än f. n. och därvid som
regel med flygplan ingående i flygvapnets för strid avsedda förband.

Den statistik, som revisorerna lagt till grund för sitt uttalande, skall i det
följande granskas mot bakgrunden av de förhållanden, under vilka flygtjänsten
bedrives, och för vilka redogjorts i det föregående. Därefter upptages
revisorernas uttalande till behandling.

a) Antalet flygningar

Som förut nämnts regleras flygtjänstens omfattning genom att personalen
indelas i två huvudgrupper, nämligen personal i fortsatt flygslagsutbildning
(FFSU) resp. allmän flygträning (AFT).

För den tid revisorernas undersökning omfattar är medellängden av eu
flygning 0,7 tim. Härav framgår, att det maximala antal flygningar, som
personal i allmänhet i AFT kunnat uppnå inom flygtidsnormen (60: 12 =)

115

5 timmar per månad, i medeltal är 7 per månad. Huvuddelen av denna
personal måste därför komma under den av revisorerna valda gränsen 6
flygningar per månad. Vid en undersökning av flygfrekvensen synes det
därför befogat att — i stället för att såsom revisorerna gjort skära alla över
en kam — hänföra personalen till olika grupper med hänsyn till det slag
av flygtjänstgöring vederbörande varit beordrad fullgöra.

Av den av revisorerna undersökta personalen ha samtliga flygspanare,
meteorologer och flygsignalister varit beordrade till AFT, oberoende av var
tjänstgöringen fullgjorts. Av flygförarna har personalen vid högre staber
utom eskaderstaber, Flygkrigshögskolan (FKHS) och Flygvapnets centrala
skolor (FCS) samt viss personal vid flottiljer och övriga skolor fullgjort AFT.
Övriga flygförare vid flottiljer och skolor ha fullgjort FFSU. Flygförarna
i eskaderstaberna ha fullgjort AFT med högre flygtidsnormer. Tjänstgöringsplatsen
är sålunda, som även tidigare framhållits, i stor utsträckning
bestämmande för vilket slag av flygtjänst, som personalen fullgör.

För att belysa flygintensiteten för den av revisorerna undersökta personalen
ha i följande tabell flygförare i högre staber (motsv.) redovisats i en
grupp, flygspanare, meteorologer och flygsignalister i en andra samt flygförare
vid eskaderstaber och flottiljer (motsv.) i en tredje grupp. De två
första grupperna omfatta enbart personal, som fullgjort AFT; den tredje
gruppen dels personal som fullgjort FFSU, dels sådan som fullgjort AFT.

En uppdelning av den tredje gruppen på FFSU resp. AFT har icke hunnit
genomföras inom remisstiden. Härigenom blir flygfrekvensen för denna
grupp lägre än om en grupp med enbart FFSU kunnat redovisas. Skillnaden
mellan FFSU och AFT synes trots detta framstå tillräckligt klart.

Antal flygningar i genomsnitt per månad	Grupp 1 Flygförare i högre staber m. m.	Grupp 2 Flygspanare m. fl.	Grupp 3 Flygförare vid flottiljer (motsv.)
Antal	%	Antal	0/ /o	Antal	%
a) Åldersgruppen 40-45 dr
Mindre iin 0	19	90	28	100	19	39
6—14	2	10	—	—	19	39
15—	—	—	—	—	11	22
S:a	21	100	28	100	49	100
b) Åldersgruppen 45-50 är
Mindre än 6	16	89	7	100	19	46
6—14	2	11	—	—	20	49
15—	—	—	—	—	2	5
S:a	18	100	7	100	41	100
c) Åldersgr. över 50 dr
Mindre än 6	7	78	2	100	3	43
6—14	2	22	—	—	2	28,5
15—	—	—	—	—	2	28,5
S:a	9	100	2	100	7	100
S:a a)—c)
Mindre iin 6	42	87,5	37	100	41	42
6—14	6	12,5	—	—	41	42
15—	—	—	—	—	15	16
S:a	48	100	37	100	97	100

116

Av tabellen framgår, att av personalen i eskaderstaberna och vid de flygande
förbanden (grupp 3), där möjlighet till flygtjänstgöring utöver AFT
föreligger, ha 58 procent överskridit den av revisorerna valda gränsen 6
flygningar per månad. Av personalen i gruppen »högre staber» ha endast
12,5 procent och av övrig personal (grupp 2) ingen överskridit denna gräns.
Arten av flygtjänstgöringen, som bestämmes med hänsyn till vederbörandes
fredsbefattning, är sålunda i stor utsträckning bestämmande för flygfrekvensen.
Den personal, som fullgjort FFSU och som därför haft möjlighet att i
större utsträckning överskrida sex flygningar per månad, har också gjort så.

Av det för revisorerna tillgängliga siffermaterialet kan vidare utläsas, att
för förarpersonalen i högre staber medeltalet flygningar per månad är 4,71,
d. v. s. 57 procent över den minimiprestation, som stipuleras för att flygtillägg
skall utgå och som efter prövning av tjänsteförteckningskommittén
godtagits av statsmakterna så sent som 1952, och 33 procent lägre än den för
flertalet möjliga maximiprestationen. Detta torde icke rimligen kunna rubriceras
som föga mer än minirniprestationen.

Det ligger i sakens natur att individuella variationer föreligga, bl. a. med
hänsyn till vederbörandes arbetsbelastning, som i vissa fall varit så hög
att överansträngning och sjukdom blivit följden. Detta gäller särskilt den
av revisorerna undersökta äldre personalen, som i stor utsträckning innehar
ledande befattningar. Det bör också anmärkas, att jag på grund av arbetsbelastningen
funnit det nödvändigt att begära personalförstärkning vid bl. a.
flygledningen. Även om flygfrekvensen ligger väl över minirniprestationen,
är en ökning önskvärd. Om personalförstärkning genomföres, möjliggöres
eu sådan ökning under förutsättning att den härför erforderliga flygtjänstorganisationen
samtidigt förstärkes.

Det bör i detta sammanhang också beaktas, att även vid de flygande förbanden
och vid skolorna föreligga vissa personalvakanser, t. ex. i fråga om
officerare och meteorologer, vilket även påverkat möjligheterna att genomföra
flygutbildning för av revisorerna undersökt personal.

b) Flygningarnas kvalitet

Även i fråga om de flygplantyper, på vilka flygtjänstgöringen fullgjorts,
böra de framlagda uppgifterna ses mot bakgrunden av de organisatoriska
förhållanden, som betingat flygtjänstgöringen. För personalen i flygledningen
m. m. — sammanlagt något över 100 flygförare - ha under det aktuella
året i genomsnitt endast sex reaktionsdrivna flygplan stått till förfogande.
Trots detta ha 22 °/o av det totala antalet flygningar för den förarpersonal
i flygledningen, som omfattas av revisorernas undersökning (sammanlagt
48 flygförare), utförts med reaktionsdrivna flygplan. Av här avsedd förarpersonal,
som varit placerad vid flygande förband, där reaktionsdrivna
flygplan funnits tillgängliga, ha 43% av det totala antalet flygningar utförts
med sådana flygplan. Att även skol- och transportflygplan utnyttjats
ligger helt i linje med de i det föregående angivna organisatoriska grunderna.
Sådana flygplan ingå även i krigsorganisationen. Att dessa flygplan
i en del fall äro ålderdomliga beror i en del fall på att riksdagen icke anvisat
äskade medel för ersättning och är i övrigt en följd av gällande livslängdsnormer
för flygplan.

Det bör slutligen framhållas, att vid ett flertal förband och skolor flersitsiga
krigsflygplan icke finnas, varför annan flygande personal än förare
varit hänvisad att flyga transport- eller skolflygplan.

117

c) Övrigt

Det förtjänar framhållas, att den av revisorerna lämnade uppgiften om
kostnaderna för flygtillägg — 6 210 000 kronor, varav 4 228 000 kronor
för flygvapnets aktiva personal — avser all flygande personal. Kostnaderna
för flygtillägg för den av revisorerna behandlade gruppen uppgår till i runt
tal 000 000 kronor.

d) Avsikten med f 1 y g t i 11 ä g g e t

Av de inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté upprättade PM, som
inledningsvis omnämnts och som legat till grund vid utformningen av de
nu gällande flygtilläggsbestämmelserna, kan bl. a. följande inhämtas.

Flygtillägget avser i främsta rummet att utgöra en rekryteringsstimulerande
kompensation för de ökade riskerna vid flygtjänstgöring, för den
hastiga fysiska och psykiska förslitningen av flygande personal samt för
det med flygtjänsten förenade ansvaret. En flygare förutsättes normalt fullgöra
flygtjänstgöring under hela sin tjänstetid. Ur speciell risksynpunkt
intager flygtjänsten eu markant särställning, vilket framgår av föreliggande
olycksfallsstatistik, den väsentligt kortare medellivslängden för flygare o. s. v.
Enär aktiv flygtjänst utgör eu väsentlig del av tjänstgöringen vid flygvapnet,
ligger det sålunda nära till hands att taga hänsyn härtill vid avvägningen
av själva lönen, i stället för att behandla flygningen som ett fristående, mer
eller mindre tillfälligt eller periodiskt förekommande moment i tjänstgöringen,
för vilket särskild ersättning bör utgå. Av speciellt intresse är ett
av chefen för flygvapnet förordat lönesystem, enligt vilket flygtillägget
borde vara en med lönen fast förenad avlöningsförmån, som även skulle
vara pensionsbildande. Denna principlösning skulle medföra vissa beaktansvärda
fördelar men å andra sidan vara svår att realisera inom ramen för
ett enhetligt utformat avlöningssystem. Systemet med särskilda flygtillägg
vid sidan av lönen bör därför bibehållas.

Vad personalens förslitning beträffar, torde denna vara direkt proportionell
mot den tid vederbörande fullgjort flygtjänst. Detta synes i första hand
tala för att flygtillägget borde ställas i relation till flygtjänstgöringens omfattning
uttryckt i är, månader eller dagar. Flygintensiteten växlar under
hela tjänstetiden, beroende på vederbörandes befattning, men är av lätt insedda
skäl i genomsnitt större för de yngre än de äldre. Då det strider mot
vanliga avlöningsprinciper alt rätta lönen helt efter den fysiska prestationsförmågan
och låta lönen gradvis sjunka allteftersom det fysiologiska åldrandet
medför begränsningar i den allmänna tjänstedugligheten, måste tydligen
eu viss utjämning ske även i fråga om flygtilläggets storlek och tiden,
under vilken dylikt tillägg får åtnjutas. Ur flygsäkerhetssynpunkt har del
även framhållits vara av vikt, att personal kan avskiljas från flygtjänst
utan att detta behöver medföra alltför ogynnsamma ekonomiska återverkningar
för befattningshavaren. Ur samma synpunkt är del även angeläget
att undanröja risken för alt en flygare, vars kondition är mindre god, flyger
av fruktan alt eljest gå miste om flygtillägget. 1 betraktande av flygtilläggets
relativt betydande andel i de totala avlöningsförmånerna tala även billighets-
och andra skäl för att övergången från eu högre till eu lägre lönestandard
genom flygtilläggels indragning göres mjukare än för närvarande.
För alt möjliggöra eu rättvisare avvägning av ersättningen för det ökade
ansvar, som följer med befälet över flera flygplansenheler eller större förband
bör differentieringen av flvglilläggen något utvidgas.

118

Som ett led i strävandena att ekonomiskt kompensera den flygande
personalen för den större förslitning, som flygtjänsten medför, synes det
rimligt att bereda den, som fullgjort föreskriven flygtjänstgöring under
sammanlagt 12 år, en särskild lönegottgörelse i form av förhöjd lön i händelse
olycksfall eller sjukdom gör honom oförmögen till vidare flygtjänst
eller hans flygtjänst upphör på grund av organisatoriska skäl. Den högre
löneställningen bör även berättiga till däremot svarande höjd pension.

Såsom allmän förutsättning för rätt att komma i åtnjutande av flygtill -lägg bör fortfarande gälla att flygtjänstgöring fullgöres minst tre dagar för
månad. Det har eftersträvats att ernå smidigare tillämpningsföreskrifter
i fråga om flygtjänstgöringens fullgörande.

1 anslutning till vad sålunda anförts vill jag för egen del här särskilt
framhålla, att det av revisox-erna åberopade — av 1936 års lönekommitté
framlagda — motivet, att flygtillägget oavlåtligt skulle vara en sporre till
flygtjänstens fullgörande, delvis direkt motsägs av 1949 års tjänsteförteckningskommittés
välmotiverade uttalande, att det är angeläget alt undanröja
risken för att en flygare, vars kondition är mindre god, flyger av fruktan
för att eljest gå miste om flygtillägget. Den fasta organisationen med detaljerade
utbildningsbestämmelser och särskilda provövningar, som flygtjänsten
efter hand fått. innebär i sig själv en god garanti för afl flygtjänsten fullgöres.
Det bör beaktas, att varje flygning, är ett beordrat tjänsteuppdrag och
icke ett frivilligt åtagande. Att flygtillägget, som revisorerna framhållit, bl. a.
skulle ha till syfte att stimulera den flygande personalen att alltmer utveckla
sin yrkesskicklighet och prestationsförmåga bör jämföras med vad tjänsteförteckningskommittén
framhållit om det fysiologiska åldrandets nedsättande
inverkan på tjänstedugligheten. Det är fullständigt orimligt att kräva, att
t. ex. en 50-årig flygare, som under decennier förslitits i hård flygtjänst,
skall kunna utveckla högre yrkesskicklighet och prestationsförmåga i ett
modernt krigsflygplan än en 25-årig.

Mot bakgrunden av de motiv som sålunda i verkligheten legat till grund
för nuvarande flygtilläggsbestämmelser och de principer för flygtjänstens
bedrivande, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, kan jag icke
ansluta mig till revisorernas uttalande, att flygtillägget i mycket stor utsträckning
kommit att bli eu premie för några få timmars flygning utan
direkt samband med flygvapnets aktuella försvarsuppgifter.

e) Skärpning av villkoren för fly g tillägg

Revisorerna föreslå att som villkor för åtnjutande av flvgtillägg bör gälla,
dels alt flygning som regel sker med plan ingående i flygvapnets för strid
avsedda förband, dels att flygtjänstgöring fullgöres under ett större antal
dagar än f. n.

Som jag i det föregående framhållit, är det i och för sig önskvärt att flygtjänsten
bedrives på krigsflygplan och i största möjliga omfattning. Av
ekonomiska och organisatoriska skäl har det emellertid — såsom även
framgår av den tidigare lämnade redogörelsen — varit nödvändigt att inom
den kostnadsram som tillmätts flygvapnet genomföra en differentiering av
flygtjänsten i vad avser både omfattning och flugna flygplantyper. Denna
differentiering måste i fortsättningen liksom hittills tid efter annan överses
och anpassas efter vunna erfarenheter, önskemål om ökning av flygtiden
på krigsflygplan föreligga men ha hittills icke kunnat tillgodoses.

Det bör bär observeras, att revisorernas uttalande synes grunda sig på

119

antagandet, att endast krigsflygplan ingå i flygvapnets krigsorganisation
och att utbildning av besättningar för dessa är det enda syltet med llygtjänsten.
Att så icke är fallet framgar av det föregående. _ o

Om kravet på flygning med krigsflygplan skall tillgodoses i sa stor utsträckning
som revisorerna synas ha tänkt sig, medför detta vittgående
både ekonomiska och organisatoriska konsekvenser, som revisorerna icke
synas ha beaktat. Om exempelvis all den flygtid, som enligt nu gällande
normer uttages på övningsflygplan enbart av personal i AFT, skulle omvandlas
till flygtid på moderna krigsflygplan, medför delta f. n. eu arlig
merkostnad av ca 5 milj. kr. Denna siffra bör ses mot det faktum, att i 19ob
års statsverksproposition anslaget till drift och underhåll av flygmateriel
nedskurits med ca 8 milj. kr. i förhållande till äskandena, vilka äro grundade
på nu gällande flygtidsnormer.

Utöver merkostnaderna för flygtid skulle erfordras ytterligare medel loi
anskaffning av moderna krigsflygplan jämte markutrustning, främst för
flygledningens personal. Årskostnaderna härför kunna uppskattas till ca
10 milj. kr. Härtill komma årskostnaderna för ökning av markpersonalen
för de mera komplicerade krigsflygplanen samt investeringskostnader för
ökning av hangarutrymmen, verkstäder och hangarplattor. De sammanlagda
årliga merkostnaderna skulle således f. n. uppgå till ca 15 milj. kr..
personal- och investeringskostnader oräknade, och skulle framdeles stiga
ytterligare. Jag finner det uppenbart att en mot nu nämnda kostnader sparande
ökning "av flygvapnets krigsduglighet icke kan uppnås på denna väg.

Vad flygfrekvensen angår må följande synpunkter anföras. Även den
som genomsnittligt flyger betydligt mer än den nuvarande minimiprestafionen
— t. ex. 15 dagar per månad — kan ibland av olika anledningar
nödgas flyga endast obetydligt mer än minimum. Som exempel kan nämnas,
att bland flygande personal förekomma ofta varbildningar i pannhålorna
eller övre luftvägsinfektioner, vilka medge marktjänst men utgör hinder
för flygtjänst. På grund av långvariga tjänsteresor eller kommenderingar
till platser, där flygplan antingen icke alls finnas eller icke äro av de typer.
på vilka vederbörande är influgen, kan det vidare bli nödvändigt att inskränka
flygtjänsten. 1 vissa fall kunna även vädret eller flygfältens beskaffenhet
(t. ex. svår isbildning på rullbanorna) omöjliggöra flygning. I andra
fall åter kunna konstaterade eller i samband med haverier föimodade fel
på flygmaterielen föranleda temporär inskränkning eller inställande av
flygtjänsten. Vad särskilt personal i högre staber och förvaltningsorgan
beträffar, kunna brådskande ärenden, hastigt påkommande tjänsteresor
eller liknande omständigheter, över vilka vederbörande själv ej kan råda.
medföra all planlagd flygning måste inställas, vilken på grund av bristande
lid eller tillgång på flygplan icke kan inhämtas senare under samma månad
eller över huvud tagel, i olyckliga fall kunna här nämnda eller andra liknande
omständigheter samverka. Det torde vara bl. a. nu nämnda
gjort alt minimiproslationen satts till vad den nu är och alt chefen för flygvapnet
bemyndigats all, då omständigheterna det föranleda, medge att anlalet
flygdagar tillfälligt minskas eller ock resterande flygtjänstgöring fullgöres
under närmast följande tre månader. Inom ramen för nuvarande
flygtids-, flygplan- och pcrsonallillgång bör denna gräns icke höjas.

Om man då i stället anlar, all revisorerna —- clniru detta icke utsagts —
med sitt förslag egentligen avsett alt genom krav på intensivare flygtjänst
och flygning med moderna krigsllygplan, men ulan ökning a\ vare sig

120

personal- eller ilygplanstillgången, framtvinga avstängning från flygtjänst
av en del flygande personal, må följande framhållas.

Den flygande personal, som närmast skulle beröras, är sådan som med
nuvarande personaltillgång icke utan eftersättande av annan oundgängligen
nödvändig tjänst hinner flyga i den utsträckning som i och för sig skulle
vara önskvärd (grupp a), icke har regelmässig tillgång till moderna krigsflygplan
(grupp b) eller av flygsäkerhetsskäl icke kan eller bör flyga sådana
flygplan (grupp c).

Grupp a) innefattar i huvudsak praktiskt taget all flygledningens personal
samt personal vid vissa andra staber, förband, skolor m. m.

Grupp b) omfattar i huvudsak personal vid flygledningen, vissa andra
högre staber in. in., flygkrigshögskolan, flygkrigsskolan, Roslagens flygkår
och flygvapnets centrala skolor samt icke förarutbildad personal,
t. ex. meleorologer, vid förband utrustade med ensitsiga krigsflygplan.
Grupp c) innesluter personal inom hela flygvapnet som på grund av medicinska,
psykiska eller liknande skäl — t. ex. på grund av sviter efter haverier
— med hänsyn till flygsäkerheten icke längre kan eller bör flyga de
modernaste krigsflygplanen.

Inom grupp a) och b) dominera flygledningen och vissa andra högre
staber in. in. I fortsättningen behandlas därför endast dessa högre staber.
Om den övriga här aktuella personalen skall i detta sammanhang endast
framhållas, att ett vidhållande av kravet på flygning med »plan ingående
i flygvapnets för slrid avsedda förband» skulle medföra t. ex. den absurda
konsekvensen, att de för mycket påfrestande flygtjänst utsatta flyglärarna
samt besättningarna i transport- och räddningsflygplan icke skulle erhålla
flygtillägg. Avstängas från flygtjänst kunna de självfallet icke.

\ ad de högre staberna beträffar kan eu individuell prövning av vilken
personal som skall flyga eller ej, uppenbarligen icke ifrågakomma — utom
på medicinska o. d. indikationer — utan den måste betraktas som en enhel.
Med några få undantag iir den flygande personalen i de högre staberna
officerare. Av tidigare anförda skäl måste omplaceringar mellan staber,
förband och skolor äga rum. Delta är eu av förutsättningarna för alt staber
och skolor skola kunna hålla den nära kontakt med förbanden, som erfordras
för alt förstå deras problem och driva utvecklingen framåt.

Att avkoppla stabspersonalen från flygtjänst skulle medföra långt gående
och ytterligt allvarliga konsekvenser, av vilka eu del här skola belysas.

Stabsbefattningarna skulle bli än mera svårrekryterade än nu — icke
endast på grund av flygtilläggets indragande, vilket kanske på något sätt
skulle kunna kompenseras — utan framför allt till följd av avkoppling från
tjänst. Den flygande personalen har nämligen anställts under förutsättning
att den skall flyga hela sin tjänstetid och eu påtvingad avkoppling
av detta slag skulle i hög grad skada personalens anda. Man kan även
räkna med att rekryteringen av flygande officerare — som redan nu är
mindre tillfredsställande — över huvud taget skulle starkt försämras.

Vid omplacering till förband eller motsvarande skulle eu lång och
kostnadskrävande omskolning bli nödvändig och ändå måste man riskera
att vederbörande aldrig skulle kunna komma upp i samma flygtrim som
löre stabstjänsten. Detta skulle kunna medföra, att viss personal icke skulle
kunna återinsättas i flygtjänst, vilket skulle påverka dess fortsatta användbarhet
och därmed även dess befordringsmöjligheter.

Stabspersonalen skulle vidare förlora den nära kontakt med flygtjänsten

121

som är nödvändig för att stabs- och förvaltningstjänsten över huvud taget
skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt sätt. Den som har att fatta beslut
i eller bereda frågor som beröra flygtjänsten och flygmaterielens utveckling
måste ovillkorligen själv vara sakkunnig, och på grund av den utomordentligt
snabba utvecklingen räcker det i regel icke att tidigare ha flugit.

En annan konsekvens är att förbandens tilltro till flygledningen och dess
auktoritet skulle undergrävas.

Slutligen skulle i flygledningens krigsorganisation ingående sambandsflygplan
icke kunna bemannas utan eu ökning av övrig flygförarpersonal
varjämte i fred med flygplan företagna, tidsbesparande tjänsteresor skulle
bli avsevärt försvårade eller icke kunna företagas.

Jag övergår så till personalgruppen c) enligt det föregående, personal som
icke kan eller bör flyga krigsflygplan. Tidigare har framhållits, att i krigsorganisationen
ingå, förutom krigsflygplan, även andra flygplan — skol-,
sambands-, räddnings- och transportflygplan — som måste bemannas med
i fred utbildad personal. Härför tas i regel i anspråk sådan personal som
tillhör grupp c). Att personal som är krigsplacerad på eller avsedd som ersättningsreserv
för dessa flygplan eller som framdeles bör kunna placeras
i sådan befattning, skall flyga och därvid uppbära flygtillägg, finner jag
uppenbart. 1 fråga om övrig personal i denna grupp som kan eller bör flyga
endast skol flygplan är det — med hänsyn till de kostnader som nedlagts
på dess utbildning samt den kunskap, erfarenhet och omdöme den därvid
vunnit — angeläget att den kan utnyttjas i befattning avsedd för flygande
personal och fortsätta alt flyga. Det bör därvid beaktas, att kraven på akliv
flygtjänst äro olika för olika befattningar.

Följderna av att avkoppla stabspersonalen från flygtjänst skulle således
bli så menliga för flygvapnets krigsduglighet, att jag under inga förhållanden
kan godtaga en sådan åtgärd.

Den som av fysiska, psykiska eller liknande skäl icke längre är lämplig
för flygtjänst bör avkopplas från flygtjänstgöring men bör därvid ekonomiskt
kompenseras främst för den kvarstående fysiska och psykiska förslitningen
han undergått och för det ansvar för flygtjänst eller för flygtjänsten
direkt påverkande verksamhet, som i många fall kvarstår, även om
flygtjänstgöringen skulle upphöra. Sådant ansvar åvilar t. ex. förbandschefer
och vissa befattningshavare i staber och förvaltningsorgan.

Eu sådan ekonomisk kompensation som här nämnts är i hög grad motiverad
även från rekryteringssynpunkt. Om den som anställes för flygtjänst
vet, alt han vid eventuell avstängning från sådan tjänst erhåller ekonomisk
kompensation för flygtilläggets bortfall, underlättas rekryteringen. Blir så
ej fallet, försvåras den.

Nu nämnda synpunkter ha —- som också framgår av den förut lämnade
redogörelsen om avsikten med flygtillägget — i viss utsträckning beaktats
i nu gällande bestämmelser. Den som till följd av olycksfall vid tlygning
eller på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga avstängts från flygtjänstgöring,
äger sålunda övergångsvis uppbära del av flygtillägget under
viss tid. Sådan befattningshavare, liksom också den som av organisatoriska
skäl går förlus t ig rätten till flygtillägg, äger under förutsättning av
fullgjord föreskriven flygtjänstgöring under sammanlagt minst 1 2 år — för
tiden därefter, så länge han kvarstår i flygvapnets tjänst, uppbära i princip
två löneklasser högre lön än han eljest skolat åtnjuta. På motsvarande sätt
iir pensionsunderlaget två löneklasser högre (kbr 5/6 1956).

122

Dessa bestämmelser gälla emellertid icke sådan beställningshavare, som,
i andra fall än som ovan nämnts, på egen begäran befriats från flygtjänstgöring
eller övergång till befattning, med vilken dylik tjänstgöring icke är
förenad, och ej heller för den, som av annan anledning än sjukdom eller
nedsatt arbetsförmåga av chefen för flygvapnet förklaras olämplig till fortsatt
flygtjänstgöring.

Sistnämnda förhållanden äro enligt min mening icke tillfredställande,
ty oavsett anledningen till flygtjänstgöringens upphörande kvarstår likväl
ådragen förslitning och i vissa fall ansvar för flygtjänst eller flygtjänsten
direkt påverkande verksamhet. För detta bör både med hänsyn till rekryteringen
och till rättvisa och billighet mot personalen kompensation utgå.
I princip bör den utmätas enligt en efter antalet år i flygtjänst växande
skala och jämväl innefatta pensionsförmåner. För att icke stimulera till avgång
ur flygtjänst bör liksom nu det för sådan kompensation stipulerade
antalet flygår icke sättas alltför lågt och den här nämnda skalan avvägas
på ett lämpligt sätt. I detta sammanhang bör beaktas, att en begäran om
avgång kan vara motiverad av bl. a. sådana psykologiska skäl, som icke
innebära påvisbar sjukdom, t. ex. flygolust som uppkommit på grund av
flyghaverier, haveritillbud eller flygtjänstens påfrestningar över huvud taget
eller av hänsyn till familj eller andra anhöriga. Att med ekonomisk press
tvinga sådan personal att kvarstå i flygtjänst synes mindre lämpligt.

Slutligen må framhållas, att — med hänsyn till den nuvarande mindre
goda rekryteringen av flygande personal och till penningvärdets fall sedan
den tidpunkt då flygtilläggen senast justerades — flygtilläggen böra uppräknas
utan dröjsmål.

Sammanfattning

1. Revisorerna ha icke beaktat den grundliga översyn av hela flygtilläggsfrågan,
som 1949 års tjänsteförteckningskommitté verkställt, och därmed
ej heller de motiv som numera ligga till grund för flygtillägget.

2. Revisorerna ha ej heller beaktat den avvägning mellan fiygtidskostnader
och övriga kostnader som måst göras inom den kostnadsram, som
tillmätts flygvapnet.

3. Flygtjänstens omfattning bestämmes, förutom av flygtidskostnaderna,
av kraven på flygtjänst i olika befattningar och av tillgången på flygplan
och personal. Inom nuvarande kostnadsram har med beaktande av dessa
faktorer en sådan avvägning gjorts i fråga om flygtidstilldelning och flygtidens
fördelning på olika flygplantyper, som bäst ansetts gagna flygvapnets
samlade effekt i krig.

4. Den statistik som revisorerna sammanställt ger en i viss mån felaktig
bild av läget. Den tar icke hänsyn till personalens möjligheter att genomföra
flygning. Stabspersonalen har i genomsnitt flugit ca 60 % mer än minimiprestationen
och personalen vid förbanden väsentligt mer.

5. Flygande personal behövs utom för egentliga krigsflygplan även för
övriga i flygvapnets krigsorganisation ingående flygplan samt för befattningar
i staber, förvaltningsorgan m. m. Revisorerna ha icke tagit hänsyn
härtill.

6. Kravet att flygning i regel skall utföras med plan ingående i flygvapnets
för strid avsedda förband kan med hänsyn till tillgången på krigsflygplan
och flygtidskostnaderna icke drivas så långt som revisorerna gjort.

123

7. Minimiprestationen, 3 dagar per månad, bör av anförda skäl icke
höjas. Den fastställdes — efter noggrann prövning — så sent som 1952.

8. Ur rent militär synpunkt finner jag — i motsats till revisorerna —
icke läget ägnat att ingiva betänkligheter även om en ökad tilldelning av
flygtid på krigsflygplan är önskvärd.

9. Villkoren för åtnjutande av flygtillägg böra icke skärpas.

10. Flygtilläggsförmånerna böra, med hänsyn till bl. a. rekryteringen,
förbättras dels genom en uppräkning med anledning av penningvärdesförsämringen,
dels genom att förbättra kompensationen vid upphörd flygtjänstgöring.

11. Jag avser framdeles, efter samråd med berörda personalorganisationer,
framlägga förslag till sådan ändring av flygtilläggsbestämmelserna
som jag i det föregående skisserat.

Stockholm den 18 januari 1956

Underdånigst
A. LJUNGDAHL

Chef för flygvapnet

S. Möller

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 9

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 9 i sin berättelse anfört om flygtillägg i vissa fall.

Till åtlydande härav får försvarets civilförvaltning framhålla följande.

Enligt vad revisorerna uttalat skulle efter statens allmänna avlöningsreglementes
tillkomst någon översyn av flygtilläggsbestämmelserna icke
ha kommit till stånd. Denna uppgift är felaktig. I anledning av erhållna
direktiv lät 1949 års tjänsteförteckningskommitté genom en särskild expertdelegation,
i vilken såväl avlöningsteknisk som flygmilitär expertis ingick,
verkställa en dylik översyn. Efter ingående övervägande av det utav expertdelegationen
framlagda förslaget och efter förhandlingar den 6 mars 1952
med vederbörande personalsammanslutningar avlät kommittén förslag till
Kungl. Maj:t om nya bestämmelser i ämnet. De av revisorerna åsyftade,
av 1952 års riksdag vidtagna jämkningarna i flygtilläggsbestämmelserna i
35 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente äro föranledda av tjänsieförteckningskommitténs
nyssberörda förslag.

Revisorernas föreliggande förslag syftar till en skärpning av förutsättningarna
för åtnjutande av flygtillägg. Hur långt förutsättningarna skulle
skärpas, ha revisorerna dock icke närmare preciserat. Ej heller ha de gått
in på de verkningar av organisatorisk och ekonomisk art, som ett genomförande
av förslaget ofrånkomligen skulle komma att medföra.

Utan möjlighet att överblicka konsekvenserna i nyssberörda avseenden
lärer ställning till förslaget icke kunna tagas. Härtill kommer, alt de nuvarande
bestämmelserna i ämnet äro att betrakta såsom en förhandlings -

124

överenskommelse mellan staten och de berörda personalorganisationerna.
En jämkning i bestämmelserna lärer därför knappast kunna göras annat
än efter nya förhandlingar med dessa organisationer.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Ström.

Stockholm den 12 januari 1956

SVEN ENGDAHL

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Liljefelt

Statens lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 9

Till Konungen

Genom remiss den 20 december 1955 har statens lönenämnd anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1955 församlade revisorer under
§ 9 av sin berättelse anfört angående flygtillägg i vissa fall. Med anledning
härav får lönenämnden anföra följande.

Riksdagens revisorer påpeka bland annat, att föredragande departementschefen
i proposition nr 281 till 1947 års riksdag uttalat sig för eu
översyn av utgående tillägg till tjänstemän vid tjänstgöring av visst slag,
däribland flygtilläggen, och att detta uttalande icke föranlett någon erinran
från riksdagens sida. Revisorerna göra gällande, att någon översyn av
ifrågavarande tilläggsförmåner sedermera icke kommit till stånd. Revisorerna
finna det motiverat, att gällande bestämmelser om flygtillägg utan
dröjsmål skärpas. Som villkor för åtnjutande av dylikt tillägg bör enligt
revisorernas mening i fortsättningen gälla dels att flygtjänstgöring fuilgöres
under ett större antal dagar för månad än för närvarande och dels
att uppstigning därvid som regel sker med plan, ingående i flygvapnets
för strid avsedda förband.

Lönenämnden får påpeka, att en genomgripande omläggning av flygtilläggen
beslöts vid 1952 års riksdag i överensstämmelse med eu mellan
1949 års tjänsteförteckningskommitté och vederbörande personalorganisationer
träffad överenskommelse (prop. 1952: 107, rskr 330). Den i propositionen
1947:281 förutskickade översynen har därmed verkställts, såvitt
avser flygtilläggen. En ändring i fråga om villkoren för åtnjutande av sådana
tillägg bör enligt nämndens mening icke ske annat än efter förhandlingar
med berörda personalorganisationer.

I övrigt har vad revisorerna anfört icke föranlett något uttalande
ur de synpunkter nämnden har att företräda.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad, ledamöterna
Andersson, Frösell och Ström samt suppleanten Sjöborg.

Stockholm den 18 januari 1956.

Underdånigst
E. JOHNSSON

Folke Lyberg

125

Försvarets civilförvaltnings
och

Försvarets sjukvårdsstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 10

Iv o n it n g e n

Garnisonssjukhuset i Karlsborg

Sedan Kungl. Maj:t genom särskilda remisser den 20 december 1955
infordrat försvarets civilförvaltnings och försvarets sjukvårdsstyrelses utlåtanden
över vad riksdagens år 1955 församlade revisorer anfört rörande
garnisonssjukhuset i Karlsborg, få ämbetsverken, som företagit ärendet
till gemensam handläggning, i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha efter redogörelse för av dem företagen utredning framhållit,
att ifrågavarande garnisonssjukhus enligt revisorernas mening icke
vore erforderligt för den militära sjukvården samt att frågan om en nedläggning
av sjukhuset och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål
snarast borde upptagas till avgörande. Med anledning härav få civilförvaltningen
och sjukvårdsstyrelsen framhålla följande.

Planerna på avveckling av garnisonssjukhusen ha hittills kunnat realiseras
beträffande garnisonssjukhusen i Linköping och Skövde, vilka försålts
till vederbörande landsting. För närvarande är på Kungl. Maj:ts prövning
beroende ett av sjukvårdsstyrelsen i samråd med civilförvaltningen och
fortifikationsförvaltningen avgivet förslag, att driften av garnisonssjukhuset
i Boden skall övertagas av Norrbottens läns landsting. Förslaget väntas
föranleda proposition till årets riksdag. Då statsmakterna redan år 1949
fattat principbeslut om nedläggande av garnisonssjukhuset i Sollefteå, återstår
således att taga ställning till avveckling av garnisonssjukhusen i Eksjö
och Karlsborg. I fråga om det förstnämnda av dessa båda sjukhus ha förhandlingar
för några år sedan ägt rum mellan representanter för kronan
och landstinget rörande sjukhusets nedläggande i samband med eu planerad
utbyggnad av lasarettet i Eksjö. Ett i anslutning till förhandlingarna
till Kungl. Maj:t avgivet förslag, vilket i fråga om vissa ekonomiska förhållanden
icke vann anslutning från civilförvaltningens sida, föranledde
emellertid ej någon Kungl. Maj:ts proposition.

Beträffande garnisonssjukhuset i Karlsborg ha en rad undersökningar
gjorts av ämbetsverken med sikte på sjukhusets nedläggande, så snart omständigheterna
det medgiva. Härvid har det varit oundvikligt att väga angelägenheten
av en avveckling mot behovet att tillgodose den civila sjukvården
inom sjukhusets upptagningsområde. Genom all militära förband
och inrättningar i betydande utsträckning förlagts till Karlsborg har större
delen av befolkningen kommit att utgöras av till försvaret direkt eller
indirekt knutna personer. Alltsedan 1923 har befolkningen kunnat repliera
på detta garnisonssjukhus. Ämbetsverken äro väl medvetna om att med
hänsyn till den stora civila beläggningen ett fortsatt drivande av sjukhuset
i försvarets regi icke är motiverat. På grund härav ha ämbetsverken under
hand erbjudit landstinget övertaga sjukhuset. Emellertid har landstinget
förklarat sig ovilligt härtill. Anledningen till landstingets inställning härvidlag
torde vara, att landstinget har för avsikt att snarast utbygga sjuk -

126

huset i Skövde till normallasarett, varefter detta sjukhus beräknas kunna
övertaga det klientel, som nu är hänvisat till garnisonssjukhuset i Karlsborg.
Ytterligare skäl för att landstinget icke önskar övertaga sjukhuset
torde vara, att sjukhuset — såsom statsrevisorerna i sin skrivelse framhållit
— är i behov av kostsamma underhålls- och moderniseringsarbeten.

Av det anförda torde framgå att, med hänsyn till den civila sjukvården,
en avveckling av garnisonssjukhuset i Karlsborg icke är möjlig att genomföra
förrän sjukhuset i Skövde utbyggts. Om ett nedläggande dessförinnan
komme till stånd, skulle olägenheterna härav i första hand drabba försvarets
egen personal.

Med hänsyn till ovissheten rörande garnisonssjukhusets i Karlsborg
framtida ställning har sjukvårdsstyrelsen beträffande frågor rörande renovering
och modernisering av lokalerna ansett sig böra förorda en långt
gående restriktivitet. I anledning härav har fortifikaiionsförvaltningen endast
i ytterst begränsad omfattning anvisat medel för ifrågavarande ändamål.

Med tanke på en kommande avveckling har sjukvårdsstyrelsen vidare
undersökt möjligheterna att utnyttja lokalerna för annat ändamål. Därvid
har framkommit, att lokalerna måhända skulle kunna tagas i anspråk
såsom förläggning för fallskärmsjägarskolan.

Statsrevisorerna ha påpekat, att driften av garnisonssjukhuset i Karlsborg
förorsakar kronan en årlig förlust av i runt tal 150 000 kronor. Självfallet
vore det önskvärt att sådan ändring i samarbetsavtalet med landstinget
komme till stånd, att de av statsrevisorerna påtalade förlusterna å
sjukhusdriften till större delen stannade på landstinget. I sådant syfte ha
ämbetsverken i samband med överlåtelsen av garnisonssjukhuset i Skövde
fått till stånd en uppgörelse med landstinget enligt vilken kronan från och
med den 1 juli 1954 icke svarar för mer än vanlig legosängsavgift vid vård
av försvaret tillhörande personal med undantag av värnpliktiga och tjänstemän
tillhörande lönegrad med beteckningen Mha samt musikelever. Förenämnda
förluster reduceras härigenom med i runt tal 40 000 kronor för år.

Att i dagens läge vidtaga ytterligare åtgärder i det av riksdagens revisorer
angivna syftet synes knappast böra ifrågakomma. Ämbetsverken komma
emellertid självfallet även i fortsättningen att ha sin uppmärksamhet riktad
på hithörande spörsmål.

I detta ärendes handläggning ha deltagit från försvarets civilförvaltning
generaldirektören Lundberg och krigsråden Ström och Hallin samt från
försvarets sjukvårdsstyrelse förutom undertecknade Groth och Eriksson,
den senare föredragande, förste byråläkaren Lundberg.

Stockholm den 16 januari 1956

KARL ERIKSSON

Underdånigst
CARL-ERIK GROTH

Clas Malmberg

127

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 10

Underdånigt utlåtande

Statskontoret delar revisorernas åsikt, att frågan om nedläggning av
gamisonssjukhuset i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt
ändamål snarast bör upptagas till avgörande.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 28 december 1955

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

RAGNAR ANDERSSON

Sven Swarting

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 11

Till Konungen

Genom remiss den 19 december 1955 har socialstyrelsen anbefallts att,
sedan barnavårdsnämnderna i Malmö och Luleå beretts tillfälle att yttra
sig, avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört rörande statsbidrag
till den halvöppna barnavården.

Revisorerna rekommendera en översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till den halvöppna barnavården i syfte att göra dem tydligare och
enklare. Som skäl anföres, att de nuvarande bestämmelserna äro svåröverskådliga
och så till vida missvisande, som föreskrifterna om statsbidrag
till jordbruksdaghemmen icke finnas intagna i den av socialstyrelsen utfärdade
kungörelsen (1944).

Socialstyrelsen, som har för avsikt att verkställa en översyn av samtliga
gällande bestämmelser på området, får härmed överlämna yttranden från
angivna barnavårdsnämnder samt av styrelsen därutöver inhämtade yttranden
från skolöverläkaren hos Kungl. Skolöverstyrelsen, Målsmännens Riksförbund,
Sveriges Förskollärares Riksförbund, Förskoleseminariernas lärarsällskap
samt Sveriges Nationalkommitté av O. M. E. P. För egen del
får styrelsen anföra följande.

Anledningen till att bestämmelserna om statsbidrag till jordbruksdaghemmen
icke upptagits i kungörelsen är att denna verksamhetsform i enlighet
med vad chefen för socialdepartementet anfört i propositionen nr
339/1943 vore avsedd att ha experimentkaraktär och i vissa hänseenden
fölle utanför vad som i vanliga fall menades med halvöppen barnavård.
Denna karakteristik, vilken icke föranlett erinran från riksdagens sida,
bar alltfort sin giltighet.

Under hänvisning till att avsevärd tid förflyter från bidragsansökningarnas
ingivande till beslutsdatum, anse revisorerna vidare lämpligt, alt
socialstyrelsen genom särskilda beslut lämnar nytillkommande sökande besked
om huruvida lokaler, personal m. m. uppfylla villkoren för statsbidrag.

128

Styrelsen vill erinra om att ansökan om statsbidrag för ett budgetår skall
senast den 15 maj nästföregående budgetår vara ingiven till barnavårdsnämnden,
som har att med eget yttrande insända ansökningen till socialstyrelsen
senast den 15 juni. Bidragen utbetalas halvårsvis i efterskott.
Så snart ansökningarna inkommit till socialstyrelsen bli de föremål för
ingående granskning. De sökande, vilkas institutioner icke uppfylla gällande
villkor för statsbidrag bli på ett relativt tidigt stadium — i regel före
utgången av juli månad — underrättade härom. Vad beträffar de institutioner,
för vilka statsbidrag sökes första gången och vilka redan från början
uppfylla bidragsvillkoren, tillämpas den ordningen att sökandena icke erhålla
något besked förrän i samband med betalningen i efterskott av bidraget
för budgetårets första hälft, d. v. s. i början av nästkommande kalenderår.
Styrelsen har sig icke bekant, att denna praxis givit anledning
till klagomål, men har icke något att invända mot att förfarandet ändras
på det sätt revisorerna föreslagit.

En genomgång av akterna i vissa ärenden avseende budgetåren 1950/51—
1953/54 har föranlett revisorerna att framhålla, att det på grundval av de
för revisorerna redovisade handlingarna knappast varit möjligt att bilda
sig eu säker uppfattning om huruvida styrelsens beslut varit tillräckligt
motiverade; detta skulle särskilt gälla fall, då statsbidrag vägras på grund
av att personalen icke uppfyllt föreskrivna krav på viss kompetens. Aktmaterialet
synes sålunda revisorerna i vissa hänseenden ofullständigt och
skulle därför icke fullständigt belysa styrelsens beslut om avslag. Revisorerna,
som icke förbise svårigheterna för styrelsen att i vissa fall erhålla
kompletta ansökningar, framhålla önskvärdheten av att till grund för
styrelsens beslut läggas fullständiga handlingar.

Socialstyrelsen delar revisonernas uppfattning, att man bör eftersträva
ett så fullständigt aktmaterial som möjligt. Beträffande de sex särskilt
ifrågasatta besluten om avslag på grund av bristande kompetens hos personalen,
anser sig styrelsen emellertid kunna hävda, att de hos styrelsen
tillgängliga akterna innehålla upplysningar, som göra de av styrelsen fattade
besluten fullt motiverade.

I anslutning till nyss berörda anmärkning uttala revisorerna, att det
enligt styrelsens anvisningar beträffande kraven på personalens utbildning
vill synas som om undantag från utbildningskraven varit avsedda att medgivas
endast i de fall då vid tidpunkten för statsbidragsbestämmelsemas
ikraftträdande en för sill arbete väl skickad föreståndarinna redan fanns
vid en institution, till vilken statsbidrag med hänsyn till övriga villkor
kunde beviljas.

Socialstyrelsen får på denna punkt till belysning av praxis meddela, att
under åren 1953—1955 till styrelsen inkommit 18 statsbidragsansökningar.
vilka samtliga även innefattat framställning om dispens. Av dessa 18 ansökningar
ha 17 helt bifallits. Styrelsen är även i fortsättningen beredd
att i väl motiverade fall medgiva dispens. Emellertid vill styrelsen principiellt
hävda, att urval och utbildning av personalen är av fundamental
betydelse för den halvöppna barnavården. Denna ståndpunkt intogs redan
av riksdagen, då den beslöt alt statsbidraget skulle utgå i första hand i form
av lönebidrag till personal med viss föreskriven utbildning. Senare vunna
erfarenheter och forskningsresultat ha givit belägg för betydelsen av tillgång
till teoretisk l och praktiskt skolad personal vid småbarnsinstitutionerna.
Till stöd för sin principiella ståndpunkt i utbildningsfrågan kan
styrelsen åberopa bland annat uttalandet i bifogade yttrande den 10 januari

129

1956 av Sveriges nationalkommitté av O. M. E. P., att »ett avkall på kravet
om fullgod utbildning skulle betyda eu verklig standardsänkning för den
Svenska förskolepedagogiken».

Revisorerna ägna ingående uppmärksamhet åt fyra lekskolor, varav tre
i Malmö och en i Lvdeä. I samtliga fall äro lokalerna belägna under marknivån.
För lekskolorna i Malmö ha ansökningar om statsbidrag beviljats
på villkor att lokalerna framdeles ersättas med lokaler i eller över denna
nivå. Vad beträffar lekskolan i Luleå har styrelsen uppställt samma villkor
som i fråga om Malmö, men från Luleå har någon ansökan om statsbidrag
icke inkommit.

Revisorerna ha eller besök i lokalerna uttalat, all några avgörande bevis
för att menliga följder ur hälsosynpunkt skulle följa med användningen
av dessa lokaier icke torde finnas, T>et synes revisorerna som om socialstyrelsen
låste för stor vikt vid att för lekskola avsedda lokaler äro belägna
helt ovan markytan. Enligt revisorernas mening bör dessas läge i förhållande
till marknivån icke bedömas isolerat utan i sammanhang med lokalernas
allmänna standard, planlösning in. in.; helhetsbilden synes med andra ord
böra vara avgörande.

Socialstyrelsen vilt framhålla, att gällande kungörelser och anvisningar ha
utfärdats av styrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen. Beträffande
fordringarna på lokaler för lekskolorna är principen den att de böra motsvara
de krav som i hälsovårdsstadga och byggnadsstadga ställas på bostäder
och skollokaler. För socialstyrelsen har härvidlag varit vägledande, att
då omvårdnaden av och tillsynen över förskolebarnen i hemmen kompletteras
samt deras första skolundervisning förberedes genom lekskoleverksamheten,
de böra vistas i lokaler, som ur hygienisk synpunkt uppfylla
minimikraven på bostäder och skolor. Styrelsen har icke desto mindre
ansett sig böra bevilja statsbidrag till institutioner, vilkas lokaler ur angivna
synpunkter måste betraktas som provisoriska, men härmed har styrelsen
icke trångått sin principiella uppfattning utan iakttagit den varsamhet
och det beaktande av omständigheterna i de enskilda fallen, som
revisorerna med skäl funnit angeläget.

Till ytterligare upplysning rörande socialstyrelsens uppfattning må tillläggas,
att styrelsen anser sig bära ansvar för att varje enskild lckskolelokal
bedömes med hänsyn till en planering på längre sikt av lekskoleverksamheten
på orten. Därvid måste önskemålet om viss investering i
nuvarande statsfinansiella läge vägas mot risken för felinvestering i betraktande
av de krav, som kunna komma att ställas på lokalerna under hela
den tid, de äro avsedda att användas.

Revisorerna framhålla slutligen, att statsbidragsvillkoren böra underkastas
en fortlöpande översyn, så att de följa utvecklingen på bland annat det
byggnadstekniska området. Socialstyrelsen är beredd att laga vederbörlig
hänsyn härtill vid utformningen av minimikraven på lokalerna för den
halvöppna barnavården.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, föredragande, samt
byråcheferna Berggren och Ryman.

Stockholm den 14 januari 1956

GÖTA HOS Ii N

Undcrdånigsl
ERNST BEXELIUS

9 Hcv. berättelse ang. statsverket är 1955. It

130

Till Kanyl. Socialstyrelsen

Bilaya A

I skrivelse den 21 december, vilken kommit Malmö stads barnavårdsnämnd
till handa denna dag, har socialstyrelsen anmodat nämnden att till
den 31 december 1955 inkomma med yttrande över vad riksdagens revirorer
anfört rörande statsbidrag till den halvöppna barnavården.

I anledning härav får nämnden anföra följande:

Såväl den orimligt kort utmätta remisstiden som den omständigheten
att verksamheten med den halvöppna barnavården här i staden handhaves
av en särskild styrelse, synes utgöra fullgod anledning för nämnden att
avstå från avgivande av yttrande. Emellertid har nämnden med den största
tillfredsställelse tagit del av revisorernas utlåtande och förmenar nämnden
att vad revisorerna anfört rörande beaktande av omständigheterna i de
särskilda fallen när det gäller statsbidragsverksamheten och dess krav på
lokalerna, bör tillmätas den största betydelse.

Malmö den 23 december 1955

För Malmö stads barnavårdsnämnd

Åke Bylamler
Direktör

Bilaya B

Till Kanyl. Socialstyrelsen, Barnavårdsavdelningen

Lämnad tillfälle avgiva yttrande över statsrevisorernas uttalanden betr.
lekskolan i kv. Åran får Luleå stads barnavårdsnämnd anföra följande.

Ifrågavarande lokal kan enl. barnavårdsnämndens uppfattning mycket
väl användas för sitt ändamål. Statsläkaren dr Lundgren, som tillika är
hälsovårdsnämndens ordförande och v. ordf. i barnavårdsnämnden, har
besiktigat lokalen och funnit den tillfredsställande. I vart fall måste den
utan tvekan få anses vida bättre än ett par andra lokaler i Luleå, som inrymma
lekskolor. Föreskriften om »de 30 centimetrarna ovan jord» synes
ha följts alltför rigoröst. Med de utmärkt goda dagsljusförhållanden, som
finns i den aktuella lokalen och med de särskilda uppvärmningsanordningarna
i golvet torde barnen icke utsättas för några som helst risker ur hälsosynpunkt,
allra helst som barnen endast komma att vistas där 2''å timme
per dag.

Att anordningen ur driftsekonomiska synpunkter avgjort är att rekommendera
framför en fristående byggnad är uppenbart, och barnavårdsnämnden
vill kraftigt understryka revisorernas synpunkter.

Det relativt blygsamma statsbidraget till driften har folkskolestyrelsen
ansett sig kunna avstå ifrån. En ny, fristående byggnad, skulle utan tvivel
ställa sig dyrare i drift med statsbidrag än den nuvarande utan sådant.
Emellertid har folkskolestyrelsen också vägrats bidrag till inredningen från
arvsfonden, enär kungl. socialstyrelsen ej ansett sig kunna godkänna lokalerna,
vilket är att beklaga.

Luleå den 2 januari 1956

På barnavårdsnämndens vägnar:

P. Jonsson
socialv.kamrer

Kungl. Socialstyrelsen

Bilaga C

Socialstyrelsen har i skrivelse den 23 december 1955 anhållit om mitt
yttrande rörande lokaler för lekskolor. Med anledning härav får jag anföra
följande.

Lekskolorna är avsedda för barn i åldern 4—6 år. Det är av största vikt,
att de hygieniska kraven på lokalerna ej eftersättes för barn i förskoleåldern,
då även till synes små påfrestningar lätt kan medföra psykiska
och fysiska störningar och sjukdomstillstånd. Inte minst med tanke på alt
känsligheten för infektioner är särskilt stor för barn på detta åldersstadium,
måste stora krav ställas på lekskolelokalerna.

Till dessa krav hör att dagerbelysningen är fullt tillfredsställande. Kravet
att fönsterytan skall vara 20 % av golvytan är minst lika berättigat för
barn i lekskolor som för skolbarn. I skolanläggningar är detta mått nu
norm för bl. a. klassrum. Otillräcklig dagerbelysning är deprimerande för
barnen. Fönstren bör vetta åt solsidan. Av psykologisk betydelse är också,
att fönstren är placerade så lågt, att barnen kan se ut. Det kan i allmänhet
inte ske, när golvet ligger under marknivån.

Även om standarden på lekskolelokalerna med avseende på utrymmen,
artificiell belysning, uppvärmning, rengöring och ventilation är utan anmärkning
bör av ovan nämnda skäl lokaler med golvyta under marknivån
principiellt icke godtagas.

Om man emellertid i ett tvångsläge anser sig böra godtaga sådana lokaler
som ett provisorium, finner jag dock intet anmärkningsvärt häri. Skulle
så icke ske i vissa fall med i stort sett försvarliga hygieniska förhållanden,
bleve följden den, att barnen ej alls skulle kunna bli omhändertagna inom
den halvöppna barnavården till stor nackdel för de enskilda hemmen och
ofta skulle barnen då få tillbringa en stor del av dagen under sämre förhållanden
än lekskolans. Skulle man däremot definitivt godkänna lokaler
med golvet under markens nivå såsom statsbidragsberättigade, så skulle
detta ur hygienisk synpunkt vara beklagligt.

Stockholm den 2 januari 1956

C. 11’. Herlitz

Till Kungl. Socialstyrelsen

Bilaga D

Sveriges Förskollärares Riksförbund, som anmodats yttra sig över vad
riksdagens revisorer anfört rörande förskoleverksamheten, ber härmed få
framföra följande synpunkter.

Beträffande lokaler för förskoleverksamheten anser SFR icke att Kungl.
Socialstyrelsens Råd och anvisningar i denna fråga kan anses orimliga.
Lokaler belägna långt under marknivån kan inte ur vare sig barnens eller
personalens synpunkt anses lämpliga. Ur SFR:s remissvar på betänkandet
Daghem och förskolor, avgivet av 1946 års kommitté för den halvöppna
barnavården 1951, kan citeras:

»Vi ha med oro noterat, att allt fler förskolor bli förlagda med golvytan
under marknivån. Det är förklarligt, att man i nödsituationer hellre tar eu

132

källarlokal än ingen alls, men vad vi reagerat emot är tendensen att acceptera
dessa nödlösningar såsom fullgoda. Det måste vara orimligt att lokaler
som ej kunna godkännas såsom arbets- eller butikslokaler, anses goda nog
för våra växande småbarn.»

Vi önska i detta sammanhang framhålla, att full dagsljusbelysning och
god ventilation äro nödvändiga både ur barnens och personalens synpunkt.
Det finns inte heller anledning att minska lekrumsytan. Det föreslagna
lekutrymmet på tre kvadratmeter per barn är absolut minimum och utöver
detta bör rikliga utrymmen finnas till tambur, toaletter och förråd.

Ur personalsynpunkt måste det anses otillfredsställande, att lärarna
skola tjänstgöra hela dagarna i lokaler, som under den del av året då ingen
uppvärmning sker, kunna anses hälsovådliga. Detta kan möjligen tolereras
under en kortare tid som ett provisorium, men måste med tanke på längre
tids tjänstgöring anses förkastligt.

Beträffande utbildningen be vi att få hänvisa till kap. 13, mom. 3 i det
tidigare nämnda betänkandet Daghem och förskolor. I sitt remissyttrande
över betänkandet anförde förbundet bl. a. följande:

»Vi är glada över att kommittén har utgått ifrån att all personal, som
handhar barnens fostran och vård, skall ha tillfredsställande pedagogisk
utbildning. Det är betydelsefullt, att eu statlig kommitté, som under så
många år i grunden genomarbetat denna fråga, äntligen tagit död på den
allmänna vanföreställningen att vården av barnen är en enklare arbetsuppgift,
som kan frikopplas från uppfostran och att fostran i sin tur kräver
mindre utbildning än det direkta meddelandet av kunskaper.»

»I den allmänna debatten om personalens utbildning framföres ofta
lämpligheten för yrket kontra utbildningen. För oss är båda dessa faktorer
nödvändiga förutsättningar för eu god barnträdgårdslärarinna. Handhavandet
av barn på en institution är en så komplicerad och ömtålig uppgift,
att den spontana och varma modersinstinkten måste kompletteras med
kunskaper om barnens olika utvecklingsstadier, om deras beteende i grupp
och om de mänskliga sammanhang, som bilda grunden till det viktiga samarbetet
med föräldrarna.»

Med utgångspunkt från detta avstyrker förbundet utökade dispensmöjligheter
för icke utbildad personal vid förskoleinstitutionerna. SFR har
under en följd av år betonat, att en 2-årig utbildning är ett minimum för
uppfostran av barn, och förbundet har krävt vidare utbildning i form av
ett tredje utbildningsår eller i form av kortare specialkurser. Ur betänkandet
Daghem och förskolor kan citeras i denna fråga (sid. 346):

»I Sverige har kvalificerad personal vid barnstugorna hittills utbildats
vid de tidigare nämnda förskoleseminarierna; utbildningen där har varit
2-årig. Erfarenheterna har bestyrkt, att denna utbildningstid ingalunda
kan sägas ha varit för omfattande. De krav, som på något håll rests
på att denna utbildning borde förkortas, synas kommittén verklighetsfrämmande.
Man kan fråga sig varför just den svenska utbildningen av
förskolepedagoger skulle avkortas så att den blir minst i hela världen?»

De i denna skrivelse citerade uttalandena ge fortfarande förbundets
uppfattning om dessa frågor. Riktigheten i dessa synpunkter bestyrkes
av de påtagliga och aktuella svårigheter, som de unga barnfamiljerna möta,
då det gäller fostran av barnen i det alltmer komplicerade samhället.

133

Problemet bär uppmärksammats i SOU 1955: 29, Samhället och barnfamiljerna,
specialutredning 1, som betonar vikten av ökat statligt stöd
till grundutbildning och vidareutbildning av förskollärare och framhåller
att förskoleinstitutionernas betydelse som stöd åt familjerna är beroende
av att personalen har en god psykologisk och pedagogisk utbildning.

Stockholm den 5 januari 1950

för Sveriges Förskollärares Riksförbund

Gunnel Carlsson
förbundsordförande

Målsmännens Riksförbund

Bilaga E

Kungl. Socialstyrelsen

Genom remiss den 28 december 1955 har kungl. socialstyrelsen anhållit
om yttrande av Målsmännens Riksförbund om vissa lokal- och personalfrågor
inom den halvöppna barnavården, över vilka statsrevisorerna anfört anmärkning.
Med anledning härav vill Målsmännens Riksförbund (MR) anföra
följande.

Remisstiden har, som kungl. socialstyrelsen också framhållit, varit alltför
kort för att MR mera i detalj skulle kunna sätta sig in i de aktuella frågorna.
Beträffande de i revisionsanmärkningen direkt anförda exemplen
utgår MR ifrån att kungl. socialstyrelsen själv har full motivering för sitt
ställningstagande i detta speciella fall, varför MR här begränsar sig till ett
mera principiellt uttalande.

Beträffande lokalerna för förskoleverksamhet vill MR framhålla, att det
synes fullt rimligt, att man målmedvetet eftersträvar att på dessa ställa
samma hygieniska krav som på skollokaler. Även inom folkskolan föreligger
ju t. o. in. högre krav exempelvis på sol- och ljusförhållanden för småskolebarn
än för folkskolebarn, trots de förras kortare vistelsetid i skolan.
1 detta sammanhang bör även framhållas att förskolebarns vistelsetid inom
institutionen av praktiska skäl icke som i skolan kan avbrytas av raster.
Revisorernas åsikt att ett provisorium, som efter ett par års bruk icke medfört
av lekmannen bevisbara vådor för barnen, sedan skal! kunna permanent
godkännas, kan väl knappast vara riktigt. Vi har för närvarande även
skolklasser inrymda i källarlokaler, utan att man väl av den anledningen
anser sig för framtiden kunna utnyttja dem för detta ändamål. I så fall bör
väl eu ordentlig utredning göras från byggnadstekniskt och medicinskt håll,
om särskild golvbeläggning och annan påkostad inredning kan kompensera
lokalernas belägenhet under marknivå.

MR är dock väl medvetet om den stora lokalbrist, som med nuvarande
byggnadsrestriktioner råder i vårt land. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av att förskoleverksamheten lår utvecklas til! att i någon män
möta det trängande behovet av förskolor, är det givet, att kompromisser
med provisorier beträffande lokaler ofta måste göras, varvid stora krav
ställs på tillsynsmyndigheten all väl avväga de olika synpunkterna vid sill

134

ställningstagande i särskilda fall. MR har i sin verksamhet icke haft någon
större erfarenhet av kungl. socialstyrelsens tillämpning av sin dispensrätt
i praktiken och kan därför inte yttra sig häröver.

Beträffande personalens kvalifikationer är denna fråga av mycket större
betydelse än lokalfrågan, i synnerhet under en utbyggnadsperiod. Enligt
vad MR erfarit, är bristen på förskollärare avsevärt mindre nu än tidigare.
Att inom ett så viktigt pedagogiskt område överlämna åt olika tillsynsmyndigheter
att avgöra, om vederbörande är så lämplig för sin arbetsuppgift
att permanent dispens från utbildning kan lämnas, kan icke anses betryggande.
Lämplighet och intresse för arbetsuppgiften får väl i stället anses
som grundkvalifikation för utbildning. Att i trängda lägen lämna dispens
för ej kvalificerad personal är en helt annan sak och tillämpas enligt uppgift
för närvarande av kungl. socialstyrelsen.

Stockholm den 10 januari 1956

Edgar Mannheimer

ordf.

Rosa Ilellström-Olsson
sekr.

Bilaga F

Till Kungl. Socialstyrelsen

Genom remiss den 28 december 1955 har Sveriges Nationalkommitté av
Organisation Mondiale pour 1’Education Préscolaire (O.M.E.P.) anmodats
avgiva yttrande över statsrevisorernas anmärkning beträffande kungl. socialstyrelsens
behandling av vissa lokal- och personalfrågor vid statsbidragsgivningen
till den halvöppna barnavården. Med anledning härav vill Sveriges
Nationalkommitté anföra följande.

Nationalkommittén är väl medveten om alla de svårigheter som kan möta
då utbyggnaden av en verksamhet aktualiseras under en period med arbetskraftsbrist,
byggnadsrestriktioner, in. m. Att tillsyningsmyndigheten därvidlag
ofta måste komma i mycket ömtåliga bedömningssituationer är givet,
då kravet på en fullgod standard ställs kontra verksamhetens existens över
huvud taget på olika orter. Det synes oss dock omöjligt för utomstående
att bedöma hur denna avvägning skett i enskilda fall. Nationalkommittén
anser sig därför icke kunna göra något uttalande beträffande de speciella,
av statsrevisorerna anförda exemplen.

Då statsrevisorerna emellertid på grund av det statsfinansiella läget anser
sig böra rekommendera en mera permanent sänkning av standarden beträffande
såväl lokaler som personal för den halvöppna barnavården, innebär
detta ett mycket allvarligt ställningstagande.

Beträffande personalens utbildning vill Nationalkommittén framhålla
alt just under eu utbyggnadsperiod kvalificerad personal är nödvändigare
än någonsin för att icke hela verksamheten skall få en felaktig inriktning.
Inte minst inom det internationella samarbetet har Sveriges Nationalkommitté
upprepade gånger fått bekräftat, att allteftersom förskoleålderns
grundläggande betydelse blivit klar, personalens utbildning framstått som

den primära frågan. 1951 kallade också UNESCO eu expertkommitté — i
vilken f. ö. den svenska Nationalkommittén var representerad — för att
diskutera urval och utbildning av förskollärare, just därför att man tillmätte
dessa frågor så stor betydelse. Resultatet av denna konferens har sammanställts
i en skrift — Mental Hygiene in the Nursery School — vilken här
bifogas. Sveriges Nationalkommitté är helt införstådd med de synpunkter
som häri anföres beträffande vikten av urval och utbildning av förskollärare.

Fallenhet och intresse för ett yrke har i vår tid kommit att betyda alltmera
inom olika fack- och yrkesutbildningar, men att denna grundförutsättning
för en utbildning skulle kunna ersätta sådan, är ganska orimligt.
Det är väl den bristande kunskapen om människans allsidiga och djupare
behov som gör att vi i vårt land så ofta konfronteras med så föga förståelse
för utbildningskraven inom alla människovårdande yrken, inte minst institutionsvården
— ett förhållande som ofta påtalas av utländska studiebesökare.

Vad beträffar frågan om dispenser för icke utbildad personal, har det
uppgivits att under övergångstiden hittills förtjänta föreståndarinnor med
många tjänsteår utan vidare dispenserats, medan något yngre krafter, med
särskild håg och fallenhet för yrket, fått möjlighet att kvalificera sig genom
särskilt anordnade 1-åriga s. k. kompletteringskurser. I dagens läge är situationen
sådan att endast tillfälliga dispenser — i likhet med vad som sker i
folkskolorna — bör meddelas vikarier, då kvalificerad lärarinna ej står att
få. Ett avkall på kravet om fullgod utbildning skulle betyda en verklig standardsänkning
för den svenska förskolepedagogiken.

Beträffande lokalerna vill Nationalkommittén anföra följande. Det är
väl ganska självklart att vi för våra förskolebarn måste kräva samma standard
på lokaler som för våra skolbarn, i varje fall när det gäller hygien och
trivselsynpunkter. Vistelsetiden i lokalerna är visserligen något kortare än
småskolebarnens, men i gengäld kan den av praktiska skäl icke avbrytas
av raster, lokalerna utnyttjas alllid av dubbla skift av barn och barnen äro
i ständig rörelse, vilket ställer mycket stora krav på bl. a. ventilationen.
Att kompromisser i nuvarande situation ofta måste göras, är givet, men därifrån
och till ett godkännande av lokaler under marknivå för permanent
bruk, är steget långt. Om så skulle ske, måste eu allmän omprövning av källarlokalernas
lämplighet ske ur medicinsk och byggnadsteknisk synpunkt
och av sådan expertis. Det kan icke anses lämpligt att lokaler, som underkännas
såsom skolor, arbetsplatser och bostäder, förklaras lämpliga för
barn i förskoleåldern.

Nationalkommittén vill därför sammanfattningsvis som sin absoluta uppfattning
framhålla att kravet på fullgod utbildning för alla förskollärare
bibehålies som ofrånkomligt samt att icke mindre krav ställas på lokaler
för förskolebarn än dem man anser sig böra ställa när det gäller barn i
skolåldern.

Stockholm den It) januari 195f>

för Sveriges Nationalkommitté av O.M.E.P.

Drilla Scliill
Ordf.

136

Till Kungl. Socialstyrelsen

Bilaga G

Genom remiss den 28 december 1955 har Sveriges Förskoleseminariers
Lärarsällskap anmodats avgiva yttrande över statsrevisorernas anmärkning
beträffande kungl. socialstyrelsens tillämpning av statsbidragsbestämmelserna
i vad som avser dispens för personal samt vissa lokalfrågor inom den
halvöppna barnavården.

För Lärarsällskapet bär den delen av anmärkningen, som gäller socialstyrelsens
bedömning av föreståndarinnor för institutioner för halvöppen
barnavård, blivit en principiellt synnerligen viktig fråga av stor räckvidd.

Det är Lärarsällskapets absoluta uppfattning att en ökad dispensgivning
för icke utbildad personal skulle innebära eu mycket beklaglig standardsänkning
för våra förskolor och daghem.

Vetenskaplig forskning har bevisat vilken grundläggande betydelse den
tidiga barnaåldern har för människans fortsatta utveckling. Det måste därför
synas vara av yttersta vikt att den personal som handhar vårdnaden
av denna åldersgrupp är väl utbildad för sin viktiga uppgift.

Det är Lärarsällskapets uppfattning alt tillsyningsmyndigheten endast i
undantagsfall, där ej kompetent lärarinna står att få, beviljar tillfälliga dispenser.
Tidigare har det varit möjligt för personal med särskild fallenhet
för yrket att kvalificera sig genom ettåriga s. k. kompletteringskurser.

Med hänsyn till att verksamheten på många orter står inför sin begynnande
utveckling, är det även av största betydelse att den genom kunniga
och väl utbildade förskollärare ledes in på riktiga banor.

Statsrevisorerna har ävenledes ansett att socialstyrelsen skulle som permanenta
lokaler lör lekskolor godkänna de provisoriska källarlokaler som
i vissa fall tagits i bruk.

Lärarsällskapet anser detta vara ett ställningstagande som allvarligt äventyrar
de normer tillsyningsmyndigheten med medicinskt och pedagogiskt
stöd funnit vara de riktiga med avseende på lokaler för förskolebarn.

Sammanfattningsvis vill Lärarsällskapet som sin uppfattning kraftigt
framhålla, att kraven på utbildad personal bibehålies samt att som lokaler
för förskolebarn icke godkännas sådana som heller icke kan godkännas för
barn i skolåldern.

Göteborg och Stockholm den 13 januari 1956

John Elmgren
Ordf.

Brita Schlyter
Sekr.

Carin Ulin
V. Ordf.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 11

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 5 januari 1956 har medicinalstyrelsen anmodats alt inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
statsbidrag till den halvöppna barnavården.

Medicinalstyrelsen har tidigare haft tillfälle att yttra sig rörande ford -

137

ringarna ur hälsosynpunkt på lokalerna för den halvöppna barnavården.

1 skrivelse till socialstyrelsen den 22 februari 1955 rörande lekskola i Luleå
och den 12 november 1955 rörande lekskola i Haparanda har medicinalstyrelsen
sålunda framhållit, att det enligt styrelsens förmenande icke är
acceptabelt att inhysa dylika institutioner i lokaler under marknivån. De
föreskrifter rörande lokaler, som finnas införda i socialstyrelsens »Råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor» (1944 nr 16) böra följas.

Revisorerna framhålla å sid. 14 i skrivelsen, att medicinalstyrelsen icke
besiktigat lokalerna i Luleå. Från socialstyrelsens sida har någon anhållan
om medicinalstyrelsens inspektion ej framställts och medicinalstyrelsen har
själv icke ansett sådan nödvändig.

Medicinalstyrelsen finner socialstyrelsens krav på personalens utbildning
befogade och anser eu utvidgad tillämpning av dispensrätten ej lämplig.

Medicinalstyrelsen har inhämtat bifogade yttrande i frågan från sitt vetenskapliga
råd i pediatrik professor A. Wallgren, i vilket yttrande styrelsen
vill instämma.

I handläggningen av delta ärende ha deltagit generaldirektören Engel.
medicinalrådet Frostner, byrådirektören Flygare och föredragandena i barnavårdsärenden
Ström och Lundström, den förre föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Enligt kungliga medicinalstyrelsens beslut:

JUSTUS STRÖM

ARTHUR ENGEL

Ingegerd Lager

Till Kungi. Medicinalstyrelsen

Bilaga

Sedan jag av kungl. medicinalstyrelsen anmodats att deltaga i utredning
av ärenden Dnr 30 M angående vad statsrevisorerna anmärkt rörande vissa
frågor inom den halvöppna barnavården får jag härmed anföra följande.

1 de fyra ärenden, vars handläggning i kungl. socialstyrelsen kritiserats
av statsrevisorerna, gäller det för lekskoleverksamhet avsedda lokaler, som
ej fylla det uppställda kravet att ligga i eller ovan markhöjd. Detta krav
kan ej anses vara för strängt, då lokaler, som ur hygienisk synpunkt utdömts
såsom familjebostad eller såsom skolrum, givetvis ej kan godkännas
då de avses för kollektiv vård av småbarn. Det kan därför ej bli tal om att
lätta på dessa villkor för godkännande av lokalerna i och för beviljande av
statsbidrag till sådan kollektiv vård. Del borde ej få förekomma alt, såsom
uppenbarligen har skett, lokaler, som ej motsvara uppställda krav iör erhållande
av statsbidrag, inrättas i nybyggda hus avsedda för vård av småbarn.
Kungl. socialstyrelsens ställningstagande till denna fråga är därför ur
medicinsk-hygienisk synpunkt fullt adekvat; de itragavarande lokalerna kan
ej godkännas och de skulle aldrig ha inrättats för del avsedda ändamålet.

Den abnorma lid, vari vi nu lever, med sin stora brist på tillfredsställande
bostäder framför allt familjebostäder, och den samtidiga snart sagt omätliga
efterfrågan på platser för halvöppen barnavårdsverksamhet gör emellertid
alt man kan ifrågasätta, om man inte såsom en kristidsföreteelse, sa
länge bostadsnöden fortfar, skulle tills vidare kunna under vissa förhållanden
acceptera redan färdigställda lokaler för nämnda verksamhet, ehuru

138

de ej i alla avseenden fyller uppställda fordringar. Det är uppenbarligen
också kungl. socialstyrelsens inställning då den såsom provisorium godkänt
de omtalade lokalerna för erhållande av statsbidrag. Det måste enligt min
mening också anses vara fullt riktigt att frågan tas upo på nytt efter vissa år
i och för nytt klarläggande av den aktuella bostadssituationen på orten, om
det fortfarande är lika omöjligt att uppbringa lämpligare lokaler. Då det
inte gärna kan bli tal om något stort antal sådana gränsfall och det behövs
utlåtande av expert för bedömning av fallet, borde socialstyrelsen varje
gång låta sakkunnig person på ort och ställe granska förhållandena. Åtgärder
borde också vidtagas för att förhindra att lokaler, som ej fylla uppställda
krav och avses för kollektiv vård av barn, inrättas i nybyggda hus.

Med hänvisning till ovanstående vill jag alltså såsom min mening uttala

1. att en uppluckring av bestämmelserna för erhållande av statsbidrag till
halvöppen barnavårdsverksamhet icke bör ske,

2. att man så länge den nu rådande bostadsnöden fortfar, för några år i
sänder även bär kunna godkänna lokaler, som ej fullt fyller de uppställda
kraven för erhållande av statsbidrag, samt

3. att man icke bör godtaga förbud mot inrättandet i nyuppförda hus av
lokaler avsedda för barnavårdsverksamhet och som ej fylla de nämnda
kraven.

Stockholm den 13 januari 1956

Arvid Wallgren,
vetenskapligt råd

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 11

Underdånigt utlåtande

Statskontoret vill erinra om att ämbetsverket i utlåtande den 14 september
1953 angående anslag till barnavård in. in. för budgetåret 1954/55 framhöll
angelägenheten av att antalet tillgängliga platser å barnkolonierna icke
minskades genom att vederbörande statsorgan uppställde onödigt höga krav
på standarden. Av samma skäl är det av vikt, att icke heller fordringarna
beträffande de halvöppna barnavårdsanstalternas belägenhet, utrustning
m. in. sättas högre än som kan anses oundgängligt. Föreliggande utredning
giver vid handen, att så varit fallet i fråga om vissa lekskolor. Statskontoret
rår därför i likhet med riksdagens revisorer understryka betydelsen av att
socialstyrelsen vid tillämpningen av bestämmelserna på hithörande område
så långt möjligt beaktar omständigheterna i de särskilda fallen. En översyn,
syftande till förtydliganden och förenklingar, av gällande föreskrifter synes
ämbetsverket välbetänkt.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit

I. f. statskommissarien Hiort.

Stockholm den 9 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

AVILH. JOACHIMSSON

Stcn-Ulrik Engström

139

Iiostadsstyrclsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 139, § 12

Till K onunge n

I anledning av remiss den 19 december 1955 har bostadsstyrelsen åt!
inkomma med utlåtande över vad riksdagens revisorer har anfört under
§ 12 i sin berättelse angående länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning.
Styrelsen överlämnar härmed ett från nämnden infordrat Yttrande
i ämnet och får för egen del anföra följande.

Lantbruksnämnden i länet är liksom länsbostadsnämnden förlagd till
Skara. Revisorerna ifrågasätter icke någon ändring i dess förläggning men
föreslår likväl, alt länsbostadsnämnden flyttas till Mariestad. Rent allmänt
om länsbostadsnämndernas beroende av nära samarbete med länsstyrelsen
och andra länsorgan vill styrelsen vitsorda, att det i fråga om lantbruksnämnden
icke numera är så starkt som det var i verksamhetens början
och att man icke längre kan utgå från att fördelen av en med denna nämnd
gemensam förläggningsort skall uppväga olägenheterna av en från övriga
länsorgan skild förläggning.

Emellertid är Skaraborgs län i rätt hög grad ett jordbrukslän, vilket medför.
att en nära kontakt med lantbruksnämnden får en förhållandevis större
vikt, och vidare ger en blick på kartan och kommunikationslederna vid
handen, att residensstaden har en olycklig placering i länet. Det finns ingen
tvekan om att nämndens egna inspektionsresor skulle avsevärt förlängas,
om nämnden flyttade till Mariestad, liksom att flertalet kommunala förmedlingsorgan
och lånsökande skulle fa svårare att komma in till nämndens
kansli.

Länsarbetsnämnden i länet är förlagd till Skövde, som ligger nära Skara
och har goda kommunikationer med denna stad. Revisorerna ifrågasätter
icke någon ändring av dess förläggning. För båda dessa nämnders verksamhet
har betydelsen av inbördes personliga kontakter fått ökad vikt pa
senare tid. Det må erinras om att det är av arbetsmarknadsskäl som de
för ett år sedan införda lägenhetsramarna tillämpas i egnahemslångivningen.
Även den utflyttning av ärenden rörande flerfamiljshus som nu
står för dörren kommer att öka behovet av sådana kontakter mellan de
båda nämnderna. I detta läge skulle varje åtgärd som försämrar kontakterna
vara synnerligen ovälkommen.

Länsbostadsnämndernas långivande verksamhet har ett sådant samband
med verksamheten vid andra länsorgan, att styrelsen har all anledning att
söka främja samordning och goda kontakter dem emellan. De planvardande
organen i länet är förutom länsstyrelsen och lantmäteriet, som till
väsentlig del är decentraliserat på distrikten, länsarkitekten och lantbruksnämnden,
och det betydelsefulla samarbetet med dem skulle utan tvekan
vinna på eu centralisering av länsförvaltningen till en stad. Men eu sådan
astadkommes icke genom att flytta endast länsbostadsnämnden. Styrelsens
egna iakttagelser under den tid som har förflutit jävar icke länsbostadsnämndens
bedömning av fördelarna och olägenheterna av en förflyttning
från den relativa närheten av lantbruksnämnden och länsarbetsnämnden
och från det centrala läget i länet till residensstaden.

1 likhet med länsbostadsnämnden avstyrker bostadsstyrelsen en förflyttning
i nuvarande läge av nämnden till Mariestad.

140

1 handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, herr Johnsson, fru Lewén-Eliasson.
herr Hansson, chefen för sociala sektionen Persson och herr Strandberg
ävensom byråcheferna Bergman, föredragande, Grape, Gustavsson och
Strokirk.

Stockholm den 12 januari 1956

Underdånigst

ALF JOHANSSON

Erik Bergman

Till Kungl. bostadsstyrelsen

Bilaga

I skrivelse av den 20 december 1955 har kungl. bostadsstyrelsen anmodat
länsbostadsnämnden i Skara att före den 10 januari 1956 avgiva yttrande
över vad riksdagens revisorer anfört angående länsbostadsnämndens i
Skaraborgs län förläggning. I anledning därav får länsbostadsnämnden
anföra följande.

I den principiella lrågan rörande samtliga länsorgans förläggning till
residensstaden har länsbostadsnämnden ingen anledning att yttra sig.
Skulle fråga uppkomma om en sådan centralisering måste givetvis länsbostadsnämnden
följa med. Detta torde emellertid vara eif företag, som
näppeligen kan bliva aktuellt under de närmaste åren då detta, åtminstone
för Skaraborgs län, måste innebära eu byggnation i länsstaden av mycket
betydande omfattning. Länsbostadsnämnden anser sig därför böra begränsa
sitt yttrande till frågan om vilka nackdelar och/eller fördelar som är förknippade
med nämndens förflyttning till Mariestad eller att bibehålla nuvarande
förläggningsort.

De länsorgan med vilka nämnden har all samarbeta är länsarbetsnämnden,
lantbruksnämnden, länsarkitektkontoret samt distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Av dessa är utan fråga länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden
de organ som oftast rådfrågas. Något underlättande av samarbetet
mellan dessa två uppstår givetvis icke genom nämndens förflyttning
till Mariestad, då dessa är förlagda i Skövde resp. Skara. Vad länsarkitektkontoret
beträffar har samarbetet med detta i hög grad försvårats genom
den brist pa arbetskraft, som synes vara permanent rådande vid kontoret.
''^eno värdefulla hjälp till framför allt ritningsgranskning som nämnden
erhållit från arkitektkontoret har av ovan anförda skäl varit ganska sporadisk.
Någon förbättring härutinnan torde icke vara åt! förvänta genom
länsbostadsnämndens förflyttning. — Beträffande länsstvrelsens uppgift
om att LBF:s planeringskontor i Mariestad skulle kunna åtaga sig ritningsgranskning
för nämndens räkning har nu fastslagits att den lösningen är
nr olika synpunkter olämplig. — Vad beträffar ingenjören för vatten och
avlopp torde böra observeras att hans medverkan vid nämndens bedömande
av vatten och avloppsfrågor är begränsad till ett relativt fåtal fall.
Hans yttrande måste i regel inhämtas genom en remiss, vilken utan olägenhet
kan vidarebefordras till honom vare sig nämnden är förlagd till
Skara eller Mariestad. Mera tillfälliga kontakter med honom kan självfallet
äga rum via telefon. Vad gäller lokaliseringsspörsmålen varvid jämväl

141

annan expertis plägar rådfrågas t. ex. överlantmälaren, distriktslantmälarna,
vägförvaltningen osv. är det ej heller av någon större betydelse var
nämnden är förlagd, då dessa frågor nästan undantagslöst måste lösas
genom besök på platsen antingen av nämndens tjänstemän eller i mera
principiellt betydelsefulla fall av hela nämnden, varvid jämväl värdefull
medverkan från landshövdingen och landssekreteraren plägar erhållas.

Som sammanfattning torde kunna sugas att samarbete med nu nämnda
myndigheter och institutioner med nuvarande förläggning har kunnat ske
smidigt och utan nämnvärd tidsutdräkt, varför nämnden finner en förflyttning
icke påkallad.

A andra sidan torde icke kunna bestridas att det ur allmänhetens synpunkt
skulle medföra betydande olägenheter med eu förläggning av länsbostadsnämnden
till Mariestad. Länsbostadsnämnden förmedlar numera
lån till egnahem i hela länet och till flerfamiljshus likaledes i hela länet
med undantag av städerna Skövde, Lidköping, Falköping och Skara. Det
torde redan vara klart att långivningen till även dessa städers flerfamiljshus
skall läggas under länsbostadsnämnden fr. o. in. kommande budgetår.
Av en till statsrevisorerna via länsstyrelsen redan insänd grafisk tabell
framgår att av de lånsökande, som önska konferera med länsbostadsnämndens
tjänstemän bar det avsevärt större antalet bekvämare att resa till
Skara än till Mariestad. Uppmärksammas bör att delta förhållande kommer
att ytterligare förstärkas när flerfamiljshusen från de fyra nämnda
städerna kommer att hänföras till länsbostadsnämnden.

För närvarande deltar länsbostadsdirektören regelbundet i detaljrad
eller länsråd och erhåller därigenom kontakt med länsorganen. Dessa resor
kan dessutom kombineras med besiklningsresor i norra länsdelen, som
ändå skulle ha företagits. Ilans resor är därför rent obetydliga i jämförelse
med de reselängder, som skulle uppstå vid av tjänstemännen företagna
oundvikliga inspektionsresor, därest nämnden flyttas till Mariestad. Tidsspillan
ej att förglömma.

Nämnden kan ej heller underlåta att påpeka att nämnden endast för
kort lid sedan flyttade in i nya för ändamålet väl anpassade lokaler, vilket
självfallet medförde icke obetydliga kostnader. Ktt iordningställande av
nya lokaler i Mariestad, om nu dessa står att uppbringa, kommer att i hög
grad distrahera nämndens arbete och åsamka statsverket ökade, enligt
nämndens mening, helt omotiverade utgifter. Vad angår personalen måste
jämväl eu tvångsförflyttning framstå som opåkallad och medföra avsevärda
olägenheter intill dess bostäder anskaffats och familjernas förflyttning
ägt rum. Någon åstundan från personalens sida att flytta till Mariestad
för att underlätta personalens arbete torde icke föreligga, då någon
sådan lättnad i arbetsbördan enligt personalens mening inte står att vinna.

På grund av vad ovan anförts anser sig länsbostadsnämnden sålunda
kunna konstatera följande.

1. De fördelar, som skulle kunna vinnas genom en förflyttning av nämnden
till Mariestad är enligt nämndens mening ytterst minimala och på
avgörande punkter helt obefintliga så länge inte en fullständig centralisering
av samtliga länsorgan är genomförd. Fn separat förflyttning av nämnden
skulle medföra kostnader, som icke kunna motiveras vare sig av
praktiska eller principiella skäl.

2. Å andra sidan måste nämnden kraftigt understryka att kontakten
mellan de lånesökande och nämnden kommer genom en eventuell flytt -

142

ning att i hög grad försvåras varjämte förmedlingsorganens resor till länsbostadsnämnden
i genomsnitt taget kommer att medföra längre resvägar,
ökad tidsspillan och högre kostnader.

3. Då det dessutom icke har kunnat uppvisas några nämnvärda olägenheter
av nuvarande förläggningsort får nämnden kraftigt avstyrka en förflyttning
från Skara till Mariestad.

I detta ärendes handläggning ha deltagit ordföranden, vice ordf. och
direktören.

Skara den 27 december 1955

På länsbostadsnämndens vägnar:
W. Sundström

J. Hemmingsson

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 139, § 12

Byggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande

angående vad riksdagens revisorer 1955 anfört beträffande förläggningen
av länsbostadsnämnden i Skaraborgs län.

Byggnadsstyrelsen liar under de senaste åren i samråd med särskild
tillkallad sakkunnig låtit göra en allmän översyn av byggnadsbehoven för
länsstyrelserna och de därtill knutna statliga länsorganen. Man har därvid
t syfte att skapa goda förutsättningar för ett nära samarbete mellan olika
myndigheter, strävat efter att till ett enda område inom residensstaden
sammanföra lokalerna för dessa myndigheter. Nyttan härav har vitsordats
av alla berörda parter. Detta gäller även länsbostadsnämndens samarbete
med övriga länsmyndigheter, särskilt i vad avser plan- och lokaliseringsfrågor.

Byggnadsstyrelsen utreder för närvarande möjligheterna alt förvärva
mark i Mariestad för en Iramtida utbyggnad för de statliga länsorganen
där. I första hand är därvid en nybyggnad för länslantmäterikontoret aktuell.
Staden har utfäst sig att ställa för detta byggnadsföretag erforderlig
mark till förfogande inom det till nya landsstatshuset angränsande kv.
Björnen. Byggnadsstyrelsen har förutsett att bl. a. även lokaler för länsbostadsnämnden
skall kunna inrymmas i anslutning till denna nybyggnad.

Enligt byggnadsstyrelsens mening finnes sålunda på längre sikt förutsättningar
att förflytta länsbostadsnämnden till Mariestad, om detta skulle
befinnas lämpligt.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

HANS BRUNNBERG

Simon Jensfelt

143

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 139, § 12

Underdånigt utlåtande

Vägande skäl synas statskontoret ha anförts för alt frågan om förläggningen
av länsbostadsnämnden i Skaraborgs län tages under förnyad omprövning.
Härvid bör bl. a. beaktas, att länsadministrationen i det närgränsande
Älvsborgs län föreslagits bli föremål för särskild utredning,
vilken eventuellt kan leda till att gränsen länen emellan jämkas. Slutligt
avgörande i nu förevarande fråga bör därför icke träffas, förrän klarhet
vunnits beträffande länsgränsens framtida sträckning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 4 januari 1956

HANS HIORT

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Sten-Ulrik Engström

Länsstyrelsens i
Skaraborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 139, § 12

Till Konungen

Genom remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen i Skaraborgs län
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i en remissen bilagd promemoria rörande länsbostadsnämndens i
länet förläggning.

I anledning därav får länsstyrelsen anföra följande.

Då på sin tid frågan uppkom om inrättande av länsbostadsnämnder
betonade länsstyrelsen det nära sambandet mellan länsbostadsnämndens
arbetsuppgifter och länsstyrelsens verksamhet. Rörande länsbostadsnämndernas
förläggning uttalade länsstyrelsen samtidigt och bär därefter i skilda
sammanhang som sin uppfattning framfört, alt förläggningsort för länsbostadsnämnden
i Skaraborgs län borde vara residensstaden. De skäl, som
länsstyrelsen anfört till stöd för denna uppfattning, äro i huvudsak återgivna
i länsstyrelsens här i avskrift bifogade yttrande till riksdagens revisorer
av den 24 augusti 1955. Länsstyrelsen vill nu endast ånyo starkt
understryka, att ur såväl organisatorisk synpunkt som med hänsyn till
arbetsuppgifternas karaktär och inbördes sammanhang ävensom allmänbetens
intresse länsbostadsnämndens förläggning till samma stad som länsstyrelsen
måste vara en bestämd fördel.

Länsstyrelsen får därför biträda och livligt förorda revisorernas förslag,
alt länsbostadsnämnden förflyttas till Mariestad. I Mariestad är del, såsom
länsstyrelsen upplyst till revisorerna, möjligt få tillgång till lämpliga tjänste -

144

lokaler ävensom bostäder för befattningshavarna. Till närmare upplysning
härom bifogar länsstyrelsen elt till länsstyrelsen den 13 dennes avgivet
yttrande av drätselkammaren i Mariestad.

Länsstyrelsen tillåter sig härjämte bifoga transumt av ett den 30 december
1955 avgivet underdånigt utlåtande angående skolväsendets regionala
ledning, däri länsstyrelsen behandlat frågan om länsskolnämndens stationsort.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade
landshövding och landssekreterare, varjämte förste länsassessorn Wohlstein
varit närvarande.

Mariestad å landskansliet den 14 januari 1956

Underdånigst
FRITIOF DOMÖ

J. Sunnerholm

Bilaga -4

Herr Byrådirektören L. Ovegård, Riksdagens revisorer

Med anledning av den vid Revisorernas besök diskuterade frågan om
länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning får länsstyrelsen meddela
följande upplysningar och synpunkter.

Frågan har tidigare berörts av länsstyrelsen nämligen i underdåniga
utlåtanden den 27 oktober 1947 och den 21 februari 1948, vilka biläggas
i transumerade delar. För att fa del av de gångna årens erfarenhet av
samarbetet mellan länsbostadsnämnden och vissa myndigheter i länet har
Länsstyrelsen infordrat och bifogar härmed yttranden från lantbruksdirektören,
länsbostadsdirektören, distriktsingenjören för vatten- och avlopp,
överlantmätaren och länsarkitekten.

Länsstyrelsen får vidare överlämna utdrag av länsstyrelsens protokoll
den 25 oktober 1950, vari undertecknad landssekreterare framfört vissa
principiella synpunkter på länsförvaltningens i Skaraborgs län organisation,
varvid emellertid anmärkes att frågeställningen den gången gällde
länsbostadsnämndens inflyttning i länsstyrelsen såsom en del av dess planeringssektion.

Länsstyrelsen har städse ansett och anser alltjämt att länsbostadsnämndens
förläggning till residensstaden skulle göra nämndens arbete lättare
genom att nämnden finge smidig och snabb kommunikation med länsstyrelsen
och de övriga organ, överlantmätare, länsarkitekt, distriktsingenjör
och vägförvaltning, med vilka nämnden har behov av samarbete. Länsstyrelsens
och länslantmäteriets kart- och arkivmateriel vore också lätt
tillgängligt. De avgivna yttrandena visa, att lantbruksdirektören och länsbostadsdirektören
anse att länsbostadsnämnden bör kvarstanna i Skara
medan överlantmätaren, länsarkitekten och distriktsingenjören hålla före
att eu förflyttning till Mariestad är av olika skäl motiverad. Det är självfallet
svårt att utan närmare undersökning få en bestämd uppfattning
hur pass starkt sambandet mellan lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd
är. Det är emellertid givet att då nu Skara blivit förläggningsort för dessa
två myndigheter har undan för undan på de områden, där det varit nöd -

145

vändigt, kontakt etablerats och samarbetet utvecklats. Länsstyrelsen betvivlar
emellertid icke att en förläggning från början av länsbostadsnämnden
till Mariestad skulle ha befrämjat nämndens arbete och vidgat dess
kontakter med länsstyrelsen och de därtill anslutna organen. Den inblick
i länsbostadsnämndens arbete, som länsstyrelsen fått genom landshövdingens
eller landssekreterarens närvaro vid nämndens sammanträden, har
givit länsstyrelsen den uppfattningen, att beredningen och avgörandet av
nämndens ärenden synnerligen ofta beröra lokaliserings- samt plan-, vatten-
och avloppsfrågor liksom att den så att säga omedelbara tillgången
på plan- och kartmateriel vid ärendenas bedömning torde vara utomordentligt
värdefull. Granskningen av hos nämnden företedda situationsplaner
och byggnadsritningar har tidigare gjorts av länsarkitektkontoret,
som emellertid till följd av brist på arbetskraft nödgats avsäga sig detta
arbete. Sedan från den 1 juli i år lantbruksförbundets byggnadsförening
efter samråd med länsstyrelsen samt länets landsting och landskommuner
inrättat ett planeringskontor i Mariestad torde detta kontor komma att
åtaga sig granskningsarbetet i fråga. Det säger sig självt att detta arbete
skulle underlättas om länsbostadsnämnden vore förlagd till Mariestad.

Vissa möjligheter torde förefinnas att förhyra lokaler för nämnden i
Mariestad. Som i överlantmätarens yttrande upplyses föreligger vidare
planer på att uppföra bj^ggnad för länets lantmäterikontor. Mariestads stad
har för detta ändamål och för eventuellt andra behov av mark för statliga
ämbetslokaler reserverat och med byggnadsförbud låtit belägga ett område
i omedelbar närhet av den nya landsstatsbyggnaden. Då frågan om uppförande
av ny länslantmäteribvggnad kommer upp till avgörande torde
intet hindra att till samtidigt övervägande upptas länsbostadsnämndens
lokalfråga. För närvarande förhyres av Kungl. byggnadsstyrelsen för nämndens
räkning lokaler i Skara.

Utan tvekan är det, som ovan nämnts, värdefullt för länsbostadsnämnden
att vara förlagd till samma stad som lantbruksnämnden men länsstyrelsen
vill påstå att de skäl, som tala för länsbostadsnämndens förflyttning
till residensstaden, äro starkare än de som motivera dess kvarstannande i
Skara. För allmänheten skulle det vara en betydande lättnad att vid ett
och samma besök i residensstaden kunna få råd och upplysningar i jord-,
plan-, vatten- och avlopps-, byggnads- och lånefrågor, vilka ju alla hänga
nära samman. Tid och kostnad skulle sparas och en önskvärd koncentration
av ärendenas behandling ernås.

Mariestad å landskansliet den 24 augusti 1955

På länsstyrelsens vägnar:

./. Sunncrholm

LEO WOIILSTEIN

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län

På begäran av Länsstyrelsen får drätselkammaren meddela, att vid eu
flyttning av länsbostadsnämnden till Mariestad, drätselkammaren kan ställa
till nämndens förfogande kontorslokaler, som torde bliva lämpliga för nämndens
behov och verksamhet.

10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. Il

146

Till belysande av drätselkammarens möjligheter härutinnan bifogas ritning1
över en kontorslägenhet, som innevarande år blir disponibel i fastigheten
kv. Hunden nr 2 vid Nygatan 15 —- där lantmäterikontoret är beläget.
Enligt överenskommelse med vederbörande fastighetsägare är drätselkammaren
beredd att reservera denna kontorslägenhet för länsbostadsnämnden
från och med den 1 oktober 1956.

Drätselkammaren är angelägen att frågan med det snaraste avgöres för
att antingen nämnda lokaler skola kunna disponeras eller — om överflyttning
av olika skäl befinnes möjlig verkställa först senare —- för att andra
lämpliga lokaler skola kunna utses.

Drätselkammaren är därjämte beredd att anvisa bostadslägenheter för
befattningshavare vid länsbostadsnämnden från och med den 1 januari 1957
eller i samband med en senare överflyttning.

Mariestad den 13 januari 1956

För Mariestads drätselkammare:

S. Hofring

C. E. Carlsson

Bilaga C

Till Konu n g e n

Genom remiss den 4 oktober 1955 har länsstyrelsen i Skaraborgs län anbefallts
alt, efter hörande av landstingets förvaltningsutskott och primärkommuner
i den omfattning i remissen sägs, avgiva utlåtande över 1951 års
skolutrednings betänkande angående skolväsendets lokala och regionala ledning
samt lärartillsättningen.

I anledning därav får länsstyrelsen härmed överlämna yttranden av landstingets
förvaltningsutskott samt ett antal stads- och landskommuner i länet,
varjämte bifogas avskrifter av folkskolinspektörernas i länet yttranden.

För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Bland de viktigaste uppgifterna för länsnämnden pekar utredningen på
byggnadsfrågor^ d. v. s. planering av nya skolbyggnader, utredning av
lokalbehovet, skolbyggnaders placering, förläggning av skolhem och tjänstebostäder.
Det föreslås att denna prövning skall ske av länsnämnden i samarbete
med länsarkitekten. Länsstyrelsen anser emellertid, att dessa ärenden
liksom nu böra passera länsstyrelsen. På länsstyrelsen sker överläggning
och samarbete mellan länsstyrelsens plansektion samt distriktsingeniören
för vatten och avlopp, överlantmätare, länsarkitekt och vägförvaltning i
syfte att, innan statsbidrag ges, konstatera huruvida skol- och tjänstebyggnadernas
lokalisering, utformning m. m. är lämplig. Som exempel må nämnas,
att bristande utredning i dessa hänseenden i en del fall föranlett olämplig
placering intill allmän väg eller i strid med upprättade stads- och
byggnadsplaner etc. Länsstyrelsen måste därför hålla på att dessa frågor.
om ej irreparabla misstag skola göras, som hittills få behandlas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bör som högsta plan- och byggnadsmyndighet i

1 Här ej reproducerad. Överlämnad till riksdagens statsutskott.

147

länet få säga sin mening, innan beslut i dylika frågor fattas och innan fråga
om byggnadsbidrag avgöres av Kungl. Maj:t.

Som stationsort för länsskolenämnden föreslår utredningen residensstaden
i samtliga län utom Skaraborgs, där Skövde anses böra bli stationsort.
Då utredningen (sid. 324) pläderar för länen som verksamhetsfält för länsnämnden
framhålles samarbetet med övriga länsorgan, vilket ej hindrar
att utredningen (sid. 332) avviker från huvudregeln om residensstaden som
stationsort. Avvikelsen motiveras med att »residensstaden är mera perifert
belägen och har sämre kommunikationsmöjligheter än det centralt belägna
Skövde, där också inspektör redan finns och länsarbetsnämnden stationerats».
Länsstyrelsen vill till en början beklaga, att utredningen ej i förväg
kontaktat länsstyrelsen och fått dess syn på denna fråga. Samarbetet med
övriga länsorgan, främst länsstyrelsen, med anslutna myndigheter och organ
såsom länsarkitekt, överlantmätare, distriktsingeniör, vägförvaltning samt
landstinget, företagarföreningen, lantbruksförbundets planeringskontor och
skogsvårdsstyrelsen ger enligt länsstyrelsens mening ett bestämt företräde
åt Mariestad som stationsort. I Skövde är visserligen länsarbetsnämnden
stationerad, men detta kan ju rimligen icke vara tillräckligt skäl att avvika
från den eljest tillämpade regeln. Nämnas må i detta sammanhang att i
Södermanlands län länsarbetsnämnden är stationerad i Eskilstuna men att
i sistnämnda län residensorten likväl föreslagits bli stationsort för länsskolnämnden.
Att residensstaden är »mera perifert belägen» är väl knappast
ett utmärkande drag för Skaraborgs län. Samma förhållande råder ju i
Norrbottens, Västerbottens, Värmlands, Jönköpings m. fl. län.-----

1 detta län har, beklagligt nog, tidigare organisatoriska misstag gjorts när
det gäller den administrativa länsorganisationen och länsstyrelsen vill hoppas
att detta ej skall upprepas i förevarande fall. Ur allmänhetens synpunkt
måste det vara en bestämd fördel att vid samma besök i en stad kunna uppsöka
flera myndigheter och organ och detta än mer om ärendena inbördes
sammanhänga. ------------------------

Länsstyrelsen vill sålunda bestämt påyrka, att länsskolnämnden förlägges
till Mariestad och länsstyrelsen kan, efter överläggningar med stadens representanter,
meddela, alt såväl bostäder som tjänstelokaler, beräknade efter
det behov som angetts i utredningen, stå till förfogande även om reformen
skulle träda i kraft så snart som den 1 juli 1957.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade
landshövding och landssekreterare, föredragande, varjämte t. f. landskam -reraren Nilsson varit närvarande.

Mariestad å landskansliet den 30 december 1955

Underdånigst
Fritiof Domö

.1. SUNNKRHOLM

Vad riksdagens revisorer anfört under § 13 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget lmr av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

148

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 14

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 19 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att före den 16 januari 1956 avgiva underdånigt
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i en till
remissen bilagd del av deras berättelse avseende redovisningen av vissa inkomster
under sjätte huvudtiteln (§ 14).

Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer föreslå, att de på riksstatens inkomstsida under
rubriken Uppbörd i statens verksamhet uppförda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter
vid statens bilinspektion samt Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
tillgodoföras automobilskattemedelsfonden.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 17 november 1947 samt i riksdagspetita
rörande vissa anslag under driftbudgeten för budgetåret 1955/56
bär även styrelsen framhållit att ifrågavarande inkomsttitlar böra redovisas
i automobilskattemedlens specialbudget. För nämnda framställningar har
redogörelse lämnats i riksdagens revisorers berättelse.

Med anledning av att riksdagens revisorer påpekat att en stegring av de
ifrågavarande inkomsterna torde vara att vänta, enär bl. a. det föreliggande
vägbyggnadsprogrammet torde komma att medföra icke obetydliga intäkter
genom försäljning av överbliven vägmark, får styrelsen framhålla följande.

Jämlikt nådigt brev den 29 juni 1946 angående disposition av köpeskillingar,
som inflyta vid försäljning av viss staten tillhörig egendom m. m.,
skall köpeskilling vid försäljning av annan än å statlig kapitalfond redovisad
fastighet tillgodoföras inkomsttiteln Övriga diverse inkomster. Inom
väg- och vattenbyggnadsverket förekommer, att det ur ekonomisk synpunkt
är fördelaktigt för statsverket att förvärva äganderätt till en fastighet, varav
endast en del erfordras för vägändamål, i stället för att förvärva vägrätt
till den för vägändamålet erforderliga marken. Efter det styrelsen tagit i
anspråk den för vägändamålet erforderliga marken och tryggat rätten därtill
försäljes restfastigheten. Jämlikt ovan omförmälda nådiga brev den 29
juni 1946 nödgas styrelsen i dylika fall tillföra inkomsttiteln Övriga diverse
inkomster den inflytande köpeskillingen för fastigheten. Styrelsen anser
att i det anförda fallet automobilskattemedlens specialbudget genom det
föreskrivna sättet för redovisning av köpeskillingen frånhändes en naturlig
inkomst, varjämte en missvisande anslagsbelastning uppkommer. För vinnande
av rättelse i detta hänseende anser styrelsen att i ovan omförmälda
nådiga brev meddelade föreskrifter böra ändras därhän, att inflytande
köpeskilling tillgodoföres det anslag och i förekommande fall arbetsföretag,
varifrån av styrelsen utgiven köpeskilling för fastigheten bestritts.
Styrelsen anser således att dylik inkomst icke skall tillgodoföras inkomsttiteln
Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Under åberopande av det anförda får styrelsen dels tillstyrka bifall till
det av riksdagens revisorer framlagda förslaget angående redovisning av
de båda inkomsttitlarna dels ock hemställa att Kungl. Maj:t ville medgiva
att till väg- och vattenbyggnadsverket inflytande köjeskilling vid försäljning

149

av fastighet, som förvärvats för vägändamål, må tillgodoföras det anslag
och i förekommande fall arbetsföretag, som belastats med kostnaden för
vid väg- och vattenbyggnadsverket förvärv av fastighet utgiven köpeskilling.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander, överingenjören Börjeson och byråchefen Ekström.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst

K. G. HJORT

T. O. WALLGREN

Erik Olsson

Riksräkenskapsvcrkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 14

Till Konungen

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 14 av sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande redovisningen av vissa inkomster under
sjätte huvudtiteln får riksräkenskapsverket till åtlydnad av Kungl. Maj ds
remiss den 19 december 1955 anföra följande.

I revisorernas berättelse lämnas en redogörelse för redovisningen av automobilskattemedlens
specialbudget. I denna redogörelse angives täckningen
från budgetutjämningsfonden av underskott å specialbudgeten ske med
hjälp av anslaget till avsättning till automobilskattemedelsfonden. Detta
är riktigt i vad avser den del av underskottet, som motsvarar vid realiserandet
av riksstaten uppkommen försämring av relationen mellan specialbudgetens
inkomster och utgifter. Underskott, som uppförts för specialbudgeten
i riksstaten, belastar däremot budgetutjämningsfonden i samma ordning
som underskott, som uppförts i riksstaten för den s. k. allmänna budgeten
(jfr riksräkenskapsvcrkets årsbok 1955, sid. 21—24).

Anslagen till statens bilinspektion ha sedan åtskilliga år tillbaka anvisats
att utgå av automobilskattemedel. Av 1951 års utredning om beskattningen
av molorfordonstrafiken föreslogs, alt också förrättningsavgifterna vid bilinspektionen
skulle inordnas i automobilskattemedlens specialbudget. I anledning
härav uttalade riksräkenskapsverket i utlåtande den 8 januari 1954
över utredningens betänkande, att det syntes olämpligt alt komplicera redovisningen
genom alt till specialbudgeten hänföra till bilinspektionens verksamhet
börande utgifter och häremot svarande inkomster. Statsmakternas
beslut blev, att förrättningsavgiflerna vid bilinspeklionen icke skulle hänföras
till specialbudgeten.

Då Kungl. Maj:t och riksdagen så sent som år 1954 på grundval av ovannämnda
utrednings förslag och avgivna yttranden över utredningens betänkande
prövat frågan om redovisningen av förrättningsavgiflerna vid
bilinspektionen samt därefter vid 1955 års riksdag avslagit eu av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning om ändring av redovisningen
i den av revisorerna förordade riktningen, vill riksräkenskapsverket ifrågasätta,
om skäl föreligga för statsmakterna alt nu i anledning av vad som
anförts av revisorerna ändra detta sitt ställningstagande. Riksräkenskaps -

150

verket anser vidare, att, om någon ändring likväl anses böra vidtagas,
denna i enlighet med vad riksräkenskapsverket i sitt ovan återgivna uttalande
förordat bör innebära, att anslagen till bilinspektionen överflyttas
från automobilskattemedlens specialbudget till allmänna budgeten.

Ett inordnande i automobilskattemedlens specialbudget av de med titeln
inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket avsedda uppbördsmedlen
skulle enligt riksräkenskapsverkets mening innebära en ännu mera opåkallad
komplicering av specialbudgetens redovisning. Då gränsdragningen
på utgiftssidan mellan specialbudgeten och den allmänna budgeten i viss
mån är konventionell samt i många fall baseras på överslagsberäkningar
eller skönsmässiga uppskattningar, kan det knappast anses motiverat att
på inkomstsidan göra den fina korrigering, som ett sammanförande av
ifrågavarande jämförelsevis obetydliga uppbördsmedel med de i riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57 till drygt 1 miljard kronor beräknade inkomsterna
av fordonsskatt, bensinskatt och särskild investeringsavgift för
motorfordon skulle innebära. Riksräkenskapsverket anser det icke heller
rationellt vare sig ur budgettekniska eller redovisningstekniska synpunkter
att, i enlighet med vad revisorerna alternativt ifrågasatt, spalta upp redovisningen
av ifrågavarande uppbördsmedel på ett stort antal utgiftsanslag.
Med hänsyn till vad nu anförts kan riksräkenskapsverket icke förorda, att
redovisningen av de med titeln inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
avsedda uppbördsmedlen ändras.

Stockholm den 10 januari 1956.

Underdånigst
BERNT NEVRELL

ANDERS FAXELIUS

1953 års trafikutrednings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 14

Till Konu n g e n

Genom remiss den 19 december 1955 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
1953 års trafikutredning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 14 anfört beträffande redovisningen
av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln. I anledning härav får
trafikutredningen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse framhållit, att de på riksstatens
inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet uppförda inkomsttitlarna
Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt Inkomster
vid väg- och vattenbyggnadsverket icke ingå bland automobilskattemedlens
inkomster, ehuru de utgifter, som närmast svara mot nämnda inkomster,
i sin helhet avföras på automobilskattemedlens utgiftssida.

Enligt revisorernas uppfattning står det påvisade förhållandet icke i
överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens redovisning
i övrigt. Revisorerna förorda, att de angivna inkomsterna tillgodoföras

automobilskaltemedlens inkomstsida, eller — därest denna ändring icke
skulle komma till genomförande — att det i varje fall bär övervägas,
huruvida icke inkomsterna böra tillgodoföras vägväsendet såsom uppbördsmedel
under vägväsendets anslag.

Såsom i revisorernas berättelse framhalles bär väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan år 1947 hos riksräkenskapsverket anmält sin uppfattning,
att de ifrågavarande inkomsttitlarna borde regleras över automobilskattemedlens
specialbudget, Riksräkenskapsverket fann sig emellertid icke kunna
tillstyrka denna ändring av specialstatens reglering.

1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken framlade
år 1953 i sitt betänkande (SOU 1953: 34) ett genomgripande förslag till
ändringar i fördelningen av kostnaderna för vägväsendet och vägtrafiken
på dels automobilskattemedlen, dels ock övriga statliga och kommunala
inkomster. Bland de föreslagna ändringarna ingick bl. a. att intäkterna
under inkomsttiteln Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion skulle
tillföras automobilskattemedelsfonden.

Vid framläggandet av propositionen nr 112 till 1954 års riksdag förklarade
föredragande departementschefen, att han med hänsyn till det kompletterande
undersöknings- och planläggningsarbete, som erfordrades för
att en slutlig bedömning av beskattningsutredningens förslag skulle kunna
ske, icke vore beredd att taga ställning till förslaget i dess helhet; någon
ändring i de dittills gällande normerna för vägutgifternas avräkning mot
automobilskattemedlen borde i stort sett icke ske, förrän 1953 års trafikutredning
prövat beskattningsfrågorna inom ramen för sitt allmänna utredningsuppdrag.
då eu allsidig bedömning av dessa frågor beräknades
kunna erhållas.

Några ändringar i avräkningsnormerna — utöver de mindre justeringar
däri som föranleddes av riksdagens godkännande av i propositionen nr 112
framlagt förslag i detta hänseende — ha hittills icke vidtagits. Först i årets
statsverksproposition har framlagts förslag om en obetydlig justering, i
det att under sjätte huvudtiteln upptagna anslag av 350 000 kronor till
Bidrag till vissa kommunikationsändamål föreslagits skola avräknas mot
automobilskattemedel. Sådan avräkning av ifrågavarande anslag har dessförinnan
ej ägt rum, ehuru anslaget nästan uteslutande avser sådana kommunikationsändamål,
vilka utgöra ett substitut för en allmän eller enskild
vägförbindelse.

1953 års trafikutrednings uppdrag omfattar även översyn över gällande
vägtrafikbeskattning. Omfattningen av utredningens uppdrag jämte svårigheten
att fristående från de trafikpolitiska spörsmålen i övrigt behandla
skattefrågan gör, alt något beska It n i ngsf örsla g av slutgiltig karaktär icke
torde kunna framläggas av trafikutredningen före 1956 års utgång. Utredningen
har under sitt arbete intagit den ståndpunkten, att partiella ändringar
i beskattningsreglernas nuvarande utformning i möjligaste mån böra
undvikas, innan utredningens slutliga beskattningsförslag framlagts och
prövats. Endast för det fall, alt eu ändring av provisorisk karaktär tett
sig trafikpolitiskt önskvärd och angelägen samt kunnat med sannolikhet
förväntas icke komma alt i felaktig riktning föregripa utredningens slutliga
beskattningsförslag, bar utredningen hittills funnit sig kunna förorda viss
provisorisk ändring i gällande avräkningsnormer. Sålunda har utredningen,
i anledning av remiss från Kungl. kommunikationsdepartementet i skrivelse
den 28 juni 1955 till chefen för departementet på anförda skäl dels förordat

152

sådan provisorisk ändring av kungörelsen den 5 december 1941 (nr 919)
att järnvägs innehavare må äga åtnjuta statsbidrag med trettiofem procent
av järnvägens verkliga årliga kostnad för drift och underhåll m. m. av
skyddsanordningar i samma plan mellan järnväg och väg, dels ock föreslagit
att anslag a riksstaten till dylika statsbidrag skola avräknas mot
automobilskattemedlen.

Trafikutredningens förslag beträffande nämnda statsbidrag har vid remiss
tillstyrkts av riksräkenskapsverket och Svenska järnvägsföreningen,
medan statskontoret å sin sida visserligen ansett, att en reglering av statsbidrags-
och avräkningsfrågan icke vore av den angelägenhetsgrad att den
borde komma till stånd innan trafikutredningen slutfört sitt uppdrag, men
förklarat att ämbetsverket biträdde utredningens förslag, därest statsbidrag
likväl skulle anses böra för ändamålet lämnas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
slutligen har i sitt remissvar framhållit, att spörsmålet nu borde
upptagas till omprövning men att ytterligare utredning om den skäliga
kostnadsfördelningen mellan de båda korsande trafikmedlen borde förebringas,
varför styrelsen icke kunde förorda den av trafikutredningen föreslagna
provisoriska lösningen. Något förslag i statsbidragsfrågan har icke
framlagts i årets statsverksproposition.

Trafikutredningen finner den av riksdagens revisorer gjorda anmärkningen
mot den gällande regleringen av automobilskattemedlens specialbudget
välmotiverad. Den föreslagna ändringen synes därför böra komma
till stånd. Då emellertid det av utredningen framlagda förslaget i statsbidragsfrågan
enligt utredningens uppfattning ter sig ur trafikpolitisk synpunkt
än mer angeläget, synes en justering av specialstatens reglering böra
omfatta både det av revisorerna väckta spörsmålet och statsbidragsfrågan.
Utredningen vill därför i nuvarande läge förorda att revisorernas förslag
om specialstatens omreglering samt utredningens förslag om de ifrågavarande
statsbidragens utbetalande och avräkning mot automobilskattemedel
behandlas i ett sammanhang och samtidigt förverkligas.

I behandlingen av detta ärende ha samtliga ledamöter i trafikutredningen
deltagit, med undantag av herrar Kollberg och Persson, vilka varit
förhindrade närvara.

Stockholm den 27 januari 1956

1953 års trafikutredning
PEHR ÅSBRINK

Björn Dillen

Väg- och vattcnbyggnadsstyrelscns yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 15

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 19 december 1955 har Kurtgl. Maj:t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
uttalande angående statens bilinspektion (§ 15).

153

Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra
följande.

Vad riksdagens revisorer anfört beträffande bristen på ändamålsenliga
lokaler för bilinspektionen kan i allt väsentligt bestyrkas. På det stora
flertalet stationsorter och på samtliga mottagningsorter måste besiktningsarbetet
försiggå i det fria, oberoende av årstid och väderlek. Det är uppenbart
att arbetets kvalitet måste bli lidande därpå. De krav på bättre arbetsförhållanden
som bilinspektionens personal framfört, äro därför enligt
styrelsens förmenande berättigade.

Det förstatligade bilbesiktningsväsendet har hittills arbetat under en tid,
kännetecknad av svår brist på lokalmarknaden och med stränga direktiv
om sparsamhet från statsmakternas sida. Redan problemet att skaffa bilinspektionen
lämpliga kontorslokaler visade sig på många håll vara synnerligen
svårlöst och måste fortfarande betecknas som olöst på vissa orter.

I några fall har frågan kunnat lösas först genom uppförandet av kontorsbaracker
(Falun, Malmö, Göteborg). Där så befunnits vara möjligt bär
samtidigt utförts skyddstak över besiktningsplatsen (Falun, Göteborg). På
några platser har bilinspektionen kunnat inhysas i nybyggnader för bilfirmor.
Fortfarande äro dock kontorslokalerna olämpliga på åtskilliga
platser, exempelvis Jönköping, Västervik, Kristianstad, Örebro, Sundsvall
och Skellefteå.

I fråga om skyddade arbetsplatser för besiktningar äro förhållandena än
mer otillfredsställande. Styrelsen har dock gjort och gör fortfarande stora
ansträngningar för att få frågan löst. Åtskilliga prövade förslag ha dock
tyvärr visat sig vara ogenomförbara. Den enda framkomliga vägen synes
därför vara att åt bilinspektionen utföras särskilda byggnader med besiktningshall
i likhet med vad som nu beslutats för bilinspektionen i Stockholm.
Den nya byggnaden i Stockholm beräknas vara färdig om cirka ett
år och avses skola tjäna som försöksanläggning. Den kommer att lämna
erfarenheter för det fortsatta arbetet för anskaffandet av lokaler för bilinspektionen.
Styrelsen följer självfallet noggrant utvecklingen och kommer
att framlägga de förslag som därav föranledas.

Som framgår av riksdagens revisorers berättelse ha under innevarande
och de två närmast föregående budgetåren 25 000 kronor årligen anvisats
för utrustning åt bilinspektionen. I första hand har anskaffats sådan utrustning,
som påkallats av utvecklingen, såsom ljusmätare för kontroll av
strålkastare, koloxidmätare in. in. Styrelsen har närmast för avsikt alt
fullfölja påbörjade experiment och mätningar med ljudmätare och att
därefter anskaffa tillräckligt antal ljudmätningsinstrument, därest begärda
medel komma att anvisas. Styrelsen vill dock framhålla, att instrumenten
äro ganska dyrbara — eu ljudmätare kostar omkring 1 100 kronor — och
det erforderliga antalet ganska stort — JO å 50 st. - - varför det relativt
blygsamma belopp som hittills anvisats icke medger anskaffning av utrustning
annat än i långsam takl. Behovet av utrustning är dock icke fyllt med
detta. Såsom organisationsnämnden framhållit i sin redogörelse lör organisationsundcrsökningen
vid statens bilinspektion böra stationsorterna
successivt förses med viss verkstadsteknisk utrustning, såsom besiktningsgrop,
bromsprovare etc. Styrelsen bar dock icke hittills kunnat lramlägga
någon plan för sådan anskaffning, enär man ännu icke med bestämdhet
vet, vilken utrustning som är den lämpligaste. Erfarenheterna (rån försöksanläggningen
i Stockholm måste först avvaktas.

154

Det har länge stått klart för styrelsen att dess nuvarande organisation
med en i vägbyrån ingående vägtrafikavdelning icke är lämplig med hänsyn
till trafikärendenas omfattning och betydelse. På framställning av styrelsen
har statens organisationsnämnd undersökt byråns organisation och som
resultat därav framlagt ett omorganisationsförslag. Vid de diskussioner,
som därefter förts mellan styrelsen och organisationsnämnden har beslutats
överarbetning av förslaget innan definitiv ställning i frågan tages. På grund
av vissa personaländringar inom styrelsen har ärendet ännu icke kunnat
slutbehandlas. Styrelsen har emellertid för avsikt att snarast åter taga upp
frågan och hoppas kunna slutföra diskussionerna med organisationsnämnden
i början av detta år. De synpunkter som revisorerna ha framlagt,
komma därvid att beaktas.

Riksdagens revisorer hava ifrågasatt, om icke — utan uppgivande av
principen om avgiftsfrihet vid fordonsbesiktningar — en förrättningsavgift
borde upptagas vid kontrollbesiktningar. Styrelsen kan bestyrka, att de
påtalade olägenheterna förekomma i ganska stor utsträckning. Å andra
sidan hava liknande tendenser gjort sig gällande även, i fråga om registreringsbesiktningar.
I nuvarande läge synes därför riksdagsrevisorernas förslag
icke böra genomföras. Frågan om återinförande av avgifter för besiktningar
kan dock framdeles få större aktualitet, bl. a. på grund av den ingående
kontroll av fordon som blir möjlig, när bilinspektionen väl utrustats med
lämpliga arbetsplatser och utrustning.

I handläggningen av detta ärende lia, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Nelander, byråchefen Wallgren, byråchefen Ekström och
vägtrafikinspektören Ekberg.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst
K. G. HJORT

C. G. FJELLSTRÖM

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 15

Underdånigt utlåtande

Statskontoret finner det givetvis angeläget, att statens bilinspektion göres
så effektiv som möjligt för att möta den starka utvecklingen av motorfordonstrafiken,
som ägt rum under senare år. Förslag av betydelse för bilinspektionens
framtida verksamhet torde kunna väntas bli framlagda av
1953 års trafiksäkerhetsutredning. På förevarande område synas därför i
varje fall för närvarande icke några mera genomgripande åtgärder böra
vidtagas.

Med prövning av frågan om bilinspektionens ställning inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen lärer vidare böra anstå i avvaktan på resultatet
av en pågående utredning rörande vägbyråns framtida organisation.

Vid 1947 års omorganisation av bilinspektionen förutsattes, att behovet
av utrymmen för besiktning i första hand skulle tillgodoses genom anlitande
av redan befintliga anläggningar eller verkstäder. Genom beslut av 1955

155

års riksdag har anvisats ett investeringsanslag av 900 000 kronor till en
nybyggnad för statens bilinspektion i Stockholm. Uppenbarligen kan det
under nuvarande förhållanden icke annat än i undantagsfall itrågakomma
att särskilda byggnader uppföras för här ifrågavarande ändamål på andra
stationsorter.

I fråga om utrustning för besiktning vill statskontoret framhalla, att
härför anvisats ett belopp av 25 000 kronor årligen fr. o. m. budgetåret
1953/54 och att statskontoret för nästkommande budgetår föreslagit oförändrad
medelstilldelning. Undersökningar pågå för närvarande för utrönande
av vilken ytterligare utrustning, som bör anskaffas.

Slutligen finner statskontoret starka skäl tala för att en förrättningsavgift
uttages i det fall, att det vid besiktning för kontroll konstateras att
full rättelse icke vidtagits av påtalade fel.

I övrigt föranleda riksdagsrevisorernas påpekanden icke uttalande från
statskontoret.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade deltagit
t. f. statskommissarien Hiort.

Stockholm den 9 januari 1956

WILH. JOACHIMSSON

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Sten-Ulrik Engström

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 15

Till Iv o n u n g e n

Med anledning av remiss den 19 december 1955 av riksdagens revisorers
uttalande beträffande statens bilinspektion får statens organisationsnämnd

anföra följande. „

Organisationsnämnden har företagit en organisationsundersokning vid
statens bilinspektion. Redogörelsen för undersökningen är dagtecknad den
1 7 juni 1953. Ett exemplar av redogörelsen bifogas.1

Vad som i redogörelsen säges om lokaler och utrustning för bilinspektionen
kan sammanfattas på följande sätt.

Besiktningen av motorfordon bör ske under tak. Besiktningsarbetet bör
utföras med hjälp av viss maskin-, apparat- och verktygsutrustning. Lämplig
storlek för besiktningslokalen och dess ändamålsenliga utformning bestämmes
i icke ringa mån av den utrustning som väljes. Såsom hjälpmedel vid
motorfordonsbesiktning föreslås besiktningsgrop i kombination med mekaniskt
driven lyftanordning för framvagn, anordningar för strålkastarkontroll,
bromskontroll, spårkontroll och kontroll av kurvtagningsvinkel
samt sladdlampa, måttband och vissa handverktyg. Anskaffningskostnaden
för utrustningen uppskattas till 8 500 å 23 000 kronor, beroende på vilka
fabrikat och typer som väljas. Utrymmesbehovet för olika alternativ är

1 Ilär cj avtryckt, överlämnad till riksdagens statsutskott.

156

också starkt varierande. Med anledning av de stora variationerna i fråga
om kostnader och utrymmesbehov föreslås, att prov göres i Stockholm,
innan samtliga stationsorter förses med lämpliga lokaler och utrustning.

I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 och 1956/57
bär väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptagit medel för utrustning åt
bilinspektionen i Stockholm. Organisationsnämnden har i remissyttranden
den 19 oktober 1954 och den 16 september 1955 tillstyrkt, att medel äskas
för detta ändamål.

Beträffande bilinspektionens chefsmyndighet föreslogs i redogörelsen för
organisationsundersökningen vid bilinspektionen, att en särskild avdelning,
direkt underställd styrelsen, skulle inrättas för handläggning av inspektionens
ärenden. För den inre organisationens del innebar detta förslag förstärkning
med en byrådirektörstjänst. De förslag, som innefattas i en preliminär
redogörelse för organisationsundersökning vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägbyrå, dagtecknad den 1 september 1954, förutsätta
genomförande av den föreslagna utbrytningen av bilinspektionens ärenden
från byrån. Den preliminära redogörelsen har diskuterats mellan representanter
för väg-och vattenbyggnadsstyrelsen och organisationsnämnden.
Det har därvid ifrågasatts om icke vägtrafikens snabba tillväxt sedan 1953
borde motivera, att vägbyrån uppdelas på två byråer, varav den ena skulle
handha vägtrafik- och bilinspektionsärenden. Personalbyten och anhopning
av arbetsuppgifter ha medfört, att styrelsen icke haft möjlighet att slutföra
diskussionerna. Organisationsnämnden har därför icke tagit slutlig ställning
till denna fråga.

Att det vid åtskilliga kontrollbesiktningar framkommer, att alla de fel
och brister icke rättats, som föranlett besiktningen, har uppmärksammats
av organisationsnämnden. På grund av följande omständigheter har nämnden
emellerlid icke velat föreslå avgiftsbeläggning av kontrollbesiktningar:

a) arbetet med kontrollbesiktningar utgör eu så liten del av bilinspektörernas
totala arbetsmängd, att en genom avgiftsbeläggning åstadkommen
minskning av antalet ombesiktningar icke skulle påverka inspektionens
organisation.

b) Åtskilliga av kontrollbesiktningarna företagas vid besöks- och mottagningsorter,
där hilinspektör icke har tillgång till biträdespersonal. Inspektörer
skulle därför vid avgiftsbeläggning av kontrollbesiktningarna
i viss utsträckning få lägga ned tid på uppbörd, kvittering och redovisning
av avgifterna.

c) Icke avhjälpta fel och brister, som konstateras vid kontrollbesiktningar,
bero icke alltid på försumlighet hos fordonsägaren utan icke sällan på
att bilverkstäder åt vilka fordonsägare uppdragit att åvägabringa rättelse,
utfört ett mindre gott ai’bete.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Fahlander, Eugen Olsson. Göran Petterson och
Ståhl.

Stockholm den 12 januari 1956

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

157

1953 års trafiksäkerhetsutrednings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 15

Till Konungen

1953 års trafiksäkerhetsutredning har genom remiss den 19 december
1955 anmodats avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse beträffande
bilinspektionens verksamhet. Utredningen får med anledning
härav anföra följande.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande, att fel och brister i fordonets
beskaffenhet och utrustning endast spela en mycket underordnad roll
såsom olycksframkallande faktorer och att den offentliga fordonskontrollen
därför vore en uppgift av mindre angelägen natur. Denna bedömning
av fordonskontrollens betydelse synes också utgöra den huvudsakliga grunden
till att besiktningsverksamheten erhållit en så relativt undanskymd
ställning som hittills varit fallet. Utredningen anser det därför vara lämpligt,
att här inledningsvis något uppehålla sig vid betydelsen ur trafiksäkerhetssynpunkt
av att fordonet befinner sig i ett fullgott skick.

De som hävda, att trafiksäkerheten endast i mycket ringa grad beror
av fordonets beskaffenhet, kunna till stöd för sin uppfattning åberopa vad
som vid olika orsaksundersökningar framkommit, nämligen att människan
är den dominerande olycksfaktorn och att fel beträffande fordonet och
vägen endast i obetydlig grad bidraga till uppkomsten av olyckor. Sålunda
visar en av trafikförsäkringsföreningen under år 1955 avslutad orsaksutredning,
att människan är den bidragande olycksfaktorn i 91,8 °/o av
olyckorna medan fordonet och vägen däremot svara för endast 3,6 respektive
4,6 %> av olyckorna. Även i andra länder har man sökt väga de tre
huvudfaktorernas inbördes betydelse och därvid kommit fram till i stort
sett samma resultat.

Det finns emellertid goda skäl att antaga, att fordonet faktiskt intager
en betydligt mer framträdande plats som olvcksfaktor än vad ifrågavarande
slag av undersökningar ge vid handen.

En svaghet i dessa orsaksundersökningar, liksom beträffande olycksstatistiken
över huvud taget, är sålunda, att det material, varå de grundas,
icke är så fullständigt, att man därav kan draga några säkra slutsatser
angående olyckans orsaker, och detta gäller i särskilt hög grad fordonets
eventuella del i olyckan. Grundmaterialet utgöres nämligen av de utredningar,
som polisen verkställer med anledning av inträffade olyckor, och
vid dessa utredningar sker regelmässigt ingen närmare undersökning av
fordonets beskaffenhet. En anledning härtill är, att den utredande polispersonalen
i allmänhet varken besitter de tekniska kunskaper eller förfogar
över den utrustning som behövs för en sådan undersökning. I den mån
dylika resurser finnas och en undersökning kommer till stånd, är det dessutom
ofta mycket vanskligt eller rent av omöjligt att med säkerhet avgöra
huruvida ett konstaterat fel uppstått i samband med olyckan eller förelegat
redan dessförinnan. Vidare bör det i detta sammanhang framhållas, att
vid de olyckor av mindre allvarligt slag som inträffa och som ju utgöra
huvudparten av alla olyckor, polisen icke finner det påkallat med en närmare
undersökning av fordonets tillstånd. Polisutredningen avser ju i

158

första hand att utgöra ett underlag för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan
och man nöjer sig därför i regel med att utreda det yttre händelseförloppet.
Att fel i fordonets beskaffenhet så sällan redovisas sammanhänger
också med att föraren själv är obenägen att vidgå, att han framfört ett
bristfälligt fordon. Skulle det konstateras, att han fört fordonet trots vetskap
om att bromsarna icke fungerat effektivt eller styrinrättningen varit
behäftad med fel, måste nämligen föraren i ansvarshänseende bedömas
mycket strängt.

Den omständigheten att polisutredningen icke redovisar fel och brister
i fordonet behöver alltså icke betyda att sådana icke ha förelegat. I allmänhet
torde det endast vara de mera uppseendeväckande och påtagliga
felaktigheterna, som bli redovisade. — Att fordonets bristfälliga beskaffenhet
endast skulle spela den underordnade roll som trafikförsäkringsföreningens
undersökning utvisar, förefaller mindre sannolikt även mot bakgrunden
av vad man känner till om tillståndet hos de fordon, som röra sig
i trafiken. Utredningen åsyftar här de av trafiksäkerhetsrådet under åren
1952 och 1954 företagna fordonsundersökningama, vilka redovisas i riksdagsrevisorernas
berättelse. Vid 1952 års undersökning voro endast 44 °/o
av lastbilarna och 61 % av personbilarna helt felfria. Motsvarande siffror
i 1954 års undersökning äro 59 respektive 71 %. Den omfattning, i vilken
fel och brister faktiskt förekomma på fordon i trafiken, gör det med andra
ord antagligt, att bristfälligheter å fordonen i icke oväsentlig omfattning
även äro bidragande till uppkomsten av olyckor.

Till stöd för denna uppfattning kan också hänvisas till att man i andra
länder funnit angelägenheten av att fordonen befinna sig i fullt trafiksäkert
skick vara så stor, att man föreskrivit en årligen återkommande
kontrollbesiktning av alla motorfordon. I USA där man hävdar, att »safe
driving starts with safe equipment» är sålunda en periodisk ombesiktning
föreskriven i 26 stater, och erfarenheterna härav uppges vara mycket goda.
För att belysa värdet av en noggrann fordonskontroll brukar man i den
amerikanska litteraturen hänvisa till följande siffror angående olycksut -

Antal dödsolyckor -

Antal dödade per 100 milj. fordonsmiles
New Jersey Hela USA

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1 075
1 275
1 269
1 302
1 180
1 185
1 227
1 188
1 107
1 278
865
814
911
971
771
682
609
630

19,58

19,69

17,85

17,54

16,37

16,67

16,62

14,47

11,83

12,35

8,21

7,38

7,81

7,73

7,83

9,22

7,69

7,27

16,9

16,6

16.4
16,0

15.2

16.2

17.4

16.4
15,1
14,7
12,0

11.4
11,4
12,0
10,6
11,4
11,3

159

vecklingen i New Jersey åren före och efter 1938, då en periodisk kontrollbesiktning
infördes i denna stat.

Av tabellen kan utläsas, att antalet olyckor per 100 milj. fordonsmiles
sjönk från 12,35 till 8,21 efter genomförandet av en periodisk besiktning
och att denna senare siffra under de därpå följande åren i stort sett höll
sig konstant. Den plötsliga nedgången är särskilt anmärkningsvärd om man
ställer den i relation till olycksutvecklingen i landet som helhet.

Det finns alltså många skäl som tala för att en god kontroll av fordonens
beskaffenhet i icke oväsentlig grad ökar trafiksäkerheten. Men alldeles
oavsett fordonets större eller mindre betydelse som olycksfaktor får fordonskontrollen
icke eftersättas. Det finns nämligen ingen åtgärd, som ensam
förmår att på ett avgörande sätt minska olyckornas antal. 1 rafiksäkerhetsarbetet
måste i stället bedrivas på alla fronter, ty det är åtgärdernas
mångfald, som sammantagna leda till en påtaglig förbättring av trafiksäkerheten.
Härvidlag måste givetvis även fordonskontrollen ägnas tillbörlig
uppmärksamhet.

Revisorerna ha i sin berättelse lämnat en redogörelse för bilinspektionens
verksamhet, som helt överensstämmer med trafiksäkerhetsutredningens
egna iakttagelser. Utredningen har under sina studier ute i landet
konstaterat, att bilinspektionen arbetar under synnerligen primitiva förhållanden
och att den ofta saknar såväl tillfredsställande lokaler som erforderlig
utrustning.

Det primitiva sätt, på vilket denna verksamhet bedrives, får sin rätta
belysning om man jämför den med motsvarande verksamhet i USA. I
exempelvis Washington, D. C., förfogar besiktningsorganisationen över ett
antal besiktningshallar. En sådan hall är cirka 50 meter lång med fyra
jämsides löpande provbanor, s. k. Safety Lanes. På varje sådan bana kan
årligen besiktigas inte mindre än 50 000 fordon. All nödvändig utrustning
finnes, såsom apparatur för kontroll av strålkastarnas inställning, kontrollinstrument
för hjulinställningen, hydraulisk lyftanordning, bromsprovare,
med vilken man kan undersöka den individuella bromseffekten hos alla
hjulen etc. En fordonsundersökning omfattar 38 olika kontrollmoment.
Varje provbana betjänas av sex tjänstemän, som alla måste vara utbildade
bilmekaniker med fem års praktisk erfarenhet av verkstadsarbete. Tack
vare en långt driven rationalisering av arbetet har tiden för varje besiktning
kunnat nedbringas till endast 3 minuter.

När besiktningen är klar, klistrar man fast eu lapp på vindrutan med
uppgift om dagen för inspektionen. Lappen är grön, om fordonet godkänts.
1 annat fall är den röd. Föraren får också en dubblett av det vid inspektionen
upprättade protokollet. I den mån bristfälligheter konstaterats, finnas
dessa antecknade i protokollet och föraren är då skyldig att avhjälpa felen
och inom viss tid inställa lordonet till förnyad besiktning. Protokollet skall
då företes med anteckning om vem som utfört reparationen. Härigenom
får man en kontroll över bilverkstädernas verksamhet.

Fn svensk bilinspektör arbetar liggande, krypande och hukande runt
fordonet. Inspektionen försiggår alltid utomhus, ofta under dåliga ljusförhållanden,
i snösörja, regn, kyla eller andra för arbetets bedrivande
vidriga väderleksförhållanden. För den tekniska undersökningen har han
till sitt förfogande i regel endast ett spett, ett måttband, en stavlampa och
eu kudde att vila knäet mot. Under den senaste tiden ha bilinspektörerna

160

även utrustats med apparater för kontroll av strålkastarnas inställning och
ljusstyrka. Kontrollen är emellertid tidsödande och apparaterna komma
därför icke till regelbunden användning. Besiktningsorganisationen är med
andra ord sämre utrustad än en vanlig enkel bilverkstad.

Det är självfallet, alt eu fordonskontroll, företagen under så primitiva
förhållanden och med en så bristfällig utrustning, icke kan bli så noggrann
som önskvärt vore. Förrättningsmannen måste ofta godkänna fordonet
utan att han kunnat övertyga sig om att det befinner sig i ett fullt trafiksäkert
tillstånd. — Avsaknaden av en lyftanordning medför, att han icke
på ett tillfredsställande sätt kan åtkomma bilens underrede för kontroll
exempelvis av huruvida bräckor i ramen finnas. — Hur bromsarna fungera
på eu bil kan han endast avgöra vid provkörning av fordonet — ofta företagen
på eu livligt trafikerad gata. Men vid en härvid företagen provbromsning
har han icke möjligheter att på ett tillfredsställande sätt övertyga sig
om den individuella bromsverkan på alla hjulen. Effektiviteten hos ett
släpfordons bromsar har han mycket små möjligheter alt kontrollera. Med
hänsyn till att provkörningen äger rum på allmänt trafikerad väg eller gata
kan bromsprovet ofta företagas endast vid låg hastighet. Hur bromsarna
tungera vid hög hastighet kan besiktningsmannen i regel aldrig bilda sig
någon uppfattning om. År väglaget halt blir värdet av bromskontrollen
praktiskt taget ingen. — Framhjulskontrollen sker i huvudsak endast på
sa sätt att inspektören griper tag i däcket och med känseln söker övertyga
sig om förekomsten av eventuella glapp.

Det har för utredningen uppgivits att de hårda arbetsförhållandena och
känslan av att icke kunna utföra ett fullgott arbete hos besiktningsmännen
skapat vantrivsel och olust. Ur hälsosynpunkt är arbetet påfrestande. Detta
uppgives ha medfört att sjukskrivningsfrekvensen, särskilt bland de äldre
besiktningsmännen, är högre än normalt. Även dylika förhållanden, vilka
ju äro en följd av de otillräckliga resurserna, minskar naturligtvis effektiviteten
i arbetet.

Utredningen bär sålunda kommit till den bestämda uppfattningen, att
eu snar upprustning av besiktningsorganisationen måste komma till stånd
såsom ett led i den nödvändiga effektiviseringen av trafiksäkerhetsarbetet.
I anslutning härtill vill utredningen ifrågasätta om det är tillräckligt med
endast en teknisk upprustning av bilinspektionen. Vissa skäl kunna andragas
för att upptaga hela organisationen på detta område till översyn.

Statens bilinspektion är uppdelad på 9 distrikt. I varje distrikt finnas en
centralort och ett antal stationsorter. Det sammanlagda antalet central- och
stationsorter uppgår till 32. På varje sådan ort finnas eu eller flera bilinspektörer.
Härutöver finnas emellertid ett hundratal mottagningsorter,
som inspektören regelbundet besöker. Efter särskild framställning från ex.
en tillverkare av släpvagnar reser emellertid inspektören även till annan
ort (besöksort) och förrättar där de önskade inspektionerna.

På alla dessa olika slag av orter utföras besiktningar, och den service
som lämnas allmänheten är sålunda god. Den starka decentraliseringen av
verksamheten har dock betydande nackdelar. Alt en bilinspektör nödgas
resa till eu ort, belägen kanske ett 10-tal mil eller mera från stationsorten,
endast för att utföra ett mindre antal förrättningar medför att tiden för
varje förrättning i genomsnitt blir onormalt lång. Enligt utredningens uppfattning
bör en större koncentration eftersträvas. Angelägenheten härav
blir särskilt stor om en upprustning av inspektionens materiella resurser

161

kommer till stånd. Den tekniska utrustning, som erfordras utgöres i huvudsak
av stationära anordningar, som rimligen icke kunna anskaffas för alla
de orter, där besiktningar f. n. utföras. För att denna materiel skall komma
till avsedd nytta blir det nödvändigt att allmänheten söker sig till de orter,
där den tekniska utrustningen för en fordonskontroll finns. — Utredningen
vill i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida icke fordonskontrollen i viss
omfattning lämpligen borde kunna uppdragas åt billigare arbetskraft. Det
bör sålunda övervägas att åtminstone i centralorterna anställa bilmekaniker
med viss tids praktisk erfarenhet av verkstadsarbete.

Bilinspektörens arbetsuppgifter bestå huvudsakligen i att besiktiga fordon
och pröva körkortsaspiranter. Dessa uppgifter äro till sin natur helt
olika. Fordonskontrollen är en verksamhet, som kräver rent tekniska kunskaper.
Körkortsprövningen däremot är en uppgift som kräver psykologiska
insikter, en gedigen författningskännedom och lång erfarenhet som
motorfordonsförare.

Utredningen vill ifrågasätta lämpligheten av att dessa arbetsuppgifter
förenas hos samme person. Enligt vad som uppgivits för utredningen erbjuder
det också vid rekryteringen av bilinspektörer stora svårigheter att
finna personer, som både besitta skicklighet inom det biltekniska området
och äga de nödvändiga insikterna för körkortsprövningen. Det synes alltså
vara i princip riktigt, att de båda arbetsuppgifterna hållas isär från varandra.

Inom utredningen har den tanken förts fram, huruvida det icke vore
möjligt att — såsom fallet är i många andra länder — uppdraga åt polismyndigheten
att ombesörja körkortsprövningen. Här i landet skulle denna
prövning med fördel kunna anförtros statspolisen. Bland dess personal
finns åtskilliga välmeriterade polismän med lång erfarenhet som bilförare.
Deras verksamhet som övervakare av trafiken har gett dem en god erfarenhet
om vad ett riktigt körsätt innebär och de veta, vilka felhandlingar
hos förarna, som vanligen föranleda olyckor. — Det vore alltså icke svårt
att bland statspolispersonalen finna polismän, som — eventuellt efter viss
utbildning — vore utomordentligt väl skickade att omhänderha körkortsprövningen.
Då statspolisens personal är rörlig möter inga svårigheter att
ordna körkortsprövning på alla de orter där så anses erforderligt.

Med en sådan anordning komme bilinspektörerna, vilka ju rekryterats
bland tekniker, att uteslutande kunna ägna sig åt fordonskontrollen, vilket
skulle underlätta genomförandet av en utvidgad fordonskontroll — ett
spörsmål som är föremål för utredningens övervägande.

Utredningen har nämligen funnit att skäl kunna andragas för att utsträcka
den årliga kontrollbesiktningen av personbilar i yrkesmässig trafik
till att gälla även lastbilar och att beträffande övriga slag av motorfordon
föreskriva kontrollbesiktningar av äldre fordon. Det är även angeläget, att
fordon, vilket varit inblandat i eu olycka av mera våldsamt slag, underkastades
en kontrollbesiktning, innan det åter finge tagas i bruk. önskvärt
vore även, att bilinspektör i väsentligt större utsträckning än nu är fallet
kunde delta i polisutredningarna efter allvarligare olyckor genom tekniska
undersökningar beträffande eventuella bristfälligheter hos inblandade
fordon.

Revisorerna ha också uppmärksammat olikformigheten i hilinspektörernas
arbete. Även i detta avseende överensstämma revisorernas iakttagelser
med dem som utredningen har gjort.

Anledningen till denna olikformighet är uppenbarligen alt väglrafikav- I

I 1 Uev. berättelse ang. statsverket är 1:955. It

162

delningens chef icke hinner ägna tillräcklig tid åt bilinspektörernas många
problem. Ledningen av bilinspektionens verksamhet är endast en av hans
mångskiftande arbetsuppgifter. Inrättandet av en särskild avdelning, direkt
underställd styrelsen, för handläggningen av inspektionens ärenden skulle
säkerligen ge bilinspektionen en starkare ställning inom styrelsen.

Stockholm den 18 januari 1956

Underdånigst
EIJE MOSSBERG

Kurt Lindroth

Automobilbesiktningsmänncns

förenings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 15

Till Konungen

Automobilbesiktningsmännens Förening, som beretts tillfälle avgiva underdånigt
utlåtande över Riksdagens revisorers berättelse för år 1955 får
härmed i underdånighet anföra.

Föreningen vill inledningsvis erinra om att den i underdånig skrivelse
redan den 29 juli 1950 hemställt att bland annat frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation såsom chefsmyndighet för statens bilinspektion
borde utredas. Såvitt föreningen har sig bekant har denna
hemställan icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan sagda framställning ingavs har förhållandena ytterligare väsentligen
förändrats. Sålunda ha de i olika sammanhang gjorda försöken till
prognoser rörande landets fordonsbestånd visat sig vara alltför låga och
har bilismen expanderat i en omfattning, som icke rimligen kunnat förutses.
Antalet registrerade fordon utgör, enligt under hand från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen lämnad uppgift, vid senaste årsskiftet, ca 1,2 miljoner.

Föreningen, som med stor oro följt denna utveckling, har med hänsyn
till bland annat de trafiksäkerhelskrav, som oundgängligen måste uppställas,
i underdånig skrivelse den 14 december 1955, på i skrivelsen närmare
angivna grunder, hemställt att Kungl. Maj:t snarast måtte tillsätta en
utredning, som förutsättningslöst har att granska den nuvarande organisationen
av bilbesiktningsväsendet.

Föreningen vill även i sammanhanget erinra om att även statens organisationsnämnd
i sin redogörelse (daterad den 17 juni 1953) för vid bilinspektionen
företagen organisationsundersökning — vilken undersökning
påbörjades år 1952 — bland annat erinrat om att chefsmyndigheten, på
grund av för dessa arbetsuppgifter för knappt tilltagen personal, icke kan
företaga de inspektioner, samt utfärda de föreskrifter, som erfordras fölen
likformig bedömning, av inom de olika distrikten uppkommande problem,
såsom exempelvis olika konstruktioner av bromsanordningar, släpvagnskopplingar
och andra för trafiksäkerheten betydelsefulla detaljer.

Även 1945 års trafiksäkerhetskommitté har i sitt år 1948 avgivna betänkande
med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten, upptagit
frågan rörande bilbesiktningsväsendet till närmare bedömning. Utredningen
föreslog sålunda, att bilinspektionen skulle frikopplas från sin nu -

163

varande chefsmyndighet, och underställas ett av utredningen föreslaget
nytt centralt ämbetsverk, förslagsvis benämnt trafiksäkerhetsstyrelsen.

I den i revisorernas berättelse intagna uppställningen över antalet befattningshavare
synes sex tjänster för förste bilinspektör i lönegrad 27 ha
uteglömts.

Den utbildning av polispersonal, som revisorerna särskilt berört, kommer
väsentligen att utökas, icke minst såsom följd av den ytterligare
personal för trafikövervakning, som beräknats tillkomma inom kort. Föreningen,
som anser skärpt trafikövervakning vara av stor betydelse för
trafiksäkerheten, vill framhålla, att den för besiktningsväsendels del, förutom
ovan berörda utbildning även innebär utökade arbetsuppgifter i
form av inspektion av den polispersonal, som har att utföra flygande inspektion
samt av denna verksamhet föranledda konlrollbésiktningar.

Föreningen vill i anslutning till vad revisorerna i sitt uttalande anfört,
starkt ifrågasätta, om icke bestämmelserna rörande avgifter för kontrollbesiktningar
böra ändras så att dessa förrättningar avgiftsbeläggas på
lämpligt sätt.

Den väsentliga utökning av inspektionens arbetsuppgifter, som tillkommit
från vägtrafikförordningens ikraftträdande år 1952 har i ständigt stegrad
utsträckning medfört utökade uppgifter för bilinspektionens personal
såsom exempelvis prov med körskolepersonal, besiktning av traktorer samt
prov för traktorkörkort. Ävenledes den under senare år tilltagande prövningen
av invaliders möjlighet att föra motorfordon, samt de speciella
undersökningarna av invalidfordon och de av länsstyrelserna infordrade
yttranden härom, ha medfört ökad arbetsbelastning.

Vad revisorerna anfört rörande de skiftande arbetsuppgifter, som åvila
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå, vill föreningen helt understryka.
Enligt föreningens uppfattning medför detta afl bilinspektionen
ej ägnats den uppmärksamhet som erfordrats. Detta har — som föreningen
tidigare påpekat — bland annat resulterat i att kontakten mellan chefsmyndigheten
och besiktningsmännen icke varit tillfredsställande.

Föreningen vill även helt ansluta sig till vad revisorerna anfört rörande
såväl lokaler för inspektionsverksamheten som den tekniska utrustningen,
och kan icke underlåta att påpeka de berättigade anmärkningar som i detta
hänseende framförts i såväl dagstidningar som fackpress.

Automobilbesiktningsmännens Förening, som för att få frågan så allsidigt
belyst som möjligt, sammankallat representanter för olika besiktningsdistrikt
får härmed i underdånighet sammanfattningsvis anföra,

att föreningen biträder vad revisorerna anfört i vad gäller de nuvarande
arbetsförhållandena in. in. för besiktningsmännen,

att föreningen i underdånig skrivelse den 29 juni 1950 hemställt om viss
utredning samt

att föreningen i underdånig skrivelse den 14 decemlrer 1955 hemställt
om en förutsättningslös utredning rörande bilbesiktningsväsendets framtida
organisation.

Göteborg den 14 januari 1956

Underdånigst

För Automobilbesiktningsmännens Förening

C. D. BlJRFN
Ordförande

Mats Molander
.Sekreterare

164

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Underdånigt utlåtande

Kostnaderna för renovering och underhåll av landshövdingarnas tjänstebostäder
synas statskontoret anmärkningsvärt höga. Mot bakgrunden härav
finner ämbetsverket det realistiskt, att man, när fråga om iståndsättning
och modernisering av länsresidens härefter uppkommer, överväger, om
icke i stället helt ny byggnad för ifrågavarande ändamål bör uppföras.

Statskontoret delar riksdagens revisorers principiella uppfattning om
vad landshövdingarnas boställsförmån bör omfatta och tillstyrker, att utredning
i saken verkställes på sätt revisorerna föreslagit.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 4 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

HANS HIORT

Sten-Ulrik Engström

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Med remiss den 19 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt byggnadsstyrelsen
att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande
landshövdingarnas tjänstebostäder. Till åtlydande härav får byggnadsstyrelsen
anföra följande.

De totala utgifterna för ombyggnad samt underhåll av landshövdingarnas
tjänstebostäder har under tioårsperioden 1945/46—1954/55 uppgått
till 4 902 700 kronor. Därav har kostnaderna för egentliga inre underhållsarbeten
utgjort 1 235 000 kronor, iståndsättnings- och ombyggnadsarbeten
2 700 300 kronor och yttre arbeten gällande i stor utsträckning skötsel av
trädgårdar och dylikt 967 400 kronor. Totala lägenhetsytan för bostäderna
uppgår till ca 21 570 in2.

Underhållskostnaderna per år för invändiga arbeten motsvarar i genomsnitt
under tioårsperioden 5: 70 kronor per m2 lägenhetsyta. Upplysningsvis
kan nämnas att vid nu tillämpade regler för bestämmande av hyrorna för
nya bostadsfastigheter inräknas i hyran vid statlig belåning underhållskostnaderna
med ett belopp motsvarande omkring 4 kronor per m2 lägenhetsyta
och år. Då denna kostnad är hänförlig till nyproducerade byggnader
måste man för ett äldre bostadsbestånd räkna med en väsentligt
högre siffra. Underhållet av landshövdingebostäderna kan i betraktande

165

av byggnadernas karaktär och ålder i huvudsak anses jämförliga med
underhållskostnaderna för bostadshus i allmänhet. Den för residensen redovisade
kostnaden per m2 kan vid här angivna förhållanden betraktas
som skälig.

Genomsnittskostnaderna för utförda iståndsättningsarbeten uppgår till
225 kronor per in2 lägenhetsyta inom de fjorton residens, som styrelsen
nu anser vara så upprustade, att de i stort sett motsvara de krav, som måste
ställas på bostäder av denna art. Utgår man från de beräknade kostnader
för uppförande av nya landshövdingebostäder, som i det följande framlägges,
är iståndsättningskostnaderna fördelaktiga. Givetvis har dessa kostnader
varierat beroende på byggnadernas beskaffenhet, ålder och allmänna
tillstånd. Ombyggnaden av residenset i Luleå, vilken uppvisar den högsta
kostnaden per m2 lägenhetsyta, nämligen 564 kronor, motsvarar dock endast
ca 60 % av den kostnad, som uppförandet av eu nybyggnad skulle ha
betingat, trots det synnerligen dåliga tekniska tillstånd, vari byggnaden
före ombyggnaden befann sig.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att den tidsperiod för vilken
kostnaderna redovisats infaller omedelbart efter senaste krigsslutet.
Före denna tidpunkt anvisades med hänsyn till återhållsamheten under
krigsåren under en tid av sex år i genomsnitt endast ca 60 °/o av normalt
underhållsanslag. Därigenom uppstod en påtaglig eftersläpning av det löpande
underhållet, vilken sedan måst successivt återhämtas.

1 fråga om kostnaderna för yttre arbeten och skötsel av trädgårdar och
dylikt bör beaktas att landshövdingeresidensen vanligen är förlagda på
tomtmark med parkkaraktär, vars areal i jämförelse med bostadsfastigheter
i allmänhet är förhållandevis stort. Inom markområdena är jämväl
i några fall förlagda andra förvaltningsbyggnader. På grund av byggnadernas
karaktär är kravet på skötseln av markområdena betydligt större än
vad som är fallet med trädgårdstomter i allmänhet.

Beträffande residenset i Luleå har revisorerna ifrågasatt, huruvida byggnadens
kulturhistoriska värde kunde anses vara sådant att en ombyggnad
varit motiverad. Såväl byggnadsstyrelsen som landsantikvarien i länet har
funnit byggnadens värde i nämnda avseende vara så stort att byggnaden
borde bibehållas. Härvid bör bl. a. beaktas att någon ytterligare träbyggnad
av denna karaktär och storlek icke finns inom länet. Någon lämpligare
användning av byggnaden än såsom landshövdingeresidens synes
icke föreligga. På grund av byggnadens planlösning är det nämligen icke
möjligt att för rimliga kostnader med en rationell planlösning ombygga
densamma till tjänsterum för länsstyrelsen eller annan statlig myndighet.
Då byggnaden är uppförd av trä är den ur brandsäkerhetssynpunkt ej
heller lämplig att användas till museum, bibliotek eller för arkivändamål.

Revisorerna har i sitt yttrande uttalat att möjligheten alt uppföra helt
ny byggnad icke borde förbises. Det är givet att om bostadsfrågan löses
genom nybyggnad förutsättningar föreligger för alt erhålla en rationell
bostad.

Vid de jämförelser styrelsen tidigare gjort för alt uppskatta skillnaden
mellan nybyggnad och ombyggnad har styrelsen uppskattat kostnaden för
en friliggande landshövdingebostad till ca 450 000 kronor. Därvid har styrelsen
i likhet med revisorerna utgått från alt residensen skulle vid sidan
av sin uppgift som bostad alltjämt fylla skäliga krav i representationsa
vseende.

166

Vid planeringen av en bostad av det slag, varom här är fråga, torde man
beroende på förhållandena på platsen ofta få räkna med en bostad för
gårdskarl som då även ombesörjer eldningen. Härtill kommer kostnaden
för tomt och dess iordningställande. För att alternativet nybyggnad över
huvud skall kunna ifrågakomma måste slutligen i det enskilda fallet lämpligt
belägen tomtmark till rimligt pris stå till förfogande, vilket emellertid
sällan är förhållandet. Om här angivna kostnader jämföres med kostnaderna
för de under de senare åren utförda upprustningarna av residensen
synes alternativet nybyggnad sett enbart ur anläggningssynpunkt icke
ställa sig fördelaktigt. För nybyggnad talar däremot de besparingar i bostädernas
drift som kan påräknas i rationellt planerade bostäder av lämplig
storlek.

Styrelsen har även prövat förutsättningarna att lösa bostadsfrågan på
två platser genom inköp av enfamiljsbyggnader, vilka i och för sig visat
sig efter vissa ändringar kunna användas som landshövdingebostäder. Vid
en beräkning av kostnaderna för att iordningställa de befintliga residensen
till tjänstelokaler har dylika lösningar emellertid icke visat sig ekonomiskt
framkomliga.

Fn omdisponering av de nuvarande landshövdingebostäderna till tjänstelokaler
försvåras bl. a. av fönsterplacering, stora rumsdjup och hög våningshöjd
samt de i allmänhet mindre goda förutsättningar att anordna
inre kommunikationsleder på sådant sätt att en rationell och ekonomisk
planlösning erhalles. Landshövdingebostaden i Vänersborg, som revisorerna
ifrågasatt kunna utnyttjas för länsstyrelsen, utgör härvidlag enligt styrelsens
mening ej något undantag, även om det finns bostäder som är mer
olämpliga att taga i anspråk för tjänstelokaler. De utredningar som styrelsen
hittills i olika fall gjort rörande kostnader för omändring av landshövdingebostäder
till tjänstelokaler har visat, att en sådan lösning icke
varit ekonomiskt försvarlig jämfört med uppförande av nya tjänstelokaler.

Styrelsen får slutligen framhålla att styrelsen i ett fall underhandlat med
vederbörande stad om att till staden avyttra residenset, därvid staden i
första hand räknade med att efter ändringar använda byggnaden till stadsbibliotek.
När staden sedermera närmare utrett frågan, önskade staden
emellertid icke förvärva fastigheten, då den ifrågasatta lösningen icke visat
sig framkomlig. För närvarande pågår underhandlingar med en annan stad
om att avyttra ett landsstatshus, även inrymmande landshövdingebostad.
Frågan befinner sig emellertid ännu på ett sådant förberedande skede, att
man ännu icke kan överblicka om någon försäljning kan genomföras.

Vad slutligen angår den av revisorerna föreslagna utredningen om landshövdingarnas
andra boställsförmåner än fri bostad får styrelsen understryka
önskvärdheten av att en dylik utredning kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Wejke
och byggnadsrådet Snellman, föredragande, samt byggnadsråden Dahl
och Brunnberg.

Stockholm den It) januari 1956

GUNNAR WEJKE

ULF SNELLMAN

G. A. Mårdlx

167

Övcrståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom nådig remiss den 19 december 1955 har överståthållarämbetet
beretts tillfälle att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
tevisorer i sin berättelse anfört i fråga om landshövdingarnas tjänstebostäder.

Med anledning härav får överståthållarämbetet anföra följande.

Revisorerna ha vid sitt bedömande av den föreliggande frågan anlagt
ej endast ekonomiska utan även andra synpunkter. Sålunda ha revisorerna
beaktat residensens betydelse med hänsyn till länschefernas representativa
ställning ävensom framhållit angelägenheten av att kulturhistoriska aspekter
ej förbisåges. . . . ..

Överståthållarämbetet skulle i detta hänseende vilja erinra aven om
värdet av bibehållandet av den tradition, som kan ligga i att en byggnad
av förevarande art sedan lång tid varit upplåten till residens för länschefen.

Vad beträffar överståthållarpalatset — överståthållarämbetet inskränker
sitt yttrande närmast till frågan härom — har detsamma sedan 1773 utgjort
residens för överståthållaren. Det lärer vara av utomordentligt stort
kulturhistoriskt värde. Dess planläggning och förhållanden i övrigt —
exempelvis dess »chambres pour parade» — göra, att det näppeligen kan
användas till tjänstelokaler. Bortsett från att —- sedan frågan om att inrätta
palatset till statlig representationsbyggnad förfallit — överståthållarämbetet
har svårt att tänka sig någon annan användning än dess nuvarande,
där dess kulturhistoriska betydenhet kommer till sin rätt, må framhållas
det önskvärda i att palatset alltjämt, enligt sitt ursprungliga syfte,
kan bevaras såsom bostad. Det bör i sammanhang härmed betonas, att
palatset efter den restaurering, som skedde vid senaste överståthållarskiftet,
måste anses väl tjänligt för sådant ändamål. Härmed skall visserligen
icke förnekas att utgifterna för palatsets skötsel, d. v. s. löner till
fast och tillfällig tjänstepersonal, överstiga det belopp, vartill motsvarande
utgifter i en nyuppförd byggnad med ett mindre antal rum skulle uppgå.

I anslutning till det anförda må slutligen betvivlas, att uppförande av
ett nytt residens för överståthållaren skulle för statsverket medföra några
fördelar i ekonomiskt liänsende.

Vad angår det sist i revisorernas berättelse berörda spörsmålet lärer vid
eu blivande omprövning av bostadsförmånen böra beaktas att — även
om i residensen finnas utrymmen, som ej i och för sig böra anses höra
till bostaden — de lokala förhållandena inom residensbyggnaderna dock
kunna vara sådana, att nämnda utrymmen ej böra upplåtas åt annan.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst
,1. HAGANDER

STEN VVALLER

168

Länsstyrelsens i
Södermanlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till K o xi it it g e n

Genom remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i avgiven berättelse
anfört angående landshövdingarnas tjänstebostäder.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Med tillfredsställelse har länsstyrelsen konstaterat statsrevisorernas uttalande
att för landshövdingarnas del systemet med tjänstebostäder, delvis
möblerade av statsverket, icke bör övergivas. Uttalandet överensstämmer
nämligen helt med länsstyrelsens uppfattning. Detta system är en given
förutsättning för att landshövdingarna skola kunna fullgöra den representationsskyldighet,
vilken av skäl som statsrevisorerna anfört alltjämt får
anses vara av betydelse för deras tjänsteutövning. Som ett aktuellt exempel
på att för dylik representation erfordras ej oväsentliga utrymmen må anföras,
att i detta relativt lilla län och denna ocentralt belägna stad nyårsmottagningen
å Residenset årligen besökes av 250—260 personer.

I vad mån det på något annat håll kan vara lämpligt att anordna tjänstelokaler
i de nuvarande tjänstebostäderna är något som undandrar sig
länsstyrelsens bedömande. Länsstyrelsen betvivlar emellertid att, om moderna
och lämpliga tjänstelokaler skall erhållas, kostnaden blir mindre
än för eu måttlig upprustning av landshövdingbostäderna såsom sådana.
Vid avvägningen torde också böra beaktas, att det för den prestige, som
på grund av traditionen i påfallande grad alltjämt tillkommer »Konungens
Befallningshavande» och som icke är utan betydelse för deras verksamhet
i länet, liksom också för den allmänna, mera känslobetonade uppfattningen,
det torde vara av vikt, att landshövdingarna alltjämt bebo de residens,
som av ålder använts för ändamålet.

För detta läns vidkommande torde denna fråga i varje fall sakna aktualitet,
eftersom dels genom nybyggnad och beslutad ombyggnad länsstyrelsen
erhåller tillräckliga och ändamålsenliga lokaler, dels landshövdingsbostaden
genom sin planlösning endast genom fullständig inre ombyggnad skulle
i någon större utsträckning kunna förvandlas till användbara tjänstelokaler.

Vad slutligen beträffar det av revisorerna berörda spörsmålet om omfattningen
av landshövdingarnas boställsförmåner, särskilt i vad avser förmåner,
för vilka de kunna uppbära inkomster, instämmer länsstyrelsen
i princip i uttalandet att, efter utredning, boställsförmånens omfattning
i varje särskilt fall bör fastställas. Upplysningsvis vill länsstyrelsen emellertid
anföra, att i delta län några inkomstbringande förmåner icke förekomma.
I stället har, givetvis utan ersättning, till tjänstelokaler avståtts två
till den personliga bostaden hörande rum. Och såsom kvarstående å gammal
stat har undertecknad landshövding att bestrida kostnader för belysningen
samt för viss del av uppvärmningen av tjänstebostaden.

Nyköping i landskontoret den 10 januari 1956

Underdånigst
BO HAMMARSKJÖLD

GÖSTA CARLSSON

169

Länsstyrelsens i
Kristianstads län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom nådigt brev den 19 december 1955 har länsstyrelsen lämnats tillfälle
att avgiva utlåtande rörande riksdagens revisorers berättelse i vad
avser kostnaderna för underhåll in. m. av tjänstebostäderna för överståthållaren
och landshövdingarna under budgetåren 1945/46—1954/55. I anledning
härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra.

Enligt den vid skrivelsen fogade tabell 2 skulle kostnaderna för underhåll
in. in. av landshövdingens i Kristianstads län tjänstebostad under
budgetåren 1945/46—1954/55 ha uppgått till sammanlagt 172 700 kronor.

I denna summa ingår emellertid, som nedan kommer att visas, delvis även
kostnader för underhåll m. in., som icke avse själva tjänstebostaden. Trots
detta har utgifterna för berörda ändamål i detta län jämfört med övriga
län varit bland de lägsta under angivna tidsperiod.

Som revisorerna mycket riktigt framhålla äro landshövdingarnas tjänstebostäder
kostnadskrävande icke allenast för statsverket utan även för innehavarna.
Vad beträffar tjänstebostaden i Kristianstads län är denna mycket
tungarbetad på grund av mindre god planlösning enligt nutida begrepp.
Representationsrummen kunna sålunda på grund av sin belägenhet icke
avstängas från dagligt bruk. Köket är illa placerat i förhållande till matsal
och sällskapsrum. En nackdel ur både trevnads- och kostnadssynpunkt är
också — trots mångfalden av rum — att en mindre matsal för dagligt bruk
saknas, varför den mycket stora och för större tillställningar lämpade matsalen
ständigt måste användas. Även andra exempel på mindre god planlösning
skulle kunna anföras. Genom att tjänstebostaden sålunda i olika
avseenden är mycket arbetskrävande, har det visat sig utomordentligt svårt
att erhålla och framför allt att få behålla erforderlig tjänstepersonal. Då
våningen emellertid ständigt måste hållas i presentabelt skick, nödgas
landshövdingen därför till tjänstepersonalen utgiva så höga löner, att desamma
jämte värdet av naturaförmånerna till personalen överstiga representationsbidraget.
Av detta återstår sålunda icke något för sådan egentlig
representation, vartill det närmast är avsett. Länsstyrelsen vill därför
starkt understryka revisorernas uttalande att tjänstebostäderna med hänsyn
till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär kan vara mycket
betungande även för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende.

Emot de i kol. 2 och 5 i tabellen angivna beloppen har länsstyrelsen icke
något att erinra. Däremot synas de i kol. 1 upptagna utgifterna å 20 800
respektive 28 800 kronor avseende invändiga underhållsarbeten enligt länsstyrelsens
mening förvånansvärt höga med hänsyn till att några mera omfattande
arbeten icke utförts å tjänstebostaden. Samma gäller beträffande
de i kol. 8 upptagna kostnaderna å 26 100 respektive 2 500 kronor för
utvändiga arbeten, skötsel av trädgård och dylikt. Då utgifterna bestridas
och bokföras av Kungl. Byggnadsstyrelsen, har länsstyrelsen icke möjlighet
att i egna räkenskaper kontrollera de uppgifter, som lämnats i tabellen.
Med hänsyn till den förhållandevis korta tid, som länsstyrelsen haft till
förfogande för att avgiva utlåtande i ärendet, har heller icke någon mera

170

omfattande undersökning hunnit verkställas. Länsstyrelsen vill därför
inskränka sig till att allenast göra vissa erinringar.

Med hänsyn till storleken av de i kol. 1 och 3 i tabellen angivna kostnaderna
har länsstyrelsen haft anledning förmoda, att även utgifter, som
icke avsett landshövdingens tjänstebostad, kommit att påföras denna. Det
bör framhållas, att landshövdingens tjänstebostad är inrymd i andra våningen
i residensets huvudbyggnad. Första våningen i huvudbyggnaden
jämte tre flygelbyggnader till denna innehålla tjänstelokaler för landskansli,
landskontor, landsfogde samt överlantmätare. I en av flygelbyggnaderna
finnes dock en mindre lägenhet, som tillhör landshövdingens
tjänstebostad. Denna lägenhet disponeras av länsstyrelsens chaufför, som
tillika sköter länsstyrelsens värmeanläggning. För att kunna avgöra, huruvida
kostnader, som rätteligen avsett andra utrymmen än landshövdingens
tjänstebostad, blivit påförda såsom utgift för denna, har länsstyrelsen hos
Kungl. Byggnadsstyrelsen anhållit om specificerad uppgift av i kol. 1 i
tabellen angivna belopp. Fn dylik specifikation har erhållits och bifogas
bär i avskrift. Av specifikationen framgår att tjänstebostaden oriktigt pålörts
utgifter, som hänfört sig till länsstyrelsens tjänstelokaler. Som exempel
härå må framhållas.

För budgetåret 1952/53 har upptagits utgift för isolering av vindsbjälklag.
Denna post hade kostnadsberäknats till 5 000 kronor. Underhållet avser
emellertid den s. k. lantmäteriflygeln och har sålunda icke något samband
med landshövdingens tjänstebostad. För samma budgetår har vidare
som utgift upptagits ändring av vaktmästarbostad. Denna ändring hade
kostnadsberäknats till 2 200 kronor. Den avser omändring av förste expeditionsvaktens
tjänstebostad i ena flygelbyggnaden till tjänsterum, vilka
numera disponeras av landsfogden och hans personal. Ändringen avser
sålunda icke landshövdingens tjänstebostad. För budgetåret 1954/55 bär
upptagits utgift för reparation vid omflyttningar. Kostnaden hade beräknats
till 500 kronor. Denna utgift hänför sig till landskansliets lokaler,
alltså utrymmen i första våningen av huvudbyggnaden. Vidare nämnas i
specifikationen under olika budgetår utgifter för avhärdningsfilter och
underhåll av panna. Kostnader för underhåll av värmesystemet synes i
dessa fall helt ha påförts landshövdingens tjänstebostad. Fn strikt uppdelning
av utgifterna för å ena sidan underhållsarbeten av landshövdingens
tjänstebostad och å andra sidan i fastighetskomplexet inrymda tjänstelokaler
synes sålunda icke ha ägt rum. Vidare kan framhållas att tabellens
siffror avse anvisade medel för underhållsarbeten och sålunda icke de
verkliga utgifterna. I flera fall ha de verkliga kostnaderna icke uppgått
till de beräknade.

Utgifter för utvändiga arbeten å landshövdingens tjänstebostad upptages
för budgetåren 1945/46—1950/51 till 26 100 kronor. Av denna utgift hänför
sig enligt uppgift från Kungl. Byggnadsstyrelsen 21 295 kronor‘till utvändig
ommålning av huvudbyggnaden och flygelbyggnaderna. Denna utgift
hör enligt länsstyrelsens mening icke till någon del belasta tjänstebostaden.
Kostnader för trädgård finnas icke, då sådan icke tillhör tjänstebostaden.
Å vardera sidan av huvudingången till residenset finnes visserligen eu
gräsmatta med blomsterrabatt. Då denna mark emellertid ingår i gatumarken,
bestrider staden samtliga kostnader för skötseln därav. Några
mindre blomsterrabatter finnas å residensets gård. Kostnaden för underhållet
av dessa är obetydlig och bör icke heller belasta tjänstebostaden.

171

Länsstyrelsen är fullt medveten om svårigheten att i vissa fall fördela
underhållskostnader mellan å ena sidan tjänstebostaden och å andra sidan
länsstyrelsens tjänstelokaler. Ovan har emellertid påvisats flera utgiftsposter,
som oriktigt synas ha påförts tjänstebostaden. Sålunda ha exempelvis
i ett fall enligt länsstyrelsens mening en utgift å icke mindre än 21 295
kronor felaktigt påförts tjänstebostaden. De i tabellen angivna siffrorna
synas därför vara i viss mån missvisande, vilket länsstyrelsen härmed velat
påtala.

I handläggningen av detta ärende har deltagit jämväl t. f. landskamreraren
E. Hasselhuhn.

Kristianstad i landskontoret den 16 januari 1956

E. ARRANDER

Underdånigst
PER WESTLING

Kungl. Byggnadsstyrelsen
Intendentbyrån

Bilaga

Länsnotarie Erik Arrander, Kristianstad

Bilagt översändes sammanställning över vissa kostnader för underhåll
m. m. av residenset i Kristianstad under tiden 1/7 1946—30/6 1955.

Vid den närmare genomgång av handlingarna som styrelsen nu verkställt
har framkommit att arbeten till ett belopp av 2 800 kronor, som
i styrelsens redogörelse upptagits som omkostnader för bostaden, vid en
noggrann gränsdragning mellan bostaden och länsstyrelsens lokaler bör
hänföras till de senare.

Stockholm den 12 januari 1956

Elof Gydal

Bilaga till bilaga

Specifikation över i generalplan eller genom särskilda beslut anvisade
medel för underhåll m. m. av landshövdingebostaden i Kristianstad budgetåren
1945/46—1954/55.

Budgetåret 1945/46 Planteringar .............................. 100: —

Reparation av landshövdingens matsal, varmvattenberedare
och smärre reparationer .... 4 000: —

» 1946/47 Planteringar och utvändiga reparationer .... 2 300: —

Avhärdningsfilter, reparation av tvättstuga,

badrum m. m........................... 3 800: —

» 1947/48 Planteringar och utvändiga reparationer .... 1000:—-

Centrifug, underhåll av panna och smärre reparationer
.............................. 4 200:—

» 1948/49 Planteringar och utvändiga reparationer .... 900:—■

Inredning av vindskontor, komplettering av
köksinredning, reparation av vaktmästarebostad
och div. reparationer ............ 6 800: —

» 1949/50 Planteringar och reparationer av fasader .... 21 800: —

Div reparationer i landshövdingens våning .. 2 000: —

172

Budgetåret 1950/51 Planteringar och utvändiga arbeten.......... 300: —

Målning, smärre reparationer och arkitektarvode
.................................. 6 500: —

” 1951/52 Planteringar 700: —

Utvändiga reparationer av badrum och kök i

vaktmästarbostad samt smärre reparationer 1 400: —

» 1952/53 Planteringar 500: —

Isolering av vindsbjälklag, reparationer av
avhärdningsfilter och varmvattenberedare,
ändring av vaktmästarebostad och div. reparationer
.............................. 14 000: —-

» 1953/54 Planteringar 500:_

Reparation av kök och hall i vaktmästarbostad
samt smärre reparationer............ 1 400: —

» 1954/55 Planteringar 500:_

Reparation av golv i matkällare och reparation
vid omflyttningar, insättning av dubbla
dörrar och smärre reparationer .......... 2 700: —

Summa kronor för budgetåren 1945/46—1954/55 46 800: — 28 600: —

Stockholm den 12 januari 1956

Kungl. byggnadsstyrelsen, intendentsbyrån

Länsstyrelsens i
Malmöhus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom nådig remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen beretts
tillfälle avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i § 16 av sin berättelse anfört angående landshövdingarnas tjänstebostäder.

Med överlämnande av en av länsarkitekten i länet upprättad promemoria
angående landshövdingeresidenset i Malmö får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

För detta läns vidkommande synes den nuvarande boställsvåningen böra
bibehållas som landshövdingebostad. På grund av sin storlek och planlösning
är den visserligen betungande för boställshavaren i ekonomiskt hänseende
med avseende å sådan möblering, som ej bekostas av statsverket,
städning m. m„ men den befinner sig, såsom i länsarkitektens promemoria
framhållits, i gott skick och fyller i stort sett de krav på ändamålsenlighet,
som kan ställas på en modern bostad.

I övrigt har länsstyrelsen intet att erinra mot de synpunkter riksdagens
revisorer i sin berättelse framfört beträffande landshövdingarnas tjänstebostäder.

Malmö i landskontoret den 16 januari 1956

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar
C. ARTHUR NORGREN

1. LINDBLAD

173

Bilaga

P Al angående landshövdingeresidenset i Malmö

Boställsvåningens stora totala golvyta sammanhänger bl. a. med byggnadens
form och planlösning. Betydande utrymmen utgöres sålunda av
entré- och trapphallar, rumsliknande passager och korridorer. En fördel
härmed är att praktiskt taget inga genomgångsrum förekomma. De flesta
rummen med tillhörande bilokaler kunna sålunda nås från s. k. »neutrala
utrymmen».

De å byggnadens vind inredda rummen äro knappast av den beskaffenhet,
att de kunna betecknas som bostadsrum. De äro snarast att anse som
förrådsutrymmen. Detsamma är förhållandet med ett större rum i våningen
1 tr. intill gamla landsstatshuset.

På grund av byggnadens planlösning kan icke rimligen någon del av
residenset avskiljas och utnyttjas för annat ändamål.

Boställsvåningen får numera anses vara i gott skick och fyller i stortsett
alla de krav på ändamålsenlighet, som kunna ställas på en modern
bostad.

Vissa mindre ändringar i syfte att förbättra de inre kommunikationerna
inom den »privata» delen av våningen och underlätta dess skötsel äro
föremål för utredning. Dessa ändringar skulle icke betinga några större
kostnader.

Malmö länsarkitektkontor den 9 januari 1956

Ebbe Borg

Länsstyrelsens i

Göteborgs och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Sedan genom remiss den 19 december 1955 infordrats länsstyrelsens
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 16 i sin granskningsberättelse
för budgetåret 1954/55 uttalat, får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Länsstyrelsen vill framhålla att, på sätt även framgår av byggnadsstyrelsens
yttrande i ämnet till revisorerna, utredningar och förslag om underhålls-
och ombyggnadsarbeten såväl som inventarieanskaffning för länsresidensen
verkställts av byggnadsstyrelsen; verkställigheten därav har
även varit en styrelsens uppgift.

Om och i vad mån det i efterhand kan vara plats för olika meningar
om det sätt varpå föreliggande behov blivit tillgodosedda torde det icke
tillkomma länsstyrelsen att yttra sig. Men det förefinnes icke för detta
läns del någon anledning till annan uppfattning hos länsstyrelsen än att
de nedlagda kostnaderna svara mot vad som under för handen varande
förhållanden varit ändamålsenligt och lämpligt.

174

Beträffande härvarande residens må vidare erinras, att vid ombyggnaden
i sammanhang med senaste landshövdingeskifte en del av residenset togs
i anspråk för lokaler för länsstyrelsen. Sålunda minskades därvid residensvåningens
golvyta med 368 kvm. Trots moderniseringen av ekonomiutrymmena
torde våningen dock få anses som tungarbetad bl. a. av den anledningen
att dess 1 230 kvm är fördelade på tre våningsplan och att våningsdispositionen
är sådan att rum av representationskaraktär icke kunna
hållas avskilda från boningsrum i egentlig mening. Kostnaderna för den
dagliga skötseln och omvårdnaden av en våning av sådan beskaffenhet och
sådan omfattning kommer, som riksdagens revisorer framhållit, att motsvara
en icke obetydlig del av landshövdingarnas representationsbidrag.

Riksdagens revisorer understryka betydelsen av att möjligheter för representation
stå till landshövdingarnas förfogande. Härvarande residens
torde ha en sadan ställning i traditionen och representera sådana kulturhistoriska
värden att nagot utbyte av residenset mot annan representationsvåning
— något som revisorerna förutsätta kunna ske under särskilda
förhållanden — icke i detta fall torde vara aktuellt. Däremot är det väl
icke uteslutet att frågor om en ytterligare ombyggnad och omdisposition
för underlättandet av den dagliga livsföringen även för härvarande residens
i framtiden kunna komma att aktualiseras.

Mot vad revisorerna anfört beträffande utredningen om boställsförmånens
omfattning har länsstyrelsen icke någonting att erinra.

Göteborg i landskontoret den 20 januari 1956

Underdånigst
PER NYSTRÖM

BIRGER GILLNER

Länsstyrelsens i
ÄLvsborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom nådig remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen anmodats
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i fråga om landshövdingarnas tjänstebostäder. Med anledning
härav får länsstyrelsen anföra följande.

Den för landshövdingen i Älvsborgs län avsedda tjänstebostaden är inrymd
i den äldsta, 200 år gamla delen av länsresidenset och är — frånsett
källar- och vindsutrymmena — belägen i tre våningsplan. Köks- och ekonomiutrymmen
äro belägna i bottenvåningen, representationsvåningen en
trappa upp och sov- och gästrumsavdelningen två trappor upp. Hiss finnes
icke.

Helt naturligt är en dylik bostad synnerligen svårskött och kan icke
anses fylla nutida krav på bekvämlighet och allmän bostadsstandard. De
vid senaste landshövdingeskiftet företagna arbetena äro i huvudsak av

175

underliållskaraktär och endast en mindre del hänför sig till egentliga moderniseringsarbeten.
Ytterligare kostnadskrävande underhållsarbeten äro
redan inom den närmaste tiden erforderliga, och om bostaden skall komma
i ett så fullgott skick, som med hänsyn till dess ålder och struktur är
möjligt, komma kostnaderna härför att uppgå till betydande belopp. Länsstyrelsen
vill emellertid framhålla, att de hittills verkställda arbetena icke
på något sätt föregripit en diskussion om den framtida användningen av
den nuvarande bostaden.

I detta sammanhang kan framhållas, att ehuru det ur kulturhistorisk
synpunkt kan vara av intresse, att landshövdingebostaden bibehålies för
sitt nuvarande ändamål, har frågan om bostadens omändring till ämbetslokaler
för länsstyrelsen gång efter annan diskuterats. Lösningen av länsstyrelsens
lokalfåga har man emellertid sökt nå på andra vägar. Sedan
några år tillbaka är sålunda Kronan ägare till fastigheterna Poppeln 2 och
3 i omedelbar närhet av residensbyggnaden. Ifrågavarande fastigheter,
som redan i sitt nuvarande skick innehålla en viss lokalreserv, hava inköpts
med tanke på att så småningom genom nybyggnad säkerställa länsstyrelsens
lokalbehov. Den av riksdagens revisorer i annat sammanhang förordade
utredningen om länsindelningen m. m. har givetvis ett nära samband
med dessa byggnadsfrågor. Om en utredning i nämnda frågor kommer till
stånd, bör även de här berörda bostads- och lokalfrågorna upptagas till en
förutsättningslös prövning.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang understryka vad revisorerna anfört,
nämligen att svårskötta tjänstebostäder »enbart för att hållas i representativt
skick medföra kostnader, som motsvara en icke obetydlig del av
landshövdingarnas representationsbidrag».

Revisorerna hava även berört frågan om boställsförmånens omfattning
utöver själva bostaden. Länsstyrelsen anser i likhet med revisorerna, att
en utredning bör företagas rörande dispositionen av dessa utrymmen, för
vilka landshövdingarna för närvarande uppbära inkomster. För detta läns
vidkommande utgöres ifrågavarande förmån av den s. k. stallbyggnaden
med en årlig hyresinkomst av för närvarande 280 kronor.

Vad beträffar anskaffningen av inventarier har länsstyrelsen själv ingen
kännedom om hur härför anvisade medel disponerats, och då länsstyrelsen
ej heller från byggnadsstyrelsen kunnat erhålla någon specifikation över de
verkställda utgifterna, kan länsstyrelsen icke göra något uttalande i denna
fråga. Undertecknad Lemne torde dock få anledning att senare återkomma
till detta spörsmål.

Slutligen må framhållas, att — till följd av nybyggnader, skyddsrumsbygge
m. m. — följer numera med tjänstebostaden praktiskt taget inget
»planterat område av den omfattning, som av Kungl. Maj:t fastställts».

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Lemne
och landskamreraren Hjort samt länsassessorn Rredin föredragande.

Vänersborg i landskontoret den 17 januari 1956

T. BREDI N

Underdånigst
MATS LEMNE

176

Länsstyrelsens i
Värmlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 19 september 1955 bär tillfälle beretts länsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under
§ 16 av sin berättelse anfört rörande landshövdingarnas tjänstebostäder.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Till korrigering och komplettering av vissa av revisorerna anförda uppgifter
vill länsstyrelsen till en början meddela, att länsresidenset i Karlstad
uppfördes under åren 1865—1870 i två våningar jämte attikvåning samt
under åren 1921—1922 påbyggdes med en tredje våning, fortfarande jämte
attikvåning. I samband med påbyggnaden omändrades våningen eu trappa
upp, som tidigare varit boställsvåning, till tjänstelokaler för länsstyrelsen.
Landshövdingens boställsutrymmen omfatta sålunda nu våningen två
trappor upp samt attikvåningen. Bostaden innehåller 19 rum förutom
kök, ekonomiutrymmen, hallar, trapphus och kapprum m. m. Till landshövdingens
boställsutrymmen hör vidare eu i norra residensflygeln inredd
bostadslägenhet om två rum och kök in. in. Denna lägenhet har ursprungligen
varit avsedd såsom bostad för kusk men är numera — efter ombyggnadsarbeten,
som försett bostadslägenheten med moderna bekvämligheter
— nyttjad såsom chaufförsbostad.

Länsstyrelsen vill för sin del instämma i revisorernas uttalande därom,
att landshövdingarnas tjänstebostäder icke blott äro kostnadskrävande för
statsverket utan även med hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna
karaktär betungande för boställshavarna icke minst i ekonomiskt hänseende.
Detta gäller även tjänstebostaden i Karlstad, vilken enbart för att
hållas i representativt skick medför kostnader, vilka motsvara nästan hela
det till landshövdingen utgående representationsbidraget.

Om sålunda tjänstebostaden i detta fall — liksom sannolikt i flertalet
andra fall — snarare utgör en ekonomisk belastning än en löneförmån
för boställshavaren, anser länsstyrelsen likväl icke dessa omständigheter
böra föranleda, att systemet med tjänstebostäder för landshövdingarnas
del övergives. Det är utan tvivel riktigt, som revisorerna framhålla, att residensen
och med dem följande representation utgör ett värdefullt medel
för landshövdingarna att knyta kontakter med företrädare för olika kategorier
av länets befolkning samt för att förmedla kontakt dem emellan.
Utan den personliga kontakt, som på detta sätt kan åstadkommas, lärer
landshövdingen — i varje fall i detta län — svårligen kunna knyta de
personliga förtroendefulla förbindelser med länets befolkning, som utgöra
en viktig förutsättning för landshövdingens möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de uppgifter, vilka taga sikte på länets allmänna
utveckling, näringslivets och kommunikationsmedlens förkovran, vissa
kommunala planläggnings- och organisationsspörsmål samt kulturbehovens
tillgodoseende jämte liknande angelägenheter, som delvis falla utanför
länsstyrelsernas rent administrativa förvaltningsfunktioner.

Länsstyrelsen anser därför, att systemet med tjänstebostäder, delvis
möblerade av statsverket, bör för landshövdingarnas del bibehållas. Den
inom residenset i Karlstad befintliga boställsvåningen utgör enligt läns -

177

styrelsens mening eu ur olika synpunkter mycket lämplig tjänstebostad,
även om den såsom nyss antytts på grund av sin storlek medför en ekonomisk
belastning för boställshavaren. Att omändra tjänstebostaden till
ämbetslokaler skulle med hänsyn till rummens höjd och rumsfördelningen
utan tvivel bli förenat med stora svårigheter och näppeligen leda till helt
tillfredsställande resultat. Den våning eu trappa upp i residenset, som ursprungligen
anordnades såsom tjänstebostad men sedermera efter ombyggnad
tagits i anspråk för tjänstelokaler, kan med nutida krav på rationell
arbetsteknik icke anses vara i alla avseenden tjänlig för detta ändamål.

Länsstyrelsen anser sålunda skäl icke föreligga att för Karlstadsresidensets
vidkommande ifrågasätta någon ändring av boställsvåningens användning.
Jämväl beträffande de flesta övriga landshövdingebostäder i
riket torde motsvarande förhållanden vara rådande, även om ytterligare
omdaning och modernisering av bostadsutrymmena på åtskilliga håll —
delvis även i Karlstad — kan vara önskvärd.

Goda skäl tala emellertid enligt länsstyrelsens mening för att åtgärder
vidtagas i syfte att minska den ekonomiska tunga för boställshavarna,
som tjänstebostadssystement för närvarande medför. Detta kan ske bl. a.
genom att staten möblerar ytterligare ett eller annat rum — för närvarande
äro i härvarande boställsvåning icke samtliga de rum, som uteslutande
användas för representationsändamål i egentlig mening, helt möblerade av
statsverket — samt genom att representationsbidraget ökas, så att det
möjliggör tillfredsställande anställnings- och löneförmåner för den personal,
vilken är oundgänglig för boställsvåningarnas skötsel.

Revisorerna hava i förevarande sammanhang erinrat, att i boställsförmånen
för landshövding stundom ingå smärre lägenheter och andra utrymmen,
för vilka landshövdingarna kunna uppbära inkomster. Till
boställsvåningen för landshövdingen i Värmlands län hör, såsom ovan
omnämnts, jämväl en chaufförsbostad i en av residensets flyglar. Denna
bostad disponeras av föraren av länsstyrelsens tjänstebil, vilken tillika
utövar tillsyn över residensfastigheten och som är den ende befattningshavare
utom landshövdingen, som har bostad inom fastigheten. För bostadsförmånen
erlägger chauffören icke någon kontant ersättning, men
i anslutning till upplåtelsen av bostaden har mellan landshövdingen och
chauffören träffats avtal om biträde från dennes sida med vissa arbeten
inom boställsvåningen (golvboning, mattpiskning, fönstertvättning m. in.).
Denna överenskommelse har bidragit till att på ett för landshövdingen
icke betungande sätt underlätta skötseln av boställsvåningen. Bostadsupplåtelsen
är även till direkt fördel för statsverket, som härigenom kunnat
ordna ersättningsfrågan för förande av länsstyrelsens tjänstebil ävensom
tillsynen över den stora fastigheten på ett praktiskt och ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Att beträffande residenset i Karlstad vidtaga någon
ändring i boställsförmånens omfattning, som kan försvåra eu anordning
av här angivet slag, anser länsstyrelsen icke böra ifrågakomma.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit landshövdingen Westling,
landssekreteraren Swedberg och landskamreraren Lindell, föredragande.

Karlstad i landskontoret den 16 januari 1956

Underdånigst
A. WESTLING

HARALD LINDULL

Rrv. berättelse (ing. statsverket är 1955. Il

178

Länsstyrelsens i
Kopparbergs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom departementsskrivelse den 19/12 1955 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört beträffande landshövdingarnas tjänstebostäder och
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen erinrar till en början om att förvaltningen av residensbyggnaderna
omhänderhaves av byggnadsstyrelsen. Enligt länsstyrelsens
förmenande ha samtliga de reparationer, som byggnadsstyrelsen på senare
år vidtagit å residensbyggnaden i Falun varit fullt motiverade. Det har
bär varit fråga om en byggnad, som i själva verket är äldre än vad som
uppgives av statsrevisorerna, eftersom byggnaden, som uppfördes efter
1762 års brand, inköptes av J. M. af Nordin sedan han år 1790 utnämnts
till landshövding i länet, af Nordin lät med egna medel ombygga huset
och gav därvid samtliga rum i huvudvåningen inredningar i sengustaviansk
anda. Denna våning erhöll därvid ett utseende, som var typiskt för en
paradvåning på 1700-talet. af Nordin hade därvid kontakt med Louis
Masreliez och av denne upprättade skisser ha uppenbarligen funnits tillgängliga
vid inredningsarbetets utförande.

Landsantikvarien i Norrbottens län Hans Beskow har i en artikel »Falu
residens och dess inredning» sammanfattningsvis anfört:

»Det är okänt om Louis Masreliez någonsin besökte Falun: han skulle
knappast ha godkänt det sätt på vilket hans intentioner omsatts i praktiken.
Vid en hastig rundvandring genom rumsfilerna kan man dock förnimma
något av den anda, som karaktäriserar Masreliezs arbeten. Men
blott i undantagsfall kunna detaljerna tåla en granskning. Inredningen
i Falu residens har dock sitt mycket stora värde genom att man här bär
flera rumssviter, vars dekor är i det närmaste oförändrad sedan byggnadstiden,
och de rikt varierande inredningsdetaljerna stå som intressanta
vittnesbörd om hur den sengustavianska stilen nådde en landsortsbygd.
Ur lokal synpunkt har residenset sin stora betydelse, då det kom att stå
som en eftertraktad förebild för hela traktens högreståndskultur under
de närmast följande decennierna.»

Länsstyrelsen finner alltså, att residensbyggnaden har ett sådant kulturhistoriskt
värde, att byggnaden även i framtiden bör bevaras i statens ägo.
Byggnaden synes icke vara så utformad, att den kan användas som ämbetslokal.
Att uppdela byggnaden på flera olika bostadsvåningar, som kunna
uthyras till privatpersoner, torde icke heller låta sig göra.

Principiellt hyser länsstyrelsen den uppfattningen, att den ur många
synpunkter värdefulla tradition, som det innebär att residensen tjänstgöra
som bostäder åt landshövdingarna, bör bibehållas. Skulle för detta läns
vidkommande statsmakterna icke anse så böra vara fallet för framtiden,
kan länsstyrelsen icke ge anvisning på något annat lämpligt sätt att utnyttja
residensbyggnaden.

179

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Eije Mossberg
och landskamreraren Axel Bergström.

Falun i landskontoret den 17 januari 1956

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

EIJE MOSSBERG

AXEL BERGSTRÖM

Länsstyrelsens i
Jämtlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 16

Till Konungen

Genom nådig remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under 16 § i sin berättelse anfört angående landshövdingarnas
tjänstebostäder. Länsstyrelsen får med anledning därav i underdånighet
anföra följande.

Sedan gammalt ha till landshövdingarnas förfogande ställts tjänstebostäder,
som genomgående äro stora och omfattande. Syftet härmed lärer
vara, att landshövdingarna i dessa skola såsom den civila statsförvaltningens
främsta företrädare i länen fullgöra de representativa uppgifter, som av
ålder anses böra ankomma på dem. De skola här mottaga kungliga personer
och andra officiella gäster, som besöka länet, samt vid tillställningar av olika
slag sammanträffa med och sammanföra representanter för skilda kategorier
av länsbefolkningen och inom länet verksamma myndigheter, organisationer
och företag.

Revisorerna ha ej ifrågasatt någon ändring i denna traditionella inriktning
av systemet med landshövdingarnas tjänstebostäder.

Länsstyrelsen anser för sin del, att detta system bör bibehållas. Med den
ställning länschefen intager i sitt län är det enligt länsstyrelsens mening
värdefullt för honom att disponera över en rymlig och ändamålsenlig
tjänstebostad så att han och hans hustru få möjlighet att i sitt hem knyta
och förmedla personliga kontakter åt olika håll. Denna sida av deras verksamhet
bör ej underskattas och är ett icke oviktigt led i tjänsteutövningen.

Landshövdingarnas tjänstebostäder äro i allmänhet anordnade i byggnader,
som jämväl inrymma lokaler för länsstyrelsen. De ha tillkommit
under tider, då tillgången på tjänstefolk var god och driftsekonomi ett
tämligen okänt begrepp. De motsvara på åtskilliga håll ej moderna krav
på planlösning och standard; de äro efter nutida förhållanden tungskötta
och dyrbara i drift.

Genom byggnadsstyrelsens försorg har därför sedan ett antal år pågått
arbete med att vid inträffade skiften å landshövdingtjänsterna upprusta
och modernisera tjänstebostäderna. Landshövdingbostaden i detta län blev

180

under år 1954 föremål för en grundlig renovering, varvid den även försågs
med teknisk utrustning av modernt slag. Programmet utformades av byggnadsstyrelsen
i samråd med undertecknad landshövding. Av kostnadsskäl
uteslötos därvid vissa i och för sig önskvärda arbeten. Att renoveringen
drog ett ganska betydande belopp torde bland annat bero på att samtliga
elektriska installationer i samband med ändrad spänning måste göras om
och att de sanitetstekniska anordningarna behövde ersättas. Byggnadsstyrelsen
nedlade här ett intresserat och omfattande arbete, och resultatet måste
betecknas som mycket gott. Bostaden är väl lämpad för sitt ändamål. Härmed
lärer tjänstebostadsfrågan för landshövdingen i Jämtlands län få anses
löst för lång tid.

Därest det i en framtid skulle befinnas lämpligt att taga bostaden i anspråk
för förvaltningsändamål, vartill den efter vissa omändringar kan
vara lämplig, må erinras om att staten i kvarteret Arkivet i Östersunds stads
norra del äger — förutom den mark, varå byggnad för lantmäterikontoret
och länsarkivet är belägen — även annan mark, som framdeles skulle
kunna utnyttjas som tomt för tjänstebostad för landshövdingen.

Revisorerna hava även framhållit hurusom i landshövdings boställsförmån
ofta ingå, förutom själva bostaden, jämväl smärre lägenheter och
utrymmen eller trädgård m. in., för vilka landshövdingarna kunna uppbära
inkomster. Någon sådan inkomstbringande förmån åtnjuter dock icke landshövdingen
i Jämtlands län.

Tillgången till förmåner av detta slag är otvivelaktigt av värde för boställshavaren.
Disponerar han någon bostadslägenhet, kan han genom upplåtelse
på lämpliga villkor till gårdskarl, chaufför eller liknande tillförsäkra
sig tillgång till arbetskraft i hushållet för städningsarbete, serveringshjälp
m. m. Länsstyrelsen har sig bekant, att så sker i flera fall.

De tjänstebostäder, som landshövdingarna disponera och som få anses
erforderliga för deras tjänsteutövning, äro av sådan storlek, att de kräva
betydande ekonomiska prestationer av boställshavaren.

Såväl utgifterna för erforderliga anskaffningar vid tjänstetillträdet som
de löpande kostnaderna för bostadens underhåll och drift samt för de
representativa funktionerna uppgå till avsevärda belopp.

Utan att närmare ingå på dessa förhållanden vill länsstyrelsen med
vitsordande av vad revisorerna därutinnan antagit framhålla, att de till
landshövdingarna anslagna representationsbidragen äro helt otillräckliga för
sitt ändamål och att det synes rimligt, att de bättre anpassas efter de faktiska
förhållandena.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Anders
Tottie samt landskamreraren E. Huss, föredragande.

Östersund i landskontoret den 14 januari 1956

Underdånigst
ANDERS TOTTIE

E. HUSS

181

Länsstyrelsens i
Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 169, § 16

Till K onnnge n

Genom remiss den 19 december 1955 har länsstyrelsen anmodats att
inkomma med underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört beträffande landshövdingarnas tjänstebostäder.
I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Efter en kritisk utredning, som i huvudsak tagit sikte på de med länsresidensens
underhåll förenade kostnaderna, ha statsrevisorerna som slutomdöme
anfört, att av dem angivna omständigheter icke böra föranleda
till ett övergivande för landshövdingarnas del av systemet med tjänstebostäder,
vilka delvis möbleras av statsverket. De anse, att med den ställning
länscheferna intaga, residensen och den därmed förbundna representationen
äro ett värdefullt medel för landshövdingarna att knyta kontakter med
företrädare för olika kategorier av länets befolkning samt för att förmedla
kontakter dem emellan. Det har stått klart för revisorerna, att landshövdingarna
bl. a. på grund härav ur tjänstesynpunkt äro i behov av bostäder,
som i allmänhet icke stå att uppbringa i öppna hyresmarknaden.

Om nu angivna synpunkter verkligen varit vägledande vid bedömningen,
synes revisorernas uttalande rörande härvarande residensbyggnad ganska
svårförståeligt. Revisorerna ifrågasätta sålunda, huruvida byggnaden kan
anses ha ett sådant kulturhistoriskt värde, att det varit tillräckligt motiverat
att i syfte att möjliggöra eu fortsatt användning av densamma som
residens utföra så omfattande arbeten, varom här varit fråga, särskilt som
det ur ekonomisk synpunkt otvivelaktigt varit avsevärt fördelaktigare att
uppföra en ny, som i alla avseenden fyller de krav som kunna ställas på eu
hostad av förevarande slag.

Vad först angår byggnadens kulturhistoriska värde för miljö och bygd
hava revisorerna i sitt anförande icke angivit den expertis, på vilken deras
uttalande stöder sig. Länsstyrelsen får härutinnan hänvisa till vad landsantikvarien
Hans Beskow såsom på området sakkunnig anfört i ett av länsstyrelsen
infordrat yttrande. Beskows utlåtande, som även berör den av
revisorerna förordade nybyggnaden, har följande lydelse:

»Residenset i Luleå jämte flygelbyggnader är registrerat som kulturhistoriskt
märklig byggnad enligt lagen om skydd av dylika byggnader av den
12 juni 1942. Ytligt sett kan detta synas egendomligt beträffande eu anläggning
från 1850-talet men flera skäl tala härför.

Övre Norrland är fattigt beträffande äldre profana byggnadsverk av någon
monumentalitet. Det är först i relativt sen tid, som en högreståndsarkitektur
börjat förekomma och ytterst få av dessa anläggningar ha fått eu
utformning och storleksordning som residenset i Luleå. I övre Norrland
förekommer numera ingen motsvarighet härtill och man torde få gå ända
ner till Härnösandsområdets herrgårdsbebyggelse för att finna något liknande.
övre Norrland har tidigare ägt eu monumental träarkitektur, dels
vid bruks- och industrianläggningar, där emellertid de ekonomiska fluktuationerna
sopat bort underlaget för deras fortsatta existens och • - om

182

byggnader i enstaka fall ännu kvarstå — ha de fått eu helt främmande
funktion och miljö, dels i städerna, vilka emellertid i de flesta fall hemsökts
av förödande bränder. De anläggningar, som här ännu finnas kvar, ha
starkt förändrats genom ombyggnader, uppförande av moderna hus på
forna trädgårdsmark etc.

För Luleå stad är residenset ur stadsplanemässig synpunkt omistligt.
Den av Tessin d. ä. uppgjorda stadsplanen har fått sin logiska motivering
genom att Storgatan, stadens förnämsta gata, fortsätter från centrum västerut,
övergår i en vacker björkallé, som passerar två mindre parker, korsar
en sista tvärgata, Residensgatan, och fortsätter upp mot residenset. På
andra sidan residenset fortsätter denna mittaxel i en parkanläggning ner
mot älven. Att på något sätt förändra denna miljö kan ur de synpunkter,
som undertecknad har att beakta, under inga omständigheter tillstyrkas.

Av det ovan sagda framgår, att man vid bedömningen av residensets i
Luleå antikvariska värde icke kan anlägga samma måttstock som i sydligare
delar av Sverige. Ur allmän synpunkt är det även i högsta grad
motiverat att residenset i Luleå får bestå som ståndsmässig bostad åt länets
främste befattningshavare och åtnjuta skydd enligt ovan nämnda lag.

Det har i remisshandlingarna framförts förslag om att nytt residens
skulle ha kunnat uppföras och det nuvarande tagas i bruk som tjänstelokaler.
Husets exteriör skulle därvid ej behöva ändras men det torde vara
ofrånkomligt att miljön kring byggnaderna till väsentliga delar komme att
spolieras. Frågan om ny residensbyggnad medför även att man får ta
under omprövning hur den av staten ägda tomtmarken i framtiden bör
disponeras.

För närvarande upptar residenset jämte dess ekonomibyggnader, trädgårdar
och park den ovan nämnda norra delen av området från Residensgatan
till älven. Den sydligare delen upptages av länsstyrelsens stora byggnad
i fonden av Köpmangatan och där bakom den nyligen uppförda
tillbyggnaden. Detta område fortsätter i en talldunge och i söder gränsar
området mot en del andra statliga institutioner. Det synes naturligt att
reservera detta område för framtida utbyggnader för länsstyrelsens behov.
Ett nytt residens skulle således med nödvändighet placeras på det förstnämnda
området. Tänkbara byggnadsplatser erbjuda antingen området
väster om nuvarande residenset mellan detta och älven, ett område, som
av flera skäl icke kan tillstyrkas, eller invid Residensgatan. Den sistnämnda
platsen är ej heller lämplig. Med hänsyn till de få grönområden, som Luleå
stads centrum har, är det synnerligen önskvärt att de två små parkerna
öster om Residensgatan få kompletteras av den nuvarande residensträdgården
även om denna ej upplåtes för allmänheten. Det kan måhända synas
egendomligt att komma med ett dylikt önskemål i en landsortsstad av
Luleås storlek. Staden genomgår emellertid för närvarande en utvecklingskris
och det är ofrånkomligt att dess centrum, som helt begränsas av vatten,
måste komma att hundraprocentigt utnyttjas för byggnadsändamål. Ännu
finnes det några rester av äldre bebyggelse med rymliga tomter och enfamiljshus
med trädgårdar men inom en snar framtid komma dessa att
försvinna och ge plats åt affärs- och bostadskomplex, som av ekonomiska
skäl måste bli rätt monotona och uppta varje tillåten bvggnadsyta avtomten.
Med hänsyn härtill är det i högsta grad önskvärt att kring residenset
få bibehålla den nuvarande karaktären av fredat grönområde, som
ej är belamrat av byggnader.

183

Med anledning härav får undertecknad hemställa, att de av revisorerna
framförda erinringarna rörande lösandet av residensfrågan i Lulea må
lämnas utan avseende.»

Vilka beräkningar, som legat till grund för revisorernas ganska kategoriska
uttalande i kostnadsfrågan till stöd för det av dem förordade alternativet
med nybyggnad, har länsstyrelsen icke kännedom om. I revisorernas
uttalande lämnas icke uppgift om den utredning, varpå uttalandet stöder
sig. Länsstyrelsen saknar emellertid anledning antaga, att icke detta grundväsentliga
spörsmål vunnit tillräckligt beaktande innan byggnadsstyrelsen
på sin tid bestämde sig för ombyggnad. Att ombyggnadsalternativet även
har stöd i den lokala sakkunskapen framgår jämväl av länsarkitektens i
länet otvetydiga uttalande i frågan. Länsarkitekten fastslår, dels att ombyggnadsbeslutet
måste anses välbetänkt, dels att ombyggnadens lesultat
kan betecknas som synnerligen gott och förväntas bli bestående. Aven
nuvarande innehavaren av residenset har omvittnat, hurusom byggnadsstyrelsen
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt utfört ombyggnadsarbetet.
Byggnadens interiör har blivit tilltalande och bostadens funktionella utformning
god.

Även om det sålunda icke kan ankomma på länsstyrelsen att ingå på ett
närmare bemötande av revisorernas kritik på nu berörda område, vill
länsstyrelsen likväl utifrån sina iakttagelser uppställa följande frågor. Om
en nybyggnad på härvarande av staten ägda tomtområde skulle ha uppförts
med beaktande av områdets tidigare och tillämnade disposition, var
å tomten skulle denna byggnad ha placerats? Om denna byggnad skulle i
fråga om storlek och utförande i övrigt fylla de krav, som även statsrevisorerna
säga sig vilja ställa på ett länsresidens, till vilket belopp skulle
kostnaden härför ha uppgått? Och slutligen, vilka åtgärder skulle med
hänsyn till den nuvarande residensbyggnadens beskaffenhet före upprustningen
1953 ha måst vidtagas i form av förbättringar och omdispositioner
för att denna skulle blivit ekonomiskt användbar till tjänstelokalei och
vad skulle dessa åtgärder ha kostat? Byggnadsstyrelsen har i sitt av statsrevisorerna
återgivna yttrande framhållit det daliga tekniska tillstand, vari
byggnaden befann sig före upprustningen. Även vid en ombyggnad till
tjänstelokaler hade kostnadskrävande åtgärder i första hand fått sättas
in för botande av sådan konstitutiva brister.

Innan ovan angivna frågor fått ett på verklighetsunderlag grundat besvarande,
kan länsstyrelsen icke ingå i ett sakligt bemötande av statsrevisorernas
uttalande. Länsstyrelsen finner det dock ganska sannolikt, att
deras påstående alt »det ur ekonomisk synpunkt otvivelaktigt varit avsevärt
fördelaktigare att uppföra en ny, som i alla avseenden fyller de krav, som
kunna ställas på en bostad av förevarande slag» finge göras till föremål
för omvärdering.

Statsrevisorerna hava jämväl till behandling upptagit frågan om bostadsförmånens
omfattning och erinrat därom, att i denna i Hem tall ingai
förutom själva bostaden jämväl smärre lägenheter och utrymmen, trädgård
in. in., för vilka landshövdingarna kunna uppbära inkomster. Revisorerna
hänvisa härutinnan till en inom finansdepartementet den 9 september
1940 upprättad P. M., över vilken byggnadsstyrelsen den 23 september
sannna år avgivit yttrande. Revisorerna förklara sig i likhet med
byggnadsstyrelsen anse, att dylika förmaner icke böra utga. Lmellertid
hava revisorerna funnit, att dessa förmåner i vissa fall hava tillkommit i

184

sådan ordning, att beslut i ämnet icke bör meddelas, innan rättsfrågan
klarlagts.

Länsstyrelsen finner detta sista uttalande av statsrevisorerna välgrundat.
Länsstyrelsen anser det nämligen med beaktande av allmänna rättsgrundsatser
uteslutet, att en befattningshavare utan vidare tillfogas inskränkningar
i de förmåner, som han vid tillträdet av sin befattning och på grund
av då rådande förhållanden haft rätt att räkna med. Den reglering av bostadsförmånerna,
som byggnadsstyrelsen förklarar böra komma till stånd vid
framdeles inträffande skiften å landshövdingebefattningar, är för detta läns
vidkommande för närvarande icke aktuell.

Av landsantikvarien Hans Beskow och länsarkitekten E. Lovén avgivna
utlåtanden bifogas.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landskamreraren Arvid
Wenker och såsom föredragande länsassessorn Ragnar Lindholm.

Luleå i landskontoret den 16 januari 1956

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ARVID WENKER

It. LINDHOLM

Bilarja A

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Med återställande av bifogade remisshandlingar rörande residenset i
Norrbottens län får undertecknad anföra följande.

Residenset i Luleå jämte flygelbyggnader är registrerat som kulturhistoriskt
märklig byggnad enligt lagen om skydd av dylika byggnader av den
12 juni 1942. Ytligt sett kan detta synas egendomligt beträffande en anläggning
från 1850-talet men liera skäl tala härför.

övre Norrland är fattigt beträffande äldre profana byggnadsverk av
någon monumentalitet. Det är först i relativt sen tid, som en högreståndsarkitektur
börjat förekomma och ytterst få av dessa anläggningar ha fått
en utformning och storleksordning som residenset i Luleå. I övre Norrland
förekommer numera ingen motsvarighet härtill och man torde få gå ända
ner till Härnösandsområdets herrgårdsbebyggelse för att finna något liknande.
övre Norrland har tidigare ägt en monumental träarkitektur, dels
vid bruks- och industrianläggningar, där emellertid de ekonomiska fluktuationerna
sopat bort underlaget för deras fortsatta existens och — om byggnader
i enstaka fall ännu kvarstå — ha de fått eu helt främmande funktion
och miljö, dels i städerna, vilka emellertid i de flesta fall hemsökts av
förödande bränder. De anläggningar, som här ännu finnas kvar, ha starkt
förändrats genom ombyggnader, uppförande av moderna hus på forna
trädgårdsmark etc.

185

sar en sista tvärgata, Residensgatan, och fortsätter upp mot residenset.
På andra sidan residenset fortsätter denna mittaxel i eu parkanläggning
ner mot älven. Att på något sätt förändra denna miljö kan ur de synpunkter,
som undertecknad har att beakta, under inga omständigheter tillstyrkas.

Det har i remisshandlingarna framförts förslag om att nytt residens
skulle ha kunnat uppföras och det nuvarande tagas i bruk som tjänstelokaler.
Husens exteriör skulle därvid ej behöva ändras men det torde vara
ofrånkomligt att miljön kring byggnaderna till väsentliga delar komme att
spolieras. Frågan om ny residensbyggnad medför även att man får ta
under omprövning hur den av staten ägda tomtmarken i framtiden bör
disponeras.

För närvarande upptar residenset jämte dess ekonomibyggnader, trädgårdar
och park den ovan nämnda norra delen av området från Residensgatan
till älven. Den sydligare delen upptages av länsstyrelsens stora byggnad
i fonden av Köpmangatan och där bakom den nyligen uppförda tillbyggnaden.
Detta område fortsätter i en talldunge och i söder gränsar
området mot en del andra statliga institutioner. Det synes natuiligt att
reservera detta område för framtida utbyggnader för länsstyrelsens behov.
EU nytt residens skulle således med nödvändighet placeras på det förstnämnda
området. Tänkbara byggnadsplatser erbjuda antingen området
väster om nuvarande residenset mellan detta och älven, ett område, som
av flera skäl icke kan tillstyrkas, eller invid Residensgatan. Den sistnämnda
platsen är ej heller lämplig. Med hänsyn till de få grönområden,
som Lnleå stads centrum har, är det synnerligen önskvärt att de två små
parkerna öster om Residensgatan få kompletteras av den nuvarande residensträdgården
även om denna ej upplåtes för allmänheten. Det kan måhända
synas egendomligt att komma med ett dylikt önskemål i eu landsortsstad
av Luleås storlek. Staden genomgår emellertid för närvarande eu
utvecklingskris och det är ofrånkomligt att dess centrum, som helt begränsas
av vatten, måste komma att hundraprocentigt utnyttjas för byggnadsändamål.
Ännu finns det några rester av äldre bebyggelse med rymliga
tomter och enfamiljshus med trädgårdar men inom en snar framtid komma
dessa att försvinna och ge plats åt affärs- och bostadskomplex, som av
ekonomiska skäl måste bli rätt monotona och uppta varje tillåten byggnadsyta
av tomten. Med hänsyn härtill är det i högsta grad önskvärt att
kring residenset få bibehålla den nuvarande karaktären av iredat grönområde,
som ej är belamrat av byggnader.

Med anledning härav får undertecknad hemställa, att de av revisorerna
framförda erinringarna rörande lösandet av residensfrågan i Luleå ma
lämnas utan avseende.

Luleå den 4 januari 1956

Hans Beskow

fil. dr, landsantikvarie

186

Bilaga B

Länsarkitektkontorets i Luleå PM med anledning av riksdagens revisorers
berättelse i vad denna avser ombyggnaden av landshövdingeresidenset i
Luleå.

Länsarkitektkontoret har handhaft platskontrollen och verkställt slutbesiktning
av byggnads- och målningsentreprenaderna men icke deltagit i
byggnadsprogrammets utarbetande eller i arbetsledningen.

Landshövdingeresidensanläggningen i Luleå med huvudbyggnad och
flyglar, trädgårdsanläggningarna på båda sidor om uppfarten från Residensgatan
samt parkanläggningen mellan byggnaderna och älven utgör ett
av Luleå stads mycket få äldre kulturhistoriska företeelser och måste också
i och för sig anses ha ett ansenligt kulturhistoriskt värde. Därest vid senaste
landshövdingeskiftet förslag framkommit om nybyggnad av landshövdingeboställe
och residensets ombyggnad för länsstyrelsens behov av tjänstelokaler
så skulle endast ett logiskt skäl kunnat anföras för ett dylikt förslag
nämligen att ett landshövdingeboställe av modernt snitt vore en alltför
dyrbar och i övrigt värdefull sak att inrymmas i ett trähus. Enligt länsarkitektens
mening väger detta argument lätt. Alla övriga omständigheter
tala för en ombyggnad för det ursprungliga ändamålet. Ombyggnadsbeslutet
måste därför anses välbetänkt.

Beträffande boställets tillstånd före senaste ombyggnaden bör framhållas
att detta, efter en ombyggnad och utvidgning i början av seklet, år 1932
undergått en icke alltför restriktiv upprustning. Vid senare landshövdingeskiften
har de tillträdande boställshavarna varit angelägna att undvika de
med ytterligare modernisering förenade obehagen för boställsinnehavaren.

Ombyggnadens resultat kan betecknas som synnerligen gott och förväntas
bli bestående.

Luleå i länsarkitektkontoret den 10 januari 1956

E. Lovén

Vad riksdagens revisorer anfört under § 17 beträffande vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden bär av finansdepartementet ej utsänts på remiss.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 18

Till K onunge n

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 16 december 1955 anbefallt statskontoret
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1955
församlade revisorer yttrat angående inkomster av rysdrycksförsäljningsmedel
av detaljhandelsbolag (§ 18), får ämbetsverket anföra följande.

Statens inkomster av försäljningen av rusdrycker redovisas i statsbudgeten
dels i form av skatt å titlarna omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker respektive vin och dels i form av rörelsevinst å parti- och

187

detaljhandelsbolagets verksamhet å de härför upptagna titlarna rusdrycksförsäljningsmedel.
Av revisorernas uttalande framgår att i fält då skattehöjning
sker, ökningen av skattebeloppet i vad avser detaljhandelsbolag
kommer statsverket till godo främst genom en stegrad rörelsevinst och
således icke blir redovisad å titlarna för omsättnings- och utskänkningsskatt.
Detta förfarande ha revisorerna icke funnit invändningsfritt. Revisorerna,
som jämväl upptagit till övervägande den avvikelse från detta
förfaringssätt som vidtagits beträffande 1954 års räkenskaper, ha ansett
en eventuell framtida ändring av förordningen angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker böra kompletteras med sådana övergångsbestämmelser,
att staten tillkommande skatt oavkortad inlevereras

till statsverket. . .

Det av revisorerna väckta spörsmålet är otvivelaktigt av stor principiell
betydelse, och statskontoret har för sin del funnit de av revisorerna gjorda
uttalandena beaktansvärda. Det torde vara angeläget, att vid en eventuell
kommande skattehöjning de anförda synpunkterna vinna beaktande. Därvid
böra givetvis även uppmärksammas de likviditetssvårigheter, som kunna
uppstå för bolagen, och övervägas huru dessa må kunna undvikas.
En lösning synes kunna ernås på sådant sätt, att staten tillkommande
skattemedel oavkortade tillföras statskassan och redovisas å vederbörlig
inkomsttitel. Erinras må, att en i viss mån likartad situation tidigare förelegat
för tobaksmonopolet, som 1951 nödgades för förstärkning av sina
rörelsemedel upptaga reverslån och utnyttja en rörlig kredit hos riksgäldskontoret.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

BÖRJE KULL

Hans V. Ad ler

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 18

Till K o n u n g e n

1 anledning av vad riksdagens revisorer under § 18 av sin berättelse
angående statsverket uttalat rörande inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel
av detaljhandelsbolag får riksräkenskapsverket till åtlydnad
av Kungl. Maj:ts remiss den 16 december 1955 anföra följande.

1 likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket, att vid eu höjning
framdeles av omsättningsskatten å spritdrycker och vin detaljhandelsbolaget
bör ha att erlägga den höjda skatten jämväl å vid skattehöjningens
ikraftträdande hos bolaget inneliggande lager.

Den av kontrollstyrelsen anbefallda reserveringen hos systembolagen
av vinstmedel, som uppkommit genom att någon motsvarande skyldighet
icke ålagts systembolagen i samband med den år 1954 beslutade höjningen
av beskattningen, har vidtagits i syfte att bereda det nya detaljhandelsbolaget
medel för täckande av engångskostnader vid bolagets start. Eu

188

sådan reservering av vinstmedel kan såsom framgår av vad revisorerna
anfört knappast anses stå i överensstämmelse med grunderna för den vid
ifrågavarande tidpunkt gällande rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Av
handlingarna synes framgå, att inom kontrollstyrelsen rått tveksamhet
beträffande åtgärdens behörighet. Under sådana förhållanden borde kontrollstyrelsen
även med hänsyn till den betydande medelsdisposition, varom
här är fråga, i stället för att utfärda berörda direktiv för systembolagen
ha gjort framställning om ett anslag till förstärkning av det nya detaljhandelsbolagets
rörelsemedel.

Beslutet om regleringen av riksstaten för budgetåret 1955/56 kan icke
anses innefatta något godkännande från statsmakternas sida av den i
enlighet med kontrollstyrelsens direktiv vidtagna vinstdispositionen. Riksdagens
beslut rörande statsregleringen avser såvitt nu är fråga endast en
beräkning av inkomsterna å titeln rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag.
Härtill kommer, att ifrågavarande statsregleringsbeslut avser
beräkningen av inkomsterna å denna titel under budgetåret 1955/56,
medan genom den av revisorerna påtalade åtgärden reservering skett av
vinstmedel, som eljest skulle ha tillgodoförts titeln under budgetåret
1954/55.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Thorson deltagit.

Stockholm den 10 januari 1956

Underdånigst
BERNT NEVRELL

ANDERS FAXEL1US

Kontrollstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 18

Till Konungen

Genom remiss den 16 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
i sin den 15 december 1955 dagtecknade berättelse under § 18 yttrat
angående inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag.
Till åtlydnad härav får kontrollstyrelsen anföra följande.

Revisorerna har icke bestritt, att det förfarande, som tillämpats vid värderingen
av systembolagens rusdryckslager vid 1954 års utgång, varit riktigt
ur företagsekonomisk synpunkt. Riksräkenskapsverket har i sin inkomstberäkning
för budgetåret 1955/56 utan erinran återgivit kontrollstyrelsens
uttalande rörande lagervärderingen och i enlighet därmed uppskattat inkomsttiteln
rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag för budgetåret
1954/55 till 33 miljoner kronor. Denna beräkning har sedermera
godtagits av Kungl. Maj:t och riksdagen. Revisorerna har icke heller funnit
sig böra framställa något yrkande i förevarande fall. Vid sådant förhållande^
torde vad revisorerna anfört i denna del icke påkalla något uttalande
från kontrollstyrelsens sida.

Revisorerna antör emellertid, att de åberopade företagsekonomiska syn -

189

punkterna »knappast iiro relevanta i detta sammanhang», samt förklarar,
att »förevarande spörsmål bör uteslutande bedömas såsom skattetekniskt»
och att »systembolagens uppgift i detta sammanhang har varit att fungera
som uppbördsmyndighet för en indirekt skatt, som oavkortad skall inlevereras
till statsverket».

Med anledning härav får kontrollstyrelsen framhålla, att den av 1954
års riksdag antagna förordxringen (nr 72/1954) trädde i kraft den 1 april
1954. Enligt förordningen skulle den höjda omsättningsskatten uttagas
vid försäljning till systembolag från och med nämnda dag och den
höjda utskänkningsskatten vid försäljning till restauratör från och med
samma dag. Dessutom skulle, enligt en särskild övergångsbestämmelse
till förordningen, innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd erlägga
de högre skattesatserna även för det lager av rusdrycker, som han innehade
vid tiden för förordningens ikraftträdande. Någon bestämmelse om
uttagande av dylik lagerskatt å systembolagens inneliggande rusdryckslager
meddelades icke i förordningen. Så har icke heller i något fall skett
vid tidigare höjningar av omsättningsskatten (åren 1921, 1922, 1929, 1932.
1933, 1939, 1942, 1943, 1948 och 1950). Icke heller har någon restitution
till systembolagen av erlagd högre skatt föreskrivits i samband med en
sänkning av omsättningsskatten (år 1923).

Enligt revisorernas mening bör vid en eventuell framtida ändring av
förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin övergångsbestämmelser meddelas i enlighet med vad revisorerna
under paragrafen förordat. Härmed torde i första hand åsyftas, att vid
en höjning av omsättningsskatten lagerskatt i fortsättningen bör uttagas
å systembolagets inneliggande lager. Revisorerna har icke angivit, huruvida
vid sänkning av omsättningsskatten en restitution bör ske till systembolaget
av tidigare erlagd högre skatt; konsekvensen synes emellertid kräva
att så sker.

Kontrollstyrelsen får i anslutning härtill erinra om att en omläggning
av beskattningen enligt revisorernas förslag tydligen skulle påverka systembolagets
likviditet och — såsom revisorerna påpekat — i vissa fall göra
det nödvändigt för statsmakterna att i särskild ordning ställa rörelsekapital
till systembolagets förfogande. Vilka fördelar — frånsett rent bokföringstekniska
— som härigenom skulle uppnås synes oklart. Den föreslagna
omläggningen skulle dessutom öva inflytande på systembolagets
årsvinst och därmed även på vederbörande kommuners skatteinkomster
av systembolagsrörelsen. Med hänsyn till vad nu anförts är kontrollstyrelsen
för sin del icke beredd att tillstyrka revisorernas föreliggande förslag.
Om förslaget likväl av principiella skäl skulle anses böra genomföras,
bör detta enligt kontrollstyrelsens mening i varje fall icke ske utan ett
närmare övervägande av de praktiska konsekvenserna av den ifrågasatta
omläggningen.

1 handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad överdirektör,
deltagit byråcheferna Wistrand och Karnell, varvid Wistrand varit
föredragande.

Stockholm den 1C> januari 1956

Underdånigst
ELOF CARDELIUS

John Collctt

190

Nya Systemaktiebolaget

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 18

Till Konungen

Genom remiss den 16 december 1955 har Kungl. Maj:t beretl Nya Systemaktiebolaget
tillfälle att inkomma med utlåtande med anledning av vad
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående inkomster
av rusdrycksförsäljning av detaljhandelsbolag. Med anledning härav
får bolaget anföra följande.

Det är två frågor som tages upp av revisorerna. Den ena gäller huruvida
vid höjningar av skatterna å rusdrycker detaljhandelsbolag bör åläggas
skyldighet att erlägga den ytterligare skatt för sitt lager av sådana drycker,
som betingas av den högre omsättnings- och utskänkningsskatten enligt
de ändrade bestämmelserna.

Det andra och med den valda lösningen av den förstnämnda frågan
sammanhängande spörsmålet avser huruvida de systembolag, som var verksamma
intill den 1 oktober 1955, skulle vara skyldiga att som en konsekvens
av höjningen av spritskatterna i mars 1954 uppvärdera sina lager
vid bokslutet för 1954 och således i form av vinstmedel omedelbart tillföra
statsverket den lagervinst som uppstått på grund av skattehöjningen.

Vad det förstnämnda spörsmålet angår får Nya Systemaktiebolaget erinra
om att man vid tidigare höjningar av rusdrycksbeskattningen förfarit
på samma sätt som 1954 och således inte ålagt systembolag att erlägga
skatt för sina inneliggande lager av rusdrycker. Däremot bär restauratörerna
ålagts att betala lagerskatt för sina lager av rusdrycker, varvid
de dock samtidigt erhållit restitution i den mån sådan påkallats av att
skattesatserna för vissa drycker sänkts. Enligt bolagets mening talar starka
skäl för att, i motsats till vad revisorerna uttalat, förfara på samma sätt
även vid framtida eventuella förändringar i fråga om spritbeskattningen.
Detaljhandeln med rusdrycker handhaves av bolaget, vilket är helt statsägt,
och den lagervinst som kan uppkomma i samband med skattehöjningar
kommer att framdeles tillföras staten i form av vinstmedel. Det skulle
vara förenat med åtskillig omgång utan däremot svarande nytta för det
allmänna alt uträkna och inbetala lagerskatt och att samtidigt därmed
restituera skatt för sådana rusdrycker, för vilka skattesatserna sänkts.

Den andra av statsrevisorerna upptagna frågan föranleder följande uttalanden.
Genom anordningen med monopolbolag för partihandel och
detaljhandel med rusdrycker avser man i första hand att vinna ett nykterhetspolitiskt
syfte, nämligen att rusdrycker så långt som möjligt skall
tillhandahållas av företag i vilka det allmänna har ett bestämmande
inflytande och vari enskilt vinstintresse saknas. Att bolagens vinstmedel,
efter viss begränsad aktieutdelning, skall tillföras statsverket är ett utflöde
av denna princip och gäller oberoende av om aktierna i bolagen äges av
staten eller, såsom fallet var med de gamla systembolagen, av enskilda.
I detta sammanhang bör vidare erinras om gällande begränsningar i bolagens
rätt att avsätta medel till fonder och att göra avskrivningar. Dessa
begränsningar har angivits i rusdrycksförsäljningsförordningen (66 § 2
mom. och 75 §) och avser i huvudsak att — sedan avsättning skett till
reservfond — bolagen endast efter Kungl. Maj:ts medgivande må därut -

191

över använda viss del av årsvinsten till avsättning till fonder samt till
avskrivningar. I avtalet mellan staten och Nya Systemaktiebolaget har angivits
vissa gränser för avskrivningar; ett överskridande av dessa gränser fordrar
Kungl. Maj:ts godkännande. Samma avtal erinrar vidare om att avsättning
till fonder ej må verkställas utan Kungl. Maj:ts medgivande i
vidare mån enligt lag skall ske. Såvitt angick de gamla systembolagen
ankom det på kontrollstyrelsen att utöva bestämmanderätt i nu angivna

fah. ..

Däremot upptager varken rusdryckslagstiftningen eller de bestämmelser,
som i övrigt gäller för Nya Systemaktiebolaget eller gällde för de gamla
systembolagen, inskränkningar i handlingsfriheten beträffande lagervärderingen.
Att man i samband med lagerbokföringen kunde upplägga vissa
dolda reserver godtogs för de gamla systembolagens vidkommande vid
vissa tillfällen. Vad som nu påtalas av revisorerna, nämligen att systembolagens
lager per den 31 december 1954 icke uppskrevs i samband med
höjningen av spritbeskatlningen, har samma innebörd. Att en dold reserv
av detta begränsade slag temporärt skapas, kan med hänsyn till omständigheterna
rimligen inte väcka befogad kritik. Av kontrollstyrelsens utförliga
yttrande till statsrevisorerna framgår nämligen att starka skäl av
företagsekonomisk art talade för att en sådan dold reserv upplades i nu
avsedda fall, emedan inbetalning av den förhöjda skatten pa inneliggande
lager skulle medföra försämrad likviditet vid en tidpunkt, då bolagen i
samband med omorganisationen erhöll väsentligt ökade utgifter. Bolaget
får understryka att en av de väsentliga fördelar, som sammanhänger med
att man för försäljning av rusdrycker valt förvaltningsformen med aktiebolag,
låg i att dessa i olika hänseenden skulle ha viss handlingsfrihet
i den ekonomiska förvaltningen. Denna förvaltningsform medger, att man
i fall som det nu aktuella kan välja ett praktiskt och därmed för staten
fördelaktigt arrangemang och att den vinst, som uppkommit genom skattehöjningen,
inbetalas till statsverket på den från olika synpunkter lämpligaste
tidpunkten. Bolaget vill understryka, att, såvitt på bolaget ankommer,
det icke har för avsikt att behålla den dolda reserv, varom nu är
fråga, längre än som med hänsyn till omständigheterna finnes oundgängligen
nödvändigt.

Bolaget får slutligen erinra om att den underlåtna uppskrivningen av
systembolagens lagertillgångar icke står i strid med gällande skattelagstiftning.

Under åberopande av vad här anförts får Nya Systemaktiebolaget hemställa
att vad revisorerna anfört icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Stockholm den 26 januari 1956

Underdånigst
Nya Systemaktiebolaget
GUSTAF V. NILSSON H. ÄLMEBY

192

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 197, § 19

Till Konungen

1 anledning av vad riksdagens revisorer under § 19 av sin berättelse
angående statsverket uttalat rörande redovisningen av inkomsterna avstatens
gruvegendom får riksräkenskapsverket till åtlydnad av Kungl.
Maj:ts remiss den 16 december 1955 anföra följande.

Även nu gäller, att anslaget till investeringar för de statliga legodriftsgruvorna
anvisas under fonden för förlag till statsverket och att Kronan
tillkommande överskott från gruvorna i första hand skall disponeras för
slutligt gäldande av från förlagsfonden bestridda investeringsutgifter. Några
ändringar i detta avseende ha icke, såsom uppgivits i berättelsen, vidtagits
från och med budgetåret 1954/55.

Ifrågavarande inkomster av statens gruvegendom synas vara i viss mån
artskilda från de med titlarna under rubriken uppbörd i statens verksamhet
avsedda inkomsterna, vilka oftast har karaktären av avgifter, som
erläggas såsom ersättning för begagnande av allmänna anstalter. Inkomsterna
av statens gruvegendom höra därför enligt riksräkenskapsverkets
mening mera hemma under rubriken diverse inkomster. Härför talar även
del förhållandet, att ifrågavarande inkomsters redovisning bland egentliga
statsinkomster närmast är att betrakta såsom en provisorisk anordning,
som tillämpas i avbidan på prövningen av den av gruvorganisationskommittén
väckta frågan om inrättande av en särskild statlig kapitalfond
för redovisningen av statens gruvegendom. Man skulle självfallet för inkomsterna
av denna egendom kunna uppföra en särskild titel under rubriken
diverse inkomster. Enligt riksräkenskapsverkets mening kunna dock
skäl knappast anses föreligga att vidtaga någon ändring förrän frågan om
dessa inkomsters redovisning kan definitivt lösas i samband med att nyssnämnda
förslag upptagas till avgörande.

Stockholm den 10 januari 1956

Underdånigst
BERNT NEVRELL

ANDERS FAXELIUS

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 197, § 19

Till Konungen

Genom remiss den 16 december 1955 har Kommerskollegium anmodats
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers den 15
december 1955 dagtecknade berättelse yttrats angående redovisningen av
inkomsterna av statens gruvegendom (§ 19).

193

Kollegium får med anledning härav förklara sig icke ha något att erinra
mot revisorernas förslag, att en särskild inkomstpost lör inkomsterna av
gruvegendomen uppföres på riksstatens inkomstsida.

Stockholm den 13 januari 1956

I. SAHLIN

Underdånigst
NILS MALMFORS

Christian von Rosen

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

1. Under beredskaps- och krigstillstånd utgör tullverkets kustbevakning
ett viktigt komplement till den av marinen anordnade kustbevakningen.
En stor fördel är härvid att tullens kustbevakningsorganisation praktiskt
taget omedelbart kan övergå från freds- till krigsorganisation samt att vid
tullens kustbevakning tjänstgörande personal är väl förtrogen med kustfarvattnen
inom sina tjänstgöringsområden.

2. Även i fredstid har tullverkets kustbevakning stor betydelse ur marin
synpunkt genom att den utför kontinuerlig övervakning av våra kustfarvatten
och skärgårdsområden. Utöver denna rena bevakningsverksamheten
biträder tullverkets kustbevakning också marinen vid uttagning och inhyrning
av båtar samt inmönstring och mottagning av personal för marinens
kustbevakningsorgan. Bevakning i fred av obemannade marina kustbevakningsorgan
ulföres också av personal ur tullverkets kustbevakning
liksom den ock jämte båtmaterielen utnyttjas vid marina rekognosceringar,
inspektioner och dylikt. Tullverkets kustbevakning deltager dessutom i
ubåtsbärgningstjänsten.

3. Det är av betydelse att dessa samverkansformer mellan marinen och
tullverkets kustbevakning få bestå och utvecklas.

4. Riksdagens revisorers förslag att arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakning
bör utformas så, att denna är i stånd att utföra verklig bevakning
icke blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, varvid samtliga
bevakningsuppgifter böra vara likvärdiga, biträdes.

Det är emellertid ett bestämt marint önskemål, att övervakningen av
våra kustfarvatten effektiviseras. För att detta skall kunna ske, är det
nödvändigt, att helt annan båtmateriel än den tullverket för närvarande
disponerar tillföres kustbevakningen. Fartyg för ifrågavarande övervakning
måste ha god sjöduglighet, hög fart samt teknisk utrustning för spaning
såväl på som under vattenytan.

5. Jag anser liksom riksdagens revisorer, att förbindelsetjänsten inom
tullverkets kustbevakning lider av allvarliga brister samt att kustbevakningens
effektivitet bör kunna höjas genom att förstklassig förhindelse 13

Rev. berättelse ang. statsverket år 1955. It

194

materiel tillföres. Ur marin synpunkt är det därvid viktigt, att utrustningsfrågorna
lösas under beaktande av krigsorganisationens krav.

6. En minskning av antalet posteringar inom Västra kustdistriktet har
jag intet att erinra mot. Jag föreslår emellertid, att härigenom uppkomna
besparingar utnyttjas för att öka bevakningsresurserna framför allt inom
östra kustdistriktet, där, särskilt i utskärgårdarna, fredsövervakningen
är alltför gles i förhållande till dessa områdens militära betydelse.

?• Jag ansluter mig sålunda till den av revisorerna framförda åsikten, att
vägande skäl tala för att kustbevakningsorganisationen snarast bör omprövas.
Personal ur marinen bör biträda vid detta arbete och kan av
mig ställas till förfogande.

Stockholm den 28 december 1955

Underdånigst
STIG H:SON-ERICSON

Ref: Kapten Stephenson-Möller

Gunnar Landström

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Anmodad avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den
16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse rörande tullverkets kustbevakning
anförts får jag i underdånighet anföra följande:

Enligt min uppfattning tala de omständigheter, vilka beröras i riksdagens
revisorers berättelse, för att en omprövning av kustbevakningsorganisationen
bör komma till stånd.

Jag tillåter mig i detta sammanhang åberopa, vad jag anfört i yttrande
den 13 oktober 1948 till statsrådet och chefen för finansdepartementet över
kust- och gränsbevakningsutredningens den 22 april 1948 avgivna betänkande
med utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och
gränsbevakning. Därvid anförde jag bland annat följande:

''På grund av såväl det allvarliga tidsläget som ändrade förhållanden i
övrigt anser jag nu tidpunkten vara inne att verkställa en förutsättningslös
undersökning om icke en närmare samordning av kust- och gränsbevakningen
med polisväsendet lämpligen borde komma till stånd. Redan 1939
års polisutredning har i första delen av sitt betänkande (SOU 1944/53 sid.
273) framhållit att utövandet av kust- och gränsbevakningen naturligen
vore en uppgift, som inginge i den allmänna civila polisverksamheten.
Kust- och gränsbevakningsorganisationerna torde sålunda kunna sägas
utöva en till vissa speciella områden inskränkt polisverksamhet. Denna
organisationernas karaktär av polisorgan torde icke förändras därigenom
att desamma i viss mindre utsträckning ålagts uppgifter, vilka eljest ankomma
pa den egentliga tullförvaltningen. Av kust- och gränsbevakningsutredningens
betänkande (sid. 17—18) framgår också att åtminstone kust -

195

bevakningen uppbyggts med särskild tanke på att lösa en ren polisuppgift,
nämligen bekämpandet av den yrkesmässigt bedrivna spritsmugglingen.
Någon författningsmässigt reglerad samordning av kust- och gränsbevakningens
samt det egentliga polisväsendets verksamhet förekommer icke i
vidare mån än som framgår av kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 165) med
vissa bestämmelser rörande polis- och tullmyndigheternas verksamhet för
bekämpande av olovlig rusdryckshantering.

Utan att ingå på några närmare detaljer synes det mig starkt kunna
ifrågasättas, huruvida icke genom eu gemensam ledning och en närmare
samordning i övrigt av kust- och gränsbevakningsorganisationerna med det
egentliga polisväsendet •— eller i vart fall statspolisen — större effektivitet
skulle kunna vinnas vid lösandet av de uppgifter, som nu ankomma på
de berörda organisationerna. Det synes mig sannolikt, att en dylik samordning
jämväl för statsverkets del skulle kunna medföra rätt avsevärda fördelar
ur ekonomisk synpunkt. För närvarande torde det icke vara möjligt
att undvika att personal tillhörande de olika organisationerna i viss utsträckning
tjänstgöra samtidigt inom samma eller närgränsande områden.

Jag anser mig här böra framhålla, att behovet av polisbevakning i rikets
kustområden och då framförallt i skärgårdarna är mycket litet tillgodosett.
Denna brist torde göra sig särskilt kännbar sommartid, då befolkningen
från andra delar av landet i stor utsträckning dragés till kustområdena.
Den egentliga polispersonalens möjligheter att utföra bevakningen inom
skärgårdarna äro mycket små. Detta särskilt med hänsyn till bristen på
båtmateriel.»

Sedan jag berört vissa andra i betänkandet angivna förhållanden anförde
jag vidare:

»Såsom jag redan inledningsvis antytt synes det mig emellertid knappast
möjligt att åstadkomma ett fullgott och — icke minst ur statsfinansiell
synpunkt — rationellt samarbete mellan kust- och gränsbevakningen och
det egentliga polisväsendet, därest icke de båda organisationerna ställas i
närmare relation till varandra. Jag får därför föreslå att det föreliggande
betänkandet icke måtte föranleda annan åtgärd än att detsamma överlämnas
till 1948 års polisutredning för att av denna tagas i beaktande vid utarbetandet
av förslag till eventuell omorganisation av polisväsendet. Därest
kust- och gränsbevakningsorganisationerna därvid skulle föreslås inlemmade
i det allmänna polisväsendet synes mig frågan om kust- och gränsbevakningspersonalens
anställningsförhållanden böra lösas i tämligen nära
anslutning till de riktlinjer, vilka angivits i den inom kust- och gränsbevakningsutredningen
gjorda reservationen. Den ökning av lönekostnaderna en
dylik lösning skulle medföra synes mig mer än väl komma att kompenseras
av de besparingar en organisation av antytt slag på annat sätt och icke
minst beträffande personalstaterna kan väntas medföra.»

Sedan sistnämnda yttrande avgavs har icke inträffat någon omständighet,
som föranleder mig att intaga någon annan ståndpunkt beträffande
kustbevakningens organisation än den jag sålunda redovisat.

Stockholm den 14 december 1955

Underdånigst
GEORG THULIN

196

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Underdånigt utlåtande

Såsom riksdagens revisorer i förevarande ärende framhållit, äro de förhållanden,
som legat till grund för den nuvarande kustbevakningsorganisationen,
i väsentliga avseenden icke längre aktuella. Sålunda har exempelvis
den s. k. överhavssmugglingen numera praktiskt taget helt upphört. Statskontoret
ansluter sig därför till revisorernas uppfattning, att förutsättningarna
för och utformningen av kustbevakningen snarast böra omprövas. I
likhet med revisorerna anser ämbetsverket vidare, att en översyn bör omlatta
jämväl de planerade ersättnings- och nyanskaffningsbyggnaderna av
tullverkets båtinateriel — under tioårsperioden 1955—1965 kostnadsberäknade
till icke mindre än i runt tal 4 miljoner kronor. Ytterligare må understrykas
revisorernas uttalande, att alla möjligheter till rationell samverkan
med det nya sjöfartsverket böra förutsättningslöst prövas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 3 december 1955

TORD ELFNER

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Sten-Ulrik Engström

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Genom remiss den 22 september 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i
den 16 september 1955 avlämnad särskild berättelse uttalat rörande tullverkets
kustbevakning. Till åtlydnad härav får styrelsen — med bifogande
av från cheferna för samtliga kustdistrikt, tulldirektionerna i Stockholm
och Göteborg samt tullkamrarna i Karlskrona, Lysekil och Sundsvall infordrade
yttranden — i underdånighet anföra följande.

Tullkontrollens allmänna syfte

Kustbevakningens huvuduppgift är att bilda ett led i tullverkets övervakning
av trafiken, närmast sjötrafiken. En av statsrevisorernas utgångspunkter
synes vara, att denna kustbevakningens verksamhet befunnits icke
vara av ett värde som, i förening med värdet av organisationens verksamhet
i övrigt, svarar mot kostnaderna för organisationen.

Då det, som nu är fallet, gäller en preventiv verksamhet, måste balansen
mellan syftemål och kostnader bli en omdömesfråga. Vad som i första hand

197

bör påverka bedömningen är arten och betydelsen av de syftemål, som
skola tillgodoses genom den tullverkets övervakning, vari kustbevakningen
är ett led. Därefter bör man göra klart för sig, vilken roll kustbevakningen
spelar som ett led i övervakningen.

Tullverkets övervakning är icke enbart eller ens övervägande en verksamhet
i statskassans intresse. I fråga om själva tullarna gäller, med ett
fåtal undantag, att statsinkomsten är ett sekundärt intresse, medan näringslivets
skydd är det primära. Med tobaks- och spritbeskattningen förhåller
det sig annorlunda. Men även vid tobaks- eller spritsmuggling ligger den
största skadan icke i att staten går miste om ett skattebelopp — endast eu
smugglingskampanj av mycket stort format kan inge statsfinansiella bekymmer
— utan i brottsligheten som sådan, i uppluckringen av moralen, i lielastningen
av domstolar, fängelser och andra verkställighetsorgan, i uppväxandet
av en svartabörshandel med dess benägenhet att med sig associera
andra former av brottslighet.

Tullverkets övervakning är vidare icke inskränkt till skattekontroll, utan
verket har över huvud taget att, ensamt eller i samverkan med olika specialorgan,
trygga efterlevnaden av de statsmakternas föreskrifter och beslut,
som innebära begränsning av eller särskilda villkor för varutrafiken över
rikets gränser. Hit höra de tidvis mycket omfattande import- och export -regleringar, som tillkomma av handels- eller försörjningspolitiska skäl, samt
de föreskrifter, som för sanitärt skydd, allmän säkerhet in. m. gälla beträffande
djur, växter, livsmedel, gifter, vapen och andra varor. Även upprätthållandet
av främlingskontrollen är beroende av medverkan från tullverket,
som, vad särskilt angår sjötrafiken, övervakar fartygens rörelser
och förbindelser med land.

Beträffande rent fiskal kontroll är det givetvis alltid på sin plats att överväga,
om kontrollkostnaderna stå i rätt proportion till de belopp, som eljest
kunna befaras bliva undandragna statskassan. Men av den föregående redogörelsen
framgår, alt tullverkets övervakning även skyddar samhällsintressen
av annan art, som icke få sättas på spel genom att övervakningen
eftersättes.

Kustbevakningens roll som led i övervakningssystemet

Tullverkets övervakning utövas genom inre bevakning inom tullplatsernas
områden och yttre bevakning därutanför. Kustbevakningen utövar den yttre
bevakningen i farlederna till tullplatserna samt längs kusterna och i skärgårdarna.

På tullplatserna finnas tullanstaller, som taga emot ocli tullklarera inkommande
gods, vid behov kontrollera exportgods samt utlöra eller sätta
specialorgan i tillfälle alt utföra andra föreskrivna kontroller — sanitära,
polisiära o. s. v. — i samband med trafiken. Därvid tillser den inre bevakningen,
att icke något obehörigen passerar förbi tullverket.

Detta förutsätter, att den inkommande utrikcstrafiken som regel koncentreras
till lullplalscrna, så åt! gods eller resande ej ilandsältas annorstädes.
För sjötrafikens del övervakas detta av kustbevakningen. Övervakningen
underlättas av trafikordningsregler i tullstadgan, som i sina huvuddrag
innebära, alt fartygen ej få vid inkommandet anlöpa annan ort än
tullplats för lossning, avlämnande av passagerare eller annat ändamal, atl
de under sin färd genom svenskt område skola hålla sig till vanliga farleder,
alt de därvid ej få göra onödiga uppehåll, ej heller landsätta eller

198

till andra fartyg överföra medföljande personer, djur eller varor, o. s. v.
Beträffande den utgående sjötrafiken skall — likaledes utanför tullplatsområdena
— tillses exempelvis att exportförbjudet gods icke medtages samt
att oförtullat, för återutförsel medfört gods eller gods, för vilket vid utlörsel
åtnjutes restitution av tull eller andra avgifter, icke lossas under utresan
inom tullområdet. För den utgående trafiken, liksom även för trafik
över svenskt område mellan främmande länder, finnas vissa motsvarigheter
till ordningsreglerna för den inkommande trafiken. Dessutom är inrikes
fartygstrafiken underkastad tillsyn till förhindrande av olovlig förbindelse
med utlandet eller med fartyg i utrikestrafik in. m.

Det är sålunda kustbevakningens uppgift att tillse, att sådan trafik, som
enligt författningarna endast får förekomma vid tullanstalterna för att där
underkastas beskattning eller annan särskild behandling, icke äger rum
utom tullplatserna i smugglings- eller därmed jämförligt syfte. Hand i hand
därmed utövas tillsyn å efterlevnaden av trafikordningsreglerna, vilkas
åsidosättande i sig kan utgöra försök eller förberedelse till smuggling men
i lindrigare fall är att bedöma som en ordningsförseelse ägnad att försvåra
övervakningen. Denna kustbevakningens verksamhet är en hörnsten i tullverkets
kontrollsystem. Det är med andra ord mer eller mindre meningslöst
att i tullhamnarna hålla en dyrbar bevakningsorganisation för att förebygga.
att avgiftspliktiga varor passera utan tullklarering, att resande passera
utan främlingskontroll eller att djur, som möjligen medföra smitta,
släppas i land, såvida man ej bar någorlunda likvärdiga garantier för att
så ej sker ute på kusterna eller i skärgårdarna.

yissa synpunkter på frågan om bevakningsorganisationens omfattning

1 det föregående har styrelsen sökt ge en översikt i stora drag av syftet
med den övervakning, som är kustbevakningens huvuduppgift. Beträffande
frågan om arbetsinsatserna äro rätt avvägda i förhållande till syftet är det
omöjligt att prestera någon avgörande argumentering i vare sig ena eller
andra riktningen. Eu absolut effektivitet i övervakningen är icke tänkbar,
utan syftet far bli att hålla lagöverträdelserna inom mer eller mindre snäva
gränser. Erfarenheten visar, att läget på smugglingsfronten kan växla både
hastigt och starkt; i ett lugnare läge får man därför acceptera eu överkapacitet
i bevakningen som beredskap för skärpta förhållanden och som avskräckningsmedel
mot intensifiering av smugglingen.

Smugglingens nuvarande omfattning är socialt sett mycket besvärande.
De insmugglade mängderna, närmast sprit- och tobaksvaror, svara ej mot
någon stor del av totalkonsumtionen, men lagöverträdelserna äro dock att
räkna i tusental, belastningen av domstolar och myndigheter är betungande,
och svartabörshandelns utbredning väcker uppmärksamhet. Varje åtgärd,
som kan leda till försämring av läget, måste därför möta betänkligheter.

Tyngdpunkten i smugglingen är förlagd till hamnarna, vilket bl. a. bör
tillskrivas den omständigheten, att kustbevakningen gör kust- och skärgårdssmuggling
till ett jämförelsevis besvärligt och riskfyllt företag. Det är sannolikt,
att eu försvagning av kustbevakningen i sådan grad att den skulle bli
uppmärksammad komme att leda till ökning av smugglingen och förskjutning
av dess tyngdpunkt i riktning mot kust- och skärgårdssmuggling. Detta
vore eu olycklig utveckling icke minst därför att denna typ av smuggling,
när den en gång bitit sig fast, är svårare afl komma till rätta med.

199

Just nu finns eu särskild anledning alt icke försvaga den yttre bevakningen,
i det att utländskt småtonnage i ökad utsträckning deltager i utrikes
sjöfarten. De anställda på småfartygen från vissa länder äro lågt
avlönade och i anmärkningsvärd utsträckning benägna att fylla ut sina
inkomster med smuggling. Av särskild betydelse är, att befälet å dessa båtar
ofta deltager i smugglingen, vilken till följd därav kan befaras bli underlättad
genom fartygens manövrering under färd inom territorialområdet.

Om här närmast talats om smuggling i vanlig bemärkelse, bör därför icke
förglömmas, alt övervakningen även skyddar sanitära, säkerhets- och andra
samhällsintressen. Den livsviktiga beskaffenheten av vissa dylika intressen
manar till särskild försiktighet vid experimenterande med bevakningsorganisationen.

Frågan om risken för ny storsmuggling

Till vad i det föregående yttrats om kustbevakningens roll i tullverkets
övervakning må fogas några ord om det särskilda spörsmålet, huruvida
man har anledning att räkna med risk för en organiserad storsmuggling
liknande den, som förekom under mellankrigstiden. Frågans betydelse i det
nu förevarande ärendet minskas av två omständigheter. För det första har
kustbevakningen efter den förra storsmugglingskampanjen neddimensionerats,
bl. a. genom avveckling av utsjöbevakningen. För det andra berör
frågan knappast organisationens principer; om bevakningens »fredsorganisation»
är ordnad efter personalbesparande och eljest ekonomiskt riktiga
grunder — vilket betyder väl avvägd koncentration, rörlighet och effektiv
materiel — vinnes därigenom den bästa beredskapen mot ökad smuggling.

Eftersom det emellertid gjorts gällande, att den nuvarande bevakningsinsatsen
är ur smuggelsynpunkt överdimensionerad, återstår till besvarande
frågan, om en sänkning av bevakningens effektivitet kan vidtagas utan risk
för storsmuggling. Frågan har i viss mån besvarats i det föregående, men
några speciella synpunkter avseende särskilt spritsmugglingen må här anföras.

Att den förra spritsmugglingskampanjen blev så intensiv, berodde till
väsentlig del på att det dåvarande restrilctionssystemet ledde till att mycket
höga priser kunde erhållas för smuggelsprit. De höga priserna visa å andra
sidan, att kustbevakningen och polisen lyckades bjuda smugglingen ett
verksamt motstånd. I kamp mot en försvagad övervakning kunna smugglarna
nöja sig med lägre priser.

Den nya rusdryckslagstiftningen innebär självfallet eu lättnad, men numera
äro priserna på systemsprit så höga, alt förtjänstmarginalen vid
smuggling fortfarande är mycket stor. Priserna på exportsprit i den internationella
handeln äro en ren obetydlighet. I olika främmande länder råder
överproduktion av alkoholvaror, och svårigheterna alt vinna avsättning för
itc olika jordbruksprodukter, som lämpa sig för alkoholiramställning, äro
eif stående problem snart sagt överallt.

Det vore alltför optimistiskt alt sätta sin lil till politiska och sociala förhållanden,
som tros bliva bestående i det ena eller andra landet, så länge
de ekonomiska förutsättningarna för smuggling finnas i rikt matt.

Tullverkets iakttagelser och de underrättelser, som inlöpa från förbindelser
i utlandet, ge tydligt vid handen, att ansatser till smuggling i stor
skala förekomma. Då kustdistriktschefernas yttranden innehålla belysande
uppgifter härom, vill styrelsen nöja sig med alt hänvisa till dessa uppgifter.

200

För egen del har styrelsen den bestämda uppfattningen, alt om situationen
icke är för dagen alarmerande, detta till stor del är att tillskriva de nuvarande
bevakningsanordningarna.

Kustbevakningens organisatoriska utveckling

Efter den utförliga redogörelse, som statsrevisorerna lämnat angående
den nuvarande kustbevakningsorganisationen och dess utveckling, kan styrelsen
i fråga härom inskränka sig till en del allmänna påpekanden.

Det år 1935 framlagda organisationsförslag, som i huvudsak legat till
grund för den senare utvecklingen, innehöll i fråga om den lokala organisationen
riktlinjer av allmängiltig art, som sedan ha följts och som åtminstone
i princip icke synas skilja sig från vad statsrevisorerna nu förorda. Där
förutsattes alltså eu efter de lokala förhållandena anordnad bevakning baserad
på principen om största möjliga koncentration och rörlighet samt
användande av modern materiel till begränsning av personalbehovet och
höjande av effektiviteten. Förslaget innehöll dessutom en detaljplan över
posteringarnas antal, förläggning, bemanning och utrustning. Denna detaljplan
har tjänat till ledning vid omorganisationens genomförade, men den
har icke betraktats som slutgiltig utan efter hand jämkats efter gjorda erfarenheter
och växlande förhållanden. Delta gäller såväl organisationens
dimensionering som dess gruppering på enheter.

Antalet kustposteringar (i början på 1930-talet överstigande 200) är nu
100, varav två äro tillfälliga och bemannas vid behov, eller något mindre
än enligt 1935 års plan. Kustbevakningens koncentration har icke betraktats
som därmed avslutad, utan frågor om hopslagning av posteringar stå
alltjämt på dagordningen, numera mest i samband med personalavgångar,
materielomsättning och ändringar i bostadsförhållandena. Styrelsen strävar
efter en fortsatt koncentration, i den mån den innebär en bättre användning
av arbetskraft och materiel, men betraktar den icke som ett självändamål.
Om eu organisation med få men starka enheter representerar det
teoretiska idealet, är därmed icke givet att den passar lika bra på alla delar
av kusten. De lokala förhållandena äro nämligen alltför olika. En i och
för sig önskvärd omgruppering försvåras eller fördröjes ibland av bostadsförhållandena.
Personalen är fördelad på åldersgrupper upp till 60 år eller
däröver, varför en del arbetskraft finnes som bättre nyttiggöres i mera
stationär tjänst än vid eu typisk båt- eller bilpostering. Skälig hänsyn måste
över huvud tagas till personalens förhållanden och intressen på detta liksom
på andra områden. 1 det löpande organisationsarbetet ingår enligt sakens
natur eu viss försöksverksamhet, vars resultat man i allmänhet helst tillgodogör
sig successivt under fortsatt prövning. Dessutom är möjligheten
till rationalisering givetvis mer eller mindre beroende på om medel stå till
förfogande för materielanskaffning, byggnader m. m. En fråga om indragning
av vissa posteringar med övervägande stationär tjänst, företrädesvis i
västra kustdistriktet, sammanhänger med kustbevakningens befattning med
fiskefartygstrafiken och med vissa göromål, som bruka förekomma vid
tullanstalterna; dessa frågor beröras vidare i det följande.

Personalstyrkan är nu ungefär två tredjedelar av maximiantalet under
1930-talet, den avvecklade utsjöbevakningen ej inräknad. Den är praktiskt
taget densamma som (frånsett utsjöbevakningen) förutsattes i 1935 års
förslag. På grund av senare tillkomna arbetstidsregleringar är dock den
tillgängliga arbetskraften betydligt mindre. Vid bedömandet av personal -

201

resurserna bör iliågkommas, att tillsynen niåste upprätthållas alla dagar
och alla tider på dygnet och att bevaknings- och spaningsuppdrag ofta
äro mycket tidskrävande. Med hänsyn till föreskrivna ledigheter och till
arbetstidsregleringen kan av den nuvarande personalstyrkan, ca 420 man,
uttagas en effektiv arbetskraft som vid varje tidpunkt motsvarar ett teoretiskt
genomsnitt av obetydligt mer än 100 man. Om man jämför personalstyrkan
med kända data rörande kusternas och farvattnens proportioner
och beskaffenhet, bör man rimligtvis få det intrycket, att åtminstone någon
bredare marginal för oekonomisk användning av arbetskraft icke förefinnes.

Den materielplan, som ingick i 1935 års organisationsförslag, är numera,
såsom en av statsrevisorerna åberopad redogörelse närmare utvisar, praktiskt
taget inaktuell, beroende på att planens ekonomiska och tekniska
förutsättningar grundligt förändrats. Den framtida anskaffning av fartygsmateriel,
som planeras, avser i huvudsak ersättande av försliten materiel.
Riktlinjerna för denna förnyelse, sådana de för närvarande föreligga, innebära,
att flertalet av de största båtarna ersättes med lättare båtar av nya
typer, vilkas effektivitet bedömes såsom tillfredsställande. Eftersom förnyelsen
sker successivt, äro riktlinjerna icke att betrakta som en gång för
alla fastställda utan förutsättas bli underkastade en fortlöpande omprövning
med ledning bl. a. av vunna erfarenheter och bedömandet tid efter
annan av övervakningsläget.

Radioförbindelserna ha sedan de första efterkrigsåren, då endast vissa
tullkryssare voro utrustade med radio, befunnit sig under utbyggnad inom
ramen för tillgängliga anslagsmedel. Hittills ha norra och västra kustdistrikten
blivit minst tillgodosedda; inom västra kustdistriktet tillkomma
emellertid under den närmaste tiden en fast och fem rörliga stationer.
Utbyggnaden har från början skett i anslutning till polisradionätet, och
denna anslutning är av flera skäl under fredstid den lämpligaste. Kontakt
med marinens radionät förmedlas av ett antal fasta stationer; åtgärder för
åvägabringande vid beredskapstillstånd av utökade förbindelser med marinens
radionät tillhöra det löpande samarbetet mellan organisationerna.
För närvarande pågå försök, hittills med goda resultat, med anordnande
av möjlighet till radioförbindelse mellan flygplan och kustbevakningsbåtar
vid sjöräddning.

Samarbetet med tullanstalterna

Kustbevakningen sysslar i viss utsträckning med sådana göromål som
böra till tullanstalternas verksamhet. Detta är att tillskriva följande omständigheter.
Den yttre och den inre bevakningen gå hand i hand och tjäna
gemensamma ändamål. Tjänstemännen i båda kategorierna äro i sin egenskap
av tullmän delvis utbildade på samma sätt och vana vid samma göromål.
Driftsekonomiska hänsyn förbjuda eu stel gränsdragning mellan på
detta sätt närbesläktade verksamhetsgrenar. Kustbevakningen har de mera
elastiska arbetsuppgifterna och kan därför hjälpa tullanstalterna, där belastningen
är oelastisk och samtidigt ojämn.

Till en del kustposteringar är en tullexpedition eller tullstation anknuten.
Därvid förutsättes, alt personalen skall ägna sig åt egentlig kustbevakning
vid sidan av tullanstaltsgöromålen. Fn och annan av de posteringar, varom
bär är fråga, spelar en obetydlig roll ur ren kustbevakningssynpunkt, men
om den ändras till att uteslutande utgöra eu tullanstalt, vinncs i varje fall
icke någon kostnadsbesparing.

202

Andra tullanstaltsgöromål, som utföras av kustbevakningen, sammanhänga
med att undantag från de allmänna trafikreglerna medges, så att
fartyg i viss utrikes trafik kunna få anlöpa icke-tullplats. Om därvid erforderlig
tullförrättning alltid skulle utföras av tullanstaltspersonal, skulle
dylika undantag ofta icke kunna medges utan alltför stora kostnader. Denna
kustbevakningens medverkan sparar mycket arbete och kostnader för
trafiken och tullverket.

På vissa håll, särskilt i Norrland, äro tullplatsernas områden vidsträckta
och inrymma lastageplatser spridda på stort avstånd från tullanstalten. I
den mån kustbevakningen kan med sina övriga göromål förena tillsyn på
dessa lastageplatser, sparas arbetskraft och resekostnader för tullanstalterna.
Stundom händer det vidare, att personal från kustbevakningen tillfälligtvis
anlitas till förstärkning vid smärre tullanstalter, när toppbelastning
där föreligger.

Till samarbetet mellan tullanstalterna och kustbevakningen hör även
vidtagandet av de olika åtgärder, som åligga tullverket vid strandningstillfäHen
och vid bärgning av sjöfynd. Särskilt i vissa kusttrakter kan tidvis
den medverkan vid tillsyn a sjöfynd samt vid besiktning, värdering och
försäljning av sjöfynd, som kustbevakningen lämnar, vara ganska omfattande
och oumbärlig för tullanstalterna med deras för sådant arbete begränsade
resurser.

Ett brytande av den nu berörda samverkan skulle åsamka tullverket
kostnadsökningar och även göra vissa trafiklättnader praktiskt taget
omöjliga.

Fiske fartygs t ra f iken

Den i ärendet berörda frågan om tullverkets befattning med fiskefartygstrafiken
har sin största betydelse i västra kustdistriktet. Enligt av kustdistriktchefen
åberopade statistiska uppgifter finnas där ca 1 400 däckade
och 1 000 odäckadc motorfiskebåtar, medan antalet yrkesfiskare är 6 000—
7 000 och antalet personer med fiske såsom binäring ca 1 000.

Frågan har icke någon betydande organisatorisk räckvidd ur kustbevakningssynpunkt,
sa länge det tillses, att stationär bevakning av denna art
icke får lamslå utnyttjandet av de typiska patrulleringsposteringarnas resurser.
Vid eu överslagsberäkning bär man kommit till att bortåt 30 avvästra
kustdistriktets omkring 130 man äro bundna vid tillsyn å fiskefartygstrafiken
som främsta uppgift. Hur stor del härav som skulle kunna
påräknas som nettobesparing vid en radikal förenkling av tillsynen är svårt
att närmare beräkna annat än i samband med eu ny, detaljerad posteringsplan
för distriktet.

De tullförrättningar, som författningsenligt påkallas beträffande fiskefartyg,
gälla, så länge allt är i sin ordning, rätt bagatellartade ting. Å andra
sidan är trafiken tämligen svårövervakad, och det finns alltid anledning att
tillse, i vad mån långt gående lättnader kunna bilda en inkörsport till mera
utbredda missförhållanden. På en del håll — ej speciellt i västra kustdistriklet
— finns enligt erfarenheten viss anledning att beakta möjligheten
av främlingstrafik i samband med fisket.

Frågan om tullverkets befattning med fiskefartygstrafiken har länge
varit aktuell. Sedan vissa av styrelsen medgivna lättnader för ett par år
sedan visat sig icke slå väl ut, har eu anordning med jämkade lättnader
prövats. Ett därefter inlett samarbete med vederbörande fiskeriorganisation

203

på västkusten har visat sig givande och nu övervägas vissa jämkningar
till fiskets förmån. Detta utgör endast ett provisorium, och utredningen
fortsätter, varvid det eventuellt kan bli fråga om eu omprövning från
grunden av frågan om fiskefartygens rättigheter och skyldigheter i samband
med anlöpandet under fiskeresor av utrikes ort, medförande av oförtullade
varor m. m.

Genomförda utvidgningar av kustbevakningens verksamhet

Den egentliga tulltjänsten är och måste förbli kustbevakningens huvuduppgift,
efter vilken organisationen under alla förhållanden bör vara anpassad.
Det är icke desto mindre naturligt, att organisationen med sin
huvuduppgift förenar olika andra uppgifter, som den är lämpad för. Så
har också länge varit fallet. De olika sidouppgifterna ombesörjas hand i
hand med huvuduppgiften, och det är under vanliga förhållanden icke
något problem av praktisk betydelse, om de skola anses vara jämställda
med huvuduppgiften eller endast komma i andra hand.

I fråga om utvidgning av kustbevakningens verksamhet ha grundliga utredningar
företagits — varav en allsidig sakkunnigutredning slutfördes för
endast sju år sedan -—- och mycket har blivit genomfört under de senare
åren. Förloppet härav framgår i stora drag av revisorernas betänkande.
Bakom där redovisade data ligger i själva verket en icke oväsentlig omgestaltning.
Detta medför icke, att styrelsen ställer sig avvisande till uppslag
att bygga ut verksamheten ytterligare på en eller annan punkt, om
det kan ske inom en av statsmakterna medgiven kostnadsram och utan åsidosättande
av de uppgifter, för vilkas lösande tullverket nu bär ansvaret.
Styrelsen kan emellertid icke medge, att en dylik ytterligare utbyggnad är
påkallad för att rättfärdiga kustbevakningens existens och nuvarande kostnader.

Samarbetet med marinen

Under andra världskriget ställdes kustbevakningen till marinens förfogande.
Den ingick därvid i en marin krigspolisorganisation med kustdistriktcheferna
som marinpolischefer. Denna anordning visade sig fungera
mycket tillfredsställande, särskilt i betraktande av att åtskilligt därvid
måste improviseras. Fortfarande gäller enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser, att en dylik anordning skall tillämpas vid beredskapstillstånd.

Detta betyder, att kustbevakningen nu utgör en beredskapsorganisation
för marint ändamål, vilket kommer till praktiskt uttryck på olika sätt.
Särskilda övningar för ändamålet anordnas i kustdistrikten; personal och
materiel från kustbevakningen deltaga i marinövningar; inom förbindelsetjänsten
sker en utbyggnad i samarbete med marinen. En utveckling av
samarbetet ingår i det löpande organisationsarbetet. Vissa marina önskemål
beträffande materielen få tillgodoses i mån av nyanskaffning; en del utbildningsfrågor
äro likaledes alltjämt aktuella.

Det bör särskilt understrykas, att den marina beredskapen inom kustbevakningen
är eu uppgift med i princip samma prioritet som den egentliga
tulltjänsten. Så länge samarbetet med marinen består, måste hänsyn därtill
vara medavgörande vid övervägandet av kustbevakningens organisationsfrågor.

204

Härutöver har kustbevakningen åtagit sig eu mängd lokala övervakningsuppgifter
för marinens räkning. Sålunda träffade arrangemang höra till det
löpande samarbetet mellan de båda organisationerna. Då en fullständig
redogörelse för hithörande detaljer skulle bli alltför omständlig och då
läget, särskilt vad angår östra och södra kustdistrikten, närmare åskådliggjorts
i vederbörande kustdistriktchefers yttranden, torde styrelsen få inskränka
sig till att hänvisa till dessa yttranden.

För närvarande pågår på överbefälhavarens föranstaltande en utredning
om ordnandet av bevakningstjänsten inom försvaret. Enligt vad styrelsen
under hand inhämtat kommer denna utredning även att beröra tullpersonalens
medverkan i olika tillsynsuppgifter.

Allmän gränsövervakning

Under den tid kustbevakningen var ställd till marinens förfogande hade
kustbevakningspersonalen enligt bestämmelserna i reglementet för krigspolisen
vid marinen i första hand till åliggande att deltaga i övervakningen
av samfärdseln över rikets sjögränser och alt biträda vid den bevakning av
kusterna, som anordnades av marinen. Tullverkets kustbevakning har även
(''iter det att tjänstgöringen vid marinen upphörde tagits i anspråk för allmän
gränsövervakning enligt 1944 års gränsövervakningskungörelse. Gränsövervakningen
innefattar dels tillsyn över att gällande föreskrifter i avseende
å person- och godstrafiken med utlandet efterlevas, dels ock övervakning
av att underrättelser, vilka kunna vara till men för rikets försvar
och säkerhet, icke överbringas till obehöriga.

Vad angår person- och godskontrollen tillgodoses denna delvis redan
genom övervakningen av de tidigare nämnda trafikföreskrifterna. I sin
egenskap av gränsövervakningspersonal utövar emellertid kustbevakningspersonalen
även annan personkontroll, exempelvis tillsyn över att utlänning
icke inreser i eller utreser ur riket över annan än tillåten ort eller vistas
inom förbjudet gränsområde utan att inneha legitimationsliandling eller
föreskrivet tillstånd. Särskilt under de elterkrigsår, då flyktingtrafiken
pågick i stor omfattning, gjorde kustbevakningen en omfattande insats på
detta område av gränsövervakning. Personkontrollen utgör alltjämt en
viktig uppgitt för kustbevakningen i dess egenskap av gränsövervakningsorgan.

Till gränsövervakningen hör därjämte, såsom ovan nämnts, övervakning
till förebyggande av spridande av krigsunderrättelser. I detta syfte har
personalen att aktgiva på varje förehavande, som kan innebära spioneri,
sabotage eller annan verksamhet till men för rikets försvar och säkerhet.
En exemplifiering av kustbevakningspersonalens verksamhet i sådant hänseende
har lämnats i det av chefen för södra kustdistriktet avgivna yttrandet,
till vilket styrelsen får hänvisa.

Den allmänna gränsövervakningen äger elt naturligt samband med den
av kustbevakningen utövade kontrollen över trafiken ur tullsynpunkt och
bedrives jämsides med denna kontroll utan prioritet för det ena eller andra
slaget av kontrolluppgifter.

Kustbevakningens befogenheter och skyldigheter inom den allmänna
gränsövervakningen äro, om härvid bortses från vissa specialbefattningar,
grundade på bestämmelserna i 1944 års alltjämt gällande gränsövervakningskungörelse.
Enligt vad av kungörelsen framgår är det emellertid
förutsatt, att bestämmelserna däri skola äga tillämpning, i den mån Kungl.

205

Maj:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden, därom förordnar. Bestämmelserna
ha sålunda provisorisk karaktär. Härtill kommer, att de
äro oklara och icke täcka alla fall, där ingripande av gränsövervakningsorganen
kan vara motiverat. Med anledning härav föreslog kust- och gränsbevakningsutredningen
i sitt den 22 april 1948 avgivna betänkande, att
1944 års gränsövervakningskungörelse skulle ersättas med en ny efter
fredsförhållanden bättre anpassad kungörelse. Det av utredningen upprättade
kungörelseförslaget innebär -— förutom att de förfaranden, mot vilka
gränsövervakningspersonalen skulle äga ingripa, närmare preciserats —
jämväl en utvidgning av gränsövervakningen till alt avse även vissa fall av
olovliga förehavanden, som icke torde omfattas av den nuvarande kungörelsen.
Dessutom innefattar kungörelseförslaget ökade befogenheter för
personalen vid utövningen av gränsövervakningen. Ifrågavarande förslag
liar hittills icke lett till någon åtgärd. Såvitt styrelsen kan finna, torde
anledning icke föreligga att föranstalta om någon ny utredning såvitt angår
kustbevakningens deltagande i den allmänna gränsövervakningen.

Jakt- och fisketillsyn

Bestämmelser om kustbevakningens medverkan vid tillsynen över efterlevnaden
av jakt- och fiskeförfattningarna återfinnas i en den 20 maj 1955
utfärdad kungörelse. Förslag härom hade framställts av kust- och gränsbevakningsutredningen
i dess år 1948 avgivna betänkande. I kungörelsen
har föreskrivits, att tulltjänsten icke må eftersättas genom den i kungörelsen
stadgade jakt- och fisketillsynen. Då innebörden av denna föreskrift
på sina håll missuppfattats må framhållas, att syftet därmed närmast är
att angiva, att jakt- och fisketillsyn icke bör förhindra utförande av en av
den egentliga tulltjänsten påkallad åtgärd, därest ett uppskjutande av
denna skulle äventyra viktigare intressen.

Kustbevakningspersonalens deltagande i jakt- och fisketillsyn är visserligen
icke någon nyhet, eftersom en del anordningar i sådant syfte vore
vidtagna redan före 1955 års kungörelse. I sin nuvarande form ha emellertid
bestämmelserna i ämnet varit i kraft så kort tid, alt tillräcklig erfarenhet
att lägga till grund vid överväganden om en ny författningsreglering
icke förefinnes.

Till de jaktvårdande uppgifter, som ankomma på kustbevakningen, må
även räknas inrapportering av olja, som utsläppts från fartyg i sådan
mängd, alt den kan vara skadlig för sjöfågel, ävensom av olja skadad eller
dödad sjöfågel. Instruktioner härom meddelades i januari 1953 av gränschefen
efter anmodan av Nordiska oljeskadekommittén. Sedermera har
även uppdragits åt kustbevakningstjänstemän att avliva oljeskadad sjöfågel
samt övervaka efterlevnaden av förbud mot utsläppande av olja inom vissa
vattenområden.

Sjöräddning in. in.

Kustbevakningens deltagande i sjöräddningstjänsten, under vilken benämning
i det följande även inbegripes flygräddningstjänsten till sjöss,
grundar sig icke på några författningsbestämmelser. Organisationen är icke
heller speciellt uppbyggd som en sjöräddningsorganisation. Kustbevakningen
har ändock blivit rätt mycket anlitad för sjöräddning, därför att den

206

liar relativt många, delvis snabba och tämligen sjösäkra båtar förlagda till
sådana områden, där olyckor eller olyckstillbud särskilt med smärre farkoster
äro vanliga. Enligt uppgifter, som införskaffats i annat sammanhang,
har kustbevakningen under en period av något över tio år anlitats
i omkring 800 dagboksförda sjöräddningsfall, varav omkring 60 % voro
enbart spaningsuppdrag i samband med befarade olyckshändelser, samt
därvid på ett eller annat sätt medverkat vid undsättande av omkring 700
personer. Kustbevakningen deltager i den för några år sedan etablerade
samordningen mellan olika i sjöräddningen verksamma organ.

Under år 1949 verkställdes inom lots- och tullverken en gemensam utredning
angående möjligheterna att vid svårt väder samordna de bevakningsuppgifter,
som åvilade lotsverkets och kustbevakningens personal.
Utredningen gav vid handen, att samverkan i fråga om utkikstjänst -—
bland annat på grund av geografiska betingelser, skilda förläggningsorter
och skiljaktigheter i arbetsuppgifter — kunde anordnas endast på ett fåtal
platser. På vissa kustavsnitt gälla allmänna instruktioner för kustbevakningspersonalen
att hålla utkik vid svårt väder.

Kustbevakningens medverkan vid sjuktransporter och dylikt är ej heller
författningsreglerad. Vägledande för denna verksamhet är, att hjälp lämnas
då fara skulle uppstå vid dröjsmål och då annat lämpligt transportmedel
icke kan anskaffas med erforderlig skyndsamhet.

Om det skall övervägas att ändra kustbevakningsorganisationen till en
kombinerad sjöräddnings- och bevakningsorganisation, bör först ha klarlagts,
i vilken mån staten över huvud bör övertaga ansvaret för och driften
av sjöräddningsväsendet. Då hithörande spörsmål äro föremål för särskild
sakkunnigutredning, saknar styrelsen anledning att här närmare ingå på
desamma.

Samverkan med sjöfartsverket

Det torde vara för tidigt att nu i första början av sjöfartsverkets verksamhet
företaga en utredning på bredare basis rörande olika möjligheter
till samverkan mellan tullverket och sjöfartsverket. Den naturliga gången
är att båda verken till eu början få tillfälle att upptaga samarbete i gängse
former.

Det internationella samarbetet

Det torde knappast behöva nämnas, att ett ingående samarbete sedan
länge förekommer mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter. Tyngdpunkten
i samarbetet ligger, vad det löpande bevakningsarbetet angår, på
direkta förbindelser mellan de lokala organen. På det centrala planet har
samarbetet nyligen fått fastare former genom återkommande konferenser
mellan representanter för de nordiska ländernas tullstyrelser.

Ett samarbete på bredare internationell bas har organiserats genom
inrättandet år 1953 i Bryssel av ett råd för samarbete på tullområdet, till
vilket numera tulladministrationerna i 17 europeiska och en utomeuropeisk
stat äro anknutna. Samarbetsrådet sysslar med olika tullfrågor, närmast
sådana av tullteknisk art, däribland även övervakningsfrågor. Rådet har i
sistnämnda avseende antagit tre särskilda rekommendationer, därav en
åsyftande vissa åtgärder mot sprit- och tobakssmuggling. Styrelsen avgav
den 11 oktober 1954 förslag till författningsbestämmelser avseende bland

207

annat åtgärder för anslutning till denna rekommendation. Detta förslag har
ännu icke föranlett åtgärd. Vad som i sammanhanget förekommit ger en
god belysning av de vanskligheter som äro förenade med internationellt
samarbete av ifrågavaranda slag, icke minst när det gäller att överväga de
förpliktelser att vidtaga kontrollåtgärder beträffande trafiken, som i samarbetet
deltagande stat skall åtaga sig. På det hela taget är internationellt
samarbete på övervakningsområdet mycket komplicerat, bland annat på
grund av den utsträckning i vilken deltagande staters myndigheter äro
bundna av i respektive länder rådande lagstiftningsprinciper, opinionsbildning
och kommersiella särintressen.

Som läget för den närmare framtiden gestaltar sig kan det väl sägas,
att resultaten av det internationella samarbetet kunna förväntas ge tullverket
ett gott stöd i dess arbete, men icke att de ge någon radikal lösning
av övervakningsproblemen.

Frågan om vad som kan åtgöras för att föra det internationella samarbetet
vidare synes knappast med något utbyte kunna prövas i direkt
anslutning till en eventuell organisationsutredning beträffande kustbevakningen.

Sammanfattning

Tullverkets trafikövervakning är icke enbart en skattekontroll. Verkets
uppgift är att trygga efterlevnaden av alla de föreskrifter, som med hänsyn
icke blott till införselbeskattning utan även till handels- och försörjningspolitiska
intressen, sanitärt skydd, allmän säkerhet o. s. v. gälla beträffande
varutrafiken över rikets gränser, samt att medverka vid främlingskontrollen.
Beträffande smugglingsbekämpandet ligger huvudvikten knappast
på det fiskala intresset utan snarare på förebyggandet av brottsligheten
såsom sådan och av därmed förknippade sociala missförhållanden.
Övervakningen skyddar alltså samhällsintressen av sådan art, att de icke få
sättas på spel genom att övervakningen eftersättes.

Det är kustbevakningens uppgift att tillse, att sådan trafik, som enligt
författningarna endast får förekomma vid tullanstalterna för att där underkastas
beskattning eller annan särskild behandling, icke äger rum utom
tullplatserna i smugglings- eller därmed jämförligt syfte. Denna kustbevakningens
verksamhet är eu hörnsten i tullverkets kontrollsystem.

Fn absolut effektivitet i övervakningen är icke tänkbar; syftet måste bli
att hålla lagöverträdelserna inom mer eller mindre snäva gränser. Med
hänsyn till möjligheten av växlingar i läget på smugglingsfronten måste
under lugnare förhållanden en viss överkapacitet i bevakningen accepteras
i beredskapssyfte och som avskräckningsmedel mot en intensifiering av
smugglingen. Den nuvarande omfattningen av smugglingen är socialt sett
mycket besvärande. Varje åtgärd, som kan leda till en försämring av läget
över huvud taget eller till eu förskjutning av smugglingens tyngdpunkt i
riktning mot kust- och skärgårdssmuggling, måste möta starka betänkligheter.
Många iakttagelser tyda på att en märkbar sänkning av kustbevakningens
effektivitet skulle innebära risker för eu ökning av smugglingen.
De ekonomiska förutsättningarna för storsmuggling äro för hanrlen, ansatser
till sådan smuggling förmärkas redan nu, och några andra garantier
mot utlösning därav än effektiv övervakning finnas icke.

Den på 1930-talet utarbetade planen för kustbevakningsorganisationcn,
vilken i ärendet framhållits som föråldrad, har — frånsett dels den admi -

208

nistrativa uppbyggnaden, dels allmängiltiga riktlinjer avseende koncentration,
rörlighet och effektiv utrustning, varom meningsskiljaktighet fortfarande
icke torde råda — aldrig betraktats såsom slutgiltig. Bevakningens
koncentration, med därav följande minskning av den disponerade arbetskraften,
har gått längre än vad planen förutsatte och betraktas fortfarande
ingalunda såsom avslutad. Nuvarande riktlinjer för fartygsanskaffningen
vila på helt andra ekonomiska och tekniska förutsättningar än den äldre
planens riktlinjer.

Mot det i ärendet berörda förhållandet, att kustbevakningen anlitas för
biträde å tullanstalterna, bör icke någon anmärkning kunna riktas, så
länge samarbetet icke förrycker arbetet vid de egentliga patrulleringsposteringarna.
Samarbetet innebär besparingar för verket såsom helhet och
lättnader för trafiken.

Frågan om kustbevakningens befattning med fiskefartygstrafiken, vilken
inrymmer tullrättsliga spörsmål, har varit och är fortfarande under övervägande
inom tullverket. Det synes lämpligt, att styrelsen får fortsätta
med frågans utredning i samarbete med fiskets organisationer.

Kustbevakningens organisation och arbetssätt göra den lämplig för omhänderhavande
av olika uppgifter icke blott för tullanstalternas räkning
utan även vid sidan av den egentliga tulltjänsten. Denna utvidgning av
verksamheten har varit föremål för grundliga utredningar; en allsidig sådan
avlämnades så sent som år 1948 och har sedermera föranlett olika åtgärder.
Styrelsen ställer sig i princip icke avvisande till uppslag att ytterligare
bygga ut verksamheten men kan icke medge, att en sådan utbyggnad är
påkallad för att rättfärdiga kustbevakningens existens och nuvarande
kostnader.

Sedan andra världskriget, då kustbevakningen ingick i marinens krigspolis,
utgör den en beredskapsorganisation för marint ändamål. Därutöver
bär personalen i fredstid en mångfald marina specialuppgifter. De utredningar
och åtgärder, som erfordras för uppehållande och utveckling av
samarbetet med marinen, höra till det löpande organisationsarbetet. En
särskild utredning om militära bevakningsuppgifter, som berör även kustbevakningens
medverkan, pågår inom försvaret.

Allmän gränsövervakning har sedan länge utövats av kustbevakningspersonalen;
tillsynen ingår delvis som ett led i själva tullövervakningen.
I 1948 års betänkande föreslogs en ny gränsövervakningskungörelse, som
ännu icke antagits. För underlättande av tillämpningen är det önskvärt,
att 1944 års gränsövervakningskungörelse ersättes med en ny kungörelse i
enlighet med förslaget, även om övervakningen oberoende härav fortgår
ungefärligen i den åsyftade omfattningen.

Bestämmelser om tullpersonals deltagande i jakt- och fisketillsyn ha,
likaledes efter förslag i 1948 års betänkande, trätt i kraft år 1955. Erfarenhet
av dessas tillämpning bör avvaktas, innan ny utredning i ämnet företages.
Vissa likartade uppgifter har kustbevakningen under hand åtagit
sig, bland annat tillsyn rörande utsläppandet av olja från fartyg.

Tack vare den nuvarande organisationen kan kustbevakningen lämna god
medverkan vid sjöräddning i synnerhet i de områden, där smärre sjöräddningsfall
äro vanliga. Att upptaga en diskussion om kustbevakningens
ställning och uppgifter i detta hänseende är icke ändamålsenligt, så länge
den grundläggande frågan om statens ställning över huvud taget till sjöräddningsväsendet
ännu befinner sig under kommittéutredning.

209

Styrelsen anser det likaledes vara för tidigt alt nu företaga en utredning
på bredare basis om samverkan mellan tullverket och det nya sjöfartsverket.
Verken böra först få tillfälle att upptaga samarbete i vanliga former.

Det internationella samarbetet på tullområdet befinner sig, såvitt det
angår övervakningsfrågor, ännu icke i sådant läge, att från detsamma kunna
hämtas några avgörande bidrag till lösning av kustbevakningens organisationsproblem.

Av det anförda framgår, att vissa av de ämnen, som beröras i revisorernas
framställning, nyligen blivit grundligt utredda, att andra sådana ämnen
befinna sig under särskild utredning och att ytterligare andra ämnen äro av
beskaffenhet att lämpligen böra behandlas i den löpande utredningsverksamheten
inom tullverket och i det löpande samarbetet mellan tullverket
och andra förvaltningsorgan.

Såvitt fråga är om en utredning om kustbevakningens dimensionering
och principerna för dess organisation och utrustning bör erinras, att en av
grundförutsättningarna för en dylik utredning, nämligen bedömandet av
övervakningsbehovet med hänsyn särskilt till smugglingsrisken, för närvarande
är synnerligen oviss. Framför allt måste styrelsen avråda från en
sådan planering av organisationen på längre sikt, som förutsätter ett bestående,
relativt gynnsamt övervakningsläge. Detta gäller även om man
skulle helt lämna åsido möjligheten av att statsmakterna framdeles få
anledning att besluta sådana regleringar eller beskattningar, som ytterligare
sätta bevakixingen på prov.

Styrelsen tvivlar på möjligheten av att under förhandenvarande omständigheter
nå väsentliga, bestämt vägledande resultat vid en ny allmän
utredning om kustbevakningens uppgifter och organisation. Styrelsen vill
därför uttala sig för att man tills vidare avvaktar lägets utveckling. I första
hand givetvis slutförandet av redan pågående, i sammanhanget viktiga
utredningar.

I varje fall måste styrelsen hemställa, att styrelsen icke genom anskaffningsstopp
sättes ur stånd att ombesörja förnyelse av materielen. Den
pågående, nödvändiga utrangeringen kommer eljest att leda till att patrullerande
personal kommer alt sakna möjligheter att utföra ändamålsenligt arbete,
vilket betyder en utveckling i motsats till strävandet att rationalisera
till förmån för bevakningens rörlighet. Så länge man icke har bättre stöd
ännu för eventuella planer på att neddimensionera hela organisationen
är det uppenbarligen för tidigt att påbörja en nedrustning på detta sätt.
Att materielförnyelsen hålles i gång kan icke heller innebära någon avsevärd
olägenhet, eftersom det ändock av kostnads- och andra skäl skulle
vara uteslutet att genomföra en radikalt förändrad organisation med nya
fartygstyper annorledes än successivt under flera års övergångstid.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad general
tulldirektör, jämväl byråcheferna Lindberg, Nordqvist, Åberg och Bergström,
tillförordnade byråchefen Krantz samt gränschefen Odhner, föredragande.

Stockholm den 21 december 1955

Underdånigst
VIDAR FAHLANDER

J Tord Wccnerltind

14 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1955. II

210

Till Kungl. General! ullst yr elsen

Bilaga A

1 anledning av statsrevisorernas skrivelse beträffande tullverkets kustbevakning,
vilken delgivits undertecknad enligt generaltullstyrelsens beslut
den 30 september 1955, anföres vördsamt följande.

Statsrevisorerna hava bland annat anfört, att de förhållanden, som legat
till grund för den nuvarande kustbevakningsorganisationen, i väsentliga avseenden
icke längre äro aktuella och att vägande skäl tala för att kustbevakningsorganisationen
snarast omprövas.

Såsom statsrevisorerna därvid framhållit, har otvivelaktigt den på 1930-talet förekommande överhavssmugglingen av spritdrycker till Sverige i
stort sett upphört. Under senaste tiden tyda dock vissa tecken på att undersökningar
göras angående möjligheten att till Sverige och de övriga nordiska
länderna ånyo sälja smuggelsprit i större omfattning. Exempel härpå
utgöra under innevarande höst gjorda beslag av finska tullmyndigheter å
stora kvantiteter sprit i flaskor och av kustbevakningen i Östra kustdistriktet
å 96-procentig sprit i plåtdunkar. Vid bedömandet, om den svenska
marknaden anses lönande, kommer säkerligen icke endast prissättningen
alt vara avgörande utan även den svenska tullbevakningens kända eller
förmodade effektivitet.

Den omständigheten, att ovannämnda överhavssmuggling av spritdrycker
avsevärt minskade i omfattning redan snart efter kustbevakningens omorganisation
1937, bidrog till möjligheten att vidga kustbevakningens arbetsfält.
Nya uppgifter tillkommo sålunda och kustbevakningen har inom ramen
för personella och materiella resurser kunnat utföra värdefulla insatser
exempelvis såsom krigspolis vid marinen, vid övervakning enligt bestämmelserna
i gränsövervakningskungörelsen, vid omhändertagandet av flyktingar
och inom sjöräddningstjänsten. För belysande av sistnämnda verksamhet
omnämnes, att personal i Norra kustdistriktet under åren 1945—
1954 räddat 101 personer i sjönöd.

Behovet av eu tullverkets kustbevakning kan dock ingalunda sägas vara
intimt förknippat med eventuellt förekommande överhavssmuggling av
spritdrycker, även om en period av sådan smuggling var den direkta anledningen
till bevakningens nuvarande organisation. För att tullverket skall
kunna fullgöra sina allmänna huvuduppgifter, är en uppsikt över trafiken
vid våra kuster samt över varuforslingen till och från riket ofrånkomlig,
eu uppsikt som måste utföras genom bevakning såväl till lands som sjöss.
Vid utövandet av denna bevakningsverksamhet är enligt undertecknads
uppfattning den för närvarande rådande ordningen lämplig, innebärande
att lokaltullförvaltningen förrättar visitation av från utrikes ort kommande
fartyg och i övrigt huvudsakligen ombesörjer bevakningen inom tullplatserna,
under det att kustbevakningen utövar tillsynen mellan tullplatserna
och över våra vattenvägar. En bidragande orsak till att denna arbetsfördelning
kunnat smidigt genomföras är att samarbetet mellan lokaltullförvaltningens
och kustbevakningens personal i stort sett varit mycket gott. Om
en minskning av kustbevakningens verksamhet till lands nu skulle genomföras,
bleve en motsvarande ökning av lokaltullförvaltningens bevakningsarbete
i stället erforderlig. En sådan åtgärd skulle emellertid också, även
om fortsatt gott samarbete förutsättes, försvåra det nu väl fungerande samordnandet
av bevakningsverksamheten till sjöss och till lands utanför tull -

211

platserna, vilket möjliggöres främst genom den enhetliga ledningen av kuslbevakningsarbetet
inom elt större område.

Bevakningspersonalen i Norra kustdistriktet är fördelad på en distriktkustpostering,
avsedd huvudsakligen för yttre sjöbevakning, och tretton
kustposteringar. Då eu av kustposteringarna är förlagd till Holmöarna utanför
fastlandet, återstå sålunda för bevakning av den egentliga kuststräckan
12 posteringar, vilka hava en normalbemanning av sammanlagt (SO man,
kusttullmästarna inräknade. Kustens längd inom distriktet har beräknats
till 728 km. Vid denna beräkning har emellertid hänsyn icke tagits till inskjutande
större eller mindre vikar och ej heller till utanför fastlandet belägna
öar, varför angivna avstånd betecknar kuststräckans längd räknad
från udde till udde. Av nämnda uppgifter framgår, att bevakningssträckan
fågelvägen räknat uppgår till i medeltal cirka 61 km för varje av sistnämnda
12 posteringar och cirka 12 km för varje man. Dessa medelvärden bliva
dock ungefärligen fördubblade, om hänsyn tages jämväl till kuststräckan
längs sådana fjärdar och vikar, där lastageplatser och fiskehamnar äro
belägna. Med en så gles bemanning som nu angivits måste bevakningen göras
så rörlig som möjligt. Tillsynen kan ske endast stickprovsmässigt och oavlåtlig
bevakning kan utövas endast temporärt och inom mycket begränsade
avsnitt. Enligt undertecknads uppfattning motsvarar därför kustbevakningen
i Norra kustdistriktet med sin nuvarande styrka endast det minimikrav, som
måste uppställas för att tullverkets intressen under nu rådande förhållanden
skola kunna tillgodoses.

Vid bevakningsverksamhetens utformning inom kustdistriktet bär hänsyn
måst tagas till bland annat följande speciella förhållanden.

Mellan den nordligaste delen av distriktet och finska kustlandet Torneå -Kemi samt mellan Västerbottens kustområde och närmast belägna trakter
i Finland upprätthållas livliga förbindelser sedan långt tillbaka i tiden.
Dessa förbindelser, vilka sommartid ofta ske medelst mindre båtar och vintertid
med olika fortskaffningsmedel över isen, hava periodvis medfört en
icke obetydlig illegal varuforsling och persontrafik, som erfordrat skärpning
av bevakningen inom berörda områden.

Eu annan omständighet, som i hög grad inverkar på kustbevakningens
arbete, är att eu mycket betydande del av fartygstrafiken från och till utlandet
icke berör tullplatserna. I stor utsträckning försiggå i stället lossningar
och lastningar vid s. k. lastageplatser, i regel belägna i anslutning till
trämassafabriker eller sågverk och till antalet överstigande femtio i kustdistriktet.
Då en betydande smuggling, främst olovlig införsel av spritdrycker
och tobaksvaror, under de senaste (i—7 åren visat sig äga rum från de vid
lastageplatserna liggande lastfartygen, har kustbevakningens verksamhet
måst anpassas med hänsyn därtill. Arbetet har därför under senare år i mycket
stor utsträckning kommit alt utgöras av farlygsbevakningar, såväl vid
lastageplatser som under fartygens gång i farlederna.

Att sistnämnda del av kustbevakningens arbete icke varit rcsultatlös,
torde delvis framgå av den sammanställning över beslag, som är bifogad
statsrevisorernas skrivelse. Undertecknad kan här icke vad beträffar Norra
kustdistriktet dela revisorernas anförda uppfattning, att de beslag som kunnat
redovisas äro helt obetydliga. Enligt nämnda sammanställning uppgår
antalet beslagstillfällen i distriktet till 796 under tvåårsperioden 1 juli 1951
—BO juni 1958 och till 216 under tiden 1 juli 1954—80 juni 1955, vilket tvärtom
synes heteckna eu betydande bcslagsverksamhet, som måste bedömas

212

vara av värde även i allmänpreventivt avseende. Med hänsyn till att bevakningen
på grund av tillgängliga resurser i regel kunnat utföras endast
genom stickprov, såsom tidigare anförts, torde de verkställda beslagen också
bekräfta, att det från lastfartygen försiggår en betydande olovlig införsel
till riket av spritdrycker och tobaksvaror. Även om antalet beslag i kustdistriktet
har minskat under åren 1954 och 1955, torde det vara vanskligt
att räkna med en fortsatt avtagande smugglingsfrekvens, varför någon
minskning av denna anledning i kustbevakningens land- och sjöbevakning
för närvarande icke kan anses vara försvarlig.

Statsrevisorerna hava vidare med avseende å arbetsuppgifterna framhållit,
att kustbevakningen bör utformas så, att den är i stånd att utföra verklig
bevakning såväl ur fiskala synpunkter som i andra avseenden, varvid samtliga
bevakningsuppgifter böra vara likvärdiga. De uppdrag vid sidan av
kustbevakningens egentliga tulluppgifter, som härvid nämnas, äro bevakning
mot spioneri och olovligt överskridande av sjögränsen, mot olaga jakt
och fiske samt till säkerhet för sjöfart och luftfart.

Tullverkets kustbevakning är onekligen såsom organisation betraktad väl
lämpad även för sistnämnda uppgifter och torde här kunna göra en effektivare
och mer avgörande insats än för närvarande, om till förfogande
stående resurser det möjliggjorde. Det är uppenbart, att förslagets genomförande
erfordrar en materiell och sannolikt även personell upprustning,
som dock synes kunna preciseras först efter ytterligare utredning, avseende
även frågan om samordning med andra berörda myndigheters intressen.
Här må endast framhållas behovet av större, för sjöräddning anpassade
båtar, av motordriven fortskaffningsmateriel, som är lämpad för patrullering
å is och i snö, samt av fullständig utbyggnad av utrustningen för förbindelsetjänsten.

Med åberopande av vad ovan anförts får undertecknad slutligen vördsamt
framhålla, att de arbetsuppgifter, som för närvarande åligga tullverkets
kustbevakning, icke synas kunna medgiva någon minskning av bevakningen
i Norra kustdistriktet. Det är därför angeläget, att fartygsmateriel
och annan utrustning planenligt och utan uppskov förnyas.

Umeå den 1 november 1955

Chefen för Norra kustdistriktet
Erik Törnkvist

Bilaga B

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

I anledning av styrelsens remiss med infordrat utlåtande över en av riksdagens
revisorer till Statsrådet och Chefen för finansdepartementet i september
1955 ingiven skrivelse rörande tullverkets kustbevakning får kustdistriktchefen
anföra följande.

Östra kustdistriktet omsluter till övervägande del en rikt förgrenad skärgård
med en mängd inomslcärsleder för in- och utrikes trafik icke blott på
sådana stora handelscentra som Stockholm, Norrköping och Gävle utan även
på åtskilliga mindre lossnings- och lastageplatser dels utefter kusten av
Uppland, Södermanland, Östergötland och norra Småland dels i Mälaren.

Vissa av dessa leder begagnas också för genomfart i utrikestrafik av småfonnage,
som angör norrländska hamnar och hamnar i Finland.

Den alltsedan maj 1928 tillämpade ordningen för tullkontrollen över
denna skärgårdstrafik avser till väsentlig del endast en allmän tillsyn av
tullstadgans och övriga tullförfattningars efterlevnad till skillnad mot det
tidigare gällande systemet att vid s. k. in- och utloppsstationer låta varje
fartyg stoppa för bevakningsåtgärder.

Sagda ordning för tullkontrollen, som dessutom innefattar villkorsatta
lättnader för vissa trafikmedel och föreskrifter om anmälningsskyldighet
etc. vid avsteg från normal trafik, förutsätter som eu komponent till ett
antal fasta tullanstalter i släder o. d. eu rörlig kustbevakning, baserad till
skärgårdens viktigaste trafikcentra. Detta faktum var en av de viktigaste
utgångspunkterna för såväl 1935 års kustbevakningssakkunniga som statsmakterna
vid utformningen av 1937 års kustbevakningsorganisation. Fn
riktpunkt vid denna utformning var säkerligen också tanken att skapa ett
bevakningsinstrument, som utan större tidsutdräkt eller alltför höga kostnader
kunde anpassas efter såväl plats- som artväxlingar i arbetsuppgifterna,
däri inbegripet ett framgångsrikt förhindrande eller bekämpande av
en plötsligt ökad smuggling av sprit eller annat över havet.

Att någon väsentlig förändring inträtt i nu skisserade grund för tullverkets
fiskaliskt inriktade kustbevakning har revisorerna icke kunnat redovisa.
Grunden består också orubbad. Om tullstadgans snart i 30 år i allt
väsentligt oförändrade sjötrafikbestämmelser — som visat sig vara i kontrollhänseende
behövliga och effektiva samt ur sjöfartssynpunkt smidiga
och väl fördragna — skola ha någon mening som garanti för att landets
tull- och skyddsspärrar kunna fungera, måste det nämligen finnas eu i
tullsystemet inlemmad patrullerande kustbevakning. Den organisation, som
därvid må beräknas erforderlig inom de olika kustdistrikten, överensstämmer
vad beträffar Östra kustdistriktet ganska val med den nuvarande.

Att överhavssmuggling till Sverige av sprit icke kan för närvarande påvisas
genom beslagsstatistik är riktigt. Men att sådan smuggling i viss utsträckning
ändå kan förekomma och i varje fall när som helst kan övergå
från att vara ett latent hot till att bli ett faktum — allra helst om något i
systemet av förebyggande åtgärder raseras — visa de senaste årens utveckling
och den nuvarande situationen på smugglingsfronten i Östersjön med
avseende å särskilt Finland. Till belysning härav må nämnas följande.

Enligt av den finska tullstyrelsen hösten 1954 sammanställda uppgifter
befarade man, att åtminstone fyra kända mindre finska fartyg och åtta
namngivna personer ständigt sysselsatte sig med »större yrkesmässiga spritsmugglingsaffärer
till Finland». Härvid, sade man, »beryktas Sverige allt
mera ha blivit någon slags utgångs- eller förberedningsrum». Ett fartyg,
Ingeborg», hade sålunda »tagit spritlast från någon hamn vid Öster- eller
Nordsjön och sedan hade denna last under farten utmed den svenska kusten
omskeppats till smärre finska fiske- eller motorbåtar, som för detta ändamål
hade legat någonstans i svenska skärgården i väntan på ''Ingeborgs''
ankomst från söder. Eller omskeppningen hade flottiljen sedan skilj t s ål
och sprit lasten utan hinder anlänt till Finland. Till lastmotlagningen och
omskeppningen skulle två skilda finska smugglarligor samtidigt deltagil».
För övrigt heter det om »Ingeborg» och ett annat fartyg »Majborg» alt de
»veterligen flera gånger seglat någonslädes till södra Sverige och på överenskommen
tid tar spritlasten ombord från någon annan båt på öppna havet

214

och anländer nattetid till Finland». Den finska redogörelsen avslutas med
ett konstaterande att »det för oss vore av största betydelse, om de i bifogade
förteckningen upptagna personernas och fartygens möjliga resor och förehavanden
i Sverige och inom svenska sjöbevakningsområden kunde hållas
under ständig kontroll». Härtill kunna fogas tre exempel på klara olaga
spritinförselfall till Finland under senaste tid, nämligen en lyckad omlastningssmuggling
av 300 lådor konjak från Holland, eu likaledes lyckad direktsmuggling
av 15 000 liter starksprit i 10-litersdunkar från Holland och
eu uppdagad smuggling ombord på handelsfartyg av 200 10-liters dunkar
starksprit från Sydamerika.

I detta sammanhang måste uppmärksammas att smugglingssituationen
på den »inre fronten» i Sverige skärpts. Den fart på och genom Östra kustdistriktet
med småtonnage i utrikestrafik, som inledningsvis berörts, hav
t. ex. under senare år nått en påfallande stor omfattning. Detta kan bäst
konstateras vid hårt väder, då det icke är ovanligt att hundratals motorfartvg
på omkring 200 ton tvingats göra avbrott i resan och ligga fördelade
på olika ankarplatser i kustvattnen. Fartygen äro så gott som alla tyska eller
holländska och från så gott som varje fartyg har man satt i system att
under varje resa till Sverige söka på väg eller i hamn avyttra sprit- och
tobaksvaror, som tas ur överskottsproviant eller från lager i lönnrum. Visserligen
är det som regel här icke tal om några större kvantiteter i de enskilda
fallen, men att denna olaga trafik kan hållas inom »rimliga» gränser
är den utövade tullkontrollens förtjänst. Frånvaron av eller minskad kontroll
skulle genast medföra en ökad smuggling. Den rent preventiva verkan,
som förekomsten av eu tullbevakning har, synes ej tillräckligt ha observerats
av statsrevisorerna. Nu bär man också förmodat, att då den sprit, som här
beslagtagits, uteslutande varit tappad på originalflaskor och betingat ett
högt förstahandspris, skulle smugglingen av sprit från ifrågavarande fartyg
helt upphöra, sedan spriten den 1 oktober 1955 blivit fri i Sverige. De priser,
som sprit- och tobaksvaror betinga i t. ex. Holland och Tyskland, särskilt
vid köp från frilager, ligga dock avsevärt under de svenska priserna, varför
ett lyckat smugglingsföretag, även i mindre omfattning, kan inbringa betydande
förtjänster. Anmärkningsvärt är också att redan den 14 oktober gjordes
från ett tyskt fartyg i Dalaröleden försök att smuggla i land 9(>-°/o sprit
i 5-litersdunkar.

Stegringen av småtonnagetrafiken på ostkusten har också intensifierat
utvecklingen från stationär till rörlig (stickprovsvis) tullbevakning av främst
lastande men även lossande fartyg i s. k. uthamnar. Detta har medfört väsentligt
ökade krav på »allmän tillsyn» av kustbevakningen och understrukit
dess betydelse som bidragande faktor till att man icke nödgats dimensionera
tullplatsernas bevakningsstyrkor efter topptrafik.

Helhetsbilden av smugglingssituationen inom Östra kustdistriklet utvisar
sålunda, att de bekämpande åtgärderna, utan att dominera, ständigt äro
aktuella, och att eu viss oundgänglig överskottskapacitet finnes för att
snabbt och effektivt kunna insättas mot en uppflammande storsmuggling.
Aven för eu kritisk betraktare utifrån måste denna överskottskapacitet
framstå som naturlig och kännas betryggande. Men det är också i sin ordning,
om vederbörande vill efterforska, huruvida de kustbevakningens resurser,
som inte ständigt tas i anspråk för tullfiskaliskt frontarbete, utnyttjas
för andra angelägna arbetsuppgifter i samhällets tjänst. Statsrevisorerna
torde icke ha gjort någon sådan undersökning beträffande östra kustdistrik -

215

tet, men likväl bibringas man — såsom även presskommentarerna utvisa
— av deras uttalande den uppfattningen, att det över hela linjen är illa
beställt med anpassningen efter utvecklingens nya krav. Kustdistriktchefen
finner det därför angeläget att i det följande tämligen ingående avhandla
Östra kustdistriktets sedan lång tid tillbaka utvecklade engagemang vid
sidan av tulltjänsten i militära, polisiära, humanitära in. 11. arbetsuppgifter.

Den fasta grunden för kustbevakningens inkoppling på militär verksamhet
utgöres av bestämmelserna om den marina krigspolisens rustande vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Här förutsättes
nämligen, att tullverkets kustbevakningsorganisation praktiskt taget från
den ena dagen till den andra skall kunna övergå till att i militär regi, vara
fullt verksam som ordnings-, säkerhets- och kriminalsjöpolis med av krig
föranledda befogenheter och skyldigheter, samtidigt som den användes för
den tulltjänst, som ännu kan erfordras. För att upprätthålla en rimlig beredskap
för en sådan hastig förändring i arbetsinriktningen fordras helt naturligt,
att alla tillfällen tillvaratagas för utbildning i de speciella kunskaper och
färdigheter, som erfordras av en kustbevakningstjänsteman som marinpolisöverkonstapel
eller marinpoliskonstapel. Varje ar deltaga därför enheter ui
Östra kustdistriktet i marina krigs- och andra övningar, anordnas informations-
och utbildningskonferenser inom marindistriktsstaber och marina
skolavdelningar för kusttullmästarna in. fl. samt organiseras utbildning ute
på posteringarna i handhavande och vård av specialvapen, i marin förbindelsetjänst
o. s. v. Härtill ansluter sig också detaljplanläggning för kustbevakningens
medverkan i begynnelseskedet av en mobilisering, den så gott
som dagliga marina övervakningen av kustvattnen mot olovligt överskridande
av territorialgränsen, med jämna tidsintervaller eller stickprovsvis
utövad kontroll av marina anläggningar, bevakandet av marina intressen
beträffande privat småbåts- och bryggbestånd, biträde vid utbyggandet av
befästningar, förtöjnings- och ankringsplatser, militärleder, observationspunkter
o. d. Alltefter behovet på andra områden blir denna marintjänst
mer eller mindre intensiv. Ett uttryck för den betydelse, som marinmyndigheterna
tillmäta dessa marina arbetsinsatser, är den mängd materiel, som
nämnda myndigheter ställt till kustbevakningens inom Östra kustdistriktet
förfogande även i fredstid. I denna materiel inga bl. a. 1 st. 40-meters radiomast^
st. fasta 50 watt kompletta radiostationer, 1 st. reservkraftelverk, 3 st.
bärbara radiostationer, 20 st. lådtelefoner, 10 kulsprutepistoler samt övningsammunition
till dessa.

Östra kustdistriktets biträde åt land- och ilygmilitära organ törekommei
mera sporadiskt och avser huvudsakligast övervaknings-, spanings- och
transportuppgifter i fråga om anläggningar och i samband med övningar i
kustbandet.

Polissamarbetet inom Östra kustdistriktet ar dels centralt inriktat på medverkan
åt slatspolisens kriminalavdelning (speciellt sprit- och säkerhetsrotlarna),
dels fördelat på uppgifter inom olika kustområden för länsstyrelsers,
landsfogdars och lokala polischefers räkning. Pa grund av sin specialutrustning
utgör kustbevakningen den enda organisation, som effektivt kan
övervaka vissa av dessa myndigheter utfärdade föreskrilter. Hit höra
förutom medverkan i direkta ordnings- och kriminalpolisatgärder sadana
aktioner som självständig jakt- och lisketillsyn. övervakning av oljeutsläpp
från fartyg, skyddsområdesbevakning, spionskyddsåtgärder och annan ur
allmän gränsövervakningssynpunkl nödvändig verksamhet kring sjögiäns -

trafiken t. ex. passkontroll å vissa kustposteringsorter. Kustbevakningen biträder
även i vissa fall lotsverket, fartygsinspektionen och sjömanshusen
samt naturen skyddande och vårdande institutioner etc.

Den humanitära verksamheten inom Östra kustdistriktet domineras av
insatser på sjö- och flygräddningsområdena men omsluter även t. ex. transporter
av sjuka, av läkar-, skol- och kyrkopersonal samt undsälfningsexpeditioner
för nödproviantering och för losstagning av infrusna fiskebåtar
in. in. Räddningsarbetet, vars omfattning belyses av närslutna, i annat sammanhang
uppgjorda resumé (bil. 1)1, bedrivs dels spontant genom att efter
bedömt behov vid räddningslarm samla största möjliga kraft och resurser
på lösandet av eu uppkommen akut uppgift, dels på längre sikt genom planering
och vidtagande av beredskapsåtgärder, sådana som inköp av och
övning ined linkastar- och annan livräddningsmateriel, anskaffning av bårar,
utbildning i första sjukhjälp, utbyggnad av samarbetet med andra
hjälporgan o. s. v. Bland de myndigheter etc., med vilka härvidlag fortlöpande
kontakt hålles, kunna nämnas marindistriktchefer, flygsäkerhetsledningen,
kustradiostationer, lotsverket, Sällskapet för räddning af skeppsbrutne
och landstingsdirektörer.

lill nu lämnad redogörelse för såväl fiskaliska som andra bevakningsuppgifter
vill kustdistriktchefen med anledning av riksdagsrevisorernas påpekande
att samtliga bevakningsunpgifter böra vara likvärdiga» knyta den
reflexionen, att gäller det effektiviteten i fullgörandet av ett åtagande, upprätthålles
denna likvärdighet strängt. Däremot måste organisatoriskt sett —
som förut sagts — med nuvarande beprövade ordning för tullkontrollens
utövande kustbevakningen vara en integrerande del av, i fredstid tullverket
och i krigstid tullverket och marinen.

De materielresurser, som ställts till Östra kustdistriktets förfogande såsom
hjälpmedel för att nöjaktigt kunna fullgöra ålagda arbetsuppgifter, ha i
stort motsvarat kraven och önskemålen såväl från personalhåll som från de
i samverkan inkopplade myndigheternas sida. Rimliga anspråk på följsamhet
efter utvecklingen på teknik- och taktikplanen ha också följts inom ramen
för de av statsmakterna begränsade anslagen. En jämförelse i fråga
om prestanda och användbarhet mellan båt- och bilbeståndet 1937 och nu
framvisar väsentliga förbättringar med avseende å både effektiviteten i och
villkoren för arbetet. På förbindelseområdet har en verklig omvälvning
skett, östra kustdistriktet, som 1937 endast hade vissa båtar utrustade med
rundradiomottagare, förfogar nu över icke blott eu komplett uk- och kvradioutrustad
förbindelsecentral med två fasta hjälpradiostationer och med
etablerad ständig radiokontaktmöjlighet med den finska sjöbevakningen
utan även ett tillräckligt antal »rörliga» radiostationer för utrustning därmed
av varje patrullerande enhet. Eu representativ bild av hur man på förbindelsområdet
inom Östra kustdistriktet lyckats samla olika statliga organs
resurser till en rationell enhet för ett gemensamt betjänande av olika samhälleliga
förbindelseintressen utgör den nyligen färdigställda fasta radiostationen
i Gryt. Där har nämligen på mark, som ställts till förfogande
genom medverkan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, av tullverket uppförts
eu radioexpedit [ombyggnad med apparat- och övrig teknisk utrustning
från tullverket, marin- och flygförvaltningarna, televerket och östkustens
marindistrikt. Förutom tull-, marin- och flygenheter ligga kuslradiostationer,
statspolisbilar, lokala polisstationer, civilförsvarscentraler samt speciella

1 Ilär ej avtryckt.

217

sjö- och flygräddningsorgan inom ramen för Grytstationens trådlösa förbindelsetjänst,
varför kustbevakningen snabbt och effektivt kan biträda eller
samarbeta med dessa organ, så snart det är erforderligt.

Personal- och posteringsorganisationen inom Östra kustdistriktet bär helt
anpassats efter de förändringar, som på sina håll inträtt i förutsättningen
för kustbevakningens verksamhet sedan utgångsläget 1937. Härvid bar ett
antal posteringar antingen indragits eller förflyttats. Endast eu helt ny postering
— Slite på Gotland — bar tillkommit och dä på uttrycklig, av marinen
understödd, begäran från länsstyrelsen och landsfogden/gränsövervakningschefen.
Någon möjlighet att dra in posteringar eller att på annat sätt
minska personalen bedömes för närvarande icke föreligga. Med anledning
av revisorernas särskilda intresse för fiskebåtskontrollen må i detta sammanhang
nämnas, att den nuvarande posteringsplanen lör Östra kustdistriktet
icke är speciellt betingad av sagda kontroll. Med den struktur havsfisket
har vid Ostkusten synes också den nuvarande ordningen där med i praktiken
begränsad provianteringsrätt och tullkontroll stickprovsvis vara tillfredsställande
både för den kontrollerande och den kontrollerade parten.

Den närmaste avsikten med vad ovan tecknats av lörhallandena inom
Östra kustdistriktet är att kusldislriktchefen velat understryka, att utvecklingen
inom distriktet gått helt på ett sätt, som revisorerna anse vara riktigt
och eftersträvansvärt. Därmed bär också anledningen till den av revisorerna
förordade allmänna översynen av kustbevakningsorganisation helt undanröjts.
Kustdistriktchefen måste också anse det vara högst olyckligt, om utvecklingen
onödigtvis skulle hejdas därigenom att — i avvaktan på en tidsödande
allmän utredning — erforderlig snar utbyggnad och förnyelse av
materiel skulle ställas på framtiden. All vunnen erfarenhet av kustbevakningens
utformande under skilda epoker peka hän mot att utvecklingen
här icke hör och icke kan ske språngvis. Organisationen har till fullo visat
sig av egen kraft kunna kontinuerligt anpassa sig efter ändrade krav och
arbetsförhållanden. Inte minst ur ekonomisk synpunkt iir eu kontinuerlig
självanpassning alt föredraga, enär denna torde komma att draga de minsta
kostnaderna, sett på längre sikt.

Ändamålet alt effektivisera kustbevakningen torde sålunda främjas bäst
genom att tullverkets egna chefsmyndigheter tillsammans med dem, som
dagligen äro sysselsatta inom kustbevakningen, utreda möjligheterna till
ytterligare samverkan med andra samhällsorgan under ett effektivt utnyttjande
av organisationen. Den långtidsplanering, som därvid maste ske, bör
göras efter hörande av och i samråd med vissa experter hos vederbörande
myndigheter beträffande deras speciella önskemal i fråga om utnyttjandet
av kustbevakningens resurser. Därvid bör även undersökas i vad man båloeh
annan speciell materiel, som användes av andra allmännyttiga organ,
kan länkas bli temporärt eller permanent ställd till kustbevakningens disposition.

Som aktuellt exempel i den vägen för Östra kusldislriktels del framstår
önskvärdheten att få klarlagt, huruvida icke statens understödjande av sjöräddningsbåtbyggen
och av helikopters användning för speciella militära
och humanitära uppgifter i kusttrakterna även kunde nyttiggöras för tullverkets
kustbevakning. Ilur sådana tankar kommit till ett första påtagligt
uttryck tillåter kustdistriktchefen sig visa i närslutna (bil. 2)'' i början av

1 Iliir ej avtryckt.

218

1955 uppgjorda skiss över en framtida bevaknings- och utrustningsplan
för östra kustdistriktet.

Avslutningsvis vill kustdislriktchefen även framhålla, alt ovan nämnda
självanpassning och effektivisering bör understödjas genom ökade anslag
för materielanskaffningar och genom mindre hårt beskurna drifts- och
underhållsanslag. Därmed skulle man tillbörligt understryka det faktum,
att tullverkets kustbevakning är den enda fredsmässiga organisation, som
utefter hela vår kust och sjögräns har en sammanhängande bevakningskedja.

Stockholm den 9 november 1955

Chefen för Östra kustdistriktet
Olof Monthan

Bilaga C

Till Kungl. Generaltallstyrelsen

Genom remiss den SO september 1955 anbefalld avgiva utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers särskilda berättelse rörande tullverkets
kustbevakning får kustdistriktchefen vördsamt anföra följande.

För att tullverket skall kunna fullgöra sina fiskaliska och kontrollerande
uppgifter effektivt, måste trafiken till och från riket liksom även i viss omfattning
inrikestrafiken hållas under sådan uppsikt, att olovlig in- och utförsel
av varor i möjligaste mån förhindras. I detta syfte ha i tullstadgan meddelats
föreskrifter om tullkontroll av transportmedel och gods. Tullkontrollen
tullgöres dels genom direkta åtgärder (anordnande av tullbevakning, försegling
etc.), dels genom allmän tillsyn, som i första hand går ut på att
övervaka efterlevnaden av de i tullstadgan givna reglerna för trafikens
bedrivande. Vad sjötrafiken beträffar utgör den allmänna tillsyn, som kustbevakningen
utövar inom territorialvattnet, eu av hörnstenarna i tullkontrollsystemet.

Vid sidan av den allmänna tillsynen över fartygstrafiken har kustbevakningen
att utföra vissa tulluppgifter av speciell karaktär. Vid en del posteringar
förekommer sålunda in- och utklarering av fiske- och lustfartyg,
vilka enligt 125 och 126 §§ tullstadgan få anlita även kustpostering för
fullgörande av föreskriven anmälningsskyldighet vid ankomst och avgång.
Enligt i Södra kustdistriktet sedan länge tillämpad praxis åtnjuta dock
fiskefartyg, som bedriva fiske å mera närbelägna fiskevatten, vissa lättnader
i anmälningsplikten, i huvudsak motsvarande dem, som gälla i Västra
kustdistriktet. Vid kustposteringar, där förmannen samtidigt är föreståndare
för tullstation eller tullexpedition, förrättar personalen i viss omfattning
lokal tullbevakning och andra rena tullanstaltsgöromål. Bland övriga
uppgifter av mera speciell karaktär märkas fartygsbevakningar i uthamnar
och å lastageplatser, uppsikt vid strandningar och skeppsbrott samt biträde
åt distrikttullanstalterna med handläggning av sjöfyndsärenden.

Ehuru behovet av kustbevakningen med hänsyn till dess viktiga funktion
i iullkontrollsystemet väl icke kan ifrågasättas, är det för organisationens
utformning och verksamhetens inriktning givetvis av stor betydelse, vilka
reella smugglingsrisker som bedömas föreligga. Revisorerna vilja i sin

219

berättelse göra gällande, att överhavssmuggling (varmed de avse »smuggling
såsom last») numera praktiskt taget icke förekommer och att några
större smugglingsföretag veterligen ej heller planerats mot vårt land. I
bil. I1 lämnas en sammanställning av konstaterade eller misstänkta fall av
överhavssmuggling, berörande Södra kustdistriktet, under tiden 1/1 1950
31/10 1955. Av sammanställningen, som icke gör anspråk på fullständighet,
enär uppteckning av telefon- och andra meddelanden icke i alla fall skett
eller bevarats, torde framgå, att det i varje fall icke linnes full täckning
för revisorernas uttalande, icke ens om detta, sasom det förefaller, har
avseende endast å spritsmuggling. Även om det i Sverige ej för närvarande
finnes någon större marknad för smuggelsprit, kunna vi ej undgå att beröras
av förhållandena i våra grannländer. I Finland förekommer enligt
uppgift rätt omfattande överhavssmuggling av sprit, som åtminstone
till en del synes transporteras till bestämmelseorterna genom svenskt territorialvatten.
Finska tullstyrelsen har i en skrivelse den 30 september 1954
framhållit, att »Sverige beryktas allt mera ha blivit någon slags utgångseller
förberedningsrum för spritsmugglingsföretag till Finland». Det bör
framhållas, att ifrågavarande sprittransporter, i den mån de företagas med
fartyg av mindre nettodräktighet än 500 ton, sta i strid mot svensk lag
och självfallet böra så vitt möjligt förhindras. Även i Norge har förekommit
överhavssmuggling av sprit, som sannolikt gått över svenskt område,
och de norska myndigheterna ha nyligen mottagit alarmerande meddelanden
om planer på organiserad spritsmuggling i stor skala från Holland till
Norge. Att man i utlandet haft liknande planer mot vårt land, har framgått
av underrättelser från pålitliga källor i Västtyskland (1950), Polen (1952)
och Östtyskland (1954).

Ett vida allvarligare problem än överhavssmugglingen är dock för närvarande
den smuggling, som försiggår från handelsfartyg i samband med
dessas vanliga trafik. Det är känt, att vissa fartyg i utlandet ombordtaga
betydande mängder av framför allt cigarretter, som sedermera insmugglas
i vårt land. Den cigarrettsmuggling, som bedrivcs på detta sätt, är sannolikt
av betydande omfattning. Även spritdrycker införas på denna väg, ehuru
ej i så stora kvantiteter. Det gäller här vanligen bättre märken, som i
smugglat skick kunna säljas till lägre pris än de betinga i den legala handeln.
Större delen av den nu ifrågavarande smugglingen torde försiggå i
destinationshamnarna, men det är troligt, att smuggelgodset i eu del fall
avlämnas under fartygens färd längs kusten. Denna smuggling är därför
ett problem, som intimt berör kustbevakningen. Även genomgangstrafiken
till Finland är i detta sammanhang av intresse. Finska t artyg på väg till
hemlandet medföra ofta anmärkningsvärt stora mängder sprit- och tobaksvaror.
Det är icke ovanligt att i dylika fartyg, som passera svenskt territorialvatten,
finna kvantiteter, som motsvara 20—30 flaskor spritdrycker
och 5 000—10 000 cigarretter per man. Man kan icke utesluta möjligheten
av alt en del av dessa varor insmugglas i Sverige eller här överföras till
andra fartyg. Det liar även konstaterats enstaka fall, då Fiske- och lustfartyg
i utlandet intagit stora mängder spritdrycker och cigarretter. Med
hänsyn till svårigheterna att effektivt övervaka dessa slag av fartyg, måste
problemet vad dem beträffar anses vara av särskilt allvarlig natur.

Av det anlorda torde framgå, att kustbevakningen alltjämt har eu uppgift
att fylla i sin strävan att hindra och uppdaga smuggling.

Iliir ej as tryi UI.

220

Vid sidan av den egentliga tulltjänsten har kustbevakningen ålagts att
utöva vissa funktioner, som eljest skulle handhavas av andra samhällsorgan,
företrädesvis försvaret och polisen. Frågan om övervakningsuppgiiter
vid sidan av tulltjänsten berördes redan av 1933 års sakkunniga och
har sedermera grundligt utretts av kust- och gränsbevakningsutredningen,
till vars år 1948 framlagda förslag statsmakterna ännu icke i alla delar
tagit ståndpunkt. Med hänsyn till den summariska behandling, som revisorerna
ägnat hithörande spörsmål, anser sig kustdistriktchefen böra lämna
en tämligen utförlig redogörelse för ifrågavarande arbetsuppgifter i den
utformning de fått inom Södra kustdistriktet.

Jämlikt 1 och 2 §§ kungl. kungörelsen den 21 november 1925 (nr 4681
angående inrapporterande av främmande örlogsfartygs rörelser vid rikets
kuster etc. åligger det kustbevakningen dels att avgiva rapport till vederbörande
marindistriktchef om främmande örlogsfartygs och för olaglig
verksamhet misstänkta andra främmande fartygs rörelser vid rikets kuster,
dels att aktgiva på att de föreskrifter, som i kungl. kungörelsen den 21
november 1925 (nr 467) angående främmande örlogsfartygs och militära
luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium meddelas beträffande
örlogsfartyg, noga efterlevas.

Utöver detta författningsmässigt reglerade biträde åt marinen förekommer
inom Södra kustdistriktet ett nära samarbete med de marina myndigheterna,
vilket har sina rötter i den organisatoriska gemenskapen under
den tid, den 1 juli 1942—30 juni 1945, då kustbevakningen ingick i marinens
krigspolis. Den ovan nämnda rapportskyldigheten har sålunda genom
överenskommelse utvidgats att omfatta alla iakttagelser och händelser, som
kunna tänkas ha militärt intresse. Under sin patrullering utövar kustbevakningen
tillsyn av obevakade militära anläggningar för förebyggande
av spionage och sabotage. I en del fall sker denna tillsyn enligt särskilt
förordnande, i andra fall utövas den som ren tjänsteuppgift. Dessutom
fullgör kustbevakningen även i fred viss militär sjöfartskontroll samt utför
därmed sammanhängande rapportering. Inom Blekinge kustartilleriförsvars
skyddsområde ha befälhavarna å kustbevakningens motorbåtar särskilt
uppdrag att övervaka de bestämmelser, som finnas meddelade för utländska
fartygs uppehåll inom området. Kustdistriktets förbindelserentraler äro
inrättade för och förmedla i viss omfattning även rent militär radiotrafik.
Av marinen disponerade påkopplingsstolpar för telefon i distriktets hamnar
avprovas med jämna mellanrum av kustbevakningen. På särskild begäran
utför kustbevakningen transporter samt spanings-, undersöknings- och bevakningsuppdrag
för marinens räkning. Kustbevakningen biträder även
vid marinens mobiliseringsförberedelser, bl. a. med uttagning av lijälpfartyg-
Slutligen förberedes eventuellt kommande tjänstgöring inom marinens
krigspolis genom instiuktionsveiksamhet och övningar av olika slag.

Enligt föreskrift av kungl. generaltullstyrelsen inrapporterar kustbevakningen
iakttagelser i-örande rymdpi-ojektiler direkt till försvarsstaben.

Med stöd av gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 728)
jämte den allmänna instruktionen för gränsövervakningspersonal utför
kustbevakningen allmän övervakning till förhindrande av att utlänningar
in- eller utresa ur riket på andra än tillåtna platser eller vistas inom kustområde
utan att inneha föreskriven legilimationshandling eller föreskrivet
tillstånd. Jämväl övervakas, att svenska medborgare icke lämna riket utan
att inneha föreskrivet pass. På icke-tullplatser övervakar kustbevakningen.

221

att utländska besättningsmän å fartyg iakttaga de föreskrifter, som gälla
för deras rätt att vistas i land.

Tjänstemännen vid vissa kustposteringar ha under turistsäsongen särskilt
förordnande att verkställa passkontroll. Antalet tjänstemän inom distriktet
med dylikt förordnande utgjorde under tiden 1 maj—30 september
i år 35, varav i medeltal 19 samtidigt voro i tjänst. Det ovan nämnda uppdraget
för vissa båtbefälhavare åt! inom Blekinge kustartilleriförsvars
skyddsområde utöva tillsyn över utländska fartyg innefattar även utlänningskontroll.
Nu ifrågavarande passkontroll- och tillsynsuppdrag utföras
av den personal, som beklätts därmed, i omedelbar anslutning till tulltjänsten
och med användande i förekommande fall av kustbevakningens lortskaffningsmateriel.

Enär polisen oftast icke är utrustad med farkoster och även för övrigt
saknar möjlighet att i nämnvärd utsträckning ägna sig åt övervakningsverksamhet
av ifrågavarande slag, har kustbevakningen under senare år
praktiskt taget ensam fått svara för den nödvändiga övervakningen av
kusten för förhindrande av obehörig persontrafik till och från riket. I Södra
kustdistriktet har kustbevakningen på detta fält utfört ett omfattande och
betydelsefullt arbete. Det kan nämnas, att kustbevakningspersonalen under
åren 1947—1953 omhändertog sammanlagt 1 817 utlänningar, vilka ankommit
som flyktingar. Det bör framhållas, att tullverket, då det på hösten
1949 visade sig nödvändigt att skärpa bevakningen för att få flyktingströmmen
under bättre kontroll, vidtog omfattande omdispositioner av personal
och materiel för att tillgodose det uppkomna bevakningsbehovet.

Enligt den allmänna instruktionen för gränsövervakningspersonal åligger
det kustbevakningens tjänstemän att med vaksamhet aktgiva på varje
förehavande, som kan innebära spioneri, sabotage eller annan verksamhet
till men för rikets försvar eller säkerhet eller förberedelse därtill. På detta
område förekommer ett nära samarbete med för dithörande arbetsuppgifter
avdelad personal vid statspolisen.

Före den 1 juli 1955 innehade åtskilliga tjänstemän i Södra kustdistriktet
förordnande att utöva fisketillsyn. Genom kungl. kungörelsen den 20 maj
1955 (nr 275) angående skyldighet för befattningshavare vid tullverkets
kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och fisketillsyn m. in., vilken
kungörelse trädde i kraft den 1 juli 1955, har samtlig personal vid kustbevakningen
ålagts att utöva viss fisketillsyn, dock utan alt tulltjänsten därigenom
eftersättes.

De tjänstemän, som tidigare innehaft förordnanden att utöva fisketillsyn
till sjöss (i Kalmar, Limhamn, Malmö, Landskrona, Hälsingborg och TorekovK
ha fullgjort sitt tillsynsuppdrag med användande av tullverkets båtmateriel
och i omedelbar anslutning till tulltjänsten. Veterligen ha de icke
någonsin hindrats av denna att utöva berörda tillsyn med erforderlig effektivitet.
Tvärtom har patrulleringen med ifrågavarande båtmateriel i stor
omfattning kunnat lämpas efter fisketillsynens krav. Det finnes ingen anledning
förmoda, att den ovannämnda inskränkningen, att tulltjänsten
icke må eftersättas genom fisketillsynen, skall avsevärt hindra en effektiv
sådan. Erfarenheterna av de nya bestämmelsernas tillämpning äro emellertid
så begränsade, att det ännu icke är möjligt att göra något definitivt
uttalande på denna punkt.

Enligt åläggande med stöd av kungl. generaltullstyrelsens rundskrivelse
den 31 juli 1931 har kustbevakningspersonalen i Södra kustdistriktet sedan

222

länge hållit tillsyn å jakten efter sjöfågel, för vilket ändamål samtliga befattningshavare
av vederbörande länsstyrelser utrustats med polismans
befogenhet. Genom den ovan nämnda kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275)
har personalen fr. o. in. den 1 juli 1955 ålagts att utöva allmän jakttillsyn,
dock utan att tulltjänsten därigenom eftersättes. Ehuru tillsynen sålunda
icke längre är inskränkt till sjöfågel jakten, torde det även i fortsättningen
bli denna, som påkallar mest uppmärksamhet. På grund av kustförhållandena
förekommer mera betydande sjöfågeljakt i Södra kustdistriktet endast
i Kalmarsund och östra Blekinge. Tillsynen har hittills låtit sig väl förena
med tulltjänsten och det finnes icke någon anledning förmoda, att förhållandena
skola bliva annorlunda i fortsättningen.

I detta sammanhang förtjänar nämnas, att länsstyrelserna i samtliga
kustlän genom Kungl. Maj ds beslut den 17 juni 1955 bemyndigats att efter
samråd med vederbörande kustdistriktchef anlita kustbevakningspersonal
för att avliva sjöfågel, som tillfogats sådan skada av olja, att den ej kan
anses ba möjlighet att överleva. Med anledning därav har med länsstyrelserna
träffats överenskommelse om generellt åläggande för kustbevakningspersonalen
att verkställa sådan avlivning.

Kustbevakningspersonalen är vidare av gränschefen ålagd att lämna
rapport om förekomst av från fartyg utsläppt olja. På framställning av
vederbörande länsstyrelser övervakar kustbevakningen jämväl vissa lokala
förbud mot vattenföroreningar genom avfall från fartyg samt inom Malmöhus
län, att olovlig sand-, grus- eller stentäkt icke bedrives inom allmänt
vattenområde.

Vid behov biträdes såväl den lokala polisen som statspolisen med båttransporter.
Kustdistriktets förbindelsecentraler förmedla i viss omfattning trafik
med statspolisens bilar.

1 detta sammanhang må framhållas, att kustbevakningen under sin
verksamhet ej sällan har tillfälle att göra iakttagelser angående brott, som
icke falla inom kustbevakningens kompetensområde. Det ligger i dylika
fall i sakens natur, att anmälan göres till polisen. Såsom exempel på brott,
som på detta sätt kommit till polisens kännedom, må nämnas lönnbränning,
rattfylleri samt bil- och båtstölder. Nyligen har en större stöldhärva
i Blekinge kunnat uppklaras tack vare kustbevakningspersonalens iakttagelser.

Inom sjöräddningsväsendet har kustbevakningen i Södra kustdistriktet
fyllt eu icke oväsentlig uppgift och varit mycket anlitad, icke minst då det
gällt spaning efter fartyg eller båtar, som befaras ha förolyckats. Särskilt i
Öresund har kustbevakningen med de goda båtar, varöver den där förfogar,
kunnat göra en betydande insats. Sedan kustradiostationen i Malmö upphört
att vara sjöräddningscentral, har undersökning inletts, i vad mån
kustdistriktets förbindelsecentral i Glumslöv kan biträda kustradiostationen
i Göteborg såsom alarmerings- och sambandsorgan. Kustposteringen
Limhamn betjänar enligt överenskommelse med Sjöräddningssällskapet en
sällskapet tillhörig radarstation vid Lernacken, vilken inrymts i eu av tullverket
ägd fastighet. Å kustdistriktets förbindelsecentral i Kivik utföres
på begäran av televerket ständig radiotelefoninpassning å nödfrekvensen.

Vid hårt väder äro samtliga kustposteringar ålagda att hålla utkik för
upptäckande av eventuella fartygsolyckor. På vissa platser är denna utkik
samordnad med den, som utövas av lots- eller fyrpersonalen på orten.

Även inom flygräddningstjänsten ingår kustbevakningen, ehuru icke lika

223

fast inlemmad som i sjöräddningen, som ett hjälporgan och har vid olika
tillfällen kunnat göra insatser av betydelse.

I enstaka fall har kustbevakningens båtar anlitats för transporter av
sjuka och läkare, då ej annan möjlighet stått till buds.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kustbevakningen numera vid
sidan av den egentliga tulltjänsten har att fullgöra en rad samhällsviktiga
uppgifter på andra områden. Även om kustbevakningens organisation uppbyggts
i första hand efter tulltjänstens krav, har den i ej ringa mån anpassats
efter de nya arbetsuppgifter som tillkommit. I själva verket har
organisationen sedan 1937 befunnit sig i ständig utveckling. Denna belyses
i vissa avseenden genom sammanställningen bil. 21. Av denna framgår, att
antalet posteringar kunnat inskränkas avsevärt under det, som föreslogs
av 1933 års sakkunniga. Båtmaterielen har moderniserats samtidigt som
antalet enheter minskats. Förbindelsetjänsten har effektiviserats genom
att två förbindelsecentraler upprättats och flertalet båtar och bilar försetts
med radiostationer. Samarbetet med grannländernas, i första hand Danmarks
och Västtysklands, tullmyndigheter har väsentligt utvecklats, särskilt
på underrättelseväsendets område.

Genom den utveckling som skett i fråga om kustbevakningens arbetsuppgifter
och organisation torde de synpunkter, som revisorerna anse böra
beaktas i sammanhanget, redan ha blivit ganska väl tillgodosedda. Den
likställighet av arbetsuppgifterna som revisorerna tydligen anse väsentlig,
föreligger till större delen redan. Sålunda äro de åligganden, som ankomma
på kustbevakningspersonalen jämlikt gränsövervakningskungörelsen,
jämställda med de egentliga tulluppgifterna. Detsamma gäller i praktiken
flertalet militära och humanitära uppgifter. Det är därför egentligen endast
i fråga om tillsynen av jakt och fiske, som likställigheten icke föreligger.
Med tanke på att dessa arbetsuppgifter i nuvarande form så nyligen
ålagts kustbevakningspersonalen, synes det vara lämpligt att avvakta erfarenheterna
av verksamheten på området, innan någon ändring överväges
på denna punkt.

Med hänsyn till den viktiga funktion, som kustbevakningen fyller i tullkontrollsystemet,
kan det icke på allvar övervägas att skilja kustbevakningen
från tullverket. Kustbevakningens nuvarande organisation har i
stort sett visat sig ändamålsenlig och relativt lätt alt anpassa efter skiftande
förhållanden. Under den organisatoriska utveckling, som ägt rum,
har hänsyn tagits även till åligganden utöver den rena tulltjänsten. Alla
utsikter finnas för att organisationen även framgent skall utvecklas på
samma sätt. Eu omfattande förnyelse av båtmaterielen är dock nödvändig
under de närmaste åren. Den nyhyggnadsplan, som uppgjorts inom kustbevakningens
centrala ledning, synes endast upptaga oundgängliga behov.
Kostnaderna för nybyggnaderna ha beräknats till i genomsnitt 400 000
kronor för år under 10 år framåt. Med hänsyn till den allmänna kostnadsnivån
förefaller detta belopp icke vara högt. Kustdistriktchefcn kan på
grund av det anförda icke finna några skäl som tala för behovet av eu
utredning rörande kustbevakningens organisation och båtbyggnader.

Kustdistriktchefcn ansluter sig till revisorernas uttalande om önskvärdheten
av en samverkan mellan de organ, som i olika avseenden fylla uppgifter
vid rikets kuster. 1 den mån dessa frågor icke redan äro författnings -

Ilär ej avtryckt.

224

enligt reglerade, synas de liksom hittills kunna lösas genom samråd mellan
berörda organisationer.

Frågan om ändamålsenligheten av den å vissa orter förekommande föreningen
mellan kustpostering och tullstation eller tullexpedition synes
kunna utredas inom tullverket.

Den av revisorerna berörda frågan om ökade lättnader i tullhänseende
för fiskefartygstrafiken är för närvarande föremål för överväganden inom
tullverket, varför någon särskild utredning därav icke synes påkallad.

Vad slutligen angår frågan om vidgat internationellt samarbete, vill kustdistriktchefen
erinra om den grund, som lagts genom de av tullsamarbetsrådet
i Bryssel antagna rekommendationerna angående ömsesidigt administrativt
bistånd, angående central registrering av upplysningar rörande
personer som dömts för brott mot tullförfattningar samt angående vissa
åtgärder till förekommande av smuggling av sprit och tobaksvaror. Till
de båda förstnämnda rekommendationerna har Sverige redan anslutit sig,
medan frågan om anslutning till den sistnämnda för närvarande är föremål
för Ivungl. Maj ds prövning. Det sedan gammalt bestående samarbetet
mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter, vilket i vissa avseenden
vilar på traktatmässig grund, har ytterligare intensifierats genom regelbundna
konferenser mellan ländernas tullstyrelser. Inom kustbevakningen
förekommer ett icke obetydligt samarbete med tullmyndigheter i grannländerna,
för Södra kustdistriktets vidkommande såsom ovan nämnts huvudsakligen
myndigheter i Danmark och Västtyskland. Med hänsyn till
den strävan som tullverkets myndigheter ådagalägga att utvidga och befästa
det internationella samarbetet synes frågan därom icke i nuvarande läge
kunna föras nämnvärt framåt genom den av revisorerna förordade utredningen.

Sammanfattningsvis vill kustdistriktchefen såsom sin mening uttala, att
den nuvarande kustbevakningsorganisationen i stort sett är tillfredsställande
och att vägande skäl för en omprövning av densamma för närvarande
icke föreligga.

Malmö den 10 november 1955

Chefen för Södra kustdistriktet
Eskil Tistad

Bilaga D

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

Anmodad avgiva utlåtande rörande riksdagens revisorers uttalande angående
tullverkets kustbevakning får kustdistriktchefen vördsamt anföra
följande.

I uttalandet konstateras bland annat, att »det numera vill förefalla, som om
överhavssmugglingen praktiskt taget helt upphört» samt att »några större
smugglingsföretag ej heller veterligen ha planerats mot vårt land».

I syfte att belysa rådande läge å smugglingsfronten samt för klarläggande
i görlig mån av förhandenvarande förutsättningar för etablerande
av planmässig smugglingsverksamhet gentemot Sverige lämnas här nedan
redogörelser rörande ett antal under sistlidna år inträffade smugglingsfall,

225

liksom ock beträffande inkomna underrättelser angående genomförda planläggningsarbeten
avseende dylik verksamhet.

I september 1953 uppdagades inom Västra kustdistriktet smugglingsförsök,
företaget av svenskt fiskefartyg. Varorna utgjordes av över 200 flaskor
spritdrycker och 40 000 st. cigarretter och hade inköpts i västtyska hamnar.

I slutet av 1952 genomfördes inom Göteborgs skärgårdsområde med
svensk fiskebåt insmuggling av 228 flaskor spritdrycker jämte 120 000 st
cigarretter, vilka varor inköpts i Västtyskland, under en dit endast i smugglingsavsikt
företagen resa.

Sedan slutet av 1951 pågick inom härvarande distrikt fortlöpande övervakning
av ett antal holländska fartyg, vilka gingo i regelbunden trafik
på franska, belgiska och holländska hamnar samt Köpenhamn och Göteborg.
Anledning till misstankar om planmässigt bedriven smuggling av
relativt stora cigarrettpartier i samband med berörda trafik förelåg. Först
i februari 1953 uppdagades smugglingsförsök på bar gärning inom Göteborgs
inre skärgårdsområde från ett av sagda fartyg, varvid 30 000 st
cigarretter samt en motorbåt, som användes för smugglingsförsöket, kunde
beslagtagas. Omhandlade gods kastades i sjön från fartyget och uppfiskades
av motorbåten. Efter detta uppdagande synes berörda smugglingsverksamhet
ha upphört. Omhandlade cigarrettpartier kommo fartygen tillhanda
flygledes från Köpenhamns frihamn, sedan fartygen anlänt till Göteborg
från Köpenhamn.

Under tiden från början av 1953 fram till våren 1954 har i samband
med av i Göteborg hemmahörande trenne fartyg bedriven trafik å västtysk
hamn därstädes inköpts cigarretter till ett sammanlagt antal av cirka
800 000 stycken och spritdrycker med tillhopa omkring 1 500 buteljer, vilka
varor praktiskt taget helt synas ha kommit att olovligen införas i Köpenhamn
respektive Göteborg.

Jämlikt gällande bestämmelser får i västtyska hamnar varor av nu nämnt
slag principiellt utlämnas till fartyg, som är avsett att avgå från utrustningshamnen
direkt till utländskt sjöområde (utländsk ort) till sådan kvantitet,
som fartygsbefälhavare, rederi eller skriftligen befullmäktigat ombud
beställer. Numera förberedes emellertid anstalter syftande till att begränsa
tilldelningen med hänsyn till resans längd, besättningens storlek in. m. Ur
kostnadssynpunkt ställa sig ifrågavarande inköp synnerligen förmånliga.

I början av 1954 samt i januari 1955 ha tvenne finska motorfiskebåtar
i holländska hamnar ombordtagit avsevärda kvantiteter sprit- och tobaksvaror
tydligen avsedda för insmuggling i Sverige eller Finland. Förstnämnda
företag misslyckades på grund av mellankommande omständigheter,
medan i andra fallet — lasten bestod härvid av 15 000 liter sprit i 10 liters
kanistrar, 125 buteljer konjak och 110 000 st cigarretter — tillgängliga
uppgifter tyda på, att fartyget lyckats genomföra smugglingsaktionen.

Enligt från norska tullväsendet inhämtade upplysningar ha under sistlidna
fem år åtskilliga större smugglingsföretag uppdagats å fartyg, vilka
gingo i regelbunden trafik på Norge från Rotterdam, Antwerpen och engelska
hamnar.

Våren 1953 förekom exempelvis försök till insmuggling i närheten av
Tönsberg i Norge från tyskt motorfartyg av 96 järnfat 96 °/o sprit = 4 000
liter, vilken last synes ba ombordtagits i Antwerpen.

Under senare år ha tid efter annan inkommit uppgifter, vilka på goda
grunder bedömts såsom tillförlitliga och i vilka detaljerat redogjorts för

15 Rev. berättelse ang. statsverket är 1955. II

226

genomförd planläggning och företagna sonderingar i syfte att etablera
planmässig och i stor skala bedriven spritsmugglingsverksamhet, riktad
mot de skandinaviska länderna. Av ifrågavarande underrättelser har framgått,
att grundläggande förutsättningar för igångsättande av dylik verksamhet
funnits för handen.

Med hänsyn till ovan relaterade förhållanden synes det icke vara oberättigat
att hävda, att rådande läge i smugglingsavseende ingalunda torde
kunna bedömas såsom riskfritt ur tullverkets synpunkt. Goda förutsättningar
för anskaffande av för insmuggling avsedda varor synes föreligga
i relativt närbelägna länder. En försvagning av kustbevakningens effektivitet
kan tvivelsutan förmodas medföra el t uppflammande av en planmässigt
bedriven smugglingsverksamhet mot vårt land.

Kustbevakningens huvuduppgift får anses vara att å rikets kuster söka
förhindra och upptäcka olovlig varuinförsel och andra brott mot tullförfattningarna
och övriga författningar, vilkas efterlevnad det tillhör tullverket
att övervaka. Jämlikt i tullstadgan givna föreskrifter om ordningen
för utrikes- och inrikestrafikens bedrivande ha under vissa förhållanden
trafikanter anvisats att bland annat repliera å kustposteringar i och för
uppfyllande av dem ålagda tullkontrollformaliteter.

I fråga om den utrikes trafiken med exempelvis fraktskutor inom kustområdet
förekommer synnerligen ofta, att tillstånd till i §§ 34 och 35 tullstadgan
under inresa medgiven förbindelse med land utverkas genom
fartygsbefälliavares hänvändelse till kustpostering. Jämväl för uppfyllande
av i 48 § TS anvisad anmälningsskyldighet anlitas i avsevärd utsträckning
kustposteringstjänstemän.

Trafiken med fiskefartyg inom Västra kustdistriktet är synnerligen betydande.
För belysande av omfattningen av denna trafik kunna följande
uppgifter förtjäna nämnas.

Antalet inom distriktet hemmahörande däckade, maskindrivna fiskefartyg
uppgår till cirka 1 400. Dessutom finnas omkring 1 000 öppna, motordrivna
båtar.

Antalet yrkesfiskare uppgår till sammanlagt 6—7 000, medan ytterligare
omkring 1 000 personer ägna sig åt fiske såsom binäring.

Huvudsakliga fisket bedrives utanför svenskt vattenområde. Under ifrågavarande
fiskefärder förekommer i stor utsträckning att besök av skilda
anledningar göras å utrikes orter. Under år 1954 uppgick omfattningen
av från å västkusten hemmahörande fiskefartyg i hemlandet landade fiskfångster
till omkring 104 miljoner kg med ett värde av 71 miljoner kronor.
Under samma tid direktlandades av angivna fartyg i utlandet fiskfångster
till en ungefärlig kvantitet av 37 miljoner kg och till sammanlagt värde
av 14 miljoner kronor. Å västkusten hemmahörande fiskefartyg svara för
omkring 70 %> av det totala svenska saltsjöfisket. I Bohuslän och Halland
finnas sammanlagt omkring 180 orter, som kunna betecknas såsom fiskelägen.
Antalet orter med mer än tio hemmahörande, däckade och motordrivna
fiskefartyg uppgår till cirka 40.

Jämlikt bestämmelserna i 125 § TS har bland annat kustposteringar
givits befogenhet att utfärda för fiskefartyg föreskrivna fiskepass. För
uppfyllande av jämlikt sagda paragraf samt i särskild ordning utfärdade
medgivanden stipulerade klareringsåligganden för fiskefartygsbefälhavare
anlitas i betydande utsträckning vid kustposteringar tjänstgörande personal,
såväl vid fartygens ankomst till som ock vid deras avgång från tullområdet.

227

I nämnda avseenden fyller kustbevakningspersonalen inom detta distrikt
en för berörda yrkeskategori synnerligen värdefull betjänande uppgift.
Med hänsyn till den tidsförlust och de merkostnader för 1’iskarekåren som
skulle uppkomma för det fall anförda klareringsförfaranden icke kunde
genomföras genom anlitande av kustposteringar och varvid sålunda anlöpande
av tullanstalt skulle nödvändiggöras, synes förfaringssättet jämväl
ur nationalekonomisk synpunkt vara tilltalande.

Enligt gällande tullkontrollbestämmelser för lustfartygstrafiken (126 §
tullstadgan) anvisas vederbörande befälhavare att i samband med utrikes
resa såväl vid ankomst från som vid avgång till ort utom tullområdet bland
annat hänvända sig till kustpostering.

Enär sålunda vissa former av trafik enligt tullstadgans bestämmelser
anvisats att repliera å kustposteringar i och för uppfyllande av föreskrivna
formaliteter, synes det vara ofrånkomligt, att vissa kontrollförrättningar
av servicekaraktär i fråga om fartygstrafiken komma att åvila kustbevakningspersonal,
så länge ifrågavarande bestämmelser äro gällande.

Vad särskilt beträffar kustbevakningens engagerande med stationärt
bundna göromål, som äro betingade av fiskefartygstrafikens berättigade
krav å rimliga villkor för dess uppfyllande av stadgeenligt bundna trafikformaliteter
och härmed sammanhängande anmälningsförfarande och
dylikt, torde de kostnader, som härigenom åsamkas statsverket, ställda i
relation till ovan lämnade uppgifter angående fiskerinäringens bedrivande
och dess årliga värdemässiga omslutning icke i och för sig motivera behovet
av en revidering av för närvarande tillämpade förfaringssätt.

Vid tidpunkten för den nuvarande kustbevakningsorganisationens genomförande
den 1 juli 1937 1''unnos inom det kustavsnitt, som representeras
av Västra kustdistriktet, tillhopa il kustposteringar. Den 1 november 1955
består antalet posteringar inom sagda område av 1 distriktkustpostering
och 30 kustposleringar, varav 2 tillfälliga, det viil säga 1 kustpostering
mindre än som förutsattes skola finnas enligt den utredning, som föregick
den nuvarande organisationens genomförande.

I syfte att åskådliggöra posteringstätheten inom Västra kustdistriktet har
i uttalandet jämförts den för detta distrikt föreliggande längden av kuststräckan
och antalet kustposteringar i förhållande till motsvarande data
för östra kustdistriktet. 1 sistnämnda distrikts kuststräcka synes ingå
längden av Gotlands totala omkrets. Vid fastställande av Västra kustdistriktets
utsträckning har i kuststräckan icke inräknats öarna Qrusts och
Tjörns omkrets lika litet som hänsyn tagits till de långt inskjutande,
talrika fjordar, som förekomma i Bohuslän. Det kvarstår dock, att å sistnämnda
öar finnas ett flertal hamnar, bryggor, varv in. in., belägna innanför
den yttre gränslinjen för landområdet, vilka platser i icke ringa mån
tarvar tillsyn ur tullkontrollsynpunkt. Åtskilliga fjordar, såsom Hakefjorden,
Gullmarsfjorden, Åbyfjorden och Brofjorden äro livligt frekventerade av
fartyg i utrikes trafik. Hakefjorden trafikeras med större atlantgående
fartyg till ocli från Uddevalla. Det är kustbevakningens uppgift, att tillse
att olovlig verksamhet icke förekommer under dessa fartygs in- ocli utpasserande
genom sagda fjord. För att ernå en rättvisande jämförelse i
ovan berört syfte kan man knappast undgå att taga hänsyn till anförda
förhållanden.

Kustbevakningens bevakande ocli kontrollerande verksamhet kan självfallet
icke begränsas till att avse endast viss del av dygnet. Strävan måste

228

vara att i möjligaste mån sörja för att bevakningen blir kontinuerlig och
något så när jämnt fördelad under dygnets alla timmar. Det kan ha sitt
intresse att söka bedöma, hur stor personalstyrka, som inom härvarande
distrikt vid varje tid på dygnet året runt finnes disponibel för upprätthållande
av denna bevakning och tillsyn. Enligt av kungl. generaltullstyrelsen
fastställd normalplan för bemanningen av kustposteringarna inom
Västra kustdistriktet utgöres personalstyrkan av 130 befattningshavare.
Totala antalet semesterdagar per år för ifrågavarande tjänstemän uppgår
till cirka 3 600 dagar, vilket innebär att sammanlagt minst 10 man samtidigt
äro semesterlediga varje dag under året, vid en tänkt jämn fördelning
av semestern. Enligt gällande arbetstidsbestämmelser ha samtliga tjänstemän
rätt till fem fridygn eller motsvarande ledighet per månad, vilket
med utgång från angiven personalstyrka innebär, att inom distriktet varje
dygn minst 20 man samtidigt äro tjänstlediga av denna anledning. Bortser
man från sjukledigheter och andra vakanser finnes sålunda omkring 100
man disponibla för tjänstgöring varje dygn. Enligt ovan omförmälda arbetstidsbestämmelser
gäller i princip för kustbevakningspersonalen 8 timmars
arbetsdag, varför för täckande av helt dygn angivna 100 man får
uppdelas i trenne grupper om vardera något över 30 man. I medeltal finnes
sålunda varje tid under året cirka 30 man disponibla för vakthållning och
patrulleringstjänstgöring utmed rikets västkust. Siffran är visserligen i viss
mån teoretisk beräknad, men synes dock ge en förhållandevis realistisk
bild av de personella resurserna inom Västra kustdistriktet.

För bestridande av patrulleringstjänstgöring till sjöss disponeras inom
härvarande distrikt följande kustbevakningsfartyg:

1 tullkryssare

9 tulljakter

2 tullracers

8 tullslupar

2 prejbåtar (mindre; öppna).

Av angivna tulljakter äro tvenne av fullt modern typ och ha levererats 1953
respektive 1955. Ett av övriga fartyg hålles mot iega och avses att tagas
ur tjänst i medio av nästkommande år. Återstående 6 tulljakter, vilka tillkommit
i slutet av 30-talet, ha samtliga under de senaste åren undergått
genomgripande förbättringar och moderniseringar. Sålunda har fartygen
försetts med moderna dieselmotorer till fromma för driftssäkerhet, fart
och bränsleekonomi. Fartygen har dessutom utrustats med centralvärmeanläggningar,
vattenklosett och förbättrade kojutrustningar.

Tullracerbåtarna äro av relativt modern typ och ha visat sig väl fylla de
krav, som böra ställas å utryckningsbåtar.

I fråga om tullsluparna föreligga planer för utrangering av 3 av sagda
fartyg inom de närmaste åren. Återstående 5 tullslupar äro av förhållandevis
modern konstruktion och äro väl lämpade för patrulleringstjänst främst
inom de inre skärgårdsområdena.

De tvenne prejbåtarna hållas mot lega och utnyttjas uteslutande för
prejning m. m. av fartyg inom respektive posteringar närbelägna områden.

Årslånga erfarenheter giva vid handen, att inom distriktet tillgänglig
fartygsmateriel i det väsentliga är väl lämpad för genomförande av den
tullkontrollverksamhet, som åvilar kustbevakningen härstädes. Jämväl med
tanke på de övriga arbetsuppgifter, som därjämte ombesörjas av kustbevakningspersonalen,
synes berörd materiel i stort sett vara ändamålsenlig.

229

Härvidlag få kustbevakningsfartygen i viss utsträckning anses utgöra ett
komplement till de övriga institutioner tillhörande fartyg, vilka speciellt
konstruerats för sådana grenar av verksamheten såsom sjöräddningstjänst,
fiskeriövervakning, marin övervakning etc.

Inom vissa delar av kustområdet, där såväl kustbevakningsfartyg som
sjöräddningskryssare finnas baserade, synes emellertid böra undersökas
möjligheterna för en samordning, som syftar till att få till stånd fartyg
av sådan typ och konstruktion, att desamma under godtagbara ekonomiska
och rationella betingelser kunna disponeras såväl för den speciella kustbevakningstjänsten
som ock vara lämpade för insättning vid inträffade
kvalificerade sjöräddningsfall.

Vad i uttalandet anförts beträffande utbyggnaden av förbindelsemedlen
inom kustbevakningen ger kustdistriktchefen anledning understryka föreliggande
behov av ytterligare tilldelning snarast av radioförbindelsemedel
för främst fartygen inom detta distrikt med hänsyn bland annat till det
förhållandet att goda möjligheter för etablerande av en förbindelsecentral
för Västra kustdistriktet synas bliva för handen inom den närmaste framtiden.
Fartygens utrustning med radiostationer, som möjliggöra dubbelsidig
förbindelse med i land belägen central respektive med andra patrullerande
fartyg, kommer att innebära en avsevärd förbättring av möjligheterna
att rationellt utnyttja de tillgängliga materiella och. personella
resurserna inom distriktet.

Villkoren för kustbevakningens verksamhet äro till sin natur sådana, att
fortlöpande uppmärksamhet måste ägnas åt uppkommande tendenser och
förändringar i fråga om arten och omfattningen av trafiken inom kustområdet
liksom ock beträffande andra mer eller mindre lokalt avgränsade
förhållanden, som kunna ge anledning till omdisposition av de tillgängliga
materiella och personella resurserna, såväl av temporär som av mera beständig
natur. Sålunda föreligger ständigt preliminära planer för verksamhetens
anpassning till inträdda förändringar i skilda avseenden, varvid
självfallet måste beaktas såväl behovet av trafikövervakning i syfte att
stävja förekommande smugglingstendenser som ock trafikens berättigade
krav å servicebetonade t jänsteåtgärder från kustbevakningens sida. Med
anförda bedömanden såsom grund avses inom de närmaste åren en reducering
av antalet kustposteringar inom härvarande distrikt med 6 å 7
enheter kunna genomföras, motsvarande en personalminskning av omkring
10 man. Förutsättningen är dock, att några väsentliga förändringar i avseende
å ovan angivna villkor icke inträda, vare sig desamma till sin natur
äro sådana, att eu intensifiering av verksamheten bedömes erforderlig eller
å andra sidan sådana, att kustbevakningsorganisationens framtida målsättning
för verksamheten kan medgiva eu ytterligare reducering av posteringsantalet.
Teoretiskt kan skisseras ett tillrättaläggande, som innebär,
att kustbevakningen tillhörande personal helt frigörcs från stationärt bundna
tullkontrolluppgifter, varigenom verksamheten sålunda koinmc att helt
baseras på rörlig bevakningstjänst. Med tanke på den legala fartygstrafikens
behov av betjäning i lullhänseende torde dock vid sådant förhållande
ytterligare tullanstalter behöva etableras å västkusten i form av tullstationer
eller tullexpeditioner, vilka härvid helt böra underställas vederbörande
distrikttullanstalter. Under dylika omständigheter bör möjligen eu än
längre gående nedskärning av posteringsantalet och personalstaten kunna
ernås utan men för övervakningens effektivitet. Självfallet måste eller -

230

strävas att för genomförande av dylika organisatoriska förändringar välja
tidpunkter och lägen, som möjliggöra desammas realiserande, utan att
enskilda befattningshavares personliga intressen och förhållanden i alltför
hög grad sättas i fara eller drabbas genom exempelvis tvångsmässigt företagna
omförflyttningar.

1 fråga om åtskilliga av de arbetsuppgifter av varierande natur i samband
med och vid sidan av kustbevakningstjänsten, som kustbevakningsorganisationen
fått sig ålagda och som redovisats i anslutning till föreliggande
uttalande, ge flera års erfarenhet vid handen, att de myndigheter och institutioner,
vilka främst ha att svara för ifrågavarande uppgifters genomförande,
synas hysa den uppfattningen, att kustbevakningens insatser härutinnan
varit av sådan omfattning och betydelse, att verksamhetens ändamål väsentligen
kommit att tillgodoses.

I anslutning till i uttalandet anförda synpunkter å förliandenvarande
möjligheter att minska antalet kustposteringar anse revisorerna, att till
övervägande bör upptagas frågan, huruvida ytterligare lättnader i tullkontrollavseende
för fiskefartygstrafiken kunna genomföras. Inom härvarande
kustdistrikt har alltsedan senaste krigsåren genom kungl. generaltullstyrelsens
särskilda medgivanden vissa eftergifter i fråga om tullstadgans
speciella tullkontrollbestämmelser för fiskefartygstrafiken varit gällande.
Ifrågavarande lättnadsmedgivanden ha givits förlängd giltighet för ett år
i taget sedan erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning och efterföljd
inom distriktet redovisats. Reglerna innebära i huvudsak, att befälhavare
å fiskefartyg, vilket användes till saltsjöfiske från Västra kustdistriktet,
är ålagd att uppvisa fiskepass för påteckning, då det vid avgång å utrikes
fiskeresa avser att besöka utrikes ort samt vid ankomst efter fiskeresa,
då utrikes ort under resan besökts eller fiskefartyget under resan haft
förbindelse med fartyg i utrikes trafik, liksom ock då ombord medföras
proviantartiklar, för vilka eljest utgående tull eller skatt icke erlagts. Självfallet
få omförmälda lättnadsmedgivanden anses vara grundade å ett förtroende
till fisketrafikens utövare samt å ett förväntat lojalt uppfyllande
av tullstadgans och övriga tullförfattningars föreskrifter. Möjligheterna
för en ytterligare uppmjukning av fiskefartygsbefälhavares ovanberörda
åligganden ha tidigare övervägts. Eu orsak till att desamma icke ännu
realiserats torde i viss mån få tillskrivas den omfattande snmgglingsverksamliet,
som under sista halvåret 1953 förekom inom härvarande distrikt
och vari ett stort anta! inom distriktet hemmahörande fiskefartyg voro
inblandade. Erfarenheterna under sistlidna och innevarande år tala dessbättre
för, att omnämnda olaga verksamhet torde vara att anse som en
engångslöreteelse. varför frågan om ytterligare uppmjukning av tullkontrollförfarandet
enligt ovan möjligen ånyo kan aktualiseras.

Vidare har i uttalandet anförts, att det icke synes uteslutet, att en del
av den kontroll, som nu utövas av kustbevakningen beträffande fiskarna,
kan överlåtas åt dessas egna organisationer. Av ordalydelsen att döma
synes tanken vara, att det inom organisationens ram skulle anställas personer
med uppgift att handha tullkontrollbestyr i samband med fiskefartygstrafiken.
Denna anordning synes emellertid ur olika synpunkter knappast
vara möjlig att realisera, i varje fall icke på ett sådant sätt att
kontrollen ur tullverkets synpunkt i behörig grad tillgodoses. Ifrågavarande
organisation å västkusten, Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund, har
redan i viss mån engagerat sig för underlättande av tullmyndigheternas
trafikkontrollerande uppgift, i det atl centralförbundet numera lämnar

231

chefen för Västra kustdistriktet fortlöpande rapporter om fiskefartyg, som
genom förbundets försorg dirigerats till utrikes ort eller förbundet veterligen
eljest anlöpt eller ämnar anlöpa sådan ort. Möjligen kan organisationens
vidare biträdande i liknande syften paräknas och ytteiligarc eftergifter
i tullkontrollhänseende för berörd trafik eventuellt kompenseras
genom lämpliga ansvarsåtaganden från organisationens sida.

Tullverkets kustbevakning är genom utövandet av sin allmänna trafikövervakande
verksamhet en nödvändig förutsättning för att varuströmmen
sjöledes till riket ledes in till de platser, där debitering av tull m. m. äger
rum och kan således med fog sägas utgöra ett av grundvillkoren för tullverkets
fullgörande av sin huvuduppgift. De uppgifter av tullbetonad karaktär,
-— t. ex. övervakning av efterlevnaden av gällande införsel- och utförselförbud
samt författningar, som avse förekommande av smittsamma
sjukdomars införande i riket eller spridande till utlandet, övervakning att
olovlig varuinförsel eller varuutförsel icke äger rum, kontroll a att olovlig
kustfart icke bedrives inom riket, bevakning vid strandningar och haverier
och i samband härmed förekommande åligganden, befattning med sjöfyndsärenden
in. m. — äro av synnerligen speciell och mångskiftande natur
och förutsätta ingående och fortlöpande samverkan med övriga tullmyndigheter.
Kustbevakningen torde vara den gren av tullverket, där verksamhetens
behöriga bedrivande i utpräglat hög grad förutsätter intim samverkan
med skilda myndigheter och institutioner utom verket. De arbetsuppgifter
av icke tullkaraktär, som för närvarande handhavas och som
eventuellt framdeles ytterligare kunna tillkomma, bygga i väsentlig grad
på sistnämnda förhåilanden och synas icke i fråga om omfattning och
väsentlighet kunna givas sådan tyngd vid övervägandena angående kustbevakningens
organisatoriska förhållanden, att det på allvar kan ifrågasättas,
att tullverkets kustbevakning skall underställas annan gren av statsförvaltningen
än tullverket.

Göteborg den 10 november 1955

Chefen för Västra kustdistriktet

T. Månsson

Bilaga E

Tulldirektionen
i Stockholm

Till Kunr/l. (leneraltiillsltjrelsen

I anledning av remiss får tulldirektionen härmed vördsamt anföra
följande.

Riksdagens revisorer ha i det remitterade yttrandet omförmält, att kustbevakningspersonalen
å vissa orter förutom egentliga bevakningsåliggandcn
liar att utföra göromål, som tillhöra lokaltullförvaltningens arbetsuppgifter.
Vidare ha revisorerna uttalat, att frågan om ett eventuellt fortsatt dylikt
samarbete mellan lokaltullförvaltningen och kustbevakningen bör upptagas
till prövning i samband med den omprövning av kustbevakningsorganisationen,
som revisorerna förordat.

Av de i revisorernas yttrande nämnda tullexpeditioner, vilka förestås av
kustbevakningstjänsteman, äro tullexpeditionerna i öregrund, Norrtälje
och Blidösund belägna inom Stockholms tulldistrikt. Uppgifter angående

232

fartygstrafiken, tulltaxeringsarbetet och uppbörden vid sagda tullexpeditioner
under år 1954 samt under tiden 1 januari—30 september 1955 äro
lämnade i en härvid fogad bilaga1. Med hänsyn till den ringa trafiken
särskilt i Öregrund men även i Blidösund bör enligt direktionens mening
i varje fall icke åstadkommas sådan ändring, att där inrättas tullstationer
med uppgift för personalen att endast utföra göromål, som tillhöra lokaltullförvaltningens
arbete. Direktionen har i annat sammanhang föreslagit
indragning av tullexpeditionen i öregrund. Vad angår Norrtälje synes på
grund av trafikens större omfattning kunna övervägas inrättande av tullstation.

Enligt vissa av kungl. generaltullstyrelsen lämnade medgivanden har
åt kustbevakningspersonal, stationerad vid kustposteringar inom Stockholms
tulldistrikt, uppdragits att fullgöra arbetsuppgifter, vilka eljest skulle
ankomma på personal vid lokaltullförvaltningen. Sålunda har enligt Styrelsens
beslut den 13 april 1954 och den 12 april 1955 medgivits, att ångfartyget
»Norrtelje» vid resor i regelbunden passagerartrafik mellan Stockholm
och Mariehamn finge under sommarmånaderna 1954 och 1955 ingå
till Furusund för ombordtagande eller avlämnande av passagerare och
av dem medförda effekter, varvid åt kustbevakningspersonal uppdragits
att utöva tillsyn av fartyget samt ombesörja visitation och tullklarering
av resgods. Vidare anlitas kustbevakningspersonal för utövande av lokaltullförvaltningen
eljest åliggande kontroll på grund av Styrelsens den 7 maj
1954 lämnade och den 21 januari 1955 förlängda medgivande för fartyg
i utrikestrafik att anlöpa Dalarö för intagande av bränsle för eget behov.

Efter samråd mellan direktionen och chefen för östra kustdistriklet
liar i särskilda fall eller mera regelmässigt kustbevakningspersonalen övertagit
arbetsuppgifter, till vilkas utförande eljest måst användas personal
vid centraltullkammaren i Stockholm eller tullstationerna i Nynäshamn
och Grisslehamn. Sålunda har kustbevakningen utövat erforderlig tullkontroll
vid bl. a. lossning och lastning av fartyg, som i utrikestrafik anlöpt
vissa andra orter inom Stockholms tulldistrikt än tullplatserna. Detta övertagande
i lämplig omfattning av eu del arbetsuppgifter från lokaltullförvaltningen
har för denna medfört personalbesparing och har under innevarande
år väsentligt utvidgats. De ifrågavarande arbetsuppgifterna överlogos
av kustbevakningen under år 1954 beträffande 47 fartyg och under tiden
1 januari—30 september 1955 beträffande 113 fartyg. Det må även nämnas,
att kustbevakningen åtagit sig viss bevakning vid Värtahamnen inom Stockholms
hamnområde i samband med egna arbetsuppgifter. För närvarande
är under övervägande att anlita kustbevakningens medverkan för bevak
ningstillsyn vid bl. a. lossning å mera avlägset belägna orter av vissa oljetankfartyg.

Såsom framgår av det ovan anförda finnas med kustbevakningens nuvarande
organisation förenade betydande möjligheter att använda dess
personal till att jämsides med eget arbete utföra vissa lokaltullförvaltningar
tillhörande göromål, vilket får anses vara värdefullt ur rationaliseringssjnpunkt.
Detta förhallande torde förtjäna beaktande vid eu omprövning
av kustbevakningsorganisationen.

Stockholm den 10 november 1955

Tulldirektionen

_ Axel Zandren

1 Här ej avtryckt.

233

Bilaga F

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

Anmodad avgiva utlåtande med anledning av riksdagens revisorers uttalande
beträffande tullverkets kustbevakning, får tulldirektionen vördsamt
anföra följande.

I revisorernas uttalande och därtill fogad bilaga redogöres för såväl kustbevakningens
som lokaltullförvaltningens organisation och arbetsuppgifter.
Därav framgår att kustbevakningens nuvarande organisation tillkom år 1937,
baserad på ett utav särskilda sakkunniga utarbetat betänkande. Den skulle
i första hand tjäna tullverkets syften, med huvuduppgift att förhindra
olaga varuinförsel till riket samt att övervaka och kontrollera sjöfarten
utmed rikets kuster. Till dessa huvuduppgifter anknötos vissa andra
åligganden, vilka lämpligen kunde anförtros kustbevakningen, såsom

samarbete med statspolisen och lokala polismyndigheter vid bekämpande
av olovlig rusdryckshantering,

skyldighet att''till militära myndigheter inrapportera främmande örlogsfartygs
rörelser längs kusterna, liksom även misstänkt flygverksamhet och
i övrigt iakttagelser av militär natur,

att jämlikt den 20 oktober 1944 utfärdade gränsövervakningskungörelsen
övervaka samfärdseln över rikets land- och sjögränser, 1)1. a. utlänningskontroll,

skyldighet att jämlikt kungörelsen den 20 maj 1955 utöva jakt- och fisketillsyn,

deltagande i sjöräddningstjänsten samt viss humanitär verksamhet inom
skärgårdsområdena.

Som synes utövar kustbevakningen vid sidan om sin huvuduppgift, tullbevakningen,
en omfattande verksamhet även inom andra områden.

Trots detta har antalet kustposteringar under årens lopp reducerats
liksom även personalen. Bålmaterielen har förnyats och moderniserats och
bevakningsbilar ha anskaffats. Radioförbindelsetjänst har anordnats. Genom
detta och liknande åtgärder har bevakningens effektivitet ökats, trots
den samtidiga personalminskningen. Det är kanske möjligt att genom fortsatt
rationalisering av bevakningstjänsten och en modernisering av den
tekniska utrustningen ytterligare något reducera personalen. Men någon
kostnadsminskning av betydelse torde man knappast härigenom vinna.

Revisorerna synas förmena, att en del av den kontroll, som kustbevakningen
utövar över fiskarna, skulle kunna överlatas a dessas egna organisationer.
Huru detta skall kunna ske, framgår icke av yttrandet. Någon betydelse
beträffande förhindrande av smugglingen eller överträdande av
seglationsbestännnelserna torde en sådan kontroll — om den över huvud är
möjlig att anordna — icke få. Däremot kunna organisationerna uppmana
sina medlemmar att iakttaga gällande föreskrifter till den kraft och verkan
en sådan uppmaning hava kan. Organisationernas medverkan kan säkerligen
bliva av värde om uppmaningen åtföljes av en förklaring, att brott
mot föreskrifterna komma att medföra uteslutning ur organisationen eller
annan påföljd. De senaste årens erfarenhet rörande fiskefartygens på västkusten
olovliga införsel av sprit- och tobaksvaror är knappast förtroendeingivande.

Revisorernas påstående, att »överliavssmugglingen praktiskt taget upphört»
är felaktigt, särskilt vad angår västkusten. Totala antalet beslag, som

234

redovisats för Göteborgs tulldistrikt, utgjorde för åren 1952, 1953 och 1954
respektive 1337, 2023 och 2493. Att motivera en nedskärning av kustbevakningen
med minskningen i smugglingen är alltså orimligt.

Den allmänna tillsyn, kustbevakningen utövar vid rikets kuster, är ur
tullverkets synpunkt nödvändig. Det är kanske möjligt att på vissa punkter
företaga en mindre reducering av kustbevakningen. Men att gå längre är
varken tillrådligt eller ekonomiskt försvarligt, ty en alltför gles och uttunnad
kustbevakning torde icke kunna fylla någon av de fordringar, som komma
att ställas på densamma. Tidigare var det icke vanligt, att fartygsbefälet deltog
i smuggling. Numera förekommer det icke sällan att befälet tillsammans
med besättningen befattar sig med organiserad smuggling. Att i de allmänna
farlederna stoppa fartyget eller sakta dess fart och överlämna smuggelgodset
till väntande småbåtar förekommer en och annan gång, men har ännu på
grund av kustbevakningspatrullerna sina risker och därför äger den olovliga
varuinförseln i regel rum i hamnarna, där den dock kan hållas under
en viss kontroll. En reducering av kustbevakningen skulle säkerligen medföra
en kraftig uppblomstring av smuggeltrafiken i kustvattnen och
skärgårdarna.

Fartyg, som lämna svensk hamn med destination till utrikes ort, medföra
vanligen tullkontrollgods av olika slag, ofta obeskattade rusdrycker och
tobaksvaror i stora kvantiteter. Övervakningen att dessa varor under färden
genom skärgården eller utmed kusten icke ilandföras åvilar kustbevakningen.
Fn reducering av densamma kan medföra att den lokala bevakningen
måste följa dessa fartyg med sina patrullbåtar, en för statsverket
både dyrbar och opraktisk anordning.

Kustbevakningspersonalen anlitas för närvarande vid bevakning av
utrikes gods, som lossas från fartyg å ort i skärgården. Likaså omhänderliaver
kustbevakningen sjöfynds- och haverigods för centraltullkammaren.
För handläggningen av dessa och liknande ärenden äger ett intimt samarbete
rum mellan lokalförvaltningen och kustbevakningen. Skulle dessa arbetsuppgifter
helt övertagas av centraltullkammarens personal, kommer
detta att bliva synnerligen betungande för centraltullkammaren och medföra
ökade kostnader.

Även om kustbevakningen skulle tilldelas ytterligare uppdrag, som icke
tillhöra tullverkets verksamhetsområde, komma likväl de inom detta område
fallande arbetsuppgifterna att dominera. Något bärande skäl att hänföra
kustbevakningen till annat verk än tullverket synes icke förefinnas.

Göteborg den 22 oktober 1955

Tulldirektionen
K. V. Nordlin

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

Bilagn G

Med återställande av remiss angående kustbevakningen får tullkammaren
vördsamt anföra följande.

Inom Karlskrona tullkammares arbetsområde har kustbevakningspersonal
använts vid sadana tillfällen, då lokalbevakningen på grund av sjukdom
eller toppbelastningen i trafiken visat sig otillräcklig. Bara vissheten om att

235

förstärkning med kustbevakningspersonal kunnat erhållas har medlört att
tullkammarens personalstyrka vid vissa tillfällen kunnat hållas lägre än
som kan anses vara försvarligt. Härigenom har också begäran om förstärkning
av personal från annat tulldistrikt kunnat undvikas, vilket medfört
besparingar för tullverket.

Tullkammaren har icke annan kontakt med kustbevakningen än då
särskild anledning därtill föreligger. Kontakten är då i regel skriftlig och
avser sådana förhållanden som sjöfynd, haveri, befarade eller upptäckta
brott mot tullagarna och dylikt. Detta innebär att tullkammaren icke erhåller
den kunskap om förhållanden i allmänhet inom tulldistriktet, vilken
före 1937 års omorganisation helt och före 1952 då avlöningsutbetalningarna
överfördes till kustdistriktschefexpeditionerna delvis stod till tullkammarens
förfogande. Bestämmelser om ett regelbundet sammanträffande
med personalen vid den till denna tullplats förlagda kustposteringen skulle
medföra att dessa önskemål om bättre kontakt tillgodosågs.

Karlskrona kustöveruppsyningsmansområde utgör till största delen militärt
skyddsområde. För tillsyn av militära förråd och anläggningar användes
delvis civila arvodesavlönade i närheten av bevakningsföremålet bosatta
personer. Det skidle säkerligen vara till fördel om kontrollen och
tillsynen i viss omfattning kunde utföras av kustbevakningen. För utlänningars
vistande inom skyddsområdet gäller vissa inskränkande bestämmelser.
Kustbevakningen synes här kunna bliva — vid sidan av och i samråd
med polismyndigheten — en god hjälp vid utlänningskontrollen.

I stort finnas trenne fiskehamnar inom tulldistriktet, Karlskrona (Saltö)
och Torhamn — Sandhamn för all sorts fisk samt Kristianopel (ålfiske).
Förbindelse under fiskefärd med utländskt område förekommer i regel
icke. Endast under tiden för visst torskfiske och laxfiske förekommer i
Karlskrona proviantering med obeskattade varor (tobak och starköl).
Detta äger normalt rum under tiden februari—mars. Någon fullständig
kontroll av alla fiskefartyg genom påskrift i fiskepassen äger ej rum i
Karlskrona. I mån av personaltillgång sker den stickprovsvis dagligen.
Tullkammaren håller före att en överenskommelse med fiskarenas organisationer
om viss rapportskyldighet skulle kunna ersätta skyldigheten
att för påteckning uppvisa fiskepass. Kustbevakningens allmänna tillsyn
bör i övrigt vara tillräcklig kontroll av fiskefartygen.

Vad statsrevisorerna anför angående kostnaderna för kustbevakningen
undandrager sig tullkammarens bedömande. Den nuvarande organisationsformen
synes ändamålsenlig. Tullkammaren håller före att kustposteringarna
Kristianopel och Hasslö icke äro nödvändiga men att kustposteringen
Torhamn bör utbyggas.

Statsrevisorerna föreslå eu utredning om kustbevakningen. Det synes
framför allt gälla de ekonomiska frågorna om nyanskaffning av förbindelse-
och fortskaffningsmateriel samt koncentrering till större enheter
av personalen. Med den utveckling vid kustbevakningen som statsrevisorerna
beskrivit — ändrade problemställningar och ökade arbetsuppgifter
— synes någon större utredning icke vara erforderlig. Det synes tvärtom
som om kustbevakningens ledning just vidtagit eller planerat de åtgärder
som statsrevisorerna avse.

Tullkammaren i Karlskrona den 9 november 1955

Åke Tdliltn

236

Bilaga H

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

Med anledning av kungl. generaltullstyrelsens beslut den 30 september
1955 får tullkammaren vördsamt avgiva följande utlåtande.

Tullkammaren bär ansett sig endast böra behandla sådana frågor i det
överlämnade utredningsmaterialet, som beröra sambandet mellan kustbevakningens
organisation inom Lysekils tulldistrikt och distrikttullanstaltens
verksamhet.

Sjöfarten inom distriktet karakteriseras av den livliga trafiken med
mindre fraktfartyg och fiskefartyg.

Den ordinära fraktfarten berör ett tiotal platser, dit i huvudsak sill.
fisk, skaldjur och is importeras för därbelägna industriers behov. Exporten
omfattar i första hand färsk sill och fisk från platser med offentlig fisk
auktionshall, produkter av stenindustrien från en del lastageplatser, fiskindustriens
färdigprodukter samt trävaror.

För betjänande av denna trafik ha inom tulldistriktet inrättats tullexpeditioner
i Marstrand, Skärhamn och Hunnebostrand, vilka förestås och
bemannas av personal tillhörande Västra kustdistriktet.

Efter samråd med respektive kustbevakningsförmän har tullkammaren
dessutom i vissa fall anlitat kustposteringarna i Gullholmen, Mollösund
och Klädesholmen för lokala bevakningsuppgifter under säsongbetonad
import till nämnda platser. Den under senare år allt livligare fartygstrafiken
på hamnen i Gravarne har även medfört, att kustbevakningspersonalen
där i stor utsträckning måst tagas i anspråk för rent lokala bevakningsuppdrag.

Kustposteringarna i land ha i många fall att ta befattning med den
fartygstrafik, som populärt går under benämningen »vinddrivare». Denna
trafik betingas huvudsakligen av två för distriktet speciella omständigheter.

Den ena är det stora antalet inom distriktet hemmahörande fraktfartyg,
vilkas befälhavare gärna utnyttja medgivandet i 34 och 35 §§ TS till avvikelse
från de allmänna trafikbestämmelserna. Den andra är svårigheten
att vid dålig väderlek och särskilt att under den mörka årstiden navigera
inom kustfarvattnen, vilket tvingar befälhavare att under utrikes resa göra
därav påkallade uppehåll (med stöd av stadgande i 132 § TS). För avgivande
av föreskriven anmälan om uppehållet kan oftast kustpostering
På platsen anlitas, varvid för tillfället lämpade kontrollåtgärder vidtagas
med fartygen.

Eif antal platser på västkusten med kustpostering, inom Lysekils tulldistrikt
för närvarande Mollösund, Gullholmen och Gravarne, erhöllo
genom kungl. generaltullstyrelsens särskilda beslut år 1885 rätt till invisitation
å vissa dit inkommande fartyg. Direklimport till dessa platser av
sådana i tillståndet uppräknade varuslag, som ännu äro avgiftsfria, förekommer
praktiskt taget icke längre. Tillståndet har därför aktualitet endast
för barlastade fartyg, och även för dessa torde det ha förlorat betydelse,
då övergången till maskindrift underlättat anlöpandet av tullplats för
klareringen. Ett undantag utgör emellertid Gravarne, beroende på möjligheten
att översända fartygshandlingarna för klarering vid den närbelägna
tullstationen i Smögen, och detta trafikproblem synes vara av väsentlig
betydelse för dispositionen av kustbevakningspersonalen i Gravarne.

237

Av statsrevisorernas uttalanden framgår, att de i princip anse kustbevakningens
funktioner skola utövas genom rörliga posteringar.

Enligt uppgift äro av den nuvarande personalen vid kustposteringen i
Gravarne genomsnittligt fyra man helt bundna av lokala arbetsuppgifter.

I anledning av inneliggande framställning om inrättande av tullanstalt
på nämnda ort, har tullkammaren för avsikt att i viss utsträckning föreslå
bifall till framställningen och i samband därmed överförande av motsvarande
personalstyrka till lokalbevakningen.

Tullexpeditionen i Hunnebostrand inrättades år 1929 för att främst
betjäna trafiken med den då livliga stenexporten från angränsande områden.
Sedan denna trafik avsevärt minskat och dessutom en tullexpedition
i Hamburgsund tillkommit, synes den förra tullexpeditionen delvis ha
förlorat i betydelse. Avståndet till tullstationen i Smögen är förhållandevis
obetydligt, varför det icke skulle vålla större hinder för nuvarande sjöfart
att i stället anlita denna tullplats. De på tullexpeditionen ankommande
göromålen synas emellertid icke vara av den omfattning, att de verka
nämnvärt hindrande för kustposteringens verksamhet som sådan, och tullkammaren
anser därför att tullexpeditionens fortsatta bestånd icke är av
avgörande betydelse för kustbevakningens organisation inom detta område.

Kustposteringarna i Marstrand och Skärhamn fullgöra så gott som uteslutande
sådana göromål, som normalt ankomma på lokaltullförvaltning
och, så vitt tullkammaren har sig bekant, endast i ringa omfattning egentliga
kustbevakningsuppgifter. Trafiken på dessa platser är av sådan omfattning,
att tullanstalterna där enligt tullkammarens bestämda uppfattning
tills vidare måste bibehållas (jämför bil. tablå över fartygstrafiken i Skärhamn)1.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke dessa tullanstalter borde
helt sortera under distrikttullanstalten.

Därest även övriga kustposteringar anses böra frigöras från lokala bevakningsuppdrag,
som nu fullgöras i samarbete med tullanstalterna, skulle
detta för de senares del givetvis medföra ökade arbetsuppgifter. De därmed
förenade tjänsteresorna skulle sannolikt komma att kräva en viss personalförstärkning,
särskilt vad angår tullanstalten i Marstrand. En utökning av
personalen på denna plats torde emellertid även kunna få betydelse för
betjänande av den trafik, som i en nära framtid beräknas bli öppnad på
Stenungsund för importen dit av brännmaterialier till ångkraftverket.

Tullplatsen Marstrand åtnjuter för närvarande transiteringsrätt, vilken
i första hand utnyttjas av en där belägen mekanisk industri för klarering
på platsen av importerat material. Med hänsyn till omfattningen och karaktären
av arbetsuppgifterna vid tullanstalten i Marstrand anser sig tullkammaren
i detta sammanhang böra förorda dess omklassificering till tullstation.

Inom Lysekils tulldistrikt äro registrerade c:a 500 större fiskefartyg,
vilka till stor del bedriva silt fiske på internationellt vatten. Trafiken med
dessa fartyg är av sådan storleksordning och bedrives under sådana förhållanden,
att den endast stickprovsvis kan bli föremål för kontroll. Lättnader
i de allmänna bestämmelserna om skyldigheten att för påteckning
uppvisa gällande pass ha genomförts för att icke onödigtvis betunga trafikanter
och tullmyndigheter med eu formell övervakning.

Fartygets förehavanden under resor, där kontakt kan ha tagits med
utlandet eller andra fartyg i utrikes fart, kunna mestadels icke kontrolleras

1 Itiir ej avtryckt.

238

vare sig direkt eller i efterhand. Värdet av den alltjämt föreskrivna anmälningsskyldigheten
för alla sådana fall synes därför vara problematiskt.

På grund av fartygens storlek eller resornas utsträckning har medgivandet
att i svensk hamn vid utresa erhålla obeskattade proviantartiklar
kunnat utnyttjas i betydande omfattning. Fartygen begagna sig även av
de tillfällen, som pa utländsk ort erbjuda sig för liknande proviantering.
För uppehållande av kontroll över att dessa möjligheter icke obehörigen
utnyttjas för införsel vid återkomsten ha restriktiva bestämmelser införts
i fråga om fartygens behandling, då de inneha överskott av dylik proviant.

Fn mot smuggling fullt effektiv visitation av ett utrustat fiskefartyg kan
i praktiken knappast genomföras. Arbetet därmed försvåras ytterligare, om
fartyget innehar tångst och, såsom ofta är fallet, kommer in under mörker.
Tulltjänstemannens godtagande av uppgifter om innehavet av obeskattad
proviant måste därför i stort sett bli en förtroendefråga.

Tullkammaren ställer sig likväl ytterst tveksam till lämpligheten av
revisorernas — att döma av ordalydelsen — långtgående förslag till överflyttande
av fiskefartygskontrollen på enskild organisation. Ett effektivare
sätt att i möjligaste mån förebygga missbruk av en bibehållen rätt till
proviantering här i landet med obeskattad proviant synes enligt tullkammarens
mening vara, att starkt beskära och för en enhetlig tillämpning
precisera tilldelningens storlek.

Statsrevisorerna antyda även möjligheten av eu nedskärning av antalet
kustposteringar som ett led i rationaliseringen.

Enligt gällande föreskrifter har sjötrafiken i ett flertal olika avseenden
hänvisats till kustbevakningspersonal för att på smidigaste sätt kunna fullgöra
sina tullformaliteter.

Bestämmelserna för tullanstalternas handläggning av sjöfynds- och liaverigodsärenden
ha utformats under hänsynstagande till biträde från kustbevakningens
sida med rapportering, besiktning och värdering in. in.

En reducering av antalet kustposteringar innebär under aila förhållanden
en försämring av trafikanternas servicemöjligheter, och en långtgående
indragning skulle även försvåra tullanstalternas arbetsmöjligheter. Det kan
också befaras, att besparingen för statsverket delvis blir skenbar genom att
de arbetsuppgifter, som lokaltullförvaltningen måste åtaga sig, medföra
ökat personalbehov.

Tullkammaren i Lysekil den 10 november 1955

Erik Hemberg

Bilaga I

Till Kungl. Generaltullstyrelsen

Med anledning av statsrevisorernas uttalade önskemål att tullverkets
kustbevakningsorganisation snarast omprövas får tullkammaren, som i
ärendet anbefallts avgiva utlåtande, vördsamt anföra följande.

I sitt uttalande ha statsrevisorerna framhållit, att kustbevakningen, i
den utformning den fick vid den senaste omorganisationen år 1937, som
sin främsta uppgift hade att bekämpa den tilltagande spritsmugglingen
och att, när denna smuggling på senare år alltmer avtagit, därmed också

239

de förhållanden, som legat till grund för kustbevakningens nuvarande organisation,
i väsentliga avseenden ej längre voro aktuella.

Att spritsmugglingen avsevärt minskat är obestridligt. T ör tullkammarens
vidkommande kan nämnas, att antalet konfiskationsmal nedgått lrån
191 år 1953 till 106 år 1954 och utgöra för januari—oktober 1955 58
stycken. Endast en del av dessa mål gälla sprit, och de beslagtagna kvantiteterna
äro relativt små. Det är kanske tidigt att uttala sig härom, men
det ser ut som om intresset för smuggelsprit skulle ha ytterligare minskat
efter den nya spritlagstiftningens ikraftträdande den 1 oktober i år.

Statsrevisorerna ha emellertid i sitt uttalande icke berört smugglingen
av tobaksvaror, i första hand cigarretter, vilken enligt tullkammarens förmenande
snarare till- än avtagit. Det gäller härvidlag relativt stora kvantiteter.
I detta tulldistrikt ha av cigarretter beslagtagits 104 090 st. år 1953,
31 370 st. år 1954 och 31 620 st. under januari—oktober 1955. Det beslagtagna
är säkerligen bara en ringa del av vad som olovligen införts. Särskilt
här i Norrland, med dess många uthamnar och lastageplatser, har tullkammaren
anledning tro, att cigarrettsmugglingen är avsevärd. Häremot
kan invändas, att en aldrig så väl organiserad tullbevakning ej helt kan
förhindra denna olaga trafik. Men de medel, som stå till buds. böra så anpassas,
att de så effektivt som möjligt bekämpa densamma.

Bland andra uppgifter för kustbevakningen kan nämnas den allmänna
tillsynen över rikets kuster, den hjälp vid sjöräddning, som för närvarande
i stor utsträckning utövas, och viss kontroll över fisket. Huruvida någon
del av denna kontroll skulle kunna överlåtas på fiskets egna organisationer,
anser tullkammaren tvivelaktigt och vågar icke uttala sig härom.

Att kustbevakningen alltjämt har en viktig uppgift att fylla, är i varje
fall uppenbart. Frågan är, hur dess organisation bäst skall anpassas efter
det förändrade läge, som inträtt. Vid bedömandet av denna organisationsfråga
kan tullkammaren endast yttra sig om förhållandena, sådana de äro
här i Norrland.

I fråga om sjöbevakningen synes det tullkammaren möjligt att minska
antalet posteringar och därmed också antalet farkoster, men att dessa
senare i fråga om hastighet, bekvämlighet för personalen och teknisk utrustning
— främst möjligheten till radioförbindelse med andra fartyg och med
lanj — böra fylla nutida fordringar. I norra kustdistriktet äro för närvarande
för bevakningen till sjöss placerade en tullkryssare och åtta tulljakter.
Av dessa äro tullkryssaren och fem tulljakter fullt moderna. Gällande
arbetstidsbestämmelser lära emellertid ha medfört, att dessa relativt
dyrbara fartyg ej utnyttjas i den utsträckning, som enligt tullkammarens
mening vore önskvärd. Då arbetstiden för den på fartygen tjänstgörande
personalen är maximerad till i genomsnitt 200 timmar per månad blir
följden, att fartygens gångtider per månad ej överskrida nämnda timtal.
Det synes tullkammaren böra undersökas, om icke genom byte av personal
gångtiden kunde förlängas och båtmaterielen därigenom bättre utnyttjas,
i första hand tullkryssaren. Om antalet fartyg sålunda minskas, men gångliden
för de återstående i mån av behov göres längre, kan väl personalbesparingen
icke bli så stor, men kostnaden för nyanskaffning och underhåll
bör kunna avsevärt nedbringas, och effektiviteten och rörligheten bör
kunna ökas. Under nämnda förutsättningar anser tullkammaren det möjligt,
atl ovannämnda lullkryssare och fem tulljakter nöjaktigt skulle kunna
svara för bevakningen i norra kusfdistriktet, varigenom tre mindre mo -

240

derna tulljakter skulle kunna undvaras. Det bör härvidlag beaktas, att
hamnarna i Norrland på grund av ishinder äro stängda från två till fem
månader av året.

Förutom nämnda slag av för kustbevakning behövliga farkoster av mera
sjögående typ äro på vissa avsnitt av den norrländska kusten liksom hittills
mindre båtar, racerbåtar eller tullslupar, erforderliga, där lokala förhållanden
så påfordra.

Bevakningen av hamnarna, såväl tullplatser som uthamnar, var före
kustbevakningens omorganisation 1937 i huvudsak anförtrodd tullkammarens
bevakningspersonal, i fråga om sistnämnda hamnar dock med hjälp
av kustbevakningen. När denna på senare år och i stor utsträckning fått
automobiler till sitt förfogande — norra kustdistriktet disponerar sju sådana
— ha vissa bevakningsgöromål övertagits av dess personal. I uthamnarna
ha sålunda lossande fartyg i allmänhet bevakats av tullkammarens
egen personal, under det att tillsynen av lastande fartyg i stor utsträckning
liandhaves av kustbevakningen.

Vad Sundsvalls tulldistrikt med dess till ett femtontal uppgående uthamnar
beträffar, har god hjälp i bevakningsarbetet erhållits av den till
Sundsvall förlagda kustbevakningspersonalen. Men det skulle för distriktets
vidkommande vara särskilt värdefullt, om den automobil, som sistnämnda
personal disponerar över, i större utsträckning än hittills kunde användas
för bevakning av fartyg i uthamnarna i likhet med den rörliga kontroll,
som polisen praktiserar såväl i städerna som på landsbygden och för samtidig
transport av tullkammarens egen bevakningspersonal, som nu i stor
utsträckning är hänvisad till buss, hyrbil eller cykel. Tullkammaren anhöll
år 1950 att få en automobil till sitt förfogande, men framställningen lämnades
utan åtgärd.

Hur tillgängliga resurser i fråga om personal och material, såväl tullkammarens
som kustbevakningens, bäst skola samordnas för bevakningen
av uthamnar inom respektive tulldistrikt är en fråga, som i samband med
denna utredning bör lösas, och därvid böra, när tjänsten så kräver, tullkamrarna
få rättighet att utan särskild anhållan få disponera kustbevakningens
fordon med personal. Att som nu är fallet personal med i huvudsak
samma arbetsuppgifter dirigeras från två håll är ur tullverkets synpunkt
opraktiskt och onödigt personalkrävande.

Utöver bevakningen av uthamnarna har kustbevakningen även att utöva
tillsyn å sådana platser vid kusten, där sjöförbindelse är möjlig. Här är
givetvis tillgång till bilar av stort värde, men tullkammaren ifrågasätter,
om icke varje sådant fordon skulle kunna avpatrullera ett större område
än som nu synes vara fallet och därigenom möjliggöra frigörandet av bilar
för sådan bevakning av uthamnar i samförstånd med vederbörande tullkammare,
som ovan nämnts.

Till slut vill tullkammaren framhålla, att om tjänstgöringsföreskrifter
för ett så oregelbundet arbete, som här är fråga, äro möjliga att utfärda
vore de behövliga.

Tullkammaren i Sundsvall den 9 november 1955

A. O. Franzon

241

Fiskeristyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Genom remiss den 22 september 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt fiskeristyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers
den 16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse anförts rörande
tullverkets kustbevakning.

Med anledning härav får fiskeristyrelsen, med överlämnande av från
fiskeriintendenterna i österhavets och Västerhavets distrikt infordrade yttranden
i ärendet, anföra följande, därvid styrelsen förutsätter att dess
utlåtande endast påfordras i vad ifrågavarande berättelse mer eller mindre
direkt berör fiskerinäringens intressen.

Revisorerna, som ifrågasätter, huruvida tullverkets kustbevakning beträffande
personal, båtmateriel in. in. är lämpligt organiserad med hänsyn
till de arbetsuppgifter, som åvilar densamma, framhåller att dessa arbetsuppgifter
numera är betydligt mer mångskiftande än tidigare. Bland annat
erinras om att kustbevakningen nu (från och med den 1 juli 1955) enligt
kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) även har skyldighet att utöva fisketillsyn.
Detta och andra uppdrag av jämförligt slag, som blivit kustbevakningspersonalen
ålagda vid sidan av den egentliga tulltjänsten, skall emellertid
enligt nu gällande föreskrifter fullgöras endast i den mån denna tjänst
därigenom icke åsidosättes. Med hänsyn till de ändrade förutsättningar, som
inträtt i olika avseenden, anser revisorerna emellertid att kustbevakningen
bör utformas så, att den är i stånd att utföra verklig bevakning icke blott
ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, därvid samtliga bevakningssynpunkter
böra vara likvärdiga.

I revisorernas berättelse erinras vidare om att antalet kustposteringar
i Västra kustdistriktet, som omfattar kuststräckan från landskapsgränsen
mellan Skåne och Halland till Saltbacken vid Svinesund, är förhållandevis
mycket större än inom andra distrikt, vilket motiverats med den livliga
trafiken vid västkusten av fiskefartyg till och från platser utom tullområdet.
De talrika kustposteringarna underlättade nämligen för fiskarebefolkningen
att få fiskepassen påtecknade in. in. Revisorerna erinrar emellertid samtidigt
om att numera införts befrielse från skyldigheten att uppvisa fiskepass
för påteckning under villkor att fartyg under resan ej besöker utrikes
ort eller ha förbindelse med fartyg i utrikes trafik och ej heller medför
proviantartiklar, för vilka eljest utgående tidl eller skatt icke erlagts. Härigenom
har fiskarena inom detta distrikt i ett icke obetydligt antal fall ej
längre skyldighet att uppsöka kustpostering, varför enligt revisorernas
mening en nedskärning av antalet posteringar bör kunna ske utan att kustbefolkningens
berättigade intressen åsidosättes. Revisorerna anser också
att det bör övervägas huruvida icke lättnader i tullavseende — utöver redan
vidtagna — kan genomföras för fiskarebefolkningen icke blott inom Västra
kustdistriktet utan även inom andra distrikt och omnämner att den meningen
framförts, alt det icke synes uteslutet att en del av den kontroll,
som nu utövas av kustbevakningen beträffande fiskarena, kan överlåtas
på dessas egna organisationer, varför överläggningar med dessa i sådant
syfte syntes böra upptagas.

16 Ilev. berättelse ang. statsverket är 1U55. II

242

Revisorerna anser vidare att vid kustbevakningens ordnande alla möjligheter
till en rationell samverkan med det nya sjöfartsverket förutsättningslöst
bör prövas och anser att vägande skäl talar för att hela kustbevakningsorganisationen
snarast omprövas.

Som ovan anförts åligger det numera kustbevakningen att också utöva
lisketillsyn. Denna anordning är emellertid ännu alltför litet provad för att
något omdöme skall kunna fällas om dess effektivitet eller lämplighet.

Som fiskeristyrelsen i flera olika sammanhang framhållit har vår fisketillsyn
hittills varit alldeles otillräcklig. Eu effektivisering av densamma
är därför i hög grad av behovet påkallad bl. a. på grund av 1946 års Londonkonvention
rörande maskor i fiskredskap och minimimått på fisk, till vilken
konvention Sverige anslutit sig och enligt vilken vårt land förpliktat sig
att övervaka att de svenska fiskarena iakttager konventionens bestämmelser.

Fisketillsyn behöver utövas såväl ute på fiskeplatserna för att förhindra
olovligt fiske som i land för att tillse att ej fisk under förbudstid eller
under stadgat minimimått ilandföres. För tillsynen på fiskeplatserna fordras
båtar lämpade för gång i skärgårdar men också såväl snabbgående som
sjövärdiga båtar avsedda för navigation i öppen sjö. För sådan tillsyn lämpade
båttyper disponerar redan kustbevakningen i viss utsträckning. Vad
tillsynen i land beträffar är en så gott som ständig bevakning behövlig vid
de större ilandföringsplatserna, men i övrigt torde denna landbevakning
kunna utövas av några få men rörliga tillsynsmän i varje län.

Enligt fiskeristyrelsens mening skulle med lämplig organisation en ganska
effektiv och förhållandevis litet kostnadskrävande fisketillsyn mycket
väl kunna samordnas med andra bevakningsuppgifter. Förutsättning härför
är dock bland annat att fisketillsynen icke endast blir en bisyssla utan en
uppgift likvärdig med övriga av kustbevakningens åligganden.

I likhet med revisorerna finner fiskeristyrelsen det önskvärt att fiskarena
även vid andra kuststräckor får komma i åtnjutande av samma lättnader
i tullavseende som nu tillkommer fiskarena på västkusten. Styrelsen anser
sig emellertid icke på nuvarande stadium kunna avgöra om de lättnader
i detta avseende, som västkustfiskarna nu har och andra fiskare eventuellt
skulle få i och för sig medger indragning av kustposteringar. Styrelsen
vill framhålla angelägenheten av att sådana förändringar på detta område
icke vidtages att fiskebåtstrafiken därigenom blir sämre betjänad än för
närvarande. Redan utan närmare utredning anser fiskeristyrelsen sig vidare
kunna göra det uttalandet att det vore i hög grad olämpligt att på fiskareorganisationer
överflytta en del av de uppgifter i tullbevakningshänseende,
som nu åvilar kustposteringarna.

Om, som revisorerna ifrågasätter, kustbevakningens olika åligganden
skall anses vara ur angelägenhetsgrad likvärdiga och alltså icke som hittills
tullbevakningen skall anses äga prioritet, uppställer sig givetvis frågan,
hur den centrala ledningen för hela verksamheten skall organiseras. I denna
fråga har fiskeristyrelsen för närvarande ingen bestämd uppfattning
men vill framhålla angelägenheten av att de olika intressen, som beröres
av denna verksamhet, tillförsäkras erforderligt inflytande inom denna ledning.

På grund av vad ovan anförts får fiskeristyrelsen lika med revisorerna
förorda att en omorganisation av kustbevakningsorganisationen blir föremål
för utredning.

243

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit förutom undertecknade
Hult och Hessle, den sistnämnde föredragande, ledamöterna Högström,
Levin, Skoglund och Åberg.

Göteborg den 24 november 1955

Underdånigst
JÖRAN HULT

CHR. HESSLE

Fiskeriintendenten i Österhavets
distrikt

Bilaga A

Till Kungl. Fiskeristyrelsen

Av fiskeristyrelsen den 1 oktober 1955 anmodad avgiva yttrande över
riksdagens revisorers berättelse rörande tullverkets kustbevakning får jag
anföra följande.

Jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse angående skyldighet för befattningshavare
vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och fisketillsyn
m. in. (275/1955) har ju befattningshavare vid tullverkets kustbevakning
att dels utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som bland
annat gives i fiskeristadgor, och dels inskrida vid överträdelser av lagen
om rätt till fiske, vilka kränker kronans fiskerätt eller sker i vatten där
varje svensk medborgare må bedriva fiske.

Genom ovannämnda kungörelse har tullverket utöver tidigare arbetsuppgifter
rörande fisket erhållit vissa övervakningsuppdrag på fiskets område.

Den fisketillsyn, som för närvarande bedrives utefter ostkusten, är i
många fall föga effektiv. Värdefullt vore därför om en mera omfattande
och ingående tillsyn kunde åstadkommas. Visserligen ligger tullposteringarna
jämförelsevis glest utefter ostkusten, men genom sin patrullering har
ju bevakningspersonalen tillfälle att utöva fisketillsyn inom vidsträckta
områden. Så vitt jag kan finna bör tullverkets kustbevakning kunna göra
en stor insats inom fisketillsynen.

Kan lättnader i tullavseende av den art, som nämnes i revisorernas utlåtande
(s.34), genomföras för fiskarebefolkningen, bör givetvis sådana
genomföras. Men i vilken omfattning detta kan ske synes mig i första hand
böra diskuteras med fiskarnas organisationer.

Saltsjö-Duvnäs den 10 november 1955

S. J. Sjögren

Bilaga B

Fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt, Göteborg

Till Kungl. Fiskeristyrelsen

Genom remiss den 1 oktober 1955 har Kungl. Fiskeristyrelsen anmodat
mig att avgiva yttrande angående vad som anförts i riksdagens revisorers
särskilda berättelse rörande tullverkets kustbevakning. I anledning härav
får jag med remisshandlingens återställande vördsamt anföra följande.

244

I berättelsen i fråga förordas att förutsättningarna för och utformningen
av den nuvarande kustbevakningen snarast omprövas och att kustbevakningen
utformas så att den är i stånd att utföra verklig bevakning icke
blott ur tullverkets fiskaliska synpunkter utan även i en rad andra avseenden,
därvid samtliga bevakningsuppgifter böra vara likvärdiga. Bevakning
skulle sålunda vara anordnad mot bl. a. smugglingsförsök, spioneri, olovligt
överskridande av sjögränsen, mot olaga jakt och fiske och till säkerhet
för sjöfart och luftfart.

Enligt mig tillgängliga uppgifter hava inom Västerhavets distrikt under
år 1955 av kustbevakningspersonalen 17 befattningshavare varit av länsstyrelsen
förordnade såsom fiskeritillsyningsmän, vilka uppburit ett mindre
arvode från vederbörande hushållningssällskap (eller i Göteborgs och Bohus
län från länets havsfiskeförening), och 15 varit engagerade såsom insamlare
av fiskeristatistiska primäruppgifter (med arvoden utgående från samma håll
som ovan nämnts). Från och med den 1 juli 1955 gäller att befattningshavare
vid tullverkets kustbevakning har att i tjänsten utöva viss fiskeribevakning,
varvid dock föreskrives att tulltjänsten därigenom icke må
eftersättas (SFS 275 år 1955).

Den av riksdagens revisorer förordade ändringen förefaller mig näppeligen
ur fiskets synpunkt kunna draga med sig någon påtaglig försämring
utan i stället snarare innebära en förbättring.

Under hänvisning till vad ovan anförts får undertecknad därför tillstyrka
bifall till en sådan utredning, som av riksdagens revisorer i förevarande
fråga föreslagits.

Göteborg den 16 november 1955

Sven Sahlin

Lotsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till K o n it n g e n

Genom nådig remiss den 22 september 1955 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
lotsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens
revisorers den 16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse rörande
tullverkets kustbevakning anförts.

Till åtlydnad härav får lotsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer har i förenämnda särskilda berättelse framhållit,
bland annat, att de förhållanden, som legat till grund för den nuvarande
kustbevakningsorganisationen, i väsentliga avseenden icke längre äro aktuella.
Även om denna i viss mån anpassats till det förändrade läget och de
nya arbetsuppgifter, som efter hand tillkommit, vore dock organisationen
i stort sett oförändrad. Såvitt revisorerna kunnat finna, låge tyngdpunkten
i göromålen alltjämt på tullbevakningen. Revisorerna anse sig emellertid
kunna konstatera, att kustbevakningen för närvarande knappast fyller en
funktion, som svarar mot den personalinsats och de kostnader den medför.

Revisorerna uttala vidare, att — då kustbevakningen utgör en gren av
tullverket, vars huvuduppgift är att debitera, uppbära och redovisa tull -—

245

det på sitt sätt vore naturligt att tullbevakningen i olika former kommit
att bli den dominerande uppgiften för den vid kusten tjänstgörande personalen.
Jämväl de sakkunniga, som utformade den nuvarande organisationen,
hade förutsatt, att så skulle vara fallet, även om de ansett, att jämväl
andra göromål skulle kunna anförtros kustbevakningen, om detta kunde
ske utan förfång för den egentliga tulltjänsten. Med hänsyn till de ändrade
förutsättningar, som inträtt i olika avseenden, anse revisorerna emellertid,
att kustbevakningen bör utformas så, att den är i stånd att utföra verklig
bevakning icke blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden,
därvid samtliga bevakningsuppgifter böra vara likvärdiga. Bevakning borde
sålunda vara anordnad bl. a. mot smugglingsförsök, spioneri, olovligt överskridande
av sjögränsen, mot olaga jakt och fiske och till säkerhet för sjöfart
och luftfart. Icke minst med tanke på att kustbevakningen är den enda
organisation, som i fredstid utövar kontinuerlig bevakning i våra kustfarvatten,
har densamma en viktig funktion att fylla ur försvarets synpunkt.

En fråga av vikt är enligt revisorernas mening kustbevakningens förhållande
till andra organ, som i olika avseenden fylla uppgifter vid rikets
kuster. En samordning av de olika resurserna borde självfallet äga rum i
syfte att förbilliga verksamheten, därvid en avvägning borde ske mellan
1)1. a. civila och militära intressen. Alla möjligheter till eu rationell samverkan
med det nya sjöfartsverket borde vidare förutsättningslöst prövas.
Revisorerna ha särskilt framhållit, att föredragande departementschefen
vid anmälan av prop. 124/1955 förklarat sig vilja framdeles återkomma till
förslaget att under sjöfartsverket lägga vården av fartyg, som disponeras
av andra statliga myndigheter, om det vid närmare undersökning skulle
visa sig, att en dylik förändring innebure påtagliga praktiska fördelar.

Revisorerna ha vidare i fråga om sjöräddningen — där kustbevakningen
hittills fyllt en icke oväsentlig uppgift — erinrat om att det för närvarande
pågår en offentlig utredning.

Sammanfattningsvis ha revisorerna uttalat, att vägande skäl tala för att
kustbevakningsorganisationen snarast omprövas. I

I fråga om bevakningen vid rikets kuster har jämväl personalen vid
lots- och fyrstaten ålagts viktiga funktioner. Bevakningen genom lotsverkets
försorg är i fredstid ordnad enligt följande grunder:

Ständig utkik eller bevakning till sjöss förekommer dygnet om vid 59 av
rikets 107 lotsuppassningsställen och på samtliga 16 fyrskeppsstationer.
Av de 48 lotsuppassningsställen, där ständig utkik icke förekommer, äro
ungefär hälften så belägna (t. ex. inne i havsvikar eller skärgårdar), att
någon utkik eller bevakning till sjöss över huvud taget icke kan komma
i fråga därifrån. Utkiken vid loisplatserna sker genom alt man därifrån
överblickar de från platsen siktbara, till platsens lotsningsområde börande
farvattnen i ändamål alt med minsta möjliga tidsspillan kunna tillhandahålla
lots åt lotssökande fartyg. Viss, ehuru icke oavbruten, utkik förekommer
dessutom dygnet om vid de 42 bemannade, fasta fyrplatser, från vilka
mistsignalering äger rum vid tjocka och nedsatt sikt, med ändamål atl
signaleringen skall kunna igångsättas så snart siktförbållandena så kräva.

tdkik och bevakning endast under dygnets ljusa del utföres vid förenämnda
48 lotsuppassningsställen och bar till huvudsyfte att upptäcka lotssökande
fartyg -

24(5

Särskild, kontinuerlig utkik vid inträffande svårt väder upprätthålles vid
åtta lotsplatser, vilka eljest på grund av personalens fåtalighet ha utkik
endast under dygnets ljusa del. Vid tre av dessa lotsplatser förrättas vakthållningen
av lotspersonalen ensam. Vid de fem övriga (Bergkvara, Långörens,
Landskrona, Havstenssunds och Nordkosters lotsplatser) biträder
tullverkets personal i viss mindre omfattning i förekommande vakthållning
vid svårt väder. Detta samarbete har ägt rum sedan början av år 1950.
Verkställda undersökningar ha utvisat, att tullverkets personal icke kan
tagas i anspråk för kontinuerlig vakthållning i större utsträckning än vad
sålunda angivits.

Svårt väder i här förevarande bemärkelse anses råda, då stormvarning
utfärdats eller vindstyrkan eljest kan uppskattas till styv kultje. motsvarande
eu vindhastighet av 13—15 meter per sekund eller mera.

Genom ett särskilt cirkulär den 24 augusti 1949 till den vid samtliga
lots- och fyrplatser tjänstgörande personalen har lotsstyrelsen riktat eu
uppmaning att vid inträffande svårt väder — bestämt såsom nyss angivits
— iakttaga den skärpning av bevakningen, som personalen finner förenlig
med densamma i övrigt åliggande tjänstgöring. Sagda skärpning av bevakningen
innefattar en uppgift, som går utöver vad som ansetts kunna åläggas
personalen såsom en tjänsteplikt. Det bör tillika observeras, att personalstyrkan
vid lots- och fyrplatserna fastställts med hänsyn till normalt förekommande
lotsningsfrekvens och fyring. Däremot har i allmänhet hänsyn
icke kunnat tagas till eventuellt förefintligt behov av att hålla platserna
omgivande vattenområden under särskild bevakning utöver den för lotsoch
fyrtjänsten erforderliga.

1 anslutning till förenämnda anmaning den 24 augusti 1949 träffades
mellan lotsstyrelsen och dåvarande kustbevakningschefen i generaltullstyrelsen
under hand överenskommelse om att vid inträffande sådant väder som
förut angivits skärpning av bevakningen vid rikets kuster skulle i fall, då
så vore möjligt, äga rum medelst samordnande av de bevakningsuppgifter,
som åvila lotsverkets och tullverkets personal. Med anledning av denna
överenskommelse uppdrog lotsstyrelsen i cirkulär skrivelse den 12 oktober
1949 åt lotsdirektörerna att i samråd med vederbörande kustdistriktschef
undersöka möjligheterna til! dylikt samarbete mellan lotsverkets och tullverkets
personal samt att därefter till lotsstyrelsen inkomma med utredning
i ämnet. Enligt de för undersökningarna uppdragna riktlinjerna borde
vad anginge lotsverkets bevakningsstationer möjligheten att åstadkomma
.samarbete av berört slag undersökas i första band i fråga om sådana i havsbandet
belägna lotsplatser, där lotsuppassning icke ägde rum under mörker.
Undersökningarna borde emellertid inbegripa jämväl fyrplatserna. Vad tullverkets
personal beträffar borde enligt nämnda riktlinjer endast personal
tillhörande den egentliga kustbevakningen kunna ifrågakomma i förevarande
sammanhang. Samarbete, varom här vore fråga, borde kunna etableras
jämväl i sådana fall, då beträffande en lotsverkets bevakningsstation
personal från tullverket icke vore förlagd å denna ort men i närheten därav.

Resultatet av de till lotsstyrelsen redovisade undersökningarna gav vid
handen, att fastare samarbete mellan lotsverkets personal och personalen
vid tullverkets kustbevakning blott kunde anordnas vid ett fåtal lotsplatser,
vilka eljest på grund av personalens ringa antal skulle haft utkik endast
under dygnets ljusa del. Såsom tidigare angivits biträder tullverkets personal
sedan början av år 1950 vid Bergkvara, Långörens, Landskrona, Hav -

247

stenssunds och Nordkusters lotsplatser i viss omfattning i förekommande
utsträckt vakthållning under svårt väder. Ytterligare samarbete mellan de
båda personalkategorierna kan enligt undersökningarna icke äga rum,
såvitt den bevakning av kusterna, som tullverkets personal för närvarade
utövar, skall bibehållas i dess nuvarande omfattning. På Gotland, där patrulleringen
genom tullverkets personal verkställes huvudsakligen till lands
och sikten till sjöss är fri, verkställer, enligt överenskommelse under hösten
1949 mellan kust- och lotsdistriktscheferna, kustbevakningspersonalen vid
hårt väder spaning från vissa utkiksplatser. Särskild överenskommelse
angående patrullering vid svårt väder för upptäckande av eventuella olyckor
till sjöss har även under hösten 1949 träffats med lotsverket i vad avser
kustposteringarna Färjestaden, Mörbylånga, Grönhögen, Byxelkrok,
Sandviken och Kristianopel.

Såsom framgår av det anförda har samarbete mellan lotsverkets och tullverkets
kustbevakning redan etablerats i den utsträckning, som är möjlig
med hänsyn till de olika personalkategoriernas huvuduppgifter. Den bevakning
av rikets kuster, som för närvarande sker genom lotsverkets försorg,
är enligt lotsstyrelsens uppfattning utbyggd så långt det är möjligt
inom ramen för tillgängliga personella och materiella resurser.

För kustbevakning vid ett skärpt utrikespolitiskt läge, förstärkt försvarsberedskap
eller krig träffas särskilda anstalter. Kustbevakning av detta
slag ankommer emellertid ej på lotsverket utan på de marina myndigheterna.

Personalen vid tullverkets kustbevakning har, såsom framgår av riksdagens
revisorers förenämnda berättelse, vissa åligganden i fråga om dels
inrapporterande till marina myndigheter rörande främmande tartygs rörelser
längs rikets kuster, dels ock övervakande av samfärdseln över rikets
gränser. Enahanda skyldighet åvilar jämväl personalen vid lots- och fyrstaten.
Lotstjänsteman har vidare jämlikt vissa författningar rörande olovlig
varuinförsel in. in. ålagts särskilda uppgifter med avseende å kontrollen
av varuinförseln till riket.

Av det anförda framgår, att personalens vid tullverkets kustbevakning
samt lots- och fyrpersonalens åligganden inom vissa arbetsområden — inrapporterande
av främmande fartygs rörelser samt övervakande av samfärdseln
över rikets gränser, in. in. — helt sammanfalla och inom andra
arbetsområden — kontrollen av varuinförseln, in. in. — äro nära sammanhörande.
Jämväl i fråga om sjöräddningsväsendet ha lotsverkets och tullverkets
personal gemensamma uppgifter. Härvid är emellertid att märka,
att det för lots- och fyrpersonalens vidkommande är fråga om arbetsuppgifter
som ligga vid sidan av de huvudsakliga tjänsteåliggandena. Så långt
det är möjligt inom ramen för nuvarande organisation förekommer samarbete
mellan lotsverkets och tullverkets personal. Lotsstyrelsen får framhålla,
att det med hänsyn till lotspersonalens tjänsteåligganden och arbetsförhållanden
icke synes möjligt eller lämpligt att ålägga denna personal
mera vittgående skyldigheter beträffande på tulltjänsteman eljest ankommande
arbetsuppgifter än vad för närvarande är fallet. Enär lotsarnas
huvuduppgift är att betjäna sjöfarten med lotsning, är det enligt styrelsens
mening av vikt att dessa befattningshavare städse mötas med förtroende
vid embarkering av fartyg. Med hänsyn härtill får lotsstyrelsen avstyrka,
att polisiära eller fiskala uppgifter överföras på lotspersonalen. Jämväl i
de flesta andra länder, däribland USA, är det regel att lotsarna icke ha

248

ålagts dylika uppgifter. Någon möjlighet att överföra polisiära eller fiskala
uppgifter på fyrpersonalen synes över huvud taget icke föreligga med hänsyn
till denna personals tjänsteåligganden och till tjänstgöringsplatsernas
i allmänhet isolerade belägenhet. Det synes ej heller möjligt eller lämpligt
att i någon nämnvärd omfattning överföra arbetsuppgifter från lotsverkels
till tullverkets personal. Alla möjligheter till en rationell samverkan
mellan tullverket och det blivande sjöfartsverket böra emellertid, såsom
revisorerna uttalat, prövas. Med hänsyn härtill synes frågan om kustbevakningsorganisationen
böra bliva föremål för särskild utredning. Härvid
synes särskilt böra undersökas möjligheten och lämpligheten av att under
sjölartsverket lägga vården av de fartyg, som disponeras av tullverket.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit byråchefen Nyman, föredragande,
t. f. överfyringenjören Öberg samt t. f. byråchefen Bergstedt.

Stockholm den 22 december 1955

Underdånigst
TORSTEN PETERSSON

Ingvar Welander

Länsstyrelsens i Malmöhus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Genom nådig remiss den 22 september 1955 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers den 16 september
1955 avlämnade särskilda berättelse rörande tullverkets kustbevakning.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna från chefen för Malmö
marina bevakningsområde infordrat yttrande och därjämte upplysa, att
länsstyrelsen under hand hört landsfogden i länet i ärendet, samt för egen
del i underdånighet anföra följande.

Utöver tullbevakningen har tullverkets kustbevakning en rad betydelseiulla
uppgifter. Länsstyrelsen vill särskilt nämna de uppgifter som sammanhänga
med gällande gränsövervakningsbestämmelser — icke minst avseende
utlänningskontrollen — tillsynen över jakt och fiske, kontroll av
efterlevnaden av vissa föreskrifter till skydd för bland annat sanitära intressen,
bistånd åt sjöräddningen ävensom biträde åt marina myndigheter.

Dessa uppgifter synas länsstyrelsen vara av den art och omfattning, att
de göra en väl rustad kustbevakning nödvändig. Länsstyrelsen vill i sammanhanget
framhålla, att här i länet ett omfattande och värdefullt samarbete
ägt rum mellan de polisiära myndigheterna och kustbevakningen.
Vikten av att kustbevakningen för sådant fall äger tillräckliga resurser
kan exemplifieras med en hänvisning till kustbevakningens insatser under år
1949, då utlänningskontrollen fordrade omfattande åtgärder som sannolikt
icke helt kunnat vidtagas utan tillgång till en stark kustbevakningsorganisation.
Av det yttrande, som avgivits av chefen för Malmö marina bevakningsområde,
framgår, att ett betydelsefullt samarbete äger rum mellan
de marina myndigheterna och kustbevakningen.

249

Länsstyrelsen anser sig icke kunna göra något bedömande av i vad man
kustbevakningens uppgifter i fråga om tullbevakning numera minskat i omfattning
så att till följd därav, trots övriga på kustbevakningen ankommande
uppgifter, organisationen kan minskas. Emellertid vill länsstyrelsen här
peka på vad som bland annat av chefen för Södra kustbevakningsdistriktet1
upplysts därom, att tullbevakningen, såvitt angår smugglingen, har
stor betydelse även i förebyggande syfte och att organisationen bör ha en
viss marginal med hänsyn till ändringar av radande förhallanden som
kunna inträffa;

Vad särskilt angår kustbevakningens materiel är det ur alla synpunkter
av vikt att denna är av så hög klass som möjligt. Kustbevakningens båtar
måste sålunda vara väl lämpade för uppgifterna. Även förbindelsetjänsten
är av mycket stor betydelse och bör givetvis uppbyggas på ett sadant sätt
att den får högsta möjliga effektivitet. Det förtjänar här framhallas, att
då det gäller förbindelsetjänsten ett fruktbärande samarbete ägt rum mellan
kustbevakningen och statspolisen.

Länsstyrelsen vill med stöd av det anförda ifrågasätta, huruvida tilli äcklig
anledning föreligger att igångsätta eu särskild utredning om tullverkets
kustbevakning. Därest emellertid en utredning kommer till stånd, vill länsstyrelsen
framhålla angelägenheten av att nuvarande organisation i avvaktan
på resultatet av utredningen bibehalles utan sänkning av effektiviteten.
Den successiva ersättningsanskaffningen av materiel bör alltså fullföljas.

Malmö i landskansliet den 10 januari 1956

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

STEN LUNDBERG

LENNART SUNDKLER

Bilaga

Till Länsstyrelsen i Malmöhus län
Yttrande angående tullverkets kustbevakning

1. Av kungl. finansdepartementets remiss (S.I). 203/55) framgår icke,
huruvida ärendet remitterats till marin myndighet i högsta instans (Chefen
för marinen). Med hänsyn till vad nedan sägs synes nödvändigt att så sker.

2. Tullverkets kustbevakning fyller i såväl fred som under beredskapstillstånd
och krig för försvaret synnerligen betydelsefulla funktioner.

3. Under fredstillstånd är marinens kustbevakning icke organiserad1 2;
främst av ekonomiska och personella skäl.

Detta nödgar försvaret att för övervakningen av farvattnen utanför rikets
kuster i fred lita till andra organ än militära.

1 Se bilaga C till generaltullstyrelsens yttrande.

2 Frånsett vissa f. n. pågående mobiliseringsövningar, innebärande att av marinens 17
olika bevakningsområden eif i sänder är organiserat under 1/2 års tid.

250

Jml kungl. kungörelsen den 21 nov 1925 (SF nr 468/25 med ändringar
Sk 578/37, 76/51, 502/51) »ang rapporterande av främmande fartygs rörelser
vid rikets kuster etc» åligger det tullverkets kustbevakning (liksom lotsverkets
organ) att övervaka kustfarvattnen m h t främmande örlogsfartygs
rörelser, misstänkta andra fartygs rörelser och efterlevnaden av tillträdeskungörelsen
(SF 467/25) samt att rapportera till marin myndighet i förekommande
fall.

Denna övervakning och rapportering är av avgörande betydelse för försvarsmaktens
möjligheter att i fredstid kontrollera kustfarvattnet.

4. Även i övrigt äger i fred ett intimt och för försvaret omistligt saraarbete
rum mellan marinen och tullverkets kustbevakning. Jag vitsordar
härvidlag helt och fullt vad Chefen för Södra kustdistriktet anför i sitt
yttrande till Kungl. Generaltullstyrelsen dnr A 145 den 10 november 1955,
vilket yttrande är bifogat Länsstyrelsens remiss. Utdrag av yttrandet i de
delar, som särskilt beröra samarbetet med marinen, framgår av bilaga 1.

5. Utöver vad Chefen för Södra kustdistriktet anfört må framhållas,
att personal ur tullverkets kustbevakning inom vissa marindistrikt -— enligt
därom träffad särskild överenskommelse — vid mobilisering tjänstgör som
inmönstringsförrättare vid marinens utrustningsdepåer i och för organisering
av marinens kustbevakning (röd order). Därjämte biträder tullverkets
kustbevakning med transport medelst båtar och bilar till resp.
tjänstgöringsplatser av den marina kustbevakningens mobiliserade personal.
6 7 8

6. Vid beredskcipstillstånd och krig ingår tullverkets kustbevakning i
marinens krigsorganisation såsom marinens krigspolis.
Dess ställning härvidlag regleras fn av »Kungl. Maj:ts reglemente
för krigspolisen vid marinen» (SF 497/41) och »Kungl. Maj:ts kungörelse
angående användning inom marinen av tullverkets kustbevakning vid mobilisering
eller förstärkt försvarsberedskap» (SF 498/41).

7. Chefen för marinen har med skrivelser Org N 22:3 och Org N 22:4
den 21/9 1955 till Konungen ingivit förslag angående ändrad hjdelse av i
mom 6 ovan nämnda reglemente och kungörelse. Skrivelserna bifogas i avskrift
(bilaga 2 och 3).

Förslagen innebära emellertid i sak ingen ändring betr. tullverkets kustbevaknings
ställning inom marinens krigsorganisation såsom krigspolis vid
marinen.

8. Av vad ovan anförts lorde framgå:

att en nedkrympning av tullverkets kustbevakningsorganisation icke är
önskvärd ur marinens synpunkt; samt

att därest ifragavarande organisation i enlighet med statsrevisorernas
förslag skulle göras till föremål för omprövning, marinen därvid måste förutsättas
få tillfälle framföra sina särskilda synpunkter (deltaga i utredningen)
.

Malmö den 8 januari 1956

C. H. Falkman

T. Hugo-Persson

251

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Genom nådig remiss den 22 september 1955 har länsstyrelsen anbefallts
att inkomma med utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den
16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse anförts rörande tullverkets
kustbevakning.

Länsstyrelsen, som i ärendet hört Svenska Yästkustfiskarnas Centraltorbund1,
Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening samt Göteborgs och
Bohus läns jaktvårdsförening får med överlämnande av inkomna yttranden
för egen del anföra följande.

Länsstyrelsen har ej något att erinra mot att såsom revisorerna föreslagit
förutsättningarna för och utformningen av kustbevakningen omprövas. Vid
en dylik omprövning är det enligt länsstyrelsens förmenande angeläget att
vissa för detta länet mer eller mindre speciella förhållanden beaktas.

Inom länet finnes en livlig fartygstrafik. Särskilt fiskefartygstrafiken är
mycket livlig och de bohuslänska fiskebåtarna angöra i stor utsträckning
utländska hamnar under vissa fiskefärder, vilka ofta ske på långt avstånd
från hemorten. Framför allt för dessa fiskebåtar är det av skäl som närmare
utvecklats av Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund i dess yttrande ur
ekonomisk synpunkt angeläget att antalet kustposteringar på västkusten i
stort sett bibehålies. En indragning av kustposteringar torde därför kunna
övervägas endast på sådana områden av kusten, där storsjöfiske ej idkas.
Skulle däremot avsevärda lättnader i tullavseende utöver redan förefintliga
kunna genomföras för fiskebåtarna torde en genomgripande omorganisation
av kustbevakningen kunna ske. Riksdagens revisorer ha uttalat sig föi
sådana lättnader därvid de dock ifrågasatt huruvida ej en del av den kontroll,
som nu utövas av kustbevakningen beträffande fiskarena, kunde överlåtas
å dessas egna organisationer. Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund
har bestämt avrått från en sådan anordning. Länsstyrelsen delar helt
förbundets uppfattning härutinnan.

I sin ovannämnda berättelse ha riksdagens revisorer uttalat att kustbevakningen
borde utformas så, att den vore i stånd att utföra verklig bevakning
icke blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, därvid
samtliga bevakningsuppgifter borde vara likvärdiga. Bevakningen borde
enligt revisorerna vara anordnad bl. a. mot smugglingsförsök, spioneri, olovligt
överskridande av sjögränsen samt olaga jakt och fiske. Länsstyrelsen
vill understryka vad revisorerna salunda anfört samt lramhålla angelägenheten
av att kustbevakningen gives sådan omfattning och organisation atl
den kan tillfredsställande fylla samtliga bevakningsuppgifter. Inom detta län
bär kustbevakningen utfört ett gott arbete i vad avser bevakningen mot
olaga jakt. Även då det gäller tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna
angående fisket har kustbevakningen på ett förtjänstfullt sätt medverkat.
Länsstyrelsen har även uppdragit åt kustbevakningen att hjälpa till med

> Centralförbundets yttrande till länsstyrelsen i huvudsak lika lydande med förbundets
yttrande till Kungl. Maj:t, som äterges senare under denna paragraf.

252

avlivandet av oljeskadad sjöfågel. Enligt vad länsstyrelsen funnit har det
visat sig lämpligt att engagera kustbevakningen för dessa tillsynsuppgifter.
Jämlikt bestämmelserna i Kungl. kungörelsen den 20 maj 1955 må dock
genom ovannämnda tillsyn över jakt och fiske tjänsten ej eftersättas. Tillsynen
över efterlevnaden av bestämmelserna angående fisket är i detta län
med dess stora skärgård och livliga tillströmning av sommargäster och
sportfiskare mycket arbetskrävande. Från fiskarbefolkningen har klagats
över att sommargäster och sportfiskare ej respektera gällande fridlysningsbestämmelser
ävensom i allmänhet väl oavsiktligt — förorsaka åverkan
på fiskarenas fasta fiskeredskap. Pa grund härav har Göteborgs och Bohus
läns havsfiskeförening med stöd av statsbidrag och anslag från landstinget
en v*ss tiHsynsverksamhet. Då föreningen innevarande år begärt ett
förhöjt anslag för finansierande av nämnda verksamhet har landstinget
ställt sig avvisande. Därvid har från landstinget gjorts gällande att nämnda
tillsyn vore en polisiär verksamhet och därför rätteligen ankonnne å staten.

Enligt länsstyrelsens förmenande är det synnerligen angeläget att eu
effektiv tillsyn på ovannämnda områden kommer till stånd. Då det torde i
första hand åligga staten att sörja härför och då det kan ifrågasättas huruvida
ej. tillsynen lämpligast bör ske genom kustbevakningen, bör denna
fråga bli föremal för särskilt beaktande vid den av revisorerna föreslagna
översynen.

I detta ärendes handläggning har jämväl deltagit landssekreteraren Ernst
Uddenberg.

Göteborg i landskansliet den 23 december 1955

Underdånigst
PER NYSTRÖM

ERIK AXELSON

Göteborgs och Bohus läns
havsfiskeförening

Bilaga .4

Till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Genom remiss den 24 oktober 1955 har Länsstyrelsen anmodat Göteborgs
och Bohus läns havsfiskeförening att avgiva yttrande angående ett av riksdagens
revisorer gjort uttalande rörande omorganisation av tullverkets kustbevakning.
I anledning härav får havsfiskeföreningen med remisshandlingens
återsändande anföra följande.

Havsfiskeföreningen har sedan många år haft anställda ett tjugotal »fasta»
och sedan ett par ar tillbaka dessutom ett tiotal »extra» fisketillsynsmän
vid länets kust. Dessa fisketillsynsmän, vilka i regel ha var sitt distrikt, ha
\ arit förordnade av Länsstyrelsen och avlönade av havsfiskeföreningen. Av
dessa fisketillsynsmän synas under förra delen av 1955 totalt nio ha utgjorts
av personer, vilka haft detta tillsynsuppdrag vid sidan av verksamhet inom
tullverkets kustbevakning. Havsfiskeföreningen har dessutom under senare
år — med stöd av statsbidrag — anordnat en patrullerande fisketillsyn

253

(2 båtar) utmed länets kust, vilken tillsyn pågått under senare delen avsommaren
och början av hösten och som i främsta hand asyftat att kontrollera
efterlevnaden av gällande bestämmelser rörande hummerfisket. Tillsättandet
av nämnda extra fisketillsynsmän och anordnandet av ovan omtalade
patrullerande tillsyn har vidtagits av havsfiskeföreningen i anledning
av ideliga klagomål från isynnerhet småfiskares sida över bristande
och otillräcklig fisketillsyn.

Från och med den 1 juli 1955 åligger det befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning att i tjänsten utöva viss fisketillsyn (SFS 275/1955)
varvid dock gäller att själva tulltjänsten icke må eftersättas genom utövandet
av sådan tillsyn, som i kungörelsen anges (t. ex. fisketillsyn).

Statsrevisorerna konstatera i sitt här åsyftade uttalande, att de förhållanden,
som legat till grund för den nuvarande kustbevakningsorganisationen,
i väsentliga avseenden icke äro aktuella, och säga sig anse, »att kustbevakningen
bör utformas så att den är i stånd att utföra verklig bevakning
icke blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, varvid samtliga
bevakningsuppgifter böra vara likvärdiga». Det utsäges uttryckligen i
uttalandet att vid den föreslagna omorganisationen bevakning mot olaga
fiske är ett av de uppdrag som bör tillkomma kustbevakningen. Statsrevisorernas
uttalande utmynnar i en förklaring, att de anse vägande skäl tala
för att kustbevakningsorganisationen snarast omprövas.

Havsfiskeföreningens styrelse behandlade vid sammanträde den 3 december
1955 remissen i fråga och beslöt därvid tillstyrka utredning efter de
linjer, som statsrevisorerna föreslagit.

Göteborg den 5 december 1955

Enligt uppdrag

Sven Sahlin
sekreterare

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Göteborg

Sedan Länsjaktvårdsföreningen lämnats tillfälle taga del av remissakten
rörande eventuell omorganisation av kustbevakningen får föreningen anföra
följande:

Sedan ett tjugotal år tillbaka har länsjaktvårdsföreningen haft ett synnerligen
värdefullt samarbete med kustbevakningspersonalen i detta län.

övervakandet av jaktlagarnas efterlevnad när det rör jakt inom ett kustområde
är en svårlöst fråga för de jaktvårdande organisationerna, och särskilt
gäller detta Bohuslän med dess stora och svårövcrvakade skärgård.

Genom det bistånd härutinnan som länsföreningen erhållit av kustbevakningspersonalen
bär denna fråga dock kunnat lösas pa ett tillfredsställande
sätt, vilket är en av orsakerna till att Bohuslän nu kanske har det rikaste
ejderbeståndet i landet. Genom jaktvårdsföreningens tillskyndan bär länsstyrelsen
förordnat en del av kustbevakningspersonalen som jakt vårdst ill -syningsmän med polismans skydd och befogenhet. Deras goda kännedom
om ortsförhållandena samt deras tjänsteställning, som medfört mera respekt

254

hos allmänheten, än vad eljest förordnade ordningsmän kan påräkna, har
kraftigt bidragit till att olaga jakt å sjöfågel nu är en sällsynthet i detta län.
Alldeles särskilt viktigt är att jakten å allmänt vatten genom kustbevakningspersonalen
kunnat övervakas och kontrolleras. Det bör även framhållas,
att samma personal nu skall anlitas för omhändertagande av olieskadad
sjöfågel.

Med framhållande av det stora intresse för dessa frågor som visats hos såväl
ledning som personal inom kustbevakningen i länet, får länsföreningen
uttala som sin åsikt, att större indragningar av personal eller bevakningsplatser
skulle medföra avsevärd skada ur såväl jaktvårds- som djurskyddsoch
naturskyddssynpunkt.

Göteborg den 24 oktober 1955

För Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening
Allan Dahlbom

Allan Ehrenz

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Anmodad avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i en den 16 september 1955 avlämnad särskild berättelse rörande tullverkets
kustbevakning får länsstyrelsen med överlämnande av yttranden av landsfogden
och landsfiskalen i Haparanda distrikt samt gemensamt yttrande
av stadsfiskalen i Luleå och landsfiskalerna i Bodens och Nederluleå distrikt
anföra följande.

De skäl, som revisorerna anfört för att kustbevakningens organisation
snarast bör omprövas, anser länsstyrelsen bärande och tillstyrker därför,
att en utredning härom kommer till stånd.

Länsstyrelsen vill icke nu taga ställning till polischefernas förslag att
inordna kustbevakningen i polisväsendet men anser, att vad i yttrandena
anförts förtjänar att tagas under övervägande.

1 haildläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
landshövding och t. f. förste länsassessor även landssekreteraren Mårten
Stiernström.

Luleå i landskansliet den 31 december 1955

Underdånigst
FOLKE THUNBORG

C. G. WENNBERG

255

Landsfogden i Norrbottens
län

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Anmodad inkomma med yttrande över innehållet i eu av riksdagens revisorer
den 16 september 1955 avlämnad särskild berättelse rörande tullverkets
kustbevakning får jag härmed vördsamt dels överlämna av mig infordrade
yttranden från polischeferna i Boden, Haparanda, Luleå och
Nederluleå, dels för egen del anföra följande.

I vad rör Norrbottens län sorterar tullverkets kustbevakning under kustdistriktschefen
i Norra distriktet. Kuststräckan från gränsen mot Finland
till gränsen mellan Nederluleå och Norrfjärdens kommuner omfattas av
Luleå kusttullmästarområde. Kuststräckan inom Piteå landsfiskalsdistrikt
utgör verksamhetsområde för Piteå kustpostering inom Skellefteå kusttullmästarområde.
Inom Luleå kusttullmästarområde finnas två posteringar,
Luleå kustpostering och Nikkala kustpostering. Chefskapet inom
Luleå kusttullmästarområde utövas av en kusttullmästare med stationeringsort
i Luleå. Personalorganisationen i Luleå kustpostering upptager
1 kustöveruppsyningsman, 1 förste kustuppsyningsman samt 4 lägre befattningshavare
(kustuppsyningsmän eller kustvakter). Posteringen disponerar
1 personbil samt en s. k. tulljakt (en 12 m. koster). Vid Nikkala kustpostering
finnas 1 kustöveruppsyningsman samt 5 lägre befattningshavare.
Posteringen förfogar över 1 s. k. tullslup och 1 motorbåt. Posteringen äi
uppdelad på två underavdelningar på så sätt att tre man jämte tullslupen
äro stationerade i Seskarö, under det att återstoden stationerats i Nikkala.
Kustposteringen i Piteå består av 1 kustuppsyningsman och 1 kustvakt.
Posteringen disponerar 1 s. k. tullslup. Med undantag för tullslupen i Piteå
äro kustbevakningens inom länet stationerade motorfordon (båtar och
bilar) utrustade med frekvensmodulerad ultrakortvågsradioanläggningar
av samma typ som användes inom polisväsendet. Trafiken sker på sådana
frekvenser, att samtrafik kan äga rum med polisradiostationerna inom
länet.

Kustbevakningspersonalens verksamhet inom länet är till helt övervägande
del inriktad på bevakning av det slag, som omnämnes i den av riksdagens
revisorer avlämnade berättelsen. Bevakningen utföres dels under patrullering
till sjöss och till lands, dels vid förekommande behov genom tillfälligtvis
anordnad tillsyn i hamnar, lastageplatser o. d. Inom länet handhavas
icke av kustbevakningspersonalen sådana göromål, som tillhöra lokaltullförvaltningens
arbetsuppgifter. Kustbevakningspersonalens arbetsuppgifter
äro sålunda till övervägande del i princip av sådant slag, att de jämväl åvila
den allmänna polisen. Polismyndigheterna i länet ha emellertid beträffande
kustbevakningspersonalens polisiära verksamhet icke andra befogenheter
än som angivas i gränsövervakningskungörelsen (SFS 1944:728). De befogenheter,
som därigenom tillagts länsstyrelse och landsfogde, avse emellertid
endast verksamheten för övervakning av samfärdseln över rikets land- och
sjögränser. Befogenheterna innefatta icke i något tall direkt befäls- eller
direktivrätt gentemot kustbevakningspersonalen inom länet.

Samarbetet mellan polisorganen inom länet och kustbevakningsorganisationen
har städse varit mycket gott. Kustposteringarna ha sålunda i mån av

256

förmåga och Hd ofta med personal och materiel biträtt polisen vid polisiära
förrättningar i kustområdet.

I samband med en redogörelse för kustbevakningsorganisationens verksamhet
inom länet bör uppmärksammas, att till följd av isförhållandena
kustbevakningens båtar regelmässigt endast kunnat utnyttjas under tiden
omkring 20/5—omkring l/l 1 eller sammanlagt omkring 5Va månad årligen.
Under den tid båtarna icke kunnat användas har personalen använts för
patrullering med den därför disponibla bilen ävensom för bevakning till fots
i länets hamnar in. m. De tider sjöfarten i Bottenviken är stängd på grund
av havets tilltrysning, 4—5 månader årligen, har verksamheten bedrivits
förutom genom bilpatrullering genom skidpatrullering framför allt i skärgården.
Därvid har Nikkala kustpostering huvudsakligen svarat för övervakning
av kustområdet intill finska gränsen och närmast väster därom.
Under denna Hd torde stundom svårigheter ha förelegat att sysselsätta personalen
inom ramen för verksamheten. Det har emellertid förekommit, att
personalen tagits i anspråk för annan verksamhet inom tullväsendet än
kustbevakning. Merendels torde dock personalstyrkan ha hållits vid normal
numerär.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse framhållit nödvändigheten av att
samordna den bevakningsverksamhet som omhänderhaves av olika institutioner.
Revisorerna ha därvid bl. a. framhållit intresset av att kostnaderna
för den önskvärda bevakningen hållas nere. I sin berättelse framhålla revisorerna
också, att den nuvarande kustbevakningsorganisationen fått sin utformning
mot bakgrunden av överhavssmugglingen under 1920- och 1930-talen. Den organisation, som under då rådande förhållandena utformades,
synes emellertid med hänsyn till sedan dess inträffade förändringar icke
längre helt ändamålsenlig. Även med beaktande av tullväsendets intresse
av fullgod beredskap för framtida mera krävande arbetsinsats synes en omorganisation
av kustbevakningen böra övervägas.

Redan tidigare har jag i annat sammanhang inför Länsstyrelsen framhållit,
att enligt mitt förmenande en fastare samordning av polisväsendets,
kustbevakningens och gränstullbevakningens verksamhet vore önskvärd.
Tullväsendets gräns- och kustbevakning fullgöra till betydande del uppgifter,
vilka framstå såsom rent polisiära. En tredelning mellan polis, kustbevakning
och gränstullorgan av ansvaret för polisverksamheten synes i
hingden icke lämplig. Det synes mig sålunda kunna ifrågasättas, om icke
möjligheterna till en fastare samorganisation borde utredas. (I detta sammanhang
är jag angelägen framhålla, att hittills samarbetet mellan polismyndigheterna
i länet och tullväsendets representanter varit synnerligen gott,
vilket icke enbart torde ha berott på utomordentliga personliga relationer
mellan de olika organens företrädare.)

Beträffande kustbevakningen synes för Norrbottens läns del väsentliga
fördelar kunna vinnas genom att organisationen inlemmades i den allmänna
polisorganisationen. Såsom redan framhållits torde kustbevakningen till
övervägande del ha uppgifter av allmän polisiär natur. Riksdagens revisorer
ha i här förevarande berättelse som sin mening framhållit, att kustbevakningen
bör anordnas så, att den är i stånd att utföra verklig bevakning icke
blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, därvid samtliga
bevakningsuppgifter borde vara likvärdiga. Enligt revisorernas mening, till
vilken jag helt ansluter mig, bör bevakning sålunda bl. a. anordnas mot
smugglingsförsök, spioneri, olovligt gränsöverträdande, olaga jakt och fiske

257

och till säkerhet för sjö- och luftfart ävensom för vissa militära intressen.
En sådan anordning skulle otvivelaktigt medföra, att kustbevakningens verksamhet
finge en än mera uttalat polisiär prägel. Nackdelarna av att ansvaret
för polisverksamheten i länet icke helt ankommer på polismyndigheterna
skulle därigenom än mera framträda.

Länets polispersonal har hittills i brist på personal och farkoster endast
rent undantagsvis kunnat utföra önskvärd bevakning inom den betydande
skärgården. Detta gäller icke minst beträffande Bodens och Kalix skyddsområden.
Om kustbevakningsorganen i länet inlemmades i polisväsendet,
skulle i detta hänseende rådande missförhållanden kunna undanröjas. Av
särskild betydelse skulle detta bliva för effektiviteten i skyddsområdenas
bevakning. Den föreslagna åtgärden skulle vidare medföra, att man skulle
kunna undvika det dubbelarbete, som nu onekligen utföres, trots gott samarbete
och allvarliga försök till samordning under hand. En annan vinst
vore att svårigheterna att under vinterhalvåret finna lämpligt arbete åt kustbevakningspersonalen
skulle bortfalla. Jag förutsätter att personalen då
skulle tagas i anspråk för allmänna polisuppgifter i huvudsak i anslutning
till stationeringsorten.

Givetvis får icke i samband med ett möjligt inlemmande av kustbevakningen
i polisen tullväsendets bevaknings- och övriga intressen åsidosättas.
Emellertid synes mig den föreslagna omorganisationen icke i detta hänseende
behöva medföra någon försämring. Härvid bör uppmärksammas
det förfaringssätt, som tillgreps i samband med att den tidigare militärt
anknutna fästningspolisen i Boden överfördes till den civila statliga poliskåren
i Boden. För att tillgodose de militära intressena föreskrevs då
(Kungl. Maj:ts kungörelse om poliskåren i Boden den 30/6 1942) att av
kommendanten i Bodens fästning beträffande poliskårens användning angivna
militära synpunkter av polischefen skulle tillgodoses i den mån polischefen
icke fann, att trängande polisuppgifter av annat slag därigenom
skulle eftersättas. Motsvarande direktivrätt skulle kunna stadgas beträffande
generaltullstyrelsen eller denna underordnad instans.

Jämväl ur beredskapssynpunkt synes eu förankring av kustbevakningen
i polisväsendet medgiva uppenbara fördelar med hänsyn till de större möjligheter
en större och enhetlig polisorganisation i detta hänseende skulle
erbjuda.

Det kan riktigt anmärkas, att vid rekryteringen till kustbevakningstjänst
måste beaktas att personalen besitter tillräcklig grad av sjömansskap och
alt sådant i allmänhet icke är att finna hos polispersonalen. Detta torde
dock icke behöva medföra några alltför betydande svårigheter. Såsom
exempel må anföras att för närvarande i poliskårer med polisrytteri rekrytering
måste ske med hänsyn tagen till all fullgod ryttarpersonal skall
kunna uppsättas. Svårigheterna att erhålla sjökunnig personal torde för
övrigt väga lätt i jämförelse med intresset av alt den kustbevakande personalen
har en fullödig polisiär utbildning. Möjligen kommer det att visa sig
nödvändigt att inom polisväsendets ram anordna särskilda kurser i navigation
in. in. Detta torde dock icke behöva innebära större hinder.

Olika meningar kunna möjligen råda om huru vid eu omorganisation de
nuvarande kustposteringarna skulle inordnas i polisväsendet. Helt allmänt
synes därvid böra gälla den regeln, att polispersonalen skall ställas under
befäl av polischefen i det distrikt, inom vilket personalens verksamhet helt
eller huvudsakligen kommer alt bedrivas. Skulle, såsom i annat samraan -

17 Rev. bo rätt cl se ung. statsverket år 1055. It

258

hang ifrågasatts, inom länet tillskapas en enhetlig, statlig polisorganisation,
för gräns- och främlingskontroll m. in., synes kustbevakningspersonalen
böra ingå däri. För länets del synas de nuvarande kustposteringarna även
framdeles lämpliga, möjligen med den förändringen att avdelningen i
Seskarö med hänsyn till betydelsen av sjöbevakning inom Kalix skyddsområde
i stället förlädes till Storöhamn eller annan lämplig plats inom
skyddsområdet. Möjligen skulle också kunna övervägas att förlägga Luleå
kustpostering till Lövskär inom Nederluleå landsfiskalsdistrilct. Därigenom
skulle bl. a. vinnas att posteringens sjöbevakning skulle kunna fortgå några
veckor längre under hösten, då vattnet vid Lövskär brukar isläggas betydligt
senare än i Luleå.

I samband med den föreslagna organisationen torde någon minskning av
den nuvarande kustbevakningspersonalen kunna ifrågakomma.

Utan att närmare ingå på detaljer i utformningen av det ovan skisserade
förslaget får jag framhålla, att det synes mig önskvärt, att frågan om en omorganisation
av kustbevakningsorganisationen upptages till prövning. Möjligen
bör samtidigt jämväl frågan om gränstullbevakningens lämpligaste utformning
och dess ev. närmare anknytning till polisväsendet övervägas.

Luleå den 30 november 1955

Hans Fjelner

Bilaga B

Till Herr Landsfogden i Norrbottens län

I skrivelse den 18 oktober 1955 har Herr Landsfogden anmodat mig att
efter samråd med polischeferna vid finska gränsen och i Nederkalix distrikt
inkomma med yttrande i anledning av en av riksdagens revisorer den 16
september 1955 avlämnad särskild berättelse rörande tullverkets bevakning.

Efter samråd med polischeferna i övertorneå, Pajala och Nederkalix
distrikt får jag vördsamt anföra följande.

Tullverkets kustbevakning inom Norrbottens län sorterar under kustdistriktschefen
i norra distriktet. Huvudparten av bevakningen efter länets
kuststräcka sorterar under kusttullmästaren i Luleå. Kuststräckan längst
söderut i länet bevakas av personal, som är underställd kusttullmästaren i
Skellefteå. Personalstyrka och materiel framgår närmare av en uppställning,
som finnes fogad till statsrevisorernas berättelse.

Inom detta län har kustbevakningspersonalens verksamhet i tullbevakningshänseende
i mycket hög grad inskränkts, sedan överhavssmugglingen
upphört. Personalens uppgifter synes i stort sammanfalla med polisens och
bevakningsuppgifterna måste nu så gott som uteslutande anses vara av polisiär
natur. Ehuru samarbetet mellan polisen och kustbevakningspersonalen
inom detta län och kanske framförallt vid gränsen mot Finland är ytterligt
intimt och synnerligen gott, kan man icke frigöra sig från den uppfattningen,
att arbetsresultatet skulle bli mycket bättre om personalen stod
under enhetlig ledning. Dubbelarbete vid spaning och patrullering skulle förhindras
och besparing av personal kunna ske. På grund av isförhållanden är
kustbevakningspersonalen längst i norr vintertid tämligen outnyttjad och en
samordning skulle i händelse av enhetlig ledning kunna ske, så att denna
personal vintertid fullt utnyttjades.

259

I detta sammanhang vill jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
vid, att en intensivare bevakning i skärgården bör ske vintertid. Härvid bör
motorslädar av något slag komma till användning för att effektivisera bevakningen.
Det kan icke anses försvarligt, att den yttre skärgården vinterlid
i så stor utsträckning, som nu sker, lämnas utan tillsyn framförallt ur militär
synpunkt. Under det senaste kriget kunde jag under ett besök vintertid
i skärgården själv konstatera, att ett flygplan, av spåren att döma ett tyskt,
använt området mellan två skär som landningsfält.

För den händelse kustbevakningen skulle kunna inlemmas i polisen måste
emellertid tillfälle till insyn av tullmyndighet lämnas i arbetet och sådan
myndighet jämväl tillförsäkras direktivrätt i tullhänseende.

Kustbevakningens problem kan i stor utsträckning jämställas med gränsbevakningens
problem. Jag skulle därför vilja förorda en förutsättningslös
utredning beträffande båda dessa kategoriers inlemmande i polisen. I samband
därmed synes mig också en utredning böra komma till stånd beträffande
överförandet av tullåklagares åtalsplikter till allmän åklagare. Denna
sistnämnda fråga var föremål för behandling vid den nya rättegångsordningens
genomförande utan att den då löstes.

Haparanda i landsfiskalskontoret den 29 november 1955

Per Franzén

Bilaga C

Till Herr Landsfogden i Norrbottens lön

Yttrande över tullverkets kustbevakning

Anmodade avgiva yttrande i detta ärende få vi vördsamt anföra följande:

Kustbevakningens nuvarande organisation har upplagts främst med tanke
på översjösmugglingen. Senare ha tillkommit ytterligare speciella verksamhetsområden,
såsom kontroll av jakt- och fiskelagstiftningen, sjöräddningen
in. in.

Översjösmugglingen har enligt vad som numera blivit oss upplyst i stort
sett upphört. Kvar står då huvudsakligast arbetsuppgifter, som närmast äro
alt hänföra till egentlig polisverksamhet. Vid sådant förhållande kan man
enligt vårt förmenande starkt ifrågasätta, huruvida icke kustbevakningens
verksamhet bör inrangeras inom polisväsendet, i synnerhet som vi erfarit,
att viss dubbelpatrullering sker vid övervakning av kustområdena.

Med nuvarande organisation föreställa vi oss, att tullpersonalen inom kustbevakningen
under vintersäsongen borde kunna användas mera effektivt
än vad som nu sker. Detta gäller särskilt länen i övre Norrland, där sjöfarten
under halva året ligger nere.

Vid övervägande av organisationen ha vi funnit, att polischefsdistrikten
i länet äro för små enheter med hänsyn till de speciella arbetsuppgifter,
som komma att åvila eu ev. ny organisation.

Som lämpligaste organisationsområde synes oss länen vara. Personalen
bör då stå under direkt befäl av länsoolischefen.

Vi ha anledning räkna med att eu dylik organisation dels kommer alt
ställa sig billigare för det allmänna dels ock att övervakningen kommer att
bli mera ändamålsenlig och effektivare.

260

Vi dela statsrevisorernas uppfattning, att eu omprövning av organisationen
bör ske. Det bör sålunda undersökas, huruvida icke organisationen bör
ha det utseende, som vi härovan skisserat.

Luleå den 14 november 1955

B. Rutfors Kurt Landberg Ernst Holmberg

Landsfiskal i No- T. f. landsfiskal i T. f. polischef i

derluleå distrikt Bodens distrikt Luleå

Sjöfartsorganisations utredningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Genom remiss den 22 september 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt sjöfartsorganisationsutredningen
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
den 16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse rörande tullverkets
kustbevakning. Till åtlydnad härav får utredningen anföra följande.

Sjöfartsorganisationsutredningen har ansett sig böra bedöma de av riksdagens
revisorer behandlade spörsmålen endast med hänsyn till deras
samband med den framtida organisationen av sjöräddningsväsendet.

I den organisation för sjöräddningsuppgifterna, som redan finnes, ingår
lotsverkets (fr. o. in. den 1 januari 1956 sjöfartsverkets) och Sjöräddningssällskapets
sjöräddningsstationer, lotsuppassningsställen och fyrplatser,
marinen, flygvapnet och kustradiostationerna samt tullverkets kustbevakning.

Tullverkets kustbevakning deltager verksamt i sjöräddningsväsendet.
Dess hittillsvarande insatser på detta område måste karakteriseras såsom
betydande och förtjänstfulla. Därutöver lämnar kustbevakningen värdefull
hjälp åt kustbefolkningen — i all synnerhet åt skärgårdsbefolkningen —
bland annat genom snabba sjuktransporter där särskilda, för ändamålet
avsedda transportmedel icke stå till buds.

Kustbevakningens insatser ha självfallet föranlett utredningen att räkna
med dess medverkan i sjöräddningsarbetet även i fortsättningen.

Kustbevakningens båtmateriel är i stor utsträckning (ca 60 båtar) av
så god beskaffenhet, att den är väl lämpad för sjöräddningsarbete. Utredningen
har för avsikt att föreslå viss förbättring av dessa båtars utrustning
för sjöräddningsändamål. Med hänsyn till båtmaterielens standard och
kustposteringarnas läge äro följande posteringar de ur sjöräddningssynpunkt
viktigaste, nämligen (från bohuskusten till övre norrlandskusten
räknat): Strömstad, Koster, Havstenssund, Hamburgsund, Hunnebostrand,
Gravarne, Lysekil, Gullholmen, Mollösund, Bleket, Marstrand, Kalvsund.
Vrångö, Skallahamn, Falkenberg, Hälsingborg, Landskrona, Limhamn, Simrishamn,
Karlshamn, Karlskrona, Torhamn, Kalmar, Oskarshamn, Slite,
Fårösund, Västervik, Arkö, Oxelösund, Dalarö, Sandhamn, Furusund, Arholma,
Singö, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand,
Örnsköldsvik, Umeå, Holmön, Skellefteå, Piteå, Luleå och Seskarö.

261

Ur sjöräddningssynpunkt äro jämväl övriga med båt försedda kustposteringar
av stort värde. Ur de synpunkter sjöfartsorganisationsutredningen
har att anlägga vore en eventuell indragning av sådana kustposteringar
beklaglig. Utredningen har för sin del icke heller funnit anledning att förorda
utredning om ändrad organisation av kustbevakningen.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad ordförande,
deltagit ledamöterna Edman, Hall, Hartvig och Wetter.

.Stockholm den 31 december 1955

Underdånigst
G. A. WIDELL

Allan Weimerberg

Sveriges allmänna

tulltjänstemannaförcnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till K o n it n g e n

Med anledning av begärt utlåtande över statsrevisorernas skrivelse den
16 september 1955 till Chefen för finansdepartementet beträffande tullverkets
kustbevakning får Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening anföra
följande.

Statsrevisorernas skrivelse torde få fattas som en viss kritik mot kustbevakningens
nuvarande organisation, som •— enligt revisorerna — är i
stort sett av samma storlek som år 1937, då den uppbyggdes för att bekämpa
den då livliga överhavssmugglingen, trots att denna nu i stort sett upphört.
Även om en viss anpassning skett till ändrade förhållanden, anse dock
revisorerna att tyngdpunkten i fråga om kustbevakningens arbete alltför
mycket ligger på det fiskala planet. Den funktion som kustbevakningen
nu fyller svarar enligt revisorerna ej mot aktuell personalinsats och kostnader.
Med anledning härav anser man, att organisationens förutsättningar
och utformning böxa prövas och att man i samband därmed bör undersöka
hur den skall kunna effektiviseras samt vilka andra uppgifter än rent
fiskala som kunna anförtros åt organisationen. Exempel på dylika uppgifter
lämnas även.

Föreningen kan för sin del inte finna att bärande underlag föreligger
för den kritik gentemot kustbevakningen som i viss män får anses ligga
i statsrevisorernas yttrande. Den redogörelse för kustbevakningen som revisorerna
givit är på väsentliga punkter ofullständig eller ensidig och ger ej
eu korrekt föreställning om verksamheten.

Revisorernas skrivelse består av två delar; det inledande historiska avsnittet,
byggt på av sakkunniga tillhandahållet material, och det avslutande
uttalandet, där konsekvenserna av de grundläggande fakta icke kunnat
dragas helt, på grund av bristande förtrogenhet med ämnet. Man synes sålunda
bl. a. ej tillräckligt ha beaktat, att kustbevakningens organisation
och arbetssätt varierar högst avsevärt inom olika distrikt beroende på
olikheter i sjötrafiken, läget till angränsande länder, kuststräckornas struk -

262

tur, förekomsten av olika militära myndigheter och anläggningar etc. utan
bedömt organisationen schematiskt.

Det torde ej heller vara riktigt att påstå, att kustbevakningsorganisationen
i stort sett är oförändrad sedan dess tillblivelse, då antalet posteringar nedbringats
från 143 år 1938 till 132 år 1942 och 100 år 1955. Personalstyrkan
har även reducerats från 510 man år 1938 till 423 man år 1955. Detta
trots att negativt inverkande förändringar i arbetstidsbestämmelserna genomförts.
Antalet fridygn per månad ökades sålunda från 4 till 5 år 1945;
varjämte arbetstiden år 1950 reglerades, så att den nedbringades till 8
timmar per tjänstgöringsdag mot 9—10 timmar under åren närmast efter
kriget och, åtminstone på vissa för smuggling särskilt utsatta kustavsnitt,
ännu högre genomsnittlig arbetstid under åren före kriget.

Föreningen anser vidare att revisorerna ej tillräckligt uppmärksammat
alla de nya arbetsuppgifter som under åren tillförts kustbevakningen dels
på grund av ålägganden tjänstevägen, dels på grund av genom gränschef,
kustdistriktschefer och kusttullmästare på eget initiativ etablerat samarbete
med andra myndigheter; t. ex. marin, polis, länsstyrelser, sjöräddningsorgan
m. fl., vilka uppgifter till en del blivit reglerade antingen författningsmässigt
eller genom särskilda överenskommelser.

Föreningen finner sig ej behöva gå in på alla dessa detaljer utan nöjer
sig med att hänvisa till kustdistriktchefernas yttranden i ärendet, viika
torde komma att överlämnas av Generaltullstyrelsen. Dessa yttranden ge
en klar bild av kustbevakningens arbetsuppgifter och arbetssätt i dagens
läge inom de olika distrikten. Det kan emellertid vara lämpligt att ge en
sammanfattning av alla de fakta som tala för att kustbevakningsorganisationen
väl kunnat formas efter de nya krav som de ändrade förhållandena
ställt å densamma. Därvid kan man fastslå följande:

a) Organisationen har ej varit fastlåst i sin ursprungliga form utan smidigt
anpassats efter ändrade förhållanden. Sålunda har antalet posteringar
kunnat nedbringas avsevärt. Även personalstyrkan bär kunnat väsentligt
reduceras, trots att för statsverket oförmånliga arbetstidsregleringar
genomförts.

b) Bevakningen har i samband med nämnda organisationsförändringar
mer och mer omlagts från stationär till rörlig.

c) Intimt samarbete har etablerats med marinen; kustbevakningen har så
organiserats, att den i krig omedelbart kan börja tjänstgöra som marinkrigspolis;
utbildning och övningar för dessa uppgifter bedrivas i stor
omfattning, ofta tillsammans med marinen, som även ställt viss materiel
till förfogande.

d) Samarbete sker med polisen både i fråga om rent kustpolisiär verksamhet
och beträffande allmän gränsövervakning, olaga sprithantering,
olovlig varuforsling in. m.

e) Kontakt upprätthålles med utländska tullmyndigheter, varigenom tullspaning
och underrättelseväsende kunnat effektiviseras.

f) Kustbevakningen har inkopplats i sjöräddningsorganisationen, där den
på ett oumbärligt sätt kompletterar övriga samhälleliga resurser härvidlag.

g) Kustbevakningen har som tjänsteplikt ålagts jakt- och fisketillsyn,
vilken uppgift den är lämpad att fullgöra genom sin speciella utrustning
och sin kontinuerliga patrullering i kustvattnen; sedan åtskilliga år

263

har personalen i undervisningskurser och på annat sätt erhållit härför
anpassad utbildning.

h) Båtmaterielen har förnyats inom ramen för disponibla anslag.

i) Förbindelseväsendet har utbyggts och utbygges inom ramen för lämnade
anslag, så att inom en kort framtid samtliga patrullerande enheter äro
försedda med radiostationer, vilka stå i förbindelse med fasta radiostationer
i land.

j) Förbindelseväsendets utbyggnad medför att kustbevakningen kan effektivt
ingripa vid sjöräddningslarm, snabbt rapportera iakttagelser avmilitärt
intresse, effektivt etablera samarbete med flygsäkerhetstjänsten,
polisen m. fl. organ o. s. v.

Med hänsyn till det nu anförda anser föreningen att utvecklingen inom
kustbevakningen skett på ett sätt som står i god överensstämmelse med vad
revisorerna anse riktigt, och att organisationen i sin nuvarande form och
omfattning har en uppgift att fylla som icke lämpligen kan övertagas av
något annat organ. Förutsättningen för kustbevakningens verksamhet torde
väl därför knappast behöva utredas. Vad beträffar prövningen av organisationens
utformning och av möjligheterna att ytterligare effektivisera densamma
så visar utvecklingen, att en sådan prövning ständigt varit och är
aktuell för tullverkets chefsmyndigheter. Den fortgående prövningen bör
såsom hittills avse även samråd med de myndigheter och organ, som beröras
av kustbevakningens verksamhet. Framför allt bör och får en ändrad
utformning av organisationen ej ske språngvis, vilket enligt vad all erfarenhet
visar medför oformligheter och olägenheter av personell och ekonomisk
art.

Föreningen vill även understryka det påpekande, som revisorerna gjort,
nämligen att kustbevakningen är den enda organisation, som i fredstid
utövar kontinuerlig bevakning i våra kustfarvatten, varför den har en
viktig funktion att fylla även ur speciell försvarssynpunkt. Det är bl. a.
därför angeläget att, såsom revisorerna framhålla, den göres mer och mer
skickad att snabbt kunna anpassa sig efter växlingar i arbetsuppgifterna,
vilket bl. a. sker genom att ställa förstklassig båt- och annan materiel till
dess förfogande i större utsträckning och genom att utbygga och komplettera
radioutrustningen i än snabbare takt än hittills.

Organisatoriskt sett bör enligt föreningens mening kustbevakningen höra
till tullverket. Detta är ju också det vanliga i andra länder. Även om dess
nytillkomna arbetsuppgifter få anses likvärdiga med de kontrollerande
uppgifter som påkallas för att övervaka efterlevnaden av tullförfattningarna.
import- och exportförbud in. fl. författningar och som icke enbart
eller ens i- främsta rummet ha ett fiskaliskt syfte utan därjämte ha till
ändamål att tillgodose andra viktiga allmänna intressen, måste organisationen
till hela sin arbetsinriktning anses ha en självfallen och naturlig
samhörighet med tullverket. Någon förändring härvidlag skulle ej innebära
några påtagliga praktiska fördelar utan tvärtom medföra uppenbara
olägenheter.

Genom dagspressen har föreningen erfarit, alt direktören i »Sällskapet
för räddning af skeppsbrutne», Hans Hansson, i förevarande sammanhang
uttalat sig om kustbevakningen på elt anmärkningsvärt sätt. En »personlig»
P. M. från honom är fogad till Sällskapets officiella yttrande beträffande
revisorernas skrivelse. Där slår han in öppna dörrar genom alt dra
upp riktlinjer för eu omorganisation av bevakningen och patrulleringen som

264

icke äro nya på något sätt utan till största delen bygga på principer, som
äro fullständigt självklara och som alltid varit vägledande för tullverkets
kustbevakning och dess ledning. Det bör inte förtigas, att uttalanden av
denna art — särskilt då, såsom vanligen är fallet med uttalanden av herr
Hansson, det sörjes för största möjliga publicitet — verka kränkande för
den till kustbevakningsorganisationen hörande personalen och kunna medföra
allvarliga risker för samarbetet med det av herr Hansson företrädda
sjöräddningssällskapet, ett samarbete som bygger och måste bygga på ömsesidigt
förtroende mellan de i arbetet deltagande organen.

Stockholm den 21 december 1955

Underdånigsl

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
H. ÖSTERBERG

Gösta Molin

Svenska tullmannaförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till K o n it n g e n

Kungl. finansdepartementet har genom skrivelse den 22 september 1955
berett Svenska tullmannaförbundet tillfälle att avgiva och till departementet
inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer den 16 september
1955 anfört rörande tullverkets kustbevakning. Med utnyttjande av
det givna tillfället får Svenska tullmannaförbundets styrelse — här nedan
benämnd förbundsstyrelsen — anföra följande.

Ehuru statsrevisorerna icke direkt ifrågasatt tullverkets kustbevaknings
överförande till annat statligt organ, så torde väl denna fråga ändock ligga
i önskemålet om en omprövning av förutsättningarna för och utformningen
av kustbevakningen.

Eu sammanslagning av alla de organ — sjöfartsverket, tullverket, marinen,
polisväsendet, domänverket och sjöräddningssällskapet — som fylla
uppgifter vid rikets kuster, torde vara helt uteslutet. Att bilda en särskild
organisation för att till sjöss betjäna olika samhälleliga organ torde väl ej
vara en rationell lösning. Återstår alternativet att kustbevakningen lägges
under någon av de ovan nämnda organen. Av dessa är utan tvivel tullverket
det organ, som har det till omfattning och väsentlighet största behovet av
en kustbevakning, med huvuduppgift —- så länge vi har ett tullsystem i detta
land — att tillse, att trafiken med utlandet ledes till och från tullplatserna.
på sådant sätt att lagar och förordningar följes, och tull kan debiteras och
uppbäras. Förbundsstyrelsen anser således att kustbevakningen även framdeles
bör lyda under tullverket.

Förbundsstyrelsen anser det nu som tidigare helt naturligt, att kustbevakningen
vid sidan av sina uppgifter inom tullverket, under sina patrulleringar
och i övrigt helhjärtat skall bistå övriga bevakningsorgan för förhindrande
av spionage och sabotage, olovligt överskridande av sjögränsen, olaga jakt

265

och fiske samt medverka till säkerhet för sjö- och luftfart in. m. Förbundsstyrelsen
har heller intet emot att samtliga arbetsuppgifter göras likvärdiga,
men vill i detta sammanhang framhålla, att om liera arbetsuppgifter uppkomma
samtidigt för en bevakningsenhet, angelägenhetsgraden bör avgöra,
vilken arbetsuppgift som skall ha företräde. Så torde det inte finnas någon
vid tullverkets kustbevakning, som icke sätter räddandet av människoliv
framför allt annat.

Statsrevisorerna anser att den år 1937 huvudsakligast för bekämpande av
spritsmugglingen tillkomna organisationen av tullverkets kustbevakning
f. n. knappast fyller en funktion, som svarar mot den personalinsats och
de kostnader den medför. Detta är hårt sagt. Förbundsstyrelsen vill mot
detta framhålla, att kustbevakningsorganisationen sedan år 1937 har befunnit
sig i en ständig utveckling och anpassning efter nya förhållanden.
Så har antalet posteringar minskat i stor omfattning. Såväl båt- som bilparken
har i avsevärd grad förbättrats liksom även förbindelsematerielen.
allt i syfte att bättre kunna sköta icke endast tullverkets uppgifter utan även
i lika hög grad alla övriga krävande uppgifter, som tillkommit sedan 1937.
Ingen organisation är dock så bra, att den icke kan bli bättre. Att materielen
i dag trots allt icke är tillfredsställande beror dock huvudsakligast på att
tillräckliga anslag av statsfinansiella skäl icke kunnat erhållas. Vid sammanslagning
av posteringar måste hänsyn tagas till personalintressena, .särskilt
med tanke på nuvarande bostadssvårigheter.

Erkännas hör, att smugglingen i dag icke är av den omfattning som 1937
och tidigare. De utrikespolitiska förhållandena och det internationella samarbetet
bär effektivt bidragit till en betydande nedgång i smugglingstrafiken.
Smuggling och försök därtill — såväl överhavssmuggling som annan
smuggling — förekommer dock i icke ringa utsträckning och skulle utan
tvivel betydligt öka, därest tullverkets kustbevakning icke utförde sin samhällsgagnande
verksamhet. Det bör ej heller i detta sammanhang förglömmas.
att de internationella förhållandena, trots alla önskemal om och försök
till förbättringar, snabbt kan försämras. Prissättningarna på varumarknaden
i de olika länderna spelar en avsevärd roll i smugglingstrafikens uppoch
nedgång. Då dessutom en rad nya mycket krävande arbetsuppgifter
tillkommit torde kostnaderna för kustbevakningen i dag icke vara för höga.
Från kustbevakningspersonalen framföres icke sällan, att sparsamheten
drivits för långt. Så har man på grund av minskad bränsletilldelning måst
begränsa körtiinmarna för båtarna och körmilen för bilarna till den grad.
att arbetsuppgifterna icke kunnat skötas på sådant sätt som önskvärt vore.
vilket skapat otrivsel bland kustbevakningspersonalen och verkat hämmande
på effektiviteten.

Vad beträffar de av statsrevisorerna särskilt påtalade förhållandena pa
västkusten, så har posteringarnas antal inom Västra kustdistriktet sedan
1937 minskat från 47 till 31. Antalet tjänstemän är för närvarande 130,
vilket kan synas högt, men om man delar upp personalen i 3 åttatimmarspass
och dessutom räknar med semester- och sjukdomstid, samt fridygn,
så är endast cirka 30 man disponibla under varje tidpunkt på dygnet. Statsrevisorerna
har framhållit, att kustens landgräns inom Västra kustdistriktet
är endast 349 km. Räknar man med de djupa fjordarna och de stora öarna.
där många lastageplatser finnas, så blir den kuststräcka, man har att bevaka,
betydligt längre. Inom Västra kustdistriktet finns 1 400 däckade
maskindrivna fiskefartyg samt 1 000 öppna motordrivna sådana. Dessutom

266

finns ett icke ringa antal fraktfartyg. 180 orter kunna betecknas som fiskelägen.
Det huvudsakligaste fisket bedrives utanför svenskt vattenområde.
Trots alla lättnader, som införts för fiskefartygstrafiken, eller kanske just
därför, äro arbetsuppgifterna för kustbevakningspersonalen mycket stora.
Arbetsuppgifterna har mer och mer övergått från att utföras vid posteringarna
till patrulltjänst, varigenom även de nytillkomna arbetsuppgifterna
kunnat bättre fullgöras.

Att nästan helt överlämna kustbevakningens kontroll över fiskarbefolkningen
till deras egna organisationer kan icke tillstyrkas av förbundsstyrelsen,
och torde icke heller kunna betraktas som ett önskemål från fiskarbefolkningens
sida.

Statsrevisorerna anser att vägande skäl tala för att kustbevakningsorganisationen
snarast omprövas. Förbundsstyrelsen har den bestämda uppfattningen
att organisationen av tullverkets kustbevakning i stort sett är väl
lämpad lör sina uppgifter. Såväl den centrala myndigheten i tullverket som
de lokala myndigheterna vid kustbevakningen, liksom också den underlydande
personalen genom sina representanter i företagsnämnderna, följer
med stort intresse utvecklingen och söker i görligaste mån anpassa kustbevakningens
organisation därefter. En större utredning skulle för några år
framåt förhindra denna successiva anpassning. Särskilt skulle ett sådant
uppehåll bli störande för båtbyggnationen och nyanskaffningen av förbindelsemateriel.

Frågan om ett eventuellt fortsatt samarbete mellan lokaltullförvaltningen
och kustbevakningen å orter, där såväl kustpostering som tullstation eller
tullexpedition finnes, kan och bör utredas inom tullverket.

Möjligheten att åstadkomma ytterligare lättnader för fiskefartygstrafiken
är under utredning i tullverket.

Angående sjöräddningen, vilken kustbevakningen icke oväsentligt medverkar
i, pågår en offentlig utredning.

Internationellt samarbete och samråd är redan en verklighet, så långt
detta är möjligt.

b örbundsstyrelsen vill också erinra om att Kust- och gränsbevakningsutredningen
så sent som den 22 april 1948 avgav sitt betänkande angående
arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevakning. De förslag, som
denna kommitté framlade beträffande nya arbetsuppgifter för kustbevakningen,
har sedermera genomförts.

Förbundsstyrelsen anser således att någon omprövning av kustbevakningens
organisation i sin helhet icke är nödvändig.

Däremot torde en bättre kontakt mellan de centrala organen i samtliga
av frågan berörda verk och organisationer vara erforderlig för åstadkommande
av en än bättre samverkan och för åstadkommande av förslag till
lämplig batmateriel och förbindelsemateriel, dess placering in. m. Förbundsstyrelsen
vill därför föreslå, att en permanent samorganisation skapas
för behandling av dylika frågor. I en dylik organisation bör även Svenska
tullmannaförbundet vara representerat.

Därest eu utredningskommitté — trots förbundets uppfattning — ändock
blir tillsatt, hemställer förbundsstyrelsen om representation i denna.

Stockholm den 29 december 1955

För Svenska tullmannaförbundets styrelse
,S. N. Svensson H. B. IT. Andersson

267

Sjöräddningssällskapets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Kungl. Finansdepartementet

Kungl. Finansdepartementet har genom remiss den 22 september 1955
berett Sjöräddningssällskapet tillfälle att avge yttrande i anledning av riksdagens
revisorers den 16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse
rörande tullverkets kustbevakning.

Sjöräddningssällskapets styrelse tillstyrker riksdagens revisorers förslag
om utredning av kustbevakningens organisation.

Verkställande direktörens P. M. i ärendet bifogas.

Göteborg den 8 november 1955

Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne
MALTE JACOBSSON

Hans Hansson

Bilaga

P M

Med anledning av Kungl. Finansdepartementets önskan om yttrande över
riksdagens revisorers den 16 september 1955 avlämnade särskilda berättelse
rörande tullverkets kustbevakning.

För att komma till rätta med de problem, som påpekats av statsrevisorerna
måste man ha svar på frågan: »Är risken för smuggling över sjögränsen
— icke i hamnar bevakade av tullverkets inre bevakning — sådan,
att en särskild preventivorganisation med årliga kostnader överstigande
sex miljoner kronor kan anses välmotiverad?» Enligt min åsikt måste svaret
bli nej.

Vill man söka billigare vägar för att förhindra olovlig varuinförsel ute
på kusterna, får man bryta mot alla traditionella synpunkter på kustbevakningen,
dess uppgifter och dess personal, och inte väja för revolutionerande
förändringar. I annat fall går det inte att få till stånd en billig och
ändå slagkraftig organisation liksom ett fruktbart samarbete mellan olika
myndigheter och personalkategorier. Man bör därvid icke förglömma, att
loisverkets personal är förpliktad att till tullen inrapportera misstankar om
olovlig varuinförsel, och denna plikt kan åläggas all statlig personal, som
har sin tjänst på kusten.

År 1939 föreslog jag i ett föredrag att hållas 1940 för Sveriges Allmänna
Sjöfartsförening eu sammanslagning av sjöfartens hjälporgan och tullens
kustbevakning till en organisation i stort efter amerikanskt mönster. På
grund av krigsutbrottet ansågs det ej lämpligt att då diskutera kustbevakningsfrågor,
och först 1949 hölls föredraget vid sjöfartsföreningens årsmöte
i Hälsingborg. Då hade beredskapstidens erfarenheter ytterligare understrukit
önskvärdheten av en ny organisation, i vilken tullverkets kustbevakning
skulle spela eu mycket viktig roll. I föredraget sades bl. a.:

268

»Visserligen fullgör tullens kustbevakning en vakttjänst, som ger
personalen det stipulerade antalet tjänstetimmar, men otvivelaktigt har
denna kustbevakning sin största betydelse såsom varande ’a fleet in being’,
ty beslagen, som numera göras av denna organisation, torde näppeligen
svara mot kostnaderna för densamma, utan det viktiga är, att organisationen
genom att finnas till och genom att dess personal visiterar fartyg och
rör sig på kusten avskräcker herrar smugglare. Jag är övertygad om, att
denna präktiga personal skulle finna mera tillfredsställelse i sitt arbete, och
säkert är, att denna personalkategori, som dessvärre inte röner önskvärd
1 örståelse från kustbefolkningens sida, skulle få en helt annan ställning i
samhället, om dess tjänst kombinerades med en säkerhetstjänst för sjö- och

luftfart och för vårt försvar i form av ständig utkik.---Att fiskeri iillsyn

och jaktvård skall utövas av privatpersoner, som endast utrustats
med länsstyrelsens eller annan instans’ uppdrag kan lätt medföra, att tillsyningsmannen
har svårt att låta svärdet gå. Man blir inte populär bland
sina vänner och bland kustbefolkningen, om man befordrat någon till laga
napst, och det är därför önskvärt, att dylik tillsyn utövas av uniformerade
statens tjänstemän, som liksom polismakten med pondus och myndighet
utövar behövlig tillsyn. Det synes mig, som om dylik tillsyn bäst kunde
utövas av de statstjänare, som redan finnas på vår kust, och som böra ha eu

allmän uppsikt över vår sjögräns.---Det mest rationella vore givetvis

alt få en kustbevakning enligt amerikanskt mönster, och i så fall borde
Kungl. Lotsstyrelsen, som är den naturliga ledande organisationen för sjöfal
tssäkerheten runt vart land och för kustbevakning — möjligen efter
ei hållandet av annat namn — erhalla eu ny byrå, bevakningsbyrån, vilken
skulle övertaga alla uppgifter, all personal och all materiel från tullens
kustbevakning. Kunde så verket få en sjökartebyrå — övertagande Sjökarteverket
— och eu isbrytarbyrå, som skötte hela landets statliga isbrytarverksamhet,
så skulle dessa verksamheter komma hem i sitt naturliga
sammanhang. De för sjöfarten och för bevakningen så betydelsefulla organisationerna
skulle då, under enhetlig ledning och med bibehållande under
f redstid av den nuvarande helt civila karaktären, kunna bliva ett för sjöoch
luftfart och för kustbefolkningen synnerligen värdefullt instrument,
som skulle bli verkligt effektivt och medelsbesparande genom att personal
och materiel kunde disponeras på ett fullt ändamålsenligt sätt, och under
orostider skulle det omorganiserade verket bliva av allra största betydelse
för marinen och luftförsvaret och således för rikets säkerhet.»

Jag har icke funnit att någonting inträffat sedan 1949, som kan ge anledning
till revidering av då framförda förslag. Tvärtom ha ju de flesta av de i
föredraget framförda tankegångarna realiserats genom det nya sjöfartsverket,
och otvivelaktigt vore det mest rationellt att överföra kustbevakningen
till detta verk.

Men oavsett hemvisten för kustbevakningen så kunna tre önskemål preciseras
vid en översyn av organisationen:

1) Kostnaderna för organisationen måste svara något så när mot nyttan av
verksamheten.

2) Verksamheten måste inriktas på uppgifter, som äro betydelsefulla för
landet, och den måste utövas på ett sådant sätt, att den väcker allmän
respekt.

3) Verksamheten bör smidigt anpassas till sjöfarts- och fiskenäringarna,
så afl den vinner sympati och förtroende hos dessa näringar.

269

En omorganiserad kustbevakning bör kunna bistå vissa av de mindre
lotsplatserna — åtminstone i utkikstjänsten, så att reducering av personal
och kostnader kan åstadkommas vid sådana stationer, där varje lots utför
en lotsning varannan månad eller mindre, och där varje dylik lotsning
kostar skattebetalarna flera tusen kronor.

Den svenska sjöräddningsorganisationen, i vilken förutom sällskapet
flera statliga myndigheter medverka, har fått mycket goda vitsord. Ett
framtidsmål bör vara, att sjöräddningen inne på svenska kusten i möjligaste
mån utövas av den personal, som staten håller i tjänst därstädes för
andra ändamål, med sådan båtmateriel, som dagligdags användes för andra
uppgifter, men som på vissa stationer är så konstruerad, att den kan lämpa
sig även för lokala sjöräddningsuppgifter, och att specialbyggda sjöräddningsbåtar
— vilka med sina besättningar kunna ingripa vid särskilt svåra
fall, och vid fall som kräva expeditioner långt bort från kusten och kanske
flera dagars bortovaro -—• endast skaffas och drivas av Sjöräddningssällskapet.
En sådan ordning, som skulle vara mycket effektiv och ge mest för
pengarna kan säkerligen skapas under en 10- å 15-årsperiod, om en rationell
omorganisation av kustbevakningen kommer till stånd. Utan att sällskapet
skulle behöva öka antalet stationer under sin förvaltning, skulle
staten icke längre behöva ha kostnader för särskilda sjöräddningsstationer,
vilka i statens ägo måste bli ett sekundärintresse, såsom det alltid varit —
vilket för 50 år sedan var orsaken till sällskapets stiftande.

Endast genom att låta allmänna bevakningsuppgifter av civil och militär
art bliva av samma betydelse för personalen som bevakningen mot olovlig
varuinförsel kan man få ut fulla värdet av en kustbevakningsorganisation.
Bäst sker detta genom överflyttning till sjöfartsverket och intim anslutning
till detta verks övriga uppgifter.

Det är angeläget, att tullstadgan ändras i fråga om fiske- och lustfartygs
anmälningsplikt, så att den får förankring i allmänna medvetandet. Nu
stipuleras, att sådant fartyg, som besökt utländsk hamn eller haft förbindelse
med utländskt fartyg, skall anmäla sig hos tullen vid ankomst till
Sverige — oavsett om tullpliktigt gods medföres. Denna bestämmelse kan
inte få gensvar i allmänt rättsmedvetande, och den har också orsakat byråkrati
och stora onödiga kostnader. Regeln bör vara, att sådant fartyg som
medför tullpliktigt gods, skall anmäla sig hos tullen. Därigenom öppnas
väg för en billigare och riktigare bevakningsorganisation.

En kommande utredning torde finna utvägar att betydligt minska på den
nuvarande organisationen och även utarbeta ett helt nytt program för nyanskaffning
av båtmateriel. En övergång till nytt system kan givetvis göras
successivt, så att personalminskning kan ske i takt med pensioneringar och
överflyttningar till den inre tullbevakningen, och båtmaterielen anskaffas
i takt med nödvändiga utrangeringar — antalet båtar torde kunna reduceras
i mycket hög grad —, varvid bör iakttagas, att nya kbv-båtar på vissa kuststräckor
konstrueras så, att de kunna göra tjänst i stället för där befintliga
smärre räddningsbåtar, vilka i framtiden böra utrangeras.

Med de erfarenheter sällskapet skaffat sig från förhållandena på kusten
kanske vissa antydningar om tänkbara riktlinjer för en ny organisation
kunna tillåtas:

I) Kustbevakningen kan inkorporeras i Sjöfartsverkets nautiska byrå —
som då kompletteras med eu kbv-expert — eller bildar en särskild bcvakningsbyrå
i verket eller kvarstannar under generaltullstyrelsen.

270

2) Kustdistriktsorganisationen kan upplösas och kusten uppdelas i 5 eller
6 inspektionsområden. Områdesinspektör kan samtidigt vara chef för
en kbv-station inom området. Ovanför dessa inspektörer komma ovannämnda
byråer — eller kustbevakningschefens expedition — i fråga om
tjänstens bedrivande och sjöfartsverkets fartygsbyrå i fråga om materielen.

3) Kustbevakningen kan skötas av ett antal bevakningsstationer i intim
samverkan med sjöfartsverkets olika stationer och personal. Stationerna
kunna bestå av en bas försedd med utkik — ev. radar i samverkan med
marinen —, radio och telefon. Till stationen bör höra eu kbv-kryssare
törsedd med motoriserad däcksbåt att användas inne i trånga och grunda
farvatten samt bemannad av tre man och en avlösare. Kbv-kryssarna
böra ha radio — vissa ev. radar — och böra stå i ständig radiokontakt
med basen och angränsande kbv-båtar. På vissa stationer bör
dessutom finnas en kbv-racer, som kan bemannas av samma personal
ev. kompletterad av baspersonal, då det gäller speciella uppgifter, som
fordra hög fart. All kbv-personal måste vara sjöduglig. På kbv-basen,
som bör betjänas av fyra man — varav en avlösare — bör i möjligaste
män hållas ständig utkik — beroende på arbetstidens bekvämlighet och
detta förhållandes inverkan på tjänstgöringstid och kostnader —. Genom
att låta kbv-kryssarna patrullera på kusten — motorn behöver
därvid inte ständigt vara i gång — under så lång tid av dygnet som
enligt avtal anses vara full arbetstid, och med fartresurser på minst 12
knop, bör en värdefull uppsikt över kusten kunna hållas för sjö- och
luftsäkerhet, fiske- och jakttillsyn, bistånd åt fartygsinspektionen, mot
olovlig varuinförsel, olovligt överskridande av gränsen, spioneriföretag
etc. Bevakning mot olovlig varuinförsel bör ske genom stickprov på
sådana mindre fartyg, som med skäl kunna tänkas komma från utrikes
ort. Kbv-kryssarna böra förlägga sina patrulleringar till olika tider av
dygnet för olika båtar. De böra samarbeta och ibland gå in på varandras
områden, allt för att variera bevakningen i fråga om tider och
platser. Då och då kunna ett par man landsättas i en hamn och där göra
stickprov i alla ankommande båtar. Dessa stickprov böra givetvis göras
med urskillning, så att inte onödig irritation skapas.

, Kryssarna och baserna böra stå i intim radio- eller telefonkontakt
med kustradiostationer, med polisen och med tullens olika stationer
för inre bevakning. På vissa ställen av kusten kunna små garage för motorcyklar
finnas, så att ett par man efter landsättning snabbt kan ingripa
i smuggeljakt från landsidan — här är samspelet med polisen
avgörande, och om väsentlig indragning av personal i kustbevakningen
kan göras kanske man bör ifrågasätta en viss utökning av statspolisen.

På västkusten -— där ev. Öresund ger anledning till några speciella
arrangemang — torde 6 st. kbv-stationer med 4 man på basen — fem
man på basen med områdesinspektör — och 4 man på kbv-kryssaren,
vars besättning vid behov även bemannar kbv-racer, som torde vara
lämpligt komplement vid nordligaste stationen, vid stationen för Göteborgs
skärgård och vid station i Öresund, kunna hålla uppsikt över
kusten och kustvattnen som en verklig sjöpolis. Områdesinspektören
bör vara ansvarig för tjänsten på sin station och på de övriga stationerna
inom hans område, och han bör ha en kbv-man som biträde för
korrespondens med centralbyrån, förteckning över personalfrågor etc.

271

Ali sjöfartsverkets personal bör åläggas att till stationerna rapportera misstankar
om smuggelföretag, liksom annan olovlig verksamhet. Fartyg som
komma från utrikes ort och ha tullgods ombord skola anmäla sig till kbvkryssarna,
kbv-stationerna eller tullens inre bevakning. Några svårigheter för
ifrågavarande fartyg att laglydigt fullgöra denna plikt behöver det icke bli.

Mot så rationella och revolutionerande riktlinjer kan man förvänta åtskilliga
invändningar t. ex. att sjöfartsverket inte vill hland sin personal
ha folk med polisiära och fiskala uppgifter, att ett närmande mellan personal
från lots- och fyrstaten och från tullverket kommer att skapa slitningar.
Det förhållande att sådana invändningar kunna förutses är i och
för sig ett starkt argument för en omorganisation.

Det kommer att invändas, att statens offentliga utredning 1935 förordade
den nu gällande ordningen, att den är beprövad, och att den genom sin
existens förhindrar smuggling. Mot detta behöver endast sägas, alt 1935
års utredning som så många andra är föråldrad och att den skedde under
helt andra förhållanden än de nuvarande. Man hade färsk erfarenhet av
en betydande spritsmuggling, och vi hade en mycket restriktiv alkoholransonering.
Båda dessa argument äro nu undanröjda. Intressant är, att de
sakkunniga 1935 redan då sade, att en »Sjöpolis» givetvis skulle bli en
effektiv organisation, men man vågade ändå inte gentemot det gamla beprövade
föreslå något helt nytt. Detta kan endast beklagas.

Säkerligen komma invändningar att framföras mot eu hårt nedskuren
administration. Behovet av en större eller mindre administration är beroende
av faktorerna byråkrati och förtroende. Sällskapet har från förvaltningen
av sin verksamhet med ett trettiotal sjöräddningsstationer runt hela
svenska kusten synnerligen goda erfarenheter av en minimal administration
(en direktör, en inspektör och en kassörska). Visserligen verkar denna
personal utan ledning av paragrafer, vilket medför en mycket betydande
ökning av effektiviteten, men å andra sidan har den förutom administreringen
en avgörande och tidskrävande sysselsättning med anskaffande av
erforderliga medel för verksamhetens uppbyggnad, drift och vidmakthållande.
Genom att med förtroende ge cheferna för sjöräddningsstationerna
ett betydande ansvar är det möjligt att ha en så liten administration.
Stationscheferna motsvara väl detta förtroende och växa med ansvaret.

Jag tror, att en omläggning av kustbevakningen efter ovan antydda riktlinjer
— om den skall kvarstanna under tullverket hör väl landgränsernas
bevakning som hittills lyda under gränschefen-kusthevakningschefen, men
om överflyttning till sjöfartsverket sker hör denna fråga särskilt prövas —
skulle ge mycket god effekt för betydligt reducerade kostnader, och antalet
tjänstemän — på Västkusten kunde det kanske räcka med ett femtiotal man
— liksom antalet båtar skulle betydligt kunna nedskäras. Man fick också
fram en kår, som genom ständig vistelse på sjön bleve synnerligen väl
förtrogen med sjömanskap och med vår kust, och detta skulle för sjösäkerheten
och för den marina bevakningen vara av största värde.

Med stöd av ovanstående föreslår jag, att sjöräddningssällskapets styrelse
tillstyrker statsrevisorernas förslag om utredning av kustbevakningens organisation.

Göteborg den 7 november 1955

Hans Hansson
Verkst. direktör

272

Svenska västkustfiskarnas
centralförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 202, § 20

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t anmodat undertecknad organisation att avgiva underdånigt
yttrande över vad riksdagens revisorer anfört i sin den 16 september
1955 avlämnade särskilda berättelse rörande Tullverkets kustbevakning,
vill vi i underdånighet anföra följande:

Svenska Västkustfiskarnas Centralförbunds verksamhetsområde sammanfaller
med Västra kustdistriktet och omfattar Göteborgs och Bohus län
samt Hallands län. Inom detta område finns en livlig fartygstrafik och
antalet fartyg, som trafikerar de många trafiklederna, överskrider säkerligen
antalet inom de flesta andra kuststräckor.

Då västkusten svarar för 60—70 % av hela det svenska havsfisket, är
det ganska naturligt att enbart fiskefartygstrafiken blir mycket livlig. Det
västsvenska fisket är dessutom mycket internationellt betonat och fiskebåtarna
angör i mycket stor utsträckning brittiska, tyska, danska och
norska hamnar under de olika fiskefärderna. Detta medför att kustposteringar
och tullanstalter inom Västra kustdistriktet måste hålla viss service
för fiskarna.

Enligt 125 § tullstadgan är befälhavare å fiskefartyg skyldig att angöra
lullanstalt eller kustpostering vid avgång från eller ankomst till tullområde.
Från dessa bestämmelser har fiskare, hemmahörande inom Västra kustdistriktet,
under en följd av år erhållit vissa lättnader. Således har befälhavare
på fiskefartyg erhållit befrielse från skyldighet att uppvisa fiskepass
för påteckning under villkor att fartyget under resa ej besöker utrikes
ort eller har förbindelse med fartyg i utrikes trafik och ej heller
medför proviantartiklar, för vilka eljest utgående tull eller skatt icke
erlagts. Denna befrielse har varit till stort gagn för fiskarna. Betydande
utgifter för motorbränsle har årligen kunnat inbesparas, därför att fiskarna
kunnat gå direkt till hemmahamnarna och ej behövt angöra kustposteringarna.
Därtill kommer att den för fiskarna många gånger knappa fritiden
bättre kunnat tillvaratagas.

Fortfarande kvarstår dock bestämmelsen, att om fartyg besöker utrikes
ort eller har förbindelse med fartyg i utrikes trafik eller medför obeskattade
proviantartiklar, kustpostering eller tullanstalt skall angöras. En
minskning i antalet kustposteringar skulle kunna få till följd att de fartyg,
som enligt denna bestämmelse är skyldiga att gå in till tull, får längre körvägar
än som nu är fallet och en onödig utgift för motorbränsle uppstår.
Då de västsvenska fiskarna, som förut nämnts, i mycket stor utsträckning
besöker utländska hamnar, är antalet av de båtar, som angör tullanstalt
eller kustpostering för uppvisande av fiskepass, förhållandevis stort. Deras
motorstyrka har också under senare år genomgått en mycket kraftig utökning.
Enbart för några år sedan var den genomsnittliga motorstyrkan
100—150 hästkrafter per fartyg. I dag finns det ett stort antal båtar med
motorer, vilkas motorstyrka ligger mellan 200—400 hästkrafter. Varje
onödig timmes körning med dessa båtar måste betyda en avsevärd utökning
i utgifterna för bränsle. Ofta händer det också att många fiskebåtar sam -

273

tidigt anländer från utländsk ort och expedieringen av desamma vid kustposteringarna
blir rätt tidsödande, vilket får till följd att fartygen blir
liggande med motorerna i gång för att avvakta sin tur.

De motiveringar, som sakkunniga i sitt år 1937 avgivna betänkande
ansåg föreligga för att antalet kustposteringar på västkusten i stort sett
skulle bibehållas, föreligger enligt vårt förmenande alltfort. Varje åtgärd,
som får till följd att fiskefartygen behöver företaga en mångfald resor inom
skärgården för att besöka tullanstalt eller kustpostering, måste anses mindre
välbetänkt.

Fiskerikontrollen på den svenska västkusten är enligt vårt förmenande
betydligt eftersatt. De yrkesfiskare, som ägnar sig åt kustfiske — speciellt
hummerfisket — har vid manga tillfällen tramhallit att en försämring
tycks ha ägt rum, då det gäller efterlevnaden av gällande fredningsbestämmelser.
Det hastigt utökade fritidsfisket tycks tyvärr få till följd att även
vissa mindre nogräknade element ägnar sig åt denna fritidssysselsättning
och därvid inte respekterar gällande lagar och bestämmelser. Misstankarna
har blivit allt starkare att sådana personer allt som oftast lägger sig till
med undermålig hummer, eller fisk, vilket inte håller lagstadgat minimimått.
Fiske lär också under liknande omständigheter ha bedrivits på för
visst fiske förbjuden tid.

I samarbete med Göteborgs och Bohusläns Havsfiskeförening har somliga
av Centralförbundets avdelningar tillsatt särskilda fiskeritillsyningsmän,
vilka av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tilldelats det skydd
och den befogenhet, som tillfaller sådan. Detta har skett för att i någon mån
söka stävja olagligheter av det slag, som ovan påtalats. En brist har dock
varit att tillräcklig kontroll från statliga kontrollorgan inte tidigare bedrivits.

Då Sverige deltager i det internationella samarbetet på fiskets område,
bl. a. i strävandena att hindra överfiskning, innebär detta samtidigt vissa
åtaganden i kontrollhänseende. För att vidtagna gemensamma åtgärder
skall få åsyftad verkan, förutsättes givetvis att varje land genom en effektiv
fiskerikontroll tillser att bestämmelserna efterlevas.

Då Kungl. Maj:t i kungörelsen nr 275/1955 ålade befattningshavare vid
Tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och fisketillsyn in. m.,
lades ett betydande arbete på kustposteringarna, under förutsättning att
detta skötes effektivt. Det skulle vara beklagligt om denna viktiga verksamhet
blev uppbromsad innan den ännu blivit av den omfattning, som
är önskvärd och nödvändig. Det är därför angeläget att eventuellt kommande
omläggningar inom Tullverkets kustbevakning inte sker på ett sådant
sätt att denna kontrollverksamhet äventyras.

Centralförbundet sätter stort värde på det förtroende, som kommer till
uttryck i riksdagens revisorers betänkande, då det föreslås att det bör
övervägas huruvida icke lättnader i tullavseende utöver redan vidtagna
skulle kunna genomföras för fiskarebefolkningen, icke enbart inom Västra
tulldistriktet, utan även inom andra distrikt, samt att något av den kontroll,
som nu utövas av kustbevakningen, skulle kunna överlatas åt fiskarnas
egna organisationer. Vår erfarenhet av den kontrollverksamhet, som
av naturliga skäl måste bedrivas inom Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund,
då det gäller fiskkvaliteter, storlekssorteringar av olika fisksorter
in. in. säger oss emellertid att det knappast skulle vara önskvärt att organisationerna
åtoge sig kontrollverksamhet av det slag, som nu åvilar Tull 18

Rev. berättelse ant/. statsverket är 1955. It

274

verket. Under många år har ett värdefullt och förtroendefullt samarbete
ägt rum mellan Tullverket och Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund.
Man kan ifrågasätta huruvida detta samarbete skulle gagnas av en dylik
anordning. Från Centralförbundets sida måste vi i varje fall bestämt avråda
från sådant arrangemang. I annat fall skulle den situationen kunna
uppstå, att Centralförbundet fick stå som angivare av sina egna medlemmar
inför svensk rätt, om någon, tillhörande fiskarebefolkningen, kunde
beslås med brott mot någon paragraf i svensk lag. Säkerligen finns det
möjlighet att åstadkomma de av riksdagens revisorer föreslagna tullättnaderna
i detta avseende utan att frånhända Tullverkets personal åligganden,
som med nuvarande organisation åvilar dem.

Utan att direkt gå in på frågan huruvida kustbevakningen behöver bibehållas
i sin nuvarande form för att skydda svenska intressen gent emot
eventuell smuggling, vill vi framhålla att eu någorlunda utbyggd bevakningskedja
säkerligen har sin betydelse. På detta område, liksom inom
fiskerikontrollen, har säkerligen kustposteringarna en preventiv uppgift
att fylla. Säkerligen kan antalet förseelser hållas nere i ett mindre antal.
om den som planerar dylikt brott, vet att kustbevakningen är effektiv.

Med anledning av vad som ovan anförts, vill Centralförbundet i underdånighet
framhålla följande:

Vi har intet att erinra emot att den föreslagna utredningen företages men
vill redan nu påpeka, att det vid en eventuell omorganisation av Tullverkets
kustbevakning bör iakttagas stor försiktighet så att man inte genom vissa
inbesparingar sätter andra ekonomiska eller rättsvårdande värden på spel.

Göteborg den 27 december 1955

Underdånigst

Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund
GEORG ÅBERG

Helge Filipson

Svenska sydkustfiskarnas
centralförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 202, § 20

Till Statsrådet och Chefen för finansdepartementet

Genom remiss, daterad den 28 september 1955, har Svenska Sydkustfiskarnas
Centralförbund beretts tillfälle avge yttrande över en av riksdagens
revisorer avlämnad särskild berättelse rörande tullverkets kustbevakning.
Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund får, i anledning härav, anföra
följande:

Den av revisorerna förordade tanken på en bättre samordning mellan,
å ena sidan statliga och å andra sidan civila organisationer, bar sedan
länge varit en önskan och får därför denna tanke nu bli en verklighet som
Centralförbundet skulle hälsa med den allra största tillfredsställelse. När
det sedan gäller eventuella arbetsuppgifter, som skulle kunna övertagas av
fiskets organisationer, synes det oss icke tillräckligt tydligt framgå av
berättelsen, av vilka eller i vilken omfattning, dessa arbetsuppgifter skulle

275

omhänderhas. Det torde därför vara synnerligen värdefullt om en överläggning
i berörda fråga kunde komma till stånd och har förbundet icke
något emot en sådan.

Beträffande de lättnader om vilka berättelsen talar och som av Generaltullstyrelsen
medgivits för västkusten, synes det oss vara synnerligen märkligt,
att dylika lättnader icke kunnat medgivas på övriga kuststräckor i
synnerhet som dessa lättnader icke synes ha medfört några som helst
konsekvenser. Med stöd av de erfarenheter vi tror oss förstå att Generaltullstyrelsen
har fått av de medgivna lättnaderna på västkusten anser vi
sålunda att dessa lättnader torde kunna generellt tillämpas för samtliga
kuststräckor. Detta i all synnerhet som fiskare i Östersjön endast angör
utländsk hamn sporadiskt och i undantagsfall.

Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund får sålunda sammanfattningsvis
anföra att de lättnader som medgivits för västkusten, utan obehag,
måtte kunna medgivas även för andra kuststräckor och att Centralförbundet
inget har att erinra mot förslaget om en överläggning kring hela problemet
och de anförda förslagen.

Karlskrona den 29 december 1955

Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund
BERTIL LILJA

Ivan Lindbladli

Svenska ostkustfiskarenas
centralförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 202, § 20

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Med anledning av begärd remiss över statsrevisorernas förslag angående
kustbevakningens framtida uppgifter får styrelsen för Svenska Ostkustfiskarnas
Centralförbund härigenom anföra följande.

Efter att ha redogjort för kustbevakningens personalstyrka, årliga utgifter
och planerade nyanskaffningar av båtar, kommer statsrevisorerna
till den uppfattningen, att med hänsyn till dessa kostnader kustbevakningen
bör så utformas, att den inte bara beaktar fiskala synpunkter utan också
bevakar mot spioneri, olovligt överskridande av sjögränsen, olaga jakt
och fiske samt medverkar till ökad säkerhet för sjöfart och luftfart. Statsrevisorerna
anser vidare, att förbindelsetjänsten bör utbyggas med höjd
effektivitet som följd ävensom att kustbevakningen samordnas med andra
organ med uppgifter vid rikets kuster, varvid alla möjligheter till en rationell
samverkan med det nya sjöfartsverket prövas.

Såvitt styrelsen har sig bekant, ingår åtskilliga av dessa uppgifter redan
nu i den verksamhet kustbevakningen har att utföra utan att därför dock
vara jämställda med det rena tullarbetet. Eu sådan jämställdhet måste
emellertid vara att eftersträva, inte minst när det gäller fisketillsynen.
Hittills har nämligen denna varit åtskilligt försummad, varför en effektivisering
där är i hög grad påkallad. En samordning av fisketillsynen med
kustbevakningens övriga uppgifter synes därvid vara att förorda. För att
denna tillsyn skall bli verkligt effektiv kräves emellertid, att densamma

276

göres likvärdig med kustbevakningens övriga åligganden, ävensom att kustbevakningen
utrustas med fullt sjövärdiga båtar, avsedda även för gång i
is. Huruvida en dylik samordning kan åstadkommas utan särskild utredning
undandrager sig vårt bedömande. Skulle en sådan vara erforderlig, är
styrelsen givetvis beredd att tillstyrka densamma.

Stockholm den 24 november 1955

Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund
GÖSTA SKOGLUND

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, §21

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 16 december 1955 anbefallt statskontoret
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1955
församlade revisorer yttrat angående förvaltning m. m. av vissa statliga
fonder (§ 21), får ämbetsverket anföra följande.

Under förenämnda avsnitt av sin berättelse ha revisorerna framhållit
åtskilliga synpunkter beträffande den på statliga myndigheter och institutioner
ankommande förvaltningen av i främsta rummet donationsfonder
av olika slag. Revisorerna ha icke funnit förhållandena helt tillfredsställande
och ansett starka skäl tala för att en utredning om dylika fonders
förvaltning, placering och redovisning m. m. snarast bör äga rum. Det har
också ansetts böra övervägas, huruvida statsverket i fortsättningen bör
mottaga donationer av ringa storlek och åtaga sig de bestyr som följa
därmed eller donationer, vilkas huvudsyfte är sådant, att det icke ankommer
på statlig myndighet att tillgodose detsamma.

Statskontoret delar i allt väsentligt revisorernas under förevarande punkt
uttalade uppfattning. Till grund för överväganden om särskilda bestämmelser
i berörda avseenden torde böra läggas 1943 års fondutredning, som
statskontoret anser vara i huvudsakliga delar alltjämt tillämpliga. I ett
avseende har statskontoret dock funnit sig nödsakat att föreslå ändrade
bestämmelser, nämligen i fråga om placeringsreglerna för de av statskontoret
förvaltade donationsfonderna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24
november 1955 har statskontoret således hemställt om sådan jämkning av
nu gällande regler, att ämbetsverket medgives rätt att i viss utsträckning
för placering inköpa aktier och förlagsbevis. Vid den tidpunkt, då fondutredningen
upptages till slutligt övervägande, kan givetvis en komplettering
och översyn i vissa avseenden visa sig erforderlig. Om detta bör ske
vid den departementala beredningen eller genom en kompletterande utredning
synes närmast vara en lämplighetsfråga, som icke lär påkalla något
ämbetsverkets uttalande.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

BÖRJE KULL

Hans V. Adier

277

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, §21

Till Konungen

Genom remiss den 16 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1955 församlade revisorer under § 21 av sin berättelse angående statsverket
anfört rörande förvaltning m. m. av vissa statliga fonder. Med anledning
härav får riksräkenskapsverket anföra följande.

Såsom revisorerna framhålla saknas i många fall bestämmelser angående
placeringen av donationsfonder och liknande medel. De av Kungl. Maj:t
för statskontorets fondförvaltning givna föreskrifterna tillämpas dock i stor
utsträckning även av övriga statsmyndigheter. Ifrågavarande föreskrifter
äro emellertid, som revisorerna påvisa, i vissa avseenden föråldrade. En
ändring av de för statskontorets fondförvaltning gällande placeringsreglerna
synes därför påkallad. De nya föreskrifter, som kunna komma att
utfärdas för statskontorets fondförvaltning, böra enligt riksräkenskapsverkets
mening kunna tjäna som förebild för generella bestämmelser i ämnet
för statsförvaltningen i övrigt. Utfärdandet av dylika bestämmelser torde
emellertid, som revisorerna föreslå, böra föregås av en utredning angående
här avsedda fonders förvaltning, placering, redovisning m. m.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Wildeman, Stenström och Thorson deltagit.

Stockholm den 9 januari 1956

Underdånigst
BERNT NEVRELL

STIG SÄFSTRÖM

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 22

Till KONUNGEN

Genom skrivelse den 17 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört rörande grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen.
I anledning härav får överstyrelsen anföra följande.

överstyrelsen delar helt den uppfattning, som riksdagens revisorer uttalat
på s. 12 av till Kungl. Maj ds skrivelse fogad transumt av revisorernas
berättelse, nämligen att man i fråga om nuvarande stora ojämnheter beträffande
statsbidragen till engångskostnader för yrkesutbildning inom
olika skolformer har anledning ifrågasätta, om dessa »till fullo motiveras
av olikheter i undervisningens ändamål och utformning», överstyrelsen,
som finner denna frågeställning tillämplig såväl på engångskostnaderna
som på de årliga driftskostnaderna och i lika hög grad på den förberedande
yrkesutbildningen i enhetsskolan som på yrkesutbildning inom andra skol -

278

former, vill erinra om vad överstyrelsen i detta hänseende anförde i sitt
underdåniga utlåtande den 28 oktober 1954 angående 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas
betänkande. Ämbetsverket ansåg sig där böra anmäla
»att de för närvarande avsevärda skillnaderna i statsbidragsbestämmelser
för enhetsskolans och yrkesskolans 9 y-avdelningar i flera fall visat
sig på ett icke önskvärt sätt påverka det lokala valet av skolform» och
fann detta vara »ytterligare ett starkt skäl utöver de av överstyrelsen tidigare
anförda för att den förberedande yrkesutbildningen inom olika skolformer
bör få så likvärdiga arbetsbetingelser som möjligt i fråga om lärarkrafter,
utrustning och statsbidrag».

Vid genomförandet av den större likformighet i fråga om statsbidragsregler,
som riksdagens revisorer påyrkat och som även överstyrelsen finner
önskvärd, måste enligt överstyrelsens uppfattning hänsyn tagas dels till
föreslagen eller ifrågasatt omorganisation av berörda skolformers ledning
på det lokala, regionala och centrala planet, dels till den enligt riksdagens
beslut pågående utbyggnaden av såväl yrkesskolväsendet som försöksverksamheten
med 9-årig enhetsskola.

över 1951 års skolstyrelseutrednings betänkande, vari föreslås nya instanser
för skolväsendets lokala och regionala ledning, avsedda att i sin
verksamhet inbegripa även de yrkesutbildande skolorna, har överstyrelsen
den 29 december 1955 avgivit underdånigt utlåtande. Enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 30 september 1955 har chefen för ecklesiastikdepartementet den
18 oktober 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa en förutsättningslös
utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesundervisningen
och därmed sammanhängande spörsmål. Då såväl skolstyrelseutredningens
förslag som de särskilda sakkunnigas utredningsuppdrag
tar sikte på att motverka den splittring av yrkesundervisningen på
skilda förvaltningsområden, som ligger till grund för nuvarande starkt
skiftande statsbidragsbestämmelser, torde den definitiva regleringen av
statsbidragsfrågorna böra ske i samband med lösningen av här berörda
organisationsfrågor.

A andra sidan kan ett uppskov med samtliga av riksdagens revisorer
aktualiserade statsbidragsfrågor tills organisationsfrågorna kan lösas befaras
få en menlig inverkan på den pågående utbyggnaden av yrkesskolväsendet
och försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola.

Det finns därför anledning överväga, om någon särskild statsbidragsfråga
iir av sådan karaktär, att dess snara lösning i väsentligt högre grad än
de övriga är av vikt för nyssnämnda skolformers utbyggnad och inbördes
avvägning. Den kunde i så fall eventuellt brytas ut ur sitt sammanhang
med övriga statsbidragsfrågor och lösas separat, före de övriga.

Enligt överstyrelsens uppfattning är frågan om byggnadsbidrag eu sådan
fråga, överstyrelsen uttalade redan i sitt ovan nämnda utlåtande av den
28 oktober 1954: »överstyrelsen finner den föreslagna principen, att statsbidrag
till byggnader för kommunala yrkesskolor skall utgå efter samma
grunder som till motsvarande byggnader för folkskoleväsendet, både rimlig
och välmotiverad.» överstyrelsen ansåg sig dock böra påpeka eu del praktiska
problem i detta sammanhang och ange vissa tänkbara vägar för deras
lösning.

1955 års riksdag har nu hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga frågan
om byggnadsbidrag till yrkesskolorna under förnyat övervägande. Riksdagens
revisorer har bland annat föreslagit, att i samband därmed även skall

279

upptagas frågan om åstadkommande av mera enhetliga normer för byggnadsbidrag
inom yrkesskolväsendet i dess helhet, överstyrelsen instämmer
helt i riksdagens hemställan och revisorernas här refererade förslag, då
dessa frågors snara lösning är av väsentlig betydelse för yrkesskolväsendets
effektiva utbyggnad och för en ändamålsenlig avvägning av arbetsfördelningen
mellan enhetsskolan och andra skolformer i den förberedande yrkesutbildningen.

Med stöd av vad ovan anförts får överstyrelsen

tillstyrka, att frågan om byggnadsbidrag till yrkesskolorna samt åstadkommande
av mera enhetliga normer för byggnadsbidrag inom yrkesskolväsendet
i dess helhet snarast upptages till övervägande av Kungl.
Maj:t samt

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda frågan om åstadkommande av
mera enhetliga statshidragsnormer för yrkesundervisningen i övrigt, inklusive
enhetsskolans klass 9 y, under beaktande dels av vad riksdagens
revisorer i frågan anfört, dels av den kommande behandlingen av frågorna
om gemensamma skolstyrelser, mellaninstanser för skolväsendet och den
centrala ledningen av hela yrkesundervisningen.

I ärendets handläggning ha deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Norinder, Sjöstedt, Ulne, Grendin, Beskow, föredragande, och Hulteberg samt
konsulenten Sjöström.

Stockholm den 12 januari 1956

BÖRJE BESKOW

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

Elsa Cronsioe

överstyrelsens för
yrkesutbildning

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 22

Kungl. Ecklesiastikdepartementet

I skrivelse den 17 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt överstyrelsen
för yrkesutbildning att med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse yttrat rörande grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen
avgiva utlåtande. Med anledning härav får överstyrelsen
anföra följande.

Revisorerna uttala bland annat, att statsbidrag för närvarande utgår
efter i hög grad skiftande grunder inom olika grenar av yrkesskolväsendet,
samt ifrågasätta, om de stora ojämnheterna beträffande statsbidragen till
engångskostnader till fullo motiveras av olikheter i undervisningens ändamål
och utformning. 1 fråga om andra årliga driftkostnader än lärarlöner
hör det enligt revisorernas mening vara möjligt att för varje skolform
fastställa ett enda bidrag, avsett att täcka samtliga dylika driftkostnader.
Beträffande statsbidrag lill lärarlöner vid hl. a. centrala verkstadsskolor och
handelsgymnasier skulle, enligt revisorernas mening, eu väsentlig arbetsbesparing
ernås, om statsbidraget kunde beräknas på visst belopp per kurs,

280

avdelning eller tjänst, och ett bidragssystem liknande det som gäller för
kommunala yrkesskolor eller särskolor torde kunna genomföras även vid
centrala verkstadsskolor och handelsgymnasier. Slutligen framhålla revisorerna,
att det är angeläget, att de förordade omläggningarna av statsbidragsgrunderna
inom yrkesskolväsendet genomföres så snart ske kan.

överstyrelsen vill för sin del anföra, att överstyrelsen finner ett genomförande
av mera enhetliga statsbidragsgrunder vid olika yrkesskolor väl
värt övervägande. Utan att närmare utredning blivit verkställd, kan överstyrelsen
ej uttala sig om på vad sätt ett dylikt genomförande skall kunna
åstadkommas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit överdirektören Lundquist,
byråcheferna Josephson, Söderqvist, Askeberg och Högberg samt
l:e byråsekreteraren Sjöberg, föredragande.

Stockholm den 13 januari 1956

RYNO LUNDQUIST

T hor sten Sjöberg

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 22

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 har lantbruksstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under
§ 22 i sin berättelse anfört beträffande grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Revisorerna har framhållit, att statsbidrag till engångskostnader för anskaffande
av byggnader, inventarier och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel för närvarande utgår efter i hög grad skiftande
grunder inom olika grenar av yrkesskolväsendet samt ansett att frågan
om åstadkommande av mera enhetliga normer härutinnan bör upptagas
till prövning.

Vad först angår innebörden av nu gällande bidragsbestämmelser anser sig
lantbruksstyrelsen till undvikande av eventuella missförstånd böra göra
vissa påpekanden i anslutning till den redogörelse för sagda bestämmelser,
som lämnats i riksdagens revisorers berättelse. Det torde sålunda vara
anledning att understryka, att det bidrag till anskaffande av undervisningsmateriel,
som för närvarande kan utgå till de lägre lantbruksundervisningsanstalterna,
endast avser en strängt begränsad del av undervisningsmaterielen
vid dessa anstalter, nämligen maskiner, redskap o. dyl., som
erfordras för undervisning i maskin- och redskapslära, eller, i fråga om
lanthushållsskolor, för undervisning rörande de viktigaste hushållsmaskinerna
ävensom för undervisning i husdjurslära med mjölkhushållning och
i trädgårdsskötsel. Däremot utgår intet bidrag till anskaffande av undervisningsmateriel
i övriga läroämnen. Anslaget för nu ifrågavarande ändamål
är dessutom så begränsat, att bidrag endast kan beviljas för den del av
maskinanskaffning, som faktiskt sker, vilket med andra ord innebär, att

281

bidraget räknat å den totala erforderliga anskaffningen utgår med väsentligt
lägre belopp än tre fjärdedelar.

Det torde vidare böra påpekas, att statsbidraget till driftskostnader vid
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna i praktiken motsvarar en väsentligt
lägre del av faktiska kostnaderna än de^ tre f järdedelar, till vilka
bidraget enligt statsbidragskungörelsen högst må utgå. överslagsvis synes
bidraget under de senaste åren i genomsnitt ej ha motsvarat mer än 25 a 30
procent av de faktiska driftskostnaderna.

Beträffande frågan om en eventuell ändring av de nu gällande bestämmelserna
om bidrag till den lägre lantbruksundervisningen vill lantbruksstyrelsen
först i fråga om bidragen till uppförande av byggnader framhålla,
att de nu gällande bestämmelserna, vilka kunna synas förmånliga i jämförelse
med bestämmelserna om statsbidrag till uppförande av vissa andra
skolbyggnader, tillkommo vid en tidpunkt, da en stor del av de lägre
lantbruksundervisningsanstalterna ägdes av enskilda föreningar, stiftelser
eller hushållningssällskap med svaga ekonomiska resurser och då dessutom
standarden på byggnaderna i ett stort antal fall var sådan, att kravet på
ändamålsenliga lokaler för undervisningen och för elevernas förläggning
icke på långt när kunde anses vara tillgodosett. Ett kraftigt stöd framstod
därför vid denna tidpunkt som en nödvändig förutsättning för att den
upprustning av skolorna, som erfordrades för att dessa över huvud taget
skulle kunna fullgöra sin verksamhet, skulle komma till stånd.

Under den tid, som därefter gått, har en viss upprustning av skolorna
skett och samtidigt har också huvudmannaskapet i ökad omfattning övertagits
av landstingen. Av de sammanlagt 51 lantmannaskolor och 39 lanthushållsskolor,
som nu äro i verksamhet, innehas dock huvudmannaskapet
alltjämt beträffande 17 lantmannaskolor och 12 lanthushållsskolor av annan
än landsting. Vidare återstår ännu mycket att göra innan skolorna
genomsnittligt sett kunna sägas ha i fråga om byggnadsbeståndet kommit
upp till den nivå, som motsvarar nutida krav. Till belysande härav kan
nämnas, att för närvarande i lantbruksstyrelsen finnas ansökningar om
statsbidrag till ännu ej igångsatta byggnadsarbeten från över 30 skolor
representerande en sammanlagd byggnadskostnad av i runt tal 30 miljoner
kronor. Därutöver finnas i åtskilliga fall planer på byggnadsarbeten redan
uppgjorda, vilka planer dock ännu icke föranlett någon ansökan om statsbidrag,
eftersom vederbörande med hänsyn till anhopningen av redan
inneliggande ansökningar ansett det lönlöst att nu inlämna ytterligare''
sådana.

I betraktande av vad nu anförts och då ett kraftigt .statligt stöd till förbättring
av skolornas byggnadsbestånd framstår som en väsentlig^ förutsättning
för att den önskade upprustningen skall komma till stånd anser
lantbruksstyrelsen, att någon minskning av det statliga stöd, som nu utgår
till den lägre lantbruksundervisningen, icke bör ske. Däremot kunna måhända
vissa justeringar i fråga om stödets utformning, bland annat i syfte
att befrämja intresset av att hålla byggnadskostnaderna nere på eu skälig nivå
och samtidigt påskynda förverkligandet av upprustningsprogrammet, vara
önskvärda. Lantbruksstyrelsen vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att de sakkunniga, som genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1955 tillkallats för att verkställa utredning beträffande yrkesutbildningen
inom jordbruket, torde komma alt behandla dessa frågor. I avbidan
på resultatet av nämnda sakkunnigas arbete bör enligt lantbruksstyrelsens

282

uppfattning någon ändring av nu gällande bestämmelser om bidrag till
engångskostnader för anskaffande av byggnader icke ske.

Revisorerna ha vidare påpekat, att det icke kan anses vara motiverat att
vid lantbruksundervisningsanstaltema ha ett särskilt bidrag för arvoden åt
skolläkare och ett bidrag till andra driftskostnader utan att dessa bidrag
borde kunna sammanslås i någon form. Lantbruksstyrelsen, som vill påpeka
att motsvarande anslag finnes uppfört i riksstaten för såväl folkhögskolor
som högre folkskolor, har i och för sig intet att erinra mot vad
revisorerna här föreslagit men vill samtidigt framhålla, att en dylik sammanslagning
icke har någon betydelse ur arbetsbelastningssynpunkt.

En väsentlig betydelse ur sistnämnda synpunkt har däremot den omläggning,
som revisorerna ifrågasatt beträffande statsbidraget till lärarlöner,
nämligen att detta bidrag skulle utgå med vissa belopp per kurs,
avdelning eller tjänst. En förutsättning för en dylik omläggning är emellertid,
vilket även revisorerna påpekat, att huvudmannen har en någorlunda
stark ekonomisk ställning, så att han utan större olägenheter kan bära
variationer i kostnaderna till följd av tjänstledigheter in. in. Detta är
emellertid icke fallet med de enskilda sammanslutningar, som för närvalande
äro huvudmän för vissa undervisningsanstalter. Även de hushållningssällskap,
som äro ägare av eller upprätthålla sådana skolor, ha i
allmänhet eu så hårt ansträngd ekonomi att de svårligen kunna tänka
påtaga sig ytterligare kostnader för lantbruksundervisningen.

Om man skall företaga en dylik omläggning, vilket i och för sig synes
önskvärt, synes det därför nödvändigt att närmare utreda vilka konsekvenser
densamma kan få och vad som eventuellt bör göras för att mildra
eventuella olägenheter för sådana huvudmän, vilkas ekonomiska ställning
icke medger att de belastas med ökade kostnader för undervisningen. Det
synes lantbruksstyrelsen lämpligt, att det uppdrages åt nyssnämnda sakkunniga
att upptaga frågan om en omläggning av nu nämnd art i samband
med sina övriga uppgifter.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören och byråchefen
Arnegren.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
C.-H. NORLANDER

ARNE P:SON ARNEGREN

Justi tiekanslersämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 23

Underdånigt utlåtande

Att de i Längmans testamente upptagna ändamålsföreskrifterna beträffande
A-fonden, i den mån de över huvud taget nu må anses böra ligga till
grund för en disposition av fondens medel, icke utan vidare kunna vinna
tillämpning är uppenbart. Justitiekanslersämbetet biträder därför statsrevisorernas
förslag, att frågan om fondens framtida användning blir föremål
för utredning.

283

Såsom statsrevisorerna anföra bestridas numera i stort sett de behov,
som få antagas ha avsetts skola tillgodoses genom fonden, av det allmänna.
Härav följer emellertid naturligen icke, att ej utrymme skulle kunna finnas
för en verksamhet från fondens sida inom något eller nagra av de områden,
som åsyftas med bestämmelserna i testamentet rörande A-fonden. Detta lär
till en början vara fallet i fråga om »kommunala behofver», främst inom
det rent sociala området, men det synes heller icke otänkbart, att fonden
i viss mån skulle kunna komma till användning för ändamål, bestämt i
anslutning till vad under vissa andra punkter föreskrives, exempelvis till
lindrande" av verkningar av naturkatastrofer (Surteolyckan) eller till stöd
för handel, slöjd eller »allmänt nyttiga företag». l)å som en allmän legel
vid permutation bör gälla, att avvikelse från donationsföreskrift icke sker,
utan att så är påkallat, synes följaktligen vid en blivande utredning böra
närmare undersökas, huruvida det är möjligt att mera direkt tillämpa
någon eller några av de för A-fonden givna ändamålsbestämmelserna eller
finna användning för del av fonden i anslutning till sådan bestämmelse.

Å andra sidan synas föreligga vägande skäl för en permutation. Främst träder
i förgrunden den omständigheten, att samhällsförhållandena nu då fonden
skall nyttiggöras äro så helt annorlunda än på testators tid. Den nöd och de
»behofver», som testator ville söka avhjälpa, finnas praktiskt taget icke
längre. Och möjligheterna för det allmänna att tillgodose uppkommande
hjälpbehov äro i grunden förändrade. Den meningen torde därför kunna
hävdas, att testators föreskrifter icke böra följas utan fondens användning
i huvudsak fritt anpassas efter nu rådande förhållanden.

Finnes permutation helt eller delvis böra ske, uppkommer frågan, hur
tillgängliga medel böra disponeras. Statsrevisorerna ha därvid uttalat, att
särskild hänsyn bör tagas till behovet av teknisk forskningsverksamhet
för det norrländska näringslivets utveckling och förkovran. Även enligt
ämbetets mening bör ett nytt ändamål sökas i den riktning statsrevisorerna
sålunda antytt. Om fondens avkastning icke synes böra tagas i anspråk,
helt eller delvis, för sådana åtgärder som testator direkt avsett, synes det
nämligen ligga närmast till hands att stödja forskning, som avser att nå
praktiska resultat inom områden testator angivit och därigenom möjliggör
av honom åsyftad förkovran och utveckling. För övrigt torde det kunna
ifrågasättas, om icke ett dylikt ändamål rymmes inom sådana testamentets
bestämmelser som dem om stöd till bergverken, sjöfart och handel, industri
och slöjd samt »andra allmänt nyttiga företag». I första hand torde komma
i fråga att stödja forskning inom teknikens, jordbrukets, skogsbrukets och
därmed jämförliga områden. Såsom statsrevisorerna antytt bör — i anslutning
till testators föreskrifter — först ifrågakomma forskning inriktad på
norrländska problem.

Beträffande den mera förvaltningsmässiga sidan In» statsrevisorerna funnit
det kunna starkt ifrågasättas, om icke A-fonden borde uppgå i den
Längmanska kulturfonden. Lösningen av denna fråga är tydligen beroende
av det ändamål, som bestämmes för A-fonden. Om denna fond skidle få
en sådan användning som ovan antytts, vilken ju till sin inriktning i betydande
mån avviker från de uppgifter som tillkomma den Längmanska kulturfonden,
synes A-fonden alltjämt böra bibehållas som eu särskild fond. I sa
fall torde fördelningen av A-fondens medel böra anförtros åt en. .särskild
nämnd, sammansatt av företrädare för sådana forskningsområden A-fonden
skulle stödja och måhända även av företrädare lör norrländska intressen.

284

Vid en översyn av bestämmelserna för fonden torde slutligen böra
beaktas de i testamentet för A-fonden angivna reglerna om förräntning
och bildande av nya fonder. Tydligt är, att dessa regler icke kunna tilllämpas
utan böra ersättas av andra. Därvid synes böra tillses, att genom
väl tilltagna årliga avsättningar av avkastningen garantier skapas för att
fondens reella värde såvitt möjligt uppehälles.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst
OLOF ALSÉN

K. E. Uhlin

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 23

Underdånigt utlåtande

Sasom framgar av § 23 i den av riksdagens år 1955 församlade revisorer
avgivna berättelse får den i Längmanska donationen ingående s. k. A-fonden
tagas i anspråk, när den vuxit till ett belopp av 11,2 miljoner kronor. Den
tidpunkt, då fondmedlens avkastning skulle kunna disponeras, kan nu
beräknas vara nära förestående.

I det av donator upprättade testamentet ha åtskilliga föreskrifter meddelats
om de ändamål, som donator avsåge att stödja med denna delfond.
Den långa tid, som erfordrats för att bringa upp det donerade beloppet till
avsedd storlek, har emellertid medfört, att förutsättningarna för de av
donator avsedda hjälpåtgärderna rubbats genom samhällsutvecklingen och
behovet av att för ändamålet disponera donationsmedel i det väsentliga
undanröjts. Vid sådant förhållande är det erforderligt, att spörsmålet om
dessa medels disposition upptages till övervägande. Statskontoret kan för
den skull biträda det av revisorerna väckta förslaget om en utredning i
detta avseende.

Revisorerna ha för sin del ifrågasatt, om icke A-fonden — liksom tidigare
C-fonden — borde uppgå i B-fonden, även benämnd kulturfonden. Till
stöd härför har åberopats den stora efterfrågan på anslag ur sistnämnda
fond och den begränsade omfattning i vilken anspråken kunnat tillgodoses
med tillgängliga medel. En sammanslagning skulle skapa möjligheter för
en verklig breddning av området för fondens kulturfrämjande verksamhet.

Goda skäl tala onekligen för ytterligare stöd åt kulturella ändamål.
Emellertid synes utredningen icke ensidigt böra inriktas på en total sammanslagning
av fonderna. Det bör nämligen uppmärksammas, att donators
testamente ger ett klart uttryck för hans »välmenande och bekymransfulla
önskningar» att lindra mänskligt lidande. Alla »märkeligt nödlidande»
borde bliva »behöfliga understödda». Enligt punkten 2 av bestämmelserna
rörande A-fondens disposition skulle densamma komma till användning
»för hungers-, missväxt- och farsotsår, brand och andra natur påkommade
skador och olycker, såsom watten Översvämning, jordras, hagel m. m.
dylikt». Ehuru under det århundrade, som förflutit sedan donator avfattade
sitt testamente, stat och kommun på olika sätt kommit att inskrida

285

med sociala stödåtgärder, torde det icke kunna bestridas att även härutöver
hjälpbehov kunna aktualiseras just vid sådana naturkatastrofer eller
andra olyckor, som donator omnämnt. För ändamål av detta slag finnes
visserligen det under IX huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag vid förlust
på grund av naturkatastrof m. m. Anslagets begränsade storlek liksom
den omständigheten att tilldelning av medel från detsamma måste ske
under hänsynstagande till principiella synpunkter och med beaktande av
konsekvenserna tala enligt statskontorets mening för önskvärdheten av att
vissa ytterligare medel stå till förfogande. En sådan användning av A-fonden
eller en del av denna torde väl överensstämma med donators intentioner.

Stockholm den 3 januari 1956

BÖRJE KULL

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Ruth Malmgren

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 23

Till KONUNGEN

Genom nådig remiss den 30 december 1955 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande Längmanska donationsfonden.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen kan icke dela revisorernas åsikt, att det skulle möta svårigheter
att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för den s. k. Afonden
i enlighet med donationens ursprungliga syften. Det är visserligen
riktigt, att det allmänna numera har ansvaret för anläggning, underhåll
och drift av huvudparten av kommunikationsväsendet liksom för flertalet
sjuk- och socialvårdsuppgifter även i den landsända, vars framtida utveckling
donationen ville främja. Men dessa åtgärder tillgodoser endast en del av de
behov, som testamentet omnämner. Bland övriga i testamentet uppräknade
men av revisorerna icke närmare berörda uppgifter märkes sålunda inrättandet
av mönsterjordbruk och mönsterskogsbruk, avhjälpande av följderna av
missväxt och naturkatastrofer, bidrag till vattenavlednings- och dikningsföretag
samt bistånd åt handel, industri och slöjd. Därtill kommer, att
enligt testamentets avfattning den däri gjorda uppräkningen allenast utgör
eu exemplifiering. Hänsyn måste därför också tagas til! områden, som är
likartade med de nämnda men vilka på testators tid måhända icke var så
aktuella, att de ansågs böra särskilt omnämnas exempelvis vissa allmänna
åtgärder för lantbrukets och skogsbrukets främjande samt turistnäringen.

Länsstyrelsen vill för att ytterligare belysa detta lämna några exempel
på behov inom länet, vilkas tillgodoseende måste anses överensstämma
med vad donator åsyftat. Flertalet av dessa exempel grundar sig på un -

286

dersökningar, som företagits med anledning av det uppdrag Eders Kungl.
Maj:t den 26 maj 1954 lämnat länsstyrelsen att utreda Tornedalens och
överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar och
tillgänglig arbetskraft. Den del av länet, som detta utredningsuppdrag omfattar,
täcker dessutom väl det område, vilket enligt testator skall ha prioritetsrätt.

Under arbetet med Tornedalsutredningen har ett tidigare vid olika tillfällen
omvittnat faktum ytterligare bestyrkts, nämligen att Tornedalens
liksom för övrigt hela länets näringsliv är föga differentierat. Detta har
visat sig ha synnerligen menliga följder för arbetsmarknaden, främst i
form av en stark säsongarbetslöshet. Som exempel på arbetslöshetens omfattning
kan omnämnas, att vid arbetsförmedlingarna i länet under maj
månad 1955 anmäldes icke mindre än 4 091 manliga arbetssökande, vilka
utgör mer än eu fjärdedel av de för hela landet vid samma tid anmälda
manliga arbetslösa. Av länets manliga arbetssökande tillhörde omkring
hälften Tornedalskommunerna. Situationen synes i framtiden konnna att
ytterligare förvärras. Kraftiga motåtgärder äro alltså påkallade om en icke
på lång sikt mycket omfattande utflyttning av särskilt ungdom skall ske
i rån detta område. Redan nu är denna tendens starkt påtaglig och ägnad att
inge bekymmer. Vissa uppslag för att främja näringslivet och därigenom i
någon mån råda hot mot nämnda missförhållanden ha också framkommit
från skilda håll. Olika omständigheter såsom de transportfördyrande avstånden,
den ringa yrkestraditionen och främst kapitalbristen, gör det emellertid
svårt att stimulera till ökad verksamhet utan ekonomiskt bistånd
utifrån. Länets företagareförening, som i förhållande till sina starkt begränsade
resurser gjort betydande insatser till näringslivets fromma inom
länet, har — trots avsevärd hjälp av länets landsting — icke tillräckliga
medel för att tillfredsställa ens de mest trängande lånebehoven. Genom den
senaste tidens kreditåtstramningar har detta behov blivit ännu mera påtagligt.
Det finns därför ett mycket betydande utrymme för åtgärder i syfte
att ekonomiskt stödja näringslivet i Tornedalen.

Trots goda förutsättningar som turistlandskap, har Tornedalen för närvarande
närmast karaktär av genomfartsled för turisterna. Anledningen
härtill är främst den nästan totala avsaknaden av tidsenliga hotell och
pensionat. Några speciella anläggningar för turiständamål finns icke. Annorlunda
förhåller det sig på den finska sidan av gränsen, där några högmoderna
anläggningar uppförts med bidrag från det allmänna. Turisterna
söka sig därför — på grund av brist på inkvarteringsmöjligheter — ofta
över gränsen till Finland. Även i fråga om turistnäringen finns följaktligen
ett betydande ännu icke tillgodosett investeringsbehov.

Vården av de enskilda skogarna i Tornedalen är eftersatt. Den viktigaste
anledningen härtill är måhända, att skogsodling är mycket kostnadskrävande
i dessa »svårförvngrade» trakter. En preliminär undersökning har
visat, att omkring 28 000 dagsverken per år under en tioårsperiod skulle
erfordras för att sätta de enskilda skogarna i ett godtagbart tillstånd. Med
nuvarande bidragsformer och tillgängliga anslag torde emellertid en sådan
upprustning icke komma till stånd. Några ålägganden enligt skogsvårds
lagen har länets skogsvårdsstyrelse också hittills icke ansett sig rimligen
kunna ge. En beräkning av behovet av skogsbilvägar inom de enskilda
skogarna i Tornedalen har givit vid handen, att omkring 300 km sådana
vägar skulle behöva byggas, för att ett rationellt skogsbruk skall kunna

287

bedrivas. Kostnaderna härför belöper sig till minst 4,5 miljoner kronor.
Även här är villkoren för statsbidrags- och lånegivningen sådana att ett
så omfattande vägbyggnadsprogram icke kan väntas bliva utfört inom
överskådlig tid. Dessutom bör erinras om. att bidrag eller lån enligt gällande
regler icke utgår till underhåll av skogsvägar. Beträffande skogsbruket kan
också omnämnas, att skogsvårdsstyrelsen i länet planerar att förlägga eu
s. k. skogsvårdsgård till Tärendö, där behovet av eu sådan gård är stort.
Förutsättningen för att skogsvårdsgården skall komma till stånd är
emellertid, att förutom från stat och vederbörande kommuner erhålles
bidrag från enskilt håll. Bl. a. räknas med anslag från Norrbottens läns
konjunkturutjämningsfond och från allmänningsfonderna.

Om jordbruket i Tornedalen skall kunna utvecklas till eu standard, som
är någorlunda jämförbar med jordbruken i landet i övrigt, är mycket omfattande
investeringar erforderliga. Icke mindre än 7 000 ha åkerjord anses
sålunda behöva täckdikas. Man beräknar att det behövs omkring 33 miljoner
tegelrör för att genomföra ett sådant projekt. Med nuvarande priser
torde dessa fritt järnvägsstation kosta omkring 4,5 miljoner kronor, vartill
kommer bilfrakter för rören samt arbetslöner. Enligt av hushållningssällskapet
i länet gjorda försök har för grundkalkning av Tornedalens
jordbruk beräknats åtgå över 66 000 ton kalk. som i inköp torde belöpa
sig till 6,6 miljoner kronor. I hela Tornedalen finns för närvarande endast
13 tornsilos och 14 gropsilos av betong för förvaring av grönfoder. Dessa
anläggningar utgöra endast en bråkdel av de silos, som rätteligen behövas
i dessa trakter, där jordbruket övervägande är baserat på husdjursskötsel.

I vilken utsträckning torrläggning och avdikning är önskvärd i Tornedalen
har icke kunnat närmare inventeras. Med hänsyn till de ständigt återkommande
översvämningarna inom dessa områden samt till behovet av lämplig
mark för nyodling, kan dock utan tvekan påstås, att sådana företag äro
påkallade i betydande omfattning. De speciella förhållanden, som råder i
dessa avseenden, torde för övrigt väl belysas av revisorernas anförande
under § 26 i sin berättelse rörande ett i Tornedalen aktuellt torrläggningsföretag,
nämligen vattendraget Keräsjokis reglering. Även om, såsom revisorerna
förordat, ett större statsbidrag än det vanliga kommer att medgivas
detta företag, kommer kostnaderna för detsamma likväl att hårt
belasta vederbörande kommuner och enskilda jordbrukare. Betydande insatser
skulle här kunna åstadkommas med tillhjälp av A-fonden.

De klimatiska och geografiska förhållandena i Tornedalen medför atl
riskerna för missväxt och naturkatastrofer måhända är större samt på
grund av innevånarnas svaga ekonomi svårare att bära där än på andra
håll i landet. Länsstyrelsen vill endast erinra om de stora översvämningarna
sommaren 1954. vilka bl. a. i Tornedalen orsakade svår missväxt och omöjliggjorde
höskördens bärgning. För att förhindra att kreatursstammen helt
eller till övervägande del måste nedslaktas, utdelades •— i avvaktan på och
som komplement till de av statsmakterna senare beslutade stödåtgärderna
— som loderhjälp till behövande jordbrukare omkring 270 000 kronor.
Dessa medel bestod dels av gåvor från enskilda personer och .sammanslutningar
och dels av anslag från den till länsstyrelsens förfogande slående
s. k. nödhjälpsfonden, vars kapital till och med i viss utsträckning måste
tagas i anspråk. Det är givet, att tillgång till avkastningen från eu fond av
A-fondens storlek skulle utgöra eu god borgen för det snabba ingripande,
som är av nöden i sådan katastrofsituation som den nyss omnämnda.

288

Vad nu anförts utgör såsom redan påpekats endast en exemplifiering på
sådana hjälpbehov, vartill fonden skulle kunna komma till användning.
Exemplen kunna mångfaldigas och även appliceras på andra delar av
länet. Som en sammanfattning av den ekonomiska situationen i vissa delar
av länet och särskilt Tornedalen kan emellertid tjäna en redogörelse för de
skattelindringsbidrag, som utgår från staten. Enligt Sveriges officiella statistik
Kommunernas finanser år 1951, som utgör den för länsstyrelsen
senast tillgängliga uppgiftskällan härutinnan, utgick detta år för hela landet
4,1 miljoner kronor i sådana bidrag. Därav tilldelades Norrbottens
län icke mindre än 3,7 miljoner eller över 90 °/o. Enbart Tornedalskommunerna
erhöllo närmare 2,9 miljoner eller nästan 71 °/o av totalbidraget.

I motsats till revisorerna vill alltså länsstyrelsen framhålla, att några
svårigheter att finna användning för A-fondens avkastning i detta län icke
föreligger och ej heller torde vara att förvänta inom överskådlig tid. Några
skäl att låta denna fond uppgå i den Längmanska kulturfonden föreligger
alltså icke enligt länsstyrelsens mening. Däremot kan länsstyrelsen tillstyrka
en utredning såvitt angår tolkning av testamentets bestämmelser
om A-fondens användning för de ändamål, som ursprungligen avsetts, eller
andra härmed jämförliga ändamål inom Norrbottens län samt från vilken
tidpunkt avkastningen skall kunna disponeras. Med anledning av vad länsstyrelsen
ovan anfört bör utredningen även behandla frågan om vem som
skall besluta om medlens användning. Enligt länsstyrelsens åsikt bör detta
i likhet med vad som gäller för kulturfonden, anförtros åt en nämnd, bestående
av förslagsvis fem ledamöter som förordnas av Eders Kungl. Maj:t.
Då avkastningen från fonden enligt testamentet i första hand skall användas
inom Norrbottens län torde det vara lämpligt att nämnden har sitt säte
i Norrbottens län och att förslag på ledamöter lämnas av exempelvis respektive
länsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen
och företagareföreningen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade, landshövding
och förste länsassessor.

Luleå i landskansliet den 13 januari 1956

Underdånigst
FOLKE THUNBORG

TORSTEN SEGRELL

Längmanska kulturfondens
nämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 23

Till KONUNGEN

Sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1955 anbefallt Längmanska kulturfondens
nämnd att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande Längmanska donationsfonden
(§ 23), får nämnden i underdånighet anföra följande.

289

Efter framställning av riksdagens år 1950 församlade revisorer (§ 15),
varöver nämnden den 16 januari 1951 avgivit yttrande, och med stöd av
riksdagens sistnämnda år fattade beslut förordnade Kungl. Maj:t den 8
juni 1951, att den med litt. C betecknade delen av Längmanska donationsfonden
skulle per den 30 juni 1951 överföras till och sammanslås med den
med litt. B betecknade delen av fonden (Längmanska kulturfonden).

Den permutation som då genomfördes innebar två särskilda ändringar
i Längmans testamentariska förordnanden. Dels blev C-fonden tagen i
bruk långt innan den uppnått det i testamentet föreskrivna minimibeloppet
av 100 miljoner kronor. Dels ansågs det av donator för denna del av fonden
bestämda ändamålet omöjligt att numera förverkliga med tillhjälp av
fondmedlen och dessa disponerades i stället till förstärkning av B-tonden
och för att främja de kulturella ändamål, som denna fond understött allt
sedan den år 1918 börjat tagas i anspråk. För nämndens verksamhet medförde
denna permutation att de till nämndens förfogande årligen ställda
medlen, vilka före den 30 juni 1952 utgjorde omkring 65 000 kronor, därefter
ökat med i runt tal 50 "/o till omkring 100 000 kronor (30 juni 1954:
103 326 kronor och 30 juni 1955: 98 248 kronor).

Den av revisorerna nu ifrågasatta permutationen beträffande A-fonden
innebär icke att fonden skall tagas i anspråk i förtid. Framställningen
avser allenast att frågan om fondens användning och därför erforderliga
organisatoriska anordningar bör göras till föremål för utredning redan nu,
på grund av att fonden under budgetåret 1957/58 beräknas uppnå det i
testamentet för dess användning föreskrivna minimibeloppet av ca 11,2
miljoner kronor. För att fondens betydande resurser efter det minimibeloppet
uppnåtts utan dröjsmål skola komma till nytta, vill nämnden livligt
förorda att en sådan utredning igångsättes.

Beträffande direktiven för utredningen hemställer nämnden, att utredningen
lämnas full frihet att föreslå den användning av fondmedlen som
inom ramen av donators föreskrifter medför optimum av nytta för det
allmänna. Revisorerna hava funnit det kunna starkt ifrågasättas, om icke
jämväl A-fonden bör uppgå i den Längmanska kulturfonden. Nämnden
vill obetingat vitsorda behovet av ytterligare förstärkning av denna fond
och nyttan av den breddning av området för dess kulturfrämjande verksamhet
som revisorerna funnit önskvärd. I detta avseende kan nämnden
åberopa i stort sett samma skäl som anförts i dess ovannämnda yttrande
den 16 januari 1951. Även efter 1951 års permutation och den därav föranledda
höjningen av årliga anslagssumman till ca 100 000 kronor, har
missförhållandet mellan denna summa och de ansökta beloppen varit
mycket betydande. Till belysning härav meddelas, att de ansökta beloppen
utgjorde i avrundade tal år 1951: 375 000 kronor, år 1952: 588 000 kronor,
är 1953: 356 000 kronor, år 1954: 456 000 kronor och år 1955: 273 000 kronor.

A andra sidan företer frågan om permutation beträffande A-fonden ett
väsentligt annat rättsläge än den tidigare permutationen beträffande Cfonden.
1 det senare fallet kunde med fog åberopas att, såsom justitiekanslern
uttalade i utlåtande den 16 januari 1951, det rimligen stode utom allt
Ivivel att det av donator bestämda syftet aldrig kunde förverkligas. Beträffande
det för A-fonden bestämda ändamålet måste beaktas följande.

Enligt testamentet har Längman genom A- och B-fonderna velat främja
i förra fallet speciellt angivna sociala uppgifter och i senare fallet allmänt
kulturella ändamål. Därvid ha de sociala uppgifterna framstått såsom

It) lieo. berättelse aiuj. statsverket dr 1055. II

290

primära. A-fonden bestämmes såsom »grundfond» för vilken B-fonden
bestämmes i viss mån såsom medel: »på det nödig förtida kännedom och
håg förberedes för att upprätthålla och förvalta förtecknade fonder».

De angivna sociala behoven har Längman i första rummet velat främja
genom stöd till kommuner genom att inrätta kommunala underfonder »för
att av årliga räntan kunna vid förefallande omständigheter förse varje
kommuns behov». Därvid har han åberopat sin egen med starkt patos
framhållna erfarenhet att dessa sociala behov kännbarast uppstå uti landets
norra del, och därför bestämt att början skall göras »allra först och
till fullo» inom landets nordligaste län och att sålunda utan avbrott med
nästangränsande län fortsättes; »ändock så att förr än till annat län skrides,
skall kommunerna inom det handliavande länets sedermera insedda behover
än vidare behövliga understödas och avhjälpas».

Genom utredningen bör därför klarläggas vilka av de i testamentet
angivna sociala uppgifterna inom landets nordliga delar för närvarande
kunna främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller eljest medelst
fondens avkastning. Först i den föga sannolika situation att, såsom
beträffande C-fonden, det kunde hävdas att det rimligen står utom allt
vvivel att syftet med A-fonden aldrig kan förverkligas, torde ifrågakomma
att med B-fonden sammanslå även A-fonden.

Nämnden vill i detta sammanhang ytterligare erinra om, att justitiekanslern
i ovannämnda utlåtande om permutation av C-fonden hävdade, att
därest för denna fond måste väljas ett helt annat ändamål och främst
något ändamål som testator eljest velat gynna, därvid borde komma i
fråga icke blott de ändamål, som angivits för B-fonden utan också de
ändamål som uppställts för A-fonden. Justitiekanslern har alltså år 1951
bedömt de sociala uppgifter som bestämts för A-fonden såsom under nuvarande
samhällsförhållanden på intet sätt onyttiga.

Slutligen vill nämnden framhålla att den sammansättning nämnden erhållit
såsom särskilt organ för B-fondens kulturella uppgifter medför, att
nämnden icke kan anses skickad att fungera såsom organ för de med
A-fonden avsedda sociala uppgifterna.

På grund av vad här anförts får nämnden tillstyrka, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning, i vilken ordning avkastningen å den i Längmanska
donationsfonden ingående med litt. A betecknade fonden bör komma
till användning.

Stockholm den 12 januari 1956

Underdånigst

För Längmanska kulturfondens nämnd
A. THOMSON

Folke Wetter

291

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 249, § 24

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 har Kungl. Alaj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering
in. in. Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Revisorerna, som här framlagt resultatet av en av dem verkställd undersökning
rörande omfattningen och innebörden av den indragning av bidrag
till jordbrukets rationalisering m. in., som ägt rum, ha därvid bl. a. uppmärksammat,
att indragningarna varit relativt stora de senaste åren. Revisorerna
ha vidare uttalat, att det visserligen kunde anses såsom i och
för sig tillfredsställande, att indragning av icke utnyttjade bidrag kommit
i gång i den utsträckning, som skett, men förhållandet syntes å andra sidan
även ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Att sakägare i så förhållandevis
stor utsträckning, som fallet vore, påkallade lantbruksnämndernas biträde
för jordbruksrationalisering, men sedermera icke fullföljde de påtänkta
förbättringsåtgärderna måste nämligen, enligt revisorernas mening, innebära
att den statliga organisationen toges i anspråk för planeringsverksamhet
in. m. utan att den avsedda nyttan därav vunnes. Revisorerna ha
emellertid ansett sig kunna förutsätta, att lantbruksnämnderna hade sin
uppmärksamhet riktad på att en viss återhållsamhet i fråga om förrättningar
och bidrag kunde anses påkallad med hänsyn till den omfattning,
i vilken meddelade rationaliseringsbidrag måst återkallas.

Styrelsen, som helt delar den uppfattning, åt vilken revisorerna givit
uttryck, har sedan länge vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang för
nämnderna framhållit betydelsen av att nämnderna till undvikande av
onödigt projekteringsarbete göra förhandsbedömningar rörande de ifrågasatta
rationaliseringsålgärdernas lönsamhet och önskvärdhet ur allmän
och enskild synpunkt. I sina anvisningar den 23 februari 1953 angående
handläggning av ärenden rörande statligt stöd till torrläggningsverksamheten
har styrelsen sålunda gjort följande allmänna uttalande:

»Med hänsyn till syftet med det statliga stödet — att stimulera till ur
allmän synpunkt angelägna företag, vilka höja jordbrukets effektivitet
och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare — skall
beslut om bidrag eller lånegaranti föregås av eu prövning huruvida den
ifrågasatta åtgärden är önskvärd ur allmän synpunkt. I regel är en förutsättning
härför, att åtgärden kan anses som en ekonomiskt försvarlig
investering med hänsyn till den förbättring, som åtgärden i stort sett kan
väntas medföra i brukningsenheternas driftsekonomi och brukarnas försörjningsmöjligheter.
Vid denna bedömning bör hänsyn tagas ej enbart till
de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den utveckling, som
bör eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken. Hänsyn måste sålunda tagas bland annat till behovet
av yttre rationalisering och det sätt, på vilket densamma bör genomföras.
I vissa fall kan dock av sociala eller andra skäl ett torrlägningsIörelag
anses önskvärt ur allmän synpunkt och följaktligen berättigat till
lån och bidrag, även om förbättringsåtgärden icke kan väntas bli fullI
rä ntabel.

292

Enligt bestämmelserna för avdikningsbidrag och avdikningslån skall vid
bedömande av framställningar om statligt stöd bl. a. särskilt beaktas, att
torrlägningen skall avse jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller
som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk. Detta äger
tillämpning även, då stödet beviljas enligt rationaliseringskungörelsen. I
vad mån man bör söka skaffa tillskottsjord till vissa ofullständiga jordbruk
genom torrläggning av mark bör avgöras i samband med allmän
prövning av de olika utvägar, som stå till buds för rationalisering av dessa
jordbruk. Bedömningen skall icke minst samordnas med övervägandena
rörande den yttre rationaliseringen. Härvid bör — i anslutning till uttalande
av departementschefen i proposition 75/1947 — bl. a. beaktas, att det
med hänsyn till de konsekvenser en överskottsproduktion skulle föra med
sig, är i hög grad angeläget, att jordbruksrationaliseringen bedrives på ett
sådant sätt, att den icke leder till ett permanent produktionsöverskott.
Med hänsyn härtill har i riktlinjerna för jordbrukspolitiken rekommenderats
å ena sidan eu viss minskning av jordbruksjorden och en viss
extensifiering av driften å sådana ägor, där detta ur jordbruksekonomisk
synpunkt finge anses lämpligt, och å andra sidan försiktighet med åtgärder,
som syfta till att utvinna ny jord för jordbruksändamål.»

Styrelsen har vidare i sina anvisningar påpekat nödvändigheten av att
en angelägenhetsgradering sker olika företag emellan och har härutinnan
framhållit bl. a. följande:

»Med hänsyn till önskvärdheten av att med de begränsade bidragsmedel,
som stå till buds, nå bästa möjliga resultat, är det nödvändigt att beakta
de ifrågasatta torrläggningsföretagens inbördes angelägenhetsgrad. En viss
gallring bland företagen bör i dylikt fall företagas. 1 anslutning till vad
som uttalats i proposition nr 75 till 1947 års riksdag bör vid en sådan gallring
i främsta rummet statligt stöd lämnas de företag, vilka framstå som
mest angelägna ur jordbruksekonomisk synpunkt, ävensom de företag,
vilkas brukare med hänsyn till sin ekonomiska ställning ha det största
behovet av att en förbättring av brukningsenheten kommer till stånd. Att giva
någon av dessa båda synpunkter ett bestämt företräde framför den andra
synes icke lämpligt. Det torde tillkomma rationaliseringsorganen att i sin
verksamhet komma fram till den avvägning mellan de båda synpunkterna,
som med hänsyn till de föreliggande förhållandena framstår som mest
tillfredsställande.»

Sin uppfattning i denna fråga har styrelsen även utvecklat i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1955 angående förslag till vissa ändringar
i 1948 års instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, där
styrelsen anför följande:

»Bland bestämmelserna om lantbruksnämnds åligganden (24 § 1. d) i förslaget)
har intagits en föreskrift om att lantbruksnämnd skall ha att till -handagå med upprättande av tekniska planer för jordbrukets inre rationalisering,
däri även inbegripet torrläggning av mark, dock endast i den
mån tillgång på medel och personal det medgiver. Den fråga, som lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang vill beröra och som har stor betydelse
för arbetet å lantbruksingenjörsavdelningarna, är i vad mån en angelägenhetsgradering
av inkommande framställningar bör ske. Det förhållandet,
att nämndernas personal för närvarande icke är tillräcklig för att inkommande
framställningar om förrättningar av olika slag skola kunna effektueras
utan dröjsmål utan att tvärtom en avsevärd balans föreligger, skapar

293

givetvis problem i fråga om dispositionen av personalen. Bland framställningarna
kunna ju finnas både sådana, som avse betydande allmänna eller
enskilda intressen, och sådana, som måste anses vara av mycket ringa angelägenhctsgrad
eller äro av sådan natur, att det förefaller mycket tvivelaktigt,
om de komma att föranleda praktiska åtgärder. För de syften, som
nämnderna ha att tjäna, måste det framstå som angeläget, att den till
nämnderna knutna arbetskraften skall utnyttjas på ett produktivt sätt.^ Det
kan enligt lantbruksstyrelsens uppfattning ej heller anses föreligga någon
skyldighet för nämnderna att ställa den till lantbruksingenjörsavdelningarna
eller avdelningarna för inre rationalisering knutna arbetskraften till
förfogande för alla dem. som önska begagna sig av densamma för undersökningar
eller upprättande av tekniska planer inom nämndens arbetsområde
i den turordning, i vilken ansökningarna inkommit och således utan
avseende ä det resultat, som arbetet kan väntas leda till. Då framställningar
om dylikt biträde inkomma synes det därför önskvärt, att nämnderna ej

— såsom tidigare i viss utsträckning torde ha förekommit — tämligen
automatiskt utföra undersökningar på marken och annat tekniskt arbete
i stort sett i den ordning, vari ansökningarna inkommit, utan i stället, då så
lämpligen kan ske. först låta företaga en preliminär bedömning av de ifrågasatta
företagen. Skulle det redan efter eu sådan ganska flyktig undersökning
framstå som klart, att företaget ur ekonomisk synpunkt förefaller sakna intresse
eller att utsikterna för dess utförande av andra skäl äro små eller inga,
bör hänsyn härtill tas vid planeringen av arbetet inom avdelningarna.»

Eu dylikt system med förhandsgranskning och en därpå grundad rådgivning,
vilken leder till en gallring av påtänkta åtgärder, har visat sig
medföra goda resultat och medföra vinster, ej blott för lantbruksnämnderna,
vilka därigenom kunna använda sin personal för nyttigare arbetsuppgifter.
utan även för de sökande, vilka kunna avrådas från att lägga
ut pengar för projektering av företag, som ej kunna beräknas komma
till utförande eller medföra någon verklig nytta. Styrelsen kan också konstatera,
att nämnderna nu inrikta verksamheten på projektering av sådana
företag, som beräknas kunna komma till stånd inom rimlig tid.

Härutöver vill styrelsen framhålla följande.

Ehuru indragningarna, som revisorerna påpekat, under de sista två åren
varit relativt stora (10,5 respektive 14 °/o av vad som under samma tid
beviljats), uppgår den under de sju gångna åren indragna summan totalt
endast till 6 °/n av vad som under samma tid beviljats. Det bör vidare
observeras drift att indragningarna till övervägande del skett i de nordligaste
länen — under de av revisorerna undersökta två åren falla på de fyra
nordligaste länen drygt 2,3 milj. av det totalt indragna beloppet, 4,2 milj.,

— dels att indragningarna i särskilt hög grad avsett bidrag som beviljats till
nyodling och betesförbättring (1,9 milj. av 4,2 milj.) ävensom till ekonomibyggnader
(1,1 milj.). Härtill må anmärkas, att det under de senaste två åren
förelegat alldeles särskilda skäl till den höga indragnings!rekvensen. Sålunda
ha indragningarna huvudsakligen avsett bidrag, som beviljades under
den allra första verksamhetstiden, då lantbruksnämnderna från olika
häll fingo övertaga en betydande balans av redan projekterade företag i
huvudsak avseende nyodling, betesförbättring och täckdikning. Emellertid
visade det sig, att en mycket hög procent av dessa företag av olika anledningar
icke konnno till utförande, varför de successivt avvecklats och bidragen
indragits.

294

Huvudorsakerna till att de projekterade företagen icke kommit till utförande
torde vara följande.

På grund av den utveckling jordbruket undergått bär under de senaste
åren en förskjutning ägt rum i förutsättningarna för investeringar i jordbruket.
En del åtgärder, som ännu för ett tiotal år sedan betraktades som
eftersträvansvärda, framstå nu som icke ekonomiskt försvarliga. Jordbrukarna
ha dess bättre blivit alltmer obenägna att utföra tidigare planlagda
men nu oekonomiska arbeten. Likaså har uppfattningen förskjutits om
vad som ur allmän synpunkt kan anses lämpligt att utföra. Bland annat
har i riktlinjerna för jordbrukspolitiken rekommenderats att i viss utsträckning
minska jordbruksjorden och att iakttaga återhållsamhet med
åtgärder, som syfta till att utvinna ny jord. Mot bakgrunden härav är det
naturligt, att åtskilliga äldre företag icke kommit till utförande under den
kontrakterade arbetstiden, och att arbetstidsförlängning icke medgivits utan
bidrag i stället indragits.

Det bör här framhållas, att styrelsen sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden och, utöver de ovan redovisade anvisningarna,
vidtagit därav betingade åtgärder beträffande dispositionen av medlen
till nya bidrag. Bidrag och projektering till betesförbättring har sålunda
anpassats till vad som kan förväntas bli utfört och har nedgått från 2,6 milj.
kronor år 1950 till numera ej fullt 0,8 milj. kronor per år. Bidrag till nyodling
beviljades under den första tiden med 2,0 milj. kronor per år, men
från och med år 1953 skar styrelsen ner medelsanvisningen för ändamålet
till högst 0,5 milj. kronor per år. För nästa år beräknas ett belopp av
0,3 milj. kronor tillräckligt för ändamålet.

Förutom nyss nämnda förskjutning i bedömningen av nu nämnda rationaliseringsåtgärder
har till indragningarna bidragit, att många företag,
särskilt i Norrland, icke blivit utförda på grund av brist på arbetskraft
och på grund av att brukarna själva låtit anstå med arbetenas utförande,
enär de haft goda arbetsförtjänster utanför jordbruket. 1 detta sammanhang
torde såsom en bidragande orsak till att åtgärder, ej minst torrläggningsarbeten,
projekterats utan att sedan komma till utförande, påpekas
all särskilt de norrländska jordbrukarna torde ha strävat efter att försäkra
sig om statligt stöd till olika arbeten å de egna brukningsdelarna (dikning,
nyodling, betesförbättring m. in.), avsedda att komma till utförande, när
arbetet tryter på andra håll. Statsmakterna stimulerade för övrigt just
omkring krigsslutet till viss beredskapsprojektering på torrläggningens
område. På grund av den höga sysselsättningsgrad, som rått i landet ända
sedan krigsslutet, har arbetstiden för dylika »beredskapsarbeten» numera
utgått med därav följande bidragsindragningar.

Styrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57, avlämnade
i augusti 1955, uppskattat indragningarna avseende rationaliseringsanslaget
under innevarande budgetår till 2 milj. kronor. Uppskattningen baserar
sig på den kännedom, som styrelsen på grund av hos styrelsen prövade
uppskovsansökningar har om det antal äldre företag, särskilt i övre Norrland,
som icke torde komma att färdigställas inom föreskriven tid. Indragning
av bidrag ha under de sista åren med hänsyn till tidigare påpekade
förhållande bedrivits intensivt i syfte att utrensa inaktuella företag. Ännu
föreligger dock en viss grupp av projekterade nyodlings-, betesförbättringsoch
ekonomibyggnadsprojekt, som i nuvarande läge icke bör komma till

295

utiorande. För kommande år har man emellertid icke att räkna med en
så stark lrekvens i indragningarna som för närvarande.

Vad här sagts om orsakerna till indragningar av bidrag från rationaliseringsanslaget
gäller i stort sett även beträffande indragningarna fian
avdikningsanslaget. Indragningarna av bidrag beviljade från detta anslag
ha under de senaste fem budgetåren uppgått till omkring 4,3 milj. kronor.
Den höga siffran är väsentligen beroende av att det, som tidigare papekats,
befunnits lämpligt att inställa utförandet av företag avseende^ torrläggning
av mark för nyodling, till vilka bidrag beviljats för relativt lång tid sedan
och vilka företag icke utförts under den fastställda arbetstiden. Åtskilliga av
de på senare år indragna bidragen torde beviljats för tio år sedan eller mera.

I detta sammanhang förtjänar även framhållas, att styrelsen i samband
med sin översyn av projekteringsverksamheten redan för ett par år sedan
kunde överflytta viss personal från norrlandslänen till joi dbruksbygder
med mera trängande behov av jordförbättring.

Riksdagens revisorer ha begränsat sig till att framlägga resultaten av
den verkställda granskningen. Av vad ovan anförts torde framgå, att den
berörda verksamheten bedrives efter riktlinjer, vilka stå i god överensstämmelse
med de av revisorerna anförda synpunkterna.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirfektören,
överdirektören Wetterhall, byråchefen Hägglund och törste byråsekreterare
Ivollberg, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
För generaldirektören
HANS WETTERHALL

BO KOLLBERG

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 257, §25

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 bar Ivungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande kontrollen av vissa torrläggningsföretag. Med anledning barav far
lantbruksstyrelsen anföra följande.

I likhet med riksdagens revisorer anser lantbruksstyrelsen det vara av
stor vikt att med statsmedel understödda företag avseende torrläggning av
mark för jordbruksändamål underhållas, så att de investerade medlen även
för framtiden medföra den nytta, som varit avsedd. Givetvis bör dock härifrån
undantagas sådana fall, där det på grund av ändrade förutsättningar,
exempelvis genom att berörda marker lämpligen böra användas till annat
än jordbruk eller att underhållet visar sig alltför dyrt, framstår som oekonomiskt
att lägga ned de kostnader, som underhållet skulle kräva.

Underbållsverksambeten bör naturligtvis i första band och så långt som
möjligt bäras upp av jordbrukarnas eget intresse av att få ett gott ekonomiskt
utbyte av jordbruksdriltcn. Det är därtör av vikt, att det blir val

296

känt vad ett fullgott underhåll betyder i ekonomiskt avseende. Emellertid
står det klart, att också eu statlig kontroll i viss utsträckning är påkallad.
Detta visas bl. a. av att underhållet icke blivit godkänt vid ungefär eu
tredjedel av de företag, som besiktigats de senaste åren. Det är sålunda i och
för sig önskvärt, att kontrollen av underhållet göres så effektiv som möjligt.

A andra sidan är det nödvändigt, att kontrollen begränsas och bedrives
så, att kostnaderna för statsverket bli rimliga i förhållande till de statliga
insatser, som gjorts i företagen. Det är likaså angeläget, att de begränsade
personalresurserna ej onödigtvis bindas vid uppsiktsåtgärder till förfång
för de positiva arbetsuppgifterna.

Styrelsen får bär erinra om att styrelsen upprepade gånger under de
senaste åren framhållit, att det är nödvändigt att förstärka den tekniska
personal, som är avsedd att biträda lantbruksingenjörerna. 1 anledning av
den sänkning av icke-ordinarieposten som beslöts av 1951 års riksdag, ha
ett tiotal i personalstaten upptagna teknikertjänster måst hållas vakanta
under åren 1952—1954. Efter framställning av styrelsen medgav 1955 års
riksdag viss ökning av anslaget, så att några tjänster kunde återbesättas
år 1955 (jfr 1955 års statsverksproposition IX. huvudtiteln sid. 18—20). 1
sina anslagsäskanden för budgetåret 1956—57 gjorde styrelsen förnyad
framställning och anförde därvid:

»Styrelsen hemställde i fjol om sådan förstärkning av icke-ordinarieposten
som skulle göra det möjligt för styrelsen att besätta sex av de då 10
vakanta tjänsterna såsom tekniker å lantbruksingenjörsavdelningarna vid
nämnderna. Med förslaget åsyftades huvudsakligen att skapa förutsättningar
för ett mera effektivt utnyttjande av särskilt lantbruksingenjörernas
arbetskraft genom att förbättra proportionen mellan förrättningsmän och
teknisk biträdespersonal å nämnda avdelningar. Förslaget tillstyrktes icke
av departementschefen. Med hänsyn till arbetsbalansen å lantbruksingenjörsavdelningarna
anvisades dock ett belopp av 30 000 kronor till tillfällig
förstärkning av avdelningarna.

Av styrelsen betraktades den föreslagna utökningen såsom ett nödvändigt
minimum om en ytterligare försämring av arbetsbalansen å lantbruksingenjörsavdelningarna
skulle kunna hindras. Styrelsen betraktade även förslaget
såsom en etapp i ett återförande av avdelningarna till full kapacitet.
Det till tillfällig förstärkning anvisade beloppet förslår till att bestrida
grundlönerna åt 4 tekniker. Styrelsen hemställer nu under hänvisning till
den redogörelse för torrläggningsverksainheten. som intagits i 1955 års
statsverksproposition (IX. ht sid. 18—20), om sådan ytterligare förstärkning
av anslagsposten, att återstoden av de vakanta teknikertjänsterna skall
kunna besättas under nästa budgetår.»

Förslaget om återbesättning av teknikertjänsterna har anmälts i 1956
års statsverksproposition men har icke biträtts av departementschefen.

De olika synpunkterna — avseende å ena sidan behovet av underhållskontroll
och å andra sidan de begränsade resurserna — vägdes mot varandra
då lantbruksstyrelsen år 1952 utfärdade nu gällande anvisningar
rörande underhållskontrollens bedrivande. Vid denna tidpunkt hade i överensstämmelse
med föreskrifterna i Kungl. brev den 16 maj 1947 under
fem år tillämpats kontroll av företagen med femårsintervaller. Erfarenheterna
visade, att det varit väl motiverat att pressa fram eu återhämtning
av tidigare eftersatt underhåll, men att kontroll i sådan utsträckning
krävde alltför stor arbetsinsats i förhållande till personaltillgången och

297

äveii avsevärda kostnader. Den från år 1952 införda decentraliseringen av
verksamheten till nämnderna möjliggjorde, att den tidigare ordningen med
kontroll av alla underhållspliktiga företag, fixerad till av lantbruksstyrelsen
fastställda intervaller, kunde ersättas med ett smidigare system, inriktat på
att sätta in besiktningen just på de fall, där kontroll visade sig påkallad.

I 1952 års anvisningar föreskrev lantbruksstyrelsen, att lantbruksnämnderna
i första hand skulle företaga en utgallring av sådana företag, som
ej alls behövde kontrolleras. Från underhållskontrollen skulle sålunda undantagas
dels företag, till vilka utgått statsbidrag med mindre än 2 000
kronor, dels företag, eller del av företag, där marken tagits i anspråk för
annat än jordbruksändamål, dels alla täckta avlopp.

Denna utgallring har lett till att av drygt 18 000 företag cirka 9 600 nu
kvarstå i gruppen, som alltjämt kan behöva kontrolleras.

I den kvarstående gruppen finnes emellertid eu hel del företag, där särskilda
kontrollåtgärder för att tillse att underhållet skötes icke torde vara
påkallade. Detta gäller dels sådana företag, där jordbrukarna själva visa
ett så påtagligt intresse av att sköta underhållet och lantbruksnämnderna
genom sin allmänna kontakt med bygden kompletterad med upplysningar
från ortsombuden in. in. kan bedöma, att särskild kontroll på platsen tills
vidare är obehövlig, dels sådana företag, där marken visserligen ännu användes
för jordbruksändamål men där det är tveksamt, om det är ekonomiskt
försvarligt att driva jordbruk på längre sikt.

Enligt 1952 års anvisningar är det icke heller avsett, att alla företag i
den nämnda kvarstående gruppen skulle bli föremål för besiktning med
efterföljande formellt beslut om godkännande varje 10 årsperiod. Det har
nämligen föreskrivits, att kontroll allt efter behov bör företagas en gång
per 10-årsperiod. Lantbruksnämnderna äro sålunda oförhindrade att låta
kontrollåtgärden bero i sådana fall som nyss nämnts.

Av uppgifter från lantbruksnämnderna framgår att det på sina håll
torde finnas rätt många sådana företag, som kvarstår i gruppen att
kontrollera men som tills vidare lämpligen lämnas utan åtgärder från
nämnderna. Bland dessa märkas bl. a. åtskilliga företag, som utfördes på
1930- och 1940-talen i syfte att torrlägga mark för nyodling särskilt i Norrland
men där nyodling ej skett och nu inte är att förvänta och ej heller
framstår som ekonomiskt försvarlig. Som exempel kan hänvisas till vissa
av de företag i Norrbotten och Västerbotten, som riksdagens revisorer
besökt och redogjort för i sitt yttrande. Styrelsen har överlämnat ett
exemplar av yttrandet till vardera lantbruksnämnden för övervägande,
huruvida företagen böra kvarstå under kontroll.

Vad så beträffar den under de senaste åren utövade kontrollverksamheten
ha riksdagens revisorer påpekat, att antalet godkända företag gått
ner från 1 199 år 1952 till 907 respektive 429 åren 1953 och 1954. Det bör
här nämnas, att verksamheten kalenderåret 1952 bedrevs efter de äldre
bestämmelserna (1947 års) och att övergången till den nya ordningen
skedde successivt under 1953. Styrelsen lar vidare tramhalla. att det är
naturligt, att antalet per år behandlade företag minskas till ungefär hälften,
då kontrollen sprids från 5-årsperioder till 10-årsperioder. Även med beaktande
härav har antalet godkända företag år 1954 varit tämligen lågt.
Härtill medverkade, all bristen på teknikerpersonal och begränsningen av
reseanslaget var särskilt kännbar sagda år.

Det bör vidare uppmärksammas, afl antalet godkända företag endast ger

298

en ofullständig bild av arbetsinsatserna på underhållskonfrollen. Styrelsen
vill här erinra om gången av underhållskontrollen. Lantbruksnämnderna
underrätta genom särskild skrivelse året före avsedd underhållskontroll företagets
arbetsstyrelse om att kontroll kan påräknas vid viss tidpunkt och
anmodar arbetsstyrelsen att på särskilt svarskort meddela, huruvida underhållsarbetet
redan är utfört eller kan förväntas bli klart till nämnda
tidpunkt. Med ledning av inkomna svar besökas därefter företagen vid lämpligt
tillfälle.

Av uppgifterna för år 1955, vilka nyss blivit tillgängliga, framgår att av
de 9 600 företagen i gruppen, som alltjämt kan behöva kontrolleras, ha
12 °/o fått skrivelse om förestående kontroll och 10 % besiktigats. Av dessa
ha 6,5 % godkänts. (Antalet godkända (612 st.] är således högre än år 1954.)
Med hänsyn till att kontrollperioden nu är 10 år, synes enligt styrelsens
förmenande verksamheten ha senaste året åter fått ungefär den omfattning,
som avsetts i anvisningarna.

1 ett par län har emellertid verksamheten även det gångna året varit
minimal. Styrelsen har följt verksamheten genom de årliga rapporter, som
nämnderna ha att inge, och har sin uppmärksamhet på de ojämnheter, som
förekomma. Styrelsen skall därvid bl. a. överväga, om ortsombuden lämpligen
kunna anlitas i ökad utsträckning för att hålla nämnderna underrättade
om behovet av underhållsarbeten.

Av uppgifterna härovan framgår att kontroll genom besök år 1955 omfattat
10 °/o av de företag, som alltjämt anses böra vara underkastade
kontroll, men att blott 6,5 % av samma företag (motsvarande 2/3 av antalet
kontrollerade) godkänts. Relationen mellan kontrollerade och godkända
synes ha varit ungefär densamma också under perioden 1946—1950. Revisorerna
ha berört frågan, hur svårigheterna att få underhållet utfört
skall kunna överbyggas. De ha därvid framfört tanken, att delägarna i
större företag skulle åtaga sig en viss årlig avsättning av medel för underhållsarbeten.
Eftersom utebliven rensning av större företag ofta torde bero
på att finansieringen visar sig besvärlig, torde årlig avsättning av medel
till rensning vara en lämplig åtgärd. Det finnes också enstaka exempel på
dylik avsättning efter överenskommelse. Längre än till en sådan frivillig
fondbildning torde man ej kunna komma utan ändring av vattenlagen.

Revisorerna ha vidare anfört, att det inte syntes dem helt uteslutet, att
möjligheter föreligga att begagna vissa i lagstiftningen anvisade åtgärder
(13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen) för att framtvinga underhållet, där påtaglig
underlåtenhet i underhållsskyldigheten kan påvisas. Tvångsåtgärder
enligt sagda lagrum torde hittills knappast ha förekommit och böra givetvis
i fortsättningen användas endast vid mycket anmärkningsvärd försummelse
av underhåll. Särskilt bör framhållas att underhållsarbete i statlig regi
blir en så svårbemästrad procedur, att det bör ifrågakomma endast, om
synnerligen starka skäl föreligga.

Det bör också framhållas, att de berörda lagbestämmelserna äro tillämpliga
endast på en del företag. Förutsättning för dylika tvångsåtgärder är,
att företaget handlagts vid syneförrättning enligt vattenlagen, att företaget
utförts inom föreskriven tid och i enlighet med syneutlåtandet eller att
vattendomstol godkänt från syneutlåtandet gjorda avsteg. Vattendomstolarna
torde på grund av sin arbetsbelastning icke ha möjlighet pröva
tillnärmelsevis alla de företag beträffande vilka avvikelse i större eller
mindre omfattning skett från syneutlåtandet.

299

Slutligen vill lantbruksstyrelsen i likhet med riksdagens revisorer understryka,
att återhållsamhet i bidragsgivningen till nya företag är välbetänkt
i trakter, där jordbruket är på tillbakagång. Styrelsen har i sina anvisningar
till lantbruksnämnderna den 23 februari 1953 angående handläggning
av ärenden rörande statligt stöd till torrläggningsverksamheten påpekat
nödvändigheten att företaga en viss gallring bland tilltänkta torrläggningsföretag
redan innan projekteringen sker. Anvisningarna åro återgivna i
samtidigt härmed avgivet yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående indragning av bidrag. Styrelsen kan också konstatera, att
bidragsgivningen nu är restriktiv i bygder, där jordbruket tendeiai att

minska i betydelse. „ ..

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterliall, byråchefen Hägglund, lantbruksingenjören Thorén
och förste byråsekreterare Kollberg, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
För generaldirektören
HANS WETTERHALL

BO KOLLBERG

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 271, §26

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 anbefalld att avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående torrläggningsföretaget
Keräsjoki, berörande mark i Nedertorneå och Karl Gustafs socknar
i Norrbottens län får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Förhållandet mellan båtnad och kostnad är sådant, att statligt stöd till
företaget icke skulle ifrågakomma, om frågan bedömdes enbart på grundval
därav. Riksdagens revisorer ha emellertid framhållit bl. a., att det syntes
oundvikligt, att ett avsevärt antal av jordbruksfastigheterna i Keräsjokidalen
komme att nedläggas i en nära framtid, om företaget icke utföres,
och att åtgärder för att vidmakthålla bebyggelsen i dessa nordliga gränstrakter
måste betraktas som eu angelägen uppgift, som påkallar särskild
uppmärksamhet från det allmännas sida.

Revisorerna ha därför funnit särskilda skäl föreligga att vid bedömande
av företagets tillåtlighet och understödjande med statsbidrag göra avsteg
från eljest tillämpade normer för torrläggning av mark.

Det föreligger nu också en framställning om statsbidrag till företaget,
vilken lantbruksnämnden med eget yttrande insänt till lantbruksstyrelsen.
Nämnden har därvid anfört bl. a. följande.

»Man bör hålla i minnet att den föreslagna regleringen mindre galler
möjligheterna att avvinna ny mark för odling än att rädda redan odlad
mark från en definitiv försumpning. Följderna av eu tilltagande uppslamning
av Keräsjoki, som för övrigt synes gå mycket raskt, måste bli att fler
jordbruk än vad dagens läge utvisar snart torde bli spolierade.

300

Minskningen i åkerarealen medför som tidigare nämnts, att stora värden
gå förlorade i byggnader — enligt beräkningarna mellan 0.7 och 1,6 miljoner
kronor — samt även i vägar och andra fasta anläggningar, vilka värden
icke komma till synes i båtnadsberäkningen enligt vattenlagen.

Jordbruk och skogsbruk utgör det huvudsakliga försör jningsunderlaget
f°r den bofasta befolkningen i de berörda byarna. Såsom framgår av bilogade
av länsarbetsnämnden lämnade redogörelse över förhållandena på
arbetsmarknaden är tillgången på arbetstillfällen utanför jord- och skogsbruk
starkt beskuren. Länsstyrelsen bar även i bifogade till lantbruksstyrelsen
ställda skrivelse i ärendet vitsordat dessa uppgifter.

Den nedläggning eller inskränkning av jordbruksdriften, som måste bli
följden av försumpningen, innebär i dagens läge enligt nämndens beräkningar
att 40—50 årsverken gå förlorade i jordbruket. Då det är svårt att
få annat arbete inom rimligt avstånd från bostadsorten måste följden bli
eu utflyttning, som medför ännu större kapitalförluster i I. ex. byggnader
än vad som framgår av de tidigare redovisade beräkningarna.

Nämnden vill betona att man i dessa trakter har en svnnerligen intresserad
och duglig jordbruksbefolkning, en god jordmån samt ett klimat,
som efter norrbottniska förhållanden väl passar för jordbruksdrift. Ur samhällets
synpunkt, bl. a. enär det här är fråga om eu gränsbvgd. är det även
av stor betydelse alt byarna längs Keräsjoki bibehållas och erhålla tillfredsställande
försörjningsmöjligheter. Bygden levererar även betydande
mängder mjölk till större konsumtionsorter, främst Kiruna. Mjölken levereras
i första hand till det nyuppförda mejeriet i Hedenäsel inom Hietaniemi
socken. Den vikt Hielaniemi kommun fäster vid att jordbruksbygden
ki ing Keräsjoki bibehalles och därmed underlaget för mejeriet blir oförändrat,
framgår av att kommunen beslutat anslå 10 000 kronor till torrläggningsföretagets
genomförande.

De av företaget direkt berörda kommunerna i Nedertorneå och Karl
Gustaf ha även visat mycket stort intresse för företagens utförande bl. a.
genom att. såsom framgår av bifogade protokollsutdrag, vardera anslå
25 000 kronor till regleringen.

Att intressenterna — även om kommunerna medverka — skulle ha ekonomiska
möjligheter afl genomföra företaget utan betydande statlig hjälp
är enligt nämndens uppfattning helt uteslutet. De av företaget berörda
kommunernas och markägarnas ekonomiska resurser äro mycket begränsade,
vilket även framgår av intressenternas och länsstyrelsens skrivelse
i ärendet.

Beträffande de av kommunerna lämnade bidragen vill nämnden framhålla
att de ha lämnats under antagande av att dessa bidrag ej skall föranleda
en reducering av statsbidraget. Kommunernas bidrag böra i stället
få användas för att minska intressenternas lån ur avdikningslånefonden.
De hårdast drabbade fastigheternas lån ur denna fond komma, som framgår
av lantbruksingenjörens båtnadsberäkningar att uppgå till omkring
16 000 kronor.»

Vidare har länsstyrelsen i skrivelse till lantbruksstyrelsen yttrat:

»Länsstyrelsen har vid olika tillfällen kommit i beröring med frågan om
reglering av Keräsjoki och därvid överlagt med såväl företrädare för vederbörande
intressenter som representanter för berörda statliga och kommu -

301

nala myndigheter. Länsstyrelsen har bl. a. haft anledning taga befattning
med spörsmålet genom det uppdrag, som länsstyrelsen den 26 maj 1954
erhållit att utreda Tornedalens och Overkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft. Länsstyrelsen är
sålunda väl förtrogen med Keräsjokibygdens problem.

Såsom länsarbetsnämnden framhållit i sitt yttrande den 24 september
1955 till lantbruksnämnden, är möjligheterna att lokalisera industriell verksamhet
till Tornedalen starkt begränsade. Det är därför nödvändigt tillse,
att i första hand sådana redan befintliga näringsgrenar som jordbruket i
den mån förutsättningar därför kan anses föreligga, utvecklas till ökad
lönsamhet och i varje fall icke försvagas.

Lantbruksnämndens utredning ger vid handen, att en reglering av Keräsjoki
kommer att medföra påtagliga förbättringar för de av företaget
berörda jordbruken Å andra sidan skulle en underlåtenhet att genomföra
projektet betyda, att åtskilliga av de nuvarande jordbruken sannolikt nödgas
upphöra och andra att avsevärt begränsas. Det är följaktligen uppenbart
att ett positivt avgörande av den väckta frågan kommer att ha stor
betydelse för bygden och dess försörjning.

Länsstyrelsen vitsordar lämnade uppgifter om de begränsade ekonomiska
resurser, som berörda kommuner och intressenter förfoga över. Det är
därför nödvändigt, att staten i största möjliga utsträckning träder hjälpande
emellan, om regleringsföretaget skall kunna genomföras.

Med anledning av vad sålunda anförts, tillstyrker länsstyrelsen, att den
ifrågasatta regleringen av Keräsjoki kommer till stånd samt att den plan
för arbetenas finansiering, som lantbruksnämnden uppgjort, lägges till
grund för beslutet i ärendet.»

På grund av de omständigheter, som riksdagens revisorer åberopat och
som ytterligare belysts i de här återgivna yttrandena, anser lantbruksstyrelsen
bärande skäl föreligga att bevilja statligt stöd till genomförande av
företaget.

I frågan om finansieringen av företaget må först nämnas, att någon del
av kostnaden för företagets utförande utan tvivel kommer att bäras av
vägförvaltningen på grund av den nytta det medför för allmän väg. Frågan
är avsedd att behandlas vid kommande syneförrättning. Skillnaden mellan
kostnad och båtnad kan således förväntas bli minskad.

Statsbidrag utgår enligt avdikningskungörelsen (nr 431/1939) med 40
procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden men kan beviljas
med högre belopp då så finnes skäligt på grund av särskilda omständigheter.
Lantbruksstyrelsen har med hänsyn till omständigheterna och på
grund av vad lantbruksnämnden och länsstyrelsen anfört funnit statsbidrag
böra medgivas till 60 procent av den kostnad, som av styrelsen kan godkännas.
Sedan det visat sig, att intressenterna dock icke torde mäkta med
alt svara för hela det återstående beloppet har Hietaniemi, Karl Gustafs
och Nedertorneå kommuner beslutat att bevilja sammanlagt 60 000 kronor
för ändamålet. Det har därvid förutsatts, att statsbidrag skulle beviljas
till minst 60 procent av företagets kostnader och alt intressenterna därutöver
skulle få kostnaderna avlyfta med de belopp, som kommunerna lämna.
I övrigt skulle avdikningslån utgå efter vanliga grunder.

Syneförräl t ningen torde komma att fortsättas inom den närmaste tiden.
Sannolikt kommer intressenterna att kunna genomföra företaget enligt den
uppgjorda planen för arbetenas finansiering.

302

Såsom riksdagens revisorer anfört är det givetvis önskvärt, att man i ett
tidigt skede prövar möjligheterna att säkerställa ett kontinuerligt underhåll.
Det torde i första hand böra övervägas vid syneförrättningen, vilka
bestämmelser som böra träffas rörande underhållet. I samband därmed
kan måhända överenskommelse träffas om viss kontinuerlig utdebitering,
varigenom finansieringen av underhållet skulle kunna underlättas. Möjlighet
torde finnas, att bestämmelser om finansieringen intagas i de stadgar
för företaget, som kunna antagas av deltagarna. Av särskild vikt för det
framtida underhållet är, att den första rensningen efter företagets utförande
genomföres på ett fullgott sätt. Detta torde utan svårighet kunna tryggas,
eftersom första rensningen tillhör de åtgärder, till vilka statsbidrag kan
beviljas.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, byråchefen Hägglund och lantbruksingenjören
Thorén, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
För generaldirektören
HANS WETTERHALL

GUNNAR THORÉN

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 271, §26

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer under § 26 i sin berättelse anfört
rörande »Torrläggningsföretaget Keräsjoki».

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Frågan om en reglering av Keräsjoki har varit föremål för länsstyrelsens
uppmärksamhet i olika sammanhang och senast aktualiserats genom en
framställning från kommitterade för Nedertorneå, Karl Gustafs och Hietaniemi
kommuner om statsbidrag till täckande av kostnaderna för eu av
lantbruksnämnden i länet planlagd reglering av vattendraget. Framställningen
har med länsstyrelsens yttrande den 8 november 1955 överlämnats
till kungl. lantbruksstyrelsen.

Utöver vad länsstyrelsen anfört i nämnda yttrande, vilket bilägges i avskrift,
vill länsstyrelsen endast ytterligare understryka angelägenheten av
att den föreslagna regleringen snarast kommer till utförande.

Ärendet har, förutom av undertecknad landshövding och t. f. länsassessor,
handlagts av landssekreteraren Mårten Stiernström.

Luleå i landskansliet den 28 december 1955

Underdånigst
FOLKE THUNBORG

BÖRJE PERSSON

303

Bilaga

Till Kungl. lantbruksstyrelsen

I skrivelse den 7 november 1955 har vederbörande intressenter samt av
Nedertorneå, Karl Gustafs och Hietaniemi kommuner särskilt tillsatta kommitterade
hemställt om statsbidrag till täckande av kostnaderna för en av
lantbruksnämnden i länet planlagd reglering av Keräsjoki vattendrag.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen har vid olika tillfällen kommit i beröring med frågan om
reglering av Keräsjoki och därvid överlagt med saväl företrädare för vedeibörande
intressenter som representanter för berörda statliga och kommunala
myndigheter. Länsstyrelsen har bl. a. haft anledning taga befattning
med spörsmålet genom det uppdrag, som länsstyrelsen den 26 maj 1954
erhållit att utreda Tornedalens och överkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft. Länsstyrelsen är
sålunda väl förtrogen med Keräsjokibygdens problem.

Såsom länsarbetsnämnden framhållit i sitt yttrande den 24 september
1955 till lantbruksnämnden, är möjligheterna att lokalisera industriell
verksamhet till Tornedalen starkt begränsade. Det är därför nödvändigt
tillse, att i första hand sådana redan befintliga näringsgrenar som jordbruket
i den mån förutsättningar därför kan anses föreligga, utvecklas
till ökad lönsamhet och i varje fall icke försvagas.

Lantbruksnämndens utredning ger vid handen, att en reglering av Keräsjoki
kommer att medföra påtagliga förbättringar för de av företaget
berörda jordbruken. Å andra sidan skulle en underlåtenhet att genomföra
projektet betyda, att åtskilliga av de nuvarande jordbruken sannolikt nödgas
upphöra och andra att avsevärt begränsas. Det är följaktligen uppenbart,
att ett positivt avgörande av den väckta frågan kommer att ha stor
betydelse för bygden och dess försörjning.

Länsstyrelsen vitsordar lämnade uppgifter om de begränsade ekonomiska
resurser, som berörda kommuner och intressenter förfoga över. Det
är därför nödvändigt, att staten i största möjliga utsträckning träder hjälpande
emellan, om regleringsföretaget skall kunna genomföras.

Med anledning av vad sålunda anförts, tillstyrker länsstyrelsen, att den
ifrågasatta regleringen av Keräsjoki kommer till stand, samt att den plan
för arbetenas finansiering, som lantbruksnämnden uppgjort, lägges till
grund för beslut i ärendet.

Luleå i landskansliet den 8 november 1955

Folke Thunborg

Torsten Scgrell

304

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 280, § 27

Till KONUNGEN

Genom nådig remiss den 17 december 1955 anmodad avgiva yttrande
över vad riksdagens revisorer uti § 27 av sin berättelse för 1955 anfört får
domänstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha beträffande uppdragande av skogsodlingsgränsen på kronoparkerna
anfört synpunkter, som väl överensstämma med domänstyrelsens
uppfattning såväl vad beträffar grunderna för gränsdragningen som den
fortsatta tillämpningen. Med den kännedom, som domänstyrelsen på grundval
av vetenskapens rön och praktikens erfarenheter för närvarande äger
om skogsbrukets biologiska och ekonomiska betingelser inom dessa gränsmarker
mot fjällimpedimenten, anser styrelsen oundvikligt, att områden
av i stort sett den nu bestämda omfattningen tills vidare undantages från
praktisk skogsdrift. Revisorerna ha emellertid särskilt uppehållit sig vid
bestämmelsernas verkningar utanför kronoparkerna och därvid uttalat, att
revisorerna förutsatte, att domänverket tillämpade bestämmelserna på ett
sådant sätt, att staten såsom skogsägare inte kunde sägas bereda sig en
undantagsställning, till vilken motsvarighet saknades för enskilt skogsbruk.
I samband därmed ha revisorerna hänvisat till reglerna för skogsvården på
enskilda marker ovanför gränsen för svårföryngrad skog. Styrelsen bilägger
eu karta där båda de ifrågavarande gränserna inlagts1. Endast i rena undantagsfall
kan någon enskild fastighet, som är jämförlig med kronomark ovanför
skogsodlingsgränsen, vara belägen nedanför gränsen för svårföryngrad
skog. Den sistnämnda gränsen förlöper i stort sett långt östligare än den förra.

Skogsodlingsgränsen kan emellertid inte jämställas med den enligt skogsvårdslagen
uppdragna gränsen för svårföryngrad skog. Sistnämnda gräns är
visserligen betingad av de särskilda föryngringssvårigheterna inom vissa delar
av Norrland och Dalarna men är därjämte av administrativ karaktär.
De ovanför gränsen belägna skogsmarkerna betraktas som svårföryngrade
och hänsyn härtill måste tagas vid skötseln, framför allt vid avverkningar i
skogsbestånden. Bedömningen av förutsättningarna för föryngring har ansetts
böra utföras av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. Någon gränsdragning
av denna natur är icke påkallad beträffande kronans skogar.

Motsvarigheten till domänverkets skogsodlingsgräns återfinnes i andra
bestämmelser i skogsvårdslagen.

Gränsdragningen innebär främst en tillfällig inuesteringsbegränsning:
kostnaderna för skogsodling få tills vidare ej nedläggas på markerna. Motsvarigheten
inom skogsvårdslagen återfinnes i 1 och 14 §§. »Endast i det fall
att kostnader, som behöva nedläggas för att erhålla en tillfredsställande
skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna beräknas bliva täckta genom
skogens framtida avkastning, är marken att anse såsom skogsmark» (kommentarer
till 1 §). Oavsett huru därmed förhåller sig skall marken likväl
betraktas som skogsmark, om skog bör finnas till skydd mot bl. a. fjällgränsens
nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet
(§ 2)- Av skogsstyrelsens anvisningar framgår emellertid att icke räntabla
återväxtåtgärder näppeligen lära kunna ifrågakomma för dessa marker.

1 Här ej reproducerad, överlämnad till riksdagens statsutskott.

305

I den mån bestämmelserna om skogsmark i § 1 icke äro tillämpliga på
ifrågavarande enskilda marker, återfinnes motsvarigheten i § 14 av skogsvårdslagen.
Kraven på föryngringar skola enligt kommentarer till lagen anpassas
efter förutsättningarna för en lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande
marken. Skogsstyrelsens anvisningar till nämnda paragraf ange,
att den övre gränsen för skogsägarens föryngringsskyldighet skall fixeras
till de W-värden, som gälla för en räntefot av 2V2 °/o. Detta betyder — i stort
sett — att någon föryngringsskyldighet icke föreligger å enskilda marker,
som äro jämförliga med kronans marker ovan skogsodlingsgränsen. I praktiken
lär för övrigt föryngringsskyldigheten på enskilda marker inom hela
lappmarken i stor omfattning utkrävas med utomordentlig försiktighet.

Revisorerna ha uttalat bl. a. följande (sid. 19): »Men där sådana innehav
av mindre produktiv skogsmark förekomma, lärer det icke medgivas de enskilda
att åsidosätta de sämre markerna, och någon motsvarighet till skogsodlingsgränsen
förekommer, såvitt revisorerna känna till, icke på enskilt
håll. Såvitt gäller övriga enskilda skogsägare förekommer det visserligen
icke i praktiken, att skogsodlingsåtgärder — bortsett från åtgärder efter
avverkning — med stöd av skogsvårdslagen framtvingas på marker med
otillfredsställande skogslillstånd. Man måste emellertid räkna med att åtskilliga
skogsägare i trakterna intill fjällmarkerna ha marker med uteslutande
låg produktivitet, och dessa ägare torde vara hänvisade till att genom
skogsodlingsåtgärder söka åstadkomma avkastning av sin skogsmark, även
om förutsättningarna äro begränsade.» Av vad ovan anförts framgår, att
— såvitt styrelsen kunnat finna — inom här ifrågavarande områden över
huvud taget icke ställas krav på återväxtåtgärder på enskilda skogsägare,
vare sig i lagen eller i anvisningarna till denna.

Gränsdragningen innebär emellertid också ett med vissa undantag tills
vidare gällande allmänt avverkningsförbud för gammal skog. Motiveringen
härför är, att om man för närvarande ej kan åstadkomma ny skog på markerna
— av brist på resurser, på grund av bristande kunskap om lämpliga
metoder, på grund av svag lönsamhet eller naturförhållanden, som kanske
aldrig låta sig besegras av människan — så bör den befintliga skogen lämnas
orörd. Det är en av föryngringslärans grundteser, att inom områden av detta
slag, så stora delar som möjligt av det gamla beståndet måste sparas för
avverkning i nära samband med föryngringen. Inom de delar av fjällskogarna.
som senare kunna överföras till praktisk skogsdrift, böra av denna
anledning föryngringshuggningar ej vidtagas. I fråga om övriga delar, där
skogsbruk aldrig kommer att bedriv a s, kan ett upplyst
naturskydd med stor styrka kräva, att skogen lämnas sådan den nu är för
att såsom hittills under sekel efter sekel långsamt föryngra sig själv. Människans
ingrepp på dessa marker ha hittills regelmässigt medfört sämre
resultat för skogsåterväxten än naturens egna livsprocesser. Del har under
sådana förhållanden enligt domänstyrelsens mening varit hög lid att vidtaga
åtgärder för att åtminstone de marker inom ifrågavarande zon, som tillhöra
staten, skola kunna för framtiden förbli ett verkligt naturreservat.

Med ledning av de bedömanden, som gjorts i samband med uppgåendet
av skogsodlingsgränsen på kronoparkerna, kan sägas, att större delen av
markerna ovanför gränsen icke äro all anse som skogsmark i skogsvårdslagens
mening. Därest sådan mark varit i enskild ägo, skulle vederbörande
ägare enligt 1 § skogsvårdslagen haft rätt all avverka skogen utan all sörja
för ålerviixt, försåvitl icke skogsvårdsstyrclsens slämplingsförrättare ansett.

20 tiev. berättelse ang. statsverket år /. It

306

att skogen bort bestå »till skydd mot fjällgränsens nedgående eller med hänsyn
till annan därmed jämförlig omständighet» (§ 2). Det beror på tillämpningen
av denna bestämmelse i vad mån skogen kan bevaras å den enskilda
mark i fjälltrakterna, där återväxtskyldighet ej kan krävas av skogsägaren.

I fråga om skogsodlingsgränsens tillämpning i det speciella fall, för vilket
revisorerna redogöra, får styrelsen hänvisa till de här bilagda yttranden, som
avgivits av vederbörande jägmästare och överjägmästare. Styrelsen vill endast
tillägga, att vid en så genomgripande omläggning av förvaltningen, som
införandet av skogsodlingsgränsen innebär, övergångssvårigheter icke kunna
helt undvikas. Domänverket söker emellertid att så långt möjligt är begränsa
desamma, och de konflikter, som uppstått mellan den sålunda föreslagna
skogsvårdsåtgärden och övriga intressen inom ifrågavarande skogsbygder,
äro anmärkningsvärt få. Endast i några enstaka fall beröras för flera skogsägare
gemensamma flottningsintressen, och domänstyrelsen är då beredd att
taga erforderlig hänsyn till dessa. Icke heller i fråga om vägbyggnader av
allmänt intresse kommer domänverket att söka undandraga sig deltagande.
Vad slutligen angår försörjningsmöjligheterna för bofast befolkning är styrelsen
övertygad om att sådana frågor skola kunna, med stöd av de av styrelsen
utfärdade bestämmelserna om s. k. sociala områden, lösas av lokalförvaltningarna
i erforderligt samarbete med lantbruksnämnderna och kommunala
organ. I fråga om avståndet mellan hem och arbetsplats må framhållas,
att — bl. a. med hänsyn till den nu nödvändiga koncentrationen av
avverkningar och skogsvårdsåtgärder — man inom hela Norrland ofta måste
räkna med längre väg till arbetsplatsen än förr varit fallet.

Till sist får domänstyrelsen sammanfattningsvis anföra följande.

Eftersom domänverket vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
icke undandrar sig rimlig medverkan i för flera skogsägare gemensamma,
skogsbefrämjande åtgärder, och då vidare någon skogsodlingsplikl
helt säkert icke kunnat åläggas ägaren, därest ifrågavarande marker lytt
under skogsvårdslagen, innebär kronans undantagsställning endast att kronan
tills vidare avstår från att tillgodogöra sig skog, som — i enskild hand
— skulle kunna bli föremål för avverkningsåtgärder, vilka ur synpunkten
av skogens vidmakthållande ofta te sig tvivelaktiga. Härom vittna många
rester av ödelagda bestånd, ofta av oduglig björk, både på enskildas och
statens skogar. Styrelsen saknar anledning antaga annat än att avverkningarna
å de enskilda skogarna inom ifrågavarande områden — vilka i regel
ligga under utsyningstvång — numera bedrivas med försiktighet i avsikt
att tillvarataga alla möjligheter att skapa ny skog utan att nedlägga några
kostnader eller i varje fall till mycket låg kostnad. Då detta emellertid inom
vissa områden, framför allt i Norrbotten, icke torde vara genomförbart,
måste, såvitt domänstyrelsen kan bedöma, skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
stundom ställas inför svåra avväganden mellan det allmänna intresset av afl
barrskogsgränsen icke sänkes och skogsägarens enskilda, ekonomiska intresse.
Domänstyrelsens erfarenheter från statsskogsförvaltningen tyda på,
att denna fråga är förtjänt att närmare uppmärksamma.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
OIdertz, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1956

Underdånigst
ERIK W. HÖJER

S. Olsson

307

överjägmästaren i
Mellersta Norrlands distrikt

Bilaga

Till Kungl. Domänstyrelsen

Återställande kungl. domänstyrelsens remissakt får jag vördsamt anföra
följande i vad ärendet berör av riksdagens revisorer i sin berättelse upptagna
frågor om dels byggandet av väg till två arrendelägenheter vid Munsvattnet,
dels arbetsmöjligheter in. m. för arrendatorerna av dessa lägenheter.

I ärendet har jägmästaren i Norra Renbetesfjällens revir avlämnat närslutna
yttrande.

Innan jag kommer in på frågan om vägen Bågede-DunnervattnetMunsvattnet,
får jag något beröra byggandet av skogsbilvägar på kronans
marker i Norrland. I anslutning till femårsplaner, upprättade med hänsyn
till vägarnas angelägenlietsgrad, tillämpas i stort sett två huvudprinciper
vid byggandet av längre vägar (10—30 km). Inom vissa förvaltningar användes
tilldelat årsanslag på en enda längre väg. Skälen härtill äro, att
vägen berör stora områden, i behov av såväl huggningar av olika slag som
skogsvårdsåtgärder, vilka samtliga arbeten kunna bedrivas under en följd
av år. Vägen grovbrytes och terrasseras i sådana fall till hela sin sträckning
under samma sommar (i regel entreprenad). I ej så få fall kan vägarbetet
förbilligas med detta system. Maskinerna få nämligen arbeta på samma
väg en lång tid och många gånger under hela barmarkstiden. Även färdigställandet
påbörjas och kan, om tilldelat anslag räcker, avslutas samma
år. Grusning sker dock i regel nästkommande år.

Den andra huvudprincipen går ut på, att tilldelat årsanslag på förvaltningen
uppdelas å några vägar, vilka färdigställas i vissa etapper men dock
sker vägbyggnaden alltid med sikte på att förvaltningen skall medhinna
de i femårsplanen föreslagna vägarna. För tillämpning av denna princip
tala främst rådande skogsförhållanden på förvaltning, där man vill nå
fram till ett flertal, ur skogsskötselsynpunkt aktuella områden. Sådana
skäl som vägprojektens närhet till dels allmänna vägar, dels järnvägsstationer
för av- och pålastning av maskiner, dels bygd kunna likaledes inverka
på val av denna princip.

Byggandet av vägen Dunnervattnet-Stensjöån-Munsvattnet har i stort sett
ägt rum enligt förstnämnda huvudprincip med grovbrylning fram till
arrendegårdarna under 1951. Sedan det bestämts att den s. k. skogsodlingsgränsen
även skulle skisseras inom Jämtlands län har något arbete ej
utförts på delen Stensjöån-Munsvattnet med undantag av den av jägmästaren
omnämnda (skydds-) dikningen. På grund av sålunda ändrade förutsättningar
måste alllid uppstå gränsfall, där exempelvis tidigare gjord
investering kunnat uppskjutas. Skogsodlingsgränsen är emellertid ingen
för all framtid fastlåst gräns, utan kommer den att flyttas i den mån
skogsforskningen löser föryngringsproblemet i de skogstrakter, varom här
är fråga, och marker med bättre bonitet satts i skogsbärande skick.

1 samband med vägfrågan anser jag mig böra framhålla, att enligt gällande
avtal minskar arbetsgivarens utgifter, när bilväg finnes, därigenom att
ersättning för avlägsen belägenhet, onormala provianterings- och furageringsförhållanden
reduceras väsentligt. Utan tillgång på skogarna till dels

308

huvudvägar, farbara med bil, dels tidsenliga skogshärbärgen och stallar
möter det numera ofta stora svårigheter att erhålla erforderlig arbetskraft
för bedrivande av ett ekonomiskt och rationellt skogsbruk i mera från
bygd avlägsna områden. Ett dylikt skogsbruk bör — så långt det är och
blir möjligt — även gälla skogsskötseln på Norra Renbetesfjällens revir
samt på Södra Renbetesfjällens revir. På det förstnämnda reviret finnes
ett trettiotal arrendatorer, av vilka endast tre bo i samma by, under det
att övriga arrendegårdar i stort sett fördelar sig lika på två intill varandra
liggande och på enstaka belägna gårdar. Någon skyldighet för arrendator
att taga arbete på kronans skogar finnes ej i gällande arrendekontrakt.
Sådan föreskrift synes ej heller ha intagits i Kungl. kungörelsen den 27
juni 1947 angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter in. in. Att
bestämmelse om sådan skyldighet saknas i kontrakten får emellertid på
intet sätt utgöra skäl för, att arrendator ej skall erbjudas och erhålla skogsarbete
till för området gällande avtal.

Därefter uppkommer frågan, om virkesuttaget på reviret skall uppdelas
på ett flertal trakter, så att arrendator kan bo i hemmet eller, om uttaget
skall koncentreras till ett fåtal avverkningar, där arbetarna förläggas i
tidsenliga skogshärbärgen. Med ovan nämnda målsättning för bedrivande
av ett rationellt skogsbruk anser jag mig icke kunna annat än förorda
sistnämnda alternativ beträffande uttaget. Finnes däremot starka skäl för
annan målsättning än den nämnda, har förvaltningen att vidtaga de ändringar,
som kunna framkomma i lämnade direktiv.

Vad slutligen lägenheterna i Munsvattnet beträffar får jag anföra.

En av lägenheterna, där byggnadsbeståndet upprustats för en kostnad
av 50 000 kronor är för närvarande utan innehavare. Enligt jägmästaren
beror detta på, att den nu avflyttade arrendatorns hustru på grund av
sjukdom icke kunde sköta ladugård, vattenhämtning in. m. och att det
blev för slitsamt för mannen att åka skidor till och från avverkningsarbetet
varje dag. Lantbruksnämnden söker efter ny arrendator till lägenheten
och sedan nämnden erhållit lämplig person som har en med förhållandena
van hustru, torde den gjorda investeringen i byggnaden vara försvarlig.
Kvarvarande arrendator i Munsvattnet jämte två bröder ha i vinter
erbjudits arbete med förläggning vid Stensjöån, dit vägen från Rågede
plogas. De ha emellertid icke velat åtaga sig det erbjudna arbetet, då
tydligen alla tre måste hjälpas åt att sköta hemmet och sysslorna på
gården.

Den s. k. skogsodlingsgränsen ligger nu cirka 7 km öster om Munsvattnet
men kan, liksom annorstädes, framdeles flyttas några kilometer åt väster. I
denna trakt skulle den i så fall komma att ligga närmare lägenheterna. Det
förtjänar möjligen till sist framhållas, att sagda gräns i trakten av Munsvattnet
ligger cirka 20 km väster om den gräns, som å enskilda skogar
dragits upp för att avskilja svårföryngrad skog, där särskilda bestämmelser
gälla angående utsyning m. m.

Härnösand den 7 januari 1956

C. ./. Sandström

309

Jägmästaren i
N. Renbetesfjällens revir

Bilaga till bilaga

Till över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört beträffande bl. a. väg till Munsvattnet inom Norra Renbetesfjällens
revir får jag vördsamt anföra följande.

Revisorernas framställning, som med största sannolikhet bygger på uppgifter
inhämtade på platsen och från reviret är i sak korrekt. Vissa smärre
kompletteringar och tillrättalägganden äro dock erforderliga.

Revisorerna anför, att kostnaderna för vägen från Dunnervattnet till
Munsvattnet hittills uppgått till 221 172 kronor och att Domänstyrelsen
innevarande höst anslagit ytterligare medel till färdigställande av vägen.
Detta senare påstående måste bero på någon missuppfattning. Vägen
Dunnervattnet-Munsvattnet (se bifogade skiss1) är 13 440 in. Ca 4 000 m
från Dunnervattnet har reviret en arbetarförläggning vid Stensjöån. Fram
till denna förläggning erfordras vägen för skogliga arbeten nedom skogsodlingsgränsen.
Av kostnaden, 221 172 kronor, belöper ca 66 000 kronor
på denna del av vägen. De ytterligare medel, som anvisats av Domänstyrelsen
innevarande höst äro avsedda för färdigställande av vägen till Stensjöån.
Återstående del av vägen, från Stensjöån till Munsvattnet, ca 9 400
in beräknas ha kostat ca 155 000 kronor. Vägen grovbröts 1951, och 1954
upptogs diken (maskinellt). Dikena erfordras för att icke smältvatten och
dylikt skulle göra allt för stor åverkan på den grovhrutna vägen. Några
kostnader utöver dikningarna ha icke nedlagts på vägen sedan den grovbröts,
icke heller ha medel för några arbeten begärts.

Mitt resonemang har varit, att ur skoglig synpunkt kan vi i dagens läge
icke lägga ner ytterligare pengar på vägen Stensjöån till Munsvattnet, då
det inom reviret finnes stora skogsområden belägna nedom skogsodlingsgränsen
till vilka det helt saknas väg. Efter resonemang med revirets
vågmästare har jag kommit till den uppfattningen, att de nedlagda kostnaderna
på vägen Stensjöån-Munsvattnet icke skulle vara bortkastade, om
vägen skulle kunna färdigställas inom ca 10 år. Skulle marknadsläget
exempelvis för björk ändras, så att bilkörning av detta sortiment kunde
ske från fjälltrakterna, finge vägen omedelbart en ur skoglig synpunkt
väsentligt ökad betydelse.

Beträffande dragningen av skogsodlingsgränsen i detta område synes
också något misstag ha skett. Gränsen går nämligen icke några kilometer
väster om Stensjön. Dess läge framgår i stort av den bifogade skissen.

Beträffande arbetsförhållandena i trakten och arrendatorns avflyttning
från Munsvattnet vill jag anföra följande. Det normala för arbetena inom
ett Norrlandsrevir torde vara att 70 å 80 % utföres av arbetskraft, som
förlagts i arbetarförläggning (barack). Arrendatorn hade redan innan han
llytlade till Munsvattnet i ett par år arbetat åt reviret (varvid han visat
sig vara eu mycket bra skogsarbetare). Han var sålunda, då han flyttade
lill Munsvatlnet, väl förtrogen med arbetsförhållandena inom reviret. Då
hans hustru eller flyttningen till Munsvattnet på grund av iråkad sjukdom
icke kunde sköta ladugård, vattenhämtning etc. ansåg sig arrendatorn,

'' Bär ej reproducerad. Överlämnad till riksdagens statsutskott.

310

som vintern 1954 hade arbete i trakten av Stensjöåförläggningen ca 1 mil
från Munsvattnet, tvungen att åka hem och bort kväll och morgon. Detta
blev emellertid i längden allt för slitsamt, och då hustrun ej blev bättre
ansåg han sig tvungen att flytta från Munsvattnet. Då reviret icke har
några arbetarbostäder, kunde revirförvaltningen — som gärna velat ha
kvar arrendatorn som skogsarbetare — tyvärr icke erbjuda honom någon
hostad. Arrende av annan fjällägenhet kunde ej heller tänkas, då dessa
lägenheter inom reviret ligga ensligt och i många fall olämpligt ur revirets
arbetskraftssynpunkt.

Beträffande arrendatorerna av den andra lägenheten i Munsvattnet må
anföras, att de äro tre bröder, den yngste 61 och den äldste 68 år gamla.
De äro ungkarlar och sköta själva sitt hushåll. Då de ha husdjur kunna
de ej alla samtidigt fara hemifrån för skogsarbete eller liknande. Deras
ålder spelar naturligtvis också in. Den yngsta har under hösten arbetat
som snickare vid upprustning av nämnda förläggning vid Stensjöån. Avverkningsarbete,
som nu pågår i närheten av denna förläggning, har ingen
av bröderna velat ge sig på.

Östersund den 4 januari 1956

Sven Wikland

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 280, § 27

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 har lantbruksstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i deras år 1955 avgivna
berättelse anfört under § 27, domänverkets skogsodlingsgräns. Med anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Enligt de av domänstyrelsen angivna förutsättningarna för den s. k.
skogsodlingsgränsen är denna avsedd att vara en tillfällig investeringsgräns,
ovanför vilken som allmän princip tills vidare skall gälla, att investeringar
för skogens förnyelse icke få göras och nya hyggen icke få upptagas.
De områden, som falla ovanför gränsen, äro sådana som på grund av naturförhållandena
med därav följande reproduktionssvårigheter etc. bedömas
för närvarande icke kunna med ekonomisk fördel utnyttjas för kronoskogsbruket.
Att tillsvidare utesluta nämnda områden från skogsbruksverksamheten
har i nuvarande läge jämväl ansetts ändamålsenligt med hänsyn till
att domänverkets begränsade resurser böra koncentreras till de marker,
som ge det största ekonomiska utbytet.

Emellertid har domänstyrelsen vid uppdragande av gränsen sökt beakta
förhållandena i bygder där ortsbefolkningen för sin försörjning är beroende
av arbete på kronans skogar och i viss omfattning gjort undantag från
den gränssträckning, som varit mest ändamålsenlig av strängt ekonomiska
och skogstekniska skäl. Gränsen har sålunda förlagts ovanför ett antal
dylika »sociala områden».

311

Vidare har domänverket givit kompletterande bestämmelser, avsedda att
medge av försörjningssynpunkter betingade undantag från de föreskrifter
som gälla för områdena ovan gränsen.

I likhet med revisorerna anser lantbruksstyrelsen att förenämnda, av
verket tillämpade principer beträffande lokaliseringen av insatserna i kronoskogsbruket
äro ändamålsenliga. Styrelsen vill emellertid bl. a. med
tanke på eventuellt föreliggande behov av arbetstillfällen i kronoskogsbruket
i berörda bygder understryka vikten av att tillämpningen av undantagsbestämmelserna
icke blir för restriktiv. Det torde nämligen få förutsättas
att vid gränsens uppdragande i de olika bygderna icke i varje avsnitt
kunnat mera ingående penetreras alla de olika skäl som eventuellt föreligga
ur sysselsättnings- och övriga sociala synpunkter. I framtiden kunna
val även i vissa fall nya dylika skäl tänkas bli för handen. Om i en av
gränsen berörd bygd uppkomma frågor om statligt stöd till investeringar
exempelvis i jordbruk, vägbyggnadsfrågor etc. bör därför hållas i minnet
alt gränsdragningen icke representerar någon sådan slutgiltig avvägning
mellan rent ekonomiska och sociala skäl, som kan läggas till grund för
myndigheternas handlande i dylika aktuella fall.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, byråchefen Ståhlberg samt tf. byrådirektören Hansén,
föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
C. H. NORDLANDER

B. O. HANSÉN

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 280, § 27

Till KONUNG E N

Genom remiss den 17 december 1955 har skogsstyrelsen anmodats avgiva
underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer enligt eu
remissen bilagd transumt anfört rörande domänverkets skogsodlingsgräns.
Skogsstyrelsen får i ärende! anföra följande.

De principer, som tillämpats vid skogsodlingsgränsens uppdragning,
framgår av revisorernas yttrande. Ävenså anges häri vissa föreskrifter,
som domänstyrelsen utfärdat för skötseln av skogarna ovanför skogsodlingsgränsen.
Innebörden av gränsdragningen kan i största korthet sägas
vara, att på kronans marker intill fjällregionen ett till arealen betydande
område avskilts, inom vilket under en 20-årsperiod avverkning endast undantagsvis
må bedrivas och investeringar i form av återväxtåtgärder in. in.
i princip ej må göras. Gränsdragningen innebär sålunda, att området tills
vidare lämnas åsido, medan domänverkets resurser utnyttjas för åtgärder
nedanför nämnda gräns. Av de utav revisorerna återgivna föreskrifterna,
vilka domänstyrelsen utfärdat i samband med gränsdragningen, synes

312

framgå, ad gränsen ej är definitivt fastslagen för nämnda tidsperiod, utan
ad möjligheter finns ad jämka den med hänsyn till ändrade ekonomiska
förutsättningar för skogsbruket, såsom billigare skogsodlingsmetoder och
tillkomst av nya bilvägar. Vidare framgår att hänsyn skall tagas till ortsbefolkningens
behov av sysselsättningstillfällen m. m.

Riksdagens revisorer har funnit det ekonomiskt riktigt, att domänverkets
resurser insätts på marker, där en god avkastning står att vinna. Emellertid
kan enligt revisorernas uppfattning ett avskiljande av skogarna ovanför
skogsodlingsgränsen medföra vissa olägenheter för det enskilda skogsbruket
bland annat därigenom, att genomförande av gemensamma skogsbefrämjande
åtgärder, särskilt byggande av skogsbilvägar, kan hämmas och
flottning försvåras. Av dessa in. fl. skäl manar revisorerna till viss varsamhet
vid åsidosättandet av skogsarealer från skogsbruk i vanlig ordning och
framhåller, att vid detalj tillämpningen av skogsodlingsgränsen samråd bör
äga rum med vederbörande lantbruksnämnd samt med kommunala myndigheter
och enskilda, som berörs därav. Slutligen förutsätter revisorerna,
alt domänverket tillämpar bestämmelserna om skogsodlingsgränsen på ett
sådant sätt, att staten såsom skogsägare icke kan sägas bereda sig eu undantagsställning,
till vilken motsvarighet saknas för enskilt skogsbruk.

Skogsstyrelsen har inhämtat skogsvårdsstyrelsernas i Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län erfarenheter av ifrågavarande
gränsdragning. Utöver vad därvid anförts rörande skogsvårdslagens tilllämpning
på enskilda skogar i fjällregionerna — denna fråga skall härnedan
behandlas i ett sammanhang — må här återges vissa av styrelserna
framförda synpunkter.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län finner principen för utläggning
av domänverkets skogsodlingsgräns riktig. För att emellertid likställighet
mellan de olika skogsägaregrupperna skall kunna åstadkommas ifrågasätter
skogsvårdsstyrelsen om ej skogsvårdslagen bör ändras. Styrelsen
torde syfta till bestämmelser, som skulle medge att reproduktionspliktens
fullgörande finge ställas på framtiden, när det gäller extremt svårföryngrade
marker.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län understryker vad riksdagens revisorer
uttalat, att vissa olägenheter kan uppstå i fråga om genomförandet
av gemensamma skogsbefrämjande åtgärder, särskilt byggandet av skogsbilvägar.
I fall, där vägföretag bedöms vara ekonomiskt bärigt, bör enligt
styrelsens uppfattning domänverket ej undandra sig andel i företaget. Detsamma
gäller även flottlederna. I sistnämnda hänseende kan, framhåller
styrelsen, redan nu inställda avverkningar på Kronans marker i hög grad
försvåra skogsdriften på enskilda marker genom att virkeslillsläppningen
minskas och flottningskoslnaderna som följd därav stiger.

Även skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län berör skogsvägbyggnad
ovan skogsodlingsgränsen och förutsätter, att domänverket i fortsättningen
snarare kommer att stimulera än hämma tillkomsten av dylika företag,
då det bör ligga i verkets eget intresse, att avsättningsförhållandena blir
så goda, att ordnad skogsskötsel kan bedrivas. Vad beträffar de sociala
verkningarna av skogsodlingsgränsen fordras enligt styrelsen en mycket
smidig anpassning efter läget på arbetsmarknaden. Det är därför nödvändigt
med en ständig kontakt mellan domänverket och arbetsmarknadsorganen
samt kommunala och andra myndigheter för att sociala olägenheter
i möjligaste mån skall kunna undvikas.

313

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att i vissa fält olägenheter
för enskilda skogsägare uppstått genom domänverkets gränsdragning
dels i form av minskade arbetstillfällen, dels i lorm av ökade svårighetei
att tillgodogöra sig den egna skogen. Det sistnämnda förhållandet sammanhänger
med att flottleder fått mindre virkestillsläppning och att vägbyggnad
försvårats.

Samtliga ifrågavarande skogsvårdsstyrelser har berört skogsvårdslagen.
och det kan vara skäl att här i koncentrerad form redogöra för vissa väsentliga
lagbestämmelser berörande de nu ifrågavarande områdena ävensom
bestämmelsernas praktiska tillämpning. Det bör till en början framhållas,
att de skogar under skogsvårdslagen, vilka är belägna ovanför
skogsodlingsgränsen (det förutsättes här rent teoretisk), att denna gräns
är sammanhängande, vilket ej är fallet i verkligheten, eftersom gränsen
givetvis är fastställd enbart inom kronans marker) praktiski taget helt är
hänförda till »svårföryngrad skog» enligt skogsvårdslagen. Detta innebär
emellertid icke någon ökad reproduktionsplikt efter avverkning. Liksom
på annan skog är inom svårföryngrad skog kraven på återväxtåtgärder
begränsade till vad som anses ekonomiskt lönande. Till lagens praktiska
tillämpning i detta avseende ämnar skogsstyrelsen återkomma. Däremot
gäller för svårföryngrad skog särskilda bestämmelser i fråga om avverkning.
Sålunda må avverkning för avsalu ske endast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
som i vissa läll även kan förhindra avverkning för husbehov
inom särskild trakt eller av särskilda träd. Om skog bör iinnas pa
marken till skydd mot fjällgränsens nedgående, gäller denna inskränkning
i markägarens rätt att disponera sin skog också på mark, som ej är lämplig
för skogsbörd och där alltså ingen som helst återväxtåtgärd bedöms vara
ekonomiskt försvarlig. När tillstånd till avverkning lämnas inom svårföryngrad
skog, göres utsyning av utav skogsvårdsstyrelsen förordnad person.

Till ledning för skogsvårdsstyrelserna vid tillämpning av lagbestämmelserna
om reproduktionsplikt har skogsstyrelsen efter samråd med statens
skogsforskningsinstitut utfärdat anvisningar, vilka innehåller vissa ungefärliga
riktvärden, till vilka kraven på reproduk t ionsatgärder bör begränsas.
Dessa riktvärden varierar starkt med markens godhetsgrad och
avsättningsläge. För de lågproducerande och med hänsyn till avsättningslörhållanden
illa belägna marker, om vilka här är fråga, är dessa riktvärden
låga och medger i vissa fall ingen som helst återväxtåtgärd. Med hänsyn
härtill bör utsyning, där sådan över huvud taget kan medges, bedrivas
på sådant sätt, all'' markens förmåga till självföryngring i möjligaste mån
tillvaratas. Kalhyggen upptas i regel endast där markägaren senare ämnar
utföra skogsodling, vartill i viss omfattning statsbidrag kan utgå enligt vad
härnedan anges.

i icke obetydlig omfattning förekommer ovanför skogsodlingsgränsen
marker med »uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd» enligt skogs
vårdslagen. Här föreligger skyldighet för markägaren att vidta de åtgärder,
som behövs för all inom skälig tid nöjaktig skog skatt finnas på marken.
Men skyldigheten begränsas även här till vad som är ekonomiskt försvarligt
och dessutom till värdet av de träd, som bör fällas i samband med
åtgärderna. Aläggande att utföra åtgärder till större kostnad än som motsvarar
nämnda trädvärde kan meddelas bara om statsbidrag lämnas. Då
de medel, som står till förfogande för ändamålet inom hela riket, ej medger
bidrag till på långt när alla frivilliga ansökningar, har nägol åläggande

314

att utlöra åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd ännu ej meddelats,
trots att nu sex år förflutit efter den nya skogsvårdslagens ikraftträdande.
Allra minst har något sådant åläggande ifrågasatts på mark ovanför skogsodlingsgränsen.

I någon ringa omfattning har det förekommit, att ägare av mark i höjdlägena
själv önskat utföra en dyrbarare återväxtåtgärd än den, som kunnat
utkrävas med stöd av skogsvårdslagen. Vissa begränsade möjligheter finns
att lämna statsbidrag till en sådan dyrbarare åtgärd, men den statsunderstödda
verksamheten med skogsodling i höjdlägena har helt naturligt eu
mycket blygsam omfattning.

Som av det anförda framgår är inom svårföryngrad skog över huvud
taget kraven pa markägarna beträffande återväxtåtgärder efter avverkning
mycket måttliga. Avverkningarna bedrivs och förläggs i största möjliga
utsträckning så, att de naturliga föryngringsmöjligheterna tillvaratas. Så
är förhållandet också i de fall där det gäller att förhindra fjällgränsens
nedgående.

Skogsstyrelsen anser, att skogsvårdslagen medger allt rimligt hänsynstagande
till de karga förhållandena i områdena nedanför fjällen och enligt
styrelsens uppfattning föreligger därför ej anledning att, såsom skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasatt, jämka skogsvårdslagen.

För den befolkning, som lever eller äger skog ovanför domänverkets
skogsodlingsgräns, kan givetvis betydande olägenheter uppstå som följd
av gränsdragningen. Skogsstyrelsen utgår emellertid ifrån att domänverket
i överensstämmelse med de föreskrifter, som domänstyrelsen utfärdat och
som inledningsvis berörts, söker i största möjliga utsträckning mildra dessa
olägenheter vid tillämpningen av gränsdragningsbestämmelsema och i sådant
syfte tar kontakt med herörda intressenter och myndigheter.

Stockholm den 16 januari 1956

Underdånigst »

FOLKE JOHANSSON

BO LINDFELT
(föredragande)

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 292, § 28

Till KONUNG E N

Marinförvaltningen far härmed i samråd med chefen för marinstaben
avgiva följande yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer
* s''n berättelse angående mät- och avmagnetiseringsstationerna 1

1. Såsom framgår av utdraget ha driftskostnaderna för mät- och avmagnetiseringsstationer
fr. o. m. verksamhetens början 1943 t. o. in. utgången
av budgetåret 1954/55 uppgått till sammanlagt 4 937 000 kronor.
Under nämnda tid ha enligt samma källa sammanlagt 11871 fartyg behandlats
vid de tre avmagnetiseringsstationerna. Därtill komma 661 fartyg.

315

som behandlats vid de tre stötmagnetiseringsstationerna i Öresund under

kriget _numera lagda i materielreserv — varför totalt behandlats 12 532

fartyg intill den 1 juli 1955. Av dessa ha 9 910 fartyg genomgått fullständig
mätning och avmagnetisering, varför, om kostnaderna helt hänföras till
dessa åtgärder, varje behandling har kostat ca 500 kronor. I de övriga
2 226 fallen har endast mätningar förekommit, vilka varit av stort värde
för uppföljande av fartygens magnetiska tillstånd. Enär varje medelstort
eller större fartyg representerar miljonvärden, och då minrisken allt fortfarande
bedömes vara betydande, torde det sålunda av statsmakterna investerade
beloppet för driften av stationerna vara väl använda medel.

2. Mot redogörelsen för avmagnetiseringsstationernas tillkomst samt för
de framförda statistiska uppgifterna angående verksamheten under åren
1943—55 finnes intet att anmärka.

3. Statsrevisorerna ha själva i sitt utlåtande lämnat vissa synpunkter pa
den ännu bestående internationella minfaran. Samma uppgifter förekomma
i marinförvaltningens underdåniga äskande av den 13 augusti 1955 avseende
medel till bestridande av driftskostnaderna för mät- och avmagnetisermgsstationerna
under budgetåret 1956/57, och ha av Kungl. Handelsdepartementet
utnyttjats såsom motivering i bilaga 12 till årets statsverksproposilion
avseende X:e huvudtiteln.

Härutöver må följande anföras: Vid sammanträdet i International Routeing
and Reporting Äuthority (IRRA) i London i oktober 1955 vädjade ordföranden
till de i denna organisation ingående länderna, varibland Sverige,
att till nästa sammanträde, som skall äga rum den 19 april 1956, inkomma
med synpunkter, vilka kunna läggas till grund för det beslut, som vid
ifrågavarande sammanträde måste fattas beträffande ställningstagande till
den fortsatta minfaran inom olika havsområden. Det svenska svaret på
denna fråga har under de senaste dagarna behandlats inom marinstaben.

Marinstabens åsikt härvidlag, som efter samråd med sjöfartsstyrelsen
i sinom tid kommer att underställas Kungl. Maj:ts prövning (Handelsdepartementet)
för avgivande av svar till TRRA. kan i korthet sammanfattas
på följande sätt.

"I de nordeuropeiska farvattnen ha under vartdera av aren 1954 och
1955 åtta fartyg minsprängts — med all sannolikhet av avståndsverkande,
ofta magnetiska bottenminor — och samtidigt ett betydande antal ävenledes
för sjöfarten farliga slitminor och stötminor observerats och delvis
oskadliggjorts. Med hänsyn härtill anser chefen för marinen att, intill den
f. n. ovissa tidpunkt då minsprängningar av fartyg samt förekomsten av
slit- och stötminor upphört.

dels nuvarande, av IRRA genomförda system med minfarliga områden
samt genom dessa etablerade och särskilt utmärkta minsvepta farleder
böra bibehållas.

dels ock att fartyg alltjämt böra tillrådas alt verkställa den avmagnetiserim''.
som må vara betingad av desammas färdvägar.»

Till ovan angivna statistiska uppgifter bör läggas bilden av det den
7 januari i år i Nordsjön minsprängda och sänkta motorfartyget Alvi.

F. n. gäller en av kommerskollegium 1946 utfärdad alltjämt gällande
rekommendation av följande lydelse (bilaga 1 till häfte nr 7/1955 av Underrättelser
för sjöfarande mom. 15 d):

»Vidare får Kollegium framhålla värdet med hänsyn till säkerheten, om
järn- och slålfartvg med en bruttodräktighet överstigande 1 509 registerton.

316

även sedan fordran å skyddsslinga mot magnetiska minor upphävts, äro
försedda med dylik skyddsslinga, när fartygen nyttjas i farvatten, där
magnetiska minor kunna förväntas förekomma.

Slutligen får Kollegium, såsom redan skett i skrivelse till Eder den
15 december 1945, på det allvarligaste tillråda, att alla järn- och stålfartyg
äro vederbörligen behandlade vid avmagnetiseringsstation, när de nyttjas
i farvatten, där magnetiska minor kunna befaras förekomma. Avmagnetiseringsstationer
tinnas som bekant i Stockholm, Göteborg och Karlshamn.»

Konsekvenserna härav äro, att svenska staten bör tillhandahålla erforderlig
service, d. v. s. i avseende på tid och plats lättillgängliga mät- och
avmagnetiseringssta tioner.

4. 1 underdånig skrivelse den 22 november 1955 har chefen för marinen
framfört ett förslag om en »Handelsflottans beredskapskommitté» samt
bifogat den utredning, som utförts av »Samarbetskommittén örlogsflottanHandelsflottan
(SÖH 1955)». Denna utredning har omnämnts i statsrevisorernas
redogörelse. Ämbetsverket får i detta sammanhang ävenledes
hänvisa till vad SÖH 1955 säger i sin utredning (sidorna 24—27) beträffande
»Magnetminskydd och avmagnetisering» och vill särskilt understryka,
vad som sägs (andra stycket på sid. 27) beträffande avlägsnandet av
permanent langskeppsmagnetism. Med stöd av senare erhållna erfarenheter
utifrån samt egna beräkningar får marinförvaltningen framhålla de stora
fördelar, som skulle vinnas i fråga om fartygens allmänna magnetiska tillstånd,
om varje nybygge — och helst även äldre fartyg — åtminstone en
gång kunde bli befriat från den huvudsakligen vid byggandet inarbetade
och sedermera permanenta långskeppsmagnetismen. Vinsterna skulle vara
ett med hänsyn till magnetkompasser ombord avsevärt bättre magnetiskt
lörhållande. gott skydd mot magnetminor även om grundmagnetskydd
(horisontell skyddsslinga) icke användes samt slutligen eu avsevärt höjd
beredskap i fråga om fartygens magnetiska tillstånd; de! åtgår nämligen
avsevärt mycket mera tid för att första gången avmagnetisera ett fartyg
än vad som erfordras vid en senare upprepning av förfarandet. Det är vidare
av vikt att veta, icke blott att ett fartyg tidigare har blivit avmagnetiserat
utan även vilka speciella svårigheter just det fartyget erbjuder vid
en behandling. Ämbetsverket har under hand tagit samråd med förre ordföranden
i SÖH 1955, konteramiralen i reserven Gester, som varmt förordar
ett beaktande av dessa synpunkter.

För svenska redares räkning bygges f. n. per år omkring -it) fartyg på
500 br. reg. ton eller mera. (500 br. reg. ton anses numera vara den gräns,
ii. o. m. vilken ett fartyg bör förses med minskydd.) Skulle därför chefens
för marinen ovan relaterade förslag om en handelsflottans beredskapskommitté
godkännas av statsmakterna, kommer hela minskyddsverksamheten
i ett helt nytt läge. Dels tillkommer ett omfattande projekteringsarbete med
magnetminskydden inom marinförvaltningens minbyrå, dels få de lokala
avmagnetiseringsstationerna full sysselsättning med uppföljning av installationerna
vid de olika varven samt därefter mätning och avmagnetisering
av nybyggena.

5. Bortsett från vad som här anförts angående nuläget torde det dock
förr eller senare bli nödvändigt med en viss inskränkning av driften vid
mät- och avmagnetiseringsstationerna. De stationer, som därvid bli aktuella,
äro AM-stationerna i Göteborg och Karlshamn. Stockholmsstationen.
som är den tekniskt bäst utrustade och där utvecklingsarbetet bedrives

317

under marinförvaltningens direkta överinseende, beräknas under alla omständigheter
få full för att icke säga överfull sysselsättning. Den yttersta
konsekvensen torde därvid bli att Göteborgs- och Karlshamnsstationerna
läggas i materielreserv och att endast en ingenjör och en maskinist permanent
sysselsättas vid resp. station med förekommande mätningar och översynsarbeten
m. in. Enbart dessa personer kunna dock icke klara en fullständig
mätning och avmagnetisering eller justering av ett magnetskydd
ombord. Det är därför av vikt både ur arbetsteknisk synpunkt och beredskapssynpunkt,
att den för sina arbetsuppgifter vid de båda AM-stationerna
nu väl intrimmade övriga personalen så långt möjligt beredes sysselsättning
vid resp. örlogsvarv (i det fall stationerna läggas i materielberedskap)
för att vid behov kunna rycka in för tjänst vid resp. AM-station. Möjligheterna
att bereda personalen sådan sysselsättning äro under utredning
inom marinförvaltningen. Såvitt nu kan bedömas, kan emellertid icke all
överflödig personal beredas annan sysselsättning inom resp. örlogsvarv,
varför viss omplacering mellan örlogsvarven samt vissa avskedanden torde
bli aktuella.

6. Beträffande revisorernas antydan om en överflyttning av det årliga
anslaget till driftskostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer från
X:e till XV:e huvudtiteln synes det böra övervägas, om icke anslaget bör
fördelas på såväl IV:e som X:e huvudtitlarna, enär såväl handels- som
örlogsintressena beröras av verksamheten. Bibehållandet av de tre stationerna
i åtminstone materielberedskap innebär ju en viktig beredskapsåtgärd
för såväl örlogsflotlan som handelsflottan.

7. I sjöförsäkringspremierna ingå fortfarande vissa kostnader avseende
krigsrisk. En sänkning inom denna del av försäkringskostnaderna skulle
kanske kunna tänkas såsom kompensation för de fartyg, som genom utnyttjande
av avmagnetisering åsamkas tidsförluster.

8. Sammanfattningsvis får marinförvaltningen anföra

dels att en inskränkning av driften vid AM-stationerna med hänsyn till
den ännu rådande minfaran f. n. icke kan tillrådas,

dels att statsmakternas inställning till chefens för marinen förslag den
22 november 1955 om inrättandet av en »Handelsflottans beredskapskommitté,
HBK» liksom även IRRA:s senare under året väntade beslut om den
internationella minfaran bör avvaktas, enär ställningstagandet får stor betydelse
för den framtida verksamheten,

dels ock att marinförvaltningen utreder möjligheterna att samordna personalfrågorna
vid AM-stationerna med tjänst vid örlogsvarven vid en eventuell
inskränkning av AM-verksamheten.

I ärendets slutliga handläggning ha deltagit undertecknad souschef,
Lagerman, Ericsson samt Taube, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 14 januari 1956

Underdånigst
GUNNAR J.-PALMGREN

Åke Holm

318

Sjöfartsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 292, § 28

Till KONUNGEN

Genom remiss den 17 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt sjöfartsstyrelsen
att avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer ifrågasatt överflyttning
från tionde till fjärde huvudtiteln av det årliga anslaget till driftkostnader
för mät- och avmagnetiseringsstationerna.

Sjöfartsstyrelsen har förut denna dag avgivit utlåtande över ett förslag
av Chefen för Marinen om tillsättande av »Handelsflottans beredskapskommitté».
Denna kommitté skulle enligt en av »Samarbetskommittén
örlogsflottan—Handelsflottan (SÖH 1955)» framlagd utredning angående
handelsfartygs skydd, beväpning och utrustning i krig m. m. bland annat
närmare utreda betydelsen för vårt lands försvarsberedskap av ett tillräckligt
antal lämpligt belägna avmagnetiseringsstationer för användning i såväl
krig som fred. Styrelsens utlåtande innefattar förslag om tillsättande av en
kommitté för utredning av bland annat nyss berörda spörsmål.

I anslutning till detta utlåtande får sjöfartsstyrelsen föreslå, att den av
revisorerna väckta frågan får vila i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut rörande
kommittén samt att, om kommittén blir tillsatt, dess synpunkter på
förevarande spörsmål avvaktas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören, överdirektören
och samtliga sjöfartsråd med sjöfartsrådet Borg som föredragande.

Stockholm den 12 januari 1956

LENNART BORG

Underdånigst
C. G. WIDELL

Folke Råberg

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 298, §29

Till KONUNGEN

Genom beslut den 16 december 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
avgiva yttrande över ett av riksdagens revisorer avgivet utlåtande
i anledning av en undersökning beträffande behovet av viss biträdeshjälp
m. m. för läkare och mera kvalificerade befattningshavare vid de statliga
sinnessjukhusen.

Medicinalstyrelsen får i anledning härav anföra följande.

Medicinalstyrelsen är väl medveten om behovet av ytterligare biträdespersonal
för att avlasta läkare- och uppsyningspersonal från skriv- och
expeditionsgöromål och rutingöromål, som utan olägenhet kan avbördas den

319

kvalificerade personalen. Styrelsen har därför under en följd av år hemställt
om ytterligare tjänster av ifrågavarande slag.

I viss utsträckning ha dessa framställningar även beaktats och ytterligare
biträdestjänster sålunda tillförts läkare- och uppsyningspersonal. Styrelsen
har även i sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 hemställt om ytterligare
19 tjänster av ifrågavarande slag, varav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
godtagit 11.

Fördelningen av i personalförteckningarna för budgetåren 1951/52—
1955/56 anvisade läkartjänster samt kansli- och kontorsbiträdestjänster inom
förekommande verksamhetsområden framgår av kolumn 2—17 i bifogade
tabell. I denna har även redovisats styrelsens framställningar om ytterligare
tjänster (kolumn 19) samt till följd härav beviljade sådana (kolumn 18).
För att täcka det mest trängande behovet av ytterligare arbetskraft för huvudsakligen
ifrågavarande ändamål har medicinalstyrelsen anvisat särskilda
medel för anställande av extra kontorspersonal. Storleken av dessa medel
framgår av kolumn 20 i tabellen.

Det torde för närvarande ej vara möjligt att precisera behovet av biträdespersonal
i förhållande till antalet läkare. Detta framgår bl. a. av de i undersökningen
redovisade synpunkterna från de olika sjukhusen. Högst varierande
arbetsmetoder tillämpas, icke endast på grund av bristande tillgång
på biträdespersonal och övriga hjälpmedel, utan även beroende på vilken
arbetsmetod, som för den enskilde läkaren ställer sig lämpligast eller
naturligast.

Samma är förhållandet beträffande diktafoner. Medicinalstyrelsen är av
den meningen att redan befintliga sådana på grund av olika omständigheter
ej alltid torde utnyttjas i den utsträckning, som det utan väsentlig olägenhet
vore möjligt.

Revisorernas uttalande om lämpligheten av särskilda organisationsundersökningar
i förevarande avseende biträdes av styrelsen. Bl. a. på grund av
det stora antal läkartjänster, som allt fortfarande äro vakanta och i stor
utsträckning uppehållas av utländska läkare, synes det dock mindre lämpligt
att för närvarande göra dessa undersökningar. Tillräckliga förutsättningar
för ett rättvisande undersökningsresultat torde nämligen ej föreligga. Eu
utökning av biträdespersonalen torde därför tills vidare böra baseras på från
vederbörande sjukhusdirektioner gjorda framställningar.

Beträffande behov av diktafoner och övriga tekniska hjälpmedel är medicinalstyrelsen
liksom hittills beredd att dels på framställning av vederbörande
sjukhusdirektion efter prövning ställa särskilda medel till förfogande
dels ock uppmärksamma sådana nyheter, som kontorstekniskt synes vara
av värde för här ifrågavarande ändamål.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist.
medicinalrådet Björck och t. f. byrådirektören Strandlund. föredragande.

Stockholm den 13 januari 1956

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST

R. STRANDLUND

E. Åbery

Tabell

			Sjukh	usvården		Fam.-vård hjälp v.	Rätts- psykiatriska avdelningar	Sjuk- hus- kon- tor	! Summa enl. per-sonalför-teckn.	-Ö ta ® £	n3 ed ta fl :ed g bL Jo <V ta	* rÖ ta ed « .2 Pa g 2^
Budget-		Läkartjänster		Kansli- och kontorspersonal	•5	fl 0)	A	Kanslibitr. + 1 kontorist	fl v	g	fl	fl	tS • •—■a JS $ £ ÖT3 . ed :ed I1 n •- 5 a js	d. styrelsen h av biträdespe	öo« • SS „ 0 o fl O CO C u fa cn ^ V	Anm.
år	V ed	i i	Ö	Läkare 1	V N ed M	Läkarexp.	Upps.- pe* **)e, exp.	O £> « ed	t A I G O	kare o läkare	:ed ä	:cd 3 1	:ed J A	''■d :ed M 4-» A co	Av med. styre] medel till ex. (biträdesj
	T3 5 O	► JO å «	aä V	ed fl CD	is 33	Kontors- bitr.	Kontors- bitr.	> ^ o	•Cd q M .. > O	3 a	O f	*3 fl ed	Q fl O +	Av Ko ökning för	Av me ökning
i	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ii	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21
1951/52	44	10	21	74	149	18	26 V*	19*/ a	14	12	14	1	12	25	19	95	5	15	24 200: -	i) Avser dels 2 tj:r
1952/53	44	12	21	73	150	38	6»/.	221/.	14	14	14	1	12	25	39	80	5	14	40 700: -	ss. kansli-bitr. dels
1953/54	44	13	20	73	150	38	8	32	15	15	14	5+1	7	23	43	85	9	10	44 000: -	ock 2 tj :r ss. kon-
1954/55	45	13	20	75	153	38	8	33	15	15	14	5 + 1	7	22	43	85	—	8	52 500: -	torsbitr. till
1955/56	46	15	24	81	166	38	10	37	15	15	14	5 + 1	7	22	43	91	6	9	39 848: -	Gullberna
1956/57*)	48	17	27	89	181	40	**)	**)	16 + 3	**>	14	5+1	7	22	45	100	7+47	15+4i)	**)	sjukhus.

*) Enl. statsverkspropositionen, elfte huvudtiteln (bil. 13).

**) Fördelningen av nytillkommande 7 kontorsbiträdestj änster för befintliga vårdplatser samt medel till extra kontorspersonal fastställes av
medicinalstyrelsen med hänsyn tagen till bl. a. vederbörande sjukhusdirektioners förslag till personalförteckning och framställningar om
medel till extra kontorspersonal.

320 Bilaga

321

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 298, § 29

Underdånigt utlåtande

Då anslagsäskandena avseende statens sinnessjukhus ej remitteras till
statskontoret, undandrager sig behovet av personal m. m. vid dessa anstalter
ämbetsverkets säkra bedömande. Givetvis är det önskvärt, att sinnessjukhusläkarna
i största möjliga utsträckning befrias från rutinmässiga skrivgöromål,
så att de mera helt kunna ägna sig åt sina sjukvårdande arbetsuppgifter.
Behovet av skrivpersonal och särskild utrustning för skriv- och
kontorsgöromål lärer dock knappast vara så stort som riksdagsrevisorernas
undersökning giver vid handen. Enligt statskontorets mening bör medelsbehovet
för ändamålen prövas från fall till fall i samband med de årliga
petitaframställningarna, därvid om möjligt särskilda organisationsundersökningar
böra kunna åberopas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
1. f. statskommissarien Hiort.

Stockholm den 9 januari 1956

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

WILH. JOACHIMSSON

Sten-Ulrik Engström

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 298, § 29

Till KONUNGEN

Med anledning av remiss den 16 december 1955 av riksdagens revisorers
uttalande om behovet av viss biträdeshjälp m. in. vid statens sinnessjukhus
får statens organisationsnämnd anföra följande.

Det av revisorerna redovisade uppgiftsmaterialet från statliga sinnessjukhus
ger vid handen, att behov anses föreligga av ökad biträdeshjälp för
skrivgöromål åt sinnessjukhusens läkare. Om det anses önskvärt, att genom
en organisationsundersökning närmare utreda storleken av detta behov samt
lämpliga organisatoriska former för biträdenas arbete, är organisationsnämnden
beredd att med den personalinsats och i det tempo som pågående
andra undersökningar medge, företaga en sådan undersökning. Den torde
böra utföras i samråd med centrala sjukvårdsberedningen.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Fahlander, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Stålil.

Stockholm den 12 januari 1956

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

21 Itev. berättelse ang. statsverket är 1055. It

Kammarkollegii n. ;o A -l h i''

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1. s. 305. §30

Till Konungen

Genom remiss den 16 decemJber 1955 hur kammarkollegiet anbefallts att
till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört under § 30 i sin för år 1955 avgivna berättelse, avseende
länsadministrationen i Älvsborgs län.

Med, anledning härav får kollegiet anföra följande.

Revisorerna ha påtalat det förhållandet, att medan länsstyrelsen, vägförvaltningen,
länsarkitekten m. fl. ha sitt säte i Vänersborg, länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsnykterhetsnämndeu
äro belägna i Rorås, ävensom att vissa offentliga institutioner uppdelats, så
att länet bar två lantbruksnämnder, två hushållningssällskap, två rättshjälpsanstalter
och två landsantikvarier, med kansli i Borås respektive Vänersborg.
Denna ordning ha revisorerna funnit vara förenad med betydande
olägenheter både ur länsstyrelsens och övriga statliga organs synpunkter
samt innebära, att de intentioner, som lågo till grund för 1952 års länsstyrelsereform,
nämligen att i olika avseenden stärka länsstyrelsens ställning, icke
kunna förverkligas i avsedd omfattning. -För åstadkommande av en mera
rationell ordning i fråga om länsadministrationen i länet , ha revisorerna,
utan att vilja framföra något bestämt förslag, förordat en förutsättningslös
utredning i ämnet.

För befolkningen i länet lärer det vara till fördel, att vissa länsorgan, pa
kansli såväl i Vänersborg som i Boras.

Genom att vissa länsorgan ha kansli, förutom i Vänersborg, även i Borås
och andra organ äro helt förlagda till annan plats än länsstyrelsen, uppstå
givetvis olägenheter såväl för organen själva som för länsstyrelsen. Med
förbättrade kommunikationer minska visserligen dessa olägenheter, men
med den omfattning, som den statliga regleringen på samhällslivets olika
områden numera erhållit, samt med hänsyn till den överblick över länsnämndernas
verksamhet, som länsstyrelsen måste förskaffa sig för att instrukfionsenligt
kunna verka för ätt den Statliga verksamhet, varmed länsstyrelsen
har att taga befattning, i möjligaste män samordnas, framstår det
som angeläget; att möjligheterna till intimt samråd mellan länsstyrelsen och
de olika länsorganen underlättas så långt ske kan. Fn av förutsättningarna
härför torde vara, att nämnda myndigheter äro förlagda på samma ort.

På grund av det anförda anser kollegiet önskvärt, att frågan om länsstyrelsens
och de olika länsorganens förläggande till eu och samma ort utredes.

För skapande av eu gemensam stationeringsort för ifrågavarande myndigheter
erbjuda sig hatiirligt två utvägar, nämligen placering av dem samtliga
antingen f Vänersborg eller i Borås. För det förra alternativet talar,
att länsstyrelsen redan nu har och av gammalt haft sitt säte i Vänersborg.
Å andra sidan tala vägande skäl för att sammanföra alla myndigheterna
till Borås, som är huvudorten för den större delen av länets befolkning.
Visserligen skulle delin vara Sill nackdel för Dalslands befolkning, men del
må erinras alt Dalslands folkmängd uppgår till endast omkring en själtedel
av hela länets (62 144 av 366 327 invånare den l/l 1955). Fn placering av
länsstyrelsen i Borås skulle vara (ill lordel för majoriteten av länets befolk -

ning och skulle endast innebära eu fullföljd av: deil utveckling, sch» na påbörjats
genom vissa länsorgans förläggning dit helt eller delvis;

Frågan om länsorganens förläggningsort äger nära samband med spörsmålet,
huruvida den nuvarande av ålder bestående länsindelningen beträffande
Älvsborgs län är den i olika avseenden lämpligaste eller om en ändring
av länsindelningen bör vidtagas. Visserligen uttalade statsutskottet vid
1953 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 172 i anledning
av de likafydande motionerna t: 102 Qcjj II; 127 om översyn av rikets indelning
i fän och landst i ng.somiåden.aii utskottet.icke iupnesig böra förorda
en mera allmän översyn gv gällande lipis- och landstingsindelning, pelta
torde likväl icke böra hindra, att fråga om ändrad Jånsimfclning upptages
till provning i enstaka, fall, då anledning därtill föreligger. Frågan om eventuertt
ändrad länsindelning beträfffaride iÄlysbörgs län synes därför också
böra övervägas i förevarande sam manhang, Md,fä ep andrad länsindelning
skulle gestaltas torde det icke vara möjligt att närmare .pttala. sig om utan
utredning i ämnet, t anslutning till yissa uttalanden i nyssnämnda motion
II: 127 niå här allenast erinras om möjligheten att förena Dalsland med
Bohuslän, utbryta Göteborg med omnejd till eget administratipnsområde
samt bilda eget län, av Väslgötadelen av Älysbprgs län. , j

Kollegiet lår sjutligen iitfäla, vid edujarpifUnijg.
önskemål synas^öranoga beaktas. L ''(7. l(i ..,j’jé,!<,did ■•''d«d-ibiU«nid

I beslutet om detta utlåtande lia förutom. .undeffeeknade (fcUagit

; ''KtV T>H
»•IsKiliruni ^i,i(
it 11 i j

mäfrådén GaVjéliiis,, Åberg och EdUng.

Stockholm den 11 januari 19,66 m Mc. n

•i!n,v; 1‘ndcrdånigst1 !

: >''.:ei!.-‘b(rs.S !h; Uad-ium: *■ >i■ -c, tv 1 svGv.m

ROLF DAlILGRFfi

AGNAK ARFV1DSON
Köredragafide

Statskontorets

rsn V11[ ois
, ''mm, ii
.1 n\ i gnn

•Si i i; !S » i 1 j''!''i "i i''<:

d*n fifxoH ili > tv^lUm?
i -i:iI!i! ■ViiiUiidA
:n OTC \U;Äs>! .-ICO tv!

X *»<: i ''■<; uniuxssS ! s: t:.

yttrande f,anledning av riksdagens : x.li ä, o/t guinugclhcnd ;i‘. etta!) \

revisorers uttalande del I, s. 305, § SO > t;iu/v jvig .

Underdånigt utlåtande

i.'' isojijlt:; O! ''! . ■ i ,mi >

I likhet med riksdagens revisorer finner statskontoret skäl föreligga för
att länsadminislrationen i Älvsborgs lan blir föremål för särskild utredning.
Ämbetsverket förutsätter, att inrättande av ytterligare en länsstyrelse härvid
icke ifrågakommer. Eventuellt synes eu rationellare administrativ ordning i
länet än hittills kunna åstadkommas därigenom, att vissa delar av länet
överföras till angränsande län. Det bör i sådant fall tillses, att kvarvarande
del av Älvsborgs län med avseende å skatteunderlaget p)ir tillräckligt stor,
för att de uppgifter, som landstinget har att besörja, skall kunna på ett tillfredsställande
siitl fullgöras.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
slalskommissarien Jerdenius. > / ! / t il

Stockholm den 1 januari 1956

., ,; i , .. , Underdanigst

wilheGm B.TÖRCK

iians 11 totri

Strn-IIlrik ICnt/ström

324

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 305, § 30

Till Konungen

Genom nådig remiss den 16 december 1955 har länsstyrelsen anbefallts
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående länsadministrationen i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen har icke något att erinra mot den redogörelse revisorerna
lämnat för de nuvarande förhållandena.

De av revisorerna aktualiserade, med den framtida administrationen av
länet sammanhängande frågorna böra enligt länsstyrelsens mening omprövas.
Länsstyrelsen är emellertid icke beredd att utan närmare utredning ta
ställning till de väckta frågorna.

Länsstyrelsen får därför, med instämmande i vad revisorerna härom
anfört, föreslå att hela frågekomplexet blir föremål för en förutsättningslös
utredning.

Utredningen bör avse såväl frågan om delning av länet som frågorna om
förläggning (eventuellt dubblering) av olika länsorgan därest nuvarande
länsindelning bibehålies. Då såvitt länsstyrelsen kunnat finna den nuvarande
landstingskommunen utgör en lämplig enhet för handhavande av de
uPPgifter som ankomma på landsting, vill länsstyrelsen i detta sammanhang
framhålla möjligheten att vid en delning av länet bibehålla landstingskommunen
i nuvarande omfattning. En sådan lösning förutsätter dock ändring
i landstingslagen. Länsstyrelsen finner det angeläget, att landstinget
blir representerat i en utredning.

Slutligen vill länsstyrelsen understryka vikten av att den föreslagna utredningen
kommer till stånd snarast möjligt och bedrives skyndsamt. Länsstyrelsens
lokalfrågor äro nämligen beroende av utredningens resultat, och en
snar lösning av dessa frågor är nödvändig.

I detta ärendes handläggning ha deltagit landshövdingen Lemne, landssekreteraren
Fahlcrantz, landskamreraren Hjorth och länsassessorn Paulsson,
föredragande.

Vänersborg i landskansliet den 10 januari 1956

Underdånigst
MATS LEMNE

ÅKE PAULSSON

Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskotts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 305, § 30

Till KONUNGEN

Genom remiss av den 16 december 1955 har Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott beretts tillfälle avgiva yttrande i anledning av statsrevisorernas
uttalande under § 30 i berättelsen till riksdagen och får utskottet
i anledning härav i underdånighet anföra följande.

325

Statsrevisorerna meddela, att de, efter övervägande av en del i berättelsen
omnämnda och andra spörsmål, kommit till den uppfattningen, att en mera
rationell ordning i fråga om länsadministrationen i Älvsborgs län om möjligt
bör åstadkommas. De hava emellertid funnit sig icke böra framföra något
bestämt förslag i detta hänseende utan hava ansett, att denna fråga bör
förutsättningslöst upptagas till prövning vid den utredning i ärendet, som
enligt revisorernas mening bör äga rum. Revisorerna anse sålunda, »att
frågan om länsadministrationen i Älvsborgs län bör utredas».

Revisorerna lämna till en början en kortfattad redogörelse för länets storlek,
indelning, näringsliv etc. Givetvis har denna redogörelse icke kunnat
göras alltför ingående och utskottet saknar anledning att närmare gå in på
densamma. Med anledning av revisorernas uttalande om länets näringsgeografiska
struktur — dels Sjuhäradsbygden med en betydande industriell
verksamhet med Borås som centrum, dels återstående del av länet med dess
mera utpräglade jordbruksnäring — vill utskottet dock framhålla, att enligt
senast tillgänglig statistik1 den befolkning, som har sin utkomst av
»industri och hantverk» inom norra länsdelen, uppgår till 83 934 invånare
under det att densamma i södra länsdelen uppgår till 86 006, alltså en ej
alltför stor skillnad. Motsvarande siffror beträffande »handel» äro 17 228
resp. 18 299, ej heller i detta fall skillnad av större betydelse. Däremot äro
revisorernas uttalanden om industrigrenarnas fördelning inom länet i stort
sett riktiga, även om det kanske bör påpekas, att i detta fallet en utjämning
ägt och äger rum de båda länsdelarna emellan. Den till Trollhättetrakten
koncentrerade tunga mekaniska industrin hade kanske bort omnämnas.

Med anledning av revisorernas konstaterande av industrins differentiering
vill utskottet framhålla den utomordentligt stora betydelsen för länet, detta
innebär. I motsats till län med mera ensidigt sammansatt industri, hava län,
vilka i likhet med Älvsborgs län äga en väl differentierad, lättare kunnat
övervinna svårigheterna vid lågkonjunkturer. Utskottet torde icke behöva
närmare ingå på eller exemplifiera detta förhållande.

Revisorerna lämna därefter en redogörelse för organisationen av de statliga
myndigheterna i länet. Utskottet saknar anledning att i detta sammanhang
gå närmare in på dessa förhållanden, men vill framhålla, att jämväl
en del landstingsorgan måst dubbleras: Centrallasarett, rättshjälpsanstalter
etc. Detta har skett med hänsyn till dels allmänhetens krav på bästa möjliga
förbindelse med organen i och för sjukvård, rättshjälp etc., men dels ock att
ett organ vore för litet för länets folkmängd och därför i varje fall måst
fördubblas, oavsett länets geografiska storlek eller struktur. Så har även i
vissa andra län under senare år utvecklingen fortskridit. För landstingets
administration samt förbindelsen mellan de lokala organen och centralförvaltningen
har denna uppdelning icke inneburit några olägenheter.

I samband med alt utskottet berör förhållandena inom landstingsförvaltningen
vill utskottet framhålla den stora betydelse för hälso- och sjukvård
— särskilt den specialiserade —, ett stort befolkningsunderlag innebär.

Vid tillkomsten av de dubblerade eller till annan ort än Vänersborg förlagda
statliga myndigheterna synes i vissa fall tveksamhet hava rått mellan
sakkunniga, statliga centrala myndigheter och riksdagen. Utskottet utgår
emellertid ifrån all vid frågornas slutliga avgörande skälig hänsyn tagits
till befolkningens krav på bästa möjliga betjäning. Utskottet har sig icke
bekant, all placeringen av dessa myndigheter för befolkningens del inne -

1 Speciallabeller överlämnade till riksdagens statsutskott

teurl#!ttågriai ölägenhetei4;- men givetvis* kimnä förhållandena havaändHits
så,'' »tf eif ? ändrad organisation äv andra skäl kan tänkas lämpligare, Man
ka» i detta hänseehdé peka * på förbättfude kommunikationsförhållanden
inom länet, vilka på ett unnat!* sätt än tidigare gör det möjligt för allmänheten
att* utan älltför dtor tidsutdräkt anlita myndigheterna Och koin äVen
höra underlätta sanfarbetet de olika myndigheterna emellan. Om alltså utskottet
tror. sig* kunna konstatera, att nuvarande uppdelning av myndigheterna
för befolkningens* del itke innebär några-olägenheter,* saknar utskottet
möjlighet att med säkerhet 1 uttala sig om för- eller liuckdehiina i vad avser
Samarbete* mellan länsstyrelse och Övriga länsmyndigheter.

Med hänvisning till vad ovan anförts får utskottet i Underdånighet uttala,
att: i »princip ett sammanförände till samma ort av länsstyrelse och övriga
Statliga länsmyndigheter kan vara riktigt, mén att vad Älvsborgs län beträffar
en dubblering eller förläggning till annan ort än läiisstyrelSens med
hänsyn till befolkningens ''behov* av bästa möjliga köntakter är icke blott
försvarbar utan även fullt motiverad. Utskottet vid emellertid icke motsätta
sig en förutsättningslös utredning av frågan om länsUdministrationen inom
länet och förutsätter, att landstinget berbdes tillfälle ait deltaga i en eventuell
sadan utredning. Öl t *■ f -I''!''.;-. t-:'';''1:/ ■■ - l*.''*''

Vänersborg den 16 januari 1956

Underdåhigst

Alvsborgs läns landstings,förvaltningsutskott : , • *

HUUMER LARSSON

Henri) Hårde

j , j.,. j *i !. j-i >(■••••■< it- \ r. f • > „i. ,»> i,,.,-. ; , p;..

'' • , ■ _L * -i ■ ■ . - - i ! , i ‘ : ■ | ; ) ■ i i 5 ;J i ; i • i : , - j •, - ■.

Drätselkammarens i
Vänersborg

yttranöo. i anledning, av. riksdagens. ,, i ; , : ;l ;

revisorers uttatandp del 1, s„ 3Ö5, §30

Till K o n u n g e n

I,.!/::- i m| ■•>.*.■* t .C i*:::: '' * >. •: ° -:!*■,<! , H

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom skrivelse den 16 december 1955 berett
drätselkammaren i Vänersborg'' tillfälle i att senast den 16 januari tpäö inköninja,
med yttrande i anledning, av vad riksdagens revisorer i ep, skrivelse
bifogad handling äiifort rörande länsadministrationeh i Älvsborgs län, far
dfäfSelkarhmareh härmed i iiiiderdånighef anföra följande,

Sill nuvarande utformning erljoll Älvsborgs län redan är. 1Ö8Ö och Vänersborg
bär varit länets residensstad ''från år 1690. Att valet härvid fallit på
Vänersborg bär givelvis varit betingat av geografiska skäl, da staden är
belägen'' ungefär’’ mittemellan'' de två .Tmvuddelarna, av länet. Det .är givet,
att, länsstyrelsen, sopi allfsa, under nära tre sekler varit förlagd tid Vänersborg.
vunnit eu fast förankring i staden och även vid olika tider föranlett
förläggningen bil av åtskilliga andra institutioner av olika slag ävensom påverkat
kommunikationer med mera. För såväl länsstyrelsens som andra
offentliga institutioners behov ha i staden skett betydande investeringar.
Senast under 1940-talet har sålunda uppförts ett större byggnadskomplex,
inrymmande lokaler för länets väg-förvaltning och lantmäterikontor samt

Västerbygdens vattendomstol. Under 1954 har a\* ytterligare

mark för att säkerställa utvidgning av detta förvaltnifl^iöfågttMskomplex.
1948 inköpte staten av Vänersborgs stad en större> fastighet, vilken jämte
andra lokaler användes som annex till lärisstyrélsebyggnadem" Dessutom
har staten helt nyligen förvärvat den i revisorernas berättelse asyl tade marken
för ytterligare nybyggnad. 1 ålskilligrPfall ha förvärv skett från Vänersborgs
stad. Staden, vilkep liksom andra städer är angelägen att erhålla och
BeKäflU ailnfäfiliä Instinffföhéi1,1 bär härold'' lIåftiWt ‘shi niedvérkäri ''gbitöitt ;Bilfigä
priser. På1 !éft! sfäfl.tf i ‘ Sd "ytterst irttröskaiåfå yédöjjöMåé f ålä Vévisbrentä
om de ofta? b^lfredsfettlikmde ! JiirhVägsföÄifidfelSeritä''; Wéd rösrdétlsstaden:
Detta uttalande iiiriébär enligt drätselkammarens mening en viss överdrift.
Kamtriärén bär tvärtom den uppfattningen att förbindelserna med Vänersborg
och länets olika delar måste betecknas som relativt göda. Att! än ytterligare
förbättra dem borde emellertid ej stöta på större svårigheter. Dessutom
bör beaktas den alltmer Ökade; betydelse. landsVagskommtmikatioherna
génotrt motorismens utveckling erhållit i vår tid. På grundval av de!
hittills sagda vill drätselkammaren framhålla, ätt någrå verkliga olägenheter
av påtaglig art aV det val av residensstad för länet, som sålunda
skedde för nära trehundra år Sedan, ej torde kunna visas.

Emellertid lfa under senare tider då Och då rests krav på att institutioner,
som på grund av sina uppgifter och sitt arbetssätt naturligt borde anknytas
till länsstyrelsens Verksänihetsorf, likväl borde placeras i länets största men
tyvärr gänska periferiskt belägna stad. Vänersborgs stad har för sin del
alltid motsatt sig ett sådant förfarande/enär städen ansett ur Samhällelig
synpunkt mindre lyckligt afl på olika orter uppdela institutioner,, som ha ett
naturligt Och sakligt samband med varandra. Likväl placerades, som revisorerna
framhållit, så betydelsefulla organ söm länsarbetsnämnden länsbostadsnämnden,
skogsvårdsstvfelsen och länsnykterhefsnämndch i Borås. De
olägenheter därav — såväl för allmänheten i länet som för de Samverkande
myndigheternas arbete — vilka nu visat sig, ha på ett övertygande sätt skild
rats av revisorerna. Drätselkammaren vill i sambänd härmed endast särskilt
understryka de olägenheter för allmänheten, som följs! åt att länsarbetsnämnd
och länsbostadsnämnd äro förlagda till ånnan ovf än länsstyrelsen
och övriga med denna samverkande organ. . a ■■ >b <<« ’• ''

Den åtgärd, som enligt drätselkammarens mening bör vidtagas för att
vinna erforderlig rättelse, är centralisering till residensstaden av samtliga
institutioner, vilka intimt samverka med länsstyrelsen och övriga till residensstaden
förlagda myndigheter. Sålunda böra länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd.
, skogs va relss t y rel so och länsnyktérhelsnämnd överföras hit. Av
redan dubbleradi'' institutioner borde av samma skäl åtminstone lantbruksnämnderna
sammanslås till eu med placering i residensstaden.

1 detta sammanhang kan slutligen framhållas, alt Vänersborgs .siad är
beredd afl lämna sill medverkan till lösning av bostadsfrågan för de befattningshavare,
som genom centraliseringen överflyttas till Vänersborg.

Vänersborg den ö januari 19f>b

Underdåiiigsl

På Vänersborgs stads drätselkammares vägnar
KAUD ERICSON

Wn/Pemor Åströw

328

Drätselkammarens i
Trollhättan

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 305, § 30

Till Konungen

Sedan drätselkammaren i Trollhättan beretts tillfälle att avgiva yttrande
över riksdagens revisorers uttalanden om länsadministrationen i Älvsborgs
län, får drätselkammaren härmed i underdånighet anföra följande.

Älvsborgs län har på grund av historiska förhållanden erhållit i geografiskt
hänseende en form, som erbjuder vissa svårigheter vid utformningen
av länsadministrationen i länet. Utvecklingen av kommunikationsmedlen
torde dock hava i viss mån minskat dessa svårigheter.

De olägenheter, som länets geografiska utsträckning obestridligen åstadkommer,
har bland annat givit upphov till den tanken, att länet skulle
uppdelas på två län. Denna tanke fick särskild styrka under krigsåren, då
kommunikationsmöjligheterna voro synnerligen begränsade. Enligt gällande
landstingslag skall varje län utgöra en landstingskommun. En uppdelning
av länet medför sålunda även en delning av landstingskommunen. Inom
nuvarande landstingsområdet har med tiden utvecklats en fast intressegemenskap,
som kommit till uttryck i tillkomsten av ett flertal för hela
landstingsområdet gemensamma anstalter, inrättningar och institutioner.
När det gällt att bestämma förläggningen av dessa anstalter och bedöma
behovet av utrymme och teknisk utrustning, har man utgått från den bestående
indelningen. En rubbning av den gällande indelningen kan därför
icke företagas utan betydande konsekvenser i ekonomiskt och annat avseende
för de olika delarna av landstingsområdet. De av riksdagens revisorer
framhållna olägenheterna med avseende å länsadministrationen synes vara
av synnerligen ringa storleksordning i förhållande till de konsekvenser som
en uoodelning av nuvarande landstingsområde skulle medföra.

För Trollhättans del skulle eu koncentration av länsadministrationen till
Vänersborg vara till fördel.

Trollhättan den 3 januari 1956

Underdånigst

På drätselkammarens vägnar
G. BERGGREN

Bertil Rydnert

Drätselkammarens i
Alingsås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 305, § 30

Till KONUNGEN

Sedan drätselkammaren i Alingsås beretts tillfälle avgiva yttrande rörande
statsrevisorernas uttalande under § 30 i berättelsen till riksdagen, får drätselkammaren
i underdånighet anföra följande:

329

Statsrevisorerna ha efter övervägande av vissa spörsmål kommit till den
uppfattningen att en rationellare ordning i fråga om Älvsborgs läns administration
om möjligt bör åstadkommas. Något förslag till lösning av frågan
angives icke utan revisorerna anse »att frågan om länsadministrationen i
Älvsborgs län bör utredas».

I uttalandet lämnas inledningsvis en kort redogörelse för länets befolkningstal,
storlek, indelning i kommunalt och judiciellt hänseende samt näringsliv
o. s. v. Av naturliga skäl är denna redogörelse mycket kortfattad,
varför man saknar anledning att närmare gå in på densamma, även om
det synes anmärkningsvärt, att revisorerna icke alls omnämnt de betydande
industricentra utöver Borås, som dock finnas i länet.

Den av revisorerna påtalade uppdelningen av vissa centrala organ på
olika orter kan givetvis framstå som en olägenhet, men det förefaller som
om denna överdimensionerats. Drätselkammaren vill för sin del framhålla
att det ur rent kommunaladministrativ synpunkt icke förmärkes några
större olägenheter. Ser man frågan från den enskildes synpunkt kan måhända
enstaka nackdelar konstateras, men det synes drätselkammaren nödvändigt
ställa dessa i proportion till spörsmålet om huru ofta en enskild har
anledning söka personlig kontakt med Länsstyrelsen eller något av de länsorgan,
som icke äro förlagda i residensstaden. Man finner då aft sådan anledning
i verkligheten är ganska sällsynt.

Med utgångspunkt från länets nuvarande struktur och storlek samt befolkningstal
har på alla områden, t. ex. betr. sjukvård, allmänhetens behov
av rättshjälp m. m., utbyggnad av härför erforderliga inrättningar och
organ skett. Härigenom har alltså länets kommuner och dess invånare till -godosetts på ett tillfredsställande sätt.

Från dessa synpunkter synes det drätselkammaren tvivelaktigt om olägenheterna
äro av så stor omfattning att de motivera några större ingripanden
i fråga om länsadministrationen. Drätselkammaren vill dock icke motsätta
sig att frågan blir föremål för en förutsättningslös utredning.

Alingsås den 16 januari 1956

Underdånigst

På Drätselkammarens vägnar
ROLF WESTIN

Gunnar C. Carlbom

Drätselkammarens i
Borås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 305, § 30

Till Konungen

Sedan drätselkammaren i Borås beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört beträffande länsadministrationen
i Älvsborgs län. får drätselkammaren i underdånighet anföra följande.

1 behdav riksdagen!* Revisorer påkallade utredningen för■-åstadkommande
av »eif niértf ratloholl ordning i fråga dm länsudnvimstfatiönen i Älvsborgs
län»-utgör etlligi''dMlselkÄhimaretts uppfattning ett synnerligen välbetänkt
initiatiV.-De skål/ soni anförts.-för utredningen, åro starka öeh kunna’lfcke
lånmas obeaktade. När det gällt atl bygga ut eu iänsäönliniSträtioiV; ;söifi
på ett smidigt och äbdamålsénligf sätt skaif fungera, ha olägehhetertia iav
de långa avstånden och de mindre goda kommunikationerna mellan residensstaden
och den ur liärhigsgeogråfisk Synpunkt särpräglade Sjuhåradsbygden
ofta vållat besvärligheten. De adminivstråtiva spörsmålen ha gång
efter annån aktualiserats-pä grund av tillkomsten av nya, statliga iiistitm
tioner med uppgifter inom sådana områden,- med vilka länsstyrelsen bär
att taga: be fattning. 1 de län, där residensstaden utgör ett påtagligt''centråm
lör hela länets hår residensstaden utgjort en självskriven förtäggningsplats
för institutionerna i fråga. Inom Älvsborgs län föreligger emellertid icke
en sådan självskrivenheit, enär—- såsom -revisorerna också mycket riktigt
framhålla) åo-i-länet ur näringsgeografisk synpunkt kan uppdelas i två var
iör sig särpräglade delar: dels Sjuhäradsbygden med dess betydande industriella
verksamhet -- mera än två tredjedelåT av länets industri- och hantverks
fö reta g äro förlagda dit med Borås som naturligt centrum — och dels
återstående del av länet med dess mera utpräglade jordbruksnäring. På
grund härav har det i flera fall varit ofrånkomligt atl anlingen inrätta två
organ, det ena med säte i Vänersborg och det andra med säte i Borås, eller
och förlägga en odelad institution till Borås. Omfattningen-härav-framgår
av följande Uppställning:" n > •;ön;''.i! in/i—,

Hushållningssällskap ...........

Lantbruksnämnd , M.,,, y4 >.

Landsantikvarie . , ......... . j

BäUähjälpsanstalt . ,. ye. r
(Kristidsslyrel.se

Länets vägförvaltning ..........

Överianimätare ................

Mödrahjälpsnänmd .............

Skogs vårdss lyrelse ..........

Länsarbetsnämnd . . . .nu;i.vxs

Länsbostadsnämnd ........... ....

Länsnykterhetsnämnd ..........

Länets allmänna

i Vänersborg: och i Borås

’» -■ v; , i c ■/

tff u:* h .it : ;
» råi •n!:h;i:.:''

i Vänersborg

» ” ''»■

» »

:A ; »• i •{» - ; ,

•; , ». ■<* ,
» ; » }>; t j

i Borås

» »

Med hänsyn till länsstyrelsens uppgift bl. a. alt följa verksamheten bos
de olika länsorganen, att verka för att den statliga verksamheten i möjligaste
man samordnas och att, med aktgivande på länets tillstånd och
behov, främja länets utveckling och dess befolkning^ båstäirår dtef uppenbart,
afl länsadministrationen i sin nuvarande utformningförenad med
icke obetydliga olägenheter.

Det bör i sammanhanget erinras om. att Älvsborgs lan i fråga om arealen
är del största inom Götaland, att, om även Svealand medtages i jämförelsen.
Älvsborgs län överträffas endast äv Kopparbergs och Värmlands län,
s i 1 kii två län dock ha ett betydligt lägre invånarantal, och att folkmängden
i Älvsborgs lan. 366 800 invånare, varav nära hälften eller 176 400 i Sjuhäradsbygden.
överträffas inom hela riket endast av Stockholms län. inkl.
de inom läitef liggånde förorterna till Stockholms siad. Malmöhus län. inkl.

storstäderna'' Malmo ■ och- Hälsingborg, sand «öiebb^s«‘och;»ohuslan; inkl:
Sförstadeir Öö teiför g,1 ^frieri* iläVa dtesså trP: liUfJbPHtfligf mindre arealer- åri
kl^sbongSdfm. Länsadriwntåtrafiorton för Älvsborgh tärt år! följaklligeri UV
jämförelsevis Stor om fa It lurig1. ''’''1''!)l i! ^ '' '''' '' '' '' '' ..

* För länssiyrelsrtarbefeis VidkörtiMåride måste de’ nyss • btnfördå''Otagenhelenui
vara särskilt påtagliga., och de medföra igivetvis; även*, belydanoe
merkostnader ‘för länsstyrelse®.- Uppdelningen av länsorganen kan i vissa
fall även vara till nackdel fördänsbefölkförigerij-tt ettempelhärpå hat ant
för Is: av revisorerna—v irien å andra sidan äro fördelarna av uppdelningen
i allmänhet för befolkningen väsentligt-■ méiiå värdefulla., • - '' ■

Åt revisorernas uttalande, alt frågan, om Uinsadsninisirattonexi innehåller
åtskilliga svårlösta problem, måste ges vitsord- Drätselkammaren har under
årens lopp och särskilt i samband.med en bär pa gruudgv.sladsfullmakkigemotion
pågående utredning om länsindelningen kommit i kontakt- med
dessa problem. Härvid har emellertid uppfattningen, att en delning av länet
är den rikligaste och för framiiden mest rationella åkningen, mer och mer
vunnit stqdya''.''. L.änét är sa utsträckt och viltomfaUaiKle samt .befolkningsunderlaget
av eu sådan storleksordning, att er. uppdelning'' av länet i lvu
lumefär lika delar bör skapa utmärkta förutsättningar.för en ur organisa ,

''P‘ a i v.: j* . - -i I f ! 1 • i t te • 1 v! j.i i A : 1 /Irtddii xfli ^ '' loncoVlllli -

Ueilllll^, Jltliiiivxi t .vin , . '' '' ; T-----P . ■:

kommunikätiort med länsstyrelsen medtages i beräkningarna..

Även annan tänsförändring för främjande av administrationen är naturii<rtvis
tänkbar, men bör enligt drätselkammarens förmenande därvid benktas,
ärt särskilt sVårlösfä problem i sä fält kutinå uppstå i fråga; om
landstingsintressena. Vid eu uppdelning av länet i två ungefär lika stora
de1 ur böra dessa intressen däremot knnnå lösas utriri större svårigheter.
Det synes som om intressena bäst kunna tillgodoses genom bibehållandet
av den nuvarande landstingskommunen, i vilket fält en ändring av landsIing.
slagen doek är nödvändig.

Revisorerna ha i Sitt utlåtande erinrät om de intentioner, som lågo till
grund’ för önskemålet'' om eu förstärkning i - allmänhet av -länsstyrelsens
ställning, och med utgångspunkt härifrån anfört: »Länsstyrelsen skrtlle
otvivelaktigt på ett mera ändamålsenligt sätt än vad f. n. är möjligt kunna
ansvara för samordningen av den verksamhet, med vilken densamma bär
all laga befallning, om samtliga länsorgan vore placerade i samma siad.

Skulle denna.me-rrt allmängiltiga tegel tillämpas, på-Ålvsborgs nuvarande
lön. och eu för Hy It ning till Vänersborg av de i. Hovas redan placerade lansorganen
bärav bliva, eu konsekyens, nigste enligt drätselkammarens förmenande
skapas nya, betydande olägenhejer. främsl gående ut över dyn
allmänhet’ och dg företag inom södra länsdelen, som måsie hava, förpm(lelse
med länsorganen i fråga. Fn dylik utveckling voro enligt drätsel;
ka,nuna,rci)s förmenande synnerligen olycklig.

De skäl, som på sin tid förestavade besluten om förläggning till
Hovas av länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden, föreligga i (lag
i oförminskad styrka. Tyngdpunkten av länets näringsliv återfinnes
såsom tidigare påpekats i Korås och kringliggande bygd. med ett ord
Sjuhänulsbygden, varlör det vård helt naturligt, att arbetsförmedlingens
huvudkontor skall vara förlagt lill Korås. ÅR genom eu förflyttning
till Vänersborg av länsarbetsnämnden med driss‘ centrala ledning av -

332

klippa sambandet mellan denna ledning och arbetsförmedlingens huvudkontor,
— eu samtidig förflyttning av det senare till Vänersborg lär väl
knappast kunna komma i fråga —, vore ett olyckligt avsteg från de riktlinjer,
som gälla för de arbetsmarknadspolitiska uppgifterna. Dessa böra
naturligtvis utföras av organ, placerat på den ort, där detsamma bäst behövs.

Vad länsbostadsnämnden beträffar lära arbetsuppgifterna vara tämligen
lika fördelade mellan de två länsdelarna. Den intima kontakt, som ständigt
maste uppehållas mellan länsbostadsnämnden och det arbetskraftsreglerande
organet, länsarbetsnämnden, utgör ett särskilt vägande skäl för, att
de två organen äro förlagda till samma plats.

Ehuru skogsvårdsstyrelsen, som har sitt säte i Borås, kan anses ligga
utanför ramen för nu aktuella spörsmål och därför ej heller berörts i
revisorernas synpunkter på länsadministrationen, må endast antecknas,
att arbetsuppgifterna fördela sig tämligen lika på de två länsdelarna med
nagon övervikt för södra länsdelen.

Länsnykterhetsnämndens verksamhet har hittills på grund av södra
lansdelens sociologiska struktur varit väsentligt mera omfattande inom
södra än norra länsdelen.

slutligen beträffar de lantbruksnämnder, som hava säte såväl i

änersborg som i Borås, äro dessa så intimt förbundna med hushållningssällskapen
- varav ett är förlagt till Vänersborg och ett till Borås -— att en
sammanslagning av nämnderna med förläggning till Vänersborg skulle
föranleda icke endast administrativa svårigheter utan även betvdande
o agenheter lör den befolkning inom Sjuhäradsbygden, som nu bär en
mycket god kommunikation med lantbruksnämnden (och hushållningssällskapet).

I detta sammanhang kan det vara anledning erinra om, att frågan om
samordning av länsförvaltningen senast varit föremål för ingående överväganden
i samband med behandlingen av 1948 års länsstyrelseutrednings
förslag, vilket bl. a. innefattade, afl de fristående organen länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd, mödrahjälpsnämnd och
länsvägnämnd skulle inordnas i länsstyrelsen. Förslaget möttes av åtskillig
kritik, varvid hävdades, att erforderlig samordning kunde vinnas genom
mindre omfattande reformer. Bland dem, som anslöto sig till denna synpunkt.
voro arbetsmarknads-, bostads- och lantbruksstyrelsema.

Länsstyrelseutredningens förslag i nu nämnd del upptogs ej heller i
Regeringens proposition till 1952 års riksdag om länsstyrelseorganisationen,
och Riksdagen följde Regeringen i denna punkt.

De av drätselkammaren här ovan framförda synpunkterna mot eu eventuell
förflyttning av i Borås redan befintliga institutioner kunna givetvis
ytterligare utvecklas och belysas med material, som redogör för arbetsfördelningen
mellan de två länsdelarna. I nu förevarande sammanhang har
drätselkammaren emellertid ansett det tillräckligt att endast i korthet påvisa
sadana faktorer, som inverka på ett bedömande av de problem, som äro förenade
med frågan om en förändrad länsadministration för Älvsborgs län.

TiH ett ytterligare belysande av utvecklingen av befolkningsförhållandena
och förändringen av skatteunderlaget inom länet biläggas siffermässiga
uppgifter härom. De påvisa bl. a. att en förskjutning från norr till söder
mom länet har varit fortgående sedan 1920.

333

Drätselkammaren vill till sammanfattning av det anförda framhålla, att
kammaren finner det synnerligen angeläget, att den föreslagna utredningen
kommer till utförande. Särskilt med hänsyn till revisorernas påpekande om
behovet av anskaffande av ytterligare lokaler för länsstyrelsen i Vänersborg,
en anskaffning som lär vara förenad med ganska betydande byggnadskostnader,
bör utredningen igångsättas utan dröjsmål och bedrivas så skyndsamt
som möjligt.

Borås den 14 januari 1956

Underdånigst

För Drätselkammaren i Borås
ROBERT NILSSON

H. Arvidsson

Bilaga A

Befolkningsutvecklingen inom Älvsborgs län

		Antal invå	nare
	1920	1930	1940	1950	1955
1. Dalsland.
Tössbo och Vedbo.................	29 777	28 688	27 290	26 211	25 662
Nordal, Sundal och Valbo..........	33 080	32 745	31 245	29 060	28 021
Åmål............................	5 485	6 675	6 981	7 973	8 461
Summa	68 342	68 108	65 516	63 244	62 144
2. Länets norra västgötadel.
Flundre, Väne och Bjärke .........	24 031	24 896	24 988	20 184	21 614
Vättle, Ale och Kulling............	39 674	39 923	41 597	47 439	45 500
Vänersborg.......................	8 699	8 774	9 136	15 317	16 966
Trollhättan ......................	14 810	15 509	17 074	23 703	27 569
Alingsås .........................	6 017	8 643	10 138	12 558	16 638
Summa	93 231	97 745	102 933	119 201	128 287
3. Länets södra västgötadel. (Sj uhäradsbygden). Gäsene, Ås, Veden och Bollebygd ...	33 004	33 075	33 790	37 051	35 726
Mark..... .....................	33 477	34 584	34 786	35 521	35 182
Kind och Redväg.................	39 493	38 405	36 225	36 225	36 049
Borås ...........................	27 466	37 062	47 931	57 043	61 530
Ulricehamn.......................	3 166	4 052	6 409	7 552	7 909
Summa	136 606	147 178	159 141	173 392	176 396
Dalsland och länets norra västgötadel (1 + 2).........................	161 573	165 853	168 449	182 445	190 431
Länets södra västgötadel (3)........	136 606	147 178	159 141	173 392	176 396
Summa för hela länet	298 179	313 031	327 590	355 837	366 827

ilii .idlMmirfl Bbiölmi loh fn miin)h;''ini;ramn;! Hit lliv ivrinunnnÅl^^ifl B
nogiiiiiboUu fiMtekFiHm-AWW.Mwp.QW-Mfl rmnit n*rmmmiiiJ

(no ''>bm;Å‘>«p;q KKnlMöZlVJVI till ffVÄflfifl böift I

,^U« Urm!;
tdoäabcng''
1)11//!^ m

luv/.y.bji*

iqmVÅ\

891

200 £2
rL‘o ss
104 8

m Ed

i mobi/loimiil löl lalBÅol ou,

M MfimfiP/iid barn bli

''P^ebopclj Vedbo. ,r

Nordal, Sundal och Valbo.....

Åmål.......................

0(310 i in li v 1

106 273 „
101 254
53 729

Summa

2. Länets norra västgötadel. Olibiobfl i

Flundre, Väne <*sh3j6rkc < .11(5:989, {

Vättle, Ale och Kulling............ 184 150

Vänersborg......./. vice''.]I/.. j.iL IHOBO 495

Xrpllhättan ...................... 157 415

Alingsås ......................... 70 726

Summa

3. Länets södra västgötadel.

(Sjuhäradsbygden).

Gäsene, Ås, Veden och Bollebygd .. .
Mark............................

Kind,och itedvägj. -(-t*mt-i- nspitH
Boras ........................

Ulricehamn.

9 H 0 B 7 n

i i'' i ;i 7"

----------------------- Summa

?.c i | oivi ] om | osei

Dalsland och länets norra västgötadel

(1+2).......]..................

Länets södra västgötadel (3).1’E..

0 02 <-12 u. . ;: , 080 a;

ISO 0 surnat# för hela lanet

TT -

TtTfT

>1: Öl ■ - i,, -j

261 256;

7WTr1

....... UUi

;I rriOK gnu

587 524
559 547
2811206

Tf i 1 lornmoä
fn Javoriad
iiinleflB no
löd .laban

1436 277 ■

623 371
1 222 148
636 898
1 166 762
531 556

615 775

89 466
141 535

A-;

381 528
39 442

754 248

877 031
754 248

1 631 279

4 180 735

868 686
926 577
A+W6.S69
2 464 328
269 507

5 354 667

5 617 012 -o

5 354*007- r,
ihyf tbn In!''!

1Ö 971 679

nnktaCI .1

rf ao odaaöT
ur! Mno/l
Ikmt -

*££ Sd

dl <~. C()

801 80

US 80

Drätselkammarens i
ilo ie Ulricehamn 2 i 008 42
iL...jJ£2ejy;

yttrande i ;uiledninf> ay '' riksdagens
revisorers ulfål^Åde 305, § 30

180 12
IT d 08
9PO 8
018 It

880 01

THE 821

.iabntö^l-iöj ovion .2

•txiäjfl doo anä"/ mbnidd
. . , iiiiifJnyi d;>o al A .-0 Mi; /

..............tpodeionäV

............. natJedllorT

8cö 21
102 Pil

881 Öl
£89 201

£40 8
.''IT 70 ■

Utdrag av protokoll, hållet hos drätselkammaren
ll! Ulricehamn den 4 januari
1956.

j i | .J9bnio]aUDM Dv\)c»& aJ^iukY

i_____________|_________.(u,ibs7d?Avr>Ååi\D\^.)

; icO * c. j 01?» SS. i uTO SS £s.Må fc£ ! . . bgvcfollotl iloo ri‘tb*>V fg/> .trwétiiO

| S818K | is<; cX i m is j Wc i-s : ! ..... ...................^1/ :

Kungl, Maj:: t hadeuberett drätselkammaren i Ulricehamn) .-tillfälifö iatt
séhu&t deri T6 jaiitfåri 1956! «tvgiväv| yttrande i anledning av riksdagens
rötösorers förslag om'' utredning av’ länsadministrationen i ÄtvsfiÖf^Tän.

Riksdagens TeyisöféT-hade‘påtalat;ffihets storlek och de långa avstånden i
länet, ävensom den decentralisering, som ägt rom beträffande ep del av
lgp(SSfyrelspp5 jippgift.gi;. | r„-y * enon «Hniit dao bnfibkCI

tu . r»

läs

Älvs-borgs1''

iuinget aobåfler emellertid kammaren att kammaren byrede» tillfälle; att
yttra: sig Över,de* förlag angående jlänsadminisdraUonen, 30m ka» bliva
ep fö)jd av ed i eventuell utredning ,ji ärende!, , ; jf,f (.g» mm .‘rdmvifidn.n
,, Redan nu vill emellertid .drätselkammaren.framhålla att de i Porås stad
förlagda statliga organen, exempelvis Länsbostadsnämnden och Länsarbetsnämnden
icke böra förflyttas till annan ort inom det nuvarande länet.
Drätselkammaren bär nämligen haft mycket god erfarenhet av att de ilrägavarande
organen befunnit sig inom så kort avstånd från staden som nu
är fallet, och skulle finna eu ändring härutjnnan vara till stort men för
ett smidigt samarbete på ifrågavarande,områden, ,

Som ovan. :im- >>1:

Ht.; : r,] ■ " -o-'' ■ ■'' ■■

Drätselkammarens 1

'',nuu; Åmål : ,ilMl

„ j ,1/ : ;;

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del L s.. 305. § SO > S »i!

Till Kungi. Inrikesdepartementet

/(> ?. :t. . 7/

1 skrivelse den 16 december 1955 har kungl. inrikesdepartementet berett
drätselkammaren i Åmål tillfälle att senast den 16 januari 1956 inkomma
med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
länsadministrationen i Älvsborgs län, och får undertecknad;1 jämlikt av
drätselkammaren i Åmål den 12 januari 1956 erhållet uppdrag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande i ärendet:

Riksdagens revisorer ha i sin skrivelse (§ 30) lämnat eu beskrivning över
Älvsborgs län, av vilken skrivelse bland annat framgår dels att Älvsborgs
län är det största länet i Götaland, dels att folkmängden,i länet överträffas
endast ;\v folkmängden i Stockholms stad, i Stockholms län, i Malmöhus
lan, inklusive Malmö och Hälsingborg, samt i Göteborgs och Bohus län,
inklusive storstaden Göteborg med kringliggande förorter, dels åt! avståndet
från norra till södra länsgransen fågelvägen år omkring 25 mil.
dels ock att avståndet från länsgransen i söder till residensstaden är i runt
tal 15 mil. Länets säregna form har även framhållits av revisorerna.

Såsom av. riksdagens revisorer framhållits har länets slorlek och form
samt de stora avstånden och otillfredsställande järnvägsförbindelserna med
residensstaden Vänersborg framtvingat vissa förhållanden, som måste anses
långt i från tillfredsställande. Särskilt galler detta, när eu del länsorgan
•iro förlagda till annan siad än där länsstyrelsen bär sitl sä le, vilket i Älvsborgs''läjn
År fallet'' med bland andra iäuVarbtdsniuundcn oelf läiisbostadsnämuden.

De tvä näuinda länsorganen ii ro av mycket stor betydelse för Åmals stad
och befolkningen i släden. Det är därför eu betydande olägenhet för myndigheterna
i staden — i all synnerhet för det kommunala Iörmedlingsor
ganet att dessa länsorgan ii ro, förlagda i Borås i stället lör residensstaden
ViiuejgsJkorg. Del är även till direkt förfång för den hyggnadssökande all
mänhelen, som måste förhandla med länsarbelsnämnden om byggnadslilt -

åa! • <. ■ In lidem:

SoénTörner

15 • • * 111 iiKirtiriO'''' 1 H;n>iV;n un s

.iUhiäujr.-

11 ^ fn bud Mi! yu.iu-.nmn'' iyn:''
''■uinukf i r,vnutr<u)i.>lr

»so lin

; I é'' ii n z • - ■ i (’»{11; n u j u i n»t >i i i tu tf t

336

stånd för byggnadsföretag och med länsbostadsnämnden om statliga lån
till byggnadsföretagen i fråga. Vid uppvaktningar hos länsorgnen i byggnadsärenden
kan det bli fråga om rätt avsevärda svårigheter och icke
obetydliga kostnader för dem, som har för avsikt att bygga, liksom även
för Åmåls stads förtroendemän eller tjänstemän, vilka ha att handlägga
byggnadsärendena.

Även för länsstyrelsen måste det nuvarande systemet anses medföra
mycket betydande olägenheter, överläggningarna mellan länsstyrelsen och
de nämnda länsorganen måste i hög grad försvåras, när de äro förlagda
i städer, som ligga så långt ifrån varandra, och detta medför onödig tidsutdräkt
vid byggnadsärendenas behandling och avgörande.

Här har endast berörts några av de olägenheter, som förefinnas och
som äro en följd av att icke samtliga länsorgan äro förlagda i residensstaden.
Revisorerna ha i sin skrivelse omnämnt åtskilliga andra, och får
undertecknad vördsamt instämma i vad riksdagens revisorer i dessa fall
framhållit.

Med hänvisning till vad ovan i korthet blivit anfört får jag härmed å drätselkammarens
i Åmal vägnar vördsamt instämma i revisorernas uttalande,

att iragan om länsadministrationen i Älvsborgs län bör utredas.

Åmål i kommunalborgmästarkansliet den 14 januari 1956

Åmåls drätselkammare
W. A:SON SÄVBLOM

Kommunalborgmästare

Föredragande

Statens lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 317, § 31

Till KONUNGEN

Genom remiss den 21 december 1955 har statens lönenämnd anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1955 församlade revisorer
under § 31 av sin berättelse anfört angående förening av tjänst med
tjänstebefattning eller uppdrag. Med anledning härav får lönenämnden
anföra följande.

Nämnden finner i likhet med riksdagens revisorer, att skäl föreligga för
en översyn av bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag och att en sådan översyn lämpligen bör ske i det av revisorerna
angivna sammanhanget. Däremot ifrågasätter nämnden, om anledning
finnes att innan denna översyn verkställts utfärda cirkulär med det av
revisorerna förordade innehållet.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad samt ledamöterna
Andersson, Bergdahl, Blomgren, Broomé, Frösell, Rydberg och
Ström. Vid ärendets behandling ha jämväl närvarit ledamöterna Ager, Melin,
Persson, Ruist och Werner samt suppleanterna Bäck och Nyqvist.

Underdånigst
E. JOHNSSON

Folke Lyberg