REVISORERS BERÄTTELSE (Framställning / redogörelse 1955:SV)

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1954

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

Stockholm 1955

STATENS HEPRODUKTIONSANSTALT
500054

Innehållsförteckning.

Riksdagens revisorers skrivelse

Försvarsdepartementet.

§ 1. Handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret......

§ 2. Av militär trupp utförda vägarbeten......................

§ 3. Upphandling av mjölk inom försvaret....................

§ 4. Mässpenningar m. ....................................

§ 5. Understöd åt privatflyget...............................

§ 6. Invalidhusfonden ......................................

§ 7. Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond............

§ 8. Förenade mötespassevolanskassornas fond................

§ 9. Norrbottens hästjägarskvadrons fond ....................

§ 10. Arméns musikfond ....................................

§ 11. Lantförsvarets fonderade arrendemedel ..................

§ 12. Fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle

§ 13. Palmqvistska fonden till Stockholms befästande ..........

§ 14. Garnisonsskolans i Landskrona fond ....................

Socialdepartementet.

§ 15. Icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap........

§ 16. Iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksainhet
.........................................

Kommunikationsdepartementet.

§ 17. Inköp av krossmotoraggregat för vägförvaltningarna

§ 18. Viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar.......

§ 19. Vissa mark- och förläggningsfrågor...............

§ 20. Odlingsföretaget Galgatmyren....................

Finansdepartementet.

§ 21. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. .

§ 22. Ränta å restituerade utskylder ...................

§ 23. Förenkling av vissa skatterestitutioner ...........

103

109

112

145

156

167

174

Ecklesiastikdepartementet.

§ 24. Visst kyrkligt fastighetsförvärv i Luleå stift

176

Jordbruksdepartementet.

§ 25. Vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln ........ 181

§ 26. Lantbruksnämnderna i Kalmar län ...................... 194

§ 27. Vissa rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden vid

lantbruksnämnden i Örebro län ...................... 200

§ 28. Lyckebyåns regleringsföretag............................ 216

§ 29. Grävmaskiner för torrläggningsverksamheten............. 225

§30. Spannmålskreditfonden ................ 232

Inrikesdepartementet.

§ 31. Hessleby sanatorium .......... ....................... 234

§ 32. Bostadshus för personal vid Ryhovs sjukhus .............. 239

Civildepartementet.

§ 33. De statliga avlöningsförfattningarna ..................... 245

§ 34. Tillämpningen av gällande pensjonsälderssystem .......... 283

Reservation till § 34 se under nämnda paragraf.................... 298

Av revisorerna avlagda besök.................................. 302

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 15 december 1954.

FRANS SEVERIN E. A. LINDBLOM

A. HERMANSSON ERNST V. STAXÄNG

G. BRANTING CARL LINDBERG

ARVID JONSSON RAGN. BERGH

ELOF HÄLLGREN
BIRGER UTBULT
OLOF NILSSON
EDVIN JACOBSSON

/ V. Arvidsson

1 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. 1.

Försvarsdepartementet.

§ l.

Handläggningen av flyttningsärcndcn inom försvaret.

I 33 § 3 mom. .statens allmänna avlöningsreglemente stadgas bl. a., att
ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman samt innehavare av beställning
med lönegradsbeteckningen Mlia äger vid flyttning inom riket åtnjuta ersättning
för flyttningskostnad enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder
under förutsättning

a) att flyttningen är föranledd av beslut som för tjänstemannen medför
ändring av stationeringsort eller innebär åläggande för honom att byta
bostad,

b) att det ovan omförmälda beslutet innebär, att tjänstemannen skall
tillträda bögre tjänst som avses i reglementet, utan att fråga är om befordran
inom reglerad befordringsgång, eller till- eller frånträda förordnande å
högre sådan tjänst som nyss nämnts, eller ock att beslutet tillkommit utan
att tjänstemannen uttryckt önskan angående omstationeringen eller bostadsbyten
samt

c) att vederbörande även efter omstationeringen eller bostadsbytet är
ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman eller innehar beställning med
lönegradsbeteckningen Mha.

De av Kungl. Maj:t fastställda grunderna för ersättningens bestämmande
återfinnas i den s. k. flyttningsersättningskungörelsen (SFS 1953:355). I
denna föreskrives bl. a. följande.

Vid resa med anledning av flyttning utgår resekostnadsersättning och
traktamente för den flyttande tjänstemannen med tillämpning av bestämmelserna
i allmänna resereglementet och i anslutning därtill utfärdade
föreskrifter. I förekommande fall utgår därjämte vid sådan resa med tilllämpning
av nämnda bestämmelser och föreskrifter resekostnadsersättning
för tjänstemannens make och barn under 19 års ålder samt lör husföreståndarinna
eller en tjänare. Ersättning utgår enligt den reseklass i resereglementet,
till vilken den flyttande tjänstemannen är hänförd, dock må
vid resa å järnväg ersättning för make och barn samt för sådan husföreståndarinna
eller tjänare, som med! oljor för vård av barn under 2 ars ålder,
utgå högst enligt reseklass II, och skall ersättning för husföreståndarinna
eller tjänare i annat fall utgå enligt reseklass III. (2 §.)

Vid flyttning av bohag utgår ersättning för skäliga och styrkta kostnader
för bohagets transport från den förutvarande till den nya bostaden. Sådan
ersättning må ej utgå för större viktmängd än den som i särskild tabell
angives för den traktamentsklass i allmänna resereglementet, till vilken

tjänstemannen närmast före den för omstationeringen eller bostadsbytet
bestämda dagen varit hänförd. Vid flyttning till eller från Gotlands län
må ersättning utgå för en viktmängd som med 20 procent överstiger den
viktmängd, efter vilken ersättning enligt ovan högst kan medgivas. (3 8
1 mom.)

Ersättning utgår jämväl för skäliga och styrkta utgifter för in- och upppackning,
ned- och uppbärning samt nödig emballering av bohaget. Sådan
ersättning utgår högst för den enligt ovan bestämda viktmängden och må
ej överstiga ett belopp som är 100 kronor större än viss angiven del av
tjänstemannens årslön. (3 § 2 mom.)

Vid flyttning till eller från Gotlands län utgår ersättning för utgivna
pieinier för sjöförsäkring av bohaget, dock högst för vissa angivna försäkringsbelopp.
(5 §.)

Därest den viktmängd flvttgods, för vars transport tjänstemannen åtnjuter
ersättning, utgör minst 500 kilogram, utgår för sådana med flyttningen
sammanhängande utgifter som icke särskilt omförmälas i kungörelsen
ersättning med vissa angivna belopp. (6 §.)

Därest tjänstemannen med anledning av omstationering eller bostadsbyte
nödgas vidkännas hyra för mer än en bostad, må skälig ersättning utgå
för den särskilda hyreskostnad som härigenom åsamkas honom. Ilyresersättning
må med visst undantag icke beräknas för längre tid än ett år
och må ej heller utgå lör tid, varunder tjänstemannen uppbär traktamente
pa grund av anstånd med omstationering. (7 §.)

Till kungörelsens olika paragrafer äro fogade särskilda anvisningar.

Jämlikt 10 § flyttningsersättningskungörelsen skola frågor om ersättning
för flyttningskostnad inom försvaret, utom i vad avser sjökarteverket
och försvarets fabriksverk, handläggas av försvarets civilförvaltning. Enahanda
bestämmelse var införd i 1944 års flyttningskungörelse.

Eör nu berörda ändamål finnes inom civilförvaltningens kanslibyrå inrättad
en .särskild flyttningsdetalj, som förestås av en förste byråsekreterare
i Ca 27. Personalen i övrigt utgöres av en byråsekreterare i Ca 25, två
kansliskrivare i Ca 15, ett kanslibiträde i Ca 11 och ett kanslibiträde i Ce 11.
De årliga lönekostnaderna för denna personal uppgå till 79 188 kronor.

På flyttningsdetaljen föres särskilt kortregister över samtliga flyttningsärenden,
innehållande bl. a. uppgift om eventuellt utlämnat förskott, redovisning
av beviljat förskott skall ske snarast möjligt efter flyttningens verkställande
och senast inom tre månader efter förskottets lyftande.

I nedanstående tabla ha, med fördelning pa de tre försvarsgrenarna,
sammanställts av civilförvaltningen lämnade uppgifter å totala antalet utlämnade
flyttnings!örskott respektive definitivt avgjorda flyttningsärenden
under de tre sistförflutna budgetåren. Armén, marinen och flygvapnet ha
därvid betecknats med bokstäverna A, M och F. Utöver i tablån redovisade
ärenden tillkommer för ettvart av berörda budgetår ett 150-tal ärenden,
innefattande besvarande av förfrågningar, utlåtanden till kammarrätten
m. in.

Antalet utlämnade Antalet definitivt avgjorda

Budgetår förskott ärenden

	A	M	F	S:a	A	M	I-''	S:a
1951/52	411	144	120	675	513	178	178	869
1952/53	427	129	128	684	669	145	151	965
1953/54	381	109	122	612	552	142	172	866

Beloppet oredovisade förskott uppgick vid utgången tiv budgetåret
1953/54 till 215 828 kronor, varav 153 942 kronor vid armén, 37 961 kronor
vid marinen och 23 925 kronor vid flygvapnet.

Kostnaderna för flyttningsersättningar bestridas från särskilda anslagsposter
under försvarsgrenarnas reseanslag. Ifrågavarande kostnader belöpte
sig under sistförflutna budgetår till sammanlagt 936 397 kronor, varav
641 271 kronor avse armén, 149 008 kronor marinen och 146 118 kronor
flygvapnet.

Ansökningar om flyttningsförskott samt om ersättning för flyttningskostnad
skola uppgöras på av civilförvaltningen för respektive ändamål
fastställda blanketter. Å blanketterna skola lämnas de olika uppgifter som
erfordras för frågans bedömning och avgörande i varje särskilt fall. Vissa
av dessa uppgifter skola bestyrkas av den chef, under vilken vederbörande
efter omplaceringen lyder eller kommer att lyda. Till ersättningsansökan
skall fogas ett tiotal bilagor.

Den granskning som ansökningarna underkastas hos flyttningsdetaljen
avser att i första hand utröna, huruvida sökanden är berättigad till flyttningsersättning
jämlikt statens allmänna avlöningsreglemente och flyttningsersättningskungörelsen
samt anvisningarna till dessa författningar. Vidare
innefattar granskningen bl. a. kontroll av:

a) huruvida den omstationering eller det bostadsbyte som föranlett flyttningen
tillkommit efter egen önskan eller ej;

b) huruvida omstationeringen ägt rum i anledning av till- eller frånträdande
av högre tjänst som avses i statens allmänna avlöningsreglemente;

c) huruvida sökanden av civilförvaltningen medgivits anstånd med omstationering; d)

antalet personer som medföljt vid flyttningen samt åldern hos medflyttande
barn;

e) huruvida sökanden i annan ordning erhållit resekostnadsersättning i
anledning av omstationeringen;

f) huruvida sökanden antagit det för honom förmånligaste anbudet;

g) vid sjötransporter till eller från Gotland huruvida av sökanden tagen
försäkring är begränsad till sjöförsäkring och således icke omfattar även
landtransport, beträffande vilken ersättning för försäkringskostnad icke
medgives;

h) lämnade uppgifter om godsets vikt, vilka uppgifter äro erforderliga
för fastställande av de s. k. gardinpengarna; samt

i) huruvida sökanden vidtagit erforderliga försök att undvika kostnader
för dubbelhyra eller vidkänts utgifter för hyra på två håll.

Enligt vad revisorerna erfarit förekommer i ett mycket stort antal fall,
att uppgifterna å de insända handlingarna icke äro fullständiga utan behöva
kompletteras i olika avseenden. Detta föranleder talrika telefonsamtal
eller skrivelser till vederbörande för inhämtande av ytterligare upplysningar,
insändande av felande kvitton, lämnande av bestyrkanden m. in.

Revisorernas uttalande. Handläggningen av frågor rörande ersättning för
flyttningskostnad till tjänstemän vid försvaret är med vissa smärre undantag
centraliserad till försvarets civilförvaltning. För detta ändamål har
inom civilförvaltningens kanslibyrå upprättats eu särskild flyttningsdetalj.
Lönekostnaderna för den vid nämnda detalj tjänstgörande personalen belöpa
sig f. n. till ca 80 000 kronor per år. Därtill kommer ett icke närmare
angivbart belopp för expensutgifter.

Anledningen till denna centralisering torde vara, att hithörande ärenden
ansetts vara av särskilt komplicerad beskaffenhet. Såvitt revisorerna kunna
bedöma, föreligger emellertid i nu berörda avseende icke någon principiell
skillnad mellan flyttningsärenden och reseärenden. I jämförelse med gällande
bestämmelser på sist angivna område ter sig tvärtom flyttningsersättningskungörelsen
tämligen enkel. Hinder borde därför icke möta att
till vederbörande lokalmyndigheter inom försvaret, vilka redan nu handlägga
frågor om reseersättningar, överflytta beslutanderätten jämväl i vad
rör flyttningsärenden. Visserligen tar den nuvarande kassachefsutbildningen
icke sikte på just dessa ärenden, men en komplettering härutinnan torde
utan svårighet låta sig genomföra. Vidare må beaktas att försvarets
civilförvaltning självfallet har möjlighet att i sin egenskap av tillsynsmyndighet
på förevarande område utfärda de anvisningar för ärendenas
handläggning, innefattande jämväl uppgift om aktuella kammarrättsutslag,
som må befinnas erforderliga.

Enligt revisorernas mening tala också starka sakskäl för en decentralisering
av beslutanderätten beträffande försvarets flyttningsärenden. Antalet
sadana ärenden, fördelat på varje ifrågakommande lokalmyndighet,
är nämligen icke större än att omläggningen bör kunna ske utan förstärkning
av personalen vid vederbörande kassaavdelningar. Däremot bleve det
möjligt att avveckla flyttningsdetaljen vid försvarets civilförvaltning, vilket
skulle innebära en icke obetydlig kostnadsbesparing. Handläggningen av
ärendena skulle vidare kunna förenklas och göras mindre tidskrävande.
Såsom av det föregående framgår, sker nu i avsevärd utsträckning komplettering
i efterhand av de till civilförvaltningen insända handlingarna,
vilket föranleder en omfattande skriftväxling med eller talrika telefonsamtal
till vederbörande tjänstemän. Bortsett från de därmed förbundna
utgifterna medför detta självfallet en eljest onödig fördröjning av ärende -

nas handläggning. De svårigheter som kunna uppstå vid granskningen
sammanhänga i'', ö. ofta med rådande läge på bostadsmarknaden. Vederbörande
kassaavdelning får emellertid förutsättas äga båttre kännedom
om dessa lokala förhållanden än den centrala förvaltningsmyndigheten,
vilket utgör ytterligare ett decenlraliseringsskäl. Den smidigaste formen
för behandling av nu avsedda ärenden torde vara, att definitivt beslut i
ersättningsfrågan fattas vid det förhand (motsvarande), till vilket omplacering
skett. Erforderligt förskott bör dock kunna utlämnas av vederbörande
kassaavdelning å den ort, varifrån flyttningen företages, och sedermera
omföras till nyssnämnda lörband.

Med hänsyn till de fördelar som sålunda synas vara lörbundna med en
decentralisering av flyttningsärendena inom försvaret anse revisorerna, att
åtgärder i nu angiven riktning snarast böra vidtagas.

§ 2.

Av militär trupp utförda vägarbeten.

I försvarets civilförvaltnings revisionsberättelse för sistförtlutna budgetår
har lämnats en redogörelse för omständigheterna kring en av militär
trupp verkställd brosprängning. Med hänsyn till vad däri anförts ha revisorerna
sett sig föranlåtna att från civilförvaltningen införskaffa handlingarna
i ärendet. Av dessa handlingar framgår bl. a. följande.

Mellan Svea ingenjörkår och en privat byggnadsfirma träffades den 17
maj 1951 avtal om att kåren för firmans räkning skulle utföra sprängning
av en äldre betongbro över Sagån väster om Enköping och i samband
därmed verkställa rensning av åbottnen i den omfattning som erfordrades
för att pålningsarbetet till en ny bro icke skulle försvåras och vattenföringen
i ån icke hindras. Kåren hade enligt avtalet att bekosta för sprängningen
erforderliga spräng- och tändmedel samt att svara för arbetstruppens drivmedel,
kostnader för vård av verktyg, maskinell utrustning in. m. Därjämte
åtog sig kåren ansvaret för reparation av skador å byggnader eller
annan egendom ävensom för eventuella skador i samband med ras in. m.,
dock att firman förband sig att intill ett belopp av sammanlagt högst 1 000
kronor svara för eventuella skadeståndsanspråk i anledning av spiängningen.
Initiativet till överenskommelsen togs från den privata firmans sida.
Anledningen till att ingenjörkåren beslöt antaga det framställda erbjudandet
var det stora militära värde som brosprängningen ansågs äga.

Sprängningen och i samband därmed stående åtgärder utfördes såsom
övning av ingenjörtruppernas plutonchefsskola och kårens volontärrekrytskola
under tiden den 8—17 juni 1951. Någon ersättning for arbetet erlades
ej av firman.

Ifrågavarande brosprängning ingick som ett led i ett storre arbete med

ar»läggande av ny bro, vilket den privata firman jämlikt entreprenadkontrakt
med vägförvaltningen i Uppsala län åtagit sig utföra. Enligt av vägförvaltningen
under hand lämnad uppgift har firman för det av kåren
utförda arbetet uppburit ersättning med ca 10 000 kronor. Därjämte har
firman av kronan gottgjorts tillhopa 1 308 kronor 8 öre för kostnader
med avhjälpande av skador i anledning av sprängningen. Mot kronan ha
dessutom av vissa fastighetsägare riktats skadeståndsanspråk om sammanlagt
8 959 kronor, vilket belopp utbetalats till vederbörande jämlikt Kungl.
Maj ds beslut den 30 december 1953.

Mot bakgi unden av vad salunda förevarit ha revisorerna funnit sig böra
inhämta ytterligare upplysningar rörande den av ingenjörtrupperna bedrivna
vägbyggnadsverksamheten. Ingenjörinspektören har därvid inkommit
med följande yttrande rörande de allmänna principerna för denna
verksamhet.

Genom ingenjörtruppernas fortskridande mobilisering samt förseende
med likligaie maskinell utrustning ha saväl under formella övningar som
förbandsutbildning allt större krav uppstått på verklighetstrogna övningar,
dys sådana varunder tekniska (fält-)arbeten kunna utföras i full utsträckning.
Då dessa övningar medföra avsevärda markingrepp (-skador) och av
denna anledning samt på grund av kravet på variationsmöjligheter endast
i begiänsad omfattning kunna utföras på förbandens övningsområden, är
det av största betydelse för ingenjörtruppernas utbildning att möjlighet
finnes att utföra för utbildningen lämpliga arbeten för uppdragsgivare antingen
denne är statlig, kommunal eller enskild.

För att nå utbildningsmålen för olika personalkategorier i skilda övmngsgrenar
inom gruppen fältarbeten äro ett visst minimiantal övningar
(arbeten) nödvändiga att genomföra, oavsett om utförda arbeten kunna
kvaistå eller efter övningarnas slut måste brytas och terrängen återställas
Beträffande det förra fallet kan det, när det gäller t. ex. broar, på grund
av materielkostnader endast bli fallet om de ha en uppgift att fylla! Liknande
förhållanden gälla i viss mån även vägar, med hänsyn till det ingrepp
i terrängen de utgöra.

Även beträffande grundläggande och formell utbildning i hanterandet av
arbetsmaskiner är det fördelaktigt om positivt arbete kan utföras vid t. ex.
schaktning med traktorer, grävning med grävmaskiner osv.

\ id utbildningen av bandtraktorförare äro såsom tillämpade övningar
brytande och byggande av väg i terräng av olika svårighetsgrad nödvändiga.

Möjlighet att med ringa eller helt undvikande av kostnader för markskador
— tillgodose dessa krav föreligger, då det i övningsplatsens (relativa)
närhet tinns lämpliga allmänna eller enskilda arbetsobjekt, som
annars av en eller annan anledning ej kunna utföras.

Förutsättning för utförande av dylika arbeten — för icke militärt behov

uV’ a*° Sk°''a vara av otvetydigt värde för den militära utbildningen
och av sadan art att militära typer av broar, vägar m. in. huvudsakligen
k°mma till användning. Militär väg innebär vägförbindelse för
tillfällig i regel intensiv trafik under kort tidsperiod — enstaka dagar till
längre tid. Vagtypen motsvarar civilt sett skogsbil-(bas-)väg med avkall

dränering och linjeföring. Utbyggnad av sådan vägtyp till

av vägför valtningarna

använda typer är i regel ej lämplig. Arbete lur dessutom ej
vara av sådan omfattning, att utbildningen i övningsgrenar som ej beröras
av arbetet eftersättes. Arbete skall utföras under tillämpande av de
principer som gälla för militärt (fält-)arbete, dvs. i regel största möjliga
snabbhet, innebärande ett utnyttjande av arbetsmaskiner och redskap i
största möjliga utsträckning samt massinsats av arbetskraft och i den man
utbildningsståndpunkten det medgiver inläggande av fältmässiga detaljer
såsom åtgärder för skydd, hänsyn till fientlig flygverksamhet m. m.

Genom övergången till nu gällande krigsorganisation ha ingenjörtrupperna
tillförts ett relativt stort antal traktor- och maskinförband, vilket
kräver att mångdubbelt flera traktor- och maskinförare utbildas än vad
som var fallet vid tidigare krigsorganisation. Härigenom har bl. a. behovet
av lämpliga övningsobjekt avsevärt ökat.

Av de uppgifter som tillställts revisorerna Iran de tre ingenjörkal erna
framgår vidare, att samarbete vid planläggningen av den här ifrågavarande
vägbyggnadsverksamheten som regel icke sker med vederbörande vägförvaltning.
I vissa fall äger samråd mera regelbundet rum med domänverket
och de myndigheter som förvalta olika militära skjutfält och öv -

ningsområden.

För de vägarbeten som utföras av Bodens ingenjörkår upprättas avtal
enligt särskilt standardformulär. Däri stadgas bl. a. följande villkor.

Uppdragsgivaren tillhandahåller kostnadsfritt all för arbetet eifoideilig
materiel, vilken skall vara disponibel på arbetsplatsen vid arbetets början,
och svarar för eventuellt uppkommande markskador i samband med arbetets
utförande.

Uppdragsgivaren tillhandahåller kostnadsfritt erforderliga förläggnings-,
förråds- och parkeringsutrymmen samt ved, halm och granris till tältplatserna.

Uppdragsgivaren har att sedan arbetet avslutats enligt räkningar inbetala
:

ersättning för driv- och smörjmedelsförbrukning i samband med arbetet

och transporten till och från arbetsplatsen,

ersättning för förkomna eller skadade verktyg och maskiner,

ersättning för i samband med arbetet uppkommande traktamentskostnader,

slitningsersåttning för materiel med ett belopp av kr. 1: per man och

dag samt

ersättning för planläggning, arbetsledning, ritningar och olörutsedda utgifter
med kr.............enligt särskild räkning.

Sist avsedda ersättning utgår f. n. med 200 kronor per kilometer svår
terräng och med 100 kronor per kilometer lätt terräng.

Liknande standardformulär för avtal användes icke vid de båda Övriga
ingenjörkårerna, utan i stället regleras ersättningsfrågan genom överenskommelse
i varje särskilt fall. Följande bestämmelser, hämtade ur ett nyligen
ingånget avtal rörande visst brobygge, anses dock vara representativa
för de överenskommelser som Göta ingenjörkår träffar.

Uppdragsgivaren betalar eller ställer kostnadsfritt till kårens förfogande:

1) Allt virke enligt förteckning som översänts. Virket upplägges före 30/9
på plats som överenskommes.

2) Allt smide, spik och impregneringsmedel.

3) Alla .drivmedel som erfordras för arbetsmaskiner under själva arbetet.

4) Förläggningsplatser i terrängen samt möjligheter till vattentäkt vid
dessa.

5) \ ed och halm i erforderlig mängd för komp förläggning.

6) Till kårens lägerkassa 3 000 kr enlig SF 3/1912.

7) Shtningsersättning med 25 öre per man och arbetsdag enligt SF 3/1912.

8) Administrationskostnader med 500 kr.

9) Mat åt en off, en uolf, en ate, en 1''urir och 28 man med ett mål den
28/9 och två mål den 29/9.

Liforderliga tillstånd lör arbetets utförande samt markfrågor ordnas av
uppdragsgivaren.

Karen ansvarar icke för skada å mark eller å utomstående personer i samband
med brobygget eller under byggnadstiden. Kåren förbinder sig att
såsom arbetsgivare ansvara lör den personal som av kåren användes för
arbetet.

I anslutning härtill må erinras om att grundläggande bestämmelser rörande
trupps ianspråktagande för vägarbeten finnas meddelade i kungörelsen
den 19 januari 1912 (nr 3) angående planläggande och utförande
av vissa militära byggnadsarbeten. 1 denna kungörelse stadgas följande.

Vid planläggande och utförande av militära väg-, bro- in. fl. tekniska
byggnadsarbeten, som i övningsändamål företagas, skall det åligga vederbörande
truppförbandschef:

att med omsorg och noggrannhet förbereda arbetena och på förhand
träffa för desamma nödiga avtal;

all i första rummet eftersträva, att arbeten, som kunna hava något bestående
värde, komma det allmänna till gagn;

att, innan arbete företages, vilket synes företrädesvis skola lända enskild
man till gagn, söka trälla avtal om skälig ersättning därför vare sig genom
förmåner, som komma truppen eller arbetet till godo, eller genom
penningersättning eller genom båda dessa slag av ersättning; samt

att årligen till arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement
ingiva översiktlig redogörelse för de vid truppförbandet verkställda
arbeten av ifrågavarande slag.

Då penningersättning förekommer, bör densamma, där så lämpligen kan
ske, bestämmas till viss summa i ett för allt, men eljest utgå i form av dels
shtningsersättning för truppens beklädnad och verktyg, beräknad till visst
belopp, förslagsvis efter arbetets art 12—20 öre för persedelslitning och
3—5 öre för verktygsslitning, allt för arbetande man och dag, dels ock full
ersättning för vid arbetet förbrukade, kronan tillhöriga materialier.

Dylik penningersättning skall tillföras vederbörligt beklädnads-, materiel-
och övningsanslag.

I underdånig .skrivelse den 14 maj 1952 har försvarets civilförvaltning
bl. a. framhållit, att nyssnämnda kungörelse numera vore föråldrad och
behövde omarbetas. Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t
ville låta föranstalta om utredning angående tidsenliga bestämmelser om

ianspråktagande av militär personal för andra än militära uppgifter och
om de ersättningsnormer som därvid böra tillämpas. Ifrågavarande framställning
bar ännu icke föranlett någon knngl. Maj:ts åtgärd.

Från ingenjörkårerna ba revisorerna även infordrat uppgifter på de
vägarbeten som utförts under de sistförflutna fem budgetåren. Av dessa
uppgifter framgår bl. a., att huvudparten av ifrågavarande vägar utgöres
av skogsbilvägar och enskilda vägar. Uppdragsgivarna äro i allmänhet enskilda
skogsägare eller vägsamfälligheter. På framställning av landshövdingen
i Gävleborgs län har Svea ingenjörkår genom vissa vägarbeten under
februari 1954 biträtt vid uppröjningen efter skogsstormfällningen i
nämnda län sistlidna vinter.

Revisorerna ha avlagt besök vid ett av Svea ingenjörkår utfört vägarbete
vid Sigtuna. Beträffande de närmare omständigheterna kring detta företag
har kåren lämnat i huvudsak följande upplysningar.

Hösten 1953 gjorde viss tomtägareförening framställning till Ing 1 om
byggande av bilväg på föreningens mark i trakten av Sigtuna. I anslutning
härtill gjorde N. N. framställning att stickväg skulle byggas från namnda
väg till honom tillhörig stuga. Sistnämnda arbete skulle bekostas av honom.

Rekognoscering av arbetet, vilket på detta stadium betraktades som en
enhet, utfördes i vanlig ordning. Den gav till resultat

a) alt inom tomtägareföreningens område fanns ett ur utbildmngssynpunkt
lämpligt större sprängarbete,

b) att inom N. N:s område fanns ett lämpligt mindre sprangarbete samt
ett mindre traktorarbete av ca 100 in längd,

c) återstoden av arbetet var ej lämpligt ur övningssynpunkt.

Ovanstående meddelades berörda parter.

I början av september 1954 meddelade tomtägareföreningen att den ej
reflekterade på delat arbete. Anbud hade inkommit från civil entreprenör
på hela arbetet, och detta ansågs mera gynnsamt för föreningen.

Kåren hade under tiden sökt andra arbeten för utbildningen. Ett dylikt
lämpligt befanns kunna utföras i Värmland. Viss förövning vore dock
nödvändig för härav berörd personal. Som erbjudandet kvarstod från N. N.
accepterades detta, och arbetet kom till utförande dels som övning för motorskötarkursen
(centraliserad utbildning inom I\ . milo vid Ing 1), dels

som traktorarbete. , . n ,.,n

Traktor arbetena utfördes som speciell utbildning med nvare. De bada
delarbetena voro alltså nödvändiga för utbildningen just vid ifragavarande
tidpunkt och de enda som då disponerades. „ 0

1 slutet av september anlände en förnyad framställning från tomtagareföreningen
med förfrågan om Ing 1 kunde åtaga sig stensprängningen Det
hade då visat sig att den civile entreprenören ej kunde genomfora arbetet.
Vid denna tidpunkt deltog ovan nämnd motorskötarkurs i Al-O, och personalen
återgick efter denna till sina förband. Annan personal kan ej lämpligen
övas på dylik uppgift, varför negativt svar lämnades.

Arbetet är emellertid mycket lämpligt för motorskötarutbildning, och
det kan tänkas att det visar sig lämpligt att utföra det under sommaren
1955. Planerna härför uppgöras först under våren 1955.

Enligt vad revisorerna vid sitt besök kunnat konstatera har den ifråga\arande
stickvägen dragits tram över ett starkt kuperat skogsparti med ur
vagbyggnadssynpunkt ogynnsamma terrängförhållanden. Vissa störande
ingrepp i landskapsbilden ha därför icke kunnat undvikas. Själva vägsträckningen
utmärkes vidare av en påtaglig brist på konsekvens i planläggning
och utförande. Arbetet är endast delvis slutfört; sålunda saknas bl. a. anslutning
till den enskilda bilväg genom vilken förbindelse med sigtunavägen
upprätthålles. Stickvägen har ej heller letts fram till den N. N. tillhöriga
sommarstugan, vilket på grund av den starka marklutningen icke utan
orimliga kostnader torde vara möjligt att ordna. Förutsättningar härför
synas emellertid ha varit för handen, därest vägen dragits utefter stranden
av Mälaren och således icke över utan vid sidan av det kuperade skogspartiet.

Revisorerna ha sedermera erfarit att den ifrågavarande vägen delvis
byggts På annan person tillhörig mark, till följd varav skadeståndsanspråk
riktats mot innehavaren av nämnda sommarstuga.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
förekommer vid ingenjörtrupperna viss vägbyggnadsverksamhet. Denna
verksamhet utgör ett normalt led i utbildningen och betingas närmast av
kravet på verklighetstrogna övningar, varmed åsyftas sådana övningar under
vilka tekniska arbeten kunna utföras i full utsträckning. Särskilt för
utbildningen av maskinskötare och traktorförare anses brytande och byggande^
av väg i terräng av olika svårighetsgrad vara nödvändigt. Genom
övergången till nu gällande krigsorganisation, vilken medfört en betydande
utökning av antalet traktor- och maskinförband vid ingenjörtrupperna,
har enligt vad ingenjörinspektören framhållit behovet av lämpliga övningsobjekt
blivit allt större.

Aid planläggningen av ifrågavarande verksamhet sker som regel icke
något samarbete med vederbörande vägförvaltning. Anledningen härtill har
angivits vara, att de vägar som utföras av ingenjörtrupperna äro av väsentligen
annan karaktär än de väg- och vattenbyggnadsverket har att
svara for. I viss mån förhåller det sig även på detta sätt, speciellt då fråga
är om byggande av allmänna vägar. Å andra sidan måste hållas i minnet,
att vägförvaltningarna i icke ringa omfattning ha att taga befattning även
med frågor rörande den enskilda väghållningen, närmast de s. k. byvägarna.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat skulle det vara vägförvaltningarna
till stort gagn, om vid byggandet av dylika vägar militär
trupp i förekommande fall kunde få disponeras för s. k. grovbrytning.
Beaktas må vidare att vägförvaltningarna äga viss kännedom om behovet
av jämväl sådana enskilda vägar som exempelvis skogsvägar, d. v. s. den
vägtyp som ingenjörtruppernas vägar närmast skulle motsvara. Genom
det samråd som i hithörande angelägenheter sker med både skogsvårds -

styrelser och revirförvaltare torde vägförvaltningarna f. ö. utan svårighet
kuima införskaffa de kompletterande upplysningar om förhållandena på
förevarande område som må befinnas erforderliga. Vägtörvaltningarna
höra därför, såvitt revisorerna kunna bedöma, ha goda möjligheter att
lämna ingenjörtrupperna anvisningar om lämpliga övningsobjekt.

Såsom tidigare framhållits är behovet av sådana objekt i stigande. Av de
uppgifter som tillställts revisorerna vill det även synas, som om åtminstone
vid vissa tillfällen svårigheter skulle föreligga att tillgodose detta behov.

Det torde då icke alltid kunna undvikas, att de vägarbeten som trots allt
komma till utförande icke förberedas så noggrant eller bli till den allmänna
nytta som eljest skulle ha varit fallet. Ett konkret exempel på det nu sagda
utgör enligt revisorernas uppfattning det vägarbete vid Sigtuna som i det
föregående närmare berörts. Revisorerna ha salunda icke kunnat linna
annat än att såväl planläggning som utförande av detta företag skett på
ett sätt som ger anledning till klander. Likaväl som icke sadana arbetsobjekt
böra tillgripas som sakna egentligt utbildningsvärde, bör det nämligen
med hänsyn till det omfattande vägbeliovet såvitt möjligt undvikas,
att vägföretag utan större social eller produktionsekonomisk betydelse
igångsättas. Uppenbart är emellertid att ju flera arbetsobjekt som kunna
erbjudas ingenjörtrupperna, desto större bli möjligheterna att träffa ett val
under tillbörligt beaktande av såväl militära utbildnings- som civila behovssynpunkter.
För vederbörande ingenjörkår bör det därför vara till
stort gagn att få ta del av den erfarenhet rörande förhållandena pa förevarande
område som finnes samlad hos vägförvaltningarna. Enligt revisorernas
mening bör också ett fastare samarbete i hithörande frågor etableras
mellan nämnda myndigheter och ingenjörtrupperna.

Eu angelägenhet av vikt är vidare på vad sätt ersättningsfrågan lämpligen
bör regleras. Frågans betydelse ur principiell synpunkt framgår bl. a.
därav, att statsbidrag kan utgå för vägarbete av nu avsett slag. Såsom de
i det föregående lämnade uppgifterna ge vid handen, tillämpas emellertid
vid ersättningens bestämmande något växlande praxis. Vid en av ingenjör -

kårerna ingås sålunda alltid avtal enligt visst standardformulär, medan
de båda övriga träffa överenskommelser från fall till fall alltefter omständigheterna.
Att resultatet därvid icke alltid blir så gynnsamt för kronan
visas av den i det föregående återgivna redogörelsen för viss brosprängning.
Detta företag, vilket ingick som ett led i ett större av vederbörande
vägförvaltning utlagt entreprenadarbete, utfördes sålunda av militär trupp
utan att särskild ersättning erlades av den privata entreprenörfirman, som

ju av vägförvaltningen uppburit gottgörelse för ifragavarande arbete.
Samtidigt fick kronan vidkännas betydande skadeståndskostnader. Att
brosprängningen som sådan var av stort militärt värde anse sig levisorerna
icke ha anledning att betvivla. Med hänsyn till företagets omfattning synes
emellertid före avtalets ingående samråd ha bort ske såväl med vederbö -

rande vägförvaltning som med advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning,
sa att garantier skapats för att avtalsvillkoren utformats på ett ur
ekonomisk och juridisk synpunkt betryggande sätt.

Eu huvudanledning till den osäkerhet som råder på förevarande område
torde vara avsaknaden av entydiga och tidsenliga ersättningsregler. De
grundläggande bestämmelserna i ämnet utfärdades sålunda redan år 1912
och framstå numera i vissa avseenden såsom starkt föråldrade, bl. a. till
löljd av den sedan nämnda ar inträdda förändringen i penningvärdet.
Storleken av vissa ersättningsbelopp är nämligen fixerad i författningstexten.
I en framställning för över två och ett halvt år sedan underströk
också försvarets civilförvaltning angelägenheten av att 1912 års kungörelse
gjordes till föremål för översyn. Denna framställning har, såvitt
revisorerna kunnat utröna, ännu icke föranlett någon Kungl. Maj ds åtgärd.
Mot bakgrunden av de i det föregående berörda omständigheterna
anse emellertid revisorerna behovet av en dylik översyn vara klart ådagalagt.
Enligt revisorernas mening bör därlör nu avsedda spörsmål snarast
upptagas till omprövning. Med hänsyn till att avtalad ersättning f. n. i
vissa tall kommer även lägerkassan vid vederbörande ingenjörkår till godo
synes därvid bl. a. böra övervägas, i vad mån det kan anses befogat att för
framtiden medgiva en ersättningsform av denna karaktär.

§ 3.

Upphandling av mjölk inom försvaret.

Med skrivelse till statens jordbruksnämnd den 20 februari 1953 överlämnade
statens priskontrollnämnd en av nämnden verkställd undersökning
rörande de priser å mjölk och grädde som tillämpades vid försäljning
till olika kategorier av köpare inom ett antal större orter i landet.
De i undersökningen ingående uppgifterna hade lämnats av mejeriföreningar
å respektive orter. I anslutning härtill anförde priskontrollnämnden
följande.

Av undersökningen framgår bl. a., att vid försäljning till näringsställen
och allmänna institutioner i regel tillämpas priser, som betydligt överstiga
de vid försäljning till återförsäljare tillämpade priserna, trots att många
av dessa storförbrukare regelmässigt göra större inköp per gång än en
mjölkbutik av genomsnittlig storlek. Vid de tillfällen då av myndigheterna
medgivna konsumentprishöjningar, förutom kompensation till jordbruket,
även innefattat höjning av detaljistmarginalen ha, enligt vad nämnden kunnat
finna, vissa mejerit öretag även tillgodogjort sig marginalhöjningen.

Enligt nämndens mening böra priserna avvägas icke efter arten av avnämaie
utan med hänsyn till kostnaderna för försäljningen. Därför bör
inköpskvantiteten per gång i princip bli bestämmande för priset. Då det
emellertid icke torde låta sig göra att exakt bestämma de kostnader som
aro förenade med varje leverans, anser nämnden att envar köpare, som

köper viss minimikvantitet per gång, l>ör komma i åtnjutande av ateriör säljarpriset.

. .

Nämnden anser även, att eu utredning bör företagas i sytte att utröna
vilken inverkan den ifrågavarande prissättningen har på mejeriinkomsterna
i jordbrukskalkylen. På grund av det speciella beräkningssätt, som kommer
till användning vid fastställandet av dessa, torde eu sådan utredning,
förutom kvantiteter m. m., även böra belysa vid vilka tidpunkter mejerierna
företagit prisändringar vid sin försäljning till ifrågavarande kundkategorier.

På grund av vad sålunda anförts hemställde priskontrollnämnden, att
jordbruksnämnden måtte företaga en utredning i ovan angivna syfte samt
att på grundval av denna förhandlingar måtte upptagas med berörda jordbruksorganisationer
i avsikt att åstadkomma att ett och samma pris tilllämpades
till varje kund som köpte viss minimikvantitet, vilken syntes få
fastställas vid förhandlingarna.

Med anledning härav anförde jordbruksnämnden i skrivelse den 25
februari 1953 följande.

Jordbruksnämnden har tidigare vid olika tillfällen för Svenska mejeriernas
riksförening framhållit, att enligt nämndens mening mejerierna vid
leverans av konsumtionsmjölk och grädde till s. k. storförbrukare, såsom
näringsställen, bagerier, allmänna inrättningar och militära förband, borde
som regel tillämpa gällande normalpris å respektive vara med avdrag av
detaljhandelsmarginalen. Från riksföreningens sida bar därvid uttalats, att
föreningen vore införstådd med denna uppfattning och beredd att verka
för att en dylik prissättning tillämpades vid mejerierna.

Enligt vad jordbruksnämnden inhämtat pågå för närvarande mellan riksföreningen,
å ena, och vederbörande militära myndigheter, a andra sidan,
förhandlingar angående en överenskommelse om de priser mejerierna skola
tillämpa vid de militära förbandens inköp av mjölk och mejeriprodukter,
vilka förhandlingar beräknas komma att avslutas inom den närmaste tiden.

På grund av vad sålunda förekommit har jordbruksnämnden, med överlämnande
av avskrift av Eder skrivelse jämte därvid fogad utredning, i
skrivelse till riksföreningen denna dag framhållit angelägenheten^ av att
mejerierna snarast träffa överenskommelser om tillämpning av återförsäljarpriser
även vid övriga s. k. storförbrukares inköp från mejeri av
mjölk och mejeriprodukter.

De i jordbruksnämndens skrivelse berörda förhandlingarna resulterade
i en mellan dåvarande arméförvaltningens intendenturavdelning, marinförvaltningen
och flygförvaltningen å ena sidan och Svenska mejeriernas
riksförening (SMR) å andra sidan den 18 mars 1953 träffad överenskommelse.
Genom denna överenskommelse ha nämnda myndigheter förbundit
sig att utfärda föreskrifter, att underlydande förband skola utan upphandlingsförfarande
uttaga sina behov av mjölk, grädde och smör hos närmaste
till SMR anslutna mejeri. SMR har i sin tur förbundit sig att till krigsmaktens
fasta förband (fartyg) på beställning genom vederbörande mejeri leverera
mjölk, grädde och smör i de kvaliteter som av mejerierna saluföras i
allmänna handeln. Beträffande därvid utgående priser m. m. har avtalats

bl. a. följande.

1) Mejeriföretaget skall debitera priser, som med nedan angivna belopp
understiga de priser, som vid leveranstillfället tillämpas vid minutförsäljning
på den plats, där det levererande mejeriföretaget är beläget, eller det
högre pris, som enligt jordbruksnämndens beslut gäller för den ort, där
det fasta förbandet är förlagt, nämligen

3 ^ öre per liter standardiserad mjölk (3 °/o-ig, inkl. filmjölk etc.),

1*5 » » » skum- eller kärnmjölk,

20 » » » tunn grädde I må,efter mejeriets val eller på begäran

30 , » » tjock grädde f ?y k°Pafen levereras ghrstappad till en

ö I kvantitet av fem liter,

70 s * k« smör vid inköp av lägst 5 kg per leveranstillfälle.

Md av prisreglerande statliga myndigheter fastställda ändringar av
detaljhandelsmarginalen skall automatiskt motsvarande höjning resp. sänkning
ske av ovan angivna avdrag.

2) Priserna gälla för leverans fritt förbandens matinrättningar eller anvisad
plats (kaj eller brygga) under förutsättning dels att minst 200 liter
mejerivaror (utom smör) avlämnas en gång dagligen per förband (fartyg),
leveransställe och dag beräknat som ett genomsnitt under en kalendermånad,
och dels att den levererade kvantiteten uppgår till lägst 50 liter ner
leveranstillfälle.

Mejeriet äger debitera ett pristillägg av 1,0 öre per liter, därest transportavståndet
mellan mejeriet och förbandets (fartygets) matinrättning överstiger
5 km och förbandet ej självt avhämtar varan. (Detta tillägg utgår
dock icke vid leverans inom samhälles planlagda område i de fall mejeriet
är beläget utanför det samhälle, där förbandet är baserat.)

Därest den genomsnittliga mängden per leveransställe och dag under en
kalendermånad skulle understiga 200 liter per dag och förband (fartyg),
agei mejeiiet debitera ett tillägg med 1,0 öre per liter för under sådan
manad levererad mängd för täckande av mejeriets merkostnader för frakt.
Sadant pristillägg skall dock icke utgå därest förbandet (fartyget) självt
avhamtat varan, eller därest samlastning kunnat äga rum för "flera förband
(fartyg) och varan avlämnas vid samma leveransställe (bilstopp), och
den sammanlagda kvantiteten överstiger 200 liter per dag.

Avlämnande hos förbandet av smör och grädde skall ske genom mejerioietagets
försorg endast då detta har att samtidigt avlämna mjölk. Detta
galler dock icke vid inköp av lägst 200 kg smör vid samma leveranstillfälle.

förband kan icke påfordra körning till plats, som icke ligger i omedelbar
anslutning till det levererande mejeriets intransport- eller distributionslinje.
Som sadan avses även nu befintlig regelbunden direktlinje.

Ifrågavarande överenskommelse gäller fr. o. m. den 1 april 1953 t. o. m.
den o0 juni 1954 och förlänges för ett budgetår i sänder, om ej uppsägning
sker från någon parts sida senast tre månader före avtalstidens utgång.

Med hänsyn till de mellan försvarets vederbörande myndigheter och
SMR sålunda avtalade villkoren ha revisorerna funnit det vara av intresse
att taga del av vissa inom den allmänna handeln rådande pris- och försäljningsförhållanden
beträffande mejerivaror. I detta syfte ha från statens
priskontrollnämnd införskaffats vissa uppgifter, vilka dels hämtats
direkt ur SMR.s statistik och dels pa basis av denna statistik framräknats

av nämnden. Samtliga uppgifter avse år 1053 men få, då förhållandena
sedermera icke ändrats, anses vara aktuella.

I nedanstående tabell ha upptagits högsta och lägsta priser ocli marginaler
samt genomsnitt. Samtliga uppgifter äro angivna i öre per liter mjölk
och grädde respektive kilogram smör och avse hela riket.

	Mjölk	Tunn grädde	Tjock grädde	Smör
Konsumentpris:
högst	48,0	270,0	600,0
lägst	38,0	250,0	580,0
genomsnitt	40,6	250,1	584,6	695,0
Pris till detaljist:
högst	43,0	240,0	545,0
lägst	32,5	205,0	525,0
genomsnitt	35,0	213,7	525,8	625,0
Detaljistmarginal:
högst	6,7	50,0	75,0
lägst	5,0	25,0	55,0
genomsnitt	5,6	36,4	58,7	70,0

Följande uppställning utgör en redovisning av vissa uppgifter angående
leveranserna per dag av standardiserad mjölk och filmjölk till butiker av
olika kategorier (företagsformer). Uppgifterna ha inhämtats och bearbetats
av SMR utom i vad avser totalsiffran, som på basis av vägningstal, erhållna

genom SMR, framräknats	av priskontrollnämnden. Siffrorna	ange leveran-
serna i liter per dag.	Högst	Lägst	Genomsnitt
Mejeriföreningarnas egna	butiker 975—1 000	50—75	325—350
Enskilda butiker	725— 750	15—20	175—200
Konsumbutiker	925— 950	15—20	275—300
Totalt	975—1 000	15—20	250—275

Revisorerna ha vidare från arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen införskaffat följande uppgifter rörande storleken
av de ungefärliga kvantiteter mjölk in. in. som i genomsnitt per dag
levereras till förband och motsvarande militära enheter.

Försvars-	Stand. mjölk	Annan	Tjock	Tunn	Samtliga
gren	och filmjölk	mjölk	grädde	grädde	varuslag
Armén	20 378	11 555	84	80	32 097
Marinen	4 257	1 119	17	45	5 438
Flygvapnet	7 308	—	—	—	7 308
Summa liter	31 943	12 674	101	125	44 843

Beträffande ovanstående sifferuppgifter må ytterligare följande anföras.
I vad avser armén grunda sig de ifrågavarande genomsnittsvärdena på
under april och november månader 1952 faktiskt inköpta kvantiteter. Av

2 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. 1.

de 57 förband (motsvarande) det här gäller ha 2 en förbrukning av upp till
200 liter, 27 en förbrukning av mellan 201 och 500 liter, 17 en förbrukning
av mellan 501 och 750 liter, 8 en förbrukning av mellan 751 och 1 000 liter
samt 3 en förbrukning över 1 000 liter, allt per dag.

De för marinen angivna uppgifterna basera sig likaledes på den faktiska
förbrukningen under månaderna april och november 1952. Materialet är
dock ofullständigt så till vida som det icke omfattar vederbörande fartyg
utan allenast vissa — inalles 16 — matinrättningar i land. Dessa torde svara
för utspisningen av något över 60 procent av den ifrågavarande personalen.

För flygvapnet avse uppgifterna sistförflutna budgetår respektive 20
flottiljer (motsvarande). I den angivna kvantiteten ingår även till viss
mindre del s. k. biandmjölk. Med hänsyn till de ringa mängder som ifrågakomma
ha uppgifter ej lämnats om leveranserna av grädde.

Inom statsförvaltningen torde vid sidan av försvaret sinnessjukhusen
vara den största avnämaren av mjölk. Även vid dessa sjukhus grundar sig
upphandlingen av nämnda varuslag på ett med SMR ingånget centralavtal,
dagtecknat den 17 respektive den 26 juni 1953. Samma priser och villkor i
övrigt gälla som enligt den förenämnda med försvarets vederbörande myndigheter
träffade överenskommelsen.

I jämförande syfte ha revisorerna från medicinalstyrelsen införskaffat
uppgifter angående den dagliga medelförbrukningen av mjölk in. in. vid
sinnessjukhusen jämte anstalten för fallandesjuka. Uppgifterna, som avse
tiden den 1 december 1953—den 31 maj 1954, utvisa följande värden, angivna
i liter.

Stand. mjölk Skummjölk Tjock grädde Tunn grädde Totalt

19 893 3 342 27 618 23 880

Antalet myndigheter som omfattas av uppgifterna är 25.

Revisorernas uttalande. I en av statens priskontrollnämnd i början av år
1953 slutförd undersökning rörande prissättningen på mjölk och grädde
konstaterades bl. a., att vid försäljning av dessa varor till näringsställen
och allmänna institutioner vanligtvis tillämpades priser, betydligt överstigande
de för återförsäljare gällande, trots att många av dessa storförbrukare
regelmässigt gjorde större inköp per gång än en mjölkbutik av
genomsnittlig storlek. Då delta icke ansågs vara ur kostnadssynpunkt motiverat,
hemställde priskontrollnämnden att genom statens jordbruksnämnds
försorg förhandlingar måtte upptagas med vederbörande mejeriföretag i
avsikt att få rättelse till stånd. Jordbruksnämnden anförde med anledning
härav, att nämnden vid olika tillfällen framhållit för Svenska mejeriernas
riksförening, att mejerierna vid leverans av konsumtionsmjölk och grädde
till s. k. storförbrukare som regel borde tillämpa gällande normalpriser å
respektive varor med avdrag av detaljhandelsmarginalen. Från riksför -

eningens sida hade därvid uttalats, att föreningen vore införstådd med
denna uppfattning och heredd att verka för att en dylik prissättning lilllämpades
vid mejerierna. Jordbruksnämnden upplyste vidare om att för
det dåvarande förhandlingar påginge i frågan mellan riksföreningen och
försvarets vederbörande myndigheter samt att nämnden i skrivelse till
riksföreningen understrukit angelägenheten av att mejerierna snarast träffade
överenskommelser om tillämpning av återförsäljarpriser även vid
övriga s. k. storförbrukares inköp från mejeri av mjölk och mejeriprodukter.

De av jordbruksnämnden åberopade förhandlingarna resulterade i ett
mellan vederbörande försvarsgrensförvaltningar och riksföreningen den 18
mars 1953 ingånget avtal, vilket alltjämt är normerande för leveranserna
av mjölk, grädde och smör till militära förband och motsvarande enheter.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, ha
emellertid vid detta avtals tillkomst icke i erforderlig mån beaktats de
synpunkter åt vilka priskontrollnämnden och jordbruksnämnden givit
uttryck i sina förberörda skrivelser och vilka jämväl riksföreningen lörklarat
sig omfatta. Den prisrabatt som beviljats de militära förbanden äi
sålunda, i vad avser mjölk och grädde, icke oväsentligt lägre än motsvarande
i den allmänna handeln förekommande detaljistmarginal. Skillnaden,
beräknad på den genomsnittliga marginalen för hela riket, uppgår tdl 2,6
öre för standardiserad mjölk, till 16,4 öre för tunn grädde och till 28,7 öre
för tjock grädde, allt per liter. Härvid är ändock att märka, att de mängder
mjölk som i medeltal per dag och förband inköpas inom försvaret vida
överstiga motsvarande leveranser till mjölkbutikerna. 1 förra fallet uppgår
sålunda den genomsnittliga kvantiteten till ca 480 liter och i senaie fallet
till 250 å 275 liter.

Genom det överpris som försvarets myndigheter i jämförelse med detaljhandeln
få betala för mjölk och grädde åsamkas kronan självfallet vissa
merkostnader. Att exakt angiva storleken därav lärer icke vara möjligt
utan tidsödande bearbetningar av vederbörande räkenskaper. Med ledning
av det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande synes emellertid
ifrågavarande belopp approximativt kunna uppskattas till ca 350 000
kronor per år. För de statliga sinnessjukhusen, vilkas inköp av mjölk och
grädde regleras genom ett avtal motsvarande det inom försvaret gällande,
synes merutgiften uppgå till inemot 230 000 kronor. Inköp av mjölk i större
kvantiteter förekommer även vid vissa andra här icke särskilt berörda
statsinstitutioner, t. ex. fångvårdsanstalterna. De sammanlagda merkostnader
som i förevarande avseende drabba staten måste sålunda under alla
omständigheter betecknas såsom relativt betydande.

Med hänsyn till omfattningen av de inköp av mjölk som verkställas av
militära förband och därmed jämförliga institutioner föreligger enligt revisorernas
uppfattning icke något sakligt skäl, varför icke de statliga myndigheterna
skulle tillerkännas samma prisförmåner som vederbörande åter -

försäljare. Vad både priskontrollnämnden och jordbruksnämnden härutinnan
anfört synes därför revisorerna äga full giltighet. På grund härav
och då de avtal som träffats på förevarande område visat sig leda till ur
statsfinansiell synpunkt mycket ofördelaktiga resultat, anse revisorerna att
dessa avtal böra uppsägas och förhandlingar snarast upptagas i syfte att
uppnå erforderlig jämkning i nu gällande villkor.

§ 4.

Mässpcnningar m. m.

Jämlikt 7 § resereglemente för försvaret (TS A nr 24/1953) utgå särskilda
mässpenningar för den personal som under sjötjänstgöring å fartyg eller
båt med inmönstrad besättning bespisas i mäss. Mässpenningarna bestå dels
av en rörlig del, motsvarande det för vederbörligt fartyg eller båt gällande
penningvärdet av skeppsportion, dels av ett fast tillägg.

Närmare bestämmelser angående mässordningen ombord äro meddelade
i §§ 43—47 tjänstereglemente för marinen, del II. Beträffande förefintliga
utspisningsanordningar stadgas bl. a. följande.

Chef för flotta samt, där fartygets inredning så medgiver, annan chef
av kommendörkaptens eller högre grad, med undantag av fartygschef på
förbandschefsfartyg, hålla eget bord, kajutbord. Vid detta skall mässa
fartygschef (ej chef på depåfartyg) samt må enligt vederbörande chefs
bestämmande mässa annan ombord kommenderad av kommendörkaptens
eller högre tjänsteställning, dock ej sekond eller fartyget tillhörande officer
^vederlike) med lägre tjänsteställning än sekonden.

Sekond samt sådan ombord kommenderad officer (vederlike), som icke
enligt ovan mässar vid kajutbord, skall mässa vid gunrumsbord.

Ombord kommenderade underofficerare skola mässa tillsammans i
underofficer smäss.

Ombord kommenderade högbåtsmän skola, om fartygets inredning det
medgiver, mässa tillsammans i högbåtsmansmäss.

Ombord kommenderade flaggkadetter, kadetter samt aspiranter skola,
om fartygets inredning det medgiver, mässa tillsammans i kadett- och
aspirantmäss.

Därest utrymmet icke medgiver mässordning enligt ovan återgivna bestämmelser,
äger vederbörande fartygschef bestämma på vad sätt i förevarande
avseende skall förfaras. Den personal som icke tillhör viss mäss
bespisas i s. k. backlag. Underbefäl och värnpliktiga inom samma stridsgrupp
hänföras i allmänhet till ett och samma backlag.

Som regel finnas särskilda kök för gunrurn och underofficersmäss, på
större fartyg även för kajutbord. Varje mäss och kök bemannas med särskild
personal, bestående av hovmästare och kockar.

Mässen bildar en ekonomisk enhet, vars angelägenheter närmast omhänderhavas
av en mässföreståndare. Denne utses bland mässmedlemmar -

n;i ocli kan under vissa förutsättningar hland dem eiludla ett biträde.
Mässföreståndaren uppbär och utkvitterar ifrågakommande mässpenningar
från kassan ombord månadsvis i efterskott. Om mässen behöver törskott
för driften under den första månaden, äger mässföreståndaren utfå dylikt
förskott.

Den av vederbörande mäss tillämpade mathållningen kan vara av olika
slag. Mässen kan sålunda ha självhushåll, vilket innebär att mässen själv
ombesörjer mathållningen och gör egna varuinköp antingen från kronans
förråd (i land eller ombord) eller från civila leverantörer. Mässmedlemmarna
bestämma då själva den standard som skall hållas. Alternativt kan
mässen uttaga antingen skeppsportion i form av råvaror eller ock tillagad
skeppsportion. I sistnämnda båda tall utgå endast de fasta tilläggen av
mässpenningarna.

Mässpenningarna disponeras vidare, om ock i ringa omfattning, för viss
representation samt för utbetalning av gratifikationer till hovmästare och
kockar. För desamma inköpas även tidningar, prydnadsföremål m. in.
Servis, bestick, glas av olika slag, duktyg och köksutrustning däremot tillhandahållas
numera av kronan.

Särskilda bestämmelser angående mässen som företagsform finnas icke
meddelade. Om icke mässen bär sig ekonomiskt, pläga dock vederbörande
medlemmar solidariskt få svara för bristen. Mässen anses heller icke upplöst
förrän samtliga skulder äro likviderade. Å andra sidan fördelas eventuellt
överskott bland mässmedlemmarna, vilket kan ske antingen när
mässen upphör i samband med att fartyget i fråga avrustar eller när besättningen
bvtes. För enskild som avmönstrar sker avräkning vid avgang.
Revisorer utses bland mässmedlemmarna. Som regel förekommer revision
av mässräkenskaperna en gång i månaden.

Såsom inledningsvis i korthet berörts utgå mässpenningarna med belopp
för dag räknat motsvarande summan av för vederbörligt lartyg eller båt
gällande penningvärde av skeppsportion och visst fast tillägg.

Skeppsportionspriset fastställes av marinförvaltningen. Nu gällande
skeppsportionspris jämte mot skeppsportion svarande penningvärde framgå
av följande ur TS A nr 49/1954 hämtade tabell, vari beloppen äro angivna
i ören.

Förband och portionstyp Helportion

A. Skeppsportionspriser.

1. Ubåt och motortorpedbåt vid konservutspisning . ....... 493

2. Fartyg på expedition för undersökning och mätning av

militärleder...............................■•••••■•

Fartyg på expedition för hydrografiska undersökningar 480

Expedition för inskjutning av torpeder ................

Fartyg som användas för sjökarteverkets mätn.arbeten . .

3. Ubåt vid färskutspisning ............................ 480

Förband och portionstyp

4. Motortorpedbåt vid färskutspisning....................

Fartyg som användas för statens isbrytarverksamhet
5- Övriga fartyg med högst 45 portioner ................

6. » » » 46—150 » ................

7. » » » över 150 » ................

Helportion

| 430

415

385

370

B. Dagskostnad för portion vid beräkning av mässpenningar.

1. Ubåt och motortorpedbåt vid konservutspisning........

2. Ubåt och motortorpedbåt vid färskutspisning ..........

Fartyg på exp. för undersökn. och mätn. av militärleder . .
Fartyg på expedition för hydrografiska undersökningar . .

Expedition för inskjutning av torpeder................

Fartyg som användas för sjökarteverkets mätn.arbeten . .

3. Fartyg som användas för statens isbrytarverksamhet . .. .

4. Övriga fartyg med högst 45 portioner ................

5. » » » 46—150 » ................

6. » » » över 150 » ................

7. Kustartilleriets fartyg och båtar: Det belopp som är fast ställt

för portionsgottgörelse (f. n. 2: 80 enligt TS A nr
34/53) såvida icke skeppsportion utspisas.

575

530

495

430

400

385

Som jämförelse kan nämnas att normalportionspriset i land för samma
tid varierar mellan 245 och 258 öre.

Det i mässpenningarna ingående fasta tillägget utgår jämlikt 7 § 1 mom.
resereglemente för försvaret med följande belopp för dag räknat, nämligen

a) för beställningshavare, som håller kajutbord, 6 kronor;

b) för beställningshavare, som mässar vid eller bespisas från kajutbord,
4 kronor 50 öre;

c) för beställningshavare, som mässar vid eller bespisas från gunrumsbord,
2 kronor 75 öre;

d) för beställningshavare, som mässar i eller bespisas från underofficersmäss,
2 kronor 50 öre;

e) för beställningshavare tillhörande lönegraden Ma eller Me 14, som
ej mässar i eller bespisas från underofficersmäss, samt för beställningshavare
tillhörande någon av lönegraderna Ma, Me eller Mg 10 och Ma eller
Me 11, som mässar i eller bespisas från högbåtsmansmäss, 2 kronor; samt

f) för beställningshavare tillhörande någon av lönegraderna Ma, Me eller
Mg 10 och Ma eller Me 11, som ej mässar i eller bespisas från underofficerseller
högbåtsmansmäss, 1 krona 50 öre.

För kock eller hovmästare, vilken bespisas från kajutbord, gunrumsbord
eller underofficersmäss, samt för uppassare i mäss för högbåtsmän, där
mässhållning förekommer, utgå mässpenningar enligt samma grunder som
för medlem av mässen, dock skall det fasta tillägget utgöra 2 kronor.

Utöver ovannämnda grundläggande bestämmelser innehåller resereglemente
för försvaret en mängd detaljföreskrifter om mässpenningarna, av
vilka här följande må återgivas.

])är mäss består av endast eu person, utgår förhöjning av mässpenningarna
för dag med 1 krona för den, som mässar vid gunrumsbord, octi med
75 öre för den, som mässar i underofficersmäss. Förhöjning av mässpenningarna
utgår dock icke under tid för anbefallt övningsuppehåll, årlig
översyn av fartyget eller uppehåll å varv för reparations- eller motsvarande
arbeten av sådan varaktighet, att sjötillägg icke utgår, och ej heller å
undervattensbåt, fartyg som är beordrat till expedition för undersökningar
och mätningar av militärleder, fartyg som användes för sjökarteverkets
räkning, statens isbrytarfartyg eller fartyg huvudsakligen rustat för materielens
underhåll och vård. (7 § 2 mom.)

Under expedition i utländska farvatten höjes den i mässpenningarna
ingående fasta delen med 80 procent eller det lägre procenttal, Ivungl. Maj:t
för särskilt fall bestämmer, från och med den dag vid utgåendet till och
med den dag på återvägen, då 7° ostlig longitud från Greenwich räknat
passeras, eller, om nämnda longitud ej behöver passeras, från och nied
dagen för ankomsten till utländsk hamn till och med dagen för avgang
därifrån. (7 § 3 mom.)

För beställningshavare, tjänstgörande å undervattensbåt, för vilken annat
fartyg är beordrat tjänstgöra som depåfartyg, utgå mässpenningar a depåfartyget,
som om tjänstgöringen varit förlagd till detta fartyg. För dag,
varunder mässning (bespisning) helt eller delvis måste äga rum å undervattensbåten,
skall ersättning för förplägnaden — beräknad efter värdet
av skeppsportion å undervattensbåt — bestridas av depafaitygets mäss.
Härjämte utgår å undervattensbåten förhöjning av mässpenningarna med
följande belopp alltefter det sätt, varpå beställningshavarens bespisningsförhållanden
ombord å depåfartyget äro ordnade, nämligen med 1 krona
för den, som å depåfartyget mässar vid eller bespisas från gunrumsbord,
75 öre för den, som å depåfartyget mässar i eller bespisas från underofficersmäss,
och 50 öre för den, som å depåfartyget mässar i eller bespisas
från mäss för högbåtsmän. Beställningshavare, som å depåfartyget icke
mässar i eller bespisas från mäss och som uttager skeppsportion in natura,
erhåller för dag, varunder bespisning helt eller delvis måste äga rum å
undervattensbåten, skeppsportionen a denna. Det nu sagda skall dock icke
gälla där chef för undervattensbåtsförband, som är direkt underställd chef
för sjöstyrka, med hänsyn till övningarnas bedrivande eller platsen för
undervattensbåtens förläggning beslutat, att undervattensbåten ur bespisningssynpunkt
skall vara skild från depåfartyget. (8 § 1 mom.)

Kostnaderna för mässpenningarna bestridas Iran marinens mathallningsanslag
och ha under de tre sistförflutna budgetåren uppgått till följande
belopp i jämna tusental kronor:

1951/52 1 587 000

1952/53 1 776 000

1953/54 2 174 000

Mässpenningarnas nuvarande storlek för beställningshavare ombord på
kryssare av typen Tre Kronor framgår av följande tablå.

Mässtyp	Värdet av skeppsportion	Fast tillägg	Summa (öre/dag)
Ivajutbord Bordhållaren	385	600	985
Bordmedlem	385	450	835
Gunrumsbord	385	275	660
Underofficersmäss	385	250	635
Högbåtsmansmäss	385	200	585
Furirer	385	150	535
Mässpersonal	385	200	585

Pör att bilda sig eu uppfattning om vilken förplägnadsstandard som
kan hållas för manskapet genom nuvarande skeppsportionspris ha revisorerna
tagit del av ett antal matsedlar, vilka legat till grund för utspisningen
omboid a flottans fartyg under hösten 1954. Såsom exempel på
därvid inhämtade uppgifter må här återgivas följande matsedel, gällande
för kryssaren Tre Kronor under tvåveckorsperioden den 6—19 september.

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Måndagen den 6.

Cornflakes, mjölk, smör, bröd, apelsinmarmelad, kaffe.

Stekt strömmingsflundra, stuvad spenat, potatis, smör, bröd,
mjölk.

Pannbiff, löksås, potatis, päron, mjölk.

Tisdagen den 7.

Havregrynsgröt, mjölk, smör, bröd, kokt medvurst, kaffe.
Sillgratin, smör, bröd, mjukost, mjölk.

Stekt fläsk, hruna hönor, potatis, äppelsoppa in. citron, mjölk.
Onsdagen den 8.

Filmjölk, smör, bröd, rökt medvurst, kaffe.

Stekt falukorv, stuvade morötter, potatis, smör, bröd, mjölk.
Oxstek, sås, potatis, morötter, saltgurka, fruktsallad, mjölk.

Torsdagen den 9.

Risgrynsvälling, smör, bröd, ost, kaffe.

Piskbullar, kaviarsås, potatis, smör, bröd, mjukost, mjölk.

Ärter, fläsk, pannkaka, lingonsylt, mjölk.

Fredagen den 10.

Mannagrynsvälling, smör, bröd, rökt medvurst, kaffe.

Pytt i panna, ägg, smör, bröd, mjölk.

Dill på lamm, potatis, chokladsoppa, mjölk.

Lördagen den 11.

Havregrynsgröt, mjölk, smör, bröd, mjukost, kaffe.

Fläskkorv, impotatis, smör, bröd, kaviar, mjölk.

Kokt gös, pepparrotssås, ägg, potatis, färska äpplen, mjölk.

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:
Lunch:
Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Frukost:
Lunch:
Middag:

Frukost:

Lunch:

Middag:

Varje

Söndagen den 12.

Wienerbröd, kaffe. .....

Parisersmörgås, smör, bröd, leverpastej, herring, tomater, mjölk
Fläskkotlett, sås, potatis, morötter, gurka, aprikoser, mjölk.

Måndagen den 13.

Mannagrynsvälling, smör, bröd, rökt medvurst, kaffe.
Potatisplättar, lingonsylt, smör, bröd, mjukost, mjölk.

Stekt fläsk, gröna ärter, fruktsoppa, mjölk.

Tisdagen den It.

Kokt ägg, kaviar, smör, bröd, mjölk, kaffe.

Stekt salt sill, löksås, potatis, smör, bröd, mjölk.
Ivalvfrikassé, potatis, truktsallad, mjölk.

Onsdagen den 15.

Filmjölk, smör, bröd, kokt medvurst, kaffe.

Stekt falukorv, stuvade morötter, smör, bröd, mjölk, potatis.
Hotchpotchsoppa, wienerbröd, kaffe.

Torsdagen den 16.

Risgrynsvälling, smör, bröd, rökt medvurst, kaffe.

Pytt i panna, ägg, rödbetor, smör, bröd, mjölk.

Ärter, fläsk, pannkaka, lingonsylt, mjölk.

Fredagen den 17.

Cornflakes, mjölk, smör, bröd, apelsinmarmelad, kaffe.
Pannbiff, löksås, potatis, smör, bröd, kaviar, mjölk.

Kalops, potatis, lingonsylt, äppelkaka, vaniljsås, mjölk.

Lördagen den 18.

Havregrynsvälling, smör, bröd, leverpastej, kaffe.

Kalvsylta, rödbetor, potatis, smör, bröd, ost, mjölk.

Friterad torskfilé, remuladesås, potatis, glass, mjölk.

Söndagen den 19.

Wienerbröd, kaffe. .

Skinklåda, smör, bröd, ost, gaffelbitar, leverpastej, mjölk.
Slottsstek, sås, potatis, morötter, saltgurka, päron, mjölk.

dag har dessutom utspisats eftermiddagskaffe med bröd.

I detta sammanhang må erinras om att jämlikt 35 § 2 inom. statens allmänna
avlöningsreglemente och 23 § tilläggsbestämmelserna till nämnda
reglemente beställningshavare äger att såsom särskild löneförmån under
sjötjänstgöring uppbära sjötillägg. Sådant tillägg utgår med belopp för dag
räknat som i nedanstående tabell angives.

Beställningshavare
tillhörande lönegrad
(tjänstbarhetsklass)

Militära beställningshavare.

3. klass sjöman
2. klass sjöman

Mha 1

Mha 2
Me, Mg 10 och 11

Ma, Me 14.......

» » 16.......

» » 19.......

» 21 och 23 ...

» 27..........

» 30..........

» 33..........

» 37 och Mo 13
Mo 17..........

-15

Civilmilitära beställningshavare.

Ca, Ce, Cg 25................

» » »27................

» » » 29—31............

» » » 33 och 37 .........

Sjötillägg för dag vid tjänstgöring
å annat fartyg än undervattensbåt	å undervattensbåt
beställnings-havare i allmänhet	vissa yrkesmän	beställ nings-havarei allmänhet	vissa yrkesmän
kronor	kronor	kronor	kronor
1: 1: 25 1: 50 2: 50 3: -3: 50 4: —	1: 75 2: 75 3: 25 4: -5: -	2: 50 3: 25 3: 75 6: 25 7: 50 8: 75 10: -	4: -6: 50 7: 75 9: 25 It: -

12: —
15: -17: 50
19: 50

12: 50
15: -17: 50

Till vissa beställningshavare utgå dessutom under sjötjänstgöring andra
tillägg, såsom förhöjt sjötillägg, s. k. snorkeltillägg, isbrytartillägg, beredskapstillägg,
dykeriersättning och representationspenningar. Beträffande
sistnämnda ersättning stadgas bl. a. följande.

.... Tl,n beställningshavare, vilken är kommenderad i befattning såsom chef
. AUStfl0ttan eller för eskader> avdelning, flottilj, division''eller fartyg
utga tor dag, varunder vederbörande är berättigad till sjötillägg eller såvitt
angår chef för statens isbrytarfartyg, sjötillägg eller isbrytartillägg, representationspenningar
med belopp som nedan angives för den lönegrad, efter
vilken bestallnmgshavaren åtnjuter förut nämnt tillägg.

Lönegrad	Kr.
Ma, Md 27.......	2: —
Ma, Md 30 och 33..........	4:
Ma, Md 37, Mo 14 och 15......	6-
Mo 17............	10: -

Frågan om mässordningen ombord var för ett tiotal år sedan föremål
för särskilt övervägande, närmast med anledning av att anmärkningar
framställts mot att särskilda kök inretts för både officerare och underofficerare
samt i vissa fall även vederbörande fartygschef. Genom brev

‘27

den ‘28 april 1944 uppdrog sålunda Kungl. Maj:t åt marinföivaltningen
att för utredning av frågan rörande ändrad ordning för bespisning av befälspersonal
å flottans fartyg låta utföra försök enligt vissa angivna riktlinjer,
varvid utgångspunkten skulle vara att såsom grund för bespisningen
lades en samtliga personalkategorier omfattande rätt att utbekomma
skeppsportion av för manskapet avsett slag. Efter verkställd utredning
lämnade marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 5 december 1945 en
redogörelse för resultatet av de utförda försöken och hemställde i anslutning
därtill, att Kungl. Maj:t måtte principiellt godkänna att vid nybyggnad
eller _ därest så prövades lämpligt med hänsyn till uppkommande kost nader

in. in. — vid ombyggnad av större fartyg (pansarskepp, kryssare,
jagare, större minsvepare in. fl.) ett för befälspersonalen ombord gemensamt
kök regelmässigt anordnades, att vid nybyggnad av mindre fartyg
(ubåtar, mindre minsvepare och vedettbåtar in. fl.) ett för all personal
gemensamt kök anordnades samt att särskilda kok för olika personalkategorier
bibehölles å sådana fartyg, där enligt marinförvaltningens bedömande
en reducering av antalet kök icke lämpligen kunde ske. Vidare
hemställde marinförvaltningen att Kungl. Maj:t måtte med ändring av då
gällande bestämmelser rörande mässpenningar föreskriva, att lfrågakommande
mässpenningar skulle utgå i form av procentuella tillägg å skeppsportionens
penningvärde enligt i skrivelsen närmare angivna grunder.

Genom beslut den ‘25 oktober 1946 förklarade Kungl. Maj:t, att de av
marinförvaltningen angivna principerna beträffande antalet kok a flottans
fartyg skulle i förekommande fall vinna beaktande, så framt icke Kungl.
Maj:t på framställning av ämbetsverket i särskilt fall annorlunda bestämde.
Marinförvaltningens hemställan i övrigt föranledde icke annan åtgärd
än att Kungl. Maj :t förordnade, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till 1945 års lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det kommittén lämnade utredningsuppdraget. Lönekommittén ansag
sig dock icke böra framlägga något förslag till ändrade grunder for beräkning
av mässpenningar.

Beträffande frågan om antalet kök å flottans fartyg ha revisorerna från
vederbörande instans inom marinförvaltningen under hand inhämtat vissa
upplysningar, vilka sammanställts i en promemoria av i huvudsak följande

innehåll.

Kökens andel i kostnaderna för ett krigsfartyg äro beträffande såväl
anläggning som drift försvinnande små. Merkostnaden för inredning av
två mindre utrymmen i stället för ett större belöper sig i huvudsak pa uppsättande
av en vägg samt på framdragning av vissa extraledningar. EU
centralkök medför ej i förhållande till skilda köksenheter nagot minskat
personalbehov, enär den arbetsbesparing som erhalles genom centralkoket
motväges av det merarbete som måste nedläggas på transporter samt pa
återuppvärmning in. in. av maten i penterier vid respektive massar.

Vid planeringen av ett krigsfartyg är det med hänsyn till dess starkt begränsade
utrymmen i regel lättare att anordna två mindre utrymmen än ett
stort Vadare medför centralköket ökade krav på transportledernas framkomlighet
och bredd, vilket ar mycket mer utrymmeskrävande än den yta
ett extra kok omfattar. Kraven på lättframkomlighet medföra också extrakostnader
tor annan utformning av trappor m. m.

Ur skyddssynpunkt är det nödvändigt att besättningens förläggning fördelas
over fartygets olika delar. Detta innebär att för alla fartyg med undantag
av kryssarna förläggningen måste ske i fartygets för och akter da
midskeppsutrymmet upptages av maskinområdet. Då detta är avgränsat

lk0tL°? deSSUt°m ?å mindre lart>» än kryssare omfattar
rtygets hela bi edd, kan en inre förbindelse mellan de förliga och aktra
delarna av fartyget icke erhållas. Kommunikation mellan fartygets föraggningsplatser
i respektive för och akter måste därför ske över det öppna
lacket och därtill , regel genom trånga dåcktthtckor och brant, trappor''
Ur skyddssynpunkt och av konstruktiva skäl utföras däcksluckorna, vilka
skola v-ara vattentata med eu diameter av 60 cm. Av utrymmesskäl äro

nSaav Ä? nu bLanfa °Ch ha ofta en lutnin8 mot horisontalplanet
av 70 a 80 Detta medtor att varor som skola transporteras upp eller

ned tor en dylik trappa icke kunna bäras utan måste langas av två man
Dorrarna aro små a (med en bredd av 60 å 70 cm) och försedda med minst

dan ltt H83 k fr- ,V,d vattentäta dörrar är stängningsanordningen sådan,
^ att den i regel icke kan manövreras med en hand.

På mindre fartyg såsom jagare äro transportförhållandena särskilt svåra
icke nnnst vid sjögång.

torde >cke vara möjligt att hära maten, upplagd i serviskärlen, direkt
från ett centralkök till vederbörande mäss. Maten måste därför transporteras
! mattransportkärl — vilka, om transporten skall ske över Öppet
dack, maste vara isolerade under den kalla årstiden — samt återuppvärmas
och uppläggas i ett penteri intill mässen. Frånsett otrevnaden för
massmedlemmarna att dagligen under en stor del av sitt liv nödgas äta
uppvärmd mat och de olägenheter detta har ur hälsosynpunkt, medför ett
sadant transportarbete avsevärt merarbete liksom kostnader för förstörd
mat, vilket under dylika förhållanden icke kan undvikas.

Vad tidigare sagts angående förläggningsutrymmenas fördelning i fartyget
omojhggor att samtliga mässutrymmen kunna grupperas intill ett
gemensamt kök.

Beträffande köksanläggningarna i de nyare fartygen ha lämnats följande
uppgifter.

Kryssare Tre Kronor och Göta Lejon.

Manskapskök beläget på huvuddäck styrbord föröver.

Befälskök för off och uoff på huvuddäck babord akteröver.

Penterier vid resp. mässar.

Penterikök för CKF beläget i bryggkomplexet.

Befälsköket är dimensionerat så att hela fartyget vid haveri pa manskapskoket
kan utspisas därifrån. Matlagning i form av kokning kan ske även

™ ,Str,°Tmen bryteS‘ Ängan erhåIles från en särskild ekonomiångpanna
UKf kok har tillkommit med hänsyn till de långa och svåra transporterna
och etter medgivande av dåvarande chefen för försvarsdepartementet.

Jagare tyi) Öland.

Manskapskök beläget på liuvuddäck.

Kombinerat offkök-penteri beläget akterul under huvuddack.

» uoffkök-penteri beläget förut under liuvuddäck.

Off- och uoffköken äro förstorade pcnterier med kokmöjligheter.

Off äro i huvudsak förlagda akterul och uotl föröver.

Inre förbindelser saknas. Med ett gemensamt befälskök måste maten transporteras
över Öppet däck, vilket vid sjögång är omöjligt. Vidare äro samtliga
trappor till såväl off- som uofförläggningar resp. mässar mycket branta.

Jagare typ Halland.

Manskapskök beläget på huvuddäck.

Offkök-penteri i bryggkomplexet.

Uoflkök akterut under liuvuddäck med särskilt penteri. Avses som
reservkök.

Jagare typ Östergötland.

Manskapskök lika Öland.

Offkök-penteri beläget i bryggkomplexet.

Uoffkök lika Öland, särskilt penteri. Avses även som reservkok.

Minsvepare större typ Arholma.

F. n. finnes manskapskök samt befälskök gemensamt för off och uoff eller
för endera kategorien. Vanligen hämta uoff mat från manskapsköket. bör
off och uoff finnas särskilda penterier. Emellertid komma efter hand samtliga
befälskök att utgå och ombyggas till förrådsrum i samband med att
bydrofoninstallationer utföras ombord.

Minsvepare mindre.

Ett kök.

Torpedbåtar typ T 102.

Ett kök.

Revisorernas uttalande. Mathållningen ombord på flottans fartyg ulmärkes
av en vittgående uppdelning av förefintliga utspisningsanordningar
på olika befälskategorier. Varje sådan personalgrupp har sålunda sin egen
mäss, vilken betjänas av särskild personal och understundom även är utrustad
med särskilt kök. I vissa fall har uppdelningen drivits så långt att
vederbörande fartygschef håller eget bord, avskilt från officersmässen i
övrigt. Mässen bildar en ekonomisk enhet, som har till huvuduppgift att
svara för medlemmarnas dagliga förplägnad. För detta ändamål utgå statsmedel
i form av s. k. mässpenningar, bestående av dels ett mot den vanliga
skeppsportionen svarande penningvärde och dels ett fast tillägg. Av
mässpenningarna föranledda kostnader, vilka bestridas från marinens matliållningsanslag,
uppgingo under sistförflutna budgetar till närmare 2,2
miljoner kronor.

För ett tiotal år sedan var frågan om mässordningen ombord föremål
för särskild utredning inom marinförvaltningen. På grundval av utred -

ningens resultat fastställde Kungl. Maj:t sedermera vissa riktlinjer beträffande
det antal kök å flottans fartyg som vid nybyggnad borde anordnas.
Därmed avsågs att få till stånd en ökad koncentration av förplägnadstjänsten
ombord. Sålunda skall som regel ett och samma fartyg innehålla
högst två kök. Under senare år ha emellertid, såsom av de i det föregående
lämnade uppgifterna framgår, vissa avsteg gjorts från denna allmänna regel.
Även om detta på grund av föreliggande omständigheter må ha varit
befogat, önska revisorerna likväl understryka angelägenheten av att de
nyssberörda riktlinjerna beträffande antalet kök å flottans fartyg i görligaste
mån efterföljas.

Marinförvaltningens ovannämnda utredning föranledde icke någon omläggning
av själva mässindelningen ombord. Ehuru vissa förenklingar kunna
synas motiverade, ha ej heller revisorerna funnit sig böra framlägga förslag
till ändring härutinnan. Däremot vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för ett bibehållande av det system med särskilda
mässpenningar som ligger till grund för bespisningen av befälspersonalen
å flottans fartyg. Dessa mässpenningar äro konstruerade på sådant
satt, att vederbörande mäss därigenom beredes möjlighet att hålla en högre
föiplägnadsstandard än den vanliga skeppsportionen medger. Såvitt revisorerna
på grundval av tillgängliga handlingar kunna bedöma, måste
emellertid skeppsportionen anses fylla alla rimliga anspråk i nu berörda
avseende. Någon saklig anledning för kronan att ställa medel till förfogande
för särskild kostförbättring utöver nämnda portion torde därför icke
föieligga annat än i undantagsfall. Det sätt varpå mässpenningarna faktiskt
disponeras ger även vid handen, att vederbörande personal själv synes
anse behovet av eu sådan portionsförstärkning i allmänhet vara ringa.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat utnyttjas sålunda det i mässpenningarna
ingående fasta tillägget endast i begränsad omfattning — understundom
icke alls för att höja lörplägnadsstandarden. Ifrågavarande
tillägg användes i stället för andra ändamal eller kommer mässmedlemmarna
till godo i form av överskott å mässrörelsen. Till följd härav ha
mässpenningarna mer eller mindre fått karaktären av en skattefri inkomst
vid sidan av den kontanta lönen.

I detta sammanhang må vidare beaktas, att under sjötjänstgöring nu
avsedda personal jämväl äger uppbära s. k. sjötillägg. Denna särskilda löneförmån
har motiverats huvudsakligen med hänsyn till dels det ökade ansvar
och den skärpning i arbetsuppgifterna som åtfölja tjänsten ombord,
dels den större bundenhet i tjänsten som sammanhänger med sjötjänstgöi
ingens natur, dels ock de olägenheter av personlig och i någon mån även
ekonomisk art som asamkas personalen genom sjökommenderingen. Under
sjötjänstgöiing utga vidare vissa andra tillägg, av vilka representationspenningarna
här särskilt ma nämnas. Genom dessa speciella löneförmåner
kan vederbörande personal sägas komma i åtnjutande av ekonomisk kom -

pensation för do avvikelser från den normala livsföringen som tjänsten
ombord medför.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter anse revisorerna staika
skäl tala för att de nuvarande mässpenningarna avskaffas och att i stallet
samtliga personalkategorier berättigas att under sjötjänstgöring utbekomma
skeppsportion av för manskapet avsett slag. 1 samband med en dylik
omläggning synes marinförvaltningen böra tillerkännas befogenhet att för
speciella tillfällen, då den vanliga skeppsportionen icke anses vara till
fyllest för att möjliggöra önskvärd standard å mathållningen, besluta om
erforderlig portionsförstärkning.

§ 5.

Understöd åt privatflyget.

I sitt betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom
försvarsväsendet (SOU 1942: 1) anförde 1941 års försvarsutredning beträffande
privat- och sportflygningen bl. a., att erfarenheterna från utbildningen
inom flygvapnet av värnpliktiga flygförare (reservflygare) visat,
att det underlag för utbildningen som en llyglid av t. ex. 50 flygtimmai
såsom privatflygare utgjorde icke avsevärt inverkade på utbildningstidens
längd. Privat- och sportflygningens största betydelse, anförde utredningen
vidare, låge icke i att den skapade reserver av flygförare för flygvapnet
utan i det förhållandet, att den verksamt bidroge till att sprida intresse
för flygning över huvud taget. Ur flygvapnets synpunkt värdefullast vore
därvid i första hand modell- och segelflygning samt byggverksamhet av
olika slag, i andra hand motorflygning. Dessa former av civil- och sportflvgning
ökade förståelsen för flygvapnet och dess verksamhet samt gagnade
dess rekrytering. På grund därav borde enligt utredningens mening
privat- och sportflygningen stödjas av staten.

I yttranden över försvarsutredningens betänkande framhöll bland andra
överbefälhavaren, att det vore ett militärt intresse att civilflygningen,
främst modell- och segelflygningen, understöddes av staten.

Vid framläggandet inför 1942 års riksdag av propositionen nr 210 angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
förklarade föredragande departementschefen sig i likhet med försvarsutredningen
och överbefälhavaren anse privat- och spoitflygningen
vara av sådan betydelse ur militär synpunkt, att den borde stödjas av staten.
Departementschefen ansåg dock. att denna fråga liksom tragan om
den civila flygverksamhetens ställning till flygvapnet tarvade särskild utredning,
vid vilken borde övervägas bl. a. frågan på vad sätt staten kunde
tillgodogöra sig den civila flygverksamhetens insatser.

Riksdagen anförde i sin skrivelse nr 374, att privat- och sportflygningen
syntes vara av sådan militär betydelse — främst ur rekryteringssynpunkt —

att denna flygverksamhet borde stödjas av staten samt att formerna
för detta stöd och frågan om civilflygets ställning till chefen för flygvapnet
snarast borde utredas.

Genom beslut den 30 juni 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att verkställa
utredning rörande understödjande av privatflyget. I statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för nämnda dag yttrade departementschefen,
elter att ha hänvisat till sitt uttalande i propositionen 1942: 210, bl. a.
följande.

Näi jag nu återkommer tid fragan om igångsättande av berörda utredning
vdl jag framhålla, att vidmakthållandet av en livskraftig privat flygverksamhet
självfallet är av värde för flygvapnet redan av den anledningen, att
därigenom skapas intresse för flygning över huvud taget och därmed också
lör flygvapnets verksamhet och behov. Det är därför naturligt, att förbindelselinjer
upprättats mellan flygvapnet och privatflyget. Med den utveckling
som den moderna krigstekniken undergått — jag tänker härvid särskilt
på användningen av motorlösa flygplan som transportmedel — utgör
emellertid privatflygningen även ett intresse ur armésynpunkt.

De jämlikt ovannämnda bemyndigande tillkallade utredningsmännen,
vilka antogo benämningen 1942 års flygutredning, avgåvo ett den 23 februari
1943 dagtecknat betänkande med förslag till statliga åtgärder för
stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling
(SOU 1943: 12). Häri anfördes bl. a. följande.

Privatflygets stora betydelse ligger däri, att det hos befolkningen i genien
skapar intresse och förståelse för flygning över huvud taget och därigenom
även för flygvapnet. Av särskilt stort värde är att privatflyget bereder ungdomen
tillfälle att aktivt deltaga i flygverksamhet. Härvidlag äro alla
grenar av privatflyget av betydelse, motorflyg såväl som motorlöst flyg
och modellflvg, liksom även byggverksamheten. Modellflygare, som själv
bygger och trimmar sitt .flygplan, bibringas därigenom i första hand flygintresse
men förvärvar därjämte vissa grundläggande insikter i flygningens
teori och i till flygningen hörande problem, insikter som alltmera fördjupas
under den fortsatta flygutbildningen. Genom byggverksamheten erhåller
därjämte den blivande flygaren ökad förståelse för materielen och dess
vård. Ett aktivt deltagande i flygverksamheten kan väcka flygentusiasm
samt giva den 1''lygbegåvade ynglingen en impuls att även i fortsättningen
vidmakthålla det intresse, som framkallats i unga år, eventuellt att därå
giunda sitt val av levnadsbana. Härigenom kunna flygvapnets möjligheter
ökas att för sin rekrytering erhålla ett urval av personer, som lämpa sig
för fortsatt utbildning inom olika yrkesgrenar. Det är härvidlag givetvis av
det största värde, att hasen för rekryteringen är så bred som möjligt,
d. v. s. att tillfälle beredes så många ynglingar som möjligt att utan alltför
stora ekonomiska uppoffringar i någon form erhålla utbildning i flygning.

Privatflygets värde för flygvapnet utgöres således i första band dels av
dess obestridliga betydelse såsom allmänt intresseväckande faktor, dels
av att det skapar ett urval av flygintresserad ungdom, varur vapnet kan
hämta sin personal. \ ad nu sagts om flygvapnet gäller för övrigt jämväl
flygindustrien och det civila flyget i dess helhet. Även om således flva J

vapnet är den vapengren, som i forsla luuul kan tillgodogöra sig de erfarenheter,
som förvärvas inom den privata flygverksamheten, åro dock
dessa erfarenheter med hänsyn till den stora roll Ilygstridskralterna spela
i den moderna krigföringen naturligen av betydelse även för försvaret i
övrigt. Så till exempel kan den kännedom om olika slag av flygplan samt
deras uppträdande i stort, som privatflygaren med sitt allmänna flygintresse
som regel förskaffar sig, bliva av stort värde vid tjänstgöring vid
armén och marinen särskilt inom luttvärnet och luftbevakningen. Därest
inom privat flyget undervisning i flygplanidentifiering inlägges i utbildningen
kommer detta värde att ökas.

Utredningen framhöll vidare, att ett utvecklat privat motorllyg hade
betydelse för flygvapnet även därigenom, att det medförde en tillgång på
skol- och övningsflygplan, vilka kunde tagas i ansprak vid mobilisering,
samt genom att det beredde flygutbildad reservpersonal vid flygvapnet
tillfälle att genom privat motorflygning i viss utsträckning vidmakthålla
sin färdighet. Glid- och segelflyget i sin tur kunde, i den män det ytterligare
utvecklades, genom efterfrågan på materiel komma att stimulera produktionen
av glid- och segelflygplan, vilket med hänsyn till möjligheten att
använda motorlösa flygplan i eu blivande transportflygorganisation kunde
komma att bliva till gagn för flygvapnet och därutöver även för försvaret
i dess helhet.

I likhet med försvarsutredningen ansåg flygutredningen däremot, att privatflvgning
sådan den dittills bedrivits icke vore av något direkt värde för
flygvapnet i den meningen, att de insikter i praktisk flygning, vilka förvärvades
inom privatflyget, skulle kunna möjliggöra en avkortning av
flygutbildningen inom flygvapnet. Härom anförde utredningen.

Vad speciellt motorflygningen beträffar är det otvivelaktigt, att en under
flygvapnets överinseende, med hänsyn till militära krav organiserad och
ledd skolverksamhet skulle kunna giva sådana resultat, att utbildningstiden
inom flygvapnet skulle kunna avkortas och någon besparing i direkta utgifter
för utbildningen därigenom vinnas. Flygvapnets flygreservskola kan
dock numera täcka behovet av reservförare. Några fördelar synas icke
kunna ernås genom eu uppdelning av utbildningen med en första del vid
en civil flygskola och den fortsatta utbildningen förlagd till flygvapnet.
Med hänsyn till dels en ofrånkomlig utökning av den nu tillämpade utbildningstiden,
dels ock det helt dominerande inflytande på ledningen och
utbildningen vid en civil motorflygskola, som måste tillerkännas flygvapnets
myndigheter för att resultat av något omedelbart värde för militärflygutbildningen
där skulle kunna utvinnas, anser utredningen det vara naturligare,
att all motorflygutbildning av militärt intresse bibehålies inom flygvapnet.

Vad den nuvarande utbildningen i motorlös flygning beträffar är det
givet, att den flygskicklighet, som kan förvärvas genom den, i ännu mindre
grad än vad fallet är beträffande motorflygutbildningen kan komma militärllyget
till direkt nytta. Målet för den militära flygutbildningen måste
självfallet vara flygning med motor, bortsett från förare i motorlösa flygplan
för transport, av vilka förare dock sannolikt kommer att krävas genomgången
motorflygutbildning. I den mån emellertid utbildningen kan

3 Rev. berättelse ang. statsverket ur 1954. I.

föras till en högre nivå än som med tillgängliga resurser hittills varit
möjligt, kan den komma att bliva till avsevärd nytta för flygvapnet därigenom,
att den tillför vapnet ett bättre urval än som eljest skulle stått
till buds vid uttagning av personal för flygutbildning. Erfarenheterna ha
nämligen visat, att den hittillsvarande utbildningen icke kunnat av flygvapnet
betraktas som tillräcklig grundval för uttagning av elever till militär
flygutbildning. En förutsättning för ett fullgott resultat av en mer
kvalificerad privat flygutbildning är enligt utredningens mening, att chefen
för flygvapnet tillförsäkras ett avgörande inflytande på såväl utbildnings-
som materielanskaffningsfrågor, vilket även är ägnat att tillgodose
kravet på erforderlig enhetlighet.

På den i utredningsdirektiven berörda frågan om privatflygningen såsom
ett intresse ur armésynpunkt med hänsyn till användningen av motorlösa
flygplan som transportmedel ansåg sig utredningen med hänsyn
till pågående överväganden rörande en transportflygorganisation för försvaret
icke kunna ingå. Utredningen framhöll dock att möjligheterna att
från den civila segelflygutbildningen rekrytera förare av bogserade glidflygplan
för transportändamål borde beaktas.

Då utredningen sålunda funnit, att ett väl utvecklat privatflyg i skilda
hänseenden kunde vara av sådant värde för försvaret, att det framstode
som ett statligt intresse att privatflyget ytterligare utvecklades, och då
privatflygverksamheten dittills icke varit i stånd att själv bära de dryga
kostnader dess utövande krävde, syntes det utredningen skäligt, att staten
genom ekonomiskt stöd bidroge till att möjliggöra eu dylik utveckling.
Principiellt hade därvid enligt utredningens mening samtliga verksamhetsgrenar
inom privatflyget sådan betydelse, att de borde stödjas. Då emellertid
på grund av den rådande bristen på drivmedel praktiskt taget all privat
motorflygutbildning för det dåvarande vore nedlagd och det måste anses
vanskligt att bedöma, under vilka omständigheter det privata motorflyget
kunde komma att arbeta sedan ändrade förhållanden inträtt, syntes frågan
om dess understödjande lämpligen böra ställas på framtiden. Utredningen
utgick därför från att statligt understöd av privatflyget tills vidare borde
avse allenast det motorlösa flygets och modellflygets verksamhet.

Vederbörande militära remissmyndigheter underströko vad beträffar
privatflygets värde för försvaret utredningens synpunkter samt framhöllo
lämpligheten av de åtgärder i syfte att öka detta värde, vartill utredningens
förslag syftade.

Överbefälhavaren betonade särskilt privatflygets betydelse för flygvapnet
såsom rekryteringsfrämjande faktor icke endast under den då pågående
kraftiga ökningen av flygvapnet utan jämväl sedan vapnet nått den omfattning,
som 1942 års försvarsbeslut innebure. Överbefälhavaren ville
även framhålla vikten av att glid- och segelflygplansindustrierna stimulerades.
Detta sammanhängde hl. a. med frågan om inrättande av en transportflygorganisation,
varav behovet vore starkt framträdande.

Chefen för armén ansåg det vara mycket värdefullt ur arméns synpunkt,
att genom den föreslagna organisationen möjligheter skapades att utbilda
lämpliga segelflygare till förare av militära motorlösa flygplan, samt framhöll
därjämte, att privatflygarnas kännedom om olika slag av flygplan indirekt
komme armén till godo särskilt för luftvärnets och luftbevakningens del.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anförde i förevarande sammanhang
följande.

Den stora betydelse ett väl utvecklat privatflyg har för ett lands försvar
i allmänhet och dess flygvapen i synnerhet kan icke tillräckligt understrykas.
Modellflygning och segelflygning kunna göras tillgängliga för de bredare
folklagren. Härigenom öppnas möjligheter för att allmänheten skall
kunna bibringas det flygmedvetandc, som utgör förutsättningen för att en
modern försvarsorganisation skall kunna hringas till högsta etfekt. Särskilt
för flygvapnets rekrytering men även för övriga delar av försvaret
kommer ett enligt utredningens förslag på bred bas organiserat och för
ungdomen väl tillrättalagt privatflyg att vara av betydande värde.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen funno det vara av största
vikt, att privatflyget understöddes av staten i högre grad än vad dittills
varit fallet. Utredningens förslag härutinnan syntes riktiga och väl avvägda.

Frågan förelädes 1943 års riksdag genom propositionen nr 264. Föredragande
departementschefen anförde därvid bl. a. följande.

Privatflyget bar, såsom utredningsmännen påpekat, praktisk betydelse
för försvarsväsendet främst därigenom att det hos ungdomen väcker intresse
för flygning samtidigt som det skapar förutsättningar för genomförandet
av ett förberedande urval bland den ungdom, från vilken flygvapnets
personal rekryteras. Att även civilflyget ernår fördelar härigenom
är tydligt. Privatflygets betydelse för rekryteringen av flygpersonal ökas
i samma mån som den militära och civila flygverksamheten utvidgas. I en
tid då flyget undergår en kraftig utveckling är det därför av särskild vikt
att privatflygets möjligheter till underlättande av rekryteringen av flygpersonal
tillvaratagas. I vad mån härutöver privatflyget kan komma att
medföra fördelar i form av mindre lång övningstid och ökad flygskicklighet
kan icke nu tillförlitligt bedömas. Det förefaller emellertid sannolikt,
att privatflyget även i dessa hänseenden kommer att bliva av betydelse.

Från dessa utgångspunkter finner jag det ur försvarsväsendets synpunkt
icke vara välbetänkt, om privatflyget undandroges det statsunderstöd, av
vilket det hittills erhållit del. Fastmer anser jag starka skäl tala för ytterligare
åtgärder från statens sida med syfte att stödja och utveckla privatflvget.
Detta synes så mycket mer angeläget som i motsatt fall de jämförelsevis
höga kostnaderna skulle från flygutbildning utestänga de ekonomiskt
mindre bärkraftiga folkgrupperna. Med hänsyn till nu rådande förhållanden
torde intet vara att erinra mot att de ifrågasatta åtgärderna tills
vidare begränsas till att avse det motorlösa flyget och modellflyget.

De skäl, som sålunda anförts för beredande av fortsatt stöd åt privatflyget,
motivera, att på fjärde huvudtiteln uppföres anslag för ändamålet.
I samband härmed bör emellertid understödsverksamheten få sådan utformning,
att försvarsväsendet erhåller största möjliga utbyte av densamma.
Från denna utgångspunkt möter det förslag, som av utredningsmännen

4-* CO tO

framlagts, från min sida i princip icke någon väsentligare erinran. En höjning
av utbildningsstandarden är sålunda nödvändig och även en sådan
inriktning av understödsverksamheten, att det statliga bidraget framför
allt kommer dem till del, som kunna tänkas komma att i fortsättningen
rekrytera flygvapnets kadrar.

I propositionen framlades vidare detaljerade förslag angående organisationen
av det statsunderstödda privatflyget m. in.

Med bifall till vad i propositionen förordats anvisade riksdagen för budgetåret
1943/44 under fjärde huvudtiteln dels till Understöd åt privatflyget
ett reservationsanslag av 192 000 kronor och dels till Engångsanskaffning
av materiel m. in. för privatflyget ett reservationsanslag av 300 000 kronor.

Till privatflygets materielanskaffning ha sedermera anvisats för budgetåret
1944/45 200 000 kronor och för budgetåret 1945/46 likaledes 200 000
kronor. Några ytterligare statsmedel ha därefter icke beviljats för detta
ändamål. Bidragsanslaget för den löpande verksamheten däremot har regelbundet
utgått alltsedan budgetåret 1943/44, om ock med något varierande
belopp såsom framgår av nedanstående sammanställning.

Budgetår	Kronor
1943/44	192 000
1944/45	290 000
1945/46	300 000
1946/47	390 000
1947/48	390 000
1948/49	350 000
1949/50	300 000
1950/51	300 000
1951/52	300 000
1952/53	300 000
1953/54	325 000

Anslaget, som står till luftfartsstyrelsens förfogande, är jämväl i årets
riksstat uppfört med 325 000 kronor, att disponeras enligt följande av Kungl.
Maj:t den 4 juni 1954 fastställda stat.

1. Bidrag till bestridande av kostnader för Svenska aero -

klubbens centralorganisation:

a) Arvoden till viss instruktörspersonal ............ 69 240

b) Lönekostnader i övrigt ........................ 70 000

c) Besor och traktamenten ........................ 10 000

d) Övriga utgifter ................................ 20 760 170 000

. Utbildningskostnader och utbildningspremier .............. 60 000

. Modellflygverksamhet ................................... 30 000

. Fria flygningar för viss instruktörspersonal m. m........... 30 000

5. Förnyelse av materiel................................... 35 000

Summa kronor 325 000

Från delposten I a) ovan må utgå arvoden enligt följande sammanställning.

Arvode för dr

1 chefsinstruktör för glid- och segelflyget..................

1 assistent till chefsinstruktören..........................

1 förste flyginstruktör för glid- och segeltlyget (tekniska detaljen)
...................................•;........• • •

1 förste flyginstruktör för glid- och segelflyget (flygdetaljen)

1 förste instruktör för modellflyget ......................

Vidare har föreskrivits att, därest personal ur flygvapnet avdelas till
tjänstgöring i förenämnda instruktörsbefattningar, Kungl. Maj:t vill efter
särskild framställning meddela bestämmelser angaende ersättning till dylik
personal.

Enligt Kungl. Maj ds brev den 24 september 1943 gäller såsom villkor för
statsbidrag till Svenska aeroklubben (KSAK) bl. a., att aeroklubben åtager
sig att med statsbidrag ombesörja instruktionsverksamhet samt utbildning
av glid- och segelflygare genom centralt anordnade skolor och utbildningskurser
eller genom till aeroklubben anslutna, härför särskilt godkända
lokala flygklubbar ävensom att bedriva modellflygverksamhet. Det tillkommer
därvid luftfartsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för privatflyget
att utfärda vederbörliga tillstand till hållande av glid- och segelflygskola
samt att meddela de föreskrifter som erfordras för verksamhetens
behöriga bedrivande och för utövande av kontroll över materielen in. m.

Verksamheten i segelflygutbildning bedrives dels vid en central segelflygskola
å Älleberg, dels vid 29 statsunderstödda och ett mindre antal icke
statsunderstödda flygklubbar. Vid den centrala segelflygskolan, vars anläggningar
äro KSAK:s egendom, sker dels utbildning genom centrala kurser
av flvginstruktörer för de lokala flygklubbarnas behov, dels utbildning
av elever, dels ock träningsflygning för utbildade segelflygare. Vid skolan
tjänstgöra av KSAK fast anställda, med statsbidrag avlönade instruktörer
samt i övrigt av KSAK anställd och avlönad personal. Inom varje lokal
flygklubb ledes utbildningen av eu gruppchef och under denne av ett antal
flyginstruktörer (glid-, segel- och dubbelkommandoinstruktörer). Denna
personal skall vara godkänd av chefen för flygvapnet efter luftfartsstyrelsens
hörande. Planer för utbildning vid de centrala flyginstruktörskurserna
såväl som för de lokala flygklubbarnas elevkurser uppgöras av KSAK och
underställas chefen för flygvapnet för godkännande. Nämnda chef äger
rätt att själv eller genom underställda chefer inspektera flygklubbarnas
utbildnings- och flygverksamhet.

För att komma i åtnjutande av statsunderstöd fordras av en flygklubb,
att den organiserar sin utbildningsverksamhet pa föreskrivet sätt och ägei
vederbörligt tillstånd att bedriva skolverksamhet samt att den är en av de
30 flygklubbar som uppvisa de bästa utbildningsresultaten. Dessa villkor

kronor
16 464
It) 908

13 956
13 956
13 956

omprövas årligen. De förmåner statsbidraget innebär äro dels bidrag med
70 procent till anskaffning av flygmateriel, dels fri utbildning av instruktörer
vid centralt anordnade kurser, dock att ersättning ej utgår för resor,
kost och logi, dels bidrag för redovisade diplom och certifikat, dels ock
nedsättning av biljettpriset vid järnvägsresor enligt skyttetaxan.

De diplom som kunna erövras inom segelflyget benämnas A-, B- och Cdiplom.
För förvärv av dessa diplom liksom av segelflygcertifikat gälla
vissa speciella fordringar. Enligt 1942 års flygutredning borde utbildningsverksamheten
inom segelflyget syfta till att årligen frambringa inalles 2 400
diplom. Detta mål har dock icke kunnat uppnås. Antalet erövrade diplom
och certifikat under vart och ett av åren 1944—1954 framgår av efterföljande
sammanställning.

År	Antal
1944	1 393
1945	2 296
1946	1 197
1947	1 140
1948	1 056
1949	1 055
1950	1 062
1951	901
1952	1 068
1953	1 192
1954	1 171

Enligt lör ar 1953 tramräknade siffror fördela sig de erövrade diplomen
med 4 procent på socialgrupp I, med 44 procent på socialgrupp II och med
52 procent på socialgrupp III.

Såsom tidigare angivits åligger det KS AK att jämväl bedriva modellflygverksamhet.
Antalet modellflygare steg under uppbyggnadsåren från 1 000
till över 10 700 år 1945. Därefter har skett en icke oväsentlig tillbakagång.
Antalet registrerade modellflygare bar sålunda under de senaste åren utgjort
ca 6 000, av vilka de flesta äro sammanslutna i lokala modellflygklubbar.
Omkring 270 sådana klubbar finnas f. n. registrerade hos KSAK.
Utbildningen av modellflyginstruktörer sker årligen vid segelflygskolan
Älleberg samt vid propagandakurser för slöjd- och yrkeslärare vid Aug.
Abrahamssons stiftelse i Nääs.

Revisorerna ha lunnit det vara av intresse att närmare undersöka vilken
elfekt som den av Svenska aeroklubben bedrivna verksamheten kan tänkas
ha haft på flygvapnets rekrytering in. m. Genom skrivelse den 12 juli 1954
ha revisoierna i detta sylte från chefen för flygvapnet infordrat vissa uppgifter,
ägnade att belysa nämnda förhållande. Av flygvapenchefens den 31
i samma månad dagtecknade svarsskrivelse inhämtas bl. a. följande.

Det årliga rekryteringsbehovet av flygförarpersonal under sistförflutna
tioårsperiod har uppgått till 70 officersaspiranter (kategori Co), 70 faltllygare
med realskolekompetens (kategori Er) och 200 fältflygare med folkskolekompetens
(kategori Ef). För att flygvapnet skall kunna erhålla angivet
antal inryckande vid utbildningens påbörjande, erfordras emellertid
enligt vad erfarenheten visat att antalet sökande av kategorierna Co och Er
är tre samt av kategorien Ef minst fyra gånger så stort. I de uttagningsprov,
läkarundersökningar in. in. som föregå slutlig uttagning utgallras nämligen
av nämnda kategorier ungefär två tredjedelar respektive tre fjärdedelar av

de sökande. _ ..

De i nedanstående tablå sammanställda uppgifterna utvisa antalet sökande
till flygförartjänst, antalet elever som efter vederbörlig gallring påbörjat
grundläggande flygutbildning (GPU) samt antalet därav som tidigare
undergått segelflygutbildning. Utöver ovannämnda personalkategorier omfattar
tablån även reservofficersaspiranter (kategori Crf) under de fem år
av perioden, då denna kategori rekryterades.

Påbörjat GFU

Kategori	År	Antal sökande		Därav segelflygutbildade
	Antal \| %
Co	1944	217	121	6	5,0
1945	204	85	11	12,9
	1946	156	73	16	21,9
	1947	124	64	10	15,6
	1948	102	42	12	28,6
	1949	99	38	6	15,8
	1950	113	39	7	18,0
	1951	75	51	15	29,4
	1952	73	46	8	17,4
	1953	98	37	7	18,9
	1954	114	46	4	8,7
Crf	1944	171	109	9	8,3
1945	168	90	15	16,7
	1951	90	35	6	17,1
	1952	81	30	3	10,0
	1953	89	20	6	30,0
Er	1946	231	65	6	9,2
1947	127	64	9	14,1
	1948	167	61	11	18,0
	1949	170	47	9	19,2
	1950	194	37	7	18,9
	1951	205	65	13	20,0
	1952	204	65	16	24,6
	1953	268	76	7	9,2
	1954	259	77	11	14,3
Ef	1946	347	78	43	55,1
1947	561	125	41	32,8
	1948	622	146	57	39,0
	1949	680	101	18	17,8
	1951	845	140	26	18,6
	1952	635	114	19	16,7
	1953	555	124	12	9,7

Relationen mellan godkända och utgallrade elever vid den grundläggande
flygutbildningen framgår av nedanstående tablå.

Kategori

Crf

År

1944

1945

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1944

1945

1951

1952

1953

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1946

1947

1948

1949

1951

1952

1953

Segelflygutbildade

Antagna Godkända Gallrade

8
7
4

15
6
3
6

16
7

3
2

4
7
9
2

3
6

4
1

3
1
0

5
1

6
5
0

Icke segelflygutbildade

Antagna Godkända Gallrade

kategori ger följande resultat.

115	46
74	37
57	22
54	26
30	12
32	13
32	13
36	8
38	17
30	15
42	32
100	45
75	25
29	10
27	18
14	5
59	22
55	27
50	23
38	18
30	14
52	20
49	22
69	21
66	33
35	10
84 .	36
89	24
83	36
114	52
95	42
112	42
varje ifrågal

15
10

19
9
9

32
27
48

Kategori	Segelflygutbildade	Icke segelflygutbildade
Antagna	Godkända	Gallrade	Antagna	Godkända	Gallrade
Antal	%	Antal	0/ /o	Antal	%	Antal	%
Co........	102	71	69,6	31	30,4	540	241	44,6	299
Crf .......	39	29	74,4	10	25,6	245	103	42,0	142	58*0
Er........	89	56	62,9	33	37,1	468	200	42,7	268	57^3
Ef........	216	146	67,6	70	32,4	612	242	39,5	370	60''5
Summa	446	302	67,7	144	32,3	1865	786	42,1	1079	57,9

De siffror som ligga till grund för ovanstående tablåer ha i flygvapenchefens
förberörda skrivelse kommenterats sålunda.

Beräknar man medelprocenten under åren 1944—1953 lör sådana som
före inryckningen till krigsflygskolan genomgått segelflygutbildning (i regel
genom Kungl. svenska aeroklubbens försorg) erhållas följande värden:

Påbörjat grundläggande flygutbildning (GFU) 22 °/o

Godkända i » * »31 ”/o

Avgångna under » » » 14 °/o

Av detta framgår att en yngling som genomgått segelflygutbildning har
ung. 2,2 gånger större möjlighet att bli godkänd än underkänd i den grundläggande
flygutbildningen.

Dessa procentuella medelvärden kunna exemplifieras i avrundade siffror
sålunda:

Av 100 inryckande elever till krigsflygskolan ha 20 tidigare genomgått
segelflygutbildning. Vid den grundläggande flygutbildningens slut kvarstå
som godkända 50 elever; av dessa äro 15 tidigare segeltlygare. Sannolikheten
för en segelflygare att bliva godkänd vid krigsflygskolan är alltså
75 procent, för icke-segelflygare 44 procent.

Om inga elever vid krigsflygskolan tidigare erhållit segelflygutbildning,
skulle för 50 godkända elever krävas 114 inryckande.

Om däremot alla elever vore segelflygare, skulle man för att få 50 godkända
behöva endast 67 inryckande.

Alltså: ju fler segelflygare vid krigsflygskolan, desto mindre behöver
organisationen vara där för ett givet antal godkända elever. Den största besparingen
ligger härvid i det minskade uttaget av tlygtid för utgallrade elever.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att a fjärde huvudtiteln
finnes uppfört ett särskilt anslag för flygvapnets rekryteringskostnader.
De belopp varmed detta anslag anvisats respektive belastats sedan budgetåret
1943/44 framgår av följande sammanställning. Att märka är därvid att
anslaget under de båda första åren av ifrågavarande period även innefattade
kostnader för avskedspremier m. m. Beloppen äro angivna i jämna
krontal.

Budgetår	Anvisat belopp	Belastning
1943/44	90 000	90 000
1944/45	90 000	127 705
1945/46	130 000	81 516
1946/47	130 000	44 950
1947/48	75 000	60 539
1948/49	75 000	89 895
1949/50	75 000	81 461
1950/51	90 000	98 295
1951/52	90 000	117 302
1952/53	130 000	133 428
1953/54	140 000	133 102

Jämväl i årets riksstal är anslaget uppfört med 140 000 kronor.
Uppräkningen av anslaget för budgetaret 1952/53 motiverades med att
upplysnings- och rekryteringsverksamheten behövde intensifieras på grund

av det dåliga rekryteringsutfallet. Vid 1952 års riksdag (prop. nr 229; r. skr.
nr 302) fattades vidare beslut om vissa åtgärder i syfte att genom förbättiade
befordringsförhallanden och höjda premier stimulera rekryteringen
av fältfhgare. Med hänsyn till att rekryteringen av flvgförarpersonal —
officerare på akliv stat och fältflygare — icke varit tillräcklig, hade dessutom
redan vid 1951 års riksdag (prop. nr 110; r. skr. nr 4) beslutats, att
reservofficerare i flygförartjänst, vilken kategori avvecklats år 1945, ånyo
skulle utbildas och antagas. Då dylika reservofficerare utgjorde en för staten
mycket dyrbar personalorganisation förutsattes därvid, att anordningen
i fråga skulle tillämpas endast övergångsvis i avvaktan på att rekryteringen
av flygande officerare på aktiv stat och fältflygare kunde få tillräcklig omfattning.
Såsom av föregående tabeller framgår har anordningen hittills
tillämpats under åren 1951—1953.

Inom KSAK har under sistförflutna sommar verkställts en utredning angående
den statsunderstödda motorlösa privattlygningen. Under hänvisning
till denna utredning, från vilken vissa i det föregående återgivna uppgifter
hämtats, har luftfartsstyrelsen genom underdånig skrivelse den 25 augusti
1954 hemställt om uppräkning av anslaget till understöd åt privatflyget
med 116 000 kronor för nästa budgetår. Genom en dylik anslagsförstärkning
beräknas utbildningsverksamheten kunna utvidgas därhän, att det
bleve möjligt att årligen frambringa 1 600 diplom. Framställningen har i
huvudsak motiverats därmed, att gallringsprocenten för vid krigsflygskolan
antagna elever med föregående segelflygutbildning visat sig vara i genomsnitt
mindre än hälften av den för elever utan sådan utbildning. Genom
ökad tillgång pa segelflygutbildade elever skulle således gallringsprocenten
kunna ytterligare sänkas, vilket skulle medföra avsevärda kostnadsbesparingar
i form av en mindre omfattande utbildningsapparat.

Statskontoret — som under hand tagit del av de till revisorerna från
chefen för flygvapnet överlämnade uppgifterna om antalet till grundläggande
flygutbildning antagna elever m. in. och därutöver inhämtat vissa
uppgifter om utbildningskostnaderna vid krigsflygskolan under de tre första
månaderna av utbildningen, under vilken period den huvudsakliga elevgallringen
sker — har i remissutlåtande den 9 oktober 1954 anfört bl. a.
följande.

Det nu framlagda förslaget om intensifiering av segelflygutbildningen
innebär, att utbildningskapaciteten om möjligt höjes från 1 200 till 1 600
erövrade diplom per år. Därest en sådan ökning kommer till stånd, skulle
i relation till det nuvarande antalet antagna segelflygutbildade aspiranter
ytterligare cirka fjorton segelflygutbildade elever tillföras krigsflygskolan
per år. Enligt den framlagda statistiska utredningen komma dock fyra
eller fem av dessa fjorton elever att skiljas från den förberedande kursen
och alltså endast nio eller tio att godkännas för vidare utbildning. Motsvarande
tal för icke segelflygutbildade utgör — då gallringsprocenten uppgår
till ungefär 58 — tjugotvå antagna elever, varav tolv falla bort. Även

eu avsevärd ökning av antalet erövrade segelflygdiplom torde alltså för flygvapnets
del komina att medföra en förhållandevis obetydlig minskning av
erforderlig intagning av elever till krigstlygskolan. I roligtvis torde det löia
sig om endast sju eller åtta personer.

Merkostnaderna för sju eller åtta elever vid krigsflygskolan under de tre
första månaderna, vilka kunna uppskattas till 25 000 kronor, understiga
således väsentligt den nu begärda höjningen å 116 000 kronor av anslaget
till privatflyget. Vid sådant förhallande avstyrker statskontoret pa föreliggande
utredning eu ökad medelsanvisning till privatflyget.

Vid särskild föredragning inför revisorerna har från flygstabens sida
gjorts gällande, alt de siffror på vilka statskontoret hvggt sin ovannämnda
kostnadsberäkning icke längre kunna anses vara fullt representativa. Genom
den fr. o. in. nästa år planerade övergången till reaktionsdrift skulle
sålunda utbildningskostnaderna vid krigsflygskolan komma att stiga väsentligt.
Med hänsyn härtill skulle den av statskontoret angivna merkostnaden
av 25 000 kronor rätteligen uppgå till något över 56 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Alltsedan budgetåret 1943/44 tinnes på riksstatens
fjärde huvudtitel uppfört ett särskilt anslag för understöd åt privatflyget.
Anslaget, som står till luftfartsstyrelsens förfogande, disponeras för den av
Svenska aeroklubben bedrivna segel- och modellflygverksamheten enligt
vissa av 1942 års flygutredning uppdragna och sedermera av riksdagen
godkända riktlinjer. Anledningen till statens medverkan vid finansieringen
av nyssnämnda verksamhet är den stora betydelse som privatflyget anses
äga för det militära försvaret, speciellt då flygvapnet. Denna betydelse
skulle främst ligga i att privatflyget skapar ett allmänt intresse för flygning
över huvud taget, vilket indirekt kommer flygvapnet till nytta genom att
dess rekryteringsmöjligheter förbättras. Genomgången segelflygutbildning
skulle vidare avsevärt höja vederbörande elevers förmåga att tillgodogöra
sig den grundläggnade flygutbildningen vid krigsflygskolan i Ljungbyhed.
Vid de överväganden som föregingo 1943 års riksdagsbeslut i fragan fästes
även betydande vikt vid det motorlösa flygets tilltänkta roll såsom grundstomme
i en kommande militär transportflygorganisation.

De förväntningar som i sist berörda avseende på sin tid knötos till privatflyget
synas ha haft sin grund i vissa vid tiden för det nuvarande bidragssystemets
tillkomst aktuella krigshändelser. Den flygtekniska utvecklingen
bär emellertid blivit en annan än man då räknade med, och någon transportflygorganisation
av nyss antytt slag har därför aldrig inrättats. Det
torde också numera vara en allmänt omfattad mening, att behov av speciella
glid- och segelflygplan ej föreligger inom en modernt uppbyggd
krigsmakt.

Det vill emellertid synas revisorerna, som om privatflygets militära värde
även i andra än nu nämnda avseenden skulle ha överskattats. De av revisorerna
i det föregående återgivna sifferuppgifterna utvisa sålunda, att

antalet segelflvgutbildade elever vid krigsflygskolan i stort sett befinner
sig i oavbrutet sjunkande. Särskilt belysande är läget i fråga om fältflygare
med folkskolekompetens — d. v. s. den kategori vars flygintresse ansetts
röna speciell påverkan av Svenska aeroklubbens verksamhet. Medan de
segelflygutbildade elevernas andel av det totala antalet inryckande elever
av denna kategori år 1946 uppgick till 55,1 procent, hade motsvarande
siffra för år 1953 sjunkit till allenast 9,7 procent. För samtliga kategorier
var den procentuella andelen 20,6 år 1951, 18,0 år 1952 och 12,5 år 1953.
Det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande tyder sålunda närmast
på att privatflyget skulle få allt mindre betydelse för flygvapnet såsom
rekryteringsfrämjande faktor. Statsmakterna ha också vid flera tillfällen
under senare år sett sig nödsakade att till relativt betydande kostnader
pröva andra utvägar för att stimulera intresset för flygvapnet och
därmed underlätta rekryteringen. I detta sammanhang hör jämväl uppmärksammas
att Svenska aeroklubbens egen verksamhet, uttryckt i antalet
erövrade diplom och certifikat, kännetecknats av en icke oväsentlig tillbakagång
sedan det statliga bidragssystemets första år.

Vad härefter frågan om segelflygutbildningens betydelse ur gallringssynpunkt
angår ger den i det föregående lämnade redogörelsen vid handen,
att i genomsnitt 32,3 procent av krigsflygskolans segelflygutbildade elever
utgallras, medan motsvarande procentsiffra för de icke segelflygutbildade
eleverna är 57,9. Även om resultatet icke ter sig fullt så gynnsamt för de
segelflygutbildades del som från både flygvapnets och aeroklubbens sida
gjorts gällande, synas siffrorna onekligen tala för en viss standardskillnad.
Med hänsyn till de små absoluta tal det här gäller få emellertid dessa siffror
icke pressas för hårt. Man bör även hålla i minnet, att det i förevarande
fall är fråga om grova genomsnittsvärden, omfattande fyra olika
kategorier under en tioårsperiod. Vid en detaljanalys av siffrorna finner
man sålunda, att hland de segelflygutbildade antalet utgallrade vissa år
överstiger antalet godkända; i några fall är också procenttalet utgallrade
bland de segelflygutbildade högre än motsvarande procenttal för de icke
segelflygutbildade. En icke oväsentlig skillnad förefinnes vidare de olika
kategorierna emellan utan att någon rimlig anledning härtill kan angivas.

I den mån segelflygutbildade elever kunna uppvisa låga gallringsvärden
synes det ej heller vara tillräckligt klarlagt, huruvida ett verkligt statistiskt
samband föreligger i dessa fall, så att siffrorna icke endast äro ett
uttryck för den omständigheten, att personer som på grund av naturlig
fallenhet ha lätt att vinna anställning vid flygvapnet gärna dessförinnan
förskaffa sig segelflygutbildning. Enligt revisorernas mening kunna därför
icke alltför vittgående slutsatser dragas rörande möjligheterna att
genom intensifierad segelflygutbildning nedbringa kostnaderna för krigsflygskoleutbildningen.
De beräkningar som verkställts inom flygstaben
med anledning av statskontorets i det föregående omnämnda remissut -

låtande ge också vid handen, all det förbättrade gallringsresultat som
till äventyrs kan uppnås genom eu anslagsförstärkning enligt luftfartsstyrelsens
nu framförda förslag ingalunda står i rimlig proportion till
kostnaderna.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter kan det enligt revisorernas
mening starkt ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger
för staten att längre bidraga till finansieringen av segel- och modellflygverksamheten
på sätt nu sker över ett på fjärde huvudtiteln uppfört anslag.
Vid bedömningen av denna fråga bör icke minst uppmärksammas, att en
hel rad utgiftsändamål trängas om utrymmet på försvarshuvudtiteln, vilka
icke alla kunna tillgodoses. Det gäller därför att ta till stånd en avvägning
och detta icke endast mellan olika försvarsgrenar utan även mellan vad
som är väsentligt och mindre väsentligt inom varje försvarsgren. Det förefaller
då naturligt, att medelsbehov av nu behandlade slag få träda i bakgrunden.
Att förevarande anslag avföres från riksstatens fjärde huvudtitel
behöver dock icke betyda, att staten helt undandrager segel- och modellflygverksamheten
sitt stöd. I den mån denna verksamhet kan sägas vara av
fostrande och karaktärsdanande natur, bör nämligen densamma kunna
påräkna att i konkurrens med andra likartade ändamål bliva delaktig av
andra anslagsmedel, exempelvis sådana som nu finnas anvisade för ungdomens
fritidsverksamhet eller friluftslivets främjande.

Revisorerna anse sålunda vägande skäl tala för att privattlygets ställning
i statsbidragshänseende snarast göres till föremål för omprövning.

§ 6.

Invalidhusf onden.

På förslag av Kungl. Maj:t medgåvo rikets ständer vid 1812 års riksdag,
att adelsfaneregementets boställen och indelningar, vilkas indragning till
statsverket blivit beslutad vid 1809—1810 års riksmöte, skulle vid innehavarnas
avgång få användas för inrättande av ett invalidhus samt att
något av de kungliga lustslotten finge för ändamålet upplåtas. Till följd
härav förordnade Kungl. Maj:t den 28 juli 1812, att alla ledigblivande boställen
och indelta räntor vid nämnda regemente skulle anslås till underhåll
av en invalidinrättning. Sedan tillräckliga medel blivit på detta sätt
uppbringade, anbefalldes krigskollegiet genom kungl. brev den 29 maj 1821
att vidtaga nödiga anstalter för invalidinrättningens anordnande vid Ulriksdals
lustslott. Inrättningen, som ställdes under styrelse av en direktion,
öppnades den 28 januari 1822 för mottagande av »ålderstigna eller blesserade
krigsmän av såväl över- och underbefäl som manskap». Det för inrättningen
utfärdade reglementet stadgade, att såsom invalider skulle mottagas
avskedade krigsmän från armén och flottan, företrädesvis sådana

som blivit blesserade eller utmärkt sig genom tapperhet och välförhållande.

Kostnaderna för invalidhusinrättningen befunnos emellertid så småningom
alltför höga i forhållande till antalet därstädes underhållna korpraler
och soldater. På grund härav gjordes från rikets ständers sida framställning
om inrättningens upplösande, och i skrivelse den 3 december 1847
anmälde Ivungl. Maj:t för riksdagen att förordning utfärdats om att tills
vidare ingen invalid finge å Ulriksdal intagas. Kungl. Maj:t förbehöll sig
dock att de till inrättningen anslagna tillgångarna, den s. k. invalidhusfonden,
fortfarande skulle stå till Kungl. Majrts disposition på sådant sätt,
att fondens årliga avkastning skulle i mån av behov kunna användas till
pensioner och gratifikationer åt sådana avskedade krigsmän för vilka invalidimättningen
varit avsedd. Förslag å storleken av de pensioner som i
förevarande fall borde utgå framlades samtidigt av Kungl. Maj.t, och uttalades
önskvärdheten av att uppkommande överskott borde läggas till den
redan befintliga kapitalfonden. I skrivelse den 2 juni 1848 förklarade rikets
ständer, att de till invalidinrättningen anslagna hemmansräntorna och
invalidhusfondens samlade kapital fortfarande som dittills skulle förbliva
till Kungl. Maj :ts disposition.

Sedan upplösningen av invalidinrättningen å Ulriksdal blivit beslutad,
förordnades genom kungl. brev den 18 december 1849 att direktionens förvaltning
skulle med samma års slut upphöra samt att denna förvaltning och
därmed sammanhängande bestyr skulle fr. o. m. år 1850 övertagas av krigskollegiet.
Under erinran att förnämsta syftemålet vore att befrämja fondens
tillväxt, så att vid möjligt utbrott av krig erforderliga tillgångar ej saknades
till de pensioner och understöd som då bleve av nöden, förordnades därjämte
att endast en mindre del av fondens årliga inkomster finge under
tiden användas och att, vad av nämnda inkomster icke disponerats för förvaltningskostnad
eller beviljade pensioner och understöd, skulle jämte det
samlade kapitalet förräntas.

\ id riksdagen åren 1850 1851 beslöts att till statsverket indraga de

hemmansräntor och arrendemedel, av vilka invalidhusfondens inkomster
dittills bestått, mot uppförande på riksstaten av ett årligt kontant anslag
såsom ersättning härför. Jämlikt beslut av 1875 års riksdag upptogs ifrågavarande
anslag med 60 350 kronor, vilket belopp utgick oförändrat t. o. m.
budgetåret 1933/34, vid vars utgång anslaget upphörde.

Efter år 1849 ha invalidhusfondens inkomster huvudsakligen tagits i
anspråk för understöd och pensioner åt avskedat underbefäl och manskap
vid armén och flottan dels genom direkta utbetalningar från fonden till
vederbörande understödstagare, dels ock genom vissa bidrag till den i första
hand från Vadstena krigsmanshuskassa bestridda understödsverksamheten.

Vad angår de direkta utbetalningarna från fonden må följande anföras.

I samband med instiftandet av svärdstecknet och svärdsmedaljen till
belöning åt underofficerare och manskap vid armén och flottan förordnade
Kungl. Maj:t år 1850, att ett visst antal svärdspensioner skulle årligen
utgå särskilt för underofficerare och särskilt för manskap etter erhållet
avsked och sedan viss levnads- och tjänsteålder uppnåtts. Svärdspensionernas
antal är numera genom kungl. breven den 18 maj 1878 och den
23 september 1892 fastställt till 284 för svärdsmän, varav 232 för armén
och 52 för flottan, samt till 550 för svärdsmedaljörer, gemensamt för armén
och flottan. Pensionsbeloppet utgör 45 kronor för svärdsman och 15 kronor
för svärdsmedaljör, allt per år. Pensionerna, som gäldas av invalidhusfonden
och utbetalas av försvarets civilförvaltning, tilldelas vederbörande i
tur efter utnämning till svärdsman (svärdsmedaljör) i den mån pensionsrum
genom föregående innehavares frånfälle bliva lediga.

Av invalidhusfondens medel disponeras vidare visst belopp årligen för
understöd åt avskedade personer som tillhört armén och marinen. Enligt
nu gällande bestämmelser, vilka meddelats i kungl. brev den 6 februari och
den 18 juni 1920 samt den 23 mars 1923, är ifrågavarande belopp fixerat
till högst 83 000 kronor för armén och till högst 10 000 kronor för marinen.
Utbetalningen av understöden, som benämnas gratifikationer, har tidigare
varit beroende på Kungl. Maj:ts prövning men ombesörjes numera av försvarets
civilförvaltning i vad avser armén och av statskontoret i vad avser
marinen.

För såväl armén som marinen gäller, att ifrågavarande gratilikationer
kunna utgå dels till f. d. officerare och underofficerare med vederlikar,
vilka icke uppbära pension jämte fyllnadspension, beräknad efter löner
enligt år 1920 eller senare gällande stater, eller åtnjuta gratifikation från
Vadstena krigsmanshuskassa, dels ock till f. d. indelt eller annat fast anställt
manskap. För arméns vidkommande har i senare fallet föreskrivits
såsom speciellt villkor, att vederbörande manskap skall atnjuta underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa, dock att under vissa förutsättningar
gratifikation kan tillerkännas avskedat stammanskap som icke varit i
tjänst så lång tid att det blivit berättigat till dylikt underhåll, därest avskedstagandet
varit föranlett av sjukdom eller annan liknande ofrivillig
anledning.

Enligt de i ovannämnda kungl. brev fastställda grunderna för utdelning
av ifrågavarande gratifikationer få desamma, i vad de tilldelas f. d.
officer och f. d. underofficer, icke uppgå till högre belopp än respektive
450 och 250 kronor för år, därest ej vederbörande redan åtnjuter gratifikation
till högre belopp eller Kungl. Maj:t för alldeles särskilt ömmande fall
därtill lämnat medgivande. Gratifikationer till t. d. indelt eller annat tast
anställt manskap utgå i allmänhet allteftersom ömmande omständigheter
föreligga med 15 kronor för år åt den som fyllt eller under löpande utdelningskvartal
fyller 65 år, med förhöjning till 20 kronor vid fyllda 80 år,

till 25 kronor vid fyllda 85 år, till 30 kronor vid fyllda 90 år samt till 35
kronor vid fyllda 95 år. Manskap som utsatts för skada i tjänsten och avskedad
krigsman som drabbats av svar olycka kan dock tillerkännas gratifikation
enligt något gynnsammare grunder än ovan angivits.

Gratifikation har sedan åtskilliga år tillbaka icke tilldelats f. d. officer
eller f. d. underofficer vid vare sig armén eller marinen.

På förslag av Kungl. Maj:t i propositionen nr 113 medgav 1907 års riksdag,
att från invalidhusfonden finge årligen utbetalas vissa bidrag till
Noiia och Södra skanska infanteriregementenas pensionskassor såsom
vederlag för indragen indelningsersättning. Enligt riksdagsbeslutet skola
bidragen utgå så länge pensionsberättigade finnas inom nämnda kassor.
Sedan mer än tio år tillbaka har emellertid något bidrag icke utbetalats
till pensionskassan vid Norra skånska infanteriregementet, enär detta med
hänsyn till kassans ekonomiska ställning icke ansetts erforderligt.

Jämlikt föreskrift i kungl. brev den 15 april 1910 utbetalas slutligen från
invalidhusfonden ett årligt ersättningsbelopp av 50 kronor för underhåll
av protes åt en f. d. reservofficersvolontär.

Beträffande övriga av invalidhusfonden bestridda utgifter må nämnas,
att under en längre tidsperiod av fondens medel visst belopp årligen tagits i
anspråk såsom bidrag till täckande av kostnaderna för de från Vadstena
krigsmanshuskassa utgående underhållen till f. d. indelt manskap. Detta
bidrag, som ursprungligen tillkom år 1885, var från början fastställt till
30 000 kronor men höjdes av 1909 års riksdag till 84 300 kronor, med vilket
belopp det utgick t. o. m. budgetåret 1933/34. På förslag av Kungl. Maj:t
sänktes fondens bidrag för budgetåret 1934/35 till 60 000 kronor samtidigt
som det å riksstaten tidigare uppförda anslaget till fonden indrogs. Därvid
förutsattes en närmare utredning av frågan i vilken omfattning fonden för
framtiden skulle kunna, utöver vad dittills skett, bidraga till kostnaderna
för understöd åt f. d. indelt manskap.

Åt statskontoret och dåvarande arméförvaltningens civila departement
uppdrogs sedermera att gemensamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning i ämnet. Resultatet härav redovisades med skrivelse
den 3 november 1934, vari föreslogs att under en femårsperiod, räknat
fr. o. m. budgetåret 1935/36, skulle från invalidhusfondens medel till förslagsanslaget
till Vadstena krigsmanshuskassa överföras följande belopp,
nämligen

för budgetåret 1935/36 kronor 225 000

» » 1936/37 » 215 000

» » 1937/38 » 205 000

» » 1938/39 » 195 000

» » 1939/40 » 185 000.

Såsom allmän motivering för sill förslag anförde ämbetsverken bl. a.
följande.

Ämbetsverken hava kommit till den uppfattningen, att ett ökat utnyttjande
av fondens tillgångar bör kunna ske. Visserligen skulle genom eu
årlig tillväxt av fonden det ursprungliga syftemålet med densamma, nämligen
att samla vid möjligt krigsutbrott erforderliga tillgångar till de pensioner
och understöd, som vid dylikt tillfälle bleve av nöden, befrämjas,
men, då betydelsen av att enbart å förevarande område avsätta medel för
anspråk, som vid krigsutbrott kunna komma att ställas på det allmänna,
torde kunna starkt ifrågasättas, och i varje fall de medel, som bär skulle
kunna samlas, skulle bliva för sitt ändamål utan större betydelse, synes det
ämbetsverken, som om en fortsatt fondering av medel icke behövde ifrågakömma
i den utsträckning, som då skett. Härvid bör erinras om att det
ursprungligen varit avsett att delvis utnyttja även Vadstena krigsmanshuskassa
för samma syftemål, men att dessa fondtillgångar så småningom helt
tagits i anspråk för underhållen åt f. d. indelt manskap. Vidare bör erinras
om att Kungl. Maj:ts beslut av år 1849 rörande befrämjandet av fondens
tillväxt fattades vid en tidpunkt, då det icke kunde förutses att indelningsverket
skulle komma att upphöra.

1935 års riksdag (statsverksprop., XI ht, p. 33) beslöt i enlighet med
ämbetsverkens förslag. Sedermera godkändes vid 1940 års riksdag (statsverksprop.
, XII ht, p. 20) en ny femårsplan för invalidhusfondens bidrag
till Vadstena krigsmanshuskassas underhållskostnader, innebärande en
överföring från fonden, till vederbörande anslag av följande belopp, nämligen

för budgetåret	1940/41	kronor	35 000
» »	1941/42	»	34 000
» »	1942/43	»	33 000
» »	1943/44	»	32 000
» »	1944/45	»	31 000.

Efter utgången av sist angivna budgetår har någon motsvarande överföring
av medel från invalidhusfonden icke vidare skett. Anledningen till
att denna anordning upphört har i 1945 års statsverksproposition (XII ht,
p. 5) angivits vara hänsyn bl. a. till då föreliggande förslag angående omläggning
av den statliga fondverksamheten.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket behandlade riksdagens
år 1937 församlade revisorer vissa för försvarsändamål disponerade fondtillgångar,
däribland invalidhusfonden. Beträffande dispositionen av sistnämnda
fond gjorde revisorerna icke något särskilt uttalande men framhöllo
helt allmänt i fråga om vederbörande fonder bl. a. följande.

Utan att vilja närmare ingå på hur fonderna lämpligen böra komma till
användning, anse sig revisorerna dock böra framhålla det mindre tillfredsställande
däruti, att statliga fondtillgångar — i här ovan angivna fall uppgående
till något över 10 miljoner kronor —- skola hållas räntebärande och
förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses
genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av

4 Rev. berättelse ang. statsverket är 195i. I.

ifrågavarande fondtillgångar över huvud taget icke komma till praktisk
användning. Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna,
att fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket
icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form
av allmänna förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen
av även relativt obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter in. m.
förorsakas statsverket vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till
den uppfattningen, att i fråga om här nämnda fonder en närmare undersökning
bör verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga
för tillgodoseende av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda
eller numera kommit att tagas i anspråk.

I sitt över revisorernas berättelse avgivna utlåtande nr 147 anslöt sig
statsutskottet vid 1938 ars riksdag till de allmänna synpunkter som av
revisorerna framförts. Utskottet sade sig vidare i likhet med revisorerna
vara av den uppfattningen, att de förenklingar som vore möjliga att ernå i
fråga om den statliga fondförvaltningen också borde genomföras samt att
eu undersökning borde ske rörande den framtida användningen av sådana
fondmedel, vilka icke kunde komma till avsedd användning. Uttalandet
utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande vad revisorerna och
utskottet anfört i fråga om statens fondförvaltning. Vad statsutskottet sålunda
hemställt bifölls av riksdagen (skr. nr 308).

Med anledning härav anbefalldes statskontoret den 17 juni 1938 att
enligt vissa angivna riktlinjer dels verkställa utredning rörande behandlingen
av de statskontorets förvaltning underställda, räntebärande fonderna,
dels ock framlägga förslag till regler för statskontorets fondförvaltning.
Med underdånig skrivelse den 2 juni 1943 framlade statskontoret
resultatet av den sålunda anbefallda utredningen. Beträffande invalidhusfonden
anförde ämbetsverket därvid efter att i korthet ha berört bakgrunden
till fondens tillkomst bl. a. följande.

Fonden har, såsom framgår av ovanstående, till följd av genom tidsläget
skapade ändrade förhållanden kommit att helt förlora sin ursprungliga
betydelse. Från att hava varit en fond, avsedd att i händelse av krig garantera
tillgodoseendet av det därigenom uppstående hjälpbehovet inom försvarsmakten,
har fonden övergått till att bliva eu pensionsfond, från vilken
utgå understöd till förutvarande militär personal inom såväl armén som
marinen antingen genom direkta utbetalningar till vederbörande understödstagare
eller ock indirekt genom årligt bidrag till den från Vadstena
krigsmanshuskassa bestridda understödsverksamheten. Men även den senare
med fondens medel finansierade pensionerings- och understödsverksamheten
— frånsett den som bedrives genom Vadstena krigsmanshuskassa
torde, sedan statsmakterna numera genom generella bestämmelser enhetligt
reglerat de statsanställdas tjänste- och familjepensionering, till väsentlig
del sakna berättigande. Å fonden nu innestående behållning skulle
alltså kunna tagas i anspråk för statens räkning.

Någon åtgärd med anledning av statskontorets förslag har hittills icke
vidtagits.

Såsom tidigare framhållits har invalidhusfonden sedan hudgetåret
1945/4(5 tagits i anspråk allenast för direkta utbetalningar till vederbörande
understödstagare. Utgifternas fördelning på olika förekommande ändamål
under den nioårsperiod, som log sin början med nyssnämnda budgetår,
framgår av följande tabell, vari beloppen äro angivna i jämna krontal.

Budgetår	Gratifikationer	Svärds- pensioner	Övriga utgifter	Summa
Armén	Marinen
1945/46	35 453	1 965	19 373	1 309	58 100
1946/47	28 621	1 230	17 839	1 151	48 841
1947/48	30 345	2 150	17 926	1 039	51 460
1948/49	27 770	1 350	16 190	1 028	46 338
1949/50	25 295	1 010	16 479	824	43 608
1950/51	22 105	820	20 758	607	44 290
1951/52	19 949	685	22 579	598	43 811
1952/53	17 509	610	19 657	707	38 483
1953/54	15 125	565	20 577	813	37 080

Under den ovan angivna tidsperioden ha fondens inkomster årligen överstigit
dess utgifter, varför fondkapitalet numera undergår en oavbruten
tillväxt. Kapitalökningen bar under respektive budgetår uppgått till de
belopp som framgå av nedanstående tabell.

Till följd av den nu berörda utvecklingen har fondens kapitalbehållning,
som vid ingången av budgetåret 1945/46 belöpte sig till 3 070 629 kronor,
per den 30 juni 1954 stigit till ett belopp av 3 634 966 kronor.

Revisorernas uttalande. Sedan den vid 1812 års riksdag beslutade invalidinrättningen
å Ulriksdal år 1847 blivit upplöst, sammanfördes de till
inrättningen anslagna tillgångarna till en särskild kapitalfond, den s. k.
invalidhusfonden, vilken ställdes under dåvarande krigskollegiets förvaltning.
Huvudsyftet därmed var, såsom framgår av förenämnda kungl. brev
den 18 december 1849, att möjliggöra för kronan att i händelse av krig
utbetala de pensioner och understöd som då bleve erforderliga. Emellertid
har fonden aldrig behövt tagas i anspråk för sitt egentliga ändamål utan
i stället kommit att disponeras för att bestrida utgifter av i huvudsak sam -

Budgetår

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Kapitalökning

45 343
52 038
52 069
61 202
64 397
63 248
66 399
79 989
79 653

S:a kronor 564 338

ma karaktär som de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående understöden.
Under en lång följd av år har dessutom ett icke obetydligt belopp
av fondens medel regelbundet överförts till det numera å riksstatens tolfte
huvudtitel uppförda förslagsanslaget till nämnda kassas verksamhet. Denna
anordning bar emellertid upphört i och med utgången av budgetåret
1944/45, vilket resulterat i att fonden sedan dess vuxit med ca 565 000
kronor och nu uppvisar en behållning av drygt 3,6 miljoner kronor.

Såsom redan statskontoret framhöll i sin förherörda skrivelse den 2 juni
1943 med utlåtande och förslag angående ämbetsverkets förvaltning underställda
fonder m. in., har invalidhusfonden numera till följd av de genom
utvecklingens gång ändrade förhållandena kommit att helt förlora
sin ursprungliga betydelse. Uppenbart är också, att i dagens läge fondens
tillgångar icke skulle förslå för att tillgodose det hjälpbehov, som konnue
att uppstå, därest vårt land indroges i en väpnad konflikt. Ur krigsberedskapssynpunkt
föreligger därför icke något skäl att längre bibehålla denna
fond. Det vill emellertid synas revisorerna, som om icke heller de ändamål,
för vilka medel ur fonden nu tagas i anspråk, skulle vara av den art, att
de ensamma kunde motivera dess fortbestånd. Den största utgiftsposten
utgöres f. n. av de pensioner som enligt vissa i det föregående berörda
regler tillerkännas innehavare av svärdstecknet och svärdsmedaljen. De
belopp varmed dessa pensioner utgå — 45 respektive 15 kronor för år —
äro dock så ringa, att de numera torde sakna praktisk ekonomisk betydelse
för vederbörande mottagare. Det framstår därjämte såsom principiellt oriktigt
att militär personal, vars pensionsfråga sedan länge varit löst på ett
tidsenligt sätt, skall av statsmedel kunna utfå en extra pension av nu angivet
slag. Enligt revisorernas mening böra därför i fortsättningen icke
några nya svärdspensioner beviljas. De gratifikationer som utgöra fondens
andra mera betydande utgiftspost representera likaledes en numera helt
föråldrad understödsform. Då emellertid utbetalningen av gratifikationerna,
vilka enligt av vederbörande myndigheter tillämpade normer endast
tillkomma förutvarande indelt manskap och icke längre utsträckas till nya
understödstagare, av naturliga orsaker kommer att alldeles upphöra inom
en icke alltför avlägsen framtid, torde några särskilda åtgärder för denna
understödsforms avveckling icke vara av nöden.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter och under beaktande
jämväl av de därmed förbundna administrativa olägenheterna finna revisorerna
det icke vara motiverat att invalidhusfonden bibehålies för framtiden.
Fonden synes därför höra avvecklas.

Vad beträffar formerna för denna avveckling torde här ånyo få bringas
i erinran, att under ett 60-tal år medel regelmässigt tagits i anspråk från
invalidhusfonden såsom bidrag till finansieringen av den på Vadstena krigsmanshuskassa
ankommande understödsverksamheten. Anledningen till att
denna anordning upphörde vid utgången av budgetåret 1944/45 var up -

penbarligen, att Kungl. Maj :t ansåg statskontorets merberörda förslag angående
statens fondförvaltning först böra prövas, innan något ytterligare
beslut om dispositionen av invalidhusfondens medel fattades. Ifrågavarande
förslag har dock ännu ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt
revisorernas mening torde detta likväl icke behöva hindra, att den på förevarande
område tidigare gällande ordningen nu återställes. Med hänsyn
till vad tidigare sagts om fondens framtida bestånd synes en sådan återgång
böra ges den vidgade innebörden, afl från invalidhusfonden årligen
överföres så stort belopp att de under vederbörande budgetår å förslagsanslaget
till Vadstena krigsmanshuskassa redovisade utgifterna därigenom
bliva täckta. Då dessa utgifter, ehuru i stadigt sjunkande, avsevärt överstiga
fondens inkomster, skulle detta medföra att även själva fondkapitalet
komme att successivt förbrukas. 1 detta sammanhang må erinras om att
den s. k. indelningsverkets besparingsfond kunnat avvecklas under budgetåret
1950/51, sedan fondens såväl avkastning som kapitaltillgångar under
en följd av år tagits i anspråk för det med ovannämnda anslag förbundna
ändamålet.

Såsom tidigare framhållits äro revisorerna av den uppfattningen, att
några nya svärdspensioner icke böra beviljas. Redan utgående pensioner
av detta slag böra dock självfallet bibehållas så länge vederbörande innehavare
äro i livet. Det synes å andra sidan lämpligt att såväl ifrågavarande
pensionskostnader som övriga av invalidhusfonden nu bestridda utgifter
— vilka likaledes äro av övergående natur — i fortsättningen, sedan beslut
fattats om fondens ianspråktagande för Vadstena krigsmanshuskassas behov,
få belasta nämnda anslag. Fondens karaktär av avvecklingsfond skulle
därmed starkare markeras samtidigt som en viss förenkling av det administrativa
bestyret bleve möjlig. I sistberörda syfte kunde måhända även
övervägas att överflytta utbetalningen av de till förutvarande manskap vid
marinen nu utgående gratifikationerna från statskontoret till försvarets
civilförvaltning.

Enligt revisorernas mening böra de ovan förordade åtgärderna kunna
genomföras redan fr. o. m. nästkommande budgetår. Det av försvarets
civilförvaltning för detta budgetår äskade anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
å 650 000 kronor skulle därigenom kunna nedsättas till ett allenast
formellt belopp av 100 kronor.

§ 7.

Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

1 kungörelsen den 13 november 1860 angående den allmänna beväringen
stadgades bl. a., att hälften av alla enligt beväringsförfattningarna ådömda
viten och böter skulle avsättas till bildande av en för beväringsmanskapet
avsedd invalid- och pensionsfond. Då 1860 års kungörelse ersattes av värn -

pliktslagen den 5 juni 1885, fick bestämmelsen den vidgade innebörden,
att samtliga enligt lagen inflytande böter skulle ingå till ovannämnda fond.
Genom tillkomsten av 1941 års värnpliktslag berövades emellertid fonden
dessa inkomstmedel. 1 45 § nämnda lag föreskrevs nämligen, att ådömda
böter och viten skulle tillfalla kronan. Numera bestå således fondens inkomster
allenast av intressemedel.

Beträffande fondens utgifter må följande här anföras.

Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen den 14 juni 1901 skulle ersättning
i anledning av kroppsskada, vilken värnpliktig ådragit sig under militärtjänstgöring,
utgå av den till förmån för beväringsmanskapet bildade
invalid- och pensionsfonden, och enligt förordningen den 18 juni 1909 (nr
89 s. 7) skulle samma fond jämväl bestrida kostnaden för övriga som
kunde vara därtill berättigade enligt 1909 års militärersättningsförordning.
Då emellertid fondens inkomster beräknades icke kunna helt förslå till
täckande av dess utgifter, anvisades fr. o. in. år 1910 ett särskilt riksstatsanslag
såsom bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, vilket anslag årligen överfördes till fonden i
fråga. År 14)18 visade sig fondens inkomster jämte då anvisat anslag av
,30 000 kronor vara otillräckliga för att bestrida de enligt militärersättningsförordningen
utgående kostnaderna, varför fonden under sagda år fick
vidkännas eu kapitalminskning av ca 100 000 kronor. Genom därefter anvisade
förhöjda anslag kunde kostnaderna täckas utan anlitande av fondens
kapital, till dess att i och med budgetåret 1923/24 kostnaderna stegrades
så, att fondens kapital därefter ånyo måste tillgripas, med påföljd
att fondbehållningen, som den 30 juni 1923 utgjorde 4 909 642 kronor, den
30 juni 1928 minskats till 4 012 736 kronor. I samband med tillkomsten
av 1927 års militärersättningsförordning beslöts emellertid (prop. 1927: 179
samt 1928 års statsverksprop., XI huvudtiteln), att fondens kapital skulle
lämnas orört och enbart dess årliga avkastning tagas i anspråk för nu
berörda ändamål genom att, sedan vissa jämlikt äldre bestämmelser utgående
livräntor till f. d. beväringsmän gäldats av fonden, tillgodoföras det
numera under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. I enlighet
härmed har fonden sedan dess disponerats.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket påtalade riksdagens
år 1937 församlade revisorer, att beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
toges i anspråk för täckande av sådana ändamål, vilka eljest
skolat tillgodoses och i viss utsträckning även fylldes av medel, anvisade
å särskilda riksstatsanslag.

I sin den 2 juni 1943 avgivna fondutredning sade sig statskontoret icke
kunna finna något skäl för bibehållande av nu ifrågavarande fond utan
förordade, att fonden avvecklades och dess tillgångar toges i anspråk för
statens räkning.

Vid utgången av budgetåret 1953/54 uppgick fondbehållningen till
4 034 371 kronor. Av fondens inkomster under samma budgetår ha 20 122
kronor disponerats av försvarets civilförvaltning för utbetalning av sådana
äldre livräntor som omnämnts i det föregående, medan 112 330 kronor
omförts till anslaget till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring. Nämnda anslag var i riksstaten uppfört med ett
belopp av 15,0 miljoner kronor. Såsom jämförelse kan nämnas, att motsvarande
för budgetåret 1928/29 anvisade anslag uppgick till 1 325 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,
vilken bildades jämlikt 1860 års kungörelse angående den allmänna beväringen,
hade under en lång följd av ar att ensam bära kostnaderna för viss
militär personal tillerkänd skadeersättning. Efter tillkomsten av 1909 ars
militärersättningsförordning visade det sig emellertid nödvändigt att förstärka
fonden genom årlig överföring av särskilda anslagsmedel. Detta
hindrade dock icke att vid flera tillfällen under här avsedda period även
själva fondkapitalet togs i anspråk för alt täcka föreliggande utgiftsbehov.
Numera tillämpas sedan budgetåret 1928/29 den ordningen, att hithörande
kostnader bestridas från ett under fjärde huvudtiteln anvisat förslagsanslag,
som tillgodoföres fondens årliga inkomster etter avdrag för vissa speciella
livräntor. Medan inkomsterna starkt sjunkit sedan budgetåret 1928/29, har
nyssnämnda riksstatsanslag vuxit från 1,3 till 15,0 miljoner kronor.

Den nu i korthet berörda utvecklingen visar klart, att beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond efter hand fatt allt mindie betydelse. Fondens
andel i finansieringen av här ifrågavarande kostnader, vilken ännu
budgetåret 1928/29 utgjorde 21.3 procent, har således numera nedgått till
allenast 0,8 procent. Möjligheten att tillgodose det utgiftsbehov som föranledes
av bestämmelserna i gällande militärersättningsförordning är följaktligen
praktiskt taget helt beroende av att anslagsmedel i erforderlig omfattning
ställas till vederbörande myndighets förfogande. Med hänsyn härtill
anse revisorerna det icke vara sakligt motiverat, att förevarande fond bibehålies
för framtiden. Även ur rent formell synpunkt framstår det såsom
mindre tillfredsställande att utgifter av nu avsett slag skola, om ock till
obetydlig del, täckas av fondmedel.

Då revisorerna finna det angeläget, att det med fondförvaltningen förenade
administrativa arbetet snarast lättas i sadana fall da vederbörande
fond icke längre täcker ett faktiskt behov, bör enligt revisorernas mening
avvecklingen av beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond ske på så
sätt, att vid nästa budgetårsskifte förefintlig behållning i sin helhet tillgodoföres
förberörda anslag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Ifrågavarande anslag skulle därmed
kunna nedräknas för nästa budgetår med ca 4 miljoner kronor.

Såsom ovan framhållits utgå f. n. från beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond vissa speciella livräntor. Dessa komma efter hand att upphöra.
Intill så sker torde ifrågavarande kostnader, därest fonden på sätt
ovan förordats avvecklas, lämpligen kunna bestridas antingen från nyssnämnda
under fjärde huvudtiteln uppförda anslag eller ock från det under
tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.

§ 8.

Förenade mötespassevolanskassornas fond.

I samband med indelningsverkets införande stadgades skyldighet för
alla rusthållare att in natura bekosta underhållet vid möten och mönstringar
ävensom under marscherna dit och därifrån för såväl ryttare som
häst. Detsamma gällde även beträffande knektarna vid några rotehållsregementen,
och efter hand blev det allmänt bruk att rotehållarna skulle
bestrida mötesunderhållet.

Vid 1812 års riksdag reglerades detta förhållande på så sätt, att kronan
övertog underhållet av vederbörande soldat för både rote- och rusthållare
mot viss ersättning, den s. k. mötespassevolansavgiften. Av de besparingar
som uppkommo å dessa avgifter bildades tre särskilda kassor, benämnda
gamla mötespassevolansfonden, 1829 års mötespassevolansfond och nya
mötespassevolansfonden.

Enligt beslut vid 1840—1841 års riksdag upphörde mötespassevolansavgiften
i och med 1840 års utgång. I stället uppfördes på riksstaten ett särskilt
anslag i och för bestridandet av kostnaderna för den indelta arméns
underhall och sjukvård under möten, marscher och mönstringar jämte de
för truppernas vapenövningar oundvikliga utgifterna och förvaltningskostnaderna.
I samband härmed överlämnades ovannämnda tre fonder till
Kungl. Maj.ts fria disposition, att användas för behov som redan tidigare
tillgodosetts genom ifrågavarande tillgångar och vidare kunde uppkomma
för såväl den värvade som den indelta arméns vapenövningar och därmed
sammanhängande utgifter. Den 24 juli 1844 förordnade Kungl. Maj:t att
de tre fonderna skulle förenas till en. Er. o. m. år 1874 förvaltas denna
fond, kallad förenade mötespassevolanskassornas fond, av statskontoret enligt
bestämmelserna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 angående den s. k.
gemensamma fonden.

Till fonden inflöto tidigare hyres- och arrendemedel från olika fondens
fastigheter samt försäljningsmedel och brandstodsmedel. I anledning av
anbefalld utredning väckte kommerskollegiet i skrivelse den 20 april 1921
spörsmålet rörande indragning till statsverket av hela fonden. Sedan utlåtanden
från åtskilliga myndigheter infordrats, förordnade emellertid
Kungl. Maj:t i brev den 7 oktober 1932 att så icke skulle ske men att fastigheterna
Herrevadsklosters kungsgård och lägenheten Havgården, vilka

tidigare ansetts tillhöra fonden, skulle, i den män de ej erfordrades för
remontdepå, ingå i domänverkets tillgångar samt att arrendeavgifterna
från f. d. fältkamrerarbostället Utnäs, som tidigare tillfallit fonden, skulle
oavkortade tillfalla statens domäners fond. Fr. o. in. budgetåret 1934/35 är
fondens enda inkomst intressemedel.

Fonden hade tidigare åtskilliga vanligen mindre årliga utgifter delvis
föranledda av fonden då tillhöriga eller av fonden disponerade fastigheter,
såsom för byggnader och reparationer, hyror och arrenden, täckdikning
och utskylder ävensom löner och arvoden samt viss omtöring till statsanslag.
Dessa utgifter ha helt upphört fr. o. in. budgetåret 1934/35. Dessutom
utgingo tidigare årligen vissa belopp för anordnande av släpjakter,
till kapplöpningspris och till fältrittklubbar, vilka utgifter fr. o. in. år 1919
helt upphört. I övrigt har fonden disponerats för åtskilliga militära ändamål
av olika slag, ofta för försöksverksamhet. Aren 1914—1918 togs ett
sammanlagt belopp av något över 350 000 kronor i anspråk av fondmedlen
för anskaffning av motorfordon, kokvagnar, kokapparater och spisar ävensom
för ändring och underhåll av diverse persedlar in. in. I nämnda belopp
ingår bl. a. en post om närmare 187 000 kronor, avseende under år 1918
redovisade utgifter för anskaffning av maskinell utrustning för militäretablissementens
kokinrättningar.

Den sistberörda utvecklingen ledde till att de kontanta fondtillgångarna,
som vid 1914 års början hade uppgått till 308 347 kronor, voro helt förbrukade
vid 1918 års slut. De därpå följande åren fick emellertid fonden
tillväxa och vidkändes endast ofrånkomliga utgifter för byggnader och
reparationer m. in. Fr. o. in. budgetåret 1926/27, då fondens ingående balans
stigit till 39 263 kronor, har fonden ånyo vid flera tillfällen tagits i
anspråk för olika militära ändamål, såsom anskaffning och underhåll av
lastningsbryggor, vissa järnvägsbroarbeten in. in. A fonden har dock icke
redovisats någon utgift sedan budgetaret 1938/39, vid vars utgång behållningen
nedgått till 9 393 kronor. Fondtillgångarna belöpte sig per den
30 juni 1954 till 16 196 kronor.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket påtalade riksdagens år
1937 församlade revisorer det förhållandet, att förenade mötespassevolanskassornas
fond toges i ansprak för sadana ändamal, vilka eljest skolat tillgodoses
och i viss utsträckning även fylldes av medel, anvisade å särskilda
riksstatsanslag. I den fondutredning som sedermera verkställdes av statskontoret
framhölls också, att anledning syntes saknas att bibehålla nämnda
fond. Ifrågavarande uttalanden ha dock ännu ej föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Revisorernas uttalande. De tre kassor som ar 1844 sammanfördes i 4 Öl -enade mötespassevolanskassornas fond hade ursprungligen bildats genom
vissa besparingar, uppkomna å de avgifter som rust- och rotehållarna haft

att erlägga såsom ersättning för att kronan övertagit det indelta manskapets
underhåll under möten. Med fondens tillkomst är sålunda icke förbundet
något bestämt syfte. På grund av fondmedlens natur förutsattes
dock i samband med mötespassevolansavgiftens avskaffande, att fonden
skulle tagas i anspråk för att tillgodose behov som stode i samband med
arméns vapenövningar. Så bar likväl ej kommit att ske i någon större omfattning,
även om fonden under första världskriget lämnade ett med hänsyn
till sina resurser betydelsefullt bidrag till krigsberedskapens stärkande.
Numera synes fonden helt ha fallit i glömska; några utgifter ha sålunda
icke belastat densamma sedan budgetåret 1938/39. Till följd härav är fondbehållningen,
som vid utgången av nämnda budgetår hade nedgått till ca
9 400 kronor, ånyo i stigande och uppgick per den 30 juni 1954 till ca
16 200 kronor.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att förenade mötespassevolanskassornas
fond icke kan sägas motsvara något faktiskt behov. Revisorerna
anse därför, att fonden snarast hör avvecklas. Med hänsyn till omständigheterna
kring fondens uppkomst synes detta höra ske på så sätt, att
kvarvarande behållning tillgodoföres arméns övningsanslag.

§ 9.

Norrbottens hästjägarskvadrons fond.

Genom kontrakt med vederbörande rotehållare den 20 augusti 1824 och
den 7 juli 1826 sattes 90 rotar vid Torneå och 25 rotar vid Kalix kompanier
av dåvarande Västerbottens regemente på vakans i och för bildande av en
i Norrbotten såsom nödvändig ansedd hästjägarskvadron. Någon sådan blev
dock aldrig upprättad, utan de inflytande vakansavgifterna sparades och
sammanfördes till en fond, Norrbottens hästjägarskvadrons fond, som
sedan år 1873 förvaltas av statskontoret.

Förutom av vakansavgifter samt intressemedel och kapitalvinst å utlottade
obligationer ha fondens inkomster tillfälligtvis bestått även av s. k.
rotefrihetsmedel och viss indelningsersättning. Med 1903 års utgång upphörde
vakansavgifterna. Intressemedlen utgöra numera den enda inkomstkällan.

Beträffande fondens utgiftssida må här nämnas, att fonden ursprungligen
under en följd av år togs i ansprak för att bestrida kostnaderna för
Svea artilleriregementes fotbatterier. Även andra utgifter av likartat slag
kommo under 1800-talet att temporärt belasta fonden. Sedan år 1850 ett
artilleribatteri blivit uppsatt i Härnösand och ny stat för detsamma blivit
fastställd att gälla från 1852 års början, anvisades sålunda både huvudparten
av batteriets underhållskostnad och vad som under föregående år
förskottsvis hade utbetalats för dess uppsättning att.utgå från förevarande

fond. Sedermera förordnades genom kungl. brev den 4 december 1874 att
såvitt fonden utan det då befintliga kapitalets förminskning befunnes därtill
lämna tillgång, skulle från densamma bekostas underhållet av beklädnads-,
remtygs- och utredningspersedlar, sängservis och banddukar tor
Svea artilleriregementes i Härnösand förlagda t), och It), batterier ävensom
mathållningen för dessa batteriers manskap, varjämte från fonden skulle
utgå ersättning för i nyssnämnda stad förhyrda rustkamrar, arrestrum,
matbodar, kök in. fl. lokaler, avsedda för samma batteriers manskap. Slutligen
medgav Kungl. Maj:t genom brev den 24 mars 1893 angående artilleriets
nya organisation, att 16 000 kronor årligen skulle utgå av fonden
såsom bidrag till underhållet av munderingar, sängservis och kaserninventarier
in. in. vid Norrlands artilleriregemente. Nämnda belopp utgick under
åren 1894—1901. Vid 1902 års utgång belöpte sig fondens behållning till

248 168 kronor.

Riksdagens år 1903 församlade revisorer framhöllo i sin berättelse (s.
208), att, då fonden icke längre vore avsedd till befrämjande av något visst
ändamål, dess bibehållande och förökande syntes sakna log. Enligt revisorernas
mening borde därför fonden lämpligen överföras antingen till statsverkets
disponibla tillgångar eller till annan fond med likartat syfte som
denna fonds ursprungliga. Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna anförde
statskontoret, att fonden hellre borde tilläggas någon av de andra för
försvarsändamål bildade och av ämbetsverket förvaltade fonderna än överföras
såsom tillgång vid blivande statsreglering, medan arméförvaltningen
ansåg att fonden lämpligen borde överföras till volontärvakansmedelsfonden.
Vid 1904 års riksdag sade sig statsutskottet förutsätta att, sedan uppmärksamheten
blivit fäst å förhållandet, Kungl. Maj:t komme att etter riksdagens
hörande taga frågan om fondens användning i övervägande, varför
utskottet begränsade sig till att vad i ärendet förekommit for riksdagen omförmäla.
Utskottets uttalande, som av kamrarna lades till handlingarna,
föranledde dock icke någon Kungl. Maj ds åtgärd.

Efter år 1904 har Norrbottens hästjägarskvadrons fond tagits i anspråk

för följande utgifter:

År

(budgetår)

1914

1918

1919

1923/24

Utgiftsändamål

Kostnader för vissa övningsdetachement ..........

Köpeskilling för egendomen Norslund . .. .........

Uppförande av vissa byggnader vid arméns intenden turförråd

i Boden ............................

Vissa utgifter ..................................

Belopp (kr.)
98 957
73 000

220 500
3 800

Fondbehållningen, som vid 1914 års början utgjorde 386 143 kronor, hade
till följd av ovan angivna engångsutgifter nedgått till 72 386 kronor vid
utgången av budgetåret 1923/24. Sedan detta budgetår bar fonden icke
i något fall tagits i anspråk.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket erinrade riksdagens
år 1937 församlade revisorer därom, att förevarande fondtillgångar under
en följd av år över huvud taget icke kommit till användning. Enligt revisorernas
mening borde emellertid fondkapitalet kunna tagas i anspråk för
något lämpligt ändamål för lantförsvarets del. I sin den 2 juni 1943 avgivna
fondutredning framhöll också statskontoret, att medlen i fråga lämpligen
kunde disponeras för något försvarsfrämjande syfte, då någon anledning
att ha tillgångar kvarstående å fonden icke syntes förefinnas. Icke heller
dessa uttalanden ha emellertid föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom ovan framhållits har fonden icke belastats med några utgifter
sedan budgetåret 1923/24, vid vars utgång kapitalbehållningen uppgick till
72 386 kronor. Till följd härav har fonden undergått en kraftig tillväxt och
redovisade per den 30 juni 1954 en behållning av 226 038 kronor.

Revisorernas uttalande. Tillkomsten av Norrbottens hästjägarskvadrons
fond står i direkt samband med de förberedande åtgärder som vidtogos
på 1820-talet i syfte att upprätta ett särskilt kavalleriförband i nämnda
landsända. Då vakanssattes nämligen ett antal rotar vid dåvarande Västerbottens
regemente, och avsikten var att de inflytande vakansavgifterna
skulle användas för att bestrida kostnaderna för det planerade nya förbandet.
Någon hästjägarskvadron uppsattes dock icke i Norrbotten, varför
vakansavgifterna aldrig komino att disponeras på avsett sätt. Av dem bildades
i stället en fond, som sedermera tagits i anspråk för att täcka militära
utgifter av växlande slag.

Redan 1903 års riksdagsrevisorer framhöllo, att fog syntes saknas för
den förevarande fondens bibehållande och förökande, eftersom den icke
vore avsedd till befrämjande av något visst ändamål. Även 1937 års revisorer
gåvo uttryck åt en liknande uppfattning. Fonden består dock alltjämt
och har under senare tid till och med undergått en kraftig stegring,
eftersom den icke belastats med några utgifter sedan budgetåret 1923/24.
Fondbehållningen uppgår sålunda per den 30 juni 1954 till ca 226 000 kronor,
innebärande en tredubbling på 30 år.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon anledning att längre
bibehålla förevarande fond. Den synes därför snarast möjligt böra avvecklas.
Med hänsyn till omständigheterna kring dess tillkomst finna revisorerna
det rimligt, att tillgångarna därvid tagas i anspråk för något försvarsändamål.
Såsom ovan framhållits ha de utgifter som bestritts från
fonden varit av växlande slag. Under 1800-talet synes fonden i huvudsak
ha disponerats för att täcka kostnaderna för underhållet av vissa artilleriförband,
avseende utgifter som numera belasta ett flertal olika anslag.
Någon enhetlig, av utgifternas karaktär bestämd princip har ej heller sedermera
följts vid dispositionen av fondmedlen. I fråga om sättet för fondens
avveckling kunna därför olika möjligheter tänkas. En utväg är själv -

fallet all tillgångarna tagas i anspråk för att tillgodose något aktuellt försvarsbehov
inom Norrbotten. Därest en sådan lösning icke anses böra komma
i fråga, ha revisorerna funnit vissa skäl tala för att fondkapitalet - pa
enahanda sätl som i annat sammanhang förordats beträffande förenade
mötespassevolanskassornas fond — tillgodoföres arméns övningsanslag. Det
för nästa budgetår äskade anslagsbeloppet skulle därigenom kunna nedräknas
med, därest hänsyn tages till under innevarande budgetår upplöpande
räntor, ca 250 000 kronor.

§ K».

Arméns musikfond.

I samband med införandet av 1901 års härordning uppkom bl. a. fråga
om ny organisation av militärmusiken samt om bestridandet av därav föranledda
kostnader för avlöningar och underhåll. Dessa kostnader hade
dittills bestritts från skilda inkomstkällor vid olika delar av armén. Vid
de värvade truppförbanden användes för ifrågavarande ändamål uteslutande
statsanslag, varemot vid de indelta regementena de för musiken
erforderliga medlen i stället erhöllos av tillgångar eller inkomster från
befintliga musikkassor. Bland dessa inkomster märktes såväl allmänna som
enskilda medel. Statsmedlen bestodo huvudsakligast av vakansavgifter av
till spel (musikmanskap) anslagna, för musikens underhåll indragna rotar,
passevolansavgifter, kontanta statsbidrag till musikens avlöning och underhåll
samt vinst- och räntemedel å kassornas kapitaltillgångar. De enskdda
medlen åter utgjordes av bidrag från officerskårerna och regementenas
enskilda kassor ävensom, ehuru i obetydlig mån, av arrendeavgifterna för
marketenterirörelse.

På framställning av Kungl. Maj:t beslöt 1905 års riksdag (skr. nr 141)
att vid de indelta regementena befintliga musikkassor, i den mån de efter
verkställd utredning befunnes bestå av allmänna medel, skulle indragas
till statsverket för att bilda en gemensam fond, vars avkastning finge tagas
i beräkning vid bestämmandet av anslagen till musiken vid armén. I kungl.
brev den 2 december 1905 föreskrevs, bland annat, att ifrågavarande fond
under namn av arméns musikfond skulle av statskontoret förvaltas enligt
bestämmelserna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 angående den s. k.
gemensamma fonden. Närmare föreskrifter om fonden lämnades i kungl.
brevet den 22 oktober 1909.

Fondens inkomster ha därefter utgjorts av intressemedel samt i mindre
omfattning ersättnings- och försäljningsmedel. Nu gällande bestämmelser
om fondens utgifter äro meddelade i kungl. brevet den 11 maj 1923, enligt
vilket, därest den å fonden upplöpande årliga avkastningen icke överstiger

50 000 kronor, hela avkastningen eller i annat fall nyssnämnda belopp
skall fr. o. in. budgetåret 1923/24 och tills vidare av statskontoret tillhandahållas
numera arméintendenturförvaltningen för att enligt av Kungl. \laj:t
fastställd fördelning användas till anskaffning och underhåll av arméns
musikmateriel. Vad av fondens avkastning överstiger 50 000 kronor skall,
såvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, tilläggas fondens kapital.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket påtalade riksdagens år
1937 församlade revisorer hl. a., att arméns musikfond toges i anspråk för
täckande av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning
även fylldes av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag. I
den fondutredning som sedermera verkställdes av statskontoret ifrågasatle
ämbetsverket, om icke arméns musikfond borde kunna avvecklas
och de utgifter, som för det dåvarande täcktes av fondtillgångarna, i fortsättningen
skulle kunna bestridas genom anslag å riksstaten. Ä fonden
innestående medel syntes därvid höra tagas i anspråk för statens räkning.
Detta förslag har dock hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I sin petitaskrivelse för budgetåret 1944/45 erinrade dåvarande armélorvaltningen,
att några särskilda anslagsmedel icke för det dåvarande vore
beräknade i riksstaten utan att kostnaderna därför under de närmast föregående
20 åren hade beräknats kunna bestridas av avkastningen av arméns
musikfond. Nedgången i fondavkastningen jämte den utökade musikorganisationen
hade emellertid nödvändiggjort, alt anslagen till de olika förbanden
vid fördelningen av tillgängliga medel måst avsevärt reduceras.
Samtidigt hade kostnaderna för underhåll och nyanskaffning av musikmateriel
visat en icke oväsentlig stegring. Erfarenheterna hade också visat,
att materielen icke kunde på ett tillfredsställande sätt underhållas och förnyas,
om man därför enbart skulle räkna med utav avkastningen från
musikfonden tillgängliga medel. Det bleve därför enligt arméförvaltningen
nödvändigt att framdeles ytterligare medel för ändamålet ställdes till förfogande.

På förslag av Kungl. Maj:t i 1944 års statsverksproposition beslöt riksdagen
(skr. nr 4) att i princip tillmötesgå arméförvaltningens framställning.
I enlighet härmed ha alltsedan budgetåret 1944/45 medel för anskaffning
och underhåll av musikmateriel regelmässigt anvisats såsom en
särskild post under det nuvarande reservationsanslaget till Armén: Inventarier
m. m. Jämväl under marinens och flygvapnets motsvarande anslag
finnas sådana poster uppförda. Enligt av Kungl. Maj:t fastställda stater
äro ifrågavarande tre anslagsposter för innevarande budgetår beräknade
till respektive 50 000, 25 000 och 20 000 kronor.

Till arméns musikfond hänförliga inkomster och utgifter under sistförf
lut na femårsperiod ha uppgått till följande belopp i jämna krontal:

Budgetår	Inkomster	Utgifter
1949/50	41 679	47 307
1950/51	40 771 55 894
1951/52	40 927	41 679
1952/53	43 141	40 771
1953/54	41 539	40 927

Vid utgången av sist angivna budgetår uppgick fondens behållning till
1 306 469 kronor.

Revisorernas uttalande. Redan 1937 års riksdagsrevisorer påtalade det
principiellt oriktiga däri, att arméns musikfond tages i anspråk för andamål
som normalt pläga tillgodoses genom medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag.
I den utredning angående statens fondförvaltning som sedermera
enligt riksdagens önskan verkställdes av statskontoret föreslogs också,
att fonden i fråga skulle avvecklas och att på densamma ankommande
utgifter framdeles skulle täckas i sedvanlig ordning. Någon åtgärd med
anledning härav har dock ännu ej vidtagits. Visserligen ha alltsedan budgetåret
1944/45 särskilda anslagsmedel årligen anvisats för anskaffning
och underhåll av musikmateriel vid armén, men samtidigt har även fondavkastningen
på traditionellt sätt disponerats för enahanda utgiftsändamål.
Läget är sålunda f. n. det, att kostnaderna för armémusiken bestridas från
två olika inkomstkällor, nämligen dels ett på riksstatens fjärde huvudtitel
uppfört reservationsanslag och dels eu vid sidan av statsbudgeten förefintlig
diversemedelsfond. Motsvarande kostnader inom marinen och flygvapnet
täckas däremot helt av anslagsmedel.

Ifrågavarande dualism, som strider mot numera allmänt tillämpade principer
för den statliga finansförvaltningen, finna revisorerna vara mindre
tillfredsställande. Beslut synes därför utan ytterligare dröjsmål höra fattas
om avveckling av arméns musikfond.

I huvudsak tre utvägar stå därvid till buds. En möjlighet är sålunda att
låta vederbörande post under arméns inventarieanslag bestrida samtliga
kostnader för musikmaterielen och att sedan vid varje budgetårs utgång
täcka dessa utgifter genom överföring av erforderliga fondmedel. Det
åsyftade målet skulle dock därigenom nås först efter avsevärd tid. En
något snabbare förbrukning av fondkapitalet skulle ske, om fonden finge
tagas i anspråk för att omföringsvis täcka jämväl marinens och flygvapnets
kostnader för militärmusiken. Men även med en sådan anordning
skulle takten i avvecklingen bliva tämligen långsam. Det tredje alternativet
däremot skulle medföra en omedelbar lösning av frågan. Detta alternativ
innebär nämligen att fondbehållningen i sin helhet tillgodoföres arméns
inventarieanslag, vilket borde vara möjligt redan under nästkommande
budgetår. Nyssnämnda anslag skulle därigenom för detta budgetår kunna
nedräknas med ca 1,3 miljoner kronor.

(54

Med hänsyn till önskvärdheten av att det med fondförvaltningen sammanhängande
administrativa bestyret snarast lättas ha revisorerna för sin
del kommit till den uppfattningen, att det ovan angivna tredje alternativet
för avveckling av arméns musikfond är att föredraga.

§ 11.

Lantförsvarets fonderade arrendemedel.

De från lantförsvarets fastigheter i form av arrende-, jordskvlds- och
tomtöresmedel inflytande inkomsterna tillgodofördes tidigare en särskild
fond, vilken förvaltades av dåvarande arméförvaltningen och från vilken
Kungl. Maj:t anvisade medel för olika försvarsändamål. Sedan riksdagens
år 1924 församlade revisorer i sin berättelse angående statsverket framhållit,
att fondens inkomster och utgifter rätteligen borde redovisas över
riksstaten, gjorde 1925 års riksdag (skr. nr 157) framställning om viss omläggning
av redovisningen av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen.
Riksdagen föreslog samtidigt, att den kapitalbehållning som dessa medel
kunde komma att utvisa vid övergången till det av riksdagen förordade
redovisningssättet borde, i den mån det då bundna kapitalet kunde lösgöras
eller i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel därtill försloge, få
disponeras för utlämnande av lan för de enskilda lägerkassornas verksamhet
eller annat likartat ändamål.

I anledning härav beslöts efter förslag i 1926 års statsverksproposition,
att i fortsättningen å särskild titel under arméns ordinarie byggnadsanslag
skulle upptagas beräkning av de inkomster och utgifter som hänförde sig
till lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel. Vidare föreskrevs
i kungl. brev den 11 juni 1926, att den vid budgetårets utgång av

dessa medel förefintliga kapitalbehållningen — drygt 550 000 kronor _

skulle överföras till förvaltning av statskontoret såsom en särskild fond,
benämnd »lantförsvarets fonderade arrendemedel», att disponeras för utlämnande
av lån för de enskilda lägerkassornas vid truppförbanden verksamhet
eller annat likartat ändamål.

1928 års riksdag medgav sedermera dels att Föreningen Faktoribostäders
u. p. a. i Eskilstuna skuld till fonden å 300 000 kronor jämte ränta finge
på vissa villkor avskrivas (prop. nr 49; r. skr. nr 101), dels att åtskilliga
officers- och underofficerskårer finge befrias från skyldighet att återbetala
vissa lån samt att därav föranledda kostnader skulle bestridas av fonden
(prop. nr 146; r. skr. nr 145). I anslutning härtill meddelades i kungl. brev
den 11 maj 1928 ytterligare vissa föreskrifter om fondmedlens användande.
Enligt dessa föreskrifter skulle — sedan fonden i första rummet tagits i
anspråk för gäldande av de kostnader som kunde föranledas av riksdagens
nyssnämnda beslut — därefter återstående överskott ävensom till fonden

inflytande medel disponeras för lån såväl till otlicers- och underoflicerskårer
vid arméns truppförband för uppförande av mässbyggnader, möblerings-
och inredningsarbeten m. fl. dylika ändamål som ock för de enskilda
lägerkassornas vid truppförbanden verksamhet.

För reglering av ifrågavarande låneskulder avfördes från fonden under
de båda budgetåren 1928/29 och 1929/30 ett sammanlagt belopp av 462 500
kronor.

Beträffande fondens utgifter i övrigt må här nämnas, att Kungl. Maj:t
genom brev den 5 april 1929 medgav, att från fonden finge täckas kostnaderna
för eu årlig pension av 600 kronor till en vid förutvarande Kalmar
regementes officersmäss tidigare anställd kokerska. Denna pension utgick
t. o. in. budgetåret 1937/38. I anledning av ett motionsvis framfört förslag
beslöts vidare vid 1933 års riksdag (skr. nr 113), att av fondmedlen ett belopp
av högst 50 000 kronor finge tagas i anspråk av Kungl. Maj:t för förvärv’
av mark för utvidgning av Skillingaryds skjutfält. På framställning
av Kungl. Maj:t i 1934 års statsverksproposition ställdes ur fonden ytterligare
45 000 kronor till förfogande för enahanda ändamål. Dessa medel
utbetalades under budgetåren 1934/35 och 1935/36.

Ovan angivna medelsdispositioner ledde till att fonden vid utgången av
budgetåret 1937/38 redovisade en behållning av allenast 15 674 kronor.

Frågan om lantförsvarets fonderade arrendemedel behandlades av riksdagens
år 1937 församlade revisorer, vilka under § 71 av sin berättelse
angående statsverket sade sig vilja ifrågasätta, huruvida anledning förelåge
att framdeles vidhålla kravet på att fondmedlen skulle hållas räntebärande.

I sin den 2 juni 1943 avgivna fondredovisning framhöll statskontoret,
efter att ha erinrat om de för fonden gällande bestämmelserna, att den
lilltänkta låneverksamheten icke hade tagit någon större omfattning. Sammanlagt
hade sålunda endast sex lån utlämnats från fonden, och samtliga
dessa lån vore dåmera slutbetalade. I anslutning härtill gjorde statskontoret
följande allmänna uttalande.

Syftemålet med nu ifrågavarande fond är, såsom framgår av ovanstående,
att vid behov tillhandagå militära sammanslutningar med lån för
soldatvårdens främjande eller därmed likartade ändamål. Emellertid hava
fondtillgångarna endast i ringa utsträckning tagits i anspråk härför, och
för närvarande äro inga lån utestående. Det torde jämväl vara ovisst, när
ytterligare lån komma att beviljas, särskilt som under senare år statsmedel
anvisats för byggandet av soldathem. Under sådana förhållanden anser
statskontoret, att fonden bör upphöra och fondmedlen tagas i anspråk för
statens räkning.

Statskontorets förslag har hittills icke föranlett någon Kungl. Majits
åtgärd.

Såsom ovan omnämnts hade vid utgången av budgetåret 1937/38 fondens
kapitalbehållning nedgått till 15 674 kronor. Sedan detta budgetår

5 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. I.

har emellertid fonden icke pålagts några ytterligare utgifter, varför tillgångarna
nu åter befinna sig i tillväxt. Fonden utvisade per den 30 juni
1954 en behållning av 23 436 kronor.

Enligt från statskontoret under hand inhämtade upplysningar har fonden
ej heller efter den 2 juni 1943 tagits i anspråk för sådan låneverksamhet
som avsetts med dess inrättande.

I förevarande sammanhang ha revisorerna funnit det vara av intresse
att göra sig underrättade om storleken av de tillgångar som f. n. disponeras
av arméns lägerkassor. I sådant syfte från försvarets civilförvaltning under
hand införskaffade uppgifter framgå av nedanstående tablå.

				Tillgångar	Därav likvida medel
	Tidpunkt		(kronor)	(kronor)
Den	30	juni	1948	3 573 411	2 380 456
»	30	»	1949	3 901 430	2 523 621
»	30	»	1950	4 223 826	2 876 988
»	30	»	1951	4 631 298	3 015 255
»	30	»	1952	4 819 393	3 124 797
»	30	»	1953	5 057 285	3 169 535
»	30	»	1954	5 253 389	3 327 661

I ovanstående siffror ingår icke värdet av fastigheter och inventarier.

Revisorernas uttalande. Enligt de för lantförsvarets fonderade arrendemedel
utfärdade bestämmelserna avses denna fond, vilken inrättades år
1926, skola disponeras för utlämnande av lån såväl till officers- och underofficerskårer
vid arméns truppförband för uppförande av mässbyggnader
m. m. som ock för vederbörande lägerkassors verksamhet. Fonden har
emellertid i mycket ringa utsträckning tagits i anspråk för detta sitt ändamål.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår sålunda, att
från fonden utlämnats allenast sex lån, av vilka samtliga voro slutbetalade
redan år 1943. I stället har fonden, utöver den skuldreglering som skedde
genom anlitande av fondens medel enligt beslut vid 1928 års riksdag, utnyttjats
för att täcka kostnaderna dels för viss pension och dels för en
under 1930-talet verkställd utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Dessa
utgifter ha sammanlagt varit så stora, att därigenom huvuddelen av fondkapitalet
kommit att förbrukas. På senare tid har dock en viss återhämtning
skett, beroende på att fonden icke pålagts några utgifter sedan budgetåret
1937/38. Den å fonden per den 30 juni 1954 redovisade behållningen
uppgår till icke fullt 23 500 kronor.

Anledningen till att den från fonden bestridda låneverksamheten fått
så blygsam omfattning torde vara den, att något egentligt lånebehov icke
förefunnits. Såvitt nu kan bedömas torde man ej heller ha anledning att
för framtiden räkna med någon låneverksamhet. Sålunda må bl. a. erinras

om att kronan numera själv svarar för kostnaderna för uppförandet och
i viss mån även inredandet av vederbörande mäss- och marketcnteribyggnader.
Av i det föregående återgivna uppgifter framgår vidare, att lägerkassorna
vid arméns truppförband disponera över egna tillgångar av jämförelsevis
betydande omfattning. Revisorerna kunna därför icke finna det
vara motiverat, att förevarande fond bibehålies.

Såsom tidigare omnämnts leder fonden sitt ursprung från vissa från
lanlförsvarets fastigheter härrörande inkomster. Medel av detta slag redovisas
numera å staten för försvarets fastighetsfond. Med hänsyn härtill
anse revisorerna vägande skäl tala för att lantförsvarets fonderade arrendemedel
avvecklas på så sätt, att fondbehållningen tillgodoföres den på inkomstsidan
av nämnda stat uppförda liteln Diverse inkomster: Arméns
delfond.

§ 12.

Fonden för cn minstation till skyddande av inloppet till Gävle.

Sedan fråga uppstått om anläggning av en ny hamn vid och omkring
den kronan tillhöriga holmen Fredriksskans vid inloppet till Gävle, gjorde
stadsfullmäktige i Gävle i underdånig skrivelse den 25 april 1890 framställning
om förvärv av nämnda holme.

Efter verkställda undersökningar avgåvo vederbörande militära myndigheter
det yttrandet, att Fredriksskansholmens bibehållande åt kronan
icke ansåges ur militär synpunkt vara nödvändigt eller angeläget men att
för spärrning under krigstid av de båda huvudinloppen till fjärden utanför
Gävle borde anläggas en syft- och tändstation på eu från fastlandet utskjutande
udde från Engesberg och en syftstation på en av de båda kronan
tillhöriga holmarna Granskär och Kullerholmen.

Den 24 oktober 1890 fann Kungl. Maj:t gott att, under förbehåll av riksdagens
samtycke, för den ifrågasatta överlåtelsen till Gävle stad av Fredriksskansholmen
bestämma i huvudsak följande villkor, nämligen dels att
staden med ett kontant belopp av 20 000 kronor deltoge i kostnaderna för
ett minförsvar till skyddande av det yttre inloppet till staden, dels att staden
för nämnda ändamål till kronan med full äganderätt överlämnade och
på egen bekostnad inhägnade ovannämnda å den s. k. Engesbergsudden
belägna område, dels ock att genom stadens försorg åt kronan förvärvades
rättighet att begagna till berörda udde ledande väg ävensom den egendomen
Engesberg tillhöriga bryggan. I skrivelse den 4 maj 1891 förklarade
sig stadsfullmäktige villiga att ingå på dessa vilikor.

Sedan riksdagen i skrivelse den 14 maj 1892 anmält sitt bifall till den
i frågan gjorda framställningen, förordnade Kungl. Maj:t den 27 maj 1892,
att av köpeskillingen för Fredriksskansholmen finge bildas en fond för
bestridande av kostnaderna för en minstation till skyddande av inloppet

1 ill Gävle (Gävle minfond) och att statskontoret skulle handhava förvaltningen
av denna fond i enlighet med bestämmelserna i kungl. brevet den
31 augusti 1877 angående den s. k. gemensamma fonden.

Under § 70 av sin berättelse angående statsverket framhöllo riksdagens
år 1937 församlade revisorer bl. a., att fonden dittills icke tagits i anspråk
för sitt ändamål, med påföljd att densamma vid utgången av budgetåret
1936/37 vuxit till ett belopp av drygt 119 000 kronor. Revisorerna ifrågasatte
vidare, om icke fondkapitalet — i samförstånd med stadsfullmäktige
i Gävle — skulle kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.

Med underdånig skrivelse den 16 maj 1938 överlämnade länsstyrelsen i
Gävleborgs län en av stadsfullmäktige i Gävle gjord, av magistraten därstädes
tillstyrkt hemställan, att Gävle minfond måtte få tagas i anspråk
för anskaffande av viss luftvärnsmateriel för Gävle stads luftförsvar. Ärendet
förelädes riksdagen genom propositionen 1939: 71, varvid föredragande
departementschefen anförde bl. a. följande.

Gävle minfond bär alltsedan sin tillkomst år 1892 icke till någon del
tagits i anspråk för sitt ursprungliga ändamål, bestridande av kostnaderna
för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle. Med hänsyn till
den nutida utvecklingen av stridsmetoderna till sjöss torde också det
nämnda ändamålet numera vara av mindre betydelse. Det synes därför
ligga nära till hands att i anledning av den föreliggande framställningen
taga under övervägande att använda de fonderade medlen för något annat
försvarsändamål, som mera står i överensstämmelse med den moderna försvarsteknikens
ståndpunkt. Därvid torde emellertid med hänsyn till omständigheterna
vid fondens tillkomst alltid böra fasthållas, att medlen skola
användas för ett ändamål, som direkt tjänar till stärkande av Gävle stads
försvar.

Vid övervägande av frågan, för vilket ändamål Gävle minfond numera
lämpligen bör användas, har jag i anslutning till det i förevarande ärende
framlagda förslaget kommit till den uppfattningen, att fonden i fråga skulle
på det ur synpunkten av Gävle stads försvar mest effektiva sättet nyttiggöras
genom att tagas i anspråk för anskaffande av luftvärnsmateriel, avsedd
för stadens lokala försvar. Förslag om medgivande till en dylik
användning av de fonderade medlen synes fördenskull böra föreläggas
riksdagen. Sedan sådant medgivande erhållits, lärer det få ankomma på
Kungl. Maj:t att — efter inhämtande av såväl vederbörande militära myndigheters
som de lokala organens mening — besluta om den närmare användningen
av medlen för ifrågavarande ändamål.

Departementschefens uttalande utmynnade i en hemställan, att riksdagen
skulle medgiva att Gävle minfond måtte enligt av Kungl. Maj:t närmare
meddelade föreskrifter tagas i anspråk för anskaffande av för Gävle
stads försvar avsedd luftvärnsmateriel. Denna hemställan bifölls av riksdagen
(skr. nr 78). f överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t
genom brev den 7 juli 1939 dels dåvarande arméförvaltningens tygdepartement
att för Gävle luftförsvar beställa viss luftvärnsmateriel att gäldas av

omhänderhavande medel å förskottslilel, dels ock statskontoret alt, sa
snart fondens tillgångar vuxit till det belopp som erfordrades för fullständig
likvidering av den beställda materielen, eller 1 .''12 000 kronor, ställa
fondens medel till tygdepartementets förfogande. Den ö april 1943 utanordnades
nämnda belopp till arméförvaltningen. Vid utgången av budgetåret
1942/43 förefanns å fonden dock alltjämt eu viss behållning, uppgående
Iill 14 7C>7 kronor.

I statskontorets den 2 juni 1943 daglecknade skrivelse med utlåtande
och förslag angående ämbetsverkets förvaltning underställda fonder m. in.
förordades, att det på fonden kvarstående beloppet borde lagas i anspråk
för statens räkning. Någon åtgärd med anledning av detta förslag har dock
hittills icke vidtagits. Å fonden redovisas per den 30 juni 1954 eu behållning
av 21 108 kronor.

Revisorernas uttalande. Fonden för en minstation till skyddande av inloppet
till Gävle leder sitt ursprung från det kontantbelopp av 20 000 kronor
som Gävle stad enligt eu av 1892 års riksdag godkänd överenskommelse
hade utgivit såsom vederlag för den från kronan förvärvade holmen Fredriksskans.
Med fondens tillkomst åsyftades, såsom framgår av benämningen,
att skapa finansiella förutsättningar för vidtagandet av vissa försvarsanstalter
vid inloppet till Gävle hamn. Av skäl som torde sammanhänga med
den marina stridsteknikens utveckling kom emellertid aldrig fonden att
lagas i anspråk för avsett ändamål, vilket föranledde 1937 års riksdagsrevisorer
alt ifrågasätta, huruvida icke densamma helt allmänt skulle
kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov. Tillgångarna hade då vuxit till
ett belopp av inemot 120 000 kronor.

Något beslut i den av revisorerna angivna riktningen fattades ej. 1 princip
kom dock revisorernas önskemål att tillgodoses genom riksdagens år
1939 lämnade medgivande, att fonden finge tagas i anspråk för anskaffande
av för Gävle stads försvar avsedd luftvärnsmateriel. Fondens syfte
kan därmed sägas ha förverkligats, så långt detta med hänsyn till tidsomständigheterna
varit möjligt. Den i det föregående lämnade redogörelsen
ger också vid handen, att med 1939 års riksdagsbeslut avsågs ett totalt
utnyttjande av ifrågavarande fondmedel.

Vid utgången av vederbörande budgetår förefanns dock alltjämt en viss
behållning å fonden, uppgående till ca 14 800 kronor. 1 sin år 1943 avgivna
fondutredning föreslog statskontoret, att det å fonden kvarstående beloppet
borde tagas i anspråk för statens räkning. Någon åtgärd i anledning av
detta förslag har dock hittills icke vidtagits. Genom alt fondmedlen förräntas
i vanlig ordning har därför behållningen på nytt börjat växa och
belöpte sig per den 30 juni 1954 till ett belopp av i runt tal 21 100 kronor.

Enligt revisorernas mening måste den fortsatta fondbildning som här
sker betecknas såsom helt meningslös. Revisorerna äro därför av den upp -

fattningen, att fonden för en minstation till skyddande av inloppet till
Gävle snarast bör avvecklas och å fonden förefintlig behållning lagas i
anspråk för statsverkets behov. Med hänsyn till den karaktär fonden numera
erhållit synes detta lämpligast kunna ske på så sätt, att medlen
i fråga tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga
diverse inkomster.

§ 13.

Palmqvistska fonden til! Stockholms befästande.

Genom testamente den 25 juni 1859 förordnade dåvarande kaptenen
friherre Fredrik Georg Stjernklo-Lilljenberg-Palmqvist, att av hans blivande
kvarlåtenskap ett belopp av 100 000 kronor skulle överlämnas till
statsverket för att användas till Stockholms befästande. Efter inhämtande
av dåvarande krigskollegiets yttrande förklarade Ivungl. Maj:t genom brev
den 1 oktober 1861, att donationsmedlen finge mottagas under de av testator
angivna villkoren, samt föreskrev, att de skulle göras fruktbärande
genom utlåning, till dess Kungl. Maj:t kunde finna gott förordna om deras
användande för avsett ändamål. Donationen överlämnades därefter den
25 april 1866 av testators arvingar till krigskollegiet, varifrån fonden vid
1873 års början överflyttades till statskontoret.

Sedan budgetåret 1935/36 utgöras fondens inkomster uteslutande av
intressemedel. Tidigare tillgodofördes fonden även vissa ersättnings- och
försäljningsmedel, dock i allmänhet till jämförelsevis obetydliga belopp.

År 1878 avfördes å fonden en kapitalförlust av 4 541 kronor, vilken uppkommit
vid uppskattning jämlikt kungl. brev den 31 augusti 1877 av fondens
säkerhetshandlingar. Den första egentliga utbetalningen från fonden
skedde år 1902, då 3 238 kronor utanordnades för vissa fortifikatoriska
arbeten. Under de närmast följande decennierna togs fonden tämligen
regelbundet i anspråk för sitt ändamål; utgifterna voro dock som regel
mindre än inkomsterna, med påföljd att fondbehållningen, som vid utgången
av år 1902 uppgick till 540 723 kronor, hade vuxit till ett belopp av
863 785 kronor vid utgången av budgetåret 1932/33. Därefter förbrukades
emellertid huvuddelen av fondens kapital i rask takt, så att vid utgången
av budgetåret 1940/41 ett belopp av allenast 9 577 kronor återstod.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer, som i sin berättelse angående
statsverket ingående behandlade statens fondförvaltning, berörde icke särskilt
Palmqvistska fonden till Stockholms befästande. I den fondutredning
som sedermera verkställdes av statskontoret gjorde emellertid ämbetsverket,
efter att bl. a. ha erinrat om fondens per den 30 juni 1942 utestående
behållning av 9 894 kronor, följande uttalande.

Då statskontoret föreställer sig, att någon svårighet icke förefinnes att
utnyttja återstoden av fondmedlen för lämpligt försvarsfrämjande syfte i

enlighet med i testamentet givna bestämmelser, och da det närmast torde
ankomma på arméförvaltningen att inkomma med förslag härutinnan, lår
ämbetsverket hemställa, att nämnda myndighet anmodas vidtaga åtgärder
för fondtillgångarnas slutliga disponerande.

I ett den 28 september 1943 avgivet remissutlåtande förklarade sig dåvarande
arméförvaltningen icke ha något alt erinra mot statskontorets
förslag i denna del. Enligt arméförvaltningens mening borde del uppdragas
åt ämbetsverkets fortifikationsstyrelse att efter militärbefälhavarens i IV.
militärområdet hörande utarbeta förslag angående medlens användande.

Någon åtgärd med anledning härav har dock icke vidtagits. Genom att
några utgifter icke påförts fonden sedan budgetåret 1940/41 har den i
stället ånyo börjat växa. Fondbehållningen uppgick per den 30 juni 1954
till 15 788 kronor.

Revisorernas uttalande. Palmqvistska fonden till Stockholms befästande
har uppstått genom en donation, som år 1866 överlämnades till statsverket.
Fonden började emellertid tagas i anspråk för sitt ändamål först ar 1902.
Därefter har fonden tämligen regelbundet disponerats för att bestrida
kostnaderna för olika fortifikatoriska arbeten och liknande. Under en
lång följd av år voro dock dessa utgifter tämligen begränsade, vilket hade
till följd att fondkapitalet undergick en kraftig tillväxt. Höjdpunkten nåddes
under budgetåret 1932/33, vid vars utgång behållningen uppgick till
närmare 864 000 kronor. Under den därpå följande åttaårsperioden belastades
emellertid fonden så kraftigt, att vid utgången av budgetåret 1940/41
ett kapitalbelopp av allenast ca 9 600 kronor återstod.

Sedan sistnämnda budgetår har fonden icke pålagts några ytterligare
utgifter. Behållningen är därför ånyo i stigande och belöpte sig per den
30 juni 1954 till ca 15 800 kronor.

Såsom statskontoret framhöll redan år 1943, torde någon svårighet icke
förefinnas att utnyttja återstoden av fondmedlen för lämpligt försvarsfrämjande
syfte i enlighet med i testamentet givna bestämmelser. Enligt
revisorernas mening bör också en sådan avveckling av fonden nu komma
till stånd. Enklast synes detta kunna ske på så sätt att vid nästa budgetårsskifte
kvarvarande behållning tillgodoföres den under investeringsstaten
för försvarets fastighetsfond upptagna inkomstposten Övriga kapitalmedel.

§ 14.

Garnisonsskolans i Landskrona fond.

Förevarande fond leder sitt ursprung från en summa av något över
4 000 riksdaler riksgäldssedlar, som på sin tid insamlades till en soldatbarnhemsinrättning
i Landskrona. I det reglemente som av Kungl. Maj:t
den 28 mars 1805 fastställdes för inrättningen föreskrevs bl. a., att årliga

räntan av de insamlade medlen skulle användas till undervisning, underhåll
och kläder åt de till stadens garnison hörande underofficerarnas och
soldaternas barn.

Genom beslut den 13 augusti 1909 förordnade Kungl. Maj:t, att garnisonsskolans
i Landskrona tillgångar skulle överlämnas till statskontoret
för bildande av en fond, vars avkastning skulle användas för beredande
av premier eller beklädnadshjälp åt barn av underbefäl eller meniga med
vederlikar vid till Landskrona förlagda trupper. Sedan i och med Skånska
husarregementets indragning Landskrona upphört att vara garnisonsstad.
utgår emellertid fr. o. in. budgetåret 1927/28 fondens årliga avkastning till
folkskolestyrelsen i Landskrona jämlikt bestämmelserna i kungl. brevet
den 6 oktober 1928. Häri föreskrives bl. a., att folkskolestyrelsen skall årligen
till arméförvaltningens civila departement inkomma med förslag till
fördelning av fondens upplupna räntemedel för beredande av premier
eller beklädnadshjälp åt barn till i Landskrona stad boende personer, vilka
innehaft eller innehava beställning såsom underofficer eller fast anställt
manskap med vederlikar vid armén. Den befattning med hithörande ärenden
som sålunda tillagts arméförvaltningens civila departement fullgöres
numera av försvarets civilförvaltning.

Under § 72 av sin berättelse angående statsverket gjorde riksdagens år
1937 församlade revisorer — efter att ha erinrat om de för förevarande
fond gällande bestämmelserna — bl. a. följande uttalande.

Sedan statsverket särskilt genom de senaste årens riksdagars beslut i
avseende å kostnaderna för folkskoleväsendet inom landet åtagit sig att
bestrida den huvudsakliga delen av utgifterna för folkskoleundervisningen,
lärer behovet av fonden såsom ett bidrag till vissa utgifter för folkskoleväsendet
i Landskrona icke längre vara motiverat. På grund härav
och då det knappast synes nödvändigt, att medel av ifrågavarande slag
genom statsverkets försorg fortfarande göras räntebärande, vilja revisorerna
— åtminstone för den händelse icke en mera allmän koncentrering
av iörvaltningen av för undervisningsändamål avsedda fonder i eu nära
framtid kommer till stånd — under hänvisning i övrigt till sitt i samband
med behandlingen av vissa till försvarsändamål avsedda fondmedel gjorda
allmänna uttalande ifrågasätta, huruvida icke nu nämnda fond bör kunna
överlämnas till lämplig lokal myndighet för att disponeras för något sådant
undervisningsändamål därstädes, som icke genom i annan ordning
meddelade föreskrifter skall tillgodoses av allmänna medel. Då Landskrona
icke längre är militär förläggningsort, synes disponerandet av fondens
medel enligt nu gällande bestämmelser kunna vara ägnat att skapa
mindre önskvärda förhållanden. 1 varje fall måste såsom undervisningsväsendet
i landet numera ordnats den nu tillämpade anordningen, att arméförvaltningens
civila departement skall till prövning upptaga frågan om
fördelningen av fondens räntemedel, vara ägnad att föranleda onödig omgång
och i övrigt anses mindre tillfredsställande.

I sin den 2 juni 1943 avgivna fondutredning anförde statskontoret beträffande
förevarande fond följande.

Då garnison ej längre är förlagd i Landskrona och fonden således ej
numera kan användas för sill ursprungliga andamal, nämligen till undervisning,
underhåll och kläder åt de till stadens garnison horande underofficerarnas
och soldaternas barn, synes det järnväg statskontoret, som om
anledning saknas att låta fonden kvarstå under ämbetsverkets förvaltning.
På grund härav och då fonden utgöres av medel, uteslutande avsedda för
socialt ändamål i Landskrona, får statskontoret förorda, alt de fonderade
medlen överlämnas till Landskrona stad för förvaltning av nagon kommunal
myndighet.

Vid utgången av budgetåret 1953/54 uppgick fondens behållning till
15 144 kronor, medan inkomsterna under samma budgetår belöpte sig till
488 kronor.

Revisorernas uttalande. Tillkomsten av förevarande fond står, såsom redan
av namnet framgår, i direkt samband med Landskronas tidigare ställning
såsom garnisonsstad. Sedan åtskilliga år tillbaka äro emellertid icke
några trupper förlagda till nämnda stad, varför fonden numera icke kan

utnyttjas för sitt ursprungliga syfte.

Enligt revisorernas mening ger detta förhållande anledning till omprov
ning av frågan om fondens framtida bestånd. Därvid bor ihågkommas,
att staten efter hand påtagit sig allt större kostnader för den allmänna
folkundervisningen, avseende jämväl skolsociala åtgärder av olika slag.
Även i andra avseenden har den moderna socialpolitiken tagit sikte på att
förbättra barnfamiljernas ställning. Det ändamål för vilket förevarande
fond, bortsett från dess lokala begränsning, ursprungligen avsells tillgodoses
också numera till icke oväsentlig del genom statens försorg. Revisorerna
kunna heller icke finna att staten har någon egentlig anledning att,
på sätt f. n. sker, pålägga sig det med fondens förvaltning sammanhangande
bestyret, i syfte allenast att barn till viss i Landskrona boende militär
personal skola tillförsäkras speciella förmåner.

Vad ovan anförts rörande de ändrade förutsättningarna för fondmedlens
disposition synes revisorerna närmast tala för att staten bör kunna fritt
förfoga över ifrågavarande medel. Skulle detta efter närmare provning
visa sig vara fallet, torde fonden snarast böra avvecklas och dess tillgångar
tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga diverse
inkomster. Anses staten däremot icke äga nämnda befogenhet, finna revisorerna
lämpligt att fonden överlämnas till exempelvis Landskrona stad.

Socialdepartementet.

§ 15.

Icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap.

faderskapet till barn, som ej har äktenskaplig börd (barn utom äktenskap),
faststalles genom dom eller erkännande. Talan om faderskap till
sådant barn väckes i regel mot mannen; har mannen inför präst som för
kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller tillkallat
vittnes närvaro, inför landsfiskal eller notarius publicus, eller i handling,
som bevittnats av två personer och godkänts av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig vara fader
är detta dock i allmänhet gällande.

for barn utom aktenskap skall barnavårdsman städse förordnas. Denne
har att bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt
åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes. Barnavårdsman
ar berättigad att erhålla biträde av polismyndighet för underhållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningen. Barnav
årdsmaris verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden.

När faderskap eller egenskap av trolovningsbarn fastställts genom handling,
som upprättats på sätt nyss nämnts, eller dom som vunnit laga kraft,
skall barnavårdsmannen för anteckning i kyrkobok ofördröjligen göra anmalan
harom hos pastor i den församling, där barnet är kyrkobokfört.
Motsvarande gäller för landsfiskal och notarius publicus, då faderskap
lastställts genom erkännande inför dem.

Därest faderskapet icke blivit fastställt inom ett år från barnets födelse,
skall anledningen härtill särskilt angivas i de anteckningar, som barnavåidsmannen
skall föra rörande barnet. Barnavårdsnämnden skall en gång
årligen granska dessa anteckningar och därvid särskilt uppmärksamma
sådana fall.

De bestämmelser, för vilka här redogjorts, återfinnas i huvudsak i föräldrabalken
och i anslutning därtill utfärdade författningar. Av betydelse
i detta sammanhang äro jämväl de bestämmelser, som meddelats i folkbokföringsförordningen
in. fl. författningar. Enligt 16 § i denna skall barns
födelse så ock, därest barnet lever och ej blivit inom svenska kyrkan döpt,
förnamn för barnet så snart ske kan och senast inom sex veckor efter
födelsen anmälas hos pastor. Anmälan skall göras av barnets föräldrar
eller, om dessa äro döda eller om de icke kunna vare sig själva eller genom

ombud fullgöra anmälningsskyldigheten, av annan person som har vård
om barnet.

I kyrkobokföringskungörclsen finnas föreskri; ler om födelse- och dopboken.
I denna skall inskrivas faderskap till barn utom äktenskap. Då
födelse av sådant barn inskrives i denna för barnets födelsehemort, skall
pastor därstädes ofördröjligen översända underrättelse rörande barnet till
barnavårdsnämnden i församlingen. Därest faderskap till barn utom äktenskap
stvrkes hos pastor i annan församling än barnets lödelsehemort,
skall pastor ofördröjligen meddela pastor i födelsehemorten erforderlig
underrättelse därom.

Enligt uppgifter i Statistisk årsbok för år 1954 (tab. 271) funnos den 31
december 1952 sammanlagt 85 934 utom äktenskapet lödda barn, lör vilka
barnavårdsman var (örordnad; av dessa voro 7 999 eller 9,31 procent utan
fastställt faderskap. Av sistnämnda antal voro 2 182 under 1 år, 1 350 i
åldern 1—2 år, 4 108 i åldern 3—15 år samt 359 fyllda 16 år och äldre.
För 1950 och 1951 utgjorde motsvarande antal 7 595 respektive 7 790.

Av utredningar som företagits av ett par av statens socialvardskonsulenter
har framgått, att antalet utom äktenskapet födda barn, för vdka
fader ej finnes antecknad i kyrkoböckerna, är långt större än vad föregående
siffror utvisa. Sålunda har konsulenten i sjätte distriktet (Malmöhus
län) konstaterat, att för barn födda under åren 1931—1948 saknades i
Malmöhus län uppgifter om fader i födelse- och dopbok för 2 448 barn. En
motsvarande undersökning för åren 1934—1949 inom första distriktet (Stockholms
stad, Stockholms och Uppsala län) har givit siffran 3 581 till resultat.
Enligt vad revisorerna inhämtat finnas skäl antaga, att förhållandena
äro likartade inom andra delar av landet, och antalet barn, för vilka
fader ej finnes antecknad, torde i landet som helhet vara betydande.

Av nyssnämnda undersökningar har framgått alt huvudorsaken till att
så många utomäktenskapliga barn redovisas med okänd fader är, att
faderskap över huvud taget ej fastställts. Det har bl. a. sin grund däri, att
vederbörande barnavårdsnämnder icke alltid handlägga här avsedda ärenden
med den omsorg, som kan fordras. Det förekommer sålunda icke så
sällan, att barnavårdsman icke förordnas av nämnden, oaktat pastor aviserat
denna om barnets födelse. Härigenom får modern icke något bistånd,
då det gäller att få barnets börd fastställd. Barnavårdsnämnderna underlåta
i icke så få fall att förordna barnavårdsman, då de känna till att
kontrahenterna ämna ingå äktenskap. Stundom anse barnavårdsnämnderna
att faderskapsfrågan saknar betydelse, enär barnet skall bortadopteras.
Som följd härav kunna barnen stå införda i kyrkoböckerna med
okänd fader. Men även försummelser från vederbörande barnavårdsman
kunna vara orsak till att faderskapsanteckning saknas. Denne kan t. ex.
underlåta att vidtaga åtgärder för att få faderskapet fastställt eller att anmäla
redan fastställt sådant till pastor. Härjämte må nämnas att faderskap

i vissa fall icke kan klarläggas på grund av att modern lämnar ofullständiga
uppgifter om fadern eller över huvud taget vägrar att medverka till
att få faderskapet klarlagt.

I fall då faderskapet fastställts, kunna på grund av brister i kyrkobokföringen
barn stå antecknade i födelse- och dopboken utan känd fader. Det
händer sålunda, att pastor icke inför uppgift om faderskap, som kommit
honom till handa från barnavårdsnämnden, liksom även att barn, som
flyttat från födelseförsamlingen till annan församling innan faderskapet
fastställts, icke erhåller anteckning om faderns namn i födelseförsamlingen.
Skälet härtill är i sistnämnda fall i allmänhet, att pastor i den nya församlingen
icke aviserar födelseförsamlingen om faderskapet.

Förevarande spörsmål bar numera fått eu direkt ekonomisk betydelse
både för statsverket och för kommunerna. Visserligen kunna barn med
okända fäder ej erhålla bidragsförskott, men i stället har enligt 6 § 1 mom.
5. lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn en möjlighet tillskapats för dylika barn, vilka fyllt tre år, att
erhålla särskilt barnbidrag. Sådant bidrag, som utbetalas av pensionsstyrelsen,
utgår sedan den 1 juli 1956 med högst 600 kronor för barn och
år, dock icke för längre tid än t. o. in. den månad, under vilket barnet fyller
sexton år. Enligt Statistisk årsbok för 1954 (tab. 262) åtnjuta för innevarande
år 914 barn, vilkas fäder äro okända, särskilt barnbidrag, beräknat
till sammanlagt 520 000 kronor för detta år. Kostnaderna voro under 1950
—1953 i medeltal 260 000 kronor per år. Enligt bestämmelser i förevarande
lag skall vederbörande kommun bestrida viss del av dessa bidrag. Andelen
härav skall beräknas motsvara tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen av kostnaden för dylika bidrag, som
under året utbetalts lör barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom kommunen
under året varit behörig pröva ansökning om särskilt barnbidrag av
det slag, varom fråga är, dock högst hälften av nämnda kostnad. Enligt vad
revisorerna inhämtat uppgår det kommunala bidraget f. n. till i medeltal
40 procent av de totala utgifterna för detta ändamål.

Erinras må slutligen att föredragande departementschefen vid anmälan
av propositionen 1953: 36 med förslag till ändring av förevarande lag uttalade
angelägenheten av att taderskapsfrågan klarlägges för de utomäktenskapligt
födda barnen med okänd fader. Härom anfördes följande.

I fråga om de utomäktenskapliga barn, vilkas faderskap ej fastställts
kan en höjning av det särskilda barnbidraget till 600 kronor synas väcka
vissa betänkligheter med hänsyn till faran för att intresset av att få fader I

"nPi''l- .,aStStällt minskar- Jag tänker härvid på sådana fall där det underhållsbidrag,
som kan väntas från fadern, förmodas bli lägre än det särskilda
barnbidraget. Som underhållsbidraget skall i sin helhet avdragas
Iran det särskilda barnbidraget, kan då icke väntas någon ekonomisk förbättring
för modern, som dock — vilket i detta sammanhang måste vara
av betydelse ej äger utfå barnbidrag förrän barnet fyllt tre år. Spörs -

målet hör emellertid uppmärksammas. Att införa någon särregel av innehåll
att såsom villkor för särskilt barnbidrag uppställa krav på att eu
undersökning om orsaken till att faderskap ej lastställts skall förebringas,
synes mig likväl ej böra ifrågakomma. Det torde i stället få ankomma pa
de organ, som övervakar den hithörande verksamheten, att genom skarpt
tillsyn förhindra, att utvecklingen går i nyss angiven riktning. Därest det
skulle visa sig att så ej blir fallet, torde frågan få tagas under förnyad
prövning.

Revisorernas uttalande. Särskilda barnbidrag kunna numera utga till
utomäktenskapliga barn, som uppnått tre års ålder och vilkas fäder äro
okända. Denna bidragsform torde hittills, i varje tall på vissa håll i landet,
vara mindre känd, men allteftersom kunskapen härom ökas, är det sannolikt,
att statens utgifter för detta ändamål komma att stiga. Granskar man
antalet barn, för vilka anteckning om faderskapet i kyrkoböckerna saknas,
hör emellertid beaktas, att det förhållandet alt anteckning om fader ej
finnes införd i och för sig ej behöver betyda, att barnets fader är okänd.
De barn, vilkas hörd ej fastställts och som således äio berättigade till
nämnda bidrag, torde dock vara långt flera än vad de officiella siffrorna
om antalet barnavårdsmannaskap ge vid handen. Av både ekonomiska och
familjesociala skäl är det fördenskull angeläget, att sådana åtgärder vidtagas,
att redan uppkomna brister på detta område i möjligaste mån kunna
elimineras och att faderskapsärendena för framtiden handläggas mera
effektivt än hittills.

Revisorerna äro visserligen medvetna om att det allmänna i icke obetydlig
omfattning torde få vidkännas kostnader för ifrågavarande barn, i
form av bidragsförskott, även om börden fastställes i större utsträckning
än vad nu sker. Men redan möjligheten att kunna göra gällande faderns
underhållsskyldighet i den ordning föräldrabalken anvisar är enligt revisorernas
mening tillräcklig anledning lör att söka astadkomma en bättre
ordning i förevarande avseenden.

Vad angår de åtgärder, som böra vidtagas i syfte att råda bot på förefintliga
brister, ha revisorerna inhämtat, att socialstyrelsen har lör avsikt att
verka för att även i andra delar av landet liknande utredningar som de i
Malmöhus län skola komma till stånd. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten
av att dessa snarast möjligt slutföras.

Då det gäller att för framtiden skärpa ansträngningarna för att få faderskapen
fastställda är det av stor betydelse, att barnavårdsnämnderna med
största möjliga omsorg utse barnavardsmän. Uppdraget bör icke anlörtios
annan person än den som anses särskilt lämplig härför. Ytterst är det
emellertid barnavårdsnämnderna som ha ansvaret för stödet åt den ogifta
modern. Framhållas må även att statens socialvårdskonsulenter genom sin
tillsynsverksamhet böra vaka över att barnavårdsnämnderna och barnavårdsmännen
handha dessa ärenden på sådant sätt, att både barnens och

samhällets intressen tillvaratagas. Konsulenternas arbete härvidlag skulle
kunna effektiviseras, om pastor ålades att en gång årligen (iil vederbörande
konsulent rapportera de barn, för vilka det saknas anteckning i födelse°ch
dopboken om fader. Härigenom skulle alla dylika barn bli kända, och
undersökning om anledning till att uppgift om barnens börd saknas skulle
kunna verkställas. Erinras må att föredragande departementschefen vid
anmalan av propositionen om ändring av lagen om de särskilda barnbidragen
uttalade angelägenheten av eu skärpt tillsynsverksamhet.

Enligt vad revisorerna ha sig bekant, ha barnavårdsnämnderna i Malmöhus
län av socialvårdskonsulenten rekommenderats att varje år tillsammans
med vederbörande pastor kontrollera att i födelse- och dopboken
under nästföregående år införda utomäktenskapliga barn äro upptagna i
barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmannaskap. Denna kollationering,
som företages per telefon och som ej är särskilt betungande,
har visat sig vara ur olika synpunkter värdefull, och den bör därför göras
obligatorisk. Vidare synes barnavårdsmännen höra åläggas att inför barnavårdsnämnden
med av pastor utfärdat intyg styrka, att anmälan gjorts till
vederbörande pastorsämbete om faderskapet för utomäktenskapligt barn
samt i förekommande fall barnets egenskap av trolovningsbarn in. m. Dylika
intyg, som enligt vad revisorerna inhämtat redan användas på vissa
hål! i landet, skulle kunna bidraga till att underlätta barnavårdsnämndernas
tillsyn över barnavårdsmännen.

Icke så tå modrar aro obenägna att lämna sådana uppgifter, som kunna
bidraga till alt identifiera fadern till deras barn. Detta torde bl. a. sammanhanga
med att sekretessbestämmelserna rörande barnavårdsnämndernas
verksamhet, särskilt på mindre orter, icke alltid torde iakttagas. Därest det
vore möjligt att få till stånd en bättre ordning härutinnan, synes det icke
uteslutet, alt mödrarna i större utsträckning än vad nu är fallet skulle vilja
medverka till att få faderskapet fastställt.

Som tidigare framhållits bero de mindre tillfredsställande förhållandena
i detta hänseende till en del på brister i kyrkobokföringen. Med anledning
härav vilja revisorerna erinra, att särskilda befattningar som kyrkobokföringsinspektörer
finnas inrättade. Dessa befattningshavare synas böra
ägna särskild uppmärksamhet åt att de bestämmelser, som i detta avseende
reglera de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning, noggrant iakttagas.
Även om de barn, för vilka anteckning i kyrkoböckerna om fader saknas
men för vilka faderskapet fastställts, med hänsyn till innehållet i lagen
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn äro utestängda
från sådana bidrag, är det av bl. a. familjesociala skäl påkallat, att
kyrkobokföringen skötes omsorgsfullt. Därtill kommer att uraktlåtenheten
att anteckna faderskap kan medföra rättsförluster för barnet, t. ex. vid
arvsskiften.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna angeläget, att
faderskapsärendena för framtiden handläggas mera effektivt, därvid vad
i det föregående anförts torde kunna tjäna till ledning, då det gäller att
åstadkomma en bättre ordning på detta område. Men även andra åtgärder
än de här skisserade — t. ex. ett intensifierat samarbete mellan pensionsstyrelsen,
som handlägger ärenden rörande särskilda barnbidrag, och socialstyrelsen
— torde böra övervägas.

§ 16.

Iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.

Förrådsrörelsens lokala organisation.

De statliga reservarbetena under arbetslöshetskommissionens ledning
voro under 1930-talets första hälft av betydande omfattning med en arbetsstyrka
av i det närmaste 28 000 man och hade föranlett en däremot svarande
anskaffning av maskiner, redskap, baracker samt förläggningsmateriel.
Under verksamhetens successiva inskränkning i samband med krisens
övervinnande framkommo önskemål att rationellt lagra ledigbliven materiel.
I början av år 1937 beslöts att disponibel materiel, i den mån denna
icke omedelbart kunde kasseras eller försäljas eller överflyttas till i gång
varande arbetsplatser för nyttjande, skulle uppläggas i särskilda förråd vid
ett tiotal större arbetsföretag eller s. k. komplex av arbetsföretag under
gemensam ledning. Förråden, som erhöllo benämningen centralförråd,
skulle dock icke bilda självständiga förvaltningsenheter utan vara anslutna
till nämnda företag och sortera under vederbörande ledningspersonal.

Vid arbetslöshetskommissionens ombildande till arbetsmarknadskommission
i maj 1940 funnos nio dylika förråd, av vilka två förråd — Korsnäs i
Kopparbergs län och Tenhult i Jönköpings län — tidigare under samma år
erhållit karaktär av särskilda förvaltningsenheter, därigenom att de till
dessa platser förlagda arbetsföretagen hade upphört. Under de närmast
följande åren minskades antalet särskilda förråd successivt i samband med
vederbörande arbetsföretags nedläggande eller färdigställande till sex, av
vilka tre, nämligen Barkarby i Stockholms län jämte Korsnäs och Tenhult
utgjorde särskilda förrådsorgan utan omedelbar anknytning till arbetsföretag.

I slutet av år 1943 överflyttades förrådet i Barkarby till egna lokaler å
ett av kommissionen förhyrt område i Gnesta, Södermanlands län. Härmed
tillkom det första, alltjämt bestående centralförrådet i egentlig mening.
Förrådsbyggnaden i Gnesta utgöres av ett ombyggt f. d. lokstall, som år
1943 inköpts av arbetsmarknadsstyrelsen för 11 500 kronor och sedermera
ombyggts för sammanlagt i runt tal 60 000 kronor; själva marken tillhör
emellertid statens järnvägar, som arrenderar ut den till styrelsen.

Under år 1944 iordningställdes ett nytt centralförråd, som för att nedbringa
transportkostnaderna för materiel med användning vid arbetsplatser
inom övre Norrland lörlades till Långsele i Västernorrlands län.

I detta sammanhang må nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen under senare
delen av år 1949 trädde i förbindelse med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och efterhörde, huruvida möjligheter funnos till ett samarbete
i fråga om förrådshållningen i Mellansverige; bl. a. diskuterades denna
möjlighet beträffande väg- och vattenbyggnadsverkets förråd i Flen. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förklarade då, att förrådsområdet i Flen var
så litet, att någon samordning av förrådsrörelserna icke kunde ske och att
några planer på utbyggnad av detta förråd icke funnos. Enligt vad revisorerna
erfarit vid besök på platsen har emellertid väg- och vattenbyggnadsverket
numera förvärvat ett större markområde i Flen intill det nuvarande
förrådet för utbyggnad av detta.

Vid arbetsmarknadskommissionens ombildning till arbetsmarknadsstyrelse
den 1 januari 1948 funnos fyra centralförråd, nämligen Långsele,
Korsnäs, Gnesta och Tenhult, av vilka Korsnäs och Tenhult dock i stort
sett icke hade undergått annan förändring i sin ursprungskaraktär än den,
att det lokala och administrativa sambandet med arbetsföretag hade upphört.

På grund av markägarens uppsägning av nyttjanderättsavtalet för tomtområdet
nedlades förrådet i Korsnäs vid nyssnämnda tidpunkt.

I brev den 30 juni 1948 rörande bl. a. reservationsanslaget till Kostnader
för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet för budgetåret 1948/49
medgav Kungl. Maj:t, att ett belopp av högst 200 000 kronor finge användas
för anordnande av ett nytt centralförråd, avsett att ersätta förrådet i Tenhult.
För budgetåret 1949/50 anvisades ett tilläggsbelopp av 80 000 kronor.
Dessa medel togos emellertid icke i anspråk bl. a. på grund av att 1950 års
arbetsförmedlingsutredning i sitt den 22 november 1951 dagtecknade betänkande
framlade förslag till eu ändrad förrådsorganisation.

Utredningen erinrade, att arbetsmarknadsstyrelsen i anslutning till en
uppskattning av behovet av materiel för en arbetsstyrka av 7 500 man även
undersökt möjligheterna att samordna en förrådsrörelse av denna omfattning
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förrådsverksamhet, därvid
olika alternativ för samordning framkommit. Av utredningens redogörelse
inhämtas bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen i framställning till Kungl.
Maj:t förordat en lösning i huvudsak innebärande, att arbetsmarknadsstyrelsen,
vad förrådshållningen för södra och norra Sverige beträffade, i
stället för att halla egna byggnadsbestånd skulle förhyra lokaler inom
byggnader, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förtidsuppfördes.
Härvid hade förhyrning av tre depåförråd (Skillingaryd, Vännäs och
Älandsbro) preliminärt beräknats, medan förrådshållningen för mellersta
Sverige fortfarande skulle vara förlagd till centralförrådet i Gnesta.

Genom den reducering av lagerhållningen, som utredningen föreslog,
kom frågan om förrådsorganisationen i ett annat läge. Utredningen, som
ansåg, att detta spörsmål lämpligen borde lösas efter andra linjer än arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit, förordade, att lagerhållningen skulle koncentreras
till centralförrådet i Gnesla. Härför talade bl. a. att den för förråden
gemensamma verkstadsrörelsen funnes där.

Utredningen fann det ändamålsenligt att utöver förrådet i Gnesta upprätthålla
eu mindre lörrådsorganisation i Norrland med hänsyn till det
dittills ständiga behovet av beredskapsarbeten i denna landsända. Ifrågavarande
uppgift syntes tills vidare kunna fyllas av förrådet i Långsele.
Emellertid utginge det gällande nyttjanderättsavtalet, vilket omfattade både
tomt och byggnader, år 1954 utan möjlighet till förlängning. Med hänsyn
såväl härtill som till förrådslokalernas mindre lämpliga beskaffenhet ansågs
förrådsorganisationen för Norrlands vidkommande med fördel kunna
anordnas i anslutning till den länsdepå, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade för avsikt att upprätta i Vännäs. Enligt utredningen kunde det
därutöver möjligen vara lämpligt med någon upplagsplats för sådan materiel,
bl. a. decauvillemateriel, som icke erfordrade förrådsbyggnader.
Någon personal syntes icke behöva beräknas härför. Genom den föreslagna
förrådsorganisationen skulle förrådet i Tenhult, vars verksamhet för det
dåvarande var av relativt ringa omfattning, upphöra.

I propositionen 1952: 127 föreslogs att arbetsmarknadsstyrelsens förrådsorganisation,
såsom även utredningen tänkt sig, skulle koncentreras till
centralförrådet i Gnesta. EU mindre förråd borde finnas i Norrland. Förrådet
i Tenhult borde avvecklas. Möjligen kunde det visa sig lämpligt att
åtminstone under en övergångstid behålla ett mindre förråd i södra Sverige;
i denna del syntes avgörandet böra få ankomma på Kungl. Maj:t.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Förrådet i Tenhult har slutligt avvecklats
i september 1952. Något förråd i södra Sverige finnes numera icke.

Arrendeavtalet för förrådet i Långsele utgick med juli månad 1954. Därefter
har styrelsen möjlighet att endast tills vidare under något år disponera
förrådslokalen och en mindre del av förrådsområdena i Långsele.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, enligt vad revisorerna inhämtat, att förrådsorganisationen
i Norrland bör anordnas i förening med annan statlig
myndighet. Avsikten har varit att flytta förrådet i Norrland till Vännäs i
enlighet med 1950 års arbetsförmedlingsutrednings förslag. 1952 års riksdag
anvisade även medel härför. Vid den tiden hade emellertid det av vägocli
vattenbyggnadsverket planerade depåförrådet i Vännäs färdigställts
och i sin helhet blivit erforderligt för detta verks eget behov. Någon möjlighet
för arbetsmarknadsstyrelsen att där få förhyra lokaler förelåg därför
icke.

Samarbetet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsatte, att lokaler
skulle ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande på sådana platser,

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. I.

där förtidsbyggnad av i framtiden erforderliga lokaler kunde ske. Sedan
arbetsmarknadsstyrelsen vid kontakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erfarit, att ytterligare utbyggnad av övriga depåförråd i Norrland —
Älandsbro, Vännäs och Gammelstaden — icke planerades, måste tanken på
samgående med denna myndighet skrinläggas. Då emellertid ett samarbete
med annan statlig myndighet skulle innebära uppenbara fördelar, sökte
arbetsmarknadsstyrelsen i början av år 1953 kontakt med vattenfallsstyrelsen,
som enligt vad som var bekant för arbetsmarknadsstyrelsen planerade
en förråds- och verkstadsanläggning i Norrland. Verkstaden var avsedd för
renoveringar av i kraftverk ingående maskinell utrustning och beräknades
bli helt ianspråktagen allenast under en del av året. Arbetsmarknadsstyrelsen
ansåg därför, att det skulle vara lämpligt, om styrelsen finge utnyttja
verkstaden under de delar av året, då vattenfallsverket icke helt utnyttjade
anläggningen. I skrivelse den 15 april 1953 hemställde därför arbetsmarknadsstyrelsen,
att vattenfallsstyrelsen skulle pröva möjligheterna för ett
samgående. Svar å denna skrivelse har ännu icke lämnats. Arbetsmarknadsstyrelsen
har upplyst, att man haft upprepade underhandskontakter med
representanter för vattenfallsstyrelsen. Därvid har erfarits att vattenfallsstyrelsen
icke längre planerar någon renoveringsverkstad för maskinutrustning
till kraftverk utan i stället nu avser att uppföra en betydligt större
verkstad för reparation och underhåll av anläggningsmaskiner. Densamma
avses, i varje fall till en början, icke tillgodose mera än en del av vattenfallsverkets
eget behov. Vederbörande tjänsteman i vattenfallsstyrelsen
meddelade arbetsmarknadsstyrelsen per telefon den 6 mars 1954, att det
med hänsyn till angivna förhållanden vore tveksamt, om vattenfallsstyrelsen
kunde tillmötesgå arbetsmarknadsstyrelsens önskemål. Något definitivt
svar har arbetsmarknadsstyrelsen icke erhållit.

Styrelsen har nu igångsatt nya preliminära undersökningar för att söka
lösa förrådsfrågan i Norrland.

Driftkostnaderna under vissa budgetår för förrådsrörelsen, d. v. s. löner
till arbetare och ledningspersonal, hyror, bränsle, lyse och vatten, förbrukningsmateriel,
frakter och transporter samt administrationskostnader vid
förråd och verkstad, framgå av nedanstående sammanställning. Av denna
framgår även storleken av de belopp, som använts för nybyggnad och förbättring
av förrådslokalerna.

1943/44 1946/47 1949/50

Driftkostnader för förråden ... 1 144 664:16 1 079 510:94 327 761:61

Nybyggnader och förbättring av

förråd .................... — — 13 357:96

1952/53 1953/54

Driftkostnader för förråden . . . 358 844: 10 529 197: 30

Nybyggnader och förbättring av
förråd .................... 119 845:60 20 182:97

Beredskapslagr ingens omfattning in. in.

Arbetsmarknadsmyndighetens materielanskalfning hade under 1930-talets
första hälft nått en sådan storleksordning, att den var tillräcklig fölen
i statliga reservarbeten sysselsatt arbetsstyrka av ca 28 000 man, vilket
antal, fördelat på 426 arbetsplatser, fanns i juli 1934. De följande åren
t. o. m. 1940 kännetecknades av en successiv nedgång i arbetslinjens omfattning.

Vid arbetslöshetskommissionens övergång till arbetsmarknadskommission
den 9 maj 1940 torde materielen kvantitativt ha motsvarat ungefärliga
behovet för 10 000 man, men den var i stor utsträckning föråldrad och
starkt försliten. Under de följande åren förekom nyanskaffning av materiel
för anläggningsarbeten praktisk! taget endast för utförandet av försvarsarbeten
under tiden för det senaste världskriget. Härutöver ägde eu
komplettering av uppsättningen kompressorer och tryclduftverktyg samt
handredskap rum under år 1944 och närmast följande år med anledning
av investeringsutredningens ställningstagande i fråga om materielreservens
omfattning.

Arbetsmarknadskommissionens förrådshållningsverksamhet kom emellertid
alt omfatta icke blott för anläggningsarbeten avsedd materiel utan
även sådan, som skulle ställas till förfogande vid överflyttning av arbetskraft.
Såsom ett led i de åtgärder för tryggande av landets bränsleförsörjning,
som statsmakterna anbefallde i början av 1940-talet, erhöll kommissionen
under åren 1941 och 1942 i uppdrag att anskaffa arbetsredskap
samt baracker, förläggningsmateriel och arbetskläder för ovan arbetskraft,
som anvisades skogsarbete, samt för de värnpliktiga av 1943 års klass, som
genom tjänsteplikt ålades att fullgöra skogs- och torvarbete. På grund härav
anskaffades under åren 1941—1947 verktyg för skogsarbetare till ett
belopp av ca 4 000 000 kronor, baracker till ett belopp av omkring 16 000 000
kronor, förläggningsmateriel för ca 5 000 000 kronor och personlig utrustning
för ca 12 000 000 kronor. Vidare fick kommissionen genom Kungl.
Maj:ts beslut dels biträda andra organ med anskaffning av kläder för utrustning
av flyktingar, dels omhändertaga förläggnings- och beklädnadsartiklar
m. m. från bl. a. utlänningskommissionen till ett värde av ca
1 250 000 kronor samt baracker och förläggningsinventarier från de tidigare
inom landet förlagda utbildningslägren till ett värde av ca 5 750 000
kronor.

Sistnämnda grenar av förrådshållningsverksamheten ha numera i stort
sett avslutats, och hithörande materiel har med undantag av baracker och
förläggningsmateriel i vissa större eller mindre restmängder försålts.

Vissa kompletteringar av materielen ägde under 1940-talet rum med anledning
av investeringsutredningens ställningstagande till materielreservens
omfattning.

Efter ett av statens sakrevision den 22 oktober 1947 meddelat uppdrag att
verkställa granskning av arbetsmarknadskommissionens förrådshållningsverksamhet
och därmed sammanhängande frågor avgav förre generaldirektören
Axel Granholm ett den 12 december 1947 dagtecknat betänkande.
Beträffande avvägningen av materielförrådets storlek framhölls bl. a. att
det borde beaktas, att man finge gå så långt tillbaka i tiden som till 1936
för att finna en arbetsstyrka vid beredskapsarbeten i arbetslöshetskommissionens
egen regi på inemot 10 000 man. En beredskapshållning av arbetsmaskiner
att avse behovet för ca 7 500 man syntes tillräcklig.

Sedan inom socialdepartementet i december 1947 tillkallats tre sakkunniga
med uppdrag att verkställa översyn av tillämpade regler för anordnande
av beredskapsarbeten in. m. och framlägga därav föranledda förslag,
avgåvo nämnda sakkunniga, 1947 års arbetslöshetssakkunniga, ett den
17 mars 1948 dagtecknat betänkande i ämnet.

Angående materielens omfattning uttalades i betänkandet att arbetsmarknadsstyrelsens
förråd av arbetsmaskiner och redskap vore efter viss modernisering
och komplettering tillräckligt för alt medgiva hälften av den
i investeringsutredningens betänkande angivna ökningen av arbetsstyrkan
med 15 000 man. På grundval av gjorda överväganden förordade de sakkunniga,
att beredskapsförråden hos arbetsmarknadsstyrelsen skulle erhålla
en sådan omfattning, att de skulle bliva tillräckliga för en arbetsstyrka
av ca 6 000 man.

I propositionen 1948: 249 upptog föredragande departementschefen —
efter att ha berört först investeringsutredningens förslag samt storleksordningen
av arbetsmarknadsstyrelsens beredskapslager och därefter den av
1947 års arbetslöshetssakkunniga föreslagna begränsningen av förråden till
att omfatta materiel för ca 6 000 man — arbetsmarknadsstyrelsens i remissutlåtande
över betänkandet gjorda uttalande, att en beredskapslagring av
den utav de sakkunniga föreslagna storleksordningen kunde anses tillräcklig,
om den vore avsedd för en säsongarbetslöshet av något större omfattning
än den under de senare åren vanliga. Enligt departementschefens mening
syntes det emellertid få anses överensstämma med de grundsatser,
som präglat bl. a. investeringsplanläggningen, att sätta målet för beredskapen
mot arbetslöshet större. Han ansåg sig därför icke böra förorda en
begränsning av arbetsmarknadsstyrelsens lagerhållning i den föreslagna
omfattningen. Ehuru han å andra sidan icke för det dåvarande kunde tillstyrka,
att lagerhållningen ökade till den av investeringsutredningen föreslagna
omfattningen, ansåg han, att förråden tills vidare borde i stort sett
bibehållas vid dåvarande storlek och i mindre omfattning kompletteras.

Riksdagen gjorde icke någon erinran mot vad sålunda uttalats.

Under de tidigare reservationsanslagen till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in. och till Kostnader för överflyttning av arbetskraft
redovisades utgifterna för ett stort antal delvis mycket olikartade ändamål.

1945 års riksdagsrevisorer framhöllo önskvärdheten av en uppdelning av
nämnda anslag i sylte att erhålla eu mera rättvisande redovisning av de
olika kostnaderna. Riksdagen fann dock välbetänkt, att eu viss försiktighet
iakttoges i förevarande avseende.

1947 års arbetslöshetssakkunniga föreslogo emellertid en uppdelning av
anslagen, och i propositionen 1948: 249 tillstyrkte föredragande departementschefen,
alt bl. a. ett anslag till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet skulle uppföras. 1 brev den 30 juni 1948 meddelade
Kungl. Maj:t bestämmelser angående användningen av detta anslag. Härvid
föreskrevs att de vid utgången av budgetåret 1947/48 a reservationsanslagen
till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering in. in. och Kostnader för överflyttning
av arbetskraft kvarstående behållningarna skulle tillgodoföras nu
ifrågavarande anslag i den man behållningarna utgjordes av utestående
fordringar, hänförliga till arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.
Vidare föreskrevs att å anslaget skulle tagas till uppbörd debiteringar av
andra anslag, inflytande hyresersättningar samt inkomster av försäljningar.
Kungl. Maj :t föreskrev samtidigt, att i den mån materiel från arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet användes i den verksamhet, som avsåges
med anslagen till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. in., Kostnader
för överflyttning av arbetskraft, Bidrag till flyktingars uppehälle,
yrkesutbildning in. m. samt Omskolning av i militärtjänst skadade törevarande
anslag skulle tillföras de belopp, varmed värdet av dylik materiel
minskats.

Beträffande bokföringen av detta anslag må följande uppgifter lämnas.

Värdeminskningen i fråga om maskiner uttages i form av hyra per användningsdag
eller -månad. Sedan den 1 februari 1954 påföra sig arbetsplatserna
en gång månatligen maskinhyror. För övrig materiel har hittills
gällt, att materielen värderats då den utlämnats från förråden och därefter
genom vederbörande låntagares försorg en gång årligen och slutligen vid
förråd, då materielen återlämnats. Hyra för maskiner samt värdeminskning
å övrig materiel påföras en gång årligen genom omföring i styrelsens räkenskaper
vederbörande anslag och gottskrivas förrådsanslaget.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 föreslog arbetsmarknadsstyrelsen,
att medel skulle beräknas för uppläggning av förråd av rör och
rördelar. Härom anförde styrelsen i huvudsak följande.

De beredskapsarbeten, till vilka styrelsen anvisade medel, utgjordes till
icke ringa del av ledningsarbeten. För att under dåvarande marknadsläge
trygga tillgången på rör och rördelar för dessa beredskapsarbeten
funne styrelsen angeläget, att förråd härav upplades i viss omfattning.
EU stort antal ledningsarbeten utfördes även i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi, och denna styrelse hade därför stora upphandlingar och
en viss lagerhållning av motsvarande materiel för eget behov. Av praktiska
och ekonomiska skäl hade arbetsmarknadsstyrelsen ansett lämpligt, att

lagerhållningen ombesörjdes av endast ett ämbetsverk och då lämpligen
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kostnaden för den del av ifrågavarande
rörlager, varöver arbetsmarknadsstyrelsen skulle ha dispositionsrätt,
beräknades för det dåvarande till 600 000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade i sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 hemställt, att
dess förrådsfond under tillgångsgruppen effektförråd skulle förstärkas med
nyssnämnda belopp. Enär det måste ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att förränta de medel, som härav kunde komma att ianspråktagas, beräknade
styrelsen härför 80 000 kronor.

Föredragande departementschefen (prop. 1949: 116) godtog detta förslag,
och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 uttalade arbetsmarknadsstyrelsen
i huvudsak följande.

Den i det närmaste totala avsaknaden av uppvärmda förrådslokaler medför
bl. a., att arbetsmaskiner, som genomgått reparation ocli översyn och
därefter lagrats i kalla lokaler, ånyo måste genomgås, innan de kunna användas.
Denna tidsödande procedur och därmed förenade kostnader kunde
undvikas, om uppvärmda förråd funnes.

I avsikt att närmare klarlägga behovet av ny- och återanskaffning av
maskiner och redskap har eu noggrann genomgång av styrelsens maskinpark
verkställts. Den ojämförligt största delen av maskinerna anskaffades
under åren 1930—1935. Sålunda ha under denna tid inköpts t. ex. samtliga
vägvältar, motorpumpar, stenkrossar, lastfickor, skopelevatorer, råoljemotorer,
praktiskt taget samtliga sorteringsverk samt all decauvillemateriel.
Under krigsåren 1940—1945 anskaffades vissa slag av maskiner för de
i arbetsmarknadskommissionens regi bedrivna omfattande försvarsarbetena,
och slutligen ha under senare år enstaka maskiner inköpts. Omkring
80 procent av styrelsens maskinpark har en ålder, som merendels överstiger
15 år. Flertalet av maskinerna, vilka utnyttjats i hård drift såväl under
den stora arbetslöshetskrisen på 1930-talets första hälft som vid försvarsarbetena,
äro av äldre typer, hårt slitna samt oekonomiska i drift. Fn stor
del av dem stå på gränsen till kassation eller äro omedelbart kassabla.

Det förfarande, som kännetecknat maskinparkens förvaltning under eu
lång följd av år, nämligen ett praktiskt taget undantagslöst bibehållande
av i typavseende gamla och genom tidigare drift slitna maskiner under
ständiga och omfattande samt därigenom dyrbara reparationer, har varit
betingat av de under ifrågavarande år begränsade materieltillgångarna
inom landet. Sedan ett gynnsammare materielläge numera inträtt, är det
oekonomiskt och ur beredskapssynpunkt otillfredsställande att vidare tilllämpa
nämnda förfaringssätt i samma utsträckning som hittills varit fallet.
Särskilt gäller det i fråga om de maskintyper, vilka på grund av den tekniska
utvecklingen icke längre tillverkas och för vilka reservdelar numera
icke alls eller endast med svårighet stå att uppbringa inom rimlig tid och
till rimliga priser.

Efter att ha erinrat att det vid utförandet av styrelsens beredskapsarbeten
är flera faktorer som medföra, att styrelsen icke kan räkna med samma
ekonomiska resultat som om motsvarande arbeten utfördes i öppna mark -

naden, förklarade styrelsen det vara synnerligen angeläget, att maskinparken
i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende bringades upp till eu
nivå, som vore fullt jämförbar med den som vanligen förekomme i öppna
marknaden. Styrelsen anförde vidare.

Ktl ökat användande av arbetsmaskiner vid beredskapsarbetena innebär,
att kvantitativt större arbetsmängd kan utföras, men att dagsverkskostnaden
per hänvisad arbetare blir högre, Enligt styrelsens mening är det sistnämnda
av underordnad betydelse. Avgörande maste vara, att beredskapsarbeten
skola kunna bedrivas på ett rationellt, ändamålsenligt och ekonomiskt
sätt. Liksom i fråga om byggnadsarbeten är det ackumulerade behovet
av anläggningsarbeten på grund av investeringsbegränsningen under eu
följd av år mycket stort. Skulle eu arbetslöshetskris uppstå, medför detta
igångsättning av anläggningsarbeten av större omfattning såsom beredskapsarbeten.
1 eu sådan situation borde styrelsen vara rustad för att med
eu viss arbetsstyrka kunna utföra kvantitativt största möjliga arbete till
lägsta kostnad per arbetsenhet.

I nuvarande läge, då endast en mindre säsongarbetslöshet förekommer,
finnas vissa möjligheter till förhyrning av sådana arbetsmaskiner, som styrelsen
icke alls eller i för ringa antal disponerar. Vid en inträdande arbetslöshetskris,
då det för styrelsen gäller att sysselsätta en stor arbetsstyrka,
måste man räkna med att såväl entreprenörernas som statliga verks, t. ex.
väg- och vattenbyggnadsverkets, maskinella resurser äro helt utnyttjade.
Styrelsen måste således i en krissituation själv ha tillgång till effektiva
och moderna arbetsmaskiner i tillräcklig omfattning.

För att kunna upprätthålla en beredskap i den omfattning, som uttalats
av departementschefen i propositionen 1948: 249, och kunna bedriva häremot
svarande arbeten på mest rationella och ekonomiska sätt, måste enligt
styrelsens uppfattning eu omfattande åter- och nyanskaffning av arbetsmaskiner
äga rum. Styrelsen vore emellertid icke beredd att redan för budgetåret
1950/51 äska härför erforderliga medel utan avsåge att utarbeta
anskaffningsprogram och kostnadsberäkningar i syfte att bringa maskinparken
upp till en tillfredsställande nivå. Styrelsen hade för avsikt att återkomma
härtill i samband med äskande av erforderliga medel för budgetåret
1951/52 men ville redan då omnämna, att kostnaderna för att erhålla
en fullgod maskinpark vid sysselsättning av ett årsmedeltal om 7 000 å
8 000 man samt en stomme för maskinparkens ytterligare utbyggnad överslagsvis
beräknats till ca 10 000 000 kronor.

Departementschefen framhöll i propositionen 1950:45, att förutsättningar
för det dåvarande icke förelåge för att upptaga frågan om förrådshållningens
omfattning till prövning i dess helhet. Enligt hans mening vore det
angeläget, att styrelsen icke på grund av brist på sådana maskiner, som
numera allmänt komme till användning vid motsvarande arbeten i annans
regi, hindrades från att bedriva beredskapsarbetena på ed ekonomiskt försvarbart
sätt. I avbidan på en fullständig prövning av frågan tillstyrkte han
dock endast, att under budgetåret 1950/51 ett belopp av 500 000 kronor
finge användas för återanskaltning och nyanskaffning av materiel. Med

anledning av vad statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
sina remissutlatanden i ämnet anfört ville han framhålla, att materielanskaffningen
borde samordnas med den anskaffning, som skedde för sistnämnda
verks räkning, samt att läget på marknaden borde beaktas vid
utläggande av beställningar.

Dessa uttalanden föranledde ej erinran från riksdagen.

1950 års arbetsförmedlingsutredning konstaterade i sitt betänkande, att
ovisshet töi det davarande radde rörande målsättningen för förrådsverksamheten,
vilket måste göra sig gällande såväl när det gällde nyanskaffningar
och försäljningar som beträffande förrådsväsendets lokal- och personalfrågor.
Utredningen ansåg det angeläget, att mera bestämda riktlinjer
snarast meddelades för verksamhetens bedrivande.

hör att kunna fullgöra den uppgift i fråga om beredskapsarbeten, som
utredningen angivit — innefattande att i egen regi driva vissa arbeten —
borde arbetsmarknadsstyrelsen disponera maskiner och redskap för anläggningsarbeten.
Med hänsyn till beredskapsarbetenas ringa omfattning
för det davarande och önskemålet att styrelsen skulle kunna ingripa mycket
snabbt syntes materieltillgången möjliggöra en viss ökning av beredskapsarbetena.
Hur högt målet borde sättas eller med andra ord i vilken
utsträckning materiel borde hållas i förråd av beredskapsskäl ansåg utredningen
emellertid i hög grad tveksamt.

Utifrån sina synpunkter fann utredningen, att arbetsmarknadsstyrelsens
lagerhållning i då rådande läge på arbetsmarknaden borde kunna begränsas
till att avse behovet för drivande av arbeten vid en inom visst område
och visst yrke uppträdande arbetslöshet av begränsad omfattning. Enligt
utredningen gjorde emellertid ovissheten om arbetsmarknadens utveckling
det icke möjligt att draga några bestämda slutsatser beträffande den erforderliga
storleken av denna lagerhållning. Eu viss ledning för bedömande
av frågan ansåg utredningen dock kunna erhållas av den omfattning, i
vilken beredskapsarbeten dittills förekommit. Det syntes utredningen därför
mest realistiskt att räkna med en lagerhållning, motsvarande behovet
för den största arbetsstyrka, som sysselsatts vid beredskapsarbeten under
de senaste åren, eller ca 2 000 man. Utredningen ansåg dock, att beredskapslagringen
av försiktighetsskäl borde givas en omfattning motsvarande
behovet för ca 3 000 man.

Utredningen hade icke ansett sig böra närmare ingå på prövning avfrågan
om den erforderliga upprustningen av maskinparken eller kostnaderna
härför, då det syntes få ankomma på styrelsen att framlägga förslag
härom. Emellertid underströk utredningen lämpligheten av att upprustningsprogrammet
under då rådande förhållanden genomfördes successivt
och under hänsynstagande till att maskinparken borde kunna tjäna som
stomme för en utbyggnad, om situationen på arbetsmarknaden skulle ge anledning
därtill. Med hänsyn till denna eventualitet syntes tills vidare sådan

i den dåvarande maskinuppsällningen ingående omodern men lullt användbar
materiel, som icke ställde särskilda anspråk i Iråga om lagringsmöjligheter,
böra bibehållas. Utredningen förutsatte härjämte, att i lorrådsrörelsen
ingående arbetsmaskiner skulle kunna uthyras i den man
styrelsen icke behövde utnyttja dem för egna arbeten. Däremot ansåg utredningen,
alt lagring av bandredskap och lorläggningsmatericl knappast
vore påkallad av beredskapsskäl. Då emellertid arbetsredskapen huvudsakligen
utgjordes av använd materiel, som vid realisation syntes representera
ett förhållandevis ringa värde, syntes intet vara att erinra mot att
vissa mängder av dylik materiel hölles i förråd tills vidare under förutsättning
att nämnvärda kostnader härigenom icke uppkomme.

Föredragande departementschefen uttalade vid anmälan av proposition
i ämnet (1952: 127), att någon klar målsättning för beredskapen på detta
område icke funnits. När det gällde att fastställa ett mått för den beredskap
som sålunda borde uprätthållas förelåge, såsom arbetsförmedlingsutredningen
anfört, betydande svårigheter. Departementschefen anförde i fort -

sättningen.

Utredningen har föreslagit, att beredskapen skall begränsas till att avse
arbetsmaskiner för sysselsättande av ca 3 000 man. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett, att beredskapen bör avse materiel för 7 500 man. Även vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat tvekan angående tillräckligheten
av den av utredningen föreslagna materielberedskapen. För egen del är jag
böjd för alt anse en bättre beredskap än den av utredningen föreslagna
önskvärd. Läget är emellertid sådant, att arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande
maskinpark behöver kompletteras och förnyas i mycket betydande
utsträckning redan för att den skall kunna anses utgöra en tillfredsstallande
beredskap för 3 000 man. Styrelsen har angivit kostnaderna härför
till ca 5,2 miljoner kronor. Ehuru de av styrelsen härvid förutsatta anskaffningarna
torde kunna reduceras något utan att det väsentliga syttet
går förlorat, innebär sålunda även en beredskap lör 3 000 man ett betydande
investeringsbehov. F. n. synes beslut böra fattas om att materielberedskapen
under de närmaste åren bör ökas till att avse behovet för
sysselsättning av det sålunda av utredningen föreslagna antalet. Sedan detta
program genomförts, bör med ledning av då föreliggande erfarenheter ställning
tagas till frågan om en eventuell ytterligare förbättring av beredskapen.

Vad angår handredskap och lorläggningsmatericl delar jag utredningens
uppfattning, att lagring av sådan materiel knappast är påkallad av beredskapsskäl.
I vilken utsträckning nu befintlig materiel av dessa slag fortfarande
skall behållas bör bedömas med hänsynstagande till lagringskostnaderna.
Avgörandet torde böra lå ankomma på Kungl. Maj:t.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad departementschefen sålunda

förordat.

Sedan Kungl. Maj:t anmodat arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma med
förslag beträffande lagring av handredskap och förläggningsmateriel lämnade
Kungl. Maj:t utan erinran ett av arbetsmarknadsstyrelsen i skrivelse

den 12 augusti 1952 angående förrådsverksamheten under 1952/53 framfört
föi slag, att av förefintlig materiel skulle tills vidare lagras arbetsredskap
för 3 000 man och förläggningsmateriel för 2 000 man. Enligt vad
arbetsmarknadsstyrelsen under hand upplyst har emellertid förråden av
ifrågavarande materiel till följd av förbrukning på arbetsplatserna nedgått
till att motsvara behovet för ca 1 500 respektive 1 000 man.

Medelsbehovet för upprustningen av arbetsmarknadsstyrelsens maskinpark
beräknades av 1952 års riksdag till 4 500 000 kronor, vilket belopp
skulle föidelas pa tre ar. I sina anslagsäskanden till 1953 års riksdag uppskattade
arbetsmarknadsstyrelsen kostnaderna med hänsyn till prisstegringar,
tillkomsten av nya maskintyper in. in. till 6 000 000 kronor. _Vid

anmälan av proposition i ämnet uttalade föredragande departementschefen
(V ht, s. 143), att åtstramningen av läget på arbetsmarknaden uppenbarligen
även måste påverka bedömningen av materielfrågorna. Som ett led i
den förstärkning av beredskapen mot arbetslöshet som ansetts påkallad,
hade Kungl. Maj:t medgivit styrelsen att under budgetåret 1952/53 utlägga
beställningar a maskiner intill ett belopp av 1 500 000 kronor för leverans
under budgetaret 1953/54. Denna materielanskaffning fölle inom ramen
för 1952 års beslut. Kungl. Maj:t hade vidare den 28 november 1952 medgivit
arbetsmarknadsstyrelsen att under budgetåret av tillgängliga medel
under ifrågavarande anslag disponera högst 800 000 kronor för inköp av
baracker för förläggningsändamål. Behovet härav hade tidigare icke förutsetts
och fölle utanför nämnda anskaffningsprogram. Departementschefen
tillstyrkte styrelsens förslag, att 2 500 000 kronor skulle ställas till
förfogande för inköp av maskiner och redskap under budgetåret 1953/54.
Med hänsyn till befintliga reservationer å anslaget anvisades allenast ett
formellt belopp av 100 kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 januari 1953 anmälde arbetsmarknadsstyrelsen
behov av ytterligare medel under ifrågavarande anslag. Det
hette här bl. a. följande:

Den beräkning av maskinbehovet, som låg till grund för programmet,
utfördes under år 1951 och baserades på dittillsvarande förekomst av skilda
slag av arbeten, på dåvarande arbetsförfaranden vid beredskapsarbetens
bedrivande samt på eu maskinell användning i den utsträckning, som då
förekom. Beträffande skilda slag av arbeten och den totala arbetsstyrkans
fördelning på desamma förelåg därvid anledning att bedöma en fördelning
på vägai beten, vatten- och avloppsarbeten samt övriga arbeten i proportion
75 : 15 : 10. Beträffande arbetsstyrkans uppdelning på skilda företag
funnos skäl för den uppfattningen, att på varje arbetsplats borde kunna
sysselsättas i genomsnitt 50 man, varför arbetsplatserna vid en sysselsättning
av 3 000 man således skulle komma att utgöra ca 60.

Sedermera inträffade förändringar i arbetenas karaktär och i sättet för
deras bedrivande ha medfört, att en justering av de nu angivna grunderna
för den tidigare företagna beräkningen av maskinbehovet visat sig nöd -

Öl

vändig. Enligt de under sistförflutna höst vunna erfarenheterna måste det
genomsnittliga antalet arhetare på varje arbetsplats stanna vid :t() 35 man.

Vid sysselsättning av 3 000 man komma arbetsplatserna därmed att uppgå
till i det närmaste ett hundratal mot tidigare ungefärligen 00 stycken. l)å
varje arbetsplats måste få förfoga över ett visst antal maskiner av skilda
slag, har således ett avsevärt ökat maskinbehov inträtt.

Eu närmare granskning beträffande beslcatfenheten av den utökning i
beredskapshållningen, som sålunda visat sig nödvändig för berörda programs
genomförande och den därmed asyftade upprustningen iöi möjliggörande
av eu sysselsättning av 3 000 man, utvisar, att behovet av kompressorer
och luftverktyg ungefärligen fördubblats, vilket motsvarar eu
ökad kostnad av ca 2 miljoner kronor. I övrigt utgöres det ökade behovet
av två grävmaskiner och tre lastmaskiner samt ett mindre antal jeepar,
stubbrytare och pumpar. Anskaffningen härav jämte eu erlordeilig mindi i
komplettering av redskap och förläggningsmateriel drager eu kostnad av
ca I miljon kronor. 1 detta sammanhang må nämnas, att omlattningen a\
beredskapsarbeten under den treåriga upprustningstiden kan beräknas
bliva relativt stor. Någon särskild kostnad för ersättningsköp i anledning
av den förslitning, som de äldre maskinerna komma att undergå, bär
emellertid ej inräknats i förenämnda belopp.

Genom de sålunda skildrade förändringarna hade medelsbehovet för
upprustningen av materielberedskapen till att motsvara behovet för sysselsättning
av 3 000 man visat sig dåmera uppgå till ca 9 000 000 kronor. Med
hänsyn till dels det dåvarande arbetsmarknadsläget och dels svårigheterna
att då bedöma sysselsättningsbehovet under kommande höst och vinter
fann styrelsen det nödvändigt, att maskinupprustningen påskyndades, så
att den av riksdagen beslutade beredskapen snarast möjligt uppnåddes.

I propositionen 1953: 131 anförde departementschefen med anledning
av nämnda framställning, att han funne det angeläget, att materielberedskapen
ökades i sådan utsträckning, alt den med då vunna erfarenheter
kunde anses tillräcklig för 3 000 man. Detta antal syntes under då rådande
förhållanden höra betraktas som en minimisiffra. För att denna beredskap
skulle kunna uppnås så snabbt som möjligt hade Kungl. Maj:t samma dag
bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen att för maskinanskaftning disponera
de medel som under det innevarande budgetåret kunde förutses bli tillgängliga
för ändamålet under anslaget till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet eller 3 500 000 kronor. Av den beräknade
kostnaden 9 000 000 kronor hade sålunda hittills 5 000 000 kronor ställts
till styrelsens disposition. Han fann anledning antaga, att inkomsterna under
anslaget nästa budgetår skulle medge att åtminstone 1 000 000 kronor
toges i anspråk för maskininköp under nämnda budgetår. Behovet av ytterligare
medel under budgetåret 1952/53 syntes därför kunna begränsas till
3 000 000 kronor. Departementschefen föreslog, att detta belopp skulle
anvisas på tilläggsstat under anslaget till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med föredragandens hemställan.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 framhöll arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a., att maskinparken under budgetåret 1953/54 komme att ha
utökats för att tillgodose behovet av sysselsättning för 3 000 man. Vidare
uttalade arbetsmarknadsstyrelsen följande.

För maskinparkens upprätthållande vid oförändrad omfattning beräknas
den årliga avskrivningen till 10 procent av nyanskaffningsvärdet. I anslagsberäkningarna
bör ärligen ett mot avskrivningen svarande belopp upptas
såsom ersättningsanskaffning och i den mån detsamma icke förbrukas ingå
i reservationen för att disponeras vid lämplig tidpunkt. Efter det beslutade
upprustningsprogrammets genomförande under budgetåret 1953/54 kommer
maskinbeståndet att representera ett nyvärde av ca 15 000 000 kronor.
För ersättningsanskaffning av maskiner bör därför upptas ett belopp av

1 500 000 kronor.

Anskaffning av reservdelar beräknas, sedan maskinparken i sin helhet
levererats, komma att öka ytterligare, för ändamålet räknar styrelsen med
ett belopp av 300 000 kronor. Kostnaderna för uppläggning av förråd av rör
och rördelar samt arbetsmateriel upptas till oförändrat 50 000 kronor.

De sammanlagda utgifterna för budgetåret 1954/55 beräknades till

2 850 000 kronor. Å anslaget beräknades emellertid ett belopp av 3 187 000
kronor vara disponibelt, varför å anslaget endast behövde anvisas ett formellt
belopp om 100 kronor.

Departementschefen (V. ht) godtog arbetsmarknadsstyrelsens förslag, och
riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Av särskild bilaga iramgar förradshållningens variationer under vissa år.

Personalen för förrådsarbetet.

Beträffande den personal, som disponeras inom arbetsmarknadsstyrelsen
för handläggning av förrådsfrågorna, må följande nämnas.

Ärendena i fråga om inköp och försäljning av materiel och förrådshållning
handlades under statens arbetsmarknadskommissions första tid å tekniska
byrån. Detta sammanhängde med att verksamheten huvudsakligen
avsåg materiel, som erfordrades för de av tekniska byrån ledda arbetsföretagen.
År 1941 inrättades en fristående intendentursektion med uppgift att
handha inköp och försäljning av inventarier och annan materiel. Er. o. in.
den 1 januari 1943 ombildades sektionen till en intendenturbyrå, vilken
iick hand om icke blott inköp och försäljning utan även redovisning och
vård av materielen. Anledningen till omorganisationen var främst atl materielfrågornas
omfattning starkt ökats. Intendenturbyrån uppgick emellertid
redan under 1943 i kommissionens kameral- och förrådsbyrå.

De sakkunniga, som utarbetade förslag till organisation av en arbetsmarknadsstyrelse,
ansågo att intendenturärendena i huvudsak borde handläggas
inom tekniska byrån. Mot detta förslag restes starka invändningar,
och saväl arbetsmarknadskommissionen som andra myndigheter och organisationer
föreslogo, att kameral- och förrådsbvrån skulle bibehållas (de

sakkunniga hade även föreslagit, att kameralärendena skulle handläggas
inom kanslihyrån).

Vid anmälan av proposition i ämnet (1947:239) anslöt sig föredragande
departementschefen till förslaget om inrättande av en särskild kameralhyrå,
till vilken även handläggningen av intendenturärendena skulle föras;
för dessa har inrättats en särskild sektion. Denna har f. n. — förutom
biträden — följande permanenta personal, nämligen 1 byråintendent i
Ca 29, 1 förste byråsekreterare i Ca 27, 1 ingenjör i Ce 25, 2 assistenter i
Ce 22 och 1 materialförvaltare i Ce 19.

Dessutom ha under 1953 och 1954 tillkommit följande tillfälliga tjänster,
som ha samband med upprustningen av förrådsorganisationen, nämligen
1 förste byråingenjör i Cg 27 och 2 byrinspektörer i Cg 25.

Vid förrådet i Gnesta finnas f. n. fyra arvodesanställda tjänstemän och
23 arbetare; motsvarande antal i Långsele är en respektive fem.

Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet.

Ett nära samband med förrådsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen
har styrelsens byggande uppgifter. Dylika förefunnos även inom
styrelsens föregångare, men bär skall endast lämnas en kol t redogörelse
för de synpunkter, som framförts beträffande detta spörsmål i samband
med styrelsens tillkomst och därefter.

De sakkunniga, som utarbetade betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan,
diskuterade bl. a. frågan om i vilken utsträckning arbetsmarknadsstyrelsen
borde medverka vid bedrivandet av arbeten, som sättas
i gång av arbetsmarknadspolitiska skäl.

På arbetsmarknadsstyrelsen borde enligt de sakkunniga i princip ankomma
ledningen under Kungl. Maj:t av de särskilda statliga åtgärderna
till förhindrande av arbetslöshet eller mildrande av dess verkningar. Det
borde åligga arbetsmarknadsstyrelsen att hålla sig noggrant underrättad
om utvecklingen på arbetsmarknaden och att vidtaga eller föreslå de åtgärder,
som ansåges erforderliga i arbetslöshetssituationer. Detta innebure
bl. a., att styrelsen skulle pröva, enligt vilken linje samhällets ingripande
i det särskilda fallet borde äga rum, alltså om arbeten skulle anordnas, om
kontantunderstöd skulle utbetalas o. s. v. När det gällde arbetslinjen syntes
ingen tvekan kunna råda om att arbetsmarknadsstyrelsen skulle ha hand
om ledningen av det förberedelsearbete, som bestode i utväljandet av en
investeringsreserv och planeringen för genomförande av de i reserven ingående
arbetsföretagen. Härjämte borde styrelsen ha hand om frågor rörande
hänvisning av arbetslösa till arbeten.

Mindre klart vore, i vilken utsträckning arbetsmarknadsstyrelsen borde
medverka vid bedrivandet av arbeten, som sattes i gång av arbetsmarknadspolitiska
skäl.

\ id övervägande av skälen för och emot att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle organiseras för att driva arbetsföretag i egen regi kom utredningen
till den uppfattningen, att skälen för nämnda organisationsform övervägde.
Utredningen fann det sålunda icke tillrådligt alt avskaffa arbetsmarknadskommissionens
dåvarande organisation för detta ändamål, men fann det
angeläget, att organisationen erhölle en begränsad omfattning och utformades
så att densamma kunde avvecklas, om utvecklingen skulle föranleda
därtill.

I)å utredningen sålunda räknade med att arbetsmarknadsstyrelsen skulle
vara ett byggande verk, syntes det utredningen naturligt, att styrelsen —
på samma sätt som kommissionen under dåvarande förhållanden — utnyttjades
för hållande av beredskapslager av arbetsmaskiner och arbetsredskap
in. in. för anläggningsarbeten.

Föredragande departementschefen erinrade vid anmälan av propositionen
(1947: 239) i ämnet bl. a., att statskontoret vid remissbehandlingen uttalat,
att ämbetsverket icke blivit övertygat om att utredningens förslag i
denna del innebure eu lämplig lösning. Han anförde vidare bl. a. följande.

Den av utredningen föreslagna anordningen medför visserligen en dubbelorganisation,
vilken kan synas mindre rationell. Såsom utredningen
framhållit, äro emellertid avsevärda fördelar ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt förenade med densamma. En organisation, där centralorganet för
arbetslöshetsfrågor kan i egen regi driva arbeten, har, enligt vad erfarenheten
utvisar, goda möjligheter till att ingripa snabbt och effektivt. Detta
torde icke vara fallet om centralorganet är helt beroende av andra myndigheter,
kommuner in. fl. för anordnande av arbeten. Ehuru arbetslösheten
för närvarande är förhållandevis ringa, är en effektiv beredskap på förevarande
område ur samhällsekonomisk och social synpunkt alltjämt av
den största betydelse. Härtill kommer, att enligt vad som framgår av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens yttrande icke oväsentliga svårigheter för väg°ch
vattenbyggnadsverkets del äro förknippade med verkets sysslande med
arbeten, som anordnas för arbetslösa. 1 verkets normala verksamhet måste
strängt ekonomiska synpunkter vara avgörande. När det gäller arbeten,
som anordnas av sysselsättningspolitiska skäl, måste de sociala synpunkterna
i vissa hänseenden få en utslagsgivande betydelse. Detta betingas av
att sistnämnda arbeten ofta måste bedrivas med icke yrkeskunnig och
ibland icke fullgod arbetskraft, av att arbetena med hänsyn till arbetslösheten
kunna behöva drivas under olämplig årstid o. s. v. Upprätthållandet
av den beredskapsorganisation, som under alla förhållanden måste finnas
för att arbeten skola kunna snabbt ordnas vid ökande arbetslöshet, kan
vidare vara svårt att samordna med väg- och vattenbyggnadsverkets normala
verksamhet. Under dessa förhållanden synes det lämpligt, att nämnda
verks befattning med sysselsättningspolitiskt motiverade arbeten under en
högkonjunktur som den nu radande begränsas. Beredskapens upprätthållande
bör främst ankomma på det centrala arbetsmarknadsorganet.

Riksdagen fann sig böra understryka, att den för arbetsmarknadsstyrelsen
ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften att bedriva arbetsföretag
i egen regi och att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner m. m„

särskilt under dåvarande förhållanden på arbetsmarknaden, borde givas eu
begränsad omfattning och att personaluppsättningen i styrelsen för denna
uppgift borde anpassas därefter.

Enligt 1950 års arbetsförmedlingsulredning talade fortfarande de skäl,
som åberopades vid arbetsmarknadsstyrelsens tillkomst, för att styrelsen
utrustades på sådant sätt, att den kunde driva beredskapsarbeten i egen
regi. Detta talade i sin tur för att väg- och vattenbyggnadsverkets beredskapsarbeten
överfördes till arbetsmarknadsstyrelsen. Emellertid vore å
andra sidan vissa fördelar förknippade med att väg- och vattenbyggnadsverket
dreve sådana arbeten. Genom att beredskapsarbetena huvudsakligen
dreves under vintern, då del ordinarie vägbyggandet hade sin minsta omfattning,
kunde såväl arbetsledare som vissa maskiner utnyttjas effektivare
än eljest skulle vara fallet.

Med hänsyn härtill ansåg utredningen det vara eu lämplig anordning, att
väg- och vattenbyggnadsverket fortsatte att i viss omfattning driva beredskapsarbeten
samt att arbetsmarknadsstyrelsen tillfördes andra byggande
uppgifter, så att dess tekniska personal utnyttjades fullt. Eu möjlighet vore
att styrelsen, som tidigare bedrivit vatten- och avloppsföretag i beredskapssyfte,
övertoge den byggande verksamhet beträffande dylika företag, som
väg- och vattenbyggnadsverket bedreve som entreprenör för kommunerna.
Utredningen hade under sina överväganden funnit en sådan anordning
lämplig och ansåge att denna fråga borde närmare övervägas i samband
med prövningen av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas förslag (SOU
1951:26). För den händelse detta förslag icke kunde genomföras, borde
det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att undersöka även andra utvägar
att tillföra styrelsen byggande uppgifter.

I sitt utlåtande över utredningens betänkande delade arbetsmarknadsstyrelsen
utredningens mening, att styrelsen borde vara utrustad på sådant
sätt, att den kunde bedriva beredskapsarbeten i egen regi. Vid styrelsens
behandling av ifrågavarande spörsmål anmäldes dock avvikande mening
av en av styrelsens ledamöter och tre byråchefer, vilka ansågo, att de statliga
beredskapsarbetena borde avskaffas såsom hjälpform i den statliga och
statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Härför talade hjälpformens
obetydliga omfattning, den omständigheten att den numera i avsevärd
omfattning ersatts med beviljande av byggnadstillstånd samt dess
mindre önskvärda biverkningar, då arbetsobjektet vore beläget i en trakt,
där arbetslöshet ej förelåge. Slopandet av denna hjälpform skulle gynna
den för statsverket mera ekonomiska hjälpformen statskommunala beredskapsarbeten.
Möjligheterna att bekämpa en eventuell arbetslöshetskris
genom anordnande av beredskapsarbeten syntes numera inom flertalet
yrkesområden starkt begränsade. Även om tvekan skulle råda om lämpligheten
att avskaffa de statliga beredskapsarbetena borde arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet överföras till väg- och vattenbyggnadsver -

ket, som efter sin utveckling under de senaste åren borde kunna övertaga
densamma.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde arbetsmarknadsstyrelsen
liksom hittills vara utrustad för att kunna bedriva arbeten i egen regi.
Styrelsen ansåg, att arbetsmarknadsstyrelsen borde oberoende av prövningen
av vatten- och avloppssakkunnigas förslag beredas möjlighet att på
samma sätt som väg- och vattenbyggnadsverket utföra vatten- och avloppsföretag
åt kommuner. Innan den framtida utformningen av vatten- och
avloppsorganisationen vore klar, vore det dock icke nödvändigt eller lämpligt
att arbetsmarknadsstyrelsen helt skulle övertaga väg- och vattenbyggnadsverkets
ifrågavarande verksamhet. Härutöver syntes böra övervägas,
om icke arbetsmarknadsstyrelsen borde ha möjlighet att utföra ordinarie
vägföretag, varvid bl. a. syftades på möjligheten för arbetsmarknadsstyrelsen
att i öppna marknaden fullfölja nedlagda beredskapsföretag.

Departementschefen uttalade vid anmälan av proposition i ämnet
(1952: 127) bl. a. följande.

Ehuru man bör räkna med att beredskapsarbeten sannolikt icke komma
att i framtiden spela samma roll som tidigare vid bekämpande av arbetslöshet,
böra sådana arbeten såväl i statlig som kommunal regi fortfarande
ingå bland de arbetslöshetsbekämpande åtgärderna. På grund härav och
då utvecklingen å arbetsmarknaden icke kan förutses med säkerhet, finner
jag — trots att de statliga beredskapsarbetena under de senaste åren
kunnat reduceras starkt till omfattningen — icke välbetänkt att avskaffa
det instrument för en aktiv arbetsmarknadspolitik, som arbetsmarknadsstyrelsens
byggande organisation oaktat sin ringa omfattning utgör. Jag
tillstyrker sålunda utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt
utrustas för att driva arbeten i egen regi. Jag har vidare icke något
att erinra mot att arbetsmarknadsstyrelsen beredes möjlighet att under
tider med låga arbetslöshetssiffror bedriva arbeten i öppna marknaden,
som kunna hålla dess byggnadsorganisation fullt sysselsatt. De i sådant
syfte anvisade möjligheterna beträffande utförande av vatten- och avloppsföretag
samt vägföretag anser jag böra prövas. Hur de bägge frågorna
närmare skola lösas, torde få bli beroende av samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens uttalande och styrelsen
har således vissa byggande uppgifter.

Revisorernas uttalande. Arbetsmarknadsstyrelsen, liksom fallet var med
dess föregångare, har sedan lång tid tillbaka bl. a. till uppgift att driva
beredskapsarbeten i egen regi. Dessa arbeten ha tidvis haft betydande omfattning,
men de ha med hänsyn till läget på arbetsmarknaden under senare
år minskat starkt. I samband med arbetsmarknadsstyrelsens inrättande den
1 januari 1948 diskuterades ingående, huruvida arbetsmarknadsorganet borde
ha byggande funktioner. Statsmakterna kommo till att skälen för en
dylik organisationsform övervägde. Detta spörsmål prövades ånyo av 1952

års riksdag. Anledningen härtill var de överväganden, som gjorts av 1950
års arbetsförmedlingsutredning. Enligt dess uppfattning talade fortfarande
de skäl, som åberopades vid arbetsmarknadsstyrelsens tillkomst, för att
styrelsen utrustades på sådant sätt, att den själv kunde driva beredskapsarbeten.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande höjdes dock
röster, bl. a. av reservanter inom arbetsmarknadsstyrelsen, för att styrelsens
ämbetsuppgifter på detta område skulle överföras till andra myndigheter.
Riksdagen ansåg det dock icke välbetänkt att avskaffa det instrument
för aktiv arbetsmarknadspolitik, som arbetsmarknadsstyrelsen utgör på
detta område.

Den nuvarande ordningen för de statliga beredskapsarbetena synes i vissa
hänseenden innebära en dubbelorganisation, då t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fråga om beredskapsarbeten i egen regi med vägar, hamnar
samt vatten- och avloppsföretag har större såväl tekniska som organisatoriska
förutsättningar att handha de statliga åtgärderna enligt arbetslinjen.
Med hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan statsmakterna senast
prövade arbetsmarknadsorganets ämbetsuppgifter på detta område, ha
revisorerna emellertid ansett sig icke höra ingå i prövning av huruvida styrelsen
alltjämt bör behålla ifrågavarande funktion. Revisorerna förutsätta
emellertid, att arbetsmarknadsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på
huruvida några sådana omständigheter inträffa, som kunna föranleda ett
ändrat ställningstagande från statsmakternas sida beträffande denna fråga,
och i så fall framlägger erforderliga förslag i ämnet.

Ett nära samband med arbetsmarknadsstyrelsens byggnadsorganisation
har styrelsens uppgift att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
m. m., som enligt beslut av 1952 års riksdag skall motsvara en arbetsstyrka
av 3 000 man. Förrådshållningen är koncentrerad till centralförrådet i
Gnesta, där huvuddelen av i förråd befintliga arbetsmaskiner m. m. är
uppställd och överses. Revisorerna ha vid ett besök å platsen kunnat konstatera,
att förrådet har en lämplig belägenhet, bl. a. med hänsyn till närheten
till järnväg. Detta torde vara värdefullt, då det gäller att med kort
varsel få ut maskiner och redskap till beredskapsarbeten. Förrådet synes
revisorerna i huvudsak välordnat, särskilt med tanke på de begränsade
resurser, som stå till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande. Det är emellertid
mindre lämpligt, att en stor del dyrbar materiel icke kan förvaras under
tak. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid enligt vad revisorerna inhämtat
sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande och söker finna lämplig
utväg att avhjälpa denna brist.

1950 års arbetsförmedlingsutredning ansåg det vara ändamålsenligt att
utöver förrådet i Gnesta upprätthålla en mindre förrådsorganisation i Norrland
med hänsyn till behovet av beredskapsarbeten i denna landsända.
Utredningen ansåg på anförda skäl, att förrådsorganisationen för Norrlands
vidkommande med fördel skulle kunna ordnas i anslutning till den

7 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. I.

länsdepå, som väg- och vattenbyggnadsverket hade för avsikt att upprätta
i Vännäs. 1952 års riksdag anvisade även medel härför. Då länsdepån färdigställts,
måste den i sin helhet tagas i anspråk för väg- och vattenbyggnadsverkets
behov, varför arbetsförmedlingsutredningens förslag i denna
del förföll. Hittills har förrådet i Norrland varit beläget i Långsele, men
som tidigare nämnts måste detta förråd inom en nära framtid helt avvecklas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid sökt fullfölja statsmakternas
intentioner att ordna förrådshållningen i Norrland i förening med annan
statlig myndighet. I detta syfte har kontakt sökts med både väg- och vattenbygnadsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen, utan att något positivt resultat
hittills kunnat ernås. Revisorerna anse sig emellertid kunna förvänta, att
det genom vilja till samarbete från vederbörande myndigheter skall bli
möjligt att anordna arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet i Norrland
på mest ändamålsenliga sätt.

Som framgår av det föregående redovisades tidigare utgifterna för
ifrågavarande förrådsverksamhet under reservationsanslagen till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. och till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft. 1945 års statsrevisorer framhöilo, att en gränsdragning mellan
anslagens olika ändamål i viss utsträckning borde vara möjlig att genomföra;
samma ståndpunkt intogo 1947 års arbetslöshetssakkunniga, och
genom beslut av 1948 års riksdag uppfördes på driftbudgeten ett reservationsanslag
till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.
Enligt gällande föreskrifter tagas å detta anslag till uppbörd hyresersättningar
samt inkomster av försäljningar. I den mån materiel från
arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet användes i den verksamhet,
som avses med anslagen till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. samt till Kostnader för överflyttning av arbetskraft, skall förevarande
anslag tillföras ersättning härför.

Då statsmakterna beslutat, att arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt skall
ha vissa byggande uppgifter och därmed även en förrådsrörelse, anse revisorerna,
att frågan om redovisningen av denna rörelse bör upptagas till
förnyat övervägande. Vad som därvidlag förtjänar att prövas är inrättandet
av en kapitalfond, en förrådsfond. Revisorerna få härom anföra följande.

Vad först angår det område, som den över en dylik fond anordnade
förrådsverksamheten skulle betjäna, torde det i första hand utgöras av den
anläggnings- och byggnadsverksamhet, som bedrives av styrelsens tekniska
byrå för sysselsättning av arbetslösa, eller av annan verksamhet, som
enligt vad i det föregående nämnts kan komma att bedrivas av byrån.

Arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter med mottagandet av flyktingar äro
f. n. av obetydlig omfattning men ha tidvis varit avsevärda. För flyktingarnas
första utrustning med bohag och gångkläder, vilken utlämnats till
dem såsom s. k. startlån, har det varit nödvändigt med en icke obetydlig
förrådshållning; samma gäller beträffande effekter, som ingått i de s. k.

mottagningslägrens egen utrustning (sängutrustning och annan materiel).
Ombesörjandet av sådan förrådshållning bör även tillhöra fondens uppgifter.
Därest träningsverkstäder för partiellt arbetsföra, vilka hittills drivits
huvudsakligen genom landstingens försorg, skulle komma att anordnas
även av statsverket, skulle ännu en förrådshållningsuppgift kunna bliva
aktuell, nämligen arbetsmateriel för träningsverkstädernas behov.

Som tidigare nämnts skall förrådshållningen motsvara en sysselsättning
av 3 000 man. Eu följd härav blir alt i tider av ringa arbetslöshet den
disponibla kvantiteten maskiner och materiel icke kommer till användning.
I syfte att nedbringa beredskapshållningskostnaderna och täcka kostnaderna
för finansiering av den erforderliga förnyelsen har arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivit en omfattande uthyrning av maskiner, materiel och
effekter. Denna uthyrningsverksamhet bör även redovisas över fonden.

Beträffande de skäl, som kunna tala för inrättandet av en förrådsfond,
må nämnas följande.

Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet har stora likheter med
den, som drives av väg- och vattenbyggnadsverket. Detta verks vägbyggnads-
och vägunderhållsverksamhet är visserligen till omfattningen avsevärt
mycket större än arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter på detta område;
den har även en mera permanent karaktär, även om omfattningen
av anläggningsverksamheten jämväl för väg- och vattenbyggnadsverkets
del kan variera. De arbetsmaskiner och effekter, som ingå i arbetsmarknadsstyrelsens
förrådshållning och som i stor utsträckning äro av samma
slag som de väg- och vattenbyggnadsverket använder, torde i lika mån
som de sistnämnda vara lämpade som redovisningsobjekt å en kapitalfond.
Det kan med andra ord ur redovisningssynpunkt te sig svårförståeligt, varför
en grävmaskin, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anskaffar, skall
inköpas med anlitande av ett investeringsanslag å kapitalbudgeten, medan
ett inköp av en grävmaskin av alldeles samma slag som arbetsmarknadsstyrelsen
företager skall bestridas från driftbudgetanslag. Mot att kostnaderna
för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsrörelse redovisas över kapitalbudgeten
kan invändas att övriga utgifter, hänförliga till arbetslöshetens
bekämpande och därmed jämförliga ändamål, redovisas över driftbudgeten.
En jämförelse med de ordinarie utgifterna för väghållningen visar
emellertid, att dessa belasta driftbudgeten, låt vara över bilskattemedlens
specialbudget, men att förrådshållningen för vägväsendet som nämnts redovisas
genom en kapitalfond.

Därest arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet, såsom bl. a. 1950
års arbetsförmedlingsutredning ifrågasatt, skulle komma att avse — förutom
beredskapsarbeten av olika slag — vatten- och avloppsföretag, vid
vilkas utförande styrelsen kan fungera såsom entreprenör för kommuner,
samt vägföretag i öppna marknaden, ökas kravet på en riktig kostnadsfördelning.
övergången till arbeten i öppna marknaden torde föranleda en

100

ökad mekanisering också i arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet,
varav följer att maskinkostnadernas betydelse för byggnadsföretagens
ekonomi än ytterligare ökas. En rätt anslagsbelastning och en riktig debitering
av kommunerna skulle säkrast och bäst erhållas genom bildandet
av en förrådsfond efter mönster av väg- och vattenbyggnadsverkets. Avskrivning
av anläggningar och maskiner efter fasta normer skulle därvid
också komma till stand med den överblick över behovet av förnyelse av
de nämnda tillgångarna, som detta innebär, över huvud taget skulle det
vara en betydande fördel att fördelningen och debiteringen av förrådsrörelsens
kostnader baserades på en faktisk, bokföringsmässig kostnadsgrund,
vilken till sina huvuddrag kunde utläsas direkt ur fondens redovisning. För
de olika tänkbara tillgångsgrupperna förrådsbyggnader, maskincentralförråd
och effektförråd borde därvid eu särskild och fristående litterering
upprättas för varje grupp. Särskilt maskinhyrorna och omkostnadspåläggen
för uttag av materiel och effekter torde behöva anpassas efter den
tendens i kostnadsutvecklingen för grupperna maskincentralförråd och
effektförråd, som därvid skulle kunna utläsas.

Nu befintliga tillgånger i fråga om förråds- och verkstadsbyggnader,
maskiner samt materiel och effekter torde vid inrättande av en förrådsfond
efter särskild värdering och efter beslut av Kungl. Maj:t böra upptagas
till redovisning å fonden, varvid, såsom redan antytts, från varandra fristående
grupper böra avskiljas bland tillgångarna för redovisning av de
olika tillgångsslagen var för sig. Anskaffning av nya maskiner, effekter och
andra tillgångar skall efter fondens bildande ske med anlitande av investeringsanslag.
Härvid torde arbetsmarknadsstyrelsens förrådsfond i likhet
med de för kapitalfonder av liknande slag tillämpade principerna bland
investeringsanslagen även böra erhålla ett s. k. dispositionsanslag, avsett
att tillgripas för tillgodoseende av vid tidpunkten för anslagsanvisningen
oförutsedda investeringsbehov. Detta torde kunna bli till fördel icke minst
då det gäller snabbast möjliga anskaffning för beredskapsarbetenas behov.
I fråga om finansieringen av fondens investeringsbehov böra de vanliga
reglerna i detta hänseende gälla, vilket bl. a. innebär att fonden utrustas
med en s. k. investeringsstat. I likhet med vad gäller beträffande väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond torde ränta böra utgå på det i fonden
investerade kapitalet.

Vad som nu framhållits rörande kostnads- och kapitalredovisningen torde
vara till fyllest för bedömande av spörsmålet, huruvida en nu ifrågasatt
förrådsfond skall inrättas eller icke. Med detaljutformningen torde det
kunna anstå till dess beslut i denna fråga meddelats. Ytterligare en omständighet,
som gäller kostnadsredovisningen, torde dock böra belysas, nämligen
den i sammanhanget relevanta frågan, huru man bör förfara med
ersättningarna till förrådsrörelsen för maskiner samt materiel och effekter,
som hållas i förråd enbart för att tillgripas i en sysselsättningskris. Kost -

101

naderna för denna beredskapslagring, vilka torde komma alt utgöras av
ränta å det i lagret investerade kapitalet och de direkta förrådshållningskostnaderna
(inklusive hyra för förrådsutrymmen), synas böra — eftersom
de ha uppkommit på grund av angelägenheten att i sysselsättningssyfte
kunna igångsätta arhetsföretag med så kort varsel som möjligt — belasta
det under riksstatens femte huvudtitel uppförda anslaget Kostnader för
arbetslöshetens bekämpande.

Revisorerna få med anledning av vad sålunda anförts föreslå, att arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet i fortsättningen redovisas över en
särskild förrådsfond.

(Tabellbilaga till denna paragraf finnes tryckt å nästa sida.)

102

Bilaga.

Sammanställning

över förrådshållningens variationer under vissa år.

	Ingående behållning	Belopp motsvarande inköp	Summa	Belopp motsvarande försäljning	Värde- minsknings- belopp	Utgående behållning
Arbetsmaskiner .	5 095 454: -	Budg 333 328:18	etåret 1944/45 5 428 782:18	292 601:13	312 031:85	4 824149:20
Arbetsredskap ...	1 650 436:47	423 033:25	2 073 469: 72	34 692:69	204 721: 90	1834 055:13
Förläggnings-materiel......	2 561 924:45	716131:43	3 278 055:88	148 838:33	594 060: 40	2 535 157:15
Personlig utrust-ning (kläder) ..	1 336 316:50	2 990 076:30	4 326 392:80	2 147 748: 50	944 063:55	1234 580:75
Byggnader (baracker) ....	7 182 879: —	2 930 875:21	10113 754:21	2 553134:93	2 304 124: 28	5 256 495:-
Summa	17827 010:42	7 393 444:37	25 220454:79	5177015:58	4359 001:98	15 684437:23
Arbetsmaskiner .	4 372 235:95	Budg 21319:36	etåret 1947/48 4 393 555:31	114 408:85	309 978: 86	3 969 167:60
Arbetsredskap ...	1086 443:85	777 606:07	1 864 049:92	62 866:46	422 364: 98	1 378 818:48
Förläggnings-materiel......	1 972 672:55	59 612:95	2 032 285: 50	514 071:37	278 988:88	1 239 225:25
Personlig utrust-ning (kläder) ..	1 069 466: 65	227 914:42	1 297 381:07	506 221:29	130 157: 57	661002:21
Byggnader (baracker) ....	2 313 055: -	—	2 313 055: -	486 063:53	l) +241 808:53	2 068 800: -
Summa	10 813 874: -	1086 452: 80	11 900 326: 80	1683 631:50	899 681:76	9 317 013:54
Arbetsmaskiner .	3 461 902: 75	Budg 528 392:64	etåret 1950/51 3 990 295:39	484 443: 81	352 359:32	3 153 492:26
Arbetsredskap ...	1 120 249: 29	27 109:10	1 147 358:39	154 215:65	136 027:68	857115:06
Förläggnings-materiel......	842 381:34	1 733: -	844 114: 34	122 883: 87	21 035:99	700 194: 48
Personlig utrust-ning .........	176 423:10		176 423:10	6 486:45	122 811:25	47 125:40
Byggnader......	928 525: -	—	928 525: -	299 986: 24	105 758:76	522 780: —
Summa	6 529 481:48	557 234:74	7086 716:22	1 068 016: 02	737 993: -	5 280 707:20
Arbetsmaskiner .	4153 632:10	Budgc 3 908 282:77	etåret 1953/54 8 061 914:87	162 208:05	1 063 038:82	6 836 668: -
Arbetsredskap ...	794 084: 24	243 862:08	1037 946:32	66 568:35	138 303: 42	833 074: 55
Förläggnings-materiel......	387 616:66	7 814:33	395 430: 99	27 923:82	46 546:47	320 960:70
Personlig utrust-ning ..........	14 423:63		14 423:63	343:90	14 079:73
Byggnader......	500 485: —	278 011:43	778 496:43	95 880:85	25 340:58	657 275: -
Summa	5 850241:63	4 437970:61	10 288 212:24	352 924:97	1287 309:02	8 647 978:25

J) Överskott på grund av uppkommande skillnad mellan försäljningsbelopp och tidigare åsatta värden.

103

Kommunikationsdepartementet.

§ 17.

Inköp av krossmotoraggregat för vägförvaltningarna.

Under år 1948 aktualiserades inom väg- och vattenbyggnadsverket ett
behov att anskaffa ett större antal motorer, avsedda att driva stcnkrossar
och tillhandahålla annan maskinkraft för vägförvaltningarnas grustag. För
detta ändamål hade tidigare vanligen använts stationära oljedrivna motorer,
relativt långsamgående och med begränsad effekt. När det gällde
att finna en motortyp med högre effekt än de tidigare använda kunde det
närmast ifrågakomma att välja en bilmotor. Dessa ansågos emellertid av
expertisen alltför lätta och ömtåliga för krossdrift, bl. a. på grund av sitt
höga varvtal. Av tyngre motorer med något lägre varvtal fanns vid den
aktuella tidpunkten på den svenska marknaden endast en typ av dieselmotor,
tillverkad inom landet. På den utländska marknaden hade Tyskland
ännu icke uppträtt som producent. Den amerikanska marknaden ansågs
med hänsyn till priser och framför allt med hänsyn till valutaförhållanden
mindre gynnsam. Den engelska marknadens priser och valutaförhållanden
voro fördelaktigare, och med engelska motorfabriker upptogos
också förhandlingar, som i början av 1949 resulterade i inköp av ett 25-tal
motorer.

Dieselmotorerna motsvarade vid denna tid de krav, som vägförvaltningarna
ansågo böra ställas på effekt, varvtal och vikt för en motor med lfragavarande
användning, och dess data överensstämde i stort sett med de
engelska motorernas. Vikten var dock lägre och aggregaten därför lättare
att transportera.

I april 1948 erhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en offert från en motorfabrik
avseende 25 stycken 4-cylindriga 4-takts stationära dieselmotorer
om 64 hästkrafter vid 1000 varv per minut. I offerten angavs att motorerna
skulle användas som drivkraft för stenkrossar. Den 3 juli 1948 beslöt styrelsen
att inköpa 25 motorer av ifrågavarande typ för ett pris av 18 390
kronor per motor eller tillhopa omkring 460 000 kronor. Beställningen
lämnades i skrivelse den 14 juli till leverantörens ombud i Stockholm.
Leveransen angavs börja under 1948 och vara slutförd senast den 31 juli
1949.

Leveransen av dessa motorer kom emellertid icke att följa den avsedda
planen. Den första motorn levererades den 18 mars 1949, de därnäst följande
fem motorerna i september, november och december samma år samt
återstående 19 motorer under år 1950 fram till slutet av november månad.

101

Den 21 april 1949 beslöt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inköpa
ytterligare 50 motorer från samma leverantör. Priset bestämdes nu till
18 375 kronor per motor eller för denna beställning sammanlagt omkring
920 000 kronor. Priset skulle tillämpas retroaktivt även på de tidigare inköpta
motorerna, vilket innebar en sammanlagd inköpssumma för 75 motorer
på 1 378 125 kronor. Leveransen skulle ske successivt under tiden
oktober 1949—oktober 1950.

Även beträffande sistnämnda beställning inträffade en betydlig förskjutning
av leveranstiden. 6 aggregat levererades i december 1950, 25 aggregat
under 1951 och 6 aggregat under de första tre månaderna av 1952. Resterande
aggregat uppgåvos i september 1952 stå färdiga för leverans, bortsett
från 4, beträffande vilka ytterligare dröjsmål kunde förutses.

De nyanskaffade aggregaten, vilka efter hand som de levererades fördelades
till de olika vägförvaltningarna, visade sig emellertid redan efter
kort tid icke fungera till förvaltningarnas belåtenhet. En mängd driftstörningar
uppträdde på olika håll, vilket successivt föranledde påpekanden
hos leverantören och nödvändiggjorde reparationer. Ofta tillgick därvid så,
att aggregatet översändes till leverantören, varigenom detsamma för längre
eller kortare tid icke stod till förfogande för vägförvaltningarnas behov och
arbeten. Dessa störningar föranledde successivt påpekanden hos leverantören,
varvid i mån av möjlighet dennes garantiåtagande åberopades.

I skrivelse den 25 september 1950 till bolaget framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a., att av den senare beställningen på 50 motorer,
vilka förutsatts vara slutligt levererade den 1 oktober 1950, dittills icke
någon motor erhållits. Styrelsen vore medveten om att de reklamerade,
sönderkörda motorerna tagit en viss del av verkstadskapaciteten i anspråk’
men det anmärkta förhållandet vore likväl icke godtagbart. Styrelsen finge
med beklagande konstatera, att över 300 000 kronor av anslaget för motoranskaffning
disponerats såsom förskottslikvid sedan i maj 1949, utan att
någon valuta dittills erhållits. Det underströks att situationen på motormarknaden
under tiden undergått sådana förändringar, att erforderligt
antal motorer utan svårighet skulle ha kunnat erhållas från annat håll, om
anslagsmedel varit disponibla. De inträffade motorhaverierna hade för
verkets del medfört så stora olägenheter på grund av driftsavbrott och kullkastandet
av uppgjorda arbetsplaner, att styrelsen ansåge det meningslöst
att taga i bruk flera motorer, förrän garanti kunde erhållas att de komme
att arbeta oklanderligt.

De motorfel och brister som framträdde voro av skilda slag. Särskilt
allvarliga voro vevstaksbrott med åtföljande motorhaverier samt vissa
kopplingsskador. Härjämte må nämnas vissa konstruktionsfel, som orsakade
sprickor i motorblocken, vidare olika fel på oljesystemet med åtföljande
oljeläckage, fel på vattenpumpar med följande vattenläckage samt

olika fel på inställningar och justeringar, som orsakade ojämn förslitning
med brott på vissa motordelar. En del av de angivna felen härledde sig till
konstruktionen, andra till motorernas montering och justering eller valet
av material.

I en skrivelse till bolagets omhud i Stockholm, daterad den 19 maj 1952,
sammanfattade väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen de klagomål, som ansågos
kunna riktas mot leverantören. Det framhölls därvid, att leveransförseningen
dittills uppgått till ett år och sju månader och ännu påginge. Härigenom
hade verket åsamkats avsevärda förluster, bl. a. genom kullkastade
arbetsprogram — tidsförluster, som till sin omfattning för det dåvarande
ej kunde överblickas. Ännu allvarligare vore dock de levererade motorernas
bristande funktionsduglighet. Principiellt kunde det påstås, att motorerna
på grund av felkonstruktioner, mindre väl utfört verkstadsarbete och
framför allt på grund av bristande tillverknings- och leveranskontroll
överlämnats till verket i ett sådant skick att de icke kunnat nöjaktigt fylla
den uppgift, som angivits i inköpshandlingarna. På grund härav meddelade
styrelsen, att styrelsen genom den avlåtna skrivelsen med omedelbar verkan
hävde de med ombudets firma upprättade avtalen. Styrelsen förbehölle
sig rätt att återkräva utbetalad förskottslikvid samt att senare precisera
sina skadeståndsanspråk på grund av utebliven leverans och förluster till
följd av bristande funktionsduglighet hos motorerna.

Leverantören tillbakavisade de begärda annulleringarna av resterande
aggregat. Dessa senare funnos sedan en tid färdiga vid fabriken och man
väntade endast på styrelsens besked rörande monteringen av en viss detalj
i utrustningen ävensom på avsändningsinstruktioner. Bolaget framhöll
vidare att leveranstiden för den första beställningen med styrelsens medgivande
framflyttats till den 1 oktober 1949. Styrelsen hade även genom
önskemål om vissa ändringar av detaljer i aggregaten påtagit sig en del av
ansvaret för förseningarna. Dessa arbeten hade föranletts av gjorda erfarenheter,
sedan aggregaten varit i drift. Bolaget ville för sin del påstå, att
under hela året 1949 experimentarbeten och ändringar pågått för verkets
räkning.

Under juni 1952 pågingo underhandlingar mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och leverantören, vilka resulterade i en överenskommelse
den 27 juni. Därvid enades parterna om att bolaget skulle vidtaga vissa
angivna förbättringar på samtliga inköpta motorer utan kostnad för vägoch
vattenbyggnadsverket. I kostnaderna för anordnande av en ny koppling
skulle dock styrelsen i viss mån deltaga. De överenskomna förbättringarna
skulle genomföras på de vid fabriken stående leveransfärdiga
motorerna före avsändandet och i övrigt snarast möjligt genom successivt
utbyte av motorerna i samråd med styrelsen. Bolaget skulle härjämte åtaga
sig större delen av kostnaderna för redan utförda reparationer och reservdelar.

106

Såväl före nyssnämnda uppgörelse som under månaderna därefter pågick
mellan parterna ett meningsutbyte rörande lämpligheten av ifrågavarande
motortyp för det avsedda ändamålet samt rörande anledningen till
vissa skadors uppkomst. Bolaget hävdade, att man vid besök vid vissa
krossplatser, där motorerna användes, fått den uppfattningen att motorerna
fungerade tillfredsställande, under förutsättning att överbelastning
icke förekom. På sina håll hade motorerna emellertid att driva såväl krossverk
som sorteringsverk och släpskrapespel, vilket måste betraktas som en
överbelastning. Man ansåg sig också ha kunnat konstatera, att personalen
på krossplatserna antingen icke erhållit tillräckliga instruktioner för
skötseln av aggregaten eller också icke följde anvisningarna. Såsom exempel
nämndes, att motorskötarna, då krossverket av någon anledning stannat,
sökte köra igång motorerna, då sten fanns kvar i krossen, genom att
slå till kopplingen vid fullt varv på motorn. På samma sätt syntes man
gå till väga, om en elevator stannat under pågående arbete. Andra exempel
på olämplig behandling vore, att remskivor i strid mot gällande föreskrifter
försetts med något slags remvax, troligen för att öka kraftöverföringen.
Ett missförhållande vore också, att motorerna ej handhades av en och
samma skötare utan överlämnades åt än den ene, än den andre skötaren.
Bolaget förmodade, att motorernas effekt beräknats för knappt med hänsyn
till kraven på arbetsplatserna, samt att skadorna till största delen finge
tillskrivas överbelastning och ovarsam behandling av aggregaten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avvisade i huvudsak de framställda
invändningarna. Krossverk och släpskopor hade tidigare drivits på olika
krossplatser med motorer av lägre effekt än den ifrågavarande. Generellt
kunde man säga, att en motor på omkring 60 hkr vore tillräcklig för drift
av krossverk och släpskopa i lättare grustag. I svårare grustag, där i gruset
ingående stenar vore stora och hårda och grustaget i övrigt svårbearbetat,
ökades kraftbehovet för såväl kross som släpskopa med toppar upp till
omkring 85 hkr, till vilken effekt verkets större motorer för det dåvarande
vore inställda. Igångsättning av motorer med s. k. ryckning kunde förekomma
med alla slags motorer, men säkerligen endast undantagsvis. Det
vore emellertid icke sådana igångsättningar som hade förstört kopplingarna,
emedan påfrestningen i dylika fall gällde delar, som i förevarande
fall icke skadats.

Den 14 augusti 1952 verkställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen från
bolagets ombud i Stockholm en ny upphandling av 25 krossmotoraggregat,
denna gång av ett inhemskt bilmärke. De nya motorerna ägde en effekt
av 94 hkr vid 1 500 varv per minut och voro alltså närmast att beteckna
som en bilmotor med högt varvtal. Priset bestämdes till 20 683 kronor per
aggregat. Avtalet härom slöts efter upphandling i vanlig ordning, och de
tidigare meningsskiljaktigheterna i fråga om de tidigare inköpta motorerna
synas härvid icke ha varit på tal.

107

Den 26 november 1952 hölls ett nytt sammanträde mellan parterna. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens representanter framhöllo därvid, att det nu
upptäckts nya fel på motorerna, som kunde tänkas utgöra förklaring till
flertalet motorhaverier. De nu upptäckta felen vore så allvarliga, att styrelsen
ägde rätt att häva avtalet. Sedan bolaget bestritt hävningsrätt, framhölls
från styrelsens sida, att styrelsen önskade tillkalla en sakkunnig
rörande rätten att häva avtalet.

Sedan vid årsskiftet 1952—1953 bolagets ombud förklarat sig överväga
att återtaga ett visst antal av de försålda motorerna, träffade styrelsen den
6 mars 1953 slutlig uppgörelse med ombudet. Detta innebar, att ombudet
övertog 37 motorer till ett pris av sammanlagt 409 000 kronor, d. v. s.
11 000 kronor per motor. Ombudets åtagande enligt avtalet övertogs kort
tid därefter av leverantören. Priset motsvarade i huvudsak motorernas
dåvarande bokföringsvärde. (Förbränningsmotorer avskrivas enligt vägoch
vattenbyggnadsverkets principer med visst belopp per kvartal, så avpassat
att motorn, oavsett sin förslitning, är helt avskriven på sex år.)
Samtidigt gjorde styrelsen hos samma ombud ett nytt inköp av krossmotoraggregat,
nämligen 19 bilmotorer av samma fabrikat och typ som avsetts
med upphandlingen i augusti 1952. Dessa hade under mellantiden provats
vid krossdrift med gott resultat, sedan desamma försetts med lämpliga
transmissioner. Styrelsen avsåg nu att övergå till denna motortyp för diivkraft
i grustagen.

I avtalet ingick även en överenskommelse att ombudet skulle vara styrelsen
behjälplig med försäljning av återstående 38 motorer, sedan desamma
undergått renovering hos leverantören för en kostnad av 3 000 kronor
per motor. Den avsedda försäljningen kom till stånd i juni samma år,
genom att styrelsen försålde 30 respektive 8 motorer till två olika firmor.
Försäljningspriset blev 14 000 kronor per motor, d. v. s. samma pris som i
den föregående försäljningen med tillägg av kostnaden för renoveringen.
Även denna sistnämnda försäljning kombinerades med en ny upphandling
från ombudet, nämligen av 16 bilmotorer av tidigare nämnd typ för en
kostnad av 22 000 kronor per motor samt 55 motorer av ett annat svenskt
märke för en kostnad av 23 000 kronor per motor. De sistnämnda motorerna
ägde en effekt av omkring 104 hkr vid 1 500 varv per minut.

I försäljningsavtalen med de båda firmor som övertogo de 38 äldre motorerna
ingick, att motorerna fingo förvaras på köparens risk på styrelsens
garageområde i Skillingaryd, längst till den 31 december 1953. Då emellertid
vederbörande ej lyckats finna köpare till motorerna och desamma ej
menligt inkräktade på utrymmet på garageanläggningen, har styrelsen medgivit
att motorerna tills vidare få kvarstå där.

Det bör till belysning av ifrågavarande förhållanden framhållas, att metoderna
för bearbetning av grustag under hela ifrågavarande tid varit föremål
för successiv utveckling, som alltjämt fortsätter. Dessa metoder äro

108

sålunda föremål för undersökningar och utredning genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rationaliseringsavdelning. Utvecklingen har gått i den
riktningen, att större krossar med högre kapacitet kommit till användning
inom verket. Samtidigt har framträtt önskemål om att i samband med
krossverket driva även andra maskiner, nämligen släpskrapespel och sorteringsverk.
Såsom en naturlig följd härav ha kraven på drivkraften ökats,
och verket har i högre utsträckning övergått från de tidigare mindre motorerna
till större motorer med högre effekt.

För bedömandet av omfattningen av ifrågavarande inköp av 75 motorer
må nämnas, att för budgetåret 1951/52 antalet krossmotoraggregat hos
vägförvaltningarna uppgick till sammanlagt 478. Körtiden för dessa var i
genomsnitt 1 026 timmar per motor under året. Frågan om det antal timmar,
under vilket en dylik motor kan fungera innan densamma får anses
försliten, torde f. n. icke kunna besvaras med ledning av verkets egna
erfarenheter, eftersom de äldre motorerna voro av annan och enklare typ.
Svaret torde erhållas från fall till fall genom en bedömning av motorernas
reparationskostnader.

Revisorernas uttalande. Sedan det under år 1948 inom väg- och vattenbyggnadsverket
uppstått behov att anskaffa ett större antal motorer, avsedda
att driva stenkrossar och tillhandahålla annan maskinkraft i vägförvaltningarnas
grustag, inköpte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i juli
1948 från en svensk firma 25 krossmotoraggregat och i april 1949 ytterligare
50 dylika aggregat för ett pris av 18 375 kronor per motor eller tillhopa
1 378 125 kronor. Beställningen, som får anses ha varit av relativt
betydande storleksordning, avsåg i viss mån en nykonstruktion för verkets
räkning av en motortyp, som tidigare icke prövats på det avsedda användningsområdet.
De inköpta motorerna, vilka levererades med sex aggregat
under 1949 och de återstående successivt under åren 1950—1952, kommo
emellertid icke att motsvara förväntningarna. Då aggregaten efter åtskilliga
förseningar i fråga om leveranstiderna efter hand togos i bruk, visade de
sig i olika hänseenden behäftade med åtskilliga brister, som orsakade driftsavbrott
för ett stort antal motorer samt ändringsarbeten på flertalet av
desamma. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grund härav yrkat
avtalets hävande, träffades en uppgörelse med försäljaren, som medförde
att motorerna under första hälften av år 1953 antingen återköptes av säljaren
eller med dennes medverkan såldes till annan köpare, allt för ett
pris av 11 000 kronor per motor. I samband härmed gjorde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hos samma försäljare en ny upphandling av sammanlagt
90 krossmotoraggregat, denna gång av en större typ och av ett annat
fabrikat.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har gjorts gällande, att det
inträffade i huvudsak haft sin orsak i felkonstruktioner och mindre väl

109

utfört verkstadsarbete samt framför allt i bristande tillverknings- och
leveranskontroll. Leverantören har påtagit sig ansvaret och kostnaderna
för vissa angivna brister och skador men bar i övrigt tillbakavisat anmärkningarna
under hänvisning till att motorerna syntes ha blivit utsatta för
överbelastningar och ovarsam behandling.

Ostridigt synes vara, att metoderna för krossdrift under ifrågavarande
tid undergått en utveckling i riktning mot tyngre och större antal redskap
på krossplatserna, vilket i sin tur ställt ökade krav på drivkraften —• en
utveckling som alltjämt pågår. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har till
följd härav numera inriktat sig på anskaffning av motorer, som bättre
motsvara dessa krav.

Ifrågavarande upphandling har uppenbarligen utfallit synnerligen oförmånligt
för statsverket. Även om det vid försäljningen erhållna priset, omkring
60 procent av inköpsvärdet, icke med större belopp understiger motorernas
bokföringsvärde vid försäljningstillfället, synes överlåtelsen likväl
i viss utsträckning ha inneburit en realisation med hänsyn till att motorerna
under en icke ringa del av den tid de varit i verkets ägo på grund av reparationer
och ändringsarbeten m. m. icke varit i funktion för vägförvaltningarnas
räkning. För ett flertal motorer redovisas också körtider, som
åtskilligt understiga den för dylika motorer genomsnittliga. Av än större
betydelse torde vara, att driftsavbrotten orsakat förluster på grund av ändringar
och förseningar i pågående arbeten — förluster för vilka kostnaderna
icke låta sig exakt angivas, men som torde kunna uppskattas till
avsevärda belopp.

Enligt revisorernas mening hade ifrågavarande inköp bort företagas med
större förtänksamhet. Det hade varit motiverat att motorernas egenskaper
och lämplighet för ändamålet blivit prövade, innan en upphandling av
denna storleksordning ägde rum.

§ 18.

Viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar.

I kungörelsen den 21 april 1950 (nr 152) om fastställelse av hamn- och
grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter
har föreskrivits, att kommerskollegium på ansökan av ägare till eller innehavare
av allmän hamn fastställer taxa å ersättning för begagnande av
hamnen (hamnavgift). Enligt kungörelsen skall hamnavgift utgå dels för
fartyg och dels för varor. I fråga om hamnavgift för fartyg skall dock
befrielse i vissa fall åtnjutas, exempelvis för örlogs-, tull- och lotsfartyg,
fartyg för isbrytning m. fl. Såsom befrielsegrund namnes också att fartyg
är inregistrerat hos privilegierat båtsällskap.

Sistnämnda bestämmelse förekom med en mindre redaktionell ändring
även i tidigare gällande kungörelse om fastställelse av hamnavgift av år

1907. Ett motsvarande stadgande finnes intaget i kungörelsen 1927:394 om
befrielse i vissa fall för bärgningsfartyg och lustfartyg från sjöfartsavgifter.
Ursprungligen har denna avgiftsbefrielse medgivits i ett kungl. brev den
28 juni 1860 och gällde då svenska segelsällskapet tillhöriga fartyg. Medgivandet
grundades på en framställning från svenska segelsällskapet, varuti
framhölls de stora svårigheter, som orsakades jaktklubbens medlemmar på
grund av skyldigheten att in- och utklarera fartygen och att erlägga olika
slags sjöfartsavgifter. Härvid hade åberopats bl. a. att sällskapets ändamål
vore för staten gagnande, enär det avsåge att befordra kunskap om och intresse
för sjömansyrket. Enligt kungl. brev den 7 mars 1862 befriades även
— under förutsättning av reciprocitet — vissa utländska lustfartyg från
sjöfartsavgifter.

Härefter har motsvarande befrielse medgivits ett stort antal segel- och
båtsällskap. Antalet på detta sätt privilegierade sällskap uppgår till omkring
190. Befrielsen avser icke blott hamnavgifter utan även andra avgifter,
främst fyr- och båkavgift, men däremot icke avgift för lotsning, då
lots begagnas.

Nu nämnda privilegium för vissa båtsällskap gäller också hamnavgifter
i statens och enskilda fiskehamnar. Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande har
kommerskollegium den 20 april 1951 fastställt en normaltaxa å hamnavgifter
för fiskehamnar. De fiskehamnstaxor som f. n. gälla — omkring 140
stycken, varav 32 för statens och återstående för statsunderstödda fiskehamnar
— äro med ett fåtal undantag fastställda antingen enligt ett av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med kommerskollegium år 1936
fastställt formulär eller enligt en normaltaxa, fastställd av kommerskollegium
år 1951.

I syfte att erhålla en uppfattning om hur ifrågavarande avgiftsbefrielse
verkar i de olika fiskehamnarna ha revisorerna inhämtat uppgifter härom
från ett 40-tal dylika hamnar på kuststräckan Kalmar—Strömstad. Bland
de tillfrågade äro såväl statens som enskilda fiskehamnar representerade.
De inkomna uppgifterna visa till en början, att frågan om vilka fartyg som
skola åtnjuta avgiftsbefrielse uppfattas mycket olika på skilda håll, och
att därvid principer tillämpas som icke synas överensstämma med gällande
föreskrifter. Sålunda medgives på sina håll befrielse för alla s. k. nöjesbåtar,
utan hänsyn till om de äro anslutna till ett privilegierat sällskap eller icke;
på andra håll lämnas befrielse för fartyg som tilhöra något s. 1c. båtsällskap,
utan att frågan om sällskapets privilegier blir prövad. I några hamnar
befrias svenska nöjesfartyg men icke utländska; i andra befrias även
utländska fartyg utan närmare uppgift om medlemskap i sällskap. I vissa
fall beror avgiftsfrågan på huruvida vederbörande sällskap är inregistrerat
såsom förening eller icke. I några hamnar har befrielse medgivits endast
för ett fåtal namngivna sällskap eller för sällskapen i en viss, närbelägen
stad eller endast för vissa större sällskap. Slutligen ha i några hamnar

avgifter upptagits vid längre besök men ej för hamnplats under eu eller
annan dag.

Antalet s. k. nöjesfartyg som angöra fiskehamnarna varierar givetvis
mycket starkt, beroende på hamnens belägenhet vid kusten, särskilt med
hänsyn till närheten till städer eller större orter eller till av turistlivet
eftersökta trakter. Drygt 40 procent av de tillfrågade ha under år 1954 haft
ett besöksantal varierande mellan 100 och 400 lustfartyg, de övriga ha haft
lägre besökssiffror. Några hamnar ha haft endast ett latal besök. I vissa
hamnar, dock icke i större utsträckning, har det förekommit att nöjeshåtar
kvarlegat i hamnen under längre tid.

I flertalet av de uppgifter som inkommit har framhållits såsom önskvärt,
att ifrågavarande privilegium för nöjeshåtar måtte upphöra såvitt gäller
fiskehamnarna. Såsom skäl härför bär vanligen anförts, att hamnarnas
svaga ekonomi gör det motiverat att en normal inkomstmöjlighet icke lämnas
outnyttjad. På andra håll har man lagt huvudvikten vid den principiella
sidan av saken och därvid funnit det önskvärt, att alla fartyg behandlas lika
i avgiftshänseende, särskilt med hänsyn till att avgifter upptagas för de i
hamnen hemmahörande fiskefartygen, för vilkas räkning hamnarna blivit
uppförda, och även för fiskare tillhöriga nöjeshåtar, vilka vanligen icke
tillhöra privilegierade sällskap. I några fall har framhållits, att antalet lustfartyg
i hamnarna vissa tider kan vara så stort, att det uppstår svårigheter
att bereda plats för fiskefartygen.

Enligt gällande fiskehamnstaxor äro avgifterna för lättare fartyg synnerligen
låga. En viss höjning torde dock komma att äga rum efter hand som
taxornas giltighet utlöper. Hamnavgift skall i regel utgå varje gång fartyg
ankommer till hamnen eller avgår därifrån. För fartyg av mera än 3 tons
nettodräktighet utgår avgiften för varje ton. För lättare fartyg utgår avgiften
med ett engångsbelopp av 50 öre i utrikes fart och 25 öre i inrikes
fart vid såväl ankomst som avgång. Alternativt kan avgift erläggas för år
och utgör då för däckad segel- eller motorbåt 12 kronor och för öppen
dylik båt 8 kronor.

Rörande fiskehamnarnas ekonomi må erinras om alt till byggande och
förbättring av statens fiskehamnar fr. o. m. år 1911 anvisats statsmedel med
i runt tal 22 miljoner kronor. För anläggning och förbättring av s. k. statsunderstödda
fiskehamnar på omkring 165 platser i landet har anvisats omkring
27 miljoner kronor, varvid statsbidraget vanligen varierat mellan 66
och 90 procent av byggnadskostnaderna.

Taxeinkomsterna för hamnarna ha varit i stort sett oförändrade från år
1936 och intill senaste tid. En jämförelsevis måttlig höjning av de i normaltaxan
fastställda beloppen överväges f. n. Däremot ha kostnaderna för hamnarnas
underhåll och drift stigit kraftigt, vilket haft till följd att hamnarnas
ekonomiska ställning väsentligt försämrats. En sammanställning av inkomster
och utgifter för senaste tioårsperiod vid statens fiskehamnar visar

112

ett underskott av omkring 225 000 kronor, varvid ingen som helst avskrivning
eller förräntning beräknats för det i hamnarna nedlagda kapitalet.
Underskotten ligga huvudsakligen på de fyra senaste åren, under det att
inkomster och utgifter tidigare visade ungefärlig balans. De uppkomna
underskotten ha täckts med för ändamålet anvisade medel. Även i de statsunderstödda
fiskehamnarna kan en liknande utveckling iakttagas, vilken
i längden medför att underhållet eftersättes, så att ombyggnader eller omfattande
reparationer bli nödvändiga tidigare än vad som normalt borde
ha blivit fallet.

Revisorernas uttalande. Enligt gällande bestämmelser åtnjuta sådana lustfartyg,
som tillhöra vissa angivna s. k. privilegierade segel- och båtsällskap,
befrielse från sjöfartsavgifter vid angörandet av rikets hamnar. Förmånen,
som ursprungligen grundar sig på ett medgivande av år 1860 och alltsedan
dess bibehållits i hamntaxorna, har efter hand utvidgats till ett stort antal
sammanslutningar.

Revisorerna ha undersökt verkningarna av ifrågavarande privilegium såvitt
gäller statens och statsunderstödda fiskehamnar. Uppgifter som inhämtats
från ett antal sådana hamnar synas utvisa, att befrielse från hamnavgifter
för nöjesbåtar tillämpas på ett högst varierande sätt och på många
håll utan överensstämmelse med gällande bestämmelser. I en mängd fiskehamnar
synes även trafiken av s. k. lustfartyg under vissa tider av året vara
stor, stundom så livlig att den orsakar olägenheter för fiskenäringen.

Det synes revisorerna kunna ifrågasättas, om tillräcklig anledning finnes
att i fiskehamnarna alltjämt behålla en förmån av detta slag. Avgiftsbefrielsen
blir till sina verkningar ojämn, eftersom den är beroende av anslutning
till ett privilegierat sällskap; avgift får däremot erläggas för andra
lustfartyg som icke tillhöra sådant sällskap, likaså skall avgift erläggas av
fiskare såväl för fiskebåtar som för nöjesbåtar. Att märka är även, att
inkomsterna vid fiskehamnarna sedan åtskilliga år icke på långt när förslagit
till täckande av utgifterna.

Revisorerna vilja föreslå att ifrågavarande avgiftsbefrielse upptages till
omprövning. Med hänsyn till att hamnavgifterna för nöjesbåtar enligt gällande
taxor äro synnerligen låga, synes det motiverat att därvid upptaga
även frågan om en lämplig avpassning av avgifternas belopp.

§ 19.

Vissa mark- och förläggningsfrågor.

På grundval av ett utav 1942 års stadsplaneutredning den 22 maj 1945
avgivet betänkande (SOU 1945: 15), varöver remissyttranden inhämtats från
ett flertal myndigheter och sammanslutningar, förelädes riksdagen genom
propositionen 1947: 131 förslag till byggnadslag m. m. Föredragande de -

i i;i

partementschefen anförde därvid inledningsvis vissa allmänna synpunkter
])å frågan om behovet av eu ny byggnadslagstiftning. Sålunda framhölls
bl. a., att utvecklingen ställde allt större krav på en ändamålsenlig reglering
av bebyggelsen och att stadsplaneutredningen haft till uppdrag att modernisera
själva planlagstiftningen. Ehuru den dåvarande stadsplane- och
byggnadslagstiftningen vore av förhållandevis sent datum och resultatet av
ett långvarigt lagstiftningsarbete, hade det visat sig, att lagstiftningen icke
gåva samhällena erforderliga möjligheter att bemästra de svårigheter som
under senaste tid uppkommit genom den snabba utvecklingen på förevarande
område. En revision av lagstiftningen vore därför nödvändig.

I anslutning härtill anförde departementschefen bl. a. följande.

Planläggningen av bebyggelsen vilar enligt gällande lag på den principen,
att det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till marken, föreskriver
de inskränkningar däri som äro oundgängligen erforderliga från
allmän synpunkt. Planläggningen innebär sålunda en avvägning mellan de
enskilda markägarnas och det allmännas intressen. De senare företrädas
därvid huvudsakligen av kommunala organ. De statliga myndigheternas
uppgift bör emellertid icke vara begränsad till att övervaka, att de kommunala
organens beslut stå i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning
måste ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som äro
gemensamma för hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas,
bostadspolitikens, hälsovårdens, försvarets, friluftslivets
och naturskyddets områden finnas sålunda starka riksintressen att bevaka
vid planläggning av bebyggelsen. För staten är det sålunda ett ekonomiskt
intresse att tätbebyggelsen, i den mån så är möjligt, ledes till sådana platser
att kostnaderna för allmänna vägar och för andra anläggningar som helt
eller delvis bekostas av staten icke bli större än som är behövligt. Det är
vidare ett statligt intresse, att sträckningen av allmänna trafikleder vid
planläggning sker under hänsynstagande till det allmänna vägnätet i övrigt
samt att trafiksäkerheten icke minskas genom olämplig bebyggelse invid
sådana samfärdselleder. De statliga myndigheterna måste därför ha ett
betydande inflytande på avgörandet av planläggningsfrågor.

Departementschefen ingick vidare på frågan om avvägningen mellan de
enskilda markägarnas och det allmännas intressen och hävdade därvid
bl. a., att markägaren icke rimligen kunde få vara berättigad att utnyttja
sin mark på ett sätt som medförde sociala missförhållanden och onödiga
kostnader för det allmänna. Även vissa andra inskränkningar i den enskildes
dispositionsrätt till mark syntes vara nödvändiga. I flera yttranden hade
sålunda framhållits, att stora områden i samhällets centrala delar låge
outnyttjade eller vore bebyggda i väsentligt mindre utsträckning än stadsplanen
förutsatte. För att förekomma att bebyggelsen av sådan anledning
tvingades ut till samhällenas ytterområden och föranledde ökade kostnader
för gator och avlopp måste enligt departementschefen samhällena få möjlighet
att i mån av behov tillse, att stadsplan genomfördes på förutsatt sätt.

Ifrågavarande tankegång utvecklades av departementschefen ytterligare
sålunda.

8 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. I.

114

Den fria exploateringsrätten har lett till att samhällsbildningar ofta påbörjats
utan att myndigheterna haft tillfälle att dessförinnan planlägga
dem. Som en följd härav har den första bebyggelsen i många samhällen
fått en olämplig utformning. Avsaknaden av medel att leda bebyggelsen till
härför lämpliga platser har också medfört, att tätbebyggelsen blivit godtyckligt
utspridd, vilket försvårat och fördyrat olika anläggningar för gemensamma
behov, såsom skolor, vägar, ledningar för avlopp och vattenförsörjning
o. dyl. Med en okontrollerad exploatering kunna vidare vägar
och anläggningar som planerats för relativt små samhällen snabbt bliva
otillräckliga och i behov av ombyggnad, därvid ej sällan redan gjorda investeringar
gå förlorade. För att befogade anspråk på allmänna anläggningar
skola kunna tillgodoses måste det allmänna, som ytterst bär ansvaret
härför, kunna hindra tätbebyggelse på platser, som ej äro lämpade härför
från kommunikationssynpunkt, med hänsyn till vattenförsörjning och avlopp
eller på grund av liknande omständigheter. Från ekonomisk synpunkt
är det vidare önskvärt, att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas. Med
hänsyn härtill torde det också vara nödvändigt att kunna under viss tid
hindra uppkomsten av tätbebyggelse å område, som i och för sig är lämpat
härför, och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan
t. ex. föreligga, om i närheten finnes ett redan planlagt och för bebyggelse
lämpat område, vilket ej skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning,
om bebyggelsen tillätes söka sig fram även på andra håll. Det synes därför
böra i princip fastslås, att det allmänna skall ha befogenhet att bestämma
både var och när tätbebyggelse må uppkomma.

I ett senare avsnitt av propositionen, avseende vissa åtgärder till förekommande
av olämplig bebyggelse, återkom departementschefen till sist
berörda spörsmål och anförde därvid bl. a. följande.

Fråga om viss mark kan anses lämpad för tätbebyggelse bör bedömas
främst från hygieniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Det är sålunda
klart, att samhällsbildningar icke må tillåtas uppkomma å område som
är direkt olämpligt härför från sundhetssynpunkt. Tätbebyggelse bör vidare
kunna förvägras om kostnaderna för anläggande av vägar samt anordnande
av kommunikationer, vattenförsörjning, avlopp, skolor och belysning
skulle bli oskäligt stora. Hänsyn bör även tagas till frågan, huruvida invånarna
kunna förväntas inom området eller inom rimligt avstånd få tillgång
till fritidsanordningar, inköpsmöjligheter och andra för ett fullvärdigt
samhällsliv önskvärda inrättningar. Angeläget är, att genom planläggningen
i möjlig mån förhindra uppkomsten av nya rudimentära samhällsbildningar
utan skönjbara möjligheter att utvecklas till en socialt godtagbar
miljö. Fn förutsättning för att tätbebyggelse må förvägras av ekonomiska
och sociala skäl är dock att lämplig byggnadsmark finnes att
tillgå på annat håll på rimliga villkor. Vad som vid prövning av hithörande
spörsmål främst skall eftersträvas är sålunda, att erforderlig tätbebyggelse
förlägges till den plats som från allmän synpunkt är den ändamålsenligaste.

I utlåtande nr 45 sade sig första lagutskottet ha funnit de sålunda föreslagna
grunderna för den nya lagstiftningen vara i allt väsentligt väl avvägda.
Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Mot bakgrunden av de nu återgivna principerna för gällande byggnadslagstiftning
ha revisorerna ansett det vara av intresse att närmare undersöka,
på vad sätt statens eget markinnehav kan ha påverkat uppläggningen
och lösningen av förevarande planfrågor. 1 detta hänseende ha revisorerna
från ett antal städer, företrädesvis sådana med större garnisoner inom
sina områden, införskaffat upplysningar angående bl. a. befolkningsutvecklingen
under senare år, det aktuella behovet av mark för bostads- och industribebyggelse,
förefintliga planer för detta behovs tillgodoseende samt
omfattningen och belägenheten av den statliga (ecklesiastika) mark vars
förvärv med hänsyn till nu berörda omständigheter anses önskvärd ur
kommunal synpunkt. I några fall — det gäller Uppsala, Västerås och Linköping
— ha revisorerna sökt bilda sig en uppfattning om problemets karaktär
och räckvidd jämväl genom personliga besök på ort och ställe.

I det följande komma revisorerna att lämna en kortfattad redogörelse
för vad som inhämtats och uppgivits vid denna undersökning, vilken påbörjades
redan i slutet av år 1953.

Uppsala.

Vid utgången av år 1934 uppgick folkmängden i Uppsala till 32 364 personer.
Därefter har folkmängden kontinuerligt ökat, beroende på i genomsnitt
mycket betydande såväl födelse- som inflyttningsöverskott. Även
vissa inkorporeringar ha verkat höjande på folkmängden. Vid årsskiftet
1953—1954 uppvisade Uppsala den största relativa folkökningen bland
Sveriges städer. Folkmängden uppgick då till 67 087 personer, innebärande
en dryg fördubbling på 20 år.

Någon utförlig befolkningsprognos för Uppsala har ännu ej utförts. Under
förutsättning av oförändrad folkökningsintensitet under de kommande
tio åren kan emellertid befolkningen beräknas ha stigit till 75 000 invånare
vid årsskiftet 1958—1959 och till 83 500 invånare vid årsskiftet 1964—1965.

Utöver den officiellt redovisade folkmängden har Uppsala ett betydande
tillskott av där boende, icke mantalsskrivna personer, främst studerande
av olika kategorier. Detta antal har sedan länge motsvarat i stort sett 9
procent av den bokförda folkmängden. Detta betyder att den verkliga
folkmängden i Uppsala den 31 december 1953 utgjorde ungefär 73 000
personer.

Den nu antydda utvecklingen har skapat ett starkt växande behov av
mark för bostadsbebyggelse. Med hänsyn icke minst till grundförhållandena
vore det naturligast, om expansionen kunde ske genom ianspråktagande
av områdena söder och till vissa delar även norr om själva stadskärnan.
Främst på grund av att staten innehar de för exploatering mest
lämpade områdena äro emellertid möjligheterna härvidlag ytterst begränsade.
Belysande för läget är att två tredjedelar av den inom staden be -

116

firitliga marken ägas av olika statliga myndigheter och därmed jämförliga
institutioner. Den återstående tredjedelen är redan bebyggd till ungefär
hälften. Flera av de ovannämnda myndigheterna äro jämväl i behov av
utbyggnad.

Beträffande den i statens ägo befintliga marken ävensom viss därmed
jämförbar mark torde följande uppgifter få lämnas. Den angivna arealen
är i samtliga fall ungefärlig. Väderstrecksbeteckningarna avse läget i förhållande
till stadskärnan.

Fortifikations förvcdt ningen:

Ärna flygfält (F 16/F 20) i nordväst om 603 har.

Upplands regemente (I 8) i sydväst om 229 har.

Upplands regementes övningsfält i sydväst om 505 har.

Medicinalstyrelsen:

Ulleråkers sjukhus i sydöst om 129 har.

Lantbrukshög skolan:

Uppsala kungsäng i sydöst om 275 har.

Ultuna i sydöst om 363 har.

Domänstyrelsen:

Del av Hällby i nordväst om 22 har.

Del av Hällby i nordväst om 3 har.

Område nordöst Uppsalaby i nordöst om 2 har.

Område söder Uppsalaby i nordöst om 26 har.

Åkerlotter i sydöst om 6 har.

Kronåsen i sydöst om 24 har.

Område vid I 8 i sydöst om 15 har.

Sunnerstaåsen i sydöst om 58 har.

Uppsala universitet:

Ärna in. fl., Björkby l1, Björkby lu, Kungsgården 43 i nordväst om sammanlagt
125 har.

Uppsala Löten i nordväst om 14 har.

Husby i nordväst om 9 har.

Berthåga i nordväst om 54 har.

Åkerlotter i nordväst om 24 har.

Område vid Brillinge 1 i nordöst om 1 har.

Vaksala kyrkby i nordöst om 13 har.

Åkerlotter (Norra Kvarngärdet) i nordöst om 100 har.

Stavsta (v. delen) i nordöst om 21 har.

Stavsta (ö. delen) i nordöst om 23 har.

117

Åkerlotter i sydöst om 29 har
Akademiska sjukhuset i sydöst om 13 har.

Två delar av stadsparken i sydöst om 14 har.

Malma l1, 21 och 51 i sydöst om 165 har.

Sunnersta i sydöst om 47 har.

Vårdsätra i sydväst om 185 har.

Håga i sydväst om 78 har.

Högsta i sydväst om 82 har.

Ecklesiastik mark:

Område vid Kungsgården i nordväst om 10 har.

Prostgården i nordväst om 62 har.

Del av Uppsalahy i nordväst om 16 har.

Område vid Ekeby i nordväst om 10 har.

Hällby, Prästgården, Stabby prästgård i nordväst om 62 har.

Uppsalahy i nordöst om 21 har.

Brillinge-Prästgården i nordöst om 12 har.

Prästgården i nordöst om 3 har.

Område inom 1 8:s övningsfält i sydöst om 4 har.

Fäbodarna i sydväst om 4 har.

Vitterhets-, historia- och antikvitetsakademien:

Myrby m. fl. i nordväst om 48 har.

Landstinget:

Rickomberga i nordväst om 87 har.

Epidemisjukhuset i nordväst om 2 har.

Håga arbetshem i sydväst om 96 har.

Hushållningssällskapet:

Malma i sydväst om 28 har.

Härutöver förvaltas mindre områden i staden av byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen.

Det söder om stadskärnan befintliga militära området disponeras av Upplands
regemente såsom förläggnings- och övningsområde. Jämväl arméns
underofficersskola är förlagd dit. Området består av två skilda delar, mellan
vilka förbindelse upprätthålles över stadsparken, och anses utomordentligt
väl lämpa sig för bostadsbebyggelse. Därest staden kunde förvärva
detta område, skulle dess behov av mark för tätbebyggelse vara fyllt för
överskådlig tid framåt, även om de närmast stadens centrum belägna delarna
finge reserveras för andra allmänna ändamål, exempelvis för att tillgodose
av universitetet anmälda behov.

118

Utöver nyssnämnda militära område har staden intresse av att förvärva
följande områden, nämligen dels det universitetet tillhöriga området å
norra Kvarngärdet, dels de domänverket tillhöriga stadsägoområdena nr
1669 i Gamla Uppsala och nr 1202 i Librobäck, dels den universitetet tillhöriga
stadsägan nr 1999 i Flogsta-Berthågaområdet, dels ock den universitetet
tillhöriga fastigheten Malma 21 (stadsägorna nr 2527 och 2528).

U. n. har staden endast ett exploaterbart område, nämligen Johannesbäck
sydöst om centrum. Områden som ytterligare avses skola exploateras
äro S:t Eriksområdet i nordväst, ett område i Malma-Valsätra i sydväst och
Eriksbergsområdet i sydväst, vilka samtliga äro föremål för stadsplaneläggning.
S:t Eriksområdet innehas av HSB, som skall svara för bebyggelsen,
medan på Malma-Valsätraområdet huvudsakligast enfamiljshus komma
att uppföras. Terrängen i Eriksbergsområdet är mycket oländig, varför
kostnaderna för detta områdes exploatering bliva betydande. De markområden
som äro exploateringsbara till överkomliga kostnader komma
icke att förslå för längre tid än den närmaste femårsperioden, under förutsättning
att byggenskapen kommer att bedrivas i samma takt som under
senare år, vilket anses sannolikt.

Vid exploatering av de nu nämnda, i stadens ytterdel belägna markområdena
uppstå avsevärda kostnader för framdragande av gator och ledningar.
Största betydelsen i förevarande sammanhang ha emellertid grundförhållandena.
Genom att stadens naturliga utveckling söderut omöjliggjorts
av militära och andra statliga inrättningars förläggning bär stadens
byggenskap till huvudsaklig del tvingats ut på slätten. Detta har medfört
att kostnaderna för byggnadernas grundförstärkning blivit onormalt höga,
enär så gott som undantagslöst flerfamiljshusens grundläggning krävt pålning
till betydande djup. De för militärt ändamål disponerade markområdena
i söder ha de överlägset bästa grundförhållandena. Att exakt ange
de merkostnader som äro förenade med en byggenskap på slätten i jämförelse
med eu byggenskap på nyssnämnda områden är praktiskt taget
omöjligt. Enbart kostnaderna för extra grundförstärkning uppgå emellertid
f. n. till approximativt 2 miljoner kronor om året enligt stadsarkitektkontorets
beräkningar.

Ärna flygfält, som numera befinner sig inom stadens gränser och till
vilket såväl Upplands flygflottilj som flygkadettskolan äro förlagda, representerar
ytterligare ett svårt problem för staden. På grund av de sanitära
störningar som flygverksamheten vållar har staden sålunda vägrats fastställelse
av förslag till stadsplan för södra delen av Bärby hage, varjämte
nybyggnadsförbud måst meddelas beträffande hela sektorn norr och nordväst
om det gamla stadsområdet. I avvaktan på besked om de centrala myndigheternas
ställningstagande till frågan om stadens fortsatta utbyggnad
inom nämnda sektor nödgas såväl generalplane- som stadsplanearbetet för
dessa områden vila, vilken omständighet medför svåra olägenheter.

Västerås.

Vid utgången av år 1953 uppgick folkmängden i Västerås till 64 652
personer. Då motsvarande siffra vid utgången av år 1934 var 31 794, innebär
detta en dryg fördubbling på 20 år. Den starka folkmängdsökningen
bar haft sin grund dels i ett betydande årligt födelseöverskott, dels och
framför allt i ett stort inllyttningsöverskott, det sistnämnda sammanhängande
med utvecklingen och utbyggnaden inom stadens större industrier.

För stadens tillväxt fram till år 1980 har uppgjorts en prognos, omfattande
två olika alternativ. Enligt det ena alternativet, som utgår från samma
procentuella folkökning som den under åren 1800—1950 genomsnittliga,
beräknas folkmängden år 1980 till 110 000 personer, medan enligt det
andra alternativet, som utgår från samma procentuella ökning som den
beräknade genomsnittliga för tätorterna under ovan angivna tid, folkmängden
år 1980 väntas uppgå till drygt 90 000 invånare. Den generalplan som
nu tjänar som arbetshypotes för stadens planläggning har dimensionerats
för en folkmängd av omkring 110 000 invånare, med möjlighet att utbygga
staden successivt inom denna ram men även att om så skulle vara erforderligt
vidga ramen.

Statens markinnehav i Västerås fördelar sig på följande myndigheter
och delområden.

Fortifikationsförvaltningen: dels ett av flygvapnets centrala skolor (FCS)
disponerat område om ca 125 har, till vilket jämväl centrala flygverkstaden
i Västerås (CVV) är förlagd, och dels ett av Västmanlands flygflottilj
(F 1) disponerat område om ca 345 har, båda områdena sydost om stadskärnan.

Statens vattenfallsverk: dels ett av Västerås ångkraftstation disponerat
område om ca 34 har sydost om stadskärnan och dels ett av stamlinjestationen
Finnslätten disponerat område om ca 12 har nordväst om stadskärnan.

Domänverket: egendomen Bjärhofda och två områden öster om Jädra
om respektive ca 118 och 29 har i nordost, egendomarna Tunby och önsta
om respektive ca 246 och 195 har i norr, Vallby, Petersberg och Kumla
om respektive ca 39, 25 och 55 har i väster samt Krista om ca 108 har i
sydväst.

Uppsala universitet: egendomarna Åby om ca 128 har i nordväst, Kumla,
Vallby och Garp-Råhy om sammanlagt ca 245 har ävensom Bäckhy om
ca 35 har i väster samt Tjur, ösby och Torp om respektive ca 63, 17 och
23 har i sydväst.

På spridda ställen i stadens ytterområden finnes dessutom ecklesiastik
mark om sammanlagt ca 494 har, varjämte landstinget disponerar ett sjukhusområde
om ca 35 har i stadens nordöstra del.

Ur stadens synpunkt anses ett utnyttjande av det ovannämnda FCS -

120

området för bostadsändamål och liknande vara högst önskvärt. Området
gränsar intill bebyggda stadsdelar i norr (Klockartorp, Sommarro och Skiljebo)
samt stadens industriområde och hamn i väster. Kommunikationerna
till området äro goda, och Björnövägen i söder utgör dessutom stadens
utfart mot fritidsområdena och badplatserna på Björnön. Även ur ledningssynpunkt
måste området betecknas som ovanligt lämpligt för bebyggelse.
Stadens vattenverk är beläget sydväst därom vid Hässlö, och
området genomlöpes av huvudvattenledningar, i viss utsträckning även av
avloppsledningar till stadens reningsverk. Grundförhållandena synas vara
tillfredsställande.

Generalplanen upptager icke FCS-området såsom byggnadsmark, då ett
bebyggande av detta hittills icke bedömts såsom realistiskt. För utbyggnaden
enligt nämnda plan har i stället kontakt tagits dels med Uppsala
universitet om förvärv av vissa egendomar i stadens västra delar, dels
med domänstyrelsen om förvärv av egendomarna Vallby och Tunby.
Intresse av ifrågavarande förvärv förefinnes oavsett hur FCS:s förläggningslråga
löses.

Mest aktuellt för exploatering är f. n. ett område nordost om lasarettet,
vilket staden sistförflutna vår förvärvat av enskild markägare och
inom vilket två eller tre års bostadsproduktion bör kunna rymmas. Detta
markförvärv, som anses ha skett till ett för staden ovanligt högt pris, har
varit nödvändigt för den fortsatta utbyggnaden inom den östra stadsdelen,
där ledningsförhållandena äro gynnsammast.

Linköping.

Folkmängden i Linköping har under de senaste två decennierna ökats
med 82 procent eller från 32 170 personer vid utgången av år 1934 till
58 613 vid utgången av år 1953. Av den totala ökningen kommer omkring
en tredjedel på naturlig folkökning (födelseöverskott) och återstoden på
inflyttning. Av rikets 18 största städer har Linköping under tidsperioden
1911 1950 haft den näst Västerås största relativa folkökningen. Utveck lingen

sammanhänger framför allt med den betydande industriella expansion
staden undergått.

Bland statens markinnehav märkes främst det vidsträckta kasern- och
övningsområde omedelbart sydväst om stadskärnan som inom sig rymmer
stadens garnison, d. v. s. Livgrenadjärregementet (I 4), Östgöta luftvärnsregemente
(Lv 2) och Svea trängregemente (TI). Området upptager en yta
av ca 618 har. Vidare är domänverket ägare till tre egendomar, nämligen
Lilla Anestad om ca 37 har i söder samt Köpetorp om ca 78 har och Råberga
om ca 20 har i öster. De båda sistnämnda egendomarna äro delvis
inkilade i det stora industriområde på sammanlagt ca 187 har, inom vilket
Svenska aeroplanaktiebolaget (SAAB) bedriver sin verksamhet. På fem ställen,
huvudsakligen norr och söder om stadskärnan, finnas s. k. lektors -

jordar, vilka på ett undantag när numera överförts lill domänverkets förvaltning
och omfatta eu areal av sammanlagt ca 15(5 har. Kronan disponerar
dessutom — liksom f. ö. även landstinget — viss tomtmark inne i själva
den centrala staden. Den ecklesiastika marken, varibland här särskilt må
nämnas den till garnisonsområdet gränsande egendomen Stora Ånestad,
upptager eu sammanlagd yla om ca 310 har.

Östgöta f Ii/g flottilj (F 3) är förlagd till Malmslätt utanför stadens gräns.
Dess s. k. influensområde sträcker sig dock in över stadens västligaste del.

Stadens expansionsmöjligheter norrut äro praktiskt taget obelintliga. Här
ifrågavarande område utgöres delvis av sankmark och i övrigt av gammal
sjöbotten, varför tätbebyggelsen här anses icke kunna ske. Det s. k. Kallerstadsområdet
i nordost har däremot planerats såsom bostadsområde, avsett
att hysa ca 15 000 invånare. Vid revisorernas besök i Linköping den 29
mars i år uppgavs, att detta område skulle börja exploateras redan under
våren 1955. Numera har emellertid situationen väsentligt förändrats, i det
att det visat sig omöjligt att f. n. använda området för bebyggelse. Anledningen
härtill är de stora sanitära olägenheter som bullerstörningarna från
den av SAAB bedrivna flygverksamheten till följd av reaktionsflygets genombrott
medföra. Från bolagets sida har därjämte framställts önskemål
om att ett nödlandningsstråk inom det planerade området skall hållas
fritt från bebyggelse. Av infordrade sakkunnigutlåtanden och företagna
ljudmätningar synes framgå, att någon plan för tätbebyggelse med bostäder
på Kallerstad f. n. icke lärer kunna tillstyrkas av byggnadsstyrelsen.
Med hänsyn härtill har planarbetet på området inställts. I dagens läge kan
icke överblickas, när och i vilken omfattning Kallerstadsområdet kan bebyggas.
De möjligheter som här förefunnits ha alltså i varje 1 all tills vidare
avhänts staden.

Såsom ovan framhållits äro stadens expansionsmöjligheter norrut praktiskt
taget obefintliga. Staden kan emellertid ej heller utvecklas i vare sig
västlig eller sydvästlig riktning, beroende på i förra fallet F 3:s influensområde,
inom vilket bebyggelse icke kan förekomma, och i senare fallet
närvaron av garnisonens övningsfält. Omkastningen i de för exploateringen
av Kallerstadsområdet uppgjorda planerna har därför ställt staden inför
ett ytterst kritiskt läge med avseende på bostadsförsörjningsmöjligheterna
under en avsevärd tidrymd. Med hänsyn till den snabba utvecklingen inom
flygtekniken torde man vidare få räkna därmed, att influensområdena
kring och bullerstörningarna från SAAB:s liksom från F 3:s anläggningar
kunna komma att ökas eller eljest medföra inskränkningar i byggnadsmöjligheterna
även på andra håll inom staden än Kallerstadsområdet.

Enligt en nyligen verkställd befolkningsprognos kan Linköpings folkmängd,
som vid utgången av år 1953 uppgick till 58 613 personer, beräknas
ha stigit till 80 000 å 90 000 personer år 1975. Sedan Kallerstadsområdet
måst frångås, förslår emellertid den nu för bebyggelse tillgängliga marken

122

på längre sikt med hänsyn till väntad utglesning genom standardhöjning
och citybildning endast för ett samhälle på ca 60 000 invånare. För att
stadens utveckling icke skall hämmas, anses det därför oundgängligen nödvändigt
att staden lar utnyttja i första hand de militära övningsfälten för
en exploatering, motsvarande ca 8 000—10 000 boende. Någon för bostadsändamål
exploateringsbar mark som skulle kunna ersätta de militära områdena
finnes icke i vare sig kronans, kyrkans eller annans ägo. Med hänsyn
till stadens troliga utveckling anses emellertid förvärv av statens jord
utöver den av garnisonen disponerade bliva erforderlig. Såvitt nu kan bedömas
har staden därvidlag i första hand intresse av att förvärva de i
sydost intill övningsfälten och stadens planlagda område belägna egendomarna
Stora och Lilla Änestad, vilka tillhöra kyrkan respektive domänstyrelsen.

Eksjö.

Folkmängden i Eksjö, som vid utgången av år 1934 uppgick till 6 945
personer, hade vid utgången av år 1953 stigit till 10 075 personer. Genom
inkorporeringen av Eksjö landsförsamling år 1949 ökades stadens befolkning
med 1 024 invånare. I övrigt torde ökningen till större delen vara
orsakad av födelseöverskott och till en ringa del av inflyttning. Enligt verkställd
utredning beräknas folkmängden år 1955 uppgå till 10 200, år 1960
till 10 700, år 1965 till 11 000 och år 1970 till 11 300 personer.

Efterfrågan på bostäder har varit och är fortfarande stor. Då den bebyggbara
marken redan tidigare i stor utsträckning tagits i anspråk för
bostadsbebyggelse, särskilt den del därav som har tillgång till redan befintliga
huvudledningar för vatten och avlopp, har kravet på stadsplaneläggning
av nya områden för såväl bostäder som industrier aktualiserats. Detta
gäller speciellt egnahemstomter men även områden för hyres- eller bostadsrättshusbebyggelse.
Närmast i tur att exploateras står ett område vid östra
sidan av stadsplaneområdet, benämnt Prästgården l5 och stadsägan nr 716.
Lämplig mark för industribebyggelse finnes.

Underhandlingar om förvärv av nyssberörda område, som omfattar ecklesiastik
mark, ha pågått sedan år 1949 utan att resultat kunnat ernås.
Vederbörande kyrkliga och kommunala myndigheter ha överenskommit
om försäljningspriset, vilket tillkommit efter opartisk värdering. När ärendet
sedermera behandlades i kammarkollegiet, föranstaltades av denna
myndighet ny värdering, som resulterade i en höjning av priset med 146 000
kronor. Ett förvärv av nämnda område skulle innebära möjlighet för staden
att erhålla bostads- och industritomter för de närmaste 15 å 20 årens
behov. En lösning av denna fråga med det snaraste anses därför angeläget.

Staden hai vidare underhandlat om förvärv av ett välbeläget bostadsomi
ade å den del av stadsägan nr 253 som tillhör kronan och nu disponeras
av Norra Smålands regemente fl 12). Området är tidigare som gåva av

123

Eksjö stad överlämnat till kronan för regementets behov men har icke tagits
i anspråk och synes ej heller inom överskådlig tid komma till användning
för militärt ändamål. Där skulle med fördel kunna byggas ett 80- å
90-tal lägenheter.

Göteborg.

Folkmängden i Göteborg har stigit från 255 380 invånare vid utgången
av år 1934 till 367 579 invånare vid utgången av år 1953. Denna folkökning,
som till 38,7 procent orsakats av födelseöverskott, till 46,1 procent av inflyttningsöverskott
och till 15,2 procent av inkorporering, sammanhänger
främst med industriens och sjöfartens utveckling. I andra hand är befolkningstillväxten
avhängig av serviceyrkenas frammarsch och stadens ökade
betydelse som kulturcentrum.

Göteborgs generalplanekontor lät på sin tid beräkna den sannolika befolkningsutvecklingen
och folkmängden i staden fram till år 1970. Resultatet
härav förelåg i två utlåtanden i november 1948 respektive i april 1949.
Enligt det mest vittgående alternativet skulle stadens befolkningsmängd
inom det nuvarande stadsområdet vara 348 000 personer år 1950, 372 000
personer år 1955, 392 000 personer år 1960, 407 000 personer år 1965 och
422 000 personer år 1970. Utvecklingen har emellertid hittills gått ännu
snabbare.

Lättnaderna på arbetsmarknaden det senaste aret har medfört en mycket
snabb utbyggnad av staden. Vidare kan påpekas, att under åren 1945—1952
i genomsnitt färdigställts ca 3 150 lägenheter per ar. Motsvarande siffra ai
1953 var ca 3 650 lägenheter. Under åren 1954 och 1955 beräknas ca 5 000
lägenheter bliva uppförda per år. Markanskaffning för och planläggning
av nya bostads- och arbetsområden måste nu ske i betydligt snabbare takt
än tidigare. Stadens största exploateringsområde är f. n. Kortedala, som i
utbyggt skick väntas rymma ca 23 000 personer. Ursprungligen avsågs att
exploatera detta område på en tidrymd av ca 5 år, men i verkligheten torde
exploateringstiden bliva endast 3 år. Kommande större exploateringsområden
äro Västra Lundby och Järnbrott samt i slutet av 1950-talet Backa.

Ursprungligen låg Göta artilleriregemente (A 2) i Kviberg utanför stadsbebyggelsen.
Utvecklingen bär emellertid medfört, att regementet i dag är
kringbyggt på flera sidor. Enahanda är förhållandet med Göteborgs luftvärnskår
(Lv 6) i Järnbrott. Genom sin belägenhet hindra dessa båda förband
numera en rationell utbyggnad av staden och försvara dessutom tillfarterna
till längre bort belägna områden. Ä andra sidan torde intilliggande
bebyggelse hämma och fördyra den militära utbildningen, då svårigheter
föreligga att erhålla tillräckligt stora övningsområden i omedelbar anslutning
till respektive förband. Enligt vederbörande kommunala myndigheter
anses det icke vara motiverat att längre bibehalla dem sa nära stadens
bebyggelseområden. A2:s kaserner uppfördes vid sekelskiftet och äio i

124

dag mer eller mindre omoderna. Byggnaderna inom Lv 6:s område däremot
nppföides i början av 1940-talet. Om förbandet flyttas, kunna måhända
vissa av dem efter omändring användas för andra ändamål.

Den tidigare kustradiostationen vid Nya Varvet är numera ersatt med
cn ny anläggning i V allda. Stationen är nedmonterad och själva området
nu outnyttjat, oaktat det väl lämpar sig lör bostadsbebyggelse. Kringliggande
områden äro i det närmaste fullbebyggda.

Göteborgs örlogsstation vid Nya Varvet och Älvsborgs kustartilleriregemente
vid Käringberget ha sådana lägen, att de icke f. n. torde hindra stadens
utveckling.

Inflygningssektionerna till Säve flygfält (Göta flygflottilj) beröra stora
områden i Lundby och Backa, vilka utnyttjas eller avses komma att utnyttjas
för bebyggelse. Det anses angeläget att flygningarna i fredstid förläggas
så, att de ej hindra eller försvåra utbyggnaden av stadens bebyggelseområden.
Från flygvapenchefens sida har ställts i utsikt sådan jämkning
av inflygningssektionerna, att störningarna inom bebyggelseområdena
skola minskas.

Underhandlingar pågå angående stadens förvärv av ecklesiastik mark
i Järnbrott, vilken anses erforderlig inom en snar framtid för fortsatt
exploatering där. Slutligen kan nämnas, att vägförvaltningen innehar ett
antal mindre markområden i Älvsborg, Västra Frölunda och Backa. En
stor del av dessa skall överlämnas till staden, sedan staden blivit väghållare
etter gjorda inkorporeringar. Andra staten tillhöriga smärre områden
torde sakna betydelse i detta sammanhang.

Bostadsbristen i Göteborg motsvarar f. n. ca 10 000 lägenheter. För att
kunna eliminera denna brist inom rimlig tid och samtidigt tillgodose det
behov av nya lägenheter som ytterligare kan väntas erfordras en produktion
av minst 5 000 lägenheter per år. Med eu jämn sådan utbyggnadstakt
beräknas den exploaterbara marken inom stadens nuvarande område
räcka ca 8 år framåt. Såsom tidigare framhållits hindra A 2 och Lv 6 i dag
genom sitt läge en rationell utbyggnad av staden. Med anledning härav har
staden intresse av att förvärva de markområden som disponeras av nämnda
iörband. Detsamma gäller om det numera outnyttjade område som tidigare
använts lör kustradiostation vid Nya Varvet. Därvid har förutsatts, att
pågående förhandlingar beträffande ecklesiastik mark i Järnbrott leda till
stadens förvärv härav. Ytterligare tillkomma vissa smärre markområden,
i första hand tillhöriga vägförvaltningen.

Halmstad.

Vid utgången av år 1953 uppgick folkmängden i Halmstad till 36 464
invånare, vilket innebär en ökning med It 113 personer sedan utgången av
åi 1934. 1 en år 1946 gjord beräkning av Halmstads befolkningsutveckling
1940—1970 rekommenderades sammanfattningsvis, att staden tills vidare

125

skulle planeras lör eu folkmängd av 40 000 med en marginal i positiv riktning
upp till 50 000. Med hänsyn till redan inträdda förändringar i folkmängden
synes emellertid denna prognos komma att avsevärt överträffas.

Erforderlig utbyggnad av bostadsområdena anses kunna ske utan törvärv
av statlig eller ecklesiastik mark. Betydande svårigheter vållas dock
av motorbullret från det av Hallands flygflottilj disponerade flygfältet, som
fått en för stadens lämpliga utveckling hindersam placering nästan omedelbart
intill bebyggt område och ca två kilometer från stadens centrum.
Olägenheterna härav torde bliva ännu större när flottiljen inom kort övergår
till reaktionsdrivna plan.

Kalmar.

Folkmängden i Kalmar uppgick vid utgången av år 1034 till 20 588 invånare
och liade vid utgången av år 1953 stigit till 28 312 invånare. Befolkningsprognos
har uppgjorts t. o. m. år 1970 med ett maximivärde av 33 570
och ett minimivärde av 32 640 personer.

Behovet av mark för bostads- och industribebyggelse har kunnat tillgodoses
normalt, enär staden i huvudsak äger all mark inom sitt jurisdiktionsområde
och hamnen har utbyggts. Den väntade befolkningstillväxten
anses ej heller komma att medföra några problem i detta avseende. Markförvärv
från kyrka eller stat äro därför ej aktuella. Vid planarbetet ha dock
svårigheter uppstått på grund av den nära belägenheten av Kalmar flygflottilj
och dess krav på bl. a. låga inflygningsvinklar. För bostadsbebyggelsen
är flygverksamheten besvärande, särskilt som den befinner sig i starkt
tilltagande.

Karlstad.

Folkmängden i Karlstad uppgick vid utgången av år 1934 till 26 099 invånare.
Motsvarande siffra vid utgången av år 1953 var 37 323. Enligt
verkställd utredning väntas folkmängden komma att uppgå till närmare
45 000 personer år 1970.

Bebyggelsen i Karlstad är mycket utspridd, beroende på dels att vissa
ytterområden inkorporerats år 1934, dels att Klarälvens förgreningar samt
småsjöar och vänernvikar splittra den för bebyggelse lämpliga marken,
dels ock att Värmlands regementes kasern- och övningsområde spärrar
stadens normala utveckling västerut. Vederbörande kommunala myndigheter
anse dock, att regementet jämväl för framtiden bör vara förlagt till
staden, men önska om möjligt förvärva vissa av regementet disponerade
områden på ömse sidor om Råtorpsvägen.

Kristianstad.

Under tjugoårsperioden 1934—1953 har folkmängden i Kristianstad ökat
från 14 483 till 24 393 invånare. Enligt en år 1948 verkställd utredning väntas
befolkningen år 1975 ha vuxit till minst 26 600 och högst 35 300 in -

126

vånare. Den aktuella generalplanen har dimensionerats efter medeltalet
eller 31 000 invanare. För att täcka behovet av mark för exploatering,
därest utvecklingen skulle ske efter maximialternativet, ha vissa reserver
inlagts sa att även det maximala antalet invanare skall kunna inrymmas i
planen.

Följande av militär myndighet förvaltade områden önskar staden förvärva
:

1) östra delen av Wendes artilleriregementes förutvarande övningsfält
nordväst om stadskärnan. Pa området, som är synnerligen välbeläget ur
bostadssynpunkt och besitter goda grundförhållanden, har enligt generalplanen
tänkts viss höghusbebyggelse. Arealen uppgår till ca 27 har.

2) Ett mindre område norr därom med en sammanlagd areal av drygt
2 har. Området, vilket f. n. nyttjas såsom trädgårdar för militära befattningshavare,
gränsar i norr och öster till stadsplanelagd mark.

3) Norra delen av det s. k. östra kasernområdet med en areal av ca 3 har.

4) Vissa delar av stadsägeområdena 565 och 566 samt tomten nr 1 i kv.
Jörgen Kristoffersen. Ifragavarande område, som ingår i eller gränsar till
det s. k. norra kasernområdet icke långt från centralstationen, upptar en
areal av sammanlagt ca 2 har.

Norrköping.

Folkmängden i Norrköping, som vid utgången av år 1934 uppgick till
62 571 invånare, hade vid utgången av år 1953 stigit till 87 989 invånare.
Av folkökningen, drygt 25 000 personer, hänföra sig 30,5 procent till födelseöverskott,
48,6 procent till inflyttningsvinst och 20,9 procent till inkorporering.
Under senare år har inflyttningsvinsten starkt nedgått, vilket
anses sammanhänga med svårigheten att erhålla tillstånd för såväl industriella
anläggningsarbeten som bostadsbyggande. Hade planerade anläggningar
kommit till stånd och hade framför allt bostadsbyggandet kunnat
hållas uppe på en högre nivå, beräknas stadens folkmängd just nu ha utgjort
90 000 invånare.

Enligt en av stadens statistiska kontor utförd framskrivning av folkmängden
kommer denna att vid mitten av 1980-talet ha vuxit till 110 000 å
120 000 personer. Framskrivningen är dock icke att betrakta som prognos
i egentlig bemärkelse. Föreliggande generalplan, som ännu är av preliminär
natur, grundar sig bl. a. på antagandet om en folkmängd vid slutet
av detta sekel på omkring 140 000 personer.

Det aktuella behovet av mark för bostadsbebyggelse har föranlett upprättandet
av stadsplaner dels för Hagebyområdet, beläget sydost om stadskärnan
i närheten av Kungsängens flygfält, och dels för Eneby Mo-området,
beläget nordväst om stadskärnan i närheten av Bråvalla flygflottiljs flygfält.
Dessa stadsplaner äro antagna av stadsfullmäktige, och områdena i
fråga torde stå närmast i tur att exploateras. Till aktuella exploaterings -

127

områden för bostadsbebyggelse synes även kunna räknas Sniedbyomradet,
beläget mellan Hagebyområdet och Kungsängens flygfält. Behovet av industrimark
har vidare föranlett staden att utlägga två nya industriområden,
det ena mellan Lindövägen och sistnämnda flygfält, det andra i omedelbar
anslutning till Eneby Mo-området.

Exploateringen av nyssberörda områden försvåras starkt av närbelägenheten
till de båda flygfälten. På grund av denna närbelägenhet kräva sålunda
flygmyndigheterna eu begränsning av byggnadshöjderna för ernående
av erforderlig fri flyghöjd för flygplanen samt en inskränkning av bebyggelsens
utsträckning i plan i form av glesbebyggelsezon runt det militära
flygfältet. En annan betydelsefull faktor i detta hänseende utgör det starkt
störande ljudet från de militära reaplanen, vilka tidvis även utnyttja det
civila flygfältet på Kungsängen. Denna olägenhet, som är särskilt besvärande
för skiftarbetare, samt de ovan angivna kraven på lägre byggnadshöjder
och glesbebyggelsezon runt det militära flygfältet tvinga de lokala
stadsplanemyndigheterna att iakttaga en av andra skäl icke motiverad
återhållsamhet vid bestämmandet av exploateringsgraden för flygfälten närbelägna
områden, något som i sin tur medför mycket ogynnsamma konsekvenser
av ekonomisk art för såväl staden som de enskilda markägarna.

I den mån tidigare upprättade stadsplaner berört kronans eller kyrkans
jord ha frivilliga köpeavtal kunnat upprättas. Några särskilda svårigheter
för planarbetet i detta avseende ha sålunda icke förelegat. Förenämnda
stadsplan för Eneby Mo omfattar en stor del av ö. Eneby prästgård. Preliminär
överenskommelse är emellertid träffad med vederbörande kyrkliga
myndigheter om köp av både nämnda prästgård och övrig ecklesiastik jord
som är belägen i omedelbar närhet av den stadsplanelagda delen av staden,
inalles ca 116 har mot en köpeskilling av ca 1 150 000 kronor.

Skövde.

Sedan utgången av år 1934 har folkmängden i Skövde ökat från 11 163
till 20 633 invånare. Under första hälften av 40-talet undergick staden en
kraftig industriell expansion. Genom den nya kommunindelningen år 1952
tillfördes staden tre socknar med ca 2 000 personer. Befolkningsprognos
finnes intagen i stadens generalplan av år 1948. Enligt prognosen, som avser
år 1965, väntas folkmängden detta år komma att uppgå till ca 22 000 personer;
denna siffra torde emellertid komma att överträffas. Maximal storlek
för staden kan med hänsyn till omgivande landsbygdsbefolkning och
andra omständigheter tänkas vara 30 000 å 35 000 personer.

Under ett femtontal år har staden konsekvent inköpt markområden för
att tillgodose bostads- och industribebyggelsen. Mark i stadens ägo för en
befolkning av ca 28 000 personer torde finnas. Närmast i tur att exploateras
äro Billingssluttningen samt Norrmalms och Östermalms industriområden.
Särskilda svårigheter ha ännu icke framträtt vid planarbetet på

128

grund av i staden förlagda militära förband (Livregementets husarer, Skaraborgs
pansarregemente och Göta trängregemente). Den mesta ecklesiastika
jorden har förvärvats av staden. F. n. föreligger icke någon önskan att få
förvärva annan statlig mark än de under domänverket lydande s. k. ängsskiftena
till Grubha- och Storegårdarna. Beträffande ecklesiastik jord är
ett önskemål att få förvärva Våmb Stommen 2\ som i generalplanen delvis
är intagen till bostadsbebyggelse och erfordras för att bereda bostäder
åt personal vid de tunga industrierna i Våmb, vilken socken år 1952 införlivades
med staden.

Sollefteå.

Folkmängden i Sollefteå uppgick vid utgången av år 1934 till 2 877 och
vid utgången av7 ar 19o3 till 9 556 invanare. Sollefteå landskommun inkorporerades
år 1945 och Multrå kommun år 1952. Bland orsakerna till folkökningen
kan i övrigt nämnas utbyggnaden av de militära förbanden och
skolväsendet samt tillväxt inom handel och administration. En framräkning
av folkmängden gjordes år 1948 av dåvarande statens byggnadslånebyrå.
Framräkningen upptog tre alternativ, grundade på olika antaganden
om omflyttningsöverskottet. Mellanalternativet har ansetts böra läggas till
grund för generalplanen. Det innebär att folkmängden skulle öka till ca
11 800 personer omkring år 1975. Hänsyn har därvid icke tagits till den
staden tillförda landskommunen Multrå med 1 132 invånare vid 1952 års
ingång.

I Sollefteå äro förlagda två militära förband, Västernorrlands regemente
och Norrlands trängregemente. Några speciella svårigheter för planarbetet
av denna anledning ha icke förelegat.

Umeå.

Folkmängden i Umeå, som vid 1934 års utgång uppgick till 12 283 invånare,
hade vid 1953 års utgång stigit till 17 885 invånare. Någon befolkningsprognos
för staden har icke uppgjorts, men enligt vissa beräkningar
torde staden med omkringliggande tätorter kunna öka till högst ca 30 000
invånare.

Det har funnits och finnes fortfarande en mycket stor efterfrågan på
tomtmark för egnahem. F. n. föreligga ett par förslag till nya stadsplaner
för egnahemsbebyggelse, vilka lågt räknat torde motsvara några års behov.
Inom centrala staden synas enligt vissa överslagsberäkningar ytterligare
10 000 personer kunna beredas bostad, under förutsättning att den äldre
bebyggelsen saneras och staden blir bebyggd enligt de gällande stadsplanerna.
Ett särskilt problem utgör det av Norrlands dragonregemente disponerade
övningsfältet, som omfattar mycket central och välbelägen mark.
Till följd härav har stadens bebyggelse tvingats att söka sig i en kil allt
längre norrut, vilket vållar betydande merkostnader för vatten, avlopp

129

och gator. Ur ekonomisk synpunkt skulle det därför vara av stort värde,
om staden kunde få bebygga ifrågavarande övningsfält, men samtidigt måste
hänsyn tagas till att regementet är en icke obetydlig inkomstkälla för staden.

Örebro,

Folkmängden i Örebro uppgick vid utgången av år 1934 till 38 571 invånare
och vid utgången av år 1953 till 69 637 invånare. Av denna folkökning
hänföra sig 37,5 procent till inkorporeringar. Enligt en år 1947 framlagd
befolkningsprognos väntas folkmängden år 1970 ha stigit till ca 85 000 invånare.

Stadsfullmäktige ha år 1953 godkänt en bostadsförsörjningsplan, i vilken
förutsatts att bostadsområdet vid Baronbackarna utbygges i tre etapper
under åren 1953—1955, varefter en stor del av hyreshusproduktionen inriktas
på saneringsverksamhet, i första hand inom området söder om Våghustorget.
År 1958 skulle viss del av bostadsproduktionen förläggas till ett
helt nytt område utanför den nuvarande stadsbebyggelsen, beläget i Almby
väster om Norrköpingsvägen. Villa- och radhusproduktionen avses under
åren 1953—1958 till större delen bliva förlagd dels till områden i Sörby
och Ekäng, dels till områden utmed Ekersgatans nordöstra sida samt väster
om Hjärstaparken.

Till staden är förlagt ett militärt förband, nämligen Livregementets grenadjärer
(13). F. n. medföra störningar från I3:s skjutbanor den olägenheten,
att viss närliggande och för bostadsändamål eljest lämplig mark
icke kan exploateras. Vidare har det visat sig möta svårigheter att åstadkomma
en önskvärd uträtning av riksväg nr 6 över regementets övningsfält.

Från stadens sida föreligger önskemål att snarast möjligt få förvärva viss
del av den i kronans ägo varande Varberga gård för exploatering i anslutning
till stadens mark. Vid ett något senare skede blir exploatering av återstående
del av gården aktuell, varvid bl. a. vissa förrådsbyggnader inom
den s. k. Varbergaskogen måste flyttas till annan plats. Slutligen har vid
samråd mellan I 3, SJ och staden framkommit önskemål om uppförande
av bostäder i närheten av I 3, varvid för ändamålet behöver ianspråktagas
viss mindre del av övningsfältet.

Östersund.

Vid utgången av år 1953 uppgick folkmängden i Östersund till 23 091
invånare, vilket innebär en ökning med 7 931 personer sedan utgången av
år 1934. I en på grundval av 1940 års folkräkning uppgjord prognos, vars
siffror dock redan överträffats av den faktiska utvecklingen, har förordats
att Östersund med förorter planeras för en befolkning av 25 000 å 30 000
invånare.

Vid sammanträde den 15 september 1953 ha stadsfullmäktige beslutat
antaga uppgjort förslag till program för bostadsbristens avskaffande, inne 9

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. I.

130

bärande en bostadsproduktion av 325 lägenheter under vart och ett av åren
1953—1956 (1 300 lägenheter) samt en bostadsproduktion av 225 lägenheter
under vart och ett av åren 1957—1960 (900 lägenheter). Härav skulle så
stor del som möjligt byggas inom saneringsområdet i centrala staden. Praktiskt
taget all mark inom de områden för bostadsbebyggelse som nu äro
tillgängliga tillhör staden.

Kronan äger mycket stora och välbelägna markområden för militära
anläggningar dels norr och dels öster om centrala staden. Det förra området
disponeras av Jämtlands fältjägarregemente (I 5) och det senare av
Norrlands artilleriregemente (A 4). Ifrågavarande områden skulle bliva utomordentligt
värdefulla bostadsområden om de kunde friställas för ändamålet;
även ur generalplanesynpunkt vore det rationellt om stadsbebyggelsen
kunde koncentreras och de militära byggnaderna placeras i närheten av
mera fritt liggande övningsområden. Det är f. ö. en stor nackdel för de
nämnda förbanden att behöva taga hänsyn till den civila bebyggelsen,
stadstrafiken, ömtåliga gatubeläggningar m. m. Staden önskar emellertid
behålla militärförläggningarna och har även mycket lämpliga marker att
erbjuda inom stadens område, som omfattar en areal av ca 5 864 har.

Vid sammanträde hos byggnadsstyrelsen den 9 december 1953 med representanter
för vissa myndigheter som ha intressen att bevaka i samband
med generalplaneringen av Östersunds stad har chefen för armén bl. a.
anfört, att utredning borde verkställas om utflyttning av de båda regementena.
I denna skulle kostnader och konsekvenser redovisas. F. n. ansåges
dock kostnaderna vara alltför stora. Byggnadsstyrelsen har därefter
i skrivelse till byggnadsnämnden i Östersund uttalat, att styrelsen för sin
del ville understödja utflyttningen av de båda regementena, som på ett
olyckligt sätt skure sönder de kring stadskärnan grupperade bostadsområdena.
Med anledning härav och med stöd av 5 § 2 mom. byggnadsstadgan
har byggnadsnämnden den 12 februari 1945 beslutat verkställa om- och
överarbetning av det föreliggande förslaget till generalplan samt uppdragit
åt stadsarkitekten att snarast påbörja arbetet därmed. Samarbete skulle
därvid upptagas med drätselkammaren och andra berörda myndigheter.

Drätselkammaren avser att hos fortifikationsförvaltningen hemställa om
att få förvärva ett A4:s s. k. hästhage tillhörande område för att kunna
sammanföra bebyggelsen öster och väster därom samt utnyttja vatten- och
avloppsledningar som finnas dragna till områdena i fråga.

Med hänsyn till de önskemål om förvärv av viss staten tillhörig mark
som sålunda framställts från olika städers sida ha revisorerna från fortifikationsförvaltningen
införskaffat uppgifter om de investeringsarbeten
som under budgetåren 1951/56 färdigställts, påbörjats eller planerats vid
ett 15-tal i det föregående berörda förband (motsvarande). Ifrågavarande
uppgifter ha sammanställts i efterföljande tabell.

Förband (motsvarande)	Totalkostnad för byggnadsobj ekt som färdigställts under budgetåren 1951/54	Beräknad slutlig kostnad för under utförande varande byggnadsobj ekt som påbörjats under budgetåren 1952/54	Beräknad kostnad för byggnadsobj ekt som planerats och avses påbörjas under budgetåren 1954/56
12...........	683 780	83 800	244 000
14...........	157 505	86 000	—
15...........	402 990	2 500	865 000
18...........	127 244	671 820	393 700
A 2 ..........	1 656 920	1 198 000	1 236 500
A 4..........	262 190	66 100	3 248 000
Lv 2 .........	85 090	13 000	100 000
Lv 6.........	835 900	172 000	243 500
TI...........	19 820	74 250	550 000
Fl...........	—	325 000	1 700 000
F 3...........	17 450	1 519 000	1 395 000
F 16..........	13 000	157 000	400 000
F 20..........	1 500	—	50 000
FCS .........	690	—	995 000
cvv.........	8 750	65 000	1 260 000
CVM.........	5 200	76 500	2 050 000

Beträffande för nämnda militära enheters räkning under samma tidsperiod
verkställda eller planerade markförvärv må följande uppgifter
lämnas.

12. I kungl. brev den 29 september 1950 har meddelats tillstånd till expropriation
av fastigheterna Dye l2 och l3 i Grava socken, avsedda att tillläggas
regementets övningsfält. I areal innehåller Dye l2 ca 29 har och
Dye l3 ca 34 har. Expropriationsmålet pågår. Dom har avkunnats i underrätten
den 7 september 1954, vilken överklagats av fortifikationsförvaltningen.

I 5. Genom kungl. brev den 19 december 1952 har godkänts köpekontrakt,
avseende förvärv av ett skogsskifte om ca 25 har av fastigheten Östersem 51
i Ås socken, beläget i anslutning till regementets stridsskjutningsfält i
Nifsåsen. Köpeskillingen uppgår till 47 000 kronor, vartill komma beräknade
avstyckningskostnader å 1 500 kronor. Lagfart är meddelad.

A 2. Förhandlingar pågå om arrendering av det Göteborgs stad tillhöriga
s. k. Geråsområdet om ca 300 har att utnyttjas som övningsfält för regementet
i stället för det tidigare arrenderade Kortedalaområdet, vilket
exploateras för bebyggelse.

A 4. Genom kungl. brev den 15 maj 1953 har godkänts ett mellan fortifikationsförvaltningen
och Östersunds stad träffat bytesavtal, enligt vilket
kronan förvärvar ca 53 har av stadsägoområdet nr 410 Furulund och ca
1/2 har av stadsägoområdet nr 302, båda områdena gränsande till regementets
övningsfält, samt avstår stadsägan nr 255 A om 1,29 har och elva
för gatubreddning erforderliga markområden om tillhopa 1,12 har. Värdet

132

å ömse sidor har beräknats till 88 311 kronor. Ingen mellangift har utgått.
Avstyckning pågår.

Lv 6. I kungl. brev den 19 augusti 1949 har meddelats tillstånd till expropriation
av ett område om ca 583 har vid stora Mossen inom Askim
och Kållereds socknar samt Mölndals stad, avsett att nyttjas som fältskjutningsterräng
för luftvärnskåren. Expropriationsmålet pågår fortfarande.
Fastighetsbildningsförhållandena inom området, som är helt obebyggt, äro
komplicerade, enär mer än 200 registerfastigheter eller delar av registerfastigheter
ingå i området och det därutöver innehåller samfälligheter, i
vilka ca 5 000 olika registerfastigheter äga del. Dom i målet torde vara att
förvänta under år 1955.

F 3. I enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag har fortifikationsförvaltningen
träffat avtal angående förvärv av de invid flygflottiljen belägna fastigheterna
Holken l2 och l5 i Kärna socken för en köpeskilling av 73 000
kronor, vilka avtal underställts Kungl. Maj ds prövning. Medel för genomförande
av ifrågavarande fastighetsförvärv har anvisats av 1954 års riksdag.

F 16. Genom kontrakt den 29 december 1951 ha förvärvats stadsägorna
nr 3703 och 3704 om 0,34 har för en sammanlagd köpeskilling av 1 311
kronor 44 öre. Genom kontrakt den 14 maj 1952 ha förvärvats stadsägorna
nr 3696—3702 om 2,19 har för en sammanlagd köpeskilling av 6 624 kronor
26 öre. Genom kontrakt den 6 februari 1953 ha förvärvats stadsägorna nr
1419 och 1420 om 35,73 har för en köpeskilling av 237 000 kronor.

De värden med vilka de i närmast föregående tabell intagna militära
enheterna äro bokförda på försvarets fastighetsfond per den 30 juni 1953
framgå av efterföljande sammanställning.

Förband	Fastighetsvärde den 30/6 1953
Markvärde	Byggnadsvärde	Summa
12.................	1838	319:	50	9	in	134	92	10	949	454	42
14.................	936	314	42	8	352	in	69	9	288	426	11
15.................	938	919	66	7	788	765	22	8	727	684	88
18.................	1 163	829	41	8	113	430	37	9	277	259	78
A 2 ................	338	700	—	11	188	655	03	11	527	355	03
A 4................	1 109	732	85	9	155	395	28	10	265	128	13
Lv 2 ...............	69	091	25	9	789	707	11	9	858	798	36
Lv 6 ...............	781	099	14	6	909	581	69	7	690	680	83
TI.................	204	042	15	6	736	773	67	6	940	815	82
AUS...............	211	940	—	7	515	533	21	7	727	473	21
F i (byggnader)...... * (flygfält)........	1 417	244	84	11	517	676	47	12	934	921	31
	—		6	205	712	97	6	205	712	97
p q (byggnader)...... * (flygfält)........	755	445	31	8	644	906	62	9	400	351	93
	—		5	899	773	36	5	899	773	36
	982	523	42	15	397	767.	13	16	380	290	55
	—		8	424	037:	91	8	424	037	91
FCS ...............	511	611	46	6	769	138:	26	7	280	749	72
CVM...............	21	769	80	9	926	880:	61	9	948	650:	41
CVV...............	23	856	08	9	219	359:	96	9	243	216:	04

Jämlikt Kungl. Maj:ls beslut den 23 april 1954 har inrättats eu särskild
nämnd för försvarets tastighctsirågor, kallad iörsvarets lastighelsmimnd.
Såsom motivering lör detta beslut bär till statsrådsprotokollet över törsvarsärenden
för samma dag anförts följande.

Beliovet av mark för försvarets räkning bar under senare år företett viss
ökning. För arméns del hänför sig markbehovet främst till övnings- och
skjutfält, vilka med hänsyn till vapenteknikens utveckling, motoriseringen
och den stegrade intensiteten i övningsverksamheten måste utvidgas, varjämte
i vissa fall helt nya fält måste anskaffas. För flygvapnets del erfordras
i samband med att flygförbanden tillföres modern llygmateriel utvidgning
av befintliga freds- och krigsflygfält samt anskaffning av nya dylika
fält. Vad slutligen angår marinen torde för dess del markfrågor av större
omfattning, sedan pågående markanskaffning för den planerade örlogsbasen
i Stockholms södra skärgård slutförts, endast i enstaka 1 all bli aktuella.

Förutom markförvärv för försvarets del förefinnes åtskilliga andra problem
berörande försvarets fastighetsbestånd, vilka snarast måste upptagas
till prövning och bringas till en lösning. Det må i detta sammanhang framhållas
nödvändigheten av ett slutligt ställningstagande till den framtida
dispositionen av fd K 2 i Hälsingborg och fd T 2 N i Nora. De utredningar,
som för närvarande pågår under överbefälhavarens ledning rörande försvarskostnadernas
storlek på längre sikt och den ur strategisk synpunkt
lämpligaste avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna, torde vidare
komma att medföra åtskilliga problem rörande den framtida dispositionen
även av andra kasernanläggningar, förråd etc. Det synes önskvärt att redan
under utredningsarbetets gång dessa frågor kan upptagas till en allmän
prövning, varvid hänsyn måste tagas till såväl militära som civila synpunkter.
Jämväl frågor om disposition av försvarets mark för bebyggelse och
andra civila ändamål är i många fall aktuella, och ytterligare sådana problem
torde komma att aktualiseras.

1951 års Järvafältsutredning, som haft i uppdrag att undersöka möjligheterna
för försvaret att avstå från de för militära ändamål icke oundgängligen
erforderliga men för bostadsbebyggelse synnerligen lämpliga och värdefulla
områdena i Järvafältets södra och sydöstra del mot det att fältet
såsom ersättning härför utökades genom att lämplig mark norr om fältet
förvärvades, har den 1 september 1953 avgivit betänkande. I betänkandet
har utredningen konstaterat att det icke vore möjligt att genom en utvidgning
norrut av Järvafältet uppfylla de i direktiven angivna önskemålen att
erhålla ett för skarpskjutning med alla vapen samt för övningar i större
förband lämpligt övningsfält för Stockholms garnison. Utredningen anser
med hänsyn härtill att Järvafältet bör bibehållas i huvudsak i nuvarande
omfattning och — i likhet med vad som nu är fallet — utnyttjas såsom
handövningsfält för de till fältet förlagda förbanden och skolorna. För
att uppfylla direktivens önskemål om ett för Stockholms garnison lämpligt
övnings- och skjutfält synes det enligt utredningens mening nödvändigt
att anskaffa ett större övningsfält på längre avstånd från Stockholm.
Med hänsyn till att utredningen icke kunnat framlägga något förslag till
utvidgning av Järvafältet, har utredningen endast i mycket begränsad utsträckning
kunnat tillstyrka försäljning av mark från fältet till omgivande
städer och samhällen. I flertalet av de över utredningens betänkande avgivna
utlåtandena har framställts önskemål om utredning rörande möj -

134

ligheterna att från Järvafältet förflytta till fältet förlagda förband samt
att i samband därmed friställa ytterligare markområden för bostadsbebyggelse
och andra civila ändamål.

Jämväl andra problem rörande försvarets fastighetsbestånd synes böra
upptagas till prövning. Sålunda bör frågan om krigsskolans å Karlberg
framtida förläggning och upplåtande av delar av det av krigsskolan disponerade
övningsområdet för bostadsbebyggelse göras till föremål för utredning.
Även utanför Stockholmsregionen tinnes åtskilliga förläggningsfrågor,
som bör prövas med hänsyn till från kommunalt håll framställda önskemål
om disposition av mark. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas
de inom städer och samhällen pågående generalplanearbetena, som
torde medföra kommunala önskemål att framdeles disponera försvaret
tillhörig mark.

Samtliga nu angivna frågor synes böra prövas av en sakkunnig instans.
Men hänsyn härtill anser jag att en särskild nämnd bör tillskapas för att
t ullföl ja de olika uppdrag, som till densamma kan överlämnas, ävensom
upptaga de spörsmål i övrigt på här förevarande område vartill nämnden
ka.n. !.*nna anledning. Nämnden bör ha en sådan sammansättning att såväl
militära som civila intressen blir representerade.

Nämndens uppgifter äro

ott, då fråga uppkommer om förvärv av större markområden i anslutning
till av försvaret disponerad mark eller pa annat håll, utreda förvärvets
lämplighet och därvid även undersöka att civila synpunkter på markens
eventuella framtida användning beaktas,

att, då fråga uppkommer om ändrad förläggning av befintliga militära
förband, större förråd etc., utreda möjligheterna att utnyttja annan av försvaret
disponerad anläggning som på grund av förflyttning eller annan
omorganisation kan vara disponibel,

att, då fråga uppkommer om att för civilt ändamål försälja större markområde
eller anläggning som disponeras av försvaret, avgiva förslag till
bur med marken eller anläggningen bör förfaras samt

att i övrigt utreda de frågor rörande försvarets mark- och fastighetsbestånd
som till nämnden kunna komma att hänskjutas.

Nämnden består av sex ledamöter, varav en ordförande, en representant
för envar av fortifikationsförvaltningen, armén och flygvapnet samt två
civila ledamöter, av vilka eu skall vara insatt i kommunala frågor och en i
stadsplaneringsfrågor. Därest framdeles större markfrågor komma att bliva
aktuella för marinens del, skall nämnden kunna förstärkas med en representant
för marinen. Försvarsstaben kan vara företrädd av en eller flera
experter.

I det förslag till arméns framtida organisation som i oktober 1954 framlagts
av chefen för armén enligt överbefälhavarens riktlinjer har bl. a.
anförts, att nuvarande utbildningsenheter som regel äro mindre än vad som
ur olika synpunkter kan anses önskvärt. En ökning kan ske dels i sam -

band med utbyggnad för den efter band ökande utbildningskontingenten,
dels genom fortsatt koncentrering. Antalet utbildningsenheter skulle därmed
kunna nedbringas från 50 till 44.

Behovet av mark för utbildningsändamål bar angivits sålunda.

Beträffande övningsmark erfordras ett s. k. hundövningsfält i omedelbar
anslutning till kasernetablissementet (motsvarande). På grund av bebyggelse
m. m. krävs därutöver särskilda stridsskjutningsområden för den mer
kvalificerade stridsskjutningen. För pansar-, artilleri- och luttvärnsförbanden
fordras skjutfält för skarpskjutning med tyngre pjäser. Gemensamt tor
ett eller flera militärområden bör finnas övningsområde (t. ex. ett av skjutfälten)
lämpat för övningar i högre förband med samverkan mellan ti uppslag
och försvarsgrenar — samövningsfält.

Vidare har framhållits, att kraven på dessa övnings- och skjuttalt aro
större än tidigare på grund av vapenteknikens utveckling, motoriseringen,
övningarnas ökade omfattning och frekvens samt bebyggelsen och odlingen,
som alltmer begränsa förbandens möjligheter att röra sig fritt vid
sidan av befintliga övningsfält. De principiella krav som ställas på utbildningsenheterna
måste emellertid ses mot bakgrunden av befintliga tillgångar
i fråga om mark och kasernetablissement m. m. samt möjligheterna
till markförvärv och utbyggnad.

Det aktuella läget på förevarande område har till sina huvuddrag beskrivits
sålunda.

För att artilleriets och pansartruppernas stridsutbildning skall ge full
effekt bör övnings- och skjutfälten utökas så, att möjligheter skapas för
fältmässiga skarpskjutningar under förhållanden, som svarar mot utvecklingens
krav___Det är nödvändigt att kunna genomfora övningar

i stora förband utan hänsyn till markskador för att trupp och befäl skall
få erfarenheter av terrängens möjligheter. Artilleri- och pansarskjutfält bör
därför anskaffas i form av samövningsfält. Mest angeläget är, att ett sa dant

fält erhålles i mellersta och ett i södra Sverige.---På grund av

de ekonomiska konsekvenserna beräknas ytterligare större övnings- och
skjutfält icke kunna åstadkommas inom överskådlig framtid. Utbildningsenheterna
måste därför i övrigt förläggas under hänsynstagande till läget
av nuvarande övningsområden.

I många fall är även nuvarande hundövningsfält och stridsskjutningsområden
otillräckliga. Förstahandsbehoven av komplettering är dock relativt
begränsade. Kostnaderna härför har i de senaste årens medelsäskanden
beräknats till omkring 20 mkr.

Om nuvarande kasernetablissement skall kunna utnyttjas fordras att
äldre brister snarast avhjälpes. Förläggning, undervisning, reparationstjänst
in. in. är i ett flertal fall ordnad i omoderna, trånga eller i övrigt
mindre lämpliga lokaler, uppförda för ända upp till 50 år sedan. —

Möjligheterna till rationalisering bl. a. av verkstadsdriften och ekonomitjänsten
kan icke utnyttjas. 1 vissa fall saknas erforderliga undervisningslokaler,
verkstäder, marketenterier, mässar, bastuanläggningar o. s. v., i
andra fall fordras ersättning eller ombyggnad av befintliga anläggningar.

136

Flera utbildningsanstalter har icke fått sina lokalfrågor slutgiltigt lösta.
Kostnaderna härför beräknas till ca 140 mkr — om nuvarande utbildningsenheter
helt bibehålls — d. v. s. omkring 14 mkr/år.

jämförelse ma nämnas, att en fullständig till- eller nybyggnad av
ett begränsat antal kasernetablissement ävenledes utretts i syfte att genom
cn kraftig koncentration vinna bl. a. en förbilligad administration. Med
en kontingent per varje utbildningsenhet av 1 500 eller alternativt 2 500
man belöper sig kostnaderna härför sammanlagt till 1 000 respektive 900
mkr.

I anslutning härtill har framhållits, att svårigheterna att anskaffa övningsmark
liksom ekonomiska skäl i övrigt tala för att utbildningsenheterna
förläggas till platser, där mark och (eller) byggnader finnas redan nu. I
första hand böra utses sådana platser, där utvecklingsmöjligheterna äro
goda även på lång sikt. Av bl. a. sociala skäl bör förläggning väljas
nära stad eller annan större ort. Snabbt växande storstäder böra dock
undvikas.

I aiméchefens förevarande förslag bär även framlagts en preliminär
skiss till utbildningsorganisationens framtida utformning. Enligt denna
skiss skola de infanteriregementen som icke f. n. kunna ta emot en utbildnmgskontingent
av 1 200 man utbyggas till denna kapacitet. Detta gäller
I 2, I 3, I 5, I 12, I 13, I 14, I 15, I 16 och I 21. Jägarskolan (JS) sammanslås
med I 20. I övrigt bibehalles nuvarande antal utbildningsenheter inom infanteriet.
Den utbildning som nu äger rum vid I 8 förlägges dock till P 3
i torm av pansarinfanteriutbildning, vilket innebär sammanslagning av I 8
och P 3. Utbildningen vid kavalleriet kan koncentreras till en enhet, nämligen
K 4, vilken administrativt anslutes såsom en bataljon till I 20. Verksamheten
vid ridskolan och remontutbildningen övertages av K 4. Remontdepåeina
indragas. Av artilleriets nuvarande åtta utbildningsenheter kan
en indragas. På grund av Göteborgs stads utveckling och de begränsade
utbildningsmöjligheterna bör detta ske på så sätt att A 2:s utbildningskontingent
uppdelas. Omorganisationen kan dock icke äga rum förrän utbyggnaden
vid övriga förband är klar. A 2 ersättes därvid av ett signalförband
(S 2), vars krav på övningsområden är betydligt mindre. S 2 förlägges i
A2:s nuvarande kasernetablissement tillsammans med radarskolan. Behovet
av ytterligare mark för A 4 och A 8 tillgodoses snarast. Vad luftvärnet
beträffar sammanslas ur utbildningssynpunkt och av ekonomiska skäl de
små luftvärnskårerna med större enheter. Lv 5 sammanslås med Lv 7,
medan Lv 4 och Lv 6 uppdelas pa övriga förband. S 1 jämte arméns signalskola
(SignS) förflyttas till 1 8:s nuvarande etablissement i Uppsala.
Denna åtgärd anses motiverad även med hänsyn till stadens expansion, då
S 1 och SignS ha väsentligt mindre behov av övningsfält än I 8. S 1 :s lokaler
övertagas av Ing 1. Samtliga trängregementen utbyggas snarast, så att delad
förläggning undvikes. Vid T 2 och T 4 erfordras härvid utökade handövningsfält.

137

Genom ifrågavarande indragningar och förbandssannnanslagningar beräknas
personalkostnaderna kunna nedbringas med 5 miljoner kronor per
år, vartill komma utgiftsminskningar på övriga anslag med ca 1 miljon
kronor. Vidare anses det sannolikt möjligt att helt eller delvis avstå från
dels handövningslallen vid JS, Lv 4, Lv 5 och Lv (>, dels luftvärnsskjutfältel
Åstön, dels ock betesmarker och övningsterräng vid Strömsholm (Utnäslöt),
Herrevadskloster och Gudhem. Det sammanlagda försäljningsvärdet
härav anses dock kunna fastställas först efter värdering. Å andra sidan
erfordras markförvärv till eu bedömd kostnad av 20 miljoner kronor under
den närmaste tioårsperioden. Härtill kommer ett utgiftsbehov för byggnader
av 145 å 155 miljoner kronor.

Revisorerna ha slutligen ansett sig böra erinra om följande i vad avser
frågan om förvaltningen av statens marktillgångar.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 21 april 1933 lämnade bemyndigande tillkallades
samma dag dåvarande generaldirektören L. Berglöf såsom särskild
sakkunnig med uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med utredning
av frågan om ordnandet av tillsynen över fastighetsbildning och fastighetsregistrering
samt den rättsliga vården och förvaltningen av kronans
fastigheter. I utredningsdirektiven framhölls i anslutning till frågan om
lämpligaste sättet för anordnande av det på den s. k. fastighetsregisterkommissionen
dittills ankommande överinseendet över fastighetsregistret
bl. a. följande.

Vid de överväganden, som hittills ägnats denna fråga, synes man i allmänhet
hava tänkt sig, att frågan kunde lösas särskilt för sig därigenom
att tillsynen över fastighetsregistret överflyttades till något befintligt centralt
ämbetsverk eller ock till ett nytt ämbetsverk eller till justitiedepartementet.
Emellertid synes det ur flera synpunkter önskvärt, att i detta
sammanhang till närmare behandling upptages det mera omfattande spörsmålet
om ordnandet av å ena sidan tillsynen över fastighetsbildning och
fastighetsregistrering över huvud laget samt å andra sidan den rättsliga
vården samt förvaltningen av kronans fastigheter. Härför tala flera skal.
De olika statsförvaltningsorgan, som hava med hithörande frågor att skaffa,
hava tid efter annan på grund av förhållandenas utveckling fått sina
uppgifter avsevärt ändrade och förskjutna. Härav har så småningom blivit
en följd, att likartade uppgifter splittrats på olika förvaltningsgrenar, något
som i sin tur försvårat översikten över de ifragavarande uppgifternas rätta
handhavande och väl också i vissa fall medfört icke obetydliga kostnadsökningar.
Sålunda må omnämnas, att den rättsliga vården av kronans och
andra det allmännas fastigheter f. n. är uppdelad på ett mycket stort antal

olika statliga myndigheter.---

Än vidare har i vissa fall en icke i allo lycklig sammanblandning kommit
till stånd mellan å ena sidan handhavandet av rent statliga uppgifter
och å andra sidan tillvaratagandet av statens privatekonomiska intressen.
Såsom exempel härpå kan nämnas, att byggnadsstyrelsen, å vilken ankommer
den rent statliga uppgiften alt såsom central myndighet handlägga

138

stadsplaneärenden av olika slag, tillika har att tillvarataga statens intressen
såsom markägare och byggherre.

Sedan den sakkunnige den 27 december 1934 avlämnat promemoria angående
tillsynen över fastighetsregistrering och fastighetsbildning samt
befriats från uppdraget i vad det avsåg frågan om den rättsliga vården och
förvaltningen av kronans fastigheter, överlämnades sistnämnda fråga till
behandling inom finansdepartementet. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 1 februari
1935 lämnade bemyndigande tillkallades samma sakkunnige för att inom
finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom. Den sakkunnige avled
den 23 februari 1953 utan att dessförinnan ha avlämnat något betänkande.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 november 1953 har utredningsarbetet
nedlagts.

Under § 21 av sin berättelse angående statsverket upptogo riksdagens
år 1941 församlade revisorer frågan om förvaltningen av viss kronans och
därmed jämförbar mark till behandling. Revisorerna lramhöllo därvid
bl. a., att statlig och därmed jämförbar jord såsom kyrko- och universitetsjord
i avsevärd omfattning vore belägen inom eller i omedelbar närhet av
städer eller andra större samhällen inom landet. Denna mark, som förvaltades
av en rad olika myndigheter, syntes ofta vara helt eller delvis
lämpad för bostadsbebyggelse. Revisorerna erinrade vidare om den exploateringsverksamhet
i Stockholm som bedrevs av dåvarande djurgårdskommissionen
och påpekade samtidigt, att beträffande mark utanför Stockholms
stad garanti saknades för att kronomarken vid lämplig tidpunkt
tillfördes stadsbebyggelsen. Härutinnan anförde revisorerna bl. a. följande.

I allmänhet har vederbörande samhälle icke kunnat räkna med kronomaiken
vid planering av bebyggelsen inom samhället, utan kronans mark
bär lämnats utanför stadsplanen och bebyggelsen. I viss utsträckning kan
ett sådant förhållande hava varit till fördel för samhället såtillvida, att
kronomarken fått tjäna som reservat. Det är emellertid uppenbart,'' att
förhållandet också kan förorsaka, och bar förorsakat, allvarliga olägenheter.
Kronojorden är nämligen ej sällan så belägen och av den storleksordning,
att den hindrar stadsbebyggelsens naturliga utveckling. Stundom
tvingas den växande bebyggelsen att väja för det hinder, kronomarken
utgör, och i stället taga i anspråk jordområden i en riktning, som exempelvis
med hänsyn till belägenhet, kommunikationsmöjligheter eller beskaffenhet
äro mindre lämpliga för bebyggelse, åtminstone innan kronans
ifrågavarande mark fått tillföras samhällets bebyggelseområde. I vissa fall
ligger kronans mark till och med som ett mer eller mindre sammanhängande
bälte omkring själva stadskärnan och framkallar därigenom utanför
belägna förstadsbildningar. Det är bland annat ur lednings- och kommunikationssynpunkt
olämpligt att låta bebyggelsen på detta sätt »hoppa
över» vissa mellanliggande områden, varjämte bör beaktas de befogade
anspråken inom större samhällen från de befolkningsgrupper som hava
sina arbetsplatser i stadens centrum, att vägen mellan arbetsplatsen och

139

bostaden icke onödigt förlänges. No angivna omständigheter torde ulvisa
olägenheterna i olika hänseenden ur samhällssynpunkl utav, att kronans
ifrågavarande områden icke eller ej vid tillräckligt tidig tidpunkt intagas
i vederbörande samhälles bebyggelseområde.

Avslutningsvis framhöllo revisorerna följande.

Revisorerna hava med det anförda velat lör riksdagen lramhalla angelägenheten
av att en utredning kommer till stånd rörande förutsättningarna
för att åt ett särskilt organ uppdraga att — under medverkan i erforderlig
omfattning av myndighet, under vars vård och förvaltning marken
står, ävensom lämpliga ortsmyndigheter — dels genom periodiska inventeringar
eller eljest hålla översyn beträffande i eller invid samhälle
belägen kronans eller därmed jämförbar mark, som lämpar sig att taga
i anspråk för planmässigt ordnad bebyggelse, dels följa bebyggelseutvecklingen
i de städer och andra samhällen utom Stockholm samt i Stockholms
omgivningar, där statlig eller därmed jämförbar jord förefinnes, dels och
i förekommande fall taga initiativ till att, om så befinnes lämpligt, dylik
jord tillföres samhällets bebyggelseområde genom att samhället förvärvar
äganderätt till densamma eller i mån av särskilt uppdrag själv omhänderhava
eller biträda vid exploateringen av marken i fråga.

Revisorernas förevarande uttalande föranledde dock icke någon riksdagens
åtgärd.

Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallades särskilda
utredningsmän, vilka sedermera antogo benämningen markutredningen,
för att inom justitiedepartementet verkställa utredning av frågan
om utformningen av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. I utredningsdirektiven
uttalades bl. a. följande.

Markfrågorna omhänderhavas för närvarande av ett flertal olika myndigheter
och institutioner, statliga och kommunala, centrala och lokala.
En samordning av alla dessa organs arbete i syfte att ernå bättre enhetlighet
i markpolitiken och större effektivitet synes böra eftersträvas. För att
åvägabringa en sådan samordning bör bl. a. övervägas frågan om inrättande
av ett centralt övervakningsorgan, därvid dock måste beaktas att
den kommunala självbestämningsrätten icke i onödan beskäres.

EU sådant centralt organ för ledning av samhällets markpolitik synes
böra nära anknytas till den centrala stadsplanemyndigheten. För genomförande
av en rationell mark- och stadsplanepolitik torde det vara nödvändigt
att anskaffa, bearbeta och tillhandahålla uppgifter rörande befolknings-
och näringsförhållanden, prognoser för den framtida utvecklingen
in. in., vilka uppgifter delvis äro gemensamma för flera olika planeringsområden,
delvis behövas speciellt för mark- och stadsplanepolitikens genomförande.
---Markutredningen bör överväga, vad som från dess

utgångspunkter bör företagas i syfte att skapa den erforderliga kunskapsgrundvalen
och de administrativa organen för en rationell markpolitik.

Enligt överenskommelse med departementschefen vilar utredningsarbetet
sedan flera år tillbaka i avbidan på eu omläggning av utredningens
arbetsplan.

140

Sedan Kungl. Maj:i; genom beslut den 29 november 1946 uppdragit åt
dåvarande överståthållaren T. Nothin att utreda frågan om enhetlig prövning
av önskemål om upplåtelse av mark å Djurgården och därmed sammanhängande
spörsmål in. m., överlämnade Nothin med skrivelse den 21
januari 1947 en i ämnet upprättad promemoria med därvid fogade tre
bilagor. I promemorian underströks bl. a. behovet av ett statligt organ för
enhetlig prövning av frågor rörande användningen av Djurgårdens mark.
De på nämnda organ ankommande uppgifterna syntes emellertid icke med
nödvändighet böra vara begränsade till Djurgården. Tvärtom kunde det
visa sig lämpligt, alt samma organ finge taga befattning jämväl med annan
kronan tillhörig mark i Stockholm, som icke disponerats för något särskilt
statligt ändamål eller som blivit obehövlig för sådant ändamål, eller med
sådan statlig mark i Stockholms närhet, som huvudsakligen hade annat
värde än för jordbruk och skogsbruk. Vidare syntes icke böra vara uteslutet,
att statsorganet i fråga kunde få en uppgift alt fylla såsom remissinstans
i ärenden om försäljning eller annan disposition av statlig mark
även inom landet i övrigt.

På grundval av utredningsmannens promemoria, vilken utmynnade i ett
förslag om viss omorganisation av dåvarande djurgårdskommissionen, förordades
i propositionen 1947: 248 inrättandet av ett nytt organ, djurgårdsnämnden,
för handliavande av de av utredningsmannen angivna arbetsuppgifterna.
Dock uttalade föredragande departementschefen beträffande
nämndens befattning med mark utom Stockholm följande.

I avbidan pa resultatet av de utredningsuppdrag, som lämnats dels år
1936 åt f. d. generaldirektören L. Berglöf såsom sakkunnig för utredning
av frågan om den rättsliga värden och förvaltningen av kronans fasta
egendom, dels åt den år 1946 tillsatta markutredningen, böra de nya arbetsuppgifterna
för det nu avsedda statsorganet begränsas till frågor rörande
dispositionen av mark å Djurgården. Jag är sålunda icke beredd att ansluta
mig till den av utredningsmannen framförda tanken, att åt organet i fråga
skulle uppdragas liknande uppgifter beträffande annan statens mark i
Stockholm och dess närhet samt att detsamma skulle göras till remissinstans
för ärenden angående försäljning eller annan disposition av statlig
mark även inom landet i övrigt.

Till vad departementschefen anfört och förordat lämnade riksdagen sitt
bifall (skr. nr 346).

Revisorernas uttalande. Genom 1947 års byggnadslag kan staten sägas
ha påtagit sig ett särskilt ansvar för att bebyggelseplaneringen inom städer
och andra tätorter sker efter rationella principer. Enligt lagen skall också
vid planläggningen på ett helt annat sätt än tidigare hänsyn tagas till bl. a.
samhällsekonomiska och allmänt sociala synpunkter. En genomgående
grundtanke är att för bebyggelse lämpad mark icke bör få utnyttjas på
sadant sätt, att därigenom uppkomma sociala missförhållanden och onödiga

141

kostnader för det allmänna. I sistnämnda hänseende avses lagen skola
hindra, att bebyggelsen genom mindre ändamålsenlig spridning och utformning
i övrigt verkar fördyrande på gemensamhetsanläggningar av
olika slag, såsom vatten- och avloppsledningar, gator, trafikmedel in. m.
De bestämmelser genom vilka i enlighet med lagens sylte bebyggelsen
regleras ha i betydande omfattning karaktären av inskränkningar i den
enskildes dispositionsrätt till marken. Uppenbart är emellertid att i princip
icke andra synpunkter böra anläggas på frågan om den i statens ägo
befintliga markens utnyttjande än på frågan om exploateringen av privatägd
mark.

Redan 1941 års riksdagsrevisorer uttalade farhågor för att statens markinnehav
i vissa städer och stadsliknande samhällen kunde komma att ur
bebyggelsesynpunkt skapa allvarliga olägenheter. Den av årets revisorer
verkställda undersökningen, för vilken en redogörelse lämnats i det föregående,
utvisar klart att dessa farhågor icke voro överdrivna. I många fall
har läget på grund av den snabba befolkningstillväxten tvärtom utvecklats
därhän, att de uppkomna svårigheterna icke utan särskilda åtgärder kunna
bemästras. Såsom exempel på vilka proportioner frågan understundom
tagit må här hänvisas till förhållandena i Uppsala. Två tredjedelar av den
inom nämnda stad befintliga marken innehas salunda av olika statliga
myndigheter eller därmed jämförliga institutioner, medan den återstående
tredjedelen redan är bebyggd till ungefär hälften. Den statsägda marken,
vilken omfattar de för nybebyggelse mest lämpade områdena, ligger som
ett mäktigt bälte kring stadskärnan och förhindrar stadens naturliga utveckling.
För alt kunna tillgodose det växande bostadsbehovet har bebyggelsen
därför nödgats söka sig till områden, vilka med hänsyn till belägenhet.
grundförhållanden, ledningsnät in. m. erbjuda mindre gynnsamma
exploateringsmöjligheter. I princip samma problem föreligger i en rad
andra städer, såsom Göteborg, Västerås, Linköping, Karlstad, Umeå och
Östersund. Problemet torde emellertid icke inskränka sig till just de nu
nämnda orterna utan i högre eller lägre grad äga aktualitet även för
åtskilliga städer och stadsliknande samhällen som icke särskilt berörts av
den undersökning revisorerna verkställt. Härvidlag må exempelvis erinras om
förhållandena inom Stor-Stockholms bebyggelseområde. I detta sammanhang
bör jämväl uppmärksammas, att genom bullerstörningarna från flygplan
och flyganläggningar skapats ytterligare svårigheter av nu angivet
slag, vilka torde komma att öka allteftersom reaktionsdriften vinner ytterligare
insteg inom flyget.

Förevarande spörsmål måste otvivelaktigt lösas på något sätt, därest icke
tätbebyggelsen i vissa fall skall komma att utformas på ett sätt som klart
står i strid med de grundläggande principerna i 1947 års byggnadslag. Även
om det rent kommunala ansvaret härvidlag icke får undanskymmas, är det
å andra sidan uppenbart att en tillfredsställande lösning icke gärna kan

142

ernås utan statens positiva medverkan. Såsom tidigare framhållits kan
efter tillkomsten av nyssnämnda lag en ändamålsenlig samhällsplanering
anses vara ett direkt statsintresse; det förefaller då naturligt att staten, om
den genom sitt eget markinnehav förhindrar en rationell utbyggnad, i görligaste
män avstår sådan mark. Med hänsyn till omfattningen av de anslagsmedel
som numera disponeras för bostadsändamål synes det jämväl ur
rent statsfinansiell synpunkt vara till fördel, om produktionen av bostäder
förlägges till områden, så belägna och beskaffade att eljest ofrånkomliga
merkostnader kunna undvikas. Vidare må beaktas, såsom ock av den
tidigare redogörelsen framgår, att planer föreligga på nier eller mindre
omfattande investeringar vid åtskilliga av de statliga institutioner, vilkas
markinnehav utgör ett hinder för en naturlig bebyggelseutveckling. Detta
gäller särskilt militära etablissement och övningsfält. Även om dessa anläggningar
fortfarande under ett antal år skulle kunna användas för sitt
syfte, får icke det framtidsperspektivet lämnas ur sikte, att anläggningarna
så småningom kunna bliva praktiskt taget helt obrukbara på grund av
den fortsatta samhällsbildningen. Åtskilliga förband ställas f. ö. redan nu
genom den växande civila bebyggelsen inför stora svårigheter att på ett
effektivt sätt bedriva utbildning och övningar. Här föreligger sålunda en
stor fara för felinvesteringar, vilka för staten måste bliva finansiellt betungande
samtidigt som de innebära en misshushållning med samhällets
reala resurser.

Med det nu sagda avse revisorerna självfallet icke, att staten utan vederlag
skall avhända sig den mark som vederbörande kommuner kunna vara
i behov av. Även om staten sålunda icke bör försättas i principiellt sämre
ställning än varje annan markägare, synes likväl staten med hänsyn till
i det föregående berörda omständigheter böra visa en särskild vilja att
söka nå fram till en jämväl ur bebyggelsesynpunkt godtagbar lösning av
förevarande spörsmål. Det gäller härvidlag en stundom mycket svår avvägning
mellan å ena sidan statens kortsiktiga intresse såsom markägare
och å andra sidan statens långsiktiga intresse såsom värnare och befrämjare
av vissa allmänna samhällsvärden. Uppgörelser i nu avsedda frågor
torde därför icke kunna komma till stånd utan omsorgsfull prövning och
utredning i varje särskilt fall. Vid det ingående studium revisorerna ägnat
denna fråga ha revisorerna också redan tidigt bibragts den uppfattningen,
att för nyssnämnda uppgift erfordras ett statligt specialorgan, utrustat med
vederbörlig kompetens och sakkunskap.

Såsom ovan angivits har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1954
tillsatts en särskild försvarets fastighetsnämnd. Tillkomsten av denna
nämnd har närmast föranletts av en önskan att få till stånd en instans för
behandling av frågan om det växande behovet av mark för försvarets räkning.
Även andra spörsmål skola emellertid upptagas till övervägande av
nämnden. Sålunda har av föredragande departementschefen bl. a. erinrats

143

om förhandenvaron av åtskilliga förläggningsfrågor, vilka borde prövas
mod hänsyn till från kommunalt hall framställda önskemal om disposition
av försvaret tillhörig mark. Det behov av ett specialorgan på förevarande
område som revisorerna funnit föreligga kan därför i viss man sägas ha
tillgodosetts genom Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut.

Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas, huruvida
icke den nyinrättade nämnden fåtl ett alltför begränsat arbetsfält, då den
såsom namnet anger har att taga befattning enbart med försvarets bithörande
fastighetsfrågor. Visserligen disponera de militära förbanden eu
mycket betydande del av den statliga mark som utgör eif hinder för vissa
samhällens naturliga utveckling. Likväl kvarstår det faktum alt i förevarande
avseende hänsyn måste tagas till även andra statsinstitutioners markinnehav,
något som klart framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen.
I Uppsala, för att ånyo nämna denna stad såsom exempel,
förvaltas sålunda den statliga marken av ett tiotal olika myndigheter. En
tillfredsställande lösning av frågan kan därför icke komma till stånd, om
icke all statlig mark av nu avsett slag inbegripes i de reglerande överenskommelser
som må komma att träffas med vederbörande kommuner. I och
för sig behöver detta självfallet icke utesluta, att en och samma kommun
ingår särskild delöverenskommelse med varje ifrågakommande statsmyndighet.
Av många skäl synes emellertid en samlad lösning böra eftersträvas,
icke minst med hänsyn till de merkostnader och den tidsspillan som den
nuvarande splittringen av de statliga markfragorna pa olika myndigheter
vållar, önskvärt är även att enhetliga bedömningsnormer komma till tilllämpning
på förevarande område.

I detta sammanhang må vidare uppmärksammas, att det för försvarets
fastighetsnämnd icke är någon huvuduppgift att söka få till stand ur plansynpunkt
riktiga lösningar av de svävande markfrågorna. Den undersökning
revisorerna verkställt i ämnet utvisar emellertid, att detta för vissa
städer är ett direkt livsintresse. Därav följer, att problemet i dessa fall måste
angripas ur vidare synpunkter än de för nämndens verksamhet vägledande.
Ett villkor härför är i sin tur, att vid de organisationsförändringar inom
försvarsmakten som kunna förväntas inom den närmaste framtiden frågan
om de militära förbandens förläggning bedömes jämväl ur synpunkten av
vederbörande kommuns behov av mark för den växande bebyggelsen. De
riktlinjer härutinnan som nyligen framlagts av försvarsledningen präglas
dock ej i någon högre grad av denna synpunkt. Visserligen synes hänsynen
till de ifrågavarande städernas utveckling ha haft viss betydelse för förslaget
om I 8:s och A 2:s ersättande med signalförband, men detta förslag
torde närmast, såvitt nu är i fråga, ha föranletts av en strävan att söka
undvika de ytterligare markförvärv som eljest skulle ha blivit nödvändiga.
Av den militära mark som enligt arméchefens bedömande kan avstås vid
föreslagen omorganisation av armén äger endast det av Lv 6 nu dispone -

144

rade kasernetablissement jämte tillhörande övningsfält egentligt intresse
i förevarande sammanhang. I flera fall förordas rent av en utbyggnad av
sådana förband som utgöra allvarliga hinder för en rationell bebyggelseplanering.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter ha revisorerna kommit
till den uppfattningen, att för regleringen av hithörande frågor lämpligen
bör inrättas ett samtliga statliga förvaltningsgrenar omspännande organ,
förslagsvis kallat statens marknämnd. Huvuduppgiften för denna nämnd
bör vara att i varje särskilt fall söka nå fram till en totaluppgörelse med
vederbörande kommun under tillbörligt beaktande av såväl statens ekonomiska
intressen i dess egenskap av markägare som kravet på rationell
bebyggelseplanering. Självfallet måste därvid i erforderlig mån hänsyn
tagas till även statens eget behov av mark för administrativa ändamål.
I överensstämmelse med nu angivna uppgift bör marknämnden sålunda
huvudsakligen vara ett utredande, förhandlande och förslagsställande organ.
Detta innebär bl. a. att själva förvaltningen av statens mark fortfarande
bör tillkomma vederbörande fackmyndighet, med vilken självfallet
erforderlig kontakt i hithörande frågor måste hållas. Däremot synes marknämnden
böra träda i den förberörda militära fastighetsnämndens ställe,
i allt fall såvitt fråga är om dispositionen av kronan nu tillhörig mark för
bostadsbebyggelse eller annat civilt ändamål. Lämpligt torde även vara
att marknämnden övertager de på djurgårdsnämnden ankommande göromålen;
dock bör densamma icke bedriva någon exploateringsverksamhet.
För att enhetliga principer skola komma till tillämpning på förevarande
område synes marknämnden därjämte böra anförtros de arbetsuppgifter
som nu åvila kammarkollegiet i samband med försäljningen av ecklesiastik
jord för tätortsbebyggelse. Genom en dylik samordning torde handläggningen
av hithörande frågor kunna rationaliseras och statens kostnader
för verksamheten nedbringas.

Av särskild betydelse för uppläggningen av den nya marknämndens arbete
är att redan från början få klarlagt, vilka militära enheter som på
grund av den fortskridande stadsbebyggelsen anses böra erhålla ändrad
förläggning. Såsom tidigare framhållits kan en omorganisation av landets
försvarskrafter väntas inom en näraliggande framtid. I samband därmed
ha anmälts omfattande behov både av nya övningsfält och av upprustning
av befintliga kasernetablissement. Innan dessa behov tillgodoses måste
emellertid enligt revisorernas mening garantier ha skapats för att de föreslagna
investeringarna icke komma att ske i anläggningar och markområden
som på längre sikt icke kunna kvarbliva under militär förvaltning.
Utflyttning av ett förband till en helt ny förläggning innebär självfallet
många svårbemästrade problem, icke minst i ekonomiskt avseende. Det
torde emellertid kunna förutsättas att vederbörande kommun, om den för
sin utveckling har verkligt behov av viss mark, också är beredd att lämna

145

rimlig ersättning därför. EU konsekvent och energiskt fullföljande av principen
åt t öka de militära utbildningsenheternas storlek, varigenom totala
antalet sådana enheter kan minskas, skulle mahända ytterligare underlätta
möjligheten att utan betungande merkostnader finansiera utflyttningen av
visst förband.

Såsom av det föregående framgår har frågan om inrättandet av ett .statligt
markorgan tidigare i olika sammanhang varit föremal lör statsmakteinas
uppmärksamhet. Senast skedde det la ar 1947 och da i den formen att
den nuvarande djurgårdsnämnden av särskild utredningsman föreslogs
skola anförtros uppgiften att tjänstgöra som remissmyndighet i alla frågor
berörande statens mark. I avvaktan på resultatet av dels den år 1935 tillsatts!
utredningen av frågan om den rättsliga vården och förvaltningen av
kronans fasta egendom och dels 1946 års markutredning ansågs emellertid
detta förslag icke böra genomföras. Av de nämnda båda utredningarna har
den förra numera upphört utan att ha lett till nagot resultat, medan den
senare sedan flera år tillbaka är vilande. De uppdrag som på sin tid lämnades
dessa utredningar kunna därför icke rimligen åberopas som skäl
mot tillskapandet av en marknämnd av nyss angiven karaktär.

Med hänsyn till de förevarande frågornas svårbemästrade och vittutseende
natur anse revisorerna, att en statens marknämnd med ovan antydda
uppgifter bör tillsättas utan dröjsmål.

§ 20.

Odlingsföretaget Galgatmyren.

Sedan statens vattenkrafttillgångar i Indalsälven och Ångermanälven
börjat bli utbyggda i den omfattning, som f. n. anses ekonomiskt försvarlig,
har vattenfallsstyrelsen i fortsättningen inriktat byggnadsverksamheten
på längre norrut belägna älvar. År 1952 beslöt styrelsen att koncentrera
utbyggnaden av ytterligare vattenkraft till Ume älv. De kraftverk, som
äro avsedda att i första hand träda i funktion i detta älvsystem, äro Stornorrfors
kraftverk i älvens nedre del samt de tre stationerna Umluspen,
Stensele och Grundfors i den övre delen. Samtliga dessa ha påbörjats under
1953 och 1954. I syfte att erhålla vattenmagasin för de blivande kraftverkens
räkning bedrives jämsides härmed arbetet för reglering av de större
källsjöarna i älvsystemet, i första hand Storuman och Gardiken i huvudfåran
samt Storjuktan i biflödet Juktån.

Fallhöjden i Umeälven tillhör staten med omkring hälften och med återstående
hälft enskilda ägare. För anordnandet av de större vattenmagasin,
som efter vattenkraftens utbyggnad komma samtliga eller flertalet ägare
till godo, har — i likhet med vad som skett inom andra älvsystem — bil -

10 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. I.

146

dats en s. k. regleringsförening. Med hänsyn till statens jämförelsevis stora
andel i älven har vattenfallsstyrelsen åtagit sig att bedriva regleringsarbetet
för föreningens räkning. Kostnaderna äro dock avsedda att slutligt
fördelas på samtliga delägare efter i vattenlagen angivna grunder.

Under senare år har från olika håll framhållits önskvärdheten av att
de skador, som uppstå vid sjöregleringar och vattenkraftanläggningar,
skulle kunna ersättas på annat sätt än i pengar. De olika former för ersättning
av skadad mark, som därvid ansetts kunna ifrågakomma, äro tillhandahållande
av elektrisk kraft och upplåtelse av mark. Det har visserligen ansetts
erbjuda vissa svårigheter att omvärdera dämningsskador i naturaprestationer,
men då det för de berörda bygdernas bestånd ansetts vara
en oeftergivlig förutsättning, att de produktiva krafter, som förstördes, ersattes
med andra borde man söka nå fram till ändamålsenliga ersättningsformer.
Efter framställning från riksdagen har denna fråga varit föremål
för utredning genom de år 1945 tillsatta sakkunniga rörande vissa ändringar
i vattenlagen, och dessa ha år 1952 framlagt en promemoria med
förslag i ämnet.

Vattenfallsstyrelsen har vid olika regleringsarbeten sökt att i någon mån
tillgodose nu nämnda önskemål och synpunkter men har därvid stött på
svårigheter, när det gällt att finna en i praktiken realiserbar väg. Styrelsen
har i vissa fall prövat utvägen med nyodling för vattenskadade fastigheters
räkning och även försökt erbjuda andra fastigheter i stället för de skadade.
Jämväl andra skadeförebyggande och skadebegränsande åtgärder ha företagits,
men möjligheter härtill ha endast undantagsvis förelegat.

Vid de nu förestående regleringarna av sjöarna i Umeälvens flodområde
kommer åtskillig odlad mark att gå förlorad. Bland annat beräknas vid
Storjuktans nedre del en hel by med ett flertal mindre jordbruk att bli
överdämd. Regleringsintressenterna ha funnit det önskvärt att vidtaga vissa
positiva åtgärder för den befolkning, som beräknas förlora sina jordbruk
i de berörda trakterna. Vid de undersökningar rörande möjligheterna härtill,
som vidtagits, har man i samråd med lantbruksdirektören i länet och
Sorsele kommun funnit en tänkbar lösning genom uppodling av den s. k.
Galgatmyren, som är belägen i omedelbar anslutning till Sorsele muncipalsamhälle.

Samhället ligger i Sorsele socken omkring 350 meter över havet vid Vindelälven
i Västerbottens län. Invånarantalet är omkring 900 personer, och
huvudnäringen är handel och för den omgivande trakten jordbruk och
skogsbruk. I sydostlig riktning från samhället utbreder sig Galgatmyren,
som har en totalareal av 277 har.

Tanken på uppodling av detta område är icke ny. Markområdet erbjöds
på sin tid egnahemsnämnden av den huvudsakliga ägaren, Sorsele kom -

mun. för inköp och nybildning av jordbruk. Med anledning av kommunens
erbjudande lämnade egnahemsstyrelsen år 1940 uppdrag till svenska valloch
mosskulturföreningen att eller erforderliga undersökningar yttra sig
rörande odlingsvärdet m. m. hos myren.

Konsulenten hos nämnda förening S. Olofsson hade i april 1947 avgivit
utlåtande över den begärda undersökningen. Det framgick, att marken
inom området till större delen bestod av mineraljord, vilken antingen gick
i dagen eller var täckt av ett tunt torvskikt. Inom vissa, ganska omfattande
partier, belägna i områdets norra och nordöstra del, var dock torvskiktet
mäktigt och nådde i vissa fall ett djup av närmare 3 meter. Till största
delen kunde marken betecknas som odlingsvärd, men i vissa fall hade den
befunnits olämplig för odling. Särskilt vore att nämna två större områden,
där det fanns strängar av ris och vitmossa eller ett mäktigt lager vitmosstorv.

Sammanfattningsvis uttalades i undersökningsrapporten, att torvjorden
karakteriserades av låg kalkhalt och ringa tillgång på koppar och vissa
andra växtnäringsämnen och alltså ej framstode som någon särskilt tacksam
odlingsjord. Mineraljorden vore fattig på lättlöslig fosforsyra och hade
tämligen hög surhetsgrad men vore dock av finkornig beskaffenhet. Inslaget
av mjäla vore betydande och förekomsten av sten säkerligen i regel
ringa. Inom stora delar av området vore torvskiktet så tunt, att redan vid
uppodlingen mineraljord komme att inblandas i torvmassan, och efter ett
antal år skulle där framkomma en mullrik, mjälablandad mojord, som i
fysikaliskt hänseende vore en utmärkt odlingsjord. Marken vore i allmänhet
att beteckna som lättodlad. Det trädbestånd, som funnes inom vissa
områden, vore ej mäktigt, och träden syntes i regel vara grunt rotade. Med
traktor syntes träden till större delen kunna slitas upp utan svårighet.
Den vitmosstorv, som täckte stora delar av kärrtorven och mineraljorden
inom området, borde avlägsnas, innan den egentliga uppodlingen
genomfördes.

Med beaktande av samtliga faktorer, vilka kunde överblickas, syntes
enligt utlåtandet den föreslagna uppodlingen och nybildningen av jordbruk
inom Galgatmyren vara att förorda.

För egen del bedömde vattenfallsstyrelsen terrängförhållandena vid Galgatmyren
sådana, att en avdikning av densamma borde gå relativt lätt att
genomföra. De nybildade fastigheterna skulle komma att få ett för trakten
idealiskt läge, i anslutning till samhället. Avståndet till järnvägsstation och
mejeri bleve omkring 500 meter. Likaså komme avståndet till post, skolor,
affärer m. m. att bli ringa.

Vattenfallsstyrelsen bedömde det på grund härav såsom försvarligt att
igångsätta torrläggning av Galgatmyren och att uppodla densamma för
nyanläggning av jordbruk. Sorsele kommun, som var intresserad av att
företaget kom till stånd, förklarade sig i ett preliminärt avtal villig att

148

ställa marken till företagets disposition. Ett mindre område om 20 har,
beläget invid järnvägen och närmast municipalsamhället, skulle kommunen
förvärva, emedan det ur planeringssynpunkt var önskvärt att detta område
ingick i företaget.

Grävningsarbetena på myren igångsattes sommaren 1953. En plan för
företaget och bebyggelsen uppgjordes i slutet av år 1953, varefter samråd
skedde med ett flertal olika myndigheter och institutioner. Sålunda inhämtades
skriftliga utlåtanden från lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden
i länet samt domänstyrelsen och överlantmätaren. Samråd ägde rum med
de kommunala myndigheterna, med lantbruksstyrelsens planläggningsbyrå
och byggnadsbyrå, med domänstyrelsens skogstekniska byrå och med tekniska
högskolans institution för fastighetsteknik samt vidare med vederbörande
distriktslantmätare, länsarkitekt, överjägmästare och revirförvaltare.

Enligt planen skulle bebyggelsen på myren samlas i ett bysamhälle, beläget
i den del av myren som ligger närmast samhället, varigenom intimare
kontakt med samhället skulle vinnas och befintliga tekniska anläggningar
bättre kunna utnyttjas. Målsättningen var att skapa underlag för bärkraftiga
och ur driftsynpunkter välplanerade jordbruksföretag. Av myren ansågs
omkring 180 har odlingsvärd; på denna areal beräknades nybildning
av 16 jordbruksfastigheter, d. v. s. varje fastighet skulle få omkring 11 har
åker, fördelade på ett mindre hemskifte i anslutning till byggnaderna samt
ett längre bort beläget större skifte. Byns struktur skulle emellertid icke
fastlåsas vid den förslagsvis skisserade planen utan vara utvecklingsbar
inom relativt vida gränser. Eu anpassning till förändrade förhållanden i
företagsekonomiskt hänseende skulle kunna ske, då så krävdes. På grund
härav skulle fastighetsstorleken bli en individuell och driftsekonomisk fråga.
Möjligheterna att förse jordbruken med husbehovsskog diskuterades
under hand med representanter för domänverket. Vattenfallsstyrelsen fann
det önskvärt, att skog från de vattenskadade fastigheterna byttes mot skog
vid Galgatmyren, till vilken eu större kronopark gränsade.

Inom byn planerades också ett område för endast bostadsfastigheter för
att bereda även andra yrkeskategorier än jordbrukare möjlighet att bosätta
sig där. Inom municipalsamhället äro f. n. gemensamma anläggningar
för vatten och avlopp under utbyggnad, och byns vatten- och avloppsanläggning
har kunnat anslutas därtill.

Kostnaderna för torrläggning och uppodling m. m. av praktiskt taget
hela den odlingsvärda delen av myren eller av en areal av omkring 180 har
samt färdigställande av 16 bebyggda jordbruksfastigheter beräknades under
planeringen till omkring 1,7 miljoner kronor eller i genomsnitt 106 000
kronor per fastighet enligt denna sammanställning.

149

Torrläggning ..............................

Planering, plöjning och harvning ............

Grundkalkning ............................

Grundgödsling ............................

Vägar ....................................

Mark ersättning ...........................

Byggnader: 16 bostadshus ä kr. 44 200 ......

16 ekonomibyggnader ä kr. 22 000
Vatten och avlopp.........................

De myndigheter, som skriftligen yttrade sig rörande kolonisationsplanerna,
framförde både positiva och negativa synpunkter.

Lantbruk sdirektören, som avgav yttrande pa lantbruksnämndens uppdrag,
framhöll att de planerade fastigheterna syntes ha blivit för små.
Tendensen för storleksrationalisering inom länet lät förmoda, att minimiarealen
snart kunde ökas från It) till 20 har. I)et borde därför räcka om
antalet fastigheter tills vidare bestämdes till 8, varigenom även ett framtida
markbehov för rationellt jordbruk kunde tillgodoses. Med hänsyn till
markens relativt goda beskaffenhet och till del utmärkta läget invid Sorsele
samhälle vore det glädjande att myren bleve koloniserad. Det framfördes
emellertid viss tveksamhet mot den planerade bybildningen; det
vore ovisst om denna bebyggelseform skulle vara lämplig att anordna utan
närmare kontakt med dem, som skulle taga iastigheterna i besittning. När
vatlenfallsverket nu av kostnadsskäl stannat för denna strukturplan, kunde
man emellertid fråga sig om man icke skulle kunna ga ett steg längre och
anordna gemensam ladugård eller rent av'' ett sambruk.

Överlantmätaren i länet framhöll att tanken att förlägga jordbruk av
denna storlek till Sorsele socken vore artskild från bygdens karaktär. Enligt
senaste fastighetstaxering hade Sorsele socken 794 jordbruk med mer
än 2 har åker, men av dessa hade intet mer än 10 har och endast 32 (ellei
4 procent) hade mer än 5 har. 48 fastigheter i socknen betecknades som
bärkraftiga med en medelareal av omkring 5 har åker och omkring 230 har
skog. Samtliga övriga fastigheter betecknades som ofullständiga jordbruk.
De gårdar, som skulle bortdämmas (härmed synes ha avsetts fastigheterna
vid Slorjuktan), låge i Sorsele sockens sämsta jordbruksområden och hade
mycket liten åkerareal. Utsikterna att omställa befolkningen till jordbruk
av en storleksordning, som vida överträffade sorseleförhallanden då de
vore som bäst, syntes knappast goda. 1 fastighetsbildningsärenden hade
man dittills — med hänsyn till klimat, vegetationsperiodens längd och
jordarternas beskaffenhet —- icke siktat högre än till 6—8 har åker för ett
bärkraftigt jordbruk i denna ort; det förutsattes då liksom alltid i lapp -

Kronor

....... 244 000

....... 174 000

....... 59 000

....... 43 000

....... 90 000

....... 15 000

....... 707 000

....... 352 000

....... 45 000

Summa 1 729 000

150

marken riklig tillgång på skog. Enligt erfarenheter fanns det även risk för
att stort upplagda torrläggningsföretag, som icke utnyttjades intensivt,
tämligen snart förlölle på grund av det betungande underhållet av dikena,
särskilt huvudavloppet, överlantmätaren nämnde härefter några alternativ
till jordbruken på Galgatmyren. Det ena avsåg bostadsfastigheter i Sorsele
municipalsamhälle och i Blattnicksele, på ställen där bästa vägförbindelse
med de gamla fastigheterna kunde erhållas. De gamla fastigheterna skulle
behållas som skogsskiften. Normalt borde förutsättas att innehavarna skulle
övergå till skogsarbete eller annat arbete. Det andra alternativet innebar
stödjordbruk (hästtorp) i anslutning till gårdsgrupper vid vägarna Åbacka
—Sorsele och Storjuklan—Blattnicksele. Detta skulle förutsätta ersättningsodling
i liten omfattning, eventuellt på kronopark, och borde kombineras
med fast anställning hos domänverket. Även i detta fall borde de
gamla fastigheterna kunna behållas som skogsskiften.

Domänstyrelsen yttrade, att domänverket vore den största arbetsgivaren
i de berörda områdena. På ett område inom två mils radie från Storjuktan
omfattade kronoparkerna omkring tre fjärdedelar av arealen. Eu förflyttning
till Sorsele av en sa stor del av befolkningen i de mycket glest bebyggda
trakterna omkring Storjuktan skulle komma att i hög grad försvåra
arbetena på kronoparkerna. Särskilt avverkningarna skulle lida stort
avbräck, då från Storjuktans by i regel kunde påräknas fi eller 7 körare.
Byn utgjorde dessutom replipunkt för proviantering och för förbindelserna
med andra orter. Ur domänverkets synpunkt vore det sistnämnda av överlantmätarens
båda alternativ alt föredraga, d. v. s. stödjordbruk i anslutning
till Blattnicksele eller andra platser, belägna närmare Storjuktan än
Sorsele samhälle. Blattnicksele, omkring 2 mil från Sorsele och U/2 mil
från Storjuktan, vore eu av domänverkets stödjepunkter för skogsbruket
1 trakten, och verket hade där uppfört 6 lägenheter för skogsarbetare. Domänstyrelsen
hade icke anledning att närmare gå in på odlingsförutsättningarna
beträffande Galgatmyren men ville framhålla, att verket redan
hade en koloni av kronotorp pa myren och att erfarenheterna från denna
koloni liksom även från liknande anläggningar på myrmark i dessa trakter
vore sådana, att styrelsen för sin del ej kunde tillstyrka eu odling. Det
erinrades slutligen om att representanter för domänverket vid tidigare överläggningar
framhållit nödvändigheten av att inhämta den berörda ortsbefolkningens
önskemål i fråga om förflyttningen och att därvid överenskommits
att detta skulle ske i samrad mellan vattentallsverket och domänverket.

I skrivelse den 15 april 15)54 framhöll lantbruksstyrelsen bl. a., att utvecklingen
hade lett till, att det förelåge ett betydande produktionsöverskott
för landets jordbruk. Det funnes anledning antaga, att denna situation
skulle bli bestående på lång sikt. Nyodling för nyanläggning av’
jordbruk vore därför i dagens läge redan av nu nämnda skäl i princip
icke önskvärd. — Kostnaderna för nyodlingsföretag av den art varom nu

vore fråga gåve även anledning till stark återhållsamhet. Det kunde nämnas,
att statsrevisorerna år 1948, efter att ha granskat vissa kolonisalionsoeh
jordförmedlingsföretag i övre Norrland, funnit de gjorda iakttagelserna
vid ett av dessa ge anledning till det allmänna uttalandet, alt det även
om de naturliga betingelserna icke vore ogynnsamma — synes ovisst, huruvida
företag av ifrågavarande slag för det dåvarande över huvud taget
kunde genomföras till rimliga kostnader. Kostnaderna hade sedermera stigit
ytterligare och vore under normala förutsättningar sa stora, att dylika
företag enligt styrelsens uppfattning icke borde komma till utförande, i
varje fall icke under statens medverkan. — Syftet med det nu llragavarande
nyodlingsföretaget skulle såvitt styrelsen hade sig bekant huvudsakligen
vara att omplacera en befolkning, som nu dreve jordbruk på
brukningsenheter med mycket liten åkerareal. Jordbruksdriftens lönsamhet
vore, främst på grund av klimatiska betingelser, genomgående dålig
i denna trakt. Skogen utgjorde i stället det naturliga underlaget för befolkningens
utkomst. Det kunde under sådana förhållanden enligt styrelsens
uppfattning icke anses lämpligt att här tillskapa nya fastigheter, varå innehavarna
avsåges skola erhålla sin huvudsakliga utkomst av egentligt
jordbruk, varför styrelsen bestämt avstyrkte dylik fastighetsbildning. I
stället borde för den omplacerade befolkningen eftersträvas förhållanden,
som vore i huvudsak någorlunda likartade med de hittillsvarande.

Nu nämnda yttranden inkommo till vattenfallsstyrelsen under januariapril
1954. Arbetena på utdikning av myren hade emellertid påbörjats
redan föregående sommar. Då regleringsintressenterna våren 1954 hade
att taga ställning till arbetenas fullföljande, funno dessa det vanskligt att
på en gång uppodla hela myren, men det syntes å andra sidan önskvärt
att skaffa viss erfarenhet. Det beslöts därtör att tills vidare på försök
endast de tre första fastigheterna på myren skulle komma till uppförande.
Härigenom skulle de jordbrukare, som eventuellt vore intresserade av att
mottaga skadeersättning in natura, kunna få en verklig bild av vad regleringsintressenternas
erbjudande i praktiken innebar. Kostnaderna härför be
räknades i april 1954 till omkring 450 000 kronor enligt denna uppställning.

Kronor

Torrläggning ..........................

Planering, plöjning och harvning........

Grundkalkning ........................

Grundgödsling .........................

Vägar ................................

Markersättning ........................

Byggnader, 3 st. enligt tidigare beräkning
Vatten och avlopp .....................

114 000
39 500
9 000
8 500
28 400
4 000
198 600
45 000

Summa 447 000

152

Kostnader för administration har ej medtagits i kalkylerna, då motsvarande
kostnader för skadeförebyggande åtgärder och ersättningar skulle
uppkomma, även om företaget icke genomfördes.

Kostnaderna för de första tre fastigheterna ställa sig proportionsvis högre
än vad som framgår av den tidigare kalkylen för 16 fastigheter. Härvid
är emellertid att märka, att vissa gemensamma åtgärder för bl. a. torrläggning,
vägar, vatten och avlopp, som betjäna hela området, måste genomföras
redan i den första etappen.

1 enlighet med planen har torrläggningen fortsatt och avslutats under
innevarande år, och de tre första fastigheterna äro numera i huvudsak färdigställda
även såvitt gäller byggnadsbeståndet. Intill den 21 november
1954 ha utbetalats sammanlagt 446 000 kronor, men ytterligare kostnader
på 157 400 kronor hade därvid ännu icke likviderats. Av de sammanlagda
kostnaderna pa omkring 603 000 kronor för denna första byggnadsetapp
belöper omkring 229 000 kronor på övriga, ännu icke uppbyggda fastigheter.
Kostnaderna för var och en av de färdiga fastigheterna kunna alltså
uppskattas till i runt tal 125 000 kronor. Den väsentliga anledningen till
att torrläggningen blivit fördyrad har uppgivits vara, att arbetena hindrats
och försvårats av osedvanligt stark nederbörd under somrarna 1953 och
1954.

I detta sammanhang ma lämnas följande redogörelse för vattenlagens
bestämmelser om ersättning för mark, som skadas vid vattenreglering. Om
genom uppdämningen hel fastighet eller del därav blir onyttig för ägaren
eller synnerlig skada vid användningen därav uppkommer, skall, om ägaren
fordrar det, hela fastigheten eller den särskilda delen lösas. I annat
fall skall skadan ersättas. Ersättningen utgår i princip i penningar men
kan i vissa fall utgå i kraftöverföring. Parterna ha dock frihet att avtala
om annan lämplig form av ersättning. Penningersättningen skall utgå med,
engångsbelopp motsvarande skadan eller intrånget. Dock skall i vissa fall
ersättningen beräknas till fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda
beräkningsgrund skall tillämpas bl. a. i fråga om mark, som avstås,
ävensom vid skada på mark till följd av vattenuppdämning eller annan
ändring i vattenståndsförhållandena.

Revisorernas uttalande. Vid skilda tillfällen har under senare år framhållits
önskvärdheten av att markägare, som i anledning av kraftverksbyggnader
och vattenregleringar gå förlustiga sina fastigheter, skola kunna
erhålla ersättning härför i annan form än i penningar, främst i mark eller
kraft. Riksdagen har uttalat sig i denna riktning, och frågan har även varit
föremål för utredning genom särskilda sakkunniga.

I samband med den pågående utbyggnaden av vattenkraften i Ume älv
komma flera av de större sjöarna i älvens övre del att uppdämmas. Så är

fullo! med sjöarna Storuman, Storjuklan och Gardiken i Västerbottens län.
Arbetet med regleringen ankommer i princip på fallägarna i älven, vilka
för ändamålet sammanslutit sig i Umeälvens regleringsförening. Enär staten
äger omkring hälften av fallhöjden i älven och även har alt med samma
andel deltaga i kostnaderna för sjöregleringarna, har vattenfallsstyrelsen
åtagit sig att bedriva arbetet för regleringsintressenternas räkning.

Vid uppdämningen av de nämnda sjöarna kommer åtskillig jordbruksmark
att gå förlorad. Vattenfallsstyrelsen, som sökt att tillgodose det nyssnämnda
önskemålet om beredande av ersättning i mark, har i delta syfte
under sommaren 1953 igångsatt torrläggning av den s. k. Galgatmyren, ett
omkring 270 har vidsträckt område invid Sorsele municipalsamhälle. Enligt
undersökning, som under år 1946 utförts av svenska vall- och mosskulturföreningen,
har myrens mark — bortsett från ett ytlager av torv
— befunnits innehålla mineraljord och kärr torv av sådan sammansättning,
att den efter avdikning kunde betecknas som odlingsvärd.

Vattenfallsstyrelsens plan innebär, att omkring 180 har av myren uppodlas
och att där nybildas 16 fastigheter, var och en med en areal av i
genomsnitt elva har odlad jord. Kostnaderna för torrläggning, odling, vägar,
byggnader samt vatten och avlopp beräknades tidigare till 1,7 miljoner
kronor, d. v. s. 106 000 kronor per fastighet. Jordbruken äro avsedda att
erbjudas de markägare, som i samband med sjöregleringarna — i första
hand vid den närbelägna Storjuktan — få sina gårdar överdämda.

I december 1953 inhämtade vattenfallsstyrelsen yttranden angående kolonisationen
från ett flertal berörda myndigheter, däribland lantbruksstyrelsen
och domänstyrelsen samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i
länet. De tre förstnämnda myndigheterna ställde sig starkt kritiska till förslaget.
Under innevarande år har emellertid torrläggningen fullföljts, och
tre av de planerade fastigheterna ha uppbyggts. De hittills nedlagda utgifterna
härför, som uppgå till 125 000 kronor per lägenhet, ge anledning
antaga, att de slutliga kostnaderna komma att bli åtskilligt högre än de
beräknade.

För ifrågavarande bygders bestånd är det angeläget, att de produktiva
krafter, som förstöras genom vattenkraftens utbyggnad, ersättas med
andra. Ur denna synpunkt är det alltså att hälsa med tillfredsställelse, att
vattenfallsstyrelsen sökt skapa möjligheter att erbjuda de skadelidande
sakägarna nya jordbruk i stället för de förlorade. I fråga om den lösning,
som valts för anordnandet av ersättningsmark, finna emellertid revisorerna
anledning till tveksamhet.

Det rör sig här om en bygd i övre delen av Västerbottens län, där förutsättningarna
för drivande av större jordbruk äro mera begränsade än på
andra håll inom länet. Av de omkring 800 enskilda jordbruksfastigheterna
i Sorsele socken har icke någon så stor åkerareal som de nu inrättade och

154

planerade jordbruken: 96 procent innehålla åkerarealer, som icke överstiga
fem har. Dit höra gårdarna vid Storjuktan och Gardiken. Det är således
uppenbart, att de gårdar som hotas av kommande sjöregleringar,
äro jordbruk, vilkas innehavare ha en väsentlig del av sin bärgning från
skogen. Det vill synas som om de ursprungligen planerade jordbruken blivit
alltför stora för att motsvara det ändamål, för vilket de tillkommit. Att
detta betraktelsesätt ej heller varit helt främmande för vattenfallsstyrelsen
synes framgå av en den 18 november 1954 dagtecknad till revisorerna inkommen
promemoria, enligt vilken man nu inriktar sig på att vid sidan
av ett begränsat antal för traktens förhållanden stora jordbruk kunna erbjuda
även andra alternativ, bl. a. gårdar med karaktär av stödjordbruk.
Härigenom torde syftet att kunna ersätta skadad mark med annan kunna
tillgodoses i större utsträckning än annars lärer blivit fallet, men det måste
samtidigt framhållas, att den ekonomiska kalkylen i sådant fall blir en
annan.

Vad kostnadsfrågan i övrigt beträffar visa erfarenheterna från liknande
företag, att svårigheter ofta föreligga att med rimliga investeringar genomföra
torrläggningar av denna natur. Även om kostnaderna per fastighet i
detta fall böra ses mot bakgrunden av att vattendomstolarna numera icke
sällan döma ut betydande belopp i ersättning för skadade jordbruksfastigheter,
måste dock kostnaderna för jordbruken på Galgatmyren betecknas
som höga. Man kan vid bedömandet av dessa investeringar icke heller helt
bortse från det framtidsvärde de i och för sig kunna äga. x\.tl märka är
också att den ursprungliga ekonomiska kalkylen är grundad på förutsättningen
att alla eller flertalet av de planerade fastigheterna komma till
stånd och hållas i hävd. För varje fastighet, som icke kommer till utförande,
bli kostnaderna för de återstående proportionsvis ännu högre än
nu beräknas, enär vissa utgifter för dikning, vägar, vatten och avlopp
m. in. äro gemensamma för företaget. Härtill kommer att underhållet kan
förväntas bli mera betungande.

Revisorerna finna det även vara en påtaglig brist i företagets planering,
att utredning icke skett beträffande de önskemål och framtidsplaner, som
kunna föreligga hos den befolkning, som kan tänkas bli innehavare av
jordbruken på myren. Den aktuella personkretsen begränsar sig i huvudsak
till innehavare av de större gårdarna vid Storjuktan och Gardiken.
Det har uppgivits, att åtminstone i Storjuktan fastighetsägarna i stor utsträckning
äro äldre personer, av vilka många knappast kunna väntas
vara villiga att nu övertaga ett jordbruk av den storleksordning, som bjudes
på Galgatmyren. Revisorerna finna även att kontakten med övriga
myndigheter upptagits alltför sent — vid en tidpunkt då torrläggningsarbetena
redan voro i gång och möjligheterna för åstadkommande av
eventuella jämkningar i planerna alltså voro mycket begränsade. Sålunda
torde exempelvis en tidigare kontakt med domänverket måhända ha kun -

155

nät medföra, att frågan om fastigheternas förseende med lämpligt belägna
skogsskiften lättare kunnat lösas.

Arbetet med kolonisation av Galgatmyren är numera så långt framskridet,
att det knappast torde vara möjligt att utan försämring av det ekonomiska
utfallet söka andra vägar för tillgodoseende av det föreliggande
jordbehovet. Revisorerna förutsätta emellertid, att ytterligare jordbruk
icke uppbyggas på del torrlagda området, innan man vunnit praktisk erfarenhet
rörande markens lämplighet för jordbruksändamål, samråd ägt
rum med övriga berörda centrala myndigheter samt klarhet vunnits om
förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda brukare och om
hur överlåtelserna skola finansieras. För framdeles uppkommande projekt
av iiknande karaktär vilja revisorerna framhålla möjligheten att det helt
eller delvis överlämnas till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i vederbörande
län att pröva frågan om anskaffande av ersättningsjordbruk.

156

Finansdepartementet.

§ 21.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in.

I enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen ha
revisorerna från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av
skatteuppbörden. Dessa omfatta resultaten av den ordinarie uppbörden av
dels A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1953—1954 (tab. 1), dels kvarstående
skatt enligt 1953 års taxering (tab. 2.) Eu redogörelse har vidare
lämnats för restindrivningen t. o. m. utgången av år 1953 för varje län
beträffande 1947—1948 — 1950—1951 års preliminära B- och C-skatt samt
för varje särskilt utmätningsdistrikt beträffande kvarstående skatt enligt
1948—1951 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a. att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1953—1954 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 6 138
miljoner kronor, varav 4 182 miljoner kronor (68 procent) såsom A-skatt
och 1 956 miljoner kronor (32 procent) såsom B- och C-skatt. Av den sammanlagt
debiterade B- och C-skatten, 2 025 miljoner kronor, restfördes
69 miljoner kronor (3 procent).

Enligt 1953 års taxering uppgick den kvarstående skatten till 958 miljoner
kronor, och av detta belopp restfördes 124 miljoner kronor (13 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1954 års taxering beräknas uppgå till
omkring 710 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 590 miljoner kronor (tab. 1).

Av 1947—1948 års restförda B- och C-skatt, 39,9 miljoner kronor, beträffande
vilken slutresultatet av indrivningen nu kan anses föreligga, ha
t. o. m. utgången av år 1953 10,6 miljoner kronor avkortats, 25,3 miljoner
kronor levererats och 3,5 miljoner kronor avskrivits; 0,5 miljoner kronor
äro således fortfarande oredovisade. I tablåerna över restindrivningen har
i likhet med tidigare år vad som levererats ställts i relation till vad som
restförts med avdrag för vad som avkortats, enär avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen fristående företeelse. Avkortning av restförd
preliminär skatt verkställes främst, då sådan skatt vid jämkning nedsättes
och då den vid avräkning mot den slutliga skatten befinnes överstiga denna.
Vid 1953, års utgång ha för riket i dess helhet 86 procent av den skatt,
som restförts och skolat indrivas, levererats och 12 procent avskrivits.
Motsvarande procenttal äro för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
89 respektive 10 och för städer med egna uppbördsverk 85 respektive
13.

ir>7

Av den för uppbördsåret 1948—1949 restförda B- och C-skatten, 46,3
miljoner kronor, vilken skatt preskriberats för indrivningsåtgärder vid utgången
av februari månad 1954, ha vid utgången av år 1953 20,3 miljoner
kronor avkortats, 21,2 miljoner kronor levererats och 3,5 miljoner kronor avskrivits.
Vid utgången av år 1953 ha för riket i dess helhet 82 procent levererats
och 13 procent avskrivits av efter avkortning återstående belopp. Procenttalen
för landsbygden äro 89 respektive 10 och för städerna 76 respektive
17.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, 100,7 miljoner
kronor, ha vid utgången av år 1953, då den varit föremål för indrivning
i drygt fyra år, 11,6 miljoner kronor avkortats, 58,0 miljoner
kronor levererats och 23,5 miljoner kronor avskrivits. Indrivningsresultatet
har även här ställts i relation till vad som efter avkortning återstått att
indriva. Efter denna beräkningsgrund ha vid 1953 års utgång för riket i
dess helhet 65 procent levererats och 26 procent avskrivits. Motsvarande
procenttal äro för landsbygden 73 respektive 21 och för städerna 57 respektive
32.

I tabell 3 lämnas en redogörelse för resultatet av indrivningen av den
restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, baserad på antalet
inom rikets olika utmätningsmansdistrikt guldna poster.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, 90,5 miljoner
kronor, ha vid utgången av år 1953 efter mer än tre års indrivning
11,6 miljoner kronor avkortats, 47,9 miljoner kronor levererats och 18,5
miljoner kronor avskrivits. Totalt ha 61 procent levererats och 23 procent
avskrivits. För landsbygdens vidkommande ha 69 procent levererats och
18 procent avskrivits, medan i städerna 52 procent levererats och 29 procent
avskrivits.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår inflöto
under uppbördsterminerna uppbördsåret 1953—1954 såsom A-skatt
4 182 miljoner kronor och såsom B- och C-skatt 1 956 miljoner kronor.
Under det närmast föregående uppbördsåret uppgick A-skatten till 4 015
miljoner kronor och B- och C-skatten till 1 949 miljoner kronor. A-skatten
har således ökat med 167 miljoner kronor och B- och C-skatten med 7 miljoner
kronor. För erhållande av en fullständig bild av den ordinarie uppbörden
för ett uppbördsår måste hänsyn även tagas till de betydande fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt, som verkställas efter uppbördsårets
utgång och som icke ingå i de angivna beloppen. Enligt vad som inhämtats
uppgår det sammanlagda beloppet av fyllnadsinbetalningar, som verkställts
för uppbördsåret 1953—1954, till 573 miljoner kronor, varav 35 miljoner
kronor i A-skatt och 538 miljoner kronor i B- och C-skatt. För det närmast
föregående uppbördsåret inflöto sammanlagt 391 miljoner kronor, varav
30 miljoner kronor A-skatt och 361 miljoner kronor B- och C-skatt. Läggas

158

fyllnadsinbetalningarna för respektive uppbördsår till vad som influtit
under uppbördsåret, finner man, att A-skatten i realiteten ökat med 172
miljoner kronor och B- och C-skatten med 184 miljoner kronor för det senaste
uppbördsåret. Enligt 1954 års taxering uppgår den ränta efter 5
procent, som alltsedan 1952 års taxering med vissa begränsningar utgår å
kvarstående skatt och som torde vara den direkta orsaken till de betydande
fyllnadsinbetalningarna, till omkring 13 miljoner kronor, vilket innebär
eu minskning med i runt tal 3 miljoner kronor jämfört med närmast föregående
års taxering.

Vad fyllnadsinbetalningarna av A-skatt beträffar, ha de största beloppen
inbetalats i Stockholms stad (6,6 miljoner kronor), Göteborgs och Bohus
län (4,4 miljoner kronor), Malmöhus län (3,8 miljoner kronor), Stockholms
län (3,0 miljoner kronor), Älvsborgs län (2,7 miljoner kronor) och Gävleborgs
län (2,2 miljoner kronor). De största beloppen av fyllnadsinbetalningar
avseende B- och C-skatt ha verkställts i Stockholms stad (184,8
miljoner kronor), Malmöhus län (54,4 miljoner kronor), Göteborgs och Bohus
län (42,0 miljoner kronor), Västmanlands län (38,7 miljoner kronor),
Kopparbergs län (31,4 miljoner kronor) och Västernorrlands län (30,9 miljoner
kronor).

Enligt vad revisorerna inhämtat, inflöto under de tre första uppbördsterminerna
uppbördsåret 1954—1955 av preliminära skatter sammanlagt
3 377 miljoner kronor, varav 2 263 miljoner kronor såsom A-skatt och
1 114 miljoner kronor såsom B-skatt. (Den preliminära C-skatten har som
bekant avskaffats i och med innevarande uppbördsår.) Under motsvarande
uppbördsterminer närmast föregående uppbördsår inbetalades totalt 2 980
miljoner kronor, varvid A-skatten uppgick till 1 988 miljoner kronor och Boch
C-skatten till 992 miljoner kronor. Den sammanlagda preliminärskatten
för årets tre första uppbördsterminer har således ökat med inemot
400 miljoner kronor.

Den kvarståeende skatten enligt 1953 års taxering uppgick såsom tidigare
nämnts till 958 miljoner kronor, av vilket belopp drygt 13 procent restfördes.
Samma resultat erhölls i fråga om den kvarstående skatten enligt
närmast föregående års taxering, då den uppgick till 782 miljoner kronor.

Såsom förut nämnts beräknas den kvarstående skatten enligt årets taxering
uppgå till omkring 710 miljoner kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 590 miljoner kronor. Vid en jämförelse med
de uppgifter, som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo beträffande
1953 års taxering, kan nämnas att den kvarstående skatten minskat med
inemot 270 miljoner kronor, medan överskottsskatten ökat med bortåt
155 miljoner kronor. Enligt årets taxering uppgår den kvarstående skatten
till omkring 10 procent av den slutliga skatten mot omkring 14 procent
jämfört med närmast föregående års taxering. I procent av den slutliga
skatten räknat, bär kvarskatten nedgått mest i Värmlands och Jämtlands

159

län (8 procent), Västerbottens län (7 procent) och Kopparbergs län (6
procent).

Av sammanställningen över resultatet av restindrivningen lör varje särskilt
utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda poster efter avdrag
för avkortade poster beträffande den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering
(tab. 3), som preskriberas för indrivningsåtgärder vid utgången av
februari månad nästa är, kan bl. a. utläsas, att för riket i dess helhet, med
undantag av Stockholm, 66 procent av antalet restförda poster guldits vid
utgången av år 1953. På landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
ha betalats i medeltal 71 procent och i städer med egna uppbördsverk 56
procent. De siffermässigt bästa resultaten ha för landsbygdens vidkommande
uppnåtts i Kalmar och Västerbottens län (80 procent), Jämtlands län
(79 procent) och Hallands län (78 procent). Av sammanställningen framgår
vidare att i fyra distrikt mer än 91 procent indrivits, i tjugofyra distrikt
mellan 86 och 90 procent, i femtiosju distrikt mellan 81 och 85 procent,
i nittiotvå distrikt mellan 76 och 80 procent samt i sextiotvå distrikt mellan
71 och 75 procent. Detta innebär, att inemot två tredjedelar av sammanlagda
antalet landsbygdsdistrikt uppvisa ett indrivningsresultat, som
är lika med eller bättre än den för landsbygden uppnådda medelsiffran.
Vad städerna med egna uppbördsverk angår, förete sexton städer ett resultat,
som är lika med eller bättre än det för sådana städer uppnådda
medelprocenttalet.

För städer med egna uppbördsverk har lämnats en särskild redogörelse
(tab. 4) för resultatet av restindrivningen av kvarstående skatt enligt 1948,
1949, 1950 och 1951 års taxeringar (K 49—K 52), omfattande såväl guldna
poster som levererade belopp vid 1953 års utgång. Av denna redogörelse
framgår bl. a. att vad beträffar antalet vid nämnda års utgång guldna
poster ha i fråga om K 49 de siffermässigt bästa resultaten uppnåtts i
Kalmar (71 procent), Växjö och Kristinehamn (69 procent) och Västervik
(67 procent). I städer med mer än 50 000 innevånare uppvisas högsta talen
av Malmö (64 procent), Örebro (57 procent) samt Västerås och Borås (56
procent). Från Stockholm ha på grund av svårigheter av teknisk art icke
helt tillförlitliga uppgifter i fråga om antalet guldna poster kunnat erhållas,
varför dessa icke medtagits i sammanställningen. Av redogörelsen
framgår även att vid en jämförelse mellan K 51 och K 52 av indrivningsresultatet
efter utgången av det första kalenderåret efter det respektive
skatt förfallit till betalning en förbättring ägt rum i samtliga städer utom
tre. Den största procentuella ökningen förete Kristinehamn och Trelleborg
(12 procent), Borås (10 procent), Landskrona (9 procent) samt Örebro och
Uppsala (8 procent). Fn liknande jämförelse mellan K 49 och K 52 ger vid
handen, att indrivningstakten ökats i samtliga städer och mest i Växjö och
Kristinehamn (17 procent), Örebro (16 procent), Uppsala och Linköping
(15 procent) samt Borås och Eskilstuna (14 procent). Det kan även kon -

Tabell 1.

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1953.

Län	Influten preliminär skatt	Restförd preliminär B- o. C-skatt	Summa influten o. rest-förd prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	Å kvar-stående skatt påförd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalning	S:a prel. skatt Milj. kr.
Prel. A-skatt	Prel. B- o. C-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B- o. C-skatt
Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a inf), o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% »v slut- % skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad	741,74	51	518,97	35	6,62		184,76	13	1 452,09	16,95	i	1 469,04	1 474,15	114,06	8	2,75	105,98
Stockholms	276,25	75	76,21	20	3,01	i	10,38	3	365,85	4,37	i	370,22	378,93	41,78	11	0,84	33,43
Uppsala	86,87	67	37,42	29	0,52	—	3,48	3	128,29	1,33	i	129,62	137,43	18,00	13	0,33	9,97
Södermanlands	124,15	70	43,14	25	0,67	—	7,14	4	175,10	1,34	i	176,44	179,40	19,28	11	0,34	15,97
Östergötlands	196,98	65	81,22	27	1,37	—	21,07	7	300,64	2,16	i	302,80	307,48	30,72	10	0,50	24,27
Jönköping	128,51	64	57,29	29	0,57	—	12,22	6	198,59	1,80	i	200,39	205,35	23,98	12	0,32	19,07
Kronobergs	56,67	67	25,43	30	0,34	—	1,70	2	84,14	0,95	i	85,09	89,37	13,09	15	0,17	9,48
Kalmar	96,07	67	41,19	29	0,78	—	3,90	3	141,94	1,54	i	143,48	146,81	18,96	13	0,29	15,93
Gotlands	21,91	67	8,90	27	0,20	i	1,13	3	32,14	0,53	2	32,67	34,21	4,97	15	0,05	3,57
Blekinge	67,60	76	18,97	22	0,34	—	0,79	1	87,70	0,98	1	88,68	90,88	10,88	12	0,16	8,85
Kristianstads	99,48	65	46,83	31	0,68	—	3,62	3	150,61	1,94	1	152,55	165,42	27,15	16	0,39	14,09
Malmöhus	351,78	60	174,61	29	3,84	i	54,44	9	584,67	5,09	1	589,76	612,77	67,22	11	1,25	46,05
Hallands	68,99	65	32,39	31	0,26	—	3,14	3	104,78	0,94	1	105,72	112,36	16,82	15	0,26	10,32
Göteb. o. Bohus	380,68	60	194,46	31	4,36	i	42,03	7	621,53	7,25	1	628,78	638,08	57,19	9	1,20	50,97
Älvsborgs	184,16	69	65,97	25	2,69	i	9,75	4	262,57	1,99	1	264,56	265,52	27,85	10	0,35	26,58
Skaraborgs	96,99	67	41,00	28	0,63	—	5,20	4	143,82	1,31	1	145,13	155,40	23,76	15	0,31	13,56
Värmlands	143,46	58	77,96	32	0,54	—	20,96	9	242,92	2,27	1	245,19	241,29	22,07	9	0,29	27,06
Örebro	151,56	67	55,06	24	0,90	—	17,30	8	224,82	1,53	1	226,35	231,48	23,35	10	0,41	18,10
Västmanlands	128,41	58	51,70	23	0,52	—	38,69	18	219,32	1,25	1	220,57	222,78	19,39	9	0,38	16,52
Kopparbergs	141,57	58	68,37	28	1,07	—	31,36	13	242,37	1,64	1	244,01	241,46	20,37	8	0,29	22,07
Gävleborgs	152,15	65	56,98	25	2,19	i	19,17	8	230,49	2,30	1	232,79	230,20	21,76	9	0,34	23,86
V ästernorrlands	159,27	60	64,84	25	6,32	2	31,54	12	261,97	2,54	1	264,51	277,80	34,15	12	0,88	22,78
Jämtlands	66,32	73	20,77	23	0,37	—	2,12	2	89,58	1,49	2	91,07	93,25	13,65	15	0,19	12,09
Västerbottens	101,12	68	41,43	28	0,56	—	4,19	3	147,30	2,02	1	149,32	151,31	19,88	13	0,25	18,07
Norrbottens	159,19	72	53,69	24	0,98	—	5,88	3	219,74	2,83	1	222,57	218,77	18,71	9	0,31	20,29
Hela riket	4181,88	62	1954,80	29	40,33	-	535,96	8	6 712,97	68,34	1	6 781,31	6 901,90	709,04	10	12,85	588,93

161

stateras, att i fråga om Iv 52 ha i Linköping, Eskilstuna, Landskrona,
Trelleborg och Kristinehamn efter första årets indrivning procentuellt fler
poster guldits än i fråga om K 49 efter det fjärde indrivningsåret i samma
städer samt att lika många poster guldits i Nyköping och Växjö. Erinras
må emellertid att en jämförelse i fråga om indrivningsresultat vid de
olika årens utgång mellan å ena sidan K 49 och K 50 och å andra sidan
senare års kvarstående skatter ej kan bliva fullt rättvisande, enär de förra
restförts efter uppbördsterminerna i maj och september och de senare efter
mars- och maj-terminerna.

Vad levererade belopp beträffar kan bl. a. följande utläsas. De högsta
procenttalen i fråga om K 49 ha uppnåtts i Växjö (78 procent), Kristinehamn
(77 procent), Kalmar (73 procent), Nyköping (71 procent), Sundsvall
och Trelleborg (70 procent) samt Malmö och Västervik (69 procent). I de
större städerna — frånsett Malmö, som nyss nämnts — förekomma de
högsta procenttalen i Norrköping och Örebro (63 procent) samt i Borås
(61 procent). Vid en jämförelse mellan K 51 och K 52 i fråga om indrivningsresultat
efter utgången av det första kalenderåret framgår vidare att
procentuellt eu ökning ägt rum i 22 städer. Den största ökningen uppvisa
Trelleborg (24 procent), Borås (12 procent), Uppsala (10 procent) samt
Växjö och Västervik (9 procent). Vid bedömningen av föreliggande statistik
bör hållas i minnet att indrivningsresultatet i fråga om antalet guldna
poster i allmänhet torde ge en mer rättvisande bild av det arbete som
nedlägges än levererade belopp.

Revisorerna ha ansett det vara av intresse att här även något redogöra
för skatteutvecklingen sedan uppbördsreformens genomförande den 1 januari
1947. Under uppbördsåret 1947—1948 inflöto såsom A-skatt 1 678
miljoner kronor och under det senast tilländalupna uppbördsåret 4 182
miljoner kronor, vilket innebär en ökning med drygt 2 500 miljoner kronor.
Den debiterade B- och C-skatten har under samma tid ökat från 1 240 miljoner
kronor med inemot 800 miljoner kronor. Till dessa ökningar böra
även läggas beloppen av de för det senaste uppbördsåret verkställda fyllnadsinbetalningarna,
av vilka såsom förut nämnts 35 miljoner kronor utgjorde
A-skatt och inemot 540 miljoner kronor B- och C-skatt. För inkomståret
1947 uppgick den slutliga skatten till omkring 3 600 miljoner kronor
och för inkomståret 1953 till omkring 6 900 miljoner kronor. Vad den
kvarstående skatten beträffar, varierar denna självfallet betydligt år från
år. Det hittills största beloppet debiterades enligt 1953 års taxering, då denna
skatt uppgick till 958 miljoner kronor. Den till beloppet lägsta kvarstående
skatten debiterades år 1950 och uppgick till 685 miljoner kronor.
Den överskjutande preliminära skatten har uppgått till högst 589 miljoner
kronor (1954 års taxering) och lägst 200 miljoner kronor (1948 års taxering).
I fråga om storleken av restförda belopp må nämnas att av 1947—•
1948 års B- och C-skatt 40 miljoner kronor restfördes och av samma skatt

11 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954-. I.

162

för uppbördsåret 1953—1954 69 miljoner kronor. Av den för inkomståret
1947 kvarstående skatten restfördes icke fullt 100 miljoner kronor och av
den skatt, som förföll till betalning i år, omkring 125 miljoner kronor.
Av den debiterade B- och C-skatten bruka som regel omkring 3 procent
restföras, medan den restförda kvarstående skatten hittills uppgått till
mellan omkring 8 och 13 procent av det debiterade beloppet.

1953 års revisorer erinrade, att Kungl. Maj:t i regeringsrätten genom
utslag den 15 oktober 1953 undanröjt en länsstyrelses vägran att till ett
exekutionsbiträde utlämna vissa uppgifter ur en skattskyldigs självdeklarationer
rörande arbetsgivare och inkomstförhållanden. Här må nämnas att
regeringsrätten genom utslag den 14 oktober 1954 undanröjt överstålhållarämbetets
beslut att icke bifalla exekutionsdirektörens i Stockholm framställning
om att erhålla besked, huruvida av eu skattskyldigs självdeklarationer
dennes förmögenhetsförhållanden framginge. Enligt vad revisorerna
erfarit, har det av regeringsrätten år 1953 meddelade utslaget genom
sin karaktär av prejudikat medfört en avsevärd lättnad för indrivnings -

Tabell 2.

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1953 års
taxering med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande procent kr.	Restförda belopp kr.	Å sjömans-förteckning uppförda belopp kr.
Stockholms stad.....	159 589 185	132 609 603	83,09	26 944 756	34 826
Stockholms..........	52 068 622	42 842 585	82,28	9 211 874	14 163
Uppsala............	22 188 383	19 936 866	89,85	2 247 592	3 925
Södermanlands......	25 281 892	22 501 843	89,00	2 777 715	2 334
Östergötlands........	40 574 585	36 611 758	90,23	3 959 317	3 510
Jönköpings .........	32 223 683	29 419 716	91,30	2 797 608	6 359
Kronobergs.........	18 623 838	17 231 210	92,52	1 388 662	3 966
Kalmar ............	27 329 516	24 528 277	89,75	2 778 705	22 534
Gotlands............	7 240 974	6 292 370	86,90	940 440	8 164
Blekinge............	12 002 480	10 014 901	83,44	1 972 132	15 447
Kristianstads .......	32 809 589	29 516 144	89,96	3 269 405	24 040
Malmöhus ..........	81 188 513	72 748 462	89,60	8 349 972	90 079
Hallands............	19 938 227	18 224 886	91,41	1 704 219	9 122
Göteb. o. Bohus.....	69 824 109	59 372 730	85,03	10 290 468	160 911
Älvsborgs...........	40 468 311	36 487 104	90,16	3 973 365	7 842
Skaraborgs .........	31 627 835	29 018 026	91,75	2 603 080	6 729
Värmlands..........	41 934 014	37 615 195	89,70	4 312 040	6 779
Örebro..............	31 976 099	28 829 066	90,16	3130 959	16 074
Västmanlands.......	23 396 131	20 246 444	86,54	3 146 970	2 717
Kopparbergs........	31 862 268	28 325 082	88,90	3 534 852	2 334
Gävleborgs .........	35 315 058	30 576 433	86,58	4 737 043	1 582
Västernorrlands .....	36 876 975	31 520 216	85,47	5 346 203	10 556
Jämtlands..........	24 400 794	20 452 066	83,82	3 946 207	2 521
Västerbottens.......	30 627 547	26 666 832	87,07	3 958 838	1 877
Norrbottens.........	28 455 017	21 876 221	76,88	6 576 503	2 293
Hela riket	957823 645	833 464 036	87,02	123 898 925	460684

Tabell 3.

Kvarstående skatt enligt 1948 års taxering.

163

Utmätningsdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången av
år 1953 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster.

Län		Antal			Antal utmätningsmansdistrikt			Genom- snittlig infly-
och städer utan	utmät- nings- raans- distrikt				Inflytandeprocentklasser
egna uppbördsverk St = städer med egna uppbördsverk)	41- 45	46- 50	51- 55	56- 60	61- 65	66- 70	71- 75	76- 80	81- 85	86- 90	91- 95	tande-procent per län
Stockholms ....	Lb	18		1	1	2	7	3	3			1		62
	St	1			1									53
Uppsala.......	Lb	8	—	—	—	1	—	4	2	1	—	—	—	69
	St	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	55
Södermanlands .	Lb	9	—	—	—	1	2	3	2	1	—	—	—	67
	St	2	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	54
Östergötlands . .	Lb	14	—	—	2	—	1	—	3	4	3	1	—	71
	St	2	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	55
Jönköpings ....	Lb	15	—	—	—	—	2	2	1	5	2	3	—	74
	St	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	53
Kronobergs ....	Lb	11	—	—	—	—	—	2	4	3	2	—	—	75
	St	1						1						69
Kalmar........	Lb	16	—	—	—	—	1	—	—	9	5	1	—	80
	St	2	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	69
Gotlands......	Lb	5	—	—	—	—	1	—	—	2	2	—	—	74
Blekinge ......	Lb	8	—	—	—	—	—	2	1	4	1	—	—	75
	St	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	62
Kristianstads...	Lb	17	—	—	—	—	3	2	2	8	2	—	—	74
	St	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	62
Malmöhus.....	Lb	17	—	—	—	—	2	6	6	3	—	—	—	70
	St	5	—	1	2	—	2	—	—	—	—	—	—	59
Hallands......	Lb	9	—	—	—	—	—	1	2	3	2	1	—	78
	St	1					1							65
Göteb. o. Bohus	Lb	14	—	1	—	—	1	—	5	3	3	1	—	68
	St	2	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	53
Älvsborgs .....	Lb	19	—	—	—	1	1	4	5	3	5	1	—	74
	St	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	56
Skaraborgs.....	Lb	18	—	—	1	1	1	1	2	—	8	4	—	75
Y ärmlands.....	Lb	18	—	—	—	—	2	5	1	5	3	2	—	74
	St	2	—	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	56
Örebro ........	Lb	13	—	—	—	1	3	2	4	3	—	—	—	67
	St	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	57
V ästmanlands .	Lb	12	1	1	1	1	2	3	1	2	—	—	—	62
	St	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	56
Kopparbergs ...	Lb	21	1	—	—	2	2	2	4	5	2	3	—	70
	St	1			1									54
Gävleborgs.....	Lb	19	—	—	—	3	1	5	3	6	1	—	—	71
	St	1	—	1										48
Västernorrlands	Lb	22	—	—	—	1	1	5	5	5	4	—	1	72
	St	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	66
Jämtlands.....	Lb	15	—	—	—	—	—	1	2	4	6	2	—	79
	St	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	55
Västerbottens . .	Lb	25	—	—	—	—	—	1	2	11	4	4	3	80
	St	1				1								59
Norrbottens ...	Lb	19	—	—	1	1	4	7	2	2	2	—	—	66
	St	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	56
Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ....	362	2	3	6	14	37	61	62	92	57	24	4	71
Städer med egna uppbördsverk ....	31	—	2	13	5	6	4	1	—	—	—	—	56
Hela riket	393	2	5	19	19	43	65	63	92	57	24	4	66

164

myndigheterna. Det är därför att förvänta, att det under innevarande år
meddelade utslaget kommer att i än högre grad inverka förmånligt på restindrivningen.

Revisorerna ha även i år beretts tillfälle att taga del av länsstyrelsernas
yttranden över uppbördsstatistiken. I dessa vitsordas bl. a. dennas betydelse
som ett värdefullt instrument för den fortlöpande övervakningen av
restindrivningen. Statistiken har även utnyttjats som underlag för överläggningar
rörande indrivningen mellan länsstyrelsernas inventeringsförrättare
och utmätningsmännen samt därvid tjänat som ledning vid bedömningen
av frågor om behov av ytterligare personal etc.

Utöver vad som ovan skett ha revisorerna icke ansett skäl föreligga att
närmare ingå på en granskning av skatteuppbörden.

Tabell 4.

Städer med egna uppbördsverk.

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1948,
1949, 1950 och 1951 års taxeringar (K 49—K 52) vid utgången av respektive första, andra,
tredje och fjärde kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 49	K 50	K 51	K 52
Stockholm	Efter 1 :a året . . .					30	31	32	32
	»	2:a	» ...	—	—	—		44	43	42
	»	3 :e	» ...	—	—			51	49
	»	4:e	» ...	—				54
Göteborg	»	1 :a	» ...	38	37	39	43	30	29	31	31
	»	2:a	» ...	47	47	47		42	40	41
	»	3 :e	» ...	51	51			48	46
	»	4:e	» ...	53				52
Malmö	»	1 :a	» ...	54	56	55	56	55	56	54	52
	»	2:a	» ...	62	61	59		66	62	59
	»	3:e	» ...	63	62			69	65
	»	4:e	» ...	64				69
Norrköping	»	1 :a	» ...	46	45	45	48	48	39	44	44
	»	2:a	» ...	52	52	51		58	51	54
	»	3 :e	» ...	54	55			62	57
	»	4:e	» ...	55				63
Hälsingborg	»	1 :a	» ...	35	34	35	38	29	30	34	37
	»	2 :a	» ...	45	43	41		42	43	43
	»	3:e	» ...	50	46			51	49
	»	4:e	» ...	52				53
Örebro	»	1 :a	» ...	39	43	47	55	34	34	39	46
	»	2:a	» ...	50	53	56		49	47	50
	»	3:e	» ...	55	59			58	55
	»	4:e	» ...	57				63
Uppsala	»	1 :a	» ...	36	39	43	51	33	33	36	46
	»	2:a	» ...	45	50	54		44	45	51
	»	3:e	» ...	51	58			52	57
	»	4:e	» ...	55				59

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i rcstfört efter av för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 52	K 49	K 50	K 51
Västerås	Efter 1 :a	året		34	33	38	40	31	25	29
	»	2:a	»		45	45	48		46	40	41
	»	3:e	»		52	52			54	50
	»	4 :e	»		56				59
Borås	»	1 :a	»		40	41	44	54	44	43	45
	»	2 :a	»		50	52	53		55	53	55
	»	3 :e	»		54	56			59	58
	»	4:e	»		56				61
Linköping	»	1 :a	»		41	46	50	56	34	44	43
	»	2:a	»		49	53	57		43	52	52
	»	3:e	»		52	56			49	58
	»	4:e	»		54				52
Eskilstuna	»	1 :a	»		43	48	50	57	39	45	47
	»	2:a	»		50	54	53		53	57	56
	»	3:e	»		51	56			57	62
	»	4:e	»		52				58
Gävle	»	1 :a	»		34	39	42	41	35	36	34
	»	2:a	»		42	47	49		46	50	47
	»	3 :e	»		46	52			51	56
	»	4:e	»		48				54
Jönköping	»	1 :a	»		38	38	42	47	26	33	37
	»	2:a	»		45	46	50		39	46	46
	»	3:e	»		51	51			48	52
	»	4:e	»		53				51
Karlstad	»	1 :a	»		40	36	42	46	46	34	43
	»	2 :a	»		48	44	49		56	46	57
	»	3 :e	»		50	48			61	52
	»	4:e	»		52				63
Halmstad	»	1 :a	»		48	47	53	56	40	38	43
	»	2 :a	»		57	57	62		53	52	54
	»	3:e	»		62	62			61	60
	»	4:e	»		65				66
Lund	»	1 :a	»		47	47	51	53	41	47	48
	»	2:a	»		59	56	57		58	58	58
	»	3 :e	»		63	61			65	65
	»	4:e	»		65				67
Karlskrona	»	1 :a	»		52	53	55	58	47	47	42
	»	2:a	»		59	60	63		58	58	55
	»	3:e	»		61	63			63	61
	»	4:e	»		62				65
Kalmar	»	1 :a	»		49	54	60	62	47	47	50
	»	2:a	»		62	64	67		62	61	64
	»	3:e	»		67	69			68	67
	»	4:e	»		71				73
Sundsvall	»	1 :a	»		49	43	49	55	41	36	46
	»	2:a	»		58	54	59		55	51	56
	»	3:e	»		64	61			66	60
	»	4:e	»		66				70
Södertälje	»	1 :a	»		33	33	36	42	24	27	29
	»	2:a	»		43	45	48		39	37	42
	»	3:e	»		51	52			48	46
	»	4:e	»		53				53

K 52

166

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Uddevalla Efter 1 :a året
» 2:a »

» 3:e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4 :e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4 :e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4 :e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4 :e »

» 1 :a »

» 2:a »

» 3:e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

» 1 :a »

» 2 :a »

» 3 :e »

» 4:e »

K 49	K 50	K 51	K 52
41	41	45	50
50	49	56
54	54
55
40	43	42	45
49	51	52
53	58
56
42	44	44	53
47	47	47
48	48
49
51	49	50	54
58	58	60
61	62
62
40	41	45	48
49	49	52
53	54
55
49	56	63	61
56	64	68
60	66
61
52	58	66	69
61	68	71
67	73
69
58	51	63	75
66	68	72
68	70
69
43	47	45	57
51	55	53
53	58
54
43	45	51	54
53	58	61
56	63
59
42	43	47	43
50	51	53
53	55
54
48	46	48	53
59	60	55
66	64
67

K 49	K 50	K 51	K 52
42	38	44	48
52	50	57
58	57
61
38	37	38	43
48	46	48
54	54
59
48	43	47	52
58	49	52
60	52
60
49	50	46	48
62	61	61
67	68
68
32	38	43	46
43	48	53
48	53
52
52	59	60	53
64	71	66
69	74
71
47	55	56	65
58	68	72
70	77
78
56	49	70	76
70	73	82
76	78
77
52	50	46	70
64	60	56
68	65
70
38	36	50	47
50	49	62
55	58
58
43	34	46	36
57	41	55
61	46
62
44	41	42	51
57	58	52
68	65
69

Luleå

Landskrona

Kristianstad

Östersund

Nyköping

Växjö

Kristinehamn

Trelleborg

Umeå

Falun

V ästervik

Ränta å rcstitucraile utskyldcr.

Rätt till ränta å restituerade utskyldcr föreligger numera i två fall, dels
vid återbetalning av överskjutande preliminär skatt, dels vid nedsättning
i eller befrielse från påförd slutlig eller kvarstående skatt m. in. enligt
69 § 2 mom. uppbördsförordningen (1953:272) samt enligt kungl. förordningen
den 2 maj 1919 (nr 200). Revisorerna avse att i det följande till
behandling upptaga vissa spörsmål, som sammanhänga med sistnämnda
typ av ränta, som utgår med fem procent eller samma räntesats som ursprungligen
fastställdes.

Ifrågavarande räntcgottgörelse har vid flera tillfällen behandlats av riksdagens
revisorer. Här må nämnas att 1942 års revisorer ansågo, att räntan
å restituerade utskylder i anseende till dåvarande ränteläge kunde sänkas,
varvid räntesatsen borde för lämpliga tidsperioder fastställas av Kungl.
Maj.t. Uttalandet föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Enahanda gäller
beträffande motioner i samma syfte, som vid skilda tillfällen framförts
till riksdagen. Förevarande spörsmål har även behandlats av olika utredningar.
1944 års uppbördsberedning fann sålunda i sitt betänkande (SOU
1945: 27), att rättvisa och billighet krävde, att skattskyldig, som efter besvär
över taxering eller över debitering av skatt eller eljest genom beslut av
länsstyrelse vunne nedsättning i eller befrielse från slutlig eller tillkommande
skatt, vid återbekommande därav tillika erhölle ränta å det återbekomna
beloppet. Vid bedömande av frågan, med vilken procentsats ränta
i förekommande fall skulle utgå, hölle uppbördsberedningen före, att, därest
räntegottgörelsen skulle anses utgöra enbart ersättning för ränteförlust,
räntans höjd borde beräknas med hänsyn tagen till den ränta, som
en gäldenär normalt finge erlägga till bank vid lån mot annan säkerhet
än inteckning i fast egendom. Ansåge man i likhet med 1936 års uppbördskommitté
— vilket icke finge anses omotiverat — att räntan borde innefatta,
förutom ersättning för ränteförlust, jämväl ersättning för de kostnader
och olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige genom
den felaktiga taxeringen eller debiteringen, syntes en ränta uppgående till
fem procent i regel icke kunna betraktas såsom för hög. En ränta av nämnda
storlek vore enligt åtskilliga andra författningar av både offentligrättslig
och civilrättslig natur stadgad såsom norm för ersättning för den förlust,
som förorsakades vederbörande därigenom att han vore i avsaknad
av ett kapitalbelopp. Då skattskyldig i förevarande avseende icke syntes
böra försättas i sämre ställning än person, som enligt berörda författningar
vore berättigad återbekomma visst belopp, funne uppbördsberedningen
ränta vid restitution av skatt alltjämt böra utgå efter fem procent. För att
undgå det tidsödande arbete, som skulle föranledas av en fördelning å
skattctitlar av de i regel obetydliga belopp, vartill ränta vid restitution upp -

168

ginge, föreslog uppbördsberedningen, att statsverket skulle svara för all
ränta.

Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen 1945: 370 till
beredningens förslag i förevarande delar, och riksdagen beslöt i enlighet
härmed. Bestämmelser i ämnet inflöto i 1945 års uppbördsförordning. Vid
anmälan av propositionen 1953: 100 med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m. gjordes icke något särskilt uttalande i förevarande
spörsmål.

Erinras må att 49 § uppbördsförordningen torde kunna få betydelse i
fall, då fråga om erläggande av ränta kan uppkomma.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att införskaffa uppgifter om
storleken av de belopp, som utgått i ränta å restituerad skatt. Med hänsyn
till att räntegottgörelsen numera icke redovisas å särskilt anslag har det
visat sig vara förenat med vissa svårigheter att få fram erforderligt siffermaterial
i ämnet. Av de uppgifter, som stått att erhålla, må emellertid
följande redovisas för budgetåren 1950/51 — 1953/54.

Län	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54
Kronor (avrundade tal)
Överståthållarämbetet	407 500	256 700	334 100	718 900
Uppsala.............	6 000	15 000	5 200	5 300
Östergötlands .......	600	1 400	24 200	24 800
Kronobergs..........	25 100	22 100	38 000	23 100
Malmöhus...........	134 000	194 900	125 600	145 000
Hallands............	24 300	46 000	25 000	46 000
Göteb. o. Bohus......	359 000	372 000	209 000	1 615 000
Alvsborgs ...........	88 000	138 000	139 000	174 000
Västernorrlands......	116 000	48 000	121 000	92 800
Norrbottens.........	21 800	19 400	32 000	12 800
Summa kronor	1182 300	1113 500	1053 100	2 857 700

Från överståthållarämbetet ha revisorerna erhållit uppgifter avseende
vissa under budgetåret 1953/54 utbetalda räntebelopp, vilka hänföra sig
till taxeringsår före 1952; en sammanställning härav följer här nedan.

Taxeringsår	Skatteslag	Ränta
1941	Ink. o. förm.	656:72
1942	» »	1 615:17
1943	» »	1 712:25
»	Krigskonjunkturskatt	2 665: 40
1944	Ink. o. förm.	1 649: 85
»	Krigskonjunkturskatt	1 686:96
»	Ink. o. förm.	9 679: 86
eftertax.	» »	5 723:54
»	» »	26 554:44
1945	» »	5 662:25
»	» »	135 640: 32
»	» »	144 853: 30

axeringsår		Skatteslag	Ränta
1 946	Ink	. o. förm.	1 892:48
»	»	»	2 996:24
»	Kr i	gskonjunktu rskatt	6 578:04
it		»	13 648: 83
»	Ink	. o. förm.	4 793:42
1948	»	»	8 148:20
»	»	»	9 657:94
»	»	»	12 905: 03
1949	»	»	7 657:60
1951	»	»	6 467:Öl

Av större räntebelopp, som utbetalts av länsstyrelser, förtjänar här att
nämnas att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 25 november 1953
till ett rederi utbetalt ränta om sammanlagt nära 527 000 kronor å för
mycket erlagd krigskonjunkturskatt, avseende 1940, 1941, 1943, 1944 och
1945 års taxeringar. Stora räntegottgörelser ha även utgått å statlig inkomstskatt
samt å kommunal skatt. Exempelvis har samma länsstyrelse
den 23 december 1953 till ett bolag erlagt ränta med i runt tal 305 000
kronor, därav 48 000 kronor å kommunal skatt å för åren 1944, 1946, 1950
och 1951 erlagd skatt samt den 19 maj 1954 å ett enligt 1948 års taxering
restituerat belopp ränta med omkring 128 000 kronor, därav å kommunalskatt
med 25 000 kronor.

Av förestående uppgifter kan utläsas att avsevärd tid i vissa fall förflutit
mellan taxeringsåret och tidpunkten för utbetalning av restituerad skatt
jämte ränta därå. Anledningen härtill är, att handläggningen av de taxeringsmål,
som föranlett ifrågavarande restitutioner, tagit avsevärd tid. Med
hänsyn härtill ha revisorerna ansett sig böra inhämta uppgilter beträtfande
balansen av oavgjorda skattemål hos kammarrätten och regeringsrätten.
Den förstnämnda myndigheten har därvid upplyst, att balansen f. n. motsvarar
det antal mål, som avgöres under ett år; för regeringsrättens del
framgår denna av nedanstående sammanställning.

	Under inkomna	året avgjorda	Vid årets utgång balanserade	Därav finansmål
1944	3 009	2 473	1 618	1 074
1945	3 027	2 368	2 281	1 825
1946	3 333	2 466	3 150	2 614
1947	3 171	2 898	3 425	2 767
1948	2 937	2 703	3 657	3 227
1949	3 012	2 633	4 036	3 603
1950	3 221	2 668	4 589	4 183
1951	3 022	2 708	4 905	4 504
1952	3 380	2 647	5 638	5 086
1953	3 912	3 466	6 084	5 581

Förestående statistik utvisar en avsevärd stegring av antalet till regeringsrätten
inkomna mål under ifrågavarande tidsperiod. Oaktat antalet

170

avgj°rda mal per ar ökat starkt sedan 1944, visar balansen en fortgående
ökning; huvudparten oavgjorda mål utgöres av finansmål, av vilka skattemålen
äro den ojämförligt största gruppen.

I anslutning till dessa sifferuppgifter må erinras att särskilda åtgärder
vidtagits för att minska tillströmningen av mål till i''egeringsrätten och ned bringa

dennas balans. Salunda ha beslut meddelats om att vissa mål _

bl. a. om avlöningsförmåner o. d. — skola prövas av kammarrätten i stället
för regeringsrätten samt att talan mot kammarrättens utslag — bl. a. i vad
avser huvudparten fastighetstaxeringsmål — icke vidare får föras i regeringsrätten.
Vidare har bl. a. en förbättrad föredragning av målen i denna
kommit till stånd. Härjämte genomfördes en lag den 14 juni 1928 angående
tillfällig ökning av regeringsrådens antal, enligt vilken antalet regeringsråd
för tiden fr. o. m. den 1 januari 1929 intill utgången av år 1931 skulle utgöra
elva och därefter, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter
kunde ske, skulle nedbringas till sju. Vidare bestämdes genom särskild
lag den 29 mars 1946 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, att
regeringsrätten fr. o. m. den 1 oktober samma år skulle tillfälligt förstärkas.
så att den kom att bestå av tio regeringsråd. Enär en avarbetning avföreliggande
balans beräknades kunna genomföras på jämförelsevis kort
tid, föreskrevs i 1 § av lagen, att den tillfälliga utökningen skulle äga bestånd
t. o. in. den 30 september 1949 eller, om särskilda förhållanden föranledde
därtill, den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde. Därefter
skulle, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kunde ske, antalet
regeringsråd åter minskas till sju. Emellertid blev utvecklingen mindre
gynnsam än man vid utökningens genomförande beräknade. Måltillströmningen
till regeringsrätten var alltfort mycket stark, och dessutom inträdde
en förskjutning i fråga om målens beskaffenhet och riktning mot en
högre andel av stora och invecklade mål. Härigenom minskade målavverkningen,
räknat i antalet mål, och balansen ökade ytterligare. Med anledning
härav bestämdes genom lag den 25 februari 1949, att utökningen skulle bestå
t. o. m. den 30 september 1952 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t
bestämde. Det oaktat ökade balansen ytterligare och genom lag den 30 maj
1952 föreskrevs att regeringsrätten t. o. m. den 30 september 1955, eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som Kungl.
Maj:t bestämmer, skall utgöras av tretton regeringsråd. Därefter skall antalet
regeringsråd, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske,
nedbringas till sju. Den sålunda beslutade ökningen av antalet regeringsråd
innebär, att dessa ökades med tre.

Det må även erinras, att förslag om att göra kammarrätten till sista
instans i beskattningsmål över huvud taget ha diskuterats gång efter
annan. Sålunda ha bl. a. beskattningsorganisationssakkunniga (SOU
1942: 18) berört denna fråga. Förslagen ha dock avvisats, bl. a. av det skälet
att kammarrätten med hänsyn till prövningsnämndernas organisation i rea -

171

liteten är första domstolsinstans i skattemål. Även frågan om en ytterligare
begränsning i rätten alt anföra besvär hos regeringsrätten bar diskuterats.

I propositionen 1951:64, vilken innefattade förslag till inrättande av en
riksskattenämnd, framhöll chefen för finansdepartementet, att frågan om
eu begränsning av såväl de skattskyldigas som taxeringsintendenternas
och kommunernas besvärsrätt syntes böra uppmärksammas och, därest så
funnes påkallat, framdeles och i ett sammanhang göras till föremål för
utredning. Flera andra utvägar att avlasta regeringsrätten ha undersökts
och förkastats; man har sålunda bl. a. övervägt att införa fullföljds- eller
stämpelavgift.

Revisorernas uttalande. Rätt till ränta å till följd av besvär restituerad,
slutlig skatt — som ursprungligen infördes genom en förordning av år
1919 — utgör en fråga, som vid skilda tillfällen behandlats av riksdagens
revisorer. De synpunkter, som därvid framförts, ha numera delvis tillgodosetts
genom de bestämmelser i ämnet, som intagits i uppbördsförordningen.

Som framgår av det föregående ha revisorerna funnit det vara av intresse
att söka närmare beräkna storleken av den ränta, som utgår å till följd
av besvär restituerad skatt. Av bokföringstekniska skäl har det emellertid
icke varit möjligt att införskaffa fullständiga upplysningar härom. Fn försiktig
beräkning giver emellertid till resultat, att den sammanlagda räntan
under senaste budgetåret icke understigit 3 000 000 kronor. Härav torde
mer än hälften belöpa sig på utskylder, som restituerats till följd av utslag
av regeringsrätten. Att räntebeloppen blivit så stora, torde till icke ringa
del bero på krigskonjunkturskattemålen. Men även sedan dessa avverkats,
torde man kunna räkna med att räntebeloppen komma att uppgå till minst
1 500 000 kronor per år.

Skattetrycket har medfört, att avgörandena i skattefrågor för såväl den
enskilde som sammanslutningar av olika slag fått allt större betydelse. De
skattskyldigas intresse för att tillvarataga sin rätt har blivit allt starkare;
jämsides härmed ha skatteförfattningarna blivit allt mer komplicerade och
svårtolkade. Dessa omständigheter jämte annat ha medfört en ständigt
ökad belastning å skattedomstolarna, särskilt inom regeringsrätten, med
därav följande svårigheter att inom rimlig tid avverka inkomna mål. Det
är enligt revisorernas mening till allvarlig skada för taxeringsväsendet, att
avgörandet i taxeringsmål i allmänhet kommit att draga så långt ut på
tiden. De skattskyldiga få vänta i många år på besked i sina taxeringsangelägenheter
— f. n. förflyta i allmänhet omkring tre år från dagen för
kammarrättens utslag, innan utslag meddelas av regeringsrätten — och
de måste under tiden i många fall ligga ute med avsevärda skattebelopp.
Även i andra hänseenden kan det vara till men att icke kunna någorlunda
snabbt få en taxeringsfråga avgjord.

172

Med anseende till kronans skyldighet att erlägga ränta å restituerad skatt
skulle en väsentlig utgiftsminskning stå att vinna, därest avgörandena i
skattemålen kunde ske snabbare än nu är fallet. Viktigast härvidlag torde
vara att väntetiden i regeringsrätten nedbringas. Åtgärder i sådant syfte
ha som nämnts vid skilda tillfällen vidtagits. Sålunda har man sökt minska
tillströmningen av mål till denna domstol. Vidare har antalet ledamöter i
denna gång efter annan ökats. Senast skedde detta genom beslut av 1952
ärs riksdag, varigenom antalet provisoriskt ökats med tre från tio till
tretton. Det oaktat har de balanserade målens antal icke sjunkit; däremot
synes differensen mellan inkomna och avverkade mål för år 1953 ha minskat
ganska avsevärt. I detta sammanhang må erinras att i en inom regeringsrätten
upprättad, den 31 oktober 1951 dagtecknad promemoria beräknats
att antalet till regeringsrätten inkommande mål, med undantag
lör krigskonjunkturskattemål, sammanlagt skulle utgöra 2 700 å 2 900 mål
årligen. Under 1953 inkommo 3 912 mål; därav utgjorde endast ett fåtal
krigskon junkturskattemål. Den hittills gångna delen av 1954 har enligt
vad revisorerna inhämtat icke visat någon sjunkande tendens; den 1 september
funnos sålunda 5 786 balanserade finansmål mot 5 581 vid 1953
års utgång.

Enligt revisorernas mening visar utvecklingen, att hittills vidtagna åtgäider
icke varit tillräckliga. Ytterligare sådana synas därför ofrånkomliga
med hänsyn till både den enskildes och det allmännas intressen. De åtgärder,
som härvid kunna diskuteras, äro dels sådana som ha effekt först på
längre sikt, dels sadana som ha en mera omedelbar verkan.

I det förstnämnda hänseendet må nämnas att 1950 års skattelagssakkunniga
nyligen i två betänkanden framlagt förslag till förenkling av vissa
beskattningsregler samt till effektivare taxering. Däri föreslagna åtgärder
kunna tänkas tå betydelse även i förevarande avseende. Det sistnämnda
betänkandet innefattar sålunda bl. a. förslag om att prövningsnämnderna,
vilkas arbete till följd av en omsorgsfullare taxering i första instans beräknas
minska i kvantitativt hänseende, skola fungera enbart som besvärsinstanser
för prövning av besvär från skattskyldiga och framställningar från
allmänt ombud. Erinras må i anslutning härtill att frågan om en begränsning
i rätten att hos regeringsrätten fullfölja talan mot kammarrättens
utslag i beskattningsmål i vidare mån än den begränsning av talerätten,
som redan finnes genomförd beträffande vissa mål, vid flera tillfällen
diskuterats men avvisats. Anledning härtill har bl. a. varit, att kammarrätten
med hänsyn till prövningsnämndernas nuvarande organisation i
realiteten är törsta domstolsinstans i skattemål. Enligt vad revisorerna inhämtat
pågår en utredning om förutsättningarna för att genomföra en
begränsning i fullföljdsrätten i här ifrågavarande avseende inom Kungl
Maj:ts kansli.

Även om en dylik begränsning genomföres, torde antalet mål, som fullföljas
till högsta skattedomstolen, alltjämt bli betydande. Åtgärder synas
därför böra vidtagas för att stärka dennas ställning i olika avseenden. Eu
utväg härvidlag, som enligt revisorernas mening förtjänar att övervägas, är
att utbryta skattemålen från regeringsrätten och inrätta en särskild domstol
för detta ändamål. Med hänsyn till skattemålens allt större omfattning
och alltmer komplicerade beskaffenhet synes det nämligen önskvärt, att
den högsta skattedomstolens ledamöter kunna ägna ett odelat intresse åt
dessa mål. Då regeringsrättens kompetens spänner över ett mycket vidsträckt
område, är detta f. n. icke möjligt. Inrättandet av en högsta skattedomstol
skulle även vara förenat med andra fördelar. Här må endast framhållas
att vid ledamotsvalet andra synpunkter än att tillgodose behovet
av expertis just på skatteområdet icke skulle behöva beaktas. En annan
möjlighet, som åtminstone delvis skulle tillgodose samma syfte som en
särskild högsta skattedomstol, är en särskild avdelning inom regeringsrätten
för behandling av enbart skattebesvär. — Erinras må att nyligen
en sakkunnig tillkallats med uppgift att pröva bl. a. frågan om överförandet
av en del besvärsmål från Kungl. Maj:t i statsrådet till Kungl. Maj:t
i regeringsrätten. Därest denna utredning skulle resultera i en mera väsentlig
utökning av regeringsrättens kompetensområde med därav följande
ökad belastning å denna, vore detta ett ytterligare skäl för en utbrytning
av skattemålen från regeringsrätten eller för en särskild skatteavdelning
inom denna.

Då emellertid här antydda organisatoriska spörsmål icke torde kunna
lösas inom rimlig tid, synes det i nuvarande läge nödvändigt att vidtaga
andra åtgärder, som snabbt kunna medverka till en minskning av balansen
oavgjorda mål i regeringsrätten. Därvid bör även frågan om en ytterligare
utökning av regeringsrådens antal prövas. Framhållas må att de kostnader,
som en utökning av denna skulle medföra, mer än väl torde komma att
uppvägas av den utgiftsminskning, som står att vinna genom minskade
ränteutgifter. Då man bedömer den besparing, som skulle uppstå, därest
regeringsrätten kunde snabbt avverka sin balans, torde det böra beaktas,
att man därigenom icke blott nedbringar ränteutgifterna för redan balanserade
mål utan även för de mål, som inkomma i en framtid. Liggetiden
för dessa senare blir nämligen avsevärt kortare. En annan åtgärd, som skulle
kunna bidraga till en minskning av räntekostnaderna, är att ordna en
regelbunden förtursbehandling av mål, som kunna få prejudicerande verkan
eller röra flera skattskyldiga eller flera års taxering för samma skattskyldig.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna angeläget, att
sådana åtgärder vidtagas, att antalet balanserade skattemål kan väsentligt
nedbringas.

174

§ 23.

Förenkling av vissa skatterestitutioner.

Revisorerna ha under föregående § av sin berättelse behandlat den rätt,
som i vissa fall föreligger att erhålla ränta med fem procent för år å restituerad,
slutlig skatt m. m. Därvid har visats att stundom mycket stora
belopp av räntegottgörelse utgå. Revisorerna ha emellertid vid sin granskning
av anordningar från olika länsstyrelser även uppmärksammat, att
jämväl smärre räntebelopp om några ören ofta förekomma. I syfte att
klarlägga storleken och omfattningen av framför allt räntebelopp under
fem kronor har på föranstaltan av revisorerna en sammanställning upprättats
beträffande restituerad skatt under budgetåret 1953/54 vid länsstyrelsen
i Stockholm. Densamma utvisar följande.

Restitutionernas antal var 2 871; de aterbetalda beloppen utgjorde sammanlagt
1 349 950 kronor 70 öre. Ränta därå utgick i 1 946 fall med 47 678
kronor 31 öre. Antalet ränteposter under en krona var 443 om tillhopa
198 kronor 18 öre; motsvarande tal för ränteposter mellan en och två kronor
voro 247 respektive 353 kronor 18 öre, mellan två och tre kronor 166
respektive 417 kronor 95 öre, mellan tre och fyra kronor 108 respektive
379 kronor 15 öre samt mellan fyra och fem kronor 108 respektive 485
kronor 21 öre. Antalet räntebelopp under fem kronor uppgick således till
1 072 eller 55,1 procent av totala antalet restitutioner med rätt till ränta.
De undersökningar revisorerna gjort beträffande vissa andra länsstyrelser
ha givit vid handen, att hela antalet räntebelopp under fem kronor, som
de olika länsstyrelserna ha att varje år utbetala, är betydande.

I anslutning härtill må erinras att under senare år åtgärder i skilda hänseenden
vidtagits i syfte att förenkla arbetet i samband med debitering och
uppbörd av skatter av olika slag m. m. Sålunda ha öretalen numera bortarbetats
från samtliga de i slutlig skatt, fastighetsskatt m. m. ingående delposterna.
Bestämmelserna härom, som 1953 infördes i uppbördsförordningen
samt i förordningarna om statlig inkomstskatt samt förmögenhetsskatt,
tillkommo sedan bl. a. 1941 års riksdagsrevisorer uttalat, att det vore synnerligen
önskvärt, att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas öretal
utreddes. 1 fråga om annuiteter å avdikningslån gäller att dessa påföras
i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. För att undvika restitution
av alltför obetydliga belopp har stadgats att överskjutande preliminär
skatt, till belopp understigande fem kronor, icke skall återbetalas till skattskyldig
utan tillfalla staten. Å andra sidan utkräves icke kvarstående skatt,
som icke uppgår till minst fem kronor. Erinras må slutligen att den ränta,
vilken skattskyldig i vissa fall har att erlägga, om dennes slutliga skatt
överstiger den preliminära skatt, som gottskrivits honom, utgår å den del
av det överskjutande beloppet, som överstiger ett tusen kronor, avrundat

175

till närmast lägre hundratal kronor. Motsvarande regel gäller i fall, då
skattskyldig gottskrives ränta på grund av att den preliminära skatten
överstiger den slutligt debiterade skatten.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av det föregående ha olika åtgärder
vidtagits i syfte att förenkla de administrativa bestyren i samband
med uträkning och uppbörd av skatter av olika slag. Då arbetsbördan för
de myndigheter, som handha dessa göromål, det oaktat är betydande,
böra om möjligt ytterligare förenklingar genomföras. Vad som därvid bl. a.
förtjänar övervägas är att ändra bestämmelserna om restitution av slutlig
skatt m. m. i de fall, då ränta därå utgår. Som ovan visats är antalet fall
då smärre belopp i ränta gottskrivas de skattskyldiga betydande. Av samma
skäl som en regel införts att preliminär skatt, som ej uppgår till fem kronor,
ej återbetalas, torde enligt revisorernas mening böra föreskrivas,
att ränta, som ej utgöres av visst minsta belopp, förslagsvis fem kronor,
ej skall utgå. Räntebeloppen böra vidare utbetalas i helt antal kronor, därvid
öretal bör bortfalla.

Då bestämmelser av angivet innehåll — mot vilka några principiella
skäl knappast kunna anföras — enligt de upplysningar revisorerna inhämtat
skulle medföra en viss arbetsbesparing, torde erforderliga författningsändringar
snarast möjligt böra vidtagas.

176

Ecklesiastikdepartementet.

§ 24.

Visst kyrkligt fastighetsförvärv i Luleå stift.

Gällande lagstiftning beträffande kyrklig jord inrymmer stadganden om
försäljning i viss, mera begränsad omfattning bl. a. av sådan kyrklig jord,
varå ecklesiastik boställsordning är tillämplig, d. v. s. i huvudsak den fasta
egendom, som anslagits till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella
församlingar. Dylika försäljningar kunna påkallas av olika skäl,
bl. a. med hänsyn till önskemålet att kunna taga sådan mark — i likhet
med icke kyrklig jord — i anspråk för exempelvis bostadsändamål, expropriationsändamål
eller rationalisering av jordbruk. Vid dylik försäljning
skall, när det gäller prästboställe som utgör avlöningstillgång för visst pastorat,
den behållna köpeskillingen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
för pastoratet.

Vid 1942 års riksdag behandlades frågan om användandet av prästlönefonder.
Statsmakterna utgingo härvid från att fonderna borde kunna placeras
i en värdebeständigare valuta än penningar och värdepapper. I första
hand borde ifrågavarande fonderade medel användas för förbättring eller
arrondering av redan befintligt löneboställe eller för inköp av nytt löneboställe.
Då emellertid praktiska svårigheter skulle kunna möta vid en
placering på detta sätt, ansågs det nödvändigt alt sammanföra fonderna
från flera pastorat för gemensamma inköp, varigenom lämpliga placeringsobjekt
lättare skulle kunna påträffas. Beslutet har sedermera influtit i
lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m., enligt vilken prästlönefondsmedel skola kunna användas
till inköp av fastighet att förvaltas antingen av pastorat såsom löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller ock av
stiftsnämnden såsom s. k. prästlönefondshemman för två eller flera pastorat.
Det förutsattes härvid att åtminstone av de stiftsvis sammanförda
fonderna i främsta rummet borde inköpas större fastiglietskomplex, huvudsakligen
bestående av skogsegendomar.

Kungl. Maj:ts förslag till 1942 års riksdag hade föregåtts av särskild
utredning genom en inom ecklesiastikdepartementet tillkallad sakkunnig.
Denne hade bl. a. framhållit, att beslutanderätten om användande av lönefond
för nu avhandlade ändamål borde förbehållas Kungl. Maj:t. I några
av de inkomna yttrandena över den sakkunniges förslag hade ifrågasatts,
om ej beslutanderätten borde anförtros åt stiftsnämnderna, åtminstone då
det gällde placering av mindre betydande belopp. I propositionen anförde

177

departementschefen, att de gjorda invändningarna syntes värda beaktande.
Fondplaceringar i grundförbättringar och arronderingar rörde sig väl i
allmänhet om icke alltför stora belopp. Avgörandet av sådana placeringsfrågor
syntes därlör kunna överlämnas åt stiftsnämnderna. Reslutanderätten
i fråga om mera betydande fastighetsköp borde emellertid förbehållas
Kungl. Maj:t.

I enlighet härmed har i nyssnämnda lags tillämpningsföreskrifter (kung.
1942:967) stadgats, att frågor om förvärv av stifts prästlönefondshemman

alltid skola underställas Kungl. Maj:t, medan sådan underställning beträffande
förvärv av fastighet att förvaltas såsom vanligt prästlöneboställe skall
ske endast om fastighetens värde överstiger 20 000 kronor. Om värdet i
sistnämnda fall uppgår till högst 20 000 kronor äger stiftsnämnden besluta
om inköpet. Enligt tillämpningsföreskrifterna är det ett åliggande för stiftsnämnden
att utreda möjligheterna av förvärv av fastigheter såsom stifts
prästlönefondshemman eller prästlöneboställe.

Försäljningar av kyrklig jord ske varje år till icke obetydliga belopp.
Enligt inom kammarkollegiet tillgänglig statistik uppgingo dessa försäljningar
för åren 1952 och 1953 till 3 253 000 kronor respektive 3 505 000
kronor i runda tal. Försäljningarna avse till övervägande del tomtområden

för egna hem eller annan bebyggelse.

Revisorerna ha funnit anledning att närmare granska ett fastighetsförvärv,
som innevarande år verkställts av stiftsnämnden i Lulea stift för
Lycksele pastorats räkning.

Den ifrågavarande fasta egendomen utgöres av ett större skogsområde,
kallat Romsmyran, i Umeå socken, omkring 14 km från Umeå. Den innehåller
en areal av 482 har, samlat i ett sammanhängande rektangulärt komplex,
2,8 km långt och 1,7 km brett. Området består av 12 skilda jordregisterfastigheter
i 20 mestadels långsmala skiften, så fördelade att flertalet jordregisterfastigheter
består av två skilda skiften. Ryggnader eller odlad mark
ingår icke i området.

Ifrågavarande fastighetskomplex, som tillhörde en enda ägare, hembjöds
till lantbruksnämnden i Västerbottens län för ett belopp av 200 000 kronor.
Nämnden konstaterade att ett betydande intresse ur dess synpunkt
förefanns för att förvärva detsamma i syfte att förstärka kringliggande
jordbruk med skog. På grundval av verkställd värdering ansåg sig lantbruksnämnden
dock icke kunna erbjuda högre köpeskilling än 150 000
kronor. Samtidigt fanns inom flera pastorat i stiftet prästlönefondsmedel
tillgängliga för placering. Några av de mer närbelägna pastoraten
ansågo sig likväl icke böra uppträda som köpare, med hänsyn till att
skogsmarken ansågs behövlig för rationaliseringsändamål. Sedan emellertid
Lycksele pastorat förklarat sig intresserat av förvärvet, verkställde
stiftsnämnden inköpet för pastoratets räkning för en sammanlagd köpeskilling
av 200 000 kronor. Då lantbruksnämnden icke ansåg sig kunna

12 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. I.

178

godtaga detta högre pris, var frågan om begagnande av nämndens förköpsrätt
härigenom förfallen och fastigheterna stannade i pastoratets ägo.

Köpet genomfördes med ett köpebrev för varje jordregisterfastighet,
d. v. s. med 12 stycken köpebrev mellan de båda parterna, samtliga dagtecknade
den 15 juli 1954 och likalydande så när som på köpeskillingarnas
belopp.

Av nedanstående uppställning framgå arealer, taxeringsvärden och köpeskillingar
för de olika jordregisterfastigheterna.

Reg.-nr	Areal (hektar)	Taxeringsvärde 1954	Köpe- skilling
Skog	Övr.	Summa	Mark- värde	Skogs- värde	Summa
l3 ............	55	36,49	91,49	1 400	3 300	4 700	20 000
I7 ............	Öl	20,35	81,35	1 600	4 400	6 000	20 000
I8 ............	27	8,49	35,49	700	2 400	3 100	19 000
P ............	10	4,12	14,12	300	800	1 100	7 000
I10............	20	4,59	24,59	500	2 600	3 100	20 000
I11............	32	10,86	42,86	800	2 300	3 100	20 000
lla............	37	5,95	42,95	1 000	2 200	3 200	19 000
I13............	25	8,98	33,98	600	2 400	3 000	13 000
I11............	26	10,82	36,82	600	1 900	2 500	12 000
I15............	20	10,37	30,37	500	2 200	2 700	19 000
P8............	20	6,44	26,44	500	1 600	2 100	11 000
I17............	17	5,08	22,08	500	2 600	3 100	20 000
Summa	350	132,54	482,54	9 000	28 700	37 700	200 000

I en till revisorerna ingiven förklaring har stiftsjägmästaren i Luleå
stift anfört, bl. a., att stiftsnämndens rätt att utan Kungl. Maj:ts bemyndigande
inköpa fastighet för något pastorats räkning vore begränsad till
fastigheter med ett »värde» av högst 20 000 kronor. Denna befogenhet vore
teoretiskt sett utan begränsning i fråga om det antal fastigheter, som finge
inköpas. Erfarenheten visade dock att antalet vore mycket starkt begränsat
av den anledningen att eftersträvansvärda fastigheter i regel hade högre
priser än 20 000 kronor. Att stiftsnämnden i detta fall kunnat på en gång
inköpa tolv fastigheter, som tillsammans bildade ett komplex, berodde på
det säkert ytterst sällsynta förhållandet att ett skogskomplex av så pass
stor areal som Romsmyran vore till salu, vore i en ägares hand och samtidigt
så starkt söndersplittrat i fastigheter. — Vidare har framhållits, att
skötseln av skogen inom detta komplex skulle i hög grad försvåras om det
vore olika ägare för varje fastighet. Stiftsnämnden hade för avsikt att påbörja
vissa skogsvårdande åtgärder, bl. a. anläggande av bilbasväg och vissa
åtgärder för motverkande av försumpning, något som icke läte sig utföras
lika lätt, om äganderätten vore delad på flera händer. Enligt stiftsjägmästarens
mening vore skogsmarken icke i någon större omfattning behövlig
för förstärkning av närbelägna jordbruk. Härför talade även den omständigheten
att fastigheterna så sent som för omkring 10 år sedan försålts av
nio jordbrukare i trakten.

171)

Det må i detta sammanahng erinras om att chefen för jordbruksdepartementet
år 1951 tillkallade särskilda sakkunniga, den s. k. jordbruksrationaliseringsutredningen,
för alt utreda frågan om dels fortsatt tillämplighet
av jordförvärvs- och förköpslagarna, dels förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog. I direktiven för utredningen framhölls, att enligt de
riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, som fastställdes genom 1947
års riksdags beslut, skulle åtgärderna för den yttre rationaliseringen av
jordbruket i skogsbygderna inriktas även på att förstärka brukningsdelarna
med skog så att de fastigheter, där jordbruket utgjorde den huvudsakliga
sysselsättningen, i största möjliga utsträckning skulle bli bärkraftiga brukningsdelar,
på vilka bristerna i jordbrukets lönsamhet kunde uppvägas av
tillgången på egen skog. Ehuru vissa medel för åstadkommande av ett
dylikt resultat redan stode till lantbruksnämndernas förfogande, exempelvis
en aktiv inköpspolitik och kronans förköpsrätt, hade denna del av nämndernas
verksamhet dittills endast fått begränsad omfattning. Det gällde
därför för utredningen att pröva möjligheterna att underlätta en sadan
förstärkning.

Nämnda sakkunniga ha under våren 1954 framlagt betänkande med förslag
till jordrationaliseringslag. Enligt förslaget skall den hittillsvarande
friheten för kommuner att söka förvärvstillstånd vid inköp av fastighet
icke längre bestå, varför kommuner, och därmed även de kyrkliga kommunerna,
skulle underkastas skyldighet att i vanlig ordning hos lantbruksnämnderna
söka dylikt tillstånd. Enligt förslaget skall tillstånd (hindersfrihetsintyg)
vägras, om förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att
utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som
är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk.

Revisorernas uttalande. Kyrklig jord, som anslagits till bostad eller avlöning
åt prästerskapet i territoriella församlingar, är i icke ringa omfattning
föremål för försäljning av olika skäl, bl. a. emedan marken erfordras
för bostadsbebyggelse eller annat allmänt eller enskilt ändamål. Köpeskilling,
som erhålles vid sådan försäljning, ingår till prästlönefond. Med hänsyn
till önskvärdheten att dessa medel skola kunna erhålla en mera värdebeständig
placering än i penningar har det förutsatts, att medlen skola
kunna tagas i anspråk för inköp av fast egendom, antingen för arrondering
av redan befintliga boställen eller för inköp av nya fastigheter. För att
vidga möjligheterna till lämpliga inköp kunna prästlönefonderna i olika
pastorat tagas i anspråk för gemensamma förvärv av s. k. prästlönefondshemman,
som härefter förvaltas för pastoratens gemensamma räkning.

Förvärven ombesörjas i båda fallen av vederbörande stiftsnämnd. Genom
år 1942 meddelade bestämmelser har föreskrivits, att frågan om förvärv
av stifts prästlönefondshemman alltid skall underställas Ivungl. Maj:t, medan
sådan underställning beträffande förvärv av fastighet att förvaltas

180

såsom vanligt prästlöneboställe skall ske endast om fastighetens värde
överstiger 20 000 kronor.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har det fastighetsförvärv,
som i förevarande fall för en köpeskilling av 200 000 kronor verkställts
av stiftsnämnden i Luleå för Lycksele pastorats räkning, avsett ett
sammanhängande skogskomplex, som vid köpet var i en ägares hand. Området,
som ligger i Umeå socken, omfattar omkring 482 hektar och är
taxeringsvärderat till 37 700 kronor. Genom att området i jordregisterhänseende
är uppdelat i tolv skilda fastigheter har stiftsnämnden ansett sig
icke behöva inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet. Köpet bär uppdelats
på tolv köpebrev, ett för varje fastighet. Av köpeskillingarna äro
fem bestämda till 20 000 kronor, tre till 19 000 kronor och återstående fyra
till lägre belopp. Av de fastigheter, som åsatts en köpeskilling av 20 000
kronor vardera, äro två taxeringsvärderade till 6 000 respektive 4 700 kronor
och de återstående till vardera 3 100 kronor. De taxerade skogsvärdena
uppgå till respektive 4 400, 3 300, 2 600, 2 600 och 2 300 kronor.

Revisorerna finna det uppenbart, att den Kungl. Maj:ts prövning, som
enligt 1942 års bestämmelser skall ske beträffande vissa kyrkliga jordförvärv,
hade bort äga rum i ett fall som detta. Avsikten med lagstiftningen
har givetvis varit, att penningplaceringar av mera betydande storleksordning
skola förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Den uppdelning av köpet i
ett flertal köpebrev samt köpeskillingarnas avpassning till jämnt 20 000
kronor eller något därunder har således medfört, att den författningsenliga
prövningen i högre instans uteblivit. Revisorerna finna det av stiftsnämnden
valda tillvägagångssättet anmärkningsvärt, särskilt med hänsyn till att
lantbruksnämnden i länet framträtt som spekulant på skogsmarken i avsikt
att använda densamma för förstärkning av närbelägna ofullständiga jordbruk
men icke kunnat använda sin förköpsrätt, emedan nämnden stannat
för en betydligt lägre värdering.

181

Jordbruksdepartementet.

§ 25.

Vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln.

Reservationsanslag få icke av myndigheterna överskridas. Å andra sidan
innebär medelsanvisning i denna form att besparing, som vid ett budgetårs
utgång uppstått på anslaget, innestår (reserveras) för att ett följande år
kunna disponeras för det med anslaget avsedda ändamålet. Enligt beslut
av 1928 års riksdag få reservationsanslag, som icke längre finnas uppförda
på riksstaten, numera icke disponeras längre än till och med andra budgetåret
efter det, å vars riksstat anslaget blivit sist uppfört, dock med rätt
för Kungl. Maj:t att då anslagets bortfallande skulle vålla särskild olägenhet
låta det stå till vederbörandes förfogande under yllerligare högst ett år.
Om anslaget behöver anlitas för sitt ändamål efter denna tids utgång, måste
riksdagens medgivande inhämtas. Besparing, som kvarstår på anslaget sedan
tiden för dess anlitande är utgången, tillföres budgetutjämningsfonden
på samma sätt som årligen sker med icke ianspråktagna belopp på förslagsanslag
och obetecknade anslag.

Nämnda tidsbegränsning i rätten alt anlita reservationsanslag gäller under
förutsättning att anslaget är anvisat för ett enda eller ett begränsat
antal budgetår (engångsanslag). Det finnes emellertid ett stort antal exempel
på att årligen återkommande ändamål tillgodoses genom reservationsanslag,
som med samma beteckning uppföres på riksstaten år efter år
(fortlöpande reservationsanslag). Reservationsanslagsformen tjänar i dylika
fall syftet alt åstadkomma den av riksdagen avsedda begränsningen av
utgiftsramen. Så länge anslaget på grund av förnyad medelsanvisning återkommer
på riksstaten gäller icke någon tidsbegränsning i rätten alt anlita
reservationerna på anslaget. Reservationerna överföras varje år till det nya
anslaget och sammanläggas med vad som ytterligare kan ha anvisats. I den
för ett budgetår disponibla anslagssumman kunna alltså ingå reservationer
från ett flertal föregående budgetår.

Reservationsanslag ha i åtskilliga fall kommit till användning, då riksdagen
funnit anledning att fastställa en högsta gräns för den medelsförbrukning,
som ansetts böra medgivas för ett visst ändamål, och det sam -

182

tidigt kunnat förutses att utgifterna icke skulle kunna slutföras under det
närmast följande budgetåret eller det i varje fall varit ovisst om så skulle
kunna ske. I den mån denna anslagsform kommer till användning i allt
större utsträckning och reservationsanslag anvisas med allt större belopp
medför detta en tendens mot att de årliga reservationerna växa till sådana
belopp, att de märbart påverka budgetutfallel. Härigenom uppkommer en
konflikt med principen att budgeten skall utgöra en hushållningsplan, i
vilken utgifterna under ett budgetår skola balanseras mot inkomsterna.
Förhållandet har under senare år föranlett en allmän strävan att finna
utvägar att nedbringa behållningen på reservationsanslagen.

Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1953/54 uppgick det sammanlagda
beloppet av reservationerna (å driftbudgeten) vid detta budgetårs
ingång till ca 1 185 miljoner kronor. Summan av reservationerna vid utgången
av budgetåret 1953/54, d. v. s. de reservationer, vilka överföras till
innevarande budgetår, belöpte sig till ca 1 360 miljoner kronor. Under
budgetåret 1953/54 hade reservationerna följaktligen ökats med ca 175 miljoner
kronor.

Vid en jämförelse de olika huvudtitlarna emellan av storleken av reservationerna
vid budgetårets utgång, d. v. s. reservationerna per den 30 juni
1954, synas, om man vid jämförelsen bortser från utgifter för statens kapitalfonder
och sålunda uppehåller sig endast vid egentliga statsutgifter, de
största reservationerna återfinnas under riksstatens fjärde, sjätte och
nionde huvudtitlar. I förhållande till under budgetåret å reservationsanslag
anvisade medel äro reservationerna i fråga om de nyssnämnda huvudtitlarna
störst beträffande nionde huvudtiteln. Summan av reservationerna
vid budgetårets utgång belöper sig nämligen till i runt tal 206 miljoner
kronor, medan anvisningarna å reservationsanslag för huvudtitelns vidkommande
uppgå till ca 277 miljoner kronor. Reservationerna under
huvudtiteln ha även ökat sedan utgången av föregående budgetår med
ungefärligen 11 miljoner kronor.

Av anslag med särskilt betydande reservationer må pekas på följande,
nämligen Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
(reservation vid utgången av budgetåret 1953/54 ca 6 792 000 kronor),
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (reservation ca 135 421 000
kronor), Bidrag till jordbrukets rationalisering (reservation ca 40 195 000
kronor) samt Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (reservation
ca 4 772 000 kronor).

Vid sidan av reservationsanslagen ha även förslagsanslag kommit till
användning för tillgodoseende av sådana utgiftsändamål, beträffande vilka
utbetalningarna kunna förutses sträcka sig över flera år och riksdagen
samtidigt velat fastställa en högsta utgiftsram. Då ett förslagsanslag principiellt
står till förfogande endast under det budgetår, för vilket det anvisats,
måste i dylika fall anslag för ändamålet anvisas även under de föl -

183

jande budgetår, för vilka utgifter kunna väntas. Utgiftsbegränsningen kan
vinnas genom att riksdagen vid sidan av anslaget fastställer vissa normer
för anslagets användning, högsta belopp till vilket bidrag får beviljas e. d.
Även andra former för kontroll över medelsförbrukningen kunna ifrågakomma;
så t. ex. kan begränsningen ligga i bidragsnormerna.

Principerna för medelsanvisning i detta avseende ha varit skiftande icke
blott mellan olika huvudtitlar utan även inom en och samma huvudtitel.
Revisorerna vilja i det följande lämna några exempel på de två anslagsformernas
användning och de skilda betraktelsesätt, som därvid kommit
till synes.

Avsevärda reservationer, som förekomma på vissa anslag, erhålla sin
förklaring av särskilda omständigheter, vilka närmast kunna anses utgöra
exempel på att reservationsanslagsformen i dessa fall är den naturliga
lösningen av anslagsfrågan. Här må nämnas nionde huvudtitelns anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Anslaget anvisades för
budgetåret 1953/54 med 165 miljoner kronor och reservationen utgjorde
mer än 135 miljoner kronor. Reservationen sammanhänger i detta fall till
väsentlig del med den eftersläpning i utbetalningarna, som föranledes av
att mjölkpristillägg, extra mjölkpristillägg och leveranstillägg beräknas för
produktionsår (1/9—31/8) och icke för budgetår samt att dessa tillägg därjämte
rekvireras först viss tid efter den tidsperiod de avse. Ytterligare
exempel äro ett flertal anslag till vägunderhåll och vägbyggnader under
sjätte huvudtiteln. Sistnämnda reservationer förklaras av att vdgväsendets
verksamhetsår beräknas för kalenderår, varför ett anslag som anvisats
för exempelvis budgetåret 1953/54 är avsett att täcka utgifterna under
kalenderåret 1954.

De betydande anslagen under fjärde huvudtiteln till anskaffning av
försvarets materiel av skilda slag, exempelvis tvgmateriel, fartyg och flygmateriel,
äro uppförda såsom reservationsanslag. På dessa anslag förelågo
tidigare stora reservationer. Efter en granskning av anslagen under slutet
av 1940-talet kunde dock reservationsbehållningen nedbringas och väsentliga
belopp därav tillföras budgetutjämningsfonden. Försvarsmaterielens
tekniskt komplicerade natur kräver emellertid långa leveranstider och anskaffningen
måste därför komma att omspänna en längre tidrymd än det
budgetår, för vilket vederbörligt anslag beviljas. Även ekonomiska skäl påkalla
att anskaffningarna få planläggas för en längre sammanhängande
tidsperiod. För att undvika uppkomsten av stora reservationer tillämpas
därför för försvarets materielanskaffning ett system med beställningsbemyndiganden.
Materielanskaffningen regleras av lämnat bemyndigande
att utlägga beställningar å materiel inom en av riksdagen maximerad kostnadsram,
som är på visst sätt angiven i förhållande till en tidsbegränsad

184

anskaffningsplan. Malerielanslagen avse endast att reglera medelsförbrukningen
och beräknas därför till belopp, som så nära som möjligt ansluta
sig till betalningsutfallet under det kommande budgetåret jämte en viss
betalningsreserv. Med detta system behöva reservationerna icke innefatta
belopp, som väntas bli utbetalade alltför långt fram i liden.

Statens avdikningsanslag var intill år 1931 anvisat såsom reservationsanslag
under nionde huvudtiteln. Riksdagen brukade samtidigt årligen bestämma
det belopp, intill vilket statsbidrag ur anslaget finge av Kungl.
Maj:t för det nästkommande budgetåret beviljas. Gentemot detta reservationsanslag
riktades emellertid den anmärkningen, att medelsanvisningen
mellan de olika budgetaren blev ojämn. De belopp, som enligt riksdagens
medgivande finge såsom bidrag beviljas, hade åtskilligt överstigit de anvisade
anslagsbeloppen. Medgivandena om statsbidrags beviljande hade anpassats
efter inneliggande och väntade ansökningar om bidrag. Vid anvisandet
av anslagsbeloppen däremot hade hänsyn tagits dels till befintlig
reservation och dels till den omständigheten att lång tid ofta kunde förflyta
mellan statsbidragets beviljande och den slutliga utbetalningen av
bidraget. Emellertid hade det visat sig att av olika skäl, bl. a. att bidrag
dåmera kunde lyftas omedelbart efter beviljandet, så stora anspråk ställts
på anslaget att någon reservation icke längre vore att påräkna.

Statskontoret framhöll i anledning härav, alt det i anslagsfrågan väsentliga
syntes vara att, sedan staten genom beviljande av statsbidrag åtagit
sig utfästelser gentemot företagen, tillräckliga medel för ändamålet alltid
funnes tillgängliga. I sådant syfte och då det icke syntes kunna ifrågakomma
att vid beviljande av statsbidrag fästa villkor om utbekommande
av bidraget först vid viss tidpunkt eller alltefter det medel bleve tillgängliga,
syntes statens avdikningsanslag böra erhålla natur av förslagsanslag.
Statsbidrag vore inom av riksdagen fastställd gräns beviljade, men tidpunkten
da de komme att lyftas läte sig icke med säkerhet på förhand
beräknas; för så beskaffade utgifter erfordrades just ett förslagsanslag.
För riksdagen borde det vara tillräckligt att bestämma gränsen för anvisande
av statsbidrag. — I de av statskontoret anförda synpunkterna instämde
riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen. Anslaget överfördes
också genom beslut av 1931 års riksdag till förslagsanslag. 1 samband härmed
framhölls, att anslagsbeloppet borde i fortsättningen uppföras till
sadant belopp och ställas i sådan relation til! den medgivna bidragssumman,
att ett överskridande av förslagsanslaget såvitt möjligt kunde förebyggas.
Jordbruksutskottet anmärkte i anslutning till anslagsfrågan, att
statsbidrag till avdikning utginge efter av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
grunder.

Följande uppställning utvisar anslagsbelastningen under den senaste
tioårsperioden.

185

Budgetår	Anslag	Nettoutgift	Besparing	Merutgift
1944/45	2 900 000	2 263 700	636 300
1945/46	3 600 000	2 207 681	1 392 319
1946/47	3 600 000	2 652 556	947 444
1947/48	4 000 000	3 212 128	787 872
1948/49	3 600 000	4 175 962		575 962
1949/50	3 600 000	4114 392		514 392
1950/51	4 000 000	4 390 985		390 985
1951/52	4 000 000	3 437 000	563 000
1952/53	4 000 000	3 842 688	157 312
1953/54	4 000 000	3 843 982	156 018

Bidrag till folkskolebgggnader ha under en följd av år utbetalats genom
ett under åttonde huvudtiteln uppfört förslagsanslag. Frågan om ändring
av finansieringen och redovisningen av dessa bidrag var år 1945 föremål
för riksdagens prövning i samband med en översyn av bidragsgrunderna
(prop. 1945: 367). 1945 års folkskolesakkunniga hade i avgivet betänkande
förordat en finansiering av statsbidragen med hjälp av lånemedel. Förslaget
mötte emellertid motstånd från statskontorets och riksräkenskapsverkets
sida. Under delvis olika motiveringar stannade båda myndigheterna
för att anslag liksom dittills borde anvisas på driftbudgeten, varvid statskontoret
föreslog ett reservationsanslag under det riksräkenskapsverket
förordade ett förslagsanslag. Riksräkenskapsverket framhöll härvid bl. a.
att, därest anslaget finge bibehålla karaktären av förslagsanslag, erhölles
allt framgent garanti för att, sedan staten genom beviljande av statsbidrag
till folkskolebyggnader gjort utfästelser gentemot skoldistrikten, tillräckliga
anslagsmedel för ändamålet även funnes tillgängliga. Därest ett förslagsanslag
anvisades å driftbudgeten, borde enligt ämbetsverkets mening
riksdagen för varje budgetår bestämma det sammanlagda bidragsbelopp,
som Kungl. Maj:t högst finge bevilja. Riksräkenskapsverket erinrade härvid
om att den nämnda principen för medelsanvisning sedan flera år med
fördel tillämpats beträffande vissa anslag å driftbudgeten, såsom statens
avdikningsanslag.

I enlighet med vad riksräkenskapsverket förordat innebar 1945 års riksdags
beslut icke någon förändring i fråga om anslagets natur. Däremot
ansågos tillräckliga skäl icke föreligga för den av ämbetsverket ifrågasatta
anordningen att riksdagen årligen skulle fastställa ett visst högsta bidragsbelopp.
För kontroll över medelsförbrukningen ha i stället de av riksdagen
godkända bidragsnormerna ansetts tillräckliga.

Åtskilliga andra bidrag under åttonde huvudtiteln bestridas likaledes
från förslagsanslag. Sålunda må erinras om anslaget till Bidrag till inrättande
av centrala verkstadsskolor, vilket från och med budgetåret 1942/43
efter förslag av statskontoret varit uppfört såsom förslagsanslag. Samma
anslagsform gäller för bgggnadsbidrag till tjänstebostäder vid folkskole -

186

väsendet. Vid sidan av sistnämnda anslag maximerar riksdagen årligen det
sammanlagda bidragsbelopp, som av Kungl. Maj:t må beviljas under det
följande budgetåret.

Nionde huvudtitelns anslag till Bidrag till jordbrukets rationalisering har
karaktären av reservationsanslag. Samtidigt har för varje budgetår bestämts
en ram, inom vilken beslut om bidrag fått meddelas. Då ofta ganska
avsevärd tid förflyter mellan den tidpunkt då bidrag beviljas och tiden
för utbetalningen har detta medfört, att på anslaget efter hand uppstått en
avsevärd reservation, vilken representerar skillnaden mellan beviljade och
utbetalade bidrag. Denna utveckling framgår av följande uppställning.

Budgetår 1947/48	Anvisat	Nettoutgift	Reservation 896 876
1948/49	16 000 000	382 996	16 513 880
1949/50	18 000 000	4 385 917	30 127 963
1950/51	11 500 000	6 394 284	35 233 679
1951/52	9 500 000	8 294 320	36 439 359
1952/53	15 000 000	10 320 071	41 119 288
1953/54 1954/55	15 000 000 13 600 000	15 924 024	40 195 264

I framställningen om anslag för detta ändamål för budgetåret 1953/54
erinrade lantbruksstyrelsen om den nu återgivna utvecklingen av reservationen
på anslaget. Enligt styrelsens uppfattning kunde det icke anses lyckligt
med ett sådant system, som innebure att anslaget ständigt komme att
vara belastat med betydande reservationer, vilka måhända kunde uppgå
till belopp, motsvarande bidragsbeviljningen under flera år men ej vore
disponibla för den löpande bidragsbeviljningen. Styrelsen erinrade om det
system, som dittills tillämpats beträffande bidrag ur avdikningsanslaget.
Detta system syntes enligt styrelsen vara att föredraga framför det som
gällde för rationaliseringsanslaget. På grund härav hemställde styrelsen
att anslaget skulle få karaktär av förslagsanslag.

I remissyttrande över lantbruksstyrelsens förslag anförde statskontoret,
att den bidragsgivning, som ägde rum med anlitande av rationaliseringsanslaget,
vore av sådan natur att detta anslag alltjämt borde ha formen av
reservationsanslag. De olägenheter, som påpekats, syntes i viss utsträckning
kunna elimineras genom en utrensning av sådana företag, som tillerkänts
bidrag från anslaget men av en eller annan anledning ej beräknades
komma att lyfta dessa.

Även riksräkenskapsverket uttalade sig mot en förändring av anslagets
natur. Ämbetsverket förutsatte därvid, att medelsanvisningen i fortsättningen
avpassades så, att å anslaget redovisade reservationer icke i större
utsträckning komme att utgöras av icke disponerade anslagsmedel. Ämbetsverket
anförde vidare bl. a. följande.

187

Även vid årligen återkommande medelsanvisningar för fortlöpande verksamhet
användes som regel den i allmänhet förekommande typen av reservationsanslag,
när utgifterna anses böra av riksdagen begränsas genom
kostnadsmaximering samt man på grund av verksamhetens natur måste
räkna med att eu avsevärd tid skall förflyta mellan den anslagsförvaltande
myndighetens dispositionsbeslut och utgifternas betalning ävensom att
betalningen på grund härav ofta kommer att äga rum elter riksstatsårets
utgång. Genom användningen av nämnda anslagsform vinnes att anslaget,
samtidigt som det anger omfattningen av den utav riksdagen medgivna
medelsdispositionen, innefattar anvisning av medel för alla utbetalningar,
som föranledes av denna medelsdisposition.

Om medelsdispositionen på detta sätt äger rum under riksstatsåret eller
om endast mindre förskjutningar mellan olika budgetår i avseende å medelsdispositionen
förekommer, kan användningen av reservationsanslag
knappast anses innebära något verkligt avsteg irån principen, att riksstaten
skall utgöra en hushållningsplan för det budgetår, för vilket den fastställes.
Uppkomsten av anslagsrescrvationer blir då eu engångsföreteelse,
som föranledes av att viss tid alltid förflyter mellan dispositionsbeslut och
utbetalning. Det synes saknas anledning befara, att förekomsten av sådana
reservationer, sedan de väl en gång uppkommit, skall i mera betydande
grad medföra differenser mellan beräkningarna å riksstaten och det kassamässiga
utfallet av dessa beräkningar, därest medelsanvisningen anpassas
så, att reservationerna icke i större utsträckning kommer att utgöras av
icke disponerade anslagsmedel.

Å andra sidan måste det ur finanspolitiska synpunkter anses önskvärt,
att av riksdagen beslutade utgifter så långt det låter sig göra omedelbart i
sin helhet regleras genom anslag å riksstaten. Därigenom blir det också
lättare att överblicka den reella budgetutvecklingen. Man kan till och med
gå ett steg längre och säga, att en av de viktigaste av de till grund för vår
budgetordning liggande principerna är den s. k. täckningsregeln, vilken
innebär, att varje riksdag i princip bör anvisa medel för hela den av dess
beslut betingade utgiften. Betydelsefullt är också, att budgetkontrollen
underlättas genom att riksdagens utgiftsmaximering framgår direkt av
riksstaten.

Riksräkenskapsverket anser sig sålunda icke kunna tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag, att riksdagen för varje budgetår skall fastställa en ram,
utöver vilken statsbidrag ej får beviljas, samt å riksstaten under ett förslagsanslag
anvisa medel till så stort belopp, som kan beräknas motsvara
de faktiska utbetalningarna under budgetåret på grund av bidragsbeslut
under detta och tidigare år. Beträffande statens avdikningsanslag och i
ytterligare ett eller annat enstaka fall tillämpas visserligen anordningen
ined särskilda vid sidan av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden, vilka
täckes med anslag å driftbudgeten först i den mån utnyttjandet av bemyndigandena
föranleder utbetalningar. Av särskilda skäl gäller detsamma även
beträffande vissa anslag till materielanskaffning under fjärde huvudtiteln,
därvid man likväl ansett sig icke böra gå så långt som till att anvisa dessa
anslag såsom förslagsanslag i stället för såsom reservationsanslag. En utsträckt
tillämpning av denna anordning har emellertid med hänsyn till de
svårigheter att överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen,

188

som anordningen för med sig, avstyrkts av riksräkenskapsverket vid ett
tidigare tillfälle, nämligen i fråga om anslaget till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp. Vederbörande myndighets framställning
i ämnet lämnades också på denna grund utan bifall av statsmakterna (prop.
1/1950, VI ht., s. 47—51).

Lantbruksstyrelsen anförde med anledning av riksräkenskapsverkets
erinringar att det framförda förslaget beträffande rationaliseringsanslaget
enligt dess mening icke innebure något verkligt avsteg från principen, att
riksstaten skulle utgöra en hushållningsplan för det budgetår, för vilket
den fastställdes, och icke heller syntes försvåra en överblick över den
reella budgetutvecklingen på något längre sikt. Under förutsättning att det
icke bleve några stora och tvära höjningar eller sänkningar i bidragsramen,
kunde man nämligen räkna med att utbetalningar och bidragsram under
ett visst budgetår i stort sett komme att korrespondera.

Att, såsom statskontoret ifrågasatt, eliminera olägenheterna av betydande
reservationsanhopningar genom att avskriva vissa företag fann styrelsen
vara omöjligt och anförde härom följande.

Även vid enkla företag är det i regel nödvändigt att medge en tidsfrist
av två år för utförande av företaget. För större företag, exempelvis sådana
torrläggningsföretag, till vilka redan nu bidrag beviljas ur rationaliseringsanslaget,
måste tidsfristen göras avsevärt längre. För dylika företag fastställdes
sålunda nu regelmässigt en arbetstid av fem år, och genom anstånd
blir tiden ofta ännu längre. De relativt långa tidsfristerna beror på att man
icke kan förutsätta, att jordbrukarna skall utföra företagen omedelbart
efter det bidrag beviljats. Jordbrukarna måste nämligen anpassa tidpunkten
för utförandet efter tillgången på arbetskraft m. in. Dessa förhållanden
gör att man, om den nuvarande konstruktionen av anslaget bibehålies,
måste räkna med att permanent ha en reservation i form av beviljade men
icke utbetalade bidragsmedel, som sannolikt kommer att minst motsvara
summan av de bidrag, som beviljats under de två senaste åren. Reservationen
av beviljade men icke utbetalade bidrag från rationaliseringsanslaget
vid utgången av budgetåret 1951/52 uppgick exempelvis till cirka 31 000 000
kronor, under det att bidragsbeviljningen under nämnda budgetår uppgick
till omkring 14 700 000 kronor. Olägenheterna av en permanent anslagsreservation
av denna storleksordning måste enligt styrelsens mening avsevärt
överstiga de olägenheter, som enligt riksräkenskapsverket skulle vara förknippade
med den av styrelsen föreslagna omläggningen. För övrigt må
framhållas, att det föreslagna systemet sedan avsevärd tid tillbaka tillämpas
i fråga om avdikningsanslaget och där, såvitt styrelsen kunnat finna, fungerat
tillfredsställande och ej visat sig medföra några svårigheter att överblicka
den reella budgetutvecklingen.

Slutligen har riksräkenskapsverket avgivit förnyat utlåtande i ämnet.
Utlåtandet utmynnade i att ämbetsverket funne sig fortfarande böra bestämt
avstyrka den i fråga om rationaliseringsanslaget föreslagna omläggningen
av ordningen för medelsanvisningen. Till ytterligare utveckling av
sin ståndpunkt och till bemötande av lantbruksstyrelsens invändningar
anförde riksräkenskapsverket bland annat följande.

189

Av vad riksräkenskapsverket tidigare anfört framgår att användningen
av reservationsanslag icke behöver vara förenad med några olägenheter.
''t ill närmare utveckling härav framhölls, att därest vid användningen av
reservationsanslag medelsanvisningen anpassas så att reservationerna icke
i större utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade anslagsmedel,
uppkomsten av reservationer hlär eu engångsföreteelse samt att det synes
saknas anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer, sedan de
väl en gång uppkommit, skall i mera betydande grad medföra differenser
mellan beräkningarna i riksstaten och det kassamässiga utfallet av dessa
beräkningar. Att i fråga om anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering
eu sådan anpassning av medelsanvisningen är möjlig, framgår även
av vad lantbruksstyrelsen själv i det remitterade utlåtandet anfört om att
man, under förutsättning att det icke blir några stora och tvära höjningar
eller sänkningar i bidragsramen, kan räkna med att utbetalningar och
bidragsram under ett visst budgetår i stort sett kommer att korrespondera.

Gentemot riksräkenskapsverkets och statskontorets uttalanden om utrensning
av sådana företag, vilka tillerkänts bidrag från rationaliseringsanslaget
men av en eller annan anledning beräknas ej komma att lyfta
dessa, har lantbruksstyrelsen invänt att detta är omöjligt. Enligt riksräkenskapsverket
har styrelsen därvid tydligen utgått från att redan förekomsten
i och för sig av en reservation är förenad med olägenheter. I anledning härav
understryker riksräkenskapsverket, att den omständigheten, att det
— på grund av de långa tidsfrister som måste medges för utförande av de
med bidrag från rationaliseringsanslaget avsedda företagen — blir nödvändigt
att fortfarande år från år å anslaget balansera en avsevärd behållning
av disponerade men icke utbetalade medel, icke medför några olägenheter
ur budgetsynpunkt, när man kan anpassa anslagsanvisningen å riksstaten
och dispositionen av anvisade medel på sätt som nyss angivits. Lantbruksstyrelsens
uttalande, att olägenheterna av att permanent ha en anslagsreservation
av den storleksordning varom här är fråga måsie anses
avsevärt överstiga de olägenheter, som enligt vad riksräkenskapsverket
framhållit skulle vara förknippade med den av styrelsen föreslagna omläggningen,
är alltså icke hållbart. —--

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att anordningen icke torde försvåra
en överblick av den reella budgetutvecklingen på något längre sikt samt att
motsvarande anordning beträffande statens avdikningsanslag fungerat tillfredsställande
och ej visat sig medföra några svårigheter i nu berörda hänseende.
Riksräkenskapsverket vill i anledning härav erinra om att i fråga
om avdikningsanslaget under de sistförflutna tio budgetåren i regel förekommit
avsevärda differenser mellan bidragsram och anslag samt ofta
ännu större differenser mellan bidragsram och utbetalningar. Avdikningsanslaget
utgör alltså snarare ett exempel på att det — även i de fal! där
man ansett sig icke behöva räkna med en sådan utveckling — iätt blir så,
att riksstaten icke kommer att ge en riktig bild av utgiftsläget, när utgiftsregleringen
icke längre i enlighet med vad i allmänhet tillämpas sker på
det sättet, att respektive riksstatsanslag, samtidigt som det anger omfattningen
av den av riksdagen medgivna medelsdispositionen, innefattar anvisning
av medel för alla utbetalningar, som föranledes av denna medelsdisposition.
Ett införande av den anslagstyp, som avdikningsanslaget representerar,
för ytterligare anslag av betydenhet kan därför medföra en allvarlig
försämring av möjligheterna att överblicka och kontrollera den

190

reella budgetutvecklingen. Det måste enbart med hänsyn härtill anses
angeläget, att anordningen med särskilda vid sidan av riksstaten lämnade
utgiftsbemyndiganden, vilka täckes med anslag å driftbudgeten först i den
mån utnyttjandet av bemyndigandena föranleder utbetalningar, tillämpas
endast i de fall, där alldeles särskilda skäl talar härför.

Lantbruksstyrelsens förslag ledde icke till någon förändring av rationaliseringsanslagets
natur. Departementschefen framhöll i propositionen
1953: 113, att han delade styrelsens uppfattning att vissa fördelar skulle
vara att vinna, om förslaget genomfördes. Vad riksräkenskapsverket haft
att erinra syntes emellertid vara av sådan vikt, att han efter närmare överväganden
ansett sig icke kunna tillstyrka framställningen.

Anslaget till Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
under nionde huvudtiteln är uppfört såsom reservationsanslag.
Belastning och reservationer under de senaste tio åren ha varit följande.

Budgetår	Anslag	Nettoutgift	Reservation
1943/44			2 374 140
1944/45	1 200 000	1 448 900	2 125 240
1945/46	1 600 000	672 950	3 052 290
1946/47	2 600 000	796 970	4 855 320
1947/48	4 000 000	1 079 225	7 776 095
1948/49	1 000 000	2 352 863	6 423 232
1949/50	1 000 000	1 577 865	5 845 367
1950/51	2 000 000	1 105 627	6 889 740
1951/52	1 500 000	2 279 807	6 109 933
1952/53	2 500 000	3 235 369	5 374 564
1953/54	2 500 000	1 082 337	6 792 227

Från lantbruksstyrelsen har uppgivits, att de på anslaget uppkommande
reservationerna ej äro av samma karaktär som reservationerna på jordbruksrationaliseringsanslaget.
Här föreligger icke såsom vid det sistnämnda
en längre tidsperiod, som normalt förflyter mellan anslagsbeviljandet och
medlens ianspråktagande. Sedan bidrag till ett byggnadsarbete beviljats av
Kungl. Maj:t äger vederbörande huvudman, efter hand som byggnadsarbetet
fortskrider, i princip lyfta medlen intill 75 procent av det beviljade bidragets
belopp. Återstoden utbetalas, sedan avsyning ägt rom och byggnadskostnaderna
godkänts. En icke ringa del av anslagsreservationen för
budgetåret 1953/54 uppgives bero på att utbetalningen av några större
bidrag fördröjts i samband med att avsyningen och godkännandet av kostnaderna
föranlett mera ingående och tidsödande prövning än vanligen är
fallet. En ytterligare orsak till att reservationen stigit till en jämförelsevis
hög nivå är att vissa bidragstagare dröjt med att rekvirera bidrag för redan
färdigställda arbeten.

191

Även på vissa reservationsanslag till skogsvård under nionde huvudtiteln
ha uppkommit icke obetydliga reservationer, vilka motsvara beviljade men
icke utbetalade bidrag. Så är förhållandet med anslaget till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (se nedan) samt anslaget till Vägoch
flottledsbyggnader i enskild ägo (1953/54 anslag 2 100 000 kronor, reservation
3 975 942 kronor). De åtgärder, som detta anslag äro avsedda att
främja, utföras regelmässigt lång tid, kanske 5—10 år efter det beslutet
om bidrag meddelats.

Som jämförelse må nämnas att Statens skogsförbättringsanslag är anvisat
som förslagsanslag, som kompletterats med en vid sidan av anslaget meddelad
högsta bidragsram. En bidragande orsak till att förslagsanslag här
kommit till användning torde vara att anslaget anlitas även för bidrag
till åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter, för vilket ändamål medelsbehovet
icke låter sig på förhand beräkna.

Belastningen och reservationerna på norrländska skogsproduktionsanslaget
ha sedan budgetåret 1945/46 uppgått till följande belopp.

Budgetår	Anslag	Nettoutgift	Reservation
1945/46	1 000 000	253 807	746 193
1946/47	1 000 000	944 017	802 176
1947/48	1 500 000	830 960	1 471 216
1948/49	1 000 000	510 319	1 960 897
1949/50	1 000 000	644 788	2 316 109
1950/51	1 200 000	213 785	3 302 324
1951/52	1 200 000	286 375	4 215 949
1952/53	1 200 000	576 808	4 839 141
1953/54	1 200 000	1 267 484	4 771 656

Revisorernas uttalande. På riksstaten ställes det allmänna kravet, att
inkomster och utgifter äro så noggrant beräknade, att alltför stora avvikelser
därifrån icke uppkomma. Ur denna synpunkt har tid efter annan uppmärksamheten
inriktats på sådana reservationsanslag, på vilka betydande
reservationer samlats. Dessa innebära nämligen att medel för vissa utgifters
täckande anvisats å riksstaten utan att motsvarande utgifter i form av utbetalningar
förekommit under det avsedda budgetåret. Som regel torde
uppkomsten av reservationer betraktas såsom helt i överensstämmelse med
reservationsanslagets natur, nämligen att medgiva en viss frihet i fråga om
tidpunkten för anslagets ianspråktagande; i vissa fall ha emellertid reservationerna
befunnits leda till budgetära olägenheter, som föranlett särskilda
åtgärder för deras nedbringande, exempelvis genom att de helt eller delvis
indragits till budgetutjämningsfonden.

Siffermässigt sett representera reservationerna en betydande del av driftbudgetens
omslutning. Emellertid torde det mindre vara reservationernas

192

storlek i och för sig, som påverkar budgetutfallet, utan mera skillnaden i
storlek mellan de vid budgetarets början och slut förefintliga reservationerna.
När denna skillnad är betydande — såsom under budgetåret 1953/54,
då den uppgick till 175 miljoner kronor — kan den i avsevärd mån påverka
budgetutfallet. Även då differensen är mindre torde det emellertid vara av
betydelse att söka i möjligaste mån nedbringa reservationerna, när så utan
större olägenhet kan ske.

De reservationer, som uppkommit på sådana bidragsanslag, som i den
föregående redogörelsen omnämnts, sammanhänga med att anslag anvisas
för bidragsändamålet för samma budgetår som beslut fattas om bidragets
beviljande. Många av de åtgärder för vilka bidragen beviljas äro emellertid
av den natur, att utbetalning icke blir aktuell i detta tidiga skede. Ofta
förflyter ganska avsevärd tid mellan bidragsbeviljandet och utbetalningen,
vilket medför att en avsevärd reservation uppstår på anslaget. De stora
reservationerna motsvaras alltså i dylika fall till väsentlig del av summan
av beviljade men icke utbetalade bidrag.

Såsom en utväg att undvika anhopningen av stora reservationer har i
vissa fall anslaget anvisats i form av förslagsanslag. Då riksdagen likväl
velat behålla kontrollen över medelsförbrukningen, har anslagsanvisningen
i vissa fall kompletterats med föreskrift om att bidrag under budgetåret
fått beviljas för det ifrågavarande ändamålet endast intill ett visst högsta
belopp. Förslagsanslaget har därvid upptagits med det belopp, som beräknats
motsvara de faktiska utbetalningarna under budgetåret. Fn önskvärd
kontroll över medelsförbrukningen har även kunnat vinnas på annat sätt
än genom fastställande av en bidragsram.

Principerna för medelsanvisningen i detta avseende synas vara skiftande,
icke blott mellan olika huvudtitlar utan även inom en och samma huvudtitel.
Sålunda anvisas exempelvis bidrag till anordnande av ålderdomshem
och bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
såsom reservationsanslag, medan härmed jämförliga anslag under åttonde
huvudtiteln till bidrag till folkskolebyggnader och tjänstebostäder anvisas
såsom förslagsanslag. Under nionde huvudtiteln anvisas statens avdikningsanslag
såsom förslagsanslag under det att anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering är upptaget som reservationsanslag. Beträffande
vissa varandra närstående skogsvårdsanslag ha även båda de nämnda anslagstyperna
kommit till användning.

I frågan vilken av dessa anslagsformer som är att föredraga ha skilda
ståndpunkter intagits. Meningarna ha även skiftat från tid till annan hos
samma myndighet. Sålunda ha myndigheter, som tidigare intagit en positiv
hållning till anlitandet av förslagsanslagsformen, numera funnit sig
böra avstyrka en vidgad tillämpning av densamma, bl. a. med hänsyn till
att den skulle medföra svårigheter att överblicka den reella budgetutvecklingen.

Revisorerna ha funnit anledning att uppmärksamma denna fråga särskilt
såvilt gäller reservationsanslaget till Bidrag till jordbrukets rationalisering.
Under detta anslag, som uppfördes på riksstaten första gången
under budgetåret 1948/49, bar den årliga medelsanvisningen varierat mellan
9,5 och 18 miljoner kronor. Sammanlagt ha under de sex budgetåren
anvisats 98,6 miljoner kronor, under det att anslaget tagits i anspråk lör
utbetalningar endast i så begränsad omfattning att en reservation på mer
än 40 miljoner kronor successivt uppkommit.

Vissa olägenheter i redovisningshänseende torde icke kunna undvikas,
vare sig den ena eller andra anslagsformen kommer till användning. När
det gäller mindre anslagsbelopp torde valet måhända ej heller vara av
egentlig betydelse. Det måste emellertid anses som föga tillfredsställande,
att en så avsevärd reservation som den som numera förekommer på jordbruksrationaliseringsanslaget
år efter år skall komma att kvarstå på anslaget.
Revisorerna kunna icke finna att ett dylikt anslagssystem är ägnat att
medföra en klar överblick över anslagsläget. Reservationsbehållningen
lämnar icke någon översiktlig uppgift vare sig om bidragsgivningen eller
om det belopp, som kan utnyttjas för ytterligare bidrag. Huvuddelen av
reservationen är nämligen redan disponerad, men denna kan å andra sidan
även inrymma medel, som ännu icke disponerats. Det synes uppenbart, att
reservationsanslaget i detta fall medför vissa påtagliga nackdelar. Om reservationen
växer från ett år till ett annat och även om den nedbringas genom
att medlen tagas i anspråk, medför den en viss bristande överensstämmelse
mellan vad som beräknats i riksstaten och det faktiska budgetutfallet.
Förekomsten av en dylik reservation — stor eller liten — orsakar vidare
en viss oklarhet vid anslagsbehandlingen, emedan uppgift alltid måste
lämnas om hur stor del av densamma som redan är disponerad genom
beviljade bidrag.

Revisorerna få därför hemställa, att det tages under övervägande huruvida
icke anslaget till Bidrag till jordbrukets rationalisering och eventuellt
även andra reservationsanslag under riksstatens nionde huvudtitel skulle
kunna givas formen av förslagsanslag, kombinerade med en av riksdagen
årligen fastställd ram för beviljandet av bidrag för respektive anslagsändamål.

Revisorerna få även erinra om att den nyssnämnda reservationen under
anslaget till jordbrukets rationalisering i icke ringa utsträckning avser
sådana äldre företag, till vilka bidrag beviljats men som på grund av ändrade
förhållanden eller av annan anledning icke längre kunna förväntas
komma till utförande. En viss indragning av sådana bidrag har redan påbörjats
av lantbruksnämnderna. Det synes revisorerna icke osannolikt att
en genomgång av såväl äldre dispositioner som senare meddelade bidragsbeslut
skulle kunna resultera i en ytterligare icke obetydlig minskning av
statsverkets däremot svarande förpliktelser.

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 195A. 1.

194

§ 26.

Lantbruksnämnderna i Kalmar län.

Enligt gällande instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
skall för varje län finnas en lantbruksnämnd, dock att Kalmar och
Älvsborgs län vartdera skola vara uppdelade på två områden, sammanfallande
med hushållningssällskapens verksamhetsområden. I Kalmar län
skola nämnderna vara förlagda till Västervik respektive Kalmar.

Nämnda uppdelning erhåller sin förklaring genom att lantbruksnämnderna
framvuxit ur egnahemsnämnderna, vilka i sin tur leda sitt ursprung
till hushållningssällskapen. I vartdera av de nämnda båda länen ha sedan
länge funnits två hushållningssällskap. I Kalmar län skedde delningen av
det tidigare gemensamma hushållningssällskapet redan år 1858 såsom en
följd av att den norra länsdelen ansåg sig mindre väl tillgodosedd i fråga
om hushållningssällskapets stödverksamhet och beträffande representationen
i sällskapet. Vid igångsättandet år 1904 av den statsunderstödda
egnahemsverksamheten anförtroddes denna åt hushållningssällskapen,
vilka skulle tjänstgöra såsom mellanhänder mellan staten och låntagarna.
Hos hushållningssällskapen inrättades egnahemsnämnder för detta ändamål.

Den tudelning av egnahemsorganisationen i Kalmar och Älvsborgs län,
som blev en naturlig följd av egnahemsverksamhetens förläggande till
hushållningssällskapen, bibehölls då egnahemsnämnderna år 1948 uppgingo
i de nyinrättade lantbruksnämnderna. Varken av 1942 års jordbrukskommitté,
som i sitt år 1946 framlagda betänkande uppdrog riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken, eller vid den senare riksdagsbehandlingen
av samma fråga ifrågasattes annat än att en lantbruksnämnd borde finnas
inom varje hushållningssällskaps område.

Frågan om en sammanslagning av egnahemsnämnderna i de båda länen
hade emellertid varit föremål för diskussion, när dessa nämnder förstatligades
genom beslut av 1939 års riksdag. 1936 års egnahemsutredning
hade nämligen framhållit, att egnahemsarbetet inom nämnda län icke syntes
vara så omfattande, att anledning förelåge att bibehålla länens uppdelning
på två organ. Förslaget vann emellertid icke odelad anslutning. Kalmar
läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
hänvisade i avgivet remissyttrande till att Kalmar län vore synnerligen
långsträckt. Från Kalmar — där egnahemsnämnden förutsatts skola
vara förlagd — till norra delen av Kalmar län vore avståndet omkring 26
mil landsvägen och järnvägsledes ännu längre, varjämte förbindelserna
vore dåliga. Egnahemslåneverksamheten inom norra området vore också
mera omfattande än inom det södra. På grund härav ansåge egnahemsnämnden
att en centralisering av hela länets egnahemsverksamhet skulle
lända norra länsdelen till skada.

195

Likaså föranledde förslaget erinringar från Älvsborgs län, där det södra
hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhöll, att utredningen icke
syntes ha beaktat de starka skäl, som givit anledning till att detta län på
ett ganska tidigt stadium uppdelats i två hushållningssällskaps områden.
Förhållandena vore nämligen ganska olika i norra och södra länsdelen,
och då länet innehölle störst antal brukningsdelar i landet och vore geografiskt
sett ganska oformligt som administrativ enhet, syntes starka skäl
föreligga för att även i fortsättningen två lokala organ bibchölles.

Såsom ovan nämnts blev egnahemsutredningens centraliseringsförslag
icke förverkligat. Departementschefen framhöll (prop. 1939: 236), att förslaget
möjligen kunde vara motiverat av egnahemsverksamhetens omfattning
i dessa län. Emellertid ansåge han ändå, på grund av de lokala förhållandena
samt önskvärdheten av ett fortsatt samarbete mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen, övervägande skäl tala för att
den dittillsvarande ordningen behölles.

Sambandet mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen har
kommit till uttryck bl. a. i formen för lantbruksnämndernas tillsättande.
Av de sju ledamöterna i varje nämnd utses tre av Kungl. Maj:t (en av dessa
ordförande) och två ledamöter av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott.
Såsom återstående två ledamöter ingå lantbruksdirektören
hos nämnden samt hushållningssällskapets sekreterare.

I Kalmar län har icke blott lantbruksnämnd och hushållningssällskap
dubbla organisationer; detsamma gäller även landsting och skogsvårdsstyrelse.
Härvid råder det speciella förhållandet att de olika länsorganens områden
icke helt sammanfalla. Såväl landstinget som de övriga länsorganisationerna
i den norra länsdelen omfatta Norra och Södra Tjusts härader
samt Tunaläns härad och Sevede härad. Härjämte omfattar emellertid
norra landstinget och norra skogsvårdsstyrelsen även Aspelands härad, beläget
väster om Oskarshamn, under det att sistnämnda härad hör till den
södra lantbruksnämnden och det södra hushållningssällskapet.

Vid inrättandet av lantbruksnämnderna fr. o. m. den 1 juli 1948 inordnades
även lantbruksingenjörsorganisationen under nämnderna, varvid
som regel varje lantbruksnämnd tilldelats sin lantbruksingenjörsavdelning.
Härifrån gäller dock den avvikelsen, att endast en lantbruksingenjörsavdelning
finnes för Kalmar län, gemensam för båda lantbruksnämnderna
och förlagd till Kalmar, d. v. s. i anslutning till den södra lantbruksnämnden.
En motsvarande inskränkning .gäller för Älvsborgs län, där den norra
lantbruksnämnden har lantbruksingenjörsavdelning gemensam med Göteborgs
och Bohus län. 1 Kalmar län är förutom lantbruksingenjörsavdelningen
även den vid södra lantbruksnämnden stationerade byggnadskonsulenten
gemensam för båda lantbruksnämnderna.

196

Personaluppsättningen vid lantbruksnämnderna, inberäknat lantbruksingenjörsavdelningarna,
framgår av nedanstående tabell, som visar läget
år 1954.

Befattningshavare	Vid samtliga nämnder	Vid Kalmar läns norra	Vid Kalmar läns södra
Lantbruksdirektör................	26	i	1
Biträdande lantbruksdirektör.......	8
Lantbrukskonsulent...............	58 (+ 1)	2	2
Bvggnadskonsulent................	25 (+ 1)		1
Lantbruksassistent................	28		1
Lantbruksinstruktör ..............	102 (+ 2)	2	2
Bvggnadskontrollant..............	3
Lantbruksingenjör................	25		1
Övriga ingenjörer
på lantbruksingenjörsavdelningar .	15 (+ 1)		1
1 :e assistent......................	31		2
Assistent ........................	38		1
Tekniker.........................	24 ( + 11)		1
Kamrerare.......................	26	1	1
Kontorist........................	51	1	2
Kanslibiträde ....................	32	1	1
Kontors- och skrivbiträde .........	150	2	5
Extra befattningshavare...........	33	1	1
Summa	675 (+16)	11	23

Siffrorna inom parentes ange vakanta tjänster; uppgifter härom ha dock
icke medtagits i kolumnerna för Kalmar län.

Antalet befattningshavare i Älvsborgs läns norra och södra lantbruksnämnder
är 23 respektive 19.

När det gäller att bedöma i vad mån tillräckliga skäl alltjämt kunna
anses föreligga för att i två av rikets län upprätthålla en dubbel organisation
för de på lantbruksnämnderna ankommande uppgifterna, torde det
vara av intresse att känna behovet av lån och bidrag för den inre rationaliseringen
ävensom antalet jordbruk i länen av den storleksordning, att deras
sammanslagning till större brukningsenheter enligt riktlinjerna i 1947 års
jordbruksreform kan ifrågakomma. Andra faktorer, som torde böra beaktas
i sammanhanget, är länets geografiska struktur, särskilt avståndet
mellan olika länsdelar, vägnätets beskaffenhet och kommunikationsförhållandena.

I de följande båda tabellerna ha lämnats vissa uppgifter, som torde belysa
några av angivna förhållanden.

197

Antal lirukningsenhcter in. in. (länsvis)

Län	Land- areal	Väg-längd i länet mil	Antal brukningsenheter med åkerareal minst 2 hektar	Antal bruknings-enheter med åkerareal 2 — 5 hektar	Antal bruknings-enheter med åkerareal 5 —10 hektar
	km2	1944	1951	antal 1951	minsk- ning 1944-51 %	antal 1951	minsk- ning 1944-51 %
Stockholms län och stad............	7 340	315	7 004	6 171	1 105		23,3	1 218	- 24,8
Uppsala ..........	5 120	202	6 080	5 713	729	—	17,7	836	- 23,0
Södermanlands.....	6 250	255	7 543	6 461	766	—	36,9	1 374	- 29,5
Östergötlands......	10 060	408	11 501	10 621	1 991	—	20,2	2 454	- 12,6
Jönköpings .......	10 610	433	15 235	14 353	5 540	—	14,4	5 699	- 1,0
Kronobergs .......	8 910	372	12 853	12 127	5 325	—	11,8	5 112	- 2,0
Kalmar...........	11 090	381	12 474	11 644	2 399	—	13,6	3 841	- 11,4
Gotlands..........	3 140	146	5 388	5 117	1 150	—	11,8	1 085	— 16,3
Blekinge..........	2 910	144	5 599	5 082	1 824	—	16,6	1 746	- 4,1
Kristianstads......	6 160	351	16 942	15 863	3 788	—	15,0	5 057	— 8,9
Malmöhus ........	4 750	391	15 933	15 364	2 765	—	7,8	3 573	- 10,1
Hallands..........	4 750	234	10 915	10 560	2 643	—	10,2	3 342	- 4,7
Göteborgs o. Bohus	4 960	254	9 983	9 721	3 288	—	13,3	3 853	- 0,7
Älvsborgs .........	11 710	506	21 601	20 612	7 651	—	13,3	7 220	- 3,6
Skaraborgs ........	8 070	398	20 135	18 960	3 731	—	16,7	5 378	- 10,0
Värmlands........	17 610	455	18 225	17 341	7 317	—	10,4	5 700	- 0,4
Örebro............	8 270	242	10 098	9 106	2 598	—	17,0	2 321	- 16,5
Västmanlands.....	6 440	226	6 694	6 254	773	—	10,8	1 011	— 23,2
Kopparbergs.......	28 190	462	42 234	11 883	5 859	—	10,9	3 521	+ 4,0
Gävleborgs........	18 190	312	12 395	11 747	4 042	—	14,9	4 315	- 6,4
Västernorrlands .. .	24 120	531	15 315	14 932	8 224	—	5,6	5 399	- 0,2
Jämtlands ........	47 670	479	9 913	9 930	5 330	—	3,5	3 441	+ 3,9
V ästerbottens .....	55 400	835	19 577	19 499	9 574	—	8,9	7 822	+ 3,2
Norrbottens.......	98 680	724	11 857	13 042	7 419	+	2,7	4 424	+ 17,6
Genomsnitt per län	17 100	377	13 562	11 754	3 993			3 739

Såväl Kalmar som Älvsborgs län har i jämförelse med åtskilliga andra
län en oformlig geografisk kontur med stora inbördes avstånd mellan
respektive länsstäder och de mera avlägsna länsdelarna. Ungefär motsvarande
eller till och med längre avstånd förekomma dock inom andra län,
t. ex. inom Värmlands län från Karlstad till de nordliga delarna av länet,
inom Kopparbergs län från Falun till Älvdalen och Särna, inom Västernorrlands
län från Härnösand till Fjällsjö- och Tåsjöbygderna, inom Jämtlands
län från Östersund till stora delar av Härjedalen och till nordligaste
delen av länet ävensom inom de båda nordligaste länen från länsstäderna''
vid kusten till de inre delarna av .länen. Kommunikationerna inom Kalmar
län mellan Kalmar och den nordliga delen av länet kunna betecknas som
dåliga. Möjlighet finnes dock att företaga färd med järnväg från Västervik
till Kalmar och åter på en dag och samtidigt erhålla några timmars uppehåll
i Kalmar.

Vissa grenar av

	Inre rationalisering (utom byggnader)	Till- komna	Jord-	Prö- vade för- köps- ären- den
Län	antal till- komna förrätt- ningar	bevilj åt stats-bidrag, kr.	beviljad låne- garanti, kr.	ären- den ang. stöd för bygg- nads- ända- mål	för- värvs- till- stånds- ären- den
Stockholms län och stad.............	292	167 535	134 890	32	102	181
Uppsala............	493	644 465	69 000	34	50	89
Södermanlands.....	329	194 570	133 453	65	152	208
Östergötlands ......	771	1 002 360	165 250	84	166	306
Jönköpings.........	1 087	564 790	18 170	298	150	443
Kronobergs.........	1 580	961 310	22 000	239	168	235
Kalmar............	1 140	707 820	62 000	123	135	224
Gotlands ..........	342	147 660	101 300	197	168	279
Blekinge...........	557	197 105	25 280	77	98	162
Kristianstads.......	1 476	678 045	63 880	174	282	372
Malmöhus..........	478	678 095	442 230	105	136	569
Hallands ..........	892	499 830	134 550	194	108	239
Göteborgs o. Bohus..	404	251 110	58 130	144	83	190
Älvsborgs ..........	1 477	592 730	103 910	278	300	543
Skaraborgs .........	902	1 649 070	405 580	114	265	535
Värmlands.........	344	161 570	146 020	128	231	213
Örebro ............	594	369 400	188 960	89	143	114
Västmanlands......	543	303 710	48 500	54	86	86
Kopparbergs.......	298	221 045	9 000	125	294	115
Gävleborgs ........	401	250 941	6 700	182	240	466
Västernorrlands.....	381	201 950	2 750	129	513	882
Jämtlands..........	437	333 210	22 900	164	283	508
Västerbottens.......	1 325	725 762	10 300	467	316	906
Norrbottens........	750	845 290	—	283	345	250
Genomsnitt per län ..	720	514 557	98 948	157	201	338

verksamhet 1953 (länsvis)

Yttre rationalisering	Tillkomna ärenden ang.	Antal bidrags-tagare till
Lånegaranti	Statsbidrag	jord-		produ-
				bruks-	drifts-	kon-
				egna-	cent-	tant-
antal	belopp	antal	belopp	hems-	lån	bidrag	bidrag
	kr.		kr.	lån
10	122 000	7	17 948	56	68	1 648	402
6	33 400	2	5 421	46	50	1 275	121
15	263 900	19	51 971	114	108	1 517	207
19	311 400	3	3 500	90	108	3 376	484
7	126 000	8	10 720	72	66	9 904	606
14	146 600	4	10 000	83	63	9 333	764
14	219 800	5	8 500	64	72	5 116	541
30	257 500	17	69 959	47	32	2 747	105
11	162 400	11	23 000	51	26	3 028	579
43	611 000	10	21 000	191	106	9 116	269
16	215 750	12	19 000	128	71	6 357	13
20	365 300	20	58 637	97	61	5 916	142
15	128 400	14	29 400	53	22	6 473	817
35	400 050	40	57 325	192	114	12 484	1 812
27	292 900	31	27 000	135	87	8 646	453
16	188 150	6	7 900	94	62	8 642	5 595
23	219 900	12	15 700	124	108	4 061	1 378
12	157 200	8	13 300	61	64	1 060	224
12	143 255	4	12 000	47	50	4 463	3 923
36	589 025	40	48 977	166	84	6 323	1 155
26	249 200	22	33 200	151	54	11 798	2 099
33	404 550	54	64 193	149	92	8 080	1 201
58	664 500	22	26 676	202	81	15 562	1 550
53	445 575	16	41 105	95	46	9 244	3 030
23	279 906	16	28 185	104	70	6 507	1 144

198

199

Revisorernas uttalande. Vid tillkomsten ar 11)48 av lanlbruksnämndsorganisationen
inrättades eu lantbruksnämnd i varje län, dock atl Kalmar län
och Älvsborgs län uppdelades på vartdera två lantbruksnämnder. Denna
uppdelning erhåller sin förklaring genom alt lantbruksnämnderna framvuxit
ur egnahemsnämnderna, vilka i sin tur leda sitt ursprung från hushållningssällskapen.
1 vartdera av nämndaltåda län ha sedan länge funnits
två hushållningssällskap. När frågan om en sammanslagning av egnahemsnämnderna
i de båda länen under slutet av 1930-talet blev aktuell, bibehölls
likväl den tidigare uppdelningen under hänvisning till länens geografiska
struktur och de stora avstånden mellan olika länsdelar ävensom till
önskvärdheten av samarbete mellan egnahemsnämnder och hushållningssällskap.

Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om i vad mån uppdelningen
i fråga alltjämt kan anses vara motiverad av arbetsmängden och övriga
förhållanden. Såvitt gäller Älvsborgs län synas f. n. förutsättningar knappast
föreligga för en sammanslagning av de där verksamma lantbruksnämnderna.
Med över 14 000 brukningsenheter i storleksordningen 2—10
hektar är Älvsborgs län landets mest utpräglade småbrukarlän, och därtill
synes den sammanlagda verksamheten för såväl inre rationalisering som
ett flertal andra till nämnderna hörande grupper av ärenden betydligt
överstiga genomsnittet för landet i övrigt. Revisorerna anse sig fördenskull
icke böra framställa något yrkande rörande lantbruksnämnderna i detta län.

Av den i det föregående anförda utredningen synes framgå, att Kalmar
län varken i fråga om storlek eller i vad angår antal brukningsenheter kan
antagas ställa större krav på personal inom lantbruksnämndsorganisationen
än vad som genomsnittligt är fallet inom andra län. Den av lantbruksstyrelsen
för år 1953 framlagda verksamhetsstatistiken för lantbruksnämnderna
synes vidare utvisa, att de sammanlagda arbetsuppgifterna med inre
rationalisering — frånsett byggnader — inom Kalmar län visserligen överstiga
genomsnittet för samtliga län, men att å andra sidan åtskilliga län
i detta hänseende redovisa högre siffror än summan för Kalmar län. I fråga
om åtskilliga andra grupper av ärenden inom förvaltningsområdet, exempelvis
bidrag och lån till jordbrukets byggnader, ärenden rörande jordförvärv
och förköp, jordbruksegnahemslån och driftslån ävensom producentoch
kontantbidrag, synas Kalmar läns båda lantbruksnämnder tillsammans
icke nå upp till det för lantbruksnämnderna genomsnittliga antalet.

De geografiska betingelserna och kommunikationsförhållandena i Kalmar
län medföra ovedersägligen vissa svårigheter för de i norra delen av
länet boende att upprätthålla personlig kontakt med länsorganen i Kalmar.
Lika stora eller till och med större vägavstånd föreligga emellertid inom
ett flertal andra län, och även i fråga om kommunikationerna torde motsvarigheter
kunna påvisas på andra håll. Att märka är också, att åtskilliga
länsorgan, beträffande vilka någon uppdelning icke förekommer, redan

200

äro förlagda till Kalmar, t. ex. länsstyrelse, vägförvaltning, länsarkitektkontor,
lantmäterikontor, länsbostadsnämnd och lantbruksingenjörsavdelning,
samt att kommunikationssvårigheterna numera tendera att motvägas
av biltrafikens utveckling.

Med hänsyn till det nu anförda anse revisorerna, att frågan om en sammanslagning
av lantbruksnämnderna i Kalmar län bör övervägas. Revisorerna
utgå därvid från att en gemensam nämnd förlägges till Kalmar. Därigenom
torde icke obetydliga besparingar kunna vinnas, i främsta rummet
beträffande personal men därjämte i fråga om utgifter för lokaler och
andra omkostnader, även om en viss ökning måste motses beträffande
resekostnaderna.

Om genom en dylik sammanslagning icke samma kontakt mellan länsdelarna
och icke samma ortskännedom inom nämnden skulle kunna upprätthållas,
torde dessa olägenheter kunna motverkas genom att en till
nämnden knuten lantbrukskonsulent stationeras i Västervik samt genom
god kontakt med ortsombuden.

Rörande Kalmar län må ytterligare framhållas, att en tudelad organisation
föreligger icke blott beträffande lantbruksnämnder och hushållningssällskap
utan också i fråga om landsting och skogsvårdsstyrelser. Härvid
är att märka, att gränserna för de olika länsorganens verksamhetsområden
icke sammanfalla. Aspelands härad, beläget väster om Oskarshamn, tillhör
nämligen det norra landstinget och den norra skogsvårdsstyrelsen men den
södra lantbruksnämnden och det södra hushållningssällskapet. Detta förhållande
framstår som mindre rationellt, icke minst med tanke på att
landstingen i olika hänseenden understödja hushållningssällskapens verksamhet.
En reglering av den administrativa indelningen beträffande Aspelands
härad synes enligt revisorernas mening påkallad.

§ 27.

Vissa rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden
vid lantbruksnämnden i Örebro län.

Såsom en följd av 1947 års riksdagsbeslut angående jordbrukets rationalisering
utfärdades under år 1948 bestämmelser bl. a. om statligt stöd
till jordbrukets yttre och inre rationalisering, om statlig garanti för lån
till dylik rationalisering samt om den statliga jordbruksegnahemsverksamheten.
För handhavandet av de med rationaliseringen och stödverksamheten
förenade uppgifterna tillskapades särskilda organ — lantbruksnämnderna.
Med hänsyn särskilt till att de stödmöjligheter, som härigenom
öppnades, inneburo väsentliga nyheter, har lantbruksnämndernas verksamhet
under detta begynnelseskede följts med särskild uppmärksamhet, i
första hand av de myndigheter, som därav berörts. Sålunda följes lant -

201

bruksnämndernas kamerala verksamhet av lanlbruksslyrelsens revision
och vissa ärendesgrupper upptagas där lil! översiktlig undersökning. Vidare
må nämnas, alt riksdagens justitieombudsman under åren 1953 och
1954 besökt ett flertal lantbruksnämnder och på sina håll funnit anledning
till tillrättalägganden i anslutning till gjorda iakttagelser.

Även riksdagens revisorer ha vid flera tillfällen ägnat lantbruksnämnderna
uppmärksamhet och genom ett antal besök vid olika nämnder berett
sig tillfälle all studera verksamheten. Några av de besökta rationaliseringsföretagen
ha utvalts med tanke på all de i eu eller annan form varit föremål
för offentlig diskussion; andra besök ha skett stickprovsvis eller i
syfte att erhålla eu bild av verksamheten i stort. I anslutning härtill ha
revisorerna under särskilda paragrafer i årets berättelse redogjort för vissa
iakttagelser vid lantbruksnämnderna.

Under innevarande år ha revisorerna bl. a. tagit del av vissa av lantbruksnämnden
i Örebro län handlagda ärenden. Sedan slutet av år 1953 har
lantbruksstyrelsens revision företagit utredning rörande ett större antal
hos denna lantbruksnämnd förekommande ärenden och i särskilda rapporter
framlagt resultatet härav med de påpekanden och erinringar, som
ansetts påkallade. Några av revisionens synpunkter rikta sig mot lämpligheten
av vidtagna rationaliserings- och stödåtgärder. Flertalet avse
emellertid iakttagelser av kameral eller likartad natur, varvid framhållits
att statsverkets ekonomiska intressen icke tillvaratagits. Såsom exempel
kan nämnas, att förbehåll om ränta vid köpares underlåtenhet att erlägga
köpeskillingar på i köpekontrakt fastställda betalningsdagar icke intagits i
kontrakten och att köparna ej heller avkrävts sådan ränta, att nämnden
låtit köpare, som av särskilda skäl skolat erlägga köpeskillingarna lång lid
efter tillträdesdagarna, tillgodogöra sig avkastningen av fastigheterna utan
att i kontrakten intagits förbehåll om eller nämnden utkrävt särskild ersättning
härför, att skog på rot försålts till priser, som väsentligt understigit
värderade belopp, att ersättning icke uttagits för fastighetsskatter, som
bort falla på annan än nämnden, att dröjsmålsränta icke uttagits vid försenade
arrendebetalningar, att nämnden icke genomgående till säkerhet
för garantilån krävt pantförskrivning i andra hand av lägre liggande inteckningar
samt att nämnden vid försäljning av fastigheter till icke-jordbrukare
för annat ändamål än jordbruk (t. ex. sommarnöje) icke genomgående
infordrat anbud genom annonsering. Särskild uppmärksamhet
förtjänar revisionens påpekande att nämnden vid förvärv av fastigheter
inklusive inventarier medgivit att köpeskillingen finge fördelas med högre
belopp på inventarierna än som motsvarade dessas verkliga värde, varige>
nom säljaren beretts vissa lättnader vid realisationsvinstbeskattningen.

1 anledning av lantbruksrevisionens rapporter har lantbruksnämnden i
skrivelse den 21 maj 1951 avgivit förklaringar, där vissa av de anförda
anmärkningarna bemötts eller närmare belysts med ytterligare uppgifter.

202

Ifrågavarande material är f. n. föremål för lantbruksstyrelsens övervägande.
Riksdagens revisorer anse sig därför icke ha anledning att ingå på
en fullständig prövning av angivna förhållanden. Beträffande ett begränsat
antal ärenden avseende jordbruk, som revisorerna haft tillfälle att besöka,
vilja dock revisorerna lämna en redogörelse med hänsyn till att desamma
synas ge anledning till uttalanden av principiell natur.

1) En fastighet i Nora socken, här kallad »nr 1», taxeringsvärderad till
16 800 kronor, innehåller 19 hektar, därav 8,5 hektar åker, 0,5 hektar äng
och 10 hektar skog. Den förvärvades av en person, »A», enligt köpekontrakt
den 28 december 1950 för en köpeskilling av 34 000 kronor. I köpet ingick
alla levande och döda inventarier. Efter förvärvet ingav A till lantbruksnämnden
ansökan om lånegaranti för jordbruksegnahemslån å 17 000 kronox
och för driftslån å 9 000 kronor. A, som helt saknade tillgångar, hade
till ansökningen fogat två arbetsbetyg samt ett intyg från kommunalkamreraren
i en kommun i Dalarna, att A under flera år sysslat med jordbruk
och befunnits lämplig inom detta yrke.

Fastigheten värderades av två skilda representanter för lantbruksnämnden,
vilka uppgåvo 17 000 kronor respektive 22 000 kronor som ett antagligt
värde på brukningsenheten. Den värderingsman, som stannat för det
högre värdet, uppgav vidare, att bostadshuset var medelgott och ladugården
relativt dålig.

Lantbruksnämndens yttre delegation, som prövade ärendet den 12 februari
1951, avslog ansökningarna om lånegaranti och driftslån, emedan fastigheten
icke kunde anses såsom ett bärkraftigt jordbruk och köpeskillingen
dessutom var för hög. Sedan köpeskillingen genom köpekontrakt
den 22 februari 1951 nedsatts till 30 000 kronor, varav 22 000 kronor beräknats
för fastigheten och 8 000 kronor för inventarierna, upptogs ansökningen
till ny prövning i lantbruksnämnden den 2 mars 1951, varvid A
beviljades lånegaranti för jordbruksegnahemslån å 14 700 kronor mot inteckning
i fastigheten inom 22 000 kronor samt driftslån å 9 500 kronor
mot inteckning i fastigheten inom 31 500 kronor jämte inventarieinteckning.

Enligt uppgift från den hypoteksförening som anlitades för lånen hade
hela driftslånet utbetalats till låntagaren den 9 mars 1951. Hos föreningen
fanns även ett kvitto från säljaren, att denne hade mottagit 9 500 kronor
som betalning för inventarierna, vilka enligt köpekontraktet sålts för 8 000
kronor.

I oktober 1951 avstyckades från fastigheten ett tomtområde om 1 035 m2,
vilket försåldes för 600 kronor. Framställning att detta område måtte befrias
från fastighetens inteckningsbörda blev bifallen, under förutsättning
att hela försäljningssumman inbetalades till kreditinrättningen.

I april 1952 blev det för lantbruksnämnden känt, att A lämnat jordbru -

203

kel ulan tillsyn och ulan all angiva sin uppehållsort. Nämnden beslöt den
25 april 1952 all uppsäga de statsgaranterade lånen. Samtidigt fick nämnden
vidtaga åtgärder för skötseln av fastighetens djur och utförande av
vårbruket, beslutet om uppsägningarna kunde delgivas A först under hösten
1952; A avtjänade då frihetsstraff på fångvårdsanstalt.

Härefter började lantbruksnämnden avvecklingen av sina åtaganden för
ifrågavarande jordbruk. Den 50 januari 1953 försåldes inventarierna på
exekutiv auktion. Behållningen uppgick till 0 544 kronor 40 öre, varifrån
avgick kostnaderna för anskaffat kreatursfoder med 556 kronor 6 öre. Sedan
lantbruksdirektören värderat brukningsdelen enligt två alternativ till
24 900 kronor respektive 22 000 kronor, försåldes fastigheten på exekutiv
auktion den 2 juni 1953, varvid nämnden inropade densamma för 26 000
kronor. Genom detta inköp hade nämnden skyddat sin fordran på grund
av jordbruksegnahemslånet, varemot — sedan räntor och kostnader för
försäljningen avgått -— på driftslånet synes ha återstått ett belopp på omkring
2 800 kronor, vilket tills vidare kunde betraktas som förlust på lånet.

Innan sistnämnda inköp ägde rum, hade nämnden i april 1953 skaffat
sig kännedom om angränsande brukningsenheters storlek och lämplighet
för rationalisering. Därav framgick, att ingen av dessa omfattade mer än
7,5 hektar åker. Dagarna efter lantbruksnämndens förvärv av fastigheten
konstaterade nämndens yttre delegation, att fastigheten lämpligen borde
bli föremål för rationalisering. I början av år 1954 har uppgörelse träffats
med ägaren till en av de angränsande fastigheterna, att denne övertager
den av nämnden förvärvade fastigheten, överlåtelsen har sedermera kommit
till stånd för en köpeskilling av 21 400 kronor.

Lantbruksstyrelsens revision har i fråga om förevarande ärende framhållit,
att lantbruksnämndens beslut att bevilja A jordbruksegnahemslån
och driftslån i samband med hans förvärv av fastigheten syntes anmärkningsvärt
med hänsyn till att den yttre delegationen kort tid dessförinnan
uttalat, att fastigheten icke kunde anses såsom ett bärkraftigt jordbruk.
Det kunde ifrågasättas, om icke nämnden redan vid detta tillfälle bort
göra ett försök att genomföra den rationalisering av fastigheten, som sedermera
ansågs böra äga rum. Vidare har ifrågasatts, om nämnden tillräckligt
ingående prövat ägarens personliga kvalifikationer.

En sammanställning av de inkomster, vilka redovisats i den föregående
redogörelsen, och de utgifter, som lantbruksnämnden haft att vidkännas
för ifrågavarande jordbruksegnahem, lämnar följande resultat.

Inkomster.

Fastighetsförsäljningen ................

Avbetalning, motsvarande avstyckad tomt
Lösöreförsäljningen ...................

................. 21 400: —

................. 600:—

................. 6 544:40

Summa inkomster 28 544: 40

204

Utgifter.

Jordbruksegnahemslån .................................... 14 70O:_

Driftslån ................................................ 9 500: —

Ansvar för bottenlån ...................................... 7 30O:_

Räntor och kostnader för fastighetsförsäljningen ............ 2 922:28

Räntor på driftslånet ......;.............................. 427:53

Kreatursfoder ............................................ 55g. qo

Summa utgifter 35 405:87
Förlust .................................................. 6 861: 47

Hela den angivna förlusten torde icke med säkerhet kunna hänföras till
de statsgaranterade lånen utan kan tänkas i viss mån falla på rationaliseringsåtgärden.
Därest fastigheten redan vid den första försäljningen med
stöd av nämndens förköpsmöjligheter tagits i anspråk för förstärkning av
någon av grannfastigheterna, hade sålunda möjlighet funnits för nämnden
att med anlitande av rationaliseringsanslaget utjämna en eventuell skillnad
mellan inköps- och försäljningspriserna. I förevarande fall synas dock inköps-
och försäljningspriserna för själva fastigheten i huvudsak överensstämma,
nämligen vid beloppet 22 000 kronor.

Vid revisorernas besök på ifrågavarande fastighet framkom bl. a., att
i den av vederbörande lantbrukstjänsteman verkställda besiktnings- och
värderingshandlingen för fastigheten angivits, att bostadshuset icke vore
i behov av reparationer men att ladugården borde undergå upprustning för
ett beräknat belopp av 5 000 kronor. Värdet av växande skog hade uppskattats
till samma belopp. Vidare erhöllo revisorerna av den jordbrukare,
som nu avsåg att förvärva fastigheten, uppgift om att denne icke före nu
ifrågavarande förvärv erbjudits fastigheten för förstärkning av sitt jordbruk
eller över huvud tillfrågats angående eventuell rationalisering av det
fastighetskomplex, vilket gårdarna tillhörde.

Av närvarande representanter för lantbruksnämnden uppgavs vid samma
tillfälle, att en fastighet om 8,5 hektar i denna trakt kunde betecknas
som på gränsen till ett bärkraftigt jordbruk samt att det funnes goda tillfällen
till skogsarbete i trakten, särskilt skogskörslor. En lämplig person
borde därför ha haft goda möjligheter att få sin bärgning på ett sådant
jordbruksegnahem. En mera utförlig redogörelse för sin syn på ärendet
bar nämnden lämnat i sin skriftliga förklaring den 21 maj 1954. Där anföres
följande.

Det synes numera klarlagt, att nämnden uppenbarligen blivit vilseledd
av de intyg, som voro bifogade A:s ansökan om jordbruksegnahemslån. Vid
behandlingen av låneärendet förelåg inga uppenbara skäl att avslå ansökningen,
varför nämnden jämlikt bestämmelserna i jordbruksegnahemskungörelsen
fann skäligt att bifalla densamma. På grund av de handlingar som
förelåge fann nämnden icke skäl att mer än vanligt ingående undersöka
sökandens personliga förhållanden. Beträffande fastigheten innebar yttre
delegationens bedömning, att fastigheten i fråga icke kunde anses som ett

205

bärkraftigt jordbruk, givetvis icke att fastigheten var att betrakta som ett
övergångsjordbruk utan fastmer som ett bestående småbruk. Denna bedömning
torde till icke ringa del ha berott pa, att löredraganden i besiktningsinstrumentet
uppgivit byggnadsbeståndet vara i ett relativt gott skick.
Vid ärendets omprövning i plenum sedan köpeskillingen nedsatts, bedömde
nämnden sålunda med tanke på tillgången på arbete i trakten, och att brukaren
regelmässigt kunde få sin försörjning i det allra närmaste genom
brukningsenhetens egen avkastning, fastigheten som ett bestående småbruk.
Vid tidpunkten för förvärv av fastigheten, visades intet intresse för
förvärv av densamma från grannarnas sida. Enligt nämndens förmenande
torde ett bestående småbruk av ifrågavarande slag ha fullt berättigande
att, därest så prövas lämpligt med hänsyn till brukarens kvalifikationer,
få bestå på längre sikt. Därest brukaren däremot icke är »rätt person»
synes det böra vara angeläget, därest rationaliseringsintressen i trakten
kan befrämjas, att bortrationalisera fastigheten.

2_5) En fastighet i Nora socken, här kallad »nr 2», innehåller samman lagt

18,2 hektar, därav 9 hektar åker, 9 hektar skogsmark och 0,2 hektar
tomt. Taxeringsvärdet år 1948 var 11 600 kronor, varav 10 600 kronor jordbruksvärde
och resten skogsvärde.

Enligt köpekontrakt den 6 juli 1948 inköptes fastigheten av en person,
»B», för 23 000 kronor, varav 19 000 kronor för fastigheten och 4 000 kronor
för växande gröda jämte silo och mjölkmaskinsanläggning.

Sedan B ansökt om jordbruksegnahemslån, värderades fastigheten av en
tjänsteman hos lantbruksnämnden till 17 895 kronor. I februari 1949 beviljades
jordbruksegnahemslån å 9 600 kronor mot inteckning i fastigheten
inom 19 800 kronor samt pantförskrivning i andra hand av lägre liggande
inteckningar å tillhopa 10 200 kronor, ursprungligen belånade för 9 240
kronor. Därjämte beviljades den 14 februari lånegaranti för driftslån å
5 000 kronor mot inventarieinteckning.

Med förmånsrätt släge efter inteckningssäkerheten för den beviljade lånegarantien
för jordbruksegnahemslån fastställdes sedermera inteckningar
på sammanlagt 10 500 kronor, vilka lämnades som säkerhet för icke statsgaranterade
lån.

I maj 1952 blev det för lantbruksnämnden känt, att B försålt gårdens
djur och icke brukade jorden. I juni samma år avtalade B med en ny
köpare, »C», att övertaga fastigheten för 38 000 kronor, varvid växande
gröda m. m. skulle ingå i köpet. I juli samma år ändrades köpeskillingen
till att avse 30 000 kronor för själva fastigheten samt 5 000 kronor för
växande gröda samt vissa inventarier.

Den 14 juli 1952 beviljades C lånegaranti för jordbruksegnahemslån å
23 100 kronor mot inteckning i fastigheten inom 30 000 kronor. Samtidigt
beviljades lånegaranti för driftslån å 8 000 kronor mot dels inteckning i
fastigheten inom 38 000 kronor, dels inteckning å 8 000 kronor i jordbruksinventarier,
dels ock borgen av låntagarens bröder.

206

Emellertid blev sistnämnda köp icke fullföljt. I stället inträdde lantbruksnämnden
som köpare genom att nämnden den It augusti 1952 förvärvade
fastigheten för 35 000 kronor. Nämnden övertog härvid betalningsansvaret
för intecknad gäld. I köpet ingick all växande gröda samt de
inventarier, som upptagits i köpekontraktet mellan B och C och som där
värderats till 5 000 kronor. Nämnden erhöll lagfart på fastigheten i augusti
1952.

Någon överlåtelse från nämnden till C kom dock icke till stånd. Det
tidigare beviljade jordbruksegnahemslånet återtogs nämligen enligt nämndens
beslut den 26 september 1952. C brukade emellertid alltjämt fastigheten
och synes av nämnden ha betraktats som arrendator, ehuru något
arrendekontrakt icke upprättades. Beslutet om driftslån på 8 000 kronor
stod alltjämt fast; dock beslöt nämnden att säkerheten för detta lån skulle
utgöras av inteckning i jordbruksinventarier å fastigheten samt borgen av
en broder till låntagaren. Däremot eftergavs kravet på inteckning i fastigheten,
eftersom C icke var ägare till denna.

Den avsedde borgensmannen frångick sedermera sin utfästelse om borgensåtagande.
Emellertid utbetalade en kreditinrättning 1 500 kronor till
C utan att den föreskrivna borgenssäkerheten var uppfylld. Nämnden återkallade
med anledning härav den beviljade lånegarantin å 8 000 kronor,
men medgav i stället lånegaranti på 1 500 kronor, motsvarande det redan
utbetalade beloppet. Säkerheten skulle utgöras av inventarieinteckning å
8 000 kronor.

Hösten 1953 lämnade C fastigheten. En kvarlämnad bäst inbringade vid
försäljning 1 250 kronor, som användes som avbetalning på driftslånet. Förlusten
på detta lån stannade alltså vid 250 kronor jämte räntor. Någon
inkomst av arrende eller av skörd m. in. har däremot icke influtit.

Ej långt från nyssnämnda fastighet ligger en jordbruksfastighet, här
kallad »nr 3», med en areal av 37,7 hektar, därav 9 hektar åker, 22,7 hektar
produktiv skogsmark och 6 hektar övrig mark. Taxeringsvärdet är 12 600
kronor, varav 10 100 kronor jordbruksvärde och 2 500 kronor skogsvärde.

I december 1948 köptes denna fastighet av en person D för 34 000 kronor,
varav 30 000 kronor för fastigheten och 4 000 kronor för inventarier.
Sedan D ansökt om lånegaranti värderades fastigheten av en lantbruksnämndens
befattningshavare, vilken framhöll, att köpeskillingen finge anses
vara omkring 9 000 kronor för hög och att lånegaranti kunde tillstyrkas
för högst 20 900 kronor. Den 14 februari 1949 beviljade lantbruksnämnden
lanegaranti för jordbruksegnahemslan a 22 500 kronor mot inteckning
inom 30 000 kronor. Till protokollet hade antecknats, att ortsombudet i
Nora socken ansett köpeskillingen i överkant men att det vore önskvärt
att köpet kunde genomföras, emedan säljaren på grund av ålder önskade
upphöra med jordbruket. Den 27 januari 1950 beviljades även lånegaranti

207

för driftslån å 4 000 kronor mot inteckning i fastigheten inom 34 000 kronor
samt mot inteckning i jordbruksinventarier.

I augusti 1953 uppsades lånen till omedelbar återbetalning, emedan låntagaren
avflyttat från fastigheten till annan ort. Fastigheten såldes härefter
på exekutiv auktion den 16 februari 1954, varvid lantbruksnämnden inropade
densamma för 9 500 kronor. Enligt borgenärsförteckningen uppgick
fordringarna till 36 934 kronor 41 öre, varav 1 945 kronor 50 öre utgjorde
räntor å jordbruksegnahems- och driftslånen.

Sedan lantbruksnämnden sålunda förvärvat de båda fastigheter, som
ovan betecknats nr 2 och nr 3, uppstod för nämnden frågan hur dessa
lämpligen borde disponeras för att förluster på de garanterade lånen i
största möjliga utsträckning skulle kunna undvikas. Nämnden ansåg sig
härvid komma till en lösning genom att inköpa ytterligare två närbelägna
fastigheter, nr 4 och nr 5, om tillsammans ca 14 hektar åker och 27 hektar
skog. Dessa båda fastigheter voro avsedda att sammanläggas med de båda
förstnämnda till ett eller två nya jordbruk. De sistnämnda fastigheterna
inköptes av nämnden i november 1953 för sammanlagt 57 000 kronor.

Sedan nämnden till försäljning utannonserat fastigheterna nr 2, 4 och 5
om sammanlagt 23 hektar åker och 36 hektar skog, erhölls såsom högsta
anbud ett pris av 81 000 kronor. Köparen förklarade sig villig att övertaga
även fastigheten nr 4, utom byggnader och tomt, för 24 200 kronor.

I februari 1954 diskuterades inom lantbruksnämnden lämpligheten av
att sammanlägga ifrågavarande fyra fastigheter till två nya jordbruk eller
eventuellt till ett enda stort jordbruk. Härvid framförde överlantmätaren
i länet följande betänkligheter mot den avsedda fastighetsbildningen.

Genom sammanslagning till en fastighet skulle bildas ett jordbruk om
31 ha åker och 60 ha skogsmark. En stor del av åkerjorden bestode av
oregelbundna ägofigurer som skulle bli relativt små för en gård av denna
stox lek. Endast 8—10 ha av jorden kunde sägas erbjuda god fältform.
Brukningen syntes därför bli alltför arbetskrävande för att kunna skötas
av en man, och avkastningen kunde knappast bära anställning av en lantarbetare.
Skogen beräknades enligt länsjägmästaren ge en avkastning genom
gallring under de närmaste fem åren av omkring 3 000 kronor per år.
Ingendera av ekonomibyggnaderna på gårdarna vore tillräcklig för ett
jordbruk av större omfattning. Byggande, iståndsättning och underhåll av
utfarts- och ägovägar för fastigheten syntes kräva betydande kostnader
och arbeten. På grund av dessa förhållanden vore en uppdelning på två
fastigheter att föredraga.

Under sommaren 1954 stannade emellertid lantbruksnämnden för alternativet
att sälja samtliga fyra fastigheter till den nämnde anbudsgivaren
för sammanlagt 105 200 kronor. Till nämndens ställningstagande synes
väsentligt ha bidragit att byggnadskostnaderna skulle bli lägre om endast
en brukningsdel tillskapades. Byggnader och tomt på fastigheten nr 3 ha
sålts till annan person för 6 280 kronor.

208

I fråga om dessa ärenden har lantbruksnämnden i sina förklaringar anfört
bl. a. följande.

Beträffande i redogörelsen omnämnda sökandena vill nämnden anföra
följande. B hade enligt företedda handlingar goda rekommendationer och
hans ansökan hade tillstyrkts av vederbörande ortsombud. Till en början
föreföll det också som om B skulle, trots avsaknad i stort sett av egna
medel, kunna genomföra företaget. Efter något år började dock hans livsföring
bliva mera oregelbunden och av senare verkställda undersökningar
genom anhöriga till B framgick bl. a. att B på grund av tidigare sjukdom
i någon mån kunde betraktas såsom miljöskadad. Genom egna åtgärder
från B:s sida hade den 25 juni 1953 avtal träffats om försäljning av fastigheten
till C för 38 000 kronor. Nämnden var från början relativt tveksam
om C:s möjligheter att kunna genomföra företaget efter de upplysningar,
som erhållits från olika håll om C, och efter samtal med en broder till
C fick nämnden den uppfattningen, att det vore klokast att endast utarrendera
fastigheten till C under första tiden samt att bevilja C driftslån, under
förutsättning att dennes broder, varom det fanns goda vitsord, tecknade
borgen på driftslånet. Detta förband sig även brodern att göra vid samtal
med lantbruksdirektören. På grund därav beviljades C ett driftslån med
8 000 kronor. Under hand hade då gjorts meddelanden till banken att
brodern skulle stå som borgensman för driftslånet. I anledning härav löste
vederbörande bank en växel å 1 500 kronor, vilken var utställd på annan
affärsbank i Nora. Emellertid vägrade senare brodern att ställa sig som
borgensman för lånet, varför nämnden kom i ett besvärligt läge och vid
sammanträde den 20 februari 1953 beslöts, att driftslånet skulle nedsättas
och utgå med ett belopp av 1 500 kronor. Nämnden sökte sedermera följa
C:s verksamhet och kunde då konstatera, att C, som var en arbetsam man,
nog hade svårt att hålla ihop det hela på grund av hustruns mindre goda
kvalifikationer. Trots upprepade underhandlingar med C lyckades det icke
att få honom att underskriva några avtal beträffande arrenderingen av
fastigheten. Det återstod således för lantbruksnämnden att försöka få C
att avflytta från fastigheten så snart ske kunde. Det bör kanske tilläggas
att C hade en mycket stor familj och man ansåg sig icke kunna gå fram
för bryskt.

D, vilken bebodde fastigheten nr 3, hade erhållit jordbruksegnahemsoch
driftslån. Även beträffande D vore vitsorden goda. Han hade tidigare
haft anställning som traktorkörare vid ett bruk i Bergslagen och det ansågs,
att han skulle ha förutsättningar att kunna genomföra företaget. Eu
bidragande orsak till att detta icke lyckades torde vara den, att D för att
klara sin försörjningsbörda måste ha arbeten även på annat håll och således
vara borta ifrån jordbruket. Det gjorde att han i längden icke orkade
fortsätta med jordbruket, utan avflyttade från orten.

1 detta sammanhang önskar nämnden påpeka att i ansökningar om
jordbruksegnahemslån och driftslån pläga vederbörande sökande ofta ange
andra yrken än jordbrukare eller jordbruksarbetare, då de vid ansökningstillfället
ha mer eller mindre stadigvarande sysselsättning utanför jordbruket.
Nämnden undersöker givetvis om sökandena äro förtrogna med
jordbruks- och skogsarbete och sålunda besitta de yrkeskunskaper, som
rimligen kunna begäras för skötseln av jordbruk av den storlek varom
här är fråga.

Lantbruksstyrelsens revision har uppmärksammat att vad gäller nr 2

209

värderingen varil för hög. Del bör dock påpekas, att det här är fråga om
jordbruk med sådana bostadsförhållanden, att hänsyn hör tagas till den
vackra belägenhet vid sjö. När nämnden vid den slutliga rationaliseringen
genomgick de värden som funnos, kunde konstateras att visst övervärde
förelåg å nr 3, dels med hänsyn till skogsbeståndet, dels därför att där
funnos grustillgångar av visst värde. När sedermera komplexet kunde
försäljas blev dessbättre förlusten för det allmänna relativt obetydlig.
Nämnden kan emellertid icke bestämt uttala sig i denna fråga, då ännu
icke försäljning skett av mangårdsbyggnad jämte tomtområde på nr 3,
men nämnden räknar med ett relativt högt pris för detta område. Under
förutsättning att den nyssnämnda tomten in. m. kommer att betinga ett
pris av ca 6 000 kronor skulle den verkliga totalförlusten i fråga om dessa
engagemang belöpa sig till 4 000 kronor samt 5 000 kronor avseende det
driftslån, vilket beviljats 15. Nämnden torde i detta sammanhang icke närmare
behöva motivera att endast en brukningsenhet kommit till stånd,
men vill understryka att byggnadsfrågan varit avgörande, samt att den
relativt långsmala ägofiguren icke bör anses utgöra alltför stort men ur
brukningssynpunkt, då en gemensam väg förbinder samtliga delar av det
nybildade fastighetskomplexet och då dessutom en ny väg planeras, som
avsevärt kommer att höja egendomens värde.

Såsom framgår av lantbruksnämndens förklaring, har förlusten på
dessa fastigheter angivits till (5 000 + 4 000 =) 9 000 kronor, vilket icke
överensstämmer med de uppgifter, som lantbruksstyrelsens revision lämnat.
Revisionens beräkning blir i huvudsak följande.

Inkomster

Köpeskilling för samtliga fyra fastigheter .................. kr. 105 200

Köpeskilling för byggnader och tomt på nr 3 .............. » 6 280

Summa inkomster kr. 111 480

Utgifter

Inköp av fastighet nr 2, varigenom bottenlån, jordbrulcsegna hemslån

och driftslån blivit täckta ...................... kr.

Förlust på driftslån till C................................. »

Bottenlån, jordbruksegnahemslån och driftslån på fastighet

nr 3 ................................................. »

Räntor på d:o .......................................... »

Inköp av fastigheterna nr 4 och 5 .............,........... »

Summa utgifter kr.

Förlust ................................................ kr.

35 000
250

34 000
1 945
57 000

128 195
16 715

61 Fastigheten »nr 6» i Järnboås socken innehåller 5 hektar åker och
16,7 hektar skogsmark med ett taxeringsvärde av 11 400 kronor, därav
8 600 kronor jordbruksvärde och 2 800 kronor skogsvärde. Vederbörande
länsjägmästare har i förslag till skogsvärdering upptagit skogsvärdet till
11 900 kronor.

Enligt köpekontrakt i september 1951 inköptes denna fastighet för
19 500 kronor av en person, E, vilken angivits vara borrmaskinarbetare. I
november samma år beviljades han av lantbruksnämnden lånegaranti för

14 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. I.

210

jordbruksegnahemslån å 13 800 kronor mot säkerhet av inteckning i fastigheten
inom 19 500 kronor. Rörande E:s personliga kvalifikationer förelågo
två arbetsintyg, utvisande att han haft skogsarbete vintern 1948—1949
och under två somrar arbetat i lantbruk med slåtterarbete m. m.

Enligt ansökningen saknade E vid förvärvet tillgångar men synes ha
haft för avsikt att eventuellt söka driftslån. I augusti 1952 vände sig E
under hand till nämnden med begäran om hjälp för anskaffande av inventarier
och husdjur, som helt saknades på gården. Nämnden fann sig dock
böra avvisa denna begäran, bl. a. med hänsyn till att verkställd utredning
givit vid handen, att E icke varit sinnad att skaffa sig regelbundet arbete
och sköta detsamma på tillfredsställande sätt.

Fråga uppkom nu huru man borde förfara med fastigheten och däri
beviljat lån. Härvid prövade nämnden särskilt möjligheterna att genom
rationalisering sammanlägga fastigheten med närliggande jordbruk.

I december 1952 uppsades egnahemslånet till omedelbar återbetalning,
sedan det kommit till nämndens kännedom att låntagaren flyttat från gården
och sålt skörden. Sedan fastigheten förklarats utmätt till gäldande av
ogulana utskylder, såldes densamma på exekutiv auktion den 3 mars 1953.
Borgenärsförteckningen utvisade fordringar på tillhopa 20 711 kronor 81
öre, till vilket belopp lantbruksnämnden inköpte fastigheten.

I december 1953 beslöt nämnden att försälja denna fastighet för 16 000
kronor till ett försäkringsbolag, som ägde en närbelägen skogsfastighet.
Samtidigt medgavs, att jordbruket finge nedläggas och att åkerjorden finge
planteras med skog.

Vid revisorernas besök på denna fastighet konstaterades, att bostadshuset
var i bristfälligt skick och att ladugården kunde anses användbar,
bortsett från vissa skador genom sönderfrysning. Gårdens förbindelser
med allmän väg voro dåliga. Det upplystes att tillgången på skogsarbete i
trakten var god.

I detta ärende har i lantbruksnämndens förklaringar anförts följande.

De personer, som utfärdat intyg rörande E, voro bägge kända av föredraganden
som omdömesgilla och vederhäftiga personer. Med kännedom
jämväl om den miljö E uppväxt i prövade nämnden, då fråga var om ett
typiskt stödjordbruk, körareställe, skäligt att bevilja honom det sökta
lånet. Nämnden medgiver dock, att därest uppgifter från E:s senaste arbetsplatser,
trots att dessa icke berört jord- eller skogsbruk, införskaffats
före ärendets behandling, torde utgången av prövningen av E:s låneansökan
ställt sig mera tveksam.

7) Fastigheten »nr 7» i Ljusnarsbergs socken innehåller 4 hektar åker
och 15 hektar skog och var för 1945 taxeringsvärderad till 8 400 kronor.
Den förvärvades hösten 1950 av F, som i november samma år ansökte om
förvärvstillstånd samt lånegaranti för jordbruksegnahemslån å 15 000 kronor.
Av handlingarna framgick, att F tidigare drivit handelsträdgård och
i samband därmed affärsrörelse på annan ort.

211

Sedan fastigheten av lantbruksdirektören belåningsvärderats till 23 000
kronor, beviljades lånegaranti för jordbruksegnahemslån å 11 000 kronor
mot inteckning i fastigheten inom 16 100 kronor.

I september 1951 erhöll lantbruksnämnden kännedom om att ägaren av
en grannfastighet till den nu ifrågavarande var intresserad av att förvärva
»nr 7» som förstärkning till sitt jordbruk. Någon försäljning kom emellertid
icke till stånd. I stället vände sig F till en fastighetsmäklare, och genom
dennes förmedling anskaffades en spekulant, G, vilken till en början arrenderade
fastigheten på ett år. Preliminärt synes man emellertid ha varit
överens om en överlåtelse för ett pris av 25 000 kronor, varvid förutsattes
att G kunde erhålla statsgaranterade lån för förvärvet.

G ingav i juli 1952 ansökning om lånegaranti för jordbruksegnahemslån
å 20 000 kronor och för driftslån å 5 000 kronor i samband med förvärv
av fastigheten. Den 16 juli medgav lantbruksnämnden de begärda lånegarantierna.
Som säkerhet skulle lämnas dels inteckningar i fastigheten
intill ett belopp av 30 000 kronor, dels beträffande driftslånet dessutom
inventarieinteckning.

Den 23 augusti 1952 erlade lantbruksnämnden köpeskillingen för fastigheten
genom att lösa bottenlån och garantilån på sammanlagt 16 185 kronor
35 öre samt genom att kontant till F utbetala 8 814 kronor 65 öre,
d. v. s. tillsammans 25 000 kronor. I november samma år överläts fastigheten
til! G, och nämnden erhöll köpeskillingen åter från den kreditinrättning,
i vilken G:s statsgaranterade lån placerades.

Driftslånet utbetalades som likvid för vissa jordbruksmaskiner och redskap.
Dessutom medgavs en utbetalning av 500 kronor till G för kontanta
utlägg för el-belysning i ladugården samt för vatten- och avloppsinstallation.

I september 1953 erhöll lantbruksnämnden meddelande om att G hade
svårigheter att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser. Vissa jordbruksinventarier
voro tagna i mät för gäldande av en fordran på omkring 1 850
kronor, och inga räntor på de intecknade lånen hade betalats. Restantierna
på sistnämnda lån uppgingo i december 1953 till omkring 1 000 kronor.
I samband härmed må nämnas, att skogsvårdsstyrelsen sistnämnda
månad utfärdat avverkningsförbud på fastigheten.

Lantbruksstyrelsens revision har ifrågasatt, bland annat, om fastigheten
— med hänsyn till den ringa arealen, det dåliga byggnadsbeståndet, den
dåliga hävden och det med tanke på dessa förhållanden höga priset —
uppfyllt de krav som uppställts för fastigheter, vilka må belånas med statlig
kreditgaranti. Vidare syntes det enligt revisionen kräva en förklaring
att så hög köpeskilling erlagts, att F gjort en vinst på affären, ehuru hon
icke syntes ha hållit fastigheten i hävd under den korta tid hon innehaft
den. Det syntes enligt revisionen oklart om nämnden vid förvärvet haft
för avsikt att använda fastigheten till förstärkning av kringliggande jord -

212

bruk, men om avsikten redan då varit att sälja den till G, syntes omvägen
över nämnden med åtföljande lösen av lånen och uttagning av nya lån
onödig. Sökandens personliga kvalifikationer syntes heller icke ha blivit
tillräckligt prövade.

Enligt vad som upplysts är G alltjämt kvar på gården och vissa överenskommelser
om anstånd med betalning av förfallna skuldbelopp ha träffats
med fordringsägarna och efter medgivande av nämnden. En i juni
uppgjord plan för amortering av restantierna har G icke förmått följa.

I sina förklaringar har lantbruksnämnden om detta ärende anfört
följande.

Det kan konstateras, att i förevarande fall felbedömning har skett beträffande
sökandenas kvalifikationer. Detta är desto mer beklagligt som
de personer det här gäller styrkt sig äga yrkeskunskaper. Fröken F är
utbildad inom trädgårdsbranschen och G har genomgått lantmannaskola
och hans fru folkhögskola. Då delta ärende först blev aktuellt hade F tillträtt
fastigheten och hennes plan var att utnyttja densamma såsom trädgårdsbruk
jämte smådjursskölsel. Hon verkade till en början mycket intresserad
av företaget men nämnden hyste likväl vissa betänkligheter, enär
byggnadsbeståndet icke var fullt tillfredsställande. Tämligen snart upptog
F frågan om att utöver jordbruksegnahemslån även erhålla ett driftslån.
Detta ansåg sig lantbruksdirektören dock icke kunna tillstyrka. Därefter
verkade det som F kände sig mindre väl behandlad av lantbruksnämnden
och vid samtal med henne kom hon ständigt tillbaka till att hon saknade
nödiga rörelsemedel. Till sist fattade hon beslutet att överlåta verksamheten
åt annan person. Hon hade troligtvis genom mäklare fått anvisning
på en eventuell köpare. Helt naturligt hade under ärendets behandling
fråga uppstått huruvida fastigheten borde bortrationaliseras även om dess
användning såsom trädgårdsfastighet vore motiverad med tanke på den
nära belägenheten till ett industrisamhälle, där avsättningsmöjligheter för
trädgårdsprodukter bedömdes såsom goda.

Av undersökningarna framgick, att fastighetens åker samt skog skulle
kunna sammanföras med den söder om fastigheten belägna brukningsdelen.
Innehavaren där var emellertid icke intresserad av något dylikt
projekt. Vad gäller det norr om fastigheten belägna jordbruket framkom
omsider visst intresse för denna rationalisering, men på grund av osäkra
ägoförhållanden kunde det icke överblickas om rationaliseringen vore
möjlig att genomföra inom rimlig tid. Först senare fingo nämndens befattningshavare
kännedom om att även andra närliggande jordbrukare
voro intresserade av denna rationalisering, men deras intresse avsåg endast
till fastigheten hörande skog. Nämnden intog då den ståndpunkten att fastigheten
borde tills vidare få bestå, i synnerhet som den nu framkomna
spekulanten G trodde på möjligheterna att skaffa sig en bärgning på detta
lilla jordbruk genom att han samtidigt med skötseln av jordbruket skulle
kunna erhålla biförtjänster med bl. a. körningar såväl åt närliggande jordbrukare
som inom samhället. Det var på grund av dessa synpunkter som
nämnden ansåg sig icke handla mot bestämmelserna om driftslån genom
att bevilja G utöver jordbruksegnahemslån även driftslån. Villigt kan erkännas,
att här måste anses föreligga ett gränsfall, där tolkningen av bestämmelserna
kan gå isär. Formell felaktighet synes ha begåtts i och med

utbetalningen av 500 kronor till låntagaren för kontanta utlägg för elbelysning
in. in. Även om ifrågavarande utbetalning icke kunde rubriceras
som hörande till sådana utbetalningar, som skulle kunna ske genom driftslånet,
ansågs det vara så pass viktigt att låntagaren erhölle elbelysning och
förbättrad bostadsstandard genom vatteninstallation och avlopp att utbetalning
tilläts ske. Nämnden blev själv överraskad av att G icke kunde sköta
sina ränteåtaganden, då han eu tid varit i full verksamhet och haft gott
om arbetstillfällen. Inkomsterna borde hava räckt till att täcka levnadskostnaderna
och möjliggöra inbetalning av räntor å beviljade lån. Familjen
består endast av honom själv och hans hustru. Själva motivera de
svårigheterna med att gården är i dålig hävd. De måste inköpa foder till
djuren i stor utsträckning. Det bör tilläggas att det här tydligen är fråga
om ett i hög grad socialt fall. Genom att G tidigare varit utsatt för olyckshändelse
har ena armén ersatts med protes, men trots delta synes han vara
arbetsduglig.

f rapporten efterlyses redogörelse om orsaken till att så hög köpeskilling
erlagts, att F gjort en vinst på affären. F inköpte fastigheten för 23 000
kronor, varvid hon erhöll lånegaranti med 11 000 kronor inom 16 100
kronor. Återstoden finansierade hon själv. Sedermera inköptes fastigheten
för 25 000 kronor av lantbruksnämnden och försåldes för samma pris till
G. Köpeskillingen å 25 000 kronor kom man fram till efter långvariga
överläggningar och prutningar med F, vilken ursprungligen begärde ett
betydligt högre pris. Nämnden ansåg emellertid skäligt att erlägga detta
belopp, dels med tanke på vad en värdering kunde motivera, dels ock med
hänsyn till önskvärdheten att fastigheten övergick till annan innehavare
med bättre förutsättningar. Anmärkningen att det synes ganska onödigt
att låta en fastighetsmäklare förmedla försäljningen är riktig, men den
gäller F, enär det var hon som anlitat mäklaren för uppdraget.

Revisorernas uttalande. Sedan ett år tillbaka pågår inom lantbruksstyrelsens
revision utredning beträffande ett större antal av lantbruksnämnden
i Örebro län handlagda ärenden. Resultatet av utredningen har redovisats
i april och maj innevarande år, varvid erinringar och påpekanden
framställts rörande nämndens förfaringssätt i olika hänseenden. Några
av de framförda synpunkterna rikta sig mot av nämnden företagna rationaliseringsåtgärder
eller medgivandet av statligt stöd för förvärvandet av
jordbruksegnahem m. m. I andra fall har gjorts gällande, att lantbruksnämnden
i sin verksamhet icke i tillräcklig grad tillvaratagit statsverkets
ekonomiska intressen eller eljest icke handlat i överensstämmelse med
meddelade förvaltningsföreskrifter. I maj 1954 har nämnden med anledning
härav inkommit med skriftlig förklaring, där vissa av de framförda
anmärkningarna bemötts eller kompletterats med ytterligare uppgifter.
Ifrågavarande ärenden äro f. n. föremål för överväganden inom lantbruksstyrelsen.
Riksdagens revisorer anse sig fördenskull icke ha anledning att
ingå på en fullständig prövning av angivna förhållanden. Revisorerna ha
emellertid årligen brukat besöka en eller flera lantbruksnämnder i syfte
att följa pågående jordbruksrationalisering och ha därvid icke sällan stu -

214

derat sådana företag, som i en eller annan form varit föremål för offentlig
diskussion. Som ett led i denna verksamhet ha revisorerna innevarande
år genom besök på platsen skaffat sig närmare kännedom om ett begränsat
antal av nu ifrågavarande ärenden. Då dessa besök givit revisorerna
anledning att anföra vissa principiella synpunkter, ha revisorerna velat
lämna en redogörelse för dessa fall.

Såsom framgår av den tidigare framställningen föreligga beträffande
flertalet av de refererade ärendena vissa inbördes likheter. Åtskilliga av
ifrågavarande fastigheter ha för jämförelsevis höga köpeskillingar förvärvats
av personer, som haft för avsikt att där få sin försörjning av jordbruket.
Då köparna praktiskt taget saknat egna tillgångar, har lantbruksnämnden,
för att möjliggöra förvärven, meddelat lånegaranti för jordbruksegnahemslån
mot säkerhet i inteckningar, som täckt hela skillnaden
mellan köpeskillingarna och tidigare intecknade bottenlån. Därjämte ha
som regel driftslån beviljats för inköp av inventarier. Efter att ha drivit
jordbruken under någon tid — i varje fall icke längre än vad som motsvarat
lånens amorteringsfria period — ha ägarna upphört med driften
och lämnat gårdarna, varvid lantbruksnämnden ställts inför nödvändigheten
att taga desamma om hand för att skydda de inteckningar, för vilka
statsgaranti beviljats. Då fråga härefter uppkommit om hur med fastigheterna
borde förfaras, ha dessa — som innehållit arealer på 4—9 hektar
åkerjord jämte skog — befunnits väl lämpade för s. k. yttre rationalisering
genom att sammanläggas med angränsande jordbruk. De överlåtelser,
som härefter i angivna syfte företagits, ha emellertid icke kunnat ske utan
förluster för lantbruksnämnden. Likväl ha priserna för de nya köparna
blivit jämförelsevis höga, emedan lantbruksnämnden strävat efter att få
tidigare beviljade egnahemslån och även driftslånen till största möjliga
belopp täckta genom överlåtelserna. I några fall ha priserna drivits upp
till följd av särskilda omständigheter, beträffande en gård genom att densamma
av nämnden förvärvats från en tidigare låntagare till så högt pris,
att även icke statsgaranterade lån blivit skyddade vid överlåtelsen och i ett
annat fall genom att en tidigare låntagare kunnat överlåta egendomen
med vinst.

Beträffande de jordbruk, som i det föregående betecknats som nr 1, 6
och 7, måste revisorerna för sin del finna, att — när valet stod mellan att
taga dem i anspråk för förstärkning av angränsande mark eller att där
anordna jordbruksegnahem — lantbruksnämnden utan tvekan bort stanna
för det förstnämnda alternativet. Åkerarealerna på dessa gårdar äro små
— 8,5 samt 5 respektive 4 hektar — och byggnadsbeståndet på samtliga
så undermåligt, att omfattande och dyrbara reparationer blivit ofrånkomliga,
om de skulle kunna brukas under någon längre tid. Även beträffande
fastigheterna nr 2 och 3 synas omständigheterna tyda på att en omedelbar
sammanläggning i en eller annan form hade varit att föredraga. Det bör

215

dock i delta sammanhang nämnas, alt lantbruksnämnden åtminstone beträffande
några av dessa fastigheter synes ha blivil vilseledd genom felaktiga
värderingsuppgifter.

Åtskilliga av de låntagare, som i förevarande fall erhållit lantbruksnämndens
bistånd för inköp av fastigheter lör jordbruksegnahem, synas
uppenbarligen ha saknat tillräckliga personliga kvalifikationer. Att det
brustit i nämndens utredning i detta hänseende förefaller ofrånkomligt.
Flera av låntagarna synas knappast ha haft erfarenhet av jordbruk eller
också ha de av annan anledning icke bort ifrågakomma för statligt stöd i
denna form. Lantbruksnämnden har beträffande några hithörande fall
medgivit, att vederbörande visat sig föga lämpade att sköta jordbruk men
samtidigt har nämnden framhållit, att vissa sociala och humanitära skäl
medverkat vid nämndens ställningstaganden. Revisorerna vilja med anledning
härav framhålla, att det av nämnden tillämpade förfaringssättet i
dylika fall knappast varit ägnat alt medföra det åsyftade målet, nämligen
att bereda vederbörande tryggade utkomstmöjligheter av småbruk eller
stödjordbruk. Det kan ej gärna antagas bliva till bestående hjälp för en
person med bristande förutsättningar att ställas inför de svårigheter, som
skötseln av en liten gård med hög skuldbörda och dåligt byggnadsbestånd
medför. Det må i detta sammanhang också erinras om att enligt de av
1948 års riksdag godkända principerna för jordbruksegnahemslån dylika
lån visserligen skola kunna beviljas även personer, som sakna eget kapital
att insätta i fastigheterna, men att det samtidigt betonats, att det varde,
som skulle läggas till grund för belåningen, borde beräknas försiktigt, samt
att det lånebeviljande organet vid behandlingen av egnahemslåneansökningar
borde fästa stor vikt vid sökandens personliga förutsättningar att
driva jordbruk och fullgöra sina förpliktelser. Även beträffande beviljandet
av driftslån underströks vikten av att sökanden vore känd för skötsamhet
och ekonomisk förtänksamhet och genom föregående verksamhet förtrogen
med jordbruk. Härtill vilja revisorerna understryka, att .särskilt noggrann
utredning om de personliga förhållandena är pakallad, då det gäller
låntagare från andra län eller landsdelar; det räcker då icke med intyg
av enstaka personer, utan kontakt är önskvärd med lantbruksnämnden i
det län, varifrån låntagaren kommer, och med dess ortsombud på den tidigare
platsen.

Vid övertagandet från låntagarna av fastigheterna nr 2 och 3 har lantbruksnämnden
låtit inventarier ingå i köpet, varjämte köpeskillingarna
uppräknats med belopp motsvarande driftslånen. Revisorerna vilja ifragasätta
om icke en lantbruksnämnd vid dylika förvärv som regel skapar sig
ett gynnsammare läge vid en kommande försäljning av fastigheten, om
den låter låntagaren själv ombesörja avvecklingen av inventariebeståndet.

I det under punkten nr 6 upptagna fallet har en köpare beviljats lånegaranti
för jordbruksegnahemslån, under det att motsvarande garanti för

216

driftslån icke ansetts kunna medgivas med hänsyn till omständigheter,
som blivit för nämnden kända efter fastighelslånets beviljande. Köparen,
som synes ha saknat egna tillgångar, har därvid stått utan möjlighet att
anskaffa djur och redskap för jordbruksdriften. Revisorerna finna det
uppenbart, att en låntagares möjligheter att genom inventarieköp driva
jordbruket måste klarläggas redan i samband med fastighetslånet och att
— om sådana möjligheter saknas —• en lantbruksnämnd icke bör medverka
till fastighetsförvärv genom att ställa statsgaranti för egnahemslån.

Revisorerna vilja slutligen betona, att de nu refererade ärendena icke
äro avsedda att lämna en genomsnittsbild av jordbruksegnahemsverksamhetens
handhavande i berörda län utan äro utvalda bland sådana fall, beträffande
vilka revisorerna genom lantbruksstyrelsens utredning på förhand
haft kännedom om att de icke utfallit gynnsamt. Det må nämnas,
att det f. n. torde vara för tidigt att ge ett omdöme om resultatet av nämndens
låneverksamhet i stort, emedan den av nämnden medgivna amorteringsfriheten
för många av ifrågavarande lån ännu icke utlöpt.

§ 28.

Lyckebyåns regleringsföretag.

Planeringen. Till bestridande av kostnader för torrläggning och kolonisation
i samband med reglering av Lyckebyån har under ett flertal år
alltsedan budgetåret 1936/37 statsmedel ställts till förfogande till ett sammanlagt
belopp av omkring 2,5 miljoner kronor.

Lyckebyåns reglering var ett gammalt önskemål hos befolkningen i den
av företaget berörda bygden på gränsen mellan Småland och Rlekinge. Området
utgöres av en stenbunden, karg och mindre välbärgad bygd, där
befolkningens utkomstmöjligheter varit begränsade. Tidigare har befolkningen
i stor omfattning sökt sig förvärvsarbete på andra håll, exempelvis
järnvägsbygge i Norrland. Under den stora amerikaemigrationens tid lämnade
trakten avsevärda tillskott till utvandringsströmmen. Många av emigranterna
vände dock tillbaka, och flera äldre hemmansägare torde genom
förvärvsarbete i Amerika ha sparat ihop köpeskillingen för sina gårdar.
Till belysning av jordbrukets struktur i bygden må anföras, att de något
över 200 delägarna i Lyckebyåns vattenavledningsföretag brukade vardera
i medeltal endast ca 4,7 har odlad jord, huvudsakligen bestående av mindre,
oregelbundna och framför allt blockrika åkrar eller dåligt avdikade myrjordodlingar.
De flesta fastigheterna ha även en relativt liten totalareal.
Det är därför naturligt, att befolkningen sedan länge tillbaka önskat få
nytl*S8öra de stora mader längs Lyckebyån, vilka förväntades bliva god
och lättbrukad odlingsjord.

Den första kända undersökningen rörande möjligheten att torrlägga
Lyckebyåns mader igångsattes 1819 av hushållningssällskapet i Rlekinge

217

län. Den ledde ej till något resultat men följdes under 1800-talet och början
av 1900-talet av flera liknande undersökningar.

Det avgörande initiativet togs först på 1930-talet i samband med statsmakternas
överväganden rörande skapandet av försörjningsmöjligheter
inom vissa av arbetslöshet då särskilt hemsökta landsdelar. Den 17 december
1935 hemställde 1935 års blekingeutredning — tillsatt för att utreda
berörda fråga i vad avsåg Blekinge — att lör beredande av ökade törsörjningsmöjligheter
åt befolkningen inom detta län Kungl. Maj:t måtte etter
den ytterligare utredning, som kunde anses påkallad, lämna statens jordnämnd
bemyndigande att enligt i huvudsak angivna riktlinjer i sin regi
utföra ett torrläggnings- och kolonisationsföretag, avseende reglering av
en viss sträcka av Lyckebyån på gränsen mellan Blekinge och Kalmar län.

I en till 1936 års riksdag avlåten proposition angående anslag till .statliga
och kommunala beredskapsarbeten in. in. framhölls, att skäl förelåge
för staten att medverka vid företagets genomförande, därest de fortsatta
övervägandena skulle bekräfta, att de förutsättningar, trån vilka blekingeutredningen
utgått, vore för handen. Sedan riksdagen anmält, att berörda
uttalande icke föranledde någon erinran från riksdagens sida, samt statens
jordnämnd föreslagit, att i stället för jordnämnden måtte för ändamålet
tillsättas ett särskilt lokalt betonat verkställighetsorgan, tillkallades
år 1936 fyra sakkunniga för vidtagande av förberedande åtgärder i syfte
att ifrågavarande torrläggnings- och kolonisationsföretag måtte komma
till utförande i huvudsaklig överensstämmelse med de i blekingeutredningens
skrivelse av år 1935 angivna riktlinjerna. Det skulle åligga de sakkunniga
att snarast möjligt för godkännande underställa chefen för jordbruksdepartementet
plan för det förberedande arbetets bedrivande.

Till fullgörande av sitt uppdrag inkommo de sakkunniga, vilka antagit
benämningen »lyckebyåutredningen», den 23 april 1937 med eu plan över
företaget. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att å
Kungl. Maj:ts och kronans vägnar vidtaga erforderliga åtgärder för att
omförmälda företag, benämnt »vattenavledningsföretaget Lyckebyån mellan
Bånga damm och Fursjön», måtte under statens medverkan komma
till stånd i huvudsak på det sätt och i den ordning, som av utredningen
föreslagits i dess nyssnämnda skrivelse av den 23 april 1937. Utredningen
bemyndigades tillika att vidtaga vissa närmare angivna åtgärder för företagets
genomförande, bl. a. att för kronans räkning inköpa fast egendom
i den omfattning utredningen kunde finna ertorderlig för ett ändamålsenligt
genomförande av vattenavledningsföretaget och den därmed sammanhängande
kolonisationen, att för kronans räkning sluta de avtal i
övrigt med intressenter uti företaget, som utredningen funne lämpliga i
och för statens medverkan till företagets utförande, samt att för de fastigheter,
som komme att av kronan förvärvas, ställa sig som sökande för
företaget.

218

Vattenavledningsföretaget genomfördes i statens regi och på dess ansvar
genom en särskilt tillsatt styrelse såsom verkställighetsorgan samt med
på visst sätt på förhand till storleken maximerade bidrag från de flesta
enskilda delägares sida. Genom vissa markinköp inom området i fråga har
staten själv blivit delägare i företaget. Staten har på så sätt genom jordinnehav
samt därutöver genom fullmakt enligt vissa avtal med de enskilda
delägarna erhållit ledningen av företaget i dess helhet. Detta kan sägas
innefatta två särskilda företag, vilka visserligen äga ett nära samband med
varandra men som äro artskilda och vilkas utförande följer efter varandra
i tiden, nämligen dels torrläggningen och dels kolonisationen. Den av
lyckebyåutredningen den 23 april 1937 framlagda, av Kungl. Maj:t sedermera
godkända planen för det förberedande arbetets bedrivande berör
huvudsakligen själva torrläggningsföretaget, medan kolonisationen endast
i korthet skisserats. Någon ytterligare plan utöver denna förhandsplan har
sedermera icke utarbetats.

\ad till en början själva torrläggningen beträffar berör denna en sträcka
från den s. k. Bånga damm mellan Mästaremåla och Krogsmåla byar i
Blekinge län i söder till de norr om Fursjön och Bockabosjön belägna
markerna i Vissefjärda socken inom Kalmar län i norr. Området, som
har en längd i norr och söder av ca 17 km, genomlöpes av Lyckebyån.
De sankmarker, som äro avsedda att utdikas, ligga på båda sidor av ån.
Häri inga även vissa smärre sjöar. Bredden på området växlar från något
hundratal meter till 5 å 6 km. Backar och åsar förekomma i stor utsträckning.
Området ligger på en höjd av något över 100 m över havet.

Arealen av de vattenskadade marker — mader och mossmarker samt
till en mindre del redan odlad jord jämte landvinningar från sjöarna —-som genom företaget skulle bli helt torrlagda och odlingsbara, var enligt
förhandsplanen beräknad till 2 081 har. Sedermera begränsades emellertid
den berörda arealen något för att nu uppgå till 1 958 har, varav 436
har landvinning genom sjösänkning. Denna areal fördelar sig med 1 105
har på Blekinge och 853 har på Kalmar län.

Den i företaget ingående arealen hänför sig till icke mindre än omkring
250 skilda fastigheter, varav ca 150 inom Blekinge län samt 100 inom
Kalmar län, tillhöriga 214 olika ägare. Härvid bär bortsetts från ett mindre
antal fastigheter, som ingå i företaget med mycket obetydliga arealer och
beträffande vilka därför ej upptagits någon båtnad eller påförts någon
delaktighet i kostnaderna.

Företaget har avsett sankmarkernas fullständiga utdikning, d. v. s. dels
uppgrävning av Lyckebyån till sådana dimensioner, att den kan avleda
även de största förekommande tlödena utan att markerna bli översvämmade,
dels upptagande av alla för markernas teg- eller täckdikning erforderliga
avloppsdiken. Uppgrävningen berör Lyckebyån till en längd av om -

219

kring 17 km, varav sjösträckorna utgöra 5 km. Ån har fördjupats med
omkring 2 m och givits en bottenbredd av 18 in. För alt skaffa odlingsmarken
utlopp till den sålunda förstorade ån skulle genom för torrläggning
icke lönande områden grävas 67 km större avloppsdiken, s. k. bikanaler.

Företagets nettobåtnad uppskattades vid skilda tidpunkter till något olika
belopp, såsom framgår av denna uppställning:

		Båtnadsvärde	Kostnader	Nettobåtnad
		kronor	kronor		kronor
Blekingeutredningen	1935	1 462 000	929 000	+	533 000
Lyckebyåutredningen	1937	1 543 000	973 000	+	570 000
Syneförrättningen	1938	1 485 000	843 000	+	642 000
Vattendomstolen	1938	1 140 000	950 000	+	190 000
Beräkning våren	1946	1 140 000	1 231 000	—	91 000

Det bör framhållas, att de tre senare nettobåtnadsberäkningarna avsågo
ett företag, vars omfattning blivit något förminskad. Beräkningarna äro
därför icke helt jämförbara.

Till själva torrläggningsföretaget var, såsom ovan nämnts, även knutet
ett socialt betonat kolonisationsföretag av avsevärda mått med syfte att
skapa bäriga jordbruksenheter dels genom komplettering av de brukningsdelar,
som ingå i företaget, dels genom nybildning av fastigheter med de
delar av de nyvunna markerna, som beräknas icke bli erforderliga för
kompletteringen. Enligt förslaget skulle 34 nya fastigheter bildas av områden
från 72 stamfastigheter. Maximistorleken på nybildad fastighet
skulle bli 53 har, varav 18 har odlingsbar jord, minsta storleken 16 har,
varav 10 har odlingsbar jord, och medelsiffran 28 har, varav odlingsbar
jord 13 har.

Beträffande kompletteringen till fullständiga jordbruk av de 214 äldre fastigheterna
skulle medelsiffran åkerareal bli mer än fördubblad. De allra flesta
av de tidigare ofullständiga brukningsdelarna beräknades bli, trots den avstådda
marken till de nya fastigheterna, efter dåtida begrepp mer eller
mindre fullständiga. Sålunda skulle maximisiffran för åker, odlingsmark
och äng per brukningsdel bli 50,5 har, minimisiffran 0,4 har och medeltalet
9,8 har. I anslutning härtill förutskickades emellertid, att dessa äldre
fastigheter i regel icke hade tillräckliga ekonomibyggnader för den ökade
arealens behov.

De flesta av de till nybildning föreslagna lotterna beräknades erhålla
nödigt husbehovsvirke. På samtliga nya lotter fanns lämpliga boplatser
med möjligheter till anskaffande av gott källvatten.

Varje ny fastighet skulle erhålla utfartsväg, delvis genom begagnande
av redan befintliga småvägar och delvis genom nyanläggning av 7 km dylika
vägar. Nyanläggningskostnaden för dessa utfartsvägar uppskattades

220

till ca 30 000 kronor. Vidare räknades med ett då föreliggande förslag om
anläggning av ny allmän väg om 8,2 km i öst-västlig riktning från Ledja
by till Holmsjö järnvägsstation (Ledja—Holmsjö) skulle komma att förverkligas
genom anlitande i huvudsak av allmänna vägbyggnadsanslaget. Denna
väg hade 1936 kostnadsberäknats till 248 000 kronor eller ca 30 kronor per
längdmeter. Därutöver ansågs dock ytterligare eu ny väg böra komma till
stånd, utgående från förstnämnda väg i nordlig riktning och passerande genom
eller vid sidan av kolonisationsområdet fram till allmänna vägnätet i
Kalmar län (Hagalund—Muggetorp). Längden angavs till 10 km och vägen
kostnadsberäknades till ca 200 000 kronor eller 20 kronor per längdmeter.
Kostnaderna för samtliga vägbyggen uppskattades sålunda till sammanlagt
478 000 kronor. Samtliga vägar förutsattes bli utförda genom statens
försorg.

Företagets bedrivande. Till en början må erinras om att lyckebyåutredmngens
verksamhet fr. o. m. den 1 september 1948 enligt Kungl. Maj:ts
beslut överflyttats till lantbruksnämnderna i Blekinge län och Kalmar läns
södra område.

Lyckebyåutredningens första uppgift blev att dels genom vissa markinköp,
dels genom avtal med delägarna i det blivande torrläggningsföretaget
få sig tillerkänd minst den enligt vattenlagen erforderliga majoriteten
for ioretagets genomförande. Inköpen avsågo överflödsjord, tillhörande
dem av delägarna, som genom torrläggningen väntades få så stora områden
torrlagda, att dessas tillgodogörande kunde antagas komma att överstiga
vederbörande jordägares finansiella förmåga. Erforderlig skogsmark skulle
också förvärvas. Dessa markinköp skulle således tillgodose två syften, nämligen
dels att underlätta delägarnas finansiering av nyodlingen på de av
dem behallna markerna och den därav föranledda nybyggnadsverksamheten,
dels att säkerställa statens ledning av kolonisationsverksamheten. Ledningen
skulle genom de särskilda avtalen med delägarna om överlåtande
å staten av sin rösträtt m. m. även omfatta kolonisationen av de av delägarna
behållna områdena.

Till entreprenör för uppgrävning av åns huvudränna samt för byggande
av en ny vägbro vid Forsa, vilket sistnämnda arbete ingick i beräkningen
över företagets arbetskostnad, antogs AB Skånska Cementgjuteriet enligt
kontrakt i juli 1939. Entreprenadsumman slutade på 650 000 kronor. Arbetet
med uppgrävningen, som beräknades taga en tid av tre år, påbörjades
i augusti 1939 och uttördes huvudsakligen med två stora grävmaskiner.
Redan i juni 1940 måste emellertid maskingrävningen avbrytas på grund
av oljebrist. Sedan nya, gengasdrivna motorer insatts, kunde driften återupptagas
i juli 1941. Det inträffade medförde dels en kostnadsökning för
företaget om 75 000 kronor, dels en tidsförlängning, som förstorades av
att de gengasdrivna motorerna icke voro lika starka som de oljedrivna.
Arbetet med årännans upprensning var i huvudsak avslutat år 1949.

221

Till torrläggningen hörde även uppgrävning av 67 km bikanaler. Arbetet
härmed påbörjades successivt, allteftersom huvudrännan uppgrävdes. Enligt
entreprenadavtal skulle arbetet slutföras till 1947 års utgång men blev
mycket försenat bl. a. på grund av svårigheterna att under krisförhållandena
erhålla arbetskraft. Dessa arbeten voro i huvudsak färdiga först 1951.
Vissa smärre ändringar ha vidtagits i planen på bikanalernas riktning och
utförande.

Den sammanlagda kostnaden för själva torrläggningen har uppgått till
i runt tal två miljoner kronor enligt följande fördelning.

AB Skånska Cementgjuteriet för uppgrävning av huvud -

kanalen ............................................. kr. 984 210

Entreprenörer å bikanaler samt grävning i egen regi ...... » 767 402

Ersättning till vattenrättsägare .......................... » 130 614

Kostnader för förundersökningar m. m................... » 16 169

Kostnader för laga syn, vattendomstol, skiljedom m. m..... » 14 833

Markersättningar ...................................... » 10 683

Statskontoret, för fiskets främjande...................... » 2 600

Arvoden och resor till styrelse, revisorer, kontrollant, sakkunniga
............................................ » 27 258

Kontors- och administrationskostnader .................. » 7 071

Summa kronor 1 960 840

De enskilda delägarna skulle medverka till företagets genomförande med
ett belopp, motsvarande vad som skulle utgått i form av lån från statens
avdikningslånefond, därest företaget utförts i vanlig ordning, i detta fall
ca 60 procent av kostnaderna. Flertalet delägare fick nämnda belopp på
förhand maximerade till ca 60 procent av de av synenämnden beräknade
kostnaderna. Delägarnas andel kommer definitivt att fastställas vid den
syneförrättning, som nu väntas bli företagen.

Av torrläggningsföretaget återstår numera att verkställa syneförrättning
för fastställande av vissa mindre ändringar som gjorts under arbetets gång
samt fastställande av nya andelstal. Härefter skola delägarna debiteras
dem åvilande kostnader för företagets genomförande. Lantbruksingenjören
i Kronobergs län E. Zielfelt har i mars 1953 förordnats att handlägga
nämnda syneförrättning.

Enligt de av blekingeutredningen uppdragna riktlinjerna och den sedermera
i överensstämmelse härmed utarbetade förhandsplanen skulle lyckebyåutredningen,
såsom ovan nämnts, för kronans räkning förvärva vissa
markområden, avsedda att efter erforderliga lantmäteriförrättningar m. m.
försäljas som självständiga fastigheter (kolonat). Enligt planen beräknades
inköpen omfatta 477 har mader o. d., 340 har skogsmark eller till skogsodling
lämplig mark och 127 har sjöbotten eller tillhopa 944 har. Kostnaderna
härför uppskattades till 220 000 kronor. Redan 1937 förvärvades

222

också huvudparten av de till inköp föreslagna områdena. Arealen av de
enligt planen hittills inköpta markområdena uppgår till sammanlagt 828
har. Lyckebyåutredningen har emellertid även inköpt 358 har vid sidan av
den upprättade planen, varför sammanlagt förvärvats mark om 1 186 har.
Anslagsfördelningen på den inköpta marken utgjorde 511 har inägojord,
343 har avrösningsjord och 332 har landvunnen sjöbotten.

På uppdrag av dåvarande landshövdingen E. Lindeberg verkställdes år
1944 en undersökning av naturförhållandena inom Blekinge av professorerna
G. Malmström vid statens skogsforskningsinstitut och O. Tamm vid
skogshögskolan. Dessa undersökningar gåvo vid handen, att markförhållandena
inom Lyckebyåns regleringsområde vore sådana, att skogsbruket
där syntes komma att bli den i längden viktigaste näringen. Då sålunda
de förutsättningar rörande markens beskaffenhet, på vilka tillkomsten av
företaget grundats, icke vore av den art, att den planerade kolonisationen
kunde tänkas utvecklas efter dittills uppdragna riktlinjer, företogs på statens
sakrevisions uppdrag en omprövning av tidigare verkställda markundersökningar
inom området, och i samband därmed utarbetades vissa
planer för ny fastighetsbildning. Dessa undersökningar, som utfördes av
professorn vid tekniska högskolan K. D. Myrbeck, ha gjort det möjligt för
de sakkunniga att i samförstånd med lyckebyåutredningen uppställa vissa
principer för en enligt jordbruksekonomiska och lantmäteritekniska linjer
rationell markanvändning inom området. Tillämpningen av dessa principer
har väsentligen med hänsyn till de på senare tid skärpta kraven på åkerjordens
beskaffenhet givit till resultat att den såsom åkerjord lämpade
arealen av de torrlagda markerna är jämförelsevis begränsad. Den skulle
enligt dessa beräkningar på samtliga torrlagda marker icke uppgå till mer
än omkring 500 har, medan 300—400 har ansågos lämpade som betesmark.
Övrig produktiv mark borde däremot avsättas till skogsbruk. Enligt de
sakkunnigas mening borde de nyvunna markerna i första hand avdelas
som tilläggsjord till redan bestående fastigheter för att skapa så fullständiga
jordbruksenheter som möjligt inom området. Först i andra hand borde
de utnyttjas för nybildning av jordbruk.

Nu nämnda sakkunnigutredning och förslag framlades för riksdagen i
propositionen 1947: 144. Därvid framhöll departementschefen, att det borde
ankomma på lyckebyåutredningen att skyndsamt slutföra torrläggningsföretaget
och i samband därmed låta verkställa en överarbetning av de av
sakrevisionen utformade planerna till ny fastighetsbildning inom området.

Den ifrågasatta omprövningen har härefter verkställts och har givit som
resultat, att omkring 800—1 000 har ansetts kunna långsiktigt användas
som åker, återstoden som betesvall i mån av behov av sådan, förslagsvis
200—400 har, och resten som skogsmark. Professor Myrbecks fastighetsplaner
i de fyra centrala områdena Åbyholm, Ledja, Parismåla och Hyltan ha

överarbetats av dåvarande förfogandelantmätaren i Blekinge län M. Wieslander
i samverkan med respektive lantbruksnämnder. Man planerar en
helt ny fastighetsindelning inom dessa centrala områden. I de perilera
områdena användes den genom torrläggningen nyvunna jorden som komplement
till de befintliga fastigheterna. Lantbruksnämnderna arbeta på
realiserandet av Wieslanders fastighetsplan.

Den f. n. odlade arealen är icke uppmätt. Approximativt beräknas omkring
75 procent av den odlingsbara marken vara odlad. Statens odlingsmarker
brukas tills vidare av enskilda delägare på kortsiktiga arrenden.

Totala kostnaderna för utredningens och lantbruksnämndernas markförvärv
ha hittills uppgått till omkring 460 000 kronor. Av de inköpta fastigheterna
ha vissa inkomster erhållits av skogsförsäljning och arrenden,
varifrån avgå vissa utgifter för skogsplantering. Redan lyckebyåutredningen
fann det lämpligt att låta verkställa en lätt, skogsvårdande genomstämpling
av den under utredningens förvaltning stående skogsmarken,
och lantbruksnämnderna ha sedermera fortsatt på samma väg.

Vägen Holmsjö-Ledja—länsgränsen mellan Flaken och Lybecksholm är
färdig, avsynad och intagen till underhåll av vägförvaltningen. Vägen Hagalund—Muggetorp
är färdig på blekingesidan, och arbetena pågå inom Kalmar
län. Även denna väg kommer att övertagas av vägförvaltningen. Därjämte
har byggts en enskild kombinerad ägo- och skogsväg om 4,2 km längd
på nordöstra Åbyholm, avsedd för två blivande gårdar därstädes. Vägarbetena
ha drivits av arbetsmarknadsstyrelsen såsom beredskapsarbete och
dragit en kostnad av närmare 3 miljoner kronor för omkring 21 km landsväg
med fem meters bredd samt 126 104 kronor för den nyssnämnda enskilda
vägen.

Revisorernas uttalande. I enlighet med riksdagens år 1936 fattade beslut
har i statens regi och med anlitande av statsmedel ett omkring 2 000 har
vidsträckt område vid Lyckebyåns övre lopp på gränsen mellan Blekinge
och Kalmar län blivit föremål för utdikning och torrläggning. Genomförandet
av detta företag har varit ett önskemål ända sedan början av förra
århundradet; när planerna under 1930-talet aktualiserades, sammanhängde
detta i väsentlig grad med behovet att skapa försörjningsmöjligheter inom
vissa av arbetslöshet då särskilt hemsökta landsdelar. Arbetet med ntdikningen
tog sin början i augusti 1939 och omfattade uppgrävning av 17 km
av åns huvudränna samt 67 km sidodiken för vattnets avrinning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det ekonomiska resultatet
av lyckebyåföretaget icke blivit på långt när så gynnsamt, som man
från början förutsatte. Under planeringen räknade man med ett båtnadsvärde
av omkring 1,5 miljoner kronor, under det att kostnaderna väntades
understiga 1 miljon kronor. Enligt vattendomstolens beräkningar av år
1938 blev nettobåtnaden väsentligt reducerad, men en icke obetydlig vinst

224

syntes dock alltjämt kunna erhållas. När arbetet igångsattes mötte dock
redan från början svårigheter, bl. a. på grund av drivmedelsbristen under
krigsåren, och olika anledningar till förseningar uppträdde även i fortsättningen,
vilket medförde att arbetena icke blevo slutförda förrän år 1951.
Bl. a. på grund av den allmänna prisstegringen hade de sammanlagda
utgifterna då stigit till närmare 2 miljoner kronor. Enär delägarnas andelar
blivit på förhand maximerade till viss del av de ursprungligen beräknade
kostnaderna, eller till omkring 600 000 kronor, kom hela merkostnaden att
falla på statsverkets del.

En ytterligare anledning till att det ekonomiska utfallet icke motsvarat
förväntningarna utgör det förhållandet, att den mark, som ingick i företaget,
på grund av senare undersökningar och i viss mån på grund av ökade
krav på odlingsmarks beskaffenhet icke i beräknad omfattning befunnits
lämplig som åker eller bete utan ansetts med större fördel böra uttnytjas
som skogsmark. Hur stor förskjutning som föranledes härav, kan icke f. n.
angivas, emedan nya batnadsvärden icke föreligga. Såvitt nu kan bedömas
torde emellertid den areal, som långsiktigt synes kunna brukas som åker,
stanna vid 800—1 000 har, vartill kommer 200—400 har, som anses kunna
användas som bete. Omkring en fjärdedel av denna mark är ännu icke
uppodlad.

Ehuru såsom nämnts själva grävningsarbetena i huvudsak avslutades
under ar 1951, har likväl den syneförrättning, som påkallas av vissa ändringar
i sidodikenas sträckning, ännu icke slutförts. Förrättningsman härför
förordnades av länsstyrelsen i Blekinge län i mars 1953. Innan denna
förrättning är avslutad, är det icke möjligt att fastställa delägarnas andelar
i företaget, vilket i sin tur har till följd att statsverket icke kan erhålla
täckning för de för delägarnas räkning förskjutna beloppen. Dröjsmålet
med förrättningen medför också vissa olägenheter beträffande kanalernas
underhåll. Då underhållsarbetena icke kunna uppskjutas utan risk för
igenslamning och skada på torrläggningen — en risk vars aktualitet revisorerna
vid besök på platsen funnit exempel på — ha lantbruksnämnderna
påbörjat underhållet i egen regi. De medel, som förskotterats för detta
ändamål för enskilda delägares räkning, ha i vissa fall icke kunnat uttagas
av dessa.

Lyckebyåföretaget omfattar vid sidan av torrläggningen även en fullständig
ombildning av ägoförhållandena inom området. Avsikten är att
genom omfördelning av mark, tillhörande ett stort antal ofullständiga
jordbruksfastigheter, samt genom tillskott av genom torrläggningen nyvunnen
mark skapa ett begränsat antal bärkraftiga jordbruk. För att underlätta
denna verksamhet — som kommer att bli en rationaliseringsuppgift
på lång sikt för lantbruksnämnderna i de båda länen — har statsverket
efter hand inköpt avsevärda jordarealer inom området. Kostnaderna härför
ha hittills uppgått till omkring 460 000 kronor. Även anläggandet av

225

vägar inom området torde till viss del kunna hänföras till sådana utgifter,
som statsverket liaft att vidkännas för att fullfölja syftet att bereda goda
försörjningsmöjligheter inom lyckebyåområdet.

Liksom för torrläggningen ha även beträffande fastighetsbildningen
vissa svårigheter tillstött. Särskilt på den inom Kalmar län belägna delen
av området har det visat sig, alt lagfart av olika anledningar icke kunnat
meddelas på fastighctsdelar, som överförts i statens hand. Detta sammanhänger
bl. a. med att avstyckningar skett från samfälld mark, att säljare
av inköpta fastigheter icke haft lagfart och att delägare i dylika fastigheter
icke kunnat anträffas samt att arealuppgifter i köpehandlingar icke
överensstämma med de verkliga arealerna. Dylika frågor måste givetvis
lösas, innan de nybildade fastigheterna kunna slutligt överföras i nya
ägares besittning.

Även om lyckebyåföretaget varken i fråga om odlingsvärdet av den torrlagda
marken eller såvitt gäller kostnadsutfallet kommit att motsvara beräkningarna,
är det enligt revisorernas mening uppenbart, att genom företaget
åtskillig värdefull mark förbättrats eller utvunnits för odling och att
förutsättningar erhållits för ökat välstånd i den tidigare synnerligen illa
lottade bygden. Lång tid har emellertid nu förflutit sedan företaget igångsattes,
och statsverket har investerat mycket avsevärda belopp däri. Ett
ytterligare dröjsmål med de rättsliga åtgärder, som äro avsedda att följa på
torrläggningen — i första hand syneförrättningen — är därför enligt revisorernas
mening icke godtagbart, varför dessa åtgärder nu snarast böra
slutföras. Så länge dessa frågor kvarstå olösta, är det risk för att underhållet
icke drives så effektivt som önskvärt är, varjämte de myndigheter,
som ha att ta befattning med företaget, nödgas binda en onödigt stor del av
sin arbetskraft vid administrativa och judiciella göromål i anslutning till
företaget. Det är även önskvärt, att statsverket genom en avveckling av
kvarstående åtgärder nu erhåller täckning för de medel, som förskottsvis
bestridits för enskilda delägares räkning.

§ 29.

Grävmaskiner för torriäggningsverksamheten.

När statsmakterna år 1945 prövade principerna för torrläggningsverksamhetens
understödjande med statsmedel och den statliga organisationen
för denna verksamhet, godkändes även ett i detta sammanhang framlagt
förslag om statliga åtgärder för att befordra användningen av maskiner
inom torriäggningsverksamheten. Dittills hade torrläggningsarbeten med
maskin utförts endast av ett fåtal entreprenörer, och frånvaron av konkurrens
på detta område befarades hålla priserna för dylika arbeten på
en jämförelsevis hög nivå. I den utredning, som föregick det för riksdagen

15 Rev. berättelse ang. statsverket är 195A. I.

226

framlagda förslaget, framhölls bl. a., att användandet av maskiner för utförande
av torrläggningsarbeten ofta vore en nödvändig förutsättning för
att ett företag skulle vara ekonomiskt genomförbart; i andra fall kunde
de ekonomiska betingelserna avsevärt förbättras genom arbetets utförande
med maskiner. Ett ingripande av staten i ändamål att befordra användningen
av maskiner syntes kunna medföra betydande fördelar för torrläggningsverksamheten
i form av billigare arbetskostnader. Om staten
anskaffade ett antal arbetsmaskiner av olika slag och ställde dessa till
verksamhetens förfogande, skulle det maskinella torrläggningsarbetet otvivelaktigt
vinna ökad spridning och kostnaderna för detsamma minskas.
Även en allmän påverkan av torrläggningskostnaderna i för jordbruket
förmånlig riktning syntes i viss mån kunna vinnas i synnerhet i tider med
brist på arbetskraft. Om maskiner åtföljda av van personal stode till företagarens
direkta förfogande, skulle arbetsstyrelserna i större utsträckning
än tidigare kunna utföra arbetena i egen regi med lantbruksingenjören som
arbetsledare och kontrollant. En lämplig form för statens tillhandahållande
av maskinerna syntes vara att desamma kunde hyras ut till arbetsstyrelser
eller mindre entreprenörer.

I detta sammanhang framhölls särskilt, att i hyra borde betalas vad som
motsvarade statens självkostnader, varför verksamheten icke borde ha
understödskaraktär eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar
från statens sida. Skötsel och underhåll av maskinerna under
hyrestiden borde givetvis bekostas av hyrestagaren.

De synpunkter, som ledde till statsmakternas beslut om anskaffande av
torrläggningsmaskiner, lämnades icke helt oemotsagda. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
avstyrkte det framlagda förslaget och hänvisade
bl. a. till att någon brist icke förelåge på maskiner för detta ändamål. De
privata entreprenörernas innehav av större och mindre grävmaskiner uppginge
till ett hundratal. Någon risk för oskäligt höga priser förelåge ej
heller, emedan föreningen i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetat en hyresprislista för de flesta i marknaden förekommande arbetsmaskinerna.

För ifrågavarande ändamål anvisades härefter t. o. m. budgetåret 1950/51
under särskilt investeringsanslag sammanlagt 1 500 000 kronor, och i enlighet
med de riktlinjer, som angivits år 1945, anskaffades 23 grävmaskiner.
Dessa inköptes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen
och bokfördes såsom tillgång på väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

I skrivelse den 22 december 1951 hemställde lantbruksstyrelsen om ytterligare
medel för anskaffande av torrläggningsmaskiner. Härvid framhölls
att det tidigare under året funnits nöjaktig möjlighet att i öppna marknaden
förhyra lämpliga maskiner för torrläggning. Efter hand hade denna
möjlighet emellertid minskats, och för det dåvarande förelågo stora svårig -

227

heter för företagen alt till rimliga priser kunna erhålla maskintillskott
från fria marknaden. Det förändrade läget syntes vara eu följd av den
allmänt stegrade efterfrågan på arbetsmaskiner, som i sin lur föranletts
av stigande arbetspriser och minskad tillgång på arbetskraft. Vidare syntes
statsmakternas beslut att anslå betydande medel till upprustning av rikets
vägnät ha medfört, att ett stort antal maskiner, som vore lämpade för
torrläggningsföretag, bundits för väg- och broarbeten. — Verksamheten
med torrläggning av främst åkerjord och igenläggning av öppna avloppsdiken
inginge som en grundläggande åtgärd i jordbruksrationaliseringen,
till vars befrämjande årligen lämnades betydande statsunderstöd. Erfarenheten
hade visat, att maskinuthyrning medförde avsevärt reducerade kostnader
för torrläggningsföretagen och indirekt besparing av statsmedel.

På grund av lantbruksstyrelsens nu nämnda framställning anvisades för
budgetåret 1952/53 för inköp av ytterligare ett tiotal arbetsmaskiner ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor. Enär läget under år 1952 icke syntes
ha lättat och då en successiv förnyelse av den befintliga maskinparken
syntes bli aktuell inom något år, anvisades efter myndigheternas framställning
för samma ändamål under det följande budgetåret ett belopp av
ytterligare 500 000 kronor. Sammanlagt ha alltså för dylika maskiner anvisats
3 000 000 kronor. Fram till den 1 november 1954 ha för statsverkets
räkning inköpts maskiner för en sammanlagd kostnad av 2 363 081 kronor.
Av anslagen kvarstod alltså en odisponerad behållning av 636 919 kronor.
F. n. förfogar statsverket över 31 mindre grävmaskiner (grävskopor) med
en skopvolym av 200—350 liter. Därjämte finnas tre specialmaskiner avsedda
för dikesgrävning samt en bandtraktor, ett mudderverk och en s. k.
dumpvagn för stentransporter.

Av de 31 grävskoporna äro f. n. placerade i Stockholms och Uppsala län
vardera 2, i Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län
vardera 1, i Skaraborgs län 5, i Västmanlands län 4, i Kopparbergs län 1,
i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län vardera 3 samt i Norrbottens
län 4. De speciella dikesgrävningsmaskinerna äro placerade i Skaraborgs
län samt bandtraktorn, mudderverket och dumpvagnen i Västmanlands
län.

Varken lantbruksstyrelsen eller någon annan inom jordbrukets förvaltningsområde
verksam myndighet eller institution har ansetts äga lokala
organ med resurser att omhänderha en maskinpark av denna beskaffenhet.
Det har därför uppdragits åt väg- och vattenbyggnadsverket att icke blott
inköpa maskinerna utan även ombesörja deras drift och vård. Ärendena
handläggas centralt på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förrådsbyrå, och
för den lokala driften stå vägförvaltningarnas personal, garage och verkstäder
till förfogande.

Maskinerna uthyras av väg- och vattenbyggnadsverket till de torrläggningsföretag,
som framställa begäran därom. Då ett dylikt företag är

228

avsett att igångsättas, insänder vederbörande lantbruksingenjör rekvisition
jämte förbindelse av företagaren att svara för de ekonomiska förpliktelserna.
Rekvisitionen passerar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som disponerar
maskinerna mellan länen. I mån av tillgång tilldelas härefter vederbörande
företag en maskin från den vägförvaltning, som närmast svarar
för densamma. Hyrespriset är avsett att täcka statsverkets kostnader för
amortering, ränta, drivmedel, maskinistlön, landsvägstransport till företaget
samt reparationer.

Hyrespriset är enhetligt för hela landet, ehuru de maskiner, som äro
placerade i Norrland, på grund av den korta arbetssäsongen givetvis ställa
sig proportionsvis dyrare per arbetstimme än de, som användas längre
söderut. Priserna ha stigit något under de sju år, som maskinerna varit
i bruk. Följande uppställning visar hyrespriserna per timme såväl för de
nu ifrågavarande maskinerna (intill 350 liters skopa) som för tre tyngre
maskintyper.

Dag för hyresprisets fastställande	Grävskopans volym
-350 1	360-4501	460-550 1	560- 1
16/4 1947	22: -	27: -
16/5 1949	22: -	27: -	32: -	37: -
16/1 1952	25: -	31: -	36: -	40: —
16/1 1953	27: -	31: -	36: -	40: -

Ifrågavarande priser överensstämma, enligt vad som uppgivits från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, i stort sett med de på allmänna marknaden
gällande. Offentlig priskontroll på arbetsprestationer av denna natur har
icke förekommit sedan år 1949.

Under vissa perioder, särskilt vintertid, kan det inträffa, att grävmaskinerna
icke efterfrågas för torrläggningsverksamhet. I mån av möjlighet
tagas de då i anspråk för vägförvaltningarnas övriga arbeten eller uthyras
för andra ändamål. De anses dock i allmänhet för små och lätta för vägbyggnadsarbeten.
Omvänt kan inträffa, att en för vägarbeten avsedd grävmaskin
användes för torrläggning.

Revisorerna ha velat undersöka, hur hyresinkomsterna för nu ifrågavarande
maskiner svara mot de utgifter, som väg- och vattenbyggnadsverket
har att vidkännas för driften av desamma. Det har därvid visat sig att
exakta siffror för driftresultatet icke stå att erhålla. Inkomster och utgifter
för grävmaskiner bokföras nämligen gemensamt inom verket, oavsett
huruvida maskinen är avsedd för vägarbete eller torrläggningsarbete. Däremot
finnas uppgifter om det antal arbetstimmar, som maskinerna i varje
län använt för torrläggningsarbete respektive annat arbete. Med utgångspunkt
härifrån ha revisorerna i vidstående tabell angivit arbetstimmar
samt inkomster och utgifter för grävmaskiner i de län, där sådana maski -

229

ner avsedda för torrläggningsverksamhet finnas, överskott respeklive underskott
för torrläggningsinaskinerna ha beräknats till dessa maskiners
proportionella andel av sammanlagda antalet arbetstimmar.

Budgetår	Antal gräv-maskiner	Antal arbetstimmar	Hyres- inkomst	Utgifter	över- eller under- skott	Beräknad förlust på torrläggn.-maskiner
Totalt	Torr- läggn.	Totalt	Torr- läggn.
1947/48	12	8	8 954	4 371	199 000	176 000	+	23 000	+ 11 000
1948/49	16	11	21 227	12 878	464 000	459 000	+	5 000	-1- 3 000
1949/50	26	15	29 256	16 691	697 000	774 000	—	77 000	- 44 000
1950/51	26	16	24 696	15 710	585 000	788 000	-	203 000	— 129 000
1951/52	31	21	41 258	27 219	1 002 000	1 145 000	—	143 000	— 94 000
1952/53	57	33	55 179	34 056	1 550 000	1 708 000	—	158 000	- 98 000
1953/54	57	34	66 086	40 337	1 968 000	2 055 000	—	87 000	- 53 000
			246 656	151 262	6 465 000	7 105 000		640 000	- 404 000

Såsom framgår av tabellen ha inflytande hyresintäkter icke förslagit
till att täcka kostnaderna för driften av grävmaskinerna. Av det sammanlagda
underskottet, 640 000 kronor, kan ett belopp av 404 000 kronor
antagas falla på de grävmaskiner, som användas i torrläggningsverksamheten.

En uppfattning om hur detta årligen återkommande underskott täckes
erhålles om man närmare tager del av räkenskaperna för väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond. I boksluten för förrådsfonden redovisas
driftresultatet särskilt för fyra skilda grupper av förrådsobjekt, nämligen
förrådsbyggnader, maskiner, grustag och effekter. (Här har bortsetts från
en femte grupp, avseende vissa oljelagringsanläggningar, som icke påverkar
fondens resultat.) Driftresultaten för dessa fyra grupper alltsedan fondens
tillkomst visa, att driften för förrådsbyggnader, maskiner och effekter
har utfallit med överskott vissa år och med underskott andra år samt
att resultatet av grustagen alltid visat överskott. Det balanserade resultatet
för samtliga budgetår visar överskott för alla grupper utom maskiner. Den
utgående balansen för hela fondens verksamhet utvisade vid utgången av
budgetåret 1953/54 ett underskott av 341 172 kronor.

De avgifter, som fonden betingar sig i form av hyror för byggnader,
maskiner och effekter samt avgifter för uttaget grus m. m., skola principiellt
vara så avpassade, att fondens behållning blir lika med noll. Givetvis
kan en sådan avvägning icke uppnås exakt, utan fonden visar vissa år
överskott och andra år underskott. Slutresultatet för samtliga’ budgetår
och förrådsgrupper vid utgången av sistförflutna budgetår får anses ha
kommit det eftersträvade nollvärdet synnerligen nära, om man tager i
betraktande, att det redovisade underskottet uppgår till allenast en ringa

230

del av årsomslutningen (0,25 °/o). Det kan nämnas, att omslutningen på
fonden under det senaste budgetåret uppgick till närmare 145 000 000 kronor,
därav i runda tal 4 000 000 kronor för förrådsbyggnader, 103 000 000
kronor för maskiner, 37 500 000 kronor för effekter och 317 000 kronor
för grustag.

I följande tabell visas driftresultatet för förrådsfonden och för envar av
nämnda fyra förrådsgrupper.

Sammanställning över driftresultatet på väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Budgetår	Förråds- byggnader	Maskiner	Grustag	Effekter	Summa
1944-30/6 1945	+	232 152	+	547 245	+	22 879		13 072	+	789 204
1945/46	—	24 510	—	2 222 826	+	32 003	—	69 275	—	2 284 608
1946/47	—	146 516	+	468 477	+	123 416	+	392 955	+	838 332
1947/48	—	397 533	—	1931 212	+	197 769	+	320 356	—	1 810 620
1948/49	—	705 383	—	1 584 516	+	206 900	+	203 399	—	1 879 600
1949/50	—	695 980	+	1 474 993	+	225 933	+	197 056	+	1 202 002
1950/51	+	599 037	+	435 438	+	60 590	—	448 947	+	646 118
1951/52	+	554 665	—	4 026 192	+	25 387	+	70 671	—	3 375 469
1952/53	+	625 032	+ 4 055 179	+	77 819	+	708 372	+	5 466 402
1953/54	+	665 257	—	1 050 723	+	90 179	+	362 353	+	67 066
Balans 30/6 1954	+	706 221	-	3 834 137	+	1 062 875	+	1 723 868	—	341 173

Revisorernas uttalande. I samband med att 1945 års riksdag prövade
grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten beslöts —
i syfte att begränsa kostnaderna för torrläggnings- och dikningsarbeten —
viss statlig medverkan till en vidgad användning av maskiner vid sådana
arbetens utförande. Det var vid denna tid icke möjligt att till rimliga
priser i öppna marknaden förhyra maskiner för torrläggningsändamål.
Det allmännas medverkan skulle därför lämnas i form av inköp av ett
antal dylika maskiner, avsedda att till självkostnadspris uthyras till de
samfälligheter och mindre entreprenörer, vilka åtagit sig att utföra
arbetena.

För ifrågavarande ändamål ha på riksstaten anvisats sammanlagt
3 000 000 kronor, varav omkring 2 363 000 kronor tagits i anspråk för
inköp av 31 grävmaskiner jämte ett mindre antal speciella redskap in. m.
Omkring 637 000 kronor av de anvisade medlen kvarstå alltså såsom
odisponerad behållning på anslaget.

Inköpen samt handhavandet av maskinerna ha uppdragits åt väg- och
vattenbyggnadsverket, vilket med sina lokala organ, innefattande personal
och verkstäder m. m., ansetts särskilt lämpat att ombesörja driften. Kostnaderna
redovisas på verkets förrådsfond, vars uppgift i övrigt är att förse
vägväsendet med maskiner, fordon och materiel m. m.

231

Vid beslutet om att i statens regi anskaffa och driva ifrågavarande maskiner
framhölls särskilt, att företagarna borde betala en maskinhyra motsvarande
självkostnaderna, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär
eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar
från statens sida. Detta villkor har emellertid i praktiken icke uppfyllts.
Enligt vad som framgår av redogörelsen i del föregående har verksamheten
under de sju år den pågått lämnat avsevärda underskott. Sedan de relativt
obetydliga överskotten under de två första verksamhetsåren frånraknats,
kan den sammanlagda förlusten uppskattas till omkring 400 000 kronor.
Enär driftkostnaderna på väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond äro
avsedda att på lång sikt uppvägas av inflytande inkomster, så att varken
överskott eller underskott uppkommer, måste sålunda den brist, som uppstår
på torrläggningsmaskinerna, täckas genom högre avgifter på andra
tjänster och nyttigheter, som förrådsfonden tillhandahåller vägväsendet,
främst hyror för fordon, maskiner och lokaler samt avgifter för grus, drivmedel,
redskap m. m. Principiellt innebär detta, att torrläggningsverksamheten
erhåller en dold subvention från anslagen till vägbyggnader och
vägunderhåll, d. v. s. i sista hand av automobilskattemedel.

Ifrågavarande maskiner torde med de mer än 150 000 arbetstimmar, varunder
de varit i verksamhet, ha kommit till god nytta för sitt ändamål.
Det torde även kunna antagas, att det statliga inskridandet på detta område
i viss mån bidragit till att hålla priserna för användningen av dylika
grävmaskiner nere. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, huruvida det
föreligger tillräcklig anledning att även i fortsättningen bedriva denna
verksamhet såsom en statlig uppgift. En av beredskapsskäl företagen inventering
av maskinbeståndet i landet visar att de enskilda företagen sedan
några år förfoga över ett betydande antal grävmaskiner. Härmed torde
förutsättningar ha skapats för sådan konkurrens på den allmänna marknaden,
att risk icke längre föreligger att maskinhyrorna skola stiga över
skälig nivå. Revisorerna, som förutsätta att ytterligare anskaffning av
dylika maskiner icke äger rum, få därför förorda, att frågan om verksamhetens
begränsning eller avveckling överväges. I den mån dessa maskiner
alltjämt komma att tillhandahållas torrläggningsföretagen synes det revisorerna
motiverat, alt sådan ersättning uttages att verksamheten icke medför
ytterligare kostnader för statsverket.

Det må slutligen erinras om att enskilda kunna genom hushållningssällskapens
förmedling erhålla lån från jordbrukets maskinlånefond för inköp
av vissa jordbruksmaskiner, bl. a. maskiner för täckdikning. Frågan om i
vad mån det allmänna skulle kunna i denna form lämna sin medverkan
till att inom länen säkerställes tillgång till ett maskinbestånd, som lämpar
sig för såväl täckdikning som större torrläggningsarbeten, synes böra undersökas
i detta sammanhang.

232

§ 30.

Spannmålskreditfonden.

Spannmålskreditfonden inrättades enligt beslut vid 1930 års riksdag.

I propositionen 1930: 108 anförde vederbörande departementschef bl. a.
att om lagerhusföreningarna skulle bliva i stånd att fylla den uppgift, som
enligt den av jordbruksutredningen upplagda planen skulle tillkomma dem,
det syntes bliva erforderligt, alt de även ägde möjlighet att uppköpa spannmål
för att dels vid förefallande behov7 lätta det tryck å marknaden, som
alltför rikliga utbud föranledde, dels ock bereda föreningsmedlemmar tillgång
till penningar. Otvivelaktigt kunde en av lagerhusföreningarna sålunda
bedriven uppköpsverksamhet bliva ett betydelsefullt led i arbetet
för att hålla priset å den inhemska brödsäden uppe å den nivå, som priset
å världsmarknaden och gällande tullsats motiverade. En dylik verksamhet
kunde emellertid icke komma till stånd utan att staten beredde föreningarna
möjlighet till kredit.

Departementschefen tillstyrkte, att en särskild fond upplades för utlämnande
av lån till uppköp av spannmål. Innan tillräcklig erfarenhet
rörande anordningens lämplighet vunnits, syntes det till fyllest att räkna
med ett utlåningsbelopp för kommande budgetår av 2 miljoner kronor.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed, och till fonden avsattes 2 miljoner
kronor.

Allmänna bestämmelser om lan från fonden ha meddelats i kungörelsen
1930: 343 med senare vidtagna ändringar. Kreditgivningen och förvaltningen
av fonden ha ankommit på riksbanken.

För budgetåret 1932/33 anvisades ytterligare 500 000 kronor, för budgetåret
1933/34 1 miljon kronor och för budgetåret 1934/35 likaledes 1 miljon
eller tillsammans 4,5 miljoner kronor. Enligt beslut av Kungl. Maj:t år
1937 återfördes för budgetåret 1936/37 3 miljoner kronor till riksstatens
inkomsttitel Lånemedel: I anspråk tagna reservationer. Återstoden skulle
sta till förfogande under budgetaret 1937/38; vid detta budgetårs utgång
överfördes ytterligare 1 miljon kronor till vederbörlig inkomsttitel. Kvar
stodo alltså endast 500 000 kronor. År 1940 beslöts efter förslag av Kungl.
Maj:t (prop. 1940: 22) förstärkning av fonden med 2 miljoner kronor med
hänsyn till väntade framställningar om lån, vilka dock till större delen
uteblevo.

Den disponibla kapitaltillgången på fonden uppgår sedan dess till 2,5 miljoner
kronor.

Av nedan intagna tablå framgår, att från fonden under de senaste tio
åren endast utlämnats ett lån å 38 000 kronor, vilket skedde år 1946. Därefter
har fonden ej alls tagits i ansprak. Beviljade lån ha numera återbetalats.

233

Fullmäktige i riksbanken ha åren 1951, 1952 och 1953 i skrivelser till
finansdepartementet ifrågasatt, all fonden skulle upphöra eller att i vart
fall ett belopp av 2 miljoner kronor skulle återlevereras. Skrivelserna ha
icke föranlett någon åtgärd.

År	Fondens belopp	Beviljade krediter
kronor	Antal	Belopp, kronor
1930	500 000	1	500 000
1931	800 000	2	800 000
1932	2 000 000	4	1 480 000
1933	3 500 000	4	1 495 000
1934	3 500 000	3	1 035 000
1935	3 500 000	2	650 000
1936	1 500 000	2	350 000
1937	500 000	1	100 000
1938	500 000	1	100 000
1939	500 000	1	200 000
1940	2 500 000	1	200 000
1941	2 500 000	2	450 000
1942	2 500 000	2	500 000
1943	2 500 000	2	500 000
1944	2 500 000	2	500 000
1945	2 500 000	—	—
1946	2 500 000	1	38 000

Revisorernas uttalande. Spannmålskreditfonden inrättades år 1930 i syfte
att genom statlig kreditgivning åt lagerhusföreningar gynnsamt påverka
prisbildningen för den inhemska brödsäden. Under de senaste åtta åren
har emellertid fonden ej alls tagits i anspråk för sitt ändamål, och något
lån från fonden utestår ej heller hos låntagare. Anledningen härtill torde
vara, att fondens syfte numera genom statens förmedling tillgodoses på
annat sätt, nämligen genom anslaget till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. Då fonden icke längre synes ha någon uppgift att fylla,
få revisorerna förorda att densamma avvecklas och att dess behållning
återföres till vederbörlig inkomsttitel.

234

Inrikesdepartementet.

§ 31.

Hessleby sanatorium.

Under namn av Konung Oscar II :s jubileumsfond äro under gemensam
förvaltning sammanförda

de medel, som bland svenska folket insamlades till hugfästande av konung
Oscar II :s 25 års regeringsjubileum,

de anslag av penningar, jordområden och byggnadsvirke, riksdagen till
förverkligande i utsträckt omfattning av det med fonden avsedda ändamål
beviljat, samt

de bidrag av en eller annan art, som ytterligare kunna inflyta.

Fondens ändamål är, jämlikt konung Oscar II :s beslut den 2 oktober
1897, tuberkulosens bekämpande förmedelst inrättande av s. k. folksanatorier.
Fondens ränteavkastning skall i största möjliga utsträckning användas
att göra vård å sanatorierna tillgänglig för landets i ekonomiskt
hänseende mindre lyckligt lottade befolkning.

Fonden med tillhörande sanatorier står under förvaltning av ett antal
huvudmän samt en överstyrelse, som har sitt säte i Stockholm, varjämte
en särskild styrelse finnes för vart och ett av fondens sanatorier. Huvudmännen,
som utses av konungen för fem år i sänder, utöva högsta ledningen
över jubileumsfonden med tillhörande sanatorier.

Överstyrelsen består av åtta ledamöter och två suppleanter, utsedda för
fem år i sänder inom eller utom huvudmännens krets. Ordföranden utses
av konungen, tre ledamöter av Kungl. Maj:t och övriga ledamöter i styrelsen
ävensom suppleanter av huvudmännen på årsmöte.

Överstyrelsen handhar i enlighet med gällande stadgar förvaltningen av
jubileumsfonden med tillhörande sanatorier, ansvarar inför huvudmännen
för sina beslut och åtgärder samt talar och svarar å fondens vägnar inför
domstolar och andra myndigheter.

Den närmaste förvaltningen av varje sanatorium handhaves av en styrelse,
bestående av en av konungen för fyra år i sänder utsedd ordförande,
överläkaren samt två av överstyrelsen för fyra år i sänder utsedda ledamöter
och två av överstyrelsen för samma tid utsedda suppleanter.

Två av Kungl. Maj:t utsedda revisorer deltaga i den årliga granskningen
av jubileumsfondens räkenskaper och förvaltning.

De medel, som insamlades av svenska folket med anledning av konung
Oscar II :s 25-årsjubileum som regent, förslogo till uppförandet av två sanatorier.
Efter motion av enskilda riksdagsmän beviljade emellertid 1898 års

riksdag 850 000 kronor för anläggande av det önskvärda tredje sanatoriet.
Efter utredning utsågos som lämpliga byggnadsplatser Hålahults kronopark
i Örebro län, Hessleby kronopark i Jönköpings län och österås på
österås byamäns ägor i Västernorrlands län. Erforderliga områden på
kronoparkerna upplätos av riksdagen.

Hålahults sanatorium invigdes i juli 1900, österåsens sanatorium i augusti
1901 och Hessleby sanatorium i september 1901. De tre jubileumssanatorierna
fullbelades genast. Snart framfördes därför önskemål att uppiöra
ett sanatorium för statstjänare. Kungl. Maj:t uppdrog åt jubileumsfonden
att inkomma med förslag till plats för sådant in. m.; härvid föreslogs Spenshults
kronopark i Hallands län. Sedan riksdagen anslagit medel, tick jubileumsfonden
i uppdrag att uppföra det nya sanatoriet, vilket stod färdigt
1913. Sanatoriets ledning uppdrogs åt jubileumsfonden, men då det ej ansågs
praktiskt att statens befattningshavare från mera avlägsna landsändar
skulle sändas till södra Sverige för vård, bestämdes att jubileumsfonden på
de fyra sanatorier, som fonden disponerade, skulle efter behov tillhandahålla
120 vårdplatser för statstjänare mot självkostnadspris och fördela
platserna på de olika sanatorierna.

Spenshults sanatorium har numera upplåtits till Riksföreningen mot reumatism;
Hålahults sanatorium har överlåtits till Örebro läns landsting att
användas som sjukhus för lättskötta sinnessjuka.

Hessleby sanatorium, som är uppfört efter samma ritningar som Hålahults
sanatorium, utgöres av en byggnad i sten, inrymmande vårdavdelningar
med en- till sex-sängsrum i flyglarna samt läkarexpedition, laboratorium,
dagrum, sysslomannakontor, personalrum m. in. i mittpartiet.
I friliggande hus finnas bostäder för överläkaren, sysslomannen, underläkaren
m. fl. I senaste balansräkning är Hessleby sanatorium upptaget till
ett värde av 500 000 kronor; brandförsäkringsvärdet är i runt tal 4 700 000
kronor inklusive lösegendom.

Personalstaten vid Hessleby sanatorium upptager 1 överläkare, 1 underläkare,
1 syssloman, 1 kontorsbiträde, 10 sköterskor av olika grader, 16
sjukvårdsbiträden, 1 laboratoriebiträde samt 1 baderska; ekonomipersonalen
omfattar sammanlagt 37 befattningshavare; vidare finnes viss annan
personal, såsom predikant, kurator m. fl.

Sanatoriet har 136 platser. Enligt avtal den 2 och den 18 december 1953
mellan Stockholms stads sjukhusdirektion och överstyrelsen tillförsäkras
Stockholms stad rätt att för vård av sjuka, som uppnått en ålder av minst
14 år, lidande av lung- eller lungsäckstuberkulos och tillhörande staden,
förfoga över bl. a. 40 vårdplatser i allmänt rum å Hessleby sanatorium,
vilka i mån av tillgång kunna utökas till 60. Som ersättning för vården
erlägger staden en avgift för dag och patient, motsvarande den genomsnittliga
vårdkostnaden för dag och patient vid jubileumsfondens sanatorier
under året, sådan denna dagkostnad framgår av överstyrelsens räkenskaper.

236

Skulle beläggningen av de kontrakterade vårdplatserna understiga 15 vårdplatser,
utgår dock ersättning för detta antal platser. På de avtalade vårdplatserna
mottages envar, som av vederbörande hänvisas till sanatoriet
för vård, med rätt för sanatoriets styrelse eller överläkare att avvisa eller
utskriva patient, som enligt för sanatoriet eljest gällande bestämmelser
må avvisas eller utskrivas, dock må icke vederbörande överläkare vägra
mottaga av centraldispensären remitterad patient, om stadens antal belagda
platser understiger 15. Avtalet gäller fr. o. m. den 1 december 1953 tills
vidare till den dag, som infaller tre månader efter det avtalet från någondera
sidan uppsäges.

Enligt ett den 6 och den 8 maj 1954 dagtecknat avtal med Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott, gällande för en tid av ett år fr. o. m.
den 1 april 1954 med ettårig förlängningsklausul, förfogar landstinget över
25 vårdplatser på Hessleby sanatorium. Avtalet innehåller i stort sett samma
bestämmelser som det med Stockholms stad, dock att någon föreskrift
om ersättning för visst minsta antal vårdplatser per dag ej finnes.

Antalet vårddagar och medelbeläggningen vid Hessleby sanatorium för

tidsperioden 1	juli 1940-	-30 juni 1954 framgå av	nedanstående	samman-
ställning:
Budgetår	Antal	Medel-		Antal	Medel-
vårddagar	beläggning	Budgetår	vårddagar	beläggning
1940/41	49 320	135	1947/48	44 342	121
1941/42	50 528	138	1948/49	43 108	118
1942/43	50 014	137	1949/50	33 711	92
1943/44	55 535	152	1950/51	34 579	95
1944/45	55 531	152	1951/52	41 694	114
1945/46	50 977	140	1952/53	32 864	90
1946/47	49 246	135	1953/54	36 406	100
Nämnas må	att av antalet vårddagar	under budgetåret 1953/54 hänföra
sig 8 599 eller i medeltal 24 per dag till utländska medborgare, som vårdats
vid Hessleby sanatorium	som ett led i	vårt lands deltagande i	det inter-

nationella hjälparbetet.

Det må nämnas, att antalet vardade statstjänare under nämnda budgetår
varit 6, 5 resp. 2 i medeltal per dag.

Revisorerna ha i fråga om Stockholms stads och Stockholms läns ianspråktagande
av de platser, som enligt avtal stått till förfogande för staden
resp. länet, inhämtat följande uppgifter rörande antalet utnyttjade vårdplatser
i medeltal per dag under nedanstående budgetår.

Budgetår	Stockholms stad	Stockholms län
1951/52	37	7
1952/53	32	6
1953/54	45	4

2 .‘5 7

I anslutning härtill ha införskaffats följande uppgifter om medelbeläggningen
in. in. å dessa huvudmäns sanatorier under åren 1951 1953.

	År 1951	År 1952	År 1953
	Vård- platser	Medelbe- läggning	Vård- platser	Medelbe- läggning	Vård- platser	Medelbe- läggning
Stockholms stad Sabbatsbergs sjukhus’ tuberkulosklinik........	16	14	16	14	16	15
S:t Görans sjukhus’ med. tuberkuloskliniker . .	149	140	149	139	149	138
Söderby sjukhus..........	448	423	448	422	448	430
Sanatoriet Tjärnan .......	—	—	—		71	69
Stockholms län
Uttrans sanatorium.......	233	208	232	215	232	207
Väsby sanatorium ........	85	50	85	65	85	62

Vårdavgifterna vid jubileumssanatorierna fastställdes vid dessas tillkomst
till låga belopp men ha undan för undan måst höjas. De äro vid Hessleby
sanatorium f. n. följande, nämligen

Kronor
per dag

a) för patient i allmänt rum, som vårdas med bidrag av sådana

landsting eller kommuner, med vilka avtal om upplåtelse av
vårdplatser icke träffats .................................. 25:50

b) för patient, till vilkens vård bidrag av allmänna medel icke

utgår:

i 1-sangsrum ............................................ ^u i2-

» ............................................ 15: —

i allmänt rum........................................... 6:

med rätt för vederbörande sanatoriestyrelse att för högst 25 på
sanatoriet samtidigt vårdade patienter nedsätta sistnämnda avgift
till .................................................. 5:

c) för statstjänare .......................................... 12:50

d) för patient, som vårdas med bidrag av landsting eller kommun,

med vilka avtal om upplåtelse av vårdplatser träffats......enl. avtalet

Avsikten vid ifrågavarande sanatoriers tillkomst var, att underskottet
i vårdkostnaden skulle utfyllas av räntan på det förlagskapital, som jubileumsfonden
hade vid starten. Snart visade det sig emellertid, att fondens
egna medel ej förslogo härtill och än mindre till att tillgodose nödig utveckling
av verksamheten. Redan på ett tidigt stadium nödgades man
därför vända sig till statsmakterna med anhållan om bidrag till såväl
driften som utvidgningar. Riksdagen har därför under årens lopp beviljat
betydande anslag. Här må nämnas att alltsedan budgetåret 1940/41 sålunda
till byggnadsarbeten vid Hessleby sanatorium anvisats tillhopa
330 557 kronor.

238

En sammanställning över inkomster och utgifter för tiden 1 juli 1940_

30 juni 1954 utvisar ett årligt driftunderskott av — frånsett budgetåret
1942/43, då underskottet stannade vid 1 369 kronor — lägst 32 637 kronor
och högst 265 846 kronor. Det sammanlagda driftunderskottet under ifrågavarande
period har uppgått till 1 961 872 kronor 22 öre. Härav ha omkring
75 procent eller 1 471 400 kronor täckts av statsbidrag; exakta beloppet
är knappast möjligt att ange, då överstyrelsen i sina räkenskaper
redovisar driftresultatet gemensamt för samtliga anläggningar.

Till belysande av tuberkulossjukdomarnas omfattning m. in. under ett
antal år i vårt land lämnas slutligen här nedan vissa statistiska uppgifter,
hämtade ur Statistisk årsbok (uppgifterna för 1952 och 1953 äro tagna
ur Svenska nationalföreningens mot tuberkulos kvartalsskrift).

År	Antalet vårdplatser	Antalet intagningar	Antalet döda	Antalet döda i °/00 av medelfolk-mängden
1953			1 044	0,15
1952			1 293	0,18
1951	8 239	15 899	1 617	0,23
1950	8 546	15 626	1 553	0,22
1949	8 840	15 233	1 995	0,29
1948	8 958	15 444	2 813	0,41
1947	8 944	15 743	3 516	0,52
1946	9 028	16 608	3 666	0,55
1945	9 048	17 442	4 558	0,69
1944	9 104	18 477	4 424	0,67
1943	8 885	18 378	4 464	0,69
1942	8 899	18 354	4 354	0,68
1941	8 900	18 347	4 777	0,75
1940	8 722	17 429	4 516	0,71
1935	8 642	17 137	5 999	0,96
1930	7 414	15 322	7 715	1,26
1925	6 124	12 282	8 828	1,46
1920	5 150	11 604	9 585	1,63
1915	4 570	10 851	11 612	2,04

■ i —? ~ *

Anm- Antalet döda hänför sig icke blott till tuberkulossjukvårdsanstalterna utan avser
totala antalet döda i tuberkulossjukdomar i landet.

Revisorernas uttalande. Som framgår av den föregående redogörelsen ha
betydande bidrag av statsmedel utgått såväl till driften av som till anläggningsarbeten
vid Hessleby sanatorium — ett av jubileumsfondens två
återstående sanatorier. Även om anslag f. n. icke erfordras till driften, torde
dock bidrag även framdeles bli nödvändiga. Sålunda synes behov inom
en nära framtid föreligga av en ny byggnad för personalbostäder. Även
andra investeringar torde efter hand bli aktuella. Möjligheter för jubileumsfonden
att bestrida kostnaderna för dessa med egna medel synas icke
finnas. Att uttaga så höga vårdavgifter att dessa kunna täcka ifrågavarande
kostnader torde icke vara möjligt, utan statsmakterna lära få träda hjälpande
emellan. Då mera angelägna behov inom andra sjukvårdsområden kräva
anslag, torde bidrag till Hessleby sanatorium i fortsättningen icke böra

utgå under annan förutsättning än att det platsantal, som där tages i anspråk
för tuberkulosvård, är oundgängligen erforderligt för denna vårdform.
Enligt revisorernas mening är så icke fallet, utan detta platsantal
torde genom lämpliga organisatoriska åtgärder kunna göras tillgängligt
vid andra sjukvårdsinrättningar. Tillgången på platser för tuberkulosvård
är nämligen f. n. god. Enligt medicinalstyrelsens statistik för år 1953 var
beläggningen å landets A-sanatorier under detta år i medeltal, uttryckt i
procent, 82.

Inom den slutna sjukvården i övrigt är platsbristen emellertid mycket
stor. Såsom riksdagen vid skilda tillfällen framhållit, är det vid nuvarande
knappa platstillgång för den slutna sjukvården och rådande byggnadssvårigheter
av särskild vikt, att vårdplatser, vilka till följd av minskad
förekomst av en sjukdom icke längre erfordras vid bekämpandet av denna
sjukdom, komma till användning för eftersatta vårdområden. Även om
lungtuberkulosen ingalunda är slutligt besegrad, synes platstillgången inom
detta område vara så god, att det enligt revisorernas mening förtjänar att
övervägas, huruvida icke ytterligare vårdplatser avsedda för tuberkulospatienter
skulle kunna utnyttjas för annat ändamål. Vad som därvid bl. a.
kan ifrågakomma är att taga i anspråk Hessleby sanatorium, som bör
kunna utnyttjas på ett bättre sätt än nu är fallet.

Erinras må att Hålahults sanatorium — som uppfördes enligt samma
ritningar som Hessleby —- numera disponeras av Örebro läns landsting
för vård av lättskötta sinnessjuka. Det framstår därför som naturligt, att
även Hessleby i fortsättningen skulle kunna komma till användning inom
sinnessjukvården, där ett betydande behov av vårdplatser föreligger. Även
för annat ändamål torde sanatoriet emellertid vara lämpligt. Revisorerna
få med hänsyn till vad sålunda anförts föreslå, att förhandlingar måtte
upptagas med överstyrelsen för Konung Oscar II :s jubileumsfond om den
framtida dispositionen av Hessleby sanatorium.

§ 32.

Bostadshus för personal vid Ryhovs sjukhus.

Ryhovs sjukhus i Jönköping är ett statligt sinnessjukhus. Det är inrymt
i f. d. Jönköpings regementes under åren 1911—1914 uppförda byggnader.
Dessa ha sedermera omändrats till sinnessjukhus. Ändrings- och nybyggnadsarbetena
utfördes i byggnadsstyrelsens regi under åren 1930—1933.
Sjukhuset mottog de första patienterna i början av mars 1934.

I skrivelse den 23 februari 1952 föreslog statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande — sedan direktionen för sjukhuset i skrivelse till
kommittén framhållit behovet av bostäder för ogift personal — att vid
Ryhovs sjukhus skulle uppföras bostadshus för personalen vid sjukhuset.
Kommittén anförde härom i huvudsak följande.

240

För närvarande finnas vid sjukhuset omkring 140 rum för ogift personal.
Antalet ogifta befattningshavare, boende inom sjukhuset, uppgår för
närvarande till omkring 245, på vilka samtliga nu befintliga rum äro fördelade.
Detta innebär, att flertalet befattningshavare måste "dela bostad med
annan, vilket icke kan anses tillfredsställande. Av rummen äro 32 belägna
i sjukhuspaviljongerna, 12 i ekonomibyggnaden och 16 i bostadshusen P 1
och P 2. Rummen i dessa byggnader äro så belägna och av sådan beskaffenhet
att de med hänsyn till nutida krav på permanenta bostäder av denna
art icke lämpligen böra bibehållas. I den mån dessa rum i samband med
sjukhusets renovering icke behöva tagas i anspråk för annat ändamål,
böra de kunna utnyttjas såsom bostäder för vikarier. Stora svårigheter ha
nämligen under senare år förelegat att anskaffa bostäder åt dem. Återstående
ca 80 rum äro belägna i särskilda bostadshus. För att var och en
av ovannämnda befattningshavare skulle kunna erhålla eget rum, skulle
salunda erfordras omkring 165 nya rum. Behovet av rum är emellertid
beroende på tillgången på bostäder på allmänna bostadsmarknaden, vilken
f. n. är ytterst ansträngd.

Kommittén föreslog en utbyggnad av bostadsbeståndet med omkring
110 rum. Inom ett område, beläget vid sjukhusets huvudentré, kunde plats
beredas för fyra byggnader med angivna antal bostadsrum. Såsom en första
etapp borde medel ställas till törfogande för påbörjande av två bostadshus.
Kostnaderna för dessa båda byggnader beräknade kommittén till 1 010 000
kronor.

hör påbörjande av byggnaderna anvisades i enlighet med kommitténs
hemställan av 1952 ars riksdag 400 000 kronor. Sedermera ha ytterligare
610 000 kronor beviljats av 1953 års riksdag.

Genom beslut den SO maj 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att låta utföra husen, som vid uppförandet sammanslagits till ett
hus med samma lägenhetsfördelning m. m. som i de ursprungligen planerade.

Kontrakt upprättades av byggnadsstyrelsen den 19 januari 1953 angående
uppförande av husen samt den 3 mars 1953 beträffande värmetekniska,
ventilations- och sanitetstekniska anläggningar.

Arbetena med husets uppförande påbörjades i mitten på februari 1953.
Byggnadsbesiktning utfördes den 15 januari 1954 och besiktning av värmetekniska
m. fl. anläggningar den 11 mars 1954.

Huset inrymmer åtta dubbletter, var och en med en lägenhetsyta om 28 m2,
och 36 enkelrum, varav 16 om 18 in2 och 20 om 14 m2.

Huset var enligt uppgift, som lämnats av intendenten vid sjukhuset, inflyttningsklart
omkring den 1 februari 1954. De första hyresgästerna kunde
emellertid icke inflytta förrän i juni 1954. Orsaken härtill var, att lägenheterna,
som uthyras i möblerat skick, tidigare saknat erforderlig inredning.
Härom få revisorerna anföra följande.

Med skrivelse den 27 maj 1953 överlämnade dåvarande t.f. sjukhusintendenten
till direktionen för sjukhuset ett förslag till utrustning av huset med

241

anhållan, att direktionen hos medicinalstyrelsen villa begära ett anslag om
86 000 kronor för denna utrustning, om möjligt för budgetåret 1953/54.
Enligt anteckning i direktionens protokoll för den 11 juni 1953 insändes
intendentens förslag till medicinalstyrelsen den 30 maj 1953 med framställning
om erforderliga medel.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 3 juli 1953 uttalade centrala sjukvårdsberedningen
med anledning av remiss, att ett belopp av 76 000 kronor
syntes vara tillräckligt för anskaffning av här avsedd utrustningsmateriel.

I skrivelse den 3 augusti 1953 till direktionen fäste nuvarande sjukhusintendenten
uppmärksamheten på det nödvändiga i att anslag ställdes till
sjukhusets förfogande snarast möjligt för upphandling av utrustningen.
Skrivelsen vidarebefordrades samma dag till medicinalstyrelsen, som i underdånig
skrivelse den 27 januari 1954 hemställde, att ifrågavarande belopp
— 76 000 kronor — skulle beviljas. På förslag av Kungl. Maj:t i propositionen
1954: 127 har beloppet anvisats för budgetåret 1954/55.

Anbud å möbler och övrig utrustning infordrades av direktionen för
sjukhuset genom kungörelse i »Tidning för leveranser till staten m. in.»
för den 26 januari 1954.

Förslag till upphandling av utrustning för 25 enkelrum och 5 dubbletter
ingavs till direktionens sammanträde den 23 mars 1954 och blev då godkänt.
Sedermera kompletterades utrustningen genom tilläggsköp för 11
enkelrum och 3 dubbletter genom direktionens beslut den 22 april 1954.
Inköp av gardiner, mattor och möbeltyg gjordes genom beslut av direktionen
den 14 maj 1954.

Till revisorerna, som avlagt besök vid sjukhuset, har som förklaring till
att erforderliga medel för utrustning av bostadshuset icke begärts i så god
tid, att inredning funnits tillgänglig, då huset var inflyttningsklart, uppgivits
följande av nuvarande sjukhusintendenten.

Sjukhuset hade troligen först den 17 september 1952 erhållit kännedom
om att riksdagen tidigare under året anvisat medel för påbörjandet av
ifrågavarande byggnadsarbeten. Enligt gällande bestämmelser skulle direktionen
före den 1 september 1952 till medicinalstyrelsen ingiva framställning
om anslag för budgetåret 1953/54 till bl. a. mera kostnadskrävande
anskaffningar såsom utrustning av nytillkommande vårdplatser,
verkstäder etc. På fråga om icke direktionen i samband därmed hade haft
anledning att överväga kostnaderna för utrustning av ifrågavarande hus
förklarades, att det vore vanskligt att uppgöra utrustningsförslag utan tillgång
till godkända ritningar; direktionen hade först den 11 oktober 1952
tillstyrkt ritningsförslagen. Det hade dock onekligen varit lämpligt att
redan i samband med ingivandet av nämnda petitaframställning begära
ett förslagsanslag i avvaktan på möjligheten att senare inkomma med ett
preciserat utrustningsförslag.

Dåvarande t. f. sjukhusintendenten Morén hade vid samtal i mitten av juni
1953 med byrådirektören Assarsson i medicinalstyrelsen förfrågat sig om
möjligheten att erhålla anslag redan under budgetåret 1953/54. Morén ville

16 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. 1.

242

minnas, att han av Assarsson fått besked om att erforderliga medel ej funnes
tillgängliga i annan mån än att man möjligen skulle kunna »låna» från
utrustningsanslag till annat sjukhus, som icke behövde tagas i anspråk
under budgetåret. Assistenten Åberg vid Ryhovs sjukhus, vilken i egenskap
av t. f. sjukhusintendent upprättat det förslag, som direktionen i samband
med begäran om anslag den 30 maj 1953 ingivit till medicinalstyrelsen,
sade sig kunna minnas, att han vid samtal med dåvarande assistenten Wadenstein
i medicinalstyrelsen fått besked om att medel troligen icke skulle
kunna ställas till förfogande under budgetåret 1953/54, om man icke skulle
kunna »låna» från annat sjukhus. Nuvarande sjukhusintendenten Elkert,
som tillträdde tjänsten vid sjukhuset i juli 1953, sade sig ha gjort upprepade
förfrågningar i saken i medicinalstyrelsen. I skrivelsen till direktionen
den 3 augusti 1953 angående anslag för budgetåret 1954/55 hade han, under
framhållande av att byggnaden enligt uppgift skulle bli inflyttningsklar
redan i december 1953, framhållit nödvändigheten av att anslag ställdes
till sjukhusets förfogande för upphandling av ifrågavarande utrustning.

Telefonledes hade Elkert, såvitt han kunde påminna sig, talat med assistenten
Eurén i medicinalstyrelsen redan den 23 och den 30 juli 1953 samt
sedermera — efter påringning från Eurén — även den 22 januari 1954.
Dessutom hade han i mitten av januari månad 1954 talat med Assarsson,
som ställt i utsikt erforderligt anslag den 1 juli 1954; hinder funnes icke
enligt Assarsson att dessförinnan upphandla utrustningen, under förbehåll
att verkställda leveranser icke kunde betalas förrän efter den 1 juli
1954. Genom att anbud infordrades den 26 januari 1954 möjliggjordes
inflyttning långt tidigare än om man från sjukhusets sida inväntat skriftligt
besked om att anslag ställts till förfogande. Dylikt meddelande, dagtecknat
den 10 augusti 1954, inkom till sjukhuset den 14 augusti 1954.

Byrådirektören Assarsson, som tagit del av förestående förklaring från
sjukhusets sida, har uppgivit följande.

Medicinalstyrelsens äskanden av medel för utrustningsändamål vid sinnessjukhusen
plägade årligen avgivas under januari eller möjligen i början
av februari månad. Emedan vederbörande sjukhus borde ha stort intresse
av och vanligtvis även hade de bästa möjligheterna att bedöma tidpunkten
för ett nybygges färdigställande, hade medicinalstyrelsen ålagt sjukhusdirektionerna
att till styrelsen göra framställningar om medel för utrustningsändamål,
då behov därav uppkomme. Enligt föreskrifterna härom
skulle sådana framställningar om möjligt ske redan i augusti under budgetåret
före det, under vilket medelsbehovet beräknades uppkomma. Enär
medicinalstyrelsen alltid läte stencilera och utsända sina äskanden till sjukhusen,
kände man emellertid där mycket väl till möjligheten att så sent
som i januari till styrelsen anmäla under nästkommande budgetår uppkommande
behov av utrustningsmedel. Av äskandena framginge även att
styrelsen hemställde om preliminära anslagsbelopp i fall, då man från
sjukhus — ehuru utrustningsförslag icke hunnit upprättas — endast anmält,
att behov av medel för visst ändamål beräknades uppkomma. I syfte
att hålla sjukhusen underrättade om de frågor rörande renoverings- och
nybyggnadsarbeten, som vore föremål för statsmakternas prövning, distribuerade
medicinalstyrelsen varje vår eller försommar Kungl. Maj:ts proposition
om vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus in. m.

På grund av ovan redovisade ordning syntes det få anses vara ett för -

hiseendc eller eu försummelse från sjukhusets sida att först den 30 maj
1953 göra framställning om medel för utrustningen av ifrågavarande bostadshus.
Omkring den 12 juni 1952 hade Kungl. Maj ds proposition 1952: 123
sänts till sjukhuset från medicinalstyrelsen och i början eller mitten av
september 1952 hade från styrelsen til! hl. a. Ryhovs sjukhus distribuerats
avskrifter av Kungl. Maj:ts brev den 30 maj 1952 med uppdrag åt byggnadsstyrelsen
att låta uppföra bostadshus därstädes. Vidare borde det redan
i slutet av 1052 ha varit bekant vid sjukhuset, att byggnadsstyrelsen sökte
entreprenör för arbetets utförande, då kontrakt med sådana företagare
hade tecknats redan den 19 januari 1953.

Vad därefter angår de möjligheter, som funnits att redan under budgetåret
1953/54 tillhandahålla sjukhuset medel för utrustningen, har Assarsson
uppgivit följande.

De anslag, vilkas anlitande närmast skulle ha kunnat övervägas, syntes
ha varit anslagen för utrustning av nya sinnessjukhus in. m. samt sinnessjukhusens
omkostnadsanslag. Bestridande av ifrågavarande kostnad från
något av dessa anslag hade under alla omständigheter icke stått i överensstämmelse
med vederbörande riksdagsbeslut angående dessa anslag. Varje
delbelopp, hänförligt till utrustningsanslaget, vore enligt statsmakternas
anvisning knutet till visst ändamål, och omkostnadsanslaget vore avsett
för utgifter av annan art, nämligen löpande utgifter för sjukhusens drift.
På grund härav kunde icke medicinalstyrelsen anses ha ägt befogenhet
att från anslag, som stått till styrelsens disposition, anvisa sjukhuset medel
för anskaffningen. Styrelsen skulle därför ha haft att söka utverka Kungl.
Maj ds bemyndigande att disponera medel, avsedda för andra ändamål,
antingen för annan utrustning eller för omkostnader. Å utrustningsanslaget
hade funnits medel, som med stöd av ett dylikt bemyndigande kunnat disponeras.
Belastning av vederbörande omkostnadsanslag med ifrågavarande
kostnad hade medfört ökat överskridande av delposten i fråga (»övriga
utgifter») med ett belopp, motsvarande kostnadens totala belopp.

Assarsson kunde ej erinra sig något meddelande från sjukhuset, att för
inflyttning erforderlig utrustning icke skulle stå till förfogande på grund
av att anslag icke skulle finnas tillgängligt förrän den 1 juli 1954. Inflyttningen
borde f. ö. ha kunnat ske åtminstone under februari eller mars
1954. Erforderliga textilier syntes nämligen ha kunnat tillhandahållas från
sjukhusets centralförråd, och några månaders anstånd med likviden för
de möbler och den belysningsarmatur, som nödvändigtvis hade måst levereras
före inflyttningen, hade icke stått i strid med vanlig affärskutym.
Med största sannolikhet hade detta framhållits från medicinalstyrelsens
sida vid det i det föregående nämnda telefonsamtalet med sjukhusintendenten
Elkert i mitten av januari 1954.

Den hyresersättning, som undandragits statsverket genom att huset stått
outhyrt under viss tid kan enligt vad revisorerna inhämtat beräknas till
10 700 kronor; efter avdrag för ersättningar för värme, lyse, möbler m. m.
till netto 7 500 kronor.

Revisorernas uttalande. Av den föregående redogörelsen framgår att ett
för personal vid Ryhovs sjukhus nyuppfört bostadshus, som var inflytt -

244

ningsklart omkring den 1 februari 1954, icke tagits i anspråk förrän i juni
1954, emedan erforderliga inventarier dessförinnan saknats; medel för inköp
av dessa ha nämligen icke funnits att tillgå. Om anledningen härtill
ha lämnats i viss mån motstridiga uppgifter. Uppenbart synes emellertid
vara, att sjukhusdirektionen underlåtit att på sätt bort ske äska medel för
ändamålet. Även om det ålegat medicinalstyrelsen att med anledning av
de hänvändelser, som gjorts från sjukhusets sida, vidtaga lämpliga åtgärder,
måste direktionen vid sjukhuset haft möjligheter att genom ett mera praktiskt
handlande förhindra dröjsmålet med inflyttningen, vilket förorsakat,
att statsverket gått förlustigt vissa hyresinkomster. Ehuru huset numera tagits
i anspråk i avsedd omfattning, ha revisorerna — som förutsätta, att
liknande händelser skola kunna undvikas för framtiden — likväl ansett sig
böra lämna en redogörelse för vad som förekommit i ärendet.

Civildepartementet.

§ 33.

De statliga avlöningsförfattningarna.

Under senare år ha ett flertal statliga avlöningsreglementen tillkommit.
Den 1 juli 1947 genomfördes en allmän lönereglering för tjänstemän (beställningshavare,
lärare) vid den civila och den militära statsförvaltningen,
de högre kommunala skolorna, de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna,
folkskolan och skogsvårdsstyrelserna. 1 samband därmed
utfärdades bl. a. statens allmänna avlöningsreglemente och statens löneplansförordning.
Avlöningsreglementet fick i enlighet med riksdagens beslut
endast provisorisk giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Den
1 juli 1948 trädde ett definitivt, allmänt gällande reglemente i kraft, statens
allmänna avlöningsreglemente av år 1948 (Saar; då i fortsättningen talas
om Saar avses härmed statens allmänna avlöningsreglemente av år 1948).
Detta reglemente har efter hand kommit att omfatta allt fler grupper befattningshavare
och gäller i dag i huvudsak för statens tjänstemän, med
undantag av dels tjänstemän, för vilka andra avlöningsbestämmelser än de
i reglementet innefattade skola tillämpas enligt beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen, dels ock tjänstemän vid riksdagens verk; tjänstemän vid Stockholms
högskola, i den mån de inneha tjänster upptagna å personalförteckning,
som Kungl. Maj:t fastställt med stöd av riksdagens beslut; rektorer
och lärare vid de högre kommunala skolorna, med undantag av övningslärare;
rektorer och lärare, å vilka stadgan för de statsunderstödda privatläroverken
äger tillämpning, med undantag av övningslärare; rektor och ämneslärare
vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala ävensom rektor vid
seminariet för huslig utbildning i Umeå; rektorer och lärare vid sinnesslöskolorna
och epileptikerskolorna, med undantag av lärare i annat ämne
än kunskapsämne eller kvinnlig slöjd; samt tjänstemän vid hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser, i den mån de inneha tjänster upptagna
å personalförteckning, som Kungl. Maj:t fastställt med stöd av riksdagens
beslut. På grundval av Saar ha utfärdats vissa specialreglementen, nämligen
för folkskolan samt kyrkomusiker, övningslärare, präster, lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter samt för polispersonal.
I övrigt ha under senare år tillkommit ett stort antal författningar,
som avse olika befattningshavargruppers avlöningsförmåner av skilda
slag. Här må allenast erinras om avlöningsbestämmelserna för befattningshavarna
vid statens krisorgan, allmänna resereglementet och bestämmelserna
om provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid.

246

Riksdagens revisorer funno 1947 det vara av intresse att taga del av olika
myndigheters synpunkter och erfarenheter med avseende å den praktiska
tillämpningen av de nya avlöningsförfattningar, som utkommo 1947. Undersökningen
hade närmast till syfte att utröna, huruvida de lönetursomräkningar,
som enligt övergångsbestämmelserna till de nya författningarna
skulle ske, för myndigheterna medfört särskilt tidsödande arbete. Vidare
anhöllo revisorerna om myndigheternas uttalande, vilka bestämmelser de
ansåge speciellt svårtolkade eller i tillämpningen ledande till otillfredsställande
resutat eller till administrativt merarbete även i framtiden.

Sedan denna undersökning — som resulterade i vissa uttalanden från
revisorernas sida — gjordes, ha såsom inledningsvis nämnts ytterligare ett
antal avlöningsreglementcn ävensom andra bestämmelser på löneområdet
tillkommit. Revisorerna ha därför ansett det vara av intresse att ånyo få
del av vissa myndigheters synpunkter och erfarenheter rörande tillämpningen
av de statliga avlöningsförfattningarna och ha därför anhållit om
ett antal myndigheters uttalanden i fråga om tillämpningen av dessa. Med
anledning härav har framförts bl. a. följande angående frågan huruvida
de olika avlöningsbestämmelserna med tillhörande tilläggs- och övergångsbestämmelser
visat sig svårtolkade eller i tillämpningen lett till otillfredsställande
resultat.

Försvarets civilförvaltning har enligt sin instruktion att under Kungl.
Maj:t bl. a. utöva högsta ledningen av och uppsikten över avlönings-, kassaoch
räkenskapsväsendet vid försvaret. I betraktande av den i många hänseenden
från statsförvaltningen i övrigt skiljaktiga natur, som präglar organisationen
och verksamheten inom försvaret, är det uppenbart, säger
civilförvaltningen, att försvarets avlönings-, förvaltnings- och redovisningsföreskrifter
redan genom sin omfattning och detaljrikedom måste bilda ett
svårbemästrat komplex. För samtliga kategorier inom försvaret gällde avlöningsbestämmelser,
som i olika avseenden icke blott vore skiljaktiga sinsemellan
utan även avveke från de bestämmelser, som gällde för den aktiva
personalen. Lades härtill att för sistnämnda personal med hänsyn till försvarsverksamhetens
speciella natur måste gälla ett flertal komplicerade regler,
vilka saknade sin motsvarighet för statstjänsten i övrigt, vore det naturligt
att från försvarets håll måste ställas stora krav på att avlöningsbestämmelserna
vore lättillämpliga.

I fortsättningen anför civilförvaltningen bl. a. följande.

Ur administrativ synpunkt måste i detta sammanhang också hållas i minnet,
att tillämpningen och tolkningen av alla de för försvaret gällande olika
avlöningsbestämmelserna i första hand ankommer på lokala kassamyndigheter
— för närvarande ca 300. Även om dessa som regel stå under ledning
av kassautbildad personal, är det uppenbart, att det för att en enhetlig
bedömning av olika lönespörsmål skall kunna åstadkommas måste ställas
stora krav på avlöningsbestämmelsernas enkelhet, klarhet och entydighet.

En ytterligare synpunkt, som i detta sammanhang bör beaktas, är att

247

upp g i (tor för löneutbetalning i väsentlig utsträckning lämnas av personal,
som eljest icke har att syssla med avlöningsfrågor. Den som har att lämna
sådana uppgifter måste äga viss insikt beträffande avlöningsbestämmelserna.

När det gäller alt från nu angivna utgångspunkter bedöma del på senare
tid utförda arbetet med revidering av lönebestämmelserna må till en början
framhållas, att de önskemål om enkla och lättillämpliga avlöningsbestämmelser,
som framställas från praktiskt taget alla hall, i viss grad blivit tillgodosedda.
Den systematisering av olika bestämmelser, som genomförts,
bär såvitt civilförvaltningen kunnat finna, underlättat myndigheternas och
de enskildas möjligheter att göra sig förtrogna med avlöningssystemets vitala
delar och systemet att i tabellform reglera vissa förmånsinstitut, som,
därest de återgivas i textform skulle medföra svårbegripliga bestämmelser,
synes vara en god lösning, vilken mahånda kunde komma till ökad användning.

Eu nyhet i de på senare tid utfärdade avlöningsförfattningarna ar att
de försetts med anvisningar. Detta system bär utan tvivel många förtjänster
och är väl värt att ytterligare utvecklas, särskilt som därigenom goda förutsättningar
synas skapas för att åstadkomma enhetlighet i tillämpningen.

Civilförvaltningen vill emellertid framhålla, att särskilt under de senaste
åren vid sidan av de grundläggande avlöningsförfattningarna utfärdats en
mångfald särbestämmelser i avlöningsfrågor m. in., vilka i hög grad komplicerat
detta område, önskvärt vore därför, om anvisningarna till Saar
med flera författningar genom Kungl. Maj ds försorg kontinuerligt kunde
kompletteras och utbyggas allt eftersom ny praxis utbildas rörande bestämmelsernas
tillämpning. Framhållas må att en i viss mån likartad
tankegång kommit fram i lönenämndens yttrande rörande erfarenheterna
av tillämpningen av 1947 års provisoriska avlöningsreglementen (se härom
prop. 1948:225, s. 20). Civilförvaltningen vill emellertid i detta sammanhang
framhålla den nackdel, som ligger däri, att såväl myndigheter som
enskilda måste stanna i tvekan, om anvisningarna anses ha samma förbindande
kraft som en i vederbörlig ordning utfärdad författning eller om
desamma endast äro att anse som eu vägledning vid tolkningen av en viss
bestämmelse med den tyngd, som beror på dess egen förmåga att verka
övertygande. Ett klarläggande uttalande på denna punkt skulle vara avväsentligt
värde.

Civilförvaltningen ville vidare icke underlåta att framhålla de svåra lägen,
som kunde uppkomma genom afl personalförbundens representanter
men icke vederbörande ämbetsverks deltagit i de förhandlingar inom Kungl.
Maj ds kansli, vilka lett fram till de grundläggande bestämmelser, beträffande
vilkas tolkning och tillämpning ämbetsverket hade att utfärda detaljföreskrifter
och anvisningar.

Vad angår det materiella innehållet i de nu gällande avlöningsbestämmelserna
anser civilförvaltningen sig beträffande Saar i stoit sett kunna
göra det uttalandet, att reglementet från de utgångspunkter man nu hade
alt bedöma detsamma väl fyllde sitt ändamål som grundläggande avlöningsförfattning
för statstjänstemän av olika kategorier. Civilförvaltningen bortsåge
härvid från den inadvertens, som lage däri, att reglementet alltjämt

248

i avsaknad av en allmän verkstadga eller motsvarande urkund — tyngdes
av förvaltningsbestämmelser av natur att icke höra hemma i ett avloningsreglemente.
Därmed vore emellertid ingalunda sagt, att icke de
nuvarande avlöningsbestämmelserna i reglementet skulle kunna undergå
ytterligai e förenklingar. En förutsättning härför syntes dock vara, att enighet
kunde nås mellan statsmakterna och personalorganisationerna om ett
**PP§*'' ande av den s. k. millimeterrättvisa, som i så hög grad präglade såväl
detta reglemente som övriga avlöningsförfattningar.

Om civilförvaltningen salunda funne de grundläggande avlöningsbestämmelserna
i Saar i stort sett tillfredsställande, måste ämbetsverket konstatera,
att flertalet av de bestämmelser vid sidan av reglementet, som reglerade
olika löneförmåner för statstjänstemän i allmänhet, icke kunde anses
fylla de krav på enkelhet, som maste uppställas på dylika bestämmelser,
om tillämpningen av desamma icke skulle vara förbehållen specialister på
området. Civilförvaltningen ville därvid särskilt nämna de olika regler, som
i anslutning till den nyligen genomförda tjänsteförteckningsrevisionen meddelats
angående löneklassplaceringar och retroaktiv lön — låt vara att
dessa regler finge anses vara av engångsnatur — samt det nya allmänna
resereglementet.

Civilförvaltningen sammanfattar sitt uttalande på så sätt, att ämbetsverket
i skilda avseenden finner nu gällande avlöningsbestämmelser svårtolkade
och att de i vässa fall leda till otillfredsställande resultat.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning ha de författningar,
som under de senaste åren tillkommit på löneområdet, i stort sett tillfredsställande
reglerat de problem, som mött styrelsen vid handläggningen av
hithörande frågor.

Även om statskontoret under den lid Saar ägt tillämpning vunnit en viss
förtrogenhet med reglementet, framstode ändock som en allmän anmärkning
att uppställningen av detsamma till följd av de många särbestämmelserna
vore i viss mån svåröverskådlig. Den väl genomförda systematiska
uppdelningen, som i och för sig vore av värde, hade lett till att bestämmelser
rörande viss avlöningsförmån eller dylikt måste sökas på olika håll
i reglementet och tilläggsbestämmelserna. Belysande härför vore registret
till den av expeditionschefen Folke Ericson utgivna boken om de statliga
avlöningsbestämmelserna. Oaktat härvid Saar och tilläggsbestämmelserna
sammanförts, hade exempelvis för extra anställning, tjänstledighet, uppdrag
och vikariatslöneförordnanden redovisats fem sidhänvisningar för varje
grupp och för läkarintyg, löneavdrag och semesterrätt fyra. Reglementets
omfattning vore vidare sådan, att det först efter en genom lång tids
erfarenhet vunnen vana syntes bli möjligt att tillfredsställande behärska
detsamma. Det fordrades således specialtränade tjänstemän, medan för
andra personer svårigheter oftast uppkomme, då det gällde att snabbt leta
reda på de bestämmelser, som reglerade särskilda förhållanden. Vidare

249

kunde, trots alla exemplifieringar och anvisningar, understundom tveksamhet
råda om hur föreskrifterna egentligen skulle tillämpas i det särskilda
fallet. Stundom kunde bestämmelserna trots den vidlyftiga och till
synes till millimeterrättvisa syftande avfattningen leda till mindre tillfredsställande
resultat. Fråga vore, om icke detaljregleringen av olika avlöningsförmåner
och de speciella tillägg och ersättningar av skilda slag,
som ymnigt förekomme, natt en sådan omfattning, att särskilda åtgärder
häremot måste vidtagas. 1 många, kanske de flesta avseenden vore dock
specialreglerna ett resultat av överenskommelser med personalorganisationerna,
varför förenkling syntes förutsätta förhandlingar med dessa organisationer.

Riksräkenskapsverket förklarar, att de av de statliga myndigheterna framställda
frågorna rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området
för verkets kontrollerande verksamhet i stor utsträckning avsett
avlöningsspörsmål. Även om vissa tolkningssvarigheter förekomme, syntes
enligt riksräkenskapsverkets mening såsom allmänt omdöme kunna sägas,
att de nya bestämmelserna icke vore särskilt svårtolkade eller ledde till
otillfredsställande resultat.

Generaltullstijrelsen finner reglementet i dess nuvarande utformning i
allt väsentligt fullt tillfredsställande.

Domkapitlet i Växjö har gjort följande uttalande.

De olika avlöningsbestämmelserna med tillhörande tilläggs- och övergångsbestämmelser
ha visat sig vara ganska svårtolkade. Ett svar pa 1 iagan
om de i tillämpningen lett till otillfredsställande resultat lär icke kunna
bliva entydigt. Under alla omständigheter ha löneformerna för präster och
kyrkomusiker i stort sett ansetts tillfredsställande, även om man i enskildheter
skulle vilja framställa önskemål. Systemet är emellertid tungrott,
vilket delvis sammanhänger med de många hänvisningarna inbördes mellan
lagar, författningar, cirkulär och brev. I ett fall kungl. ecklesiastikdepartementets
cirkulär av den 23 januari 1953 angaende reseersättning
till präster — har Växjö domkapitel i likhet med liera andra funnit det
nödvändigt att för tillämpningen giva anvisningar i ett domkapitelcirkulär,
en vansklig åtgärd, vilken tillgripits för att minska antalet förfrågningar
genom brev eller per telefon. Sådana ha eljest i samband med genomförandet
av prästlöneregleringen varit ovanligt många och blivit till hinder för
arbetet. Också kyrkomusikerstadgan och avlöningsreglementet för kyrkomusiker
ha visat sig vara svårtolkade, vilket intygats från alla håll inom
stiftet och på förfrågan hos domkyrkoorganisten i Växjö bekräftats.

Med hänsyn till vad nu anförts framstode det såsom ett önskemål, att
lag- och författningstext gjordes så enkel och klar som möjligt vore och att
hänvisningar inbördes mellan lagar, författningar, cirkulär och brev inskränktes
till det yttersta. Likaså vore det av stor vikt. att uppmärksamhet
ägnades såväl åt dispositionen som åt en riktig rubriksättning.

Vad som eljest närmast anmälde sig som ett önskemål vore, att nu gällande
avlöningsbestämmelser för präster och kyrkomusiker var för sig

250

samlades i en eller ett par författningar, som gåve bättre överblick men som
till dess större erfarenhet vunnits kunde givas provisorisk karaktär.

Vid eu överarbetning borde både förenklingar och förtydliganden kunna
vinnas. Måhända borde författningen förses med anvisningar och typexempel
i sådana fall där tolkningssvårigheterna vore störst. Lämpligheten av
att en förfaren prästman tillkallades för att tillhandagå med upplysningar
huru de förhållanden i praktiken gestaltade sig, vilka lagstiftningen vore
avsedd att reglera, syntes böra särskilt betonas.

Domkapitlet i Härnösand uttalar, att särskilt lätta att tillämpa kunna
avlöningsförfattningarna icke anses vara.

Skolöverstyrelsen erinrar, att Saar jämte tilläggs- och övergångsbestämmelser
samt statens löneplansförordning tager ett utrymme av 144 sidor
av stort format i bihanget till statsliggaren. Därutöver reglerades i särskilda
författningar väsentliga frågor om tjänstemännens löneförmåner,
t. ex. ersättning för resor. Pensionsförmånerna reglerades i två särskilda
reglementen, ett för tjänstepension och ett för familjepension. Pensionsreglementena
jämte tillämpningsföreskrifter vore likaledes vidlyftiga och
så pass svårtolkade, att knappast någon som ej vore pensionsexpert kunde
tillämpa dem. Bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet reglerades i instruktioner,
stadgor och arbetsordningar m. m., vilka ofta vore ganska
omfattande.

För en tjänsteman, som ej i tjänsten hade att handlägga löne- och pensionsfrågor,
syntes det vara svårt att få en överblick över vilka av alla
dessa bestämmelser, som vore aktuella för honom och över vad de innebure
i fråga om hans rättigheter och skyldigheter. Men även för de löneutbetalande
myndigheterna medförde reglementena stora svårigheter. Detta
gällde särskilt inom skolväsendet. På grund av lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden
uppstode för dem ofta svårbedömda lönefrågor. Det hade
visat sig, att särskilt vid högre skolor, där Saar ägde tillämpning, lönefrågorna
krävde en oproportionerligt stor andel av rektorernas och rektorsexpeditionernas
arbetstid. Inom folkskolan, där ett mera kortfattat och
enkelt reglemente gällde, vore förhållandena i detta hänseende bättre.

överstyrelsen ansåge det vara angeläget, att lönebestämmelserna för
statens tjänstemän gjordes mera koncentrerade och samlades i ett fåtal författningar,
som vore väl disponerade och formulerade.

Om en verklig förenkling skulle komma till stånd, syntes det vara nödvändigt
att ompröva de allmänna grunderna för lönesystemet. Därvid syntes
det ej vara tillräckligt med endast mindre justeringar. Även radikala
omläggningar av vissa löneförmåner syntes erfordras.

Skolöverstyrelsen framhåller i fortsättningen bl. a. följande.

Då lärarna hade speciella tjänstgöringsförhållanden, hade särskilda bestämmelser
för dem måst införas under nästan varje paragraf i Saar och

251

tilläggsbestämmelserna, oaktat endast oundgängligen nödvändiga avvikelser
från det statliga lönesystemet medgivits. Enligt överstyrelsens mening
skulle en väsentlig lättnad i arbetet för skolmyndigheterna vinnas, om ett

särskilt lärarlönereglemente antoges, där lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden
mera beaktades än som nu vore fallet.

Det under senare år tillämpade förhandlingssystemet för fastställande av
statstjänstemännens löner hade för skolväsendet visat sig medlöra avsevärda
praktiska olägenheter. Tjänstgöringsförhållandena för lärare vore
så speciella, att stor omsorg måste nedläggas på detaljutformningen av löneföreskrifterna,
om de över huvud laget skulle kunna tillämpas. \ id förhandlingar
mötte det stora svårigheter att beakta alla dessa vikliga praktiska
detaljer. Särskilt löneuppgörelserna 1952 och 1953 hade berett och
komme att bereda överstyrelsen och skolledarna synnerligen stora tillämpningssvårigheter.
Anledningen vore främst, att till grund för förhandlingsöverenskommelserna
ej, såsom tidigare varit fallet, legat fullständiga utredningar,
över vilka sakkunniga myndigheter latt avge remissyttranden.
Då förarbeten i egentlig mening saknats och överenskommelserna på
många punkter varit oklart formulerade, hade det i vissa fall knappast
varit möjligt att utläsa, vad som överenskommits. Vid förfrågningar hos
de av förhandlingarna berörda parterna, 1949 års tjänsteförteckningskommitté
eller civildepartementet samt vederbörande personalorganisationer,
hade ofta motstridande uppgifter lämnats om överenskommelsernas innebörd
på olika punkter, överstyrelsen ville bestämt yrka, att överenskommelser
och beslut i lönefrågor framdeles grundades på gedigna utredningar,

som redovisades i officiellt tryck.

Överstyrelsen uttalar sammanfattningsvis, att avlöningsbestämmelserna i
många fall visat sig svårtolkade och i vissa fall lett till otillfredsställande
resultat.

Lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen äro i stort sett positiva till de
nuvarande avlöningsförfattningarna, men den senare verksstyrelsen vill
dock påpeka, att föreskrifterna om löneklassplacering i vissa fall vore
svåröverskådliga och invecklade och att de för de anställda i gemen ofta
aåve anledning till missförstånd, varför önskvärt vore, att reglerna om möjligt
erhölle en enklare och mera schematisk utformning.

Medicinalstyrelsen säger, alt svårigheterna i fråga om tolkningen av Saar
i stort sett få anses övervunna. Styrelsen erinrar, att inom styrelsens ämbetsområde
bestämmelserna skola tillämpas ej blott av specialtränade
tjänstemän inom medicinalstyrelsen utan även av befattningshavare vid
sjukhus in. m., vilka icke äga särskild kameral utbildning och vilkas huvud
uppgifter ofta ligga helt vid sidan av det lönetekniska området; vissa bestämmelser
äro därför i behov av törtydliganden och förenklingar.

Generalpoststyrelsen framhåller i sitt utlåtande det synnerligen önskvärda
i alt bestämmelser och föreskrifter göras sa klara som möjligt och

252

särskilt, att icke alltför stora utvidgningar göras från tidigare i avlöningsfrågor
uppdragna riktlinjer, även om en i och för sig önskvärd full rättvisa
härigenom icke kan vederfaras varje tjänsteman eller ens varje grupp av
tjänstemän.

Telestyrelsen förklarar, att tolkningen av de i avlöningsförfattningarna
meddelade bestämmelserna pa det hela taget icke möter större svårigheter.
Det maste dock som allmänt omdöme om dessa bestämmelser sägas, att bestämmelserna
ofta nog vore svåröverskådliga och tillämpningen av dem
understundom ganska komplicerad. Detta hängde delvis samman med att
författningarna givits en mycket bred räckvidd; samma författningar, som
gällde för televerket, ägde också i huvudsak giltighet för verk av helt annan
struktur och omfattning. Hanterandet av avlöningsbestämmelserna skulle
för televeikets del givetvis väsentligt underlättas, om dessa bestämmelser
för televeikets och andra kommunikationsverks vidkommande vore sammanförda
i specialförfattningar, vilka kunde utformas med hänsyn till
de vid verk av berörda slag rådande, på grund av verksamhetens art särpräglade
förhållandena.

xVtt behandlingen av avlöningsbestämmelserna ibland vore — som det
ville synas — onödigt komplicerad, berodde emellertid även på mångfalden
föreskrifter och deras detaljrikedom. Såvitt styrelsen förstode hade bär
berörda förhållande sin orsak i en strävan, som man vid bestämmelsernas
utformning hatt, att tillgodose för olika personalgrupper och i skilda avseenden
framförda ansprak pa billighet och rättvisa. Avvägningen mellan
de två sinsemellan oförenliga önskemålen å ena sidan om klara och enkla
bestämmelser och å andra sidan om rättvisa verkningar i varje enskilt fall
av bestämmelserna vore utomordentligt svår. Bestämmelser, som åt varje
tjänsteman gave matematisk rättvisa i varje avseende vid jämförelse med
andra befattningshavare, vore säkerligen ouppnåeliga. Erfarenheten hade
givit vid handen, att när man genom införande av en ny bestämmelse sökte
utjämna eu olikhet i villkoren för olika befattningshavargrupper, detta ej
sällan ledde till att en tidigare icke befintlig eller i varje fall icke påtaglig
skillnad i villkoren därefter i stället gjorde sig gällande på annat håll. Bättre
än en mängd specialregler i avlöningsbestämmelserna vore att myndigheterna
gåves befogenhet att för så vitt det inte vore fråga om grundläggande
villkor för anställningen — själva besluta om vad som borde gälla i de
fall, då eu generell regel i praktiken gåve ett obilligt resultat.

Telestyrelsen framhåller, att i samband med förarbetena till och tillkomsten
av nya och ändrade avlöningsbestämmelser med tillhörande tillläggs-
och övergångsbestämmelser expertisen hos styrelserna för de större
verken bör — i större utsträckning än som hittills varit fallet — på ett så
tidigt stadium som möjligt få framföra sina synpunkter i frågan. Härigenom
skulle den värdefulla praktiska erfarenhet, som nämnda expertis besutte,
kunna på ett effektivare sätt tillgodoföras arbetet på här berörda

2515

område. Denna medverkan från verksstyrelsernas sida ansåge styrelsen sålunda
böra lämnas, innan arbetet lett till »förhandlingsresultat» med personalorganisationerna.

Järnvägsstyrelsen finner, all Saar i stort sett visat sig tillgodose de krav
på överskådlighet och klarhet i formulering, som rimligen kunde ställas på
bestämmelser, avsedda all läcka behovet inom vitt skilda områden. Några
tolkningssvåriglieter av större mått kunde reglementet icke sägas ha vållat.
Det hade från vissa linjemyndigheters sida dock framhållits, att åtskilliga
av reglementets bestämmelser vore alltför tunglästa och mångordiga och
därigenom svåra att analysera för det stora flertalet av de tjänstemän, som
hade att praktiskt tillämpa dom i avlöningsarbetet. Särskilt hade pekats på
22, 23, 24 och 29 §§ i reglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.
Med hänsyn till det stora antal tjänsteställen, som vid statens järnvägar
hade att relativt självständigt och ofta med personal, som hade föga träning
i läsning av tyngre författningstext, taga ställning till mer eller mindre invecklade
avlöningsproblem, hade framförts som ett allmänt önskemål, att
bestämmelserna skulle överses och utformas på ett för »gemene man»
mera enkelt och lättfattligt språk. Det skulle vidare innebära en avsevärd
lättnad vid tillämpningen, om de mera svårtillgängliga delarna av texten
kunde belysas med i tilläggsbestämmelserna intagna exempel i större utsträckning
än för närvarande vore fallet.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat, att en jämförelse mellan nu gällande
avlöningsreglemente och 1947 ars provisoriska reglemente utan tvekan utfaller
till det nuvarande reglementets fördel. Detta vore avsevärt mer uttömmande
och även klarare i formuleringen. Detsamma gällde beträffande
det nuvarande resereglementet jämfört med de förutvarande bestämmelserna.
Dessa erkännanden hindrade inte, att styrelsen hade vissa anmärkningar
att göra mot såväl dessa reglementen som andra författningar på
avlöningsområdet.

Det förhållandet att reglementet är uppdelat i flera författningar, vilka
var för sig innehåller bestämmelser i samma frågor, är enligt vår mening
i hög grad ägnat att försvåra tolkningen. Vi syftar här i första hand på
reglementets uppdelning i det egentliga Saar, som fastställts av riksdagen,
samt tilläggsbestämmelserna till Saar, som fastställts av Kungl. Maj:t utan
riksdagens hörande. Vissa avsnitt av reglementet behandlas i ytterligai e ett
antal författningar; bestämmelserna om resekostnadsersättning och traktamente
återfinns exempelvis i huvudsak på fyra ställen, nämligen Saar, tillläggsbestämmelserna
till Saar, allmänna resereglementet och tilläggsbestämmelserna
till allmänna resereglementet. Den tjänsteman som i praktiken
skall tolka en bestämmelse är emellertid föga intresserad av huruvida
den är fastställd av den ena eller den andra myndigheten. För honom
medför systemet i regel ett intensivt bläddrande mellan de olika
författningarna. Det är därför ett önskemal att alla bestämmelser rörande
ett visst slag av ärenden sammanföres och behandlas i ett sammanhang.
Möjligt är, att reglementsförfattarna menar, att det ankommer på varje

254

tillämpande myndighet att göra sådana koncentreringar, men det torde vara
betydligt rationellare och avsevärt mera ekonomiskt att arbetet göres så
centralt som möjligt.

Med anledning av frågan om bestämmelsernas innehåll föranlett administrativt
merarbete i förhållande til! tidigare gällande bestämmelser och om
bestämmelserna medfört behov av ytterligare arbetskraft ha gjorts bl. a.
följande uttalanden.

Försvarets civilförvaltning förklarar, att det ökade arbete, som nu gällande
avlöningsbestämmelser måste anses ha föranlett, har ställt mycket
stora krav på personalen å vissa av de enheter inom ämbetsverket, vilka
närmast äro berörda av hithörande spörsmål. För att bemästra den föreliggande
arbetsbördan hade det varit ofrånkomligt att å dessa enheter tillgripa
kontinuerligt övertidsarbete.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att de nya avlöningsförfattningarna
icke medfört något administrativt merarbete och följaktligen icke
heller medfört behov av ytterligare arbetskraft. Liknande uttalande har
riksräkenskapsverket gjort.

Domkapitlet i Växjö finner, att bestämmelsernas innehåll föranlett administrativt
merarbete. De nya bestämmelserna hade föranlett behov av
mer arbetskraft inom domkapitlen. Anslag till viss extra hjälp hade givits.
Men det föreliggande behovet av ytterligare arbetskraft hade icke i tillräcklig
utsträckning kunnat tillgodoses. Behovet i fråga sammanhängde
naturligtvis också med andra förhållanden än nu berörda.

Skolöverstyrelsen säger, att arbetet med lönefrågor har, sedan 1947 års
lönereglering genomfördes, visat en förvånansvärt stor ökning. Orsakerna
härtill äro flera.

Skolväsendet har under de senare åren utvidgats avsevärt. Lärarbristen
liar medfört, att ej formellt behöriga lärare och pensionsavgångna lärare
måst anställas, vilkas lönefrågor i stor utsträckning måst underställas
skolöverstyrelsen. Bostadsbristen har lett till att lärare ofta ej kan tillträda
tjänst på annan ort förrän ett eller ett par år efter tjänstetillträdet. I stället
uppehåller de sina tidigare tjänster. Därmed sammanhängande lönefrågor
har visat sig vara svårlösta. Varje ny lönereglering medför för överstyrelsens
del ett högst betydande engångsarbete i form av arbete med utarbetande
av anvisningar och svar på skriftliga frågor, hur de nya bestämmelserna
skall tolkas. 1 samband med 1947 års lönereglering för lärarna vid
högre skolor liksom vid 1950 års lönereglering för övningslärare och 1951
års löneregleringar för privatläroverk och folkhögskolor måste samtliga
lärare med vissa undantag omplaceras eller inplaceras i löneklass. Det bär
härvid varit fråga om tusentals löneklassbeslut. Införandet 1952 av reglerad
befordringsgång för lärare vid högre skolor har medfört, att överstyrelsen
under det senaste budgetåret måst inplacera mer än 2 000 lärare i befordringsgång.
Tolkningen och tillämpningen av dessa befordringsgångsbestämmelser
har visat sig vara svår och arbetskrävande och alltjämt står vissa
frågor öppna.

ning. Lönefrågorna löljes också uppmärksamt av personalorganisationerna,
som uppvaktar med yrkanden och i många fall begär förhandlingar. Även
detta har föranlett ett betydande merarbete.

Även med beaktande av alla nu nämnda förhållanden hade dock (iverstyrelsen
fått den uppfattningen, att nuvarande avlöningsbestämmelser
särskilt i fråga om lärare föranlett administrativt merarbete i förhållande
till tidigare bestämmelser. Beträffande Saar vore det vanskligt att hänföra
arbetsökningen väsentligen till några speciella bestämmelser. Den syntes
snarare sammanhänga med hela uppläggningen av lönesystemet, som ej
vore avpassat efter lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden. Beträfrande
folkskolans avlöningsreglemente hade numera i flertalet frågor en
fast praxis utbildats, och tillämpningen av detta reglemente medförde ej
större svårigheter. Däremot krävde tillämpningen av reglementena för
övningslärare och folkhögskollärare eif betydande administrativt arbete.
Detta sammanhängde emellertid med dessa lärarkategoriers speciella tjänstgöringsförhållanden
och syntes endast till en mindre del kunna undvikas
genom ändrade bestämmelser.

De avlöningsbestämmelser, som tillkommit i samband med 1952 års
löneuppgörelser, hade medfört en avsevärd ökning av det administrativa
arbetet. Ökningen avsåge icke blott engångsarbete, såsom lärarnas inplacering
i reglerad befordringsgång. Särskilt hade kungl. brevet den 8 maj 1953
om avlöningsförmåner till lärarkandidater samt föreskriften i 10 § Saar
om deras skyldighet att tjänstgöra efter lärarkursens slut under återstoden
av vårterminen visat sig kräva ett alldeles oproportionerligt administrativt
merarbete jämfört med tidigare bestämmelser. Men även i övrigt hade löneuppgörelsen
visat sig öka det administrativa arbetet. Uppdelningen av lektors-,
adjunkts- och ämneslärartjänster i två olika lönegrader (33 och 31,
29 och 27, 27 och 25) hade ökat antalet tillsättningsärenden till ungefär det
dubbla och i samband därmed antalet löneklassärenden in. m. Därtill komme,
att bestämmelserna införts i regleringsbrev, cirkulär och andra kungl.
brev och i författningar på ett sätt, som i hög grad försvårade överblicken.

Löneärendena inom överstyrelsen handlades på dess administrativa avdelning.
Före den 1 juli 1947 hade för löneärendena erfordrats, bortsett från
pensionsärenden, förutom en ledamots huvudsakliga arbetstid, en halv
förste byråsekreterare, sex byråsekreterare eller amanuenser och två kontorsbiträden
eller sammanlagt nio och eu halv befattningshavare. Den 1
juli 1947 inrättades eu byråchefstjänst på avdelningen och den 1 juli 1952
ytterligare en byråchefstjänst. För närvarande erfordrades för att handlägga
löneärenden två ledamöters huvudsakliga arbetstid, sju förste byråsekreterare,
sex byråsekreterare, en kansliskrivare, en kontorist och tre
kontorsbiträden eller 20 befattningshavare. För tillfället vore dessutom an -

256

ställd särskild personal för arbetet med lärarnas inplacering i reglerad
befordringsgång.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter medfört administrativt
merarbete i betydande grad.

Medicinalstyrelsen förklarar i denna fråga följande:

Den relativt långa tid, som förflutit sedan Saar trädde i kraft, gör det
svårt att nu bedöma, huruvida Saar föranlett administrativt merarbete i förhållande
till tidigare gällande bestämmelser. Den omständigheten att den
tidigare knapphändiga regleringen av avlöningsväsendet genom Saar ersatts
med en förhållandevis ingående materiell detaljreglering, torde emellertid
i och för sig ha medfört ett visst merarbete, vilket dock icke har varit
betydande.

Generalpoststyrelsen har gjort följande uttalande.

Vad angår frågan om bestämmelsernas innehåll föranlett administrativt
merarbete i förhållande till tidigare gällande bestämmelser anser styrelsen
sig^ vidare böra påpeka, att den strävan efter millimeterrättvisa, som kan
spåras i samtliga nya författningar, väl delvis som en följd av att de utgöra
kompromisser, tillkomna vid direkta förhandlingar med personalens organisationer,
måste leda till administrativt merarbete. I särskilt hög grad har
detta visat sig vara fallet vid tillämpningen av bestämmelserna om lönetilllägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid, men även det nya allmänna
resereglementet har haft dylika konsekvenser.

Detta merarbete har vid de större av de sju postdirektionerna medfört
direkt behov av viss ytterligare arbetskraft. Detta behov har dock kunnat
tillgodoses.

Telestyrelsen finner, att utvecklingen på det personaladministrativa området
samt mångfalden av bestämmelser och detaljrikedomen i dessa hade
medfört en väsentlig skärpning av de fordringar, som i fråga om kunnighet,
eriarenhet, omdöme och noggrannhet ställdes på den med personalärenden
sysselsatta personalen. För televerkets vidkommande hade nu anförda omständigheter
föranlett, att i den centrala instansen — telestyrelsen — personalärendenas
handläggning koncentrerats till en särskild byrå, vars specialtränade
expertis ombesörjde skötseln av samtliga på styrelsen ankommande
ärenden av detta slag. För televerkets regionala och lokala förvaltningsmyndigheter
hade utvecklingen inneburit, att befattningshavare i
ledande ställning, vilkas huvudsakliga arbetsuppgifter låge vid sidan av det
lönetekniska området, måst i ökad omfattning ägna lid och arbete åt att
följa förändringarna i bestämmelserna på detta område och åt bestämmelsernas
tillämpning för verkets personal.’

Järnvägsstyrelsen säger, att bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglemente
icke medfört något administrativt merarbete i förhållande till
tidigare gällande bestämmelser och således ej heller framkallat personalökning,
men utan tvekan måste ett betydande arbete nedläggas på bestämmelsernas
tillämpning i olika hänseenden.

257

Frågan huruvida uppkommande spörsmål kunnat lösas inom ramen för
gällande bestämmelser eller i större utsträckning framställningar till Kungl.
Maj.t eller andra myndigheter erfordrats av myndigheten eller av enskilda
befattningshavare har av försvarets civilförvaltning besvarats med en erinran,
att ämbetsverket varit nödsakat att i åtskilliga fall underställa olika
lönespörsmål Kungl. Maj:ts prövning och därvid påyrkat jämkningar i författningarna.
Antalet från enskilda tjänstemän ingivna ansökningar i hithörande
hänseenden vore betydande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att styrelsen fortfarande har
att underställa Kungl. Maj:ts prövning åtskilliga löne- in. fl. ärenden, däribland
även sådana som mer eller mindre har karaktären av rutinärenden.
Främst gällde detta ärenden, där lönegradsplacerade befattningshavare
hemställt att för inplacering i löneklass hänsyn måtte tagas till tidigare
innehavda arvodes- eller liknande anställningar.

Med anledning av detta uttalande om lönetursreglerna ha revisorerna
ansett sig böra infordra vissa uppgifter från statens lönenämnd, som har att
avgiva remissutlåtanden i löneärenden, om antalet till nämnden remitterade
löneklassärenden i jämförelse med totala antalet hos nämnden handlagda
ärenden. Uppgifterna ha sammanställts nedan.

Tidsperiod

1/7 1947—30/6 1948

1/7 1948—30/6 1949

1/7 1949—30/6 1950

1/7 1950—30/6 1951

Totala	antalet	Därav löneklass-	Procent
ärenden	ärenden
Ac	376	121	32,18
K	37	6	16,22
u	81	27	33,33
Fö	157	49	31,21
	651	203	31,18
Ac	387	152	39,28
K	36	5	13,89
U	90	33	36,67
Fö	171	66	38,60
	684	256	37,43
Ac	316	114	36,08
K	21	6	28,57
U	86	38	44,19
Fö	129	35	27,13
	552	193	34,96
Ac	325	97	29,85
K	33	11	33,33
U	89	44	49,44
Fö	85	11	12,94
	532	163	30,64

17 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. I.

258

Tidsperiod	Totala antalet ärenden	Därav löneklass-ärenden	Procent
1/7 1951—30/6 1952	Ac 281	115	40,93
	K 30	9	30,00
	U 91	38	41,76
	Fö 57	21	36,84
	459	183	39,87
1/7 1952—30/6 1953	Ac 252	107	42,46
	K 31	7	22,58
	U 123	64	52,03
	Fö 49	18	36,73
	455	196	43,08
1/7 1953—30/6 1054	Ac 386	131	33,94
	K 29	7	24,14
	U 142	37	26,06
	Fö 52	11	21,15
	609	186	30,54
nm.
Ac = allmänna civilförvaltningens lönenämnd K = kommunikationsverkens » U = undervisningsväsendets » Fö = försvarsväsendets »

Statskontoret besvarar förevarande fråga nekande; detsamma ha riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen gjort.

Domkapitlet i Växjö upplyser, att uppkommande spörsmål i större utsträckning
än tidigare föranlett specialframställningar i ämnet hos Kungl.
Maj:t och andra myndigheter. Spörsmålen hade dessutom dryftats vid möten,
på konferenser och konvent, och icke ringa uppmärksamhet hade
behövt ägnas dessa bestämmelser för att få klarhet i deras innehåll.

Skolöverstyrelsen uttalar, att uppkommande spörsmål i regel kunnat lösas
inom ramen för gällande bestämmelser, i vissa fall kompletterade med
tillämpning av grunderna för bestämmelserna. I vissa ärendegrupper hade
dock framställningar till Kungl. Maj:t förekommit i stor utsträckning.

Medicinalstyrelsen anlitar stundom för vikariat fackmän utanför styrelsen,
läkare, tandläkare, sjuksköterskor m. in. Härvid hade i vissa fall uppstått
spörsmål, som icke kunnat lösas utan framställningar till Kungl. Maj:t.

Generalpoststyrelsen förklarar, att uppkomna spörsmål i regel kunnat
lösas på grundval av gällande bestämmelser. Liknande uttalande gör telestyrelsen;
däremot hade i och för klarläggande av tolkningsspörsmål kontakt
under hand måst tagas med riksräkenskapsverket eller andra verksmyndigheter,
liksom understundom andra myndigheter vände sig till telestyrelsen
i liknande ärenden. Motsvarande uttalande har gjorts av järnvägsstyrelsen.

En fråga, som myndigheterna luide all besvara med anledning av revisorernas
skrivelse, var lnirnvida några särskilda bestämmelser i resp. författningar
vållat speciella svårigheter eller författningarna i några avseenden
innebära förenklingar och förbättringar.

Denna fråga har föranlett uttalanden i skilda hänseenden, där myndigheterna
merendels behandlat lorfattningsrum, som givit anledning till tolkningssvårigheter
eller eljest föranlett besvär vid tillämpningen. Flera myndigheter
ha i denna del hänvisat till de allmänna uttalanden, som gjorts
med anledning av de övriga frågorna och på vilka svaren delvis refererats
i det föregående. Inom ramen för denna framställning är det icke möjligt
att taga upp samtliga de synpunkter, som framförts. I det följande komma
emellertid att behandlas några spörsmål, som omnämnts av flera myndigheter
eller som eljest bedömts vara av ett vidare intresse.

I 7 § Saar meddelas bestämmelser om förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag. Dessa bestämmelser ha enligt försvarets civilförvaltning
visat sig svårtillämpliga i praktiken i vad avser frågan om bestämmandet
av den verksamhet, som åsyftas därmed. Bestämmelserna hade nyligen
kompletterats med generella föreskrifter beträffande lagfarna befattningshavare
vid domstolar. Sistnämnda föreskrifter hade avfattats med utgångspunkt
från andra principer än dem som innefattades i bestämmelserna
i 7 § Saar och hade även gjorts tillämpliga å andra befattningshavare än
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän. 7 § Saar syntes därför enligt
ämbetsverkets uppfattning vara i behov av en allmän översyn, därvid lämpligen
syntes böra söka ernås en reglering för alla tjänstemän eftei enhetliga
riktlinjer.

Bestämmelserna om vikariatsförordnanden m. m. i 8 § Saar och 6 § tillläggsbestämmelserna
till Saar ha föranlett följande uttalanden:

Försvarets civilförvaltning: Enligt 8 § B Saar och 6 § B tilläggsbestämmelserna
Saar kunna vikariatsförmåner tillkomma militär eller civilmilitär
beställningshavare, som förordnas, kommenderas eller placeras i befattning,
vilken enligt i behörig ordning (av Kungl. Maj:t meddelade) föreskrifter
företrädesvis skall bestridas av innehavare av högre beställning än vederbörande
innehar. Det ankommer på civilförvaltningen att meddela föreskrifter
och beslut härom på grundval av s. k. företrädesvisförteckningar,
upptagande de befattningar, vid vilka vikariatsförmåner må ifrågakomma,
och de lönegrader, till vilka desamma i förevarande avseende skola anses
hänförda. De för närvarande gällande förteckningarna, som fastställts genom
Kungl. Maj ds beslut den 28 juni 1946 (TFA 171) äro på grund a v
inträffade förändringar in. in. synnerligen föråldrade och i behov av revision.
Förslag till nya dvlika förteckningar framlades av civilförvaltningen
med underdånig skrivelse den 12 maj 1950 (dnr S: 3703: 402). Beslut i anledning
av nämnda förslag har ännu ej meddelats av Kungl. Maj:t. Även
om i samband med rationaliseringsverksamheten inom försvaret ett stort
antal »företrädesvisbefattningar» numera blivit s. k. »skallbefattningar» (se
härom 8 § B Försvarets första stycke Saar) ha olägenheter i olika sammanhang
uppkommit genom bristen på aktuella, till rådande organisation an -

passade bestämmelser på området. I vissa fall — särskilt beträffande flygvapnet
och vissa skolor vid armén — ha vikariatsförmåner utverkats av
Kungl. Maj:t i avbidan på fastställande av nya bestämmelser i ämnet.

Såsom en förenklande åtgärd synes enligt statskontoret kunna övervägas
en begränsning av vikariatsbestämmelserna till att avse enbart vikariatsersättning.
Det nu gällande systemet med vikariatslöneförordnande vid
längre tids uppehållande av t jänst torde då kunna ersättas med anställning
för vederbörande befattningshavare som extra tjänsteman i motsvarande
lönegrad.

Beträffande bestämmelserna om vikariatsersättning må erinras, att statskontoret
redan i skrivelse den 16 oktober 1947 som sin åsikt uttalade, att
det vore till betydande nackdel att vikariatsersättningen gjorts beroende av
vikariens löneklass och icke såsom tidigare av lönegraden. Särskilt vände
sig ämbetsverket mot det otillfredsställande i att vikariatsersättningen blir
större för en å lägre tjänst nyutnämnd befattningshavare än för en tjänsteman
i samma lönegrad med en under flera års tjänstgöring i lönegraden
förvärvad större erfarenhet.

Skolöverstyrelsen framhåller, att det inom statsförvaltningen tillämpade
systemet att i stor utsträckning förordna vikarier mot vikariatsersättning
medför stora praktiska olägenheter. I större verk krävdes ett avsevärt arbete
för att t. ex. upprätta listor på förordnanden för semestervikarier och uträkna
vikariatsersättningarnas belopp. Vid ledighet på en tjänst måste ofta
den mest meriterade förordnas som vikarie och erhålla vikariatsersättning,
även om förordnandet medförde olägenheter för den arbetsenhet, där vikarien
eljest tjänstgjorde, och vikarien på grund av mindre erfarenhet om
arbetet på den uppehållna tjänsten ej där kunde göra samma arbetsinsats
som annan personal på denna arbetsenhet. Statsverkets sammanlagda kostnader
för vikariatsersättningar uppginge numera till avsevärda belopp. För
den enskilde tjänstemannen vore dock vikariatsersättningen i regel ej av
större ekonomisk betydelse.

I anvisningar till 18 § tilläggsbestämmelserna till Saar sades visserligen,
att vikariatsersättning endast finge utgå, om tjänstemannen uppehölle den
tjänst eller bestrede sådana göromål, som avsåges i förordnandet. Emellertid
vore vanligen gränserna mellan de göromål, som ankomme på en viss
befattning å ett verk, ganska flytande. Det oaktat syntes vikarie förordnas
och full vikariatsersättning allmänt utbetalas, även om skillnaden mellan
arbetsuppgifterna på den lägre och den högre tjänsten ej vore särskilt markerade.

Skolöverstyrelsen anför i fortsättningen.

''_>(•) 1

till vad som tillämpas inom den privata arbetsmarknaden. Förordnanden
alt uppehålla högre tjänst men utan ersättning kunde i så fall begränsas till
chefstjänster och ett fåtal andra tjänster, vilkas innehavare representerar
verket i förhållande till andra myndigheter och allmänheten.

Däremot hör de nuvarande bestämmelserna om vikariatslönclörordnanden
alltjämt gälla. I)å tjänsteman från annat verk eller från underlydande
institution uppehåller tjänst, hör han även vid kortare förordnanden erhålla
vikariatslöneförordnande eller hellre förordnas som extra tjänsteman
i den lönegrad tjänsten tillhör.

1 varje fall är de nuvarande bestämmelserna om vikariatsersättning alltför
invecklade. Redan omfattningen av de tabeller och föreskrifter i statens
löneplansförordning, som rör vikariatsersättning (8 sidor i hihanget till
statsliggaren) visar, att något principiellt fel måste föreligga i utformningen
av bestämmelserna. I allmänhet medför det dock ej större svårigheter att
räkna ut vikariatsersättningens belopp, men endast ett mindre antal befattningshavare
torde ha möjlighet att på egen hand kontrollera beloppets
riktighet. Inom skolväsendet med dess speciella förhållanden kan dock uträknandet
av t. ex. vikariatsersättningen till en vikarierande rektor bli
ganska invecklad.

Enligt överstyrelsens mening bör vikariatsersättning — om denna ersättningsform
bibehålies — bestämmas med hänsyn till den lönegrad och ej
den löneklass, som vikarien tillhör i innehavande tjänst. Vikarien skulle i
så fall få samma vikariatsersättning, oavsett vilken löneklass han uppnått
i egen tjänst. Det nuvarande systemet leder till att en äldre mera erfaren
tjänsteman får lägre vikariatsersättning än en i tjänsten yngre tjänsteman,
vilket knappast är rimligt. I vissa fall kan den sammanlagda ersättningen
bli högre än vid innehav av högre tjänst, men då det endast gäller förordnanden
på i regel mindre än sex månader, bör detta ej tillmätas avgörande
betydelse. Vikariatsersättningen bör även avpassas med hänsyn bl. a. till att
kraven på vikariens behörighet och lämplighet för den högre tjänsten ej
prövas lika rigoröst som vid en tjänsteställning. Överstyrelsen förordar
alltså — om vikariatsersättning finnes böra över huvud taget fortsättningsvis
utgå — en återgång till de principer, som gällde före den 1 juli 1947,
dock att vikariatsersättningen dyrortsgraderas.

Järnvägsstyrelsen: Vikariatsersättning skall enligt bestämmelserna utgå
redan vid upprätthållande eller bestridande av högre tjänst under en dag.
Denna i de flesta fall omotiverat generösa föreskrift vållar ett betydande
administrativt arbete på många tjänsteställen. Enligt styrelsens mening
borde en tjänsteman kunna åläggas att under kortare tid sköta en högre
tjänst utan särskild ersättning, i synnerhet som det i många fall tar en viss
tid, innan tjänstemannen kommer helt in i det nya arbetet och vinner den
säkerhet i dess utövande, som den ordinarie innehavaren av tjänsten besitter,
vartill kommer, att ett vikariat till icke ringa del är ett utbildningsmoment
avsett att kvalificera vederbörande för befordran i sinom tid till
ifrågavarande eller annan högre tjänst. I förenklande syfte anser sig styrelsen
därför böra föreslå, att en sådan begränsning av rätten till vikariatsersättning
snarast genomföres, att dylik ersättning må ulgå först vid vikariat
eller bestridande av göromål i högre tjänst, som omfattar minst sex
dagar i följd.

Vattenfallsstyrelsen erinrar i anslutning till anvisningarna till 6 § tilläggsbestämmelserna
till Saar att det visat sig, att även i de fall då vikarien

262

överloge samtliga arbetsuppgifter i den högre tjänsten det många gånger
vore omöjligt att, såsom anvisningarna förutsatte, helt befria honom från
skötseln av de egna arbetsuppgifterna. För arbetets behöriga gång skulle
ett sådant förfarande innebära praktiska olägenheter. Bestämmelsen borde
få eu formulering, som gjorde villkoret mindre kategoriskt.

Fn central plats i lönesystemet intaga reglerna om löneklassplacering;
det är därför naturligt, att dessa i stor utsträckning upptagits till behandling.

Försvarets civilförvaltning anför härom följande:

Löneklassplaceringsbestämmelserna i Saar torde i stort sett giva ett mera
rättvisande resultat än de tidigare gällande bestämmelserna på området.

Normalreglerna i 22 § 2 mom. b) Saar ha emellertid visat sig i vissa fall
kunna medföra löneminskning vid övergång mellan lika höga tjänster.
Enligt 26 § 2 mom. 1947 års Saar ägde tjänsteman vid dylik övergång placeras
i löneklass med utgångspunkt från slutplaceringen i den tidigare lika
höga tjänsten, d. v. s. den tidigare löneklassplaceringen bibehölls. Den i
26 § 2 mom. 1947 års Saar intagna tabellen har i gällande Saar ersatts av
löpande författningstext av innehåll, att tjänsteman, som tillträder en
tjänst, lika hög som den senast innehavda, i den nya tjänsten skall placeras
i löneklass, som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde
den tidigare tjänsten. Bestämmelsen har medfört exempelvis att en furir,
fast anställd tiden 1 november 1939—30 juni 1953 och vid sistnämnda tidpunkt
placerad i lönegrad Me 11, löneklass 14, vilken tillträtt förrådsmannabefattning
den 1 juli 1953, i sistnämnda till lönegrad Eg 11 hänförda
befattning kunnat placeras allenast i 11 löneklassen. Likaså ha flottiljpoliser
i lönegrad Ca 14, vilka tillträtt beställning den 1 november 1952
och dessförinnan såsom överfurir varit placerade i lönegrad Ma 14, löneklass
15, inom förstnämnda lönegrad icke kunnat placeras högre än i 14
löneklassen. Civilförvaltningen har i utlåtanden över olika underdåniga
ansökningar påpekat förenämnda förhållande och påyrkat erforderlig ändring
i 22 § Saar till undvikande av löneminskning i fall av övergång mellan
lika höga tjänster. Hittills har Kungl. Maj:t emellertid allenast i enstaka
fall förordnat om rättelse av löneturen (exempelvis civildepartementets
ämbetsskrivelse den 5 februari 1954, dnr 1034, 1245/53).

Försvarets civilförvaltning erinrar i fortsättningen om de särskilda lönetursbestämmelser,
som vid sidan av Saar meddelats i anslutning till den på
senare tid genomförda tjänsteförteckningsrevisionen. Frånsett den omständigheten,
att svårigheter uppkommit vid tolkningen av nu avsedda
bestämmelser — särskilt i fall, där tjänsteman innehaft mer än en tjänst
— hade befattningshavare, som fått bestämmelserna på sig tillämpade,
ofta erhållit försteg i fråga om lönetur i förhållande till å motsvarande
tjänster utnämnda (förordnade) tjänstemän, som placerats enligt normalreglerna
i Saar. Huruvida en allmän eliminering av uppkomna ojämnheter
vore möjlig att genomföra undandroge sig civilförvaltningens bedömande.

Statskontoret: Som exempel på till mindre tillfredsställande resultat ledande
bestämmelser kan nämnas reglerna om löneklassplacering. Fn befattningshavare
i lönegrad Ca It, löneklass 14, som erhåller icke-ordinarie
tjänst i 15 lönegraden eller vikariatslön å sådan tjänst, kommer, om han

263

innan uppflyllning vunnits erhåller tjänst i 13 lönegraden, jämlikt 12 §

2 inom. tilläggsbestämmelserna till Saar i löneklasshänseende i ett bättre
läge iin han skulle ha gjort, om han erhållit ordinarie tjänst i 15 lönegraden.

Riksräkenskapsverket säger, att de i 21—23 Saar meddelade föreskrifterna
om löneklassplacering understundom vid revisionsarbetet befunnits
leda till vissa tolkningssvårigbeter, särskilt hos mindre myndigheter utan
speciell administrativ sakkunskap. Det syntes därför förtjänt att undersökas,
om ett förenklat system för löneklassplacering skulle kunna åstadkommas.
— Riksräkenskapsverket antör vidare:

Bestämmelserna i avlöningsreglementet för folkskolan jämte tilläggsbestämmelser
(1948:437 och 5B5) rörande löneklassplacering ha visat sig
vara svårtolkade. Detta gäller särskilt frågor rörande tillgodoräkning av
tidigare anställning inom undervisningsväsendet. Detsamma gäller även
tillämpningen av motsvarande bestämmelser lör övningslärare (1950:386).

Generaltullstyrelsen: Reglerna för löneklassplacering i extra ordinarie
tjänst vid samtidigt innehav av lägre ordinarie tjänst synas i vissa fall medföra
en gynnsammare lönetur än som kan anses befogat. Det är i tullverket
vanligt, att tjänster såsom extra ordinarie tullkontorister (Ce 17)
besättas med innehavare av ordinarie lägre tjänster inom bevakningskarriären.
För löneklassplaceringen vid slutlig övergång till ordinarie tullkontoristtjänst
är det för eu sådan tjänsteman mest gynnsamt, om han dessförinnan
passerat graderna inom bevakningskarriären (Ca 10 — Ca 11
Ca 13 — Ca 15). Ifrågavarande extra ordinarie tullkontorister bruka därför
under innehavet av extra ordinarie tullkontoristtjänst söka ordinarie tjänster
inom bevakningskarriären. Det förekommer salunda, att extra ordinarie
tullkontorister, som den 30 juni 1952 innehade tullvakttjänst i Ca 9,
sedermera söka och erhålla tullvakttjänster i Ca 10 och Ca 11 somt tulluppsyningsmanstjänst
i Ca 13, vilket medför en högre löneklassplacering
i tjänsten såsom extra ordinarie tullkontorist.

Enligt de givna föreskrifterna skall vid löneklassplacering i begynnelsetjänst
hänsyn tagas till dessförinnan innehavd statlig kollektivanställning.
Någon föreskrift av innebörd att dylik anställning skall ha omfattat viss
minimitid för att få tillgodoräknas föreligger icke. Det har i tullverket
inträffat, att kollektivanställning av så kort varaktighet som en månad
givit innehavaren särskilt gynnad ställning vid övergång till tjänst, varå
avlöningsreglementet är tillämpligt.

Skolöverstyrelsen: Bestämmelserna om placering i löneklass vid tillträde
av ny tjänst har i Saar i flera hänseenden fått en mera konsekvent utformning
än i tidigare reglementen. Bl. a. är det av stort värde, att det nu finnes
bestämmelser om löneklassplacering vid övergång från högre till lägre
tjänst. För lärare har emellertid bestämmelserna om löneklass i ett stort
antal fall visat sig svårtillämpade. Detta gäller särskilt i fråga om de speciella
löneklassbestämmelserna vid 1952 års löneuppgörelse (kungörelserna
1952:491 och 769).

Löneklassbestämmelserna är emellertid så svårtillämpade, att en radikal
förenkling är påkallad. 1 det statliga lönesystemet före 1919, då huvudgrunderna
för det nuvarande systemet började genomföras, innebar
uppflyttning i löneklass i viss mån eu befordringsgång. Bl. a. prövades, om
tjänstemannen på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. Sedan
reglerade befordringsgångar i eu eller annan form nu genomförts inom

264

flertalet områden av statsförvaltningen, kan ifrågasättas, om löneklasssystemet
har samma berättigande som tidigare. Vissa slag av tjänster omfattar
redan nu endast en löneklass, t. ex. Cp- och Cb-tjänster.

Med hänsyn härtill vill överstyrelsen till övervägande framföra tanken,
att samtliga lönegrader i det statliga lönesystemet endast får omfatta en
löneklass. I så fall kan begreppet löneklass helt slopas och i författningar
och löneplaner endast angivas lönegrader. Eu mycket väsentlig förenkling
av det administrativa arbetet ernås härigenom.

Om emellertid lönegrader alltjämt anses höra omfatta flera löneklasser.
bör en förenkling ske enligt ettdera av följande två alternativ. Enligt det ena
alternativet bör tjänsteman ta tillgodoräkna all tidigare lönegradsplacerad
anställning oavsett lönegrad. Han kommer i så fall att hänföras till slutlöneklassen
etter i regel nio ar, oavsett till vilka lönegrader han befordras.
Enligt det andra alternativet hör tjänsteman ej tillgodoräkna någon tidigare
anställning. Vid befordran bör han dock ej placeras i lägre löneklass
än han innehade i den lägre tjänsten och vid övergång från högre till lägre
tjänst ellei till annan tjänst i samma lönegrad bör han placeras i löneklass
med samma ordningsnummer i lönegraden som dessförinnan.

I båda fallen bör gällande befordringsgångar anpassas med hänsyn till
de nya löneklassreglerna och även i övrigt torde vissa omläggningar av
lönesystemet erfordras.

Medicinalstyrelsen: Bestämmelserna i 23 § b) Saar medföra enligt styrelsens
mening ofta en alltför förmånlig löneklassplacering för den som
tidigare varit anställd enligt kollektivavtal, i jämförelse med den, vars avlöning
varit bestämd på annat sätt. Styrelsen ifrågasätter därför, om icke
bestämmelserna i 23 § a) äro till fyllest för att åstadkomma en fullt rättvis
löneklassplacering. Slopandet av bestämmelserna i 23 § b) skulle dessutom
medföra en icke oväsentlig arbetsbesparing.

Generalpoststyrelsen förklarar, att tillämpningen av de särskilda föreskrifter
rörande löneklassplacering, som äro meddelade i kungl. kungörelsen
1952:491 (utsträckt tillämpning genom kungl. kungörelserna 1952:769
och 1953: 299 samt genom bemyndigande i civildepartementets ämbetsskrivelse
till generalpoststyrelsen den 18 juni 1953 angående framställning av
postverkets kontorspersonals centralförbund i fråga om löneklassplacering
i vissa tall m. in.) i många fall lett till icke önskvärda resultat. Ojämnheter
hade nämligen uppstått i tjänstemännens lönetur så till vida, att tjänstemän,
för vilka brevbärargraden icke utgjorde rekryteringsgrad och vilka
befordrats minst två lönegrader i samband med tjänsteförteckningsrevisionen,
enligt styrelsens uppfattning erhållit eu oskäligt förmånlig löneklassplacering
i förhållande till tjänstemän, som vunnit motsvarande befordran
vid andra tillfällen, t. ex. närmast före den 1 juli 1952. Det syntes
tå anses märkligt och för löneklassystemet principiellt främmande, att
särskilt förmånlig löneklassplacering tillkommit tjänsteman uteslutande av
den anledningen, att befordran skett vid ett visst tillfälle. Vidare hade
ojämnheter i löneturshänseende uppstått bland de vid ifrågavarande tillfälle
befordrade inbördes, enär tjänstemän, som närmast före sin befordran
innehaft vikariatslöneförordnande jämlikt 8 § 2 mom. Saar i samma löne -

gr;ul som don erhållna tjänstens lönegrad, utestängts Iran berörda törmån

grund av föreskrift i 3 inom

ovannämnda kungörelse.

Telestyrelsen uttalar, att den specialregel, som i Saar finnes införd för
löneklassplacering av tjänstemän med tidigare kollektivavtalsanställning i
statens tjänst, i mänga fall medför, all befattningshavare utan föregående
dylik anställning eller med relativt kort sådan anställning komma i ett
sämre läge med avseende å löneklassplacering än tjänstemän, som icke ha
längre total anställningstid men som kunna till större del tillgodoräkna
tid med kollektivavtalsanställning.

Järnvägsstyrelsen har åberopat följande i fråga om 23 § Saar med tillhörande
tilläggsbestämmelser:

Det har från flera håll och vid olika tillfällen hävdats, att bestämmelserna
om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning
enligt kollektivavtal i många fall medföra påtagliga ojämnheter och orättvisor.
Närmast synes detta bero på alt alltför stor hänsyn fasts vid ackordsförtjänst
under arbetaranställningen och mindre hänsyn till anställningstid
och skicklighet i arbetet. Det göres sålunda från linjehåll gällande, att de
nuvarande bestämmelserna i hög grad premiera det rena grovarbetet, vilket
nästan uteslutande utföres som ackordsarbete. Händiga och mångsidigt användbara
banarbetare sysselsättas ofta med krävande arbeten av olika slag,
för vilka ackord svårligen kunna sättas. I många fall är en sadan arbetare
icke specialist och erhåller därför icke heller s. k. yrkestillagg. Vm övergång
till extra ordinarie anställning kommer en sådan banarbetare liksom
en direkt anställd tjänsteman som regel i den nya anställningens lagsta
löneklass, medan eu grovarbetare kan komma 1—3 löneklasser högre pa
grund av sin ackordsförtjänst. Ett flertal exempel ha iramdragits för att

belysa detta, bl. a. följande: o

Én banarbetare blir extra ordinarie banvakt en manad el ter återkomst
från värnpliktstjänstgöring. Under denna månad har han arbetat 62 timmar
mot timlön och 63 timmar på ackord. I övrigt har han icke utfört
något arbete vid verket under den 12-månadersperiod, som ligger närmast
före tjänstemannaanställningen. Hans löneklassplacering beräknas då pa
grundval av 62 timmar med timlön och 2338 timmar med ackordslön och
Feder till att han som extra ordinarie banvakt får lön efter högsta löne kiassen.

, ..... .

Eu annan banarbetare, som arbetat hela året vid statens jarnvagar, blir
samtidigt extra ordinarie banvakt. Han har fullgjort 895 timmar på ackord
och 1150 timmar med timlön. Härvid blir utgångsläget för löneklassplacering
895 ackordstimmar och 1505 tidlönstimmar, vilket ger eu lon, som
ligger två löneklasser lägre än i föregående fall. o

En ung man anställdes som banarbetare under sommaren och far därvid
hela tiden gå med i ackordsarbete. Etter ett par månader slutar han
och anställes omedelbart eller någon gång inom tre år som stationskarlsaspirant.
När han blir extra ordinarie stationskarl, får han, med hänsyn
till sin tidigare kollektivavtalsanställning och därunder uppburen ackordslön,
en lön som kan ligga ända till tre löneklasser högre än den som tillkommer
direktanställd tjänsteman med samma arbete, vilken tår gå minst
tio år innan han når samma löneklass, som den förstnämnda lick omedelbart
vid sin anställning som extra ordinarie.

266

Med hänsyn till anförda och likartade exempel på de otillfredsställande
resultat, vartill en strikt tillämpning av berörda bestämmelser kan leda,
ifragasättes om ej föreskrifterna böra omarbetas för att uppnå rimligare
och rättvisare löneklassplacering. Även om det kanske icke kan ifrågakomma
att helt bortse från ackordsförtjänst, synes dock de mest markanta
orättvisorna kunna elimineras genom eu lämplig avvägning mellan anställningstid
och avlöningsförmåner i kollektivanställningen, då det gäller att
fastställa löneklassplaceringen i den nya lönegradsplacerade tjänsten.

Styrelsen säger sig i detta sammanhang icke kunna underlåta framhålla
det oerhört krävande och grannlaga arbete i administrativt hänseende, för
att icke tala om de orättvisor tjänstemännen emellan, som blivit följden
av att särskilda, från reglementets bestämmelser avvikande och gynnsammare
föreskrifter för löneklassplacering meddelats för vissa tjänstemän, som
blivit innehavare av tjänster, som i samband med tjänsteförteckningsrevisionen
uppflyttats i lönegrad (kungl. kungörelser den 6 juni 1952, nr 491,
in. 11.). Saken hade icke blivit bättre eller förenklad i och med att Kungl.
Maj:t genom en
vägsstyrelsen att — för undvikande av ojämnheter i löneklassplacering —
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall besluta om löneklassplacering
enligt i förenämnda kungörelser angivna grunder i fall, där
innehavare av tjänst, som enligt beslut av 1952 års riksdag uppflyttats i
lönegrad, eller av annan tjänst med samma arbetsuppgifter och löneställning
samtidigt med genomförandet av tjänsteförteckningsrevisionen blivit
innehavare av tjänst, som vore placerad i lönegrad, till vilken förutnämnda
tjänst blivit uppflyttad och som vore förenad med motsvarande arbetsuppgifter.
Det syntes för envar stå klart, att föreskrifter av så dunkel och
invecklad karaktär icke vore instrument lämpade för att skapa rättvisa
ens i skälig grad. Upplysningsvis kunde nämnas, att prövningen av sådana
befordringslall, som kunde tänkas berörda av det lämnade bemyndigandet,
vid tidpunkten för besvarandet av revisorernas skrivelse till stor del icke
kunnat slutföras.

Vattenfallsstyrelsen har anfört liknande synpunkter:

Bestämmelserna i 23 g Saar och 13 § tilläggsbestämmelserna till Saar
om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning enligt
kollektivavtal har vid den praktiska tillämpningen i vissa fall lett till egendomliga
resultat, som inte torde ha avsetts vid bestämmelsernas tillkomst.

Det får anses riktigt, att eu kollektivavtalsanställd arbetare hos staten vid
övergång till tjänstemannaanställning inom samma yrke skall ha eu garanti
mot eu löneminskning. Erinringar måste emellertid riktas mot det resultat,
som reglerna i Saar kan ge under vissa förhållanden. Ett onormalt löneläge
före övergången, beroende på exempelvis ovanligt hög eller ovanligt
låg ackordsförtjänst, kan exempelvis påverka löneklassplaceringen på ett
sätt som måste anses vara alltför slumpartat.

Om vederbörande byter yrke i samband med övergången, kan i vissa
lall rent orimliga resultat erhållas. Följande två exempel kan nämnas:

Eu nyutexaminerad institutsingenjör sökte plats som ritare. I)a han ej
hade någon tidigare ritpraktik, kunde han endast erbjudas inplacering i
Cl'' It. Emellertid hade han under skolferierna arbetat som montor vid
verket Han hade därvid varit anställd enligt kollektivavtal och deltagit i
ackordsarbete med hög ackordsförtjänst. Den beräkning som enligt gällande
regler verkställdes för löneklassplaceringen vid tillträde av forsta
e. o. anställning pekade på löneklass !7.

Rekryteringen av maskinister till kraftstationerna sker olta hland kollektivanställda
arbetare vid verket, vilka före övergången varit sysselsatta
antingen i drifttjänst eller som montörer. Endast de senare har hatt
ackordsarbete, vilket i detta fall medför, att de som tjänstemän oitast blir
placerade 2—3 löneklasser högre än kollegerna.

Vattenfallsstyrelsen ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på eu bestämmelse, som i praktiken visat sig ge så underliga resultat, att
styrelsen ej ansett sig kunna tillämpa den efter bokstaven. Det gällde bestämmelsen
i 13 § 1 mom. c femte stycket tilläggsbestämmelserna, vilken
föreskreve hur tidsfördelningen skulle beräknas, då arbete utförts mot såväl
tidlön som ackordslön. Om denna regel tillämpades på fall, där det i verkligheten
fullgjorda antalet timmar väsentligt avveke från 2 400, kunde egendomliga
resultat uppstå. Verket hade i detta fall proportionerat tiden i förhållande
till det i verkligheten fullgjorda antalet timmar i resp. slag av arbete.

1 fråga om bestämmelserna om tjänstledighet har anförts följande.

Statskontoret: Beträffande 28 § (Saar) må anmärkas, att antalet avdragsiria
sjukdagar enligt 0 b) är beroende på vilken lönegrad vederbörande
tillhör Någon anledning att sammankoppla dessa faktorer synes knappast
finnas, i synnerhet som risken för att högre tjänstemän obehongen skulle
utnyttja denna förmån knappast kan anses storre an vad fallet ar beträffande
lägre befattningshavare. Dessa spörsmål ha dock vid tidigare loneregleringar
varit föremål för ingående diskussioner (se hl. a. 1936 ars lonekommittés
betänkande SOU 1937/48 s. 149 it). Systemet med ett visst antal
avdragsfria sjukdagar under kalenderåret lamnar otvivelaktigt, da läkarintyg
regelmässigt icke erfordras för sjukledighet, som varar högst tre da"ar
vissa möjligheter till missbruk. Benägenheten att utnyttja dessa mojligheter
skulle säkerligen väsentligt minska, om vid kortare sjukledigheter
visst löneavdrag tillämpades. De avdragsfria sjukdagarna borde da i stallet
komma till användning vid längre sjukledigheter för alt mildra de ekonomiska
verkningar, som sådana ledigheter medföra. Risken för aterinträde
i arbete, innan vederbörande är fullt återställd, blir dock härigenom
större, vilket kan medföra mindre önskvärda konsekvenser i form av återfall
i sjukdom och spridande av smitta på arbetsplatsen. Har föreligger
otvivelaktigt ett avvägningsspörsmål, som även ger beröringspunkter med
de nu aktuella problemen om lika lön för män och kvinnor.

Av vad statskontoret vid skilda tillfällen erfarit vid förfrågningar hos
olika myndigheter har ämbetsverket bibringats den uppfattningen, att
oraxis vid bedömningen hos myndigheterna av tjänstledighetsanledningar
cnli"t 98 8 är mycket skiftande, främst i vad avser tillämpningen av bestämmelserna
om ledighet för enskilda angelägenheter. En större enhetlighet
på detta område synes påkallad och önskvärd. Det torde dock med

268

hänsyn till vad som framkommit av den hittillsvarande tillämpningen av
berörda bestämmelse kunna ilragasättas att överväga en skärpning av bestämmelsen.

Skolöverstyrelsen: Reglerna om tjänstledighetsavdrag i 28 § Saar och
motsvarande föreskrifter i övriga lönereglementen är mycket vidlyftiga.
Överstyrelsen vill ifrågasätta, om icke dessa olika möjligheter att vid tjänstledighet
bibehålla hela eller större delen av lönen bör omregleras så. att
avdragen blir mer enhetliga. 1 många fall är det icke de bästa tjänstemännen
som utnyttjar dessa möjligheter, överstyrelsen har i sitt utlåtande den
4 maj 1954 om likalönskommitténs betänkande förordat en utredning om
höjt löneavdrag vid sjukledighet. Enligt överstyrelsens mening kan det övervägas,
om tillräckliga skäl finns för att vid olycksfall i tjänsten in. in.
(p. 6 a) och tjänstgöringsförbud till förekommande av smittas spridning
(p. 8) utbetala större lön än vid sjukledighet. Några sakliga skäl varför
antalet dagar med rätt till oavkortad lön vid sjukledighet skall vara olika
för tjänstemän i olika lönegrader föreligger ej. Om denna förmån skall
bibehållas, bör samma dagantal gälla för tjänstemän i alla lönegrader. Med
hänsyn till den goda ekonomi, som flertalet personalorganisationer numera
har, är det ej längre motiverat med B-avdrag vid tjänstledighet för uppdrag
i personalsammanslutning (p. 10). Denna bestämmelse bör kunna utgå.
Detsamma gäller i fråga om rätt till B-avdrag vid enskild angelägenhet
av vikt (p. 11). I regel har varje tjänsteman en eller annan dags semester
sparad, som vid behov kan användas för detta ändamål. Det bör även övervägas,
om det icke vore mera rationellt att vid tjänstledighet för militärtjänst
låta de militära myndigheterna pröva, i vad mån ersättning för avstådd
lön skall utgå.

Medicinalstyrelsen: Fall ha förekommit, då myndighet, som står under
styrelsens överinseende, jämlikt 28 § 1 första stycket Saar beviljat tjänsteman
tjänstledighet för enskilda angelägenheter med C-avdrag under inemot
två år, i omedelbar anslutning till nämnda ledighet tjänstledighet för havandeskap
under 120 dagar samt därefter åter tjänstledighet för enskilda angelägenheter.
Enligt styrelsens åsikt borde möjligheten att bevilja C-avdrag
för enskilda angelägenheter begränsas till ett eller högst F/2 år i följd och
förnyad sådan tjänstledighet i regel få beviljas endast efter längre tids
tjänstgöring.

Enligt 28 § 1. p. 5 Saar kan tjänstledighet med B-avdrag för studier in. in.
fa åtnjutas sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra
följande kalenderår, dock högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänstemannen
innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer.
Det har emellertid vid flera tillfällen förekommit att vid statens sinnessjukhus
anställda tjänstemän, vilka tjänster uppflyttats i lönegrad
genom den under senaste åren genomförda tjänsteförteckningsrevisionen,
beviljats 120 dagars tjänstledighet för genomgående av utbildningskurs,
trots att de tidigare i samma tjänst men före lönegradsuppflyttningen åtnjutit
sådan ledighet under 120 dagar. Det kan ifrågasättas om föreskriften
att förmånen endast skall åtnjutas under 120 dagar i varje lönegrad ursprungligen
avsetts att gälla även sådana fall, då tjänsten uppflyttats i
lönegrad utan att i övrigt ändra karaktär.

Enligt styrelsens uppfattning föreligger behov av eu närmare reglering
av frågan om huru lång tid myndigheterna jämlikt 28 § 1 p. 11 Saar böra
medgiva tjänstledighet vid olika fall av enskilda angelägenheter av vikt.

269

Det synos icke omöjligt ali mod stöd av orfarenholorna mulor den tid Saar
varit i kraft giva närmare anvisningar i detta hänseende.

Enligt 29 § 2 inom. c) Saar andra stycket må tjänsteman, som under
tiden 1 juli—Öl december åtnjutit tjänstledighet eller semester på sätt i
nämnda författningsrum sägs ej därefter erhålla semester förrän han
tjänstgjort minst 90 dagar, »med mindre vederbörande myndighet finner
skiil därtill lämna medgivande», hör ett enhetligt bedömande av de skäl,
som kunna föranleda undantag från huvudregeln, synes det önskvärt, att
dessa skäl närmare angivas.

Vad angår bestämmelserna om semester har generalpoststyrelsen gjort
ett uttalande beträffande 29 § A 2 inom. b) andra stycket Saar rörande semester
till funktionär, som övergår till anställning som tjänsteman. Viss
oklarhet råder här fortfarande om vad som skall anses som intjänt semester
och i vad män söndagar här skäligen skola medräknas i antalet intjänta
semesterdagar. Skrivelse härom har av styrelsen nyligen avlåtits till riksräkenskapsverket.

Vattenfallsstyrelsen: Det har från en förvaltning framförts förfragan, huruvida
den nytillkomna bestämmelsen i Saar (SFS 1953 nr 767), att semestern
under vissa förutsättningar skall anses ha omfattat endast två
söndagar, även är tillämplig på en tjänsteman som är sysselsatt i kontinuerlig
treskiftsgång och följaktligen ej alltid är ledig på söndagarna. Bestämmelsen
kommer i sådant fall att i praktiken verka ganska verklighetsfrämmande,
även om teoretisk rättvisa skulle uppnås vilket för övrigt
icke alls är säkert. Att söka åstadkomma millimeterrättvisa genom förevarande
bestämmelser verkar vara rena kineseriet och föranleder mera
administrativt arbete än saken rimligen kan vara värd.

Då det gäller skiftgående personal, har det visat sig att de för tjänstemännen
gällande semesterbestämmelserna över huvud taget inte är lämpliga.
Vattenfallsstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 september
1952 föreslagit, att vissa speciella regler skulle införas i fråga om semesterberäkningen
för denna personalkategori. Enligt detta förslag, vilket tillkommit
på begäran av Vattenfallsverkens personalförbund, skall ledighet
under högst sex tjänstgöringsskift i följd anses motsvara lika många kalenderdagar.
Vid ledighet, som omfattar mer än sex tjänstgöringsskift, skall
varje helt sextal tjänstgöringsskift, som ingår i ledighetsperioden, anses
motsvara sju kalenderdagar, varjämte överskjutande antal tjänstgöringsskift
skulle anses motsvara lika många kalenderdagar. Något svar på denna
skrivelse bär ej erhållits.

I samband med yttranden över förslag till komplettering av semesterbestämmelserna
har vattenfallsstyrelsen vid några tillfällen föreslagit, att
s. k. nettosemester skulle införas för tjänstemännen och att beräkningen av
antalet semesterdagar därvid skulle anknytas till semesterlagens bestämmelser
i detta avseende. Genom en dylik åtgärd skulle eu avsevärd förenkling
erhållas på detta område.

Elt nytt allmänt resereglemente (Arr) trädde i kraft den 1 januari 1953
(1952:735). I anslutning till detta utfärdades en kungörelse (1952:736)
med tilläggsbestämmelser till reglementet och en kungörelse (1952: 781)
med vissa bestämmelser i anledning av ikraftträdandet av nytt allmänt resereglemente
in. in. Den sistnämnda kungörelsen innefattar dels upphävandet

270

av ett stort antal författningar och kungl. brev, dels vissa övergångsbestämmelser.
Av de uttalanden, som gjorts beträffande Arr, må återgivas följande.

Försvarets civilförvaltning är för sin del ej beredd att efter den tid av
knappt mer än ett år sagda reglemente och bestämmelser varit gällande
lämna något mera slutgiltigt omdöme om verkningarna av de nya bestämmelsernas
tillämpning i praktiken. På åtskilliga områden, där enligt tidigare
bestämmelser rådde stor osäkerhet, ha dock bestämmelserna varit ägnade
att bringa större klarhet. Härvid må kanske främst nämnas sammanförandet
av de tidigare begreppen tjänstgöringstraktamente enligt Saar med
tilläggsbestämmelser och traktamentsersättning enligt Arr till ett begrepp
traktamente, vilket otvivelaktigt medfört en betydande koncentration och
förenkling i bestämmelserna. På andra områden åter ha de nya principerna
medfört många svårigheter vid tillämpningen. Vad beträffar dessa författningar
ma framhållas, att de krävt utfärdande — efter ingående överläggningar
vid ett flertal förhandlingstillfällen med berörda personalsammanslutningar
— av särskilda anvisningar.

Ett förhållande som komplicerar tillämpningen av här ifrågavarande bestämmelser
är, att för vissa personalkategorier olika föreskrifter kunna
vara tillämpliga vid olika tjänstgöringsförhållanden.

För utförande av den civilförvaltningens revision åvilande granskningen
jämlikt Arr med tillhörande författningar hade revisionen varit nödsakad
infordra kartor över förläggningsorterna med omgivningar, varå
tjänstgöringszoner, övningsområden och dylikt inritats, vidare uppgift å
läget av icke hemliga förråd och andra anläggningar, som tillhörde respektive
förband (motsvarande) och som icke vore belägna i anslutning till vederbörligt
tjänsteställe, samt möjligheterna att intaga måltider å näringsställe
i närheten av nämnda förråd in. m., dels ock uppgift å mässar och
andra av staten subventionerade matirirättningar, tiderna för deras öppethållande
samt å den personal, för vilken de vore tillgängliga. I åtskilliga fall
syntes det vara ytterligt svårt att kontrollera utbetalningarnas behörighet.

Domänstyrelsen erinrar, att Arr tillämpats vid domänverket fr. o. m. den
1 april 1953. Erfarenheterna från det gångna året visade, att reglementet
icke vore lämpligt för de tjänste- och förläggningsförhållanden, vilka vore
rådande för huvuddelen av domänverkets personal. Styrelsen hade den 27
februari 1952 i sitt yttrande till Kungl. Maj:t över förslaget till nytt allmänt
resereglemente närmare utrett de med reglementet för domänverkets
vidkommande förenade nackdelarna. De däri framförda synpunkterna ägde
enligt domänstyrelsen alltjämt giltighet.

Generalpoststyrelsen: Avsevärda svårigheter beträffande tolkningen ha
förorsakats av det nya allmänna resereglementet och Kungl. Maj:ts kungörelse
med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet. Styrelsen
finner sig i detta sammanhang icke kunna underlåta att framhålla angelägenheten
av att författningar av sådan omfattning som här ifrågavarande
utfärdas i god tid, innan de skola träda i kraft. Det nya allmänna resereglementet,
som fastställdes den 21 november 1952 och utkom från trycket
först den 19 december samma år, trädde i kraft redan från den 1 januari
1953. Det nya reglementet förutsatte, att omfattande tillämpningsföreskrifter

271

skulle utfärdas av vederbörande myndigheter, som även rekommenderades
atl samarbeta dels sinsemellan och dels med vederbörande personalorganisationer.
Det är uppenbart, att postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
ställdes inför stora svårigheter, innan generalpoststyrelsen hann utlärda
erforderliga anvisningar.

Järnvägsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Det nya resereglemenlet med av Kungl. Maj:t utfärdade tilläggsbestämmelser
kan icke sägas ha varit i särskild grad svårtolkat men har helt naturligt,
i likhet med nya bestämmelser i allmänhet, under den första tiden
givit upphov till tveksamhet på åtskilliga punkter rörande den rätta innebörden.

Om sålunda inga allvarliga tolkningssvårigheter förelegat, har däremot
tillämpningen av de nya bestämmelserna skapat manga svarlösta och ömtåliga
problem. Orsaken härtill är närmast den med reglementet införda
decentraliseringen av beslutanderätten i olika traktamentsfragor, som vad
statens järnvägar beträffar innebär, att nära ett 150-tal olika myndigheter
tvingats att i eu omfattning som icke tidigare förekommit taga ställning
till frågor om nedsättning eller innehållande av traktamente när särskilda
skäl därtill föreligga, beredande av nattkvarter åt förrättningsmän genom
verkets försorg, in. in. Härtill kommer att tidigare gällande fasta normer,
bl. a. i fråga om traktamente vid förrättning inom tjänstemannens eget
distrikt och om reducering eller helt innehållande av traktamente vid beordring
mellan vissa närbelägna tjänsteställen, försvunnit i och med upphävandet
av det s. k. besparingsreglementet av år 1942.

Det säger sig självt att om så många myndigheter var för sig skola
fatta beslut helt eller delvis grundade på skälighetsprövning, resultaten
måste bli mycket varierande och föga enhetliga. I synnerhet om det såsom
här är fallet gäller frågor av ekonomisk betydelse för den enskilde är det
icke förvånande, att denna brist på enhetlighet vållat stor irritation bland
personalen och efter hand en viss osäkerhet hos myndigheterna vid handläggningen
av traktamentsspörsmålen. Ganska snart efter det nya reseregIementets
ikraftträdande framfördes därför krav på att järnvägsstyrelsen
skulle utfärda vissa riktlinjer att tjäna linjemyndigheterna till ledning i
deras grannlaga funktion på området.

I anledning därav fann sig styrelsen föranlåten att i tillrättaläggande
syfte lämna underlydande myndigheter vissa upplysningar och anvisningar
dels av mera allmän karaktär i anslutning till 4 §, bl. a. i fråga om planläggning
av tjänsteresor och förrättningar och om begränsning av rätten
att använda taxebil vid resor till och från förrättningar inom tjänstgöringszonen,
dels av mera detaljerad art beträffande 7 och 9 §§, vilka
äro de delar av resereglementet med tilläggsbestämmelser, som vållat myndigheterna
de största svårigheterna. De anvisningar styrelsen sålunda utfärdade,
den 20 maj 1953, gillades emellertid icke av personalorganisationerna,
varför de fastställdes att tillämpas tills vidare på försök. Sedan myndigheterna
enligt åläggande inkommit till styrelsen med redogörelse för de
erfarenheter, som ifrågavarande försöksanvisningar givit, har styrelsen
i dagarna upptagit nya förhandlingar med personalorganisationerna i syfte
att snarast få till stånd bestående enhetliga riktlinjer i de avseenden försöken
gällt.

Av vad här ovan sagts rörande tillämpningen av Arr med tilläggsbestämmelser
torde med all önskvärd tydlighet framgå, att de nya traktaments -

272

bestämmelserna berett såväl styrelsen som underlydande myndigheter ett
betydande administrativt merarbete, som visserligen icke medfört någon
påvisbar personalökning men enligt samstämmiga uttalanden blivit i hög
grad betungande, särskilt för sektionsföreståndarna och deras kamerala
medhjälpare, och menligt inverkat på kontinuiteten i de löpande arbetsuppgifterna.

Revisorernas uttalande. En allmän lönereglering för tjänstemän vid den
civila och den militära statsförvaltningen, de högre kommunala skolorna, de
statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna, folkskolan och skogsvårdsstyrelserna
genomfördes den 1 juli 1947. Enligt samma grunder genomfördes
fr. o. m. den 1 januari 1948 en lönereglering för å personalförteckning
upptagna tjänstemän vid hushållningssällskapen. Löneregleringen
omfattade icke lärare i övningsämnen vid statliga och statsunderstödda kommunala
skolor.

Av de författningar, som utfärdades i samband med 1947 års lönereglering,
fick statens löneplansförordning definitiv karaktär, medan de nya
avlöningsreglementena endast erhöllo provisorisk giltighet för tiden 1 juli
1947—30 juni 1948. Anledningen härtill var, att reglementsförslagen rönt
kritik vid remissbehandlingen, varför en formel! överarbetning ansågs
erforderlig. Riksdagen fann sig icke böra frånhända sig möjligheten att
granska framlagda reglementsförslag ur synpunkten av deras praktiska
användbarhet. En dylik granskning var emellertid vid den aktuella tidpunkten
utesluten. Kungl. Maj:t erhöll på grund härav allenast bemyndigande
att utfärda sådana provisoriska bestämmelser, som erfordrades för
den allmänna löneregleringens genomförande m. m. Härvid förutsattes
att genomarbetade reglementsförslag skulle underställas 1948 års riksdag,
varefter definitiva avlöningsreglementen skulle utfärdas.

De för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 utfärdade avlöningsreglementena
voro 1) statens allmänna avlöningsreglemente (Saar), 2) 1947 års avlöningsreglemente
för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd
verksamhet (Ars), 3) 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan (Arf) samt
4) 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare (Arn).

Genom de provisoriska avlöningsreglementena kom motsvarigheten till
de avlöningsföreskrifter, som tidigare meddelats i tio avlöningsreglementen,
fyra kungörelser och två kungl. brev att inrymmas i fyra reglementen.
Bestämmelserna fördelades på dessa efter förvaltningsområden, däremot
ej efter tjänstemännens anställningsform.

Vid utfärdandet av de definitiva avlöningsreglementena inarbetades Ars
i Saar och Arn i Arf; härigenom blev reglementenas antal två, nämligen
statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) och avlöningsreglementet för
folkskolan (Arf). I anslutning till Saar utfärdades en kungörelse med tillläggsbestämmelser
(TB Saar) samt en kungörelse med övergångsbestämmelser;
motsvarande gällde beträffande Arf.

Som tidigare nämnts inhämtade riksdagens revisorer redan 1947 olika
myndigheters synpunkter och erfarenheter med avseende å den praktiska
tillämpningen av de då nyligen utfärdade avlöningsförfattningarna. Revisorerna
ha funnit det vara av intresse att ånyo göra en liknande undersökning
och ha för den skull tillskrivit ett antal myndigheter med begäran
om uppgifter i skilda hänseenden. Resultatet av denna har i huvudsak redovisats
i det föregående.

De uttalanden, som gjorts av de hörda myndigheterna, ha gått i både
positiv och negativ riktning. Den stränga systematisering, som genomförts
i de olika avlöningsreglementena, har i stort sett befunnits lämplig, även
om uppdelningen av bestämmelserna på skilda författningar för samma
avlöningsområde — t. ex. Saar och TB Saar — synts leda till en viss tungroddhet
i praktiken. Systemet att i tabellform redovisa vissa föreskrifter
synes ha utfallit väl.

Åtskilliga anmärkningar ha emellertid framförts. Rätt allmänt framhålles
att bestämmelserna fått en alltför stor omfattning; huvuddragen i lönesystemet
undanskymmas av alltför många detaljföreskrifter. Bestämmelserna
anses ofta svårtolkade; en myndighet hävdar, att det skulle löna
sig att på utformningen av löne- och pensionsförfattningar nedlägga samma
omsorg som på lagar av civillags natur. Från flera håll har anmärkts på
att kravet på »millimeterrättvisa» olika befattningshavargrupper emellan
ofta i onödan komplicerar bestämmelserna. På vissa håll har arbetet med
avlöningsfrågorna visat sig personalkrävande; särskilt skolöverstyrelsen har
anmärkt härpå.

Revisorerna få efter att ha inhämtat kompletterande uppgifter i skilda
hänseenden för sin del anföra följande.

Vid senaste lönereglering var en av huvudtankarna att de statliga avlöningsbestämmelserna
skulle koncentreras på så få författningar som
möjligt. Statsutskottet (1948: 165) fann vid sin behandling av förslagen till
definitiva reglementen viss tvekan kunna råda om systemet med de statliga
bestämmelsernas sammanförande i ett enda reglemente, Saar. Det ville
nämligen förefalla utskottet, som om de olika förvaltningsområdenas intresse
av att erhålla för varje förvaltningsområde avpassade bestämmelser
i en lätt överskådlig författning icke tillräckligt beaktats.

Sedan Saar utfärdades, har ytterligare ett antal grupper befattningshavare
underkastats detta. Dessutom ha med Saar som förebild — utöver
avlöningsreglementet för folkskolan — nya reglementen tillkommit för
kyrkomusiker, övningslärare, präster samt lärare vid folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter ävensom för polispersonal. Orsaken till att
särskilda avlöningsreglementen ansetts böra utfärdas för dessa grupper är,
att ett inordnande av dessa under Saar skulle medföra behov av särskilda
bestämmelser i stor omfattning; tillämpningen av lönebestämmelserna
skulle därför förorsaka ett betydande arbete.

18 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. I.

274

Erinras må att statens lönenämnd i sitt utlåtande den 28 februari 1948
rörande erfarenheterna av det provisoriska Saar för sin del fann, att sammanförandet
i Saar av avlöningsbestämmelser för tjänstemän inom olika
förvaltningsområden med sinsemellan olikartade förhållanden medfört, att
särbestämmelserna erhållit eu sådan omfattning, att de allmänna grunddragen
i avlöningssystemet icke framträdde med önskvärd tydlighet.1)
Detta lönenämndens uttalande har otvivelaktigt fått ökad tyngd genom de
senaste årens utveckling, vilken medfört särbestämmelser i stor mängd.
Härtill kommer att ett flertal andra reglementen och författningar på löneområdet
utfärdats. Den förbättrade systematik och i vissa hänseenden även
bättre överskådlighet, som kännetecknade Saar vid dess utfärdande, har
efter hand i stor utsträckning gått förlorad. Särskilt markant är detta inom
det högre undervisningsväsendet. De viktigaste avlöningsförfattningar, som
en rektor vid ett läroverk har att tillämpa, uppgå sålunda till ett tjugutal
med ett sammanlagt antal trycksidor av bortåt 300. Därtill kommer att i
varje fall vissa bestämmelser, t. ex. om reglerad befordringsgång, äro ytterst
svårlillämpade och svåröverskådliga. Enbart skolöverstyrelsens anvisningar
till nämnda bestämmelser omfatta 35 sidor. Det behöver icke tilläggas, att
en rektors huvuduppgift ligger på ett helt annat område än att söka tolka
och tillämpa löneförfattningar. Dessas alltmer komplicerade beskaffenhet
har för övrigt haft som konsekvens, att handläggningen av avlöningsfrågorna
i ökad utsträckning måst centraliseras till skolöverstyrelsen.

Av intresse i förevarande sammanhang är onekligen en jämförelse mellan
antalet löneförfattningar, som utkommit i Svensk Författningssamling
fr. o. m. utfärdandet av Saar av år 1947 t. o. in. den 31 december 1953, och
totala antalet i författningssamlingen under samma tidsperiod utgivna författningar.
Mot en genomsnittlig totalsiffra per år av omkring 800 författningar
svara sålunda icke mindre än i genomsnitt omkring 70 löneförfattningar
per år. Med beaktande av att det finnes elva statsdepartement, av
vilka flera omspänna mycket stora förvaltningsområden av samhällslivet,
är antalet av civildepartementet (motsv.) utfärdade författningar i och för
sig anmärkningsvärt stort; härtill kommer ett betydande antal bestämmelser
och beslut, som meddelats genom regleringsbrev eller eljest icke intagits
i författningssamlingen. Det skulle ha varit naturligt, om antalet författningar
under en löneregleringsperiod hållits nere. Orsakerna till att så icke
blivit fallet äro flera, en väsentlig är den ökade omfattning, i vilken särbestämmelser
utfärdats för olika grupper befattningshavare.

Flera av de hörda myndigheterna ha påpekat, att den s. k. millimeterrättvisan
fått för stort utrymme vid utformandet av avlöningsbestämmelserna.
Denna uppfattning är enligt revisorernas mening bärande. En väsentlig
förenkling av avlöningssystemet skulle erhållas, om detta i större ut J)

Dä i fortsättningen åberopas uttalanden av lönenämnden, avses härmed, såvitt icke
annat anges, nämnda utlåtande, redovisat i prop. 1948: 225.

''21 ii

sträckning gjordes mindre detaljerat. Generellt sett sknlle detta icke behöva
inkräkta på rättvisesynpunkterna.

Då man bedömer det nuvarande lönesystemet torde det böra beaktas —
och detta anse revisorerna vara en synpunkt av stor vikt — att det skall
tillämpas icke blott av ett (åtal specialister inom civildepartementet och
centrala ämbetsverk, som dagligen syssla med frågor av hithörande slag,
utan även av redogörare vid mindre verk och lokalförvaltningar, av vilka
man rimligen ej kan begära, att de skola besitta större sakkunskap på området.
Vid anmälan av prop. 1948: 225 uttalade departementschefen, att
avlöningsförfattningarna icke borde vara mera differentierade eller omfattande
än att det vore möjligt även för den, som ej hade fackkunskaper,
att utan en tidskrävande undersökning utröna vad i visst hänseende gällde
enligt det statliga lönesystemet. Med den utveckling detta erhållit nödgas
revisorerna konstatera, att man avlägsnat sig långt från detta allmänna mål.

Revisorerna ha sökt utröna, i vad mån det nuvarande avlöningssystemet
medfört behov av ökad arbetskraft i förhållande till tidigare gällande bestämmelser.
Flera myndigheter ha förklarat att så icke blivit fallet; å andra
sidan har skolöverstyrelsen påvisat, att systemet krävt en betydande personalförstärkning.
Av de förstnämnda myndigheternas uttalanden kan man
självfallet icke draga den slutsatsen, att det statliga avlöningsväsendet icke
skulle kräva en relativt stor personalinsats. Någon tvekan torde tvärtom
icke kunna råda om att systemet är förhållandevis mycket personalkrävande.

Sålunda vill det förefalla revisorerna, för att taga ett exempel, som om
den statliga kamerala revisionen i stor utsträckning vore inriktad på
granskning av myndigheternas tillämpning av avlöningsförfattningarna.
Revisionsbyrån vid försvarets civilförvaltning sysselsätter 75 befattningshavare;
avlöningskostnaderna för denna personal uppgå till mer än 1 000 000
kronor per år. Enligt berättelsen för ämbetsverkets revisionsverksamhet
framställdes under budgetåret 1953/54 sammanlagt 2 023 anmärkningar
om sammanlagt i runt tal 191 000 kronor. Av dessa anmärkningar avsågo
1 786 tillämpningen av olika avlöningsförfattningar; de anmärkta beloppen
utgjorde i dessa fall tillhopa omkring 171 000 kronor. Härav torde dock
sedan anmärkningsmålen slutbehandlats endast en mindre del komma att
föranleda återbetalningar. Även om värdet av revisionen icke kan mätas
enbart på grundval av storleken av de belopp, som inflyta till följd av
revisionens verksamhet på detta område, måste angivna förhållanden
synas anmärkningsvärda. Av undersökningar, som gjorts beträffande
andra revisioner, synes framgå att motsvarande gäller även i fråga om dessa.

I detta sammanhang må även erinras att enhart uträkningen av den provisoriska
ersättningen för tjänstgöring på obekväm arbetstid enligt kungörelsens
tidigare lydelse medförde en kostnad av 500 000 kronor per år för
statens järnvägars del. Vid ett av televerkets största tjänsteställen utgjorde

276

det sammanlagda belopp, som utbetalades varje månad, 10 000 kronor;
kostnaden för uträkningen av detta har beräknats till 1 000 kronor. Därtill
kommer att allt flera tjänstemän i ledande ställning, vilkas arbetsuppgifter
ligga på helt andra områden, i ständigt ökad omfattning måste ägna
tid och intresse åt avlöningsgöromålen. Inom televerket har handläggningen
av personalärendena ansetts böra koncentreras till en särskild byrå med
hänsyn till de skärpta krav i olika hänseenden, som ställas på den personal,
som handhar dessa ärenden. Det framstår med dessa exempel för
ögonen som synnerligen angeläget med ett avlöningssystem, som icke i alltför
hög grad binder personal för handläggning av avlöningsfrågorna.

Även ur andra synpunkter än de nu berörda medför det statliga avlöningsväsendet
betydande utgifter i olika hänseenden. Kostnaderna för
tryckning av alla författningar och tillämpningsföreskrifter uppgå sålunda
till betydande årliga belopp. Som exempel må nämnas att varje ändring av
Saar i vad avser statens järnvägar medför en utgift av i runt tal 2 000 kronor
i tryckningskostnad.

Orsakerna till svårigheterna i olika hänseenden på avlöningsområdet
synas vara flera. Här skola allenast beröras ett par. Saar och övriga författningar
m. m. inom det statliga avlöningsväsendet, som utfärdats under
senare år, ha i stor utsträckning tillkommit efter förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer. Det är i och för sig naturligt, att de motstridiga
intressen, som representeras av statsmakterna, å ena sidan, och
personalorganisationerna, å andra, härvid i många fall måste leda till
kompromisser, som i sig själva utgöra grunden till komplicerade bestämmelser.
Exempel härpå utgör de övergångsbestämmelser om löneklassplacering,
som utfärdats i samband med den senaste tjänsteförteckningsrevisionen.

Förhandlingarna mellan representanter för civildepartementet och vederbörande
personalorganisationer ha även fått en annan konsekvens. Den
praktiska erfarenhet, som finnes representerad inom verken, får nämligen
ofta icke tillfälle att göra sig nämnvärt gällande i förhandlingsarbetet och
påverka utformningen av olika författningar m. m. Härpå har från flera
håll med skärpa anmärkts. Erinras må att statsutskottet i sitt utlåtande
1952: 153 understrukit önskvärdheten av att det förhandlande organet
hölle så nära kontakt med vederbörande verksledning som förhållandena
medgåve. Denna fråga sammanhänger även på sitt sätt med spörsmålet om
riksdagens medverkan vid löneförhandlingarna. Erinras må att 1953 års
riksdag med anledning av motion beslutat hemställa om en utredning
angående formerna härför.

I sitt memorial till årets riksdag angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll hade konstitutionsutskottet (nr 15) uppmärksammat, att
de principer, som ligga till grund för lagen den 1 juni 1894 angående tiden
för allmänna författningars trädande i kraft, icke tillbörligen iakttagits

277

under granskningsåret. I anslutning härtill förtjänar framhållas att författningarna
på löneområdet i många fall utkomma alltför sent för all
myndigheterna skola ha möjlighet alt förskaffa sig nödig kännedom om
dem, innan de träda i kraft. Det har till och med inträffat, att författningar
utkomma från trycket efter tidpunkten för ikraftträdandet.

Det livliga reformarbete, som under senare år bedrivits på det statliga
löneområdet och den brytningstid, i vilken detta otivelaktigt befinner sig,
synes över huvud taget ha fört med sig svårigheter att överblicka följderna
av olika beslut, vilket i sin tur torde ha verkat hämmande för en rationell
utveckling inom avlöningsväsendet.

Enligt revisorernas mening är tiden nu inne för eu förenkling och ett
förbilligande i administrativt hänseende av det statliga avlöningsväsendet.

1 anslutning till det nu sagda komma revisorerna i det följande att framföra
en del synpunkter på frågan om en revision av detta; i samband därmed
skall även ytterligare belysas en del av svagheterna i det nuvarande.
Vad som här anföres i fråga om Saar gäller även i tillämpliga delar beträffande
övriga reglementen, då dessa äro uppbyggda med Saar som
förebild.

Som framgår av det föregående diskuterades ingående spörsmålet om
löneförfattningarnas antal vid tillkomsten av Saar. De skäl, som tala för
och emot en uppdelning av författningsbestämmelserna på flera reglementen
och som finnas redovisade i propositionen 1948: 225, torde alltjämt i
huvudsak äga sin giltighet. Redan i samband med sin undersökning 1947
uttalade emellertid riksdagens revisorer, att betydande fördelar skulle ernås,
därest bestämmelserna rörande undervisningsväsendet sammanfördes
till ett lämpligt antal specialförfattningar. Skolöverstyrelsen har nu ansett,
att en väsentlig lättnad i arbetet för skolmyndigheterna skulle vinnas, om
ett särskilt lärarlönereglemente antoges. Då skolväsendet omfattar ett mycket
stort antal befattningshavare, inemot 40 000, kan enligt skolöverstyrelsens
mening lönesystemet ej härigenom anses bli splittrat på ett alltför stort
antal specialreglementen.

De skäl, som tala för ett särskilt lönereglemente för lärarpersonalen inom
undervisningsväsendet, ha enligt revisorernas mening under senare år alltmer
vunnit i styrka. Härutinnan må även åberopas vad statens lönenämnd
anfört i utlåtande den fl december 1953 angående förslag till bestämmelser
i anledning av överenskommelse om folkskollärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden
in. m.

Revisorerna förbise icke den invändningen, att tidpunkten för införande
av ett särskilt lärarlönereglemente ännu icke skulle vara inne med tanke
på den utveckling, i vilken skolväsendet befinner sig. Då det emellertid
torde dröja avsevärd tid, innan enhetsskolan blir helt genomförd, anse revisorerna,
att man icke kan avvakta denna tidpunkt utan snarast bör införa
ett särskilt avlöningsreglemente på detta område. Huruvida därvid övnings -

278

lärarreglementet och avlöningsreglementet för lärare vid folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter höra inordnas i detta lämna revisorerna
öppet.

Av den föregående redogörelsen framgår, att flera myndigheter framlagt
konkreta förslag till förenklingar av lönesystemet. Revisorerna vilja i det
följande taga upp några av dessa synpunkter till närmare diskussion.

8 § Saar innehåller regler om vikariatförordnanden. Frågan om dessa har
särskilt berörts av flera av de hörda myndigheterna. Härvid ha mer eller
mindre långt gående yrkanden framförts. Statskontoret har förordat, att
vikariatslöneförordnandena slopas, medan vattenfallsstyrelsen föreslagit,
att kravet på att vikarien helt skall befrias från skötseln av arbetsuppgifterna
i den egna tjänsten skall utgå. Skolöverstyrelsen har på anförda
skäl till diskussion upptagit flera förslag i ämnet; till eu del av dessa
återkommes här nedan.

Såvitt revisorerna kunna bedöma, har systemet med vikariatsförordnanden
inom statsförvaltningen gått längre än inom övriga löneområden; särskilt
gäller detta i fråga om förordnanden mot vikariatsersättning. Den mest
rationella lösningen vore givetvis alt helt slopa vikariatsförordnandena.
Revisorerna finna sig emellertid icke böra gå så långt i sina krav.

Bestämmelserna om förordnanden mot vikariatsersättning tillämpas enligt
vad revisorerna ha sig bekant mycket olika. Inom vissa verk ha utfärdats
normerande föreskrifter, medan på andra håll beslut om vikarie skall
förordnas meddelas i varje särskilt fall. Praxis synes emellertid i stort sett
vara den, att å högre tjänster vikarie förordnas även för enstaka dag, medan
å lägre tjänster förordnanden meddelas t. ex. för minst tre eller sex dagar.

Skolöverstyrelsen har i sitt förut redovisade yttrande framfört synpunkter
på förevarande spörsmål, som enligt revisorernas mening äro värda
beaktande. Överstyrelsen har understrukit de olägenheter, som äro förbundna
med det nuvarande systemet med vikariatsersättning. Styrelsen har
vidare pekat på det administrativa arbete detta system medför och på de
avsevärda sammanlagda belopp, som vikariatsersättningen utgör för statsverket
utan motsvarande ekonomisk betydelse för den enskilde tjänstemannen.
Även framhålles det faktum, att de nuvarande bestämmelsernas
konstruktion — vikariatsersättningens storlek är beroende på vikariens
löneklass — leder till att en äldre, mera erfaren tjänsteman får åtnöjas
med lägre vikariatsersättning än en i tjänsten yngre.

Revisorerna vilja för sin del framhålla det förhållandet, att en tjänsteman,
som förordnas på en högre tjänst, ofta icke helt kan — som anvisningarna
förutsätta — befrias från skötseln av arbetsuppgifterna i den egna
tjänsten. Därtill kommer att gränserna mellan de göromål, som ankomma
på olika tjänster, i allmänhet äro flytande; förordnande på en högre tjänst
innebär därför stundom icke någon nämnvärd merprestation av den förordnade
utan allenast ett lönetillägg. Enligt revisorerna bör det vara varje

279

tjänstemans skyldighet att under kortare tid ulan särskild ersättning påtaga
sig de göromål inom samma verk, som tillhöra en högre tjänst. Både administrativa
och sakliga skäl tala för att systemet med vikariatsersättning
slopas. Beträffande vikariatslöneförordnandena ha revisorerna icke något
yrkande, även om administrativa skäl måhända tala för att den nuvarande
tidsperioden — sex månader — som erfordras för att vikariatslöneförordnande
skall få meddelas bör förlängas.

Före den allmänna löneregleringen den 1 juli 1947 funnos 26 olika löneplaner.
Dessa ha nu ersatts av allenast fem; den som gäller för de flesta
tjänstemän är löneplan nr 1, som är dyrortsgrupperad. Varje lönegrad å
denna omfattar fyra löneklasser. Lönetursreglerna äro i stort sett desamma
som i tidigare gällande reglementen. Systemet med löneklasser har emellertid
utbyggts på visst sätt genom s. k. lönerum.

Modifikationerna i normalregeln ha i Saar i vissa hänseenden erhållit eu
annan utformning än i tidigare reglementen. Här må nämnas att kortare
avbrott i anställningen än tre år ej medför förlust av löneturen. Tjänstledighet
för sjukdom med A- eller B-avdrag medför ej försening av löneklassuppflyttningen.
Vidare har regeln om väl vitsordad tjänstgöring som
villkor för uppflyttning borttagits.

Vid remissbehandlingen av 1945 års lönekommittés förslag på förevarande
område vitsordades i stort sett, att de ifrågasatta ändringarna vore sakligt
motiverade; de borde därför genomföras, oaktat de innebure en ytterligare
komplicering av lönesystemet och komme att medföra ett betydande
administrativt merarbete. Detta framhölls också med eftertryck i åtskilliga
av de yttranden, som avgåvos rörande erfarenheterna av det provisoriska
Saar. Önskemål uttalades i samband därmed om att i det definitiva reglementet
icke skulle medtagas sådana stadganden som, även om de ur principiella
synpunkter kunde synas välmotiverade, enligt myndigheternas erfarenhet
saknade egentlig praktisk betydelse och administrativt sett vore
tyngande. Det uttalades i prop. 1948:225, att vid de överväganden, som
ifrågavarande spörsmål mot bakgrunden av det anförda underkastats vid
utarbetandet av förslag till definitivt reglemente, den uppfattningen icke
synts kunna frånkännas berättigande, att man på detta område gått längre
i detaljreglering än vad saken egentligen vore förtjänt av.

Revisorerna vilja framhålla, att den främsta orsaken till att reglerna blivit
så komplicerade torde vara kravet på s. k. millimeterrättvisa. Men hur
detaljerade reglerna än utformas synes det icke vara möjligt att helt tillgodose
detta syfte.

Mot de nuvarande bestämmelserna har bl. a. anmärkts i sak, att den som
tillträder tjänst efter att dessförinnan innehaft kollektivavtalsanställning
stundom blir alltför väl tillgodosedd i löneturshänseende, om jämförelse
sker med den praxis som tillämpas i fråga om tillgodoräkning av arvodesanställning.
Sistnämnda spörsmål — tillgodoräkning av föregående anställ -

280

ning mot arvode vid tillträdandet av reglerad tjänst — utgör ett huvudproblem
på löneklassområdet. Frågan diskuterades ingående vid tillkomsten
av Saar. Lönenämnden ansåg det skulle vara i och för sig tillfredsställande,
därest bestämmelser om löneklassplacering för tidigare arvodesanställd
personal kunde införas i reglementet. Erfarenheterna hade emellertid
givit vid handen, att omständigheterna i dylika fall vore så skiftande,
att en allmänt gällande regel knappast kunde åstadkommas. Lönetursberäkningen
för tidigare arvodesanställda syntes därför få prövas från fall till
fall. Så har även blivit; spörsmål härom prövas med stöd av 24 § Saar.

Frågan om här avsedd tillgodoräkning har medfört ett betydande administrativt
arbete. Fn mängd ärenden har underställts Ivungl. Maj ds prövning.
Med hänsyn till att förhållandena i de olika fallen varit ytterst skiftande,
har det visat sig svårt att uppehålla någon enhetlig praxis. Vid tillkomsten
av Saar drog lönenämnden upp vissa riktlinjer, som ansågos lämpliga
att följa på förevarande område. Sedan Kungl. Majd i ett antal fall
intagit en annan ståndpunkt än den lönenämnden givit uttryck åt, har lönenämnden
ansett sig icke längre kunna följa angivna linjer. Numera tillämpas
i stort sett den principen, att hela treåi-sperioder få tillgodoräknas av
tidigare innehavd arvodestjänst, om denna i kvalitativt hänseende anses
minst likvärdig med den erhållna tjänsten.

Huvudparten av antalet ärenden hos lönenämnden har, såsom framgår
av en i det föregående återgiven sammanställning, utgjorts av löneklassärenden;
av dessa ha nära nog samtliga avsett tillgodoräkning av tidigare
arvodesanställning. Siffrorna visa, att mer än en tredjedel av hela antalet
ärenden hos lönenämnden gällt tillämpning av löneklassreglerna; särskilt
markanta äro förhållandena inom allmänna civilförvaltningen och undervisningsväsendet.
Det torde böra beaktas, att många ärenden avsett löneklassplacering
för ett flertal tjänstemän, i vissa fall över hundratalet.

Det må här erinras, att statens lönenämnd i samband med tillkomsten av
Saar förklarade sig med tillfredsställelse skolat se, att bestämmelsernas om
löneklassplacering sakliga innehåll toges under omprövning i syfte att
åstadkomma enklare regler för lönetursberäkningen. Lönenämnden erinrade
om det avlöningssystem, som tillämpades inom den finska statsförvaltningen:
enligt detta ägde tjänsteman i princip i varje tjänst i sin karriär
för ålderstillägg räkna sig till godo hela den tid, vederbörande innehaft
statsanställning. Departementschefen förklarade i anslutning till detta lönenämndens
uttalande, att förevarande spörsmål syntes på sådant sätt sammanhänga
med tjänsternas lönegradsplacering, lönegradernas konstruktion
och lönebeloppens avvägning, att det knappast borde komma under prövning
annat än i samband med en ny allmän lönereglering.

Skolöverstyrelsen har för sin del framfört den tanken, att samtliga lönegrader
i det statliga lönesystemet skulle omfatta endast en löneklass. I så
fall kunde begreppet löneklass helt slopas och i författningarna och lönepla -

‘281

ner allenast angivas lönegrader. Eu mycket väsentlig förenkling av det
administrativa arbetet skulle därvid ernås enligt skolöverstyrelsens uppfattning.
Om emellertid lönegraderna alltjämt anses böra omfatta liera
löneklasser, har styrelsen framlagt två alternativa förslag till förenklingar.
Det ena överensstämmer med det förut omtalade s. k. linska systemet. Enligt
det andra borde en tjänsteman ej få tillgodoräkna någon tidigare anställning;
vid befordran borde han dock på visst sätt vara garanterad viss
löneklassplacering.

Som revisorerna tidigare framhållit, lramstar det numera som en angelägenhet
av stor vikt att förenkla det statliga avlöningssystemet. En väsentlig
fråga därvid är att underkasta löneklassreglerna en grundlig översyn.

I Saar har bibehållits den för statstjänstemannen sedan gammalt gällande
ordningen med löpande kalenderar som kvalilikationsar lör samma ars
semester. Samma gäller i fråga om bruttosemestersystemet, vilket innebär
att under semestertiden infallande sön- och helgdagar inräknas i semestern.
Härifrån gälla dock enligt 17 § 3 mom. TB Saar vissa undantag.

Beträffande frågan om övergång till ett system med nettosemester uttalades
i propositionen 1947:281, att — ehuru åtskilliga skäl kunde anföras
för att övergå till ett sådant system, att semestern, på sätt enligt semesterlagen
vore fallet, beräknades efter visst antal tjänstgöringsdagar — i då
förevarande sammanhang icke kunde förordas avsteg från lönekommitténs
förslag, enligt vilket under semestertiden infallande sön- och helgdagar
skulle inräknas i semestern. Dock förordades att denna fråga underkastades
förnyad prövning i samband med den föreslagna utredningen angående
arbete på obekväm arbetstid.

Enligt vad revisorerna ha sig bekant, har utredningen rörande arbete på
s. k. obekväm arbetstid utarbetat promemorior rörande en eventuell övergång
till elt system med nettosemester; frågan är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Erinras må att den allmänna semesterlagen numera innebär en allmän
semesterrätt om 18 dagar. För tjänsteman med 20 dagars årssemester, som
är berättigad till lägst 15 dagars semester för visst år och som erhåller hela
honom för året tillkommande semester i en följd skall, enligt 17 § 4 mom.
TB Saar, där ej sådant förhållande föreligger, som avses i 3 mom. b), vid
semesterns beräknande denna anses ha omfattat högst tva däiunder infallande
söndagar; dock skall, om under semestern infaller sådan helg, som
avses i 3 inom. a), semestern helt beräknas enligt de i nämnda moment meddelade
bestämmelserna, därest detta är för tjänstemannen förmånligare.
Sistnämnda föreskrift samt reglerna om semesterberäkning i samband med
större helger ha enligt vad revisorerna inhämtat i viss män komplicerat personalbokföringen.
Bestämmelserna medföra även vissa svårigheter vid
semesterberäkningen för personal med skiftarbete.

282

Såvitt revisorerna kunna bedöma, skulle vissa fördelar stå att vinna, om
man på det statliga löneområdet lämnade systemet med bruttosemester
och semestern i stället beräknades enligt nettosystemet. Enligt revisorernas
mening förtjänar det därför att övervägas, huruvida icke övergång till nettosemester
skulle kunna innebära eu förenkling.

Enligt gällande bestämmelser äga flertalet tjänstemän rätt till ett antal
avdragsfria sjukdagar, d. v. s. rätt att under viss tid uppbära full lön vid
sjukdom. Statskontoret bar erinrat, att antalet dylika dagar är beroende
på vilken lönegrad tjänstemannen tillhör. Erinras må även att likalönskommittén
i sitt betänkande (SOU 1953: 18) på grundval av en undersökning
om sjukledighetsfrekvensen för män och kvinnor diskuterat vissa
Problemställningar vid övervägandena om ändrade sjukavdragsbestämmelser.
Såsom statskontoret framhållit lämnar systemet med avdragsfria sjukdagar
otvivelaktigt, då läkarintyg regelmässigt icke erfordras för sjukledighet,
som varar högst tre dagar, vissa möjligheter till missbruk. Revisorerna
vilja ifrågasätta, huruvida de nuvarande sjukledighetsbestämmelsérna äro
lämpligt utformade.

Njligen ha träffats överenskommelser mellan representanter för civildepartementet
och tjänstemännens huvudorganisationer om statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringsreformens
m. in. ikraftträdande; överenskommelserna ha underställts
årets höstriksdag genom prop. 1954: 217. Såvitt revisorerna kunnat finna,
komma, såsom även synes förutsatt i förenämnda proposition, de administrativa
bestyren i samband med avlöningsarbetet att ytterligare, öka genom
de i propositionen föreslagna bestämmelserna om samordning mellan å ena
sidan de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, som i de statliga avlöningsi
eglementena tillerkänts statstjänstemännen och med dem likställda grupper
och å andra sidan de förmåner, som utgå på grund av den allmänna
sjukförsäkringen in. in. Erinras må emellertid att en särskild utredningsman
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1954 tillkallats med
uppdrag att utreda verksläkarinstitutionen in. in. Enligt direktiven för
denna utredning bör övervägas, om icke sjukvårdsbestämmelserna kunna
förenklas.

Ett utmärkande drag för lönesystemet är, såsom tidigare nämnts, att
avlöningsförmånerna blivit alltmer differentierade. Revisorerna åsyfta härvid
bl. a. de särskilda ersättningar samt lönetillägg och tilläggsarvoden, som
utgå enligt 5 kap. Saar och enligt särskilda bestämmelser, t. ex. kung. om
provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid. Enbart
enligt Saar utgår ett femtiotal olika tillägg. Självfallet äro många av dessa
tillägg ofrånkomliga; i många fall vill det dock förefalla, som om dessa
tillägg icke äro tillräckligt motiverade. Tendensen synes vara att tillskapa
allt fler tillägg utöver lönen i vederbörlig lönegrad; vid senaste tjänsteförteckningsrevision
tillerkändes flera befattningshavargrupper sålunda sär -

283

skilda tillägg. Denna tendens synes stå i viss motsättning till strävandena
vid tidigare revisioner.

Det är naturligt, att det statliga lönesystemet med hänsyn till den räckvidd
den statliga verksamheten erhållit måste ha ett betydande omfång och
att de skiljaktiga förhållanden, under vilka tjänstgöringen fullgöres, måste
medföra behov av särskilda avlöningsregler för olika förvaltningsområden.
Det kan emellertid ifrågasättas, om särbestämmelser i den utsträckning
som nu är fallet äro nödvändiga. Den tid som stod till förfogande vid senaste
lönereglering var enligt uppgift icke tillräcklig lör sådana specialundersökningar,
som erfordrades lör att förenkla lönesystemet genom borttagande
av särregler för olika förvaltningsområden. Ett led i strävandena
att åstadkomma ett förenklat lönesystem bör därför vara att i största möjliga
utsträckning borttaga dylika särregler; härvid är det även önskvärt, att
man söker finna sådana lösningar, att själva lönen i vederbörlig lönegrad
i större utsträckning blir den enda kontanta avlöningsförmånen.

Revisorerna, som med det anförda velat ge uttryck för och sammanfatta
eu del av den kritik, som kan riktas mot det nuvarande statliga lönesystemet,
ha här huvudsakligen uppehållit sig vid de negativa sidorna av detta
men äro å andra sidan väl medvetna om att detsamma har många positiva
drag. Över huvud taget inrymmer detta område en mängd problem, vilkas
lösning alltid torde kunna diskuteras. Revisorerna ha emellertid för sin
del velat klart utsäga, att man i längden icke kan fortsätta på en väg, som
lett och alltjämt leder till ett alltmer svåröverskådligt och invecklat system.
De motstridiga intressen, som på detta område ofta finnas mellan statsmakterna
och personalorganisationerna, utgöra i sig själva grunden for
komplicerade författningar. På lång sikt måste det emellertid även vara ett
personalintresse att förenklingar genomföras. Revisorerna ha i det föregående
även velat antyda några av de vägar, som äro tänkbara att gå, då
det gäller att revidera det statliga avlöningsväsendet. Men även åtskilliga
andra förslag böra upptagas till diskussion. Det väsentliga är, att arbetet
på att åstadkomma ett enklare lönesystem snarast igångsättes.

§ 34.

Tillämpningen av gällande pensionsålderssystem.

Intill mitten av 1930-talet tillämpades i regel inom den allmänna civilförvaltningen
en pensionsålder av 07 ar för män och 00 år för kvinnor,
dessutom gällde för speciella befattningar en lägre pensionsålder, nämligen
05, 02, 00 eller 55 år. I sitt betänkande med förslag till reglemente angående
tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
in. in. (SOU 1932: 19), vilket förslag lades till grund för 1934 års civila

284

pensionsreglemente, kommo 1930 års pensionssakkunniga till den slutsatsen,
att eu alltför långt gående differentiering av pensionsåldrarna icke
var befogad. Dessa borde kunna graderas efter löneställningen. De sakkunniga
föreslogo, att personalen i pensionshänseende skulle indelas i tre
huvudgrupper med pensionsåldern 63 år för tjänstemän i lönegraderna

1—12 (nuv. 1—16), 65 år för tjänstemän i lönegraderna 13—20 (nuv. 17

23) och 67 åi för tjänstemän i högre lönegrader. Såsom en viktig principiell
nyhet syntes kunna betecknas, att pensionsåldern skulle bliva lika för män
och kvinnor.

I propositionen 1934:222 förordade föredragande departementschefen
sasom huvudregel, att pensionsåldern skulle vara 60 år för befattningshavare
i lönegraderna 1—12 (nuv. 1—16) samt arbetare i statens tjänst
och 65 år för övriga befattningshavare. Enligt hans mening kunde staten
nämligen under dåvarande förhållanden icke underlåta åt! vid bestämmande
av pensionsåldern för sina talrikaste anställningshavargrupper —
arbetare och den lägre tjänstemannapersonalen — skänka beaktande även
åt sociala synpunkter. I dessa hänseenden vore främst att märka den
starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom vårt lands befolkning, som
ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning
i åldersfördelningen vore att emotse under de då närmaste tre decennierna.
Från åtskilliga håll hade framställts förslag till åtgärder, ägnade
att å den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de högsta
åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre
arbetskraft. Självfallet måste för befordrandet av detta syfte den pensioneringspolitik,
staten såsom arbetsgivare följde, vara av stor betydelse.
Men även ur effektivitetssynpunkt vore det motiverat med en sänkning av
pensionsåldrarna.

Riksdagen godtog Kungl. Maj:ts förslag, dock med den avvikelsen att
pensionsåldern bestämdes till 63 i stället för 60 år för ett antal befattningar,
som motsvarade ungefär en fjärdedel av hela antalet i dåvarande
lönegraderna 1—12.

I motioner till 1940 års riksdag föreslogs en höjning av pensionsåldrarna
med hänsyn till de förändrade förhållanden — från arbetslöshet till arbetskiaftsbrist
som dåmera inträtt. Dessa motioner, liksom liknande motioner
vid 1941, 1943, 1944 och 1945 års riksdagar, avstyrktes av bankoutskottet
och avslogos av riksdagen.

1946 års riksdagsrevisorer erinrade, att frågan om pensionsåldrarna prövats
av riksdagen vid flera tillfällen. Situationen vore för det dåvarande
sådan, att åtgärder måste vidtagas för att i möjligaste mån avhjälpa bristen
på arbetskraft. Enligt revisorernas mening skulle en lämpligt avvägd höjning
av pensionsåldrarna för vissa grupper vara ägnad att verksamt bidraga
till täckande av dåvarande behov av arbetskraft inom statsförvaltningen.
Eu närmare utredning av frågan vore påkallad.

285

Riksdagen förklarade med anledning av revisorernas uttalande, att berörda
spörsmål syntes vara av den vikt och betydelse, att kravet på en utredning
icke borde avvisas. Utredningen borde emellertid enligt riksdagens
mening vara helt förutsättningslös.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillkallades särskilda utredningsmän
med uppdrag att utreda frågan om pensionsåldern för anställningshavare
i statens tjänst in. fl. ävensom därmed sammanhängande spörsmål.
Utredningsmännen, vilka antogo benämningen 19-48 års pensionsålderskommitté,
avlämnade i slutet av ar 1950 ett betänkande med utredning
och förslag rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens
tjänst, in. in. Kommittén förklarade, att den ansett sig böra överväga,
huruvida icke själva konstruktionen av pensionsåldrarna kunde ske sa, att
de komme att inrymma viss möjlighet till anpassning av tidpunkten för
avgången efter föreliggande förhållanden, samtidigt som övergången till en
höjd pensionsåldersnivå något uppmjukades. Kommittén hade därvid trott
sig finna, att man genom att låta såsom pensionsålder gälla icke, såsom då,
eu viss dag utan i stället en viss tidsperiod — omfattande ett, två eller tre
år _ skulle skapa möjlighet att, på ett smidigare sätt än dåvarande bestämmelser
medgåve, anpassa avgångstiden efter vad i det individuella fallet
funnes mest lämpligt. Då kommittén ansett effektivitetssynpunkter böra
vara i första hand avgörande vid fastställande av pensionsåldersnivån för
olika tjänstekategorier, hade kommittén funnit sig icke böra utgå från de
dåvarande pensionsåldrarna och genom jämkningar av dessa på grund av
ändrade förhållanden söka framkonstruera lämpliga avgångsåldrar. Kommittén
hade i stället förutsättningslöst sökt med stöd av den erfarenhet,
som av myndigheterna vunnits rörande tjänstbarhetsåldern för olika befattningshavargrupper,
bilda sig en uppfattning om lämplig avgångsalder.
Härvid hade kommittén haft att taga hänsyn till och mot varandra väga
olika faktorer dels sammanhängande med de speciella tjänsterna, dels av
mera allmän innebörd. Kommitténs slutintryck hade blivit, att ur effektivitetssynpunkt
hinder icke borde beträffande det stora flertalet tjänstekategorier
möta mot ianspråktagande av befattningshavarnas arbetskraft under
icke oväsentligt längre lid än som följde vid tillämpning av dåvarande fixa
pensionsåldrar.

Vid de överväganden, som ägt rum inom kommittén rörande lämplig
avgångsålder, hade kommittén, med hänsyn till den skiftande arten av de
arbetsuppgifter som ankomme på innehavarna av olika befattningar, stannat
vid att förorda, att å befattningarna skulle tillämpas endera av fyra
pensioneringsperioder; för arbetare i statens tjänst borde i princip tillämpas
den lägsta av dessa.

Vid anmälan av proposition i ämnet (1951: 184) anslöt sig föredragande
departementschefen till förslaget om införande av pensioneringsperioder
på sätt kommittén förordat. Kommitténs förslag till jämkningar i fråga om

286

den tidpunkt, då vederbörande befattningshavare tidigast skulle äga avgå
ur tjänst - vilka förslag innefattade såväl höjningar som sänkningar i förhallande
till då gällande pensionsåldrar — var departementschefen däremot
icke beredd att då upptaga till prövning utom såvitt gällde förslaget, att
för extra ordinarie befattningar i praktiken borde införas samma pensioneringsperioder
som för ordinarie; i övrigt borde de föreslagna jämkningarna
bli föremål för ytterligare överväganden.

Propositionen vann riksdagens bifall; systemet äger nu tillämpning beträffande
civila anställningsliavare i statens tjänst samt för befattningshavare
underkastade pensionsreglementena för de högre kommunala skolorna
och folkskolan.

Bestämmelserna innebära i huvudsak följande.

De reguljära pensioneringsperioderna äro tre till antalet och omfatta i
princip

pensionering speriod I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år;
för tjänster i Ca eller Ce 1—16 samt för arbetare;

pensioneringsperiod II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år;
för tjänster i Coa 1 och Cob 1 samt för de tjänster, vilka enligt särskilda
beslut hänförts till denna period; samt

pensioneringsperiod III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år;
för tjänster i Ca eller Ce 17—37 samt i Co 1—25 och Cs 1—25.

För det fall, då en lägre avgångsålder än 60 år ansetts erforderlig, finnes
en särskild pensioneringsperiod IV, omfattande den tid, som för varje särskilt
fall bestämmes.

Den enskilde anställningshavaren har i regel att själv avgöra, om han
önskar avgå vid pensioneringsperiodens övre eller nedre gräns eller vid
annan tidpunkt inom perioden. Myndighet skall icke regelmässigt upptaga
dennes fortsatta tjänstgöring utöver den nedre gränsen till särskilt övervägande,
utan tjänstgöringen skall oförändrat fortgå till den tidpunkt före
periodens slut, intill vilken anställningshavaren önskar kvarstå, såvida
icke myndigheten av särskilda skäl finner anledning föreskriva, att tjänstgöringen
skall upphöra tidigare. Skäl därtill kan vara, att anställningshavaren
befunnits icke kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
tjänsteåligganden. Entledigande må även ske, då anställningshavarens bibehållande
i tjänst får anses innebära risker för hans egen eller andras
säkerhet och hälsa. Vidare kan en anställningshavare få avgå i sådana fall,
då hans avgång är önskvärd antingen med hänsyn till omorganisation,
berörande hans tjänsteställe, eller för rationalisering av arbetsförhållandena
därstädes.

Om det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt, att anställningshavare efter
uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens övre gräns
tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter, som ålegat honom i
hans senast innehavda befattning, kan medgivande lämnas honom att kvar -

287

stå i tjänst under ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är fullt
tjänsteduglig. Fråga om dylikt medgivande prövas av Kungi. Maj:t. Enligt
uttalande av föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen
1951: 184 har det förutsatts, att anstånd längre tid än ett år endast
undantagsvis skall beviljas.

Gällande pensionsåldersbestämmelser trädde i kraft den 20 juni 1951
och ha nu således tillämpats i något mer än tre år. De anställningshavare,
vilka blevo underkastade desamma vid deras ikraftträdande, ha numera i
samtliga fall uppnått respektive pensioneringsperiods övre gräns. Revisorerna
ha därför ansett det vara av intresse att undersöka, hur det nya
pensioneringssystemet hittills utfallit i praktiken, och ha därför tillskrivit
ett antal myndigheter med begäran om uppgifter i skilda hänseenden beträffande
samtliga de anställningshavare, som avgått med pension under
tiden 1 juli 1951—30 juni 1954. Uppgifter ha begärts från vissa centrala
ämbetsverk, truppförband (anstalter, motsvarande), statens sinnessjukhus,
domänverket, de fyra kommunikationsverken, vissa länsstyrelser samt vissa
högre allmänna läroverk, samrealskolor, folkskoledistrikt och folkskolinspektörer
ävensom några kommunala realskolor (samtliga myndigheter
finnas förtecknade i särskild bilaga). Dessutom ha de tillfrågade anmodats
att besvara vissa allmänna frågor i ämnet.

Beträffande den gjorda undersökningen, som avsett sammanlagt 7 145
anställningshavare, må till att börja med nämnas att den ej omfattat de
anställningshavare, som avgått med rätt till ålderspension den 30 juni 1951.
Visserligen var det nya pensionssystemet tillämpligt å dessa, men med
hänsyn till tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande har förutsatts,
att ifrågavarande anställningshavare redan tidigare träffat sådana dispositioner,
att de icke funnit anledning att avgå vid en annan tidpunkt än
den ursprungligen avsedda. Ett medtagande av ifrågavarande anställningshavare
skulle därför ej ha varit ägnat att ge en klarare bild av systemets
tillämpning. Ej heller ha av skilda skäl uppgifter infordrats beträffande de
anställningshavare, som den 30 juni 1954 eller tidigare uppnått respektive
pensioneringsperiods nedre gräns men som vid detta datum alltjämt kvarstodo
i tjänst.

Resultatet av den gjorda undersökningen beträffande kommunikationsverken,
avseende sammanlagt 5 244 anställningshavare, redovisas i efterföljande
tre tabeller (1—3).

Vid redovisningen av i vad mån de med pension avgångna anställningshavarna
kvarstått efter det att respektive pensioneringsperiods nedre gräns
uppnåtts, har det ansetts lämpligt att beakta, vid vilken tidpunkt under
perioden som pensionsavgången inträffat. Ifrågavarande treårsperiod har
därför i sin tur uppdelats på sex perioder, var och en omfattande ett halvt
år. Detta tillvägagångssätt innebär, att det redovisade materialet uppdelats
i grupper, som givit olika frekvens för kvarstående i tjänst. Vid studium

288

Tabell 1.

Med pension avgångna manliga tjänstemän vid statens järnvägar, post- och televerken samt
statens vattenfallsverk, fördelade efter pensioneringsperioder, tidpunkten för pensionsavgången
och tidsintervallet mellan pensionsavgången och uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns.

Pensio- nerings- period	Tid-punkten för pen-sionsav-gången1)	Antal pensions- avgångna	Antal i % vilka
ej kvar-stått	kvarstått
1-6 mån.	7-12 mån.	13-18 mån.	19-24 mån.	25-30 mån.	31-36 mån.
i.....	1	311	98,7	1,3
	2	361	94,8	3,3	1,9	—	_	_	_
	3	397	87,9	7,1	3,0	2,0	_	_	_
	4	451	74,6	8,4	11,5	2,2	3,3	_	_
	5	546	74,5	5,5	9,3	5,7	3,5	1,5	_
	6	674	67,5	6,8	8,0	7,3	6,4	2,7	1,3
ii.....	1	49	100,0	_	_
	2	81	95,1	1,2	3,7	_	_	_	_
	3	72	69,4	12,5	15,3	2,8	_	_	_
	4	66	66,7	13,6	9,1	4,5	6,1	_	_
	5	102	54,9	13,7	2,0	5,9	23,5	_	_
	6	127	55,2	10,2	6,3	9,4	18,9	-	-
in ...	1	25	100,0	_
	2	30	86,7	13,3	_	_	_	_
	3	66	48,5	3,0	48,5	—	_	_	_
	4	69	43,6	15,9	40,5	_	_	_	_
	5	74	52,7	9,5	37,8	_	_	_	_
	6	83	33,8	14,4	51,8	-	—	-	—

l) 1=andra halvåret 1951 2=första halvåret 1952,
3= » » 1952 4= » » 1953,

5= » » 1953 6= » » 1954.

av tabellerna torde det böra beaktas, att det för att erhålla för dessa sex
perioder jämförliga förhållanden skulle ha fordrats, att systemet med pensioneringsperioder
tillämpats under så lång tid före undersökningsperioden,
som svarar mot respektive pensioneringsperiods längd.

Av nämnda tabeller, vari innefattas personal vid statens järnvägar,
post- och televerken samt statens vattenfallsverk, framgår med uppdelning
av personalen på pensioneringsperioder om och i vad mån avgången skett
vid uppnåendet av respektive periods undre gräns eller senare. Av redovisningen
kan utläsas att benägenheten att kvarstå är lägst bland personal
med lägre pensionsålder och ökar med stigande pensionsålder. Man torde
vidare kunna draga den slutsatsen, att av den personal som kvarstått den
med lägre pensionsålder är mindre benägen att kvarstå till pensioneringsperiodens
övre gräns än personal med högre pensionsålder. Detta sistnämnda
förhållande får givetvis ses i samband med att intervallet mellan
den övre och den nedre gränsen i pensioneringsperioden är större för de
lägre pensionsåldrarna än för de högre.

Benägenheten att kvarstå synes bland arbetarna vara lägre än bland
tjänstemän, tillhörande pensioneringsperiod I, och ungefärligen densamma

289

Taliell 2.

Med pension avgångna kvinnliga tjänstemän vid statens järnvägar, post- och televerken samt
statens vattenfallsverk fördelade efter pensioneringsperioder, tidpunkten för pensionsavgången
och tidsintervallet mellan pensionsavgången och uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns.

Pensio- nerings- period	Tid-punkten för pen-sionsav-gången1)	Antal pensions- avgångna	Antal i % vilka
ej kvar-stått	kvarstått
1-6 mån.	7-12 mån.	13-18 mån.	19-24 mån.	25-30 mån.	31-36 mån.
i.....	1	13	100,0
	2	6	100,0	—	—	—	—	—	—
	3	11	90,9	9,1	—	—	—	—	—
	4	14	85,8	7,1	7,1	—	—	—	—
	5	20	85,0	—	10,0	—	5,0	—	—
	6	14	64,5	7,1	7,1	7,1	—	14,2	—
ii.....	1	12	100,0	_	_	_	_	_	_
	2	21	95,2	—	4,8	—	—	—	—
	3	7	85,7	—	14,3	—	—	—	—
	4	2	100,0	—	—	—	—	—	—
	5	18	61,1	5,6	11,1	—	22,2	—	—
	6	19	63,1	5,3	15,8	—	15,8	—	—
in ...	1	5	80,0	20,0	_	_	_	_	_
	2	1	—	100,0	—	—	—	—	—
	3	5	40,0	—	60,0	—	—	—	—
	4	5	60,0	—	40,0	—	—	—	—
	5	4	50,0	—	50,0	—	—	—	—
	6	3	66,7	33,3	—	—	—	—	—
IV ....	1	30	100,0	_	_	_	_	_	_
	2	57	96,5	3,5	—	—	—	—	—
	3	52	92,4	1,9	3,8	1,9	—	—	—
	4	64	90,6	3,1	1,6	1,6	3,1	—	—
	5	89	88,8	3,4	6,7	—	U	—	—
	6	108	85,1	5,6	2,8	1,9	0,9	2,8	0,9

x) Se anm. till tab. 1.

Tabell 3.

Med pension avgångna manliga arbetare vid statens järnvägar, post- och televerken samt statens
vattenfallsverk, fördelade efter pensioneringsperioder, tidpunkten för pensionsavgången och
tidsintervallet mellan pensionsavgången och uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns.

Pensio- nerings period	Tid-punkten för pen-sionsav-gången1)	Antal pensions- avgångna	Antal i % vilka
ej kvar-stått	kvarstått
1-6 mån.	7-12 mån.	13-18 mån.	19-24 mån.	25-30 mån.	31-36 mån.
Arb. ..	1	129	98,4	1,6
	2	171	95,9	4,1	—	—	—	—	—
	3	146	91,0	2,1	5,5	1,4	—	—	—
	4	187	91,9	1,6	4,3	1,1	1,1	—	—
	5	186	91,9	3,8	2,7	1,1	0,5	—	—
	6	261	71,7	15,3	4,6	3,4	3,1	—	1,9

*) Se anm. till tab. 1.

19 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. I.

290

vid de nämnda fyra affärsdrivande verken som bland flertalet arbetargrupper
inom övriga undersökta verksamhetsområden.

Om man studerar det här ej redovisade materialet beträffande tjänstemannagrupperna
utanför de affärsdrivande verken — vilket material bedömts
vara för litet för att sammanfattas i tabeller — finner man, att personal
som tillhört pensioneringsperioderna II och III kvarstått i icke obetydlig
omfattning och ofta då till pensioneringsperiodens övre gräns. När
det gäller pensioneringsperiod I synes benägenheten att kvarstå vara mindre,
i andra fall större än vid affärsverken inom motsvarande grupper men
praktiskt taget alltid mindre än för personal, hörande till de båda högre
pensioneringsperioderna. Vad nu sagts belyses delvis med följande exempel.

Inom tullverket synes ungefär en tredjedel av personal, hörande till
pensioneringsperiod II, kvarstå till pensioneringsperiodens övre gräns. Motsvarande
siffra för pensioneringsperiod III synes ligga nära 75 procent.
Vid den allmänna civilförvaltningen synes benägenheten att kvarstå vara
lika hög eller möjligen något högre än inom tullverket, under det att lärarpersonal
vid läroverk och folkskolor kvarstår i väsentligt mindre omfattning.

Det nu sagda tar närmast sikte på manliga anställningshavare. I allmänhet
synes icke det föreliggande materialet tillåta några säkra slutsatser,
att förhållandena för de kvinnliga skulle avsevärt avvika från de för de
manliga gällande.

Det insamlade materialet har, förutom efter pensioneringsperioder, bearbetats
även efter lönegrader. Denna bearbetning antyder på intet sätt,
att inom området för en pensioneringsperiod benägenheten att kvarstå
skulle markant visa sig annorlunda i högre lönegrader än inom lägre. Då
det gäller den största av de nu undersökta grupperna, nämligen stationskarlskarriären,
synes i varje fall någon skillnad härvidlag mellan tjänstemän
hörande till olika lönegrader inom karriären ej påvisbar. I övrigt visar
den efter lönegrader gjorda uppställningen samma tendens som ovan
nämnts: att benägenheten att kvarstå är större i de högre karriärerna än i
de lägre.

Under den treårsperiod som här behandlats har en omfattande tjänsteförteckningsrevision
genomförts. De mest omfattande lönegradsuppflyttningarna
genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1952. Det kan förmodas, att
denna revision medfört, att tjänstemän, som eljest ej skulle ha fortsatt sin
tjänstgöring, funnit för gott att kvarstå för att erhålla pension enligt högre
lönegrad. Denna omständighet torde delvis förklara att, såsom framgår av
tabellerna 1 och 2, antalet pensionsavgångna successivt ökat under den
undersökta treårsperioden. Givetvis betingas denna ökade avgång även av
systemet med pensioneringsperioder såsom sådant.

Försök ha gjorts att för personal vid statens järnvägar tillhörande vissa
lönegrader utröna, huruvida höjd lönegradsplacering influerat på benä -

291

genheten att kvarstå. Härvidlag möta emellertid uppenbara svårigheter
till följd av att lönegradslyftningarna ofta avsett samtliga i vissa tjänster
placerade befattningshavare. Bearbetningen i denna del visar dock, att de
tjänstemän, som uppnådde pensioneringsperiodens nedre gräns före tjänsteförteckningsrevisionens
genomförande den 1 juli 1952, kvarstått i tjänst
i större utsträckning än eljest efter uppnåendet av denna gräns.

Vid undersökningen infordrades uppgifter om i vad mån den med pension
avgångna personalen återanställts. För de återanställda har undersökts,
i vilken utsträckning vederbörande avgått senare än vid pensioneringsperiodens
nedre gräns. Av de med pension avgångna 4 153 manliga tjänstemännen
ha 265 eller 6,4 procent återanställts, av de 1 030 pensionsavgångna
kvinnliga tjänstemännen 109 eller 10,6 procent. Av de återanställda har
endast en mindre del, 30 procent respektive 17 procent, kvarstått efter
uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns. Flertalet av de återanställda
ha endast tjänstgjort under kortare perioder. I åtskilliga fall har
återanställningen icke heller skett i direkt anslutning till pensionsavgången.

Beträffande de svar, som lämnats å de förut omnämnda frågorna, torde
få nämnas följande.

I allmänhet ha anställningshavarna icke vägrats kvarstå eller tillråtts
avgå efter uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns; ett 60-tal
fall ha dock förekommit. Järnvägsstyrelsen har uppgivit, att omkring
60 anställningshavare anmodats avgå i samband med genomförandet av
omorganisation berörande deras tjänsteställen eller rationalisering av arbetsförhållandena
därstädes. Ett icke känt antal anställningshavare vid
statens järnvägar, där omfattande rationaliseringar pågått, torde vidare
ha avgått vid den nedre gränsen utan anmodan därtill, då de känt till att de
i annat fall finge räkna med att erhålla avsked. Telestyrelsen har erinrat,
att före genomförandet av automatisering eller sådan annan rationalisering
av telefondriften, som beräknades medföra personalindragning, brukade
hållas allmänna informationsmöten med telefonistpersonalen vid de berörda
stationerna. Härvid underrättades sådana telefonister, som uppnått
pensioneringsperiodens nedre gräns, om att de ej kunde få kvarstå i tjänst,
då detta skulle försvåra möjligheterna att avveckla det väntade personalöverskottet.
Huruvida och i vilken omfattning här nämnda telefonister sedermera
avgått från tjänsten vid denna gräns saknade styrelsen kännedom
om.

I ett 70-tal fall ha anställningshavare medgivits kvarstå i tjänst efter
uppnåendet av den för vederbörande gällande pensioneringsperiodens övre
gräns. — Samtliga här nämnda antalsuppgifter torde icke vara av den
storleksordning, att de i nämnvärd grad kunna påverka resultatet av den
gjorda undersökningen.

Några svårigheter att överblicka rekryteringsbehovet av personal synas
icke ha uppkommit till följd av de nya pensionsreglerna.

292

Myndigheterna äro i stort sett positivt inställda till systemet med pensioneringsperioder,
men de uttala samtidigt, att det har tillämpats under
så kort tid, att det ännu är för tidigt att draga några bestämda slutsatser.
Rikets allmänna kartverk anser dock, att detsamma bör avskaffas. De fördelar,
som detta innebure i fråga om möjligheter att utnyttja den äldre arbetskraften,
syntes kunna erhållas på ett lämpligare sätt genom att möjligheterna
att mot arvode återanställa pensionsavgången personal ökades.
Härigenom skulle ett urval kunna ske, så att verkligt produktiv personal
skulle kunna utnyttjas i lämpliga arbetsmoment, under det att personal,
som på grund av ålderssymptom eller av andra anledningar vore mindre
arbetsduglig, icke skulle behöva bibehållas i tjänstgöring.

Ett par myndigheter, bland annat järnvägsstyrelsen, ha ifrågasatt, huruvida
icke en bestämmelse borde införas av innebörd, att anställningshavare,
som hade för avsikt att kvarstanna i tjänst efter det han uppnått pensioneringsperiodens
nedre gräns, skulle vara skyldig att senast inom viss tid
före sistnämnda tidpunkt göra anmälan därom till sitt befäl med angivande
av den ungefärliga tid han avsåge att kvarstå i tjänst.

Järnvägsstyrelsen — liksom andra myndigheter — har framhållit, att
frågan om valet av tidpunkt för avgång i hög grad påverkas av möjligheterna
att kunna övergå till verksamhet utom statens järnvägar. Denna möjlighet
växlade med konjunkturerna inom olika yrken. De båda senaste åren
hade tjänstemän och arbetare med yrkesutbildning i stor utsträckning avgått
vid nedre gränsen och skaffat sig annat arbete, vilket i regel varit ekonomiskt
förmånligare än att stå kvar i verkets tjänst. Järnvägsstyrelsen har
vidare uttalat följande.

En bidragande orsak till personalens obenägenhet att stanna längre än
till den nedre gränsen av pensioneringsperioden har varit och är den befordrade
personalens känslighet för den ofta märkbara irritation, som uppstår
bland den obefordrade personalen, då den ser sina befordringsutsikter
skjutas på framtiden.

Det må nämnas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst, att vissa
vägförvaltningar träffat överenskommelse med vederbörande fackorganisationer,
att arbetare vid uppnåendet av den nedre gränsen skall avgå.

De bestämmelser, för vilka tidigare redogjorts, avse såsom nämnts civila
anställningshavare och således icke militära. Beträffande dessa gälla fortfarande
fasta pensionsåldrar. 1948 års pensionsålderskommitté framlade i
januari 1952 ett betänkande med utredning och förslag rörande dels avgångsåldern
för militära och civilmilitära beställningshavare, dels pensionsförmåner
för befattningshavare i statens tjänst m. fl. vid frivillig förtidsavgång.
I detta betänkande diskuteras bl. a. frågan huruvida det för de
civila statstjänstemännen valda systemet i fråga om den rörliga pensionsålderns
anordnande bör vinna tillämpning även för beställningshavare vid

293

försvaret. På grundval av sina överväganden stannade kommittén för att
förorda vissa pensioneringsperioder. Förslaget har icke föranlett någon
proposition till riksdagen. — Erinras må vidare att kommittén i maj 1954
framlagt ett betänkande med utredning och förslag rörande avgångsålder
m. m. för icke-statliga befattningshavare med anslutning till statens pensionsanstalt.

Av betydelse för bedömandet av pensionsåldrarna äro de demografiska
förhållandena. Till belysande av dessa må här lämnas följande uppgifter.

Inom den vuxna befolkningen (varmed här avses personer fr. o. in. 20 års
ålder) var åldersfördelningen vid mitten av 1930-talet sådan, att emot 100
personer under 60 respektive 65 år svarade i genomsnitt 24 respektive 15
personer i högre ålder. De äldre årsklassernas storlek i förhållande till den
vuxna befolkningen i övrigt hade emellertid 1950 stigit så, att emot 100
vuxna personer under 60 respektive 65 år svarade 27 respektive 17 äldre
personer; uttryckt på annat sätt hade antalet åldringar i jämförelse med
övriga vuxna under åren 1935—1950 stigit med 14 respektive 11 procent.
Denna utveckling beräknas fortsätta under lång tid framåt. Sålunda kan
det beräknas, att emot 100 vuxna personer under 60 år komma att svara
följande antal äldre, nämligen 1955 29, 1960 32, 1965 34 och 1970 37 och
att emot 100 vuxna personer under 65 år komma att vid samma tidpunkter
svara 19, 20, 21 respektive 23 äldre personer. Mellan 1935 och 1970 skulle i
enlighet med dessa beräkningar antalet »åldringar» i jämförelse med den
övriga vuxna befolkningen öka med 57 respektive 49 procent.

Av intresse i detta sammanhang ha även ansetts vara pensionsförhållandena
för statsanställda i Danmark, Norge och Finland. De allmänna åldersgränserna
för dessas avgångsskyldighet utgöra i Danmark 70 år för män
och kvinnor, i Norge 70 år för män och 65 år för kvinnor samt i Finland
67 år för män och kvinnor. Lägre åldersgränser (i Norge främst 68 och 65
år för män) gälla för vissa befattningar inom sjukvården eller där arbetsuppgifternas
art eljest ansetts motivera detta samt, beträffande Danmark,
för tjänstemän på Grönland.

I Norge och Finland kan kvarstående efter avgångsskyldighetens inträde
ske efter uppmaning, i Norge av vederbörande departement och i Finland
av tillsättningsmyndigheten. I Norge förutsättes härför att kvarståendet är
önskvärt ur tjänstesynpunkt, och uppmaning att kvarstå lämnas där för
ett år i sänder och för sammanlagt högst fem år. I Finland kan kvarstående
ske till 70 års ålder och, där det befinnes önskligt ur allmänna synpunkter,
även därefter.

Förtidsavgång med pension kan ske i Danmark tidigast vid 65 års ålder
och i Finland tidigast vid 63 års ålder. I Norge har befattningshavare rätt
att avgå med pension (som vid mindre än 30 tjänstår blir avkortad) högst
tre år före åldersgränsen, om summan av hans levnadsålder och tjänstetid
utgör minst 85 år, vilket medför att avgångsskyldighet vid 70, 68 eller 65

294

års ålder motsvaras av rätt till pension vid frivillig avgång tidigast vid 67,
65 respektive 62 års ålder (förutsatt att befattningshavaren ej kommit i
tjänst senare än vid 49, 45 respektive 39 års ålder). Då angivna latitud år
1949 — trots att överenskommelse därom med personalorganisationerna ej
uppnåtts — bestämdes till tre i stället för, såsom tidigare, fem år, innebar
detta en höjning av åldern för rätt till pension vid förtidsavgång med två år.
På grund av övergångsbestämmelse blir höjningen genomförd först den
1 augusti 1959.

Revisorernas uttalande. Sedan något mer än tre år gäller för de civila
anställningshavarna och de med dem i pensionshänseende likställda ickestatliga
befattningshavarna, att de tidigare fixa pensionsåldrarna ersatts av
ett system av rörliga sådana, innefattande s. k. pensioneringsperioder.
Konstitutitivt för detta är, att avgörandet av när inom respektive period den
anställde skall avgå i princip fattas av honom själv.

De grunder, som nu gälla för ålderspensioneringen, ha tillkommit bl. a.
såsom en följd av att 1946 års riksdagsrevisorer framhållit, att förutsättningarna
för de år 1935 införda pensionsåldrarna helt förändrats och att
det därför vore nödvändigt att ompröva dessa i syfte att tillvarataga den
äldre arbetskraften. Årets revisorer ha därför funnit det vara av intresse
att söka utröna, hur systemet med rörliga pensionsåldrar utfallit i praktiken,
eller med andra ord: hur det av 1946 års revisorer nyss anförda önskemålet
tillgodosetts. Visserligen har detta system vid tidpunkten för den
i det föregående redovisade undersökningen tillämpats allenast under tre år,
men enligt revisorernas mening har det varit i kraft så länge, att det synes
vara möjligt att draga vissa slutsatser om verkningarna av detsamma. Härför
talar även att resultatet av undersökningen måste anses vara ganska entydigt.
Revisorerna vilja emellertid framhålla, att de vid sitt ställningstagande
till detta icke förbise, att de infordrade uppgifterna avsett allenast
de anställningshavare, som redan avgått med pension, och ej dem som uppnått
den nedre gränsen för respektive period men alltjämt kvarstodo i tjänst
den 30 juni 1954, men vilja erinra, att telestyrelsen upplyst, att av de anställningshavare
vid verket, som under tiden 1 juli 1951—30 juni 1954
uppnådde nedre gränsen för respektive pensioneringsperiod, totalt allenast
26 procent kvarstått i tjänst under längre eller kortare tid av pensioneringsperioden.

Det ovan återgivna siffermaterialet giver vid handen, att de nya bestämmelserna
icke i högre grad medfört, att den äldre arbetskraften utnyttjats
för verksamhet i statens tjänst. Särskilt gäller detta beträffande de anställningshavare,
som tillhöra pensioneringsperioderna I och II och där huvudparten
av dem, för vilka periodsystemet gäller, äro inplacerade. För period
III är dock procenten kvarstående befattningshavare i allmänhet större.
Den genomsnittliga tid, varunder de manliga befattningshavarna i pensio -

neringsperiod I (tab. 1) som avgått under första halvåret 1953 kvarstått i
tjänst, kan under viss förutsättning beräknas till 0,19 år. Motsvarande tal
för pensioneringsperioderna II och III bli 0,27 respektive 0,34 och lör första
halvåret 1954 0,38, 0,52 respektive 0,42 år. Uttryckt på annat sätt kan man
säga, att de 451 manliga befattningshavarna, som avgått under första halvåret
1953, sammanlagt kvarstått i tjänst under i runt tal 86 år eller vad
som motsvarar den produktiva åldern för två personer.

De hittills gjorda erfarenheterna på detta område kunna enligt revisorernas
mening knappast anses överraskande. Anledning finnes nämligen
antaga, att de anställdas benägenhet alt kvarstå kommer att vara minst i
tider, då det såsom f. n. finnes goda utsikter, särskilt för de yngre pensionärerna
med på den allmänna arbetsmarknaden efterfrågad utbildning,
att erhålla anställning i privat tjänst med rätt till full avtalsenlig lön utöver
statspensionen. I tider av arbetslöshet torde tendenserna komma att
vara de motsatta. Den omständigheten att antalet i tjiinst kvarstående
är förhållandevis störst inom grupp III torde kunna styrka den här framförda
uppfattningen. Möjligheterna att erhålla en ny anställning vid 65
års ålder äro nämligen av naturliga skäl avsevärt mindre än vid 60 års ålder.

Att det nya pensionsålderssystemet fått så begränsad effekt som fallet är,
torde även vara en följd av de principer, som legat till grund för fastställandet
av de olika pensioneringsperioderna. Enligt pensionsålderskommittén
hade dessas övre gräns avvägts att ungefärligen motsvara de åldersgränser,
som enligt kommitténs uppfattning borde ha blivit fastställda vid
bibehållande av dåvarande system med fixa pensionsåldrar. Dessa borde
enligt kommitténs mening icke sättas högre än de åldrar, intill vilka befattningshavarna
som regel kunde förväntas vara i stånd att på ett fullgott
sätt fullgöra sina åligganden. Därigenom att då gällande pensionsåldrar
fastställdes som nedre gräns för perioderna, kom denna att ligga vid en
ålder, då flertalet anställningshavare, i varje fall i de båda lägsta perioderna,
äro i stånd att ytterligare någon tid göra en insats i det produktiva
livet. Det måste därför vara lockande att avgå så tidigt som möjligt för att
taga anställning i privat tjänst. Här torde även få erinras att flertalet av
dem, som återanställts efter pensionsavgången, lämnat sin tjänst vid
respektive periods nedre gräns. Denna omständighet torde vara ett bevis
för att förutsättningar i dessa fall förelegat för ett kvarstående i tjänst.

Det var att förvänta, att den nyligen genomförda tjänsteförteckningsrevisionen
skulle föranleda vissa befattningshavare att fortsätta sin tjänstgöring
efter uppnåendet av respektive pensioneringsperiods nedre gräns.
Detta antagande synes i viss utsträckning ha besannats; det statistiska materialet
tillåter dock knappast alt några bestämda procenttal härom framräknas.
Även om tjänsteförteckningsrevisionen synes ha fått en mera begränsad
betydelse i detta hänseende än vad som på förhand kunde antagas,
torde den dock ha bidragit till att totalbilden av det nuvarande ålders -

296

pensioneringssystemet blivit gynnsammare, ur synpunkten att tillvarataga
äldre arbetskraft, än den eljest skulle ha blivit.

Den som vid uppnåendet av respektive periods nedre gräns icke har fullt
antal tjänsteår för erhållande av hel pension äger att såsom tjänstår tillgodoräkna
den tid inom perioden, som han kvarstår i tjänst. Enligt vad
som framgår av upplysningar, revisorerna inhämtat, synes icke den möjligheten
alltid ha utnyttjats.

Då man bedömer pensionsålderssystemet, sådant det f. n. är utformat,
bör det enligt revisorernas mening beaktas, att för de olika tjänsterna i
allmänhet gäller den pensioneringsperiod, vars nedre gräns sammanfaller
med de för befattningarna tidigare gällande pensionsåldrarna, som tillkommo
1935 och som voro fastställda bl. a. med hänsyn till den då rådande
stora ungdomsarbetslösheten, som ansågs göra det nödvändigt att befrämja
en avkoppling av de högsta åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter
för yngre arbetskraft. Pensionsålderskommittén hade
visserligen vid inplacering av de olika tjänsterna i pensioneringsperioder
företagit en förutsättningslös prövning med hänsyn till arbetsuppgifterna,
men vid anmälan av proposition i ämnet förklarade sig föredragande departementschefen
icke beredd att då upptaga dessa förslag till prövning.

1935 års pensionsåldrar fastställdes i huvudsak enligt den principen, att
lönens storlek skulle vara grund för avgångsskyldigheten. Numera vunna
erfarenheter synas emellertid giva vid handen, att det icke föreligger tillräckliga
skäl att differentiera pensionsåldrarna enbart efter lönegrad. Man
kan med andra ord icke utgå ifrån att de lägsta befattningshavarna även
skola ha de lägsta pensionsåldrarna. Bland befattningshavare i samma lönegrad
kan arbetets art motivera tillämpning av olika pensioneringsperioder.
Den gerontologiska forskningen synes ha ådagalagt, att de individuella
variationerna i den fysiska och psykiska arbetsförmågan äro så stora, att
anledning ej finnes att ur effektivitetssynpunkt bibehålla en låg pensionsålder
enbart på grund av att arbetet är t. ex. mekaniskt eller enahanda.
Minskning i prestationsförmågan i ett avseende uppväges ofta av en ökning
i denna i ett annat. Redan 1946 års revisorer uttalade, att ur effektivitetssynpunkt
knappast syntes föreligga någon tvekan om att för det stora
flertalet grupper, som hade en lägre pensionsålder än 65 år, en måttlig höjning
av pensionsåldern skulle kunna genomföras utan åsidosättande av
statsnyttans krav.

Då man bedömer verkningarna av de nu gällande bestämmelserna i detta
ämne, bör man hålla i minnet, att åldringsutgifterna på grund av bl. a. de
demografiska förhållandena torde komma att stiga avsevärt under de
närmaste decennierna. Nyligen har sålunda beräknats att personalpensionskostnaderna
för det statliga och statsunderstödda området, som f. n. uppgå
till 500 miljoner kronor för år, komma att stiga med 60 procent eller till
800 miljoner kronor på 15 år enbart på grund av ändrad åldersfördelning.

297

Den ökande försörjningsbörda, som de stegrade pensionsutgifterna medföra,
kommer att falla på en minskande del av befolkningen och måste
sålunda antagas komma att öka skattebelastningen på den aktiva delen av
denna. Det är därför, såsom föredragande departementschefen uttalade vid
anmälan av propositionen om införande av systemet med pensioneringsperioder,
uppenbarligen angeläget, alt man i största möjliga utsträckning
söker tillvarataga äldre arbetskraft.

När 1951 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslöt införa de nya
grunderna för ålderspensioneringen förväntades, att anställningshavarna
i allmänhet skulle kvarbliva i tjänst kortare eller längre tid, sedan respektive
pensioneringsperiods nedre gräns, d. v. s. i allmänhet den tidigare
fixerade pensionsåldern, uppnåtts. Härigenom skulle i verkligheten en höjning
av pensionsåldern inträda. De numera vunna erfarenheterna torde
emellertid få anses giva vid handen, att den med reformen avsedda höjningen
av avgångsåldern kommit till stånd allenast i ringa utsträckning.
Ehuru endast en relativt kort tid förflutit, sedan riksdagen fattat beslut i
frågan, anse sig revisorerna med hänsyn till angivna förhållanden böra
fästa uppmärksamheten på denna. Revisorerna avse härmed icke att förorda,
att systemet med pensioneringsperioder skall övergivas. Erinras må
att 1954 års riksdag icke bifallit en motion om upphävande av detta och
om återgång till fasta pensionsåldrar. Revisorerna anse emellertid, att åtgärder
böra vidtagas för tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Vad
som härvid torde kunna komma i fråga är att förutsättningslöst ompröva
tjänsternas inplacering i de olika perioderna. En i varje fall måttlig höjning
av den nedre gränsen för period I, 60 år, torde även böra övervägas. Därest
med hänsyn till arbetsuppgifternas art en sådan höjning icke anses böra
genomföras för vissa befattningar, böra dessa hänföras till period IV.

Som tidigare omnämnts framlade pensionsalderskommittén år 1952 ett
förslag om införande av pensioneringsperioder även för militära och civilmilitära
beställningshavare. Detta har icke föranlett någon proposition till
riksdagen. Med anledning härav må erinras att de militära pensionsåldrarna
i många fall äro mycket låga, om hänsyn tages till den ålder, till
vilken en person i regel är i stånd att fullgöra en aktiv insats pa arbetsmarknaden.
Med beaktande av de krav i bl. a. fysiskt avseende, som ställas
på den militära personalen, är det emellertid naturligt, att den icke kan
användas t. ex. i trupptjänst till alltför hög ålder. Visserligen anställas pensionerade
beställningshavare i viss utsträckning i s. k. arvodesbefattningar,
men under senare år ha yppat sig betydande svårigheter att besätta dessa
med beställningshavare avgångna med ålderspension. Av både demografiska
och statsfinansiella skäl är det emellertid önskvärt att ökade förutsättningar
skapas för utnyttjande i statstjänst av den arbetskraft, som
representeras av från aktiv stat avgående militära beställningshavare.

298

Erinras må att pensionsalderskommittén föreslog, att en utredning skulle
föranstaltas för utrönande av möjligheterna härtill.

Revisorerna tinna det i hög grad motiverat, att den militära personalens
pensionsåldersfraga snarast prövas. Till övervägande böra även upptagas
sådana organisatoriska och författningsmässiga åtgärder, som kunna göra
det möjligt att i statstjänst, intill den ålder som eljest utgör den normala
pensionsåldern, tillvarataga den arbetskraft, som utgöres av från aktiv stat
avgående personal.

Reservation av herr Hällgren, som ansett, att riksdagens revisorer saknat
tillräcklig anledning att på sätt som skett avlåta skrivelse i omförmälda ärende.
Såsom skäl för reservationen åberopas dels att riksdagen så sent som i maj
månad år 1951, på förslag av Kungl. Maj:t efter överenskommelse med statstjänstemännens
huvudorganisationer, nämligen Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och
Tjänstemännens centralorganisation, fattat beslut om att dittillsvarande system
med fasta pensionsåldersgränser skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med 1948 års pensionsålderskommittés förslag för civila anställningshavare i
statens tjänst m. fl. ersättas med pensioneringsperioder omfattande för period
I 60—63 års ålder för tjänster i Ca eller Ce lönegrader 1—16 samt arbetare
i statens tjänst; pensioneringsperiod II 63—65 års ålder för tjänster i
Coa 1, Cob 1 samt enligt särskilda beslut; pensioneringsperiod III 65—66 års
ålder för tjänster i Ca eller Ce 17—37 samt i Co 1—25 och Cs 1—25; samt
pensioneringsperiod IV för de fall med lägre avgångsålder än 60 år och omfattande
tid som för varje särskilt fall bestämmes; att dessa nya bestämmelser
trädde i kraft den 20 juni 1951 och ha sålunda icke tillämpats i något mer än
tre år, en alltför kort tid för att på därav vunna erfarenheter kunna göra
ett slutgiltigt generellt bedömande över periodsystemets verkningar; dels
att de i ärendet hörda myndigheterna i stort sett äro positivt inställda till
systemet med pensioneringsperioder men uttala samtidigt, att det har tilllämpats
under så kort tid, alt det ännu är för tidigt draga några bestämda
slutsatser; dels att riksdagen pa förslag av statsutskottet så sent som i mars
månad vid vårsessionen 1954, såsom svar på motion om upphävande av
pensioneringsperioderna, anförde, att det bör icke ifrågakomma att upphäva
1951 års beslut om pensioneringsperioder, innan möjlighet ens föreligger
att bilda sig en uppfattning om verkningarna härav. Utskottet erinrade
dessutom om att bestämmelserna tillkommit efter överläggningar med
statstjänstemännens huvudorganisationer.

Revisorerna ha vid den av dem gjorda undersökningen ej medtagit de anställningshavare,
som avgått med rätt till ålderspension den 30 juni 1951
— alltså 10 dagar efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Anledningen
härtill synes vara att det förutsatts att ifrågavarande anställningshavare
redan tidigare träffat sådana dispositioner, att de icke funnit an -

299

ledning att avgå vid annan tidpunkt än den ursprungligen avsedda. Sådana
dispositioner om eventuell sysselsättning eller avgång i tjänst träffas val
som regel tidigare än It) dagar före avgången — antagligen en tid av år
innan. Följaktligen skulle betraktelsesättet vara tillämpligt jämväl på sådana
anställningshavare, som avgått ur tjänst etter den 30 juni 1951 men
som äro medtagna i undersökningen. Vidare ha icke uppgifter infordrats
och lagts till grund för siffersammanställningar och beräkningar beträffande
de anställningshavare, som den 30 juni 1954 eller tidigare uppnått respektive
tidsperiods nedre gräns men som vid nämnda datum alltjämt kvarstodo
i tjänst. Desutom har icke tillräcklig hänsyn tagits till det förhållandet
att exempelvis kommunikationsverken under senare år varit föremål
för en betydlig omorganisation i fråga om drift och verksamhet. Enbart
järnvägsstyrelsen har uppgivit, att ett 60-tal anställningshavare fått avgå
på grund av att deras avgång befunnits önskvärd i samband med genomförande
av omorganisation berörande deras tjänsteställen eller rationalisering
av arbetsförhållandena därstädes. Sådan rationalisering som nedläggning
eller ombyggnad av järnvägar, förflyttning av anställningshavare
i betydande omfattning till andra orter och län medverkar givetvis till att
äldre anställningshavare i betydande omfattning hellre avgå med pension
än underkasta sig de följder av ekonomisk och annan art som omplacering
i helt nya förhållanden å annan ort medför. Revisorernas ståndpunktstagande
för höjning av den undre gränsen för erhållande av pension skulle
i hög grad verka ofördelaktigt för sådana anställningshavare. Även inom
televerket pågår alltjämt en omfattande rationalisering medelst automatisering,
där görer en hel del anställningshavare överflödiga. Vidare bör
erinras om att inom väg- och vattenbyggnadsverket vissa vägförvaltningar
ingått fackligt avtal om att arbetare skulle avgå vid uppnåendet av undre
gränsen för erhållande av pension. Då revisorernas majoritet vill bringa
under omprövning höjning av den undre gränsen för pensioneringsperiod
I, 60 år, får man en känsla av att revisorerna icke tagit så starkt intryck
av de varnande röster som tidigare kommit till uttryck och som påkallat
hänsynstagande till säkerhetskravet exempelvis inom kommunikationsväsendet
med dess alltmera ökande intensitet. Vilka risker föreligga inte i fråga
om andra människors liv och egendom, därest lok- och bussförare, stationsfolk
i växlingstjänst eller andra, oftast under pressande nattarbete, skulle
brista i fråga om uppmärksamhet eller precist fullgörande av sina åligganden.
Såsom nödfallsutväg hänvisa revisorerna till period IV, vartill kan erinras
att bedömandet av vederbörandes prestationsförmåga härvidlag oftast
kan vara av personlig art och nu underlättas med tillämpning av pensioneringsperiodsystemet
som sådant.

Det är ganska vanskligt att anföra siffror beträffande merkostnader i
fråga om pensionering grundade på befolkningsförhållanden som ligga
långt framåt i tiden och de kunna dessutom verka vilseledande, därför att

300

intet siffermateriel kan företes beträffande produktionsvolym, penningvärde
etc. för samma tid.

Departementschefen framhöll 1951 den beräknade förskjutningen i åldersgruppsförhållandena
fram till 1965 och att frånsett arbetskraftssynpunkterna
innebar detta, att de yngre åldersgruppernas försörjningsbörda
gentemot den äldre delen av befolkningen kommer att väsentligt öka. Däriör
infördes också pensioneringsperioderna för att giva möjlighet för anställningshavarna
att kvarstå i statstjänst viss tid utöver lägre gränsen för
erhållande av pension. Revisorernas majoritet anför nu, att den ökade försörjningsbörda,
som de stegrade pensionsutgifterna medföra, komme att
falla på minskande del av befolkningen och måste sålunda antagas komma
att öka skattebelastningen på den aktiva delen av denna. Därmed ha revisorerna
genom sitt skrivsätt dragit in skattesystemet i frågan om avvägningen
av pensionsåldrarna. Härtill skall endast helt stillsamt erinras om
att även de statsanställda betala skatt, saväl då de åtnjuta löner som eventuella
tjänstepensioner. Vidare, om förutvarande statsanställd, efter erhållen
pension far anställning eller sysselsättning i det privata näringslivet,
så deltager han därmed i produktionen och som bärande av den gemensamma
försörjningsbördan, vartill kommer att han får betala skatt även
på den inkomst som därvid erhalles. Det kan naturligtvis inte vara revisorernas
mening, då de rekommendera övervägande om höjning av den
undre gränsen för statsanställda i pensioneringsperiod I, de lägsta inkomsttagarna,
arbetarna etc., att dessa i första hand skola bidraga till utjämning
av skattebördan för skattebetalarna.

Av dessa här ovan anförda skäl har jag icke kunnat biträda revisorernas
uttalande i omförmälda ärende.

I vad som revisorerna anfört i fråga om omprövning av pensionsåldrarna
beträffande de militära och civilmilitära befattningshavarna med pensioneringsalder
å 50 55 år, särskilt i fråga om införande av pensioneringsperio der

för dem, har jag ingen avvikande mening. Denna fråga har emellertid
redan varit föremål för behandling av 1948 års pensionsålderskommitté,
som avslutade sitt arbete i juni 1954, och denna kommittés förslag i olika
avseenden är salunda alltjämt beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

301

Bilaga till § 34.

Förteckning över de myndigheter som lämnat uppgifter beträffande tilllämpningen
av gällande pensionsålderssystem för civila anställningsliavare.

Fångvårdsstyrelsen, (fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten)

Försvarets civilförvaltning, (truppförband, anstalter, motsvarande)
Arbetsmarknadsstyrelsen, (arbetsmarknadsverket)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, (väg- och vattenbyggnadsverket)
Generaltullstyrelsen, (generaltullstyrelsen och tullstaten)
Generalpoststyrelsen, (postverket)

Telestyrelsen, (televerket)

Järnvägsstyrelsen, (statens järnvägar)

Vattenfallsstyrelsen, (statens vattenfallsverk)

Domänstyrelsen, (domänverket)

Medicinalstyrelsen, (statens sinnessjukhus)

Karolinska sjukhuset, (karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet)

Socialstyrelsen

Pensionsstyrelsen

Bostadsstyrelsen, (bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna)

Kammarrätten

Riksräkenskapsverket

överstyrelsen för yrkesutbildning (överstyrelsen för yrkesutbildning)
Rikets allmänna kartverk

Rektor för h. allm. läroverket i Arvika, Bromma, Eskilstuna, Luleå, Norrköping
och Uppsala samt för h. allm. läroverket för flickor, Göteborg,
Vasa h. allm. läroverk, Göteborg, h. allm. läroverket å Östermalm, Stockholm
och h. allm. läroverket för flickor, Örebro
Rektor för samrealskolorna i Alingsås, Avesta, Flen, Höör, Kramfors, Mora,
Ronneby och Trollhättan samt för Johannes samrealskola, Malmö och
S:t Görans samrealskola, Stockholm
Patent- och registreringsverket

Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens
län, (resp. länsstyrelse)

Stockholms stads folkskoledirektion, (Stockholms skoldistrikt)

Uppsala stads folkskolinspektör, (Uppsala skoldistrikt)

Folkskolinspektören i Kronobergs läns västra inspektionsområde, (inspektionsområdet) Folkskolinspektören

i Västernorrlands läns mellersta inspektionsområde,
(inspektionsområdet)

Anm. I förekommande fall angives inom parentes vilket förvaltningsområde
uppgifterna avsett.

302

Avlagda besök.

Följande myndigheter, institutioner m. m. ha under året besökts av
revisorerna.

Stockholms stad
Arbetsmarknadsstyrelsen
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Generalpoststyrelsen
Järnvägsstyrelsens statistiska
kontor

Naturhistoriska riksmuseet
Riksbanken

Stockholms län
Fångvårdskolonien, Bogesund
Fångvårdskolonien, Gottröra
Vissa vägarbeten m. m.

Vissa civilförsvarsförråd
Riksbankens pappersbruk, Tumba

Södermanlands län
Arbetsmarknadsstyrelsens förråd i
Gnesta

Väg- och vattenbyggnadsverkets
förråd i Flen.

Östergötlands län

Östgöta flygflottilj, Malmslätt

Jönköpings län
Göta hovrätt, Jönköping
Fångvårdsanstalten, Jönköping
Fångvårdskolonien, Tenhult
Smålands artilleriregemente, Jönköping Smålands

artilleriregementes skjutfält
å Skillingaryd
Göta ingenjörkår, Eksjö

Långanäs yrkesskola, Eksjö
Länsarbetsnämnden, Jönköping
Arbetsförmedlingskontoret i
Tranås

Länsbostadsnämnden, Jönköping
Yrkesinspektören i IV distriktet,
Jönköping
Tranås kuranstalt
Vägförvaltningen, Jönköping
Statens bilinspektions distriktskontor,
Jönköping

Fiskehamnsbyggnad å Visingsö
Televerkets station, Nässjö
Statens järnvägars huvudkontor
för elektrobyggnader, Nässjö
Statens järnvägars baningenjör i
Nässjö

Statens järnvägars elfte trafiksektion,
Nässjö

Brahekyrkan å Visingsö
Kumlaby kyrka å Visingsö
Statens folkskolinspektör, Eksjö
Statens folkskolinspektör, Jönköping Vissa

folkskolebyggnader
Folkhögskolan å Sörängen, Nässjö
Braheskolan å Visingsö
Centrala verkstadsskolan, Jönköping Lantbruksnämnden,

Jönköping
Statens försöksgård Flahult
Visingsö kronopark
Skogsvårdsstyrelsen, Jönköping
Skogsvårdsgården Trollebo
Fritidsgården Lövhult

303

Hessleby sanatorium, Mariannelund Ryhovs

sjukhus, Jönköping

Länsstyrelsen, Jönköping

Vissa civil försvarsförråd

Riksbankens avdelningskontor,
Jönköping

Kalmar lön

Lantbruksnämnden, Kalmar

Lantbruksnämnden, Västervik

Blekinge län

Vissa fiskehamnar och fiskehamnsbyggen Lyckebyåföretaget Älvsborgs

län

Järnvägen Uddevalla—Bäckefors
—Bengtsfors

Trollhätte kanalverk

Örebro län

Lantbruksnämnden, Örebro

Västmanlands län
Flygvapnets centrala skolor,
Västerås

Kopparbergs län
Fångvårdsanstalten, Falun
Civilförsvarsövningen i Borlänge

Västerbottens län
Odlingsföretaget Galgatmyren
Lantbruksnämnden, Umeå
Harrsjöns torrläggningsföretag
Vedbomarks torrläggningsföretag
Odlingsföretaget örträsk
Jordbrukets yrkesskola Sorselegården Vissa

domänverkets anläggningar i
Lycksele och Sorsele revir

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1954

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Stockholm

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
55055

Innehållsförteckning

Försvarsdepartementet

§ 1. Handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret ...... 1

§ 2. Av militär trupp utförda vägarbeten...................... 6

§ 3. Upphandling av mjölk inom försvaret.................... 11

§ 4. Mässpenningar in. .................................... 23

§ 5. Understöd åt privatflyget .............................. 33

§ 6. Invalidhusfonden ...................................... 37

§ 7. Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond .......... 44

§ 8. Förenade mötespassevolanskassornas fond ................ 45

§ 9. Norrbottens hästjägarskvadrons fond .................... 46

§ 10. Arméns musikfond..................................... 47

§ 11. Lantförsvarets fonderade arrendemedel .................. 48

§ 12. Fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle 49

§ 13. Palmqvistska fonden till Stockholms befästande............ 50

§ 14. Garnisonsskolans i Landskrona fond .................... 51

Socialdepartementet

§ 15. Icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap........ 55

§ 16. Iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förråds verksamhet.

........................................ 68

Kommunikationsdepartementet

§ 17. Inköp av krossmotoraggregat för vägförvaltningarna ...... 75

§ 18. Viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar.............. 78

§ 19. Vissa mark- och förläggningsfrågor...................... 90

§ 20. Odlingsföretaget Galgatmyren .......................... 111

Finansdepartementet

§ 22. Ränta å rcstituerade utskylder .......................... 126

§ 23. Förenkling av vissa skatterestitutioner.................... 133

Ecklesiastikdepartementet

§ 24. Visst kyrkligt fastighetsförvärv i Luleå stift

136

Jordbruksdepartementet

§ 25. Vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln ........ 141

§ 26. Lantbruksnämnderna i Kalmar län ...................... 148

§ 27. Vissa rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden vid

lantbruksnämnden i Örebro län ...................... 161

§ 28. Lyckebyåns regleringsföretag............................ 169

§ 29. Grävmaskiner för torrläggningsverksamheten ............. 175

§ 30. Spannmålskreditfonden ........................ 181

Inrikesdepartementet

§ 31. Hessleby sanatorium................................... 182

§ 32. Bostadshus för personal vid Rvhovs sjukhus .............. 184

Civildepartementet

§ 33. De statliga avlöningsförfattningarna...................... 187

§ 34. Tillämpningen av gällande pensionsålderssystem.......... 278

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Decentralisering av flyttningsärendenas handläggning till förbandens
kassaavdelningar synes lämplig.

Lokalmyndigheterna inom armén komma dock att belastas i olika hög
grad. Flertalet flyttningsärenden beröra staber och skolor, till och från vilka
omplacering av personal sker i relativt stor utsträckning.

Detta förhållande bör uppmärksammas vid de undersökningar rörande
personalbehovet vid förbandens kassaavdelningar, som förebådats av försvarets
civilförvaltning på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 8 oktober 1954
om central uträkning och utbetalning av samtliga månadslöner till försvarets
tjänstemän.

Stockholm den 17 januari 1955

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN

Chef för arméstaben

Olof Rudqvist

Ref: Kapten Ljungqvist
Ref: Kapten Ek

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Till Konungen

Mot vad statsrevisorerna anfört har jag intet att erinra. Handläggningen
av flyttningsärenden synes sålunda kunna decentraliseras till marinens
lokala kassor under förutsättning att erforderlig specialutbildning härför
meddelas kassacheferna samt att civilförvaltningen utfärdar de föreskrifter
som kunna bliva nödvändiga i anledning av omläggningen. Jag anser ej att
decentraliseringen behöver anstå i avvaktan på att organisationen vid de
lokala kassorna ha stabiliserats efter den pågående överföringen av månadslöneutbetalningarna
till försvarets civilförvaltning. Den bör dock icke vad
marinen beträffar genomföras förrän nu pågående undersökningar rörande
kassatjänsten vid marinen slutförts, vilket beräknas ske omkring den 1 maj
1955.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
STIG H:SON-ERICSON

Ref: Kapten Hermelin

A. Nilson

1 Rev. berättelse ang. statsverket dr 195i. Il

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Chefen för flygvapnet har intet att erinra mot en decentralisering av handläggning
och beslutanderätt av ärenden rörande flyttningskostnader på sätt
som riksdagens revisorer förorda.

Stockholm den 11 januari 1955

Underdånigst

För chefen för flygvapnet
S. MÖLLER

Souschef vid flygstaben

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 1 i sin berättelse anfört rörande
handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret.

I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.

Före tillkomsten av försvarets civilförvaltning den 1 januari 1944 handlades
flyttningsärenden rörande arméns personal inom arméförvaltningens
dåvarande civila departement samt i fråga om marinens och flygvapnets
personal inom marinförvaltningens dåvarande civilavdelning respektive flygförvaltningens
civilbyrå. Genom tillskapande av försvarets civilförvaltning
överfördes till nämnda verk ärendena rörande flyttningsersättning till försvarsgrenarnas
personal och organiserades för handläggning av nämnda
ärenden inom civilförvaltningens kanslibyrå en särskild flyttningsdetalj,
underställd chefen för en av byråns sektioner, sekreterare (förste byråsekreterare)
i dåvarande 26 lönegraden. Såsom chef för detaljen placerades en
notarie (byråsekreterare) i dåvarande 21 lönegraden. Beslutanderätten i det
stora flertalet flyttningsärenden delegerades till detaljchefen ensam. Där
granskning av ansökning om flyttningsersättning ledde till att ansökningen
borde avslås, skulle emellertid avgörandet träffas av chefen för den sektion,
varunder detaljen hörde. I mera principiella fall skulle beslut meddelas av
generaldirektören. Härjämte åvilade det detaljchefen att i tveksamma frågor
före besluts fattande rådgöra med sektionschefen eller chefen för kanslibyrån.
Denna form för flyttningsärendenas handläggning är alltjämt gällande
inom civilförvaltningen. Med hänsyn till det ekonomiska ansvar, som
är förenat med chefskapet för flyttningsdetaljen, ävensom karaktären i övrigt
av de arbetsuppgifter som åvila denne befattningshavare, ha statsmakterna

fr. o. in. don 1 januari 1953 inrättat eu befallning såsom förste byråsekreterare
i lönegrad Ca 27 såsom föreståndare för detaljen i fråga. Vid tillkomsten
av flyttningsdetaljen togs amanuenspersona! i stor utsträckning i
anspråk för arbete med förgranskning av redovisningar över flyttningskostnader
in. in. För att åstadkomma rationalisering och minskning av avlöningskostnaderna
har emellertid det förberedande granskningsarbetet sedermera
helt (iverlåtits till kvinnlig arbetskraft i 15 och 11 lönegraderna.

Såvitt civilförvaltningen kan bedöma fungerar den inom ämbetsverket
genomförda organisationen för handläggning av flytlningsärenden i allt
väsentligt tillfredsställande och främjar enhetlighet i besluten på hithörande
område. I stort sett torde även de sökandes berättigade krav på snabb handläggning
ha kunnat tillgodoses.

Revisorerna ha nu ifrågasatt, att beslutanderätten i flyttningsärendena
skulle överflyttas till vederbörande lokalmyndigheter inom försvaret, vilka
redan nu handlägga frågor om reseersättningar. Därest eu dylik överflyttning
komme till stånd, syntes det revisorerna möjligt att avveckla flyttningsdelaljen
vid civilförvaltningen, vilket skulle innebära eu icke obetydlig kostnadsbesparing.
Enligt revisorernas uppfattning skulle vidare handläggningen
av ärendena kunna förenklas och göras mindre tidskrävande.

Anledningen till den nuvarande centraliseringen av huvuddelen av flyttningsärendena
inom försvaret till försvarets civilförvaltning har varit, att
hithörande ärenden ansetts vara av särskilt komplicerad beskaffenhet.
Sålunda framhöll 1941 års militära förvaltningsutredning i sitt betänkande
rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet, SOU
1942: 16 s. 283, att ärendena om flyttningsersättning på grund av sin kvalificerade
beskaffenhet borde handläggas inom civilförvaltningens kanslibyrå.
Civilförvaltningen får understryka, att vid handläggningen av dessa ärenden
kunna uppkomma invecklade rättsliga spörsmål, för vilkas lösande personalen
å civilförvaltningens kanslibyrå på grund av sitt sysslande med rättsfrågor
i övriga avlöningsärenden får anses besitta särskilda kvalifikationer.
Med hänsyn till rådande bostadsbrist ha frågor om hyresersättning enligt
7 § flyttningsersättningskungörelsen 1953: 355 på senare tid förekommit i
stort antal och orsakat tolkningssvårigheter. Vidare kan nämnas, att den i
33 § 3 mom. b) statens allmänna avlöningsreglemente intagna föreskriften,
att beslut om förflyttning skall ha tillkommit utan att tjänstemannen därom
uttryckt önskan, visat sig svårtolkad vid avgörandet om flyttningsersättning
över huvud må utgå till tjänstemannen eller ej. De under 1953 utfärdade
bestämmelserna rörande flyttningsersättning ha icke medfört någon förenkling
i fråga om handläggningen av dylika frågor på försvarets område.
Framhållas må, att civilförvaltningen i underdånig skrivelse den 26 mars
1954 med hänsyn till vunnen erfarenhet vid handläggningen av sådana
ärenden föreslagit kompletterande föreskrifter angående bl. a. rätten till
flyttningsersättning för personal inom försvaret.

Enligt civilförvaltningens mening äro flyttningsärendena av speciell natur
och kunna icke jämställas med ärenden om reseersättningar. Även om det
får förutsättas, att kassacheferna kunna göra sig förtrogna med gällande
bestämmelser om flyttningsersättning, måste en decentralisering av denna
grupp ärenden självfallet medföra, att enhetligheten och stadgan på området
bli lidande. Med hänsyn till att endast ett fåtal ärenden av ifrågavarande slag
enligt revisorernas förslag skulle ankomma på varje särskild lokalmyndighet
inom försvaret, kan den befattningshavare, som där har att fatta beslut, icke

vinna någon större rutin och erfarenhet i dessa frågor. Redan med nu gällande
organisation är antalet besvär över civilförvaltningens beslut i flyttningsärenden
jämförelsevis stort. Enligt en statistisk beräkning berörde 13,8
procent av de utav kammarrätten under ar 1953 avgjorda avlöningsmålen
trågor om flyttningsersättning. Genom en överföring av flyttningsärendena
till lokalmyndigheterna tillskapas ännu eu instans och civilförvaltningen
läror uppenbarligen komma att få taga befattning med ett icke ringa antal
besvär över lokalmyndighets beslut i dylika ärenden. Innan beslut fattas av
lokalmyndigheten, blir denna med säkerhet nödsakad att i många fall skriftligen
eller per telefon inhämta råd hos civilförvaltningen. Givetvis måste i
dylika fall icke ringa arbetskraft inom ämbetsverket bli sysselsatt med dessa
arbetsuppgifter. För den enskilde rättssökanden torde följden bli en icke
önskvärd tidsutdräkt, innan han kan få sin rätt prövad i sista instans. Tvärtemot
vad revisorerna antagit, förutser civilförvaltningen en fördröjning av
handläggningen med flyttningsärendena, därest det ifrågasatta systemet
genomföres. Den omständigheten, att kassaavdelningen kan äga bättre
kännedom om de lokala förhållandena på bostadsmarknaden än den centrala
myndigheten, torde knappast ha nämnvärd betydelse för handläggningen
av hithörande ärenden. För utbekommande av hyresersättning enligt
7 § flyttningskungörelsen åligger det i vart fall den sökande atl medelst
vederbörliga intyg från kommunal bostadsförmedling eller annat dylikt
kommunalt organ styrka, att bostad med hänsyn till rådande bostadsbrist
icke kunnat anskaffas på den nya orten. I detta sammanhang må framhållas,
att ärenden om anstånd med ändring av stationeringsort enligt 7 §
tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente, då vederbörande
tjänsteman icke kunnat erhålla bostad av sådan beskaffenhet alt
han skäligen bort godtaga densamma, skola handläggas av försvarets civilförvaltning
(jämför 2 § tilläggsbestämmelserna till Saar). Då flyttningsärendena
och ärendena rörande anstånd med omstationering i viss utsträckning
äro avhängiga av varandra, utgör detta ett ytterligare skäl för att någon
decentralisering av förstnämnda grupp ärenden icke bör äga rum.

Enligt nu gällande ordning sker revision av försvarets civilförvaltnings
beslut i flyttningsärenden av riksräkenskapsverket. Något större antal revisionsanmärkningar
mot civilförvaltningens beslut i dessa ärenden har dock
icke behövt ifrågakomma. Därest beslutanderätten — såsom ifrågasättes —
överföres till de lokala myndigheterna, har civilförvaltningen att revidera
dessa myndigheters ifrågavarande beslut. Enbart stickprovsgranskning torde
icke bliva till fyllest med hänsyn till ärendenas speciella beskaffenhet och
ekonomiska räckvidd. Civilförvaltningen håller för troligt, att revisionsanmärkningar
komma att behöva framställas i ett mycket stort antal fall,
vilket för den enskilde kan komma att medföra olägenheter, om vederbörande
sedermera blir skyldig återbetala tidigare utbekommen ersättning.

Beträffande revisorernas uttalande, att erforderligt förskott borde kunna
utbetalas av vederbörande kassaavdelning å den ort, varifrån flyttning företages
samt att definitivt beslut i ersättningsfrågan lämpligen borde fattas
vid det förband (motsvarande), till vilket omplacering skett, må framhållas,
att sådant förfarande knappast kan äga rum med hänsyn till ansvarsfördelningen
mellan de båda berörda kassamyndigheterna. Huruvida ersättning
för en flyttning över huvud må utgå, torde definitivt vara prövat av den
myndighet, som beviljar förskott för flyttningen i fråga. Fastställandet av
redovisningen torde närmast avse alt precisera ersättningsbeloppet.

För belysning av angivna organisationsspörsmål har civilförvaltningen
inhämtat uppgifter rörande flyttningsärendenas handläggning inom vissa
andra förvaltningsområden än försvaret. Undersökningen har givit vid handen,
att inom postverket, televerket, tullverket, statens vattenfallsverk
och domänverket samtliga flyttningsärenden inom deras verksamhetsområden
handläggas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Inom
statens järnvägar handläggas ifrågavarande ärenden hos järnvägsstyrelsen
i vad gäller styrelsens egen personal samt den vid huvudverkstäderna och
förrådsavdelningarna anställda personalen. Beträffande övrig personal
inom statens järnvägar tillkommer beslutanderätten i hithörande frågor
distriktskanslierna. Det må anmärkas, att distriktskanslierna till sitt förfogande
ha väl kvalificerade tjänstemän, distriktssekreterare i lönegrad
Ca 33, för ärendenas behandling. A statskontoret ankommer det att avgöra
flyttningsärendena för den statliga undervisningens vidkommande. Centraliserad
handläggning torde sålunda vara regel beträffande denna grupp
ärenden.

Vad angår de av revisorerna anförda besparingssynpunkterna framgår
av den lämnade redogörelsen, att civilförvaltningen, även efter ett genomförande
av revisorernas förslag, lärer i icke ringa utsträckning komma att
få taga befattning med flyttningsersättningsärendena dels såsom besvärsinstans
och rådgivande organ, dels ock i egenskap av reviderande myndighet.
I betraktande härav torde det finnas grundad anledning utgå från att
ett genomförande av revisorernas förslag knappast kommer att möjliggöra
någon kostnadsbesparing.

Slutligen får civilförvaltningen erinra, att 1954 års riksdag på grundval
av bl. a. ingående organisationsundersökningar antagit en ny organisation
av försvarets centrala förvaltning. I Kungl. Maj:ts proposition 1954: 109
(s. 426) har angivits, att den centrala handläggningen av försvarets flyttningsärenden
inom försvarets civilförvaltnings kanslibyrå skulle förläggas
till rese- och flyttningssektionen. Gentemot föredragande departementschefens
förslag härutinnan har riksdagen intet haft att erinra.

Civilförvaltningen har svårt att inse, att den av revisorerna föreslagna
organisationen skulle vara ändamålsenlig och rationell eller medföra några
kostnadsbesparingar.

Med hänsyn till det anförda anser ämbetsverket sig icke kunna förorda
revisorernas förslag i förevarande avseende.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
Andersson, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Ström.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

TORSTEN ANDERSSON

M. Liljefelt

Chefens för armen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2

Till Konungen
Av militär trupp utförda vägarbeten

Med anledning av nådig remiss den 18 december 1954 får i underdånighet
chefen för armén härmed avge följande yttrande över vad riksdagens
revisorer anfört i fråga om av militär trupp utförda vägarbeten.

I. Av ingenjörtrupperna bedriven vägbyggnadsverksamhet
1. Allmänna synpunkter

Ingenjörinspektören har i yttrande till riksdagens revisorer den 28 oktober
1954 nr 40: 8 anfört vissa synpunkter på av militär trupp — särskilt
ingenjörförband — utförda allmännyttiga arbeten. Dessa synpunkter, som
återgivits i revisorernas berättelse (sid. 3 och 4 i remisshandlingen), överensstämma
med chefens för armén uppfattning i frågan. Därutöver kan
följande framhållas i vad avser vägarbeten av här avsedd art.

Formell utbildning i schaktning med traktorer bör äga rum i lätt terräng
samt avse att inlära hur förflyttning av schaktmassor samt planering skall
utföras. För att undvika improduktiv förflyttning av schaktmassor böra
lämpliga schakt- och planeringsobjekt på rimligt avstånd från förläggningsplatsen
och av lämplig storleksordning utnyttjas. Dylika kunna t. ex. vara
planering för idrottsplaner samt terrängkorrektioner för andra idrotts- och
sportanläggningar m. m. Arbetsobjekt av dessa slag torde mera sällan förekomma
inom vägförvaltnings, vattenfallsverks eller domänverkets verksamhetsområden.

Den mera tillämpade utbildningen i vägbyggnad — bilväg för tillfällig
intensiv trafik under kort tidsperiod — bör utföras i svårare, huvudsakligen
skogsterräng för att ingenjörtruppernas traktorförband skola få för deras
krigsuppgift nödig utbildning. Då vägobjekt av detta slag inom landets
sydliga delar huvudsakligen erfordras vid domänverket samt för andra
markägare och vägsamfälligheter har samverkan från Ing 1 och Ing 2
sida huvudsakligen skett med dessa, medan förhållanden inom övre Norrland
gjort att samverkan vad Ing 3 beträffar, även i viss utsträckning ägt
rum med vägförvaltningarna i berörda län. Därest vägförvaltningarna
kunna anvisa ingenjörkårerna för ingenjörförbandens utbildning i vägbyggnad
lämpliga arbeten, som till karaktär och utförande ansluta till fältmässiga
former, såsom

vissa terrasseringsarbeten,

ordnande av materielvägar (tillfarter till grustag in. in.).

grovbrytning av enskilda vägar (byvägar) i skogsterräng av i regel svår
grad samt

anordnande av skogsbilvägar,

är detta givetvis ur såväl samhällsekonomisk som militär synpunkt fördelaktigt.

2. S ä r s k i ld a arbeten varemot erinran riktats

a) Sprängning av äldre betongbro över Sagån den 17 juni 1951

Vid det samarbete, som ägde rum med vägförvaltningarna i Uppsala och
Västmanlands län borde dessa orienterat Ing 1 om entreprenörens åliggande.
Hade så skett torde ansvarsförhållandena för eventuella skador reglerats på
ett för kronan förmånligare sätt. Att kronan ikläddes kostnaderna för erforderliga
spräng- och tändmedel berodde på att sprängningen utfördes lör
kontroll av vissa metoder och labellvärden och ej på för uppdragsgivaren
mest ekonomiskt sätt.

b) Vägarbete i trakten av Sigtuna hösten 1954
Under hand har från Ing 1 inhämtats

att berörda arbeten på väg vid Tilskogen utförts enligt av uppdragsgivaren,
överste Olof Sundeil, lämnade anvisningar, vari bl. a. ingick vägsträckningen
i detalj,

att arbetet avsåg grovbrytning (sprängning och planering) av omkring
130 in skogsbilväg från vägsträckning, som skall utföras av tomtägarföreningen
Tilskogen, till av uppdragsgivaren anvisad blivande parkeringsplats,
att för vägens färdigställande erfordras upptagande av diken, finplanering
och grusning samt eventuell borttransport av sten, som uppbrutits av traktorerna
vid planeringen och nu ligga vid sidan av vägen,

att Ing 1 icke åtagit sig dessa resterande arbeten, enär de icke fylla något
utbildningsändamål, samt

att röjningen på 20 m längd kom att ligga 1 m in på av annan person än
uppdragsgivaren ägd mark, sannolikt på grund av missuppfattning av gränsen
mellan två markområden samt till följd av att traktorerna med nödvändighet
kräva visst arbetsutrymme. Detta tillrättades dock under arbetets
gång.

Vägen går nu enligt uppdragsgivarens uppfattning, som den skall göra
enligt servitutet. Avskrift av intyg utfärdat av uppdragsgivaren, överste Olof
Sundell, bifogas.

Då vägen utförts i den sträckning uppdragsgivaren själv anvisat och till
den omfattning avtalet mellan honom och Ing 1 föreskrivit och det därefter
av honom godkänts synes underlag för det klander, som riksdagens revisorer
framföra i berättelsens 2 § s. 10, icke förefinnas.

II. Ersättning för allmännyttiga arbeten

Vid bedömandet av ersättning för militär medverkan i samhällsnyttiga
arbeten böra två fall särskiljas, nämligen

dels »katastroffall» (skogsbrandsläckning, bärgningsarbeten, åtgärder vid
översvämning o. d.), vilka i regel icke direkt kunna tjäna ett militärt utbildningssyfte,

dels arbeten för allmännyttiga ändamål, som kunna utföras som formell
utbildning eller tillämpningsövningar.

I »katastroffallen» bör full ersättning utgå för gjorda insatser (transporter,
materiel, förläggning, traktamenten in. in.) enligt av förvaltningsmyndigheterna
fastställda taxor (bl. a. TLA s. 92—94/1954).

Beträffande övriga arbeten av allmännyttig art råder, som i riksdagens
revisorers berättelse påtalats, viss osäkerhet pa grund av avsaknaden av entydiga
och tidsenliga ersättningsregler. De grundläggande bestämmelserna

utfärdades genom SF nr 3/1912 (ändring SF nr 773/1940) och kbr den 24
maj 1929 (TLA 79/1929) jämte ändring den 19 augusti 1940 (TLA 201/1940)
och framstå numera i vissa avseenden såsom starkt föråldrade, bl. a. till
följd av den tekniska utvecklingen, helt förändrade utbildningsförhållanden
och den sedan 1912 inträdda förändringen av penningvärdet.

Förslag till nya ersättningsbestämmelser bör därför utarbetas av försvarets
civilförvaltning i samråd med chefen för armén (arméstaben samt armétygoch
arméintendenlurförvaltningarna).

Visst underlag för dylik omarbetning har under 1954 utarbetats inom
arméstaben.

III. Sammanfattning

Permanenta och halvpermanenta arbeten även för icke militära uppdragsgivare
böra alltjämt utföras i den mån de kunna inordnas som ett led i den
formella utbildningen eller i tillämpningsövningar enligt gällande utbildningsplaner.
Härigenom torde icke oväsentliga besparingar på övningsanslag
— särskilt markskador — kunna vinnas. Sådana arbeten böra principiellt
ersättas med skäligt belopp.

Omarbetning av gällande bestämmelser för utförande med militär trupp
av permanenta eller halvpermanenta arbeten åt statliga och kommunala
myndigheter eller enskilda, vilka bestämmelser i hög grad äro föråldrade,
bör snarast äga rum.

Stockholm den 15 januari 1955

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN

Chef för arméstaben

Georg von Boisman

Bilaga

Intygas

att den av Ing 1 byggda utfartsvägen nu ligger enligt de önskemål och
anvisningar jag lämnat;

att sträckningen bestämts av gällande servitut för utfartsväg från den mig
tillhöriga fastigheten;

att annan sträckning diskuterats bl. a. med ägare av angränsande mark,
varvid dock överenskommelse icke kunnat nås;

att därvid även ifrågasatts att bygga vägen utefter stranden, vilket dock
avvisats på grund av översvämningsrisk vid högvatten (en befintlig äldre
körväg har sedan i höstas varit oframkomlig av denna anledning).

Stockholm den 8 januari 1955

Olof Sundell

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2

Till Konungen

Genom beslut den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anmodat försvarets
civilförvaltning att före den 17 januari 1955 avgiva underdånigt utlåtande
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört under § 2 av sin
berättelse angående av militär trupp utförda vägarbeten.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

De åtgärder, civilförvaltningen vidtagit med avseende å det av statsrevisorerna
behandlade spörsmålet, framgå av berättelsen. 1 sin i berättelsen
berörda underdåniga skrivelse den 14 maj 1952 har civilförvaltningen förhållandevis
utförligt motiverat sin uppfattning att bestämmelserna i 1912
års kungörelse angående planläggande och utförande av vissa militära byggnadsarbeten
måste anses otidsenliga. 1 samma skrivelse framhöll ämbetsverket
att de erfarenheter som vunnits i civilförvaltningens revisionsverksamhet
givit vid handen att jämväl förordningen den 31 december 1915
angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän
ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål (nr 585) finge
betraktas såsom föråldrad. Vidare gav civilförvaltningen uttryck åt den uppfattningen
att en omfattande utredning med biträde av militära och civila
myndigheter krävdes för att tidsenliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas.
En sådan utredning syntes ämbetsverket vara av den art och omfattning,
att den borde anförtros åt ett särskilt utredningsorgan.

De av civilförvaltningen framförda synpunkterna ha i första hand tagit
sikte på önskvärdheten av klarare ersättningsnormer, då militär trupp användes
för civila ändamål. Statsrevisorerna ha i sin berättelse upptagit jämväl
spörsmål om bl. a. planläggningen av här ifrågavarande arbeten samt om
behovet av fastare samarbete mellan olika myndigheter i hithörande frågor.
Det skulle givetvis vara av värde, om även frågor av detta slag gjordes till
föremål för allsidig utredning.

Vad angår frågan, huruvida det kan anses befogat att tillföra lägerkassorna
viss del av inkomsterna i samband med att trupp utför civila vägarbeten,
må framhållas, att författningsenligt stöd för närvarande torde
saknas för ett dylikt förfarande. I kungörelsen den 19 januari 1912 föreskrives
nämligen att, då penningersättning förekommer, sådan ersättning
skall tillföras vederbörligt beklädnads-, materiel- och övningsanslag. Icke
heller de bestämmelser angående lägerkassor, som fastställts av Kungl. Maj:t,
kunna åberopas som grund för att tillgodoföra dessa kassor medel av ifrågavarande
slag.

Stockholm den 12 januari 1955

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

B. WALLÉN

Bengt Wålder

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1954 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer gjort
uttalande angående av militär trupp utförda vägarbeten (§ 2). Till åtlydnad
härav får styrelsen anföra följande.

Om, som ifrågasatts, de militära myndigheterna vid behov av lämpliga
öyningsobjekt taga kontakt med vägförvaltningarna torde i regel hänvisning
kunna ske på för övningsändamål lämpliga terrasseringsarbeten ingående
i vägföretag. Vissa arbeten på allmänna vägar torde lämpa sig liksom
erforderliga tillfarter till materialtäkter o. d. Dessutom synes mången gång
arbeten på enskilda vägar, som utföras med statsbidrag, vara lämpliga
övningsobjekt.

För att främja en samordning av här ifrågavarande övningsverksamhet
och vägbyggnadsverksamheten synes det dock önskvärt att enkla debiteringsgrunder
kunna tillämpas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Nelander, byråchefen de Berg och t. f. byråchefen
Tånneryd.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
K. G. HJORT

B. BÖRJESON

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2

Underdånigt utlåtande

Av de nu förekommande vägslagen torde skogsbilvägarna bäst uppfylla
de önskemål, som i det remitterade utdraget uppställts på objekt för ingenjörstruppernas
vägbyggnadsverksamhet. Särskilt gäller detta de enklare
skogsbilvägarna. De lämpar sig, liksom skogsvägar över huvud taget, för
utförande under fältmässiga förhållanden, men beträffande de enklare typerna
tillkommer, att kraven på dränering och linjeföring är föga framträdande.
Även de mer högklassiga skogsvägarna kan emellertid komma i
fråga, varvid eventuellt endast grovbrytningen utföres av militären. Sistnämnda
vägar byggs — oavsett skogsägarekategori, såsom domänverket,
bolag eller andra skogsägare — i huvudsak efter samma tekniska krav, som
gäller för den enklaste allmänna vägtypen, ödebygdsväg, och för de enskilda

vägar, byvägar, vilka berörts i revisorernas uttalande och beträffande vilka
länsstyrelsen beviljar statsbidrag och vägförvaltningen svarar för planläggning
in. in. _

Skogsvårdsslyrelserna förmedlar statsbidrag för skogsvägbyggnad, varvid
anslaget till Skogsvård in. in.: Väg och flottlcdsbyggnader å skogar i enskild
ägo (SFS 530/1943 med senare ändringar) anlitas. På grund av den starkt
begränsade medelstillgången kan bidrag i huvudsak endast utgå till utförande
av sådana större, högklassiga skogsbilvägar, som berör många enskilda
skogsägare. Emellertid förekommer, att skogsvårdsslyrelserna biträder markägarna
med planläggning även av sådana skogsvägar, som ej kan stödjas
med bidragstilldelning på grund av medelsbegränsningen. Delvis på grund
härav har skogsvårdsstyrelserna ofta god kännedom om även de enklare
skogsbilvägar, som utförs eller behövs på enskilda skogar. Det anförda gällei
även bolagens skogar, ehuru statsbidrag här blott utgår i undantagsfall och
vägbyggandet i huvudsak utförs utan skogsvårdsstyrelsernas medverkan.

Med hänsyn till önskvärdheten att reglera ersättningsfrågan beträffande
arbete, som militär trupp utför för skogsägares räkning, synes i allmänhet
domänverkets skogsvägar lämpa sig särskilt väl. Men om avtal i betryggande
form kan träffas i fråga om sådan ersättning, synes även objekt på skog
i enskild ägo, vilka torde stå till buds i stor omfattning, lämpligen kunna
användas.

Skogsstyrelsen får därför föreslå, att ingenjörskårerna tager kontakt med
skogsvårdsstyrelsen i de län, där vägarbete önskas.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
FOLKE JOHANSSON

BO LINDFELT

Arméintendentur förvaltningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 3

Till Konungen

I ärendet får arméintendenturförvaltningen gemensamt med marin- och
flygförvaltningarna i underdånighet anföra följande.

Nu gällande avtal med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. (SMR)
har tillkommit efter gemensamma förhandlingar mellan ovannämnda tre
centrala förvaltningsmyndigheter, å ena, samt SMR, å andra sidan, och är
daterat den 18 mars 1953 att gälla fr. o. in. den 1 april 1953 t. o. m. den 30
juni 1954 med tre månaders uppsägning eller ett budgetårs förlängning för
varje gång. Avtalet bifogas i avskrift.

I enlighet med riksdagens revisorers rekommendation har avtalet numera
uppsagts att gälla fr. o. m. 1 juli 1955 och har hemställan gjorts hos SMR
om upptagande av förhandlingar om nytt avtal att gälla fr. o. m. 1 juli 1955.

Då såväl statens jordbruksnämnd, statens priskontrollnämnd som statens
sakrevision vid olika tillfällen uttalat sig i omskrivet ärende ifrågasättes,
huruvida icke det vore fördelaktigt, om något av dessa prisgranskande organ
kunde medverka vid de kommande förhandlingarna med SMR.

Vad beträffar tillkomsten av nu gällande avtal synes följande böra framhållas.

\ id förhandlingarna i februari och mars 1953 försökte de militära representanterna
genomdriva den s. k. aterförsäljarrabatten under åberopande
av bl. a. statens priskontrollnämnds skrivelse den 20 februari 1953 till statens
jordbruksnämnd.

Att SMR skulle varit införstådd med statens jordbruksnämnds uppfattning
i skrivelse till SMR den 25 februari 1953, att s. k. storförbrukare skulle
komma i åtnjutande av återförsäljarrabatt såsom framhålles i riksdagsrevisorernas
berättelse (s. 9) överensstämmer icke med de uttalanden, som
från SMR:s sida gjordes under förhandlingarna. SMR hävdade under framhållande
av olika skäl, att en dylik rabattering för militära leveranser icke
kunde accepteras.

EU vidmakthållande av kravet på återförsäljarrabatt förklarades av SMR
omöjliggöra en överenskommelse parterna emellan. Då synnerligen varierande
rabattsatser tillämpades på de olika garnisonsorterna — på en del håll
lämnades t. o. in. icke någon rabatt alls — ansågo sig de militära förhandlarna
böra godtaga de priser, som angivits i nuvarande avtal hellre än att
låta dessa för staten mindre förmånliga prisförhållanden fortfara. Förhandlarnas
förslag ansågs vid sådant förhållande böra godtagas också av de
centrala förvaltningsmyndigheterna.

Det må i detta sammanhang framhållas, att om jämförelse göres mellan
prisläget omedelbart före avtalets ikraftträdande da genomsnittspriset för
stand. mjölk var 39 öre samt dagens prisläge enligt avtalet, 373A öre, har det
träffade avtalet lett till en kostnadsminskning på cirka 400 kronor per dag
eller ungefär 145 000 kronor per år. Omsatt till samtliga mjölk- och grädd^
sorter kan kostnadsminskningen uppskattas lågt räknat till cirka 200 000
kronor per år.

I ärendet har vidare förekommit, att statens sakrevision den 15 juli 1954
orienterat arméintendenturförvallningen om pågående förhandlingar mellan
SMR och Stockholms stad. Dessa förhandlingar ha ännu icke i avvaktan på
vissa utredningar rörande distributionskostnader lett till något resultat.
Arméintendenturförvaltningen har emellertid följt ärendets utveckling och
avvaktar alltjämt dessa förhandlingars avslutande för att då kunna vidtaga
erforderliga dispositioner.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade Gewert och
Odensjö, den senare föredragande, deltagit från marinförvaltningen souschefen
Jedeur-Palmgren, avdelningschefen Bring och sektionschefen Carlfors
samt från flygförvaltningen souschefen Jacobsson och bvråchefen
Callmer.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
IVAR GEWERT

PER ODENSJÖ

Henning Björkman

Bilaga

AVTAL

Mellan kungl. arméförvaltningens intendenturavdelning, kungl. marinförvaltningen
och kungl. flygförvaltningen (nedan gemensamt benämnda försvarsgrensförvaltningarna),
å ena, och Svenska mejeriernas riksförening
(nedan förkortat SMR) som representant för de i bifogade förteckning upptagna
till SMR anslutna medlemmarna (mejerierna), å andra sidan, har
följande överenskommelse träffats.

§ 1.

SMR förbinder sig att till krigsmaktens fasta förband (fartyg) på beställning
genom det i förteckningen upptagna närmast mottagande förband
(fartyg) belägna mejeriet leverera mjölk (olika slag), grädde och smör i de
kvaliteter, som av mejerierna saluföras i allmänna handeln till följande
priser och villkor i övrigt:

1) Mejeriföretaget skall debitera priser, som med nedan angivna belopp
understiga de priser, som vid leveranstillfället tillämpas vid minutförsäljning
på den plats, där det levererande mejeriföretaget är beläget, eller det högre
pris, som enligt jordbruksnämndens beslut gäller för den ort, där det fasta
förbandet är förlagt, nämligen

3 öre per liter standardiserad mjölk (3-procentig, inkl. filmjölk etc.),

1,5 » » » skum- eller kärnmjölk,

(m& efter mejeriets val eller på begäran av
20 » * * tunn grädde J köparen levereras glastappad till en kvan ''^0

* * * tjock » (titet av fem liter,

70 » » kg smör vid inköp av lägst 5 kg per leveranstillfälle.

Vid av prisreglerande statliga myndigheter fastställda ändringar av detaljhandelsmarginalen
skall automatiskt motsvarande höjning resp. sänkning
ske av ovan angivna avdrag.

2) Priserna gälla för leverans fritt förbandens matinrättningar eller anvisad
plats (kaj eller brygga) under förutsättning dels att minst 200 liter
mejerivaror (utom smör) avlämnas en gång dagligen per förband (fartyg),
leveransställe och dag, beräknat som ett genomsnitt under en kalendermånad,
och dels att den levererade kvantiteten uppgår till lägst 50 liter per leveranstillfälle.

Mejeriet äger debitera ett pristillägg av 1,0 öre per liter, därest transportavståndet
mellan mejeriet och förbandets (fartygets) matinrättning överstiger
5 km och förbandet ej självt avhämtar varan. (Detta tillägg utgår dock
icke vid leverans inom samhälles planlagda område i de fall mejeriet är
beläget utanför det samhälle, där förbandet är baserat).

Därest den genomsnittliga mängden per leveransställe och dag under en
kalendermånad skulle understiga 200 liter per dag och förband (fartyg), äger
mejeriet debitera ett tillägg med 1,0 öre per liter för under sådan månad
levererad mängd för täckande av mejeriets merkostnader för frakt. Sådant
pristillägg skall dock icke utgå därest förbandet (fartyget) självt avhämtat
varan, eller därest samlastning kunnat äga rum för flera förband (fartyg)
och varan avlämnas vid samma leveransställe (bilstopp), och den sammanlagda
kvantiteten överstiger 200 liter per dag.

Avlämnande hos förbandet av smör och grädde skall ske genom mejeriföretagets
försorg endast då detta har att samtidigt avlämna mjölk. Detta
gäller dock icke vid inköp av lägst 200 kg smör vid samma leveranstillfälle.

Förband kan icke påfordra köming till plats, som icke ligger i omedelbar
anslutning till det levererande mejeriets intransport- eller distributionslinje.
Som sådan avses även nu befintlig regelbunden direktlinje.

3) Fakturering skall ske på förbandets matinrättning (fartyg). Faktura
tillställes förbandet (fartyget) snarast efter månadens utgång och om möjligt
senast den 5 i nästföljande månad. Betalning för godkänd leverans skall
erläggas senast 10 dagar efter erhållen faktura.

4) Försvarsgrensförvaltningarna förbinda sig att utfärda föreskrifter av
innehåll att underlydande förband (fartyg), som påfordra leverans enligt
detta avtal, skola till återanskaffningspris minus 30 procent ersätta mejerierna
vid förbanden (fartygen) förkomna eller skadade mjölkflaskor. Som
skador räknas endast sådana, som göra mjölkflaskorna obrukbara för sitt
ändamål och ej vanligt slitage.

5) Mejeriföretaget är icke skyldigt fullgöra någon leverans, då force
majeure föreligger, eller då driften icke kan i normal omfattning upprätthållas
på grund av strejk, lockout, eldsvåda, olyckshändelse, allmänna trafikrubbningar,
varuransoneringar på grund av statligt ingripande eller dylikt,
eller då på grund av beslut inom föreningen dennas mejerier hållas helt eller
delvis stängda för vinnande av syftemål, som icke har samband med detta
avtal.

6) I den mån annat icke följer av vad ovan under 1—5 nämnts, må överenskommelse
om vad som sammanhänger med leveransens fullgörande
träffas mellan förbandet samt mejeriföretaget, exempelvis i fråga om leveranstider,
återlämning av transportflaskor, ersättning till förband, då varan
avhämtas vid mejeriet m. m.

Därest enighet ej skulle kunna ernås rörande sådana ifrågasatta överenskommelser,
skall frågan hänskjutas till försvarsgrensförvaltningarna och
SMR.

§ 2.

Försvarsgrensförvaltningarna förbinda sig att utfärda föreskrifter att
underlydande förband skola ulan upphandlingsförfarande på de i § 1 angivna
villkoren uttaga sina behov av mjölk (olika slag), grädde och smör
hos närmaste mejeri, anslutet till SMR.

§ 3.

Denna överenskommelse gäller fr. o. m. den 1 april 1953 eller den senare
dag SMR mottagit vederbörliga leverantörsförbindelser från de i bifogad
förteckning upptagna mejerierna t. o. m. 30 juni 1954 och därefter ett budgetår
i sänder, om ej uppsägning sker från någon parts sida senast tre månader
före avtalstidens utgång.

Stockholm den 18 mars 1953

Per Odens jo Svenska mejeriernas riksförening

Torsten Löfgren U. p. a.

Kungl. arméförvaltningens

intendenturavdelning Axel Hakelins Waldemar Ljung

G. Carl fors

T. Reiback

Kungl. marinförvaltningen

Gösta Callmer
Kungl. flygförvaltningen

Statens jordbruksnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. I t, § 3

Till K ontinge n

Genom remiss den 18 december 1954 bär Kungi. Maj:t anbefallt statens
jordbruksnämnd att före den 17 januari 1955 avgiva underdånigt utlåtande
över vild riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse såvitt
angår upphandling av mjölk inom försvaret. Med anledning härav får jordbruksnämnden,
under åberopande av innehållet i bifogade från Svenska
mejeriernas riksförening infordrade yttrande i ärendet, anföra följande.

Inför jordbruksnämnden och statens priskontrollnämnd har sedan våren
1954 förts förhandlingar mellan representanter för Stockholms stad, å ena,
och Svenska mejeriernas riksförening och Mjölkcentralen i Stockholm, a
andra sidan, angående priserna på mjölk vid försäljning till stadens folkskolor,
sjukhus in. fl. Vid dessa förhandlingar har från riksföreningens sida
framhållits, bland annat, att riksföreningen igångsatt en utredning under
ledning av professor Ulf af Trolle rörande kostnaderna för distributionen
av mjölk och mejeriprodukter till olika köparkategorier, vilken utredning
syftade till att i fråga om mjölkbutiker och s.k. storförbrukare för framtiden
erhålla en skälig differentiering av inköpspriserna med hänsyn till
inköpta kvantiteter samt transport- och mottagningsförhållanden. Vid nu
nämnda förhandlingar har överenskommelse träffats om att, så snart berörda
utredningsresultat föreligger, förnyade förhandlingar skall upptagas
mellan parterna inför jordbruksnämnden och priskontrollnämnden. Vid
dessa bör enighet söka nås om de priser och villkor i övrigt, som bör tilllämpas
vid försäljning till Stockholms stad. Som utgångpunkt för eu överenskommelse
i frågan skall gälla, att Mjölkcentralen, om hänsyn tages till
leveransernas storlek samt transport- och mottagningsförhållandena, vid försäljning
till staden skall erhålla samma kostnadstäckning som vid försäljning
till butiker. Därest överenskommelse icke kan träffas, skall jordbruksnämnden
i samråd med priskontrollnämnden fastställa de priser in. m., som
från samma utgångspunkt kan finnas skäliga.

Resultatet av ovannämnda utredning beräknas inom kort föreligga, och
fortsatta förhandlingar i frågan kommer att i början av nästkommande
månad upptagas inför jordbruksnämnden och priskontrollnämnden.

Såsom riksföreningen i sitt yttrande anfört har riksföreningen för avsikt
att på grundval av ovannämnda utredning genomföra ett i princip enhetligt
system för samtliga kundkategorier inom hela landet.

Jordbruksnämnden får med hänsyn härtill framhålla lämpligheten av,
att de avtal angående leveranser m. m. av mjölk- och mejeriprodukter, som
träffats mellan vederbörande försvarsgrensförvaltningar respektive de statliga
sjukhusen, å ena, och riksföreningen, å andra sidan, uppsäges före
utgången av avtalad uppsägningstid eller således före den 1 april innevarande
år.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad, nämndens
samtliga ledamöter, med undantag av herr von Horn.

Stockholm den 11 januari 1955

Underdånigst
OLOF SÖDERSTRÖM

BO NORDSTRÖM

Bilaga

Till Statens jordbruksnämnd
Byrån för animaliska produkter

Genom remiss den 21 december 1954 har jordbruksnämnden för yttrande
översänt vad riksdagens senast församlade revisorer berört i sin berättelse
beträffande upphandling av mjölk och övriga mejeriprodukter inom försvaret
och övriga statliga institutioner. Riksföreningen får med anledning
härav anföra följande.

I revisorernas uttalande göres gällande, att bl. a. i det mellan försvarsgrensförvaltningarna
och riksföreningen den 18 mars 1958 ingångna avtalet
icke i erforderlig mån beaktats de synpunkter, åt vilka priskontrollnämnden
och jordbruksnämnden givit uttryck i sina skrivelser av den 20 resp. 25
februari 1953.

Enhetliga normer vid prissättning av mjölk för statsleverans ha sedan
länge framstått som önskvärda, och frågan aktualiserades genom en hemställan
från statens sakrevision 1944 om riksföreningens medverkan härför.
Riksföreningens styrelse har tidigt intagit en positiv hållning till att söka
åstadkomma ett system, enligt vilket olika köparkategorier betalade de kostnader,
som äro förknippade med leveransen. Frågans lösning har emellertid
fördröjts genom avsaknaden av kostnadsanalyser i någon större omfattning.
Tidigare svårigheter att bemästra mjölkförsörjningsproblemet ha även bidragit.

Då frågan ånyo väcktes, tillsattes av riksföreningens styrelse en förhandlingsdelegation,
vilken fört överläggningarna jämväl med övriga storförbrukarkategorier,
som icke berördes i sakrevisionens skrivelse.

I jordbruksnämndens skrivelse till riksföreningen av den 25 februari framhålles
angelägenheten av att vid pågående förhandlingar överenskommelse
träffas om tillämpningen av gällande normalpris med avdrag av detaljhandelsmarginalen.
Genom underhandskontrakt med jordbruksnämnden klargjordes,
att därmed avsågs, att mejerierna vid leverans till storförbrukare
skulle erhålla samma kostnadstäckning som vid försäljning till butiker, om
hänsyn tages till leveransernas storlek samt transport- och mottagningsförhållanden.
Detta överensstämmer med riksföreningens vid förhandlingarna
hävdade ståndpunkt, att prissättningen bör ske med beaktande av distributionsekonomiska
synpunkter.

Då detaljhandelsmarginalen emellertid fastställts på andra grunder än de
kostnadsmässiga, innebär denna riksföreningens ståndpunkt å priori icke.
att inköp lika med eller större än de genomsnittliga leveranserna till återförsäljare
skulle berättiga till samma villkor.

De i avtalen ingående leveransvillkoren, som innebära införandet av kvantitetsrabatt
och bättre priser för staten, måste bedömas med hänsyn till den
dåvarande förhandlingssituationen. Riksföreningen hade som företrädare för
den samlade mejeriindustrien att beakta den omständigheten, att ett med
försvarsmakten ingånget avtal skulle kunna tillämpas jämväl för övriga kategorier
storförbrukare, så att enhetliga grunder skapades för samtliga berörda
kategorier av s. k. storförbrukare.

Vid bedömandet av storförbrukarnas »likvärdighet» gentemot detaljhandeln
är det icke till fyllest att enbart grunda detta på en jämförelse mellan

de inköpta kvantiteternas storlek. Hänsyn måste också tagas till bl. a. följande
omständigheter:

1) Leveransernas kontinuitet.

2) Varusortimentets sammansättning.

3) Mottagningsförhållanden.

1) Leveransernas kontinuitet

Det av arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
vid förhandlingarna framlagda materialet till belysande av de genomsnittliga
dagsleveranserna till förband och motsvarande militära enheter hänför
sig endast till två av årets månader, nämligen april och november månader
1952, vilka uppvisa följande totalsiffror:

Mjölk alla slag och grädde

April November

Armén......................... 878 975 1 1 046 737 1

Marinen ...................... 176 698 1 150 050 1

Flygvapnet..................... 200 926 1 227 522 1

Ehuru omfattningen av det förebragta materialet icke möjliggör någon
hel kartläggning av säsongproblemet, torde dess existens icke kunna ifrågasättas.
Även inom en kortare tidsperiod (eu månad) torde behovet av mjölk
dessutom variera med hänsyn till matsedelns sammansättning.

Variationer i leveranskontinuiteten inverka oförmånligt på distributionskostnaderna,
bl. a. därigenom att transportkapaciteten måste dimensioneras
efter det högsta dagsbehovet, alternativt att extra transportturer måste organiseras.
Omständigheter, som givetvis verka fördyrande i jämförelse med
leveranser till återförsäljare.

2) Varusortimentets sammansättning

För att en jämförelse av medelleveransen per dag mellan storförbrukare
och återförsäljare skall bli rättvisande, bör den ske på basis av inköpsbelopp,
då butikernas sortiment har en vidare sammansättning. En sådan jämförelse
skulle för försvarsgrensförvaltningarna ge vid handen, att de inköpta
kvantiteterna kaffe- och vispgrädde samt smör i flertalet fall icke motsvarade
butikernas inköp. För distributionskostnaderna har det levererade
sortimentets sammansättning betydelse som kostnadsbärare.

3) Mottagnings förhållanden

Denna omständighet är av olika betydelse för skilda kategorier storförbrukare.
Med ett accepterande av principen att ett enhetligt system skall
gälla för samtliga kundkategorier, kan den emellertid icke förbigås i detta
sammanhang.

Det material, som f. n. står till förfogande till belysande av mottagningsförhållandenas
roll för distributionskostnaderna utgöres av en undersökning
avseende Stockholms stads olika avnämare. Dessa kunders mottagningsförhållanden
ha grupperats efter följande grunder:

1. Normal butiksleverans (mindre än 10 meters förflyttning av varorna
i plan).

2. 10—25 meters förflyttning + V2 trappa.

3. Övriga mottagningsförhållanden.

2 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. It

Nämnda storförbrukares leveransställen fördela sig på följande sätt inom
de tre grupperna:

12 3

56 % 28 % 16 %

Vad sålunda anförts ger den förhandlingsmässiga bakgrunden till de åberopade
ännu gällande avtalen av den 18 mars och 17 resp. 26 juni 1953. Det
är riksföreningens uppfattning, att sådana företagsekonomiska synpunkter,
som voro kända vid avtalens slutande, beaktats i möjligaste utsträckning.

Det förtjänar att i detta sammanhang anföras, att som meddelats priskontrollnämnden
och jordbruksnämnden, riksföreningen uppdragit till professor
Ulf af Trolle i hans egenskap av chef för institutet för distributionsekonomisk
och administrativ forskning vid handelshögskolan i Göteborg
att verkställa en utredning avseende mjölkhandelns kostnadsvariationer. Det
är riksföreningens avsikt att på grundval av denna utredning genomföra ett
i princip enhetligt system gällande för samtliga kundkategorier inom hela
landet.

Stockholm den 8 januari 1955

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.

Waldemar Ljung

Bengt Dock

Statens priskontrollnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 3

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
priskontrollnämnd att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört i fråga om priserna vid upphandling
inom statsförvaltningen av mjölk och vissa andra mejerivaror. Till åtlydnad
härav får priskontrollnämnden anföra följande.

Såsom framgår av det i revisorernas berättelse intagna utdraget framhöll
priskontrollnämnden i skrivelse till statens jordbruksnämnd den 20 februari
1953 att mejerierna vid försäljning av mjölk och grädde till bland annat
allmänna institutioner i regel tillämpar priser, som betydligt överstiger de
vid försäljning till återförsäljare tillämpade priserna, trots att många av
dessa köpare är storförbrukare, vilka regelmässigt gör större inköp per gång
än en mjölkbutik av genomsnittlig storlek. De prisuppgifter på vilka priskontrollnämndens
skrivelse grundade sig hade inhämtats hos mejeriföreningarna
i ett antal städer och framgår av bifogade tabeller. Till jämförelse
har i tabellerna även intagits konsumentpriser och mejeriernas priser vid
försäljning till återförsäljare inom de berörda orterna.

I januari 1953 tillämpade priser vid försäljning av mjölk till olika kategorier av köpare

(enl. resp. mejeriföreningars uppgifter)

Bilaga 1

Ort	) Konsu-ment	Återför- säljare	Närings- ställen	Sjukhus	Barnbespis- ningar	Militär- förläggn.	Anmärkningar
Stockholm	43	36,3	40,5	40—40,5	40—40,5	40—40,5
Uppsala	40	34,5	39	39	39	38,5
Nyköping	40	34,5	39	39	39	39
Eskilstuna	39	33,5	37*—38	37	38	—	* Ö-Sara och Slakteriföreningens Rest.
Linköping	39	33,5	38	37	38	37
Norrköping	40	34,5	38	37,5	37,5	38,5
Jönköping	39	33,5	37	37	37	37	* Sanatoriet
Växjö	39	33,5	37—38	35,5*—36	36	36
Kalmar	39	33,5	39	38	39	38
Visby	40	35	38	38	38	38
Karlskrona	39	33,5	38	37	37	37
Karlshamn	38	33	38	37	37	37
Kristianstad	38	32,5	37	33	37	33
Malmö	40	34,5	37	37*	37*	37*	* 2 °/o kassarabatt
Halmstad	39	33,5	37	37	37	37
Göteborg	42	35,5	38,6	38,2	38,2	39
Vänersborg	39	33,5	37,5	37	37	—
Mariestad	39	33,5	39	37	39	—	* Vid kontant betalning 3 °/o
Karlstad	41	35,5	41*	41	41	40
Örebro	40	34,5	38	38	38	38
Västerås	40	34,5	38	37,5—38,5	37,5—38,5	37,5—38,5
Falun	41	35,7	40	39	39	39
Gävle	41	35,5	40*	39	39	39	* Under 20 l/dag: 41 öre + 3 öre i
Härnösand	42	37	41	41	41	41	hemkörningsavgift
Östersund	43	37,5	41	41,5	41,5	41,5—43*	* F 4 43 öre, övriga 41,5 öre
Umeå	42	37	42	42	42	42
Luleå	44	39	43*	43*	43*	43*	* Minst 100 l/dag. Mindre köp konsu-mentpris

Bilaga 2

I januari 1953 tillämpade priser vid försäljning av tunn grädde till olika kategorier av köpare

(enl. resp. mejeriföreningars uppgifter)

Ort	Konsu- ment	Återför- säljare	Närings- ställen	Sjukhus	Barnbespis- ningar	Militär- förläggn.	Anmärkningar
Stockholm	2:50	2: 10	2: 30	2: 30	2:30	2:30
Uppsala	2:50	2: 15	2:40	2: 40	2:40	2: 40
Nyköping	2:50	2: 15	2:40	2:40	2: 40	2:40
Eskilstuna	2:50	2: 15	2: 40	2:40	2: 40	—
Linköping	2:50	2: 20	2: 40	2: 40	2: 40	2: 40
Norrköping	2:50	2: 10	2: 40	2: 40	2:40	2:40
Jönköping	2: 50	2: 10	2: 10*—2: 20	2: 10*	2: 20	2: 20	* Vid köp av minst 2 l/dag
Växjö	2:50	2: 20	2:30*—2:35	2: 35	2:35	2:35	* Stadshotellet
Kalmar	2: 50	2: 20	2:30	2: 20	2: 30	2:20
Visby	2:50	2: 20	2: 40	2: 40	2: 40	2: 40
Karlskrona	2:50	2: 20	2:40	2: 35	2:35	2:35
Karlshamn	—	—	—	—	—	—
Kristianstad	2:50	2: 15	2:40	2: 30*	2: 30	2:30	* Ålderdomshem 2: 35
Malmö	2:50	2: 15	2:25	2: 25*	2: 25*	2: 25*	* •/• 2 %> kassarabatt
Halmstad	2:50	2:20	2:35	2: 40	2:35	2:40
Göteborg	2:50	2: 10	2: 30	2: 30*	2: 30*	2: 30*	* Vid köp av minst 50 l/månad
Vänersborg	2: 50	2: 10	2: 10	2:,30	2: 30	—
Mariestad	2:50	2: 15	2:50	2: 15	2:50	—
Karlstad	2: 50	2: 10	2: 30	2:,30	2:30	2:30
Örebro	2:50	2: 10	2:20	2:35	2:35	2:35
Västerås	2: 50	2: 20	2:40	2: 40	2:40	2: 40
Falun	2: 50	2: 20	2: 40	2: 40	2: 40	2:40
Gävle	2: 50	2:05	2: 40*—2: 50	2: 30	2: 30	2:30	* Vid köp av minst 20 1 mjölk/dag
Härnösand	2:50	2: 20	2: 40	2:40	2: 40	2:40
Östersund	2:60	2:35	2:45	2:45	2:45	2: 45
Umeå	2: 50	2: 20	2: 24	2:34	2:34	2:34
Luleå	2: 70	2: 40	2: 70	2: 70	2: 70	2:70

Bilaga 3

I januari 1953 tillämpade priser vid försäljning av tjock grädde till olika kategorier av köpare

(enl. resp. mejeriföreningars uppgifter)

Ort	Konsu- ment	Återför- säljare	Närings- ställen	Sjukhus	Barnbespis- ningar	Militär- förläggn.	Anmärkningar
Stockholm	6: —	5: 25	5:53	5: 65	5:65	5:65
Uppsala	5: 80	5: 25	5: 47	5: 55	5: 55	5:55
Nyköping	5: 80	5: 25	5: 38*—5: 47	5: 55	5: 55	5: 55	* Ö-Sara och Slakteriföreningens Rest.
Eskilstuna	5: 80	5: 25	5: 38*—5: 47	5:55	5: 55	—	* Ö-Sara
Linköping	5:80	5:25	5: 47	5:50	5:50	5:50
Norrköping	5: 80	5: 25	5: 47	5:55	5: 55	5:55
Jönköping	5: 80	5: 25	5: 25	5: 25	5: 25	5: 25
Växjö	5:80	5: 25	5:30*—5:50	5:30**—5:50	5:50	5:50	* Stadshotellet. ** Sanatoriet
Kalmar	5: 80	5:25	5:45	5: 25	5:45	5: 25
Visby	5: 80	5:25	5:50	5: 50	5:50	5:50
Karlskrona	5: 80	5:25	5:50	5: 50	5:50	5: 50
Karlshamn	5: 80	5:25	5:50	5: 50	5:50	5:50
Kristianstad	5: 80	5:25	5:50	5: 50	5:50	5:50
Malmö	5: 80	5:25	5:30	5: 30*	5:30*	5:30*	* ''/• 2 °/o kassarabatt
Halmstad	5: 80	5: 25	5:55	5: 55	5:55	5: 60
Göteborg	5: 90	5:25	5:43	5: 60*	5: 60*	5: 60*	* Vid köp av minst 50 l/månad
Vänersborg	5:80	5:25	5: 50	5:50	5:50	—
Mariestad	5:80	5:25	5: 80	—	5: 80	—
Karlstad	5: 80	5: 25	5:50	5:50	5:50	5:50
Örebro	5: 80	5: 25	5:30	5:30	5:30	5:30
Västerås	5: 80	5: 25	5:47	5:55	5:55	5:55
Falun	5: 80	5: 25	5:60	5:60	5: 60	5:60
Gävle	5:80	5: 25	5: 60*—5: 75	5: 45—5: 60	5:45—5:60	5:45—5:60	* Vid köp av minst 20 1 mjölk!dag
Härnösand	5: 80	5:25	5:60	5:60	5:60	5:60
Östersund	5:90	5:35	5:35	5: 40	5: 40	5:40
Umeå	5:80	5:25	5:45	5: 45	5:45	5:45
Luleå	6: —	5:45	6: —	6: —	6: —	6: —

Enligt priskontrollnämndens mening innebär de tillämpade prissättningsnormera
en viss diskriminering av storförbrukare. I sin ovannämnda skrivelse
till jordbruksnämnden framhöll priskontrollnämnden, att priserna icke
borde avvägas efter arten av avnämare utan med hänsyn till kostnaderna
för försäljningen och att därför inköpskvantiteten per gång i princip borde
bli bestämmande för priset. Då det emellertid vore förenat med svårigheter
att exakt bestämma kostnaderna för varje leverans, ansåg priskontrollnämnden
att envar köpare, som köpte viss minimikvantitet per gång, borde
komma i åtnjutande av återförsäljarpriset. 1 skrivelse till priskontrollnämnden
den 25 februari 1953 förklarade sig även jordbruksnämnden, såsom
framgår av revisorernas berättelse, vara av samma åsikt. Enligt skrivelsen
vore även Svenska mejeriernas riksförening (SMR) införstådd med denna
uppfattning och beredd att verka för eu prissättning i enlighet med de normer
priskontrollnämnden föreslagit.

De skäl som förelåg för priskontrollnämndens och jordbruksnämndens
ställningstagande vid tiden för ärendets handläggning äger alltjämt giltighet.
Det får därför, enligt priskontrollnämndens mening, anses att de resultat
olika statliga institutioner uppnått vid sina förhandlingar med SMR icke
är tillfredsställande i fråga om priserna på standardiserad mjölk samt
grädde.

Givet är, att den prissättning som tillämpats tillfört mejerierna vissa merinkomster,
vilka kommit att ingå i jordbrukskalkylen i enlighet med den
ordning, som vid kalkylens upprättande tillämpas för beräkningen av jordbrukets
inkomster av mejerivaror. Det inkomstbortfall en ändring av prissättningsnormerna
skulle innebära finge därför kalkylmässigt kompenseras
på annat sätt. Detta förhållande får dock enligt priskontrollnämndens mening
icke hindra en ur ovan anförda synpunkter motiverad ändring av prissättningsnormerna.
I förhållande till jordbrukskalkylens omslutning är dessutom
det inkomstbortfall, som sålunda skulle behöva kompenseras, av ringa
storleksordning.

Härutöver får priskontrollnämnden upplysningsvis meddela, att Stockholms
stad i skrivelse till jordbruksnämnden och priskontrollnämnden begärt,
att dessa myndigheter måtte medverka till att vid leverans av mjölk till
stadens skolor och av mjölk, grädde och smör till stadens sjukvårdsinrättningar
tillämpade återförsäljarpriser måtte fastställas att gälla. Förhandlingar
mellan staden och SMR har med anledning härav förts inför jordbruksnämnden
och priskontrollnämnden. Vid dessa förhandlingar har riksföreningens
representanter förklarat sig i princip dela uppfattningen om att
alla köpare skall behandlas lika och alt prissättningen bär ske med beaktande
av distributionsekonomiska synpunkter. Sålunda vore, enligt riksföreningens
mening, förutom kundens medelinköp per dag även hans mottagningsförhållanden
och leveransernas säsongbundenhet bestämmande för
kostnaderna. Riksföreningens representanter meddelade också vid förhandlingarna,
att en utredning pågick rörande kostnaderna för distribution av
mjölk och mejeriprodukter till olika köparkategorier, vilken utredning syftade
till att i fråga om mjölkbutiker och s. k. storförbrukare åstadkomma
en skälig differentiering av inköpspriserna med hänsyn till kvantiteter samt
transport- och moltagningsförhållanden. — I avvaktan på utredningens färdigställande
har förhandlingarna ajournerats. Det har dock överenskommits
att de priser och försäljningsvillkor varom överenskommelse sedermera kan
komma att träffas skall gälla retroaktivt från den 1 maj 1954.

På grund av vad sålunda anförts får priskontrollnämnden för sin del
instämma i revisorernas uttalande, att de ifrågavarande avtalen bör uppsägas
och förhandlingar snarast upptagas i syfte att uppnå erforderlig
jämkning av nu gällande villkor.

1 behandlingen av detta ärende ha deltagit — förutom undertecknad ordförande
— ledamöterna Dahlin, Lind, Bergstrand, Svärd, Inga Thorsson,
Gorpe och Verner Carlsson samt suppleanten Hagnell.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst

Statens priskontrollnämnd
ERIK SEVERIN

H. Svensson

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 4

Till Konungen

Yttrande med anledning av nådig remiss den 31 december 195i angående
riksdagsrevisorernas utlåtande beträffande mässpenningar m. m.

1. Såsom motiv för att avskaffa mässpenningarna anför statsrevisorerna
bl. a., att den sjötjänstgörande personalen genom sjötillägg, representationspenningar
m. m. är kompenserad för de avvikelser från den normala livsföringen,
som tjänsten ombord medför. Sjötillägget är emellertid ett lönetillägg
i egentlig mening jämförbart med exempelvis flygtillägg. Denna uppfattning
framfördes senast av 1945 års lönekommitté och föranledde icke
erinran vare sig från remissmyndigheter, Kungl. Maj:t eller riksdagen.
Någon anledning att över huvud taget göra frågan om mässpenningarna
avhängig av sjötillägget förefinnes därför icke. Ytterligare kan härom anföras,
att 1945 års lönekommitté diskuterade frågan om en sammanslagning
av sjötillägg och mässpenningar (Kungl. Maj:ts proposition 1948: 225 s. 232)
till en enhetlig sjöförmån. En sådan åtgärd ansågs emellertid icke böra vidtagas,
enär förmånerna tillgodosåge helt olika syften, vilket i sin tur medförde,
att förutsättningarna för deras utgående icke behövde överensstämma
och att olika grunder är tillämpliga för deras avvägning. Mässpenningarna
vore avsedda att täcka merkostnader och ansågs därför på ett annat sätt än
sjötillägg böra avvägas med hänsynstagande till levnadskostnadsnivån. Kommittén
framhöll även de svårigheter av skatteteknisk natur, som skulle följa
av en sammanslagning av förmånerna för vilka gäller och bör gälla en olika
behandling i skattehänseende. Chefen för försvarsdepartementet anslöt sig
(proposition 1948:225 s. 253) till uppfattningen, att sjötillägget är att betrakta
som ett lönetillägg. I anledning härav återfinnes bestämmelserna om

sjötillägg i statens allmänna avlöningsreglemente. Samma inställning hävdades
även av 1949 års reseersättningskommitté, vilken anför: »sjötillägget,
som har lönetilläggsnatur bör---icke inverka på rätten till trakta mente».

Mässpenningarna ansågs däremot av 1949 års reseersättningskommitté
ha traktamentets natur, och reseersättningskommittén föreslog med
anledning därav, att förmånen skulle utbrytas ur tilläggsbestämmelserna till
statens allmänna avlöningsreglemente och i stället inflyta i resereglementet
för försvaret. Så har också skett.

2. Statsrevisorerna anför, att särskilda bestämmelser angående mässar
som företagsform icke finnes. Jag anser, att de av marinförvaltningen den
5 april 1951 utfärdade föreskrifterna för redovisning för mässar ombord i
detta avseende är till fyllest.

3- Revisorerna har bedömt, att skeppsportionen fyller alla rimliga anspråk
på förplägningsstandard. Skeppsportionens sammansättning är emellertid
avpassad för unga människor, som huvudsakligen utför kroppsarbete
och därför har andra behov och vanor i fråga om matens kalorihalt och
sammansättning än den personal, för vilken mässpenning utgår. Med utgångspunkt
från den av 1945 års lönekommitté, 1919 års reseersättningskommitté
och av chefen för försvarsdepartementet omfattade uppfattningen,
att mässpenningarna är av traktamentes natur, och enär traktamenten
är avvägda med hänsyn till personalens löneställning, kan jag icke heller
godtaga principen att samtlig personal på flottans fartyg skall hava portion
av enhetlig standard. Den berörda personalens uppfattning i denna fråga
återspeglas av den omständigheten, som framkommit vid gjorda undersökningar,
att mässar, som har möjlighet att driva egen mathållning, i regel
har självhushåll och endast i undantagsfall tager ut skeppsportion.

4. Under hand har revisorerna inhämtat, att det i mässpenningarna ingående
fasta tillägget endast i begränsad omfattning — understundom icke
alls — använts för att höja förplägnadsstandarden. Tillägget skulle enligt
deras mening användas för »andra ändamål» eller komma mässmedlemmarna
till godo i form av överskott på mässrörelsen. Frånsett att gjorda
undersökningar icke bestyrker dessa underhandsunderrättelser, vill jag
framhålla, att mässpenningarna är avsedda även för andra ändamål än att
tillgodose behovet av förplägnad. De är sålunda i sin helhet avsedda för
gemensamma omkostnader i vederbörlig mäss såsom för tidningar, blommor,
anskaffning och underhåll av vissa inventarier, viss representation och
mathållning. Eventuellt överskott på mässrörelsen utbetalas till mässmedlemmarna
vid avgang från fartyget. Överskottet — i den mån det förekommer
är dock icke av sådan storleksordning, att mässpenningarna på grund
härav i sin helhet kan betraktas såsom en skattefri inkomst vid sidan av
den kontanta lönen. Det hör i stället betraktas som en fonderad reserv att
tillgripas vid uppkommande underskott. Det kan i detta sammanhang förtjäna
erinras om att mässpenningarna för exempelvis gunrummet på kryssaren
Tre Kronor den 1 juli 1948 utgjorde 4: 90 och den 1 juli 1954 6: 30
per person. Höjningen ligger helt på portionskostnaden, medan det fasta
tillägget hela tiden utgått med 2:50. Det försämrade penningvärdet
bär därför väsentligen begränsat möjligheterna till förhöjd standard i
mässarna.

5. Förplägnadsstandarden är inom handelsflottan hög i förhållande till
örlogsflottans. Medelkostnaden per man och dag för enbart förplägnad, inklusive
måltidsdrycker, är mellan 0 och 7 kronor för handelsfartyg i våra

farvatten; i andra fall är medelkostnaden högre. Mässpenningarna lör Tre
Kronors gunrum uppgår f. n. till kr. 6: (>0, för underotficersmässen till kr.
(>: 35 och för högbåtsmannamässen till kr. 5; 85, allt per man och dag. För
örlogsfarlygen gäller, som tidigare anförts, att mässpenningarna skall användas
även till andra ändamål än direkt med mathållningen sammanhängande.
Dessutom har handelsfartygen möjlighet att »på utförsel» inköpa matvaror
och drycker in. in. till väsentligt mycket lägre priser än vad örlogsfartygen
regelmässigt har.

B. Mässpenningarna utnyttjas jämväl för viss representation, vilken dock
enligt revisorernas mening skulle vara av ringa omfattning. Förhållandena
ombord på flottans fartyg är emellertid sådana, att »representation» utövas
även av sådana befattningshavare, som icke uppbära reprcsentationspenningar.
Fartygen gästas ofta av representanter för statliga och kommunala
myndigheter samt för civila företag och firmor. Dessa kan endast i begränsad
omfattning omhändertagas i sjöstyrkechefs eller fartygschefs kajuta,
utan övriga mässars medlemmar uppträder flitigt som värdar. Det är ofta
ogörligt och många gånger icke lägligt att kräva dessa representanter på
ersättning för måltider m. m., utan dessa bekostas då av mässarna, i de flesta
fall av gunrunnnen. Vid besök i hamnar visas besättningarna ofta stor gästfrihet
från kommuner och enskilda. Det ankommer i regel på kajuta och
gunrum att i form av tillställningar eller måltider svara upp mot den visade
vänligheten. Utgifterna för dessa »representationsåligganden» kan under ett
år uppgå till aktningsvärda belopp.

7. I resereglementet för försvaret § 3, 1 mom., definieras begreppet tjänstgöring
i trupp. Det utsäges, att sjötjänstgöring i här ifrågavarande sammanhang
ej är att betrakta såsom tjänstgöring i trupp. Denna föreskrift torde
ha sin grund däri, alt för sjötjänstgöring i nuvarande ordning gäller särskilda
föreskrifter. Ur tjänstgöringssynpunkt torde de! dock vara uppenbart,
att sjötjänstgöring är fullt jämförbar med tjänstgöring i trupp. Ett stöd för
denna uppfattning fås i det förhållandet, att det över huvud varit nödvändigt
att i resereglementet för försvaret undantaga sjötjänstgöring från tjänstgöring
i trupp. Skulle mässpenningarna i deras nuvarande form borttagas,
måste enligt min mening sjötjänstgöringens särart i resereglementet upphöra
och sjötjänstgöring därför efter en sådan åtgärd betraktas som tjänstgöring
i trupp och i konsekvens härmed med sådan tjänstgöring förknippade
förmåner utgå. Det berättigade i detta betraktelsesätt framgår därav, att
trupptjänstgöring vid övriga försvarsgrenar och vapenslag i regel fullgöres
under kortare tidsrymder, medan sjötjänstgöring vid flottan i regel sträcker
sig över längre tidsperioder, ett eller flera år.

Revisorernas förslag att avskaffa mässpenningarna och i deras ställe
endast sätta skeppsportionen måste därför framstå såsom obilligt och orättvist.
De ställer genom sitt förslag den sjötjänstgörande personalen i sämre läge
än den »trupptjänstgörande». Även om jag utgår från att den sjötjänstgörande
personalen vid ett eventuellt slopande av mässpenningarna författningsenligt
skulle tillerkännas förmåner som vid tjänstgöring i trupp och
därigenom skulle få bättre förhållanden än nu, vill jag icke ansluta mig till
att mässpenningarna enligt revisorernas förslag avskaffas. Genom att mässpenningarna
utgår enligt nu gällande grunder kan personalen kompenseras
för med tjänstgöringen ombord sammanhängande merkostnader i fråga om
mässhållningen samtidigt som övriga gemensamma kostnader, som alltjämt
är ofrånkomliga på flottans fartyg, kan gäldas.

8. På grund av det ovan anförda får jag härmed i underdånighet avstyrka
den av riksdagens revisorer föreslagna åtgärden att avskaffa de nuvarande
mässpenningarna mot att samtliga personalkategorier under sjötjänstgöring
utbekommer skeppsportion.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
STIG H:SON ERICSON

Ref: Kapten Hermelin

A. Nilson

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 4

Till Konungen

Genom nådigt beslut den 18 december 1954 anmodades marinförvaltningen
att före den 17 januari 1955 inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört rörande mässpenningar m. m. På grund
härav anföres följande:

1. Mässpenningar äro en trciktamentsförmån

Mässpenningar äro att betrakta som en förmån av traktamentes natur och
icke såsom ett lönetillägg. Närmast kan denna förmån jämställas med trupptraktamentet
i vad avser det i mässpenningarna ingående fasta tillägget. Den
resterande delen av mässpenningen, den s. k. dagskostnaden, är analog med
den fria förplägnaden, då trupptraktamente åtnjutes. Att det är fråga om
en traktamentsförmån framgår bl. a. av 1949 års reseersättningskommittés
betänkande med förslag till särskilda bestämmelser om traktamente in. in.
för vissa förvaltningsområden.

Statsrevisorerna göra gällande, att det förhållandet, att under sjötjänstgöring
utgår sjötillägg skulle motivera ett borttagande av mässpenningarnas
fasta tillägg. Ilär sker alltsa en sammankoppling av en avlöningsförmån
med eu traktamentsförmån, vilket innebär något i princip alldeles nytt. Ett
sådant resonemang kan icke godtagas. Sjötillägg är ett avlöningstillägg, jämförbart
med flygtillägg, dykartillägg in. m. vilka förmåner behandlas i statens
allmänna avlöningsreglemente, då däremot mässpenningfrågan regleras
genom bestämmelser i resereglemente för försvaret tillsammans med övriga
förmåner av traktamentes natur. Anledning torde därför icke föreligga att
koppla samman de bägge förmånerna. 1949 års reseersättningskommitté har
berört denna principfråga i sitt ovannämnda betänkande. Kommittén säser
på s. 33 bl. a.:

»Kommittén bar emellertid icke ansett lämpligt att anknyta rätten till
traktamente till frågan, om sjötillägg må åtnjutas. Sjötillägget, som har lönetilläggs
natur, bör nämligen icke inverka på rätten till traktamente.»

Den särskilda avlöningsförmån, som sjölillägget utgör, och vilken, såsom
av det ovanstående framgår, är motiverad av lielt andra skäl, bör sålunda
hållas isär från traktamentsförinånen mässpenningar. .....

Vad angår revisorernas omnämnande av vissa andra utgående tillägg, särskilt
representationspenningar, må här endast framhållas, att representationspenningar
enbart tillkomma vissa chefer och på intet sätt påverka de kostnader,
för vilka de i mässpenningarna ingående fasta tilläggen äro avsedda.

Enär begreppet mässpenningar ofta giver anledning till den missuppfattningen,
all sjökommenderad personal åtnjuter speciellt förmånliga avlöningsvillkor,
bör benämningen mässpenningar eventuellt ändras till »sjötraktamente».
. 0 ...

Belastningen på titeln mässpenningar var, som revisorerna påpekat, tor
budgetåret 1953/54 ca 2 174 000 kronor. Häri ingår dock, vilket icke av
revisorerna framhållits, värdet av dagskostnaden för i mässpenningarna ingående
skeppsportion, i de fall resp. mässar icke uttagit skeppsportion. Statistiskt
underlag för beräkning av hur stor del av ovanstående belopp, som
utgöres av fast tillägg resp. värdet av skeppsportion, saknas f. n. Man torde
emellertid kunna utgå ifrån, att resp. kostnader fördela sig ungefär lika.

2. Antalet kök ombord

Tjänsten ombord kan jämföras med tjänstgöring med trupp i land. Sjökommendering
medför dock frånvaro från hemmet i väsentligt större utsträckning
— ibland flera år i sträck — än vad fallet är beträffande trupptjänstgöring
i land. Ombord är personalen dessutom ständigt hänvisad till
ytterst begränsade utrymmen.

Med hänsyn till vapenmaterielens utveckling och de ökade utrymmen, som
ombord erfordras för denna materiel jämte de stränga krav på vattentät
indelning m. m., som uppstått parallellt med den vapentekniska utvecklingen,
kunna befälsmässarna ofta icke placeras i fartyget på sådant sätt, att gemensamt
befälskök kan utnyttjas. De skeppstekniska synpunkterna ha meddelats
revisorerna under hand och ha jämväl delvis relaterats i deras berättelse.

3. Mässordningen ombord

Ombord förekomma i regel tre slags mässar: gunrum, underofficersmäss
och högbåtsmannamäss. De båda förstnämnda disponera på medelstora och
större fartyg gemensamt befälskök, eller, då sådant icke gått att ordna,
skilda kök" Högbåtsmännen bespisas från skeppsköket. I samband med nyeller
ombyggnad ha penterier inretts vid högbåtsmannamässarna i den man
förhållandena ombord så medgivit. Övrigt underbefäl och meniga bespisas i

backlag. . 0

Revisorerna ha bedömt, att skeppsportionen fyller alla rimliga ansprak pa

förplägnadsstandard även för befälspersonalen.

Mot detta må framhållas, att skeppsportionen är sammansatt för unga
män i 20-årsåldern med relativt hårt kroppsarbete. Huvuddelen av dessa
utgöras av vpl, som endast under eu del av sin värnpliktstjänstgöring fullgör
sjötjänstgöring. Stampersonalen, som i regel fullgör sjötjänstgöring under
avsevärt längre tid i följd, bör ha större frihet vid val av matsedel. Detta
medför, att mathållningskostnaderna för en mäss bli större än skeppsportionspriset.
Mässarna äga rätt att uttaga skeppsportion antingen tillagad eller
i form av råvaror, önskan att ordna egen hushållning är dock tvdhg, och

för närvarande är det endast ett fåtal gunrum och underofficersmässar, som
uttaga skeppsportion, då möjlighet till egen hushållning föreligger.

Tidigare har framhållits att mässpenningarna äro av traktamentes karaktär.
Revisorerna anse, att det fasta tillägget bör försvinna, enär standarden
pa skeppsportionen är till fyllest. I anslutning till de av revisorerna åberopade
matsedlarna på kryssaren Tre Kronor bör framhållas, att det icke torde
vara svårt att framlägga exempel på matsedlar av motsvarande standard
från allmänna matserveringar och barer till en betydligt lägre kostnad än
traktamentsbeloppen enligt allmänna resereglementet. Någon sänkning av
traktamentsbeloppen av denna anledning har dock icke ifrågasatts i något
sammanhang. De vid trupptjänstgöring utöver fri förplägnad utgående traktamentena
överstiga för övervägande antalet tjänstemän det i mässpennin"-arna ingående fasta tillägget.

I nedanstående tablå göres en jämförelse mellan sagda trupptraktamenten
och mässpenningarnas fasta tillägg (för fartyg i svenska farvatten).

Mäss I mässpenning in Beställningshavare

gående fast tillägg

Kajutbord

Beställningshavare, som håller kajutbord
g._

Beställningshavare, som mässar vid

kajutbord 4.50

Hovmästare eller kock 2:_

Gunrum2

Mässmedlem 2: Ib

Hovmästare eller kock 2: •

Undero fficersmäss2

Mässmedlem 2:50

Hovmästare eller kock 2:_•

Högbåtsmannamäss2

Mässmedlem 2:_

Uppassare 2:_

Trupptraktamente

6: —

5: 50 —6: —
5:—1

5:--5: 50

5: —1

5:--5: 50

5:—1

o: —

Furirer, som icke bespisas från
högbåtsmannamäss

1:50

Skeppsportionen fyller otvivelaktigt rimliga anspråk på vad som i dagligt
tal benämnes god husmanskost. Så har emellertid sedan lång tid och vid
tidigare provning av mässpenningförmånen varit fallet, varför denna omständighet
icke nu kan anföras som ett bärande skäl för ett borttagande av
denna förman. Förhållandet framstod bl. a. fullt klart redan vid den av
revisorerna omnamnda särskilda undersökning rörande mässpenningarna
som marinforvaltningen enligt nådigt uppdrag verkställde för ca 10 år sedan! * 1 2

et lasta tillagget är sålunda icke endast, såsom revisorerna vill göra gäl -

1 SdesbeSnfnT1MhaaU befattnin8shavare icke är innehavare av beställning med löne 2

Tna beställningshavare, tjänstgörande å undervattensbåt, ävensom där mäss består
endast av eu person utgår i vissa fall förhöjning med 0:50—1. —.

lande, avsett för kostförbättring utan jämväl för täckande av andra erforderliga
utgifter av varierande slag.

Revisorerna göra vidare gällande, att mässpenningarna ha lått karaktären
av eu skattefri avlöningsförmån, i den mån överskott på massrörelserna
kommer medlemmarna till godo i form av kontant utbetalning. Utöver vad
ovan framhållits beträffande bl. a. trupptraktamente, som ju direkt utbetalas
till resp. tjänsteman, har vid en preliminär utredning befunnits, att utbetalning
till mässmedlemmarna endast förekommit i mindre omfattning. Anledning
synes icke förefinnas, och det torde icke heller tidigare ha ifrågasatts,
att ur skattesynpunkt behandla den ena traktamentsförmånen annorlunda
än den andra.

Varje mässföreståndare bör försöka ordna mässens ekonomi så, att mässmedlemmarna
icke skola behöva bidraga med egna medel för att täcka
eventuella förluster å mässrörelsen. Det är därför naturligt, att i samband
med upplösning av mäss eller vid mässmedlems avgång från fartyget viss
utbetalning kan ifrågakomma. Det har dock, såsom ovan framhållits, i allmänhet
varit fråga om små belopp. Sådan kontantutdelning måste dock
skiljas från den utbetalning av mässpenningarna i dess helhet, som kan
göras direkt till varje mässmedlem, exempelvis när köken äro oanvändbara
under pågående översynsperioder, och bespisning måste ske genom mässmedlemmarnas
egen försorg.

Revisorerna göra gällande, att särskilda bestämmelser angående mäss som
företagsform icke finnas meddelade. Detta påstående är felaktigt. Tjänstereglemente
för marinen del II Sjötjänst (TjRM: 11-1953 års upplaga) kapitel
8 avhandlar de grundläggande föreskrifterna för mässordningen. Marinförvaltningen
har efter samråd med försvarets civilförvaltning den 5 april 1951
fastställt föreskrifter för redovisningen vid mässar ombord (TS A nr 16/51).
Någon ändring i ovannämnda föreskrifter synes f. n. icke erforderlig.

4. Sammanfattning.

Vid ny- eller ombyggnad strävas efter koncentration till ett gemensamt
kök beträffande mindre fartyg samt ett befälskök och ett skeppskök beträffande
medelstora och större fartyg. Av konstruktions- och säkerhetsskäl
är det beträffande de medelstora fartygen ibland icke möjligt att anordna
gemensamt befälskök utan allvarliga olägenheter för fartygstjänsten.

Anledning saknas att ändra nuvarande mässordning ombord.

Kontant utbetalning från mässrörelse har endast skett i mindre omfatt Mässpenningarna

äro av traktamentes karaktär och böra därför icke hopkopplas
med avlöningstillägg av något slag, exempelvis sjötillägg. De kunna
närmast jämföras, i vad avser det fasta tillägget, med trupptraktamente.

Benämningen bör förslagsvis ändras till sjötraktamente.

Med anledning av vad ovan anförts föreslås i underdånighet att mässpenningarna
även i fortsättningen skola utgå efter nu gällande grunder.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit, undertecknad souschef.
Bring, Wedin och Carlfors, den senare föredragande.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
GUNNAR .T. PALMGREN

T. Rciback

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 4

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har Kung]. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 4 i sin berättelse anfört om mässpenningar m. m.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Revisorernas förslag innebär, att mässpenningar skulle slopas och att i
stället kronan skulle övertaga jämväl befälspersonalens bespisning och tillhandahålla
° samtlig befälspersonal skeppsportion in natura. Härigenom
skulle alltså mässarna ombord fråntagas den nuvarande rätten att själva
ordna bespisningen. Vidare skulle befälspersonalen komma afl gå förlustig
den del av de nuvarande mässpenningarna, som överstiger värdet av skeppsportion,
d. v. s. det s. k. fasta tillägget.

Vad till en början angår frågan om kronans övertagande av bespisningen
ombord framhöll marinförvaltningen i sin av revisorerna berörda underdåniga
skrivelse den 5 december 1945, att marinförvaltningen visserligen
vore av den principiella uppfattningen, att det mest rationella vore, att
kronan övertoge jämväl befälspersonalens bespisning. Marinförvaltningen
ville dock med hänsyn till personalförbundens inställning i denna fråga icke
motsätta sig, att bespisningen tills vidare bibehölles i mässarnas regi, varvid
marinförvaltningen dock förutsatte, att största möjliga gemensamhet i fråga
om mathållningen eftersträvades. Av en i anslutning till 1945 års lönekommittés
översyn av sjötilläggsreglerna upprättad promemoria rörande mässpenningar
framgår, att jämväl lönekommittén funnit vissa skäl tala för att
mässhushållen borde vara gemensamma med avseende å kosthållet ombord
samt för att kronan övertoge även befälspersonalens bespisning och tillhandahölle
samtlig befälspersonal skeppsportion in natura. Det syntes dock.
i vart fall icke för det dåvarande, föreligga tillräcklig anledning att fråntaga
mässarna rätten att själva ordna sin bespisning. För denna ordning
talade bl. a. den omständigheten att för befälspersonalen ombord gemensamt
kök endast torde komma att anordnas å ett begränsat antal av de då
befintliga fartygen och att skilda befälskök sålunda komme att finnas å ett
stort antal fartyg under avsevärd tid. Den förbättring av tjänstgöringsförhållandena
för kökspersonalen och den minskning av sagda personal, som
bland annat skulle kunna ernås genom kronans övertagande av befälspersonalens
bespisning, syntes i varje fall icke kunna åstadkommas å fartyg
med skilda befälskök. Systemet med mässpenningar för sjötjänstgörande
personal syntes därför böra tills vidare bibehållas, varvid dock såsom"marinförvaltningen
förutsatt största möjliga gemensamhet i fråga om mathållningen
borde eftersträvas.

Såsom framgår av revisorernas uttalande, har någon omläggning mot ökad
koncentration av förplägnadstjänsten ombord hittills icke åstadkommits. De
skäl, som enligt vad ovan framhållits, motiverat bibehållandet av befälspersonalens
bespisning i de egna mässarnas regi, äro alltså alltjämt för
handel!. Såsom motiv för sitt förslag att kronan dc-t oaktat skulle redan nu
övertaga mässhållningen ombord och svara för befälspersonalens bespisning
ha revisorerna åberopat det förhållandet, att den skeppsportion som till -

handahölles l inge anses väl fylla alla rimliga anspråk på förplägnadsstandard
och atl följaktligen någon saklig anledning för kronan alt i form av del i
mässpenningarna ingående fasta tillägget ställa medel lill lörfogande lör
särskild kostförbätlring utöver nämnda portion icke syntes (öreligga annat
än i undantagsfall.

I anslutning härtill må erinras, atl nämnda fasta tillägg, såsom framgår
av förberörda promemoria, närmast är jämförbart med det reducerade traktamente,
som utgår vid övningar i land. Det låsta tillägget är således icke
avsett att enbart utnyttjas för all bereda mässmedlemmarna en viss kostförbältring
utan är i likhet med nyssberörda traktamente ämnat såsom ett
bidrag för att den enskilde tjänstemannen under tjänstgöring i trupp utom
tjänstgöringszonen skall kunna i någon mån tillgodose sina krav på personlig
trivsel. En icke oväsentlig skillnad mellan nämnda traktamente och
det fasta tillägget ligger dock däri, att traktamentet utbetalas till den enskilde
för att av honom disponeras efter eget gottfinnande, medan däremot det
fasta tillägget utbetalas direkt till mässen för att utnyttjas för de för mässmedlemmarna
gemensamma utgiftsändamålen. Enskild mässmedlem i förekommande
fall tillskiftad del i överskott på mässrörelse är följaktligen att
jämställa med den besparing en tjänsteman vid förrättning i land gör på
honom tillkommande traktamente. I betraktande härav lärer det, i motsats
till vad revisorerna synas hävda, få anses vara fullt naturligt, att dylik
andel i överskott på mässrörelse i samma mån som inbesparing av traktamente
utgör skattefri inkomst.

Såsom ytterligare skäl för sitt förslag att slopa mässpenningarna ha revisorerna
framhållit, att den sjötjänstgörande personalen genom åtnjutande
av sjötillägg och representationspenningar finge anses komma i åtnjutande
av ekonomisk kompensation för de avvikelser från den normala livsföringen
som tjänsten ombord medförde.

Vad sjötillägget beträffar är detta till skillnad mot mässpenningarna eu
förmån av lönetilläggs natur. Av det förslag till sjötilläggsbestämmelser, som
den 18 februari 1948 framlades av 1945 års lönekommitté och som ligger
till grund för gällande bestämmelser i ämnet, framgår, atl sjötillägget motiverats
uteslutande med hänsyn till den mera krävande tjänstgöringen, den
större bundenheten i tjänsten och det ökade ansvaret under sjötjänstgöring
i jämförelse med annan tjänstgöring samt de olägenheter i olika hänseenden,
som kunna föreligga för sjökommenderad personal. Något belägg för att sjötillägget
skulle vara till för att mildra de olägenheter av ekonomisk art som
åsamkas personalen genom sjökommendering ge förarbetena däremot icke.
Tvärtom framhåller lönekommittén i anslutning till sin behandling av frågan
om en sammanslagning av sjötillägg och mässpenningar till en enhetlig
sjöförmån, att de ifrågavarande särskilda förmånerna tillgodose helt olika
syften, att förutsättningarna för deras utgående icke överensstämma samt
att skiljaktiga grunder äro tillämpliga för deras avvägning. I sistnämnda
avseende framhåller lönekommittén, att mässpenningarna väsentligen äro
avsedda att täcka merkostnader och därför på ett annat sätt än sjötilläggen
böra avvägas med hänsynstagande till levnadskostnadsnivån. Vidare har
lönekommittén erinrat om de svårigheter av skatteteknisk natur, som skulle
följa av en sammanslagning av förmåner, för vilka gäller och enligt kommitténs
mening borde gälla en olika behandling i skattehänseende. I detta
sammanhang må vidare erinras, att 1949 års reseersättningskommitté i sitt
betänkande med förslag till särskilda bestämmelser om traktamente m. m.

för vissa förvaltningsområden bl. a. uttalat, att sjötillägget, såsom varande
av lönetilläggs natur, icke borde inverka på rätten till traktamente.

Representationspenningar tillkomma endast fartygschef och komma följaktligen
icke de olika mässarna till godo. Ej heller denna speciella löneförmån
har eller bör ha någon inverkan på rätten till mässpenningar.

Av7 det anförda torde framgå, att ett genomförande av revisorernas förslag
om slopande av mässpenningarna skulle komma att försätta den ombord
tjänstgörande befälspersonalen i eu betydligt ogynnsammare ställning än
den motsvarande personal, som i land deltager i tjänstgöring i trupp utom
sin tjänstgöringszon. I anseende härtill och då i förenämnda promemoria
uttalats, att ändring av det fasta tillägget av mässpenningarna icke borde
äga rum i vidare mån än som kunde komma att ske beträffande beloppen
av vid tjänstgöring i trupp utgående reducerade traktamenten, lärer det
knappast kunna komma i fråga att taga ställning till revisorernas här omhandlade
föislag annat än i samband med en principiell omprövning av
frågan om nyssberörda traktamenten.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt revisionskommissarien G. Nordensvärd.

Stockholm den 12 januari 1955

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

SVEN ENGDAHL

M. Liljefelt

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 4

Underdånigt utlåtande

Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att det nuvarande systemet
med mässpenningar bör avskaffas och samma förplägnadsstandard hållas
för samtliga personalkategorier. En dylik åtgärd lärer dock knappast kunna
vidtagas enbart på grundval av det nu redovisade materialet. En närmare
utredning synes vara erforderlig och torde lämpligen böra uppdragas åt
marinförvaltningen, därvid målsättningen bör vara mässpenningarnas slopande.
Sådana ändamål utöver portionsförstärkning, för vilka mässpenningarna
nu i viss utsträckning disponeras och vilkas tillgodoseende befinnes
alltjämt böra avila kronan, torde fa tillgodoses i annan ordning. Revisorerna
ha inhämtat, att det i mässpenningarna ingående fasta tillägget till största
delen utnyttjas för annat än höjande av förplägnadsstandarden och i viss
utsträckning kan komma personalen till godo såsom en extra löneförmån.
Detta förhållande motiverar enligt statskontorets mening, att ifrågavarande
tillägg i avbidan på resultatet av en utredning reduceras till hälfen av nu
gällande belopp.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. slatskommissarien Lindblad.

Stockholm den 8 januari 1955

ARNE SUNDBERG

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Kerstin Ahlroth

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 31, § 5

Till Konungen

Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse § 5 om
understöd åt privatflyget får jag avgiva följande remissvar.

Chefen för flygvapnet har tidigare i samband med yttranden över anslagsäskanden
för understöd åt privatflyget framhållit, att detta understöd främst
har betydelse genom att det främjar flygvapnets rekrytering. Genom den
verksamhet som äger rum inom privatflyget kompletteras den upplysningsverksamhet
som bedrives av flygvapnet. Privatflygets stora betydelse ligger
härvid framför allt i att det bland landets ungdom skapar ett allmänt intresse
för flygning, vilket är nödvändigt för att göra flygvapnets rekryteringsarbete
effektivt.

1942 års flygutredning framhöll i sitt betänkande (SOU 1943: 12), att
privatflygets värde för flygvapnet utgöres i första hand dels av dess obestridliga
betydelse såsom allmänt intresseväckande faktor, dels av att det skapar
ett urval av flygintresserad ungdom, varur flygvapnet kan rekrytera sin
personal. Jag anser, att denna uppfattning fortfarande är giltig.

I detta sammanhang får jag framhålla flygstridskrafternas ökade betydelse,
som återspeglas i överbefälhavarens förslag om förstärkning av
flygvapnet, bl. a. dess flygförarpersonal. Mot denna bakgrund skulle det
vara betänkligt att vidtaga åtgärder, som försvårade rekryteringen av flygande
personal. Även med nuvarande storlek hos flygvapnet är det nödvändigt
att tillvarata alla möjligheter alt ernå en i kvantitativt och kvalitativt
hänseende fullgod rekrytering av flygande personal.

Revisorerna ha framhållit, att de segelflygutbildades andel bland eleverna
vid krigsflygskolan minskat under de senaste åren, och med anledning härav
konstaterat, att privatflygets militära värde överskattats. Särskilt anmärkningsvärt
ha revisorerna funnit nedgången av antalet segelflygutbildade
bland elever med folkskolekompetens (Ef), den kategori vars flygintresse
ansetts böra röna särskilt stor påverkan av KSAK verksamhet. Om man
närmare studerar rekryteringssiffrorna för fältflygare med folkskolekompetens
finner man, att under de tre första åren efter det att denna kategori
tillkom (1946—1948) erhölls betydligt större antal flygelever med segelflygutbildning
än under de följande åren. Detta förhållande kan emellertid icke
betecknas såsom anmärkningsvärt. Fältflygarnas ålder vid anställningen

3 Rev. berättelse ang. statsverket år 195U. It

ligger mellan 18 och 21 år. Vid införande av kategorien fältflygare funnos
sålunda tre årsklasser ynglingar att rekrytera från och bland dem ett stort
antal redan segelflygutbildade. Det är därför naturligt, att man under de
lörsta åren erhöll ett större antal elever med segelflygutbildning. Den större
rekryteringen av fältflygare med segelflygutbildning under de första åren
synes sålunda snarare stödja chefens för flygvapnet uppfattning om KSAK
betydelse för flygvapnets rekrytering än att. som revisorerna framhållit, utgöra
ett bevis för att privatflygets militära värde i detta hänseende överskattats.
Beträffande övriga kategorier framgår icke in tillgänglig statistik någon
utpräglad tendens angivande en minskning av antalet segelflygutbildade.
Visserligen ha variationer funnits och en viss nedgång under de senaste åren
kan konstateras, men del rör sig. som revisorerna i annat sammanhang framhålla,
om så små absoluta tal, att siffrorna icke få pressas för hårt. Det har
även tidigare funnits år (exempelvis 1949 och 1950), då antalet segelflygutbildade
elever varit lågt. men sedan åter stigit. Minskningen 1953 har i
fråga om kategorierna Er och Ef bytts i eu ökning genom att 31 segelflygutbildade
elever påbörjat GPU 1954 mot endast 19 under 1953, d. v. s. en
förbättring med 63 °/o beträffande dessa kategorier.

Vid bedömning av denna fråga måste även beaktas, att det väsentliga är,
hur många segelflygutbildade elever som godkännas i den grundläggande
flygutbildningen (GFU) och inte hur många som påbörja denna utbildning.
Man finner sålunda av de i revisorernas berättelse på sidorna 15 och 16 intagna
tabellerna, att samtidigt som antalet till GFU inryckande segelflygutbildade
elever tillhörande kategorierna Er och Ef under 1954 respektive
1953 sjunkit till 14,3 respektive 9,7 °/o av totala antalet inryckande av nämnda
kategorier, är gallringen bland dessa elever endast 9.1 respektive 0 %
mot 16,7 respektive 25,6 % under 1946 och i genomsnitt 37,1 respektive
32,4 % under perioden 1946—1954. Som exempel kan vidare nämnas, att 11
segelflygutbildade elever av kategori Er påbörjade GFU såväl 1948 som
1954. Av dessa gallrades 1948 6 elever (54,5 %) mot endast 1 (9,1 %) under
1954. Detta visar, att det minskade antalet inryckande segelflygutbildade
fältflygare i icke obetydlig grad kompenserats av lägre gallringsprocent för
dessa under GFU. Detta förhållande ha emellertid riksdagens revisorer icke
beaktat. Det bör dock framhållas, att även för de icke segelflygutbildade
fält flygarna Er och Ef är gallringsprocenten under 1954 respektive 1953
lägre än under 1946 och — i fråga om kategori Er — lägre än genomsnittet
under åren 1946—1954. Denna förbättring är emellertid icke tillnärmelsevis
lika stor som förbättringen beträffande de segelflygutbildade.

Vad beträffar segelflygutbildningens värde ur gallringssynpunkt ha revisorerna
framhållit, att gallringssiffrorna för segelflygutbildade i förhållande
till icke segelflygutbildade visa, att en viss standardskillnad finnes. Jag
anser, att detta uttalande är väl försiktigt, särskilt med hänsyn till att revisorerna
i detta sammanhang redovisa den genomsnittliga gallringsprocenten
för segelflygutbildade till 32,3 % och för icke segelflygutbildade till 57.9 %.
Dessa siffror synas snarare tyda på att en avsevärd standardskillnad finnes.

I chefens för flygvapnet skrivelser nr 757 och 773/1954 med yttrande i
anledning av statskontorets utlåtande över förslaget om höjt anslag till
privatflyget framhålles, att avsevärda kostnadsbesparingar göras, om segelflygutbildade
elever kunna rekryteras. Av dessa beräkningar framgår, att
mot nuvarande anslag till privatflyget om 325 000 kronor svara kostnadsbesparingar
på flygvapnets anslag av ca 440 000 kronor och att man vid

föreslagen höjning av KSAK anslag med llö ()()() kronor bör kunna emotse
eu ytterligare kostnadsbesparing av ca 106 000 kronor.

Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till de besparingar, som uppstå
till följd av färre flyglärare och mekaniker vid krigsflygskolan. Vidare
bar bedömts, att den föreslagna ökningen av understödet till privatflyget,
genom de åtgärder som i detta sammanhang föreslagits av KSAK, skulle
öka tillströmningen av segelflygutbildade elever till krigsflygskolan i högre
grad än vad som proportionellt svarar mot den föreslagna böjningen av
anslaget. Beräkningarna grunda sig däremot på eu proportionell böjning av
antalet segelflygutbildade elever. Härav framgår, att de redovisade kostnadsbesparingarna,
som vinnas genom KSAK verksamhet, beräknats lågt.

Med hänsyn till vad som ovan anförts får jag i underdånighet föreslå, att
understöd till privatflyget — liksom tidigare — lämnas i form av anslag
under fjärde huvudtiteln.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
A. LJUNGDAHL

Chef för flyvapnet

S. Möller

Luflfartsstyrelscns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 31, § 5

Till Konungen

Genom resolution den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt luftfartsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört rörande det under riksstatens fjärde huvudtitel
upptagna anslaget till understöd åt privatflyget. Med anledning härav
får luftfartsstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha — efter att ha återgivit bl. a. föredragande departementschefens
anförande i propositionen om anslagets inrättande — uttalat, att
anledningen till statens medverkan vid finansieringen av den av svenska aeroklubben
bedrivna segel- och modellflygverksamheten är den stora betydelse,
som privatflyget ansetts äga för det militära försvaret, speciellt flygvapnet.
Denna betydelse skulle främst ligga i att privatflyget skapar ett allmänt
intresse för flygning över huvud taget, vilket indirekt kommer flygvapnet
till nytta genom att dess rekryteringsmöjligheter förbättras. Genomgången
segelflygutbildning skulle vidare avsevärt höja vederbörande elevers förmåga
att tillgodogöra sig den grundläggande flygutbildningen vid krigsflygskolan
i Ljungbyhed.

Vid sin här ifrågavarande granskning synas revisorerna i huvudsak ha
fäst sig vid frågan, huruvida understödet haft avsedd verkan i fråga om
förbättrad rekrytering till flygvapnet och högre standard hos de till krigsflygskolan
antagna eleverna. På grundval av i berättelsen framlagt siffermaterial
ha revisorerna ansett sig kunna konstatera, att så icke varit fallet,

varför det ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning föreligger för staten
alt längre bidraga till finansieringen av segel- och modellflygverksamheten
på sätt nu sker över ett på fjärde huvudtiteln uppfört anslag. Revisorerna ha
sålunda sökt att i penningar mäta värdet av det nu utgående anslaget och
därvid kommit till den slutsatsen, att understödet ur denna synpunkt icke
ger ett tillfredsställande resultat. Av handlingarna framgår, att man inom
flygvapnet har en motsatt uppfattning på denna punkt.

Luftfartsstyrelsen saknar möjlighet att med säkerhet bedöma de värderingar
och beräkningar, som ligga till grund för de av revisorerna och flygvapnet
framförda motsatta uppfattningarna rörande den rent siffermässiga
uppskattningen av anslagets värde för rekryteringen till och utbildningen
vid krigsflygskolan. Enligt styrelsens uppfattning behöver denna fråga emellertid
icke ensam tillmätas avgörande betydelse för bedömandet av anslagets
värde i dess helhet. Av vad som i det föregående anförts framgår nämligen,
att syftet med anslaget i första hand är att bland ungdomen skapa intresse
för flyget över huvud taget. Förbättrandet av flygvapnets rekryteringsmöjligheter
är ur denna synpunkt icke det enda viktiga resultatet av denna form
av propaganda. Segel- och modellflygets nuvarande spridning till ett stort
antal platser inom landet utgör i och för sig ett verksamt medel för en
allmän stimulans av flygintresset. Härigenom får nämligen ungdomen tillfälle
att på nära håll stifta bekantskap med flygning och dess praktiska
problem. Värdet av detta kan svårligen uppskattas i penningar, men det är
naturligt att i vår tid ett aktivt och brett flygintresse särskilt bland ungdomen
måste ha ett betydande värde också för rekryteringen av personal till
civil flygverksamhet och av icke flygande personal inom militär flygverksamhet.
Denna synpunkt bör enligt luftfartsstyrelsens mening ävenledes
beaktas i detta sammanhang.

Med hänsyn till att intet synes ha inträffat, som bör föranleda till en
förändrad syn på anslagets syftemål sådant detta kommit till uttryck vid
anslagets inrättande, saknas enligt luftfartsstyrelsens uppfattning anledning
att frångå den nu tillämpade ordningen att stödja privatflyget. Härav följer
att styrelsen icke heller finner skäl föreligga att överflytta anslaget till annan
huvudtitel. Det kan dock möjligen ifrågasättas, huruvida förvaltningen av
anslaget icke lämpligen bör överföras från luftfartsstyrelsen till en militär
förvaltningsmyndighet. Detta utgör icke hinder för att den genom luftfartsstyrelsens
försorg nu utförda kontrollen av utbildning m. m. fortfarande
utövas i nu gällande ordning.

På grund av vad sålunda anförts får luftfartsstyrelsen som sin mening
uttala, att anslaget till understöd åt privatflyget fortfarande bör utgå enligt
nuvarande riktlinjer samt att anslaget även i fortsättningen bör hänföras till
riksstatens fjärde huvudtitel.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad Winberg,
byråchefen Sörenson, föredragande, t. f. överingenjören Larsson, t. f. trafikdirektören
Karlsson samt militärassistenten major Bjuggren.

Stockholm den 17 januari 1955

SVEN SÖRENSON

Underdånigst
HENRIK WINBERG

S. Östlund

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 31, § 5

Underdånigt utlåtande

Riksdagens revisorer ha gett uttryck åt den uppfattningen, att privatflygets
ställning i statsbidragshänseende snarast bör göras till föremål för
omprövning. Statskontoret får för sin del erinra, att jämväl ämbetsverket i
sitt av revisorerna delvis återgivna utlåtande den 9 oktober 1954 uttalat, att
en dylik omprövning bör företagas. Statskontoret kan härutöver inskränka
sig till att framhålla, att revisorernas utredning bestyrkt den av ämbetsverket
intagna ståndpunkten.

Stockholm den 8 januari 1955

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

CARL W. LINDBLAD

Kerstin Alxlroth

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 45, § 6

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 6 i sin berättelse anfört angående invalidhusfonden.

Bestämmelserna om svärdstecken resp. svärdsmedalj för underofficerare
och manskap vid armén och flottan fastställdes genom Kungl. Maj:ts förordning
den 26 juni 1850 angående instiftande1 av ett nytt hederstecken inom
svärdsorden, benämnt svärdstecknet, resp. cirkulär samma dag angående
instiftande av ett nytt hederstecken för manskap av armén och flottan.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1896 tillerkändes även civilmilitär
personal vid armén och flottan av underofficers rang rätt till svärdstecken.
Numera tilldelas även personal vid flygvapnet svärdstecken och
svärdsmedalj.

Enligt förberörda bestämmelser den 26 juni 1850 voro underofficerare och
manskap tillförsäkrade viss rätt till s. k. svärdspension. Vid nyssnämnda tid
ägde här ifrågavarande personalkategorier rätt till tjänstepension (motsvarande)
från arméns pensionskassa, Vadstena krigsmanshuskassa eller amiralitetskrigsmanskassan.
Motivet till införandet av rätt till särskild svärdspension
torde icke hava varit avsikten att kompensera för en otillfredsställande
tjänstepension utan närmast det förhållandet, att med svärdsorden
liksom andra Kungl. Maj:ts ordnar följde viss pensionsförmån. Ett bestämt
antal pensionsrum finnas allt fortfarande inrättade för exempelvis svärdsorden,
nordstjärneorden och vasaorden. Att utan vidare slopa en förmån,
som sedan mer än hundra år varit tillerkänd försvarets med hederstecken
utmärkta underofficerare och underbefäl, synes civilförvaltningen föga tilltalande.
Ämbetsverket anser därför att svärdspensionsinstitutet bör bibe -

hållas. Emellertid synes en jämkning av bestämmelserna rörande denna
pensionsförmån böra vidtagas med hänsyn till de under senare tid genomförda
organisatoriska förändringarna inom försvaret. Såsom revisorerna
framhållit grundar sig den nuvarande fördelningen av pensionsrum för
underofficerare på Kungl. Maj:ts beslut den 23 september 1892, enligt vilket
beslut antalet pensionsrum fastställdes till 232 för armén och 52 för flottan.
Fördelningen grundade sig på dåvarande antal underofficersbeställningar
vid armén och flottan och är icke längre rättvisande. Härtill kommer, att
underofficers- och underbefälsbeställningar inrättats vid en helt ny försvarsgren,
flygvapnet, samt att nya civilmilitära personalkategorier tillkommit i
utbyte mot militära beställningar. Enligt civilförvaltningens mening böra
pensionsrummen för underofficerare vara gemensamma för de tre försvarsgrenarna.
Rätt till svärdspension synes böra tillkomma all civilmilitär personal
av underofficers resp. underbefäls grad, varjämte antalet pensionsrum
för underofficerare (motsvarande) och underbefäl (motsvarande) torde böra
jämkas med utgångspunkt från nuvarande antal dylika beställningar.
Svärdspensionernas belopp synes tillika böra justeras. I enlighet härmed får
civilförvaltningen föreslå, att all civilmilitär personal vid försvaret av underofficers
eller underbefäls grad tillägges rätt till svärdspension, att antalet
pensionsrum för underofficerare (motsvarande) och underbefäl (motsvarande)
fastställes till 500 för varje kategori, gemensamt för de tre försvarsgrenarna,
samt att pensionsbeloppen fastställas till 100 kronor för svärdsman
och 50 kronor för svärdsmedaljör. De sammanlagda kostnaderna för
dylika pensioner skulle utgöra 75 000 kronor för år, vartill fondens avkastning
mer än väl lämnar tillgång. Återstående behållning av avkastningen
synes lämpligen böra överföras till förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa.
Fonden bör bibehållas i sin nuvarande form.

Därest vad civilförvaltningen sålunda anfört icke skulle vinna beaktande,
lärer i allt fall de med svärdstecken resp. svärdsmedalj redan benådade
beställningshavare och f. d. beställningshavare — vilka stå i tur till erhållande
av svärdspension men ännu icke kommit i åtnjutande därav i avbidan
på ledigblivna pensionsrum — icke kunna betagas sin rätt till dylik förmån.
Ämbetsverket har i denna del under hand samrått med sekreterarämbetet
vid Kungl. Maj:ts orden, detta i betraktande av att nu ifrågavarande spörsmål
berör ordens verksamhet.

Därest fonden icke anses böra bibehållas, böra de utgifter, som hittills
täckts av fondmedel och fortsättningsvis skola bestridas av statsmedel, få
belasta förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa, vilket således —
vid oförändrat utgiftsbehov — torde för budgetåret 1955/56 böra beräknas
till ett belopp av (650 000 + 35 000 =) 685 000 kronor i stället för av
civilförvaltningen för nämnda budgetår äskade 650 000 kronor.

Mot vad revisorerna föreslagit rörande ett överflyttande av utbetalningen
av de till förutvarande manskap vid marinen nu utgående gratifikationerna
från statskontoret till civilförvaltningen bar civilförvaltningen intet att erinra.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

S. G. STENBORG

il/. Hallberg

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden del 1, s. 45—71,
§§ «—14

Till K o n it n g e n

Genom nio skilda remisser den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt
statskontoret att avgiva utlåtanden över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse under §§ 6—14 rörande vissa fonder,
avsedda för speciella ändamål inom försvarsväsendet. Med anledning därav
får statskontoret anföra följande.

De av revisorerna berörda fonderna framgå av nedanstående förteckning,
ordnad efter revisorernas paragrafnummer samt kompletterad med uppgift
på fondernas bokföringsmässiga tillgångar per den 30 juni 1954.

„ , Bokförda tillgångar

F 0 n d per den 30/6 1954

§ 6 Invalidhusfonden .............................. 3 634 966:06

§ 7 Beväringsmanskapets invalid-och pensionsfond ... . 4034371:33

§ 8 Förenade mötespassevolanskassornas fond ...... 16 196:46

§ 9 Norrbottens hästjägarskvadrons fond............. 226 037: 53

§10 Arméns musikfond ............................ 1 306 469: 03

§11 Lantförsvarets fonderade arrendemedel........... 23 436:38

§12 Fonden för eu minstation till skyddande av inloppet

till Gävle...................................... 21108:20

§ 13 Palmqvistska fonden till Stockholms befästande . . . 15 788: 03

§ 14 Garnisonsskolans i Landskrona fond............. 15 143: 86

Summa 9 293 516: 88

Alla dessa fonder ha föreslagits till avveckling icke blott av riksdagens
revisorer i sin nu framlagda berättelse utan även av statskontoret i ämbetsverkets
den 2 juni 1943 avgivna s. k. fondutredning. I själva sakfrågan har
statskontoret därför icke något att invända mot revisorernas framställning.
Däremot kan statskontoret ej i alla delar ansluta sig till vad revisorerna
anfört beträffande dispositionen av tillgängliga medel och formerna för de
olika fondernas likvidering, i vilka spörsmål statskontoret alltjämt vidhåller
sina i fondutredningen avgivna förslag. Olikheterna mellan statskontorets
och revisorernas uppfattning torde framgå dels av nedanstående sammanfattningar,
i vilka statskontoret dessutom preciserat sin ståndpunkt beträffande
vissa detaljfrågor, samt dels av efterföljande resumé över ämbetsverkets
och revisorernas uppfattning angående fondmedlens slutredovisning.

§ 6. Invalidhusfonden

Enligt statskontorets fondutredning saknar den med fondens medel bedrivna
pensionerings- och understödsverksamheten till väsentlig del berättigande,
varför fonden ansetts kunna tagas i anspråk för statens räkning.
Avvecklingen har föreslagits böra ske genom fondkapitalets överföring till
en särskild post under riksstatstiteln Diverse inkomster.

Revisorerna föreslå, att fonden successivt avvecklas genom att av fondens
medel årligen ett så stort belopp disponeras för överföring till förslags -

anslaget Vadstena krigsmanshuskassa, att de under vederbörande budgetår
på anslaget redovisade utgifterna bliva täckta. Härigenom skulle det för
nästa budgetår äskade beloppet till nämnda anslag, 650 000 kronor, kunna
nedsättas till ett allenast formellt belopp av 100 kronor. Vidare föreslås, att
några nya pensioner icke beviljas från fonden samt att fondens nuvarande
utgifter, vilka äro av övergående natur, i fortsättningen, sedan beslut om
ianspråktagande för Vadstena krigsmanshuskassas räkning fattats, få belasta
nämnda anslag. Revisorerna anföra slutligen, att det måhända kunde
övervägas att överflytta bestyret med utbetalningen av de till förutvarande
manskap vid marinen nu utgående gratifikationerna från statskontoret till
försvarets civilförvaltning.

Under hänvisning till fondutredningen samt vad i det följande anföres,
vidhåller statskontoret sitt tidigare förslag, att fondens tillgångar vid slutavvecklingen
tillgodoföras statsverkets diverse inkomster. Frågan om vilken
myndighet, som skall handha utbetalningen av gratifikationerna till förutvarande
manskap vid marinen, synes vara av så ringa betydelse, att den
knappast bör upptagas till prövning i detta sammanhang. Antalet understödstagare
är nämligen f. n. blott 21, och gratifikationerna uppgingo budgetåret
1953/54 sammanlagt till endast 565 kronor. Därest inga nya understöd
beviljas, är det med hänsyn till understödstagarnas höga ålder — lägst
77 och högst 96 år — dessutom endast fråga om en relativt kort tid, när
samtliga understöd komma att alldeles upphöra. Under dylika förhållanden
förefaller det skäligen meningslöst att nu överflytta utbetalningsverksamheten
från statskontoret till annan myndighet. Några besparingar eller andra
fördelar skulle härigenom ej heller vinnas. Utbetalningarna av de obetydliga
beloppen ske nämligen endast eu gång per år och verkställas med tillhjälp
av en gång för alla upplagda adressplåtar, varför det administrativa arbetet
för statskontorets del är obetydligt. Ämbetsverket anser sig därför ej kunna
förorda den ifrågasatta omläggningen i denna del. Däremot har statskontoret
icke något att erinra mot att redan utgående pensioner och understöd vid
beslut om fondens indragning överföras till redovisning under anslaget till
Vadstena krigsmanshuskassa, vilket torde kunna ske utan hinder därav, att
några medel från invalidhusfonden icke tillföras anslaget.

§ 7. Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

I fondutredningen förordade statskontoret, alt fonden skulle avvecklas och
att tillgångarna skulle tagas i anspråk för statens räkning genom överföring
till riksstatstiteln Diverse inkomster. Samtidigt föreslogs, att de från fonden
utgående pensionerna och understöden i fortsättningen lämpligen kunde utgå
från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner
och understöd.

Inte heller revisorerna anse det sakligt berättigat att bibehålla fonden för
framtiden. Enligt revisorernas mening bör därför fonden avvecklas på så
sätt, att vid nästa budgetårsskifte befintlig behållning i sin helhet tillgodoföres
anslaget till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Intill dess från fonden utgående livräntor upphöra, föreslå
revisorerna, att de antingen bestridas från nyssnämnda under fjärde
huvudtiteln uppförda anslag eller ock från tolfte huvudtitelns anslag till
diverse pensioner och understöd m. m.

Statskontoret saknar anledning att frångå sitt ursprungliga förslag.

§ H. Förenade mötespassevolanskassornas fond

Enligt fondutredningen saknas anledning att behålla fonden, varför statskontoret
föreslagit dess avveckling och medlens överförande till riksstatstiteln
Diverse inkomster.

Även enligt revisorernas uttalande hör fonden avvecklas. Revisorerna föreslå
emellertid, att behållningen tillgodoföres arméns övningsanslag.

Statskontoret vidhåller sitt tidigare förslag.

§ 9. Norrbottens hästjägarskvadrons fond

Då anledning till fondens bevarande saknas, har statskontoret i fondutredningen
föreslagit, att den skall indragas. Behållningen föreslås överförd
till riksstatstiteln Diverse inkomster.

Revisorerna ha alternativt ifrågasatt, att tillgångarna skulle kunna tagas
i anspråk för något aktuellt försvarsbehov inom Norrbotten. Därest en sådan
lösning icke anses böra komma i fråga, ha revisorerna funnit vissa skäl tala
för att fondkapitalet tillgodoföres arméns övningsanslag, som därigenom
för nästa budgetår skulle kunna nedräknas med motsvarande belopp.

Statskontoret vidhåller sitt tidigare förslag.

§ 10. Arméns musikfond

I fondutredningen föreslås, att fonden avvecklas samt att de utgifter, som
nu betalas av fondens inkomster, i stället bestridas genom anslag under riksstaten.
Fondens tillgångar böra enligt utredningen tagas i anspråk för statens
räkning samt överföras till riksstatstiteln Diverse inkomster.

Revisorerna ha framlagt tre alternativ för avveckling av musikfonden, av
vilka det tredje, innebärande att hela behållningen nästkommande budgetår
tillföres arméns inventarieanslag, förordas. Anslaget skulle därigenom för
detta budgetår kunna nedräknas med ca 1 300 000 kronor.

Statskontoret saknar anledning att frångå fondutredningens förslag.

§ 11. Lantförsvarets fonderade arrendemedel

Enligt fondutredningen bör fonden upphöra och tillgångarna disponeras
för statens räkning genom överföring till riksstatstiteln Diverse inkomster.

Även revisorerna finna det omotiverat att bibehålla fonden. Med hänsyn
till fondens ux-sprung anse revisorerna vägande skäl tala för att avvecklingen
sker på så sätt, att behållningen tillgodoföres den på inkomstsidan av staten
för försvarets fastighetsfond uppförda titeln Diverse inkomster: Arméns delfond.

Statskontoret vidhåller sitt tidigare förslag.

§ 12. Fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle

I fondutredningen har statskontoret föreslagit, att fonden skall indragas
för statens räkning samt behållningen överföras till riksstatstiteln Diverse
inkomster.

Revisorerna anse en fortsatt fondbildning meningslös. Enligt revisorernas
mening bär därför fonden snarast avvecklas och behållningen tagas i anspråk
för statsverkets behov, vilket lämpligen anses böra ske genom att
medlen tillföras driftbudgetens inkomsttitel »Övriga diverse inkomster».

Statskontoret vidhåller fondutredningens förslag.

§ 13. Palmqvistska fonden till Stockholms befästande

I fondutredningen bär statskontoret framhållit, att någon svårighet icke
toide möta att utnyttja kvarvarande fondmedel för lämpligt försvarsfrämjande
syfte i enlighet med testamentets bestämmelser. Då det närmast ansågs
ankomma på arméförvaltningen att inkomma med förslag härutinnan,
hemställde ämbetsverket, att nämnda myndighet skulle anmodas vidtaga
åtgärder för tillgångarnas slutliga disposition. I remissutlåtande den 28
september 1943 förklarade sig dåvarande arméförvaltningen icke ha något
att erinra mot statskontorets förslag.

Revisorerna äro överens med statskontoret om att fondmedlen böra utnyttjas
för lämpligt försvarsfrämjande syfte i enlighet med testamentsbestämmelserna.
Enligt revisorerna synes detta enklast kunna ske genom
att kvarvarande behållning nästa budgetarsskifte tillgodoföres den under
investeringsstaten för försvarets fastighetsiond upptagna inkomstposten
Övriga kapitalmedel.

Ett realiserande av revisorernas förslag skulle innebära, att medlen icke
komme till användning för just Stockholms försvar. Statskontoret kan därför
icke dela revisorernas uppfattning utan vidhåller sitt ursprungliga förslag
med det tillägget, att medlen lämpligen skulle kunna överlämnas till
Stockholms luftvärnsförening.

§ 14. Garnisonsskolans i Landskrona fond

Då fonden ej längre kan användas för sin ursprungliga verksamhet, uttalade
statskontoret i fondutredningen, att anledning saknades att behålla
fonden under ämbetsverkets förvaltning. På grund därav och då fonden utgjordes
av medel, uteslutande avsedda för socialt ändamål i Landskrona,
förordade statskontoret, att medlen överlämnades till Landskrona stad för
förvaltning av någon kommunal myndighet.

Enligt revisorernas uppfattning tala de ändrade förutsättningarna för
fondmedlens disposition närmast för att staten bör kunna fritt förfoga över
fondens medel. Skulle detta efter prövning visa sig vara fallet, hålla revisorerna
före att fonden snarast bör avvecklas och tillgångarna tillföras driftbudgetens
Övriga diverse inkomster. Skulle däremot staten icke anses äga
nämnda befogenhet, finna revisorerna det lämpligt, att fonden överlämnas
till exempelvis Landskrona stad.

Statskontoret anser sig icke kunna tillstyrka någon ytterligare utredning
om fondens ställning och medlens disposition. Enligt ämbetsverkets uppfattning
lärer nämligen staten sakna anledning att taga i anspråk dessa på frivillighetens
väg insamlade medel, även om den av dessa medel bildade
fonden hittills förvaltats och ränteavkastningen disponerats genom statens
medverkan. Ämbetsverket vidhåller därför sitt tidigare förslag, att medlen
överlämnas till Landskrona stad.

Medan statskontoret i fondutredningen föreslagit eu enhetlig redovisning
av sådana fondmedel, som skola tillföras statsregleringen, ha revisorerna i
sina förslag splittrat motsvarande medel på sju olika anslag eller titlar.
Revisorernas inställning synes nämligen ha varit, att de skilda fondernas
behållningar vid överföringen till budgeten skola gottskrivas just de anslag,
som numera övertagit de till indragning föreslagna fondernas ursprungliga
uppgifter. Genom denna anknytning av fondmedlen till vissa anslag och

4 3

deras beräkning ha revisorerna emellertid nödgats uppställa ett tidsschema
för fondernas avveckling, som enbart tar hänsyn till de budgetära kraven,
men som lämnar de tekniska och ekonomiska problemen helt åsido. Revisorerna
synas därvid icke hava beaktat fondutredningens synpunkter rörande
fondernas avveckling och placeringsobjektens lösgörande, varigenom
de på samma gång kommit alt underskatta de olägenheter av eu alltför
hastig avveckling, som påvisades i fondutredningen och vilka, enligt vad
som torde framgå av nedanstående motiv för statskontorets förslag, alltjämt
äro aktuella.

Enligt statskontorets fondutredning den 2 juni 1943 (s. 53) borde de för
statsregleringens räkning lösgjorda medlen vid överföringen till budgeten
redovisas under en i riksstaten under Diverse inkomster upplagd särskild
litel. Avvecklingen skulle ske successivt under en tid av förslagsvis 3 år och
överföringarna till budgeten verkställas efter hand som medlen inflöto.
Genom dessa förfaringssätt åsyftade statskontoret alt underlätta avvecklingsarbetet,
atl skapa enkelhet och överskådlighet vid medlens redovisning
i budgeten samt framför allt att kunna erhålla högsta möjliga utbyte vid
placeringsobjektens avyttring. Enligt statskontorets uppfattning skulle nämligen
en alltför brådstörtad avveckling av placeringarna kunna föranleda
kurssänkningar. Sådana ansåges emellertid kunna undvikas, därest statskontoret
finge i uppdrag att hos kvarvarande fonder placera de indragna
fondernas värdeobjekt eller, om detta icke kunde ske, successivt försälja
obligationerna eller liknande värdepapper. De år 1943 framförda betänkligheterna
mot en alltför hastig avveckling av fonderna äro f. n. måhända än
mer framträdande. Orsakerna härtill äro dels ett minskat placeringsbehov
hos statskontorets övriga fonder, vilket torde sammanhänga med en ökad
förbrukning av vissa fondmedel (handels- och sjöfartsfonden och arvsfonden),
och dels det nuvarande läget på kapitalmarknaden. Det är därför helt
uteslutet, att de kvarvarande fonderna under en begränsad avvecklingstid
skola kunna absorbera de indragna fondernas kapitaltillgångar, vilka enligt
ovanstående sammanställning i runt tal uppgå till inalles 9 293 000 kronor.
En snabb avveckling skulle fördenskull nödvändiggöra dels försäljning av
obligationer i öppna marknaden samt dels överföring av inteckningslån till
andra kreditinrättningar. Obligationerna äro självfallet icke osäljbara. På
grund av obligationsmarknadens labili tet är det emellertid att befara, att
även smärre utbud — särskilt av mindre begärliga obligationer — pressa
ned kurserna och således framkalla förluster. Inteckningslånen torde däremot
vara mera vanskliga alt avyttra. På grund av rådande kreditåtstramning
möter det nämligen svårigheter att över huvud taget kunna placera
dylika lån. Problemet förvärras ytterligare i fråga om lån med bunden ränta,
som är lägre än den för dagen gällande räntesatsen. Varje överföring av
inteckningslån till annan kreditinrättning kompliceras dessutom genom de
hänsyn, som måste visas ämbetsverkets låntagare.

Till slut får statskontoret fästa uppmärksamheten vid att, med undantag
för Lantförsvarets fonderade arrendemedel, berörda fonder ingå i den s. k.
gemensamma fonden och alltså äro gemensamt placerade med ett antal
andra fonder. Detta komplicerar avvecklingsförfarandet. För att utbrytningen
av vissa fonder icke skall påverka de kvarvarande fondernas räntabilitet
är det nämligen nödvändigt att fastställa de olika underfondernas
kapitalvärden i syfte att så rättvist som möjligt bestämma delfondernas
andel i den gemensamma fondens samlade tillgångar. Förfarandet förut -

sätter självfallet, att utbrytningen av de olika fonderna sker samtidigt och
per den tidpunkt, värderingen gäller. För att kunna kombinera detta krav
med anspråket på en successiv fondavveckling har statskontoret i fondutredningen
(s. 62) föreslagit, att de till indragning föreslagna fonderna
under avvecklingstiden skola sammanföras till en fond. Vidare har statskontoret
föreslagit, att den nuvarande gemensamma fonden bör uppdelas i
samband med den eventuella avvecklingen av i fonden ingående delfonder.

Därest den föreslagna indragningen av fonderna kommer till stånd, vilket
synes kunna ske utan att frågan om övriga i fondutredningen ingående
fonder upptages till prövning, får statskontoret hemställa, att Kungl. Maj:t
vid bestämmande av sättet för avvecklingens genomförande ville beakta de
synpunkter ämbetsverket framfört i såväl fondutredningen som detta utlåtande.
Statskontoret vill härvid särskilt understryka betydelsen av att tiden
för fondernas likvidering icke begränsas på sådant sätt, att det ekonomiska
resultatet äventyras genom tvångsförsäljning av placeringsobjekt. Beträffande
denna tid synes statskontoret böra lämnas relativt fria händer.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Kull.

Stockholm den 7 januari 1955

THORD LÖNDAHL

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Ruth Malmgren

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 53, § 7

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 7 i sin berättelse anfört angående beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Revisorerna hava uttalat, att här ifrågavarande fond borde avvecklas på
så sätt, att vid nästa budgetårsskifte förefintlig behållning i sin helhet tillgodofördes
det under fjärde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Från
fonden nu utgående livräntor borde därvid bestridas antingen från nyssnämnda
anslag eller från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till
diverse pensioner och understöd in. m.

Civilförvaltningen, som intet har att erinra mot en avveckling av fonden,
förordar att fondmedlen tillgodoföras riksstatens inkomstsida.

Med hänsyn till karaktären av de från fonden utgående pensionerna och
livräntorna synas dessa efter fondens avveckling närmast böra bestridas

från förenämnda under lolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslag till diverse
pensioner och understöd in. in. Civilförvaltningen vill slutligen i delta
sammanhang förorda, att utbetalningen av ifrågavarande pensioner och livräntor
överflyttas från civilförvaltningen till riksförsäkringsanstalten.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 7 januari 1955

S. G. STENBORG

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Hallberg

Statskontorets yttrande i anledning av § 7 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s, 56, § 8

Chefen för armén har intet att erinra mot att förenade mötespassevolanskassornas
fond avvecklas och kvarvarande behållning tillgodoföres arméns
övningsanslag.

Stockholm den 17 januari 1955

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN

Chef för arméstaben

Olof Rudqvist

Ref: Kapten Ljungqvist
Ref: Kapten Ek

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s, 56, § 8

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 8 i sin berättelse anfört angående förenade
mötespassevolanskassornas fond.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Revisorerna hava föreslagit att här ifrågavarande fond avvecklas, därvid
med hänsyn till omständigheterna kring fondens uppkomst kvarvarande
behållning borde tillgodogöras arméns övningsanslag.

Civilförvaltningen har intet att erinra mot att fonden, vilken numera icke
synes ha något egentligt ändamål att fylla, avvecklas. Vad gäller utnyttjandet
av fondmedlen föreslog statskontoret i sin av revisorerna åberopade fondutredning,
att fonden vid en avveckling skulle tillgodoföras riksstatens
inkomstsida, till vilket förslag dåvarande arméförvaltningen på sin tid anslöt
sig. Civilförvaltningen ansluter sig till statskontorets ovannämnda förslag
att nu ifrågavarande fondmedel vid fondens avveckling tillgodoföras riksstatens
inkomstsida.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 7 januari 1955

S. G. STENBORG

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Hallberg

Statskontorets yttrande i anledning av § 8 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 58, § 9

Med hänsyn till fondens ursprungliga ändamål och dess utnyttjande
t. o. m. budgetåret 1923/24 synes det naturligt att använda tillgångarna
till något aktuellt försvarsbehov.

Stor del av fonden har tidigare använts för anskaffning av objekt med
reella värden. Så bör även ske med återstoden av fondmedlen t. ex. genom
markförvärv i första hand inom Norrland (Norrbotten).

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet, som beretts tillfälle yttra sig
i ärendet, har föreslagit visst markförvärv för Norrbottens regemente. För
armén föreligger stort behov av markförvärv för skjut- och övningsfält vid
flera förband. De medel, som de senaste budgetåren anvisats för ändamålet,
ha varit begränsade.

Chefen för armén tillstyrker att Norrbottens hästjägarskvadrons fond
avvecklas samt föreslår efter samråd med fortifikationsförvaltningen, att de
fonderade medlen tillföras investeringsanslaget »Vissa markförvärv för
armén» för att användas för de markförvärv, som befinnas vara mest angelägna
inom Norrbotten. Överföring av medlen till övningsanslaget avstyrkes.

Stockholm den 19 januari 1955

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN

Chef för arméstaben

Olof Rudqvist

Försvarets civil förvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 58, § 9

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallis
alt till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vild riksdagens
senast församlade revisorer under § 9 i sin berättelse anfört angående Norrbottens
hästjägarskvadrons fond.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

1 underdånigt utlåtande den ‘28 september 1943 med anledning av statskontorets
av revisorerna åberopade förslag beträffande här ifrågavarande
fond förklarade dåvarande arméförvaltningen sig icke hava något att erinra
mot alt fondmedlen i enlighet med statskontorets förslag togos i anspråk
för något försvarsfrämjande syfte. Arméförvaltningen ifrågasatte emellertid,
huruvida detta icke kunde förenas med att fondmedlen i första hand finge
tillgodokomma personal, som rekryterades från de trakter, för vilka fonden
ursprungligen avsetts att inrättas. Arméförvaltningen åsyftade därvid närmast
en modernisering av marketenterierna inom Bodens garnison eller
liknande.

Civilförvaltningen, som delar arméförvaltningens sålunda uttalade mening,
får i anslutning härtill föreslå att fondmedlen utnyttjas för en modernisering
av marketenterierna vid truppförband, förlagda till övre Norrland. Vid bifall
härtill bör uppdragas åt civilförvaltningen att i samråd med arméintendenturförvaltningen
och flygförvaltningen fördela medlen mellan lägerkassorna
vid de skilda truppförbanden i Övre Norrland.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst

S. G. STENBORG

RAGNAR LUNDBERG

M. Hallberg

Statskontorets yttrande i anledning av § 9 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Armcintendentur förvaltningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 61, § 10

Till Konungen

Arméns musikfond

Med anledning av nådig remiss den 18 december 1954 angående riksdagens
revisorers utlåtande rörande arméns musikfond får AIF härmed i
underdånighet anmäla att AIF intet har att erinra mot avvecklingen avfonden,
varvid alternativ III torde vara att föredraga under förutsättning att

erforderliga medel för anskaffning och underhåll av musikmaterielen vid
armén ställes till förfogande å riksstaten.

Stockholm den 5 januari 1955

Underdånigst

I. MODIGH

IVAR GEWERT

Th. Hjertman

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 61, § 10

I likhet med riksdagens revisorer anser försvarets civilförvaltning, att
arméns musikfond bör avvecklas samt att därmed avsedda ändamål helt
böra tillgodoses från anslag å riksstaten. Det av revisorerna förordade alternativet
att överföra fondbehållningen i sin helhet till arméns inventarieanslag
innebär, att medlen i fråga komma att disponeras även för andra
ändamål än för anskaffning och underhåll av arméns musikmateriel. Med
hänsyn härtill anser civilförvaltningen, att medlen i stället böra tillgodoföras
driftbudgetens inkomsttitel Övriga diverse inkomster.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Nilsell, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Rrunskog.

Stockholm den 4 januari 1955

R. NILSELL

Underdånigst
RAGNAR LUNDRERG

I. Malmgren

Statskontorets yttrande i anledning av § 10 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 11

Försvarets civilförvaltning delar riksdagens revisorers uppfattning, att
fonden för lantförsvarets fonderade arrendemedel numera icke fyller något
ändamål samt att fonden på grund härav bör avvecklas. Kvarstående behållning
bör i enlighet med vad som föreslagits tillgodoföras titeln Diverse
inkomster: Arméns delfond å staten för försvarets fastighetsfond.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Nilsell, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Rrunskog.

Stockholm den 4 januari 1955

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

R. NILSELL

I. Med mg ren

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 11

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 11 i sin berättelse anfört angående lantförsvarets
fonderade arrendemedel.

Med anledning härav får fortifikationsförvaltningen meddela, att ämbetsverket
för sin del icke har något att erinra mot att behållningen av lantförsvarets
fonderade arrendemedel tillgodoföres den på inkomstsidan av staten
för försvarets fastighetsfond uppförda titeln Diverse inkomster: Arméns
delfond.

Det synes förvaltningen böra uppdragas åt statskontoret att vidtaga erforderliga
åtgärder för behållningens överförande till ovannämnda titel samt
att underrätta fortifikationsförvaltningen, då medlen äro disponibla.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, samt byråchefen Thelander.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst

GUNNAR HÖIJER

GUNNAR CHRISTIANSON

L. Kummel

Statskontorets yttrande i anledning av § It är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 67, § 12

Underdånigt utlåtande

Försvarets civilförvaltning har intet att erinra mot att förefintlig behållning
å fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle i enlighet
med vad riksdagens revisorer föreslagit tillgodoföres den å driftbudgeten
uppförda inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Nilsell, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 4 januari 1955

Underdånigst

It. NILSELL

RAGNAR LUNDBERG

I. Malmgren

Statskontorets yttrande i anledning av § 12 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

4 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. It

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 13

Riksdagens revisorers förslag att tillgodoföra den under investeringsstaten
för försvarets fastighetsfond upptagna inkomstposten Övriga kapitalmedel
kvarvarande behållning å Palmqvistska fonden till Stockholms befästande
torde i och för sig icke giva anledning till erinran, då investeringsanslag för
motsvarande ändamål finnas uppförda å riksstaten. Med hänsyn till i testamentet
givna bestämmelser ifrågasätter emellertid försvarets civilförvaltning,
huruvida förutsättningar kunna anses föreligga för en avveckling av fonden
på sätt som revisorerna avsett.

I anslutning till dåvarande arméförvaltningens underdåniga utlåtande den
28 september 1943 i denna fråga föreslår försvarets civilförvaltning, att det
uppdrages åt fortifikationsförvaltningen att efter militärbefälhavarens i IV.
militärområdet hörande utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
angående användande av medlen i enlighet med i testamentet angivna
villkor.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Nilsell, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 4 januari 1955

R. NILSELL

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

7. Malmgren

Fortifikalionsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 13

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 13 i sin berättelse anfört angående Palmqvistska
fonden till Stockholms befästande.

Till åtlydnad härav får fortifikationsförvaltningen anföra följande.

Förvaltningen ansluter sig till revisorernas uppfattning, att ifrågavarande
fond bör avvecklas och å fonden kvarvarande behållning utnyttjas för något
försvarsfrämjande syfte. Med hänsyn till att det är fråga om donationsmedel
synes behållningen böra användas för något ändamål, som ligger i linje med
vad testator avsett med donationen. Att helt i överensstämmelse med testators
i testamentet uttryckta önskan använda behållningen till Stockholms
befästande bör emellertid icke ske, då beloppet är för litet för att möjliggöra
någon lämplig åtgärd av sådan art. Det av revisorerna framlagda förslaget
att behållningen skulle tillgodoföras den under investeringsstaten för
försvarets fastighetsfond, befästningars delfond, upptagna inkomstposten

Övriga kapitalmedel skulle endast innebära, att statens utgifter — i förhållandevis
mycket obetydlig grad — minskades för sådana befästningsarbeten
i landet, vilka ändock under ett visst budgetår skulle komma till
utförande alldeles oavsett förekomsten av dessa donationsmedel. Det kan
ifrågasättas, huruvida del står i god överensstämmelse med hittills tillämpad
praxis vid ändring av donationsbestämmelser att på angivet sätt överföra
medlen till statskassan. En mera tilltalande utväg synes vara, att medlen
användas för studier och forskning inom befästningskonstens område. Därigenom
främjas befästningsbyggandet över huvud i landet — även i trakten
kring Stockholm. Då testator otvivelaktigt avsett, att donationen skulle möjliggöra
att åtgärder kunde vidtagas för vilka staten eljest icke ansåge sig
böra anvisa medel, synes detta sistnämnda alternativ vara det, som i den
nu förevarande situationen mest ligger i linje med vad testator avsett med
donationen.

Enligt fortifikationsförvaltningens mening synes sålunda den kvarvarande
behållningen å fonden böra användas för studier och forskning inom befästningskonstens
område enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Det synes böra
uppdragas åt chefen för fortifikationskåren att i varje särskilt fall, då medel
för angivna ändamål synas böra utgå av fondens behållning, inkomma till
Kungl. Maj:t med förslag därom.

f handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, samt t. f. byråchefen Melander.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON

GUNNAR HÖIJER

L. Kummel

Statskontorets yttrande i anledning av § 13 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Justitiekanslersämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 14

Underdånigt utlåtande

Kungl. Maj:t förordnade den 18 januari 1757, att stamböcker skulle utgå
till hela riket till barnhus inrättande i Landskrona och Göteborg. Den nu
ifrågavarande fonden härrör från på detta sätt frivilligt lämnade bidrag
och är således att betrakta som en med enskilda medel gjord donation.

Revisorerna uttala, att det ändamål, för vilket den förevarande fonden,
bortsett från dess lokala begränsning, ursprungligen avsetts, numera tillgodoses
till icke väsentlig del genom statens försorg och att de ändrade
förutsättningarna för fondmedlens disposition närmast synas tala för att
stalen bör kunna fritt förfoga över ifrågavarande medel. Justitiekanslersämbetet
kan emellertid för sin del icke utan vidare ansluta sig till den upp -

fattningen, att statsverkets övertagande av uppgifter som bestritts av donationsmedel
generellt sett skulle innebära, att staten skulle äga fri dispositionsrätt
över donationsmedlen, utan får fråga av denna art i de fall, där
den kan uppkomma, prövas med beaktande av omständigheterna i det särskilda
fallet. I nu förevarande ärende ha enligt ämbetets mening icke framkommit
sådana särskilda omständigheter, som kunna utgöra stöd för att
fondens medel skulle få tagas i anspråk för statsverkets räkning. Ämbetet
kan därför icke tillstyrka, att fonden avvecklas och dess tillgångar tillgodoföras
statskassan.

Spörsmålet om förvaltningen av ifrågavarande fond har justitiekanslersämbetet
tidigare behandlat i ett den 15 februari 1944 avgivet underdånigt
utlåtande i anledning av fondutredningen den 2 juni 1943. Ämbetet uttalade
därvid, att ämbetet på den i ärendet föreliggande utredningen icke ansåg
sig böra grunda en tillstyrkan, att fonden överlämnades till Landskrona
stad för förvaltning av kommunal myndighet. Såvitt ämbetet kunnat utröna,
är nyssnämnda ärende, såvitt avser ifrågavarande fond, ännu beroende på
Kungl. Maj:ts prövning (finansdepartementet Dnr 2269/43).

I nu förevarande ärende ha icke förebragts några omständigheter, som
böra föranleda ett frångående av den uppfattning, för vilken ämbetet sålunda
givit uttryck. Skulle emellertid under remissbehandlingen eller eljest
framkomma godtagbara skäl för att det ur praktiska eller andra synpunkter
är lämpligare att förvaltningen överflyttas till kommunal myndighet i Landskrona,
vill justitiekanslersämbetet icke motsätta sig bifall till revisorernas i
andra hand gjorda hemställan, varvid avkastningen av fonden bör komma
till användning för de i kungl. brevet den 6 oktober 1928 angivna ändamålen
eller, därest så icke kan ske, ansökan om ändrad användning bör
göras.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
YNGVE SÖDERLUND

K.E. Uhlin

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 14

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1954 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 14 i sin berättelse anfört angående
garnisonsskolans i Landskrona fond.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

I underdånigt utlåtande den 28 september 1943 med anledning av statskontorets
av revisorerna åberopade förslag beträffande här ifrågavarande
fond anförde dåvarande arméförvaltningen följande:

»På sätt framgår av statskontorets skrivelse har med garnisonsskolans i
Landskrona fond ursprungligen avsetts att åt barn av vissa armén till -

hörande underofficerare och underbefäl bereda dels skolundervisning dels
ock visst underhåll. Sedermera har, på grund av att militärförläggning i
Landskrona icke längre finnes, ändamålet begränsats därhän, att enligt numera
gällande bestämmelser medlen skola användas för beredande av premier
eller beklädnadshjälp åt barn till i Landskrona stad boende personer,
vilka innehaft eller innehava viss militär befattning.

I yttrande över 1937 års statsrevisorers i utlåtandet återgivna uttalande
beträffande fonden framhöll chefen för I. arméfördelningen, att, då fonden
ursprungligen insamlats för att komma personal inom armén till godo, den
allt framgent borde användas för samma ändamål. Liknande synpunkter
framhöllos i arméförvaltningens civila departements yttrande över uttalandet
i fråga. Departementet ville, med hänsyn till att något truppförband
numera icke vore förlagt till Landskrona, för sin del förorda, att föreskrift
meddelades av den innebörd, att upplupna räntemedel skulle användas för
beredande av premier eller beklädnadshjälp åt barn, vilkas fäder i egenskap
av underofficerare eller fast anställt manskap tillhört eller tillhöra något av
de till Kristianstads och Malmöhus län förlagda truppförbanden. Vad anginge
fondens förvaltning framhöll departementet, ätt i betraktande av den
sålunda ifrågasatta användningen av räntemedlen något sammanförande av
densamma med fonder avsedda för undervisningsändamål icke borde äga
rum. Det syntes departementet lämpligast att beträffande denna fond gå
fram på samma väg som i fråga om vissa av arméns familjepensionskassas
tidigare handhavda fonder, och alltså med bibehållande av statskontoret
såsom förvaltare av fondmedlen överlämna bestyret med räntemedlens
fördelning åt den understödsnämnd, som jämlikt brevet den 22 oktober
1937 fått motsvarande uppgift sig anförtrodd beträffande avkastningen av
nyssnämnda fonder.

Till vad civila departementet sålunda uttalat ansluter sig arméförvaltningen.
Då fonden tillkommit efter insamling till en soldatbarnhemsinrättning
i Landskrona synes det ämbetsverket naturligt, att avkastningen av
fonden i så nära anslutning som möjligt till de ursprungliga bestämmelserna
bör även i fortsättningen tillgodokonuna barn efter militärpersoner
och sålunda icke få den användning därutöver, som statskontorets förslag
skulle föranleda.»

Civilförvaltningen anser sig böra vidhålla den mening, som enligt vad
ovan angivits uttalats av arméförvaltningens dåvarande civila departement,
och får därför föreslå, att här ifrågavarande fondmedel disponeras på sätt
civila departementet föreslagit.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström och Brunskog.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst

S. G. STENBORG

RAGNAR LUNDBERG

M. Hallberg

Statskontorets yttrande i anledning av § 14 är tryckt tillsammans med
yttrandet i anledning av § 6.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 14

Med anledning av riksdagens senast församlade revisorers uttalande, att
de ändrade förutsättningarna för fondmedlens disposition synes revisorerna
närmast tala för att staten bör kunna fritt förfoga över ifrågavarande medel,
vill överstyrelsen framhålla, att då ett ändamål övertagits av staten, i allmänhet
tillämpats den principen att donationsmedel fått användas för annat
närliggande ändamål (se Hessler, Om stiftelser, s. 419 f.). De fall, då donationer
indragits till staten och medlen ingått i statskassan (vid statens övertagande
år 1876 av hospitalsväsendet) respektive donationsmedel fått behålla
det ursprungliga ändamålet och sålunda verkat minskning i statens utgifter
för detta (vid förstatligandet år 1941 av dövstumsväsendet), synes icke vara
jämförbara med nu förevarande fall.

Överstyrelsen anser en indragning till statsverket av fondmedlen så mycket
mindre motiverad som i allt fall det ena av de båda ändamål, för vilka fondmedlen
enligt nu gällande bestämmelser användes, nämligen premier, icke
tillgodoses genom de statliga bidragen för den allmänna folkundervisningen,
skolsociala åtgärder och åtgärderna till förbättring av barnfamiljernas ställning,
som statsrevisorerna åberopat, överstyrelsen avstyrker sålunda fondmedlens
indragning till statsverket.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer ifrågasatte, huruvida icke fonden
kunde överlämnas till lämplig lokal myndighet för att disponeras för något
sådant undervisningsändamål därstädes, som icke genom i annan ordning
meddelade föreskrifter skall tillgodoses av allmänna medel. Även statskontoret
har i sin den 2 juni 1943 avgivna fondutredning uttalat sig i samma
riktning, då ämbetsverket under erinran att fonden utgöres av medel, uteslutande
avsedda för socialt ändamål i Landskrona, förordat, att de fonderade
medlen överlämnas till Karlskrona stad för förvaltning av någon kommunal
myndighet.

Det synes överstyrelsen som om dessa uttalanden står i bättre överensstämmelse
med gällande praxis vid behandlingen av stiftelser (jfr Hessler,
a. a., särskilt sid. 412—414 och 416—419) än en indragning av fondmedlen
till statsverket.

I nära anslutning till nämnda uttalanden och till gällande bestämmelser
för fondmedlens disposition förordar överstyrelsen, att fonden överlämnas
till förvaltning av folkskolestyrelsen i Landskrona och att den årliga avkastningen
av fonden, sedan en tiondel av avkastningen lagts till kapitalet, av
skolstyrelsen användes till beredande av premier och beklädnadshjälp åt
elever vid stadens folkskolor. Därest med hänsyn till statsrevisorernas åberopande
av de statliga bidragen till förbättring av barnfamiljernas ställning
— varmed väl närmast torde åsyftas barnbidragen, vilka i stor utsträckning
torde användas till inköp av kläder åt barnen — beklädnadshjälp icke anses
böra ifrågakomma, synes detta ändamål kunna uteslutas och eventuellt
ersättas med annat ändamål. Därvid synes, då den statliga bidragsgivningen
till stipendier i vart fall ännu icke nått den omfattning, att behoven på
detta område kan anses täckta, stipendier för fortsatt utbildning åt barn,
som genomgått folkskola i Landskrona, ligga närmast till hands.

I ärendets handläggning har deltagit ledamoten Wejle och förste byråselcreteraren
Titz, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1955

GUSTAF TITZ

Underdånigst

På skolöverstyrelsens vägnar
GUNNAR WEJLE

Inger Bern

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 74, § 15

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 21 december 1954 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående icke fastställda
faderskap för barn, födda utom äktenskapet. I anledning härav får
socialstyrelsen anföra följande.

Statsrevisorernas framställning bygger dels på uppgifter ur Sveriges officiella
statistik och dels på vissa undersökningar, som utförts av statens
socialvårdskonsulenter i första och sjätte distrikten och som avse förhållandena
inom vart och ett av dessa båda konsulentdistrikt, vilka omfatta
första distriktet Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län och
sjätte distriktet Malmöhus län. Framställningen visar, att faderskapet för
barn utom äktenskap i ett betydande antal fall ej blivit fastställt. I andra
fall har fastställt faderskap ej antecknats i födelse- och dopbok. Båda företeelserna
ha enligt revisorerna ofta sin grund i försummelser från kyrkobokförares,
barnavårdsnämnders eller barnavårdsmäns sida.

Revisorerna ha särskilt pekat på de ekonomiska konsekvenserna för stat
och kommun av att faderskap ej bli fastställda. Dessa konsekvenser måste
förvisso beaktas. Det finns emellertid också andra, vilka enligt socialstyrelsens
mening äro långt allvarligare. Styrelsen åsyftar de personliga konsekvenserna
för de barn saken gäller. Även dessa konsekvenser kunna vara
av ekonomisk natur, men vanligen ligga de på ett annat plan. Att icke veta
vem som är ens fader innebär för de flesta en psykisk press, som hämmar
och hindrar dem på olika sätt och komplicerar deras tillvaro både som barn
och vuxna. Ur barnavårdande synpunkt är det att anse som ett svårt missförhållande,
att ett stort antal barn få växa upp utan säker kännedom om
sin fader.

En person, som vill efterforska sitt ursprung, torde i första hand gå till
kyrkoböckerna. Många veta kanske icke om någon annan utväg. Med hänsyn
främst därtill är det av stor vikt, att fastställda faderskap också bli
antecknade i födelse- och dopbok.

Socialstyrelsen delar helt statsrevisorernas uppfattning, att de rådande
förhållandena äro otillfredsställande och att rättelse bör eftersträvas. Sty -

relsen har länge haft sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och
sökt verka för en effektivisering av barnavårdsnämnders och barnavårdsmäns
verksamhet i de av revisorerna berörda hänseendena. De medel, som
därvid stått socialstyrelsen till buds, ha varit råd och upplysningar — framförda
muntligen i föredrag vid upplysningskurser av olika slag landet över
eller skriftligen i publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor,
vilken utsändes till alla barnavårdsnämnder, eller i brevsvar på förfrågningar
från barnavårdsnämnder och barnavårdsmän. Problemen ha dessutom
dryftats med socialvårdskonsulenterna vid socialstyrelsens årligen
återkommande konferenser med dessa. På anmodan av socialstyrelsen ägna
konsulenterna vid sina besök i kommunerna särskild uppmärksamhet åt
barnavårdsnämndernas och barnavårdsmännens handläggning av barnavårdsmannaärenden.
Ärenden, i vilka faderskapet icke fastställts, bli föremål
för särskilt noggrann genomgång. På konsulenternas initiativ ha många
såsom hopplösa ansedda och därför nedlagda faderskapsutredningar tagits
upp på nytt och lett till resultat.

Socialvårdskonsulenternas stora arbetsbörda gör det emellertid omöjligt
för dem att ägna all den tid åt barnavårdsmannaverksamheten, som vore
önskvärd med hänsyn såväl till dess betydelse som till de brister, som ännu
vidlåda densamma. Den bästa utvägen vore enligt socialstyrelsens mening,
att styrelsen utsåges till tillsynsmyndighet för verksamheten. I denna egenskap
skulle styrelsen kunna organisera en effektiv och fortlöpande kontroll
av verksamheten i hela landet samt med bindande verkan föreskriva åtgärder
för dess effektivisering.

Socialstyrelsen tillåter sig att erinra om att styrelsen i yttrande den 19
januari 1953 med anledning av statsrevisorernas behandling av frågan om
indrivning av ersättning för utgivna bidragsförskott betonat angelägenheten
av en central tillsyn över bidragsförskottsverksamheten. Denna verksamhetsgren
har mycket nära samband med den här ifrågavarande.

Socialstyrelsen vill i fortsättningen ingå på de olika förslag till åtgärder
för missförhållandenas avhjälpande, vilka statsrevisorerna framlagt, dock
endast i vad dessa förslag beröra socialvårdens organ.

Revisorerna åberopa socialstyrelsens i annat sammanhang uttalade avsikt
att verka för att utredningar, iiknande den som utförts i Malmöhus län av
konsulenten därstädes, Filip Dahlström, skola komma till stånd även i andra
delar av landet, och de betona angelägenheten av alt dessa utredningar slutföras
så snart som möjligt. Socialstyrelsen vill bekräfta sin avsikt i detta
hänseende samt tillägga, att styrelsen på allt sätt sökt stödja konsulenten
Dahlström i hans arbete med undersökningen i Malmöhus län. Sålunda har
styrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 12 maj 1954 tillstyrkt livligt bifall
till eu av konsulenten gjord framställning om anslag av statsmedel för utredningens
slutförande. När det gäller de liknande undersökningarna inom
övriga konsulentdistrikt, är socialstyrelsen ännu tveksam rörande det lämpligaste
tillvägagångssättet. De hittills gjorda erfarenheterna visa, att arbetet
är synnerligen tidskrävande. Konsulenten i första distriktet har ännu icke
haft möjlighet att helt slutföra sin utredning. Utan hjälp av därför särskilt
anställd arbetskraft torde ingen av socialvårdskonsulenterna vara i stånd att
inom rimlig tid utföra en undersökning av detta slag. Socialstyrelsen överväger
därför, om icke bästa tillvägagångssättet vore, att utredningarna centraliserades
och utfördes direkt av socialstyrelsen. Styrelsen anser sig emellertid
böra avvakta en slutlig redogörelse av konsulenten Dahlström an -

gående utredningen i Malmöhus län, innan styrelsen tager definitiv ståndpunkt
i denna fråga.

När revisorerna framhålla vikten av att till barnavårdsmän endast utses
personer, som anses särskilt lämpliga för sådana uppdrag, beröra de ett i
detta sammanhang centralt problem. På barnavårdsmännens lämplighet, det
vill säga på deras kunnighet, intresse, nit och taktfullhet, beror till stor del
värdet av hela barnavårdsmannainstitutionen. Tyvärr finns det barnavårdsnämnder,
som ännu icke ha detta fullt klart för sig. Därför finns det också
alltjämt barnavårdsmän, som icke äro skickade för sina uppdrag. Man försöker
råda hot på missförhållandet med de medel, som stå till huds, det
vill säga upplysning och undervisning. Upplysnings- och undervisningsverksamheten
bedrives i olika former. Nämnas må de kurser för barnavårdsnämnder
och barnavårdsmän, som anordnas av länens barnavårdsförbund.
Socialstyrelsens rådgivande och upplysande verksamhet har tidigare nämnts.
Vad därvid sagts gäller även här.

Frågan om barnavårdsmännens kvalifikationer har enligt vad socialstyrelsen
erfarit tagits upp av barnavårdskommittén. Socialstyrelsen har därför
icke anledning att här ingå närmare på detta problem.

Ibland kan det givetvis vara brist på lämpliga kandidater till barnavårdsmannauppdragen,
som gör, att barnavårdsmän lörordnas, vilka ej ha förutsättningar
att sköta arbetet på ett tillfredsställande sätt. Före kommunindelningsreformens
genomförande den 1 januari 1952 torde detta ofta ha varit
fallet i de små kommunerna med endast något eller några hundratal invånare.
Numera hör det dock i regel icke vara någon större svårighet att
finna lämpliga personer för uppdragen, åtminstone ej i de kommuner, där
barnavårdsmännen erhålla skälig ersättning för sitt arbete. Socialstyrelsen
söker städse hos barnavårdsnämnderna inpränta betydelsen av alt barnavårdsmännen
betalas i någorlunda proportion till det arbete och det ansvar,
som krävas av dem.

Socialstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att det vore värdefullt, om
pastor kunde åläggas att årligen till vederbörande socialvårdskonsulent rapportera
de barn, för vilka anteckning om faderskap saknas i födelse- och
dopbok. Revisorernas förslag om årlig kollationering av barnavårdsnämndens
förteckning över barnavårdsmannaskap mot församlingens födelse- och
dopbok biträdes, likaså förslaget att barnavårdsman skall vara skyldig att
inför barnavårdsnämnden med inlyg av pastor styrka, att anmälan om
faderskap gjorts till pastorsämbetet. Här må inskjutas, att de blanketter,
som allmänt användas för barnavårdsmans anmälan till pastorsämbete om
faderskap, trolovning och arvsrättsförklaring, även upptaga ett utrymme för
pastors erkännande av att anmälan emottagits. EU dubblettexemplar av
blanketten eller den del av blanketten, på vilken pastor tecknat sitt erkännande,
skall återgå till barnavårdsmannen. Socialstyrelsen ämnar snarast
möjligt söka kontakt med riksbyrån för folkbokföringen för att diskutera
revisorernas i detta stycke omnämnda förslag och för att undersöka möjligheten
av en gemensam eller samordnad aktion för deras förverkligande.

Enligt revisorernas uppfattning förekommer det, särskilt på mindre orter,
att sekretessbestämmelserna rörande barnavårdsnämndernas verksamhet
överträdas och att åtskilliga mödrar på den grund vägra medverka till att
faderskapen bli fastställda. Revisorerna framhålla önskvärdheten av en
bättre ordning i detta hänseende.

Otvivelaktigt händer det, att barnavårdsmän, barnavårdsnämndsleda -

möter och andra, som ha tillgång till uppgifter i barnavårdsmannaärenden,
göra sig skyldiga till indiskretioner. Socialstyrelsen tror för sin del ej, att
detta händer oftare i små kommuner än i medelstora och större. Ju flera
personer, som ha möjlighet till insyn i barnavårdsmannaärendena, ju större
är risken, att, någon skall frestas att berätta, vad han eller hon vet. I medelstora
och större kommuner blir det allt vanligare, att barna vårdsmännen
utföra en stor del av sitt arbete på socialvårdsbyrån respektive kommunalkontoret.
De ha sina mottagningar där, och de utnyttja byråns eller kontoi
ets skrivbiträden. Ej sällan förvaras barnavårdsmännens handlingar på
byrån eller kontoret liksom också nämndens förteckning över barnavårdsmannaskap.
Det förekommer också, att barnafädernas inbetalningar av
underhållsbidrag ske via socialvardsbyrans eller kommunalkontorets kassa.
Ltt stort antal personer komma pa detta sätt i kontakt med barnavårdsmannaärendena.
Med denna utveckling har sekretessfrågan onekligen blivit
ett problem. Något belägg har dock icke förebragts för att risken för indiskretioner
nämnvärt påverkar antalet av de mödrar som vägra medverka till
att faderskapen för deras utomäktenskapliga barn bli fastställda.

Där det inträffar, alt uppgifter utlämnas till obehöriga, torde detta i de
allra flesta fall bero på okunnighet och tanklöshet. Man försöker därför,
inom ramen för den tidigare omnämnda upplysningsverksamheten, sprida
kännedom om sekretessbestämmelserna i 14 § kungörelsen om barnavårdsmans
verksamhet och tillsynen därå samt om påföljderna vid överträdelse
av dessa bestämmelser. Som exempel må nämnas, att socialstyrelsen i nr 64
av Rad och anvisningar återgivit och kommenterat ovannämnda kungörelse
med dess bestämmelser rörande sekretessen. Även i nr 81 av Råd
och anvisningar har styrelsen särskilt betonat tystnadspliktens betydelse.

Statsrevisorerna framhålla avslutningsvis, att en intensifiering av samarbetet
mellan pensions- och socialstyrelserna bör övervägas beträffande
ärenden angående särskilda barnbidrag av det slag, varom här är fråga.
Det hittillsvarande samarbetet, som ursprungligen tillkommit på socialstyrelsens
initiativ, har bedrivits på i huvudsak följande sätt. Eu tjänsteman hos
socialstyrelsen har tagit del av flertalet av de ansökningar om bidrag, som
inkommit till pensionsstyrelsen före eu viss tidpunkt, och gjort anteckningar
ur desamma. Med stöd av dessa anteckningar har socialstyrelsen föranstaltat
om undersökningar för utrönande av huruvida utsikter funnes att få faderskapen
fastställda. Där sadana utsikter bedömts föreligga, ha vederbörande
barnavårdsnämnder och barnavårdsmän uppmanats alt återupptaga faderskapsutredningarna.
Det har dessutom ej sällan hänt, att tjänstemän hos
pensionsstyrelsen i hos styrelsen aktuella fall vänt sig till socialstyrelsen med
begäran, att denna styrelse måtte föranstalta om utredningar av förut nämnd
art. Resultatet av samarbetet har i åtskilliga fall blivit, att faderskapet kunnat
fastställas. Samarbetet kommer alt fortsättas, och socialstyrelsen kommer
att verka för ytterligare utveckling av detsamma.

I delta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, föredragande, byråcheferna
Berggren och Ryman.

Stockholm den 17 januari 1955

GÖTA ROSÉN

Underdånigst
ERNST BEXELIUS

IVnsionsslyrclscns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 74, § 15

Till K o it it It g e It

Genom remiss den ‘21 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i eu remissen bifogad handling beträffande icke fastställda faderskap
till barn utom äktenskap.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

Som riksdagens revisorer framhåller utgår särskilt barnbidrag för barn
utom äktenskap, beträffande vilket faderskapet ej fastställts och som fyllt
tre år, på grund av stadgandet i 6 § 1 inom. 5. lagen den 26 juli 1947 om
särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn. Stadgandet tillkom
på förslag av socialvårdskommittén i dess betänkande angående särskilda
barnbidrag och bidragsförskott in. in. (SOU 1947:21). Mot kommitténs
förslag i förevarande del uttalades vid remissbehandlingen viss tvekan,
och i några yttranden förordades införande av särskilda garantier mot missbruk
av den föreslagna bestämmelsen. Sålunda ansågs bland annat att lagrummet
borde kompletteras med eu bestämmelse om att ansökan för barn
tillhörande denna grupp skulle beviljas först sedan det i varje särskilt fall
noggrant prövats, huruvida erforderliga åtgärder vidtagits för att få faderskapet
fastställt. Vidare att såsom ytterligare förutsättning för erhållande av
barnbidrag i dessa fall skulle krävas en försäkran på heder och samvete
av modern, att hon icke uppbär eller uppburit något underhåll eller kommer
i åtnjutande av annan gottgörclse från någon som rätteligen är underhållspliktig
för barnet. I anledning härav yltrade föredragande departementschefen
i proposition med förslag till lag om särskilda barnbidrag (nr
288 till 1947 års riksdag) följande:

»Mödrar med barn utom äktenskap befinna sig i det övervägande flertalet
fall i sådan ekonomisk situation att omedelbar hjälp till barnets underhall
är av nöden. För att komma i åtnjutande av bidragsförskott måste modern
medverka i utredningen angående fastställande av faderskapet till barnet.
Fall kunna visserligen tänkas, då modern kan vara villig att i samförstånd
med fadern undanhålla barnavårdsmyndigheterna kännedom om vem som
är fader, men det torde mera sällan kunna inträffa att faderskapet kan
hållas hemligt, om modern erhåller underhållsbidrag från fadern. Att barnavårdsmännen
skulle visa sig mindre nitiska i sin verksamhet för uppspårande
av faderskapet borde icke kunna befaras. Jag finner icke lämpligt att
såsom föreslagits i vissa yttranden för rätten till barnbidrag uppställa särskilda
villkor med avseende å utredningen angående faderskapet. Prövningen
huruvida ett sådant villkor vore uppfyllt komme att bliva i hög grad
formell och därför av ringa värde.»

I fortsättningen av sitt anförande uttalade departementschefen emellertid,
att av modern syntes böra krävas en försäkran att hon icke uppbar eller
uppburit något underhållsbidrag eller annan gottgörclse från någon som
rätteligen var underhållsskyldig mot barnet. Bestämmelser därom borde
kunna utfärdas i administrativ ordning.

Propositionen godkändes av riksdagen i vad den avsåg här förevarande

spörsmål.

Med anledning av vad som sålunda förekommit har pensionsstyrelsen
gjort vissa uttalanden i ett i tidskriften Folkpensioneringen nr 10/1947 sid.
207—208 intaget meddelande till pensionsnämnder och omhud. Styrelsen
anmärker i meddelandet till en början, att det uppenbarligen är av största
vikt att pensionsnämnderna, innan beslut fattas i anledning av ansökan om
barnbidrag för barn, vars fader uppgives vara okänd, införskaffar noggrann
utredning om att alla åtgärder för faderskapets fastställande som rimligen
kan ifrågakomma verkligen blivit vidtagna. Därvid har man givetvis utgått
ifrån att redogörelse för verkställd utredning inflyter i pensionsnämndens
utlåtande vid ansökningens avgörande. I uttalandet torde få anses ligga en
rekommendation till nämnderna att förmå vederbörande att medverka till
en officiell fastställelse. Av det sagda får dock anses framgå att eu barnbidragsansökan
icke far avslas enbart av den anledningen att modern eller
barnavårdsmannen vägrat vidtaga viss åtgärd som pensionsnämnden ansett
lämplig, t. ex. anhängiggörande av faderskapsprocess vid domstol.

I fortsättningen av nyssnämnda 1947 års meddelande lämnar emellertid
pensionsstyrelsen den direkta föreskriften, att modern före ärendets avgörande
skall anmodas avgiva eu försäkran att hon icke uppbär eller har
uppburit något underhållsbidrag eller annan gottgörelse från någon som
rätteligen är underhållsskyldig mot barnet.

Styrelsen bär i ovannämnda tidskrift nr 2/1951 sid. 62—63 ånyo erinrat
de lokala organen om detta spörsmål samt uttalat, dels att det är av vikt att
pensionsnämnderna och pensionsstyrelsens ombud tillse att denna föreskrift
följes och dels att vägran att avgiva föreskriven försäkran såsom regel bör
föranleda avslag å ansökningen.

I en i oktober 1952 inom socialdepartementet upprättad promemoria
angående särskilda barnbidrag uttalades bland annat att ju högre barnbidragen
sattes, dess större blev frestelsen att underlåta att fastställa faderskapet.
Man syntes därför böra införa en regel, enligt vilken undersökning
om orsaken till att faderskapet ej fastställts skulle äga rum, innan särskilt
barnbidrag beviljades barn med okända fäder. Socialstyrelsen underströk i
yttrande över promemorian angelägenheten av att i samband med beviljande
av särskilt barnbidrag till utomäktenskapligt barn utan fastställt faderskap
undersökning verkställdes om orsaken till att faderskapet ej blivit fastställt.
Pensionsstyrelsen framhöll att den föreslagna regeln, om den ej skulle bli
meningslös, måste kompletteras med en motsvarande föreskrift om undantag
från rätten till bidrag. I det sammanhanget anmärkte pensionsstyrelsen.
att förslaget om höjning av de särskilda barnbidragen aktualiserade frågan''
huruvida denna typ av bidrag och bidragsverksamhetens organisation var
den lämpligaste för utomäktenskapliga barn utan fastställt faderskap. Med
anledning av vad som sålunda förekommit gjorde föredragande departementschefen
vid anmälan av proposition nr 36 till 1953 års riksdag det
av riksdagens revisorer (s. 6) återgivna uttalandet.

Rörande tillämpningen i praxis må nämnas alt ärenden om särskilt barnbidrag
enligt 6 § 1 mom. 5. barnbidragslagen handlägges av pensionsstyrelsen
i den ordning som angives i 36 § 4 stycket folkpensioneringslagen, varför
dessa ärenden skall underkastas saklig granskning av styrelsen endast
i de fall besvär anförts över pensionsnämndens beslut. I övriga fall skall
sakgranskning ske endast då styrelsen — i anledning av stickprovsundersökning
eller eljest — finner det uppenbart, att tillräckliga åtgärder för
faderskapets fastställande icke blivit vidtagna. I hithörande ärenden har

pensionsnämnden ibland anmodats alt efter samråd med barnavårdsmyndighelen
på orten vidtaga ytterligare åtgårder för faderskapets fastställande.

I vissa fall har styrelsen under hand tagit kontakt med socialstyrelsen
rörande lämpliga åtgärder för faderskapets fastställande. Resultatet av de
vidtagna åtgärderna har i några fall blivit att faderskapet fastställts, varefter
ansökan om barnbidrag avslagits.

Pensionsstyrelsen saknar möjlighet att närmare bedöma i vad mån lagstiftningen
om särskilda barnbidrag medfört att faderskapsärendena handlägges
mindre effektivt än tidigare. Det må nämnas att en från socialstyrelsens
sida verkställd undersökning av ett större antal inom pensionsstyrelsen
avgjorda barnbidragsärenden icke lär ha givit något nämnvärt
resultat.

Bland åtgärder som kan tänkas komma i fråga i syfte att barnbidragsärendena
för framtiden handlägges mera effektivt må nämnas följande:

1) Decentraliseringen av ärenden enligt 6 § 1 mom. 5. lagen om särskilda
barnbidrag upphäves, varigenom samtliga ifrågavarande ärenden underkastas
saklig granskning inom pensionsstyrelsen.

2) Obligatoriskt samarbete föreskrives mellan, å ena sidan, pensionsnämnder,
och, å andra sidan, barnavårdsnämnder och barnavårdsmän.

3) Hänvändelse till socialstyrelsen i särskilt tveksamma fall.

Det må framhållas att åtgärder enligt punkterna 2) och 3) ej blir fullt
effektiva om icke även 1) genomföres. Vilka åtgärder som skall vidtagas, får
givetvis bli beroende på huru stort spörsmålet är, en sak som pensionsstyrelsen
ej kan bedöma i annan mån än att antalet beviljade barnbidrag enligt
6 § 1 mom. 5. uppgår till omkring 1 000.

Pensionsstyrelsen är för sin del beredd att i vad på styrelsen ankommer
lämna sin medverkan till vidtagande av lämpliga åtgärder.

I avvaktan på slutligt ställningstagande i frågan kommer pensionsstyrelsen
snarast att i ett förnyat meddelande till pensionsnämnder och ombud ytterligare
understryka vikten av ett intimt samarbete med barnavårdsnämnder
och barnavårdsmän i hithörande ärenden. Styrelsen får här erinra om att
ett visst samarbete mellan pensionsnämnder och barnavårdsnämnder förutsatts
i barnbidragslagen. I 16 § 2 mom. stadgas nämligen att det, då ärende
om barnbidrag skall förekomma vid pensionsnämnds sammanträde, åligger
nämndens ordförande att därom underrätta barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet stadigvarande vistas.

Pensionsstyrelsen finner det angeläget att föreskrift om samarbete jämväl
lämnas barnavårdsnämnderna och barnavårdsmännen. Givetvis kommer
pensionsstyrelsen att, i fall där så befinnes påkallat, samarbeta med socialstyrelsen.

Pensionsstyrelsen får till sist framhålla att riksdagens revisorer synes ha
beaktat frågan om faderskapets fastställande endast beträffande den grupp
av barn, som är berättigad till särskilt barnbidrag enligt 6 § 1 mom. 5.
barnbidragslagen. Frågan om effektivare åtgärder för faderskapets fastställande
är emellertid aktuell även beträffande vissa andra barn med okända
fäder. Särskilt barnbidrag kan nämligen, om modern är död, utgå enligt
5 § även om faderskapet icke är fastställt. Likaså kan barnbidrag utgå enligt
punkterna 3 och 4 i 6 § (d. v. s. om modern eller styvfadern åtnjuter folkpension)
oavsett om faderskapet är fastställt. I nu nämnda fall kan barn
till okända fäder erhålla särskilt barnbidrag redan innan barnet fvllt tre år.
Uppbär barnet på grund av avtal eller dom i samband med faderskapets

fastställande underhållsbidrag eller är barnet berättigat till bidragsförskott,
skall underhållsbidraget eller bidragsförskottet medräknas vid bedömandet
av det barnbidragsbelopp som skäligen bör utgå (5 §) eller i sin helhet
avdragas å barnbidraget (6 §).

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit t. f.
byråcheferna Holmquist och Bergman.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
K. PERSSON

NILS ROSENQUIST

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 74, § 15

Underdånigt utlåtande

Av riksdagens revisorer anmärkta förhållanden beträffande handläggningen
av ärenden rörande fastställande av faderskap för barn utom äktenskap
och därmed sammanhängande frågor samt tillsynen därå ha påtalats
av statskontoret i utlåtande den 14 juni 1954 över ansökning av socialvårdskonsulenten
i sjätte distriktet F. Dahlström om anslag för viss utredning
rörande icke fastställda faderskap för barn utom äktenskap. Statskontoret
framhöll därvid, att samma brister i fråga om registreringen av utomäktenskapliga
barns börd, som visats föreligga inom sjätte barnavårdskonsulentdistriktet,
med säkerhet torde förekomma även inom andra distrikt. Med
hänsyn till vikten — icke minst ur ekonomisk synpunkt — av att faderskapsärenden
för framtiden handlades mera effektivt och att tillsynen däröver
förbättrades, vore det nödvändigt, att utredning företoges, som närmare
klarlade orsakerna till nuvarande brister samt lämnade anvisning på
de ytterligare bestämmelser, som kunde befinnas påkallade för att åstadkomma
en bättre ordning ävensom på de åtgärder, som borde vidtagas för
att bota redan uppkomna brister inom andra distrikt.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen bestyrker statskontorets uppfattning,
att brister i förevarande avseende torde allmänt föreligga inom
landet. De av revisorerna föreslagna åtgärderna synas väl ägnade att undanröja
rådande missförhållanden. Statskontoret kan därför helt biträda vad
revisorerna anfört och föreslagit.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 29 december 1954

BERTIL SUNDSTRÖM

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Tord Marcusson

Statistiska centralbyråns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 74, § 15

Till Iv o n u n g e n

Jämlikt nådig remiss den 21 december 1954 får statistiska centralbyrån
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap.

Centralbyrån har efter remisser till de 22 kyrkobokföringsinspektörerna
från samtliga utom en mottagit yttranden över vad revisorerna anfört.

Yttrandena1 jämte en sammanfattning av innehållet bifogas.

För egen del får centralbyrån anföra följande.

Vad angår åtgärder, som böra vidtagas i syfte att råda bot på förefintliga
brister, hava revisorerna understrukit önskvärdheten av att även i andra
delar av landet liknande utredningar som i Malmöhus län skola komma till
stånd och snarast möjligt slutföras. I anslutning härtill vill centralbyrån
instämma i det av en kyrkobokföringsinspektör uttalade önskemålet, att
resultatet delgives vederbörande kyrkobokföringsinspektörer.

I vad det gäller att för framtiden skärpa ansträngningarna tillstyrker
centralbyrån alt det — t. ex. i anslutning till 39 § kyrkobokföringskungörelsen
— stadgas skyldighet för pastor att en gång årligen, exempelvis under
juli månad, till vederbörande socialvårdskonsulent översända en förteckning
på de i det sistförflutna kalenderårets födelsebok upptagna barn utom äktenskap,
för vilka församlingen är födelsehemort och boken saknar anteckning
om vem som är barnets fader. Om det skulle anses tillräckligt betydelsefullt
för socialvårdskonsulentens arbete, vill centralbyrån icke motsätta sig ett i
de avgivna yttrandena framkommet förslag, att förteckningen skall upptaga
barn ur de två sistförflutna årens födelseböcker. I sistnämnda förslag framhålles,
att det skulle vara en lättnad för pastorsämbetena, om blankett för
uppgiften tillställdes dem vid tiden för uppgiftslämnandet. Även ur effektivitetssynpunkt
skulle ett sådant förfaringssätt kunna visa sig lämpligt.

Centralbyrån har ej något att erinra mot revisorernas förslag att det skall
åläggas barnavårdsnämnderna att årligen kollationera sin förteckning över
barnavårdsmannaskap mot födelseboken, under förutsättning att kollationeringen
skall ske på det mindre betungande sätt som revisorerna beskrivit.

Vidtagas dessa kontrollåtgärder torde en försummelse av barnavårdsman
att anmäla eller av pastor att anteckna fastställt faderskap icke undgå upptäckt.
Det kan möjligen för barnavårdsmännen bli en viss sporre till ökad
noggrannhet, om de bli skyldiga att med intyg av pastor styrka att sådan
anmälan skett. Detta praktiseras på sina håll redan, och revisorernas förslag
i denna del har tillstyrkts av flera kyrkobokföringsinspektörer. Pastorsämbetena
mottaga emellertid en mångfald betydelsefulla uppgifter för
kyrkobokföringen, och det vore betänkligt om det mera allmänt vunne insteg,
att pastors intyg om fullgjord uppgifts- eller anmälningsskyldighet
skall begäras. Centralbyrån kan därför icke oreserverat biträda revisorernas
förslag i denna del.

1 detta sammanhang må ifrågasättas, huruvida det icke borde stadgas
skyldighet för pastor, landsfiskal och notarius publieus att meddela barna -

* De enskilda yttrandena här ej avtryckta.

vårdsnämnden underrättelse då faderskap fastställts genom erkännande
inför honom.

Det torde icke vara erforderligt med någon annan erinran till kyrkobokföringsinspektörerna
i anledning av revisorernas uttalanden än den som
redan skett genom att dessa uttalanden av ämbetsverket remitterats till
samtliga inspektörer. För egen del kommer ämbetsverket att ägna fortsatt
uppmärksamhet åt ifrågavarande förhållanden.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava undertecknade deltagit.

Stockholm den 19 januari 1955

Underdånigst
KARIN KOCK

ALF OLSSON

Bilaga

Sammanfattning av kxjrkobokföringsinspektörers yttranden

angående riksdagens revisorers uttalanden till socialdepartementet § 15.

Jämlikt nadig remiss den 21 december 1954 har statistiska centralbyrån
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap.

Ämbetsverket har efter remiss till de 22 kyrkobokföringsinspektörerna
mottagit yttranden över revisorernas uttalanden från samtliga utom en.

Av dessa yttranden framgår, att det är praxis vid inspektioner att ägna
stor uppmärksamhet åt sådana fall, då födelseboken saknar anteckning om
barnets fader. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra område vitsordar
nyttan av den utredning, som gjorts av socialvårdskonsulenten i
Malmöhus län och varav ett exemplar ställts till inspektörens förfogande
och av denne medförts vid hans besök på pastorsexpeditionerna i de berörda
församlingarna inom hans inspektionsområde. Han uttalar, att om sådana
utredningar komma att ske även i andra län det är önskvärt, att resultatet
delgives de därav berörda kyrkobokföringsinspektörerna. Han tillägger att
det även oberoende därav synes vara naturligt, att vid inspektioner uppmärksamheten
riktas på antecknandet i kyrkoböckerna av faderskap och att
man torde kunna utgå från att så även skett. Någon särskild erinran till
inspektörerna i detta hänseende anser han ej behöva göras och detta så
mycket mindre som revisorernas uttalanden remitterats till samtliga inspektörer.

I ett antal fall har det enligt samme inspektör visat sig, att faderskapet
antecknats i församlingsboken samt i moderns och barnets personakter men
icke i födelseboken. Att anteckning ej gjorts i denna bok har i en del fall
berott på underlåten avisering från församling, dit barnet flyttat. Fn annan
inspektör vitsordar, att det inträffat, att barnets fader ej införts i födelsebok
sedan anmälan inkommit om att faderskapet fastställts, men tillägger, att
ofta har det dock icke förekommit. Åtskilliga inspektörer säga sig hittills
icke ha påträffat något sådant fall. De flesta av de sistnämnda yttra däremot,
att de iakttagit fall, då brister i aviseringen mellan pastorsämbeten
varit anledning till att faderskap ej antecknats i födelseboken. Fn av dem
anmärker emellertid att detta icke alltid beror på pastor i barnets kyrko -

bokföringsort utan understundom på att denne icke fått någon anmälan
om faderskapet. En inspektör anför, att fall av försummad avisering jämlikt
13 § kyrkobokföringskungörelsen lättare skulle upptäckas vid inspektion,
om det vid anmälan om fastställt faderskap liksom vid anmälan om förnamn
gällde, att barnet skall inskrivas i födelsebok även i den församling
där anmälan sker. 1 anslutning till ett uttalande av revisorerna anför en
inspektör, alt han vid ett flertal tillfällen funnit, afl såväl pastor som barnavårdsnämnden
utgått från att barnets rätt blivit tillgodosedd, om barnets
moder ingår ett tillämnat äktenskap. En annan inspektör säger sig understundom
på fråga om anledningen till alt faderskap ej antecknats ha fått
det svaret av pastor, att barnet 1''ötts å sådan tid före moderns giftermål, att
barnavårdsmannen tydligen funnit överflödigt att inhämta faderskapserkännande,
enär det synts uppenbart att moderns make vore barnets fader.
Inspektören tillägger, att pastor i anmärkningsvärt många fall torde ha delat
denna åsikt. I anslutning till dessa anmärkningar göra de båda inspektörerna
uttalanden som innebära, att det ligger särskilt nära till hands för prästerskapet
att göra en positiv insats för fastställande av faderskap i sådana fall,
då det gäller barn utom äktenskap, vilkas föräldrar någon tid efter barnets
födelse ingå äktenskap med varandra, nämligen genom att t. ex. vid lysningens
uttagande söka få mannen alt erkänna och kvinnan att vitsorda
faderskapet muntligen inför pastor. Den ene av dem tillägger, att föräldrarna
i dylika fall ha motvilja mot att »inblanda barnavårdsnämnden».

I detta sammanhang må nämnas, att en annan inspektör anfört, att han
vid inspektionsförrättningarna städse framhållit även nödvändigheten av
att den lagstadgade ordningen vid erkännande av faderskap inför pastor
iakttages och att han upprepade gånger funnit brister härutinnan, då pastor
godtagit antingen mannens erkännande utan vitsordande av modern eller
stundom antecknat faderskap endast på moderns uppgift.

I något mer än halva antalet yttranden beröres ej närmare vad revisorerna
anfört om brister i kyrkobokföringen. Ett par inspektörer ha gett uttryck
åt åsikten, att de påtalade missförhållandena icke i någon nämnvärd grad
bero på brister i kyrkobokföringen. I ett par yttranden framhålles, att det
understundom kan vara omöjligt att vid inspektion avgöra, huruvida frånvaron
av en anteckning beror på försummelse av pastor eller barnavårdsorgan
eller på att faderskapet ännu ej kunnat fastställas.

I åtskilliga yttranden meddelas erfarenheter angående bristande omsorg
eller försummelse av barnavårdsnämnder eller barnavårdsmän, understundom
med tillägg att rättelse ej skett trots att missförhållandena påpekats av
pastor. Samarbetet mellan pastorsämbeten och barnavårdsorgan är dock enligt
vissa yttranden gott. Åtskilliga exempel anföras på anledningar till att
faderskap ej blir fastställt, vilka ej kunna läggas myndigheter eller befattningshavare
till last. Några inspektörer uttala, att tillkomsten av storkommunerna
torde medföra förbättringar. I övrigt innehålla yttrandena i denna
del i huvudsak intet utöver vad som anförts i den remitterade handlingen.

Betydelsen av att barnavårdsnämnderna med största möjliga omsorg utse
barnavårdsmän understrykes särskilt av några inspektörer; och en av dem
ifrågasätter i detta sammanhang på grund av åberopad erfarenhet i ett konkret
fall, huruvida icke stadgandet i föräldrabalken, alt till barnavårdsman
skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna, tarvar viss komplettering
med hänsyn till synpunkten, att i de fall, då modern har intresse av att
skydda fadern från upptäckt, detta intresse ofta delas av hennes nära släk -

5 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1954. II

tingar, vilka därför icke lämpligen böra ifrågakomma vid utseende av barnavårdsman
för hennes barn utom äktenskap.

Det övervägande antalet inspektörer tillstyrker att en kollationering sker
mellan födelseboken och barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmannaskap,
som stå under nämndens tillsyn. Kyrkobokföringsinspektören i
Lunds stifts norra område yttrar, att detta förfarande synes hava varit till
nytta i Malmöhus län och vara värt efterföljd i andra län. Några inspektörer
anse att kontrollen bör grundas på en årlig av pastor upprättad förteckning,
som enligt födelseboken upptar de barn för vilka fader ej är
antecknad. En annan uttalar, att som det i första hand är fråga om en
barnavårdsangelägenhet, skyldigheten att upprätta förteckning bör åvila
barnavårdsnämnden, som däri skall upptaga de under föregående år fastställda
faderskapen. En inspektör anser, att kollationeringen mellan pastor
och barnavårdsnämnd är av mindre betydelse än de övriga av revisorerna
föreslagna åtgärderna och att den ej bör göras obligatorisk. Av yttrandena
framgår, att man på en del håll tillämpar det förfaringssättet, att pastor
tid efter annan genomgår födelseboken och i förekommande fall hos barnavårdsnämnden
efterhör anledningen till att faderskap ej synes hava blivit
inom rimlig tid fastställt.

Att pastor skulle en gång om året till socialvårdskonsulenten översända
uppgift om de barn för vilka anteckning om fader saknas, avstyrkes av
några inspektörer. En av dem anser, att denna rapportering i stället bör
åligga barnavårdsnämnden, sedan denna kollationerat sin förteckning och
genomgått barnavårdsmännens anteckningar; det skulle ligga i nämndens
intresse att rapporten om barn utan fastställt faderskap bleve så litet omfattande
som möjligt, och därtill komme att vid denna rapportering i förekommande
fall även anledningen till att faderskapet icke fastställts kunde
samtidigt uppges för konsulenten, varigenom onödig omgång skulle undvikas.
En annan inspektör anser sig icke utan vidare kunna biträda förslaget
och åberopar, att pastors aviseringsskyldighet redan vore omfattande och
betungande, vartill komme svårigheter på grund av omorganisation i samband
med pastoratsindelningsreformen, prästbrist och brist på rutinerade
skrivbiträden i landsförsamlingar. Emellertid synes det honom ofrånkomligt,
att konsulenten får denna uppgift. Det skulle innebära en lättnad, om socialvårdskonsulenten
årligen utsände en förfrågan till samtliga pastorsexpeditioner
inom distriktet angående barn, födda under de två sista åren, för
vilka faderskap ej vore antecknat.

I det övervägande antalet yttranden är emellertid revisorernas förslag på
denna punkt tillstyrkt. I allmänhet anses att förteckningen skall avse barn,
födda under det nästföregående kalenderåret, och avlåtas vid en tämligen
sen tidpunkt under det nya året, varom olika förslag förekomma, t. ex. den
1 maj, den 1 juli, den 1 oktober etc. I ett yttrande ifrågasattes, att förteckningen
skall upprättas i två exemplar, varav ett skall behållas av pastor för
beaktande i nästa års rapport. I ett annat yttrande uttalas, att rapporten
väl bör avse nästföregående kalenderår men därjämte lämna uppgift om
ännu ej uppklarade fall, som tidigare rapporterats. Kyrkobokföringsinspektören
i Visby stift påpekar, att socialvårdskonsulenten för Gotland bor i
Stockholm och att rapporten därför bör lämnas till barnavårdsassistenten i
länet.

Mot att barna vårdsmannen skall med intyg av pastor styrka, att han fullgjort
sin anmälningsskyldighet i fråga om faderskap, egenskap av trolov -

ningsbarn m. in., göras invändningar. I en del yl (randen anses, att övriga
föreslagna kontrollåtgärder äro tillräckliga för alt försummelse härulinnan
skall bli uppläckt, och all pastorsämbetena icke böra betungas med onödigt
intygsskrivande. En inspektör uttalar, att ett sådant förfaringssätt beträffande
anteckningar under ämbetsmannaansvar icke synes lämpligt eller behövligt.
En annan framhåller, att barnavårdsmannen kan skaffa sig tillräckligt
bevis genom att göra sin anmälan i rekommenderad försändelse till
pastorsämbetet. I ett yttrande förutsältes, att pastor skall sända intyget till
barnavårdsnämnden. Åtskilliga inspektörer tillstyrka emellertid förslaget
även i denna del. Det påpekas, att anmälningsblanketter med vidfogade
kvittensblankelter tillhandahållas av förlagen. En inspektör påyrkar i detta
sammanhang en översyn av blanketterna, enär vissa blanketter från pastorsämbetenas
sida väckt gensaga eller tveksamhet med hänsyn till den däri
använda formuleringen.

I flera yttranden utsäges, att revisorernas påpekanden komma alt medföra,
att kyrkobokföringsinspektörerna med skärpt vaksamhet vid inspektionerna
kontrollera, att föreskrifter som gälla de anmärkta förhållandena iakttagas.
I några yttranden beröres frågan hur långt inspektörens befogenhet sträcker
sig. Det synes vara brukligt att i förekommande fall ge pastor anvisning om
att hos barnavårdsnämnd kontrollera huruvida faderskap fastställts. En
inspektör uttalar att längre torde inspektörens befogenhet ej sträcka sig.
En annan inspektör, som säger sig bruka tillråda pastor att hänvända sig
till barnavårdsnämnden för sådan kontroll, framhåller emellertid, att pastor
formellt ej har någon skyldighet att efterforska om faderskap blivit fastställt
eller ej, och att kyrkobokföringsinspektören därför för närvarande
knappast har anledning att undersöka orsaken till att anteckning om faderskap
saknas, sedan det kunnat konstateras, att ingen försummelse att införa
mottagen uppgift föreligger hos pastor. I ett yttrande framhålles, att
enär pastors aktiva ingripande i fall, då uppgift om fader till barn utom
äktenskap saknas, icke har direkt stöd i gällande författningar, det synes
angeläget att söka åstadkomma livligare, i författning stadgad kommunikation
mellan pastor och barnavårdsnämnd i detta avseende. I yttrandet
föreslås bl. a. att det skulle åligga pastor att i flyttningsuppgift till barnavårdsnämnd
enligt kungörelsen den 25 augusti 1947 nr 660 i förekommande
fall meddela, att uppgift om faderskap saknas. Vidare borde stadgas, att
det ankommer på pastor att, då personakt för barn under sexton år saknar
uppgift om faderskap, vidtaga erforderliga åtgärder i och för komplettering.
I ett annat yttrande ifrågasättes, att kyrkobokföringsinspektören
skulle få befogenhet att med ledning av födelseböckerna hos barnavårdsnämnderna
kontrollera samtliga fall, då faderskap icke inom rimlig tid
fastställts, och meddela vederbörande tillsynsmyndighet erforderlig underrättelse
i anledning av sådan kontroll.

I en del yttranden förekomma detaljförslag, som bl. a. syfta till att underlätta
den kontroll som kyrkobokföringsinspektören utövar vid inspektion.
I födelseboken kolumn 22 skall enligt kyrkobokföringskungörelsens anvisningar
antecknas bl. a. dag för barnavårdsnämnds underrättande om barns
födelse (jämför 39 § kungörelsen). Om denna anteckning alltid gjordes på
ett bestämt ställe och pastor med jämna mellanrum kontrollerade, att sådan
anteckning funnes, skulle, framhålles det, en del kunna vinnas för att säkerställa,
att barnavårdsnämnderna erhålla kännedom om samtliga utomäktenskapliga
barns födelse. Ur flera synpunkter vore det också lämpligt med ett

åläggande för barnavårdsnämnd att meddela och för pastor att i födelsebok,
församlingsbok och personakt anteckna när det visat sig omöjligt att fastställa
faderskap. När det varken funnes anteckning om fader eller om sådan
omöjlighet finge pastor anledning att göra undersökning.

Slutligen må nämnas, att i ett yttrande anses att fördelar vore att vinna,
om länsbyråerna övertaga skyldigheten att avisera barnavårdsnämnderna
om barns födelse.

Stockholm den 15 januari 1955

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1954 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse 1954, § 16,
angående revisorernas iakttagelser i fråga om styrelsens förrådsverksamhet
m. m. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

1. Beträffande den nuvarande ordningen för de statliga beredskapsarbetena

Såsom revisorerna själva framhålla, ha statsmakterna så sent som 1952
tagit positiv ställning till frågan om ett bibehållande av arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet. Den korta tid, som förflutit sedan dess,
åberopas av revisorerna såsom skäl för att de för egen del icke ingått i
prövning av frågan. I och för sig ha revisorerna emellertid funnit viss anledning
till en dylik prövning, eftersom enligt deras mening den nuvarande
ordningen för de statliga beredskapsarbetena synes i vissa hänseenden innebära
en dubbelorganisation, beroende bl. a. på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— som i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen bedriver beredskapsarbeten
i egen regi — har större såväl tekniska som organisatoriska förutsättningar
att handha de statliga åtgärderna enligt arbetslinjen.

Med hänsyn till att revisorerna avstått från att själva ingå på en prövning
av frågan, huruvida arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt bör behålla sin byggande
funktion, saknar styrelsen anledning att här närmare utveckla sina
synpunkter på denna fråga, helst som det synes ha förutsatts, att man tills
vidare skall fortsätta på den inslagna vägen, d. v. s. bibehålla en sådan organisation,
som gör det möjligt för styrelsen att utföra beredskapsarbeten i
egen regi. Revisorerna ha även uttalat, att de förutsätta, att styrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på huruvida några sådana omständigheter inträffa,
som kunna föranleda ett ändrat ställningstagande från statsmakternas sida
beträffande denna fråga, och att styrelsen i så fall framlägger erforderliga
förslag i ämnet. Med anledning av detta uttalande vill styrelsen framhålla,
att hittills inga omständigheter inträffat, som kunnat föranleda styrelsen
att intaga en annan ståndpunkt till frågan än den styrelsen givit uttryck åt
år 1952. Självfallet kommer styrelsen även i fortsättningen att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på ifrågavarande område samt att, när så

påkallas av omständigheterna, hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som
betingas av uppkommande behov av organisatoriska förändringar i nu
förevarande avseende.

2. Beträffande frågan om inrättande av en förrådsfond in. m.

Efter en redogörelse för de skäl, vilka revisorerna ansett tala för inrättande
av en särskild fond för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet, ha
revisorerna föreslagit, alt förrådsverksamheten i fortsättningen skall redovisas
över en sådan fond. Revisorerna ha vidare funnit att med detaljutformningen
skulle kunna anstå till dess principbeslut fattats.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som haft sin uppmärksamhet fästad på kostnads-
och kapitalredovisningen av förrådsverksamheten, har tidigare efter
samråd under hand med riksräkenskapsverket icke bedömt fördelarna av
redovisning över en förrådsfond vara så stora, att de motiverat framläggande
av förslag härom. De förutsättningar, som förelågo vid denna tidpunkt,
ha visserligen förändrats, men styrelsen är dock icke beredd att utan närmare
utredning ansluta sig till revisorernas ställningstagande, vilket synes
ha dikterats främst av budgeltekniska synpunkter efter jämförelser bl. a.
med förhållandena inom väg- och vattenbyggnadsverket. Utan att principiellt
intaga en från revisorernas mening avvikande uppfattning i sakfrågan
anser styrelsen för sin del, att ett definitivt beslut i ärendet bör föregås av
en utredning, varigenom tillfälle skulle beredas till en mera i detalj gående
bedömning av de för- och nackdelar, som kunna vara förbundna med inrättandet
av en förrådsfond. Styrelsen är beredd att åtaga sig uppdraget att
verkställa denna utredning, som torde kunna slutföras inom sådan tid, att
resultatet därav kan redovisas för nästa års riksdag.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, samt ledamöterna Brodén, Västberg,
Andersson, Adamsson, Saemund och Norrman. Därjämte ha närvarit
överingenjören Westman samt byråcheferna Skogh, Jacobson, Rudhagen,
Neymark, Andreen, Johansson och Bergh. Ärendet har föredragits av byråintendenten
Vegerfors.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
GUST. VAHLBERG

Carl-Axel Sjöberg

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16

Till Iv onunge n

Genom remiss den 21 december 1954 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse i vad avser iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.
Med anledning härav får väg- ocli vattenbyggnadsstyrelsen
anföra följande.

Revisorerna ha bland annat berört likheterna mellan väg- och vattenbyggnadsverkets
och arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet och därvid
påpekat att de arbetsmaskiner och effekter, som ingå i arbetsmarknadsstyrelsens
förrådshållning och som i stor utsträckning äro av samma slag som
dem väg- och vattenbyggnadsverket använder i lika mån som de sistnämnda
torde vara lämpade som redovisningsobjekt å en kapitalfond.

Styrelsen vill i anslutning härtill framhålla att styrelsens erfarenheter av
väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond. som inrättades per den 1 juli
1945, äro synnerligen goda. Fördelningen å berörda driftbudgetanslag av
underhålls- och driftkostnader för maskinparken och av kostnader för förrådshållningen
har kunnat ske på enklaste möjliga sätt genom enhetlig hyresdebitering
för maskinerna respektive enhetliga försäljningspriser från verkets
förråd. Även kostnader för avskrivning av maskiner och ränta å i
maskiner och förråd bundet kapital ha på enahanda sätt kunnat fördelas.

Med den kännedom styrelsen har om arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
anser styrelsen i likhet med revisorerna, att skäl tala för att arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet redovisas över en särskild förrådsfond.
Styrelsen är emellertid medveten om att, med hänsyn till att arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet är av speciell natur, vissa svårigheter komma
att uppstå vid den praktiska utformningen av förslaget. Med hänsyn härtill
bör lämpligen en särskild utredning verkställas innan slutlig ställning till
frågan tages.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade
deltagit överdirektören Neländer, byråchefen Wallgren och överingenjören
Börjeson.

Stockholm den 13 januari 1955

Underdånigst
K. G. HJORT

RAGNAR KLINGBERG

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Med anledning av socialdepartementets skrivelse den 21 december 1954,
vari vattenfallsstyrelsen anmodats inkomma med utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer yttrat beträffande eventuellt samarbete med kungl.
arbetsmarknadsstyrelsen i förråds- och verkstadsfrågor för Norrland, får
vattenfallsstyrelsen anföra följande.

När arbetsmarknadsstyrelsen i början av år 1953 sökte kontakt med
vattenfallsstyrelsen, pågick undersökningar om ett nytt förråd i Bispgården,
avsett att trygga materialförsörjningen för drift och underhåll av anläggningarna
vid Mellersta Norrlands kraftverk. Förrådet skulle kombineras med
en mindre verkstad, avsedd för översyn av motorfordon samt maskiner och
redskap för kraftproduktionen och distributionen. Vattenfallsstyrelsen avser
att bygga detta förråd och denna verkstad inom den närmaste tiden.

Samtidigt pågick undersökningar om byggande av centralförråd och verkstad
inom övre Norrland för reparation och underhåll av alla de maskiner,
som utnyttjas vid kraftverksbyggena. Med hänsyn till att det ansågs ändamålsenligare
att förlägga ett eventuellt samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen
till denna verkstad, som skulle omhänderha maskiner av samma art
som arbetsmarknadsstyrelsens, sköts planen på samverkan i Bispgården i
bakgrunden. Hösten 1953 beslöt vattenfallsstyrelsen att bygga ifrågavarande
centralförråd och verkstad i Umeå. Beslutet överklagades av vissa norrlandskommuner,
varför anläggningen fördröjdes. Med hänsyn till fördröjningen
och till att styrelsen under statsverkspropositionens utarbetande erhöll direktiv
att i görligaste mån begränsa investeringarna, upphävde vattenfallsstyrelsen
sitt beslut om anläggningen i Umeå. Trots att denna anläggning syntes
ekonomiskt mycket väl motiverad, föredrog styrelsen att få utnyttja de anslag,
som kunde ställas till förfogande, i anläggningar, vilka direkt ökar
den möjliga kraftproduktionen. Frågan om förråd och verkstad för vården
av byggnadsplatsernas maskiner får därför tills vidare lösas provisoriskt,
och i det sammanhanget har styrelsen icke någon möjlighet att för närvarande
vara arbetsmarknadsstyrelsen behjälplig.

Styrelsen är emellertid villig att på nytt uppta diskussionen med arbetsmarknadsstyrelsen
beträffande förutsättningarna för ett samarbete i Bispgården
och har underrättat arbetsmarknadsstyrelsen härom genom att översända
kopia av denna skrivelse.

Stockholm den 14 januari 1955

G. SANDBERG

Kungl. vattenfallsstyrelsen
ÅKE RUSCK

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16

Underdånigt utlåtande

Såsom revisorerna erinrat ha statsmakterna senast vid 1952 års riksdag
intagit den ståndpunkten, att arbetsmarknadsorganet borde ha byggande
funktioner och sålunda driva beredskapsarbeten i egen regi. Revisorerna
framhålla, att denna ordning för de statliga beredskapsarbetena i vissa hänseenden
syntes innebära en dubbelorganisation, då t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fråga om beredskapsarbeten i egen regi med vägar,
hamnar och avloppsföretag hade större såväl tekniska som organisatoriska
förutsättningar att handha de statliga åtgärderna enligt arbetslinjen. Med
hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan statsmakterna senast togo ställning
till arbetsmarknadsorganets ämbetsuppgifter, ha revisorerna emellertid
ansett sig icke böra ingå i prövning, huruvida styrelsen alltjämt borde bibehålla
ifrågavarande funktion. Revisorerna ha emellertid förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen
hade sin uppmärksamhet riktad på huruvida några sådana
omständigheter inträffade, som kunde föranleda ett ändrat stånd -

punktstagande från statsmakternas sida beträffande denna fråga, och i så
fall framlägga erforderliga förslag i ämnet.

Beträffande den med styrelsens verksamhet sammanhängande uppgiften
att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner m. m. ha revisorerna
föreslagit, att denna förrådsverksamhet i fortsättningen redovisas över en
särskild förrådsfond, som i enlighet med principerna för kapitalfonder av
liknande slag bland investeringsanslagen skulle erhålla ett s. k. dispositionsanslag,
avsett att anlitas för tillgodoseende av oförutsedda investeringsbehov.
Vidare skulle fonden utrustas med eu s. k. investeringsstat, varjämte
ränta borde utgå på det i fonden investerade kapitalet. Kostnaderna för
hållande av maskiner samt material och effekter i förråd enbart för alt tillhandahållas
i en sysselsättningskris skulle vid bifall till förslaget belasta det
under riksstatens femte huvudtitel uppförda anslaget Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m.

Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande angelägenheten av
att sådana omständigheter borde beaktas, som kunde föranleda ändrat
ståndpunktstagande beträffande ordningen för statens beredskapsarbeten,
vill statskontoret framhålla, att statens sakrevision haft sin uppmärksamhet
riktad på arbetsmarknadsstyrelsens förrådshållning och under hösten 1954
verkställt en ingående granskning av styrelsens förrådsverksamhet m. m.

Resultatet av denna utredning har redovisats i en omfattande promemoria
i ämnet, som i mitten av december månad 1954 överlämnats till arbetsmarknadsstyrelsen
för yttrande. Däri har uttalats, bl. a., att del ur allmänt ekonomiska
synpunkter kunde ifrågasättas, om den nuvarande uppdelningen av
de statliga beredskapsarbetena på arbetsmarknadsstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vore rationell. Vissa omständigheter syntes »numera
ha framkommit», som vore ägnade att underlätta en centralisering av
hithörande uppgifter till sistnämnda styrelse. Föreliggande möjligheter att
begränsa de stora kostnaderna för beredskapslagringen borde allsidigt undersökas.
Det synes icke uteslutet, att sakrevisionen vid den fortsatta behandlingen
av de till undersökningen upptagna frågorna kommer till resultat,
som i anslutning till statsrevisorernas ovan återgivna uttalande kunna vara
ägnade att föranleda omprövning av ordningen för de statliga beredskapsarbetena,
och detta i all synnerhet som vid senaste överväganden av denna
fråga reservanter bl. a. inom arbetsmarknadsstyrelsen uttalat, att styrelsens
arbetsuppgifter på detta område borde överföras till andra myndigheter.
Under sådana förhållanden anser sig statskontoret böra ifrågasätta, huruvida
anledning över huvud föreligger alt för närvarande upptaga frågan om
förrådsverksamhetens redovisning över en särskild förrådsfond. Detta spörsmål
torde för övrigt, i händelse av att utförande av beredskapsarbetena i
egen regi befinnes alltjämt böra ingå i arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter,
kunna antagas komma att närmare övervägas inom sakrevisionen. 1 förenämnda
promemoria har nämligen denna fråga berörts, varvid uttalats, att
det kunde diskuteras om icke förrådsanslagets redovisning borde budgettekniskt
omprövas.

Att sålunda låta anstå med ställningstagande till statsrevisorernas förevarande
förslag torde även vara motiverat därav, att den förordade anordningen
synes vara förenad med en administrativ omgång, som knappast
kan vara motiverad beträffande en förrådshållning av så förhållandevis
ringa omfattning, som det här gäller. De kostnader för lagerhållningen, som
enligt förslaget skulle bestridas av anslaget till kostnader för arbetslöshetens

bekämpande in. in., torde för övrigt komma att uppgå till rätt betydande
belopp. Det torde nämligen härvid bliva fråga icke blott om de direkta förrådshållningskostnaderna
utan även väsentliga belopp för förnyelse av de
delar av förrådet, som skola hållas i beredskap enbart för att anlitas i en
eventuell sysselsättningskris. På grund av teknikens snabba framsteg måste
man nämligen räkna med att dessa förråd efter ganska kort tid behöva
förnyas och ersättas av modernare maskiner.

På grund av vad sålunda anförts anser sig statskontoret böra tororda,
alt frågan om redovisningen av arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
upptages till omprövning först sedan sakrevisionen framlagt resultatet
av sina undersökningar beträffande denna verksamhet.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den It januari 1955

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

GUNNAR BRITTH

Tord Marcusson

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16

Till Iionu n g e n

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 16 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverltsamhet,
får riksräkenskapsverket till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss den
21 december 1954 anföra följande.

Revisorerna ha påpekat, att den för de statliga beredskapsarbetena for
närvarande gällande ordningen, enligt vilken det även åligger arbetsmarknadsstyrelsen
att i egen regi bedriva sådana arbeten, kan anses innebära en
dubbelorganisation, eftersom till exempel väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fråga om vägar och hamnar samt vattenlednings- och avloppsanläggningar
har större såväl tekniska som organisatoriska förutsättningar att handha
statliga beredskapsarbeten. Med hänsyn till den korta tid, som förflutit
sedan denna fråga senast var föremål för ett ställningstagande från statsmakternas
sida, ha revisorerna dock ansett sig icke nu böra ingå på någon
prövning av huruvida arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt bör bedriva arbeten
i egen regi. Revisorerna förutsätta emellertid, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall så snart sådana omständigheter inträffa, som kunna föranleda en ändring
i statsmakternas ställningstagande, framlägga förslag härom.

Även om revisorerna samtidigt framhållit, att det krav på en riktig kostnadsfördelning,
som avses skola tillgodoses genom inrättande i enlighet med
deras förslag av en särskild förrådsfond för redovisningen av arbetsmark -

nadsstyrelsens förrådshållning, kommer att ökas, därest arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet utvidgas till att under tider med låga arbetslöshetssiffror
omfatta vissa arbeten i öppna marknaden, synas revisorerna
alltså ha funnit det tveksamt, huruvida arbetsmarknadsstyrelsen (iver huvud
bör ha några byggande uppgifter. Riksräkenskapsverket vill ifrågasätta,
huruvida under sadana förhållanden skäl föreligga ad nu vidtaga några
ändringar i gällande ordning för finansieringen och redovisningen av arbetsmarknadsstyrelsens
förrådshållning. Det synes finnas så mycket mindre anledning
härtill, som förrådshållningen numera avses skola vara av mycket
begränsad omfattning samt en fullständig upprustning på sista tiden skett
av den maskinpark, som skall ingå i förrådshållningen.

Riksräkenskapsverket vid även erinra om att arbetsmarknadsstyrelsens
förrådshållning till skillnad från den helt affärsmässiga förrådshållning,
som redovisas på väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond, är av ren
beredskapskaraktär. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke maskinanskaffningskostnaderna,
även om de finansierades med anslag på kapitalbudgeten,
linge omedelbart i sin helhet avskrivas. Anvisning av medel till
maskinanskaffningskostnaderna på kapitalbudgeten i stället för på driftbudgeten
skulle i så fall endast innebära onödig omgång. Även om vid en
anvisning på kapitalbudgeten av medel till maskinanskaffningskostnaderna
dessa kostnader skulle successivt avskrivas genom årliga avskrivningar,
synes det i fråga om en maskinpark, som i stor utsträckning endast sporadiskt
kommer till användning, vara tveksamt, huruvida avskrivningarna
skulle kunna avvägas så, alt de bokförda avskrivningskostnaderna skulle
kunna läggas till grund såväl för fördelning av kostnader mellan olika statliga
arbeten som för debitering av kostnader för arbeten för kommuner. Det
torde i varje fall förhålla sig så, att av avskrivningar, som anpassas så, att
avskrivningskostnaderna kunna läggas till grund för debitering av kostnader
för arbeten för kommuner, knappast kan direkt utläsas, i vilken takt maskiner,
som endast tidvis äro föremål för användning och förslitning, behöva
förnyas. Det kan därför ifrågasättas, om mycket står att vinna genom att
nuvarande ordning, som innebär att maskinanskaffningskostnaderna omedelbart
i sin helhet täckas direkt genom anslag på driftbudgeten, ersättes
med en ordning, enligt vilken dessa kostnader behandlas såsom kapitalinvesteringar
och successivt avskrivas genom årliga avskrivningar, som
täckas genom maskinhyror i den mån maskinerna utnyttjas och i övrigt
genom gottgörelse från det anslag, som skall belastas med kostnaderna för
ifrågavarande beredskapslagring. Det anförda synes också ge vid handen,
att frågan, huruvida en särskild förrådsfond för redovisning av arbetsmarknadsstyrelsens
förrådshållning bör inrättas eller ej, knappast kan bli
föremål för något mera ingående bedömande utan ett klarläggande i detalj
av fondens konstruktion och funktion.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Wildeman deltagit.

Stockholm den 8 januari 1955

Underdånigst
BERNT NEVRELL

ANDERS FAXELIUS

Väg- och vattenbyggnadsstyrclsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 103, § 17

Till K onungen

Genom remiss den 17 december 1954 har Kungl. Maj :t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över vad riksdagens ar 19o4
församlade revisorer anfört rörande vissa inköp av lcrossmotoraggregat. Iil
åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha i sill uttalande framhållit att ifrågavarande mkop bort
företagas med större förtänksamhet och att motorernas egenskaper och
lämplighet för ändamålet bort prövas innan en upphandling av denna storleksordning
ägde rum. Med anledning härav vill styrelsen nagot beröra bakgrunden
till inköpet och förhållandena vid denna tidpunkt.

Vid förstatligandet av vägväsendet 1944 övertog väg- och vattenbyggnadsverket
en maskinpark som inte endast var mycket heterogen beträffande
fabrikat och typer utan också till stor del var starkt försliten och i ett myc ce
dåligt skick. Härtill kom att de flesta förbränningsmotorer drevos med gengas
vilket i hög grad inte endast nedsatte effekten utan även motorernas
allmänna kondition. När det för verket gällde att rationalisera driften var
det uppenbart att det i första hand gällde att bygga upp maskinparken dels
genom utrangering av äldre otidsenliga maskiner och dels genom en standardisering
av typerna. Icke blott under kriget utan även lang hd efter krigsslutet
var ett sådant rationaliseringsarbete synnerligen svarbemastrat. Sålunda
förelåg överbelastning av industrierna i de flesta länder sa att endast
mycket långa leveranstider stodo till buds, valutaförhallandena omöjliggjorde
inköp från vissa länder eller tilläto inköp endast i ytterst begransa
omfattning, investeringsanslagen voro ytterst knappt tillmatta och medgavo

icke en nöjaktig ersättningsanskaffning. . t .. ,

Det område som i första hand blev föremål för rationaliseringsstravanden
var vägunderhållet och där särskilt framställning av lämpligt vaggrus. Det
kan i detta sammanhang vara av intresse att konstatera till vilket resultat
verket kommit på detta område. Av följande tablå framgar att kostnaden
per in3 tillverkat grus minskat trots den betydande stegring av kostnaderna
för löner och maskiner som skett sedan vägväsendets förstatligande.

Kommerskollegii
partiprisindex
för maskiner o.

transp.medel
(Omräknad med
1944/45 sombasår)

_ 100

— 101

4: 99 106

4:99 109

4:93 114

4:24 116

4: 19 128

4: 30 160

4:67 169

4:64 158

	Tot.kvant.	Antal m3
Budgetår	tillverkat grus	tillverkat grus per
	1000-tal m3	timme
1944/45	2315	4,7
1945/46	2492	4,9
1946/47	2957	5,7
1947/48	3280	6,2
1948/49	3604	6,7
1949/50	3192	7,4
1950/51	3217	8,3
1951/52	3813	9,9
1952/53	3643	10,7
1953/54	3864	10,7

Medelkostn.
per m3
tillverkat
grus
Kr.

Löneindex för
Vov-verkets
vägarbetare
(grovarbetare)

100

130

152

167

171

190

228

257

268

Vid denna rationalisering av grusframställningen var införandet av större
krossar en av styrelsens första åtgärder. Tidigare hade huvudsakligen s.k.
40-krossar kommit till användning under det att styrelsen nu övergick till
en typ av 50-krossar, som standardiserades med avseende på slitdelar, den
s. k. enhetskrossen. Samtidigt började man inom verket med att prova olika
matning av krossverken då den dittills mest brukliga matningen med skottkärra
och manuell drift ansågs otidsenlig och alltför arbetskrävande. Man
framkom härvid så småningom till släpskrapedriften såsom varande den
mest ekonomiska. Samtidigt undergick även sorteringsverken en ur rationaliseringssynpunkt
nödvändig och omfattande omkonstruktion som via tillsatta
försorterare ledde till kombinerade för- och slutsorteringsverk. Även
beträffande lastfickor och lastapparater ägde en stark utveckling rum. Denna
utveckling på de skilda elementen i ett krossverk har givetvis återspeglats
i gradvis starkt stegrade fordringar på krossmotorerna, som jämsides med
den sedan kriget snabba utvecklingen på motormarknaden medfört en ständig
utveckling av de för krossverken speciella motoraggregaten.

Genom beställningar i april 1946 och mars 1947 beställdes sammanlagt
150 si. 50-krossar, vilka levererades successivt under åren 1946—1951. I den
mån som nya krossar och släpskrapespel levererats blev behovet av nya
krossmotoraggregat ytterligare accentuerat.

Verket hade vid denna tid i användning cirka 580 krossmotoraggregat av
ett 10-tal olika typer och fabrikat. De voro samtliga mycket hårt förslitna
och hade betydligt överskridit den ekonomiska ersättningstiden. Motorerna
hade eu effekt av endast cirka 40 hkr och voro sålunda för svaga för de
nya krossarna. Det förelåg därför ett omedelbart behov av anskaffning av
nya och större motorer för att man skulle kunna få fortsatta resultat av den
påbörjade rationaliseringen av grusframställningen. Endast eu begränsad
ersättningsanskaffning var emellertid vid denna tidpunkt möjlig med hänsyn
till bristen på medel och bland annat rådande valutasvårigheter.

Det tekniska läget på motormarknaden var följande. Tidigare hade som
stationära krossmotorer endast råoljemotorer kommit till användning med
en styrka av 30—40 hkr. I den mån dessa nu föråldrade motorer av tvingande
skäl måste ersättas, användes i gengasdrift illa åtgångna bilmotorer för
bensindrift, som med hänsyn till bränsleläget ombyggdes till fotogendrift.

\ id denna tidpunkt stod det klart att endast dieselmotorer borde komma i
fråga vid nyinköp, och innan marknaden av valutahänsyn stängdes hade
några 3- och 4-cylindriska motorer av märket G.M. inköpts från Amerika
vilka visade sig vara utmärkta för sitt ändamål med de anspråk som då
ställdes på ifrågavarande aggregat. När nu dieselmotorer skulle inköpas,
visade det sig att man av en tillfällighet kunde komma över 25 st. engelska
dieselmotoraggregat av lämplig konstruktion och typ och till för detta speciella
inköpstillfälle förmånliga priser. Denna kvantitet om 25 aggregat var
dock alltför ringa, men vid försök att köpa på nytt från England kunde detta
endast ske till starkt förhöjda priser samtidigt som valutaförhållandena hade
försämrats.

Vid denna tidpunkt stodo därför endast svenska motorer till buds för
eventuella inköp av nya motorer. Sveriges tillverkning av dieselmotorer av
denna storleksordning låg då i sitt första stadium. Bilfabrikanterna hade
nyhgen infört dieseldrift, men expertisen avrådde användandet av snabbgående
Kitta dieselaggregat av bilmotortyp för stationärt bruk. Den enda
firma som vid denna tidpunkt hade erfarenhet av stationära dieselaggregat

av likartad storlek var Jönköpings Molorfabrik och med anledning därav
inleddes förhandlingar med denna firma om tillverkning av ett fyrcylindrigl
aggregat. Tidigare hade endast motorer av denna typ med färre cylindrar
tillverkats av firman.

Motorfabriken hade och har fortfarande ett mycket gott anseende som
tillverkare av dieselmotorer för båtar och medelstora och större stationära
anläggningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig därför knnna
utgå ifrån, att fabriken skulle kunna konstruera och tillverka dieselmotorer ^
även av den aktuella typen. Motortypens lämplighet med hänsyn till effekt,
vikt och utrustning ansåg sig styrelsen med ledning av dåvarande erfarenheter
kunna godtaga. _ _

Förhandlingarna resulterade i inköp av 25 st. motorer den 14 juli 1948.
Med cirka 0 månaders försening levererades den första 4-cylindriga dieselmotorn
från Jönköpings Motorfabrik den 18 mars 1949. Då denna motor
bedömdes fungera tillfredsställande och då det fortfarande rådde stark brist
på krossmotorer, inköpte styrelsen den 21 april 1949 ytterligare 50 motorer
från Jönköpings Motorfabrik.

Leveranserna skulle ske under tiden 1948—1950, men en betydande leveransförsening
uppkom, ett förhållande som för denna tidsperiod var en
typisk företeelse. Leveransförseningar i större eller mindre omfattning förekornrno
vid de flesta av styrelsens beställningar.

De levererade motorerna uppvisade emellertid en dålig driftsäkerhet och
voro behäftade med många fel. Då under tiden motoraggregat byggda med
dieselbilmotorer kunnat av styrelsen utarbetas till lämplig typ och då sålunda
motorfrågan kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt ansåg styrelsen
det förmånligt att försälja de ifrågavarande 75 motorerna. Detta skedde
också till ett enligt styrelsens uppfattning skäligt pris.

Den standardsänkning av vägunderhållet som skedde under det senaste
världskriget medförde vid den efter krigsslutet nödvändiga upprustningen
av bland annat grusvägarna ett avsevärt ökat behov av lämpligt väggrus.
För denna grusframställning erfordrades en rationalisering för att dels öka
produktionen och dels minska kostnaderna. Denna rationalisering nödvändiggjorde
bland annat inköpet av ifrågavarande motorer då några andra
möjligheter icke stodo till buds. Om det samlade resultatet av rationaliseringen
beaktas, torde enligt styrelsens uppfattning ej samma omdöme om
motorinköpet vara berättigat som om själva upphandlingen av motorerna
ses som en fristående företeelse.

I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander och överingenjören Börjeson.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
K. G. HJORT

RAGNAR KLINGBERG

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har Kungl. Maj:t anmodat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse angående omprövning av kungörelsen
den 21 april 1950 (nr 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor
m. m., i vad denna omfattar befrielse från hamnavgift för
nöjesbåtar tillhörande vissa privilegierade båtsällskap.

I anledning härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånighet
meddela följande.

Flertalet fiskehamnar har svag ekonomi, vilket medför alt hamnarnas
underhåll icke kan skötas tillfredsställande med enbart egna medel. Detta
har till följd att underhållet av statliga och statsunderstödda fiskehamnar
delvis måste ombesörjas med hjälp av statsbidrag. Ur dessa synpunkter är
det sålunda av vikt, att hamninkomsterna i möjligaste mån ökas. Med hänsyn
härtill bör det — på sätt riksdagens revisorer föreslagit — omprövas
huruvida nöjesbåtar tillhörande vissa privilegierade båtsällskap böra vara
befriade från hamnavgifter.

I samband därmed bör emellertid jämväl utredas frågan om det totala
årliga belopp, som från den mindre båttrafiken erlägges i bensinskatt, och
åtgärder vidtagas för att detta skall komma nämnda trafik till godo. Styrelsen
vill härutinnan erinra om vad styrelsen därom anfört under anslaget
till Mindre hamnar och farleder i sina petita av den 31 augusti 1954.

Styrelsen utgår från att ovannämnda omprövning sker under hänsynstagande
dels till den reciprocitet som lämpligen bör uppehållas i förhållande
till andra länder vid utländska båtars besök i svenska hamnar, dels ock de
kostnader som kunna vara förknippade med avgifternas upptagande.

Om vid sådan omprövning skulle befinnas lämpligt att i viss omfattning
bibehålla avgiftsfrihet, böra åtgärder vidtagas för enhetlig tillämpning av
därom gällande bestämmelser.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit överdirektören
Nelander.

Stockholm den 15 januari 1955

STIG HOLMGREN

Underdånigst
K. G. HJORT

Komincrskollcgii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 17 december 1954 har Knngl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
all avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående
den nuvarande avgiftsbefrielsen, såvitt angår statens och statsunderstödda
fiskehamnar, för s. k. privilegierade båtsällskap m. in.

I kungörelsen den 21 april 1950 om fastslällelse av hamn- och grundpenningtaxor
samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter ha bestämmelser
lämnats bl. a. om grunderna för uttagande av avgifter för begagnande
av allmän hamn. Jämlikt 19 § må dock för stålens fiskehamnar
samt statsunderstödda eller av statsmedel byggda dylika hamnar hamnavgift
fastställas enligt andra grunder än i berörda kungörelse angivas.
Så har också skett beträffande så gott som alla fiskehamnar. För flertalet
av dem gäller en av kollegium efter Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställd
normaltaxa.

Enligt 8 § 1 mom. f) åtnjuter fartyg, som är inregistrerat hos privilegierat
båtsällskap, befrielse från hamnavgift. Också enligt de för fiskehamnarna
gällande särskilda taxorna har denna förmån tillförsäkrats nämnda fartyg.

Ifrågavarande undantagsbestämmelse härrör från ett av Kungl. Maj:t år
1860 lämnat medgivande att fartyg, som tillhörde Svenska segelsällskapet,
skulle vara befriade från att erlägga olika slags sjöfartsavgifter. Medgivandet
grundades på en framställning av sällskapet, i vilken detta framhöll de stora
svårigheter som åsamkades medlemmarna på grund av skyldigheten att inoch
utklarera fartygen och erlägga de skilda avgifterna. I framställningen
åberopades särskilt, att sällskapets ändamål vore för staten gagnande, enär
det avsåge att befordra kunskap om och intresse för sjömansyrket. Efter
hand har motsvarande avgiftsbefrielse medgivits flera andra svenska segeloch
båtsällskap. År 1862 medgav Kungl. Maj:t vidare att — under förutsättning
av ömsesidighet — vissa utländska lustfartyg skulle befrias från
avgiftsskyldigheten. Genom särskilda avtal med åtskilliga länder har denna
förmån tillerkänts fartyg därifrån vilka tillhöra allmänt segelsällskap eller
annan sådan allmän sammanslutning.

För närvarande äro avgifterna i fiskehamnarna så låga, att de knappast
kunna kännas betungande för de fartyg varom nu är fråga. Enligt normaltaxan
är avgiften för fartyg med en nettodräktighet överstigande tre ton
10 öre per ton i inrikes fart och 15 öre per ton i utrikes fart både för ankommande
och avgående. Ett lustfartyg torde i regel icke ha större nettodräktighet
än 15 ton. Avgiften för ett privilegierat fartyg i inrikes fart skulle
sålunda bli högst 3 kronor för ett besök i en fiskehamn. För fartyg vars
nettodräktighet icke överstiger tre lön är avgiften för ankommande och
avgående, i utrikes fart 50 öre för stycket eller sålunda 1 krona per besök
samt i inrikes fart 25 öre för stycket eller alltså 50 öre per besök. Härtill
komma mindre liggetidsavgifter, om fartyget ligger i hamnen längre tid än
en vecka. I vissa fiskehamnar ha avgifterna över lag höjts med 50 procent.
Även om avgifterna, såsom revisorerna ifrågasatt, skulle komma att höjas
i måttlig grad, kunna ifrågavarande fartyg utan svårighet bära avgifterna
i fiskehamnarna.

Under nuvarande förhållanden kan knappast göras gällande, att den
nöjesbetonade segel- eller motorbåtssporten i någon större omfattning skulle
medföra vidgade kunskaper om och ökat intresse för sjömansyrket. Båtsällskapens
verksamhet är emellertid ur den synpunkten gagnelig, att medlemmarna
få lära sig sjövett och gott sjömanskap. Vidare kan det vara ett
visst intresse ur allmän synpunkt att över huvud taget stödja den form av
rekreation varom bär är fråga. Det torde dock icke finnas tillräcklig anledning
antaga att förevarande avgiftsbefrielse har någon avgörande betydelse
i dessa hänseenden.

Däremot torde mot tanken att införa eu avgiftsskyldighet för ifrågavarande
fartyg alltjämt kunna anföras, att erläggandet av avgifterna skulle
medföra olägenheter för fartygen. Den för avgifterna ansvarige skulle nödgas
att vid varje besök i en fiskehamn — vilket vanligen är tillfälligt och
kortvarigt — uppsöka hamnkontoret eller hamnmästaren för att betala avgiften.
Med hänsyn till avgiftens ringa storlek skulle detta säkerligen komma
att framstå som ett onödigt krångel. Enligt kollegii mening får dock avgörande
vikt icke fästas vid denna omständighet. Frågan måste också bedömas
ur fiskehamnarnas och allmänhetens synpunkt.

För handelshamnarna torde avgifterna för de mindre fartygen i allmänhet
vara av ringa betydelse. Beträffande dessa hamnar gäller, att alla fartyg
med en nettodräktighet av tre ton eller därunder äro befriade från avgift.
På åtskilliga håll har emellertid uttagandet av avgifterna befunnits leda till
besvär som i fråga om de mindre fartygen icke uppväges av influtna medel,
varav följt att fartyg med eu nettodräktighet understigande 10 ton befriats
från avgift. För fiskehamnarna ställer sig emellertid saken annorlunda.
Dessa hamnar trafikeras vanligen endast av mindre fartyg och utrymmet
i hamnarna är oftast tämligen begränsat. På grund härav bli fiskehamnarnas
inkomster jämförelsevis små och de täcka sällan omkostnaderna. Under
sommartid besökas fiskehamnarna i stor utsträckning av lustfartyg, vilka
ibland upptaga stor del av utrymmet i hamnarna utan att erlägga någon
som helst avgift. Ur ekonomisk synpunkt är det därför av viss betydelse för
fiskehamnarna att dessa fartyg icke åtnjuta befrielse från avgiften.

För ägarna av sådana fartyg, som icke äro inregistrerade i ett privilegierat
båtsällskap, måste det framstå som eu orättvisa att de icke äro befriade
från hamnavgifter. I ännu högre grad gäller detta för de yrkesfiskare, som
med sina båtar trafikera fiskehamnarna och därvid äro skyldiga att erlägga
avgift. 1 delta sammanhang kan nämnas att vid några tillfällen under hand
klagomål framförts till kollegium från fiskehamnar över att främmande
lustbåtar i så stort antal anlöpt hamnen att där hemmahörande fiskefartyg
knappast fått plats. Att hamnarna icke ens kunnat uttaga avgift av dessa
lustfartyg, som förutsattes tillhöra privilegierade båtsällskap, ansågs särskilt
anmärkningsvärt.

Av vad hittills anförts finner kollegium övervägande skäl tala för ett
bifall till revisorernas förslag att, såvitt angår statens och statsunderstödda
fiskehamnar, även fartyg som är inregistrerat i privilegierat båtsällskap skall
erlägga hamnavgift.

Enligt kollegii mening är det emellertid icke lämpligt att genomföra detta
förslag så länge överenskommelserna med andra länder om avgiftsbefrielse
i svenska hamnar för vissa lustfartyg gälla. Kollegium kan nämligen icke
tillstyrka en ordning, innebärande att utländska fartyg i detta hänseende
skulle bli mera förmånligt ställda än svenska fartyg. Eftersom nämnda över -

enskommelser icke böra ensidigt ryggas av vårt land, skulle det alltså bli
nödvändigt att upptaga förhandlingar med berörda länder för att genomföra
avtal varigenom nuvarande avgiftsbefrielse icke skulle gälla de av revisorerna
angivna hamnarna. För egen del kan kollegium icke finna, att denna
fråga är av den vikt att sådana förhandlingar böra upptagas, och slutsatsen
blir sålunda att den nuvarande ordningen bör få gälla.

Revisorerna lia också — med hänsyn till att hamnavgifterna för nöjesbåtar
enligt gällande taxor vore synnerligen låga — ansett det motiverat
att i detta sammanhang upptaga även frågan om en lämplig avpassning av
avgifternas belopp. I denna fråga får kollegium, som anser att avgifterna
över lag äro väl låga, endast framhålla att prövningen av avgifternas storlek
bör ske i vanlig ordning, d. v. s. av kollegium efter vederbörlig framställning
från hamnförvaltningarna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom generaldirektören
Malmfors och t. f. kommerserådet Lindstedt, föredragande — kommerserådet
Böös.

Särskilt utlåtande av kommerserådet Böös bifogas.

Stockholm den 19 januari 1955

ANDERS LINDSTEDT

Underdånigst
NILS MALMFORS

G. v. Wachenfeldt

Bilaga

Särskilt utlåtande av kommerserådet Böös

i ärende angående förslag av riksdagens revisorer om viss befrielse från
hamnavgift i statens och statsunderstödda fiskehamnar.

Enär ifrågavarande avgiftsbefrielse får anses såsom ett uttryck för det
allmännas uppskattning av den verksamhet som bedrives av de erkända
segel- och båtsällskapen, vilka i sin mån befordra intresset för landets sjöfart
och vad därtill hörer samt verka för upprätthållande av goda sjömansseder
och iakttagande av ordning och skick till sjöss, finner jag — ehuru
saken ekonomiskt sett, åtminstone med den begränsning förslaget har, icke
torde kunna tillmätas större betydelse för båtägarna -— föga tilltalande att
för ringa vinnings skull bryta en princip, som sedan länge vunnit hävd
såväl i Sverige som på många håll utomlands, och anser jag fördenskull
avgiftsbefrielsen i gällande utsträckning, oberoende av de internationella
överenskommelserna, böra bibehållas jämväl för fiskehamnarnas vidkommande.

Stockholm den 19 januari 1955

M. Böös

6 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

Västkustfiskarnas centralförbunds yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t anmodat undertecknad organisation all avgiva underdånigt
utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i § 18 av sin berättelse
vill vi i underdånighet anföra följande:

De bestämmelser om befrielse från sjöfartsavgifter vid angörandet av
rikets hamnar, som fortfarande gäller för vissa s. k. privilegierade segeloch
båtsällskap, måste betecknas såsom för länge sedan föråldrade, då motiveringarna
för dessa privilegier inte längre är aktuella. Åtminstone då det
gäller fiskehamnarna bör privilegierna tagas bort.

Fiskarna anser allmänt att en stor orättvisa begås, då lustfartygen är helt
fritagna från hamnavgifter, medan de själva måste erlägga fastställda avgifter.
I de flesta fall tycks nämligen, åtminstone på västkusten, hamnstyrelserna
för fiskehamnarna befria s. k. lustfartyg från avgiftsplikten så
fort dessa båtar tillhör någon av de mångfaldiga båtklubbar, som finns
utefter kusten.

I en hel del fiskehamnar har nödvändiga reparationsarbeten inte kommit
till utförande i önskad omfattning, därför att hamnarnas inkomster varit
alltför låga. Det synes oss därför vara väl motiverat att tillvarataga alla
möjligheter till inkomst för fiskehamnarnas del. Avgiftens storlek per lustfartyg
torde inte bli betungande för dessa fartygs ägare, då avgifterna ulgår
i förhållande till tontalet, som för dessa fartyg vanligtvis ligger förhållandevis
lågt. Även om avgifterna för lustfartygen inte blir särskilt höga, kommer
de ändå för en hel del fiskehamnars vidkommande att betyda ett välkommet
tillskott i inkomsterna, i synnerhet för fiskehamnar, som ligger intill livligt
frekventerade badorter eller i närheten av någon stad.

I sådana hamnar, som under stor del av året är mycket livligt frekventerade
av lustfartyg, kan emellanåt uppstå friktioner mellan dessa och fiskefartyg,
som hör hemma i hamnen i fråga, eller andra fiskefartyg, som
besöker hamnen i avsikt att reparera redskap vid vadbinderi, att ta in is vid
isupplag, eller av annan orsak. Tyvärr har det vid många tillfällen hänt att
ägare av lustfartyg placerat sina båtar på olämpligt sätt utefter kajerna och
därvid blivit till stort hinder för fiskefartyg, då dessa ämnat angöra kajen
eller gå ut därifrån. Vid några tillfällen har det t. o. m. inträffat att större
delen av kajutrymmet tagits i anspråk av lustfartyg så att fiskebåt på
ingående i hamnen haft mycket svårt att komma till kaj. Det har också
inträffat att fiskefartyg vid sådana tillfällen råkat åstadkomma skada på
lustfartyg med mycket dryga reparationskostnader som följd. Man kan förstå
att fiskarna under sådana förhållanden anser det vara en orättvisa att
dessa lustfartyg, som upptar en stor del av hamnutrymmet, skall vara helt
fritagna från avgifter, då fiskarna själva får draga sin dryga andel av utgifterna.

Med anledning av vad ovan framhållits vill centralförbundet på det livli -

gaste tillstyrka revisorernas förslag all ifrågavarande avgiftsbefrielse upptages
till omprövning samt att beslut därvid fattas om att samtliga nöjesbåtar
skall erlägga avgift vid besök i fiskehamnarna.

Göteborg den 15 januari 1955

Underdånigst

Svenska västkustfiskarnas centralförbund
GEORG ÅBERG

Svenska sydkustfiskarnas
centralförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konungen

Sedan undertecknad organisation av Kungl. Maj:t beretts tillfälle avgiva
yttrande över ett av riksdagens revisorer framlagt förslag till ändrade bestämmelser
om viss befrielse från hamnavgifter i fiskliamnar, vill vi i underdånighet
anföra följande:

Svenska sydkustfiskarnas centralförbund har i sak inget att anföra utöver
vad revisorerna framlagt, utan vi anser i likhet med dessa att i utredningen
omnämnda privilegium bör omprövas.

Karlskrona den 12 januari 1955

Underdånigst

Sydkustfiskarnas centralförbund
BERTIL LILJA

Svenska seglarförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konu n g e n

Svenska seglarförbundet, sammanslutning av svenska segelsällskap, som
beretts tillfälle att yttra sig över vad riksdagens senast samlade revisorer
anfört under § 18 angående viss befrielse från hamnavgifter i fiskehamnar,
får härmed inkomma med följande underdåniga yttrande.

Statsrevisorerna ha låtit verkställa utredning i vissa fiskehamnar på kuststräckan
Kalmar—Strömstad. På grund av denna utredning konstatera revisorerna
till en början, att frågan om hamnavgifter för s. k. nöjesbåtar uppfattas
olika på skilda håll och att därvid principer tillämpas, som icke synas
överensstämma med gällande föreskrifter.

Enligt Svenska seglarförbundets uppfattning göres det i allmänhet icke
någon skillnad på nöjesbåtar tillhörande privilegierade sällskap, å ena sidan,

och andra nöjesbåtar, å andra sidan. Till Svenska seglarförbundets kännedom
har icke kommit något exempel på alt hamnmyndighet undersökt, om en båt
är registrerad i privilegierat sällskap eller icke. Det är även Svenska seglarförbundets
uppfattning, att det endast i något enstaka undantagsfall avkrävts
hamnavgifter för nöjesbåtar. I praktiken torde sålunda avgiftsbefrielsen
icke vara beroende av anslutningen till ett privilegierat sällskap.
Man synes därför icke heller kunna tala om att avgiftsbefrielsen till sina
verkningar blir ojämn.

Av statsrevisorernas utredning framgår, att man betraktar hamnavgift för
nöjesbåtar som en normal inkomstmöjlighet och att man anser att hamnarnas
svaga ekonomi motiverar att denna möjlighet icke lämnas outnyttjad.
Redan av statsrevisorernas utredning synes framgå, att frekvensen av nöjesbåtar
icke är så stor, att inkomstökningen torde ha någon praktisk betydelse
för hamnarnas finansiering. Å andra sidan skall observeras, att nöjessegelsäsongen
i egentlig mening omfattar kanske högst två månader under året.
Nöjcsbåtarnas besök i hamnarna bli därför koncentrerade till eu kort tid av
året. Bland annat på grund härav torde en kontroll från hamnmyndigheternas
sida av varje nöjesbåt samt uppbörd av avgifter icke kunna utföras
utan en fördyrad organisation inom dessa myndigheter. För att effektivt och
rättvist kunna uttaga hamnavgifter måste införas kontroll av båtarnas storlek,
ankomst- och avgångstider etc.

lindast med en mycket krullig höjning av nuvarande tariffer torde det
bli något överskott på en sådan kontrollverksamhet. Fn dylik höjning av
avgifterna torde också komma att medföra att nöjesseglare söka sig till
andra hamnar än avgiftsbelagda. För nöjesseglare finnes utmed landets
kuster utöver fiskehamnar en mångfald skyddade och bekväma tilläggsplatser.
Särskilt på ostkusten ha ett flertal seglarorganisationer upprättat
egna båthamnar.

Som förhållandena äro för närvarande fä nöjesseglare många gånger finna
sig i att vid besök i fiskehamnarna hålla till godo med att tränga sig samman
i de delar av hamnarna, som på grund av ringa vattendjup och i övrigt
äro mindre lämpade för fiskefartyg eller andra kommersiella fartyg. Nöjesseglare
riskera även att bli avvisade eller att förhalas, om fiskefartyg kräva
det utrymme, som tagits i anspråk. Det torde också vara fullt i sin ordning,
att nöjesseglare i fiskehamnar få stå tillbaka för den kommersiella trafiken.

Om hamnavgifter skulle införas för nöjesseglare, torde dessa komma att
göra anspråk på en annan betjäning i ifrågavarande hamnar. Detta kan
säkerligen vid vissa tillfällen leda till olägenheter för yrkestrafiken.

Statsrevisorerna ha påpekat att fiskare erlägga avgifter för såväl fiskebåtar
som nöjesbåtar. Fiskare eller den övriga befolkningen torde emellertid
icke i någon nämnvärd utsträckning hålla sig med nöjesbåtar i den mening
det här är fråga om. Emellertid är styrelsen angelägen framhålla, alt avgiftsbefrielsen,
såsom den är stipulerad och som den tillämpas, endast avser tillfälliga
besök i hamnarna. Det är helt naturligt, att fiskare såväl som alla
andra erlägga avgift för en dylik permanent båtplats, vilken innehavaren
kan kräva att fortlöpande få disponera.

Seglare från de nordiska länderna besöka i betydande omfattning grannländernas
hamnar. Åtskilliga bestämmelser finnas i detta sammanhang om
avgiftsbefrielse jämväl för utländska nöjesseglare. I praktiken torde hamnavgifter
för utländska nöjesseglare icke avkrävas vare sig i Sverige eller i
våra grannländer. Seglarförbundet vill endast fästa uppmärksamheten på

de konsekvenser, som kunna följa av avgifters införande här i landet och
den särställning, som Sverige härvid kommer att intaga.

Segelsporten har stor betydelse för ungdomens fostran genom att den verkar
karaktärsdanande och befordrar kunskap om och intresse för sjömansyrket.
Segelsporten har som rekreation under senare tid inom alla samhällskategorier
funnit en mångfald utövare, av vilka de flesta för utövande av
sin sport måste ikläda sig synnerligen betungande ekonomisk belastning,
enär båtmaterialet i anskaffning och underhåll medför kostnader av en
storleksordning, som föranlett båtsällskapen att bereda sina medlemmar
möjligheter att å egna små varvsanläggningar själva ombestyra skötseln av
båtarna.

Härigenom lämnar sjösporten, utöver den lid av ca 2 månader den kan
utövas på vattnet, genom underhålls- och utrustningsarbeten å båtarna en
nyttig fritidssysselsättning med härdande utearbete under större delen av
året för stor del av sjösporlens utövare. Det måste därför enligt seglarförbundets
mening vara angeläget, att denna sport icke belastas med ytterligare
kostnader i form av avgifter, som icke äro starkt befogade.

Med anledning av vad som ovan anförts får Svenska seglarförbundet härmed
uttala såsom sin bestämda mening, att ett slopande av privilegierna
även i samband med en höjning av hamnavgifterna icke skulle leda till av
statsrevisorerna avsett resultat men väl sannolikt skulle medföra svårigheter
och besvär för alla sjösportens utövare och allvarligt men för den för
landets ekonomi så betydelsefulla nu växande turismen.

Svenska seglarförbundet får därför i underdånighet föreslå, att den nuvarande
avgiftsfriheten måtte få bibehållas av såväl praktiska som ekonomiska
skäl, och anser Svenska seglarförbundet, att avgiftsfriheten även borde
utsträckas att omfatta alla nöjesbåtar vid tillfälliga besök i våra hamnar.

Stockholm den 15 januari 1955

Svenska seglarförbundet

J. WALLENBERG

Ordförande

Per H. Gedda

Svenska kryssarklubbens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konungen

Svenska kryssarklubben, Riksförening för turist- och långfärdssegling
(SXK), som beretts tillfälle att yttra sig över vad riksdagens senast samlade
revisorer anfört under § 18 angående viss befrielse från hamnavgifter i fiskehamnar
får härmed i underdånighet anföra följande.

Sjösporten i Sverige är ej längre exklusiv, utan utövas av folk från alla
inkomstklasser, ej minst från de lägre av dessa. Oaktat att sjösporten är
för staten gagnande bl. a. därigenom att den befordrar kunskap om och

intresse för sjömansyrket, verkar uppfostrande och karaktärsdanande å ungdomen
samt löser fritidsproblemet året runt för så många, har den icke i
större omfattning stötts ekonomiskt vare sig av staten eller kommunerna.
Båtfolket dragés därför med svårigheter av såväl praktisk som ekonomisk
art. Borttagas ifrågavarande förmåner tillkommer för sjösportens utövare
ytterligare en ekonomisk tunga, varjämte följa hindrande formaliteter och
irritationsmoment. Det kan ifrågasättas om ens vid relativt höga hamnavgifter
intäkterna komme att uppgå till kostnaderna för fortlöpande tillsyn
över in- och utgående båtar, inkassering, bokföring, redovisning och
kontroll.

Vad riksdagens revisorer anfört om att fiskarna måste erlägga hamnavgift
jämväl för egna lustfartyg är i full överensstämmelse med vad som
drabbar lustbåtsägare i hemhamnen. Då är nämligen fråga om permanent
båtplats och ej tillfälligt besök.

Fiskehamnarna äro oftast så stora att de utan olägenhet tåla eu belastning
av ett antal gästande lustfartyg. Såvitt för oss är känt, har det ej förekommit
att lustfartyg avvisats från hamn på grund av platsbrist men väl anmanats
förflytta sig till annan anvisad plats i hamnen.

Av anslag till byggande och underhåll av mindre hamnar och av leder,
vartill anslås bensinskattemedel, uppföras fiskehamnar. SXK har i eu framställning
till Kungl. Maj:t utrett att dess medlemmar under år 1953 erlagt
minst 110 000 kronor i bensinskatt för drift av sina båtar. Kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som granskat utredningen, har ej funnit något att
anmärka mot beloppet, vilket grundar sig på försiktigt låga siffror. Detta
belopp om 110 000 kronor avser som nämnts endast SXK med dess ca 1 650
inregistrerade båtar, varav ca 400 motorbåtar och minst 600 segelbåtar med
hjälpmotor. (Bil. 1.) För hela lustfartygsflottan i riket, enligt under krigsåren
utdelade bensinkort uppgående till ca 60 000 st. med motorer, erläggas
årligen i bensinskatt åtskilliga miljoner kronor, således mångdubbelt mer
än det beräknade underskottet för samtliga fiskehamnar i Sverige. Det vore
obilligt att under sådana förhållanden därjämte uttaga särskilda hamnavgifter
för tillfälliga besök i fiskehamnarna. Man måste fråga sig, varför
sjösporten skulle på detta sätt belastas med extra pålagor, under det alt
annan sport i så många avseenden erhåller direkt stöd av stat och kommun.

Vidare måste här framhållas eu organisatorisk fråga av betydelse för
myndigheterna. De förmåner, som privilegierna innebära för sällskapens
båtägare, äro dels avgiftsbefrielsen i hamnarna, dels vissa lättnader i in- och
utklareringsförfarandet. Nu har kungl. generaltullstyrelsen i förslag om ändring
av 126 § i tullstadgan föreslagit al! dessa klareringslättnader skola tillkomma
varje lustfartyg inregistrerat i »allmänt segelsällskap eller allmän
annan dylik sammanslutning», således oberoende av särskilda privilegier.
Bortfalla nu båda ifrågavarande särställningar, som tillkomma de privilegierade
sällskapen, förefinnes uppenbar risk att en mångfald båtägare icke
finna anledning att hava sin bål inregistrerad i sådan sammanslutning. Därvid
komme att uppstå ett för myndigheterna mindre tillfredsställande tillstånd.
Härutinnan hänvisa vi t. ex. till kungl. generaltullstyrelsens ovannämnda
förslag i vad avser påföljd för sammanslutning att hava sådan bål
inregistrerad, med vilken smuggling företagits under senaste två åren. SXK
finner att det borde vara ett statsintresse att de privilegierade sammanslutningarnas
särställning vidmakthålles, varigenom erhålles ordning genom
fasta organisationer, som i eget intresse hålla tillsyn över sina medlemmar.

För åtnjutande av befrielse från hamnavgift bör krävas att för gästande
lustfartyg företes av privilegierad sammanslutning utfärdat båtcertifikat
jämte kvitto utvisande att årets avgift för båten erlagts.

Det av riksdagens revisorer framlagda förslaget om hamnavgifter innebär
att hamnavgifter skulle uttagas jämväl för gästande utländska lustfartyg. Det
vore generande om utlänningar vid besök i svenska liskehamnar icke kunde
återgäldas den gästfrihet, som vi svenskar allmänt åtnjuta i utländska
hamnar.

Här föreligger alltså förslag att införa nytt irritationsmoment i den internordiska
samfärdseln ungefär samtidigt som kungl. generaltullstyrelsen —
efter framställning av SXK till Nordiska parlamentariska kommittén för
friare samfärdsel m. m. — i syfte att undanröja sådana moment vidtagit
åtgärder för underlättande av tullförfarandet av lustfartyg, speciellt utländska
(Bil. 2).

Med anledning av vad ovan anförts får SXK i underdånighet avstyrka
förslaget att avskaffa de privilegier om befrielse från hamnavgifter i fiskehamnarna,
som tillerkänts vissa svenska och utländska sjösportsammanslutningar.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
EINAR KJEBON

Ordförande

Ragnar Ernfors
Sekreterare

Bilaga 1

PM beträffande bensinåtgång

Inom Svenska kryssarklubbens båtbestånd finnas i maj 1954 följande
antal båtmotorer installerade:

i segelbåtar ca 300 st. inombords av i medeltal 15,5 hk,

minst 300 st. utombords av i medeltal 3,4 hk

i motorbåtar ca 350 st. inombords av i medeltal 34,5 hk,
sa 50 st. utombords av i medeltal 5,5 hk

Totala antalet motorer är sålunda minst 1 000 st. om sammanlagt 18 000
hk. Utgår man från en bränsleåtgång av 0,4 1 per hk-tiinme för inombordsmotorer
och 0,5 1 per lik-timme för utombordsmotorer samt en drifttid per
år av i genomsnitt 20 timmar hos hjälpmotorn i varje segelbåt respektive
100 timmar för varje motorbåt, erhålles en sammanlagd bränsleåtgång om
550 000 liter. Då ca 30 % av motorbåtsmotorerna torde drivas med fotogen
i stället för bensin, skulle den totala bensinåtgången vid i föreningen registrerade
båtar utgöra ca 400 000 liter per år. Detta motsvarar en bensinskatt
av ca 110 000 kronor per år, räknat efter 28 öre per liter.

Bilaga 2

Nordiska parlamentariska kommittén
för friare samfärdsel m. m.

Svenska gruppen

Till Svenska krijssarklubben

Med anledning av Eder skrivelse den 17 mars 1954 angående frågan om
förenklingar av de svenska tullbestämmelserna för utländska lustfartyg har
jag äran meddela följande.

Efter behandling av ärendet vid nordiska tullmötet i Stockholm i april har
generaltullstyrelsen — i avvaktan på en gemensam nordisk reglering av
behandlingen i tullhänseende av lustbåtar i internordisk trafik — under
hand meddelat samtliga kustdistriktschefer vissa direktiv. Sålunda skall för
lustfartyg, varom förmäles i 126 § tullstadgan, vid ankomsten till svenskt
tullområde utfärdas visitationssedel, som sedan skall medföras av fartygsbefälhavaren
och uppvisas vid förnyad prejning eller vid ankomst till kustpostering
eller tullplats. Ny visitation av fartyget skulle därvid förekomma
endast då särskilda skäl föranledde därtill (exempelvis då fartyget efter den
första visitationen besökt annat land).

Nu nämnda förfarande, som icke har stöd i tullförfattningarna, kommer
att beträffande södra kustdistriktet tillämpas senast från den 1 juli. I övriga
kustdistrikt har det redan tidigare tillämpats.

Det är kommitténs förhoppning, att detta system skall fungera tillfredsställande,
och att danska lustfartyg hädanefter icke skall möta några svårigheter
i tullhänseende vid besök i svenska farvatten.

Stockholm den 24 juni 1954

För ordföranden
Claes Hnldtgrcn

Sveriges motorbåts unions
och

Kungl. motorbåt klubbens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 18

Till Konungen

Angående viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar

Sveriges^ motorbåts union och Kungl. motorbåt klubben, som anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i
sin berättelse under § 18, få härmed i underdånighet gemensamt anföra
följande.

Genom nådig resolution den 7 december 1915 har medgivits att Kungl.
motorbåt klubben må för sina fartyg och båtar i svenska hamnar åtnjuta
befrielse från alla de avgifter, som i allmänhet för fartyg i sådana hamnar
redan äro eller framdeles kunna varda fastställda, med undantag av lotspenningar,
då lots begagnas.

8!»

De skäl, varpå detta medgivande till Kungl. motorbåt klubben, Sveriges
motorbåts union in. fl. grunda sig, gälla alltjämt. Dessa organisationers uppgifter
all verka för motorbåtars utveckling och användning, att sprida kännedom
om bestämmelser för sjöfart och navigering, alt befordra kunskap om
och intresse för sjömansyrket och därigenom ge icke minst ungdomen tillfälle
till en uppfostrande och karaktärsdanande verksamhet på sjön tjäna
ett allmännyttigt ändamål, som visat sig gagnande. Den stegrade utvecklingen
av antalet sjösportklubbar och av dessas verksamhet visar att behovet
av sådan verksamhet ökat.

Sjösportens organisationer verka i motsats till många organisationer, som
utöva idrott och annan sport, utan bidrag från staten. Privilegiet i form av
befrielse från hamnavgifter är den enda förmän därav tillerkända organisationer
erhålla. Ett borttagande av detta skulle innebära eu ekonomisk belastning
för sjösportens utövare och motverka det intresse för turist- och långfärder
även med små båtar, som utvecklats under de senaste åren med den
alltmer ökade insikten om betydelsen av sådana färder för fostran på sjön,
befordrande av kunskap och intresse för sjömansyrket.

Den ekonomiska vinst staten skulle kunna nå genom det föreslagna upphävandet
av befrielsen från hamnavgifter står ej i rimlig proportion till de
olägenheter som förslaget skulle åsamka sjösportorganisationerna och båtägarna.

Fiskehamnar uppföras med bidrag från anslaget till byggande och underhall
av mindre hamnar och leder, vartill anslås bl. a. bensinskattemedel. Till
Sveriges motorbåts union äro f. n. anslutna ca 24 000 medlemmar och ca
12 000 motorbåtar. Den bensinskatt som erlägges för dessa båtar kommer
icke motorbåtsporten till godo i proportion till den nuvarande förbrukningen
av bensin till motorbåtar som den borde göra. Med motorer utrustade lustfartyg
erlägga årligen i bensinskatt avsevärt större belopp än det beräknade
underskottet för landets fiskehamnar. Med hänsyn till detta förhållande
synes del obefogat att uttaga hamnavgifter av motorbåtar för tillfälliga
besök i fiskehamnarna.

Tillfälliga hamnbesök göras företrädesvis under långfärder för proviantering,
länkning av drivmedel och av turistintresse, varvid samhället tillföres
inkomster. Upptages hamnavgift komma hamnbesöken att inskränkas, och
en särskilt för de små samhällena kanske betydelsefull inkomst skulle falla
bort. Båtägarna skulle i och med hamnavgiftens erläggande även kunna göra
anspråk på viss betjäning och vakthållning i hamnen.

Den i regel korta tid lustfartyg på långfärd uppehålla sig i hamn kan
knappast orsaka olägenheter för fiskenäringen. Det får förutsättas att båtägare,
som tillhöra privilegierade klubbar, respektera de anvisningar, som
ges av hamnars tillsyningsmän, och lämna plats för fiskenäringens utövare.

Vad riksdagens revisorer anfört om alt avgifter upptagas för de i hamnen
hemmahörande fiskefartygen och även för fiskare tillhöriga nöjesbåtar gäller
väl knappast sådana korta uppehåll, som göras av tillfälligt besökande
båtar, utan uppehåll under längre tid såsom månad eller hel säsong. För
båtplats, som reserveras så lång tid, utgår avgift även i klubbarnas egna
hamnar för klubbens medlemmar. I samband härmed framhålles att fiskefartyg
alltid tillåtits avgiftsfritt begagna Kungl. motorbåt klubbens hamn.
som helt bekostats med klubbens egna medel, och att denna förmån i stor
utsträckning utnyttjas av fiskare. Detsamma är förhållandet i många andra
klubbhamnar.

Den befrielse från hamnavgifter, som medges båtar, för vilka certifikat
är utfärdat av de privilegierade sjösportorganisationerna, är grundad på en
traditionell, internationellt ömsesidig sedvänja inom sjösporten. Svenska
båtar med certifikat åtnjuta motsvarande förmån i utländska hamnar. Ett
upphävande av befrielsen från hamnavgifter i svenska hamnar för båtar
tillhörande utländska privilegierade klubbar skulle motverka det internationella
samarbetet inom sjösporten samt turistintressena.

Den befrielse från hamnavgifter, som efter prövning i varje särskilt fall
nådigt givits vissa sjösportorganisationer, är medgiven under bl. a. det villkoret
att ombord skall medhavas ett av klubbens styrelse utfärdat certifikat,
upptagande fartygets namn, nummer och dräktighet samt ägarens namn och
hemort. Därutöver ha klubbarna föreskrivit att certifikatet endast gäller om
det är åtföljt av kvitto på löpande årets medlemsavgift och i förekommande
fall på den årliga registreringsavgiften för båten. Endast sådana sjösportorganisationer,
vilkas uppgifter och verksamhet ansetts vara av sådan allmännyttig
art att befrielse från hamnavgifter av Kungl. Maj:t ansetts motivera
den privilegierade ställning, som det nådiga medgivandet innebär, ha erhållit
sådant medgivande. Det finns därför ingen anledning för hamnmyndigheterna
att tillämpa bestämmelserna olika eller på annat sätt än medgivandet
föreskriver. Tillämpningen bör ske enligt de villkor, som äro angivna i certifikatet
för båtar tillhörande endast de organisationer, som erhållit ifrågavarande
privilegium.

På grund av vad ovan anförts få Sveriges motorbåts union och Kungl.
motorbåt klubben i underdånighet avstyrka förslaget att avskaffa de privilegier
om befrielse från hamnavgifter i svenska hamnar, som tillerkänts
vissa sjösportsammanslutningar.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
Sveriges motorbåts union
Kungl. motorbåt klubben
GÖSTA ODQVIST

Ordförande

Rolf Peterson
Sekreterare

Sveriges motorbåts union

N van Rijswijk
Sekreterare

Kungl. motorbåt klubben

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 19 i sin berättelse anfört angående vissa
mark- och förläggningsfrågor.

Till ållydnad härav lar forlifikationsförvaltningen anföra följande.

Ämbetsverket, under vars förvaltning slår all kronan tillhörig å försvarets
fastighetsfond redovisad mark utom llyglält och dylikt, ar väl medvetet om
att betydande arealer av försvarets mark äro sä belägna och av sådan beskaffenhet,
afl de i och för sig skulle vara väl lämpade för bebyggande och
alt till följd härav inom åtskilliga städer och andra tätorter kollisioner föreligga
mellan stadsbyggnadssynpunkter och försvarets intressen. Dessa problem
ha under de senaste åren blivit mera omtattande och mera omedelbar!
aktuella än tidigare. Detta förhållande, som generellt sell är särskilt märkbart
beträffande arméns förläggningsorter, är i de flesta fall helt beroende
på stadsbebyggelsens expansion. Flertalet av arméförbandens nu i bruk varande
etablissement uppfördes under aren 1900—1915 och förlädes då i utkanterna
av städerna. Därvid tillsägs regelmässigt, att den egentliga stadsbebyggelsen
ä ena sidan samt de militära etablissementen med tillhörande
(övningsfält å andra sidan skildes åt av större obebyggda områden. I många
av de berörda städerna bar efter angivna tidpunkt stadsbebyggelsen i hög
grad expanderat — i särskilt uppdrivet tempo under det senaste årtiondet.
Resultatet har för de flesta etablissementens och övningsfältens del blivit,
att dessa på eu eller flera sidor kommit i omedelbar kontakt med stadsbebyggelsen.
Vid den fortsatta stadsplaneringen ha sedan större eller mindre
delar av övningsfälten kommit i blickpunkten såsom i och för sig lämpliga
objekt för bebyggande. I samma mån som övriga välbelägna och med hänsyn
till grundförhållanden m. m. lämpliga markområden konsumerats av
bebyggelsen ha önskemålen alt fa exploatera de markreserver, som åtskilliga
övningsfält representera, blivit allt starkare, f ortifikationsförvallningen har
genom sin verksamhet kommit till den uppfattningen, att läget för närvarande
beträffande flera städer är sådant, att i fråga om dessa eu allsidig
undersökning av hithörande spörsmål hör ske inom de närmaste åren för
att söka åstadkomma sådana lösningar av problemen, som vid en objektiv
avvägning av de kolliderande viktiga samhällsintressena framsta såsom
riktiga. Det synes uppenbart, att undersökningar av ifrågavarande art böra
anförtros åt något organ, som är utrustat med sakkunskap i olika berörda
avseenden. För fortifikationsförvaltningen har det därför framstått som
ändamålsenligt, när försvarets fastighetsnämnd föregående år inrättades.
Såsom ämbetsverket har uppfattat saken, har denna nämnd till eu av små
viktigaste uppgifter just att verkställa nämnda undersökningar och föreslå
allsidigt avvägda åtgärder för att i görligaste mån lösa problemen. Likaså
framstår det som en på nämnden ankommande viktig uppgift att undersöka
i vad mån de i en ny försvarsordning ingående fredsförbandens lokalisering
bör påverkas av marksvårigheter för vissa tätorter.

Ehuru fortifikationsförvaltningen sålunda är övertygad om att ett specialorgan.
utrustat med särskild sakkunskap, behöver utreda och lösa åtskilliga
markproblem, som sammanhänga med försvarets markinnehav i tätorter,
synes det ämbetsverket tveksamt, om det kan vara lämpligt att tillskapa ett
för statsförvaltningen gemensamt organ, som skulle handha liknande frågor
beträffande statens markinnehav över huvud och även beträffande den
ecklesiastika jorden. Skälen till denna tveksamhet äro följande.

Vid eu översiktlig inventering av problemställningarna kan det visserligen
ligga nära till hands att söka tillskapa eif för hela statsförvaltningen in. in.
gemensamt organ i syfte att åstadkomma samlade lösningar och enhetliga
bedömanden. Men man får icke bortse från att det är väsentligen olika be -

dömningsgrunder, som måste tillämpas beträffande å ena sidan sådana fall.
där den för tätbebyggelse lämpade marken icke användes för annat än jordoch
skogsbruk (t. ex. domänverkets mark och den ecklesiastika jorden), och
å andra sidan sådana fall, där kronans ifrågavarande mark redan utnyttjas
för betydelsefull verksamhet i det allmännas tjänst (såsom fallet är med
förvarets mark). I dessa senare fall kan man icke anlägga enbart renodlade
.stadsbyggnad ssyn punk ter, utan man måste — såsom också byggnadslagstiftningen
förutsatt — mot dem väga de övriga allmänna intressen, som beröras.
Den komplicerade problemställningen framstår tydligast, när man betänker,
att den relativt korta värnpliktstiden medför att övningarna i görligaste mån
måste förläggas i närheten av kasernetablissc-menten. Det torde med hänsyn
bland annat härtill icke bliva någon framkomlig väg att upplåta övningsfält
for exploatering och låta etablissementen ligga kvar, kompletterade med
nyanskaffade övningsfält på längre avstånd. Där det icke är möjligt eller
tillräckligt att åstadkomma begränsade lösningar, innebärande att mindre
delar av övningsfält avstås mot kompensation i annan mark, som angränsar
fälten, torde man därför få väga mot vartannat fördelarna av att för bebyggelse
exploatera visst övningsfält och nackdelarna av att behöva förflytta
hela etablissementet med allt vad därtill hör. Man bör också beakta, att
avstående av mark från försvaret och anskaffande av kompensationsmark
(eventuellt i samband med förflyttning av hela etablissement) måste planläggas
och genomföras samtidigt. Det sagda torde vara tillräckligt för atl
belysa, hur särpräglade de problem äro, som måste lösas, när man gar att
Pröva frågor om avstående av större markområden från försvaret för tätbebyggelse.

Av revisorernas egen redogörelse för marksvårigheterna för vissa städer
framgår vidare, att i flertalet tall. där allvarliga svårigheter föreligga och
dessa kunde tänkas bliva avhjälpta genom ianspråktagande av kronan tillhörig
mark, det är försvarets mark, som i första hand avses. Samordningsbehovet
synes däremot icke framträda med samma påtagliga aktualitet.
Belysande är, att i ett sådant fall som Uppsala, där den statliga marken är
utspridd på eif tiotal olika myndigheter, likväl konstateras alt om staden
iinge förvärva den mark, som nu disponeras av Upplands regemente och
armens underofficersskola, skulle behovet av mark för tätbebyggelse vara
fyllt för överskådlig tid framåt.

Av det sagda framgår, att det är särpräglade problem, som måste lösas,
när man skall pröva frågor om upplåtande av större markområden från
försvaret för tätbebyggelse — problem, som icke återfinnas beträffande
exempelvis domänstyrelsens mark eller den ecklesiastika jorden. Problemen
avse icke blott avstående av mark utan även anskaffande av annan sådan
i kompensation och även förflyttning av hela etablissement m. m. Vidare
är konstaterat, att de markfrågor, som beröra försvaret, äro mest betydelsefulla
och aktuella. Om man i sådant läge skulle slå sönder det organ _

försvarets fastighetsnämnd — som Kungl. Maj:t nyligen tillskapat bland
annat för att söka lösa ifrågavarande problem och låta detta organ åtminstone
i vissa avseenden uppgå i ett nytt för hela statsförvaltningen in. in.
gemensamt organ, fruktar fortifikationsförvaltningen att därigenom skulle
uppkomma långt mera olägenheter än fördelar. Det nya organet kan befaras
bliva alltför tungrott, och viktiga lösningar, som borde uppnås inom eu relativt
nära tidrymd, skulle kunna fördröjas. För försvarets del skulle det nya
organet icke kunna fungera effektivt, om det icke även finge bedöma frågor

om markanskaffning i kompensation för avstående av mark, något som
skulle kunna snedvrida verksamheten när det gällde andra statliga förvaltningsområden
m. in.

Vid sina bedömanden har fortifilcationsförvaltningen icke bortsett från att
revisorernas förslag rörande arbetsuppgifter för eu statens marknämnd i
visst avseende är mera rationellt än vad nu gäller beträffande försvarets
fastighetsnämnd, nämligen så till vida att marknämnden skulle vara icke
blott utredande och förslagsslällande utan även förhandlande. Ämbetsverket
utgår emellertid ifrån att detta spörsmål, som beträffande fastighetsnämnden
ännu icke torde ha blivit högaktuellt, kommer att lösas antingen genom att
fastighetsnämnden vid fortsatt verksamhet helt omhändertar förhandlingarna
i vissa angelägenheter eller genom en uppdelning och samarbete mellan
nämnden och fortifikationsförvaltningen, som därvid måste i viss omfattning
utbyggas.

Avslutningsvis anser sig fortifikationsförvaltningen icke kunna underlata
att framhålla, att det enligt ämbetsverkets uppfattning är långt viktigare att
statsmakterna vidtaga alla erforderliga åtgärder för att skapa förutsättningar
för uppnående av praktiska resultat genom försvarets fastighetsnämnds
verksamhet än att den av revisorerna förordade samordningen av samtliga
statliga markproblem i förhållande till tätorterna kommer till stånd. 1 förstnämnda
hänseende är det, bland annat, av stor betydelse att nuvarande
olämpliga bestämmelser om disposition av inflytande köpeskillingar vid
markförsäljningar från försvaret ändras, så att bestämmelserna icke som
nu försvåra och förhindra markutbyten vid övningsfält in. m., vilka markutbyten
skulle kunna tillgodose vissa av garnisonsorternas i och för sig välmotiverade
önskemål om upplåtelse av begränsade markområden från försvaret
för bebyggelse. Fortifikationsförvaltningen tillåter sig erinra om att
ämbetsverket i underdånig skrivelse den 1 november 1954 framlagt förslag
härutinnan.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON

GUNNAR IIÖIJER

L. Kummel

Bostadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har bostadsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört i
§ 19 av sin berättelse rörande vissa mark- och förläggningsfrågor. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Att den statliga marken såväl som den ecklesiastika ävensom den av Uppsala
universitet ägda eller förvaltade skall inordnas under de i byggnadslagen
grundläggande reglerna, alt planeringen av tätorterna skall ske med
hänsyn till samhällsekonomiska, sociala och tekniska synpunkter anser

bostadsstyrelsen självklart. 1 likhet med revisorerna finner styrelsen det
också uppenbart att i princip icke andra synpunkter bör anläggas på frågan
om den i statens och kyrkans ägo befintliga markens utnyttjande än på
frågan om exploateringen av privatägd mark. Styrelsen vill dessutom instämma
i och understryka revisorernas uttalande, att även om kommunernas
ansvar för bebyggelsens lämpliga ordnande icke får undanskymmas det är
uppenbart att en tillfredsställande lösning icke kan ernås utan statens positiva
medverkan. Styrelsen finner det ur de synpunkter styrelsen har att företräda
synnerligen tillfredsställande, alt revisorerna tagit upp dessa frågor
till behandling och framlagt förslag avsedda att medföra en snabb förbättring
av förutsättningarna för en sådan medverkan från statens sida.

Även om enligt styrelsens erfarenhet icke berättigade klagomål kan framställas
beträffande statliga och kyrkliga myndigheters beredvillighet att
medverka till uppgörelser som främjar en sund bebyggelseutveckling, innebär
statliga markinnehav i ett flertal orter svåra problem för de kommunala
organen vid planeringen av bostadsbebyggelsens lokalisering. Särskilt gäller
detta orter med militära markområden och anläggningar invid eller inne i
den civila bebyggelsen. Att inom rimlig tid åstadkomma en önskvärd förflyttning
eller omdisposition av anläggningar och mark för försvarets behov
erbjuder stora ekonomiska och andra svårigheter. På flera orter där bostadsbebyggelsen
expanderar kraftigt medför detta risker för fellokalisering av
bostadsbebyggelsen. Beträffande den ecklesiastika marken ligger svårigheterna
främst däruti, att ett försäljningsärende med den nuvarande ordningen
i regel kräver en mycket lång behandlingstid.

Revisorerna har behandlat mark- och förläggningsfrågorna främst ur synpunkten
av kommunernas möjligheter att disponera över statlig och ecklesiastik
mark och har endast i förbigående vidrört frågan om värderingen
av sådan mark vid försäljning. Styrelsen anser sig ha anledning att i detta
sammanhang aktualisera även sistnämnda fråga.

Redan år 1945 ansåg sig statens byggnadslånebyrå ha anledning att i
framställning till Konungen (socialdepartementet) hemställa om utredning
rörande den av statliga myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken.
Byrån hemställde om skyndsam utredning avseende dels frågan om en översyn
av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa eu bättre
överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tillämpning
av rationellare grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad
jord. Byggnadslånebyråns skrivelse upptogs till behandling i den årligen
återkommande propositionen om bemyndigande för Kungl. Maj:t att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom (proposition 198/1946). Chefen för finansdepartementet
uttalade därvid följande.

»De allmänna riktlinjer som hittills gällt beträffande förfarandet vid fastighetsförsäljningarna
och beträffande försäljningsvillkoren torde jämväl i
huvudsak böra erhålla fortsatt tillämpning under nästa budgetår. En viss
uppmjukning torde dock vara erforderlig i syfte att provisoriskt i möjlig man
tillgodose de syftemål, som föranlett statens byggnadslånebyrås förut berörda
framställning. Byrån avser med sitt förslag att få till stånd en samordning
mellan prissättningen vid de statliga försäljningarna och de tomtpriser, som
av byggnadslånebyrån skola läggas till grund vid beviljandet av subventionslån
för bostadsbyggandet. Det av byrån upptagna spörsmålet är enligt
min mening av stor vikt. Det är givet, att staten icke bör driva eu försälj -

ningspolilik, som motverkar eller försvårar den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken.
Frågan om på vad sätt och i vilka former eu anpassning
skall kunna komma till stånd vid försäljning av olika slag av kronojord
och av kyrklig jord är emellertid komplicerad och kan, såsom byggnadslånebyrån
förutsatt, icke lösas utan närmare utredning. 1 avvaktan på
resultatet av en sådan utredning vill jag förorda, att Kungl. Maj:t tills vidare
erhåller befogenhet att vid försäljning jämlikt förevarande bemyndigande av
fastigheter för bostadsbyggnadsändamäl göra avsteg, där så finnes av förut
angivna skäl påkallat och garantier finnas för att det lägre försäljningspriset
icke föranleder enskild spekulationsvinst, från den allmänna regeln, alt priserna
skola ur affärssynpunkt vara sa fördelaktiga för staten som möjligt.»

Efter riksdagens bifall till propositionen utfärdades till vederbörande statsmyndigheter
ett cirkulär, vari Kungl. Maj:t läste myndigheternas uppmärksamhet
på vad chefen för finansdepartementet vid anmälan av propositionen
anfört beträffande försäljning av kronan tillhöriga fastigheter för bostadsändamål.

I sitt betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
(SOU 1948:4) framhöll markutredningen, att den enligt meddelade
direktiv torde komma att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett
centralt statligt organ, som skulle ha att åvägabringa en samordning av alla
myndigheters och institutioners handläggning av markfrågor. Utredningen
föreslog, att det i avvaktan på denna frågas lösning skulle uppdragas åt
statens hyggnadslånebyrå att värdera all till försäljning för tätbebyggelse
ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord. Chefen för finansdepartementet upptog
frågan vid 1948 års riksdag (proposition 241/1948) och framhöll, atl
samordningen av statens markprispolitik med bostadspolitiken vore så viktig
att myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t överläte beslutanderätten vid försäljning
av statlig jord, alltid borde höra byggnadslånebyrån angående den
ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse. Häremot hade
riksdagen intet att erinra.

De regler som till följd av nämnda ställningstaganden av statsmakterna
har införts och alltjämt tills vidare gäller innebär, alt byggnadslånebyrån
och sedermera bostadsstyrelsen har att värdera eller avgiva yttrande över
värdet vid praktiskt taget all försäljning av statlig och ecklesiastik mark.
Genom de möjligheter att göra avsteg från eljest gällande grunder för prissättning
av statens och kyrkans mark har prissättningen under senare år kunnat
ske på ett sådant sätt att numera några berättigade klagomål knappast
kan resas däremot. Det bör emellertid framhållas, att den nu gällande ordningen
är ett provisorium och att fortfarande såsom direktiv vid försäljning
av kronans mark gäller, att försäljning bör ske på fullt affärsmässiga grunder
och normalt vid offentlig auktion. Såsom styrelsen framhållit i eu framställning
till Konungen (justitiedepartementet) den 9 januari 1952 angående
utredning om vissa markpolitiska frågor kvarstår önskemålet om eu samordning
av de villkor som gäller vid försäljning av statlig och kyrklig jord
med bostadsstyrelsens direktiv.

Revisorerna föreslår, att en statens marknämnd inrättas. Styrelsen, som
i likhet med revisorerna anser att särskilda åtgärder bör vidtagas för att få
till stånd snabba och tillfredsställande lösningar av de problem som statens
och kyrkans markinnehav skapar för bostads- och annan bebyggelse i flera
orter, tillstyrker i princip detta förslag. Styrelsen förordar, att de spörsmål
som sammanhänger med den föreslagna centraliseringen av handläggningen

av kronans markfrågor utan dröjsmål närmare ulredes. Därvid bör även
omprövas dels principerna för prissättningen vid försäljning av statlig och
ecklesiastik mark, dels frågan huruvida värderingen av sådan mark fortfarande
skall åvila styrelsen eller överföras till den föreslagna marknämnden.

När styrelsen avger yttrande över ifrågasatt köpeskilling eller på begäran
av vederbörande verk eller myndighet verkställer värdering av mark, sker
detta i huvudsaklig anslutning till expropriationslagens värderingsgrunder.
Enligt styrelsens mening bör all statlig och ecklesiastik jord värderas i enlighet
därmed. Om denna princip fastställes, är det ur de synpunkter styrelsen
har att företräda icke något att erinra mot att värderingsuppgifterna överföres
till en statens marknämnd. Såsom skäl härför kan också anföras, att
de förhandlingar i markdispositionsfrågor, som föreslås åligga eu sådan
nämnd, förutsätter en bedömning även av frågan om markens värde.

Med hänsyn till den betydelse handhavandet av statliga och ecklesiastika
markfrågor har för bostadsbyggandets utvecklingsmöjligheter och tomtkostnadsnivån
i ett stort antal orter, bör sakkunskap rörande markvärdefrågor
och bostadsbyggande bli representerad i eu kommande statlig marknämnd.

Såsom framgår bl. a. av revisorernas egen undersökning, utgör försvarets
markinnehav och anläggningar aktuella, besvärliga hinder för bostadsfoySS^ndets
lokalisering till de därför mest lämpade områdena. Revisorerna
har också påpekat att pågående och planerade försvarsinvesteringar kan
komma att ytterligare försvåra lösningen av dessa problem. Ett avgörande
i dessa mark- och förläggningsfrågor är alltså brådskande. Styrelsen vill
särskilt understryka vad revisorerna anfört om nödvändigheten att minska
och förebygga flygbullerstörningarna i bostadsområden. Styrelsen och länsbostadsnämnderna
ställs redan nu inför fall, i vilka med hänsyn till sådana
störningar tveksamhet råder om planerade bostadshus bör uppföras. Med
hänsyn till dessa omständigheter finner styrelsen det angeläget att intill dess
en statens marknämnd hinner organiseras den nyinrättade försvarets fastiglietsnämnd
beaktar de synpunkter som framförts av riksdagens revisorer i
19 § av deras berättelse.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna herr Bergman, fru Lewén-Eliasson, herrar Jonsson, Hansson,
Persson och Strandberg, byråcheferna Grape, Gustavsson och Strokirk,
t. f. byråchefen Rosén samt förste aktuarie Grefelt, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1955

ESKIL GREFELT

Underdånigst
ALF JOHANSSON

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Byggnadsstyrelsen finner i likhet med riksdagens revisorer att de förhållanden,
som beröres i § 19 av revisorernas berättelse, är av sådan art att
en översiktlig och enhetlig behandling av hithörande problem framstår som

angelägen. Byggnadsstyrelsen, som har allmänt överinseende över tillämpningen
av gällande byggnadslagstiftning, och därmed även har att ta ställning
till praktiskt stadsplanearbete, skulle med tillfredsställelse hälsa åtgärder,
som bidrager till ett på lång sikt ändamålsenligare utbyggande av våra
städer och övriga samhällen.

Flera olika lösningar kan givetvis tänkas för den form ett sådant utredande,
förhandlande och förslagsställande organ lämpligen bör erhålla.
Man kan antingen tänka sig en helt fristående nämnd på sätt revisorerna
föreslagit eller en anslutning till ett befintligt statligt organ — byggnadsstyrelsen
eller annat lämpligt verk — med näraliggande arbetsuppgifter.
Fn helt fristående, med erforderlig expertis och kanslipersonal försedd
nämnd kan ur vissa allmänna synpunkter vara lämplig. På grund av arbetsuppgifternas
art och omfattning torde dock för en i allo sakkunnig behandling
expertisen behöva vara tämligen omfattande och för nämndens inre
administration erfordras viss personal.

Av bl. a. ekonomiska skäl kan det därför ifrågasättas om inte verksamheten
hellre borde anslutas till något redan existerande statligt organ, där
planteknisk, juridisk, ekonomisk och annan expertis i viss utsträckning
redan finnes och en administrativ organisation redan fungerar.

Även om man knappast kan räkna med att något sådant organ med nuvarande
personalresurser kan åläggas nya arbetsuppgifter, torde det ändå
genom undvikande av dubbelarbete och genom effektivare utnyttjande av
kvalificerad personal m. in. kunna antas att den förstärkning av personalen
som därvid erfordras blir betydligt mindre än personalbehovet vid uppbyggnad
av en helt ny fristående organisation.

En organisatorisk lösning av här antytt slag måste givetvis i sin närmare
utformning vara sådan, att de av riksdagens revisorer uppdragna allmänna
riktlinjerna för verksamheten inte äventyras. Det torde inte stöta på några
principiella svårigheter att inom ett verks administrativa ram ge en verksamhet
av här ifrågavarande slag en sådan organisatorisk ställning att förutsättningarna
för en allmännyttig insats blir likvärdiga med dem. som kan
erhållas inom en helt fristående nämnd.

Inom vissa statliga verk och inrättningar förekommer arbetsuppgifter,
som berör hithörande frågor, och verkens organisation gör i regel en anknytning
möjlig och lämplig. Det synes dock som om vissa faktorer talar för
att byggnadsstyrelsen i första hand ifrågakommer därest en anknytning
till ett befintligt organ skall ske.

Byggnadsstyrelsen har redan nu mycket omfattande och nära kontakt med
de problem varom här är fråga huvudsakligen genom dess stadsplanebyrå,
som under alla omständigheter har att svara för väsentliga delar av den
verksamhet som har med riktlinjerna för markens disposition att göra.
Dessutom disponerar byggnadsstyrelsen över ett fullständigt och aktuellt
stadsplanearkiv. Tillgången till ett sådant är nödvändigt, då det eljest måste
beräknas medföra särskild tidsförlust att införskaffa erforderligt arbetsmaterial.
Enbart uppläggning och vidmakthållande av ytterligare ett dylikt
arkiv innebär ett onödigt och dyrbart dubbelarbete.

Byggnadsstyrelsen har redan tidigare i remissvar den 13 juni 1953 över
betänkande angående styrelsens arbetsuppgifter och organisation (SOU
1952:35) tillstyrkt däri framlagt förslag att djurgårdsnämndens arbetsupp -

7 Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. It

gifter skulle övertagas av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har därvid beträffande
sättet för handläggning av ifrågavarande arbetsuppgifter bl. a. anfört
följande:

»Därest det från statsmakternas sida befinnes lämpligt att riksdagen på
ett tidigt stadium beredes tillfälle att följa markförsäljningar och markdispositioner
av ifrågavarande slag finner styrelsen att detta kan ske genom
att riksdagen utser ett visst antal representanter som skola deltaga i handläggning
av ärenden av detta slag inom byggnadsstyrelsen. Härigenom skulle
riksdagen tillförsäkras samma insyn som nu i frågor som sammanhänga
med exploatering av djurgårdsmark. Styrelsen utgår vidare från att erforderlig
kontakt i dessa frågor kan uppehållas jämväl mellan djurgårdsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen på sätt redan nu sker i ärenden som beröra
förvaltningens arbetsområde.»

Vid ett närmare studium av möjligheterna att ansluta den av revisorerna
berörda verksamheten till byggnadsstyrelsen framstår en utveckling av det
till styrelsen knutna rådet för översiktlig planläggning såsom närmast till
hands liggande. I detta råd, som tillkom sedan 1953 års riksdag anvisat
medel för ändamålet, ingår representanter för arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Svenska stadsförbundet, Landskommunernas förbund och
statens samhällsvetenskapliga forskningsråd. Dessutom finnes expertis för
vissa speciella frågor.

Med hänsyn till sin sammansättning torde rådet med viss komplettering
få anses väl lämpat för att handhava de uppgifter varom här är fråga.
Bl. a. bör en komplettering övervägas i syfte att skapa garantier mot att
de statliga synpunkterna ensidigt beaktas. Vidare bör bl. a. domänstyrelsen
och de militära myndigheterna representeras. Försvarets intressen kan måhända
tillgodoses genom en representation motsvarande den som nu finnes
i försvarets fastighetsnänmd. En förstärkning av rådets kansli erfordras
vidare för att möta den utökning av de nuvarande uppgifterna, som följer
av en ändrad instruktion i förevarande sammanhang.

Sammanfattningsvis tillstyrker byggnadsstyrelsen sålunda revisorernas
förslag om en enhetlig behandling av hithörande problem, men då en fristående
nämnd för uppgifternas handhavande måste kräva förhållandevis
stora kostnader, vill styrelsen i stället ifrågasätta en anknytning till ett
befintligt verk och då i första hand byggnadsstyrelsen.

I handläggningen av detta ärende har förutom generaldirektören Wejke
och tjf byggnadsrådet Roempke, föredragande, jämväl byggnadsråden
Quiding och Lindegren samt byråchefen Wirseen deltagit.

Stockholm den 17 januari 1955

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

STEN O. ROEMPKE

Börje XVehlin

I > jm‘gå rdsn änindens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, t; It)

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 17 december 1954 anbefalld all avgiva utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse under § 19 anfört
angående vissa mark- och förläggningsfrågor får djurgårdsnämnden
anföra följande.

Den av revisorerna upptagna frågan om inkopplandet på ett lämpligt sätt
och vid rätt tidpunkt i städers och andra tätortskommuners utbyggnad av den
inom dessa kommuner liggande statliga och därmed jämförliga marken har,
såsom av revisorernas berättelse framgår, tidigare vid flera tillfällen varit
föremål för uppmärksamhet. Särskilt riksdagens år 1941 församlade revisorer
behandlade denna fråga. De ansågo att en utredning borde komma
till stånd angående förutsättningarna för att åt ett särskilt organ uppdraga
att handhava hithörande frågor. I utlåtande den 15 januari 1942 över dessa
revisorers berättelse fann den dåvarande djurgårdskommissionen goda skäl
tala för att sådan utredning komme till stånd. Kommissionen hade heller
icke något att erinra mot att utredningen planlades efter i huvudsak de
linjer, som uppdragits i 1941 års revisorers uttalande.

Inom såväl städerna som andra kommuner med total eller partiell tätortshebyggelse
ligga, enligt vad allmänt är känt, ofta betydande statliga eller
därmed jämförliga områden, vars användning kommunerna vid planläggningen
av bebyggelsens utveckling ofta ha svårt att räkna med. Kommunerna
ha vidare ej heller möjlighet att, även om statliga områden ingå i
planeringen, själva bestämma när områdena skola intagas i exploateringen.
Såsom följd härav kunna inom eller inskjutande i bebyggelsen ligga öar eller
vikar av obebyggd statlig mark. Då emellertid den principen måste vara
riktig, att vid en bebyggelseplanering och exploatering icke andra sjmpunkter
böra läggas på den i statens ägo befintliga markens utnyttjande
än på kommunens egen eller privat ägd mark, torde det av statsrevisorerna
framhållna behovet av en effektiv samordning av de statliga och kommunala
intressena i hithörande avseende vara uppenbart.

Ifrågavarande mark förvaltas av ett flertal statliga myndigheter. Redan
detta medför svårigheter för en kommun att, då flera slag av statlig mark
finnes inom kommunen, komma till rätta med förhållandena. De statliga
markförvaltande organen torde i regel icke inom sig ha den speciella expertis
i fråga om mark- och stadsplanepolitiken som är erforderlig för ett riktigt
bedömande av bebyggelseutvecklingen inom de skilda kommunerna och
behovet för dessa av de statliga områdenas införande i bebyggelsen. Expertis
torde där också som regel saknas för fastställandet av enhetliga markvärden,
vare sig områdena skola av staten överlåtas som råmark eller som färdigställd
byggnadsmark. De skilda myndigheterna torde även ha svårigheter
att samordna olika statliga intressen vid bedömningen av hithörande frågor.

I likhet med statsrevisorerna anser djurgårdsnämnden behov föreligga av
ett särskilt statligt organ, som med tillgänglig expertis kan enhetligt och
efter rationella principer bedöma frågor om införandet av den inom kommunerna
belägna statliga eller därmed likställda marken i kommunernas
bebyggelseområden. Givetvis bör organet därvid ha att väga kommunala och

100

olika statliga intressen mot varandra. Organet är vidare erforderligt för ett
enhetligt bedömande av markvärdena vid förekommande försäljningar av
statlig mark.

Såsom 1954 års revisorer erinrat bör det nya organet icke vara avsett att
övertaga själva förvaltningen av den statliga marken, vilken bör förbliva
under vederbörande fackmyndighet. Det nya organet bör hava att, då fråga
föreligger om statlig och därmed jämförlig marks införande i en kommuns
bebyggelseområde, övertaga förhandlingarna med kommunen i fråga om såväl
planläggning som ekonomiska frågor och i övrigt vara ett utredande,
rådgivande och förslagsställande organ. Detsamma bör jämväl hava att, där
detsamma finner överlåtelse till kommunen av vissa mark innebära en lämplig
lösning, föreslå köpesumma och köpevillkor i övrigt. Skulle i bebyggelseplanering
intagen mark befinnas icke böra överlåtas till kommunen eller
kommunen icke vilja förvärva densamma, torde exploateringen, utom vad
angår kronans mark i stockholmsområdena, böra verkställas av den markförvaltande
myndigheten, varvid dock det nya organet bör vara rådgivande
i fråga om exploateringsvillkoren.

Givetvis bör det tänkta organet avses för all statlig mark, således icke
endast för försvarets mark, den kyrkliga jorden och djurgårdsmarken.

Med ovan angivna arbetsuppgifter för del tänkta organet synes antalet
anställda behöva bliva jämförelsevis ringa.

Djurgårdsnämnden finner sig alltså böra i princip tillstyrka statsrevisorernas
förslag om inrättandet av ett särskilt statligt organ med de angivna
uppgifterna. Nämnden förutsätter dock att utredning verkställes för bedömandet
av organets sammansättning och organisation in. in.

I handläggningen av detta ärende hava djurgårdsnämndens samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 27 januari 1955

Underdånigst
HARALD MALMBERG

K. G. Arrhenius

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har kammarkollegiet anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
under 19 § i sin berättelse yttrat rörande vissa mark- och förläggningsfrågor.
Till åtlydnad härav får kollegiet anföra följande.

Revisorerna föreslå att ett nytt statligt organ — förslagsvis kallat statens
marknämnd —- utan dröjsmål tillsättes. Huvuduppgiften för nämnden skall
vara att söka nå fram till en totaluppgörelse med varje kommun, som antages
behöva för tätortsbebyggelse taga i anspråk mark i kronans ägo eller
därmed jämförlig publik mark, angående dispositionen av all sådan mark

101

inom kommunen. Nämnden skall huvudsakligen vara etl utredande, lörhandlande
och förslagsställande organ. Den säges icke böra bedriva någon
exploateringsverksamhet. Nämnden föreslås få träda i försvarets fastighetsnämnds
ställe, i allt fall såvitt fråga är om disposition för civilt ändamål
av militära markområden. Den skulle — såsom nämnt utan att bedriva
exploateringsverksamhet — överlaga djurgårdsnämndens göromål. Slutligen
föreslås alt åt marknämnden anförtros de arbetsuppgifter, som nu åvila
kammarkollegiet i samband med försäljning av ecklesiastik jord för tätortsbebyggelse.

Med förevarande förslag ha revisorerna ånyo framfört den tidigare i skilda
sammanhang och med rån växlande motivering väckta men hittills alltid
avvisade tanken pa ett centralt statligt organ för handläggning av flera eller
färre av de frågor, som sammanhänga med kronans markinnehav. Revisorerna
ha aktualiserat tanken med utgångspunkt i den iakttagelsen, alt
stora statliga eller därmed jämförliga markinnehav i en växande tätort
kunna, om marken ej får exploateras för bostads- eller industribebyggelse,
föranleda att tätorten måste utvecklas på ett sätt som ej står i full överensstämmelse
med vissa för byggnadslagstiftningen väsentliga grundsatser.

Berörda iakttagelse är otvivelaktigt riktig. Vid bedömande av problemets
räckvidd är det emellertid nödvändigt att hålla noga isär å ena sidan sådan
kronans mark, som nyttjas för eller reserverats för något civilt eller militärt
förvaltningsändamål, och å andra sidan invid tätorter belägen jordbruksjord,
som tillhör kronan eller annat offentlig!rättsligt subjekt och icke
reserverats för dylikt ändamål. Inom det förra fastighetsbeståndet dominerar
starkt, såsom också revisorernas utredning bestyrker, försvarsväsendets
markinnehav — detta både lokalt i de av revisorerna omnämnda städerna
och såsom en allmän företeelse (Uppsala stad utgör intet undantag). Den
åsyftade jordbruksjorden åter utgöres i huvudsak av jordbruks- och skogsegendomar
under domänstyrelsens förvaltning, hemman och lägenheter som
tillhöra universitetens finansförmögenhet, kyrklig jord — företrädesvis lokala
prästlönetillgångar — samt ett mindre antal s. k. skolhemman, vilka
utgöra avlöningstillgångar vid allmänna läroverk men numera delvis överlämnats
till domänstyrelsens förvaltning. Möjligheten att för tillgodoseende
av behovet av tomtmark frigiva mark, som nyttjas för försvarsväsendet eller
för den civila förvaltningens behov, avhänger normalt av organisationsförändringar,
som kräva ingående överväganden och äro förbundna med stora
nya investeringar. Beträffande jordbruksjorden är läget ett annat. Kollegiet
föreställer sig nämligen att några allvarliga meningsskiljaktigheter numera
icke råda därom, att dylik mark i princip skall tillhandahållas för exploatering,
så snart detta kräves för en tätorts utveckling. Riktigheten härav
rubbas icke av det förhållandet att i enstaka fall markvärdets bestämmande
kan föranleda motsättningar och därmed en viss tidsutdräkt innan marken
blir tillgänglig som tomtmark. Kollegiet återkommer nedan till principerna
för den kyrkliga jordens exploatering.

Revisorerna synas icke tillräckligt ha beaktat den ovannämnda helt grundläggande
distinktionen.

Såsom redan framhållits torde försvarsväsendets markinnehav utgöra det
dominerande problemet för så gott som alla tätorter, vilka anse sina utvecklingsmöjligheter
försvåras eller beskäras av statliga och jämförliga markinnehav.
Med hänsyn härtill och till det intima sambandet mellan försvarsväsendets
markfrågor och dess organisations- och förläggningsfrågor synes

102

det kollegiet ha varit ett lyckligt grepp att för handläggningen av försvarets
markfrågor tillskapa ett särskilt organ med speciell sakkunskap. Revisorerna
anmärka, att det icke är någon huvuduppgift för försvarets fastighetsnämnd
att få till stånd ur plansynpunkt riktiga lösningar av de svävande markfrågorna.
I den bestämning av nämndens arbetsuppgifter, som skett i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden den 23 april 1954, har dock tydligt
markerats att nämnden har att ägna de kommunala planeringsintressena
all uppmärksamhet. Något erfarenhetsmaterial, som motsäger antagandet
att nämnden i den utformning den fått kommer att fylla sin avsedda funktion,
lärer icke föreligga.

Revisorernas förslag om eu »totaluppgörelse» mellan ett centralt statligt
markorgan och vederbörande kommun kan kanske sägas ligga i linje med
generalplaneinstitutet. Upprättande av generalplan är icke obligatoriskt ens
för stad, men i Kungl. Maj:ts proposition 1947: 131 med förslag till byggnadslag
m. in. uttalade departementschefen (s. 166) att för de flesta städer torde
föreligga behov av generalplan. Vid utarbetande av förslag till generalplan
skall samråd ske med bland andra de myndigheter, som ha ett väsentligt
intresse av förslaget (20 § 1 mom. byggnadsstadgan). Planen skall granskas
av byggnadsstyrelsen (20 § 2 inom.). En omsorgsfullt uppgjord generalplan
torde förutsätta en inventering av vilka större markområden som äro i allmän
ägo och ett försök till bedömning — i samråd med intresserade myndigheter
— av kronans behov att under överskådlig framtid disponera mark
inom kommunen för civila och militära ändamål.

Det synes kollegiet som om revisorernas förslag vilar på eu viss underskattning
av generalplaneinstitutet.

Eu viktigare frågeställning är dock om de tänkta totaluppgörelserna
innebära ett praktiskt förslag. Kollegiet hyser härvidlag starka tvivel. Ser
man till en början frågan ur kronans synpunkt torde det sällan te sig rimligt
eller ens möjligt att sammankoppla större militära markfrågor — exploatering
av ett regementes övningsområden och förbandets förflyttning eller
ändrad förläggningsort för eu flygflottilj — med den civila statsförvaltningens
förhållandevis små men med egna organisationsproblem sammanhängande
markfrågor. Såsom av det ovan anförda framgår måste det som
regel te sig ännu mindre praktiskt att göra exploateringen av kronans och
därmed jämförlig jordbruksjord invid tätort beroende av lösningen av militära
markfrågor: såsom kollegiet redan framhållit torde denna jordbruksjord
i princip vara tillgänglig för exploatering, så snart samhällets utveckling
nödvändiggör att marken tilihandahålles för bebyggelse. Vidare torde
man icke böra förbise att det för marknämnden måste bliva eu vansklig
sak att med sådan säkerhet bedöma de framtida statliga markbehoven inom
eller invid eu större tätort, att nämnden kan avtalsvis en gång för alla disponera
över den av revisorerna åsyftade marken. Det må vara tillåtligt att
uttala den farhågan, att revisorernas förslag stundom kommer att leda till
att ett stort antal markdispositionsfrågor i eu och samma kommun flätas
ihop till en nästan oupplöslig härva. Då härtill kommer att den föreslagna
marknämnden endast genom tidsödande besök i orterna kan skaffa sig nödig
ortskännedom samt en ko av städer med komplicerade frågor om »totaluppgörelser»
kan komma åt! uppstå, måste det befaras att den föreslagna anordningen
leder till ökad tidsutdräkt.

Sistnämnda olägenhet lärer bliva mest kännbar för kommunerna. Eljest
skall självfallet medgivas att det för en hastigt växande tätort i vissa fall

kan vara eu beaktansvärd fördel att veta vilken kronojord soin står till förfogande
lör exploatering. Fördelarna härav böra dock ej överskattas, eftersom
kommunerna av olika skäl måste iakttaga viss försiktighet i fråga om
att binda sig för eu tänkt utveckling (eu generalplan låter sig ändra men
detta kan måhända ej ske med ett inarkavlal) och en omfattande »tolaluppgörelse»
kan ställa kommunen inlor oöverstigliga finansieringssvårig heter.

EU exempel på hur oförutsedda omständigheter snabbt kunna torandra
eu orts exploateringsförliållanden erbjuder militärflygets övergång lill reaktionsdrift,
vilken bland annat medfört sanitära olägenheter samt behov av
större anflygningsområden, vilka ej få bebyggas. Då även civilflyget kan
komma att övergå till reaktionsdrivna plan, föreligger här icke ett exklusivt
militärt förhållande.

Marknämnden förutsättes taga initiativ till och framlägga förslag till uppgörelse
med kommunerna. Utan att ifrågasätta värdet därav vill kollegiet
utifrån sin egen erfarenhet uttala, att revisorerna synas något underskatta
kommunernas vilja och förmåga att själva taga initiativ till kronojordens
frigivande för exploatering. Påpekanden av samma innebörd gjordes av
domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen i deras utlåtanden över de förslag i
ämnet, som framlades av riksdagens revisorer år 1941.

Nuvarande uppdelning av statliga markfrågor pa olika myndigheter vallai
enligt revisorerna icke blott tidsspillan utan även merkostnader. Tidsfaktorn
har kollegiet redan delvis berört. Tilläggas må att revisorerna synas vara
medvetna om att de nuvarande förvaltningsorganens — exempelvis domänstyrelsens
— inflytande på markförsäljningsfrågor, som skulle handläggas
av marknämnden, i stor utsträckning måste kvarstå. Tillskapandet av eu
ytterligare instans torde icke vara ägnat att främja ärendenas snabba handläggning.
Av motsvarande skäl synes det kollegiet ytterligt ovisst om några
ekonomiska besparingar stå att vinna genom revisorernas förslag.

Revisorerna uttala, att det är önskvärt »att enhetliga bedömningsnormer
komma till tillämpning på förevarande område». Det är icke alldeles lätt att
första vad som åsyftas härmed. Såvitt angår markförsäljningar och markexploateringar
har ett behov av enhetliga normer företrädesvis gjort sig
gällande i fråga om markvärdets beräknande. 4 ad härvidlag förekommit
i senare tid har emellertid icke upptagits i den av revisorerna lämnade
historiken. Kollegiet tillåter sig att erinra om följande. 1 samband med tillkomsten
av 1949 års ändringar i lagen om expropriation diskuterades rätt
ingående principerna för bestämmande av expropriationsersättning. I ett
den It mars 1950 avgivet sakkunnigbetänkande föreslogs att under kommunikationsdepartementet
skulle tillsättas ett centralt rådgivande organ för
fastighetsvärdering, företrädesvis för rådgivning i cxpropriationsmål. Förslaget
har icke genomförts. I andra former ha emellertid under de senaste
åren de med fastighetsvärdering sammanhängande problemen av teknisk
och teoretisk art blivit föremål för eu intensiv bearbetning. Slutligen märkes
att bostadsstyrelsen utövar en betydelsefull prisreglerande verksamhet på
förevarande område.

Kammarkollegiet har ingen direkt erfarenhet av de principer, som äro
vägledande för domänstyrelsens försäljningar av mark för tätbebyggelse.
Alt svårigheter i allmänhet skulle framträtt för kommuner att förvärva för
samhällens utveckling erforderlig, under domänstyrelsens förvaltning stående
mark har ej försports. I domänstyrelsens nyssnämnda remissutlåtande

104

av år 1942 säges att omfattande kronomarker genom styrelsens försorg
årligen försålts till städer, landskommuner och andra samhällen. I detta
sammanhang kan erinras att domänstyrelsen i samband med att ett flertal
s. k. skolhemman jämlikt riksdagsbeslut år 1950 överfördes till styrelsens
förvaltning uttalade, att fastigheterna, av vilka ett flertal äro belägna i stad,
syntes böra försäljas.

Vad härefter beträffar universitetens jord är denna av intresse endast för
ett fåtal städer. Drätselkammaren i Uppsala gjorde i ett yttrande över riksdagens
skrivelse 1944: 415 gällande att Uppsala universitet bedrev en sådan
markprispolitik, att bebyggelsen å universitetets mark då praktiskt taget helt
upphört. Såvitt kollegiet kunnat bedöma har Uppsala universitet även senare
iakttagit stor återhållsamhet i fråga om försäljning av mark. Såsom kollegiet
inledningsvis framhållit bör dock till universitetens finansförmögenhet
hörande mark, som ej bör reserveras för universitetens egna behov, vara
tillgänglig för bebyggelse.

Från universitetens sida hävdas att deras jord tillhör universiteten såsom
självständiga rättssubjekt (särskilda publika korporationer). I yttrande över
riksdagens revisorers förslag år 1941 anslöt sig dåvarande universitetskanslern
till denna ståndpunkt och motiverade bland annat härmed ämbetets
hemställan, att den av revisorerna då ifrågasatta utredningen, därest den
komme till stånd, ej måtte omfatta universitetens jordområden. Kollegiet
har — vid det förhållande att refererade yttrande ej är tryckt — ansett sig
böra erinra om denna universitetsmyndigheternas uppfattning. Bedömningen
i den ena eller andra riktningen av denna rättsfråga synes nämligen inverka
på de befogenheter, som skulle kunna tillerkännas den nu föreslagna marknämnden
i fråga om universitetens jord.

Fråga om medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord skall
enligt 5 § i den s. k. kyrkliga försäljningslagen av den 4 januari 1927 (nr 1)
prövas och avgöras av kammarkollegiet, såvitt ej på grund av stadgande
i annan lag eller enligt Ivungl. Maj ds bestämmande ärendets avgörande skall
ankomma å Kung!. Maj:ts omedelbara prövning. Genom kungörelse den
20 januari 1939 (nr 33) med tillämpningsföreskrifter till förenämnda lag har
kollegiets kompetens på det sättet avgränsats, att fråga om förvärv av kyrklig
jord med större inägoareal än tio hektar eller större sammanlagd areal
av tjugo hektar eller med högre värde än tjugotusen kronor skall av kollegiet
hänskjutas till Ivungl. Majds avgörande. Under åren 1951—1954 har
kollegiet lämnat i medeltal 600 försäljningsmedgivanden per år. Samtidigt
har omkring 35 försäljningsärenden per år underställts Ivungl. Maj:ts avgörande.
Av dessa sistnämnda kunna ett tiotal försäljningar per år anses ha
varit av den art och storleksordning, att befattning med dem finge antagas
ha tillkommit en marknämnd med av revisorerna skisserade arbetsuppgifter.

Ehuru till antalet relativt få, avse försäljningarna av större områden kyrklig
jord för bebyggelse betydande värden. 1 ökad utsträckning sker exploateringen
av den kyrkliga jorden i eller invid större tätorter i den formen,
att stora sammanhängande områden försäljas till den borgerliga kommunen.
Att de borgerliga kommunerna äro bättre ägnade än pastoraten att bedriva
en omfattande markexploateringsverksamhet ligger i öppen dag.

Kollegiet har tidigare i detta utlåtande framhållit att kyrklig jord, som
erfordras för ett samhälles utveckling, bör frigivas för exploatering. Denna
grundsats har efter tillkomsten av 1927 års kyrkliga försäljningslag varit
vägledande för kollegiets försäljningspraxis. Kollegiet erinrar om att kolle -

105

giel i sitl utlåtande över de av revisorerna år 1911 framlörda förslagen slarkt
underströk — med avståndstagande från lankegångar som framkommit i
vissa stiftsnämndsyttranden — att den ecklesiastika jordens egentliga uppgift
afl utgöra eu säker placering av kyrkliga tillgångar måste träda tillbaka,
då markens exploaterande är socialt önskvärt. Från de senaste årtiondena
torde exempel saknas på afl kyrklig jord icke tillhandahållits lör exploatering,
då den krävts härför. Däremot bär Kungl. Maj:t avslagit ansökningar
av stad att få förvärva kyrklig jord, därest staden sjiilv medgivit att områdets
exploaterande ej vore aktuellt. Exempel härpå erbjuder Kungl. Maj:ts
beslut den 26 februari 1954 över ansökningar av Malmö stad; från staden
hade upplysts att eu exploatering av ifrågavarande mark kunde tänkas
aktualiserad »först något fram i tiden, om kanske 15—20—25 år». Samtidigt
vägrades staden afl köpa viss annan kyrklig jord. enär av skilda omständigheter
framgick att någon exploatering ej var aktuell.

I anledning av att revisorerna omnämnt vissa pågående försäljningar av
kyrklig jord till städer får kollegiet upplysa följande. Det är rikligt att Eksjö
stad i en år 1949 gjord, till kollegiet i december 1952 inkommen ansökning
begärt att få köpa boställsjord och att frågan härom alltjämt är beroende på
Kungl. Maj:ts beslut. Tidsutdräkten har till betydande del orsakats av att
boställsnämnden vid markens värdering utgick från en arealberäkning, som
med drygt en tredjedel understeg den rätta. Även den av revisorerna omtalade
skillnaden mellan resultaten av de två i ärendet gjorda värderingarna
sammanhänger självfallet härmed. Ärendet har ytterligare komplicerats
genom att staden som dellikvid föreslagit en fastighet belägen inom annat
stift. Förslag om försäljning av boställsjord vid Järnbrolt inom Göteborgs
siad kommer alt av kollegiet underställas Kungl. Maj:t inom kort. 1 Linköping
har tidigare försålts biskopsjord, lektorsjord och till domkyrkosysslomannatjänsten
knuten jord. Fn lektorsjord har efter expropriationsansökning
fått tillträdas av staden; tvist om ersättningsbeloppets storlek
pågår. Av egendomen Stora Anestad, vilken år 1936 förvärvades från enskild
för kyrkliga tillgångar, sedan staden för sin del avböjt att köpa densamma,
bär är 1946 en del försålts till staden. Återstoden är nu föremål för värdering
i och för försäljning. För försäljning av boställsjord i Norrköping erforderliga
markvärderingar ha gjorts. Någon framställning från Skövde stad
om att få förvärva boställsjorden inom förutvarande Våmbs kommun föreligger
ännu icke. En ansökan från sistnämnda kommun att få förvärva
eu del härav lämnades av Kungl. Maj:t den 15 september 1950 utan bifall;
flera omständigheter torde bidragit till denna utgång.

Kollegiet skulle anse det olyckligt om tillhandahållandet av kyrklig jord
för exploatering skulle försvåras och fördröjas genom sammankoppling
med frågor om disposition av annan mark. Stora olägenheter skulle härigenom
kunna orsakas samhällen, som ha behov att förvärva kyrklig jord.
Anmärkas må också att vissa med den kyrkliga jorden förknippade förhållanden
av rättslig art, såsom förekomsten i speciella fall av en pastoratets
»vetorätt» mot försäljning, göra att den kyrkliga jorden stundom är mindre
ägnad att ingå såsom eu faktor i en allmän markuppgörelse. Med det inflytande,
som numera tillkommer bostadsstyrelsen i fråga om prissättningen
av kyrklig jord, ha garantier vunnits mot att försäljningarna av dylik jord
skulle verka uppskruvande på den lokala prisbildningen (därest någon risk
därutinnan över huvud förelegat).

Kammarkollegiet har den 19 maj 1951 på nådigt uppdrag framlagt ett

106

förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Förslaget,
som inrymmer viss ny författningsreglering och bland annat åsyftar
att minska tidsåtgången vid försäljning, har varit föremål för remissbehandling.
Något ståndpunkttagande från statsmakternas sida till detsamma torde
icke kunna väntas förr än 1951 års kyrkomöteskommitté slutfört sin utredning
rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter samt statsmakterna
tagit ställning till kommitténs utredning och förslag. För ett genomförande
av revisorernas förslag i vad detta berör den kyrkliga jorden skulle rättsliga
förutsättningar icke kunna föreligga förr än om ett flertal år.

Sammanfattningsvis får kollegiet anföra följande.

Försvarets fastighetsnämnd torde ha en betydelsefull uppgift att fylla.
Mot inrättande av ett organ med de uppgifter, som revisorerna avse för
»statens marknämnd», kunna däremot ur såväl statens som kommunernas
intressen resas starka invändningar. I vart fall är intet att vinna med att
åt en dylik nämnd giva några befogenheter i fråga om den kyrkliga jorden;
rättsliga förutsättningar härför måste också komma att saknas under ett
flertal år framåt.

I beslutet angående detta utlåtande ha, förutom undertecknade, deltagit
kammarråden Schalling, Grönvall, Gavelius och Åberg.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
ROLF DAHLGREN

ÅKE BOHMAN
föredragande

Lantmäteristyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till K onunge n

Genom remiss den 28 januari 1955 har Kungl. Maj:t anmodat lantmäteristyrclsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört angående vissa mark- och förläggningsfrågor (§ 19). Med anledning
härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Fragan om behovet av en rationell disposition av kronans mark i samband
med samhällsbyggandet har såsom revisorerna visat blivit alltmer
framträdande under senare år. I icke ringa utsträckning ha olägenheterna
med nuvarande förhållanden i förevarande avseende framträtt inom den
verksamhet som lantmäteriet bedriver i fråga om planläggning och plangenomförande.
Lantmäteristyrelsen finner därför revisorernas initiativ synnerligen
beaktansvärda.

Såsom revisorerna framhållit (s. 53) ha de bestämmelser genom vilka i
enlighet med byggnadslagens syften bebyggelsen regleras i betydande omfattning
karaktären av inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till marken.
Uppenbart är också att i princip icke andra synpunkter böra anläggas på
frågan om den i statens ägo befintliga markens utnyttjande än på frågan
om exploateringen av privatägd mark. Å andra sidan måste man taga klart

107

sikte på del allmännas intresse ur vill skilda synpunkter av en långsiktig
och ändamålsenlig markdisposition.

Enligt revisorernas mening skulle marknämnden huvudsakligen vara ett
utredande, förhandlande och förslagsställande organ medan själva lörvaltningen
av statens mark fortfarande borde tillkomma vederbörande fackmyndighet.
Enligt styrelsens mening torde stora fördelar vara att vinna
därest kommun i sina förhandlingar om förvärv av statlig jord hade alt
vända sig till ett enda statligt organ med de föreslagna funktionerna. Detta
förutsätter givetvis att förhandlingsorganet har erforderlig överblick över
verksamheten hos de statliga förvaltande organ, vilkas mark kan komma att
beröras av nämndens ställningstaganden, ävensom tillräcklig sakkunskap
för bedömande av de frågor inom skilda områden som i samband därmed
kunna uppkomma. Ur statens synpunkt är det uppenbarligen en stor fördel
att för föreslaget ändamål äga tillgång till ett organ som äger omfattande
erfarenhet rörande frågor avseende planläggning, fastighetsvärdering och
fastighetsbildning in. in. Ett dylikt organ äger betydligt bättre möjligheter
att i större sammanhang överblicka de samhälleliga synpunkter som måste
ligga till grund för slutliga avgöranden av ifrågavarande art än något
centralt ämbetsverk. En nämnd av det slag som det nu gäller torde givetvis
även äga större auktoritet gentemot såväl de förvaltande organen som de
kommunala myndigheter med vilka den har att göra än därest frågorna
skulle behandlas av det förvaltande organet ensamt i varje särskilt fall.
För den föreslagna marknämnden torde det också bliva lättare att samordna
olika förvaltande organs önskemål och synpunkter och på så sätt vid de
förhandlingar som den har att föra nå en mera enhetlig behandling av de
föreliggande problemen. För det slutliga avgörandet av ifrågavarande ärenden
hos Kungl. Maj:t bör det likaledes vara av stort värde att ha tillgång
till nämndens utredningar, avvägningar och förslag.

Såsom framgår av det anförda sammanfalla nämndens uppgifter med
bostadsstyrelsens då det gäller pris- och vissa markfrågor, byggnadsstyrelsens
då det gäller planfrågor samt med lantmäteristyrelsens då det gäller
plangenomförande och fastighetsbildning. Den omständigheten att intet av
de nämnda ämbetsverkens verksamhetsområden helt täcker nämndens område
talar bestämt för eu fristående nämnd. Även andra skäl kunna anföras
härför. Såsom i viss mån även berörts i revisorernas redogörelse är det
sålunda ur förvaltningssynpunkt icke tillfredsställande med en sammanblandning
mellan å ena sidan liandhavandet av rent statliga kontrollerande
uppgifter och å andra sidan tillvaratagandet av statens privatekonomiska
intressen. Särskilt i samband med förhandlingar framträder det mindre
lämpliga häri om den förhandlande myndigheten eller densamma underlydande
tjänstemän sedermera ha alt såsom statliga kontrollorgan pröva
frågor som äro beroende av förhandlingsresultatet.

Lantmäteristyrelsen finner sålunda det av revisorerna framförda förslaget
vara lämpligt. Styrelsen förutsätter därvid att den föreslagna nämnden kommer
att i sig innesluta erforderlig sakkunskap — förutom inom fastighetsrätt
— givetvis också inom planväsende, fastighetsbildning och plangenomförande!
fastighetsvärdering, samhällsekonomi in. fl. områden.

Revisorerna ha uttalat (s. (it)) att för att enhetliga principer skola komma
till tillämpning på förevarande område synes marknämnden därjämte böra
anförtros de arbetsuppgifter som nu åvila kammarkollegiet i samband med
försäljningen av ecklesiastik jord för tätbebyggelse. Även om det är ange -

108

läget att enhetliga principer tillämpas på området så torde det dock ur principiella
synpunkter med hänsyn till gällande rättsuppfattning beträffande
ecklesiastik jord kunna resas vissa betänkligheter mot att i förevarande
avseende helt likställa statlig och ecklesiastik jord. Denna fråga torde
därför enligt styrelsens mening kräva eu närmare utredning.

Sammanfattningsvis vill slyrelsen framhålla att styrelsen i princip biträder
förslaget om inrättandet av en statlig marknämnd. Även om behovet
av en sådan nämnd får anses fullt styrkt, synes dock vissa delfrågor, såsom
exempelvis nämndens sammansättning, böra bli föremål för särskilda överväganden.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Fallenius.
byråcheferna Wennerberg, Magnusson, Corlin och öjborn, föredragande’
samt distriktslantmätaren Dahlstrand.

Stockholm den 1 februari 1955

Underdånigst
B. FALLENIUS

LARS ÖJBORN

Svenska stadsförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till Konungen

Sedan Svenska stadsförbundet anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 19. vissa
mark- och förläggningsfrågor, får förbundets styrelse anföra följande.

Alt de frågor, som riksdagens revisorer riktat uppmärksamheten på i
förevarande sammanhang, äro av stor betydelse för därav berörda samhällen,
främst ett ej ringa antal städer, torde till fullo framgå av revisorernas
redogörelse för den av dem verkställda undersökningen. Även styrelsen vill
emellertid framhålla, att det ur kommunal synpunkt är mycket angeläget
att icke speciella intressen för tillgodoseende av vissa av det allmännas uppgifter
bli ensidigt bestämmande för dess markpolitik. Såsom revisorerna
erinrat, ger 1947 års byggnadslag särskild anledning alt påpeka detta förhållande.
Det torde utan överdrift kunna sägas, att denna lag givit uttryck
åt principer som innebära, att bebyggelseplaneringen för tätorter bör få
grundas på ett allsidigt bedömande beträffande lämpligaste användningen
av all mark inom det naturliga planeringsområdet. Ingen torde vilja göra
gällande, alt förefintlig disposition av sådan mark för vissa samhälleliga
uppgifter skall i och för sig utgöra hinder för en ur allmännare synpunkter
mera rationell användning av marken.

Icke dess mindre måste nog erfarenheten sägas ha ådagalagt, all man från
statliga markförvaltande myndigheters sida i praktiken ofta icke visat förståelse
för vad en rationell bebyggelseplanering i berörda avseende kräver.
Detta har icke endast medfört, att från kommunalt håll framförda önskemål
om markförvärv för den fortgående bebyggelseutvecklingen avvisats
utan allsidigt övervägande. Verkan torde också ej sällan ha blivit den. att

109

sådana önskemål, trots åtL de kunnat ha fullt fog för sig, hållits tillhaka
därför att det på kommunalt håll på grund av tidigare erfarenheter utan
vidare bedömts vara utsiktslöst att aktualisera markförvärvsfrågan. Detta
sistnämnda hör icke förbises, eftersom det i sin man ger förklaring till att
kommunerna själva understundom kunna synas ha varit till freds med
planeringar, som inriktats på annan, för bebyggelseändamål mindre lämplig
mark.

Ytterligare bör beaktas att kommunerna härvidlag mött svårigheter icke
allenast i form av en rent negativ inställning till frågor om marköverlåtelser
utan ock i så måtto, att för sådana överlåtelser uppställts otillbörligt dryga
ersättningskrav eller särskilda, mycket kännbara villkor avseende markens
disposition. Ur kommunal synpunkt ter det sig naturligt, att vid dylika uppgörelsefrågor
hänsyn skall tagas till det förhållandet, att dessa avse överlåtelser
betingade endast av att mark, som använts för visst samhälleligt
ändamål, hellre bör tagas i anspråk för annat sådant ändamål. Vid en dylik
överlåtelse synes det ej gärna kunna vara befogat, att säljaren såsom bevakare
av det förstnämnda samhälleliga intresset skall handla efter maximen
att för marken söka utfå största möjliga ersättning. Kommunerna ha
dock nästan regelmässigt tyckt sig förmärka en benägenhet från vederbörande
statliga myndigheters sida alt uppställa ersättningskrav efter denna
norm.

Under sådana förhållanden finner styrelsen det ur kommunal synpunkt
mycket tacknämligt, att riksdagens revisorer beaktat kommunernas svårigheter
i omförmälda hänseende och framhållit angelägenheten av att staten
visar en särskild vilja att söka nå fram till en jämväl ur bebyggelsesynpunkt
godtagbar lösning av hithörande markfrågor. I detta syfte synes revisorernas
förslag om inrättande av ett samtliga statliga förvaltningsgrenar omspännande
organ, statens marknämnd, för regleringen av dessa frågor innebära
en välbehövlig första åtgärd. Såsom revisorerna också synas ha förutsatt,
torde ett dylikt organ jämväl kunna vara av värde för avvägningen i samband
med bebyggelseplaneringen av stridiga intressen inom den statliga
förvaltningen. Givetvis utgår styrelsen ifrån, att det vid inrättandet av en
sådan marknämnd skulle klart angivas, att motivet härför är behovet av
en allsidig bedömning av dessa markfrågor ur samhällsintressets synpunkt.
Dessutom vill styrelsen framhålla, att nämnden för att kunna göra en effektiv
insats bör rent administrativt erhålla eu stark position och få ställning
såsom ett centralt kontaktorgan i förhållande till kommunerna för omförmälda
markfrågor över huvud taget, oberoende av vilken statlig myndighet
som förvaltar den i varje särskilt fall ifrågakommande marken. Samtidigt
är det givetvis också ett kommunalt önskemål, att man för nämnden kan
finna så snabbt som möjligt fungerande verksamhetsformer. Vid sidan av
mycket vidlyftiga planeringsfrågor på lång sikt, där lång tid kan krävas för
omfattande utredningar, torde mellanhavandet mellan nämnden och kommunerna
ofta komma att gälla relativt enkla överlåtelsefrågor i sådant läge
att snabba avgöranden påkallas.

Stockholm den 18 januari 1955

Underdånigst

Svenska stadsförbundets styrelse
ZETH HÖGLUND

Sixten Ilumblc

Svenska landskommunernas
förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 19

Till Konungen

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
och föreslagit i fråga om vissa mark- och förläggningsfrågor, får förbundets
styrelse i underdånighet anföra följande.

Det av revisorerna berörda spörsmålet torde för närvarande i första hand
beröra vissa städer. I huvudsak i vad avser ecklesiastik mark är frågan av
intresse för landsbygdens tätorter, men i stigande omfattning ha också landskommunerna
vid tätortsbildningarnas snabba tillväxt haft känning av de
besvärligheter, som uppstå när fråga är om förvärv av mark, som innehaves
av olika statliga institutioner. Proceduren är omständlig, och det pris som
åsättes marken kan ofta icke godtagas av kungl. bostadsstyrelsen. Bebyggelseplaneringen
kan härigenom försvåras. — Styrelsen har intet emot att den
föreslagna statens marknämnd inrättas. Om det kan antagas att ärenden
rörande försäljning av ecklesiastik mark därigenom skulle få en smidigare
och snabbare handläggning, böra dessa ärenden överflyttas från kammarkollegiet
till marknämnden. Så långt styrelsens erfarenhet sträcker sig är det
dock icke kammarkollegiets befattning med dessa ärenden, som gör handläggningen
irrationell och saktfärdig. Skulle försäljningsförfarandet i övrigt
bibehållas är det därför icke säkert att mycket är att vinna på en överflyttning
av dessa ärenden till den ifrågasatta marknämnden.

Den av revisorerna verkställda utredningen och de därpå grundade uttalandena
ha gjorts med utgångspunkt från gällande byggnadslagstiftning.
Styrelsen vill dock konstatera att det regionala betraktelsesätt, på vilket
byggnadslagstiftningen vilar och som torde komma att få en allt större
betydelse i samhällsplaneringen, helt förbisetts. Icke minst måste hänsyn
till de regionala sammanhangen tagas i fråga om de mindre och medelstora
garnisonsstäderna. Om en stad byggts upp kring ett eller flera regementen
är det väl knappast rimligt att de militära förbanden utan vidare skola
maka åt sig vid stadens successiva tillväxt. Militärförläggningarna intaga ju
här närmast samma ställning som industriföretagen i eu fabriksstad. Finnes
icke lämplig mark för stadens fortsatta expansion, får man — närmast för
bostadsbebyggelsen — söka sig över stadsgränsen. Det blir alltså fråga om
en regional planering, varvid givetvis skälig hänsyn får tagas till försvarsmaktens
markbehov.

Stockholm den 10 januari 1955

Underdånigst

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERBERG

Sixten Larsson

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 145, § 20

Till Iv o it n it g e n

Efterkommande Eders Kungl. Majits vilja iar vattenfallsstyrelsen härmed
avgiva underdånigt utlåtande (iver vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört rörande odlingsföretaget Galgatmyren under § 20 i sin berättelse.

Revisorerna ha funnit anledning yttra sig kritiskt rörande det aktuella
odlingsföretaget vad gäller dels de planerade jordbrukens storlek, dels kostnaderna
för de planerade fastigheterna och dels planeringen tiv odlingsföretaget.
Revisorerna förutsätta, all ytterligare jordbruk icke uppbyggas på det
torrlagda området, förrän erfarenhet i vissa angivna avseenden vunnits.

Innan vattenfallsstyrelsen närmare ingår på de frågor, som berörts av
revisorerna, vill styrelsen såsom orientering framhålla följande.

Såsom revisorerna framhållit ha strömfallsägarna i Umeälven bildat en
regleringsförening med uppgift att tillvarataga delägarnas gemensamma regleringsintressen.
De närmast aktuella årsregleringsföretagen äro Storumans,
Gardikens och Storjuktans reglering. Målet om Storumans reglering är för
närvarande under behandling av vattendomstolen. Beträffande Gardikens
och Storjuktans reglering är avsikten att såvitt möjligt ingiva ansökningar
till vattendomstolen under innevarande år. Enligt hittillsvarande planer
räknar man med att Storumans reglering skall kunna tagas i bruk år 1957—
1958 samt Gardikens och Storjuktans reglering så snart som möjligt därefter.

De nu planerade regleringarna beräknas medföra, att sammanlagt ett
60-tal gårdar skadas i sådan omfattning, att förekommande jordbruk
måste nedläggas och fastighetsägarna och deras familjer flytta till annan
plats. Såsom revisorerna i sin skrivelse framhållit, har det under senare år
från olika håll framhållits önskvärdheten av att de skador, som uppkomma
till följd av vattenkraftutbyggnaderna, ersättas med realvärden och icke med
pengar. I syfte att försöka åstadkomma en sådan lösning av skadeproblemet
i detta fall beslöt styrelsen för regleringsföreningen att förvärva det markområde
utanför Sorsele municipalsamhälle, som kallas Galgatmyren, att
torrlägga området och att tills vidare iordningställa tre jordbruksfastigheter
med möjlighet att iordningställa ytterligare fastigheter, om försöket skulle
utfalla lyckligt. I egenskap av regleringsföreningens verkställande organ har
vattenfallsstyrelsen utfört de beslutade åtgärderna. Torrläggningen är nu
genomförd och tre bostadshus med tillhörande ekonomibyggnader stå i det
närmaste färdiga. Kostnaderna uppgå till omkring 600 000 kronor, varav
omkring 230 000 kronor belöpa på sådana åtgärder för hela områdets
exploatering, vilka varit nödvändiga att vidtaga redan från början. Av det
erforderliga kapitalet har vattenfallsstyrelsen tillskjutit 62,14 °/o och övriga
regleringsintressenter resten.

Efter denna orientering övergår vattenfallsstyrelsen till de frågor som
berörts av revisorerna, varvid styrelsen utgår från att revisorernas anmärkningar
endast avse vattenfallsstyrelsens delaktighet i regleringsföreningens
beslut och vattenfallsstyrelsens sätt att verkställa de sålunda fattade besluten.

Revisorerna anse att »de ursprungligen planerade jordbruken» äro för
stora. De torde därvid åsyfta den plan, som framlades år 1953 och som
avsåg nybildning av 16 fastigheter, var och en med en areal av i genomsnitt

112

11 ha jordbruksjord. Denna plan var emellertid endast skissartad vad fastigheternas
jordtilldelning beträffar och framlades endast för att över huvud
taget öppna diskussionen. Detta framgår även av revisorernas referat av
planen. Vattenfallsstyrelsen har icke för avsikt att framtvinga någon viss
fastighetsstorlek. Denna fråga bör enligt vattenfallsstyrelsens åsikt ankomma
på de fastighetsbildande myndigheterna med ledning av de blivande ägarnas
önskemål. Arbetet hittills har också planerats med sikte härpå. I detta sammanhang
vill vattenfallsstyrelsen framhålla, att kostnaden per fastighet
givetvis blir mindre ju flera fastigheter som kunna iordningställas på det
aktuella området.

Kostnaderna för nyodlings!''öretaget bli otvivelaktigt höga. Enligt vattenfallsstyrelsens
uppfattning får man emellertid se de ifrågavarande kostnaderna
mot bakgrunden av att kostnaderna för att lösa skadefrågorna i de
stora vatlenmålen alltid bli mycket höga, oavsett hur de skadelidande kompenseras.
En kompensation i enlighet med här förevarande förslag kommer
enligt vattenfallsstyrelsens förmenande icke att behöva bli dyrare än eu
annan lösning av skadeproblemet. Därtill kommer att den ersättningsform,
som nyodlingsföretaget utgör, torde innebära väsentliga fördelar för Sorsele
kommun och municipalsamhälle. Det kan måhända synas som om de kostnader,
som nedläggas på nyodlingsförsöket innan man vet om detta utfaller
gynnsamt, äro väl höga. Enligt regleringsintressenternas uppfattning är det
emellertid att betrakta som en nödvändig företagarrisk att nedlägga ifrågavarande
belopp på ett försök av denna karaktär. Som jämförelse må nämnas,
att kostnaderna för de utredningar, som erfordras för ansökningar till vattendomstolen
i fråga om Storumans, Gardikens och Storjuktans reglering, uppgå
till mångdubbelt mer än vad som hittills nedlagts på Galgatmyrens nyodling.
Kostnaden för ovannämndna regleringar torde komma att uppgå till omkring
100 miljoner kronor.

Revisorerna finna det vara en påtaglig brist i företagets planering, att
utredning icke skett beträffande de önskemål och framtidsplaner, som kunna
föreligga bos den befolkning som kan tänkas bli innehavare av jordbruken
på myren. Revisorerna finna även, att kontakten med övriga myndigheter
upptagits alltför sent. Beträffande den senare frågan vill styrelsen meddela,
att projektet diskuterades med lantbruksnämndens tjänstemän första gången
redan i december 1951. då två av styrelsens tjänstemän besökte nämnden.
Efter tidigare telefonkontakter med domänverket besökte styrelsens tjänsteman,
agronom Walter Johansson, den 21 april 1953 den tjänsteman som hos
domänverket utsetts som verkets kontaktman med vattenfallsstyrelsen, jägmästare
R. Sköld, och informerade honom om planerna. Kartor utvisande
de enskildas och kronans skogsinnehav och odlingsområdets belägenhet förevisades.
liksom en preliminär plan. Senare under våren 1953 besöktes även
överlantmätaren, överjägmästaren, länsarkitekten, länsarbetsdirektören och
distriktsingenjören för vatten och avlopp. Vid dessa kontakter framkom icke
något som talade mot eu realisering av projektet. Vad gäller kontakten med
den berörda befolkningen må framhållas, att en diskussion i frågan knappast
skulle ha lyft ärendet från skrivbordsstadiet inom en rimlig tid, så länge
ett faktiskt åskådningsmaterial icke funnits att tillgå. Vattenfallsstyrelsen
kan icke heller finna, att de hittills beslutade och vidtagna åtgärderna skulle
hindra andra lösningar, som kunna anses vara mera ändamålsenliga. Såsom
revisorerna också uppmärksammat, äro nämligen de nybildade fastigheterna
icke å priori knutna till Storjuktans reglering utan kunna också användas

113

som kompensationsobjekl i samband med andra regleringsföretag i Umeälven.

Sedermera har krilik mot projektet framkommit från domänstyrelsen och
överlantmätaren samt i viss mån från lantbruksstyrelsen. Det iir naturligt,
alt olika meningar framkomma, när det gäller ett problem av den komplicerade
art, som det bär är fråga om. Vrid bedömningen av företagets lämplighet
i stora drag bör emellertid — eftersom det gäller en åtgärd, som är
av direkt betydelse för länet och orten — länsmyndigheternas och de kommunala
myndigheternas åsikt väga tyngst.

Ett formellt sammanträde med berörda myndigheter hölls i Umeå den 30
november 1954 under ordförandeskap av landshövdingen, varvid hela projektet
genomgicks och andra alternativa lösningar diskuterades.

Den vidare utbyggnaden av bebyggelsen på Galgatmyren kommer att planeras
i samråd med berörda myndigheter och sakägare, sedan nödig erfarenhet
av de tre försöksfastigheterna vunnits.

Stockholm den 15 januari 1955

Underdånigst
ÅKE RUSCK

TORE NILSSON

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 20

Till Konungen

Genom remiss har domänstyrelsen anmodats avgiva utlåtande över vad
riksdagens senast samlade revisorer anfört under § 20 i sin berättelse angående
odlingsföretaget Galgatmyren i Sorsele socken, Västerbottens län.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Utbyggnaden av vattenkraften i de norrländska älvarna har under det
senaste årtiondet skett i stegrad omfattning och i en forcerad takt. Denna
utbyggnad, som förorsakar skogsbruket stora skador, drabbar särskilt skogsfastigheter,
belägna i älvarnas övre del och som till övervägande del stå
under domänverkets förvaltning. Vanligtvis bli nämligen de större källsjöarna
föremål för en mycket kraftig uppdämning. I de fall bebyggelse och
jordbruksmark komma att gå förlorade vid dessa uppdämningar, vållas
skogsbruket ett avsevärt avbräck, enär dessa byar ofta utgöra de yttersta
utposterna och en värdefull arbetskraftstillgång i en redan alltför gles
bebyggelse.

Beträffande de skador, som komma att drabba jordbruk genom planerade
uppdämningar i Ume älvs övre del, varvid bl. a. alla gårdar i den stora byn
Juktån komma att överdämmas, har vattenfallsstyrelsen för att tillgodose
önskemålen om en ersättning i mark i stället för en engångsersättning i
penningar planerat att tillskapa ersältningsjordbruk genom uppodling av den
s. k. Galgatmyren, belägen invid Sorsele municipalsamhälle. Ersättningsformen
att tillhandahålla ersättningsjordbruk i närheten av de överdämda
områdena finner styrelsen vara mycket ändamålsenlig under förutsättning
att dessa jordbruk med hänsyn till ortsförhållandena förläggas på lämplig

8 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

114

plats, bliva av god beskaffenhet och erhålla efter dessa förhållanden lämplig
omfattning. Mot vattenfallsstyrelsens strukturplan för Galgatmyren har styrelsen
däremot ställt sig mycket kritisk. Beklagligtvis erhöll styrelsen ej
kännedom om nämnda plan förrän i december månad 1953 och vid en tidpunkt,
då torrläggningsarbetena redan voro i gång och svårigheter förelågo
att omlägga eller inskränka planerna. Vid förhandlingar under februari
månad 1954 med vattenfallsstyrelsen framlade styrelsen sina synpunkter på
odlingsföretaget, vilka sedermera sammanfattades i en skrivelse den 13 mars
1954 till vattenfallsstyrelsen. Styrelsen tillåter sig i övrigt hänvisa till vad
styrelsen i nämnda skrivelse anfört, vilken här bilägges i avskrift.

I anledning av förevarande remiss har styrelsen inhämtat yttrande av
överjägmästaren i Umeå distrikt, vilket yttrande bilägges i avskrift. Till yttrandet
har fogats en av jägmästaren i Sorsele revir verkställd utredning om
önskemål, som föreligga hos den av den planerade dämningen drabbade
befolkningen. Flertalet av denna befolkning, som i regel årligen utför
arbeten å omkringliggande kronoparker, synes ej vilja bli innehavare av
jordbruk på Galgatmyren.

Sammanfattningsvis vill styrelsen slutligen uttala, att uppodlingen av
Galgatmyren bör begränsas till de tre lägenheter, som redan iordningställts,
och att, sedan önskemålen och framtidsplanerna hos den berörda befolkningen
närmare utretts, de åtgärder, som skola vidtagas för förflyttning av
befolkningen, planläggas i samråd med domänstyrelsen antingen man avser
att tillskapa nya jordbruk eller att på annat sätt ordna försörjningsfrågorna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektören
samt byråcheferna Malmgren, föredragande, och Oldertz.

Stockholm den 10 januari 1955

Underdånigst
ERIK W. HÖJER

Rob. Sköld

Till kungl. vattenfallsstyrelsen

Bilaga 1

Angående reglering av sjön Storjuktan och uppodling av Galgatmyren.

Med anledning av Eder skrivelse den 15 december 1953 till överjägmästaren
i Umeå distrikt och överläggningar den 8 och 27 februari mellan representanter
för Eder och domänstyrelsen har styrelsen upptagit ovan rubricerade
frågor till övervägande. Styrelsen får härmed meddela Eder de synpunkter
som styrelsen ansett sig böra lägga på dessa frågor.

Den planerade dämningen av sjön Storjuktan kommer enligt uppgift att
medföra, att samtliga gårdar i byn med samma namn ävensom bebyggelsen
å hemmanen Åbacka och Hemnäs bli satta under vatten och hela befolkningen
måste förflyttas till annan ort.

Domänstyrelsen är den största arbetsgivaren i omkringliggande områden,
och en bortflyttning av en så stor del av befolkningen i dessa mycket glest
bebyggda trakter skulle komma att i hög grad försvåra alla arbeten på
kronoparkerna. Särskilt avverkningarna skulle lida stort avbräck, då från
Storjuktans by i regel kan påräknas 6 eller 7 körare. Byn utgör dessutom
replipunkt för proviantering och för förbindelserna med andra orter.

iir>

Vid ovan nämnda överläggningar med Edra representanter framförde
styrelsen därför förslag alt den projekterade dammen skulle förläggas väster
om byn Storjuktan, sä att bebyggelsen i byn skulle undgå överdämning.
Dessa meddelade emellertid, att undersökningar verkställts beträffande ett
sådant dammläge, men att detta visat sig bäde tekniskt och ekonomiskt
mycket svårt att genomföra. Då denna fråga såsom ovan anförts är av största
vikt för tillgången på arbetskraft, särskilt hästar, kan styrelsen icke anse
detta svar som definitivt utan anhåller alt ytterligare undersökningar och
överväganden göras om eu sådan förläggning av dammen, att byn Slorjuktan
ej behöver överdämmas.

1 den händelse det emellertid skulle visa sig omöjligt att rädda bebyggelsen
i denna by har styrelsen vid överläggningar i fråga om arbetskraftsförsörjningen
funnit, att en förflyttning av befolkningen till Sorsele skulle
ur domänverkets synpunkt vara mycket olycklig. Styrelsen har tagit del av
överlantmätarens i Västerbottens län skrivelse till Eder den 17 februari 1954
angående Galgatmyren och vill helt instämma i de av denne framförda synpunkterna
i fråga om lämplig förflyttning av den befolkning, som skulle
bli nödsakad att lämna sina gårdar. Det ur domänverkets synpunkt fördelaktigaste
är givetvis det alternativ 2), som överlantmätaren framlagt i sin
skrivelse. Även detta förslag medför dock svårigheter och ökade kostnader
för transport och förläggning av arbetare och hästar. Skogsavverkningarna
kunna nämligen icke helt stödjas på maskiner, utan kommer det alltid alt
behövas hästar för bl. a. lunning av virket. Detta har visat sig vid de stora
drivningar med maskindrift som pågått under de sista åren.

Blattnicksele är en av domänverkets stödpunkter för skogsbruket i dessa
trakter, och verket har där uppfört sex lägenheter för skogsarbetare.

På grund av den planerade stora dämningshöjden bli kommunikationerna
mycket försvårade. I den händelse dämning kommer till stånd utgår styrelsen
därför från dels att den överdämda delen av vägen Blattnicksele—
Storjuktan—Harrbränna flyttas ovan dämningsgränsen, dels att fortsättningen
av denna väg fram till vägen Giltjaur—Sorsele färdigställes.

I fråga om det upprättade förslaget till anläggning av bärkraftiga jordbruk
på Galgatmyren och förflyttning dit av dem, som så önska, måste det
ur styrelsens synpunkter anses otillfredsställande. Enligt Edert förslag omöjliggöres
utnyttjandet av den arbetskraft, som blir förflyttad till Sorsele.

Vad i övrigt beträffar förslaget till uppodling av Galgatmyren anser sig
styrelsen icke ha anledning att närmare gå in på denna fråga. Styrelsen
uttalar sin förvåning över att förslag nu framlägges att uppodla denna myr.
Domänverket har redan på Galgatmyren en torpkoloni. Erfarenheterna från
denna koloni, liksom även från liknande anläggningar å myrmark i dessa
trakter, äro sådana att styrelsen för sin del ej kan tillstyrka en myrodling,
varom här är fråga.

Domänstyrelsen får hemställa att Ni vid behandlingen av dessa frågor ville
beakta de nu framförda synpunkterna samt att Ni även i fortsättningen ville
hålla en närmare kontakt när det gäller frågor, som beröra båda verkens
intressen.

Styrelsen emotser Edert vidare besked i föreliggande ärende.

Stockholm den 13 mars 1954

Kungl. domänstyrelsen:

Erik W. Höjer

Föredragande:
E.-F. Maimgren

Rob. Sköld

116

Bilaga 2

ÖVERJÄGMÄSTAREN
I UMEÅ DISTRIKT

Till kungl. domänstyrelsen

Enligt anmodan får jag härmed vördsamt avlämna anbefallt yttrande
beträffande statsrevisorernas berättelser gällande uppodling av Galgatmyren
i Sorsele socken.

Under våren 1953 erhöll jag besök av dr Sigurd Eriksson från kungl.
vattenfallsstyrelsen, vilken meddelade att vattenbyggnadstekniska byrån
avsåg att nybilda fastigheter på den intill Sorsele samhälle liggande Galgatmyren.
Dessa fastigheter skulle erbjudas de efter Juktådalen boende hemmansägarna,
vilkas hemman komme att vattenskadas vid den planerade
dämningen av sjön Storjuktan.

Jag meddelade då dr Eriksson att det vore eu betydande nackdel ur
domänverkets synpunkt, att arbetskraften flyttades från Juktådalen till Sorsele,
att domänverket ej hade någon brist på körare i Sorseletrakten samt
att ett par av kronotorpen, belägna å kolonisationsområdet å Galgatmyren,
avsågs att nedläggas under de närmaste åren. Jag ställde mig alltså avvisande
till projektet men framhöll, att om uppodling ändå skulle ske och
jordbrukarna tilldelas skog från domänverkets skogar vid Galgatmyren,
delta borde, enligt min mening, ske i form av ett utbyte av skog från de
vattenskadade fastigheterna.

Ytterligare meddelanden i saken erhöll jag först genom en skrivelse från
vattenbyggnadstekniska byrån., daterad den 15 december 1953, där styrelsen
begärde mina synpunkter på företagets utformning. Då företaget vid denna
tidpunkt redan igångsatts hade jag då ej anledning att närmare gå in på
dess utformning utan överlämnade den 28 december 1953 avskrift av nämnda
skrivelse till kungl. domänstyrelsen.

Det har från domänverkets sida i olika sammanhang påpekats, alt ur verkets
synpunkt en överflyttning av bebyggelsen till trakten av Blaltnicksele
hade varit önskvärd. Det finnes ingen tvekan om att ett antal efter ortens
förhållanden tämlingen goda stödjordbruk hade med skäliga kostnader kunnat
iordningställas i denna trakl med kvarvarande delar av de gamla fastigheterna
som skogsskiften.

Det förefaller även som om ett mindre antal relativt goda jordbruk hade
kunnat anläggas intill Sorsele by, utan att Galgatmyren hade behövt tillgripas.
Det kan även ifrågasättas om ej de verkligt intresserade storjordbrukarna
i första hand hade bort beredas tillfälle att erhålla jordbruk inom
det av lantbruksnämnden igångsatta nyodlingsföretaget i Örträsks socken,
där betydande arealer kronoskog ställts till nämndens förfogande.

Vattenfallsstyrelsen har sedermera kallat till överläggningar i saken inför
landshövdingen den 30 november 1954. Vid fråga om domänverket ville tillstyrka
en omedelbar fortsättning av arbetena vid Galgatmyren lämnade jag
det beskedet att jag, ur vår synpunkt sett, måste reservera mig mot ett fullföljande
av projektet. Protokoll från sammanträdet har begärts men ännu
ej erhållits.

Vattenfallsstyrelsens nya giv av den 18 november 1954, där man planerar
att iordningställa mindre jordbruk av karaktären stödjordbruk, synes resultera
i att även stödskog kommer att erfordras. Kostnaderna för dessa jordbruk
synas därmed bliva i ännu högre grad anmärkningsvärt stora.

117

Enligt eu av jägmästaren i Sorsele revir företagen utredning, vilken bifogas
i avskrift, synes flertalet av den berörda befolkningens önskemål ej
vara knutna till Galgatmyren.

Umeå den 28 december 1954

Ivan Jonson

JÄGMÄSTAREN I SORSELE
REVIR

Bilaga till bilaga 2

Till över jägmästaren i Umeå distrikt

Med anledning av Storjuktans dämning har jag enligt överjägmästarens
anmodan genom frågeformulär försökt få en bild av hur personer som i
regel årligen utföra arbeten å omkringliggande kronoparker tänkt sig ordna
för framtiden beträffande arbete och val av ny bostadsort.

Frågeformulär och svar från Juktå

1. önskar Ni bo kvar vid platsen i nyuppfört
hus utan jordbruk?

2. Skulle Ni eventuellt vilja slå Er ned i Blattnicksele
med jordbruk?

3. Skulle Ni eventuellt vilja slå Er ned i Blattnicksele
utan jordbruk?

4. Skulle Ni eventuellt vilja slå Er ned i Sorsele
med jordbruk?

5. Skulle Ni eventuellt vilja slå Er ned i Sorsele
utan jordbruk.

6. Finns det annan plats i Sorsele socken där
Ni önskar slå Er ned.

7. Anser Ni det troligt att Ni framdeles större
delen av året kommer att fortsätta i ert nuvarande
yrke = skogsarbetare eller jordbrukare-skogsarbetare? -

Åbacka by

0 1 (tveksam)

2 0

Om bra jordbruk
kan
ställas till
förfogande.

6 0

0 3

Om bra jordbruk
kan
ställas till
förfogande.

4 0

16 4

Av ovanstående 16 svarande från Juktå äro 4 st. hemmavarande söner.
Dessutom ha 7 st. arbetare från Juktå och 1 från Åbacka förklarat sig
ännu ej fattat ställning till problemen. Av dessa 8 är 4 st. hemmavarande
söner.

Sorsele den 19 maj 1954

Lage Haglund

118

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 20

Genom remiss den 17 december 1954 bär lantbruksstyrelsen anbefallts att
före den 17 januari 1955 avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
anfört beträffande odlingsföretaget Galgatmyren.

Lantbruksstyrelsen bär inhämtat yttrande i ärendet från lantbruksnämnden,
vilket jämte tillhörande bilagor närslutes.

Lantbruksstyrelsen har tidigare framfört sina synpunkter på förevarande
nyodlingsföretag i skrivelser till vattenfallsstyrelsen den 15 april och den
15 maj 1954. Sedan detta skedde ha, enligt vad som framgår av riksdagens
revisorers berättelse, tre av de planerade fastigheterna i huvudsak färdigställts
i vad avser torrläggning m. m. och byggnader. Vidare synes framgå
— bl. a. av en av vattenfallsstyrelsen iill riksdagens revisorer ingiven PM
av den 18 november 1954 angående föreslagen bosättning på Galgatmyren —
att de planerade fastigheternas areal av jordbruksjord i medeltal avses uppgå
till omkring 10 hektar, varav ungefär 5 hektar skall odlas till åker, 2 hektar
iordningställas till bete och resten utgöra reserv för eventuell framtida
utvidgning. Vidare skall enligt samma PM eu viss areal odlingsvärd mark
hållas i reserv för eventuellt tillköp åt intresserade jordbrukare. Jämväl
stödjordbruk skola bildas, därest sådana jordbruk efterfrågas, vilket emellertid
av kommittén beräknas bli fallet endast i obetydlig utsträckning. Kommittén
har ansett nödvändigt att de nybildade fastigheterna — utom eventuella
stödjordbruk — erhålla stödskog i erforderlig omfattning i närheten
av fastigheterna. Man har därvid utgått från att sådana fastighetsägare, som
efter att ha fått sina innehavda jordbruk dämningsskadade flytta över till
Galgatmyren, skulle byta till sig skogsmark från angränsande kronopark
mot avstående av nu innehavd skogsmark. Det synes emellertid icke vara
närmare undersökt, huru dessa byten skola genomföras eller om skogsinnehaven
räcka till för att bilda bärkraftiga kombinerade jordbruk.

Lantbruksstyrelsen vill — liksom tidigare i andra sammanhang — framhålla
såsom synnerligen önskvärt och angeläget, att skador å jordbruk vid
vattenregleringar ersättas med jord och anläggningar, där så kan ske för
rimliga kostnader och de berörda jordbrukarna därmed beredas möjlighet
att i fortsättningen få tillfredsställande utkomstmöjligheter.

I förevarande fall föreligger emellertid, såsom lantbruksstyrelsen berört
i sitt yttrande den 15 april 1954, anledning till erinringar mot projektet.

Redan de ursprungliga beräkningarna angående kostnaderna för företaget
visade, att desamma skulle bli höga. Vid de hittills utförda arbetena bar
härutöver framkommit, att de verkliga kostnaderna blivit icke obetydligt
högre än de beräknade. Betänkligheterna i kostnadshänseende mot företaget
framstå därför med ökad skärpa. Styrelsen vill i sammanhanget påpeka,
att i kostnaderna för iordningställandet av bärkraftiga kombinerade jordbruk
på platsen — utöver de i riksdagsrevisorernas berättelse angivna kostnaderna
— även bör inräknas kostnaden för anskaffning av erforderlig
skogsmark. Utöver kostnaderna för fastigheternas iordningställande påkalla
vidare underhållskostnaderna beaktande. Särskilt må framhållas, att vid
nyodling i Norrland på mark av den typ, som nu är i fråga, kostnaderna för
tillfredsställande underhåll av dikena erfarenhetsmässigt bli höga.

119

Projektet är enligt lantbruksstyrelsens mening icke att hänföra till jordbruksrationalisering
i vedertagen mening och i varje fall icke till sådant
företag, som må åtnjuta stöd av de medel, som stå till lantbruksnämndernas
förfogande för att främja jordbrukets yttre och inre rationalisering. Projektets
sylte är nämligen att genom uppodling och anläggande av nya jordbruk
åstadkomma hjälpmedel till att reglera skador, som föranledas av vattenreglering.
Det bör med hänsyn härtill ankomma på regleringsintressenterna
att svara för att de nya fastigheter, som må anläggas, färdigställas så, att
de icke bli i behov av statssubventionerade åtgärder för att kunna lämna
tillfredsställande försörjningsunderlag.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla alt det framstår som mycket
ovisst, om eu småbrukare, som i ersättning lör en dämningsskadad fastighet
enligt de föreslagna riktlinjerna övertager ett av de avsedda nya jordbruken,
därigenom kommer att bli hjälpt på ett tillfredsställande sätt. Det dr t. ex.
icke klarlagt om de jordägare, som skulle flytta över till Galgatmyren, förfoga
över skogsmark i sådan omfattning och av sådant värde, att de kunna
tillby ta sig tillräcklig stödskog vid Galgatmyren. Tillköp av skogsmark
samt andra eventuella fullföljdsåtgärder kunna medföra en alltför
betungande skuldsättning för dem, som förvärva jordbruk å Galgatmyren.
Enligt styrelsens mening böra de fastigheter å Galgatmyren, som lämnas
i byte, vara färdigbildade och sålunda i erforderlig utsträckning försedda
med skog och anläggningar, innan de överlåtas till enskilda. Därmed skulle
också uppnås, att de, som förvärva jordbruk i Galgatmyren i utbyte mot
dämningsskadade jordbruk, ha möjlighet att överblicka de ekonomiska konsekvenserna,
innan avtal träffas. — Det må vidare framhållas, att nybildning
av jordbruksfastigheter icke torde kunna tillåtas enligt jorddelningslagen
med mindre jord och skog i tillräcklig omfattning ingår.

Lantbruksstyrelsen delar sålunda såväl de betänkligheter, som riksdagens
revisorer anfört beträffande projektet, som deras mening att ytterligare
jordbruk icke böra uppbyggas på Galgatmyren innan man vunnit praktisk
erfarenhet rörande markens lämplighet för jordbruksändamål samt klarhet
vunnits dels om förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda
brukare och dels om hur överlåtelserna skola finansieras. Likaså ansluter
sig styrelsen till vad riksdagens revisorer anfört om det sätt, på vilket framdeles
uppkommande projekt av liknande karaktär böra handläggas.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Andersson,
Hammarskjöld, Själander och Svensson samt t. f. byråchefen Ståhlberg,
föredragande.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

HARALD STÅHLBERG

120

LANTBRUKSNÄMNDEN i VÄSTERBOTTENS
LÄN, UMEÅ

Bilaga l

Till kungl. lantbruksstyrelsen

Anmodad avgiva yttrande över vattenfallsstyrelsens odlingsprojekt å Galgatmyren
med anledning av statsrevisorernas uttalande får lantbruksnämnden
anföra följande.

Lantbruksnämnden vill till en början lämna eu kort redogörelse för egnahemsnämndens
befattning med Galgatmyren.

Den 4 mars 1946 inkom till egnahemsnämnden ett protokollsutdrag frän
sammanträde med Sorsele sockens kommunalnämnd den 15 december 1945
utvisande att kommunen beslutat överlåta Galgatmyren till egnahemsnämnden
för de kostnader kommunen haft för områdets förvärvande. Avskrift av
ifrågavarande protokollsutdrag bilägges. I skrivelse den 7 mars 1946 meddelade
kommunen att dess kostnader för Galgatmyren utgjorde kronor
4 590:40. Ärendet behandlades av egnahemsnämnden vid sammanträden
den 9 mars och 5 april 1946. Vid sistnämnda sammanträde beslöt nämnden
att underställa frågan om inköp av Galgatmyren kungl. egnahemsstyrelsens
prövning. Sedan nämnden från dåvarande lantbruksingenjör E. öjefors,
Skellefteå, erhållit ett positivt yttrande angående möjligheterna att torrlägga
Galgatmyren samt ett uttalande om dess odlingsvärde, informerades egnahemsstyrelsen
genom skrivelse den 13 juli 1946 om det planerade företaget,
varvid nämnden samtidigt anhöll om att få del av styrelsens uppfattning i
ärendet. På framställning av överdirektör Ytterborn om viss komplettering
av ärendet begärde egnahemsnämnden hos kommunalnämnden i Sorsele eu
utredning beträffande behovet och intresset från ortsbefolkningens sida av
fullständiga jordbruk å Galgatmyren. Som svar på denna framställning
inkom från kommunalnämnden den 30 oktober 1946 ett protokollsutdrag
från kommunalnämndens sammanträde den 12 i samma månad. En avskrift
av detta protokollsuldrag bilägges. Egnahemsstyrelsen föranstaltade
år 1946 om en undersökning genom Svenska vall- och mosskulturföreningen
av odlingsvärdet m. in. hos myren. Vall- och mosskulturföreningens i april
1947 avgivna yttrande utmynnade i en tillstyrkan till den föreslagna uppodlingen
och nybildningen av jordbruk. Trots de positiva uttalandena från
olika håll angående Galgatmyrens odlingsvärde med hänsyn till läge, jordmån
och torrläggningsförhållanden fann egnahemsstyrelsen ej anledning
medverka till att Galgatmyren uppodlades. På grund av egnahemsstyrelsens
inställning till Galgatmyrprojektet förföll egnahemsnämndens planer på att
överta området i fråga.

Sorsele kommun har sedermera vid upprepade tillfällen förfrågat sig om
inte lantbruksnämnden skulle kunna medverka till uppodling av Galgatmyren.
Lantbruksnämnden har emellertid ställt sig avvisande med hänsyn
till att den redan hade flera jordanskaffningsföretag under exploatering och
att nämnden med största sannolikhet icke skulle kunna utverka att erforderlig
del av intilliggande kronoparken Abmoberget överfördes från domänfonden
till jordfonden för att användas som husbehovs- och stödskog åt de
jordbruk som kunde tänkas bli nybildade på Galgatmyren.

Då dr Sigurd Eriksson i vattenfallsstyrelsen vid samtal med lantbruksdirektören
någon gång år 1952 förfrågade sig om ett lämpligt odlingsområde

121

inom Sorsele kommun fick han anvisning på Galgatmyren såsom sannoliki
varande det för kommunen värdefullaste odlingsområdet.

Eftersom lantbruksnämnden tidigare inte haft att uttala sig om torrläggning
och uppodling av Galgatmyren vill nämnden nu framhålla följande.

Det har gång efter annan i bygden påtalats att vattenfallsstyrelsen genom
sina vattenregleringar förorsakar en icke önskvärd avfolkning i Lappmarken.
Många av dem som får sina fastigheter inlösta vid vattenregleringarna
flyttar till sydliga delar av landet. Lantbruksnämnden, som i den pågående
uttunningen av Lappmarkens befolkning ser eu fara för bygdens existens,
har med tillfredsställelse noterat vattenfallsstyrelsens initiativ att skapa nya
jordbruk i stället för dem som förstöres genom dänmingarna. Den kolonisation
som nu sker på Galgatmyren har tillkommit huvudsakligen i det syftet att
först och främst ge de jordbrukare, som vill stanna kvar i bygden men vilkas
nuvarande brukningsdelar förstöres genom dänmingarna, möjlighet alt
kunna fortsätta som jordbrukare i sin hemtrakt under gynnsammare betingelser
än vad de tidigare haft. Även om kostnaderna lör nybildningen av
jordbruk på Galgatmyren blir stora, synes de dock fullt försvarliga i jämförelse
med dämningsskadorna, som inte blott allvarligt försämrar jordbruket
i bygden utan också har vittomfattande verkningar av ekonomisk
och social natur för hela bygdens liv. Såsom framgår av det redan sagda är
det ett starkt kommunalt intresse att Galgatmyren torrlägges och uppodlas.
Men det är också önskvärt att jordbruksproduktionen hålles vid liv i den
omfattning den redan har. I diskussionen om Galgatmyrprojektet har framförts
den uppfattningen att Sorsele skulle vara ett stort över.skottsområde
i fråga om mjölk och produkter därav. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom
synes jordbruksproduktionen i det avseendet ha kommit in i ett labilt jämnviktsläge
som snart kan väntas bli underskott. Under år 1954 minskade
mjölkinvägningen vid Sorsele mejeri med 14 % jämfört med invägningen år
1953. Den minskningen beror till väsentlig del på att vissa fastigheter övergått
till kreaturslös drift.

Det är ett känt faktum att mjölkproduktionen i Lappmarken är belastad
med mycket höga fraktkostnader, som slås ut på de enskilda producenterna
och därigenom ger lägre mjölkpris. Eu viss koncentration av mjölkproduktionen
är därför en önskvärd rationalisering. Många sämre belägna fastigheter
skulle därvid med fördel kunna begränsa sin mjölkproduktion till husbehovet.
Eftersom någon nämnvärd allmän minskning av mjölkproduktionen
i Lappmarken inte är önskvärd, bör de tå välbelägna större odlingsområden
som finnes få tagas i anspråk. Uppodlingen av Galgatmyren bör
därför inte bara ses som eu ersättningsodling för neddämda fastigheter utan
även som eu värdefull rationaliseringsåtgärd för förbilligad mjölkproduktion.
Lantbruksnämnden har svårt att inse, varför man vill bedöma detta
vattenfallsstyrelsens i bygdens intresse gjorda försök, som samtidigt otvetydigt
också är en värdefull rationaliseringsåtgärd, som olämpligt. Företaget
bör enligt nämndens uppfattning fullföljas och fastigheterna tillskapas, så att
möjlighet till fullständiga jordbruk med rationell jordbruksproduktion finnes.

I detta ärendes handläggning har deltagit lantbruksnämndens ordförande,
ledamöterna Sandberg, Svedberg, Tärnvik, Forsberg, Genbäck och Dannborg.

Umeå den 4 januari 1955

N. J. Dannborg

Elof Lindberg

122

Bilaga A till bilaga 1

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde
med Sorsele sockens kommunalnämnd
den 15 december 1945.

§ I Sedan

kommunalfullmäktige på sin tid uppdragit åt kommunalnämnden
att förvärva äganderätten till Galgatmyren för att genom torrläggning av
densamma hava tillgång till lämpligt projekt till beredskapsarbete vid eventuellt
kommande arbetslöshet, har kommunen genom köp från samtliga
delägare i myren förvärvat densamma. Plan för myrens utdikning har jämväl
i det närmaste slutförts.

Emellertid har nämnden haft för avsikt att genom torrläggningen skapa
möjligheter att utlägga jordbruksenheter. Underhandlingar i detta syfte ha
förts dels med statens lantbruksingenjör och dels med distriktslantmätaren.
Tillika har också nämnden genom sin ordf. hos egnahemsstyrelsen förhört
sig angående möjligheterna att erhålla statsbidrag "till utdikningen.

Villkoren för erhållande av statsbidrag till torrläggningen i avsikt att
utlägga jordbruksenheter sammanhänga med tillgången till skog för de
enskilda jordbruksfastigheterna. Skogsmark till dessa förfogar kommunen
icke över. Nämnden har därför rekommenderats att förvärva skogsmark
från kronoparken Abmoberget å Sorsele revir, vilken skogsmark är lämpligt
belägen i förhållande till myren. Möjligheterna härtill äro emellertid
icke så goda. För att förvärva mark från kronan i sådan omfattning som
här är fråga torde en riksdagsmotion i hithörande syfte vara erforderlig,
varför man kan förutsätta, att detta tar avsevärd tid i anspråk.

Innevarande sommar besöktes kommunen av egnahemsnämndens ordf.,
egnahemsdirektören och överlantmätaren för att på ort och ställe skapa sig
eu uppfattning om förhållandena kring torrläggningsföretaget. Om markens
beskaffenhet m. m. voro alla ense att densamma vore av utmärkt beskaffenhet
för jordbruksändamål. Förutsättningarna för anskaffande av skogsmark
diskuterades även, varvid framkom, att dessa skulle ställa sig betydligt gynnsammare
därest myren övertages av egnahemsnämnden. Hushållningssällskapets
egnahemsnämnd, som är ett statligt organ, har givetvis bättre möjligheter
härigenom.

Kommunen, som närmast har intresse av att myren torrlägges med det
snaraste, har genom nämndens ordf. förfrågat sig, huruvida egnahemsnämnden
har för avsikt att forcera utdikningen, har upplysts, att därest myren
överlåtes utdikningen kommer att forceras så snart ''skogsmark förvärvats
från kronan. Nämnden anser del därför vara fördelaktigt, att marken överlåtes.
De kostnader kommunen haft för anskaffande av marken komma
att ersättas vid överlåtelsen, varför kommunen kommer att hållas skadeslös.
Kommer därtill myren att torrläggas med det snaraste, anser nämnden, att
syftet med detta markförvärv är vunnet.

Med hänvisning till ovanstående redogörelse beslöt nämnden därför föreslå
kommunalfullmäktige besluta att Galgatmyren överlåtes till egnahemsnämnden
för de kostnader kommunen haft för densammas förvärvande.

Som ovan

Vid protokollet
Karl-Erik Sahlin

123

Bilaga B till bilaga 1

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde
med Sorsele sockens kommunalnämnd
den 12 oktober 1946. Närvarande:
undertecknad ordf., hrr Fjellström, Burman,
Boström, Stenlund, Hedlund. Vid protokollet
undertecknad Sahlin.

§§ 1-30.

§ 31.

Föredrogs egnahemsnämndens protokoll av den 9 september 1946 med
anhållan om kommunens yttrande angående behovet och intresset från ortsbefolkningens
sida för anläggande av självständiga jordbruk å Galgatmyren
efter en eventuell torrläggning.

Myren, som ligger i omedelbar närhet av Sorsele municipalsamhälle, blir
efter en torrläggning mycket centralt belägen för anläggande av jordbruk.
Området är dessutom så stort, att jordbruk av avsevärd storlek kunna
anläggas varför försörjningsmöjligheterna för den enskilde bli goda. Skulle
dessutom skog kunna förvärvas från den till myren gränsande kronoparken
Abmoberget, finge givetvis jordbruksenheterna ett värdefullt stöd.

Intresset från ortsbefolkningens sida för myrens torrläggande är stort.
Nämnden tror sig kunna garantera, att folk från trakten kommer att begagna
sig av tillfället att förvärva mark från området och bosätta sig där som
självägande jordbrukare. Ortsbefolkningen är nämligen allt från begynnelsen
van vid jordbruksarbete och förhållanden vid ett lantbruk, varför
goda förutsättningar finnas härför. Nämnden tror sig vidare kunna påstå,
att Sorselegårdens ungdomsskola för yrkesutbildning i jordbruksskötsel, vilken
ligger i omedelbar närhet av det planerade torrläggningsföretaget och
på samma myrkomplex, kommer att inverka gynnsamt och stimulerande
på möjligheterna till bosättning på de planerade jordbruken, genom att det
uppväxande släktet därigenom har möjlighet till yrkesutbildning.

Som ovan

Vid protokollet
Karl-Erik Sahlin

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 20

Till Konungen

I anledning av nådig remiss får länsstyrelsen beträffande vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse anfört rörande odlingsföretaget
Galgatmyren avgiva detta utlåtande.

124

Torrläggning och uppodling av den del av Galgatmyren, som ligger närmast
Sorsele municipalsamhälle, har under lång tid varit ett önskemål i
Sorsele kommun, där företaget bedömts som relativt gynnsamt, en uppfattning
som fått stöd i uttalanden från olika jordbrukssakkunniga inom länet.
När Sorsele kommun förvärvade den nu aktuella delen av myren, var del
i avsikt att vid inträdande arbetslöshet genomföra myrens torrläggning.
Inom socknens kommunalnämnd var man övertygad om att den torrlagda
marken skulle efterfrågas av folk från trakten för nybildning av jordbruk.
Vid planering för företaget stod det dock snart klart, att för tillskapande av
bärkraftiga brukningsenheter borde finnas en skogstillgång att fördela på
de nya fastigheterna. Detta synes för övrigt ha varit ett villkor för att de
statliga organ, som skulle få med torrläggningsprojektet att göra, skulle vara
villiga att tillstyrka statsbidrag. Då Sorsele kommun ansåg sig sakna möjlighet
att själv uppbringa erforderlig skogsmarksareal, beslöt kommunen i
slutet av år 1945 att överlåta Galgatmyren på länets egnahemsnämnd. Tanken
var att egnahemsnämnden, vilken för några andra planerade kolonisationsföretag
inom länet inköpt odlingsmark av enskilda och därefter fått
skogsmark på sig upplåten från statsskogarna, skulle kunna utverka skogstilldelning
även till kolonisalionsföretaget Galgatmyren. Galgatmyren är belägen
intill kronoparken Abmoberget, vilken omfattar olika områden inom
Sorsele socken med över 140 000 har produktiv skogsmark. Enligt vad som
upplysts för länsstyrelsen ställde sig egnahemsnämnden positiv till förslaget
medan egnahemsstyrelsen däremot ansåg att egnahemsorganen icke borde
engagera sig pa föreslaget sätt. Som följd av denna egnahemsstyrelsens
ståndpunkt fick projektet för detta tillfälle förfalla.

Det kolonisationsföretag på Galgatmyren, som vattenfallsstyrelsen för
Umeälvens regleringsförenings räkning nu påbörjat, har alltså av länets
egnahemsnämnd på sin tid förordats till utförande. Såvitt länsstyrelsen kan
bedöma har icke sedan dess några nya förhållanden inträtt som skulle göra
företaget över huvud olämpligt. Länsstyrelsen har därvid icke förbisett vad
lantbruksstyrelsen i ett yttrande den 15 april 1954 påpekat, nämligen att det
numera föreligger ett betydande produktionsöverskott för landets jordbruk,
varför nyodling för nyanläggning av jordbruk i princip icke skulle vara
önskvärd.

Nyodlingsföretaget i Sorsele kommer icke att medföra ökad totalproduktion.
Det har satts i gång för att bygden till någon del skulle bli kompenserad
för genom överdämning totalförstörda jordbruksfastigheter. Enligt av
regleringssökandena till länsstyrelsen nyss lämnade uppgifter bli vid genom
förandet av de nu aktuella två nya regleringsföretagen i Västerbottens lappmark
(Gardsjön Övre Björkvattnet i Tärna socken och Storjuktan i Sorsele
socken) 41 jordbruksfastigheter förstörda. På dessa bo 45 familjer om
210 personer. Vattenfallsstyrelsen avser att på Galgatmyren nybilda 16 fastigheter
— lantbruksdirektören i länet har föreslagit åt! fastigheterna böra
göras större, varigenom antalet skulle nedgå till 8. Då antalet fastigheter,
som bli förstörda enbart vid Storjuktan i Sorsele socken, utgör 21, på vilka
bo 26 familjer om 100 familjemedlemmar, kompenserar företaget på Galgatmyren
icke förlusten av dessa fastigheter, långt mindre förlusten av fastigheter
vid båda de nämnda regleringarna.

Om överdämda och skadade jordbruksfastigheter i Sorsele socken skola
ersättas med nya jordbruksfastigheter, torde i denna socken ett bättre
odlingsområde än Galgatmyren icke stå att uppbringa. Det är fastslaget att

125

myren eller torrläggning är lämpad för odling. Del ligger ett betydande
värde i all Galgatmyrcn gränsar till Sorsele mnnicipalsainhälle, d. v. s. Sorsele
sockens kommunala och kyrkliga centrum. Den av statsrevisorerna
åberopade ekonomiska utredningen visar visserligen, all kostnaderna lör de
redan tillskapade nya fastigheterna bli relativt höga. Men tar man fastigheternas
centrala läge i betraktande — gårdshusen ligga intill såväl mejeri
och järnvägsstation som bostadsbebyggelsen i municipalsamhället —- och
betänker man, att kolonisationsföretagel är till för att ersätta överdämda
fastigheter, få kostnaderna anses försvarbara. Det återstår i varje fall att
visa, all regleringsintressenterna på nägol lika bra men billigare sätt kunna
fullgöra eu av dem till synes erkänd förpliktelse all hjälpa till alt förebygga
eu olycklig förminskning genom sjöregleringarna av den produktiva ortsbefolkningen.
Regleringsintressenternas villighet att satsa pengar på Galgatmyrprojektet
kan ju även tänkas ha till sylte alt mildra motståndet mot
Storjuktans reglering, vilket förvisso kan väntas bli hårt. Sålunda har överlantmätaren
i länet givit uttryck för uppfattningen, atl företaget med hänsyn
till de skador det vållar i bygden bör lagligen vara otillåtet. Länsstyrelsen
saknar anledning att här uttala någon egen mening om tillåtligheten
men vill framhålla, att regleringen av Storjuktan enligt föreliggande planer
betyder ett så våldsamt ingrepp i bygdens förhållanden, att betydande motprestationer
bli erforderliga om enskilda och kommun skola bli i skälig
omfattning kompenserade för de uppkommande skadorna.

Statsrevisorerna anse det vara eu brist att utredning icke skett i fråga om
de önskemål och framtidsplaner som kunna föreligga hos den befolkning
som kan tänkas bli jordbrukare på Galgatmyren, varvid revisorerna synas
mena, att den aktuella personkretsen begränsar sig i huvudsak till innehavare
av de större gårdarna i Storjuktan och Gardiken. Länsstyrelsen har
svårt att tro, att det är möjligt att åstadkomma eu utredning av åsyftat slag,
som kan bli tillförlitlig. De skadelidande kunna knappast väntas alla vara
villiga att röja sina framtidsplaner. Emellertid ha revirförvaltaren och
distriktslantmätaren var för sig gjort vissa undersökningar i denna sak,
varom uppgift lämnats vid ett å länsstyrelsen den 30 november 1054 hållet
sammanträde för överläggning om Galgatmyrprojektet. Det visade sig att
de båda undersökningarna givit rätt olika resultat. Revisorernas åsikt om
den personkrets, ur vilken kolonisterna på Galgatmyren skulle rekryteras,
kan länsstyrelsen för övrigt icke dela. Naturligtvis böra fastigheterna på
Galgatmyren i första hand erbjudas hemmansägarna inom regleringsområdena,
men om dessa eller övriga skadelidande icke vilja bosätta sig på jordbruk
vid Sorsele, böra jordbruken upplåtas till andra villiga brukare. Som
länsstyrelsen ser på saken är det icke en godtagbar ståndpunkt att all rättfärdighet
skall vara fylld i och med att den fastighetsägare, som lider skada,
blir förnöjd. I många fall kan denne nämligen tillfredsställas med kontanter.
Erfarenheten har nu visat, att på detta sätt soulagerade fastighetsägare ofta
lämna socknen. För att hindra eller mildra den skada för eu kommun, som
en minskning av den produktiva befolkningen genom en sjöreglering innebär,
bör därför överdämd odlad bygd i möjligaste mån ersättas med ny
odling.

Enligt vad statsrevisorerna meddela har det uppgivits att åtminstone i
Storjuktan fastighetsägarna i stor utsträckning äro äldre personer, av vilka
många knappast kunna väntas vara villiga atl nu övertaga ett jordbruk av
den storleksordning, som bjudes på Galgatmyren. Ur 1954 års mantalslängd

126

för Juktå och Åbacka byar har länsstyrelsen antecknat, att den manliga
befolkningen i de båda byarna fördelar sig på åldersklasser på följande sätt:
över 60 år 9 personer, 50—60 år 3 personer, 40—50 år 5 personer, 30—40
år 13 personer, 20—30 år 26 personer, under 20 år 15 personer. Av de som
hemmansägare i Juktån antecknade 16 personerna äro 7 över 60 år, 4 mellan
40 och 50 år och 5 under 40 år. Av hemmansägare, som äro över 60 år, ha
enligt mantalslängden 4 vid sina jordbruk vuxna söner.

Länsstyrelsen vill till sist uttala sin tillfredsställelse över statsrevisorernas
uttalande att under för handen varande förhållanden kolonisationen av
Galgatmyren bör fullföljas. Dock anser länsstyrelsen, att eu förutsättning
för att kolonisationen skall lyckas är att fastigheterna förses med stödskog.
Om det av någon anledning skulle befinnas lämpligt att omedelbart bilda
endast en del av de planerade nya fastigheterna, finner länsstyrelsen det
ytterst önskvärt att i varje fall någon begränsning av torrläggningsplanen
icke sker. Maskiner och andra resurser av den storlek, som vattenfallsstyrelsen
förfogar över torde näppeligen komma att senare stå till buds.

I detta ärendes handläggning ha deltagit landshövdingen Elof Lindberg,
landssekreteraren Lennart Lindblad och länsassessorn B. Svanström, föredragande.

Umeå i landskansliet den 14 januari 1955

B. SVANSTRÖM

Underdånigst
ELOF LINDBERG

Vad riksdagens revisorer anfört under § 21 beträffande vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden m. in. har av finansdepartementet ej utsänts på
remiss.

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 22

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i en den
15 december 1954 dagtecknad berättelse yttrat angående ränta å restituerade
utskylder (§ 22).

Till åtlydnad härav får kammarrätten anföra följande.

Revisorerna ha i sin berättelse bland annat till behandling upptagit vissa
spörsmål med anledning av skattskyldigs rätt till ränta å restituerade utskylder
i samband med nedsättning i eller befrielse från påförd slutlig eller kvarstående
skatt med mera enligt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen
(1953: 272) och förordningen den 2 maj 1919 (nr 200), vilken ränta utgår
med fem procent. Därvid ha revisorerna diskuterat två frågor, som sammanhänga
med nämnda typ av ränta, nämligen dels med vilken procentsats

127

ränta i förekommande fall skall utgå, dels ock förkortning av liden för
beskattningsmålens slutgiltiga avgörande. Revisorerna synas därvid huvudsakligen
ha uppehållit sig vid frågan om vilka åtgärder som borde vidtagas
för alt avkorta ifrågavarande tid och därigenom minska ränteutgifterna för
staten och väntetiden för de skattskyldiga som överklagat sina taxeringar.

I likhet med revisorerna finner kammarrätten det vara synnerligen önskvärt,
att statens ränteutgifter i samband med restitution av utskylder nedbringas.

Spörsmålet om vilken procentsats, som skall tillämpas är en fråga om
avvägning mellan statens intresse av låga ränteutgifter vid skatterestitution,
å ena, samt den skattskyldiges krav på gottgörelse för den ränteförlust som
tillfogas honom, å andra sidan. Tillgodoseendet av statens intresse bör icke
äga rum på sådant sätt, att den skattskyldiges berättigade anspråk åsidosättas.

Revisorerna ha själva icke funnit anledning att föreslå någon ändring av
nu gällande procentsats. Vid sådant förhållande finner kammarrätten icke
skäl att närmare ingå på frågan om vilken procentsats, som från ovan
angivna synpunkter är att anse såsom riktigt avvägd.

Beträffande vad i revisorernas berättelse förekommit angående frågan om
förkortning av tiden för beskattningsmålens slutgiltiga avgörande anser sig
kammarrätten böra upplysa om följande förhållande.

Antalet till kammarrätten inkomna beskattningsmål, andra än sådana
som tillhöra fastighetstaxeringsdivisionen, utgjorde

år 1950 ........................ 8 614

» 1951........................ 8 116

» 1952 ........................ 7712

» 1953 ........................ 8 996

» 1954 ........................ 13 215

Sammanställningen utvisar för år 1954 en betydande ökning av antalet
mål. Även om detta förhållande får antagas vara av tillfällig beskaffenhet —
huvudsakligen beroende på en avarbetning hos länsstyrelserna av eftersläpande
mål från tidigare år — torde dock ökningen få till följd bland annat
att tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten i varje fall icke
kommer att minska under den närmaste tiden.

Tillika vill kammarrätten i detta sammanhang erinra om vad kammarrätten
i ett den 4 december 1954 avgivet utlåtande (s. 3) över 1950 års
skattelagssakkunnigas betänkande med förslag till effektivare taxering yttrat
i fråga om införande av bestämmelser om prövningstillstånd och summa
revisibilis vid besvär hos regeringsrätten.

I övrigt anser sig kammarrätten icke kunna ingå på frågan om vad revisorerna
anfört rörande regeringsrätten.

I handläggningen av detta ärende — därvid skiljaktig mening icke förekommit
— ha deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Eriksson,
Sivertsson och Boalt, assessorn Ohlsson samt adjungerade ledamoten österberg,
föredragande.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
N. QUENSEL

John Hanson

128

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden del I, s. 167—
174, §§ 22 och 23

Underdånigt utlåtande

De av revisorerna lämnade uppgifterna utvisa, att betydande räntebelopp
utgå å till följd av besvär restituerad skatt och att en avsevärd del därav
hänför sig till tidigare taxeringsår och sålunda blivit en följd av tidsutdräkten
i beskattningsmål, särskilt den långa väntetiden i regeringsrätten. Trots
den under senare år genomförda ökningen av antalet regeringsråd har balansen
i regeringsrätten oavbrutet vuxit. Med hänsyn till de olägenheter och icke
oväsentliga kostnader, som detta förhållande medför, finner statskontoret i
likhet med revisorerna angeläget, att antalet balanserade skattemål väsentligt
nedbringas. Av de olika utvägar, som i dylikt syfte äro möjliga, vill ämbetsverket
förorda en anordning med förtursbehandling av vissa mål, framför
allt sådana av prejudicerande innebörd.

I sitt betänkande angående effektivare taxering ha 1950 års skattelagssakkunniga
framlagt förslag till omorganisation av prövningsnämnderna,
varigenom dessa skulle komma att huvudsakligen fungera som besvärsinstans.
Därest en sådan omorganisation genomföres, lärer frågan om fullföljd
till regeringsrätten av beskattningsmål kunna komma i ett annat läge.

På grund av rådande förhållanden synes även angeläget, att den inom
Kungl. Maj:ts kansli pågående utredningen om begränsning av fullföljdsrätten
bedrives med största skyndsamhet. I avvaktan härpå och innan erfarenhet
vunnits av ett system med förtursrätt beträffande vissa mål, bör
enligt statskontorets mening ytterligare utökning av regeringsrätten icke övervägas.

Vad revisorerna anfört rörande förenkling av skatterestitutioner kan statskontoret
helt ansluta sig till.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 8 januari 1955

ARNE SUNDBERG

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Kerstin Ahlroth

Riksräkenskapsverkcts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden del I, s. 167—
174, §§ 22 och 23

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse angående ränta å restituerade utskylder och förenkling av vissa

129

skatterestitutioner (§§ 22 ocli 23), och får riksräkenskapsverket i anledning
härav anföra följande.

Enligl den av revisorerna lämnade redogörelsen har antalet hos regeringsrätten
balanserade finansmål kontinuerligt ökat, och det förflyter numera i
allmänhet omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag, innan utslag
meddelas av regeringsrätten. Uppenbarligen vore det ur såväl det allmännas
som de enskildas synpunkt önskvärt att denna tid nedbringades. Revisorerna
ha antytt vissa olika vägar, som kunde tänkas leda till snabbare avgöranden.
Riksräkenskapsverket anser sig icke för närvarande kunna taga ställning till
vilka åtgiirder, som främst böra komma i fråga, men förordar att frågan
härom i lämplig form utredes.

Revisorerna ha vidare föreslagit införandet av bestämmelser om att ränta
å restituerade skattemedel ej skall utgå, om den understiger fem kronor samt
att räntebeloppen vid skatterestitutionen skola utbetalas endast i hela krontal.
Att döma av det förebragta utredningsmaterialet, som dock synes något
för begränsat, skulle förslaget sannolikt medföra fördelar för de med dessa
bestyr sysselsatta myndigheterna. Då likväl en utbetalning skall ske till varje
ifrågakommande skattskyldig, och i åtskilliga fall ränteberäkningar måste
verkställas även för att konstatera att ränta ej skall utgå, torde emellertid
storleken av den arbetsbesparing som skulle åstadkommas icke böra överskattas.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Wildeman, samt tillförordnade byråchefen
Thorson deltagit.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
BERNT NEVRELL

BENGT OREDSSON

Överståthållarämbelets

skatteavdelnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden del I, s. 167—
174, §§ 22 och 23

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1954 har överståthållarämbetet
anmodats att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
i sin år 1954 avgivna berättelse anfört angående ränta å restituerade utskvlder
och förenkling av vissa skatterestitutioner.

Med anledning härav får överståthållarämbetet anföra följande.

överståthållarämbetet delar revisorernas uppfattning om önskvärdheten
av att åtgärder vidtagas för att uppnå en minskning av balansen av oavgjorda
mål i regeringsrätten. Tveksamhet kan väl råda. om den av revisorerna
ifrågasatta åtgärden att ytterligare öka regeringsrådens antal sett på
längre sikt är den bästa lösningen för att komma till rätta med ifråga 9

Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

130

varande problem, men eu sådan åtgärd är måhända ofrånkomlig för att nå
en snabb lösning av problemet. Revisorernas förslag om införandet av bestämmelser,
att ränta å reslituerade skattemedel ej skall utgå, om den understiger
fem kronor, liksom förslaget att räntebeloppen vid skatterestitutioner
skola utbetalas endast i hela krontal, tillstyrkas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
förste taxeringsintendenten Holdo.

Stockholm den 10 januari 1955

Underdånigst

På överståthållarämbetets vägnar
ARNE F. BAEKIvEVOLD

GÖSTA LÖFSTEDT

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 22

Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet

Anmodad avgiva utlåtande över yttrande av riksdagens revisorer i deras
berättelse den 15 december 1954 angående ränta å restituerade utskylder får
länsstyrelsen härmed anföra följande.

Länsstyrelsen är helt införstådd med nödvändigheten av att söka uppnå
ett snabbare avgörande av skattemålen i regeringsrätten dels för att undvika
de betydande ränterestitutioner som för närvarande förekomma och dels för
att tillgodose de skattskyldigas intressen av att få sina skattemål slutgiltigt
avgjorda. Den av riksdagens revisorer gjorda undersökningen hänför sig
endast till räntebelopp som av statsverket utbetalas i samband med nedsättning
eller befrielse från påförd slutlig eller kvarstående skatt. För ett mera
allsidigt bedömande av räntefrågan synes det länsstyrelsen vara av värde att
utredning jämväl företages dels rörande omfattningen av de räntebelopp,
som komma statsverket till godo på grund av bestämmelserna i 27 § 3 mom.
uppbördsförordningen, och dels rörande behovet av att införa skyldighet att
erlägga ränta för tillkommande skatt.

I nuvarande läge är länsstyrelsens möjligheter att bidraga till en snabbare
handläggning mycket begränsade. Länsstyrelsen, som redan tidigare i vissa
fall hemställt om förtursbehandling av ärenden som äro av betydelse för
kommande års taxeringar, är beredd att i fortsättningen ytterligare undersöka
möjligheterna att på denna väg få fram målen.

En tillfredsställande lösning på längre sikt torde dock enligt länsstyrelsens
uppfattning förutsätta en omprövning av besvärsordningen för skattemålen.
Denna fråga är dock av komplicerad art, varför hithörande spörsmål synas
böra bli föremål för en allsidig utredning.

I avvaktan på resultaten av en sådan utredning synes en tillfällig utökning
av antalet ledamöter i regeringsrätten och handläggning av skattemålen å en

131

särskild avdelning inom regeringsrätten vara de åtgärder, som närmast synas
böra tillgripas för att få till stånd en bättre ordning i förevarande hänseende.
En annan åtgärd, som otvivelaktigt skulle kunna medföra viss effekt, vore att
skapa möjligheter för vidtagande av restitutioner utan avvaktande av laga
kraft å utslag vari nedsättning eller befrielse från påförd skatt medgives.

Malmö i landskontoret den 17 januari 1955

På länsstyrelsens vägnar
C. ARTHUR NORGREN

HARRY SMEDE

Länsstyrelsens i Göteborgs oeli
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 22

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Sedan länsstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande med anledning av vad
riksdagens revisorer i berättelse den 15 december 1954 yttrat angående ränta
å restituerade utskylder, får länsstyrelsen härmed anföra följande.

Länsstyrelsen anser det önskvärt att väntetiden för målen i regeringsrätten
liksom även i kammarrätten må kunna i möjligaste mån förkortas. Härigenom
minskas statsverkets räntekostnader samtidigt som de skattskyldigas
berättigade anspråk på ett snabbare förfarande beaktas. Nödvändigt kan
synas vara att i sådant syfte tillfälligt förstärka regeringsrätten. En önskvärd
åtgärd på längre sikt vore dock, att särskilda lagbestämmelser — om möjligt
både enkla och rättvisa — kunde begränsa tillströmningen av mål till skattedomstolarna.
Länsstyrelsen syftar därvid i första hand på att utslagen i
kammarrätten respektive regeringsrätten borde beläggas med stämpelavgift,
förslagsvis 50 respektive 100 kronor. Skattskyldig, som helt eller delvis vinner
bifall till talan hos kammarrätten eller regeringsrätten, torde i konsekvens
härmed kunna berättigas att såsom ersättning för sina kostnader och sitt
besvär utfå en gottgörelse med lika stort belopp som stämpeln, 50 respektive
100 kronor, vid skatterestitution, dock ej högre belopp än det restituerade
skattebeloppet. Skattedomstolen borde även äga möjlighet att i undantagsfall
befria klagande från skyldighet att erlägga stämpelavgift.

Länsstyrelsen vill understryka, att ränteutgiften vid restitution innebär en
verklig kostnad för statsverket endast till den del ränta utgår efter högre
räntefot än den, som staten har att utgiva för annan upplåning. Därför
ifrågasättes om icke frågan efter vilken procentsats ränta skall utgå vid
restitution av skatt på grund av besvär över påförd taxering borde ytterligare
övervägas. Ett skäl härtill är att faktiska förhållandena synas visa att skattskyldiga
— det gäller särskilt sådana, som se fram mot stora skatterestitutioner
— medvetet kunna dröja med utredning hos skattedomstol och genom
dröjsmål med målets avgörande tillvinna sig ökad ränta. Länsstyrelsen
ifrågasätter, att räntan göres rörlig och ställes i relation till den effektiva
räntan å statsobligationer i medeltal under en tilländalupen treårsperiod.

132

Till sådant medeltal kunde lämpligen läggas förslagsvis V2 °/o såsom gottgörelse
för skatteskuldens karaktär av »tvångslån». En utjämning torde dock
böra ske till närmaste hela eller halva procenttal. Om ifrågavarande medeltal
för statsobligationer utgjorde exempelvis 3,3 °/o bör alltså räntan bestämmas
till 4,0 %.

Göteborg i landskontoret den 15 januari 1955

På länsstyrelsens vägnar
BIRGER GILLNER

FOLKE ELFVING

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 22

Till Iv onunge n

Genom remiss den 17 december 1954 anbefalld avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i sin den 15 december 1954 avlåtna berättelse
yttrat om ränta å restituerade utskylder, får länsstyrelsen härmed i
underdånighet anföra.

För att utröna fördelningen å olika besvärsinstanser av beslut, som föranlett
räntegottgörelse å skatterestitutioner, har länsstyrelsen låtit verkställa en
undersökning av restitutionsräntor, utbetalda under kalenderåret 1954 -—-handlingar för tidigare år saknas å länsstyrelsen -— varvid följande uppgifter
erhållits:

Restitutionerna grunda sig Ränta å restituerad skatt

på beslut resp. utslag i (utom prcl.skatt)

prövningsnämnden ....................... 95 215: 47

kammarrätten ........................... 4 845: 08

regeringsrätten........................... 2 164: 30

Året torde såvitt gäller överinstanserna ur restitutionssynpunkt kunna
betraktas som någorlunda normalt, nämligen i så måtto att några större
belopp tillfälliga skatter, såsom krigskonjunkturskatt och skatt enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen icke restituerats. Dylika tillfälliga
skatter torde däremot under vissa tidigare år ha bidragit till att de
restitutioner, som grundats på regeringsrättsutslag, varit relativt betydande.
Självfallet äro de höga räntebeloppen å dylika restitutioner i viss mån beroende
av den stora balansen av mål i regeringsrätten. Emellertid synes
storleken av restitutionerna av nämnda tillfälliga skatter framför allt sammanhänga
med svagheter i skattelagstiftningen, som åt rättspraxis överlämnat
lösningen av väsentliga tolkningsfrågor. Under mera stabila förhållanden
utan krisskatter av olika slag torde restitutionerna genom utslag i
kammarrätt och regeringsrätt icke uppgå till så höga belopp att ränteutgifterna
behöva inge betänkligheter.

Oavsett vad länsstyrelsen sålunda anfört äro åtgärder i syfte att nedbringa
antalet balanserade mål i regeringsrätten självfallet av stort värde. Länsstyrelsen
tillstyrker därför en ökning av antalet regeringsråd. På längre sikt

133

torde eu särskild avdelning inom regeringsrätten för behandling av enbart
skattebesvär vara lämplig och behövlig.

Av ovannämnda restitutionsräntor i anledning av prövningsnäinnds beslut
falla ca 70 000 kronor på en post. De övriga ränlorna fördela sig på omkring
1 200 poster. Den närmaste slutsatsen av restilutionsräntornas fördelning
skulle för detta läns vidkommande bli, all större räntebesparing vore att
vinna genom förstärkning av taxeringssr k tionens personal än genom en
utökning av regeringsrådens antal. Särskilt i vad avser bolcgranskningspersonalen
skulle en förstärkning säkerligen betala sig genom ett snabbare
avgörande av större och mera komplicerade mål. Länsstyrelsen får därför
föreslå, att även handläggningen av prövningsnämndsmålen tages under
övervägande, när det gäller prövningen av olika åtgärder för att nedbringa
restitutionsräntorna.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade taxeringsintendenten
O. Nordström deltagit.

Härnösand i landskontoret den 17 januari 1955

Underdånigst
ERIC WESSTRÖM

FOLKE KJELLSSON

Statskontorets, riksräkenskapsverkets och överståthållarämbetets yttranden
i anledning av § 23 är tryckta tillsammans med respektive verks yttranden
i anledning av § 22.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 174, § 23

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin den 15
december 1954 dagtecknade berättelse angående förenkling av vissa skatterestitutioner.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Det av revisorerna framlagda förslaget att obetydliga restitutionsräntor
ej skall utgå innebär onekligen en viss arbetsbesparing i fråga om skatterestitutioner,
även om i varje särskilt fall likväl måste konstateras restitutionsräntans
storlek. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget. I analogi med
vad som gäller i fråga om återbetalning av överskjutande preliminär skatt
synes böra föreskrivas, att ränta understigande fem kronor ej skall utbetalas.

Då skatt numera debiteras utan öretal, synes även revisorernas förslag om
utbetalning av restitutionsränta i helt antal kronor välbetänkt, varför länsstyrelsen
tillstyrker jämväl detta förslag.

Stockholm å landskontoret den 14 januari 1955

Underdånigst
G. DANIELSON

GUSTAF Alt STRÖM

134

Länsstyrelsens i Hallands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 174, § 23

Till Kungl. Finansdepartementet

Sedan länsstyrelsen anmodats avgiva utlåtande med anledning av vad i
riksdagens revisorers den 15 december 1954 dagtecknade berättelse under
§ 23 yttrats angående förenkling av vissa skatterestitulioner, får länsstyrelsen
anföra följande.

En undersökning angående restitutionerna i detta län under budgetåret
1953/1954 har givit följande resultat. Restitutionernas antal var 766; de
återbetalda beloppen utgjorde sammanlagt 486 300 kronor 75 öre. Ränta
därå utgick i 498 fall med tillhopa 23 175 kronor 24 öre. Antalet smärre
ränteposter framgår av nedanstående sammanställning.

AnHl Sammanlagt
räntebelopp

Ränteposter under en krona .................. 111 42,62

» mellan en och två kronor ......... 60 86,36

» » två och tre » 34 83,52

» » tre och fyra » 30 104,85

» » fyra och fem » 19 83,68

Summa 254 401,03

Antalet räntebelopp under fem kronor uppgick således till 51 procent av
totala antalet restitutioner med rätt till ränta.

Ett genomförande av revisorernas förslag, att räntebelopp understigande
fem kronor ej skall utbetalas och att räntan skall avrundas nedåt till närmaste
hela krontal, skulle givetvis innebära en stor arbetslättnad. Länsstyrelsen
anser sig därför böra tillstyrka, att en sådan författningsändring vidtages.
Det kan emellertid ifrågasättas, om icke regeln bör på visst sätt kompletteras
för att ytterligare underlätta arbetet med ränteberäkningen. Föreskrives
nämligen blott, att ränta understigande fem kronor ej skall utgå,
måste ändå i många fall en ganska tidsödande uträkning göras för att konstatera,
att räntan icke uppgår till detta belopp. Från denna synpunkt hade
det varit enklast, om minimigränsen för rätt till ränta i stället kunnat anknytas
till det restituerade skattebeloppets storlek. Häremot kan göras den
invändningen, att även ränta å små skattebelopp i vissa fall kan uppgå till
icke alltför obetydliga belopp, nämligen om den skall beräknas för längre
tid. Detta torde dock inträffa blott i få undantagsfall. Det synes därför böra
övervägas om icke regeln lämpligen kunde få den utformningen, att rån!:i
ej skall utgå, om den icke uppgår till minst fem kronor och ej heller i sådant
fall, då det restituerade skattebeloppet understiger förslagsvis femtio kronoi.
I sistnämnda fall skulle då ingen särskild uträkning behöva göras för att
undersöka om räntan möjligen kunde uppgå till fem kronor, vilket synes
innebära en väsentlig arbetsbesparing. Av de i detta län under budgetåret

135

1953/1954 förekommande 254 ränteposter under fem kronor belöpa 134
st. på skattebelopp understigande femtio kronor. Endast i 4 fall bar under
samma tid ränta överstigande fem kronor utbetalts för skattebelopp under
femtio kronor.

Halmstad i landskontoret den 10 januari 1955

CURT WESTHALL

På länsstyrelsens vägnar
PER KJELLMAN

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 174, § 23

Till Konungen

Med anledning av remiss den 17 december 1954 får länsstyrelsen i Västerbottens
län avgiva följande utlåtande över riksdagens senast församlade
revisorers berättelse beträffande förenkling av vissa skatterestitutioner.

Fn sammanställning av antalet sådana restitutioner vid länsstyrelsen
under år 1954 utvisar, att 1 417 utbetalningar verkställts och att ränta utgått
i 929 av dessa fall, varav drygt hälften eller 475 fall med ränta understigande
fem kronor. Antalet ränteposter understigande en krona, mellan
eu och två kronor, mellan två och tre kronor, mellan tre och fyra kronor
och mellan fyra och fem kronor var respektive 173, 121, 66, 64 och 51.

En föreskrift, att ränta som ej uppgår till minst fem kronor icke skall
utgå, skulle medföra en icke oväsentlig arbetsbesparing och torde icke möta
några hinder ur principiell synpunkt. Länsstyrelsen tillstyrker därför att en
sådan regel införes.

Revisorernas åsikt, att räntebeloppen böra utbetalas i helt krontal med
bortfall för öretal, kan däremot diskuteras. Någon nämnvärd minskning
av arbetet skulle knappast åstadkommas härigenom. Det exakta räntebeloppet
måste ju under alla omständigheter uträknas i varje särskilt fall. De av
revisorerna nämnda fallen, då öretal bortarbetats, ha inneburit en avsevärd
förenkling av arbetet i samband med debitering och uppbörd av skatt och
äro således av helt annan betydelse.

I handläggningen av detta ärende ha endast deltagit undertecknade, t. f.
landskamreraren R. Broström och länsassessom Anders Rune, föredragande.

Umeå i landskontoret den 11 januari 1955

Underdånigst

ANDERS RUNE

På länsstyrelsens vägnar:
R. BROSTRÖM

136

Stiftsnämndens i Luleå

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 24

Till Konungen

Stiftsnämnden i Luleå får härmed avgiva anbefallt utlåtande rörande av
riksdagens revisorer klandrat inköp av fastigheterna Romsmyran i Umea
socken för Lycksele pastorat och därvid i underdånighet anföra följande.

Från Lycksele pastorats prästlöneboställe bär under de senaste 25 åren
försålts jord för olika sociala ändamål för cirka 320 000 kronor.

Stiftsnämnden har därför ansett skäligt och i full överensstämmelse med
avsikten med lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m.
att detta pastorat erbjöds möjlighet att till värdebeständig valuta i någon
mån återföra genom jordförsäljningarna uppkomna medel trots att de för
inköp avsedda fastigheterna voro belägna i annan socken.

Innan pastoratet avgav sitt yttrande till stiftsnämnden över detta erbjudande
hade det låtit besiktiga fastigheterna genom utsedda sakkunniga, som
i sitt yttrande över besiktningen framhållit bland annat att arealen produktiv
skogsmark var 341,7 hektar och totala arealen 482,6 hektar, att enligt utförd
stamräkning skogstillgången var 24 273 m3sk barrskog och 1 557 m3sk lövskog,
att skogen lågt räknat var värd 203 125 kronor men att det verkliga
nuvärdet skulle med eu gynnsammare bedömning av återväxtmöjligheterna
som enligt värdeberäkningen ansågs ha all sannolikhet för sig, uppgå till
267 000 kronor, exklusive å fastigheterna befintlig lövskog om 1 557 m3sk.
Kyrkofullmäktiges beslut att inköpa fastigheterna var enhälligt.

Pastoratets representanter ha sålunda varit ense om att fastigheterna äro
väl värda de priser de betingade. Detta är också stiftsnämndens övertygelse.
Då icke någon av fastigheterna hade högre värde än 20 000 kronor, har
stiftsnämnden ansett sig själv kunna besluta om förvärv av fastigheterna för
pastoratets räkning.

Den av riksdagens revisorer gjorda anmärkningen synes ej heller hava
tillkommit av den anledningen, att revisorerna anse penningplaceringen ekonomiskt
oförsvarlig. Anledningen synes i stället vara den, att revisorerna
anse att förvärvet är i strid mot nu rådande uppfattning i fråga om jordförvärv.
Härför talar den omständigheten att revisorerna som belägg för sitt
klander redogöra för jordbruksrationaliseringens i våras framlagda betänkande
med förslag till jordrationaliseringslag, enligt vilken den hittillsvarande
friheten för kommuner att söka förvärvstillstånd vid inköp av fastighet
ej längre skall bestå och att tillstånd skall vägras om förvärvaren med fånget
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk. ''

Stiftsnämnden vill häremot erinra att relaterade förslag att låta jordbruket
fii monopol på förvärv av skogsmark ännu ej lagstadgats och följaktligen
ej får åberopas vid bedömningen av de klandrade förvärven. Revisorerna ha
dessutom ej ens sökt styrka att ifragavarande skogsfastigheter äro behövliga
såsom stöd för ortens jordbruk. De ha i detta avseende endast åberopat lantbruksnämndens
uppfattning, vilken dock motsäges av det förhållandet, atl
ortens jordbrukare i sen tid ansett det fördelaktigast att sälja skogsfastigheterna.

137

Det synes sannolikt, alt anledningen till dessa försäljningar är att söka
i det förhållandet, att skogsfastigheterna genom läge och arrondering äro
svårbrukade därest de äro uppdelade på flera ägare. Som framgår av den
närslutna kartskissen1 är nämligen totala antalet skiften 20 stycken, och
många av fastigheterna äro uppdelade på två skiften med 1—2 kilometers
avstånd från varandra. Skiftena äro dessutom utlagda vinkelrätt mot de
genom komplexet gående bäckarna och myrarna, varför erforderliga utdikningar
endast kunna göras i ett sammanhang för flera fastigheter. Detta
förutsätter en god samarbetsvilja men även dyrbara planläggningar för
dikesläggningen och för fördelningen av dikningskostnaden därest ägarna
äro många. Stora fördelar för en rationell skötsel av denna skog kunna därför
vinnas om den är i en ägares hand, vilket även bör beaktas vid bedömningen
av detta ärende.

Stiftsnämnden anser sålunda, att de klandrade förvärven äro i full överensstämmelse
med prästlönefondslagen och att de äro fördelaktiga ur ekonomiska
och praktiska synpunkter.

1 detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad biskop, överjägmästaren
Undén, riksdagsmannen Jacobson, riksdagsmannen Sundberg samt
stiftssekreteraren Klefbom. Föredragande: stiftsjägmästaren Lundberg.

Luleå den 3 januari 1955

Underdånigst

På stiftsnämndens vägnar:
BENGT JONZON

Hj. Lundberg

Lantbruksnämndens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176. § 24

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har till lantbruksnämnden för yttrande
överlämnats transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse rörande stiftsnämndens i Luleå stift förvärv av fastigheterna
Romsmyran ls samt l7—l17 i Umeå socken. Med återställande av remissakten
får lantbruksnämnden anföra följande.

Såsom framgår av här bilagd avskrift hembjöds fastigheterna Romsmyran
l3 samt l7—l17 den 24 mars 1953 till lantbruksnämnden för ett sammanlagt
pris av 200 000 kronor. Eftersom lantbruksnämnden vid ifrågavarande tillfälle
inte hade någon skoglig sakkunnig till sitt förfogande begärde nämnden
hjälp hos lantbruksstyrelsen med skogsvärderingen. Jägmästare L. Kallstenius
hos lantbruksstyrelsen utförde också värderingen den 19 och 20
maj 1953. Vid denna värdering uppskattades fastigheternas sammanlagda
värde till 150 000 kronor.

1 Kartan ej reproducerad här.

138

Redan våren 1953 hade en del jordbrukare i bygden hos lantbruksnämnden
förfrågat sig om möjligheten att få ekonomisk hjälp för inköp av Romsmyran-fastigheterna
för ett pris av 200 000 kronor. Lantbruksnämnden ställde
sig redan från början tveksam till att lämna statlig lånegaranti för förvärv
av ifrågavarande fastigheter med hänsyn till det höga priset. Så snart nämnden
erhållit värderingshandlingarna meddelade den också vederbörande
jordbrukare att nämnden för sin del inte kunde medverka till att de förvärvade
fastigheterna till ett pris av 200 000 kronor, eftersom nämnden över
huvud taget inte utlämnade lånegaranti till förvärv av fastigheter, som enligt
nämndens uppfattning överbetalats.

I samband med att lantbruksnämnden lät värdera fastigheterna undersökte
den också i vad mån fastigheterna var behövliga för komplettering av
närliggande byar. Såsom framgår av bilagda utdrag ur fastighetstaxeringslängden
är de intilliggande byarna Fällforsån och Ersmark i behov av komplettering
med skog.

Sedan nämnden vid sammanträde den 17 juni 1953 definitivt förkastat
hembudet och förklarat sig beredd betala 150 000 kronor för fastigheterna
och senare underhandlingar med säljaren visat att denne inte ville acceptera
något lägre pris än det begärda, lämnades säljaren den 28 augusti 1953
skriftlig underrättelse om nämndens beslut. Den 29 i samma månad avvisade
säljaren genom skrivelse nämndens bud.

Sedan lantbruksnämnden avvisat hembudet hade den per telefon förfrågningar
från kyrkoråden i Umeå landsförsamling och Nordmalings socken
huruvida lantbruksnämnden hade intresse av att inköpa fastigheterna Romsmyran
l3 samt l7—l17 för komplettering av jordbruk. Då nämnden lämnade
jakande svar på dessa förfrågningar avstod pastoraten i nämnda församlingar
från att uppträda som köpare. Från Lycksele pastorat, som sedermera
kom att stå som köpare, har lantbruksnämnden däremot icke haft någon
förfrågan.

Lantbruksnämnden finner det anmärkningsvärt att en kyrklig kommun
i en skogrik trakt 13 mil från Romsmyran uppträder som köpare till fastigheter
som ligger i en trakt, där bondejordbruket har ett rätt betydande
underskott på erforderlig husbehovs- och stödskog.

Till slut vill lantbruksnämnden meddela, att om detta förvärvsärende i
vederbörlig ordning underställts Kungl. Maj:ts prövning och lantbruksnämnden
därvid beretts tillfälle att yttra sig, skulle nämnden med bestämdhet ha
avstyrkt förvärvet med hänsyn till att Romsmyran-fastigheterna är så väl
behövliga för komplettering av jordbruk i trakten.

I detta ärendes handläggning har deltagit lantbruksnämndens ordförande
samt ledamöterna Sandberg, Svedberg, Tärnvik, Forsberg, Genbäck och
Dannborg.

Umeå den 13 januari 1955

X. J. DANNBORG

Underdånigst
ELOF LINDBERG

139

Bilaga 1

Till Lantbruksnämnden i Västerbottens län, Umeå

Undertecknad får härmed erbjuda lantbruksnämnden att förvärva mig
tillhöriga fastigheterna Romsmyran l3 samt l7—l17 inom Umeå socken för
eu sammanlagd köpeskilling av 200 000 kronor, fastigheternas sammanlagda
areal utgör cirka 480 hektar. Därest anbudet antages önskar jag att
köpeskillingen ej erlägges före den 2 januari 1954.

Umeå den 24 mars 1953

Carl A. Sa ed eu

Bilaga 2

Kungl. Lantbruksstyrelsen
Stockholm 16

Lantbruksnämnden i Västerbottens län, Umeå

Efter okulär besiktning och uppskattning den 19—20 maj 1953 av den av
Saedén till nämnden hembjudna fastigheten Romsmyran har värdeberäkningen
nu slutförts. Den produktiva skogsmarksarealen har erhållits genom
arealberäkning av en vid besiktningen upprättad skogskarta, som torde vara
ganska tillförlitlig med hänsyn till den rikliga förekomsten av skifteslinjer
och orienteringspunkter på marken. En gammal odling mitt på skiltet har
upptagits som skogsmark. En på södra delen av skiftet belägen jaktstuga
ingår icke i värderingen. Den föreföll välutrustad och torde vara värd ca
5 000 kronor.

Sammandrag av skogsvärderingen

Produktiv skogsmarksareal
Bonitet: ideal

normal

Virkesförråd: totalt
per ha

Arealfördelning: kalmark

yngre skog
äldre »

Värde på mark och skog

303	ha
2,3	m3sk/ha
1,4	»
18 920	m3sk
63	»
20	%
74	°/o
6	°/o
145 000: —	kr
480: —	kr/ha
7: 70	kr/m3sk

Stockholm den 8 juni 1953

L. Kallstenius
Skogl. sakkunnig

140

Bilaga 3

Utdrag ur fastighetstaxeringslängden för Umeå socken för år 1952

(Här har endast medtagits uppgift om jordbruksfastigheternas areal i åker
och skogsmark. Fastigheternas benämning och ägarnas namn m. m. har
uteslutits.)

Åker hektar	Skogsmark hektar	Åker hektar	Skogsmark hektar	Åker hektar	Skogsmark hektar
Ersmarks bil	3,8	9,0	7,4	130,0
		1,3	6,0	—	9,0
15,2	41,0	2,8	12,0	15,3	75,0
5,2	22,0	12,4	39,0	3,3	55,0
12,3	55,0	10,9	48,0	12,0	60,0
10,3	60,0	10,2	39,0	9,8	40,0
1,0	—	1,7	26,0	2,3	1,0
5,3	40.0	1,5	2,0	3,8	5,0
9,3	50,0	18,4	113,0	9,3	35,0
2,2	12,0	8,2	25,0
8,3 8,3	64.0 47.0	5,6 13,3	29.0 50.0	Fäll forsåns by
11,0	20,0	8,4	42,0	6,0	63,0
6,8	27,0	5,8	17,0	1,0	1,0
9,8	20,0	7,3	20,0	3,0	28,0
7,3	34,0	9,0	20,0	6,0	35,0
8,3	15,0	13,5	34,0	7,0	22,0
2,1	—	7,2	53,0	8,0	28,0
13,0	46,0	7,7	1,0	2.7	17,0
8,3	30,0	2,3	22,0	5,8	50,0
6,8	51,0	15,3	45.0	12,3	95,0
9,3	30,0	5,3	31,0	3,8	40,0
7,8	30,0	4,2	38,0	7,0	38,0
7,3	47,0	8,3	25,0	9,0	80,0
—	5,0	9,3	25,0	8,8	75,0
3,0	12,0	7,3	34,0	8,0	55,0
4,8	9,0	15,5	30.0	9.0	105.0

Carl Th. Saedén Kom. Bol.
Carl A. Saedén

Bilaga 4

Lantbruksnämnden i Västerbottens län, Umeå

Såsom svar på mitt hembud av den 24 mars 1953 mottog jag i dag Edert
anbud å fastigheterna Romsmyran l3 och l7—l17.

Jag tackar för anbudet men är icke säljare till det beloppet, helst som det
av Edert meddelande icke framgår efter vilken värdering herr jägmästare
Kallstenius kommit till beloppet 150 000 kronor, men stiftsjägmästare Hj.

141

Lundberg, Luleå, vid personlig besiktning d skogen kommit till en betydligt
högre värdering och efter vilken anbud gavs och ett preliminärt köp mellan
sliftsnämnden och mig föreligger och fortfarande består.

Umeå den 29 augusti 1953

Carl A. Saedén

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 25

Underdånigt utlåtande

1 sin framställning om anslag för budgetåret 1953/1954 till bidrag till
jordbrukets rationalisering föreslog lantbruksstyrelsen, att det för ändamålet
såsom reservationsanslag anvisade anslaget skulle givas karaktären av förslagsanslag,
ävensom att för varje budgetår skulle fastställas en ram, angivande
det belopp till vilket bidrag finge beviljas under budgetåret. I utlåtande
över anslagsframställningen framhöll statskontoret, att den bidragsgivning,
som ägde rum med anlitande av anslaget, vore av sådan natur, att
anslaget enligt ämbetsverkets mening alltjämt borde ha formen av reservationsanslag.
Yrkandet, att anslaget skulle ändras till förslagsanslag, borde
därför ej vinna beaktande. Statskontorets ståndpunktstagande grundades
därvid på den principiella inställning ämbetsverket under senare år intagit
till frågan om utsträckt anlitande av förslagsanslagsformen. Statskontorets
uppfattning i frågan delades av riksräkenskapsverket, som uttömmande
redovisade skälen för sitt ställningstagande och även utförligt bemötte de
invändningar lantbruksstyrelsen riktat mot riksräkenskapsverkets och statskontorets
uppfattning.

Statskontoret vill ytterligare erinra, att fråga om ändring av visst reservationsanslag
till förslagsanslag i annat sammanhang förelagts innevarande
års riksdag. I sin anslagsframställning avseende budgetåret 1955/1956 föreslog
arbetsmarknadsstyrelsen, att reservationsanslaget till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. skulle erhålla karaktären av förslagsanslag.
Såsom framgår av årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, s. 153 o. f.)
ansåg statskontoret, att anslaget alltjämt borde ha reservationsanslags natur.
Även riksräkenskapsverket avstyrkte, att anslaget ändrades till förslagsanslag.
1 uttalande till det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
förklarade chefen för socialdepartementet, att han i likhet med statskontoret
fann den föreslagna anordningen mindre lämplig, varför han ej
kunde biträda arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Med anledning av revisorernas hemställan får statskontoret uttala, att
ämbetsverket anser sig alltjämt böra vidhålla den uppfattning i det av revisorerna
berörda spörsmålet, åt vilken ämbetsverket tidigare givit uttryck.
Då frågan om vilken anslagsform som bör komma till användning beträffande
medelsanvisningen till bidrag till jordbrukets rationalisering så nyligen
prövats av statsmakterna och därvid ägnats ingående bedömande,
anser statskontoret tillräckliga skäl för förnyat övervägande av frågan ej

142

föreligga. Ej heller finner statskontoret det motiverat att nu ompröva anslagsformen
för andra reservationsanslag under nionde huvudtiteln. Revisorernas
hemställan synes därför ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 januari 1955

ELOF JERDENIUS

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Tord Marcusson

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 25

Till Konungen

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 25 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande vissa reservationsanslag under nionde
huvudtiteln får riksräkenskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss
den 16 december 1954, anförde följande.

I anledning av en av lantbruksstyrelsen i dess anslagsäskanden för budgetåret
1953/1954 gjord framställning om att anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering skulle uppföras såsom förslagsanslag i stället för
såsom reservationsanslag, har riksräkenskapsverket såsom framgår av den
av revisorerna lämnade redogörelsen i tvenne särskilda utlåtanden ingående
behandlat frågan om formerna för anvisning av medel för angivna ändamål.
Av revisorernas redogörelse framgår också, alt chefen för jordbruksdepartementet
fann vad riksräkenskapsverket hade att erinra mot lantbruksstyrelsens
förslag vara av sådan vikt, alt han efter närmare övervägande ansåg
sig icke kunna tillstyrka förslaget, samt att riksdagen anslöt sig till departementschefens
uppfattning. Lantbruksstyrelsens sålunda avvisade förslag syftade
till att riksdagen för varje budgetår skulle fastställa en ram, utöver
vilken statsbidrag ej finge beviljas, samt å riksstaten under ett förslagsanslag
anvisa medel till så stort belopp, som beräknades motsvara de faktiska
utbetalningarna under budgetåret på grund av bidragsbeslut under delta och
tidigare år.

1 det första av sina två utlåtanden har riksräkenskapsverket erinrat om
att även vid årligen återkommande medelsanvisningar för fortlöpande verksamhet
som regel användes den i allmänhet förekommande typen av reservationsanslag,
när utgifterna anses böra av riksdagen begränsas genom kostnadsmaximering
samt man på grund av verksamhetens natur måste räkna
med att en avsevärd tid skall förflyta mellan den anslagsförvaltande myndighetens
dispositionsbeslut och utgifternas betalning och att betalningen på
grund härav ofta kommer att äga rum efter riksstatsårets utgång. Riksräkenskapsverket
har vidare erinrat om att användningen av nämnda anslagsform
innebär, att anslaget, samtidigt som det anger omfattningen av den av riksdagen
medgivna medelsdispositionen, innefattar anvisning av medel för alla
utbetalningar, som föranledas av denna medelsdisposition.

14»

Såsom skäl för att anslaget lill bidrag till jordbrukets rationalisering bör
anvisas såsom reservationsanslag bär riksräkenskapsverket i sina tidigare
utlåtanden framhållit, att det ur finanspolitiska synpunkter måste anses
önskvärt, att av riksdagen beslutade utgifter så långt det låter sig göra
omedelbart i sin helhet regleras genom anslag å riksstaten, samt att det härigenom
också blir lättare att överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen.
Riksräkenskapsverket bär härvid särskilt understrukit, att eu
av de viktigaste av de till grund för vår budgetordning liggande principerna
är den sä kallade täckningsregeln, vilken innebär, att varje riksdag i princip
bör anvisa medel för hela den av dess beslut betingade utgiltcn. Riksräkenskapsverket
har också förklarat sig linna det betydelsefullt, att budgetkontrollen
underlättas genom att riksdagens utgiftsmaximering framgår direkt
av riksstaten. Å andra sidan har riksräkenskapsverket uttalat, att förekomsten
av reservationsanslag, därest dispositionen av anvisade medel äger rum
under riksstatsåret eller om endast mindre förskjutningar mellan olika
budgetår i avseende å medelsdispositionen förekomma, knappast kan anses
innebära något verkligt avsteg från principen, att riksstaten skall utgöra en
hushållningsplan för det budgetår, för vilket den fastställes.

Av vad riksräkenskapsverket sålunda anfört i sina tidigare utlåtanden
framgår, alt flera skäl, vilka vart och ett måste, särskilt ur riksdagens synpunkt.
tillmätas stor betydelse, tala mot eu ändring av den hittills tillämpade
ordningen för anvisning av medel till bidrag till jordbrukets rationalisering
samt att denna ordning icke behöver vara förenad med några olägenheter.
Till närmare belysande av att användningen av den anslagsform, som den i
allmänhet förekommande typen av reservationsanslag representerar, icke
nödvändigtvis måste föra med sig några nackdelar, har riksräkenskapsverket
framhållit, alt därest medelsanvisningen anpassas så, att reservationerna icke
i större utsträckning komma att utgöras av icke disponerade anslagsmedel,
uppkomsten av reservationer hlir en engångsföreteelse och att det synes
saknas anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer, sedan de
väl en gång uppkommit, skall i mera betydande grad medföra differenser
mellan anslagsberäkningarna i riksstaten och det kassamässiga utfallet av
dessa beräkningar. Att i fråga om rationaliseringsanslaget eu sådan anpassning
av medelsanvisningen är möjlig, har riksräkenskapsverket förklarat sig
finna framgå jämväl av vad lantbruksstyrelsen själv anfört om att man vid
genomförande av dess förslag kunde, under förutsättning att det icke bleve
några stora och tvära höjningar eller sänkningar i bidragsramen, räkna med
att utbetalningarna under ett budgetår och bidragsramen för samma budgetår
i stort sett komme att korrespondera. Riksräkenskapsverket har emellertid
samtidigt understrukit, att det för ernående av eu tillfredsställande ordning
är nödvändigt, dels att vid bestämmandet av reservationsanslagets belopp
för varje nytt budgetår såsom medelstillgång för de statsbidrag, som
skola beviljas under budgetåret, räknas förut anvisade men icke disponerade
medel och sådana redan disponerade medel, vilka på grund av avskrivning
av företag kunna tagas i anspråk för andra företag, dels att icke längre
aktuella företag städse så snabbt som möjligt avskrivas.

Revisorerna ha ansett sig kunna konstatera, att lämpligheten av att använda
anordningen med särskilda vid sidan av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden,
vilka täckas medelst anslag å driftbudgeten först i den mån
utnyttjandet av bemyndigandena föranleder utbetalningar, från fall till fall
bedömts mycket olika samt alt myndigheter, som tidigare ställt sig positiva

144

till användningen av denna anordning, sedermera funnit sig böra avstyrka
eu utsträckt tillämpning av anordningen. Riksräkenskapsverket vill i anledning
härav till en början erinra om att ifrågavarande anordning, såsom
också framgår av revisorernas redogörelse, tillämpades endast beträffande
statens avdikningsanslag och ytterligare ett och annat enstaka anslag, innan
den infördes beträffande vissa anslag till materielanskaffning under fjärde
huvudtiteln, samt att man i fråga om de sistnämnda anslagen ansett sig icke
böra gå så langt som till att anvisa anslagen såsom förslagsanslag. Det torde
vidare förhålla sig så. att anordningen, frånsett försvarets materielanskaffningsanslag,
kommit till användning utan att frågan härom blivit föremål
för eu mera ingående prövning ur principiella synpunkter. Förklaringen
härtill får väl närmast sökas just däri, att det endast rört sig om ett och
annat enstaka fall utan större betydelse.

Sedan systemet med särskilda utgiftsbemyndiganden vid sidan av riksstaten
kommit att anlitas även i fråga om vissa av försvarets materielanskaffningsanslag,
har emellertid frågan om dess användning, på grund
av en påtaglig tendens till att vilja utsträcka denna till att avse ytterligare
åtskilliga anslag av betydenhet, blivit föremål för mera ingående uppmärksamhet.
På grund av de med systemet förenade olägenheter, som berörts i
det föregående, ha de till den centrala finansförvaltningen hörande myndigheter,
som i första hand hava att bedöma hithörande frågor, funnit största
möjliga återhållsamhet i avseende å denna tendens böra iakttagas. Riksräkenskapsverket
har sålunda i sina ovan åberopade två utlåtanden uttalat,
att systemet med särskilda utgiftsbemyndiganden bör tillämpas endast i de
fall, där alldeles särskilda skäl tala härför. Härvid har riksräkenskapsverket
såsom exempel på sådana fall nämnt försvarets nyss berörda materielanskaffningsanslag,
beträffande vilka tillämpningen av detta system motiveras
av att bemyndiganden måste lämnas alt på en gång utlägga beställningar
enligt anskaffningsplaner, som omfatta flera år och därför redan av
utrymmesskäl icke kunna i sin helhet täckas in på riksstaten för det budgetår,
för vilket bemyndigandena lämnas. Framställning om utvidgad användning
av systemet med särskilda utgiftsbemyndiganden har gjorts icke blott
i vad avser anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering utan även i
fråga om anslaget till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp, men framställningarna ha i båda fallen i enlighet med den avvisande
ståndpunkt, som riksräkenskapsverket intagit, lämnats utan bifall av statsmakterna.
I detta sammanhang måste stor betydelse också tillmätas 1954
ars riksdags beslut att avslå i väckta motioner framställda yrkanden om tilllämpning
av sagda system beträffande väg- och brobyggnadsanslagen under
sjätte huvudtiteln.

Det framstår ej fullt klart, varför just anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering skulle upphöra att anvisas såsom reservationsanslag. Riksräkenskapsverket
har ju såsom framgår av det föregående redan i sina tidigare
utlåtanden rörande denna fråga påvisat, att det går mycket bra att
anpassa medelsanvisning och medelsdisposition så, att reservationen icke
i nämnvärd utsträckning kommer att utgöras av odisponerade anslagsmedel,
och att det icke såsom revisorerna synas vilja göra gällande finnes anledning
befara, alt förefintligheten av en sådan reservation, sedan den väl en gång
uppkommit, skall medföra några differenser av betydelse mellan anslagsberäkningarna
i riksstaten och det kassamässiga utfallet av dessa beräkningar.
Endast vid stora och tvära höjningar eller sänkningar i avseende å

145

medelstilldelningen för bidragsgivningen torde större avvikelser från riksstatens
anslagsberäkningar uppkomma. Sådana kastningar i bidragsgivningen
kunna emellertid, såsom erfarenheterna i fråga om statens avdikningsanslag
utvisa, medföra motsvarande avvikelser även vid tillämpning
av anordningen med en av riksdagen fastställd bidragsram, som kombineras
med ett förslagsanslag å riksstaten.

För alt den form för medelsanvisningen, som ett reservationsanslag av den
i allmänhet förekommande typen representerar, vid en jämn tilldelning av
medel för bidragsgivning skall fungera tillfredsställande i förevarande avseende,
behöver endast iakttagas, att varje budgetårs anslag disponeras under
riksstatsåret. Beträffande dispositionen av det nuvarande såsom reservationsanslag
anvisade rationaliseringsanslaget gäller också redan, att ett av
riksdagen beviljat anslag, i likhet med vad som skulle bliva fallet med eu av
riksdagen fastställd bidragsram, icke kan av lantbruksstyrelsen genom beslut
om bidrag disponeras efter riksstatsårets utgång. Det är klart, att trots detta
behållningar av icke disponerade medel kunna uppkomma genom att den
bidragsram, som fastställts genom anslagsanvisningen, icke alltid helt utnyttjas
eller genom att förut disponerade medel på grund av avskrivning av
företag kunna tagas i anspråk för andra företag. Därest i enlighet med vad
riksräkenskapsverket förordat i sina tidigare utlåtanden sådana behållningar
av icke disponerade medel vid bestämmandet av reservationsanslagets belopp
för varje nytt budgetår räknas såsom medelstillgång för de statsbidrag, som
skola beviljas under budgetåret, samt icke längre aktuella företag så snabbt
som möjligt avskrivas, torde emellertid angivna förskjutningar mellan olika
budgetår i avseende å medelsdispositionen icke behöva föranleda så stora
differenser mellan anslagsberäkningarna i riksstaten och det kassamässiga
utfallet av dessa beräkningar, att utfallet av driftbudgeten, totalt sett, i nämnvärd
grad härigenom påverkas.

Vad som sålunda måste iakttagas för att förhindra en ansamling å reservationen
av icke disponerade anslagsmedel, kan enligt riksräkenskapsverkets
mening ej anses innebära någon onödig komplicering av anslagsbehandlingen.
Fn snabb avskrivning av icke aktuella företag får anses angelägen,
oavsett vilken anslagsform som kommer till användning. Och att vid fastställandet
av anslagets belopp för varje nytt budgetår hänsyn tages till eventuellt
förefintlig behållning av icke disponerade anslagsmedel måste väl
alltid iakttagas vid budgetbehandlingen, när fråga är om reservationsanslag.
Revisorernas invändning, att förekomsten av en reservation — stor eller liten
— orsakar oklarhet vid anslagsbehandlingen genom att uppgift alltid måste
lämnas om i vad mån reservationen redan är disponerad genom beslut om
bidrag, synes därför, i den mån den (iver huvud kan anses innefatta någon
verklig kritik av den anslagsform, som reservationsanslaget representerar,
kunna riktas mot varje användning av denna anslagsform.

Revisorerna anse det vara föga tillfredsställande, att en så avsevärd reservation
som den, vilken numera förekommer på rationaliseringsanslaget, år
efter år skall komma att kvarstå på anslaget. Revisorerna ha vidare förklarat
sig icke kunna finna ett dylikt anslagssystem vara ägnat att medföra en klar
överblick över anslagsläget, eftersom reservationsbehållningen icke lämnar
någon översiktlig uppgift vare sig om bidragsgivningen eller om det belopp,
som kan utnyttjas för ytterligare bidrag. Det förhåller sig emellertid uppenbarligen
så, att reservationen i och med alt en ansamling av icke disponerade
anslagsmedel förhindras genom den av riksräkenskapsverket förordade

10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1954. Il

146

strängare anslagsbehandlingen, kominer att vid varje tidpunkt i stort sett
utvisa sammanlagda beloppet av beviljade men ännu icke utbetalade statsbidrag
och att samtidigt omfattningen av den faktiska bidragsgivningen
under varje särskilt budgetår angives av anslaget för budgetåret. Riksräkenskapsverket
finner det särskilt betydelsefullt, att den ungefärliga storleken
av beviljade men icke utbetalade bidrag på detta sätt kommer att kunna
utläsas av budgetredovisningen. Det måste, ju större ansamlingen av gjorda
men icke utbetalade utgifter är, anses desto angelägnare att så kan ske, för
såvitt utgifterna icke, såsom fallet är beträffande vissa av försvarets materielanskaffningsanslag,
ha en sådan omfattning, att de befinnas kunna täckas
in på riksstaten endast i den mån utbetalning äger rum.

Även om riksräkenskapsverket alltså anser, alt den avsevärda omfattningen
av den reservation i form av gjorda men icke utbetalade utgifter,
som år efter år kommer att förefinnas å rationaliseringsanslaget, talar för
och icke emot ett bibehållande av nuvarande ordning för medelsanvisningen,
vill riksräkenskapsverket, med hänsyn till att revisorerna synas ha givit
uttryck för en motsatt uppfattning, framhålla, att den å rationaliseringsanslaget
vid utgången av budgetåret 1953/1954 förefintliga reservationen å
40,20 miljoner kronor icke framstår såsom så överväldigande, om man jämför
den exempelvis med de å väg- och brobyggnadsanslagen under sjätte
huvudtiteln vid samma tidpunkt förefintliga reservationerna å sammanlagt
204,73 miljoner kronor. Riksräkenskapsverket vill även erinra om att rationaliseringsanslaget
numera jämfört med väg- och brobyggnadsanslagen uppvisar
mycket obetydliga reservationsförändringar. Reservationerna på vägoch
brobyggnadsanslagen ha sålunda under det sistförflutna budgetåret
ökats med icke mindre än 83,96 miljoner kronor, trots att övergången till
kalenderårsberäkning av dessa anslag skedde redan under budgetåret dessförinnan,
medan reservationen på rationaliseringsanslaget uppvisar en förändring
i nedåtgående riktning, som icke ens uppgår till 1 miljon kronor.
Såsom riksräkenskapsverket tidigare påpekat har dock 1954 års riksdag
avslagit i väckta motioner framställda yrkanden om tillämpning av systemet
med utgiftsbemyndiganden vid sidan av riksstaten beträffande väg- och brobyggnadsanslagen,
och det förefaller som om också revisorerna funnit användningen
av den anslagsform, som reservationsanslaget av den i allmänhet
förekommande typen representerar, innefatta den naturliga lösningen för
dessa anslag. Om man bortser från att det i fråga om väg- och brobyggnadsanslagen
rör sig om en större ansamling av beslutade men icke utbetalade
utgifter, kan riksräkenskapsverket icke finna att mindre starka skäl tala för
ett bibehållande av nuvarande ordning för medelsanvisningen för rationaliseringsanslagets
del än för väg- och brobyggnadsanslagens vidkommande.
Det kan också framhållas, att revisorerna icke synas ha haft något att erinra
mot att anslaget till bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
fortfarande anvisas såsom reservationsanslag, ehuru relationen
mellan den årliga medelsanvisningen och den förefintliga reservationen
är avsevärt ogynnsammare i fråga om detta anslag än beträffande
rationaliseringsanslaget. Det nu sagda visar, att revisorernas ställningstagande
icke innefattar någon klar och konsekvent gränsdragning mellan sådana
fall, där den form för medelsanvisningen, som den i allmänhet förekommande
typen av reservationsanslag representerar, bör tillämpas, och sådana
fall, där anordningen med särskilda utgiftsbemyndiganden bör komma till
användning.

147

Av vad riksräkenskapsverket bär och i sina tidigare utlåtanden anfört
rörande föreliggande spörsmål framgår, att flera särskilt ur riksdagens synpunkt
tungt vägande skäl tala för ett bibehållande av nuvarande ordning
för anvisningen av medel till bidrag till jordbrukets rationalisering samt att
å andra sidan några mera allvarliga erinringar mot tillämpningen av denna
ordning icke kunna göras. Riksräkenskapsverket kan därför icke finna skäl
föreligga för att Kungl. Maj:t och riksdagen, som så sent som år 1953 avslagit
en av lantbruksstyrelsen gjord framställning om ändring av formen
för medelsanvisningen i den av revisorerna förordade riktningen, skulle nu
i anledning av vad som anförts av revisorerna ändra detta sitt ställningstagande.
Det saknas enligt riksräkenskapsverkets mening också anledning
att vidtaga ändring beträffande några andra för närvarande såsom reservationsanslag
anvisade anslag under nionde huvudtiteln.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Wildeman deltagit.

Stockholm den 30 december 1954

Underdånigst
BERNDT NEVRELL

ANDERS FAXELIUS

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 25

Till Konungen

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att avge utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i 25 § av sin berättelse anfört rörande vissa
reservationsanslag under nionde huvudtiteln. På grund härav får styrelsen,
som utgår från att dess utlåtande förväntas endast i vad rör reservationsanslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering, anföra följande.

Under hänvisning till sina i revisorernas berättelse refererade, i samband
med förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1953/1954 gjorda uttalanden
rörande formerna för anvisande av medel till ifrågavarande ändamål
vill styrelsen tillstyrka bifall till revisorernas förslag, att det ånyo tages
under övervägande, om icke anslaget skulle kunna ges karaktär av förslagsanslag,
kombinerat med en av riksdagen årligen fastställd ram för bidragsbeviljandet.
Styrelsen är sålunda för egen del alltjämt övertygad om att
anslagsändamålet på sådant sätt skulle tillgodoses bättre än vad som fallet
är med nuvarande form för medelsanvisningen liksom om att även redovisningen
av anslaget därigenom skulle i väsentlig mån underlättas. Härutöver
vill styrelsen till ytterligare stöd för revisorernas förslag erinra om att
anslaget icke är ett renodlat bidragsanslag. Från detsamma bestridas nämligen
även utgifter för vissa andra ändamål, såsom kostnader för utjämning
å jordfonden av förlust vid försäljning av fastigheter, förvärvade för rationaliseringsändamål,
rättegångskostnader -—- utom advokatarvoden — i mål
om kronans förköpsrätt samt kostnader för individualplanering. Samtliga
dessa och andra ifrågakommande liknande ändamål äro otvivelaktigt av

148

sådan natur, att medel för deras bestridande lämpligen böra anvisas i form
av förslagsanslag.

Styrelsen anser sig härutöver endast böra framhålla, att den av revisorerna
även berörda frågan om indragning av bidrag till företag, som av en eller
annan anledning icke kommit eller icke kunna förväntas komma till utförande,
är föremål för oavlåtlig uppmärksamhet från såväl styrelsens som
lantbruksnämndernas sida. Härutinnan torde styrelsen i detta sammanhang
endast behöva erinra om att — såsom styrelsen anfört i sin framställning
om anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår — de under budgetåren
1948/49—1953/54 indragna bidragen uppgå till sammanlagt omkring
3,4 miljoner kronor samt att ytterligare bidrag å sammanlagt inemot 4 miljoner
kronor beräknas bli indragna under innevarande budgetår.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Andersson, Själander
och Svensson samt t. f. byråchefen Grönlund.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

CARL-E. GRÖNLUND

Lantbruksstyrclsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 194, § 26

Till Konungen

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att avge utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i 26 § av sin berättelse anfört om lantbruksnämnderna
i Kalmar län. På grund härav får styrelsen med överlämnande
av yttranden av de berörda nämnderna anföra följande.

I Kalmar län ha sedan länge funnits två hushållningssällskap, och det är
— såsom revisorerna anfört — i detta förhållande, som man har att söka
den egentliga orsaken till att länet uppdelats i två lantbruksnämndsområden,
sammanfallande med sällskapens verksamhetsområden. Icke minst för verksamheten
vid lantbruksnämnd är det nämligen helt allmänt av stor betydelse,
att möjligheter finnas för ett nära samarbete mellan sällskap och nämnd.
Ett sådant samarbete underlättas givetvis i hög grad om de båda organen
äro förlagda till samma plats och deras verksamhetsområden sammanfalla.
Så länge den nuvarande uppdelningen av länet i två sällskapsområden består
komma därför skäl av detta slag att tala mot en sammanslagning av lantbruksnämnderna.
Såsom torde framgå av revisorernas utredning ha de på
den statliga lantbruksorganisationen ankommande arbetsuppgifterna inom
Kalmar län icke sådan omfattning, att en uppdelning av länet i två lantbruksnämndsområden
på sådan grund får anses vara motiverad. Ej heller
torde länets stora utsträckning i nord-sydlig riktning eller de jämförelsevis
dåliga kommunikationerna — i synnerhet järnvägsförbindelserna — inom
länet enligt styrelsens mening numera i och för sig böra utgöra något avgörande
hinder för bildande av en för hela länet gemensam nämnd med förläggning
till residensstaden.

14S)

Det kan sålunda ifrågasättas, om man bör upptaga frågan om en sammanslagning
av lantbruksnämnderna separat eller om ej eu förutsättning
för eu sådan sammanslagning bör vara, att motsvarande åtgärd vidtages
jämväl beträffande de båda sällskapen. Svårigheterna att på tillfredsställande
sätt ordna samarbetet mellan eu för hela länet gemensam lantbruksnämnd
samt två hushållningssällskap med nuvarande arbetsområden torde
dock ej vara så stora, att de böra betraktas som ett avgörande skäl mot att
frågan löses separat för nämndernas vidkommande, därest eu sådan lösning
ur andra synpunkter skulle medföra betydande fördelar.

Vad först angår fördelarna med en sammanslagning ha revisorerna anfört,
att man genom en sådan torde kunna vinna icke obetydliga besparingar, i
främsta rummet beträffande personal men därjämte i fråga om utgifter för
lokaler och andra omkostnader, även om en viss ökning måste motses beträffande
resekostnaderna. Jämväl lantbruksstyrelsen är av den uppfattningen,
att vissa besparingar skulle kunna vinnas genom en sammanslagning.
Sålunda torde man, om de båda nämndsområdena sammanföras,
kunna räkna med att den tillgängliga arbetskraften skall kunna utnyttjas på
ett mera rationellt sätt än vad som för närvarande är möjligt. Detta gäller i
främsta rummet kontors- och kanslipersonalen men i viss mån även övriga
tjänstemän. Möjligheterna att på ett lämpligt sätt fördela arbetsuppgifterna
mellan olika befattningshavare allt efter arbetsuppgifternas beskaffenhet
och befattningshavarnas kvalifikationer blir nämligen uppenbarligen större
vid en lantbruksnämnd av den storlek, som skulle erhållas genom en sammanslagning,
än vid två mindre nämnder. Man torde alltså kunna räkna
med att det efter en sammanslagning skulle bli möjligt att antingen öka den
totala arbetsinsatsen eller också överföra eu eller annan befattningshavare
till någon annan lantbruksnämnd och måhända även att utbyta vissa
tjänster mot tjänster i lägre lönegrad. Även härutöver torde man kunna
räkna med vissa besparingar. Sålunda skulle antalet sammanträden med
nämnd och delegationer komma att minska, vilket totalt torde komma att
medföra någon minskning av kostnaderna för nämndsledamöternas resor.
Hur resekostnaderna i övrigt skulle påverkas genom en sammanslagning är
mera vanskligt att bedöma. Å ena sidan komma resorna uppenbarligen att
förlängas i vissa fall. Å andra sidan kan den ökning av kostnaderna för resor
och förrättningar i den norra länsdelen, som skulle kunna befaras om utgångspunkten
för resorna blir Kalmar i stället för Västervik, antagas komma
att bli åtminstone delvis eliminerad av en genom bättre samordning av
arbetsuppgifterna möjliggjord mera ekonomisk planläggning av resorna.
Särskilt torde sistnämnda faktor komma att påverka kostnaderna för resor
i de trakter, där de båda nämndsområdena nu gränsa mot varandra.

Vad härefter angår nackdelarna med en sammanslagning av de nuvarande
båda nämndsområdena bör det först påpekas, att den personliga kännedom
om förhållandena i de olika bygderna, som nämndsledamöterna nu besitta,
givetvis kommer att minskas i samma mån som det totala verksamhetsområdet
utvidgas. Detta är väl i och för sig icke något avgörande skäl mot
en sammanslagning, då åtskilliga nämnder redan nu ha större verksamhetsområde
än den här ifrågasatta nämnden skulle få. Styrelsen har emellertid
ansett sig böra påpeka förhållandet såsom en omständighet, vilken ej får
betraktas såsom alldeles betydelselös. Det är vidare tänkbart, att spilltiden
för tjänstemän på grund av resor skulle kunna komma att ökas. Slutligen
bör man ej heller helt bortse från att en sammanslagning i eu del fall skulle

150

medföra, att de personer, som önska taga kontakt med nämnden genom
besök hos denna, skulle få avsevärt längre resor och större kostnader för
hesöken än de nu ha.

Lantbruksstyrelsen har gjort vissa försök att beräkna vilka besparingar,
som för statsverkets del skulle kunna vinnas genom en sammanslagning av
de båda nämnderna. En sådan beräkning är emellertid ytterst svår att göra
då man här rör sig med ett flertal osäkra faktorer. Styrelsen vill därför här
allenast nämna, att de sammanlagda besparingarna på avlöningar, omkostnader
och resor uppskattningsvis icke torde böra beräknas till större belopp
än omkring 65 000 kronor för budgetår och sannolikt ligga lägre.

Sammanfattningsvis vill styrelsen med hänsyn till det anförda förorda, att
frågan om en sammanslagning av lantbruksnämnderna i Kalmar län, med
den gemensamma nämnden förlagd till Kalmar, närmare utredes samt att i
samband med en sådan utredning även upptages frågan om eu sammanslagning
av de båda hushållningssällskapen i länet.

Styrelsen vill slutligen även något beröra frågan om lämpligheten av att,
sedan en sammanslagning eventuellt kommit till stånd, stationera en lantbrukskonsulent
i Västervik i syfte att motverka en försämring av kontakten
mellan nämnden och befolkningen i den norra länsdelen. Genom en sådan
anordning skulle enligt styrelsens mening fördelarna av en sammanslagning
delvis gå förlorade. Det måste nämligen förutsättas att en på sådant sätt
utom nämndens förläggningsort stationerad konsulent för att kunna bedriva
en effektiv verksamhet måste på stationeringsorten ha tillgång till en eller
två instruktörer samt kontorspersonal. Han skulle därjämte i sin verksamhet
hindras av att han icke ägde omedelbar tillgång till nämndens centralregister
och arkiv samt av svårigheter att vid fall av behov samråda med andra
tjänstemän vid nämnden. Likaså skulle det kamerala arbetet försvåras.
Styrelsen finner sålunda övervägande skäl tala mot den av revisorerna
ifrågasatta anordningen. Däremot synes styrelsen icke något finnas att invända
mot att — såsom förhållandet är på flera håll och för övrigt för
närvarande även inom Kalmar län — någon lanlbruksinstruktör placeras
utom nämndens förläggningsort, varvid även annan plats än Västervik kan
ifrågakomma.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

CARL-E. GRÖNLUND

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen

Bilaga 1

I skrivelse av den 18 december 1954 har kungl. lantbruksstyrelsen anmodat
lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område avgiva yttrande över
av statsrevisorerna avlämnad berättelse § 26 angående ifrågasatt sammanslagning
av lantbruksnämnderna i Kalmar läns norra och södra område.
Med anledning härav får lantbruksnämnden anföra följande.

151

Såsom framhållas i berättelsen har Kalmar län eu oformlig geografisk
struktur. Den uppdelning av vissa administrativa organ, såsom hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse och landsting, som sedan länge existerat
i länet kan först och främst härledas av denna struktur. Residensstaden
Kalmar är belägen endast ca 5 mil från södra gränsen och avståndet från
norra länsgränsen till Kalmar är ca 25 mil. När härtill kommer de allmänt
kända dåliga kommunikationerna är det lätt förståeligt att sådana myndigheter
vars verksamhet mer än andra fordrar personlig kontakt för att uppnå
ett gott resultat, inom länet blivit Indelade.

Den jämförelse som göres med andra län beträffande avståndsfaktorn är
i viss män haltande, eftersom dessa län i vissa och stora peri fara delar ej
har något jordbruk i någon nämnvärd omfattning.

Lantbruksnämnden vill vidare framhålla, att i norra Kalmar län finnes
näst Kopparbergs län största antalet byar som ej varit föremål för laga
skifte. För något år sedan inrättades en skiftesorganisation för Kalmar län
som nu är i full verksamhet och som kan väntas utbyggas än ytterligare.
Ej utan orsak förlädes denna organisation till Västervik. Dess verksamhet
fordrar nämligen ett intimt samarbete med lantbruksnämnden. Skulle en
sammanslagning av lantbruksnämnderna ske, kan ifrågasättas, om ej även
skiftesorganisationen får förläggas till Kalmar. Vidare vill nämnden framhålla
att det nödvändiga och betydelsefulla samarbetet med skogsvårdsstyrelse
och hushållningssällskap skulle avsevärt försvåras, därest lantbruksnämnderna
sammanslogos med säte i Kalmar.

Beträffande av statsrevisorerna omnämnda lantbruksingeniörsverksamheten
vill lantbruksnämnden framhålla att största antalet torrläggningsföretag
och även mest omfattande, med undantag av Linan, förekommer
inom norra länsdelen. Det kan i detta sammanhang erinras om att det sedan
länge existerar en betydande eftersläpning inom denna verksamhet, när det
gäller norra länsdelen.

Lantbruksnämndernas verksamhet i övrigt inom länet begränsas av tillgängliga
anslag och de personella resurserna. Inom norra länsdelen utnyttjas
anslagen och personalens sysselsättning kan betecknas som överfull. En ej
obetydlig balans på rekvirerade förrättningar finnes, vilken sedan lantbruksnämnden
började sin verksamhet visar en stigande tendens. Många arbetsuppgifter
inom såväl yttre som inre rationaliseringen pockar på sin lösning.

Lantbruksnämnden vill ej förneka att en sammanslagning skulle kunna
medföra en viss besparing. Nämnden är dock av den uppfattningen, att
denna måhända är av mera skenbar natur. Sammanslagningen kommer att
medföra ökade resekostnader och väl att märka ej endast för lantbruksnämndens
tjänstemän utan även för jordbrukarna själva. Skall dessutom
en konsulent stationeras i Västervik anser nämnden att besparingen blir en
fiktion.

Såsom förut antytts kommer den personliga kontakten, vilken efter vad
erfarenheten visat, är ett villkor för ett gott resultat av lantbruksnämndens
verksamhet att gå förlorad. Den service, som nämnden anser sig ha skyldighet
att giva jordbrukarna kommer även i hög grad att försvåras.

Lantbruksnämnden vill under hänvisning till förestående för sin del avstyrka
att en omorganisation äger rum så pass kort tid efter det att nämnderna
börjat sin verksamhet.

Däremot vill nämnden understryka behövligheten för att ej siiga nödvändigheten
av att Aspelands härad tillföres norra hushållningssällskapet

152

och därmed lantbruksnämndens område så att detta kommer att omfatta
hela norra landstingets och skogsvårdsstyrelsens område.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit ordinarie ledamöterna
G. Wirenfelt, E. Björk, V. Gustafsson, K. Nilsson och T. Nilsson.

Västervik den 3 januari 1955

Gustaf Wirenfelt

Thure Nilsson

Bilaga 2

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen

Genom remiss den 20 december 1954 har lantbruksnämnden i Kalmar
läns södra område anbefallts att avgiva yttrande i anledning av uttalande
av riksdagens revisorer angående lantbruksnämnderna i Kalmar län, § 26
i bifogade utdrag.

I anledning härav får lantbruksnämnden anföra följande.

Revisorernas berättelse inledes med en redogörelse för motiven till delningen
1858 av det tidigare gemensamma hushållningssällskapet, hushållningssällskapens
befattning med den statsunderstödda egnahemsverksamheten
från 1904, diskussionerna om en sammanslagning av egnahemsverksamheten
i länets båda delar i samband med förstatligandet genom 1939 års
riksdagsbeslut och motsvarande diskussioner vid lantbruksnämndernas inrättande
1948.

Hushållningssällskapets delning, framhålles det, var en följd av att den
norra länsdelen ansåg sig mindre väl tillgodosedd i fråga om hushållningssällskapets
stödverksamhet och beträffande representation i sällskapet.

Den statliga egnahemsverksamheten och lantbruksnämnderna förblev vid
den gamla delningen på grund av traditionella skäl, önskvärdheten av nära
samverkan mellan de nyinrättade organen och hushållningssällskapen samt
förhållandevis dåliga kommunikationerna mellan länets norra del och staden
Kalmar.

Efter denna inledning och statistik över verksamheten uttalar revisorerna,
att frågan om en sammanslagning av lantbruksnämnderna i Kalmar län nu
bör övervägas med hänsyn till i huvudsak följande.

1. De sammanlagda arbetsuppgifterna för de båda lantbruksnämnderna i
länet överstiger icke genomsnittet för samtliga län.

2. Större väga vstånd föreligger i ett flertal andra län och motiverar ej där
delning.

3. Åtskilliga andra länsorgan är icke uppdelade, länsstyrelse, vägförvaltning,
länsarkilektkontor, lantmäterikontor, länsbostadsnämnd och lantbruksnämndens
lantbruksingenjörsa vdelning.

4. Icke obetydliga besparingar kan vinnas genom sammanslagning beträffande
personal, lokaler och andra omkostnader.

5. Om efter sammanslagning kontakten med norra länsdelen icke skulle
tillräckligt väl kunna uppehållas, torde detta kunna motverkas genom
att en lantbrukskonsulent stationeras i Västervik.

Lantbruksnämnden anser liksom revisorerna att antalet lantbruksnämndsärenden
i länet icke i och för sig motiverar en uppdelning på två nämnder.
Den inre rationaliseringen, som av de olika kategorierna har den förhållan -

iss

devis största omfattningen, torde för (ivrigt ha en tendens att minska som
framgår av bilagda statistik. Del senaste året, 1954, utgör visserligen ett
undantag i serien, men detta beror mera av att 1953 hade en stor och 1954
en liten utgående balans av icke avgjorda ärenden än av en verklig ökning.
Till den skenbara ökningen bidrager också de ökade arbetskostnaderna vid
anläggningarnas utförande.

Vad som enligt nämndens uppfattning mera än totala antalet ärenden bör
inverka på frågan om en sammanslagning är behovet av kontakt emellan
nämndens tjänstemän och jordbrukarna framför allt när det gäller den yttre
rationaliseringen. Inför ett förköp, antagandet av ett hembud eller försäljning
av lantbruksnämndens mark måste alltid resor göras, både en och
flera, för utredning och överläggningar på platsen med ägarna till berörda
fastigheter. Med hänsyn till föreliggande förslag till jordrationaliseringslag
m. in. torde just den yttre rationaliseringen böra särskilt uppmärksammas.

För att något belysa resebehovet för tjänstemännen men även för jordbrukarna
i samband med yttre rationalisering har en karta1 sammanställts
över antalet brukningsenheter med 2—5 och 5—10 ha åker kommunvis,
1944—1951 års siffror är ännu ej tillgängliga, och på denna har också
med rött utmärkts de kommuner, inom vilka enligt överlantmätaren den
särskilda skiftesorganisationen kommer att ha sina egentliga uppgifter. Där
de ofullständiga jordbruken ligger och där laga skiite planeras eller pågår
kan man vänta en omfattande verksamhet: för skiftets del med anskaffande
av mark som s. k. rationaliseringsreserv och komplettering med inre rationaliseringsåtgärder.

Antalet brukningsenheter tyder på att den yttre rationaliseringen kommer
att kräva särskild uppmärksamhet i gränsbygderna mot Blekinge, kommunerna
Vissefjärda och Torsås, i gränsbygden mot Kronobergs län, Madesjö
kommun, samt på norra Öland. Skiftesverksamheten antyder en ökad verksamhet
inom norra områdets södra del och inom södra områdets nordvästra
del längs eu axel Högsby—Hultsfred—Södra Vi. Enligt denna sammanställning
skulle tyngdpunkten för den yttre rationaliseringen ligga ungefär vid
Högsby eller cirka 8 mil norrut från Kalmar.

Revisorerna omnämner att ett flertal andra län har större vägavstånd än
Kalmar. Här skall påpekas, att länet på grund av sin sträckning är förhållandevis
tidskrävande att resa i, och att en resa med bil till Västervik i
medeltal kräver cirka 3 timmar i vardera riktningen, en sträcka på cirka
17 mil. När det gäller järnvägsförbindelser har gjorda utredningar visat att
Kalmar län är synnerligen missgynnat i förhållande både till angränsande
Jönköpings län och riket i övrigt.

Revisorerna framhåller att länsstyrelsen och flertalet specialorgan omkring
denna såsom vägförvaltning etc. är förlagda till Kalmar, endast specialorganen
hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd är
delade.

Lantbruksnämnden anser, att eu samverkan mellan »länsspecialisterna»
är önskvärd i många frågor och ofta rent nödvändig i sådana av lokaliseringspolitisk
art. Informella kontakter mellan olika specialorgan eller överläggningar
exempelvis i ett länsråd eller i ett arbetsutskott för planeringsfrågor
underlättas i hög grad av att alla berörda parter är samlade på samma
ort. Detta talar starkt för en sammanslagning av lantbruksnämnderna. Men
det måste också anses önskvärt att goda förutsättningar ges åt en direkt

* Här ej reproducerad.

154

samverkan mellan hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnder
och till detta medverkar att de samtliga tre har sammanfallande
förvaltningsområden och gemensam förläggningsort. Detta talar onekligen
emot en sammanslagning så länge icke även hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser
beröres av centraliseringen.

Beträffande storleksordningen av den av revisorerna antagna besparingen
av en sammanslagning anser sig nämnden ej ha möjlighet att yttra sig på
grundval av den utredning som föreligger.

Som sammanfattning får lantbruksnämnden uttala, att för en sammanslagning
talar möjligheten till besparingar, önskvärdheten av en förläggning
av länsspecialorganen till samma ort som länsstyrelsen och en handläggning
av ärendena efter enhetliga principer inom länet; och emot en sammanslagning
talar en försvårad kontakt mellan lantbruksnämnd och bygd och
mellan lantbruksnämnd och de delade organen hushållningssällskap och
skogsvårdsstyrelse. Det synes nämnden önskvärt att frågan på grund av sin
betydelse och sammansatta natur närmare utredes och att samtidigt hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas uppdelning på vardera två
organ inom länet uppmärksammas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit vice ordförande, F. Ekman,
samt ledamöterna G. W. Carlsson, A. R. Axelsson, F. Börjesson, N. E. Sjöborg
och Åke Anderson.

Kalmar den 3 januari 1955

För lantbruksnämnden:

Åke Anderson

Bilaga A till bilaga 2

Beviljat statligt stöd till inre rationalisering i Kalmar läns södra område

1949—1954, kronor.

	1949	1950	1951	1952	1953	1954	Summa
Stenröjn.	218 940	162 620	110 360	135 540	94 060	157 300	878 820
Betesförb.	28 230	32 075	17 430	19 920	13 390	18 480	129 525
Dikning	7 520	4 620	6 660	6 770	9 900	2 550	38 020
Täckdikn.	27 890	8 050	6 100	4 900	6 000	11 270	64 210
Nyodling.	9 590	26 290	12 160	7 950	3 220	9 940	69 150
Byggn.arb.	47 570	96 130	71 580	34 510	25 525	68 970	344 285
Summa	339 740	329 785	224 290	209 590	152 095	268 510	1 524 010
Areal i	ha, till vilken statligt stöd till inre rationalisering beviljats i Kalmar läns södra område 1949—1954.
	1949	1950	1951	1952	1953	1954	Summa
Stenröjn.	786	516	330	346	210	411	2 599
Betesförb.	127	114	55	72	51	76	495
Dikning	43	1	31	19	39	5	138
Täckdikn.	135	43	31	23	42	58	332
Nyodling	43	79	27	21	11	23	204
Summa	1 134	753	474	481	353	573	3 768

155

Bilaga B till bilaga 2

/ooo

kronor

Te c kenf ör A/öring :

3 e ted förboftr/ng
Dikning
Ta c fcdik r> in g
Nyodling

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 194, § 26

Till Konungen

Genom nådig remiss den 16 december 1954 har länsstyrelsen anmodats
avgiva yttrande över en av riksdagens revisorer upprättad promemoria angående
lantbruksnämnderna i Kalmar län m. m. Länsstyrelsen får med överlämnande
av inkomna yttranden från Kalmar läns södra och norra hushållningssällskap
anföra följande: .

Den dubbla uppsättningen inom länet av lantbruksnämnder, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser är en ordning, som framtvingats av lokala
förhållanden. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att länet
också är indelat i två landstingsområden. De geografiska förhållandena tala

156

alltjämt för eu dubblering av dessa organ. Avstånden från de norra delarna
av länet till residensstaden äro långa. Järnvägs- och bussförbindelserna med
Kalmar äro i rån norra länsdelen undermåliga och vägförbindelserna alltjämt
obekväma. Dessa kommunikationssvårigheter tala för att stor försiktighet
bör iakttas i fråga om centralisering till Kalmar av sådana länsinstitutioner,
som för närvarande ha sin verksamhet uppdelad på Kalmar och Västervik.
Genom en sammanslagning av lantbruksnämnderna inom länet komme kontakten
med skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet i Västervik att
avsevärt försvåras. Därtill kommer, att den personliga kontakten med ortens
jordbrukare, som — enligt vad erfarenheten visat — är ett villkor för ett gott
resultat av lantbruksnämndens verksamhet, skulle i vad avser norra länsdelen
i hög grad försvåras.

Skäl kan dock även anföras för en sammanslagning av lantbruksnämnderna.
Därigenom skulle vissa besparingar kunna göras och samverkan med
länsstyrelsen och länsexperterna underlättas.

Det synes länsstyrelsen icke möjligt att på grundval av den föreliggande
utredningen taga slutlig ställning till dessa betydelsefulla och komplicerade
frågor. Tillräcklig uppmärksamhet har icke av statsrevisorerna ägnats frågan
om de svårigheter, som uppstå, därest hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna
och lantbruksnämnderna icke ha sammanfallande förvaltningsområden
och gemensam förläggningsort. Att lösa frågan om lantbruksnämndernas
organisation utan att taga hänsyn till de två nyss nämnda styrelsernas
uppdelning på olika förvaltningsområden synes icke tillrådlig.

Statsrevisorerna ha föreslagit, att Aspelands härad vid en reglering av den
administrativa indelningen tillföres norra hushållningssällskapets område.
Som framgår av Kalmar läns södra hushållningssällskaps yttrande har styrelsen
för Aspelands härads hushållningsgille samt häradets gillesombud och
lantbruksombud enhälligt uttalat sig emot en sådan ändring av den administrativa
indelningen. I detta beslut har bland andra deltagit ordföranden i
Kalmar läns norra landsting. Styrelsen och ombuden förklara sig icke ha
märkt någon olägenhet för häradet eller den verksamhet, som hushållningssällskapet
där bedriver av häradets nuvarande ställning i indelningsavseende.
Icke heller, framhålles det, torde härav för de båda landstingen föranledas
någon olägenhet. Vad särskilt beträffar jordbruket inom häradet gäller vidare,
vilket gillesstyrelsen, gillesombuden och lantbruksombuden påpekat
och exemplifierat, att detta har större anknytning söderut än norrut. Ett
överförande av häradet till det norra hushållningssällskapet (och den norra
lantbruksnämnden om denna finns kvar) skulle därför framstå som i högsta
grad omotiverat. Länsstyrelsen förordar därför, att Aspelands härad i överensstämmelse
med en enig opinion inom häradet bibehålies inom södra hushållningssällskapet.

Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört får länsstyrelsen
avstyrka revisorernas förslag.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
landssekreteraren Ragnar Jacobsson.

Kalmar i landskansliet den 17 januari 1955

Underdånigst
RUBEN WAGNSSON

AXEL SANDBERG

157

Bilaga I

Till Länsstyrelsen i Kalmar län

Genom remiss den 28 december 1954 har Kalmar läns norra hushållningssällskap
heretts tillfälle yltra sig över av riksdagens revisorer framförda synpunkter
rörande lantbruksnämnderna i Kalmar län in. in. Med anledning
härav får utskottet anföra följande.

Frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar
län till eu enda, med stationsort i Kalmar, måste enligt utskottets mening
ses i sammanhang med frågan om lantbruksnämndernas fortsatta bestand
över huvud. Från olika håll har ju på senaste tiden hävdats alt de uppgifter,
som nu åvila nämnderna, mycket väl och till lägre kostnader skulle kunna
överföras på andra befintliga organ, bl. a. hushållningssällskapen, och att
lantbruksnämnderna innebära eu dyrbar överorganisation. Utskottet delar
för sin del denna uppfattning och anser att en indragning av lantbruksnämnden
i Västervik icke bör föregripa en utredning rörande hela lantbruksnämndsorganisationen.
Skulle denna utredning giva vid handen, att lantbruksnämnderna
böra bestå, måste utskottet bestämt yrka på, att lantbruksnämnden
i Kalmar läns norra del bibehålies. Kommunikationerna mellan
norra länsdelen och Kalmar äro fortfarande sådana, att personer bosatta
norr om Västervik icke med anlitande av reguljära samfärdsmedel på dagen
kunna göra en resa fram och tillbaka till länshuvudstaden. En personlig
kontakt mellan nämnden och dess klientel bleve avsevärt försvårad; även
om biltrafiken utvecklas ytterligare kvarstår dock det faktum, att avståndet
från länets nordligaste socknar till Kalmar uppgår till 25 mil och mera. Fn
jämförelse med norrlandslänen blir i hög grad missvisande, då dessa läns
perifera delar utgöra glesbygder med ringa eller intet jordbruk, medan Kalmar
läns gränssocknar ha samma betydelse för jordbruksnäringen som de
mera centralt belägna. Hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och landsting,
med vilka institutioner såväl lantbruksnämnd som dess klientel har
ett intimt samarbete, äro fortfarande förlagda i Västervik, där även en
nyinrättad skiftesorganisation placerats, vilken bör ha ständig kontakt med
lantbruksnämnden. Även om eu lantbrukskonsulent skulle stationeras i
Västervik, kan denne utan tillgång till handlingar i ärendena icke vara
insatt i förekommande frågor. Dessutom torde en lantbrukskonsulent större
delen av året befinna sig på förrättningsresor och därför icke vara anträffbar
på sitt tjänsterum. En konsulent kan f. ö. icke ensam handlägga alla förrättningar
inom länsdelen utan maste vid sin sida ha de tva instruktörer, som
nu tjänstgöra hos nämnden jämte erforderliga skriv- och ritbiträden, varigenom
de tänkta besparingarna avsevärt reduceras. Hur eu för två hushållningssällskap
gemensam lantbruksnämnd skall sammansättas ha statsrevisorerna
ej heller berört. Det torde dock bli ofrånkomligt, att rese- och traktamentskostnaderna
för nämnden komma att stiga utan motsvarande effektivering
av nämndens arbete. Allt detta talar för, anser utskottet, att så länge
lantbruksnämndsinstitutionen som sådan anses nödvändig, en dylik nämnd
bibehålies i Kalmar läns norra del.

I detta sammanhang ha statsrevisorerna även påtalat Aspelands härads
ställning såsom tillhörande södra hushållningssällskapet men norra landstinget
och därmed södra lantbruksnämnden och norra skogsvårdsstyrelsen.
Utskottet anmärkte redan vid sällskapens omorganisation år 1948 på detta

158

orationella förhållande och vill för sin del kraftigt tillstyrka att häradet på
administrativ väg överföres från södra till norra länsdelen även i vad som
rör hushållningssällskap och därmed lantbruksnämnd.

Västervik den 3 januari 1955

Å hushållningssällskapets vägnar:
W. Stackelberg

B. Westberg

Bilaga 2

Till Länsstyrelsen i Kalmar län

Genom resolution av den 28 december 1954 har länsstyrelsen i Kalmar län
berett skogsvårdsstyrelsen i länets södra landstingsområde tillfälle att inkomma
med yttrande över vad riksdagens revisorer anfört angående en
ifrågasatt sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna inom länet.

Antalet brukningsenheter med minst 2 hektar åker utgjorde enligt vid
remisshandlingarna fogade uppgifter år 1951 i Kalmar län 11 644 st. Inom
grannlänet Blekinge utgjorde antalet sådana brukningsenheter 5 082 st. Hur
antalet brukningsenheter fördelar sig mellan norra och södra delarna av
Kalmar län framgår icke av här tillgängliga uppgifter. Det torde likväl vara
ganska uppenbart att en särskild lantbruksnämnd för norra Kalmar län är
lika behövlig som en särskild lantbruksnämnd för Blekinge län. Kommunikationssvårigheterna
och det långa avståndet från norra länsdelen till residensstaden
Kalmar tala för att en särskild försiktighet bör iakttagas i fråga
om en centralisering till Kalmar av sådana länsinstitutioner, som för närvarande
ha sin verksamhet uppdelad på Kalmar och Västervik.

Skogsvårdsstyrelsen saknar emellertid anledning att närmare ingå på de
skäl, som kunna tala för och emot en centralisering. Statsfinansiella skäl
kunna givetvis anföras till förmån för en sådan. Vilken vikt som bör tillmätas
dessa torde icke kunna bedömas förrän en grundlig utredning angående
alla till ärendet hörande omständigheter blivit verkställd.

För skogsvårdsstyrelsens eget arbete torde en sammanslagning av länets
båda lantbruksnämnder icke komma att medföra några nackdelar. Revisorerna
ha förutsatt att den gemensamma nämndens expedition skulle
komma att förläggas till Kalmar. Samarbetet mellan lantbruksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen, främst i fråga om betesförbättringsfrågor, torde under
denna förutsättning kunna ske utan större svårigheter.

Kalmar den 8 januari 1955

På skogsvårdsstyrelsens vägnar:

John Gustafsson

Karl Engebeck

159

Bilaga .‘I

Till Länsstyrelsen i Kalmar län

Genom remiss har länsstyrelsen berett Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört under § 26 av berättelsen för år 1954.

Revisorerna ha under nämnda paragraf berört två frågor, nämligen dels
frågan om en sammanslagning av de två lantbruksnämnderna i länet till en
lantbruksnämnd och dels frågan om Aspelands härads ställning i den administrativa
indelningen.

Vad angår spörsmålet om sammanslagning av lantbruksnämnderna i länet
har lantbruksnämnden inom hushållningssällskapets område den 3 januari
1955 till lantbruksslyrelsen avgivit ett härvid i avskrift fogat yttrande.1 Mot
den häri lämnade redovisningen av omständigheter, som tala för respektive
emot en sammanslagning, har förvaltningsutskottet i huvudsak intet att
erinra. Utskottet vill därför liksom lantbruksnämnden förorda, att sammanslagningsfrågan
närmare utredes.

I fråga om Aspelands härads ställning i den administrativa indelningen
har styrelsen för häradets hushållningsgille samt häradets gillesombud och
lantbruksombud på grund av remiss avgivit gemensamt yttrande av den
lydelse härvid fogade protokollsavskrift utvisar.

Förvaltningsutskottet kan liksom gillesstyrelsen, gillesombuden och lantbruksombuden
icke dela revisorernas uppfattning, att en reglering av den
administrativa indelningen beträffande Aspelands härad är påkallad. Att
häradet tillhör det norra landstinget och den norra skogsvårdsstyrelsen men
det södra hushållningssällskapet och den södra lantbruksnämnden inom
länet kan visserligen synas mindre rationellt. Men i verkligheten förmärker
man praktiskt taget inga olägenheter härav. Landstingens understödjande
av hushållningssällskapens verksamhet synes exempelvis icke försvåras av
den rådande ordningen. Vad särskilt beträffar jordbruket inom häradet
gäller vidare — vilket även gillesstyrelsen, gillesombuden och lantbruksombuden
påpekat och exemplifierat (se yttrandet) — att detta har större
anknytning söderut än norrut. Ett överförande av häradet till det norra
hushållningssällskapet (och den norra lantbruksnämnden, om denna finnes
kvar) skulie därför framstå som i högsta grad omotiverat.

Förvaltningsutskottet avstyrker sålunda en förändring av Aspelands härads
ställning i den administrativa indelningen. Skulle frågan härom ändock
anses böra upptagas till övervägande, håller utskottet före, att jämväl frågan
om en sammanslagning av länets båda hushållningssällskap bör övervägas.
Utskottet ser dock helst, att denna fråga icke aktualiseras med mindre även
det större spörsmålet om de båda landstingens sammanslagning upptages.

Kalmar den 17 januari 1955

Oskar Tornegård

Elvir Sjöborg

1 Här tryckt tidigare under samma paragraf.

160

Bilaga 4

Protokoll, fört vid sammanträden den 10
januari 1955 i Målilla med Kalmar läns
södra hushållningssällskaps gillesstyrelse,
gillesombud och lantbruksombud i Aspelands
härad.

Närvarande: landstingsmannen J. Johansson, Gränö, Järnforsen (gillesstyrelsens
och sammanträdets ordförande), lantbrukaren A. Karlsson, Stora
Sinnerstad, Mörlunda (gillesstyrelseledamot), lantbrukaren H. Karlsson,
Stora Aby, Rosenfors (gillesstyrelseledamot och gillesombud), lantbrukaren
T. Johansson, Åkarp, Lönneberga (gillesstyrelseledamot och gillesombud),
lantbrukaren O. Svensson, Hyggelsebo, Hagelsrum (gillesombud), lantbrukaren
T. Carlsson, Kråketorp, Virserum (gillesombud), lantbrukaren H. Nilsson,
Åkerö, Mörlunda (lantbruksombud) och lantbrukaren R. Axelsson, Vensjögle,
Hultarp (lantbruksombud).

Genom remiss hade gillesstyrelsen, gillesombuden och lantbruksombuden
av hushållningssällskapet beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört under § 26 av berättelsen för år 1954.

Med anledning härav beslöto styrelsen och ombuden att beträffande vad
revisorerna under nämnda paragraf anfört i fråga om Aspelands härads
ställning i den administrativa indelningen anföra följande.

Styrelsen och ombuden vilja framhålla, att de icke kunna dela revisorernas
uppfattning, att en reglering av den administrativa indelningen beträffande
Aspelands härad är påkallad. Revisorerna ha som skäl för sin mening endast
anfört, att den nuvarande ordningen — med häradet tillhörande det norra
landstinget och den norra skogsvårdsstyrelsen men det södra hushållningssällskapet
och den södra lantbruksnämnden — framstår som mindre rationell,
icke minst med tanke på att landstingen i olika hänseenden understödja
hushållningssällskapets verksamhet. Styrelsen och ombuden ha
emellertid icke förmärkt någon olägenhet för häradet eller den verksamhet,
som hushållningssällskapet där bedriver, av häradets nuvarande ställning
i indelningsavseende. Ej heller för de båda landstingen torde härav föranledas
någon olägenhet. Att märka är, att häradets jordbruk i huvudsak
har större anknytning söderut än norrut. Exempelvis äro de naturliga jordbruksbetingelserna
i Emådalsbygden i huvudsak desamma inom Aspelands
härad som inom det söder därom belägna Handbörds härad. Vidare hör
Aspelands härad i regel till den södra länsdelen då det gäller jordbrukets
ekonomiska föreningar. Styrelsen och ombuden få följaktligen avstyrka en
förändring av Aspelands härads ställning i den administrativa indelningen.

Protokollet förklarades omedelbart justerat.

Vid protokollet:

John Johansson

161

Lantlmiksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 200, § 27

Kuiu/I. Jordbruksdepartementet

Genom remiss den 16 december 1954 har lantbruksstyrelsen anbefallts att,
efter hörande av lantbruksnämnden i Örebro län, inkomma med yttrande
till kungl. jordbruksdepartementet i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående vissa rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden vid
sagda lantbruksnämnd.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med överlämnande av yttrande
av lantbruksnämnden jämte därvid fogade handlingar anföra följande.

Riksdagens revisorer ha redogjort för sju olika vid lantbruksnämnden
handlagda ärenden av ifrågavarande beskaffenhet samt i anslutning härtill
gjort vissa principiella uttalanden beträffande handläggningen. Samtliga
dessa ärenden äro, enligt vad riksdagens revisorer framhållit, sådana, beträffande
vilka man på grund av en av lantbruksstyrelsens revision år 1953
påbörjad utredning på förhand haft kännedom om att de icke utfallit lyckligt.
Gemensamt för flertalet av dessa ärenden är enligt riksdagsrevisorerna
att fastigheterna för jämförelsevis höga köpeskillingar förvärvats av personer,
som haft för avsikt att försörja sig av jordbruket på desamma. Enär
köparna praktiskt taget saknat tillgångar, har nämnden beviljat lånegaranti
för jordbruksegnahemslån, som täckt hela skillnaden mellan köpeskillingarna
och tidigare intecknade bottenlån. Därjämte har som regel driftslån
beviljats. Då köparna, till följd av oförmåga att sköta fastigheterna, efter
jämförelsevis kort tid måst gå ifrån desamma, har nämnden för att skydda
statens rätt med anledning av lånegarantierna funnit sig föranlåten att övertaga
fastigheterna. Sedan härefter fråga uppkommit hur med fastigheterna
lämpligen borde förfaras, ha desamma ansetts böra disponeras som kompletteringsjord
till angränsande fastigheter. Vid de överlåtelser, som med
anledning härav företagits, ha förluster för statsverket icke kunnat undvikas.
Likväl ha priserna för de nya köparna blivit jämförelsevis höga, emedan
lantbruksnämnden strävat efter att få tidigare beviljade egnahemslån och
även driftslån till största möjliga belopp täckta genom överlåtelserna. I några
fall ha priserna drivits upp till följd av särskilda omständigheter, beträffande
en gård genom att densamma av nämnden förvärvats från en tidigare låntagare
till så högt pris att även icke statsgaranterade lån blivit skyddade vid
överlåtelsen och i ett annat fall genom att en tidigare låntagare kunnat överlåta
egendomen med vinst.

Revisorernas uttalanden innehålla erinringar mot ifrågavarande ärendens
handläggning huvudsakligen i två avseenden. För det första ha revisorerna
beträffande vissa av de ifrågavarande fastigheterna funnit att lantbruksnämnden,
när valet stått mellan att taga desamma i anspråk för rationaliseringen
eller att förmedelst jordbruksegnahemslån förhjälpa personer att
slå sig ned på fastigheterna för att därstädes driva självständigt jordbruk,
utan tvekan bort stanna för det förstnämnda alternativet. För det andra ha
revisorerna ansett att det brustit i nämndens utredning beträffande köparnas
personliga kvalifikationer.

I sitt yttrande har lantbruksnämnden — innan nämnden närmare ingått
på de anförda ärendena — framfört vissa allmänna synpunkter ägnade att
belysa orsakerna till de av revisorerna påtalade förhållandena.

It Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. It

162

Härvidlag har nämnden till eu början uppehållit sig vid svårigheterna att
sköta en verksamhet av nu ifrågavarande slag där organisationen vore ny
och klara och fullständiga direktiv i stor utsträckning saknades. Vidare har
nämnden framhållit att de flesta misstagen begåtts under nämndens första
verksamhetsår, innan ännu närmare erfarenheter på området vunnits, samt
att personaluppsättningen hos nämnden varit otillräcklig och av mindre
lämplig sammansättning. Det hade naturligtvis varit möjligt för nämnden att
gardera sig mot flertalet anmärkningar genom att vara mera restriktiv i sin
verksamhet och meddela flera avslag på låneansökningar än som skett. Ett
dylikt förfaringssätt skulle dock enligl nämndens uppfattning ha stått i dålig
överensstämmelse med riksdagens beslut rörande den jordpolitiska verksamheten.
Rent allmänt har nämnden slutligen beträffande verksamheten inom
Bergslagsdelen av länet framhållit, att denna icke gärna kunde skötas och
bedömas med utgångspunkt från förhållandena i trakter med slättbygdskaraktär.

För egen del får lantbruksstyrelsen anföra att, såsom riksdagsrevisorerna
erinrat, styrelsens revision sedan slutet av 1953 haft under utredning ett flertal
av lantbruksnämnden i Örebro län handlagda ärenden. De i förevarande
sammanhang berörda ärendena äro sådana, beträffande vilka riksdagsrevisorerna
genom lantbruksstyrelsens nyssnämnda utredning på förhand haft
kännedom om att de icke utfallit gynnsamt. Eftersom lantbruksstyrelsens
utredning ännu icke avslutats, anser styrelsen lämpligt att begränsa sitt
yttrande till vissa mera allmänt hållna uttalanden i anledning av vad riksdagsrevisorerna
anfört.

Lantbruksstyrelsen kan i och för sig i princip instämma i de synpunkter
på jordbruksegnahemsverksamheten som riksdagens revisorer anfört med
utgångspunkt från de förut nämnda särskilt relaterade fallen.

Samtidigt kan styrelsen emellertid ej underlåta att framhålla, att man
vid bedömningen av lantbruksnämndens verksamhet på ifrågavarande område
ej kan hortse från de förhållanden, som nämnden berört i sitt yttrande.
Inte minst förtjänar det understrykas, att nämnderna i sitt handha vande
av jordbruksegnahemsverksamheten ofta stå inför synnerligen svåra avgöranden.
Detta gäller såväl prövningen av en lånesökandes personliga
duglighet och förutsättningar att genomföra företaget som ock den ifrågavarande
fastighetens förutsättningar att bestå på längre sikt. Om verksamheten
skall kunna bli till sådan hjälp för mindre bemedlade och obemedlade,
som den är avsedd att vara, är det, såsom också understrukits bland
annat i propositionen nr 187/1948, ofrånkomligt att det allmänna måste
taga vissa risker. Givetvis böra avgörandena grundas på en omsorgsfull prövning
av de föreliggande omständigheterna, men har en sådan skett måste
man också acceptera det förhållandet, att det i en del fall kan inträffa att
vederbörande brukare icke infriar de förväntningar nämnden ansett sig
kunna hysa på honom eller att företaget av annan anledning icke kan
genomföras.

Med hänsyn till vad sist sagts och till de vitt skiftande förhållanden, som
möta i olika delar av landet, har styrelsen icke ansett sig böra binda nämndernas
prövning av jordbruksegnahemsärenden genom särskilda anvisningar.
Styrelsen har i stället sökt att trygga en lämplig inriktning av verksamheten
genom att följa nämndernas verksamhet på detta liksom på andra
områden samt göra de påpekanden till nämnderna, som kunna finnas
påkallade i anledning av vad sålunda iakttagits. Vad särskilt angår lant -

163

bruksnämnden i Örebro liin ha representanter för styrelsen i anledning av
vad som framkommit vid styrelsens revision och i övrigt iakttagits vid
besök hos nämnden under sommaren och hösten 1954 vid sammanträden
med nämnden bland annat framfört synpunkter beträffande verksamhetens
inriktning av i huvudsak samma innebörd som dem, vilka återfinnas i riksdagens
revisorers berättelse. Styrelsen har anledning att efter det samråd
med nämnden som sålunda ägt rum, och efter åtgärder, som styrelsen i
övrigt vidtagit, räkna med att verksamheten kommer att bedrivas på ett
tillfredsställande sätt.

Det är styrelsens uppfattning — vilken styrelsen förutsätter icke strider
mot revisorernas — att man även i fortsättningen bör undvika att genom
detaljerade föreskrifter begränsa lantbruksnämndernas möjligheter till en
fri prövning av jordbruksegnahemsärendena. En sådan begränsning måste
nämligen befaras komma att leda till att verksamheten icke skulle kunna
bli till avsedd nytta för alla de kategorier av stödbehövande, som den bör
omfatta. Styrelsen avser i stället att liksom hittills genom tillsyn över det sätt
på vilket verksamheten bedrives vid nämnderna vinna garantier för att den
skall bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

I handläggningen av detta ärende, som ägt rum i plenum, ha deltagit
generaldirektören, överdirektörerna Ytterborn och Wetterhall, särskilda
ledamöterna Andersson, Hammarskjöld, Själander och Svensson, t. f. byråchefen
Ståhlberg samt byrådirektören Roupe, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1955

C.-H. NORDLANDER

GUSTAV T. ROUPE

LANTBRUKSNÄMNDEN
I ÖREBRO LÄN

Bilaga 1

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen

Genom remiss den 18 december 1954 har infordrats yttrande över av riksdagens
revisorer gjorda uttalanden rörande vissa rationaliserings- och jordbruksegnahemslåneärenden
vid härvarande lantbruksnämnd. Med anledning
härav får nämnden i ärendet anföra följande.

På grund av den mycket korta remisstiden är det icke möjligt för lantbruksnämnden
att mera ingående diskutera de olika fallen som statsrevisorerna
berört, ehuru detta i och för sig skulle ha varit önskvärt. Nämnden
får i detta hänseende hänvisa till de synpunkter och förklaringar, som
nämnden tidigare framfört till lantbruksstyrelsen. Däremot vill nämnden
gärna i anslutning till statsrevisorernas uttalande framföra några mera allmänna
synpunkter, ägnade att belysa orsakerna till påtalade förhållanden.

1. Att sköta en verksamhet av detta slag — där organisationen är ny och
klara och fullständiga direktiv i stor utsträckning saknas — utan att ett och
annat misstag begås torde överstiga mänsklig förmåga. Att de flesta misstagen
begåtts under de första verksamhetsåren, då man ej haft någon föregående
erfarenhet av detta slag att bygga på, och att nämnden sedermera
blivit i berörda avseenden restriktivare torde vara fullt naturligt.

164

2. Nämndens svårigheter under de första verksamhetsåren voro så mycket
större som personalstaben hos nämnden dels var för liten, dels fick en
mindre lämplig sammansättning. Denna sammansättning har nämnden haft
synnerligen små möjligheter att påverka. Detta gjorde att arbetet blev tungrott
och att en viss snedbelastning i detsamma uppkom. För lantbruksdirektören
blev därigenom arbetsbördan onormalt stor. Han måste givetvis i
betydande utsträckning lita till utredningar och värderingar av andra, och
det kunde ej undvikas att en del av dessa blevo mindre tillförlitliga. Såväl
nämnden som lantbruksdirektören har vid upprepade tillfällen, påpekat det
allvarliga läget beträffande personalförhållandena. Bland annat kan hänvisas
till bifogad avskrift av PM (bilaga A), överlämnad av lantbruksdirektören
vid inspektionsbesök av representant för lantbruksstyrelsen den 26 och
27 april 1950. Nämnden har även sökt på olika sätt inskärpa vikten av ett
noggrant bedömande av ifrågavarande ansökningar. Som ett bevis härför
åberopas bifogade meddelande (bilaga B), som i september 1953 tillställdes
fastighetsmäklare in. fl.

3. Det skulle givetvis ha varit möjligt för nämnden att gardera sig mot
flertalet anmärkningar genom att väsentligt begränsa verksamheten och avren
självbevarelsedrift meddela avslag i mycket större utsträckning än vad
som skett. Att detta skulle ha ställt nämnden i en egendomlig dager är dock
uppenbart, då nämnden är skyldig att motivera sina avslagsbeslut. När
nämnden icke har förfarit på detta sätt, har det berott på att nämnden
utgått ifrån att ett sådant förfarande icke skulle ha stått i överensstämmelse
med riksdagens beslut rörande den jordpolitiska verksamheten.

4. Rent allmänt vill nämnden beträffande verksamheten inom Bergslagsdelen
av länet framhålla, att denna icke gärna kan skötas och bedömas med
utgångspunkt från förhållandena i trakter med slättbygdskaraktär. Bergslagsdelen
är i huvudsak eu utpräglad skogsbygd, där jordbruken över
huvud taget iiro mindre än på slättbygden och där samma krav varken kan
eller bör ställas i fråga om åkerarealen. Med hänsyn till att gårdarna i allmänhet
ha egen skog och att det finns goda tillfällen till arbetsförtjänster
i skogsbruket, kan en gård av storlek, som på annat håll skulle anses vara
alldeles för liten, här ofta få betraktas som f. n. godtagbar. Att inom denna
del av länet söka genomföra en jordrationalisering efter samma principer
som i slättbygderna skulle förvisso vara ett stort misstag. I sin verksamhet
har nämnden även beaktat den omständigheten, att en alltför stark uttunning
av den bofasta befolkningen i denna del av länet måste leda till uppkomsten
av isoleringskänsla med åtföljande vantrivsel hos den kvarvarande
befolkningen, vilket i sin tur ytterligare skulle påskynda avfolkningen. En
del av de åtgärder som nämnden vidtagit får delvis ses mot bakgrunden av
detta betraktelsesätt.

5. Statsrevisorerna ha beträffande den av dem omnämnda fastigheten
nr 6 anmärkt på att nämnden i detta fall först beviljat lånegaranti för egnahemslån
men sedermera avslagit en framställning om driftslån. De framhålla
att köparen, som synes ha saknat egna tillgångar, därigenom blivit ur
stånd att anskaffa djur och redskap för jordbruksdriften. De uttala att en
låntagares möjligheter att genom inventarieinlcöp driva jordbruk måste klarläggas
i samband med fastighetslånet och att — om sådana möjligheter
saknas — en nämnd ej bör lämna statsgaranti för egnahemslån. Förvisso är
detta riktigt och iakttages även i den praktiska verksamheten. Det kan dock
inträffa någon gång, att sökandens möjligheter i nämnt hänseende äro sär -

165

skilt svåra att bedöma, och det kan någon enstaka gång — som skett i detta
fall — efter egnahemslånegarantiens beviljande framkomma omständigheter,
som tvinga eu nämnd att vägra driftslånegaranti.

6. Nämnden vill i detta sammanhang också uttala önskvärdheten av att
klarare bestämmelser — även om detta måste betyda att de bli skärpta —
åstadkommas beträffande jordbruksegnahems- och driftslån. Det måste betraktas
som otillfredsställande, att de av statsmakterna angivna riktlinjerna
för verksamheten i vissa hänseenden framstå som relativt generösa, men att
nämnderna i praktiken -— för att undgå anmärkningar — tvingas att vara
så restriktiva som möjligt. Även en lantbruksnämnd behöver arbeta under
en viss grad av trygghet.

Rörande de av statsrevisorerna berörda fallen vill nämnden inskränka sig
till att framhålla följande:

Fastigheten nr 1.

Nämnden har otvivelaktigt blivit vilseledd genom olillförlitlig värdering
av byggnaderna och otillförlitliga uppgifter om sökandens kvalifikationer.
Om nämnden vetat om att husen voro så dåliga som fallet var, skulle nämnden
icke ha beviljat lån.

Fastigheterna nr 2—5.

I och för sig skulle av dessa fyra fastigheter med fördel ha kunnat bildas
två bärkraftiga jordbruk. För att begränsa investeringen i byggnader och för
att få en lösning av detta rationaliseringsproblem inom rimlig tid bestämde
sig nämnden för att slå samman dessa fyra gårdar till en fastighet. Beslutet
torde få anses vara välbetänkt.

Till statsrevisorernas påpekande att den av nämnden lämnade uppgiften
om förlusterna på transaktionen icke stämmer med den uppgift, som lämnats
av lantbruksstyrelsens revisorer, vill nämnden hänvisa till följande samman -

ställning.

Inkomster:

Köpeskilling för de fyra fastigheterna ..................... 105 200: —

Köpeskilling för byggnader och tomt å nr 3 ................ 6 280: —

Summa inkomster för fastigh. 111 480: —

Utgifter:

Inköp av fastigheten nr 2 (övertagande av köp) ............ 30 000: —

Inköp av fastigheten nr. 3 (inrop å exekutiv auktion kr.

9 500: — samt täckande av förluster för lånegaranti å jord bruksegnahemslån

kr. 22 695: 16) ...................... 32 195: 16

Inköp av fastigheterna nr 4 och 5 .......................... 57 000: —

Summa utgifter för fastigh. 119 195: 16

Summa förlust för fastigh. 7 715: 16

Därav har normalt rationaliseringsbidrag för fastighet nr 2

beräknats till ......................................... 4 500: —

för fastighet nr 3 beräknats till............................ 3 000: —

Summa

7 500: —

166

Förlust på driftslån till C................................ 250: —

Förlust på gröda och inventarier under C:s brukningstid .... 5000: —

Förlust på driftslån inklusive ränta å fastighet nr 3 ......... 3 620: 70

Summa förlust på driftslån, gröda och inventarier 8 870: 70

Förlust på fastigheterna ................................. 7715:16

Förlust på driftslån m. m................................ 8 870:70

16 585: 86

Avgår beräknat rationaliseringsbidrag...................... 7 500: —

Summa förlust 9 085: 86

Fastigheten nr 6

Då det är gott om skogsarbete i denna trakt, borde en för dylikt arbete
intresserad och lämplig person gott ha kunnat reda sig på detta ställe. De
upplysningar, som nämnden fick rörande »E» voro också goda. Tyvärr svarade
i verkligheten hans personliga kvalifikationer icke mot de omdömen,
som vederhäftiga personer givit honom.

Fastigheten nr 7

Som nämnden tidigare framhållit funnos — på grund av läget i närheten
av ett industrisamhälle —• goda förutsättningar för odling och avsättning av
trädgårdsprodukter. Den första sökanden hade också trädgårdsutbildning.
Det visade sig dock, att nämnden hade felbedömt hennes intresse och uthållighet.
Om denna bedömning utfallit mera pessimistiskt än vad fallet
blev, skulle nämnden sannolikt omedelbart ha inköpt fastigheten för rationaliseringsändamål,
varvid förvärvs- och lånetransaktionerna med såväl »F»
som »G» hade blivit överflödiga.

Örebro den 30 december 1954

K. J. Olsson

NILS JOHAN HULTGREN

Bilaga A till bilaga 1

PM med anledning av inspektion den 26—27 april 1950
Yttre rationalisering

Tack vare bland annat den av nämnden bedrivna upplysningsverksamheten
hava, trots mindre livaktighet å fastighetsmarknaden, förfrågningar
och konsultationer i fastighetsfrågor ökat undan för undan. Det vill också
synas som om det ivångsmässiga förfarandet vid fastighetsköp under rådande
förhållanden komma att bliva mindre omfattande. Däremot äro förköpsrältens
indirekta verkningar tydligt skönjbara. I de utpräglade jordbruksbygderna
hava ärendena kunnat behandlas tämligen friktionsfritt -— trots
de ofta förekommande mindre goda grannskapsförhållandena. I skogsbygderna
förorsaka däremot fastigheter med relativt goda skogstillgångar
ibland svårigheter. Detta gäller likaledes ansökningar från stadsbor m. fl.
om förvärv av mindre fastigheter i relcreationssyfte m. m.

Bristande kartmaterial lägger ofta hinder i vägen för en snabb och nöjaktig

1G7

utredning av fastighetsförhållandena. Lantmäterikontorets medverkan har
emellertid varit av stor och grundläggande betydelse.

Av andra svårigheter, som ofta framkommit i delta sammanhang, må
nämnas bristfällig eller planerad, men ännu icke genomförd torrläggning,
mindre tillfredsställande skiftesförhållanden, ofta förekommande sämjedelningar
och bristen på skogsmark i »kompletteringssyfte».

Inom nämnden diskuteras ofta frågan om den lämpligaste storleken av
olika typer av jordbruk. Helt allmänt torde kunna uttalas, att stora svårigheter
föreligga att komma fram till några generella regler. Stödjordbrukens
berättigande ifrågasattes allt som oftast. I vissa skogsbygder vill det synas
som om den övre gränsen för dessa jordbruk ibland bör sättas relativt högt.

I de rena jordbruksbygderna torde de minst lämpliga övergångsjordbruken
ligga mellan 7 och upp till 10 ä 12 ha. I sådana jordbruksbygder, där åkern
förefinnes med relativt små nivåskillnader och goda brukningsförhållanden
i övrigt, är en utpräglad tendens att dels vilja komma ifrån enmansjordbruken,
dels undvika »övergångs jordbruk» inom gruppen tvåmans jordbruk.
Man siktar alltså gärna mot 30—50 ha gårdar.

Av »influensfenomen» må framhållas dels viss kvalitetsförsämring inom
jordbruken i närheten av expanderande industri i närkesdelen, dels avfolkning
i bergslagsbygder med vikande konjunkturer för industrien.

I fråga om nämndens inköpsverksamhet må nämnas, att densamma torde
kunna betraktas som relativt livlig, men att nämnden ansett sig böra iakttaga
viss återhållsamhet vid långsiktiga köp, särskilt då det kan befaras investeringar
för reparation av byggnader.

På grund av personalbrist har det tyvärr icke varit möjligt att få till stånd
regional- och individualplaneringar i sådan omfattning, som vore önskvärt.
Hittills gjorda utredningar hava dock varit till icke oväsentlig vägledning.

Yttrandena över planerade bostadsbyggen bereda vissa svårigheter då
rationaliseringssynpunkterna och lönsamheten icke alltid kunna hävdas tillräckligt
starkt. Mot dessa synpunkter sättas ibland bl. a. bidragssvnpunkterna.

Inre rationalisering

Intresset för hithörande frågor och åtgärder är stort och synes vara statt
i en glädjande utveckling. Icke minst gäller detta ekonomibyggnadsverksamheten,
särskilt ur den synpunkten att förståelsen för förenklade byggnadstyper
synes öka.

Ännu hava icke så många framställningar inkommit angående ägovägar.
För att emellertid öka personalens insikter i dessa frågor har samarbete
inletts med vägförvaltningen, som även stått till tjänst med föreläsningar vid
en av nämnden anordnad intern instruktionsdag.

Administrativa frågor

Förutom personalbristen (f. n. speciellt akut) förorsaka de splittrade
lokalerna stora svårigheter. Uppläggning av register m. in. har icke kunnat
slutföras i den omfattning, som varit önskvärd. I den mån personalen blir
mer rutinerad lorde dock dessa svårigheter komma att övervinnas.

Reseanslagets storlek inger vissa bekymmer.

Samarbetsf rågor

Samarbetet med övriga länsinstitutioner och planerande organ är synnerligen
gott. Delta gäller såväl lantmäteriet som landstinget, skogsvårdsstyrel -

168

sen, vägförvaltningen, domänverket, LBF och kreditinrättningarna. Den inbördes
konkurrensen mellan dessa senare kan dock komma att medföra
vissa svårigheter.

Samarbetet med hushållningssällskapet är i stort sett gott, men i fråga om
undervisningsverksamheten har det av nämnden önskade samgåendet vid
kurser m. m. ännu icke kommit till stånd.

Speciella ärenden

1) Västansjö, Degerfors kp

2) Norrhult 1: 7 och Strömed 1: 9,
Degerfors kp

3) Nyhyttan av 3: 2, Järnboås sn

4) Ekeby, Almby förs., Örebro st.

5) Stadsäg. 247, Örebro st.

6) Kingsätter m. fl., Hallsbergs sn

7) Arvaby 1: 4 och 1: 5, Vintrosa sn, samt
Tovetorp 1: 7, Hidinge sn

8) Talby, by, Askers sn

9) Tybble by, Askers sn

10) Askersunds lf och Hammars sn samt
Lännäs sn

vanhävd m. m.

sammanläggning
avstyckning
nybyggn. av hönshus
inköp av jordfräs m. m.
storleksrat. m. in.

sammanläggning
part. omskifte
omskifte

regionalplanering

Hultgren

Bilaga B till bilaga 1

Meddelande från Lantbruksnämnden i Örebro län

Till lantbruksnämnden inkomma ofta preliminära förfrågningar angående
möjligheterna att erhålla jordbruksegnahemslån och driftslån.
Nämnden saknar då ofta närmare kännedom om sökandens kvalifikationer.
I svaren på förfrågningarna brukar då i korthet anföras gällande bestämmelser
och lånemöjligheter, men betonas, att varje enskilt fall måste noggrant
prövas, varför man på förhand icke kan utlova att lån kommer att
beviljas av större eller mindre omfattning. Det kan förutsättas, att liknande
förfrågningar ofta göras hos Eder. Nämnden vill fördenskull benäget
anhålla att vid dessa förfrågningar starkt betonas, att nämnden måste vid
sitt slutgiltiga ställningstagande förutsättningslöst taga ställning till dels
lämpligheten av att ifrågavarande fastighet över huvud taget belånas genom
statsgaranti, dels huruvida sökanden är lämplig och kan anses äga möjligheter
att genomföra företaget. Fall har inträffat, då gården har förvärvats
eller arrenderats av vederbörande i förhoppning om att kunna erhålla lån
och jämväl flyttat till fastigheten. På grund av rådande förhållanden på
bostadsmarknaden har i vissa fall inträffat, att vederbörande avhänt sig
sin tidigare bostad och sålunda varit så gott som nödsakad att kvarstanna
å förvärvsfastigheten. Nämnden kan sålunda komma i ett tvångsläge, där
man måste taga hänsyn icke endast till de rent ekonomiska utan även
sociala och humanitära synpunkter. Följaktligen är det angeläget, att ansökningarna
inkomma så tidigt som möjligt och att nämnden alltså har god tid
att göra erforderliga utredningar. Dessa böra i regel gälla dels besiktning

169

av förvärvsfastigheten, dels sammanträffande helst på ort och ställe med
sökanden, medan han ännu kvarbor på den plats, som han kommer att
lämna, därest lån beviljas. Det bör även påpekas, att nämnden svårligen kan
avslå ansökningar, för vilka goda förutsättningar föreligga, endast av det
skälet att säljaren eller köparen senare ångrat försäljningen respektive förvärvet.

Örebro den 24 september 1953

För lantbruksnämnden:

Nils Johan Hult gren

Länsstyrelsens i Blekinge
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 216, § 28

Till Konungen

Sedan länsstyrelsen genom remiss den 16 december 1954 anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om
Lyckebyåns regleringsföretag, får länsstyrelsen förklara sig instämma i vad
lantbruksnämnden anfört i sitt i ärendet avgivna utlåtande, varav kopia
bifogas.1

Länsstyrelsen instämmer med revisorerna, att ett ytterligare dröjsmål med
de rättsliga åtgärder, som äro avsedda att följa på torrläggningen — i första
hand syneförrättningen — icke är godtagbart, varför dessa åtgärder snarast
böra slutföras.

I slutliga handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade,
deltagit landssekreteraren G. Wik.

Karlskrona i landskansliet den 15 januari 1955

Underdånigst
ERIK VON HELAND

GUNNAR NILSSON

Lantbruksnämndens i Kalmar
läns södra område

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 216, § 28

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har lantbruksnämnden i Kalmar
läns södra område anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
anfört om Lyckebyåns regleringsföretag. I anledning härav får lantbruksnämnden
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna uttalade, att genom lyckebyåföretaget hade i statens regi och
med statsmedel cirka 2 000 hektar i Blekinge och Kalmar län utdikats och

* Tryckt som lantbruksnämndens eget utlåtande under denna paragraf.

170

torrlagts. Vidare anfördes, att på grund av mellankommande svårigheter —
bl. a. driftsstopp av oljebrist under kriget — arbetena försenats, och att vid
slutförandet 1951 uppgick kostnaderna till närmare 2 miljoner kronor emot
av blekingeutredningen 1935 och lyckebyåutredningen 1937 beräknade cirka
1 miljon kronor. Ehuru grävningsarbetena i huvudsak avslutats 1951 hade
icke syneförrättningen, som bl. a. reglerade kostnadsfördelningen, avslutats
och icke heller de formella grunderna för fastighetsbildningen enligt uppgjorda
planer kunnat slutligt utredas. Till sist konstaterades, att även om
lyckebyåföretaget i fråga om odlingsvärdet av den torrlagda marken eller
kostnadsutfallet icke kommit att motsvara beräkningarna, det dock vore
uppenbart att åtskillig mark förbättrats eller utvunnits för odling. Vidare
dröjsmål med de rättsliga åtgärder, som avsetts följa på torrläggningen, vore
enligt revisorerna icke godtagbart.

Lantbruksnämnden har ingen erinran mot den sakframställning som
gjorts beträffande lyckebyåföretagets utveckling, och nämnden delar revisorernas
uppfattning att genom företaget odlingsmarker tillkommit, som
givit förutsättningar för ökat välstånd i den tidigare synnerligen illa lottade
bygden. Det förtjänar också i detta sammanhang påpekas, att genom företaget
indirekt — förutom i kalkylerna ingående cirka 2 000 hektar — avsevärda
arealer huvudsakligen skogsmark om sannolikt mellan 500 och 1 000
hektar, kommit att få sina torrläggningsförhållanden förbättrade.

I vad gäller syneförrättningen får nämnden hänvisa till vad lantbruksnämnden
i Blekinge län i sitt yttrande i detta ärende anfört, nämligen att
förrättningsman den 4 mars 1953 förordnats, att arbetet därefter påskyndats,
att ett första sammanträde med delägarna hållits den 3 november 1953 och
att enligt förrättningsmannen erforderliga utredningar nu är klara och slutsammanträde
beräknas kunna hållas inom den närmaste tiden.

I vad gäller de svårigheter som är förknippade med fastighetsbildningen
kan nämnden icke lämna besked om när dessa slutligt skulle kunna vara
undanröjda. Utredning pågår emellertid sedan hösten 1954 under ledning av
nämndens juridiska ombud och i samverkan med lantmäteriet och inskrivningsdomaren
i Södra Möre domsaga.

Beslut i detta ärende har fattats av ordföranden på föredragning av lantbruksdirektören
på sätt föreskrives i 39 § tredje stycket instruktionen för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

Kalmar den 14 januari 1955

Underdånigst
RUBEN WAGNSSON

ÅKE ANDERSON

Lantbruksnämndens i
Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 216, § 28

Till Konungen

Med anledning av begärt utlåtande över vad riksdagens revisorer i 28 §
anfört angående Lyckebyåns reglering får lantbruksnämnden i Blekinge län
efter samråd med företagets styrelse i underdånighet anföra:

171

Vid bedömandet av det ekonomiska resultatet av lyckehyåföretaget måste
hänsyn tagas li!l det förhållandet, att kostnaden för detsamma beräknades
på 1930-talet, medan arbetena utfördes under 1940-talet med dess av kriget
och kristiden förorsakade svårigheter, bl. a. driftsstopp på grund av oljebrist
och framför allt svårigheten alt anskaffa kunniga dikesgrävare till smakanalerna.
Först 1944 lyckades företaget teckna kontrakt å detsamma, men
entreprenören förmådde icke tulllölja arbetet, utan företaget måste i egen
regi färdigställa grävningarna. Dessa förhållanden medförde dels betydande
tidsutdräkt, dels stora kostnadsökningar. Bland de större kostnadsökningarna
må nämnas entreprenören av huvudrännan tillerkända cirka 75 000 kronor
enligt skiljedom den 2 juni 1942 och 242 000 kronor som ersättning för merkostnader
enligt kungl. brev den 2 juni 1950 samt entreprenören av småkanalerna
tillerkända cirka 40 000 kronor enligt skiljedom den 27 augusti
1952.

Genom företaget har för produktivt ändamål vunnits cirka 2 000 ha mark,
som före torrläggningen måste anses som impediment. Härtill kommer en
icke redovisad båtnad genom torrläggning eller torrläggningsmöjligheter av
angränsande skogsmark å eu areal, som approximativt kan beräknas tdl
500 å 1 000 ha.

I samband med torrläggningen genomföres successivt eu ny fastighetsindelning
enligt plan inom de centrala delarna av lyckebyåföretaget, vilken
har till syfte alt rationellt utnyttja de nyvunna markerna. Den nya fastighetsbildningens
genomförande är ett arbete på lång sikt och ingår som ett
led i resp. lantbruksnämnders ordinarie arbetsuppgifter.

Som exempel på den nya fastighetsindelningen anföres Åbyholms by i
Sillhövda socken. Byn bär i huvudsak naturliga gränser mot angränsande
skifteslag och en totalareal av cirka 1 700 ha, varav cirka 200 ha anses långsiktigt
böra brukas som åker. Byn är f. n. uppdelad i ett 30-tal jordbruksfastigheter.
Enligt den plan lantbruksnämnden f. n. arbetar på att realisera
finnes inom byn utrymme för 12 å 13 långsiktigt bestående, kombinerade
jordbruksfastigheter. I flertalet fall utnyttjas nuvarande brukningscentra och
byggnadsbestånd. I östra delen av byn i närheten av Lyckebyån erfordras
dock uppförande av 2 helt nya gårdar, som lantbruksnämnden har för avsikt
att bebygga instundande sommar i samarbete med lantbruksstyrelsen och
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Dessa gårdar bliva något
större än övriga — cirka 200 ha vardera, varav cirka 35 ha åker, 15 ha betesvall
och återstoden skogsmark. Åkerjorden och betesvallar utgöras huvudsakligen
av genom torrläggningen nyvunnen mark.

Lagfart å mark i statens ägo saknas numera endast å tvenne områden å
urfjellsägan Veremad i Vissefjärda socken, nämligen

1) sammanlagt 43,89 ha delvis tidigare sjöbotten avstyckade från 12 registerfastigheler
i Båldön och Ivrukö byar

2) sammanlagt 16,17 ha delvis tidigare sjöbotten avstyckade från 2 registerfastigheter
i Bockabo och Hulls byar.

Staten har vilande lagfart å samtliga områden och skulle sannolikt omedelbart
kunna erhålla lagfart om man släpper kravet pa sammanläggning. Samarbetsdelegationen
anser sig dock böra vidhålla detta krav och räknar med
genomförande av sammanläggning inom den närmaste tiden.

Sedan slutet av 1940-talet har genom företagets försorg ett visst antal småkanaler
rensats årligen i män av behov. Någon befogad anledning till anmärkning
mot underhållet torde icke föreligga.

172

De åtgärder i torrläggningsföretaget som återstå äro:

1) syneförrättning för bl. a. framställning av ny kostnadsfördelningslängd
och

2) debitera delägarna deras del av kostnaderna för företaget med ledning av
ovannämnda kostnadsfördelningslängd.

När dessa åtgärder vidtagits torde det framtida underhållet böra utföras
av delägarna själva genom en i vanlig ordning vald styrelse.

Företaget avsynades av kontrollanten den 23 maj 1952 (Bilaga). I avsyningsinstrumentet
föreslår kontrollanten företagets styrelse att ingiva ansökan
till Söderbygdens vattendomstol med anhållan om fastställande av
vissa ändringar, kostnadsfördelningslängd m. m. Efter framställning under
hand fann vattendomstolen berörda spörsmål böra upptagas till handläggning
vid syneförrättning, varefter företaget den 28 januari 1953 hos länsstyrelsen
i Blekinge län anhöll om förordnande av behörig förrättningsman
att handlägga syneförrättning jämlikt 10 kap. vattenlagen. Förrättningsman
förordnades den 4 mars 1953, varefter företaget sökt påskynda förrättningen.
Första sammanträdet med delägarna hölls den 3 november 1953. Förrättningsmannen
förklarar sig nu ha erforderliga utredningar klara och beräknar
kunna hålla slutsammanträde inom den närmaste tiden.

Lantbruksnämnden delar revisorernas åsikt att företaget snarast möjligt
bör slutföras och att fortsatt tidsutdräkt medför väsentliga olägenheter.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad ordförande,
ledamöterna Palmgren, Hessel, O. Andersson, J. Andersson, suppleanten
Pagels och undertecknad lantbruksdirektör, tillika föredragande.

Karlskrona den 14 januari 1955

ERIK LARSSON

Underdånigst
ERIK VON HELAND

LANTBRUKSINGENJÖREN
I BLEKINGE LÄN

Bilaga

RAPPORT

över avsyning av vattenavledningsf öretag et Lyckebyån mellan Bånga damm

och Fursjön

Arbetena avslutades den 24 november 1951. Företaget är utfört i huvudsaklig
överensstämmelse med den vid syneförrättningen upprättade och
sedermera av vattenöverdomstolen fastställda planen. Till följd av att arbetena
huvudsakligen utförts med grävmaskin samt för vinnande av ur brukningssynpunkt
lämpligare ägofigurer hava vissa avlopp givits annan sträckning
eller utförts såsom rörledningar. Med hänsyn till att kostnaden för
utförande av sträckorna Ni—Nz och Ps—P« efter förnyad undersökning och
kostnadsberäkning visat sig icke stå i rimligt förhållande till den båtnad, som
kunde påräknas, hava dessa sträckor icke kommit till utförande. Dessa avloppssträclcor
beröra vardera endast en markägare, av vilka ägaren till

173

marken utmed Pa—Pa skriftligen förklarat sig intet hava att invända mot
uteslutningen, medan markägaren utmed Ni—N2 icke lämnat sådant medgivande.
Ändringarna framgår av närslutna ritningar.

Enligt synemännens utlåtande skulle företaget vara bragt till slut den
31 december 1947. Häruti har vattenöverdomstolen icke vidtagit någon ändring.
Anstånd med fullbordandet har inom föreskriven tid icke sökts. Företaget
har således icke bragts till slut inom föreskriven tid.

På grund av vad ovan anförts bör vattenavledningsföretagets styrelse
ingiva ansökan om att Söderbygdens vattendomstol måtte
dels fastställa de ändringar av vissa öppna dikessträckors läge i plan, som
med grön beteckning redovisas på närslutna kartor,
dels medgiva uteslutning ur företaget av sträckorna Ni—N2 och Pa—P4,
dels godkänna att sträckorna Q—Qi, R—Ri, S—Si, viss del av T—Ti samt
vissa delar av U—Ui—U2 utförts såsom rörledningar,
dels ock föreskriva att till följd av företagna uteslutningar m. m. berörda
markägare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i de å företaget
nedlagda kostnaderna efter de andelstal, som angivas i hithörande kostnadsfördelningslängd.

Karlskrona den 23 maj 1952

Thore Möller

Lantbruksingenjörcns i Växjö

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 216, § 28

Till Konungen

Anmodad att inkomma med utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande Lyckebyåns regleringsföretag (§ 28) får jag i underdånighet anföra
följande.

Genom länsstyrelsens i Blekinge län resolution av den 4 mars 1953 har
jag erhållit förordnande att handlägga en utav samarbetsdelegationen ur
lantbruksnämnderna inom Kalmar läns södra område och Blekinge län begärd
»syneförrättning jämlikt 10 kap. vattenlagen för prövande av fråga om
hur ersättning för arbete och dylikt å vattenavledningsföretaget Lyckebyån
mellan Bånga damm och Fursjö skall mellan berörda markägare fördelas
ävensom fastställande av grund för fördelning av framtida underhållet».
Innan detta förordnande meddelades har jag ej haft någon befattning med
ifrågavarande företag.

Då min kännedom om företaget därför inskränker sig till vad jag i egenskap
av förrättningsman ansett nödigt inhämta, och denna kännedom huvudsakligen
hänför sig till med detsamma förknippade rättsligt och tekniskt
betonade frågor, anser jag mig ej böra göra något uttalande om de ekonomiska,
jord- och socialpolitiska m. fl. spörsmål som hava samband med företaget.

Med undantag för ett visst område inom företagets nordligaste del eller
mark utmed ett från Ivlättorp och Udden mot Bockasjön vid Krukö ledande
avlopp synes torrläggningseffekten hava blivit den beräknade. Att så icke
blivit förhållandet inom nyssnämnda område är beroende av att vatten -

174

mängden i avloppen här vissa tider är avsevärt större än som antagits vid
avloppens dimensionering. Härmed förhåller det sig på följande sätt.

Förutom genom Lyckebyån avbördas den uppströms belägna Kyrksjöns
vatten — dock endast vid högre vattenföringar — genom en trumma å allmänna
vägen vid Klättorp till nyssnämnda avlopp mot Bockasjön. Vid 1938
års syneförrättning antogs att ett planerat regleringsförtag avseende Lyckebyån
uppströms Fursjön skulle komma till utförande. Under denna förutsättning
skulle ej längre något vatten avledas från sjön annat än genom
Lyckebyån. Man bar dock ej förbisett möjligheten av att nämnda företag,
»övre Lyckebyåns reglering», ej skulle komma till stånd. Sålunda har Söderbygdens
vattendomstol i meddelat utslag förklarat att, därest sistnämnda
förelag ej bleve utfört, såsom oförutsedd skada, av beskaffenhet att anspråk
på ersättning för densamma finge resas inom tolv år efter den för företagets
utförande bestämda liden, bl. a. skulle anses sådan skada som förorsakas
av alt högvatten avledes från Kyrksjön genom trumman för allmänna vägen
vid Klättorp.

I förhållande till företagets omfattning är vad här berörts av underordnad
betydelse i ekonomiskt avseende, medan däremot frågan för vissa intressenter
med mark utmed avloppet Klättorp—Bockasjön har en ej ringa ekonomisk
räckvidd.

Underhållet av i företaget ingående avlopp kan ej sägas vara försummat.
Under sommaren 1954 ha omfattande rensningar av företagets diken verkställts.
Även tidigare år har ett ej obetydligt arbete nedlagts på underhållet.

Den nu pågående syneförrättningen, som enligt revisorernas uttalande påkallats
av »vissa ändringar i sidokanalernas sträckning», innefattar, vilket
framgår av bl. a. ovan citerade avsnitt av ansökningshandlingen, långt mera.
Anledningen till att syneförrättningen begärts framgår av följande.

I det av synemännen vid 1938 års förrättning avgivna utlåtandet — som
uti nu ifrågavarande del blivit fastställt av vattendomstolen och vattenöverdomstolen
samt vunnit laga kraft — har bestämts alt företaget skulle vara
fullbordat senast den 31 december 1947. Anstånd i den bestämda arbetstiden
har ej begärts inom laga tid eller erhållits. Vid detta förhållande är företaget
ur rättslig synpunkt förfallet varför i utlåtandet meddelade bestämmelser ej
längre hava laga kraft. — Har fråga om torrläggningsföretags utförande av
nu nämnd anledning förfallit, kan sökanden hos vattendomstolen påkalla
prövning om huruvida i företaget redan nedlagda kostnader skola stanna
å sökanden eller om de med hänsyn till vunnen nytta böra fördelas mellan
dessa och andra delägare i företaget. —- Enär i ett sådant mål ett upplivande
av det i rättslig synpunkt förfallna företaget eller eu fördelning utav det
framtida underhållet ej lär kunna upptagas till prövning, har företagets ledning
valt vägen att genom en ny syneförrättning erhålla en lösning av dessa
frågor samt av frågan om fördelning av med förelaget förenade kostnader.

Då det kunnat ifrågasättas om sistnämnda fråga kan lösas på denna väg
har sökanden, som vid förrättningen i första hand yrkade på att synemännen
skulle fastställa företaget i befintligt skick, således enligt 1938 års
syneförslag med de ändringar i detsamma som vidtagits under arbetets gång,
samt verkställa fördelning utav med företagets utförande, förslagets upprättande
m. in. förenade kostnader jämte kostnader för det framtida underhållet,
allt i enlighet med ett framlagt förslag, i andra hand yrkat att, i den
mån yrkandena av formella skäl ej ansågos kunna upptagas till prövning,
synemännen skulle uttala sig om skäligheten i de framställda yrkandena.

175

Vid synesammanträde den 3 november 1953 hava delägarna i förelaget
framställt vissa invändningar mot det upprättade förslaget, bl. a. avseende i
företaget redan nedlagda underhållskostnader och det förhållandet att vid
kostnadsfördelningen hänsyn ej tagits till att vatten vissa tider avbördas till
avloppet Klättorp—Bockasjön. Då det nu stod klart att regleringsföretaget
»övre Lyckebyån» ej skulle komma till stånd, ansågs det lämpligt att vid
kostnadernas fördelning taga hänsyn till den minskade nytta som fastigheter
utmed detta avlopp erhölle genom överledningen av vatten.

Vid förrättningen har det ansetts nödvändigt att överväga såväl de möjligheter
som stå till buds för skadornas avhjälpande genom vidtagande av
åtgärder som till deras ersättande genom minskade andelstal eller på annat
sätt. Såväl den värdering, som måste föregå en eventuell ändring av andelstalen
eller bestämmande av ersättning, liksom de undersökningar, som måste
företagas för utrönande av möjligheterna för skadornas avhjälpande, måste
byggas på observationer och undersökningar som endast kunna företagas vid
speciella vattenförhållanden, vilket medför att förrättningen måste taga en
viss tid. — Såvitt nu kan bedömas äro erforderliga undersökningar verkställda.
Undertecknad kommer att inom den närmaste tiden framlägga förslag
till utlåtande. Om invändningar — av beskaffenhet att desamma måste
medföra nya undersökningar och överväganden — ej göras, torde därför
syneförrättningen kunna avslutas inom tämligen kort tid.

Synemännens utlåtande torde komma att underställas vattendomstolens
prövning.

Växjö den 10 januari 1955

Underdånigst
EINAR ZIELFELT

Väg- och vattcnbyggnadsstyrelscns yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 225, § 29

Till Konungen

Genom remiss den 16 december 1954 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående
grävmaskiner för torrläggningsverksamheten uti § 29 i sin 1954 avgivna
berättelse. Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföra
följande.

I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1945 och 5 april 1946
åligger det väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen att anskaffa för ifrågavarande
torrläggningsverksamhet erforderliga arbetsmaskiner i den omfattning som
anvisade anslag medgiva. Styrelsen skall även ombesörja maskinernas drift
och vård. Maskinerna skola uthyras av styrelsen till torrläggningsföretag
efter samma grunder som av styrelsen tillämpas vid uthyrning av maskiner
till vägförvaltningarna. Medel till anskaffning av dylika maskiner ha anvisats
under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Bokföringen av olika maskiner under förrådsfonden sker gruppvis, sålunda
ingå samtliga grävmaskiner i en grupp. I enlighet med fondens konstruktion
skola i princip samtliga omkostnader täckas av uttagna hyror.

176

För att få bästa möjliga balans mellan utgifter och inkomster gör styrelsen
regelmässigt en översyn av gällande hyresprislista varje år sedan resultatet
från det sistförflutna budgetåret föreligger. Härvid måste emellertid också
hänsyn tagas dels till väntade prisändringar avseende arbetslöner och material
under kommande år, dels till hyrespriset för motsvarande maskiner på
allmänna marknaden, dels ock därtill att eventuella hyreshöjningar icke i
alltför hög grad böra rubba den ekonomiska planeringen av väg- och vattenbyggnadsverkets
arbeten. Med hänsyn till dessa omständigheter är det givetvis
icke möjligt att så avväga en hyressättning att varje maskinslag årligen
går jämnt ihop.

Såsom revisorerna framhållit har maskingruppen grävmaskiner resultatmässigt
gått med underskott under de senaste fyra budgetåren trots att styrelsen
genom successiva hyreshöjningar sökt kompensera utgiftsökningarna.
Sålunda har på de för torrläggningsverksamheten avsedda grävmaskinerna
uppkommit ett sammanlagt underskott av cirka 400 000 kronor.

Orsakerna till detta underskott torde närmast vara, att utgiftsökningarna
blivit större än beräknat, att maskinerna icke kunnat utnyttjas i tillräcklig
omfattning på grund av svårigheterna med omflyttning mellan torrläggningsföretag
och egna arbeten samt att hyrespriset varit hårt pressat för att
söka hålla hyrespriserna på den öppna marknaden på en skälig nivå, vilket
är av stor betydelse då väg- och vattenbyggnadsverket årligen hyr in 150—
200 grävmaskiner.

Styrelsen vill även framhålla att vid tillkomsten av grävmaskinsgruppen
1947 förutsattes lämplig avskrivningstid i genomsnitt vara 10 år. Huruvida
detla antagande var riktigt kan ännu icke bedömas. Det finns emellertid skäl
antaga att avskrivningstiden borde ökas till 11 eller 12 år. Vid sådant förhållande
uppkommer vid avskrivningstidens slut ett överskott av 250 000—
500 000 kronor. Det nu föreliggande underskottet skulle därvid komma att i
huvudsak kompenseras.

Såsom framgår av bilagda tablå, synes någon höjning av hyrespriset för
verkets grävmaskiner för närvarande icke lämplig, enär man på den öppna
marknaden kan hyra motsvarande maskiner till samma pris. Styrelsen kommer
emellertid att följa utvecklingen och vidtaga de åtgärder som kunna
bliva erforderliga i detta hänseende.

Revisorerna ha vidare ifrågasatt huruvida det föreligger tillräcklig anledning
att i fortsättningen bedriva denna uthyrningsverksamhet som en statlig
uppgift, då enskilda företag numera förfoga över ett betydande antal grävmaskiner
för uthyrning.

Styrelsen delar revisorernas uppfattning att tillgången på grävmaskiner på
allmänna marknaden numera är mycket god. Då maskiner kunna hyras
från eu mängd olika såväl större som mindre företag torde tillräcklig konkurrens
också finnas för eu sund prisbildning. Enligt styrelsens uppfattning
bör därför denna statliga verksamhet med uthyrning av arbetsmaskiner till
torrläggningsföretag kunna avvecklas.

I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander och överingenjören Börjeson.

Stockholm den 13 januari 1955

Underdånigst
K. G. HJORT

RAGNAR KLINGBERG

177

Iiilaga

Tablå

Hyrespriser för grävmaskiner med 300 liters skoprymd

	Vov-verkets egna maski-	I Svenska Byggnads-	Genomsnitt för av Vov-
	ner vid uthyrning inom	entreprenörföreningens	verket i	allmänna
År	verket och för torrlägg-	hyresprislista angivna	marknaden inhyrda
	ningsverksamhet	priser omräknade till	maskiner
	Kr/tim.	Kr/tim.	Kr/tim.
1947	22	—	30: —	35	—
1948	22	—	30: —	30	—
1949	22	—	30: —	27	—
1950	22	—	30: —	27	—
1951	22	—	30: —	29	—
1952	25	—	32: —	31	—
1953	27	—	32: 50	30	—
1954	27	—	30: —	27	—

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 225, § 29

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t den 16 december 1954 anbefallt lantbruksstyrelsen att
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående verksamheten
med statliga grävmaskiner för torrläggningsföretag, får styrelsen härmed
i underdånighet anföra följande.

Av den bokföring, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fört över grävmaskinsdriften
under de sju år, som grävmaskiner stått till torrläggningsverksamhetens
förfogande, framgår, att i de län där torrläggningsmaskiner
finnas, har den totala förlusten på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet
med grävmaskiner utgjort omkring 640 000 kronor. Här inräknas
sålunda även de grävmaskiner, som icke använts inom torrläggningsverksamheten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för varje år redovisat antalet
arbetstimmar för dels torrläggningsverksamheten, dels den övriga verksamheten.
Vinsten respektive förlusten har därefter proportionerats fram
i förhållande till antalet arbetstimmar inom respektive arbetsområde. Härigenom
har för torrläggningsverksamheten framräknats en total förlust av
400 000 kronor för de sju år maskinutlåningen pågått.

Någon mera exakt beräkning av resultatet av verksamheten för torrläggningsverksamhetens
vidkommande låter sig ej göra, eftersom i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens bokföring ej skiljes mellan de för torrläggningsverksamheten
avsedda maskinerna och de maskiner, som användas för vägförvaltningarnas
egna arbeten. Av bokföringen kan vidare icke utläsas, vilka
av maskinerna inom ett län, som varit föremål för omfattande och dyrbara
reparationer, och ej heller kan man få fram de olika grävmaskinisternas
prestationer.

12 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

178

1 syfte att i någon män klargöra orsakerna till den förlust, som beräknats
ha uppstått på maskinerna för torrläggningsverksamheten, har lantbruksstyrelsen
emellertid i bifogade tabell efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rapporter gjort eu sammanställning, som för varje år visar resultatet av
dessa maskiners verksamhet i de olika länen. Härvid har förutsatts, att förlusten
respektive vinsten, som i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens rapporter
innefattar samtliga av vägförvaltningarna omhänderhavda grävmaskiner,
delats upp på torrläggningsmaskinerna och de för vägarbeten avsedda
maskinerna direkt i förhållande till antalet maskiner för respektive ändamål.
Detta innebär givetvis en grov förenkling, i synnerhet som man då icke tar
hänsyn till om någon maskin för längre eller kortare tid av året icke varit
i verksamhet eller tjänstgjort i mer än ett län under samma år.

Med ovannämnda reservationer kan ur tabellen utläsas, att framför allt
Norrbottens län och Skaraborgs län givit dåligt resultat under nästan hela
den redovisade perioden. Om dessa län helt borträknats, skulle verksamheten
ha gått med vinst. Vad gäller Norrbottens län synes den beräknade förlusten
ha sin huvudsakliga förklaring i den begränsade arbetssäsongen, som i regel
icke omfattar mer än halva året. och de relativt långa transporterna mellan
arbetsplatserna. Vidare har här påtalats svårigheterna med att snabbt skaffa
fram reservdelar, vilket kunnat medföra långvariga driftsstopp.

Det dåliga resultatet i Skaraborgs län är mer svårförklarligt. Till en del
torde förlusten bero på att maskinerna ej kunnat utnyttjas effektivt. Detta
gäller i första hand vissa specialmaskiner för upptagning av rörgravar, soin
varit i verksamhet i länet under den redovisade perioden. Dessa specialmaskiner
äro känsliga för markbeskaffenhet och fuktighetsförhållanden och
ha under de senaste åren ej kunnat utnyttjas i önskvärd utsträckning. Ett
problem, som är mer eller mindre aktuellt i de flesta länen, är vidare tillgången
på grävmaskinister, och i Skaraborgs län har enligt uppgift vid olika
tillfällen förelegat brist på yrkeskunniga sådana. Det förtjänar i detta sammanhang
påpekas, att det ekonomiska resultatet av ett grävmaskinsarbete i
första hand beror på maskinistens kunnighet. Den statliga verksamheten har
blivit lidande på att man fått lära upp grävmaskinister, som, när de utbildats
till kunniga yrkesmän, i många fält övergått till bättre betald privat verksamhet.

Då man diskuterar resultatet av den nu ifrågavarande verksamheten torde
det till en början vara anledning att understryka, att det ingalunda är säkert,
att den förlust, som nu bokföringsmässigt beräknats, kommer att motsvaras
av eu verklig sådan. Detta beror på att man i bokföringen räknat med att
maskinerna skola helt avskrivas på tio år. Goda skäl synas föreligga för
antagande, att man genomsnittligt skall kunna räkna med längre användningstid.
Även eu relativt obetydlig förlängning av avskrivningstiden är tillräcklig
för att det nu framräknade underskottet skall förbytas i ett överskott.

I fråga om den hittillsvarande verksamheten bör det vidare ihågkommas,
att grävmaskinerna för torrläggningsverksamheten. såsom även revisorerna
framhållit, tillkommo för att man skulle kunna få torrläggningsföretagen utförda
till rimliga priser under en tid, då tillgången på privatägda maskiner
var knapp. Även sedan den privata verksamheten utökats, har den statliga
maskinhållningen emellertid varit av stor betydelse såsom prisreglerande
faktor, och enligt lantbruksstyrelsens mening kan det icke råda något tvivel
om att denna maskinhållning medfört besparingar för torrläggningsverksam -

Beräknat överskott ( + ) respektive underskott (—) på verksamheten med statliga torrläggningsmaskiner

under budgetåren 1947/48—1953/54

(Siffrorna inom parentes angiva det antal maskiner, som under året varit helt eller delvis sysselsatta med torrläggningsarbeten inom länet;
i summakolumnen angiva de det verkliga antalet maskiner, som under ett år varit sysselsatta med torrläggningsarbeten i landet.)

Verksamhetsområde	1947/48 kr	1948/49 kr	1949/50 kr	1950/51 kr	1951/52 kr	1952/53 kr	1953/54 kr	S:a över-eller underskott kr
Stockholms läns och stads	— 2 000 (1)	+ 4 000 (2)	+ 4 000 (2)	+ 5 000(1)	— 5 000 (3)	+ 22 000 (2)	± 0(2)	+ 28 000
Uppsala läns		+ 1 500 (1)				+ 11 500 (2)	+ 18 400 (2)	+ 31 000
Kalmar »					— 2 000 (1)	+ 8 000(1)	+ 9 500 (1)	+ 15 000
Blekinge »		+ 3 000 (1)	+ 4 000(1)	— 2 000 (1)	— 2 000 (1)			+ 3 000
Hallands »						— 300 (1)	+ 17 300 (1)	+ 17 000
Göteborgs och Bohus »		— 6 500 (1)	— 1 000 (1)	— 4 000 (2)	— 9 200 (1)	— 600(1)	+ 3 400 (1)''	— 18 000
Älvsborgs »	+ 5 000 (2)	+ 10 000 (2)	— 700 (3)	+ 6 000 (2)	+ 11 000 (2)	— 21 000 (2)	— 13 000 (2)	— 2 700
Skaraborgs »	± 0(3)	+ 800 (4)	— 45 000 (4)	— 41 600 (5)	— 47 200 (7)	— 65 300 (6)	— 77 000 (7)	— 275 000
Värmlands »		+ 5 000(1)		— 19 000 (1)				— 14 000
Västmanlands »	+ 10 000 (2)	— 3 000 (2)	— 4 700 (2)	+ 4 000 (2)	+ 11 000 (4)	+ 6 700 (4)	— 12 000 (4)	+ 12 000
Kopparbergs »						+ 2 000 ll)	+ 14 000 (1)	+ 16 000
Gävleborgs »			+ 7 000 (1)					+ 7 000
Västernorrlands »					+ 22 500 (3)	— 19 300 (3)	— 3 900 (3)	± 0
Jämtlands »		— 1 000 (1)	+ 9 000(1)			— 8 100 (3)	+ 7 800 (3)	+ 7 400
Västerbottens »		+ 3 000(1)	+ 10 500 (1)	+ 1 500(1)	— 31 000 (2)	— 12 000 (3)	— 18 000 (3)	— 49 000
Norrbottens »	+ 4 000(1)	— 1 200 (1)	— 18 000 (2)	— 63 000 (4)	— 42 700 (4)	— 29 400 (4)	— 68 000 (4)	— 218 000
S:a över- eller underskott	+ 17 000 (8)	+ 15600(11)	— 34 900(15)	— 113 100 (16)	— 94 600(21)	— 106 100 (33)	—121 500 (34)	— 440 000
Redovisat antal användn.timmar	4 371	12 878	16 691	15 710	27 219	34 056	40 337	151 262
över- eller underskott kr/an-
vändn.tim.	+ 3:90	+ 1:20	— 2: 10	— 7: 20	— 3:50	— 3: 10	— 3: —	— 2:90
Användn.tim. per år och maskin	550	1 170	1 no	980	1300	1 030	1 190	1 100

179

180

heten i landet — och därmed även för staten i form av minskade statsbidrag
— till belopp som avsevärt överstigit den av revisorerna beräknade förlusten
på grävmaskinerna.

Vad härefter angår frågan om den fortsatta verksamheten ha revisorerna
ifrågasatt, om det finns anledning att även framgent bedriva maskinhållning
för torrläggningsföretag såsom statlig uppgift. Som skäl härför har anförts,
att det enligt företagen inventering finns gott om privata maskiner i landet
och att därmed förutsättning skapats för sådan konkurrens, att risk ej längre
föreligger för oskäliga priser. Lanthruksstyrelsen kan icke utan vidare godtaga
denna uppfattning. Det är visserligen riktigt, att tillgången på privata
grävmaskiner numera i regel är god. Därmed är emellertid icke sagt, att den
statliga maskinhållningen numera skulle sakna betydelse för prisbildningen.
Av flera lantbruksingenjörer har tvärtom framhållits, att det enligt deras
mening förligger risk för privata prisöverenskommelser inom länen, därest
de statliga maskinerna försvinna ur marknaden.

Lanthruksstyrelsen skulle anse det olyckligt, om ifrågavarande verksamhet
avvecklades, och vill i stället förorda att man i första hand inriktar sig på
att rationalisera maskinhållningen, så att förluster undvikas.

Såsom framgår av den i det föregående omförmälda tabellen vill det synas
som om verksamheten, om man undantar två län, även med nu tillämpade
bokförings- och debiteringsgrunder skulle ha gått ihop eller till och med
lämnat något överskott. Under sådana omständigheter torde mycket kunna
vinnas, om man söker att närmare klargöra och undanröja de förhållanden,
som föranlett underskotten i sagda båda län. Härvid torde man bland annat
höra inrikta sig pa att i den mån sa är möjligt genom planering söka säkerställa
en tillräcklig användning av maskinerna.

Frågan om ändrade hyrespriser torde även böra tagas under övervägande.
Någon mera betydande generell ökning av timpriserna för de vanliga grävmaskinerna
synes visserligen med hänsyn till konkurrensen från den privata
marknaden för närvarande icke vara möjlig. Dock är det tänkbart, att prissättningen
i någon mån skulle kunna anpassas efter de lokala förhållandena,
eventuellt också med en viss rabattering vid stora företag. Vad däremot
gäller specialmaskinerna för upptagning av rörgravar, torde en höjning på
omkring 10 procent kunna genomföras. Efterfrågan skulle sannolikt härigenom
icke nämnvärt minskas.

Revisorerna ha i sin utredning ifrågasatt, om icke det allmänna genom
jordbrukets maskinlånefond skulle kunna medverka till att tillgången på
maskiner för såväl täckdikning som större torrläggningsarbeten säkerställdes.
Lanthruksstyrelsen, som väl inser betydelsen av att lantbrukarna ha
möjlighet alt genom maskinlånefonden få hjälp till inköp av för en rationell
jordbruksdrift nödvändiga redskap, ställer sig dock tveksam inför detta förslag.
Visserligen skulle landet på delta sätt kunna tillföras torrläggningsmaskiner,
men enligt vad tidigare sagts är det inte i första hand en utökning
av maskinbeståndet i och för sig, som hör eftersträvas, utan en väg att hindra
en oskälig prissättning, och i sistnämnda avseende erbjuder maskinanskaffning
genom maskinlånefonden väsentligt sämre möjligheter än det nu tilllämpade
systemet. Dessutom bör det ihågkommas, atl stödet till maskinanskaffning
för närvarande regelmässigt utgår i form av ej blott lån utan
även bidrag och att den av revisorerna ifrågasatta vägen, därest man följer
nu i allmänhet gällande bestämmelser, skulle draga kostnader för det allmänna,
som skulle bli större än den nu beräknade förlusten.

181

Under hänvisning till vad nu sagts får styrelsen hemställa, att några
åtgärder för avveckling av den statliga maskinhållningen för torrläggningsverksamheten
icke vidtagas. Nyanskaffning av vanliga grävmaskiner synes
dock under rådande förhållanden icke böra ifrågakomma och om någon
sådan ej sker, kommer maskinparken successivt att minskas genom avgång
av utslitna maskiner. Å andra sidan torde det inom en icke avlägsen framtid
kunna bli påkallat att anskaffa några specialmaskiner, såsom mudderverk
och schaktbladstraktorer, varav ett siort behov föreligger inom torrläggningsverksamheten
och beträffande vilka man endast kan räkna med en
begränsad tillgång inom den privata sektorn.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Andersson,
Svensson och Själander samt byråchefen Hägglund och lantbruksingenjören
Thorén, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

GUNNAR THORÉN

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 30

Underdånigt utlåtande

Enär fondens syfte numera tillgodoses på annat sätt och fonden därför
icke längre synes ha någon uppgift alt fylla, får lantbruksstyrelsen tillstyrka
statsrevisorernas förslag, att fonden avvecklas och att dess behållning återföres
till vederbörlig inkomsttitel.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Ytterborn och byråchefen H. Gustafsson.

Stockholm den 10 januari 1955

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

HENRY GUSTAFSSON

182

Föreningen Sveriges
spannmåisintressenters

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 30

Till Konungen

Föreningens Sveriges spannmålsintressenter har beretts tillfälle att avgiva
underdånigt utlåtande i anledning av framställning från riksdagens revisorer
rörande avveckling av spannmålskreditfonden och överföring av fondens
behållning till vederbörlig inkomsttitel.

Föreningens styrelse, som övervägt ärendet och revisorernas motivering,
anser för sin del, att bärande skäl tala till stöd för revisorernas hemställan.
Med den nuvarande organisationen av upphandlingen och lagringen av brödsäd
torde fonden sakna verkliga uppgifter ait fylla. Den föreslagna avvecklingen
av fonden och medlens disposition på sätt riksdagens revisorer förorda
finner föreningen följaktligen väl grundad.

Hästholmen och Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
Styrelsen

JOHN ANDERSSON

Axel V. Grenstedt

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 31

Medicinalstyrelsens utlåtande

Medicinalstyrelsen finner, att, i den mån vårdplatserna vid Hessleby sanatorium
ej erfordras för vård av tuberkulossjuka patienter, de böra tagas i
anspråk för annat ändamål. Styrelsen tillstyrker därför att förhandlingar
upptagas med överstyrelsen för Konung Oscar flis jubileumsfond om den
framtida dispositionen av Hessleby sanatorium.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
medicinalrådet von Zweigbergk, byrådirektören Hedberg och medicine doktorn
Lundquist, föredragande.

Stockholm den 13 januari 1955

J. LUNDQUIST

Underdånigst
ARTHUR ENGEL

Kerstin Jardal

183

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 31

Underdånigt utlåtande

Tuberkulosens tillbakagång i landet har, såsom den av revisorerna lämnade
redogörelsen utvisar, föranlett att behovet av platser för tuberkulosvård
starkt nedgått. Denna utveckling har lett till en minskad beläggning särskilt
på jubileumsfondens sanatorier. Två av dessa ha också kunnat nedläggas
och anläggningarna i stället utnyttjas för andra sjukvårdsändamål. Enligt
revisorernas mening är det platsantal pa Hessleby sanatorium, som tages i
anspråk för tuberkulossjukvård, ej oundgängligen erforderligt för denna
vårdform, för vilken ett överskott av platser på landets övriga sanatorier står
till förfogande. Sanatoriet bör i stället disponeras för annat sjukvårdsändamål.
Statskontoret kan helt ansluta sig till vad revisorerna anfört rörande
angelägenheten av att vårdplatser, som ej behövas för sitt ursprungliga
ändamål, tagas i anspråk för andra trängande uppgifter inom sjukvården.
Ämbetsverket biträder därför revisorernas förslag, att förhandlingar upptagas
med överstyrelsen för jubileumsfonden om det framtida utnyttjandet
av Hessleby sanatorium.

Stockholm den 10 januari 1955

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

ELOF JERDENIUS

Bertil Sundström

överstyrelsens för Konung

Oscar II :s jubileumsfond

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 31

Till Konungen

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss å riksdagens revisorers år 1954 avgivna
berättelse, i vad densamma avser Hessleby sanatorium, får överstyrelsen
för Konung Oscar II:s jubileumsfond i underdånighet avgiva
följande utlåtande.

Anläggningen av jubileumsfondens sanatorier i början av innevarande
århundrade utgjorde ett första led i bekämpandet av tuberkulosen inom vårt
land genom de sjukas omhändertagande och behandling på folksanatorier.
Denna form för sjukdomens bekämpande har avsevärt bidragit till att sjukdomens
utbredning och skadeverkningar numera i hög grad reducerats.

Sedan landstingen och de större städerna under årens lopp anlagt egna
anstalter för tuberkulossjukvård, hava vårdplatserna på jubileumsfondens
sanatorier huvudsakligen utnyttjats för komplettering av det vårdplatsantal,
som funnits tillgängligt på landstingens och de större städernas tuberkulos -

184

sjukvårdsanstalter. I män av tuberkulosens tillbakagång har emellertid behovet
av vårdplatser för sådan komplettering successivt minskat. Överstyrelsen,
som med uppmärksamhet följt denna utveckling, har varit angelägen
att i anledning därav vidtaga åtgärder för en motsvarande minskning
av platsantalet på jubileumsfondens sanatorier. Redan i sin berättelse för
verksamhetsåret 1949—1950 framhöll sålunda överstyrelsen att ett antal
vårdplatser på Hessleby och Spenshults sanatorier stått outnyttjade under
detta år, vilket gåve överstyrelsen anledning att, om ej vårdplatsbehovet för
tuberkulossjuka komme att ökas, vidtaga åtgärder för annan användning av
någotdera av dessa sanatorier. Spenshults sanatorium överläts därefter på
förslag av överstyrelsen från och med den 1 september 1951 till Riksföreningen
mot reumatism för att användas såsom en eftervårdsanstalt för
reumatiskt sjuka. Då även det genom nämnda överlåtelse minskade vårdplatsantalet
på fondens sanatorier visade sig vara större än vad som svarade
mot behovet, överläts Hålahults sanatorium från och med år 1954 till Örebro
läns landsting för att användas för vård av lättskötta sinnessjuka. Antalet
vårdplatser på fondens sanatorier har genom dessa överlåtelser minskats
med omkring hälften. Av de 264 vårdplatser på Hessleby och Österåsens
sanatorier som ännu återstå hava i genomsnitt under år 1954 56 platser stått
outnyttjade varav 43 på Hessleby och 13 på Österåsens. Då det såvitt nu kan
bedömas icke föreligger någon anledning att antaga att det framdeles kommer
att uppstå ett ökat behov av vårdplatser för tuberkulossjukvård och
man i stället kan hoppas på att tuberkulosens utbredning inom landet skall
undergå en fortsatt minskning, finner överstyrelsen tidpunkten snart vara
inne för en ytterligare minskning av platsantalet på fondens sanatorier.
Som antalet outnyttjade platser är störst vid Hessleby sanatorium, är det
naturligt att en sådan minskning bör åstadkommas genom att Hessleby sanatorium
disponeras för annat ändamål.

överstyrelsen tillstyrker därför alt förhandlingar, i enlighet med vad
riksdagens revisorer föreslagit, upptagas angående annan användning av
nämnda sanatorium.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
På överstyrelsens vägnar:

BIRGER EKEBERG

F. v. Dardel

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 239, § 32

Till K o n it n g e n

Med anledning av remiss den 17 december 1954 får medicinalstyrelsen
anföra följande angående vad riksdagens revisorer anfört i bifogade handling
rörande bostadshus för personal vid Ryhovs sjukhus i Jönköping.

185

I enlighet med gällande ordning borde sjukhuset senast i januari 1953 —
i stället för under maj—juni 1953 — ha gjort framställning om medel för
utrustningen av ifrågavarande bostadshus. Medicinalstyrelsen har ej heller
från byggnadsstyrelsen i januari 1953 erhållit uppgitt om att ifrågavarande
byggnad kunde förväntas bliva färdigställd under budgetåret 1953—1954.
Före sina äskanden av anslag för utrustningsändamål vid sinnessjukhusen
inhämtar nämligen medicinalstyrelsen alltid — för kontrollens skull —
uttalanden från bl. a. byggnadsstyrelsen om vilka byggnadsföretag vid
nämnda sjukhus, som kunna förväntas bliva avslutade under det aktuella
budgetåret.

Dessa omständigheter förklaras emellertid i viss mån av att byggnaden
färdigställts tidigare än man från början räknat med.

Med hänsyn till angelägenheten av att gentemot sjukhusen upprätthålla
kraven på dels insikt i och iakttagande av rådande ordning rörande framställning
om medel dels ock ansvar och förmåga till praktiskt handlande
anser sig medicinalstyrelsen icke böra under alla förhållanden vara beredd
till extra ordinära åtgärder för att täcka sjukhusens brister i fråga om
anslag. I förevarande fall hade också vid sjukhuset endast erfordrats något
större handlingskraft och praktisk syn på situationen för att förhindra den
påtalade förseningen av inflyttningen.

Underrättelserna från medicinalstyrelsen till sjukhusen om förslag och
beslut rörande nybyggnader m. m. torde icke kunna nämnvärt förbättras.
Till motverkande av att ytterligare situationer av samma slag som den
påtalade uppkomma har emellertid styrelsen för avsikt att anmoda sjukhusdirektionerna
att, i de fall ovisshet kan råda om tidpunkten för ett byggnadsarbetes
slutförande, regelbundet inhämta erforderliga upplysningar härom
genom hänvändelser till byggnadsstyrelsen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tjf. generaldirektören Björkquist,
medicinalrådet Björck och t. f. byrådirektören Strandlund, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1955

B. STRANDLUND

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST

S. Eurén

Direktionens för Ryhovs
sjukhus

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 239, § 32

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1954 har direktionen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i en vid
remissen fogad handling rörande bostadshus för personal vid härvarande
sjukhus.

186

I anledning härav får direktionen meddela, att direktionen vid sammanträde
denna dag beslutit att under åberopande av vad sjukhusintendenten
härstädes i bilagda yttrande anfört hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Ryhovs sjukhus, Jönköping, den 18 januari 1955

Underdånigst

På Kungl. Direktionens vägnar:

ÅKE SYLWAN

Wilh. Rönström

Bilaga

Till Kungl. direktionen för Ryhovs sjukhus i Jönköping

Sedan genom remiss från inrikesdepartementet den 17 december 1954
Kungl. Maj:t anmodat direktionen att inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört i till remissen fogad handling rörande
bostadshus för personal vid sjukhuset, får jag vördsamt anföra.

Såsom av statsrevisorernas berättelse framgår har ett för personal nyuppfört
bostadshus icke kunnat tagas i anspråk förrän i juni 1954, trots att det
var klart för inflyttning redan omkring den 1 februari 1954, emedan erforderlig
utrustning — möbler, belysningsarmatur, gardiner, mattor etc. —
saknats och icke kunnat anskaffas av brist på medel. Anslag ställdes sedermera
till sjukhusets förfogande under budgetåret 1954—1955, varom meddelande
inkom till sjukhuset den 14 augusti 1954.

Då statsrevisorernas redogörelse för ärendets gång och därunder vidtagna
åtgärder i allt väsentligt återfinnes i Kungl. Maj:ts propositioner, direktionens
protokoll m. m., har jag inte något att tillägga utöver de upplysningar
jag tidigare lämnat i ärendet.

Det synes vara klarlagt att man från sjukhusets sida vidtagit de åtgärder,
som med tillämpning av gällande och för sjukhuset då kända bestämmelser
i detta fall rimligen kunnat göras, ehuru det senare skulle visa sig att medicinalstyrelsen,
som i egenskap av överstyrelse för statens sinnessjukhus haft
att ställa medel till förfogande, av formella skäl icke kunnat göra detta annat
än på sätt som skett.

Det har visserligen anförts att man från sjukhusets sida haft möjlighet att
hos medicinalstyrelsen under hösten 1952, sedan ritningarna till byggnaden
varit här för granskning och godkännande, begära anvisande av ett förslagsanslag
för ändamålet för att senare kunna inkomma med ett preciserat
utrustningsförslag i stället för att som nu skett vänta därmed till maj 1953,
men att denna möjlighet icke försökts. Till följd av dåvarande sjukhusintendenten
Tillströms den 26 januari 1953 timade bortgång har det icke
varit möjligt att få klarhet i anledningen till att denna möjlighet icke
utnyttjats.

I sitt yttrande till statsrevisorerna nämner byrådirektören Assarsson att
det varit möjligt att ingiva förslag angående här ifrågavarande utrustning
så sent som i januari månad 1953, vilket förhållande då icke var känt för

187

sjukhuset. Sistnämnda medgivande, som skulle innefatta eu utsträckning av
den tid, som av medicinalstyrelsen i tidigare cirkulär fastställts för petitaframställningar,
har för (ivrigt lämnats muntligt vid överläggningar i medicinalstyrelsen
så sent som i oktober 1954 till de sjukhusintendenter, som
uttagits såsom deltagare i eu kurs för byggnadssakkunniga. Det kan därför
anses såsom eu bidragande orsak till att utrustningsförslaget försenats att
det vid den tidpunkt, varom här är fråga, icke varit känt att framställningar
om anslag till utrustnings- in. fl. ändamål kunnat ingivas så lång tid efter
det datum, som av medicinalstyrelsen fastställts och som i det här aktuella
fallet gällde den 1 september 1952.

Statsrevisorerna förutsätta emellertid alt liknande händelser kunna undvikas
för framtiden. Jag får i anledning därav vördsamt föreslå, att direktionen
ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta vid den gjorda utredningen
bero.

Jönköping den 17 januari 1955

G. El kort

Sjukhusintendent

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i skrivelse med iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Med föranledande härav får civilförvaltningen anföra följande.

I ämbetsverkets skrivelse till riksdagens revisorer den 10 mars 1954 redogjorde
civilförvaltningen för sina synpunkter och erfarenheter rörande tilllämpningen
av gällande avlöningsförfattningar, därvid civilförvaltningen
sammanfattningsvis anförde, att de gällande avlöningsbestämmelserna i
skilda avseenden befunnits svårtolkade och att de i vissa fall ledde till otillfredsställande
resultat. De erfarenheter, som civilförvaltningen vunnit efter
avlåtandet av nämnda skrivelse, ha ytterligare bekräftat sagda uttalande.
Ämbetsverket har i detta sammanhang icke funnit anledning att ytterligare
beröra de olika bestämmelserna men vill nämna, att civilförvaltningen föreslagit
jämkningar av desamma i skilda avseenden. Sålunda har exempelvis
civilförvaltningen vad beträffar det i anslutning till det nya allmänna resereglementet
utfärdade resereglementet för försvaret, i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 29 oktober 1954 ingående belyst de svårigheter sistnämnda reglementes
tillämpning medfört, därvid även ämbetsverket avgivit förslag till förtydliganden
av vissa bestämmelser, vilka i praktiken visat sig särskilt svårtolkade.

Av vad civilförvaltningen sålunda anfört i frågan torde framgå, att ämbetsverket
anser det i hög grad angeläget att åstadkomma enklare och mera lätttillämpliga
avlöningsbestämmelser. Såvitt civilförvaltningen kan utläsa av

188

den i revisorernas skrivelse lämnade redogörelsen för erfarenheter inom vissa
andra verksamhetsområden, delas denna civilförvaltningens uppfattning av
andra myndigheter. Tiden synes därför nu vara inne att söka åstadkomma
en revision av avlöningssystemet. Självfallet kan en dylik revision åstadkommas
genom partiella reformer inom de områden, där behovet av lättnader
är mest framträdande. Pa sätt revisorerna själva uttalat har man
emellertid anledning befara, alt en sådan anordning skulle försvåra möjligheterna
att erhålla eu sammanfattande överblick över systemet, vilket i sin
tur torde komma att verka hämmande för en rationell utveckling av avlöningsväsendet.
Ett beträdande av de partiella reformernas väg torde också
medföra ökning av antalet särbestämmelser och författningar, såsom fallet
varit i samband med den nu genomförda sjukförsäkringsreformens återverkningar
på det statliga avlöningsväsendet.

Civilförvaltningen vill därför förorda revisorernas förslag att en mera allmän
revision av det statliga avlöningsväsendet snarast igångsättes, syftande
ej endast till förenkling av systemet utan även till förbilligande av detsamma
i administrativt hänseende. 1 samband med en dylik översyn bör självfallet
prövas de konkreta förslag till förenklingar, som revisorerna tagit upp till
diskussion.

I sin redogörelse för frågan, om och i vad mån det nuvarande avlöningssystemet
krävt ökad arbetskraft ha revisorerna berört civilförvaltningens
revisionsbyrå under budgetåret 1953—1954 och därvid framhållit, att å
byrån sysselsattes 75 befattningshavare, för vilka avlöningskostnaderna uppginge
till 1 000 000 kronor, att a byrån framställts sammanlagt 2 023 anmärkningar
om sammanlagt i runt tal 191 000 kronor, av vilka 1 786 avsågo
tillämpningen av olika avlöningsförfattningar samt att de anmärkta beloppen
tillhopa utgjorde omkring 171 000 kronor. Revisorerna ha i anslutning härtill
anfört, att även om värdet av revisionen icke kan mätas enbart på grundval
av de belopp, som inflyta till följd av revisionens verksamhet pa detta
område, angivna förhållanden måste synas anmärkningsvärda.

Till eu början vill civilförvaltningen därvid erinra, att civilförvaltningens
revisionsbyrå efter omorganisationen den 1 juli 1954 av den centrala försvarsförvaltningen
— sedan vissa revisionsbyrån tidigare åvilande göromål
jämte för deras handläggning avsedd personal överflyttats till ämbetsverkets
lönebyrå — består av 56 befattningshavare. Den för kameral revision inom
ämbetsverket avsedda personalen är således efter omorganisationen i stort
sett oförändrad. Det bör emellertid framhållas, att av de 56 befattningshavarna
9 företrädesvis syssla med inkomst- och prisgranskning. Vidare må
erinras, att revisionsbyrån har andra uppgifter och tillämpar även andra
arbetsformer än som komma till uttryck i antalet anmärkningar, varför
detta ej ger en fullständig bild av verksamhetens art och omfattning. Värdet
av ett statligt revisionsorgans verksamhet kan givetvis ej bedömas efter omfattningen
av antalet anmärkningar och ej heller, såsom också revisorerna
framhållit, enbart på grundval av storleken av de belopp, som inflyta till
följd av revisionens verksamhet. Det må erinras, att föredragande departementschefen
vid anmälan till riksdagen av propositionen 1954: 109 angående
den centrala försvarsförvaltningen anförde, att revisionen framför allt borde
verka i förebyggande syfte, för vilket ändamål lokala inspektioner och
granskning hos lokalmyndigheterna borde ske i så stor utsträckning som
möjligt. Enligt departementschefen borde i sådant syfte kontakt med lokal -

189

myndigheterna eftersträvas och det formella anmärkningsförfarandet, i den
utsträckning så vore förenligt med verksamhetens syfte, ersättas med enklare
och mera tidsbesparande förfaranden. Detta uttalande, som godkändes av
riksdagen, återspeglar principer, efter vilka civilförvaltningens revision sedan
lång tid tillbaka bedrivit sin verksamhet.

Ytterligare kan beträffande civilförvaltningens revisionsbyrås verksamhet
framhållas, att den tillgängliga personalstyrkan endast förslår till en granskning
av räkenskapsmaterialet av högst 50 °/o.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Wihlborg,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Wallén och Hallin
ävensom t. f. byråchefen Engdahl och byrådirektören Rosén.

Stockholm den 14 januari 1955

NILS WIHLBORG

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

M. Hallberg

Försvarets fabriksstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
fabriksstyrelse att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954
församlade revisorer, på sätt av7 remissen bilagd handling framginge, anfört
rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Till åtlydnad härav får försvarets fabriksstyrelse anföra följande.

Fabriksstyrelsen delar revisorernas uppfattning att åtgärder böra vidtagas
för att åstadkomma förenklingar av nu gällande avlöningssystem. Vad först
angår spörsmålet om lämpligheten att i Saar alltjämt sammanföra avlöningsbestämmelser
för tjänstemän inom olika förvaltningsområden med sinsemellan
olikartade förhållanden finner fabriksstyrelsen detta mindre tillfredsställande.
De gångna årens erfarenheter efter Saar:s ikraftträdande ha
visat, att detta förhållande medfört särbestämmelser i sådan omfattning, att
grunddragen i avlöningssystemet framträda allt mindre tydligt. Styrelsen far
därför för sin del förorda en utbrytning av avlöningsbestämmelserna för
de af färsdrivande verken till en särskild avlöningsförfattning. I samband
härmed synes även uppdelningen av bestämmelserna såsom för närvarande
är fallet på två författningar, Saar och TB Saar, kunna ifrågasättas. Fabriksstyrelsen
hävdar, att det ur arbetssynpunkt vore enklare att samtliga gällande
bestämmelser rörande viss avlöningsförmån eller dylikt återfunnes på ett
enda ställe.

Avlöningsförfattningarna intagas för närvarande budgetårsvis i bihanget
till statsliggaren. Med hänsyn till de relativt ofta förekommande ändringarna
i nämnda författningar skulle det ur praktiska synpunkter vara lämpligt, att

190

bihanget i denna del kunde läggas upp och distribueras i form av ett lösbladssystem.
Härigenom skulle uppmärksamheten mera direkt fästas på
beslutade ändringar i avlöningsreglementet. Redigeringen härav torde böra
anförtros central ämbetsmyndighet, exempelvis statskontoret. Samtidigt med
eller i så nära anslutning som möjligt till utkommande ändringar i avlöningsförfattningarna
skulle nämnda myndighet distribuera lösbladen till statsmyndigheterna.
Med nuvarande system föreligger en viss svårighet att ha
avlöningsförfattningarna på ett överskådligt sätt komplett samlade. Lösbladssystemet
skulle vidare medföra möjlighet till interfoliering, varigenom
anteckningar om prejudikat m. in. kunde fogas till respektive paragrafer.
Det årliga nytrycket av bihanget till statsliggaren skulle med det föreslagna
förfaringssättet icke bliva erforderligt.

Från denna principuppfattning vill styrelsen övergå till vissa förslag om
förenklingar i gällande bestämmelser i Saar

Bestämmelser angående löneklassplacering

Styrelsen får till en början föreslå, att bestämmelserna om löneklassplacering
underkastas en genomgripande revision, framför allt i avseende å
de för närvarande invecklade specialbestämmelserna om tillgodoräkning vid
övergång från kollektivavtalsanställning till löneplansanställning. Att ha
tvenne så komplicerade regler att härvid taga hänsyn till som den s. k.
garantiregeln och den s. k. jämförelseregeln synes föga rationellt och arbetsbesparande.
Fn annan fråga av komplicerad art på hithörande område utgör
spörsmålet om tillgodoräkning av tidigare arvodesanställning, varom myndigheterna
själva icke äga att besluta, utan som måste underställas Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Sett mot de i detalj utformade bestämmelserna
om tillgodoräkning av tidigare kollektivavtalsanställning verkar
den numera av Kungl. Maj:t i stort sett tillämpade principen att hela treårsperioder
få tillgodoräknas av tidigare arvodestjänst, om denna i kvalitativt
hänseende anses minst likvärdig med den erhållna tjänsten, till sin karaktär
tämligen väsensfrämmande i förhållande till de förstnämnda tillgodoräknmgsbestämmelserna
— å ena sidan rigorösa detaljbestämmelser, å andra
sidan mera summariskt fattade beslut.

En förenkling av löneklassbestämmelserna vore därför att helt borttaga
specialbestämmelserna om tillgodoräkning av tidigare kollektivavtalsanställning
och samtidigt frånträda kravet på myndigheternas nuvarande skyldighet
att underställa Kungl. Maj ds prövning frågan om tillgodoräkning av tidigare
arvodesanställning samt i stället överlåta åt vederbörande myndighet
att i båda dessa avsnitt själv fatta mera summariska beslut efter skälighetsprövning
från fall till fall. Kvar stode då endast de i Saar i tabellform uppställda
löneklassplaceringsbestämmelserna, vilka knappast kunna göras enklare
och mera lättfattliga.

Tillgodoräkning av icke-statlig anställning inom reglerad befordringsgång

Fabriksstyrelsen finner ävenledes starka skäl tala för att nuvarande ordning
med skyldighet för myndighet att inhämta yttrande från statens befordringsnämnd
avseende förslag rörande tillgodoräkning av tidigare ickestatlig
anställning för inplacering i gällande befordringsgång av civilingenjörer,
amanuenspersonal samt personal för skriv- och kontorsgöromål in. fl.
slopas och i stället direkt delegeras på vederbörande myndighet. Befordrings -

191

nämndens beslut synas hittills vara mera ensidigt grundade på summarisk
beräkning. Det torde dock med skärpa böra framhållas, att i ell stort antal
fall, särskilt vad beträffar kategorien civilingenjörer, erforderlig rekrytering
härigenom i hög grad försvåras eller helt omöjliggöres. Finge myndigheterna
däremot själva fatta beslut i hithörande frågor skulle eu saklig och
snabb prövning kunna ske och eu smidigare anpassning äga rum vid (ivergång
från icke-statlig till statlig anställning inom respektive befordringsgångar.
Såvitt avser teknisk personal kan det över huvud taget ifrågasättas
om någon annan myndighet än den anställande har förutsättningar att sakligt
kunna bedöma den tidigare anställningens betydelse. I många fall torde
icke-statlig anställning exempelvis böra bedömas minst lika värdefull som
statlig.

Semesterbestämmelser

Tidpunkten torde vidare vara inne att revidera semesterbestämmelserna
i förenklande syfte. Härvid torde i första hand det s. k. bruttosemestersystemet,
innebärande att under semestertiden infallande sön- och helgdagar
— med vissa undantag — inräknas i semestern, böra utbytas mot ett system
med nettosemester, där semestern i stället beräknas efter visst antal tjänstgöringsdagar.

Bestämmelser om vikariatsförordnanden

Reglerna om vikariatsförordnanden torde även böra underkastas en omprövning.
Nuvarande bestämmelser om vikariatsersättningens storlek återfinnas
i härom gällande kungörelser angivna i tabellform, varom icke torde
finnas något att invända. Däremot torde de nuvarande bestämmelsernas
konstruktion icke vara direkt tillfredsställande. Förslagsvis kunde i stället
vikariatsersättningen konstrueras så, att den utginge med enhetliga belopp i
förhållande till föreliggande skillnad i lönegrad.

I förenklande syfte vill fabriksstyrelsen slutligen ifrågasätta om icke
vikariatslöneförordnande helt kunde utgå och i stället ersättas av förordnande
som extra tjänsteman.

Centraliserad uträkning av tjänstemannalöner

Med hänsyn till vad revisorerna anfört om svårigheterna för relativt
okvalificerad personal vid mindre verk och lokalförvaltningar att behärska
avlöningsbestämmelserna får styrelsen framhålla, att åtminstone vid större
verk med lokalförvaltningar en förenkling av avlöningsarbetet kan tänkas
äga rum genom att uträkningen av tjänstemannalöner centraliseras till chefsmyndigheten.
Detta förutsätter dock att primärmaterialet kan iordningställas
vid lokalförvaltning på ett snabbt och enkelt sätt. Fn centraliserad
utbetalning av lönerna bör däremot icke äga rum.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade Aste och Claus,
den senare föredragande, deltagit överingenjörerna Berggren och Lindh.

Stockholm den 14 januari 1955

G. CLAUS

Underdånigst
GUNNAR ASTE

R. Waerncman

192

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konu n g e it

Genom remiss den 28 oktober 195-1 har Kungl. Maj:t anmodat medicinalstyrelsen
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört rörande de
statliga avlöningsförfattningarna, utmynnande i ett önskemål om revision
snarast möjligt av det statliga avlöningsväsendet. Medicinalstyrelsen, som
helt instämmer i detta önskemål, får utöver vad styrelsen tidigare anfört i
ämnet framhålla följande.

Saar synes omfatta alltför heterogena grupper tjänstemän, varigenom eu
mångfald specialbestämmelser framtvungits. Vid en genomgång av Saar och
FBSaar linner man, att under B. Särskilda bestämmelser utrymmet domineras
av dylika specialhestämmelser för försvaret och för läroverk in. fl.
läroanstalter. Nämnda förhållande visar enligt styrelsens mening, att tjänstemannakårerna
tillhörande dessa grupper icke bort inordnas under Saar utan
hort givas egna reglementen. Dessa två grupper synas därför i första hand
höra avskiljas från Saar.

Vidare bör splittringen av bestämmelserna, vilken är eu av lönesystemets
mest påtagliga olägenheter, i möjligaste mån elimineras. Styrelsen får peka
på bestämmelserna om flyttningskostnadsersättning. Nu måste rätten till
dylik ersättning efterforskas inom Saar, TBSaar och ersättningsbestämmelserna
i särskild författning. Bestämmelserna synas böra åter sammanföras
i en författning. Som exempel må även framhållas det stora antal författningar,
som utgivits med anledning av statstjänstemännens inordnande
under den allmänna sjukförsäkringen.

Revisorerna erinra om att författningar på löneområdet ofta utkomma för
sent, till och med efter tidpunkten för ikraftträdandet. Här beröres ett förhållande,
som ofta vållat besvärligheter vid tillämpningen och som för övrigt
även gäller åtskilliga andra författningar. Arbetet inom Kungl. Maj:ts kansli
med utformningen av riksdagens beslut i löne- och statsbidragsfrågor in. m.
måste nu i regel ske med stor brådska för att om möjligt vara myndigheterna
till handa före den 1 juli. Myndigheterna måste därefter ej sällan
utarbeta tillämpningsföreskrifter, fastställa specialstater m. m., samtidigt
med sitt tidskrävande och betydelsefulla arbete i samband med budgetårets
avslutande och med anslagsäskandena till nästkommande års riksdag.

En jämnare fördelning av arbetet, åtminstone för de centrala verkens del.
skulle ernås, om räkenskapsåret åter bragtes att sammanfalla med kalenderåret.
Vidare skulle överensstämmelse vinnas med kommunala myndigheters
räkenskapsperiod, något som är av betydelse bland annat för sjukhusstatistikens
likformighet. Skäl finnas således att ompröva, huruvida de motiv,
som föranlett beslutet om räkenskapsårets förläggande till tidsperioden 1 juli
—30 juni, alltjämt äro aktuella. En ytlig genomgång av dessa, vilka återfinnas
i kassaförlagskommitténs betänkande den 20 mars 1917, giver emellertid
vid handen, att många av dem nu sakna aktualitet.

Bland de av revisorerna anförda synpunkterna på en revision av lönesystemet
har i fråga om vikariatsförordnandena framhållits, att både administrativa
och sakliga skäl talade för att systemet med vikariatsersättning
slopades. Som motiv härför anföra revisorerna, att en tjänsteman, som för -

1 93

ordnats på högre tjänst, ofta icke helt kunde befrias från arbetsuppgifterna
i den egna tjänsten samt att gränserna för de göromål, som ankomme på
olika tjänster, i allmänhet vore flytande. Förordnande på högre tjänst innclmre
därför stundom icke någon nämnvärd merprestalion av den förordnade.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning innebär detta uttalande en oberättigad
nedvärdering av vikariernas insatser. Som regel måste arbetsuppgifterna
pa högre tjänster bedömas vara ansvarsfullare än på lägre, särskilt
efter de allmänna Ijänsteförleekningsrevisioner, som ägt rum under senare
är. Systemet med vikarialsersättning bör därför i princip bibehållas. En förenkling
av vikariatsersätlningens beräknande bör dock kunna ernås, förslagsvis
genom eu föreskrift om att tjänsteman, som förordnas på högre
tjänst — frånsett vikariatslönelörordnanden — äger uppbära avlöning enligt
löneklassen närmast över den han innehar; dock att om högsta löneklassen
a innehavande tjänst är lägre än begynnelselöneklassen på förordnandetjänsten
han äger uppbära avlöning enligt löneklass, som är två eventuellt
flera steg högre, beroende på antalet mellanliggande löneklasser. På detta
sätt skulle en äldre och mera erfaren tjänsteman icke som nu få mindre
ersättning för vikariatet än en yngre, som stundom ej vunnit tillräcklig
erfarenhet för arbetsuppgifterna a tjänsten. Vidare skulle den förordnade
som regel icke uppbära högre avlöning än han skulle ha erhållit, därest han
innehaft förordnandetjänsten.

Medicinalstyrelsen instämmer i revisorernas yrkande om eu översyn av
reglerna för löneklassplacering. Därvid bör övervägas huruvida icke antalet
löneklasser skulle kunna minskas, förslagsvis med eu, under förutsättning
att detta totalt ej medför någon sänkning av tjänstemannens inkomster
enligt gällande grunder. Nuvarande påbyggnad med lönerum bör kunna
avvaras.

Vid valet mellan brutto- och nettosemester bör enligt styrelsens mening
sistnämnda norm givas företräde, då därigenom det administrativa arbetet
skulle icke oväsentligt underlättas.

I anslutning till bestämmelsen i 29 § 2 mom. c) andra stycket Saar bör
övervägas att bestämma en längsta tid, under vilken ledighet med C-avdrag
av annan anledning än för offentligt uppdrag må beviljas. Erfarenheterna
från de statliga sinnessjukhusen ha nämligen visat, att de lokala myndigheterna
i en del fall tillämpa en alltför generös praxis.

Bestämmelserna om semesterersättning synas böra revideras. Uträknandet
av semesterersättning vållar nämligen ett avsevärt arbete utan att ersättningen
kan sägas vara av nämnvärd betydelse för befattningshavaren. Som
exempel må nämnas, att medicinalstyrelsen har att uträkna dylik ersättning
åt alla vikarier på provinsialläkartjänster. Då förordnandena omfatta från
några dagar till flera månader, förlagda under olika tidsperioder under året.
bär styrelsen av praktiska skäl förlagt uträkningen av semesterersättningarna
till tiden efter kalenderårets utgång. Då en vikarie under sina olika
förordnanden kan ha tillerkänts dagarvoden av olika storlek, tillkommer en
beräkning av semesterersättningen efter medeltalet av tilldelade dagarvoden.
Allt detta arbete tager flera månader i anspråk för en befattningshavare.

Alldenstund semesterersättning endast tillkommer extra tjänstemän och
aspiranter samt vissa militära befattningshavare av manskapsgrad bör en
annan regel än nu gällande kunna utformas, eventuellt genom att semesterersättning
inarbetas i lönen eller arvodet. Medicinalstyrelsen får hänvisa till
Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1954 (jordbruksdepartementet) angående

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 1054. II

194

anvisande av medel för anställande av en biträdande statsinspektör över
köttkontrollen i riket.

Bestämmelserna om löneförmåner under ledighet för enskild angelägenhet
av vikt ge rum för olika tolkning. Erfarenhet bör nu ha vunnits för närmare
reglering av sådan tjänstledighet, vilket synes önskvärt med hänsyn till den
irritation olika tillämpning av denna bestämmelse föranleder. Vidare kan
ifrågasättas om ej rätten till dylik ledighet bör i viss mån inskränkas, förslagsvis
genom att endast gälla för händelser, som ej kunna i förväg beräknas.

Revisorerna anföra slutligen, att man i längden icke kan fortsätta på en
väg, som lett och alltjämt leder till ett alltmer svåröverskådligt och invecklat
system, samt framhålla, att de motstridiga intressen, som på detta område
ofta finnas mellan statsmakterna och personalorganisationerna, i sig själva
utgöra grunden för komplicerade författningar. Vid en revidering av lönesystemet
vill medicinalstyrelsen tillråda, att expertis på tillämpning av avlöningsbestämmelserna
från det praktiska arbetsfältet jämväl tillkallas och
att vid kompromisslösningar av uppkommande frågor den praktiska tilllämpningen
ingående prövas, innan förslag framläggas.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
t. f. byråchefen Philipson, föredragande, samt byrådirektörerna Assarsson
och Braunerhielm.

Stockholm den 14 januari 1955

TORSTEN PHILIPSON

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST

Rut Axegård

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har generalpoststyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer
anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

I anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Enligt generalpoststyrelsens uppfattning är det önskvärt att en allmän
översyn av de statliga avlöningsförfattningarna kommer till stånd. Denna
bör främst taga sikte på det system, efter vilket ifrågavarande författningar
böra ordnas, och på författningsbestämmelsernas formella utformning. I det
första hänseendet uppkommer frågan, huruvida avlöningsbestämmelserna
böra sammanföras till ett fåtal författningar eller om specialförfattningar
böra utfärdas, särskilt avpassade efter förhållandena inom likartade arbetsområden.
I viss mån har denna fråga sammanhang med spörsmålet om den
lämpliga omfattningen av riksdagens beslutanderätt i avlöningsfrågor och
därmed, i varje fall indirekt, med frågan om formerna för riksdagens medverkan
vid löneförhandlingar. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke

195

även dessa ämnen borde upptagas till övervägande vid den ifrågavarande
översynen. Vad angår författningsbestämmelsernas formella utformning, så
bör det givetvis eftersträvas, att bestämmelserna utformas på ett lättfattligt
språk och att desamma i all den utsträckning så befinnes lämpligt meddelas
i form av tabeller, som äro lätta att tillämpa vid avlöningsuträkningen. Vid
översynen böra också sådana i avlöningsförfattningarna nu ingående förvaltningsbestämmelser
utrensas, som icke avse själva avlöningssystemet.

Dessutom anser generalpoststyrelsen, att vid översynen böra upptagas även
frågor av saklig innebörd, nämligen sådana frågor som syfta till en förenkling
av gällande lönesystem. Vissa sådana frågor ha berörts av revisorerna,
såsom frågorna om vikariatsersättning och vikariatslön, om löneklassreglerna,
om semesterrätten, om avlöningsförmånerna vid sjukdom, om lönetillägg
och tilläggsarvoden. Såsom revisorerna påpekat, är denna uppräkning
icke uttömmande. Även t. ex. övertidsbestämmelserna äro att hänföra till
detta frågekomplex. När det alltså gäller att söka åstadkomma enklare bestämmelser,
vill styrelsen påpeka, att någon reell förenkling givetvis icke
vinnes utan tvärtom tillämpningen av avlöningsbestämmelserna försvåras,
om dessa väl givas en allmän utformning, men tillämpningen i detaljfrågorna
blir beroende av de avgöranden, som träffas i anmärkningsmål.

översynen bör enligt styrelsens mening bedrivas som en teknisk utredning,
vars resultat, efter erforderlig remissbehandling, senare bör läggas till grund
för förhandlingar med personalorganisationerna.

1 behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit överdirektören
Hultman, postsparbankschefen Holmström, byråcheferna Granér
och Nylund samt t. f. byråchefen Ganelius.

Stockholm den 15 januari 1955

BO K. G. LÅNG

Underdånigst
ERIK SWARTLING

Telestyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Ivungl. Maj:t anbefallt telestyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer
i en remissresolutionen bilagd handling anfört rörande iakttagelser
angående de statliga avlöningsförfattningarna. Med anledning härav får telestyrelsen
— under hänvisning jämväl till vad styrelsen uttalat i sin här i
avskrift bilagda och i dess huvudpunkter i remissakten återgivna skrivelse
till revisorerna den 19 mars 1954 — anföra följande.

Styrelsen delar revisorernas mening, att tiden nu är inne för en förenkling
och ett förbilligande i administrativt hänseende av det statliga avlöningsväsendet.
En genomgripande revision av avlöningsförfattningarna bör sålunda
enligt styrelsens uppfattning ske, och vid denna revision bör målet

190

vara att ernå enkla och klara bestämmelser. I synnerhet för ett vittutgrenat
verk sådant som televerket, med ett stort antal lokala förvaltningar, för vilka
i allmänhet särskilda specialister på löneområdet icke kunna avdelas, är det
av stor vikt, att ifrågavarande författningar äro klara och entydiga samt
enkla att tillämpa.

Revisorerna referera (å sid. .‘58—,‘59 i remissakten; sid. 273 i den tryckta
berättelsen) ett uttalande, som statsutskottet i sitt utlåtande (1948:165) i
anslutning till behandlingen vid senaste reglering av förslagen till definitiva
avlöningsreglementen gjorde av den innebörden, alt de olika förvaltningsområdenas
intresse av att erhålla för varje förvaltningsområde avpassade
bestämmelser i en lätt överskådlig författning icke föreföll ha tillräckligt
beaktats vid förslagens uppgörande. Därjämte erinra revisorerna (å sid. 39;
sid. 274 i den tryckta berättelsen) om att statens lönenämnd i utlåtande den
28 februari 1948 rörande erfarenheterna av då gällande provisoriska avlöningsreglemente
för sin del fann, att sammanförandet i Saar av avlöningsbestämmelser
för tjänstemän inom olika förvaltningsområden med sinsemellan
olikartade förhållanden medfört, att särbestämmelserna erhållit eu
sådan omfattning, att de allmänna grunddragen i avlöningssystemet icke
framträdde med önskvärd tydlighet. Revisorerna knyta härtill kommentaren,
att detta lönenämndens uttalande otvivelaktigt fått ökad tyngd genom
de senaste årens utveckling, vilken medfört särbestämmelser i stor mängd.
Telestyrelsen ansluter sig till här anförda synpunkter. När revisorerna —
såsom en åtgärd ägnad att vinna lättnad i arbetet för skolmyndigheterna —
förorda (å sid. 46—47: sid. 277—278 i den tryckta berättelsen), att lönebestämmelserna
för undervisningsväsendet (omfattande inemot 40 000 befattningshavare)
sammanföras till ett lämpligt antal specialförfattningar, vill
styrelsen som sin åsikl än eu gång understryka, att eu rationell ordning vore
att även de affärsdrivande kommunikationsverken (tillhopa omfatta dessa
verk inemot 100 000 tjänstemän), vilka dels med avseende å sin struktur och
omfattning och dels i fråga om formerna för sin verksamhet på ett markant
sätt skilja sig från de centrala verken och på denna grund i vissa hänseenden
tilldelats särskilda befogenheter, finge sina löneförhållanden in. in. reglerade
i specialförfattningar. Styrelsen har redan i sin skrivelse till revisorerna
framhållit, att genom eu sådan reform hanterandet av avlöningsbestämmelserna
skulle för televerkets del väsentligt underlättas.

Revisorerna ha (å sid. 41; sid. 274—275 i den tryckta berättelsen) funnit
den av flera myndigheter — bland dem telestyrelsen — framförda uppfattningen
vara bärande, att den s. k. millimeterrättvisan fått alltför stort utrymme
vid utformandet av avlöningsbestämmelserna. Även revisorerna
hävda, att eu väsentlig förenkling av avlöningssystemet skulle erhållas, om
detta i större utsträckning gjordes mindre detaljerat, något som generellt
sett icke skulle behöva inkräkta på rättvisekravet. Styrelsen tillmäter de nu
anförda synpunkterna den största vikt. Vid den överarbetning och sanering
av bestämmelserna, som enligt styrelsens mening är av behovet påkallad,
bör sålunda — så som styrelsen ser saken — mindre eftersträvas att uppnå
matematisk rättvisa i varje detalj än att tillgodose det önskemål (åberopat
också av revisorerna), som av dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
i propositionen nr 225/1948 formulerades så, att avlöningsförfattningarna
icke borde vara mera differentierade eller omfattande än att
det vore möjligt även för den, som ej hade fackkunskaper, att utan tidskrävande
undersökning utröna vad i visst hänseende gällde enligt det statliga

197

lönesystemet. Styrelsen vill också som sin uppfattning framhalla, alt endast
om bestämmelserna på delta sätt göras mindre komplicerade och mindre på
enskildheter ingående, kan önskvärd stabilitet på området vinnas.

Vad revisorerna anfört, att den inom verken representerade praktiska
erfarenheten ofta icke får tillfälle att göra sig nämnvärt gällande i förhandlingsarbetet
och påverka utformningen av olika författningar in. in., överensstämmer
i huvudsak med styrelsens uppfattning och med vad styrelsen
uttalat i sin skrivelse till revisorerna.

På sid. 47—55; sid. 278—282 i den tryckta berättelsen ha revisorerna diskuterat
de enligt Saar f. n. gällande reglerna i fråga om vikariatsförordnanden,
löneklassplacering, semester och sjukledighet. Revisorerna ifrågasätta,
huruvida dessa regler äro lämpligt utformade. Liksom revisorerna anser
telestyrelsen, att ifrågavarande regler böra särskilt noga övervägas vid den
avsedda överarbetningen av författningarna.

Telestyrelsen vill härutöver närmare utveckla sina synpunkter i anslutning
till vad revisorerna anfört i fråga om

dels den korta tid, som i många fall stå myndigheterna till buds för att
sätta sig in i nya löneförfattningar, innan de träda i kraft (sid. 45; sid. 276—
277 i den tryckta berättelsen),

dels samordningen av statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
med förmånerna enligt den allmänna sjukförsäkringen in. in. (sid. 55;
sid. 282 i den tryckta berättelsen),

dels tillägg av olika slag utöver lönen i vederbörlig lönegrad (sid. 56—57;
sid. 282—283 i den tryckta berättelsen).

Revisorerna fästa — i anslutning till ett påpekande av konstitutionsutskottet
i dess memorial till 1954 års riksdag angående granskning av de
i statsrådet förda protokoll — uppmärksamheten på att författningarna på
löneområdet i många fall utkomma alltför sent för alt myndigheterna skola
ha möjlighet att förskaffa sig nödig kännedom om dem, innan de träda i
kraft. Styrelsen vill härtill nämna, att olägenheterna av denna ordning bli
särskilt framträdande, när det gäller författningar, vilka innebära en till
grunden gående förändring av förut gällande bestämmelser eller något helt
nytt inom avlöningsområdet. För kommunikationsverkens del tillkommer,
att författningarna skola tillämpas av ett stort antal underlydande förvaltningar,
där — såsom ovan framhållits — speciellt utbildade experter saknas.
Den korta tid verken oftast få på sig för att sätta sig in i de nya författningarna
medför eu stor och onödig snedbelastning av arbetet inom den
centrala instansen, som har att utarbeta allmänna eller för verkets speciella
förhållanden erforderliga kommentarer, samt en stark påfrestning i arbetet
inom de regionala och lokala förvaltningarna. Att de tjänstemän, som skola
tillämpa författningarna och de i anslutning därtill av den centrala verksinstansen
utfärdade anvisningarna, icke få tillfälle att i god tid före ikraftträdandet
sätta sig in i desamma, medför osäkerhet och risk för misstag.

Revisorerna uttala farhågor för att de administrativa bestyren i samband
med avlöningsarbetet komme att öka genom de i proposition nr 217/1954
föreslagna bestämmelserna om statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. Från telestyrelsen
framstå de av revisorerna och olika tillfrågade myndigheter redovisade
svårigheterna och komplikationerna vid tillämpningen över huvud
taget av de statliga avlöningsförfattningarna numera såsom skäligen obetydliga
vid jämförelse med de trassligheter, som uppstå genom de nya be -

198

stämmelser, vilka fastställts i enlighet med förslagen i proposition nr
217/1954. Trots att mera ingående, praktiska erfarenheter av bestämmelserna
ännu icke vunnits, kan redan nu konstateras, att revisorernas farhågor
tyvärr komma att över nog besannas. Särskilt gäller detta tillämpningen av
bestämmelserna om .sjuklön samt om lön under havandeskapsledighet.
Utöver de ändringar i Saar och TB Saar, som betingas av de nya sjuklöneoch
sjukvårdsbestämmelserna, ha hittills utkommit tre särskilda kungörelser
i ämnet och ett cirkulär, varjämte torde kunna förväntas ytterligare minst
två författningar. Dessutom måste den, som sysslar med avlöningsarbetet,
vara väl insatt i lagarna om allmän sjukförsäkring och om moderskapshjälp
jämte följdförfattningarna till dessa. Tidigare omfattade de allmänna bestämmelserna
rörande lön under ledighet för sjukdom eller för havandeskap
och barnsbörd sammanlagt endast lVs sida i Saar och TB Saar, medan de
nya bestämmelserna enbart i dessa båda författningar omfatta sammanlagt
6V2 sidor. De nya bestämmelserna komma säkerligen att medföra behov avytterligare
arbetskraft — till vilken omfattning är ännu för tidigt att yttra
sig om. Styrelsen kan som eu exemplifiering av vad nu sagts peka på följande.
Inom styrelsens personalbyrå är en befattningshavare f. n. helt sysselsatt
enbart med handläggning av sjukkort för personalen inom styrelsen
och radiosektionen i Stockholm (sammanlagt ca 1 400 anställda). Vid den
avdelning av televerkets dislriktsbyrå i Stockholm, som handlägger ärenden
berörande trafikpersonalen vid Stockholms telefonstation (ca 2 800 anställda).
äro 2—3 befattningshavare uteslutande tagna i anspråk för samma
ändamål. Vid den avdelning inom distriktsbyrån, som handhar personalärendena
för distriktets linjeavdelningar (ca 1 600 anställda), åtgår minst
eu befattningshavares hela arbetstid för ändamålet. Samma är förhållandet
vid Göteborgs telefonstation (ca 1 100 anställda). En minskning av arbetsbördan
är knappast att vänta. Visserligen torde det vara förbundet med
mera arbete nu än framdeles att fylla i och sända sjukkorten, men å andra
sidan ha ännu icke några sjukkort återkommit från sjukkassorna, varför
arbetet med sjukkortens behandling efter återkomsten från kassorna och
med uträkning av sjukpenning- in. fl. avdrag ännu icke påbörjats. Det vore
icke mycket afl invända mot detta merarbete och därmed förbunden personalökning,
om det tillkommit för att fylla ett reellt ändamål. De nya sjuklönebestämmelserna
gå emellertid schematiskt sett endast ut på att överföra
penningmedel från verksmyndigheten (direkt och genom tjänstemännen) till
sjukkassorna, från sjukkassorna til! tjänstemännen och från tjänstemännen
åter till verksmyndigheten.

Det framstår för styrelsen såsom ett mycket starkt önskemål, att de berörda
bestämmelserna, och främst då bestämmelserna om förmåner vid
ledighet för sjukdom och för havandeskap eller barnsbörd radikalt förenklas,
även om kraven på matematisk rättvisa därigenom icke till alla d-dar
skulle kunna uppfyllas.

Revisorerna anföra, att tendensen synes vara att tillskapa allt fler tillägg
utöver lönen i vederbörlig lönegrad samt framhålla önskvärdheten av att
man söker finna sådana lösningar, att själva lönen i lönegraden i större
utsträckning blir den enda kontanta avlöningsförmånen. Numera har -utöver de tillägg, revisorerna nämna — tillkommit kompensationsiillägget
för tjänstemännens avgifter med anledning av den allmänna sjukförsäkringen.
Vidare har enligt propositionen nr 217/1954 diskuterats ett uppslag,
enligt vilket tjänstemännen i sjukvårdshänseende skulle siå vass självrisk

199

med ett karensbelopp av exempelvis 25 kronor för år, varvid tjänstemännen
skulle utöver lönen få ett tillägg av motsvarande storlek. Om utvecklingen
fortsätter i samma riktning, finnes det enligt styrelsens mening anledning
befara, att man snart är åter till samma tillstånd, som rådde omedelbart före
upprensningen i och med det civila avlöningsregleméntets tillkomst, när
praktiskt taget varje tjänsteman utöver lönen ägde uppbära ett eller flera
tillägg av olika slag.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, överingenjörerna
Nordström och Esping, förrådsdirektören Svensson, byråcheferna
Heimburger och Roos (föredragande) samt t. f. överdirektören Sjögren
och t. f. verkstadsdirektören Angerby.

Stockholm den 18 januari 1955

NILS ROOS

Underdånigst
HÅKAN STERKY

Sigurd Hersson

Bilaga

Till Riksdagens revisorer

Med anledning av Eder skrivelse den 10 februari 1954, vari Ni anhållit
att få del av telestyrelsens synpunkter och erfarenheter rörande tillämpningen
av statens allmänna avlöningsreglemente och av andra författningar
på avlöningsområdet, får styrelsen äran meddela följande.

På det hela taget ha de olika avlöningsbestämmelserna med tillhörande
tilläggsbestämmelser och övergångsbestämmelser visat sig icke vara i och
för sig svårtolkade. I vissa fall kunna dock svårigheter föreligga att avgöra
innebörden i lämnad föreskrift. Detta gäller bl. a. det nya allmänna resereglementet
med tillhörande tilläggsbestämmelser.

Om ock tolkningen av de i avlöningsförfattningarna meddelade bestämmelserna
sålunda på det hela taget icke möter större svårigheter, måste det
dock — enligt styrelsens mening — som allmänt omdöme om dessa bestämmelser
sägas, att bestämmelserna ofta nog äro svåröverskådliga och tillämpningen
av dem understundom ganska komplicerad. Detta hänger delvis
samman med att författningarna givits en mycket bred räckvidd; samma
författningar, som gälla för televerket, äga också i huvudsak giltighet för
verk av helt annan struktur och omfattning. Hanterandet av avlöningsbestämmelserna
skulle för televerkets del givetvis väsentligt underlättas, om
dessa bestämmelser för televerkets och andra konnnunikationsverks vidkommande
vore sammanförda i specialförfattningar, vilka kunde utformas med
hänsyn till de vid verk av berörda slag rådande, på grund av verksamhetens
art särpräglade förhållandena.

Att behandlingen av avlöningsbestämmelserna ibland är — som det vill
synas — onödigt komplicerad, beror emellertid även på mångfalden föreskrifter
och deras detaljrikedom. Såvitt styrelsen förstår, har här berörda
förhållande sin orsak i en strävan, som man vid bestämmelsernas utform -

200

ning haft, att tillgodose för olika personalgrupper och i skilda avseenden
framförda anspråk på billighet och rättvisa. Avvägningen mellan de två
sinsemellan oförenliga önskemålen å ena sidan om klara och enkla bestämmelser
och å andra sidan om rättvisa verkningar i varje enskilt fall av
bestämmelserna är utomordentligt svår. Bestämmelser, som åt varje tjänsteman
giva matematisk rättvisa i varje avseende vid jämförelse med andra
befattningshavare, äro säkerligen ouppnåeliga. Det är väl också så, att om
en generellt verkande regel giver ett resultat, som i visst fall för eu. enskild
tjänsteman framstår såsom orättvist, avlöningsbestämmelserna merendels
sätta tjänstemannen i ett gynnsamt läge i annat sammanhang. Specialregler
innebära tyngande moment i personaladministrationen och böra undvikas,
där icke mycket starka skäl påkalla sådana regler. Erfarenheten har givit
vid handen, att när man genom införande av en ny bestämmelse söker
utjämna eu olikhet i villkoren för olika befattningshavargrupper, detta ej
sällan leder till att en tidigare icke befintlig eller i varje fall icke påtaglig
skillnad i villkoren därefter i stället gör sig gällande på annat håll. Bättre
än en mängd specialregler i avlöningsbestämmelserna är att myndigheterna
givas befogenhet att — för såvitt det inte är fråga om grundläggande villkor
för anställningen — själva besluta om vad som bör gälla i de fall. då eu
generell regel i praktiken giver ett obilligt resultat.

De nu gällande avlöningsbestämmelserna leda i allmänhet vid tillämpningen
icke till otillfredsställande resultat. Styrelsen vill emellertid framhålla.
att den specialregel, som i statens allmänna avlöningsreglemente finnes
införd för löneklassplacering av tjänstemän med tidigare kollektivavtalsanställning
i statens tjänst, i många fall medför alt befattningshavare utan
föregående dylik anställning eller med relativt kort sådan anställning komma
i ett sämre läge med avseende å löneklassplacering än tjänstemän, som icke
ha längre total anställningstid men som kunna till större del tillgodoräkna
tid med kollektivavtalsanställning.

Utvecklingen på det personaladministrativa området samt mångfalden av
bestämmelser och detaljrikedomen i dessa har medfört en väsentlig skärpning
av de fordringar, som i fråga om kunnighet, erfarenhet, omdöme och
noggrannhet ställas pa den med personalärenden sysselsatta personalen. För
televerkets vidkommande ha nu anförda omständigheter föranlett, att i den
centrala instansen — telestyrelsen — personalärendenas handläggning koncentrerats
till en särskild byrå, vars specialtränade expertis ombesörjer skötseln
av samtliga på styrelsen ankommande ärenden av detta slag. För televerkets
regionala och lokala förvaltningsmyndigheter har utvecklingen inneburit,
att befattningshavare i ledande ställning, vilkas huvudsakliga arbetsuppgifter
ligga vid sidan av det lönetekniska området, måst i ökad omfattning
ägna tid och arbete åt att följa förändringarna i bestämmelserna på
detta område och åt bestämmelsernas tillämpning för verkets personal.

De nya bestämmelserna på avlöningsområdet ha såsom sådana i allmänhet
icke medfört direkt behov av ytterligare arbetskraft. Vad här sagts gäller
emellertid endast om man undantager de i mars 1952 utfärdade bestämmelserna
om provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid.
Tillämpningen av sistberörda bestämmelser är mycket arbets- och kostnadskrävande
— som exempel kan nämnas, att vid ett av verkets största
tjänsteställen, där summan av de utbetalda ersättningarna för arbete på
obekväm arbetstid uppgår till ungefär 10 000 kronor per månad, kostnaden
enbart för att räkna ut dessa tillägg beräknats uppgå till cirka 1 000 kronor

201

i månaden. På sina håll måste för uträkningen av tilläggen övertidstjänstgöring
tillgripas.

I regel ha uppkommande spörsmål på avlöningsområdet kunnat lösas
inom ramen för gällande bestämmelser och i någon större utsträckning ha
framställningar till Kungl. Maj:t eller andra myndigheter från telestyrelsen
eller enskild tjänsteman vid televerket icke behövt ifrågakomma. Däremot
har i och för klarläggande av tolkningsspörsmål kontakt under hand ibland
måst lagas med riksräkenskapsverket eller andra verksmyndigheter, liksom
understundom andra myndigheter vända sig (ill telestyrelsen i liknande
ärenden.

De nya avlöningsförfattningarna ha tvivelsutan i jämförelse med de tidigare
gällande i åtskilliga avseenden inneburit förenklingar eller förbättringar.
Sålunda har själva avlöningsuträkningen väsentligt underlättats. 1 många
fall har emellertid eu vidtagen förenkling uppvägts av att författningarna
i andra hänseenden blivit mer komplicerade och av att nya detaljbestämmelser
tillkommit. I andra fall, såsom när det gäller det nya resereglementel,
äro förenklingarna till dels endast skenbara, i det att svårigheterna att fastställa
det materiella innehållet i olika bestämmelser överförts från törfaltningsutformningen
till tillämpningen.

Vad ovan sagts giver telestyrelsen anledning uttala sin uppfattning, att i
samband med förarbetena till och tillkomsten av nya och ändrade avlöningsbestämmelser
med tillhörande tilläggs- och övergångsbestämmelser expertisen
hos styrelserna för de större verken bör — i större utsträckning än som
hittills varit fallet — på ett så tidigt stadium som möjligt få framföra sina
synpunkter i frågan. Härigenom skulle den värdefulla praktiska erfarenhet,
som nämnda expertis besitter, kunna på ett effektivare sätt tillgodoföras
arbetet på här berörda område. Berörda medverkan från verkstyrelsernas
sida anser styrelsen sålunda böra lämnas innan arbetet lett till »förhandlingsresultat»
med personalorganisationerna.

Stockholm den 19 mars 1954

Kungl. Telestyrelsen:

Nils Roos

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.
Till åtlydnad härav får styrelsen i anslutning till sin skrivelse
till revisorerna den 2 april 1954 rörande vunna erfarenheter vid tilllämpningen
av ifrågavarande författningar anföra följande.

Revisorerna dela den av flera av de i ärendet tidigare hörda myndigheterna
uttalade åsikten att den s. k. millimeterrättvisan fått för stort utrymme
vid utformandet av avlöningsbestämmelserna. Järnvägsstyrelsen är

202

av samma uppfattning och anser att de i många fält komplicerade detaljföreskrifterna
böra förenklas och ersättas med mera schematiska bestämmelser.
Därvid synes även lämpligt, att vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
tillägges befogenhet att i större utsträckning än hittills besluta
i sådana fall, som icke täckas av bestämmelserna, eller där en strikt tilllämpning
skulle medföra ett uppenbart obilligt resultat. Härigenom skulle
också rättvisekraven kunna tillgodoses i rimlig grad.

Revisorerna framhålla att författningarna på löneområdet ofta utkomma
alltför sent för att myndigheterna skola ha möjlighet att förskaffa sig nödig
kännedom om dem, innan de träda i kraft. Till detta påpekande må fogas
den anmärkningen, att originalförfattningarna för statens järnvägars del ej
lämpligen kunna distribueras till alla berörda tjänsteställen vid verket. Styrelsen
anser det ändamålsenligare att intaga transumerade delar av kungörelserna
i fråga i statens järnvägars författningssamling tillsammans med
de kommentarer, som kungörelserna kunna ge anledning till. Detta innebär
att nya löneförfattningar i allmänhet ej komma till statens järnvägars lokala
organs kännedom på annat sätt än genom orienterande skrivelser från styrelsen
förrän någon månad efter den dag de utkommit av trycket. Med
hänsyn till den nu nämnda ordningen för bekantgörandet av nya lönebestämmelser
inom verket är den av revisorerna berörda frågan om en uppdelning
av författningsbestämmelserna på flera reglementen av mindre vikt
ur statens järnvägars synpunkt.

Vad beträffar vikariatsförordnanden ansluter sig styrelsen till revisorernas
uttalande att både administrativa och sakliga skäl tala för att systemet med
vikariatsersättningar slopas; i allt fall bör såsom styrelsen framhållit i sin
förenämnda skrivelse den 2 april 1954 en sådan begränsning av rätten till
vikariatsersättning snarast genomföras, att dylik ersättning utgår först vid
vikariat som omfattar minst 6 dagar i följd.

Enligt revisorernas uppfattning framstår det numera som eu angelägenhet
av stor vikt att förenkla det statliga avlöningssystemet, varvid bl. a. löneklassreglerna
böra underkastas en grundlig översyn. Av i nyssnämnda skrivelse
redovisade skäl anser styrelsen en omarbetning av bestämmelserna om
löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning enligt
kollektivavtal särskilt angelägen.

Revisorerna ifrågasätta om en övergång till nettosemester ej skulle innebära
eu förenkling. Med de skiftande förhållanden i fråga om tjänstefria
dagar, som råda inom statens järnvägars olika rörelsegrenar, torde emellertid
för verkets del systemet med nettosemester knappast vara att föredraga
framför den nuvarande ordningen.

Såvitt revisorerna kunna finna komma de administrativa bestyren i samband
med avlöningsarbetet att ytterligare öka genom sjukförsäkringsreformen.
De i anslutning till denna reform nyligen utkomna löneförfattningarna,
som innehålla komplicerade bestämmelser om de statsanställdas sjukvårdsförmåner
fr. o. m. den 1 januari 1955, ge stöd för denna åsikt. Att dessa
bestämmelser ej äro lätta att tolka och tillämpa framgår bl. a. av anvisningarna
till 16 § tilläggsbestämmelserna till Saar. En förenkling även på
delta område vore därför synnerligen önskvärd.

Stockholm den 24 januari 1955

EDV. OREDSSON

HARALD SIEDMAN

203

Väg- och vatten byggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 28 oktober 1054 har Kungl. Maj it anbefallt vtig- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1954 församlade revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga
avlöningsförfattningarna.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföra följande.

I likhet med revisorerna anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det
statliga lönesystemet bör förenklas och tillämpningen av hithörande föreskrifter
underlättas genom att eu del av de mera komplicerade lönebestämmelserna
utmönstras och ersättas med enklare och mera klara föreskrifter,
detta även om därigenom önskemålet om rättvisa i varje enskilt fall i viss
mån måste eftersättas.

Större överskådlighet och därigenom lättnad i tillämpningen synes styrelsen
vidare vara möjlig att vinna, därest den mångfald löneförfattningar,
som efter löneregleringen 1947 utfärdats, omarbetas och systematiseras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter sig sålunda helt till revisorernas
förslag att det statliga lönesystemet i förenklande syfte snarast underkastas
en allmän och genomgripande översyn.

Revisorerna ha i sin skrivelse behandlat vissa spörsmål av natur att böra
övervägas vid en revidering av lönebestämmelserna.

Revisorerna föreslå, på enligt styrelsens mening bärande skäl, att särskilt
avlöningsreglemente utfärdas för lärarpersonalen inom undervisningsväsendet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1948 rörande erfarenheter vid
tillämpning av det den 30 juni 1947 utfärdade statens allmänna avlöningsreglemente
framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att en av de ledande
principerna vid utformningen av allmänna avlöningsreglementet varit, att
i en och samma författning borde sammanföras bestämmelser rörande löneförmånerna
m. in. för i stort sett samtliga befattningshavare inom statsförvaltningen.
Även om principen som sådan kunde godtagas, skulle avlöningsbestämmelserna
likväl, framhöll styrelsen, ha vunnit i reda och öveiskådlighet.
om för de civila och militära befattningshavarna meddelats föreskrifter
i skilda reglementen.

Styrelsen återkommer här till denna fråga. Även om systemet med skilda
reglementen för de militära myndigheterna skulle kunna innebära vissa
olägenheter med hänsyn till att de ha att handlägga lönefrågor för såväl
militära som civil-militära och civila befattningshavare, synes det dock
styrelsen kunna ifrågasättas, om icke den förbättrade överskådlighet av
reglementsbestämmelserna, som vid en uppdelning skulle erhållas såväl för
de civila som för de militära myndigheterna, borde överväga olägenheterna
för de senare att i vissa hänseenden ha att tillämpa tvenne skilda reglementen.
Styrelsen hemställer, att vid en blivande översyn av lönesystemet denna fråga
måtte övervägas.

Revisorerna ha funnit systemet med särskild ersättning vid vikariatsförordnanden
inom statsförvaltningen i stort sett sakna berättigande. Den

204

mest rationella lösningen av frågan vore enligt revisorerna sålunda, att
förordnandena helt slopades. Revisorerna inskränka sig emellertid till det
i och för sig vittgående förslaget, att systemet med vikariatsersättning måtte
avvecklas, och framhålla, att administrativa skäl måhända tala för att den
nuvarande tidsperioden — sex månader — som erfordras för att vikariatslöneförordnande
skall få meddelas hör förlängas. I förhållande till vad för
närvarande gäller innebär sålunda revisorernas ställningstagande till frågan
om ersättning vid vikariatsförordnanden en dubbel skärpning.

Mot vad revisorerna sålunda förordat vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
rikta en bestämd gensaga. Det kan icke anses överensstämma med
hävdvunnen praxis på detta område och ej heller med rättvisa och billighet
att eu tjänsteman beordras övertaga — i vissa fall under ganska lång tid
— andra och mera kvalificerade och ansvarsfulla uppgifter än dem, som
tillhöra hans befattning och motsvara den lönegrad i vilken hans tjänst
placerats, utan att någon som helst ersättning härför skulle utgå. Den stimulerande
inverkan på arbetsresultatet, som den relativt blygsamma vikariatsersättningen
otvivelaktigt medför, torde icke heller helt få underskattas.

Om sålunda styrelsen icke anser sig kunna biträda revisorernas förslag
om helt slopande av förordnande med vikariatsersättning, vill styrelsen lik
väl ifrågasätta, om icke mera preciserade och enhetliga direktiv böra meddelas
rörande förutsättningarna för meddelande av förordnande med sådan
ersättning, därvid exempelvis förordnande under viss minimitid, förslagsvis
sex dagar, skulle kunna uppställas som villkor.

Under förutsättning av att vikariatsersättning fortfarande må utgå vid
kortare förordnanden, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidare ifrågasätta,
huruvida icke den period av sex månader, som nu erfordras för vikariatslöneförordnande,
borde lämpligen utsträckas till förslagsvis ett år. Det
omständliga, tidskrävande förfarande, som för närvarande är förenat med
meddelandet av ett vikariatsförordnande, skulle därvid kunna inskränkas till
de relativt fåtaliga fall, där förordnandet kan förväntas sträcka sig över
längre tidrymder.

1 detta sammanhang vill styrelsen även ifrågasätta, om icke möjligheter
till förbättring av den nuvarande konstruktionen av vikariat slöne förordnande
skulle kunna utredas. Med nuvarande anordning uppkomma särskilt vid
långvariga förordnanden betydande olägenheter såväl för den förordnade
tjänstemannen som för vederbörande verk.

Genom att de ordinarie befattningshavarna vid befordran exempelvis till
högre extraordinarie tjänst endast undantagsvis franträda sin ordinarie befattning,
uppkomma merendels långvariga vikariatslöneförordnanden, förordnanden
som ofta sträcka sig över flera år. Enbart inom väg- och vattenbyggnadsverket
torde ett betydande antal befattningshavare för närvarande
uppehålla tjänst på sådant förordnande. Det innebär, att dessa tjänstemän
icke åtnjuta den pensionsrätt. som de på grund av sitt arbete i och för sig
skulle vara berättigade till. De med långvariga förordnanden förenade förmånerna
borde kunna regleras på lämpligare sätt, möjligen genom alt den
till tjänsten knutna pensionsrätten efter viss bestämd förordnandetid kommer
vederbörande tjänsteman till del eller genom att den gällande formen
för vikariatslöneförordnande helt utgår och ersättes med exempelvis extra
tjänst med viss pensionsrätt. Även andra vägar kunna tänkas, exempelvis
vidgad användning av överstatsförfarandet.

För myndigheterna innebär vikariatslöneförordnandel i dess nuvarande

205

utformning minskade möjligheter till god rekrytering, da sökande till vakant
förordnande icke kan erbjudas den med tjänsten förenade pensionsratten.
Inom verket finnas exempel på fall, där ordinarie befattningshavare övergått
till högre icke-ordinarie tjänst bos annan statlig myndighet och under
åtskilliga år och allt fortfarande håller den ordinarie tjänsten. Redan för eu
myndighet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens storlek skapar detta svårigheter:
så mycket mer då för ett mindre ämbetsverk med fåtaliga tjänster.

Revisorerna komma härefter in på frågan om det nuvarande systemet med
hruttosemesler och framhålla, att det bör övervägas huruvida icke eu övergång
till nettosemester skulle kunna innebära en förenkling. Utan att nu
taga ställning till detta förslag, finner styrelsen dock detsamma beaktansvärt.
Med hänsyn härtill synes det styrelsen lämpligt, alt förslaget blir föremål
för närmare utredning.

Eu detalj inom avlöningssystemet, som även är föremål för revisorernas
uttalande, är rätten till avdragsfria sjukdagar och därmed sammanhängande
frågor. Styrelsen tillåter sig citera en passus i revisorernas uttalande i detta
sammanhang: »såsom statskontoret framhållit lämnar systemet med avdragsfria
sjukdagar otvivelaktigt, dä läkarintyg regelmässigt icke erfordras
för sjukledighet, som varar högst ii dagar, vissa möjligheter till missbruk.
Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida de nuvarande sjukledighetsbestammelserna
äro lämpligt utformade.»

Styrelsen vill i anslutning härtill erinra om alt det i samband med den
allmänna sjukförsäkringsreformens in. in. ikraftträdande från riksförsäkringsanslaltens
sida såsom allmän regel uttalats, att läkarintyg ej skulle
behöva företes för utfående av sjukpenning från allmän sjukkassa under en
tid av högst 8 — eller i vissa fall 12 — dagar. (Jfr även 21 § sista stycket
lagen den 19 juni 1953 angående ändring i lagen den ii januari 1947 [nr 1 |
om allmän sjukförsäkring). Inom styrelsens verksamhetsområde har, beträffande
ifrågavarande personal, något missbruk av nuvarande bestämmelser
i detta avseende icke kunnat iakttagas. Skulle så vara fallet, bär styrelsen
städse möjlighet att påfordra företeende av läkarintyg även för tid om högst
3 dagar. Styrelsen kan icke underlåta att peka på det säregna förhållandet,
att å ena sidan en statstjänsteman, som dels får anses besitta en viss grad
av ambition och omdöme, och dels står under kontroll av den myndighet,
hos vilken han är anställd, icke skulle kunna visas del förtroende det innebär
att slippa lämna intyg för bortovaro på grund av sjukdom under högst
3 dagar, medan å andra sidan vilken medborgare som helst, som fyllt 16 ar,
utan särskild kontroll och utan prövning kan tilltros att lämna intyg först
om sjukdomen överskrider 8 dagar.

En kommande revidering och förenkling av det statliga lönesystemet bor
självfallet icke endast taga sikte på innehållet av bestämmelserna utan även
på själva den form i vilken avlöningsförfattningarna presenteras.

Styrelsen vill i det avseendet framkasta tanken på huruvida icke tillämpningen
av föreskrifterna på löneområdet skulle kunna för vederbörande
redogörare in. fl. betydligt underlättas om de centralt sammanfördes och
ntgåves i handboksform med tillämpning av lösbladssystem, eu handbok i
princip utformad sålunda efter mönster från de handböcker som nu utgivas
av exempelvis generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen. En annan möjlig
väg vore måhända att statsliggarens Bihang utfördes enligt lösbladsystemet
och försåges med lättillgängligt överskådligt register ävensom ledblad. Härigenom
skulle vederbörande tjänsteman kunna under året på ett enkelt och

206

praktiskt sätt införa ändringar och kompletteringar till bestämmelserna och
fortlöpande hålla föreskrifterna aktuella. Frågan torde måhända vara förtjänt
av övervägande.

Till de frågor rörande förenklade bestämmelser om löneklassplacering
in. m., vilka av revisorerna berörts i skrivelsen, torde styrelsen i sinom tid
få taga ställning sedan dessa spörsmål mera ingående behandlats i den
utredning, som kan komma att föranledas av revisorernas skrivelse.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
byråchefen Wallgren.

Stockholm den 21 januari 1955

Underdånigst
K. G. HJORT

C. G. FJELLSTRÖM

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Till åtlydnad härav får vattenfallsstyrelsen anföra följande.

Det torde råda fullständig enighet inom statsförvaltningen om angelägenheten
av att åstadkomma förenkling av det administrativa arbetet avseende
det statliga avlöningssystemet. De nuvarande avlöningsförfattningarna är
som helhet synnerligen omfattande och svåröverskådliga och redan härigenom
svåra att tillämpa, frånsett bestämmelsernas i många fall komplicerade
beskaffenhet. Den under senare år allt längre drivna differentieringen
av avlöningsförmånerna och härmed följande detaljregleringar har efter
hand gjort en rationalisering av lönesystemet till ett alltmer angeläget krav.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening skulle en översyn av de nuvarande
författningarna i syfte att ernå en förenkling endast genom omformulering
och omdisponering av vissa särskilt komplicerade och svårtillämpliga bestämmelser
icke vara till fyllest. En sådan översyn, som praktiskt sett dock
endast bleve ett lappverk, skulle icke heller giva det resultat, som väl här
egentligen åsyftas. Om man över huvud taget skall kunna åstadkomma ett
i verklig mening enkelt och rationellt statligt lönesystem, är det ofrånkomligt
att man använder sig av radikala metoder och bryter tidigare knäsatta
principer i den mån de utgör hinder för en revision i detta syfte.

Vattenfallsstyrelsen får i detta sammanhang nedan redogöra för vissa
rationaliseringar, som styrelsen för sin del anser bör upptagas till närmare
prövning.

Det nuvarande löneplanssystemet borde kunna förenklas genom att man
sammanför nuvarande löneplaner till en enda löneplan. Konstruktionen med
flera löneklasser inom varje lönegrad slopas i samband härmed. Begreppet

207

Iöneklass bortfaller därvid; lönen utgår med andra ord enligt lönegrad.
Härigenom vinner man förvisso betydande tördelar i administrativt hanseende.
Enbart fördelen av all icke längre behöva tillämpa de komplicerade
bestämmelserna om löneklassplacering skulle utgöra eu väsentlig vinst. Del
må erinras om att lönetursreglerna visat sig mediöra administrativt merarbele
i mycket hög grad och givit upphov till betydande tolkningssvårigheter.
Oaktat de detaljerade regler, som föreligger i fråga om lönetursheräk
ning, har det visat sig vid tillämpningen, alt full rättvisa icke alltid kan
ernäs genom desamma. Eu radikal förenkling av detta problem är därför
synnerligen påkallad.

Det kan antagas, alt ett förslag om eu dylik åtgärd skulle komma att
möta starkt motstånd hos personalorganisationerna. De nuvarande löneklassuppflyttningarna
medför emellertid relativt liten förbättring i lönehänseende
för den enskilde tjänstemannen särskilt i beaktande av den jämförelsevis
långa kvalilikationsperioden, 3 år, även om denna kan förkortas i eu del
fall genom sneddningsreglerna. Fördelen med löneklassreglerna ur tjänstemannens
synpunkt kan därför icke anses vara av något mera betydande
värde. Tager man så hänsyn till den nettoökning, som löneklassuppflyttningen
medför för tjänstemannen efter skattens fråndragande, är nyss antydda
förhållande än mera uppenbart.

I nära anslutning till den ovan föreslagna omläggningen av löneplanerna
kan ifrågasättas huruvida icke det nuvarande systemet med ett flertal olika
anställningsformer bör kunna minskas. I detta sammanhang må anföras,
att affärsverken torde vara mest betjänta av att i stor utsträckning använda
den icke-ordinarie anställningsformen. Den ordinarie anställningen kan av
flera skäl givetvis icke helt avskaffas, men det ifrågasättes om det icke vore
möjligt att begränsa denna till att omfatta endast en enhetstyp.

Nuvarande regler om tjänsters inrättande och lönegradsplacering bör i
detta sammanhang givas en särskild översyn i syfte att förenkla denna
procedur. Åtminstone affärsverken bör inom ramen för det statliga lönesystemet
beredas möjlighet att i viss mån tillämpa en personlig lönesättning.
En sådan möjlighet fanns före den 1 juli 1953 därigenom att stadgandet i
3 § A. 2 mom. b) tilläggsbestämmelserna till Saar icke gällde affärsverken.
En effektiv och rationell personalpolitik är givetvis av stor betydelse i synnerhet
för affärsverken. En viktig förutsättning för en sådan personalpolitik
är att möjlighet finnes till en personlig lönesättning.

Vattenfallsstyrelsen finner, i likhet med skolöverstyrelsen och riksdagens
revisorer, att en betydande förenkling i administrativt hänseende skulle
kunna ernås genom att slopa bestämmelserna om förordnanden mot vikariatsersättning.
Betydelsen av denna anordning svarar icke på något sätt
mot de avsevärda administrativa olägenheter, som de invecklade bestämmelserna
på området förorsakar. Det borde kunna krävas av den enskilde
tjänstemannen, att han för kortare tid utan särskild ersättning påtager sig
arbetsuppgifter tillhörande en högre tjänst. 1 varje fall synes detta icke vara
ett orimligt krav när det gäller tjänst inom det egna verket. I detta sammanhang
bör icke förbises, att möjligheten för tjänstemannen att få övertaga
arbetsuppgifter i eu högre ställning är något som tjänstemannen har anledning
att värdesätta för egen del, i det att han genom ett framgångsrikt fullgörande
av uppgifterna i fråga förskaffar sig ökade meriter, som kommer
honom till godo vid befordran. Vidare gäller även i fråga om denna avlöningsförmån
att bestämmelserna, oaktat de är mycket detaljerade, i vissa

208

fail leder till resultat, som icke kan anses tillfredsställande ur rättvisesynpunkt.
Även om kravet på s. k. millimeterrättvisa icke kan eller bör upprätthållas,
talar även sist angivna förhållande för att en revision bör ske.

Vad avser vikariatslöneförordnandena skulle vattenfallsstyrelsen för sin
del icke ha någon erinran om desamma kunde avskaffas i samband med ett
nytt förenklat lönesystem.

Frågan om en prövning av huruvida de nuvarande sjukledighetsbestämmelserna
är lämpligt utformade bär berörts av riksdagens revisorer. I detta
avseende vill vattenfallsstyrelsen i förenklingens intresse förorda, att nuvarande
bestämmelser i avlöningsförfattningarna om sjuklöneförmåner helt
utgår. Statstjänstemännen får i stället liksom medborgarna i gemen hänvända
sig till sjukkassorna för ersättning enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Fn sådan ändring förutsätter givetvis, att tjänstemännen beredes
en motsvarande kompensation i form av en löneökning, då det icke vore
skäligt att utan ersättning borttaga berörda förmåner, i synnerhet icke som
karensreglerna i sjukförsäkringslagen gör, att ersättning i regel icke utgår
från sjukkassa förrän efter tre dagar. 1 detta sammanhang förtjänar nämnas,
att vattenfallsstyrelsen träffat avtal med Svenska byggnadsarbetareförbundet
om avlösning för byggnadsarbetarna av tidigare enligt avtal utgående sjuklöne-
och sjukvårdsförmåner för tid efter den allmänna sjukförsäkringens
genomförande. Härvid träffades även överenskommelse om särskild ersättning
för bortfallet av nämnda förmåner att utgå med visst belopp per timme.

Erfarenheterna av den beslutade samordningen mellan sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna
enligt de statliga avlöningsförfattningarna och förmånerna
enligt den allmänna sjukförsäkringen in. m. bestyrker, att en samtidig tilllämpning
och särskild samordning av de båda förmånsinstituten ur .administrativ
synpunkt är synnerligen olämplig. I själva verket är just systemet
med samordningen ett typiskt exempel på hur avlöningsförfattningarna på
senare tid tillförts ett helt komplex av invecklade regler, som avsevärt och,
vill det synas, onödigt tynger den administrativa förvaltningsapparaten.

I detta sammanhang vill vattenfallsstyrelsen fästa uppmärksamheten på
del anmärkningsvärda förhållandet, att de centrala verksmyndigheterna icke
på något sätt bereddes tillfälle att framföra sina synpunkter och icke ens av
civildepartementet hölls underrättade om resultaten i samband med de centrala
överläggningarna hösten 1954 mellan civildepartementet och tjänstemännens
huvudorganisationer i förevarande fråga. Därest så hade skett, är
det högst troligt, att det administrativa merarbete, som genom samordningen
nu påbördats verksmyndigheterna, kunnat undvikas eller åtminstone kunnat
väsentligen minskas. Inför denna senaste kompakta ökning av de administrativa
olägenheterna av ett redan tidigare svåröverskådligt statligt lönesystem
ställer man sig frågan varför — om en avlösning av de statliga sjuklöne-
och sjukvårdsbestämmelserna bedömes omöjlig — tjänstemännen icke
i stället undantogs från sjukförsäkringslagens resp. yrkesskadeförsäkringslagens
bestämmelser, i den mån möjlighet härtill erbjuder sig enligt resp.
lagar. Även en sådan åtgärd skulle ha varit till fördel för det administrativa
arbetet.

Vattenfallsstyrelsen håller för troligt, att det skall bli nödvändigt att revidera
det alltför invecklade samordningssystemet, och härvid bör, enligt styrelsens
mening, en fullständig avlösning av de statliga ifrågavarande förmånerna
eftersträvas.

Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter huruvida icke nuvarande bestämmelser

209

om lön vid annan tjänstledighet än sjukdom och havandeskap hör kunna
förenklas och helt samordnas under en och samma regel.

Frågan om en övergång från systemet med bruttosemester till ett system
med nettosemester har vid tidigare tillfallen framförts av vattenfallsstyrelsen,
som kraftigt förordar en sådan övergång. Styrelsen kan icke finna att det
nuvarande systemet är motiverat, i synnerhet icke om man betänker de
väsentliga fördelar ur administrativ synpunkt, som en övergång till nettosystemet
skulle innebära.

Beträffande sjukvårdsförmånerna enligt de statliga avlöningsreglementena
gäller odelat vad ovan anförts rörande sjuklöneförmånerna. Fn fullständig
avlösning av dessa förmåner är enligt vattenfallsstyrelsens mening både
självklar och ofrånkomlig, om man önskar en allsidig förenkling av lönesystemet.
I detta fall blir dessutom skillnaden i praktiken helt obetydlig
för tjänstemännen, varför någon tveksamhet av denna anledning icke bör
råda.

Vattenfallsstyrelsen är ense med riksdagens revisorer om att de särskilda
lönetilläggen, arvodena och extra ersättningarna utöver lönen borde åtminstone
delvis kunna slopas. Styrelsen är för sin del fullt beredd att medverka
härtill i den utsträckning så är möjligt i vad avser styrelsens förvaltningsområde.
I förekommande fall får övervägas om icke i viss utsträckning nuvarande
tilläggsbelopp i stället kan tagas i beräkning vid lönesättningen
beträffande viss tjänst. Här må dock erinras om att vissa av de åsyftade
särskilda tilläggen, när de tillkom, ansågs innebära en förenkling av lönesystemet.
Som exempel må nämnas arvodet till tjänsteman som bestrider
beredskapstjänst. Denna anordning får fortfarande anses vara att föredraga
framför en invecklad beräkningsprocedur avseende tjänstgöringstiden.

De författningsbestämmelser, som skulle vara erforderliga efter genomförandet
av ovan angivna rationaliseringar av lönesystemet, borde kunna
koncentreras till eu enda författning av mindre format. Om författningstexten
härtill i alla delar gives en lättfattlig och entydig utformning, vilket
synes vara möjligt att åstadkomma med hänsyn till atl de mest komplicerade
reglerna föreslagits utgå, skulle man härigenom ha kommit ett gott stycke
på väg mot den förenkling av det statliga avlöningsväsendet, som är så
nödvändig.

Vattenfallsstyrelsen är givetvis medveten om att svårigheter kommer att
möta försöken att i praktiken förverkliga de långt gående rationaliseringsförslagen
enligt ovan. Det borde emellertid icke behöva befaras att svårigheterna
skulle bli övermäktiga. Även om varje förändring måste bli föremål
för förhandlingar med personalorganisationerna, vilka kan förväntas opponera
sig på de punkter, där reformerna skulle medföra sämre förmåner för
tjänstemännen, står det klart, att eu sådan genomgripande systemändring,
som ovan föreslagits, är den enda och riktiga lösningen på frågan om förenkling
av lönesystemet. Den minskning av kostnaderna för statens administration.
som bleve en följd av rationaliseringen, kunde på annat sätt och
på lång sikt komma personalen till godo.

Stockholm den 20 januari 1955

Underdånigst
ÅKE RUSCK

C. It. VON HARTMANSDORFF

Rudolf Lundborc/

14 Rev. berättelse ang. statsverket år I95i. II

210

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.
I anledning härav får ämbetsverket framhålla följande.

Det framstår såsom i och för sig naturligt, att statens mångskiftande verksamhet
måste avspegla sig i det lönesystem, som skall reglera den statligt
anställda personalens förmåner av olika slag. Att de skiljaktiga förhållanden
under vilka tjänstgöringen fullgöres och själva göromålens olika beskaffenhet
medför behov av särregler i vissa lönehänseenden torde därför vara
ofrånkomligt. Vid den senaste löneregleringen uppmärksammades dock, att
då gällande lönebestämmelser voro onödigt differentierade både i sakligt
och formellt avseende. Lagstiftningsarbetet inriktades på att åstadkomma
ändring härutinnan, och väsentliga förbättringar uppnåddes. Härvid sökte
man också omsorgsfullt undvika nya, sakligt icke motiverade särbestämmelser,
men den tid, som stod till förfogande för löneregleringen, medgav
i allmänhet icke sådana specialundersökningar, som erfordrades för att
förenkla lönesystemet genom borttagande av särregler för olika förvaltningsområden.

Efter tillkomsten av 1948 års avlöningsreglementen har lönesystemet år
efter år successivt utbyggts med nya förmåner och föreskrifter om vidgad
tillämpning av tidigare förekommande. Några åtgärder för rationalisering
av lönesystemet ha däremot icke vidtagits. I likhet med statsrevisorerna
måste statskontoret därför finna tidpunkten vara inne att undersöka möjligheterna
för en förenkling och ett förbilligande i administrativt hänseende av
det statliga avlöningsväsendet. I delta syfte kunna olika möjligheter övervägas.
Statsrevisorernas uttalanden ha huvudsakligen inriktats på de olika
statliga avlöningsreglementena. Sett ur dessas synpunkt skulle säkerligen
vissa förenklingar möjliggöras, om nu pågående utredning rörande de statliga
företagsformerna skulle leda till en ny typ av statsföretag med härför
anpassade särskilda löneregler.

En begränsning av avlöningsreglementenas omfattning kan även bliva
möjlig genom tillkomsten av en allmän verksstadga. I utlåtande den 13
september 1951 över då framlagt betänkande i ämnet (SOU 1951: 12) erinrade
statskontoret bl. a., att avsaknaden av en sådan stadga på sin tid påtalats
av 1945 års lönekommitté, som uppmärksammat åtskilliga föreskrifter,
vilka rätteligen hörde hemma i en dylik stadga. Dessa föreskrifter sammanfördes
i Saar under en särskild avdelning, vilken dock genom sin blandning
av allmänna bestämmelser och detaljföreskrifter enligt lönekommittén
gåve belägg för riktigheten av att en upprensning och systematisering vore
angelägen (SOU 1947: 23 s. 24—25).

Mera påtagliga förenklingar i avlöningsreglementena lära emellertid förutsätta
andra åtgärder, varvid främst bör övervägas en rent teknisk utredning
om möjligheterna till förenklingar av lönesystemet. Om förutsättningar därför
anses föreligga, bör härvid jämväl upplagas spörsmål om slopande eller
avlösning av speciella avlöningsförmåner. LTnder alla förhållanden bör det

211

framstå som angeläget, att ytterligare påbyggnader på lönesystemet t. v.
ställas på framtiden.

Rationaliseringsåtgärder betr. det statliga avlöningsväsendet kunna även
taga sig sådana uttryck som centralisering av löneutbetalningarna för ett
större eller mindre antal enheter inom statsförvaltningen på siitl, varom
beslut nyligen fattats på förvarsväsendets område (jfr kungl. brev den 8
oktober 1954). Om härvid administrativa och ekonomiska fördelar vinnas,
böra motsvarande centraliseringsåtgärder vidtagas på andra håll inom statsförvaltningen.

I detta sammanhang må även erinras, att statskontoret i sitt yttrande till
statsrevisorerna den 20 mars 1054 fäste uppmärksamheten på de olägenheter,
som nuvarande anslagsdisposilion medför. Del förtjänade enligt ämbetsverkets
mening övervägas, att personalförteckningar fastställdes för såväl
ordinarie som ieke-ordinarie personal, att avlöningskostnader för denna personal
bestredes från eu förslagsvis betecknad anslagspost samt att för tillfällig
personal anvisades särskilda begränsade anslagsmedel.

Revisorerna ha i sina uttalanden dels förordat införande snarast möjligt
av ett särskilt avlöningsreglemente för lärarpersonalen inom undervisningsväsendet,
dels ock pekat på vissa speciella avlöningsförmåner, beträffande
vilka enligt deras uppfattning anledning funnes till åtgärder i förenklande
syfte. I fråga om vikariatsersättningssystemet ha revisorerna härvid direkt
uttalat sig för ett slopande av detta, medan i övrigt framkomna förslag
ansetts böra föranleda översyn av bestämmelserna eller närmare överväganden.

Systemet med ett visst men mycket begränsat antal speciella avlöningsreglementen
har även enligt statskontorets mening sitt berättigande, och vad
särskilt lärarpersonalen angår, påkalla otvivelaktigt tjänstgöringsförhållandena
särregler, som tynga ett allmänt avlöningsreglemente. Om möjligheter
föreligga för skapande av ett särskilt lärarlönereglemente, i vilket kan
inarbetas något eller några nu förefintliga lönereglementen för lärarpersonal,
torde därför dessa möjligheter böra tillvaratagas. Mera tveksamt anser statskontoret
vara om åtgärder under andra förutsättningar böra vidtagas i av
revisorerna angiven riktning.

Vad angår de av revisorerna berörda speciella avlöningsförmånerna ha
uttalandena givit statskontoret anledning till erinran allenast beträffande
vikariatsersättningssystemet, men ämbetsverket vill tillika ifrågasätta ett
slopande av förmånen av B-avdrag vid tjänstledighet för enskilda angelägenheter
av vikt. Skulle förmånen av oavkortad lön vid sjukdom anses böra
bibehållas, bör vidare antalet dagar bliva enhetligt för samtliga lönegrader.

På spörsmålet om särskild ersättning vid vikariat å högre tjänst kunna
många synpunkter anläggas. Erinras må här allenast, att skiftande praxis
på olika håll inom statsförvaltningen beträffande meddelandet av förordnanden
och ojämnhet mellan skilda myndigheter eller arbetsenheter inom
samma myndighet i fråga om tillgång till förordnandemöjligheter på grund
av ledigheter gärna medföra ett slumpvis gynnande av befattningshavare
på vissa håll. Hänsynen till arbetsförhållandena, svårigheten att från början
bedöma ledighetens omfattning och andra omständigheter påverka ofta ställningstagandet
till frågan om vem som skall förordnas. Å andra sidan måste
otvivelaktigt förefintligheten av vikariatsersättningssystemet tillmätas viss
betydelse genom de möjligheter systemet erbjuder att stimulera arbetsintresset.
Ur administrativa synpunkter skulle ett slopande av vikariats -

212

ersättningarna medföra viss lättnad vid avlöningsuträkningen. Däremot
torde, såvitt statskontoret kan finna, alltjämt förordnanden på högre tjänster
få meddelas och bli föremål för anteckning i protokoll och matriklar. Det
kan därför ifrågasättas, om vinsten i administrativt hänseende blir mera
påtaglig. Spörsmålet torde emellertid få bli föremål för närmare överväganden,
varvid jämväl bör upptagas till bedömande vilka regler, som böra
gälla, om en begränsning av vikariatsförordnanden anses böra föreskrivas.

Vad angår de ändringar av avlöningsreglementena, som påkallats av den
obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande, ha tillräckliga erfarenheter
ännu icke vunnits för åt! bedöma det merarbete, som kan bli följden. Redan
omfattningen av de nya författningsbestämmelserna är emellertid i och för
sig avskräckande. Skärpt uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheterna till
förenklingar på detta område.

Statskontoret har slutligen ansett sig böra anföra några synpunkter och
önskemål, som enligt ämbetsverkets mening i större utsträckning än hittills
förtjäna att beaktas vid löneregleringsarbetet.

1. Utformningen av nya lönebestämmelser bör icke ske i forcerat tempo.

2. Erforderlig löneexpertis på olika håll inom statsförvaltningen bör beredas
tillfälle att överväga och yttra sig över bestämmelsernas tillämplighet.

3. Fastställda avlöningsbestämmelser böra förutsättas skola gälla under
en icke alltför kort tidrymd och böra under denna tid icke justeras och
utvidgas, om icke synnerliga skäl härför kunna åberopas. I ett sammanhang
kunna då förmåner av olika slag vägas mot varandra och förutsättningar
skapas för att begränsa systemet med särbestämmelser.

4. Alla spörsmål, som med ett gemensamt uttryck kunna betecknas som
organisationsproblem, böra icke inbegripas i ett förhandlingssystem (jfr stkts
uti. den 23 oktober 1952 ang. stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt).
Förhandlingsvägen böra allenast upptagas avlöningsfrågor i stort,
medan detaljregleringen på förut angivet sätt bör utformas under medverkan
av expertis från skilda myndigheter.

Huruvida och i vad mån möjligheter må föreligga att över huvud taget
realisera önskemål och strävanden om förenklingar i avlöningssystemet,
undandrager sig statskontorets bedömande. Att avsevärda svårigheter härvid
komma att inställa sig torde stå klart, icke minst med tanke på mångfalden
av personalorganisationer med deras icke sällan mot varandra stridande
intressen. Belysande för dessa svårigheter är bl. a., att statsmakterna
t. o. m. måst acceptera förmåner, som ur principiella synpunkter angivits
som betänkliga (se prop. 211/1953 s. 11). Som statsrevisorerna framhållit
kan man i längden icke fortsätta på sådana vägar. Personalorganisationernas
intressen vid löneregleringsarbetet behöva för den skull icke förbises eller
värdet av deras insatser förringas. Det bör dock för alla parter vara en
angelägenhet av största vikt, att man vid förhandlingar i lönefrågor allvarligt
bemödar sig att undvika detaljregleringar och särbestämmelser av skilda
slag.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius samt t. f. statskommissarierna Sjönell, Werner
och Lindblad.

Stockholm den 13 januari 1955

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

BÖRJE KULL

Torcl Marcusson

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 28 oktober 1954 liar Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer, på sätt av remissen bilagda handling framgår, anfört rörande
iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Med anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Sedan vissa myndigheter på anmodan av riksdagens revisorer framfört
sina synpunkter och erfarenheter rörande tillämpningen av de statliga
avlöningsförfattningarna, ha revisorerna sammanfattat och till en del vidare
utvecklat vad myndigheterna i detta ämne anfört. Såväl flertalet av myndigheterna
som i synnerhet revisorerna har härvid riktat åtskillig kritik mot
det nuvarande lönesystemet, vilket, i trots av att vissa positiva drag konstateras,
anses vara i hög grad svåröverskådligt och invecklat, tidsödande och
dyrbart. Förslag till förenklingar i olika hänseenden ha antytts av myndigheterna
och upptagits till vidare övervägande av revisorerna. Vad som i den
remissen bilagda handlingen anförts utmynnar i uttalandet, att arbetet på
att åstadkomma ett enklare lönesystem snarast bör igångsättas.

De erinringar som framförts i flertalet av de uttalanden av myndigheterna,
vilka återgivits i ett första avsnitt av riksdagsrevisorernas sammanfattning,
avseende fi''ågan huruvida lönebestämmelserna visat sig svårtolkade eller
i tillämpningen lett till otillfredsställande resultat, giva besked om i huvudsak
tre anledningar till kritiken. I främsta rummet kan framhållas bestämmelsernas
stora omfattning och räckvidd — såsom fallet är bland annat
med statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) jämte tilläggsbestämmelser
— sammanhängande med att bestämmelserna omspänna vitt skilda områden
av statsförvaltningen. Vidare pekas på de olägenheter, som betingas
av de många detaljföreskrifterna angående skilda avlöningsförmåner. Såsom
ytterligare en orsak till svåröverskådlighet och tolkningssvårigheter anföres
det förhållandet, att löneföreskrifterna meddelats i många olika författningar
i stället för att koncentreras till ett fåtal reglementen.

För att underlätta ett ställningstagande vid bedömandet av frågan om ett
enklare lönesystem synas myndigheternas allmänna synpunkter beträffande
det nuvarande lönesystemet lämpligen kunna grupperas i stort sett efter
ovan gjorda uppdelning av kritikanledningarna.

Myndigheterna, av vilka praktiskt taget samtliga jakande besvarat en av
revisorerna framställd fråga om bestämmelsernas innehåll föranlett administrativt
merarbete och åtskilliga även bejakat en fråga om framställningar
till Kungl. Maj:t eller vissa myndigheter i större utsträckning erfordrats i
lönefrågor, ha även på fråga om några särskilda bestämmelser vållat speciella
svårigheter framfört erinringar härutinnan i skilda hänseenden.

Riksdagens revisorer åberopa i sin argumentering för en revision ur företrädesvis
administrativa synpunkter av det statliga avlöningsväsendet till
en början dels vad statens lönenämnd i utlåtande den 28 februari 1948 yttrat
därom, alt sammanförandet i Saar av avlöningsbestämmelser för tjänstemän
inom olika förvaltningsområden med sinsemellan olikartade förhållanden
medfört, att särbestämmelserna erhållit en sådan omfattning, att de all -

214

männa grunddragen i avlöningssystemet icke framträdde med önskvärd
tydlighet, dels ock ett uttalande av statsutskottet under riksdagsbehandlingen
år 1948 av förslaget till Saar, att det förefölle utskottet som om de olika
förvaltningsområdenas intresse av att erhålla för varje förvaltningsområde
avpassade bestämmelser i en lätt överskådlig författning icke tillräckligt
beaktats. Revisorerna konstatera nu, att under tiden efter det dessa uttalanden
gjordes ytterligare ett antal grupper befattningshavare underkastats
Saar och att denna utveckling medfört särbestämmelser i stor mängd. På
grund härav framhålles, att den förbättrade systematik och i vissa hänseenden
även bättre överskådlighet, som kännetecknade Saar vid dess utfärdande,
efter hand i stor utsträckning gått förlorad. Särskilt markant vore
delta inom det högre undervisningsväsendet. För den sålunda framförda
meningen ha riksdagsrevisorerna stöd i uttalanden av statskontoret (sid. 5)
och skolöverstyrelsen (sid. 8). Häremot står vad som beträffande Saar anförts
av försvarets civilförvaltning (sid. 3 och 4) och av järnvägsstyrelsen
(sid. It), vilka verksstyrelser finna detta reglemente i stort sett tillfredsställande.
Kammarrätten vill för sin del ansluta sig till den sistnämnda
meningen. Den brist på överskådlighet och systematik, som måhända numera
kan anses vidlåda Saar, och den detaljerade utformning, som bestämmelserna
erhållit, måste ses mot bakgrunden av statsverksamhetens utsträckning
till sinsemellan olikartade och allt flera områden. Detta förhållande
leder oundgängligen till att komplexet av bestämmelser får sitt innehåll
bestämt efter olika förvaltningsområdens behov av särskild reglering. Fn viss
differentiering måste alltså godtagas såsom av angivna skäl ofrånkomlig.
Den torde också vara att föredraga framför tidigare gällande ordning, då
olika författningar gällde för särskilda områden av statsförvaltningen; enligt
uppgift å sid. 37 utgör Saar jämte avlöningsreglementet för folkskolan
motsvarigheten till tio avlöningsreglementen, fyra kungörelser och två kungl.
brev. Stor vikt får emellertid anses ligga därpå, att åt differentieringen icke
givas överdrivet stora dimensioner. Huruvida och i vad mån onödigt differentierade
bestämmelser förekomma torde icke kunna utrönas utan särskild
undersökning; den tid som stod till förfogande vid senaste lönereglering var,
såsom revisorerna framhålla (sid. 56), icke tillräcklig för sådana specialundersökningar,
som erfordrades för att förenkla lönesystemet genom borttagande
av särregler för olika förvaltningsområden. Kammarrätten ansluter
sig till revisorernas åsikt, att sådan undersökning numera bör igångsättas
såsom ett led i arbetet på att förenkla lönesystemet. Undersökningen bör
även avse de efter berörda lönereglering nytillkomna särreglerna.

Sina i anslutning till diskussionen om Saar gjorda uttalanden om följdverkningarna
för undervisningsväsendet ha riksdagsrevisorerna icke grundat
enbart på anmärkta företeelser beträffande nämnda reglemente, såsom bristande
överskådlighet och försämrad systematik, utan därjämte på antalet
av och innehållet i andra löneförfattningar. Anmärkningarna i denna del
rikta sig således mot att hela det för det högre undervisningsväsendet gällande
författningsmaterialet icke sammanförts till ett färre antal författningar
och behandlats i en koncentrerad, lätt överskådlig form. Kammarrätten,
som finner vad i detta hänseende anförts av skolöverstyrelsen (sid.
8—9, 13—14) och av riksdagsrevisorerna (sid. 40. 46—47) vara synnerligen
välgrundat, anser sig böra biträda meningen, att ett särskilt lärarlönereglemente
bör införas. Om så sker, förringas också i någon mån de ovan behandlade
anmärkningarna beträffande bland annat överskådligheten i Saar jämte

215

tilläggsförfattning. I övrigt synes någon utbrytning av särskilda bestämmelser
icke böra ske, och det kan alltså icke förordas att, såsom telestyrelsen antytt
(sid. 10), lönebestäminelser för kommunikationsverken skulle sammanföras
i special författningar.

Vad därefter angår mångfalden detaljföreskrifter och specialregler såväl
i som utom Saar har det slätt klart lör myndigheterna, all den ingående
regleringen såsom orsak bar bland annat en kanske särskilt bland tjänstemännen
förefintlig strävan efter så kallad millimeterrättvisa. Så har försvarets
civilförvaltning fäst uppmärksamheten på att under de senaste åren
vid sidan av de grundläggande avlöningsförfattningarna utfärdats eu mångfald
särbestämmelser samt framhållit, att flertalet av de bestämmelser vid
sidan av Saar, som reglera olika löneförmåner, äro alltför komplicerade.
Vidare har generalpoststyrelsen framhållit önskvärdheten av att icke alltför
stora utvidgningar göras från tidigare i avlöningsfrågor uppdragna riktlinjer
(sid. 10). Riksdagsrevisorerna för sin del, vilka instämma med ett yttrande
av sistnämnda verksstyrelse att kompromisser vid förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer i många fall utgöra grunden till komplicerade
bestämmelser, finna den uppfattningen riktig, att millimeterrättvisan
fått för stort utrymme; ett avlöningssystem som vore mindre detaljerat än
det nuvarande skulle, enligt revisorernas mening, generellt sett icke behöva
inkräkta på rättvisesynpunkterna. De påtala även, i likhet med försvarets
civilförvaltning, skolöverstyrelsen och telestyrelsen, att representanter för
myndigheterna ofta icke få tillfälle att i samband med löneförhandlingar
öva nämnvärt inflytande på författningarnas innehåll och utformning. Att
genom riksdagsrevisorernas initiativ tillfälle beretts myndigheterna att t ramföra
sina synpunkter på avlöningsväsendet har alltså varit synnerligen påkallat.
Kammarrätten finner sig böra helt biträda vad myndigheterna och
revisorerna i nyss berörda hänseenden anfört. De framställda anmärkningarna
torde böra beaktas såväl vid blivande förhandlingar som vid den översyn
för borttagande av särregler, som i det föregående förordats. De specialregler,
om vilka nu är fråga, framstå enligt de av myndigheterna och revisorerna
framförda allmänna synpunkterna såsom påbyggnader på lönesystemet
ägnade att över hövan komplicera tillämpningen. Ur statsverkets
synpunkt äro utan tvivel enkla bestämmelser att föredraga framför mera
komplicerade; med hänsyn till önskemål om rättvisa verkningar i de enskilda
fallen blir avvägningen här eu fråga som eventuellt torde få lösas i
samband med fastställande av lönebeloppen.

Mängden av detaljföreskrifter beror emellertid icke enbart på att hänsynstagande
till rättvisesynpunkter fått försteg framför eu strävan efter klara
och enkla bestämmelser. Jämsides härmed föreligger en påtaglig strävan
att olika fall. i stället för att inordas huvudsakligen under generella regler,
skola få klar täckning i författningstext. Myndigheternas uttalanden ger vid
handen, att detaljreglerande bestämmelser och anvisningar underlätta ställningstagandet
i skilda avseenden. Av försvarets civilförvaltning framhålles,
att systemet med anvisningar har många förtjänster och är väl värt att
ytterligare utvecklas (sid 3). Järnvägsstyrelsen förordar, alt bestämmelserna
belysas med exempel i större utsträckning än redan skett (sid. 12), och
andra förvaltande verk anse behov föreligga av eu närmare reglering i vissa
angivna fall (sid. 32). Endast telestyrelsen har förordat övergång från
specialregler till befogenhet för myndigheterna att själva besluta om vad
som bör gälla i fall då en generell regel medför ett obilligt resultat.

216

Den nu berörda ingående detaljregleringen i lönefrågor, vilken får anses
ha kommit till stånd i såväl statsverkets som tjänstemännens intresse, kan
antagas inverka på antalet till kammarrätten inkomna besvärsmål angående
sådana frågor. Nedan lämnas en specifikation över antalet årligen inkomna
avlönings- och anmärkningsmål under den senaste tioårsperioden:

år

1945

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1954

antal

832

816

560

616

500

543

467

442

463

402

Även om nedgången under åren närmast efter år 1945 av antalet inkomna
mål torde huvudsakligen få tillskrivas den inskränkning av militär beredskap,
som ägde rum sistnämnda år, lärer den omständigheten att besvärsfrekvensen
övervägande fortsatt att successivt nedgå de senaste sex åren,
därunder medeltalet varit omkring 470 mål, få anses tyda på ett samband
med den utformning, som lönesystemet fick vid löneregleringen åren 1947—
1948, då ju beträffande detaljregleringen en avsevärd omläggning genomfördes
i olika hänseenden i förhållande till vad som tidigare gällt. Någon
tvekan torde ej råda om att denna utveckling beträffande antalet besvär är
till fördel för myndigheter och enskilda och ej bör bringas att upphöra eller
vändas i sin motsats.

Riksdagsrevisorerna ha vidare till närmare diskussion upptagit några av
de hörda myndigheterna framförda, vissa angivna förmåner berörande förslag
till borttagande av detaljföreskrifter eller förenklingar av sådana. Dessa
förslag avse vikariatsersättningar, löneklassplaceringar och semester.

De av revisorerna anförda synpunkterna beträffande förordnanden mot
vikariatsersättning synas värda det största beaktande. Kammarrätten måste
likväl ställa sig tveksam i fråga om lämpligheten av att helt slopa vikariatsersättning.
Det torde nämligen vara svårt att bortse från att sådan ersättning,
där den är av någon betydenhet för tjänstemannen, ytterst tjänar
statsnyttans intresse genom att utgöra ett incitament till ökade insatser.
Även från rättvisesynpunkt synes en sådan bestämmelse knappast kunna
undvaras, enligt vilken ett utfört verkligt arbete av något större omfattning,
tillhörande högre tjänst, skall särskilt honoreras. Kammarrätten finner
emellertid en begränsning av den nuvarande rätten till vikariatsersättning
vara önskvärd och anser de huvudsakliga motiveringar härför, som angivits
i ett av järnvägsstyrelsen skisserat förslag (sid. 23), vara välgrundade. Men
lämpligare än en fixering till visst minimiantal dagar, som vikariat eller
bestridande av göromål i högre tjänst enligt järnvägsstyrelsen borde omfatta,
för att rätt till vikariatsersättning skulle inträda, torde vara en begränsning
så bestämd, att vederbörande myndighet skall ha att i varje särskilt fall
pröva, huruvida med ett förordnande kan anses följa merarbete av sådan
beskaffenhet, att vikariatsersättning skäligen bör utgå. Dylik modifiering

217

av järnvägsstyrelsens förslag, varigenom avgörande vikt ej skulle tilläggas
ett visst dagantal utan det i stället lades i myndighetens hand att enligt
nämnda norm alltefter omständigheterna avgöra frågor om vikarialsersättning,
måste anses påkallad med hänsyn till de skiftande förhållanden, som
beträffande organisation och arbetsformer iiro rådande hos olika förvaltande
myndigheter. För kammarrätten, som ju icke är ett förvaltande verk utan
en förvaltningsdomstol med klart markerade skillnader mellan de högre och
lägre tjänster som komma i fråga vid vikariatsförordnanden, är modifieringen
högst betydelsefull. Vad vattenfallsstyrelsen anfört angående viss
omformulering av föreskriften om ersättares befrielse från skötseln av
arbetsuppgifterna i den egna tjänsten synes böra komma till utförande.

Fn översyn i syfte att utmönstra alltför komplicerade detaljföreskrifter
bör i enlighet med vad flera myndigheter och revisorerna anfört även inbegripa
en särskild undersökning för åstadkommande av ett förenklat system
i fråga om löneklassplacering. Vad kammarrätten tidigare anfört på tal om
den ingående detaljregleringen gäller även de av revisorerna särskilt behandlade
frågorna om reglerna för placering i löneklass, för semester och för
särskilda ersättningar, lönetillägg och tilläggsarvoden.

Det här ovan inledningsvis anmärkta förhållandet att löneföreskrifterna
äro uppdelade i flera olika författningar utgör självfallet eu anordning som
ur rent lagteknisk synpunkt är föga rationell. Det må beträffande denna
splittring av författningsmaterialet, vilken betecknats såsom en av huvudanledningarna
till kriliken mot det nuvarande statliga löneväsendet, hänvisas
till vad vattenfallsstyrelsen härom anfört (sid. 12). Uppdelningarna
äro ju i allmänhet betingade av att huvudförfattningarna utfärdats av Ivungl.
Maj:t jämlikt riksdagens bemyndigande, varefter Ivungl. Maj:t i särskilda
författningar meddelat tilläggsbestämmelser med detaljregleringar av olika
lönespörsmål och med anvisningar för tillämpningen.

I anvisningarna lämnas i stor utsträckning upplysning om vid förarbetena
gjorda överväganden och uttalanden genom att innehållet i kommittéutlåtanden
och propositioner, ibland även i riksdagsskrivelser, där återgives.
Förfaringssättet leder till att anvisningarna bli långa och till synes omständliga.
I och för sig synes behov föreligga av eu överarbetning till befordrande
av större koncentration än som i allmänhet kännetecknar anvisningarna.
Då emellertid flera myndigheter ansett detta system vara av stort värde ur
tillämpningssynpunkt och anmält behov av att systemet u Ibygges, finner
sig kammarrätten icke kunna förorda någon ändring därav.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening ej förekommit,
ha deltagit undertecknad president, kammarrättsråden von Unge, Christer -son, föredragande, och Hybbinette samt tillförordnade assessorerna Villard
och Grunander.

Stockholm den 13 januari 1955

Underdånigst
N. QUENSEL

John Hanson

218

Gencraltullstyrelscns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1954
församlade revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

1 ill fullgörande härav får styrelsen, med återställande av remissakten,
anföra följande.

Beträffande erfarenheterna av 1947 års Saar gjorde styrelsen i skrivelse
till finansdepartementet den 9 januari 1948 bland annat det uttalandet, att
handläggningen av avlöningsfrågor på det hela taget medfört ökning av
arbetet och krävt högre kvalificerad personal än tidigare, även om reglementet
i vissa avseenden syntes ha medfört förenklingar. Genom den år
1948 företagna överarbetningen av 1947 års Saar vunnos emellertid åtskilliga
förbättringar, icke minst i fråga om överskådlighet och tydlighet. Vissa med
det nya reglementet förenade övergångssvårigheter, bland annat i form av
tidsödande lönetursomräkningar, kunna numera anses vara övervunna.
Vidare har praxis i fråga om tillämpningen av Saar 1948 jämte tilläggsbestämmelser
och övriga följdföreskrifter, frånsett de under senaste tid tillkomna,
vunnit en viss stadga. Såsom anförts i skrivelse till riksdagens revisorer
den 12 mars 1954, här bilagda i avskrift, har styrelsen kommit till den
uppfattningen, att bestämmelserna, såvitt tullverket angår, på det hela taget
väl uppfylla rimliga anspråk både i form och sak. Vissa av de frågor, som
berörts i revisorernas berättelse, behandlas närmare här nedan.

Den av revisorerna såsom tänkbar nämnda åtgärden att sammanslå Saar
och TB Saar till en författning kunde visserligen göra det något lättare att
hantera dessa bestämmelser, men den vunna förbättringen torde knappast
komma alt bli mera påfallande. Styrelsen anser det också vara naturligt och
ur liera synpunkter till fördel, om bestämmelser av förevarande slag äro
uppdelade på dels grundläggande stadganden, som beslutas av riksdagen,
dels ock därtill hörande, av Kungl. Maj:t utfärdade tillämpningsföreskrifter.
För tullverket har den hittills gällande ordningen icke medfört några större
olägenheter. Styrelsen avser att i eu kommande författningshandbok sammanföra
samtliga för tullverket gällande bestämmelser på avlöningsområdet.
Dylika handböcker föreligga redan hos vissa ämbetsverk, t. ex. postverket.
Fn centralt utarbetad avlöningshandbok för hela statsförvaltningen eller
större delar därav skulle måhända underlätta handläggningen av avlöningsärendena.

Vad revisorerna anfört såsom skäl för slopande av systemet med vikariatsersättning
vid förordnande på högre tjänst är enligt styrelsens uppfattning
icke tillämpligt i fråga om tullverkets personal. Beträffande vikariatsförordnanden
vid tullverket har generaltullstyrelsen, i anslutning till punkten 1
av anvisningarna till 6 § i TB Saar, utfärdat vissa normerande föreskrifter
genom cirkulär den 15 december 1952 (Tullverkets författningssamling nr
257), varav tryckt exemplar här bilagts. Föreskrifterna ha medfört, att
dylika förordnanden i tullverket meddelas praktiskt taget enbart i fall, då
tjänstemannen utför en merprestation av sådan art. att särskild ersättning

219

skäligen l»ör utgå. Ulräknandet av ersättningen sker på enkelt siilt med hjälp
av tabell oeli kan icke anses innebära något betydande arbete. Ehnrn ersättningen
uppgår till relativt ringa belopp — under budgetåret 1953/54 till
icke fullt 325 000 kronor av en avlöningsstat å omkring 50 miljoner kronor

— anser styrelsen därför, alt denna förmån icke bör borttagas. Ett slopande
av systemet med vikariatsersällning lärer dessutom strida mot grunderna
för nuvarande lönesättning och således göra del nödvändigt med eu allmän
omarbetning av löneplanerna.

Såsom styrelsen anfört i förenämnda skrivelse den 12 mars 1954 har tilllämpningen
i tullverket av löneklassreglerna enligt Saar i vissa fall givit
otillfredsställande resultat. En översyn i syfte alt undanröja rena oformligheler
kan här vara påkallad.

I tullverket har systemet med bruttosemester icke medfört några olägenheter.
Såvitt styrelsen kan bedöma skulle eu övergång till nettosemester
knappast innebära någon förenkling men däremot medföra komplikationer
vid semesterberäkningen exempelvis för kust- och gränsbevakningspersonal,
som normalt har att tjänstgöra även å sön- och helgdagar och åtnjuter kompensation
därför genom vissa s. k. fridygn.

Tullverkets tjänstemän måste i regel avlämna läkarintyg för att erhålla
tjänstledighet för sjukdom. Befrielse härifrån är medgiven endast för fall,
som angivits i 218 § andra stycket tjänstgöringsreglementet för tullstaten:

»Tjänsteman, som har sin tjänstgöring förlagd till ort, där verksläkare

icke finnes, må----kunna beviljas sjukledighet utan avlämnande av

läkarintyg under högst tre dagar i följd och högst åtta dagar för kalenderår.
Skyldighet alt avlämna läkarintyg skall dock föreligga, därest tullmyndigheten
med hänsyn till omständigheterna finner sådant intyg erforderligt,
eller sjukledighet ifrågasättes under eller i anslutning till semester eller
annan tjänstledighet. Det skall åligga tjänsteman, som icke avlämnat läkarintyg,
att senast vid återinträde i tjänstgöring avlämna skriftlig försäkran
om att han under ifrågakommande tid är eller varit på grund av viss i
försäkran angiven sjukdom förhindrad tjänstgöra.»

Något missbruk av möjligheten till avgiftsfria sjukdagar torde därför icke
i nämnvärd utsträckning förekomma inom tullverket.

Föreskrifterna om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning på statens
tjänstemän ha först helt nyligen trätt i kraft. Något mera ingående omdöme,
hur tillämpningen i praktiken kommer att utfalla, kan således nu icke lämnas.
Styrelsen vill dock icke underlåta att framhålla, att den nya ordningen

— vilken i princip är avsedd alt ge statstjänstemännen ungefärligen samma
ekonomiska sjukförmåner som hittills — synes komma att kräva en stor
administrativ apparat. Och även om man bortser från det arbete, som vållas
av själva övergången och som kan förutsättas minska i den mån myndigheter
och tjänstemän blivit mera förtrogna med den nya ordningen, förefaller
det uppenbart, att handläggningen av ärenden angående sjuklön och
sjukvård in. in. blir betydligt mera arbetskrävande och fordrar högre kvalificerad
arbetskraft än hittills.

I skrivelsen den 12 mars 1954 framhöll styrelsen, att bestämmelserna om
ersättning för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid i dåvarande utformning
föranlett eif merarbete, som ej stode i rimlig proportion till ersättningens
storlek. Även de nu gällande bestämmelserna i ämnet äro, om än
innebärande vissa förbättringar, komplicerade och tidsödande i tillämpningen.

220

Såsom ovan nämnts exempelvis i fråga om löneklassreglerna kan tillämpningen
av nu gällande författningar på avlöningsområdet stundom leda till
ur skälig synpunkt mindre tillfredsställande resultat. En i och för sig naturlig
strävan att avväga avlöningsförmånerna så rättvist som möjligt har
vidare i vissa fall, exempelvis i fråga om nyss berörda ersättning för tjänstgöring
å obekväm arbetstid, medfört praktiska olägenheter. Allmänt sett
torde emellertid kunna sägas, att avlöningsbestämmelsernas sakliga innehåll
är avvägt på ett tillfredsställande sätt och att de särbestämmelser, som förekomma,
motsvara ett verkligt behov. Möjligheten att utbetala särskild ersättning
till tjänstemännen, då dessa t. ex. vid vikariatsförordnanden utföra en
verklig merprestation, torde även ur psykologisk synpunkt få anses vara av
värde.

Det torde av naturliga skäl möta stora svårigheter att giva en klar, enkel
och överskådlig form åt ett så vitt omspännande komplex av författningar
som det nu förevarande. Även om vissa brister i detta avseende föreligga,
kunna i fråga om de avlöningsbestämmelser, av vilka styrelsen vunnit
längre erfarenhet, några större svårigheter vid uttolkningen icke sägas vara
för handen, såvitt tullverket angår. Det vore givetvis fördelaktigt, om möjlighet
funnes att på ett radikalt sätt begränsa författningarnas omfång samt
ge texten en enklare avfattning än hittills. Emellertid ligger i sakens natur,
att ändringar av ett författningskomplex, beträffande vars tillämpning praxis
hunnit stadga sig, övergångsvis måste medföra åtskilliga olägenheter. För
såvitt ej påtagliga förenklingar av stor betydelse kunna ernås vid eu eventuell
översyn av författningarna på avlöningsområdet, torde det därför böra
övervägas, huruvida en dylik översyn över huvud taget bör göras i vidare
mån än som erfordras för att enstaka smärre oformligheter skola undanröjas.

1 handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom generaltulldirektören,
jämväl byråcheferna Lindberg, Åberg och Bergström, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1955

Underdånigst
För generaltulldirektören:

HILDING LINDBERG

Åke Krantz

Bilaga 1

Till Riksdagens revisorer

Med anledning av Eder anhållan den 10 februari 1954 om vissa uppgifter
rörande tillämpningen av statens allmänna avlöningsreglemente med följdförfattningar
får kungl. generaltullstyrelsen anföra följande.

Genom den överarbetning av 1947 års reglemente, som föregick utfärdandet
år 1948 av nu gällande reglemente, vunnos åtskilliga förbättringar,
icke minst i överskådlighet och tydlighet. Reglementet får ined nuvarande
utformning anses i allt väsentligt vara fullt tillfredsställande. Detsamma
kan i huvudsak sägas även om utfärdade följdförfattningar till Saar.

221

Bestämmelserna i Saar mod tillhörande tilläggs- och övergångsbesläminelser
ha i slort sotl icke föranlett svårigheter i fråga om tolkningen eller
otillfredsställande resultat i tillämpningen. Ej heller kan dessa bestämmelsers
innehall vid en allmän bedömning sägas ha löranlett administrativt
mcrarbele i förhallande lill tidigare gällande bestämmelser. Där i något hänseende
dylikt merarbete uppstått, bar därav föranledd ökning i behovet av
arbetskraft uppvägts av arbctslättnader i andra avseenden. Uppkommande
spörsmål ha i regel kunnat lösas inom ramen för gällande bestämmelser:
framställningar till Kungl. Maj:t eller andra myndigheter ha följaktligen
icke erfordrats i större utsträckning.

1 följande hänseenden har styrelsen emellertid funnit de nuvarande bestämmelserna
leda till resultat, som knappast kunna anses tillfredsställande.

Reglerna för löneklassplaccring i extra ordinarie tjänst vid samtidigt innehav''
av7 lägre ordinarie tjänst synas i vissa fall medföra en gynnsammare
lönelur än som kan anses befogat. Det år i tullverket vanligt, att tjänster
såsom extra ordinarie tullkontorister (Ce 17) besättas med innehavare avordinarie
lägre tjänster inom bevakningskarriären. För löneklassplaceringen
vid slutlig övergång till ordinarie tullkontoristtjänst är det för eu sådan
tjänsteman mest gynnsamt, om han dessförinnan passerat graderna inom
bevakningskarriären (Ca It)—Ca 11—Ca 13—Ca 15). Ifrågavarande extra
ordinarie tullkontorister bruka därför under innehavet av extra ordinarie
tullkontoristtjänst söka ordinarie tjänster inom bevakningskarriären. Det
förekommer sålunda, att extra ordinarie tullkontorister, som den 30 juni
1952 innehade tullvakttjänst i Ca 9, sedermera söka och erhålla tullvakttjänster
i Ca 10 och Ca 11 samt tulluppsyningsmantjänst i Ca 13, vilket
medför en högre löneklassplacering i tjänsten såsom extra ordinarie tullkontorist.

Enligt de givna föreskrifterna skall vid löneklassplacering i begynnelsetjänst
hänsyn tagas till dessförinnan innehavd statlig kollektivanställning.
Någon föreskrift av innebörd, att dylik anställning skall ha omfattat viss
minimitid för att få tillgodoräknas, föreligger icke. Det har i tullverket
inträffat, att kollektivanställning av så kort varaktighet som en månad
givit innehavaren särskilt gynnad ställning vid övergång till tjänst, vaiä
avlöningsreglementet är tillämpligt.

I fråga om oavkortad lön under viss tids sjukledighet, semesterrätt, lön
under semester m. m. kunna vissa svårigheter vid tillämpningen av hithörande
bestämmelser uppstå såvitt fråga iir om tjänstemän, som åtnjuta
halvdagsledighet för sjukdom. Särskilt gäller detta i fall, då heltidsanställd
tjänsteman åtnjuter ofta återkommande längre eller kortare ledigheter
för sjukdom än under hela dagen och än under halva dagen. Förtydligande
föreskrifter äro därför påkallade.

Bestämmelserna om ersättning för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid
ha i nuvarande utformning föranlett ett merarbete med uträknande och
utbetalning av ersättningsbeloppen, som icke står i rimlig proportion till
ersättningsbeloppens storlek. Med hänsyn till att ändring i bestämmelserna
torde komma att inom näraliggande tid genomföras efter beslut av riksdagen.
har styrelsen ansett sig icke böra här närmare ingå på detta ämne.

Vad allmänna resereglementet och därtill anknutna författningar angår
lämnas däri ett betydande utrymme åt skönsmässig bedömning. Av naturliga
skäl torde avsevärda svårigheter råda att vid eu dylik bedömning upprätthålla
likformighet inom olika grenar av statsförvaltningen. Möjligt är där -

222

för, att behov kan föreligga av normerande anvisningar för åstadkommande
av önskvärd enhetlighet i tillämpningen. Bestämmelserna ha emellertid varit
i tillämpning så kort tid, att styrelsen icke vunnit tillräcklig erfarenhet för
framställande av något förslag i ämnet.

Stockholm den 12 mars 1954

Kungl. generaltullstyrelsen
Vidar Fahlander

Lars Erik Lindmark

Bilaga 2

Kungl. generaltullstyrelsens cirkulär
med vissa föreskrifter angående vikariatsförordnanden vid tullverket

(Tullverkets författningssamling 1952:257)

I punkt 1 av anvisningarna till 6 § i tilläggsbestämmelserna till statens
allmänna avlöningsreglemente meddelas vissa föreskrifter av i huvudsak
följande innehåll.

Det åligger myndigheterna att begränsa meddelandet av vikariatsförordnaden
till vad som erfordras för arbetets behöriga gång. Särskilt vid kortare
ledighet behöver vikarie icke 1''örordnas i fall, då göromålen kunna anstå
under tjänstinnehavarens ledighet eller uppdelas på andra tjänstemän i
samma eller högre lönegrad. En förutsättning för meddelande av vikariatsförordnande
i avlöningsreglementets mening å högre tjänst bör vara, att
hänsyn till arbetets behöriga gång kräver, att ersättaren övertager samtliga
eller den huvudsakligaste delen av de med den högre tjänsten förenade göromålen
och för detta ändamål måste befrias från skötseln av arbetsuppgifterna
i den egna tjänsten. För sådana fall där de göromål, som icke utövas
av vederbörande tjänstinnehavare, kunna åläggas tjänsteman i lägre lönegrad
i dennes innehavande tjänst, är det för undvikande av onödiga kostnader
av vikt att tillse, att sådant åläggande men ej vikariatsförordnande
meddelas. Inom reglerad befordringsgång bör vikariatsförordnande meddelas
endast i undantagsfall.

Med tillämpning härav vill kungl. generaltullstyrelsen härigenom föreskriva
som följer.

1- Där generaltullstyrelsen icke annorlunda bestämt, må vikarie ej förordnas
å tjänst såsom kammarskrivare, tullkontorist, tulluppsyningsman,
kustuppsyningsman, gränsuppsyningsman, tullvakt, tillsyningsman, kustvakt,
kontorsbiträde eller skrivbiträde.

2. Utan hinder av vad i punkt 1 sägs må vikarie förordnas å tjänst såsom
kammarskrivare i lönegrad Ca 21, tulluppsyningsman eller kustuppsyningsman
vid ledighet av annan anledning än semester, under förutsättning att
ledigheten omfattar minst 20 dagar i en följd; skolande sådant förordnande
dock icke meddelas för redan förfluten tid eller för tid understigande 20
dagar.

22.1

3. A annan tjänst än i punkt 1 nämnts må vid ledighet, som omfattar
kortare tid i en följd än 8 dagar, vikarie icke förordnas i annat fall än då
med tjänsten äro förenade sådana göromål, som ej kunna anstå under
tjänstinnehavarens ledighet eller uppdelas mellan andra tjänstemän.

4. Förordnande såsom vikarie för tullkontrollör å övergångsstat skall
avse uppehållande av förste kanunarskrivartjänst.

Detta cirkulär skall äga tillämpning från och med den 1 januari 1953, då
generaltullstyrelsens cirkulär den 3 september 19451 i samma ämne skall
upphöra att gälla.

Detta meddelar kungl. generaltullstyrelsen härigenom till vederbörandes
kännedom och efterrättelse.

Stockholm den 15 decemher 1952.

(Personalbyrån.)

1 TFS 1945: 268.

Kungl. generaltullstyrelsen
Hilding Lindberg

Åke Krantz

Riksräkenskapsverkcts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer
uttalat rörande vissa iakttagelser i fråga om de statliga avlöningsförfattningarna.
Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket anföra följande.

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen för de olika myndigheternas
synpunkter och erfarenheter rörande tillämpningen av de statliga avlöningsförfattningarna
synes framgå, att flertalet myndigheter funnit gällande
avlöningsbestämmelser i stort sett tillfredsställande. Emellertid ha på vissa
punkter — exempelvis beträffande reglerna för löneklassplacering -— bestämmelserna
befunnits svårtillämpade eller i tillämpningen leda till otillfredsställande
resultat. Flera av de hörda myndigheterna ha ansett reglerna
om vikariatsersättning medföra praktiska olägenheter, och yrkanden ha
framförts rörande förenkling av dessa bestämmelser. Såsom framgår av
främst skolöverstyrelsens yttrande till revisorerna ha avlöningsbestämmelserna
på undervisningsväsendets område medfört särskilda svårigheter. På
grund av lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden uppstå beträffande
dem ofta svårbedömda lönefrågor. Särskilt vid högre skolor, där Saar äger
tillämpning, har det visat sig att lönefrågorna kräva en oproportionerligt
stor andel av rektorernas och rektorsexpeditionernas arbetstid.

Revisorerna ha antytt några tänkbara vägar, då det gäller att förenkla och
i administrativt hänseende förbilliga det statliga avlöningssystemet. Revisorerna
ha därvid föreslagit att ett särskilt lärarlönereglemente införes.
Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning att åtgärder snarast

224

böra vidtagas för underlättande av arbetet med lönefrågorna för skolmyndigheterna.
I sådant syfte torde i första hand frågan om ett särskilt avlöningsreglemente
för lärarpersonalen inom undervisningsväsendet böra
tagas under omprövning.

Beträffande reglerna om vikariatsförordnande i 8 § Saar ha revisorerna
uttalat, att både administrativa och sakliga skäl tala för att systemet med
vikariatsersättning slopas. Vad angår vikariatslöneförordnandena framhålla
revisorerna, att administrativa skäl måhända tala för att den nuvarande
tidsperioden — sex månader — som erfordras för att vikariatslöneförordnande
skall få meddelas bör förlängas.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning synes i varje fall böra närmare
undersökas vilka möjligheter till begränsning av vikariatsförordnanden som
förefinnas. Bestämmelsen att vikariatslöneförordnande skall meddelas vid
minst sex månaders förordnande synes riksräkenskapsverket dock väl avvägd
och denna minimitid bör enligt riksräkenskapsverkets mening icke
förlängas.

En väsentlig fråga när det gäller att förenkla det statliga lönesystemet är
vidare enligt revisorerna att löneklassreglerna underkastas en grundlig översyn.
Såsom riksräkenskapsverket framhållit i sin skrivelse till revisorerna
den 11 mars 1954 anser även ämbetsverket det förtjänt att undersökas om
ett förenklat system för löneklassplacering kan åstadkommas.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxetius, Wildeman, Stenström samt tillförordnade byråchefen Thorson
deltagit.

Stockholm den 21 december 1954

Underdånigst
BERNT NEVRELL

EVERT CRONMARK

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 28 oktober 1954 anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna,
får sakrevisionen framhålla följande.

Ur allmänt ekonomiska synpunkter är det en fråga av största vikt, alt
avlöningsbestämmelserna för de statsanställda erhålla en så klar och entydig
utformning som möjligt. Invecklade och svårtolkade författningsbestämmelser
föranleda onödiga uppoffringar av tid och därmed också av statsmedel
icke enbart för de statstjänstemän, som närmast ha till uppgift att
i sitt dagliga arbete tillämpa bestämmelserna, utan även för alla dem, vilkas
förmåner regleras av författningarna. Lönefrågorna ha nämligen på ett helt
annat sätt än tidigare kommit i blickpunkten under det senaste årtiondet.

225

Den av riksdagens revisorer nu förebragta utredningen rörande tillämpningen
av de statliga avlöningsförfattningarna ger belägg lT»r angelägenheten
av alt energiska åtgärder vidtagas i syfte att förenkla bestämmelserna. Den
självklara utgångspunkten för detta arbete bör vara. att den nuvarande kostnadsramen
icke spränges.

Tillkomsten av 1947 års avlöningsreglemente innebar på sin tid ett icke
betydelselöst steg framåt till åstadkommandet av enklare avlöningsbestämmelser.
Inom reglementets ram sammanfördes sålunda de förmåner, som
voro förenade med olika typer av statstjänster och vilka tidigare redovisades
i ett flertal författningar och kungl. brev. Mot den logiska uppbyggnaden
av reglementet kunna invändningar icke resas. Tabellverket, från vilket
direkt kan utläsas årslöner, månadslöner och daglöner samt olika löneavdrag,
innebar en icke oväsentlig förenkling vid en jämförelse med förhållandena
före reglementets tillkomst.

Frågar man sig då varför avlöningssystemet tenderar att bli alltmera komplicerat,
måste hänvisas till de moderna formerna för löneregleringsarbetet.
För personalorganisationerna framstår det numera såsom en självklar rätt
att vid förhandlingsbordet medverka icke endast vid de grundläggande förmånernas
fastställande utan jämväl vid utformningen av detaljerna i reglementet.
Det är just i förhandlingsarbetet beträffande dessa senare frågor, som
avigsidorna med det nuvarande systemet kommit till synes. Då det här i
allmänhet gällt sådana spörsmål, vilkas lösande i ena eller andra riktningen
icke kommit att få konsekvenser för hela förvaltningen, har större utrymme
förelegat för olika lösningar. I en i och fyr sig förklarlig strävan att nå
enighet ha därvid motsättningarna överbryggats genom kompromisser, om
vilkas rätta innebörd de förhandlande parterna ej sällan haft olika uppfattningar
och vilkas konsekvenser först visat sig vid tillämpningen av de
komplicerade och ibland undanglidande formuleringar, som sedermera måst
väljas. De problem, som tjänsteförteckningsrevisionen ställde och alltjämt
ställer statsförvaltningen inför, äro så kända vid det här laget, att denna
fråga icke nu behöver ytterligare omvittnas.

Orsakerna till alt utvecklingen blivit den ovan skisserade synas — som
ovan antytts — vara att söka i de svårigheter, som yppat sig i förhandlingsarbetet.
Trycket på statens förhandlare att ernå en uppgörelse (jmf statsutskottets
uti. nr 88 s. 6 till 1954 års riksdag) har sålunda ibland tvingat
till eftergifter, vilka — sedda var för sig — måhända icke alltid framstått
såsom betydelsefulla men tillsammantagna medverkat till uppkomsten av ett
komplicerat lönesystem. Å andra sidan ha personalorganisationernas representanter
i sitt handlande ansett sig nödsakade att noga aktgiva på att förhandlingarna
icke resultera i försämringar i förmåner för någon personalgrupp,
även om dessa försämringar skulle vara av förhållandevis underordnad
betydelse och väl motvägas av förbättringar, om man ser förhandlingsresultatet
såsom en enhet.

Svårigheterna i förhandlingsarbetet ha även ökat därigenom, att verksledningar
icke alltid iakttagit den återhållsamhet i lönefrågor, som framstår
såsom naturlig i deras ställning som företrädare för arbetsgivaren. Det torde
icke vara uteslutet, att man ibland ansett det vara bättre att stödja i och
för sig diskutabla krav från personalhåll och därigenom skapa breda marginaler
för den kommande slutgranskningen än att framlägga mera reellt
underbyggda yrkanden. Sett på längre sikt måste emellertid ett dylikt system
innebära allvarliga faror icke minst för verken själva i deras förhållande

15 Rev. berättelse ang. statsverket är 7954. It

226

till både statsmakterna och personalorganisationerna, vilket erfarenheterna
från tjänsteförteckningsrevisionen lära ådagalägga. Av angivna skäl ha statens
förhandlare icke alltid erhållit och i förhandlingsarbetet kunnat nyttiggöra
förvaltningsorganens ingående sakkunskap beträffande det egna verket,
som borde vara omistlig i detta sammanhang.

Med det nu anförda har sakrevisionen sökt belysa några av huvudorsakerna
till det uppkomna läget. Den frågan uppställer sig då, vilka vägar
kunna anses framkomliga för att få en bättre ordning till stånd. Härvid
synes i första hand böra undersökas, om förhandlingsarbetet i fortsättningen
måste inriktas på så vida fält som hittills skett och om icke önskemålet om
»millimeterrättvisa» i större utsträckning bör få vika för kravet på enkla
och entydiga föreskrifter. Under alla förhållanden lärer det vara ofrånkomligt
att snarast ompröva hela den svårlösta frågan om förhandlingsförfarandet
och vad härmed sammanhänger.

Om behovet av den av revisorerna påyrkade revisionen av avlöningsförfattningarna
synes icke någon tvekan kunna råda. En verklig förenkling
ernås emellertid icke genom att från reglementet utmönstra en rad bestämmelser,
omfattande förmåner, som sedermera skola regleras genom olika
kungl. brev eller av verken själva. Tvärtom får en dylik omläggning i det
långa loppet betraktas såsom en försämring, då personalen inom olika grenar
av förvaltningen kommer att noga aktgiva på varje grupps förmåner i skilda
hänseenden och, under hänvisning till praxis å annat håll, söka påverka
vederbörande verksledningars beslut eller besvärsvägen vinna stöd för en
förmånligare tillämpning. Ett exempel härpå utgöra de nuvarande bestämmelserna
om ledighet med B-avdrag för enskilda angelägenheter. Riktpunkten
måste vara att klart, uttömmande och entydigt samt gärna i tabellform,
där så låter sig göra, redovisa de förmåner, som äro tillförsäkrade de statsanställda.

Revisorerna ha ånyo upptagit frågan om ett särskilt avlöningsreglemente
för lärarna vid de högre skolorna. Det kan icke bestridas, att just på detta
löneområde tjänsteförteckningsrevisionen föranlett omfattande särbestämmelser,
som till sin innebörd äro både komplicerade och svårtolkade. Dessa
bestämmelser kunna emellertid knappast bliva nämnvärt lättare att tillämpa,
om de sammanfattas i ett särskilt reglemente. Då vidare riktpunkten för
löneregleringsarbetet måste vara att sammanjämka olika statstjänargruppers
förmåner i stället för att fjärma dem från varandra, synes det tveksamt, om
en dylik uppspaltning är att förorda. Det bör även hållas i minnet, att resultatet
av en sådan uppdelning skulle bliva, att rektorsexpeditionerna finge
ytterligare ett reglemente att tillämpa. Kontorspersonal och vaktmästare
måste nämligen förutsättas även i fortsättningen bliva underkastade Saar.

Vad så angår de speciella frågor, som närmare diskuterats i revisorernas
utredning, må i fråga om ersättning vid vikariat följande framhållas.

Uppbyggnaden av avlöningsreglementet och befordringsgångarna öppnar
små möjligheter för flertalet verksledningar att stimulera de anställda till
arbetsprestationer, som höja sig över genomsnittet, eller honorera framstående
duglighet. En av de utvägar, som nu stå till buds, är emellertid att
genom förordnande å högre tjänster medgiva vikariatsersättningar. Med de
tabellverk, som stå till förfogande, synes uträknandet av dessa ersättningar
knappast vara särskilt betungande. Å andra sidan torde denna möjlighet att
medgiva särskild gottgörelse ha utnyttjats i icke avsedd omfattning, varför
en lämplig avgränsning av vikariaten skulle medföra en betydande förenk -

227

Ung. Del må emellertid lillika erinras, all före det nuvarande lönesystemets
införande och under krisåren vissa sådana begränsningsregler meddelats,
vilka sedermera avlägsnats.

Det synes vara förtjänt alt övervägas, om icke i förenklande syfte hela
vikariat slönebegreppet skulle kunna utmönstras ur reglementet. 1 stället
borde eu långtidsvikarie kunna avlönas såsom extra tjänsteman.

Saars bestämmelser rörande löneklassplacering inneburo ett stort framsteg
i förhållande till vad som tidigare tillämpades. Den nu föreliggande
utredningen ger klart vid handen, att dessa bestämmelser i vad de reglera
övergången från arbetaranställning och arvodestjänst till lönegradsplacerad
tjänst böra överses. Avstegen från grundreglerna i samband med revisionen
av tjänsteförteckningarna ha icke heller kunnat undgå att lämna spår efter
sig. Att arbetet med löneklassplaceringarna varit svårbemästrat torde emellertid
främst bero på att ständigt nya grupper införts under reglementet.
Dessa svårigheter äro emellertid av övergående natur.

Revisorerna ha vidare berört frågan om övergång från bruttosemester till
nettosemester. Då härigenom eu klarare anknytning skulle vinnas till semesterlagens
bestämmelser och — såvitt nu kan bedömas — en avsevärd förenkling
komme att ernås, förefaller angeläget att åtgärder snarast vidtagas
för att förbereda en dylik omläggning.

I fråga om sjukvårdsförmånerna utgör den reglering av dessa förmåner,
som efter förhandlingar med personalorganisationerna nyligen beslutades av
riksdagen, ett typexempel på hur önskemålet om en samförståndslösning
satts före kravet på enkla och ändamålsenliga bestämmelser. Det synes vara
förtjänt att övervägas, om icke den nu pågående utredningen om verksläkarorganisationen
in. m. skulle kunna inriktas på mycket radikala förenklingar
av dessa bestämmelser.

Till slut må endast konstateras, att enligt utredningen kostnaderna för
uträknandet av ersättningen för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid enligt
kungörelsens tidigare lydelse på ett tjänsteställe beräknats uppgå till
10 procent av ifrågakommande ersättningsbelopp, vilken uppgift i viss mån
belyser den ekonomiska räckvidden av hithörande problem.

Av det anförda torde framgå, alt enligt sakrevisionens uppfattning de i
det föregående redovisade frågorna böra göras till föremål för utredning,
därvid revisorernas synpunkter böra vinna vederbörligt beaktande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Sällfors, Lindencrona, Ward, Cardelius,
Lundgren och Birke.

Stockholm den 10 januari 1055

Underdånigst
Statens sakrevision
WILHELM BJÖRCK

K. A. Lindbergson

228

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 anbefalld avgiva utlåtande över riksdagens
år 1954 församlade revisorers iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna
får statens organisationsnämnd anföra följande.

Vid organisationsundersökningar inom såväl den civila som militära statsförvaltningen
har organisationsnämnden ofta kunnat konstatera, att svåröverskådliga
och invecklade författningar och detaljföreskrifter icke minst
inom det statliga avlöningsväsendet verkat hämmande på möjligheterna till
ett rationellt administrativt arbete och att de föranleda arbete, som icke
alltid synes rimligt i förhållande till resultatet. Nämnden vill därför instämma
i revisorernas kritik av det nuvarande statliga avlöningsväsendet
och kan i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter och förslag, som revisorerna
framlagt rörande olika detaljspörsmål i avlöningssystemet i syfte att
i administrativt avseende förenkla och förbilliga detsamma.

Enligt nämndens uppfattning är det av vikt att en radikal förenkling av
hela det statliga avlöningssystemet sker. Nämnden vill i detta sammanhang
framhålla, att ett slopande av systemet med vikariatsersättning samt en
förenkling av reglerna för löneklassplacering och beräkning av semester
sannolikt skulle medföra icke oväsentliga arbetsbesparingar, eftersom ärenden
rörande nämnda förhållanden höra till de mest frekventa och arbetskrävande
inom lönesystemet. En reducering av antalet löneplaner skulle
vidare innebära påtagliga fördelar i olika hänseenden.

Nämnden anser att den av revisorerna förordade översynen av avlöningssystemet
snarast bör komma till stånd. Att så sker påkallas även av att den
allmänna sjukförsäkringen kommit att än mer komplicera det nuvarande
avlöningssystemet och otvivelaktigt kommer att medföra eu ytterligare ökning
av avlöningsgöromålen hos de statliga förvaltningsorganen. På grund
av sistnämnda omständighet är det angeläget att — i avvaktan på resultatet
av den mera grundliga översynen — vid förhandlingar med personalorganisationer
uppkommande möjligheter till mera begränsade förenklingar
inom ramen för det nuvarande systemet tillvaratagas. Nämnden vill slutligen
framhålla önskvärdheten av att samtidigt som den förordade översynen sker
av avlöningssystemet en översyn med samma syfte även sker av det allmänna
resereglementet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Göran Petterson och Ståhl samt såsom
föredragande byrådirektör Bruno.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

229

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har skolöverstyrelsen anbefallts att
senast den 20 januari 1955 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1954 församlade revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga
avlöningsförfattningarna.

Med anledning härav får överstyrelsen åberopa sitt yttrande i ärendet den
15 juni 1954 till revisorerna, varav avskrift bifogas, överstyrelsen vill dock
tillägga följande.

Enligt 8 § Saar skall lönegradsplacerad tjänsteman, som erhåller vikariatslöneförordnande,
tillerkännas samma avlöningsförmåner som innehavare
av den tjänst, förordnandet avser. Den, som icke innehar i reglementet
avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall i stället anställas som extra tjänsteman
med placering i lönegrad med samma ordningsnummer, som gäller för
den uppehållna tjänsten.

Enligt överstyrelsens mening är det angeläget, att antalet anställningsformer
minskas. Överstyrelsen förordar därför, att varje tjänsteman, som
erhåller vikariatslöneförordnande, vare sig han i övrigt innehar lönegradsplacerad
tjänst eller icke, skall anställas som extra tjänsteman i lönegrad,
med samma nummer som den uppehållna tjänsten. Sistnämnda tjänst kan
undantagsvis tillhöra samma lönegrad som eller lägre lönegrad än den
tjänstemannen själv tillhör. I reglementet bör föreskrivas, att sådan tjänsteförening
må godtagas. Lärare, som efter vikariatslöneförordnande anställes
som extra lärare, bör vidare uppbära kalendermånadslön och ej läsårsdaglön.
Genom denna omläggning skulle flera särbestämmelser om vikariatslöneförordnanden
kunna utrensas ur Saar och TB Saar.

Vidare vill överstyrelsen understryka vikten av, att frågan om förenklingar
i det statliga lönesystemet snarast möjligt utredes samt att särskilda lönereglementen
för lärare utfärdas, i vilka deras speciella förhållanden mera
beaktas än vad nu är fallet. Vid utredningen bör tillses, att de från och med
den 1 januari 1955 gällande samordningsbestämmelserna beträffande avlöningsförmåner
enligt det statliga lönesystemet och den allmänna sjukförsäkringen
radikalt förenklas.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén samt ledamöterna
Wejle, Sjöstedt, Ulne, föredragande, och Grendin.

Stockholm den 12 januari 1955

JOHN ULNE

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

Brita Linnér

230

Bilaga 1

Till Riksdagens revisorer

Med anledning av Eder skrivelse den 10 februari 1954 angående det statliga
lönesystemet får kungl. skolöverstyrelsen anföra följande.

Allmänna synpunkter.

Saar jämte tilläggs- och övergångsbestämmelser samt statens löneplansförordning
tar ett utrymme av 144 sidor av stort format i bihanget till statsliggaren.
Därutöver regleras i särskilda författningar väsentliga frågor om
tjänstemännens löneförmåner, t. ex. ersättning för resor. Pensionsförmånerna
regleras i 2 särskilda reglementen, ett för tjänstepension och ett för familjepension.
Pensionsreglementena jämte tillämpningsföreskrifter är likaledes
vidlyftiga och så pass svårtolkade att knappast någon, som ej är pensionsexpert,
kan tillämpa dem. Bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet regleras
i instruktioner, stadgor och arbetsordningar in. in., vilka ofta är ganska
omfattande.

För en tjänsteman, som ej i tjänsten har att handlägga löne- och pensionsfrågor,
torde det vara svårt att få en överblick över vilka av alla dessa
bestämmelser som är aktuella för honom och över vad de innebär i fråga
om hans rättigheter och skyldigheter. Men även för de löneutbetalande
myndigheterna medför reglementena stora svårigheter. Detta gäller särskilt
inom skolväsendet. På grund av lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden
uppstår för dem ofta svårbedömda lönefrågor. Det har visat sig, att särskilt
vid högre skolor, där Saar äger tillämpning, lönefrågorna kräver en oproportionerligt
stor andel av rektorernas och rektorsexpeditionernas arbetstid.
Inom folkskolan, där ett mera kortfattat och enkelt reglemente gäller, är
förhållandena i detta hänseende bättre.

Överstyrelsen anser det vara angeläget, att lönebestämmelserna för statens
tjänstemän göres mera koncentrerade och samlas i ett fåtal författningar,
som är väl disponerade och formulerade. Pensionsförfattningarnas antal är
visserligen ej så stort, men bestämmelsernas innehåll och utformning är här
i särskilt hög grad i behov av en radikal förenkling. Då antalet statstjänstemän
nu är mycket stort och det statliga lönesystemet i viss mån är normgivande
för det kommunala lönesystemet, är frågan av så stor praktisk
betydelse att det skulle löna sig att på utformningen av löne- och pensionsförfattningar
nedlägga samma omsorg som på lagar av civillags natur.

Om en verklig förenkling skall komma till stånd, torde det vara nödvändigt
att ompröva de allmänna grunderna för lönesystemet. Därvid torde
det ej vara tillräckligt med endast mindre justeringar. Även radikala omläggningar
av vissa löneförmåner torde erfordras, överstyrelsen vill i detta
hänseende framlägga följande förslag till närmare övervägande. Då det
numera fordras förhandlingsöverenskommelser med personalorganisationerna
för att få till stånd ändrade lönevillkor, torde dock möjligheterna att
genomföra dylika förenklingar vara obetydliga.

Det inom statsförvaltningen tillämpade systemet alt i stor utsträckning
förordna vikarier mot vikariatsersättning medför stora praktiska olägenheter.
I större verk kräves ett avsevärt arbete för att t. ex. upprätta listor på
förordnanden för semestervikarier och uträkna vikariatsersättningarnas
belopp. Vid ledighet på en tjänst måste ofta den mest meriterade förordnas
som vikarie och erhålla vikariatsersättning, även om förordnandet medför

2 Ml

olägenheter för den arbetsenhet, där vikarien eljest tjänstgör, och vikarien
pa grund av mindre erfarenhet om arbetet på den uppehållna tjänsten ej
där kan göra samma arbetsinsats som annan personal på denna arbetsenhet.
Statsverkets sammanlagda kostnader för vikariatsersättningar uppgår numera
till avsevärda belopp. För den enskilde tjänstemannen är dock vikariatsersätlningen
i regel ej av större ekonomisk betydelse.

I anvisningar till TB Saar 18 § sägs visserligen, att vikariatsersättning
endast må utgå, om tjänstemannen uppehåller den tjänst eller bestrider
sådana göromål, som avses i förordnandet. Emellertid ar vanligen gränserna
mellan de göromål, som ankommer på eu viss befattning i ett verk, ganska
flytande. Det oaktat torde vikarie förordnas och full vikariatsersättning
allmänt utbetalas, även om skillnaden mellan arbetsuppgifterna på den
lägre och den högre tjänsten ej är särskilt markerade.

Den rationellaste lösningen vore att helt slopa vikariatsersättning samt
i stället införa en föreskrift, att varje tjänsteman är skyldig att utan särskild
ersättning fullgöra göromål på högre tjänst i samma verk. som ålägges
honom. Skyldigheten bör givetvis endast avse sådana tjänster, till vilka
tjänstemannen kan tänkas erhålla befordran med hänsyn till sin utbildning
och tjänsteställning. Med »samma verk» avser överstyrelsen ej verket underlydande
institutioner. Eu sådan anordning skulle närmare ansluta sig till
vad som tillämpas inom den privata arbetsmarknaden. Förordnanden att
uppehålla högre tjänst men utan ersättning kunde i så tall begränsas till
chefstjänster och ett fåtal andra tjänster, vilkas innehavare representerar
verket i förhållande till andra myndigheter och allmänheten.

Däremot bör de nuvarande bestämmelserna om vikariatslöneförordnanden
alltjämt gälla. Då tjänsteman från annat verk eller från underlydande institution
uppehåller tjänst, bör han även vid kortare förordnanden erhålla
vikariatslöneförordnande eller hellre förordnas som extra tjänsteman i den
lönegrad tjänsten tillhör.

I varje fall är de nuvarande bestämmelserna om vikariatsersättning alltför
invecklade. Redan omfattningen av de tabeller och föreskrifter i statens
löneplansförordning, som rör vikariatsersättning, (8 sidor i bihanget till
statsliggaren) visar, att något principiellt fel måste föreligga i utformningen
av bestämmelserna. I allmänhet medför det dock ej större svårigheter att
räkna ut vikariatsersättningens belopp, men endast ett mindre antal befattningshavare
torde ha möjlighet att på egen hand kontrollera beloppets riktighet.
Inom skolväsendet med dess speciella förhållanden kan dock uträknandet
av t. ex. vikariatsersättningen till en vikarierande rektor bli ganska
invecklad, såsom framgår av bilagda avskrift av en överstyrelsens skrivelse
den 20 januari 1954 (Bilaga).

Enligt överstyrelsens mening bör vikariatsersättning — om denna ersättningsform
bibehålies — bestämmas med hänsyn till den lönegrad och ej
den löneklass, som vikarien tillhör i innehavande tjänst. Vikarien skulle i
så fall få samma vikariatsersättning, oavsett vilken löneklass han uppnått
i egen tjänst. Det nuvarande systemet leder till att en äldre mera erfaren
tjänsteman får lägre vikariatsersättning än en i tjänsten yngre tjänsteman,
vilket knappast är rimligt. I vissa fall kan den sammanlagda ersättningen
bli högre än vid innehav av högre tjänst, men då det endast gäller förordnanden
på i regel mindre än 6 månader, bör detta ej tillmätas avgörande
betydelse. Vikariatsersättningen bör även avpassas med hänsyn bl. a. till att
kraven på vikariens behörighet och lämplighet för den högre tjänsten ej

prövas lika rigoröst som vid eu tjänstetillsättning. Överstyrelsen förordar
alltså — om vikariatsersättning finnes böra över huvud taget fortsättningsvis
utgå —- eu återgång till de principer, som gällde före den 1 juli 1947,
dock att vikariatsersättningen dyrortsgraderas.

Bestämmelserna om placering i löneklciss vid tillträde av ny tjänst har
i Saar i flera hänseenden fatt en mera konsekvent utformning än i tidigare
reglementen. Bl. a. är det av stort värde, att det nu finns bestämmelser om
löneklassplacering vid övergång från högre till lägre tjänst. För lärare har
emellertid bestämmelserna om löneklass i ett stort antal fall visat sig vara
svårtillämpade. Detta gäller särskilt i fråga om de speciella löneklassbestämmelserna
vid 1952 års löneuppgörelse (kungörelserna 1952:491 och 7G9).

Löneklassbestämmelserna är emellertid så svårtillämpade, att en radikal
förenkling är påkallad. I det statliga lönesystemet före 1919, då huvudgrunderna
lör det nuvarande systemet började genomföras, innebar uppllyttning
i löneklass i viss mån en befordringsgång. Bl. a. prövades, om
tjänstemannen på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. Sedan
reglerade befordringsgångar i eu eller annan form nu genomförts inom flertalet
områden av statsförvaltningen, kan ifrågasättas, om löneklassystemet
har samma berättigande som tidigare. Vissa slag av tjänster omfattar redan
nu endast en löneklass, t. ex. Cp- och Cb-tjänster.

Med hänsyn härtill vill överstyrelsen till övervägande framföra tanken
att samtliga lönegrader i det statliga lönesystemet endast får omfatta eu
löneklass. I så fall kan begreppet löneklass helt slopas och i författningar
och löneplaner endast angivas lönegrader. Fn mycket väsentlig förenkling
av det administrativa arbetet ernås härigenom.

Om emellertid lönegrader alltjämt anses böra omfatta flera löneklasser,
bör en förenkling ske enligt ettdera av följande 2 alternativ. Enligt det ena
alternativet bör tjänsteman fa tillgodoräkna all tidigare lönegradsplacerad
anställning oavsett lönegrad. Han kommer i så fall att hänföras till slutlöneklassen
efter i regel 9 år. oavsett till vilka lönegrader han befordras. Enligt
det andra alternativet bör tjänsteman ej tillgodoräkna någon tidigare anställning.
\ id befordran bör han dock ej placeras i lägre löneklass än han innehade
i den lägre tjänsten och vid övergång från högre till lägre tjänst eller
til! annan tjänst i samma lönegrad bör han placeras i löneklass med samma
ordningsnummer i lönegraden som dessförinnan.

I båda fallen bör gällande befordringsgångar anpassas med hänsyn till
de nya löneklassreglerna och även i övrigt torde vissa omläggningar av
lönesystemet erfordras.

Reglerna om tjänstledighetsavdray i 28 § Saar och motsvarande föreskrifter
i övriga lönereglementen är mycket vidlyftiga, överstyrelsen vill
ifrågasätta, om icke dessa olika möjligheter att vid tjänstledighet bibehålla
hela eller större delen av lönen bör omregleras så, att avdragen blir mer
enhetliga. I många fall är det icke de bästa tjänstemännen, som utnyttjar
dessa möjligheter, överstyrelsen har i sitt utlåtande den 4 maj 195*4 om
bkalönskommitténs betänkande förordat en utredning om höjt löneavdrag
vid sjukledighet. Enligt överstyrelsens mening kan det övervägas, om tillräckliga
skäl finns för att vid olycksfall i tjänsten in. in. (punkt 6 a) och
tjänstgöringsförbud till förekommande av smittas spridning (punkt 8) utbetala
större lön än vid sjukledighet. Några sakliga skäl varför antalet dagar
med rätt till oavkortad lön vid sjukledighet skall vara olika för tjänstemän
i olika lönegrader föreligger ej. Om denna förmån skall bibehållas, bör

samma dagantal gälla för tjänstemän i alla lönegrader. Med hänsyn till den
goda ekonomi, som flertalet personalorganisationer numera har, är det ej
längre motiverat med B-avdrag vid tjänstledighet för uppdrag i personalsammanslutning
(punkt 10). Denna bestämmelse bör kunna utgå. Detsamma
gäller i fråga om rätt till B-avdrag vid enskild angelägenhet av vikt (punkt
ID. I regel har varje tjänsteman eu eller annan dags semester sparad, som
vid behov kan användas för delta ändamål. Det bör även övervägas, om
det icke vore mera rationellt att vid tjänstledighet för militärtjänst låta de
militära myndigheterna pröva, i vad mån ersättning för avstådd lön skall
utgå.

Dä lärarna har speciella tjänstgöringsförhållanden, har särskilda bestämmelser
för dem måst införas under nästan varje paragraf i Saar och IB Saar,
oaktat endast oundgängligen nödvändiga avvikelser från det statliga lönesystemet
medgivits. Enligt överstyrelsens mening skulle en väsentlig lättnad
i arbetet för skolmyndigheterna vinnas, om ett särskilt lärarlönereglemente
antogs, där lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden mera beaktades än
som nu är fallet. Då skolväsendet omfattar ett mycket stort antal befattningshavare,
inemot 40 000, kan lönesystemet ej härigenom anses bli splittrat
på ett för stort antal specialreglementen. Ett sådant reglemente torde
under alla förhållanden erfordras, då enhetsskolan genomföres. Däremot
torde icke de nuvarande reglementena för övningslärare och lolkhögskollärare
kunna inarbetas i lärarlönereglementet.

Det under senare år tillämpade förhandlingssystemet för fastställande av
statstjänstemannens löner har för skolväsendet visat sig medföra avsevärda
praktiska olägenheter. Tjänstgöringsförhållandena för lärare är, som nämnts,
så speciella, att stor omsorg måste nedläggas på detaljutformningen av löneföreskrifterna,
om de över huvud taget skall kunna tillämpas. \ id förhandlingar
möter det stora svårigheter att beakta alla dessa viktiga praktiska
detaljer. Särskilt löneuppgörelserna 1952 och 1953 har berett och komma
att bereda överstyrelsen och skolledarna synnerligen stora tillämpningssvårigheter.
Anledningen är främst, att till grund för förhandlingsöverenskommelserna
ej, såsom tidigare varit fallet, legat fullständiga utredningar,
över vilka sakkunniga myndigheter fått avge remissyttranden. Då förarbeten
i egentlig mening saknats och överenskommelserna på många punkter varit
oklart formulerade, har det i vissa fall knappast varit möjligt att utläsa, vad
som överenskommits. Vid förfrågningar hos de av förhandlingarna berörda
parterna, 1949 års tjänsteförteckningskommitté eller civildepartementet samt
vederbörande personalorganisationer, har ofta motstridande uppgifter lämnats
om överenskommelsernas innebörd på olika punkter.

Överstyrelsen vill bestämt yrka, alt framdeles överenskommelser och beslut
i lönefrågor grundas på gedigna utredningar, som redovisas i officiellt
tryck.

Revisorernas frågor

1. Avlöningsbestämmelserna har i många fall visat sig vara svårtolkade
och i vissa fall lett till otillfredsställande resultat. En redogörelse för vissa
författningsbestämmelser, som medfört särskilda svårigheter, lämnas i det
följande.

2. Arbetet med lönefrågor har, sedan 1947 års lönereglering genomfördes,
visat en förvånansvärt stor ökning. Orsakerna härtill är flera. Skolväsendet
har under de senare åren utvidgats avsevärt. Lärarbristen har medfört, att

234

ej formellt behöriga lärare och pensionsavgångna lärare mäste anställas,
vilkas lönefrågor i stor utsträckning måst underställas skolöverstyrelsen!
Bostadsbristen har lett till att lärare ofta ej kan tillträda tjänst på annan
ort förrän ett eller ett par år efter tjänstetillträdet. I stället uppehåller de
sina tidigare tjänster. Därmed sammanhängande lönefrågor har visat sig
vara svårlösta. Varje ny lönereglering medför för överstyrelsens del ett högst
betydande engångsarbete i form av arbete med utarbetande av anvisningar
och svar på skriftliga frågor, hur de nya bestämmelserna skall tolkas. I samband
med 1947 års lönereglering för lärarna vid högre skolor liksom vid
1950 års lönereglering för övningslärare och 1951 års löneregleringar för
privatläroverk och folkhögskolor måste samtliga lärare med vissa undantag
omplaceras eller inplaceras i löneklass. Det har härvid varit fråga om tusentals
löneklassbeslut. Införandet 1952 av reglerad befordringsgång för lärare
vid högre .skolor har medfört, att överstyrelsen under det senaste budgetåret
måst inplacera mer än 2 000 lärare i befordringsgång. Tolkningen och till -lämpningen av dessa befordringsgångsbestämmelser har visat sig vara svår
och arbetskrävande och alltjämt står vissa frågor öppna. Eu inom överstyrelsen
utarbetad redogörelse för detta arbete bifogas.1

Vidare har befattningshavarna numera ett vida större intresse för sina
lönefrågor än tidigare och framställa frågor och yrkanden i stor utsträckning.
Lönefrågorna följes också uppmärksamt av personalorganisationerna,
som uppvaktar med yrkanden och i många fall begär förhandlingar. Även
detta har föranlett ett betydande merarbete.

Även med beaktande av alla nu nämnda förhållanden har dock överstyrelsen
fått den uppfattningen, att nuvarande avlöningsbestämmelser särskilt
i fråga om lärare föranlett administrativt merarbete i förhållande till
tidigare bestämmelser. Beträffande Saar är det vanskligt att hänföra arbetsökningen
väsentligen till några speciella bestämmelser. Den torde snarare
sammanhänga med hela uppläggningen av lönesystemet, som ej är avpassat
efter lärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden. Beträffande Arf har numera
i flertalet lrågor eu fast praxis utbildats, och tillämpningen av detta
reglemente medför, som nämnts, ej större svårigheter. Däremot kräver tilllämpningen
av reglementena för övningslärare och folkhögskollärare ett
betydande administrativt arbete. Detta sammanhänger emellertid med dessa
lärarkategoriers speciella tjänstgöringsförhållanden och torde endast till en
mindre del kunna undvikas genom ändrade bestämmelser.

De avlöningsbestämmelser, som tillkommit i samband med 1952 års löneuppgörelser,
har medfört eu avsevärd ökning av det administrativa arbetet.
Ökningen avser icke blott engångsarbete, såsom lärarnas inplacering i reglerad
befordringsgång. Särskilt har kungl. brevet den 8 maj 1953 om avlöningsförmåner
till lärarkandidater samt föreskrii ten i 10 § Saar om deras
skyldighet att tjänstgöra efter lärarkursens slut under återstoden av vårterminen
visat sig kräva ett alldeles oproportionerligt administrativt merarbete
jämfört med tidigare bestämmelser. Men även i övrigt har löneuppgörelsen
visat sig öka det administrativa arbetet. Uppdelningen av lektors-,
adjunkts- och ämneslärartjänster i 2 olika lönegrader (33 och 31, 29 och
27, 27 och 25) har ökat antalet tillsättningsärenden till ungefär det dubbla
och i samband därmed antalet löneklassärenden in. in. Därtill kommer, att
bestämmelserna införts i regleringsbrev, cirkulär och andra kungl. brev och
i författningar på ett sätt, som i hög grad försvårar överblicken.

1 Här ei tryckt. Stencilerad inom skolöverstyrelsen den 23 mars 1954.

.‘i. Löneärendena inom överstyrelsen handlägges pa dess administrativa
avdelning. För den 1 juli 1947 erfordrades för löneärendena bortsett från
pensionsärenden förutom eu ledamots huvudsakliga arbetstid, Va förste
byråsekreterare, b byråsekreterare eller amanuenser och 2 kontorsbilräden
eller sammanlagt 9Vä befattningshavare. Den 1 juli 1947 inrättades en byråchefstjänst
på avdelningen och den 1 juli 1952 ytterligare en byråchefstjänst.
För närvarande erfordras för att handlägga löneärenden 2 ledamöters huvudsakliga
arbetstid, 7 förste byråsekreterare, 0 byråsekreterare, 1 kansliskrivare,
1 kontorist och 3 kontorsbilräden, eller 20 befattningshavare. För tillfället
är dessutom anställd särskild personal för arbetet med lärarnas inplacering
i reglerad befordringsgång.

4. Uppkommande spörsmål har i regel kunnat lösas inom ramen för
gällande bestämmelser, i vissa fall kompletterade med tillämpning av grunderna
för bestämmelserna.

I vissa ärendegrupper har dock framställningar till Kungl. Maj it förekommit
i stor utsträckning. Sålunda har överstyrelsen under år 1953 avgivit
utlåtanden till Kungl. Maj:t i 91 löneklassärenden, i 22 ärenden om timarvoden
och i 28 ärenden om lön till pensionsavgångna lärare.

Det vore önskvärt, om beslutanderätten i större utsträckning delegerades
från Kungl. Maj:t till överstyrelsen.

5. Vissa bestämmelser har visat sig svårtolkade eller medfört avsevärt
administrativt merarbete.

Detta gäller, som nämnts, särskilt bestämmelserna om avlöning och tjänstgöring
för lärarkandidater. Föreskriften om avdrag på ferielön enligt Saar
28 § Läroverk etc. punkt 2 första stycket sista meningen och Arf 21 §
3 inom. och avlöningsreglementet för övningslärare 13 § 4 mom. medför eu
stor anhopning av ärenden, under år 1953 sammanlagt 212 stycken. Ärendena
är visserligen enkla, men de skulle ej behöva uppkomma, om bestämmelserna
ersattes av eu föreskrift, att C.-avdrag utöver viss tid av ett läsåi
skulle verkställas med 1/273 av årslönen. I så fail skulle lönefrågan automatiskt
regleras. En dylik bestämmelse fanns i 22 § 2 mom. av7 1937 års
avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor.

Timlärarkungörelsen har föranlett ett stort antal ärenden inom överstyrelsen,
under år 1953 475 stycken. Detta sammanhänger med att timlärare
under senare år måst anställas i allt större utsträckning. \ anligen avsei
ärendena prövningen av7 frågan om högre arvode än det lägsta skall utgå
enligt 4 § timlärarkungörelsen. För de löneuIbetalande myndigheterna har
tillämpningen av 5 § i kungörelsen om ett högre timarvode för tilläggstimmar
visat sig medföra ökat arbete. För ämneslärare torde det högie
arvodet endast utgå under tid, då ämnesläraren har full tjänstgöring på sin
tjänst. Om en sådan lärare är tjänstledig på sin ordinarie eller extra ordinarie
tjänst, torde timarvode för tilläggstimmar under tjänstledigheten skola
utgå efter lägre löneklass i enlighet med 4 § i kungörelsen. För de löneutbetalande
myndigheterna har denna anordning visat sig medföra svårigheter.

Bestämmelserna om ersättning till vikarierande rektor enligt kungl. brevet
den 30 december 1952 (statsliggaren 1953—1954 sid. 002) har likaledes visat
sig medföra ett väl tidskrävande arbete. Det vore önskvärt, om denna ersättning
bestämdes efter andra grunder.

Det år 1947 genomförda lönesystemet har emellertid även inneburit förenklingar
och förbättringar i vissa hänseenden. Löneklassbestämmelserna är,

236

som redan nämnts, mera konsekvent utformade än i tidigare reglementen.
Detsamma gäller i fråga om bestämmelserna om rätten att förena två
tjänster, över huvud taget utmärkes lönesystemet av stor konsekvens i sin
uppläggning och många grundläggande principer har fått en god lösning.
Det ar därför i viss mån överraskande, att lönesystemet för lärarna visat
sig medföra påtagliga svårigheter. Anledningen härtill torde framför allt
vara att erforderliga avvikelser ej medgivits i tillräcklig omfattning med
hansyn till de speciella tjänstgöringsförhållandena inom skolorna. Det bör
även framhållas, att de största svårigheterna hänför sig till specialförfattningar
och kungl. brev in. m., som utfärdats i anslutning till avlöningsreclementena.

6. Behov av förenklingar föreligger på flera områden, såsom framgår av
det ovan anförda. Mest angeläget är, att bestämmelserna om lärarkandidater
och rektorsvikarier omarbetas, samt att de i samband med 1952 års löneuppgörelse
meddelade bestämmelserna underkastas en löneteknisk revision.
Vidare är det angeläget att lönefrågorna för försöksskolans högstadium
(kungl. brev den 30 juni 1953) erhåller en enklare utformning.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosen samt ledamöterna
Wejle, Sjöstedt, Ulne, föredragande och Grendin. Sjöstedt har ej
deltagit i ärendets slutjustering.

Stockholm den 15 juni 1954

Nils Gustav Rosén

JOHN ULNE

Brita Linnér

Bilaga till bilaga l

T. f. rektor Hildur Maria Martell,

Kommunala realskolan,

Stenungsund.

Med anledning av Edra skrivelser till kungl. skolöverstyrelsen den 12
september och den 14 november 1953 angående vikariatsersättning till Eder
under förordnande som vikarierande rektor vid kommunala realskolan i
Stenungsund tiden 1 juli 1953—30 juni 1954 meddelas följande.

Rektorstjänsten tillhör lönegrupp II, och rektor skall alltså tillhöra lönegrad
Cg 9, om han är adjunktskompetent, och eljest Cb 7.

Enligt överstyrelsens beslut den 5 januari 1954 är Ni antagen i reglerad
befordringsgång såsom läraraspirant i lönegrad Cf 20 fr. o. m den 1 iuli
1953. J

Under lästid utgår vikariatsersättning enligt 31 § Saar och statens löneplansforordning
(se Bihang till statsliggaren 1953—1954 sid. 11, 12 och 17).

Till grund för beräkning av vikariatsersättningen skall läggas dels lägsta
löneklassen i den extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst
från aspiranttjänsten, d. v. s. lönegrad Ce 22 löneklass 22, dels
rektorstjänstens lönegrad och löneklass som, då Ni ej är adjunktsbehörig,
skall vara Cg 7 löneklass 33. Då Stenungsund den 1 januari 1954 uppflyttats
från ortsgrupp 2 till 3 enligt kungörelsen 1953: 624, blir alltså vikariats -

237

ersättningen under höstterminen 195.3 15 kronor 20 öre för dag och under
vårterminen 195A 15 kronor 40 öre för dag.

Under ferietid samma redovisningsår har Ni i egenskap av aspirant ej
läraranställning. Vikariatsersättning utgår då enligt kungl. brev den 30
december 1952 (statsliggaren 1953—1954 sid. 002). överstyrelsen bestämmer,
att ersättning då skall utgå med 8 kronor för dag.

För undervisning utöver undervisningsskyldigheten såsom rektor utgår
ersättning enligt timlärarkungörelsen.

Stockholm den 20 januari 1954

På skolöverstyrelsens vägnar:

John Ulne

K. A. ÅKERBERG

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom beslut den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt domänstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.
Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Inom den statliga förvaltningen torde i stort sett råda enighet om att de
statliga avlöningsbestämmelserna äro alltför detaljerade och oöverskådliga.
Följden härav har blivit icke blott en ansvällning av den administrativa
organisationen inom personalområdet utan även ökade svårigheter för den
enskilde tjänstemannen att på egen hand överblicka de villkor, som i olika
avseenden gälla för hans anställning. Sistnämnda förhållande torde i sin
tur medföra ytterligare stegrade anspråk på personaladministrationen genom
muntliga och skriftliga förfrågningar o. d. och kan måhända även misstänkas
resultera i vidgade krav på »millimeterrättvisa», därigenom att de
anställdas intresse för anställningsförhållandena mer eller mindre ofrivilligt
tvingas begränsa sig till rena detaljfrågor. Under sådana förhållanden anser
sig styrelsen böra instämma i riksdagsrevisorernas uttalande, att arbetet på
att åstadkomma ett enklare lönesystem snarast bör igångsättas.

Ehuru styrelsen sålunda i princip intet har att invända mot en omläggning
av lönesystemet, kan styrelsen dock ej helt biträda, att ett enhetligt
lönereglemente för hela statsförvaltningen — med möjligt undantag för
skolväsendet — tillskapas. Förhållandena inom domänverket och förmodligen
även inom övriga affärsdrivande verk äro så särpräglade, att jämväl
för denna del av statsförvaltningen ett speciellt tillrättalagt lönesystem redan
från början bör ifrågasättas. I sammanhanget vill styrelsen framhålla, att
de framtida driftsformerna för de statliga affärsverken för närvarande äro
föremål för närmare utredning.

Då styrelsen förutsätter, att vid en eventuell omarbetning av lönesystemet
och därmed sammanhängande frågor domänverket kommer att beredas tillfälle
avgiva förslag och yttrande, anser styrelsen, att riksdagsrevisorernas

238

propåer i fråga om vissa detaljfrågor (vikariatsersättning m. m.) icke i detta
sammanhang böra föranleda något uttalande från styrelsen.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Sjöström och t. f. byrådirektören Ericson, föredragande.

Stockholm den 26 januari 1955

Underdånigst
K. A. ANNELL

Svea Grönlund

Lantbruksstyrclsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer i skrivelse anfört
rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Till ållydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

I skrivelse den 15 mars 1954 delgav styrelsen efter anmodan riksdagens
revisorer sina synpunkter och erfarenheter rörande tillämpningen av statens
allmänna avlöningsreglemente in. fl. författningar på avlöningsområdet. Styrelsen
angav därvid vissa avlöningsbestämmelser, som enligt styrelsens mening
lett till otillfredsställande resultat eller som vållat svårigheter vid tilllämpningen.
Styrelsen framhöll emellertid att avlöningsbestämmelserna i
stort sett icke kunde sägas vara svårtolkade eller ha lett till otillfredsställande
resultat.

Trots viss svåröverskådlighet särskilt beträffande statens allmänna avlöningsreglemente
och tilläggsbestämmelserna till detsamma ha gällande
avlöningsförfattningar fungerat i stort sett väl för styrelsen och de under
styrelsen lydande myndigheterna — lantbruksnämnderna samt statens
hingstdepåer och stuteri. Väl ha en del förfrågningar gjorts hos styrelsen
från de lokala myndigheterna om olika bestämmelsers tillämpning men
detta synes vara rätt naturligt då dessa myndigheter äro relativt små och
tillämpning av en hel del avlöningsbestämmelser sällan förekommer hos
desamma.

Lantbruksstyrelsen har icke något att erinra mot att gällande avlöningsbestämmelser
underkastas en översyn i syfte att om möjligt åstadkomma
en förenkling av desamma. Med avseende å avlöningsreglementet den 27
augusti 1951 (nr 615) för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
in. m. synes en översyn och omarbetning särskilt
påkallad. Styrelsen förutsätter emellertid att sådan omarbetning av gällande
avlöningsbestämmelser, som skulle medföra ändringar i avlöningsförmånerna,
icke kommer till stånd utan förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.

I detta ärendes handläggning ha deltagit överdirektören Ytterborn, byråchefen
Byberger, t. f. byråchefen Grönlund och byrådirektören Hägglund.

Stockholm den 11 januari 1955

Underdånigst
G. IL YTTERBORN

GUNNAR HÄGGLUND

2.19

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till K o n it n g e n

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt skogsstyrelsen
att avge utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Till åtlydnad härav får skogsstyrelsen anföra följande.

På sätt framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen har dessa
funnit sig böra rikta en allvarlig kritik mot det statliga lönesystemet och
avlöningsbestämmelsernas utformning samt i anslutning till denna kritik
framfört vissa förslag, varigenom förenklingar och arbetsbesparingar skulle
kunna åstadkommas. Det torde vara oemotsägligt att, såsom revisorerna
framhållit, det statliga avlöningssystemet med åren blivit förhållandevis
invecklat och bestämmelserna svåröverskådligare och mer och mer differentierade.
Denna utveckling torde emellertid åtminstone delvis få anses
utgöra en tämligen naturlig följd av de strukturala förändringarna i samhällslivet
självt och den fortgående utvidgningen av den statliga intressesfären
till nya områden.

Det sagda innebär självfallet ej att icke allt som göras kan också verkligen
bör vidtagas för att åvägabringa så enkla och överskådliga avlöningsbestämmelser
som möjligt. Tvärtom bör enligt skogsstyrelsens mening alla
krafter sättas in för att försöka nå ett sådant resultat. Kvar står emellertid,
att det nuvarande statsmaskineriet är så pass komplicerat och omspänner
så pass många områden, vilka är underkastade snabba förändringar, att ett
statligt avlöningssystem, som vid en viss bestämd tidpunkt kan anses fylla
efter förhållandena tämligen långt gående krav på ändamålsenlighet och
enkelhet, relativt hastigt blir i vissa hänseenden föråldrat och måste ändras
och kompletteras på olika sätt, varigenom den ursprungliga överskådligheten
och enkelheten med nödvändighet delvis måste gå förlorad. Då härtill
kommer, att regleringarna på området, såsom revisorerna anmärkt, ofta nog
måste ges kai’aktären av kompromisslösningar mellan sinsemellan rätt oförenliga
intressen, torde det icke få anses höra till de lättaste uppgifterna
att åstadkomma ett statligt avlöningssystem, som i olika lägen och i växlande,
tidsskiften kan tillgodose kraven på enkelhet, lättillgänglighet och överskådlighet.

Det anförda leder närmast tanken i den riktningen, att avlöningsbestämmelserna
tid efter annan bör genomgå en allsidig och grundlig revision
i syfte alt ernå en fortlöpande anpassning av systemet i dess helhet till
förändrade förhållanden. Sådana allmänna överarbetningar och översyner
medförande mer eller mindre vittgående rubbningar i systemet torde dock
icke gärna böra företagas med alltför täta mellanrum, eljest synes risk föreligga
att allmän osäkerhet i förening med bristande förtrogenhet med
bestämmelsernas innehåll och tillämping kommer att göra sig gällande hos
såväl myndigheter som befattningshavare. I stället för att åstadkomma förenklingar
och besparingar i olika hänseenden kommer anordningen med
allmänna översyner i så fall lätt att leda till rakt motsatt resultat, d. v. s.
att medföra ytterligare komplikationer och svårigheter av skilda slag. En

240

smidig avvägning av intervallerna mellan översynerna under hänsynstagande
till anförda förhållanden synes emellertid icke alltför omöjlig att åstadkomma.
Under tiden mellan översynerna torde det vara nödvändigt att liksom
hittills slå in på de partiella reformernas väg, varvid likväl stor försiktighet
torde få iakttagas i fråga om införandet av nya förmåner.

Det torde vara otvivelaktigt att såsom revisorerna framhållit den systematisering
av det statliga avlöningssystemet, som genomfördes genom 1948
års lönereglering, sedan dess gått delvis förlorad genom på- eller tillbyggnader
av olika slag. Redan i och för sig var emellertid de då utformade
reglerna och bestämmelserna tämligen invecklade och svårtolkade i åtskilliga
hänseenden. Även om de svårigheter vid tillämpningen, som följt härav,
efter hand kunnat förhållandevis väl och med stigande säkerhet bemästras,
kvarstår likväl såsom huvudintryck att regleringen av olika spörsmål gått
alldeles för långt i detalj och därigenom i sig själv inneburit ett incitament
till utfärdande av omfattande bestämmelser, anvisningar och exemplifieringar
av olika slag, vilket föranlett att den eftersträvade överskådligheten delvis
gått förlorad. En ändring härutinnan får, som revisorerna understrukit,
anses högligen påkallad, om icke avlöningsväsendet skall tendera att växa
myndigheterna över huvudet.

Det förtjänar emellertid här framhållas, att den rent tekniska och formella
reglering, som Saar och tilläggsbestämmelserna härtill utifrån redan
uppdragna förutsättningar och eljest givna utgångspunkter innebär, enligt
skogsstyrelsens mening i och för sig icke synes lämna rum för mera vägande
erinringar och invändningar. Tvärtom torde den lösning av problemen, som
Saar mot denna bakgrund innefattar, anses såsom förhållandevis tillfredsställande.
De förut anförda anmärkningarna riktar sig med andra ord icke
i första hand mot avfattningen av de förevarande avlöningsbestämmelserna
såsom sådana utan främst mot själva principerna för avlöningslagstiftningen.

Vad tidigare anmärkts och andragits i fråga om utformningen av de
egentliga avlöningsbestämmelserna gäller i kanske ännu högre grad i fråga
om utformningen och systematiseringen av pensionsbestämmelserna. I detta
hänseende är förhållandena åtminstone vad skogsvårdsstyrelserna angår
sådana, att det är i det närmaste ogörligt för den icke initierade att få en.
om än ytlig, uppfattning och överblick av vad som i olika hänseenden
gäller. Vad som för skogsvårdsstyrelsernas del särskilt komplicerar pensionssystemet
är, att såväl folkskolans pensionsreglementen som de allmänna pensionsreglementena
i förening med särskilda stadganden om tillämpningen av
förstnämnda reglementen gäller i fråga om pensionsrätten och pensionsförmånernas
åtnjutande. Väl har skogsstyrelsen — på detta liksom på de
egentliga avlöningsförfattningarnas område — sökt genom råd och anvisningar
klargöra för skogsvårdsstyrelserna huvudinnebörden av de bestämmelser,
som närmast ankommer på styrelserna att iakttaga och tillämpa,
och det kan väl även sägas att kännedomen om vad härutinnan gäller
numera är tämligen tillfredsställande på de flesta håll. Kvar står dock att
huvudparten av de bestämmelser, som i övrigt reglerar pensionsförhållandena
för styrelsernas tjänstemän, är så pass invecklade, svårförståeliga och
ur systematisk synpunkt mindre väl ordnade, att styrelserna och deras
tjänstemän i gemen torde sakna möjlighet och förutsättningar att annat än
i ytterst begränsade delar tillägna sig dessa.

Revisorerna har framhållit, att en av anledningarna till att det statliga
avlöningssystemet blivit så pass invecklat och belamrat med ingående detalj -

241

föreskrifter, som det blivit, bottnar i strävandena att söka åstadkomma
största möjliga inbördes rättvisa olika befattningshavare oeh befattningshavargrupper
emellan. Denna »millimeter»-reglering har också påtalats av
olika hörda verk och institutioner. Samtidigt som emellertid en del myndigheter
framfört klander mot den detaljreglering, som skett på åtskilliga områden,
har de å andra sidan i enhetlighetens namn framställt krav på mera
preciserade bestämmelser på andra områden och sålunda därvidlag i viss
mån delvis uppgivit sin tidigare inställning till frågan om avlöningsbestämmelsernas
utformning. Det anförda belyser enligt skogsstyrelsens mening
svårigheterna att på en gång tillgodose kravet på enkla och otvetydiga
bestämmelser och åstadkomma en något så när enhetlig reglering. För att
det skall gå att genomföra mera radikala förenklingar i avlöningssystemet
synes det ämbetsverket nödvändigt att i viss mån släppa enlietlighetskravet
och finna sig i att en del olikformigheler uppkommer. Eu förutsättning för
tillämpningen av denna tes är givetvis att den omfattas med verkligt intresse
av alla parter, icke minst vederbörande personalorganisationer, vilkas ställningstaganden
i avlöningsfrågor med tiden kommit alt spela allt större roll.

En väsentlig faktor i sammanhanget synes också vara, att de centrala
ämbetsverkens sakkunskap inom respektive förvaltningsområden får komma
betydligt kraftigare till tals och beaktas i större utsträckning än som skett
vid utfärdandet av avlöningsbestämmelser under senare år. Även frågan om
formerna för riksdagens medverkan vid avlöningsförfattningars tillkomst
förtjänar, på sätt revisorerna antytt, att övervägas.

De senaste årens lagstiftningsarbete på avlöningsväsendets område synes
ofta nog ha bedrivits under sådan brådska, att erforderlig tid till formell
överarbetning av författningstexten icke alltid synes ha stått till buds. Förutom
de olägenheter för den praktiska tillämpningen, som följer härav, är
att uppmärksamma de speciella svårigheter, som enligt vad revisorerna
framhållit uppstår för myndigheterna genom att vederbörande författningar
så gott som regelmässigt utkommer i sista stund och omöjliggör ett effektivt
förberedelsearbete. Ett belysande exempel utgör de bestämmelser och anvisningar
av olika slag, vilka utfärdats med anledning av sjukförsäkringsreformens
genomförande den 1 januari 1955. Större delen av dessa författningar
kom myndigheterna till handa först mellan jul och nyår. Även om
dessa förhållanden i och för sig har sin naturliga förklaring, måste det
kraftigt understrykas, att de medför allvarliga påfrestningar för myndigheternas
förvaltningspersonal och ger upphov till förklarlig osäkerhet och
irritation hos tjänstemännen. En ändring på denna punkt skulle utan tvekan
väsentligt underlätta myndigheternas arbete på avlöningsområdet.

Vidare synes det vara till betydande fördel, om — såsom revisorerna föreslagit
-— bestämmelserna angående undervisningsväsendet kunde utbrytas
ur Saar och sammanföras i särskilda författningar. Härigenom torde kunna
vinnas icke blott att en hel del detaljbestämmelser, som avser undervisningsväsendet,
skulle kunna utmönstras ur Saar, varigenom reglementet skulle bli
överskådligare och lättillgängligare för övriga myndigheter, som hade att
tillämpa detta, utan även att huvudbestämmelserna i Saar och tilläggsbestämmelserna
till Saar, vilka utformats med tanke på att de skall gälla
även i fråga om undervisningsväsendet i åtskilliga fall kunna ges en enklare
och lättfattligare utformning.

A andra sidan synes en alltför långt gående uppdelning av författningsbestämmelserna
på olika reglementen gällande för begränsade förvaltnings 16

Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

242

områden icke vara alt förorda, då den allmänna överblicken över avlöningssystemet
härigenom kan gå i viss mån förlorad och medföra svårigheter i
olika hänseenden, exempelvis då det gäller revisioner av reglementena i skilda
sammanhang eller i fråga om reglerandet av befattningshavarnas förmåner
vid övergång från det ena reglementets tillämpningsområde till det
andras.

Vad angår de av revisorerna i övrigt framförda uppslagen till förenklingar
i avlöningssystemet lorde det måhända vara för tidigt att redan på detta
stadium ingå på en mera detaljerad granskning av vad som härutinnan och
i andra hänseenden kan vara lämpligt att genomföra, med hänsyn till att
frågornas lösning är beroende på så många faktorer av skilda slag, vilka
det i förevarande sammanhang icke är möjligt att tillräckligt beakta.

I fråga om skogsstyrelsens förvaltningsområde finner emellertid ämbetsverket
angeläget framhålla, att tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna
i Saar med tillhörande tilläggsbestämmelser m. m. numera, sedan
erforderlig erfarenhet vunnits, icke kan anses erbjuda speciella svårigheter.
Därvidlag är emellertid att märka, dels att vikariatsförordnanden förekommer
endast i tämligen begränsad omfattning, varför de olägenheter,
som angivits vidlåda nuvarande bestämmelser om vikariatsersättning, icke
gjort sig nämnvärt kännbara, dels att när det gäller löneklassplaceringsbestämmelserna
det regelmässigt icke blir fråga om tillämpning av andra
regler än huvudbestämmelserna i 21 och 22 §§. övergång från arvodesanställning
eller kollektivavtalsanställning till tjänstemannaanställning
med de komplikationer i löneställningshänseende, som följer härav, förekommer
nämligen praktiskt taget aldrig inom skogsstyrelsens förvaltningsområde.
Ej heller tillämpas annat än i mycket begränsad omfattning anordningen
med särskilda arvoden och lönetillägg över lönen. (Härutinnan
gäller Kungl. Maj:ts brev den 22 september 1950 med ändringar den 30
juni 1952 angående ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstvrelserna
för medverkan vid vissa skogsbrukskurser.)

Vad särskilt löneklassplaceringsreglerna beträffar kan det villigt erkännas,
att systemet med flera löneklasser inom varje lönegrad självfallet medför
en del komplikationer till följd av att enligt systemets natur viss hänsyn
alltid måste tas till löneklassplaceringen i tidigare innehavd tjänst. Att därför
helt avskaffa löneklassystemet och laborera endast med lönegrader torde
emellertid vara att tillgripa större våld än nöden kräver. En viss begränsning
av sneddningsregeln, särskilt med avseende å rätten att få tillgodoräkna
tid för vidare löneklassuppflyttning, skulle måhända vara möjlig att
genomföra. Man får emellertid därvidlag tillse att avvägningen avpassas så,
att vederbörande icke kommer i sämre läge vid övergång till högre eller
likvärdig tjänst än vid kvarstående i den gamla tjänsten, "något som synes
kunna bli följden vid en strikt tillämpning av det ena av skolöverstyrelsen
alternativt framlagda förslagen, därigenom att tidigare anställningstid i
princip ej skulle få tillgodoräknas. Det andra av skolöverstyrelsen framförda
alternativet, det s. k. finska systemet, synes — ehuru avlöningstekniskt
enkelt — ur skilda synpunkter icke innebära någon tillfredsställande lösning,
bl. a. med hänsyn till att det synes i alltför hög grad premiera innehav
av statstjänst och sålunda genom sin konstruktion verka tillbakahållande
på en önskvärd rekrytering av befordringstjänster jämväl från annat håll.

Vad angår vikariatsförmånernas utformning kan givetvis övervägas att
i fråga om vikariatsersättning återgå till tidigare tillämpat system med

243

ersättningens bestämmande efter vikariens lönegradsplacering i stället för
såsom för närvarande efter löneklasstillhörigheten för vederbörande. I sammanhanget
torde emellertid få iakttagas, å ena sidan att ersättningen fastställes
till så pass stort belopp, att den utgör skälig gotlgörelse för det ökade
ansvar, som följer med förordnandet, och å andra sidan att detta belopp
icke siittes så pass högt att vederbörande, såsom enligt äldre regler kunde
bli fallet, erhåller lägre total inkomst, om han befordras till innehavare av
den tidigare mot vikariatsersättning uppehållna tjänsten eller till därmed
i lönegradshänseende jämställd tjänst.

Att såsom revisorerna föreslagit helt avskaffa förmånen av vikariatsersättning
med hänsyn till det administrativa besvär, som på en del håll
skulle vara förenat med bestämmelsernas tillämpning, och generellt förplikta
tjänstemännen att — utom i de fall förutsättningarna för meddelande
av vikariatslöneförordnande är för handen — utan särskild gottgörelse uppehålla
högre tjänst kortare eller längre tid synes icke innebära en praktisk
och förnuftig personalpolitik. Enligt skogsstyrelsens mening gäller det här
i första hand mera ett tekniskt-organisatoriskt spörsmål än en ren lönefråga.
För egen del tillämpar ämbetsverket den principen, att vikarie såvitt
fråga ej är om nyckeltjänster förordnas endast vid ledigheter om minst
3 dagar. Beträffande nyckeltjänster, d. v. s. verkschefstjänsten samt byråchefs-,
kassörs- och registratorstjänsterna meddelas däremot vikariatsförordnande,
såvida särskilda skäl ej föranleder till undantag, redan vid ledighet
om endast en dag. Det kan givetvis övervägas att något utsträcka förutnämnda
tid om tre dagar eller att i övrigt ordna vikariatsfrågorna på något
annat sätt än som för närvarande praktiseras i skogsstyrelsen, men även
i så fall rör det sig närmast om sådana rent personalorganisatoriska problem
—- visserligen med ekonomiska aspekter — som lämpligen synes böra få
lösas av var myndighet för sig med beaktande av de föreliggande interna
förhållandena.

Det förtjänar också i sammanhanget anmärkas, att borttagande eller
minskning av tjänstemännen sedan lång lid tillbaka tillkommande förmåner
knappast lärer kunna ske utan att tjänstemännen i en eller annan form
tillförsäkras ekonomisk kompensation av något slag. Ett slopande av exempelvis
möjligheterna att erhålla löneförbättring genom löneklassuppflyttning
eller förmånen av vikariatsersättning lärer sålunda icke kunna genomföras,
med mindre ökade förmåner i annat hänseende tillerkännes tjänstemännen.
Om detta i så fall skall ske genom ökning av den kontanta lönen, vilket väl
ligger närmast till hands, eller på annat sätt utgör ett spörsmål, som torde
få beaktas vid bedömningen av hithörande frågor.

Vad revisorerna anfört beträffande en omprövning av frågan om övergång
från bruttosemester till nettosemester liksom om behovet av förenkling och
översyn av reglerna om sjukdagar och löneavdrag vid sjukledighet kan
skogsstyrelsen för sin del biträda. Jämväl frågan om utformningen av löneavdragsreglerna
i övrigt synes vid eu sådan omprövning böra komma under
bedömande, varvid strävan bör vara att söka förenhetliga reglerna så mycket
som möjligt. Frågan huruvida läkarintyg skall behöva företes eller ej vid
fall av sjukdom synes närmast utgöra ett ordningsspörsmål, som varje
enskild myndighet lämpligen synes böra få lösa efter sina förhållanden.
Någon författningsmässig reglering av frågan synes skogsstyrelsen icke
erforderlig.

Vid flera av de senaste löneregleringarna har en strävan kommit till ut -

244

tryck att i möjligaste mån låta lönen i vederbörlig lönegrad bli den enda
avlöningsförmånen och undvika komplikationen med särskilda lönetillägg
och tilläggsarvoden utöver lönen. Denna princip har emellertid, trots ådagalagda
lovvärda ansträngningar, icke kunnat upprälthållas oantastlig ens
vid själva löneregleringstillfället, och sedan viss tid förflutit efter en lönereglering
har man återigen slagit in på vägen med påbyggnader av olika
slag i växande omfattning. Denna utveckling måste emellertid anses synnerligen
olycklig och innebära elt successivt sönderbrytande av själva ryggraden
i lönesystemet nämligen lönegradsplaceringen. Även om problemet
vad gäller skogsstyrelsens förvaltningsområde, på sätt förut antytts, icke
har någon större räckvidd, anser styrelsen det synnerligen viktigt ur skilda
synpunkter att enhetliga principer för lönesättningen och bedömningen av
olika tjänsters värde tillämpas. Styrelsen kan för sin del helt instämma med
vad revisorerna härutinnan uttalat.

Några av de av revisorerna hörda myndigheterna har berört vissa olägenheter,
förenade med det nya resereglemente jämte tilläggsbestämmelser, som
trädde i kraft den 1 januari 1953. Revisorerna har emellertid icke gjort
något uttalande i ämnet. Skogsstyrelsen vill för sin del framhålla, att bestämmelserna
även inom ämbetsverkets verksamhetsområde medfört komplikationer
av skilda slag. Dessa olägenheter har emellertid mindre varit
förenade med att bestämmelserna skulle anses svårtolkade och invecklade

— uppfattningen torde snarare vara den motsatta — utan främst därmed
att vissa bestämmelser, särskilt sedda i relation till de fastställda traktamentsbeloppens
storlek, icke är lämpligt avpassade efter de tjänstgöringsförhållanden,
som råder inom skogsvårdsstyrelseväsendet. En del av dessa
olägenheter har skogsstyrelsen visserligen sökt neutralisera genom särskilda
anvisningar i anslutning till vederbörliga författningsbestämmelser, men helt
har det dock icke låtit sig göra att gå fram den vägen och så att säga »tillrättalägga»
tolkningen efter förhållandena. Följden har blivit och lärer bli
även i fortsättningen —- om ändringar i de grundläggande bestämmelserna
ej vidtages — att i en del fall förrättningsmännen överkompenseras högst
betydligt och onödigt dyra förrättningskostnader uppstår.

Fn del myndigheter har framhållit, att överskådligheten av reglerna på
skilda områden blivit i hög grad lidande genom bestämmelsernas uppdelning
på olika författningar och framställt som ett önskemål, att alla bestämmelser
rörande ett visst slag av ärenden om möjligt sammanfördes och
behandlades i ett sammanhang. Liknande synpunkter har tidigare framförts
av skogsstyrelsen. Om det likväl av administrativa, författningstekniska och
andra skäl icke låter sig göra att komma ifrån den nuvarande uppdelningen
på huvudreglementen tillkomna med riksdagens medverkan och tilläggsbestämmelser
utfärdade av Kungl. Maj:t, synes likväl kunna övervägas, om
det icke kunde vara lämpligt att i den redaktionella utgåva, som statsliggaren
utgör, införa till vederbörande paragrafer i reglementet hörande tilläggsbestämmelser
jämte anvisningar i omedelbar anslutning till respektive paragraf
i stället för att såsom för närvarande genom särskilda sidhänvisningar
göra läsaren uppmärksam på förefintligheten av tilläggsbestämmelser och
anvisningar.

Hur än avlöningsförfattningarna utformas torde åtminstone i början vissa
svårigheter alltid uppkomma för myndigheterna, särskilt de lokala organen

— vilka enligt sakens natur icke ha tillgång till så pass rutinerad och kvalificerad
personal som de centrala verken — att sätta sig in i och bli förtrogna

245

med de nya avlöningsbestämmelserna. Skogsstyrelsen har emellertid sökt
underlätta arbetet härmed för skogsvårdsstyrelserna genom att på ett så
tidigt stadium som möjligt efter författningarnas utgivande angripa de olika
problem av mera allmän räckvidd, som kan tänkas uppkomma, och i anslutning
till de överväganden, som härutinnan företages, utfärda vägledande
anvisningar, vilka sedermera kompletteras med rådgivning och tillsyn på
ort och ställe. Då det gäller nyregleringar av mera genomgripande natur,
såsom exempelvis vid tillkomsten av det nya resereglementet, har ämbetsverket
dessutom kallat till gemensamma överläggningar med representanter
för samtliga skogsvårdsstyrelser. Särskilda informationsmöten hållas härjämte
vid återkommande tillfällen — vanligen vart annat eller vart tredje
år — med skogsvårdsstyrelsernas kamrerare, varvid förutom annat behandlas
olika avlöningsfrågor. I fråga om hl. a. löneklassplaceringarna sker
central kontroll i skogsstyrelsen i samband med genomgång av skogsvårdsstyrelsernas
personalredovisning, varvid samtliga lönekort granskas. Felaktiga
löneklassplaceringar m. m. kan på så sätt snabbt rättas och information
samtidigt lämnas om bestämmelsernas riktiga innebörd. Nämnda tillsyns-
och rådgivningsverksamhet förlöper ytterst smidigt och gör det möjligt
att redan på ett tidigt stadium länka in tillämpningen av avlöningsbestämmelserna
på rätta banor.

Sammanfattningsvis får skogsstyrelsen med anledning av revisorernas
påpekanden anföra, att en översyn av det statliga avlöningssystemet synes
önskvärd och påkallad. Hur långt man på denna väg kan komma till en
förenkling av bestämmelserna synes emellertid beroende på en rad faktorer
och omständigheter, vars verkningar i olika riktningar är svåra att bedöma
och komma till rätta med. Vad som sagts om behovet av en översyn av
avlöningsreglementena gäller för skogsvårdsstyrelsernas del i än högre grad
pensionsförfattningarna. En omprövning av bestämmelserna om resekostnadsersättning
och traktamente under beaktande av de hos skogsvårdsstyrelserna
föreliggande speciella tjänstgöringsförhållandena synes också
värd att överväga. I anslutning till en översyn av avlönings-, pensions- m. fl.
författningar torde undersökas, om icke publicerandet av bestämmelserna i
statsliggaren bör ske i annan redaktionell form än hittills.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
FOLKE JOHANSSON

STEN BESKOW

Statens lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har statens lönenämnd anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer
anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.
Med anledning härav får lönenämnden anföra följande.

246

Riksdagens revisorer framhålla, att de velat ge uttryck för och sammanfatta
en del av den kritik, som kunde riktas mot det nuvarande statliga
avlöningssystemet. Revisorerna hade huvudsakligen uppehållit sig vid de
negativa sidorna av detta men vore å andra sidan väl medvetna om att
detsamma hade många positiva drag. Över huvud taget inrymde detta område
en mängd problem, vilkas lösning alltid syntes kunna diskuteras.
Revisorerna hade emellertid för sin del klart velat utsäga, att man i längden
icke kunde fortsätta på en väg, som lett och alltjämt ledde till ett alltmera
svåröverskådligt och invecklat system. Revisorerna framhålla slutligen, att
det väsentliga vore, att arbetet på att åstadkomma ett enklare lönesystem
snarast igångsattes.

Med anledning av vad revisorerna sålunda uttalat får lönenämnden understryka
vikten av att erforderliga avlöningsbestämmelser i såväl myndigheternas
som personalens intresse göras så enkla och överskådliga som
möjligt, ej mindre i vad avser den formella utformningen än även i fråga
om det sakliga innehållet. Lönenämnden kan också i anslutning till vad
revisorerna anfört bekräfta, att avlöningssystemet i stort under de senare
åren komplicerats och att i åtskilliga fall ökade svårigheter förelegat vid
behandlingen av lönefrågorna. Då det emellertid gäller att klarlägga orsakerna
härtill samt att finna medlen för att komma till rätta med de påtalade
olägenheterna bör enligt nämndens mening åtskillnad göras mellan, å ena
sidan, grunden i avlöningssystemet, d. v. s. främst avlöningsreglementena
och, å andra sidan, den till stor del under de senare åren tillkomna påbyggnaden
i form av övergångsbestämmelser och särskilda föreskrifter — ofta
av provisorisk natur — vid sidan av reglementena, som nödvändiggjorts
av inordnandet av nya tjänstemannagrupper under det statliga avlöningssystemet,
av genomförandet av den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen
eller av vittsyftande organisatoriska förändringar inom olika förvaltningsområden,
främst undervisningsväsendet.

Vad gäller bestämmelserna i Saar och i övriga på detta reglemente väsentligen
byggda statliga avlöningsreglementen kunna givetvis förenklingar genomföras.
Naturligt är också att —- sedan numera närmare erfarenheter
vunnits av reglementenas tillämpning — en översyn i vissa delar kan vara
påkallad. I stort sett kan emellertid enligt lönenämndens mening, såvitt nu är
i fråga, någon allvarligare erinran icke riktas mot det statliga avlöningssystemet.
Tillämpningen av reglementena synes tvärtom numera sedan praxis
stabiliserats i allmänhet icke erbjuda större svårigheter.

Vidkommande åter de förenämnda övergångsbestämmelserna lärer icke
råda någon tvekan, att utvidgningen av det statliga lönesystemets tillämpningsområde
till nya stora tjänstemannakategorier (vissa lärare, präster,
poliser o. s. v.) medfört ett avsevärt administrativt arbete och icke oväsentliga
svårigheter vid förekommande lönetursomräkningar o. s. v. Ifrågavarande
olägenheter äro emellertid i stor utsträckning engångsföreteelser,
vilka under en övergångstid successivt elimineras.

Vad slutligen angår de särskilda avlöningsbestämmelser vid sidan av
reglementena, som under de senare åren meddelats främst i samband med
genomförandet av tjänsteförteckningsrevisionen och på grund av den pågående
omdaningen av skolväsendet, finner lönenämnden, att tillkomsten
av dessa bestämmelser i första hand förorsakat den av nämnden i det föregående
påtalade kompliceringen av avlöningsarbetet. Icke minst har detta
sin grund i att överskådligheten över avlöningsbestämmelserna inom olika

247

förvaltningsområden minskats, stundom i hög grad. Lönenämnden finner
för den skull angeläget att bestämmelserna överses för åstadkommande av
ökad systematisering bl. a. genom sammanförande i möjligaste mån av i
kungörelser, regleringsbrev, särskilda beslut o. s. v. meddelade detaljföreskrifter
berörande visst förvaltningsområde eller viss tjänstemannakategori.
Vad särskilt angår undervisningsväsendet får lönenämnden vidare understryka
angelägenheten av att avlöningsbestämmelserna för lärarpersonalen
så långt det är möjligt förenhetligas. Nämnden får härutinnan erinra om
sitt, av revisorerna åberopade utlåtande den 11 december 1953 angående
förslag till bestämmelser i anledning av överenskommelse om folkskollärares
anställnings- och avlöningsförhållanden m. m.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad samt ledamöterna
Broomé, Hellenius, Lindholm, Persson, Stenvinkel, Ström och Sundelin.
Vid ärendets behandling ha jämväl närvarit ledamöterna Bergdahl,
Brandelius, Frösell och Melin samt suppleanterna Bäck och Sjöborg.

Stockholm den 20 januari 1955

Underdånigst
E. JOHNSSON

Gunnar Cars

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört
rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna. Med
anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

De alltmer komplicerade avlöningsförfattningarna medför självfallet betydande
administrativt besvär och stora krav på dem som har att tillämpa
författningarna. Därav följer också att löntagarna i gemen har svårigheter
att sätta sig in i vilka löneförmåner som tillkommer dem och hur bestämmelserna
i en viss situation skall tillämpas. De blir alltmer beroende av att
lönespecialisterna hos vederbörande myndighet tillämpar bestämmelserna
riktigt.

Om önskvärdheten i och för sig av att lönebestämmelserna förenklas torde
knappast råda delade meningar. Såsom statsrevisorerna framhållit måste det
även vara ett personalintresse att förenklingar genomföres. Det vore emellertid
orealistiskt att vänta sig, att personalorganisationerna enbart på grund
härav eller för att underlätta det administrativa arbetet skulle avstå från
nuvarande förmåner utan att löntagarna beredes kompensation härför,
exempelvis genom en ökning av den kontanta lönen. Skall förenklingar
kunna vinnas, torde således fordras vissa eftergifter även från statsverkets
sida.

Statsrevisorerna har till diskussion upptagit åtskilliga förslag till förenk -

248

ling och förbilligande i administrativt hänseende av det statliga avlöningsväsendet.
Vad revisorerna härutinnan anfört kan länsstyrelsen i allt väsentligt
ansluta sig till.

I ett av revisorerna åberopat yttrande av skolöverstyrelsen har styrelsen
bl. a. uttalat att vikariatsersättningen i regel ej vore av större ekonomisk
betydelse för den enskilde tjänstemannen. Även om så är fallet, utgör emellertid
enligt länsstyrelsens erfarenhet möjligheten att få vikariatsersättning
vid fullgörande av mer kvalificerade göromål en sådan stimulans för tjänstemannen
i hans arbete, att man icke bör avskaffa denna ersättning. När det
gäller vikariat på högst en vecka talar likväl starka sakliga skäl för att vikariatsersättning
icke bör utgå. Länsstyrelsen anser sig således böra förorda,
att rätt till vikariatsersättning bibehålies vid vikariat som varar mer än sju
dagar i en följd.

Statsrevisorerna har framhållit att författningarna på löneområdet i
många fall utkommer alltför sent för att myndigheterna skall ha möjlighet
att förskaffa sig nödig kännedom om dem, innan de träder i kraft. Ett färskt
exempel härpå utgör författningarna om de nya sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna.
Dessa författningar kom länsstyrelsen till handa först den 31
december och den 10 januari. Ett tidigare utfärdande av ifrågavarande
författningar var särskilt angeläget därför att de nya bestämmelserna —
åtminstone för de större förvaltningarna — krävde ett rätt omfattande
planeringsarbete och särskilda åtgärder för att informera tjänstemännen
om bestämmelsernas innehåll.

Länsstyrelsen delar statsrevisorernas uppfattning, att en genomgripande
översyn av det statliga lönesystemet i förenklingssyfte snarast möjligt bör
igångsättas.

Stockholm å landskontoret den 15 januari 1955

Underdånigst
G. DANIELSON

AXEL MORÉN

Länsstyrelsens i Göteborgs och
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Enligt remiss den 28 oktober 1954 har länsstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört rörande
iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

Länsstyrelsen har tagit del av de i remitterade skrivelsen återgivna uttalandena
av myndigheter, som till revisorerna besvarat vissa framställda
frågor om tillämpningen av nämnda författningar. Vad därvid anförts innefattar
synpunkter, som även kunna bekräftas av länsstyrelsens erfarenhet,
om än icke i så hög grad att anledning finnes att därom lämna någon
detaljerad redogörelse. Svårigheten att i enklaste och mest enhetliga form
samla alla de normer, som av de vitt skilda förvaltningarna skola tillämpas,

249

är uppenbar lika väl som alt någon lösning av problemet om ändringar till
det bättre icke torde vara lätt funnen.

Länsstyrelsen kan icke påstå att i dess verksamhet behövt vidtagas någon
sådan ökning av personalen för att bemästra ifrågavarande avlöningsfrågor,
att skäl finnes för antagande att enklare grunder skulle kunna möjliggöra
arbetsbesparing av väsentlig betydelse. Alt den nya sjukförsäkringen å andra
sidan kommer att tynga det arbete, som lönedetaljen vid landskontoret får
svara för, är redan påtagligt men detta ligger givetvis utanför de frågor,
som revisorerna nu aktualiserat.

önskvärt torde vara, att när förhandlingar förekomma mellan statsmakterna
och personalorganisationer i fråga om tjänsteförteckningsrevisioner
eller ändringar i avlöningsbestämmelser, även må beaktas dels vederbörande
verkslednings synpunkter på behovet av personal och tjänsteställning, dels
även att tillbörlig återhållsamhet i kravet på detaljreglering för särfall iakttages.

Bland de frågor, som särskilt kunna behöva ägnas uppmärksamhet vid
en översyn i förenklingssyfte, vill länsstyrelsen nämna tillgodoräkningen av
tjänstetid för löneklassplacering, vikariatsersättnings- och vikariatslönebestämmelserna
samt beräkningen av semesterdagar och avdragsfria sjukdagar.
Det synes länsstyrelsen naturligt att revisorerna vilja anse, att i första
hand dessa frågor böra utredas vid ifrågasatt revidering av avlöningsbestämmelserna.

Göteborg i landskontoret den 19 januari 1955

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

BIRGER GILLNER

NILS HEMMINGSSON

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom nådig remiss den 28 oktober 1954 har länsstyrelsen i Värmlands
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954
församlade revisorer anfört rörande iakttagelserna angående de statliga avlöningsförfattningarna.

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Revisorerna konstatera, bland annat på grundval av inhämtade upplysningar
från ett flertal centrala myndigheter, att åtskilliga anmärkningar
kunna riktas mot det gällande lönesystemet. Bestämmelserna hava erhållit
en sådan omfattning, att huvuddragen i lönesystemet undanskymmas av
alltför många detaljföreskrifter. Kravet på »millimeterrättvisa» gör ofta
bestämmelserna invecklade och komplicerade. Revisorerna citera ett uttalande
av statens lönenämnd, att »sammanförandet i Saar av avlöningsbestäm -

250

melser för tjänstemän inom olika förvaltningsområden med sinsemellan
olikartade förhållanden medfört, att särbestämmelserna erhållit en sådan
omfattning, att de allmänna grunddragen i avlöningssystemet icke framträdde
med önskvärd tydlighet». Revisorerna framhålla i anslutning härtill,
att uttalandet otvivelaktigt fått ökad tyngd genom de senaste årens utveckling
med dess allt tätare flora av särbestämmelser. Den förbättrade systematik
och i vissa hänseenden bättre överskådlighet, som kännetecknade Saar
vid dess utfärdande, ha efter hand gått förlorade.

Länsstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka dessa revisorernas
uttalanden och synpunkter. I sammanhanget vill länsstyrelsen erinra om
att länsstyrelsen redan i samband med framläggandet av de förslag, som
ligga till grund för de nuvarande lönebestämmelserna, gav uttryck för de
kritiska principiella invändningar mot såväl avlöningsreglementets uppbyggnad
och systematik som reglernas ofta onödiga detaljrikedom och komplicerade
utformning.

I sitt utlåtande över förslaget till 1947 års avlöningsreglemente anförde
länsstyrelsen sålunda bland annat följande:

»En noggrann och systematiskt genomförd granskning av betänkandet
försvåras därigenom att lönekommittén i väsentliga delar frångått såväl
systematisering som formuleringar i nu gällande reglementen utan att detta,
såvitt länsstyrelsen kunnat finna, alltid varit erforderligt. Erinringar liärutinnan
synas länsstyrelsen motiverade därav, alt en så omfattande omstuvning
av hittillsvarande bestämmelser, som nu skett även i fall, då någon
ändring i sak enligt motiven icke varit åsyftad, måste föra med sig särskilda
tillämpningssvårigheter och lämna rum för osäkerhet och tveksamhet, framför
allt vid övergången.

I ett särskilt avseende anser länsstyrelsen dessutom, att den omredigering,
som i det framlagda författningsförslaget ägt rum, är mindre lycklig. Länsstyrelsen
syftar här på att de särbestämmelser, som skola gälla för särskilda
grupper av tjänstemän, nu inarbetats bland de allmänna bestämmelserna
i stället för att såsom hittills i författningstexten sammanföras till särskilda
avdelningar för varje tjänstemannagrupp. Enligt länsstyrelsens uppfattning
hava de nu gällande författningarna i detta hänseende ett avgjort företräde.
Den metod, som i förslaget använts, att i huvudregeln inarbeta undantagen,
medför att texten blir svårläst, då sammanhanget ofta bry tes av undantagsföreskrifter,
som beträffande flertalet ämbetsverk icke hava något intresse
för det aktuella fallet.

I åtskilliga fall hava de föreslagna reglerna, såvitt länsstyrelsen kunnat
bedöma, fått en onödigt komplicerad avfaltning. Som exempel härpå må
nämnas bestämmelserna angående förlängning av tiden för löneklassuppflyttning
(21 § 2 mom.) samt angående bestämmande av semestertidens längd
(28 §). Ett annat exempel på samma område utgör den så kallade placeringstabellen
med dess vidlyftiga anvisningar. Mången gång hava stadgandena,
förmodligen i förtydligande syfte, erhållit eu vidlyftighet, som icke
motsvaras av behovet och som stundom kan medföra en viss undran om
bestämmelsernas rätta innebörd. Att en så noggrann detaljreglering av förhållandena
i författningarna ägt rum kan knappast betraktas som en fördel,
då härigenom myndigheternas rörelsefrihet vid tillämpningen beskurits utan
att likväl bestämmelserna kunna väntas restlöst tillrättalägga de skiftande
förhållandena inom statsförvaltningens olika grenar.

251

Länsstyrelsen förbiser icke, alt lönekoinmitléns förslag innebär en förfatlningsmässig
förenkling i åtskilliga avseenden i jämförelse med nuvarande
avlöningsföreskrifter. Antalet avlöningsreglementen och mängden av löneplaner
nedbringas sålunda högst väsentligt. De lördelar, som härigenom
vinnas, motverkas dock av ökad vidlyttighet, större tolkningssvårigheter och
minskad överskådlighet beträffande huvudförfattningen. Dessa brister, vilka
icke i väsentliga hänseenden beröra det sakliga innehållet och vilka i och
för sig äro förklarliga med hänsyn till den utomordentligt korta tid, som
stått lönekommittén till förfogande för förhandlingarnas genomförande och
förslagens upprättande, äro icke desto mindre beklagliga i betraktande av
att författningarna skola tillämpas ej blott av ämbetsverk med god löneteknisk
expertis utan även av ett stort antal myndigheter utan större erfarenhet
i lönetekniskt avseende.»

I yttrande den 13 januari 1948 rörande de erfarenheter, som vunnits vid
tillämpningen av 1947 års avlöningsreglementen, uttalade länsstyrelsen —
efter att hava erinrat om nyssberörda kritiska invändningar — bland annat:

»På grundval av nu föreliggande praktisk tillämpning av statens allmänna
avlöningsreglemente och övriga författningar, som tillkommit i samband
med löneregleringen, har länsstyrelsen bibragts den uppfattningen, att de
utfärdade avlöningsbestämmelserna måste anses vara mycket svårtillgängliga
för statliga och kommunala myndigheter utan löneteknisk sakkunskap
och detta ehuru lönekommitténs utkast till ifrågavarande författningar före
promulgationen varit föremål för eu omfattande överarbetning inom finansdepartementet,
vilken medfört en betydande förbättring av kommitténs författningsförslag,
särskilt i redaktionellt hänseende. Givetvis är svårigheten
att inhämta de nya avlöningsreglementenas innebörd till stor del betingad
av de genomgripande sakliga ändringarna. Emellertid torde framför allt den
komplicerade systematiken i de nya avlöningsreglementena bereda avlöningsredogörarna,
särskilt dem med mindre erfarenhet å ifrågavarande område,
väsentlig svårighet. Avlöningsredogörare, för vilka denna syssla är en biuppgift
och vilka därtill icke kunna och böra ägna längre tid åt mer eller
mindre invecklade lönespörsmål, till exempel rektorer vid läroverk, samrealskolor
och kommunala mellanskolor, kommunala skolkassörer, redogörare
vid domkapitel, vägförvaltning med mera, hava upprepade gånger
vänt sig till länsstyrelsen med förfrågningar angående tolkningen av de nya
avlöningsbestämmelserna.»

Länsstyrelsen nödgas nu konstatera, att erfarenheterna i stort sett bekräftat
riktigheten av länsstyrelsens kritik och uttalade farhågor. Avlöningsbestämmelserna
utgöra i dag en tät snårskog av detaljreglerande bestämmelser,
som vålla osäkerhet och besvärligheter vid tillämpningen. Även om
svårigheterna icke äro lika påfallande i den egentliga statsförvaltningen som
exempelvis inom undervisningsväsendet och de affärsdrivande verken, äro
dock avlöningsreglementet och de detsamma kompletterande sär- och tillläggsbestämmelserna
så svåröverskådliga och svårtillämpade, att varje avvikelse
från de normala rutinfallen vållar tveksamhet, tidsutdräkt och onödigt
merarbete. Det torde med hänsyn härtill — som revisorerna uttalat -—
jämväl få anses uppenbart, alt avlöningsbestämmelsernas tillämpning binder
relativt — och onödigt — stor personal samt vållar staten och det allmänna
betydande utgifter. Det bör i detta sammanhang även ihågkommas, att löneavtal,
som gälla för landsting och kommuner med flera, regelmässigt uppbyggas
och utformas med de statliga lönereglementena som förebild och

252

riktpunkt. Svårigheter och nackdelar med statens avlöningsbestämmelser
sträcka därför sina verkningar vida utanför den statliga verksamhetskretsen,
liksom å andra sidan förenklingar och förbättringar av det statliga lönesystemet
komma hela den allmänna verksamheten till godo.

Orsakerna till de nuvarande svårigheterna äro — som jämväl kan utläsas
av länsstyrelsens förutberörda yttranden — enligt länsstyrelsens mening
främst två.

Den uppbyggnad det nu gällande reglementet — till skillnad från tidigare
reglementen -—erhållit med särbestämmelser, gällande för särskilda grupper
av tjänstemän, inarbetade hland de allmänna bestämmelserna, är enligt
länsstyrelsens mening olycklig. Den gör reglementet svåröverskådligt och
bidrager till svårigheten att läsa och till och med återfinna bestämmelserna.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är denna systematisering vida underlägsen
den tidigare gällande med alla särbestämmelser sammanförda i en särskild
avdelning av reglementet. Det synes därför, om en överarbetning av avlöningsbestämmelserna
kommer till stånd, böra övervägas, huruvida icke
en återgång till den tidigare systematiken borde ske. I detta sammanhang
synas också böra understrykas de uttalanden, som ifrågasätta, om icke
utbrytningen till särskilda lönereglementen borde ske av bestämmelserna
för personal med sinsemellan likartad men från den allmänna förvaltningen
i övrigt skiljaktig verksamhet. Främst torde detta — som revisorerna framhållit
— gälla lärarpersonalen inom undervisningsväsendet, men skäl synas
också kunna anföras för att så lämpligen kan böra ske beträffande de
affärsdrivande verken. Därest dylika särskilda lönereglementen tillskapades,
skulle dessa kunna systematiseras och utformas med sikte just på förhållandena
inom vederbörande tillämpningsområde. Därvid kunde tänkas, att
bestämmelser av allmän och grundläggande innebörd ej behövde införas
utan att beträffande dessa vore till fyllest med hänvisning till allmänna
avlöningsreglementet.

Den andra väsentliga nackdelen med det nuvarande lönesystemet anser
länsstyrelsen vara bestämmelsernas stora detaljrikedom. Genom avsikten
att skapa »millimeterrättvisa» och att kunna träffa snart sagt varje tänkbart
fall hava stadgandena många gånger gjorts så vidlyftiga och invecklade,
att oklarhet och svårtydbarhet blivit följden. Tvärtemot syftemålet har
denna detaljrikedom enligt länsstyrelsens uppfattning ofta skapat tveksamhet
om bestämmelsernas rätta innebörd. Härigenom vållas extra arbete,
onödig tidsutdräkt och många eljest icke behövliga förfrågningar hos överordnade
eller granskande myndigheter angående vad soni skall anses vara
rätt tolkning av bestämmelserna. Dessa förhållanden — jämte den förut
berörda uppbyggnaden av avlöningsreglementet — äro. enligt länsstyrelsens
mening, långt mer än avlöningsbestämmelsernas sakliga innebörd'' anledningen
till att en revision av löneförfattningarna redan efter så kort tid måste
sägas vara motiverad.

Länsstyrelsen vill slutligen något beröra de konkreta förslag till förenklingar,
som revisorerna upptagit till diskussion.

Beträffande reglerna om vikariatsförordnanden anföra revisorerna som
sir* mening — efter alt hava konstaterat, att förordnande mot vikariatsersättning
sker mycket olika, och att en tjänsteman, som förordnats på en
högre tjänst, ofta icke helt kan. som anvisningarna förutsätta, befrias från
skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten — att det bör vara varje
tjänstemans skyldighet att under kortare tid utan särskild ersättning påtaga

253

sig de göromål inom samma verk, som tillhöra eu högre tjänst. »Både administrativa
och sakliga skäl tala för att systemet med vikariatsersättning
slopas.» Länsstyrelsen kan icke dela detta allmänt hållna uttalande, vilket
synes innebära, att ersättning för bestridande av göromål på högre tjänst
skall erhållas endast, därest fråga är om så lång tid, att vikariatslöneförordnande
kan meddelas. Detta skulle i många fall te sig obilligt och stridande
mot de allmänna principerna för lönesättningen, exempelvis då med den
högre tjänsten är förenat redogöraransvar eller annat ekonomiskt ansvar,
som icke åvilar vederbörande i hans egen tjänst. Åtminstone inom länsstyrelsens
eget förvaltningsområde äro vikariatsförordnandena icke av sådan
omfattning, att de vålla något egentligt merarbete vid Innearbetet.

Enligt revisorernas mening skulle vissa fördelar stå att vinna, om man
på det statliga löneområdet överginge till att beräkna semester enligt nettosystemet.
Länsstyrelsen har för sin del svårt att inse att — åtminstone för
den allmänna förvaltningen — därmed skulle ernås någon förenkling. Tvärtom
synes ett sådant system snarast komma att innebära ett visst merarbete
och risk för felkällor, då alla sön- och helgdagar måste frånräknas vid
bokföring av semesterperioderna. Såvitt länsstyrelsen kan finna, äro inga
särskilda olägenheter förknippade med det nuvarande systemet.^

Revisorernas uttalanden om angelägenheten att i görligaste mån förenkla
reglerna om löneklassplacering och begränsa antalet särskilda ersättningar
och lönetillägg föranleda ingen erinran från länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen förbiser icke, att en så genomgripande omarbetning av
avlöningsförfattningarnas systematik, som skulle erfordras för att undanröja
eller minska de brister, vilka enligt vad revisorerna framhållit och
länsstyrelsen tillåtit sig understryka äro förenade med föreskrifternas nuvarande
uppställning och avfattning, måste bli förbunden med vanskligheter.
En sådan omarbetning torde ej kunna undgå att beröra även detaljer —
och till äventyrs också regler av mera principiell innebörd — vilka innefatta
avlöningsförmåner av den natur, att de formellt eller i varje fall i
praktiken kunna mer eller mindre betraktas såsom tjänstemännen tillförsäkrade.
Att borttaga eller ens i väsentlig mån rubba dessa förmåner lärer
knappast vara praktiskt möjligt utan något slag av kompensation. En verklig
omdaning av löneförfattningarnas utformning i det syfte, som revisorerna
antytt, synes därför svårligen kunna komma till stånd annat än i samband
med en allmän lönereglering, vid vilken en generell — måhända även för
vissa tjänstemannagrupper särskilt avpassad — höjning av lönenivån genomföres.

Trots att en reform i det syfte revisorerna angivit sålunda och även på
annat sätt måste vara förknippad med stora svårigheter, anser länsstyrelsen
att en dylik reform på lång sikt kan bliva av sådant värde, att den enligt
länsstyrelsens förmenande bör allvarligt övervägas.

I slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen
Westling och t. f. landskamreraren Nyqvist, föredragande.

Karlstad i landskontoret den 18 januari 1955

Underdånigst
A. WESTLING

TORE NYQVIST

254

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade
revisorer anfört rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna
får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha funnit att det statliga avlöningsväsendet under senare år
blivit alltmera invecklat och svåröverskådligt och att det på grund härav
får anses angeläget att en översyn av hithörande bestämmelser snarast vidtages
i syfte att åstadkomma ett enklare och i administrativt hänseende
mindre kostnadskrävande lönesystem. De avlöningsförfattningar, som i
främsta rummet åsyftas, äro statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)
och tilläggsbestämmelserna till detta reglemente ävensom de specialreglementen,
vilka uppbyggts på grundval av Saar. Av ifrågavarande specialreglementen
beröra avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet
för övningslärare och polislönereglementet länsstyrelsens verksamhetsområde
så till vida, att länsstyrelsen i samband med utbetalning av
statsbidrag till avlöning åt lärare vid högre kommunala skolor och folkskolor
samt polisdistriktens polispersonal har att granska vederbörande
kommunala myndigheters tillämpning av de för ifrågavarande befattningshavare
gällande avlöningsreglementena.

Enligt länsstyrelsens mening får Saar jämte tilläggsbestämmelserna till
Saar anses hava på ett i stort sett tillfredsställande sätt reglerat de spörsmål,
som uppkommit vid handläggningen av avlöningsärenden. Tolkningen och
tillämpningen av reglementets bestämmelser kunna icke sägas ha berett
några mera betydande svårigheter. Emellertid kräva avlöningsärendena ett
betydande administrativt arbete. Sålunda erfordras för närvarande för beredning
och handläggning av hithörande ärenden större delen av arbetstiden
för en l:e länsnotarie och en kansliskrivare på landskontoret.

Vad angår granskningen av skolornas statsbidragsrekvisitioner ha de talrika
och ofta mycket invecklade specialbestämmelser, som särskilt under
senare år meddelats rörande löneförmåner till lärare, vållat betydande
svaiigheter vid granskningsarbetet. Även avlöningsreglementet för övningslärare
har visat sig svårtolkat. Enligt vad som kunnat konstateras vid granskningen
ha även för de utbetalande skolmyndigheterna avsevärda svårigheter
förelegat att tolka och tillämpa de olika bestämmelserna. Felaktiga löneutbetalningar
ha sålunda förekommit i ett stort antal fall.

Det nya polislönereglementet kan förväntas medföra en betydande ökning
av arbetet med granskningen av polisdistriktens statsbidragsrekvisitioner.

I likhet med revisorerna finner länsstyrelsen det angeläget, att en förenkling
av gällande avlöningssystem genomföres i såväl sakligt som formellt
hänseende. I sistnämnda hänseende vill länsstyrelsen för sin del förorda, att
bestämmelserna i Saar och tilläggsbestämmelserna sammanföras till en författning.
Då länsstyrelsens arbete med granskningen av de högre kommunala
skolornas statsbidragsrekvisitioner synes kunna väsentligt underlättas,
om ett särskilt lärarlönereglemente antoges, vill länsstyrelsen biträda revisorernas
förslag härom.

255

Vad därefter angår de av revisorerna ifrågasatta ändringarna i de särskilda
bestämmelserna i Saar får länsstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha funnit bestämmelserna i 8 § Saar om vikariatsförordnanden
kräva en allmän översyn. I fråga om förordnanden mot vikariatsersättning
ha revisorerna som sin mening uttalat, att det finge anses vara varje
tjänstemans skyldighet att under kortare tid utan särskild ersättning påtaga
sig de göromål inom samma verk, som tillhöra en högre tjänst, samt att
såväl administrativa som sakliga skäl tala för att systemet med vikariatsersättning
slopas.

Vid meddelande av vikariatsförordnande å tjänster vid länsstyrelsen har
länsstyrelsen i stort sett följt de riktlinjer, som angivits i byråskrivelse den
31 augusti 1945 till länsstyrelserna i samtliga län, angående enhetliga principer
för vikariatsförordnanden. I vissa hänseenden har dock en mera
restriktiv ordning tillämpats.

Då meddelandet av förordnanden och uträkningen av vikariatsersättningar
medföra ett betydande administrativt arbete, skulle utan tvivel genom
ett slopande eller en stark begränsning av vikariatsförordnandena en icke
obetydlig arbetslättnad kunna åstadkommas. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid om det ur andra synpunkter än rent administrativa kan anses
lämpligt att genomföra en så långt gående rationalisering, som revisorerna
synas åsyfta.

En viss begränsning av vikariatsförordnandena torde kunna ske redan
inom ramen av nu gällande bestämmelser. Då det visat sig, att skilda verk
tillämpa bestämmelserna mycket olika, synes det emellertid, med hänsyn
till betydelsen för de enskilda befattningshavarna av att enhetliga principer
tillämpas, önskvärt att normerande föreskrifter i förevarande hänseenden
meddelas centralt.

Såsom bland annat skolöverstyrelsen framhållit kunna de nuvarande
bestämmelserna om beräkning av vikariatsersättning, enligt vilka ersättningens
storlek är beroende på vikariens löneklass i innehavande tjänst, ofta
leda till otillfredsställande resultat. Då större rättvisa synes kunna erhållas
genom att i stället beräkna ersättningen med utgångspunkt från vikariens
lönegrad, vill länsstyrelsen förorda eu återgång till ett sådant beräkningssätt.

Revisorernas förslag att slopa vikariatsersättningen finner länsstyrelsen
sig icke kunna biträda. Det torde icke kunna bestridas att, såsom revisorerna
påpekat, kortare förordnanden i vissa fall icke medföra någon nämnvärd
merprestation för den förordnade. Inom länsstyrelsens verksamhetsområde
förekomma emellertid i stor utsträckning vikariatsförordnanden av betydande
varaktighet, där den förordnade får övertaga samtliga med den uppehållna
tjänsten förenade göromål. Enligt länsstyrelsens mening kan det icke
anses skäligt att en befattningshavare ålägges mera ansvarsfulla och krävande
arbetsuppgifter än de, som normalt åvila honom i innehavande tjänst,
utan att särskild ersättning härför utgår.

Av bifogade tablå över av länsstyrelsen under år 1954 utbetalda vikariatsersättningar
torde framgå, att vikariatsersättningen för vissa befattningshavare
är av icke ringa ekonomisk betydelse. Ett slopande av vikariatsersättningen
synes därför i varje fall icke kunna ske utan att kompensation
i någon form lämnas.

Av det nuvarande avlöningssystemets bestämmelser torde löneklassreglerna
vara de, som i allmänhet bereda de största svårigheterna vid tillämpningen.
Även med bortseende från tillämpningssvårigheterna kräva emeller -

256

tid lönetursberäkningarna ett betydande administrativt arbete. Såsom revisorerna
framhållit torde en väsentlig arbetslätlnad stå att vinna genom en
förenkling av hithörande bestämmelser. Revisorerna ha återgivit två av skolöverstyrelsen
framförda alternativa förslag till sådana förenklingar. Såvitt
länsstyrelsen kan bedöma få båda de föreslagna systemen anses erbjuda
vissa fördelar i administrativt hänseende i förhållande till nuvarande system.
Huruvida något av de båda systemen bör givas företräde framför det andra
vill länsstyrelsen däremot lämna öppet.

I anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om tillgodoräkning
av förutvarande anställning mot arvode vid tillträdande av reglerad
tjänst vill länsstyrelsen ifrågasätta, om icke en viss decentralisering av här
ifrågavarande ärenden vore möjlig såvitt angår personal, å vilken bestämmelserna
i kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436, (befordringskungörelsen)
äga tillämpning. Enligt 5 § nämnda kungörelse ankommer på vederbörande
verksmyndighet att besluta, huruvida och i vad mån tjänsteman, som tillträder
anställning inom reglerad befordringsgång, skall äga att för inplacering
i befordringsgången taga i beräkning tidigare statsanställning. Enligt
länsstyrelsens mening synes det kunna anförtros åt verksmyndigheten att
i samband med här avsedd tillgodoräkning i förekommande fall även pröva
frågan om tillgodoräkning av arvodesanställning för löneklassuppflyttning.

Länsstyrelsen finner i likhet med revisorerna att en viss förenkling i det
administrativa arbetet skulle kunna vinnas, om man på det statliga löneområdet
överginge från det nuvarande systemet med bruttosemester till att
i stället beräkna semestern enligt nettosystemet. Även rent principiella skäl
synas länsstyrelsen tala för en sådan övergång. Länsstyrelsen anser sig därför
böra förorda att en övergång till nettosystemet överväges, men förutsätter,
att någon reducering av nu gällande årssemestrar icke därvid göres.

Ehuru länsstyrelsen ännu endast har ringa erfarenhet beträffande de från
och med den 1 januari 1955 gällande nya bestämmelserna angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande, torde redan nu kunna förutsägas, att de nya
bestämmelserna komma att medföra en betydande merbelastning för länsstyrelsens
del. Bland annat torde bestämmelserna om sjukpennings-, vrkesskade-
och havandeskapsavdrag samt om kompensationstillägg komma att
i hög grad komplicera avlöningsuträkningen. Enligt länsstyrelsens mening
hade det varit önskvärt att kompensationstillägget inräknats i hjälplönetabellerna.
Vidare torde det föreskrivna anmälningsförfarandet, enligt vilket
myndighet vid befattningshavares sjukledighet skall översända s. k. sjukkort
till sjukkassan, bliva både tungrott och tidsödande. Enligt länsstyrelsens
mening synes det vara att befara, alt betydande svårigheter komma att uppstå
vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i 28 § Saar och 16 § tilläggsbestämmelserna
till Saar angående löneförmåner vid sjukdom och
havandeskap. Länsstyrelsen finner det därför synnerligen angeläget att dessa
bestämmelser underkastas en grundlig översyn. I samband härmed torde
även de nuvarande sjukledighetsbestämmelserna böra överses. Därest systemet
med s. k. avdragsfria sjukdagar anses böra bibehållas synes, såsom skolöverstyrelsen
framhållit, antalet avdragsfria dagar böra sättas lika för
tjänstemän i alla lönegrader. Möjligen synes böra övervägas att — i överensstämmelse
med vad som gäller beträffande semester — medgiva ett större
antal avdragsfria dagar för tjänstemän, vilka uppnått en ålder av 40 år.

I likhet med skolöverstyrelsen vill länsstyrelsen föreslå, att tjänstledighet

257

för olycksfall i tjänsten i avdragslninseende jämställes med tjänstledighet
för sjukdom samt att bestämmelserna om B-avdrag vid tjänstledighet för
uppdrag i personalsammanslutning samt vid tjänstledighet för enskild angelägenhet
av vikt slopas.

Jämväl bestämmelserna om sjukvårdsförmåner synas enligt länsstyrelsens
mening behöva förenklas. Då denna fråga för närvarande är föremål för
särskild utredning, torde det icke vara anledning att nu beröra dessa bestämmelser.

Vad slutligen angår de av revisorerna omnämnda särskilda ersättningarna
samt lönetilläggen och tilläggsarvodena hänföra sig länsstyrelsens erfarenheter
i detta hänseende huvudsakligen till granskningen av statsbidragsrekvisitionerna.
Härvidlag kan nämnas, att bestämmelserna i 23 § avlöningsreglementet
för folkskolan om arvoden för särskild undervisning synas ha
berett skolmyndigheterna visst besvär. Vidare synas polislönereglementets
bestämmelser om beredskapsersättning för visst slag av beredskapstjänstgöring
samt om tjänstgöringstillägg, att döma av de talrika underhandsförfrågningar,
som länsstyrelsen mottagit från såväl kommunala myndigheter
som enskilda polismän, ha givit anledning till betydande svårigheter
vid tillämpningen.

1 handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren Axel Bergström,
landssekreteraren Harry Carleholm och såsom föredragande länsassessorn
E. Mellerborg jämte t. f. förste länsnotarien B. Tydén.

Falun i landskontoret den 20 januari 1955

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

AXEL BERGSTRÖM

E. MELLERBORG

Bilaga

Sam manstälIning

över av länsstyrelsen i Kopparbergs län under år 1954 utbetalda vikariatsersättningar
till befattningshavare vid landsstaten.

Befattningshavare	Totala an-talet befatt-ningshavare 31/12 1954	Antal befatt-ningshavare, som åtnjutit vikariatser-sättning	Utbetalda vikariatser- sättningar Kronor	Anmärkningar
Landskansliet
biträdespersonal	28	4	616: 35
landskanslister	9	5	663:75
jurister o. civ.dir.	7	5	3 010: 10	1 vakans 8 män.
	44	14	4 290:20

17 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

258

Befattningshavare	Totala an-talet befatt-ningshavare, 31/12 1954	Antal befatt-ningshavare som åtnjutit vikariatser-sättning	Utbetalda vikariatser- sättningar Kronor	Anmärkningar
Landskontoret (utom taxeringsavd.) biträdespersonal	27	4	882: 85
landskanslister	9	8	11 115:75	vid vik. å l:e
jurister	7	6	J 11 219: 65 2118: 95	lkal.tj. och ord. lkal.tj. vid vik. å hä- radsskrivar- tjänst
	43	18	5 377: 20
T axeringsavdelningen
biträdespersonal	6	—	—
landskanslister	4	4	[ 972: 80	vid vik. å 1 :e
jurister och revisorer	9	6	) I 262:05 2 096:45	lkal.tj. och ord. lkal.tj. vid vik. å hä- radsskrivar- tjänst
	19	10	3 331: 30
Häradsskrivarna
biträdespersonal	60	6	853:25
landskanslister med tj.göring i fögderi	4	4	3 886: 65
häradsskrivare	8	—	—
	72	10	4 739:90
Landsfiskalerna
biträdespersonal	47	6	1 146:15
bitr. landsfiskaler, landsfiskalsassisten-ter och -aspiranter	10	10	11 134:75
landsfiskaler	24	—	—	varav 2 på över-
Landsfogdarna	81 2	16 1	12 280: 90 4 305: —	gångsstat
Summa	261	69	34 324: 50

25''.)

Domkapitlets i Uppsala

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom nådig remiss har domkapitlet anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört rörande de statliga
avlöningsförfattningarna; och får domkapitlet i underdånighet anföra
följande.

Allmänna synpunkter

Genom den författningsrevision på avlöningsväsendets område, som ägt
rum under senare tid, har man velat eftersträva enhetliga grunder. Denna
enhetlighet är av största värde, i den mån den tager sikte på huvuddragen
i lönesystemet. Härigenom skapas garantier för att befattningshavarnas
löner utgå efter rättsliga grunder, som i sina huvuddrag äro gemensamma
för alla befattningshavare.

Varje avlöningssystem måste emellertid avpassas med hänsyn till förhållanden,
som äro av helt olika art inom olika verksamhetsområden. Ett
för alla befattningshavare gemensamt avlöningsreglemente kan därför icke
åstadkommas utan att detsamma tynges av speciella detaljföreskrifter och
särbestämmelser, som göra bestämmelserna svårtolkade och lätt kunna
skymma huvuddragen i lönesystemet.

Det synes därför ändamålsenligt, att huvudgrunderna angivas i lag och
att övriga bestämmelser meddelas i skilda författningar för varje verksamhetsområde.
Vad prästerskapet beträffar må här påpekas, att lagbestämmelsen
på området bör vara av kyrkolags natur.

Speciella synpunkter

1. Vikariatsförordnanden och vikariatsersättning

Enligt riksdagens revisorers mening tala administrativa och sakliga skäl
för att systemet med vikariatsersättning slopas. I varje fall bör det vara
varje tjänstemans skyldighet att under kortare lid utan särskild ersättning
påtaga sig sådana göromål inom samma verk, som tillhöra en högre tjänst.
Såsom skäl för denna ståndpunkt framhålles, att en tjänsteman ofta icke
helt kan — såsom anvisningarna till Saar förutsätta — befrias från skötseln
av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten samt alt gränserna mellan göromål,
som ankomma på olika tjänster, i allmänhet äro flytande. Förordnande
å högre tjänst skulle därför stundom icke innebära någon nämnvärd
merprestation av den förordnade utan allenast ett lönetillägg.

Mot denna argumentering må följande anföras.

De olika tjänsternas differentiering på skilda lönegrader grundas på
arbetsuppgifternas olika art. Tjänstegrad — och därmed lönegrad — skall
sålunda stå i relation till arbetsuppgifterna. Genom vikariatsersättningen
åvägabringas den balans mellan löneförmåner och arbetsuppgifter, som lönegradsplaceringen
är avsedd att uttrycka. Att såsom skäl för vikariatsersättningens
slopande åberopa den i allmänhet flytande gränsen mellan arbelsuppgifterna
vid de olika tjänsterna kan i princip svårligen göras gällande
utan att motsvarande synpunkter läggas på tjänsternas differentiering på
skilda lönegrader. Om en tjänst är placerad i högre lönegrad än en annan

260

tjänst innebär detta, alt arbetsuppgifterna vid den högre tjänsten förutsättas
vara uppenbarligen av annan art än arbetsuppgifterna vid den lägre
tjänsten. Ju större differens, som förekommer mellan tjänsternas lönegrader,
desto större förutsättes differensen i arbetsuppgifterna mellan desamma
vara.

Varje tjänst — oavsett lönegrad — förutsättes taga tjänstemannens fulla
arbetskraft i anspråk. Ökas eller minskas arbetet vid viss tjänst, kan detta
icke i och för sig medföra ändrad lönegradsplacering utan motiverar i
första hand en ändring av arbetsfördelningen och därnäst ev. personalorganisationen.
Skulle den ändrade arbetsfördelningen eller organisationen medföra
eu ändring av tjänstens karaktär, motiverar detta, om ändringen är
permanent, ändrad lönegradsplacering, samt, om ändringen är tillfällig och
innebär förskjutning av tjänsteuppgifterna mot högre tjänst, vikariatsförordnande
eller förordnande att bestrida göromål, tillhörande högre tjänst.

Riksdagens revisorer framhålla vidare, att förordnande å högre tjänst
stundom icke innebär någon nämnvärd merprestation av den förordnade
utan allenast ett lönetillägg.

Man får förutsätta, att revisorerna med merprestationer icke avse den
kvantitativa arbetsökningen utan den kvalitativa. Men ett förordnande, som
icke medför en väsentlig ändring av arbetsuppgifterna, står i klar strid mot
bestämmelserna i Saar. Enligt anvisningarna under 18 § TB Saar har till
yttermera visso uttryckligen angivits, att enbart förordnande alt upprätthålla
högre tjänst icke medför rätt till vikariatsersättning. Förutsättning för
att vikariatsersättning skall utgå är den, att tjänstemannen verkligen bestritt
sådana göromål som med förordnandet avses. Man kan icke såsom skäl för
vikariatsersättningens slopande åberopa, alt myndigheter förfarit felaktigt
vid bestämmelsernas tillämpning.

Det bör emellertid här noga observeras, att med göromål, tillhörande
högre tjänst, icke nödvändigtvis behöva avses de göromål, som eljest handhavas
av en vid det aktuella tillfället tjänstledig tjänsteman. Till grund för
bedömandet av de ändrade arbetsuppgifterna skola ligga arbetsuppgifter,
som så att säga normera de skilda tjänsterna och utgöra förutsättning för
olika lönegradsplacering av tjänsterna. Arbetsuppgifterna vid den lägre tjänsten
kunna sålunda (genom föreskrift i verksinstruktion eller annorledes)
väsentligen avvika från vad som kan anses vara förutsatt genom den lönegradsplacering
tjänsten erhållit utan att detta medfört ändrad lönegradsplacering
eller vikariatsersättning. Om innehavare av nyss nämnd tjänst
förordnas att uppehålla viss högre tjänst kan detta — med hänsyn till förändringen
av den lägre tjänstens uppgifter — innebära, att tjänstemannens
arbetsuppgifter bliva i stort sett desamma som hans faktiska arbetsuppgifter
i den lägre tjänsten. Att tjänstemannen felaktigt gått miste om lönekompensation
för ändrade arbetsuppgifter vid egen tjänst kan givetvis icke utgöra
ett motiv för att detta missförhållande skall ytterligare konserveras av det
skälet, att han redan de facto utan ersättning fullgör göromål tillhörande
högre tjänst.

Missförhållandena beträffande vikariatsersättningssystemet enligt Saar
torde snarare gälla bestämmelsernas felaktiga tillämpning än deras innehåll.
Bestämmelserna säga tydligt och klart ifrån, att
tive vikariatsersättning skall förekomma av det positiva skälet, att tjänsteman
fullgör göromål tillhörande annan tjänst respektive högre tjänst än
hans egen. Vidare förutsättes, att den förordnade övertager samtliga eller

261

de huvudsakliga arbetsuppgifter som tillkomma den andra tjänsten. Det
är sålunda tjänsternas uppgifter och icke tjänstemännens uppgifter som
ligga till grund för bedömandet.

Mångenstädes tillämpas bestämmelserna felaktigt sålunda, alt vikariatsförordnande
meddelas allenast av del rent negativa skälet att viss annan
befattningshavare är tjänstledig.

Vissa skäl tala emellertid för att tjänsteman ålägges skyldighet att under
kortare tid utan vikariatsersättning fullgöra göromål tillhörande högre tjänst.
Detta skulle kunna motiveras i sådana fall, där förordnandet å de »högre»
göromålen närmast avser alt pröva befattningshavarens lämplighet alt anförtros
sådant förordande. Man skulle kunna tänka sig en bestämmelse av
det innehåll, all vikariatsersättning icke må utgå, förrän befattningshavaren
tillfredsställande fullgjort viss kortare tids tjänstgöring vid den högre tjänsten.
Ett särskilt motiv härför föreligger så till vida, att från dylika förordnanden
merendels bruka undantagas göromål av viss svårighetsgrad samt
att särskild tillsyn av vikariens sätt att fullgöra sina åligganden är påkallad.

Skäl finnas vidare för att tjänsteman skall kunna åläggas att utan ersättning
fullgöra kortare tjänstgöring å sådan högre tjänst, som är placerad
allenast en eller annan lönegrad högre än den egna tjänsten. Anledningen
härtill skulle givetvis vara, att någon väsentlig skillnad mellan göromålen
i de i lönegradshänseende närliggande tjänsterna icke förefinnes eller i varje
fall icke är avsedd att förefinnas. Emellertid bör det beaktas, att denna
förutsättning utgår från att tjänsternas lönegradsplacering icke är tillfredsställande.
Om någon väsentlig skillnad i göromålen icke föreligger mellan
tjänsterna, borde de ju vara i samma lönegrad.

Enligt gällande bestämmelser beräknas vikariatsersättningen på grundval
av, å ena sidan, vikariens löneklass och, å den andra, den uppehållna tjänstens
lönegrad. Detta innebär, att vikariatsersältningens belopp sjunker ju
högre tjänstemannen blir placerad i sin lönegrads löneklasskala. Eller,
med andra ord, ju mer erfarenhet och rutin en tjänsteman förskaffar sig,
desto lägre blir vikariatsersättningen. Då förhållandet rätteligen borde vara
det omvända, bör åtminstone berörda bestämmelse utformas så, att vikariatsersätlningen
alltid sättes i relation till respektive tjänsters lönegrader.

Beträffande vikariatslöneförordnande har föreslagits, att minimitiden för
dylikt förordnande (6 månader) bör förlängas. Statskontoret har föreslagit,
att vikariatslöneförordnandet ersättes med anställning för vederbörande
befattningshavare som extra tjänsteman i motsvarande lönegrad.

Statskontorets förslag innebär onekligen icke blott en förenkling utan även
en tjänsteorganisatoriskt sett lämpligare form för det s. k. långtidsvikariatet,
vilken lämnar den beslutande myndigheten större frihet att disponera arbetskraften
för vikariatets uppehållande.

2. Lön eklass y ste m et

Systemet med löneklass bör motiveras sålunda, att lönen ökas allteftersom
befattningshavaren förvärvar större erfarenhet och rutin i sin tjänst. Motsvarande
löneökning sker jämväl redan vid den nya tjänstens tillträdande,
därest befattningshavaren tidigare kan anses hava förvärvat erfarenhet och
rutin i större grad än som regelmässigt fordras vid den nya tjänstens tillträdande.

En principiell nackdel med gällande löneklassbestämmelser är att löneklassystemet
så att säga bryter igenom lönegradssystemet, i det alt högre

262

löneklass- och därmed lönebelopp — i lägre lönegrad motsvarar eller överstiger
lägre löneklass i den högre lönegraden. Därmed har man frångått
principen att tjänsteuppgifternas så att säga valör skola vara normerande
för lönens storlek. Givetvis har löneklassystemet sitt stora berättigande, men
det kan ifrågasättas, om icke detta system bör konstrueras så att det icke
genombryter lönegradssystemet, nämligen på så sätt, att högsta löneklass
i lönegrad för viss tjänst alltid skall vara lägre än lägsta löneklass i den
lönegrad, vari närmast högre tjänst inom verksamhetsområdet är placerad.

Åtskilliga av de svårigheter, som gällande löneklassbestämmelser fört med
sig, gälla de invecklade övergångsbestämmelserna. Då dessa besvärligheter
emellertid äro av övergående natur, kunna de här lämnas åsido.

Det torde vara obestridligt, att åtskilliga bestämmelser rörande tillgodoräknande
av tidigare tjänstgöring icke äro tillfredsställande. Förenklingar
synas kunna vidtagas, om man strängt håller i sikte, att det är den antagna
förvärvade erfarenheten i den tidigare tjänsten, som skall vara allena utslagsgivande
vid placering i löneklass högre än den lägsta för den nya
tjänstens lönegrad. Därigenom undvikas olika regler i fråga om tjänster av
skilda anställningsformer. Anställningsformen måste givetvis anses betydelselös
för erfarenhetens förvärvande.

3. Sjukledighetsbestäm melserna

Riksdagens revisorer ha framhållit, att då läkarintyg regelmässigt icke
fordras vid sjukledighet, som varar högst tre dagar, lämnar systemet med
avdragsfria dagar vissa möjligheter till missbruk.

Bortovaro under några få dagar på grund av sjukdom lärer i regel vara
orsakad av opasslighet, som i allmänhet icke tarvar läkarvård. Det är
mindre tilltalande att fordra läkarintyg för sådan bortovaro. Myndigheten
har dock befogenhet att kräva sådant intyg, därest så synes påkallat.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknad ärkebiskop
samt ledamöterna domprosten Herrlin, kontraktsprosten Ponlén, rektorn
Ljunggren, professorerna Lindroth och Olsson samt länsskogvaktaren Rodell.

Föredragande: stiftssekreteraren Morén.

Uppsala den 2 februari 1955

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

YNGVE BRILIOTH

O. A. Morén

Domkapitlets i Växjö

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 28 oktober 1954 i ärende angående
riksdagens revisorers skrivelse med iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna
får domkapitlet i underdånighet anföra följande.

I yttrande den 10 mars 1954 såsom svar å vissa av statsrevisorerna framställda
frågor i anslutning till de nya avlöningsreglementena för präster
och kyrkomusiker har domkapitlet hland annat framhållit dels att de olika
avlöningsbestämmelserna med tillhörande tilläggs- och övergångsbestämmelser
visat sig ganska svårtolkade, dels att systemet varit tungrott på grund
av de inånga hänvisningarna inbördes mellan lagar, författningar, cirkulär
och brev.

De praktiska erfarenheterna av lagstiftningen i fråga under den tid, som
förflutit sedan nyssnämnda yttrande avgavs, ha ytterligare styrkt domkapitlet
i dess tidigare redovisade uppfattning.

På grund härav anser sig domkapitlet böra vidhålla sina i ovanberörda
skrivelse till statsrevisorerna framförda önskemål beträffande en allmän
översyn av avlöningsreglementena, varvid följande synpunkter förefalla att
vara särskilt bealttansvärda.

Vid en överarbetning kunde nu gällande avlöningsbestämmelser för präster
och kyrkomusiker var för sig samlas i eu eller ett par författningar, som
gåve bättre överblick. Härvid borde både förenklingar och förtydliganden
kunna vinnas. Måhända borde författningarna förses med anvisningar och
typexempel i sådana fall, då tolkningssvårigheterna äro störst. Lämpligheten
av att en förfaren prästman tillkallades för att tillhandagå med upplysningar,
huru de förhållanden i praktiken gestalta sig, vilka lagstiftningen
är avsedd att reglera, synes böra särskilt betonas.

Över huvud taget torde det framstå såsom ett önskemål, att ifrågavarande
lag- och författningstext göres så enkel och klar som möjligt är och att
hänvisningar inbördes mellan lagar, författningar, cirkulär och brev inskränkas
till det yttersta. Likaså är det av stor vikt, att uppmärksamhet ägnas
såväl åt dispositionen som åt en riktig rubriksättning.

Vad statsrevisorerna i sina iakttagelser uttalat angående möjligheten av
att slopa en del av de alltför många detaljföreskrifterna och kravet på
»millimeterrättvisa» i Saar och övriga reglementen finner domkapitlet beaktansvärt
i den mån vederbörande tjänstemäns ställning därigenom icke
undergår någon försämring.

Beträffande vikariatsförordanden ha statsrevisorerna framhållit, att den
mest rationella lösningen vore att helt slopa dem, men revisorerna ha likväl
icke ansett sig böra gå så långt i sina krav.

De ha emellertid föreslagit ett slopande av systemet med vikariatsersättning
för göromål under kortare tid tillhörande högre tjänst inom samma
verk, som tjänsteman kan vara skyldig att påtaga sig. Revisorerna ha framhållit.
att systemet med vikariatsersättning ofta medför betydande administrativt
merarbete och att vikariatsersättningens sammanlagda belopp för
statsverket utgör en avsevärd utgift utan motsvarande ekonomiska betydelse
för den enskilde tjänstemannen.

Domkapitlet anser sig emellertid icke kunna förorda ett slopande av systemet
beträffande sitt förvaltningsområde.

Vad angår vikariatslöneförordnandena ha revisorerna icke haft något
yrkande, även om de ansett, att administrativa skäl tala för att den nuvarande
tidsperioden — sex månader — som erfordras för att vikariatslöneförordande
skall få meddelas, bör förlängas. Enligt domkapitlets erfarenhet
är minimitiden 6 månader en lämplig tidsperiod, som icke bör förlängas.

1 fråga om bestämmelserna om löneklassplacering och lönetursberäkning
har domkapitlet icke funnit dem medföra så stora svårigheter, att ett slo -

264

pande av lönegradernas uppdelning i löneklasser vore befogat, även om en
förenkling av löneklassreglerna måste betraktas som eu angelägen åtgärd.

Domkapitlet kan icke biträda statsrevisorernas mening, att systemet med
brutlosemester bör ersättas med semester beräknad efter nettosystemet, när
det gäller prästerskapet. Avgörande hänsyn måste här tagas till den omständigheten,
att sön- och helgdagar normalt utgöra prästerskapets tjänstedagar
och att den kompensation härför, som tillerkänts prästerskapet genom
tjänstefria dagar, i detta avseende icke helt kompenserar bundenheten vid
tjänstgöring å tid, som för flertalet inom den civila förvaltningen betraktas
som obekväm arbetstid.

Vid en revision av det statliga avlöningsväsendet torde enligt domkapitlets
mening böra övervägas om icke sjukvårdsbestämmelserna kunna förenklas.

Beträffande bestämmelserna för erhållande av reseersättning vill domkapitlet
framhålla det olägliga i att här gällande bestämmelser för prästernas
räkning erhållit provisorisk karaktär med förlängning ett år åt
gången. Domkapitlet, som finner att detta innebär ett mindre önskvärt
osäkerhetsmoment, har tidigare i yttrande över av sakkunniga framlagt förslag
tillstyrkt att allmänna resereglementet i huvudsak skulle äga tillämpning
även på prästerskapet. Domkapitlet anser även att eu sådan reform
icke bör uppskjutas och vill tillika ifrågasätta, om icke jämväl i detta
avseende vissa förenklingar skulle kunna övervägas.

Ett led i strävandena att åstadkomma ett förenklat lönesystem bör enligt
revisorernas mening vara att i största möjliga utsträckning borttaga de
särskilda avlöningsreglerna för olika förvaltningsområden ävensom de särskilda
ersättningar samt lönetillägg och tilläggsarvoden, som utgå enligt
5 kap. Saar och enligt särskilda bestämmelser. Domkapitlet vill härvidlag
understryka att de särskilda ersättningar samt lönetillägg och prostarvode,
som utgå enligt 5 kap. prästlönereglementet i vart fall icke kunna slopas.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad
biskop samt ledamöterna Hylander, Arvidsson, Mannerskantz, Bergholtz
och Lidin.

Föredragande: stiftsnotarien Stig Saloman.

Växjö den 5 januari 1955

Underdånigst
ELIS MALMESTRÖM

E. Hård af Segerstad

Domkapitlets i Härnösand

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till K onunge n

Genom nådig remiss den 28 oktober 1954 har domkapitlet anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande över en av riksdagens revisorer utarbetad
promemoria rörande iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna.

265

Det är givet, att bestämmelserna på det statliga avlöningsområdet, med
tanke särskilt på de många olika förvaltningsområden och kategorier av
befattningshavare, som de omspänna, måste bliva mer eller mindre detaljerade.
Det bland tjänstemännen alltmera utbredda lönegradskinkandet har
säkerligen också kommit att återverka på bestämmelsernas utformning, och
alt så kunnat ske torde vid i viss mån bero av att de senaste årens avlöningsföifattningar
tillkommit efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.
Även om man maste första del berättigade i förhandlingsförfarandet,
så kan man ej komma it rån att detta dock medför en risk
för att de verk och myndigheter, som hava hand om tillämpningen av
bestämmelserna, icke såsom tidigare i önskvärd utsträckning lämnas möjlighet
att öva inflytande på bestämmelsernas utformning.

Alt ifrågasätta tillskapande av ett för alla befattningshavare gemensamt
avlöningsreglemente torde säkerligen la betecknas som en ren omöjlighet.
Delta ligger helt enkelt i sakens natur med tanke på olikheterna mellan
befattningshavarnas verksamhetsområden. Härav följer alt särbestämmelser
för de olika verksamhetsområdena måste betraktas såsom en ofrånkomlighet.
En strävan, att. där så är möjligt, undvika särbestämmelser får vid
däremot anses önskvärd.

I de av revisorerna framförda allmänna synpunkterna på avlöningsförfattningarna
vill domkapitlet i stort sett instämma. Revisorernas uppfattning,
att den s. k. millimeterrättvisan fått för stort utrymme vid utformandet
av avlöningsbestämmelserna delar domkapitlet sålunda helt, då,
såsom från flera håll framhållits, de härav föranledda delaljbestämmelserna
lätt komma att undanskymma huvuddragen i författningarna. De
förhållanden, som dessa bestämmelser avse alt reglera, äro i många fall, icke
minst i ekonomiskt avseende, av så liten betydelse, att de god kunna undvaras.

Rent allmänt kan man nog säga, att tolkningen och tillämpningen av
avlöningsbestämmelserna icke är av den svårighetsgrad, all de enbart på
den grunden kräva en revision. De största svårigheterna härvidlag hänföra
sig otvivelaktigt till övergångsbestämmelserna och äro sålunda av övergående
natur. Mycket skulle emellertid i detta fall vara vunnet om dessa
bestämmelser i större utsträckning än nu försåges med exemplifieringar.
Flera andra synpunkter och önskemål skulle givetvis kunna framföras i
fråga om avlöningsbestämmelserna, men då detta lätt skulle kunna leda till
ett alltför långt ingående i detaljer inskränker sig domkapitlet till vad nu
sagts och övergår till att yttra sig om de konkreta förslag til! förenklingar
av lönesystemet, som av revisorerna upptagits till behandling.

Revisorerna hava ifrågasatt slopande av vikariatsersättningarna. Visserligen
äro dessa ersättningar i de flesta fall icke av någon större ekonomisk
betydelse för befattningshavarna, men så långt som till ett slopande av
desamma anser dock domkapitlet icke alt man bör gå. En första förutsättning
för att vikariatsersättning skall utgå anser domkapitlet vara att vikarien
verkligen övertager allt det med den uppehållna tjänsten förenade
arbetet och ansvaret, då ju vikariatsersättningen annars blir ett lönetillägg
utan någon motprestation. Ett sådant övertagande kan det ju i allmänhet
blott bliva fråga om när det gäller chefstjänsterna och i fråga om dessa
egentligen endast när förordnandena a dessa sträcka sig över icke alltför
korta tidsperioder. Strängt taget förhåller det sig nog så att de svagheter,
som vidlåda systemet med vikariatsförordnandena, icke ligga i bestämmel -

266

serna om ersättning för dylika förordnanden utan fastmera i en felaktig
tillämpning av bestämmelserna om sådana förordnanden. Det skulle därför
vara önskvärt, att anvisningar och direktiv i syfte att åstadkomma eu mera
enhetlig tillämpning av dessa bestämmelser intagas i avlöningsförfattningarna.
I fråga om reglerna för bestämmandet av vikariatsersättningarna te
sig dessa närmast som en anomali, då de ju medföra alt den äldre och mera
erlaine tjänstemannen erhaller lägre ersättning än den yngre och mindre
erfarne och att ju äldre och mer erfaren tjänstemannen blir, ju lägre vikaiiatsersättning
eihäller han. lin ändring härutinnan synes domkapitlet i hög
grad påkallad. Beträffande löneklassreglerna hava revisorerna konstaterat,
att dessa äro i behov av en grundlig översyn och att huvudproblemet härvidlag
utgör spörsmålet om tillgodoräkning av föregående anställning mot
arvode vid tillträdande av reglerad tjänst. Domkapitlet har för sin del
mycket ringa erfarenhet av sådana fall, varför domkapitlet anser sig icke
böra ingå i något yttrande därom. I övrigt anser domkapitlet att mot det
gällande löneklassystemet icke kan riktas några större anmärkningar. De
tolkningssvårigheter, som kunna uppstå i samband med tillämpningen av
löneklassreglerna, hänföra sig såsom tidigare nämnts huvudsakligen, till övergångsbestämmelserna.
Vad som främst bör vara normerande vid tillgodoräknande
av tidigare tjänstgöring bör enligt domkapitlets förmenande vara
den erfarenhet, som vederbörande kan anses hava vunnit i den tidigare
anställningen och icke anställningsformen i och för sig.

Beträffande semesterrätten hava revisorerna ifrågasatt ett frångående av
systemet med bruttosemester och att semestern i stället beräknas enligt
nettosystemet. Då såsom revisorerna påpekat vissa fördelar på det statliga
löneområdet därigenom skulle stå att vinna får domkapitlet tillstyrka revisorernas
förslag härutinnan. Revisorerna hava vidare ifrågasatt huruvida de
nuvarande sjukledighetsbestämmelserna äro lämpligt utformade. En översyn
av dessa bestämmelser anser domkapitlet böra bliva en naturlig följd
av den allmänna sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

Slutligen vill domkapitlet meddela, att av de tre avlöningsreglementen,
som domkapitlet har att taga befattning med, nämligen statens allmänna
avlöningsreglemente, prästlönereglementet samt avlöningsreglementet för
kyrkomusiker det sistnämnda vållat de största besvärligheterna vid tillämpningen.
Vissa bestämmelser däri äro direkt svårtolkade och leda dessutom
i en del lall till otillfredsställande resultat. En lämpligare uppställning av
reglementet, som gåve större överskådlighet, vore önskvärd. Intagande i
reglementet av anvisningar och typexempel skulle betydligt underlätta tilllämpningen
av reglementet.

I handläggningen av detta ärende, som föredragits av stiftsnotarien Klefbom,
hava, förutom undertecknad biskop, deltagit ordinarie ledamöterna
domprosten Lindquist, rektorn Olsson, kyrkoherden Klefbom, kyrkvärden
Karlsson och kommunalnämndsordföranden Strandlund.

Härnösands domkapitel den 5 januari 1955

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

GUNNAR HULTGREN

Gunnar Klefbom

267

Tjänstemännens centralorganisations yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 245, § 33

Till Konungen

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som beretts tillfälle avgiva
utlåtande över vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört rörande
iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna, har remitterat
ärendet till centralorganisationens statstjänstemannasektion och lar anföra
följande.

Såsom statsrevisorerna erinrar innebar det definitiva utfärdandet år 1948
av statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) och avlöningsreglementet
för folkskolan (Arf) ett sammanförande i två reglementen av de avlöningsbestämmelser,
som tidigare meddelats i tio avlöningsreglementen, lyra kungörelser
och två kungl. brev. Eu så stark koncentration av föreskrifter
rörande anställningsvillkoren för i statens tjänst anställd personal inom
vitt skilda verksamhetsområden och med avsevärt olika uppgifter och arbetsförhållanden
måste ofrånkomligen leda till att bestämmelserna blir mycket
omfattande och innehåller ett stort antal särbestämmelser, undantag från och
förtydliganden till de mera allmängiltiga reglerna. Om man tar hänsyn till
denna förutsättning kan det enligt TCO:s mening knappast med fog göras
gällande, att de statliga avlöningsförfattningarna är i särskilt hog grad
invecklade. Flertalet av de hörda myndigheterna har också varit synnerligen
måttfulla i sina anmärkningar och anser i regel att nu gällande författningar
icke medför större tolkningssvårigheter och att de icke annat än i fråga om
enstaka föreskrifter lämnar materiellt sett otillfredsställande resultat. Ett
markant undantag utgör skolöverstyrelsen, vars starkt, kritiska inställning
kan förmodas sammanhänga med de speciella regleringsproblem, vilka följt
av de senare årens lönerevisioner för stora lärargrupper i förening med organisatoriska
förändringar inom undervisningsväsendet. Av de på grundval
av de allmänna riktlinjerna i Saar utfärdade specialreglementen, som tillkommit
efter den allmänna löneregleringen åren 1947—1948, äger flera
också tillämpning just inom skolöverstyrelsens förvaltningsområde, exempelvis
de särskilda reglementena för övningslärare, lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lanlbruksundervisningsanstalter samt för kyrkomusiker.
Särskilt i samband med den organisatoriska utvecklingen har det
visat sig nödvändigt att vid sidan av de egentliga löneförfattningarna och
dessas tillämpningsbestämmelser meddela kompletterande eller helt nya föreskrifter
genom specialförfattningar, kungl. brev och cirkulär. TCO anser
därför att det av statsrevisorerna upptagna förslaget om ett särskilt lärarlönereglemente
är värt allvarligt övervägande. De till TCO anslutna lärarorganisationerna
vid folkskolan har också uttalat sin anslutning till en
sådan reform, men därvid betonat att de grundläggande principerna bör
vara enhetliga för samtliga tjänstemän, för vilka statliga avlöningsbestämmelser
gäller. Någon särställning för lärarna vad gäller lönebestämmelsernas
principiella utformning är inte önskvärd, utan ett specialreglemente bör
liksom nu är fallet för de särskilda lärarlönereglementena — utformas med
det allmänna avlöningsreglementet som förebild. I fråga om omfattningen
av ett för lärarpersonalen vid undervisningsväsendet gemensamt löneregle -

268

inente har revisorerna velat lämna öppen frågan, huruvida detta skulle
omfatta även lärare vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.
I denna fråga har folkhögskolans lärarförening framhållit, att avlöningsbestämmelserna
för folkhögskolan företer vissa avvikelser redan i förhållande
till vad som gäller för lantbruksundervisningen och att en koncentration
av alla avlöningsbestämmelser för folkhögskolan till ett reglemente,
innefattande även för övningslärare gällande bestämmelser, gör "eif bibehållande
av ett gemensamt reglemente tekniskt olämpligt. TCO finner det
självklart, att övervägandena om ett särskilt avlöningsreglemente för lärarpersonal
icke skall leda till större koncentration än som kan vara förenlig
med det angivna syftemålet att skapa större överskådlighet och minska tilllämpningssvårigheterna.
Denna synpunkt är för övrigt allmängiltig. Skäl
kan anföras för att även för andra områden ha särskilda löneförfattningar,
exempelvis utrikesförvaltningen och vissa grenar av statsunderstödd verksamhet.
TCO delar statsrevisorernas uppfattning, att mängden av särbestämmelser,
som visar tendens att efter hand öka, leder till alt den förbättrade
systematik och i vissa hänseenden bättre överskådlighet, som kännetecknade
Saar vid dess utfärdande, efter hand i viss utsträckning gått förlorad. Om
man nu skulle finna det ändamålsenligt alt återgå till eu viss uppdelning
efter verksamhetsområden, är det emellertid angeläget att denna i sin tur
icke drives alltför långt. Problemet är uppenbarligen en avvägningsfråga,
vid vars lösande varken koncentrations- eller uppdelningslinjen får bli självändamål.

Ehuru TCO såsom av det anförda framgår finner kritiken mot de statliga
löneförfattningarna överdriven bör enligt TCO:s mening olika åtgärder övervägas
för att dels underlätta myndigheternas tolkning och tillämpning, dels
skapa bättre förutsättningar för den berörda personalen alt själv öva viss
kontroll över riktigheten av beslut i lönespörsmål. Mycket skulle säkerligen
sta att vinna redan genom åtgärder på de! redaktionella planet. En klarare
utformning borde vara möjlig på åtskilliga punkter. Förlydliganden genom
exemplifieringar och omarbetning av vissa stadganden utan förändring av
det materiella innehållet kan vara påkallad. Uppdelningen på reglementen,
tilläggsbestämmelser och anvisningar försvårar överskådligheten och tvingar
till parallellstudier i flera författningar. Upprepningar borde i viss omfattning
kunna tolereras i överskådlighetens intresse i stället för de hänvisningar
mellan olika författningsrum, som nu förekommer i stor utsträckning. Det
kan ifrågasättas, om inte ur de mera generella löneförfattningarna borde i
viss omfattning utrensas specialbestämmelser, som har giltighet för endast
vissa områden, och i stället för dessa områden utfärdas sammanfattande
reglementen, som upptager såväl de generella bestämmelserna jämte erforderliga
tillämpningsbestämmelser och anvisningar som för det särskilda området
gällande särbestämmelser. Olika alternativ kan bär ifrågakomma. men
gemensamt för alla är givetvis att tryckningskostnaderna skulie öka. Ä andra
sidan får icke förbises, att de större verken redan nu håller sig med särskilda
»författningssamlingar», där lönebestämmelserna i stor utsträckning
ingår. Detta tryck borde kunna väsentligt minska i omfattning. Vidare skulle
osäkerheten hos personalen om vad som gäller för området i fråga minskas,
varigenom verksmyndigheterna i mindre omfattning än nu skulle belastas
med förfrågningar, klagomål och besvär över meddelade beslut. Fn förändring
av här angiven innebörd är emellertid i praktiken svårgenom förbar,
därest icke Kungi. Maj:t ges vidgade befogenheter att fastställa även av -

269

löningsreglomonlenas utformning, vilket torde vara möjligt utan att i princip
inkräkta pa riksdagens rätt att fastställa deras materiella innehall, lin sädan
ordning synes naturlig även ur den synpunkten, att avgöranden i lönefrågor
även för stalstjänstemännen numera de facto grundar sig på träffade lörliandlingsöverenskommelser.
Detaljkännedomen om sådana överenskominelsers
avsedda innebörd finns inom Kungl. Maj-.ts kansli och kan endast i
begränsad omfattning vidareföras föredragningsvägen till vederbörande riksdagsutskott,
vars prövning blir av övervägande lormell natur.

Statsrevisorerna har trott sig kunna härleda grundorsakerna till de förhållandevis
komplicerade lönebestämmelserna ur vissa faktorer, vilket föranleder
TCO till några kommentarer i det följande.

Kravet på »millimeterrättvisa» olika befälIningshavargrupper emellan
anses sålunda leda till onödigt invecklade detaljregleringar. Ehuru del icke
i detta sammanhang är väsentligt att söka analysera ansvarsfördelningen
för eventuella överdrifter pa millimeterrättvisans område, vid TCO ändock
erinra om att krav i sådant avseende ursprungligen drivits val sa hart av
statsmakterna och de statliga myndigheterna som av tjänstemännen själva.
Kravet på oväld och rättvisa vid utskiftande av förmånerna har sedan
gammalt ansetts karakterisera den statliga arbetsgivarparten och far måhända
anses naturligt med hänsyn till de allmänna anspråk i sådant avseende
som i olika andra sammanhang ställes på statens och de statliga
befattningshavarnas handlande. Den minutiösa granskning av förslag till
ändringar av anställningsvillkoren för grupper eller enskilda befattningshavare,
som vunnit hävd inom exempelvis lönekommittéer och andra utredningsorgan,
inom statens lönenämnd, departementen samt olika instanser
i riksdagen har knappast underlättat strävanden att nå enklare avlömngsbestämmelser.
En ändrad inställning därvidlag är säkerligen nödvändig
såväl hos nämnda organ som hos tjänstemännen själva, vilka obestridligen
blivit invanda i samma betraktelsesätt.

En viss möjlighet att komma över till annan ordning borde förefinnas
genom att förhandlingssystemet alltmera vunnit insteg också på förevarande
område. Statsrevisorerna har emellertid, därtill animerade av uttalanden
från vissa myndigheters sida, kommit till den slutsatsen, att på senare år
utfärdade författningar blivit ytterligare komplicerade just därför, att de
i stor utsträckning tillkommit efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.
De därvid uppnådda kompromisslösningarna har enligt
deras mening lett till ökat »krångel». I viss utsträckning torde iakttagelsen
vara riktig. Den erfarenhet, som föreligger från av TCO:s statstjänstemannasektion
bedriven förhandlingsverksamhet, innebär emellertid att ansatser
till mera generella lösningar från tjänstemannasidan stött på patrull hos
arbetsgivarsidan därför, att de skulle inneburit något större kostnad och
framför allt kunnat medföra att någon befattningshavare kunnat få del av
en förmån, som vid sträng »rättviseprövning» icke borde ha tillkommit
honom. Ibland har personalens förhandlare kunnat konstatera, att statens
företrädare vid förhandlingarna varit benägna att överväga vissa förenklingar,
även om det lett till begränsad kostnadsökning, och i några fall också
godtagit en sådan lösning, särskilt om en motsvarande besparing kunnat
förväntas genom förenklad administration. Men oftare har det läget inträtt,
att förslagen förkastats med hänvisning till kritiska invändningar just från
myndighetshåll. Det har också förekommit, att parterna vid överläggningar
om detaljutformningen av en förändring i villkoren, som varit underställd

270

riksdagen, måste konstatera att en förenkling, som båda parter ansett sig
kunna godtaga, icke varit genomförbar därför att riksdagen alltför mycket
låst även detaljer. Ett steg i rätt riktning innebär den på senare tid av Kung],
Maj:t tillämpade ordningen att i propositionerna till riksdagen begära reiativt
vidsträckta fullmakter i fråga om detaljutformningen/Eu ökad villighet,
som givetvis måste ådagaläggas av båda parter, att i förenklingssyfte
avstå från att driva rättvisesynpunkter alltför långt, kan successivt leda till
förenkling endast under den förutsättningen, att förhandlingsparterna icke
är alltför hårt bundna av hänsynstagande till skiftande opinionsyttringar
från myndigheternas sida eller krav från riksdagen att ha direkt avgörande
även i fråga om detaljer. Den reciprocitet med avseende på en generös och
tolerant inställning, som måste åstadkommas, torde endast stå att vinna
genom att personalsidan får fullt förtroende för arbetsgivarsidans villighet
härvidlag. Att döma av riksdagsrevisorernas konkreta förslag till förenkling
av nuvarande bestämmelser, exempelvis i fråga om vikariatsersättningar,
synas de ha räknat med förenkling i första hand genom att ta bort en del
nuvarande förmåner. En sådan linje torde icke vara framkomlig.

Av det senast anförda torde framgå, att TCO icke delar statsrevisorernas
uppfattning, att den praktiska erfarenhet, som finnes representerad inom
verken, ofta skulle sakna möjlighet att göra sig nämnvärt gällande i förhandlingsarbetet
och påverka utformningen av olika författningar m. m.
Inverkan på förliandlingsproceduren synes i många frågor ha varit mycket
stor. Ingenting tyder heller på att myndigheternas insatser vid författningarnas
utformning skulle verka mot ökad enkelhet. I den mån beslutanderatten
rörande vissa avlöningsförmåner delegeras till verksmyndigheterna
bär resultatet i allmänhet blivit ökat krångel och irriterande oenhetlighet
vid tillämpningen. Andemeningen med de förhandlingsöverenskommelser,
som träffats centralt, har därigenom icke sällan förfuskats. Erkännas må.
att detta i vissa fall kan ha föranletts av oklarheter i grundstadgandena, men
det finns också exempel på att en principiell restriktivitet hos vederbörande
myndigheter ställt personalen i ett ogynnsamt läge, som icke varit avsett.
Särskilt belysande är utvecklingen på traktamentsområdet, där organisationerna
vid tillkomsten av allmänna resereglementet godtog vissa förenklingar,
vilka innebar reella försämringar, för att i stället få en mera uniform
reglering i vissa andra avseenden och komma ifrån systemet med s. k.
besparingsreglementen vid de olika verken. Den frihet att göra inskränkande
undantag, som därvid gavs myndigheterna, har lett till att besparingsreglein
en t ena snarast ökat i antal, fast de fått annan benämning. Myndigheternas
särbestämmelser och tolkningsanvisningar har blivit mycket omfattande.
Som exempel må anföras att försvarets civilförvaltning funnit sig böra trycka
en särskild handbok för sitt område med titeln Sammanställning av bestämmelser
rörande reseersättning in. in., omfattande 123 sidor. Som eu säkerhetsåtgärd
är boken i fråga utformad efter lösbladssystemet, varigenom
rättelser och kompletteringar efter hand kan införas. I och för sig är ämbetsverkets
åtgärd värd erkännande med hänsyn till personalens behov av orientering,
men man skulle önska att behovet icke vore så omfattande.

Statsrevisorerna anför som bevis för att löneförfattningarna är alltför
krångliga och svårtolkade, att den statliga kamerala revisionen i stor utsträckning
äi inriktad på granskning av myndigheternas tillämpning av
dessa författningar. Som exempel anföres bl. a. att revisionsbyrån vid försvarets
civilförvaltning sysselsätter 75 befattningshavare med en avlönings -

271

kostnad av mer än 1 miljon kronor per år. Av de under budgetåret 1953
1954 av detta revisionsorgan framställda 2 023 anmärkningarna gällde 1 780
tillämpningen av olika avlöningsförlaltningar, och de anmärkta beloppen
uppgick till ca 171 00(V kronor. Endast en mindre del torde efter slutbehandlingen
föranleda återbetalningsskyldighet. Ifrågavarande exempel är enligt
TCO:s mening inte i första band belysande för behovet av att förenkla
avlöningsbestämmelserna — inte ens om man enbart utgår ifrån antalet
anmärkningsmål — utan väcker snarare tvivel om en revisionsverksamhet
av denna omfattning är ekonomiskt vettig. Att den likväl existerar och har
sin motsvarighet på andra statliga områden, sammanhänger otvivelaktigt
med det ur andra synpunkter kritiserade kravet på millimeterrättvisa och
den omfattande övervakningen av att sådan upprätthålles.

De konkreta förslag till förenklingar av lönesystemets detaljer, vilka
revisorerna med ledning av myndigheternas uttalanden upptar till särskild
bedömning, saknar TCO anledning att närmare ingå på. Vad tidigare anförts
därom, att tendensen i revisorernas uttalanden närmast går ut på förenkling
genom generella försämringar bör dock understrykas. Uppenbart är att förenkling
enligt sådana principer kommer att möta bestämt motstånd från
personalorganisationernas sida. TCO är däremot för egen del beredd att
medverka vid en undersökning av olika möjligheter att åstadkomma avlöningsbestämmelser,
som ur skilda synpunkter är i möjligaste man överskådliga
och lätthanterliga, varvid organisationen är väl medveten om att
målsättningen inte kan förverkligas utan ömsesidiga eftergifter. Det torde
dock vara orealistiskt att tro, att samförstånd mellan parterna kan vinnas
utan att de samlade löneutgifterna kommer att stiga, eftersom de särskilda
bestämmelser, vilka konstituerar åtskilligt av nuvarande besvärligheter,
innebär inskränkningar till personalens nackdel. Under alla förhållanden
får man räkna med att förenklingssträvandena måste inriktas på relativt
lång sikt. Revisorerna har själva betonat, att deras granskning huvudsakligast
uppehållit sig vid de negativa sidorna av det statliga lönesystemet
men att de är väl medvetna om att detta även har många positiva drag. En
successiv reformverksamhet, grundad på ett för staten och dess anställda
gemensamt intresse av att förenklingar i lönebestämmelserna kommer till
stånd, torde innebära de bästa garantierna för alt de positiva dragen bevaras.
I den mån mera samlade överväganden av förenklingsmöjligheterna anses
böra bli följden av statsrevisorernas initiativ, exempelvis i form av en särskild
utredning, förutsätter TCO att organisationen beredes tillfälle medverka
härvid.

TCO vill slutligen som sin bestämda mening framhålla, att här avsedda
frågor har sådant samband med det ännu olösta problemet om en moderniserad
lagstiftning om statstjänstemännens förhandlingsrätt, att det även
ur denna synpunkt är ytterst angeläget att sistnämnda fråga snarast bringas
till sin lösning.

Stockholm den 17 januari 1955

Underdånigst

TCO :s statstjänstemannasektion
VALTER ÅMAN

M. Gustafson

Statstjänstemannens

riksförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Statstjänstemännens riksförbund SR, som beretts tillfälle att avgiva utlåtande
över riksdagens revisorers iakttagelser angående de statliga avlöningsförfattningarna,
får i ärendet anföra följande.

Revisorerna ha, efter alt ha tagit del av myndigheternas erfarenheter i
ärendet, vid sin granskning av de statliga avlöningsförfattningarna kommit
till den uppfattningen, att bestämmelserna blivit alltför komplicerade och
att de många särbestämmelserna och detaljföreskrifterna undanskymt huvuddragen
i avlöningssystemet. Den överskådlighet och den systematik, som
kännetecknade Saar från början, bär enligt revisorernas mening efter hand
gått förlorad. Författningarnas tillämpning kräver även mycket och fackkunnig
personal. De många ändringarna göra systemet därtill onödigt kostsamt.
Revisorerna peka på vissa åtgärder till förenkling och förorda att ett
enklare lönesystem snarast utarbetas.

Bland de orsaker, som skola ha bidragit till denna utveckling, anföra
revisorerna de förhandlingar, som under senare tid förts mellan civildepartementet
och personalorganisationerna och som lett till kompromisser, vilket
i och för sig måste leda till en komplicering av bestämmelserna. Revisorerna
framhålla såsom den främsta orsaken härtill det krav på s. k. millimeterrättvisa,
som göres gällande från organisationernas sida.

Den uppfattning, som revisorerna gett uttryck för, delas i väsentliga delar
av SR. Bestämmelserna äro otvivelaktigt mycket omfattande och i flera hänseenden
svårtolkade, varför en viss förenkling är önskvärd.

Om SB sålunda kan instämma i revisorernas uppfattning i detta avseende,
har förbundet dock en avvikande mening i fråga om organisationernas roll
i sammanhanget samt de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma
förbättrade förhållanden.

Som revisorerna också betonat utgöra enkla bestämmelser ett intresse även
för den personal, som beröres av dem. Förenklingen får dock under inga
förhållanden drivas så långt, att den innebär försämrade villkor för personalen
och att möjligheter skapas för en tillämpning, som inom olika delar
av statsförvaltningen ger för de enskilda tjänstemännen icke rättvisande
resultat. Den reglering av förhållandena, som organisationerna medverkat
till för att i möjligaste mån motverka dylika konsekvenser, måste betraktas
såsom en fullt legitim strävan. Det torde också med all rätt kunna göras
gällande, att bestämmelsernas avfattning oftast blir enklare i den mån "motsatsförhållandena
mellan de avtalsslutande parterna äro mindre och att detaljföreskrifter
bli ofrånkomliga i samma mån som den ena parten måste
på alla sätt slå vakt om sina intressen.

Revisorerna ha också berört frågan om särskilda reglementen kunna bli
erforderliga för vissa områden och här pekat på lärargrupperna. SR får i
detta sammanhang ifrågasätta om icke ur de flesta synpunkter ett gemensamt
Saar vore att föredraga framför särreglementen. De fördelar, som stå
att vinna med ett enda för hela statsförvaltningen gällande reglemente, torde
ligga i öppen dag och utgjorde ju den främsta anledningen till det nuvarande

273

Saars tillkomst. SR ifrågasätter därför om icke det av revisorerna avsedda
syftet skulle vinnas, om i ett sådant endast intoges de bestämmelser, som
böra gälla för alla grupper, jämte de tilläggsbestämmelser, som bli erforderliga
för deras allmännna tillämpning. I särbestämmelser skulle däremot
inrymmas de speciella föreskrifter, vilka avsåge förhållandena vid vederbörligt
verk, en författning för varje verk eller för grupper av verk. Till
dessa borde hänvisning ske i Saar (TB Saar). På detta sätt skulle kunna
vinnas, att avlöningsreglementet icke behövde tyngas med bestämmelser för
ett stort antal grupper. Å andra sidan borde särbestämmelserna för dessa
verksamhetsområden icke heller innefatta de allmänna bestämmelserna.

Den fråga som revisorerna ha väckt utgör emellertid ett problem av så
omfattande räckvidd, att SB icke anser eu godtagbar lösning vara möjlig
utan att eu förutsättningslös utredning först genomföres.

SB hemställer att beredas tillfälle till alt under utredningens gång få förhandla
med utredningsorganet. Förbundet har under denna förutsättning
icke ansett anledning föreligga att närmare ingå på de detaljspörsmål i
övrigt, som revisorerna upptagit till granskning.

Stockholm den 18 januari 1955

Underdånigst

Statstjänstemännens riksförbund SR
K. J. A. SILFVERBEBG

l:e vice ordförande

S. Ulfelil

Sveriges akademikers
centralorganisations

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 245, § 33

Till Konungen

Genom remiss den 28 oktober 1954 har Sveriges akademikers centralorganisation
SACO beretts tillfälle avgiva yttrande över de iakttagelser beträffande
de statliga avlöningsförfattningarna, som gjorts av 1954 års riksdagsrevisorer.
Med anledning härav får SACO anföra följande.

Kritiken mot det statliga lönesystemet vänder sig främst mot att bestämmelserna
erhållit en alltför stor omfattning, att de till följd av en långt gående
detaljreglering blivit svåröverskådliga samt slutligen att de icke sällan erbjuder
tolkningssvårigheter. Inledningsvis förtjänar observeras att ifrågavarande
lönereglementen skall reglera löne- och anställningsvillkoren för
inemot 250 000 tjänstemän. Det rör sig här om tjänstemän inom vitt artskilda
förvaltningsområden med olika funktioner, arbetsförhållanden och
utbildning. Dessa faktiska förhållanden medför ovillkorligen att den författningstext,
som är avsedd att reglera dessa tjänstemäns anställningsvillkor,
får en betydande omfattning.

18 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. 11

274

Icke sällan möter man den uppfattningen att de här ovan antydda bristerna
skulle vara särskilt utmärkande för det statliga lönesystemet. Härvid
bortser man emellertid från den rika floran stundom mycket invecklade
bestämmelser som gäller på kollektivavtalsområdet samt den tid, som ägnas
tolkning av bestämmelserna förhandlingsvägen eller dylikt (ex. byggnadsbranschen).
Även de privalanställda tjänstemännens anställningsvillkor tarvar
numera en vidlyftig behandling i reglementen, avtal in. m.

Med de gjorda jämförelserna viil SACO endast påvisa att den inträdda
kompliceringen på löneområdet icke är en isolerad statlig företeelse. Härmed
är givetvis icke sagt att man icke bör sträva efter större enkelhet och klarhet
pa detta författningsområde. SACO vill hålla för troligt, att en sådan målsättning
kan vinna allmän anslutning från personalen. För undvikande av felbedömningar
vill SACO dock från början slå fast att de eftersträvade förenklingarna
icke får genomföras på bekostnad av de anställdas förmåner. Det
synes desto mera angeläget att säga ifrån på den punkten som de av revisorerna
hörda myndigheterna i allmänhet tycks ha utgått ifrån att förenklingarna
uteslutande skall genomföras genom att beröva de anställda vunna
förmåner.

När det gäller att pröva möjligheterna till förenklingar av det statliga lönesystemet
torde vara skäl att analysera orsakerna till den kritiserade detaljrikedom,
som präglar Saar. Fn enkel hänvisning till kravet på s. k. millimeterrättvisa
samt förhandlingsförfarandet ger icke en nöjaktig förklaring.
Visserligen är det sannolikt att frånvaron av starka personalorganisationer
skulle ha givit Saar en annan utformning än den nuvarande. Enkelheten
skulle då troligen ha bestått i en genomgående lägre »standard» för tjänstemännen.
Vid en granskning av Saar konstateras att reglementet komplicerats
främst därigenom att en mängd undantag gjorts från huvudreglerna. I allmänhet
gäller det här begränsningar av de förmåner, som utgår enligt huvudregeln.
Vid förhandlingsbordet torde det främst vara arbetsgivarparten som
varit mån om att dessa undantagsbestämmelser införts. Ett långt drivet
hesparingsnit torde huvudsakligen ha givit upphov till de av revisorerna påtalade
bristerna i lönesystemet. Skall nu en förenkling genomföras, vore
det naturligast att företaga en utrensning av dylika särbestämmelser. Effekten
skulle dock troligen inte bliva den av revisorerna innerst inne avsedda,
nämligen en utgiftsminskning, men otvivelaktigt skulle åstadkommas eu
önskvärd förenkling. Det är angeläget att man i det här sammanhanget gör
klart för sig vilket resultat man i första hand eftersträvar, förenkling eller
besparing. Enligt SACO:s uppfattning är nämligen möjligheterna alt utan
inskränkning av utgående förmåner nå båda dessa syften begränsade. Revisorerna
uttalar önskemålet »alt finna sådana lösningar att själva lönen i
vederbörlig lönegrad i större utsträckning blir den enda kontanta avlöningsförmånen».
Det finns i och för sig ingen anledning att utan vidare underkänna
en sådan princip. SACO vill emellertid starkt ifrågasätta om det över
huvud taget är praktisk politik att slå in på den vägen. För att nu förverkliga
denna princip torde nämligen förutsättas såväl en förnyad revision av
tjänsteförteckningen som en allmän lönereglering.

Av revisorernas yttrande framgår, att de hyser starka sympatier för skolöverstyrelsens
förslag om ett särskilt lärarlönereglemente. Det ter sig emellertid
tveksamt om något väsentligt verkligen står att vinna på den vägen,
när det gäller att underlätta arbetet för lönemyndigheterna. Motiveringen är
i och för sig bärande: lärarnas speciella arbetsförhållanden har framkallat

275

så många undantag eller kompletteringar till de generella avlöningsbestämmelserna,
atl svåröverskådligheten på just detta område har blivil särskilt
stor. SACO hyser emellertid den farhågan, att lönemyndigheternas arbete
snarare skulle kompliceras än underlättas genom specialreglementen. Sålunda
skulle skolöverstyrelsen finna, att den för sin egen personal skulle få tilllämpa
Saar och för lärarna lärarlönereglementet. Samma skulle bli förhållandet
för de enskilda rektorerna, som icke kan undgå att ha personal,
t. ex. vaktmästare och skrivbiträden, som kommer att lyda under Saar.
Helt allmänt måste del slutligen för en enhetlig behandling av statsverkets
personal te sig fördelaktigare med ett »huvudreglemente», från vilket undantag
vid behov företages, än ett flertal reglementen för olika verksamhetsområden.

Vad nu framhållits kan kanske uppfattas som om SACO utesluter möjligheterna
av eu förenkling av lönesystemet. Så är emellertid icke fallet. Problemet
bör emellertid angripas från delvis andra utgångspunkter än dem
som revisorerna och de hörda myndigheterna tänkt sig. För närvarande
lämnas föga utrymme för myndigheternas fria prövning av spörsmål av
här ifrågavarande slag. Denna omständighet medför nödvändigtvis en reglering
i detalj. Vissa avgöranden i fråga om tillämpningen av Saar vilar vidare
bos Ivungl. Maj:t. Otvivelaktigt skulle en icke obetydlig förenkling ernås för
den händelse myndigheterna inom vissa gränser finge fri prövning och om
därjämte en viss decentralisering i avlöningsfrågor ägde rum från Kungl.
Maj:t till myndigheterna. Samtidigt bör den sedan länge aktualiserade frågan
om en utredning beträffande det s. k. redogöraransvaret och dithörande
spörsmål komma till stånd. Eu förutsättningslös utredning av dessa frågekomplex
skulle måhända leda fram till resultat som möjliggjorde större
enkelhet och smidighet inom det statliga löneområdet.

Som redan framhållits har även anmärkningar riktats mot att lönebestämmelserna
stundom varit mycket svårtolkade. SACO anser icke att det finns
skäl att rikta kritik i detta hänseende mot avlöningsförfattningarna över
huvud taget. Vissa i anslutning till tjänsteförteckningsrevisionen utfärdade
författningar ävensom bestämmelserna om reglerad befordringsgång för viss
personal kunde emellertid otvivelaktigt gjorts mera lättillgängliga. Från
något håll har gjorts gällande att man borde ägna avlöningsförfattningarna
samma omsorg vid utarbetningen som allmän civillag. SACO anser
det icke nödvändigt att gå så långt utan håller för troligt att det skulle vara
till fyllest om eu befattning som lagbyråchef inrättades inom civildepartementet.
Såsom revisorerna påpekat förekommer det för närvarande till
och med att författningar utfärdas efter ikraftträdandet. SACO har ett färskt
och skrämmande exempel härpå. De definitiva bestämmelserna om befordringsgången
för icke-ordinarie lärare vid lantbruksundervisningsanstalter utfärdades
först FA år efter deras ikraftträdande (och omkring F/2 år efter
förhandlingsöverenskommelsen med tjänsteförteckningsrevisionen).

SACO vill även något beröra vissa av de uppslag till förenklingar, som
revisorerna ansett vara förtjänta av särskilt beaktande. Sålunda förordas ett
slopande av systemet med vikariatsersättningar. Förslaget motiveras av att
tjänsteman, som förordnas på en högre tjänst, ofta icke enligt revisorernas
mening helt kan befrias från skötseln av arbetsuppgifterna å den egna tjänsten
samt vidare att gränserna mellan de göromål, som ankommer på olika
tjänster, skulle vara flytande. Revisorerna förmenar därför att förordnande
å högre tjänst stundom icke skulle innebära någon merprestation utan eu -

276

dast ett lönetillägg. SACO tar bestämt avstånd från detta förslag. Då beräkningen
av vikariatsersättningar icke torde innebära någon nämnvärd administrativ
belastning, är det alldeles uppenbart att man här är ute för att i
besparingsnit beröva tjänstemännen förmåner. Icke heller är de av revisorerna
anförda motiven bärande. Endast undantagsvis torde gränserna
mellan tjänsterna vara så flytande som revisorerna vill göra gällande. Förordnande
mot ersättning innebär vidare mestadels mera krävande uppgifter
ävensom högre ansvar. Torde i allt fall på vissa håll mindre tillfredsställande
praxis gälla i nämnda hänseende bör en rättelse kunna komma till stånd
utan ändring av föreskrifterna i Saar. SACO syftar här på myndigheternas
möjligheter att anta normerande föreskrifter efter samråd med personalorganisationerna.
Då statens i jämförelse med öppna arbetsmarknadens påtagligt
låga löneläge fixerats med beaktande av bl. a. rätten till vikariatsersättningar
måste ett borttagande av dessa utlösa krav på lönekompensation.
Det av en myndighet gjorda påståendet att vikariatsersättning för
tjänstemannen är betydelselös ur ekonomisk synpunkt saknar helt visst täckning
i verkligheten.

SACO ställer sig däremot positiv till en undersökning av förutsättningar
för en övergång till systemet med nettosemestrar. Det förefaller nämligen
som om man genom en sådan övergång skulle vinna vissa påtagliga fördelar
ur förenklingssynpunkt. Likaså vill SACO biträda förslaget att föreskriva ett
enhetligt antal fria sjukdagar. Såsom statskontoret framhållit torde icke
föreligga något sakligt samband mellan antalet semesterdagar och antalet
fria sjukdagar. Ett helt slopande av de fria sjukdagarna finner SACO uteslutet.

Slutligen anser sig revisorerna kunna konstatera en tendens på sistone till
utveckling av särskilda tillägg vid sidan om lönen. SACO vill i detta sammanhang
nöja sig med att påminna om att alltför stela löneprinciper stundom
resulterat i kompromisser i form av särskilda tillägg. I vissa fall hade
man från personalorganisationen främst åsyftat en lösning med anlitande av
löneplanen, men med hänsyn till arbetsgivarens inställning nödgats godtaga
en uppgörelse innefattande särskilda lönetillägg. Vid förhandlingarna med
1949 års tjänsteförteckningskommitté framfördes sålunda bl. a., att de särskilda
ersättningarna vid provårsläroverken skulle kunna bytas ut mot
lönegradsplacerade tjänster. All diskussion härom strandade på ukasen, att
34:e—36:e lönegraderna icke finge utnyttjas. Veterligen skulle även ett annat
specialtillägg ha kunnat undvikas, om icke detta ingrepp från ovan förekommit
i förhandlingsarbetet. Det är sålunda icke riktigt att lasta personalorganisationerna
för den uppkomna situationen.

Stockholm den 20 januari 1955

Underdånigst

Sveriges akademikers centralorganisation

J. C. ALMQUIST

277

StatsSjänarkartellcns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215, § 33

Till Konungen

Statstjänarkartellen har genom remiss den 28 oktober 1954 beretts tillfälle
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört rörande iakttagelser
angående de statliga avlöningsförfatlningarna. Statstjänarkartellen får med
anledning härav anföra följande.

De statliga avlöningsförfatlningarna reglerar numera anställningsvillkoren
för omkring 250 000 anställda. Detta antal är fördelat på områden med
väsentligt skilda arbetsuppgifter och arbetsförhållanden, varmed följer att
arbetstid och löner, liksom andra anställningsvillkor, måste bli skiftande.
Såväl med hänsyn till det stora antalet anställda som till att varje delområde
inom statsverken till någon del har sin särart är det ofrånkomligt att när
anställningsvillkoren regleras i för alla områden gemensamma avlöningsförfattningar,
dessa blir omfattande och av många med rätt eller orätt blir
betraktade som invecklade och besvärliga att tillämpa. Utan att vilja bestrida
att möjligheter till förenklingar i enskilda detaljer kan föreligga, vill vi framhålla,
att det finns små möjligheter att uppnå enkla regler som ändock icke
är så schematiskt utformade att de i sin bestämning av de anställdas skyldigheter
och rättigheter saknar reellt värde för de anställda, såvida icke en
långtgående uppdelning på olika avlöningsförfattningar för varje delområde
skulle genomföras. Det är sannolikt, att om exempelvis statens järnvägar,
postverket, de statliga sjukhusen och försvaret varje område för sig hade
sina avlöningsförfattningar, dessa skulle få mindre omfattande innehåll och
på varje punkt kunna erhålla en utformning som anpassades efter det begränsade
områdets direkta behov. En uppdelning på detta sätt skulle emellertid
bl. a. föra med sig att enhetligheten i anställningsvillkoren finge uppges,
att arbetet med ändringar i anställningsvillkoren i riksdagen, civildepartementet
och övriga organ, som centralt har att syssla med anställningsvillkoren,
ökade och att överskådligheten genom de många med skiftande innehåll
förekommande avlöningsförfatlningarna försämrades. Enligt vår uppfattning
skulle olägenheterna vid en uppdelning på ett flertal avlöningsförfattningar
vara större än de fördelar i form av förenklingar, som skulle
kunna vinnas. I fråga om lärarpersonalen vid undervisningsväsendet kan
likväl särskilda skäl tala för ett eget avlöningsreglemente. Mot en sådan
begränsad uppdelning finns det ur våra synpunkter därför icke anledning
att erinra.

Även om vi, som ovan sagts, tror att möjligheterna till förenklingar inom
ramen för nu gällande system är begränsade, vill vi medverka till att vad
som kan göras också blir gjort. Det är emellertid självklart, att organisationerna
icke kan deklarera medverkan till sådana förändringar i anställningsvillkoren,
där önskan att förenkla i verkligheten döljer en önskan att
försämra de villkor för de anställda som nu gäller.

För en översyn av avlöningsreglementets innehåll talar nu inte enbart
förenklingssynpunkterna, utan också det skälet att gällande bestämmelser
i avlöningsreglementet varit i tillämpning under så lång tid att det på olika
punkter kan vara motiverat att i sak, för de anställdas del, förbättra reglementets
innehåll. Med det anförda tillstyrker vi riksdagens revisorers förslag

278

om en översyn av avlöningsreglementet. Vi förutsätter, att en sådan översyn
i enlighet med utbildad praxis skall ske under organisationernas medverkan.
Med hänsyn härtill finner vi icke anledning att nu taga ställning till de
påpekanden i olika detaljfrågor som riksdagens revisorer gjort.

Stockholm den 20 januari 1955

Underdånigst
Statst jänarkartellen
STURE HENRIKSSON

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954
församlade revisorer under § 34 av sin berättelse anfört angående tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem. I anledning härav får arbetsmarknadsstyrelsen
anföra följande.

Riksdagens revisorer har på grundval av uppgifter, som infordrats från
vissa ämbetsverk, undersökt, i vilken utsträckning befattningshavare, som
under tiden 1 juli 1951—30 juni 1954 inträtt i pensionsåldern, kvarstått i
tjänst hos verket efter den tid vederbörande uppnått den nedre gränsen i
den för honom gällande pensioneringsperioden. Undersökningen avser 7 145
anställningshavare inom statsförvaltningen. 1 särskilda tabeller redovisas
undersökningen beträffande 5 244 anställningshavare vid kommunikationsverken.

Den gjorda undersökningen vid kommunikationsverken visar, att benägenheten
att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre
gräns är relativt låg i pensioneringsperiod I men ökar i fråga om personal
tillhörande pensioneringsperioderna II och III. Av den personal, som kvarstått
i tjänst, är benägenheten att kvarstå till pensioneringsperiodens övre
gräns mindre i fråga om befattningshavare med lägre pensionsålder än de
med högre pensionsålder. Vidare synes benägenheten att kvarstå i tjänst
vara mindre bland arbetare än bland tjänstemän.

Revisorerna anför vidare, att beträffande tjänstemannagrupperna utanför
de affärsdrivande verken befattningshavare i pensioneringsperioderna II och
III kvarstått i icke obetydlig omfattning till pensioneringsperiodens övre
gräns. Även här synes benägenheten att kvarstå i tjänst mindre inom pensioneringsperiod
I.

Då de nya bestämmelserna för ålderspensionering infördes den 1 juli
1951 förväntades, att en höjning av pensionsåldern i verkligheten skulle
inträda, men detta har enligt revisorernas mening skett endast i ringa utsträckning.
Åtgärder borde därför vidtagas för att tillvarataga den äldre
arbetskraften inom statsförvaltningen. Enligt revisorernas mening talade
både demografiska och statsfinansiella skäl för en omprövning av tjänsternas
inplacering i de olika pensioneringsperioderna. En i varje fall måttlig

27<)

höjning av den nedre gränsen i period I, (it) år, liar synts revisorerna även
böra överviigas.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna avser till största delen törhallandena
inom komnnmikationsverken. Orsaken till att avgången redan vid
pensionsålderns inträde beträffande pensioneringsperiod 1 varit relativt stor
synes vara att befattningshavare övergått till arbete i enskild tjänst. Detta
torde i sin tur förklaras av att pensioneringsperiod I omfattar personal i
lönegrad 1—l(i och inrymmer sålunda låglönegrupperna inom statsförvaltningen,
vilka inom kommunikationsverken omfattar en förhållandevis stor
grupp av manliga tjänstemän jämfört med andra ämbetsverk. Därjämte
torde beaktas, att de rationaliseringsåtgärder, som vidtagits inom statens
järnvägar och televerket, sannolikt bidragit till att befattningshavare, som
icke direkt berörts av rationaliseringarna, sökt sig annat arbete så tidigt som
möjligt, sedan rätten till ålderspension inträtt.

Ehuru antalet befattningshavare, som avgått med ålderspension inom
arbetsmarknadsverket under den ovannämnda tidsperioden, är förhållandevis
litet och icke några säkrare slutsatser kan dragas ur ett så litet material,
anser sig dock styrelsen kunna uttala, att någon tendens att avgå redan vid
pensioneringsperiodens början beträffande befattningshavare, tillhörande
pensioneringsperiod I, icke gjort sig gällande. Samtliga manliga tjänstemän
har med undantag av de fall, då arbetsoförmåga förelegat, kvarstått till
periodens övre gräns, varjämte flertalet hemställt att tå ytterligare anstånd
med avsked. Några av de kvinnliga tjänstemännen har dock avgått vid
pensionsålderns inträde, men har icke, såvitt styrelsen har sig bekant, övergått
till annat arbete. I vissa fall har det visat sig, att tjänstemän kvarstått
till uppnåendet av den övre gränsen enbart av den anledningen, att de icke
kunnat räkna tjänstår för full pension. Därjämte må nämnas, att avgången
med ålderspension i några fall föregåtts av en långvarig sjukperiod, och att
dessutom åtta befattningshavare hos arbetsförmedlingen avgått med sjukpension.

Av hittills gjorda erfarenheter är styrelsen därför tveksam om huruvida
för arbetsmarknadsverkets del en höjning av den nedre gränsen för befattningshavare
i pensioneringsperiod I bör genomföras.

Då systemet med rörliga pensionsåldrar genomfördes syftade detta icke
enbart till att i praktiken ernå en högre avgångsälder. Av väsentlig betydelse
var också synpunkten att kunna anpassa avgången med hänsyn till den
enskilde individens bibehållna arbetsförmåga. Flertalet av anställningshavare
i den civila statsförvaltningen hänföres till pensioneringsperioderna I
och III. Den nedre gränsen i perioderna är (it) resp. 65 år. Till den förra
pensioneringsperioden hänföres befattningshavare i lönegrad 1—16 och till
den senare tjänstemän i 17 :e lönegraden och däröver. Denna uppdelning av
pensionsåldrarna med hänsyn till lönegrader synes knappast motiverad.
Styrelsen ansluter sig därför till revisorernas uttalande, att eu förutsättningslös
omprövning av tjänsternas inplacering i de olika pensioneringsperioderna
bör övervägas, varvid hänsyn bl. a. bör tagas till göromalens ait
samt de olika arbetsuppgifternas fysiska och psykiska påfrestningar på
innehavarna i olika befattningar. Periodernas antal liksom deras längd synes
också böra bli föremål för omprövning. Det kan dock ifrågasättas, om eu
sådan utredning redan nu bör komma till stånd. Det nya pensioneringssystemet
har tillämpats under så kort tid, att tillräcklig erfarenhet ännu
knappast kan ha vunnits för en riktig bedömning av frågans lösning.

280

Revisorernas förslag att med huvudsaklig utgångspunkt från förhållandena
vid kommunikationsverken höja nedre gränsen i pensioneringsperiod I
bör enligt styrelsens mening icke ges generell tillämpning utan bör prövas
med hänsyn till förhållandena och erfarenheterna inom varje verk.

I den slutliga behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, samt ledamöterna Brodén, Västberg,
Andersson, Adamsson, Saemund och Norrman. Därjämte har närvarit överingenjören
Westman, byråcheferna Skogh, Jacobson, Rudhagen, Neymark,
Andreen och Johansson, t. f. byråchefen Rergh och t. f. byrådirektören
Björkdahl, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1955

Underdånigst
GUST. VAHLBERG

EBBE BJÖRKDAHL

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till K o n u n g e n

På grund av remiss den 17 december 1954 har statskontoret alt avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1954 församlade revisorer under
§ 34 av sin berättelse anfört angående tillämpningen av gällande pensionsålderssystem.
Med anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit, fastställdes de från och med år 1935 gällande
pensionsåldrarna för statens arbetare och tjänstemän under inflytande
av bland annat då rådande ungdomsarbetslöshet. Till följd av utom annat
det under 1940-talet förändrade läget på arbetsmarknaden — från överskott
till brist på arbetskraft — tillkommo genom beslut vid 1951 års riksdag nu
gällande grunder rörande avgångsålder för civila statstjänstemän in. fl. 1951
års riksdagsbeslut innebar i huvudsak, att de tidigare fixa pensionsåldrarna
ersattes av ett system med rörliga åldrar, s. k. pensioneringsperioder, varvid
nedre gränsen av den för vederbörande anställningshavare tillämpliga perioden
som regel kom att sammanfalla med den tidigare pensionsålderns inträde.
De nya bestämmelserna trädde i kraft den 20 juni 1951.

T syfte att utröna verkningarna av det nya pensionsålderssystemet ha revisorerna
från ett antal myndigheter infordrat uppgifter i olika avseenden
beträffande samtliga de anställningshavare, som avgått med pension under
treårsperioden 1 juli 1951—30 juni 1954. Med stöd av det insamlade materialet
ha revisorerna ansett sig kunna konstatera, att den med reformen
avsedda höjningen av avgångsåldern kommit till stånd allenast i ringa
utsträckning.

I likhet med ett flertal av de uppgiftslämnande myndigheterna håller
statskontoret före, att systemet med pensioneringsperioder tillämpats under
alltför kort tid för att medge några säkra slutsatser beträffande systemets

281

verkningar. I allt fall lärer det redovisade materialet ej ge en fullt rättvisande
bild av lägel. 1 detta avseende vill ämbetsverket framhalla bland
annat följande.

I sakens natur torde ligga, att anställningshavare, som ämnar avgå med
pension, i god lid vidlager härför erforderliga dispositioner, lfa vidare
gällande bestämmelser föreskriva skyldighet för befattningshavare att inge
ansökan om avsked senast sex månader före den för avgången avsedda
tidpunkten, synes till fullo motiverat att i förevarande sammanhang helt
borlse från under budgetåret 1951/52 med pension avgången personal.
Ämbetsverkets uppfattning härutinnan bestyrkes även av de för berörda lid
lämnade uppgifterna. En annan faktor, som i väsentlig man påverkat resultatet
i negativ riktning, är den begränsning av materialet som vidtagits, därigenom
att av personal, som den 80 juni 1954 eller desslörinnan uppnått
periodens nedre gräns, endast sådana befattningshavare medtagits, som
senast vid nämnda tidpunkt lämnat sin anställning med pension. Beträffande
personal, som angivna dag alltjämt kvarstod i tjänst efter pensioneringsperiodens
inträde, saknas däremot helt uppgift.

Mot utredningen kan vidare den anmärkningen riktas, att materialet i alltför
stor utsträckning hämtats från kommunikationsverken. Enligt uppgift
har undersökningen omfattat sammanlagt 7 145 anställningshavare, varav
5 244 eller 73 procent från nämnda verk. Den omfattande rationalisering av
driften, som under senare år vidtagits vid i synnerhet statens järnvägar och
televerket, torde i viss utsträckning ha påverkat kvarståendefrekvensen.
I materialet ingår sålunda en till numerären okänd men säkerligen ej så
liten grupp anställningshavare, som av angivna skäl nödgats avgå vid den
nedre gränsen. I detta sammanhang vill statskontoret erinra, att ämbetsverket
haft att handlägga ett flertal ärenden rörande förtidspension av
personal, som genom förenämnda driftsomläggning blivit övertalig.

1 fråga om frekvensen av kvarstående i tjänst har materialet, i den mån
det kunnat presenteras i tabellform, uppdelats på sex perioder, var och en
omfattande sex månader. Då emellertid — såsom revisorerna själva framhållit
— för att erhålla för dessa perioder jämförliga förhållanden skulle
ha fordrats, att systemet med pensioneringsperioder tillämpats under så lång
tid före undersökningsperioden, som svarar mot respektive pensioneringsperiods
längd, torde det vara tvivelaktigt, om över huvud några säkra slutsatser
i detta avseende kunna dragas. Denna anmärkning träffar tyvärr företrädesvis
den pensioneringsperiod, som i förevarande sammanhang främst
torde vara av intresse, eller period I, som omspänner tre år.

Vad angår den nyligen genomförda tjänsteförteckningsrevisionens inverkan
på benägenheten att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av den nedre
gränsen ha revisorerna funnit, att revisionen fått en mera begränsad betydelse
än vad som på förhand kunde antagas. Härtill torde säkerligen ha
bidragit föreskrifterna om den s. k. 3-årsregeln (se bl. a. b § 2 st. SFS
1951:335) vid bestämmande av pensionsunderlaget. Först genom kungörelsen
den 6 juni 1952 (nr 491) om löneklassplacering in. m. i vissa fall
gjordes vissa modifikationer härutinnan.

Under för handen varande omständigheter kan statskontoret för sin del
ej finna utredningens resultat nedslående i vart fall beträffande till pensioneringsperioderna
II och III hänförliga anställningshavare, helst som utredningen
visar en stigande tendens alt kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder.
Av utredningen framgår därjämte, att myndigheterna i stort sett äro

282

positivt inställda till systemet med pensioneringsperioder. Det måste emellertid
anses uppenbart stridande mot statsmakternas år 1951 fattade beslut att
såsom vissa vägförvaltningar — enligt vad i ärendet uppgivits — träffa överenskommelse
med vedebörande fackorganisationer, att arbetare vid uppnåendet
av den nedre gränsen skall avgå ur tjänst.

Oavsett det värde, som bör tillmätas resultatet av den verkställda utredningen,
torde enligt statskontorets mening eu omprövning av i allt fall de
lägre pensionsåldrarna vara sakligt väl motiverad. Med den avsevärda
ökning av antalet åldringar i jämförelse med den övriga vuxna befolkningen,
som hittills förekommit och som beräknas pågå under ännu lång tid
framat, lära de demografiska förhållandena förr eller senare framtvinga
en höjning av dessa åldrar. Det torde vidare vara ställt utom tvivel, att
tjänstbarhetsåldern i åtskilliga fall ligger betydligt ovanför den nedre gränsen
av den för vederbörande anställningshavare tillämpliga pensioneringsperioden.
Detta synes ej minst framgå av den av arbetsmarknadsläget betingade
övergången efter pensionsålderns inträde till verksamhet utanför den
statliga sektorn, som i huvudsak gällt arbetare samt vissa tjänstemän tillbörande
företrädesvis period I.

Revisorerna ha i anledning av den verkställda utredningen ansett, att
åtgärder böra vidtagas för att tillvarataga den äldre arbetskraften. Därvid
borde med bibehållande av nuvarande pensionsålderssystem tjänsternas
inplacering i olika pensioneringsperioder förutsättningslöst omprövas samt
en i varje fall måttlig höjning av den nedre gränsen för period I övervägas.
Statskontoret får i sistnämnda avseende erinra, att ämbetsverket i sitt ritlåtande
den 15 februari 1951 över 1948 års pensionsålderskommittés förslag
till pensionsåldrar för civila anställningshavare i statens tjänst in. m. på
anförda skäl förordat, att nedre gränsen för period I höjdes till 61 år. Såsom
revisorerna påpekat, har kommitténs förslag till inplacering av befattningar
i pensioneringsperioder, vilket föranletts av eu inom kommittén verkställd
prövning med hänsyn till arbetsuppgifterna, med vissa undantag ännu ej
upptagits till avgörande. Med hänsyn härtill samt med beaktande av vad
statskontoret ovan anfört, synas skäl föreligga för en överarbetning av
kommitténs förslag i belysning av numera vunna erfarenheter. Ifrågasättas
kan, om ej till period I hänförliga anställningshavare därvid kunna uppflyttas
till period II i sådan utsträckning, att sistnämnda pensioneringsperiod
får karaktär av normalperiod. För sådana till period I hörande grupper,
som av olika skäl alltjämt anses böra ha en lägre pensionsålder, torde närmast
böra övervägas överflyttning till nuvarande period IV. Härigenom
skulle period I kunna helt utgå ur periodsystemet.

Vad revisorerna anfört rörande prövning av den militära personalens
pensionsåldersfråga har ej givit statskontoret anledning till erinran.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Jerdenius och Kull samt t. f. statskommissarierna Sjönell,
Werner och Lindblad.

Stockholm den 13 januari 1955

ROLF RUDHE

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

N. Fogelberg

283

Statens pcnsionsanstalts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Iv o it it it g C n

Genom nådig remiss den 17 december 1954 har statens pensionsanstalt
anbefallts alt senast den 17 januari 1955 avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens är 1954 församlade revisorer under § 34 av sin berättelse anfört
angående tillämpningen av gällande pensionsålderssystem. I ill atlydnad
härav får pensionsanstalten anföra följande.

1 yttrande den 15 oktober 1954 över 1948 års pensionsålderskommittés
betänkande med utredning och förslag rörande avgångsåldrar in. in. för ickestatliga
befattningshavare med anslutning till statens pensionsanstalt redovisade
pensionsanstalten vissa resultat av en inom anstalten verkställd undersökning
rörande avgångsåldrarna för manliga folkskollärare. Enligt dessa
resultat utgjorde den genomsnittliga avgångsåldern (53.9 år för de under år
1953 och 64,3 år för de under år 1954 ålderspensionerade lärarna. Eftersom
pensioneringsperiodens nedre gräns för ifrågavarande lärare kan beräknas
i medeltal inträda vid eu ålder av 63,5 år, motsvara de funna avgångsåldrarna
elt genomsnittligt kvarstående av 0,4 respektive 0,8 år. Riksdagsrevisorerna
ha, vad angår första halvåren 1953 och 19o4, för vissa manliga
tjänstemän i statens tjänst funnit att kvarståendet i genomsnitt utgjorde 0,27
respektive 0,52 år. Kvarståendet inom nämnda båda grupper av pensionstagare
hade sålunda stigit i ungefär samma proportion från år 1953 till år
1954. För folkskollärarna har emellertid gällt en övergångsbestämmelse, på
grund av vilken pensioneringsperioden för lärare, som skulle ha uppnått den
enligt äldre bestämmelser gällande pensionsåldern senast vid utgången av
redovisningsåret 1950—1951, omfattade endast liden intill utgången av redovisningsåret
1951—1952. Till 1 Öljd härav kunde för nu ifrågavarande lärare
ålderspensionsavgången under år 1953 — frånsett sådana lärare, som kvarstått
med särskilt anstånd — omfatta allenast lärare, vilka avgingo vid nedre
gränsen eller vid mitten av pensioneringsperioden. De för folkskollärarna
ovan angivna kvarståendetiderna äro sålunda ej fullt jämförbara.

Vad angår smaskoilärare och kvinnliga folkskollärare hade pensionsanstaltens
förberörda undersökning givit vid handen, att den genomsnittliga
avgångsåldern i huvudsak icke förändrats efter införandet av systemet med
pensioneringsperioder. Nyssnämnda övergangsanordning har, vad angår
småskollärarna, inneburit att ålderspensionsavgång — frånsett lärare som
erhållit anstånd — hittills icke kunnat omfatta lärare vilka kvarstått perioden
ut. Övergångsanordningen berör emellertid icke de lärare, vilka avgå
med utgången av nu löpande redovisningsår. Med anledning härav må nämnas,
att hittills inkomna ansökningar om ålderspension från nyssnämnda
tidpunkt synas tyda på. alt kvarståendet bland småskollärarna i fråga kommer
all i medeltal ha omfattat ett år. För fullständighetens skull kan tillläggas,
att det genomsnittliga kvarståendet bland de samtidigt avgående
folkskollärarna synes komma att motsvara för kvinnliga befattningshavare
omkring 0,4 och för manliga omkring 0,9 år.

Frågan om tillvaratagande av den äldre arbetskraften är av stor betydelse
icke blott ur den av frågan direkt berörda individens synpunkt utan även
_och detta speciellt under tider, då de icke arbetsföra åldringarnas antal i

284

jämförelse med befolkningen i övrigt är eller tenderar alt bli stort — med
hänsyn till samhällets intressen. Vad särskilt angår den statliga sektorn göra
sig jämväl statsfinansiella synpunkter starkt gällande. Under tider av allmänna
och snabba tekniska framsteg torde emellertid betydelsen av sistnämnda
synpunkter bli mer eller mindre undanskymd.

Vad som beträffande den statliga sektorn framför allt gör den .statsfinansiella
synpunkten betydelsefull torde vara den direkta ålderspensionskostnaden.
Ur denna synpunkt äger förevarande arbetskraftsfråga ett nära samband
med spörsmålet om de åldrar, vid vilka för de i statens tjänst anställda
m. fl. böi inträda rätt att efter avgång komma i åtnjutande av ålderspension.
Särskilt om ett mera långtgående utnyttjande av den äldre statsanställda
arbetskraften än som för närvarande sker finnes vara påkallat — och pensionsanstalten
anser för sin del åtskilliga skäl tala för en sådan uppfattning
— bör således nämnda spörsmål vara förtjänt att tagas upp till en allvarlig
omprövning.

hn dylik omprövning lår givetvis tänkas i första hand avse frågan om de
levnadsåldrar, som närmast skola vara avgörande för ålderspensionsrättens
inträdande. Anstalten vill erinra, att — såsom framgår av förarbetena till
1934 års tjänstepensionsreform — motiven för de "dä genomförda sänkningarna
av tidigare gällande pensionsåldrar till väsentlig del logo sikte på
arbetsmarknadsförhallanden och särskilt till då rådande och även för framtiden
befarad ungdomsarbetslöshet.

Det skulle emellertid kunna befinnas motiverat att vid eu omprövning i
angivet syfte även överväga införandet av andra kostnadsbesparande anordningar.
Härvid kunna t. ex. ifrågakomma sådana regler, som innebära en
förlängning av den kalendertid, vid vilkens utgång pensioneringsperiodens
gränser uppnås, eller som syfta till eu allmän begränsning av ålderspensioneringen
för tjänster med låga avgångsåldrar. 1 detta sammanhang får pensionsanstalten
erinra om den av pensionsålder? kommittén föreslagna befogenheten
för Kungl. Alajit att föreskriva sådan avkortning av pensioneringsperioderna,
som må befinnas påkallad med hänsyn till förhållandena
på arbetsmarknaden eller ett till följd av rationaliseringsåtgärder inom visst
område eller för viss personalgrupp uppkommet särskilt ogynnsamt befordringsläge.
Därest dylik befogenhet kommer till stånd, synes kunna ifrågasättas,
om den icke borde få avse även sådan framflyttning av pensionering:-;-periodernas nedre gräns, som kan anses påkallad av demografiska förhållanden.

Enligt av riksdagsrevisorerna inhämtade upplysningar ha sådana anstäilningshavare,
som vid uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns
icke fuhgjort för hel pension föreskriven tjänstetid, icke alltid utnyttjat
möjligheten att genom kvarstående i tjänst förvärva ytterligare tjänstår.
Revisorerna omnämna också, alt vissa vägförvaltningar träffat överenskommelser
med vederbörande fackorganisationer, att arbetare skall avgå vid
uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns. I betraktande av nu
berörda förhållanden anser sig pensionsanstalten böra erinra om följande.

Före införandet av systemet med pensioneringsperioder följde av bestämmelserna
i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, att eu ålderspensionering
efter det för pensionsgrupp 2 fastställda högre pensionsunderlaget
regelmässigt förutsatte att arbetaren till hört denna grupp under minst
tre år. Numera gäller emellertid motsvarande allenast med avseende å den,
som avgår vid pensioneringsperiodens övre gräns, medan ålderspension för

285

den som avgår vid nedre gränsen kan utgå efter den högre pensionsgruppen
även för det fall att arbetaren under blott ett minimum av lid tillhört
nämnda grupp. En dylik följdverkan, som icke har någon motsvarighet vid
ålderspensionering enligt övriga tjänstepensionsreglementen av år 1947, ter
sig principiellt mindre tilltalande.

Vid beräkning av familjepension åt efterlevande till den som avgått med
ålderspension gäller, oavsett tidpunkten för avgången, att tillgodoräkning
av tjänstår sker med avseende å hela den mot pensioneringsperioden svarande
tiden. Exempelvis får i fråga om en anställningshavare, som avgått
med ålderspension vid nedre gränsen av pensioneringsperiod I, i familjepensionshänseende
som regel tillgodoräknas tre tjänstår utöver dem, som
kunnat tillgodoräknas vid ålderspensionens bestämmande. 1 sitt yttrande
över det av 1948 års pensionsålderskommitté i slutet av 1950 avgivna belänkandet
framhöll anstalten såsom särskilt tveksamt, om en dylik förmån
borde införas. Skulle det visa sig, atl avgångsåldern låter sig med rättslig
hållbarhet avtalsmässigt regleras — ett spörsmål, som anstalten anser förtjänt
av särskild prövning — måste denna tveksamhet bliva än starkare.

Pensionsanstalten får hemställa, att Ivungl. Maj:t vid övervägande av
åtgärder i anledning av riksdagsrevisorernas förevarande uttalanden måtte
beakta av anstalten här ovan anförda synpunkter.

Vid behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade, närvarit
t. f. byrådirektören H. Frykholm.

Stockholm den 7 januari 1955

Underdånigst
A. WESTLING

ELOF JERDENIUS

Nils Isoz

Föredragande

Tjänstemännens centralorganisations yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Konungen

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som genom remiss av den 17
december 1954 beretts tillfälle avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1954
församlade revisorer i sin berättelse anfört angående tillämpningen av gällande
pensionsålderssystem, har remitterat ärendet till centralorganisationens
statstjänstemannasektion och får anföra följande.

Riksdagsrevisorerna erinrar inledningsvis bl. a. om att riksdagen år 1934
beslutade en viss sänkning av tidigare tillämpade pensionsåldrar för statstjänstemännen,
främst med hänsyn till att det vid denna tidpunkt ansågs
önskvärt att främja en avkoppling av de högsta åldersgrupperna i syfte att

286

bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft. Det betonades
emellertid vid detta tillfälle att en sänkning vore motiverad även ur effektivitetssynpunkt.
Situationen på arbetsmarknaden har sedan helt förändrats
— från arbetslöshet till arbetskraftsbrist — vilket vid flera tillfällen föranlett
motioner i riksdagen om höjning av pensionsåldrarna. Ifrågavarande motioner
har ävslagits, men med anledning av ett uttalande av 1946 års riksdagsrevisorer
tillkom 1948 års pensionsålderkommitté, vars utredningsarbete
emellertid skulle vara helt förutsättningslöst. Det första resultatet av kommitténs
arbete blev ett år 1950 framlagt förslag om införande av ett system
med pensioneringsperioder för de civila statstjänstemännen, varmed åsyftades
att möjliggöra en anpassning av avgångsåldern inom vissa intervaller till
vad som i det individuella fallet vore mest lämpligt, varvid emellertid tjänstemännen
skulle ha rätt att, oavsett förutsättningarna att kvarstå i tjänst, avgå
vid pensioneringsperiodens nedre gräns. Kommittéförslaget innebar för vissa
grupper att denna gräns skulle ligga högre eller lägre i förhållande till dä
gällande fixa pensionsåldrar.

I propositionen till 1951 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen
till förslaget om pensioneringsperioder men förklarade sig icke vara
beredd att upptaga till prövning föreslagna jämkningar i fråga om den tidpunkt,
då vederbörande befattningshavare tidigast skulle äga avgå ur tjänst.
Denna ståndpunkt framhölls vara i överensstämmelse med de grunder för
ändringar i gällande avgångsbestämmelser, »varom efter förhandlingar överenskommelse
träffats med statstjänstemännens huvudorganisationer». Departementschefen
framhöll vidare — med anledning av uttalanden från organisationernas
sida att reformen de facto skulle medföra en höjning av avgångsåldrarna
— att periodsystemet formellt icke innebar någon förändring
av pensionsåldrarna men att det ändock borde få ankomma pa den då
nyligen tillkallade utredningen angående den statliga personalpensioneringen
(1951 års pensionsutredning) att pröva, »i vilken mån reformen medför
problem av ekonomisk art samt överväga vilka åtgärder som på grund härav
kunna befinnas påkallade». TCO finner härav klarlagt dels att införandet
år 1951 av systemet med pensioneringsperioder vid den civila statsförvaltningen
och detta systems utformning grundade sig på eu förhandlingsöverenskommelse
med personalorganisationerna, dels att denna åtgärd bedömts
kunna föranleda konsekvenser i fråga om pensioneringsbestämmelsernas utformning
även i andra avseenden, vilken fråga emellertid hänskjutits till
prövning inom den alltjämt arbetande 1951 års pensionsutredning. TCO
förutsätter vidare, att de förslag, som i sinom tid kommer att framläggas av
nämnda utredning, även kommer att föranleda förhandlingar med organisationerna.
Dessa förhållanden är enligt TCO:s mening i och för sig till fyllest
för den slutsatsen, att riksdagsrevisorernas nu framförda synpunkter och
uttalanden icke för närvarande bör föranleda någon åtgärd. TCO finner
likväl anledning afl framhålla några synpunkter med anledning av vad revisorerna
anfört.

Det kan i och för sig vara av intresse att få klarlagt, i vilken mån periodsystemet
lett till en faktisk förskjutning uppåt av avgångsåldern. Den undersökning
statsrevisorerna låtit utföra bär dock knappast något bevisvärde.
Materialet är alltför begränsat, och speciella förhållanden bär medfört, att de
tendenser, som likväl kan utläsas, icke bygger på helt normala förhållanden.
Som exempel kan anföras, att personal, som vid det nya systemets införande
hade kort tid kvar till den tidigare gällande fixa pensionsåldern, ofta hade

287

vidtagit sådana dispositioner, att deras överväganden i det nya läget icke
kunde vara helt förutsättningslösa. Vidare liade sammankopplingen i tiden
med tjänsteförteckningsrevisionen den effekten, att åtskilliga befattningshavare
fann särskilda skäl tala för ett kvarstående, som eljest måhända icke
kommit i fråga. Rationaliseringsåtgärder och anpassning till ell minskat
personalbehov, särskilt vid statens järnvägar och televerket, har lett till att
många tjänstemän, som önskat kvarstå över den undre gränsen, icke medgivits
detta eller icke ansett det mödan lönt att ens ifrågasätta ett kvarstående.
Dessa speciella faktorer, som verkat åt olika håll, jämte den alltför
korta erfarenhctsperioden talar enligt TCO:s mening lör att man icke kan
dra några bestämda slutsatser av den företagna undersökningen.

De slutsatser revisorerna dragit av det allmänna arbetsmarknadslägets
återverkan på benägenheten åt! kvarstå, särskilt vad gäller personal med
möjlighet alt avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, torde däremot för
flertalet grupper vara riktiga. Högkonjunktur och rikliga arbetstillfällen
ökar givetvis benägenheten att avgå med pension så tidigt som möjligt för
att därigenom ha större möjligheter att skaffa sig utfyllnad i inkomsten
genom förvärvsarbete hos annan arbetsgivare. Med hänsyn till önskvärdheten
av att för produktionslivet dra nytta av den äldre arbetskraften torde
icke någon större nackdel följa härav, även om större effekt i vissa fall
kunnat utvinnas därest vederbörande i stället kvarstått i tidigare innehavda
arbetsuppgifter. Revisorerna synes också ha fäst större avseende vid den
ökning av statens pensioneringskostnader, som följer av den ändrade ålderssammansättningen
och som i någon, ehuru långt ifrån avgörande mån skulle
kunna begränsas genom en viss höjning av avgångsåldern. Det är emellertid
felaktigt att — såsom revisorerna i viss mån synes ha gjort — betrakta de
»för tidigt» avgångna statspensionärerna som en uteslutande »tärande»
grupp, vilken endast belastar de övriga grupperna genom ökat skattetryck.
Förutsatt alt antagandet om att de i stor utsträckning ägnar sig åt annat
förvärvsarbete är riktigt, gör även de en insats i produktionen och erlägger
själva skatt för såväl pensionsförmånen som den arbetsinkomst de därutöver
kan skaffa sig.

I sammanhanget har vidare antytts, att obenägenheten att kvarstå till viss
del beror på att befordrad personal är känslig för misstämning hos obefordrade
kolleger över att dessas befordringsmöjligheter förskjuts genom att
befordrade befattningshavare kvarstår i tjänst över pensioneringsperiodens
nedre gräns. Obestridligen har systemet den effekten, att inom de stora
personalkårer, där befordran åtminstone i karriärens början sker i stort sett
efter anciennitetsprincipen, en viss osäkerhet uppstår om befordringstakten.
Av ännu större betydelse torde dock vara, att befattningshavare med för full
tjänstepension erforderligt antal tjänsteår eller än längre tjänstetid icke har
någon favör av den merprestation, som fullgöres genom ytterligare kvarstannande
i tjänst. Sådan stimulans skulle kunna skapas genom förändring
av pensioneringsbestämmelserna. Fn annan möjlighet, som också skulle
eliminera det förutnämnda irritationsmomentet, är att i större utsträckning
tillämpa återanställning med mera generösa regler för sammanträffande
förmån av lön och pension. Båda frågeställningarna är av den art, att de i
första hand anknyter till 1951 års pensionsutrednings uppdrag.

Deii ståndpunkt revisorernas majoritet företräder har sammanfattats så,
att de icke avser att förorda slopande av pensioneringsperiodsystemet, men
att tjänsternas inplacering i de olika perioderna förutsättningslöst bör om -

288

prövas varjämte en i varje fall måttlig höjning av den nedre gränsen för
period I, 60 år, bör övervägas. De synpunkter TCO i fråga om denna del av
revisorernas uttalanden anfört överensstämmer i allt väsentligt med de synpunkter,
som framförts i den av herr Hällgren avgivna reservationen. TCO
vid ytterligare betona, att frågan om förändringar i avgångsskyldigheten är
en intressefråga av sådan betydelse, såväl med hänsyn till olika gruppers
arbetsförhållanden och de krav dessa ställer på tjänstinnehavarna som beträffande
sambandet mellan löne- och pensioneringsvillkoren, att övervägandena
bör fullföljas i den ordning de inletts, d. v. s. inom pensionsutredningen,
för att därefter upptagas till förhandlingar mellan berörda arbetsmarknadsparter.
Mot bakgrunden av denna principuppfattning har TCO här avstått
från att upptaga de speciella synpunkter på hithörande frågor, som till TCO
anslutna organisationer nu framfört till centralorganisationen.

Statsrevisorerna har även särskilt berört frågan om avgångsåldrarna för
den militära personalen, för vilken alltjämt systemet med fixerade pensionsåldrar
tillämpas. Förslag om införande av pensioneringsperioder, ehuru avannan
och för personalen avsevärt oförmånligare innebörd, framlades av
pensionsålderskommittén redan år 1952. Detta förslag blev ur olika synpunkter
starkt kritiserat av berörda organisationer, ej minst av TCO i
yttrande den 10 september 1952. När revisorerna nu finner det i hög grad
motiverat, att frågan snarast upptages till prövning, har TCO i och för sig
icke anledning rikta erinran häremot. TCO förutsätter då, att av TCO anförda
synpunkter och erinringar härvid beaktas och att eventuella förslag
liksom var fallet för den civila personalens del kommer att föregås av förhandlingar.
Med hänsyn till att pensionsutredningens arbete uppgivits
komma att slutföras inom ej alltför avlägsen tidrymd — ett principbetänkande
har ställts i utsikt under innevarande år — och då vissa organisatoriska
spörsmål rörande den fast anställda militärpersonalens utnyttjande
även är under utredning, kan emellertid skäl anföras för att slutlig ståndpunkt
icke tages, förrän man får något säkrare hållpunkter för bedömningen.
Frågan kompliceras, såsom ock revisorerna påpekat, av att man på detta
område för stora grupper måste räkna med mycket tidig avgång från den
rent militära tjänsten med påföljd att problemet om fortsatt utnyttjande i
andra arbetsuppgifter intill en mera normal pensionsålder av denna personal
aktualiseras. Särskilt med hänsyn härtill har tidpunkten för avkoppling från
de rent militära uppgifterna påtagligt samband med överväganden i organisatoriska
frågor, vilka icke torde vara särskilt lättlösta.

Stockholm den 17 januari 1955

Underdånigst

TCO:s statstjänstemannasektion
VALTER ÅMAN

M. Gustafson

289

Statst junstcmuiinrn.s
riksförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Konungen

Statstjänstemannens riksförbund SR, som beretts tillfälle att avgiva utlåtande
över vad riksdagens revisorer år 1954 anfört angående tillämpningen
av gällande pensionsälderssystem, får i ärendet anföra följande.

De nu gällande pensionsåldersbestämmelserna hade, när riksdagsrevisorernas
uttalande gjordes, tillämpats endast under något mer än tre år.
Den undersökning, som verkställts, har givit revisorerna anledning till det
uttalandet, att de nya bestämmelserna icke i någon högre grad medfört, att
den äldre arbetskraften kunnat utnyttjas för verksamhet i statens tjänst
under denna tid. Den höjning av avgångsåldern, som avsågs med reformen,
har därigenom endast i ringa mån kommit till stånd. Då emellertid revisorerna
anse ett bättre tillvaratagande av denna arbetskraft vara önskvärd,
förordas en omprövning av tjänsternas inplacering i de olika perioderna samt
vidare för tjänstemän i period II någon höjning av pensioneringsperiodens
nedre gräns.

De skäl, som av revisorerna anförts för alt redan nu företaga en omprövning
av denna fråga, ha icke övertygat. Det statistiska material, på vilket
uttalandena äro grundade, är alltför ringa och i flera hänseenden bristfälligt.
Det torde icke vara lämpligt och icke heller möjligt att med någon grad av
säkerhet kunna bedöma verkningarna av ett system, som tillämpats under
en så kort tidrymd, som här är fallet. Det bör särskilt beaktas, att bestämmelserna
verkat under en tid med utpräglad högkonjunktur på den allmänna
arbetsmarknaden med därav följande risk att ett missvisande underlag för
bedömandet kan ha erhållits, vilket i sin mån bidrager till svårigheten att
därur draga allmängiltiga slutsatser beträffande systemets verkningar.

Vidare bör framhållas, att hänsyn icke till fullo tagits till alla omständigheter
i samband med den under åren 1952—1953 genomförda tjänsteförteckningsrevisionen,
som i detta hänsende kan betraktas såsom en engångsföreteelse.

Slutligen må uppmärksammas revisorernas uttalande, att de nuvarande
pensionsåldrarna i många fall ge anställningshavarna möjlighet till fortsatt
arbete på andra områden inom samhällslivet. Denna synpunkt är riktig, men
ger anledning till erinran att dessa personer dock i sådant fall göra en insats
i produktionslivet. En höjning av pensionsåldrarna förutsätter för övrigt en
omprövning även av tjänstepensionerna.

Sammanfattningsvis får SR uttala, att förbundet icke kunnat finna, att
anledning för närvarande föreligger till en omprövning eller revision avgällande
pensionsälderssystem.

Stockholm den 18 januari 1955

Underdånigst

Statstjänstemännens riksförbund SR

K. J. A. SILFVERBERG

l:e vice ordförande

S. Ulfeld

19 Rev. berättelse ang. statsverket år 1954. II

290

Sveriges akademikers
centralorganisations

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Herr Statsrådet och Chefen för kungl. civildepartementet

Genom remiss den 17 december 1954 har Sveriges akademikers centralorganisation
SACO beretts tillfälle att avge utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1954 församlade revisorer under § 34 i sin berättelse anfört angående
tillämpningen av gällande pensionsålderssystem. I anslutning därtill
får SACO anföra följande.

Gällande bestämmelser angående pensionering av civila befattningshavare
i statens tjänst trädde i kraft den 20 juni 1951. Den tid varunder bestämmelserna
tillämpats är enligt SACO:s mening alltför kort för att därav vunna
erfarenheter skulle utgöra en säker grund för en slutgiltig bedömning av
periodsystemets verkningar. Med hänsyn härtill och under åberopande av
de skäl i övrigt som anförts i reservation till utlåtandet av herr Hällgren får
SACO för sin del avstyrka den av revisorerna föreslagna omprövningen av
tjänsternas inplacering i de olika perioderna.

Stockholm den 20 januari 1955

Sveriges akademikers centralorganisation
G. DAHLBECK

Statst jänarkartellens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 283, § 34

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1954 har statstjänarkartellen beretts tillfälle
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört angående tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem. Statstjänarkartellen får i anledning
härav anföra följande.

Den nu gällande ordningen med pensioneringsperioder i stället för fasta
pensionsåldrar tillkom efter överenskommelse mellan å ena sidan civildepartementet
och å andra sidan de statsanställdas organisationer så sent
som 1951. överenskommelsen hade föregåtts såväl av en omfattande utredning
genom 1948 års pensionsålderskommitté, vars förslag på sedvanligt sätt
remissbehandlats, som av ingående överläggningar mellan civildepartementet
och organisationerna om en lämplig form för pensionsåldersfrågans lösning.
Då statstjänarkartellen biträdde förslaget om den villkorliga höjning av
pensionsåldrarna, som införandet av pensioneringsperioder innebar, skedde
detta i föreställning om att pensionsåldersfrågan därmed skulle anses löst
för en icke alltför kort tidrymd.

Riksdagens revisorer uttalar nu, att de nya bestämmelserna icke i högre
grad medfört att den äldre arbetskraften utnyttjats för verksamhet i statens

291

tjänst. Särskilt gäller detta, enligt riksdagens revisorers mening, för de anställningshavare
som tillhör pensioneringsperioderna I och II. I syfte att
bättre tillvarataga den äldre arbetskraften förordar riksdagens revisorer dels
eu förutsättningslös omprövning av tjänsternas inplacering i de olika perioderna
och dels att eu »måttlig höjning» av den nedre gränsen för period I
överväges.

Att efter den korta tid som förflutit sedan de nya bestämmelserna tillkom
draga bestämda slutsatser av systemets verkningar och påkalla ändringar
finner statstjänarkartellen oberättigat. Detta särskilt som benägenheten att
kvarstå i tjänst, enligt det framlagda siffermaterialet, visar en klar tendens
att öka. Enligt kartellens mening ligger det i sakens natur att det tager
ganska lång tid innan ett nytt system hinner verka och ge avsedda resultat.
Under den gångna treårsperioden har för övrigt förhållandena på stora områden
varit sådana, att systemets gynnsamma verkningar icke kunnat
komma till uttryck. Rationalisering av verksamheten och organisationsförändring
av olika slag har på skilda håll inom statsförvaltningen medfört
endera att det totala antalet anställda minskats eller att behovet av viss personal
blivit mindre. Särskilt märkbar bär denna utveckling varit vid statens
järnvägar, där det totala antalet anställda sedan mitten av år 1951 minskats
med ca 5 500 personer, vilkas tjänster huvudsakligen tillhört pensioneringsperioderna
I och II.

Om personal, som uppnått pensioneringsperiodens undre gräns, i större
utsträckning än som skett, stannat kvar i tjänst, skulle detta ha medfört
endera att yngre personal fått avskedas eller att en större personalstyrka
än behövligt bibehållits. Det förefaller inte sannolikt att någondera av dessa
alternativ skulle ha varit fördelaktigare ur statsverkets synpunkt än det att
den äldre personalen vid uppnådd pensionsålder avgått.

I revisorernas uttalande och till detta hörande recit har framhållits, att
tendensen till ökat kvarstående i tjänst skulle sammanhänga med den
genomförda tjänsteförteckningsrevisionen. I reciten anföres följande: »Under
den treårsperiod som här behandlats har en omfattande tjänsteförteckningsrevision
genomförts. De mest omfattande lönegradsuppflyttningarna genomfördes
fr. o. m. den 1 juli 1952. Det kan förmodas, att denna revision medfört
att tjänstemän, som eljest ej skulle ha fortsatt sin tjänstgöring, funnit
för gott att kvarstå för att erhålla pension enligt högre lönegrad.»

Då tjänstemännen vid uppflyttning till högre lönegrad i samband med
tjänsteförteckningsrevisionen omedelbart ägde rätt till den högre tjänstens
pensionsunderlag (SFS nr 491/1952). förefaller det inte sannolikt att den
gjorda förmodan är riktig i den mån den avser de båda senaste årens utveckling
för pensioneringsperioderna I och II. Lönegradsuppflyttningar för personal
tillhörande dessa båda grupper har i mycket liten omfattning förekommit
efter den 1 juli 1952. Statstjänarkartellen vill med det här anförda
framhålla, att tendensen till ökat kvarstående under de två senaste åren
icke har något samband med tjänsteförteckningsrevisionen, utan är en följd
av att systemet med pensioneringsperioder endast så småningom leder till
avsedda resultat.

Beträffande den omprövning av de anställdas placering i pensioneringsperioder,
som riksdagens revisorer förordat, vill statstjänarkartellen framhålla
att en sådan omprövning givetvis kan vara berättigad för enskilda fall,
då arbetsuppgifterna förändrats eller andra särskilda skäl uppkommit som
gör en ändrad placering i lägre eller högre pensionsåldersgrupp motiverad.

292

Statstjänarkartellen kan emellertid inte finna att de skäl riksdagens revisorer
anfört är av det slag att de motiverar en allmän översyn av den inplacering
i pensioneringsperioder som nu gäller. Med hänsyn till den korta tid som
förflutit, sedan pensionsåldersfrågan senast övervägdes och systemet med
pensioneringsperioder genomfördes, kan statstjänarkartellen heller icke dela
riksdagens revisorers uppfattning om att det nu är anledning att överväga
någon höjning av den för den lägsta pensioneringsperioden gällande undre
gränsen.

Statstjänarkartellen vill i detta sammanhang erinra om den år 1951 igångsatta
utredningen om det statliga pensionssystemet över huvud taget. Sedan
denna utredning slutförts, torde frågan om hur pensioneringen av de statsanställda
för framtiden skall ordnas komma upp till behandling. En förändring
av pensionsåldrarna är med hänsyn härtill så mycket mindre
befogad.

Stockholm den 17 januari 1955

Underdånigst
Statstjänarkartellen
STURE HENRIKSSON