REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1954:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1953

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

Stockholm 1954

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
500053

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse .................................. 1

Justitiedepartementet.

§ 1. Arbetsbördan vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
.......................................... 3

§ 2. Vissa vägarbeten....................................... 21

Utrikesdepartementet.

§ 3. Administrationen av hjälpverksamheten till förmån för underutvecklade
länder ................................ 26

Försvarsdepartementet.

§ 4. Den militära presstjänsten .............................. 29

§ 5. Utnyttjande av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m....... 38

§ 6. Militära järnvägsreglementet och militärtaxan ............ 43

§ 7. Vid vissa militära resor utgående resekostnadsersättning .... 53

§ 8. Försäljning av proviantartiklar till enskilda .............. 59

§ 9. Malmö marina bevakningsområde........................ 78

§ 10. Försvarets läroverk .................................... 87

Socialdepartementet.

§ 11. Lingatans yrkesskola................................... 99

Kommunikationsdepartementet.

§ 12. Broförbindelsen över Strömsundet ...................... 103

§ 13. Vissa broarbeten vid Järkvitsle .......................... 112

§ 14. Underhåll av s. k. kungslador i Dalarna .................. 117

§ 15. Vissa iakttagelser angående tjänstebrevsrätten.............. 118

§ 16. Statens järnvägars verkstadsbyggnad i Visby.............. 126

Finansdepartementet.

§ 17. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 136

§ 18. Redovisningen av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper
.............................................. 144

§ 19. Tullavdelningen i Stockholms frihamn.................... 152

Sid.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20. Länsstyrelsernas arkivförhållanden ...................... 167

§ 21. Kyrkofonden .......................................... 173

Jordbruksdepartementet.

§ 22. Lantbruksskolorna ..................................... 192

§ 23. Lappnybyggesområdet Jänsmässholmen .................. 196

§ 24. Förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning ............ 207

Handelsdepartementet.

§ 25. Lotsningsförhållandena vid Vinga och Göteborg............ 210

§ 26. Kostnaderna för riksnämndens beredskapslagring.......... 214

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande.......... 225

§ 28. Västra Ny sjukhus...................................... 232

§ 29. Medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen
vid godkända sjuksköterskeskolor.......... 238

Civildepartementet.

§ 30. Tjänsteresor med förrättningsman tillhörig bil ............ 242

Reservation till § 8 se under nämnda paragraf.................... 76

Av revisorerna avlagda besök

248

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen får revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 15 december 1953.

ADOLV OLSSON

ELOF HÄLLGREN
ERNST V. STAXÄNG

RUDOLF ROMAN

OSC. WERNER
E. A. LINDBLOM

ABEL ANDERSSON
R. LUNDQVIST
A. HERMANSSON
BIRGER UTBULT

KARL BERGSTRÖM KARL AUG. JOHANSON

J V. Arvidsson

1 Re v. berättelse ang. statsverket är 1953. I.

3

Justitiedepartementet.

§ i.

Arbetsbördan vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.

Under det senaste decenniet har utbyggandet av vattenkrafttillgångarna,
särskilt i de nordliga delarna av landet, starkt forcerats. De rättsliga förutsättningar
som gäller för vattenmålen bär därvid varit föremål för särskild
uppmärksamhet. På dessa förutsättningar har ansetts böra ställas det
kravet, att de skall i möjligaste mån tillgodose å ena sidan kraftutbyggarnas
önskemål om en snabb prövning av ansökningar om byggnads- och
regleringstillstånd och å andra sidan sakägares berättigade krav på skäliga
skadeförebyggande åtgärder och ersättning för oundvikliga skador och intrång.

När det gällt att komma till rätta med angivna problem, har statsmakterna
gått fram efter två vägar, dels en översyn av de processuella bestämmelser,
som reglerar utbyggandet av vattenkraften, dels en översyn
av domstolsorganisationen. Vad särskilt lagstiftningen angår må erinras
om att tillstånd till vattenreglering under krigsåren och åren därefter underlättades
genom 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering; lagen möjliggjorde ett förenklat och snabbt förfarande
vid behandlingen inför vattendomstol av tillåtlighetsfrågan i vattenregleringsmål.

Under trycket av den kraftiga forcering av vattenfallens utbyggnad, som
blev nödvändig under kriget, erhöll 1939 års lag en i viss mån vidsträcktare
tillämpning än som förutsattes vid dess antagande, i det att med stöd
av lagen verkställdes mycket omfattande regleringar, vilka avsågs skola
bibehållas i avbidan på prövning enligt de ordinära bestämmelserna i vattenlagen.
1939 års lag kom sålunda att användas ej blott för åtgärder av
rent tillfällig natur utan även i ändamål att på ett tidigare stadium än som
var möjligt vid prövning enbart efter vattenlagens bestämmelser tillskapa
bestående, stora regleringsmagasin. År 1943 vidtogs vissa ändringar i 1939
års lag i syfte att anpassa dess bestämmelser efter denna ändrade tilllämpning.
Ändringarna avsåg att skapa bättre möjligheter för det allmännas
organ att göra sig hörda i mål rörande tillfällig vattenreglering, att möjliggöra
utdömande av fiske- och regleringsavgifter samt att påskynda utdömandet
av ersättning till enskilda skadelidande.

Efter kriget upptogs i olika sammanhang frågan om fortsatt tillämpning
av 1939 års lag till prövning, ehuru kraftförsörjningsläget till en början

4

var sådant att tidpunkten för lagens avveckling successivt måste uppskjutas.
1 princip ansågs det emellertid icke försvarligt att alltjämt bibehålla
en provisorisk lagstiftning för ett forcerat genomförande av omfattande
vattenregleringsföretag, som avsågs bli bestående för framtiden och som
innebar långtgående ingrepp i enskild rätt och allmänna intressen. Först
år 1952 erhöll denna fråga sin lösning i den formen att Kungl. Maj:t återkallade
förordnandet om lagens tillämpning, ehuru denna formellt bibehölls
såsom en beredskapsåtgärd. Samtidigt hade man också att taga ställning
till frågan huru skulle förfaras med de regleringar, som redan genomförts
med stöd av 1939 års lag. Huvudregeln skulle härvid vara att, när
ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen inkommit, tillstånd
till fortsatt tillfällig reglering skulle få meddelas att gälla i avbidan på
prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen, dock högst den i 1939
års lag stadgade tiden tre år. Förlängt tillstånd för en tid av högst tre år
i sänder borde emellertid få meddelas, om målet angående reglering enligt
vattenlagen vore av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga regleringen
vore av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.

Under tiden efter kriget arbetade särskilda sakkunniga på att åstadkomma
ändrade bestämmelser i vattenlagen i syfte att vinna ett snabbare
och enklare förfarande vid prövningen av kraftverks eller regleringsföretags
tillåtlighet. Förslag av denna innebörd framlades för 1952 års riksdag
i propositionen nr 52. Redan före lagändringen hade vattendomstolarna
tillkämpat ett system med uppdelning av prövningen av större ansökningsmål
genom särskilda deldomar. Ändringarna innebär nu, att i vattenlagen
upptagits bestämmelser, som medger dels att särskilt beslut får av vattendomstolen
meddelas i själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt
företag och dels att i samband med tillstånd till utförande av ett företag
uppskov må meddelas beträffande sådana frågor om ersättning m. in., som
icke med erforderlig säkerhet kan bedömas på förhand. Sålunda kan tillstånd
till erforderliga byggnadsarbeten meddelas på ett relativt tidigt stadium
av behandlingen av ett brådskande ansökningsmål, och företagets
genomförande behöver ej uppehållas i väntan på ett slutgiltigt lösande av
alla uppkommande frågor rörande ersättning o. d.

Jämsides med nu berörda översyn av den materiella rätten har uppmärksamheten
varit inriktad på domstolarnas organisation. Vattendomstolarnas
arbetsbörda har sedan mitten av 1930-talet och i synnerhet under det
senaste decenniet i hög grad ökats. Till denna utveckling har även bidragit
att nya uppgifter tillförts vattendomstolarna genom 1939 års grundvattenlagstiftning
och 1941 års lagstiftning mot vattenförorening. Åtgärder för
förstärkning av domstolarnas personal har successivt nödvändiggjorts. Av
de tidigare befintliga fyra vattendomstolarna har sålunda Norrbygdens vattendomstol
sedan 1945 arbetat på två fullständiga avdelningar, av vilka
den ena år 1949 utbröts till en självständig domstol, Mellanbygdens vatten -

5

domstol. Därefter är vattendomstolarna till antalet fem. Så var även fallet
vid vattenlagens tillkomst år 1919. Den då inrättade Mellanbygdens vattendomstol
upphörde emellertid år 1932 i samband med företagen omorganisation
av vattendomstolarna.

På grundval av en inom justitiedepartementet verkställd utredning rörande
vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befattningshavare
framlade Kungl. Maj:t i propositionen 1952: 126 förslag
om viss förstärkning av arbetskrafterna vid vattendomstolarna. I den berörda
utredningen (nuvarande häradshövdingen O. Ribens promemoria)
redovisades bl. a. den utveckling av elkraftförbrukningen, som kunde förutses,
varvid en av Centrala driftledningen år 1951 upprättad promemoria
tjänade som underlag. I utredningen framhölls bl. a. att i utbyggnadsprogrammet
på grund av ekonomiska synpunkter de vattenfall i första
hand toges i anspråk, vilka gåve den lägsta kraftkostnaden. Då ifrågavarande
vattenfall oftast vore de, som gåve de stora krafttillskotten, finge
man för framtiden räkna med att för ett visst krafttillskott komme att
behövas ett allt större antal kraftstationer. Inhämtade upplysningar syntes
utredningsmannen ge fog för att angiva år 1970 såsom den tidpunkt, då utbyggnadsverksamheten
tidigast kunde vara i stort sett avslutad.

Domstolarnas arbetsbörda beräknades emellertid icke minska härmed.
Även bortsett från det stegrade tempot i vattenkraftens utbyggnad syntes
domstolarnas arbete med ifrågavarande mål komma att successivt öka.
Utredningsmannen syftade härvid på det förhållandet, att i ett mål icke
alla rättsförhållanden alltid kunde regleras i huvuddomen, utan att vissa
ofta vidlyftiga och svårbedömda frågor kunde kräva en prövotid av upp
till tio år innan de slutligen kunde avgöras. Ytterligare borde beaktas, att
domstolarnas arbete med kraftfrågorna i ett vattendrag icke upphörde i
och med att detta utbyggts. Exploateringen fortsatte även därefter genom
ett hårdare utnyttjande av förefintliga regleringsmöjligheter, varjämte
tvister kunde uppstå om rätta innebörden av meddelade tillstånd och träffade
uppgörelser.

I detta sammanhang framhölls också angelägenheten av att arbetet vid
domstolarna kunde bedrivas med erforderlig kontinuitet. De kunskaper
och den rutin, som erfordrades för ett effektivt arbete som vattenrättsdomare,
förvärvades icke utan flerårig praktik. Därtill kom att behandlingen
av större vattenmål vanligen toge lång tid i anspråk. I många fall borde
ett flertal inbördes sammanhängande mål betraktas som en enhet. Ombyte
av domare innebure nästan alltid att dyrbar arbetskraft ginge förlorad på
dubbelarbete. Eu förutsättning för en förnuftig planläggning av verksamheten
vore därför, att innehavarna av de egentliga domartjänsterna kvarstannade
i dessa under en längre följd av år.

I remissyttrande över utredningsförslaget framhöll kammarkollegiet, att
angelägenheten av att undvika täta ombyten av befattningshavare vid vat -

6

tendomstolarna gällde icke bara domartjänsterna utan den juridiskt och
tekniskt utbildade personalen över huvud.

Den nyssberörda propositionen nr 126 resulterade vid 1952 års riksdag
i vissa ytterligare förstärkningar av arbetskrafterna vid vattendomstolarna.
Därjämte förbättrades löneställning och anställningsform för viss personal.
Efter dessa förändringar har vattendomstolarna i första instans den sammansättning
av juridiskt och tekniskt utbildad personal, som framgår av
följande uppställning.

Vattenrättsdomare
Co 14 + 3 765 kr.

Eo vattenrättsdomare
Cs 14

Bitr. vattenrättsdomare
Ce 37 + 1 008 kr.

Vattenrättsingenjörer1
Ca 37 + 1 008 kr.

Eo vattenrättsingenjörer
Ce 37 + 1 008 kr.

Vattenrättssekreterare
Cg 302

Extra vattenrättssekreterare
Cg 30

Bitr. vattenrättssekreterare
Cg 27

Vattenrättsamanuens
Ce 22 (regi. befordr.)

Norr bygden -

Mellan bygden -

Öster bygden -

Söder bygden -

Väster bygden -

1

1

1

1

1

Anm. 1. De ordinarie och eo vattenrättsingenjörerna är jämnt fördelade på byggnadsteknisk
och agrikulturteknisk fackkunskap. Av de ordinarie i Norrbygden är två
agrikulturtekniker.

2. Vattenrättssekreterare, som är assessor i hovrätt, skall bibehållas vid assessorslönen.

Såväl de fasta vattenrättssekreterarna som de extra och de biträdande
sekreterarna har i större eller mindre utsträckning självständiga domaruppgifter.

Några av de i uppställningen upptagna tjänsterna har tidvis varit vakanta.
Tjänsten som vattenrättsamanuens vid Mellanbygdens vattendomstol
hålles tills vidare obesatt. Försök pågår där i syfte att utröna i vad
mån de på amanuenser nu ankommande göromålen kan fullgöras med
anlitande av lägre kvalificerad personal, f. n. en kanslist i Cg 19.

De yrkanden rörande personalorganisationen vid vattendomstolarna,
som framförts i samband med anslagsbehandlingen för de två senaste budgetåren
men som icke i sin helhet vunnit statsmakternas bifall, är följande.

1. Vattenöverdomstolen har för sin del funnit önskvärt, att de tidigare
befattningarna som extra eller biträdande vattenrättsdomare bleve ordinarie,

7

detta i syfte att säkerställa ökad kontinuitet i utövningen av dessa domartjänster.
I sitt vttrande över utredningsmannens förslag anförde vattenöverdomstolen
bl. a. att de skäl, som låge till grund för den gamla principen
att domarämbeten såvitt möjligt skulle vara ordinarie tjänster, gjorde sig
med särskild styrka gällande i fråga om domarbefattningar vid vattendomstolarna,
där motsättningarna kunde bli mycket stora, samt att det därför
vore av allra största vikt att domaren i vattenmål hade en ställning, som
så långt möjligt garanterade objektivitet och självständighet. Den lösning,
som valdes 1952, nämligen att tjänsterna uppfördes som extra ordinarie,
överensstämmer emellertid med utredningsmannens förslag. Denne hade
framhållit att det ur rekryteringssynpunkt syntes vara fördelaktigare att
göra tjänsterna till extra ordinarie, vilket ansågs sammanhänga med vederbörandes
möjligheter att avancera inom den vanliga domstolskarriären.

2. För inrättande i enlighet med utredningsmannens förslag av ytterligare
eu tjänst som vattenrättsingenjör, avsedd företrädesvis för österbygdens
vattendomstol, har tillräckliga skäl icke ansetts föreligga.

3. Behov av ytterligare vattenrättssekreterare har anmälts av vattenrättsdomarna
vid Österbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar i deras
yttranden över utredningsmannens promemoria. Då den förstnämnda framställningen
grundade sig på genomförande av ny flottningslagstiftning, men
sådan icke väntades komma att träda i kraft under det närmaste budgetåret,
vann detta yrkande icke vattenöverdomstolens instämmande. Den
andra framställningen tillstyrktes däremot av vattenöverdomstolen, och
fr. o. m. innevarande budgetår har medel anvisats även för denne befattningshavare.

4. I petita för budgetåret 1953/54 begärde vattenöverdomstolen, dels
att avlöningsförstärkningen för vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar måtte höjas från nuvarande 3 756 till 5 004
kronor per år, d. v. s. till samma belopp som i dylikt hänseende tillkomme
häradshövding i lönegrupp V, dels att ett icke rättsbildat biträde i reglerad
befordringsgång vid envar av fyra vattendomstolar (utom Söderbygden,
där denna fråga redan var löst) måtte uppflyttas till kanslibiträde. Då
löneställningen för såväl vattenrättsdomare som biträdestjänsterna prövats
under de senaste åren upptogs emellertid icke dessa yrkanden i Kungl.
Maj ds framställning om anslag till 1953 års riksdag.

5. Svenska vattenkraftföreningen framhöll i remissyttrande över den
ovanberörda utredningspromemorian, att det av utredningsmannen framlagda
förslaget om förstärkning av domstolarnas arbetskraft måste betraktas
som ett minimum, och föreningen ifrågasatte om icke den rättsbildade
arbetskraften borde utökas med ytterligare någon tjänst. Detta syntes
särskilt gälla Mellanbygdens vattendomstol.

Såsom framgår av det anförda är nu angivna yrkanden icke av större
räckvidd. Det kunde därför finnas anledning antaga, att domstolsorganisationen
efter 1952 års förstärkningar i huvudsak skulle motsvara det aktuella
behovet. Emellertid har under innevarande år från olika håll framkommit
yrkanden om mycket betydande förstärkningar av vattendomstolarna.
Vad som anförts i samband därmed ger en bild av det aktuella
läget, som väsentligt avviker från den tidigare. Revisorerna lämnar i det
följande en redogörelse för innehållet i de berörda tramställningarna.

8

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 maj 1953 har vattenrättsdomaren i
Norrbygdens vattendomstol, F. Löwing, lämnat uppgifter rörande arbetsförhållandena
vid domstolen och den arbetsbalans som där kunde förutses.
Det må inledningsvis erinras om att, när Mellanbygdens vattendomstol år
1949 utbröts ur Norrbygdens och bildade eu självständig domstol, Löwing
övergångsvis förordnades att även i fortsättningen handlägga sådana mål,
som hänförde sig till den nybildade domstolens område, men beträffande
vilka Löwing redan tagit så ingående befattning, att ett överflyttande av
målen på ny ordförande skulle medföra ett olämpligt dubbelarbete. Härvid
räknade man med att handläggningen av dessa mål skulle kunna slutföras
under loppet av omkring fem år.

I sin skrivelse bär Löwing anfört, att han för egen del till större delen
arbetade med mål avseende Indalsälvens vattensystem, vilka vore anhängiga
vid Mellanbygdens vattendomstol (akter om f. n. tillhopa ca 45 000 sidor).
I fråga om mål vid Norrbygdens vattendomstol arbetade han huvudsakligen
med de stora regleringsmålen och kraftverken i Lule älv samt dessutom
med vissa andra mål (akter om f. n. tillhopa 20 000 sidor). I viss mån
biträdde sekreterarna och amanuensen samt övrig personal med mål vid
Mellanbygdens vattendomstol. Denna ordning syntes komma att bestå i
varje fall under åtminstone några år framåt.

Även den extra ordinarie vattenrättsdomaren hade — alltsedan han den
1 januari 1953 tillträtt sin tjänst vid Norrbygdens vattendomstol — sysslat
med mal vid Mellanbygdens vattendomstol, nämligen Vojmsjöns reglering.
Meningen hade varit att den sistnämnde i första hand skulle syssla med de
nya kraftutbyggnadsmålen i Skellefte älv och Uine älv. Redan i januari
1952 hade Löwing i yttrande över häradshövding Ilibens promemoria framhållit,
att det med ledning av dittillsvarande erfarenheter förefölle uteslutet,
att ens alla mål som föranleddes av en fullständig och jämförelsevis
snabbi genomförd utbyggnad av Ume älv skulle kunna handläggas av en
ordförande. De nya större kraftutbyggnadsmål avseende Skellefte älv och
Ume älv, som redan inkommit, nämligen målen om tillstånd till utvidgad
reglering av Storavan och Uddjaur i Skellefte älv, om tillstånd till Pengfors
kraftverk och Harrsele kraftverk i Ume älv samt om tillstånd till reglering
av Storuman i Ume älv, medförde redan nu eu stor arbetsbörda för den
extra ordinarie vattenrättsdomaren. I samband med de nya målen i Skellefte
älv maste synnerligen omfattande anspråk behandlas, avseende oförutsedda
skador av tidigare regleringar, medgivna under 1930-talet.

Det vore känt att kraftutbyggnadsverksamheten i ökad utsträckning
komme att förläggas till Norrbygdens vattendomstols domsområde. Enligt
vore snart att förvänta att nya stora kraftutbyggnadsmål skulle
inkomma till vattendomstolen. Av sådana mål kunde särskilt nämnas mål
om tillstånd till Stor-Norrfors kraftverk i nedre delen av Ume älv, vilket
mål kunde väntas bli synnerligen arbetskrävande. Av andra större mål som

9

inom kort väntades inkomma kunde nämnas mål om Umluspens kraftstation
samt om Grundfors och Stensele kraftstationer, alla i Ume älv. Därefter
vore att motse mål om Bålforsens kraftverk, likaledes i Ume älv. De
nya målen syntes i regel kräva skyndsam handläggning.

För att förebygga dröjsmål med avgörandet av äldre mål och med behandlingen
av nya mål borde arbetskrafterna vid Norrbygdens vattendomstol
förstärkas, såvitt möjligt fr. o. in. den 1 oktober 1953 eller eljest så
snart ske kunde, med en extra vattenrättsdomare och två biträdande vattenrättssekreterare.
Vid beräkning av detta personalbehov hade icke beaktats
det behov av personalförstärkning som kunde uppkomma om — såsom
ifrågasatts i ett lagförslag 1950 — vissa flottledsärenden överflyttades från
länsstyrelser och häradsrätter till vattendomstolarna. Med hänsyn till arbetsförhållandena
vid Norrbygdens vattendomstol vore den ifrågasatta förstärkningen
i själva verket blygsam. För jämförelse kunde nämnas att ett
avsevärt antal jurister helt eller viss del av året arbetade med mål anhängiga
vid Mellanbygdens vattendomstol. Den till Norrbygdens vattendomstol
hörande kanslipersonalen i övrigt arbetade till minst 75 procent med mål,
som vore anhängiga vid Mellanbygdens vattendomstol. Därest den begärda
förstärkningen av vattenrättsdomare- och vattenrättssekreterarepersonalen
genomfördes, borde en motsvarande utökning ske även av biträdespersonalen
vid domstolen.

Vattenöverdomstolen har i sin framställning om anslag för vattendomstolarna
för budgetåret 1954/55 återgivit det i förenämnda framställning
gjorda yrkandet om förstärkning av arbetskrafterna med en extra vattenrättsdomare
och två biträdande vattenrättssekreterare. Härjämte har anmälts,
att även vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol påkallat
förstärkning med ytterligare en vattenrättsdomare, en lanbruksteknisk
ingenjör och en vattenrättssekreterare. Denne domare hade emellertid samtidigt
uttalat, att det med hänsyn till föreliggande rekryteringssvårigheter
syntes meningslöst att nu begära anslag till en dylik utökning av arbetskrafterna.

I anledning av dessa yrkanden har vattenöverdomstolen för egen del
anfört, att det i betraktande av föreliggande kraftbehov samt planerade
utbyggnader och vattenregleringar onekligen skulle vara motiverat att
ytterligare förstärka arbetskrafterna inom dessa domstolar. Å andra sidan
kunde icke uteslutas, att finansiella hinder och andra faktorer, som för
ögonblicket undandroge sig säkert bedömande, kunde föranleda alt byggnadsplanerna
icke läte sig förverkliga i den utsträckning eller i den takt
som f. n. avsåges. Även om den ekonomiska situationen skulle bli gynnsam,
syntes naturligt att ovissheten återverkade på prövningen av nya
anslagskrav av mera betydande omfattning. Vidare vore att märka, att
vattendoinstolsorganisationen nyligen erhållit eu tämligen kraftig påbygg -

10

nåd, och redan denna omständighet nödvändiggjorde försiktighet i fråga
om ytterligare ökning. För domarkompetens inom vattenrätten fordrades
nämligen speciella kunskaper och en utbildning, som icke förvärvades utan
jämförelsevis lång erfarenhet på området. En alltför hastig utbyggnad riskerade
att bli eu organisation på papperet. Rekryteringen på detta särskilda
rättsområde hade f. ö. visat sig erbjuda stora svårigheter just på grund av
det begränsade områdets art och alldeles särskilt med hänsyn till att befattningarna
till avsevärd del inrättades på extra stat. Belysande vore att
en befattning såsom vattenrättsdomare i Cs 14 icke kunnat locka kompetent
sökande och följaktligen ännu stode obesatt. Vattenöverdomstolen
hade tidigare yrkat, att de befattningar, om vilka här vore fråga, uppfördes
på ordinarie stat, och enligt vattenöverdomstolens mening vore det angeläget,
att åtgärder snarast vidtoges i sådant syfte. Mot förverkligandet av
detta förslag kunde icke invändas, att behov av nuvarande organisation
icke skulle föreligga i eu framtid. Även om kraftverksbyggnaderna och
vattenregleringarna så småningom skulle minska, återstode och inträdde
andra uppgifter, vilka med säkerhet ökade och på lång sikt krävde minst
den domstolsorganisation som f. n. funnes. Den nyligen förda diskussionen
rörande föroreningen i sjöar och vattendrag hade bragt i erinran några av
de riksviktiga problem som måste lösas inom vattenrätten. I längden syntes
det f. ö. icke gå att upprätthålla en domstolsorganisation, som huvudsakligen
hade karaktär av tillfällig anordning, och det låge från rättsvårdssynpunkt
fara i dröjsmål. Vattenöverdomstolen finge i anslutning härtill hänvisa
till vad som tidigare anförts rörande dessa spörsmål. Utan att taga
någon bestämd ställning till omfattningen av vattendomstolsorganisationen
nödgades vattenöverdomstolen alltså f. n. inskränka sig till att upprepa
tidigare framställt yrkande om åtgärder i syfte att omföra de nuvarande
extra befattningarna till ordinarie tjänster, och vattenöverdomstolen förutsatte
att därvid till omprövning upptoges alla de frågor, som ägde samband
med en tillfredsställande rekrytering, såsom lönesättning och möjlighet till
transport m. m. Härjämte måste vattenöverdomstolen förbehålla sig att
återkomma med de förslag till personalförstärkningar som kunde finnas
påkallade.

En viss arbetsbalans bör normalt föreligga hos en vattendomstol, emedan
handläggningen av målen regelmässigt utsträcks över en längre tid. Revisorerna
har inhämtat, att en balans på 50 000—00 000 sidor kan betraktas
som försvarlig med hänsyn till nyssnämnda förhållande. En statistik för
oktober 1953 visar följande balanssiffror.

	Mål	Sidor
Mellanbygdens vattendomstol	112	116 351
Norrbygdens vattendomstol	160	45 132
Mellanbygdens vattendomstols umeåavd.	04	103 717
Vattenöverdomstolen	97	128 100

11

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1953 har vattenfallsstyrelsen
upptagit samma problem till behandling. I skrivelsen anföres följande.

»Ett fullföljande av vattenfallsstyrelsens program för vattenkraftutbyggnader
och sjöregleringar i Norrland förutsätter, att den rättsliga behandlingen
inför vattendomstol av anhängiggjorda vattenmål kan föregå eller i
varje fall löpa jämsides med vattenfallsstyrelsens utbyggnads- och regleringsarbeten.
Så har hittills i allmänhet kunnat ske, men till följd av oavbruten
ökning av antalet vattenmål och det med dessas handläggning
förenade arbetet har ett sådant läge nu uppkommit, att utsikter icke längre
förefinnas för att den för byggnadsverksamheten oundgängliga domstolsbehandlingen
ens tillnärmelsevis skall medhinnas inom de tidsfrister, som
utbyggnadsprogrammets förverkligande kräver.

Vad angår vattenmål under Mellanbygdens vattendomstols handläggning,
har vattenrättsdomaren i domstolen i sitt förslag till avlönings- och omkostnadsstat
för budgetåret 1954/55 redogjort för arbetsförhållandena vid
domstolen och dennas planerade verksamhet fram till budgetårets slut.
Härvid har förutsatts, att viss förändring åvägabringas i fråga om personbesättningen
å den biträdande domarbefattningen vid domstolen, något
som vattenfallsstyrelsen veterligt ännu ej skett, men oberoende härav kommer
någon handläggning av följande större vattenmål icke att medhinnas,
nämligen i vad angår mål, vars skötsel ankommer på vattenfallsstyrelsen,
kraftstationsutbyggnader vid Järkvissle i Indalsälven, vid Långbjörn i
Ångermanälven samt i Kultsjöån mellan Kultsjön och Malgomaj inom
Ångermanälvens flodsystem samt regleringsföretag i Malgomaj, Kultsjön
och Rörströmssjön, den sistnämnda inom Fjällsjöälvens flodsystem, ävensom
korttidsregleringsföretag för Nämforsen, Forsmoforsen och Laseleforsen
inom Ångermanälvens flodsystem. Härtill komma följande mål, av
vars behandling vattenfallsstyrelsen har stort intresse, ehuru de omhänderliavas
av Faxälvens eller Indalsälvens regleringsföreningar, nämligen målet
om Limingens reglering inom Faxälvens flodsystem och korttidsreglering
i Faxälven samt reglering av Ottsjön, Näldsjön, Långan och Ilårkan inom
Indalsälvens flodsystem och korttidsregleringsföretag i Indalsälven mellan
Storsjön och havet.

Även inom Norrbygdens vattendomstol är den nuvarande domstolsorganisationen
icke på långt när tillräcklig. Vattenfallsstyrelsens utbyggnadsverksamhet
kommer i hög grad att koncentreras till Umeälven under de
närmaste åren. Riksdagen har redan beviljat anslag till utbyggnad av kraftstationerna
Umluspen, Stensele och Grundfors i övre Umeälven och Stornorrfors
i nedre Umeälven. Anslag har vidare beviljats för regleringsåtgärder
i Umeälvens flodområde, bland vilka Storumans reglering kommer
i första rummet. Samtliga dessa utbyggnader kräva en synnerligen omfattande
domstolsbehandling, och den vattendomstol, som står till förfogande,
är fullt sysselsatt med redan anhängiggjorda vattenmål, vilka icke kunna
avvecklas ännu på lång tid. Situationen är för närvarande den, att vattenfallsstyrelsen
står färdig alt börja byggnadsarbetena vid Storuman, Umluspen,
Grundfors och Stornorrfors, medan vattendomstolen endast med
möda kan pressa in målet om Storuman och Umluspen på sitt aktuella
arbetsprogram.

Läget i fråga om vatteumålens behandling vid domstolarna i fråga är
alltså ägnat att ingiva allvarliga farhågor för långvariga förseningar. Fn
anpassning av vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet efter de möjlig -

12

heter, som med domstolarnas nuvarande personaltillgång för dem stå till
buds, måste nödvändigtvis medföra en radikal nedskärning i vattenfallsstyrelsens
byggnadsverksamhet med därav följande omöjlighet för vattenfallsstyrelsen
att tillgodose det alltjämt snabbt växande kraftbehovet inom
de delar av landet, där vattenfallsstyrelsen har ansvaret för kraftförsörjningen.
Motsvarande återverkningar uppträda även beträffande den privata
sektorn inom kraftindustrien. Betydande svårigheter skulle härjämte uppstå
beträffande den kontinuerliga sysselsättningen av den i utbyggnadsverksamheten
engagerade arbetskraften. Den försening av vattenfallsstyrelsens
och övriga kraftföretags utbyggnadsverksamhet, som blir följden,
om utbyggnadstakten skall anpassas till vattendomstolarnas nuvarande
prestationsförmåga, kan redan nu förutses medföra förluster för landet av
storleksordningen ett par hundra miljoner kronor. I händelse av vattenbrist
torde inskränkningar i elkraftkonsumtionen icke kunna undvikas.

Under förhandenvarande omständigheter ser sig vattenfallsstyrelsen nödsakad
att hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om snabba åtgärder till förstärkning
av den nuvarande domstolsorganisationen. Vattenfallsstyrelsen
ifrågasätter, om icke domstolsorganisationen i dess helhet borde bliva föremål
för översyn, men eftersom en sådan översyn måste antagas bliva tidskrävande,
är det enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning en tvingande nödvändighet,
att utan avvaktan härpå en interimistisk förstärkning av arbetskraften
vid Mellanbygdens och Norrbygdens vattendomstolar åstadkommes.
Förstärkningen bör avse såväl jurist- som ingenjörspersonal. Med hänsyn
till de rekryteringssvårigheter, som lära föreligga i fråga om extra domarpersonal,
bör särskild uppmärksamhet härvid ägnas frågan, huruvida särskilda
åtgärder äro erforderliga för att genom förbättrad löneställning eller
på annat sätt göra dessa tjänster inom domarkarriären mera attraktiva än
de för närvarande synas vara.

Med hänsyn till frågans stora och avgörande betydelse för kraftförsörjningen
anhåller vattenfallsstyrelsen, att Eders Kungl. Maj:t omedelbart
tillser, att åtgärder för behövlig förstärkning av arbetskraften vid domstolarna
i fråga vidtages.»

För att erhålla en allsidig belysning av förevarande spörsmål har revisorerna
inhämtat vissa uppgifter från Indalsälvens och Faxälvens regleringsföreningar,
från vilkas verksamhetsområden åtskilliga sjöregleringsmål
handlägges vid de båda norrländska vattendomstolarna.

Föreningarna har anslutit sig till vad vattenfallsstyrelsen anfört i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1953 och kraftigt understrukit
nödvändigheten av en förstärkning av de norrländska vattendomstolarna.
Då det gällde att bedöma de arbetsuppgifter, som kunde väntas ankomma
på vattendomstolarna i framtiden, hade föreningarna tidigare nöjt sig med
att genom uppräkning redovisa de mål, som närmast stode på utbyggnadsprogrammet.
Föreningarna hade funnit det vara av intresse att såsom ett
komplement till denna metod söka belysa den framtida arbetsmängden
genom en grafisk framställning över det väntade krafttillskottet och ställa
den motsedda arbetsmängden i relation härtill.

Föreningarna har beräknat att kraftproduktionen skulle öka enligt
Svenska vattenkraftföreningens prognos för tiden t. o. in. 1959. För tiden

13

därefter har antagits en progressiv ökning med 6 procent per år av nästföregående
års kraftproduktion. Arbetsmängden måste emellertid beräknas
öka i snabbare takt, emedan hänsyn måste tagas även till målens svårighetsgrad.
Ett stort kraftverk medförde mindre arbetsinsats per enhet än
ett mindre. Eftersom man snart vore i det läget, att man även i Norrland
tvingades bygga ut mindre kraftverk och genomföra mindre sjöregleringar,
vilka krävde mer arbetsinsats per enhet än de större objekten, bleve svårighetsgraden
icke obetydligt större än vad den vore för närvarande, och för
varje enhet som tillkomme fordrades allt större arbetsinsats. Efter viss
justering på grund av eftersläpning av behandlingen av en del mål har
föreningarna med detta betraktelsesätt erhållit en kurva, som i tabellform
ger följande siffror.

År	Årligt energitillskott milj. kWh	Vattendomstolarnas arbetsuppgifter motsvarar milj. kWh
1935—39	260	260
1940—44	600	600
1945—49	660	880
1950—54	1 380	1800
1955—59	2 080	2 540
1960—64	1 650	2 200
1965—69	2 200	2 620

Såsom framgår av tabellen, stiger det årliga energitillskottet mycket
starkt under den redovisade perioden. Redan under åren 1950—55 är tillskottet
mer än fem gånger större än under åren 1935—39, och under perioden
1965—69 är tillskottet mellan åtta och nio gånger större. Ökningen av
den arbetsvolym, som kräves av domstolarna, om de skall kunna hålla
jämna steg med utbyggnaden, är emellertid än större; under perioden
1950—54 är arbetsvolymen sju gånger större än för åren 1935—39, och
under perioden 1965—69 väntas den bli tio gånger större.

I vad mån personalökningen vid de båda norrländska vattendomstolarna
hittills motsvarat dessa skärpta krav och hur prognosen ställes för framtiden
framgår av nedan angivna uppställning. Därvid har räknats med dels
oförändrad personaltillgång, dels med det antal, som skulle finnas, om
man genomförde en förstärkning motsvarande två vattendomstolsuppsättningar.
För varje alternativ har angivits antalet befattningshavare och det
cnergilillskolt, som skulle falla på varje befattningshavare (det sistnämnda
givetvis en teoretisk konstruktion som skett endast för jämförelsens skull).
Endast den personal har medräknats, som mera omedelbart ägnar sig åt
målens behandling, nämligen domare, ingenjörer och sekreterare.

14

År	Oförändrad domstolsorganisation	Domstolsorganisation med successiv förstärkning + två domstols-uppsättningar
antal man	milj. kWh per man	antal man	milj. kWh per man
1935—39	4	65	4	65
1940—44	4	148	4	148
1945—49	11	87	11	87
1950—54	14	130	14	130
1955—59	20	130	28	90
1960—04	20	no	28	76
1965—69	20	130	28	90

Av tabelluppgifterna synes framgå, att den mycket stora arbetsbörda,
som under det senaste decenniet ålegat befattningshavarna vid vattendomstolarna,
skulle komma att bli bestående och till och med ytterligare öka,
även om en förstärkning sker i ungefär hittillsvarande omfattning. Då
denna belastning redan nu medfört en betydande arbetsbalans vid domstolarna,
torde man kunna förutse att balansen successivt växer. Om en
förstärkning av arbetskrafterna sker, så som föreningarna förslagsvis räknat
med, nämligen en personal, motsvarande ytterligare två hela domstolsuppsättningar,
skulle arbetsmängden per befattningshavare komma att
sjunka till ungefär hittillsvarande omfattning.

Regleringsföreningarna har härefter framhållit, att även om statsverkets
kostnader för vattendomstolarnas personal icke vore obetydliga, dessa
kostnader likväl utgjorde endast en mindre del av de sammanlagda kostnaderna,
som krävdes för ett vattenmåls beredning. Här tillkomme nämligen
kostnaderna för av domstolen utsedda sakkunniga, vattendomstolsavgifterna
samt de mycket betydande kostnader, som ankomme på sökanden
i målet. En sammanställning för fyra större vattenmål ger vid handen, att
statsverkets kostnader för vattendomstolarna, såvitt gäller dessa fyra mål,
uppgått till 14 procent av de sammanlagda kostnaderna för målen.

Att vattenmålens tidsutdräkt icke enbart vore beroende av domstolarnas
handläggning och kapacitet har synts föreningarna påtagligt. Även sökandenas
sätt att sköta sin del av arbetet i ett regleringsmål vore sålunda av
stor betydelse, och den erfarenhet som numera vunnits syntes ge vid handen,
att en del förenklingar skulle kunna åstadkommas genom ökad insats
av sökandena. Den totala arbetsinsatsen syntes även kunna minskas något,
om man i större omfattning kunde erhålla sakkunnigeorganisationer, vilka
kunde avge yttranden i vissa huvudfrågor i likhet med vad som redan
skedde beträffande meteorologiska och hydrologiska spörsmål, vissa fiskefrågor
m. m. Vad härigenom skulle kunna vinnas vore betydelsefullt men
ändrade icke det faktum, att domstolarnas överbelastning måste motverkas
med genomgripande åtgärder.

15

Föreningarna har förutsatt, att storleken av den erforderliga förstärkningen
borde bli föremål för särskild utredning. Om man såsom föreningarna
gjort i de anförda exemplen utginge från en ökning av personalen
motsvarande två hela domstolsuppsättningar, skulle de direkta kostnaderna
härför uppgå till omkring 400 000 kronor. Man kunde finansiera detta helt
av statsmedel enligt nu gällande system men också på så sätt, att den
ökade kostnaden täcktes uteslutande av sökandena; en kombination av
dessa alternativ kunde även tänkas.

Om det nuvarande systemet valdes, ökades de direkta kostnaderna för
staten. Genom att kraftverk och sjöregleringar efter domstolsorganisationens
förstärkning kunde genomföras tidigare än eljest, erhölle emellertid
statsverket genom vattenfallsstyrelsen en merinkomst av betydande storleksordning.
Därjämte erhölle statsverket indirekt, på grund av att vattenkraften
utbyggdes tidigare, ökade inkomster av skatter från kraftintressenter
samt industrier och andra företagare. Dessa inkomster borde flera
gånger överstiga de direkta utgifterna. — Även sökandena skulle erhålla
fördelar, i första hand genom att krafttillskottet bleve tillgängligt tidigare.
Genom den rationellare domstolsbehandling, som skulle bli en följd av en
förstärkning, och icke minst därigenom att sökandena kunde undvika
ogynnsamma uppgörelser, bleve kostnaderna för sökandena mindre efter
en förstärkning av domstolsorganisationen. Detta skulle sannolikt gälla
även om hela kostnaden för förstärkningen påfördes sökandena. Vidare
borde beaktas, att den ökade kostnaden för domstolsorganisationen vore
mycket obetydlig i förhållande till det årliga krafttillskottet. Även om man
icke räknade med den kostnadsbesparing, som nyss nämnts, och således
hela merkostnaden skulle påföras produktionen, skulle denna merkostnad
föranleda att produktionskostnaden per kWh ökade med allenast 0,02 öre.1

För den händelse statsmakterna skulle av principiella skäl eller dylikt
anse att en ökad kostnad för vattendomstolsorganisationen icke kunde bestridas
av statsmedel, skulle det därför enligt föreningarnas mening icke
heller kunna medföra någon olägenhet av betydelse för vattenkraftsintresset,
ens om detta skulle bli nödsakat svara för hela ökningen av kostnaden
för vattendomstolsorganisationen. Detta skulle i så fall ske förslagsvis genom
erforderlig höjning av bidraget till vattendomstolarnas organisation
och verksamhet, den s. k. domstolsavgiften. Genom införandet av denna
avgift hade man ju gått in för principen att sökanden hade att svara för
en del av kostnaden för vattendomstolsorganisationen, låt vara att denna
del med hittillsvarande lagregler vore mycket ringa. Härtill komme att
sökandena hade att enligt vattenlagen It kap. 97 § svara för exempelvis
dels vissa resekostnader för domstolarnas ledamöter, dels kostnader för
domstolarnas sakkunnige.

1 lieloppet utgör ökad engångskostnad för tillskottet i energi. Framstiillningskostnaden
ökar med mindre än 0,001 öre per kWh.

16

Slutligen har föreningarna redovisat vissa av dem omliänderhavda mål,
där fördröjningen av domstolsbehandlingen vore ägnad att inge särskilt
starka betänkligheter. Härom har följande anförts.

»Kallsjögruppens sjöar. Ansökningar om tillfällig reglering av dessa sjöar
ingåvos första gången i början av 1940. De första tillfälliga regleringstillstånden
gåvos i april och maj 1940. Alltsedan 1941 föreligga tillstånd till
tillfällig reglering av sjöarna i den omfattning regleringarna nu äro genomförda.
Under 1942 ingåvos ansökningar om tillstånd till ständig reglering
av sjöarna. Dessa regleringsmål behandlas alltsedan 1942 under vattenrättsdomare
F. Löwings ordförandeskap. Alltjämt föreligga endast tillfälliga
tillstånd att reglera dessa sjöar. Nu gällande tillfälliga tillstånd utlöpa
beträffande Torröns 3:e reglering, Juveln, Rensjöarna och Anjan den
1 maj 1954 samt beträffande Kallsjön den 1 maj 1955. Det gällande tillfälliga
korttidsregleringstillståndet beträffande Kallsjön utlöper dock redan
den 1 maj 1954. Av allt att döma komma några tillstånd enligt vattenlagen
icke hellar att meddelas vid utgången av de nu löpande tillfälliga regleringsperioderna.
Man torde vara nödsakad räkna med att med vattendomstolens
nuvarande arbetsbelastning tillstånd till reglering enligt vattenlagen
icke kunna föreligga förrän mot slutet av 1950-talet. Olägenheterna härav
för såväl domstol som sökande och sakägare äro mycket stora och motsvara
en högst väsentlig merkostnad för domstolsbehandlingen av7 dessa
mål.

Långans sjöar. Målet angående reglering av Burvattnet in. fl. sjöar har
varit anhängigt i vattendomstolen alltsedan juni 1942 och målet angående
reglering av Landösjön alltsedan juli 1943. Regleringarna genomfördes i
nuvarande (partiella) omfattning under början av 1940-talet. Målen handlades
då under ordförandeskap av vattenrättsdomaren Löwing, vilken icke
medhann prövning av ansökningarna på grund av den stora arbetsbelastning,
som redan då rådde vid vattendomstolen. I samband med återinrättandet
av Mellanbygdens vattendomstol överfördes målen till denna domstol.
Målen ha där handlagts under ordförandeskap av numera tingsdomare
V. Sohlberg. I slutet av 1951 meddelades tillfälligt tillstånd att reglera
Rurvattnet, Mjölkvattnet, Korsvattnet och Landösjön i den omfattning regleringarna
då voro genomförda. Detta tillstånd utlöper vid instundande
årsskifte.

Behandlingen av dessa mål har fördröjts främst genom att vattenrättsingenjör
A. Eriksson varit upptagen med andra mål, närmast målet om
Bergeforsens kraftverk. På grund därav har slutbehandling av målen gång
efter annan uppskjutits. Enligt sist erhållna besked skulle slutdom kunna
påräknas först på försommaren 1955. Storleken av det ytterligare regleringsmagasin,
vars utnyttjande därigenom skulle möjliggöras, utgör 190
mill. m3 (den ansökta regleringen av övre Oldsjön och utvidgningen av
Landösjöns reglering), motsvarande vid 1957 års fallutbyggnad i Indalsälven
ett årligt energitillskott vid kraftverken i Indalsälven om i runt tal
50 mill. kWh kraft under vinterhalvårets vattenbristtid.

Härkans sjöar. Ansökningar om reglering av dessa sjöar ingåvos i mars
1947 och i februari 1948. Förberedande skriftväxling i målen har ägt rum.
Någon behandling av målen därutöver har emellertid icke skett. Målen äro
för närvarande tilldelade extra vattenrättsdomare I. Ahlström. Främst på
grund av sitt arbete med målet om Bergeforsens kraftverk har Ahlström
icke kunnat ägna tid åt målens behandling. Regleringarna av Hårkans

17

sjöar representera ca 735 mill. m3 magasin, vilket såvitt gäller kraftverken
i Indalsälven vid 1957 års utbyggnad motsvarar en ökad energiproduktion
om ca 240 mill. kWh per år kraft under vinterhalvårets vattenbristtid.

Vidare föreligga ansökningar om reglering av Näldsjön och Ottsjön. Ansökningarna
beträffande dessa regleringar ingåvos under 1948 respektive
1950. Målen handläggas under ordförandeskap av befattningshavare vid
Mellanbygdens vattendomstols östersundsavdelning. Genomförandet av
dessa regleringar skulle innebära betydelsefulla tillskott till kraftförsörjningen.
Vinsten av Ottsjöns reglering vid de utbyggnadsförhållanden, som
råda 1957, utgör ca 60 mill. kWh per år kraft under vinterhalvårets vattenbristtid.
Det årliga tillskottet genom Näldsjöns reglering vid samma tidpunkt
utgör ca 42 mill. kWh kraft under vinterhalvårets vattenbristtid.
Målen ha emellertid på grund av den stora arbetsbelastningen icke kunnat
behandlas i vattendomstolarna, och det är för närvarande ovisst när så
kan ske.

Faxälvens korttidsreglering. Målet behandlas av befattningshavare vid
Mellanbygdens vattendomstols östersundsavdelning. Ehuru behov av denna
korttidsreglering föreligger i viss omfattning redan innevarande höst, kan,
såsom framgår av från vattendomstolen erhållet tidsschema, domstolens
första handläggning i målet äga rum tidigast under våren 1955. Förlusten
härav är avsevärd redan innevarande höst och ökas ytterligare i hög grad
hösten 1954. Det är därför synnerligen angeläget att tillstånd till korttidsreglering
kan meddelas enligt ansökan.

Vidare planeras reglering av sjöar inom Ammeråns område. Den första
ansökan om reglering avses komma att inges till vattendomstolen under
1954. Frågan hur snabbt vattendomstolens behandling av målen om reglering
av Ammeråns sjöar skall kunna påräknas sammanhänger uteslutande
med frågan huruvida vattendomstolsorganisationen kommer att förstärkas
i erforderlig omfattning. Enligt föreliggande beräkningar utgör magasinstillskottet
genom reglering av Ammeråns sjöar ca 250 mill. m3.»

Följande uppställning yver belastningen på riksstatens anslag till avlöningar
och omkostnader vid vattendomstolarna belyser kostnadsutvecklingen
på området sedan 1924.

Budgetår	Avlöningar kr.	Omkostnader kr.	Summa kr.	Influtna vatten-domstols-avgifter
1924/25			180 408	19 600
1929/30			249 780	57 600
1934/35			317 253’	16 300
1939/40	265 359	65 453	330 812	103 500
1944/45	328 639	67 888	396 527	30 800
1949/50	740 875	129 634	870 509	76 700
1950/51	830 592	144 247	974 839	81 800
1951/52	1 100 739	193 325	1 294 064	128 100
1952/53	1 285 883	228 390	1 514 273	102 200
1953/54	1 332 800	208400	1 541 2002	125 0003

1 Därav Vänerns regi. 54 838.
a Beräknat belopp.

2 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1953. I.

18

Revisorernas uttalande. Sedan början av 1940-talet har vattenkraftens
utbyggnad i vårt land starkt forcerats. Detta har medfört, att en mycket
betydande arbetsbörda pålagts de båda nordligaste vattendomstolarna, till
vilkas områden kraftutbyggnaden främst varit lokaliserad. Domstolarnas
möjligheter att bemästra den starka tillströmningen av vattenmålen har
under en följd av år uppmärksammats. Vissa ändringar har företagits i vattenlagstiftningen
i syfte att påskynda handläggningen av vattenmålen, bl. a.
genom införandet av möjlighet att meddela deldom i vattenmål. Härjämte
har domstolsorganisationen varit föremål för upprepad översyn. Främst
är att märka, att Mellanbygdens vattendomstol genom beslut åren 1945
och 1949 utbrutits ur Norrbygdens, vilket medfört att antalet vattendomstolar
i de aktuella delarna av Norrland sålunda ökats från en till två.
Även vissa andra förstärkningar av organisationen har genomförts.

De vidtagna åtgärderna har emellertid icke varit tillräckliga för att motsvara
utvecklingens krav. F. n. föreligger nämligen en stark överbelastning
av de båda norrländska vattendomstolarna. Arbetsbalansen vid Mellanbygdens
vattendomstol uppgår till mer än det dubbla och vid Norrbygdens
vattendomstol (inräknat Mellanbygdens umeåavdelning) till det tredubbla
mot vad som räknas som normal balans. Även för vattenöverdomstolens
del föreligger en besvärande överbelastning. Likväl har i olika sammanhang
vitsordats, att befattningshavarna vid dessa domstolar påtager sig arbetsprestationer,
som går utöver det vanliga.

Olägenheterna av den bristande överensstämmelsen mellan inkommande
vattenmål samt tillgången på domstolspersonal för målens behandling har
blivit alltmer framträdande. Genom att målens handläggning utsträckes
över en längre tidrymd, blir åtskilligt utredningsmaterial föråldrat och
kräver förnyelse. Risken för personalbyten och.därav föranlett dubbelarbete
både i domstolen och på partsidan ökar. Till följd härav växer den
sammanlagda arbetsmängd, som erfordras för målens färdigställande. Av
ekonomiskt än större betydelse blir olägenheterna för själva kraftutbyggnaden,
främst därigenom att betydande energimängder uteblir i de årliga
tillskotten. Förluster uppstår också genom att arbetstakten i utbyggnaden
i vissa fall bestämmes icke av vad som är tekniskt och ekonomiskt lämpligt
utan av domstolarnas möjligheter att medhinna handläggningen av
målen. Revisorerna har i sin år 1950 avgivna berättelse redogjort för ett
fall, där arbetet vid ett större kraftverksbygge efter hand måste minskas
och slutligen begränsas till arbeten på land. Liknande fall förekommer
enligt vad revisorerna erfarit alltjämt. Det bör också framhållas, att målens
tidsutdräkt kan vålla vederbörande sakägare oskäligt lång väntan på ersättningar
för skador, särskilt på grund av vattenregleringar. Revisorerna
har under företagna resor påträffat exempel på flera av nu angivna, synnerligen
otillfredsställande förhållanden.

Det bör emellertid framhållas, att vattenmålens tidsutdräkt icke uteslu -

19

tande kan hänföras till domstolarnas organisation och arbetssätt eller till
beskaffenheten av de lagregler som gäller på området. Det sätt, varpå sökandena
tekniskt planerar föreliggande projekt och förbereder målen för
domstolsbehandling, torde vara av synnerlig betydelse. Att åtskilligt kan
vara att vinna även på denna sida, synes framgå av den redogörelse som
ovan lämnats. Revisorerna begränsar sig emellertid här till att uppmärksamma
vad som bör krävas av statsverket såsom huvudman för rättsväsendet.
Att brister härvidlag föreligger synes av det ovan anförda uppenbart.
Till ytterligare belysning må endast erinras om att ansökningar om
tillstånd till kraftverksbyggnader och sjöregleringar f. n. kan förbli liggande
hos vattendomstolen i åratal innan författningsenligt kungörande sker, d.v.s.
innan handläggningen över huvud taget hinner påbörjas av domstolen.

Av de framställningar från vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
och från vattenfallsstyrelsen, för vilka redogjorts i det föregående,
framgår att en påtaglig skärpning av läget är omedelbart förestående. Ett
stort antal mycket omfattande mål rörande kraftverksbyggen och sjöregleringar,
som redan anhängiggjorts vid de båda nordligaste vattendomstolarna,
kan icke handläggas i avsedd tid, och inom loppet av ett fåtal år
väntas inkomma ytterligare en rad stora mål, främst avseende utbyggnaden
av Ume älv och Skellefte älv. Det kan därför med säkerhet förutses,
att utsikter nu icke längre finnes för att den för utbyggnaden erforderliga
domstolsbehandlingen med nuvarande domstolsorganisation skall medhinnas
inom ens tillnärmelsevis de tidsfrister, som förutsättes i utbyggnadsprogrammet.
De förluster, som skulle uppstå om utbyggnaden anpassades
efter vattendomstolarnas nuvarande kapacitet, har av vattenfallsstyrelsen
uppskattats till ett par hundra miljoner kronor.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har från flera håll kraftigt
understrukits, att en väsentlig ökning av vattendomstolsorganisationen
är ofrånkomlig om icke ett mycket svårbemästrat läge beträffande handläggningen
av nytillkommande vattenmål skall inträda. Revisorerna förutsätter
att denna fråga snarast blir föremål för prövning i den för anslagsfrågor
gällande ordningen. Revisorerna vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten vid att statsverkets direkta utgifter för vattendomstolarna
utgör endast en ringa del av de sammanlagda kostnaderna för vattenmålens
beredning — i ett ovan nämnt exempel rörande fyra större sjöregleringsmål
beräknad till 14 procent. Den ojämförligt största koslnadsandelen
faller på sökandena i vattenmålen. Då statsverket genom vattenfallsstyrelsen
dels såsom ensam företagare och dels som delintressent i regleringsföreningar
är sökandepart i vattenmålen — dess andel i norrlandsälvarnas
kommande utbyggnad uppgår sannolikt till betydligt mer än hälften —
måste de förluster, som åsamkas kraftproducenterna genom målens fördröjande,
i sista hand återfalla på statsverket självt. Omvänt kan saken
uttryckas så, att de merkostnader, som nedlägges på domstolsorganisatio -

20

nen, kan väntas mångfaldigt återvinnas i form av en förbättring av vattenfallsverkets
driftresultat.

Revisorerna vill även understryka, att en förstärkning av domstolsorganisationen
icke nödvändigtvis behöver leda till en ökad belastning av budgeten.
Enligt bestämmelserna i It kap. vattenlagen utgår nämligen s. k.
vattendomstolsavgifter såsom bidrag till domstolarnas verksamhet. I samband
med ett övervägande av domstolarnas organisation bör enligt revisorernas
mening undersökas i vad mån kostnaderna för en personalförstärkning
kan bestridas med en höjning av dessa avgifter, en tanke som
icke torde vara helt främmande för kraftproducenterna själva. En av 1949
års revisorer föreslagen översyn av vattendomstolsavgifterna föranledde
riksdagen att begära utredning av denna fråga, men något förslag i ämnet
har ännu ej framlagts.

Gentemot tanken på en väsentlig förstärkning av vattendomstolsorganisationen
har med ett visst fog erinrats, att vattendomstolarna redan nu har
att brottas med påtagliga rekryteringssvårigheter. Tidigare har revisorerna
haft anledning att vidröra detta spörsmål såvitt gäller vattenrättsingenjörerna.
F. n. synes svårigheterna ha blivit minst lika framträdande även
för den rättsbildade personalens del. Även frågan om de lönetekniska åtgärder,
som erfordras för att tillgodose det oundgängliga behovet av domstolspersonal,
torde böra bli föremål för utredning i ovanberörda sammanhang.
Revisorerna vill endast framhålla, att en ökning av antalet ordinarie
befattningar synes vara särskilt angelägen. Vattenrättsfrågornas mycket
speciella natur förutsätter ett flerårigt arbete innan befattningshavaren
hinner göra sig så förtrogen på området, att hans kapacitet kan till fullo
utnyttjas. Det måste därför betecknas som en särskilt allvarlig olägenhet,
att kvalificerade befattningshavare i så stor utsträckning som nu sker lämnar
den mindre lockande vattendomstolskarriären för att övergå till ordinarie
befattningar vid de allmänna domstolarna eller till enskild tjänst.
Ernås större stadga inom vattendomstolsväsendet har man dessutom utsikt
att undgå de olägenheter, som för närvarande beror av alltför täta ombyten
av befattningshavare på området. Det sagda torde gälla även i fråga
om de yngre juristerna hos vattendomstolarna. Eventuellt bör utvägar
sökas för beredande av kompensation för den längre tidsbundenhet, som
kan finnas erforderlig. För att erhålla ett större urval av yngre domaraspiranter,
som kan tänkas intressera sig för vattenrätten, synes vidare
rekryteringen böra utsträckas till samtliga hovrätter och en motsvarande
utökning av antalet fiskaler vid hovrätterna övervägas.

Sammanfattningsvis vill revisorerna uttala, att frågan om arbetsbördan
och vattenmålens behandling vid de norrländska vattendomstolarna nu
kommit i ett så kritiskt läge, att snara och verkningsfulla åtgärder beträffande
vattendomstolsorganisationen är påkallade, om icke eu för kraftproduktionen
förlustbringande stagnation skall inträda.

21

§ 2.

Vissa vägarbeten.

Revisorerna har avlagt besök vid fångkolonien Mäshult. Kolonien, som
är belägen i Himledalens kommun av Hallands län, tillhör länets landsting,
som sedan åtskilliga år tillbaka utarrenderar den till fångvården. Mäshult
används numera som koloni för vanligt fångförvar, varvid fångvårdsanstalten
å Härianda utgör huvudanstalt. Antalet platser uppgår till 36, sex
reservplatser ej inräknade. De intagna avses skola sysselsättas med jordbruks-,
skogs- och vägarbeten samt med handräckning. I och för sig föranleder
anordningarna vid kolonien ej särskilt uttalande från revisorernas
sida. Revisorerna har emellertid vid sitt besök inhämtat, att vid kolonien
förekommit vissa sysselsättningssvårigheter. Därmed förhåller det sig i
huvudsak på följande sätt.

I lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. den 21 december 1945 (nr
872) föreskrives bl. a., att å fångvårdsanstalt intagen person skall sysselsättas
med lämpligt arbete och att han är skyldig utföra det arbete, som
anvisas honom. Arbetet bör vara av sådan art, att det främjar utsikterna
för den intagne att efter frigivningen försörja sig.

Genom Kungl. Maj:ts skrivelse till fångvårdsstyrelsen den 28 maj 1926
(nr 200) har fångvården tillförsäkrats viss företrädesrätt till statliga arbeten.
I enlighet härmed har fångvården sedan år 1945 ombesörjt vissa vägarbeten
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkning. Dessa arbeten har
omfattat ett flertal vägföretag inom Värmlands, Västerbottens, Kalmar,
Kronobergs och Gävleborgs län.

I fråga om Hallands län erbjöd vägförvaltningen i länet i skrivelse den
1 december 1949 fångvårdsstyrelsen arbete för vid kolonien i Mäshult intagna
med dikningar och stensprängningar på vägunderhållet å vägen SkälIinge—Nösslinge—Ollered.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg emellertid
icke lämpligt, att fångarbetskraft anlitades för vägunderhållet. Efter
samråd med vägförvaltningen i Hallands län erbjöd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hösten 1950 fångvårdsstyrelsen arbete med ombyggnad av
vägen Rolfstorp—Kushult, delarna 1—3, Hallands län, för interner vid
kolonien Mäshult. överenskommelse beträffande detta arbete träffades
mellan styrelserna genom avtal den 29 december 1950 och den 22 februari
1951.

Med skrivelse den 7 oktober 1950 framlade vägförvaltningen i Hallands
län ett förslag till överenskommelse mellan väg- och vattenbyggnadsverket,
vägförvaltningen och fångvårdsstyrelsen angående utförande med anlitande
av fångarbetskraft av nyanläggning av väg Göstorp—Bäckamot. Lagadalens
vägnämndsområde, Hallands län. Fångarbetskraften avsågs skola
tillhandahållas av kolonien Skogsgård i Veinge socken av nämnda län.
Fångvårdsstyrelsen kunde emellertid icke åtaga sig det i avtalsförslaget

22

stipulerade tillhandahållandet av fångarbetskraft, enär en betongvarutillverkning,
som ett par år tidigare påbörjats vid kolonien Skogsgård, dåmera
nått en sådan omfattning, att den sommartid tillsammans med jordbruket
fullt sysselsatte de intagna. Vid ett sammanträffande den 4 juli 1951
å kolonien Skogsgård mellan representanter för fångvårdsstyrelsen och vägdirektören
i Hallands län R. von Segebaden föreslog von Segebaden, att
fångvården i stället skulle åtaga sig att tillhandahålla interner från kolonien
Singeshult i Vrå socken av Kronobergs län för biträde med förbättringsarbeten
å länshuvudvägen nr 90 Halmstad—Breared—länsgränsen
mot Kronobergs län vid Hilleshult. Genom avtal den 24 oktober och den
3 november 1951 träffades överenskommelse mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen beträffande detta arbete, som skulle
ingå i arbetsprogrammet för Hallands län under budgetåret 1951/52.

Arbetet å vägen Rolfstorp—Kushult igångsattes våren 1951 och arbetet
på vägen Halmstad—Breared—Hilleshult i juni 1952.

I mars 1953 lämnade vägförvaltningen i Hallands län styresmännen vid
kolonierna Mäshult och Singeshult besked om att intagna icke längre kunde
beredas arbete vid ifrågavarande vägarbeten, ehuru dessa då ännu icke
voro slutförda, enär arbetslösa vägarbetare skulle placeras där. Med anledning
härav tillskrev fångvårdsstyrelsen den 24 mars 1953 vägförvaltningen
i Hallands län, varvid styrelsen som sin mening framhöll, att gällande
överenskommelser mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
borde fullföljas, intill dess att ifrågavarande vägarbeten slutförts.
I svarsskrivelse den 4 maj 1953 meddelade vägförvaltningen, att vägarbetet
å vägen Halmstad—Breared—Hilleshult skulle komma att färdigställas
med intagna från kolonien Singeshult. Beträffande rolfstorpsvägen
önskade däremot vägförvaltningen, att fångvårdens arbete avvecklades. Vid
kolonien Singeshult återupptogs vägarbetet den 27 april och avslutades den
11 juli. Vid kolonien Mäshult återupptogs däremot icke arbetet.

I fråga om arbetets organisation, ersättningens utgående in. in. må anföras
följande.

Det första vägarbetet med fångarbetskraft för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkning hade varit att betrakta som ett försök. Då erfarenheterna
visade, att vägarbete med fördel kunde utföras med anlitande av fångarbetskraft,
upptog fångvårdsstyrelsen år 1947 förhandlingar med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen rörande möjligheterna till utökning av denna sysselsättning
för fångvårdens klientel och -— om sådana möjligheter befanns
för handen — om frågor beträffande organisation och ersättning. Förhandlingarna
resulterade i att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarade sig
villig att även i fortsättningen anvisa vägarbeten, vid vilka fångarbetskraft
lämpligen kunde utnyttjas. Vidare bestämdes att ersättningen för av fångvården
utfört vägarbete skulle utgå enligt i allmänna marknaden gällande
priser. Vid det första vägarbetet hade ersättningen utgått efter avsevärt

23

reducerade priser. Slutligen träffades överenskommelse om de villkor i
övrigt, under vilka arbetet skulle bedrivas. Sålunda skulle arbetena bedrivas
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg och i vederbörande vägförvaltnings
regi. Väg- och vattenbyggnadsverket skulle svara för arbetsledning,
specialarbetare, verktyg, redskap, arbetsmaskiner med förare och
för arbetets bedrivande nödvändiga förbrukningsartiklar samt andra materialtransporter
än manuella. Fångvården skulle svara för förläggning av
intagna och fångvårdspersonal samt bevakning och tillsyn av de intagna.
Under den del av året, då vägarbetet icke eller endast i begränsad omfattning
kunde pågå, skulle fångvården svara för annan sysselsättning av de
intagna, överenskommelsen beträffande arbetets organisation och ersättningen
har sedan i stort sett varit gällande vid samtliga vägarbeten. Särskilt
avtal mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen har
träffats för varje vägarbete.

Under den tid, som gått, sedan fångvården igångsatte vägarbete för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens räkning, har, med undantag för de senaste
åren, stränga restriktioner lagt hinder i vägen för vägförvaltningarna att i
full utsträckning engagera civil arbetskraft. Under sådana förhållanden har
förvaltningarna givetvis varit särskilt intresserade av att erhålla fångarbetskraft
för att över huvud taget kunna få nödvändiga vägarbeten till stånd.
Även de militära myndigheterna har uttalat sin tillfredsställelse över att
fångarbetskraft kunnat disponeras för vägarbeten, som haft betydelse ur
försvarsberedskapssynpunkt, såsom vägarbetet Noppikoski—Sandsjö—Fågelsjö
och vägarbetet Mörttjärn—Tyfors. Sedan nämnda restriktioner mildrats
och den 1 september i år helt försvunnit, synes vissa vägförvaltningars
intresse för fångarbetskraften ha minskat.

Som svar på eu av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 8 april 1953
utsänd förfrågan om vägförvaltningarnas inställning till spörsmålet om utförande
av vägarbete med fångarbetskraft har flertalet förvaltningar inskränkt
sig till att antingen ange lämpliga arbetsobjekt eller förklara, att
inga lämpliga arbeten finns. De vägförvaltningar, som därutöver gjort
mera allmänna uttalanden, har i huvudsak anfört följande.

Vägförvaltningen i Kronobergs län vill icke obetingat understryka lämpligheten
av fångarbetskraft vid vägarbeten. Vid pågående företag inom
länet, för vilket fångarbetskraft tagits i anspråk, har det visat sig nödvändigt
att vid slutplanering och avputsning av vägen tillgripa mera van arbetskraft.

Vägförvaltningen i Kalmar län anser att vägbyggnadsverksamheten med
fångarbetskraft bör fortsätta, då vägförvaltningen bar i stort sett goda erfarenheter
av dylika arbeten. Då ackordsarbete i största utsträckning tilllämpas
i enlighet med väg- och vattenbyggnadsverkets »Handledning I»,
blir det, framhåller vägförvaltningen, för denna del av arbetet icke någon
kostnadsökning, medan däremot arbeten som betalas med tidlön givetvis

24

ställer sig dyrare. Med den ovana arbetskraften blir kostnaderna för arbetsledning
något större än normalt då dels arbetena måste bedrivas i långsammare
takt, dels antalet arbetare per arbetsledare blir mindre. Vägförvaltningen
föreslår att ett visst bidrag från fångvårdsstyrelsen får utgå och att
detta bidrag beräknas på så sätt att ca 20 å 25 procent avdrages de verkliga
kostnaderna för utfört arbete per period.

Vägförvaltningen i Värmlands län förordar en viss sänkning av den ersättning,
som vägförvaltningen lämnar för fångarbetskraften.

Vägförvaltningen i Gävleborgs län anser att fångarbetskraften kan värderas
till två tredjedelar av den avtalsenliga timlönen, svarande mot att
arbetsstyrkan är 50 procent större än då enbart egna arbetare används.
Vägförvaltningens kostnader för arbetsledning är icke nämnvärt större än
normalt. Fångvården lämnar ett väsentligt bidrag till arbetsledningen medelst
sitt vaktmanskap, som alltid måste finnas på arbetsplatserna.

Slutligen anför vägförvaltningen i Hallands län, att det tekniska och
ekonomiska resultatet av fångvårdens vägarbete varierat från gott till helt
otillfredsställande, beroende på fångklientelets sammansättning. Vägförvaltningen
framhåller att det vid nuvarande arbetsmarknadsläge inte torde
vara lämpligt sysselsätta fångarbetskraft i väg- och vattenbyggnadsverkets
egen regi, speciellt i fall då fri arbetskraft i motsvarande utsträckning måste
friställas eller avvisas.

Vad angår det ekonomiska utfallet för fångvårdens del har revisorerna
inhämtat, att fångvårdens överskott från vägarbetet till följd av de goda
arbetsprestationerna blivit mycket tillfredsställande. Så var t. ex. överskottet
från arbetsdriften vid kolonien Sandsjön, som även omfattar skogsarbete
vintertid, under budgetåret 1952/53 125 165 kronor. Härifrån skall
dock dragas 20 000 kronor, utgörande amortering av utgifterna för förläggningens
anordnande. En beräkning av genomsnittsbruttoinkoinsten per
dagsverke vid vägarbete ger vid handen, att den håller sig omkring 20 kronor.
Av denna inkomst går 1/4—1/3 till den intagne.

Revisorernas uttalande. Då det gäller att anordna arbete för å fångvårdsanstalter
intagna, som av olika orsaker icke bör bli föremål för speciell
yrkesutbildning, synes vägarbete väl motsvara de krav, som strafflagberedningen
i sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff in. m.
(SOU 1944: 50) uppställt i valet mellan olika sysselsättningstyper. I första
hand lämpar sig vägarbetet väl för intagna med korta strafftider. De blir
sysselsatta i en lättlärd arbetsgren och kan under den korta vistelsetiden
vänjas vid ett regelbundet arbete, som är fysiskt stärkande och därjämte
förenat med god förtjänst. Även för intagna med längre strafftider kan
vägarbete i många fall erbjuda den bästa sysselsättningen, speciellt då för
sådana intagna, som visar anlag och fallenhet för grovarbete och som vid
frigivningen lämpligen bör placeras i detta slags arbete. Sådant grovarbetet

25

ter sig med den numera långt drivna mekaniseringen, torde man kunna
likna det vid ett yrke av samma valör som månget verkstadsarbete. En
intern, som intresserats för och tränats i grovarbete, har stora möjligheter
att vid frigivningen erhålla dylikt arbete, var han än ämnar bosätta sig. Han
kan söka sig till flera olika slag av grovarbete, såsom vägarbete, gatuarbete,
skogsarbete, byggnadsarbete, dikning, hamnarbete, biltransport. Även inom
grovarbetet finns möjligheter att avancera, t. ex. såsom specialarbetare, maskinskötare
in. in. Ur arbetsträningssynpunkt erbjuder vägarbetet den stora
fördelen, att de intagna kan utföra det under samma former som arbeten
med annan arbetskraft. Härigenom vinnes att den intagne vid frigivningen
även i detta hänseende är väl rustad för att inordnas i ett normalt arbetsliv.

Då vägarbetet alltså visat sig vara en mycket lämplig sysselsättningstyp för
vissa intagna, borde ur fångbehandlingssynpunkt fångvårdsstyrelsen enligt
revisorernas uppfattning kunna medge en reducering av ersättningen för
arbetet, helst som det ekonomiska utbytet ändock bör kunna bli någorlunda
tillfredsställande. Fångvårdsstyrelsen har också enligt ovannämnda kungl.
skrivelse ansett sig ha möjlighet att beträffande ifrågavarande arbete för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkning godtaga ett i förhållande till
gällande kollektivavtal reducerat pris vad angår arbeten som ersättes med
tidlön, om de faktorer, som verkar fördyrande, icke kan elimineras.

Fångvårdsstyrelsen bör givetvis icke engagera sig i arbeten, där insättande
av fångarbetskraft skulle kunna äventyra sysselsättningen för den
ordinarie vägarbetarstammen. Emellertid torde tillgång till vägarbeten i allmänhet
kunna åstadkommas, där någon konkurrens med den fria arbetskraften
icke behöver uppkomma. Då uppgiften att bereda fångklientelet
lämpligt arbete framstår som en av de angelägnaste för modern fångvård,
förutsätter revisorerna alt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vakar över att
vägförvaltningarna inte för framtiden bryter ingångna överenskommelser
på sätt som i det av revisorerna relaterade fallet skett. Detta torde knappast
behöva stöta på svårigheter, eftersom både styrelsen och flertalet vägförvaltningar
intagit en positiv ståndpunkt till det sociala problem, som
fångarnas sysselsättande utgör.

26

Utrikesdepartementet.

§ 3.

Administrationen av hjälpverksamheten till förmån för
underutvecklade länder.

Redan under de första efterkrigsåren vidtogs vissa åtgärder av Förenta
Nationerna och därtill knutna fackorgan i syfte att lämna de ekonomiskt
och socialt underutvecklade länderna tekniskt bistånd i deras strävanden
att höja folkbildningen, rationalisera industri- och lantbruksproduktionen,
effektivisera förvaltningen in. in. Detta arbete, vilket finansierades genom
anslag å Förenta Nationernas respektive fackorganens ordinarie budget,
kunde dock bedrivas endast i relativt blygsam skala.

En aktivisering av verksamheten har emellertid skett efter det beslut som
Förenta Nationernas generalförsamling fattade i slutet av år 1949 om ett
utvidgat program för tekniskt bistånd till underutvecklade länder. Huvudsyftet
därmed är att genom teknisk hjälp i olika former möjliggöra för de
underutvecklade länderna att höja sin ekonomiska och sociala standard samt
att därigenom på längre sikt säkra sin politiska oavhängighet. Hjälpen har
hittills huvudsakligen bestått dels däri, att studerande och praktikanter från
de underutvecklade länderna fått kostnadsfri utbildning i mera utvecklade
länder, dels däri, att tekniska experter utsänts till underutvecklade länder.

Programmet finansieras genom frivilliga bidrag från medlemsstaterna.
Sverige tillsköt för den första verksamhetsperioden ett belopp av 500 000
kronor, anvisat under tredje huvudtiteln såsom Bidrag till Förenta Nationernas
program för teknisk hjälp åt underutvecklade länder å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51. Efterföljande budgetår har medel
för ändamålet anvisats under det likaledes å tredje huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget Bidrag till internationell hjälpverksamhet.

Uppgiften att handhava ärenden rörande tekniskt bistånd till underutvecklade
länder har anförtrotts Svenska institutet för kulturellt utbyte med
utlandet, som härför inrättat ett särskilt sekretariat. Institutet medverkar såväl
vid rekrytering av experter som vid omhändertagande av stipendiater här
i landet. För att samordna och effektivisera svenska hjälpaktioner vid sidan
av Förenta Nationernas ovanberörda program har därjämte bildats en centralkommitté
för svenskt bistånd till mindre utvecklade områden. Nyssnämnda
sekretariat har hittills fungerat som sekretariat även för denna kommitté.

Till bestridande av kostnaderna för sekretariatets verksamhet disponerade
svenska institutet under budgetåret 1951/52 — utöver ett i det ordinarie
statsbidraget ingående delbelopp av 15 000 kronor — från bidragsan -

27

slaget till internationell hjälpverksamhet anvisade medel å sammanlagt
35 000 kronor. Det från sistnämnda anslag utgående beloppet höjdes påföljande
budgetår till 101 000 kronor. För innevarande budgetår har institutet
i underdånig skrivelse den 18 juni 1953 hemställt om en till 159 500
kronor utökad medelsanvisning. Vidare har centralkommittén i underdånig
skrivelse den 19 maj 1953 äskat ett särskilt administrationsanslag å
52 000 kronor. Genom beslut den 27 november 1953 har Kungl. Maj:t medgivit,
att för ändamål som avses i ovannämnda båda skrivelser får från bidragsanslaget
till internationell hjälpverksamhet tagas i anspråk ett sammanlagt
belopp av 158 000 kronor. Liksom under budgetåret 1951/52 har omförmälda
sekretariat jämväl under budgetåren 1952/54 kunnat härutöver
disponera ett i det ordinarie statsbidraget ingående belopp av 15 000 kronor.

I sin skrivelse den 18 juni 1953 bar svenska institutet lämnat vissa uppgifter
om det arbete som utföres av institutets sekretariat för ärenden rörande
tekniskt bistånd till underutvecklade länder. Därav framgår bl. a.
att stipendieverksamheten omfattar även vissa till Förenta Nationerna
knutna fackorgan, såsom Internationella arbetsorganisationen (ILO) Förenta
Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Förenta
Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur (Unesco).
I fråga om sistnämnda fackorgan omhänderhar sekretariatet även rekryteringen
av experter. Sekretariatet synes vidare fullgöra vissa uppgifter
inom ramen för det europeiska socialarbetarutbytet. I övrigt må nämnas,
att sekretariatet anordnat introduktionskurser för omhändertagande av socialstipendiater
i anslutning till det nordiska samarbetet, seminarium rörande
fosterbarnsvård och en kurs med syftet att inskärpa betydelsen av
samarbete mellan de olika yrkesgrupper som kommer i beröring med vanförefall.
Den sistnämnda kursen var anordnad i samarbete mellan Förenta
Nationerna, Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella arbetsorganisationen
samt de tre värdländerna Sverige, Finland och Danmark.

I delta sammanhang torde få erinras om att å riksstaten särskilda medel
finnes anvisade för ändamål som äger nära samband med verksamhet
av nu angivet slag. Iläribland märkes det under femte huvudtiteln uppförda
anslaget till internationellt socialpolitiskt samarbete, det under åttonde
huvudtiteln uppförda anslaget till kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco, det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till kostnader
för Sveriges medlemskap i FAO samt det under elfte huvudtiteln uppförda
anslaget till bidrag till internationellt hälsovårdsarbete. Samtliga dessa
anslag inrymmer medel för de med vederbörande verksamhet förbundna
administrationskostnaderna.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
kostnaderna för det sekretariat som år 1952 inrättats inom svenska institutet
för ärenden rörande tekniskt bistånd till underutvecklade länder un -

28

dergått en icke obetydlig stegring. Medan nämnda sekretariat under budgetåret
1951/52 för sin verksamhet disponerade inalles blott 50 000 kronor,
har för innevarande budgetår ett sammanlagt belopp av 173 000 kronor
ställts till dess förfogande. Med undantag av en i svenska institutets ordinarie
statsbidrag ingående mindre post anvisas de för sekretariatet avsedda
medlen numera från det under riksstatens tredje huvudtitel uppförda bidragsanslaget
till internationell hjälpverksamhet. Någon särskild prövning
av sekretariatets utgiftsbehov från riksdagens sida sker ej.

Att ifrågavarande administrationskostnader ökat kan i och för sig synas
naturligt, eftersom den i Förenta Nationernas regi bedrivna biståndsverksamheten
till förmån för de ekonomiskt och socialt underutvecklade länderna
först under sistförflutna budgetår börjat taga fastare form, i samband
varmed verksamheten successivt vuxit i omfattning. Utgiftsstegringen är
dock så markerad, att enligt revisorernas uppfattning förhållandet påkallar
viss uppmärksamhet. Vid eu bedömning av denna fråga synes särskilt böra
beaktas, att omförmälda sekretariat kommit att i åtskilliga fall taga befattning
med ärenden som icke äger något direkt samband med den tekniska
biståndsverksamheten. Då för nu åsyftade ändamål särskilda organ inrättats,
vilkas administrationskostnader bestrides från specialanslag under
olika huvudtitlar, kan faran för dubbelarbete och därav orsakade eljest
onödiga merkostnader icke uteslutas, över huvud taget torde det vara behövligt
att sekretariatets arbetsuppgifter klarare preciseras samt att förefintliga
rationaliseringsmöjligheter i fråga om personalorganisation och
expeditionsarbete i övrigt omsorgsfullt tillvaratages. Icke minst med hänsyn
till att eu ytterligare intensifiering av hjälpaktionerna på förevarande område
kan vara att förvänta synes det vara av särskild vikt, att organisationsapparaten
redan från början uppbygges under tillbörligt beaktande av
ekonomiska synpunkter.

Revisorerna vill i detta sammanhang erinra om att beträffande den s. k.
nämnden för internationella hälsovårdsärenden förordnats, att medicinalstyrelsen
skall tillhandahålla densamma erforderlig biträdes- och expeditionsvaktshjälp.
I analogi härmed synes kunna övervägas, huruvida icke
det administrativa bestyret med de tekniska biståndsärendena skulle kunna
överflyttas till utrikesdepartementet. Detta skulle självfallet medföra ökad
belastning å departementets avlönings- och omkostnadsanslag; utgiftsökningen
bleve dock med all sannolikhet icke oväsentligt mindre än summan
av de totala kostnader den nuvarande administrationen föranleder. Alternativt
vill revisorerna ifrågasätta om icke — med hänsyn till omfattningen
av det löpande arbetet med de tekniska biståndsärendena och dettas, såvitt
nu kan bedömas, stadigvarande karaktär — särskild stat borde under riksdagens
medverkan fastställas för berörda verksamhet i likhet med vad nu
sker beträffande nämnden för internationella hälsovårdsärenden samt
svenska unescorådet.

29

Försvarsdepartementet.

§ 4.

Den militära presstjänsten.

Den första grunden till en särskild organisation för den militära presstjänsten
lades år 1928, då en pressdetalj inrättades vid marinstaben. Motsvarande
organ tillkom sedermera vid generalstaben år 1931 och vid flygstaben
år 1937. I samband med försvarsledningens omorganisation’ sistnämnda
år överflyttades generalstabens pressdetalj till den nyinrättade
försvarsstaben med uppgift att handlägga dels sådana pressärenden som
var av för samtliga försvarsgrenar gemensam natur och dels, liksom tidigare,
de särskilda pressärenden som enbart avsåg armén. Den till marinoch
flygstaberna knutna pressverksamheten berördes däremot icke av denna
omorganisation. Tre år senare inrättades i försvarsstaben en upplysnings-
och pressavdelning, i vilken pressdetaljen infogades.

I sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande med förslag till plan för
organisationsarbetet inom försvarsväsendet (SOU 1942: 1) föreslog 1941 års
försvarsutredning, att försvarsstabens upplysnings- och pressavdelning
skulle ersättas med dels en press- och filmavdelning och dels en personalvårdsavdelning,
sammanförda i en sektion. Personalen i den förstnämnda
avdelningen skulle utgöras av en överstelöjtnant eller major som chef, tre
kompaniofficerare ur respektive armén, marinen och flygvapnet, en pensionerad
officer i arvodesbefattning samt två stabsredaktörer. Enligt utredningens
förslag skulle vidare i marinstabens expedition ingå en kompaniofficer
som pressofficer och i flygstabens pressektion en kapten och en
pensionerad officer. I sitt över betänkandet avgivna remissyttrande gav
överbefälhavaren uttryck åt den uppfattningen, att särskilda pressdetaljer
icke borde finnas inom de olika försvarsgrensstaberna utan att kontakt
med pressen borde förmedlas uteslutande genom försvarsstabens press- och
filmavdelning. Föredragande departementschefen (prop. 1942:210) ansåg
sig emellertid i avbidan på närmare erfarenhet böra i likhet med försvarsutredningen
räkna med att jämväl i fortsättningen presstjänsten för marinens
del i viss utsträckning skulle handhavas av officer i marinstaben
ävensom att en pressektion alltjämt skulle ingå i flygstaben. Departementschefen
höll det dock icke för uteslutet, att det under fredsförhållanden kunde
liksom vid marinen befinnas tillräckligt med en officer för flygvapnets
presstjänst, men sade sig tills vidare böra utgå från försvarsutredningens
förslag. Riksdagen anslöt sig till departementschefens uppfattning.

30

Det av statsmakterna godkända förslaget innebar sålunda, att förutom
en generalstabsofficer särskilda officerare ur armén, marinen och flygvapnet
skulle tillföras försvarsstabens pressavdelning. Samtidigt skulle
dock marin- och flygstaberna alltjämt vara utrustade med särskild presspersonal.
1 arméstaben skulle däremot icke ingå någon för pressverksamhet
avdelad officer utan försvarsstaben skulle liksom tidigare biträda arméledningen
med pressärendena. Denna organisation blev emellertid aldrig
helt utbyggd. Kompaniofficerarna ställdes sålunda endast i begränsad utsträckning
till förfogande för tjänstgöring inom försvarsstabens pressavdelning.
Befattningarna är numera indragna.

Frågan upptogs sedermera av försvarets upplysningsutredning. För att
erhålla ett säkrare underlag för sitt ställningstagande lät utredningen vissa
myndigheter inkomma med yttranden över de erfarenheter som sedan år
1942 vunnits i fråga om den militära presstjänsten. Av dessa yttranden,
vilka redovisades i utredningens den 1 maj 1945 avgivna betänkande och
förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU
1945: 21), framgår att cheferna för marinen och flygvapnet avvisade tanken
på en ändring av dåvarande organisation, medan chefen för armén under
vissa förutsättningar icke ville motsätta sig en fortsatt centralisering av
pressverksamheten till försvarsstaben, därest en särskild pressdetalj icke
ansåges böra inrättas inom arméledningen, överbefälhavaren framhöll
bl. a. att de dittillsvarande erfarenheterna av den militära upplysningsverksamheten
varit av såväl positiv som negativ art. I förstnämnda avseende
anförde överbefälhavaren bl. a. följande.

Till de positiva erfarenheterna vill jag räkna den effektivitet, med vilken
de särskilda försvarsgrensdetaljerna i vissa hänseenden kunnat bedriva
sin verksamhet. Denna effektivitet har dock stundom varit förenad med
en reklamteknik, som av skäl, vilka här tidigare anförts, icke synes mig
lämplig. Mycket tyder på att marinens och flygets pressdetaljer betraktat
sig såsom propagandaorgan för sina försvarsgrenar. Det är förklarligt, att
armén, i avsaknad av motsvarande organ, ansett sig tillbakasatt. Nämnvärda
olägenheter ha dock hittills icke följt av denna olikhet mellan arméledningen
och övriga försvarsgrensledningar. Inställningen till alla försvarsgrenars
behov har ju de senaste åren varit övervägande välvillig från
både allmänhetens och statsmakternas sida. Man måste dock räkna med
att efter kriget starkare meningsskiljaktigheter kunna framträda. En objektiv
och saklig upplysning kan då bli av stor betydelse för allmänhetens
värdesättning av de faktorer, som äro avgörande för försvaret av vårt land.
Sådan upplysning synes bäst kunna spridas genom en instans, som står
oberoende av försvarsgrenarna.

Ett erkännande bör även ges åt den levande och livliga form, som ofta
präglat försvarsgrensdetaljernas upplysningsverksamhet. Det här framställda
kravet på saklighet utesluter emellertid ingalunda, att försvarsupplysningen
ges en intressant, för den stora allmänheten njutbar form.

Till de positiva erfarenheterna kan vidare räknas det sätt, på vilket försvarsstabens
pressdetalj verkställt den under kriget och den förstärkta

31

försvarsberedskapen utökade och försvårade handläggningen av sådana
publicitetsfrågor, som enligt gällande föreskrifter skola handläggas centralt
inom försvarsledningen. Härvid bar, såvitt jag kunnat finna, tillbörlig hänsyn
tagits såväl till olika militära myndigheter som till pressen och allmänheten.
Utan att ha tillgång till ett dylikt för hela krigsmakten gemensamt
informationsorgan hade högkvarteret icke på ett tillfredsställande sätt kunnat
fylla sina informationsuppgifter.------

Beträffande de negativa erfarenheterna yttrade överbefälhavaren bl. a.
följande.

Den nuvarande organisationen medför i mycket en dubblering. I ett
stort antal gränsfall sker dubbel, ja mångdubbel rapportering. Det kan
t. ex. förekomma, att meddelande om en och samma sak lämnas försvarsstaben
1) direkt från vederbörligt förband, 2) genom vakthavande officer
i försvarsgrensledning, 3) genom vakthavande i försvarsgrenslednings
pressdetalj och 4) genom vakthavande officer i försvarsstaben samt — i
vissa speciella fall — dessutom 5) genom chefen för stabslc. En stor nackdel
av dubbleringen är, att den fördröjer. En ännu större nackdel är, att
delta rika urval av informationsvägar lätt kan leda till, att den som egentligen
borde få ett meddelande blir överhoppad. Den splittrade ansvarsfördelningen
gör det dessutom ofta nödvändigt att även i brådskande fall
under hand inhämta vad annat motsvarande organ vet, företagit och ämnar
företaga. Under alla förhållanden vållas försening. I en del fall vållas
oklarhet därigenom att beskeden nå fram genom mellanhänder. I åter
andra fall kunna fördröjande eller rent av hindrande kompetenstvister
uppstå. Allt detta är till skada för informationstjänsten och sålunda även
till skada för pressen. Den fördel, som pressen till äventyrs anser sig
kunna vinna genom att framställa samma fråga på flera olika håll, är i
jämförelse därmed ringa.

Den nuvarande dubbelorganisationen medför också mycket annat dubbelarbete,
icke minst i fråga om den upplysningsverksamhet rörande den
allmänna debatten, varmed de militära myndigheterna betjänas. Samma
artiklar läsas, klippas, klistras och refereras på olika håll, vilket medför
ökade kostnader för statsverket. Dubbelorganisationen kan slutligen också
medföra dubblering i fråga om den aktiva pressverksamheten, förberedelser
till pressbesök, utsändning av artiklar etc.

Praktiska erfarenheter inom försvarsstaben ha givit vid handen, att
samtliga här antydda försvårande moment framträtt i informationstjänsten.
Det har t. ex. förekommit, att en försvarsgrenspressdetalj anordnat pressbesök
för enskild tidning omedelbart innan eu reporter från försvarsstabens
pressdetaljs text- och bildtjänst fått avlägga ett motsvarande besök,
varom förhandlingar långt tidigare ägt rum. Det har inträffat, att försvarsgrenspressdetalj
icke i lid vidarebefordrat försvarsstabens tillstånd för
tidning att avlägga ett brådskande reportagebesök, under förebärande att
man i försvarsgrensledningen hade viktigare angelägenheter alt syssla med.
Försvarsgrenspressdetalj har uraktlåtit att orientera, när orientering automatiskt
skulle ha givits. Försvarsgrenspressdetalj har utsänt meddelanden,
som den enligt föreskrifter icke varit bemyndigad att utsända. Det bar förekommit,
att underrättelser, som enligt gällande föreskrifter bort hållas
hemliga, kommit till offentligheten under förhållanden, som direkt kunna
återföras på den omständigheten, att informationstjänsten är flerhövdad.

32

Å andra sidan har det inträffat, att sekretesshänsyn överdrivits av försvarsgrenarnas
pressdetaljer, dels för att på ett sätt som sekretessbestämmelserna
icke åsyfta begränsa offentlig insyn, dels emedan osäkerhet rått
om sekretessbestämmelsernas rätta innebörd. Eu försvarsgrenspressdetalj
har i ett visst ärende till och med vägrat utlämna uppgifter till försvarsstabens
pressdetalj.

Denna korta förteckning har icke anförts för att åskådliggöra en bristande
vilja till samverkan inom försvarsgrensledningarna. Tvärtom kan det
konstateras, att det i allmänhet icke brustit i denna vilja. Däremot ger
förteckningen en antydan om de hinder, som den nuvarande ordningen
måste bereda en effektiv samverkan. Dessa svårigheter ha framträtt likaväl
under det senaste året som under tidigare krigsår, vilket visar, att de
icke kunna bemästras genom ökad rutin. Under krig är den nuvarande
organisationen icke arbetsduglig. Fredsorganisationen bör såvitt möjligt
följa samma normer som krigsorganisationen.

Med stöd av de i skrivelsen anförda principiella övervägandena och
vunna erfarenheterna fann sig överbefälhavaren böra förorda, att ledningen
av pressverksamheten inom högkvarteret sammanfördes i en avdelning
för pressverksamhet inom försvarsstaben, som skulle dels handlägga sådana
publicitetsärenden som var av gemensam natur, dels inom sina särskilda
armé-, marin- och flygpressdetaljer handlägga publicitetsärenden
som särskilt berörde någon av försvarsgrenarna. Även utrikesdepartementets
pressbyrå och dåvarande statens informationsstyrelse uttalade sig till
förmån för eu dylik centralisering av den militära presstjänsten.

Av de gjorda uttalandena drog upplysningsutredningen den slutsatsen,
att en organisation med till försvarsstaben sammanförda pressdetaljer vore
att föredraga framför en efter för det dåvarande tillämpade principer uppbyggd
organisation. I enlighet härmed föreslog utredningen, att den militära
presstjänsten skulle centraliseras till en i försvarsstaben ingående
pressavdelning, som jämte en upplysningsavdelning och en personalvårdsavdelning
skulle bilda en särskild sektion. Dennas chef skulle även vara
chef för pressavdelningen, vars personal i övrigt skulle utgöras av en officer
till förfogande (generalstabskapten eller motsvarande ur annan försvarsgren),
två stabsredaktörer, tre kaptener såsom chefer för respektive
armé-, marin- och flygdetaljer samt viss kanslipersonal. I försvarsgrensstaberna
skulle därjämte ingå kommenderade informationsofficerare.

Vid anmälan av upplysningsutredningens betänkande i 1946 års statsverksproposition
(IV ht, p. 188) sade sig föredragande departementschefen
icke kunna taga slutlig ställning till de nu berörda förslagen, enär desamma
i första hand borde prövas av 1945 års försvarskommitté. Departementschefen
förutsatte därför, att den dåvarande ordningen på detta område tills
vidare fick bli gällande, vilket även blev riksdagens beslut. I sitt den 25
november 1947 avgivna betänkande med förslag angående försvarets organisation
(SOU 1947:72) gick emellertid försvarskommittén icke närmare
in på frågan.

33

Ej heller senare har någon ändring i organisationen för den militära
presstjänsten vidtagits i annan mån än att år 1952 arméns pressärenden
försöksvis överförts från försvarsstaben till arméstaben. En viss utökning
har även skett av marin- och flygstabernas organ för pressfrågor.

Enligt gällande organisation handlägges sålunda med den militära pressverksamheten
sammanhängande ärenden vid fyra olika tjänsteställen, nämligen
försvarsstabens press- och filmavdelning, arméstabens press- och
adjutanturavdelning, marinstabens pressdetalj och flygstabens pressektion.

Den i försvarsstaben ingående press- och filmavdelningen förestås alternativt
av en överste eller eu kommendör, tillika chef för sektion III. Avdelningen
består i övrigt av expedition, informationsdetalj, redaktionsdetalj,
filmdetalj och upplysningsdetalj. Förutom av avdelningschefen utgöres
personalen av: vid expeditionen ett kanslibiträde, ett kontorsbiträde,
en kollektivavtalsanställd och en värnpliktig, vid informationsdetaljen en
generalstabsofficer och en generalstabsaspirant, vid redaktionsdetaljen två
civila stabsredaktörer och en överfurir, vid filmdetaljen en kapten i arvodesbefattning
samt vid upplyningsdetaljen en kapten på stat.

Press- och filmavdelningens arbetsuppgifter är följande.

För avdelningen gemensamma uppgifter:

Bestämmelser och direktiv rörande den militära publicitetstjänsten, instruktioner
och handböcker i hithörande frågor.

Utbildning av pressofficerare, stabsredaktörer och övrig personal för
militär pressverksamhet.

Presskonferenser, pressbesök.

Informationsdetaljen:

Bevakning av militära nyheter.

Daglig informationstjänst.

Kommunikéer och motsvarande meddelanden.

Skjutvarningar via rundradion.

övervakning och vägledning av samt rådgivning åt pressofficerare.

Avdelningens krigsplanläggning.

Redaktionsdetal jen:

Förslag och yttranden beträffande lagar och författningar berörande
pressverksamheten.

Granskning av tidningar och tidskrifter.

Registrering, arkivering och utlåning av tidningsklipp och bildmaterial
för publicitetsändamål.

Förteckning och registrering av uppgifter rörande den svenska pressen.

Redigering av »Försvarets pressorgan», »Kontakt med krigsmakten»,
»Dagens klipp» och »Från pressfronten».

Krigsplacering av personal i press- och rundradiobefattningar. 3

3 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1953. I.

34

U pphjsningsdetal jen :

Psykologisk krigföring.

Upplysningsverksamhet i in- och utrikespolitiska ämnen för befälet
(föreläsningar, korrespondensundervisning).

Upplysningsverksamhet för truppen (föreläsningar, truppsamtal, radioprogram
m. m.).

Utarbetande av broschyrer, studiekurser och studiehandledningar rörande
försvaret.

Försvarsorienterande föreläsningsverksamhet.

Försvarsutställningar.

Kontaktkonferenser.

Krigsplacering av personal i upplysningsbefattningar.

Filmdetaljen:

Filminspelning.

Visning av svensk och utländsk film för viss stabspersonal.

Krigsplacering av personal i filmbefattning.

I detta sammanhang bör framhållas att det, enligt vad som uppgivits för
revisorerna, är förenat med stora svårigheter att draga bestämda gränser
mellan den rena presstjänsten och övrig upplysningsverksamhet. De ökade
arbetsuppgifter som ålagts press- och filmavdelningen, framför allt beträffande
upplysning och psykologiskt försvar samt förändringar i krigsorganisationen
på detta område, har medfört att någon strikt fördelning av
göromålen icke varit möjlig att upprätthålla. De olika krav som ställts på
avdelningen har måst mötas genom ianspråktagande av den personal som
för tillfället varit minst engagerad av andra arbetsuppgifter. En omorganisation
av avdelningen har därför länge ansetts påkallad men hittills fått
anstå främst på grund av de utredningar som pågått om det civila och det
militära psykologiska försvaret. Preliminärt förslag till ny organisation
föreligger emellertid nu, avsett att ingå i överbefälhavarens yttrande över
personalbehandlingsutredningens betänkande. Enligt detta förslag skulle
press- och filmavdelningen ersättas med en upplysningsavdelning, organiserad
pa expedition, detalj för det psykologiska försvaret, upplysningsdetalj,
redaktionsdetalj och pressdetalj. För nästa budgetår har personalorganisationen
föreslagits förstärkt med ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde,
varjämte en tjänst såsom arkivföreståndare i Ca 15 skulle tillkomma
genom förändring av anställningsförhållandena för viss befattningshavare.

Press- och filmavdelningen utger två publikationer, båda framställda i
s. k. rotaprinttryck vid försvarsstabens tryckeri. Dessa är dels »Försvarets
pressorgan», ett en eller två gånger om året till samtliga tidningar utsänt
häfte om ca 24 sidor, innehallande förteckning över och telefonnummer
till samtliga pressofficerare (motsvarande) inom krigsmakten, och dels

35

»Uppgifter om svensk press», ett årligen eller vartannat år till samtliga
pressofficerare (motsvarande) utsänt häfte om ca 45 sidor, innehållande
för presstjänsten erforderliga uppgifter om tidningar m. m. Nämnda publikationer
har f. n. en upplaga av respektive 650 och 550 exemplar. Internt
inom försvarsledningen och till vissa militära och civila myndigheter utges
därjämte dagligen »Dagens klipp» samt — i regel en gång i månaden —
»Från pressfronten», framställda i spritduplikator respektive i stencil.
Den förra publikationen innehåller kortfattade referat av militärt viktiga
tidningsledare och tidningsartiklar, medan den senare som regel innehåller
tidningskommentarer till militära frågor av större intresse. Upplagesiffrorna
är respektive ca 150 och 700 exemplar. Härutöver må nämnas, att
avdelningen tills vidare ålagts redigeringen m. in. av försvarsstabens tidskrift
»Kontakt med krigsmakten», vilken i så måtto faller utanför presstjänstens
uppgifter som den icke är riktad till allmänheten utan endast till
krigsmaktens personal. Tidskriften har f. n. en upplaga av 27 000 exemplar.

Inom arméstaben handlägges publicitetsärendena vid den i den s. k.
press- och adjutanturavdelningen ingående pressdetaljen, som förestås av
en kapten. Härutöver har avdelningschefen, en major, att i denna sin
egenskap leda publicitetstjänsten, vilket uppgivits i genomsnitt kräva omkring
25 procent av hans arbetstid. Vid avdelningen tjänstgörande kanslibiträde
biträder vidare med skrivgöromål m. m.

Avdelningens arbetsuppgifter i vad avser pressfrågor innebär handläggning
främst av följande slag av ärenden, nämligen utarbetande av kommunikéer,
beriktiganden och dementier in. m., planläggning och genomförande
av pressorienteringar och pressbesök, besvarande av förfrågningar från
pressen, förmedling av intervjuer samt redigering av publikationen »Arménytt».
Denna utgår f. n. i en upplaga av 13 000 exemplar.

Den i marinstaben ingående pressdetaljen förestås av en kapten. Personalen
i övrigt utgöres av en löjtnant, en flaggunderofficer å halvtid, en
högbåtsman, ett kontorsbiträde och tre värnpliktiga. Under delar av sistförflutna
budgetår har dessutom ytterligare en löjtnant tjänstgjort vid
detaljen.

Pressdetaljens uppgifter är:

att utgöra en upplysningsinstans i marina frågor i syfte att underlätta
publicitetsorganens nyhetsförmedling;

att anordna marina pressbesök, förmedla intervjuer och utfärda kommunikéer; alt

i förekommande fall granska för publicering avsett text- och bildmaterial
;

att övervaka alt gällande sekretessbestämmelser följs beträffande publicering
av artiklar in. in. som berör marinen;

att genom pressklipp och pressöversikter in. in. delge marina myndigheter
och organ innehållet i tidningar och tidskrifter;

36

att utge publikationen »Marin-Nytt»;

att biträda vid framställning av marina broschyrer;

att handlägga ärenden rörande det psykologiska försvaret, presstjänstens
verksamhet i krig, utställningar i vilka marinen deltager, örlogsdagar m. m.
och utbildning av pressofficerare vid marinen; samt

att sköta marinstabens klipparkiv, bildarkiv och hamnregister.

Den ovannämnda publikationen har f. n. en upplaga av 8 500 exemplar.

I den till flygstaben hörande pressektionen har sammanförts såväl presssom
rekryteringsärenden. Sektionen, vilken förestås av en kapten, omfattar
i övrigt följande personal, nämligen en rekryteringsofficer, en expeditionsofficer
i arvodestjänst, ett kontorsbiträde och en värnpliktig. I den
för arvodesofficeren avsedda befattningen tjänstgör emellertid en civil
redaktör med en lön enligt Cg 23. För nästa budgetår har denna tjänst föreslagits
ersatt med en tjänst för stabsredaktör i Ce 26.

På pressektionen ankommer i vad avser press- och informationstjänsten:

att följa och klippa svensk och utländsk press med särskild hänsyn till
flygmilitära och flygtekniska spörsmål samt att i samband därmed upplägga
ett klipparkiv;

att insamla bilder och hålla ett bildarkiv bl. a. till pressens tjänst;
att på begäran författa och distribuera artiklar eller uppgifter av olika
slag om flygvapnet (till pressen, uppslagsböcker, informationsskrifter m. m.);
att anordna pressbesök vid flygvapnets förband och etablissemang;
att arrangera och i vissa fall leda presskonferenser;
att omhändertaga utländska gäster (pressmän, militärer);
att biträda radiotjänst vid utformning av program med flygmilitär inriktning; att

biträda vid pressbesök som anordnas av försvarsstaben;
att slå pressen och allmänheten till tjänst med upplysningar per telefon
eller brev samt att då så är lämpligt förmedla kontakt med befattningshavare
inom flygvapnet;

att utfärda kommunikéer med anledning av haverier och andra händelser
inom flygvapnet;

att i form av meddelanden göra sammanställningar åt pressen av betydelsefulla
skrivelser, utredningar m. m.;

att med hänsyn till sekretess förhandsgranska artiklar, bilder och vissa
tidskrifter;

att svara för flygvapnets representation i Centralförbundet för folk och
försvar; samt

att tekniskt redigera det av flygledningen utgivna interna informationsorganet
»Underrättelser från flygledningen» (Ufl).

Sistnämnda informationsorgan utgår f. n. i en upplaga av ca 700 exemplar.

Enligt från vederbörande staber införskaffade uppgifter har under sistförflutna
budgetår kostnaderna för nu behandlade organisationsenheter, i
vad avser presstjänsten, uppgått till följande i tabellform sammanställda
belopp.

37

Kostnadsslag	Försvarsstaben	Arméstaben	Marinstaben	Flygstaben
Personalkostnader. . . . Rese- och traktaments-	85 758	26 084	74 311	53 808
kostnader......... Representationskost-	5 922	1 254	4 9001	566
nader ............ Prenumerationskost-	4 616	1 182	2 5001	3 959
nader m. m........ Tryckningskostnader	3 651	514	1 0001	1 200
m. m..............	58 733	71 260	8 247	3 584
Övriga kostnader ....	4 792	750	2 0001	1 5001
Summa kronor 1 Uppskattat belopp.	163 472	101 044	92 958	64 617

De sammanlagda kostnaderna för de i tabellen redovisade tjänsteställena
belöper sig till i runt tal 422 000 kronor, varav ca 57 procent utgöres av
personalkostnader.

Revisorernas uttalande. Ledningen av den militära presstjänsten är, såsom
den lämnade redogörelsen ger vid handen, splittrad på ett flertal myndigheter.
Utöver den pressavdelning som finnes inrättad vid försvarsstaben
har sålunda varje försvarsgrensstab sitt speciella organ för publicitetsärenden
av olika slag. I viss utsträckning kan väl denna uppdelning synas
naturlig, då en del hithörande ärenden otvivelaktigt är av sådan beskaffenhet,
att de häst lämpar sig för handläggning inom vederbörande försvarsgrensstab.
Emellertid är överensstämmelsen i fråga om arbetsuppgifter
de fyra tjänsteställena emellan det oaktat starkt framträdande. I
samtliga fall rör det sig här främst om utarbetande av kommunikéer,
beriktiganden och dementier, anordnande av presskonferenser och pressbesök,
besvarande av förfrågningar och förmedling av intervjuer, förhandsgranskning
av för publicering avsett text- och bildmaterial samt registrering,
distribuering och arkivering av tidningsklipp in. in. Något hinder mot
att sammanföra handläggningen av åtminstone huvudparten av dessa ärenden
till ett för hela försvaret gemensamt organ torde ej föreligga.

Såvitt revisorerna kunnat finna måste också verksamheten på förevarande
område sägas vara betänkligt överorganiserad. Detta tar sig framför
allt uttryck i ett betydande dubbelarbete. Talrika exempel härpå lämnades
på sin tid i det av försvarets upplysningsutredning avgivna betänkandet;
förhållandena lärer sedan dess icke ha förändrats till det bättre.
Den nuvarande organisationen kännetecknas vidare av en viss oklarhet
beträffande ansvarsfördelningen som knappast kan vara till gagn för verksamhetens
planmässiga bedrivande. Även andra olägenheter kan påvisas.
Splittringen på olika tjänsteställen har slutligen medfört eu onödig fördyring
av administrationsapparaten. De sammanlagda kostnaderna för den
militära presstjänsten uppgår också till avsevärda belopp. Särskilt höga är

38

lönekostnaderna för den personal som tjänstgör vid marin- och flygstabernas
här avsedda organ.

Enligt revisorernas mening bör emellertid kostnaderna kunna väsentligt
nedbringas genom en rationalisering av verksamheten. Även om, såsom
inledningsvis antytts, de tre försvarsgrensstaberna jämväl i fortsättningen
torde ha behov av särskilda informationsofficerare för löpande pressärenden
av mera rutinmässig beskaffenhet, lärer sålunda handläggningen av
hithörande ärenden till övervägande del kunna sammanföras till den i försvarsstaben
ingående pressavdelningen. Eu dylik samordning påkallar
självfallet en viss utbyggnad av denna avdelning, något som lämpligen synes
böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med det av upplysningsutredningen
pa sin tid framlagda men av statsmakterna aldrig prövade organisationsförslaget.
Det totala antalet i den militära presstjänsten nu sysselsatta
befattningshavare lärer dock kunna starkt reduceras. En ytterligare
kostnadsbesparing torde vara möjlig genom förenkling av publikationstrycket.
Detta gäller framför allt den av arméstaben utgivna publikationen
»Arménytt», vilken drager påfallande höga kostnader. Utöver de ekonomiska
fördelar som salunda står att vinna synes genom en samordning av
nu åsyftat slag behovet av objektivitet i den militära upplysningsverksamheten
bättre kunna tillgodoses.

Såsom av det löregående framgår, föreligger planer på viss omorganisation
av försvarsstabens pressavdelning. Anledningen härtill är de ändrade
betingelser som uppstått genom att frågan om det psykologiska försvaret
aktualiserats. Enligt revisorernas mening bör i samband härmed hela
spörsmålet om de högre militärstabernas informationstjänst göras till föremål
för prövning efter ovan angivna riktlinjer.

§ 5.

Utnyttjande av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m.

Behovet av personal för handräckningstjänst inom försvaret tillgodoses
f. n. med dels kollektivavtalsanställd civil arbetarpersonal och dels värnpliktig
personal, s. k. ekonomivärnpliktiga. De båda kategorierna avses för
olika arbetsuppgifter enligt en fördelning, som åtminstone för arméns
vidkommande grundar sig på särskilda organisationsundersökningar. Förutom
för armén har problemet särskild aktualitet för kustartilleriet. Ekonomivärnpliktiga
utgöres av dem som vid inskrivningsförrättning hänförts
till besiktningsgrupp 4 eller senare efter inryckning till tjänstgöring nedklassats
till denna besiktningsgrupp ur någon av besiktningsgrupperna
1—3. Tillgången på dylika värnpliktiga har dock hittills icke täckt det
totala behovet av ekonomivärnpliktiga. Med hänsyn härtill har såsom
ersättare för dessa sedan någon tid tillbaka årligen fått anställas civil

39

arbetarpersonal till ett antal som motsvarar bristen på ekonomivärnpliktiga,
omräknat i arbetsveckor. Berörda antal har för innevarande budgetår
beräknats till 623, varav 460 för armén och 163 för kustartilleriet. Fördelningen
av ifrågavarande personal på olika förband (motsvarande) verkställes
av försvarets civilförvaltning på grundval av förslag från vederbörande
försvarsgrenschefer. Kostnaderna härför bestrides från de för
armén respektive för marinen anvisade anslagen till avlöningar till viss
arbetarpersonal.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att vid armén jämväl vapenföra
värnpliktiga under vissa förutsättningar kan tagas i anspråk för ekonomisysslor
enligt därom gällande särskilda bestämmelser. Inom kustartilleriet
i sin tur sker regelmässigt uttagning av värnpliktiga tillhörande
besiktningsgrupperna 1 och 2 för viss ekonomitjänst. Sålunda utbildas
exempelvis varje år ett hundratal man till hovmästare och kockar. Den
förstnämnda kategorien omfattar ca en tredjedel och den sistnämnda ca
två tredjedelar av hela antalet. Dessa värnpliktiga är avsedda att i krig
tjänstgöra vid officers- och underofficersmässar icke blott vid depåerna
utan även vid s. k. spärrar och sektioner.

I sin skrivelse den 4 juli 1950 med förslag till vissa besparingsåtgärder
tog 1949 års försvarsutredning även upp frågan om de ekonomivärnpliktiga.
Med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna för civilanställd personal
inom försvaret förordade försvarsutredningen därvid, att sådan
personal i betydande utsträckning skulle utbytas mot värnpliktiga, vilket
enligt utredningens beräkningar skulle möjliggöra besparingar på sammanlagt
ca 8,4 miljoner kronor. Ehuru av skäl som närmare redovisas i 1951 års
statsverksproposition utredningens förslag icke kommit att genomföras,
har dock vissa åtgärder vidtagits i syfte att minska antalet civila arbetare.
Som en följd härav har bl. a. behovet av ersättare för ekonomivärnpliktiga
kunnat något nedbringas.

Genom generalorder nr 2398/1942 (TL B nr 87) har utfärdats vissa bestämmelser
beträffande ianspråktagande av värnpliktiga för handräckningstjänst
inom armén. Enligt denna generalorder omfattar »den gemensamma
liandräckningstjänsten» bl. a. biträde vid matlagning och servering m. in.
i matsalar, mässar och marketenterier. Bestämmelsernas räckvidd har sedermera
i viss mån begränsats genom av arméförvaltningens dåvarande
intendentur- och civila departement den 20 juli 1943 (TL A nr 63) beslutade
ändringar i reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband.
Dessa ändringar innebär nämligen bl. a., att militär handräckning icke får
förekomma i marketenteri (manskapsmäss) eller i annan av lägerkassa bedriven
affärsrörelse. För övriga mässar synes däremot något sådant förbud
icke ha utfärdats. Att märka är emellertid all statens organisationsnämnd
vid de organisationsundersökningar som sedermera lagts till grund
för fastställandet av behovet av bl. a. ekonomivärnpliktiga vid rationalise -

40

Förband	Totalantal ekonomi- värnpliktiga	Därav tjänstgörande vid	Ersättare för ekonomi-värnpliktiga
offmäss	uoffmäss	ubefmäss	marke- tenteri	S:a
Il......	107	3	2		1	6	5
12......	55	2	1	1	—	4	7
13......	53	2	2	—	—	4	7
14......	38	1	1	_	_	2	6
15......	81	2	2	1	—	5	8
16......	32	1	1	_	_	2	9
17......	62	6	5	—	—	11	13
18......	54	1	1	—	_	2	6
I 11.....	43	1	1	1	—	3	5
112.....	50	1	1	—	_	2	7
I 13.....	56	2	2	_	_	4
I 14.....	41	2	2	—	_	4	7
115.....	53	2	1	—	1	4	7
I 16.....	51	1	1	—	_	2	7
I 17.....	57	—	—	_	_	_	7
I 18.....	46	2	1	l1	_	4	8
I 19.....	63	1	1	—	1	3	20
I 20.....	62	1	1	—	1	3	_
I 21.....	89	2	2	1	_	5	7
Kl.....	2722	2	2	_	_	4	5
K 3.....	69	1	1	1	_	3	8
K 4.....	67	1	1	—	—	2	6
P1 .....	33	2	2	—	—	4	5
P 2 .....	34	2	2	—	—	4	8
P 3 .....	30	2	2	I1	—	5	6
P 4 .....	39	3	2	1	—	6	8
Al......	35	2	2	—	1	5	10
A 2......	48	2	2	—	_	4	8
A 3......	33	2	1	—	_	3	7
A 4......	54	1	1	_	_	2	7
A 6......	51	2	2	—	_	4	8
A 7......	25	1	1	1	_	3	6
A 8......	55	1	1	_	_	2	8
A 9......	39	2	2	—	_	4	9
Lv 1.....	29	2	1	I1	_	4	6
Lv 2.....	38	1	1	—	1	3	6
Lv 3.....	34	1	2	1	_	4	5
Lv 4.....	23	1	1	—	_	2	3
Lv 5.....	26	2	2	—	_	4
Lv 6.....	27	1	1	—	_	2	4
Lv 7.....	24	1	1	_	_	2	5
Ing 1----	48	1	1	—	—	2	4
Ing 2----	44	1	1	1	1	4	7
Ing 3----	26	1	1	—	—	2	5
SI .....	43	1	1	I1	_	3	6
TI .....	38	1	1	—	_	2	5
T 2 .....	36	2	1	—	_	3	7
T 3 .....	27	1	1	—	_	2	8
T 4 .....	38	1	1	—	—	2	6
Summa	2 478	77	69	13	7	166	322

1 För underbefälsmässen och marketenteriet gemensam personal.

2 Samtliga är redovisade vid Stockholms stahskompani och disponeras för ordonnans- och
handräckningstjänst vid ett flertal olika staber, skolor och militära institutioner i övrigt. De i
efterföljande båda kolumner angivna värnpliktiga tjänstgör vid IV. militärområdets officersoch
underofficersmässar i K 1: s förutvarande kascrnetablissement.

41

rat truppförband icke synes ha räknat med att värnpliktig personal skall
användas vid vare sig mässar eller marketenterier.

Vid övriga försvarsgrenar synes någon direkt motsvarighet till bestämmelserna
i ovannämnda generalorder icke finnas.

Mot bakgrunden av nu angivna omständigheter har revisorerna funnit det
vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckning värnpliktig handräckningspersonal
tages i anspråk för arbete i militära mässar av olika slag. Därvid
erhållna uppgifter har, såvitt avser armén, sammanställts i vidstående
tabell, i vilken jämväl angivits antalet vid respektive förband under innevarande
budgetår hittills anställda civila ersättare för ekonomivärnpliktiga.

I anslutning till denna tabell må anmärkas, att vid en del truppförband
ytterligare ett antal ekonomivärnpliktiga uppgivits tjänstgöra vid respektive
mässar under repetitionsövningar in. m.

Motsvarande uppgifter för kustartilleriet återfinnes i nedanstående tablå.

Förband	Totalantal ekonomi- värnpliktiga	Därav tjänstgörande vid	Ersättare för ekonomi-värnpliktiga
offmäss	uoffmäss	ubefmäss	marke- tenteri	S:a
KA 1 ...	381	1	1			2	14
KA 2 ...	282	53	53	1	—	11	42
KA 3 ...	19	1	1	1	—	3	9
KA 4 ...	37	4	5	2	—	11	26
KA 5 ...	11	2	2	—	—	4	10
Summa	133	13	14	4	—	31	101

1 Härav är 16 inkallade för repetitionsövningar.

2 » » 18 » » »

3 » tillhör 3 besiktningsgrupperna 1 och 2.

Vid flottan saknas direkt motsvarighet till de inom armén och kustartilleriet
förekommande ekonomivärnpliktiga. Delvis sammanhänger detta
med de speciella förhållanden som kännetecknar sjötjänstgöringen. Revisorerna
har icke ansett sig i förevarande sammanhang behöva ingå på
hithörande spörsmål.

Icke heller inom flygvapnet förekommer kategorien ekonomivärnpliktiga.
Enligt gällande fördelningsplaner ingår dock bland de flygvapnet tilldelade
värnpliktiga en särskild grupp, benämnd »övriga», vilken närmast avses
för sådan tjänstgöring som inom armén och kustartilleriet fullgöres av
ekonomivärnpliktiga. Bestämmelser om på vad sätt eventuell brist på sådant
handräckningsmanskap skall täckas har icke utfärdats, och ej heller
finnes medel anvisade för anställande av civila ersättare lör dessa värnpliktiga.
I jämförande syfte har emellertid revisorerna även beträffande
flygvapnet införskaffat uppgifter motsvarande dem som i det föregående
sammanställts i fråga om armén och kustartilleriet. Uppgifterna återfinnes
i efterföljande tablå, varvid för nyss angivna kategori använts benämningen
ekonomi värnpliktiga.

42

Förband

Totalantal

ekonomi -

värnpliktiga

offmäss

Fl
F 2
F 3
F 4
F 5
F 6
F 7
F 8
F 9
F 10
F 11
F 12
F 13
F 14
F 15
F 16
F 17
F 18
F 21

24

23

40
45

41

24
31

41

37
40

35

36
33
40

38

42
38
49

25

3
2

4
3
3
2
2
3
3

3

4
4

3
2
2
5*

4
4
3

Därav tjänstgörande vid

uoffmäss

ubefmäss

marke tenteri -

S:a

6

4

8

8

6

4
6
9

10

7
9

8

5

7

5
11

8
9

6

Summa

682

59

56

13

8

136

1 Deltidstjänstgörande.

2 För underbefälsmässen och marketenteriet gemensam personal.

3 Periodvis tjänstgörande.

4 Därav 1 vid kadettmässen.

Beträffande mässverksamheten torde slutligen få erinras om att bidrag
av statsmedel utgår för inköp och reparation av möbler och andra inventarier
ävensom för städning. Mässarna disponerar vidare kostnadsfritt kronans
lokaler men utger ersättning för respektive föreståndarinnors bostäder
samt för den elektriska energi som förbrukas efter visst bestämt klockslag.
Övriga kostnader, såsom för den anställda personalens avlöning, bestrides
av vederbörande mässmedlemmar, som äger bestämma om verksamhetens
närmare omfattning och karaktär. Kronan har däremot icke
något inflytande på mässarnas rörelse. Särskild avgift uttages av den personal
som anlitar mässarna. Mässavgiften för värnpliktiga officerare och
underofficerare erlägges av kronan. Därest vid mäss icke serveras kronportion
och annan lämplig lokal icke finnes tillgänglig, svarar kronan jämväl
för de merkostnader som därigenom uppstår i fråga om den värnpliktiga
befälspersonalens utspisning. Eventuellt överskott på rörelsen tillfaller
mässmedlemmarna, som även har att täcka eventuellt underskott.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, utnyttjas
värnpliktig personal i relativt betydande omfattning för tjänstgöring
vid mässar av olika slag. Vid de organisationsundersökningar som
legat till grund för fastställandet av behovet av s. k. ekonomivärnpliktiga
synes man dock icke ha räknat med att den militära handräcknings -

43

tjänsten skulle omfatta jämväl arbete av ovan angivet slag. Enligt revisorernas
uppfattning är också det ifrågavarande systemet ägnat att inge
betänkligheter. Även om den av mässarna bedrivna verksamheten i viss
mån finansieras med statsmedel, lärer nämligen denna få anses äga karaktär
av privat affärsrörelse. Åtminstone vad beträffar den anställda personalens
löner ankommer det på vederbörande mässmedlemmar att själva
svara för de därmed förbundna kostnaderna. Det framstår med hänsyn
härtill såsom oegentligt, att eu del av dessa kostnader skall falla på kronan
genom att värnpliktig personal kommenderas till tjänstgöring i mässarna.
Särskilt otillfredsställande finner revisorerna det vara, att så sker vid de
förband som anses lida brist på ekonomivärnpliktiga och därför medgivits
anställa civila ersättare för dessa värnpliktiga, något som givetvis åsamkar
kronan icke obetydliga extrakostnader. Anmärkningsvärt är vidare, att
för armén gällande bestämmelser om förbud mot militär handräckning i
manskapsmässar och marketenterier icke sällan åsidosättes. Det synes även
kunna ifrågasättas om, såsom fallet är vid kustartilleriet, vapenföra värnpliktiga
bör stadigvarande uttagas för nu avsedda arbetsuppgifter. Den utbildning
som exempelvis kockpersonalen erhåller genom sådan tjänstgöring
torde f. ö. vara föga fältmässig och näppeligen motsvara de krav tjänsten
under krigsförhållanden kommer att uppställa.

Enligt revisorernas mening bör av ovan angivna skäl konnnendering av
värnpliktig personal till tjänstgöring vid mässar av olika slag bringas att
upphöra.

§ 6.

Militära järnvägsreglementet och militärtaxan.

Närmare bestämmelser angående militärtransporter på järnväg in. in.
finnes meddelade i ett av Kungl. Maj:t den 12 april 1946 fastställt reglemente,
benämnt militära järnvägsreglementet (MtJR). Reglementet, vilket
omfattar militärtransporter på såväl statens som enskilda järnvägar samt
i tillämpliga delar jämväl på vissa billinjer, äger giltighet under både fred
och krig; vissa stadganden träder dock i kraft först i händelse av krig,
förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Reglementet kompletteras
av särskilda tilläggsbestämmelser (tlgb), som utfärdats gemensamt av överbefälhavaren
och järnvägsstyrelsen. Ersättning för nu ifrågavarande transporter
utgår enligt särskild taxa, den s. k. militärtaxan.

De under fred förekommande militärtransporterna indelas i militära
järnvägsreglementet (§ij 17, 21, 27 och 28) i fyra grupper, nämligen tjänsteresor,
förbandstransporter, tjänstledighetsresor och militärgodstransporter.

44

Till tjänsteresor hänföres transporter av:

a) officerare, underofficerare och fast anställt manskap tillhörande krigsmakten
samt till militär tjänstgöring inkallad personal vid lots- och fyrstaten,
samtliga vid i tjänsten företagna resor, ävensom fast anställt manskap
vid resa för tillträde av sådan anställning vid krigsmakten;

b) värnpliktiga vid resor för inställelse till eller utryckning från dem
åliggande värnpliktstjänstgöring eller i samband med övningsuppehåll
(motsvarande tjänstledighet) under utbildningstiden ävensom vid resor,
vilka företages under tjänstgöring enligt order av vederbörande befäl —
motsvarande bestämmelser gäller i tillämpliga delar jämväl värnpliktiga
som fullgör frivillig tjänstgöring vid krigsmakten;

c) fast anställt manskap och värnpliktiga, som av militärmyndighet hänvisats
till sjukvårdsanstalt (sanatorium), vid resa till och från sådan anstalt,
även om resan företages efter tjänstgöringens avslutande;

d) ynglingar, som söker fast anställning vid krigsmakten, såväl vid resa
för inställelse på mönstrings- eller tjänstgöringsorten eller ort, där anställningsprov
skall företagas, som vid resa därifrån till hemvistet (jämväl i det
fall att anställning icke kunnat vinnas);

e) officerare, underofficerare och manskap vid resa till eller från idrotts(skvtte-)övningar
eller idrotts-(skytte-)tävlingar, även för det fall att kostnaderna
för resan bestrides av förbandens lägerkassor (marinens manskapskassor)
samt, även om kostnaderna annorlunda bestrides, jämväl
anordnare av och deltagare i militära skidtävlingar inom II. och VI. militärområdena; f)

anhållna militärpersoner (militärfångar) jämte åtföljande vaktpersonal;

g) sjuka och skadade militärpersoner med åtföljande militär eller civil
sjukvårdspersonal;

h) personal, militär eller civil, som beordrats medfölja militär transport
av explosiva varor eller (och) eldfarliga oljor;

i) liemvärnspersonal vid i tjänsten företagna resor; samt

j) personal tillhörande sjövärnskåren vid i tjänsten företagna resor.

Med hänsyn till omfattningen och ändamålet indelas tjänsteresorna i sin

tur i mindre tjänsteresor, större tjänsteresor och värnpliktsresor.

Såsom förbandstransport betraktas transport av militär stab, militärt
förband, militär anstalt eller kontingent, vari ingår hästar, fordon eller
annat militärgods, för vars transport särskild godsvagn beställes, såvitt
transporten icke hänföres till militärgodstransport.

Med tjänstledighetsresor avses resor företagna av:

a) vid krigsmakten fast anställda officerare och underofficerare vid resa
från tjänstgöringsort till den ort där de är mantalsskrivna och åter;

b) vid krigsmakten fast anställda av manskaps grad vid resa från tjänstgöringsort
antingen till den ort där de var mantalsskrivna, när de vann fast

45

anställning vid krigsmakten, eller till den ort där de har sitt hem och åter
— motsvarande bestämmelser gäller jämväl musikelever vid krigsmakten;

c) värnpliktiga under vederbörlig tjänstgöring vid resa från tjänstgöringsort
till annan ort och åter — motsvarande bestämmelser gäller jämväl
värnpliktiga som fullgör frivillig tjänstgöring vid krigsmakten; samt

d) personal vid lots- och fyrstaten under militär tjänstgöring vid resa
från tjänstgöringsort antingen till ort, där vederbörande är mantalsskriven,
eller till ort, där han bär sitt hem, och åter.

Till militärgodstransporter hänföres transporter för krigsmaktens räkning
av nedan angivet gods m. in., nämligen:

a) stam- och ackordhästar, inköpta remonter samt lejda hästar under
den tid vederbörande militärmyndighet har ansvar för och ombesörjer
underhållet av dem;

b) andra levande djur, fordon, ammunition, sprängämnen, övrig materiel
och förnödenheter av vad slag de vara må, under förutsättning antingen
att de är i vederbörlig ordning under uppbörd och redovisning
intagna i militära förråd, anstalter och inrättningar och icke är ämnade
att genom transporten i fråga övergå i civil myndighets eller enskild persons
ägo, eller att de lejts, eller att de jämlikt härför gällande författningar
eller på frivillighetens väg för särskild övning blivit ställda till krigsmaktens
förfogande;

c) gods, som sändes mellan krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse
underlydande förråd, verkstäder, fabriker och anstalter eller mellan
dessa enheter och militära förråd, anstalter och inrättningar under
förutsättning, att godset icke är ämnat att övergå i civil eller enskild
persons ägo; samt

d) lik efter i militärtjänstgöring avliden person, därest kostnaden för
transporten skall betalas av militär myndighet.

Biljett för tjänsteresa eller förbandstransport benämnes militärbiljett.

Såsom av de nu återgivna bestämmelserna framgår, är det icke all vid
försvaret tjänstgörande personal som äger företaga tjänsteresa i militära
järnvägsreglementets mening. Denna möjlighet föreligger sålunda icke,
utom i vissa speciella fall, för den rent civila personalen. Reglementet är
ej heller tillämpligt å lottor och andra medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer
med undantag av sjövärnskåren. Till skillnad från hemvärnsmän
saknar vidare driftvärnsmän vid militära förband och institutioner
rätt att färdas å militärbiljett.

Militära järnvägsreglementet jämte tilläggsbestämmelser innehåller synnerligen
detaljerade föreskrifter rörande förfaringssättet vid biljettbeställning
in. in. Olika stadganden gäller sålunda allt eftersom fråga är om
mindre tjänsteresor (§ 18), större tjänsteresor (§ 19) eller värnpliktsresor
(§ 20). Vidare finnes speciella bestämmelser om förbandstransporter (§§

46

21—26), vilka i tillämpliga delar gäller även för utförande m. m. av större
tjänsteresor, samt om tjänstledighetsresor (§ 27). Beträffande samtliga
dessa slag av resor är i bilaga 7 till reglementet intagna icke mindre än
sex sidor »anvisningar för utskrivning av militärbiljetter m. m.».

Punkt 1 av nämnda bilaga avser en bestämning av rätten att utfärda
biljett. Härutinnan hänvisas till en särskild bilaga (nr 5), vilken innefattar
en uppräkning på sex sidor av de olika myndigheter som tillagts denna
befogenhet. Det bör emellertid uppmärksammas, att det här allenast är
fråga om rätten att utfärda beställning av militärtransporter och icke om
befogenheten att besluta om sådan transports företagande. Beslut härutinnan
fattas på sätt i allmänt fredsförvaltningsreglemente finnes föreskrivet
beträffande egentligt förvaltningsärende.

I punkt 6 av förstnämnda bilaga lämnas föreskrifter om förfaringssättet
vid utskrivning av biljett för järnvägsresa förenad med buss- eller/och
båtresa. Punkten har följande lydelse:

En och samma biljett får icke avse järnvägsresa förenad med busseller/och
båtresa utom i fråga om

a) järnvägsresa i anslutning till bussresa på sträckan övertorneå—
Pajala;

b) järnvägsresa i anslutning till bussresa på sträckan Lärbro—Fårösund,
bussresan eventuellt förenad med båtresa enligt e) nedan;

c) järnvägsresa i anslutning till båtresa på sträckan Hjo—Hästholmen;

d) järnvägsresa i anslutning till båtresa på sträckan Kalmar—Färjestaden
och

e) järnvägsresa i anslutning till båtresa på sträckan Nynäshamn—Visby
eller Kalmar—Visby med Ångfartygs AB Gotlands fartyg.

I nämnda undantagsfall kan alltså direkt biljett utfärdas.

Förestående bestämmelse inverkar icke på sådana fall, då militära bussbiljetter
fram och åter gälla för återresa alternativt med buss eller tåg.

Bilagans punkt 12 innehåller bestämmelser om betalande myndighet.
Detta sker i form av en hänvisning till »MtJR mom 29, tlgb 1, samt mom 35,
81, 164, 196, 200 och 203 eller särskilt meddelade militära föreskrifter».
Ifrågavarande bestämmelser är synnerligen omfattande och dessutom i
vissa avseenden oklara. Detta påtalades redan av 1946 års riksdagsrevisorer,
utan att dock någon mera väsentlig ändring härutinnan sedermera
kommit till stånd. Däremot har försvarets civilförvaltning, i enlighet med
av revisorerna i nämnda sammanhang uttalade önskemål, år 1950 utgivit
en 12-sidig »Sammanställning av bestämmelser om militära resor och transporter».
Denna sammanställning innehåller icke själva bestämmelserna
utan endast hänvisningar till vederbörande författningar, reglementen,
tjänstemeddelanden, order o. d. Till densamma har fogats en översikt
beträffande betalningsförfarandet i fråga om värnpliktigas resor.

Det på militära järnvägsreglementets bestämmelser grundade betalningsförfarandet
är i korthet följande.

47

Tjänstledighetsresa bekostas av den resande och skall av honom betalas
kontant. Tjänsteresor och förbandstransporter däremot gäldas först i
efterskott, sedan räkning inkommit från vederbörande trafikföretag, i det
övervägande flertalet fall statens järnvägar. Sådan räkning utställes på
grundval av de för respektive resor utfärdade militärbiljetterna. Såsom
betalande myndighet skall å biljetten i regel angivas den myndighet (förband,
skola, anstalt m. m.), för vars räkning beställningen utfärdats. Avvärnpliktiga
med järnväg företagna resor skall dock gäldas centralt av
försvarets civilförvaltning. För granskning av ifrågavarande järnvägsräkningar
finnes inom civilförvaltningen anställd en tjänsteman i kontorists
löneställning. Ämbetsverkets möjligheter att vid granskningen av de till
vederbörande räkningar hörande biljettbeställningarna verkligen konstatera
i vad mån resorna skett i behörig ordning är dock ytterst små, i varje
fall beträffande sådana resor för vilka icke biljetten, i enlighet med vad
nedan sägs, även fungerar som inkallelseorder. Ämbetsverket har nämligen
icke tillgång till personallistor och liknande handlingar, mot vilka en avstämning
i dylika fall skulle kunna ske. Läget är ett annat i fråga om
sådana resor som betalas av den biljettutställande myndighetens egen
kassa. Här kan en effektiv granskning äga rum på grundval av de vid myndigheten
förefintliga personalhandlingarna. Enligt vad revisorerna under
hand erfarit har vid sistnämnda granskning understundom konstaterats,
att biljettbeställningshäften tillgripits och utnyttjats av därtill icke behörig
personal.

För resor av värnpliktiga till och från inskrivningsförrättning samt vid
inryckning till militärtjänst användes speciella blanketter, vilka samtidigt
utgör inkallelseorder och som regel utfärdas av vederbörliga personalavdelningar
med hjälp av adresseringsmaskiner. För övriga värnpliktsresor,
d. v. s. resor vid utryckning från militärtjänst och i samband med
övningsuppehåll, begagnas däremot samma blanketter som för mindre
tjänsteresor. Sådan blankett, vars utseende något varierar i den mån fråga
är om enkel resa, fram- och återresa eller sovvagnsresa, består av dels en
beställning och dels en biljett. Av beställningen finnes en dubblett, som
skall behållas hos den utfärdande myndigheten. Blanketten i övrigt inlämnas
vid vederbörande biljettexpedition. Biljetten återlämnas efter vissa
kontrollåtgärder till den resande, medan beställningen behålles av expeditionen,
som kompletterar densamma med uppgift om kostnaden för
resan i varje särskilt fall. Inkomna beställningar insändes sedermera månadsvis
till järnvägsstyrelsens kontrollkontor, som granskar avgiftsberäkningen,
sorterar beställningarna efter betalande myndighet, utskriver och
avsänder räkningar samt övervakar att debiterade belopp inbetalas. Motsvarande
gäller i stort sett om större tjänsteresor och förbandstransporter,
även om för dessa andra blanketter användes och förfaringssättet jämväl
i övrigt något avviker från vad nu sagts.

48

Vad militärgodstransporterna slutligen beträffar må här endast nämnas,
att för beställning av sådan transport begagnas s. k. militärfraktsedel.
Denna är allt efter godsets beskaffenhet in. in. antingen av ilgodsfraktsedelstyp
eller av fraktgodsfraktsedelstyp. önskar militärmyndighet försända
gods såsom expressgods, uppföres sändningen på vanlig expressgodsfraktsedel
och behandlas enligt för allmän trafik gällande bestämmelser.
Militärfraktsedeln består av tre delar, nämligen beställningsdubblett,
som återlämnas kvitterad till avsändaren, beställningen, som behålles av
avsändningsstationen för att vid månadens slut insändas med »uppgift å
obetalda militärgodstransporter» till järnvägsstyrelsens kontrollkontor,
samt transportsedeln, som åtföljer sändningen till bestämmelsestationen,
där den användes såsom godskvitto för att sedermera bifogas redovisningen
till kontrollkontoret. Även i detta fall åligger avgiftsberäkningen i första
hand vederbörande järnvägsstationer, medan eftergranskning och debitering
m. m. ankommer på nyssnämnda tjänsteställe inom järnvägsstyrelsen.
Betalande myndighet är alltid den myndighet, för vars räkning beställningen
utfärdats.

För militärtransporter in. in., för vilka beställning avgivits enligt bestämmelserna
i militära järnvägsreglementet, utgår såsom inledningsvis
antytts ersättning till såväl statens som enskilda järnvägar enligt en särskild
av Kungl. Maj:t den 3 maj 1935 fastställd taxa, den s. k. militärtaxan.
Genom denna taxa erhåller de militära myndigheterna en betydande nedsättning
av de transportavgifter som eljest skolat utgå.

För tjänsteresor i endast en riktning betalas sålunda som regel 60 procent
av avgiften enligt den för transport å .statens järnvägar av Kungl. Maj:t
fastställda allmänna taxan för ifrågakommande våglängd (tariffavstånd)
och vagnsklass. För fram- och återresa debiteras dubbel avgift. Tilläggsavgifter
för användning av snälltåg samt avgifter för sitt- och sovplatser
utgår dock med fullt pris enligt för allmän trafik gällande taxa. Beställningsavgift
för sovplats erlägges icke.

Det nu sagda har avseende jämväl å tjänstledighetsresor, dock att beställnings-
och avbeställningsavgift för sovplats erlägges i vanlig ordning.

För militärgodstransporter innebär militärtaxan reducerade avgifter då
fråga är om vagnslaster. För varje helt eller delvis använd två- eller treaxlig
vagn utgår, oavsett lastens vikt, dels en grundavgift per vagn och dels
en avgift per vagn för varje begynnande våglängd av 10 km efter viss zontabell.
11- och fraktstyckegods in. in. betalas enligt för allmän trafik gällande
taxa.

Vid förbandstransport tillämpas, vad beträffar i förbandet ingående personer,
med visst undantag de för tjänsteresor gällande bestämmelserna
samt, vad beträffar levande djur och övrigt militärgods, med smärre jämkningar
de för militärgodstransporter gällande bestämmelserna.

49

För transport med s. k. militärtåg, d. v. s. tåg som enligt beställning eller
skriftlig överenskommelse anordnats eller reserverats för militärtransport,
erlägges slutligen på visst sätt konstruerad minimiavgift, vilken grundar
sig på de ovannämnda beräkningsmetoderna. Därest vid transporter av
utrustade kontingenter eller truppförband till eller från militära övningar
(sjöexpeditioner) den totala avgiften (utom för snälltåg, sovplatser och
resgods) för en och samma transport överstiger den beräknade minimiavgiften
för ett militärtåg å transportsträckan, utgår särskild rabatt med
60 procent för personal och med 5 procent för militärgods, dock att avgiften
för varje järnväg efter avdragen rabatt icke får understiga nämnda minimiavgift.

Utöver nu i korthet återgivna bestämmelser innehåller militära järnvägsreglementet
och militärtaxan en rad andra, delvis mycket detaljerade föreskrifter
av olika slag. Militära järnvägsreglementet omfattar inalles 59
paragrafer, fördelade på 218 moment. Härtill kommer vederbörande tillläggsbestämmelser
samt 27 bilagor. Militärtaxan, vilken är kompletterad
med 2 bilagor, innehåller 13 paragrafer och 29 moment.

Enligt revisorernas önskan har järnvägsstyrelsen under hand lämnat
vissa uppgifter rörande storleken av de belopp som på räkning debiterats
militära myndigheter för under sistförflutna budgetår utfört transportarbete.
Uppgifterna återfinnes i nedanstående sammanställning.

Militärtaxan Persontrafik Godstrafik

Vanliga resor .......................... 7 674 345 —

Förbandstransp orter ................... 706 686 780 362

Vanliga godstransporter ................ — 6 893 062

Från järnvägsstyrelsens sida har samtidigt lämnats den upplysningen,
att antalet räkningar varje månad utgör 300 å 400 i persontrafik (inkl.
förbandstransporter) och 500 å 600 i godstrafik. Utfärdandet av detta stora
antal räkningar jämte övervakningen av inbetalningarna anses medföra en
icke oväsentlig arbetsbelastning på statens järnvägar. Kontrollkontorets
direkta lönekostnader för den personal, som är sysselsatt med kontrollräkningen
och debiteringen av avgifter för militärtransporter samt kontrollen
av likvideringen, kan f. n. beräknas till ca 90 000 kronor per år. Inräknas
även pensionskostnader och allmänna kontorskostnader, torde den sammanlagda
kostnaden belöpa sig till ca 150 000 kronor per år.

Summa kronor 8 381 031

7 673 424

Allmänna taxan — 25 °lo
Inskrivningsresor.......

Allmänna taxan ........

1 340 090

22 049

4 Rev. berättelse atuj. statsverket är 1953. I.

50

Den nu berörda arbetsbelastningen beror i stor utsträckning därpå, att
varje resa taxesättes individuellt med hänsyn till faktiskt tillrvggalagd
färdsträcka m. m. Revisorerna vill i detta sammanhang erinra om att ett
system med medelprisberäkning i fråga om såsom enskild färd företagna
militära resor i statens järnvägars egen trafik ävensom för samtidigt befordrat
resgods jämte cyklar tillämpades under det senaste världskriget.
Detta system, som ingående berördes av 1940 års revisorer och som sedermera
utsträcktes till att avse jämväl enskilda järnvägar, innebar för statens
järnvägars vidkommande en mycket betydande kostnadsbesparing.
I samband med beredskapens upphörande skedde emellertid en återgång
till det nu tillämpade debiteringsförfarandet.

Revisorernas uttalande. Till följd av militärtaxans bestämmelser sker en
avsevärd reducering av de rese- och fraktkostnader som försvarets myndigheter
eljest skulle haft att vidkännas. För vederbörande trafikföretag
uppstår ett motsvarande inkomstbortfall, vilket efter det förenhetligande
av det .svenska järnvägsnätet som numera skett praktiskt taget helt drabbar
statens järnvägar. Att mera exakt angiva storleken av den faktiska subvention
som försvaret sålunda kommer i åtnjutande av torde icke vara möjligt
utan omfattande och tidsödande undersökningar. Med ledning av de i det
föregående återgivna, av järnvägsstyrelsen lämnade uppgifterna kan dock
det på sistförflutna budgetår belöpande rabattbeloppet uppskattas till närmare
4 miljoner kronor.

Enligt revisorernas mening är den på militärtaxan grundade ordningen
ägnad att ingiva betänkligheter i olika avseenden. Icke minst ur budgetär
synpunkt framstår systemet såsom mindre tillfredsställande, enär detsamma
avlastar fjärde huvudtiteln från en del av de med den militära verksamheten
förenade kostnaderna. Några sakliga skäl för att försvaret på
angivet sätt subventioneras synes ej heller föreligga. Revisorerna vill i
detta sammanhang erinra om att någon motsvarande förmån icke kommer
andra statliga förvaltningsgrenar till del. Vidare må framhållas — för att
välja ett annat exempel — att någon särskild nedsättning i de för telefonabonnemang
i allmänhet fastställda avgifterna icke förekommer för vare
sig de militära eller de civila myndigheterna, över huvud taget torde numera
som regel den principen upprätthållas inom statsförvaltningen, att
viss myndighet skall tillgodoräkna sig full ersättning för utförda tjänster,
oavsett om dessa tas i anspråk av annan statsmyndighet eller av enskilda.
Särskilt för statens järnvägars vidkommande lärer så mycket mindre anledning
förefinnas att till underpris fullgöra visst transportarbete som
statsbaneföretagets finansiella ställning f. n. är hårt ansträngd. Därtill
kommer att tillämpningen av militärtaxans bestämmelser medför icke
endast ett direkt inkomstbortfall för statens järnvägar utan även, såsom av

51

det föregående framgår, en eljest onödig arbetsbelastning med därav betingade
merkostnader.

Det i militära järnvägsreglementet föreskrivna beställningssystemet —
vilket är en förutsättning för att militärtaxan skall kunna tillämpas —
torde f. ö. i viss utsträckning innebära praktiska olägenheter även för de
militära myndigheterna själva. Revisorerna avser härmed främst de fall
då militärbiljett kommer till användning för kortare tjänsteresor, såsom
Stockholm—Ulriksdal, Stockholm—Näsby Park, Linköping—Malmslätt
och Ystad—Revingehed eller mellan viss garnisonsstad och de närliggande
platser som utgör hemort för till tjänstgöring inkallade hemvärnsmän. Den
ringa kostnadsbesparing som i dessa fall ernås genom militärtaxan torde
knappast kompensera det merarbete som förorsakas vederbörande militära
expeditioner i form av utskrivning och utsändning av militärbiljetter.

Även i andra avseenden synes administrativa olägenheter vara förbundna
med militära järnvägsreglementet. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår, är det icke all vid försvaret tjänstgörande personal som
äger rätt att färdas å militärbiljett. Det förekommer emellertid ofta, att
personal av nu avsett slag beordras företaga resor tillsammans med militära
befattningshavare. För deltagarna i en och samma resa kommer då att
gälla olika bestämmelser allt efter vederbörandes anställningsform, vilket
utan tvekan måste komplicera det militära expeditionsarbetet. En mera
påtaglig olägenhet är dock, att reglementsbestämmelserna genom sin detaljrikedom
och genom sina upprepade hänvisningar såväl mellan de olika
paragraferna och momenten inbördes som till olika tilläggsföreskrifter och
bilagor ter sig svåröverskådliga och invecklade. Det tidigare återgivna
innehållet i den till bilaga nr 7 hörande punkten 6 må tjäna som exempel
på att vederbörande biljettutställare även förutsättes besitta alldeles speciella
trafikgeografiska kunskaper. Främst för den icke ständigt tjänstgörande
militära personalen — reservbefäl och värnpliktiga som under
repetitionsövningar placeras i sådana befattningar att de bär att handlägga
hithörande ärenden — måste det innebära betydande svårigheter att rätt
tolka och tillämpa alla dessa invecklade bestämmelser. Visserligen har
någon lättnad ernåtts genom den förut omförmälda sammanställning som
numera, efter ett uttalande av 1946 års revisorer, utarbetats av försvarets
civilförvaltning, men därigenom har systemet som sådant icke undergått
någon principiell förändring. Även ur kontrollsynpunkt ger, såsom av det
föregående framgår, den nu tillämpade ordningen anledning till erinringar.

Vad slutligen de i militära järnvägsreglementet omförmälda tjänstledighetsresorna
beträffar vill revisorerna framhålla följande.

Bestämmelserna i ämnet åsyftar att göra det möjligt för vederbörande
personal att vid olika slag av ledigheter färdas till de lägre kostnader som
militärtaxan innebär. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas,
om den begränsade personalkategori på vilken militära järnvägs -

52

reglementet är tillämpligt bör i berörda avseende beredas eu speciell förmån
som icke kommer statstjänstemän i allmänhet till del. De ifrågavarande
föreskrifterna är dessutom i flera hänseenden starkt föråldrade.
Sålunda har efter det nämnda reglemente utfärdats nya avlöningsbestämmelser
tillkommit och en allmän tjänsteförteckningsrevision ägt rum. Det
fast anställda manskapet har erhållit ändrad anställningsform, och furirer
och överfurirer är numera kontantavlönade i likhet med övriga tjänstemän.
Någon anpassning av militära järnvägsreglementets härav berörda
bestämmelser efter de nya förhållandena har dock icke skett. Det synes
emellertid icke sakligt motiverat att exempelvis furirer och överfurirer,
vilka pensioneras vid 50 respektive 55 års ålder, skall under hela sin
tjänstgöringstid åtnjuta förmånen att till militärtaxans nedsatta avgift få
företaga tjänstledighetsresor från tjänstgöringsorten antingen till den ort,
där de var mantalsskrivna vid tidpunkten för den fasta anställningens början,
eller till den ort, där de har sitt hem, varmed i detta sammanhang
förstås eget hem för person som bildat sådant och för annan person dens
hem som vederbörande vid anställningens början uppgivit såsom sitt. Det
torde f. ö. mången gång stöta på praktiska svårigheter för den biljettutställande
myndigheten på en tillfällig tjänstgöringsort att kontrollera å vilken
ort vederbörande var mantalsskriven när han vann fast anställning vid
krigsmakten.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner revisorerna vägande
skäl tala för att militärtaxan upphäves. Försvarets myndigheter bör sålunda
fortsättningsvis i likhet med andra statsmyndigheter utge full ersättning
för ianspråktagna transporttjänster, såväl i fråga om persontrafik som
när det gäller godsbefordran. Därest statens järnvägar anser sig för visst
eller vissa fall böra lämna särskild rabatt, torde så få förutsättas ske på
grundval av rent affärsmässiga överväganden i enlighet med för den allmänna
trafiken tillämpade regler. En mera rättvisande redovisning av försvarskostnaderna
skulle därmed åvägabringas.

Genom militärtaxans slopande skulle även möjligheter yppas för en avveckling
av det komplicerade biljettbeställningssystem som uppbyggts efter
militära järnvägsreglementets bestämmelser. Uppenbarligen föreligger icke
då någon anledning att för vanliga tjänsteresor använda s. k. militärbiljett;
vederbörande personal finge i stället, såsom nu sker inom statsförvaltningen
i övrigt, i reseräkningen debitera jämväl de av själva transporten föranledda
kostnaderna. För vissa speciella slag av militära resor kan det dock
vara lämpligt att militärbiljett även i fortsättningen bibehålies, självfallet
under iakttagande av vad ovan sagts beträffande taxesättningen. Så är
framför allt fallet med in- och utryckningsresor samt resor i samband med
värnpliktigas övningsuppehåll. Revisorerna vill emellertid samtidigt understryka
angelägenheten av att vissa rationaliseringsåtgärder vidtages med
avseende å dessa resor. Debiteringen bör sålunda ske enligt ett medelpris -

53

beräkningssystem av samma slag som det under beredskapstiden tillämpade.
Fördelningen av de här ifrågavarande resekostnaderna efter försvarsgrenar
synes vidare kunna göras uppskattningsvis i efterhand på motsvarande sätt
som nu sker beträffande värnpliktigas familjebidrag. Därigenom skulle blott
det totala antalet under viss månad företagna resor behöva angivas på vederbörande
transporträkning, vilket i sin tur skulle nedbringa arbetet med uträkning
av fakturabeloppet till ett minimum. Likaledes av praktiska skäl
torde även i fortsättningen försvarets civilförvaltning böra vara betalande
myndighet i fråga om nu behandlade resor. För vinnande av erforderlig kontroll
synes dock de till grund för faktureringen liggande biljettbeställningarna
böra av järnvägsstyrelsen översändas till den biljettutställande myndigheten
för att där granskas med avseende å resornas behörighet. Revisorerna
vill i detta sammanhang slutligen framhålla, att jämväl beträffande de s. k.
förbandstransporterna ett fortsatt behov av särskild militärbiljett får anses
föreligga. Däremot kan de speciella militärfraktgodssedlarna slopas.

I händelse av att militärtaxan upphäves, bortfaller slutligen de formella
förutsättningarna för ett bibehållande av de s. k. tjänstledighetsresorna. Att
detta speciella slag av militära resor avvecklas, framstår av förut angivna
skäl även ur saklig synpunkt såsom motiverat. Enligt revisorernas mening
bör den militära personalen icke i nu berörda avseende beredas någon
särskild förmån utöver vad som följer av vederbörliga avlöningsförfattningar.
Revisorerna förbiser därvid icke, att speciella föreskrifter kan vara
erforderliga såvitt fråga är om värnpliktigas tjänstledighetsresor.

En omläggning av det på förevarande område tillämpade systemet enligt
nu angivna riktlinjer, förenad med en även i andra hänseenden önskvärd
revision av militära järnvägsreglementets bestämmelser, skulle medföra en
betydande förenkling av det på såväl försvarets myndigheter som statens
järnvägar ankommande förvaltningsarbetet. Icke minst för statens järnvägars
del skulle detta ta sig uttryck i direkta kostnadsbesparingar. Revisorerna
anser därför, att ifrågavarande omläggning snarast bör komma
till stånd.

§ 7.

Vid vissa militära resor utgående resekostnadsersättning.

Jämlikt de i ö § värnpliktsavlöningskungörelsen (SFS 1945: 881) intagna
bestämmelserna äger värnpliktig vid inryckning till tjänstgöring åtnjuta
antingen fri resa eller resekostnadsersättning, därest han från hemvistet
i kyrkobokföringsorten till anbefalld tjänstgöringsplats har alt färdas mera
än 20 km. Med hemvistet jämställes i vissa fall den värnpliktiges uppehållsplats
in. in. Företages resan till viss del med annat färdmedel än järnväg,
fartyg, spårväg, omnibus eller linjebil, utgår dock ersättning för begagnande
av först omförmält färdmedel endast där resan i angivna del över -

54

stiger 20 km. Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall iakttagas, dels
att den värnpliktige hänföres till den för motsvarande beställningshavare
på aktiv stat gällande reseklassen enligt allmänna resereglementet, dels
att, då särskild tilläggsbiljett erfordras för begagnande av snälltåg, sådant
färdmedel må användas endast där järnvägsresan i sin helhet uppgår till
minst 300 km, dels att sovplats må användas endast där kostnaden ingår i
priset för befordran med fartyg eller den sammanlagda restiden utgör minst
18 timmar, dels att inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles
planlagda område fri resa eller resekostnadsersättning må åtnjutas endast
i samband med färd med ett och samma fortskaffningsmedel mellan nämnda
område och en plats, belägen mer än 1 km utanför detsamma, dels ock
att i övrigt föreskrifterna i allmänna resereglementet i tillämpliga delar
skall lända till efterrättelse.

Fri resa beredes värnpliktig genom honom tillställd order om militärtjänstgöring,
vilken handling enligt därför givna föreskrifter må användas
såsom färdhandling för resa med järnväg, fartyg, spårväg, omnibus eller
linjebil. Kostnad för tilläggsbiljett till snälltåg, avgift för plats i sovvagn
samt prisskillnad för resa i högre reseklass enligt allmänna resereglementet
än reseklass III förskjutes i förekommande fall av den värnpliktige. Har
värnpliktig icke erhållit färdhandling, möter hinder att utnyttja erhållen
färdhandling eller företages resan helt eller till viss del med annat färdmedel
än ovan sagts, må den värnpliktige, med tillämpning av förut angivna
grunder i övrigt, åtnjuta resekostnadsersättning enligt den för allmänheten
gällande tariffen.

Motsvarande bestämmelser gäller för utryckningsresor, för resor i samband
med övningsuppehåll och tjänstledighet samt för inskrivningsresor.

Enligt 4 § allmänna resereglementet (SFS 1952: 735) skall resekostnadsersättning
och traktamente utgå med hänsyn tagen till den väg och det
färdsätt som verkligen använts. Ersättning må dock icke tillgodonjutas
med sammanlagt högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt som med avseende å resans
ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Utan hinder härav må
likväl enligt 4 § tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet vederbörande
myndighet medgiva, att förrättningsman som vid resa mellan
Gotland och fastlandet begagnar flygplan skall äga åtnjuta ersättning för
nämnda färdsätt.

I förevarande sammanhang må vidare erinras om vissa i resereglementet
för försvaret den 10 april 1953 (TLA nr 23, TSA nr 24, Ekof C nr 27) intagna
bestämmelser. I 2 § 1 mom. nämnda reglemente föreskrives sålunda följande.

Vid tjänsteresa å järnväg skall iakttagas vad i militärt järnvägsreglemente
stadgas om militärbiljett. Därest omständigheterna icke medgiva att

55

militärbiljett tillhandahålles, utgår ersättning för biljettkostnaden enligt
allmän taxa.

Vid jämförelse enligt 4 § första stycket allmänna resereglementet mellan
olika färdsätt i syfte att bestämma den minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnaden skall biljettkostnad för resa å järnväg beräknas enligt
allmän taxa.

Försvarets civilförvaltning har den 22 maj 1953 utfärdat provisoriska
föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av resereglementet för
försvaret. Häri föreskrives bl. a., att de i 2 § 1 mom. första stycket nämnda
reglemente intagna bestämmelserna skall tillämpas endast i de fall, då resan
i verkligheten företagits å järnväg. Har resan företagits på annat sätt, exempelvis
med anlitande av egen bil, skall utom i vissa specialfall frågan om
ersättning bedömas med tillämpning av bestämmelserna i 4 § allmänna
resereglementet och ersättningen sålunda utgå med det belopp, som vid
företagen kostnadsjämförelse föranleder den minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnaden. Denna kostnadsjämförelse skall avse, å ena sidan,
kostnaderna för färd med egen bil, beräknade enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 12 december 1952 (nr 780) angående resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med egen bil m. m., och, å andra sidan, kostnaderna för färd
med reguljärt trafikmedel, varvid biljettkostnaden för resa å järnväg skall
beräknas enligt allmän taxa. Vidare skall vid kostnadsjämförelsen hänsyn
tagas till uppkommande traktamentskostnader vid de olika färdsätten. Nu
angivna kostnadsjämförelse skall göras jämväl i fall, då i förrättning deltager
flera förrättningsmän som färdas gemensamt. Användes därvid förrättningsman
tillhörig bil, skall vid kostnadsjämförelsen ersättning enligt
kungörelsen 1952: 780 beräknas med beaktande av i 6 § 2 mom. andra
stycket allmänna resereglementet avsedd särskild gottgörelse för rnedresande,
utgörande 5 öre per km och person. Resekostnadsersättning för
tjänsteresa med egen bil utgår i de fall, om vilka här kan vara fråga, med
38 öre per km.

Av de nu återgivna bestämmelserna framgår, att vid av värnpliktiga
företagna resor som regel militärbiljett skall användas. Om sådan biljett
icke kunnat tillhandahållas, utgår ersättning för biljettkostnaden enligt den
för allmän trafik gällande taxan. Det står dock den värnpliktige fritt att
i stället för järnväg anlita annat färdmedel, t. ex. egen bil. Vid bestämmande
av därför utgående ersättning skall särskild kostnadsjämförelse ske,
varvid vederbörande myndighet har att beakta en rad olika omständigheter.
För det fall att flera värnpliktiga begagnar samma bil skall exempelvis
jämförelse göras emellan, å ena sidan, kostnaderna efter allmän taxa å
järnväg för varje värnpliktig och, å andra sidan, kostnaderna för bilresan,
d. v. s. ersättning till bilens ägare med dels 38 öre per km, dels ock 5 öre
per km för varje medresande. Framhållas må att vid färd med lånad bil
ersättning enligt bestämmelserna i 6 § allmänna resereglementet utgår med
allenast It) öre per km.

56

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare undersöka, hur
de ifrågavarande bestämmelserna verkar i praktiken. I detta syfte har revisorerna
från 25 slumpvis utvalda förband (motsvarande) ur samtliga försvarsgrenar1)
införskaffat uppgifter om i vilken ungefärlig utsträckning
värnpliktiga i samband med resor för in- och utryckning samt vid övningsuppehåll
icke begagnar av kronan tillhandahållen färdhandling utan erhåller
resekostnadsersättning. Revisorerna har därvid även gjort sig underrättade
om i vad mån bestyret med utgivande av sådan ersättning är särskilt
betungande för expeditionsarbetet och huruvida över huvud taget
möjlighet föreligger att med tillgängliga personalresurser verkställa föreskriven
kostnadsjämförelse för varje enskild resa av nu avsett slag.

Av uppgifterna framgår, att de värnpliktiga i relativt betydande omfattning
erhåller resekostnadsersättning i stället för att begagna sig av den
färdhandling kronan tillhandahåller. Frekvensen varierar för flertalet förband
mellan 10 och 40 procent av den totala värnpliktsstyrkan. Procenttalen
är genomgående högre vid utryckningsresor och resor i samband med
uppehåll i tjänstgöringen än vid inryckningsresor. Enstaka förband redovisar
en frekvens av ända upp till 80 procent. Enligt vad som upplysts förekommer
icke sällan att de värnpliktiga hyr särskilda utflyktsbussar för
resor i samband med övningsuppehåll. Vidare florerar vid dessa tillfällen
s. k. liftning. Stora skaror av värnpliktiga, utrustade med beställning på
militärbiljett, fattar då posto vid utfartsvägarna för att av förbipasserande
bilister söka utverka gratisresa. Om detta lyckas, yrkar den värnpliktige
etter återkomsten att komma i åtnjutande av ersättning för färd med »annat
färdmedel». Det har även framhållits, att speciella möjligheter till missbruk
föreligger, då övningsuppehåll infaller under den tid militär veckoslutsbiljett
är gällande. En värnpliktig, som uppger att han skall färdas
med eget fordon och sålunda erhåller resekostnadsersättning för resa tur
och retur förläggningsorten—hemmet enligt allmän taxa, kan nämligen
då i stället lösa sådan veckoslutsbiljett, vilken i inköp icke betingar högre
pris än för enkel resa.

De ovan anförda siffrorna avser närmast till första tjänstgöring inkallade
värnpliktiga. Vid repetitionsövningsförband förekommer i än större
utsträckning, att de värnpliktiga icke begagnar av kronan tillhandahållen
färdhandling. I vissa fall är procentsiffran så hög som 90.

På något undantag när har de tillfrågade förbanden förklarat bestyret
med utlämnande av resekostnadsersättning åt de värnpliktiga vara betungande
eller rent av mycket betungande. Anledningen härtill är givetvis att
jämförelse mellan olika färdsätt, inhämtande av prisuppgifter, kontroll
av vägsträckor m. m. tar betydligt längre tid i anspråk än att utfärda beställning
å militärbiljett. Vid en del förband har man trots föreliggande

*) It, 12, 16, 17, 118, 119, 120, K 3, K 4, P 3, A 3, A 4, A 6, T 3, T 4, ÖSS, ÖSK, KA 3,
KA 4, KA 5, F 4, F6, F 10, F 12 och F21.

57

svårigheter kunnat verkställa föreskriven kostnadsjämförelse beträffande
varje enskild resa, i allmänhet dock blott genom anlitande av extra personal
eller genom tillsättande av övertid. Såsom exempel härpå har från
visst förband uppgivits, att vid utryckning av en värnpliktsstyrka å ca 500
man innevarande höst redogörarpersonalen nödgades arbeta oavbrutet från
kl. 15 ena dagen till kl. 8 påföljande dag för att hinna slutföra alla erforderliga
beräkningar. Vid mer än halva antalet förband anses det över huvud
taget icke möjligt att med tillgängliga personalresurser företaga sådan kostnadsjämförelse
som här avses. Arbetet därmed är särskilt betungande för
repetilionsövningsförbanden med deras vanligtvis orutinerade personal.

Här må slutligen återges följande av chefen för Smålands artilleriregemente
anförda synpunkter, vilka torde vara belysande för hur man vid
förbanden ser på nu behandlade spörsmål.

Allvarliga olägenheter, speciellt i samband med repetitionsövningar, uppstå
vid truppförbanden i och med att det numera är så allmänt att resekostnadsersättning
skall utgå i stället för militärbiljett. Förfarandet åsamkar
vederbörande kvartermästare merarbete, avbräck vållas i övrigt expeditionsarbete
och möjligheterna för kassaavdelningen att kontrollera vägsträcka
och pris äro vid vissa tillfällen obefintliga. En batterikvartermästare
vid ett repetitionsövningsförband är synnerligen hårt engagerad av
sin tjänst under den tid övningarna pågå. Att han dessutom skall medhinna
att i de många fall, där resekostnadsersättning begäres av de värnpliktiga,
göra de kostnadsjämförelser, om vilka stadgas i allmänna resereglementet,
är fullkomligt uteslutet. Han hinner ej ens att räkna ut vägsträcka och
pris å järnväg, utan får oftast uppdraga detta åt något orutinerat expeditionsbiträde
e. d. Det är givetvis mycket enklare — och för staten mera
ekonomiskt — att den resande tillhandahålles en beställning å militärbiljett
eller ett särskilt färdbevis i likhet med vad som är gällande för inryckningsresan.
För värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöringen, skulle ■— förutom
vad ovan sagts beträffande utryckningsresan — även ett särskilt färdbevis
gällande för tre fria resor å statens järnvägar kunna tillhandahållas.

Revisorernas uttalande. Vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring
samt vid övningsuppehåll in. m. skall värnpliktig personal, därest så
erfordras, som regel begagna av kronan tillhandahållen färdhandling, gällande
för resa med järnväg, fartyg, spårväg, omnibus eller linjebil. Någon
ovillkorlig skyldighet att företaga resan med dylikt reguljärt trafikmedel
föreligger dock ej; det står sålunda den värnpliktige fritt att i stället anlita
t. ex. egen bil, varvid särskild resekostnadsersättning utgår. Enligt vad
revisorerna erfarit har sistnämnda möjlighet kommit att alltmer utnyttjas
under senare år.

Vid bestämmandet av ifrågavarande ersättning skall jämförelse mellan
olika färdsätt verkställas i syfte att utröna den minsta sammanlagda reseocli
traktamentskoslnaden. Till grund för denna beräkning skall läggas det
biljettpris som gäller enligt den för allmänheten fastställda tarilfen. Detta
medför att den ersättning försvarets vederbörande myndigheter har att

58

utbetala för s. k. fingerad resa kommer att överstiga den kostnad som
skulle ha uppstått, därest resan företagits med militärbiljett och militärtaxans
bestämmelser salunda varit tillämpliga. Även om, såsom revisorerna
i annat sammanhang förordat, militärtaxan skulle slopas, måste det vara
till nackdel för staten att, i den mån statens järnvägar upprätthåller reguljär
trafik på vederbörande sträckor, resekostnadsersättningen i dessa
fall ej kommer statsbaneföretaget till godo.

Uppmärksammas bör dessutom, att bestyret med ovannämnda kostnadsjämförelser
och allt vad därmed sammanhänger, såsom taxegranskning,
kontroll av lämnade uppgifter, fastställande av ersättningar och utbetalning
av framräknade belopp in. in., är för de militära expeditionerna synnerligen
betungande och vida mer arbetskrävande än utfärdande av militärbiljett.
Icke minst gäller detta i fråga om repetitionsövningsförband. Såsom
av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, kan många
gånger denna arbetsuppgift bemästras blott genom anlitande av extra personal.
Vid ett stort antal av de av revisorernas undersökning berörda förbanden
anses över huvud taget icke möjlighet föreligga att med tillgängliga
personalresurser underkasta varje nu åsyftad resa sådan ingående granskning
som rätteligen borde ske. Faran för missbruk av den här ifrågavarande
förmånen torde icke minst med hänsyn härtill vara uppenbar. Från
militärt håll har också vitsordats, att allvarliga olägenheter är förbundna
med de värnpliktigas fingerade resor. Ur statens synpunkt måste systemet
betecknas som mycket oekonomiskt.

Den värnpliktiga personalen skall självfallet icke åsamkas några kostnader
för nu avsedda resor. A andra sidan bör framhållas, att det här icke
är fråga om tjänsteresor i vedertagen bemärkelse. Någon anledning att på
dessa värnpliktsresor tillämpa bestämmelser, vilka utformats under beaktande
av de intressen allmänna resereglementet har att tillgodose, torde
därför sakligt sett ej föreligga. De förpliktelser som i berörda hänseende
åvilar kronan får i stället anses vara uppfyllda i och med att den värnpliktige
tillhandahålles erforderlig färd handling. Detta utesluter givetvis icke
att särskild resekostnadsersättning bör utgå i sådana speciella fall, då av
geografiska eller liknande orsaker reguljärt trafikmedel icke kan utnyttjas.
Det nu sagda synes äga principiell giltighet även beträffande resor av här
avsett slag, som företages av annan icke ständigt tjänstgörande militär personal
än värnpliktiga.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anser revisorerna, att vid
sådana militära resor som icke har karaktären av tjänsteresor i sedvanlig
bemärkelse den vederbörande personal tillkommande rätten att i stället för
fri resa med reguljärt trafikmedel åtnjuta resekostnadsersättning bör
slopas.

Försäljning av proviantartiklar till enskilda.

Enligt vederbörliga förvaltningsföreskrifter äger viss försvaret tillhörande
personal rätt att under angivna villkor mot ersättning utbekomma
proviantartiklar från kronans förråd.

Nu gällande bestämmelser i ämnet är för arméns vidkommande meddelade
i Kungl. Maj:ts den 21 april 1950 utfärdade reglemente angående
intendenturunderhållstjänsten vid armén i fred, det s. k. intendenturunderhållsreglementet.
4 § 14 mom. nämnda reglemente innehåller följande.

Nedan angiven personal tillhörande (anställd vid) armén ma, i den mån
så kan ske utan olägenhet för tjänsten samt utan extra kostnad för statsverket,
efter prövning av vederbörande regementschef från regementet utbekomma
tillagad portion (del av portion), nämligen

a) personal som avlönas enligt statens allmänna avlöningsreglemente,

b) officerare, underofficerare och vederlikar å avgångsstat, disponibilitetsstat,
övergångsstat, reservstat, över stat samt i reserven, samtliga under
tid för fullgörande av militär tjänstgöring;

c) personal som uppehåller för pensionerad personal avsedd arvodes befattning; d)

timavlönad ekonomibiträdespersonal;

e) personal anställd vid affärsrörelse som drives för lägei kassas räkning,

f) personal anställd enligt kollektivavtal.

På arméförvaltningens intendenturavdelnings prövning må bero huruvida
annan personal, som tjänstgör vid försvarsväsendet eller utför arbete
för dess räkning, med hänsyn till rådande tjänstgörings- respektive arbetsförhållanden
må åtnjuta enahanda förmån.

I anslutning härtill stadgas i 4 § 16 mom., att ovan omförmäld personal
må för sig och hushållsmedlemmar, som av vederbörande försörjes, kunna
utbekomma proviantartiklar i den utsträckning och mot den ersättning
arméförvaltningens intendenturavdelning äger bestämma, dock under villkor
att kronans rätt och fördel icke i något avseende trädes för när. Denna
förmån har likväl icke avseende å sådana proviantartiklar kött, fläsk
e. d. — från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kan avskiljas.

De av arméförvaltningens intendenturavdelning utfärdade tillämpningsföreskrifterna
återfinnes i den s. k. intendenturunderhållsinstruktionen,
som i sin senaste lydelse fastställts år 1950. Enligt denna instruktion ankommer
på regementschef (motsvarande) all pröva och avgöra nu ifrågavarande
ärenden. Förutom de i intendenturunderhållsreglementet angivna
inskränkningarna gäller därvid, att allenast sådana artiklar ma utlämnas
som ingår i manskapets utspisning och intagits i vederbörligt magasin.
Verksamhetens omfattning skall bestämmas jämväl med hänsyn till tillgången
på olika varuslag och antalet hushållsmedlemmar som försörjes
av vederbörande.

60

Av nyssnämnda föreskrifter framgår vidare, att proviantartiklarna skall
uttagas genom särskilt ombud, som efter frivilligt åtagande utses av regementschefen.
Till detta ombud skall köparna avlämna uppgifter enligt
fastställt formulär å de varor de önskar utbekomma, varvid samtidigt skall
angivas antalet till vederbörandes hushåll hörande medlemmar. Uppgifterna
får icke omfatta artiklar för mer än högst en månads behov. Ombudet
sammanställer uppgifterna till en gemensam beställning, vilken jämte
grundhandlingarna inlämnas till regementsintendenten. Efter granskning
tecknar denne utlämningsorder å beställningen, varefter densamma överlämnas
till vederbörlig uppbördsman. I fråga om proviantartiklarnas utlämnande
till de enskilda köparna samt ombudets medverkan härvid äger
regementschef att utfärda erforderliga föreskrifter. Härvid skall iakttagas
att manskap eller vid magasin och matinrättning tjänstgörande civil personal
icke får utan frivilligt åtagande —- och i så fall på fritid — användas
för distribution från ombudet till de enskilda. Till ombudet må enligt regementschefens
bestämmande utgå ersättning, beräknad efter viss procent
av försäljningspriset.

Helt allmänt gäller enligt intendenturunderhållsinstruktionen två olika
taxor — taxa I och II — för de livsmedel som anskaffas och tillhandaliålles
genom försorg av arméförvaltningens intendenturavdelning. Taxa I
avser det pris som vederbörande militära förband har att betala för vid
utspisning använda livsmedel, medan taxa II avser det pris som skall gälla
bl. a. vid försäljning till enskilda. Uppgift om dessa priser lämnas i särskild
av intendenturavdelningen fastställd »Förteckning jämte taxor», vari
även angives de proviantartiklar som får försäljas till enskilda. För sistförflutna
budgetår har fyra sådana förteckningar fastställts, en för varje
tremånadersperiod. Enligt vad intendenturavdelningen upplyst är priserna
i taxa II kalkylerade efter återanskaffningspris fritt arméns centrala intendenturanstalter
med tillägg av 10 öre per kg (eller lägst 5 procent av
återanskaffningspriset fritt anstalt). Bortsett från proviantombudets provision
är det alltså detta pris enskild köpare får betala, för så vitt fråga är
om artiklar som erhållits från central intendenturanstalt.

För proviant som upphandlats lokalt utgår däremot ersättning efter av
regementschef (motsvarande) fastställd taxa. Denna taxa beräknas efter
anskaffningspris (inkl. fraktkostnad), ökat med minst 10 procent för ost
och potatis samt minst 5 procent för övriga proviantartiklar. Anskaffningspriset
får härvid icke, då det gäller artiklar som upphandlats efter rörligt
pris, beräknas lägre än såsom på visst sätt vägt medelpris. Sådan taxa
varom nu är fråga fastställes för varje upphandlingsperiod. I den män
anskaffningspriserna förändrats under perioden, fastställes dock ny taxa
vid slutet av den månad varunder förändringen skett.

Grundläggande bestämmelser angående försäljning av proviant till enskilda
inom marinen återfinnes i § 67 mom. 8 förvaltningsreglemente för

61

marinen. Bestämmelserna är i stort sett identiska med motsvarande i intendenturunderhållsreglementet
intagna stadganden.

Prissättningen sker numera enligt de grunder som är angivna i av marinförvaltningen
den 17 juni 1953 fastställda »Provisoriska föreskrifter och
anvisningar för redovisning m. m. vid magasin och proviantuppbörder vid
marinen». Enligt däri meddelade bestämmelser skall vid utlämning av
proviant till statliga myndigheter och institutioner m. fl. utlämningspriset
i regel bestämmas till belopp som så nära som möjligt motsvarar kostnaderna
för den utlämnade varans återanskaffning (taxa I). Till grund för
beräkningen skall i princip läggas det senaste anskaffningspriset, varvid
beträffande i lokalmagasin lagerhållen proviant hänsyn jämväl skall tagas
till sådana på varan belöpande kostnader som tull, frakt och transporter
in. in. Vid utlämning från magasin till flottans proviantbod i Karlskrona
skall dock nyss angivna utlämningspris ökas med 8 procent. Då fråga är
om försäljning till enskilda skall utlämningspriset förhöjas med dels ett
tillägg av 10 procent, dels ett tillägg av 5 öre per kg eller liter (taxa II).

Vederbörande förvaltningsmyndighet har att upprätta och utsända prislistor
å den i lokalmagasin lagerhållna provianten, gällande för vissa bestämda
tidsperioder. I sådan prislista skall angivas de efter nyssnämnda
båda taxor utgående priserna samt uppgift lämnas om de proviantartiklar
som icke får försäljas till enskilda ävensom eventuellt övrig begränsning
av inköpsrätten. Vid obetydliga förändringar av anskaffningspriserna under
löpande period må taxa I bibehållas oförändrad. Taxa II skall dock
ändras i sådana fall.

För den ovannämnda proviantboden i Karlskrona har marinförvaltningen
utfärdat särskilda föreskrifter med giltighet fr. o. m. den 11 juli 1951.
I dessa föreskrifter stadgas bl. a. följande. 1

1 §•

1. För försäljning av proviantartiklar till enskilda må proviantbod finnas
i Karlskrona för försvarsväsendet tillhörande, i Karlskrona tjänstgörande
personal. Förvaltningsmyndighet är chefen för intendenturförvaltningen,
MDS.

2. Rätt att inköpa proviantartiklar från proviantboden tillkommer ovan
angiven personal i enlighet med bestämmelserna i gällande förvaltningsreglemente.
Av lokala förhållanden betingade inskränkningar av antalet
inköpsberättigade vidtagas av förvaltningsmyndigheten.

3. Vid proviantboden må endast tillhandahållas proviantartiklar, som
ingå i marinens proviantförråd eller tillverkas vid marinens livsmedelsfabriker,
med de inskränkningar som marinförvaltningen eller annan statlig
myndighet utfärdat eller framdeles utfärdar. Ransonerade varor må
försäljas endast efter marinförvaltningens tillstånd.

4. Det åligger förvaltningsmyndigheten att inom ovan angivna gränser
bestämma de varuslag som må försäljas i proviantboden, varvid de ytter -

62

iigare begränsningar skola vidtagas, som betingas av tillgång i förråd,
onormala prisförhållanden (t. ex. subventioner), förväntade svårigheter
för återanskaffning in. m.

2 §•

1. De varor som utlämnas till proviantboden för försäljning skola av
proviantboden betalas enligt för resp. förråd eller fabrik gällande utlämningspriser,
i förekommande fall ökade i den utsträckning som marinförvaltningen
kan hava bestämt. I den mån utlämningen av varor till proviantboden
medför särskilda kostnader för kronan, t. ex. för transporter, omförpackning
eller dylikt, skola dessa kostnader särskilt debiteras.

2. Prislista för de artiklar som försäljas i proviantboden fastställes av
förvaltningsmyndigheten, i förekommande fall under iakttagande av de
högstpriser som kunna vara fastställda. Prissättningen bör avpassas så,
att rörelsen icke lämnar större nettovinst än som bedömes erforderlig såsom
säkerhetsmarginal för bestridande av omkostnaderna.

3 §■

1. Samtliga kostnader som äro förknippade med proviantbodens verksamhet
skola bestridas av proviantbodens medel. Därest erforderliga försäljnings-
och lagerlokaler upplåtas i kronan tillhörig byggnad, skall ersättning
erläggas med i särskild ordning fastställda belopp för hyra, värme,
lyse etc.

4 §•

1. lnköpsberättigad personal skall, innan inköp får ske, tilldelas inköpstillstånd
(inköpskort). Erforderliga bestämmelser för utfärdande av och
kontroll över inköpskort utfärdas av förvaltningsmyndigheten. Blankett
till inköpskort fastställes av förvaltningsmyndigheten.

2. Inköp får ske endast mot avlämnande av skriftlig inköpsbeställning,
vilken skall vara undertecknad med angivande av den inköpsberättigades
namn och titel samt tjänstgöringsplats. Blankett för inköpsbeställning fastställes
av förvaltningsmyndigheten med iakttagande av att därå skall finnas
tryckt en förbindelse att de inköpta varorna endast få användas i vederbörandes
eget hushåll.

3. Förvaltningsmyndigheten skall fastställa de maximikvantiteter av
varje artikel per hushållsmedlem, som under viss tid få inköpas.

4. Försäljning får endast ske mot kontant betalning.

5. Försändning av försålda varor får endast ske därest förvaltningsmyndigheten
beslutat att budskickning med varor skall ingå i proviantbodens
ordinarie verksamhet. Särskild avgift skall i sådana fall uttagas enligt förvaltningsmyndighetens
bestämmande för täckande av härigenom uppkommande
merkostnad.

Under förvaltningsmyndigheten utövas kontrollen över och ledningen av
verksamheten vid proviantboden av en kontrollant. Vid proviantboden finnes
även anställd en särskild föreståndare. Enligt bestämmelserna skall
vidare räkenskaperna granskas av två därtill kvalificerade revisorer. Till
kontrollant och revisorer utgående arvoden samt avlöningsförmåner till
föreståndaren fastställes av marinförvaltningen. Antalet biträden och övrig
för verksamheten erforderlig personal ävensom till dem utgående avlö -

(53

ningsförmåncr bestämmes av förvaltningsmyndigheten. I detta sammanhang
må slutligen nämnas, att marinförvaltningen efter samråd med försvarets
civilförvaltning föreskrivit, att proviantboden fr. o. m. budgetåret
1952/53 skall till riksstatsanslag inbetala 10 procent av avlöningskostnaderna
för sådana anställda som är eller framdeles kan bli hänförliga till
tjänstepensionsreglementet för arbetare.

Såsom av de ovan återgivna bestämmelserna framgår, utgår f. n. vid försäljning
till proviantboden av artiklar från marinens magasin och proviantuppbörder
ett särskilt pålägg av 8 procent (tidigare 6 procent) på vederbörande
anskaffningspris. Då fråga är om varor som utlämnas från vissa
i Karlskrona befintliga självförsörjande inrättningar (kronobageriet och
köttcentralen med charkuteri) uttages utöver de för matinrättningar och
fartyg gällande priserna ett pålägg av 1 respektive 0,3 procent, avseende
ersättning för sådana kostnader som bestrides av andra titlar än vederbörlig
driftstitel. Enligt vad marinförvaltningen uppgivit kommer emellertid
grunderna för prissättningen i sist angivna fall att ändras i överensstämmelse
med de principer som framlagts av försvarsverkstädernas självkostnadskommitté.
Vad de av proviantboden tillämpade försäljningspriserna
slutligen beträffar överstiger dessa f. n. med i medeltal 10 procent de
priser som proviantboden har att erlägga till magasin och självförsörjande
inrättningar.

Jämväl de för flygvapnet i nu förevarande avseende gällande bestämmelserna
överensstämmer till sina allmänna grunder med de förut återgivna,
i intendenturunderhållsreglementet intagna föreskrifterna. Ifrågavarande
bestämmelser återfinnes i 18 § Kungl. Maj:ts den 15 december 1950 fastställda
reglemente angående intendenturtjänsten vid flygvapnet i fred, det
s. k. intendenturtjänstreglementet. I anslutning därtill har flygförvaltningen
för verksamheten utfärdat följande speciella föreskrifter (§ 49 intendenturtjänstinstruktion
för flygvapnet).

Försäljning får endast avse livsmedel som anskaffas för flottiljs mathållning.

Försäljning skall tillgå i följande ordning:

a) Livsmedlen utlämnas av köksföreståndare till ombud för köpare.

b) Ett ombud per flottilj utses på frivillig väg av flottiljintendenten. För
uppdraget får icke ifrågakomma person som handhar, tjänstgör i eller
kontrollerar livsmedelsförråd.

c) Ombud sammanställer uppgifter å önskade livsmedel till eu gemensam
lista. Denna inlämnas senast dagen före avsedd utlämning till flottiljintendenten,
som efter stickprovskontroll av beställning beordrar utlämning
till ombudet.

d) Försålda livsmedel betalas enligt taxa som fastställes av flottiljchefen.
Taxa ändras månadsvis i efterskott med hänsyn till inträffade förändringar
i anskaffningspris. Avskrift av taxa insändes till flygförvaltningen. För
livsmedel från central anstalt tillämpas arméförvaltningens intendenturavdelnings
respektive marinförvaltningens prislista. Försäljningspris å öv -

64

riga livsmedel erhålles genom att till anskaffningspriset lägga förrådshållnings-
m. fl. kostnader. Dessa uppgår för ost och potatis till minst 10 procent,
för övriga livsmedel till minst 5 procent.

e) Likvid erlägges medelst avdrag på lön enligt lista som uppgjorts av
ombudet. Å listan må jämväl upptagas ombudets provision.

Flottiljs personal får endast efter eget åtagande och på icke tjänstetid
utnyttjas för distribution av försålda livsmedel från ombud till köpare.

Frågan om försäljning av proviant från kronans förråd till enskilda har
tidigare vid ett par tillfällen varit föremål för riksdagens revisorers uppmärksamhet.

1936 års revisorer påtalade sålunda vissa förhållanden i samband med
den vid marinens proviantbodar bedrivna försäljningsrörelsen. Enligt vad
revisorerna därvid framhöll finge huvudsyftet med den personalen beviljade
rätten att från kronans förråd och anstalter utbekomma proviant och
andra artiklar anses ha varit att bringa i sagda förråd ingående varor i
omsättning samt att i tider av varuknapphet förse personalen med vissa
nödvändighetsartiklar. Med hänsyn till rörelsens betydande omfattning syntes
det emellertid revisorerna, som om proviantbodarnas främsta ändamål
hade blivit att tillgodose marinens personal med varor till lägre priser än
i den allmänna detaljhandeln förekommande. Revisorerna fann det även
otillfredsställande, att vapenföra värnpliktiga kommenderades att biträda
vid försäljningen samt alt kronan till en del belastades med de av rörelsen
föranledda omkostnaderna. Revisorerna förklarade sig likväl icke vilja
närmare ingå på frågan, huruvida den militärpersonalen tillförsäkrade förmånen
att av kronans förråd utbekomma vissa artiklar kunde anses lämplig,
då det finge förutsättas att denna fråga komme under omprövning i samband
med den inom 1936 års lönekommitté pågående avlöningsrevisionen.

I sitt i ärendet avgivna remissutlåtande anförde marinförvaltningen inledningsvis
följande.

Statsrevisorerna synas antaga att den personalen tillkommande rätten
att mot ersättning uttaga proviant från kronans förråd ursprungligen tillkommit
med tanke på att omsättningen av förråden därigenom skulle befordras
och att vid knapp tillförsel underlätta personalens livsmedelsanskaffning.
Marinförvaltningen veterligt har emellertid, vad marinen angår,
omsättningssynpunkten icke haft något inflytande, medan däremot tiden
för förmånens första tillkomst — år 1915 — antyder att svårigheterna under
kristiden att anskaffa vissa livsmedel varit den närmaste anledningen
till att nämnda förmån kom till.

I vilket fall som helst har rätten i fråga, icke minst sedan densamma —
därtill utvidgad att omfatta jämväl andra nyttigheter än proviant — influtit
i de av Ivungl. Maj:t och riksdag fastställda avlöningsreglementena,
kommit att uppfattas såsom en betydelsefull del av de förmåner staten
tillförsäkrat personalen såsom lön för dess arbete. På grund av att den
kontanta lönen i allmänhet är knappt tillmätt har nämnda förmån för alla
dem, som äro i tillfälle att utnyttja densamma, i verkligen också blivit
en uppskattad hjälp.

65

Marinförvaltningen förklarade sig emellertid dela revisorernas uppfattning
i vissa redovisningsfrågor m. in. Generella bestämmelser för proviantbodarnas
verksamhet skulle därför utfärdas under beaktande av de av
revisorerna anförda synpunkterna. I avvaktan härpå hade marinförvaltningen
genom cirkulärskrivelse till vederbörande myndigheter dels fäst
deras uppmärksamhet på olämpligheten av att använda vapenföra värnpliktiga
i proviantbodarna, dels anbefallt effektiv kontroll beträffande inköpsrätten
i den mån dylik icke redan utövades, dels föreskrivit att utförsäljningspriserna
skulle i möjligaste mån anpassas efter självkostnaderna
ävensom att alla med rörelsen förenade kostnader skulle påläggas rörelsen.

Den förevarande frågan berördes sedermera av 1936 års lönekommitté i
dess den 23 december 1938 avgivna betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente (SOU 1938:55). Kommittén sade sig därvid av en i
ämnet verkställd utredning ha bibragts den uppfattningen, att den förmån
om vilken här vore fråga i allmänhet icke kunde anses representera någon
mera avsevärd ekonomisk fördel för personalen vid försvarsväsendet. Med
hänsyn härtill syntes anledning icke föreligga att betrakta densamma ur
synpunkten av något samband med en lönebestämning för den militära
personalen. Att generellt sammankoppla en eventuell rätt för personalen
till rekvisitioner ur kronans förråd med lönebestämningar eller med avlöningsföreskrifternas
utformning syntes därför icke vara påkallat. Lönekommittén
fann det icke erforderligt eller lämpligt att i avlöningsreglementet
intaga några bestämmelser om ifrågavarande löneförmån. Frågan om
bibehållande eller avskaffande av nämnda förmån borde enligt kommitténs
mening göras till föremål för överväganden utan samband med lönefrågan.
Kommittén sade sig vid sådant förhållande sakna anledning att för egen
del intaga någon bestämd ståndpunkt eller utarbeta något förslag i detta
hänseende. Med avseende å försäljningen av proviant ur kronans förråd
hade kommittén av den verkställda utredningen fått det allmänna intrycket,
att den på denna punkt framställda kritiken överdrivit frågans betydelse
samt att befogade anledningar till anmärkning mot bristande kontroll
knappast kunde sägas föreligga. Erfarenheten hade dock visat, att denna
försäljning kunde giva anledning till friktioner, och det vore vidare tydligt,
att densamma i viss mån medförde ökat arbete för förvaltningspersonalen.
Ur nämnda synpunkter kunde goda skäl anföras för ett avskaffande av
denna försäljningsverksamhet.

I propositionen nr 245 till 1939 års riksdag framhöll föredragande departementschefen,
att vad lönekommittén sålunda anfört och föreslagit av
de hörda myndigheterna i huvudsak hade lämnats utan erinran. För egen
del förklarade sig departementschefen kunna instämma i de synpunkter,
åt vilka lönekommittén givit uttryck vid behandlingen av förevarande spörsmål.
Detta uttalande biträddes av riksdagen.

5 Rev. berättelse ang. statsverket är 1953. /.

66

Frågan togs ånyo upp av 1942 års revisorer. Under hänvisning bl. a. till
vad 1936 års lönekommitté anfört i ämnet hävdade revisorerna därvid den
meningen, att den militärpersonalen tillförsäkrade förmånen att få inköpa
proviantartiklar från kronans förråd icke borde bibehållas.

Revisorernas förslag avstyrktes av vederbörande militära myndigheter.
Sålunda framhölls bl. a., att den ifrågavarande förmånen hade viss ekonomisk
betydelse särskilt för de lägst avlönade befattningshavarna. För den
personal som vore bosatt vid eller i omedelbar närhet av kasernerna eller
som tjänstgjorde å mera avsides belägna platser hade inköpsrätten dessutom
ett avsevärt praktiskt värde. Försäljningsverksamheten medförde ej
heller några merkostnader för kronan. Den ökade omsättning av livsmedlen
som därigenom uppkomme vore däremot en mycket betydande
fördel.

Revisorernas förslag föranledde icke något särskilt uttalande från riksdagens
sida.

Med hänsyn till vad i ärendet sålunda förevarit har årets revisorer funnit
det vara av intresse att närmare undersöka omfattningen av den försäljningsverksamhet
som f. n. förekommer inom försvaret. Därvid införskaffade
upplysningar ger vid handen följande.

Totala värdet av de vid arméns truppförband under sistförflutna budgetår
till enskilda försålda proviantartiklarna uppgår till drygt 500 000 kronor.
Vid något mindre än halva antalet förband har dock sådan försäljning över
huvud taget icke skett. Verksamhetens omfattning varierar också rätt avsevärt
mellan olika förband. Fördelningen av nyssnämnda summa framgår
närmare av nedanstående sammanställning, vari de olika beloppen angivits
i jämna krontal.

Förband	Försälj ningsbelopp	Förband	Försäljningsbelopp
13.........	12 308	A 6.........	8 004
A 7.........
T d	9 400 36 428	10 190
15.........	A 8.........	6 5538
Lv 1........
18.........	15 868	26 620
Lv 2........
I 11........	4 1821	14 216
I 14........	12 634	53 798
117........	1 226	5 506
I 18........	11 669	21 422
I 19........	59 345	817
I 20........	17 151	27 251
TI ........
I 21........	34 636	5 012
T 3 ........
P 9	11 280 19 685	21 524
P 3 ........	T 4 ........	14 236
A 4.........	40 200	S:a kronor	501161

1 Försäljningsverksamheten har numera upphört.

2 Försäljningsverksamheten började den 1 mars 1953.

67

Av de lämnade uppgifterna framgår vidare, att de provisioner som vederbörande
proviantombud åtnjuter företer stora inbördes skiljaktigheter. Den
högsta provision som utgått är 12 och den lägsta 4 procent. I flertalet fall
stannar ersättningen vid 6 å 8 procent.

För att närmare belysa verksamhetens karaktär har i nedanstående tablåer
sammanställts uppgifter å dels den försålda mängden av vissa varor
under sistförflutna budgetår vid respektive Norrbottens regemente, Norrlands
artilleriregemente och Stockholms luftvärnsregemente, dels för dessa
varor erlagda å-priser (inkl. ombudets provision), dels ock motsvarande i

Norrbottens regemente.

Varuslag	Kvantitet (kg)	Försäljningspris (kr.)	Marknadspris (kr.)
Vetemjöl ..................	3 523	0,92	1,13
Risgryn ...................	613	1,67	2,60
Strösocker.................	2 463	1,24	1,28
Bitsocker..................	1 960	1,30	1,39
Smör......................	351	7,10	7,00
Margarin ..................	2 729	3,50	4,00
Falukorv...................	699	3,62	4,50
Kokt medvurst.............	530	3,89	5,10
Rostat kaffe................	672	10,58	12,60

Norrlands artilleriregemente.

Varuslag	Kvantitet (kg)	Försäljningspris (kr.)	Marknadspris (kr.)
	4 970	0,89	1,08
	559	1,63	2,30
	4 473	1,21	1,26
	2 687	1,26	1,36
	430	6,78	6,90
	2 718	3,39	4,00
	497	3,83	4,20
Kokt medvurst.............	216	4,39	4,80

Stockholms luftvärnsregemente.

V aruslag	Kvantitet (kg)	Försäljningspris (kr.)	Marknadspris (kr.)
	4 089	0,90	1,05
	358	1,64	2,00
	2 655	1,22	1,25
	1 534	1,27	1,30
	431	6,85	6,90
	1 597	3,42	4,00
	651	3,53	4,40
	311	5,86	6,70
	344	5,30	6,60
Rostat kaffe................	1 089	10,39	13,20

68

respektive Boden, Östersund och Norrtälje gällande marknadspriser. De
angivna priserna hänför sig i samtliga fall till läget den 1 maj 1953. En
viss reservation torde få göras för eventuellt förekommande kvalitetsskillnader.

I vissa fall förekommer att i samband med högtider försäljning sker av
varor som eljest icke plägar tillhandahållas av vederbörande proviantmagasin.
Såsom exempel härpå må lämnas följande uppgifter, avseende viss
del av försäljningen vid Norrbottens regemente under december månad
1952. Det i tabellen angivna priset inkluderar icke den proviantombudet
tillkommande provisionen.

Artikelslag	Enhet	Kvantitet	ä-pris kr.
Apelsiner..................	kg	360,0	1,53
Bananer...................	»	32,0	2,03
Äpplen....................	»	300,0	1,32
Hasselnötter................	»	40,0	2,73
Krakmandel ...............	»	21,0	2,84
Valnötter..................	»	23,5	2,37
Rouletter..................	»	50,0	10,81
Konfektrussin..............	pkt	175,0	0,95
Fikon.....................	»	180,0	0,74
Vaniljpraliner..............	kg	5,0	7,21
Smörbönor.................	»	5,0	5,77
Polkakuddar...............	»	25,0	4,33
Karameller.................	»	45,0	7,21
Pressylta...................	»	69,5	5,78
Vörtbröd...................	»	107,0	1,21

Såsom tidigare framhållits har vid något mindre än hälften av samtliga
arméförband försäljning av proviant till enskilda över huvud taget icke
skett under sistförflutna budgetår. I flertalet fall har anledningen härtill
uppgivits vara, att med hänsyn till den låga provisionsersättning som kunnat
erbjudas vederbörande proviantombud ingen velat åtaga sig det därmed
förbundna arbetet. Vid åtskilliga förband har även förelegat brist på för
ändamålet lämpliga lokaler.

Försäljningsverksamhet av nu avsett slag förekommer inom marinen
vid Norrlandskustens marindistrikt i Härnösand (MDN), Sydkustens marindistrikt
i Karlskrona (MDS) och Västkustens marindistrikt i Göteborg
(MDV) samt vid Stockholms kustartilleriförsvar i Vaxholm (SK) och Gotlands
kustartilleriförsvar i Fårösund (GK). Verksamheten vid de tre marindistrikten
omfattar såväl flottans som kustartilleriets personal å respektive
orter. Såsom tidigare närmare berörts har i Karlskrona för ändamålet
inrättats en särskild proviantbod. Å övriga orter sker försäljningen från
vederbörande proviantförråd. Värdet av de försålda proviantartiklarna har
under sistförflutna budgetår uppgått till ca 1,6 miljoner kronor med den
fördelning på olika organisationsenheter som framgår av nedanstående
tablå, vari beloppen angivits i jämna krontal.

69

Marindistrikt resp. KA-försvar	Försälj ningsbelopp
MDN.............	66 282
MDS.............	1010 7471
MDV ............	349 001
SK...............	161 676
GK..............	44 903
Summa kronor	1 632 609

1 Av detta belopp hänför sig kr. 587 073 till varor som
utlämnats från proviantförrådet, kr. 64 923 till varor som
utlämnats från kronobageriet och kr. 358 751 till varor som
utlämnats från köttcentralen med charkuteri.

För ytterligare belysning av verksamhetens omfattning har i efterföljande
tablå sammanställts uppgifter å i Karlskrona, Göteborg och Vaxholm försålda
kvantiteter av vissa varor.

Varuslag	Enhet	MDS	MDV	SK
Hårt delikatessbröd..............	kg	504	1 091,5
Hårt spisbröd...................	»	366	1 678,5	1556
VR-bröd .......................	St	8 220	824	—
Långfranska ....................	»	26 277	519	—
Vetemjöl .......................	kg	35 150	11 102	11 283
Havregryn......................	»	4 870	1075	775,5
Risgryn ........................	»	2 250	1053	613
Konserverade morötter...........	V,-brk	3 412	5 732	1 753
Konserverade ärter ..............	»	8 986	10 087	2 903
Champinjonsoppa................	Vi-brk	783	1 6551	515
Apelsinsaft .....................	1	4 385	1567	1417
Snabbkräm......................	kg	699	636	—
Ananaskonserver ................	Vi-brk	2 378	2 491	1 137
Persikokonserver ................	»	1 541	1 197	848
Övriga fruktkonserver............	»	1 232	1064	857
Margarin .......................	kg	38 544	12 067	7 370
Smör...........................	»	16 700	7 594	1256
Ost.............................	»	7 444	6 381	2 717
Fiskbullar ......................	brk	1 220	2 261	830
Gaffelbitar......................	»	6 572	4 639	1 883
Herring.........................	»	7 150	1435	1485
Sardiner........................	»	2 660	5 342	2 510
Falukorv........................	kg	3 282	2 484	997
Fläskkorv.......................	»	6 682	3	730
Kokt och rökt medvurst..........	»	4 354	1466	560
Wienerkorv.....................	»	5 183	585	458
Köttkonserver ..................	brk	2 202	2 341	3 752
Salt............................	kg	4 896	1 214	854
Bitsocker.......................	»	25 590	8 945	6 455
Strösocker ......................	»	45 160	21 225	12 398
Kakao..........................	»	1 326	417	397
Rostat kaffe.....................	»	4 890	3 288	310
Tc .............................	»	5 412	415	99

1 12 burkar å 750 g och 1 643 burkar ä 300 g.

70

I efterföljande tablå har vidare sammanställts kvantitetsuppgifter å vissa
varor, vilka försålts allenast vid proviantboden i Karlskrona.

Varuslag	Enhet	Antal
Ankarstock..............	St	14 821
Grovt bröd..............	»	17 886
Kungsbröd .............	»	22 613
Kaifebulle...............	»	21 040
Korintmuffins...........	»	5 275
Margarin ...............	»	4 638
Wienerbröd.............	»	29 495
Fläskkotletter...........		6 516
Fläsklägg...............	»	4 020
Fläsksida...............	»	9 298
Benfri skinka............	»	6 475
Bacon..................	»	2 132
Rökt rullskinka..........	»	1 572
Kalvbringa .............	»	1 214
Kalvstek ...............	»	1 755
Fransyska med ben......	»	9 694
Innanlår av oxe..........	»	1 298
Ytterlår av oxe..........	»	3 527
Köttfärs................	»	7 945
Kalvlever...............	»	1 384
Oxlever.................	»	1 335

Vid proviantboden förekommer försäljning jämväl av glödlampor.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att vid de båda ovannämnda
kustartilleriförsvaren numera skett viss reducering av det antal varor som
saluföres vid vederbörande proviantförråd. Färskvaror såsom smör, margarin,
mjukt bröd och ost har sålunda undantagits från försäljning,
enär sådan ansetts böra få förekomma endast i fråga om rena magasinsvaror.

Såsom av de tidigare återgivna bestämmelserna framgår har den viss
militär personal tillkommande rätten att inköpa proviantartiklar från kronans
förråd avseende å jämväl vederbörandes hushållsmedlemmar. Vissa
kvantitetsinskränkningar gäller dock; såsom exempel må här nämnas, att
i den prislista som fastställes för marinens proviantbod i Karlskrona även
angives den för vederbörande proviantartikel medgivna maximikvantiteten
per person och månad. Revisorerna har funnit det vara av intresse att i
fråga om vissa varor jämföra storleken av de vid nyssnämnda proviantbod
medgivna årskvantiteterna för en familj om fyra personer med de kvantiteter
av samma varuslag som enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex
förbrukas under ett år av den s. k. normalfamiljen. De därvid erhållna jämförelsetalen
har sammanställts i efterföljande tablå. Uppgifterna om normalfamiljens
förbrukning grundar sig på beräkningar som enligt revisorernas
önskan utförts inom socialstyrelsens statistiska byrå.

71

V aruslag	Enhet	Vid MDS medgiven högsta kvantitet per år för familj om fyra personer	Normalfamilj ens beräknade förbrukning per år
Matfett..........................	kg	216,0	87,3
Ägg.............................	»	72,0	42,7
Fläsk och kött1...................	»	96,0	85,8
Korv och blodpudding1............	»	96,0	58,0
Fiskbullar .......................	7,-brk	144,0* i 2	6,8
Salt sill..........................	kg	144,0	11,3
Ansjovis.........................	7,-brk	72,0*	11,6
Vetemjöl ........................	kg	72,0	112,3
Rågsiktmjöl .....................	»	14,4	23,3
Makaroner.......................	»	9,6	3,7
Mjukt matbröd och kaffebröd1......	»	384,0	150,3
Hårt bröd1 ......................	»	168,0	27,4
Kaffe............................	»	24,0	13,6
Te..............................	»	9,6	0,4
Kakao...........................	»	9,6	2,6
Salt.............................	»	9,6	3,5
Gula ärter........................	»	24,0	14,7
Hushållsärter.....................	7,-brk	144,02	20,9
Apelsinmarmelad.................	kg	24,0	14,9
Hallonsylt.......................	»	24,0	4,5

1 De i angivna varugrupp ingående sortimenten är icke fullt identiska i de båda jämförda
fallen.

2 48 ''/j-burkar och 48 1/1-burkar.

Såsom ytterligare exempel må nämnas, att en normalfamilj om fyra personer
kan vid proviantboden i Karlskrona inköpa bl. a. följande kvantiteter
per år, nämligen 384 1/l-burkar och 192 1/2-burkar konserverade
grönsaker av olika slag, 288 1 saft, 144 kg sylt, snabbkräm och fruktmos,
288 1/1-burkar och 48 1/2-burkar fruktkonserver samt 672 1/1-burkar och
288 l/2-burkar köttkonserver. På något undantag när är dessa varuslag
över huvud taget icke medtagna bland de livsmedel som ligger till grund
för beräkningen av den s. k. normalfamiljens hushållsutgifter.

Prissättningen å de från vederbörande proviantmagasin utlämnade varorna
har tidigare skett efter något varierande grunder. Fr. o. m. den 1 juli

i år tillämpas emellertid vid samtliga marina enheter de provisoriska före skrifter

i ämnet som utfärdats av marinförvaltningen och för vilka en
redogörelse lämnats i det föregående. Att märka är att till skillnad från
armén och flygvapnet något system med s. k. proviantombud icke förekommer
inom marinen; härav följer att den enskilde köparen har att
erlägga de enligt vederbörliga taxor utgående priserna utan särskild provisionsförhöjning.
I de för proviantboden i Karlskrona fastställda priserna
ingår dock, som tidigare framhållits, ett extra pålägg av i genomsnitt
10 procent. Å andra sidan är det pris som proviantboden får betala för de
från proviantförrådet inköpta varorna något lägre än det pris som debiteras
enskilda vid direktförsäljning från sådant förråd.

72

I nedanstående tablå är sammanställda prisuppgifter å vissa varor som
kan inköpas vid proviantboden i Karlskrona (MDS) respektive vid proviantförråden
i Göteborg (MDV) och Vaxholm (SK). Priserna avser läget den
1 maj 1953, för SK dock den 7 maj 1953. Beträffande SK är vidare att
märka, att försäljning av bl. a. charkuterivaror upphört efter den 30 april
1953, varför prisuppgifterna för de i tablån angivna korvsorterna avser
läget den 29 april 1953. För jämförelses skull har även medtagits de vid
samma tidpunkt i den allmänna handeln gällande priserna å respektive
orter.

Varuslag	Enhet	MDS:s pris	Mark- nads- pris	MDV :s pris	Mark- nads- pris	SK:s pris	Mark- nads- pris
Havregryn........	kg	0: 88	1: 29	0: 85	0: 92	0: 87	1: -
Risgryn ..........	»	1: 75	2: 35	1: 60	2: 60	1: 64	2: 40
Vetemjöl .........	»	0: 92	1: 12	0: 90	1: -	0: 89	1: 03
Morötter .........	Vs-brk	0: 65	0: 80	0: 55	1: 40	0: 56	0: 80
Hushållsärter......	» .	0: 90	1: 05	0: 70	1: 05	0: 63	1: 05
(jaffelbitar........	250 gr	1: -	1: 45	0: 80	1: 42	0: 84	1: 60
Smör.............	kg	6: 55	6: 90	6: 50	6: 90	6: 57	6: 85
Margarin .........	»	3: 65	4: -	3: 40	4: -	3: 26	4: -
Falukorv..........	»	3: 40	4: -	3: 60	4: 20	3: 12	4: 50
Fläskkorv .........	»	3: 10	3: 70	3: 20	3: 80	2: 71	3: 60
Rökt medvurst ...	»	5: 90	7: 50	6: -	8: -	5: 82	8: 70
Wienerkorv.......	»	5: 25	6: 10	6: -	7: -	5: 08	7: 60
Bitsocker.........	»	1: 23	1: 40	1: 15	1: 32	1: 13	1: 28
Strösocker ........	»	1: 15	1: 25	1: 05	1: 19	1: 07	1: 21
Rostat kaffe.......	»	11: -	12: 50	9: 80	12: 55	9: 92	12:40
Ananas...........	Vi-brk	2: 50	3: 80	2: 10	3: 20	2: 12	3: 95
Persikor..........	»	2: 40	3: 60	2: 10	3: 10	2: 13	3: 55

Beträffande vissa allenast vid proviantboden i Karlskrona försålda varor
må följande prisuppgifter lämnas, allt angivet i kronor per kg.

Varuslag	Proviantbodens pris	Marknads- pris
Fläsk, färskt:
Kotletter.........	6: -	7: 20
Lägg.............	2: -	2: 20
Sida..............	4: 55	4: 70
Benfri skinka......	5: 50	6: 20
Fläsk, rökt:
Sidfläsk, bacon ....	5: 75	6: -
Rullskinka........	6: 75	8: -
Kalvkött, färskt:
Bringa ...........	5: 80	6: 40
Stek .............	7: -	7: 80
Nötkött, färskt:
Fransyska, med ben	5: 70	6: 80
» benfri . .	6: 90	8: 10
Innanlår..........	7: 10	9: -
Ytterlår..........	5: 50	6: -

73

Även vid örlogsbasen i Stockholm har tidigare funnits organiserad en
särskild proviantbod, som hade till ändamål att i enlighet med gällande
reglementsföreskrifter mot kontant ersättning tillhandahålla marinens personal
sådana proviantartiklar som inginge i marinens proviantförråd eller
vore föremål för återkommande leveranser till marinens matinrättningar.
Den förmån som personalen därigenom erhöll var sålunda inskränkt till
att omfatta försäljning endast av ett begränsat antal varuslag, huvudsakligen
s. k. magasinsvaror. Då emellertid enligt vad som uppgivits för revisorerna
ett allmänt önskemål förefanns från personalens sida, särskilt från
på Skepps- och Kastellholmarna boende befattningshavare, att äga tillgång
till ett distributionsorgan som kunde tillhandahålla jämväl övriga förnödenheter
inom ett rimligt avstånd från boplatsen, bildades vid Stockholms
örlogsstation den 12 juni 1937 Flottans handelsförening i Stockholm u. p. a.
med ändamål att mot kontant betalning tillhandahålla föreningens medlemmar
livsmedel och andra förnödenheter samt driva verksamhet som
åsyftas i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Medlemsantalet utgjorde vid
bildandet 319 personer och uppgår numera till 1 000 å 1 100. Med anledning
härav avvecklades fr. o. m. den 1 februari 1938 flottans dittillsvarande
proviantbod i Stockholm. Enligt i kungl. brev den 23 december 1937 meddelade
bestämmelser togs proviantbodens kontanta behållning därvid i anspråk
för vissa reparationsarbeten in. m. inom handelsföreningens av kronan
förhyrda lokaler, varjämte varulagret på särskilt angivna villkor överläts
på handelsföreningen.

Inom flygvapnet har under sistförflutna budgetår försäljning av proviant
till enskilda skett vid ungefär två tredjedelar av samtliga flottiljer
(motsvarande). Försäljningssumman uppgår till icke fullt 250 000 kronor.
Fördelningen på olika förband framgår av nedanstående sammanställning,
vari beloppen angivits i jämna krontal.

Förband	Försäljningsbelopp
F 2 ..............	14 652
F 3 ..............	9 476
F 4 ..............	51 499
F 5 ..............	2 1001
F 6 ..............	11 245
F 7 ..............	17 595
Fil .............	22 415
F 14 .............	28 383
F 15 .............	1 4591
F 16 .............	26 008
F 17 .............	11 179
F 18 .............	21 943
F 21 .............	26 189
Summa kronor	244 143

1 Försäljning har skett allenast under månaderna juli—-september.

74

Försäljningsprovisionen till proviantombuden synes på något undantag
när ha utgått med 5 procent. Såsom exempel på verksamhetens närmare
karaktär torde få hänvisas till efterföljande tablå, avseende vissa vid Upplands
flygflottilj försålda proviantartiklar av sådant slag som allmänt begagnas
inom de enskilda hushållen. De angivna priserna avser läget den
1 maj 1953.

Varuslag	Kvantitet (kg)	F örsälj ningspris (kr.)	Marknadspris (kr.)
Bruna bönor...............	76,5	1: 16	2: 10
Risgryn ...................	195,0	1: 63	2: 60
Vetemjöl ..................	2 710,0	0: 89	1: 05
Makaroner.................	105,0	1: 26	1: 66
Strösocker.................	3 350,0	1: 21	1: 25
Bitsocker..................	1 085,5	1: 26	1: 30
Margarin ..................	2 493,0	3: 39	4: —
Fiskbullar .................	276,01	0: 84	2: —
Rostat kaffe................	461,5	10: 29	12: 40

1 Burkar.

Slutligen må nämnas, att försäljning av proviant till enskilda även förekommer
vid vissa militära skolor m. m. Revisorerna har dock icke funnit
erforderligt att här intaga några uppgifter om denna försäljning.

Revisorernas uttalande. Enligt i vederbörliga förvaltningsreglementen
meddelade föreskrifter äger viss vid försvaret tjänstgörande personal rätt
att mot ersättning utbekomma proviantartiklar från kronans förråd. I
denna förmån inbegripes jämväl de i vederbörandes hushåll ingående medlemmarna.
De priser som tillämpas vid denna försäljning ligger som regel
avsevärt under de i den allmänna marknaden gällande.

Såsom den av revisorerna verkställda undersökningen utvisar, är den här
ifrågavarande verksamheten av relativt betydande omfattning. Det sammanlagda
försäljningsbeloppet under sistförflutna budgetår uppgick sålunda
till ca 2,4 miljoner kronor. Därvid är emellertid att märka, att vid
ett stort antal förband och motsvarande militära enheter någon försäljning
över huvud taget icke ägt rum. Av de i det föregående lämnade uppgifterna
framgår vidare, att verksamhetens omfång starkt varierar mellan olika
försvarsgrenar. Av det ovan angivna beloppet hänför sig sålunda drygt 68
procent till försäljning inom marinen. De inbördes skiljaktigheterna mellan
olika förband (mostvarande) är även avsevärda. Den utan gensägelse
mest omfattande försäljningen förekommer vid örlogsbasen i Karlskrona,
där eu särskild proviantbod inrättats. Omsättningen vid denna uppgick
under sistförflutna budgetår till över 1 miljon kronor.

Då förevarande spörsmål tidigare varit uppe till behandling, har från
militärt hall sasom motiv för inköpsrättens bibehållande framför allt hävdats,
att genom försäljningsverksamheten en önskvärd förrådsomsättning

75

kunnat komina till stånd. Denna synpunkt har tillmätts särskilt värde i
fråga om den vid proviantboden i Karlskrona bedrivna affärsrörelsen.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat anses av chefen för intendenturförvaltningen
i Sydkustens marindistrikt nämnda proviantbod alltjämt
vara nödvändig för att det till marindistriktet knutna proviantförrådet skall
kunna hålla ett för mobiliseringsändamål tillräckligt omfattande lager.

Självfallet ökas kronans lagringsmöjligheter, därest i vederbörande proviantförråd
ingående artiklar fortlöpande omsättes genom försäljning till
enskilda. I vad mån denna omständighet har någon avgörande betydelse för
beredskapen på förevarande område synes dock oklart. Såsom tidigare
framhållits förekommer vid ett stort antal militära enheter över huvud
taget icke någon sådan försäljning. Det saknas emellertid anledning antaga,
att omsättningsbehovet skulle vara mindre vid här ifrågavarande förråd än
vid andra. Därtill kommer att försäljningen, där den sker, i allmänhet omfattar
icke endast rena magasinsvaror utan även färskvaror, vilka icke
lagerhälles utan kontinuerligt upphandlas genom vederbörande lokalmyndigheters
försorg. Av de revisorerna tillställda handlingarna framgår vidare,
att försäljning stundom sker av varor som icke alls ingår i den militära
utspisningsstaten. Vad särskilt förhållandena i Karlskrona beträffar må
erinras om att den därstädes befintliga proviantboden, i motsats till övriga
försäljningsställen, bedrev sin verksamhet jämväl under tiden för det senaste
världskriget, oaktat enligt ovan refererade tankegång av densamma
tillhandahållna varor då borde ha tagits i anspråk av vederbörliga i och för
den förstärkta försvarsberedskapen organiserade militära styrkor. I detta
sammanhang torde slutligen böra uppmärksammas, att försvarets livsmedelsförsörjning
i händelse av krig numera i allt större utsträckning
avses skola baseras på ett system med s. k. leveranskontrakt, vilket i hög
grad minskat behovet av särskild fredslagerhållning i militär regi.

Det har vidare gjorts gällande, att den nu ifrågavarande försäljningsverksamheten
icke skulle medföra några merkostnader för kronan. Även på
denna punkt synes emellertid delade meningar kunna råda. Härvidlag må
erinras om att prissättningen å de artiklar som utlämnas från vederbörande
förråd för försäljning till enskilda icke sker efter enhetliga grunder. Inom
armén ökas sålunda i förevarande fall varans återanskaffningspris med
10 öre per kg eller med lägst 5 procent. Detsamma synes gälla inom flygvapnet.
Vid marinen däremot förhöjes återanskaffningspriset med dels ett
tillägg av 10 procent och dels ett tillägg av 5 öre per kg, dock att vid
utlämning till proviantboden i Karlskrona nämnda pris ökas med allenast
8 procent. För rådsomkostnaderna torde emellertid i nu angivna fall vara
ungefär lika stora. Oberoende av huruvida förrådsomkostnadspåläggen
kan anses korrekt beräknade eller ej synes emellertid kronan icke erhålla
någon som helst gottgörelse för det omfattande administrativa merarbete
som försäljningsverksamlieten medför. Att denna handelsrörelse ställer

76

icke obetydliga anspråk på de i och för sig knappa förrådsutrymmena är
vidare uppenbart. Av ett flertal arméförband har också lämnats den upplysningen,
att någon försäljningsverksamhet av nu åsyftat slag icke kunnat
organiseras på grund av lokalbrist.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter kan det sålunda synas
tveksamt, om försäljningen av proviant till enskilda är av något speciellt
intresse för kronans vidkommande. Den ifrågavarande inköpsrätten torde
snarare få sägas ha karaktären av en förtäckt löneförmån. Vid frågans
tidigare behandling har också hävdats, att denna rätt skulle vara en betydelsefull
del av de förmåner staten tillförsäkrat vederbörande personal
såsom lön för dess arbete. Denna synpunkt kan möjligen tänkas ha haft ett
visst berättigande i äldre tider med för den militära personalen relativt
ogynnsamt löneläge. Förhållandena härutinnan har emellertid numera i
hög grad förändrats. Genom den senaste tjänsteförteckningsrevisionen har
sålunda nämnda personal erhållit en löneställning som på intet vis är
sämre än den övriga statstjänstemän uppnått. Därtill kommer att inom
statsförvaltningen en allmän löneförbättring skett under senare år. I anslutning
härtill har vidare den principen alltmer befästs, att särskilda naturaförmåner
icke bör utgå vid sidan av den kontanta penninglönen. I detta
sammanhang kan ej heller helt bortses från den fara för missbruk som nu
berörda inköpsrätt innebär.

Såsom av marinförvaltningens i det föregående återgivna uttalande
framgår, torde den nu ifrågavarande försäljningsverksamheten ursprungligen
ha föranletts av de speciella kristidssvårigheter som var rådande
under första världskriget. Sedan dessa svårigheter övervunnits har andra
omständigheter kommit att åberopas såsom skäl för verksamhetens fortsatta
bestånd. Såsom revisorerna med det ovan anförda velat visa, synes
emellertid värdet av dessa skäl numera i flera avseenden vara tveksamt.
Med hänsyn härtill bör enligt revisorernas mening frågan om den försvarets
personal tillkommande rätten att mot ersättning utbekomma proviantartiklar
från kronans förråd upptagas till omprövning.

Reservation

av herr Hällgren som anfört följande:

b rågan om försäljning av proviantartiklar från kronans förråd till de
vid försvaret anställda samt inköpsrättens betraktande som en löneförmån
framfördes av 1936 års revisorer.

I sitt betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente upptog
1936 års lönekonunitté frågan till behandling.

Lönekommittén förklarade, att från privata köpmannaorganisationers
sida hade vid upprepade tillfällen framhållits såsom ett önskemål, att
frågan om den statliga detaljhandel, som förekonune inom försvarsväsen -

77

det, måtte göras till föremål för närmare övervägande och att den personalen
tillförsäkrade rätten att utbekomma proviantartiklar från kronans
förråd och inrättningar måtte bringas till upphörande.

Av vad de hörda myndigheterna anfört hade lönekommittén bibragts den
uppfattningen, att den förmån, om vilken här vore fråga, i allmänhet icke
kunde anses representera någon mera avsevärd ekonomisk fördel för personalen
vid försvarsväsendet. Rätten till inköp av proviant torde stundom
-— väsentligen beroende på lokala förhållanden — ha inneburit en viss
lättnad för en del av personalen, men möjligheterna till utnyttjande av
denna rätt hade varit ganska ojämn. Dess ekonomiska värde syntes under
alla förhållanden ha varit tämligen obetydligt.

Med hänsyn härtill syntes anledning icke föreligga att betrakta ifrågavarande
förmån ur synpunkten av något samband med en lönebestämning
för den militära personalen. Så hade veterligen ej heller tidigare varit förhållandet.

En eventuell möjlighet att rekvirera vissa förnödenheter borde emellertid
icke, lika litet som de vid vissa affärsverk f. n. förekommande s. k. förmånerna
av mindre värde (för telefon vid telegrafverket, fria resor vid statens
järnvägar, fri elektrisk belysning vid statens vattenfallsverk), betraktas såsom
avlöningsförmån.

Detta godtagna lönekommitténs betraktelsesätt kan givetvis även vara
berättigat i fråga om de vid försvaret kollektivt anställda som efter bedömande
av sin fackliga organisation tilldelats inköpsrätt.

Även 1942 års revisorer framförde den uppfattningen, att den militärpersonalen
— huvudsakligen under fredstid — tillförsäkrade förmånen att
få inköpa proviantartiklar från kronans förråd icke borde bibehållas.

Samtliga chefer för de olika försvarsgrenarna — för marinen icke minst
i försvarets eget intresse — avstyrkte revisorernas hemställan. Framställningen
föranledde icke heller till någon riksdagens åtgärd.

Då nu riksdagens revisorer upptagit ärendet till förnyad omprövning, då
proviantbodar förefinnes i Göteborg och Karlskrona, då med hänsyn till
marina och militära anläggningar förrådshållningen och därmed även försäljningen
i proviantbod är störst i Karlskrona, har från chefen för intendenturförvaltningen
i Sydkustens marindistrikt inhämtats vissa uppgifter.

Av dessa framgår att försäljningen av livsmedel vid proviantboden i
Karlskrona sker mot kontantersättning av varor från marinens proviantförråd
och kronans livsmedelsindustrier, bageri och charkuteri. Vid varornas
utlämnande till försäljning göres vissa pristillägg å anskaffningspriset
som för förrådets vidkommande uppgår till 8 procent. Vid varornas försäljning
i proviantboden tillkommer ytterligare 10 procent för omkostnader,
tillsammans 18 procent. Härav framgår att kronan icke har några
.särskilda kostnader för denna försäljning, då pristillägget bekostar personal
och lokalhyra. Skälet för verksamheten är icke att tillhandahålla varor

78

till fördelaktiga priser för marina personalen utan att kunna omsätta de
varor som måste förrådshållas å platsen för utrustandet av landsförband,
fartyg och andra anstalter, som i Karlskrona och det marina försvarsområdet
i övrigt skall utrustas vid försvarsberedskap eller mobilisering. Förbanden
är såväl flottans, kustartilleriets som arméns och flygvapnets. I
fredstid sker vid dessa gemensam förrådshållning vid marindistriktets intendenturförvaltning.
Förbandens omfattning vid beredskap eller mobilisering
i vad rör personalstyrka är avsevärt större än vid fredstjänst. Minskning
av lagerhållningen bör icke komma i fråga, då detta skulle försvåra
utrustningen i rätt tid, snarare en ökning. Å större orter, exempelvis Stockholm,
kan måhända riskerna vara mindre än i Karlskrona. Försäljningen i
proviantboden är sålunda en regulator för lagerhållningen, utrustningen
och beredskapen utan extra kostnader för kronan. Till detta uttalande i
sammandrag från chefen för intendenturförvaltningen i Sydkustens marindistrikt
kan läggas att om avyttringen av de varor som behöver omsättas
skulle ske genom utbjudande på den öppna marknaden det ekonomiska
utbytet därav förefaller ganska osäkert. Utan att ingå på några detaljer
som, därest så erfordras, i administrativ ordning kan tillrättaläggas, har
jag, efter vad som förekommit i denna fråga, för försvarets och beredskapens
vidkommande samt av statsekonomiska skäl kommit till den uppfattningen
att jag icke kunnat biträda revisorernas uttalande i omförmälda
ärende.

§ 9.

Malmö marina bcvakningsområdc.

I eu den 4 juli 1950 dagtecknad skrivelse framlade 1949 års försvarsutredning
förslag till vissa besparingsåtgärder, avseende bl. a. indragning
av dåvarande Öresunds marindistrikt. Härutinnan anförde försvarsutredningen
i huvudsak följande.

Försvarsutredningen har uppmärksammat att vid tidigare överväganden
enighet rått bland de militära myndigheterna om att Öresunds marindistrikt
kunde utgå och införlivas med Sydkustens marindistrikt. Denna
sammanslagning har även ansetts kunna ske oberoende av det slutliga
ståndspunktstagandet i fråga om den territoriella ledningen.

Den berörda sammanslagningen torde motiveras, förutom av rationaliseringsskäl,
jämväl av rent militära skäl. Det bör nämligen tillses, att ledningen
av försvaret inom vattenområden, som i händelse av krig med stor
sannolikhet komma att bli gemensamma stridsområden, så vitt möjligt blir
enhetlig. Då vidare som förut sagts sammanslagningen tillstyrkts från militärt
håll, föreslår försvarsutredningen att densamma snarast genomföres.
Kostnadsbesparingen härigenom uppgår till omkring 50 000 kronor.

Försvarsutredningens förslag avstyrktes av chefen för marinen. Sammanfattningsvis
framhöll marinchefen, att han i dåvarande än ytterligare

79

skärpta läge ansåge det olämpligt att vidtaga eu ändring i den under beredskapstiden
prövade marindistriktsorganisationen, enär en dylik ändring under
övergången till den nya organisationen kunde komma att medföra osäkerhet
och fördröjning vid ett eventuellt intagande av beredskapstillstånd eller
mobilisering, överbefälhavaren ansåg för sin del, att frågan borde lösas i
samband med en kommande översyn av den militärterritoriella indelningen.

Frågan förelädes sedermera riksdagen genom propositionen 1951:110.
Föredragande departementschefen anförde därvid — efter att ha berört
övriga av försvarsutredningen framlagda förslag — bl. a. följande.

Med hänsyn till de besparingar som stå att vinna genom en indragning
och då beredskapssynpunkterna beträffande Öresundsområdet lärer kunna
tillgodoses jämväl inom ramen för Sydkustens marindistrikts organisation,
finner jag mig nu böra förorda, att Öresunds marindistrikt indrages den
1 juli 1951.

Från marinchefens sida hade föreslagits, att vid Öresunds marindistrikt
skulle inrättas en ny arvodesbefattning, vars innehavare skulle fungera
som chef för intendenturavdelningen samt expeditionsofficer. Beträffande
denna fråga och de av marindistriktets indragning föranledda personalförändringarna
gjorde departementschefen följande uttalande.

Under punkten 1 har jag föreslagit, att Öresunds marindistrikt skall indragas.
Härvid förfaller frågan om att för detta marindistrikt inrätta en
ny arvodesbefattning. I stället böra vissa personalreduceringar göras i samband
med indragningen. Fn befattning för pensionerad underofficer i 1: 20
och två ordinarie kontorsbiträdesbefattningar, båda vakanta, kunna indragas.
Fn kapten, två underofficerare och en högbåtsman på aktiv stat erfordras
icke längre i sina nuvarande fredsbefattningar vid marindistriktsstaben.
En nu tillämpad anordning med intendent vid staben, inkallad på
vakant lön, erfordras icke längre. Vidare erfordras icke längre ett arvode
på 300 kronor till juridiskt biträde vid staben. I anslutning till vad 1945
års försvarskommitté förutsatt vid sitt förslag till indragning av staben vid
Öresunds marindistrikl föreslår jag, att beställningen som chef för Öresunds
marindistrikt i Ma 11/10 utgår och ersättes med en beställning för
kommendörkapten av 1. eller 2. graden på flottans stat, på vars innehavare
skulle i första hand ankomma att i Sydkustens marindistriktsstab handlägga
ärenden berörande Öresundsdelen av marindistriktet och verkställa
för verksamheten i Öresund erforderligt krigsförberedelsearbete.

Mot Kungl. Maj:ts förslag framfördes i de båda likalydande motionerna
I: 391 och II: 528 vissa erinringar, som närmare utvecklades sålunda.

Då enighet tidigare synes hava rått bland de militära myndigheterna om
att Öresunds marindistrikt kunde utgå och införlivas med Sydkustens
marindistrikt, hava vi intet att erinra häremot, men vi ha den bestämda
uppfattningen, att då Öresund är ett särpräglat koncentrerat operationsområde
och avståndet till marindistriktschefen i Karlskrona blir mycket
stort, en marin organisation måste finnas i Öresunds omedelbara närhet.
I en farledsförträngning som Öresund har man nämligen stor anledning
att i en kritisk situation förvänta olika slag av åtgärder från eu förmodad
fiende eller från krigförande makter. På grund av de inom detta område

80

mycket korta avstånden och på grund av närheten till främmande kust blir
händelseutvecklingen mycket snabb. Med anledning av detta synes det oss,
att kraven på beredskapen i Öresund måste sättas högre än andra, förhållandevis
mindre utsatta kustområden. Dessa krav på beredskapen synas
oss kunna tillfredsställas endast om nyckelbefattningarna inom krigsorganisationen
finnas tillsatta och fungera redan i fredstid. Denna personal
får därigenom tillfälle att skaffa sig god lokalkännedom och kontakter
som avsevärt komma att underlätta verksamheten under krigstillstånd.
Härtill kommer att tillsyn och vård av redan i fredstid utlagd, dyrbar
materiel icke kan på ett effektivt sätt verkställas från Karlskrona utan att
därigenom personalens arbetsuppgifter samt kostnaderna för resor från
Karlskrona för Sydkustens marindistrikt väsentligt ökas. En marin organisation
i förslagsvis Malmö kan däremot effektivt och kontinuerligt samt
till en rimlig kostnad ombesörja denna tillsyn. Det marina frivilliga försvarsarbetet
är också i hög grad beroende av en sådan organisation. Om
denna utbildning skulle skötas helt från Karlskrona, torde detta medföra
så väsentliga kostnader att den av ekonomiska skäl icke kan komma till
stånd.

I propositionen bar föreslagits alt vissa befattningar skola indragas och
verksamheten helt skötas från Karlskrona. En överslagsberäkning har givit
vid handen, att den verkliga besparingen genom den föreslagna indragningen
— om hänsyn tages till de ökade kostnaderna för Sydkustens marindistrikt
— torde uppgå till högst 15 000 kronor. Vi kunna icke inse, att
denna obetydliga besparing står i rimlig proportion till de uppenbara nackdelar
som bli en följd av densamma.

Motionerna utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte dels besluta
att en av chefen för marinen närmare utformad organisation med i huvudsak
de arbetsuppgifter, som i motionerna skisserats, skulle finnas i Skåne,
dels bevilja ett anslag för avlöning av ett kontorsbiträde i lönegrad Ca 8,
tillhörande Sydkustens marindistrikt men avsedd för tjänstgöring i den
föreslagna organisationen i Skåne.

I sitt utlåtande nr 4 (p. 3) anförde statsutskottet, såvitt nu är i fråga, i
huvudsak följande.

Utskottet anser sig böra biträda Kungl. Maj ds förslag. Härvid förutsätter
utskottet, att Kungl. Majd låter vidtaga de anordningar som äro erforderliga
för att på ett tillfredsställande sätt trygga beredskapen i öresundsoinrådet.
Det kan ifrågasättas, om icke eu beställningshavare i regementsofficers
grad lämpligen borde i angivna syfte placeras till tjänstgöring i
Malmö. Någon riksdagens åtgärd i anledning av de i motionerna I: 391 och
II: 528 framställda yrkandena torde emellertid icke nu vara påkallad.
Motionerna i fråga avstyrkas alltså.

Utskottet hemställde att riksdagen, med bifall till Kungl. Majds förslag
ävensom med avslag å motionerna 1:391 och 11:528, måtte besluta att
Öresunds marindistrikt skulle indragas den 1 juli 1951.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med statsutskottets hemställan samt
godkände jämväl de i förevarande sammanhang av departementschefen
förordade förändringarna i marinens personalorganisation.

81

I brev den 1 juni 1951 angående vissa anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1951/52 förordnade Kungl. Maj:t, att Öresunds marindislrikt
skulle indragas den 1 juli 1951, samt medgav, att personal som
erfordrades för avveckling av marindistriktet finge bibehållas vid marindistriktet
erforderlig tid under budgetåret 1951/52, dock längst intill den
1 april 1952.

Med anledning av riksdagens sålunda fattade beslut inkom chefen för
marinen genom underdånig skrivelse den 1 juni 1951 med förslag till
organisation av den marina verksamheten inom öresundsområdet. På i
skrivelsen närmare anförda skäl förordade därvid marinchefen, att redan
i fred skulle organiseras ett marint bevakningsområde, Malmö marina
bevakningsområde, vari skulle kunna ingå även sådana delar av den
skånska syd- och ostkusten som dittills tillhört Sydkustens marindistrikt,
att för befattning som chef för bevakningsområdet med Malmö som stationeringsort
skulle avses den beställning för kommendörkapten på flottans
stat i alternativt lönegraderna Ma 11 och Ma 10, som vid indragning av
Öresunds marindistrikt skulle ersätta beställningen som chef för nämnda
marindistrikt, samt att som biträde åt bevakningschefen skulle kommenderas
erforderlig expeditionspersonal. Enligt förslaget skulle det ankomma
på chefen för bevakningsområdet att under chefen för Sydkustens marindistrikt
och med erforderligt biträde av dennes stab utföra det planläggningsarbete
som dittills åvilat chefen för Öresunds marindistrikt. Åt bevakningschefen
skulle jämväl kunna uppdragas att under marindistriktschefen
inom bevakningsområdet omhänderha verksamhet i övrigt som
ankomme på marindistriklschef och därvid även direkt samverka med militära
och civila myndigheter, vilkas verksamhet berörde bevakningsområdet.

Genom kungl. brev den 22 juni 1951 förordnades, att för det direkta
handhavandet inom de delar av Skånes kuster, varom chefen för marinen
ägde närmare bestämma, av på chefen för Sydkustens marindistrikt ankommande
uppgifter skulle finnas organiserat ett marindistriktschefen
underställt bevakningsområde, Malmö marina bevakningsområde.

I generalorder nr 2315/1951 meddelades sedermera närmare bestämmelser
rörande bevakningsområdets organisation in. m. Generalordern är av
följande lydelse.

1. Bevakningsområdet omfattar dels de delar av rikets territorialvatten
ävensom de marina organ och anstalter i övrigt, vilka hittills ingått i
Öresunds marindistrikt, dels, i den utsträckning marinchefen bestämmer,
återstående del av territorialvattnet utanför Skånes södra och östra kuster
med anknutna marina organ och anstalter.

2. Såsom chef för bevakningsområdet (bevakningschef) tjänstgör en
regementsofficer ur flottan med Malmö som förläggningsort.

3. IIos bevakningschefen placeras för ordinarie tjänstgöring 1 underofficer,
stam, samt 2 värnpliktiga skrivbiträden.

G Rev. berättelse ang. statsverket är 105,3. I.

82

Bevakningschefen underställes, på sätt chefen för marinen efter samråd
med marinförvaltningen (annan berörd central förvaltningsmyndighet) bestämmer,
uppbördsman och övrig personal för handhavande och tillsyn
av inom bevakningsområdet befintlig marinen tillhörande materiel, fasta
anläggningar m. m.

4. För tillfällig tjänstgöring hos bevakningschefen kommenderas militär
och civilmilitär personal ur marinen av marinchefen eller enligt dennes
bestämmande.

5. Bevakningschefen åligger att under chefen för Sydkustens marindistrikt
och enligt dennes närmare bestämmande i vad avser bevakningsområdet
verkställa sådan planläggning och omhänderhava sådan verksamhet
som enligt marindistriktsinstruktionen åligger marindistriktschef. Åt
bevakningschefen må därvid jämväl uppdragas att direkt samverka med
sådana militära och civila myndigheter, vilkas verksamhet beröra bevakningsområdet.

6. För organisationen och verksamheten under beredskapstillstånd och
krig gälla särskilda föreskrifter.

7. För tillämpning av denna order erforderliga ytterligare föreskrifter
utfärdas av marinchefen.

Personalorganisationen vid förutvarande Öresunds marindistrikt (MDÖ)
respektive nuvarande Malmö marina bevakningsområde (BoMö) enligt
vederbörliga fredsbesättningslistor framgår av följande sammanställning.

Befattning	MDÖ	BoMö
Chef ...................................................	1	1
Adjutant ................................................	1
Juridiskt biträde ........................................	1	—
Chef för intendenturavdelning och expedition ..............	1	—
Expeditionsunderofficer .................................	1	—
Bitr. expeditionsunderofficer .............................	—	1
Kassaredogörare ........................................	1	—
Uppbördsman vid artilleri- och minförråd ................	1	1
Tillsyningsman för utlagd materiel .......................	1	1
Förrådsbiträde ..........................................	1	1
Biträden för kontors- och skrivgöromål ..................	2	—
Värnpliktiga skrivbiträden ...............................	3	2
Värnpliktiga ordonnanser ................................	1	—
Värnpliktiga bilförare ...................................	2	—

Utöver den i fredsbesättningslistan upptagna personalen har emellertid
med stöd av förenämnda generalorder (p. 4) viss personal kommenderats
för tillfällig tjänstgöring hos bevakningschefen. Uppgift rörande omfattningen
av den sålunda vid Malmö marina bevakningsområde faktiskt tjänstgörande
personalen jämte vederbörandes tjänstegrad och löneställning återfinnes
i nedanstående tablå. Såsom jämförelse har där även medtagits enahanda
personal vid Öresunds marindistrikt under budgetåret 1950/51.

83

Befattning	Tjänste- och löneställning	MDÖ	BoMö
Chef	Regementsofficer Ma 11	1	1
Adjutant	Kapten Ma 9	1	—
Tjänstgörande officer	Kapten Ma 9	—	I1
Juridiskt biträde	Arvode 300 kr.	1	—
Chef för intendenturavdelning och expedition	Kommendörkapten 2 gr. int. re-serv Ma 9* i 2	1	I1
Expeditionsunderofficer	Flaggunderofficer Ma 5	1	1
Bitr. expeditionsunderofficer	» »5	—	l1
Kassaredogörare	» »5	1	—
Uppbördsman vid artilleri- och minförråd	» »5	1	1
Tillsyningsman för utlagd ma-teriel	» » 5	1	1
Förrådsbiträde	Högbåtsman Ma 3	1	1
Biträden för skriv- och kontors-	Civilanställd Ce 8	1	l3 4
göromål	> Cg 4	1	—
Värnpliktiga skrivbiträden	—	2	2
Värnpliktiga ordonnanser	—	2	2»
Värnpliktiga bilförare	—	2	2*

1 Kommenderad med stöd av go nr 2315.

2 På vakant lön frivilligt inkallad för särskilda uppdrag. Tjänstgöringen har omfattat
praktiskt taget hela den i tablån avsedda tiden.

3 Tillfälligt anställd under budgetåret 1951/52 för biträde vid avvecklingen av MDÖ.

De för Malmö marina bevakningsområde ovan angivna uppgifterna avser
närmast budgetåret 1951/52. Enligt vad revisorerna inhämtat har sedan
utgången av nämnda budgetår ingen annan ändring i fråga om personaluppsättningen
skett än att, såsom redan framgår av tablån, det civila kontorsbiträdets
anställning upphört. Dock må ytterligare nämnas, att den i
intendenturtjänst inkallade reservofficeren uppnått pensionsåldern i början
av år 1953, i samband varmed hans kommendering till bevakningsområdets
expedition upphört. Såsom ersättning härför har vid olika tillfällen
en intendenturofficer från Sydkustens marindistriktsstab tjänstgjort

i Malmö.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att Malmö marina bevaknings område

disponerar samma expeditionslokaler som på sin tid Öresunds
marindistrikt, nämligen sju rum, specialbyggt kassavalv och sedvanliga
ekonomiutrymmen med en sammanlagd golvyta av 160 in2. Årshyran för
sistförflutna budgetår, inkl. vattenavgifter och bränsletillägg, uppgick till

4 421 kronor. Fr. o. in. innevarande budgetår har emellertid ett rum med
tillhörande toalettutrymmen omändrats till förläggning för den värnpliktiga
personalen, varigenom tidigare inkvarteringskostnader för denna personal
— 3 600 kronor — kunnat inbesparas.

Övriga expeditionskostnader framgår av följande sammanställning. Uppgifterna
för budgetåret 1950/51 hänför sig till Öresunds marindistrikt.

84

Utgiftsslag	1950/51	1951/52	1952/53
Skrivmaterialier ni. m.	1 402	1 165	1 776
Telefonsamtal	1522	1 862	1 800
Telefonabonnemang	1 574	1 574	1 180
Elslröm och belysningsmateriel	588	581	664
Renhållning	2 601	2 472	2 860
Summa kronor	7 687	7 654	8 280

I fråga om förrådstjänsten har den nya organisationen icke inneburit
någon ändring. Liksom tidigare Öresunds marindistrikt utövar Malmö
marina bevakningsområde genom särskilda befattningshavare tillsynen
över de förråd som innehåller utrustning och materiel för marinens kustbevakning.
Såsom uppbördsmän för i dessa förråd befintliga inventariepersedlar
tjänstgör i Karlskrona stationerade underofficerare, vilka enligt
sina instruktioner har att då och då personligen företaga inspektioner av
den utlagda materielen.

Med hänsyn till att numera över två år förflutit sedan Öresunds marindistrikt
ersatts av ett under chefen för Sydkustens marindistrikt lydande
bevakningsområde har revisorerna funnit det vara av intresse att skaffa
sig närmare kännedom om den erfarenhet som vunnits av den nya organisationen.
I sådant syfte har revisorerna från vederbörande marina myndigheter
inhämtat vissa upplysningar, ägnade att utgöra grund för en bedömning
av frågan.

Chefen för Malmö marina bevakningsområde har därvid bl. a. framhållit,
att nästan varje ärende som handlägges vid bevakningsområdet har anknytning
till förvaltningstjänst, varför ständig tillgång till intendenturofficer
anses erforderlig för tjänstens effektiva skötande. En påtaglig nackdel
med den nya organisationen skulle sålunda vara, att dylik intendenturofficer
numera saknas. Indragningen av de båda tjänsterna som biträden
för skriv- och kontorsgöromål säges även ha varit till stort förfång
för verksamheten. Den förändring i lydnadsställning som det förutvarande
marindistriktets omvandling till bevakningsområde medfört anses däremot
icke ha inneburit någon olägenhet. Enligt bevakningschefens mening skulle
för tjänstens rationella skötande personalorganisationen redan i fred behöva
förstärkas med dels en statofficer i kaptens tjänsteställning, avsedd
för rent stabsarbete, dels en arvodesanställd intendenturofficer, tillika expeditionsofficer,
dels ock ett heltidstjänstgörande civilanställt kontorsbiträde.
Vidare borde tillsyningsmännen för de marina kustbevakningsförråden
ersättas med en uppbördsmän för desamma, placerad i Malmö och
med samma befogenheter som tillkommer uppbördsmän å flottans fartyg.

Befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt har upplyst, att övergången
till den nya organisationen medfört en betydande arbetsbelastning
för såväl marindistriktets stabs- och förvaltningsorgan som bevakningsom -

85

rådets expedition i fråga om mobiliseringsverket och alla därmed sammanhängande
ändringar av instruktioner, förrådsövertagande o. d. Arbetet
härmed är dock numera i stort sett slutfört; å andra sidan har den normala
arbetsbelastningen vid marindistriktets vederbörande organ utökats
med handläggningen av de bevakningsområdet berörande ärenden som
icke kan delegeras till dess chef. Graden av denna arbetsbelastning är beroende
av i vilken utsträckning bevakningsområdets ledningsorgan tillgodoses
med erforderlig arbetskraft. Enligt befälhavande amiralens mening
har emellertid de personella resurser som genom organisationsändringen
avsetts att ställas till bevakningschefens förfogande visat sig vara alltför
knappt beräknade för att medgiva lösande av de uppgifter som ur såväl
praktiska som ekonomiska synpunkter bör ställas på denne.

Sammanfattningsvis har befälhavande amiralen som sin uppfattning
uttalat,

att ett marint organ i Malmö är nödvändigt för tillgodoseende av den
marina krigsberedskapen i öresundsområdet med dess särpräglade förhållanden
samt för skötseln i fredstid av vederbörande marina förråd och
anstalter på ett för kronan fördelaktigt sätt;

att den med omorganisationen avsedda besparingen i praktiken icke kan
ernås om rimlig beredskap skall kunna upprätthållas och att den kostnadsskillnad,
som eventuellt kan påvisas om det marina organet organiseras
som självständigt marindistrikt eller som bevakningsområde, är av
obetydlig storlek; samt

att den nuvarande organisationen med ett marint bevakningsområde
under Sydkustens marindistrikt ur militär synpunkt snarast innebär fördelar
i förhållande till den tidigare organisationen, under förutsättning att
bevakningsområdets behov av personal tillgodoses.

Chefen för marinen har för sin del förklarat sig dela de av chefen för
Malmö marina bevakningsområde anförda synpunkterna i fråga om förstärkning
av personalen i bevakningsområdet. I det till försvarets civilförvaltning
överlämnade militärorganisatoriska underlaget för beräkning
av anslagsbehovet för budgetåret 1954/55 har marinchefen därför tillstyrkt
att en biträdestjänst för skriv- och kontorsgöromål på extra ordinarie stat
inrättas vid bevakningsområdet men avstyrkt föreslaget inrättande av en
arvodesbefattning i 1: 30 för förvaltnings- och expeditionstjänst under motivering
att en intendenturunderofficer på övertalig stat kunde avses för
ifrågavarande tjänst. En sådan underofficer kommer, enligt vad som upplysts,
att kommenderas till bevakningsområdet.

Vid särskild föredragning inför revisorerna har från marinledningens
sida starkt understrukits behovet av eu marin organisation vid Öresund,
detta främst av beredskapsskäl. Vidare har framhållits betydelsen av att,
även om del ur operativ synpunkt måste anses ändamålsenligt att ansvaret
för den marina verksamheten inom hela det här ifrågavarande kust -

86

området åvilar chefen för Sydkustens marindistrikt, möjligheter föreligger
för en delegering till bcvakningschefen av beslutanderätt inom sådana delar
av området som icke lämpligen kan centralt ledas och övervakas. Krigsplanläggningen
för Malmö marina bevakningsområde får också betraktas
som omfattande. Därtill kommer vikten av kontinuerlig tillsyn av inom
området befintliga förråd och anläggningar av olika slag. För att chefen
för bevakningsområdet skall kunna fullgöra honom ålagda uppgifter kräves,
enligt den vid föredragningen hävdade uppfattningen, att den med
stöd av go 2315/1951 nu tillämpade tillfälliga anordningen med kommendering
av viss personal för tjänstgöring hos bevakningschefen gives permanent
karaktär. Angelägenheten av att bevakningschefen har ständig tillgång
till såväl en stabsofficer som en intendenturutbildad befattningshavare
har särskilt betonats. Detta har även ansetts skola innebära en rationell
besparingsåtgärd, enär eljest i Karlskrona stationerad personal
skulle få tagas i anspråk för ifrågavarande arbetsuppgifter, vilket i sin tur
skulle medföra icke oväsentliga merkostnader för inspektioner och andra
av tjänsten föranledda resor.

Revisorernas uttalande. Då i propositionen 1951: 110 förslag framlades
om indragning av Öresunds marindistrikt åsyftades därmed, att den för
nämnda marindistrikt uppbyggda personalorganisationen skulle helt avvecklas
och att de arbetsuppgifter som ägde samband med den marina
verksamheten i här ifrågavarande kustområde skulle övertagas av vederbörande
organ inom Sydkustens marindistrikt. Riksdagen biträdde detta
förslag, såvitt angår själva indragningen, men förutsatte samtidigt, med
godkännande av vad statsutskottet i ärendet uttalat, att Kungl. Maj:t skulle
låta vidtaga de anordningar som vore erforderliga för att på ett tillfredsställande
sätt trygga beredskapen i öresundsområdet. Någon precisering av
den närmare karaktären av dessa anordningar gjordes ej; riksdagen inskränkte
sig sålunda till att allenast ifrågasätta, om icke en beställningshavare
i regementsofficers grad lämpligen borde i angivna syfte placeras
till tjänstgöring i Malmö. Uppenbarligen torde dock därmed icke ha avsetts
någon mera omfattande organisation. Riksdagen avvisade också ett motionsledes
framfört förslag av denna innebörd och hade intet att erinra mot
de av föredragande departementschefen i förevarande sammanhang förordade
personalförändringarna.

Såvitt revisorerna kunnat finna, har emellertid den nya organisation som
under namn av Malmö marina bevakningsområde trätt i Öresunds marindistrikts
ställe utformats på ett sätt, som knappast står i överensstämmelse
med riksdagens beslut. De åtgärder som vidtagits med avseende å marindistriktets
avveckling har närmast varit av rent formell natur, och några
egentliga besparingar har därmed icke ernåtts. Visserligen har den för det
nya bevakningsområdet fastställda fredsorganisationen beskurits i förhål -

87

lande till läget före den 1 juli 1951, men effekten härav har i grad försvagats
genom att med stöd av särskild generalorder ett flertal på fredsbesättningslislan
ej upptagna befattningshavare kommenderats till tjänstgöring
hos bevakningschefen. Dessa kommenderingar synes icke vara av tillfällig
karaktär. Avsikten är tvärtom, att de möjligheter som härutinnan står till
buds skall ytterligare utnyttjas, med påföljd att den vid bevakningsområdet
faktiskt tjänstgörande personalen inom kort torde ha uppnått en
numerär som föga skiljer sig från motsvarande personalstyrka vid Öresunds
marindistrikt. Från vederbörande marina myndigheters sida bär
också med eftertryck gjorts gällande, att en stadigvarande förstärkning av
1 redsorganisationen är en nödvändig förutsättning för att bevakningschefen
på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra honom anförtrodda
arbetsuppgifter.

Med detta konstaterande av att syftet med 1951 års riksdagsbeslut icke
kan anses ha uppnåtts förbiser revisorerna ingalunda, att vägande skäl
talar för att en marin organisation alltjämt bör finnas vid Öresund, även
om det ur operativ synpunkt torde vara en fördel att ansvaret för verksamheten
inom jämväl detta kustområde åvilar chefen för Sydkustens marindistrikt.
Revisorerna anser sig ej heller ha anledning att betvivla de från
marint håll lämnade uppgifterna angående behovet av olika befattningar
vid Malmö marina bevakningsområde. Då emellertid den organisation som
anses erforderlig för verksamhetens behöriga gång uppenbarligen icke
rymmes inom den av riksdagen förutsatta ramen, finner revisorerna det
vara principiellt mindre tillfredsställande, att denna organisation utbjgges
på grundval av i kommandoväg meddelade bestämmelser. En undersökning
rörande Malmö marina bevakningsområdes organisation och verksamhetsformer
synes därför böra verkställas och resultatet därav redovisas
för riksdagen. Detta torde vara så mycket mera motiverat som tillkomsten
av nämnda - bevakningsområde, förutom det att nagon egentlig
kostnadsbesparing icke därigenom ernåtts, i hög grad ökat arbetsbelastningen
på Sydkustens marindistrikt. Med hänsyn till att nya bevakningsområden
avses skola inrättas inom marinen och Malmö marina bevakningsområde
därvid kan tänkas få tjäna som förebild synes måhända lämpligt,
att en översyn av det slag revisorerna åsyftar baseras på sedvanliga
organisationsundersökningar.

Revisorerna har ansett sig böra bringa de sålunda gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.

§ io.

Försvarets läroverk.

Efter beslut vid 1925 års riksdag inrättades år 1926 en särskild arméns
underofficersskola. Till denna skola centraliserades all den underofficers -

88

utbildning inom armén som tidigare skett truppslagsvis. Utbildningen omfattade
såväl rent militära som allmänbildande ämnen; därjämte öppnades
möjligheter för elever, vilka önskade kvalificera sig för fortsatt utbildning
till officer, att vid skolan avlägga begränsad studentexamen. Underofficersskolan
inflyttade år 1928 i förutvarande Upplands artilleriregementes
kaserner i Uppsala, där den alltjämt är förlagd.

En betydelsefull omläggning av verksamheten skedde sedermera såsom
en följd av 1942 års försvarsbeslut. Detta innebar nämligen, såvitt nu är i
fråga, att den vid arméns underofficersskola dittills bedrivna allmänbildande
undervisningen skulle överföras till eu fristående läroanstalt, vilken
skulle ombesörja motsvarande undervisning för jämväl övriga försvarsgrenars
behov. Verksamheten utvidgades därjämte till att avse även värnpliktig
personal. Den nya läroanstalten, som fick namnet försvarets läroverk,
trädde i verksamhet år 1944. Läroverket disponerar egna lokaler i

en särskild byggnad, uppförd i närheten av ovannämnda kasernetablissement.

Enligt det för försvarets läroverk fastställda reglementet (SFS 1944: 497)
har läroverket till uppgift att i den omfattning reglementet stadgar meddela
fast anställt manskap och värnpliktiga ur armén, marinen och flygvapnet
den allmänbildning som fordras för att vinna anställning såsom
officer eller underofficer på aktiv stat ävensom de kunskaper i tekniska
ämnen som är av betydelse för tjänstgöringen vid vissa specialtruppslag.
Vidare är föreskrivet att vid läroverket dessutom skall meddelas undervisning
för realexamen.

Läroverket lyder närmast under en styrelse bestående av arméstabschefen,
chefen för arméns underofficersskola, läroverkets rektor, en representant
för marinen, en representant för flygvapnet samt en civil ledamot.
Om den sistnämnde stadgas att han skall vara i pedagogiska och slcolorganisatoriska
frågor förfaren. Såsom ordförande tjänstgör arméstabschefen.

Den militära uppsikten över skolan åvilar chefen för arméns underofficersskola,
som jämväl förestar det internat där eleverna är förlagda. I
förvaltningshänseende är läroverket anslutet till underofficersskolan. Läroverkets
rektor, som bär ansvaret för och har ledningen av själva undervisningsverksamheten,
handlägger dock vissa därmed sammanhängande
administrativa ärenden. I undervisningsfrågor står läroverket under skolöverstyrelsens
överinseende. För läroverket finnes under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda sedvanliga avlönings- och omkostnadsanslag.

För handhavande av undervisningen är vid läroverket anställda, jämte
rektorn, ordinarie lektorer samt ordinarie och extra ordinarie adjunkter
enligt särskild personalförteckning. Gällande personalförteckning upptar
8 lektorer i Ca 31 eller Ca 33, 20 adjunkter i Ca 29 och 4 adjunkter i
Ce 27. Dessutom finnes i avlöningsstaten medel beräknade för dels av -

89

löning till 2 adjunkter i reglerad befordringsgång och viss expeditionspersonal,
dels ersättning åt erforderligt antal timlärare.

Vid läroverket undervisas endast sådan personal som enligt försvarsgrenschefernas
närmare bestämmande kommenderas dit. Utbildningstiden
räknas som militär tjänstgöring, varför eleverna förutom fri undervisning
och fria läroböcker åtnjuter förmånen av bibehållen lön.

Undervisningen vid läroverket bedrives på fyra utbildningslinjer, nämligen
allmänna linjen (A-linjen), tekniska linjen (T-linjen), realskolelinjen
(R-linjen) samt studentlinjen (S-linjen), uppdelad i normallinje (Sn-linjen)
och speciallinje (Ss-linjen). Av sistnämnda två linjer är speciallinjen
öppen endast för elever ur artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna
och marinen. Varje linje är uppdelad i två klasser, benämnda
klasserna 2 och 3. Å studentlinjen finnes ytterligare en klass,
benämnd klass 4. Enär läroverket bygger på den utbildning som meddelas
vid förbanden (motsvarande), räknas denna utbildning som klass 1
inom varje linje.

Beträffande allmänna linjen, tekniska linjen och realskolelinjen stadgas
i reglementet följande.

För att kunna beordras såsom elev till allmänna linjen, tekniska linjen
eller realskolelinjen fordras

för elev ur armén eller flygvapnet att hava genomgått furirsutbildning
med huvudbetyget Med beröm godkänd och därefter fullgjort minst ett års
trupptjänst samt av vederbörande regementschef (motsvarande chef) förklarats
lämplig för utbildning till underofficer på aktiv stat samt

för elev ur marinen att uppfylla av chefen för marinen fastställda fordringar,
i huvudsak likvärdiga med de för elev ur armén eller flygvapnet
gällande (18 §).

Examensfordringar äro

på allmänna linjen: godkända realexamenskunskaper i svensk skrivning
och matematik samt minst fem av ämnena svenska språket och litteraturen,
tyska eller engelska, historia med samhällslära, geografi, biologi
med liälsolära, fysik och kemi;

på realskolelinjen: kunskaper motsvarande dem som fordras i realexamen
utan franska, dock att godkända kunskaper fordras i matematik.

Beträffande examensfordringarna på tekniska linjen skall gälla vad härutinnan
särskilt stadgas (19 §).

över examen, avlagd på allmänna linjen, tekniska linjen eller realskolelinjen,
utfärdar rektor betyg enligt formulär som fastställes av skolöverstyrelsen.
Betyg sändes inom en månad efter avlagd examen till vederbörande
elev. Till respektive försvarsgrenschefer ävensom regementscheferna
(motsvarande chefer) sändas inom samma tid betygsöversikter, avseende
dem underställda elever (20 §).

Fyllnadsprövning må anordnas vid läroverket enligt i läroverksstadgan
för sådan prövning efter avlagd realexamen angivna grunder (21 §).

De för studentlinjen gällande bestämmelserna är följande.

För att kunna beordras såsom elev till studentlinjen fordras för elev
ur armén att hava genomgått officersaspirantskola samt därvid och under

90

därefter följande trupptjänstgöring förklarats lämplig för fortsatt utbildning
till officer på aktiv stat samt

för elev ur marinen eller flygvapnet att hava uttagits till officersutbildning
(22 §).

Å studentlinjen avlägges begränsad studentexamen (23 § 1 inom.).

Examensfordringar på studentlinjen äro

a) godkända studentexamenskunskaper i modersmålet, historia med
samhällslära, matematik — på Sn-linjen efter latingymnasiets, på Ss-linjen
efter realgymnasiets fordringar — samt antingen tyska eller engelska eller
franska efter realgymnasiets fordringar;

b) kunskaper som motsvara genomgången ring II i fyraårigt gymnasium
i det (de) av språken engelska eller tyska som icke föres fram till studentexamen; c)

realexamenskunskaper i kristendomskunskap, geografi och biologi
med hälsolära samt på Sn-linjen dessutom i fysik och kemi.

Skriftliga prov äro obligatoriska i modersmålet, ett främmande språk
och matematik — på Ss-linjen matematik, allmän kurs — i övrigt frivilliga.
För det skriftliga provet i modersmålet skola jämte andra ämnen
givas ett eller flera, vari eleverna på grund av militär utbildning och erfarenhet
böra äga insikt (23 § 2 mom.).

De i 2 mom. under b) och c) angivna kunskaperna anses ådagalagda
genom uppflyttning till klass 4 å studentlinjen, varvid läroverksstadgans
bestämmelser om konxpensatioix för bristande insikt i läroämne vid flyttning
inom gymnasiet skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Tillfälle
skall dock beredas elev i klass 3 å studentlinjen som så önskar att
såsom skolaxxs elev avlägga realexamen (23 § 3 mom.).

Elev på Ss-linjen skall utöver de i 23 § angivna ämnena erhålla undervisning
i fysik och kemi efter realgymnasiets kurser. Elev må utöver vad
i 23 § angivits undergå studentexamen

a) elev på Sn- eller Ss-linjen i kristendomskunskap, återstående språk,
geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi, sistnämixda båda ämnen
på Sn-linjen efter latingymnasiets fordringar och på Ss-linjen efter realgymnasiets
fordringar;

b) elev på Sn-linjen i matematik efter realgymnasiets fordringar (matematik,
allmän kurs);

c) elev på Ss-linjen i matematik, specialkurs (24 §).

Elev som i begränsad studentexamen erhållit minst betyget Godkänd i
svensk skrivning och två andra skriftliga prov är berättigad undergå muntlig
prövning. Elev som erhållit minst betyget Godkänd i svensk skrivning
och endast ett annat obligatoriskt skriftligt prov må förklaras berättigad
att undergå muntlig prövning, om minst två tredjedelar av de lärare som
undervisat honom i klass 4 å studentlinjen anse sådant böra honom medgivas.
Anledningen till dylikt beslut antecknas i examensprotokollet (25 §).

För att elev skall godkännas i begränsad muntlig studentexamen fordras,
att han erhållit minst betyget Godkänd i modersmålet, ett främmande
språk och historia med samhällslära samt i matematik enligt de för hans
linje gällande fordringarna. Dock må för elev på Ss-linjen underkännande
i matematik, allmän kurs, kunna uppvägas av betyget Godkänd eller högre
betyg i matematik, specialkurs (26 §).

91

över avlagd begränsad studentexamen utfärdar rektor betyg efter formulär
som fastställes av skolöverstyrelsen. Såsom vitsord enligt fordringarna
vid flyttning till näst högsta ringen i gymnasium upptages härvid i
förekommande fall vitsord från klass 3 å studentlinjen i tyska respektive
engelska. Såsom vitsord enligt fordringar motsvarande realexamenskunskaper
upptagas vitsord från studentlinjens klass 3 i övriga i klass 4 av
vederbörande elev icke lästa ämnen. Betyg sändes inom en månad efter
avlagd examen till vederbörande elev. Till respektive försvarsgrenschefer
ävensom regementscheferna (motsvarande chefer) sändas inom samma tid
betygsöversikter, avseende dem underställda elever (27 §).

Elev som av sjukdom eller därmed jämförlig orsak varit förhindrad att
undergå begränsad studentexamen vid försvarets läroverk eller som i dylik
examen blivit underkänd må -— utan att följa undervisningen vid läroverket
— undergå prövning tillsammans med nästföljande årsklass och därvid
anses som läroverkets egen elev. Vid avgivande av vitsord lör svensk skrivning
skall hänsyn tagas till de skrivningar som sådan elev utfört under sitt
sista läsår vid försvarets läroverk. På särskild ansökan kan skolöverstyrelsen
medgiva, att de skriftliga proven få utföras vid allmänt läroverk, varifrån
de för rättande och bedömning översändas till försvarets läroverk,
där muntlig prövning, om eleven blir berättigad därtill, äger rum (28 §).

Fyllnadsprövning må anordnas vid läroverket enligt i läroverksstadgan
för sådan prövning efter avlagd studentexamen angivna grunder (29 §).

Genom kungl. brev den 24 april 1953 har läroverkets rektor bemyndigats
att utfärda betyg över avlagd studentexamen i de fall då elev antingen vid
avläggandet av begränsad studentexamen uppfyller de i läroverksstadgan
angivna villkoren för avläggande av studentexamen för lärjunge vid allmänt
läroverk eller inom sex år efter begränsad studentexamen vid försvarets
läroverk eller annan av skolöverstyrelsen anvisad läroanstalt undergått
särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen i de ämnen,
som ytterligare erfordras i hans ämnesgrupp, och därvid erhållit minst
vitsordet Icke utan beröm godkänd i sagda ämnen samt därutöver prövats
och godkänts enligt fordringarna för flyttning till gymnasiets näst högsta
ring i de till hans bildningslinje hörande ämnen, vilka icke förts fram till
examen.

Läsåret är vid försvarets läroverk kortare än vid övriga läroverk. Såsom
exempel härpå må nämnas, att det senast tilländalupna läsåret började
för elever ur flottan i 2 R, för elever ur flygvapnet på S-linjen och för samtliga
elever i 4 S den 6 oktober samt för övriga elever den 13 oktober 1952,
medan läsåret slutade för samtliga elever i 2 T och för elever ur flottan i
2 II den 14 april, för flygvapnets elever på S-linjen den 30 april samt för
arméns och kustartilleriets elever i 2 A och 2 R ävensom för arméns och
marinens elever i 2 S och 3 S den 10 maj 1953.

Undervisningen bedrives enligt inhämtade upplysningar i stort sett på
samma sätl som vid ett vanligt högre allmänt läroverk, alltså med lektioner,
skolskrivningar, hemarbeten o. s. v. Lektionerna och hela skolarbetet
måste dock på grund av den begränsade tid som står till förfogande for -

92

ceras i en helt annan utsträckning än vid vanliga läroverk. Studiehandledning
(»läxhjälp») organiseras i viss omfattning. På denna punkt pågår
ännu experiment.

Beträffande lärarpersonalens undervisningsskyldighet har i försvarsdepartementets
ämbetsskrivelse den 12 juni 1953 med viss ändring av tidigare
gällande bestämmelser föreskrivits att, räknat fr. o. m. den 1 januari
1953, undervisningsskyldigheten för annan ordinarie lärare än rektor samt
extra ordinarie och extra lärare tills vidare skall utgöra lägst 21 och högst
26 veckotimmar, varvid nämnda minimi- och maximital ökas med eu veckotimme
för varje fullt femtal veckotimmar, dock för högst fem hela femtal,
varunder läraren bestrider undervisning på lågstadiet. I undervisningsskyldigheten
må inräknas skyldighet, motsvarande högst en veckotimme,
som kan åläggas lärare att närvara vid elevernas enskilda studier och därvid
lämna råd och anvisningar. Till högstadiet skall, förutom S-linjen samt
klasserna 3 A, 3 R och 3 T, räknas ämnena matematik och fysik i klass 2 T.
Sedermera har Kungl. Maj:t förklarat, att den ovan angivna undervisningsskyldigheten
i medeltal skall utgöra 23 veckotimmar med omförmälda ökning
för undervisning på lågstadiet.

Enligt från försvarets läroverk inhämtade upplysningar fördelar sig
elevantalet på olika utbildningslinjer och läsår sålunda.

Läsår	S	R	A	T	Totalt
1944-45	182	103	321	66	672
1945-46	217	103	292	119	731
1946-47	200	131	224	103	658
1947-48	218	132	222	128	700
1948-49	267	147	260	118	792
1949-50	285	155	207	134	781
1950-51	254	136	125	134	649
1951-52	237	96	80	91	504
1952-53	222	71	50	61	404
1953-54	200	80	35	50	365

Läsåret 1942—43 fanns utöver ovanstående eu särskild handelslinje med
åtta elever.

Av följande tabell framgår fördelningen av studentklassernas elever på
värnpliktiga och fast anställt manskap under de sista fyra läsåren.

Läsår	2 och 3 S	4 S
vpl	stam	vpl	stam
1950-51	46	112	25	70
1951-52	44	105	31	57
1952-53	40	91	32	59
1953-54	56	70	26	48

Såsom tidigare framhållits disponerar försvarets läroverk en egen byggnad.
Denna innehåller följande lokalutrymmen:

93

i källarvåningen: pannrum, institutionsvaklmästarens verkstad, elcentral,
rum för samlingar i fysik, läroboksförråd, fysiklaboratoriesalar, lärosalar
för fysik, preparationsrum för fysik, rum för samlingar i geografi
och geografisalar;

i första våningen: rum för duplicering, handbibliotek och förråd för
skrivmateriel, elevbibliotek, bildvisningsrum för skioptikon och smalfilm,
fyra vanliga klassrum, lärarbibliolek. kollegierum, lärarnas kapprum med
ingång till expeditionslokalerna, bestående av rum för rektors sekreterare
och rum för expeditionspersonalen samt rektors rum med kapprum och
arkiv;

i andra våningen: tolv vanliga klassrum och rum för uppställning av
demonstrationsmateriel för tekniska linjen;

i tredje våningen: rum för undervisning i sång, röstvård och talteknik,
s. k. språkrum med grammofon in. m. och elva vanliga klassrum; samt
i flygelbyggnaden: skrivsal och aula, innehållande 814 sittplatser och 134
skrivplatser, samt badanläggning, bestående av bastu, tvagningshall med
duschar, bassäng, avklädningsrum och solgård.

Vid byggnadens uppförande inreddes av kostnadsskäl ej några särskilda
biologi- och kemilokaler. Undervisningen i nämnda ämnen försiggår därför
i den till arméns underofficersskola hörande kanslikasernen. För biologiundervisningen
disponeras där lektionssal, laboratorierum, rum för samlingar
och preparationsrum samt för kemiundervisningen lektionssal, laboratorierum,
vågrum och preparationsrum. Dessutom finnes ett rum som
användes för både biologi- och kemilektioner. För gymnastikundervisningen
disponeras underofficersskolans gymnastiksal.

Revisorerna, som avlagt besök vid försvarets läroverk, har funnit de
ifrågavarande skollokalerna väl lämpade för sitt ändamål. Undervisningsoch
demonstrationsmateriel synes vidare vara av mycket god kvalitet.

Antalet klassavdelningar innevarande läsår uppgår till 20. Detta innebär
att 7 av de ovannämnda 27 klassrummen icke behöver disponeras av läroverket.
Av de sålunda ledigblivna lokalerna har 3 klassrum ställts till stabsbiträdes-
och stabsfurirsskolornas förfogande under tiden den 20 juni 1953
—den 29 april 1954 och likaledes 3 klassrum ställts till kommissarieskolans
förfogande under tiden den 8 oktober 1953—den 17 februari 1954.

Kostnaderna för försvarets läroverk har enligt den av riksräkenskapsverket
för vederbörliga år upprättade budgetredovisningen uppgått till följande
belopp i jämna krontal.

Budgetår	Avlöningar	Omkostnader	Summa
1944/45	347 466	51 718	399 184
1945/46	488 658	49 665	538 323
1946/47	395 484	54 749	450 233
1947/48	522 926	57 843	580 769
1948/49	626 984	68 973	695 957
1949/50	642 623	65 502	708 125
1950/51	721 497	65 679	787 176
1951/52	778 124	69 959	848 083
1952/53	764 964	79 112	844 076

94

I riksstaten för innevarande budgetår är läroverkets avlönings- och omkostnadsanslag
uppförda med respektive 760 000 och 85 000 kronor.

En ingående undersökning av den vid försvarets läroverk bedrivna verksamheten
gjordes på sin tid av försvarets skolutredning. Resultatet därav
redovisades i ett år 1949 avlämnat delbetänkande. Frågan om läroverkets
ställning inom försvarsorganisationen har sedermera berörts i befälsutredningens
nyligen avgivna betänkande angående befälsordningen vid infanteriet
(SOU 1953: 28). Beträffande det centrala spörsmål befälsutredningen
haft att taga ställning till har enighet icke kunnat vinnas; majoriteten
bland utredningsmännen har sålunda föreslagit vissa reformer på grundval
av det bestående systemet, medan minoriteten förordat att befälsordningen
baseras på enhetsbefälsprincipen. Båda meningsriktningarna
har emellertid funnit den vid försvarets läroverk bedrivna gymnasieundervisningen
vara mindre tillfredsställande.

Efter att ha erinrat om en av 1940 års skolutredning verkställd analys
av begreppet »allmänbildning» har majoriteten härutinnan anfört bl. a.
följande.

Med utgångspunkt från att denna analys är rättvisande, gäller det sålunda
att efter truppslagsutbildningens avslutande vid kadettskolan, men
före den för truppslagen gemensamma utbildningens påbörjande vid krigsskolan
bibringa de officersaspiranter, vilka icke genomgått gymnasium
eller vilka härunder erhållit ofullständig utbildning, förmåga att tillgodogöra
sig icke blott undervisningen vid krigsskolan, utan även utbildningen
under den fortsatta officerskarriären.

Problemet är icke nytt, ty alltsedan 1942 har försvarets läroverk sökt
lösa samma uppgift. Betydande svårigheter ha därvid förelegat, bl. a. till
följd av elevernas låga och ojämna kunskapsnivå vid studiernas påbörjande.
Studierna äro vidare alltför forcerade och följaktligen också alltför
osjälvständiga. ----

Resultatet av undervisningen vid läroverket anses för den skull icke helt
tillgodose det syftemål som enligt ovan avses med allmänbildningsstudier.
Slutligen äro studierna i alltför hög grad isolerade, bl. a. enär eleverna
även under studietiden leva i militär miljö.

Minoriteten har för sin del i nu berörda avseende framhållit följande.

Med avseende på föregående skolutbildning utgöras för närvarande officersaspiranterna
av två olika kategorier: personer som avlagt studentexamen,
och personer som vid försvarets läroverk avlagt begränsad studentexamen.
I fråga om det numerära förhållandet mellan de båda grupperna
är tendensen den, att de från försvarets läroverk utexaminerade öka, medan
studenterna minska, mer än hälften av officersaspiranterna tillhör
numera den förstnämnda gruppen.

Att rekryteringssystemet inte är tillfredsställande, torde man på ledande
militärt håll numera vara ense om. Som tidigare nämnts, är urvalet bland
studenterna kvalitativt inte gynnsamt. I stor utsträckning är det studenter
med övervägande låga studentbetyg, som välja officersyrket. Begåvningsnivån
är alltså relativt låg. Vad de från försvarets läroverk utexaminerade

95

beträffar, torde deras begåvningsnivå att döma av examensbetygen ligga
betydligt högre. Inte desto mindre har det visat sig, att deras förmåga att
tillgodogöra sig officersutbildningen är sämre än studenternas. Enligt redogörelse
från chefen för krigshögskolan är kuggningsprocenten bland sådana
inträdessökande, som bakom sig ha begränsad studentexamen, mycket
stor. Studenterna uppvisa i inträdesprövningarna bättre resultat, men
inte heller här är kvaliteten så hög, genomsnittligt sett, att rekryteringen
av de högre officersbefattningarna är säkerställd. Följden är sjunkande
standard i fråga om dessa befattningar.

Det är givetvis inte lätt att objektivt fastställa orsakerna till att personer
med begränsad studentexamen ha svårt att göra sig gällande vid högre
officersutbildning. Man är givetvis frestad att söka orsakerna i kunskapsförrådets
otillräcklighet, och det kan inte bestridas, att begränsad studentexamen
speciellt på Sn-linjen är otillräcklig som grundval för de högskolemässiga
studierna vid krigshögskolan. 1 den mån inträdesprövningarna till
denna läroanstalt gälla skolkunskaper, äro de emellertid avpassade efter
förutbildningen, och det har inte påvisats, att personer, som utexaminerats
från Ss-linjen och därvid i examen medtagit en rad frivilliga ämnen, så att
examens omfattning gott och väl kunnat mäta sig med studentexamen,
bättre bestått inträdesprövningarna än personer med mindre omfattande
examen. Allt talar för att själva studiesättet har en större andel i skulden.
Studierna vid försvarets läroverk är ytterst forcerade, och det är troligt,
alt kunskaperna inte hinner smältas. De redovisas visserligen vid examenstillfället,
och betygen kan bli goda, men kunskaper som inhämtats på delta
sätt förflyktigas snabbt, och framför allt hinna eleverna inte organiskt
växa in i den nya kunskapsvärlden och bli personligt hemmastadda där.
De tillgodogöra sig inte kunskapsstoffet på det sätt, som dock är möjligt
vid de mer lugna gymnasiestudierna, där dessutom kamratliv och kulturella
kontakter utgöra en lämplig miljö för den intellektuella utvecklingen.
Ytterligare kan man peka på den möjligheten, att den starka arbetsbelastningen
vid försvarets läroverk förbränner studieenergien och dödar lusten
till fortsatta fördjupade studier.

Enligt majoritetens mening bör de ovannämnda bristerna kunna avhjälpas
utan att principen om komplettering av den allmänna skolutbildningen
före genomgång av officerskursen vid krigsskolan rubbas. I detta
syfte har bl. a. föreslagits, att intill enhetsskolans fullständiga genomförande
s. k. kvalificerad realexamen skall vara en förutsättning för antagning
som officersaspirant denna väg. Med en dylik realexamen (motsvarande
enhetsskola) som grund har det bedömts möjligt att under två
kompletterande läsår förvärva den ytterligare allmänna skolutbildning
som erfordras för en blivande officer. För detta ändamål skulle försvarets
läroverk fortfarande tagas i anspråk. Även aspirant med allenast folkskolekompetens
skulle efter vissa speciella studier erhålla gymnasieutbildning
vid nämnda läroverk. Formerna för undervisningens bedrivande borde
dock omläggas på visst sätt. Majoriteten har vidare ifrågasatt, om icke
läroverket kunde överföras i det allmänna skolväsendets regi och i mån
av utrymme öppnas även för blivande civila statstjänstemän och andra
som behövde komplettera sin skolutbildning.

96

I enlighet med sin allmänna uppfattning i befälsfrågan har befälsutredningens
minoritet avvisat tanken på att låta avlagd studentexamen tjäna som
utgångspunkt för officersanställning. Enligt minoritetens mening bör sålunda
såsom villkor för tillträde till krigsskolan allenast uppställas minimikravet
på avlagd realexamen eller efter genomförd skolreform därmed jämförlig
examen. Den erforderliga kompletteringen av studierna i allmänbildande
syfte för de officerare, vilka icke avlagt studentexamen men
önskade komma i fråga för mera kvalificerade befattningar, finge i stället
ske under den fortsatta yrkesutbildningens gång. Inom det sålunda skisserade
systemet bleve försvarets läroverk i sin nuvarande gestaltning överflödigt.
Minoriteten har samtidigt föreslagit inrättande av s. k. praktiska
gymnasier, syftande till att utöver mera traditionell allmänbildning ge
eleverna samhällskunskap, människokännedom och psykologisk förståelse
samt med huvuduppgiften att uppodla organisations- och arbetsledaregenskaper.
S-linjen vid försvarets läroverk borde kunna ersättas dels med
ett dylikt gymnasium, dels med gymnasium för vuxna. Minoriteten har
förutsatt, att frågan om på vilket sätt försvarets läroverk skall kunna ombildas
till praktiskt gymnasium och huruvida ett gymnasium för vuxna
kan knytas till detta praktiska gymnasium närmare utredes.

Revisorernas uttalande. Frågan om en breddning av underlaget för officerskårens
rekrytering var i början av 1900-talet vid flera tillfällen föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. De förslag som därvid stod i centrum
för intresset åsyftade närmast att bereda dugande underofficerare och
underbefäl möjlighet att vinna befordran till officer. Fn lösning av frågan
efter dessa riktlinjer uppnåddes vid 1925 års riksdag. Det då fattade beslutet
om inrättande av en för arméns olika truppslag gemensam underofficersskola
innebar nämligen, att vid nämnda skola jämväl skulle kunna
avläggas en begränsad studentexamen, varigenom vederbörande elever erhölle
den för vidare utbildning till officer erforderliga allmänbildningskompetensen.
Effekten av detta beslut blev dock tämligen ringa; enligt
uppgift hade sålunda intill år 1940 allenast 35 s. k. långvägare avlagt officersexamen.
En betydelsefull förändring skedde emellertid i och med tillkomsten
år 1944 av försvarets läroverk, varigenom möjlighet öppnats icke
endast för fast anställt manskap utan även för värnpliktiga ur samtliga
tre försvarsgrenar att kvalificera sig för tillträde till officersyrket. Som
en följd härav har dessa personalkategorier i allt större utsträckning kommit
att bilda rekryteringsbas för officerskårerna. Belysande för utvecklingen
är, att av de kadetter som genomgår officersutbildning vid krigsskolan
i Karlberg numera ungefär hälften utgöres av forna elever vid
försvarets läroverk.

Om sålunda försvarets läroverk, åtminstone kvantitativt sett, fått allt
större betydelse för officersrekryteringen, har å andra sidan i skilda sam -

97

manhang lämpligheten och värdet av den speciella utbildningslinje som
vid läroverket leder fram till begränsad studentexamen starkt ifrågasatts.

1 första hand har hävdats att den ifrågakommande undervisningen icke
skulle skänka de fördjupade kunskaper och den förmåga till självständigt
omdöme som kräves för att vederbörande elever skall kunna tillgodogöra
sig den fortsatta högre officersutbildningen. Den ofrånkomliga forceringen
av studiearbetet skulle vidare vara ägnad att skapa en viss studieleda, vilket
likaledes vore betänkligt med hänsyn till försvarets behov av högskoleutbildade
officerare. Dessutom har gjorts gällande, alt det militära internatsystemet
förlänar själva miljön vid försvarets läroverk eu i viss mån ensidig
prägel och bidrar att skapa en viss isolering gentemot det civila
samhällslivet. Synpunkter av nu angivet slag har senast framförts i befälsutredningens
nyligen avgivna betänkande. Den kluvenhet i uppfattningen
om den s. k. enhetsbefälsprincipen som däri kommit till uttryck har visserligen
lett till att även frågan om försvarets läroverks framtida ställning
inom försvarsorganisationen bedömts ur skilda utgångspunkter. Gemensamt
för de olika meningsriktningarna synes dock vara, att läroverket
ansetts böra efter viss omorganisation överföras i det allmänna skolväsendets
regi.

I vad mån den mot försvarets läroverk riktade kritiken äger fog eller ej
undandrar sig revisorernas bedömande. Uppenbart torde dock vara, att
den genomgripande omgestaltning av det allmänna skolväsendet som f. n.
äger rum måste komma att inverka jämväl på verksamheten vid nyssnämnda
läroverk. Efter enhetsskolans genomförande föreligger sålunda
icke längre något behov av den speciella undervisning som meddelas på de
s. k. A-, R- och T-linjerna. Även studentlinjen beröres därav. Betydelsen
av denna linje kan f. ö. redan nu sägas ha minskat. Revisorerna vill i detta
sammanhang erinra om det beslut om vidgad statlig studiehjälp som fattades
vid fjolårets riksdag och som avser alt i viss utsträckning undanröja
de av ekonomiska och geografiska skäl betingade hindren för skolutbildning
utöver folkskolestadiet. Nämnas bör även de aktuella förslagen om
inrättande av gymnasier för vuxna och av s. k. komplelteringsgymnasier.
Över huvud taget kännetecknas ju den moderna skolpolitiken av eu strävan
att tillvarataga och levandegöra förefintliga studiebegåvningar, oavsett
vederbörandes inkomstförhållanden och andra i förevarande hänseende
ovidkommande omständigheter.

Emellertid är detta mål ännu långt ifrån förverkligat. Det kan heller icke
göras gällande, att de åtgärder som hittills vidtagits på det skolsociala och
skolorganisatoriska området skulle ha gjort försvarets läroverk överflödigt.
Behov av eu speciell utbildningslinje som möjliggör officerskårens rekrytering
ur samtliga befolkningsgrupper torde sålunda alltjämt föreligga.
Därmed är dock icke sagt, att de former under vilka försvarets läroverk
bedriver sin verksamhet kan betecknas som i allo tillfredsställande. Denna

7 Rev. berättelse any. statsverket ur 1953. I.

98

fråga sammanhänger i sin tur med det större problemet om den militära
befälsrekryteringen över huvud taget, vilket som nämnts nyligen behandlats
av befälsutredningen. Med hänsyn till de starka meningsskiljaktigheter
som kommit till uttryck härvidlag lärer man dock knappast kunna räkna
med någon snar lösning av sist angivna spörsmål.

Enligt revisorernas mening är det emellertid av speciella skäl angeläget,
att frågan om försvarets läroverks framtida öde redan nu ägnas uppmärksamhet.
Revisorerna åsyftar härmed det i den allmänna debatten hittills
föga beaktade faktum, att elevantalet är i starkt sjunkande samtidigt som
statsverkets kostnader för den ifrågavarande verksamheten undergått en
successiv stegring. Vid läroverkets start år 1944 uppgick antalet elever till
672 för att med läsåret 1948/49 ha nått sitt hittillsvarande maximum med
792 elever. Därefter har antalet successivt nedgått och utgör för innevarande
läsår allenast 365 elever. En följd härav har blivit att vissa skolsalar
icke för närvarande användes för sitt egentliga ändamål. Ej heller torde
lärarkrafterna kunna utnyttjas i avsedd omfattning. Enligt vad revisorerna
inhämtat skulle läroverket kunna mottaga ytterligare inemot 250 elever
utan egentlig utökning av personalorganisationen; allenast en viss stegring
av kostnaderna för timlärararvoden skulle bli ofrånkomlig, varjämte de
klassrum som nu periodvis disponeras av vissa militära skolor ånyo skulle
behöva tagas i anspråk av läroverket. Icke minst mot bakgrunden av det
ansträngda läget vid de allmänna läroverken, vilket bl. a. tar sig uttryck
i att årligen ett avsevärt antal inträdessökande på grund av platsbrist
måste avvisas, ter sig de berörda förhållandena vid försvarets läroverk
anmärkningsvärda. I detta sammanhang bör jämväl beaktas, att ett förverkligande
av de ovan berörda planerna på särskild undervisning för
vuxna kommer att medföra ökade krav på skollokaler och lärarpersonal.
Oberoende av det resultat vartill befälsutredningens förslag kan leda anser
revisorerna det därför snarast böra undersökas, i vad mån undervisningskapaciteten
vid försvarets läroverk kan utnyttjas mera effektivt än vad
nu sker.

99

Socialdepartementet.

§ 11-

Lingatans yrkesskola.

I proposition nr 85 till 1949 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, bland
annat, att riksdagen skulle godkänna ett preliminärt avtal med staden
Göteborg rörande statens övertagande per den 1 juli 1949 av Lingatans
skolhem och yrkesskola. Skolan hade enligt propositionen 32 platser. Medelbeläggningen
hade utgjort, under år 1945 28,9 elever, under år 1946
23,7 elever, under år 1947 18,5 elever och under år 1948 19,10 elever.
Enligt socialstyrelsens planer avsågs Lingatan för 25 elever, fördelade på
två elevhem. Personalen beräknades till 8 löneplansplacerade befattningshavare
samt en jordbruksarbetare utom löneplan. Riksdagen biföll Kungl.
Maj:ts förslag.

Revisorerna har i augusti 1953 avlagt besök vid Lingatans yrkesskola och
därvid med skolans styrelse dryftat förhållandena därstädes.

Skolan är synnerligen vackert belägen vid Gullmarsfjorden i Stångenäs
kommun av Göteborgs och Bohus län, 6 km från Hallindens järnvägsstation.
Sedan socialstyrelsen övertagit skolan, har platsantalet bestämts till
20 sommartid och 17 vintertid. Antalet befattningshavare har i enlighet
med riksdagens beslut utgjort 9, varav 8 löneplansplacerade.

Byggnaderna föreföll vara i gott yttre skick. De betecknades dock av
skolstyrelsen som otidsenliga och tungskötta. Personalbostäderna uppgavs
vara otillräckliga och även otillfredsställande så till vida, att deras belägenhet
inom anstaltsbyggnaderna måste vara ägnad att inkräkta på befattningshavarnas
privatliv. Vidare saknades isoleringsrum och sjukrum för
eleverna. En förbättring av de hygieniska anordningarna ansågs önskvärd,
likaså en utbyggnad av arbetslokaler och hobbyrum för eleverna. Vattenförsörjningen
hade tidigare varit otillfredsställande, men beräknades efter
nyligen företagna djupborrningar bli nöjaktig.

Elevmaterialel är avsett att utgöras av kvinnliga elever över aderton år
samt i övrigt av kvinnliga elever över femton år med allvarligare uppföranderubbningar.
Huvudanledningen till omhändertagandet hade varit
prostitution, kriminalitet och lösdriveri. Flertalet nyintagna hade erhållit
villkorlig dom en eller flera gånger, och placering på ungdomsvårdsskola
hade utgjort förutsättning för den villkorliga domen.

Uthildningsgrenar vid skolan hade varit hushållsgöromål, trädgårdsskötsel,
ladugårdsskötsel och klädsömnad. Skolans fostrande arbete hade i stor
utsträckning äventyrats av återintagna elever. Dessa hade framför allt

100

genom sin utpräglade arbetsovilja, sin förankring i den undre världen, sin
hopplösa syn på tillvaron och sin motvilja mot all auktoritet påverkat
kamraterna i negativ riktning. Rymningar från skolan hade varit talrika,
sålunda hade under 1952 företagits 12 rymningar av tillhopa 16 elever. Det
hade enligt socialstyrelsens mening under de senaste åren stått allt klarare,
att Lingatans yrkesskola inte lämpade sig som ungdomsvårdsskola för
flickor. Dess isolerade läge och den till följd därav obetydliga kontakten
med yttervärlden försvårade elevernas återanpassning i samhällslivet. Även
för personalen utgjorde det isolerade läget en påfrestning, och det hade
visat sig svårt, för att icke säga ogörligt, att behålla kvalificerad personal.

Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden hade ungdomsvårdsskoleutredningen
den 15 oktober 1952 föreslagit att Lingatans yrkesskola skulle
omändras till sjömansskola för pojkar. I avbidan härpå hade beläggningen
under budgetåret 1952/53 successivt minskats; sålunda hade vid skolan
definitivt intagits endast 9 nya elever, varjämte 8 elever återintagits. Till
följd härav hade medelbeläggningen, som under budgetåret 1951/52 uppgått
till 18,6 elever, under budgetåret 1952/53 sjunkit till 11,9 elever. Under
april och maj 1953 hade vid skolan vårdats allenast 5 elever, vartill kommit
en i enskilt hem utackorderad elev. Antalet vid skolan tjänstgörande befattningshavare
hade fr. o. in. den 16 april 1953 uppgått till 8. Under juni hade
tjänstemännens antal utgjort 7 trots att samtliga vid skolan vårdade elever
utom 3 då utskrivits eller omplacerats. Vid revisorernas besök vårdades
å anstalten endast en elev, som f. ö. skulle utskrivas inom närmaste tiden.
Antalet befattningshavare utgjorde vid detta tillfälle 4, inberäknat jordbruksförmannen
och den icke löneplansplacerade jordbruksarbetaren. Avsikten
var, att efter den kvarvarande elevens utskrivning endast de för
jordbrukets skötsel anställda befattningshavarna skulle kvarstanna.

Den låga beläggningen hade medfört, att vårddagskostnaden, som under
budgetåret 1951/52 uppgått till 20 kronor 28 öre, för budgetåret 1952/53
stigit till 33 kronor 40 öre.

Vid revisorernas besök fördes bl. a. på tal, att ett av de skäl, som åberopats
för ett i varje fall temporärt nedläggande av verksamheten vid skolan,
var att elevantalet bland de kategorier, för vilka Lingatan var avsedd,
avsevärt nedgått. Detta skäl fann skolstyrelsen i och för sig godtagbart,
men samtidigt fann man det beklagligt, att skolan, som intill mitten av
år 1949, medan den alltjämt varit i Göteborgs stads ägo, räknats som
en för sin uppgift väl lämpad anstalt, efter endast några år i socialstyrelsens
regim befunnits olämplig som ungdomsvårdsskola för flickor. Skolans
särskilt vintertid isolerade läge innebure visserligen en nackdel. Förhållandet
hade dock under den tidigare regimen ansetts innebära även vissa
fördelar.

I fråga om skolans skötsel hade styrelsen ett intryck av att en omfördelning
av arbetsuppgifterna mellan socialstyrelsen och lokalstyrelsen i rikt -

101

ning mot en decentralisering av detaljavgörandena i det centrala verket och
tilläggandet av ökade befogenheter för lokalstyrelsen skulle medföra fördelar.
Genom eu sådan omfördelning skulle måhända även kunna vinnas,
att antalet inspektioner från socialstyrelsen kunde nedbringas. Styrelsen
fann det vidare beklagligt att anstalten, som trots påtalade brister uppvisade
avgjorda förtjänster, i följd av socialstyrelsens dispositioner kommit
att beläggas i så obetydlig omfattning som under budgetåret 1952/53 skett
och att den nu enligt vederbörligt medgivande skulle komma att för obestämd
tid framåt stå outnyttjad, samtidigt som ungdomsvårdsskoleutredningen
funnit behövligt, att ungdomsvårdsskolorna tillfördes sammanlagt
omkring 70 nya platser.

Slutligen anfördes från styrelsens sida att skolans rådgivande psykiater
inte medhunnit föreskrivna undersökningar av eleverna inom tillnärmelsevis
föreskriven tid av 3 månader efter elevens intagning. Detta vore särskilt
betänkligt med hänsyn till ändamålet med den psykiatriska undersökningen,
nämligen att tjäna som en av grundvalarna för behandlingen av varje
elev.

Av ungdomsvårdsskoleutredningens den 18 september 1953 avgivna betänkande
om vården vid ungdomsvårdsskolorna framgår, att utredningens
år 1952 framlagda förslag om Lingatans omändring till en sjömansskola
för pojkar varit föremål för remissbehandling. Praktiskt taget samtliga
hörda myndigheter och organisationer hade tillstyrkt förslaget eller i varje
fall inte velat motsätta sig dess genomförande. Från utredningens synpunkter
avvikande meningar hade dock framkommit i några avseenden.
Sålunda hade ifrågasatts lämpligheten av att förlägga en sjömansskola till
en anstalt med ett så isolerat läge som Lingatans.

Ungdomsvårdsskoleutredningen har i sitt senare betänkande efter förnyat
övervägande av frågan vidhållit sitt förslag och ytterligare anfört
bl. a. följande.

Lingatan ligger liksom de flesta ungdomsvårdsskolorna på landsbygden.
Från Hallindens järnvägsstation är avståndet på järnväg till Lysekil och
Uddevalla 24 respektive 35 km. Till dessa städer kommer eleverna ha möjlighet
att emellanåt bege sig vid sina permissioner. Utredningen har icke
funnit, att avstånden till närmaste tätorter är av den storleksordningen,
att de kan anses vara ett vägande skäl mot en placering av sjömansskola
vid Lingatan. För pojkar med intresse för sjömansyrket torde anstaltens
läge i förhållande till omkringliggande orter vara av mindre betydelse än
för andra elevkategorier.

Revisorernas uttalande. Med hänsyn till att ungdomsvårdsskoleutredningens
betänkande f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning har revisorerna
inte ansett sig höra ingå på de allmänna spörsmål rörande verksamheten

102

vid ungdomsvårdsskolorna, vartill iakttagelserna vid besöket å Lingatan
samt för revisorerna i övrigt tillgängligt material eljest kunnat ge anledning.
Revisorerna vill i stället inskränka sig till att framhålla det otillfredsställande
i såväl att Lingatan under budgetåret 1952/53 utnyttjats endast
till omkring halva sin kapacitet som att verksamheten vid skolan numera
nedlagts trots den besvärande platsbrist som råder inom åtskilliga sociala
vårdområden. Som angeläget vill revisorerna i detta sammanhang vidare
framhålla, att den psykiatriska expertis, som ställts till ungdomsvårdsskoleverksamhetens
förfogande, inkopplas på de enskilda fallen inom rimlig
lid efter elevernas intagning så att inte syftet med undersökningarna förfelas
eller äventyras. Slutligen synes det revisorerna önskvärt att de lokala
skolstyrelserna tilläggas sådana befogenheter att de verkligen få möjlighet
att, på sätt vid skyddshemsreformen 1936/37 förutsattes, utan alltför detaljerade
föreskrifter och anvisningar från socialstyrelsen bilda hörnstenar
i organisationen.

Kommunikationsdepartementet.

§ 12.

Broförbindelsen över Strömsundet.

103

Municipalsamhället Strömsund i Jämtlands län är beläget på östra stram
den av Ströms vattudal. Vägförbindelserna omkring samhället utgöres
främst av dels länshuvudvägen 343 söderut över Ulriksfors och Hammerdal
mot Östersund, dels vägen åt sydost över Ramsele mot Västernorrlands
läns kustland, dels vägen åt nordost mot Hoting och Dorotea (fortsättning
av länshuvudvägen 343), dels vägen norrut mot Alanäs och Gäddede. Samtliga
dessa vägar framgår öster om Ströms vattudal och dess sydligaste del,
Russfjärden.

Landskapet omedelbart väster om Ströms vattudal genomdrages av ett
nät av mindre vägar. Ingen väg inom detta område har karaktär av länshuvudväg.
Detta vägnät utgrenar från Strömsund dels med en väg söderut,
som vid Russfjärdens sydände vid Hallviken förenar sig med länshuvudvägen
Strömsund—Östersund, dels med en väg västerut mot Laxsjö och
Föllinge, dels med en väg mot norr utefter Vattudalens västra sida. Denna
sistnämnda väg kommer att under år 1954 anslutas till den tidigare nämnda
vägen Strömsund—Gäddede i samband med utförandet av en dammbyggnad
vid Bågede. Förbindelsen kommer dock till eu början att delvis ha
karaktär av tung skogsbilväg. Förbindelsen mellan vägnätet väster om
Vattudalen och Strömsunds samhälle med det därifrån utgående vägnätet
upprätthålles sedan länge med en färja.

Utöver de nu angivna finns även ett antal vägar av mindre storleksordning,
vilka främst äger betydelse för den lokala trafiken. Sålunda utgår
från vägen Strömsund—Laxsjö bygdeväg söderut.

Av vägen Strömsund—Östersund byggdes delen Ulriksfors—Hallviken
åren 1943—1945. Tidigare gick trafiken till och från Östersund över färjan
samt väster om Russfjärden.

I slutet av 1930-lalel upptogs inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen planer
på ersättande av färjförbindelsen över Strömsundet med en permanent
bro. I detta syfte upprättades ett preliminärt broförslag. Bron tänktes utförd
med den bärande konstruktionen förlagd över brobanan. Två alternativa
förslag framlades, det ena innebärande att all tratik samlades till
eu 7 m bred kör- och gångbana, det andra upptagande eu 7 m bred körbana
för all rullande trafik och därjämte två gångbanor om vardera 2 in, d. v. s.
eu sammanlagd bredd av 11 in. Gångbanorna skulle i detta fall vara för -

104

lagda utanför den bärande konstruktionen och då kunna utföras med lägre
bärighet än körbanan.

Genom beslut den 12 juli 1940 ålade länsstyrelsen i Jämtlands län vägdistriktet
att utföra angivna bro i huvudsak enligt det senare av ovannämnda
båda alternativ. I förslaget gjordes endast den modifieringen att
gångbanornas bredd minskades till 1,5 in, vilket medförde att den sammanlagda
brobredden kunde begränsas till 10 in. Härvid räknades, såsom
regelmässigt skedde vid ifrågavarande tid, med eu framtida trafikutveckling
motsvarande tre gånger den dåvarande trafiken.

Under de närmast följande åren vidtogs endast en mindre ändring i
planen, innebärande en något ändrad sträckning över sundet. I september
1947 fann väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anledning att företaga omprövning
av förslaget med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan detsamma
upprättats. Efter den sålunda verkställda översynen bibehölls i
förslaget en körbana om 7 in, men man utgick från att cykeltrafiken och
gångtrafiken skulle få gemensamma banor, vilka med hänsyn härtill utökades
till 3 m vardera. Bron skulle därvid erhålla en sammanlagd bredd
av 13 in, varav 6 m utanför brobågarna. Detta förslag omprövades år 1949
utan att någon ändring då befanns motiverad.

Brobyggnadsförslaget blev föremål för förnyad översyn år 1951. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen räknade nu med att förlägga hela brobanan
innanför överbyggnaden. I kostnadsbesparande syfte minskades bredden
på de kombinerade cykel- och gångbanorna från 3 till 2,75 in. Då sistnämnda
banor skulle förläggas i samma plan som körbanan, borde denna
sistnämnda skiljas från sidobanorna antingen med färgmarkering — varvid
större belastningskrav måste ställas på sidobanorna — eller också med
räcke. I sistnämnda fall borde körbanans bredd ökas från 7 till 7,5 m.

Vid denna tidpunkt började mopedtrafiken visa eu så kraftig ökning,
att densamma ansågs pakalla hänsynstagande vid trafiktekniska överväganden.
Enligt vägtrafikstadgan skulle mopeder framföras på körbana,
d. v. s. de skulle icke i likhet med cyklarna anvisas utrymme på kombinerade
gång- och cykelbanor, där särskilda sådana fanns anordnade.

Genom reglering av Ströms vattudal aktualiserades utförandet av broförbindelsen.
Den 27 november 1952 fattade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
definitiv ställning till förslaget. Med utgångspunkt från de trafiksiffror
som förelåg ansågs det erforderligt med en effektiv körbanebredd
av 7 m för fordonstrafiken. Cykeltrafikens omfattning och den väntade
trafikökningen motiverade, att utrymme bereddes cyklarna vid sidan av
banan för fordonstrafiken. För gångtrafikens vidkommande erfordrades
antingen särskilda gångbanor eller gångbanor i kombination med cykelbanor.
För brons sektionsindelning kunde härvid tre alternativ ifrågakomma,
nämligen 1) körbana och gångbanor i samma plan, 2) körbana jämte

105

gång- och cykelbanor åtskilda från körbanan genom räcke eller förhöjning
av gång- och cykelbanorna samt 3) körbana jämte förhöjda gångbanor.
Ett utförande enligt alternativ 1) skulle medföra bl. a. att hela brobredden
måste dimensioneras för tung trafiklast och därmed följande högre byggnadskostnader
och skulle därjämte innebära mindre god säkerhet för gångtrafikanterna.
Enligt alternativ 2), där körbanebredden borde vara 7,5 m,
behövde endast själva körbanan dimensioneras för tung trafiklast. Härvid
skulle emellertid körbanebredden för all framtid låsas fast vid den givna
bredden, och möjligheten skulle icke hållas öppen för eu ökning av körbanebredden
på bekostnad av utrymmet för gång- och cykeltrafik, därest
sådan justering skulle visa sig önskvärd med hänsyn till en ändring av
trafikens sammansättning. Sålunda kunde t. ex. mopedtrafikens utveckling
komma att påverka behovet av körbanebredd. I alternativ 3) med en körbana
avsedd för all körtrafik samt förhöjda gångbanor erfordrades en
körbanebredd vid de beräknade trafikmängderna av 9 m. Gångbanebredden
med gångutrymme för två personer brukade normalt sättas till
1,75 in.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen stannade för alternativ 3). Bron skulle
alltså erhålla en sammanlagd bredd av 12,5 m, uppdelad på en körbana
om 9 in för all rullande trafik samt två förhöjda banor om vardera 1,75 m,
avsedda uteslutande för gångtrafik. Brons längd blir 330 in och längden
på tillfartsvägarna 1 750 m.

I juli 1953 upphandlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överbyggnaden
till ifrågavarande bro för ett belopp om 4,55 miljoner kronor. Grunden,
som ännu ej upphandlats, beräknas kosta 2,3 miljoner kronor. Härtill kommer
kostnaderna för tillfartsvägarna med 775 000 kronor. De sammanlagda
kostnaderna skulle alltså bli 7,62 miljoner kronor, vartill kommer vissa
markkostnader, som ännu ej kunnat angivas.

Trafiken har räknats kontinuerligt bl. a. vid nuvarande färjan över
Strömsundet. Resultatet av de senare årens räkningar framgår av denna
uppställning, där siffrorna anger medeltal per dygn.

År		Motorfordon	Cyklar
1945	juli	140	740
1946		240	820
1947	»	300	770
1948	»	240	720
1949		310	720
1950	»	370	540
1951	»	350	640
1952	»	400	580

106

Vidare föreligger resultatet från under år 1952 utförda trafikräkningar
vid ett antal punkter på vägnätet omkring Strömsund. Siffrorna anger
medeldygnstrafiken av motorfordon utom motorcyklar under juni—augusti

nämnda år.

Vägen Strömsund—Alanäs .......................... 160

* » —Hoting .......................... 200

» » —Ramsele, öster om det vägskäl, där

Vattudalen utrinner genom Faxälven 150
» » —Laxsjö .......................... 75

Vägskälet vid Hallviken:

a) vägen mot Strömsund över Ulriksfors......... 120

b) » » färjläget väster om Strömsundet .... 175

c) » » Östersund ........................ 180

Trafikräkningarna har utvisat att medelveckotrafiken vid juliräkningen
på färjan år 1952 uppgår till omkring 400 motorfordon, 600 cyklar och
250 fotgängare, allt räknat per dygn. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
anfört, att den fordonstrafik som nu framginge på länshuvudväg 343 på
delen mellan Hallviken och Strömsund (öster om Russfjärden) efter brons
färdigställande kunde förväntas till större delen utnyttja vägen väster om
vattendraget. Det därav föranledda trafiktillskottet på bron har styrelsen
uppskattat till omkring 100 fordon per dygn, vilket bestyrktes av utförd
destinationsundersökning. Trafikleden borde, såsom normalt skedde, dimensioneras
för cn trafik motsvarande medeltrafiken under månaderna
juni—augusti och en antagen allmän ökning av fordonstrafiken intill ungefär
2,5 gånger den nuvarande. I förevarande fall hade därjämte hänsyn
tagits till det förhållandet att bron vore belägen invid Strömsunds samhälle
och särskilt till den ökning av bebyggelsen på västra sidan om sundet,
som kunde förutsättas bli en följd av brons tillkomst. Därjämte kunde
möjligen inverka ett väckt förslag om iordningställande av ett fritidsområde
på udden söder om Näsviken på västsidan av sundet. Vid bedömandet
av trafikintensiteten på bron syntes man även böra räkna med att vissa
trafikanter från Strömsund mot Gäddede efter färdigställande av vägen
väster om Ströms vattudal och bro vid Bågede, vilket arbete påginge,
skulle komma att välja denna led. Med hänsyn tagen till samtliga faktorer
hade den dimensionerande fordonstrafiken uppskattats till 1 500—2 000
fordon per dygn.

Cykeltrafiken har de senaste åren något avtagit. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har dock framhållit att det kunde förväntas att många fotgängare
efter brons färdigställande komme att utnyttja cykel som färd -

107

medel. Dessutom finge man räkna med att ovannämnda utvidgning av
samhället på västra sidan om vattendraget komme att medföra en livligare
cykeltrafik. Man borde därför närmast räkna med en ökning av cykeltrafiken,
ehuru ett sådant bedömande vore vanskligt med hänsyn till att
det vore ovisst i vilken grad denna komme att övergå till mopedtrafik.

Såsom jämförelsematerial meddelas här nedan en förteckning över broar
med en längd av minst 100 m, vilka färdigställts eller påbörjats i landet
sedan vägförstatligandet 1943.

Bro över	vid i	Total brolängd m	Fri brobredd i m k=körbana c=cykelbana g=gångbana	Påbörjat år
A. Landsbygden
Hammerdalssundet . .	Hammerdal	255,0	6,0	1942
Tåsjöälven..........	Hoting	155,0	6,0	1943
Pite älv ............	Ljusselet	124,7	5,0	1943
Vindelälven.........	Ekorrsele	162,5	5,0	1944
Ume älv............	Stensele	208,4	5,0	1945
Mälaren.............	Hjulsta	517,5	9,0	1946
Norsälven...........	Edsvalla	190,5	c 2,0-f-k 6,0-fc 2,0	1948
Klarälven ..........	Forshaga	126,0	g 1,2+k 9,0+g 1,2	1948
V ästerdalälven.......	Järva	108,0	6,0	1948
Sunnesundet........	Sunne	101,5	g 1,75+k 9,0+g 1,75	1949
Statens järnvägar ....	Rångedala	113,0	c 2,25+k 7,0+c 2,75	1950
Statens järnvägar ....	Hallsberg	228,0	g 1,75+k 9,0+g 1,75	1950
Indalsälven.........	Hammaren	219,0	g 1,5+k 9,0+g 1,5	1950
Österdalälven........	Tunsta	191,0	c 2,25+k 7,0+c 2,25	1952
Indalsälven.........	Bergeforsen	303,0	g 0,75+c 2,10+k 7,0 +
			+c 2,10+g 0,75	1952
Vindelälven (Lillån) ..	Vindelgransele	154,5	4,0	1952
» (Storån) .	»	190,0	4,0	1952
Kalix älv...........	Överkalix	284,0	g 1,5+k 7,0+g 1,5	1952
Ljusnan ............	Laforsen	224,1	6,0	1953
Skurusundet.........	Skuru	281,0	k=2 x 7,0+gc=2 x 3,15	1953
N. Färjesundet......	Hedesunda k:a	147,0	7,0	1953
Ljusnan ............	Valla	173,0	6,0	1953
B. Egna väghållare
Statens järnvägar ... .	Sundbyberg	100,7	g 3,0+k 12,0+g 3,0	1945
Ume älv............	Umeå	328,9	g 2,0+k 10,5+g 2,0	1945
Stångån
(Drottningbron). . ..	Linköping	115,5	g 2,5+k 11,0 + g 2,5	1946
Lulefjärden.........	Bergnäset	896,5	eg 3,0+k 7,0+cg 3,0	1946
Årstavikcn
(Östra Liljeholms-
bron) ............		390,0	g 2,5+k 8,0 + sp 3,0 +
			+g 0,6	1951
Bangården..........	Borås	181,0	g 3,0+k 12,0+g 3,0	1951

108

Till ytterligare belysning av ifrågavarande broföretags angelägenhetsgrad
lämnas följande jämförelsesiffror för färjlederna över Strömsundet,
Alnösundet, Svanesund och Nötesund.

Projekt	Tidpunkt för räkningen	Antal motor- fordon	Antal cyklar	Högsta antal motorfordon per dygn
Strömsundet.....	1952 sommar	396	575	465
	1952 vinter	167	64	232
Alnön...........	1952 sommar	1 071	349	1 389
	1952 vinter	518	36	577
Orust eller Tjörn . .	1952 sommar	855 + 5201	140 + 151	1 067 + 587
	1952 vinter	207 + 851	8 + 8	261 + 101

1 Siffrorna anger trafiken vid Svanesund respektive Nötesund. Det bör dock märkas, att
endast en mindre del av nötesundstrafiken kan väntas komma att använda en blivande bro
till Orust eller Tjörn.

Beslutet om igångsättande av brobygget vid Strömsund föranleddes av
den omständigheten, att Ströms vattudal reglerats för att utgöra vattenmagasin
för nedanförliggande kraftverk i Faxälven och Ångermanälven.
Den 1 april 1950 lämnade vederbörande vattendomstol tillstånd till uppdämning
av vattenståndet med 2 m i förhållande till lägsta vattennivå vid
oreglerade förhållanden. Beslutet innebar i huvudsak alt vårflodens högvatten
kvarhölls, däremot icke någon höjning över tidigare högvatten. Den
19 mars 1953 lämnades tillstånd till sänkning med 1 m under lägsta vattennivå
vid oreglerade förhållanden. Under de två år som tillståndet tagits i
anspråk har dock hela den medgivna sänkningen icke utnyttjats. År 1952
sänktes vattnet omkring 0,65 m under tidigare lägsta nivå. Innevarande år
har motsvarande sänkning hittills varit 0,25 in. De ökade variationer i
vattenståndet vid Strömsundet, som föranledes av regleringen, orsakar
ökade svårigheter för färjtrafiken över sundet, särskilt vintertid, varjämte
färdmöjligheterna över isen försämrats. Frågan i vad mån regleringslöretaget
av denna anledning är skyldigt att deltaga i kostnaderna för brobygget
har varit föremål för prövning av vattendomstolen, som meddelat
dom den 26 maj 1952. Av handlingarna i vattenmålet må följande återgivas.

Väg- och vattenbyggnadsverket har i målet gjort gällande, att bron icke
behövde komma till stånd under de närmaste 15 åren, därest icke regleringen
företoges. På grund härav har yrkats, att regleringssökandena förpliktas
deltaga i brokostnaderna med 1,5 miljoner kronor, vilket belopp
utgjorde eu reducerad andel av ränteförlusten under 15 år på en sammanlagd
anläggningskostnad av 7,85 miljoner kronor. I andra hand har yrkats
ett bidrag med 1,2 miljoner kronor. Rörande tidpunkten för brons tillkomst
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopat vittnesmål av en av styrelsens
byråchefer, av vilket framgår att bron, därest regleringen ej mellan -

109

kommit, icke skulle ha kommit till stånd under någon av femårsperioderna
1952—1956 och 1957—1961 samt att den med största sannolikhet ej ens
kunde beräknas komma med i utbyggnadsprogrammet för den därpå följande
femårsperioden 1962—1966. På grund av detta vittnesmål och vad
i övrigt i denna del av målet förekommit har vattendomstolen godtagit
styrelsens uppfattning att bron ej skulle ha blivit färdig förrän om 15 år,
eller alltså omkring år 1967.

I detta sammanhang har också av styrelsen framhållits, att den tunga
trafiken över sundet under de senare åren snarare minskat än ökat, beroende
på att de under krigsåren livliga vedtransporterna avtagit och att
vägen mellan Hallviken och Ulriksfors tillkommit. Numera vore enligt
styrelsens uppgift största fordonsvikten beroende av färjans bärförmåga,
och det funnes all anledning förmoda, att vintervägen över isen under
oreglerade förhållanden kunnat ordnas såsom förut, därvid samma fordonsvikter
som tillåtits på färjan kunnat framgå på vintervägen över isen.

Vattendomstolen har funnit ostridigt, att sjön före regleringen under
vintertid (tiden från den 1 december till dess lägsta vattenstånd uppnåtts
vid vårflodens början) sjunkit i medeltal 0,71 m, under det att sjön efter
regleringen under motsvarande tid komme att sjunka i medeltal 1,89 m.
Då färjbryggorna med nuvarande anordningar måste flyttas för varje variation
i vattenståndet av ungefär 10 cm, innebure detta att antalet flyttningar
under vintertid komme att öka åtskilligt. Flyttningarna vintertid hade
också visats vara tidsödande och besvärliga, påfrestande för materielen
samt svåra att anpassa efter trafikens krav. Efter regleringen kunde man
ej heller som tidigare räkna med att hålla för all trafik tillgänglig vinterväg
över sundet öppen ens någon tid under vintern, med påföljd att färjleden
måste drivas året runt. Regleringens inverkan på färjleden kunde
emellertid enligt domstolen på ett tillfredsställande sätt förebyggas bl. a.
genom att färjbryggorna förlängdes och försåges med särskilda anordningar
till förhindrande av fastfrysning och underlättande av flyttningarna.
Utfördes dessa åtgärder och vägväsendet erhölle ersättning i pengar för
den ökade drift- och underhållskostnad, som åsamkades styrelsen dels
genom de nya anordningarna och dels genom att färjleden efter regleringen
måste drivas året runt, kunde skadan genom regleringens inverkan på
färjleden anses till fullo gottgjord. Styrelsen måste skäligen anses pliktig
att underkasta sig den i viss mån ändrade driftform, som bleve följden
av de utav sökandena föreslagna åtgärderna. Härav följde att vattendomstolen
för sin del funnit att regleringen icke i och för sig komme att medföra
sådan inverkan på färjleden, att brobygget över Strömsundet måste
igångsättas tidigare än eljest skulle ha varit fallet. En annan sak vore, att
det ur bland annat allmän ekonomisk synpunkt måste anses lämpligt att —
i stället för att lägga ned pengar på de erforderliga skadeförebyggande
åtgärderna för den lid som återstode till dess bron bleve byggd — så snart

no

som möjligt igångsätta brobygget och använda dessa pengar för finansieringen.

En av domstolens vattenrättsingenjörer har verkställt en särskild utredning
om kostnaderna för de erforderliga skadeförebyggande åtgärderna
under ovannämnda tidrymd av 15 år. Därvid har räknats med anskaffande
av en mobilkran för underlättande av bryggornas flyttning samt elektriska
uppvärmningsanordningar till förhindrande av att de fryser fast vid marken.
Anläggningskostnaderna för ändrade tillfarter samt angivna anordningar
har uppskattats till 190 000 kronor. De årliga driftkostnaderna har
uppskattats till 85 000 kronor. Nuvärdet av merkostnaden under 15 år uppgår
till 532 500 kronor. Med tillägg av viss andel av eventuella merkostnader
för en dubblering av färjan har det belopp, som regleringssökandena
ådömts att erlägga till väg- och vattenbyggnadsverket, bestämts till 642 500
kronor.

Vid övervägandet av vilken brobredd som i förevarande fall borde komma
till användning har enligt vad som uppgivits från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
trafiksäkerhetssynpunkter tillmätts betydelse. Den nu
valda bredden är avsedd att bereda särskilt utrymme i körbanan för cyklar
och mopeder samt medgiva möte mellan två gående på varje gångbana.
Om kravet på säkerhet skulle sättas lägre än vad som blir fallet med den
brosektion som styrelsen stannat för, skulle det ligga närmast till hands
att medge eftergift på sistnämnda krav. Den totala bredden borde då sättas
till 9,5 m, delat på en körbana om 7,5 m för all rullande trafik samt två
gångbanor om vardera 1 m. Kostnaderna skulle i så fall ha kunnat nedbringas
med omkring 10—15 procent. Styrelsen har dock icke ansett det
framsynt att utbygga bron med denna lägre bredd.

Revisorernas uttalande. Under innevarande år har vissa meningsskiljaktigheter
kommit till uttryck mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å
ena sidan, samt företrädare för den högre tekniska utbildningen, å den
andra, rörande vissa med brobyggnaderna i landet sammanhängande frågor.
Härvid har gjorts gällande, att mycket betydande utgifter skulle kunna
undgås, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens krav på broars trafiklaster,
styvhet och utförande i övrigt kunde sänkas. Då nämnda spörsmål lärer
bli föremål för särskild utredning inom den närmaste tiden, har revisorerna
icke funnit anledning att närmare ingå härpå. I angivna sammanhang har
emellertid kommit att beröras en speciell fråga, gällande en projekterad
broförbindelse över Ströms vattudal i norra Jämtland. Då denna fråga icke
avser den tekniska utformningen av bron utan allenast i vad mån den valda
brobredden kan anses motsvara föreliggande behov, har revisorerna velat
lämna en redogörelse härför.

Sedan år 1938 har planer förelegat på anordnande av en bro över Ström -

in

sundet såsom ersättning för den färja som nu upprätthåller trafiken. På
grund av företagets storleksordning och bristen på medel har förslaget
emellertid icke realiserats. Enligt vad som anförts från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida skulle — om någon särskild omständighet icke
mellankommit —- bron icke, med hänsyn till andra angelägnare broarbeten,
ha kommit till utförande under de närmaste tio åren och med största sannolikhet
ej heller under den därnäst följande femårsperioden. Företaget
har emellertid aktualiserats under de senaste åren i samband med regleringen
av Ströms vattudal. Till följd av de svårigheter för färjtrafiken över
sundet, som orsakas av regleringen, har regleringsintressenterna av vattendomstolen
ålagts att utgiva skadeersättning med i runt tal 640 000 kronor,
motsvarande kapitalvärdet av erforderliga anordningar vid färjan samt
ökade driftkostnader under 15 år. I valet mellan att antingen nedlägga
detta belopp på vissa anordningar vid färjan samt vidkännas de ökade
driftkostnaderna, intill dess bron i vanlig turordning skulle byggas, eller
att nu färdigställa bron och därvid använda skadeersättningebeloppet som
bidrag till byggnadskostnaderna, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen valt
det senare alternativet. I enlighet härmed har beslut fattats om utförande
av bron, och avtal med leverantörer har delvis träffats.

Strömsundsbron, som är kostnadsberäknad till minst 7,62 miljoner kronor,
kommer att få en längd av 330 m. Brobanan, beträffande vilken åtskilliga
förslag förelegat, får en bredd av 12,5 m, fördelad på en körbana
om 9 m för all rullande trafik samt två gångbanor om vardera 1,75 m och
med lägre bärighet än körbanan. De tidigare förslagen innebar en mindre
bredd än den nu angivna. Vid övervägandet av möjligheterna att begränsa
kostnaderna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom lägsta godtagbara
brobredd räknat med en körbana om 7,5 m och två gångbanor om vardera
1 in, vilket skulle lia kunnat medföra en kostnadsminskning av 10—15 procent
eller omkring 1 miljon kronor. Styrelsen har emellertid betraktat en
dylik utformning som mindre framsynt.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner revisorerna antagligt,
att brobyggnadens snara igångsättande är att föredra framför alternativet
att för en övergångsperiod nedlägga rätt betydande kostnader på
eu genom regleringen försvårad färjtrafik över sundet. Med den nu valda
brobredden synes emellertid enligt revisorernas mening bron komma att
erhålla en utformning, som överstiger vad som kan anses erforderligt. Den
i redogörelsen intagna förteckningen över längre broar, som utförts eller
påbörjats under de senaste tio åren, synes utvisa att av dylika broar på
landsbygden endast ett litet fåtal erhållit en körbana om 9 m och därutöver
särskilda banor för gångtrafik. Dessa broar är emellertid belägna antingen i
närheten av större städer eller industriorter eller ingår i eu vägsträckning med
åtskilligt starkare genomgångstrafik. Det vill alltså synas som om Strömsundsbron
fått eu i jämförelse med andra broföretag exceptionellt stor

112

bredd. Revisorerna har för sin del svårt att finna denna utformning tillräckligt
motiverad av vad som framkommit i ärendet, särskilt i betraktande
av bygdens befolkningstal och ekonomiska struktur. Det torde även
finnas anledning att ställa sig tveksam till de beräkningar, enligt vilka den
nuvarande trafiken om 400 motorfordon per dygn skulle svälla ut så avsevärt
att bron behövde dimensioneras för en trafik om 1 500—2 000 motorfordon.
Härtill kommer att genomgångstrafiken Östersund—Strömsund—
Hoting redan torde få anses väl tillgodosedd genom tillkomsten år 1945
av kringgångsvägen Ulriksfors—Hallviken. Det synes revisorerna, att en
bro över Strömsundet enligt något av de tidigare mindre omfattande förslagen,
vilket kunnat medföra en betydande kostnadsbesparing, hade varit
tillräckligt för att motsvara rimliga krav.

§ 13.

Vissa broarbeten vid Järkvitsle.

Beträffande ett av vägförvaltningen i Västernorrlands län år 1952 påbörjat
men sedermera avbrutet arbete med byggande av en broförbindelse
över Indalsälven vid Järkvitsle, har väg- och vattenbgggnadsstyrelsen lämnat
revisorerna följande redogörelse.

Den hittillsvarande färjförbindelsen vid Järkvitsle har upprätthållits med
en linstyrd träfärja, tillåten för högst 1,0 tons hjultryck och 3,5 tons total
belastning. Avsikten har varit att färjleden i samband med utförandet av en
planerad kraftverksanläggning någon kilometer nedströms densamma skulle
ersättas med en permanent broförbindelse. Grundläggningen för bron skulle
härvid utföras, innan någon uppdämning verkställdes vid kraftverket.

I skrivelse till styrelsen den 14 december 1951 framhöll vägförvaltningen
i länet de svårigheter, som uppstått för färjhållningen vid Järkvitsle alltsedan
regleringen av Indalsälven påbörjats. Vid vissa tillfällen hade sålunda
vattenståndet i älven varit så lågt att färjning varit omöjlig. I skrivelse
hemställde vägförvaltningen, att styrelsen måtte upptaga förhandlingar med
Indalsälvens regleringsförening angående erforderliga åtgärder för upprätthållande
av trafiken över älven vid Järkvitsle.

Vid överläggning inom styrelsen den 19 mars 1952 framhöll vägdirektören
bl. a. att trafikförhållandena på färjleden vore så miserabla, att snabba
åtgärder vore nödvändiga. Vägdirektören ansåg, att det vid rådande
vattenförhållanden vore nödvändigt att ersätta färjförbindelsen med en provisorisk
broförbindelse, vilket enligt vägdirektören även framhållits för
regleringsföreningen. Samtidigt ifrågasattes, om icke beredskapsmateriel
för en s. k. ersättningshängbro kunde få disponeras intill dess den planerade
permanenta bron kunde utföras. Beträffande kostnaderna för den pro -

113

visoriska brons utförande borde, enligt vad som framkom vid sammanträdet,
dessa enligt väg- och vattenbyggnadsverkets åsikt i huvudsak bestridas
av regleringsföreningen. Frågan angående ersättningskraven på regleringsföreningen
skulle underställas vattendomstolen för prövning. Det överenskoms
vidare att styrelsen skulle efterhöra hos vattenfallsstyrelsen, när arbetena
med kraftverket vid Järkvitsle vore avsedda att påbörjas, så att
man skulle kunna bedöma, under hur lång tid en provisorisk bro skulle
behöva användas.

Med anledning av förfrågan från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade
vattenfallsstyrelsen den 1 april 1952, att arbetet med utbyggande
av kraftstationsanläggningen vid Järkvitsle beräknades bli påbörjat omkring
år 1956, då kraftverket vid Bergeforsen beräknades vara färdigbyggt.
Vattenfallsstyrelsen räknade vidare med att kraftstationen vid Järkvitsle
skulle bli färdig i slutet av 1950-talet. Enligt skrivelsen förelåg emellertid
inget beslut i ärendet.

Sedan vägförvaltningen med skrivelse den 28 april 1952 översänt handlingar
rörande läget för den planerade provisoriska bron, upprättades inom
styrelsen förslagsritningar till bron, varvid förutsattes att erforderlig ersättningsbromateriel
skulle få disponeras. (Tillståndet att använda den avsedda
materielen erhölls sedermera av vederbörande myndighet.) Härvid
skulle det även bli möjligt att utan särskild kostnad få erfarenhet av montaget
av ifrågavarande materiel. Enligt ritningen som bestämdes efter samråd
med flottningsföreningen skulle överbyggnaden komma att ligga med
underkanten lägst på höjden + 29,4, d. v. s. 1,4 m över högsta vattenståndet
före uppdämningen.

Företaget avseende brons utförande har injämkats i flerårsplanen för
byggande av broar under perioden 1952—1956. Kostnaden för bron har i
planen upptagits till 400 000 kronor och kostnaden för tillfartsvägarna till
55 000 kronor.

Sedan arbetsritningarna för bron färdigställts, påbörjades arbetena med
brons grundläggning den 17 november 1952. Dessa arbeten avsåg huvudsakligen
schaktning för brons grundläggning.

Från vattenfallsstyrelsen meddelades under hand den 3 januari 1953, att
kraftverket vid Järkvitsle enligt nu föreliggande planer skulle vara färdigt
under år 1958. Arbetena med kraftverket skulle därför påbörjas under
1954. Uppdämningen skulle troligen utföras under 1956 eller 1957 och
skulle enligt föreliggande planer ske till höjden + 37,5. Detta skulle innebära,
att den planerade bron skulle komma att ligga under den blivande
vattennivån.

Med anledning av dessa uppgifter, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppfattades som en ändring av planerna för kraftverksbygget, upptogs
frågan om den provisoriska brons utförande till förnyad prövning

8 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1953. I.

114

inom styrelsen. Då styrelsen nu räknade med att bron endast skulle kunna
utnyttjas under tre år, ifrågasattes om det vore motiverat att nedlägga så
stort belopp som ca 450 000 kronor på en provisorisk broförbindelse. I
skrivelse till vägdirektören den 10 januari 1953 anmodades denne att inkomma
med yttrande i ärendet. I skrivelse till styrelsen den 19 januari
1953 meddelade vägdirektören, att vägförvaltningen vidhölle sin tidigare
uppfattning — vilken även delades av länsstyrelsen — att den provisoriska
bron snarast måtte komma till utförande trots de ändrade planerna beträffande
kraftverksbygget. Under dåvarande vinter hade enligt vägförvaltningens
nyssnämnda skrivelse färjtrafiken endast med största svårighet kunnat
upprätthållas under de dagar (2 å 3 dagar i veckan), då vattenförhållandena
varit särskilt gynnsamma. Övriga dagar hade färjtrafiken helt måst
inställas. Vägförvaltningen ansåg det icke försvarligt att bibehålla ett sådant
förhållande vid färjleden ytterligare en vinter.

Med anledning av vägdirektörens skrivelse hade frågan om den provisoriska
brons utförande på nytt övervägts inom styrelsen. Det beslöts härvid
att byråchefen på styrelsens vägbyrå skulle diskutera brofrågan med länsstyrelsen
och vägförvaltningen. I avvaktan på resultatet av denna överläggning
skulle arbetena med bron nedläggas. Vägdirektören meddelades
härom per telefon från styrelsen den 9 februari 1953.

Vid överläggning den 18 februari 1953 mellan representanter för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och vägförvaltningen enades
man om att den provisoriska bron icke skulle utföras. I stället skulle arbetena
för igångsättning av den planerade nya bron forceras, så att broarbetena
kunde påbörjas i slutet av år 1953, varjämte vägförvaltningen skulle
vidta alla de åtgärder, som vore möjliga, för att förbättra färjförbindelsen,
intill dess den permanenta bron bleve byggd.

När arbetena nedlades den 9 februari 1953 hade på östra stranden utförts
schaktning för landfästet, huvudkabelankaret och ena vindkabelankaret
samt på västra stranden schaktning för halva huvudkabelankaret och ena
vindkabelankaret. Kostnaderna för dessa arbeten, huvudsakligen arbetslöner
men även materielkostnader m. m., hade uppgått till 31 920 kronor.
Sedan viss materiel har kunnat tillgodogöras på annat håll har de kvarstående
kostnaderna beräknats till 28 440 kronor.

Från vattenfallsstyrelsen inhämtade uppgifter avviker på en väsentlig
punkt från vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört i ärendet. Ändringarna
i byggnadsplanerna innebär endast, att utbyggnaden påbörjas tidigare
än man först tänkt, närmare bestämt med arbeten på land i början
av år 1954, men den uppgivna tidpunkten för färdigställandet står alltjämt
fast. Vattenfallsstyrelsen räknar alltså fortfarande med att kraftstationen
skall tagas i drift i slutet av ar 1958. Detta innebär i fråga om dämningen,
att en märkbar sådan börjar mot slutet av år 1956, sammanhängande med
att den fångdamm, som uppföres under byggnadstiden, minskar älvfårans

115

bredd. Den slutliga och mera avsevärda uppdämningen av vattnet sker
omedelbart före igångkörningen i slutet av år 1958.

Vattenfallsstyrelsen har i meddelande till revisorerna härom anfört
följande.

Då vi genom Indalsälvens regleringsförening erfor, att väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
påbörjat arbeten med en bro uppströms om Järkvitsle,
upptogs från vattenfallsstyrelsens sida kontakt per telefon med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för att få del av planerna för brobygget, enär vattenfallsstyrelsens
intresse kunde beröras därav. Härvid utlovades sådant
besked från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida. På fråga meddelade
en befattningshavare, när bygget planerades påbörjas (1954), dämningen
börjas (1956—1957) och den slutliga uppdämningen i samband med idrifttagandet
(1958) komma att ske.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens PM av den 18 mars 1953 framgår
att en missuppfattning synes föreligga från styrelsens sida, i det att den
slutliga uppdämningen uppfattats komma till stånd vid den tidpunkt, då
dämning påbörjas. Arbetena under 1954 och 1955 beräknas icke komma
att inverka på vattenståndet vid bron. Dämningen 1956—1957 blir förhållandevis
liten.

Någon remiss från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående brofrågan
har vi ännu ej erhållit, annat än en ritning nr Y 799—101 över den provisoriska
bron, som efter påstötning från oss översändes under hand den 29
januari 1953.

Rörande tidpunkten för uppdämningen har från vattenfallsstyrelsens
sida ytterligare uppgivits, att man räknat med att igångsätta dammbyggnadsarbetena
under år 1956 genom att anbringa jordfyllning i älvfåran
med början från högra stranden. Till en början inverkar icke denna fyllning
på vattenståndet uppströms arbetena. Efter hand som fyllningen fortskrider,
sker emellertid en starkare hopträngning av älven, vilket kan väntas
successivt öka vattenståndet upp till höjden + 30 in. Någon överdämning
av den provisoriska bron — som skulle ha legat på höjden + 31 m —
skulle alltså icke ha inträffat förrän arbetena varit helt avslutade och
dammutskoven stängts i samband med att anläggningen tagits i bruk. Däremot
vore det icke uteslutet, att den provisoriska bron — därest den kommit
till utförande — under vårfloden 1957 skulle ha befunnit sig på så
ringa höjd över vattenytan, att vissa svårigheter då uppstått för flottningen.
Denna omständighet hade vattenfallsstyrelsen kunnat upplysa om i november
1952, därest man inom styrelsen haft kännedom om att brobyggnadsarbetena
var avsedda att igångsättas. Det har dock samtidigt framhållits
att någon visshet icke funnits för att vattennivån skulle uppnå gränsen
+ 30 redan under år 1957; någon exakt tidtabell för arbetena har icke
fastställts ännu i november 1953. Det vore f. ö. en normal företeelse att en
viss osäkerhet förelåge rörande arbetsförloppet vid ett kraftverksbygge.

116

Det må nämnas, att även i fortsättningen tveksamhet förelegat rörande
utformningen av den definitiva broförbindelsen vid Järkvitsle. Under år
1953 bar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetat på ritningar och förslag
till den permanenta bron. I oktober 1953 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till vattenfallsstyrelsen översänt brobyggnadsförslaget med begäran
om yttrande. Vattenfallsstyrelsen har efter samråd med regleringsföreningen
i skrivelse den 21 oktober 1953 meddelat, att det från kraftverksintressenternas
sida icke funnits något att erinra mot förslaget under förutsättning,
att några anspråk på deltagande i kostnaderna för bron icke framställdes
med anledning av de olägenheter som kunde ha orsakats färjningen
över älven. Vattenfallsstyrelsen ville emellertid samtidigt, såsom ett alternativ
till förslaget, framhålla att möjlighet också funnes att förlägga älvöverfarten
till den dammbyggnad, som uppfördes i anslutning till kraftverket,
ett förslag som enligt styrelsens preliminära uppskattning skulle komma
att visa sig billigare än en bro.

Frågan i vad mån kraftverksintressenterna är skyldiga att deltaga i kostnaderna
för ifrågavarande älvövergång torde i sinom tid få lösas av vederbörande
vattendomstol. Här må allenast erinras om att staten genom vattenfallsverket
inom få år kommer att deltaga i regleringsföreningens kostnader
på ifrågavarande älvsträcka med omkring 50 procent. Med anledning
av vattenfallsstyrelsens påpekande rörande möjligheten att i stället för en
bro lägga överfarten på dammhuvudet — en lösning som valts på ett flertal
andra ställen i landet, bl. a. vid Näverede — har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu igångsatt en undersökning om kostnaderna för detta alternativ.

Revisorernas uttalande. I slutet av år 1952 påbörjade väg- och vattenbyggnadsverket
vissa arbeten för uppförande av en provisorisk bro över Indalsälven
vid Järkvitsle i Västernorrlands län. Efter någon tid visade det sig, att
den planerade bron skulle komma att överdämmas av vatten, när ett av vattenfallsstyrelsen
bedrivet kraftverksbygge mot slutet av 1950-talet bleve färdigställt.
Arbetena hade därför avbrutits. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har vid arbetenas påbörjande och ännu i sin under år 1953 till revisorerna
avgivna förklaring utgått från att vissa ändringar vidtagits i planerna för
kraftverksbygget, vilket skulle ha medfört, att vattennivåns uppdämning
över brobanan skulle komma att ske tidigare än man ursprungligen räknat
med. Såvitt framgår av utredningen har emellertid de jämkningar som
förekommit i planerna för kraftverksbygget icke varit av den räckvidd,
att de kan betraktas som avgörande för beslutet om brons utförande och
i vart fall har ändringarna varit kända vid tiden för broarbetenas igångsättande.
Dessa arbeten har alltså påbörjats utan att tillräckligt samråd ägt rum
med övriga berörda myndigheter, främst vattenfallsstyrelsen men även regleringsföreningen.
Ansvaret härför synes i första hand få läggas på vederbörande
vägmyndigheter. — Vad kostnaderna för de avbrutna arbetena be -

117

träffar har dessa uppgått till omkring 28 000 kronor, ett belopp som visserligen
inte i och för sig är alltför betydande. Med hänsyn till att ett stort
antal väg- och broföretag av brist på medel sedan länge väntar på genomförande,
är det dock av vikt att anslagna medel icke nedlägges på arbeten
till ingen nytta. Det är även att märka att en ganska lång tid fick förflyta
från det vägmyndigheterna först uppmärksamgjordes på överdämningen,
den 3 januari, till dess arbetena inställdes, vilket skedde den 9 februari.

Mot denna bakgrund har revisorerna velat lämna en redogörelse för händelseförloppet
i detta ärende.

§ 14.

Underhåll av s. k. kungslador i Dalarna.

Till underhåll av två s. k. kungslador, den ena vid Rankhyttan i Vika
socken och den andra i Isala i Svärdsjö socken, vilka anses vara minnesmärken
från Gustav Vasas flyktingsfärd i Dalarna, utgår vissa äldre statsbidrag
i form av dagsverken och spannmål, som betalas med penningar
enligt markegång.

Till vidmakthållande av Rankhytteladan anslogs genom kungl. brev den
26 april 1668 och kammarkollegiets därpå grundade immissionsbrev den
10 juni samma år eu kronjord kallad Tysktäkten. Sedan denna genom
Karl XI :s brev den 16 januari 1684 disponerats för annat ändamål synes
något statsbidrag ej ha utgått till ladans underhåll, förrän kammarkollegiet
genom brev den 16 juni 1755, efter framställning av konststatsinspektoren
vid Falu gruva Fredrik Munktell såsom ägare till Rankhyttan, medgav, att
Munktell finge för ladans vidmakthållande »årligen åtnjuta 60 kronodagsverken
emot betalning efter kronovärde».

Beträffande Isala kungslada medgav Gustav III genom brev den 22 december
1786 efter förslag av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
— jämte det att 20 riksdaler specie av statsmedel anslogs till ladans iståndsättande
— att till ladans vidmakthållande allt framgent en tunna av kronans
besparade spannmål i Svärdsjö socken årligen finge utan betalning
tilldelas ladans dåvarande ägare skattebonden Hans Johansson eller den,
som framdeles bleve ägare till ladan.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 januari 1935 (byggnadsstyrelsens meddelande
nr 4) har båda ifrågavarande kungslador intagits i den förteckning
över offentliga byggnadsminnesmärken, som föres jämlikt kung. 1920:744,
Ladorna står enligt sagda förteckning under byggnadsstyrelsens förvaltning
eller omedelbara inseende och skall jämlikt ovannämnda författningsrum,
med hänsyn till deras egenskap av byggnadsminnesmärken, åtnjuta
särskild därefter lämpad omvårdnad.

118

Underhållsbidraget för Rankhytteladan utgick år 1952 med 1 312 kronor
80 öre och utbetalades till skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, vilken
innehar den fastighet, varå ladan är belägen. Motsvarande bidrag för Isalaladan
utgjorde 25 kronor 33 öre och utanordnades till landsfiskalen i Svärdsjö
distrikt för att tillställas Isala byamän. Bidragen förskotteras av länsstyrelsen
i länet för byggnadsstyrelsens räkning och avföres från det i stat
för statens allmänna fastighetsfond uppförda anslaget till reparations- och
underhållskostnader för vissa historiska byggnader och byggnadsminnesmärken
m. m.

Revisorernas uttalande. Förevarande båda bidrag till underhåll av kungslador
utgår med värden som bestämts det ena år 1755 till visst antal dagsverken
och det andra år 1786 till viss mängd spannmål. Dessa nyttigheter
omräknas till kontantbelopp enligt markegångstaxan. F. n. förberedes en
förenkling av markegångsförfarandet, avsedd som en övergångsanordning
i avbidan på markegångssystemets fullständiga avveckling. Med hänsyn
härtill är önskvärt, att nämnda efter markegång utgående statsbidrag regleras
på ett tidsenligt sätt. I första hand bör härvid undersökas om icke
ifrågavarande markegångsersättningar kan upphöra att utgå och medel till
kungsladornas underhåll beräknas i vanlig ordning såsom för övriga under
byggnadsstyrelsens förvaltning stående byggnadsminnesmärken.

§ 15.

Vissa iakttagelser angående tjänstebrevsrätten.

Tjänstebrevsrätten i vårt land daterar sig från år 1873, då den ersatte
den tidigare fribrevsrätten. För befordran av fribreven hade postverket
icke erhållit annat vederlag än att innehavarna av vissa vid de stora postvägarna
belägna fastigheter, s. k. posthemman, haft skyldighet att avgiftsfritt
ställa häst och vagn till postens förfogande. För befordran av tjänstebreven
däremot skulle postverket erhålla full ersättning. Postavgifterna
redovisades med särskilda tjänstefrimärken. Ett antal myndigheter (telegrafverket,
tullverket, statens järnvägar m. fl.) erlade postavgifterna av
egna medel, medan flertalet verk bereddes ersättning av statskontoret respektive
vederbörande länsstyrelse från anslag å riksstaten. Den omständliga
avräkningen av portobeloppen befanns emellertid föga rationell. En
undersökning avseende åren 1910—1918 visade, att avgifterna för tjänsteposten
stod i ett konstant förhållande till postverkets hela frankoteckensuppbörd.
Med hänsyn härtill fastställdes i en tjänstebrevsförordning den
5 mars 1920 den ännu gällande principen, att postverkets gottgörelse för
befordran av tjänsteförsändelserna skulle utgöra viss procent av postverkets
frankoteckensuppbörd av övriga försändelser. I förordningen före -

119

skrevs, att generalpoststyrelsen från statskontoret — i fråga om de affärsdrivande
verken från vederbörande verks styrelse — skulle rekvirera de
belopp, som erfordrades för bestridande av portokostnaderna. Härvid fastställdes
ett gemensamt procenttal för tjänsteposten från samtliga de myndigheter,
vilkas postavgifter bestreds av statskontoret, och ett procenttal
för var och eu av de myndigheter, vilka hade att själva erlägga avgifterna.
Till följd av att postavgifterna sålunda erlades i klumpsummor, kunde taxering
och frimärkning av tjänsteförsändelserna bringas att upphöra.

Det visade sig emellertid snart, att tjänstebrevsrätten kom att utnyttjas
på ett sätt och i en omfattning som före 1920 års omläggning icke förutsetts.
Så t. ex. företog sig en del institutioner, som tidigare själva kontant utbetalat
sina anställdas löner, att överlåta utbetalningarna till postverket
och detta även i fråga om tjänstemän med tjänstgöring i samma byggnad
som myndighetens kassa. I andra fall utnyttjades postverket för befordran
av försändelser, som tidigare på grund av sitt omfång eller sin beskaffenhet
befordrats som järnvägsgods. Det gällde här tunga blankettsändningar,
befordran av arkivalier, tomsäckar, tomlådor o. d. Eftersom portokostnaderna
icke belastade den tjänstebrevsberättigades egna anslag, medförde
tjänstebrevsrätten så utnyttjad en icke oviktig avlastning å vederbörandes
expensanslag.

Sedan statskontoret och generalpoststyrelsen fått Kungl. Maj:ts uppdrag
att verkställa revision av bestämmelserna om tjänstebrevsrätt, hemställde
myndigheterna år 1928 att tjänstebrevsrätten skulle förbehållas de helt
statliga myndigheterna, varjämte vissa restriktioner med avseende å tjänstebrevsrättens
utnyttjande föreslogs. 1932 års riksdag biträdde uppfattningen
att tjänstebrevsrätt borde åtnjutas endast av statliga myndigheter. Någon
indragning av redan medgiven tjänstebrevsrätt för icke statliga institutioner
företogs emellertid tills vidare icke. I cirkulär den 30 juni 1932
(nr 360) anmodades i stället de tjänstebrevsberättigade att för framtiden
iakttaga försiktighet vid tjänstebrevsrättens utnyttjande, varjämte åt statskontoret
och generalpoststyrelsen ånyo uppdrogs att inkomma med förslag
i fråga om de ytterligare bestämmelser rörande tjänstebrevsrättens omfattning
samt utnyttjande och kontroll därå, som kunde finnas erforderliga
och lämpliga. Sådana bestämmelser utfärdades sedermera genom kungörelsen
den 5 maj 1933 (nr 17?) om ändring i vissa delar av tjänstebrevsförordningen.
Genom dessa bestämmelser erhöll generalpoststyrelsen befogenhet
att meddela beslut rörande den omfattning, i vilken beviljad
tjänstebrevsrätt fick utnyttjas, samt att även i övrigt meddela de närmare
föreskrifter, som för tjänstebrevsförordningens tillämpning kunde erfordras.
,

1942 års statsrevisorer fäste i § 18 av sin berättelse uppmärksamheten
på de höga kostnaderna för tjänsteförsändelserna samt framhöll i samband
härmed önskvärdheten av alt tjänstebrevsförordningen, som i stort

120

sett endast innehöll föreskrifter om avräkningsförfarande, kompletterades
med närmare bestämmelser om tjänstcbrcvsrättens användande.

Bestämmelserna om tjänstebrevsrätt återfinnes nu i kungl. förordningen
1945 (nr 329). Enligt denna gäldas poslavgifter för tjänsteförsändelser beträffande
telegrafverket, statens järnvägar, vattenfallsverket, domänverket,
riksbanken och försvarets fabriksverk särskilt för varje verk och utbetalas
av detta från under dess förvaltning ställda medel till generalpoststyrelsen.
I fråga om övriga tjänstebrevsberättigade tillgodoföres generalpoststyrelsen
postavgifter med ett gemensamt belopp från ett å sjätte huvudtiteln uppfört
anslag. Anslaget uppgår innevarande budgetår till 32,8 miljoner
kronor. Ersättningsbeloppen utgår i förhållande till postverkets franltoteckensuppbörd
med visst procenttal, som fastställs särskilt för vart och
ett av de nämnda verken och gemensamt för övriga tjänstebrevsberättigade.
Procenttalet bestämmes i förra fallet av generalpoststyrelsen och vederbörande
verksstyrelse samt i senare fallet av generalpoststyrelsen och statskontoret.
Första gången fastställdes procenttalet på grundval av exakta uppgifter
för åren 1910—1918. Senaste tjänstebrevsräkning ägde rum 1939.
Generalpoststyrelsen bar den 13 november 1953 erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag
att verkställa ny sådan räkning (SFS 1953:697).

Följande tabell utvisar hittills tillämpade procenttal. Det nuvarande procenttalet
har gällt sedan 1948:

	1920	1931	1940	1946	1948
Statskontoret ............	6,00	7,00	8,00	15,00	16.00
Telegrafverket...........	0,80	0,80	1,25	1,25	1,25
Statens järnvägar ........	0,30	0,25	0,45	0,60	0,60
Statens vattenfallsverk ....	0,13	0,08	0,11	0,11	0,11
Domänverket ............	0,20	0,20	0,20	0,17	0,17
Riksbanken ............. Försvarets fabriksverk ....	0,35	0,35	0,30	0,30 0,035	0,30 0,035
Summa	7,78	8,68	10,31	17,465	18,465

Av tabellen framgår, att det sammanlagda procenttalet ökat. Detta är en
följd av att relationstalet mellan tjänsteposten och övrig post förskjutits.
Postverkets frankoteckenuppbörd var 1920 57,1 miljoner kronor och 1952
200 miljoner kronor, sålunda en stegring med 246 procent. Postverkets
ersättning för tjänsteförsändelser, som år 1920 uppgick till 4 miljoner
kronor, utgjorde år 1952 36,3 miljoner kronor. I detta sammanhang bör
måhända erinras att postportot sedan 1920 vid flera tillfällen höjts.

Vissa tjänstebrevsberättigade myndigheter bar att för tjänstebrevsrätten
erlägga särskild ersättning, vilken tillgodoföres ovannämnda riksstatsanslag
under sjätte huvudtiteln. Sålunda skall från kyrkofonden till detta anslag
årligen genom statskontorets försorg överföras ett belopp, motsvarande
det värde, vartill den stiftsnämnderna samt stiftsjägmästarna tillkommande
tjänstebrevsrätten skäligen kan uppskattas. Detta belopp är f. n. fastställt

121

till 22 250 kronor för år. Såsom ersättning för den sjömanshusen medgivna
tjänstebrevsrätten skall vidare kommerskollegium årligen vid fördelning av
influtna tonavgifter inbetala ett skäligt belopp, f. n. 4 700 kronor för ar.
För dövstumprästers och dövstumkonsulenters tjänstebrevsrätt erlägges vidare
årlig ersättning, som f. n. är fastställd till 1 000 kronor. Slutligen erlägger
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
f. n. årlig ersättning med respektive 275, 3 500 och 925 kronor.

I fråga om tjänstebrevsrättens omfattning stadgas ingen annan begränsning
än att rätten icke får användas för andra postförsändelser än sådana,
som i tjänsteärenden avfärdas från de tjänstebrevsberättigade. Vad som är
att hänföra till tjänsteärenden lämnas i förordningen öppet. Dock utsägs
i 8 § förordningen, att tjänstebrevsmissbruk föreligger icke blott om tjänsteman
såsom tjänsteförsändelse betecknar och låter postbefordra försändelse,
som ej är avfärdad i tjänsteärende, utan även om han »eljest sig eller annan
till nytta» missbrukar sin tjänstebrevsrätt. Det kan exempelvis åligga annan
än staten att betala postporto för försändelse i tjänsten från en tjänstebrevsberättigad.

I fråga om de tjänstebrevsberättigade statliga myndigheterna lämnar
ofta för dessa utfärdade instruktioner, reglementen och andra liknande
föreskrifter vägledning även för frågan om tjänstebrevsrättens omfattning.
För en stor grupp tjänstebrevsberättigade, prästerskapet, försvåras bedömandet
i tjänstebrevshänseende av den tvåfaldiga naturen av dess åligganden,
å ena sidan de oftast noggrant utstakade, rent statliga uppgifterna och
å andra sidan den kyrkliga verksamheten med dess i det hela ganska svårbestämbara
område. Omfattningen av prästernas tjänstebrevsrätt har därför
gjorts till föremål för en särskild utredning, tryckt i Postala Meddelanden
nr 1/1939.

Generalpoststyrelsens befogenhet att besluta om beviljad tjänstebrevsrätts
utnyttjande har i allmänhet inskränkts till de speciella frågor, som av
tjänstebrevsberättigad eller annan hänskjutits till generalpoststyrelsens
prövning. Vissa generella bestämmelser har dock meddelats i en av generalpoststyrelsen
på uppdrag av Ivungl. Maj:t utfärdad kungörelse angående
utnyttjandet i allmänhet av tjänstebrevsrätten (SFS 1947: 123).

Som exempel på icke statliga institutioner, som har tjänstebrevsrätt, må
här anföras 1)1. a. följande.

Allmänna barnhuset i Stockholm, befälsutbildningsförbund och -föreningar,
anslutna till centralförbundet för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren,
frivilliga motorcykelkåren, fysiografiska sällskapet i Lund,
humanistiska vetenskapssamfundet i Lund, ingeniörsvetenskapsakademien,
kommunalborgmästare, kronprinsessan Margaretas landstormsfond, magistrater,
riksförbundet Sveriges lottakårer, riksföreningen för svenskhetens
bevarande i utlandet, skytteförbund, skytteförbundens överstyrelse, svenska
bibelsällskapets kommitté, svenska blå stjärnan, svenska kyrkans dia -

122

konistyrelse, missionsstyrelse och sjömansvårdsstyrelse, svenska röda korset,
vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg, vetenskapssocieteten
i Uppsala, åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
örlogsmannasällskapet.

För de icke statliga tjänstebrevsberättigade har tjänstebrevsrätten ofta
eu helt annan karaktär än för de statliga. Förmånen i fråga innebär här
beviljandet av ett statsanslag utan riksdagens medverkan till belopp motsvarande
postavgifternas storlek. Visserligen har Kungl. Maj:t ofta även
för dessa institutioner fastställt stadgar och reglementen. Men i dessa föreskrifter
anges som regel till sina huvuddrag allenast institutionens ändamål,
organisation och verksamhetsformer. I fråga om medlen för uppnående av
det med institutionen avsedda syftet har institutionen i regel själv bestämmanderätten
eller i varje tall stor handlingsfrihet. För att förebygga
ett obehörigt utnyttjande av tjänstebrevsrätten har generalpoststyrelsen i
samråd med centralstyrelserna för de frivilliga försvarsorganisationerna
och för Röda korset föreskrivit vissa inskränkningar i omfattningen av
dessa institutioners tjänstebrevsrätt. BI. a. har föreskrivits, att tjänstebrevsrätten
icke får användas för att kalla allmänheten till sammanträde, möte,
samkväm e. d., att vid kallelser till sammanträde etc. med medlemmar uppgift
icke får lämnas om därvid eller därefter förekommande förtäring,
dans, etc., att inkassering av årsavgifter icke får ske medelst tjänstepostförskott
samt att tjänstebrevsrätten icke må utnyttjas för medlemsvärvning.

Kontrollen över att tjänstebrevsrätten ej missbrukas åligger i första hand
envar som mottager eu tjänsteförsändelse. Denne har enligt § 7 tjänstebrevsförordningen
att tillse, att sadan försändelse »är i tjänsteärende avfärdad
från tjänstebrevsberättigad samt, om så icke är fallet, anmäla förhållandet
hos generalpoststyrelsen eller hos vederbörande åklagare». Antalet dylika
till generalpoststyrelsen inkomna anmälningar är emellertid mycket ringa.

Alltsedan fribrevsrättens tid har det ålegat postverket att tillse att
tjänstebrevsrätten icke missbrukas. Eftersom de flesta försändelserna är
tillslutna har denna granskning så gott som uteslutande kommit att gälla
tillsyn av att tjänstebrevsberättigad avsändare angivits å försändelsens yttre.

Antalet tjänstebrevsberättigade uppgick år 1873 till 129. Poststadgan upptar
numera en förteckning över de tjänstebrevsberättigade, som sålunda är
normerande i fråga om tjänstebrevsrättens omfattning. Den vid 1918 års
poststadga fogade förteckningen upptog 350 rubriker. Efter viss omredigering
redovisar den nuvarande förteckningen de tjänstebrevsberättigade
under 518 rubriker.

År 1943 uppkom inom kommunikationsdepartementet fråga om tjänstebrevsrättens
avskaffande i det att generalpoststyrelsen, statskontoret och
riksräkenskapsverket anbefalldes att gemensamt verkställa utredning därom.

Statskontoret och riksräkenskapsverket fann inte skäl föreligga att avskaffa
tjänstebrevsrätten för de statliga myndigheterna; ämbetsverken an -

123

såg det självfallet, att systemets fördelar övervägde dess nackdelar. Om de
statliga myndigheterna skulle använda sig av vanliga frimärken, maste
särskilt kontrollen över frimärkskassorna inom de olika centrala och lokala
statsorganen enligt ämbetsverkens förmenande medföra dryga kostnader.
Tjänstebrevsrätten borde emellertid avskaffas för de icke statliga myndigheterna
och institutionerna och sålunda för framtiden förbehållas statens
egna organ, d. v. s. förvaltningsmyndigheter som utförde dem ålagda arbetsuppgifter
i statlig regi.

Generalpoststyrelsen åter ville vid ställningstagandet mellan a ena sidan
bibehållandet av tjänstebrevsrätten i dess nuvarande omfattning — enligt
den vid utredningsuppdraget fogade departementspromemorian ansågs
begränsning av tjänstebrevsrätten till statliga myndigheter framför allt på
grund av riksdagens inställning icke vara genomförbar — och å andra
sidan helt avskaffande av denna rätt för sin del obetingat förorda det senare
alternativet. För postverket skulle alla de med det nuvarande systemet
förenade nackdelarna försvinna, om tjänstebrevsrätten avskaffades, utan
att någon arbetsökning behövde ifrågakomma. Då postverkets övriga kunder
— bland vilka funnes företag och inrättningar, som var fullt jämförliga
med statsinstitutionerna — kunde bemästra de olägenheter, som följde
med användandet av vanliga frimärken, syntes några större svårigheter
icke kunna‘uppstå för de statliga myndigheterna och institutionerna att
tillämpa samma system.

Kungl. Maj:t får anses ha tagit ställning till det aktualiserade spörsmålet
genom utfärdandet av 1945 års tjänstebrevsförordning, enligt vilken icke
någon ändring av de tjänstebrevsberättigades krets vidtagits.

Såsom ovan berörts, företog generalpoststyrelsen år 1939 en allmän
tjänstebrevsundersökning. Huvudsyftet med denna var att erhålla möjligast
tillförlitliga underlag för beräkning av postverkets ersättning för postbehandlingen
av tjänsteförsändelserna. I anslutning härtill erhölls även
möjlighet att överblicka tjänstebrevsrättens allmänna användning. Därvid
uppmärksammades bl. a. att i flera fall tjänstebrevsrätten begagnats av personer
eller institutioner, som ehuru icke särskilt tillerkända tjänstebrevsrätt
likväl ansett sig kunna använda sig av dylik rätt. Under undersökningsperioden
hade exempelvis tjänsteförsändelser avlåtits av vissa jordbrukskommissioner,
hälsovårdsnämnd, barnavårdsförbund, kyrkokassa,
lasarettsbyggnadskommitté in. in.

Som exempel på missbruk framkom vid undersökningen, att lokalföreningar
av Röda korset tillställt sina medlemmar inbjudningar att deltaga
i subskriberade tillställningar eller utflykter. Fn lottakår hade använt
tjänstebrevsrätten vid distributionen bland medlemmarna av till försäljning
erhållna lottsedlar i ett lotteri. En landstormsförening hade vid ett
tillfälle tillställt sina medlemmar sammanlagt 700 korsbandsförsändelser
med tidningen »Flitiga Händer». Även i ett flertal andra iull hade mot -

124

svarande missbruk kunnat konstateras. I övrigt hade en allmän tendens
kunnat konstateras att begagna dyrare försändelseslag än erforderligt samt
att avlåta för postbefordran olämpliga försändelser med posten i stället för
på annat sätt. Som exempel härå må nämnas att från en militär myndighet
hade under en vecka avsänts 22 paket å tillhopa 400 kg, innehållande blankettryck.
Om dessa avsänts med järnväg skulle fraktavgiften ha uppgått
till endast en sjättedel. Vidare visade 1939 års undersökning att de tjänstebrevsberättigade
relativt sett använde sig av assurans och rekommendation
i ungefär tolv gånger större omfattning än övriga korrespondenter, vilket
måste anses synnerligen anmärkningsvärt. Även expressutdelning, ilbefordran
och mottagningsbevis begagnades i större utsträckning än nödvändigt.

Även under senare år har i ett flertal fall konstaterats olämplig användning
av tjänstebrevsrätten eller att denna rätt givits en vidsträcktare innebörd
än vad avsikten varit. Som exempel härå vill revisorerna anföra
följande.

Ett pastorsämbete hade till medlemmarna i församlingens pojkklubb
utsänt inbjudan till »olympiakväll».

Ett annat pastorsämbete hade sänt en av kyrkliga syföreningen undertecknad
inbjudan till »De gamlas dag».

En kyrkoherde hade till ett bokförlag sänt en manuskriptkopia med
uppgifter rörande prästgården.

Eu röda-kors-krets hade till enskilda personer utsänt försändelser, innehallande
cirkulärmeddelanden och blanketter för tecknande av en kollektiv
sjukförsäkring, som avsetts att anordnas för oförsäkrade personer på orten.

En röda-kors-kår hade avlatit försändelser innehållande kort med »tack
för hjälpen vid Luciafesten».

En röda-kors-krets hade utsänt ett större antal försändelser innehållande
ett meddelande vari adressaterna uppmanades att bidraga till inköp av en
60-årsgåva till kretsens ordförande.

En lottakar hade kallat medlemmarna till ett samkväm.

Ett läns skytteförbund hade avsänt försändelser, adresserade till olika
skyttegillen inom länet och innehållande en dragningslista i Riksskyttelotteriet
samt en reklambroschyr för Skidfrämjandets lotteri.

En kompaniadjutant vid ett hemvärnskompani hade sänt en försändelse
till en hemvärnsman, vari han uppmanade adressaten att bidraga till inköp
av en 60-årsgåva till eu gemensam kamrat.

En distriktslantmätare hade till lantmäteristyrelsens centrala förråd i
Stockholm samma dag avsänt 66 st. paket tillsammans vägande 424 kg.

En länsstyrelse hade samtidigt till samma adressat sänt 9 paket innehållande
blanketter med en sammanlagd vikt av 77 kg.

En sekreterare i ett läns skytteförbund hade avsänt en försändelse innehållande
en tävlingskupong och adresserad till en veckotidnings tävlingsredaktion.

125

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår, har
tjänstebrevsrätten efter hand nått en betydande omfattning, och tjänsteförsändelserna
utgör numera ett väsentligt inslag i postbehandlingen i övrigt.
Antalet rubriker över tjänstebrevsherättigade har sålunda under de senaste
30 åren stigit från omkring 350 till 520. Antalet tjänstebrevsförsändelser kan
f. n. beräknas motsvara omkring en tiondel av samtliga avgiftspliktiga
försändelser. Enligt senaste tjänstebrevsundersökning har totalbeloppet av
postavgifter mellan åren 1927 och 1939 stigit med i det närmaste 65 procent,
under det att postverkets uppbörd för övriga försändelser under
samma tid ökat med endast 37 procent. Denna utveckling, vilken man
knappast hade anledning räkna med vid införandet av de nuvarande avräkningsbestämmelserna
genom 1920 års tjänstebrevsförordning, finner till
en del sin förklaring i ökningen i de tjänstebrevsberättigades antal men
torde därjämte bero på att statsverkets kostnader för tjänsteposten för de
förutvarande tjänstebrevsherättigade relativt sett stigit. Sistnämnda förhållande
sammanhänger givetvis bl. a. med att nya postala rörelsegrenar,
såsom postgirorörelsen, införts eller att nya försändelseslag tillkommit.
Erfarenheten har också visat, att de tjänstebrevsherättigade genomsnittligt
intensivare än övriga posttrafikanter utnyttjar postverket.

Att det nuvarande tjänstebrevssystemet erbjuder uppenbara fördelar är
obestridligt. Det möjliggör sålunda en smidig avräkning mellan de tjänstebrevsberättigade
och postverket. Därigenom undvikes bl. a. kostnader och
bestyr med redovisning och kontroll av de postavgifter, som eljest skolat
utgå för att i sista hand åter tillgodoföras statskassan. Å andra sidan förutsätter
systemet ett icke alltför vidsträckt utnyttjande.

Erfarenheten har visat att tjänstebrevsrätten numera nått en sådan omfattning,
att kontrollen över dess behöriga utnyttjande försvåras. De lämnade
uppgifterna har också i ett flertal fall blottat exempel på missbruk
eller i varje fall olämplig eller icke avsedd användning av tjänstebrevsrätten.
Denna iakttagelse gäller i första hand den stora mångfalden av
icke-statliga institutioner, föreningar och olika sammanslutningar, som
medgivits tjänstebrevsrätt. Icke sällan kan här spåras en medveten tendens
att utvidga tjänstebrevsrätten.

Även om för de statliga tjänstebrevsberättigades del uppseendeväckande
fall av missbruk mera sällan uppmärksammats, lämnar även dessas sätt att
nyttja sin tjänstebrevsrätt en del övrigt att önska. Den omständigheten,
att utgifterna för postporto icke belastar myndigheternas egna omkostnadsanslag,
är nog ägnad att medverka till att postverket utnyttjas i större utsträckning
än om postavgiften erlagts i vanlig ordning. Vid tjänstebrevsundersökningar
och i andra sammanhang har också iakttagits, att myndigheterna
ofta avlåter för postbefordran olämpliga försändelser med posten
i stället för att anlita annat transportmedel. Därvid har också kunnat konstateras,
att onödigt dyra försändelseslag icke sällan kommit till använd -

126

ning samt att extra postanordningar, såsom assurans, express, ilbefordran
m. m., nyttjas i betydligt större omfattning av de tjänstebrevsberättigade
än övriga korrespondenter. Belysande är att genomsnittsportot för en
tjänsteförsändelse har visat sig mer än dubbelt så högt som för en avgiftsbelagd
försändelse. Revisorerna vill i detta sammanhang erinra om att i
flera länder, där ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser
utgår efter samma grunder som de svenska, från tjänstebrevsrätten
undantagits andra försändelser än vanliga brev.

Mot bakgrunden av de under de gångna åren vunna erfarenheterna rörande
sättet för tjänstebrevsrättens utnyttjande och kostnaderna för denna,
synes det revisorerna påkallat, att vissa restriktioner nu vidtages på förevarande
område. I första hand synes därvid böra iakttagas en stark restriktivitet
då det gäller att vidga kretsen av tjänstebrevsberättigade.

En annan faktor av betydelse är frågan, om gällande procentsatser för
ersättningens beräknande är riktigt avvägda. Med hänsyn till statsverksamhetens
tillväxt under senare tid förefaller denna ersättning nu otillräcklig.

På grund av vad sålunda anförts synes det angeläget, att de synpunkter
revisorerna i det föregående framfört i lämpligt sammanhang upptages till
prövning.

§ 16.

Statens järnvägars verkstadsbyggnad i Visby.

Järnvägarna Lärbro—Visby—Roma—Burgsvik (Gotlands järnväg), Slite
—Roma och Klintehainn—Roma övergick den 1 juli 1947 i statens ägo och
samförvaltades under budgetåret 1947/48 i Gotlands järnvägsaktiebolags
regi. Vid ingången av budgetåret 1948/49 införlivades de med statsbanenätet,
i samband varmed personalen överfördes till statens järnvägars
löneplan.

Frågan om anläggande av en ny verkstad i Visby behandlades redan
år 1906 av Gotlands järnvägsaktiebolag, och år 1907 förelåg ett utarbetat
förslag till sådan byggnad. Den skulle omfatta lok- och vagnverkstad, sammanbyggda
under ett tak. Av olika anledningar blev emellertid förslaget
icke genomfört. Behovet av verkstadslokaler tillfredsställdes sedermera
nödtorftigt genom tillbyggnader till lokstallet och till den s. k. maskinverkstaden
i Visby. Vid införandet av rälsbussdrift år 1945 uppfördes i Visby
ett rälsbussgarage utformat så, att översyn samt revisionsarbeten på rälsgående
motorfordon skulle kunna utföras där, förutsatt att fordonens antal
icke översteg det för Gotlands järnväg beräknade erforderliga antalet. För
övriga rälsgående fordon samt för vägfordon planerades ytterligare tillbyggnad
till maskinverkstaden i Visby. Förslaget ansågs dock böra vila i
avvaktan på trafikens utveckling efter kriget.

127

Efter ovannämnda sammanslagning den 1 juli 1947 ökades antalet fordon,
som skulle underhållas i Visby, från 345 till 529 eller med ungefär
53 procent. I såväl Slite som Klintehamn fanns eu mindre reparationsverkstad,
men maskinutrustningen därstädes var cj användbar för rationell
verkstadsdrift. Efter sammanslagningen ansågs rationaliseringsvinst kunna
uppnås, om dessa verkstäder slopades och samtliga reparationer utfördes
i Visby.

I juli 1947 nedbrann en inom stationsområdet i Visby belägen träbyggnad,
som inrymde järnvägens vagnverkstad ävensom förråd och expeditionslokaler.
De mest oundgängliga vagnrevisionerna utfördes därefter
till en början under bar himmel. Sedermera uppfördes till skydd för ararbetsmaskinerna
över ett av järnvägsspåren i den förutvarande vagnverkstaden
ett mindre skjul av trä, inom vilket förefallande godsvagnsrevisioner
kunnat nödtorftigt utföras. Vissa revisionsarbeten måste emellertid
förläggas till verkstäderna i Slite och Klintehamn. De vidtagna åtgärderna
ansågs innebära endast en provisorisk lösning av den genom
verkstadens brand uppkomna situationen, bl. a. på den grund att de medförde
en oläglig splittring av ifrågakommande arbeten samt att större arbeten
såsom storrevisioner av vagnar över huvud taget icke kunde utföras.

På grund härav tog järnvägsstyrelsen under omprövning frågan om uppförande
snarast möjligt av en ny verkstad. Ritningar uppgjordes och kostnadsberäkningar
utfördes för en dylik anläggning, placerad söder om stationsområdet.
För ernående av gynnsammaste revisionstider och även med
någon tanke på framtida utveckling dimensionerades denna för 16 uppställningsplatser,
varvid verkstaden beräknades kunna utföra allt arbete
för underhåll av lok och vagnar, större underhåll av rälsbussar och landsvägsfordon
samt erforderliga arbeten med spår, spårväxlar, broar m. in.
för linjen. Verkstaden beräknades till en början komma att sysselsätta ett
60-tal man. Den planerade byggnaden var dessutom avsedd att inrymma
för järnvägarna på Gotland gemensamt förråd och härför erforderliga expeditionslokaler.
Anläggningen kostnadsberäknades preliminärt till 995 000
kronor, vartill skulle komma kostnader för spåranslutningar samt för
eventuellt erforderlig komplettering av den dåvarande inventarieutrustningen.
Den skulle möjliggöra, bl. a., att fordonen kunde underhållas enligt
statens järnvägars standard och att revisionstider och kostnader bleve
fullt jämförbara med övrigt underhåll vid statens järnvägar.

Med hänsyn till de stora byggnadskostnaderna undersöktes och övervägdes
två andra förslag till lösning av frågan. Enligt det ena av dessa
alternativ skulle större revisioner av lok och vagnar utlämnas till lämpligt
belägen verkstad på fastlandet samt endast reparationer och mindre revisioner
utföras på Gotland. I sådana fall skulle det vara tillräckligt att i
Visby uppföra en mindre vagnverkstad samt en tillbyggnad till och modernisering
av den dåvarande otidsenliga lokverkstaden, varigenom bygg -

128

nadskostnaderna skulle kunna nedbringas till 240 000 kronor. En lösning
enligt detta alternativ skulle emellertid medföra en årlig merutgift på omkring
50 000 kronor i form av frakter m. m. Därtill kom att dessa transporter,
som måste ske i pråmar, kunde försiggå endast under sommarhalvåret,
då lok- och vagnbehovet var som störst.

Det andra alternativet, för vilket anläggningskostnaderna slutade på ett
belopp av 775 000 kronor, innebar endast en återuppbyggnad, modernisering
och utbyggnad, men däremot ingen förflyttning av förut befintliga
anläggningar. Verkstaden skulle enligt detta förslag dimensioneras endast
för det oundgängliga behovet. Med detta alternativ vore att förutse såväl
längre revisionstider som högre underhållskostnader än i huvudförslaget.

I .skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 maj 1948 förordade järnvägsstyrelsen
eu lösning av verkstadsfrågan enligt huvudförslaget med byggnadslcostnader
för 995 000 kronor. Den i juli 1947 nedbrunna byggnaden hade varit
försäkrad för 200 000 kronor. Av den utbekomna försäkringssumman
hade emellertid 130 000 kronor måst användas för ersättande av förstörda
förrådsartiklar, varför endast 70 000 kronor återstode för här ifrågavarande
ändamål. På grund härav hemställde järnvägsstyrelsen, att ett belopp av
925 000 kronor måtte för ifrågavarande ändamål anvisas ur statens järnvägars
dispositionsanslag.

Under ärendets beredning hade emellertid till kommunikationsdepartementet
inkommit en promemoria angående de statliga reparationsverkstäderna
på Gotland, vilken upprättats efter överläggningar mellan styrelsen
för respektive avdelningar av Svenska järnvägsmannaförbundet, Försvarsverkens
civila personals förbund, Försvarets civila tjänstemannaförbund
samt Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet. 1 promemorian
förordades en samordning av reparationstjänsten för de statliga myndigheterna
på Gotland till en större central verkstad. Med anledning härav
hade, enligt vad som framgår av kommunikationsdepartementets skrivelse
den 17 augusti 1948 till Försvarsverkens civila personals förbunds avdelning
39 i Visby, kommunikations- och försvarsdepartementen låtit verkställa
vissa ytterligare undersökningar under medverkan av järnvägsstyrelsen,
väg- och valtenbyggnadsstyrelsen samt fortifikationsförvaltningen.
Undersökningarna hade givit vid handen, att betydande svårigheter förelåge
att samla den statliga reparationsverksamheten till en gemensam verkstad.
Härtill komme att en sådan sammanslagning under alla omständigheter
skulle kräva ganska lång tid att genomföra, medan järnvägarnas
verkstadsfråga måste lösas omedelbart. Från myndigheternas sida hade vidare
framhållits, att man genom samarbete mellan de olika avdelningarna
kunde uppnå betydande fördelar utan att därför en gemensam verkstadsbyggnad
behövde uppföras.

Efter hand nåddes en lösning i enlighet med järnvägsstyrelsens framställning.
Genom kungl. brev den 16 juli 1948 bemyndigades järnvägssty -

129

relsen att av statens järnvägars dispositionsanslag för ändamålet taga i
anspråk ett belopp av 925 000 kronor.

Samtidigt med planläggningen av den nya verkstadsbyggnaden hade
rationaliseringsarbete pågått vid gotlandsbanorna. Motorfordon, såväl rälsgående
som vägfordon, hade kommit till användning i ökad utsträckning.
Den sålunda ändrade sammansättningen av järnvägens fordonspark ävensom
den fortgående rationaliseringen av driftformerna föranledde en omprövning
av byggnadsprojektet. Den 1 mars 1949 fastställde järnvägsstyrelsen
slutgiltigt ritningarna till verkstadsbyggnaden. Sedan anbud infordrats,
igångsattes byggnadsarbetet i juli 1949, och byggnaden togs i bruk
i oktober 1951.

Kostnaderna för ifrågavarande verkstadsbyggnad framgår av nedanstående
sammanställning.

Reparationsverkstad, förråd, kontor ..................... 1 135 378: 02

Översynsgarage för bilfordon............................ 300 000: —

Eluranläggning ........................................ 8 895: —

Telefonanläggning .................................... 13 000:50

Stängselnät ........................................... 9 495: —

Spåranläggning ........................................ 12 424: —

Inredningsdetaljer, inmontering av nya maskiner, komplettering
av äldre verkstadsmaskiner och övriga anordningar . . 78 545: 81

Summa kronor 1 557 738: 33

Enär bilavdelningen efter omplanering av verkstaden där fått ett översynsgarage
för ett beräknat värde av 300 000 kronor, har motsvarande belopp
täckts med anslag för garage och verkstadsbyggnader för biltrafiken.
Återstående belopp, 1 257 738 kronor 33 öre, har täckts med dispositionsanslag.

Utöver ovan angivna kostnader tillkommer följande utgifter, nämligen
för nyanskaffning av

1) verkstadsmaskiner med ett anskaffningsvärde överstigande

2 000 kronor ........................................ 115 925: 20

2) övriga verkstadsmaskiner och inventarier .............. 55 905: 32

3) komplettering av verktyg och anordningar vid inflyttning

från gamla till nya verkstaden ....................... 10 500: —

Summa kronor 182 330:52

Nämnda utgifter har bokförts:
post 1) avdrag för investeringsinventarier,

» 2) driftmedel: driftinventarier,

» 3) » : underhållskonto.

Den sammanlagda kostnaden för statens järnvägars verkstadsbyggnad i
Visby har sålunda uppgått till 1 740 068 kronor 85 öre.

9 liev. berättelse ang. statsverket är 11)53. I.

130

Den nybyggda verkstaden visade sig redan från början överdimensionerad.
Vid byggnadens planläggning räknades med 55 arbetare, men byggnaden
torde ha kunnat inrymma ett väsentligt större antal. Antalet arbetare
under år 1952 var vid årets början 49 och vid dess slut 45 samt nedgick
därefter till omkring 20. Under år 1952 utfördes 112 392 arbetstimmar i
verkstaden, varav 93 342 för den egentliga driften. Av återstoden åtgick
13 566 arbetstimmar för utomstående och 5 484 arbetstimmar för kompletteringsarbeten
på maskiner och inredning samt eldning och städning.

För att utnyttja den överskottskapacitet, som förefanns vid verkstaden,
gjorde trafikinspektören vid statens järnvägars 37:e trafiksektion i Visby
vid flera tillfällen framställning till vägförvaltningen om samarbete mellan
denna och statens järnvägar, innebärande att vägförvaltningen skulle låta
utföra förekommande reparationer på sina fordon vid statens järnvägars
verkstad. Vidare föreslogs en samordning av statens järnvägars och vägförvaltningens
transporter i syfte att därigenom bättre kunna utnyttja
fordon och personal å ömse håll. Förslaget om samarbete rönte emellertid
icke något tillmötesgående från vägförvaltningens sida.

Vägförvaltningen har emellertid samtidigt i viss utsträckning låtit utföra
reparationer på sin fordonspark vid privata verkstäder i Visby. Antalet
sådana reparationer under år 1952 utgjorde 239, nämligen 95 lastbilar, 15
paketbilar, 20 jeepar, 14 personbilar, 52 väghyvlar, 16 traktorer, 11 lastapparater
samt 16 övriga reparationer. Kostnaderna för dessa reparationer
uppgick till 88 251 kronor 13 öre. Härav utgjorde arbetskostnaderna
24 500 kronor.

Från trafiksektionens sida har även erbjudits samarbete med telegrafverket
i Visby utan att likväl sådant kommit till stånd såvitt gäller motorfordon.
Telegrafverket, vars fordonspark på Gotland omfattar 16 bilar, hyr
ett antal garageplatser hos olika privata verkstäder och har därför ansett
det fördelaktigt att även låta utföra förekommande reparationer därstädes.
Däremot lät telegrafverket under år 1952 vid järnvägens verkstad utföra
vissa andra arbeten, främst smides- och svetsarbeten.

Å statens järnvägars verkstad i Visby utfördes under tiden 7 januari 1952
—14 april 1953 arbeten åt enskilda till ett sammanlagt belopp av 88 925
kronor 12 öre.

I skrivelse den 27 september 1952 till fortifikationsförvaltningen meddelade
järnvägsstyrelsen, att driftverkstaden i Visby visat sig överdimensionerad
i förhållande till statens järnvägars till följd av minskad trafik
m. m. numera reducerade behov. Med hänsyn härtill och då det sedan åtskilliga
år förelegat planer på att för Gotlands tygstation uppföra en ny
byggnad i omedelbar närhet av ifrågavarande verkstad, syntes det lämpligt
att försvarets och statens järnvägars intressen samordnades i denna
fråga. Styrelsen vore sålunda villig att till försvaret överlåta ifrågavarande

131

driftverkstad i Visby på de villkor, som sedermera kunde bliva fastställda
vid fortsatta förhandlingar. Därest en överlåtelse skulle komma till stånd,
vore det ur statens järnvägars synpunkt önskvärt att även i fortsättningen
kunna få reparationerna på lokomotorer, rälsbussar och släpvagnar utförda
vid den nya tygverkstaden. För ifrågavarande arbeten erforderlig
personal kunde överföras från statens järnvägar.

Vid förhandlingar i ärendet meddelades senare från järnvägsstyrelsens
sida, att fortsatt utredning givit vid handen, att det sannolikt icke skulle
bliva erforderligt att anlita verkstaden för reparationer på järnvägens fordon.

Enligt vad revisorerna inhämtat har verkstaden sedermera utrymts och
nya verkstads- och förrådsutrymmen iordningställts i det förut omnämnda
rälsbussgaraget för en kostnad av omkring 73 600 kronor.

För uppförande av den tygverkstad för Gotlands tygstation, som berördes
i järnvägsstyrelsens skrivelse, anvisade 1944 års riksdag ett anslag
av 1 326 000 kronor, beräknat efter prisläget den 1 juli 1943. I oktober
1951 omräknades kostnaderna till 2 200 000 kronor. Vid övervägande av
järnvägsstyrelsens förslag fann vederbörande militära myndigheter för sin
del, att detta borde komma till utförande med hänsyn till önskvärdheten av
att byggnaden utnyttjades för något kronans ändamål och att belastningen
på försvarets byggnadskvot i möjligaste mån nedbringades. I skrivelse till
Kungl. Maj:t den 21 augusti 1953 gjorde fortifikationsförvaltningen hemställan
i enlighet härmed, varvid även förelåg ett förslag till byggnadens
inredande för det nya ändamålet. Samtidigt framhölls emellertid att den
sålunda planlagda verkstaden dels icke syntes komma att motsvara den
storlek som erfordrades för beräknat reparationsbehov, dels icke kunnat
erhålla i vissä angivna avseenden önskvärd utformning. I samband med
överförandet skulle försvarets fastighetsfond uppskrivas med byggnadens
redovisade värde, 1 573 940 kronor, jämte 193 000 kronor för markvärdet.
Härtill skulle komma ytterligare 1 700 000 kronor för om- och tillbyggnadsarbeten
enligt prisläget den 1 april 1953. Denna framställning är alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Redan när järnvägsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari
1947 tillstyrkte statsförvärv av aktiemajoriteten i Gotlands järnvägsaktiebolag,
uttryckte styrelsen farhågor för att järnvägarna på Gotland skulle
komma att verka tyngande på statens järnvägars ekonomi, överrevisorerna
för granskning av statens järnvägars räkenskaper och förvaltning för budgetåret
1948/49 har i sin berättelse intagit följande genom sektionsledningens
försorg sammanställda uppgifter om driftresultaten vid Gotlands järnvägar
budgetåren 1946/47—1948/49. Uppgifterna har framräknats enligt
enhetliga grunder, oavsett att järnvägarna under det första budgetåret var
i enskild ägo, under det andra budgetåret i statlig ägo med förvaltning i
bolagsform och under det sista budgetåret i statens järnvägars direkta ägo

132

och förvaltning. I resultatsiffrorna ingår icke några belopp för pensionering;
räntor och avskrivning.

1946/47 1947/48 1948/49

Järnvägsrörelsen .............— 179 700 — 309 400 — 525 300

Bilrörelsen .................. + 73 300 + 16 900 + 160 400

Förlust ...................... — 106 400 — 292 500 — 364 900

Överrevisorerna anmärkte härtill, att den olikhet i fråga om lönsamheten
för järnvägs- och bilrörelsen, som här framkommit, säkerligen icke
vore av tillfällig karaktär. Då man nog måste räkna med att järnvägsrörelsen
även i fortsättningen bleve förlustbringande, borde ansträngningarna
inriktas på att begränsa dessa förluster och att om möjligt kompensera dem
genom överskotten på bilrörelsen.

Den huvudsakliga förklaringen till det försämrade resultatet av järnvägsrörelsen
vore, enligt vad överrevisorerna framhöll, att trafiken under
ifrågavarande tid minskat och att personallöner och priser på driftförnödenheter
stigit utan att tillräcklig kompensation erhållits genom höjda
taxor.

Trafikutvecklingen för järnvägsrörelsen belyses i revisionsberättelsen av
följande sifferuppgifter.

Budgetår 1946/47 1947/48 1948/49	Persontrafik antal resor 571 000 535 600 517 200	Godstrafik ton gods 223 300 157 600 136 500
Minskning 1946/47— 1948/49	53 800	86 800

Antalet resor har från budgetåret 1946/47 till budgetåret 1948/49 nedgått
med 9,4 procent. Motsvarande siffra för godstrafiken är 38,6 procent. I
berättelsen påpekas emellertid, att en del av trafiken blivit omlagd från
järnväg till landsväg.

I sitt yttrande över förenämnda berättelse meddelade järnvägsstyrelsen,
att de i berättelsen för budgetåren 1947/48 och 1948/49 redovisade driftöverskotten
på bilrörelsen, 16 900 respektive 160 400 kronor, exklusive
kostnader för pensionering, räntor och avskrivningar, icke gåve en rättvisande
bild av utvecklingen mellan de båda budgetåren. Vissa kostnadsposter
om sammanlagt 80 000 kronor, som i de av överrevisorerna från
sektionsledningen erhållna uppgifterna hänförts till budgetåret 1947/48,
borde nämligen belasta året 1948/49, varför överskotten för budgetåren
1947/48 och 1948/49 rätteligen utgjorde ca 97 000 respektive 80 000 kronor.
På grund härav uppstode icke för budgetåret 1948/49 den betydande förbättring
av driftresultatet i jämförelse med budgetåret 1947/48, som de tidigare
redovisade uppgifterna givit vid handen, utan en viss försämring.
Toges hänsyn till de på bilrörelsen fallande kostnaderna för pensionering,

133

räntor och avskrivningar, bleve resultatet för de båda budgetåren en förlust,
vilken av styrelsen för budgetåret 1948/49 beräknades till 140 000
kronor.

Järnvägsstyrelsen berörde vidare möjligheterna att begränsa driftförlusterna
och framhöll, att styrelsen i sin strävan att mera avsevärt förbättra
resultatet av den samlade trafikrörelsen icke kunde bortse från den möjlighet
härtill, som ett överförande till landsväg av viss järnvägstrafik eller
av hela järnvägstrafiken på olika bandelar eventuellt skulle kunna
medföra.

Resultaten av järnvägsrörelsen på Gotland har under senare år ytterligare
försämrats. Enligt vad som framgår av överrevisorernas berättelse
för budgetåret 1951/52 utgjorde sammanlagda förlusterna på järnvägs- och
biltrafikrörelsen under åren 1949—1951 följande:

1949 1950 1951

Järnvägstrafik .............. 1 134 000 1 272 000 1 525 000

Biltrafik ................... 97 000_183 000_430 000

Summa kronor .............. 1 231 000 1 455 000 1 955 000

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 december 1952 hemställde järnvägsstyrelsen,
att järnvägslinjen Slite—Romakloster—Hablingbo finge nedläggas.

överrevisorerna anförde i sin nyssnämnda berättelse bl. a. följande. De
korta transportavstånden på Gotland och det på grund av näringslivets inriktning
obetydliga behovet av interna masstransporter under huvuddelen
av året innebure, att som följd av bilismens utveckling förutsättningar för
allmän järnvägstrafik på ön icke längre syntes föreligga. Motorfordonen
kunde till lägre kostnader och ofta under erbjudande av högre transportstandard
fylla behovet av reguljär trafik. Den av järnvägsstyrelsen föreslagna
nedläggningen av järnvägstrafiken på bandelarna Roma—Slite och
Roma—Hablingbo måste enligt överrevisorernas mening betraktas som en
första anpassning till ett genom motorfordonstrafikens utveckling förändrat
transportläge. Det kunde, om trafikavledningen från de kvarvarande
bandelarna fortsatte, inom en snart framtid visa sig nödvändigt att gå vidare
genom att helt eller delvis ersätta järnvägsdriften även på huvudlinjen
Lärbro—Visby—Roma—Burgsvik med landsvägstransporter. Även den av
statens järnvägar bedrivna biltrafiken på ön visade ett otillfredsställande
resultat. Detta gällde främst lastbilsrörelsen, vilken huvudsakligen hade
sin sysselsättning i allmän beställningstrafik. Enligt överrevisorernas mening
borde frågan om den framtida utformningen av statens järnvägars
biltrafik på Gotland upptagas till prövning i syfte att uppnå ett förbättrat
drift resultat.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 maj 1953 bemyndigades järnvägsstyrelsen
att från den tidpunkt, styrelsen funne lämplig, nedlägga trafiken
på järnvägslinjen SI i t e—Romakloster—Hablingbo. Trafiken nedlades under
juni månad innevarande år.

134

Revisorernas uttalande. I juli 1947 nedbrann en inom statens järnvägars
stationsområde i Visby belägen verkstadsbyggnad, som inrymde järnvägens
vagnverkstad och vissa andra lokaler. Den nya verkstad, som kort
härefter började planeras, dimensionerades för ett ökat antal fordon med
hänsyn till en blivande centralisering av verkstadstjänsten till Visby. Arbetena
med uppförande av den nya byggnaden påbörjades i juli 1949 och
avslutades i oktober 1951, då verkstaden togs i bruk. Kostnaderna för
byggnaden och inredningen har uppgått till mer än 1,5 miljoner kronor,
vartill kommer kostnaden för maskinutrustning.

Den nya verkstaden, som planerats för en arbetsstyrka på 55 man och
beräknats även något med tanke på framtida utveckling, visade sig emellertid
redan från början överdimensionerad. Efter att ha varit i bruk under
år 1952 — dock aldrig med fulltalig arbetsstyrka — har verkstaden
efter hand avvecklats under år 1953. Statens järnvägar har därefter förlagt
verkstadstjänsten till mindre lokaler inom stationsområdet. Planer föreligger
f. n. att överlåta den utrymda byggnaden till försvarsväsendet för att
användas till en ny tygverkstad för Gotland.

Redan vid tiden för statsförvärvet av järnvägarna på Gotland befarade
järnvägsstyrelsen, att förvärvet skulle komma att ogynnsamt belasta statens
järnvägars affärsresultat. Dess farhågor har i hög grad besannats
genom den senare trafikutvecklingen vid gotlandsjärnvägarna. Dessa, som
under budgetåret 1946/47 — det sista året under vilket de var i enskild
ägo — redovisade ett icke oväsentligt underskott, har efter statsövertagandet
uppvisat ständigt ökade förlustsiffror. Största delen av förlusterna hänför
sig till järnvägstrafiken. Detta har lett till att järnvägsstyrelsen, för
att i någon mån förbättra driftresultatet, under innevarande år nödgats
nedlägga trafiken på vissa bansträckor. Även biltrafiken har, särskilt under
senare år, gått med betydande förlust.

Enligt revisorernas mening borde det redan i ett tidigt skede ha stått
klart, att en genomgripande omläggning av statens järnvägars trafikrörelse
på Gotland måste bli ofrånkomlig. Då byggnadsarbetena för den nya verkstaden
i juli 1949 igångsattes, förelåg redan de dåliga resultaten av järnvägsdriften
under budgetåren 1947/48 och 1948/49. Det synes revisorerna
uppenbart, att en så betydande investering, som uppförandet av den nya
verkstadsbyggnaden innebar, hade kunnat undvikas, om förutsättningarna
för trafikutvecklingen på gotlandsjärnvägarna tagits under förnyat bedömande
innan byggnadsarbetena igångsattes. En omprövning av byggnadsfrågan
vid denna tidpunkt synes revisorerna ha varit så mycket mera motiverad,
som två andra alternativ för frågans lösning förelåg, av vilka det
ena innebar väsentligt lägre kostnader än det som valdes.

Om de nu föreliggande planerna på byggnadens ianspråktagande som
tygverkstad för försvarsväsendet förverkligas, skulle den visserligen komma
till användning för ett statligt ändamål. Det må dock framhållas att av

135

det ytterligare belopp om 1,7 miljoner kronor, som nu erfordras för byggnadens
iordningställande för detta nya ändamål, en icke oväsentlig del
torde belöpa på sådana omändringsarbeten, vilka kunnat undvikas, om tygverkstaden
från början planerats för försvarets reparationsbehov. Härtill
kommer att byggnaden icke i alla avseenden torde ha fått den för en tygverkstad
lämpliga utformningen.

På grund av otillräckliga arbetsbeställningar har personalstyrkan i järnvägens
verkstad aldrig kommit att uppgå till avsett antal; vid vissa tillfällen
har den varit betydligt reducerad. Järnvägsledningen har vid upprepade
tillfällen erbjudit olika statliga förvaltningar på Gotland samarbete
i och för utnyttjande av den förefintliga överkapaciteten hos verkstaden.
I någon mån har dessa framställningar rönt tillmötesgående från telegrafverket.
Vägförvaltningen i Gotlands län, som i första hand förväntades
kunna anlita verkstaden för reparation av motorfordon, har emellertid
icke i något enda fall hänvisat sina fordon dit. Härvid är att märka, att
vägförvaltningen under år 1952 låtit utföra ett stort antal reparationer hos
privata firmor i Visby till en sammanlagd kostnad av närmare 90 000 kronor.
Även om skäl härför i vissa fall kan ha förelegat, synes förhållandet
enligt revisorernas mening dock vittna om en anmärkningsvärd brist på
samarbetsvilja.

Därest ifrågavarande verkstadsbyggnad övertages av försvarsväsendet,
torde den byggnad inom Gotlands artillerikårs område, som hittills disponerats
av tyganstalten och som inrymmer lokaler för ett flertal olika grenar
av verkstadstjänst, i första hand bli friställd. Det synes för sådant fall
böra övervägas, huruvida sistnämnda byggnad kan tagas i anspråk för
lämpligt allmänt ändamål. Enligt vad revisorerna erfarit, har Gotlands
läns landsting och Visby stad sedan länge sökt utvägar att tillfredsställande
ordna ungdomens yrkesutbildning i länet — såsom ett led i ansträngningarna
att motverka tendensen till utflyttning av arbetskraft från ön. En framställning
i detta syfte, innefattande även ett byggnadsförslag om två miljoner
kronor, är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts åtgärd. Revisorerna har i
förevarande sammanhang velat rikta uppmärksamheten på detta förhållande,
eftersom det icke synes uteslutet att den friställda militära verkstadsbyggnaden
i Visby kan komma till användning för yrkesutbildningen.

136

Finansdepartementet.

§ 17-

Vissa iakttagelser angående skatteupphörden m. m.

I enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen har
revisorerna från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av
skatteupphörden. Redogörelserna omfattar resultaten av dels den ordinarie
uppbörden av A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1952—53 (tab. 1) och
under första hälften av uppbördsåret 1953—54, dels den ordinarie uppbörden
av kvarstående skatt enligt 1952 års taxering (tab. 2). Vidare omfattar
redogörelserna resultaten av restindrivningen t. o. in. utgången av
år 1952 för varje län beträffande 1947—48, 1948—49 och 1949—50 års
preliminära B- och C-skatt samt för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
beträffande kvarstående skatt enligt 1948, 1949 och 1950 års taxeringar.

Av sammanställningarna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna
uppbördsåret 1952—53 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp
av 5 964 miljoner kronor, varav 4 015 miljoner kronor (67 procent) såsom
A-skatt och 1 949 miljoner kronor (33 procent) såsom B- och C-skatt. Av
den sammanlagt debiterade B- och C-skatten, 2 006 miljoner kronor, restfördes
57 miljoner kronor (3 procent).

Under de tre första uppbördsterminerna uppbördsåret 1953—54 inflöt av
preliminära skatter sammanlagt 2 980 miljoner kronor, varav 1 988 miljoner
kronor såsom A-skatt och 992 miljoner kronor såsom B- och C-skatt. Av
den för dessa uppbördsterminer debiterade B- och C-skatten, 1 025 miljoner
kronor, restfördes 33 miljoner kronor (3 procent).

Enligt 1952 års taxering uppgick den kvarstående skatten till 782 miljoner
kronor, och av detta belopp restfördes 102 miljoner kronor (13 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1953 års taxering beräknas uppgå till
omkring 975 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 430 miljoner kronor (tab. 1).

Av 1947—48 års restförda B- och C-skatt, 39,9 miljoner kronor, vilken
skatt preskriberats för indrivningsåtgärder vid utgången av februari månad
innevarande år, har t. o. in. år 1952 10,6 miljoner kronor avkortats, 25,1
miljoner kronor levererats och 3,0 miljoner kronor avskrivits. I likhet med
tidigare år har i tablåerna över restindrivningen vad som levererats ställts
i relation till vad som restförts med avdrag för vad som avkortats. Vid 1952
års utgång har för riket i dess helhet 86 procent av den skatt, som restlörts
och skulle indrivas, levererats och 10 procent avskrivits. Motsvarande

137

procenttal är för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk 88 respektive
10 och för städer med egna uppbördsverk 84 respektive 11.

Av B- och C-skatten för uppbördsåret 1948—49 restfördes sammanlagt
46,2 miljoner kronor. Av denna skatt har vid utgången av år 1952 20,2 miljoner
kronor avkortats, 20,9 miljoner kronor levererats och 2,9 miljoner kronor
avskrivits. Vid utgången av år 1952 har för riket i dess helhet 80 procent
levererats och 11 procent avskrivits av efter avkortning återstående belopp.
Procenttalen för landsbygden är 88 respektive 8 och för städerna 74 respektive
14.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, 100,5 miljoner
kronor, har vid utgången av år 1952, då den således varit föremål
för indrivning i drygt tre år, 11,5 miljoner kronor avkortats, 55,2 miljoner
kronor levererats och 19,7 miljoner kronor avskrivits. Levererat belopp
har även här ställts i relation till efter avkortning återstående belopp. För
riket i dess helhet har efter denna beräkningsgrund t. o. in. utgången av
år 1952 62 procent levererats och 22 procent avskrivits. För landsbygdens
vidkommande har 70 procent levererats och 17 procent avskrivits, medan
i städerna 54 procent levererats och 27 procent avskrivits.

I tabell 3 återfinnes en redogörelse för resultatet av indrivningen av den
restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, baserad på antalet
guldna poster inom rikets olika utmätningsmansdistrikt.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, 90,3 miljoner
kronor, har vid utgången av år 1952 11,4 miljoner kronor avkortats,

42,6 miljoner kronor levererats och 13,9 miljoner kronor avskrivits. Totalt
har efter tidigare nämnda beräkningsgrund 54 procent levererats och 18
procent avskrivits. Motsvarande procenttal är för landsbygden 62 respektive
13 och för städerna 46 respektive 22.

Den restförda kvarstående skatten enligt 1950 års taxering uppgick till
76,5 miljoner kronor. Av denna skatt har t. o. m. utgången av år 1952 5,9
miljoner kronor avkortats, 31,0 miljoner kronor levererats och 7,1 miljoner
kronor avskrivits. För riket i dess helhet har 44 procent levererats och
10 procent avskrivits av efter avkortning återstående belopp. Landsbygdens
procenttal är 53 respektive 7 och städernas 36 respektive 13.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår, inflöt
under uppbördsterminerna upphördsåret 1952—53 såsom A-skatt 4 015
miljoner kronor och såsom B- ocli C-skatt 1 949 miljoner kronor. Under
närmast föregående uppbördsår uppgick A-skatten till 3 058 miljoner kronor
och B- och C-skatten till 1 713 miljoner kronor. A-skatten har sålunda
ökats med 957 miljoner kronor och B- och (i-skatten med 236 miljoner
kronor. Beloppet av de fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt för upphördsåret
1952—53, som verkställts efter upphördsårets utgång och som
således icke ingår i de angivna beloppen, uppgår till sammanlagt omkring

138

390 miljoner kronor, varav 30 miljoner kronor A-skatt och 360 miljoner
kronor B- och C-skatt. Efter närmast föregående uppbördsårs utgång inflöt
totalt 530 miljoner kronor, varav 30 miljoner kronor A-skatt och 500 miljoner
kronor B- och C-skatt. Det må här erinras om att fyllnadsinbetalningarna
i viss utsträckning torde vara en direkt följd av den ränta efter
5 procent, som fr. o. m. 1952 års taxering med vissa begränsningar utgår å
kvarstående skatt. Enligt 1953 års taxering uppgår ifrågavarande ränta för
riket i dess helhet till omkring 16 miljoner kronor, vilket innebär en ökning
med omkring 2 miljoner kronor jämfört med närmast föregående års
taxering.

Den kvarstående skatten enligt 1952 års taxering uppgick såsom tidigare
nämnts till 782 miljoner kronor, av vilket belopp 13 procent restfördes.
Av den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 883
miljoner kronor, restfördes 8 procent. Försämringen av uppbördsresultatet
torde utan tvivel äga samband med att en viss avmattning av konjunkturerna
inträtt inom vissa områden under innevarande år.

Enligt årets taxering beräknas såsom förut nämnts den kvarstående
skatten uppgå till omkring 975 miljoner kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 430 miljoner kronor.

Jämförd med de siffror som var tillgängliga vid motsvarande tidpunkt
förra åiet har den kvarstående skatten ökats med omkring 160 miljoner
kronor och den överskjutande preliminära skatten med omkring 60 miljoner
kronor. Den kvarstående skatten har ökat i samtliga län. Malmöhus
län och Stockholms stad uppvisar den största ökningen med respektive 21
och 16 miljoner kronor.

Av tablån över resultatet av restindrivningen för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
beträffande antalet efter avkortning återstående restförda
poster i fråga om den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering
(tab. 3 )framgår bl. a., att för riket i dess helhet 65 procent av antalet restförda
poster guldits vid utgången av år 1952. För landsbygd och städer utan
egna uppbördsverk har i medeltal 69 procent guldits och för städer med
egna uppbördsverk 55 procent. I fråga om landsbygden har de siffermässigt
bästa indrivningsresultaten uppnåtts i Kalmar, Jämtlands och Västerbottens
län (78 procent) samt Hallands län (77 procent). De lägsta indrivningsresultaten
uppvisar Stockholms län (59 procent), Västmanlands län (60
procent) och Norrbottens län (62 procent).

Beträffande städer med egna uppbördsverk, vilka revisorerna anser förtjäna
särskild uppmärksamhet, återfinnes dessutom en närmare redogörelse
i tabell 4, som omfattar resultatet av restindrivningen av kvarstående
skatt enligt 1948, 1949 och 1950 års taxeringar (K 49—Köl) med avseende
på såväl guldna poster som levererade belopp vid utgången av år 1952.
Av sammanställningen framgår bl. a. att vad K 49 beträffar har i fråga om
antalet guldna poster de högsta siffrorna uppnåtts i Kristinehamn (68 pro -

139

cent), Kalmar och Växjö (67 procent) samt Västervik (66 procent). De lägsta
siffrorna uppvisar Gävle (46 procent), Landskrona (48 procent) samt Hälsingborg
och Karlstad (50 procent). Beträffande det levererade beloppet
företer Kristinehamn (76 procent), Växjö (70 procent) samt Malmö och
Nyköping (69 procent) de siffermässigt bästa resultaten. De lägsta siffrorna
förekommer i Göteborg, Jönköping, Södertälje och Östersund (48
procent). Vidare kan av sammanställningen indrivningstakten beträffande
de olika årens skatter utläsas. Vid en jämförelse i detta hänseende exempelvis
mellan K 49 och K 51 i fråga om resultatet av restindrivningen vid
utgången av första indrivningsåret efter det skatten förfallit till betalning
framgår, att 26 städer företer en procentuell ökning i Iråga om antalet
guldna poster och 20 städer i fråga om det levererade beloppet. Såsom tidigare
framhållits har vid utgången av år 1952 i fråga om K 49 vad antalet
poster beträffar i medeltal 69 procent guldits för landsbygdens del. Av
tabell 4 framgår, att icke någon stad med eget uppbördsverk uppnått det
för landsbygden gällande medelprocenttalet beträffande samma ars skatt.
Det är sedan länge känt, att restindrivningen är mer svårbemästrad i städerna
än på landsbygden, vilket också är helt naturligt med hänsyn till
stadsbefolkningens större rörlighet, svårigheten för skatteindrivarna att
bl. a. av denna anledning få tillräcklig personkännedom in. fl. andra liknande
omständigheter. Revisorerna är likväl av den uppfattningen, att
ytterligare åtgärder bör kunna vidtagas från vissa städers sida i syfte att
åstadkomma en effektivare indrivning, främst genom att ställa erforderlig
personal till de ansvariga myndigheternas förfogande. Enligt vad revisorerna
inhämtat synes en viss ojämnhet i fråga om antalet med indrivning
sysselsatta befattningshavare vara rådande inom städer av i stort sett sam -

ma storleksordning.

Revisorerna har tidigare vid flera tillfällen påtalat, att tolkningen av
vissa sekretessbestämmleser försvårar indrivningsmyndigheternas arbete.
Så har t. ex. bestämmelserna i 56 § taxeringsförordningen, som bl. a. inne -

håller stadganden om vem som skall äga rätt taga del av innehållet i självdeklaration,
ansetts lägga hinder i vägen för indrivningsförrättare att erhålla
för skatteindrivningen erforderliga uppgifter om skattskyldigas ar -

betsanställningar och löner. 1 utslag den 15 oktober 1953 på besvär över en
länsstyrelses vägran att till ett exekulionsbiträde utlämna vissa uppgifter

ur en skattskyldigs självdeklarationer har Kungl. Maj:t i regeringsrätten
meddelat avvikande uppfattning genom att undanröja länsstyrelsens beslut.
Den av Kungl. Maj:t intagna ståndpunkten torde enligt revisorernas
mening genom sin prejudicerande betydelse komma att i icke oväsentlig
grad underlätta arbetet med restindrivningen.

Efter att ha tagit del av länsstyrelsernas yttranden över den föreliggande
statistiken över restindrivningen vill revisorerna till sist framhalla följande.
Länsstyrelserna har fortsatt den tidigare inslagna vägen att helt

Tabell 1.

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1952.

L ä n	Influten preliminär skatt	Restförd preliminär B- och C-skatt	Summa influten o restförd prel. skatt	Slutlig skattJ)	Kvar- stående skatt	Å kvar-stående skatt påförd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalning	S:a prel. skatt Milj. kr.
Prel. A-skatt	Fre''. B- o. C-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B- o. C-skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% av slut- % skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av sta infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av sta infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av sta infl. o. restf. prel. skatt
Stockholms stad	706,17	50	566,83	40	5,72	i	117,21	8	1 395,93	15,81	i	1411,74	1 512,70	168,46	n	3,61	70,38
Stockholms	261,14	75	74,65	21	2,90	i	7,30	2	345,99	4,07	i	350,06	379,75	53,59	14	0,88	22,58
Uppsala	80,84	68	34,25	29	0,48	—	2,92	2	118,49	1,14	i	119,63	135,12	22,62	17	(h40	1,22
Södermanlands	122,05	72	39,93	24	0,75	—	5,08	3	167,81	1,05	i	168,86	183,33	25,91	14	0,45	10*63
Östergötlands	186,70	68	76,72	28	1,53	—	7,16	3	272,11	1,88	i	273,99	295,01	40,76	14	0,69	17,76
Jönköpings	125,13	67	53,58	29	0,60	—	4,92	3	184,23	1,37	i	185,60	201,85	32,36	16	0,38	13,58
Kronobergs	54,37	68	21,89	28	0,38	—	2,02	3	78,66	0,73	i	79,39	91,76	18,68	20	0,23	6,21
Kalmar	93,66	68	39,54	29	0,74	—	3,20	2	137,14	1,28	i	138,42	153,54	27,32	18	0*38	10,70
Gotlands	21,42	68	8,85	28	0,17	i	0,50	2	30,94	0,46	i	31,40	36,48	7,25	20	0,09	2,29
Blekinge	64,29	76	17,51	21	0,39	—	1,38	2	83,57	0,79	i	84,36	89,84	12,97	14	0,16	7*12
Kristianstads	94,13	66	43,28	31	0,34	—	2,73	2	140,48	1,59	i	142,07	166,97	34,01	20	0,48	9,54
Malmöhus	328,98	60	169,55	31	3,10	i	36,88	7	538,51	4,64	i	543,15	591,84	82,11	14	1,39	32,11
Hallands	64,81	65	29,59	30	0,21	—	3,44	4	98,05	0,96	i	99,01	111,68	20,14	18	0,27	6*87
Göteb. o. Bohus	368,03	58	204,88	33	3,20	—	48,14	8	624,25	5,66	i	629,91	654,93	71,54	11	1,34	49,58
Älvsborgs	174,18	70	61,71	25	1,14	—	9,14	4	246,17	1,65	i	247,82	267,01	40,52	15	0,55	18^62
Skaraborgs	93,00	69	37,92	28	0,46	—	2,93	2	134,31	1,14	i	135,45	158,16	32,07	20	0,42	942
V ärmlands	143,34	63	72,64	32	1,17	i	7,26	3	224,41	1,58	i	225,99	244,62	42,15	17	0,59	16,02
Urebro	144,95	69	52,52	25	0,91	—	10,16	5	208,54	1,29	i	209,83	230,03	33,03	14	0,62	13^04
Västmanlands	124,46	63	46,34	23	0,46	—	25,43	13	196,69	0,99	i	197,68	210,67	23,47	11	0,37	10,43
Kopparbergs	138,67	64	60,99	28	1,30	i	14,58	7	215,54	1,19	_	216,73	233,83	32,35	14	0,44	15,49
Gävleborgs	148,69	67	62,91	28	1,08	—	9,38	4	222,06	1,55	i	223,61	237,59	33,30	14	0*62	21,70
V ästernorrlands	153,35	61	74,08	30	1,43	—	19,60	8	248,46	1,89	i	250,35	254,99	37,12	15	0,56	28,16
Jämtlands	65,84	73	20,14	22	0,46	i	2,62	3	89,06	1,04	i	90,10	106,55	24,74	23	0,38	7’73
V ästerbottens	96,41	70	35,74	26	0,67	—	3,73	3	136,55	1,49	i	138,04	155,75	30,82	20	0*41	12,73
Norrbottens	160,09	73	43,24	20	0,77	—	12,91	6	217,01	1,94	i	218,95	232,31	29,61	13	0^44	14,06
Hela riket	1014,70	63	1 949,28	30	30,36	-	360,62	6	6 354,96	57,18	i	6 412,14	6 936,31	976,90	14	16,15	433,97

’) Uppgifterna är approximativa i ett par fall, där vid tabellens uppgörande slutliga uppgifter icke kunnat erhållas.

140

141

frigöra vissa befattningshavare från polisgöromål till förmån för restindrivningen.
Vidare förrättas i större omfattning än tidigare inventering hos
exekutionsbiträden genom länsstyrelsernas försorg. Då enligt revisorernas
mening länsstyrelserna synes med uppmärksamhet följa skatteindrivningens
förlopp och vidtaga för densamma främjande åtgärder, har revisorerna
icke ansett sig ha anledning att i vidare mån än ovan skett ingå på en närmare
granskning av skatteuppbörden.

Tabell 2.

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1952 års taxering med

fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Infly- tande procent	Restförda belopp kr.	Å sjömans-förteckning upp-förda belopp kr.
Stockholms stad......	135 600 745	108 929 068	88,33	26 671 677
Stockholms ......	39 631 559	31 823 771	80,30	7 778 275	29 513
Uppsala ......	15 438 115	13 993 048	90,64	1 431 938	13 129
Södermanlands ......	19 830 549	17 974 503	90,64	1 843 403	12 643
Östergötlands ......	31 814 445	28 682 714	90,16	3 119 800	11 931
J önköpings ......	29 319 017	26 984 209	92,04	2 332 219	2 589
Kronobergs ......	17 464 451	16 329 461	93,50	1 120 708	14 282
Kalmar ......	24 371 115	22 081 734	90,61	2152 301	137 080
Gotlands ......	4 571 219	3 928 090	85,93	596 142	46 987
Blekinge ......	11 374 815	9 724 047	85,49	1 534 117	116 651
Kristianstads ......	22 855 318	20 357 331	89,07	2 482 212	15 775
Malmöhus ......	59 930 778	53 235 100	88,83	6 396 698	298 980
Hallands ......	15 008 957	13 682 560	91,16	1 298 654	27 743
Göteb. o. Bohus ......	59 947 835	50 198 695	83,74	9 072 397	676 743
Älvsborgs ......	34 403 844	30 996 997	90,10	3 378 776	28 071
Skaraborgs ......	21 420 083	19 606 465	91,53	1 767 845	45 773
V ärmlands ......	34 989 528	31 589 180	90,28	3 367 055	33 293
Örebro ......	22 719 248	20 593 350	90,64	2106 304	19 594
Västmanlands ......	18 594 374	16 189 050	87,06	2 405 324	—
Kopparbergs ......	29 812 600	27 035 223	90,68	2 777 377	—
Gävleborgs ......	28 581 485	24 899 679	87,12	3 681 806	—
Västernorrlands ......	34 397 146	30 255 618	87,96	4 080 117	61 411
J ämtlands ......	18 864 758	16 140 175	85,56	2 721 008	3 575
V ästerbottens ......	27 909 918	24 660 242	88,36	3 227 380	22 296
Norrbottens ......	22 815 739	17 958 845	78,71	4 848 829	8 065
Hela riket	781 667 641	677 849 155	86,72	102192 362	1626 124

142

Tabell 3.

Kvarstående skatt enligt 1948 års taxering.

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1952 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster.

Län		Antal utmät- nings-			Antal utmätningsmansdistrikt			Genom- snittbg infly-
och städer utan egna				Inflytandeprocentklasser
uppbördsverk St=städer med egna uppbördsverk)	mans- dist- rikt	41 — 45	46- 50	51- 55	56- 60	61- 65	66- 70	71 — 75	76- 80	81- 85	86- 90	91- 95	tande-procent per län
Stockholms	Lb	19		2	2	7	4	1	2		1			59
	St	1			1									51
Uppsala	Lb	8	—	—	1	—	1	4	1	1	—	—	—	68
	St	1	—	—	1									51
Södermanlands	Lb	9	—	—	—	1	2	4	1	1	—	—	—	65
	St	2	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	_	53
Östergötlands	Lb	14	—	—	2	—	1	—	3	5	2	1	—	70
	St	2			2									54
Jönköpings	Lb	16	—	—	—	2	1	1	4	3	1	4	—	73
	St	1	—	—	1									51
Kronobergs	Lb	11	—	—	—	—	—	2	4	3	2	—	—	74
	St	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	67
Kalmar	Lb	16	—	—	—	—	1	—	1	8	5	1	—	78
	St	2	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	67
Gotlands	Lb	5	—	—	—	—	1	—	—	3	1	—	—	73
Blekinge	Lb	8	—	—	—	—	—	2	4	2	—	—	—	72
	St	1					1							61
Kristianstads	Lb	17	—	—	—	—	3	2	5	6	1	—	—	73
	St	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	61
Malmöhus	Lb	17	—	—	—	—	4	4	7	2	—	—	—	70
	St	5	—	2	1	—	2	—	—	—	—	—	—	58
Hallands	Lb	9	—	—	—	—	1	—	2	3	2	1	—	77
	St	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	_	—	62
Göteb. o. Bohus	Lb	14	—	1	—	—	1	—	6	3	2	1	—	66
	St	2			2									51
Älvsborgs	Lb	20	—	—	—	1	2	3	4	5	4	1	—	73
	St	1			1									54
Skaraborgs	Lb	18	—	1	1	—	1	2	1	1	8	3	—	73
Värmlands	Lb	18	—	—	—	—	5	2	4	3	2	2	—	72
Örebro	St	2	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	55
Lb	13	—	—	1	—	3	3	3	3	—	—	—	65
	St	1	—	—	1									55
V ästmanlands	Lb	12	1	1	1	2	3	2	1	1	—	—	—	60
	St	1			1									52
Kopparbergs	Lb	21	1	—	2	1	2	1	8	2	4	—	—	67
	St	1			1									53
Gävleborgs	Lb	19	—	—	1	3	1	4	8	2	—	—	—	69
	St	1	—	1										46
V ästernorrlands	Lb	22	—	1	—	1	2	5	3	6	3	—	1	70
	St	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	_	—	64
J ämtlands	Lb	15	—	—	—	—	—	2	2	5	4	2	—	78
	St	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	_	53
Västerbottens	Lb	25	—	—	—	—	—	3	5	7	4	5	1	78
	St	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	_	56
Norrbottens	Lb	21	1	—	—	7	4	4	3	2	—	—	—	62
St Landsbygd och städer utan egna	1			1									53
uppbördsverk Städer med egna	367	3	6	11	25	43	51	82	77	46	21	2	69
uppbördsverk		31	—	4	15	2	6	4	—	—	—	—	—	55
Hela riket	398	3	10	26	27	49	55	82	77	46	21	2	65

143

Tabell 4.

Städer med egna uppbördsverk.

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1948, 1949
och 1950 års taxeringar (K 49—K 51) vid utgången av resp. första, andra och tredje kalenderåret
efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna upp-bördsverk	Guldna poster i % av rest-förda efter avdrag för av-kortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 49	K 50	K 51
Göteborg	Efter 1 :a året	38	37	39	30	29	31
»	2:a	»	47	47		42	40
	»	3:e	»	51			48
Malmö	»	1 :a	»	54	56	55	55	56	54
	»	2:a	»	62	61		66	62
	»	3:e	»	63			69
Norrköping	»	1 :a	»	46	45	45	48	39	44
	»	2:a	»	52	52		58	51
	»	3:e	»	54			62
Hälsingborg	»	1 :a	»	35	34	35	29	30	34
	»	2 :a	»	45	43		42	43
	»	3:e	»	50			51
Örebro	»	1 :a	»	39	43	47	34	34	39
	»	2:a	»	50	53		49	47
	»	3:e	»	55			58
Uppsala	»	1 :a	»	36	39	43	33	33	36
»	2:a	»	45	50		44	45
	»	3:e	»	51			52
Västerås	»	1 :a	»	34	33	38	31	25	29
	»	2 :a	»	45	45		46	40
	»	3 :e	»	52			54
Borås	»	1 :a	»	40	41	44	44	43	45
	»	2 :a	»	50	52		55	53
	»	3:e	»	54			59
Linköping	»	1 :a	»	41	46	50	34	44	43
	»	2:a	»	49	53		43	52
	»	3:e	»	52			49
Eskilstuna	»	l:a	»	43	48	50	39	45	47
	»	2:a	»	50	54		53	57
	»	3:e	»	51			57
Gävle	»	l:a	»	34	39	42	35	36	34
	»	2 :a	»	42	47		46	50
	»	3:e	»	46			51
Jönköping	»	1 :a	»	38	38	42	26	33	37
»	2:a	»	45	46		39	46
	»	3:e	»	51			48
Karlstad	»	1 :a	»	40	36	42	46	34	43
	»	2 :a	»	48	44		56	46
	»	3:e	»	50			61
Halmstad	»	1 :a	»	48	47	53	40	38	43
	»	2 :a	»	57	57		53	52
	»	3:e	»	62			61
Lund	»	1 :a	»	47	47	51	41	47	48
	»	2:a	»	59	56		58	58
	»	3 :e	»	63			65
Karlskrona	»	1 :a	»	52	53	55	47	47	42
	»	2 :a	»	59	60		58	58
	»	3:e	»	61			63
Kalmar	»	1 :a	»	49	54	60	47	47	50
	»	2 :a	»	62	64		62	61
	»	3:e	»	67			68

144

Städer med egna upp bördsverk		Guldna poster i % av rest-förda efter avdrag för av-kortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K 51	K 49	K 50	K 51
Sundsvall	Efter l:a	året	49	43	49	41	36	46
	»	2:a	»	58	54		55	51
	»	3:e	»	64			66
Södertälje	»	1 :a	»	33	33	36	24	27	29
	»	2:a	»	43	45		39	37
	»	3 :e	»	51			48
Landskrona	»	1 :a	»	42	44	44	48	43	47
	»	2 :a	»	47	47		58	49
	»	3:e	»	48			60
Uddevalla	»	1 :a	»	41	41	45	42	38	44
	»	2:a	»	50	49		52	50
	»	3:e	»	54			58
Kristianstad	»	1 :a	»	51	49	50	49	50	46
	»	2:a	»	58	58		62	61
	»	3 :e	»	61			67
Luleå	»	1 :a	»	40	43	42	38	37	38
	»	2:a	»	49	51		48	46
	»	3:e	»	53			54
Östersund	»	l:a	»	40	41	45	32	38	43
	»	2:a	»	49	49		43	48
	»	3:e	»	53			48
Nyköping	»	1 :a	»	49	56	63	52	59	60
	»	2:a	»	56	64		64	71
	»	3:e	»	60			69
Växjö	»	l:a	»	52	58	66	47	55	56
»	2:a	»	61	68		58	68
	»	3:e	»	67			70
Kristinehamn	»	1 :a	»	58	51	63	56	49	70
	»	2:a	»	66	68		70	73
	»	3:e	»	68			76
Trelleborg	»	1 :a	»	43	47	45	52	50	46
	»	2:a	»	51	55		64	60
	»	3:e	»	53			68
Umeå	»	1 :a	»	43	45	51	38	36	50
	»	2:a	»	53	58		50	49
	»	3:e	»	56			55
Falun	»	1 :a	»	42	43	47	43	34	46
	»	2:a	»	50	51		57	41
	»	3 :e	»	53			61
Västervik	»	1 :a	»	48	46	48	44	41	42
	»	2:a	»	59	60		57	58
	»	3:e	»	66		|	68

§ 18.

Redovisningen av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper.

I samband med lantränteriernas indragning fr. o. m. år 1909 fastställdes
nya formulär till räkenskaperna för länen. Bestämmelser härom intogs i
statskontorets kungörelse den 21 december 1908 (bihang till SFS nr 93)
angående nytt formulär till räkenskaper för länen och kronouppbördsverket
i Stockholm jämte föreskrifter om samma formulärs tillämpning. I

145

formulären till landskontorets inkomst- och utgiftstak upptogs under
Diverse medel kontot Deponerade medel.

Nämnda formulär upphävdes i anslutning till att ny kungörelse den 21
december 1917 utfärdades med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen (nr 893). Enligt denna kungörelse skulle alla medel, vilka inbetalades
till länsstyrelse, insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken. Medel,
vilka skulle erläggas vid av länsstyrelsen hållen auktion eller annan förrättning
eller utgjorde bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
registrerings- eller andra dylika avgifter, som enligt särskilda författningar
skulle till länsstyrelsen erläggas, skulle inbetalas till vederbörande
tjänsteman, som hade att insätta medlen i riksbanken. Medel, som inflöt
vid auktion, som hölls enligt länsstyrelsens förordnande, eller vid annan
förrättning, skulle insättas så snart ske kunde.

Då till länsstyrelse inbetalda exekutions- eller andra dylika medel ävensom
fondmedel efter därom av vederbörande gjord framställning skulle insättas
i bankinrättning för att mot ränta innestå, skulle detta ske genom vederbörligen
utfärdat anordningsbeslut och medlens uttagande från statsverkets
giroräkning samt insättning genom landskontorets försorg i enskild bank.

Samtidigt med utfärdandet av 1917 års kungörelse fastställdes nya formulär
till länens räkenskaper. I dessa formulär hade den genom 1908 års
brev fastställda titeln Deponerade medel ersatts med två konton, nämligen
Depositioner och Deponerade exekutions- m. fl. medel. Kontot Depositioner
var avsett för bokföring av sådana deponerade medel, som innestod å statsverkets
giroräkning, medan kontot Deponerade exekutions- in. fl. medel
var avsett för bokföring av sådana deponerade medel, som innestod i enskild
bank.

Nu gällande kungörelse med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen är av den 13 november 1931 (nr 396). I denna kungörelse sådan den
lyder enligt kungörelsen den 16 oktober 1953 (nr 629) har den äldre beteckningen
statsverkets giroräkning utbytts mot uttrycket statsverkets checkräkning.
I övrigt gäller i huvudsak ovan redovisade regler. Formulär till
länens räkenskaper fastställes av riksräkenskapsverket. Vid huvudboken
skall bl. a. fogas specifikationer över medel, som utbalanserats å kontona
Deponerade exekutions- in. fl. medel samt Depositioner.

Utöver nu nämnda konton finns i länsstyrelsernas räkenskaper två konton
för expeditionsmedel, ett för landskansliets och ett för landskontorets.
Dessa båda konton är i princip avsedda för medel, som beräknas komma
att innestå endast kortare tid.

Enligt 7 § lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar gäller i huvudsak följande.

Har nedsatt belopp innestått mera än 20 år och finns ej anledning till
antagande, att fråga om rätt till beloppet är beroende på prövning, må

10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1953. I.

146

beloppet lyftas av gäldenären om han anmäler sig inom natt och år. Sker
ej anmälan, tillfaller beloppet kronan.

Enligt kungörelsen den 16 december 1927 (nr 485) angående redovisning
av penningar, som jämlikt lagen den 24 mars 1927 nedsatts i allmänt förvar,
skall hos överexekutor föras särskild dagbok över sådana nedsättningar.
I dagboken skall antecknas tiden, då ärende anhängiggjorts eller
skrivelse däri inkommit, ävensom lämnas kortfattad redogörelse, med angivande
av tid och beskaffenhet, för de åtgärder som vidtagits. Ärendena
upptages i fortlöpande nummerföljd för varje år. Ärende skall, tills detsamma
avföres, bibehålla det nummer, varunder det först blivit upptaget.
Till dagboken skall i varje ärende såsom bilagor fogas därtill hörande
handlingar ävensom, då nedsatta medel insatts i bankinrättning, bevis över
insättningen.

Penningbelopp, som jämlikt 1927 års lag nedsatts hos överexekutor, skall,
där nedsättningen ägt rum hos överståthållarämbetet eller länsstyrelse, bokföras
under särskilt konto — Penningar i allmänt förvar — i de till riksräkenskapsverket
ingående räkenskaperna samt, där nedsättningen skett
hos annan överexekutor, i en för ändamålet upplagd kassabok. I kassaboken
skall alla in- och utbetalningar, med angivande av ärendets nummer i dagboken,
dag efter dag redovisas.Kassaboken avslutas vid utgången av varje
månad, varvid befintligt saldo överföres till nästföljande månad. Uppkipen
årsränta skall så snart ske kan uppdebiteras i räkenskaperna.

Länsstyrelsen har att föranstalta om att hos varje annan överexekutor
inom länet minst en gång årligen verkställes inventering av de penningar,
som nedsatts jämlikt förenämnda lag. Protokoll över inventeringen skall
senast åtta dagar efter förrättningen i två exemplar ingivas till länsstyrelsen,
som har att inom 14 dagar till riksräkenskapsverket insända det ena
exemplaret jämte meddelande om eventuella åtgärder, som vidtagits med
anledning av inventeringen.

Har penningbelopp nedsatts hos annan överexekutor än länsstyrelse
skall, där beloppet jämlikt 7 § i förenämnda lag tillfallit kronan, överexekutor
ofördröjligen inbetala beloppet till länsstyrelsen.

Riksräkenskapsverket fastställer blanketter till dagbok och kassahok
samt meddelar i övrigt erforderliga föreskrifter.

Kungörelsen 1927/485 skall enligt kungörelse den 16 november 1940 (nr
930) angående redovisning av penningar, som jämlikt 3 kap. 22 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom nedsatts i allmänt förvar, i tillämpliga delar
gälla jämväl penningar, som nedsatts jämlikt detta lagrum. För ändamålet
må brukas samma dagbok, konto eller kassabok och bankräkning som för
nedsättning enligt 1927 års lag.

Under § 42 i sin år 1939 avgivna berättelse anförde revisorerna bl. a. följande.

147

Depositioner hos länsstyrelserna verkställdes alltjämt i ej obetydlig omfattning.
Revisorerna hade vid granskning av de under senare år verkställda
utbetalningarna av överåriga depositioner uppmärksammat åtskilliga fall,
då synnerligen lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och lyftandet
av densamma. Olika exempel anfördes på hur depositioner lyftats
först efter mycket lång tid. I ett fall hade beloppen utbetalats först 35 år
efter den tidigast skedda depositionen och detta trots att ansökningshandlingarna
icke innehållit någon förklaring till att vederbörande först efter så
lång tidrymd gjort sin rätt gällande.

Revisorerna fann det otillfredsställande att enskilda personer utan varje
tidsbegränsning kunde utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening
var det visserligen tveksamt, om rättsägares anspråk på att utfå i allmän
vård deponerade penningar borde vara underkastat reglerna om preskription
av fordringar i allmänhet, men hänsynen till den enskildes intressen
kunde icke rimligen kräva, att staten skulle åtaga sig en till obegränsad
tid utsträckt förvaringsskyldighet. Reglerna på förevarande område borde,
anförde revisorerna, ersättas med mera tidsenliga föreskrifter med en skälig
begränsning av den tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig
för de nedsatta beloppen.

Riksdagen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 juni 1940 (nr
388) med anledning av revisorernas uttalande, att gällande bestämmelser
rörande utbetalning av överåriga depositioner i allmänt förvar ersattes med
tidsenliga föreskrifter och att därvid en skälig begränsning skedde av den
tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig för de deponerade beloppen.
Ett av statskontoret framfört förslag, att bestämmelserna borde
utformas i nära anslutning till de föreskrifter, som för vissa fall meddelats
i lagen om penningars nedsättande i allmänt förvar, fann riksdagen förtjäna
beaktande.

Med anledning av nämnda riksdagsskrivelse föreslog Kungl. Maj:t i proposition
nr 37/1942 riksdagen att antaga ett förslag till lag om preskription
av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet. Sedan riksdagen
bifallit förslaget, utfärdades den 29 maj 1942 (nr 263) lag i ämnet. I denna
stadgas följande.

Har medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller författning inbetalts
till offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad
därtill, och är medlen, då 20 år förflutit från inbetalningen, fortfarande
innestående, utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida
händelser, äger den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen
ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen
är beroende på prövning och han anmäler sig inom natt och år. Vad nu sagts
om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel uttagils
genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.

148

Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift, är pliktig att anmäla sig inom
21 år trån det nedsättningen skett. Göres ej anmälan, som ovan sagts, tillfaller
medlen kronan. Har i lag meddelats bestämmelse, som avviker från
vad ovan stadgas, skall den lända till efterrättelse.

Som framgår av den lämnade redogörelsen, utgör preskriptionstiden för
medel, som tillkommer enskild person men står i allmänt förvar, i regel
21 år. inberäknat det år, varunder vederbörande äger göra sin rätt gällande.
Från denna regel finns emellertid åtskilliga undantag.

Sålunda skall enligt kungörelse den 19 juni 1858 (nr 54) fordringar hos
statsverket för överlevererade medel, vid förlust av all rätt till betalning,
krävas och å vederbörligt ställe till utbekommande anmälas inom tio år
från den dag själva fordringen kunnat och bort göras gällande. Varje i kronans
räkenskaper förekommande överleverering, å vilken före preskriptionstidens
utgång något anspråk icke blivit väckt, skall enligt kungörelsen
såsom en statsverkets inkomst överlämnas till statskontoret. Numera får sistnämnda
föreskrift anses innebära, att medlen i länsräkenskaperna skall omtöras
till riksstatstiteln »A. IV Diverse inkomster. Övriga diverse inkomster».

I 57 § lagen om expropriation den 12 maj 1917 föreskrives för visst fall,
att om anspråk på expropriationsersättning ej göres inom tio år från sammanträde
för expropriationsersättnings fördelning, ersättningen må lyftas
av den exproprierande, såframt denne anmäler sig för sådant ändamål hos
länsstyrelsen under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan,
skall beloppet tillfalla kronan.

Vidare skall enligt 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel som mottagits
till postbefordran, i dess lydelse enligt förordningen den 13 mars 1953 (nr
91), anspråk på ersättning för medel, som icke blivit av postverket i behörig
ordning redovisade, skriftligen anmälas till generalpoststyrelsen inom 18
månader, räknat från den dag inbetalning till postverket skett, när fråga
är om postanvisnings-, postförskotts- eller inkasseringsmedel. Gäller det
postgiromedel, skall anspråket anmälas inom två år, räknat från den dag
inbetalningen skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning
bokförts å postgirokonto. I särskilda fall må emellertid generalpoststyrelsen,
med avseende å förekommande omständigheter, medgiva ersättningens
utbetalande även där anspråket framställts senare.

Enligt 56 § 5 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) skall
belopp, som inbetalts till centrala skattekontot men på grund av bristfälliga
identifieringsuppgifter inte kunnat tillgodoföras skattskyldig inom 7 år efter
utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, tillfalla
statsverket.

Ytterligare må nämnas, att enligt 164 § tullstadgan den 7 oktober 1927
(nr 391) medel, vilka influtit genom sådan försäljning å tullauktion eller

149

annan däremot svarande åtgärd, som avser uttagande av tull eller annan
införselavgift eller bortförande av obehörigen kvarliggande gods, skall användas
i första hand till täckande av tullverkets fordran med avseende å
det försålda godset ävensom annan tullverkets fordran, för vilken godset
må ha utgjort säkerhet, samt i andra hand till gäldande av ersättning för
handräckningsbestyr med godset. Uppkommer överskott, skall detta tillhandahållas
varuhavaren, därest han anmäler sig att lyfta beloppet, men
eljest tillfalla kronan. Tiden för sådan anmälan är bestämd till ett år från
den dag, då försäljningen ägt rum.

Revisorerna har verkställt en granskning av de i länsstyrelsernas räkenskaper
upptagna kontona Depositioner, Deponerade exekutions- m. fl. medel
och Penningar i allmänt förvar. Behållningarna å dessa konton den 30
juni 1953 utgjorde å kontot Depositioner 1 056 853 kronor, å kontot Deponerade
exekutions- m. fl. medel 4 787 398 kronor och å kontot Penningar
i allmänt förvar 1 724 964 kronor.

Självfallet uppgår in- och utbetalningar under budgetåret i regel till avsevärt
större belopp.

I fråga om den normala gången av bokföringen utav ifrågavarande medel
vill revisorerna som en sammanfattning av de ovan redovisade bestämmelserna
lämna följande redogörelse.

När beloppet av auktionsförrättaren eller deponenten överlämnas till
länsstyrelsen, införs det i den föreskrivna dagboken. Därefter ombesörjer
länsstyrelsen, att medlen insattes å statsverkets checkräkning i riksbanken,
varvid bokföring äger rum i inkomstjournal och inkomstbok. I de fall, då
beloppet skall göras räntebärande, utanordnas beloppet sedan genom särskilt
anordningsbeslut och bokförs därvid i utgiftsjournal och utgiftsbok
som ett uttag å statsverkets checkräkning samt i inkomstjournal och inkomstbok
som en insättning i enskild bank. I länsstyrelsens huvudbok för
det budgetår, varunder insättning skett, kommer beloppet att redovisas dels
å utgående balanskontot och dels å ett av de tre kontona Depositioner, Deponerade
exekutions- in. fl. medel eller Penningar i allmänt förvar. Till
bestyrkande av den å sistnämnda konton redovisade behållningen finns
vid huvudboken fogad dels specifikation över de innestående medlen, dels
av landshövdingen eller den han därtill förordnat underskrivet inventeringsinstrument
och dels bankbesked. Det förekommer dock att några av
sistnämnda tre handlingar sammanslås till eu.

Under de efterföljande åren bokförs i kassaräkenskaperna upplupen ränta
som inkomst. I huvudboken kommer beloppet att redovisas såväl å ingående
som å utgående balanskontot, varjämte det givetvis måste upptagas
å ett av ifrågavarande specialkonton samt å specifikationen över innestående
bankmedel, inventeringsinstrumentet och bankbeskedet. Räntebeloppet
skall därjämte redovisas i dagboken.

150

Att detta förfaringssätt medför ett i förhållande till beloppens storlek
orimligt tidsödande arbete framgår av följande exempel. Den 25 april 1936
överlämnades från två personer till en länsstyrelse 3 kronor, vilket belopp
vederbörande önskade nedsätta jämlikt lagen om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar. Den 29 april 1936 nedsattes beloppet
i riksbanken. Samma dag utanordnades det å landskamreraren i
länet för att göras räntebärande. Landskamreraren insatte de 3 kronorna
å sparkasseräkning på särskild bok med enskild bank. I sparkasseboken
införde banken årligen räntan, till en början uppgående till 4 öre om året
men numera till 9 öre om året. Enligt verkställd överslagsberäkning har
annotation om ifrågavarande belopp, som med ränta på ränta numera uppgår
till drygt 4 kronor, i länsstyrelsens räkenskaper under årens lopp verkställts
mer än 200 gånger. Länsstyrelsen har vidare årligen redovisat ärendet
till justitiekanslern med följande år från år likalydande uppgift: »Vidtagna
åtgärder. 29 april 1936 nedsattes beloppet i riksbanken samt utanordnades
å landskamreraren i länet för att göras räntebärande.»

Något initiativ från länsstyrelsernas sida i syfte att få medlen avförda ur
räkenskaperna före 21-årsfristens utlöpande synes i regel ej ha tagits. Såsom
exempel må anföras, att, sedan hos en länsstyrelse den 11 april 1935
nedsatts 59 öre, utgörande viss person tillkommande ersättning för oguldna
födorådsförmåner, beloppet årligen redovisats i de till riksräkenskapsverket
ingående räkenskaperna. Vid förfrågan hos vederbörande pastorsämbete
har inhämtats, att födorådstagaren avlidit den 7 oktober 1939. Det
oaktat specificeras posten i årsredovisningarna ännu snart 15 år efter rättsägarens
död.

Revisorerna har vidare uppmärksammat ett icke obetydligt antal fall,
där poster på 1 öre redovisats. Ofta synes sådana depositioner ha uppkommit
därigenom, att exempelvis en köpeskillingslikvid icke kunnat slås ut
lika på ett antal rättsägare. Hos en länsstyrelse har iakttagits fem poster
på 1 öre, deponerade respektive åren 1933, 1936, 1938, 1940 och 1941. Föreskriften
att medlen skall göras räntebärande blir självfallet meningslös
när nedsättningen omfattar bagatellbelopp men dessa det oaktat, såsom på
sina håll sker, insätts på särskild sparkassebok. Enbart förteckningen över
av länsstyrelsen omhänderhavda bankböcker blir på så sätt mycket omfattande.
Enligt vad revisorerna erfarit tillämpar överståthållarämbetet
ett så till vida förenklat system, att belopp understigande 100 kronor icke
överförs från statsverkets checkräkning till räkning hos enskild bank. Ämbetet
anlitar vidare en gemensam kapitalräkning för alla nedsatta poster
i stället för systemet med särskilda bankböcker för varje nedsatt belopp.

I vissa fall föreligger sådana förhållanden, att vederbörande rättsägare
kan förmodas icke komma att låta sig avhöra. Följande exempel må anföras.
Ett belopp av 68 öre, utgörande värdet av en halv liter beslagtaget kronbrännvin,
innestår hos en länsstyrelse sedan den 31 december 1935. Hos en

151

annan länsstyrelse innestår sedan lång tid vissa belopp avseende värdet av
olika partier maltdrycker, som beslagtagits. Försäljningssumman för en
beslagtagen tjädertupp, 5 kronor, redovisas sedan den 3 juni 1941 såsom
deposition hos en länsstyrelse.

Talrika exempel ges på att allmänheten underlåtit att utkvittera överlevererade
medel, där dessa uppgått till bagatellartade belopp. Sålunda innestår
sedan år 1932 hos en länsstyrelse ett belopp av 43 öre, utgörande
för mycket erlagd kommunalskatt, som en skattskyldig underlåtit att tillgodogöra
sig. I ett annat fall innestår ett belopp av 16 öre, utgörande restituerade
utskylder, som vederbörande upprepade gånger vägrat befatta
sig med. I ytterligare ett fall redovisas sedan 1930-talet i form av ersättning
för deltagande i släckning av skogseld ett belopp av 1 krona 12 öre, vilket
vederbörande ej gittat utkvittera.

Om rättsägarens underlåtenhet att göra sitt anspråk gällande i de nyssnämnda
fallen får antagas ha berott på att vederbörande funnit tillgodohavandet
alltför ringa för att motsvara bestyret med dess utkvitterande,
förekommer en annan typ av uraktlåten utlösen, där — oavsett beloppets
storlek — rättsägaren med sin uraktlåtenhet uppenbarligen åsyftat att inlägga
ett klander mot eller ett missnöje med den åtgärd, varigenom hans
fordran uppkommit. Det nu sagda gäller åtskilliga lösenbelopp enligt vapenförordningen
och ensittarlagen.

En ofta förekommande depositionsanledning är den, att vederbörande,
oaktat han varit känd, icke kunnat anträffas med medelsförsändelsen. Sedan
en postanvisning på 44 öre, utgörande restituerat prästtionde, den 6
februari 1932 återkommit såsom obeställbar, har beloppet den 17 samma
månad i en länsstyrelses räkenskaper omförts från kontot »Landskontorets
expeditionsmedel» till kontot »Depositioner», å vilket sistnämnda konto
beloppet alltjämt redovisas. Hos en annan länsstyrelse redovisas sedan
den 19 juni 1937 en deposition av 31 öre, utgörande genom konsulatet i
New York för mycket uttagna bötesmedel. Hos en tredje länsstyrelse redovisas
sedan den 5 maj 1933 15 öre, utgörande för mycket erlagd automobilskatt.

Ett betydande antal poster utgörs av nedsättningar, som enligt äldre rätt
skulle ske hos länsstyrelserna men som numera verkställes hos andra myndigheter.
Revisorerna syftar härvid bl. a. på gruvförsvarsavgifter samt fullföljdsavgifter
och belopp, som nedsatts till säkerhet för motparts kostnadsersättning.
Trots att sådana depositioner enligt gruvlagen den 3 juni 1938,
respektive enligt nya rättegångsbalken skall verkställas hos kommerskollegium
respektive hos vederbörande hovrätt, redovisas årligen talrika depositioner
av dessa slag hos länsstyrelserna.

Revisorerna har för jämförelses skull undersökt redovisningen hos tulldirektionen
i Stockholm av medel som influtit för konfiskationsgods samt
deponerade medel. Dessa medel redovisas i en liggare, vari dag för dag in -

152

föres under dessa titlar influtna belopp. Ur kassaredovisningen avförs medlen
så snart vederbörande tulltjänsteman bedömer det som osannolikt att
någon rättsägare kommer att anmäla sig. Medlen överförs därefter till statsmedlen
som extra inkomst. Nämnda praxis har tillämpats sedan lång tid.

Revisorernas uttalande. Såsom utredningen ger vid handen, framstår redovisningen
av depositioner och därmed jämförliga medel i länsstyrelsernas
räkenskaper såsom mycket otidsenlig. Den vållar också ett oproportionerligt
stort och i ej obetydlig utsträckning onödigt arbete. Det synes revisorerna
därför uppenbart, att en ändrad ordning på förevarande område bör
komma till stånd. Därvid synes i första hand böra övervägas huruvida skäl
över huvud taget föreligger att i nuvarande omfattning betunga det allmänna
med omhändertagandet av medel för enskildas räkning. För den händelse
depositioner anses alltjämt böra förekomma, torde böra undersökas
om icke nu gällande preskriptionstid av 21 år kan avsevärt förkortas. Såsom
den lämnade redogörelsen visar, förekommer redan nu på speciella
områden preskriptionstider på respektive ett år, aderton månader och sju
år, såvitt angår enskilda medel, omhändertagna av staten. Vidare synes
kunna ifrågasättas, om icke såsom förutsättning för mottagande av enskilda
medel såsom deposition, nedsättning etc. bör gälla att depositionen icke
understiger visst bestämt minimibelopp, förslagsvis 100 kronor.

Vad angår i det föregående omförmälda bagatellbelopp förefaller det
revisorerna välbetänkt, att dessa omedelbart omförs till Diverse inkomster.
Detta hindrar ej att beloppet kan utbetalas, om en rättsägare skulle
inom föreskriven tid anmäla sig.

§ 19-

Tullavdelningen i Stockholms frihamn.

Vid eller i närheten av tullplats, där distriktstullanstalt finns, kan efter
tillstånd av Kungl. Maj:t den kommun, där tullplatsen är belägen, eller för
ändamålet bildat aktiebolag inrätta och driva en under tullverkets uppsikt
stående anstalt eller »frihamn», utgörande ett avgränsat hamn- och landområde,
vilket såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverk -ningsavgifter anses som utrikes ort. Frihamnar finns f. n. i Stockholm,
Göteborg och Malmö. För importhandeln har frihamnen sin största betydelse
därigenom, att lagring av ankommande varor möjliggöres utan att
dessa först behöver undergå tullklarering, som i stället företages, när varorna
skall lämna frihamnsområdet. Bestämmelser om frihamn återfinnes
i frihamnsförordningen den 31 maj 1935, frihamnsstadgan den 8 november
1935 och reglementet samma dag samt i av generaltullstyrelsen den 16 november
1935 utfärdad frihamnstullordning.

Tullavdelningen i Stockholms frihamn tillkom år 1919 i samband med

153

inrättandet av det törsta frihamnsområdet i landet. Området, som alltså i
tullhänseende är att betrakta som utrikes ort, är strängt avspärrat samt
försett med kajanläggningar och lagerbyggnader av skilda slag. Lagerlokaler
kan förhyras av allmänheten. Frihamnen är en djuphamn, till vilken
den transoceana sjöfarten i stor utsträckning dirigeras. Markområdet omfattar
30 ha, och kajen har en längd av 1 500 in. Järnvägsspåren inom området
har en spårsträcka av två mil. För hamnarbetet disponeras 45 lyftkranar,
varav åtta dubbelkranar.

Frihamnens anläggning och tullokaler förvaltas av hamnstyrelsen i
Stockholm, medan själva frihamnsrörelsen samt härför erforderliga byggnader
omhänderhas för Stockholms stads räkning av ett särskilt bolag,
Stockholms frihamnsaktiebolag, i vilket Stockholms stad innehar aktiemajoriteten.
Bolaget äger enligt reglementet för frihamnen vissa befogenheter
i fråga om arbetet inom hamnen. Sålunda är bolaget förbehållet att
med eget folk lossa eller lasta fartyg ävensom att låta utföra varje transport
eller annan handräckning inom frihamnens allmänna område.

I frihamnen finns f. n. uppförda — förutom 12 större varuskjul om sammanlagt
25 000 m2 golvyta samt silo för ca 17 000 ton spannmål — fyra
större magasinsbyggnader, numrerade 1, 2, 3 och 5, avsedda för såväl tillfällig
uppläggning och sortering som längre förvaring av gods. Byggnaderna
är uppförda i 2, 4, 6 respektive 5 våningar med en sammanlagd golvyta
av respektive 8 000, 9 000, 22 000 och 24 000 mr.

Byggnaderna, som är förlagda till vitt skilda delar av frihamnsområdet,
är i regel placerade invid kaj och järnvägsspår samt lätt tillgängliga med
kajkranar. Magasinen är uppförda i tegel eller betong samt delvis försedda
med centralvärme och varuhissar.

I vart och ett av magasinen finns en eller flera tullbehandlingslokaler.
I magasin 1 finns sålunda tulltaxeringslokal för såväl styckegods (sorteringsgods)
som partigods. Magasin 2 har endast tulltaxeringsexpeditioner
för partigods. I magasin 3 finns två lokaler för tullbehandling av sorteringsgods,
en belägen å nedre botten och en två trappor upp, samt ett flertal
expeditioner för partigods dels å nedre botten, dels i källaren. Magasin 5 inrymmer
å nedre botten tulltaxeringslokal för sorteringsgods och såväl å
nedre botten som i källaren tulltaxeringsexpeditioner för partigods.

Särskild visitationslokal för passagerare saknas. Tidigare bär visitationer
av passagerares effekter vid ankomst till eller avgång från frihamnen
försiggått omväxlande i tulltaxeringslokalerna å nedre botten i magasin 3
och magasin 5, å kaj eller ombord å respektive fartyg. Efter framställning
från frihamnstullavdelningen till tulldirektionen i Stockholm i september
1946 har persontrafiken dirigerats till Stadsgårdshamnen, där passagerarvisitationslokaler
finns uppförda.

Tullkammaren förfogar efter ombyggnad över ett sammanlagt lokalutrymme
av 313 in2. Lokalerna, som är belägna i magasin nr 3 en trappa upp,

154

består av ett rum för övertullförvaltaren, expeditionslokal (171 in2, varav
80 in2 utanför disken), ett kanslirum, ett skrivrum, ett arbetsrum för forslingssedelskontroll,
ett arkivrum, ett förrådsrum samt toaletter, korridorer
och vindfång.

I den nuvarande expeditionslokalen är tio tjänstemän sysselsatta vid var
sin diskexpedition, nämligen en kontrollör, en tjänsteman för transitering
m. m., en för utskrivande av räkningar, en för debiteringskontroll, en för
licensärenden, en för säkerhetsbokföringen, två för sjötrafikärenden, en
uppbördsman samt en kassakontrollant.

Till expeditionslokalen är även förlagda ytterligare tre expeditioner,
nämligen en för utskrivande av räkningar, en för förande av B-journalen,
en för extra förrättningar, kollationering av journalsammandrag m. m. och
för sortering av attester.

Tulltaxeringsavdelningens lokal i magasin 1 har en dimension av 18 m2.
Tulltaxeringslokalen i magasin 3, två trappor, har en golvareal av 18 m2. Å
nedre botten i samma magasin samt i magasin 5 befintliga tulltaxeringsutrymmen
har en sammanlagd golvyta av 62 respektive 60 in2. Siffrorna avser
fri golvyta innanför disk.

Tullavdelningen står under chefsskap av en övertullförvaltare. Under
tiden januari—augusti 1953 har för övrigt i medeltal följande antal befattningshavare
varit i tjänst vid avdelningen, nämligen

för kamerala göromål 1 tullkontrollör, 1 kammarskrivare, 2 förste tullkontorister,
2,5 tullkontorister, 9,9 kvinnliga biträden samt 1 kontorsvakt
eller sammanlagt 17,4 personer;

för tulltaxeringsgöromdl 2 tullöverkontrollörer i Ca 27, 7 tullkontrollörer,
1,9 förste kammarskrivare, 6,9 kammarskrivare, 6 förste tullkontorister,

7,6 tullkontorister, 3,4 kvinnliga biträden samt 1,2 tulluppsyningsmän, vilka
fullgjort tulltaxeringsarbete, eller sålunda tillhopa 36 personer;

för bevakningsgöromål 1 tullkontrollör, 1 tullmästare, 7 tullöveruppsyningsmän,
5 förste tulluppsyningsmän, 34 tulluppsyningsmän, 1 tillsyningsman,
29,8 tullvakter eller sålunda inalles 78,8 personer.

Totalt har sålunda personalstyrkan vid frihamnstullavdelningen under
tiden januari—augusti 1953 inklusive övertullförvaltaren uppgått till i medeltal
133 befattningshavare.

Under budgetåret 1952/53 utbetalades i löner till tullpersonalen ett belopp,
som med ledning av det antal befattningshavare, som i medeltal använts
vid avdelningen under sagda år, beräknats till omkring 1 500 000
kronor. Härvid har dock lön för den tid, under vilken befattningshavare
åtnjutit semester, sjukledighet, ledighet för enskilda angelägenheter och
liknande, icke medräknats.

Följande sammanställning utvisar medeltalet befattningshavare, som
under vart och ett av åren 1945, 1947, 1950 och 1952 varit i effektiv tjänst
vid avdelningen:

155

År	Kameral- tjänst	Tulltaxerings- tjänst	Tullbevaknings- tjänst	S:a
1945..............	11	23,4	74	108
1947..............	23,9	53,2	116	193
1950..............	17,6	39,2	86	143
1952..............	19,1	35,6	78	133

Den avsevärda ökningen av personalstyrkan från 1945 till 1947 torde
haft sin grund i den importstegring, som inträdde åren närmast efter
krigets slut. Av sammanställningen framgår, att personalstyrkan redan år
1950 minskats med ungefär 26 procent jämfört med 1947 års siffror för att
år 1952 ha nedgått med ytterligare ungefär 7 procent. Det minskade personalbehovet
är en följd av dels avtagande import, dels de rationaliseringsåtgärder
i arbetsmetoderna, som tid efter annan vidtagits.

Emellertid överstiger den nuvarande trafikvolymen i vissa fall t. o. m.
1938/39 års siffror, vilka eljest utgjort toppsiffror. Enligt uppgift utgjorde
sålunda antalet under år 1952 till frihamnen ankomna fartyg 1 247, varav
347 direkt från utrikes ort. Från frihamnen avgångna fartyg uppgick till
1 246, varav 282 direkt till utrikes ort. Antalet järnvägsvagnar utgjorde
med ankommande last 11 976 och avgaende last 7 635, medan 15 395 fordon
redovisas med ankommande last och 83 331 med avgaende last.

Över frihamnen exporterades sjöledes 125 000 ton, därav till Sovjet 26
fartyg med 24 400 ton; papper och massa 26 000 ton och maskingods
24 000 ton.

Det viktigaste till frihamnen sjövägen ankomna och därstädes lossade

utrikes godset framgår	av följande sammanställning:
kaffe ...............	23 270	ton	bilar .............	... 22 000
frukt ...............	72 400	»	kemikalier .......	... 7 350
kraftfoder ..........	3 800	»	vin och sprit,
järn (valsjärn) ......	7 730	»	maltdrycker,
bly, koppar, zink etc.	18 100	»	läskedrycker,
oljor ...............	13 385	»	saft .............	... 12 670
maskiner............	16 790	»	spånadsämnen	____ 7 290

Till ytterligare belysning av frihamnsrörelsens omfattning lämnas följande
uppgifter avseende år 1952.

Till tullinlandet avgånget gods:1

	............ 69 812
partier eller vagnslaster ................ bni li ....................	............ 330 ........... 7 504 919
Därav: transiteringsgods:
partier eller vagnslaster ............	............ 222
kolli .............................	............ 676 305

156

gods för uppläggning å tullnederlag:
kolli ........................

273 401

annat tulltaxerat gods:

kolli ......................................... 6 555 213

Forslings- och följesedlar:

tulltaxerat gods ................................... 159 313

genomgående gods ................................ 4 401

Från tullinlandet ankommet gods:1

varuanmälningar .................................. 18 753

partier eller vagnslaster............................ 6 526

Koni ............................................. 1 224 315

Genomgående gods, som transporterats genom frihamnen utan lossning eller med
endast tillfällig lossning och återlastning, är ej medräknat.

Den vid frihamnstullavdelningen influtna tulluppbörden uppgick år 1952
till ca 44 714 000 kronor, motsvarande ca 11 procent av landets totala tulluppbörd.
Till jämförelse må nämnas, att frihamnarna i Malmö och Göteborg
nämnda år redovisade respektive 5 och 3 procent av den totala tulluppbörden.

Den starkt ökade trafiken på frihamnen aktualiserade redan före kriget
behovet av vidgade lokalutrymmen för tullavdelningens behov. På grund
av krigsförhållandena blev emellertid denna fråga ställd på framtiden.

Med tanke på den väsentligt stegrade trafik, som efter krigets slut kunde
förutses, hemställde frihamnstullavdelningen under år 1944 hos Stockholms
hamnstyrelse, frihamnsförvaltning och tulldirektion om åtgärder för
uppförande av en förvaltningsbyggnad med utökade lokalutrymmen för
kameral- och bevakningssektionerna i frihamnen. I anslutning härtill överlämnade
tullavdelningen till tulldirektionen i Stockholm den 30 januari 1945
ett förslag till anordnande av utrymmen för vederbörliga sektioner inom
den ifrågasatta förvaltningsbyggnaden. Härvid angavs lokalbehovet för
kameralsektionen till 13 rum med en golvyta av 364 in2, för bevakningssektionen
till 14 rum med en golvyta av 541 m2 samt för de båda sektionernas
gemensamma bruk till fyra lokaler med en areal av 165 m2. Samtidigt
föreslogs en förbättrad planlösning med hänsyn till lokalernas inbördes
disposition.

Den 9 april 1945 hemställde avdelningen hos samma myndigheter om
anskaffande av en ny tulltaxeringslokal för sorteringsgods i stället för den
dittills befintliga två trappor upp i magasin 3. I fråga om sistnämnda lokal
framhölls i skrivelsen, att den till och med under dåvarande, av tidsomständigheterna
begränsade trafik visat sig otillräcklig såväl med avseende å
tulltaxeringsexpeditionernas antal som i fråga om godsutrymmet. Vidare
vore lokalens läge intill de i samma våningsplan belägna enskilda lagerlokalerna
sådant, att alldeles särskild uppmärksamhet och påpasslighet
från bevakningspersonalens sida påkallades för att statsverkets intressen

157

icke skulle bliva eftersatta. I skrivelsen anfördes vidare, att ytterligare starka
skäl talade för att den tilltänkta förvaltningsbyggnaden i Stockholms frihamn
snarast komme till uppförande.

I skrivelse den 2 maj 1945 från Stockholms hamnförvaltning till tulldirektionen
framhölls, att frågan om ny tulltaxeringslokal för sorteringsgods
borde upptagas till prövning i samband med utredningen om förvaltningsbyggnad
i frihamnen, som då höll på att förberedas inom hamnförvaltningen.

I förnyad skrivelse den 9 januari 1946 till tulldirektionen i Stockholm
anhöll tullavdelningen om en snar och definitiv lösning av lokalfrågorna
i frihamnen.

Med hänsyn till att de tullkamerala lokalerna kunde utrymmas först
sedan den tidigare föreslagna förvaltningsbyggnaden uppförts — denna
frågas avgörande hade enligt vad hamnstyrelsen meddelat uppskjutits på
grund av att ny stadsplan för Ladugårdsgärde vore under utredning —
ifrågasatte tullavdelningen i skrivelse till tulldirektionen den 27 augusti
1946 huruvida icke frågan om förvaltningsbyggnad inom frihamnsområdet
kunde på grund av dess brådskande natur av hamnstyrelsen upptagas till
förnyad prövning. Frågan kunde nämligen enligt avdelningens mening icke
utan stor våda längre uppskjutas. För lösandet av lokalbehovet i magasin 5
förordades som en första åtgärd en undersökning, huruvida grundförhållandena
tilläte en påbyggnad av tulltaxeringslokalen i magasinet. Om så
visade sig vara fallet, förordades tillbyggnad av denna lokal snarast möjligt
med ytterligare en våning för att bereda ökat utrymme för tulltaxering
av s. k. sorteringsgods, som lossades i detta magasin.

Vid en överläggning år 1946 i frihamnen mellan representanter för berörda
myndigheter framkom bl. a., att hamnförvaltningen räknade med
en tid av tre år, innan ny förvaltningsbyggnad kunde tagas i bruk. Tullverkets
representanter kunde med hänsyn till rådande arbetsförhållanden
icke taga på sitt ansvar att låta arbetet fortgå så lång tid i oförändrade
lokaler. Som provisorisk lösning föreslogs, att hamnmyndigheterna anvisade
tullverket utökade lokaler i magasin 3 för vissa tulltaxerings- och
kamerala arbeten. Mot förslaget anförde frihamnsdirektören avvikande
mening, då detta innebure minskning av bolagets magasinsutrymmen, vilka
även de krävde utökning.

1 promemoria den 17 januari 1950 har frihamnstullavdelningen framlagt
resultatet av en av avdelningen verkställd undersökning rörande s. k. centralpackhus.
Av denna framgår i huvudsak följande:

att fartygen medföra ca 15 (17) °/o sorteringsgods av hela den last, som
anmäles till förtullning i Stockholms frihamn.

att vid normal trafik sådant gods torde utgöra cirka 250 ton ocli fartyg.
att detta genomsnittligt motsvarar 3 300 kolli per fartyg.
att varje tulltaxeringsexpedition i uppackningssal per normal arbetsdag
medhinner att tulltaxera högst 40 kolli.

158

att de 5 expeditioner, som finnas i magasin 5, uppackningslokalen (den
största i magasinen), alltså behöva 16,5 arbetsdagar för att tulltaxera en
sådan godsmängd.

att tullokalen fullt utnyttjad har en kapacitet, som icke är tillräcklig
ens för 2 fartyg per månad.

att en decentralisering av sorteringsgodset till tullokaler invid respektive
magasin medför en olikartad turordning för trafikanterna med därav föranledda
missnöjesyttringar, varjämte trafikanterna är nödsakade hålla en
större personal för att kunna bevaka sin turordningsrätt till expedition i
de skilda lokalerna.

Vidare har utredningen givit vid handen att — om en vid gränsen förlagd
byggnad med tillräckligt antal sorteringsgodsexpeditioner (cirka 30)
ävensom tillräckligt utrymme för förvaring av icke tulltaxerat gods funnes
— borttransporten från kajerna av här omhandlade sorteringsgods kan
ske i en takt, som motsvarar fartygens lossningshastighet. Med lämpliga
transportfordon kan nämligen 50—60 ton per dag och båt undanforslas
utan att bli hindrande för övrig trafik å kajerna.

Huruvida härav berörda transporter till en byggnad vid gränsen avsedd
för tulltaxering av s. k. sorteringsgods skulle innebära en fördyring av frihamnsbolagets
arbete jämfört med nu tillämpade förfarande kan ge anledning
till delade meningar. I det följande framföres därför några synpunkter
som i detta sammanhang bör beaktas.

Den föreslagna anordningen innebär:

1) minskad fordonstrafik inom frihamnsområdet för avhämtning av här
ifrågasatt slag av gods;

2) större utrymme i magasin och skjul för lagringsgods med därav ökade
möjligheter till större inkomster för bolaget i lagringshyror;

3) bättre utnyttjande av kajerna möjliggöres, om godsets cirkulationstid
nedbringas genom undanforsling till särskild lokal av mera svårtulltaxerat
(tidsödande) gods — ur utrymmessynpunkt bör därför dylik byggnad läggas
så långt som möjligt från kajerna inom frihamnen;

4) ökade möjligheter att inom ramen för nuvarande kajutrymmen expediera
större antal fartyg än nu kan ske;

5) minskad risk för stölder genom minskad fordons- och persontrafik
inom frihamnen och ökade möjligheter till kontroll vid utpassering från
frihamnen;

6) minskad risk för manipulationer med förtullat men ej avhämtat gods;
förvaring av förtullat gods, som nu sker i mycket stor utsträckning, på
öppna perronger är i högsta grad otillfredsställande.

För den trafikerande allmänheten skulle förslaget i motsats till vad nu
är fallet bl. a. innebära en enhetlig och jämn turordning vid tulltaxering av
här omhandlade gods samt kortare lagringstid med därav följande lägre
lagringskostnader.

I Köpenhamns frihamn utföres transporterna mellan varumagasin och
centralpackhus till cirka 50 % av varuhavarna själva. Även när det gäller
Stockholms frihamn finns det anledning förmoda, att varuhavare, särskilt
vid tullbehandling av enstaka kolli, i stor utsträckning önskar ombesörja
transporten från magasinslokalen till vederbörande tulltaxeringsexpedition
vid gränsen för att på detta sätt kunna få gods tulltaxerat utan de dröjsmål,
som eventuellt orsakas av att frihamnsbolaget icke omedelbart kan ställa

159

transportmedel till förfogande. Dylika transporter skulle då komina att
ske utan någon kostnad för bolaget.

För att undvika onödiga transportkostnader torde det även vara lämpligt
att uppackningsgodset i största möjliga omfattning överföres efter lossningen
direkt till centralpackhuset utan att först lagras i varumagasinen vid
kajen. Inprickningen av de kolli, som förs direkt till centralpackhuset,
kunde ske antingen då godset lastas å transportmedlet eller när det intages
i centralpackhuset. Givetvis kan det omedelbart vid lossningen icke alltid
avgöras, huruvida det är fråga om uppackningsgods som snarast skall bli
föremål för tulltaxering. I de flesta fall torde emellertid en van förman eller
magasinsarbetare genast kunna avgöra om ett kolli innehåller uppackningsgods
— särskilt bör detta gälla beträffande de för Stockholms frihamn
mycket stora sändningarna av bildelar och traktordelar med oftast karakteristiska
lådor. Den utsortering och transport till centralpackhuset av
uppackningsgods, som därefter måste ske beträffande i magasinslokalerna
intaget gods, skulle i sådant fall bli av jämförelsevis ringa omfattning och
icke draga större kostnader för frihamnsbolaget.

Den jämförelsevis ringa ökning av transportkostnaderna, som frihamnsbolaget
åsamkas genom omläggning till centralpackhus, kompenseras bl. a.
av att arbetskapaciteten vid tulltaxeringsexpeditionerna rationaliseras tack
vare att det härigenom finns möjlighet att utnyttja varje expedition till
fullo, vilket i många fall för närvarande icke är möjligt, då de tulltaxerande
tjänstemännen är fördelade på ett flertal lokaler. Genom omläggning till
centralpackhus kan packhuskarlarna sålunda hållas mera effektivt sysselsatta,
vilket torde ligga i frihamnsbolagets intresse.

I den mån ökade transportkostnader genom anordnandet av ett centralpackhus
vid gränsen dock skulle uppstå, vilket skulle föranleda att frihamnsbolaget
härför debiterade varuhavaren, torde dessa icke bli av en
sådan storleksordning att det kunde inverka fördyrande på varornas prissättning.

Det torde i stället vara ett nationalekonomiskt intresse, att den föreslagna
omläggningen till ett centralpackhus kommer till stånd med tanke
på bl. a. den avsevärda personalbesparing, som därigenom skulle möjliggöras
för tullverket. Även för stadens myndighter torde det vara ekonomiskt
fördelaktigare att ha en lokal för uppackningsgods att underhålla än
ett flertal dylika lokaler inom frihamnsområdet.

Under § 37 i sin år 1946 avgivna berättelse upptog riksdagens revisorer,
som avlagt besök i frihamnen, frågan om bl. a. lokalutrymme för tullverkets
behov därstädes. Revisorerna framhöll därvid att med den omfattning,
trafiken i frihamnen hade, det föreföll uppenbart, att med tillgänglig lokalutrustning
tullverkets arbete icke kunde utföras på ett sätt som tillgodosåg
trafikanternas berättigade krav. Vidare syntes det starkt decentraliserade
systemet för tullverkets arbete i frihamnen åsamka statsverket större kostnader
än om detta kunde koncentreras till så få arbetsställen som möjligt.
Det syntes revisorerna anmärkningsvärt, att Stockholms stad, som årligen
uppbure tolagsersättning med avsevärda belopp och härför hade skyldighet
alt hålla erforderliga tullokaler, trots upprepade framställningar om ökade
utrymmen för tullavdelningen ansett sig böra uppskjuta avgörandet av

160

denna Iråga på så sätt som skett, varigenom bl. a. statsverket åsamkats
betydande kostnader. Revisorerna ansåg därför, att rådande förhållanden
icke längre kunde fortgå utan att åtgärder snarast måste vidtagas för avhjälpande
av de påtalade missförhållandena.

I skrivelse 1947:329 (punkt 15) till Kungl. Maj:t uttalade riksdagen, att
kravet på ändamålsenliga lokaler för tullverket framstod som befogat.
Därest en mer definitiv lösning ansåges kunna ernås först i och med förhållandevis
omfattande om- eller nybyggnader, kunde enligt riksdagens
mening provisoriska åtgärder påfordras för tillgodoseende av det mest
trängande lokalbehovet. Vid lokalfrågans lösande på längre sikt borde erforderlig
uppmärksamhet ägnas möjligheten att genom centralisering av
tullarbetet nedbringa statsverkets kostnader.

Sedan i anledning av riksdagens uttalande generaltullstyrelsen erhållit i
uppdrag att till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande angående de åtgärder,
vartill i ärendet omförmälda förhållanden kunde ge anledning, avgav generaltullstyrelsen
sådan utredning med skrivelse den 9 december 1947.
Ämbetsverket framhöll, att i fråga om provisoriska åtgärder för tillgodoseende
av det mest trängande lokalbehovet åtskilliga förbättringar hade
åstadkommits eller planlagts. En viss lättnad i tullavdelningens arbetsförhållanden
kunde därigenom förutses inträda. För lösandet av lokalfrågan
på längre sikt påginge utredningar samt överläggningar mellan tullverket
och staden. Därvid hade en centralisering av tullverkets arbete förutsatts
bliva nödvändig.

Enligt vad revisorerna inhämtat har hittills följande åtgärder vidtagits
för en förbättring av tullverkets lokalförhållanden.

Eu ny dubbelexpedition för tulltaxering av partigods i tillbyggnaden till
magasin 5 har tagits i bruk, varjämte två andra expeditioner för tulltaxering
av partigods, en i magasin 2 och eu i magasin 3, ombyggts från enkeltill
dubbelexpeditioner.

En provisorisk tulltaxeringslokal har färdigställts i R-skjulet, avsedd för
uppackningsgods och med plats för alla vågexpeditioner.

I avvaktan på en ny förvaltningsbyggnad har en utvidgning av lokalerna
för kamerala ändamål slutförts.

Bevakningskiosker har färdigställts vid magasin 5.

Då flyttning av den nuvarande tillfarten till frihamnen lärer vara en
nödvändig förutsättning för en rationell planläggning inom frihamnsområdet,
har frågan om dels utformningen av den ifrågasatta förvaltningsbyggnaden,
dels anordnandet av ytterligare tulltaxeringslokaler ansetts böra
anstå till dess spörsmålet om frihamnstillfarten åtminstone i princip vunnit
sin lösning. För lösandet av sistnämnda fråga är det emellertid erforderligt
att vidtaga ändring av gällande stadsplan för de utanför nuvarande
frihamnsentrén belägna delarna av Gärdet.

161

För det staden tillhöriga område, som disponeras av frihamnen, finns
ej någon stadsplan. Däremot finns stadsplan fastställd genom kungl. brev
den 24 april 1931 för den intill frihamnsentrén belägna kvartersmark,
som tillhör kronan, det s. k. Tegeluddsområdet. Kvartersområdena är avsedda
för kontors-, handels- och industribebyggelse. Den sammanlagda
teoretiska byggnadsrätten för hela det aktuella området utgör enligt Stockholms
stads uppgift 210 990 in2.

Beträffande Tegeluddsområdet har frågan om ändrad stadsplan upptagits
för åtskilliga år sedan.

Staden ansåg att ändringen av den fastställda stadsplanen skulle omfatta
hela området och ej endast de av ändringarna av frihamnsentrén direkt
berörda delarna. Om vad senast i ärendet inträffat må anföras:

I skrivelse den 8 oktober 1947 hemställde borgarrådet Helge Berglund
hos stadsplanenämnden om uppgörande av förslag med utredning angående
möjligheterna att ordna en huvudled till frihamnen från Strandvägen
samt angående de stadsplanetekniska konsekvenserna för området närmast
frihamnsentrén vid ett ändrat läge av tillfarten.

Med anledning härav upprättade stadsplanekontoret i oktober 1947 ett
förslag, som omfattade dels området vid frihamnsentrén, dels tillfartsvägarna
vid denna. Förslaget diskuterades i 1945 års markkommission,
utan att dock någon överenskommelse mellan kronan och staden träffades
innan kommissionen upplöstes.

Djurgårdsnämnden, vilken efter markkommissionens upplösning har att
i denna fråga företräda kronan, har emellertid vid olika tidpunkter till
staden framfört krav på att denna stadsplanefråga skulle bringas till en
.slutlig lösning.

Den 2 mars 1950 begärde sålunda nämnden vid förhandlingar med staden
påskyndandet av vissa stadsplanefrågor, däribland denna, som länge stått
på dagordningen och icke resulterat i framläggandet av definitiva förslag
från stadsplanenämndens sida. Med anledning härav anhöll stadsplanekontoret
i skrivelse till hamnstyrelsen den 16 maj 1950 om de uppgifter
om frihamnsentréns utformning, som vore erforderliga för utformandet av
stadsplanen. Hamnförvaltningen anhöll i skrivelse den 13 juni 1950 att
stadsplanearbetet såvitt möjligt skulle uppskjutas tills vidare. Därest stadsplaneförslag
likväl måste framläggas, innan hamnstyrelsen tagit ställning
till frågan om frihamnens framtida utformning, borde dock hänsyn tagas
till de föreliggande planerna på ett centralpackhus och därtill knutna tralikanordningar.
I skrivelse till staden den 19 juni 1950 begärde djurgårdsnämnden
ånyo förhandlingar, varvid staden meddelade, att utkast till ny
stadsplan skulle upptagas av stadsplanenämnden i augusti.

Sedan inom stadsplanenämnden tre alternativa skissförslag till stadsplaneändring
för hela Tegeluddsområdet utarbetats, beslöt nämnden den
11 oktober 1950 överlämna dessa förslag till stadens förvaltningar för ytt- 11

11 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1953. 1.

162

rande. Förslagen tillställdes djurgårdsnämnden den 26 oktober 1950 för
kännedom. Diskussioner mellan staden och djurgårdsnämnden ledde till
att ett nytt omarbetat skissförslag överlämnades till nämnden den 16 december
1950. Detta förslag ansågs av nämnden efter vissa föreslagna justeringar
kunna ligga till grund för fortsatta förhandlingar.

Sedan staden upprättat förslag om ändring och utvidgning av viss del av
Värtans industriområde jämte eu mindre del av frihamnsområdet innefattande
bl. a. ändring av mindre del av hela Tegeluddsområdet, fann sig
nämnden i skrivelse den 11 juli 1951 föranlåten att erinra om att frågan om
ändrad stadsplan för hela Tegeluddsområdet skulle lösas i ett sammanhang.

I skrivelse till ordföranden i stadskollegiet den 18 juni 1952 fann sig
djurgårdsnämnden därefter ånyo böra påtala dröjsmålet i fråga om stadsplanefrågornas
handläggning inom staden och de konsekvenser för statsverket
den försenade handläggningen medförde samt hemställde att stadskollegiet
ville tillse, att stadens vederbörande myndigheter vidtoge på dem
beroende åtgärder.

I en till borgarrådsberedningen den 29 augusti 1952 avgiven promemoria
framhöll vederbörande borgarråd, att det icke överensstämde med stadens
intresse av en väl avvägd utveckling av frihamnen och det anslutande området,
att en bebyggelse av de utanför den nuvarande frihamnen liggande
områdena i enlighet med gällande stadsplaner kom till stånd. Svårigheter
förelåg därför i detta läge att samordna stadens och djurgårdsnämndens
synpunkter. Med hänsyn till stadens intresse att efter eget bedömande kunna
utforma frihamnsentrén med anslutande industri-, handels- och kontorsbebyggelse
syntes det därför böra övervägas, huruvida staden borde
och på skäliga villkor kunde förvärva ifrågavarande område. Förberedande
förhandlingar härom borde därför upptagas med djurgårdsnämnden.
Med anledning härav hemställde därefter stadskollegiet i skrivelse till
nämnden den 4 september 1952 att få upptaga förhandlingar rörande förvärv
åt staden av kronan tillhöriga områden invid frihamnen.

I skrivelse till stadskollegiet den 4 november 1952 framhöll djurgårdsnämnden,
att det under senare år blivit allt tydligare, att tillgången på mark
i Stockholm, lämpad för statliga ändamål, vore knapp i jämförelse med
markbehovet för sådana ändamål. Vid övervägande av frågan om den framtida
användningen av Tegeluddsområdet hade nämnden därför kommit till
den uppfattningen, att kronan icke borde avhända sig den markreserv, som
områdena utgör, varför nämnden icke vore beredd tillstyrka försäljning
av områdena. Däremot förklarade sig nämnden vara villig upptaga förhandling
i frågan under förutsättning, att denna begränsades att avse utbyte
av ifrågavarande markområden mot annan för kronan lämplig mark.
Något svar å denna skrivelse har ännu icke lämnats av staden.

Då djurgårdsnämnden funnit sig icke längre kunna avvakta stadens åtgärder
har nämnden i samråd med byggnadsstyrelsen för att påskynda

163

frågans lösning i början av hösten 1953 uppdragit åt en arkitekt att utarbeta
förslag till ny stadsplan bl. a. för Tegeluddsområdet.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår har
frågan om rationellare arbetsförhållanden för tullavdelningen i Stockholms
frihamn sedan länge uppmärksammats, liksom behovet av en förbättring
av denna tullavdelnings arbetsförhållanden och expeditionsresurser i skilda
sammanhang påtalats. Framställningar i syfte att säkerställa ett för tullverket
ändamålsenligare lokalbehov har sålunda alltsedan år 1944 vid upprepade
tillfällen gjorts av berörda tullmyndigheter, men de framlagda förslagen
har i sina mera väsentliga delar lämnats obeaktade eller i varje fall
ännu icke föranlett något definitivt ståndpunktstagande från vederbörandes
sida.

Riksdagens revisorer fann år 1946 anledning upptaga hithörande spörsmål
till närmare granskning. Under § 37 i sin berättelse framhöll sålunda revisorerna
alt till tullverkets förfogande i frihamnen ställda lokalutrymmen
icke kunde anses motsvara trafikens rimliga krav på expeditionskapacitet.
Vidare föreföll det starkt decentraliserade systemet för tullverkets arbete i
frihamnen åsamka statsverket större kostnader än om arbetet kunnat koncentreras
till så få arbetsställen som möjligt. Genom en sådan koncentration
skulle •— syntes det revisorerna — en betydande förenkling i bevakningsarbetet
ernås samtidigt som icke oväsentliga besparingar kunde vinnas därigenom
att personalen bättre kunde utnyttjas samt arbete å övertid och därmed
förenade kostnader undvikas. Revisorerna ansåg därför att rådande förhållanden
i frihamnen icke kunde fortgå längre utan att åtgärder snarast
måste vidtagas för avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

Riksdagen, som fann de framställda erinringarna befogade, framhöll i
skrivelse till Kungl. Maj:t, att för tillgodoseende av frihamnstullavdelningens
mest trängande lokalbehov provisoriska åtgärder erfordrades, men att
vid lokalfrågans lösande på längre sikt möjligheterna att centralisera tullverkets
arbete inom frihamnen borde uppmärksammas.

Sedan generaltullstyrelsen i anledning härav erhållit i uppdrag att till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, vartill i ärendet omförmälda
förhållanden kunde ge anledning, framhöll generaltullstyrelsen i
skrivelse den 9 december 1947 att provisoriska åtgärder vidtagits eller väntades
bli genomförda inom en nära framtid. Rörande lösandet av lokalfrågan
på längre sikt påginge utredningar samt överläggningar mellan tullverket
och staden. Därvid hade en centralisering av tullverkets arbete i
frihamnen förutsatts nödvändig. Generaltullstyrelsen utgick från att behandlingen
från stadens sida av ärendet komine att i fortsättningen bedrivas
med all skyndsamhet och förutsatte, att därvid samförstånd mellan
parterna skulle kunna ernås. Vid sådant förhållande fann ämbetsverket
några särskilda åtgärder icke för det dåvarande påkallade.

164

Innevarande års revisorer har efter besök i frihamnen kunnat konstatera,
att frågan om tullverkets lokalförhållanden i frihamnen alltjämt väntar på
en tillfredsställande lösning. Förbättringar har visserligen i vissa hänseenden
vidtagits, och åtskilliga tidigare påtalade olägenheter har därigenom
eliminerats. Möjligheter har yppats till vissa rationaliseringsåtgärder i tullarbetet;
personalstyrkan vid tullavdelningen har kunnat successivt nedbringas
från 193 år 1947 till 133 år 1952. Den sedan år 1947 inträffade importminskningen
i förhållande till läget under de första efterkrigsåren torde
dock till en del ha bidragit till denna utveckling.

De vidtagna anordningarna har emellertid endast inneburit förbättringar
av provisorisk art. Även om därigenom det mera omedelbara behovet av
expeditionskapacitet för tullavdelningen tillgodosetts, vilket behov bl. a.
genom tillbakagången i trafiken dessutom nu är mindre framträdande, har
dessa åtgärder däremot icke på längre sikt varit ägnade undanröja de olägenheter,
den nuvarande lokalutrustningen i frihamnen medför för tullarbetets
bedrivande. I detta hänseende kvarstår sålunda alltjämt behovet
av en ändamålsenlig lösning av lokalfrågan för tullavdelningen, varigenom
eu bättre och mindre kostnadskrävande arbetsorganisation för denna avdelning
kan ernås.

Såsom redan 1946 års revisorer framhöll och därefter av frågan berörda
myndigheter även vitsordat, får ur såväl tullverkets som trafikens synpunkt
den rationellaste lösningen av lokalfrågan på längre sikt anses vara att tullarbetet
centraliseras till en enda vid frihamnsgränsen belägen byggnad, inrymmande
flertalet nuvarande spridda arbetsställen. Enligt vad revisorerna
inhämtat har man goda erfarenheter av en sådan organisation vid Köpenhamns
frihamn. En motsvarande anordning skulle för frihamnstullavdelningen
innebära stora fördelar i form av minskat personalbehov, koncentrering
av tullförfarandet, jämnare fördelning av tulltaxeringen samt
i viss utsträckning effektivare och förenklad kontroll. Härtill kommer den
gjorda erfarenheten, att de moderna transoceana fartygen kan såsom
framgick av 1947 års trafikintensitet medföra så stora laster av uppackningsgods,
att de tulltaxeringslokaler, som nu är anslutna till de magasin,
där godset inlägges, icke äger tillräcklig kapacitet. För att sådana fartygslaster
skall kunna expedieras inom rimlig tid, torde en central tulltaxeringslokal
med plats för ett stort antal tulltaxerande tjänstemän på en gång
erbjuda den enda lösningen. Även för frihamnsbolagets del synes det föreslagna
systemet vara till fördel, då detta skulle innebära enklare och därigenom
snabbare godsbehandling i magasinen, bättre utrymme på kajerna
för lossning och lastning av fartygen samt större koncentration av tulltaxeringsarbetet
med uppackningsgodset. Även om en dylik centralisering
skulle medföra ökade transportkostnader för frihamnsbolaget, synes en sådan
kostnadsökning dock icke vara av nämnvärd storleksordning. Då tillkomsten
av en vid frihamnsgränsen belägen byggnad, inrymmande såväl

165

förvaltningslokaler som centralpackhus, torde medföra dels minskade kostnader
för statsverket genom inbesparing av bevaknings- och tulltaxeringspersonal,
dels även utökning av frihamnens kapacitet, anser revisorerna, att
den föreslagna byggnaden med det snaraste bör uppföras.

Den föreslagna planläggningen inom frihamnsområdet synes som ovan
anförts förutsätta en flyttning av den nuvarande utfarten från frihamnen.
Vid nuvarande entré kan nämligen en effektiv bevakning av trafiken från
frihamnen icke upprätthållas, varför onödigt kostnadskrävande provisoriska
åtgärder hittills måst vidtagas. En sådan anordning förutsätter emellertid
i sin tur eu ändring av stadsplanen för de utanför frihamnen liggande
delarna av Gärdet (det s. k. Tegeluddsområdet), vilka markområden ägs
av kronan och förvaltas av djurgårdsnämnden. Enligt vad revisorerna inhämtat
har frågan om en sådan ändrad stadsplan länge varit aktuell. Frågan
diskuterades bl. a. inom 1945 års markkommission utan att dock lösas.
Från djurgårdsnämndens sida har under de senaste åren vid upprepade
tillfällen krav framförts att stadsplanefrågan måtte bringas till slutlig lösning.
Förslag i ämnet har visserligen framlagts av stadsplanenämnden, men
trots upprepade framställningar från djurgårdsnämndens sida har ställning
till förslagen ännu icke tagits av stadens berörda myndigheter och frihamnsstyrelsen.

Detta dröjsmål med stadsplanefrågans lösning finner revisorerna mycket
beklagligt, då därigenom vållats uppskov med lokalfrågans definitiva ordnande
för tullavdelningen i frihamnsområdet. Även i övrigt har detta för staten
medfört olägenheter, då det ständiga uppskovet med stadsplanefrågans
lösning förhindrat exploateringen av Tegeluddsområdet och därigenom orsakat
en förlust för statsverket, vilken endast delvis uppväges genom de arrendeinkomster
staten tillförts genom av djurgårdsnämnden gjorda kortfristiga
upplåtelser.

Stadsplanefrågans lösning är för tullverkets arbetsförhållanden av betydelse
ur ännu en synpunkt. I frihamnen förekommer en betydande lagring
av inrikes gods. Stockholms frihamn var ursprungligen avsedd som en transiteringshamn,
inriktad främst på de baltiska länderna. Genom bortfallet av
den beräknade trafiken och handelspolitiska förändringar i övrigt har frihamnen
numera övergått till att fungera som vanlig tullhamn. I övrigt har
hamnens magasin i icke ringa utsträckning utnyttjats för lagring av inrikes
gods i avvaktan på godsets förbrukning inom riket. Till belysande av omfattningen
av denna lagringsrörelsc må nämnas, att under år 1952 intogs
i denna ordning varor representerande en sammanlagd vikt av 42 285 ton,
fördelade på 2 080 varuanmälningar. Av nämnda kvantitet utgöres ca 34 700
ton av sjövägen inkommet gods, som till största delen består av spannmål,
som sedermera delvis exporterats. Dylikt gods förorsakar tullverket avsevärda
olägenheter genom det arbete, som expedieringen därav kräver. Vid
intagningen i frihamnen skall godset upptagas å särskild varuanmälan. Då

166

godset skall återinföras till tullinlandet, sker detta oftast i smärre partier,
och vid varje sådant tillfälle skall varukvantiteten anmälas till förtullning.
Det till återinförsel anmälda godset avräknas därefter å den vid intagningen
avgivna varuanmälan. De höga personalkostnaderna skulle stiga ytterligare
vid en mera ingående kontroll av inrikes lagringsgods vid godsets intagning
i frihamn eller under lagringstiden. Till följd härav är tullverket i stor utsträckning
hänvisat till att godtaga varuhavarens uppgifter i avlämnade
intyg, vilket förhållande knappast får anses tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt.

F. n. finns ingen möjlighet att hindra lagring av inrikes gods i frihamnen,
trots att frihamnen inte tillkommit i sådant syfte. För en ändring
härutinnan erfordras ändrade bestämmelser i frihamnsstadgan av innebörd,
att inrikes gods får intagas i frihamn endast för utförsel till utrikes
ort eller för proviantering av fartyg. Då tullverkets befattning med det
svenska lagringsgodset såsom nämnts är personalkrävande och kostsam
utan att medföra inkomster för statsverket och endast medför betydande
inkomster för friliamnsförvaltningen i form av hyror, bör enligt revisorernas
mening lagring av här avsett inrikes gods icke ske inom frihamnsområdet
utan i stället i varumagasin, belägna utanför det egentliga frihamnsområdet.
Uppenbarligen vore också många av de firmor, som importerar
varor med snabb omsättning, mera betjänta av att erhålla lagringslokaler
eller andra utrymmen utanför frihamnen i stället för att som nu
nödgas anlita frihamnens resurser. Detta skulle innebära en möjlighet att
snabbare utföra varorna ur frihamnen och innebära en förenkling av tullens
arbete genom att utförseln ur frihamnen icke behövde splittras på en
mängd tillfällen.

Då det ur statsverkets synpunkt är synnerligen angeläget, att frågan om
en ändamålsenligare lokal utrustning för tullavdelningen i frihamnen och
den därmed sammanhängande frågan om slutlig lösning av stadsplanen
för det kronan tillhöriga området utanför frihamnsområdet bringas till sitt
slut, har revisorerna velat framhålla angelägenheten av att bär berörda
spörsmål utan dröjsmål löses.

167

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20.

Länsstyrelsernas arkivförhållanden.

Under § 43 i sin berättelse behandlade 1938 års revisorer arkiveringen
av statsmyndigheternas handlingar. Efter en redogörelse för de statliga
arkivens omfattning, tillväxt och utrymmesförhållanden samt en rekapitulation
av gällande gallringsföreskrifter uttalade revisorerna, att förhållandena
i avseende å arkiveringen av handlingar inom statsförvaltningen
finge anses synnerligen otillfredsställande, varför revisorerna påyrkade
effektiva gallringsåtgärder. Som exempel nämndes bl. a. länsstyrelsernas
arkiv, som vid denna tidpunkt omfattade i runt tal 20 000 hyllmeter.

Med hänsyn till frågans betydelse ur statsekonomisk synpunkt återupptog
1951 års revisorer under § 21 i sin berättelse diskussionen av möjligheterna
att begränsa det statliga arkivmaterialet. Revisorerna anförde bl. a.,
att vissa uppgifter tydde på att de centrala verken, som sedan sekelskiftet
starkt ökat i antal, då årligen tillfördes en 20 gånger större volym handlingar
än för ett halvsekel sedan. Den lokala statsförvaltningen syntes
kunna redovisa en förhållandevis ännu större ökning av arkivbeståndet.
Revisorerna nämnde, att frågan om en gallring av länsstyrelsernas arkiv
länge varit aktuell utan att likväl ha hragts till någon definitiv lösning.
Lokalsvårigheterna ansågs göra denna gallringsfråga särskilt brännande.

När det gäller länsstyrelsernas arkivförhållanden bör ihågkommas att
en väsentlig del av arkivmaterialet, nämligen verifikationerna, insänds till
riksräkenskapsverket och därefter arkiveras och gallras i särskild ordning.
Den årliga tillväxten av länsstyrelseverifikationer kan beräknas till 400
hyllmeter, men därav gallras omkring 90 å 95 procent.

Gällande bestämmelser om gallring i länsstyrelsernas arkiv i övrigt återfinnes
i Kungl. Maj ds cirkulär till länsstyrelserna den 7 februari 1934.
Dessa föreskrifter synes icke ha medfört någon nämnvärd minskning i
tillväxten av länsstyrelsernas arkiv; tvärtom har arkiven till följd av alla
de nya uppgifter som pålagts länsstyrelserna kommit att svälla ut i en
oanad omfattning. Riksarkivet, som genom sina inspektioner kunnat 1 olja
utvecklingen av länsstyrelsernas arkivförhållanden, konstaterade i underdånigt
utlåtande den 4 juli 1951, att 1934 års cirkulär haft ringa effekt.

1940 års arkivsakkunniga framlade den 21 mars 1947 ett förslag till utvidgade
gallringsföreskrifter för länsstyrelsernas arkiv, vilket förslag nära
anslöt sig till ett år 1940 utarbetat utkast till gallringsbestämmelser för
Stockholms länsstyrelse.

168

Redan vid denna tid var gallringsförslaget alltför opraktiskt för att
kunna genomföras. Vidare hade, då detta förslag utarbetades, ännu icke de
stora reformerna av uppbördsväsendet och folkbokföringen samt av länsstyrelsernas
organisation genomförts. Riksarkivet, som den 4 juli 1951 avgav
underdåniga förslag till gallring av dels källskattehandlingar, dels folkbokföringshandlingar,
uttalade i ett samma dag avgivet remissutlåtande, att
arkivsakkunnigas förslag till gallring av länsstyrelsernas arkiv icke kunde
väntas få nagon verklig effekt, och yrkade på omarbetning av förslaget.
Någon positiv åtgärd har hittills icke vidtagits i fråga om länsstyrelsearkivens
gallring, ej heller har något beslut fattats om gallring av folkbokföringsmaterialet
eller källskattehandlingarna hos länsstyrelser, vilka sistnämnda
handlingar beräknats omfatta 20 000 hyllmeter för en tioårsperiod.

Utom de ovan berörda arkiven av källskattehandlingar och folkbokföringshandlingar
har de allmänna arkiven visat en stark ökning i samma
mån som länsstyrelsernas arbetsuppgifter under senare år alltmera vidgats.
Med den av 1952 års riksdag beslutade omorganisationen av länsstyrelserna
har åsyftats en bättre anpassning av länsstyrelserna till nu föreliggande
arbetsuppgifter, men omorganisationen har även medfört, att gällande gallringsföreskrifter
inte längre svarar mot de verkliga förhållandena. Avsaknaden
av tillfredsställande gallringsföreskrifter har därför resulterat i eu
våldsam anhopning av handlingar i länsstyrelsernas hårt utnyttjade lokaler
och medfört ökade kostnader för nya allmänna arkivutrymmen.

Av de hos länsstyrelserna förvarade större specialarkiven kan också
nämnas prövningsnämndens arkiv. Redan i juli 1929 hemställde riksarkivet
hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla kammarrätten att i
samråd med riksarkivet utreda frågan om gallring av akter i skattemål
dels i kammarrättens eget, dels i prövningsnämndernas arkiv. Sådant uppdrag
lämnades myndigheterna genom beslut den 20 maj 1938. Kammarrätten
överlämnade sin utredning med underdånig skrivelse den 5 december
1947. Sedan fråga uppkommit om gallring jämväl av andra akter än akter
i skattemål, avgav 1940 års arkivsakkunniga den 28 december 1950 slutliga
förslag till gallring i kammarrättens och prövningsnämndernas arkiv. Ärendet,
som varit föremål för remissbehandling, ligger under Kungl. Maj:ts
prövning (finansdepartementet).

Inför den våldsamma ökning av länsstyrelsernas arkivbestånd som ägt
rum framför allt under de senare åren har revisorerna funnit sig böra
verkställa en närmare utredning rörande den aktuella situationen på området.
Resultatet av undersökningen, som hänför sig till åren 1950—1952,
framgår av efterföljande tabell.

Till en början må såsom förklaring till de starkt varierande storleksuppgifterna
framhållas, att länsstyrelserna vid uppgiftslämnandet utgått
från olika uppfattningar rörande innebörden av begreppen »arkiverade»
källskattehandlingar, respektive prövningsnämndens »arkiv». Vissa läns -

169

	Arkivets omfattning Hyllängd i m	Årliga tillväxten 1950 — 52, medeltal	Genom gallring
		Därav:		Därav:	vunna
Länsstyrelse	Hela arkivet	Arkive- rade käll- skatte- hand- lingar	Pröv- nings- nämn- dens arkiv	Hela arkivet	Arkive- rade käll- skatte- hand- lingar	Pröv- nings- nämn- dens arkiv	rymmen i medeltal för 1950-52
Överstå thållar ämbetet: a) Kansliavdelningarna..	784			63			18
b) Skatteavdelningen ...	2 230	66	33	95	30	5	165
Stockholms .........	2 287	60	95	40	10	12	15
Uppsala .........	1 565	45	265	51	2	45	58
Södermanlands.........	1 250	90	475	100	19	65	20
Östergötlands .........	2 282	150	831	185	25	100	80
Jönköpings .........	1 875	225	50	115	30	3	65
Kronobergs .........	1 092	130	408	77	21	33	42
Kalmar .........	1 730	96	96	157	30	6	105
Gotlands .........	322	50	22	10	8	2	0
Blekinge .........	1 450	60	30	30	10	2	6
Kristianstads .........	1 829	104	169	127	12	27	35
Malmöhus .........	3 600	600	190	300	93	11	143
Hallands .........	1 390	229	528	109	36	56	41
Göteb. o. Bohus.........	2 150	190	900	225	38	150	125
Älvsborgs .........	1 330	300	450	220	70	123	125
Skaraborgs .........	999	137	35	62	29	3	8
V ärmlands .........	400	2	25	25	0	2	0
Örebro .........	1 222	223	50	69	43	3	7
Västmanlands .........	1 480	115	50	125	25	2	33
Kopparbergs .........	1 960	170	68	53	29	5	5
Gävleborgs .........	1 565	100	590	124	12	92	14
V ästernorrlands.........	2 445	360	200	135	55	15	95
J ämtlands .........	1 200	80	176	55	20	5	3
Västerbottens .........	1 830	210	25	130	35	2	0
Norrbottens .........	2 172	158	50	79	30	34	30
Tillhopa	42 439	3 9S0	S 811	2 761	712	803	1238

styrelser har hit hänfört endast material, som överförts till särskilt anordnade
arkivlokaler, medan andra länsstyrelser medtagit även material, som
förvaras i tjänsterum, korridorer och liknande lokaler. Motsvarande skiljaktighet
i uppfattningen gäller även den årliga tillväxten, vilket är förklaringen
till att exempelvis hos länsstyrelsen i Värmlands län icke redovisats
någon arkivering av källskattehandlingar. Ytterligare hör nämnas att de
uppgivna siffrorna beträffande genom gallring vunna utrymmen i stor utsträckning
hänför sig till gallring av självdeklarationer. 1 fråga om dem
gäller taxeringsförordningens föreskrifter om förstöring efter viss tid och
alltså icke sådana gallringsföreskrifter, som revisorerna nu åsyftar. Slutligen
är att märka, att såsom gallring i flera fall redovisats leveranser till
lands- eller länsarkiv, trots att det i dessa fall endast varit fråga om överflyttning
av arkivalier från en lokal till en annan.

Enligt tabellen — vars uppgifter alltså icke byggts på eu enhetlig princip

170

upptar länsstyrelsernas arkiv numera ett hyllutrymme, som i meter räknat
överstiger 42 000. Härav upptar arkiverade källskattehandlingar nära
4 000 in och prövningsnämndernas arkiv mer än 5 800 in. Den årliga tillväxten
har av samtliga länsstyrelser uppgivits till sammanlagt mer än 2 760
in. Härvid är dock att märka, att åtskilliga länsstyrelser redovisat tillväxten
netto, d. v. s. att från den faktiska tillkomsten av nya arkivalier dragits
vad som försvunnit genom utgallring. Mot nämnda siffra för tillväxten,
2 760 in, bör ställas siffran för genom gallring vunna utrymmen, 1 238 in.
Sistnämnda siftra lår såsom nämnts anses alltför hög då det gäller andra
arkivalier än självdeklarationer. Det oaktat uppgår nettotillväxten till mer
än H/a km om året i liyllängd. Att denna betydande tillväxt förorsakar
både svårigheter inom nuvarande lokalutrymmen och krav på nybyggnader,
som mahända eljest kunnat undvikas eller i varje fall reduceras, framgar
av följande av de olika länsstyrelserna lämnade uppgifter.

Överståthållarämbetets kansliavdelningar meddelar, att huvuddelen av
senare års arkivalier för första och andra kansliavdelningarna förvaras i
arkivkällaren under ämbetsbyggnaden, Beridarebansgatan 17, varifrån arkivalier
gång efter annan levereras till Stockholms stadsarkiv; leverans har
senast skett år 1941. Ämbetet avser att under 1953 till stadsarkivet leverera
eu större samling arkivalier, varefter det befintliga utrymmet torde förslå
för de närmaste tio åren. Lokalens utrymme utgör drygt 800 hyllmeter. —
1 rafikavdelningens arkiv är samlat i poliskammarens arkivutrymme, vilket
är otillräckligt.

Ämbetets skatteavdelning har upplyst, att arkivutrymmena är belägna
på åtta olika ställen. Det egentliga arkivet befinner sig å Slottsbacken 6
och omfattar ca 1 300 hyllmeter med en golvyta av 400 in2. Samtliga arkivutrymmen
beräknas uppgå till omkring 2 300 hyllmeter. Arkivfrågan ansluter
sig till skatteavdelningens lokalfråga. Under de närmaste två åren
torde arkiveringsmöjligheterna kunna tillgodoses genom uppsättande av
fasta trähyllor och genom sammanpackning av materialet.

Hos länsstyrelsen i Stockholms län är arkivet fördelat på sju lokaler om
respektive 972, 38, 60, 559, 261, 155 och 242 m. Utrymmet är otillräckligt.

Länsstyrelsen i Uppsala upplyser, att arkivet inryms i tillhopa åtta rum
i olika delar av slottet. Utrymmena anses tillräckliga för de närmaste åren.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har arkivet fördelat på fem lokaler,
som är fyllda. Länsstyrelsen har begärt att erhålla erforderliga arkivlokaler
i det nya landsstatshuset, som beräknas bli klart vid årsskiftet 1954/55.

Vid länsstyrelsen i Östergötlands län är arkivlokalerna otillräckliga för
de närmaste åren. Arkivalierna förvaras i tio olika utrymmen, nämligen eu
å slottets vind (105 m), en å slottets andra våning (38 m), fyra i slottets
bottenvåning (resp. 393, 279, 149 och 76 m), två i den s. k. nya slottsflygelns
källare (resp. 116 och 114 m), en i f. d. fängelset (242 m) samt en
å uppbördsavdelningens vind (200 m).

171

Hos länsstyrelsen i Jönköpings län är arkivet förvarat på tre håll, nämligen
inom länsresidenset (1 675 m), i lokaler som förhyrts för barnavårdsassistentens
räkning (50 in) och i källarutrymme i för uppbördssektionens
räkning förhyrda lokaler (380 m). 30 m arkivalier skulle rätteligen ha översänts
till landsarkivet i Vadstena, som emellertid på grund av bristande
utrymme icke kunnat mottaga desamma.

Från länsstyrelsen i Kronobergs län har till landsarkivet i Vadstena åren
1951 och 1953 levererats 135 hyllmeter arkivalier. Allmänna sektionens
och planeringssektionens utrymmen beräknas förslå ytterligare två år;
försvarssektionens utrymme är redan nu totalbelagt. Landskontorets arkivlokaler
anses tillräckliga för de närmaste åren.

För länsstyrelsen i Kalmar är landskontorets arkivlokaler ej tillräckliga
för de närmaste åren; däremot beräknas landskansliets utrymmen förslå
ca 15 år.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att gallringsplan för kansliet
ännu ej är godkänd. Arkivet är uppdelat på tre lokaler, som sammanlagt
kan bereda utrymme för 320 in. Utrymmet är alltså otillräckligt, men arkivalier
förvaras i de olika sektionernas handarkiv. Genom tillmötesgående
från länsarkivet har länsstyrelsen fått leverera arkivalier fram till 1911 och

1 vissa fall fram till 1918.

Större delen av arkivet hos länsstyrelsen i Blekinge län är f. n. provisoriskt
inhyst i olika källarutrymmen i den först färdigställda delen av det
under uppförande varande nya landsstatshuset. Sedan detta färdigställts,
torde arkivutrymmena vara tillräckliga en längre tid framåt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län meddelar, att landskansliets arkiv, som
är inrymt i två utrymmen, anses vara tillräckligt för de närmaste åren,
medan landskontorets arkivlokaler, likaledes inrymda i två utrymmen,
endast torde förslå för ytterligare något år.

För länsstyrelsen i Malmöhus län är arkivlokalen med en hyllängd av
4 200 m tillräcklig för de närmaste åren.

Hos länsstyrelsen i Hallands län är landskontorets arkivutrymmen sa
gott som fullständigt utnyttjade. Ytterligare arkivutrymmen torde kunna
erhållas i en flygelbyggnad till landsstatshuset, som torde komma att uppföras
inom de närmaste två åren. Landskansliets arkiv anses tillräckligt
för de närmaste åren.

Vid länsstyrelsen i Göteborg förvaras arkivet i åtta skilda lokaler, varav
tre icke är arkivvärdiga. Det sammanlagda disponibla utrymmet utgör

2 150 in, vilket är otillräckligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har arkivet uppdelat på 16 olika lokaler,
varva 12 i residensbyggnaden och fyra i förhyrda byggnader i staden. Utrymmet
anses tillräckligt lör de närmaste aren.

Vid länsstyrelsen i Mariestad är arkivet i en lokal, och utrymmet anses
tillräckligt.

172

För länsstyrelsen i Värmlands län kommer arkivutrymmena, nu otillräckliga,
att vid inflyttning den 1 juli 1954 i nya tjänstelokaler bli tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Örebro län upplyser, att arkivutrymmena, som är inrymda
i tre lokaler, är otillräckliga, varför drygt 300 hyllmeter arkivalier
måste förvaras i tjänsterummen.

Hos länsstyrelsen i Västmanlands län förvaras arkivhandlingar bl. a. i
skyddsrum, i icke brandsäkra källarrum, i lagerlokaler och i tjänstelokaler.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är uppbördssektionens arkiv inrymt
i en lokal som rymmer 650 m, varav 625 in är fyllda; återstoden motsvarar
ett års tillväxt, om icke föreskrift kommer rörande gallring av källskattehandlingarna.
Nybyggnad med arkivutrymmen påbörjas 1953.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län meddelar, att i landsstatshuset befintliga
särskilda arkivlokaler, rymmande omkring 1 000 in, är lämpliga. Resterande
565 m förvaras i olämpliga lokaler, varav större delen jämväl användes
till tjänsterum.

Vid länsstyrelsen i Västernorrlands län kommer landskontorets arkivalier
att före 1953 års utgång uppdelas i två lokaler, nämligen i nya landsstatshuset
och i f. d. lantmäterikontorets byggnad. Därefter får arkivutrymmena
anses vara tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har arkivet för folkbokföringsdetaljen på
grund av brist på egentliga arkivlokaler helt inrymt i tjänstelokalerna. I
övrigt anses utrymmet vara tillräckligt.

I det nya landsstatshuset i Umeå omfattar arkivutrymmena 2 600 m, vilket
är tillräckligt för de närmaste åren.

Hos länsstyrelsen i Norrbottens län omfattar arkivet 14 skilda rum på
tillhopa 2 172 hyllmeter. Utrymmet anses tillräckligt för de tre närmaste
åren.

Revisorernas uttalande. Den utgallring av handlingar ur statsmyndigheternas
arkiv, som ägt rum på initiativ av 1938 års revisorer, har medfört
välbehövliga utrymmeslättnader och samtidigt eu begränsning av lokalkostnaderna.
Gallringsbestämmelserna har vidare skapat möjligheter till
en framtida begränsning av arkivalietillväxten.

Som av den lämnade redogörelsen framgår har emellertid ifrågavarande
gallring icke sträckt sig till att omfatta länsstyrelsernas arkiv. Detta har
medfört en ansvällning av dessa arkiv från omkring 20 000 hyllmeter år
1938 till över 42 000 hyllmeter år 1953. Arkivmassorna har alltså på kort
tid mer än fördubblats. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat betraktar
byggnadsstyrelsen tillväxten av länsstyrelsernas arkiv som ägnad
att i hög grad inge bekymmer.

Emellertid har 1940 års arkivsakkunniga numera avgivit slutligt förslag
till gallring av bl. a. prövningsnämndernas arkiv. I fråga om huvuddelen

173

av länsstyrelsernas arkiv föreligger också förslag till gallringsföreskrifter
av nämnda sakkunniga. Till följd av den mångfald av nya uppgifter som
pålagts länsstyrelserna och den vidtagna omorganisationen av dem kan
sistnämnda förslag, såsom riksarkivet framhållit, inte väntas få någon verklig
effekt. En skyndsam överarbetning av arkivsakkunnigas ifrågavarande
förslag framstår därför i nuvarande läge som högeligen angelägen.

Av skäl, som revisorerna närmare utvecklat i 1951 års berättelse, synes
en överarbetning bäst kunna åstadkommas genom att riksarkivet beredes
för ändamålet erforderlig personalförstärkning, vilken i sinom tid bör anförtros
uppdraget att fortlöpande bistå myndigheterna med deras gallringsproblem.
Sammanfattningsvis vill revisorerna mot bakgrunden av sina iakttagelser
på förevarande område uttala, att länsstyrelsernas arkivfråga nu
inte längre synes kunna undanskjutas utan synnerligen allvarliga olägenheter.
Revisorerna vill därför påyrka, att snara och effektiva åtgärder vidtages
för att en tillfredsställande ordning på området skall kunna åstadkommas.

§ 21.

Kyrkofonden.

Ännu i början av 1900-talet bestreds lönekostnaderna för den svenska
kyrkans prästerskap till väsentlig del genom de kyrkotionden av olika slag
som av ålder utgjorts av ägarna till vissa jordbruksfastigheter. Den genomgripande
samhällsomvandling som blivit en följd av den fortskridande
industrialiseringen och som på den allmänna skattelagstiftningens område
lett till de gamla grundskatternas avskaffande hade emellertid kommit
denna finansieringsmetod att framstå såsom alltmer otidsenlig. Vid upprepade
tillfällen hade också röster höjts för en reformering av de dittillsvarande
grunderna för det ecklesiastika avlöningssystemet, och år 1897
tillsattes en särskild kommitté, den s. k. prästlöneregleringskommittén, som
fick i uppdrag att verkställa utredning såväl beträffande den på gällande
löneregleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den
tiondepliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med varandra,
både inom varje församling och mellan olika församlingar, som
ock beträffande de avlöningsvillkor som för det dåvarande av prästerskapet
i olika församlingar åtnjötes. Frågan löstes dock först vid 1910 års riksdag,
som med vissa jämkningar godkände ett av Kungl. Maj:t i propositionen
nr 85 framlagt förslag i ämnet.

Riksdagsbeslutet, som samma år stadfästes av kyrkomötet, innebar i stort
sett följande.

Prästerskapet enligt förut givna författningar tillkommande tionden och
andra avgifter av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet skulle indragas
till statsverket för att sedermera i viss ordning avskrivas, mot det att

174

kyrkan erhölle en i penningar bestämd ersättning för vad som av nämnda
beskatlningsföremål utgått till prästerskapets avlöning. Denna ersättning
skulle årligen tillgodoföras en nyinrättad fond, benämnd kyrkofonden.
I stället för de uti den äldre lagstiftningen grundade extraordinarie avgifterna
skulle samtliga beskattningsföremål, vilka inom vederbörande pastorat
hade att erlägga kommunalutskylder, utgöra s. k. församlingsavgifter.
Av dessa avgifter skulle ett belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt eller
påbörjat tiotal kronor av hela det inkomstbelopp för vilket allmän kommunalskatt
skulle inom pastoratet utgöras (enligt modern terminologi 30
öre per skattekrona), i första hand användas för avlöning åt församlingens
prästerskap. Vidare skulle för samma ändamål få tagas i anspråk dels
arrende av de inom pastoratet belägna löneboställena med vissa undantag,
dels avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från nyssnämnda
boställen, samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom pastoratet
avsedda medel, dels löneboställenas skogsförsäljningsmedel, dels ock
församlingsavgifter utöver vad ovan sagts, dock till sammanlagt högst
6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp.
Vad därutöver erfordrades för avlöningsändamål skulle ersättas av
kyrkofondens medel. Till denna fond, som skulle ställas under statskontorets
förvaltning, skulle överföras två äldre fonder, nämligen prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Till fonden
skulle vidare ingå, förutom ovannämnda ersättning för prästerskapets till
statsverket indragna tionde och andra fastighetsavgifter, dels den årliga
ersättning för vissa anslag i kronotionde m. m. och för vissa statsanslag i
penningar som prästerskapet redan tidigare åtnjutit, dels arrendeavkomsten
av vissa förutvarande löningshemman, dels skogsförsäljningsmedel
från flertalet löneboställen, med skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt
anginge de ovan berörda boställena, årligen tillhandahålla vederbörande
pastorat ett mot skogens beräknade behållna årliga avkastning .svarande
belopp, i den mån detta erfordrades för bestridandet av lönerna för
pastoratets prästerskap, dels pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s.
sådant överskott som i ett pastorat kunde uppkomma å boställsarrenden,
lägenhetsavgälder och fondräntor, sedan av nämnda medel tagits i anspråk
vad därav erfordrades till gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda
lönerna, dels ock ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Som en följd av riksdagsbeslutet utfärdades den 9 december 1910 en rad
nya ecklesiastika författningar, bland vilka här må nämnas lag om indragning
till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning
härför, lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om kyrkofond
samt ecklesiastik boställsordning (SFS nr 141).

I propositionen 1910:85 var intagen en särskild finansplan, som hade
till syfte att belysa verkningarna i finansiellt hänseende av de i propositionen
framlagda reformförslagen, sedan samtliga pastorat undergått regle -

175

ring. Enligt denna plan skulle kostnaderna för det prästerliga avlöningsväsendet
komma att bestridas med 40,2 procent av församlingsavgifter, med
27,4 procent av övriga avlöningstillgångar (arrenden, lägenhetsavgälder,
räntor och skogsmedel) samt med 32,4 procent av bidrag från kyrkofonden.
Det årliga överskottet i denna beräknades samtidigt till allenast 16 870
kronor. Den faktiska utvecklingen kom emellertid att uppvisa en helt
annan bild. En undersökning som sedermera vidtogs för att klargöra utfallet
av 1910 års finansplan tillämpad på förhållandena under ecklesiastikåret
1926—1927, d. v. s. den tidsperiod vid vars ingång den nya ordningen
kunde anses vara praktiskt taget helt genomförd, gav sålunda vid handen
att de kyrkligt-kommunala skattemedlens andel i den för kostnadernas
täckning erforderliga totala inkomstsumman utgjorde 57,7 procent, medan
kyrkofondens bidrag stannade vid 22,3 procent. Av undersökningen framgick
vidare att fondens både inkomster och utgifter var högre än de i 1910
års finansplan beräknade beloppen men att inkomststegringen vida överstigit
den ökade utgiftsbelastningen. Som ett resultat härav hade själva
fondkapitalet undergått en mycket stark tillväxt. Vid utgången av år 1914,
fondens uppläggningsår, uppgick sålunda kapitalbehållningen till i runt tal

8,7 miljoner kronor. Motsvarande siffra hade vid utgången av budgetåret
1926/27 stigit till icke mindre än ca 43,5 miljoner kronor för att sedermera
nå sitt dittillsvarande maximum vid utgången av budgetåret 1932/33, då
tillgångarna utgjorde drygt 57,3 miljoner kronor. Den årliga tillväxten
under denna tidsperiod var i genomsnitt ca 2,5 miljoner kronor. Utvecklingen
framgår närmare av följande tablå, sammanställd ur statskontorets
fondräkenskaper. (Beloppen är angivna i jämna krontal.)

Räkenskapsår	Ing. balans	Inkomster	Utgifter	Utg. balans
1914	8 140 8831	1901 411	1 343 480	8 698 814
1915	8 698 814	2 630 669	1 745 669	9 583 814
1916	9 583 814	5 231 882	2 795 820	12 019 876
1917	12 019 876	8 573 795	3 643 275	16 950 396
1918--''—	16 950 396	9 661 444	5 517 015	21 094 825
1919	21094 825	14 868 458	7 354 279	28 609 004
1920	28 609 004	10 753 387	8 789 007	30 573 384
1921	30 573 384	6 662 653	11 544 186	25 691 851
1922	25 691 851	10 723 176	8 519 510	27 895 517
1/1-30/61923	27 895 517	7 649 539	1 987 775	33 557 281
1923/24	33 557 281	11 269 983	7 953 884	36 873 380
1924/25	36 873 380	10 142 759	8 493 309	38 522 830
1925/26	38 522 830	10 739 048	8 475 250	40 786 628
1926/27	40 786 628	10 782 294	8 069 343	43 499 579
1927/28	43 499 579	11 886 265	8 438 873	46 946 971
1928/29	46 946 971	11 112 477	8 860 400	49 199 048
1929/30	49 199 048	12 379 711	8 714 095	52 864 664
1930/31	52 864 664	12 390 934	9 803 201	55 452 397
1931/32	55 452 397	11 902 980	10 462 244	56 893 133
1932/33	56 893 133	11 239 582	10 788 073	57 344 642

1 Avser sammanlagda behållningen av de till kyrkofonden överförda fonderna, prästerskapets
löncregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond.

176

Den fortgående kapitalanhopningen i kyrkofonden var ett resultat av
flera samverkande omständigheter. Sålunda hade i förhållande till de i
1910 års finansplan beräknade beloppen en kraftig ökning skett av vissa
inkomst titlar (tiondeersättningen, överskott å skogsmedel samt ränta och
annan vinst å fondens tillgångar). Visserligen hade samtidigt jämväl kostnaderna
för prästerskapets avlöning stigit, men till följd av det kommunala
skatteunderlagets oerhörda stegring hade församlingarna fått bära allt
större andelar av prästlönerna, vilket i sin tur medfört en relativ minskning
i kyrkofondens bidrag till lönebehovets täckande. Finansieringssystemet
hade nämligen konstruerats så, att utdebiteringen inom de olika pastoraten
icke på ett enhetligt sätt påverkades av inträffande stegringar i skatteunderlaget.
Inom vissa och företrädesvis de ur skattesynpunkt mera bärkraftiga
pastoraten kunde en dylik stegring utnyttjas till sänkning av
utdebiteringskvoten för församlingsavgifter. Inom andra och främst de
ekonomiskt svagare pastoraten föranledde stegringen av skatteunderlaget
i allmänhet icke någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten,
utan den absolut sett ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant
pastorat kom i stället indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden
tillfördes motsvarande ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga
avlöningstillgångar, eller ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag
till prästlönerna i pastoratet kunde minskas eller helt upphöra. Den avvägning
och utjämning av skattetrycket de olika pastoraten emellan som hade
avsetts vid införandet av 1910 års finansieringssystem hade alltså icke
kunnat bibehållas.

De nu berörda förhållandena ledde efter hand till allt starkare krav på
en omläggning av sättet för prästlönernas bestridande. Härtill bidrog även
att detta system visat sig administrativt mycket svårhanterligt, varjämte
behov ansågs föreligga av en reform av grunderna för det ecklesiastika
boställsväsendet.

Efter beslut av Kungl. Maj:t togs hela frågan upp till närmare utredning
av särskilda sakkunniga, 1927 års prästlöneregleringssakkunniga. I sitt den
31 december 1929 avgivna betänkande (SOU 1929:39) lämnade de sakkunniga
en ingående redogörelse för verkningarna av det dåvarande ecklesiastika
lönesystemet och sammanfattade sitt omdöme härom sålunda.

Den ovan lämnade redogörelsen torde hava ådagalagt, att den genom
1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för prästlöneväsendet
är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder den olämpliga
regleringen på hithörande område i den såsom synes kompromissvis
bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av skattetrycket
pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit
att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande
som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma
allmänna ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering
genom att skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög

177

siffra förorsakat en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling
som lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som
den lärer strida mot allmänt följda statsfinansiella principer.

De sakkunniga ansåg sig även kunna konstatera, att finansieringssystemet
gjorts alltför invecklat och lagt hinder för en ändamålsenlig förvaltning
av prästlönejorden och de lokala avlöningsfonderna.

Det förslag till lösning av frågan som framlades av de sakkunniga hyggde
på grundsatsen om en total utjämning mellan de kyrkliga kommunerna
av prästlönebesväret. Med hänsyn härtill borde enligt de sakkunniga samtliga
kostnader för prästlöneväsendet bestridas ur kyrkofonden, dock att
tjänstebostad alltjämt skulle tillhandahållas av vederbörande pastorat.
Delta förutsatte i sin tur att icke endast de från statsverket utgående
ersättningsbeloppen in. m. utan även, med vissa undantag, avkastningen
av de såsom »lokala» betecknade avlöningstillgångarna skulle uppsamlas
å fonden. Till täckande av skillnaden mellan de sålunda påräkneliga utgifterna
och inkomsterna skulle utgå församlingsbidrag, fördelade på de särskilda
församlingarna efter förhållandet mellan varje församlings skatteunderlag
och skatteunderlaget för hela riket. Jämväl dessa bidrag skulle
tillgodoföras kyrkofonden. Fastighetsförvaltningen skulle koncentreras och
i sin helhet förläggas till domänverket. Systemet förutsatte vidare, att varje
år uppgjordes en för hela riket avsedd sammanställning, upptagande samtliga
utgifter och inkomster för prästlöneändamål, en s. k. prästlönebudget.
Enligt de sakkunnigas mening borde slutligen Kungl. Maj:t årligen delgiva
riksdagen en detaljerad redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning,
kostnaderna för densamma enligt senaste bokslut för kyrkofonden
och storleken av de senaste fastställda församlingsbidragen.

Vid remissbehandlingen av kommitlébetänkandet riktades från flera håll
kritik mot den centraliseringsprincip som utmärkte de sakkunnigas förslag.
Samtidigt framhölls önskvärdheten av en kompletterande utredning, vilken
borde inrikta sig på att undersöka möjligheterna för en lösning av frågan
genom åtgärder i decentraliserande syfte. Med anledning härav tillkallade
Kungl. Maj:t särskilda utredningsmän, 1931 års prästlöneutredning, som
avlämnade ett den 30 juni 1931 dagtecknat betänkande (SOU 1931: 24) med
förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden.
I nära anslutning härtill utarbetades av nya sakkunniga, 1931 års
prästlöneregleringssakkunniga, erforderliga författningsföreskrifter i ämnet
(SOU 1931: 25).

I likhet med 1927 års sakkunniga ansåg sig de år 1931 tillkallade utredningsmännen
och sakkunniga kunna konstatera, att det dittillsvarande
systemet för prästlönekostnadernas finansiering i flera avseenden lett till
mindre tillfredsställande resultat. Sålunda uttalade prästlöneutredningen
härutinnan bl. a. följande.

12 Hev. berättelse imy. statsverket är 1953. I.

178

En påtalad brist i det nuvarande systemet är kyrkofondens stora tillväxt.
Fonden har, från att vid sin tillkomst den 1 januari 1914 uppgå till 8 140 883
kronor, under sin tillvaro mångdubblats, så att den vid utgången av budgetåret
1929/30 uppgick till 52 864 664 kronor. En sådan tillväxt var ej från
början avsedd. Lagbestämmelserna i ämnet åsyftade tvärtom, att fondens
inkomster och utgifter skulle i det närmaste balansera. 1 följd av det sätt,
på vilket prästlöneväsendet anordnades, har emellertid den åsyftade jämvikten
icke kunnat upprätthållas. Härtill hava flera omständigheter bidragit,
främst ökningen av skatteunderlaget i pastoraten. Utredningsmännen
anse, att man för framtiden bör söka upprätthålla jämvikt i kyrkofonden.

Då frågan förelädes 1932 års riksdag genom propositionen nr 187, anslöt
sig jämväl föredragande departementschefen till uppfattningen, att finansieringssystemet
var behäftat med betydande svagheter, även om han ansåg
att 1927 års sakkunniga lagt alltför ensidiga skatteutjämningssynpunkter
på problemet. Departementschefen avvisade också tanken på en så genomgripande
reform som den av nyssnämnda sakkunniga föreslagna. En enklare
lösning borde sålunda eftersträvas under bibehållande av principen
om prästlöneväsendet såsom en kommunal angelägenhet.

Kungl. Maj:ts förslag, vilket i allt väsentligt byggde på residtatet av den
ovan berörda kompletterande utredningen och sakkunnigbehandlingen,
innebar till sina grunddrag följande.

Medan enligt 1910 års lagstiftning vederbörande pastorat icke ägde använda
avkastningen av sina prästlöneboställen och avlöningsfonder till
prästerskapets avlöning förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre per skattekrona,
skulle nu de lokala avlöningstillgångarna »läggas i botten» och sålunda
omedelbart få tagas i anspråk för prästlönekostnadernas täckande.
Genom denna åtgärd beräknades församlingsavgifternas maximum kunna
nedbringas från 60 till 30 öre per skattekrona. Därest nämnda inkomstkällor
(de lokala avlöningstillgångarna jämte församlingsavgifterna) skulle
visa sig otillräckliga, skulle pastoraten alltjämt äga uppbära tillskott från
kyrkofonden. Till grund för beräkningen härav skulle läggas icke den varje
år faktiskt utvunna avkastningen av vederbörande löneboställen utan ett
för en längre tidsperiod uppskattat värde å normalavkastningen. Å andra
sidan skulle pastorat även i fortsättningen vara skyldigt att till kyrkofonden
inleverera uppkomna överskottsmedel, dock med den inskränkningen
att pastoratet skulle få behålla hälften av sådant överskott. Kyrkofonden
skulle vidare tillföras en ny inkomstkälla i form av en allmän
kyrkoavgift, lika för hela riket, att utgå med högst 10 öre per skattekrona.
Denna avgift skulle användas för finansiering av vissa fonden åvilande, för
pastoraten gemensamma utgifter. Slutligen skulle boställsförvaltningen
helt decentraliseras och omhänderhavas av vederbörande pastorat. För att
tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över skogsskötseln
skulle emellertid inom varje stift finnas en s. k. stiftsintendent,
som även skulle biträda domkapitlet vid förvaltningen av allmänt kyrko -

179

hemman. Ansvaret för övergången till den nya boställsordningen skulle
ankomma på en tillfällig kommission, ecklesiastika boställskommissionen.

Riksdagen (skr. nr 361) godkände Kungl. Maj ds förslag, om ock med
ändringar på vissa punkter. Sålunda avvisades tanken på en central boställskommission.
Delvis såsom eu ersättning härför och med huvuduppgift
att utöva kontroll över pastoratens boställsförvaltning skulle i stället inrättas
särskilda stiftsnämnder, till vilka skulle knytas tjänstemän med högre
skoglig utbildning, kallade stiftsjägmästare. Kostnaderna för denna nya
förvaltningsorganisation skulle bestridas av kyrkofonden. Vidare beslöts
att församlingsavgiften för varje år skulle vara högst dubbelt så stor som
den allmänna kyrkoavgiften, dock att församlingsavgifterna aldrig skulle
få överstiga 20 öre per skattekrona. Den allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp
fastställdes i sin tur till 15 öre per skattekrona. Samtidigt uttalade
riksdagen att, därest skatteunderlaget minskades så, att en utdebitering av
detta belopp icke försloge, man finge taga fondens kapital i anspråk, vilket
även enligt Kungl. Maj:ts förslag förutsattes kunna ske vid svårare ekonomisk
depression. Riksdagen underströk jämväl att enighet rådde därom, att
jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter borde eftersträvas för
undvikande av fortsatt kapitalanhopning i fonden.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 30 augusti 1932 bl. a. ny
ecklesiastik boställsordning (SFS nr 400) och ny lag om kyrkofond (SFS
nr 404).

Genom sistnämnda lag skedde för första gången en fixering i författningstexten
av storleken av den kyrkofonden enligt 1910 års beslut tillkommande
ersättningen för av prästerskapet förut åtnjutna statsanslag,
vilka utgått dels i gottgörelse för äldre anslag i krono- och kyrkotionde samt
oindelt spannmål och hemmansräntor, dels i penningar. Beloppet fastställdes
därvid till 301 250 kronor. Någon motsvarande fixering gjordes däremot
icke beträffande den allmänna tiondeersättningen, enär vid denna tidpunkt
indragningen till statsverket av här ifrågavarande avgifter ännu icke slutförts.
Två år senare blev emellertid detta möjligt, och vid 1934 års riksdag
(prop. nr 160) fastställdes slutsumman för den från statsverket utgående
totala tiondeersättningen till 4 627 887 kronor, vilket belopp infördes i
lagtexten.

Efter ytterligare två år kom kyrkofondens tillämpningsområde att icke
obetydligt utvidgas. Såsom av det föregående framgått var kyrkofonden
ursprungligen främst avsedd för ändamål, sammanhängande med församlingsprästernas
avlöning, även om fonden i någon utsträckning hade att bestrida
jämväl vissa gemensamma utgifter, exempelvis för stiftsadjunkternas
avlöning. I samband med en allmän lönereglering för biskoparna beslöts
emellertid vid 1936 års riksdag (prop. nr 242; r. skr. nr 352), att kyrkofonden
skulle övertaga det totala avlöningsansvaret även för nämnda be -

180

fattningshavare. Till kyrkofonden skulle samtidigt överföras vissa för
biskoparnas avlönande tidigare avsedda fonder, däribland biskopslöneregleringsfonden
och Lunds biskopslönemedels besparingsfond. Därjämte
bestämdes att till kyrkofonden årligen skulle ingå dels ersättning av statsverket
för de anslag i kronotionde m. m. för vilka gottgörelse för det dåvarande
tillkom biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten
av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, i den
mån sådan fastighet eller del därav icke disponerades för tjänstebostad.

Det ovannämnda ersättningsanslaget fixerades i lagtexten till 117 200
kronor, vilket belopp år 1942 höjdes till 121 600 kronor i samband med
inrättandet av Stockholms stift. Vid den utredning av biskopslönefrågan
som verkställts av kammarkollegiet och som sedermera efter viss överarbetning
lades till grund för propositionen 1936: 242 hade dock viss tvekan
yppats, huruvida det ifrågavarande ersättningsbeloppet över huvud taget
borde tillföras kyrkofonden. I en inom kollegiet utarbetad, den 25 september
1933 dagtecknad promemoria framhölls sålunda härutinnan följande.

Därest man alltså stannar för att till kyrkofonden centralisera det biskopliga
avlöningsväsendet, blir, i den mån för detta nu anvisade tillgångar visa
sig otillräckliga, den allmänna kyrkoavgiften genom sänkning eller höjning
den regulator, varigenom brist i finansplanen täckes och överskott konsumeras,
givetvis inom den gräns, som avgiftens maximering angiver (kyrkofondslagen
5 §). Den allmänna kyrkoavgiften utgår av alla kyrkligt kommunalskatteskyldiga
skattekronor i riket, d. v. s. i huvudsak av samtliga de
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga skattebetalarna
i riket. Det kan därför, principiellt sett, synas oegentligt och i varje fall en
onödig omgång, att den ersättning för indelta kronotionde- och ränteanslag
(indelningsersättning), som från statsverket för närvarande utgår till biskopsämbeten
och biskopslöneregleringsfonden (1932—33 24 083 kronor
till fonden), för framtiden utgöres till kyrkofonden av statens skattebetalare,
under det samma skattebetalare i annan ordning täcka bristen i kyrkofondens
budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att indelningsersättningen
slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i motsvarande
mån. En parallell till fallet erbjuder i viss mån den från och med år 1900
verkställda avskrivningen av kyrkofonden i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i vederbörande församling,
under det dennas allmänt skattskyldiga invånare hade att med
allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrkokassans stat.
I huvudsak enahanda skäl kunna anföras även för att från statsverket
till kyrkofonden icke längre bör ingå ersättning för prästerskapet förut tillkommande
tionde och andra avgifter av fast egendom [kyrkofondslagen
3 § 1)] ävensom ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt
spannmål och hemmansräntor [kyrkofondslagen 3 § 2)]. Så länge emellertid
dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke indragits, synes
något sådant icke böra ske beträffande den för biskoparna avsedda indelningsersättningen.
Mot eu indragning kunna för övrigt anföras vissa skäl
av formell natur, främst det att indelningsersättningen är ett rent statsanslag,
under det kyrkoavgiften konstruerats såsom en kommunalskatt,
utgjord med ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje pastorat,

181

vilket belopp pastoratet har att utgöra oavsett om större eller mindre restantier
uppkomma vid uttaxeringen.

I samband med en omgestaltning av prästernas familjepensionsförhållanden
vid 19-11 års riksdag (prop. nr 219; r. skr. nr 292) kom kyrkofonden
att tillföras ytterligare uppgifter. Då beslöts nämligen att den verksamhet
på förevarande område som dittills bedrivits av en halvprivat pensionsinrättning,
prästerskapets änke- och pupillkassa, skulle övertagas av staten
och att de primära ekonomiska förpliktelserna för det prästerliga familjepensionsväsendet
skulle tillgodoses genom kyrkofonden. I anslutning härtill
överfördes till fonden kassans kapitaltillgångar, i runt tal 30,7 miljoner
kronor. Till följd av ovannämnda beslut har kyrkofonden t. o. in. sistförflutna
budgetår belastats med utgifter å ett sammanlagt belopp av ca 37
miljoner kronor.

Sedan biskopslönefrågan fått sin lösning vid 1936 års riksdag, återstod
allenast en grupp av ecklesiastika tjänstemän, nämligen klockare, organister
och kyrkosångare, som avlönades enligt äldre bestämmelser. Efter
hand skedde emellertid även för denna grupp en modernisering av anställnings-,
tjänstgörings- och avlöningsförhållandena. Ett första steg togs år
1938 genom antagandet av den s. k. klockarboställslagen (SFS nr 732),
som hade till syfte att åstadkomma en omedelbar avveckling av det föråldrade
jordavlöningssystemet för klockare och organister. Reformarbetet
fortsatte vid 1947 års riksdag, vars beslut i frågan huvudsakligen innebar
dels alt de särskilda, till den antikverade klockarinstitutionen hänförliga
befattningarna skulle ersättas med en enda tjänst, kyrkomusikertjänst,
dels att de blivande innehavarna av denna nya tjänst skulle såsom de dittillsvarande
motsvarande befattningshavarna vara kommunalavlönade, dels
ock att avlöningskostnaderna därvid skulle bestridas i nära överensstämmelse
med det för församlingsprästerskapet gällande avlöningssystemet.
Vid 1949 års riksdag fattades vidare bl. a. principbeslut om kyrkomusikernas
löneställning. Närmare bestämmelser rörande finansieringen av den
nya kyrkomusikerorganisationen fastställdes påföljande år, varvid kyrkofondslagen
ändrades i tillämpliga delar. En grundtanke härvid var, att
avräkningen gentemot kyrkofonden för bestämmande av det skatteutjämningsbidrag
(tillskott) som pastorat kunde erhålla för kyrkoinusikcrlönekostnadernas
bestridande skulle ske enhetligt och gemensamt med avräkningen
beträffande prästlönekostnaderna. Den totala årliga avlöningskostnaden
för den nya organisationen, som skulle genomföras fr. o. m. den 1
juli 1950, uppskattades samtidigt till 9 miljoner kronor, innebärande eu
utgiftsstegring med ca 4 miljoner kronor.

Vid 1949 års riksdag (prop. nr 204; r. skr. nr 399) fattades vidare principbeslut
om eu allmän avlöningsrcform för prästerna, innebärande att
jämväl på förevarande område det för statsförvaltningen gällande lönesystemet
skulle komma att tillämpas. 1 propositionen 1951:156 framlades

182

sedermera de detaljförslag som erfordrades för beslutets genomförande,
varjämte vissa lönegradsfrågor upptogs till förnyad behandling. Den av
reformen föranledda kostnadsökningen uppskattades i propositionen till
sammanlagt 9,5 miljoner kronor, varav 7,6 miljoner kronor avsåg själva
löneregleringen och 1,9 miljoner kronor den därmed förbundna pensionsregleringen.
Med hänsyn härtill föreslogs en höjning av maximum för den
allmänna kyrkoavgiften från 15 till 20 öre per skattekrona, vilket ansågs
erforderligt för att kyrkofondens årliga utgifter och inkomster skulle kunna
bringas att balansera. Församlingsavgifternas maximum skulle däremot i
skatteutjämningssyfte bibehållas vid gällande nivå. Samtidigt föreslogs en
ny bestämning av pastorats prästlönekostnad. Enligt denna skulle kostnad
för tjänstebostad åt församlingspräst alltjämt stanna å pastoratet, som å
andra sidan skulle äga uppbära för sådan bostad erlagd ersättning. Av
övriga församlingspräst tillkommande avlöningsförmåner skulle pastoratet
bestrida lön, vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode, reseersättning,
tjänstgöringstraktamente, kallortstillägg, språktillägg och arvode.
Annan kostnad för avlöning åt präster enligt de nya bestämmelserna skulle
utgöras ur kyrkofonden, som liksom hittills skulle till pastorat utbetala
erforderligt tillskott till gäldande av prästlönekostnad. Reformen förutsattes
skola träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts förslag godkändes av riksdagen med vissa smärre jämkningar
(skr. nr 321). I enlighet härmed utfärdades sedermera för beslutets
genomförande erforderliga författningsbestämmelser, av vilka här må nämnas,
förutom lag angående ändring i lagen om kyrkofond, prästlönekostnadslag,
prästlönereglemente samt tjänstepensions- och familjepensionsreglementen
för präster.

1951 års riksdag godkände vidare ett i propositionen nr 175 framlagt
lagförslag, enligt vilket envar som icke tillhörde svenska kyrkan skulle åtnjuta
lindring i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål med 40 procent.

Efter de förändringar på den ecklesiastika förvaltningens område som
inträffat sedan år 1932 och som till sina viktigaste delar i det föregående
berörts innehåller lagen om kyrkofond i nu gällande lydelse följande huvudsakliga
stadganden.

Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes
och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra
medel (1 §).

Från statsverket utgår till kyrkofonden för varje år ersättning med
5 050 737 kronor för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. in.
Ytterligare skola, utöver vad i lagen eljest stadgas, till kyrkofonden ingå
dels inkomst av allmänna kyrkohemman, klockarhemman och biskopsliemman,
dels ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar, dels ock
ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen enligt särskilt bestämmande skall tillföras kyrkofonden
(3 §).

183

Därest pastorats präst- och kyrkomusikerlönetillgångar lämna så stor behållen
och för pastoratet disponibel avkastning, att därå uppkommer överskott,
sedan pastoratets präst- och kyrkomusikerlönekostnader under året
samt vissa i ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta,
skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott
(*§)■

Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det
antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skola
erläggas till pastoratet. Konungen bestämmer årligen det öretal för skattekrona,
högst tjugu, varmed avgiften skall utgöras (5 §).

Enligt vad särskilt är stadgat skola ur kyrkofonden gäldas dels kostnad
för vissa emeritilöner, dels arvoden åt ledamöter i boställsnämnder, dels
belopp som skall för klockarhemman eller från sådant hemman härrörande
lönefond utgöras till kyrkomusikers avlönande, dels ock vissa anslag för
uppförande av prästgårdar inom Härnösands och Luleå stift. Ytterligare
skola, utöver vad i lagen eljest stadgas, ur kyrkofonden utgöras:

1) kostnad för avlöningsförmåner åt präster enligt prästlönereglementet,
i den mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen skall bestridas av
pastorat eller jämlikt särskilt bestämmande skall bestridas i annan ordning;

2) kostnad för pensionsförmåner åt präster eller efterlevande till dem
enligt tjänste- och familjepensio.nsreglementena för präster;

3) bidrag som av Konungen och riksdagen bestämmes till ersättande av
anslag, som av riksdagen anvisats till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas verksamhet, dels för religionsvård åt dövstumma;

4) kostnad för viss särskild prästerlig verksamhet;

5) kostnad för vissa arvoden åt icke prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster; 6)

anslag som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggningen
av boställsärenden och vad därmed äger samband;

7) kostnad för förvaltningen av boställen och övriga fastigheter, varav
inkomsten skall ingå till kyrkofonden;

8) visst fyllnadsbelopp som pastorat utgivit i avlöning till kyrkomusiker;

9) anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt
belopp för år, vilket efter Konungens bestämmande må användas till bestridande
av kostnad för ovan icke särskilt angivet kyrkligt ändamål (6 §).

Om för gäldande av pastorats präst- och kyrkomusikerlönekostnader
under året utgår högre belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets
präst- och kyrkomusikerlönetillgångar och annan därtill särskilt
anslagen inkomst, dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en
utdebitering för skattekrona inom pastoratet av det öretal Konungen för
året bestämmer, äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott
ur kyrkofonden. Vid bestämmande av sådant tillskott skall avkastningen
av löneboställe tagas i beräkning med belopp som fastställts med
tillämpning av reglerna för uppskattning av löneboställes normalavkastning,
avkastningen av pastorats prästlönefond beräknas till den procent
av fondens kapital som Konungen med hänsyn till de allmänna ränteförhållandena
bestämmer, pastorat tillkommande andel av avkastningen av
stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman upptagas till det belopp
vartill denna andel för näst föregående räkenskapsår uppgått, av -

184

kastningen av fastställt boställskapital som för pastoratet utgör kyrkomusikerlönetillgång
upptagas till belopp motsvarande å boställskapitalet belöpande
boställsränta samt annan inkomst upptagas till sitt verkliga belopp
(7 §).

Vid bestämmande av förut angivna öretal tillses, att kyrkofondens inkomster
under året såvitt möjligt bliva lika stora som dess utgifter. I 7 §
avsett öretal (församlingsavgift) skall bestämmas till dubbla beloppet av det
öretal som fastställes enligt 5 § (allmän kyrkoavgift), dock högst till tjugu
(8 §)■

I 9—13 §§ är slutligen meddelade närmare bestämmelser om uppskattning
av löneboställes normalavkastning samt i 14 och 15 §§ bestämmelser
om byggnadsförskott.

För regleringen av vissa i det föregående-angivna inbetalningar till och
utbetalningar från kyrkofonden erfordras särskilda årliga avräkningar
mellan fonden och pastoraten. De närmare föreskrifterna härom återfinnes i
reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning.
I första kapitlet nämnda reglemente meddelas sålunda bestämmelser om
förfarandet vid avräkningarna med avseende å den allmänna kyrkoavgiften
och pastorat tillkommande tillskott ur kyrkofonden. I andra kapitlet 5 §
samma reglemente stadgas därjämte om viss ytterligare avräkning i särskilda
fall i anslutning till pastorats redovisning av överskottsmedel enligt
4 § kyrkofondslagen. Avräkningen är numera, efter eu år 1949 med anledning
av den nya uppbördsreformen genomförd författningsändring, dels
slutlig och dels preliminär. Den slutliga avräkningen verkställes i efterhand,
sedan skatteunderlaget bestämts för det år avräkningen avser. Den slutliga
avräkningen visst år för det närmast föregående året gäller därvid såsom
preliminär avräkning för året efter det år avräkningen sker.

I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att det i 3 § kyrkofondslagen
angivna ersättningsbeloppet å 5 050 737 kronor utgår från statsverket
i form av ett under riksstatens åttonde huvudtitel uppfört anslag,
kallat Vissa ersättningar till kyrkofonden. Anslaget är beräknat för följande
ersättningar, nämligen ersättning för prästerskapets till statsverket indragna
tionde m. m. med 4 627 887 kronor, ersättning för vissa tidigare
av prästerskapet åtnjutna statsanslag med 301 250 kronor samt ersättning
för vissa tidigare av biskoparna åtnjutna eller till biskopslöneregleringsfonden
utgående statsanslag med 121 600 kronor. Vidare må erinras om att
statsverket i princip även har att svara för kostnaderna för domkapitlens
verksamhet. Härför erforderliga medel anvisas under de likaledes å
åttonde huvudtiteln uppförda för domkapitlen och stiftsnämnderna gemensamma
avlönings- och omkostnadsanslagen, vilka från kyrkofonden
tillföres särskilda uppbördsmedel, avseende de till stiftsnämnderna hänförliga
kostnaderna. Dessa anslag har för innevarande budgetår beräknats
till ett sammanlagt belopp av 893 400 kronor. Härutöver är å riksstaten
uppförda vissa smärre anslag för kyrkliga ändamål.

185

I det föregående har lämnats vissa sifferuppgifter angående kyrkofondens
finansiella utveckling fr. o. in. tillkomståret 1914 t. o. m. budgetåret
1932/33. Av dessa uppgifter framgår bl. a., att fondens kapitalbehållning
under nämnda tidsperiod steg med drygt 49 miljoner kronor. Vidare har
framhållits, hurusom de ändrade regler för finansieringen av prästerskapets
lönekostnader som beslöts vid 1932 års riksdag hade till huvudsyfte
att få till stånd en större skatteutjämning pastoraten emellan och därmed
att åvägabringa en bättre balans mellan kyrkofondens inkomster och utgifter.
Den därpå följande utvecklingen visar, att fonden till eu början
fick vidkännas en viss kapitalminskning men att tillgångarna så småningom
åter ökat, om ock i relativt långsam takt. Denna tillväxt — som fr. o. m.
budgetåret 1941/42, då fonden tillfördes ca 30,7 miljoner kronor på grund
av avvecklingen av den förut omförmälda änke- och pupillkassans verksamhet,
hållit sig på en härav föranledd högre nivå — nådde ett nytt maximum
i och med budgetåret 1946/47, vid vars utgång kapitalbehållningen
uppgick till närmare 87,6 miljoner kronor. En betydande nedgång inträffade
sedan under budgetåren 1950/52. Denna nedgång har dock till fullo
kompenserats genom en än kraftigare inkomstökning under sistförflutna
budgetår, med påföljd att kyrkofonden kunnat per den 30 juni 1953 uppvisa
sin hittills största kapitalbehållning eller inemot 92,7 miljoner kronor.
För innevarande budgetår väntas emellertid en viss minskning av tillgångarna
komma att ske.

Det här i korthet berörda utvecklingsförloppet framgår närmare av följande
sammanställning. (Beloppen är angivna i jämna krontal.)

Budgetår	Ing. balans	Inkomster	Utgifter	Utg. balans
1933/34	57 344 642	13 719 708	14 545 439	56 518 911
1934/35	56 518 911	12 780 190	13 782 687	55 516 414
1935/36	55 516 414	16 500 895	19 166 648	52 850 661
1936/37	52 850 661	15 056 8811	13 486 471	54 421 071
1937/38	54 421 071	15 085 795	15 204 526	54 302 340
1938/39	54 302 340	16 414 943	15 286 036	55 431 247
1939/40	55 431 247	14 984 212	16 077 215	54 338 244
1940/41	54 338 244	17 074 191	17 046 629	54 365 806
1941/42	54 365 806	49 657 0552	19 978 317	84 044 544
1942/43	84 044 544	21 687 930	21 090 246	84 642 228
1943/44	84 642 228	22 572 015	20 720 731	86 493 512
1944/45	86 493 512	20 438 516	19 702 480	87 229 548
1945/46	87 229 548	20 953 895	21 173 284	87 010 159
1946/47	87 010 159	21 542 332	20 991 430	87 561 061
1947/48	87 561 061	24 369 430	25 458 511	86 471 980
1948/49	86 471 980	24 990 944	24 584 935	86 877 989
1949/50	86 877 989	26 357 536	26 275 981	86 959 544
1950/51	86 959 544	26 141 582	31 647 430	81 453 696
1951/52	81 453 696	43 734 091	44 821 209	80 366 578
1952/53	80 366 578	50 904 122	38 586 077	92 684 623

1 Härav avser 1 738 481 kronor i samband med biskopslöneregleringen överförda tillgångar.

2 Härav avser 30 763 959 kronor av prästerskapets änke- och pupillkassa överlämnade tillgångar.

186

En jämförelse mellan kyrkofondens inkomster och utgifter under de fyra
senast förflutna budgetaren ger vid handen följande. (Beloppen är angivna
i jämna krontal.)

Inkomster.

Inkomstslag	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53
Riksstatens ersättningsanslag......	5 050 737	5 050 737	5 050 737	5 050 737
Allmän kyrkoavgift..............	15 546 586	15 717 516	29 968 109	37 707 652
Återlevererade tillskott...........	475 510	184 925	602 589	2 066 560
Pastoratens överskottsmedel.......	501 498	1 244 658	3 428 723	1 627 583
Familjepensionsavgifter........... Inkomster från allmänna kyrkohem-	748 077	73 319	724 021	699 981
man m.fl.....................	770 339	940 603	1 353 014	1 122 030
Diverse inkomster1 ..............	3 264 789	2 929 824	2 606 898	2 629 579
Summa kronor	26 357 536	26141 582	43 734 091	50 904122

1 Avser huvudsakligen räntemedel och annan kapitalavkastning.

Utgifter.

Utgiftsslag	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53
Avlöningar till biskopar och präster	15 216 419	18 659 328	12 890 949	4 450 571
Pensioner.......................	5 389 913	5 935 444	6 898 329	8 691 529
Kostnader för allmänna kyrkohem-man m. fl.....................	930 074	1 006 244	961 604	1 031 184
Förvaltningskostnader1 ..........	1 102 141	1 169 458	1 216 932	1 333 298
Avlöningar m. m. åt övertalig per-sonal .........................	483 024	479 862	577 377	597 953
Extra utgifter...................	41 667	37 278	60 938	46 264
Diverse utgifter..................	66 503	55 528	137 037	126 794
Tillskott till pastoraten...........	2 500 056	4 267 685	21 911 436	21 900 665
Återlevererad kyrkoavgift.........	—	_	16 496	5 203
Avförda medel m. m..............	546 185	36 603	150 in	402 616
Summa kronor	26275 982	31 647 430	44 821 209	38 586 077

1 Avser bl. a. av kyrkofonden bestridda kostnader för stiftsnämnderna.

Såsom av de i det föregående återgivna lagbestämmelserna framgår äger
pastorat om för gäldande av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönekostnader
under visst år utgår högre belopp än som täckes dels av avkastningen
av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar och annan
därtill särskilt anslagen inkomst, dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande
en utdebitering för skattekrona inom pastoratet av det öretal
Konungen för året bestämmer — för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott
ur kyrkofonden. Vid bestämmande av sådant tillskott tages dock icke
hänsyn till den faktiska avkastningen av vederbörande lokala avlöningstillgångar;
behovsprövningen sker i stället med utgångspunkt från ett på
visst sätt framräknat inkomstbelopp enligt de grunder som finnes angivna
i 7 § kyrkofondslagen. För löneboställe, den mest betydelsefulla av ovannämnda
tillgångar, fastställes sålunda en särskild normalavkastning, var -

187

med förstås det för en tioårsperiod enligt vederbörliga beräkningar och hushållningsplaner
uppskattade värdet å den årliga avkastningen. Med hänsyn
till kyrkofondens starkt stegrade utgifter för nu berörda ändamål har revisorerna
funnit det vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckning
skillnad föreligger mellan den faktiska och den allenast beräknade avkastningen
av de s. k. tillskottspastoratens avlöningstillgångar. I detta syfte
från vederbörande stiftsnämnder införskaffade uppgifter, avseende kalenderåret
1952, återfinnes i efterföljande tablå. (Beloppen är angivna i jämna
krontal.)

Stift	Faktisk avkastning av vederbörande tillskotts-pastorats präst- och kyrkomusikerlönetill-gångar	Enligt kyrkofondslagen beräknad avkastning av vederbörande tillskotts-pastorats präst- och kyrkomusikerlönetillgångar
	1 436 556	633 297
	1 054 154	431 172
	1 068 588	363 305
	623 875	170 879
	426 466	164 132
	2 513 582	778 355
	707 219	824 046
	862 229	334 512
	1 219 939	346 044
	1 791 754	315 893
	953 762	272 019
	211 035	126 489
Summa kronor	12 869 159	4 760143

Den i tablån redovisade skillnaden mellan faktisk och beräknad avkastning
uppgår som synes till drygt 8 miljoner kronor.

I delta sammanhang må slutligen nämnas att kammarkollegiet, med anledning
av en av stiltsnämnden i Strängnäs gjord framställning, i underdånigt
utlåtande den 17 september 1953 förordat en allsidig utredning av
frågan om beräkning av normalavkastning av ecklesiastika löneboställen.

Revisorernas uttalande. Den kyrkliga organisationen i vårt land vilar
sedan gammalt på kommunal grund. I enlighet härmed ankommer det i
princip på vederbörande pastorat att svara för de med prästerskapets avlöning
förbundna kostnaderna. De huvudsakliga inkomster som numera star
till buds härför är dels avkastningen av vissa för löneändamål anslagna
fastigheter m. in. och dels de s. k. församlingsavgifter som enligt vissa
grunder utgöres av de till kommunen skattskyldiga. Denna finansieringsmetod
genom pastoratens egna tillgångar har dock icke obruten kunnat
tillämpas. I syfte att hålla församlingsavgifterna vid eu såsom rimlig ansedd
nivå utgår sålunda särskilda tillskottsbelopp till de pastorat som är
i behov därav för präst- och kyrkomusikerlönekostnadernas bestridande.
Dessa tillskott utbetalas från eu av statskontoret förvaltad, år 1914 upp -

188

rättad central tond, den s. k. kyrkofonden, som kan sägas ha karaktären
av en skatteutjämnings- och löneregleringsfond. Även vissa utgifter som
är gemensamma för flera pastorat eller för kyrkan i dess helhet belastar
denna fond, vars verksamhet finansieras, förutom genom räntemedel och
annan kapitalavkastning m. in., genom den från pastoraten inflytande allmänna
kyrkoavgiften. Sistnämnda avgift, vilken tillkom efter beslut vid
1932 års riksdag, utgör numera kyrkofondens främsta inkomstkälla. Fonden
åtnjuter dessutom ytterligare skatteinkomster, nämligen de ersättningar
för indraget kyrkotionde in. in. å sammanlagt ca 5 miljoner kronor som
utgår från statsverket och i riksstaten motsvaras av ett under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel uppfört utgiftsanslag.

Då kyrkofonden inrättades var avsikten icke att någon egentlig tillväxt
av själva fondkapitalet skulle ske. Under de första tjugo åren av fondens
tillvaro ökade dock dess tillgångar mycket starkt eller från 8,1 till 57,3
miljoner kronor. Detta var en av huvudanledningarna till den omläggning
av finansieringsmetoden som beslöts vid 1932 års riksdag. I anslutning härtill
underströks från riksdagens sida, att jämvikt mellan kyrkofondens
inkomster och utgifter borde eftersträvas för undvikande av fortsatt kapitalanhopning
i fonden. Ett stadgande av denna innebörd är också alltsedan
nyssnämnda år infört i kyrkofondslagen. Såsom av den i det föregående
lämnade redogörelsen framgår, har emellertid kapitaltillväxten fortsatt,
om ock i långsammare tempo. Fondens behållning per den 30 juni
1953 uppgår sålunda till i runt tal 92,7 miljoner kronor. Till skillnad från
lörhallandet före ar 1932 är denna kapitaltillväxt likväl icke betingad av
själva finansieringsmetoden, även om, såsom i det följande närmare utvecklas,
vissa erinringar kan göras mot utformningen av gällande bestämmelser
rörande den allmänna kyrkoavgiftens uttagande. Utvecklingen sammanhänger
i stället framför allt därmed, att kyrkofonden efter år 1932
tillförts vissa nya kapitaltillgångar, delvis av betydande storlek. Visserligen
har fonden i samband därmed även pålagts avsevärda merutgifter; orsaken
till att tillgångarna det oaktat kunnat bibehållas vid den av nyssnämnda
kapitaltillskott föranledda högre nivån är den, att de nya utgifterna i huvudsak
finansierats genom medel härrörande från den allmänna kyrkoavgiften.

Såsom ovan antytts kan vissa erinringar framställas mot den metod som
nu tillämpas för den allmänna kyrkoavgiftens bestämmande i förhållande
till det faktiska medelsbehovet. Med hänsyn till stadgandet i kyrkofondslagen,
att kyrkoavgiftens öretal bör avvägas så, att fondens inkomster och
utgifter såvitt möjligt blir lika stora, har det nämligen icke ansetts tillrådligt
att fastställa kyrkoavgiften till sådant belopp, att fondens kapital till
någon del måste tillgripas för att täcka de överskjutande utgifterna. Om
medelsbehovet motiverat ett uttag av exempelvis 9,17 öre per skattekrona,
har man därför avrundat kyrkoavgiften uppåt till 10 öre. Ett särskilt skäl

189

till att avrundningen gjorts uppåt har varit, att kyrkoavgiften under en
stor del av de senare åren hållit sig vid 10 öre, vilket utgör den gräns vid
vilken de i avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten jämväl ingående
församlingsavgifterna kan bestämmas till maximalt öretal, d. v. s.
20 öre per skattekrona. En avrundning nedåt av kyrkoavgiften till 9 öre
skulle i den givna situationen leda till att församlingsavgifterna måste
sänkas till 18 öre. Detta skulle i sin tur medföra ytterligare förluster för
kyrkofonden dels därigenom, att kretsen av tillskottsbehövande pastorat
skulle ökas, och dels därigenom, att inom hela gruppen av tillskotlspastorat
tillskotten komme att höjas med belopp, motsvarande de bortfallna 2 örena
i församlingsavgifter. Den omständigheten, att kyrkoavgiften bestämmes
till helt öretal och att därför en avrundning uppåt till närmaste hela öretal
brukar ske av det vid beräkningarna erhållna brutna öretalet, kan vid nuvarande
höga skatteunderlag få betydande ekonomiska konsekvenser för
kyrkofondens vidkommande. Eftersom en uttaxering av 1 öre per skattekrona
gör över 2,5 miljoner kronor i skatteintäkter, är det nämligen uppenbart,
alt avrundningen uppåt kan tillföra fonden en extra inkomst på både
1 och 2 miljoner kronor årligen. Till följd härav torde den fortgående stegringen
av skatteunderlaget få anses på lång sikt verka i riktning mot en
stigande kapitalbehållning i kyrkofonden, även om självfallet temporära
svängningar åt motsatt håll likaledes kan inträffa. Sålunda torde under
innevarande budgetår en viss kapitalminskning komma att ske, i huvudsak
beroende på förhållanden som sammanhänger med övergången till de nya
präst- och kyrkomusikerlönesystemen.

Av stor betydelse för kyrkofondens ekonomi är vidare det sätt, varpå
pastoratens egna avlöningstillgångar och framför allt då löneboställena tages
i anspråk för bestridande av präst- och kvrkomusikerlönekostnaderna. I
de pastorat som uppbär tillskott ur kyrkofonden bidrar löneboställena till
ifrågavarande lönekostnader icke med den faktiska behållna avkastningen
utan med på förhand för tioårsperioder uppskattade normalavkastningsbelopp.
Vad pastoratet kan utvinna utöver normalavkastningen tillfaller pastoratet,
och systemet vilar på förutsättningen att denna vinstmöjlighet skall
främja intresset för en god boställsvård. Konjunkturutvecklingen under de
senare åren i förening med penningvärdets förändring bär emellertid lett
till att normaluppskattningarnas resultat ej sällan blivit i hög grad missvisande
i ena eller andra riktningen, varvid dock — såsom av de i det föregående
lämnade uppgifterna torde framgå — det dominerande inslaget i
bilden har varit de stora vinster som prisstegringen på skogsprodukter tillfört
innehavarna av ecklesiastika skogar. Till löljd av nu berörda omständigheter
har många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden
av skatteutjämningsmedel än vad som i och för sig skulle ha varit
motiverat med hänsyn till dessa pastorats betydande egna inkomster. För
fondens vidkommande har detta inneburit en motsvarande utgiftsstegring,

190

vilket i sin tur lett till att den allmänna kyrkoavgiften måst uttagas med
högre belopp än som eljest skulle ha varit erforderligt.

Nu berörda förhållanden påkallar enligt revisorernas mening uppmärksamhet.
Sålunda synes kunna ifrågasättas, huruvida den kapitaltillväxt
som skett i kyrkofonden och som sannolikt kommer att fortsätta även i
framtiden är nödvändig eller önskvärd med hänsyn till fondens egentliga
uPPgift att vara ett slags skatteutjämnings- och löneregleringsinstrument.
Befinnes detta icke vara fallet, inställer sig i sin tur spörsmålet, om en
stabilisering av fonden bör ske vid nuvarande nivå eller om möjligen även
en viss kapitalförtäring bör tillåtas. En förutsättning för en stabilisering
vid nuvarande nivå torde vara, att den allmänna kyrkoavgiften bättre än
vad hittills förefaller ha skett anpassas efter föreliggande behov, önskar
man gå ett steg längre och även tillåta viss kapitalförtäring kan olika möjligheter
övervägas. Den lösning som härvid ligger närmast till hands vore
måhända att under en följd av år, intill dess kapitalbehållningen nedgått
till en viss lägsta gräns, ytterligare sänka den allmänna kyrkoavgiften,
vilket skulle innebära en motsvarande lättnad i den kommunala beskattningen.
Ifrågasättas kan vidare att indraga det från statsverket nu utgående
ersättningsanslaget, vilket utgör en kvarleva från naturahushållningens
dagar och knappast synes försvara sin plats inom ett modernt finanssystem.
En sådan indragning kunde ske antingen med hela anslagsbeloppet
fr. o. m. visst budgetår eller också successivt under en längre tidsperiod.
Oklart är dock i vad mån de till kyrkofonden inflytande ersättningarna
för indraget kyrkotionde m. m. kan anses vara av privilegienatur eller om
därmed i övrigt förbundits något särskilt åtagande från statens sida. Med
detta spörsmål sammanhänger dessutom frågan huruvida kostnaderna
för prästerskapets avlönande m. m. alltjämt till någon del bör bestridas av
direkta statsmedel. Motivet för att så även i fortsättningen skulle ske är
självfallet, att församlingsprästerna har att fullgöra jämväl vissa statligt
administrativa arbetsuppgifter. Å andra sidan må erinras om att statsverket,
utöver ovannämnda ersättningar, genom särskilda riksstatsanslag svarar
för bl. a. utgifterna för domkapitlen, oaktat dessa institutioners befattning
med rent statliga förvaltningsgöromål numera är ytterst ringa. En särskild
fråga är slutligen, i vilken utsträckning hänsyn skall tagas till den faktiska
avkastningen av de lokala avlöningstillgångarna vid avräkningen mellan
kyrkofonden och vederbörande pastorat.

Utan att taga någon bestämd ställning i de konkreta fallen har revisorerna
med det nu anförda velat fästa uppmärksamheten på vissa problem,
som kommit att aktualiseras genom kapitalanhopningen i kyrkofonden.
Med hänsyn till de avhandlade frågornas komplicerade natur synes f. ö. en
närmare utredning i ämnet vara erforderlig, innan åtgärder i ena eller
andra riktningen vidtages. Vid en dylik översyn av de för kyrkofonden
gällande bestämmelserna lärer främst böra klarläggas dels vilka utgifter

191

som framdeles bör belasta fonden, dels i vilken form dessa utgifter med hänsyn
till sin karaktär bör finansieras, dels ock på vad sätt och vid vilken
nivå en stabilisering av fondens kapital bör ske. Behov synes även föreligga
att få kyrkofondens kapitalbegrepp närmare preciserat.

I detta sammanhang vill emellertid revisorerna erinra om att särskilda
sakkunniga tillkallats år 1951 för att inom ecklesiastikdepartementet biträda
med utredning rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter
in. m. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års kyrkomöteskommitté,
har att i första hand söka klarlägga vad som med begreppet kyrkolag
rätteligen skall förstås. I anslutning härtill skall även undersökas vilka
privilegiestadganden för prästerskapet som alltjämt är gällande, varjämte
en fixering av dessa kvarstående privilegiers innehåll skall ske. Det torde
få förutsättas, att kommittén vid fullgörandet av sitt uppdrag icke kan
undgå att upptaga även frågan om de för kyrkofonden gällande bestämmelserna.
Det oaktat har revisorerna, som anser det vara en brist att icke
en fortlöpande redogörelse för kyrkofondens finansiella ställning lämnas
riksdag och kyrkomöte, funnit sig böra bringa de gjorda iakttagelserna till
riksdagens kännedom.

192

Jordbruksdepartementet.

§ 22.

Lantbruksskolorna.

I början av 1800-talet inrättade flera hushållningssällskap skolor, som i
första hand skulle tillgodose det större jordbrukets behov av utbildat befäl.
Först med den år 1840 på Orups gård upprättade lantbruksskolan fick
emellertid denna skolform egentlig stadga. Lantbruksskolorna inriktades
med tiden alltmer på att utbilda jordbruksförmän och brukare av jordbruk
av sådan storleksklass, att särskild utbildning i arbetets ledning erfordrades.
Föreskrifter härom utfärdades första gången år 1887.

Kurstiden var alltsedan skolornas tillkomst tvåårig. År 1911 tillkom en
ettårig kurs för elever med vissa förkunskaper. Genom beslut av 1945 års
riksdag (nionde huvudtiteln s. 78—80) tillkom även ettåriga ladugårdsförmanskurser,
vilka helt eller delvis skulle förläggas till lantbruksskolor
ävensom till lantmannaskolor med tillräckligt stora kreatursbesättningar.

Enligt gällande stadga den 27 augusti 1951 (nr 663) för lantbruksundervisningsanstalter
är huvudkurserna vid lantbruksskola följande (9 §): tvåårig
kurs för utbildande av jordbruksförmän, ettårig kurs för meddelande
av allmän praktisk och teoretisk jordbruksutbildning, maskinskötarkurs,
vilken, om ej lantbruksstyrelsen annat medgivit, skall omfatta minst 60
arbetsdagar, samt ettårig ladugårdsförmanskurs. Efter tillstånd av lantbruksstyrelsen
må dessutom vid lantbruksskola anordnas ettårig arbetsledarkurs.
De förstnämnda båda kurserna om två år och ett år samt arbetsledarkursen
är speciella för lantbruksskolorna. Maskinskötarkurserna och
ladugårdsförmanskurserna åter förekommer även vid lantmannaskolorna.

Lantbruksskola skall vara förlagd till en med hänsyn till skolans ändamål
lämplig jordbruksegendom, vilken i egenskap av skoljordbruk skall stå
till undervisningens tjänst och i erforderlig utsträckning utnyttjas för den
praktiska undervisningen samt för demonstrationer.

Till lärarpersonalen utgår avlöning enligt det statliga lönesystemet. På
grund av de speciella anställnings- och tjänstgöringsförhållandena gäller
dock ett särskilt avlöningsreglemente av den 27 augusti 1951 (nr 615). För
lärarpersonalen gäller följande lönegrader: rektor Ca 33, ordinarie ämneslärare
Ca 27, extra ordinarie ämneslärare Ce 21. För den icke-ordinarie
lärarpersonalen avses en reglerad befordringsgång bli gällande.

Statsbidrag till lärarlöner utgår enligt kungörelse den 27 augusti 1951 (nr
664) med 90 procent av dels skolans kostnader enligt avlöningsreglementet
för lärarlöner m. m., dels fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt.
Till arvoden åt timlärare utgår statsbidrag med belopp som lantbruksstyrelsen
bestämmer i varje särskilt fall. Vidare utgår statsbidrag till driftkostnader
med dels ett grundbidrag av 20 kronor för varje dag, då undervisning

193

pågår, dels ock, om ej annat föreskrivits, ett tilläggsbidrag av 2 kronor om
dagen för varje elev, som deltager i maskinskötarkurs, och 1 krona om
dagen för varje elev, som deltager i annan undervisning. Bidraget är dock
maximerat till 3/4 av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader.

Till byggnader vid lantbruksskolor kan statsbidrag utgå enligt kungörelsen
den 22 december 1939 (nr 910). Hittills har dock statsbidrag utgått endast
till uppförande av vissa byggnader vid lantbruksskolan i Ulvhäll med
203 000 kronor samt till en rättarbostad vid lantbruksskolan i Berga med
35 000 kronor.

Fr. o. m. läsåret 1953/54 finns 7 lantbruksskolor, sedan lantbruksskolan
i Varpnäs nedlagts med utgången av läsåret 1952/53. Vid dessa 7 skolor
finns ca 330 elevplatser, varav 271 för elever i de ett- och tvååriga kurserna
samt 59 för elever i ladugårdsförmanskurserna. Antalet elever vid dessa
kurser åren 1948—1953 framgår av följande uppställning.

Läsåret	Antal elever vid lantbruksskolor
Tvåår 1:a året	skurser 2:a året	Ettårs- kurser	Summa vid ett- och två-års-kurserna	Ladugårds- förmans- kurs
1948/49 ..........	88	74	89	251	43
1949/50 ..........	90	86	88	264	44
1950/51 ..........	89	81	79	249	47
1951/52 ..........	69	84	80	233	38
1952/53 ..........	74	65	87	226	43
1953/54 ..........	74	70	78	2221	45

1 Uppskattat tal.

Av de 271 elevplatserna vid ifrågavarande ett- och tvåårskurser är alltså
f. n. omkring 50 platser obesatta och av de 59 elevplatserna vid ladugårdsförmanskurserna
14 platser obesatta.

I följande uppställning redovisas de under hösten 1953 nyintagna elevernas
fördelning på de olika lantbruksskolorna.

Skola	Ägare	Skol- j ordbruk odlad jord ha	Rektors-och lärar-tjänster med statsbidrag2	Antal antagna elever
1 :a års kurs av tvåårs-kurs	Ett- års- kurs	Ladu- gårdsför- mans- kurs	S:a
Ultuna.....	Staten	454	3	14	20	6	40
Alnarp1.....	»	323	3	10	23	8	41
Berga......	Domänverket	417	3	17	3	6	26
Ulvhäll.....	Hush. sällskap	355	3	12	12	3	27
Bjärka-Säby.	Enskild	329	3	12	10	10	32
Bollerup ....	Stiftelse	389	3	6	5	6	17
Klagstorp ..	Hush. sällskap	335	3	3	5	6	14
	Summa	—	21	74	78	45	197

1 Skolan ingår som del i Alnnrps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Där anordnas
även en ettårig driftledarkurs, som har till ändamål att utbilda lantbrukstjänstemän samt egna
brukare av större och medelstora jordbruk.

2 Lärarna vid Ultuna och Alnarp avlönas direkt av statsmedel.

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 11)53. 1.

194

För läsåret 1951/52 utgick statsbidrag till 6 lantbruksskolor (Ultuna och
Alnarp är statliga, varför statsbidrag ej utgår till dem, och lantbruksskolan i
Varpnäs var då ännu ej nedlagd). I medeltal utgick statsbidrag till varje
skola för lärarlöner med 54 100 kronor och för driftkostnader med 17 100
kronor eller sammanlagt 71 200 kronor. Beloppen var särskilt beträffande
statsbidrag till lärarlöner i stort sett desamma vid alla skolor. Sedermera
har lärarlönerna höjts.

Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet har i skrivelse till lantbruksstyrelsen
den 18 september 1951 på grund av rådande överskott på utbildat
lantbruksbefäl hemställt bl. a. att styrelsen måtte taga under övervägande
huruvida icke vissa lantbruksskolor med fördel kunde nedlägga sin befälsutbildning
och i stället erhålla samma organisationsform som lantmannaskolor
med helårskurs.

Lantbruksstyrelsen har i anledning härav verkställt en ingående undersökning
och i skrivelse till förbundet den 28 februari 1953 anfört bl. a. föllande.

»Tillgången på utbildat lantbruksbefäl vid jordbruket har under senare
år varit större än efterfrågan på sådant befäl. För vissa, särskilt äldre lantbrukstjänstemän,
vilka av olika anledningar slutat sina anställningar, har
det ofta varit svårt erhålla ny befälsplats vid jordbruket. Orsakerna härtill
beror icke enbart därav att det årligen utbildas för stort antal lantbruksbefäl
utan detta sammanhänger även med de förändringar, som de senare
åren inträffat på jordbrukets område. Den på grund av den stora efterfrågan
å arbetskraft minskade tillgången på arbetare vid jordbruket har
— såsom känt är — medfört dels en stark mekanisering av jordbruksdriften,
dels minskat behov av utbildat arbetsbefäl vid många egendomar,
där arbetarantalet kraftigt reducerats. Vid många gårdar har ock ägaren
själv övertagit ledningen av gårdarnas fåtaliga arbetsstyrka.

Det försämrade penningvärdet har ock medfört minskat utbud av jordbrulcsegendomar,
vilket i sin tur menligt inverkat på lantbrukstjänstemännens
möjligheter att — såsom förut varit rätt vanligt — arrendera eller
förvärva eget jordbruk.

Den ökade mekaniseringen har ock medfört större krav på arbetsbefälets
kunnighet i fråga om skötseln av mera moderna maskiner och redskap.
Även om de äldre lantbrukstjänstemännen besitta stor erfarenhet beträffande
jordbrukets praktiska skötsel, är det icke säkert, att de haft möjlighet
följa med i den hastiga utvecklingen, som de senaste åren ägt rum på jordbruksmaskinområdet.

Vid anställandet av lantbruksbefäl torde en jordbrukare nog hellre vilja
ha en yngre maskinkunnig rättare än en äldre befallningsman med större
anspråk i fråga om såväl lön som bostad. En minskning av det antal lantbruksbefäl,
som årligen utbildas, skulle ej med säkerhet medföra förbättrade
möjligheter för de nuvarande äldre lantbrukstjänstemännen att erhålla
förnyade anställningar vid jordbruket.

Minskad tillgång på platser som lantbruksbefäl, varom såväl länsarbetsnämnderna
och deras rådgivnings- och yrkesvägledningsavdelningar som
ock lantbruksskolorna lämnar besked, torde medföra minskad tillströmning
av elever till de kurser och skolor, som utbildar arbetsbefäl vid jordbruket.

195

Ett mera tillfälligt överskott av lantbruksbefäl torde enligt lantbruksstyrelsens
mening emellertid ej böra hindra någon att skaffa sig den lantbruksutbildning
som eftersträvas. Yrkesrådgivningen på här berörda område
liksom även eventuell propaganda för att avråda ungdomen att söka
sig till lantbruksbefälsyrket får icke bedrivas så att den kommer att uppfattas
som en avrådan för blivande jordbrukare att skaffa sig en god yrkesutbildning.
Med hänsyn till det stora behovet av utbildning på jordbruksområdet
syns det angeläget att det stora flertalet blivande jordbrukare
erhåller en så god yrkesutbildning som möjligt. Jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan på jordbruksbefäl uppnås bäst genom saklig upplysning.»

I skrivelsen redovisar lantbruksstvrelsen även resultatet av en undersökning
över de anställningar, som erhållits av de från lantbruksskolornas ettoch
tvååriga kurser åren 1948—1952 utexaminerade eleverna. Enligt denna
hade de utexaminerade eleverna erhållit följande anställningar m. m. 1

Anställning m. m.	Tvåårskursen	Ettårskursen
Antal	%	Antal	%
Lantbruksbefäl..................	248	65	156	39
Annan anställning inom jordbruk m. m..........................	24	6	12	3
Eget jordbruk...................	8	2	17	4
Fortsatt utbildning ..............	26	7	92	23
Värnplikt.......................	22	6	2	1
Annan verksamhet...............	1	—	5	1
Återvänt hem eller ej fått plats....	52	14	116	29
Summa	381	100	400	100

1 skrivelsen bär lantbruksstyrelsen vidare anfört följande.

»Minskade möjligheter att efter genomgången kurs erhålla plats kommer
med all säkerhet att medföra minskad tillströmning av elever till särskilt
lantbruksskolornas tvååriga kurser. Även om den tvååriga kursen med dess
praktiska och teoretiska utbildning är utmärkt kurs för blivande arbetsbefäl,
förefinnes det dock hos ungdomen eu viss olust och ovilja mot att
offra två år vid en och samma skola för sin yrkesutbildning.

I den mån antalet sökande till de tvååriga kurserna nedgår kommer dessa
kurser att av sig självt upphöra utan att lantbruksstyrelsen behöver i förväg
förordna om kursernas nedläggande. Vid dessa lantbruksskolor kunna
sedan mottagas ett större antal elever i de ettåriga kurserna som jämte
ladugårdsförmanskurserna få bli dessa skolors huvudkurser. Vid dessa skolor
bör därjämte kunna mottagas praktiserande lantbrukselever som behöva
denna utbildning för inträde till lantbruksskolornas eltåriga kurser eller
för annan vidare utbildning.

Då lantbruksskolornas antal fr. o. in. läsåret 1953/54 blir endast 7, anser
lantbruksstyrelsen sig icke nu böra förorda nedläggning av befälsutbildningen
vid någon lantbruksskola. Därest efterfrågan å lantbruksbefäl skulle
mera väsentligt förändras till det sämre, kommer lantbruksstyrelsen givetvis
all förorda sådan omläggning av lantbruksskolornas kurser att färre
antal lantbruksbefäl utbildas.»

196

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att antalet
elever vid lantbruksskolorna under de senare åren visat en sjunkande tendens.
Detta gäller särskilt den tvååriga kursen för utbildande av jordbruksförmän
för större jordbruk men i viss mån även den motsvarande ettåriga
kursen.

Denna minskade elevtillströmning torde ha flera orsaker, främst svårigheten
för eleverna att efter genomgången lantbruksskola erhålla anställning
som jordbruksbefäl. Den starkt ökade mekaniseringen inom jordbruket
medför att arbetsstyrkan vid större gårdar kan nedbringas, och till följd
härav finns icke längre behov av lika stort antal kvalificerat jordbruksbefäl
som tidigare. Minskade möjligheter att arrendera eller förvärva större
egendomar torde också i viss mån medföra att ifrågavarande befälsutbildning
blir mindre eftersökt.

Sedan en lantbruksskola nedlagts fr. o. in. senast förflutna läsår, är de
statliga eller statsunderstödda lantbruksskolorna sju till antalet. Enligt vad
revisorerna inhämtat kan ytterligare en skola inom de närmaste åren förutses
komma att nedlägga sin verksamhet.

De tvååriga och ettåriga kurserna för lantbruksbefäl utgör lantbruksskolornas
centrala uppgifter. Vid dessa kurser finns f. n. 271 elevplatser.
Antalet elever vid kurserna är innevarande läsår endast 220, vilket alltså
innebär att ett femtiotal platser är obesatta. Vid vissa skolor är elevanslutningen
någorlunda god, under det att vid andra skolor undervisningen drives
med ett mycket ringa antal elever. Statsverkets väsentligaste utgiftspost
för denna undervisning är statsbidraget till lärarlönerna. Då varje
skola har en rektor och två fasta lärare samt ett antal deltidstjänstgörande
speciallärare, oavsett antalet elever, blir kostnaden per elev mycket stor vid
de skolor, där antalet elever är obetydligt.

Med hänsyn till det anförda anser revisorerna det böra övervägas om icke
undervisningen vid lantbruksskolorna kan koncentreras till ett färre antal
skolor. Om så erfordras torde antalet elevplatser vid kvarstående skolor
kunna något höjas.

§ 23.

Lappnybyggesområdet Jänsmässholmen.

Särskilt i Jämtlands län har länge varit vanligt, att de renskötande lapparna
skaffat sig stugor, där familjen haft en centralpunkt och varifrån
renskötseln bedrivits. Dessa stugor har oftast varit belägna i de trakter, där
renarna uppehåller sig den längsta tiden av året, d. v. s. på höst- och vårbetesmarkerna.
I nu gällande renbeteslag av år 1928 har detta bruk blivit
föremål för rättslig reglering. Det stadgas där i 42 § att, i den mån så för
renskötselns bedrivande erfordras, lapp må å renbetesfjällen uppföra stuga
eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. Härför kräves dock tillstånd av

197

länsstyrelsen. Enligt renbeteslagen må ock lapp, som äger rätt till renskötsel,
i vissa fall upptaga odling på renbetesfjällen. Även härför kräves tillstånd
av länsstyrelsen.

Sedan gammalt har även förekommit, att lappar, som av åldersskäl eller
på grund av sjukdom icke längre varit i stånd att flytta sina renar mellan
de olika betesområdena, slagit sig ned inom fjälltrakterna för att där söka
sin försörjning genom fiske och jakt samt inkomsten av de renar, de alltjämt
kunde äga och som för deras räkning omhänderhades av renskötande
lappar. Detsamma har gällt lappar, som av någon anledning förlorat sina
renar eller som tröttnat på renskötseln. Vid boplatserna har ibland hållits
getter och en eller annan ko. Där förhållandena det medgivit, har vanligen
något mindre område uppodlats till potatisland, varjämte mark röjts upp
och utlagts såsom äng. Bostäderna liar varit av mycket primitiv beskaffenhet.
I enstaka fall har bosättningarna utvecklats till jordbrukslägenheter.

I Västerbottens och Norrbottens län har bosättningarna vunnit hävd i
samband med avvittringen eller med stöd av särskilda författningar. Inom
Jämtlands län har motsvarande ordning däremot blivit föremål för laglig
reglering först i senare tid.

Bestämmelser rörande beredande av möjlighet för lappar, som icke bedriver
renskötsel, att slå sig ned som bofasta och skaffa sig lägenheter utfärdades
första gången genom kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314). Enligt
denna kungörelse kunde under vissa förutsättningar till lappar upplåtas
såväl bostads- som jordbrukslägenheter. Kungörelsen, som icke blev tilllämpad
inom Jämtlands län, ersattes sedermera av kungörelsen den 6 juni
1941 (nr 484) angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark
in. m. Även sistnämnda kungörelse gäller bistånd åt lappar som lämnat
renskötseln och avser upplåtelser till dem av jordbruks- eller bostadslägenheter.
I kungörelsen föreskrives, att — därest Kungl. Maj:t förordnat, att
inom Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län på för ändamålet förvärvad
eller kronan eljest tillhörig mark skall avsättas område för upplåtelser
åt lappar — på sådant område må under nyttjanderätt upplåtas
lägenheter av nämnda slag. Lägenheterna står fr. o. m. den 1 juli 1948
under lantbruksnämndens vård och förvaltning.

1941 års kungörelse avser att reglera formerna för upptagande av nya
jordbruks- och bostadslägenheter. Förarbetena till kungörelsen innehåller
vissa riktlinjer beträffande sådana lägenheters beskaffenhet. Lägenheter
avsedda för jordbruksdrift borde förläggas till sådana platser, som erbjöde
verkliga betingelser i fråga om klimat och jordmån för drivande av ett lönande
jordbruk. De borde givas sådan storlek, att de kunde utgöra det huvudsakligaste
underlaget för innehavarens utkomst. Stödjordbruk borde
icke utläggas i andra fall än då stadigvarande sysselsättning i orten vore
alt tillgå utom jordbruket eller om möjligheter funnes till huvudsaklig
försörjning genom hemslöjd, pälsdjursuppfödning e. d. Bosättningen borde

198

icke utan trängande nödvändighet förläggas på sådant sätt och till sådana
trakter, att kommunikationer och skolgång föranledde alltför stora kostnader
och svårigheter.

I fråga om lägenheter, som redan före tillkomsten av 1941 års kungörelse
upptagits av lappar, fanns inga bestämmelser före 1946. Då tillkom kungörelsen
nr 132, som beträffande huvudreglerna hänvisar till 1941 års kungörelse.
Emellertid uppställdes här mindre stränga fordringar för upplåtelse
av äldre lägenheter. Sålunda krävdes icke att innehavaren ägde rätt
till renskötsel enligt renbeteslagen och i fråga om bostadslägenhet ej heller
att lappen skulle förut ha bedrivit renskötsel eller biträtt därmed. Regeln
i 1941 års kungörelse, att innehavaren och hans familj skulle kunna på
lägenheten erhålla sin huvudsakliga utkomst, motsvaras i 1946 års kungörelse
av eu föreskrift, att lägenheter i allmänhet icke må upplåtas såsom
jordbrukslägenhet med mindre jordbruket ensamt eller jämte andra stadigvarande
förvärvsmöjligheter i orten bereder innehavaren och hans familj
ett väsentligt bidrag till deras försörjning.

På den till renbetesfjäll avsatta kronomarken i Jämtlands län finns för
närvarande ett fyrtiotal lägenheter, som utan tillstånd upptagits av lappar.
Några av lägenheterna bebos av renskötande lappar. Lägenhetstyperna
växlar med avseende å såväl nuvarande beskaffenhet som möjlighet till
framtida utveckling. Det torde mången gång vara svårt att avgöra, om en
lägenhet bör hänföras till jordbruks- eller till bostadslägenhet. I allmänhet
är de dåliga ur jordbrukssynpunkt och kan oftast icke bereda utkomst åt
sina innehavare. Åker förekommer endast i mycket obetydlig omfattning.
I många fall finns på lägenheterna blott ett fåtal större husdjur. På såväl
jordbruks- som bostadslägenheterna finns i allmänhet både bostadshus och
andra byggnader, såsom ladugård och utrymmen för förvaring av foder
o. d. Särskilt tillstånd att upptaga och inneha själva platsen på lägenheten
och att där uppföra bostadshus, ladugård m. in. hade intill år 1947 icke
ordnats med undantag för ett par lokala grupper, nämligen lägenheterna
på två på de gamla renbeteslanden i Offerdals socken belägna platser, Jänsmässholmen
och Rönnbacken. Under åren 1947—1950 lämnades ytterligare
några sådana tillstånd.

Av dessa äldre lägenheter intar Jänsmässholmen så till vida en särställning,
att byggnadstillståndet där tillkommit med hjälp av statsmedel. På
framställning av länsstyrelsen i Jämtlands län ställde Kungl. Maj:t år 1921
till länsstyrelsens förfogande ett belopp av 60 000 kronor att användas dels
för ordnande av odlings- och byggnadsförhållandena å Jänsmässholmen
och dels såsom bidrag till odlingsföretag därstädes enligt vissa grunder.
Vidare medgavs, att för ändamålet erforderligt byggnadsvirke finge efter
utsyning kostnadsfritt tagas på angränsande renbetesland, varjämte länsstyrelsen
bemyndigades att med vederbörande lägenhetsinnehavare å Kungl.
Maj:ts och kronans vägnar avsluta arrendekontrakt i överensstämmelse

199

med ett av 1919 års lappkommitté upprättat formulär. Arreudebeloppen
är bestämda till fem kronor för år.

Jänsmässholmen är beläget omkring 12 km från Finnsätra by vid allmänna
landsvägen Landön—Rönnefors. F. n. linns endast en underhaltig
kärrväg mellan Jänsmässholmen och Finnsäter. På området finns 12 upplåtna
lägenheter. (Det närbelägna Rönnbacken, som nämnes vid sidan av
Jänsmässholmen, består av endast en lägenhet.) Av lägenheterna i Jänsmässholmen
är fyra närmast att betrakta som bostadslägenheter, därav tre upplåtna
till renskötande lappar. På de åtta lägenheter, som betecknas som
jordbrukslägenheter, finns tillhopa 5 ha odlad jord och omkring 17 ha
röjd och gödslad vall. På lägenheterna hölls år 1952 2 hästar, 8 kor, 4 ungdjur
och 14 får.

Innehavarna av lägenheterna är huvudsakligen äldre personer — deras
medelålder uppgives vara omkring 60 år. Hela Jänsmässholmens invånarantal
är för närvarande 45.

Förutom nu ifrågavarande lägenheter finns i Jänsmässholmen även en
nomadskola med skolhem. Beträffande tillkomsten av de för skoländamål
avsedda byggnaderna må framhållas, att ny- och ombyggnadsprogram för
nomadskolorna beslöts av 1939 års riksdag. Efter av skolöverstyrelsen utförd
utredning genomfördes för Jämtlands och Härjedalens del en centralisering
av skolverksamheten. Visteskolan i Håkafot indrogs, och småskolebarnen
fördelades i stället på visteskolorna i Jänsmässholmen och Storvallen.
Vid bägge dessa platser uppfördes därefter erforderliga byggnader.
Skolhemmet i Jänsmässholmen planerades därvid för ett barnantal av 16.
Arbetena igångsattes för Jänsmässholmens del år 1943 och slutfördes år
1949. Sammanlagda kostnaden för byggnadsverksamheten därstädes har
uppgått till 203 124 kronor, med vilket belopp byggnaderna jämte 100 kronors
markvärde redovisas under byggnadsstyrelsens delfond av allmänna
fastighetsfonden.

Lägenheterna på Jänsmässholmen har tidigare stått under länsstyrelsens
förvaltning. Sådana nya jordbruks- och bostadslägenheter, som var avsedda
att upptagas enligt 1941 års kungörelse, skulle emellertid stå under egnahemsnämndens
förvaltning. Detsamma gällde de äldre lägenheter som enligt
1946 års kungörelse var avsedda att inordnas under samma bestämmelser.
Innan så skedde skulle emellertid eu inventering äga rum rörande lägenheternas
beskaffenhet och lämpligaste sättet för deras disposition. I anslutning
härtill har flera utredningar företagits och yttranden avgivits
rörande lägenheterna i Jänsmässholmen, den första utredningen företagen
av egnahemsnämnden i början av 1940-talet. Sedan vissa av egnahemsorganens
uppgifter övertagits av lantbruksorganisationen har lantbruksnämnden
i Jämtlands län år 1952 verkställt eu inventering av Jänsmässholmen.
Frågan om områdets förvaltning har slutligen lösts i och med att Kungl.

200

Maj:t i brev den 25 september 1953 förordnat att huvuddelen av bebyggelseområdet
i Jänsmässholmen skall överföras till lantbruksorganisationen.

I lantbruksnämndens berörda utredning framhölls, att utkomstmöjligheterna
i Jänsmässholmen vore knappa för den nuvarande folkmängden.
Jordbruket vore helt inriktat på animalieproduktion och mjölk. Mjölkprodukter
och kött såldes till skolhemmet och till innehavare av bostadslägenheter.
Skogsarbete måste sökas på en mils eller längre avstånd. Detta
förhållande beträffande skogsarbete vore dock icke ovanligt även för andra
orter i länet. Lappslöjd tillverkades av både manlig och kvinnlig arbetskraft.
Fiske och jakt, som funnes utöver husbehovet, vore även en av biinkomsterna.

På de 8 lägenheter, där jordbruk i någon omfattning drives och som
innehåller sammanlagt 5 ha odlad jord och 17 ha äng, vore enligt lantbruksnämndens
mening någon nyodling i större omfång icke att räkna med.
Underlag kunde därför beräknas för högst 3—4 jordbrukslägenheter för
upplåtelse till f. d. renskötande lappar. Av bostadslägenheter vore 3, som
innehades av renskötande lappar, belägna i norra delen av området och
kunde avskiljas för upplåtelser genom länsstyrelsen. Övriga 6—7 lägenheter
syntes i den mån behov förelåge kunna upplåtas som bostadslägenheter
åt f. d. renskötare.

Det har även framgått att byggnadsbeståndet på området befinner sig
i mycket dåligt skick. Av byggnader, värda att reparera, funnes 3 ladugårdar
och 10 boningshus. Reparationer avseende ny grund och murstock
samt omläggning av golv måste snarast ske på samtliga boningshus. Ytterligare
reparationer såsom varmboning och målningsarbeten kunde utföras
senare. Till uppförande av nya murstockar på 10 av lägenheterna har
Kungl. Maj:t efter framställning från länsstyrelsen den 6 juni 1952 från
statens lappfond anvisat högst 24 000 kronor. Detta arbete skulle utföras
genom lantbruksnämndens försorg. Enligt nämndens mening borde emellertid
arbetet kombineras med arbeten för nya grundmurar och golvomläggningar.

Byggnadernas undermåliga tillstånd belyses ytterligare av att samtliga
bostäder i juni 1953 utdömts av hälsovårdsnämnden i kommunen. Statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulent har vid företagen inspektion funnit
bostäderna kalla, dragiga och fuktiga, med otäta dörrar och dåliga trossbottnar
och skorstensstockar. Råttor förekom i väggar och trossbottnar.
Under den kalla årstiden bodde familjerna uteslutande i köket, som användes
som sovrum, matrum och för inomhusarbeten.

Jägmästaren i renbetesfjällens revir har på lantbruksnämndens förfrågan
meddelat, att skogstillgången inom rimligt avstånd från Jänsmässholmen
med säkerhet försloge till reparationer och ved för 3—4 jordbruks- och
8—10 bostadslägenheter.

Innan frågan om områdets förvaltning innevarande år avgjorts av Kungl.

201

Maj:t, har även lantbruksstyrelsen avgivit yttrande i ärendet. Styrelsen har
bl. a. framhållit, att även om på området hosatta lägenhetsinnehavande
lappar, som lämnat renskötseln, ännu icke uttalat önskemål om att få sina
lägenheter överförda till lapplägenheter enligt förberörda kungörelser, hade
det synts styrelsen angeläget att i samband med den generationsväxling,
som där nu vore att emotse å flertalet lägenheter — de nuvarande lägenhetsinnehavarnas
genomsnittsålder hade redovisats vara 60 år — redan
nu åtgärder förbereddes för en sådan reglering av lägenheternas blivande
antal, storlek och fördelning på jordbrukslägenheter och bostadslägenheter,
som kunde anses lämplig med hänsyn till försörjningsmöjligheterna för
innehavarna. I och med att den stakade vägen mellan Finnsäter och Jänsmässholmen
bleve anlagd, syntes utkomstmöjligheterna för lägenhetsinneliavare
i Jänsmässholmen komma att bli i väsentlig mån förbättrade. Genom
på platsen förefintlig nomadskola och skolhem vore skolfrågan för
lappnybyggets innevånare redan ordnad. Det syntes även i övrigt finnas
förutsättningar för att bilda lägenheter för både jordbrukande och icke
jordbrukande lappar i Jänsmässholmen.

Enligt vad revisorerna inhämtat inriktar sig lantbruksnämnden nu på att
verkställa fullständig ombyggnad av bostäder och ladugårdar på de 3—4
lägenheter, som i framtiden anses kunna förses med jordbruksjord. Kostnaderna
härför torde komma att belöpa sig till omkring 50 000 kronor per
lägenhet. Medel för ändamålet finns disponibla hos lantbruksstyrelsen av
det belopp om sammanlagt 450 000 kronor, som enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 6 juni 1941 ställts till förfogande ur dåvarande jämtländska renbetesfjällens
skogsfond (nu statens lappfond) för vissa kolonisationsåtgärder.

Rörande de i lantbruksstyrelsens yttrande berörda planerna på anordnande
av en vågförbindelse från Finnsäter till Jänsmässholmen må följande
redogörelse lämnas.

Före vägförstatligandet förekom i viss utsträckning att länsstyrelserna
ålade vederbörande vägdistrikt att utföra vägföretag i den mån statsbidrag
för ändamålet erhölls. Då tillgängliga anslagsmedel icke förslog till statsbidrag
för samtliga sådana vägföretag förelåg inom länen en reserv av vägprojekt,
som »dömts till utförande» men vilkas förverkligande kunde ligga
många år fram i tiden.

I december 1938 förordnade länsstyrelsen i Jämtlands län en förrättningsman
att uppgöra arbetsplan för eu väg från Finnsäter till Jänsmässholmen.
I yttrande över förslaget avstyrkte vägstyrelsen i Offerdals vägdistrikt
att vägen anlades och underhölls som allmän väg, emedan den
bleve till nytta endast för i Jänsmässholmen boende lappar. Eu eventuell
väg dil borde enligt vägdistriktets mening bekostas av jämtländska renbetesf
jällens skogsfond. Genom utslag den 30 april 1942 resolverade emellertid
länsstyrelsen, alt vägen skulle utföras såsom allmän väg. Enligt ar -

202

betsplanen skulle vägen ha karaktär av ödebygdsväg med en längd av
9 540 m och en bredd av 3 in samt komma att kosta 145 400 kronor. Länsstyrelsen
hade funnit utrett, att vägen med en sträckning till avsevärd
längd genom skogar och glest befolkade trakter vore till gagn för det allmänna
såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

över länsstyrelsens beslut besvärade sig vägstvrelsen, som anförde att
ifrågavarande väg icke i väglagens mening vore ägnad att främja landets
uppodling och bebyggelse och icke borde ha karaktär av allmän väg. Erfarenheten
hade visat att det icke med säkerhet kunde förväntas att lappbefolkningen
med sina säregna levnadsförhållanden bleve i någon väsentlig
mån hjälpt i utövandet av sin näring därigenom att allmänna vägar anlades
i fjällområden, där renskötsel utövades. Även om det i Jänsmässholmen
funnes en del institutioner, som måhända skulle gagnas av en hygglig vägförbindelse,
syntes det vägstyrelsen lyckligast att denna väg bleve av enskild
karaktär, varigenom trafiken på densamma kunde begränsas till sådan.
som önskades av lappbefolkningen själv.

Länsstyrelsen anförde i yttrande över besvären, att vägen skulle utgöra
utfartsväg för eu bofast befolkning av omkring 70 personer och att en
nomadskola vore under uppförande inom området. Att befolkningen vore
av lapsk härkomst borde icke motivera att dess vägfråga bedömdes efter
särskilda grunder. Någon möjlighet att åstadkomma eu tillfredsställande
enskild utfartsväg för ifrågavarande by syntes med hänsyn till befolkningens
svaga ekonomi icke föreligga. Länsstyrelsen hade i och för sig icke
något att erinra mot att på sätt skett under andra jämförbara förhållanden
till vägbygget anvisades bidrag från jämtländska renbetesfjällens skogsfond.
— Genom beslut den 14 maj 1943 fann Kungl. Maj:t ej skäl göra
ändring i länsstyrelsens överklagade utslag.

På grund av bristande medelstillgång kunde ifrågavarande vägföretag
dock icke komma till utförande. Sedan t. f. nomadskolinspektören på anförda
skäl i början av år 1950 hemställt om anvisande av medel till anläggning
av vägen, anförde länsstyrelsen i avgivet yttrande bl. a. följande.

Kostnaden för utförande av ifrågavarande väg som ödebygdsväg med
numera bruklig standard syntes icke komma att understiga 400 000 kronor.
En nyligen av länsstyrelsen verkställd inventering av angelägna ödebygdsvägar
i länet hade givit vid handen, att behovet av medel utöver nu tillgängliga
till de mest angelägna ödebygdsvägföretagen uppginge till 7 miljoner
kronor. Medelsbehovet till de företag, som ur angelägenhetssynpunkt
ansetts böra sättas före vägen till Jänsmässholmen, uppginge till ca 4 miljoner
kronor, varav ca 1 miljon kronor till fullföljande av pågående företag.
Utsikterna att inom de närmaste åren i normal ordning disponera medel
till vägens utförande som ödebygdsväg syntes därför vara små.

Fråga hade uppkommit, huruvida vägen snabbare skulle kunna komma
till stånd, om den utfördes som enskild utfartsväg med statsbidrag. Möjlig -

203

heterna härför kunde emellertid vid dåvarande anslagstilldelning icke anses
gynnsammare än för vägens utförande som allmän. Inneliggande ansökningar
om statsbidrag till byggande av enskilda vägar representerade en
kostnad av omkring 1 350 000 kronor och ett bidragsbehov utöver tillgängliga
medel av omkring 850 000 kronor. Även om vägen till Jänsmåssholmen
vore angelägnare än åtskilliga av de företag, till vilka bidrag sökts, syntes
bidrag icke kunna beviljas under de närmaste åren, såvida icke särskilda
medel ställdes till förfogande.

Ett förenklat utförande av vägen vore självfallet möjligt. Med hänsyn
till angelägenheten av att vägen städse skulle kunna hållas öppen tinge
emellertid förenklingen icke drivas för långt. Därest vägen byggdes såsom
enskild väg, syntes den böra utföras på sådant sätt, att den sedermera utan
nämnvärd iståndsättning kunde förändras till allmän, för vilket enligt länsstyrelsens
mening funnes starka skäl. Kostnaden för ett dylikt utförande av
vägen hade av vägförvaltningen i länet vid dåvarande priser beräknats bli
av storleksordningen 250 000—300 000 kronor. Med hänsyn till betolkningens
svaga ekonomi måste det förutsättas att hela kostnaden för vägen finge
utgå av statsmedel och fördelas på anslaget till byggande av enskilda vägar
samt lappfonden och eventuellt ett angivet kolonisationsanslag.

Länsstyrelsen ansåge för sin del att byggande av enskild väg i nu antydd
ordning skulle utgöra en godtagbar och lämplig lösning av vågfrågan. Länsstyrelsen
kunde slutligen vitsorda de svårigheter som befolkningen och
nomadskolan i Jänsmåssholmen hade att kämpa mot genom avsaknaden
av väg.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgav utlåtande i ärendet. Styrelsen
framhöll, att företaget icke ingick i för länet gällande flerårsplaner
och ej heller i länets investeringsreserv. Vägföretaget hade av länsstyrelsen
ansetts såsom mindre angeläget än ett flertal andra vägprojekt inom länet,
vilka i brist på medel ännu icke kunnat påbörjas. Länsstyrelsens gradering
av företagets angelägenhet i förhållande till övriga företag vore därvid
verkställd jämväl under den förutsättningen att företaget enligt en förenklad
standard komme till utförande som enskild väg. En medelstilldelning
i särskild ordning skulle innebära ett åsidosättande av andra vägintressen
inom och utom länet.

Domänstyrelsen framhöll i avgivet utlåtande, att ifrågavarande vägbehov
borde på ett tillfredsställande sätt kunna lösas med eu väg av den typ, som
användes vid byggande av skogsbrukets stamvägar. Dessa droge normalt en
kostnad av omkring 15 kronor per in och erhölle ändå eif sådant utförande,
all därigenom underhålls- och vinterväghållningskostnaderna icke bleve
särskilt stora.

Genom beslut den 1) februari 1951 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till
föreliggande särskilda omständigheter gott medgiva, att statsbidrag till anläggning
av enskild viig från Einnsäter till Jänsmåssholmen linge av läns -

204

styrelsen beviljas med högst 75 procent av den för företaget beräknade
kostnaden under villkor bl. a. att den beräknade kostnaden för vägens
byggande icke överstege 150 000 kronor.

Även återstående 25 procent kan emellertid till helt övervägande del
beräknas falla på statsverket. Vid laga förrättning har nämligen delaktigheten
i vägen fastställts till 80 procent för nomadskolan, 12 procent för
lantbruksnämnden (för lägenheterna) samt 5 procent för domänverket,
d. v. s. tillsammans 97 procent. De enskilda delägare, som svarade för återstoden,
utgjordes av ägare till skog vid vägens sträckning närmast Finnsäters
by.

Renstakning av vägen ägde härefter rum genom försorg av skogsvårdsstyrelsen
i länet. Skogsvårdsstyrelsens förslag avsåg eu »tung bilväg, högre
klass» med en bredd av 3,9 in. Kostnaden beräknades med 1951 års priser
till 250 000 kronor, d. v. s. 26 kronor 48 öre per in. Den i samband härmed
upprättade vägplanen och kostnadsberäkningen granskades av vägförvaltningen,
som ansåg att kostnaderna icke borde beräknas lägre än
300 000 kronor. Bland de poster, som vägförvaltningen ansåg böra höjas,
märktes torrläggningsarbeten, kostnader för vänd- och mötesplatser,
sprängningsarbeten, förläggning av arbetsmanskap samt viss prisstegring
mellan åren 1951 och 1952. Med hänvisning härtill hemställde länsstyrelsen
att den av Kungl. Maj:t angivna kostnadsramen måtte få höjas från 150 000
till 300 000 kronor.

I skrivelse till länsstyrelsen den 1 december 1952 angående förslag till
flerårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar i länet under perioden
1952—1956 meddelade härefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att —
med hänsyn till att så stor delaktighet kommit på statliga myndigheter —
styrelsen funne det tveksamt om anslaget till enskilda vägar borde anlitas.
Eftersom vägen komme att betjäna eu allmännyttig inrättning, nomadskolan,
syntes den få anses vara av synnerligt gagn för det allmänna och
därför böra utföras som allmän. Med ett förenklat utförande, bl. a. innebärande
en vägbredd av 3 m och en svagare uppbyggnad, som kunde nödvändiggöra
viss trafikinskränkning under tjällossningen, hade kostnaden
för vägen, utförd som allmän, av styrelsen beräknats till 350 000 kronor
med dåvarande priser. På grund av företagets angelägenhet ansåge styrelsen
att vägen borde upptagas i flerårsplanen för ödebygdsvägar med medelstilldelning
1953—1954, varvid styrelsen vore beredd att föreslå en höjning
av den beräknade medelstilldelningen till länet med sammanlagt
250 000 kronor, vilket skulle innebära att endast 100 000 kronor av det
ordinarie väganslaget skulle tagas i anspråk för vägen.

Under denna förutsättning ansåg sig länsvägnämnden kunna tillstyrka
förslaget. Länsstyrelsen har härefter hos Kungl. Maj:t återkallat sin ovanberörda
framställning om ytterligare medel för företagets utförande som
enskild väg.

205

1 flerårsplanen för ödebygdsvägar har företaget numera upptagits med
en medelstilldelning av 100 000 kronor år 1953 och 250 000 kronor år 1954.
Vägen planeras med en hredd av 3 in. Avsikten var tidigare att påbörja
vägföretaget innevarande år, men på grund av att kostnaderna för eu del
pågående vägföretag blivit högre än beräknat har så icke skett. Detta beräknas
dock icke komma att inverka på tiden för företagets färdigställande.

Revisorernas uttalande. I fjällbyn Jänsmässholmen i Offerdals socken i
Jämtlands län -— sedan länge höst- och vårviste för renskötande lappar —
uppfördes i början av 1920-talet med statsmedel tolv lägenheter, avsedda
för lappar, som av en eller annan anledning, särskilt ålder eller sjukdom,
lämnat renskötseln. Lägenheternas anordnande för nämnda ändamål hade
från statens sida försökskaraktär. Av lägenheterna är fyra närmast att
betrakta som bostadslägenheter, under det att åtta lägenheter betecknas
som jordbrukslägenheter med en sammanlagd areal av 5 ha odlad jord och
17 ha äng. På lägenheterna hålles 1 häst och 7 kor samt några ungdjur,
får och getter.

Alltsedan början av 1940-talet har undersökningar och överväganden
företagits rörande möjligheterna att på ifrågavarande bebyggelse tillämpa
den lagstiftning, som innefattas i 1941 och 1946 års kungörelser rörande
jordbruks- och bostadslägenheter för lappar. Härvid har emellertid befunnits
att lägenheterna i allmänhet icke fyller de krav, som i nämnda kungörelser
uppställes i fråga om beredande av stadigvarande utkomstmöjligheter
för innehavarna. Underlag har visat sig kunna beräknas för högst
3—4 jordbrukslägenheter, under det att återstående lägenheter kan ifrågakomma
endast som bostadslägenheter. Vidare har framgått, att byggnadsbeståndet
numera befinner sig i synnerligen dåligt skick; samtliga bostäder
bär under år 1953 utdömts av hälsovårdsnämnden och även ekonomihusen
är förfallna. Uppförande genom lantbruksnämndens försorg av helt
nya bostäder och ladugårdar på 3—4 lägenheter beräknas draga en kostnad
av omkring 50 000 kronor per lägenhet. Medel för dessa arbeten finns
enligt beslut av Kungl. Maj:t disponibla ur statens lappfond. För utförande
av de mest trängande reparationsarbetena har Kungl. Maj:t år 1952 anvisat
24 000 kronor från samma fond.

Till Jänsmässholmen, som ligger nära eu mil från närmaste med väg försedda
by, finns endast en underhaltig kärrväg. Alltsedan slutet av 1930-talet
har planer förelegat på anordnande av en vägförbindelse till platsen. Rörande
den planerade vägens standard har olika förslag framkommit. Det har
ifrågasatts att den skulle utföras antingen som allmän väg (ödebygdsväg)
eller som enskild väg, i sistnämnda fall som skogsbilväg enligt olika alternativ.
Det billigaste förslaget avsåg en skogsbilväg av den typ, som kommit
till användning inom domänverket och som år 1951 drog eu genomsnittlig
kostnad av omkring 15 kronor per in. Intill innevarande år har vägen

206

i fråga om angelägenhetsgrad placerats efter ett stort antal andra vägföretag
i länet, såväl ödebygdsvägar som enskilda vägar. Det har därför
icke ansetts föreligga utsikter att vägen skulle kunna komma till stånd
under de närmaste åren, om icke särskilda medel ställdes till förfogande.
Under innevarande år har emellertid en omvärdering skett av vägens angelägenhetsgrad
med påföljd att vägen nu injämkats i vägväsendets flerårsplaner
för länet. Samtidigt har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarat
sig beredd att för ändamålet tillstyrka höjning av den beräknade medelstilldelningen
till länet. Vägen har beräknats komma till utförande såsom
ödebygdsväg under nästkommande år för en kostnad av 350 000 kronor.
På vägfrågans bedömande har den omständigheten inverkat, att eu nomadskola
med skolhem anlagts i Jänsmässholmen. Denna uppfördes under åren
1943—1949 för en kostnad något överstigande 200 000 kronor.

I detta sammanhang må även nämnas, att undersökningar för närvarande
pågår rörande möjligheterna att förse Jänsmässholmen med elektrisk
ström. Enligt den preliminära kostnadsberäkningen som föreligger skulle
kostnaderna härför uppgå till omkring 83 000 kronor.

Enligt revisorernas mening kan den försökskolonisation, som ägt rum i
Jänsmässholmen, icke sägas ha fallit väl ut. Möjligheterna att i denna fjälltrakt
erhålla försörjning för ett så stort antal lägenhetsinnehavare och
deras familjer synes alltför små. Jordbruk bedrives för närvarande endast
på fyra lägenheter och kan av naturliga skäl icke inriktas på annat än
animalie- och mjölkproduktion. Antalet djur har emellertid undan för
undan och även under de senaste åren nedgått. Möjligheten att erhålla
arbetstillfällen är ringa; skogsarbete måste sökas på en mils eller längre
avstånd, och bland inkomstkällorna nämnes egentligen endast renskötsel,
fiske, jakt och hemslöjd.

Lägenhetsinnehavarnas svaga ekonomiska ställning avspeglar sig icke
minst i byggnadernas tillstånd. Revisorerna har vid besök på platsen kunnat
konstatera, att detta är dåligt. Åtskilliga bristfälligheter synes dock vara
av den natur, att de bort kunna avhjälpas i tid av innehavarna själva.

Bedömes frågan om bebyggelsens fortbestånd utan hänsynstagande till
den på platsen befintliga nomadskolan torde det kunna ifrågasättas, om
det icke vore mest ändamålsenligt att nu inrikta sig på en successiv avveckling
av lägenheterna, hellre än att nedlägga de ytterligare betydande
kostnader, som skulle krävas, om nu föreliggande planer förverkligades.
Dessa planer innebär, att inom de närmaste åren ett belopp av omkring
575 000 kronor skulle disponeras för vidmakthållande av byggnadsbeståndet
i Jänsmässholmen och för framdragande av en allmän väg till byn.
Härtill skulle senare komma kostnaderna för elektrifiering ävensom de
årliga utgifterna för vägunderhållet. Med hänsyn till de mycket begränsade
utkomstmöjligheter, som föreligger i Jänsmässholmen, torde det vara föga
antagligt att där i framtiden skall kunna bibehållas ett befolkningsantal

207

ens av nuvarande omfattning. På grund härav måste revisorerna ställa sig
synnerligen tveksamma till den betydande investering, som här förestår.
Revisorerna anser angeläget, att de ytterligare utgifter för det allmänna,
som påkallas av ifrågavarande kolonat, icke företages utan ett förnyat
noggrant övervägande.

§ 24.

Förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning.

36 § skogsvårdslagen stadgar böter för skogsavverkning, som företages i
uppenbar strid mot vissa lagens bestämmelser. I 39 § sägs, att domstolen
i samband med fällande till ansvar skall förklara det avverkade virket förverkat
eller eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde, såvida ej
särskilda förhållanden till annat föranleder. Vidare föreskrives i 42 §, att
böter ävensom genom försäljning av förverkat virke uppkommen behållning
och utdömd ersättning för virke tillfaller den av skogsvårdsstyrelsen
omhänderhavda skogsvårdskassan.

Att'' förverkad skogsavkastning tillfaller skogsvårdskassan gäller dock
icke undantagslöst. Enligt en lag den 6 juni 1930 (nr 202) kan nämligen
försäljningssumman eller ersättningen härför i stället användas till täckande
av sådant lån på fastigheten, som erhållits från vissa kreditinrättningar.
Förutsättningen härför är att långivaren har meddelat lån mot inteckning
i fastighet med växande skog och att mellan långivaren och fastighetsägaren
träffats överenskommelse om inskränkning i rätten att avverka skogen.

Utfärdandet av 1930 års lag ingick som ett led i vissa åtgärder avseende
införande av en ordnad primärkredit på växande skog. För att skogen
skulle kunna utgöra underlag för den fasta primärkrediten, ansågs det
nödvändigt, att den belånade skogens värde som pant befästes genom viss
reglering av skogshushållningen.

Vid remissbehandlingen av det förslag, som föranledde 1930 års lag, framhölls
bl. a. att ansvarspåföljden såsom återhållande moment genom den
föreslagna anordningen bleve mindre stark än enligt skogsvårdslagen. Gentemot
detta anfördes emellertid i propositionen (1930: 218) att anordningen
med en hela skogshushållningen omfattande föreskrift och ökad kontroll
måste i sin helhet sägas innebära ett kraftigare skydd än det skogsvårdslagen
kunde lämna.

1930 års lag gällde enligt dess ursprungliga lydelse endast lån från hypoteksföreningar.
Vid 1938 års riksdag genomfördes ytterligare ett antal
åtgärder till underlättande av skogsbelåning (jfr prop. nr 261), och i samband
därmed utsträcktes giltigheten av 1930 års lag att gälla även lån från
andra kreditinrättningar än hypoteksföreningar. I första hand hade man
därvid i tankarna jordbrukskassorna och centralkassorna för jordbrukskredit,
vilka vore inrättade med statens stöd för att tillgodose jordbrukar -

208

nas kreditbehov, ävensom sparbankerna, vilka syntes vara de kreditinrättningar,
som hade den största utlåningen till jordbruket. Ytterligare ett
antal kreditinrättningar kom emellertid att beröras av lagstiftningen. Genom
lagen 1938:387 och kungörelsen 1938:388 har bestämmelserna kommit
att omfatta följande långivare, nämligen riksbanken, postsparbanken,
fullmäktige för folkpensioneringsfonden, hypoteksföreningar, bankaktiebolag,
sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor
samt, beträffande lån ur egnahemslånefonden och statens sekundärlånefond
för jordbrukare, den som har att bevilja dylika lån.

Från skogsstyrelsen har inhämtats vissa uppgifter angående förekomsten
av sådant förverkande, varom här är fråga. Härvid har upplysts, att skogsstyrelsen
år 1950 tillställde skogsvårdsstyrelserna ett cirkulär med begäran
om uppgift om domar, i vilka talan förts om ansvar för olaga avverkning
och förverkandepåföljd. Dylika uppgifter, i regel omfattande en tid av
omkring två år, har inkommit från 18 län och avser 79 mål. I dessa har
dömts till böter för olaga avverkning i 66 fall och till frihetsstraff i 1 fall;
ansvarstalan har ogillats i 11 fall, och vederbörande har straffriförklarats
enligt 5 kap. 5 § strafflagen i 1 fall. Av de 67 åtalsfall, där straff ådömts,
har förverkandepåföljd tillkommit i 64 fall. I flertalet domar har angivits
att beloppen tilldömts skogsvårdsstyrelsens skogsvårdskassa, dock att i
några fall detta icke uttryckligen framgår av uppgifterna. Ett mindre antal
förverkandebeslut avser viss virkesmängd, utan att värde angivits. I flertalet
domar har det förverkade beloppet angivits i kronor. Detta gäller 54
domar med ett sammanlagt belopp av 62 093 kronor, d. v. s. i genomsnitt
1 150 kronor per dom.

De lämnade uppgifterna ger en viss ledning när det gäller att bedöma
räckvidden av ifrågavarande spörsmål, men det bör anmärkas, att uppgifterna
icke är uttömmande. Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer
såväl i de län, från vilka uppgifter inkommit, som i övriga län ytterligare
ett antal domar avseende olaga skogsavverkning. Revisorerna har även
erfarit, att ett antal fall gäller avverkning på intecknade fastigheter och
att långivarna framställt yrkande om att det avverkade virkets värde skall gå
till avbetalning på lånet. Särskilt under den senaste tiden har dylika fall inträffat
i södra Sverige. Det låter även tänka sig, att vederbörande kreditinrättning
ger sig till känna först då förverkandepåföljden föreligger avdömd.

Det bör i förevarande sammanhang uppmärksammas, att avverkning,
som sker i strid mot en med långivare ingången överenskommelse om inskränkning
i rätten att avverka skog på intecknad fastighet, icke nödvändigtvis
behöver innebära överträdelse även av skogsvårdslagens bestämmelser
om god skogsvård. En avverkning kan nämligen vara av den natur,
alt den i och för sig är förenlig med nämnda lag. Avverkningen kan emellertid
också innefatta överträdelse av såväl skogsvårdslagens principer
som en med långivare träffad överenskommelse.

209

Revisorernas uttalande. Skogsvårdslagen stadgar bötesstraff för skogsavverkning,
som företages i uppenbar strid mot vissa av lagens bestämmelser.
Långt större betydelse för vinnande av lagens syften i detta hänseende
har emellertid den kompletterande bestämmelsen att olovligen avverkat
virke skall förklaras förverkat och dess värde tillfalla länets skogsvårdskassa.
Såsom framgår av redogörelsen begränsas emellertid sistnämnda
föreskrift av det undantaget, att — därest fastigheten är belånad mot inteckning
och överenskommelse träffats om inskränkning i rätten att avverka
skogen — det förbrutna virkets värde i stället skall användas till
täckande av fastighetslånet. Då det förverkade beloppet härigenom i sista
hand kommer fastighetsägaren till godo, innebär undantaget att skogsvårdslagens
tillbakahållande verkan praktiskt taget uteblir i sådana fall.

Tidigare synes denna bristande enhetlighet i fråga om rättspåföljden icke
ha orsakat någon egentlig olägenhet. Efter den under senare år inträffade
starka stegringen av virkesvärdena synes emellertid ett antal fall ha inträffat,
där skogsägare med intecknade fastigheter genom lagstridiga avverkningar
kunnat bereda sig fördelar av den påföljdseftergift, som lagstiftningen
sålunda medgivit. Det bör enligt revisorernas mening övervägas,
huruvida en ändring kan åstadkommas utan att inteckningshavares rätt
trädes för nära eller förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter försämras.

14 Rev. berättelse ang. statsverket är 1953. I.

210

Handelsdepartementet.

§ 25.

Lotsningsförhållandena vid Vinga och Göteborg.

Vid besök på Vinga lotsplats har revisorerna funnit anledning uppmärksamma
hur lotsturerna är anordnade med hänsyn till personalens utnyttjande.

Vinga och Göteborgs lotsplatser har en lotsningsfrekvens, som hör till
de tätaste i riket. År 1951 hade Vinga 4 811 och Göteborg 4 386 lotsningar.
Endast Öresunds södra lotsplats hade en klart högre frekvens med 10 831
lotsningar; Malmö hade samma år 4 563. Den lotsningsbehöriga personalen
uppgår vid Göteborgs lotsplats till 19 personer och vid Vinga till 26.

I 26 § tjänstgöringsreglementet för lots- och fyrstaten av år 1935 har
bestämmelser meddelats om s. k. returlotsning. Däri föreskrives, att lotsen
efter slutad tjänstgöring på fartyg så fort lämpligen ske kan skall återvända
till sin stationeringsort. Då lots avgår från fartyg vid annan lotsplats
än den han tillhör, skall han vid avgångsplatsen först efterhöra om hans
tjänst är påkallad för returlotsning eller om order finns för honom. Likväl
blir det vid Vinga och Göteborg i praktiken så — vilket för övrigt är fallet
även vid åtskilliga andra lotsplatser i landet — att lotsarna så gott som
uteslutande utför lotsning endast i en riktning, nämligen från den plats,
där de är stationerade.

Lotsningarna från Göteborgs lotsplats gäller så gott som uteslutande färd
från Göteborg till sjön utanför Vinga. Någon gång förekommer lotsning
till annan plats, t. ex. Uddevalla, Marstrand, Varberg eller Svinbådan, men
antalet sådana lotsningar stannar vid omkring 15—20 i månaden. Det helt
övervägande antalet lotsar lämnar alltså fartyget utanför Vinga, där de
hämtas av en lotsverket tillhörig lotskutter. Då sjöfarten är livlig, kryssar
denna kutter utanför Böttö och hämtar lotsarna, allteftersom de kan lämna
de utgående fartygen. Om ytterligare utgående fartyg icke väntas inom
någon eller några timmar, går lotskuttern in till Ängholmen vid Långedrag,
varifrån lotsarna kan återvända till Göteborg för ny lotsning eller för att
ingå i fripass. Detta tillvägagångssätt kan medföra, att lotsarna kan få
vänta åtskilliga timmar i lotskuttern innan återfärden äger rum. År sjöfarten
mindre livlig och ytterligare utgående fartyg icke väntas, kan ilandsättning
ske även av en ensam lots. I de fall då lotsningen sker till annan
plats än Vinga, företager lotsen hemresan såsom enskild färd.

Vid Vinga lotsplats sker den övervägande delen av lotsningen in till Göteborg;
endast något tiotal lotsningar i månaden har annan destination, t. ex.
Marstrand, Rivöfjord, Svinbådan eller Hjärtholmen. Flertalet vingalotsar
bor i Göteborg, ett fåtal vid Långedrag, på Vrångö eller på Brännö. Varje
kväll avgår en Vinga lotsplats tillhörig lotskutter från Ängholmen (vid

211

Långedrag) och medför därifrån de 10—15 lotsar, som står i tur för tjänstgöring.
Dessa lotsar får på Vinga avvakta sin tur för lotsning. Vissa dagar
kan nämnda antal förslå för det närmaste dygnets behov, andra dagar, då
den ingående sjöfarten är livlig och tillgången på lotsar vid Vinga tenderar
att ta slut innan den ordinarie förstärkningen väntas, insättes en extra tur,
vilken ett mindre antal lotsar beordras medfölja.

Det kunde ligga nära till hands att antaga, att fördelar skulle stå att
vinna därest returlotsningar ägde rum, åtminstone på så sätt att göteborgslotsar,
som lotsat till Vinga, tar ett fartyg tillbaka till Göteborg. Härigenom
skulle lotsarna kunna medhinna två lotsningar på varje resa mot f. n. en.
Faktiskt förekommer emellertid returlotsning mellan Göteborg och Vinga i
mycket ringa utsträckning och egentligen endast då brist på lotsar på endera
lotsplatsen gör detta nödvändigt; vissa månader förekommer icke en
enda returlotsning.

Motsvarande förhållande råder vid flertalet övriga lotsplatser i riket.
Lotsning fram och åter äger i regel endast rum, då samma lotsplats har
lotsuppassningsställen på olika håll utanför huvudstationen, såsom fallet är
med Öresunds södra lotsplats såvitt gäller Falsterbokanalen. Även på andra
håll kan i någon mindre utsträckning förekomma, att returlotsning sker.
Från Stockholms lotsplats, som ombesörjer lotsningar till Furusund, Sandhamn
och Dalarö, sker returlotsning i mycket ringa utsträckning och
strängt taget endast från Sandhamn vintertid, då återresemöjligheterna är
begränsade eller då brist på lotsar gör det nödvändigt.

I detta sammanhang torde en speciell fråga, som gäller avlöningsförhållandena
för lotsarna, böra beröras. Systemet för lotsningsersättningarna
omreglerades på visst sätt fr. o. in. den 1 juli 1952 (prop. 1952: 134), men
såväl före som efter omregleringen gäller principiellt att lotsarna kan tillgodoräkna
viss andel eller ersättning för lotsningen, att denna andel eller
ersättning tillkommer icke lotsen personligen utan den lotsplats, som lotsen
tillhör, samt att de sammanlagda ersättningarna månadsvis delas mellan
platsens lotsar. Lotsningsersättningen tillfaller den lotsplats, från vilken
lotsningen sker, oavsett vilken lotsplats lotsen tillhör. Om sålunda en lots,
tillhörande Göteborgs lotsplats, lotsar en ordinarie tur från Göteborg till
Vinga och därefter av någon anledning utför returlotsning från Vinga till
Göteborg, tillkommer lotsningsersättningen för denna senare lotsning Vinga
och icke Göteborgs lotsplats. Lotsen får vid returlotsning endast traktamente
enligt lotsverkets särskilda bestämmelser, d. v. s. 85 öre per dagtimme
eller 1 krona 50 öre per nattimme.

Nämnas må, att reseersättningen för återresan på vissa håll utgår enligt
allmänna resereglementet. På de vanligaste lotslederna har emellertid fastställts
en särskild fast hemreseersättning, beräknad på ett medeltal för
normalresa. (För stockholmslotsarna utgår reseersättningen för resa från
Sandhamn med 15 kronor 90 öre, från Dalarö med 8 kronor 80 öre och

212

från Furusund med 25 kronor 10 öre vid resa landvägen och med 14 kronor
85 öre vid resa sjövägen.)

Från lotsstvrelsen har meddelats, att ifrågavarande spörsmål tid efter
annan varit under diskussion och att man på sina håll övervägt möjligheterna
att ordna returlotsning. Vanligen har man sökt åstadkomma en lösning
genom att sammanslå flera lotsplatser till en. Så har skett beträffande
Nordkosters lotsplats, som tidigare var delad på Nordkosters och Strömstads
lotsplatser. Gentemot returlotsningen har emellertid åtskilliga invändningar
anförts, särskilt från den lotsande personalens sida, vilket skapat
tveksamhet om möjligheten att i praktiken vinna några fördelar genom
en ändring av systemet. Det har särskilt framhållits att sjöfartens behov
av lotsning ingalunda är jämn utan uppträder med temporära toppar och
vågdalar. Sålunda förekommer på eftermiddagarna en ökad efterfrågan
på lotsning ut från hamnarna, under det att nattetid och om morgnarna fartygsströmmen
in mot hamnarna är tätare. Vidare kan lotsningarna stundom
draga så lång tid, att lotsning både fram och åter plus viss väntetid skulle
innebära alltför långt och tröttsamt tjänstgöringspass, särskilt vid dåligt
väder och tjocka. Ävenså befaras, att lotsarna med det ifrågasatta systemet
kan komma att lämna stationeringsorten under så lång och oberäknelig tid,
att brist på lotsar kan uppstå på en lotsplats.

För att erhålla en närmare belysning av ifrågavarande förhållanden har
revisorerna granskat de lotsdagböcker, som föres vid vissa lotsplatser,
främst Vinga och Göteborg. Av förteckningen här nedan framgår lotsningarnas
fördelning på de olika veckodagarna under fyra månader av år 1952
vid nämnda båda lotsstationer.

Revisorerna har vidare för var och en av angivna fyra månader närmare
granskat en vecka, för vilken samtliga tider för lotsningarnas påbörjande
och avslutande antecknats. Härvid har revisorerna begränsat sig till att
jämföra tiderna för lotsningarnas avslutande respektive påbörjande vid
Vinga och alltså bortsett från en eventuell möjlighet till lotsning i riktning
Vinga—Göteborg—Vinga, vilket sistnämnda alternativ knappast torde
böra ifrågasättas. Det må understrykas att dessa tider endast kan tjäna
som exempel. Revisorerna är medvetna om att tiderna icke kan lämna
något bestämt svar på frågan i vilken utsträckning returlotsning kan eller
bör förekomma. Detta blir givetvis beroende av vilken tid man anser att
en vid Vinga avlöst lots rimligtvis bör vänta på fartyg i retur. Även andra
faktorer kan inverka på frågan, exempelvis möjligheten att förutse sjöfartsfrekvensen
under de närmaste timmarna. Det torde vara tillräckligt
att konstatera, att det i vissa fall skulle kunna förekomma direkt byte från
utgående till ingående fartyg och att i varje fall utrymme finns för ett icke
ringa antal returlotsningar även om man räknar med så kort väntetid som
några timmar eller den tid, som i genomsnitt kan åtgå för lotsarnas återresa
till Göteborg med nu tillämpade system.

213

Datum	Februari	Maj	Augusti	November
Från Göteborg till Vinga	Från Vinga till Göteborg	Från Göteborg till Vinga	Från Vinga till Göteborg	Från Göteborg till Vinga	Från Vinga till Göteborg	Från Göteborg till Vinga	Från Vinga till Göteborg
1	15	10	11	9	13	7	15	6
2	9	13	18	12	14	8	5	16
3	3	12	20	13	5	13	4	24
4	11	13	5	13	5	19	23	13
5	13	7	10	10	16	10	17	16
6	11	15	16	13	11	15	18	12
7	11	11	14	16	15	9	15	9
8	17	13	7	11	15	15	20	7
9	15	9	18	18	14	12	9	12
10	4	12	13	10	9	8	5	27
It	2	8	6	13	13	15	20	10
12	11	12	8	18	10	8	8	11
13	13	12	11	16	6	8	12	18
14	16	14	16	11	13	13	12	15
15	18	22	14	14	21	9	19	10
16	15	10	15	11	18	6	6	16
17	4	13	19	8	4	16	10	18
18	10	12	9	8	1	12	14	20
19	10	15	2	10	5	16	21	15
20	14	8	12	12	15	15	11	10
21	20	13	12	9	17	12	21	23
22	14	7	4	13	14	10	30	9
23	15	8	8	11	14	9	6	22
24	4	18	13	11	9	12	7	21
25	5	14	3	9	4	18	9	12
26	11	18	5	17	16	12	18	11
27	19	15	9	16	7	8	18	14
28	14	13	12	12	5	8	27	12
29	15	10	13	5	15	11	20	17
30	—	—	11	11	21	15	4	11
31	—	—	22	12	6	12	—	—
Summa	339	357	356	372	351	361	424	437

Granskningen av dagböckerna för Stockholms lotsplats och de närbelägna
lotsplatserna Furusund, Sandhamn och Dalarö har utvisat, att förutsättningarna
för returlotsning är avsevärt mindre än på leden Göteborg—Vinga.
Även här synes emellertid icke uteslutet, att en lots skulle kunna verkställa
returlotsning med mindre tidsspillan än om två i tiden näraliggande lotsningar
utfördes av var sin lots, vilka båda företager återresan som enskild
färd.

Revisorernas uttalande. Inom lotsverket tillämpas sedan gammalt det systemet,
att lotsningar utföres endast i riktning från den plats, där lotsarna
är stationerade. Återresan till hemstationen företages som enskild färd, varvid
särskild reseersättning utgår. Ehuru det i tjänstgöringsreglementet för
lots- och fyrstaten är förutsatt, att returlotsning skall kunna äga rum, förekommer
detta vid åtskilliga lotsplatser i ytterst ringa omfattning och vanligen
endast under exceptionella förhållanden, såsom I. ex. då brist på
lotsar tillfälligtvis uppstår vid eu lotsplats.

214

Revisorerna har funnit anledning ifrågasätta, huruvida icke fördelar
skulle stå att vinna om returlotsning utfördes i större utsträckning än för
närvarande. Härigenom skulle en lots under en resa kunna utföra två lotsningar
mot f. n. endast en. Revisorerna har tagit del av detta spörsmål såvitt
gäller Vinga och Göteborgs lotsplatser. Antalet under år 1952 utförda
lotsningar vid dessa båda platser uppgick till mellan 4 000 och 5 000 i vardera
riktningen, och en lotsning tager som regel två timmar i anspråk. Av
de vid lotsplatserna förda dagböckerna synes framgå, att lotsar i vissa fall
skulle kunna i det närmaste direkt övergå från ett utgående till ett ingående
fartyg och att därutöver utrymme finnes för ett icke ringa antal returlotsningar,
även om man räknar med en jämförelsevis måttlig väntetid vid
Vinga. Även på andra håll torde det icke vara uteslutet att returlotsning i
viss utsträckning skulle kunna med fördel äga rum.

Revisorerna ifrågasätter icke annat än att vissa av lotsverket anförda
betänkligheter mot returlotsning förtjänar beaktande. Det torde sålunda
knappast vara lämpligt att föreskriva obligatorisk returlotsning, ej heller att
kräva sådan lotsning på långa lotsleder eller i fall där returlotsningen skulle
medföra alltför tröttsamt tjänstgöringspass. Några mera påtagliga fördelar
torde ej heller stå att vinna på lotsplatser med ringa lotsningsfrekvens.

Med beaktande av nu nämnda inskränkningar anser emellertid revisorerna,
att därest returlotsningar anordnades på sådana platser, där förutsättningar
härför finnes, detta i längden borde kunna medföra minskat
personalbehov på några lotsplatser och på andra håll måhända skapa lämpligare
tjänstgöringsförhållanden och större möjligheter att bereda personalen
sammanhängande fripass. Samtidigt skulle resekostnaderna för återresor
kunna nedbringas. Revisorerna lämnar härvid öppet hur returlotsningen
lämpligen bör genomföras. Måhända kan sammanslagning av några
lotsplatser övervägas; alternativt kan tänkas att lotsarna på den station,
där avlösning skett, i enlighet med vad som förutsättes i tjänstgöringsreglementet
skulle efterhöra möjligheten till returlotsning eller under några timmar
avvakta fartyg i retur.

Revisorerna vill fördenskull förorda, att lotsstyrelsen företager en förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna att i ökad utsträckning tilllämpa
returlotsning. Lämpligen bör försök i detta syfte företagas vid någon
eller några lotsplatser.

§ 26.

Kostnaderna för riksnämndens beredskapslagring.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (REF) tillkom enligt
principbeslut av 1946 års riksdag såsom ett centralorgan för den ekonomiska
försvarsberedskapen. Nämnden övertog därvid de arbetsuppgifter,
som tidigare ankommit på bl. a. rikskommissionen för ekonomisk försvars -

215

beredskap (bildad 1928) och statens reservförrådsnämnd (bildad 1937).
REF inrättades fr. o. m. den 1 januari 1947. En mera fast organisation
beslöts av 1948 års riksdag.

På förslag av Kungl. Maj:t (prop. 318 och 323) beslöt 1937 års riksdag,
att inköp och lagring av vissa importvaror, såsom råvaror för industriens
behov, fasta och flytande bränslen, smörjoljor, läkemedel in. fl. varor,
skulle äga rum för statens räkning samt att de med upphandlingen och
lagringen sammanhängande uppgifterna skulle handhavas av ett särskilt
centralorgan. Den 25 juni 1937 tillsatte Kungl. Maj:t statens reservförrådsnämnd.
Enligt sin instruktion utgjorde nämnden organ för handläggning
av frågor rörande inköp och lagerhållning för statens räkning av importvaror,
vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln
var av vikt för upprätthållande av landets näringsliv och folkförsörjning
samt för den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt. Genom
beslut av 1937—1940 års riksdagar ställdes sammanlagt 420 miljoner kronor
till förfogande för upphandling av utländska varor. Vidare medgav
1939 års urtima riksdag att vid försäljning av varor ur statens reservförråd
inflytande inkomster finge användas för återköp av varor för lagring.
Under kriget har nämnden därjämte i stor utsträckning erhållit Kungl.
Maj:ts uppdrag att inköpa inom landet tillverkade varor. Härför har särskilda
medel anvisats. Intill krigsutbrottet den 1 september 1939 hade
reservförrådsnämnden inköpt utländska varor för i runt tal 215 miljoner
kronor, varav varor för ca 160 miljoner kronor hade inkommit till landet.
Intill den 1 juli 1947 hade varor inköpts till ett sammanlagt inköpsvärde
av ca 1 240 miljoner kronor, varav utländska varor för ca 985 miljoner
kronor och inhemska varor för 235 miljoner kronor. Under och efter kriget
har varorna till största delen försålts, och den 1 juli 1947 fanns i lager varor
till ett medelanskaffningsvärde av endast ca 125 miljoner kronor.

I propositionen 1948: 100 uppdrogs vissa riktlinjer för lagringsverksamheten,
vilka i viss utsträckning gällt även under reservförrådsnämndens
tid. Reservlagren skulle så förvaltas, att en i möjligaste mån affärsmässig
avveckling icke äventyrades. En viss rörlighet i fråga om storleken av de
statliga reservlagren ansågs också önskvärd, så att lagret för olika varor
kunde variera mellan vissa gränser. Den lägsta gränsen borde därvid vara
avvägd med hänsyn till vad som behövdes för den händelse landet indroges
i krig utan att avspärrning föregått. Den högre gränsen borde bestämmas
med utgående från vad som behövdes enligt de allmänna försörjningsplanerna.
Inom dessa gränser borde lagret kunna växla med konjunkturerna
och det utrikespolitiska läget. Detta innebure, att vid lagrets omsättning
detta ej skulle behöva förnyas om priserna vore höga, i vidare mån än som
erfordrades för att hålla lagret vid minimistorleken, såvida ej det utrikespolitiska
läget till annat föranledde. REF:s uppgift borde vidare vara att
köpa, lagra ocli omsätta sådana varor, som skulle utgöra en allmän reserv

216

för landet, däremot icke att finansiera andra myndigheters eller statliga
företags upphandling och lagerhållning av varor, som uteslutande vore
avsedda för dessa myndigheters eller företags egen förbrukning.

Givetvis har det förutsatts, att REF:s lagring endast kan motsvara en
mindre del av näringslivets behov av råvaror, avsedd att disponeras där
bristsituationer inträffar. Den övervägande delen av lagringen måste ankomma
på enskilda industrier och företagare.

F. n. eftersträvar REF att avpassa lagringen så, att varukvantiteterna
tillsammans med näringslivets lager och beräknad inhemsk produktion
skall motsvara två års nedskuren förbrukning under avspärrning. En viss
eftersläpning föreligger dock, särskilt i fråga om bränslen. Inom nämnden
har en plan upprättats för den fortsatta beredskapslagringen.

För finansiering av lagringen användes tidigare olika former. Dels hade
reservförrådsnämnden varit berättigad att förskottsvis erhålla medel från
riksgäldskontoret genom övertagande av statsskuldbevis, som belånades
hos riksbanken, dels hade till nämndens verksamhet anvisats investeringsanslag,
dels slutligen hade nämnden för finansiering av sina inköp i viss
utsträckning förfogat över egna försäljningsmedel.

Genom omsättning av varor och genom försäljning av varor, som icke
återanskaffats, har under reservförrådsnämndens tid uppkommit betydande
vinster, vilka i sin helhet använts för återbetalning av hos riksgäldskontoret
lyftade medel.

Från år 1946 har det tidigare använda finansieringssystemet ersatts även
rörlig kredit i riksgäldskontoret för nämndens räkning. Det belopp, intill
vilket ifrågavarande kredit kunnat disponeras, har successivt höjts. Senast
medgav riksdagen år 1953, att nämnden fick efter beslut av Kungl. Maj:t
disponera krediten intill ett belopp av 740 miljoner kronor. Genom olika
beslut har Kungl. Maj:t av detta belopp ställt sammanlagt 546 miljoner
kronor till riksnämndens förfogande.

För bestridande av de med lagringen förenade kostnaderna, exempelvis
lokalhyror, tillsynsarvoden och ersättningar för omsättning m. m., har på
riksstaten uppförts ett anslag med rubriken Omkostnader för statlig lagerhållning
m. in. Fr. o. m. budgetåret 1946/47 har anslaget och belastningen
på detta uppgått till följande belopp:

Rudgetår	Anslag	Belastning
1946/47	2 000 000	207 6071
1947/48	2 000 000	130 666
1948/49	1 000 000	435 888
1949/50	1 000 000	1 164 413
1950/51	4 500 000	4 069 742
1951/52	10 600 000	9 112 139
1952/53	19 500 000	16 864 462
1953/54	23 700 000	—

1 Budgetredovisningen upptager 1 miljon kronor; skillnaden har använts för amortering
av vissa cisternanläggningar.

217

Den starka anslagsökningen fr. o. m. budgetåret 1950/51 sammanhänger
med att riksgäldskontoret från denna tidpunkt debiterat nämnden ränta
(fr. o. in. nov. 1950 efter 3,25 °/o) på disponerade medel av den rörliga krediten.
Vid anslagsberäkningen under de tre budgetåren 1950/51—1952/53
har dessa kostnader upptagits med 3, 7,7 respektive 14,26 miljoner kronor.

Vidare har fr. o. m. budgetåret 1951/52 från anslaget utgått visst stöd
till aluminiumindustrin (jfr prop. 1949: 211). Nämnda industri har nämligen,
under förutsättning att viss utbyggnad sker, tillförsäkrats en produktionspremie
om sammanlagt högst 240 000 kronor per år under viss tid.

Lagringskostnadernas fördelning på vissa huvudändamål framgår av
följande uppställning, omfattande de fem senaste budgetåren.

1948/49 1949/50 1950/51

Hyror o. lagringsersättning
Div. lagerkostnader (anm. 1)

» lagerutensilier
Lagringsanläggningar (anm. 2)

» underhåll

269 434:38
58 674: 32
4 465:74
303 085:99
22 115:75

Produktionspremier för aluminium
Räntor å rörlig kredit

570 423: 46
195 689: 59
4 529:06
245 206: 63
19 127:97

242 083: 33

826 466: 26
270 326:41
3 669:97
1 461 971: 78
28 641: 79
93 381: 39
1 396 666: 67

Summa utgifter
Intäkter

657 776:18 1 277 060:04 4 081 124:27

221 887:90 112 646:35 11 382:50

Nettobelastning

435 888:28 1 164 413:69 4 069 741:77

Hyror o. lagringsersättn.

Div. lagerkostnader (anm. 1)

» lagerutensilier
Lagringsanläggningar
egna (anm. 2)

» underhåll

Produktionspremier för aluminium
Räntor å rörlig kredit _

1951/52
1 105 249: 58
503 911: 57
22 949:27 1

1 426 854: 64
113 873: 81
218 100: 28
5 726 319:44

1952/53
1 351 988:29
1 093 229: 03
50 841:75

1 219 848: 34
91 198:01
261 473: 87
12 797 597: 22

Summa utgifter
Intäkter

9 117 258:59 16 866 176:51

5 120:— 1714:72

Nettobelastning

9 112 138:59 16 864 461:79

Anm. 1: Posten Div. iagerkostnader avser bl. a. arbets- och materielkostnader för iordningställande
av lager och magasin, kostnader för tillfartsvägar, arbets- och transportkostnader
för lagrens uppläggning och omsättning, tillsynsarvoden, kostnader
för viss kontroll in. m.

Anm. 2: Delposten Lagringsanläggningar omfattar förutom byggande av förråd och magasin
även kostnader för provisorisk täckning av utomhusförråd.

De lagrade varorna utgöres i stor utsträckning av råvaror för industrins
behov samt av bränsle. Såsom exempel på varor, som lagrats i större mängder
och på skilda platser, må nämnas kol och koks, bensin, smörjoljor,
gödningsämnen för lantbruket såsom kalisalt, råfosfat och salpeter, vidare
metaller, särskilt tackjärn, zink, tenn och bly, bomull och till, rågummi

218

och bildäck, hudar (läder), läkemedel, plåt, salt och bentonit. Varuförteckningarna
upptar härutöver ett mycket stort antal varor av skilda slag.

En påfallande effektiv spridning av lagren kan konstateras, även om
dessa ligger tätare omkring vissa importhamnar eller andra områden. Vissa
varor, exempelvis kol och koks, har av kostnadsskäl icke kunnat lagras
alltför långt från hamnarna. I vissa fall har beredskapsskäl kunnat motivera
lagrets förläggande i närheten av central kommunikationsled.

Lagringen sker i allmänhet antingen genom lagring helt i nämndens
egen regi eller genom förmedling av enskilda företag. I båda fallen har
nämnden som regel inköpt varan, som lagras i egen eller förhyrd lokal.

Det förekommer även att varan äges av ett enskilt företag, som enligt
avtal med nämnden åtagit sig att hålla varan i lager för nämndens räkning,
varvid ersättning i vissa fall utgår. Åtskilliga mellanformer och varianter
förekommer.

I den mån lagringen för nämnden medför ekonomiska mellanhavanden
med enskilda parter eller rättsinnehavare, regleras de ömsesidiga förpliktelserna
i skriftliga avtal. Dessa är av mycket skiftande innehåll, men det
helt övervägande flertalet har karaktären av hyresavtal, varigenom mark
eller byggnad upplåtes till riksnämnden. Ofta är dessa hyresavtal kombinerade
med skyldighet för hyresvärden att ägna lagret tillsyn och vård,
eventuellt också att svara för varornas omsättning. Vissa avtal avser endast
omsättning, andra åter endast tillsyn, vård eller vakthållning. Hela antalet
lagringsavtal uppgick i mars 1953 till 534. Mer än hälften därav avsåg
främst hyra för lokaler eller mark.

Nedanstående uppställning utvisar avtalens karaktär och deras fördel -

ning på olika lokaler m. m. Avtalet avser:		Antal avtal:
1.	Förhyrande av markområden: a. för upplag, vanligen i närheten av hamn	68
	b. för magasin	18
	c. annat markområde	24	no
2.	Förhyrande av byggnad m. m. a. ladugård eller annan ekonomibyggnad för
	jordbruket	71
	b. spannmålsmagasin	25
	c. uppvärmd lokal	45
	d. annan byggnad	32
	e. cistern	12	185
3.	Särskilda ersättningsgrunder: a. ersättning per ton, per bal e. d.	36
	b. ersättning med viss procent av värdet	5	41
4.	Lagring utan kostnad för nämnden		91
5.	Endast omsättning		26
6.	Tillsyn, vakt m. m.		40
7.	Speciella och olikartade förhållanden		41
	Summa avtal		534

219

Revisorerna har genomgått ifrågavarande lagringsavtal i syfte att erhålla
en uppfattning om skäligheten av de av riksnämnden erlagda ersättningsbeloppen.
Huvudvikten har härvid lagts på sådana avtal, som innebär förhyrande
av mark eller byggnad.

Såsom framgår av tabellen här ovan har lagringen i mer än 90 fall kunnat
ordnas utan att någon hyra eller löpande ersättning utgår. Här märkes
främst de fall, då lokaler tillhandahålles av statlig myndighet eller statsägt
bolag. Som exempel må nämnas, att militära myndigheter flerstädes åtagit
sig att lagra bildäck och slangar. Härjämte förekommer i många fall, att
enskilda industrier och företag upplåtit mark eller utrymmen utan ersättning.
Ofta är så fallet, då det rör sig om smärre kvantiteter eller om en vara,
som kräver föga utrymme. Likaså finnes åtskilliga exempel på att en
industri låtit en producerad vara för nämndens räkning utan kostnad kvarligga
på sitt fabriksområde.

Markområde i hamnstad. Kol och koks lagras regelmässigt i det fria och
kräver stora utrymmen. Det sistnämnda gäller även i viss mån gödningsämnen
för jordbrukets behov, såsom kalisalt och fosfat. För dessa lager
ordnas vanligen en provisorisk taktäckning med bräder och underhållsfri
takpapp liggande direkt på varan.

Som lagerplats för nu nämnda slag av varor väljes markområden i närheten
av importhamnarna. Genom ett 60-tal kontrakt, avseende 24 olika
orter, har omkring 627 000 m2 förhyrts för en kostnad av närmare 360 000
kronor per år, d. v. s. i genomsnitt 57 öre per m2. Priserna varierar dock åtskilligt.
Det lägsta priset förekommer i en mellansvensk stad, där 36 500
in2 förhyres för 15 öre per m2, därnäst i en stad i västra Sverige, där m2-priset ligger omkring 25 öre. På åtskilliga platser debiteras dock priser på
1 krona och 1 krona 50 öre eller mera. Två förråd, där m2-priset uppgått till
3 kronor 60 öre respektive 3 kronor 10 öre, har båda nyligen avvecklats.
Därefter återstår endast ett förråd, för vilket priset överstiger 2 kronor,
nämligen ett område för lagring av råfosfat. Ytan är i detta fall 2 100 m2
och priset 3 kronor 50 öre.

Nu nämnda lägerområden ligger endast i något enstaka undantagsfall
vid kaj eller lastkran. I stället väljes marken på något längre avstånd från
lossningsplatsen, dock icke längre bort än att vederbörande stad står som
markulhyrare. Priserna är därför i många fall bestämda enligt de av vederbörande
städers hamnförvaltningar vanligen tillämpade taxorna.

Det vore givetvis icke uteslutet, att riksnämnden erhölle mark för väsentligt
liigre pris, om denna valdes på längre avstånd från hamnen. Då riksnämnden
har att utvälja lämpliga områden för lagringen av ifrågavarande
varor, företages emellertid en avvägning beträffande kostnaderna för å ena
sidan markhyran och å andra sidan transporten. Nämnden räknar lör närvarande
med ett genomsnittspris av mellan 2 kronor 50 öre och 3 kronor
för lossning av kol samt biltransport till upplaget. För biltransport räknas

220

med 25 kronor per timme vid ackordskörning och 16 kronor per timme
vid timkörning. Detta innebär, att en förlängning av körsträckan med förslagsvis
2 km medför en fördyring av transporten med inemot 50 öre per
ton (+ 5 min. = 25/12 = 2 kr. för 4 ton). Vidare bör beaktas, att städerna
håller bilvägar inom lagringsområden i hamnarnas närhet, under det att
lastbilstransport på enskilda mindre vägar ofta medför kostnader för väglagningar.

Markområde för magasin. För detta ändamål ifrågakommer endast områden
av jämförelsevis ringa utsträckning. En sammanlagd yta av 46 500 m2
betingar enligt 15 olika kontrakt ett pris av 8 266 kronor per år, d. v. s. i
genomsnitt 18 öre per m2.

Jordbrukets ekonomibyggnader har i tämligen stor utsträckning tagits i
anspråk för beredskapslagringen. Vanligen rör det sig härvid om gårdar,
som helt eller delvis övergått till kreaturslöst jordbruk och där ladugårdar,
stall, logar, svinhus m. m. ansetts kunna undvaras. Kontrakten avser vanligen
en tid av fem år. En sammanlagd golvyta av närmare 45 000 m2 (68
olika kontrakt) har hyrts för tillhopa 152 000 kronor per år, d. v. s. i genomsnitt
3 kronor 40 öre per m2. Även här varierar priserna icke obetydligt.
De understiger dock icke 2 kronor per m2, men uppgår stundom till 5 kronor
och därutöver. För tillsyn och vård utgår särskild ersättning vid sidan
av hyran.

För lossning av gods från järnvägsvagn, transport 5—10 km samt inläggning
i ekonomihus räknar riksnämnden med en genomsnittlig kostnad av
15 kronor per ton — för tyngre gods inemot 20 kronor per ton. En fördel
är, att detta arbete ofta ombesörjes av gårdsägaren-hyresvärden mot särskild
ersättning; härigenom undvikes vissa kostnader för administration
in. m. A andra sidan torde den i ifrågavarande lokaler erhållna golvytan
på grund av olika lagringstekniska brister icke alltid kunna utnyttjas i
sin helhet.

Spannmålsmagasin har av nämnden förhyrts i 25 fall. En sammanlagd
golvyta av 15 800 m2 betingar 74 800 kronor per år, vilket motsvarar i
genomsnitt 4 kronor 75 öre per in2.

Övriga byggnader, exempelvis varumagasin, outnyttjade fabrikslokaler,
kvarnar in. m., har tagits i anspråk i ett 30-tal fall. Årshyran för en golvyta
av tillhopa 16 900 m2 uppgår till 83 600 kronor, d. v. s. 4 kronor 95 öre
per m2.

Uppvärmda lokaler, som hyres av riksnämnden, är ofta belägna i källarutrymmen
i stadsfastigheter. Grundhyran är vanligen fastställd av vederbörande
hyresnämnd. En sammanlagd golvyta om 5 084 m2 betingar 71 760
kronor per år eller 14 kronor 10 öre per in2. Härtill kommer värmetillägg.
Kraven på uppvärmning är dock som regel avsevärt lägre än i bostadsfastigheter.

221

I ell icke ringa antal fall har hyran bestämts icke efter golvyta utan
per ton av den lagrade varan eller efter annat mått. Som exempel på tilllämpade
priser må nämnas lagring av salt för 55 öre per ton, svavelnatrium
1 krona per ton och bentonit 1 krona 50 öre per ton. För lagring under tak
har kalisalt betingat 4 kronor, rågummi 6 kronor, läder 33 kronor, blekjord
12 kronor och lin 17 kronor 50 öre per ton. Bomull har i några fall lagrats
från 80 öre till 1 krona 25 öre per bal eller också mot 3 kronor per ton.
I regel leder dessa ersättningsgrunder till ungefär samma resultat som om
hyran beräknats per m2 enligt förut angivna genomsnittspriser.

Lagring av kol. Såsom tidigare nämnts lagras stenkol av olika sorter och
avsedda för olika förbrukning i det fria. Denna lagring är förenad med åtskilliga
svårlösta problem, sammanhängande med kolens olika lagringsbeständighet.
Kol som lagras i det fria undergår eu gradvis fortlöpande
oxidation genom luftens inverkan. Härvid utvecklas värme, som tages från
kolen. Är förutsättningarna för oxidationen gynnsamma, stiger värmen och
kan slutligen leda till självantändning och brand. Om lufttillförseln ökar
utöver den för oxidation erforderliga, verkar däremot överskottsluften avkylande.
Detta medför, att i en ordinär kolhög värmen i den innersta kärnan
ofta är tämligen låg, emedan icke tillräckliga mängder luft tillföres,
under det att högens ytterskikt är avkylt, beroende på den alltför rikliga
lufttillförseln. Någonstans i högens inre, icke sällan några meter under
ytterskiktet, är emellertid lufttillförseln av den omfattningen att förutsättningarna
för stark värmeutveckling och antändning föreligger.

Kolens sort eller kvalitet är av betydelse för värmeutvecklingsförmågan.
Kol av hög geologisk ålder, t. ex. antracit, är föga känsligt. »Yngre» kol
med hög halt av flyktiga ämnen, t. ex. vanliga ång- eller industrikol, är
mera känsliga. Även storleken är en betydelsefull faktor, i det att små kol
eller stybbkol är mindre känsliga än grövre sorter. De faktorer som inverkar
på värmeutvecklingen kan ibland motverka varandra. Så t. ex. erbjuder
små kol eller stybbkol en stor yta för oxidation och är ur den synpunkten
känsliga för värme, men de kan å andra sidan packas tätare och medger
därför icke så stor lufttillförsel. Mycket torra kol är mindre känsliga än
något fuktigare — denna sistnämnda omständighet medför att vattenbegjutning
av en kolhög, som tagit värme eller eld, ibland kan vara mera till
skada än nytta.

Om ett kolparti genomströmmas av tillräckligt stor luftmängd för att
temperaturstegring skall motverkas, brukar som regel den situationen
uppstå, att de mest reaktiva kolbitarnas ytor når en viss grad av oxidation,
varefter den totala oxidationen hastigt minskar. Stenkolshögen kan därefter
betraktas som eldsäker, under förutsättning att den ej lämpas om.
Däremot lär kolens benägenhet att vittra eller stybba sig fortsätta under
luftens inverkan. Stenkol som lagrats under många år i hög torde därför

222

behöva »harpas om», och en del av kolen torde få säljas till lägre pris såsom
stybbkol.

Över huvud är emellertid kännedomen om stenkolens värmeutvecklande
egenskaper vid längre tids lagring ofullständig. Likaså råder ovisshet
rörande de förluster i bränslevärde och kvalitet som uppstår under långtidslagring.
Stenkolen omsättes i regel alltför snabbt för att någon erfarenhet
skall kunna utbildas, och därtill kommer att förhållandena är mycket olikartade
lör kol av olika sort och grovlek och av olika ursprung.

Ett visst mått av erfarenhet föreligger likväl på området. Sålunda vet
man att kol, som nedsänkes i vatten och därigenom helt utestänges från
lufttillförsel, kan lagras under obegränsad tid. Vid lagring i fria luften kan
småkol i viss utsträckning tätas genom hård packning. Även genom begränsning
av upplagets höjd och genom att lägga sidoslänterna långsluttande
kan risken för värmeutveckling begränsas. Detsamma vinnes genom
att välja lämpligt underlag och lämplig terräng. I England har försök med
positivt resultat gjorts att täta kolupplag genom översprutning med ett
lager av smält stenkolstjärbeck. Även metoden att åstadkomma överskottsluft
genom ventilation har praktiserats.

Riksnämnden har hittills under en följd av år i huvudsak begränsat sig
till att lagra stenkol i fria luften och utan andra särskilda anordningar än
iakttagande av måttlig lagerhöjd samt löpande tillsyn genom kontroll av
temperaturen i lagren. Nämnden har räknat med att sådana lager efter ett
antal år bör omsättas genom att säljas. I vad mån värdet av de lagrade
kolen därvid har nedgått på grund av värmevärdesförlust eller stybbning
är ännu icke klart, men en viss nedgång av värdet torde man ha att räkna
med. Mindre delar av kollagren har under de senaste åren försålts, bl. a.
genom arméförvaltningens intendenturdepartement (KAFI), som ombesörjer
anskaffningen av stenkol för viss statlig förbrukning. KAFI har vid
övertagandet av lagren låtit verkställa undersökning genom statens provningsanstalt
av värmevärdet i kolen, men då några motsvarande undersökningar
icke finns från tiden för lagrens ursprungliga anskaffning kan
man på denna väg icke anställa några jämförelser.

Den hittills tillämpade metoden med lagring av kol i friliggande högar
eller upplag har av riksnämnden befunnits jämförelsevis kostsam på grund
av de löpande markhyrorna, de återkommande kostnaderna för lossning
och uppläggning samt den fortskridande kvalitetsförsämringen i lagren.
Nämnden har av denna anledning börjat söka sig fram efter andra vägar
och har stannat för att eftersträva lagring av kolen under vatten, antingen
i utbrutna stenbrott eller på sjöbotten. Även vid lagring under vatten har
man att vidkännas icke obetydliga kostnader. Vid lagring i gamla stenbrott
rör det sig om utgifter för inköp eller arrendering av mark, för iordningställande
av lagerplatsen och som regel fördyrade transporter. Vid lagring
på sjöbotten har arrendekostnaderna blivit obetydliga, medan utgifterna för

223

muddring och åtgärder för hindrande av igenslamning blivit icke oväsentliga.
Vid det sistnämnda alternativet tillkommer även en viss osäkerhet
beträffande omfattningen av spill eller svinn, då lagret i framtiden skall
tagas upp. Då de nämnda utgifterna emellertid är av engångsnatur, torde
likväl lagring under vatten ställa sig jämförelsevis billig, under förutsättning
att man räknar med lång lagringstid.

Såsom exempel kan nämnas att engångskostnaderna för iordningställande
av två större stenbrott beräknas uppgå till omkring 52 öre per ton
kol som brotten är avsedda att rymma. Arrendekostnaderna per år för
samma stenbrott uppgår till i genomsnitt 4 öre per ton och år, och engångskostnaderna
för lossning, transport och nedläggning av kolen beräknas
till i genomsnitt 5 kronor 25 öre per ton. Om samtliga dessa kostnader
fördelas på en antagen lagringstid av 25 år, innebär det en lagringskostnad
om 27 öre per ton och år eller ett pristillägg för 25-årsperioden av 6 kronor
75 öre per ton.

Beträffande kostnaderna för lagring av stenkol på sjöbotten må nämnas,
att utgifterna för lossning, transport och nedläggning på en större lagerplats
f. n. uppgår till omkring 3 kronor 50 öre per ton.

Revisorernas uttalande. Av revisorerna företagna besök vid vissa riksnämndens
beredskapslager har givit revisorerna det allmänna intrycket att
lagringen är anordnad på ett praktiskt och tillfredsställande sätt. Anmärkningar
har icke kunnat framställas mot tillstånd och vård hos sådana lagrade
varor, som är inlagda under tak eller försedda med täckningsanordningar.

Vid revisorernas genomgång av riksnämndens lagerkontrakt har främst
vissa hyresersättningar ansetts påkalla uppmärksamhet. I det övervägande
antalet fall synes nämnden ha träffat uppgörelser, som kan betecknas som
skäliga och godtagbara för båda parter. I vissa fall har emellertid de utgående
hyresbeloppen synts höga. Detta gäller främst de hyror, som erlägges
för vissa markområden med central belägenhet. Det bör beaktas att
ifrågavarande lager är avsedda att ligga orörda på platsen under avsevärd
tid, minst fem år men i vissa fall under mångdubbelt längre tid, innan omsättning
måste ske. Med hänsyn härtill synes det tveksamt om det i längden
blir ekonomiskt lönande att välja upplagsplatser med den belägenhet som
de nu använda och om ett hyresbelopp per år är den lämpliga ersättningsformen.
Det synes böra eftersträvas att erhålla mark till billigare pris än
det som gäller enligt åtskilliga städers hyrestaxor vid hamnarna. Ofta torde
också engångsersättning för markens ianspråktagande ställa sig fördelaktigt.
Att märka är att de nuvarande årshyrorna på flera håll uppgår till
sådana belopp, atl de inom ett fåtal år torde förslå till inköp av lämplig
mark på annan plats än i närheten av hamn eller industriområde. Revisorerna
vill i detta sammanhang framhålla, alt det icke torde vara uteslutet

224

att lagerplatser flerstädes kan erhållas kostnadsfritt eller till billigare pris
genom utnyttjande av statlig mark under domänverkets, försvarets eller
annan förvaltning. Det kan också ifrågasättas om icke mark i kommunal
eller enskild ägo skulle kunna arrenderas på fördelaktiga villkor efter samråd
med vederbörande kommunala myndigheter eller med lantbruksnämnder,
skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap.

Vad revisorerna nyss anfört rörande förekomsten av hyreskontrakt med
jämförelsevis höga hyror för mark synes även i viss mån tillämpligt rörande
hyrorna för ianspråktagna ekonomibyggnader och liknande lokaler.

Lagring av stenkol erbjuder alltid — även om den sker för normal fredsförbrukning
— åtskilliga problem på grund av risken för brand i kolupplagen
och för värdeförluster genom värmebortfall och s. k. stybbning.
Förhållandena skiftar här mycket från fall till fall. Även om vissa riktlinjer
gäller för lagringens anordnande, är möjligheterna att eliminera
olägenheterna ofullständigt kända, och en viss osäkerhet synes icke kunna
frånkommas. För riksnämndens del blir svårigheterna särskilt framträdande
genom att lagringen avser en lång tidrymd, vilket eljest icke är fallet
beträffande kollagring. Möjligheterna att minska eller undvika de olägenheter,
som följer med lagring under så lång tid, är mycket ovissa. Riksnämnden
avser nu att frångå det hittills använda systemet med lagring av
kol i det fria och inriktar sig i stället på lagring under vatten. Revisorerna
har kunnat konstatera att vissa av de platser, som härvid valts, särskilt
större stenbrott, är ändamålsenliga, och lagringen där torde ur ekonomisk
synpunkt bli betydligt fördelaktigare än det tidigare använda lagringssättet.
Det synes dock uppenbart, att frågan om vilken lagringsmetod som
i längden är den mest lämpliga och ekonomiska ännu icke får betraktas
som slutligt löst. Revisorerna vill understryka angelägenheten av att alla
möjligheter att nå en ökad erfarenhet på förevarande område tillvaratages.
Det är önskvärt att försök utföres för att utröna värdet även av andra
tänkbara alternativ för kollagring under längre tid samt att jämförande
kostnadsberäkningar verkställes rörande det ekonomiska utfallet härav.

225

Inrikesdepartementet.

§ 27.

Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande.

Under § 35 i sin år 1947 avgivna berättelse lämnade revisorerna en redogörelse
för vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel. Revisorerna
erinrade, att intill utgången av räkenskapsåret 1937/38 gällt, huvudsakligen
enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel
samt lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, att av ådömda böter och behållen
försäljningssumma för förverkad egendom ävensom av belopp, som utgivits
i stället för sådan egendom, viss andel, i regel en eller två tredjedelar men
i något fall hälften, skulle tillkomma den tulltjänsteman, polisman eller
lotstjänsteman, som anträffat och tagit i beslag egendom, vilken förklarats
förverkad. Emellertid hade andelen varit på visst sätt begränsad. Överskjutande
andelsbelopp skulle i regel ställas till generaltullstyrelsens förfogande
för att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till
särskilda åtgärder för motverkande, av sådan införsel.

Frågan rörande indragning av andel i böter m. in., som enligt ovannämnda
lagar tillkommit beslagare, hade vid flera tillfällen upptagits till behandling.
På förslag'' av Kungl. Maj:t i proposition nr 242 godkände 1938 års
riksdag bestämmelser av i huvudsak följande innehåll.

Enligt 19 § lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skulle
av böter, som ådömdes enligt lagen, ävensom av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom en tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av
tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av
olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat alt främja upptäckandet
av eller motverka sådan införsel.

1 23 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgades att av böter, som
ådömdes enligt denna lag eller i vissa fall jämlikt lagen om straff för
olovlig varuinförsel, ävensom av behållna försäljningssumman för förverkad
egendom eller av belopp, som utgivits i stället för sådan egendom,
en tredjedel skulle tillfalla kronan. Beträffande fördelningen av återstoden
gjordes åtskillnad mellan å ena sidan sådana fall, då ansvar ådömdes för
olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda

15 Rev. berättelse (in;/, statsverket år 1953. I.

226

brott samt då försäljningssumman för eller värdet av egendom, som på
grund av dylikt brott dömts eller skolat dömas förverkad, samt å andra
sidan de övriga fall, då ansvar ådömdes enligt spritinförsellagen.

1 det förstnämnda fallet skulle medlen ställas till generaltullstyrelsens
förfogande att användas till det i 19 § lagen om straff för olovlig varuinförsel
omförmälda ändamål, för vilket ovan närmare redogjorts. I det senare
fallet sknlle medlen fördelas lued ena hälften till generaltnllstyrelsen att
användas på sätt nyss sagts och med andra hälften i Stockholm till överståthåliarämbetet,
i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen,
att i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t utfärdade användas
till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig hantering av rusdrycker.

Till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel, varom här är fråga,
tillfördes en särskild fond, vanligen benämnd »smuggelfonden», vars förvaltning
handhades av generaltullstyrelsens kassakontor. Efter att ha lämnat
vissa uppgifter om fondens tillväxt samt rörande dispositionen av
fondens medel gjorde revisorerna följande uttalande:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har det nu tillämpade
gratifikationssystemet i samband med beslag eller utredningar rörande
smuggelbrott närmast varit tänkt såsom en övergångsanordning efter indragningen
år 1938 av beslagarandelarna. Vid systemets införande betonades
också från myndigheternas sida, att handhavandet av detsamma
finge antagas ställa stora anspråk på de förslagsställande och beslutande
myndigheterna. Avsikten synes ha varit, att frågan om gratifikationssystemets
fortsatta bibehållande skulle upptagas till förnyat övervägande sedan
någon tids erfarenhet rörande verkningarna av detsamma vunnits. Såvitt
revisorerna kunnat finna, äro de hittillsvarande erfarenheterna av gratifikationssystemet
icke enbart tillfredsställande. Frånsett att denna belöningsform
framstår såsom otidsenlig i betraktande av att sportelsystemet
numera ställts på avskrivning inom övriga områden av statsförvaltningen
har handhavandet av systemet i fråga visat sig medföra svårigheter för
general tullstyrelsen när det gällt att åstadkomma en rättvis fördelning av
medlen de olika befattningshavarna emellan. Fn viss ojämnhet i tillämpningen
föreligger även, i det att en del tullförvaltningar endast mera undantagsvis
synas avgiva förslag till utdelande av belöningar, medan åter vid en
del andra förvaltningar förslag i sådant hänseende plägat framställas i
större utsträckning. Härtill kommer, att berörda system torde vara ägnat
att skapa viss rivalitet mellan tjänstemännen. Revisorerna anse därför att
skäl tala för att det nu tillämpade gratifikationssystemet avskaffas. I den
mån belöning, varom här är fråga, i särskilda fall anses böra utgå, torde
medel för ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande i form av
å riksstaten uppfört anslag.

Vad själva fonden beträffar, utvisa de ovan återgivna siffrorna att densamma
oavlåtligt vuxit och f. n. uppgår till icke oväsentligt belopp. Svårigheter
synas även föreligga att finna lämplig användning för medlen. Bland
utgifterna ha revisorerna uppmärksammat vissa kostnader, vilka äro av
den natur, att de normalt böra belasta tullverkets riksstatsanslag för avlöningar
och omkostnader. Under budgetåret 1946/47 ha sålunda fondmedel

227

disponerats till bl. a. arvoden åt visitatriser in. in., inköp av radio och
cyklar för kust- och gränsbevakningens behov samt till bestridande av
garage, drivmedel, reparationer och skatt för stämningsmännens fordon.
Revisorerna anse denna ordning för medelsanvisning mindre ändamålsenlig,
då en tillfredsställande överblick över statens utgifter för tullverket
torde kunna erhållas endast genom att dessa utgifter undantagslöst bestridas
från anslag å riksstaten. Genom en dylik anordning vinnes även att
samtliga utgifter för tullväsendet komma att underställas riksdagens prövning
och kontroll.

Då revisorerna således finna det mindre lämpligt att medel avsättas för
tillgodoseende av ändamål, varom här är fråga, anse revisorerna att fonden
bör avvecklas.

Riksdagen anhöll i skrivelse den 19 juni 1948 (nr 332) att lvungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

Kungl. Maj:t föreslog i proposition nr 99 till 1949 års riksdag, bland
annat, att de andelar i böter m. m., som vid smuggling och olovlig rusdryckshantering
då utgick till åklagare, angivare och beslagare eller till
gratifikationer åt tulltjänstemän och polismän, i enlighet med revisorernas
ovan refererade förslag skulle indragas till kronan.

Första lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 37 till 1949 års riksdag icke,
såvitt nu är i fråga, fann anledning till erinran mot att de föreslagna bestämmelserna
antogs att gälla tills hela smuggellagstiftningen hunnit omarbetas,
anförde rörande övergångsstadgandet till en i samma proposition
föreslagen lag om straff för olovlig varuutförsel följande:

I lagförslaget behandlades icke frågan huru skall förfaras beträffande
böter, som ådömts före lagens ikraftträdande, och värdet av egendom, som
dessförinnan av domstol förklarats förverkad, i sådana fall då dessa belopp
vid lagens ikraftträdande ännu icke influtit. Motsvarande spörsmål möter
för de fall, då en fällande dom, som innehåller bötesstraff och förverkandepåföljd,
vid tiden för lagens ikraftträdande ännu icke vunnit laga kraft
och tilläventyrs överklagas.

Då förslagets promulgationsbestämmelse icke innehåller regler i denna
del, utgår utskottet ifrån att dagen för domfällandet skall vara avgörande.
Sålunda får anses, att böter, som före lagens ikraftträdande ådömas av
underrätt, skola fördelas i enlighet med stadgandena i tidigare gällande
författning. Däremot skola, om i mål, däri underrätt icke meddelat fällande
dom, överrätt efter det lagen trätt i kraft fäller vederbörande till böter,
nya lagens bestämmelser tillämpas. Motsvarande princip torde anses gälla
även beträffande värdet av förverkad egendom. Utskottet får till stöd för
sin mening i denna del åberopa vad lagrådsmajoriteten uttalat i yttrande
över ett för 1933 års riksdag framlagt förslag till lag om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter in. in. I nämnda yttrande
framhölls, alt högsta domstolen i praxis tillämpat de grundsatser, som utskottet
ovan angivit.

Med godkännande av första lagutskottets utlåtande antog riksdagen för
sill del de framlagda lagförslagen. De nya författningarna trädde i kraft
den t juli 1949.

228

I anslutning till lagändringarna förordnade Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 juni 1949, att den s. k. smuggelfonden skulle avvecklas fr. o. m.
budgetåret 1949/50. Andelar i böter och i förverkad egendoms värde, som
kunde inflyta till generaltullstyrelsen under sagda budgetår, skulle dock
tillgodoföras fonden, och utgifter avseende tiden före nämnda budgetår
eller eljest föranledda av beslut, meddelat före budgetåret, fick avföras å
fonden t. o. m. den 30 juni 1950. Den behållning, som förefanns å fonden
nämnda dag, skulle tillgodoföras den å riksstaten under egentliga statsinkomster,
diverse inkomster, upptagna inkomsttiteln Övriga diverse inkomster,
till vilken inkomsttitel jämväl skulle föras de andelar i böter och
i förverkad egendoms värde, som efter den 30 juni 1950 kunde inflyta till
generaltullstyrelsen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har riksstatstiteln A IV 5 Övriga diverse
inkomster i enlighet med Kungl. Maj ds nyssnämnda beslut hitintills tillgodoförts
sammanlagt omkring 400 000 kronor.

Här må inskjutas, att 1953 års riksdag med bifall till Kungl. Maj ds därom
framlagda förslag under anslaget till tullverkets omkostnader beräknat
10 000 kronor till gratifikationer i sådana särskilda fall, som revisorerna
i sitt ovan återgivna uttalande åsyftat.

I sin år 1947 avgivna berättelse erinrade revisorerna vidare under § 15,
rubriken Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande, att enligt 7
kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
en tredjedel, dock högst 500 kronor, av böter, som ådömts enligt förordningen,
samt värdet av rusdrycker jämte kärl och emballage, som dömts
förbrutna enligt förordningen, skulle tillfalla åklagaren. Lika del skulle,
om särskild angivare eller beslagare fanns, tillfalla denne, men eljest ställas

1 Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt
på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med de föreskrifter,
som Konungen utfärdade, användas till uppmuntran av polismän, som
ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker.
Återstoden tillföll kronan.

Mot förevarande stadganden korresponderande regler återfanns uti 32 §

2 inom. förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit,
18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat in. in. samt 46 § förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin. Förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka ävensom vissa andra författningar hänvisar
i fråga om böters fördelning till vad som stadgas i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Efter att ha lämnat en redogörelse för hos länsstyrelserna innestående
behållning av ifrågavarande bötesandelar samt för dispositionen under
budgetåren 1944/47 av desamma gjorde revisorerna följande uttalande:

229

För närvarande avsättas årligen icke oväsentliga belopp, utgörande
andelar i böter och värdet av förbrutet gods, för att användas till belönande
av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering
med rusdrycker. Revisorerna ha under § 36 påtalat det vid tullverket i
motsvarande fall tillämpade gratifikationssystemet. Enahanda synpunkter,
som därvid anfördes, kunna enligt revisorernas mening i stort sett anläggas
även på här ifrågavarande område. Det torde sålunda vara förenat med
svårigheter för vederbörande myndigheter att åstadkomma en rättvis fördelning
av medlen polismännen emellan. Tillämpningen av systemet med
bötesandelar präglas även av stor oenhetlighet vid de olika länsstyrelserna.
Det är vidare — något som för övrigt ligger i sakens natur — ägnat att
framkalla misstämning och skapa irritation bland personalen, att såsom
ofta sker endast polismän, som medverkat vid det slutliga lösandet av en
viss uppgift, komma i fråga till erhållande av gratifikation, under det att
andra polismän, vilkas insats måhända icke varit mindre betydelsefull,
icke erhålla sådan. Särskilt inom större polisdistrikt torde det även förhålla
sig så, att allenast ett mindre antal polismän inom vederbörande distrikt
avdelas för utredning eller beivrande av bär ifrågavarande slag av förbrytelser.
Det framstår därvid lätt som en orättvisa, om möjligheten till
belöning förbehålles denna speciella gren av den polisiära verksamheten,
under det att polisverksamheten i övrigt, innefattande ej mindre viktiga
funktioner, icke blir delaktig därav.

Enligt revisorernas mening, vilken jämväl delas av ett flertal länsstyrelser,
vilkas yttrande revisorerna inhämtat i frågan, kunna således ur olika synpunkter
vägande anmärkningar riktas mot systemet med bötesandelar
m. in. för polismän. Med hänsyn härtill och då detsamma dessutom numera
— sedan sportelsystemet ställts på avskrivning — framstår som föga rationellt,
anse revisorerna skäl föreligga för dess avskaffande och i samband
därmed andelarnas inleverering till statsverket. Skulle undantagsvis belöning
vid fullgörandet av viss polisverksamhet även i fortsättningen anses
böra utgå, synes medel för ändamålet böra ställas till länsstyrelsernas förfogande
i form av särskilt anslag å riksstaten.

I förklaring den 19 februari 1948 över revisorernas uttalande anförde
statspolisintendenten bl. a., att ifrågavarande gratifikationssystem med
rådande organisation av polisväsendet och reglering av polismännens avlöningsförhållanden
syntes honom föråldrat och otidsenligt. Sålunda torde
utsikten att erhålla gratifikation knappast påverka intensiteten i polispersonalens
arbete för uppdagande av brott av här ifrågavarande slag. Ur
vissa synpunkter syntes det även kunna ifrågasättas, huruvida det i allmänhet
kunde anses förenligt med polismännens ställning att emottaga
särskild penningbelöning för utförande av dem åliggande tjänsteplikter.
Såsom skäl för systemets bibehållande skulle med visst fog kunna anföras
att utdelade gratifikationer till viss del kom till användning för ersättande
av polismännens kostnader för enskilda personer, vilka varit polisen behjälpliga
vid spaningarna och därvid åsamkats utgifter för resor, förlorad
arbetsförtjänst in. in. 1 detta hänseende ville statspolisintendenten dock
framhålla, att lian sedan flera år tillbaka förfogade över medel för dylika
utgifter inom statspolisen. Föreningen Sveriges landsfogdar hade under år

230

1947 till Kungl. Maj:t ingivit framställning om att medel för liknande utgifter
måtte ställas till landsfogdarnas förfogande. Under förutsättning av
bifall till denna framställning syntes polismännen sålunda kunna gottgöras
för erforderliga utgifter av detta slag.

Statsutskottet erinrade i utlåtande nr 153/1948, punkt 10, om att det
tidigare allmänt tillämpade sportelsystemet dåmera avskrivits inom de flesta
områden av den offentliga förvaltningen. De av revisorerna i förevarande
sammanhang berörda bestämmelserna framstode mot bakgrunden härav
såsom föråldrade och otidsenliga. Möjligheten att erhålla gratifikation
kunde enligt utskottets uppfattning ej heller antagas påverka intensiteten
i polispersonalens arbete för uppdagande av olovlig rusdryckshantering.
1 likhet med revisorerna fann utskottet därför starka skäl tala för att
ifrågavarande gratifikationssystem avskaffades. I anslutning härtill hemställde
utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i syfte att avveckla
här avsedda gratifikationssystem. Denna utskottets hemställan bifölls av
riksdagen.

I den tidigare nämnda propositionen nr 99 till 1949 års riksdag föreslog
Kungl. Maj:t, att även de andelar i böter in. m., som då ställdes till länsstyrelsernas
förfogande, skulle indragas till kronan. Riksdagen biföll ifrågavarande
förslag. De nya författningarna trädde i kraft den 1 juli 1949.

Rörande användningen av belopp, vilka före författningsändringarna
utdömts att utgå till åklagare in. fl., gäller alltjämt en kungörelse av den
25 augusti 1947 (nr 725). Enligt denna kungörelse skall de belopp, vilka
utdömes jämlikt 23 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, 7 kap.
22 § förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker,
46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin, 32 § 2 inom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit samt 18 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat
m. m., ställas till de i nämnda paragraf angivna myndigheternas förfogande.
Medlen skall användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.
De skall fördelas mellan därtill förtjänta polismän inom vederbörande stad
eller län minst en gång varje år, där ej vederbörande myndighet något år
finner, att med medlens utdelning bör anstå. Vid utdelningen bör avgörande
hänsyn icke tagas därtill huruvida tilltalad person i det särskilda
fallet fällts till ansvar eller frikänts, ej heller till arten av ådömt straff, utan
till den förtjänst vederbörande polismän i allmänhet inlagt om uppspårande
av förbrytelser mot ovannämnda författningar.

Förslag angående fördelningen av berörda medel avgives i stad, där
poliskammare finnes, av denna, såvitt den ej själv skall fördela medlen,

231

samt i annan stad med magistrat av polischefen och å landet, vartill jämväl
hänföres stad under landsrätt, av landsfogden. Allmän åklagare eller polisbefäl
må hos poliskammare, som har att fördela medlen, eller förslagsställande
myndighet göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman,
vartill fog finnes.

I fråga om rätt för enskilda personer att erhålla ersättning och belöning
vid biträde åt ordningsmakten gäller numera förordningen den 23 april
1948 (nr 195).

Vid sin granskning har revisorerna uppmärksammat att i länens räkenskaper
alltjämt redovisas icke oväsentliga belopp av ifrågavarande medel.
Den närmare fördelningen av dessa medel under sistförflutna budgetår

framgår av följande sammanställning.

Län	Ingående balans	Inkomster	Utgifter	Utgående balans
Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs V ästernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens		3 865: 32			3 865: 32
	3 556: 70	_	_	3 556: 70
	492: 59	5: -	_	497: 59
	5 482: 89	_	_	5 482: 89
	2 144: 72	_	_	2144: 72
	16: 67	_	16: 67	_
	5 633: 80	32: 50	5 641: 30	25: -
	3 631: 05	_	_	3 631: 05
	5 318: 66	191: -	_	5 509: 66
	10 771: 53	72: 50	_	10 844: 03
	3 978: 75	_	150: -	3 828: 75
	3 668: 29	707: 92	_	4 376: 21
	284: 47	_	_	284: 47
	6191: 85	20: -	_	6 211: 85
	8 610: 55	_	_	8 610: 55
	21 639: 83	7: -	_	21 646: 83
	1 256: 74	9: -	1 265: 74	—
	888: 39	3: 75	_	892: 14
	4 405: 80	85: -	_	4 490: 80
	758: 66	40: -	_	798: 66
	268: 52	_	_	268: 52
	6150: 98	2 267: 58	_	8 418: 56
	7 136: 50	165: -	_	7 301: 50
	18 660: 31	33: 33	_	18 693: 64
Summa kronor	124 813: 57	3 639: 58	7 073: 71	121 379: 44

Av sammanställningen framgår, att innestående medel uppgår till ej obetydliga
belopp men att både inkomster och utgifter under budgetåret varit
obetydliga. Hos flertalet länsstyrelser bar någon utbetalning av gratifikationer
över huvud taget inte förekommit. Den bos länsstyrelsen i Kalmar
län redovisade utbetalningen utgör en omföring till riksstatstiteln »Övriga
diverse inkomster, Diverse», vilken verkställts den 7 januari 1953, sedan
bl. a. landsfogden i länet uttalat, att icke fördelade medel å kontot inte
längre torde kunna tagas i anspråk för uppmuntran av polismän. Utbetalningarna
bos länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län bar däremot
skett till polismän såsom uppmuntran för ådagalagt nit.

232

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
fann statspolisintendenten i anledning av revisorernas år 1947 gjorda uttalanden
sig föranlåten att som sin åsikt framhålla, att systemet med gratifikationer
i form av bötesandelar till polispersonalen för uppdagande av
hithörande brott med gällande organisation av polisväsendet och reglering
av polismännens avlöningsförhållanden syntes honom föråldrat och otidsenligt.
Statspolisintendenten påpekade vidare, att det ur vissa synpunkter
syntes kunna ifrågasättas, huruvida det i allmänhet kunde anses förenligt
med polismännens ställning att emottaga särskild penningbelöning för utförande
av dem åliggande tjänsteplikter. Sedan riksdagen anslutit sig till
dessa synpunkter, upphävdes på Kungl. Maj ds förslag rätten för polispersonal
m. fl. till andel i böter in. m. enligt förordningen angående försäljning
av rusdrycker m. fl. författningar. I anslutning till ifrågavarande lagändringar
förordnade Kungl. Majd att den s. k. smuggelfonden skulle avvecklas
och behållningen tillgodoföras riksstaten. Därmed åstadkoms en
tillfredsställande ordning på tullväsendets område. Något motsvarande förordnande
meddelades emellertid icke beträffande de medel av i princip
samma karaktär, som under rubriken »vissa bötesandelar till länsstyrelsernas
förfogande» finnes redovisade i länsstyrelsernas räkenskaper. Till följd
härav har länsstyrelserna alltjämt möjlighet att utdela här avsedda gratifikationer.
Även om denna möjlighet utnyttjats endast i obetydlig omfattning
och en länsstyrelse ansett sig direkt förhindrad därtill måste förhållandet
betecknas som otillfredsställande.

På grund av det anförda anser revisorerna, att nuvarande behållning
och framdeles inflytande medel å räkenskapstiteln »Vissa bötesandelar till
länsstyrelsernas förfogande» utan dröjsmål bör tillgodoföras riksstaten.

§ 28.

Västra Ny sjukhus.

I propositionen nr 177 till 1946 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att statens
uppfostringsanstalt å Bona skulle överföras till den statliga sinnessjukoch
sinnesslövården. Därvid framhölls, att anstalten, som inom kort skulle
bli obehövlig för sitt dåvarande ändamål, var rikligt utrustad med verkstäder
av olika slag, varjämte där drevs jordbruk av betydande omfattning.
Anstalten var inrättad för 200 platser. Å anstalten borde emellertid vissa
ändringsarbeten företagas. Enligt ett förslag av medicinalstyrelsen skulle
flygelbyggnaderna vid den s. k. gamla anstalten moderniseras och ombyggas,
varigenom skulle erhållas tillhopa 120 vårdplatser. Kostnaden härför
hade beräknats till 490 000 kronor.

Riksdagen biföll förslaget och anvisade de erforderliga medlen.

Den 21 juni 1946 uppdrog härefter Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen att för
en kostnad av högst 490 000 kronor låta utföra ombyggnadsarbetena i fråga.

233

Vid 1948 års riksdag anvisades på förslag av Kungl. Maj:t i propositionerna
nr 2 och 303 ytterligare 98 000 kronor, avsedda att täcka uppkomna
merkostnader för nämnda ombyggnadsarbeten. Dessa avslutades i början
av år 1949, varefter anstalten förfogade över 120 nya vårdplatser.

Samma års riksdag bemyndigade vidare Kungl. Maj:t att å personalförteckningen
för statens sinnessjukhus uppföra det antal befattningshavare,
som erfordrades för vården av 120 asociala imbecilla män. Därjämte anvisades
180 000 kronor för anskaffande av den utrustning, som krävdes för
omhändertagande av detta klientel. Likaså bifölls ett av Kungl. Maj:t framlagt
förslag att jordbruksavdelningens flyglar på Bona skulle ombyggas
för att vid anstalten skulle kunna anordnas även en provisorisk alkoholistanstalt
med 40 platser. Förslaget innebar endast, att sinnessjukhusets fortsatta
utbyggnad påbörjades tidigare än som eljest skolat ske. Byggnadsanslaget,
som uppfördes på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
beräknades till 303 000 kronor, varjämte för utrustning av den provisoriska
alkoholistanstalten å Bona på riksstaten för budgetåret 1948/49 uppfördes
ett anslag av 60 000 kronor.

Med stöd av detta riksdagens beslut förordnade Kungl. Maj:t den 4 juni
1948, att i anslutning till Västra Ny sjukhus skulle tills vidare och intill
dess annorlunda beslutades vara inrättad en statens alkoholistanstalt för
mottagande och vård av sådana svårskötta manliga alkoholister, vilka skolat
intagas på statens alkoholistanstalt å Svartsjö men icke lämpligen borde
vårdas därstädes.

I statsverkspropositionen till 1949 års riksdag uttalades, att den ifrågavarande
provisoriska anstalten icke syntes bli färdig att tagas i bruk förrän
tidigast den 1 oktober 1949. I själva verket slutfördes ombyggnaden av den
s. k. jordbruksavdelningens flygelbyggnader först i juli 1950.

Redan dessförinnan hade riksdagen godkänt ett av Kungl. Maj:t i proposition
nr 158/1950 framlagt förslag, att den tidigare beslutade provisoriska
alkoholistanstalten skulle överflyttas från Västra Ny till Salberga sjukhus.
För Västra Ny hade i stället i proposition nr 113/1950 framlagts ett radikalt
ombyggnadsprogram.

Programmet innebar att anstalten skulle utbyggas till att rymma sammanlagt
205 patienter. Härför erfordrades — utöver de tidigare beslutade
arbetena, vilka resulterat i 160 platser — eu ombyggnad av jordbruksavdelningens
huvudbyggnad, varigenom skulle erhållas 45 vårdplatser. Härjämte
skulle ombyggnad och modernisering ske såväl av ekonomi- och
skolbyggnaderna som av ett flertal befintliga personalbostäder och vissa
andra byggnader. Vidare skulle enligt förslaget vissa elektriska arbeten
utföras samt åtgärder vidtagas för ordnandet av sjukhusets vattenförsörjning
och avlopp m. in. Slutligen skulle vid sjukhuset uppföras ett antal
nya personalbostäder. Kostnaderna för samtliga ifrågavarande arbeten uppskattades
till 2 900 000 kronor.

234

1950 års riksdag medgav att vid Västra Ny sjukhus finge i huvudsaklig
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag verkställas om- och nybyggnadsarbeten
för en beräknad kostnad av högst 2 900 000 kronor. Av detta
belopp anvisades för budgetåret 1950/51 800 000 kronor.

Enligt proposition nr 151 till 1951 års riksdag hade byggnadsstyrelsen
den 30 januari 1951 anmält, att de arbeten, som enligt fastställd kvotplan
då nyligen påbörjats, utgjorde huvuddelen av arbetena för ordnande av
vattenförsörjningen samt nybyggnad av bostadshus för ogift personal. Styrelsen
hade ansett, att under år 1951 i första hand borde igångsättas ombyggnad
av ekonomibyggnader, skolbyggnaden och vissa yttre arbeten, samt
beräknat det för budgetåret 1951/52 erforderliga medelsbehovet till 700 000
kronor. Riksdagen anvisade på förslag av Kungl. Maj:t nämnda belopp för
budgetåret 1951/52.

I proposition nr 123 till 1952 års riksdag omnämndes, att byggnadsstyrelsen
den 8 oktober 1951 i förevarande ämne anfört bl. a. följande.

Förutom huvuddelen av de redan påbörjade arbetena för ordnande av
vattenförsörjningen samt nybyggnad av bostadshus för ogift personal hade
enligt kvotplanen för år 1951 byggnadstillstånd meddelats för återstående
yttre arbeten, ombyggnad av ekonomibyggnaden och skolbyggnaden. Sistnämnda
arbeten hade emellertid med hänsyn till svårigheten att få arbetskraft
till denna arbetsplats ännu icke kunnat påbörjas. Styrelsen räknade
dock med att detta skulle kunna ske under hösten och vintern 1951. Närmast
i tur att därefter igångsättas under 1952 borde komma nybyggnad
av tre familjebostadshus om sammanlagt sex lägenheter samt ombyggnad
av befintliga personalbostäder. Med hänsyn till den förskjutning i uppgjord
tidsplan, som inträffat på grund av brist på arbetskraft, syntes det för
budgetåret 1952/53 erforderliga medelsbehovet kunna begränsas till 500 000
kronor. Detta belopp tillika med 200 000 kronor för uppförande av en
till 480 000 kronor kostnadsberäknad panncentral, anvisades av riksdagen.

För de fortsatta ombyggnadsarbetena har innevarande års riksdag i enlighet
med förslag av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
anvisat 400 000 kronor, varjämte återstående medel för det i fjol beslutade
uppförandet av en panncentral, 280 000 kronor, uppförts som en särskild
post under investeringsanslaget för budgetåret 1953/54 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.

Sammanlagt har alltså enligt vad ovan anförts till upprustning av Västra
Ny sjukhus anslagits 4 271 000 kronor, av vilket belopp 3 771 000 redan anvisats.

Revisorerna har under våren 1953 avlagt besök vid Västra Ny sjukhus.
Vid besöket utgjorde antalet befattningshavare vid sjukhuset 84 och antalet
patienter likaledes 84. Såsom förklaring till den låga patientsiffran anfördes
från sjukhusets sida bl. a. följande.

235

Sedan ombyggnaden av den gamla anstaltens flygelbyggnader avslutats
i början av år 1949, hade anstalten börjat beläggas. Med hänsyn till åtskilliga
omständigheter — särskilt den från Bona-anstalten övertagna personalens
bristande förtrogenhet med sinnessjukvård, svårigheten att anskaffa
bostäder åt ogift personal samt ekonomibyggnadernas otillfredsställande
beskaffenhet — hade emellertid beläggningen måst hållas mycket
låg. Under 1949 hade sålunda i medeltal per dag vårdats 46 patienter, medan
antalet befattningar utgjort 64. Utgifterna för driften hade till följd
härav kommit att uppgå till 29 kronor 40 öre för vårddag. Motsvarande
kostnad för statens sinnessjukhus tillsammantagna utgjorde 8 kronor 70 öre
för vårddag.

I absoluta tal hade driftkostnaderna för Västra Ny sjukhus för tiden den
1 juli—den 31 december 1948, då några patienter icke funnits intagna där,
uppgått till 158 000 kronor. För år 1949 hade driftkostnaderna uppgått till
478 000 kronor.

Under november månad 1950 hade arbetena på vattenverk, yttre ledningar
och reningsverk m. m. påbörjats, men dessa arbeten komme att avslutas
först i april 1953.

Då påbörjandet av nyssnämnda arbeten icke avhjälpt de ovan berörda
olägenheterna, hade medelbeläggningen under 1950 kunnat ökas endast till
60 patienter per dag. För vården av dessa hade ytterligare några sjukvårdskunniga
befattningshavare måst anställas, i följd varav sammanlagda
antalet befattningar under 1950 uppgått till 76. De sammanlagda driftkostnaderna
hade detta år utgjort 634 000 kronor, motsvarande 29 kronor 10 öre
för vårddag. Motsvarande medeltalssiffra för statens sinnessjukhus utgjorde
9 kronor 10 öre för vårddag.

1 januari 1951 hade uppförandet av ett bostadshus för ogift personal
påbörjats, och i december 1951 hade reparationerna å det gamla skolhuset
igångsatts. Då dessa arbeten icke kunnat utföras förrän i mars 1952 respektive
februari 1953 hade beläggningen endast obetydligt kunnat ökas i
förhållande till 1950. År 1951 hade sålunda i medeltal per dag vårdats 78
patienter. Antalet befattningar hade under 1951 utökats med en till 77.
Sammanlagda driftkostnaderna under detta år hade uppgått till 790 000
kronor, motsvarande 27 kronor 90 öre för vårddag. Motsvarande siffra för
samtliga statens sinnessjukhus utgjorde 10 kronor 50 öre.

I mars 1952 hade påbörjats uppförandet av tre bostadshus för gift personal,
och i december samma år hade renoveringen av ekonomibyggnaden
igångsatts. Sistnämnda arbete hade avslutats i februari 1953, medan de tre
nya bostadshusen beräknades bli färdiga i maj 1953. Beläggningen 1952
hade endast kunnat ökas till 80 patienter för dag. Antalet befattningar hade
detta år ökats till 84. De totala driftkostnaderna under 1952 hade uppgått
till 994 000 kronor, motsvarande 33 kronor 90 öre för vårddag. Motsvarande
siffra var i medeltal för statens sinnessjukhus 13 kronor.

236

Sedan det gamla skolhuset renoverats i februari 1953, varigenom erhållits
lokaler för läkarexpeditioner m. m., kunde anstalten numera mottaga 160
patienter. Detta hade anmälts till medicinalstyrelsen, men vid tidpunkten
för revisorernas besök hade patientantalet endast ökats till 84.

På särskild fråga av revisorerna rörande möjligheten att utnyttja en utgård,
Tryfall, som inrymmer sex familjebostäder, upplyste sjukhusledningen
att denna utgård dels på grund av sin belägenhet 2 km från anstalten,
dels till följd av svårigheter med avseende å vattentillgången inte längre
vore lämplig som befattningshavarbostad.

Rörande beläggningen å Västra Ny under tiden efter revisorernas besök
har inhämtats, att densamma utgjort den 1 juli 1953 87 patienter och den
1 november 1953 123 patienter. Inemot slutet av året beräknas dock patientantalet
stiga till 160, vilket är det högsta antal som kan mottagas innan
jordbruksavdelningens huvudbyggnad färdigställts. Detta beräknas ske
först under år 1954.

Slutligen vill revisorerna nämna, att vid revisorernas besök uttalades, att
några sysselsättningssvårigheter inte vore att befara ens om anstalten fullbelades.
I skogen kunde sysselsättas åtskilliga intagna, med jordbruks- och
liandräckningsarbete ännu fler, och slutligen fanns möjligheter att vid
anstalten återupptaga den tämligen differentierade verkstadsdrift, som
förekommit under uppfostringsanstaltens tid.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, beslöt
riksdagen redan år 1946, att dåvarande uppfostringsanstalten å Bona
skulle övertagas av den statliga sinnessjuk- och sinnesslövården. Samtidigt
anvisade riksdagen erforderliga medel för ombyggnad av den s. k. gamla
anstaltens flygelbyggnader, vilka icke var i sådant skick att de lämpade
sig för modern sinnesslövård. Dessa ombyggnadsarbeten drog ut på tiden
och avslutades först i början av 1949. Likväl synes någon anmärkning icke
böra riktas mot detta dröjsmål. Det synes nämligen ligga i sakens natur,
att en omläggning av verksamheten utav den betydande storleksordning,
varom här var fråga, för sitt genomförande kräver ett någorlunda väl tilltaget
rådrum för planläggning, omskolning av personalen och verkställighet.

Däremot kan revisorerna icke undgå att ställa sig starkt betänksamma
gentemot den beläggningspolitik, som bedrivits från början av år 1949.
Sant är visserligen, att åtskilliga omständigheter under denna tid försvårat
anstaltens fulla utnyttjande. Sålunda torde statsmakternas villrådighet rörande
den disponibla anstaltens rätta användning — som provisorisk alkoholistanstalt
och anstalt för asociala imbecilla män — ha försvårat dess
ianspråktagande. Likaså torde uppdelningen av ansvaret för anstaltens utbyggnad
på tre organ — statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
m. m., byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen — ha försvårat ett

237

snabbt ^byggnadsarbete. Den bundenhet vid centralt givna föreskrifter,
som i avsevärd utsträckning hindrar direktionerna för sinnessjukhusen att
efter egen linje driva sina anstalter, har säkerligen också medverkat. Slutligen
har förhållandena på byggnads- och arbetsmarknaden tvivelsutan
försvårat anstaltens snabba ianspråktagande i den omfattning, som eljest
varit möjlig.

Såsom framgår av det nyss sagda, kan åtskilliga omständigheter anföras
som förklaring till att anstalten icke hållits belagd i ens tillnärmelsevis
full utsträckning. Trots detta hade anstalten enligt revisorernas mening
ändock bort kunna utnyttjas i avsevärt större omfattning. Redan i början
av år 1949 fanns på sjukhuset 120 nyrenoverade platser. Därjämte fanns
ett 80-tal större och mindre byggnader på anstaltsområdet, flertalet visserligen
omoderna men likväl fullt användbara. Under dessa omständigheter
hade enligt revisorernas mening med en på praktiska provisorier inriktad
central ledning beläggningen fr. o. in. denna tid bort kunna hållas vid omkring
120 interner i stället för som nu endast ett 50-tal. Sedan ombyggnaden
av jordbruksavdelningens flygelbyggnader avslutats i juli 1950, har anstalten
förfogat över sammanlagt 160 vårdplatser. Dessa har fram till mitten
av år 1953 utnyttjats endast till omkring hälften. Till följd härav har driftkostnaderna
blivit mångdubbelt större än de vid statens sinnessjukhus normala.
Än mera betänkligt är, att den vid sinnessjukhusen rådande, i hög
grad besvärande överbeläggningen genom det otillräckliga utnyttjandet av
Västra Ny sjukhus icke nedbringats i den utsträckning som eljest kunnat
ske.

Ehuru sjukhuset enligt vad som uppgivits för revisorerna under den
närmaste tiden kommer att beläggas i en utsträckning, som motsvarar det
tillgängliga platsantalet, har revisorerna ansett sig icke kunna undgå att
fästa riksdagens uppmärksamhet på det stora dröjsmål, som förekommit
därmed. Som allmän princip vid utnyttjandet av sinnessjukhusen bör nämligen
gälla, alt tillgängliga vårdplatser också tages i anspråk, även om
brister i fråga om personalbostäder, ekonomiavdelningar o. d. kan påkalla
vidtagandet av provisorier. Revisorerna utgår från att denna princip
kommer att följas, sedan ombyggnaden av jordbruksavdelningens huvudbyggnad
under år 1954 avslutats och därigenom ytterligare 45 vårdplatser
vunnits.

Slutligen vill revisorerna, utan att ta ställning till frågan om den lämpligaste
framtida dispositionen av byggnaderna vid sjukhusets utgårdar, uttala
önskemålet att vederbörande myndigheter snarast möjligt söker bringa
denna fråga till en lösning.

238

§ 29.

Medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen
vid godkända sjuksköterskeskolor.

I statsverkspropositionen till 1949 års riksdag omnämnde chefen för
inrikesdepartementet under elfte huvudtiteln, punkt 90, att 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen i ett den 31 december 1947 dagtecknat
betänkande framlagt förslag angående utbildning av sjuksköterskor och
annan sjukvårdspersonal (SOU 1948: 17). Huvudpunkterna i förslaget angavs,
såvitt angick sjuksköterskor, vara följande.

Kommittén föreslår att sjuksköterskeelever före inträdet i sjukvårdsarbetet
meddelas en grundutbildning under huvudsaklig ledning av en
särskild instruktionssköterska. Utbildningen föreslås på större sjukhus
omfatta fyra månader, med en inledande informationskurs om tre veckor
(100 timmar). På mindre sjukhus förutsättes utbildningen omfatta sex
månader med jämsidesinstruktion under praktisk tjänstgöring. Genomgången
grundutbildning skall enligt kommittén ersätta den nuvarande s. k.
provtjänstgöringen som villkor för inträde i sjuksköterskeskola. I övrigt
förordas i huvudsak bibehållandet av nuvarande inträdesvillkor, bl. a. kravet
på lörkunskaper utöver dem som folkskolan meddelar. Den allmänna
sjuksköterskeutbildningen föreslås förkortad till 334/2 månader från nuvarande
38—42 månader. Som förutsättning härför angives bl. a., att den
teoretiska utbildningen utökas från f. n. 4V2—5 månader till 7 månader
samt att den praktiska utbildningen rationaliseras, främst genom införande
av ett s. k. bundet system inom olika utbildningslinjer och elevernas frigörande
under 2 timmar per dag från rutinarbetet på sjukhusen för undervisning
och instruktion.

Kommittén hade därjämte framlagt vissa förslag till minskande av sjuksköterskornas
utbildningskostnader liksom i fråga om de sju privata sjuksköterskeskolornas
ekonomi.

Kostnadsökningen vid förslagets genomförande hade uppskattats till
2 450 000 kronor för statsverket och 550 000 kronor för landstingen och
städerna utanför landsting. Därvid hade hänsyn icke tagits bl. a. till sjukhushuvudmännens
kostnader för ersättare för sjukvårdsbiträden och elever
vid dessas frigörande från arbetet för kurser eller praktisk instruktion.

Kommittéförslaget hade i vanlig ordning remissbehandlats. De avgivna
yttrandena kunde enligt departementschefen sammanfattas så, att de av
kommittén framlagda riktlinjerna i allmänhet ansetts i princip riktiga men
att det i nuvarande läge befunnits medföra betydande olägenheter att omsätta
dem i praktiken. Sålunda hade bl. a. pekats på svårigheterna att ersätta
den arbetskraft, som skulle förloras vid sjuksköterskeelevernas frigörande
från arbetet under två timmar per dag. Vidare hade endast på
längre sikt ansetts möjligt att genomföra den dubblering av undervisningslokaler
in. in., som i vissa fall skulle erfordras för att utsträcka den teoretiska
sjuksköterskeutbildningen till sju månader. Åtskilliga av kommitténs

239

förslag hade ansetts böra förverkligas först efter tillämpning försöksvis.

Departementschefen uttalade att han ansett sig böra intaga den ståndpunkten
att en på kommittéförslaget grundad proposition till riksdagen
— i de delar dennas medverkan krävdes —- icke för det dåvarande borde
avlåtas. En reform av föreslagen omfattning skulle medföra en så betydande
ökning av statsutgifterna att departementschefen i dåvarande läge
icke kunde förorda så långt gående åtgärder. Härtill kom att vissa av förslagen
syntes böra bli föremål för närmare övervägande innan slutgiltig
ståndpunkt kunde tagas till desamma. Det var emellertid departementschefens
avsikt att närmare pröva vilka av kommitténs förslag som borde
realiseras genom utfärdande av föreskrifter i administrativ ordning.

Mot vad departementschefen anfört anmälde riksdagen icke någon
erinran.

I statsverkspropositionen till 1950 års riksdag förklarade sig chefen för
inrikesdepartementet under punkt 94 av samma skäl, som det nästföregående
året anförts, icke heller år 1950 kunna förorda, att i sjuksköterskeutbildningskommitténs
betänkande framlagda förslag förelädes riksdagen.

Icke heller häremot framställde riksdagen någon erinran.

I utlåtande den 7 september 1953 över statens sjuksköterskeskolas anslagsäskanden
för nästkommande budgetår har statskontoret bl. a. bringat
i erinran ovan återgivna departementschefsuttalanden. Ämbetsverket har
därvid framhållit att sjuksköterskeskolans förslag om ökad medelsanvisning
— sammanlagt 52 200 kronor — i huvudsak uppgivits föranlett av
den omläggning av undervisningen vid skolan, som skulle följa av en tilllämpning
av medicinalstyrelsens cirkulär den 11 november 1952 (MF
1952: 129) med föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen vid
godkända sjuksköterskeskolor. Dessa föreskrifter innebär, såvitt statskontoret
kunnat finna, att utbildningen vid sjuksköterskeskolorna skulle anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag av 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen, till vilka Kungl. Maj:t och riksdagen enligt
vad ovan anförts av statsfinansiella skäl avböjt att taga ställning.

Statskontoret har vidare framhållit, att en omläggning av undervisningen
vid de godkända sjuksköterskeskolorna i enlighet med de grunder, som
anges i medicinalstyrelsens nämnda cirkulär, syntes komma att medföra
väsentliga kostnadsökningar icke blott för vederbörande sjuksköterskeskola
utan jämväl för de sjukhus, vilka för sjukvården fått disponera elever
från skolorna. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 hade
direktionen för karolinska sjukhuset beräknat denna kostnadsökning för
karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets del till minst 735 000 kronor.
Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala hade i årets petitaframställning
beräknat, att omläggningen av undervisningen vid sjuksköterskeskolan
i Uppsala skulle öka sjukhusets utgifter för elevarbeten in. in. med
110 000 kronor och dessutom föranleda ökade personalkostnader om

240

200 000 kronor. Med hänsyn till de betydande ekonomiska konsekvenserna
för det allmänna av en utvidgning av sjuksköterskeundervisningen i enlighet
med de av medicinalstyrelsen angivna riktlinjerna hade enligt statskontorets
mening Kungl. Maj ds och riksdagens medgivande härtill ovillkorligen
bort inhämtas. Särskilt i nuvarande hårt ansträngda budgetära
läge syntes förutsättningar för en dylik kostnadsökning ej föreligga. Statskontoret
kunde därför ej förorda, att den av medicinalstyrelsen tilltänkta
reformen nu finge genomföras.

I underdånigt utlåtande den 9 oktober 1953 har medicinalstyrelsen angivit
sin syn på de problem, statskontoret berört i sitt nämnda utlåtande,
och därvid i huvudsak anfört:

Medicinalstyrelsens befogenheter i avseende å sjuksköterskeskolor reglerades
i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 431) med bestämmelser angående
statens godkännande av sjuksköterskeskolor. Genom ändringar i nämnda
kungörelse enligt en kungörelse 1951: 506 gåve kungörelsen nu uttryck för
vissa av de principer för modern sjuksköterskeutbildning, som framlagts
av sjuksköterskeutbildningskommittén.

1 medicinalstyrelsens bl. a. på kungörelsen byggda anvisningar om undervisningen
vid sjuksköterskeskolorna hade någon detaljkursplan i enlighet
med kommittéförslaget icke uppställts. Den av styrelsen fastställda undervisningsplanen
innebure en genomsnittlig ökning av antalet teoretiska
undervisningstimmar med i runt tal 50 timmar. Av de 17 sjuksköterskeskolor,
som tillhörde landsting och städer utanför landsting, hade de två
nya skolorna i Växjö och Kalmar följt kommittékursplanen sedan verksamhetens
början. Ytterligare fem skolor hade före budgetåret 1953/54 utan
uppmaning från medicinalstyrelsens sida helt eller i stor sett lagt om
undervisningen enligt samma plan. De övriga 10 skolorna torde redan planlägga
eller ha påbörjat en omläggning enligt medicinalstyrelsens anvisningar
och i regel räkna med att dessa anvisningar skulle kunna följas
senast från och med hösten 1954.

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket hävdade medicinalstyrelsen,
att dessa vore väsentligt mindre än vederbörande direktioner
och statskontoret gjort gällande. Sålunda utgjorde kostnadsökningen
för budgetåret 1954/55 för statens sjuksköterskeskola enligt medicinalstyrelsen
endast 21 100 kronor. I fråga om karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
ansågs en kostnadsökning av 109 700 kronor vara huvudsakligen
föranledd av medicinalstyrelsens anvisningar, medan en kostnadsökning
med 110 000 kronor ansågs föranledd — förutom av anvisningarna —
jämväl av andra omständigheter. Ett belopp av 406 000 kronor ansågs vara
en önskvärd och rimlig beräkningsgrund, som å andra sidan icke var en
ovillkorlig förutsättning för tillämpning av styrelsens anvisningar. Slutligen
anförde styrelsen beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala i

241

huvudsak att statberäkningarna icke lämnade någon ledning för en analys
av den aktuella kostnadsökningen. Av intresse i detta sammanhang är ett
uttalande av medicinalstyrelsen, att anställandet av ytterligare sjukvårdsbiträden
delvis var beroende av styrelsens anvisningar, men att åtgärden
var nödvändig jämväl för att skolan skulle kunna erhålla fortsatt godkännande
enligt kungörelsen i ämnet, då eleverna vid ifrågavarande skola
bland annat i alltför hög grad varit bundna som arbetskraft vid sjukhuset.

Sammanfattningsvis har medicinalstyrelsen anfört bl. a., att ett fortsatt
genomförande av den nya kursplanen icke i och för sig behövde medföra
på långt när så vittgående konsekvenser för statens vidkommande, som av
statskontoret hävdats. Enligt medicinalstyrelsens mening syntes det icke
med fog kunna göras gällande, att Kungl. Maj:ts och riksdagens medgivande
ovillkorligen bort inhämtats före anvisningarnas utfärdande.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
medicinalstyrelsen, trots att Kungl. Maj:t och riksdagen främst av statsfinansiella
skäl avböjt att taga positiv ställning till den av 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen föreslagna reformen beträffande sjuksköterskepersonalens
utbildning, sett sig oförhindrad att utfärda föreskrifter
och anvisningar av i sak den innebörd, som med nämnda förslag åsyftats.
Härigenom kommer såväl statsverket som övriga huvudmän att åsamkas
ökade utgifter. Mot bakgrunden av statsmakternas ställningstagande
till förevarande fråga måste revisorerna finna detta medicinalstyrelsens
tillvägagångssätt anmärkningsvärt.

I detta sammanhang vill revisorerna erinra om att statsutskottet i sitt
nyligen avgivna utlåtande nr 189 i anledning av väckta motioner avseende
en begränsning av den statliga kontrollen över kommunala organ som sin
åsikt uttalat, att den statliga tillsynsapparaten i vissa avseenden är behäftad
med olägenheter i olika hänseenden. I anslutning härtill har utskottet
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet sålunda anfört. Riksdagen har biträtt utskottets hemställan. Det
förefaller revisorerna icke opåkallat att vid en kommande översyn på de
områden, som åsyftas i nämnda utskottsutlåtande, även frågan om medicinalstyrelsens
befogenheter då det gäller uppställande av villkor för godkännande
av sjuksköterskeskolor ägnas uppmärksamhet.

16 Hci). berättelse an;/, statsverket <ir 1953. I.

242

Civildepartementet.

§ 30.

Tjänsteresor med förrättningsman tillhörig bil.

Enligt före den 1 april 1951 gällande bestämmelser utgick ersättning för
resa med egen bil (annan automobil än taxeautomobil) i tjänsten med visst

1 2 § allmänna resereglementet angivet belopp per km. Beträffande tilllämpningen
av denna beräkningsgrund stadgades i 4 § första stycket samma
reglemente, att resekostnads- och traktamentsersättning skulle utgå med
hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts,
dock att ersättningen icke finge tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp
än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av
den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för
åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller
eljest varit lämpligast. Detta innebar, att ersättningen för begagnande av
egen bil vid tjänsteresa var beroende av en jämförelse mellan kostnaderna
för dylikt färdsätt och annat färdsätt, som kunnat ifrågakomma.

I 4 § tredje stycket allmänna resereglementet föreskrevs beträffande
resor, företagna med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon, att Kungl.
Maj:t ägde för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skulle efter särskilda av Kungl. Maj:t
eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder utgå för
ifrågavarande färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i 4 § första stycket (här avses den förut omtalade kostnadsjämförelsen)
vore berättigad till ersättning för sådant färdsätt. Ersättningen
skulle beräknas efter vad som kunde anses motsvara de verkliga
kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Maj:t med hänsyn
till särskilda omständigheter funne skäl medgiva undantag, skulle så
fastställas, att ersättningen kunde antagas ej komma att överstiga den i

2 § stadgade.

Med stöd av 4 § tredje stycket allmänna resereglementet utfärdades de
s. k. besparingsreglementena, vilka uppgick till ett trettiotal och innehöll
skilda ersättningsnormer vid tjänsteresor med egen bil för olika delar av
statsförvaltningen. Dessa normer föranledde betydande skillnader i fråga
om storleken av ersättningsbeloppen.

På grundval av ett av statens sakrevision upprättat förslag föreslog
Kungl. Maj:t i proposition nr 19 till 1951 års riksdag vissa ändringar i
allmänna resereglementet i syfte att enhetliga, för hela statsförvaltningen
med vissa begränsade undantag gällande bestämmelser skulle kunna ut -

243

färdas i fråga om resekostnadsersättning vid tjänsteresa med förrättningsman
tillhörig bil. I anslutning därtill förordades, att möjlighet skulle öppnas
att från Kungl. Maj:t till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
delegera prövningen av frågor om undantag vid begagnandet av dylikt
färdsätt från den i 4 § första stycket resereglementet stadgade skyldigheten
att företaga kostnadsjämförelser. Förslaget i övrigt innebar i huvudsak
följande. Ersättningsbeloppen skulle så nära som möjligt ansluta sig till de
verkliga självkostnaderna och beräknas på grundval av kalkyler beträffande
en tyngre och en lättare biltyp med gränsen dragen vid en tjänstevikt
av 1 100 kg. Ersättningsbeloppen per km skulle bestämmas med utgångspunkt
från att full täckning för såväl de fasta som de rörliga kostnaderna
skulle erhållas vid en körsträcka av 1 500 mil per år i statens tjänst. Begagnades
bilen i mindre utsträckning vid tjänsteresor, skulle täckningsprocenten
för de fasta kostnaderna minskas, så att statsverket och den
enskilde befattningshavaren vid en årlig körlängd om högst 500 mil i statens
tjänst svarade för hälften vardera av de fasta kostnaderna. Därjämte
skulle utgå viss tilläggsersättning per km vid tjänsteresa inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Riksdagen godkände de föreslagna ändringarna i allmänna resereglementet.
Med stöd härav utfärdade Kungl. Maj:t sedermera bestämmelser
om resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil in. m. Efter tillkomsten
av det nya allmänna resereglementet år 1952 gäller i detta hänseende
numera kungörelsen den 12 december 1952 (nr 780) med däri genom
kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 478) vidtagen ändring. Resekostnadsersättning
för tjänsteresa med egen bil utgår fr. o. m. den 1 juli 1953 med
belopp, som angives i följande tabell.

Körlängd mil/budgetår	Ersättning öre/km
Mindre bil (tjänstevikt under 1 100 kg)	Större bil (tjänstevikt om minst 1 100 kg)
T. o. m. 500 ...........	38	49
500 1 500 ............	30	37
1 500 och däröver ......	18	23

Vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller
Norrbottens län skall utöver ovan angivna belopp utgå tilläggsersättning
med 2 öre per km under tiden den 1 november—30 april och eljest med
1 öre per km.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att något närmare undersöka
i vilken omfattning tjänsteresa med egen bil företages där vederbörande
förrätlningsman medgivits befrielse från kostnadsjämförelse. Nedanstående
sammanställning, som upprättats med ledning av till statens sakrevision

244

överlämnade uppgifter, utvisar den vägsträcka, för vilken ersättning enligt
nämnda grunder under budgetåret 1952/53 utgått till förrättningsmän vid
där angivna förvaltningar. I sammanställningen har för varje län angivits
det antal befattningshavare, som kan förväntas i första hand företaga resor
i någon större omfattning och beträffande vilka motsvarande befattningar
finns inom övriga län. Följande befattningshavare har härvid medräknats,
nämligen

vid länsbostadsnämnderna länsbostadsdirektörer och förste byråingenjörer,

vid väg förvaltningarna vägdirektörer, vägingenjörer, ingenjörer, övervägmästare
och vägmästare,

vid lantbruksnämnderna lantbruksdirektörer, lantbrukskonsulenter, byggnadskonsulenter,
lantbruksassistenter, förste lantbruksinstruktörer, lantbruksinstruktörer,
lantbruksingenjörer, förste assistenter och assistenter,
vid hushållningssällskapen sekreterare, jordbrukskonsulenter, husdjurskonsulenter,
maskinkonsulenter, trädgårdskonsulenter, hemkonsulenter,
fiskeriassistenter och jordbruksinstruktörer, samt

vid skogsvårdsstyrelserna länsjägmästare, biträdande länsjägmästare,
distriktsjägmästare, förste assistenter, assistenter, förste länsskogvaktare
och länsskogvaktare.

Härutöver har även andra tjänstemän inom dessa förvaltningar haft
medgivande att utan kostnadsjämförelse använda egen bil vid tjänsteresor.
Sistnämnda tjänstemäns körlängder med egen bil har sammanförts för
länen till en gemensam milsumma, som i tabellen betecknats »Tillkommer
för ej angivna befattningshavare».

De sammanlagda kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar —
häri sålunda inräknade även kostnader för tjänsteresor utan dispens från
kostnadsjämförelse — har under budgetåret 1952/53 uppgått till följande
belopp:

Länsbostadsnämnderna ......................... 269 050 kronor

Vägförvaltningarna ............................. 2 720 570 »

Lantbruksnämnderna ........................... 1 730 369 »

Hushållningssällskapen ......................... 1 900 000 »1

Skogsvårdsstyrelserna .......................... 4 468 802 »

Revisorernas uttalande. Kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar
inom statsförvaltningen visar en från år till år stigande tendens.
Inom vissa större förvaltningsgrenar upptager dessa kostnader huvudparten
av omkostnadsanslagen. Orsaken till utgiftsstegringen är flerfaldig; särskilt
må erinras om den successiva höjning, som skett av såväl reseersättningar
som traktamentsbelopp, samt den betydande ökningen av antalet

1 Avser ett beräknat belopp för kalenderåret 1953.

Län	V äglängd	Länsbostads- nämnder	V ägförvaltningar	Lantbruks- nämnder	Hushållnings- sällskap	Skogsvårds- styrelser
i länet	Antal	Vägsträcka	Antal	V ägsträcka	Antal	V ägsträcka	Antal	Vägsträcka	Antal	V ägsträcka
(Område)
	mil		mil		mil		mil		mil		mil
Stockholms läns
och stads	315	1	511	19	47 575	8	4 671	12	11 870	10	9 003
Uppsala	202	1	939	15	27 578	10	5 542	9	6 661	8	5 102
Södermanlands	255	2	1 769	15	37 197	11	8 188	9	8 288	10	8 038
Östergötlands	408	2	1 445	22	44 376	10	9 423	5	5 564	13	10 359
Jönköpings	433	1	782	23	45 833	11	8 283	10	10 254	24	18 445
Kronobergs	372	1	1 008	18	42 824	11	7 386	8	8 613	16	12 569
Kalmar läns norra » » södra	381	2	1 368	20	49 767	4 8	4 071 6 084	8 9	7 482 7 949	13 10	11 959 7 245
Gotlands	146	1	477	10	28 553	6	5 385	5	5 448	6	5 951
Blekinge	144	1	888	5	13 069	10	6 616	9	6 825	9	6 921
Kristianstads	351	2	1 262	17	42 640	11	9 792	9	10 535	13	11 550
Malmöhus	391	1	1 086	21	52 817	12	8 128	7	5 645	4	4 089
Hallands	234	2	886	13	23 141	12	6 375	12	12 467	10	9 503
Göteb. o. Bohus	254	2	1 699	12	32 868	5	4 595	8	8 820	8	7 114
Alvsborgs läns norra » » södra	506	2	1 741	25	52 000	10 9	6 679 6 238	7 8	6 252 8 564	24	20 480
Skaraborgs	398	2	983	21	56 898	15	10 731	9	8 226	11	10 131
Värmlands	455	2	1 339	21	57 367	14	9 762	10	11 908	17	18 271
Örebro	242	2	1 226	16	42 017	11	5 732	10	8 359	9	9 352
Västmanlands	226	2	1 713	12	33 089	8	5 481	9	7 747	8	4 785
Kopparbergs	462	2	1 441	23	58 001	8	6 666	11	9 771	24	16 660
Gävleborgs	312	1	200	15	32 010	12	8 445	12	9 847	20	16 635
\ ästernorrlands	531	2	1 666	24	61 220	15	11 887	12	10 249	25	18 863
Jämtlands	479	2	1 308	23	56 202	13	10 031	11	12 637	32	22 686
V ästerbottens	835	2	1 335	33	69 694	19	15 no	19	16 068	45	34 027
Norrbottens	724	2	3 020	36	76 503	20	14 478	23	22 652	33	30 650
		40	30 092	459	1 083 239	283	205 779	261	248 701	402	330 388
Tillkommer för ej an-
givna befattnings-			1 162		67 543		20 694		61 612		91 598
Summa mil			31254		1150 782		226 473		310 313		421 986

245

246

befattningshavare. 1 viss utsträckning torde även eu livligare reseverksamhet
hos åtskilliga myndigheter ha medverkat till utgiftsökningen.

1 samband med de ändringar i allmänna resereglementet, som vidtagits
under senare år, har en förskjutning ägt rum av principerna för användande
av egen bil vid tjänsteresor. I allt större utsträckning medgives numera,
att resa med egen bil ersättes efter visst belopp per körd kilometer
utan något krav på kostnadsjämförelse med annat färdsätt.

Såvitt revisorerna kunnat bedöma giver de hittills vunna erfarenheterna
icke anledning antaga annat än att de nu gällande grunderna för ersättning
för resa med egen bil medför en lämplig avvägning mellan statens och
förrättningsmannens intressen. Det ligger emellertid i sakens natur att
dessa ersättningsgrunder kan medföra en benägenhet hos vederbörande
förrättningsman att söka avverka så lång körsträcka för år, att samtliga
fasta bilkostnader blir i möjligaste mån gottgjorda. Det har vidare i olika
sammanhang gjorts gällande, att företag, som i en eller annan form ekonomiskt
stödjes med statsmedel, exempelvis byggnadsföretag eller förbättringsåtgärder
på jordbruks- och skogsområdet ävensom anstalter på sjukvårds-
och socialvårdsområdet, stundom blir föremål för ett flertal efter
varandra inträffande besök av olika myndigheters befattningshavare i och
för planering, bidragsprövning, inspektion m. m. och att denna reseverksamhet
stundom efterlämnar ett intryck av att resornas angelägenhet kan
ifrågasättas eller att en bättre samordning kunnat förekomma.

Av nu angivna skäl synes det påkallat, att de statliga myndigheternas
reseverksamhet fortlöpande följes med uppmärksamhet. Med hänsyn till
att resor med egen bil kommit till betydligt ökad användning under de
senaste åren har revisorerna ansett det vara av intresse att redovisa de ovan
intagna uppgifterna beträffande dylika resor inom ett antal förvaltningsgrenar,
där resor ingår som ett normalt led i verksamheten. Revisorerna är
medvetna om att en jämförelse mellan olika förvaltningsgrenar och mellan
olika län måste ske med stor försiktighet, enär förhållandena kan vara
mycket skiftande. Att olikheter förekommer i fråga om antalet befattningshavare
och beträffande vägnätets utsträckning i länen framgår av uppgifterna;
andra faktorer som påverkar resebehovet är exempelvis befolkningstal,
jordbruks- och skogsareal samt medelstillgång för statsbidragsverksamhet
och för resor.

Någon närmare granskning av det betydande antal resor, som utgör
underlag för tabelluppgifterna, har revisorerna icke haft möjlighet att utföra.
Revisorerna har emellertid vid granskningen av primärmaterialet påträffat
ett antal fall, där befattningshavare under ett år färdats en sammanlagd
vägsträcka, som såväl i och för sig som vid jämförelse med andra likställda
befattningshavares tillryggalagda vägsträckor åtskilligt överstiger
vad tjänstgöringens art kan antagas påkalla.

247

Till det nu sagda vill revisorerna endast foga en allmän erinran om vikten
av att tjänsteresor icke företages utan föregående noggrann angelägenhetsprövning
och planläggning samt att möjligheterna att minska resekostnaderna
genom samåkning tillvaratages.

248

Avlagda besök.

Följande myndigheter, institutioner m. in. har under året besökts av
revisorerna.

Stockholms stad

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut

Tullavdelningen vid Stockholms
frihamn
Nationalmuseet
Riksantikvarieämbetet
Statens historiska museum
Tekniska högskolan
Statens skolköksseminarium och
hushållsskola
Vissa folkskolebyggnader
Riksbanken

Stockholms lön

Viss förrådsbyggnad å Järvafältet
Viss vattenfallsstyrelsen tillhörig
lagringsanläggning
Vissa folkskolebyggnader
Mät- och avmagnetiseringsstationen
vid Lidingö

Riksbankens pappersbruk, Tumba
Uppsala län

Försvarets läroverk, Uppsala
Arméns underofficersskola, Uppsala Fackskolan

för huslig ekonomi i
Uppsala

Östergötlands län

Bråvalla flygflottilj, Norrköping
Norrköping-Kungsängens flygplats
Västra Ny sjukhus

Gotlands län

Statens järnvägars verkstadsanläggningar Lantbruksrationaliseringsföretaget

i Hall

Avdikningsföretaget vid Mästermyr
Hallands län

Fångvårdskolonien å Mäshult
Hallands flygflottilj, Halmstad
Varbergs fästning
Länsbostadsnämnden, Halmstad
Ålderdomshemmet i Ränneslöv
Fiskehamnarna i Träslövsläge och
Bua

Varbergs museum
Chalmers tekniska högskolas vågutbredningsobservatorium
å Råö,
Onsala

Lantbruksnämnden, Halmstad
Lantmanna- och lanthushållsskolan
i Plönninge

Hushållningssällskapets jordbruksegendomar,
Rossared, Tönnersa,
Brödalt och Tolarp
Skogsvårdsstyrelsens plantskola i
Gödeby
Fjärås bräcka
Haverdals naturreservat
Vissa riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap tillhöriga lagringsanläggningar

Sjukstugan i Laholm

249

Reumatikersjukhuset i Spenshult
Kustsanatoriet Apelviken
Länsstyrelsen, Halmstad

Göteborgs och Bohus län

Rådhusrätten i Uddevalla
Fångvårdsanstalten å Härianda
Västkustens marindistrikt, Göteborg Göteborgs

örlogsstation
Göteborgs örlogsvarv
Älvsborgs kustartilleriregemente,
Göteborg

Lingatans yrkesskola, Hallinden
Arbetsförmedlingen i Uddevalla
Vissa Göteborgs stads bostadsaktiebolag
tillhöriga anläggningar
Statens stenförråd på Malmön
Rron vid Svinesund
Handelshamnarna i Göteborg, Uddevalla,
Lysekil och Strömstad
Vissa farledsarbeten
Fiskehamnarna i Göteborg samt på
Hönö, Öckerö, Klädesholmen
m. fl. platser
Näsinge flygplats

Tullavdelningen vid Göteborgs frihamn Tullkammaren

i Strömstad
Tullstationen i Svinesund
Medicinska högskolan i Göteborg
Chalmers tekniska högskola, Göteborg Chalmers

provningsanstalt, Göteborg Restenässkolan Statens

folkskoleinspektör i Uddevalla Vissa

folkskolebyggnader
Jordhammars maskin- och lantmannaskola -

Fiskeristyrelsen, Göteborg
Havsfiskelaboratoriet i Lysekil
Hensbacka skogsvårdsgård
Lantmäterikontoret, Göteborg
Vinga lotsplats

Statens skeppsprovningsanstalt,
Göteborg

Vissa bergrumsanläggningar
Uddevallavarvet
Bohusläns företagareförening
u. p. a., Strömstad
Vårdhemmet Gläborg, Håbygård
Länsstyrelsen, Göteborg

Skaraborgs län

Skifferoljeverket i Kinne-Kleva
Örebro län

Vissa riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap tillhöriga lagringsanläggningar Västmanlands

län

Vissa riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap tillhöriga lagringsanläggningar Västernorrlands

län
Tåsjöns regleringsföretag

Jämtlands län

Kallsjögruppens regleringsföretag
Sylsjöns regleringsföretag
Jänsmässholmens lappkolonat

Västerbottens län

Borgasjöns regleringsföretag
Ormsjöns regleringsföretag
Ransarens regleringsföretag

17 Rev. berättelse ang. statsverket år 1953. I.

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1953

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1954

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
50154

Innehållsförteckning.

Justitiedepartementet.

§ 2. Vissa vägarbeten ............................ 1

Utrikesdepartementet.

§ 3. Administrationen av hjälpverksamheten till förmån för underutvecklade
länder ................................ 3

Försvarsdepartementet.

§ 4. Den militära presstjänsten.............................. 7

§ 5. Utnyttjande av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m..... 29

§ 6. Militära järnvägsreglementet och militärtaxan ............ 35

§ 7. Vid vissa militära resor utgående resekostnadsersättning . . 51

§ 8. Försäljning av proviantartiklar till enskilda.............. 54

§ 9. Malmö marina bevakningsområde ...................... 64

§ 10. Försvarets läroverk.................................... 67

Socialdepartementet.

§ 11. Lingatans yrkesskola .................................. 72

Kommunikationsdepartementet.

§ 12. Broförbindelsen över Strömsundet ...................... 76

§ 13. Vissa broarbeten vid Järkvitsle.......................... 84

§ 14. Underhåll av s. k. kungslador i Dalarna.................. 88

§ 15. Vissa iakttagelser angående tjänstebrevsrätten ............ 96

§ 16. Statens järnvägars verkstadsbyggnad i Visby ............ 98

Finansdepartementet.

§ 17. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m....... 101

§ 18. Redovisningen av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper
............................................. 104

§ 19. Tullavdelningen i Stockholms frihamn .................. 110

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20. Länsstyrelsernas arkivförhållanden ..................... 127

§ 21. Kyrkofonden ......................................... 134

Jordbruksdepartementet.

§ 22. Lantbruksskolorna .................................... 164

§ 23. Lappnybyggesområdet Jänsmässholmen .................. 166

§ 24. Förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning............ 181

Handelsdepartementet.

§ 25. Lotsningsförhållandena vid Vinga och Göteborg .......... 189

§ 26. Kostnaderna för riksnämndens beredskapslagring.......... 200

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande ........ 202

§ 28. Västra Ny sjukhus..................................... 203

§ 29. Medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen
vid godkända sjuksköterskeskolor ........ 207

Vad riksdagens revisorer anfört under § 1 beträffande iakttagelser angående
arbetsbördan vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar har
av justitiedepartementet ej utsänts på remiss.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 21, § 2.

Till Konunge n.

Sedan fångvårdsstyrelsen genom remiss den 19 december 1953 anbefallts
att avgiva utlåtande över § 2 Vissa vägarbeten i riksdagens revisorers
berättelse för år 1953, får styrelsen anföra följande.

Fångvårdsstyrelsen kan vitsorda statsrevisorernas uttalanden. Vägarbetet
bär visat sig mycket lämpligt för vissa intagna. Det ekonomiska utbytet
av detsamma bär varit gott. Ersättningen till fångvården synes i de fall,
där de fördyrande faktorerna icke kunna elimineras, böra i någon mån reduceras
i förhållande till i gällande kollektivavtal bestämt pris i överensstämmelse
med vad som medgivits i p. 4 av Kungl. Maj ds skrivelse till
fångvårdsstyrelsen den 28 maj 1926 (nr 200) angående fångvårdens arbeten
för andra statsförvaltningars räkning. Fångvårdsstyrelsen bar härom inlett
underhandlingar med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen anser att fångarbetet bör organiseras så att det, såsom också
revisorerna framhållit, icke äventyrar sysselsättningen av den fria arbetskraften.

I sina svar på den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 8 april 1953
utsända förfrågan om vägförvaltningarnas inställning till spörsmålet om
utförande av vägarbete med fångarbetskraft ha vissa vägförvaltningar uppgivit
sig kunna anvisa lämpliga vägarbeten, under förutsättning att särskilda
medel ställas till förfogande. Styrelsen överväger, huruvida icke i vissa
fall, t. ex. för att ytterligare utnyttja en redan anordnad tillfällig koloni, eu
gemensam hemställan av fångvårdsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör göras till Kungl. Maj:t antingen om anvisande av särskilda
medel för igångsättande av vägbyggnadsföretag, som icke upptagits i gäl
lande femårsplan, eller om medgivande att i avräkning på kommande femårsplan
utföra sådana arbeten.

1 handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Göransson
samt byråcheferna Wennerholm och Blom, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
IIARDY GÖRANSSON.

Kjell Kruse. I

I Rev. berättelse (ing. statsverket 19511. It.

Väg- och vattenbyggnadsslyrclsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 21, § 2.

Till K O It U It g C It.

Genom nådig remiss den 19 december 1953 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer gjort
uttalande angående fångarbetskraft vid vägarbeten (§ 2). Till åtlydnad härav
får styrelsen anföra följande.

Tidigare, när det rådde brist på arbetskraft, förelåg från flera vägförvaltningars
sida stort intresse att få anlita fångarbetskraft för utförande
av vägarbeten. Numera, då det i stället ofta finnes god tillgång på lämplig
arbetskraft, föreligger ej något behov för väg- och vattenbyggnadsverket
att få vägarbeten utförda på detta sätt. Styrelsen är dock beredd att medverka
till att även i fortsättningen sådana arbeten i viss omfattning utföras
med fångarbetskraft. Förutsättningen är dock, att arbetena ej bliva dyrare
för verket, än om de utfördes i vanlig ordning. För att detta villkor skall
vara uppfyllt, måste ersättningen för arbetena reduceras i jämförelse med
den, som hittills utgått. Styrelsen har därför under hösten 1953 inlett förhandlingar
med fångvårdsstyrelsen härom.

Eftersom här ifrågavarande arbeten utföras med medel från ordinarie
väganslag och endast i flerårsplanerna ingående företag kunna komma
i fråga som arbetsobjekt, torde det ligga i sakens natur, att beredande av
sysselsättning åt fångarbetskraft på detta område medför motsvarande
minskning av sysselsättningen av fri arbetskraft. Med hänsyn emellertid
till det förhållandet, att det här rör sig om arbeten av relativt liten omslutning,
i vart fall i jämförelse med vägbyggandets totala omslutning, lärer väl
detta knappast hava större betydelse.

I fråga om det i detta fall hävda avtalet vill styrelsen endast erinra om
den stora svårighet, som vägförvaltningarna haft att — även med god planläggning
— lämpa sina åtgärder efter de olika förhållanden, som inträdde
vid övergången från tidigare situation med brist på arbetskraft till nu rådande
situation på arbetsmarknaden.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören E. Nelander och t. f. byråchefen A. Tånneryd.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst

K. H. HÅÅRD.

K. G. HJORT.

3

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 3.

Underdånigt utlåt a n d e.

Statskontoret får erinra, att ämbetsverket i yttrande den 3 oktober 1953
angående anslag för budgetåret 1953/54 till Svenska institutet för kulturellt
utbyte med utlandet m. m. gav uttryck åt delvis samma synpunkter, som
riksdagens senast församlade revisorer framfört. Sålunda erinrade statskontoret,
att institutets sekretariat för ärenden angående tekniskt bistånd
till underutvecklade länder syntes ha kommit att handlägga vissa ärenden,
vilka icke ägde omedelbart samband med FN:s olika tekniska biståndsaktioner.
Denna utveckling vore ägnad att ingiva betänkligheter. Vid medelstilldelningen
syntes hänsyn icke böra tagas till dylika mer eller mindre vid
sidan liggande arbetsuppgifter. Ämbetsverket förordade, att en översyn och
granskning verkställdes av institutets nu ifrågavarande verksamhet. Därvid
borde efter kartläggning av arbetsuppgifternas art och omfattning en begränsning
av desamma åstadkommas till att avse uteslutande ärenden, som
ägde direkt samband med tekniskt bistånd åt underutvecklade länder. Därefter
borde övervägas, i vad mån personalinskränkningar och utgiftsminskningar
i övrigt bleve möjliga. Även befattningshavarnas löneställning borde
(iverses.

Revisorernas nu gjorda uttalanden styrka statskontorets uppfattning, att
en översyn och granskning enligt ovan angivna riktlinjer bör komma till
stånd. Vid översynen lärer böra övervägas, huruvida anledning finnes att
överflytta det administrativa bestyret med de tekniska biståndsärendena till
utrikesdepartementet. Anses sådan överflyttning icke böra genomföras,
torde särskild stat böra fastställas för verksamheten.

I handläggningen av detta ärende liar, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson.

Stockholm den 9 januari 1954.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

CARL W. LINDBLAD.

Kerstin Hjohlmnn.

Svenska institutets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 3.

Till Ko n it n g e n.

Med skrivelse den 18 december 1953 har Kung]. Maj:t anmodat Svenska
institutet att inkomma med yttrande över vad i riksdagens revisorers berättelse
anföres angående »administrationen av hjälpverksamheten till för -

4

man för underutvecklade länder». Institutet får med anledning härav i
underdånighet anföra följande.

Till den återblick på den svenska biståndsverksamhetens utveckling och
organisation, som ges i revisorernas berättelse, tillåter sig institutet lämna
några kompletterande uppgifter för belysande av utvecklingen. I förbigående
vill institutet nämna att vid en jämförelse mellan kostnaderna för
hithörande verksamhet under olika budgetår bör ihågkommas, att det bidrag
å 35 000 kronor från anslaget »Bidrag till internationell hjälpverksamhet»
under tredje huvudtiteln, vilket institutet erhöll i slutet av budgetåret
1951/52, avsåg verksamheten från den 1 januari—30 juni 1952 eller endast
ett halvt års verksamhet. Därtill kommer att hela den internationella verksamheten
kan sägas ha kommit i gång i full utsträckning först under budgetåret
1952/53. Främst gäller detta det s. k. utvidgade programmet för
tekniskt bistånd, till vilket Sverige i särskild ordning bidrager.

Samtidigt som nyssnämnda anslag anvisades den 6 maj 1952 uppdrog
Kungl. Maj:t åt institutet »att för ärenden angående tekniskt bistånd till
underutvecklade länder upprätta ett sekretariat med uppgift dels att vara
permanent sekretariat åt de kommittéer, som må komma att upprättas för
tekniskt bistånd, samt att avgiva förslag till fördelning av ärenden mellan
dessa, dels ock att handlägga sådana ärenden inom ramen för Förenta
Nationernas och fackorganens verksamhet för tekniskt bistånd, som eljest
av myndigheter eller fackorganens svenska förbindelseorgan hänskjutas
till institutet».

Revisorerna framhålla att »vid en bedömning av denna fråga (administrationen
av hjälpverksamheten till förmån för underutvecklade länder) synes
särskilt böra beaktas, att omförmälda sekretariat kommit att i åtskilliga
fall taga befattning med ärenden, som icke äger något direkt samband med
den tekniska biståndsverksamheten». Möjligen torde revisorerna här åsyfta
de uppgifter för det europeiska socialarbetarutbytet, som fullgöras av institutet,
liksom bl. a. introduktionskurserna för FN:s socialstipendiater samt
vissa kurser och seminarier.

Socialarbetarutbytet ingår emellertid som ett led i FN:s ordinarie program
för tekniskt bistånd, vilket även berör de stater, som bruka betecknas
som utvecklade. Även introduktionskurserna ha tillkommit på FN:s uttryckliga
begäran och arrangeras i vart och ell av de nordiska länderna
enligt ett cirkulationssystem, som t. ex. innebär att Danmark åtar sig ansvaret
för dessa kurser under 1954, Norge under 1955 och Finland under
1956.

I redogörelserna för verksamhetens olika former omnämnas som ovan
antytts likaledes ett seminarium för fosterbarnsvård samt eu kurs rörande
vanförevården. I samband härmed erinra revisorerna om att »å riksstaten
särskilda medel finnes anvisade för ändamål som äger nära samband med
verksamhet av angivet slag». Det kan här nämnas att organisationskostnaderna
för nu nämnda arrangemang bestritts genom särskilt beviljade anslag
under femte och elfte huvudtitlarna.

I anslutning till revisorernas allmänna synpunkter rörande administrationen
av hithörande verksamhet kan det erinras om att syftet med Kungl.
Maj:ts uppdrag åt Svenska institutet att inrätta ett sekretariat med uppgift
att handlägga ärenden i samband med Sveriges medverkan i de mellanstatliga
organisationernas tekniska biståndsverksamhet var att få till stånd en
rationellare arbetsordning än tidigare. Det framstod som angeläget att i

0

likhet med vad som skett i andra länder såvitt möjligt samla de svenska
åtgärderna för denna verksamhet till ett exekutivt organ för att vårt land
enligt statsmakternas önskan skulle bli i tillfälle att aktivt medverka i
ifrågavarande arbete.

Som revisorerna framhålla sammanföll sekretariatets inrättande med en
kraftig expansion av de internationella organens hjälpverksamhet, en utveckling
som för övrigt säkerligen ännu icke nått sin kulmen. Denna
utvidgning av det tekniska biståndet kom ju också att omtatta de s. k.
fackorganen, på vilkas svenska förbindelseorgan likaledes betydligt ökade
anspråk måste komma att ställas. I valet mellan att förstärka dessa förbindelseorgan
eller att till en instans i görligaste mån söka centralisera
likartade arbetsuppgifter för svenskt tekniskt bistånd ansågs den senare
utvecklingslinjen att föredraga ur ekonomiska och administrativa synpunkter.
För denna strävan till koordination talade också den omständigheten
att motsvarande samordningsåtgärder genomfördes beträffande organisationen
av FN:s och fackorganens tekniska biståndsverksamhet. Det bör
nämnas att institutets sektion för tekniskt bistånd tillkom efter börande av
och i samförstånd med de svenska förbindelseorganen.

Erfarenheterna under de år som gått synas bekräfta riktigheten av dessa
överväganden och slutsatser. Att institutet i fråga om Unesco omhänderhaft
såväl expertrekrytering som stipendiatmottagning och för FAO och ILO
stipendiatmottagning torde ha visat sig ändamålsenligt, då i annat fall en
utvidgning av dessa svenska förbindelseorgan varit nödvändig för att de
skulle kunnat genomföra erforderliga åtgärder, som i praktiken i viss mån
1m likartad karaktär oavsett fackorganens specialområden. De kraftigt
ökade anspråk på Sveriges praktiska medverkan också i de tre sistnämnda
fackorganens hjälpverksamhet, som kunnat iakttas under det senaste året.
hänga samman med de internationella organisationernas strävan att för
utgifter inom det bidragsgivande landet utnyttja resp. bidrag i landets
valuta. Den för 1954 utlovade höjningen av det svenska bidraget till FN:s
fond från 2 milj. till 2,5 milj. kronor kommer sålunda säkerligen att
avsätta spår i form av en ytterligare ökad arbetsbelastning för alla de
svenska instanser, som beröras av verksamheten.

Det tekniska hjälparbete, som äger rum på världshälsoorganisationens
(WHO) arbetsområde, har i sin helhet förlagts utanför institutets ram,
vilket med tanke på WI10:s delvis starkt specialiserade arbete synes rimligt.
Det särskilda organ inom medicinalstyrelsen, som inrättats härför.
Nämnden för internationella hälsovårdsfrågor, tillsattes efter det att institutet
erhållit i uppdrag att sätta upp ett särskilt sekretariat för ärenden
rörande tekniskt bistånd.

Det bör emellertid framhållas att denna institutets sektion för tekniskt
bistånd naturligen kommit att handha en rad mera allmänna frågor inom
denna verksamhet, vilka icke beröra eller kunnat hänskjutas till något
speciellt fackorgans arbetsområde ulan mera sylta till bevakning av gemensamma
intressen såväl inom Sverige som gentemot de internationella
organen.

Erfarenheten visar därför enligt institutets uppfattning att den ordning
och arbetsfördelning som tillämpats sedan 1952 i stort sett inneburit etl
steg mot eu rationell lösning av arbetsformerna för den tekniska biståndsverksamheten.
Ehuru de relativt höga kostnaderna måste ses mot bakgrund
av utvecklingen under de senaste budgetåren, ha givetvis möjligheterna till

rationalisering och fortsatt koordinering uppmärksammats. Nu pågående
strävanden till en närmare samordning av FN:s och FN:s fackorgans arbete
på den tekniska biståndsverksamhetens område göra det angeläget att ånyo
pröva frågan om vilka former som bäst äro ägnade att främja en aktiv
svensk insats och tillvarataga svenska intressen gentemot de internationella
organen. Den av riksdagens revisorer upptagna diskussionen är därför av
stort värde. Den med tiden allt rikare differentieringen av de internationella
organisationernas verksamhet på det tekniska biståndets fält, arbetsuppgifternas
ansvällning och även utvecklingen av Sveriges direkta biståndsaktioner
i Etiopien och Pakistan motivera att en översyn företas av organisationsformerna
för vårt lands praktiska insatser.

När det gäller frågan om hos vilken institution ett sådant arbete bör ligga,
vill styrelsen endast erinra om att i början av denna verksamhet, då FN:s
s. k. ordinarie program startade 1947, Sverige berördes endast som värdland
för mottagning av stipendiater. Då det tillhör institutets ordinarie arbetsuppgifter
att mottaga och handhava utländska studiebesökare på olika
områden, framstod det som naturligt att anförtro också omhändertagandet
av dessa stipendiater åt institutet. När sedan det tekniska biståndets arbetsformer
vidgades till att omfatta expertrekrytering m. m. ingingo dessa arbetsuppgifter
i det utvidgade uppdraget till institutet 1952. Även om i rent
praktiskt avseende en viss boskillnad mellan dessa arbetsuppgifter kan
genomföras, höra de dock nära samman.

Med tanke på den allmänna ökning av arbetsuppgifterna, som utmärkt de
senaste åren och som sannolikt kommer att fortsätta, är det svårt att
avgöra om institutet i nuvarande organisationsform kommer att ha möjligheter
att också i fortsättningen tillgodose de ökade krav, som Sveriges medverkan
i det tekniska hjälparhetet numera ställer och kan väntas ställa.
Den av revisorerna framkastade tanken att överflytta verksamheten eller
delar därav till utrikesdepartementet kan möjligen vara ett alternativ för
en mera bestående lösning av organisationsfrågorna. Givetvis pågår redan
nu ett intimt samarbete med utrikesdepartementet.

Det är av vikt att i detta sammanhang frågan om Centralkommitténs
ställning och arbetsuppgifter beaktas. Man kan t. ex. redan nu förutskicka
att utvecklingen bl. a. kommer att innebära eu ständigt växande upplysningsverksamhet
för Centralkommitténs räkning och med tiden även en
stort upplagd insamlingskampanj vid sidan av arbetet ute på fältet. Det
kan måhända ifrågasättas om dessa arbetsuppgifter kunna eller böra inordnas
i institutets administrativa apparat.

Institutet vill därför förorda att frågan om den lämpligaste organisationsformen
ytterligare undersökes och blir föremål för prövning vid eu
senare tidpunkt. Institutet vill under åberopande av tidigare refererade
synpunkter och erfarenheter som sin mening uttala att en sådan utredning
bör ta sikte på möjligheterna att få till stånd ett enhetligt organ, som kan
framstå som samordnande instans i dessa frågor.

Skulle en sådan utredning ge vid handen att institutet även fortsättningsvis
bör handha administrationen av dessa frågor, så framstår det dock
som angeläget att formerna för institutets befattning med hithörande ärenden
ges en mera permanent lösning.

Fn bedömning av administrationskostnaderna för de olika alternativ som
kunna tänkas är f. n. svår att göra. Man kan dock våga förutspå att eu
omorganisation sannolikt ej skulle medföra någon avsevärd minskning av

7

de faktiska kostnaderna för verksamheten. Även om det skulle visa sig
möjligt att med en annan organisationsform kunna vinna ökade arbetsinsatser
på nuvarande kostnadsnivå, måste man dock med hänsyn till den
internationella utvecklingen på området förutse så starkt ökad arbetsbelastning
att stegrade kostnader icke kunna undvikas.

Institutet vill emellertid framhålla, att frågan till vilken institution en
anknytning lämpligen bör ske liksom organisationsfrågan över huvud ej
kan lösas utan hänsynstagande också till rent praktiska förhållanden där
t. ex. lokalfrågan är en väsentlig faktor.

Sammanfattningsvis vill sålunda institutet framhålla, att det icke f. n.
kan bedöma huruvida verksamheten bör fullföljas under nuvarande former
eller huruvida nya vägar böra sökas, och vill därför föreslå att frågan om
formerna för »administrationen av hjälpverksamheten till förmån för underutvecklade
länder» blir föremål för fortsatt översyn och ytterligare överväganden
i enlighet med de riktlinjer som framförts av riksdagens revisorer
och av institutet i denna skrivelse. En sådan översyn torde lämpligen
också böra beakta verksamheten inom de olika kommittéer som tillsatts
eller vuxit fram med arbetsuppgifter på detta område, dels de tre av Kungl.
Maj:t i januari 1953 tillsatta s. k. sakkunnigekommittéerna för olika FNfrågor,
dels Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade
områden. Möjligheterna till samordning med de svenska förbindelseorganens
arbetsuppgifter rörande tekniskt bistånd torde ävenledes i
detta sammanhang böra uppmärksammas.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst

För Styrelsen för Svenska institutet.

FRITIOF SÖDERBÄCK.

Gunnar Granberg.

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 29, § 4.

Till K o n it n g c n.

Yttrande över den militära presstjänsten.

Jämlikt nådig remiss den 19. december 1953 av riksdagens revisorers berättelse
i vad avser den militära presstjänsten får jag, efter att ha inhämtat
försvarsgrenschefcrnas yttranden, i underdånighet anföra följande.

I § 4 av sin berättelse »den militära presstjänsten» ha riksdagens revisorer
gjort erinringar beträffande den militära presstjänsten vid försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna i följande avseenden:
oklar ansvarsfördelning;
splittrad ledning och dubbelarbete; samt

8

höga sammanlagda kostnader — särskilt höga vid marin- och flygstaberna.

Enligt revisorernas mening böra kostnaderna väsentligt kunna nedbringas
genom en rationalisering av verksamheten och sammanförande av ärenden
till försvarsstaben. Härigenom skulle även »behovet av objektivitet
bättre kunna tillgodoses».

Ansvarsfördelningen mellan de militära pressorganen.

Erinringarna angående oklarhet i ansvarsfördelningen kunna synas berättigade
med utgångspunkt från hittills gällande bestämmelser. Dessa bestämmelser,
»Anvisningar för samarbetet mellan militära myndigheter och
publiceringsorganen», (ASMP) fastställdes 1941. De äro avpassade för beredskapsförhållanden
och ha bl a därför länge varit i behov av översyn.
Med hänsyn till de olika utredningar som efter kriget pågått på områden
som beröra presstjänsten, har detta emellertid icke ansetts lämpligt.

Samtidigt har — vilket också otvetydigt framkommit av nämnda utredningar
— alltflera krav kommit att ställas på de militära myndigheterna
i vad avser upplysning och presstjänst. Inte minst med hänsyn till den psykologiska
beredskapen ha dessa krav ansetts böra tillmötesgås. Härigenom
ha bl a ökade krav uppstått på service till pressen.

De militära pressorganen ha, inom ramen av de begränsade resurserna,
etter hand anpassats efter de ändrade förhållandena. Presstjänstens omfattning
och uppgifter ha klarlagts, och en arbetsfördelning som torde tjäna
såväl de militära myndigheternas som publicitetsorganens intressen bär
vuxit fram.

Arbetet med att klarlägga dessa förhållanden i nya bestämmelser har
pågått under senare år och föreligger nu i nya »Bestämmelser för den militära
presstjänsten i fred», (bifogas i bil 1).

I den mån oklarhet om ansvarsfördelning och arbetsuppgifter tidigare
skulle varit rådande -— vilket inte tycks vara fallet av försvarsgrenschefernas
yttranden — torde anledningarna härtill numera ha undanröjts.

Presstjänstens ledning och de olika pressorganens arbetsuppgifter

Enligt ovannämnda nya »Bestämmelser för den militära presstjänsten i
fred» är presstjänstens ledning decentraliserad i avseende på de delar av
den svenska presstjänsten, som kräva snabb handläggning i nära anslutning
till försvarsgrensstab. De olika pressorganen synas därför skenbart utföra
dubbelarbete genom att fullgöra liknande uppgifter. Motiven till denna
arbetsfördelning böra sökas i de speciella förhållanden under vilka de militära
pressorganen arbeta— å ena sidan allmänhetens intresse för försvaret
och berättigade krav på insyn i denna del av samhällslivet och som en följd
härav pressens krav på snabbt meddelade nyheter, å andra sidan den militära
sekretessen. Ur dessa synpunkter har en detaljerad granskning av
kraven på den militära presstjänsten inom olika områden gjorts. Denna
bifogas i bil 2. Härav torde framgå att delar av presstjänsten — om den
skall kunna tjäna avsedda syften — böra decentraliseras så långt tillgången
till kvalificerade pressofficerare tillåter, medan andra delar äro och böra
vara centraliserade. Jag finner därför den uppgiftsfördelning, som framgår
av »Bestämmelser för den militära presstjänsten», ändamålsenlig.

9

Övrig upplysning om krigsmakten, riktad till såväl allmänheten som den
militära personalen, har också berörts av revisorerna. Denna upplysning
arbetar under andra betingelser än presstjänsten. Jag delar uppfattningen
att den bör ledas centralt bl a för att tillgodose behovet av objektivitet. Frågor
rörande denna upplysning handläggas också centralt vid försvarsstaben,
om än med begränsade resurser. Förslag till organisation av denna
upplysningsverksamhet kommer att framläggas i mitt slutliga yttrande över
Försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande del II.

Kostnader för den militära presstjänsten.

Som tidigare framhållits ha arbetsuppgifterna för de militära staberna
ständigt ökat på områden av betydelse för den psykologiska krigföringen,
utan att organisationen tillnärmelsevis kunnat anpassas efter de stegrade
kraven. Framför allt gäller detta försvarsupplysning och krigsorganisation
för det militära psykologiska försvaret.

Vid försvarsstaben har följden blivit att den personal, som är avsedd för
presstjänst, fått sättas in på uppgifter inom försvarsupplysning och psykologiskt
försvar, ibland till förfång för presstjänsten. I nuläget kan därför
någon bestämd avgränsning ej göras för de lönekostnader som avse presstjänst.

Vid försvarsstaberna gälla motsvarande förhållanden. Organisatoriska
skäl ha medfört att de militära pressorganen, vilket närmare framgår av
försvarsgrenschefernas redogörelser, vilka bifogas, även ålagts uppgifter
som lämpligen kunna handläggas i anslutning till presstjänsten — t ex rekrytering,
publikationer för utbildning m in.

Pressofficerarna vid regionala staber, förband och skolor in in samt vid
de centrala förvaltningarna handlägga pressärenden vid sidan av sina huvuduppgifter.

De nuvarande pressorganen ha alltså många andra uppgifter, varför en
rättvisande fördelning av lönekostnaderna mellan presstjänsten och andra
uppgifter är svår att göra. De erinringar som gjorts mot lönekostnaderna
vid marin- och flygstabernas pressorgan kunna därför förklaras av olika
redovisningsförfaranden i de redogörelser som tidigare försvarsgrensvis
lämnats till riksdagens revisorer.

Sammanfattningsvis vill jag därför framhålla att någon oklarhet om ansvarsfördelning
och uppgifter beträffande den militära presstjänsten icke
behöver föreligga sedan »Bestämmelser för den militära presstjänsten i
fred» fastställts. Dessa förutsätta särskilda pressorgan vid försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna.

Jag finner därför inte att de högre militärstabernas informationstjänst
behöver tas upp till förnyad prövning. Eventuella åtgärder, med anledning
av de nya bestämmelserna och revisorernas erinringar, torde kunna genomföras
inom ramen av nuvarande organisation.

Underdånigst
N. SWEDLUND

Överbefälhavare.

Ärendet l>erelt av

överste G.-F. von Rosen.

Richard Åkerman.

10

Bilaga 1

Bestämmelser för den militära presstjänsten i fred

1. Presstjänstens omfattning

1. Svensk presstjänst omfattar

nyhetstjänst, reportagetjänst, text- och bildtjänst, förtrolig information
samt sekretesskydd.

Chefen för försvarsstaben jämte särskilt sakkunniga ge dessutom råd i
vissa publiceringsfrågor.

Nyhetstjänsten avser att snabbt förmedla uppgifter om sådana icke hemliga
militära händelser och förhållanden som kunna vara av intresse för
allmänheten eller som föranlett frågor från pressen. Detta sker genom att
utfärda kommunikéer eller andra pressmeddelanden, överlämna referat av
tjänstcskrivelser, besvara frågor, förmedla intervjuer samt anordna presskonferenser.

Nyhetstjänsten avser även att tillrättalägga felaktiga uppgifter. Detta
sker genom bcriktiganden och dementier.

Reportagetjänsten avser att underlätta pressens möjligheter att göra militära
reportage. Detta sker främst genom pressbesök och presskvarter.

Text- och bildtjänsten avser att underlätta pressens behandling av militära
frågor genom att erbjuda (anskaffa, förmedla) text- och bildmaterial.

Förtrolig information avser att till chefredaktör (motsv) lämna uppgifter
om förhållanden vilka, trots att de icke få eller böra offentliggöras, likväl
höra vara kända av pressen, för att denna rätt skall kunna bedöma vissa
frågor. Detta sker i regel vid förtroliga presskonferenser.

Sekretesskydd avser att förhindra eller begränsa sådan publicitet som
berör hemliga förhållanden. Detta sker genom förebyggande åtgärder vid
presstjänstens planläggning och genomförande, framställningar till pressen
om begränsning (förhindrande) av publicitet samt rapportering om sekretessbrott
(olämplig publicering).

Den av försvarsstabschefen bedrivna rådgivningen i publiceringsfrågor
avser att »tillhandagå myndigheter och enskilda med råd och upplysningar
i sådana fall då tveksamhet föreligger hos vederbörande rörande lämpligheten
med hänsyn till rikets försvar och landets säkerhet att i tryck offentliggöra
beskrivande och avbildande redogörelser och sakuppgifter om tekniska
och andra förhållanden».1

2. Utländsk presstjänst omfattar

nyhetstjänst, reportagetjänst, text- och bildtjänst samt sekretesskydd
i tillämpliga delar enl 1. ovan för utländska pressorgan i Sverige eller vid
svenska militära besök i utlandet.

3. Intern orientering

Intern orientering avser att hålla chefer in fl fortlöpande orienterade om
pressens behandling av militära frågor samt den militära presstjänstens

1 Beträffande åtgärder före publicering av uppgifter rörande rikets försvar so go nr
4104/1951 p 6.

11

resultat. Detta sker genom studium av pressen och pressföredragningar samt
skriftliga orienteringar.

II. Presstjänstens ledning.

A. Svensk pr ess tjänst

1. Chefen för försvarsstaben leder presstjänst

som ankommer på krigsmakten i vad avser förhållandet till främmande
makt, utom presstjänsten vid officiella utländska besök vid försvarsgren
(central förvaltning);

i frågor rörande försvaret i dess helhet eller mer än en försvarsgren;
vid övningar som ledas av överbefälhavaren eller chefen för försvarsstaben; vid

större samövningar med deltagande av förband ur mer än en försvarsgren;
(efter samråd med berörda försvarsgrenschefer kan presstjänsten
uppdras åt övningsledaren [eu av övningsledarna]).

2. Försvarsgrenschef leder presstjänsten för egen försvarsgren; förtrolig
information som berör uppgifter av hemlig natur (go 4104/1951) först efter
ÖB hörande.

Chefen för försvarsstaben orienteras:

i pressärenden som berör officiella utländska besök vid försvarsgren;
i pressärenden som beräknas väcka uppmärksamhet i hela landet och i
utlandet (t ex sådana som beröra taktiska och tekniska nyheter av större
betydelse);

vid anordnandet av pressbesök (presskvarter) och presskonferenser som
beröra flera storstadstidningar.

Chef för centrala förvaltningar leder presstjänsten i ärenden inom eget
tjänsteområde; förtrolig information som berör uppgifter av hemlig natur
(go 4104/1951) först efter ÖB hörande.

4. Chef (befälhavare) som enligt III nedan har pressofficer leder presstjänsten
i ärenden inom eget tjänsteområde; förtrolig information dock
endast på uppdrag av försvarsgrenschef.

Framställning till pressen om begränsning av publicitet göres endast i
brådskande fall. I regel sker detta genom försvarsgrenschef (chef för försvarsstaben).

I frågor som beröra taktiska och tekniska nyheter (förhållanden som ej
tidigare publicerats) inhämtas försvarsgrenschefs tillstånd.

Före anordnandet av större pressbesök (presskvarter) eller pressbesök
(presskvarter), som berör flera storstadstidningar, ingives förslag till försvarsgrenschef.

Händelse som kan väntas väcka stor uppmärksamhet rapporteras direkt
till försvarsgrensstabernas pressorgan (vid flyghaveri hänvisas pressen till
liygstabens pressektion).

il. Utländsk presstjänst

1. Chefen för försvarsstaben leder den utländska presstjänsten inom krigsmakten
utom enl 2. och 5. nedan.

2. Försvarsgrenschef leder presstjänsten vid utlandsbesök av förband ur

12

försvarsgrenen enligt särskilda bestämmelser som utfärdas i samråd med
chefen för försvarsstaben.

Frågor om egen försvarsgren från utländska pressorgan i Sverige besvaras
i brådskande fall. I regel hänvisas till försvarsstabens press- och filmavdelning.

3. Chef för centrala förvaltningar leder den utländska presstjänsten inom
eget tjänsteområde i samråd med chefen för försvarsstaben.

Pressärenden av för försvaret gemensam natur handläggas vid pressofficerssammanträden
(pressofficerare vid försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
samt när så erfordras centrala förvaltningarna).

Bilaga 2.

Kraven på deii militära presstjänsten

I. Svensk presstjånst

Nyhetstjänsten måste kunna fungera snabbt. Den berör ofta sådana
aktuella händelser som flyghaverier, förlisningar och andra olyckor. I
sådana fall liksom även vid andra händelser av dagsaktuellt intresse måste
uppgifter — med hänsyn till dagspressens utgivningstider och arbetssätt —
kunna lämnas direkt hos den myndighet (det förhand) där händelsen ägt
rum. Nyhetstjänsten bör alltså decentraliseras så långt möjligt. Om den
inte kan och får bedrivas vid lägsta instans som har hand om vederbörligt
ärende, komma sådana förseningar att inträffa att pressen söker andra
— icke officiella — nyhetskällor än de militära i sina berättigade krav på
att förse allmänheten med nyheter snabbt. Följden kan bli att publiceringen
av ärendet kommer att bygga på stoff från icke initierat håll — till nackdel
för både försvaret och allmänheten. För detta ändamål böra pressorgan
finnas både vid staber, skolor och förband m fl med skyldighet att utfärda
kommunikéer, dementier och andra pressmeddelanden, samt lämna svar
på frågor inom eget verksamhetsområde.

Offentlighetskravet och den svenska pressens arbetssätt kräva alltså en
snabbi arbetande militär nyhetstjänst, som i alla icke hemliga ärenden
skall kunna fungera direkt i anslutning till ansvarig militär myndighet.

Reportagetjänsten

Allmänhetens intresse för den militära utbildningen har i stegrad omfattning
medfört önskemål från pressens sida om reportage vid övningar,
såväl fredsövningar vid ordinarie utbildningsenheter och skolor som övningar
i krigsförband. Pressbesök (vid större övningar -— presskvarter)
ordnas därför i stor omfattning. Gemensamt för alla dessa pressbesök är
kravet på en viss service från militär sida. Utan en sådan service ha pressmännen
begränsade möjligheter att ta del av övningen, dess förutsättning,
ändamål och förlopp samt användningen av olika och ofta komplicerade
stridsmedel. Stora nackdelar skulle även uppstå ur säkerhetssynpunkt om
journalister och fotografer finge göra sina reportage utan praktisk militär
medverkan. Gällande sekretessbestämmelser skulle bli illusoriska genom

13

oavsiktliga sekretessbrott från pressmännen. Om pressens möjligheter att
besöka militära övningar skola kunna bibehållas i nuvarande omfattning,
är förutsättningen en fortsatt medverkan från militära pressorganen.

Nu är så gott som all lokal reportagetjänst decentraliserad till förbandens
(motsv) pressofficerare. Någon ändring liärutinnan är ej påkallad. Förbandens
(motsv) pressofficerare — som ha presstjänsten vid sidan av annan
verksamhet — ha emellertid liten tid att syssla med presstjänst. De kunna
därför inte åläggas att sköta reportagetjänst vid övningar som beröra mer
än det egna förbandet (tjänsteområdet). Vid sådana övningar måste presstjänsten
planläggas och genomföras i nära samband med övningsledningen
och med större personella resurser. Särskild vana vid sekretesskydd (förhandsgranskning)
och bildtjänst i samband med reportagetjänst samt kännedom
om pressens arbetssätt krävs.

Reportagetjänsten vid större övningar bör handhas av de staber som
anordna och leda dessa övningar dvs vid försvarsgrensstab när övningarna
ledas av försvarsgrenschef samt vid försvarsstaben när övningarna ledas
av ÖB eller chefen för försvarsstaben. Vid andra större samövningar som
beröra flera försvarsgrenar bör presstjänsten ledas av övningsledaren med
biträde av personal från försvarsstabens och (eller) försvarsgrensstabernas
pressorgan.

Text- och b i 1 d t j ä n s t

bedrives nu endast vid försvarsstabens och försvarsgrensstabernas pressorgan,
främst för facktidskrifter och de landsortstidningar som ej ha möjligheter
att göra egna reportage. I den mån sådan presstjänst skall bedrivas,
kan den i varje fall beträffande texttjänsten centraliseras till försvarsstaben
varigenom de tekniska resurserna bättre skulle kunna utnyttjas och kraven
på objektivitet tillgodoses. För att utarbeta underlag till artiklar måste dock
i regel expertis från vederbörlig försvarsgren anlitas.

Fn centralisering av text- och bildtjänsten torde därför ej medföra några
besparingar.

Förtrolig information

I pressdiskussionen om försvaret är det värdefullt att även de rent militära
synpunkterna kunna framläggas. Detta är i regel svårt på grund av
sekretessen kring viktiga militärpolitiska och militärtekniska förhållanden.
Det är därför angeläget att i den förtroliga informationens form kunna
ge ansvariga pressmän uppgifter om förhållanden som -— trots att de icke
få eller böra publiceras — äro nödvändiga som bakgrund vid behandling
av vissa frågor.

I den mån den förtroliga informationen berör i go nr 4104 angivna uppgifter
— vilket i regel torde vara fallet — bör annan ordning än vad som
föreskrivs i nämnda go ej gälla för presstjänsten. ÖB bör i sista hand avgöra
omfattningen av den förtroliga informationen och till vilka personer
den skall lämnas. Försvarsstaben som leder säkerhets- och underrättelsetjänsten
bör därvid ha orientering om de avsteg från sekretessbestämmelserna
som tillfälligt göras. Ledningen av presstjänsten i detta avseende bör
därför vara centraliserad.

14

Detta behöver dock inte innebära att all förtrolig information skall anordnas
av försvarsstabens pressavdelning. De förtroliga informationerna
ges i regel icke av pressofficerarna utan av de för berört område ansvarig,''!
cheferna. Pressorganen arrangera endast sammankomsterna.

Den förtroliga informationen bör ledas centralt i vad avser bestämmande
av dess omfattning. Att centralisera själva anordnandet av förtroliga konferenser
leder emellertid ej till någon besparing då de förekomma sparsamt.
Objektivitets- och sekretessynpunkterna tillgodoses genom bestämmelser
som tillförsäkra försvarsstaben orientering om förtroliga informationer.

Sekretesskydd

Avvägningen mellan offentlighetskravet och den militära sekretessen är
den svåraste uppgiften inom presstjänsten. De militära pressorganen ha
icke alltid och i önskvärd utsträckning lyckats förebygga skadlig publicitet.
Härom vittna en avsevärd mängd fall av publiceringar, som var för sig
kunna synas obetydliga, men som sammantagna ge ingång till områden
som äro hemliga. Frågan om presstjänstens organisation kan därför inte
lösas utan behörig hänsyn till sekretessen.

För en centralisering ur sekretessynpunkt tala — som tidigare framförts
under avsnittet förtrolig information — möjligheterna att anpassa
presstjänsten efter säkerhets- och underrättelsetjänstens krav. Härigenom
kunna vissa publiceringsnormer lättare upprätthållas till fördel för säkerhetstjänsten
utan att verka hämmande på publiceringen.

Dessa fördelar ur sekretessynpunkt skulle förmodligen endast vinnas
beträffande förtrolig information samt text- och bildtjänst. Centralisering
av den rena nyhetstjänsten skulle sannolikt medföra nackdelar ur sekretesssynpunkt.
Huvuddelen av nyhetstjänsten berör frågor där försvarsstaben
icke kan beräknas att sitta inne med förhandsmaterial. För alt kunna ge
service i en aktuell fråga måste ett centralt pressorgan först kontakta i
frågan insatta militära organ d v s i stort sett bedriva samma nyhetstjänst
som tidningarna själva, bara med den skillnaden att det militära pressorganet
kommer att ligga i efterhand. Följden blir eu sådan försening att
tidningarna inte ha tid att vänta på en officiell version utan söka sig
andra källor, där de militära pressorganen inte ha möjlighet att påverka
oavsiktliga sekretessbrott eller eventuella felaktigheter i framställningen.

Gjorda erfarenheter tala för att nyhetstjänst och sekretesskydd böra decentraliseras
så långt som det är praktiskt möjligt med hänsyn till tillgången
på kvalificerade pressofficerare. Först härigenom kan man få en militär
nyhetstjänst som verkar så snabbt och korrekt att det ställer sig naturligt
för tidningarna att använda sig av den i första hand.

Intern orientering

För att kunna orientera den militära personalen — främst ansvariga
befattningshavare — om den pressdiskussion som rör sig på deras områden
sker granskning av pressen samt bearbetning och delgivning av iakttagelser.

Granskning av pressen sker vid försvarsgrensstaber och försvarsstaben.
Militära artiklar klippas och sammanställningar göras för föredragning

15

inför resp personal ur staber. Om denna verksamhet skall fylla sitt ändamål
måste delgivning ske snabbt.

Eu centralisering av denna verksamhet skulle medföra att dubbelprenumeration
undviks och att klipptjänst endast utförs på en plats, vilket naturligtvis
är rationellt. Men det är föga rationellt om man härigenom tvingas
till en central delgivning. Att kalla personal ur staberna för central pressföredragning
måste innebära slöseri med chefernas dyrbara tid. En »cirkulationsdelgivning»
eller individuell delgivning per telefon eller ordonnans
(motsv) är tidsödande och otillfredsställande. (Vid försvarsstaben och arméstaben,
som ligga i samma byggnad, är den interna orienteringen i huvudsak
centraliserad.)

Dubbelarbete beträffande klipptjänst kan undvikas om de interna
orienteringarna centraliseras. Dessa fördelar uppvägas mer än väl av olägenheterna
med en central delgivning.

II. Utländsk prcsstjånst

För den utländska presstjänsten gälla delvis andra förhållanden än för
den svenska, både beträffande nyhetsmaterialet och framför allt sekretessen.
Någon egentlig anledning att hedriva utländsk presstjänst vid försvarsgrenarna
finns ej annat än vid svenska förbands besök utomlands.
För att säkerställa att publiciteten i utlandet vid besöket inte får en för
rikets förhållande till främmande makt, svenskt försvar eller den militära
sekretessen ogynnsam form bör därför viss presstjänst uppdras åt chefen
för det besökande förbandet efter anvisningar av försvarsgrenschef och i
samråd med försvarsstabschefen.

Besvarandet av frågor om egen försvarsgren till utländska pressorgan i
Sverige har av praktiska skäl ålagts försvarsgrenarna i brådskande fall.
I regel skall dock hänvisning ske till försvarsstaben (eventuellt genom UD
pressbyrå).

I övrigt skall all utländsk presstjänst ledas av försvarsstaben i samverkan
med UD pressbyrå. Då denna ordning synes väl stämma med revisorernas
mening om centralisering saknas anledning att närmare ingå härpå.

III. Utbildning och krigsorganisation

Utbildning av pressofficerare i fredsbefattningar och utbildning av personal
i presstjänst in m för krigsorganisationen är centraliserad till försvarsstaben
varvid försvarsgrensstabernas pressofficerare medverka som
lärare. Pressofficersutbildningen sker vid särskilda kurser. Utbildning i
krigsbefattningar sker vid kurser och i samband med repetitionsövningar.

Inom krigsplanläggningen har under senare år ett avsevärt arbete nedlagts
på att skapa en för presstjänsten i krig lämplig organisation med särskild
utvald personal. Denna verksamhet är centraliserad till försvarsstaben.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 29, § 4.

Till överbefälhavaren.

Yttrande över riksdagens revisorers utlåtande angående den militära
presstjänsten.

Riksdagens revisorer föreslå ait »hela spörsmålet om de högre militärstabernas
informationstjänst göres till föremål för prövning» i samband
med viss nu förestående omorganisation av försvarsstabens pressavdelning.
Som motiv härför anföres att »överensstämmelsen i fråga om arbetsuppgifter
de fyra tjänsteställena emellan---är starkt framträdande»

samt att »såvitt revisorerna kunnat finna---verksamheten på före varande

område måste sägas vara betänkligt överorganiserad.» Även påtalas
»en viss oklarhet beträffande ansvarsfördelningen». Enligt revisorernas
mening böra kostnaderna kunna väsentligt nedbringas genom en
rationalisering av verksamheten, även om »de tre försvarsgrenarna jämväl
i fortsättningen torde ha behov av särskilda informationsofficerare för
löpande pressärenden av mera rutinmässig beskaffenhet». Enligt revisorerna
torde »hithörande ärenden till övervägande del kunna sammanföras
till den i försvarsstaben ingående pressavdelningen».

Slutligen ifrågasättes i besparingssyfte en »förenkling av publikationstrycket»,
framför allt beträffande »Arménytt».

De motiv riksdagens revisorer anfört för en viss centralisering till försvarsstaben
av de tre försvarsgrensstabernas presstjänst äro för arméns
del icke bärande. Att viss överensstämmelse i fråga om arbetsuppgifter
föreligger är naturligt. Detta kan dock icke tagas till intäkt för att huvuddelen
av dessa ärenden, som beträffande de olika försvarsgrenarna äro
helt artskilda till sin innebörd, centraliseras till försvarsstaben. Kravet på
saklighet och snabbhet medför att försvarsgrenarna själva böra få svara
för denna verksamhet.

Arméledningens organ för presstjänst, som i huvudsak •— utöver avdelningschefens
befattning med ifrågavarande ärenden — består av en kommenderad
officer, torde knappast kunna sägas vara överorganiserad utan
synes tvärtom ungefärligen motsvara vad revisorerna förutsatt bör finnas.
Ej heller har för arméledningens del kunnat konstateras någon »oklarhet
beträffande ansvarsfördelningen» i förhållande till försvarsstabens pressorgan.
Inga av de pressärenden, som handläggas vid arméledningen, kunna
—■ enligt hittillsvarande erfarenhet — utan allvarliga nackdelar återföras
till försvarsstaben. Men även om så skedde, skulle detta icke kunna medföra
någon personalbesparing, då enligt revisorerna ändock en informationsofficer
är erforderlig.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för »Arménytt» må följande framhållas.
Genom kontinuerliga besparingsåtgärder ha utgifterna under det
gångna kalenderåret kunnat nedbringas med omkring 17 000 kronor. Ytterligare
besparingar eftersträvas, önskvärdheten att icke minska tidskriftens
läsvärdhet begränsar dock besparingsmöjligheterna.

17

Under hänvisning till vad som framhållits finner arméchefen icke anledning
föreligga att försvarets informationstjänst upptages till omprövning.

På uppdrag av chefen för armén

B. CARPELAN.

Chef för arméstaben.

Bengt Collicinder.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 29, § 4.

Till överbefälhavaren.

Ang militära presstjänsten i riksdagsrevisorernas berättelse 1953.

Riksdagens revisorer anför bland sina anmärkningar mot den militära
presstjänsten att den drar för höga kostnader. De uttala, att »särskilt höga
är lönekostnaderna för den personal som tjänstgör vid marin- och flygstabernas
här avsedda organ».

Anledningen till att kostnaderna för marinstabens pressdetalj te sig
högre än för t e arméstabens motsvarande organ torde emellertid huvudsakligen
ha sin grund i att olika beräkningsgrunder kommit till användning
vid uträkning av lönekostnaderna. Sålunda har chefen för marinstaben
i enlighet med av revisorerna infordrade uppgifter meddelat de
totala kostnaderna för detaljens verksamhet. I denna ingår förutom renodlad
presstjänst (sådan som denna definieras i för den militära presstjänsten
utfärdade instruktioner) även andra närliggande uppgifter, såsom
handläggning av ärenden rörande det psykologiska försvaret, utställningar

1 vilka marinen deltar, örlogsdagar, skötsel av marinstabens bildarkiv,
klipparkiv och hamnregister in m, vartill kommer utgivande av »MarinNytt»
samt biträde vid framställning av marina broschyrer.

Beräknas emellertid lönekostnaderna med hänsyn till den personal och
tid som i genomsnitt ianspråktas för renodlad presstjänst, uppgå kostnaderna
för marinstabens del till ca 30 000 kr. 1 denna kalkyl ha de båda
ordinarie pressofficerarna — varav den ene är sjöofficer och den andre
kustartilleriofficer — beräknats använda vardera 2/3 av sin arbetstid för
sådan tjänst. Resterande del av pressofficerarnas arbetstid jämte den övervägande
delen av den övriga personalens tid åtgår till övriga uppgifter av
intern natur inom marinstaben, huvudsakligen av underrättelsekaraktär
och inre upplysningsverksamhet.

Revisorerna anföra vidare att de funnit den militära presstjänsten »betänkligt
överorganiserad», vilket framför allt skulle ta sig uttryck i ett
»betydande dubbelarbete». De hänvisa härvid till exempel i det av försvarets
upplysningsutredning år 1945 avgivna betänkandet och anföra — utan
motivering — att förhållandena sedan dess »icke lärer ha förändrats till
det bättre».

Det förefaller som om riksdagens revisorer icke fått fullständiga upplysningar
om hur den militära presstjänsten i dagsläget verkar utan häin 2

Rev. berättelse ang. statsverket 1953. II.

18

iat erfarenhet huvudsakligen ur en utredning som gjordes för nio år sedan,
då verksamheten vid staberna befann sig under omläggning från beredskaps-
till fredsförhållanden. De anmärkningar om dubbelarbete inom de
högre stabernas presstjänst som överbefälhavaren anfört i sitt yttrande
över nämnda upplysningsutredning och på vilket uttalande revisorerna
bygga sina anmärkningar, torde numera icke äga relevans sedan fredsförhållandena
stabiliserat sig.

Revisorerna anföra vidare att »den nuvarande organisationen kännetecknas
av viss oklarhet beträffande ansvarsfördelningen». Formellt sett kan
detta uttalande ha fog för sig då nu gällande bestämmelser för den militära
presstjänsten i flera avseenden äro föråldrade. I praktiken synes det emellertid
inte föreligga några större problem i detta avseende. Den uppgiftsfördelning
mellan försvarsstabens och försvarsgrensstabernas presstjänst
som erfarenhetsmässigt växt fram efter beredskapstidens slut är enligt min
mening naturlig och klar. Jag har därför i allt väsentligt kunnat ansluta
mig till det förslag till nya bestämmelser för presstjänsten som på grundval
härav utarbetats inom försvarsstaben under hösten 1953. För marinens del
föreligger sålunda ingen oklarhet om ansvarsfördelningen inom den militära
presstjänsten. Uppdelningen är även väl känd bland pressens representanter,
varom flera exempel vittna, icke minst från den mycket omfattande
pressverksamheten i samband med spaningarna efter de över
Östersjön i juni 1952 nedskjutna svenska flygplanen.

Revisorerna anföra såsom en betydande olägenhet för den militära presstjänsten
att den är »splittrad» på ett flertal myndigheter, överensstämmelse
i fråga om arbetsuppgifter -— utarbetande av kommunikéer, beriktiganden
och dementier, besvarande av förfrågningar m in anförs såsom
skäl för att sammanföra handläggningen av »åtminstone huvudparten av
dessa ärenden till ett för hela försvaret gemensamt organ».

Jag kan ej finna att presstjänsten skulle vara »splittrad» därför att den
efter naturliga principer är uppdelad på försvarsstaben, som svarar för
gemensamma ärenden, och på respektive försvarsgrensstaber som svara
för presstjänst berörande vederbörande försvarsgren.

Med hänsyn till publicitetsorganens stigande intresse för militära frågor
är kravet på snabb och vederhäftig information väsentligt. För utarbetande
av kommunikéer, utfärdande av dementier m m erfordras ofta omedelbar
tillgång till originalhandlingar eller till den expertis på operativa, administrativa,
personella eller tekniska frågor som kan behövas för bedömande
av frågan. Dessa tillgångar finnas omedelbart tillgängliga endast om pressdetalj
är fördelad till den försvarsgrensledning vars ärenden den skall
handlägga. Tillfredsställande snabbhet och säkerhet vid handläggning av
marinens pressärenden kunna sålunda icke ske med mindre än att härför
erforderlig pressdetalj ingår i marinstaben. Därjämte erfordras för tjänstens
behöriga gång den inre informationstjänst som pressdetaljen f n ombesörjer
genom pressföredragningar, pressklipp m m.

Att, såsom revisorerna antytt, tänka sig gemensam pressklippsammanställning
för försvarsstaben, arméstaben, marinstaben och flygstaben anser
jag av rent praktiska skäl uteslutet. Redan det antal chefer som inom
marinledningen behöver hålla sig å jour med vad som publiceras i marina
och övriga militära frågor är så stort, alt en dubblering av tidningsprenumerationer
och pressklippsammanställning ifrågasatts, ehuru den av kostnadsskäl
ej kunnat genomföras.

19

Enligt revisorernas mening skulle kostnaderna väsentligt kunna nedbringas
genom en rationalisering av verksamheten genom att den i försvarsstaben
ingående pressavdelningen utbyggdes i huvudsaklig överensstämmelse
med upplysningsutredningens förslag. Viss presstjänst förutsättes
dock ligga kvar på försvarsgrensledningarna. Enligt upplysningsutredningens
förslag skulle detta komma att för marinens presstjänst
innebära behov av en pressofficer (kapten) ur marinen vid försvarsstabens
pressavdelning samt två »informationsofficerare», en ur vardera flottan
och kustartilleriet, vid marinstaben. Detta innebär en utökning av till presstjänsten
knutna officerare, då organisationen fordrar konstant tre officerare
i presstjänst mot nuvarande två. Denna förskjutning av pressofficerstjänsten
från marinstaben mot försvarsstaben torde icke heller komma
att medföra någon nämnvärd minskning av den övriga personalens vid
pressdetaljen uppgifter inom marinstaben. Någon besparing av betydelse
synes därför icke möjlig genom den föreslagna omläggningen. Denna kan
i stället komma att dra ökade kostnader och medför i varje fall ökat behov
av officerspersonal ur marinen.

Revisorerna förutsätta att »den övervägande delen» av marinens pressärenden
skall handläggas av tidigare nämnd officer ur marinen i försvarsstaben
medan »löpande pressärenden av mera rutinmässig beskaffenhet»
skola handläggas av informationsofficerarna i marinstaben. Jag ifrågasätter
om ett sådant system kan fungera utan friktioner, missförstånd och
fördröjning. Det kommer sannolikt att uppstå svårigheter att avgöra vilket
slag ett visst marint pressärende tillhör (»löpande» eller övrigt), inte
minst för den utomstående, som skall träffa avgörande till vem han skall
hänvända sig. Komplikationer och fördröjningar uppstå om ett pressärende
icke är av »löpande natur» (och sålunda borde handläggas av försvarsstaben)
men kräver skyndsamt samråd med ett flertal experter i marinledningen.
Utan tvivel uppstå risker för påtaglig splittring av den militära
presstjänsten, om den föreslagna omorganisationen genomföres.

Jag har sålunda inte kunnat finna de anmärkningar som berört marinens
presstjänst större än att de kunna rättas till inom nuvarande organisation.
Ej heller kan jag ansluta mig till revisorernas övriga motiv för den föreslagna
omorganisationen av den militära presstjänsten. Jag har däremot
funnit många skäl som tala för bibehållande av den nuvarande organisationen,
varav de två viktigaste äro:

att den fungerar väl och

att den, såvitt jag kunnat finna, har publicitetsorganens förtroende.

Stockholm den 9 januari 1954.

STIG H:SON-ERICSON.

B. Berthelsson.

20

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 29, § 4.

Till överbefälhavaren.

Med anledning av Fst skrivelse angående den militära presstjänsten får
Chefen för flygvapnet härmed inkomma med vördsamt yttrande.

1. Nyhetstjänstens natur.

Huvuduppgift för flygstabens pressektion är nyhetstjänsten. Allmänhetens
intresse för flygvapnet är stort, vilket bl a torde sammanhänga med
flygvapnets tekniska inriktning och dess snabba utveckling, som fört med
sig ofta förekommande nyhetsstoff av betydande publicitetsvärde. För att
kunna ge de nyhetsförmedlande organen en snabb och sakkunnig information
kräves en särskild kontaktpunkt. Med hänsyn bl a till den tidsnöd,
som präglar pressens arbete, kan ändamålsenlig service endast ges om
kontaktorganet finnes på samma ställe som både nyhetsmaterialet och
den sakkunskap, som erfordras för att presentera detta. Beträffande flygmilitära
och flygtekniska frågor är denna plats flygledningen och ingen
annan.

Alldeles särskilt gäller kravet på snabbhet och sakkunskap vid inträffade
haverier. För att med minsta möjliga tidsspillan kunna vidtaga flygsäkerhetsbetingade
åtgärder vid dylika händelser (räddningsaktioner, varningsmeddelanden,
undersökningar etc.) finnes vid flygledningen en särskild
organisation med ständig passning, Cefyl. Genom Cefyl erhåller flygstabens
pressektion snabb och saklig information om inträffade olyckshändelser.
Cefyl erhåller dock sällan på en gång en samlad bild av vad som hänt, och
vidare bli Cefvls signalförbindelser vid sådana tillfällen ytterst ansträngda.
Förutsättningen för att pressofficeren kontinuerligt skall få del av de senaste
nyheterna och på rätt sätt kunna sköta sin tjänst är att hans tjänsterum
befinner sig i samma byggnad som Cefyls expedition, vilket möjliggör,
att han med kort varsel personligen kan inställa sig där.

Erfarenheterna visa dessutom, att pressen ofta får kännedom om flyghaverier
endast några minuter efter det att de inträffat. Tidningarna rikta
då omedelbart en mängd telefonförfrågningar till pressofficeren. Redan
innan kommunikén är utfärdad, bör denne således kunna lämna de upplysningar,
som läget vid varje tidpunkt medger och fordrar. Detta understryker
betydelsen av att han redan från första stund har möjlighet att
vara väl informerad.

Det ligger i sakens natur, att kommunikéer måste skrivas redan innan
undersökning kunnat påbörjas. För att publicitetsorganen ändå skola få
korrekta informationer kräves kvalificerad sakunskap såväl hos pressofficeren
som hos den chef, som har att ta ställning till kommunikén. Vid
vissa tillfällen — dödshaverier på grund av förarfel — kräves sakkunskap
i särskilt hög grad, enär kommunikén samtidigt med en korrekt skildring
av händelseförloppet måste ta hänsyn till omkommen personals anhöriga
och till att allmänhetens förtroende för flygvapnets materiel, utbildning
och säkerhetsföreskrifter icke bör rubbas.

?1

Om kommunikéer eller upplysningar i annan form icke omedelbart
kunna lämnas vid pressens förfrågningar, använder pressen i stället gärna
osakligt nyhetsmaterial, som erhålles från allmänheten och tidningarnas
ortsrepresentanter.

Kravet på samtidig snabbhet, sakkunskap och speciell erfarenhet är mest
påtagligt i fråga om haverikommunikéer, men det är stort även i fråga om
andra slag av kommunikéer och andra grenar av nyhetstjänsten. Svar,
beriktiganden eller dementier, som icke omgående utsändas eller icke ge
tillräcklig sakupplysning, äro i allmänhet värdelösa. Om förhandsgranskning
av för publicering avsett text- och bildmaterial icke kan utföras ofördröjligen,
försvåras arbetet för berörda publicitetsorgan. Detta kan medföra
friktioner och föranleda irritation mellan pressen och försvaret.

En avsevärd del av det nyhetsmaterial, som intresserar pressen och
allmänheten, berör den svenska flygindustrien och dess produkter. Flygindustrien
har också en egen presstjänst, men denna måste arbeta i nära
samverkan med den militära. Det skulle vara föga effektivt om detta samarbete
måste göras med annan myndighet än med flygledningen, med vilken
industrien ändå har ständiga kontakter.

Det är sålunda oavvisligen nödvändigt att flygvapnet tillförsäkras en
snabbt fungerande presstjänst. Någon organisation utom annan myndighet
än flygledningen kan icke lösa uppgiften lika effektivt.

2. Granskning av riksdagens revisorers utredning.

a) Synpunkter på »likartade» pressärenden.

Pressombudsmännens verksamhet vid praktiskt taget alla verk, industrier
eller andra organisationer kan karakteriseras som att »utfärda kommunikéer»,
»utarbeta beriktigande eller dementier» etc. Det som avhandlas
under en och samma rubrik kan emellertid till sitt innehåll vara ytterst
olikartat, om det i ena fallet har relation till exempelvis armén och i det
andra till flygvapnet. Man kan här jämföra med andra statliga verk, tillhörande
samma departement, t e de affärsdrivande. De ha var för sig avsevärda
organ för presservice, trots att dessa — om man blott ser till rubriken
och ej till innehållet -— handlägga »likartade» ärenden.

För att på rätt sätt kunna verka inom sina olika verksamhetsområden
måste pressofficeren — och den som för befälet över honom — besitta dels
erforderlig sakkunskap och dels den bästa insikten i frågans aktuella läge.
Detta kan ske effektivt endast om pressorganet är anslutet till försvarsgrensstaben,
där tillgång till experter och vederbörliga originalhandlingar
finnas.

b) Anmärkning rörande dubbelarbete och andra missförhållanden.

Riksdagens revisorer ha anmärkt på att dubbelarbete skulle förekomma
samt uttalat förmodan att tjänsteförliållandena inom berörda verksamhetsområden
icke skulle ha förbättrats sedan försvarets upplysningsutredning
avgav sitt betänkande 1945. Vidare anse de, att den nuvarande organisationen
är oklar beträffande ansvarsfördelningen.

Revisorerna ha emellertid icke anfört något enda exempel på dubbelarbete,
varför anmärkningen är svår att bekräfta eller vederlägga. Reviso -

22

rerna ha icke heller genom något personligt besök bedrivit några arbetsstudier
till grund för en uppfattning, att olägenheter föreligga.

Såsom nämnts äro de väsentligaste kraven på ett serviceorgan för nyhetsbyråer
och press snabbhet och vederhäftighet. Att den nuvarande organisationen
med nu tillämpad praxis på ett förträffligt sätt uppfyller dessa
krav har många gånger omvittnats och bekräftats av publicitetsorganen.
F n utarbetas inom högkvarteret bestämmelser för den militära presstjänsten
i fred, varigenom ansvarsfördelningen kommer att klarläggas även
skriftligt. Därest några av de nackdelar, som anförts, ändock skulle existera,
synas de närmast höra undanröjas i nämnda bestämmelser.

c) Anmärkning rörande höga lönekostnader vid flygstabens
pressektion.

Riksdagens revisorer uttala vidare att de finna lönekostnaderna vid
bl a flygstabens pressektion alltför höga. Orsaken till att flygstabsorganets
lönepost — som ändock är den näst lägsta av de fyra — ligger påtagligt
högre än motsvarande för armén, är beräkningsgrunden. I flygstabens
löneuppgift uppgavs hela lönekostnaden för den personal, som sysslar med
presstjänst, under det arméstaben meddelade en uppskattad del av lönebeloppet
motsvarande den renodlade presstjänst som vederbörande befattningshavare
bedömdes ha utfört. Flygvapnets pressofficer, stabsredaktör,
pressektionens kontorsbiträde och värnpliktige ordonnans syssla
emellertid ingalunda endast med presstjänst. Pressofficeren är dessutom
ansvarig för rekryteringsarbetet, handlägger frågor rörande psykologiskt
försvar, utarbetar yttranden i administrativa frågor rörande presstjänsten,
är flygvapnets kontaktman i Centralkommittén Folk och Försvar och ålägges
därjämte vissa representativa uppgifter. Rekryteringsarbetet, främst
för flygande personal, kan icke ledas på annat håll än i flygstaben. Redaktören
som, då ingen kvalificerad sökande anmält sig, tillsatts i en för
pensionerad officer avsedd arvodesbefattning, är även sysselsatt med den
tekniska redigeringen av »Underrättelser från flygledningen» (UFL). Denna
publikation bär till huvuduppgift utbildning av flygvapnets personal och
erfordras för detta ändamål. Den hör sålunda icke till presstjänsten, varför
dess redigering självfallet måste göras i flygstaben och icke på annat
håll. Kontorsbiträdets tid tas i anspråk ungefär med en tredjedel av UFL,
en tredjedel av rekryteringsofficeren och således endast en tredjedel av
pressofficeren. Den värnpliktige ordonnansens uppgifter kunna knappast
betecknas som presstjänst. Därest presstjänsten renodlas skulle press -

sektionens lönekonto i dagens läge i stället uppgå till:

2/3 kapten (pressofficeren) ........................ 16 400: —

2/3 pensionerad off i arvodesbefattning (f n redaktör) 9 848: —
1/3 kontorsbiträde ............................... 2 632: —

Summa 28 880: —

Med samma beräkningsgrunder som använts för armén blir skillnaden
i lönekostnader för arméstabens pressdetalj och flygstabens pressektion
obetydlig.

d) Revisorernas förslag.

Riksdagens revisorer finna i sitt uttalande vissa skäl tala för att de tre
försvarsgrensstaberna jämväl i fortsättningen behöva särskilda informa -

23

tionsofficerare för löpande pressärenden av mera rutinmässig beskaffenhet.
Därjämte förordas en central handläggning av den övervägande delen
av militära pressärenden vid den i försvarsstaben ingående pressavdelningen.
Detta skulle självfallet påkalla en viss utbyggnad av denna avdelning.
1 brist på utredning härom är det icke möjligt att avgöra, om kostnader
kunde sparas med en centralisering. Motsatsen synes troligare.

Såsom tidigare visats är förutsättningen lör att nyhetstjänsten skall
kunna bedrivas på rätt sätt att det verkställande organet kan fungera utan
fördröjning och utan mellanhänder dvs att det befinner sig på den plats
där huvuddelen av alla hithörande beslut måste fattas. Denna plats är i
flygmilitära frågor dock icke som revisorerna förmodat försvarsstaben
utan flygledningen. Presstjänstens effektivitet skulle säkerligen minska,
om centralisering kom till stånd.

Revisorernas förslag innebär likväl icke eu genomförd centralisering,
utan tvärtom en splittring. Detta skulle medföra komplicerade befälsförhållanden.
Mellan försvarsstabens och försvarsgrenarnas pressorgan kunna
nu ganska klara ansvarsgränser dragas. Om ansvaret delas skulle man
ständigt tvingas till samrådsförfarande; missförstånd, irritation och fördröjningar
kunna då förutses vid pressärendenas handläggning.

Härtill kommer en praktisk synpunkt av betydelse. Då snabb nyhetstjänst
är av nöden bli telefonlinjerna vanligen ytterligt ansträngda, i vissa
fall blockerade på grund av egna och pressens förfrågningar. Att införa
ett extra led i nyhetskedjan, vilket den föreslagna splittringen av presstjänsten
skulle medföra, vore att äventyra nyhetstjänstens funktion.

3. Slutomdöme.

En organisation, som visat sig fungera väl, bör icke utsättas för organisatorisk
försöksverksamhet. Endast om betydelsefulla ekonomiska fördelar
stå att vinna med någorlunda bibehållen funktionsduglighet böra
förändringar övervägas. Dylika förutsättningar föreligga icke i detta fall.

Revisorernas yttrande och förslag ha icke underbyggts med sådana fakta
eller studier, som skulle kunna påvisa det nuvarande systemets nackdelar.
Utredningen har heller icke förts så långt, att kostnadsbesparingar kunna
påvisas. Det är sannolikt att revisorernas förslag i själva verket skulle
ställa sig dyrare än den nuvarande organisationen. Ändringar av presstjänstens
organisation böra icke ifrågakomma utan ingående utredning.

Med hänsyn till den tillfredsställande funktionen är eu sådan utredning
obehövlig.

Den militära presstjänsten berör icke endast krigsmakten utan även de
nyhetsförmedlande organen och allmänheten. Den opinion, som hittills
kommit till synes i dagspressens kommentarer, uttrycker eu negativ inställning
beträffande revisorernas förslag till omorganisation av den militära
presstjänsten. En förändring, som strider mot publicitetsorganens
uppfattning, torde i en fråga av detta slag icke vara till gagn för krigsmakten.
I en fullständig utredning bör ingå en undersökning av pressens egen
uppfattning av den nuvarande organisationens funktion.

Omorganisation av presstjänsten i av riksdagens revisorer antydd riktning
skulle sålunda — såvitt kan bedömas av den ofullständiga utredningen
— medföra sämre presstjänst, större åtgång av officerspersonal och
högre kostnader. Förslaget avstyrkos.

24

Ytterligare synpunkter i denna betydelsefulla fråga framfördes i Chefens
för flygvapnet yttrande (CFV skr 868 10/8 1945) över upplysningsutredningens
betänkande och äro fortfarande fullt giltiga. Utdrag bifogas.

Stockholm den 11 januari 1954.

För chefen för flygvapnet

G. A. WESTRING

Chef för flygstaben.

Bilaga 1.

Till Överbefälhavaren.

Härmed får jag vördsamt inkomma med yttrande över »Betänkande och
förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret» jämlikt
Försvarsstabens skrivelse den 2/6 1945.

I. Upplysning om försvaret.

Samarbete med och upplysning genom pressen.

Genom pressen har hittills den största delen av Sveriges folk erhållit
upplysning om vårt försvar och dess problem. Utan tvekan är pressen
fortfarande och kommer säkerligen också att förbli den bästa länken för
kontakt mellan folk och försvar. Försvaret har säkerligen pressen att
tacka för det mesta av den förståelse, som från allmänhetens sida visats
under krigsåren. Det är därför av största vikt att i görligaste mån bibehålla
den goda kontakten.

Så länge pressen har intresse för försvaret så länge stå dess spalter öppna
för militära frågor, även om man med fog har att vänta ett mindre spaltutrymme
till förfogande än vad som varit fallet under krigsåren. Det är
emellertid inte bara de stora problemen, som intressera pressen och den
tidningsläsande allmänheten. Detsamma gäller nyheter — även till synes
bagatellartade smånyheter — och reportage. Pressens representanter vilja
ofta ha klarläggande upplysningar, de vilja ha uppgifter för att kunna
spinna vidare på med egna reflektioner, de vilja ha en »frågebyrå» att
vända sig till och få svar så fort som möjligt, i regel omedelbart. De gå
helst till källan för att få sina upplysningar, och de reagera i regel starkt
mot att få tillrättalagda åsikter serverade med en vink om att det är önskvärt
att det säges så och så — eller att det och det icke får sägas eller
nämnas. Pressen önskar icke få sina uppgifter från en åsiktstillverkare,
ej heller vill den vänta, då det gäller svar på framställda frågor.

Kontakten med pressen handhaves av de olika pressdetaljerna (presssektionerna).
Flygstabens pressektion, som sköter pressambandet för flygstaben
och flygförvaltningen, arbetar i centrum av alla flygvapnets problem.
Pressofficeren har dagligen kontakt med alla avdelningar och sektioner.
Han hålles orienterad om vad som försiggår och om vad som kan

25

bliva aktuellt och har därigenom möjlighet att lämna orienteringar till
pressen och att omedelbart svara på dess frågor. Han följer tidningarna
och har personlig kontakt med dess medarbetare samt håller försvarsgrensledningens
personal orienterad om pressens reaktioner och önskemål. De
uppgifter som föreläggas honom kräva hans hela tjänstetid och dessutom,
efter vad erfarenheten visat, även stora delar av hans fritid. Han skall,
om han rätt förstår sin uppgift, finnas till förfogande vid praktiskt taget
varje tid på dygnet.

Jag betvivlar, att en intim och tillfredsställande kontakt med pressen
kan hållas, om pressofficeren i försvarsgrensstaberna helt eller delvis flyttas
till en i försvarsstaben centraliserad pressdetalj. Pressens uppfattning
i denna fråga synes icke beaktad, då någon representant för pressen icke
synes ha varit knuten till utredningen utan endast vid enstaka tillfällen
tillkallats.---.

Om flygvapnet, mot mitt avstyrkande, tvingas att avstå en flygofficer
till försvarsstabens pressdetalj, synes det mig dock nödvändigt att bibehålla
en pressofficer med heltidstjänst vid eu pressektion i flygstaben, om det
nu uppnådda goda samarbetet mellan flygvapnet och pressen skall bestå

Anledningen till att den nuvarande organisationen skall ändras synes mig
dunkel. (Positiva erfarenheter framläggas i ÖB yttrande från såväl Fst:s
som marinens och flygvapnets pressdetaljer. Negativa erfarenheter finnas
endast upptagna från de två senare. Huruvida negativa erfarenheter från
den förstnämnda helt saknas, tillkommer icke mig att bedöma.---.)

Det är emellertid icke helt uteslutet, att försvarsgrensledningarna själva
kunna rätta till begångna misstag och taga lärdom därav.

Faran för den försvarspartikularism, som anses ha förekommit tidigare,
anser jag vara överdriven. Dessutom synes en centraliserad pressdetalj
som bot för detta innebära risk för eu ensidig likriktning av åsikter och
nyhetsförmedling. Detta kan bliva synnerligen olyckligt och föga i överensstämmelse
med svensk medborgares rätt att själv bilda sig en uppfattning,
och dessutom är det min övertygelse, att det på intet sätt överensstämmer
med den fria svenska pressens önskemål. Finnas personer, som önska
driva ensidig försvarsgrenspropaganda, torde dessa f ö göra det även om
försvarets »centrala presstjänst» finnes.

Med ledning av vad ovan anförts tillstyrker jag, att den nuvarande
organisationen av presstjänsten vid försvaret bibehålies.

Den föreslagna organisationens konsekvenser ur organisatorisk synpunkt.

Utredningen har sökt påvisa, att den föreslagna organisationen skulle
bliva ekonomiskt billigare än den nu tillämpade. Detta anser jag vara ett
misstag.

Den av utredningen framlagda kostnadskalkylen är missvisande. Den
utgår från att informationsofficerarna vid försvarsgrensstaberna skulle
kunna vara endast deltidsljänstgörande och alltså inte behöva belasta
presstjänstens budget. Även eller eu ifrågasatt centralisering till Fst av
presstjänsten i stort måste nämligen vid försvarsgrensledningarna — åtminstone
vid flygvapnet — finnas en funktionsduglig informationstjänst.
Denna måste kontinuerligt följa dags- och fackpress och kommer dessutom
alt omfatta eu viss klippljänst (inklusive distribution av klipp (ill berörd personal
i FS och FF samt arkivering), bildarkiv, skioptikonarkiv, »föredrags -

26

central», organisation av utställningar, kontakt med förbanden samt först
och sist »informationscentral» för såväl utåtriktad som inåtriktad upplysning.
Beträffande det påtalade dubbelarbete, som utföres med klipptjänst
i flera institutioner, vill jag framhålla, att mycket av det som klippes i FS
endast har intresse för FS och FF — t ex tekniska detaljer, frågor beträffande
den civila luftfarten, flygklubbarna m m. Dessa frågor intressera
som regel ej försvaret i dess helhet utan endast FV, varför det synes mig
opraktiskt att i Fst klippa det som skall föreläggas flygledningen. Telefonerna
hos informationsofficeren komma att liksom nu ringa dagen i ända.
Man kan nämligen, som förut framhållits, utgå ifrån att pressens folk vill
gå direkt till källan — och vägen dit går i regel över försvarsgrensledningens
informationsofficer, vilken just i sin egenskap av informationsofficer
automatiskt hålles informerad om allt som händer inom försvarsgrenen
och icke minst på detta sätt erhåller värdefulla kontakter och kan ge pressen
god hjälp samt därigenom skapa den »good will», som det svenska
fredsförsvaret behöver.

Informationsofficeren måste alltså enligt min uppfattning vara heltidstjänstgörande.
—

Även om, som utredningen föreslagit, försvarsgrenarnas pressofficerare
skulle vara halvtidstjänstgörande i Fst och resp försvarsgrensstaber, torde
man icke komma ifrån, att informationsofficeren i försvarsgrensstaben
blir heltidsupptagen som just informationsofficer. Ärenden och frågor
komma, som tidigare framförts, ständigt och fordra som regel ögonblicklig
handläggning. Det måste alltså bli en orientering och avlämning i någon
form varje gång, som FV pressofficer kommer från eller avgår till Fst.
Detta är ju i allra högsta grad prov på ett improduktivt dubbelarbete och
bör alltså undvikas.

Om stora gemensamma frågor äro för handen och någon form av gemensam
aktion bör göras från samtliga militära pressorgan, synes det mig
lämpligast, att försvarsgrenarnas pressofficerare kallas till Fst för erhållande
av orientering och direktiv.

Med anledning av anförda synpunkter framhåller jag därför som min
bestämda uppfattning, att den nuvarande organisationen av försvarets
presstjänst bibehålies.

II. Upplysning om försvaret.

Stockholm den 10 augusti 1945.

B. G. Nordenskiöld

Chef för flygvapnet.

A. Ljungdahl.

27

Försvarels civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 29, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1953 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 4 i sin berättelse anfört beträffande
den militära presstjänsten.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

På sätt revisorerna erinrat, har den militära presstjänsten alltsedan dess
tillkomst varit fördelad på ett flertal olika myndigheter, ehuru vid skilda
tillfällen förslag framlagts om en samordning av verksamheten. Lika med
riksdagsrevisorerna anser civilförvaltningen, att betydande fördelar skulle
stå att vinna genom eu rationalisering av verksamheten. I sitt yttrande
över det förslag, som på sin tid avgavs av försvarets upplysningsutredning
och som innefattade en centralisering av den militära presstjänsten till försvarsstaben,
gav ämbetsverket också sin anslutning till tanken att koncentrera
försvarsgrenarnas pressärenden till sistnämnda myndighet.

Jämväl i revisorernas föreliggande utlåtande ha understrukits de fördelar
som ur skilda synpunkter stå att vinna genom att samordna de högre
stabernas informationstjänst. Med hänsyn till den nyligen framlagda utredningen
rörande det psykologiska försvaret ha emellertid revisorerna
stannat vid att förorda att detta samordningsspörsmål göres till föremål
för prövning i samband med ställningstagandet till förenämnda utredning.
Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning att så lämpligen bör ske.
Något definitivt ställningstagande till frågorna om arbetsuppgifterna för
och behovet av personal vid ett centraliserat militärt informationsorgan
torde nämligen icke kunna tagas, förrän klarhet vunnits beträffande det
psykologiska försvaret. Skulle emellertid med hänsyn till de omfattande
problemkomplex, som innefattas i sistnämnda spörsmål, lösningen av detsamma
fordra ytterligare tidskrävande överväganden, vill civilförvaltningen
ifrågasätta, huruvida icke i allt fall en omorganisation av den militära
presstjänsten med dess nuvarande uppgifter borde kunna åstadkommas.
Ämbetsverket kan nämligen svårligen föreställa sig, att beslut härutinnan
skulle komma att föregripa det slutliga ställningstagandet till merberörda
utredning.

I sitt utlåtande ha revisorerna även berört de informationspublikationer,
som utgivas av försvarsstaben och försvarsgrensstaberna och därvid särskilt
framhållit, att eu förenkling av publikationstrycket syntes möjlig, något
som framför allt gällde den av arméstaben utgivna publikationen »Arménvtt»,
vilken revisorerna funnit draga påfallande höga kostnader. I anledning
härav vill civilförvaltningen erinra, att ämbetsverket i sitt yttrande
den 30 oktober 1951 över försvarsstabschefens anslagsäskanden för budgetåret
1952/53 i anslutning till ett då framställt yrkande om ytterligare
medel för tryckningskostnader för publikationen »Kontakt med krigsmakten»
framhållit, att de sammanlagda kostnaderna för denna och de av försvarsgrensstaberna
utgivna motsvarande publikationerna uppgingc till väsentliga
belopp. Ämbetsverket ville därför ifrågasätta, om icke genom försvarsstabens
försorg borde undersökas möjligheterna att genom en samordning

28

av här avsedd verksamhet kunna nedbringa här ifrågavarande kostnader.
Vidare har civilförvaltningen i utlåtande den 1 april 1952 över en framställning
av chefen för försvarsstaben ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet
om utgivandet av tidskriften »Kontakt med krigsmakten» borde upptagas
till omprövning. Ämbetsverket framhöll, att inom försvaret funnes åtskilliga
andra tidskrifter med i viss mån samma syftning. Jämväl i yttrande
över försvarsstabschefens äskanden avseende budgetåret 1953/54 förde ämbetsverket
hithörande spörsmål på tal och ansåg det fortfarande icke uteslutet,
att ett samordnande av här ifrågavarande verksamhet skulle kunna
leda till minskning av kostnaderna för densamma utan att därför några
nackdelar skulle uppstå. Ämbetsverket ifrågasatte därför ånyo, huruvida
icke uppdrag borde lämnas chefen för försvarsstaben att till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning rörande härmed sammanhängande frågor. Civilförvaltningen
vidhåller alltjämt den uppfattning, för vilken ämbetsverket
sålunda givit uttryck, och anser följaktligen att en utredning i förevarande
avseende — varvid chefen för försvarsstaben bör ha att samråda med försvarsgrenscheferna
— bör verkställas. I detta sammanhang torde få framhållas,
att man vid bedömandet av hithörande spörsmål icke bör se enbart
till kostnaderna för berörda tidskrifter utan även till deras värde ur informations-
och utbildningssynpunkt. I detta hänseende fyller — såvitt
civilförvaltningen kan finna — »Arménytt» högt ställda anspråk.

Den av revisorerna anförda jämförelsen mellan tryckningskostnaderna
vid de fyra stabernas pressorgan synes knappast rättvisande, då i vart fall
för flygstabens del det angivna beloppet icke torde inkludera samtliga kostnader
för framställningen av »Underrättelser från flygledningen».

I samband med nyssberörda utredning torde också böra upptagas till
prövning frågan om övriga militära tidskrifter, för vilkas utgivande statsbidrag
utgå. Här åsyftad utredning synes, såsom civilförvaltningen tidigare
föreslagit, böra uppdragas åt chefen för försvarsstaben, som för övrigt redan
i skrivelse till civilförvaltningen den 3 november 1949 förklarat sig
ämna överväga att framdeles upptaga frågan om de militära tidskrifterna
och anslagen till desamma.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog och t. f.
byråchefen Hallin.

Stockholm den 11 januari 1954.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

SVEN ENGDAHL.

G. Svanlund.

29

överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 38, § 5.

Till Konungen.

Utlåtande över riksdagsrevisorernas yttrande ang Ekonomivårnpliktigas
användning i mässar m m.

Genom nådig remiss 19/12 1953 har jag anmodats avgiva utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer anfört angående utnyttjande av
ekonomivärnpliktiga vid mässar och marketenterier. Med anledning härav
får jag efter försvarsgrenschefernas hörande anföra följande.

Inledningsvis vill jag konstatera att revisorerna infordrat önskade uppgifter
enbart från förbanden. Yttranden ha sålunda icke tidigare inhämtats
av de centrala militära myndigheterna, som måhända kunnat lämna vissa
mer allsidiga uppgifter än dem som nu återgivas i revisorernas skrivelse.

Utnyttjandet av värnpliktig personal för tjänstgöring vid mässar av
olika slag grundar sig på gällande föreskrifter (go nr 2398/1942), som medgiva
att militär handräckning användes vid mässar. Inskränkning i denna
bestämmelse finnes för arméns del i av arméförvaltningens intendenturoch
civila departement år 1943 utfärdade bestämmelser om att militär
handräckning icke finge användas i marketenteri och övrig av lägerkassa
bedriven affärsrörelse. Dessa föreskrifter innebära intet hinder för att
värnpliktiga få användas för städning, eldning o dyl i sådana lokaler.

Genom chefen för armén ha införskaffats uppgifter från de förband
som enligt revisorernas skrivelse använda värnpliktiga vid marketenteri
och liknande lokaler. Det har därvid visat sig att -— med ett undantag —
de värnpliktiga icke använts för serveringsgöromål o dyl utan för städnings-
och eldningsarbeten. I det enda fall, då bestämmelserna överträtts,
är detta tillrättat. I ett annat fall har under en repetitionsövning, då marketenteriet
anlitades synnerligen hårt och civil personal icke kunde anskaffas,
ekonomivärnpliktig tillfälligt kommenderats till tjänstgöring vid marketenteriet.

Med undantag av nämnda två fall, där överträdelserna av bestämmelserna
synas i viss mån förklarliga, vill jag sålunda anföra att tillämpningen
har följt utfärdade föreskrifter. Det må även erinras om att dessa värnpliktiga
förutom här angiven tjänstgöring genomgå viss militär utbildning
och användas för annan tjänst, exempelvis såsom ordonnanser, städare i
andra lokaler, skrivbiträden m m.

I princip vill jag dock framhålla önskvärdheten av att rätten att utnyttja
värnpliktiga i dessa sammanhang begränsas så långt som möjligt.
Detta har även framhållits av militära myndigheter i samband med av
statens organisationsnämnd företagna undersökningar.

I det följande redovisas i korthet de skäl som äro anledning till att de
nuvarande bestämmelserna icke böra ersättas av förbud mot användning
av ekonomivärnpliktiga i dessa sammanhang.

Tjänstgöring på mässar av olika slag avser i vissa fall även att giva
utbildning till hovmästare och kockar, vilka ingå i krigsorganisationen.

30

Så är framför allt fallet inom kustartilleriet, där denna personal tillhör
befästningarnas krigsorganisation.

Ett stort antal av de militära förbandens belägenhet på avsevärt avstånd
från stadsbebyggelse o dyl tvingar även personalen att intaga vissa måltider,
i första hand lunchmålet, inom förbanden. I samband med kvällstjänst
intagas vissa dagar även relativt många middagsmål på förbandet.
Vidare kan anföras att kustartilleriets befästningar, som äro bemannade
under vissa delar av året, äro så belägna, att det vore omöjligt att där
kunna anställa civil personal för att handha utspisningen. Förhållandena
på dessa befästningar äro sålunda närmast jämförbara med dem på flottans
fartyg. Förbandens belägenhet medför sålunda inom alla försvarsgrenar,
att personalen tvingas intaga måltider inom förbandet och främst
inom kustartilleriet men även vid vissa av arméns och flygvapnets förband
betydande svårigheter att erhålla civil mässpersonal.

Inom statsförvaltningen gäller i allmänhet att lokaler kostnadsfritt upplåtas
för mässändamål och att vissa andra förmåner, värme o dyl, erhållas
kostnadsfritt. Skillnaden mellan statsförvaltningen i övrigt och försvaret
består i detta avseende huvudsakligen i nuvarande förmån att i viss utsträckning
kunna använda värnpliktig personal som förstärkning till den
av de militära befattningshavarna avlönade personalen på mässarna. Härvid
är emellertid att uppmärksamma, att de tjänstemän, som skola bära
avlöningskostnaderna, äro väsentligt färre inom ett militärt förband än
inom de statliga verk in in, där mässhållning i övrigt förekommer, utan att
fördenskull köks- och serveringspersonal kan vara proportionellt så mycket
mindre. De militära tjänstemännen kunna därför icke bära den merkostnad,
som skulle uppstå genom att värnpliktiga icke finge användas
vid mässarna. Till detta kommer det betydande antal värnpliktiga befäl,
som under sin tjänstgöring är hänvisat till mässarna. Visserligen skola
mässkostnaderna för dem bestridas genom statsmedel, men otvivelaktigt
skulle dessa kostnader för statsverket bli mycket betydande, om icke tillgång
funnes på militär handräckning i mässarna.

I detta sammanhang kan även påpekas det ojämna behovet av mässpersonal.
Medan vissa tider måhända knappast något behov av förstärkning
genom ekonomivärnpliktiga föreligger vid mässarna och dessa värnpliktiga
alltså i stor utsträckning kunna användas för annan tjänstgöring,
kommer den stora ökningen av antalet matgäster under repetitionsövningar,
samövningar osv att ställa betydande krav på tillräcklig mässpersonal.
Det torde vara omöjligt att för sådana tidsperioder kunna få
tillgång på erforderlig civil personal.

Den militära tjänsten är så krävande för befälspersonalen inom försvaret,
att en ordnad mathållning är ett av villkoren för denna personals
tjänstbarhet. Som exempel må nämnas att befälspersonalen icke sällan
tjänstgör under obekväm arbetstid, t ex vid kvällsövningar och tillämpningsövningar.
Som ett annat exempel kan anföras att den flygande personalen
med hänsyn till den speciella flygtjänsten måste inrätta sig på en
särskild sammansättning av måltiderna. Vidare är det även av betydelse
för den militära tjänsten att befälspersonalen är medveten om att de rimliga
önskemål, de kunna ha på trivsel under bl a ett måltidsuppehåll i
tjänsten, bli tillgodosedda. Eftersom mässhållningen kan äventyras, om
ekonomivärnpliktigas användande i mässarna förhindras, anser jag att
även dessa synpunkter böra beaktas i detta sammanhang.

31

Sammanfattningsvis vill jag sålunda framhålla att ekonomivärnpliktiga
inom ramen för givna föreskrifter även i fortsättningen böra få användas
i mässar och marketenterier. Genom försvarsgrenschefernas försorg kommer
att tillses att denna användning i största möjliga utsträckning begränsas.

Underdånigst
N. SWEDLUND.

Överbefälhavare.

Richard Åkerman.

Ärendet berett av
socialvårdsdirektör U. Rosenblad.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 38, § 5.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1953 har försvarets civilförvaltning
anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 5 i sin berättelse anfört beträffande
utnyttjande av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såsom revisorerna erinrat, finnas vid truppförbanden mässar, för vilkas
verksamhet staten lämnar bidrag. Genom denna medverkan från statens
sida har den militära befälspersonalen vid truppförbanden kunnat ordna
sin mässhållning till en lägre kostnad än som skulle ha varit fallet, därest
mässhållningen skett i egen regi.

Mot bakgrunden av de tendenser i riktning mot att ordna mässmatsalar,
som gör sig gällande på den allmänna arbetsmarknaden, förefaller det
naturligt, att kronan i viss utsträckning lämnar bidrag till verksamheten
på här ifrågavarande område. Emellertid har, såsom revisorerna uttalat,
detta bidrag från statsverkets sida genom utnyttjandet av värnpliktiga för
tjänstgöring i mässarna kommit att få helt andra proportioner än vad som
varit statsmakternas avsikt. Anledningen till att värnpliktiga i den omfattning
som sker kunna tagas i anspråk för arbete i mässar även vid rationaliserade
förband, trots att, såsom revisorerna uttalat, det vid de organisationsundersökningar,
som legat till grund för behovet av s. k. ekonomivärnpliktiga,
icke räknats med att den militära handräckningstjänsten
skulle omfatta jämväl dylikt arbete, lärer vara den möjlighet som förefinnes
att utnyttja den inom handräckningsgruppernas s. k. rörliga styrka
beräknade personalreserven.

Lika med revisorerna anser civilförvaltningen således berörda ianspråktagande
av värnpliktiga stå i strid med statsverkets åtaganden gentemot
ifrågavarande mässar. Härtill kommer, att det icke heller ur psykologisk
synpunkt kan anses tilltalande, att värnpliktiga utnyttjas för här avsett
ändamål. I betraktande av att det på grund av rådande brist på ekonomi -

32

värnpliktiga varit nödvändigt att i icke ringa utsträckning anställa civila
ersättare för dylika värnpliktiga framstår det anmärkta förhållandet såsom
än mer otillfredsställande. I detta sammanhang må erinras, att chefen
för armén och statens organisationsnämnd erhållit uppdrag att söka nedbringa
behovet av ekonomivärnpliktiga ävensom att organisationsnämnden
uttalat sig för en översyn efter enhetliga grunder av det nuvarande systemet
med utnyttjande av värnpliktiga i mässar.

För egen del har civilförvaltningen i olika sammanhang, bl. a. i yttrande
över organisationsnämndens förslag till rationaliserad organisation
för Sydkustens marindistrikt, vänt sig mot att värnpliktiga utnyttjas för
tjänstgöring i mässar och därvid biträtt organisationsnämndens förutberörda
förslag om eu översyn på förevarande område. Ämbetsverket bar
vidare i yttrande till chefen för armén den 14 augusti 1952 över förslag till
ändrad organisation av Livgardesskvadronen och Stockholms stabskompani
uttalat, att det syntes förtjänt att övervägas, huruvida icke i vart fall de
vid de centrala förvaltningsmyndigheterna såsom expeditionsvakter in. m.
placerade ekonomivärnpliktiga borde ersättas med personal, anställd med
avlöning från de till myndigheternas förfogande stående anslagen. Därigenom
skulle behovet av dylika värnpliktiga vid förbanden kunna bättre
tillgodoses och antalet civila ersättare för värnpliktiga nedbringas.

Med den inställning civilförvaltningen sålunda har till frågan om utnyttjande
av ekonomivärnpliktiga delar ämbetsverket följaktligen helt
revisorernas uppfattning att kommendering av värnpliktig personal till
tjänstgöring vid mässar av olika slag bör bringas att upphöra. Civilförvaltningen
förbiser emellertid härvid ingalunda, att det vid ett dylikt bortfall
av ekonomivärnpliktiga vid mässarna kommer att kunna uppstå vissa,
framför allt ekonomiska svårigheter att fortsättningsvis bedriva mässverksamheten.
Vad gäller mera ensligt belägna förband, där avståndet mellan
förläggningsplats och närmaste matställe är betydande, kan det måhända
synas rimligt, att staten jämväl i vad gäller mässpersonalen träder hjälpande
emellan. Detta synes emellertid då, på sätt också redan skett på
vissa håll, nämligen vid arméns jägarskola och försvarets forskningsanstalts
anläggning i Sorunda, böra ske i den formen, att Kungl. Maj:t för
servering in. m. å ifrågakommande mässar medgiver anställande av erforderligt
antal befattningshavare i ekonomitjänst med avlöning från
vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag, därvid dock mässmedlemmarna
enligt närmare bestämmande av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
i samråd med civilförvaltningen skola hava att såsom
bidrag till bestridande av kostnaderna för avlönande av berörda ekonomipersonal
erlägga viss servisavgift för portion och dag, att tillgodoföras
den anslagspost, från vilken avlöningskostnaderna till samma personal
bestridas. (Jämför Kungl. Maj ds beslut den 5 juli 1946, angående anställande
av tillfälliga servisbiträden å officers- och underofficersmässarna
vid arméns jägarskola.)

Vad därefter angår frågan om behovet att utbilda värnpliktiga kockar
och hovmästare innefattar detta ett spörsmål, beträffande vilket civilförvaltningen
svårligen kan uttala sig. Ämbetsverket vill emellertid ifrågasätta,
huruvida icke detta problem borde närmare övervägas, förslagsvis
i samband med den nu pågående 1952 års värnpliktsutredning.

I detta sammanhang må erinras, att militär personal, avsedd att krigsplaceras
såsom hovmästare och kockar, understundom i utbildningssyfte

33

får för viss tid tjänstgöra å mässar i land. Denna omständighet kan uppenbarligen
icke få tagas till intäkt för att staten vid brist på sådan personal
skulle i annan ordning än den ovan skisserade anställa serveringspersonal
i mässarna.

Avslutningsvis vill civilförvaltningen understryka vikten av att den i det
föregående berörda översynen av behovet inom armén av ersättare för
ekonomivärnpliktiga över huvud taget snarast slutföres och att motsvarande
översyn göres jämväl beträffande marinen och flygvapnet. Därvid
torde särskilt böra beaktas den av revisorerna här berörda frågan ävensom
det av civilförvaltningen tidigare väckta, i det föregående omnämnda
spörsmålet om de värnpliktigas utnyttjande inom förvaltningar (motsvarande)
för göromål, för vilka på andra håll anlitas expeditionsvaktspersonal.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog och t. f.
byråchefen Hallin.

Stockholm den 11 januari 1954.

Underdånigst

SVEN ENGDAHL.

RAGNAR LUNDBERG.

G. Svanlund.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 38, § 5.

Till Konungen.

Statens organisationsnämnd får med anledning av nådig remiss 19/12
1953 rörande vad riksdagens senast församlade revisorer i § 5 i sin berättelse
framhållit beträffande utnyttjande av ekonomivärnpliktiga vid mässar
m in i underdånighet anföra följande.

Vid de organisationsundersökningar, som nämnden verkställt vid arméns
truppförband, har stor uppmärksamhet även ägnats åt ekonomitjänsten,
dess organisation, principerna för dess handhavande, erforderliga hjälpmedel
m in, allt syftande till att kunna på ett ekonomiskt och rationellt
sätt använda härför avsedda värnpliktiga, huvudsakligen tillhörande
grupp 4. I samband härmed har även bedömts och övervägts, för vilka
ändamål sådana värnpliktiga lämpligen böra tagas i anspråk. Härvid kom
man till den uppfattningen, att ingen särskild sådan personal borde beräknas
för mässar och markctenterier, enär dessa principiellt äro självförsörjande
och sålunda böra anlita civil personal. 1 enlighet härmed ansåg
sig nämnden vid beräkning av arbetsmängden för ekonomitjänsten för
fastställande av personalbehovet icke kunna räkna med värnpliktig personal
för mässar och marketenterier vid arméns truppförband.

Under undersökningarnas gång gjordes emellertid därvid från personalorganisationer
vid vissa förband hemställan om att av särskilda skäl

3 Rev. berättelse ang. statsverket 1953. II.

34

värnpliktiga måtte beräknas för mässarna. Så var förhållandet vid de
grundundersökningar, som verkställdes vid Skånska luftvärnskåren, varvid
såsom skäl framhölls, att kasernetablissementets belägenhet tvingade
officerare och underofficerare att dagligen intaga en eller två måltider i
mässarna med därav förenade merkostnader för den enskilde, vissa svårigheter
att anställa civil personal in in. Då dessa förhållanden voro särskilt
framträdande vid detta förband, ansåg sig nämnden, hl a för att få
den av nämnden enligt ovan tillämpade principen ytterligare belyst och
prövad, böra i sin rapport rörande undersökningarna vid kåren upptaga
frågan rörande värnpliktiga i mässarna. Försvarets civilförvaltning förklarade
i sitt remissyttrande över rapporten sig på där anförda skäl icke
kunna tillstyrka, att några värnpliktiga i ekonomitjänst beräknades för
tjänstgöring i mässarna. 1 sitt 3/11 1950 i samråd med nämnden avgivna
underdåniga förslag rörande organisationen av rationaliserad luftvärnskår
förklarade sig chefen för armén härutinnan dela civilförvaltningens uppfattning.
Några värnpliktiga för mässar upptogos därför icke i organisationsförslaget
och finnas icke beräknade i av Eders Kungl Maj:t på grundval
av förslaget genom kbr 22/6 1950 fastställd ändrad organisation av
stabs- och förvaltningstjänsten m m vid luftvärnskår. Så är ej heller fallet
beträffande övriga av Eders Kungl Maj:t vid olika tidpunkter fastställda
personalorganisationer vid rationaliserade truppförband inom armén, grundade
på av chefen för armén avgivna förslag och av nämnden verkställda
undersökningar.

I anledning av vad sålunda förevarit har nämnden icke funnit anledning
att ytterligare upptaga frågan rörande värnpliktig personal i mässar och
inarketenterier, ej heller att frångå sin från början intagna uppfattning, att
ekonomivärnpliktiga icke böra beräknas för mässar och inarketenterier
vid arméns truppförband.

Emellertid vill nämnden framhålla, att så kan bliva nödvändigt vid vissa
skolor, sammandragna endast under viss del av året och med ett flertal
kurser av olika elevkategorier och omväxlande längd, exempelvis ArtSS
och LvSS. Skäligheten och behovet av ekonomivärnpliktiga bör emellertid
prövas och fastställas i varje särskilt fall.

Vid de organisationsundersökningar, som ägt rum vid kustartilleriet, ha
vid beräkning av antalet värnpliktiga i handräckningstjänst tillämpats
samma principer som vid armén och sålunda inga sådana värnpliktiga avsetts
för mässar och marketenterier. I berättelsen omförmälda tjänstgöring
i mässar av värnpliktiga, uttagna till hovmästare och kockar, ingår i dessa
värnpliktigas utbildning. Nämnden har icke ansett sig ha anledning ingå på
frågan om lämpligheten av att vissa värnpliktiga uttagna till hovmästare
och kockar under viss tid utbildas vid förbandens ordinarie mässar.

Icke heller vid de organisationsundersökningar, som skett vid flottan,
ha värnpliktiga i handräckningstjänst avsetts för mässar och marketenterier
i land annat än vid officers- och underofficersmässarna vid Marinens
skolor på Berga, där särskilda förhållanden för närvarande ansetts råda.
I fråga om användningen vid flottans mässar i land av värnpliktiga hovmästare
och kockar, gäller vad ovan anförts om motsvarande värnpliktiga
vid kustartilleriet.

Vad flygvapnet beträffar ha organisationsundersökningar endast ägt
rum vid en flygflottilj, varöver rapport avgivits att ligga till grund för
försök. I denna rapport har särskilt angivits, att några värnpliktiga av

35

meromnämnda slag principiellt icke böra beräknas för mässar och raarketenterier.

Såsom framgår av ovanstående har nämnden vid sina organisationsundersökningar
tillämpat samma grunder vid de olika försvarsgrenarna
beträffande användningen av ekonomivärnpliktiga för mässar och marketenterier.

Sammanfattningsvis får nämnden framhålla,

att i princip ekonomivärnpliktiga icke böra tagas i anspråk för mässar
och marketenterier,

att så dock bör kunna ske vid vissa skolor efter undersökning och prövning
i varje särskilt fall samt

att likformiga grunder beträffande ekonomivärnpliktigas användning i
här förevarande hänseende böra tillämpas vid de olika försvarsgrenarna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad
generaldirektör, ledamöterna Aste, Björck, Fahlander, Eugen Olsson och
Pettersson samt såsom föredragande överste N. Knutsson-Hall.

Stockholm den 12 januari 1954.

Underdånigst

STATENS ORGANISATIONSNÄMND
C. TARRAS SÄLLFORS.

Gottfr. Björck.

överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 43, § 6.

Till Konungen.

Riksdagens revisorers uttalande om militärtaxan och militära järnvägsreglementet.

Genom nådig remiss 18/12 har jag anmodats att avgiva utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer anfört om militärtaxan och
militära järnvägsreglementet. Med anledning härav får jag efter hörande
av försvarsgrenscheferna i underdånighet anföra följande.

I. Militärtaxan

Kungl järnvägsstyrelsen framhöll i samband med framläggande av förslag
till militärtaxa den 23. maj 1903, att avgifterna för transporter av
trupper och militärgods i särskilda tåg eller i hela vagnslaster ävensom av
enskilda militärpersoner borde så beräknas, att de såvitt möjligt motsvarade
järnvägens självkostnader, inberäknat icke; allenast de på grund av
transporterna omedelbart uppkommande kostnaderna för vagnarnas framdragning
och underhåll samt för tågbetjäning in in utan jämväl uppskattad
andel av kostnaderna för banunderbåll, förvaltning, stationstjänsten etc
samt av den beräknade räntan å anskaffningskostnaderna för rullande

materiel. Däremot borde icke påfordras något bidrag till täckande av
räntan å anläggningskapitalet för själva järnvägslinjerna.

Järnvägsrådet, som avgav yttrande den 14. december 1904, gillade ovan
angivna principuttalande.

Dessa principer lågo till grund för 1911 års militärtaxa.

1 kungl järnvägsstyrelsens och generalstabens gemensamma förslag till
ny militärtaxa den 4. juli 1934 uttalades, att de huvudprinciper beträffande
militärtaxans avgifter, som särskilt kommit till uttryck i järnvägsstyrelsens
skrivelse den 23. maj 1903, fortfarande borde vara vägledare.

Några avsteg från ovan angivna huvudprinciper gjordes icke heller vid
utarbetande av 1946 års militärtaxa.

För enskilda tjänsteresor företagna av officerare betalades före år 1935
ordinarie biljettpriser. Detta system hade dock medfört åtskilliga nackdelar,
varför 1935 års militära järnvägsreglemente behandlade alla tjänsteresor
efter enhetliga grunder. Vid utarbetandet av 1935 års militärtaxa
beaktades det inkomstbortfall, som järnvägarna fingo genom att officersresorna
behandlades som övriga tjänsteresor, och militärtaxan utarbetades
så att järnvägarna kompenserades för detta inkomstbortfall.

Huvuddelen av de militära järnvägsresorna är av en sådan art, att rabatt
efter kommersiella grunder är naturlig. De värnpliktigas in- och utrycknings
resor samt resor i samband med övningsuppehåll äro av samma
slag som civila kongressresor och motsvarande. Som jämförelse kan nämnas
att för inskrivningsresorna, vilka icke hänföras till militärtransporter,
erhålles för närvarande 25 procent rabatt.

De flesta tjänsteresor kunna med användning av nu gällande allmänna
taxa företagas så att rabatt erhålles. Så t ex äro tjänsteresor i samband
med rekognosceringar, stabstjänstövningar och fältövningar m m i
regel ur transportsynpunkt jämförbara med sällskapsresor. Nedsättningen
för sällskapsresor med mer än 30 deltagare är i regel större än den nedsättning,
som militärtaxan innebär genom att tur och returbiljetter kunna
användas vid sällskapsresor. Resor företagna av personal vid försvarets
skolor torde härutöver i regel bedömas vara jämförbara med civila skoloch
studieresor, för vilka lämnas nedsättning med 50 procent. För enskilda
tjänsteresor skulle i stor utsträckning kunna utnyttjas tur och retur-,
semester- samt endagsbiljetter. Semesterbiljetter torde i regel ge en nedsättning,
som endast obetydligt skiljer sig från militärtaxan. Vid ett slopande
av militärtaxan torde det härutöver vara lämpligt att utrusta ett antal
tjänstemän i militära staber och förvaltningar med rabattkort. Om militärtaxan
slopas, måste de militära myndigheterna utnyttja alla de olika möjligheterna
till nedsättningar, som finnas. Ett sådant förfaringssätt torde i
förhållande till nuläget ej medföra någon förenkling utan tvärtom eu
starkt ökad belastning både för de militära myndigheterna och på järnvägens
tjänsteställen. För båda parter borde det vara fördelaktigt, om en
enhetlig genomsnittsrabatt kunde tillämpas vid alla militära resor. Då den
nuvarande militärtaxan för tjänsteresor är uppbyggd efter den principen,
synas några skäl att nu slopa militärtaxan för dessa resor icke föreligga.

Trupptransporterna, vilka framföras som extratåg och vid vilka
huvuddelen av personalen åker i godsvagnar, äro otvivelaktigt av en sådan
art, att prissättningen bör ske efter särskilda grunder. Det nuvarande
systemet för beräkning av transportkostnaderna är dock mycket invecklat.
En förenkling av militärtaxan i detta hänseende är befogad.

37

Godstransporter i hela vagnslaster enligt militärtaxan äro av en sådan
omfattning att rabatt efter kommersiella grunder är berättigad. Militärtaxan
för dessa transporter är till skillnad från vad som gäller beträffande
persontransporter icke uppbyggd efter samma principer som den
allmänna godstaxan. Det skulle därför vara enklare att tillämpa den
allmänna taxan med en viss enhetsrabatt. Ett sådant system skulle också
förhindra, att de militära myndigheterna använda militärtaxan, när den
är fördelaktigast och den allmänna taxan, när den är fördelaktigast.

I detta sammanhang vill jag ytterligare belysa revisorernas uttalande,
att några förmåner med prisnedsättningar icke komma andra statliga förvaltningsgrenar
till del. Revisorerna synas härvid ha utgått ifrån att den
militära verksamheten är av samma natur som verksamheten vid övriga
statliga förvaltningsgrenar. De resor, som företagas av de värnpliktiga vid
in- och utryckning och vid övningsuppehåll samt resor som företagas av
skolor och kurser vid försvaret, sakna egentlig motsvarighet inom de civila
förvaltningsgrenarna. Närmast kunna väl dessa resor jämföras med de resor,
som företagas av studerande vid skolor, högskolor och universitet från och
till utbildningsanstalten samt såsom studieresor. Genom att lämna rabatt
för dessa resor understöder statens järnvägar den statliga skolverksamheten
och nedsättningarna äro i regel större än nedsättningen enligt militärtaxan.

Revisorerna ha beräknat att militärtaxan innebär ett inkomstbortfall
för statens järnvägar på inemot 4 milj kr. Med hänsyn till de ovan berörda
rabatterna, vilka annars skulle lämnats enligt järnvägarnas allmänna taxor,
måste det verkliga inkomstbortfallet vara väsentligt lägre. Någon närmare
utredning om de ekonomiska konsekvenserna av att slopa militärtaxan
har dock icke medhunnits.

II. Militära järnvåg sreglementet
1. Allmänna synpunkter

Militärt järnvägsreglemente (MtJR), 1946 års upplaga, utaxbetades gemensamt
av kungl. järnvägsstyrelsen och försvarsstaben på grundval av
de erfarenheter, som vunnits under beredskapstiden 1939—1945. Reglementets
grundprinciper och huvuddelen av de olika bestämmelserna äro
därför grundade på ett fast verklighetsunderlag. Sedan 1946 ha icke framkommit
några skäl för att gå ifrån den allmänna uppbyggnaden av MUR.
En mindre modernisering och revidering är dock behövlig. Arbetet på en
sådan revidering har också sedan någon tid pågått inom försvarsstaben
och kungl järnvägsstyrelsen.

Revisorernas uttalande, att MtJR icke är tillämpligt på lottor och andra
medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer, är ej helt överensstämmande
med det verkliga förhållandet. Enligt tilläggsbestämmelse 1 till mom 1
få såsom militärtransporter betraktas och behandlas sådana resor, som
företagas av personer tillhörande det frivilliga skytteväsendet, Svenska
röda korset in fl till, från och under fält- eller fälttjänstövningar i vilka de
medgivits rätt att deltaga, därest kostnaderna skola bestridas från militära
anslag. Driftvärnsmän tillhöra hemvärnet och ha i detta hänseende samma
förmåner som övriga hemvärnsmän.

38

2. Beställningssystemet

Det nuvarande beställningssystemet infördes år 1935. I kungl järnvägsstyrelsens
och generalstabens gemensamma förslag till nytt militärt järnvägsreglemente
den 4. juli 1934 uttalas i denna fråga:

»Enligt gällande bestämmelser utfärdar järnvägsmyndigheten efter
erhållande av rekvisition militärbiljett för transporten i fråga. Denna kan
betalas kontant eller enligt räkning. Detta expeditionsförfarande har enligt
erfarenheten krävt onödigt arbete vid järnvägarnas tjänsteställen. En avsevärd
förenkling i detta hänseende har åsyftats med förslagets bestämmelser
angående avgivande av beställning, vilka göra det möjligt för vederbörande
biljettexpedition att utfärda militärbiljett enbart genom påstämpling
av dublettexemplar av heställningshandlingen. För att undvika två
skilda system för betalningens utkrävande och redovisning inom järnvägen
har därjämte i förslagets § 10 införts den bestämmelsen, att samtliga transporter
(utom tjänstledighetsresor, som betalas kontant av den resande)
skola betalas genom räkning till å heställningshandlingen angiven militär
kassaförvaltning. För att samtidigt åvägabringa en lättnad i kassaväsendet
vid järnvägarna och vid regementen, kårer m fl har jämväl den bestämmelsen
införts i förslaget, att räkningar i värnpliktigas in- och utryckningstransporter
skola ställas direkt till vederbörande försvarsgrens centrala
förvaltningsmyndighet.»

Revisorerna uttala nu, att genom ett slopande av militärtaxan skulle
även möjligheter yppas för en avveckling av det komplicerade biljettbeställningssystem,
som uppbyggts efter militära järnvägsreglementets bestämmelser.
Mot detta kan anföras att biljettbeställningssystemet icke är
avhängigt av militärtaxan. Beställningssystemet bär tillkommit för att förenkla
verksamheten och är helt oberoende av den taxa, som tillämpas. Erfarenheterna
utvisa att det nuvarande systemet icke medför några svårigheter
för de militära myndigheterna. Ej heller har till försvarsstaben
framförts några klagomål från järnvägens sida. Allvarliga svårigheter synas
däremot uppstå för de militära myndigheterna, om man inför ett system
enligt revisorernas uttalande. Ett omfattande arbete måste i så fall nedläggas
på kontroll av reseräkningar och verifikationer för vanliga tjänsteresor
samtidigt som militärbeställningar bibehållas för vissa resor. I princip
innebär detta en återgång till förhållandena före år 1935. Någon
förenkling och några besparingar synas icke heller vinnas för statens järnvägars
del. De besparingar, som kunna göras inom kontrollkontoret, torde
helt ätas upp av ökningar på lokala tjänsteställen för beräkning och kontroll
av olika slags nedsättningsbiljetter och sällskapsresor m m. Revisorernas
förslag att slopa det nuvarande biljettbeställningsförfarandet måste
bestämt avstyrkas. Vissa förenklingar och revideringar böra dock göras i
samband med den revidering av MtJR, som tidigare omnämnts. I samband
därmed kommer att övervägas ändrade bestämmelser för sådana korta
resor såsom mellan Stockholm—Ulriksdal, Stockholm—Näsby Park, Linköping—Malmslätt
och andra närbelägna orter, vilka behandlats i revisorernas
uttalande. Vid dessa resor medför beställningsförfarandet vissa
nackdelar. Olägenheterna synas kunna undvikas, om en bestämmelse införes,
att militärbiljett endast utnyttjas vid resor överstigande ett visst
kortare avstånd. Härutöver borde rätten att använda tjänsteresa i MtJR
mening utsträckas till att omfatta all personal, som är anställd vid försvars -

39

makten. En sådan revidering skulle göra bestämmelserna avsevärt enklare
och avlägsna flera besvärliga tolkningsfrågor.

3. Medelprisberäkningssystemet

Revisorerna ha uttalat, att de värnpliktigas resor vid in- och utryckning
samt vid övningsuppehåll böra betalas i efterskott enligt ett medelprisberäkningssystem.
Ett sådant system torde medföra stora fördelar för alla
parter. Medelprisberäkningen bör dock ske med militärtaxan som grund.
Även andra slag av resor än de ovan angivna synas med fördel kunna
betalas enligt samma grunder. Detta problem är av en sådan storleksordning,
att det bör närmare utredas, innan en mera bestämd ståndpunkt
kan intagas.

4. Tjänstledighetsresorna

Bestämmelserna angående tjänstledighetsresor gällde före 1935 endast
för SJ. I 1935 års militära järnvägsreglemente utvidgades bestämmelserna
till att gälla jämväl för de enskilda järnvägarna. Tjänstledighetsresorna
avsågo endast vissa resor av underofficerare och manskap. Den nuvarande
utformningen av bestämmelserna har tillkommit genom kungörelsen den
23. juli 1940 (nr 731) samt departementschefsskrivelsen den 15. december
1944 angående musikelever. Dessa bestämmelser äro införda i 1946 års
MtJR.

Revisorerna föreslå att förmånen med tjänstledighetsresor slopas för den
aktiva personalen. De påpeka därutöver, att sedan reglementet utfärdades
har ett nytt avlöningsreglemente införts, varigenom överfurirernas och
furirernas ställning förändrats.

Med anledning av detta kan anföras. Förmånen med tjänstledighetsresor
har tillkommit i viss mån som kompensation för de ofta långvariga kommenderingarna
från hemorten, som den militära tjänstens egenart medför.
De utnyttjas dock i relativt ringa omfattning på grund av att de endast
kunna användas under vissa bestämda förutsättningar. För den aktiva personalen
äro sådana resor endast aktuella vid långvariga kommenderingar
till skolor och kurser eller då vederbörande beviljats anstånd med omstationering.
Dessa resor synas dessutom endast ha någon egentlig betydelse
vid ledighet av ett sådant slag, att semester- eller militär veckoslutsbiljett
icke kan utnyttjas. I de fall där en tjänstledighetsresa kommer i fråga,
är det skäligt att vederbörande erhåller denna förbättrade möjlighet
till hemresa. Inkomstbortfallet för statens järnvägar genom bibehållandet
av dessa resor måste bedömas såsom obetydligt. Möjligheterna till tjänstledighetsresor
för aktiv personal böra sålunda bibehållas. Bestämmelserna
böra revideras i vad avser det fast anställda manskapet under hänsynstagande
till det nya avlöningsreglementet.

III. Sammanfattning

Militärtransporterna äro av en sådan art och omfattning att eu rabatt
är skälig. För alla parter måste det vara fördelaktigt, om en enhetlig medelnedsättning
tillämpades för alla militära transporter. Militärtaxan bör därför
bibehållas men vissa revideringar äro önskvärda. Jag vill framhålla, att
om revisorernas förslag om slopande av militärtaxan ändock skulle genomföras,
kan det tänkas, att berörda anslag kan komma att belastas med öka -

40

de utgifter, trots att rabattering i en eller annan form måste förekomma.
Slopas militärtaxan är en mot kostnadsökningen svarande uppräkning av
fjärde huvudtiteln oundgängligen nödvändig.

Biljettbeställningssystemet bör bibehållas. Ett slopande av detta medför
icke någon förenkling utan måste i stället bedömas medföra en del allvarliga
nackdelar i jämförelse med nuvarande system.

Vissa resor inom försvaret kunna med fördel betalas i efterskott enligt
ett medelprisberäkningssystem. Denna fråga måste dock utredas ytterligare.

Tjänstledighetsresorna böra bibehållas men bestämmelserna böra revideras
beträffande manskapets resor.

Arbetet med en allmän översyn av MtJR bestämmelser pågår sedan någon
tid inom försvarsstaben i samråd med kungl. järnvägsstyrelsen.

Chefen för försvarsstaben har redan tidigare varit inne på frågan om
medelprisberäkning och kommer att efter samråd med kungl. järnvägsstyrelsen
senare inkomma med förslag därom samt om revidering av militärtaxan
för trupp- och godstransporter.

Försvarschefernas yttrande bifogas.

Underdånigst
N. SWEDLUND.

Överbefälhavare.

Richard Åkerman.

Ärendet berett av:
major Sigurd Melin.

Bilaga 1.

Till Chefen för försvarsstaben.

Militärtaxan

Under hänvisning till chefens för försvarsstaben skrivelse den 27/12
1953 får chefen för armén härigenom äran avgiva följande yttrande.

Riksdagsrevisorernas uttalande om militära järnvägsreglementet samt
militära taxan innebär i stort sett förslag om
dels militärtaxans slopande,

dels en förenkling av biljettförsäljningsförfarandet och en allmän revidering
av det militära järnvägsreglementet samt

dels borttagande av förmåner i samband med tjänstledighetsresor.

1. Militärtaxans slopande

Genom militärtaxan subventioneras enligt statsrevisorernas avsikt IV.
huvudtiteln och åsamkas SJ ett betydande inkomstbortfall, uppskattat till
ca 4 mkr årligen. Påståendet att en dylik förmån icke kommer någon annan
statlig förvaltningsgren till del är dock felaktigt. Ett studium av SJ:s
Ptax (särtryck 87 a) ger vid handen, att dylik subventionering förekommer
även gentemot andra statliga förvaltningsgrenar (gruppresor av olika slag

41

för skolungdom och andra studerande, sjöfolk, vanföra och andra lytesbelastade
medborgare etc) samt även gentemot allmänheten (mötesnedsättning,
gruppresor för scouter, idrottslag m fl, sällskapsresor, billiga vinterresor
etc). I vissa fall överstiger härvid medgiven rabatt t o m den rabatt,
militärtaxan är grundad på.

Statsrevisorerna vill sålunda att försvarets myndigheter i likhet med
andra statsmyndigheter skall utge full ersättning för ianspråktagna transporttjänster,
såväl i fråga om persontrafik som när det gäller godsbefordran.
Därest SJ anser sig för visst eller vissa fall böra lämna särskild rabatt,
torde detta få förutsättas ske på grundval av rent affärsmässiga överväganden
i enlighet med för den allmänna trafiken tillämpade regler. Härigenom
skulle en mera rättvisande redovisning av försvarskostnaderna åvägabringas
och SJ besparas ett icke önskvärt inkomstbortfall. Häremot kan 1 oljande
anföras.

Beträffande persontrafiken torde förutsättas att SJ rabattsatser vid
sällskapsresor och gruppresor m m kunna omsättas på de flesta militära
kollektiva resorna och i vad rör mötesnedsättning in m på åtskilliga militära
enskilda resor. Härigenom torde inkomstbortfallet för SJ bliva om
icke lika stort som nu så dock ganska betydande. Därjämte kommer det
att uppstå ett för SJ helt opåräknat inkomstbortfall genom att persontrafiken
delvis torde komma att överföras dels till försvarets egna motorfordon,
dels till icke statliga trafikföretag (främst bussar), som kan lämna
förmånligare rabatter än SJ.

Beträffande godstrafiken så torde med all sannolikhet ett inkomstbortfall
av ungefär samma storleksordning, som det militärtaxan åstadkommer,
komma att uppstå därigenom att SJ i konkurrens med andra trafikföretag
tvingas till rabatter (anbudsförfarande) eller genom att sistnämnda
företag anlitas i ökad omfattning eller att erforderliga transporter
utföras med militära fordon.

2. Förenkling av biljettbeställningsförfarandet och en allmän revidering

av det militära järnvågsreglementct

Ett slopande av det nuvarande systemet skulle enligt riksdagsrevisorernas
uppfattning medföra betydande besparingar samt enklare arbetsförhållanden
både för de militära myndigheterna och för järnvägsmyndigheterna.
Häremot kan följande andragas.

De av revisorerna angivna kostnaderna för SJ kontrollkontor äro i och
för sig — enligt vad som under hand meddelats från S.T — för högt angivna,
enär viss inskränkning och förenkling av kontrollarbetet redan skett
med åtföljande indragning av viss personal.

Eftersom militärbiljettsystemet i viss utsträckning föreslås komma att
bibehållas kommer SJ centrala organisation för granskning och debitering
alltjämt att behövas, ehuru förminskad dels p g a minskat antal militärbiljetter
(bl a försvinna samtliga militärfraktsedlar och alla militärbiljetter
för enskilda tjänsteresor), dels p g a att ett medelprissystem tillämpas (se
nedan). Den arbetstid och arbetskraft samt kostnader härför som därigenom
inbesparas torde dock för SJ del återkomma på de regionala och lokala
förvaltningarna därigenom

att ett omfattande arbete med uppgörande av kostnadsförslag på olika
slag av gruppresor in in samt godstransporter kommer alt krävas, då de

42

militära myndigheterna i fortsättningen nödgas infordra anbud på olika
slag av transporter för erhållande av billigaste färdsätt;

att merarbete uppstår vid SJ biljettexp för expediering och likvidering
av alla enskilda färdbiljetter (granskning och stämpling av militärbiljett
— ofta kollektivt utställd — torde ta avsevärt mindre tid).

Därjämte kommer för de militära expeditionerna en minst lika stor
arbetsbörda, som tidigare krävdes för militärbiljetternas utställande, att
erfordras för granskning dels av reseräkningar i vad rör uppgivna färdsätt
och biljettpriser, dels av de från järnvägsstyrelsen översända biljettbeställningarna
i vad avser behörighet.

Förenkling och arbetsbesparing torde däremot kunna åstadkommas genom
en revidering av militärtaxan samt en omarbetning och förenkling
av föreskrifterna i MtJR, bl a i följande avseenden:

a) Statsrevisorernas förslag om medelprisberäkning för persontrafiken
genomföres. Taxebestämmelserna för godstransporterna torde även behöva
överses.

b) De praktiska olägenheter, som äro förenade med utfärdande av biljettbeställningar
för kortare resor, exempelvis mellan Sthlm C och Ulriksdal,
elimineras genom att för resor på korta sträckor (förslagsvis under 10 km)
militärbiljett ej utställes utan biljett köpes i vanlig ordning.

c) Reglementsbestämmelserna, som genom sin detaljrikedom och mångfald
av hänvisningar äro svåröverskådliga och därigenom förorsaka onödigt
arbete och möjligheter till feltolkningar, böra kunna avsevärt förenklas.
Eventuellt kunde man skilja på föreskrifterna för beställning av resor
och frakter, taxebestämmelser och likvidering å ena sidan och på de rent
militära trafiktekniska frågorna å andra sidan.

3. Borttagande av förmåner med tjänstledighetsresor

Riksdagsrevisorernas påpekande att bestämmelserna i detta avseende
icke anpassats efter de nya avlöningsbestämmelser, som genomförts för
furirer och överfurirer, är riktigt.

Att i övrigt taga bort denna förmån för den fast anställda personalen
kan icke vara riktigt. Antalet resor samt den prisreducering som här är
fråga om är av en sådan ringa storleksordning att det högst obetydligt inverkar
på det med militärtaxan förenade inkomstbortfallet för SJ. Samtidigt
utgör det för den enskilde en ekonomisk förmån, som kan anses som
en skälig kompensation för den, som av olika anledningar i tjänsten under
längre tid tvingas vara borta från sin ordinarie bostadsort. Påståendet att
sådana speciella förmåner ej komma andra statstjänstemän till del synes
felaktigt; det må i detta sammanhang blott nämnas järnvägspersonalens
och riksdagsmännens fria resor.

4. Sammanfattning

Riksdagsrevisorernas förslag om slopande av militärtaxan avstyrkes på
ovan anförda skäl. Däremot föreslås att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa
arbetet med och kostnaderna för utställande, granskning, fakturering
och debitering av militära färdbiljetter samt att MtJR omarbetas och
förenklas.

Vid medelprisberäkning för personaltrafiken böra härvid nu gällande
taxebestämmelser ligga till grund.

43

Riksdagsrevisorernas förslag om slopande av tjänstledighetsresor för fast
anställd personal kan icke biträdas men väl en revidering av bestämmelserna
härom för det fast anställda manskapet.

Om statsrevisorernas förslag om slopande av militärtaxan ändock skulle
vinna riksdagens bifall, kan det tänkas, att de anslag, som närmast kosta
försvarets transporter och resor, dvs rese-, övnings- och vissa sakanslag,
kunna komma att belastas med ökade utgifter, trots att rabattering i eu eller
annan form ändock måste förekomma, och att en del transporter överföras
på andra trafikföretag med billigare taxor eller utföras med militära
fordon. I varje fall komma ökade utgifter för IV. huvudtiteln att uppstå
om det av statsfinansiella skäl anses nödvändigt att tvinga försvarets myndigheter
att oavsett billigaste transportsätt utnyttja statens egna trafikföretag.
Under sådana förhållanden måste som villkor för militärtaxans
slopande krävas en mot den blivande kostnadsökningen svarande uppräkning
av sagda anslag.

På uppdrag av chefen för armén

B. Carpelan
Chef för arméstaben.

Bengt Ahlström.

Bilaga 2.

Till Chefen för försvarsstaben.

Yttrande över statsrevisorernas uttalande i fråga om militärtaxan.

1. Det rabattbelopp, som försvarets myndigheter kommit i åtnjutande
av under sistförflutna budgetår, har av revisorerna beräknats uppgå till
närmare 4 miljoner kronor. Av revisorernas framställning synes framgå,
att vid beräkningen av detta belopp hänsyn icke tagits till de för allmänheten
gällande rabatter, som vid de militära resorna skulle ha kunnat tilllämpas,
därest militärtaxan icke hade gällt. Det är därför sannolikt att
inkomstbortfallet på grund av militärtaxan för SJ icke uppgår till så högt
belopp som 4 mkr.

2. Statsrevisorerna anse, att rabattering till försvaret bör ske efter rent
affärsmässiga grunder i enlighet med för allmän trafik gällande regler.
Med hänsyn till omfattningen av militära resor och transporter ifrågasattes
huruvida särskilda överenskommelser om sådan rabattering skulle i nämnvärd
omfattning öka järnvägsstyrelsens intäkter.

För de militära myndigheterna skulle bl a på grund av nedanstående
skäl avsevärda olägenheter och merkostnader uppstå om taxan slopades,
i all synnerhet om detta förenades med ett slopande av det militära beställningssystemet.

a) Statens järnvägar har stor frihet att medgiva rabatter etter framställningar
från fall till fall. Detta skulle framtvinga omfattande merarbete
och förhandlingar vid större militära transporter.

b) Eftersom en resa enligt Arr i princip skall företagas på för staten
billigaste sätt kommer antingen den enskilde tjänstemannen att göras

44

ansvarig för att detta villkor blir uppfyllt, eller måste den kommenderande
myndigheten i varje särskilt fall lämna erforderliga direktiv
härför och i tur ansvara för att den billigaste möjligheten utnyttjas.
Detta skulle medföra att tid och arbete behövde ägnas åt undersökningar
av vilken av förefintliga rabatteringar som vid varje resa eller
transport skulle visa sig vara tillämplig och fördelaktig.

c) Av samma skäl som i b) ovan skulle även kassacheferna ställas inför
nödvändigheten att lära sig vilka rabatteringsmöjligheter som finnas
och tvingas att åtminstone i viss utsträckning kontrollera motiveringen
till att en tjänsteman beordrades resa på ett sätt som icke visat
sig medföra den lägsta kostnaden. Detta kan medföra irritation och
bör därför undvikas.

De ovannämnda olägenheterna tala för att en särskild militärtaxa alltjämt
bör bibehållas. Därest det emellertid anses motiverat att ändra eller
omarbeta den nuvarande militärtaxan har CM intet att erinra däremot.

3. Statsrevisorerna hava uppgivit att det i MtJR föreskrivna beställningssystemet
skulle vålla järnvägsstyrelsen onödigt arbete och merkostnader,
vilka sistnämnda skulle uppgå till ca 150 000 kronor per år. Sedan järnvägsstyrelsens
kontrollkontor numera enligt uppgift icke längre kontrollräknar
de på beställningarna debiterade beloppen torde den angivna kostnaden
vara för hög.

4. De praktiska olägenheter som statsrevisorerna påtala i fråga om det
militära beställningssystemet äro mindre hänförliga till systemet som sådant
än till de bestämmelser som återfinnas i MtJR. Det torde icke vara
någon tvekan om att icke systemets slopande skulle medföra ett betydande
merarbete för de militära myndigheterna, närmast dessas kassaavdelningar,
i form av uträkning och kontroll av alla biljettkostnader, som i stället
måste upptagas å reseräkning, utlämning av förskott m in. Speciella
olägenheter skulle uppstå på flottans fartyg där exempelvis avmönstring
ofta beordras med kort varsel och vid tillfällen då kassaredogöraren (motsvarande)
ej är tillgänglig för utlämning av förskott. Med anledning härav
avstyrkes att beställningssystemet avskaffas.

De må också framhållas att beställningssystemet är nödvändigt under
krig.

Däremot synes det lämpligt att omarbeta föreskrifterna för beställning
m m i MtJR, i avsikt att bl a avskaffa biljettbeställningar för kortare resor.

5. Även de anmärkningar som riktas mot de i MtJR nämnda tjänstledighetsresorna
äro i viss utsträckning sådana, att de kunna elimineras genom
omarbetning av bestämmelserna. Så bör också ske.

Förmånen bör emellertid i princip bibehållas. Den är betingad av de
särskilda tjänstgöringsförhållandena för militär personal, för vilken kommendering
till annan ort än den, där de hava sitt tjänsteställe och/eller
familj, torde vara betydligt vanligare än för personal inom statsförvaltningen
i övrigt. Det synes dock riktigare att de grundläggande bestämmelserna
om förmånen införas i vederbörliga avlöningsförfattningar.

6. Revisorerna föreslå att in- och utryckningsresor samt resor i samband
med de värnpliktigas övningsuppehåll, för vilka resor biljettbeställning
alltjämt skulle användas, debiteras enligt ett medelprisberäkningssystem
i likhet med det som tillämpades under beredskapstiden. Förslaget
tillstyrkes. Enligt vad som föreslagits ovan i pkt 4 bör beställningssystemet
bibehållas, och medelprissystemet bör tillämpas på alla personresor, för

45

vilka beställning avlämnas, utom för tjänstledighetsresor. En sådan åtgärd
skulle ytterligare minska kontrollkontorets kostnader för debitering.

7. På grund av det ovan anförda vill CM föreslå att militärtaxa bibehålies,
men att den revideras. I samband därmed bör MtJR omarbetas
under beaktande av att beställningssystem och tjänstledighetsresorna alltjämt
böra bibehållas.

Stockholm den 16 januari 1954.

För chefen för marinen
Gunnar Landström.

A. Nilson.

Bilaga 3.

Till chefen för försvarsstaben.

Med anledning av försvarsstabens remiss den 22/12 1953 av riksdagens
revisorers uttalande ang militärtaxan m m har chefen för flygvapnet äran
meddela följande.

Därest revisorernas avsikt med sitt förslag i stort är att söka erhålla en
överblick över de verkliga kostnaderna inom olika delar av statsförvaltningen,
bör frågan icke behandlas ensidigt. Det bör därför beaktas, att
även försvaret belastas med arbetsuppgifter, som komma andra samhällsorgan
till godo, ofta utan beredande av full ersättning åt försvaret för uppkommande
kostnader, t ex spaningar av olika slag med flygplan, flygfotografering
m m.

Förslaget om att slopa militärtaxan innebär en kostnadsökning, som för
flygvapnets del överslagsvis beräknats till ca 2 miljoner kronor under
1954/55. En förutsättning för att militärtaxan skall kunna slopas är, att
flygvapnets kostnadsram uppräknas med hänsyn härtill.

På grund av den korta remisstiden kan svar icke lämnas på de framställda
frågorna. Det synes nödvändigt att en del av dessa frågor, av vilka
några äro gemensamma för alla försvarsgrenar, behandlas gemensamt av
representanter för försvarsgrenarna och statens järnvägar. Chefen för flygvapnet
förutsätter fortsatt bearbetning på detta sätt.

Tjänstledighetsresor böra bibehållas. Försvarets personal torde i större
utsträckning än annan statlig personal kommenderas att — ibland under
primitiva förhållanden — bo på avsides belägna platser.

Stockholm den 13 januari 1954.

För chefen för flygvapnet

S. Möller

Souschef vid flygstaben.

46

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 43, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört under § 6 i sin berättelse angående
militära järnvägsreglementet och militärtaxan.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Det torde stå klart, att ett flertal bestämmelser i 1946 års militära järnvägsreglemente
numera äro i behov av att omarbetas. Denna uppfattning
har under hand bestyrkts från försvarsstaben och järnvägsstyrelsen, vilka
jämväl meddelat, att arbetet med en modernisering av reglementet pågår i
samarbete mellan de båda myndigheterna. Man torde kunna förutsätta, att
ett flertal detaljbestämmelser, som för närvarande komplicera reglementets
tillämpning, i samband med denna omarbetning komma att utformas
på ett enklare och mera praktiskt sätt.

I anslutning till vad revisorerna nu anfört, torde det vara anledning att
vid nämnda omarbetning särskilt pröva, huruvida militärtaxan, vilken för
närvarande i väsentlig mån påverkar utformningen av reglementet, bör
slopas. Härutinnan torde få framhållas följande.

Revisorerna ha uttalat, att den prisnedsättning försvaret genom militärtaxan
erhåller ur budgetär synpunkt framstår som mindre tillfredsställande.
De anse, att statlig myndighet bör tillgodoräkna sig full ersättning
för utförda tjänster, oavsett om dessa tas i anspråk av annan statsmyndighet
eller enskilda.

Civilförvaltningen kan för sin del icke finna annat än att starka skäl tala
för att en så betydande kund hos järnvägen som försvaret otvivelaktigt
utgör erhåller icke oväsentliga rabatter i förhållande till vad som gäller
för allmänheten. Även denna kan ju för övrigt, bland annat för sällskapsoch
gruppresor, erhålla rabatter av en storlek som stundom väl motsvarar
militärtaxans prisnedsättningar. I vilken utsträckning järnvägsstyrelsen
— i konkurrens med andra transportföretag — bör lämna försvaret rabatter
för att försäkra sig om dess transporter, synes böra bedömas uteslutande
efter affärsmässiga grunder. Att militärtaxan — såsom revisorerna
uttalat — skulle innebära någon subventionering av försvaret kan civilförvaltningen
fördenskull icke finna.

I delta sammanhang bör även framhållas att de militära myndigheterna,
därest militärtaxan slopas och andra prisnedsättningar icke medgivas, få
förutsättas så långt möjligt komma att begagna förekommande möjligheter
alt genom gruppresor, skolresor, tur och retur-, semester- och endagsbiljetter
samt eventuellt rabattkort erhålla billigare resor. En vidgad
användning av andra transportmedel än statens järnvägars kan också
ifrågakomma. Statens järnvägars inkomster av försvarets resor skulle
fördenskull i sådant fall knappast stiga i den utsträckning som revisorerna
förutsatt.

Beträffande frågan huruvida ett slopande av militärtaxan i enlighet med
vad revisorerna föreslagit skulle möjliggöra några väsentliga arbetsbesparingar,
torde få framhållas följande.

47

Revisorerna ha utgålt från att militärtaxan beträffande huvudparten
av resor, nämligen de värnpliktigas in- och utryckningsresor samt tjänstledighetsresor,
skulle ersättas med debitering enligt ett medelprisberäkningssystem
av samma slag som det under beredskapstiden tillämpade.
Detta system förutsätter, att beträffande dessa resor någon form av militär
beställningssedel fortfarande användes, och medför alltså i detta hänseende
icke någon arbetsbesparing. Systemet torde för övrigt av praktiska skäl
böra användas även i andra fall än de av revisorerna angivna, exempelvis
vid de omfattande utryckningarna från de militära skolorna såsom arméns
underofficersskola, försvarets läroverk och sjökrigsskolan. Beträffande
tjänsteresor i egentlig mening — i förhållande till nyssberörda resor ett
relativt begränsat antal — skulle militärbiljett icke utställas utan vederbörande
hänvisas till att själva i vanlig ordning inköpa sina biljetter hos
järnvägen. Till en början må framhållas, att detta säkerligen kommer att
i betydligt större utsträckning än nu är fallet medföra, att förrättningsmän
uttaga penningförskott för sina resekostnader. Järnvägens biljettexpeditioner
komma vidare att få ett visst — om än ringa — merarbete.
Av mera väsentlig betydelse för de militära myndigheterna blir, att det
föreslagna systemet kommer att nödvändiggöra ett icke ringa merarbete
i fråga om kontroll av reseräkningar och verifikationer för vanliga tjänsteresor.

Revisorernas uttalande angående statens järnvägars kontrollkontors
kostnader för kontrollräkning och debitering av avgifter för militärtransporter
samt kontroll av likvideringen torde numera icke vara fullt aktuellt,
då järnvägsstyrelsen enligt uppgift från och med oktober månad 1953
genomfört vissa förenklingar i dessa hänseenden, som avsevärt minskat
kostnaderna i fråga. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de ytterligare
kostnadsminskningarna å kontrollkontoret, som eventuellt kunna
vinnas, komma att uppvägas av ökat arbete å järnvägens lokala tjänsteställen.
Sådant merarbete skulle bland annat följa av att militärmyndigheterna
— i enlighet med vad i det föregående anförts — vid militärtaxans
slopande torde komma att begagna sig av de möjligheter till prisnedsättningar
som i ett flertal former medgivas allmänheten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner civilförvaltningen det synnerligen
tveksamt, huruvida det nuvarande systemet för biljettbeställningar
helt hör slopas i fråga om militära tjänsteresor i enlighet med revisorernas
förslag. Däremot finner ämbetsverket det möjligt att i vissa hänseenden
förenkla detsamma, så att arbete inbesparas. Sålunda böra exempelvis de
förhållandevis talrika resorna av kortare räckvidd mellan förläggningsort
och viss stad, exempelvis Stockholm—Ulriksdal, Stockholm—Näsby Park,
av praktiska skäl icke företagas med militärbiljett och debiteras enligt
militärtaxan utan efter för allmänheten gällande grunder.

Vidare medför bestämmelsen, afl militärbiljett för närvarande icke får
användas för all försvarets personal, vissa tillämpningssvårigheter för de
militära myndigheterna, och det bör övervägas, huruvida icke all försvarets
personal kan medgivas rätt alt begagna militärbiljett eller i varje fall en
klarare gränsdragning i detta hänseende kan erhållas.

Vad revisorerna anfört angående användande av ett medelprisberäkningssystem
i anslutning till vad som gällde under beredskapen finner
civilförvaltningen viil värt beaktande. Genomförandet av ett sådant system
bör, oavsett huruvida enhetspriset i fråga beräknas efter allmän taxa eller

48

militärtaxan, vara ägnat att avsevärt förenkla betalningen av de militära
resorna. Enhetspriset bör användas beträffande alla de resor, vid vilka
militärbiljett eller motsvarande handling kommer till användning.

Civilförvaltningen har intet att erinra mot att fördelningen mellan försvarsgrenarna
av vissa resekostnader göres uppskattningsvis i efterhand
i likhet med vad som nu sker beträffande värnpliktigas familjebidrag.
Detta torde emellertid vara möjligt endast beträffande sådana resor, för
vilka civilförvaltningen är betalande myndighet.

De nuvarande taxebestämmelserna för trupptransporter och godstransporter
i hela vagnslaster äro av så komplicerad beskaffenhet, att desamma
enligt civilförvaltningens mening böra underkastas en fullständig översyn.

Det torde få framhållas, att slopandet av militärtaxan kan komma att
— därest icke ovan föreslaget enhetspris sättes tillräckligt lågt — medföra
ökade krav på anslag under fjärde huvudtiteln.

Vad slutligen beträffar de i militära järnvägsreglementet medgivna
tjänstledighetsresorna, finner civilförvaltningen skäl tala för att desamma
slopas, sedan numera bestämmelser rörande fri resa i samband med semester
influtit i Saar, 33 § B, försvaret 1. I så fall böra dock, som revisorerna
jämväl framhållit, särskilda föreskrifter utfärdas beträffande de
värnpliktigas tjänstledighetsresor.

Sammanfattningsvis vill civilförvaltningen uttala, att ämbetsverket finner
icke oväsentliga fördelar stå att vinna med militärtaxans ersättande
med ett medelprisberäkningssystem i huvudsaklig anslutning till vad riksdagens
revisorer föreslagit. Däremot finner ämbetsverket tveksamt, om
slopandet av det nuvarande beställningsförfarandet för tjänsteresor skulle
medföra nämnvärda fördelar, och ifrågasätter snarare, huruvida icke
medelprisberäkning och beställningsförfarande höra tillämpas jämväl beträffande
sådana resor. Vissa förenklingar och arbetsbesparingar böra
kunna ernås genom en förenkling av militära järnvägsreglementet i enlighet
med vad i det föregående anförts. Samtliga dessa synpunkter böra
beaktas av försvarsstaben och järnvägsstyrelsen i samband med den omarbetning
av reglementet, som för närvarande pågår inom nämnda båda
myndigheter.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Lundberg
och örtengren, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog
och t. f. byråchefen Hallin.

Stockholm den It januari 1954.

J. H. ÖRTENGREN.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

Hugo Landin.

49

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 43, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1953 har järnvägsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad statsrevisorerna i sin under december månad
1953 avgivna berättelse under §§ 6 och 16 anfört angående militära järnvägsreglementet
och militärtaxan respektive statens järnvägars verkstadsbyggnad
i Visby. Till åtlydnad härav tar järnvägsstyrelsen anföra följande.

Under § 6 ha statsrevisorerna behandlat militära järnvägsreglementet
och militärtaxan. Efter en utförlig redogörelse för såväl reglementet och
taxan som för bestämmelsernas praktiska och ekonomiska konsekvenser
finna revisorerna vägande skäl tala för att militärtaxan upphäves. Därest
statens järnvägar anser sig för visst eller vissa fall böra lämna särskild
rabatt, torde så få förutsättas ske på grundval av rent affärsmässiga överväganden.
Revisorerna anföra i huvudsak följande skäl för sitt ståndpunktstagande.
Det är ur budgetär synpunkt mindre tillfredsställande att
fjärde huvudtiteln avlastas från en del av de med den militära verksamheten
förenade kostnaderna. Därtill kommer att tillämpningen av militärtaxan
medför både ett direkt inkomstbortfall för statens järnvägar, vilkas
finansiella ställning för närvarande är hårt ansträngd, och en eljest onödig
arbetsbelastning med därav betingade merkostnader.

Styrelsen delar i princip helt statsrevisorernas uppfattning att viss myndighet
skäligen bör få tillgodoräkna sig full ersättning för utförda tjänster,
oavsett om dessa tagas i anspråk av annan statsmyndighet eller av enskilda
och har i olika sammanhang hävdat att statens järnvägar bör kompenseras
för inkomstbortfall på grund av företagsekonomiskt ej motiverade
nedsättningar i person- och godstaxorna. Det oaktat måste styrelsen av
nedan närmare utvecklade skäl uttala viss tveksamhet rörande lämpligheten
av att slopa militärtaxan.

Ifrågavarande nu gällande avgiftsbestämmelser äro med i huvudsak ett
undantag enkelt utformade och enkla att tillämpa. Förekomsten av en särskild
militärtaxa utgör därför ingen nämnvärd extra arbetsbelastning för
statens järnvägar. De invecklade bestämmelserna för utrustade kontingenter
och truppförband böra enligt styrelsens mening kunna förenklas avsevärt
och undersökningar i sådant syfte ha redan inletts. Bestämmelser för
ifrågavarande transporter måste finnas och ur arbetssynpunkt torde det
vara av mindre betydelse, om de äro intagna i särskild militärtaxa eller i
de allmänna taxorna. Även i andra fall skulle slopande av militärtaxan
medföra krav på komplettering och ändring av de allmänna taxorna, såsom
t ex beträffande godsindelningen.

Slopas militärtaxan, får man enligt styrelsens mening räkna med att
rabattering av ordinarie avgifter i betydande omfattning kan komma att
begäras och även befinnas vara företagsekonomiskt motiverad, vilket skulle
kunna leda till uppkomsten av ett betydligt mera komplicerat och svårhanterligt
system för avgiftssättningen än det nuvarande.

Förekomsten av en särskild militärtaxa synes sålunda, om taxenivån är
rätt avvägd, medföra större fördelar än nackdelar för statens järnvägar
och troligen också för försvarsväsendet. Frågan om militärtaxenivåns höjd

4 Rev. berättelse ang. statsverket 195,1. 11.

50

och andra taxebestämmelser äro för närvarande föremål för utredning
inom 1948 års järnvägstaxekommitté, varför styrelsen föreslår att resultatet
av denna utredning avvaktas, innan ställning tages till förslaget om
slopande av militärtaxan.

Statsrevisorernas uttalande att militärtaxans slopande skulle yppa möjligheter
för en avveckling av det komplicerade biljettbeställningssystem,
som uppbyggts efter militära järnvägsreglementets bestämmelser, föranleder
styrelsen att anföra följande.

Ett beställningssystem av något slag torde vara ofrånkomligt, även om
militärtaxan skulle slopas och ordinarie avgifter erläggas för försvarsväsendets
transporter. Det nu gällande militära järnvägsreglementets bestämmelser
ha också tillkommit för att oavsett avgiftsberäkningen förenkla
det expeditionella arbetet såväl vid statens järnvägar som inom försvaret.
Styrelsen -— som icke finner anledning att här i detalj utveckla sin
syn på bestämmelserna •— har den uppfattningen att, ehuru vissa ändringar
äro önskvärda, föreskrifterna i stort för statens järnvägars del äro
utan avgörande olägenheter. En icke obetydlig arbetsavlastning för statens
järnvägar skulle kunna åstadkommas genom ändring av det av statsrevisorerna
påtalade debiteringsförfarandet, så att samtliga beställningar tillhörande
viss försvarsgren betalades av försvarsgrenens centrala förvaltningsmyndighet.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla att arbetet på en modernisering
och förenkling av det militära järnvägsreglementet pågår i samarbete
med försvarsstaben.

För de resor på militärbiljett, som skulle kvarstå efter ett eventuellt
genomförande av statsrevisorernas förslag till avveckling av beställningsförfarandet,
förutsättes debitering ske enligt ett medelprisberäkningssystem
av samma slag som det under beredskapstiden tillämpade. Styrelsen
delar statsrevisorernas uppfattning om lämpligheten härav.

Då frågan om de s k tjänstledighetsresorna, vilka av statsrevisorerna
anses böra slopas, är av relativt ringa betydelse ur statens järnvägars synpunkt,
inskränker sig styrelsen till att påpeka att visst missbruk av beställningar
på dylika resor förekommer och att de om dylikt icke kan effektivt
förhindras utan större olägenhet borde kunna slopas. I den allmänna trafiken
förekomma nämligen numera rabattformer, som skulle göra en sådan
åtgärd mindre kännbar än tidigare.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl deltagit verkstadsdirektören
Norinder, överingenjören Sandström, byråchefen Thorsell samt tjänsteförrättande
byråcheferna Gerndt å kommersiella byrån och Lagerberg å försvarsbyrån.

Stockholm den 26 januari 1954.

Underdånigst
För generaldirektören
EDV. OREDSSON.

ARNE SJÖBERG.

51

överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 53, § 7.

Till Konungen.

Utlåtande över riksdag srevisorernas yttrande ang resekostnadsersättning.

Genom nådig remiss 19/12 1953 har jag anmodats att avgiva utlåtande
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört om rätten att i
stället för fri resa med reguljärt trafikmedel åtnjuta resekostnadsersättning.
Med anledning härav får jag efter försvarsgrenschefernas hörande
anföra följande.

Möjligheten att erhålla resekostnadsersättning i stället för att använda
tillhandahållen färdhandling utnyttjas numera av de värnpliktiga i en utsträckning,
som icke kan anses motsvara det ursprungliga syftet med förmånen.
Det förekommer sålunda i betydande omfattning att värnpliktiga,
då de numera kunna erhålla kontant resekostnadsersättning, använda egna
fordon, medfölja kamrater i deras fordon, företaga resan med förhyrd buss
eller företaga s k liftning. Personalen på de militära expeditionerna åsamkas
härigenom ett synnerligen betungande räkne- och kontrollarbete.

Även om det förekommit att möjligheten att erhålla reseersättning utnyttjats
utöver vad som avsetts i gällande föreskrifter, bör icke denna
rättighet fråntagas de värnpliktiga. Det är emellertid nödvändigt att i fortsättningen
förhindra ett otillbörligt utnyttjande av förmånen.

Någon anledning att utesluta icke ständigt tjänstgörande fast anställd
personal från rätt till resekostnadsersättning föreligger icke. Denna personal
skall i detta liksom i vissa andra avseenden vara tillförsäkrad samma
förmåner som personal på aktiv stat. För denna senare personalkategori
bör givetvis icke någon ändring vidtagas, som skulle giva försvarets fast
anställda personal sämre förmåner i detta avseende än andra statstjänstemän.

Med hänvisning till ovanstående vill jag föreslå att bestämmelserna om
den värnpliktiga personalens rätt att i stället för fri resa med reguljärt
trafikmedel åtnjuta resekostnadsersättning göres till föremål för en sådan
översyn att en väsentlig förenkling av det administrativa arbetet kan
komma till stånd och att ett icke avsett utnyttjande av förmånen omöjliggöres.

Underdånigst
N. SWEDLUND.

Överbefälhavare.

Richard Åkerman.

Ärendet berett av
konsulent I. Hultan.

52

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 53, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1953 har försvarets civilförvaltning
anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 7 i sin berättelse anfört angående vid
vissa militära resor utgående resekostnadsersättning.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såsom revisorerna uttalat äro de nu gällande bestämmelserna angående
resekostnadsersättning åt värnpliktiga vid resa, som icke har karaktären
av tjänsteresa i sedvanlig bemärkelse, utformade på ett sätt som i skilda
avseenden är långt ifrån tillfredsställande. I sin verksamhet har civilförvaltningen
kommit i mycket nära kontakt med de många olika problem,
som uppstå vid tillämpningen av dessa bestämmelser, och har därvid kunnat
konstatera de olägenheter, som ur såväl statsfinansiella som organisatoriska
synpunkter äro förknippade med bestämmelserna.

Revisorerna ha närmare belyst den omfattning, i vilken de värnpliktiga
begagna sig av föreliggande möjligheter att vid här åsyftade resor använda
andra färdmedel än som normalt förutsatts, samt de konsekvenser ur
arbetssynpunkt, som härav föranledas. Även om civilförvaltningen icke har
tillgång till några statistiska uppgifter av den art, som redovisats av revisorerna,
och följaktligen icke kan ingå på något närmare bedömande av
representativiteten hos de lämnade uppgifterna, har ämbetsverket likväl
kommit till den uppfattningen, att den nuvarande ordningen innebär väsentliga
administrativa olägenheter. Att så är fallet har också bestyrkts
såväl av skriftliga och muntliga redogörelser från förbanden som av rapporter
från civilförvaltningens inspektionsverksamhet. Enbart nu berörda
skäl anser civilförvaltningen utgöra tillräcklig anledning att överse de
nuvarande bestämmelserna.

På sätt revisorerna uttalat och ämbetsverket inledningsvis anfört medför
emellertid avfattningen av dessa bestämmelser jämväl icke önskvärda
konsekvenser av ekonomisk natur. Genom att de värnpliktiga själva ombesörja
sina resor och därvid kontant äga uppbära resekostnadsersättning
enligt de av revisorerna angivna grunderna, bliva nämligen försvarets utgifter
för dessa resor i allmänhet icke oväsentligt högre än om motsvarande
resor företagits med reguljärt trafikmedel, d. v. s. vid resa med järnväg,
så länge militärtaxan tillämpas, 60 procent av kostnaderna för resa enligt
den för allmänheten gällande tariffen. Härtill kommer den omständigheten
att, såsom revisorerna framhållit, systemet med fingerade resor torde medföra
ett icke ringa inkomstbortfall för statsbaneföretaget. Till belysande
av de ekonomiska konsekvenserna härutinnan vill civilförvaltningen relatera
två fall, som kommit till ämbetsverkets kännedom.

Vid ett kompani hade samtliga värnpliktiga för resa till hemorten vid
övningsuppehåll förhyrt privat omnibus för en kostnad av 8 kr. för man
och resa fram och åter. Kostnaderna för samma resa med järnväg utgjorde
vid tillämpning av den för allmänheten gällande tariffen 13 kr. eller, om
veckoslutsbiljett användes, 7 kr., medan resekostnadsersättning såsom »för
annat färdmedel» enligt allmänna resereglementet uppgick till 18 kr. Med

53

tillämpning av nu gällande bestämmelser är envar av här ifrågavarande
värnpliktiga berättigad till kontant ersättning med 13 kr., vilket sålunda
innebär en direkt vinst för vederbörande av 5 kr.

Vid ett annat förband hade genom förbandets försorg förhyrts bussar,
i vilka de värnpliktiga transporterades till och från hemorten i samband
med övningsuppehåll. Genom denna anordning hade för förbandets del
uppkommit en besparing av i runt tal 2 700 kr. i förhållande till om reguljär
järnvägs- eller bussförbindelse anlitats.

Av de två anförda exemplen framgår, att icke obetydliga kostnadsbesparingar
stå att vinna på förevarande område. Uppenbart synes därför
vara, att i första hand åtgärder måste vidtagas i syfte att slopa den nuvarande
möjligheten för de värnpliktiga att uppbära kontant resekostnadsersättning
såsom för fingerad resa med högre belopp än som skulle åsamkats
militär myndighet, om resan företagits med av kronan tillhandahållet
trafikmedel. Övervägas bör också, om icke sådana föreskrifter borde utfärdas
som möjliggöra för de militära myndigheterna att ålägga de värnpliktiga
att vid här berörda resor anlita det färdmedel, som anvisats av
myndigheten.

Därest så sker, aktualiseras i än högre grad än vad nu är fallet den
fråga, som väckts genom det sistberörda exemplet, nämligen huruvida militär
myndighet vid tillämpningen av regeln om kostnadsjämförelse i 4 §
allmänna resereglementet å resor, om vilka här är fråga, skall ha att taga
hänsyn jämväl till den omständigheten att vid anlitande av statsbaneföretaget
resekostnadsersättningarna komma nämnda företag till godo. På sätt
framgår av det anförda exemplet har genom anlitande av förhyrda privata
bussar försvarets kostnader för resorna blivit väsentligt lägre än om statsbanelöretaget
utnyttjats, medan å andra sidan torde få förutsättas, att den
vidtagna anordningen medfört inkomstbortfall för företaget.

De erfarenheter, ämbetsverket främst på senare tid erhållit av de nu
rådande förhållandena på förevarande område, ha föranlett ämbetsverket
att upptaga frågan om erforderliga åtgärder till övervägande. Sålunda har
civilförvaltningen under hand tagit kontakt med försvarsstabens kommunikationsavdelning
i syfte att undersöka möjligheterna att genom åtgärder
från de militära myndigheternas sida åstadkomma direktiv för planläggningen
av här berörda resor. Då emellertid dessa resor äro av annan karaktär
än de färder, som företagas i samband med tjänstgöring i trupp,
har det ansetts tveksamt om det, mot bakgrunden av det statsfinansiella
intresset att tillföra statsbaneföretaget inkomster, vore möjligt att med beaktande
av förenämnda regel om kostnadsjämförelse ordna resorna i militär
regi på samma sätt som sker vid nämnda färder, vid vilka kostnadsjämförelsesynpunkterna
kunna få vika för intresset av att färderna ske
på det ur utbildnings- och övningssynpunkt bästa sättet. Några åtgärder
eller direktiv i här åsyftad riktning ha sålunda hittills icke ansetts kunna
lämnas.

Civilförvaltningen har vidare i skilda sammanhang hos Kungl. Maj:t
framhållit, att de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen om värnpliktsavlöning
(SFS 1945:881) om fria resor för värnpliktiga vid övningsuppchåll
vore i behov av översyn. Sedan av överbefälhavaren fråga väckts om
vissa jämkningar i bestämmelserna rörande de värnpliktigas förmåner, anförde
civilförvaltningen i skrivelse lill Kungl. Maj:t den 2 november 1953,
att ett trängande behov förelåge av en allsidig utredning om förmånerna

54

för de värnpliktiga, och hemställde, att en dylik översyn måtte komma till
stånd genom särskilda sakkunniga. Vid exemplifieringen av de bestämmelser,
som enligt civilförvaltningens mening vore otidsenliga, framhöll
civilförvaltningen även reseföreskrifterna och anförde därvid bl. a. särskilt,
att frågan om rätt för de värnpliktiga att utfå kontant ersättning för
färder med egna motorfordon påkallade uppmärksamhet icke minst ur
kostnadssynpunkt. Ifrågavarande framställning är, såvitt civilförvaltningen
har sig bekant, alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av vad revisorerna och civilförvaltningen här anfört framgår, att de
berörda frågorna innefatta komplicerade problem, delvis av natur att
beröra även andra myndigheter än försvaret. Lösningen av desamma påverkas
självfallet också av de resultat, till vilka övervägandena i den av
revisorerna väckta frågan om militärtaxans slopande må leda. Härtill kommer
att det, såsom revisorerna också antytt, kan finnas anledning att
överväga borttagandet av rätten till ersättning vid vissa fingerade resor
jämväl för den icke ständigt tjänstgörande fast anställda personalen vid
försvaret. En dylik åtgärd påkallar ändringar i vederbörliga, för här åsyftad
personal gällande avlöningsbestämmelser, något som knappast torde
kunna åstadkommas utan förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.

Med hänsyn till angelägenheten av att nu ifrågavarande problemkomplex
snarast göres till föremål för överväganden vill civilförvaltningen föreslå,
att den av ämbetsverket tidigare påyrkade utredningen inom en nära
framtid igångsättes och att åt de sakkunniga därvid uppdrages att i första
hand framlägga förslag till ändrade bestämmelser om de värnpliktigas
resor och därmed sammanhängande problem, därvid jämväl motsvarande
fråga för den icke ständigt tjänstgörande personalens del bör beaktas.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
Wihlborg, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog och
t. f. byråcheferna Hallin och Rosén.

Stockholm den 11 januari 1954.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

NILS WIHLBORG.

M. Liljefelt.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 8.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört under § 8 av sin berättelse angående
försäljning av proviantartiklar till enskilda.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Ur försvarets synpunkt synes för arméns och flygvapnets vidkommande
försäljningen av proviantartiklar till enskilda vara av ringa betydelse. Den
är för dessa försvarsgrenars del av så liten omfattning, att man i stort sett
kan bortse från den, då det gäller att bedöma behovet av att i fredstid om -

55

sätta beredskapsförråden av livsmedel. De med försäljningen förenade
kostnaderna torde praktiskt taget helt täckas av de vid försäljningen uppburna
inkomsterna. I utlåtande den 19 januari 1953 över ett likartat uttalande
från riksdagsrevisorerna anförde arméförvaltningens dåvarande
intendenturdepartement, att kronan genom försäljningen erhöll viss vinst.

Vid vissa marina myndigheter har försäljningsverksamheten däremot
blivit av betydande storlek. Från marinförvaltningen har under hand framhållits,
att marinen har behov av att i avsevärt större utsträckning än
övriga försvarsgrenar lagra livsmedel för heredskapsändamål. Bland annat
kan härvid marinens i förhållande till armén högre beredskapsgrad vara av
betydelse. Marinförvaltningen anser fördenskull, att det förefinnes ett
behov av att under fredstid säkra omsättningen av beredskapsförråden
genom här ifrågavarande försäljning. Dessa frågor torde i stort sett ligga
utanför civilförvaltningens ämbetsområde.

För personalen kan ifrågavarande försäljning vara förmånlig ur två
synpunkter. Vid sådana förband, som äro förlagda på relativt stort avstånd
från större ort, kan det för den inom eller i anslutning till förbandets
område bosatta personalen vara eu väsentlig förmån att kunna köpa för
hushållet erforderliga varor vid förbandet. Vidare kunna priserna vid försäljning
från kronans förråd vara förmånliga för personalen.

Civilförvaltningen erinrar om att personalen vid vissa förband, som ligga
förlagda på relativt stora avstånd från större orter, såsom en särskild förmån
erhållit rätt till fria resor till och från arbetsplatsen. I anslutning till
den princip som sålunda kommit till uttryck synes det i och för sig icke
orimligt, att personal under likartade förhållanden jämväl erhåller rätt att
köpa vissa proviantartiklar ur kronans förråd. Däremot anser civilförvaltningen
det icke finnas anledning att bereda personalen förmånen att få
köpa proviantartiklar till billigare priser än dem som gälla för andra hushåll.
I detta hänseende ansluter sig civilförvaltningen till vad revisorerna anfört.

Av vad sålunda anförts synes böra följa, att generell rätt för personalen
att köpa proviantartiklar från kronans förråd icke bör medgivas. Däremot
bör central myndighet äga rätt att medgiva sådana inköp vid vissa förband
och för viss personal, i den mån detta antingen anses nödvändigt ur beredskaps-
och omsättningssynpunkt eller ifrågavarande förmån med hänsyn
till lokala förhållanden vid förbanden i fråga anses skäligen böra beredas
viss personal.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att personalen vid de förband,
där det av lokala eller andra skäl föreligger önskemål att ordna med försäljning
på platsen av proviantartiklar, torde äga vissa möjligheter att
ordna sina inköp genom att inrätta samköpsföreningar. Sådana föreningar
förekomma enligt vad civilförvaltningen erfarit redan på vissa platser inom
försvaret.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Lundberg
och örtengren, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog
och t. f. byråchefen Hallin.

Stockholm den It januari 1954.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

J. H. ÖRTENGREN.

Hugo Lundin.

56

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 8.

Till Konungen.

Försäljning av proviantartiklar till enskilda.

Genom remiss den 19. december 1953 har arméförvaltningen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört i fråga om försäljning av proviantartiklar till
enskilda.

Till åtlydnad härav får arméförvaltningens intendenturavdelning, som
handlagt ärendet, anföra följande.

Till en början må erinras om att någon ovillkorlig rätt för enskilda att
mot kontant ersättning utbekomma proviantartiklar från kronans förråd
icke föreligger vad armén beträffar. Regementschef (motsvarande) prövar
och avgör, huruvida proviantartiklar må försäljas eller icke. Ett absolut
förbud föreligger dessutom mot försäljning av sådana artiklar — kött,
fläsk eller dylikt — från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunna
avskiljas.

Frågan om försäljning av proviantartiklar till enskilda från kronans
förråd har förut varit föremål för 1942 års riksdagsrevisorers uppmärksamhet.
I underdånigt utlåtande över vad revisorerna yttrat i frågan hänvisade
arméförvaltningens dåvarande intendenturdepartement till vad departementet
anfört i sitt yttrande till 1936 års lönekommitté, i vilket yttrande
i huvudsak anförts

att förmånen i fråga sedan lång tid tillbaka tillkommit den militära personalen,

att den icke medförde någon utgift för kronan utan i stället tillförde mathållningsanslaget
en viss vinst,

att den ökade omsättning av livsmedlen, som uppkomme genom försäljningen,
vore en fördel,

att ökningen i förvaltningspersonalens arbete vore av ringa betydelse,

att förmånen vore av mindre betydelse för personalen ekonomiskt,

att den ur andra synpunkter vore särskilt till fördel för den personal,
som bodde i kasernetablissement belägna på längre avstånd från större
samhällen samt

att förmånen icke borde borttagas.

Då vad som sålunda anförts fortfarande äger giltighet och för arméns del
försäljningen av proviantartiklar till enskilda är av jämförelsevis ringa
omfattning i förhållande till storleken av den personal, som kan komma i
åtnjutande av förmånen, samt då enligt ämbetsverkets uppfattning några
avgörande skäl icke förebragts för att borttaga förmånen, anser intendenturavdelningen
att någon ändring icke bör göras i nu gällande bestämmelser
i förevarande hänseende.

Intendenturavdelningen vill slutligen framhålla, att, därest rätten att
inköpa proviantartiklar från kronans förråd skall fråntagas den militära
personalen, bör härmed sammanhängande spörsmål upptagas till om -

57

prövning inom statsförvaltningen i sin helhet med hänsyn till de förmåner,
som staten kostnadsfritt tillhandahåller andra personalgrupper, t ex personal
vid järnväg, telegraf och kraftverk.

Underdånigst

PER ODENSJÖ.

IVAR GEWERT.

Kurt Sonesson.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 8.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 19 december 1953 anmodades marinförvaltningen
att före den 18 januari 1954 inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse anfört rörande försäljning
av proviantartiklar till enskilda. På grund härav får ämbetsverket
anföra följande.

1. Beredskapsskäl.

Efter andra världskriget ha kraven på hög beredskap skärpts. Överbefälhavarens
direktiv rörande förplägnadssäkerheten ställer särskilt höga
krav på bl. a. marindistriktens förmåga att vid mobilisering kunna trygga
erforderlig förplägnadssäkerhet inom vissa områden. Bemanningen av fartyg
och flertalet andra enheter vid marina försvarsområden måste ske
snabbt, och den tid, som står till förfogande, är mycket knapp. För att
säkerställa utrustningsbehovet och så långt möjligt nedbringa behovet av
transporter erfordras största möjliga beredskapslagring i egna, närbelägna
förråd.

Möjlighet finnes f. n. icke att ålägga fabrikanter, kvarnföretag, grossister
m. fl. att ständigt hålla för försvarsväsendet vid mobilisering erforderliga
kvantiteter livsmedel i lager. Därest så möjligen skulle kunna ske genom
lagstiftning, återstå fortfarande transportfrågor, som under de första
mobiliseringsdagarna äro synnerligen svårlösta.

Marinförvaltningen har givit lokalförvaltningarna direktiv att i marinens
magasin i princip hålla så stora lager, att utrustningsbehovet är täckt. Avsteg
härifrån må bl. a. göras, därest det icke är möjligt att inom rimlig tid
omsätta de föreskrivna lagren.

På flertalet platser kan f. n. erforderlig omsättning av utrustningsbehovet
icke ske av alla varor, trots försäljning till enskilda. Den ökade omsättningen
genom sistnämnda försäljning är av stor betydelse för beredskapen
vid marinen. Ett bortfall av densamma skulle medföra minskad
lagerhållning och vid mobilisering öka riskerna för försenad utlämning
av livsmedel samt därigenom komplicera mobiliseringsarbetet.

Den ökade omsättningen vid försäljning till enskilda medgiver större
personalstyrka vid resp. magasin utan att kronan härför åsamkas extra

58

kostnader. Härigenom kunna i fredstid flera arbetare sättas in vid toppbelastningar
i magasin och flera arbetare erhålla praktisk erfarenhet i hantering
av livsmedel. Vid mobilisering stå flera arbetare till förfogande för
användning som förhandsmän vid magasin, som skola nyupprättas, vilket
är till stor fördel vid mobiliseringens genomförande.

Ur marinens synpunkt är en ytterligare ökning av omsättningen önskvärd.
En sådan skulle kunna erhållas om sjukhus, skolbespisningar m. fl.
beställde livsmedel genom försvarets magasin. Härigenom skulle inköpspriserna
för nämnda inrättningar sannolikt bliva lägre än nu.

Av nedanstående tablå framgår försäljningen (av magasinsvaror) till enskilda
uttryckt i procent av den totala omsättningen under budgetåret
1952/53.

Förband	Total omsättning kronor	Försäljning till enskilda kronor	Försäljning i procent av omsättn.
MDN, Härnösand ..................	273 590: —	66 280: —	24,0
KA 1, Oscar-Fredriksborg ...........	737 043: —	161 676: —	21,9
KSS, Näsbypark ....................	204 541: —	35 645: —	17,4
GK, Fårösund ......................	157 050: —	44 902: —	28,5
MDS, Karlskrona ...................	2 517 875: 79	587 072: 73	23,3
MDV, Nya Varvet ..................	1 023 335:98	316 819: 57	30,9

2. Prissättningen.

a) Försäljning från magasin (motsvarande).

Därest icke speciella hänsyn till den privata handeln skola tagas, vilket
icke framgår av riksdagens revisorers uttalande, synes anledning icke föreligga
att prissätta varorna högre än täckandet av kronans omkostnader
påfordrar. Omkostnaderna vid försäljning från magasin äro avsevärt lägre
än i en speceriaffär av följande skäl:

1) endast ett begränsat sortiment tillhandahålles,

2) lagerhållning eller försäljning av ömtåliga eller ur omsättningssynpunkt
osäkra varor (exempelvis nya varutyper) förekommer icke,

3) personalen kan utnyttjas mera effektivt beroende på att beställningssedlarna
ofta inlämnas någon eller några dagar i förväg och beställda
varor härigenom kunna klargöras vid tider då belastningen i förrådet
är låg,

4) telefonmottagning av order, budsändning o. d. förekommer icke, ej
heller lämnas kredit.

På grund av lokala förhållanden kunna givetvis omkostnaderna variera
vid olika magasin. Före den 1/7 1953 gällde inom marinen att vederbörande
lokalförvaltning ägde fastställa ett omkostnadspålägg av sådan storlek att
kronans kostnader blevo täckta. Fr. o. m. den 1/7 1953 har marinförvaltningen
fastställt för marinen gemensamma grunder. Fortfarande variera
dock de slutliga priserna, enär anskaffningspriserna äro olika på olika
platser beroende på vid vilken tidpunkt respektive varuparti blivit anskaffat,
transportkostnader m. m. Marinförvaltningen har för avsikt att fastställa
en för marinen gemensam prislista. Detta avses dock icke ske förrän
ett livsmedelsregister blivit fastställt. Arbetet härmed pågår. I ärendet har
marinförvaltningen tagit kontakt med de övriga försvarsgrensförvaltning -

59

arna, försvarets materielhanteringsdelegation och försvarets klassificeringscentral
i avsikt att få fram ett för försvaret gemensamt livsmedelsregister.

I samband med att för marinen gemensamma priser fastställas år det marinförvaltningens
avsikt att samråda med arméförvaltningen och flygförvaltningen
så att likartade principer komma att tillämpas inom försvaret.

I riksdagens revisorers berättelse göres på flera ställen jämförelse mellan
detaljhandelspriser och priser i försvarets magasin. Dylika prisjämförelser
äro emellertid av föga värde, enär kronans service i förevarande sammanhang
icke, vilket ovan påpekats, kan tillnärmelsevis jämtöras med vad
privataffärerna lämna. Revisorerna synas även ha förbisett, att privataffärerna
ofta lämna rabatt på inköpen (i regel 3 %> men i vissa fall ända till
5 %). En jämförelse bör även avse exakt samma kvaliteter.

Prisjämförelsen i revisorernas berättelse hänför sig till våren 1953. Sedan
grunderna för prissättningen vid marinen efter den 1/7 1953 ändrats,
giver en jämförelse annat resultat.

Skillnaden mellan kronans försäljningspris och den civila handelns har
härigenom blivit mindre.

Med den prissättning, som rådde före den 1/7 1953, erhölls full täckning
för alla med försäljningen till enskilda direkt sammanhängande kostnader
såsom löner till arbetare och arbetsledare, arbetskläder, emballage, anskaffning
och underhåll av inventarier och inredning m. in. samt på försäljningen
beräknad del av administrationskostnaderna. Genom de fr. o. m.
1/7 1953 tillämpade bestämmelserna för prissättning, vilka fastställdes av
praktiska skäl samt för åstadkommande av viss rationalisering av bokföringsarbetet,
ökades omkostnadspålägget ytterligare.

Ett bortfall av försäljningen skulle i enstaka fall medföra ett minskat
behov av arbetare. Den minskning av kostnaderna för avlöning, som härigenom
vinnes, skulle dock icke uppvägas av den förlust kronan finge vidkännas
genom bortfallet av det omkostnadspålägg, som nu inflyter genom
försålda varor. Arbetsledar- och administrationskostnaderna för magasinen
skulle emellertid icke förändras. Följden skulle alltså bliva, att kronans
kostnader ökade. Omsättningen av magasinsvaror skulle ävenledes försvåras.

b) Proviantboden i Karlskrona.

Denna inrättning drives redan som en fullt självförsörjande inrättning.
Alla omkostnader såsom löner till biträden, föreståndare, sjuklöner, pensionskostnader,
hyror in. m. täckas helt.

Vid inköp från magasinet står proviantboden i bättre ställning än då
försäljning till enskilda sker direkt från magasin. Detta är helt naturligt,
enär proviantboden verkställer uttag i stora poster, vilka medföra ringa
utlämnings- och hanteringskostnader.

Proviantboden kan dock icke helt jämföras med en privat handel, enär
den som ovan framhållits lämnar sina kunder en betydligt sämre service;
begränsat varusortiment, ingen budsändning, stor köbildning in. in.

c) Köttcentral med charkuteri samt kronobageriet i Karlskrona.

De självförsörjande inrättningarna i Karlskrona ha stor betydelse ur bcredskapssynpunkt.
I fredstid är det angeläget, att produktionen kan hållas
så hög som tillgänglig maskinpark och arbetslokalerna medgiva. De fasta
kostnaderna komma vid ökad produktion att utgå med allt mindre procent
på varans försäljningspris. Genom försäljningen till enskilda kommer således
staten att erhålla varorna till lägre pris. Lagerhållningen av råvaror —

60

framför allt för kronobageriet — kan genom försäljningen till enskilda
hållas högre än vad annars skulle varit fallet. Vid köttcentralen med charkuteri
är försäljningen till enskilda fördelaktig för kronan även genom att
vissa dyrbara helfabrikat, som erhållas vid nedstyckningen i samband med
charkuteritillverkningen och som på grund av portionsprisernas begränsning
endast i viss omfattning kunna utspisas i matinrättningar och på fartyg,
i stället försäljas till enskilda.

Normalportionspriset i Karlskrona ligger i regel ca 10 öre lägre än på
andra platser. Härav belöpa sig ca 5 öre på värdet av i normalportionss^ten
ingående kvantiteter bröd, kött och fläsk, som levereras av de självförsörjande
inrättningarna. I Karlskrona utspisas f. n. ca 700 000 portioner
per år. Med 5 öre per portion erhålles en besparing enbart av denna
anledning med ca 35 000 kronor.

3. Antalet kunder och dessas fördelning på olika personalkategorier.

Vid bedömning av försäljningens omfattning vid olika förband m. m.
måste hänsyn jämväl tagas till antalet kunder på respektive platser. Av
följande tablå framgå kundantalet samt genomsnittliga årsinköpen under
budgetåret 1952/53.

Förband	Antal kunder (familjer)	Total försäljning kronor	Medeltal pr kund (familj) kronor
Off	Uoff	Man- skap	Civila tjäns- temän	Arbe- tare	S: a
MDN, Härnösand .......	23	35	10	56	42	166	66 280	400
KA 1, Oscar-Fredriksborg	46	122	31	83	169	451	161 676	358
KSS, Näsbypark ........	36	12	1	45	27	121	35 645	294
GK, Fårösund ..........	16	48	8	55	78	205	44 902	219
MDS, Karlskrona ........	178	665	314	677	1 378	3 212
Magasinsvaror ........							587 078	183)
Köttcentralen .........							358 751	112 315
Bageri ................							64 923	20j
MDV, Nya Varvet ......	83	289	126	298	361	1 157	316 820	274
Summa	382	1 171	490	1 214	2 055	5 312	1 636 070	308

Vid den av revisorerna gjorda jämförelsen mellan vid Sydkustens marindistrikt
medgivna arskvantiteter och normalfamiljens beräknade förbrukning
böra förutom sedvanlig reservation för statistik tagas i betraktande
olika inköpsvanor inom de skilda familjekategorier, som äro kunder i proviantbodarna.
Kollektivarbetarna utgöra visserligen huvudgruppen, men
hänsyn maste också tagas till officerare, underofficerare etc. Avgörande
synes i detta sammanhang vara i huru stor utsträckning inköpsrätten utnyttjats
kvantitativt sett. Därest icke saft, sylt, konserverade ärter och frukt
m. in. finnas medtagna i normalfamiljens förbrukning visar detta endast
att denna icke torde vara representativ, i varje fall icke beträffande vanorna
hos de familjer, som äro kunder i proviantboden.

Den fortlöpande granskningen av kundernas beställningssedlar är en
garanti för att missbruk icke förekommer.

4. »Rätten» att verkställa inköp är ingen löneförmån.

En löneförmån är i regel ovillkorlig och bör kunna utnyttjas under alla
omständigheter. Sa är icke fallet med möjligheten att köpa livsmedel ge -

61

nom kronans magasin (motsvarande). Vederbörande myndighet avgör om
det är förenligt med kronans intresse att försäljning kommer till stånd.
På många platser anses så av olika skäl för närvarande icke böra ske. På
andra platser (exempelvis i Karlskrona) kan all personal icke medges inköpstillstånd
på grund av försäljningslokalernas begränsade kapacitet.

Försäljning sker således huvudsakligen av den anledningen, att det ligger
i kronans intresse att få bättre omsättning i sina varulager. Kunderna få
finna sig i den begränsade service, som erbjudes, men komma å andra sidan
i åtnjutande av de lägre priser, som av olika skäl kunna hållas.

I detta sammanhang bör man även beakta de förmåner, som såväl civila
som statliga företag bereda den anställda personalen (exempelvis den rabatt,
som förekommer inom ett stort antal handelsföretag och fabriker
samt fria järnvägsresor till vissa personalkategorier in. m.).

5. Försäljning vid beredskapstillstånd och krig.

Revisorerna ha anfört att försäljningen under den förstärkta försvarsberedskapen
borde ha upphört och varorna tagits i anspråk för de militära
förbanden. Så skedde även vad beträffar svåranskaffbara varor. Under
beredskapsåren kunde dock flertalet varor anskaffas på i stort sett samma
sätt som under normala förhållanden. Försäljningen av dessa produkter
var motiverad av omsättningsskäl, då härigenom de militära lagren kunde
hållas vid högre nivå än om enbart de militära enheterna varit förbrukare.
Betydelsen härav vid ett krigsfall, då försäljningen till enskilda är avsedd
att upphöra, torde icke böra underskattas.

Under livsmedelskonflikten sommaren 1953 upphörde all försäljning av
sådana livsmedel, som voro berörda av konflikten.

6. Varusortimentet.

Revisorerna lia framhållit att även s. k. färskvaror samt varor, som icke
ingå i den militära utspisningsstaten, försäljas.

Vad som i detta sammanhang avses med »den militära utspisningsstaten»
är oklart. Om revisorerna härmed avse normalportionsstaten, är påståendet
riktigt. Normalportionsstaten är dock huvudsakligen avsedd som en
värdemätare på vad utspisningen får kosta per man och dag och har icke
större inverkan på vilka proviantartiklar som utspisas. Försäljning av andra
livsmedel än sådana, som användas i matinrättningar och ombord på
fartyg, har emellertid icke förekommit.

Någon klar gräns mellan färskvaror och magasinsvaror går icke att draga.
I den mån förvaringsmöjligheterna vid magasinen förbättras genom
kylrum, frysrum eller bättre emballage på proviantartiklarna kan även
sortimentet ökas. Med hänsyn speciellt till fartygens försörjning (en övergång
till lättare fartyg medför krav på bättre service från landmyndigheterna)
är det önskvärt, att marinens magasin kunna lagerhålla alla slag av
livsmedel. Livsmedel som lagras i magasinen höra icke undantagas från
försäljningen i annan mån än då detta ligger i kronans intresse med hänsyn
till anskaffnings-, lagrings- eller distrihutionsskäl. Därest varusortimentet
göres alltför begränsat, föreligger även risken, att kunderna icke vilja
ådraga sig det extra besvär, som inköpen vid magasinen medföra.

Nedläggandet av proviantbodon i Stockholm föranleddes på sin tid hl. a.
av dessa förhållanden. Där bildades i stället eu handelsförening för att till -

62

godose personalens önskemål om tillgång till en inom rimligt avstånd från
bostaden belägen livsmedelsaffär. I dagens läge äro förhållandena på
Skeppsholmen delvis annorlunda. Antalet där bosatta familjer har avsevärt
minskats. Magasinets lager har av beredskapsskäl måst utökas (ytterligare
lagerökning är mycket önskvärd), och sortimentet har kunnat ökas
på grund av rationellare lagringsmetoder. Någon försäljning från magasinet
har dock icke kunnat ske efter handelsföreningens bildande. Ur omsättningssynpunkt
är detta förhållande icke tillfredsställande.

7. Sammanfattning.

Ur kronans synpunkt är försäljningen av proviant till enskilda motiverad
av beredskapsskäl emedan den underlättat omsättning av magasinens lager
och medför, att de fasta kostnaderna vid marinens livsmedelsfabriker
kunna slås ut på största möjliga tillverkningskvantitet.

Kronans administrationskostnader för försäljningen äro förhållandevis
obetydliga. Någon besparing i detta avseende skulle icke erhållas genom
försäljningens upphörande.

Omkostnaderna i samband med försäljningen täckas helt av omkostnadspålägg.

Försäljningens omfattning kan anses betydande i förhållande till den
totala omsättningen. Årsinköpen per kund (familj) äro dock relativt små
(ca 300 kronor).

Endast varor, som ingå i den militära utspisningen, äro föremål för försäljning.

„r Pärmen gemensam prislista avses att framdeles fastställas.

Försäljningen kan icke anses vara en förtäckt löneförmån.

Med anledning av vad som ovan anförts får marinförvaltningen i underdånighet
föreslå, att försäljning till enskilda får fortgå som hittills.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef,
Bring, Wedin och Carlfors, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst
GUNNAR J. PALMGREN.

T. Reiback.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 8.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1953 har flygförvaltningen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över vad 1953 års riksdagsrevisorer
under § 8 i sin berättelse anfört i fråga om försäljning av proviantartiklar
till enskilda. Till åtlydnad härav får flygförvaltningen i underdånighet anföra
följande:

Försäljning av proviantartiklar till enskilda inom flygvapnet förekommer
i ringa utsträckning. Av flygvapnets 20 förband utnyttjas rätten till

63

inköp f n endast vid 13 förband. Inköpsrätten har ett visst värde för därtill
berättigad personal, särskilt för personal som tvingas bebo tjänstebostad
vid flottilj. Denna personal har i regel långt till livsmedelsaffärer och kan
inte nå dessa utan tidsödande och kostsamma resor. Nämnda personal är i
lönehänseende ofta sämre lottad än övriga befattningshavare vid flygvapnet,
som äro bosatta i städerna och som åtnjuta lön efter högre ortsgrupp.
Rätten att från kronans förråd inköpa proviantartiklar kompenserar därför
i viss mån de olägenheter, som förstnämnda personalkategori har att
vidkännas i berörda avseende.

Rätten till inköp är ej villkorlig utan medgives av flottiljchef med beaktande
av lokala med flera förhållanden. Förbud föreligger även att försälja
sådana varor, t e kött, fläsk eller dylikt, från vilka delar av bättre beskaffenhet
kunna avskiljas.

Ifrågavarande rätt till inköp av livsmedelsartiklar medför icke någon
utgift för kronan. Kronan erhåller full betalning och även vinst genom
de pålägg på försäljningspriset, som enligt gällande bestämmelser utgå.
Vinsten är dock ej så stor, att den utgör något bärande skäl för rättens
bibehållande. Även ur omsättningssynpunkt är det av visst värde att få bibebehålla
försäljningsrätten av livsmedelsartiklar.

Enligt revisorernas uppfattning är ifrågavarande försäljning av proviantartiklar
förenad med ett omfattande administrativt merarbete. För flygvapnets
vidkommande är så emellertid icke fallet. Visserligen förorsakas
ett visst merarbete med redovisning m m, men detta merarbete föranleder
ej något ökat personalbehov. Ett borttagande av inköpsrätten medför ej
heller något minskat personalbehov, varför ingen sådan olägenhet är för
handen, att den utgör ett bärande skäl för borttagande av inköpsrätten.

Därest fördelar och nackdelar vägas mot varandra, torde man ur förvaltningssynpunkt
komma till den slutsatsen, att rätten utan olägenhet kan
kvarstå, särskilt som den ovedersägligen innebär vinst för kronan såväl ur
ekonomisk synpunkt som ur omsättningssynpunkt.

Eftersom kronan icke tillskyndas någon ekonomisk skada till följd av
försäljningsverksamheten och det ur förvaltningssynpunkt icke torde utgöra
någon nämnvärd olägenhet att bibehålla rätten, medan den ur personalsynpunkt
kan ha ett visst ekonomiskt men mest praktiskt värde, får
flygförvaltningen förorda, att rätten att utbekomma livsmedelsartiklar från
kronans förråd mot ersättning alltjämt må bibehållas. Detta synes så mycket
mer skäligt som förmåner utöver direkta löneförmåner förefinnas inom
andra delar av statsförvaltningen.

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad souschef, deltagit
Callmer, föredragande, samt Edelsvärd.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
B. JACOBSSON.

E. Lewin.

64

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 8.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret kan helt ansluta sig till vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört rörande försäljning av proviantartiklar till enskilda. Jämväl
ämbetsverket hyser sålunda den uppfattningen, att frågan om den försvarets
personal tillkommande rätten att utbekomma dylika artiklar från
kronans förråd bör upptagas till omprövning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson.

Stockholm den 9 januari 1954.

Underdånigst

WILHELM BJÖRCK.

CARL W. LINDBLAD.

Kerstin Hjohlman.

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 9.

Till Konungen.

Underdånigt yttrande ang organisationen av Malmö marina bevakningsområde.

Med anledning av nådig remiss av det uttalande, som riksdagens senast
församlade revisorer gjort beträffande Malmö marina bevakningsområde,
får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Jag ansluter mig till det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet, att
det principiellt är mindre tillfredsställande, att den av riksdagen avsedda
marina organisationen vid Öresund utbygges på grundval av i kommandoväg
utfärdade bestämmelser. En undersökning av Malmö marina bevakningsområdes
organisation och verksamhetsformer synes därför påkallad.

Beträffande formen för denna undersökning får jag erinra om att dåvarande
överbefälhavaren, när förslaget om indragning av Öresunds marindistrikt
ursprungligen framlades, i underdånigt yttrande framhöll, att
frågan borde lösas i samband med en kommande översyn av den militärterritoriella
indelningen. En dylik undersökning har av mig beordrats med
stöd av nådigt bemyndigande den 20/11 1953. Utredningens uppgift är att
med utgångspunkt från ett vid försvarsstaben utarbetat förslag till militärterritoriell
indelning dels utarbeta förslag till en för alla försvarsgrenar
gemensam regional stabsorganisation, dels undersöka huruvida något ur
rationaliseringssynpunkt eller ekonomisk synpunkt vore att vinna genom
en samordning av militära och civila bevakningsorganisationer. Utredningen
i fråga måste sålunda till behandling upptaga även de marina bevaknings -

65

områdena. Det synes mig mindre ändamålsenligt att igångsätta en särskild
undersökning inom Malmö marina bevakningsområde, innan utredningen
angående den militärterritoriella indelningen avslutat sitt arbete, vilket
beräknas ske omkring den 1. instundande augusti.

Jag förordar därför, att frågan om Malmö marina bevakningsområdes
uppgifter och organisation hänskjutes till utredningen angående den militärterritoriella
indelningen. När resultatet av denna utredning föreligger,
böra, om så alltjämt befinnes erforderligt, formerna för kommendering av
personal m m ånyo tagas under övervägande.

Underdånigst

N. SWEDLUND.

överbefälhavare.

Richard Åkerman.

Ärendet berett av
kommendörkapten M. Starck.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 9.

Till Konungen.

Underdånigt yttrande angående organisationen av Malmö marina bevakningsområde.

Revisorerna ha funnit, att den nuvarande organisationen vid Malmö marina
bevakningsområde icke rymmes inom den av riksdagen förutsatta
ramen. De betvivla emellertid icke behovet av olika befattningar vid bevakningsområdet
och förutsätta icke heller några ändringar i de uppgifter
av operativ art, som åvila bevakningsområdet, men anse det principiellt
mindre tillfredsställande, att organisationen utbygges på grundval av i kommandoväg
meddelade bestämmelser. Revisorerna förorda därför en organisationsundersökning
av Malmö marina bevakningsområde speciellt som
detta bedömes kunna komma att tjäna som förebild för andra i fredstid
inrättade bevakningsområden.

Jag kommer därför att hos statens organisationsnämnd begära en dylik
undersökning och avser att, sedan undersökningen utförts och rapport
överlämnats till mig, insända densamma med underdånigt förslag till de
åtgärder, som undersökningen kan föranleda.

Samråd har ägt rum med statens organisationsnämnd.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
STIG H:SON-ERICSON.

Gunnar Landström.

5 Rev. berättelse ang. statsverket 195.3. It.

66

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1953 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Ivungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 9 i sin berättelse anfört angående
Malmö marina bevakningsområde.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Lika med revisorerna anser civilförvaltningen, att organisationen för
Malmö marina bevakningsområde knappast utformats i överensstämmelse
med riksdagens beslut samt att några besparingar icke vunnits genom Öresunds
marindistrikts avveckling. Såsom framgår av revisorernas uttalanden,
har emellertid från marint håll, alltsedan frågan om indragningen av
nämnda marindistrikt aktualiserades, understrukits behovet av personal
för verksamheten inom öresundsområdet. Mot bakgrunden härav kan det
i och för sig synas förståeligt, att man med utnyttjande av de möjligheter
härutinnan, som måste anses ha öppnats genom avfattningen av den av
revisorerna åberopade generalordern nr 2315/1951, inom ramen för gällande
personalstater sökt tillgodose områdets behov av personal utöver
chefsbefattningen. Emellertid måste det, i betraktande av innebörden av
riksdagsbeslutet, såsom revisorerna framhållit, anses principiellt mindre
tillfredsställande att utbygga organisationen på grundval av i kommandoväg
meddelade bestämmelser. Denna åtgärd ter sig så mycket mindre tilltalande
som Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagsbeslutets anda
förklarat sig icke kunna tillmötesgå önskemål om förstärkning av personalorganisationen
med civil befattningshavare för arbetsuppgifter, som
bedömts icke lämpligen kunna tillgodoses kommenderingsvägen.

Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten inom bevakningsområdet
synas, att döma av de marina myndigheternas uttalanden, ha givit
vid handen, att ett stadigvarande behov föreligger av visst antal tjänster
med stationeringsort i Malmö. Vid sådant förhållande anser civilförvaltningen,
att frågan om personalorganisationen vid bevakningsområdet bör
tagas under omprövning och därav betingade förslag föreläggas riksdagen.
Lika med revisorerna förutsätter ämbetsverket, att denna omprövning
grundas på organisationsundersökningar.

1 ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
Engdahl, den sistnämnde föredragande, samt t. f. byråchefen Hallin.

Stockholm den It januari 1954.

Underdånigst
RAGNAR LUNDRERG.

SVEN ENGDAHL.

G. Svanlund.

67

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 10.

Underdånigt utlåtande.

För att erhålla en klarare bild av den successiva stegring av statsverkets
kostnader för försvarets läroverk, som revisorerna påtalat, har statskontoret
sökt göra en jämförelse mellan det totala grundlönebeloppet vid läroverket
för budgetåret 1947/48 och samma belopp för 1952/53. En sådan
undersökning synes ge vid handen, att löneutgifterna — om man bortser
från rörligt tillägg och av tjänsteförteckningsrevisionen föranledda merutgifter
— voro i det närmaste lika stora under 1952/53 som under 1947/48,
oaktat elevantalet under samma tid minskat från 700 till 404 eller med mer
än 40 procent.

Mot bakgrunden härav samt med hänsyn till de av revisorerna framförda
allmänna synpunkterna rörande verkningarna för försvarets läroverks del
av den nuvarande utvecklingen å det allmänna skolväsendets område finner
statskontoret angeläget, att utredning snarast kommer till stånd angående
möjligheten att till fullo utnyttja de lokala och personella resurser,
vilka för närvarande erbjuda sig vid försvarets läroverk. I avvaktan härpå
lärer en viss försiktighet böra iakttagas vid återbesättandet av ledigblivna,
ordinarie tjänster.

I förevarande sammanhang får statskontoret framhålla, att ämbetsverket
i utlåtande denna dag angående organisation och förläggning av läroverket
för vuxna uttalat, att goda skäl syntes tala för att detta läroverk
förlägges till Uppsala med anknytning till försvarets läroverk. Därest vid
närmare prövning detta förslag befinnes kunna genomföras, skulle sistnämnda
läroanstalts resurser uppenbarligen kunna utnyttjas mera effektivt
än vad nu sker.

Avskrift av förenämnda utlåtande bifogas.

I handläggningen av detta ärende liar, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson.

Stockholm den 13 januari 1954.

OLLE JOHNSON.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Kerstin Hjohlman.

Bilaga 1.

Underdånigt utlåtande.

Läroverket för vuxna skall enligt kungl. brev den 5 juni 1953 ha den
organisation, som i k. prop. 158/1953 förordats. Det av Hermods korrespondensinstitut
nu framlagda förslaget avviker så avsevärt från det vid 1953
års riksdag fattade beslutet, att ett genomförande av sagda förslag lärer

68

förutsätta, att frågan om läroverkets organisation ånyo förelägges riksdagen.
Enligt statskontorets uppfattning saknas tillräckliga skäl för en
dylik omprövning. Ämbetsverket har härvid beaktat, att en anknytning
av skolan till institutet torde medföra vissa i och för sig önskvärda kostnadsminskningar,
vilka emellertid skulle ernås genom ensidigt gynnande
av ett av de inom landet verksamma korrespondensinstituten. — I fråga
om elevantalet i realskolan får statskontoret ansluta sig till vad institutet
anfört. Maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning synes sålunda böra
vara 25.

Av skolöverstyrelsens utlåtande framgår, att överstyrelsen i annat sammanhang
förordat, att läroverket förlägges till Norrköping. Statskontoret
får i denna fråga anföra följande. Riksdagens senast församlade revisorer
ha under § 10 i sin berättelse uttalat, att det snarast borde undersökas, i
vad mån undervisningskapaciteten vid försvarets läroverk kunde utnyttjas
mera effektivt än vad nu sker. Revisorerna ha därvid bland annat framhållit,
att planerna på särskild undervisning för vuxna komma att medföra
ökade krav på skollokaler och lärarpersonal.

Uppenbarligen skulle försvarsläroverkets resurser kunna utnyttjas bättre,
om läroverket för vuxna anknötes till detsamma. Uppsala synes i och för
sig vara en lämplig förläggningsort. Goda skäl torde därför tala för att
läroanstalten förlägges till nämnda stad med anknytning till försvarets
läroverk. Ändamålsenligheten av ämbetsverkets nu framförda förslag lärer
givetvis höra närmare utredas, innan slutlig ståndpunkt fattas till detsamma.

Avskrift av statskontorets utlåtande denna dag angående riksdagsrevisorernas
uttalande rörande försvarets läroverk bifogas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson.

Stockholm den 13 januari 1954.

Underdånigst
Wilhelm Björck.

CARL W. LINDBLAD.

Kerstin Hjohlman.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 10.

Till Konungen.

Med återsändande av bifogade remiss får skolöverstyrelsen anföra
följande.

överstyrelsen anser sig icke ha anledning att i detta sammanhang ingå
på frågan om försvarets läroverks framtida ställning inom försvarsorganisationen
eller på frågan om nämnda läroverks eventuella inordnande i
det allmänna skolväsendet.

69

Däremot har överstyrelsen upptagit till prövning de förhållanden vid
försvarets läroverk, vilka riksdagens revisorer i § 10 av sin berättelse betecknat
som anmärkningsvärda. De påtalade förhållandena avse det sätt,
på vilket lokaler och lärarkrafter för närvarande utnyttjas vid försvarets
läroverk. Efter att ha omnämnt, att elevantalet vid försvarets läroverk efter
läsåret 1948/49 successivt har nedgått, anföra revisorerna bl. a. följande:

»En följd härav har blivit att vissa skolsalar icke för närvarande användes
för sitt egentliga ändamål. Ej heller torde lärarkrafterna kunna utnyttjas
i avsedd omfattning. Enligt vad revisorerna inhämtat skulle läroverket
kunna mottaga ytterligare inemot 250 elever utan egentlig utökning
av personalorganisationen; allenast en viss stegring av kostnaderna för
timlärararvoden skulle bli ofrånkomlig, varjämte de klassrum som nu
periodvis disponeras av vissa militära skolor ånyo skulle behöva tagas i
anspråk av läroverket.»

Såsom revisorerna anfört beträffande utnyttjandet av läroverkets lokaler,
ha 7 av 27 klassrum innevarande läsår kunnat upplåtas för annat
militärt ändamål (stabsbiträdes-, stabsfurir- och kommissarieskolan). Icke
heller läroverkets speciallokaler torde komma till användning i full omfattning.
Beträffande lärarkrafternas utnyttjande och läroverkets undervisningskapacitet
anser sig överstyrelsen, för att revisorernas yttrande i
detta avseende inte skall missuppfattas, böra anföra följande.

Innehavarna av de å personalförteckningen för försvarets läroverk upptagna
tjänsterna fullgöra — i likhet med kollegerna vid landets övriga läroverk
-— tjänstgöring med den undervisningsskyldighet, som är för respektive
tjänst stadgad, övrig undervisning anförtros åt lärare över stat i den
utsträckning som är erforderlig. Revisorernas påpekande, att lärarkrafterna
icke torde kunna utnyttjas i avsedd omfattning, får fördenskull
anses åsyfta endast det förhållandet, att genom det relativt låga lärjungeantalet
i flertalet klasser lärarnas undervisning icke kommer tillräckligt
många elever till godo. Det undandrar sig emellertid överstyrelsens bedömande,
huruvida en ökad elevrekrytering från de olika försvarsgrenarna
är möjlig. Likaså har överstyrelsen svårt att bilda sig någon säker uppfattning
om vad som står att vinna genom sammanslagning av klasser och
samläsning mellan olika klasser i större omfattning än för närvarande. De
speciella förhållanden, som hänsynen till elevernas militära tjänstgöring
medför, torde i stor utsträckning lägga hinder i vägen för dylik samläsning,
varför besparingen av lärarkrafter på den vägen sannolikt inte kan
bli särskilt betydande utan en avsevärd omläggning av de militära tjänstgöringsförhållandena.
Icke heller torde det vara möjligt att nämnvärt öka
lärjungeantalet i klasserna genom att låta undervisningen stå öppen även
för civila elever, som till äventyrs hade möjlighet att följa undervisningen
på det sätt och under de tidsperioder, som den ordnats och planlagts för
den militära personalen.

I övrigt bör betonas, att om särskilda klasser av icke-militära elever
skulle upprättas, för vilka klasser de ovan nämnda nu uthyrda klassrummen
kunde tagas i anspråk, en sådan utvidgning av undervisningen självfallet
skulle medföra eu ökning av kostnaderna, vari inginge bl. a. kostnaderna
för de nytillkomna klassernas lärare, eftersom redan nu varje heltidsanställd
lärare fullgör hela sin undervisningsskyldighet. Förutsättes
oförändrad personalorganisation, skulle kostnadsökningen för lärare helt
falla på timlärare eller andra lärare över stat. Verklig besparing av lärar -

70

kraft skulle, såsom förut påpekats, endast kunna förekomma, därest sådana
ändringar kunde vidtagas i den nuvarande organisationen och verksamheten,
att sammanslagning av klasser och samläsning mellan klasser
kunde äga rum i större utsträckning än för närvarande.

Endast under förutsättning bl. a. att de uthyrda klassrummen ånyo
disponeras av lärpverket och att erforderliga medel för kostnadsökningen
ställes till förfogande, torde sålunda vissa möjligheter till civil skolverksamhet
vid försvarets läroverk för närvarande föreligga. Om dessa möjligheter
är av temporär eller mera varaktig karaktär, går ej att nu bedöma,
då frågan om berörda läroverks framtida utveckling och öde icke är avgjord.
Under sådana förhållanden är överstyrelsen visserligen icke beredd
att nu ta ställning till på vilket sätt dessa möjligheter bäst skulle kunna
tillvaratagas men vill i korthet omnämna två skilda behov av utvidgning
av den civila gymnasieorganisationen. Det ena gäller gymnasieorganisationen
i Uppsala. Gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala är
landets största, och fråga om ett nytt gymnasium i staden har blivit väckt.
Det andra gäller gymnasiet för vuxna, om vars placering överstyrelsen i
annat sammanhang tidigare uttalat sig. Mot dess placering i Uppsala tala
dock de särskilt stora svårigheterna för eleverna att där kunna anskaffa
förhyrda rum, särskilt då fråga är om mera kortvarig vistelse.

Till sist vill överstyrelsen framhålla, att, därest verksamheten vid försvarets
läroverk skulle minska i sådan grad, att i något fall ordinarie lärare
icke kan beredas full tjänstgöring, det alltid torde vara möjligt att vid
högre allmänna läroverket eller folkskoleseminariet ordna med erforderlig
fyllnadstjänstgöring.

I ärendets handläggning ha deltagit generaldirektörens ställföreträdare
Nygren samt ledamöterna Sjöstedt, Källquist, Henning och Junel, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1954.

Underdånigst

B. JUNEL.

HILDUR NYGREN.

Nils Söderbäck.

Styrelsens för försvarets
läroverk

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 10.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss får styrelsen för försvarets läroverk härmed
i underdånighet avgiva följande utlåtande över vad riksdagens revisorer
i sin berättelse 1953 anfört beträffande läroverket.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse utan ställningstagande återgivit
den kritik, som i befälsutredningens betänkande riktats mot lärover -

71

ket. Huruvida och i vad mån fog finnes för denna kritik anser sig styrelsen
icke böra upptaga till granskning i förevarande sammanhang. Tillfälle
därtill erbjuder sig nämligen i samband med styrelsens avgivande av yttrande
över befälsutredningens förslag.

Försvarets läroverks styrelse finner revisorernas uttalande, att ytterligare
inemot 250 elever skulle kunna mottagas »utan egentlig utökning av personalorganisationen;
allenast en viss stegring av kostnaderna för timlärararvoden
skulle bli ofrånkomlig», vara missvisande. Revisorernas uttalande
är teoretiskt riktigt. Om de nuvarande klassavdelningarnas storlek utökades,
så att varje avdelning räknade i genomsnitt 30 elever, skulle läroverket
kunna mottaga ytterligare 250 elever och likväl kunna bibehålla nuvarande
personalorganisation. För närvarande ha emellertid försvarsgrenarna icke
behov av att utbilda ytterligare personal vid försvarets läroverk. Då så är
fallet kunde ifrågasättas, om icke läroverkets organisation skulle kunna
minskas genom sammanslagning av exempelvis två smärre läsavdelningar
till en större. Detta är emellertid icke möjligt. Läroverket måste helt naturligt
anpassa sin undervisning och sina lärotider efter de olika försvarsgrenarnas
behov. Då dessa behov med hänsyn till olika militära utbildningsförhållanden
icke sammanfalla, måste självfallet läroverkets elevmaterial
splittras på ett större antal avdelningar än vad fallet är exempelvis i ett
allmänt läroverk.

Möjligen ha revisorerna avsett, att läroverkets klassavdelningar skulle
fyllas ut med civila elever, som icke kunnat beredas plats vid andra läroanstalter.
En sådan anordning skulle säkerligen stöta på betydande svårigheter.
För det första skulle sannolikt läroverkets säregna arbetsförhållanden
knappast svara mot civila elevers behov och önskemål. För det andra
kan man befara, att ett dylikt inplacerande av civila elever skulle äventyra
resultatet av den nuvarande, efter militära behov anpassade undervisningen.

Om revisorernas uttalande innebär, att läroverket -— med utnyttjande
av de lärosalar, som för närvarande äro upplåtna för annan undervisning
än läroverkets egen —skulle kunna organisera ett antal nya avdelningar
med uteslutande civila elever, så bör framhållas att detta icke låter sig
göra utan en avsevärd stegring av kostnaderna för lärarlöner. Läroverkets
nuvarande ordinarie och extra ordinarie lärare fullgöra nämligen en undervisningsskyldighet,
som överensstämmer med av Eders Kungl Maj:t utfärdade
bestämmelser. Därutöver hava dessa lärare efter anmodan åtagit sig
tillsammans 102 veckotimmars undervisning (mot arvoden enligt timlärarkungörelsen),
vilket motsvarar mer än fyra heltidsanställda lärares arbete.

I fråga om de sju lärosalar, som för närvarande icke tagas i anspråk av
läroverket, vill styrelsen påpeka, att sex av dessa disponeras av militära
skolor (kommissarieskolan samt stabsbiträdes- och stabsfurirskolorna) och
utnyttjas i genomsnitt under lika stor del av året som de lokaler läroverket
använder. Nämnda sex lärosalar upplåtas för sagda ändamål för ett år i
sänder. Styrelsen är nämligen angelägen om att med kort varsel kunna
taga lokalerna i anspråk, därest en ökning av läroverkets behov så skulle
påfordra.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att frågan om försvarets
läroverks framtida öde redan nu ägnas uppmärksamhet. Styrelsen, som
tagit del av befälsutredningens betänkande, har konstaterat, alt hur divergerande
utredningens och reservanternas meningar än äro i många styc -

72

ken, så äro de likväl samstämmiga däri, att försvaret även i fortsättningen
kommer att ha behov av en läroanstalt, som kan meddela viss militär personal
kompletterande allmänbildande undervisning. Under dessa omständigheter
finner styrelsen välbetänkt, att statsmakternas ställningstagande
i befälsirågan avvaktas, innan en utredning rörande försvarets läroverks
framtida öde igångsättes.

Stockholm den 12 januari 1954.

Underdånigst

För styrelsen för försvarets läroverk
B. CARPELAN.

Erik Terner.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 11.

Till Konungen.

I remiss den 17 december 1953 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
Lingatans yrkesskola.

Revisorerna ha — efter en redogörelse för förhållandena vid yrkesskolan
och verksamheten där — uttalat, att de funnit det otillfredsställande
såväl att Lingatan under budgetåret 1952/53 utnyttjats endast till omkring
halva sin kapacitet som att verksamheten vid skolan numera nedlagts
trots den besvärande platsbrist som råder inom åtskilliga sociala vårdområden.
Vidare ha revisorerna framhållit såsom angeläget, att den psykiatriska
expertis, som ställts till ungdomsvårdsskoleverksamhetens förfogande,
inkopplas på de enskilda fallen inom rimlig tid efter elevernas intagning.
Slutligen har det synts revisorerna önskvärt, att de lokala skolstyrelserna
tilläggas sådana befogenheter, att de verkligen få möjlighet att
— såsom förutsattes vid skyddshemsreformen 1936/37 — utan alltför detaljerade
föreskrifter och anvisningar från socialstyrelsen bilda hörnstenar
i organisationen.

Vad beträffar de skäl som ligga till grund för skolverksamhetens temporära
nedläggande vid yrkesskolan får socialstyrelsen hänvisa till sin
framställning till Kungl. Maj:t i ärendet den 19 maj 1953. Därutöver må
framhållas, att förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län vid
inspektion i december 1951 anmärkt på de sanitära förhållandena vid
yrkesskolan och det långa avståndet till läkare m. m. Under åberopande
av att det måste anses vara synnerligen olämpligt att i yrkesskolan intaga
elever, som äro behäftade med könssjukdom i smittosamt skede, har förste
provinsialläkaren samtidigt anhållit, att socialstyrelsen måtte vidta åtgärder
för att förhindra fortsatt intagning av sådana elever.

Skolans rådgivande psykiater har i sin årsredogörelse för kalenderåret
1952 anmärkt på skolans isolerade läge, byggnadernas bristande ända -

73

målsenlighet och dåliga skick, de bristfälliga sanitära anordningarna och
de dåliga bostadsmöjligheterna för personalen in. m. samt föreslagit, att
skolan skulle nedläggas. Han har vidare anfört, att det förelegat svårigheter
att på skolan placera elever med mera höggradig psykabnormitet.
Detta uttalande är bilagt lokalstyrelsens årsredogörelse för 1952.

Skolans styrelse har — såsom revisorerna anfört — ansett att skolans
fostrande arbete i stor utsträckning äventyrats av återintagna elever.

Med anledning av de sålunda framförda anmärkningarna ha könssjuka,
psykopatiska och recidiverande elever i mån av platstillgång hänvisats till
andra skolor inom organisationen. Nämnda grupper av elever utgöra huvudparten
av det kvinnliga klientelet mellan 18 och 21 år. Detta är huvudorsaken
till nedgången av elevbeläggningen vid skolan. Beläggningen under
det sistförflutna verksamhetsåret framgår av följande sammanställning.

Datum	Elevantal	Datum	Elevantal
! 1/10	18	1953 1/4	10
1/11	16	1/5	5
1/12	13	1/6	5
i 1/1	13	1/7	2
1/2	10	1/8	2
1/3	11	1/9	0

Socialstyrelsen kan vitsorda, att personalsvårigheterna vid Lingatan
varit stora. Den ledigblivna rektorstjänsten i Ce 27 lockade sålunda icke
någon sökande, utan skolans ordinarie assistent fick förordnas att uppehålla
vakansvikariatet. Nämnda tjänsteman sjukskrevs sedermera på
grund av sviter av kolosförgiftning, ådragen under arbetet på skolans kontor,
och förordnades senare på annan tjänst inom organisationen. Rektorstjänsten
uppehölls därefter av en extra arbetskraft. Lärarinnetjänsterna,
som tidvis stått vakanta, ha varit föremål för täta personbyten.

Genom skrivelse den 29 mars 1953 anmälde fem av skolans befattningshavare
till socialstyrelsen, att de ej komme att kvarstanna vid Lingatan
ytterligare en vinter (bil.). Under maj månad 1953 begärde två av dessa
befattningshavare sitt entledigande och de övriga två tjänstledighet. Personalsvårigheterna
ha varit en av orsakerna till verksamhetens upphörande.

Revisorerna uppge, att antalet befattningshavare vid revisorernas besök
i augusti 1953 utgjorde fyra, inberäknat jordbruksförmannen och jordbruksarbetaren,
trots att endast en elev då vårdades vid skolan. Jämlikt
socialstyrelsens beslut den 26 juni 1953 funnos vid nämnda tidpunkt anställda
dels en extra assistent med uppgift att under månaderna juli och
augusti svara för skolans skötsel, elevtillsynen inklusive eftervården av 16
villkorligt utskrivna elever samt avvecklingen av verksamheten, dels såsom
avlösare en arvodesanställd praktikant, dels ock den för jordbruksdriften
och gårdskarlssysslorna nödvändiga arbetskraften. Socialstyrelsen kan
icke finna, att de föreliggande arbetsuppgifterna medgåvo en ytterligare
minskning av personalen. Vissa problem i samband med avvecklingen tala
snarare för att personalstyrkan var för liten.

Vad beträffar Lingatans användning för annat socialt ändamål vill socialstyrelsen
hänvisa till vad ungdomsvårdsskoleutredningen föreslagit i
sitt slutbetänkande och till socialstyrelsens förenämnda framställning den
19 maj 1953. Såväl ungdomsvårdsskoleutredningen som socialstyrelsen bär

74

funnit, att det mest ändamålsenliga och billiga alternativ, som framförts
beträffande skolans framtida användning, är förslaget om inrättandet därstädes
av en sjömansskola. I sin framställning har socialstyrelsen vidare
framfört vissa förslag om lokalernas användning, till dess beslut fattats om
Lingatans framtid. Nämnda förslag har dock icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Revisorerna ha framhållit, att den rådgivande psykiatern vid Lingatan
icke medhunnit sina arbetsuppgifter inom föreskriven tid. Enligt gällande
instruktion skall rådgivande psykiater vid ungdomsvårdsskola, bland
annat, undersöka nyintagen elev snarast möjligt och senast tre månader
efter ankomsten. Antalet besök har maximerats till tolv för år, men
skolstyrelse kan hos skolbyråchefen erhålla medgivande till flera besök.
Det är skolstyrelsens uppgift att tillse, att den vid skolan anställde psykiatern
fullgöra sina åligganden. Enligt vad socialstyrelsen inhämtat var ifrågavarande
psykiater periodvis sjuk under åren 1952 och 1953 och kunde för
den skull icke i föreskriven omfattning besöka Lingatan. Några olägenheter
av vårdteknisk natur som följd härav anmäldes icke till socialstyrelsen
förrän i mars 1953, varefter socialstyrelsen förordnade annan rådgivande
psykiater. Det av revisorerna framförda önskemålet om snabb undersökning
av nyintagna elever vid ungdomsvårdsskolorna är enligt socialstyrelsens
uppfattning tillgodosett genom gällande föreskrifter.

Revisorerna ha utan närmare exemplifiering föreslagit en omfördelning
av arbetsuppgifterna mellan socialstyrelsen och lokalstyrelserna i riktning
mot en decentralisering av detaljavgörandena till skolstyrelserna. Enligt
gällande föreskrifter ha emellertid redan nu lokalstyrelserna mycket långt
gående befogenheter och därmed också ett stort ansvar, när det gäller
vården av eleverna. De äga i allmänhet att jämte chefen för socialstyrelsens
skolbyrå bestämma om definitiv intagning, varjämte på dem ankommer
alt fatta beslut i fråga om utackordering, villkorlig och slutlig utskrivning
av elever o. d. Elevbehandlingen är enligt socialstyrelens uppfattning
lokalstyrelsernas viktigaste uppgift, och praktiskt taget alla avgöranden
ha delegerats till styrelserna. Avgöranden i administrativa ärenden,
såsom anslagsfördelning, tjänstetillsättningar o. d. ha däremot i större
utsträckning centraliserats till socialstyrelsen. Inom ramen för fastställda
stater ha dock lokalstyrelserna alltjämt stor frihet att själva bestämma. Det
administrativa arbetet liksom det ekonomiska ansvaret för verksamheten
anses dock av många styrelser så betungande, att de föreslagit en långtgående
centralisering till socialstyrelsen även av detaljavgöranden. Meningarna
äro sålunda delade rörande hithörande frågor. Ungdomsvårdsskoleutredningen,
som i sitt slutbetänkande även behandlat arbetsfördelningen
mellan lokalstyrelserna och socialstyrelsen, har i huvudsak accepterat nuvarande
ordning.

Vad särskilt beträffar Lingatan ha givetvis de speciella förhållandena vid
skolan, såsom de täta personalbytena, den mindre kompetente rektorsvikarien
och redogöraren, den nya och i hithörande arbetsuppgifter till en
början oerfarna styrelsen samt problemen i samband med verksamhetens
upphörande, krävt en särskilt stor aktivitet från socialstyrelsens sida; lokalstyrelsens
medverkan vid besluten har främst skett genom ordföranden.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang vitsorda det utomordentliga arbete
som ordföranden i styrelsen för Lingatan städse nedlagt för att lösa uppkommande
problem.

75

Med anledning av uttalandet, att en decentralisering skulle medföra att
antalet inspektioner från socialstyrelsen kunde nedbringas, må anföras
att statens inspektör för ungdomsvårdsskolorna under åren 1952 och 1953
besökt Lingatan sammanlagt fyra gånger. Vid en av inspektionerna deltog
generaldirektör Bexelius. Andra inspektioner från socialstyrelsen ha icke
förekommit. Av de fyra inspektionsbesöken gjordes två på särskild begäran
av lokalstyrelsen. Ett av besöken gjordes på anhållan av tf. rektor med
anledning av ett panikartat upplopp bland eleverna. Lokalstyrelsens av
revisorerna refererade uttalande om antalet inspektioner bör bedömas mot
denna bakgrund.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, tf. byråchefen Bolin,
föredragande, samt byråchefen Ryman.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

Christina Ellwyn.

Bilaga.

Till Kungl. Socialstyrelsen.

Undertecknade anställda vid Lingatans yrkesskola, Hallinden, be härmed
få meddela att vi med skolans nuvarande resurser i fråga om undervisningslokaler
och personalbostäder ej komma att stanna kvar på Lingatans
yrkesskola över ytterligare en vinter utan ha för avsikt att söka förflyttning
till andra skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Vi ha på
grund av intresse för arbetet och trivseln på skolan och på grund av löften
om förbättrade lokaler stannat, men då inga reparationer eller nybyggnader
kommit till stånd komma vi att söka andra tjänster. På grund av
dessa förhållanden samt skolans isolerade läge och bristande kontaktmöjligheter
är arbetet oerhört pressande. Med nuvarande personalbostäder,
belägna i elevförläggningen, kan tillräcklig avkoppling och rekreation ej
erhållas på stället. Dessa olägenheter ha i viss mån uppvägts av den trivsel,
som råder å skolan, men vi kunna ej tänka oss att i längden leva under
dessa förhållanden.

Hallinden den 29 mars 1953.

Maj-Lis Gustavsson,

e. o. söranadslärarinna.

Karin Jansson,

e. o. bitr. husföreståndare.

Edith il/. Johansson,
c. o. skolkökslärarinna.

Anna-Lisa Ilallin,
asp. å lanthushållslärarinnetjänst.

Agnes Lundstedt,
vik. ass.

76

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 103, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande
angående broförbindelsen över Strömsundet (§ 12) — — —.

Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra
följande.

Broförbindelsen över Strömsundet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i samma ärende avgivit yttrande
till överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet den 29 december
1953. Styrelsen tillåter sig hänvisa till detta yttrande, som här bilägges i
avskrift.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander, överingenjören Kolm, byråchefen Wallgren,
överingenjören Börjeson, förrådsdirektören Klingberg samt tf. byråchefen
Tånneryd.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst
K. G. HJORT.

C. G. FJELLSTRÖM.

Bilaga 1.

Till överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Genom skrivelse den 17 september 1953 ha överrevisorerna begärt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i anledning av innehållet i en artikel
i tidningen Ny Tid den 12 september 1953 angående en förestående brobyggnad
över Strömsundet i Jämtlands län.

Styrelsen har den 16 september 1953 till Kungl. Maj:t avgivit utlåtande
beträffande vissa spörsmål i samband med brobyggnadsverksamheten. Till
utlåtandet, som delgivits överrevisorerna, har såsom bilaga 11 fogats en
PM beträffande bredd och sektionsindelning av brobanan för bron över
Strömsundet. Med hänsyn till innehållet i artikeln har styrelsen funnit anledning
att här något utförligare redogöra för denna sektionsindelning samt
grunderna för bestämmandet av väg- och brobredder.

Genom beslut den 12 juli 1940 ålade länsstyrelsen i Jämtlands län vederbörande
vägdistrikt att utföra bro över Strömsundet vid Strömsund.
Därvid avsågs en bro med 7 m körbana och två 1,5 m breda gångbanor.

77

Sedan nämnda beslut fattades har man, genom den forskning, som försiggått
på området, och genom det utbyte av erfarenheter länderna emellan,
som kunnat äga rum efter krigets slut, i vissa avseenden måst revidera
uppfattningen om erforderliga väg- och brobredder.

Trafikutvecklingen har vidare gått mycket fortare än vad som vid nämnda
tidpunkt kunnat förutses. Nämnas må sålunda att enligt verkställda
trafikräkningar sommartrafiken (motorfordon) på de allmänna vägarna
i Jämtlands län år 1951 var fyra gånger större än år 1936 och år 1953,
såvitt hittills kända uppgifter visa, är 1,7 gånger större än år 1951. För hela
landet var 1951 års trafik tre gånger större än år 1936 och 1953 års är 1,4
gånger större än 1951.

Med hänsyn till anförda omständigheter ha de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
år 1947 utfärdade anvisningarna för vägplaneringen visat sig
icke motsvara förhållandena av i dag, och arbetet med nya bestämmelser
har nu fortskridit så långt, att preliminärt förslag till nya anvisningar för
vägprojekteringen föreligger.

Vad beträffar gångbanorna har det numera ansetts lämpligt att i fall
som detta utföra dessa med en bredd av 1,75 m. På denna grund kommer
den ursprungliga brobredden, 10 m., att ökas till 10,5 m.

Med denna bredd som utgångspunkt visar det sig, att i föreliggande fall
en ökning av bredden med 2 in till sammanlagt 12,5 m skulle innebära en
ökad kostnad för bron av mindre än 10 %. Med hänsyn härtill och till den
ovisshet, som rymmes i bedömande av den framtida trafiken och särskilt
då erforderligt breddutrymme vid blandad trafik med väsentligt inslag av
mopeder, har styrelsen, då en omprövning av brons bredd skedde i anslutning
till att brobyggnaden aktualiserades, ansett, att den borde utföras
med en total bredd av 12,5 m. Styrelsen har ansett sig kunna göra denna
bedömning särskilt mot bakgrunden av att vi här i landet haft kännbar erfarenhet
av att broar tidigare byggts för smala och vid den fortgående
trafikökningen snart nog därigenom blivit till hinder för trafiken. Trafikutvecklingens
krav på ökat breddutrymme har nämligen i allmänhet förhållandevis
lätt kunnat tillgodoses, då det gällt vägar och alltså även tillfartsvägar
till broar, medan däremot breddning av dessa senare erbjuder
betydande svårigheter och är förenad med högst väsentligt större kostnader
än om de från början byggts med den erforderliga bredden.

Styrelsen bilägger utdrag ur 1947 års anvisningar, ur preliminärt förslag
till anvisningar år 1953 samt PM i ärendet, vilken bilagts styrelsens skrivelse
till Kungl. Maj:t den 16 september 1953.

Stockholm den 29 september 1953.

Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

K. G. Hjort.

ALLAN TÅNNERYD.

78

Bilaga A till bilaga 1.

Utdrag ur väg- och vattenbgggnadsstyrelsens år 1947 utfärdade anvisningar
för vågprojekteringen.

Vägens sektion bör dimensioneras efter trafikens art och omfattning
samt så planeras, att erforderlig utbyggnad med hänsyn till kommande
trafik kan ske utan onödig kostnad. Man måste sålunda göra prognoser
rörande vägtrafikens sannolika utveckling. I allmänhet böra separata trafikräkningar
verkställas inom det aktuella området, men man torde även
kunna utnyttja resultaten av periodiskt utförda, mera omfattande trafikräkningar.
Vägarna böra i allmänhet dimensioneras för en trafik, motsvarande
ungefär tre å fyra gånger den trafik, som redovisades genom 1936
års allmänna trafikräkning.

KÖRBANOR

Enfiliga.

Med för närvarande tillåten maximal fordonsbredd, 235 cm, och med
hänsyn till en tänkbar framtida fordonsbredd av ca 250 cm bör en enfilig
väg givas en bredd av 3,5 m för att ett fordon skall kunna framföras
med måttlig hastighet och för att möte med gående eller cyklist skall vara
möjligt. I undantagsfall -— exempelvis vägar å öar som icke trafikeras med
motorfordon — kan vägbredden minskas till 2,5 å 3,0 in. Vid broar eller där
skyddsräcke befinnes erforderligt på båda sidor kan fria vägbredden lämpligen
ökas till 4,0 m. Dessa vägar förses alltid med mötesplatser med en
total bredd av 6,0 m på en längd av 15 å 20 m. Enfiliga vägar torde vara
till fyllest vid en trafik, som beräknas icke komma att överstiga i medeltal
ca 75 fordon/dygn. Denna vägbredd bör sålunda huvudsakligen komma
till användning vid ödebygdsvägar, s. k. blindtarmsvägar och andra bygdevägar
av utpräglat lokal karaktär.

Tvåfiliga.

Så snart trafiken har sådan storlek, att möten bliva vanliga, måste vägen
utföras tvåfilig. Minimibredden bör härvid vara 5,5 m, vilken bredd medgiver
möte vid nedsatt hastighet. Den bör vara till fyllest vid en beräknad
framtida trafikmängd av ca 75—ca 250 fordon/dygn. Vid broar samt på de
delar där vägen förses med skyddsräcken på båda sidor bör i allmänhet
vägbredden ökas till 6,0 m.

Beräknas den framtida fordonstrafiken komma att uppgå till mellan ca
250 och ca 750/dygn bör vägbredden icke understiga 6,0 m.

Vid beräknad framtida fordonstrafik överstigande ca 750 fordon/dygn
är det önskvärt, att möten kunna ske utan nämnvärd minskning av hastigheten.
Härför beräknas en erforderlig körbanebredd av 7,0 m. En dylik
vägbredd kan anses tillräcklig för en väntad framtida trafikmängd av upp
till 3 000 fordon/dygn. Om trafiken beräknas uppgå till mellan 3 000 och
6 000 fordon/dygn bör vägen planeras för dubbla 7,0 m breda körbanor,
även om det i första utbyggnadsstadiet kanske kan vara tillräckligt att
utbygga endast den ena körbanan. Vid ännu större trafikmängder bör ututbyggnad
med dubbla körbanor ske omedelbart.

79

Bilaga B till bilaga 1.

Utdrag ur inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1953 utarbetat förslag
till nya anvisningar för vägprojekteringen.

Bestämmande för den norm efter vilken en väg skall projekteras och
utföras är främst trafikens art, omfattning och sammansättning samt bebyggelse-
och trafikförhållanden i den trakt, vars trafikbehov vägen i fråga
skall tillgodose. Med hänsyn härtill har såsom indelningsgrund för nedan
angivna typsektioner och för bedömande av när dessa normalt skola tilllämpas
valts trafikvolymen, uttryckt i antalet motorfordon i medeltal per
dygn under tiden juli—augusti. Vederbörlig hänsyn skall dock tagas till
de lokala förhållandena samt till betydelsen av att erhålla en enhetlig
sektionstyp å längre sammanhängande sträcka, vilket väl kan föranleda att
en annan typsektion väljes än den som närmast svarar mot förhandenvarande
trafikvolym.

På fri landsbygd, där gång- och cykeltrafik ej föranleder inrättande av
särskilda banor, skall nedan angivna typsektioner tillämpas.

Typsektion A, enfilig väg med mötesplatser,

är avsedd för vägar med en beräknad framtida trafikvolym av högst
150 fordon/dygn, motsvarande 60 fordon/dygn år 1952. Vägar av denna typ
torde främst komma i fråga i glest bebyggda trakter, exempelvis ödebygdsvägar,
vägar på öar och mindre lokalvägar.

Erforderligt antal mötesplatser skola anordnas.

Typsektion B, tvåfilig väg med 6,0 m bred körbana,

är avsedd för vägar med en beräknad framtida trafikvolym av 150—500
fordon/dygn, motsvarande 60—200 fordon/dygn 1952. Denna typsektion
skall främst komma till användning vid sådana bygdevägar och länshuvudvägar,
där trafikvolymen är relativt liten och körbanan icke inom överskådlig
tid anses komma att förses med beläggning.

Även vägar med trafik som för närvarande överstiger 200 fordon/dygn
kunna utföras efter denna typsektion, därest de icke beräknas bliva belagda
inom rimlig tid.

Typsektion C, tvåfilig väg med 6,0 till 7,0 m bred körbana och 1,0 m breda
vägrenar,

är avsedd för vägar med en beräknad framtida trafikvolym av 500—3 000
fordon/dygn, motsvarande 200—1 200 fordon/dygn 1952. Denna typsektion
torde i huvudsak komma att tillämpas för länshuvudvägar, men kan jämväl
komma till användning för sådana bygdevägar samt undantagsvis
sådana riksvägar, där detta med hänsyn till trafikförhållandena anses
motiverat.

Bredden av körbanan bestämmes främst med hänsyn till trafikens art
och sammansättning så att exempelvis en väg med förhållandevis livlig
trafik av lastautomobiler och omnibussar eller relativt stark trafik av
cyklar eller mopeder bör givas en större körbanebredd än en väg med
ensartad trafik.

80

Typsektion D, tvåjilig väg med 7,0 m bred körbana och 2,5 m breda vägrenar,
är avsedd för vägar med en beräknad framtida trafikvolym av 3 000—6 000
fordon/dygn, motsvarande 1 200—2 400 fordon/dygn 1952. Denna typsektion
skall normalt tillämpas å rikshuvudväg. Därjämte kunna såväl bygdevägar
som länshuvudvägar på sträckor där de utgöra infartsleder till städer, förbindelseleder
mellan trafikcentra eller industriområden eller eljest ha att
uppbära en motsvarande hög trafikbelastning utföras med denna sektion.

Typsektion E, fyrfilig väg med tvenne åtskilda körbanor,

är avsedd för vägar med en beräknad framtida trafikvolym överstigande
6 000 fordon/dygn, motsvarande 2 400 fordon/dygn 1952. Därest omedelbar
utbyggnad av dubbla körbanor i dagens läge icke anses erforderlig, skall
projekteringen dock ske med hänsyn härtill.

Typsektioner i samhälle.

Med hänsyn till den intensifierade trafiken i fråga om cykel- och gångtrafiken,
som i regel förekommer i mer tätbebyggda samhällen och på infarter
till dessa, tarvas på sådana sträckor en viss utvidgning av vägbanan.
Sålunda erfordras i regel dels utrymme för parkering av fordon och cykeltrafik
på själva körbanan, dels särskilda banor för gångtrafikanter. I första
hand bör därvid ordnas särskilda gångbanor och en viss utökning av körbanebredden.
Gångbanorna böra normalt utföras förhöjda över körbanan
och begränsas mot denna av kantsten. I den mån cykeltrafikens storlek
föranleder anordnande av särskilda cykelbanor skola dessa förläggas mellan
körbana och gångbana.

Där genomfartstrafiken är förhållandevis stor och vägen i fråga samtidigt
utgör affärsgata, anordnas särskilda lokalgator.

Bilaga C till bilaga 1.

P M

beträffande bredd och sektionsindelning av brobanan för bro över

Strömsundet.

Nuvarande och beräknad trafik.

Trafiken har räknats kontinuerligt dels å nuvarande färjan över Strömsundet
och dels vid vägskälet ca 1 km söder om Strömsund. Resultatet av
de senare årens räkningar, vilka utförts manuellt, framgår av efterföljande
diagram b. Därutöver föreligga resultat från under år 1952 utförda maskinella
trafikräkningar i ett antal punkter inom berörda område, jämför bil. b.

Såsom framgår av trafikräkningarna uppgår medelveckotrafiken vid
juliräkningen å färjan år 1952 till ca 400 motorfordon, 600 cyklar och 250
fotgängare, allt räknat per dygn. Den fordonstrafik, som nu framgår å
länshuvudväg 343 å delen mellan Hallviken och Strömsund (öster om Russfjärden)
kan efter brons färdigställande förväntas till större delen utnyttja
vägen väster om vattendraget. Det därav föranledda trafiktillskottet å bron
har uppskattats till ca 100 fordon/dygn vilket bestyrkts av utförd destinationsundersökning.
Trafikleden bör, såsom normalt sker, dimensioneras

81

för en trafik motsvarande medeltrafiken under månaderna juni—augusti
och en antagen allmän ökning av fordonstrafiken intill cirka 2,5 gånger
den nuvarande. I förevarande fall måste därjämte hänsyn tagas till det
förhållandet att bron är belägen invid Strömsunds samhälle och särskilt
till den ökning av bebyggelsen på västra sidan om sundet, som kan förutsättas
bli en följd av brons tillkomst. Därjämte kan möjligen inverka
väckt förslag om iordningställande av ett fritidsområde på udden söder
om Näsviken. Vid bedömandet av trafiken på bron torde man även böra
räkna med, att vissa trafikanter från Strömsund mot Gäddede efter färdigställande
av vägen väster om Ströms Vattudal och bro vid Bågede, vilket
arbete nu pågår, komma att välja denna led. Med hänsyn tagen till samtliga
faktorer har den dimensionerande fordonstrafiken uppskattats till
1 500—2 000 fordon/dygn.

Cykeltrafiken bar de senaste åren varit något avtagande. Det kan dock
förväntas att många, som nu går till fots, efter brons färdigställande kommer
att utnyttja cykel som färdmedel. Dessutom får man räkna med att
ovannämnda utvidgning av samhället på västra sidan om vattendraget
kommer att medföra en ytterligare cykeltrafik. Man bör därför närmast
räkna med en ökning av cykeltrafiken ehuru ett sådant bedömande är
vanskligt med hänsyn till att det är ovisst i vilken grad denna kan komma
att övergå till mopedtrafik.

Brobredd och sektionsindelning.

Med utgångspunkt från ovannämnda trafiksiffror erfordras en effektiv
körbanebredd av 7,0 m för fordonstrafiken. Cykeltrafikens omfattning och
den väntade trafikökningen motivera, att utrymme bör beredas cyklarna
vid sidan av banan för fordonstrafiken. För gångtrafikens vidkommande
erfordras antingen särskilda gångbanor eller gångbanor i kombination
med cykelbanor. För brons sektionsindelning kan härvid tre alternativ
ifrågakomma, nämligen 1) körbana och gångbanor i samma plan, 2) körbana
jämte gång- och cykelbanor åtskilda från körbanan genom räcke eller
förhöjning av gång- och cykelbanorna och 3) körbana jämte förhöjda
gångbanor. Ett utförande enligt alt. 1) medför bland annat att hela brobredden
måste dimensioneras för tung trafiklast med ty åtföljande högre
byggnadskostnader och innebär därjämte mindre god säkerhet för gångtrafikanterna.
Enligt alt. 2), där körbanebredden bör vara 7,5 in, behöver
endast själva körbanan dimensioneras för tung trafiklast. Härvid låses körbanebredden
för all framtid fast vid den givna bredden och möjligheten
hålles icke öppen för eu ökning av körbanebredden på bekostnad av utrymmet
för gång- och cykeltrafik, därest en sådan justering skulle visa sig
önskvärd med hänsyn till en ändring av trafikens sammansättning. Sålunda
kan t. ex. mopedtrafikens utveckling komma att påverka behovet av
körbanebredd. I alternativet 3), med en körbana avsedd för all körtrafik
samt förhöjda gångbanor erfordras eu körbanebredd vid ovan beräknade
trafikmängder av 9,0 in. Gångbanebredden med gångutrymme för två personer
sättes normalt till 1,75 in. Vid övervägandena beträffande lämplig
bredd och sektionsindelning bar alt. 3) valls.

Stockholm i Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 10 september
1953.

Walter Carlevi.

G Rev. berättelse ang. statsverket 1953. II.

82

Bilaga A

till PM beträffande bredd och sektionsindelning av brobanan för bro över

Strömsundet.

Diagram över manuella trafikräkningar i juli åren 1945—1952.

Färjor) vid Strömsund

Zäqskcjl c <T 1 km söder om Strömsund

(riktning Strömsund)

83

Bilaga B

till PM beträffande bredd och sektionsindelning av brobanan för bro över

Strömsundet.

Motorfordonstrafik d vägar omkring Strömsund.

Siffrorna angiva medeldygnstrafiken av motorfordon exkl. motorcyklar
juni—aug. 1952 på grundval av maskinell trafikräkning.

Alitnai

Osftround

84

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 13.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande
angående broförbindelsen över Strömsundet (§ 12), vissa broarbeten
vid Järkvitsle (§ 13) och statens järnvägars verkstadsbyggnad i Visby (§ 16).

Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra
följande.

Vissa broarbeten vid Järkvitsle.

Ifrågavarande ärende berör anordningarna för trafiken i avvaktan på
en slutlig broförbindelse över älven.

Den nuvarande förbindelsen över älven upprätthålles medelst färja. Alltsedan
regleringen av Indalsälven påbörjades, har driften varit försvårad.
Orsakerna härtill ha varit såväl årsregleringen som dygnsregleringen. Med
anledning av driftsvårigheterna ha både dåvarande vägstyrelsen i Medelpads
mellersta vägdistrikt och vägförvaltningen vid ett flertal tillfällen till
Norrbygdens vattendomstol och Indalsälvens regleringsföretag framfört
krav på ersättning för skador och olägenheter vid ifrågavarande färjled.
Frågan har icke slutligt prövats.

Genom igångsättande av Hölleforsens kraftverk hösten 1950 ökades
svårigheterna ytterligare varför vägförvaltningen i skrivelse till styrelsen
för regleringsföreningen framhållit att snabba åtgärder vore nödvändiga.
Därvid framhölls, att det vid rådande vattenförhållanden vore nödvändigt
att ersätta färjförbindelsen med en provisorisk broförbindelse.

Av svaret från regleringsföreningen, vilket bilägges i avskrift, framgår,
att regleringsföreningen ansåg det till fyllest med endast vissa åtgärder
beträffande färjleden.

Vid de överläggningar, som därefter fördes inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kom man till det resultatet, att det syntes uteslutet att vid
rådande förhållanden vid färjleden kunna vidtaga sådana åtgärder, att
färjtrafiken kunde upprätthållas på ett godtagbart sätt under någon längre
tid. Med hänsyn härtill beslöts dels att efterhöra hos vattenfallsstyrelsen,
när arbetena med det planerade kraftverket vid Järkvitsle skulle påbörjas,
för alt man skulle kunna bedöma under hur lång tid en provisorisk bro
behövde användas, dels att omedelbart verkställa undersökningar i anslutning
till en provisorisk broförbindelse.

Vattenfallsstyrelsen meddelade i skrivelse den 1 april 1952 att arbetet
med utbyggande av en kraftstationsanläggning vid Järkvitsle beräknades
bliva påbörjat omkring år 1956, då kraftverket vid Bergeforsen beräknades
vara färdigbyggt. Vattenfallsstyrelsen räknade vidare med att kraftstationen
vid Järkvitsle skulle bliva färdig i slutet av 1950-talet samt meddelade,
att något beslut icke förelåg.

Med stöd av nämnda skrivelse från vattenfallsstyrelsen bedömde styrelsen
att en provisorisk bro skulle kunna användas under minst fem år.

Med hänsyn till de svåra trafikförhållandena beslöt styrelsen — för att
bereda trafikanterna i denna trakt nöjaktiga vägförhållanden — efter

85

samråd med länsstyrelsen och övriga lokala organ, att en provisorisk broförbindelse
skulle utföras, varom vägförvaltningen skulle underrätta regleringsföreningen.
Styrelsen förutsatte vidare, att frågan om kostnadernas
bestridande finge underställas vattendomstolens prövning, därest regleringsföreningen
icke vore villig att utföra den provisoriska broförbindelsen.
Vägförvaltningen har den 24 juli 1952 underrättat regleringsföreningen
härom, såsom framgår av bilagda avskrift. Något svar på denna skrivelse
har ännu ej inkommit. Det bör framhållas att vattenfallsstyrelsen ingår
som stor regleringsintressent.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har liksom vattenfallsstyrelsen erfarenhet
av att det tyvärr är en normal företeelse, att en viss osäkerhet föreligger
rörande arbetsförloppet vid ett kraftverksbygge. Detta inverkar försvårande
för styrelsen att nöjaktigt tillgodose skilda bygder med trafikförbindelser.
Nu inträffade även här det förhållandet att planerna för kraftverksbygget
ändrades så att detsamma skulle påbörjas tidigare än beräknat,
nämligen redan under 1954, vilket en representant för vattenfallsstyrelsen
meddelade den 3 januari 1953 eller efter det att arbetena för den provisoriska
bron påbörjats.

Då denna förändring av tidsplanen skulle hava medfört, att en permanent
lösning av förbindelsen måste påbörjas omedelbart efter den provisoriska
broförbindelsens färdigställande, bedömde styrelsen det icke försvarbart
att lägga ned ett så stort belopp som ca 400 000 kronor på en
broförbindelse, som endast skulle kunna utnyttjas under 2—3 år.

Revisorerna framhålla i sitt uttalande »att en ganska lång tid fick förflyta
från det vägmyndigheterna först uppmärksamgjordes på överdämningen
den 3 januari tills dess att arbetena inställdes, vilket skedde den 9
februari». Det må i anledning bärav framhållas, att det för vägväsendet
gällde icke enbart att fatta beslut om arbetets nedläggande utan jämväl
att undersöka hur vägförbindelsen då skulle lösas. Sålunda måste undersökas
om sådana förbättringar kunde vidtagas, att förbindelsen under ännu
någon tid kunde hjälpligt upprätthållas med en färjled genom att ny färja
anskaffades. Vidare måste undersökas möjligheterna att få fram förslag
till permanent broförbindelse och förutsättningarna för arbetenas utförande,
varvid även medelsfrågan måste klarläggas. Slutligen måste övervägas
om en höjning av den provisoriska bron var lämplig och kunde
medföra dess användande under längre tid. Samråd måste äga rum med
vägförvaltningen och även länsstyrelsen i dessa frågor.

Med hänsyn till omfattningen av dessa överväganden finner styrelsen
för sin del att den förflutna tiden icke kan anses vara anmärkningsvärt
lång. Icke heller har enligt styrelsens mening arbetena påbörjats utan tillräckligt
samråd från styrelsens sida med berörda myndigheter.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit överdirektören
Nelander, överingenjören Kolm, byråchefen Wallgren, överingenjören
Börjeson, förrådsdirektören Klingberg samt tf byråchefen Tånneryd.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst
K. G. HJORT.

C. G. FJELLSTRÖM.

86

Bilaga 1.

Till vägdirektören i Västernorrlands län Carl-Gustaf Plantén,

Härnösand.

Ang. Järkvitsle färja.

Med vår civilingenjör F. Karlefors i Östersund har Ni under senare tid
diskuterat möjligheterna att erhålla en tillfredsställande lösning av frågan
om trafikens ordnande vid Järkvitsle färjställe. Enligt vad man beräknar,
kommer omfattningen av vattenståndsvariationerna vid färjstället under
innevarande vinter att uppgå till ungefär fjolårets. Såsom av Karlefors
torde ha nämnts, är det för oss — bl. a. i det mål hos vattendomstolen,
vartill förevarande fråga hänförts — angeläget, att de olägenheter, som
uppstå till följd av utövandet i den angivna omfattningen av tillstadda regleringar,
såvitt möjligt förebyggas. Ehuru vi anse, att även under oreglerade
förhållanden svårigheter skulle uppstått, äro vi beredda att omedelbart
vidta följande åtgärder.

Muddring vid högra landfästet.

Utfyllnad vid vänstra landfästet.

Anordningar vid landningsbryggorna för att underlätta dessas förflyttning
i samband med vattenståndsvariationerna.

Dessutom äro vi beredda att under vintertid medelst två strömsprutor,
som på annat håll användas under flottningsarbetet, hålla öppet vid vartdera
landfästet.

Vi utgå ifrån att vägförvaltningen icke har något att erinra mot ett utförande
av ifrågavarande åtgärder, som i allt väsentligt överensstämma
med vad Karlefors angivit för Eder.

Det är vår avsikt att vidta sådana särskilda åtgärder, att icke arbetena
med de tidigare nämnda åtgärderna komma att inverka störande på trafiken.

Stockholm den 17 januari 1954.

Högaktningsfullt

Indalsälvens regleringsförening u. p. a.

N. Jakobson.

C. Wesslén.

Bilaga 2.

Till Indalsälvens regleringsförening u. p. a.,

Stockholm.

Färjled över Indalsälven vid Järkvitsle.

Under hänvisning till Eder skrivelse den 17 januari 1952 i rubr. ärende
får vägförvaltningen meddela följande.

Enligt vägförvaltningens uppfattning kan en tillfredsställande lösning
för trafiken över Indalsälven vid Järkvitsle endast åstadkommas genom
en provisorisk broförbindelse. Vägförvaltningen kan därför icke godtaga
de av regleringsföreningen föreslagna åtgärderna beträffande färjleden.

87

Därest regleringsföreningen icke är villig att medverka till utförandet av
en provisorisk bro, anser sig vägförvaltningen vara nödsakad att låta vattendomstolen
pröva frågan rörande erforderliga åtgärder vid färjleden till
följd av regleringarna i älven.

Härnösand den 24 juli 1952.

Vägförvaltningen i Västernorrlands län
Nils G. Bruzclius.

V attenf allsstyr elsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 13.

Till Konungen.

Vattenfallsstyrelsen har av Kungl. Maj:t anmodats avgiva yttrande över
en skrivelse från riksdagens revisorer beträffande vissa broarbeten vid
Järkvitsle, Västernorrlands län. Vattenfallsstyrelsen får härmed anföra
följande.

Mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen finnes
en överenskommelse, att planerade brobyggnadsföretag skola delgivas
vattenfallsstyrelsen för granskning, innan broföretaget beslutas och igångsättes.
Denna överenskommelse har hittills följts. Det uppkomna läget
beträffande den planerade bron vid Järkvitsle hade ej uppkommit, om så
hade skett även i detta fall. Att ej mera arbeten och kostnader blevo utförda
beror på att vattenfallsstyrelsen blev uppmärksamgjord på de påbörjade
broarbetena genom regleringsföreningen, som hade arbeten pågående
i närheten. Härigenom kunde kontakt upptagas med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som beslöt nedlägga det påbörjade brobygget, sedan
närmare uppgifter angående planerna för det blivande kraftverksbygget
meddelats.

Stockholm den 16 januari 1954.

Underdånigst
BO G. RATHSMAN.

TORE NILSSON.

Indalsälvens

regleringsförenings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 13.

Till Konungen.

Indalsälvens regleringsförening u. p. a. har av Kungl. Maj:t anmodats
avgiva yttrande över en skrivelse från riksdagens revisorer beträffande
vissa broarbeten vid Järkvitsle, Västernorrlands län. Regleringsföreningen
får härmed i underdånighet anföra följande.

88

Enligt regleringsföreningens uppfattning finnas utöver vad kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens redogörelse till statsrevisorerna innehåller
ett flertal omständigheter av väsentlig betydelse för bedömningen av förutvarande
och rådande förhållanden vid Järkvitsle färjläge samt frågan om
och i vad mån regleringsintressenterna skola bidraga till kostnader för
åtgärder i samband med färjtrafiken. Regleringsföreningen anser sig
emellertid i detta sammanhang icke böra närmare ingå på dessa frågor
utan inskränker sig till några upplysningar rörande vissa åtgärder för
färjtrafikens upprätthållande.

I skrivelse till styrelsen den 14/12 1951 hemställde vägförvaltningen, att
styrelsen måtte upptaga förhandlingar med regleringsföreningen angående
åtgärder för färjtrafikens upprätthållande. Några förhandlingar ägde icke
rum. Med vägförvaltningen hade emellertid representanter för regleringsföreningen
tidigare diskuterat dylika åtgärder. Dessa diskussioner ledde
till att regleringsföreningen i brev till vägdirektören den 17/1 1952 erbjöd
sig att omedelbart vidtaga vissa åtgärder, som enligt regleringsföreningen
skulle underlätta färjhållningen. Brevet överlämnades därefter med skrivelse
den 19/1 1952 av vägförvaltningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I denna framhölls att av regleringsföreningen föreslagna åtgärder
icke kunde godtagas. I skrivelse till regleringsföreningen den 24/7 1952
bekräftade vägförvaltningen denna inställning till de föreslagna åtgärderna,
vilka, om de godtagits av vägförvaltningen, på intet sätt bundit förvaltningen
vid fortsatta förhandlingar. Trots denna inställning utförde
regleringsföreningen vissa av de föreslagna åtgärderna — två strömbildare
insattes och viss muddring utfördes vid höger strand — med för färjtrafiken
mycket gynnsamt resultat.

I övrigt instämmer regleringsföreningen i statsrevisorernas yttrande.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
N. JAKOBSON.

Sten Rystedt.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 117, § 14.

Byggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande.

Ifrågavarande kungslador redovisas under slottsbyggnadernas delfond
av statens allmänna fastighetsfond under rubriken Övriga byggnadsminnesmärken
m. m.

Underhållsbidraget enligt markegångstaxan har för budgetåret 1953/54
uppgått till 1 342 kronor 80 öre för Kungsladan vid Rankhyttan. Medeltalet
för de sex senast förflutna budgetåren utgör omkring 950 kronor.
Medlen, som utgått av byggnadsstyrelsens underhållsmedel, har av skogsvårdsstyrelsen
i länet enligt uppgift använts för att bestrida diverse utgifter
för reparationer och underhåll. För inköp av besöksliggare, eld -

89

släckningsmateriel och reparation av nävertak samt rödfärgning m.^ m. har
byggnadsstyrelsen dessutom under de sex senast gångna budgetaren av
styrelsens underhållsmedel anvisat i medeltal ca 200 kronor per år. Underhållskostnaden
har således under sagda tid uppgått till i medel ca 1 150
kronor per år. Under innevarande budgetår torde kostnaden komma att
stiga till ca 1 400 kronor.

Underhållet av Kungsladan vid Isala har enligt hävdvunnen sed anförtrotts
ägaren av Isala gård, vilken härför uppburit det utgående bidraget.
Omräknat enligt markegångstaxan utgjorde detta för budgetåret 1953/54
26 kronor 36 öre. För underhåll av väg till ladan, omläggning och skötsel
av gräsmattor och häck, stängsel, inköp av besöksliggare, eldsläckningsmateriel
samt rödfärgning, utbyte av flaggstång m. m. har byggnadsstyrelsen
dessutom under de sex senast gångna budgetåren av underhållsmedel
anvisat i medeltal ca 470 kronor per år. Underhållskostnaden för Kungslädan
Vid Isala har alltså denna tid uppgått till i medeltal ca 490^ kronor
per år, varav underhåll av väg utgjort i medeltal 260 kronor per år. Vägunderhållet
har för innevarande budgetår beräknats till 350 kronor och
då ladans tak är i behov av omläggning, synes underhållskostnaden för
innevarande budgetår komma att uppgå till ca 1 000 kronor.

Byggnadsstyrelsen tillstyrker att nämnda efter markegång utgående
statsbidrag upphör att utgå fr. o. m. budgetåret 1954/55 och att medel för
Kungsladornas framtida underhåll beräknas i vanlig ordning såsom för
övriga under byggnadsstyrelsens förvaltning stående byggnadsminnesmärken.
Detta skulle innebära, att de för byggnadernas underhåll m. m.
avsedda medlen helt komme att stå under byggnadsstyrelsens kontroll och
att arbetena på platsen direkt kontrollerades av styrelsen.

Stockholm den 12 januari 1954.

Underdånigst

STEN LINDEGREN.

DAVID DAHL.

Elof Gydal.

Kammarkollegiets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 117, § 14.

Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.

Vad anslaget till Rankhyttan beträffar, har detta sitt ursprung däri att
enligt Kungl. Maj ds beslut den 26 april och kammarkollegiets brev den
10 juni 1668 lägenheten Tysktäkten anslogs till länsbokhållaren Erik
Prytz, som då ägde Rankhyttan, att njuta och behålla för sig och sina
arvingar så länge som de vidmakthölle Rankhytteladan att bliva bestående
som ett monument. Denna donation blev dock ej av längre varaktighet,
utan redan genom brev den 16 januari 1684 till landshövdingen Duwall
fann Konung Karl XI nödigt lägga Tysktäkten under Strands gästgivaregård,
varom landshövdingen hade att föranstalta, och dessutom »vara be -

90

tänkt på annat sätt om Rankhytteladans vidmakthållande». Något annat
understöd kom dock ladans ägare ej att erhålla, förrän landshövdingen
Wennerstedt i skrivelse den 15 juni 1755 till kammarkollegiet anmälde
konstinspektorens vid Falu gruva Fredrich Muncktells ansökning att av
kronans i Stora Kopparbergs län behållna dagsverken få något understöd
till Rankhytteladans vidmakthållande, till vilken han blivit ägare sedan
han inköpt hemmanet Rankhyttan. Till stöd för ansökningen åberopades
bland annat det 1684 utlovade, men uteblivna understödet. I anledning
såväl av kollegiets brev den 10 juni 1668 som i övrigt andragna skäl och
omständigheter fann kollegiet i beslut den 16 juni 1755 gott att giva sitt
bifall därtill, att konststatsinspektoren Muncktell finge till detta riksmonuments
vidmakthållande årligen åtnjuta 60 kronodagsverken emot betalning
efter kronovärde, emot det att inspektören Muncktell fullgjorde allt
vad till ladans behöriga underhåll ålåg honom.

Beträffande Isala lada beror understödet på kungl. brev den 22 december
1786, varigenom Konung Gustaf III beviljade, förutom 20 riksdaler specie
till ladans iståndsättande, till dess vidmakthållande allt framgent en tunna
av kronans besparade spannmål i Svärdsjö socken att årligen utan betalning
tilldelas skattebonden Hans Johansson eller den, som framdeles blev
ägare till ladan.

Efter vederbörandes hörande föreslogs i statsverkspropositionen till
1850—1851 års riksdag dels att de dagsverken, som anslagits till underhåll
av kungsladan vid Rankhyttan, måtte utbytas mot ett anslag av 3 tunnor
3V2 kappar spannmål hälften råg och hälften korn att utanordnas i penningar
från lantränteriet till vederbörande. Tillika föreslog departementschefen
att den erforderliga kontanta lösen för ifrågavarande dagsverken
måtte få utbetalas av anslaget till underhåll av kronans hus och byggnader
i landsorterna. I sammanhang härmed hemställde departementschefen att
P® samma sätt måtte förhållas med gottgörandet av det oindelta spannmålsanslaget
av 30 kappar (= en tunna) till underhåll av kungsladan i Isala.

Sedan riksdagen bifallit vad sålunda föreslagits, utfärdades bestämmelser
om anslagsförändring genom kungl. brev den 17 september 1851.

Kollegiet veterligt har därefter några förändringar av anslaget icke ägt
rum. Beträffande anslaget till Rankhyttan anser kollegiet sig böra anmärka,
att anslaget tydligen beräknats efter 60 kronodagsverken, vilka enligt
markegångstaxan för år 1952 äga ett värde av 1 312 kronor 80 öre,
ehuru det enligt 1851 års beslut skall utgå efter 3 tunnor 3V2 kappar spannmål
hälften råg och hälften korn. Enligt 1952 års markegångstaxa utgör
värdet av denna persedel 140 kronor 25 öre. Vidare borde ett anslag på 30
kappar spannmål hälften råg och hälften korn enligt nämnda markegångstaxa
äga ett värde av 43 kronor 66 öre, varför utanordningen till Isala byamän
förefaller ha varit för låg. Om anledningen till dessa avvikelser saknar
kollegiet kännedom.

Enligt vad kollegiet under hand inhämtat från byggnadsstyrelsen, som
på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 25 januari 1935 synes anse sig ha
ansvaret för ladornas underhåll, ha de medel, vilka utgått enligt ifrågavarande
beslut, i allmänhet varit otillräckliga och i regel fått förstärkas
med tilläggsanslag.

1786 års beslut innefattar en klar utfästelse från kronans sida att för
all framtid lämna ett understöd av en tunna spannmål för Isalas lada.
Beträffande Rankhytteladan är läget icke lika klart. Det kan sålunda före -

91

ligga tvekan, huruvida 1755 års beslut utgör en för all framtid gällande
utfästelse eller icke. Oavsett huru därmed må förhålla sig, torde emellertid
icke beträffande någon av ladorna möta hinder att utbyta de i markegångspersedlar
bestämda bidragen mot penningbelopp, blott dessa utmätas så
att de ej understiga värdet av de i markegångspersedlar beräknade bidragen.

Då byggnadsstyrelsen emellertid anser sig böra täcka underhållskostnaderna
utöver de bestämda bidragen, får kollegiet ifrågasätta, om ej den
enklaste lösningen av frågan är att kronan övertager underhållet av kungsladorna
och att detta helt och hållet ombesörjes av byggnadsstyrelsen, i
vilket fall underhållsbidragen ej längre behöva utbetalas. En sådan lösning
av frågan är i varje fall möjlig, därest ladornas ägare lämna sitt samtycke
därtill.

I handläggningen av detta ärende ha undertecknade deltagit.

Stockholm den 16 januari 1954.

Underdånigst
ROLF DAHLGREN.

PER GAVELIUS,
föredragande.

Bilaga A.

Ur kammarkollegii registratur mars—juli 1668. (I kammararkivet.)

Datum 1668 10 Junius.

Till H. Gustaff Duwalt, immission för
bookhållaren Erich Prytz på Tyske tächten
uthi Rergzlagen att niuta så länge han
eller hans arffwingar Ranckhytte laadan
wid macht hålla.

Wälb. h. landzhöffdingh Gustaff Duwalt, såsom hans Kongl. Maij:tt wår
allernådigste Konungh och herre igenom ett dess hijt till cammar collegium
afgångne bref af dato d. 26 aprilis innewahrande åhr, nådigst hafwer
resolverat att Tyske Tächten uthi Rergzlagen som förledne åhr bleff till
ländzmannen Jöns Mattsson i Strand bortdonerat nu skall åtherkallas, och
oss uthi samme bref nådigst befaller tillslå och immittera offwanb:de tächt
till den som ähr rådande öffwer Ranckhytte ladan, medh det willkor att
han däremoth skall ladan widh macht hålla och så länge han det giör
denne tächten åthniuta och behålla, aldenstundh högstb:te hans Kongl.
Maij:tt denne lada som ett rijkzens monument för posteriteten skull och
det som medh offtab:de lada tänckwärdigt tilldragit ähr, hafwer godtfunnit
på det längsta att bijbehålla; Altså och emädan wij förnimme ladhan
wara landzbookhållaren Érich Prytz tillhörigh: hwarföre wille h. landshöffdingen
giöra den förordningh, att ofwanb:de Tyske Tächt må åtherkallas
af honom Jöns Mattsson som sidst bekom donation däruppå och
inrymmas förb:de landzbookhållaren Prytz, att niuta och behålla för sigh

92

och sijne arffwingar så länge som dhee denne Ranckhytte ladhan således
wid macht hålle, att den som ett monoment blifwer ståendes, twiflandes
wij intet att dhee iu icke och till att behålla denne Tächt sigh så myckit
mehr warde winläggandes att hålla ladhan tillbörligen widh macht. Befalle
etc. Stockh.

Sevedh Bååth.

G. Persson. J. Schuttehielm.

A. G. Lindehielm.

G. C. Baner.
1. Fleming.
D. Wulff.

Bilaga B.

Ur orterna den 16 juni 1755. (I kammarkollegiets arkiv.)

Till Herr Landshöfdingen och Riddaren
af Kongl. Nordstjerne orden Herr Carl
Gustaf Wennerstedt, att 60 dagswärcken
emot betalning bevilljas till Ranckhytte
ladans årlige wid magt hållande.

Wälborne etc.

Kongl. Collegium har låtit sig föredraga herr landshöfdingens skrifwelse
af d:n 15 i denne månad, hwaruti NN. anmält konst jnspectorens wid
Fahlu grufwa Fredrich Muncktells ansökning, att af cronans i Stora Kopparbergs
län behållne dagswärcken få något understöd till den namnkunnige,
och för ett riksmonument hållne Ranckhytte ladans wid magt hållande,
af hwilken lada bemälte jnspector nu blifwit ägare, sedan han tillhandlat
sig Ranckhytte bergs frälsehemmanet i Kopparbergs län och Wika
sockn; förmenandes jnspectoren Muncktell sig hafwa så mycket mera
skiäl till denne ansökning, som afledne lands cammereraren Preutz för
denne ladas underhållande warit donerad en krono ägendom, Tysktägten
kallad, hwilken dåck sedermera skall blifwit lagd under Strands gästgifwaregård
i samma sockn, så att ägaren af Ranckhytte hemmanet och
denne lada, nu för tiden icke skall hafwa någon publique hielp till dess
wid magt hållande; men wågar sig dåck den samma icke af flytta till något
för honom beqwämligare ställe, eller på annat sätt till sin nytta anwända,
innan han sådant wederbörligen tillkänna gifwit: Hwarjemte h:r landshöfdingen
förmäler sig hafwa af ett glorwördigst i åminnelse Konung Carl
den 11 des bref, till då warande landshöfdingen i orten baron Duwall af
d:n 16 Januarii 1684 inhämtat, det högst bemälte Konung funnit nödigt att
lägga ofwannämnde krono ägendom Tysktägten kallad under Strands gästgifware
gård, hwarom berörde landshöfdinge hade att föranstalta, och
derhos wara betänckt på annat sätt om Ranckhytte ladans wid magt hållande;
Men sådant oacktat skall icke finnas, det ägaren ifrån den tiden
niutit något understöd dertill.

Nu som kongl. collegium, så wäl i anledning af kongl. collegii bref af
d: 10 Junii 1668 som i anseende till de uti herr landshöfdingens hemställande,
andragne skiäl och omständigheter, för godt funnit, att gifwa sitt

93

bifall dertill, att konst stats jnspectoren Muncktell må effter h:r landshöfdingens
gifne förslag till detta riks-monuments wid magt hållande få
årligen sextjo krono dagswärcken emot betalning effter cronowärdie; Altsa
har kongl. collegium welat herr landshöfdingen sådant härigenom till swar
och underrättelse wid handen gifwa, jemte begäran, herr landshöfdingen
behagade derpå inseende hafwa, att jnspectoren Muncktell häremot fullgjör,
alt hwad honom till denne ladas wid Ranckhyttan behörige underhållande,
åligger. Hwarmed wi befalle herr landshöfdingen och riddaren
af Kongl. Nordstjerne orden Gud altsmägtig.

Stockholm d:n 16 Junii 1755.

P. Drufwa.	0.	Leijonstedt.
S. Braunerhielm.	N.	Sandelhielm.
0. Lindberg.	P.	Stockenström.

Bilaga C.

Ur 1786 års kungl. brev. (I kammarkollegiets arkiv.)

Gustaf med Guds Nåde Sweriges, Göthes
och Wendes Konung etc. etc. etc. Arfwinge
till Norrige samt Hertig till Schlesswig
Hollstein etc. etc.

Wår synnerliga ynnest och nådiga benägenhet med Gud allsmäcktig,
Tromän, Herr Grefwe, Wårt och Rikets Råd, President, Riddare och Commendeur
af Wår Orden samt en af de Aderton Swänska Academiens Ledamöter,
vice President samt Riddare af Wår Nordstjerne Orden; så ock samtelige
ledamöter uti Wårt och Rikets Cammar Collegio. Hos Oss har Vår
Witterhets, Historie och Antiqvitets Academie i underdånighet anmält,
huruledes den lada i Jsala by och Svärdsjö sockn, hwarest högstsalig
Konung GUSTAF 1. under sin flygt för Danskarne, till förborgande af sin
person, berättas hafwa tröskat, ännu skall stå qwar, men i så förfallit
skick, att den endast hittils från fullkomlig förstörelse kunnat räddas,
genom nu warande ägares skatte bonden Hans Johansson för ett så wördnadswärdt
minnesmärke ådagalagde omsorg, till hwilken han blifwit ytterligare
upmuntrad af församlingens kyrkoherde, doctor Johan Schedvin.
Tillika har ock Acadimien i underdånighet wid handen gifwit, att den af
inhämladt omkostnads förslag blifwit underrättad det samma lada skulle
kunna äter i stånd sättas, samt med stenfot, ny undergjärd, brädfodring på
knutarne och nytt tak försees för en summa af högst tjugu riksdaler specie;
jämwäl ock, att i händelse Oss i nåder täcktes anslå en tunna lösnings säd
af cronans besparing i Svärdsjö sockn om året, kunde ladan dermed i
framtiden widmagthållas; Och som Academien af billigt nit om bibehållande
af ett minnesmärke, som i sin åldriga enfald, förwahrar åtanckan af
fäderneslandets odödeliga befriare och swänska Konungaätters stamfader,
sådant i underdånighet tillstyrkt; så liafwc Wi i nåder bifallit ej allenast,

94

att till Jsala ladas i ståndsättande ofwan nämnda tjugu riksdaler specie
genom Wårt och Rikets Stats contoirs försorg, af extra utgifts medlen
måge anslås, samt att desse 20 riksd:r af Hans Jansson måge få emottagas
och till berörde behof anwändas, emot det att laga besicktning, efter fulländad
reparation anställes och intygande öfwer dess rigtighet till Academien
insändes, utan ock att till ladans widmagthållande alt framgent, en
tunna af cronans besparde spannemål i Svärdsjö sockn årligen må bemälte
skattebonde eller den som framdeles blifwer ägare till ladan, utan betalning
warda tilldeld.

Härom låte Wi ock nådige bref till Wårt och Rikets Stats contoir samt
lands höfdingen i orten afgå, jämte det Wi Eder sådant till behörig efterrättelse
uti hwad på Eder ankomma bör, härmed i nåder welat tillkjännagifwa.
Refallande Wi Eder Gud allsmäcktig synnerligen nådeligen.

Stockholms slott den 22:dra December 1786.

GUSTAF.

E. Schröderheim.

Till Cammarcolleg: ang:de ladan wid Jsala by.

Bilaga D.

Protokoll

öfwer Finans Ärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats Rådet å
Stockholms Slott den 13 november 1850.

Närvarande:

Hans Exc. Justitite Stats Ministern, Herr Grefve Sparre,

Hans Exc. Stats Ministern för Utrikes Ärendena,

Herr Friherre Stjerneld,

Stats Råden: Fåhrseus, Giinther,

Sandströmer, Genberg,

von Hohenhausen, Gripenstedt och

Wallensteen, Grefve von Plåten.

Chefen för Finans Departementet, Stats Rådet Sandströmer,
anhöll i underdånighet att få underställa Kongl. Maj:ts Nådiga
ompröfvande de Finansdepartementets underdåniga föredragning
tillhörande frågor-------------

9:o Anslagen till byggnader och reparationer m. m.

Härvid anmälde Departements Chefen i underdånighet, att, sedan med
anledning af Komiterades för beskattningsväsendets samt upbörds- och
redogörelse verkets förenkling uti deras den 30 April 1847 afgifna underdåniga
Betänkande bland annat framställda förslag, att de inom Stora
Kopparbergs län utgående anslag dels af 60 dagsverken för underhållan -

95

det af Loftsbyggnaden vid Ornäs och dels af lika många dagsverken, men
mot betalning efter kronovärde, för vidmagthållande af den s. k. Kungsladan
vid Rankhyttan, måtte utbytas mot spannmålsanslag, som sedermera
skulle efter medelpris årligen med kontant gottgöras, Kongl. Maj:t uti Nådigt
bref af den 15 December 1848 anbefallt dess och Rikets Kammar Kollegium,
att efter vederbörandes hörande, med underdånigt utlåtande rörande
en dylik förändrings tillvägabringande till Kongl. Maj:t inkomma,
så hade Kollegium under den 31 Augusti sistlidna år sådant utlåtande afgifvit
samt dervid tillika i underdånighet öfverlämnat Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i Stora Kopparbergs Län samt ägarnes af Ornäs och
Rankhyttan infordrade underdåniga yttranden, af hwilka sistnämnde handlingar
inhemtades, att egaren af Ornäs, Löjtnanten C. E. Törnebladh, utan
vilkor, och egaren af Rankhyttan Kapitenen W. Schultzberg, med vilkor
att utbytet komme att grundas på medelpriserne under de 20 åren 1824—-1843, förklarat sig nöjda att på den föreslagna förändringen ingå; Och då
60 dagsverken, efter nämnde 20 års medelmarkegångspris å 25 Sk. stycket,
i penningar motsvarande 31 Rdr 12 Sk. Banko, hvilken summa åter efter
samma års medelmarkegångspris å spanmål, hälften råg och hälften korn
å 8 Rdr 39 3/12 Sk. Banko tunnan, förvandlade sig till 3 tunnor 17 2/5 kappar,
hade Kollegium ansett spanmålsersättningen för de till loftsbyggnaden
vid Ornäs anslagne dagsverken böra till detta belopp bestämmas,
hvaremot af ersättningen för 60 dagsverken till Kungsladan vid Rankhyttan
likaledes i penningar motsvarande 31 Rdr 12 Sk. borde afdragas kronovärdet
å dagsverkena 3 Rdr, 36 Sk. då 27 Rdr 24 Sk. återstode, som förvandlade
sig till 3 tunnor 3V2 kappar spanmål; tillstyrkande kollegium alltså i
underdånighet, att dessa spanmålsbelopp, 3 tunnor 17 2/5 kappar för
Ornäs samt 3 tunnor 3V2 kappar, allt hälften råg och hälften korn, för
Rankhyttan, måtte i penningar efter markegångspris till vederbörande från
Landt Ränteriet — årligen utanordnas, hwaremot dagsverkena borde till
Kronan indragas och i behörig ordning i kronoräkenskaperne redovisas
samt anordningen deraf följaktligen försvinna.

I anledning häraf hemställde Departements Chefen i underdånighet det
Kongl. Maj:t ville i Nåder föreslå Rikets Ständer att ifrågavarande anslag
hädanefter måtte få utgå på det förändrade sätt Kammarkollegium sålunda
i underdånighet tillstyrkt samt att den erforderliga kontanta lösen för de
ifrågavarande dagsverkena måtte få utbetalas af anslaget till underhåll af
Kronans hus och byggnader i landsorterne; Äfvensom Departements Chefen
i sammanhang härmed underdånigst hemställde, att på lika sätt måtte
förhållas med godtgörandet av så väl det oindeldta spanmålsanslaget af 30
kappar till underhåll af Kungladan vid Isala, som det uti indelta ränteanslaget
ingående värdet av dagsverken, beviljade till underhåll af Runna
qvarndamm; Och borde då för alla dessa ändamål anslaget till Kronans
hus och byggnader i landsorterne ökas i kontant med tillsammans 96 Riksdaler
32 Sk. hvaremot de indelda anslagen äfvensom den oindelda spanmålen
skulle indragas.

96

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, s. 118, § 15.

Underdånigt utlåtande.

Revisorernas uttalande, att tjänstebrevsrätten numera nått en sådan omfattning,
att kontrollen över dess behöriga utnyttjande försvåras, överensstämmer
helt med den uppfattning, åt vilken generalpoststyrelsen vid upprepade
tillfällen givit uttryck.

Antalet rubriker i förteckningen över de tjänstebrevsberättigade har i
samband med en år 1951 företagen revision av förteckningen väsentligt
nedbringats. Det har emellertid senare successivt stigit och utgör för närvarande
ej mindre än 526. På grund av det stora antalet rubriker är det
icke möjligt för postfunktionärerna att hålla alla tjänstebrevsberättigade
i minnet, vilket givetvis försvårar kontrollen över att tjänstebrevsrätten
icke utnyttjas av obehöriga. Även den omständigheten, att postmängden
från de tjänstebrevsberättigade under senare år företett en allt kraftigare
ansvällning, medför att kontrollarbetet förtynges.

Revisorerna anse det också påkallat att vissa restriktioner nu vidtagas
på tjänstebrevsrättens område. Enligt revisorernas mening synes därvid i
första hand böra iakttagas stark återhållsamhet, då det gäller att utöka
antalet tjänstebrevsberättigade. Frågan lämnas öppen, huruvida man på
annat sätt — exempelvis genom inskränkande bestämmelser om vilka slags
postförsändelser, som må sändas med utnyttjande av tjänstebrevsrätten
— kan begränsa omfattningen av tjänsteposten.

Generalpoststyrelsen har hittills brukat hävda den uppfattningen, att
tjänstebrevsrätt bör åtnjutas av, förutom ämbetsverk och myndigheter,
som äro organ för statsförvaltningen, sådana anstalter och institutioner,
vilkas verksamhet avser allmänna ändamål av den betydelse, att desamma
böra helt tillgodoses av statsmedel. Anstalter och institutioner, vilkas verksamhet
avser sådana allmänna ändamål, som befunnits kunna ombesörjas
av kommuner eller av stiftelser, enskilda sammanslutningar och föreningar,
ha däremot icke, även om statsbidrag för ändamålet i större eller mindre
omfattning utgår, i allmänhet ansetts böra åtnjuta tjänstebrevsrätt. För
sådan verksamhet, som icke kan anses avse något allmänt ändamål, bör
givetvis tjänstebrevsrätt icke åtnjutas. Ej heller synes sådan rätt böra medgivas
kommittéer, kommissioner och dylika utredningar av mera tillfällig
beskaffenhet, även om det är fråga om rent statliga arbetsuppgifter.

Ovan angivna synpunkter, till vilka även 1932 års riksdag i princip anslutit
sig i samband med behandlingen av ett av statskontoret och generalpoststyrelsen
gemensamt uppgjort förslag till indragning av tjänstebrevsrätten
för vissa icke statliga institutioner m. fl., ha sedermera av generalpoststyrelsen
åberopats vid avgivande av underdåniga utlåtanden över
framställningar om tjänstebrevsrätt. Härvid har styrelsen i förekommande
fall även plägat framhålla att, då vederbörandes post icke är av större
omfattning, tjänstebrevsrätten ej heller medför några nämnvärda fördelar.
Tjänstebrevsrättens väsentliga betydelse ligger nämligen i det förenklade
expeditions- och avräkningsförfarande, som kommer till användning beträffande
tjänsteförsändelserna. Denna indirekta vinst blir skäligen bety -

97

delselös, då det gäller organ, vilkas korrespondens är av endast ringa omfattning.

I samband med avgivandet av sin redogörelse för 1939 års tjänstebrevsundersökning
föreslog generalpoststyrelsen hos Kungl. Maj:t bl. a. indragning
av tjänstebrevsrätten för icke statliga institutioner ävensom för vissa
statliga myndigheter, ämbets- och tjänstemän m. fl., huvudsakligen sådana,
vilkas tjänstepost vid 1939 års tjänstebrevsundersökning visade sig
vara av obetydlig omfattning. Denna framställning föranledde emellertid
icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I brev till generalpoststyrelsen den 13 november 1953 förordnade Kungl.
Maj:t, att undersökning, varom förmäles i 2 § andra stycket förordningen
den 8 juli 1945 (nr 329) angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser
m. m., skall verkställas beträffande samtliga tjänstebrevsberättigade.
Genom sagda brev förordnades även bl. a., att närmare bestämmelser
angående tiden för undersökningens igångsättande samt sättet för
dess utförande skulle meddelas av generalpoststyrelsen.

Med stöd av vad sålunda förordnats meddelade generalpoststyrelsen i
kungörelse den 27 november 1953 (SFS nr 697), att undersökningen skulle
taga sin början den 1 januari 1954.

Huvudsyftet med denna undersökning är att erhålla underlag för beräkningen
av postverkets ersättning för postbehandlingen av tjänsteförsändelser.
Genom undersökningen avses även att erhålla kännedom om
tjänstepostens sammansättning. Generalpoststyrelsen har fördenskull föreskrivit,
att de tjänstebrevsberättigade vid avlämnandet till postbefordran
av tjänsteförsändelser skola ange antalet försändelser av olika slag på särskilda
av postverket tillhandahållna reversal. Postanstalterna skola taxera
försändelserna och anteckna portobeloppen på reversalen. Dessa insändas
månadsvis till generalpoststyrelsen, där de komma att bli föremål för fortlöpande
bearbetning.

Först då den nu pågående undersökningen avslutats och undersökningsmaterialet
bearbetats, kan en fullständig överblick erhållas över tjänstepostens
nuvarande omfattning och sättet för tjänstebrevsrättens utnyttjande.

Generalpoststyrelsen har för avsikt att snarast möjligt efter avslutandet
av nämnda undersökning till Kungl. Maj:t avge redogörelse för densamma
och därvid, i ljuset av genom undersökningen vunna erfarenheter, även
till närmare behandling upptaga olika problem på tjänstebrevsrättens
område, däribland dem, som beröras i revisorernas uttalande. Under sådana
förhållanden bär styrelsen i detta sammanhang inskränkt sig till ett
kortfattat uttalande av mera allmän natur.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl överintendenten Antoni, byråchefen
Granér, byråchefen Andersson, tf postsparbankschefen Jäder samt
tf byråchefen Åhsberg deltagit.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
ERIK SWARTLING.

T. S. NYLUND.

7 Rev. berättelse ang. statsverket 1053. II.

98

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 126, § 16.

Till Konungen.

Med anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen härmed
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha anfört, att det syntes böra övervägas huruvida den byggnad
inom Gotlands artillerikårs område som hittills disponerats av tyganstalten
kunde tagas i anspråk för lämpligt allmänt ändamål.

Ifrågavarande byggnad beräknas enligt föreliggande planer tagas i anspråk
för artillerikåren dels för möjliggörande av den av Kungl. Maj:t fastställda
rationaliserade organisationen av förvaltningstjänsten vid truppförbanden,
dels för ordnande av lokaler för den dagliga verkstadsservicen
in. m. Genom att lokaler för dessa ändamål kunna erhållas i ifrågavarande
byggnad, kunna förläggningslokaler i kasernbyggnaden och en förläggningsbarack
frigöras för sitt egentliga ändamål samt nödvändiga lokaler
för utbildningsändamål m. m. erhållas.

Då den av tygstationen nu disponerade byggnaden ligger inom artillerikårens
inhägnade område, skulle ett ianspråktagande av densamma för
allmänt ändamål ur säkerhetssynpunkt dessutom vara synnerligen olämpligt.

Under åberopande av det ovan anförda får fortifikationsförvaltningen i
underdånighet framhålla att de av Gotlands tygstation nu disponerade
byggnaderna inom Gotlands artillerikårs kasernområde efter frigörande
böra övertagas av artillerikåren.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

BENGT T. THELANDEB.

Allan Karlhagen.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 126, § 16.

Till Konungen.

Under § 16 ha statsrevisorerna behandlat statens järnvägars verkstadsbyggnad
i Visby och ha i detta sammanhang givit eu uttömmande och såvitt
styrelsen kan finna riktig redogörelse för verkstadens tillblivelse och användning.
Av sina undersökningar ha revisorerna kommit till den uppfattningen
att en så betydande investering, som uppförandet av den nya verkstaden
innebar, hade kunnat undvikas, om förutsättningarna för trafikut -

99

vecklingen på gotlandsjärnvägarna tagits under förnyat bedömande innan
byggnadsarbetena igångsattes.

i anledning av vad sålunda anförts vill styrelsen med stöd av nu vunnen
erfarenhet oförbehållsamt erkänna att beslutet om fullföljande och realiserande
av de då sedan lång tid föreliggande planerna på den ifrågavarande
verkstadsanläggningen — trots förnyad ingående prövning av behovet
före arbetets igångsättning — blev grundat på vad som nu i efterhand framstår
som en felbedömning av trafikutvecklingen på de gotländska järnvägarna.
Anledningen till denna felbedömning var bl. a. att såväl järnvägssom
busstrafiken, såsom även framhållits av revisorerna, var förlustbringande
och att frågan om den framtida avvägningen mellan järnvägs- och
biltrafik på Gotland därför var mera komplicerad än om biltrafiken varit
lönsam. Styrelsen var visserligen fullt på det klara med att trafiken på
vissa delar av öns järnvägsnät lämpligen borde och kunde nedläggas, men
ansåg sig å andra sidan då ännu ha anledning att på de återstående delarna
räkna med trafik av sådan storlek att fortsatt användning av ånglok vore
erforderlig. Verkstaden ansågs därför böra dimensioneras under hänsynstagande
till ett relativt betydande ångloksunderhåll. Järnvägsstyrelsen
kunde däremot lika litet som andra myndigheter och utredningsorgan vid
berörda tidpunkt förutse att beståndet av bilar, motorcyklar, traktorer
m. m. skulle komma att under loppet av några få år i det närmaste fördubblas,
vilket förhållande på kort tid helt förändrat förutsättningarna
för bedrivande av järnvägs- och även billinjetrafik.

Utvecklingen av motorfordonsbeståndet på Gotland framgår av följande
uppgifter.

Ärlig ökning, st

	Antal 1.1. 1947	1947	1948	1949	1950	1951	1952	1 :a halv- året 1953	Antal 1.7. 1953
personbilar	1323	117	191	193	621	400	330	375	3550
lastbilar	523	107	62	56	42	0	54	27	871
bussar	50	9	12	2	1	— 2	— 8	—	-—
tyngre
motorcyklar	1780	228	302	329	654	348	234	837	4712

1 Den 1.1.53 var antalet bussar 64.

Därtill kommer nu ett stort men okänt antal mopeder och vid den sistnämnda
tidpunkten dessutom cirka 2 700 traktorer.

På grund av denna snabba utveckling av den icke spårbundna trafiken
har trafiken på de gotländska järnvägarna under de senare åren minskat
i sådan grad att ånglok numera kunnat ersättas med dieseldrivna lokomotorer
vid alla tider på året utom under betkampanjen.

Den av järnvägstrafikens nedgång föranledda ändringen av den rullande
materielens antal och sammansättning har givetvis i sin tur minskat behovet
av utrustning och utrymme för verkstadsunderhåll. Såsom framgår
av statsrevisorernas redogörelse har styrelsen och dess underlydande linjebelal
sökt förmå andra statliga myndigheter och organ att i statsverkets
gemensamma intresse utfylla verkstadens sålunda outnyttjade kapacitet

100

och resurser, men dessa strävanden ha tyvärr hittills icke mötts av någon
nämnvärd förståelse. Frågan torde emellertid nu ha funnit en tillfredsställande
lösning i det att på järnvägsstyrelsens initiativ överenskommelse
träffats mellan styrelsen och fortifikationsförvaltningen om verkstadens
övertagande och om överföring i samband härmed från statens järnvägars
fond till försvarets fastighetsfond av det i verkstaden nedlagda kapitalet.
Därest denna överenskommelse godkännes av Kungl. Maj:t, där ärendet
nu är föremål för slutlig prövning, kan verkstaden finna god användning
för annat statligt ändamål än det ursprungligen avsedda.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl deltagit verkstadsdirektören
Norinder, överingenjören Sandström,, byråchefen Thorsell samt tjänsteförrättande
byråcheferna Gerndt å kommersiella byrån och Lagerberg å försvarsbyrån.

Stockholm den 26 januari 1954.

Underdånigst
För generaldirektören
EDV. OREDSSON.

ARNE SJÖBERG.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 126, § 16.

Till Konungen.

Ut.t.t. 4 . \ < . * °

6énom remiss den 17 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
uttalande angående---statens järnvägars verkstadsbyggnad i

Visby (§ 16).

Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra
följande.

Revisorerna ha i sitt uttalande rörande statens järnvägars verkstadsbyggnad
i Visby bl. a. berört frågan om väg- och vattenbyggnadsverkets
utnyttjande av viss överskottskapacitet vid ifrågavarande verkstad och
därvid ansett sig ha kunnat konstatera att vägförvaltningen i Gotlands
län, trots hänvändelser vid flera tillfällen från järnvägens lokalorgan, visat
en anmärkningsvärd brist på samarbetsvilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får i anledning härav anföra följande.

Verkets reparationsbehov på Gotland tillgodoses i första hand vid den
egna depåverkstaden vid Roma och i andra hand genom utläggning på
privata verkstäder. Därjämte ha vid olika tillfällen vissa statliga verkstäder

101

utnyttjats bl. a. Gotlands tygstation. Under år 1952 uppgick den totala
arbetskostnaden för vägförvaltningens reparationer på privata verkstäder
till ca 88 000 kronor, varav på verkstäder inom Visby ca 27 000 kronor.
Huvudparten eller ca 75 procent av denna senare summa avsag reparationer
hos återförsäljarna för Volvo och Scania-Vabis, vilka märken styrelsen
uteslutande använder i sin lastbilspark.

Vägförvaltningen har emellertid uppgivit, att från järnvägens sida hänvändelse
till vägförvaltningen i frågan icke förekommit mer än vid ett
tillfälle, vilket skedde per telefon på hösten 1952. Samrådet utmynnade i
att vägförvaltningen skulle återkomma vid lämpligt tillfälle. Detta skedde
enligt uppgift endast i så måtto, att verkmästaren vid depåverkstaden i
Roma vid ett tillfälle efterhörde hos järnvägsverkstaden, om denna kunde
åtaga sig visst arbete. Så var emellertid icke fallet beroende på att arbetet
var av brådskande art.

Ehuru det reparationsbehov vägförvaltningen tillgodosett vid privata
verkstäder i Visbyområdet är av mycket liten omfattning i förhållande till
järnvägsverkstadens totala kapacitet, anser styrelsen, att det dock icke
funnits några hinder för att viss del av dessa reparationer utförts vid järnvägens
verkstad.

önskvärt samarbete har sålunda icke kommit till stånd mellan respektive
lokala organ. Styrelsen vill emellertid samtidigt framhålla, att i andra
liknande fall vederbörande centrala styrelse underrättats och samråd därefter
skett mellan de centrala myndigheterna. Frågorna ha härigenom kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt.

Styrelsen vill också framhålla, att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad
på den nu aktuella frågan och ämnar vidtaga de åtgärder, vartill Kungl.
Maj ds beslut i frågan om dispositionen av järnvägsverkstaden kan giva
anledning.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander, överingenjören Kolm, byråchefen Wallgren, överingenjören
Börjeson, förrådsdirektören Klingberg samt tf byråchefen
Tånneryd.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst
K. G. HJORT.

C. G. FJELLSTRÖM.

Svenska stadsförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 136, § 17.

Till Konungen.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse, § 17,
anförts angående vissa iakttagelser angående skatteuppbörden, får förbundets
styrelse anföra följande.

102

Förbundet har inga upplysningar att lämna, som kunna vara ägnade
att ytterligare belysa uppbördsresultatet. Att revisorerna, efter deras uttalanden
att döma, särskilt ägnat uppmärksamhet åt jämförelser beträffande
restindrivningens resultat olika områden emellan kan vara förklarligt.
Men de olikheter, som härvid påvisats genom statistiska jämförelsetal,
torde icke kunna klarläggas utan mycket ingående undersökningar rörande
olika lokala förhållanden, som kunna påverka indrivningsresultatet. Då
revisorernas uttalanden icke ge vid handen, att sådana undersökningar
verkställts, kan styrelsen ej bedöma, vilket underlag revisorerna haft speciellt
för sin tillkännagivna uppfattning i ett avseende, som särskilt berör en del
av förbundets medlemmar. Härmed åsyftas uppfattningen, »att ytterligare
åtgärder bör kunna vidtagas från vissa städers sida i syfte att åstadkomma
en effektivare indrivning, främst genom att ställa erforderlig personal till
de ansvariga myndigheternas förfogande». Med anledning härav vill styrelsen
särskilt framhålla, att man givetvis icke utan vidare får antaga, att
indrivningens olika resultat bestämmas av antalet med indrivningen sysselsatta
befattningshavare. Hur irrationellt sambandet härvidlag är, kan belysas
med några siffror. Enligt revisorernas uttalanden är Kalmar en av
de städer, som visat mycket gott indrivningsresultat, medan Södertälje
visat motsatsen. Men av dessa båda städer, som äro till folkmängden praktiskt
taget lika stora, har Kalmar i sina utgiftsstater för åren 1951—1953
upptagit avlöningskostnader för exekutionsverket till resp. 83 879, 87 874
och 100 502 kronor, medan motsvarande utgiftsposter för Södertälje äro
115 294, 131 151 och 155 024 kronor. En liknande jämförelse beträffande
de ungefär lika stora städerna Växjö och Nyköping å ena sidan, med goda
indrivningsresultat, samt Östersund å andra sidan, med svagt indrivningsresultat,
ger följande utgiftsposter för dessa avlöningskostnader enligt samma
års stater: Växjö 51 564, 49 746 och 67 537 kronor, Nyköping 34 300,
48 200 och 56 100 kronor men Östersund 81 160, 95 000 och 110 196 kronor.

Styrelsen vill också ånyo hänvisa till de erinringar, som framförts i styrelsens
förra året avgivna yttrande i motsvarande sammanhang, rörande
det oförklarliga dröjsmålet med igångsättandet av den av statsmakterna
nu för åtta år sedan förutsatta utredningen om bl. a. avveckling av skyldigheten
för vissa städer att svara för uppbördskostnaderna.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst

Svenska stadsförbundets styrelse
ZETH HÖGLUND.

Sixten Humble.

103

Svenska landskommunernas
förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 136, § 17.

Till Konungen.

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma
med yttrande över vad riksdagens revisorer anfört rörande skatteuppbörden
m. m. i sin den 15 december 1953 dagtecknade berättelse, får förbundets
styrelse i underdånighet anföra följande.

Med hänsyn till att det fortfarande trots en viss avmattning i konjunkturen
råder full sysselsättning kunna de redovisade indrivningsresultaten
näppeligen betecknas som helt tillfredsställande. Även om resultatet är
bättre för landsbygden med dess mindre rörliga befolkning än för staderna
torde likväl för landskommunernas vidkommande den successiva förändringen
inom polisväsendet ha inverkat menligt på indrivningsresultatet.
Inom landsbygdsdistrikten torde för polis- och fjärdingsmän de rent polisiära
ärendena tagas med förtursrätt. Den starka ökningen av dessa ärenden
samtidigt med de vidtagna ändringarna i landsfiskalsorganisationen
har flerstädes väckt krav på personalökningar. Kommunerna ha ofta ställt
sig avvisande till dessa krav, då man — enligt styrelsens mening med all

rätt_ansett att det rört sig om en kostnadsövervältring från den statliga

landsfiskalsorganisationen. Den underlydande polispersonalen har dock
härigenom fått tagas i anspråk för utredningsgöromål o. d. i sådan omfattning,
att tillräcklig tid icke alltid blivit över för indrivnmgsverksam heten.

„ . , . . ...

Det är givet att större arbete måste nedläggas pa lndrivningsarbetet, om
vi råka in i ett läge med ojämnare sysselsättning. Organisationen bör i god
tid anpassas till ett sådant läge. Den i olika sammanhang (Kungl. Maj:ts
prop. nr 100/1953, 1953 års polislöneutredning, betänkandet sid. 73 och ff.)
övervägda anordningen att helt avskilja exekutionsbiträdesverksamheten
från polisverksamheten torde pa nytt böra omprövas. Eftersom polisväsendet
synes stå inför en stark utbyggnad synas dessa överväganden icke utan
olägenheter kunna skjutas på framtiden. Bland annat måste ju hänsyn
till''den framtida organisationen tagas vid utbildningen. För exekutionsbiträdena
måste erfordras en annan och sannolikt mindre kostnadskrävande
utbildning än för polispersonalen.

Stockholm den 19 januari 1954.

Underdånigst

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERBERG.

Sixten Larsson.

104

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Ivungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers berättelse
den 15 december 1953, § 18, uttalats angående redovisningen av deponerade
medel i länsstyrelsernas räkenskaper. Med anledning därav får ämbetsverket
anföra följande.

Enligt revisorernas uttalande framstår redovisningen av depositioner
och därmed jämförliga medel i länsstyrelsernas redovisning såsom mycket
otidsenlig, varjämte den vållar ett oproportionerligt stort och i ej obetydlig
utsträckning onödigt arbete. Det synes därför revisorerna uppenbart, att
en ändrad ordning bör komma till stånd, varvid i första hand bör övervägas,
huruvida skäl över huvud taget föreligga att i nuvarande omfattning
betunga det allmänna med omhändertagandet av medel för enskildas
räkning. För den händelse depositioner anses alltjämt böra förekomma,
torde det enligt revisorerna böra undersökas, om icke nu gällande preskriptionstid
av 21 år kunde avsevärt förkortas. Vidare ifrågasättes, om
icke såsom förutsättning för mottagande av enskilda medel som deposition
eller nedsättning bör gälla, att depositionen icke understiger ett visst
bestämt minimibelopp, förslagsvis 100 kronor. Slutligen förefaller det revisorerna
välbetänkt, att omedelbart omföra de i redovisningen balanserade
bagatellbeloppen till »Diverse inkomster».

Den av riksdagens revisorer väckta frågan om eu eventuell begränsning
av möjligheterna att nedsätta medel i allmänt förvar berör ett flertal bestämmelser
i skilda lagar, vilka reglera ekonomiska förhållanden i samhället.
Dessa bestämmelser ha självfallet tillkommit efter ingående överväganden
med hänsyn till de faktiska behov, som föreligga för gäldenärer,
att i vissa fall under samhällets medverkan kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser.
Något minskat behov av dylik medverkan har sedermera helt
säkert icke kunnat påvisas. Genom den alltmer komplicerade lagstiftningen
på det ekonomiska området torde i stället möjligheterna att kunna deponera
medel bos offentlig myndighet fått ökad betydelse. Ej heller torde någon
anledning föreligga att undantaga smärre fordringsbelopp från den allmänna
regeln. I exempelvis sådana fall, där utebliven betalning eljest
skulle kunna medföra kontraktsbrott med kanske betydande konsekvenser
för den enskilde, bör givetvis depositionsbeloppets relativa obetydlighet
icke utestänga honom från möjligheten att genom nedsättning av medel
kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. Enligt statskontorets uppfattning
lärer samhället sålunda, oberoende av beloppens storlek, icke kunna
undandraga sig bestyret med omhändertagandet av medel för enskildas
räkning.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att preskriptionstiden för
medel nedsatta i allmänt förvar, 21 år, kan förefalla onödigt lång och därför
borde kunna förkortas. Med hänsyn till vad lagrådet anfört i uttalande
den 7 juni 1926 över förslag till lag om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar (se prop. nr 8 år 1927) anser sig ämbetsverket
emellertid ej kunna förorda någon ändring av nu gällande preskriptionstid.

105

Statskontoret har ej något att erinra mot den av revisorerna ifrågasatta
åtgärden att omedelbart omföra redovisade bagatellbelopp till riksstatstiteln
»Diverse inkomster». Ifrågakommande utbetalningar skulle härvid
jämväl avföras från nyssnämnda titel. Dylik utmönstring av bagatellartade
belopp bör lämpligen vidtagas även framdeles i samband med den årliga
genomgången av balanserade belopp.

Enligt statskontorets uppfattning kunna vissa arbetsbesparingar åstadkommas
också på annat sätt. Även om någon omläggning av själva depositionsförfarandet
icke kommer till stånd, bör sålunda redovisningsarbetet
rationaliseras genom användning av tekniska hjälpmedel jämte lämpliga
liggare och enkla men effektiva system. För att nedbringa kostnaderna
böra dessutom erforderliga blanketter standardiseras och tryckas gemensamt
för alla berörda myndigheter. Några större lättnader i arbetet torde
emellertid icke kunna påräknas, såvida icke en förenklad förvaltning av
deponerade medel kommer till stånd. Statskontoret tänker härvid särskilt
på önskvärdheten av mera tidsenliga bestämmelser för myndigheternas
skyldighet att göra deponerade medel räntebärande genom insättning i bank.
Visserligen föreligger ingen sammanställning, utvisande de hittillsvarande
räntebeloppens storlek i de enskilda fallen, men det torde ligga i sakens
natur, att räntorna på smärre depositioner eller på medel, deponerade
endast under kortare tid, icke kunna uppgå till några mera betydande
belopp. Det sammanlagda arbetet för myndigheterna och bankerna med
depositionernas insättning, uttag, ränteberäkning samt redovisning och
kontroll av olika slag torde därför i stor utsträckning icke stå i rimlig
proportion till räntebeloppen, vilket förhållande även exemplifierats i revisorernas
berättelse. Ytterligare besvärligheter möta i sådana fall, där
återbetalning av depositioner måste verkställas före utgången av de av
bankerna fastställda uppsägningstiderna. De provisioner, som bankerna
härvid betinga sig, äro ägnade att därjämte reducera räntan, varigenom samtidigt
ändamålet med insättningarna i bak i viss mån förfelas. Enligt statskontorets
uppfattning finnas alltså starka skäl, som tala för verkställandet
av en översyn av gällande bestämmelser om myndigheternas skyldighet
att göra deponerade medel räntebärande. Under alla förhållanden synas
depositioner understigande 100 kr. härvid böra helt undantagas. Enbart en
dylik gränsdragning torde emellertid icke medföra någon mera påtaglig
lättnad för myndigheterna. För att kunna åstadkomma en verklig arbetsbesparing
synas därför bestämmelserna böra ändras därhän, att jämväl
exempelvis medel understigande 1 000 kr. skola undantagas från den allmänna
regeln om förräntningsskyldighet, därest depositionstiden icke
skulle komma att uppgå till minst ett år. Hos myndigheterna kvarstående
depositioner skulle efter denna tid omedelbart göras räntebärande. Berörda
parter skxdle därigenom på längre sikt kunna påräkna ränta på deponerade
belopp. Räntebortfallet skulle genom eu dylik bestämmelse vid nuvarande
ränteläge icke i något fall komma att uppgå till mer än 25 å 30 kr. I regel
skulle den uteblivna räntan dock representera avsevärt blygsammare belopp.
Den föreslagna begränsningen i rätten att erhålla ränta torde sålunda
icke komma att medföra någon allvarlig ekonomisk nackdel för vederbörande
rättsägare. Med hänsyn till elimineringen av ett skäligen improduktivt
arbete skulle däremot förslagets genomförande vara av betydelse
för berörda myndigheter.

106

Vad riksdagens revisorer i övrigt anfört under angiven paragraf har
icke föranlett något uttalande från statskontorets sida.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Kull och Lundh.

Stockholm den 8 januari 1954.

THORD LÖNDAHL.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Ruth Malmgren.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 18.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens år 1953 församlade revisorer under § 18
i sin berättelse uttalat i fråga om redovisningen av deponerade medel i
länsstyrelsernas räkenskaper får riksräkenskapsverket, till åtlydnad av
Kungl. Maj:ts remiss den 18 december 1953, anföra följande.

Revisorerna ha, under framhållande av att redovisningen av depositioner
och därmed jämförliga medel i länsstyrelsernas räkenskaper vållar
ett oproportionerligt stort och i icke obetydlig utsträckning onödigt arbete,
funnit att en ändrad ordning på förevarande område bör komma till stånd.
Ämbetsverket anser att det av revisorerna väckta förslaget om förkortning
av nu gällande preskriptionstid av 21 år förtjänar att bliva föremål för närmare
utredning. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör preskriptionstiden
i fråga om smärre belopp kunna avsevärt förkortas.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråchefen
Faxelius, tillförordnade byråchefen Thorson och byrådirektören Cronmark
deltagit.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

CURT WILDEMAN.

Länsstyrelsens
i Stockholms län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 anbefalld avgiva utlåtande över
vad av riksdagens revisorer anförts angående redovisningen av deponerade
medel i länsstyrelsernas räkenskaper får länsstyrelsen anföra följande.

107

Vad av revisorerna anmärkts är i det väsentliga riktigt och länsstyrelsen
har i stort sett icke något att erinra mot revisorernas förslag. Huruvida
möjlighet föreligger att begränsa depositionerna av enskilda medel till belopp
på minst 100 kronor förefaller emellertid tveksamt. Ej sällan förekomma
fall — t. ex. vid hyrestvister — då varje enskild deposition understiger
100 kronor men där på grund av upprepade nedsättningar den sammanlagda
summan vida överstiger nämnda belopp. Eftersom nedsättning
av omtvistat hyresbelopp enligt 3 kap. 22 § 2 stycket lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom har den verkan att hyresvärden icke
kan göra gällande att nyttjanderätten blivit förverkad därför att det nedsatta
beloppet ej erlagts till honom, skulle en begränsning av nedsättningsbeloppet
till minst 100 kronor medföra att hyresgäst vid tvist om mindre
belopD berövades detta för närvarande högst väsentliga skydd.

Till vad revisorerna anfört rörande nedsatta bagatellbelopp kan framhållas
att vid vissa länsstyrelser -— dock icke i Stockholms län — sådana
belopp till den del de uppkomma vid fördelning av köpeskillingar m. m.
icke intagas i länsstyrelsens bokföring utan insättas på särskild bankräkning.
Behållningen brukar användas att fylla brister, som kunna uppkomma
vid andra fördelningsförrättningar.

Huruvida det av överståthållarämbetet använda systemet med en bankräkning
för alla depositioner är det enklaste synes kunna ifrågasättas.
Vid länsstyrelsen i Stockholms län köpes för varje belopp, som skall göras
räntebärande, depositionsbevis i Sveriges kreditbank löpande med sedvanlig
bankränta. I de flesta fall kan utbetalning till rättsinnehavaren verkställas
genom överlåtelse av depositionsbevis. Å vanlig bankräkning gottskrives
ränta en eller två gånger om året; gottskrivning av ränta å medel, som
innestå mot depositionsbevis, sker först vid uttag. På grund härav sker
icke heller i länsstyrelsens räkenskaper den årliga uppdebitering av räntor,
som förekommer å andra länsstyrelser.

Med anledning av revisorernas uttalande kommer nu länsstyrelsen att i
största möjliga utsträckning omföra innestående bagatellbelopp till inkomsttiteln
Övriga diverse inkomster.

I handläggningen av detta ärende bar jämväl landskamreraren Wigert
deltagit.

Stockholm å landskontoret den 18 januari 1954.

Underdånigst
G. DANIELSON.

SVEN SVENSSON.

Länsstyrelsens
i Malmöhus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 18.

Till Konunge n.

I nådig skrivelse den 18 december 1953 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
i den 15 december 1953 dagtecknad berättelse yttrat angående redo -

108

visningen av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper, och får
länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande:

Alltsedan år 1942, då den längre preskriptionstiden av 20 år infördes,
har länsstyrelsen förfarit på sätt riksdagens revisorer föreslagit i fråga om
bagatellbelopp och medel, som prövas ej bliva efterfrågade. Andra i berättelsen
omnämnda medel, såsom fullföljdsavgifter, överlevereringar, likvider
för försålt beslagtaget gods o. d. har omedelbart tillgodoförts inkomsttiteln
A IV 5 utan att någon olägenhet därav följt. Gruvförsvarsavgifter har
länsstyrelsen översänt till kungl. kommerskollegium. Däremot balanserar
länsstyrelsen fortfarande belopp, som nedsatts till säkerhet för motparts
kostnadsersättning. Utbetalning av sådan kostnadsersättning har förekommit
så nyligen som den 19 maj 1952. Dock har länsstyrelsen intet emot att
överlämna dessa medel till hovrätten.

Anledningen till att länsstyrelsen ej använder gemensam kapitalräkning
för alla i enskild bank insatta poster är dels den högre räntan på sparkasseräkning
och dels den varierande räntefoten, som vid gemensam räkning
skulle vålla merarbete vid räntefördelning mellan de olika depositionerna.

I fråga om preskriptionstiden vill länsstyrelsen för sin del förorda en
förkortning till 10 år. Under de senaste tio åren har länsstyrelsen ej utanordnat
deposition, som innestått hos länsstyrelsen längre tid än sju år.

Beträffande det föreslagna minimibeloppet 100 kronor vill länsstyrelsen
påpeka, att hyresbelopp, som nedsättes i allmänt förvar jämlikt 3 kap. 22 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, ofta understiger nämnda belopp,
varför dylik begränsning ej torde vara möjlig.

I detta ärendes slutliga handläggning har — förutom undertecknade —
deltagit landssekreteraren Wetterlundh.

Malmö i landskontoret den 16 januari 1954.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. DAHLRUP.

I. LINDBLAD.

Länsstyrelsens
i Västernorrlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 18.

Till Kungl. Finansdepartementet.

Med anledning av vad riksdagens revisorer i sin den 15 december 1953
dagtecknade berättelse yttrat angående redovisningen av deponerade medel
i länsstyrelsernas räkenskaper har länsstyrelsen genom nådig remiss den
18 december 1953 anmodats att inkomma med utlåtande.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.

109

Statsrevisorerna ifrågasätta i första hand om skäl över huvud taget föreligga
att i nuvarande omfattning betunga det allmänna med omhändertagande
av medel för enskildas räkning. Länsstyrelsernas skyldighet härutinnan
har sin grund i ett flertal skilda lagbestämmelser. Därest åtgärder
till begränsning av denna skyldighet skola komma i fråga, måste en ingående
utredning ske om syftet med dessa lagregler samt deras praktiska
betydelse för den enskilde och det allmänna.

I fråga om förkortning av preskriptionstiden och fastställande av visst
minimibelopp för deposition av enskilda medel ansluter länsstyrelsen sig
helt till revisorernas uttalande.

Likaså finner länsstyrelsen sig böra förorda utarbetande av föreskrifter
till förenklad bokföring av medel av ifrågavarande slag ävensom att desamma
må redan före preskriptionstidens utgång — förslagsvis efter tre
år — kunna överföras till Övriga diverse inkomster, från vilken inkomsttitel
utbetalning i förekommande fall bör ske. Den missvisning inkomstredovisningen
härigenom komme att inrymma måste ses såsom så oväsentlig
att densamma icke bör utgöra hinder för en dylik föreskrift.

Länsstyrelsen vill framhålla, att med undantag för kontot Penningar i
allmänt förvar det ojämförligt största antalet depositioner hos länsstyrelsen
hänför sig till av länsstyrelsens tjänstemän i deras befattning verkställda
förrättningar, vid vilka icke kunnat utrönas till vem utbetalningen
skall ske eller rätten att uppbära beloppet kunnat av sakägaren styrkas.
Att vederbörande tjänsteman sedan depositionen skett väl merendels underlåter
verkställandet av undersökningar och vidtagandet av åtgärder för
utbetalning av beloppet till vederbörande är förklarligt med hänsyn till
arbetsbelastningen. Mera trängande arbetsuppgifter kunna icke eftersättas
för många gånger vidlyftiga och tidsödande utredningar till åstadkommande
av utbetalning av i de flesta fall jämförelsevis ringa penningbelopp.
Ju längre tid, som löper från beloppets nedsättande, torde emellertid såväl
utredningen bli svårare som tjänstemannens intresse att gripa sig an med
densamma bli mindre.

I härvarande länsstyrelses bokslut för budgetåret 1952/1953 upptages å
kontot Depositioner 212 poster, varav icke mindre än 157 å belopp om
mindre än 100 kronor.

I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen att bagatellbelopp omedelbart
böra överföras till Diverse inkomster. I vad rörer medel som enligt lag
skola göras räntebärande torde emellertid härför erfordras särskild föreskrift
av Kungl. Maj:t.

I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade jämväl
deltagit t. f. landssekreteraren Sune Lundborg.

Härnösand i landskontoret den 22 januari 1954.

På länsstyrelsens vägnar:

HELMER NORELL.

N. O. KIHLBERG.

no

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, s. 152, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers
den 15 december 1953 dagtecknade berättelse yttrats angående tullavdelningen
i Stockholms frihamn (§ 19).

Till fullgörande härav får styrelsen, med återställande av remissakten
och överlämnande av tulldirektionens i Stockholm yttrande i ärendet,
anföra följande.

Såsom av revisorernas berättelse framgår ha försök att lösa frihamnstullavdelningens
lokalfråga pågått sedan år 1944. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 9 december 1947 har styrelsen lämnat i huvudsak följande redogörelse
för frågans dåvarande läge. Provisoriska åtgärder för att tillgodose
de mest trängande lokalbehoven vore vidtagna eller planerade. Beträffande
lokalfrågans lösande på längre sikt påginge utredningar samt överläggningar
mellan tullverket och Stockholms stad. Därvid hade eu centralisering
av tullverkets arbete i frihamnen förutsatts bli nödvändig, men i
fråga om centraliseringens omfattning rådde delvis skiljaktiga meningar
mellan tullverket och staden. Med hänsyn till utsikterna att nå samförstånd
vore enligt styrelsens uppfattning särskilda ytterligare åtgärder icke
påkallade.

I skrivelsen avsedda provisoriska förbättringar — vilka i huvudsak sammanfalla
med de i revisorernas berättelse nämnda åtgärderna — ha numera
samtliga genomförts. Ett påtagligt behov av slutgiltiga förbättringar
föreligger dock alltjämt såväl beträffande frihamnstullavdelningens kameral-
och bevakningslokaler som i fråga om dess tulltaxeringslokaler. Då
vidare det provisoriska tillskottet av utrymmen för frihamnstullavdelningen
vunnits till priset av att avdelningens lokaler ytterligare splittrats på
mindre väl utformade enheter, har frågan om att centralisera tullverkets
arbete i frihamnen blivit än mer trängande än förut.

Vad först angår sådana planerade lokalförbättringar, om vilka enighet
råder mellan tullverket och övriga berörda parter, är det avsett att sammanföra
administrationslokaler m. in. för såväl frihamnstullavdelningen
som frihamnsförvaltningen i en ny byggnad. Den planerade nya administrationsbyggnaden
kan emellertid för närvarande ej uppföras. Valet av
byggnadsplats är nämligen beroende av hur en ny infart till frihamnen anordnas.
Frågan härom kan i sin tur inte lösas, förrän en planerad ändring i
stadsplanen för det kronan tillhöriga s. k. Tegeluddsområdet genomförts.
Såsom av revisorernas berättelse framgår är det för stadsplaneändringen
behövligt, att uppgörelse i vissa markfrågor träffas mellan djurgårdsnämnden
och Stockholms stad. Att sistnämnda uppgörelse kommer till stånd
har följaktligen en avgörande betydelse för möjligheterna att undanröja
de lokalsvårigheter i frihamnen, som revisorerna påtalat.

Utformningen av ovannämnda nya byggnad är beroende även av frågan
om centraliseringen av tullverkets arbete i frihamnen. I detta ärende ha
mellan tullverket och Stockholms hamnstyrelse, Stockholms frihamnsak -

in

tiebolag och vissa andra intressenter överläggningar förts på grundval av
en år 1946 genom hamnstyrelsens försorg uppgjord idéskiss samt en år
1950 av frihamnstullavdelningen utarbetad, i revisorernas berättelse refererad
promemoria. Från tullverkets sida har hävdats, att tullverket borde
i en ny byggnad, belägen i omedelbar närhet av frihamnsområdets landgräns,
disponera lokaler icke blott för kameral- och bevakningsgöromål
utan även för tulltaxering av s. k. uppackningsgods, samt att utlämningen
av där tulltaxerat gods borde vara så anordnad, att godset, så snart det
efter förtullning avlämnats till varuhavaren, vore frigjort från vidare
tullkontroll. Från såväl stadens och frihamnens som speditörernas sida
har emellertid uttalats, att uppackningsgodset borde såsom hittills tulltaxeras
i kajmagasinen eller åtminstone i närheten av dessa.

Med uppackningsgods avses i detta sammanhang gods av sådan beskaffenhet,
att tulltaxering därav ej kan ske utan att åtminstone något kolli
i varje sändning införes i tulltaxeringslokal för att undersökas. Ifrågavarande
gods intages i samband med lossningen vanligen i vid kajen belägna
magasin, som utgöra allmänt frihamnsupplag. Godset kan efter varuhavarens
önskan kvarbliva å det allmänna upplaget eller intagas å enskilt
frihamnsupplag eller ock förtullas för att såsom inrikes gods försändas
till tullinlandet. För förtullning överföres godset från frihamnsupplaget
till tulltaxeringslokal. Denna ligger vanligen i omedelbar anslutning till
kajmagasinet men är undantagsvis (i det s. k. R-skjulet) belägen på visst
avstånd därifrån. Efter tulltaxering avlämnas godset, sedan föreskrivna
villkor i fråga om betalning av tull m. m. uppfyllts, till varuhavaren för
att transporteras ut ur frihamnen. Tullverkets befattning med godset börjar
i samband med tulltaxeringen och upphör, då godset lämnat frihamnsområdet.
I samband med förtullningen utfärdas en passhandling, som åtföljer
godset till frihamnsgränsen och ligger till grund för kontrollen över
att rätt gods utlämnas till varuhavarens fria förfogande.

Såsom skäl för att till en byggnad vid frihamnsgränsen koncentrera tulltaxeringen
av uppackningsgods kunna från tullverkets sida åtskilliga omständigheter
åberopas. Enär frihamnen i fråga om tullavgifter m. in. utgör
utrikes ort och tullverkets befattning med godset börjar först i samband
med tulltaxeringen, vore det i princip naturligast att förlägga klareringen
av godset till gränsen mellan frihamnsområdet och tullinlandet. Även ur
vissa praktiska och ekonomiska synpunkter kan omläggningen beräknas
bli fördelaktig. Vid nuvarande utspridning av tulltaxeringsarbetet inträffar
ej sällan, att en totalt sett jämn godsmängd fördelar sig ojämnt på de skilda
lokalerna, så att anhopning på ett ställe motsvaras av onormalt liten godsmängd
vid ett annat. Det är icke heller alltid möjligt att omedelbart anpassa
personalstyrkan vid de olika ställena efter arbetsmängdens växlingar.
Om arbetet centraliseras, kunna dessa ojämnheter undvikas, ocli bland
annat därigenom kan tullverket få möjligheter ej blott att bättre betjäna
trafiken utan även att göra vissa personalbesparingar. Den nuvarande ordningen
innebär vidare, att transportvägen för det förtullade godset från
tulltaxeringsstället till frihamnsgränsen blir tämligen lång. Svårigheter
föreligga därför, trots förekommande kontrollåtgärder från tullverkets sida,
att förhindra att under dylik transport ett utbyte av gods eller andra otilllåtna
förfaranden iiga rum, så att utrikes gods obehörigen införes oförtullat
till tullinlandet. Om en centraliserad tulltaxering förlägges till frihamnsgränsen,
kan större säkerhet i sistnämnda avseende vinnas, samtidigt som viss del

112

av den nu för transportkontrollen använda personalen kan inbesparas.

Jämväl för frihamnen och trafiken höra åtskilliga fördelar vara att vinna
av den föreslagna centraliseringen. Frånsett möjligheten att göra besparingar
i fråga om handräskningspersonal torde sålunda, om förevarande
tulltaxeringsexpeditioner överföras till en byggnad vid frihamnsområdets
landgräns, värdefulla utrymmen i kajmagasinen kunna frigöras. Bland
annat härigenom torde det bli möjligt att minska nuvarande risker för
stockningar vid undanforslandet av det å kajerna lossade godset. Möjligheten
att genom tullarbetets centralisering stegra omloppshastigheten för
det i en hamn lossade godset är för övrigt påvisad i en år 1952 gjord undersökning
rörande hamnkapaciteten i Stockholm (stadskollegiets i Stockholm
utlåtanden och memorial, bihang nr 55 B år 1952, sid. 164). I Göteborgs
frihamn synes en på senare tid genomförd centralisering av tulltaxeringsarbetet
ha ansetts fördelaktig även ur andra synpunkter än tullverkets.

Mot en centralisering av tulltaxeringsarbetet har från stadens sida anförts,
hland annat, att, om uppackningsgodset icke längre skulle tulltaxeras
i närheten av lossningsplatsen, svårigheter skulle uppstå med hänsyn till
de erforderliga transporterna av godset till tulltaxeringslokalen. För dessa
interna transporter komme kostnader att uppstå, vilka i sista hand skulle
komma att belasta trafikanterna. Merkostnaderna komme, enligt vad som
gjorts gällande, att stiga till avsevärt högre belopp än som motsvarade
kostnadsminskningen för tullverket.

Det material, som finnes tillgängligt för bedömningen av hur statens,
stadens och näringslivets intressen höra avvägas vid lösandet av här berörda
frågor, är ofullständigt. Styrelsen har därför icke kunnat bilda sig
en slutgiltig uppfattning i ämnet. Att åstadkomma en säker bedömning
torde bli möjligt endast genom en förutsättningslös, grundlig undersökning
av samtliga hit hörande problem av organisatorisk, transportteknisk och
annan art. En dylik undersökning får anses vara särskilt påkallad med
hänsyn till att anordningarna för den omstridda centraliseringen skulle
kräva en tämligen betydande kapitalinsats.

Beträffande frågan om lagring i frihamnen av inrikes gods, avsett för
förbrukning inom riket, må följande framhållas.

Enligt 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjutes under vissa förutsättningar
tullfrihet för inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade
utländska varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick
inom tio år från utförseln. Tullfriheten åtnjutes jämväl vid återinförsel
från frihamn av dit utförda varor, dock med den inskränkningen beträffande
vara, som förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts
till samma frihamn, att tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen
återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med
förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna
framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte
att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel.

Omförmälda inskränkning i rätten till tullfrihet för från frihamn återinfört
gods infördes efter förslag av 1931 års frihamnssakkunniga i samband
med tillkomsten av 1935 års frihamnsförordning och frihamnsstadga.
Syftet med inskränkningen var att förhindra en användning av tullfrihetsrätten,
som tidigare i viss omfattning satts i system och som innebar, att
importör, som ville ha ett i frihamn förtullat varuparti fortfarande lagrat

113

i frihamnen, förskaffade sig tillfälle därtill genom att lata varupartiet passera
frihamnsgränsen men därefter omedelbart återföras till lagret i frihamnen
i avvaktan på förnyad införsel under anspråk på tullfrihet enligt
förenämnda 5 § s). Såsom komplement till föreskriften om inskränkning
i rätten till tullfrihet vid återinförsel från frihamn infördes samtidigt
en bestämmelse, enligt vilken förlängning av tiden för anstånd med vidtagande
av föreskrivna åtgärder för uttagande av i frihamn förtullat gods
kunde åtnjutas (72 § frihamnsstadgan).

Då ovannämnda inskränkning i rätten till tulltrihet för lrån frihamn
återinfört gods endast avser varor, som tidigare förtullats i den frihamn,
varifrån de på nytt införas, torde det inrikes lagringsgodset i frihamnarna
endast i ringa utsträckning beröras därav.

Svenska och förut förtullade utländska varor lagras numera i betydande
omfattning i rikets samtliga tre frihamnar för att sedermera återinföras
till tullinlandet efter hand som varorna försäljas. Orsaken till att frihamnarna
kommit att tagas i anspråk för ett dylikt från början icke avsett
ändamål torde huvudsakligen vara att söka i rådande brist på lagringslokaler
och kylhusutrymmen inom tullinlandet samt önskan att utnyttja
framför allt frihamnarnas kylhusutrymmen även i de tider av året, då dessa
utrymmen ej erfordras för lagring av importvaror.

Genom lagringen av inrikes gods i frihamnarna förorsakas tullverket
ett icke oväsentligt arbete i samband med varornas återinförsel, varvid
dessa i tullhänseende behandlas på ungefär samma sätt som egentligt utrikes
gods. Därtill torde lagringsförfarandet med följande återinförsel innebära
ett utnyttjande av en av lagstiftningen för helt andra ändamål avsedd
rätt till tullfrihet, och s. k. returintyg, som skola avlämnas för åtnjutande
av tullfrihet vid återinförsel, komma att i icke förutsedd omfattning få
läggas till grund för beviljande av tullfrihet.

Tullklareringen av det inrikes lagringsgodset har i möjligaste mån förenklats.
Sålunda behöver från frihamn återinfört gods numera icke specificeras
å tullsedel i enlighet med vad i tulltaxan angives, utan godset redovisas
summariskt med angivande av godsets karaktär av returgods.

Vad angår returintygsförfarandet kunna de i returintygen lämnade uppgifterna,
när så erfordras, i viss omfattning kontrolleras mot uppgifterna
i tullverkets bokföring över i frihamnen intaget gods eller frihamnsbolagets
godsredovisning samt, i fråga om å enskilt frihamnslager förvarat
gods, mot uppgifterna i lagerhavarens bokföring.

Även om txdlverkets befattning med det inrikes lagringsgodset i frihamnarna
kunnat förenklas och viss kontroll över i returintyg lämnade uppgifter
kan utövas, medför dock denna lagring stora olägenheter för tullverket.
Det skulle därför ur statsverkets synpunkt vara önskvärt, att lagringen
i frihamnarna av inrikes gods, avsett för återinförsel till tullinlandet,
förhindrades. Med hänsyn till bristen på lagerlokaler och kylhusutrymmen
inom riket samt intresset av att till fullo utnyttja i frihamnarna
befintliga dylika lokaler och utrymmen torde det emellertid knappast vara
tillrådligt att i nuvarande läge genomföra en sådan begränsning av lagringsrätten.

Styrelsen är sålunda för närvarande icke beredd alt föreslå några åtgärder
för begränsning av lagringen av inrikes gods i frihamnarna. Vilka
åtgärder som i sådant syfte framdeles kunna och böra vidtagas torde, med
beaktande jämväl av önskemålet att jämnt över hela året utnyttja friham -

8 Rev. berättelse ang. statsverket 1953. II.

114

narnas lagringsmöjligheter, böra utredas i samband med den ovan ifrågasatta
undersökningen av organisatoriska m. fl. spörsmål i Stockholms frihamn.

En undersökning av ovanberörda lokal-, organisations- och andra frågor
i Stockholms frihamn torde böra utföras under samarbete mellan generaltullstyrelsen,
staden och övriga intressenter. Undersökningen bör, så snart
omständigheterna göra det möjligt och lämpligt, komma till stånd efter
överenskommelse mellan parterna. Såsom ovan framhållits kunna emellertid
några större ändringar i fråga om frihamnstullavdelningens lokaler
ej genomföras, förrän ändrad stadsplan fastställts för visst till frihamnen
gränsande markområde.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Lindberg och Åberg samt tillförordnade
byråchefen Bergström, föredragande utom i nedan angiven del av
ärendet, och tillförordnade förste byråsekreteraren Krantz, föredragande i
vad ärendet avser lagring av inrikes gods i frihamnen.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
VIDAR FAHLANDER.

Sten Zuckari.

Bilaga.

Till Kungl. Generaltnllstgrelsen.

Med anledning av remiss får tulldirektionen i Stockholm med återställande
av remisshandlingarna, varibland ett transumt av riksdagens revisorers
den 15 december 1953 dagtecknade berättelse, vördsamt anföra
följande.

Tulldirektionen har i skrivelser till kungl. generaltullstyrelsen den 9
januari och den 29 november 1947 med anledning av remisser uttalat sig
för en centralisering av det huvudsakliga tullarbetet i Stockholms frihamn
till en nybyggnad vid frihamnsområdets landgräns. Utvecklingen under
senare tid har icke givit tulldirektionen anledning att nu ändra sina i nämnda
skrivelser gjorda uttalanden. Under förutsättning att frihamnsarbetet
allmänt sett bibehåller sin nuvarande karaktär, ansluter tulldirektionen
sig därför helt till vad härvarande frihamnstullavdelning anfört i bilagda
av tulldirektionen infordrade promemoria av den 4 januari 1954 med tillhörande
bilagor.*

I sin förenämnda skrivelse den 9 januari 1947 meddelade tulldirektionen
bland annat, att Stockholms hamnstyrelse i december 1946 erhållit ett anslag
å 40 000 kronor för förhandsundersökningar beträffande förläggningen
och storleken in. m. av en ny administrationsbyggnad i härvarande frihamn.
Stockholms hamnförvaltnings husbyggnadsbyrå har den 5 januari
1954 på tulldirektionens förfrågan meddelat, att denna dag av nämnda förlagsmedel
kvarstode ett outnyttjat belopp av i runt tal 31 600 kronor. Om -

* Endast en bilaga här avtryckt.

115

kring 7 000 kronor utbetalades redan år 1946, huvudsakligen såsom ersättning
för under 1946 uppgjorda förslagsritningar till ny frihamnsinfart
och ett s. k. centralpackhus. Frånsett vissa förbättringar och utökningar
av tidlokalerna inom den egentliga frihamnen har föga gjorts för eu sådan
lösning av frihamnstullavdelningens lokalfråga, att en mera rationell och
mindre kostnadskrävande organisation av tullavdelningen skulle kunna
åstadkommas. Såsom skäl för de senaste årens passivitet har hamnförvaltningen
vid diskussioner i ärendet främst anfört, att stadsplanen tills vidare
icke medgåve förändring av infarten i enlighet med det år 1946 skisserade
förslaget, men även föreburit, att den föreslagna centraliseringen av tullarbetet
skulle medföra ökade transportkostnader för godset.

Riksdagens revisorer hava i den remitterade berättelsen bland annat funnit
anledning konstatera, »att Stockholms frihamn genom bortfall av beräknad
trafik och handelspolitiska förändringar i övrigt numera övergått
att fungera som en vanlig tullhamn».

Tulldirektionen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på denna
utveckling. I sin förenämnda skrivelse av den 9 januari 1947 anförde
direktionen sålunda såsom sin mening, att eu grundlig utredning av hithörande
problem borde verkställas, varvid bland annat uppgifter borde
sammanställas angående proportionen mellan i frihamnen förekommande
gods av olika slag, samt att en sådan utredning lämpligen syntes böra ske
i samband med då förestående undersökningar rörande en central förvaltningsbyggnad.
Med hänsyn till statsrevisorernas ovan återgivna uttalande
och bland annat även till att frihamnen i icke förutsedd omfattning tagits
i bruk för lagring av inrikes gods och jämväl de ytterligare olägenheter ur
kontrollsynpunkt vid lagring och förtullning av gods i frihamn, vilka belysas
av bilaga B. till denna skrivelse och vilka kunna väntas vid en planerad
övergång till värdetullar än mer ökas, ifrågasätter tulldirektionen,
huruvida icke en förutsättningslös utredning i nämnt syfte av förhållandena
i Stockholms frihamn snarast borde företagas. Möjligen skulle en
dylik utredning giva till resultat, att eu omorganisation av frihamnen i
dess helhet med anpassning till numera rådande förhållanden kunde visa
sig fördelaktig.

Stockholm den 7 januari 1954.

TULLDIREKTIONEN.

Axel Zandrén.

Bilaga till bilaga.

P M

till Tulldirektionen i Stockholm.

I remisshandlingen, som utgöres av ett utdrag av riksdagens revisorers
den 15 december 1953 dagtecknade berättelse, hava revisorerna bl. a. uttalat
sig angående behovet av en ändamålsenlig lösning av frihamnstullavdelningens
lokalbehov, varigenom eu bättre och mindre arbetskriivande
organisation vore möjlig.

116

I anledning härav får frihamnstullavdelningen med återställande av remisshandlingen
anföra följande.

Efter riksdagens revisorers hesök i Stockholms frihamn år 1946 hava
härvarande tullokaler förbättrats och utökats, varigenom lättnad i tullavdelningens
arbetsförhållanden uppnåtts. Det må emellertid framhållas, att
nämnda lättnad i viss mån även är en följd av den importminskning, som
i förhållande till läget under de närmaste efterkrigsåren inträffat efter år
1947.

Vid riksdagens revisorers besök härstädes den 9 mars 1953 lämnades
vissa uppgifter och framfördes vissa önskemål beträffande tullverkets arbets-
och lokalförhållanden. En redogörelse över då berörda frågor har den
10 september 1953 lämnats i skrivelse till byråchefen K. Grendin, vilken
handling i avskrift bifogas.* Beträffande lokalfrågan hänvisades, såsom
framgår av nämnda skrivelse, till en vid frihamnstullavdelningen utarbetad,
den 17 januari 1950 dagtecknad promemoria angående s. k. centralpackhus
vid frihamnsgränsen, vilken promemoria återfinnes i remisshandlingen.
I anledning av denna promemoria höllos ett antal sammanträden,
i vilka representanter för tullverket, Stockholms frihamnsaktiebolag,
Stockholms hamnstyrelse och Stockholms speditörsförening deltogo. Även
stuveriintressena voro representerade. Enighet om behovet av ett centralpackhus
kunde emellertid ej uppnås. Därest en ny infart till frihamnen
inrättades och i anslutning därtill en byggnad, inrymmande såväl förvaltningslokaler
som centralpackhus, uppfördes, skulle, enligt avdelningens
förmenande, ett mera rationellt utnyttjande av personalen bliva möjlig.
Avdelningen vidhåller därför sin i förenämnda promemoria intagna ståndpunkt.

Frihamnstullavdelningen i Stockholm den 4 januari 1954.

V. Dahlquist.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, s. 152, § 19.

Byggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande

i anledning av remiss den 18 december 1953 angående riksdagens revisorers
berättelse beträffande tullavdelningen i Stockholms frihamn (§ 19).

På begäran av djurgårdsnämnden hösten 1953 har byggnadsstyrelsen upptagit
utredning om dispositionen av vissa ännu icke exploaterade, kronan
tillhöriga områden inom Kungl. djurgården och därvid även gått i författning
om uppgörandet av ny stadsplan för det s. k. Tegeluddsområdet. Byggnadsstyrelsen
som i ärendet samrått med Stockholms stad avser att under
första hälften av innevarande år till djurgårdsnämnden överlämna förslag
till sådan stadsplan, vilken, därest den fastställes, kommer att skapa för -

* Här ej avtryckt.

117

utsättning för en slutlig lösning av den i samband med frihamnens tillfarter
stående frågan om tullverkets lokalproblem.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst

H. BKUNNBERG.

GUNNAR WEJKE.

Manne Wikström.

Djurgårdsnämndens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, s. 152, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt djurgårdsnämnden
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående tullavdelningen i
Stockholms frihamn, och får djurgårdsnämnden med anledning härav i
underdånighet anföra följande.

Vad i berättelsen anförts beträffande förhandlingarna mellan djurgårdsnämnden
och Stockholms stad om ny stadsplan för det s. k. Tegeluddsområdet
är riktigt. Utöver de skriftliga framställningar från nämnden till
staden, som i berättelsen åberopas, har nämndens ordförande jämväl vid
ett flertal sammanträffanden med stadens representanter muntligen betonat
vikten av att stadsplaneändringen påskyndades. Som i berättelsen angivits
har nämnden icke erhållit något svar på sin skrivelse till Stockholms
stadskollegium den 4 november 1952 i ärendet och därför i samråd med
byggnadsstyrelsen påbörjat utarbetandet av ett nytt stadsplaneförslag.

Ett snabbt slutförande av stadsplanefrågan är icke blott av vikt för lösandet
av de frågor, som röra frihamnstullavdelningen, utan utgör även i
övrigt ett viktigt statligt intresse. Sedan åtskilliga år tillbaka har efter framdragandet
av erforderliga huvudledningar för vatten och avlopp Tegeluddsområdet
kunnat exploateras, ehuru all försäljning förhindrats på grund
av de pågående stadsplaneförhandlingarna. Området kan enligt gällande
stadsplan beräknas hava ett värde av minst 20 miljoner kronor, medan
avkastningen i form av arrendeinkomster trots ett intensivt utnyttjande
av marken i form av kortfristiga upplåtelser endast uppgår till cirka
170 000 kronor per år.

Stockholm den 13 januari 1954.

Underdånigst

Djurgårdsnämnden.

HARALD MALMBERG.

K. G. Arrhenins.

118

Stockholms stadskollcgiums

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, s. 152, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss från chefen för kungl. finansdepartementet har stadskollegiet
i Stockholm beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad
riksdagens revisorer i sin den 15 december 1953 dagtecknade berättelse
anfört angående tullavdelningen i Stockholms frihamn.

I ärendet hava yttranden avgivits av stadens delegerade för vissa markförhandlingar
med kronan samt av hamnstyrelsen, vilka yttranden äro
återgivna som bilagor till här bifogade promemoria av föredragande borgarrådet.

Såsom svar å remissen får stadskollegiet överlämna och åberopa nämnda
promemoria.

Stockholm den 21 januari 1954.

Ä stadskollegiets vägnar.

Underdånigst

GÖSTA AGRENIUS.

YNGVE LARSSON.

Tor Löfquist.

Bilaga.

PM med anledning av remiss av vissa i riksdagens revisorers berättelse
berörda frågor angående tullavdelningen i Stockholms frihamn m. m.

Genom skrivelse från kungl. finansdepartementet den 18 december 1953
har stadskollegiet beretts tillfälle att avgiva yttrande över vad i riksdagens
revisorers den 15 december 1953 dagtecknade berättelse anförts angående
tullavdelningen i Stockholms frihamn in. m.

I berättelsen framhålles sammanfattningsvis, att det ur statsverkets synpunkt
är synnerligen angeläget, att frågan om en ändamålsenligare lokal
utrustning för tullavdelningen i frihamnen och den därmed sammanhängande
frågan om slutlig lösning av stadsplanen för det kronan tillhöriga
området utanför frihamnsområdet utan dröjsmål löses.

Berättelsen är i angivna del här intagen som bilaga.*

I ärendet har yttrande infordrats av stadens delegerade för
vissa markförhandlingar med kronan, som i en den 14 januari
1954 dagtecknad skrivelse (bilaga A) hland annat framhållit, att djurgårdsnämnden,
med vilken staden har att förhandla i förevarande fråga,
under hösten 1953 igångsatt nya utredningar om stadsplanen för ifrågavarande
område. Dessa undersökningar, vid vilka samråd med stadens

* Tryckt som § 19 i riksdagens revisorers berättelse, del I.

119

stadsplanenämnd kommer att äga rum, synas enligt delegerade kunna
lämna ett underlag för en uppgörelse i stadsplanefrågan.

Jämväl hamnstyrelsen har i skrivelse den 18 januari lJoö (bilaga B)
inkommit med yttrande i ärendet, varvid styrelsen sammanfattningsvis
anfört, att väsentliga förbättringar av frihamnstullavdelnmgens lokalförhållanden
vidtagits efter kriget och att lokallrågan vid nuvarande trafikvolym
icke synes kräva omedelbara åtgärder från stadens sida. kragan om
tullens och frihamnsförvaltningens lokalbehov synes dock enligt hamntorvaltningens
förmenande böra utan dröjsmål lösas, så snart stadsplan loi
här avsedda områden blivit fastställd.

Revisorernas anmärkning berör dels frågan om en slutlig lösning av
stadsplanen för kronans markområde utanför frihamnsentrén, dels behovet
av större lokalutrymmen för frihamnens tullavdelning.

Som delegerade för vissa markförhandlingar med kronan i sitt yttiande
framhållit äro de gällande stadsplanerna över det av kronan ägda markområdet
utanför frihamnsentrén i hög grad föråldrade. En modernisering
av stadsplanen är därför icke blott ett stadens intresse utan även i lika hog
grad kronans. De förberedande överläggningarna i denna fråga mellan
staden och kronan ha emellertid visat, att det är förenat med vissa svårigheter
att nå enighet om utformningen av en ny stadsplan. Staden har därvid
i första hand ansett sig böra undersöka möjligheterna att av kronan
förvärva marken för att därigenom vinna de fördelar, som det skulle erbjuda
för staden att själv kunna förfoga över området. Stadens egna tillgångar
av mark för kommersiella ändamål och industrier i liknande belägenhet
äro nämligen alltför knappa.

Djurgårdsnämnden har emellertid anmält, att den för sin del anser, att
kronan icke bör avhända sig den markreserv som områdena utgöra, och
nämnden har förklarat sig vara villig att upptaga förhandlingar i tragan
endast under den förutsättningen, att utbyte kan ske mot annan för kronan
lämplig mark. Denna ståndpunkt har utgjort ett svåröverkomligt hinder
för förhandlingarnas slutförande i synnerhet med hänsyn till att stadens
marktillgångar i den inre staden, vilka enligt kronan skulle vara lampliga
utbytesområden, redan nu äro ytterst begränsade. Staden har att svara
för icke blott tomtmarksbehovet för dess egen förvaltning, dess industriella
verk, skolor, sjukhus, samlingslokaler, idrottsanläggningar o. s. v. Den har
även ansvaret för bostadspolitiken i en bristsituation, som krävei en ailig
nyproduktion i stor skala, och ansvaret för den sanering av innerstaden,
som är oundgänglig för eu fortsatt samhällsutveckling. Om staden nu
måste ställa annan mark till djurgårdsnämndens förfogande i stället för
de här aktuella områdena, har staden ingenting annat att erbjuda än någon
del av den knappa reserv av bostadsmark i ytterområdena, som skall exploateras
under de närmaste åren. Det hör jämväl uppmärksammas, att
djurgårdsnämnden numera igångsatt nya utredningar om stadsplanen för
det ifrågavarande området. o

Vad beträffar frågan om förbättrade lokalförhållanden för fnhamnsavdelningen
har denna varit föremål för omfattande utredningar. Åtgärder
i syfte att förbättra tullverkets arbetsförhållanden inom lrihamnen ha
under årens lopp även vidtagits, vilket vitsordats av statsrevisorerna. Sålunda
ha för tulltaxeringsarbetet erforderliga lokaler utvidgats. Detsamma
gäller om kameralsektionens lokaler, där åtskilliga förbättringar vidtagits.

120

Genom den under efterkrigsåren vidtagna utökningen av frihamnstullavdelningens
lokaler och den samtidigt efter år 1947 genomförda reduceringen
av tullverkets personalstyrka i frihamnen synes lokalbehovet tills
vidare i avvaktan på genomförandet av planerat nybygge, vars genomförande
är avhängigt av stadsplanefrågans lösning, vara till fyllest.

I den föreliggande berättelsen ha statsrevisorerna jämväl upptagit frågan
om centralförtullning av s. k. uppackningsgods och som sin mening anfört,
att ett dylikt förfaringssätt skulle vara till förmån för tullverket. Innan
denna fråga slutligt löses, torde emellertid resultatet av den utredning,
som för närvarande pågår inom 1952 års tulltaxekommitté, som bland
annat lär överväga ett införande av värdetull, avvaktas.

På grund av vad ovan anförts får jag hemställa, att stadskollegiet som
svar på remissen måtte till Kungl. Maj:t överlämna och åberopa förevarande
promemoria.

Stockholm den 19 januari 1954.

Gösta Agrenius.

Borgarrådsberedningen biträder föredragande borgarrådets hemställan.

Bilaga A till bilaga.

Till Stadskollegiet.

Genom remiss från finansdepartementet har stadskollegiet beretts tillfälle
att avgiva yttrande över vissa i riksdagens revisorers berättelse den
15 december 1953 berörda frågor angående tullavdelningen i Stockholms
frihamn m. in. Då statsrevisorerna i detta sammanhang även upptagit
frågan om stadsplanen för det av kronan ägda markområdet utanför frihamnsentrén,
har ärendet för yttrande remitterats till delegerade för vissa
markförhandlingar med kronan; kollegiet uppdrog i september 1952 åt
delegerade att föra förhandlingar med djurgårdsnämnden om förvärv av
det ifrågavarande området. Med anledning av remissen få delegerade anföra
följande.

Gällande stadsplaner för det ifrågavarande området från åren 1931 och
1944 äro i hög grad föråldrade och man torde numera även på kronans
sida vara på det klara med att det ej kan komma i fråga att bebygga området
på grundval av dessa stadsplaner. En modernisering av stadsplanen
är icke blott ett stadens intresse utan i lika hög grad kronans. Bebyggelsen
på området är avsedd att anknyta till frihamnsrörelsen, d. v. s. utnyttjas
för ändamål, som ha sammanhang med denna, kontor, lager, industrier.
Förutsättningen för ett sådant utnyttjande är att trafikleder och andra
friområden äro så utformade, att frihamnsrörelsen har fulla utvecklingsmöjligheter
och att kontakten med de utanför liggande områdena är god.
De i gällande stadsplan föreslagna höghusen äro inte bara olämpliga ur
stadsbildssynpunkt utan även ur praktisk, eftersom sådana rörelser, som
ha behov av att ligga intill frihamnen, kräva större sammanhängande golvytor
än vad man erhåller i punkthus. Det område som avsetts för industri
bär i gällande stadsplan alltför dåliga trafikförbindelser. Eu ändrad stads -

121

plan måste innehålla ökat utrymme för trafikleder m. m. och torde av allt
att döma leda till minskad våningsyta för området som helhet. De förberedande
överläggningarna ha visat, att det måste bli förenat med stora svårigheter
att vinna enighet om utformningen av en ny stadsplan. Under dessa
förhållanden har staden ansett sig böra i första hand undersöka möjligheterna
att förvärva marken för att därigenom också vinna de fördelar,
som det skulle erbjuda för staden att själv kunna förfoga över området, då
stadens egna tillgångar av mark för kommersiella ändamål och industrier
i liknande belägenhet äro alltför knappa.

Därvid har djurgårdsnämnden emellertid anmält, att den för sin del
anser att tillgången på mark i Stockholm, lämpad för statliga ändamål, är
knapp i jämförelse med markbehovet för sådana ändamål. Nämnden är
därför av den uppfattningen att kronan icke bör avhända sig den markreserv,
som områdena utgör, och nämnden har förklarat sig vara villig
att upptaga förhandlingar i frågan endast under den förutsättningen att
utbyte kunde ske mot annan för kronan lämplig mark.

Denna djurgårdsnämndens ståndpunkt har utgjort ett svåröverkomligt
hinder för förhandlingarnas slutförande. Ur stadens synpunkt måste den
möta åtskilliga invändningar.

I första rummet kan naturligtvis erinras att det här ifrågavarande området
över huvud taget icke torde vara lämpligt för något statligt ändamål
och att en försäljning av området således icke skulle komma att påverka
tillgången på sådan mark som kronan kunde ha egen användning för.
Dessutom förhåller det sig också så, att kronans marktillgångar i Stockholms
stad ingalunda äro små. Trots de omfattande markförsäljningar,
som skett i djurgårdsnämndens regi, är kronan alltjämt näst staden själv
den störste markägaren i Stockholm. Kronan förfogar över stora arealer
tomtmark med goda lägen i de inre stadsdelarna, mark som är lämplig
för många olika" ändamål, förvaltningsbyggnader, andra allmänna anläggningar,
vetenskapliga institutioner och dylikt, men som även är värdefull
för bostadsbebyggelse. Den omständigheten att under en följd av år omfattande
försäljningar av välbelägen tomtmark för bostadsbebyggelse skett
genom djurgårdsnämndens försorg ger heller icke anledning att förmoda
att knapphet på mark för kronans egna behov skulle föreligga, då det torde
få anses rimligt att i så fall erforderliga reservationer av lämplig mark
skulle ha gjorts.

Stockholms stad är i eu helt annan situation. Den har att svara för icke
blott tomtmarksbehovet för dess egen förvaltning, dess industriella verk,
skolor, sjukhus, samlingslokaler, idrottsanläggningar o. s. v. Den har även
ansvaret för bostadspolitiken i en bristsituation, som kräver en årlig nyproduktion
i väldig skala, och ansvaret för den sanering av innerstaden,
som är oundgänglig för en fortsatt samhällsutveckling.

Att stadens marktillgångar i den inre staden äro otillräckliga för genomförandet
av en effektiv saneringspolitik ha statsmakterna erkänt i och
med försäljningen av det stora kv. Beridarebanan, som gav nyckeln till
den första etappen i Nedre Norrmalms reglering, men för det fortsatta
rcgleringsarbetet är staden beroende av möjligheterna till nya omplaceringar
inom city och evakuering av delar av den nuvarande verksamheten
i city till andra stadspartier. Dess behov av mark för arbetsområden och
bostäder är över huvud taget så stora, alt de aktualiserat intensiva undersökningar
om möjligheterna att samordna den fortsatta exploateringen

122

inom Storstockholm för att det över huvud taget skall bli möjligt att klara
den växande befolkningen inom storstadsregionen. Redan om några år
kommer situationen att vara i hög grad kritisk. Om staden nu måste ställa
annan mark till djurgårdsnämndens förfogande i stället för de här aktuella
områdena, har staden ingenting annat att erbjuda än någon del av den
knappa reserv av bostadsmark i ytterområdena, som skall exploateras under
de närmaste åren.

Ett ytterligare skäl att i detta läge inta en avvaktande ståndpunkt har
på sista tiden tillkommit genom att djurgårdsnämnden under hösten 1953
i samförstånd med byggnadsstyrelsen igångsatt nya utredningar om stadsplanen
för det ifrågavarande området. Dessa undersökningar — vid vilka
samråd med stadens stadsplanenämnd självfallet kommer att äga rum —
kunna måhända giva ett bättre underlag för en uppgörelse i ärendet.

Stockholm den 14 januari 1954.

På delegerades för vissa markförhandlingar med kronan vägnar:

Yngve Larsson.

Anders Nordberg.

Bilaga 3.

Till Borgarrådet för industriroteln.

Genom remiss den 4 januari 1954 har till hamnstyrelsen för yttrande
överlämnats transumt av riksdagens revisorers den 15 december 1953
dagtecknade berättelse i vad avser tullavdelningen i Stockholms frihamn
(§ 19). Med anledning härav får hamnstyrelsen anföra följande.

Statsrevisorerna lämna i sin berättelse en redogörelse för omfattningen
av de i Stockholms frihamn befintliga av frihamnstullavdelningen disponerade
lokalutrymmena samt storleken av tullverkets inom hamnanläggningen
verksamma personalstyrka liksom vissa uppgifter om trafikens omfattning
och fördelning på olika viktigare varuslag. Vidare lämnas en redovisning
av de utredningar, som verkställts beträffande anordnande inom
frihamnen av ökat lokalutrymme för frihamnstullavdelningen och den
med frihamnens fortsatta utbyggnad sammanhängande frågan om ändrad
stadsplan för området väster om frihamnsgränsen i syfte att möjliggöra
anläggande av ny tillfart på viadukt till frihamnen. I detta sammanhang
framhålla revisorerna att ur såväl tullverkets som trafikens synpunkt den
rationellaste lösningen av lokalfrågan på längre sikt synes vara, att tullarbetet
centraliseras till en enda, vid frihamnsgränsen uppförd byggnad,
inrymmande flertalet nuvarande spridda arbetsställen. I berättelsen behandlas
även den inom frihamnen förekommande lagringen av sådant
inrikes gods, som där upplägges i avvaktan på godsets förtullning inom
riket, vilken lagring enligt revisorernas uppfattning icke bör ske inom
frihamnsområdet utan i varumagasin belägna utanför detsamma. Revisorerna
uttala till slut att det ur statsverkets synpunkt är synnerligen angeläget,
att frågan om en ändamålsenlig lokalutrustning för tullavdelningen
i frihamnen och den därmed sammanhängande frågan om slutlig lösning av

123

stadsplanen för det kronan tillhöriga området utanför frihamnsområdet
bringas till sitt slut.

Hamnstyrelsen vill i anslutning till de av statsrevisorerna antorda uppgifterna
om golvyta å lokaler i frihamnen omförmäla, att lokalutrymmena
för tullkammaren uppgå till 380 kvm mot angivna 313 kvm samt att den i
berättelsen likaledes omnämnda, år 1947 anordnade tulltaxeringslokalen i
»R-skjulet» har en golvyta av nära 340 kvm.

Frågan om förbättrade lokalförhållanden för frihamnstullavdelningen
har varit föremål för omfattande utredningar. Av flera skäl ha dessa utredningar
ännu icke kunnat färdigställas. Frågan om tullverkets lokalförhållanden
kan nämligen icke behandlas fristående utan måste anslutas till
frågan om frihamnens slutliga utbyggnad. Säkrare underlag för bedömning
om frihamnens framtida utformning har erhållits först genom den av staden
företagna hamnutredningen, vars betänkande avlämnades den 21
februari 1953.

Åtgärder i syfte att förbättra tullverkets arbetsförhållanden inom frihamnen
ha emellertid vidtagits, vilket även framgår av statsrevisorernas berättelse.
För tulltaxeringsarbetet erforderliga lokaler ha sålunda utvidgats
under efterkrigsåren. För behandling av partigods ha genom tillbyggnad
erhållits 6 nya expeditioner varigenom det under kriget befintliga antalet
expeditioner ökats från 24 till 30 eller med 25 procent, bör tulltaxering av
uppackningsgods i den ovan omnämnda lokalen i R-skjulet ha 8 nya expeditioner
tillkommit, vilkas antal härigenom ökat från 14 till 22 eller med
nära 60 procent. o

Antalet tulltaxeringsexpeditioner har sålunda under efterkrigsåren ökat
ej oväsentligt såväl för partigods som för uppackningsgods, medan importen
i frihamnen numera i stort sett uppvisar samma eller något lägre värden
än under åren närmast före krigsutbrottet. För belysning av den berörda
trafikens omfattning må nedanstående siffror angivas utvisande importen
i frihamnen under efterkrigsåren samt för jämförelse även under ,1938 och
1939. Enär viss kolimport tidigare skett över frihamnen redovisas i tabellen
även omfattningen av kol- och koksinförseln.

	Total im-	Därav kol	Importen excl.
År	port	och koks	kol och koks
	ton	ton	ton
i	2	3	4
1938	300 514	31 381	269 133
1939	313 564	44 633	268 931
1945	102 392	—	102 392
1946	388 860	—	388 860
1947	400 514	10	400 504
1948	272 251	2 586	269 665
1949	207 876	651	207 225
1950	266 511	3.733	262 778
1951	283 686	1 534	282 152
1952	261 329	—	261 329
1953	256 850		256 850

124

Beträffande fartygstrafiken har under ovan angivna år en viss förskjutning
inträtt mot större och färre fartygsenheter, vilket belyses av
nedanstående sammanställning.

Antal ankomna och avgångna fartyg inkl. pråmar i Stockholms frihamn
1938—1939 samt 19i5—1952.

Xr Ankommande Avgående

	Total	varav dir./utr.	Total	varav dir./utr.
1938	2 700	471	2 699	241
1939	2 327	368	2 328	184
1945	741	47	743	40
1946	1 666	160	1 668	146
1947	1 400	130	1 399	139
1948	1 127	181	1 126	152
1949	1 020	181	1 019	171
1950	1 471	354	1 473	282
1951	1 228	329	1 228	288
1952	1 239	347	1 246	282

De här ovan redovisade uppgifterna om importen till frihamnen utvisa,
att kvantiteten importgods endast under åren 1946 och 1947 väsentligt överstigit
förkrigsåren. Den särskilt livliga trafiken under dessa år var en
snedbelastning som en följd därav, att bl. a. den tyska marknaden vid
nämnda tillfälle bortfallit, vilket medförde att varuutbytet med främmande
länder delvis erhöll en annan prägel än före kriget. Sålunda hade förbindelserna
med de transoceana länderna kraftigt utvidgats, vilket medförde,
att en större godsmängd än tidigare infördes över Stockholms frihamn.
Härigenom erfordrades en ökad insats av tulltjänstemän inom frihamnen
och därmed också behov av ett större lokalutrymme för frihamnstullavdelningen.
Sedan näringslivet och samfärdseln numera antagit en struktur
mera likartad den som förefanns före kriget, har trafiken i frihamnen i
stort sett återtagit omfattningen från 1938—1939.

Av revisorernas berättelse framgår att personalstyrkan i frihamnstullavdelningen
till följd av avtagande import samt vidtagna rationaliseringsatgärder
i arbetsmetoderna minskats och redan år 1950 reducerats med
ungefär 26 procent jämfört med 1947 års siffror och att densamma under
1952 nedgått med ytterligare ungefär 7 procent.

Den verkställda utökningen av frihamnens tulltaxeringsutrymmen och
där befintliga tulltaxeringsexpeditioner har, som ovan nämnts, medfört, att
tullverket numera förfogar över i förhållande till trafikens omfattning
väsentligt större lokalutrymmen än före kriget.

Även i fråga om kameralsektionens lokaler ha efter kriget utvidgningar
och förbättringar vidtagits, vilka medförde ett tillskott år 1947 av ca 120 m2
golvyta, varigenom utrymmet ökades från 260 m2 till 380 in2. Tullbevakningssektionens
lokalutrymme, vilket bibehållits oförändrat under efterkrigsaren,
omfattar ca 400 m2. Sammanlagt förfoga sektionerna sålunda
över lokaler med omkring 780 m2 golvyta.

Genom den under efterkrigsåren vidtagna utökningen av frihamnstull -

125

avdelningens lokaler och den samtidigt efter år 1947 genomförda reduceringen
av tullverkets personalstyrka i frihamnen synes enligt liamnstyrelsens
uppfattning lokalbehovet i avvaktan på genomförande av planerad
nybyggnad för ändamålet vara till fyllest till dess erforderliga byggnader
kunna färdigställas.

Frågan om ökade lokaler för tullavdelningen i frihamnen var redan före
kriget föremål för överläggningar mellan tulldirektionen och hamnstyrelsen.
På grund av de då rådande utrikespolitiska förhållandena ansågs det
emellertid lämpligt att tills vidare låta ifrågasatta byggnadsarbeten anstå.
Att frågan om ökade lokaler under kriget förblev vilande har med hänsyn
till situationen för sjöfarten under denna tidsperiod varit naturligt och har
icke heller föranlett någon erinran från tullverkets sida.

Under krigets slutskede upptogos åter förhandlingar i ärendet med tulldirektionen,
varvid konstaterades, att frågan lämpligen borde lösas genom
uppförande av en för tull- och frihamnsförvaltningarna gemensam förvaltningsbyggnad.
Tulldirektionen har den 12 februari 1945 till hamnstyrelsen
överlämnat ett av frihamnstullavdelningen upprättat förslag till lokaler
för kameral- och bevakningssektionerna i en ifrågasatt förvaltningsbyggnad.
Härvid angavs lokalbehovet för kameralsektionen till 13 rum med en
golvyta av 364 in2, för bevakningssektionen till 14 rum med en golvyta av
541 m2 samt för de båda sektionernas gemensamma bruk till 4 lokaler med
eu areal av 165 in2 eller tillhopa för frihamnstullavdelningen 1 070 m2
lokalutrymme. Förslaget var upprättat under hänsynstagande till framtida
behov vid en trafikvolym i frihamnen av ungefär dubbelt den nuvarande.
Fn sådan flyttning medför dock ändring av gällande stadsplan för de utanför
nuvarande frihamnsinfarten belägna delarna av Gärdet. I avvaktan på
stadsplanefrågans lösning har förslag till definitiv utformning och placering
inom frihamnsområdet av den ifrågasatta förvaltningsbyggnaden icke
kunnat framläggas.

Frågan om uppförande av ny förvaltningsbyggnad förutsätter emellertid
att spörsmålet om frihamnsinfartens läge löses, enär företagen utredning
visat att infarten bör flyttas mot söder för att frihamnsområdet skall
kunna utnyttjas på ett rationellare sätt.

Den framtida utformningen av frihamnsområdet har jämväl påverkats
av den utredning, som sedan år 1948 pågått rörande Stockholms hamns
framtida utveckling i skilda hänseenden, vilken utredning avslutades år
1953. Denna utvisar att den totala godskvantiteten i frihamnen, vilken för
närvarande utgör runt 500 000 ton, inom ett par årtionden sannolikt kommer
att öka till omkring 1 miljon ton. Den beräknade större godsmängden
förutsätter en ökad godsomsättning per ka imeter å redan befintliga kajsträckor
genom vidtagande av rationaliseringsåtgärder och utbyggnad av
nya kajer med magasin och övrig utrustning.

I den föreliggande berättelsen ha statsrevisorerna jämväl upptagit frågan
om centralförtullning av s. k. uppackningsgods och anfört som sin mening,
att ett dylikt förfaringssätt vore till förmån för tullverket. Vid bedömning
av frågan om centralförtullning böra emellertid samtliga härav berörda
parters intressen beaktas. För att få närmare kännedom om trafikanternas
mening i denna fråga anordnades inom hamnförvaltningen ett sammanträde
den 18 januari 1950, vid vilket förutom representanter från tullverket
och Stockholms hamn jämväl företrädare för speditörer, stuvare och
redare närvoro. Iliirvid framgick, att man från trafikanthåll ingalunda an -

126

såg eu centralförtullning vara den lämpligaste lösningen. Hamnstyrelsen
har ännu icke bildat sig någon bestämd uppfattning om huruvida centralförtullningen
skulle ur allmän synpunkt medföra sådana fördelar, att densamma
lämpligen borde komma till stånd. Att frågan icke har blivit föremål
för ytterligare överläggningar är beroende därpå, att det har synts styrelsen
vara av värde att avvakta resultatet av den utredning, som för närvarande
pågår inom 1952 års tulltaxekommitté, vilken kommitté bl. a. har
att utreda frågan om utökad övergång till värdetullar.

I revisorernas berättelse har återgivits en av frihamnstullförvaltningen
den 17 januari 1950 upprättad promemoria, utvisande, att fartygen medföra
ca 15 (17) procent uppackningsgods av hela den last, som anmäles till
förtullning i Stockholms frihamn, eller för närvarande ca 40 000 ton per år.
Emellertid har frihamnstullförvaltaren den 14 februari 1950 skriftligen
meddelat, att i nyssnämnda godskvantitet 15 (17) procent jämväl inkluderas
maskiner å kaj, bilar och kemikalier, vilka varuslag tulltaxeras och
även fortsättningsvis böra tulltaxeras där godset är befintligt, alltså på upplagsplatsen.
Den godskvantitet, som i verkligheten skulle transporteras för
förtullning i ett centralpackhus, reduceras härigenom till ca 3 procent av
hela importkvantiteten, eller för närvarande knappt 8 000 ton för år. Härtill
synes jämväl hänsyn böra tagas vid bedömning av frågan rörande
centralförtullning.

Hamnstvrelsen har låtit upprätta preliminära alternativa förslag till fri -hamnsområdets utformning, under förutsättning dels av anläggande av
centralpackhus för uppackningsgodset och dels av decentraliserad tullbehandling
av detta gods. Härvid har det visat sig att alternativet med centralpackhus
förlagt intill frihamnsgränsen påverkar utformningen av den
planerade nya tillfarten till frihamnen och stadsplanen för de invid frihamnsgränsen
belägna delarna av Gärdet och förutsätta utförande av utrymmeskrävande
och dyrbara trafikanordningar vid infarten, vilka icke
erfordrades, därest hänsyn till eventuellt centralpackhus icke behöver tagas
vid infartens anordnande.

Stadsplanefrågan för området utanför frihamnen och frihamnsinfarten
har, såsom ovan framhållits, stor betydelse för frihamnens utformning.
Intill dess godkänd stadsplan för frihamnsinfarten föreligger, kunna nämligen
slutgiltiga förslag till planläggning av frihamnsområdet icke upprättas.
Det är därför enligt styrelsens uppfattning angeläget, att denna
fråga så snart som möjligt löses.

Statsrevisorerna ha påtalat, att i Stockholms frihamn förekommer eu
betydande lagring av inrikes gods. 1 berättelsen göres i samband med detta
påpekande gällande att »frihamnen har numera övergått till att fungera
som vanlig tullhamn». Även om det är riktigt, att frihamnen icke har någon
stor transitotrafik, så är dock frihamnsinstitutionen ett för näringslivet
viktigt instrument, möjliggörande tulluppskov, lagring, belåning, ompackning
m. in. av gods som dit införes, vilket för landets näringsliv torde
vara av stor betydelse.

Den lagring av inrikes gods, vilken anges såsom betydande, har år 1942
enligt statsrevisorernas berättelse uppgått till 42 285 ton, varav dock 34 700
ton utgöres av spannmål, som sedermera delvis exporterats. Exporten av
spannmål från frihamnen utgjorde år 1952 30 100 ton. Bortses sålunda från
spannmålen, återstå i runt tal 7 500 lon inrikes gods, vilket icke torde

127

kunna betraktas som en stor kvantitet. Av denna kvantitet har dock en del
exporterats från frihamnen.

Det må jämväl anföras, att i landet föreligger viss knapphet på lagringsutrymmen,
som i Stockholm torde vara särskilt accentuerade. Sålunda har
det varit svårt att finna lagerplatser för bl. a. socker. Betydande kvantiteter
utländskt socker ha därför lagrats i landets frihamnar, men dessa ha
också i mån utrymmena det medgivit inlagrat även svenskt socker. I Stockholms
frihamn har sålunda under år 1952 2 200 ton sådan vara emottagits
för lagring. Enahanda har förhållandet varit med ost, varav en del kommit
att exporteras, en del att återinföras till tullinlandet. Orsaken till denna
senare lagring har varit bristen på kylutrymmen.

Det synes hamnstyrelsen rationellt att frihamnens lagerlokaler fullt utnyttjas
så att de under perioder av mindre trafik icke stå obegagnade medan
å andra sidan måhända knapphet föreligger på lagerlokaler i landet
i övrigt. Ur hamndriftens ekonomiska synpunkt är det även av betydelse,
att anläggningarna utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Slutligen rekommenderas i berättelsen lagringslokaler i anslutning till
frihamnen men utanför frihamnsgränsen. Ett sådant arrangemang torde
i och för sig icke lösa frågan om lagring av inhemskt gods i frihamnen.
Ur trafikteknisk synpunkt skulle förhandenvaron av dylika magasinslokaler
till äventyrs medföra, att gods från sådana magasin måste införas på
frihamnsområdet för att där samlastas med annat gods vid varornas distribuering
över landet. Ett sådant system skulle sannolikt icke bereda tullverket
mindre arbete än det nuvarande.

Sammanfattningsvis vill hamnstyrelsen anföra, att väsentliga förbättringar
av frihamnstullavdelningens lokalförhållanden vidtagits efter kriget
och att lokalfrågan vid nuvarande trafikvolym icke synes kräva omedelbara
åtgärder från stadens sida. Frågan om tullens och frihamnsförvaltningens
lokalbehov synes dock enligt hamnstyrelsens förmenande böra
utan dröjsmål lösas så snart stadsplan för här avsedda områden blivit fastställd.

Stockholm den 18 januari 1954.

För STOCKHOLMS HAMNSTYRELSE
Gösta Agrenius.

Arne Nordström.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Byggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande

med anledning av remiss den 18 december 1953 angående riksdagens senast
församlade revisorers yttrande rörande länsstyrelsernas arkivförhållanden.

I samband med den allmänna ökningen av förvaltningsorganens lokalbehov
har det ofta visat sig svårt att på ändamålsenligt sätt tillgodose behovet
av arkivulrymmen, vilket såsom också framgår av revisorernas lic -

128

rättelse i ett flertal fall medfört att mindre tillfredsställande förhållanden
uppkommit.

I samband med nybyggnader för de statliga förvaltningsorganen har
byggnadsstyrelsen hittills i stort sett kunnat tillgodose anmälda behov av
arkivutrymmen. Härvid ha i allmänhet alla sådana källarlokaler som
icke erfordras för fastigheternas drift etc. måst disponeras som arkivlokaler.
Därest arkiven skulle växa ytterligare i väsentlig grad, utan att ökade
lokaler anordnas för ändamålet, kan det befaras att högvärdiga arbetslokaler
framdeles komma att behöva tagas i anspråk för förvaring av arkivalier.

Då sålunda arkivens tillväxt trots företagna utbyggnader hotar att medföra
allvarliga lokalproblem får byggnadsstyrelsen understryka behovet
av en effektiv gallring av arkivalierna och vill därför tillstyrka att möjligheterna
i detta avseende snarast klarläggas.

Likaså förutsätter byggnadsstyrelsen att möjligheter snarast beredas att
i enlighet med av 1940 års arkivsakkunniga uppdragna riktlinjer och de
förslag, som byggnadsstyrelsen avgivit respektive kommer att avgiva, vid
landets centrala arkiv företaga sådana utbyggnader att författningsenliga
överflyttningar av arkivalier dit från länsstyrelserna kunna utföras. I detta
avseende får styrelsen erinra om att styrelsen åren 1952 och 1953 underställt
Kungl. Maj:t förslag till ombyggnad av landsarkivet i Lund, vilket
hittills icke föranlett någon åtgärd.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst

H. BRUNNBERG.

GUNNAR WEJKE.

Manne Wikström.

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Till Konungen.

Riksarkivet, som med skrivelse den 18 december 1953 anbefallts att avgiva
underdånigt utlåtande över vad i riksdagens revisorers berättelse yttrats
rörande länsstyrelsernas arkivförhållanden, får i underdånighet anföra
följande.

Riksarkivet vitsordar det stora behovet av genomgripande gallringsföreskrifter
för länsstyrelsernas arkiv. En besvärande utrymmesbrist råder på
flera håll. Enligt riksarkivets förmenande kan det knappast anses försvarligt
att ■— med nuvarande höga kostnader för anskaffande av lokaler och
svårigheter i övrigt att åvägabringa sådana -— belasta redan förefintliga
arkivutrymmen med handlingar, som icke äga framtida forskningsvärde.
Utgallring av obehövliga handlingar är den åtgärd som synes böra tillgripas
för att råda bot på de icke önskvärda nu rådande förhållandena, och
denna åtgärd bör icke längre uppskjutas.

129

Visserligen har, som riksarkivet tror sig veta, sedan revisorernas berättelse
avgavs, den förändringen skett, att Kungl. Maj:t fattat beslut i fråga
om gallring av folkbokföringsmaterialet och källskattematerialet, men beträffande
andra föreliggande förslag till gallring hos länsstyrelserna ha
inga åtgärder försports. 1940 års arkivsakkunnigas detaljerade gallringsförslag
för länsstyrelserna har riksarkivet icke ansett sig kunna tillstyrka
i den form det föreligger, utan påyrkat överarbetning. Behovet av gallringsbestämmelser
av detta slag är uppenbart. Redan då arkivsakkunniga
började sin verksamhet, ansågs upprättandet av gallringsföreskrifter för
länsstyrelserna vara en av de sakkunnigas huvuduppgifter. Behovet av
ingående bestämmelser på detta område har sedan dess alltjämt ökats.
Bortsett från att förslaget enligt riksarkivets mening bör överarbetas, innan
det kan läggas till grund för den genomgripande gallring, som är erforderlig,
är det numera i flera hänseenden föråldrat. Länsstyrelserna ha jämväl,
sedan förslaget uppgjordes, omorganiserats, och de gallringsföreskrifter
som komma att utfärdas för den fortlöpande gallringen måste ansluta sig
till de nuvarande organisationsformerna. Nödvändigheten att överarbeta
förslaget och anpassa det till rådande förvaltningsförhållanden ligger sålunda
i öppen dag.

Riksarkivet har enligt gällande författningar icke något åliggande att
uppgöra gallringsförslag för myndigheternas arkiv, och dess personalbehov
är icke tillmätt för sådana uppgifter. Den av statsrevisorerna uttalade meningen,
att överarbetningen av arkivsakkunnigas gallringsförslag för länsstyrelsernas
arkiv lämpligen borde göras genom riksarkivets försorg, delas
av riksarkivet, men åtgärden kräver med nödvändighet personalförstärkning.
Riksarkivet håller före, att tiden sedan länge är inne att tilldela verket
denna ökning av personalen, som arkivsakkunniga föreslagit i utlåtande
den 30 augusti 1951, för att gallringsfrågorna för ämbetsverkens arkiv
skola kunna lösas.

Riksarkivet anser sig i gallringsfrågan ytterligare böra anföra följande,
som har nära sammanhang med det ovan sagda.

Gallring av arkivalier är en åtgärd, som kan medföra obotlig skada, om
den icke sker efter riktiga grunder. Tyvärr har det visat sig — även hos
länsstyrelserna — att gallringen icke alltid företages enligt de av Kungl.
Maj:t fastställda föreskrifterna. Kontroll genom inspektioner är nödvändig
utöver den som riksarkivet för närvarande har resurser till. Den 11 december
1953 utfärdades eu »allmän gallringskungörelse» (nr 716), vari
ämbetsverken tillerkänts större frihet än tidigare att fatta beslut om gallring.
Då de gallringsbestämmelser föreslogos, som ledde till denna författning,
stod det klart för arkivsakkunniga, att de blivande föreskrifterna
måste kombineras med eu intensivare inspektionsverksamhet från riksarkivets
sida för översyn av ämbetsverkens gallringsåtgärder, och riksarkivet
tillstyrkte förslaget under denna förutsättning. Eders Kungl. Maj:t
har i den utfärdade kungörelsen ansett sig höra gå längre än vad som föreslagits,
och därmed ställes än större krav på riksarkivet. Det föreskrives,
att det åligger myndighet att före utgången av år 1955 och därefter minst
en gång vart femte år taga ställning till frågan, huruvida framställning bör
göras till Kungl. Maj:t om gallring av handlingar utöver vad i »allmänna
gallringskungörelsen» angives. Det torde vara uppenbart, att upprättandet
av gallringsförslag i den omfattning, som på grund av denna bestämmelse
erfordras, jämväl kommer åt! kräva eu omfattande kontinuerlig rådgivan 9

Rev. berättelse ang. statsverket I!).r>.''t. It.

130

de medverkan från riksarkivets sida, vilken icke blir möjlig med mindre
personalförstärkning erhålles, och att fördenskull den ökning av riksarkivets
personal, som arkivsakkunniga föreslagit, blir än mer påkallad.

I ärendets handläggning ha deltagit riksarkivarien Ingvar Andersson
samt arkivråden Wendt och Hedar (föredragande).

Stockholm den 18 januari 1954.

SAM. HEDAR.

Underdånigst
INGVAR ANDERSSON.

H. Appelgren.

Länsstyrelsens
i Stockholms län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 anbefalld avgiva utlåtande över vad
av riksdagens revisorer anförts rörande länsstyrelsernas arkivförhållanden
får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen vill för sin del understryka vikten av att effektiva gallringsföreskrifter
rörande länsstyrelsernas arkiv komma till stånd och instämmer
därför i vad revisorerna uttalat. Av särskild betydelse synes det
vara att gallringen av källskattematerialet så snabbt som möjligt kan igångsättas.
Länsstyrelserna saknar för närvarande möjlighet att på ett arkivinässigt
sätt härbärgera detta material, som på grund av sin beskaffenhet
(kort) fordrar jämförelsevis stort utrymme. I avvaktan på tillkomsten av
gallringsföreskrifter har länsstyrelsen av utrymmesbrist nödgats placera de
äldre årgångarna på vinden till ämbetslokalerna. Vindsutrymmena äro icke
försedda med ordentlig hyllinredning. Då dessa utrymmen både ur eldfaresynpunkt
och i övrigt äro olämpliga för arkivändamål ämnar länsstyrelsen
icke heller låta verkställa sådan inredning. På grund härav förvaras åtskilligt
av arkivalierna direkt på golvet.

Beträffande omfattningen av källskattematerialet kan omnämnas att antalet
uppbördskort, som kommit till länsstyrelsen under 1953, utgjort ca
520 000. Om man med viss försiktighet uppskattar det genomsnittliga antalet
kort per år till 450 000, kan beräknas att å länsstyrelsen för närvarande
förvaras över 3 miljoner kort.

Beträffande den överarbetning av arkivsakkunnigas förslag till gallringsföreskrifter
som revisorerna föreslagit synes kunna ifrågasättas huruvida
icke dessa föreskrifter beträffande landskansliets handlingar böra anknyta
till den av Ivungl. Maj:t genom beslut den 19 december 1952 fastställda
diarieplanen för landskansliets sektioner. Detta synes emellertid också böra
medföra att kungl. kungörelsen den 24 juli 1903 angående plan till förteckningar
över länsstyrelsers arkiv omarbetas med beaktande av de nuvarande
förhållandena.

131

Eftersom omorganisationen av länsstyrelserna år 1952 såvitt den avsåg
landskontoren icke verkade så genomgripande som beträffande landskanslierna
torde någon särskild diarieplan för landskontoren då icke ansetts
nödvändig. Ifrågasättas kan emellertid om icke till vinnande av enhetlighet
diarieplan bör fastställas även för landskontoren. På grundval härav torde
ny plan till arkivförteckning och effektiva gallringsföreskrifter lättare kunna
utarbetas. Vid utarbetandet av gallringsföreskrifterna böra såvitt möjligt
tidigare givna föreskrifter om gallring av speciella handlingar inarbetas.

Då det kan förutsättas, att en så genomgripande ändring av föreskrifterna
om länsstyrelsernas arkiv som ovan ifrågasatts kan komma att visa sig
tidsödande, torde under tiden speciella gallringsföreskrifter böra utfärdas
beträffande källskattematerialet och prövningsnämndernas arkiv.

I handläggningen av detta ärende har jämväl landskamreraren Wigert
deltagit.

Stockholm å landskontoret den 18 januari 1954.

Underdånigst
G. DANIELSON.

SVEN SVENSSON.

Länsstyrelsens
i Jönköpings län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Till Konungen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har den 18 december 1953 anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i senast avgivna berättelse
yttrat rörande länsstyrelsernas arkivförhållanden.

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande. Länsstyrelsen vill
först framhålla, att länsstyrelsen ej har tillgång till personal, som är utbildad
i arkivarbete. Länsstyrelsens arkivarbete blir därför dels onödigt
tidskrävande och dels mindre effektivt. Den på grund av bristen på utbildning
nödvändigtvis osäkra bedömningen av bl. a. gallringsmöjligheterna
medför säkerligen att dessa möjligheter ej tillräckligt beaktas, varigenom
arkivet onödigtvis belastas. Det är därför önskvärt, att länsstyrelsens arkivvårdare
kunna beredas någon utbildning i arkivfrågor genom exempelvis
en kortare kurs å riksarkivet eller lämpligt landsarkiv. I vart fall torde
detaljerade anvisningar från tid till annan böra utfärdas rörande arbetsmetoder
m. m. för länsstyrelsens arkivvård.

Som ovan antytts är det särskilt gallringsarbetet som föranleder bekymmer.
Härutinnan vill länsstyrelsen framhålla svårigheterna att ur mera
allmän arkivsynpunkt rätt tillämpa de många olika gallringsföreskrifter,
som meddelats i nådiga cirkuläret den 7 februari 1934. Uppenbarligen äro
föreskrifterna i cirkuläret i behov av omarbetning. Det kan exempelvis
tänkas att man för att underlätta gallringen sammanför de gallringsbara
handlingarna i större grupper med gemensamma latituder. Å andra sidan

132

måste hänsyn tagas till svårigheterna att anpassa gallringen efter den enligt
diarieplanen eller annan dylik grund skeende normala arkivläggningen till
en ur gallringssynpunkt mera lättarbetad arkivläggning.

En överarbetning av gallringsföreskrifterna är emellertid i vart fall i hög
grad påkallad. Länsstyrelsen vill för sin del understryka revisorernas yrkande
på snara och effektiva åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre
ordning beträffande länsstyrelsernas arkiv.

Länsstyrelsen har intet att erinra mot att den erforderliga översynen sker
genom riksarkivets försorg. I detta sammanhang vill länsstyrelsen emellertid
framhålla att en rationell lösning av länsstyrelsens arkivproblem också
förutsätter att landsarkivet i Vadstena beredes möjlighet att mottaga de
handlingar, som länsstyrelsen på grund av handlingarnas ålder skall överlämna
till landsarkivet.

I handläggningen av detta ärende ha förutom landshövdingen samt e. o.
länsnotarien Tor Jungkvist, föredragande, jämväl deltagit landssekreteraren
Åke Sylwan och landskamreraren C. Rich. Lundberg.

Jönköping i landskansliet den 20 januari 1954.

Underdånigst

O. EKBLOM.

TOR JUNGKVIST.

Länsstyrelsens
i Malmöhus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i eu vid remissen fogad transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande länsstyrelsernas
arkivförhållanden.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen ansluter sig till vad statsrevisorerna uttalat om angelägenheten
av att arkivsakkunnigas förslag till gallringsföreskrifter för länsstyrelsernas
arkiv snarast överarbetas. I detta sammanhang vill länsstyrelsen
understryka behovet av att besked snarast erhålles om gallringstiden
för uppbörds- och folkbokföringshandlingar.

För att åstadkomma en tillfredsställande ordning på ifrågavarande område
torde det emellertid icke vara till fyllest att medelst gallring begränsa
tillväxten av arkivalierna. Enligt länsstyrelsens mening bör man även undersöka
möjligheterna att över huvud taget minska behovet av arkivutrymmen.
En viktig fråga härvidlag är i vad mån filmen kan för ändamålet
utnyttjas. Genom arkivfotografering synes man kunna vinna — förutom
att behovet av arkivlokaler minskas — även uppenbara fördelar ur beredskapssynpunkt.

133

Länsstyrelsen får slutligen framhålla det önskvärda i att utrymmesbesparande
metoder användas vid inbindning av handlingar.

På grund av vad sålunda anförts får länsstyrelsen föreslå att frågan om
länsstyrelsernas arkivförhållanden i sin helhet blir föremål för närmare
utredning.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit länsassessorn
Winblad.

Malmö i landskansliet den 16 januari 1954.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. WETTERLUNDH.

STEN LUNDBERG.

Länsstyrelsens
i Väs ter norr lands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 20.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande länsstyrelsernas arkivförhållanden.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsens arkivmaterial utgöres till ojämförligt största delen av
äldre handlingar, vilka icke äro erforderliga för länsstyrelsens arbetsuppgifter.
Ett nedbringande av omfattningen av detta material skulle för länsstyrelsen
innebära en avsevärd lättnad.

För landskansliet gälla fr. o. m. 1954 nya gallringsbestämmelser, meddelade
med stöd av 1934 års cirkulär till länsstyrelserna den 7 februari
1934. Enligt de nya bestämmelserna hava gallringsfristerna sänkts avsevärt,
i vissa fall från trettio till tio år. Då bestämmelserna givits retroaktiv
verkan, kan gallring nu ske av cirka fyrtio hyllmeter handlingar. Den årliga
gallringen i fortsättningen kan beräknas till cirka sju hyllmeter. Med
hänsyn till ökningen av antalet ärenden torde den årliga nettotillväxten
beträffande landskansliets arkiv kunna beräknas till minst tjugo hyllmeter.
Med de gallringsföreskrifter, som gälla enligt 1934 års cirkulär, torde det
icke vara möjligt att verkställa ytterligare gallring av landskansliets arkiv.

För att gallringen av länsstyrelsens arkiv verkligen skall bli effektiv, är
det nödvändigt att nya gallringsföreskrifter snarast utfärdas. Därvid bör
till övervägande upptagas dels frågan om kortare gallringsfrister och dels
om gallring av sådana handlingar, vilka enligt gällande föreskrifter aldrig
får förstöras.

Exempelvis synas vägande skäl för att förvara prövningsnämndens akter
i ärenden angående taxering av inkomst och förmögenhet längre tid än
som i taxeringsförfattningarna föreskrivits för självdeklarationer icke före -

134

ligga. Det må framhållas, att prövningsnämndernas protokoll numera merendels
innefatta betydligt utförligare redogörelser både beträffande sakframställning
och motivering än tidigare var fallet.

Beträffande kreditkort, restlängder, överskottsförteckningar och postens
uppbördslistor synes längre förvaringstid än tio år icke böra komma i
fråga.

Stommar till mantalslängder och avier till folkbokföringen från präster
torde kunna utgallras betydligt tidigare.

Skall arkivmaterialet bibehållas vid i stort sett den omfattning det för
närvarande äger, måste för att detsamma skall kunna bliva föremål för
vederbörlig insortering och utgallring en förstärkning av länsstyrelsens personal
ske. Lämpligen synes härvid antalet expeditionsvakter böra utökas
med en, vilkens huvudsakliga uppgift skulle vara att handhava arkivet.
Vid härvarande länsstyrelse är till följd av bristande personaltillgång gallringen
i hög grad eftersatt och måste merendels högre kvalificerad personal
anlitas för det många gånger mycket tidsödande sökandet efter arkiverade
handlingar.

Vidare vill länsstyrelsen framhålla angelägenheten av att beslut meddelas
angående arkivläggningen av länsstyrelsernas handlingar fr. o. m.
år 1953.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
jämväl landssekreteraren S. J. Nilsson och landskamreraren H. Norell.

Härnösand i landskansliet den 20 januari 1954.

Underdånigst
ERIC WESSTRÖM.

SUNE LUNDBORG.

Kammarkollegiets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegiet
att avgiva utlåtande med anledning av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse, i vad densamma avser kyrkofonden.

På grund härav får kollegiet anföra följande.

Revisorerna ha erinrat om att en av huvudanledningarna till den omläggning
av finansieringsmetoden i avseende å kyrkofonden, som beslöts
vid 1932 års riksdag, var att förekomma en fortsatt kapitalanhopning i
fonden, vilken för tiden från och med 1914, fondens uppläggningsår, till
och med budgetåret 1932/33 stigit från 8 140 883 till 57 344 642 kronor.
Det oaktat hade, framhålla revisorerna, fonden fortsatt att stiga från sistnämnda
belopp till 92 684 623 kronor vid utgången av budgetåret 1952/53.
Denna kapitaltillväxt vore likväl icke betingad av själva finansieringsmetoden,
utan utvecklingen sammanhängde framför allt därmed, att fonden
efter år 1932 tillförts nya kapitaltillgångar.

135

Berörda nya kapitaltillgångar utgjordes av vissa biskopslönefonder samt
prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka tillgångar vid tiden för övertagandet
belöpte sig biskopslönefonderna till 1 738 481 kronor och nämnda
kassa till 30 763 959 kronor eller tillhopa till 32 502 440 kronor. Då det
gäller att hedöina, i vad mån nuvarande finansieringsmetod må ha medfört
en ökning av kyivkofondens kapital under tiden 1/7 1933—30/6 1953,
bör bortses från nämnda tillgångar. Därvid befinnes, att fondkapitalet i
själva verket ökat relativt obetydligt, nämligen med allenast (92 684 623
— 32 502 440 — 57 344 642 =) 2 837 541 kronor. Efter vad kollegiet under
hand inhämtat från statskontoret, torde under januari månad 1954 ur
fonden komma att till pastoraten återbetalas ca fem miljoner kronor,
beroende på att för de särskilda preliminära avräkningarna mellan fonden
och pastoraten för år 1952 bestämts en allmän kyrkoavgift, som vid de
slutliga avräkningarna för samma år befunnits ha fastställts väsentligt
högre än som varit erforderligt. Härigenom kommer fonden att nedbringas
till ett belopp, som ligger ca 2 miljoner kronor lägre än vid periodens början.
Finansieringsmetoden får sålunda anses hittills ha i stort sett fungerat
tillfredsställande för bibehållande av fondkapitalet vid ungefär oförändrad
nivå.

Det bör vid en jämförelse mellan siffrorna för ingående balans budgetåret
1933/34 och utgående balans budgetåret 1952/53 icke heller bortses
från den starka nedgången i penningvärdet under mellanliggande tid. Ökningen
av kyrkofondens reella kapital är sålunda väsentligt mindre än
angivna siffror giva vid handen.

Det sätt, varpå allmänna kyrkoavgiftens öretal brukar bestämmas, torde
emellertid — såsom revisorerna anfört — i och för sig verka i riktning mot
eu stigande kapitalbehållning i kyrkofonden. Då medelsbehovet visar sig
motivera uttagande av något mer än visst helt öretal, exempelvis uttagande
av 9,4 öre, brukar man nämligen avrunda öretalet uppåt, i angivna exempel
till 10 öre, till förekommande av att fondens kapital skall behöva anlitas.
Som ett öre i allmän kyrkoavgift med nuvarande skatteunderlag motsvarar
ca 2,5 miljoner kronor, kunna givetvis upprepade sådana avrundningar
bliva av avsevärd betydelse. Att detta förhållande icke tidigare medfört en
tillväxt av fonden torde bland annat ha berott därpå, att en uttagning av
allmän kyrkoavgift till maximalt öretal en tid ej varit tillräcklig för täckande
av fondens utgifter utan fondens kapital måst anlitas härför. Vidare
är att märka, att avrundningarna under tidigare år återverkat betydligt
mindre i förevarande avseende, enär skatteunderlaget då varit väsentligt
lägre.

Därest man önskar för framtiden stabilisera kyrkofonden vid visst kapitalbelopp,
exempelvis vid nuvarande ca 90 miljoner kronor, synes detta
enklast kunna ske på så sätt, alt man, då fondens kapital visst år kommit
att avvika från nämnda belopp, vid nästkommande års beräkningar av
fondens inkomster och utgifter för fastställande av allmän kyrkoavgift och
vederbörlig församlingsavgilt, upptar överskottet eller underskottet i förhållande
till det avsedda stabila kapitalbeloppet som respektive inkomst
eller utgift för fonden. Fn annan tänkbar lösning är, att avrundningen av
den erforderliga utdebiteringen verkställes till närmast liggande helt öretal,
alltså i vissa fall nedåt. Denna lösning synes dock mindre säkert leda
till målet, d. v. s. alt bibehålla fonden vid samma nivå, och medför i övrigt,
därest den allmänna kyrkoavgiften befinnes böra fastställas till lägre öre -

136

tal än tio, avsevärda svårigheter vid beräkningarna med hänsyn till relationen
mellan allmän kyrkoavgift och församlingsavgift, eftersom sistnämnda
avgift skall utgöra den dubbla allmänna kyrkoavgiften.

Kollegiet anser för sin del skäl föreligga för en stabilisering av kyrkofonden
vid viss nivå. I den mån nya kapitaltillgångar tillföras fonden,
exempelvis på grund av försäljning av fastighet, vars avkomst direkt ingår

1 fonden (allmänt kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman),
bör dock fondens kapital få uppskrivas med belopp, motsvarande nämnda
kapitalmedel.

En stabilisering av kyrkofonden på angivet sätt förutsätter givetvis en
ändring av kyrkofondslagen.

Revisorerna ha ifrågasatt, huruvida kyrkofonden, som är ett skatteutjämnings-
och löneregleringsinstrument, skall behöva bibehållas vid nuvarande
höga nivå. Med hänsyn allenast till det ändamål, fonden har att
tjäna, torde väl kunna göras gällande, att fonden icke behöver vara större
än att eventuellt uppkommande brist under löpande året med säkerhet
skall kunna täckas. Fonden synes dock icke böra understiga ett belopp,
motsvarande summan av till fonden vid skilda tillfällen överförda kapitalmedel.
Med beaktande härav skulle en stabilisering av fonden vid 50 miljoner
kronor kunna anses vara lämplig. Nedsättningen torde kunna ske
sålunda, att man årligen under erforderlig tid låter fonden nedgå med förslagsvis
fem miljoner kronor, motsvarande eu minskad utdebitering av ca

2 öre per skattekrona. Då emellertid vissa betänkligheter måhända kunna
anföras mot en nedsättning över huvud av ifrågavarande fond med hänsyn
till fondmedlens natur, anser kollegiet sig i nuvarande läge icke böra tillstyrka
en sådan nedsättning. Kollegiet anser sålunda lämpligare att fonden
stabiliseras vid ungefär nuvarande nivå.

Revisorerna ha ansett behov föreligga att få kyrkofondens kapitalbegrepp
närmare preciserat. Kollegiet har icke något att erinra emot en utredning
av denna fråga. I detta sammanhang må erinras om att till fonden
ingår avkastningen av vissa fastigheter (allmänna kyrkohemman, biskopshemman
och klockarhemman), vilka tillgångar icke äro medräknade
i fondens kapital. Inflytande medel vid försäljning av sådan fastighetstillgång
bokföras emellertid som ökning av fondkapitalet. Det torde av flera
skäl knappast vara lämpligt att upptaga värdet av dessa fastigheter i själva
fonden. Med hänsyn till nämnda fastigheters sammanhang med och betydelse
för kyrkofonden torde dock en särskild redovisning av samma
fastigheter böra fogas vid själva fondredovisningen.

Vad angår de av revisorerna påtalade vinster på kyrkofondens bekostnad,
som gjorts av åtskilliga tillskottspastorat med hänsyn därtill, att den
faktiska avkastningen av löneboställena väsentligt överstigit den fastställda
normalavkastningen, vill kollegiet allenast åberopa sitt av revisorerna
omnämnda underdåniga utlåtande den 17 september 1953, vari kollegiet
förordat en allsidig utredning av frågan om beräkningen av sådan normalavkastning.
Avskrift av detta utlåtande vidfogas.

Revisorerna ha uppmärksammat det riksstatsanslag å ca fem miljoner
kronor, som årligen utgår från statsverket till kyrkofonden såsom ersättning
för prästerskapets till statsverket indragna tionde in. m., och ifrågasatt
om icke denna ersättning skulle kunna slopas.

Det skulle i och för sig innebära en förenkling och rationalisering att
slopa statsersättningen och höja den allmänna kyrkoavgiften i motsva -

137

rande män. Denna ersättning är numera med hänsyn till det förändrade
penningvärdet av relativt ringa betydelse för finansieringen av prästerskapets
löner. Vissa betänkligheter möta dock mot en dylik åtgärd. Berörda
statsanslag utgöres till huvudsaklig del, 4 627 887 kronor, av sådan ersättning,
varom förmäles i 1 och 4 §§ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
25) om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde
samt om ersättning därför. Jämlikt sistnämnda paragraf skall staten utgiva
berörda årliga ersättning till kyrkofonden för all framtid. Ett slopande av
ersättningen innebär sålunda ett frångående av en av staten gjord utfästelse,
betingad av statens övertagande av det till prästerskapet tidigare utgående
tiondet m. in. Ett sådant förfarande synes icke böra ifrågakomma
utan synnerliga skäl och lärer i övrigt förutsätta medgivande av kyrkomötet,
som deltagit i beslutet om utfärdandet av tiondeavskrivningslagen.

Ett slutligt ställningstagande till förevarande spörsmål lärer i vart fall
icke böra ske, förrän den pågående utredningen rörande kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter m. m. blivit slutförd.

Revisorerna ha slutligen erinrat om att statsverket genom särskilda riksstatsanslag
svarar för bland annat utgifterna för domkapitlen, »oaktat
dessa institutioners befattning med rent statliga förvaltningsgöromål är
ytterst ringa». Enligt revisorerna borde det klarläggas, vilka utgifter som
framdeles böra belasta kyrkofonden.

Då kyrkofonden bildades var syftet, att densamma skulle utgöra en
lönefond för det territoriella prästerskapet, en fond som skulle verka utjämnande
i fråga om de särskilda pastoratens prästlönekostnader. Angivna
uppgift är alltjämt fondens huvuduppgift, även om fonden småningom
kommit att tagas i anspråk för åtskilliga andra kyrkliga lönekostnader
samt vad därmed äger sammanhang.

Domkapitlet är ett statsorgan med i huvudsak kyrkliga uppgifter. Att
domkapitlets huvuduppgifter äro av angiven art torde dock i och för sig
icke kunna anses utgöra skäl för att överföra kostnaderna för domkapitlen
på kyrkofonden. Det må erinras om att även andra statliga organ, exempelvis
kammarkollegiet, i betydande utsträckning handha uppgifter, som
avse kyrkliga ändamål. En utredning syftande till att överföra dylika statliga
kostnader för kyrkliga ändamål på kyrkofonden torde icke vara erforderlig
för annat fall än att fråga uppstår om att åvägabringa skilsmässa
mellan staten och kyrkan. Detta spörsmål lärer emellertid för närvarande
sakna aktualitet.

I handläggningen av förevarande ärende lia förutom undertecknade deltagit
kammarråden Schalling och Gavelius samt t. f. kammarrådet Hugne

Stockholm den 16 januari 1954.

Underdånigst
ROLF DAHLGREN.

ERIK ABERG
föredragande.

138

Bilaga.

Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.

Kammarkollegiet har över stiftsnämndens i Strängnäs föreliggande
framställning hört övriga stiftsnämnder, vilkas yttranden bifogas tillika
med de yttranden i ärendet, som inhämtats av stiftsnämnden i Linköping
från stiftets pastoratsförbund, av stiftsnämnderna i Skara och Växjö från
vederbörande stiftsjägmästare samt av stiftsnämnden i Visby från boställsnämndsordföranden
i stiftets första och andra boställsdistrikt.

Den 10 november 1951 har till kollegiet för att biläggas handlingarna i
ärendet överlämnats härjämte återgående yttrande i ärendet från styrelsen
för Svenska pastoratens riksförbund.

Stiftsnämnden i Strängnäs har i sin föreliggande framställning förordat,
att åt stiftsnämnd skulle lämnas befogenhet att upphäva fastställd normalavkastning
och fastställa ny för återstående del av normaluppskattningsperioden,
då väsentliga ändringar av i beräkningen ingående poster inträtt.
Då skulle finnas möjlighet att taga hänsyn till alla i en normaluppskattning
ingående poster, som berodde av ändringar i priser, värden och
skattedebiteringar. Stiftsnämndens framställning har föranletts av de
avsevärda felkalkyler, som på grund av de senare årens ekonomiska utveckling
uppstått vid beräkning av ecklesiastika löneboställens normalavkastning
framför allt i fråga om två poster, nämligen dels inkomstposten
rotvärdet av under normaluppskattningsperioden för försäljning disponibel
skogstillgång och dels utgiftsposten kostnad för nybyggnad eller därmed
jämförlig större reparation av hus å boställe under perioden.

I en av stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt såsom särskilt tillkallad sakkunnig
år 1947 avlämnad utredning med förslag om vissa ändringar i
ecklesiastik boställsordning in. m., varmed närmast åsyftades att i boställsordningen
införa de s. k. sociala arrendeprinciperna, framlades av den
sakkunnige därjämte bland annat förslag till sådan ändring av kyrkofondslagens
10 §, att den tidsperiod, för vilken uppskattningen av boställes årliga
normalavkastning gällde, skulle, »när särskilda skäl därtill äro», kunna
avbrytas och ny uppskattning verkställas. I sitt över den sakkunniges
betänkande den 31 oktober 1947 avgivna underdåniga utlåtande anförde
kollegiet i fråga om det nyssnämnda förslaget till ändring i kyrkofondslagen: »Ett

brytande av uppskattningsperioden kan väl vara till fördel men ock
till nackdel för pastoratet. Om pastoratet under perioden blir ålagt ej förutsett
om- eller nybyggnadsarbete blir det uppenbarligen till pastoratets fördel
om ny uppskattning kommer till stånd, därvid hänsyn kan tagas till
kostnaderna för nämnda arbete. Dylika fall har den sakkunnige uppenbarligen
närmast haft i åtanke. Men som skäl för brytande av perioden torde
ock kunna åberopas exempelvis att priset på skogsprodukter stigit i synnerlig
grad, varför skogsavkastningen blivit avsevärt mycket högre än man
vid uppskattningstillfället haft anledning räkna med. Ett brytande av
perioden på sådan grund blir till pastoratets nackdel.

De betänkligheter mot verkställande av ny uppskattning under perioden,
som uttalats av stiftsnämnden i Uppsala, torde icke sakna fog. Å
andra sidan må anföras, att fall förekommit, då det måste anses ha varit
motiverat att verkställa ny sådan uppskattning. Enligt kollegiets mening

139

bör möjlighet finnas att företaga ny uppskattning, men detta bör förekomma
endast undantagsvis och då synnerligen starka skäl härför föreligga.
Det av den sakkunnige föreslagna uttrycket ’när särskilda skäl därtill
äro’ synes kollegiet böra utbytas mot förslagsvis följande: ’när det
befinnes påkallat av omständigheter, som icke kunnat förutses vid uppskattningens
verkställande och som på ett väsentligt sätt rubbat de vid
uppskattningen gjorda beräkningarna’.

För säkerställande av att ny uppskattning före periodens utgång icke
skall få företagas utan synnerliga skäl, torde det vara lämpligt, att beslutanderätten
härom anförtros åt annan myndighet än stiftsnämnden. Härvid
kan kollegiet ifrågakomma, därest kollegiet såsom den sakkunnige föreslagit
skulle bli slutlig besvärsinstans i uppskattningsmålen.

I ett blivande stadgande om ny uppskattning bör angivas, att den nya
uppskattningen skall avse återstoden av den tid, för vilken den tidigare
uppskattningen gällt.»

I nu behandlade del har den sakkunniges förslag hittills ej föranlett lagändring.

Stiftsnämndens i Strängnäs föreliggande framställning har icke biträtts
av någon av de övriga stiftsnämnderna. Vissa av dessa ha emellertid föreslagit
andra sätt att lösa den underställda frågan, andra åter ha förordat
en utredning av densamma.

De skäl, som anförts emot stiftsnämndens i Strängnäs förslag, ha varit
antingen av mera principiell art eller inneburit kritik av förslagets ändamålsenlighet
ur administrativa synpunkter. I det förra hänseendet har av
några stiftsnämnder gjorts gällande, att förslaget strede mot själva grundtanken
i det nuvarande förvaltningssystemet på förevarande område, nämligen
att pastoratens intresse för en god boställsförvaltning skulle stimuleras
genom de möjligheter, som detta system i förening med sättet för
präst- och kyrkomusikerlönernas finansiering beredde pastoraten att få
tillgodogöra sig den meravkastning, som kunde utvinnas ur boställena
utöver normalavkastningen. Det bär vidare invänts, att de av stiftsnämnden
i Strängnäs påtalade felaktigheterna i uppskattningsresultatet berodde
på tillfälliga konjunkturförhållanden och fördenskull icke motiverade ett
frångående av det nuvarande systemet.

De anförda principskälen mot Strängnäsförslaget kunna äga tillämplighet
endast vid korrigering av normalavkastningarna till pastoratens
nackdel. Så skulle bli fallet, om en fastställd normaluppskattning finge
ändras på grund av att inkomsten av skogen blivit större än beräknats. De
senare årens stora skogsvinster ha emellertid berott på faktorer, som i och
för sig icke legat inom räckvidden för pastoratens skogsförvaltning. Givetvis
har ett pastorat genom att välja gynnsam tidpunkt för försäljning av
sparad skogstillgång kunnat i hög grad öka det ekonomiska utbytet av
skogshushållningen, men detta har med hänsyn till skogsprisernas språngvisa
och oberäkneliga variationer snarare varit att hänföra till spekulation
än till förvaltningsåtgärd i egentlig mening. De anförda principskälen synas
därför i den nu aktuella situationen ej göra sig gällande med någon större
styrka. Vidare synes den omständigheten, att de nuvarande svårigheterna
må anses vara av tillfällig natur, icke böra utesluta en reform av hithörande
regler, ägnad att göra systemet funktionsdugligt även under extrema konjunkturförhållanden.

Såsom framgår av del föregående har kollegiet 1947 anslutit sig till tan -

140

ken, att en redan fastställd uppskattning av normalavkastningen vid ett
ecklesiastikt löneboställe under vissa förutsättningar borde få ersättas med
en ny sådan för återstoden av den löpande perioden. I förevarande ärende
ha också framförts andra uppslag till en reform på hithörande område.
En dylik reform av de nu gällande reglerna behöver icke innebära en brytning
med de principer, som nu bilda grundvalen för upprätthållandet av
pastoratens intresse av en god boställsförvaltning. För bedömande av behovet
av en reform och sättet för dess genomförande synes det vara av
vikt att få närmare kännedom om i vilken omfattning det verkliga utfallet
av boställsförvaltningen avvikit från den uppskattade normalavkastningen.
Det för en undersökning härom nödiga materialet torde i huvudsak redan
finnas tillgängligt, framför allt i de redovisningar, som pastoraten enligt
2 kap. 3 § i ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet årligen ha att avge
till stiftsnämnderna rörande förvaltningen av sina boställen. Det bör i
detta sammanhang understrykas, att frågan för kyrkofondens del numera
fått större betydelse än förr, sedan efter genomförandet av präst- och
kyrkomusikerlönereformerna kretsen av tillskottspastorat avsevärt vidgats,
varigenom flera boställen än förut blivit underkastade uppskattning
av normalavkastningen, samt tillskotten till pastoraten sammanlagt mer
än tiodubblats.

Skäl synas sålunda enligt kollegiets mening tala för att den av stiftsnämnden
i Strängnäs underställda frågan blir föremål för en allsidig utredning.

Vid den sålunda intagna ståndpunkten har kollegiet ej ansett sig nu
böra ingå på de skäl, som anförts mot stiftsnämndens i Strängnäs förslag
ur administrativa synpunkter.

Av sagda stiftsnämnd har i förevarande sammanhang riktats viss kritik
mot den genom kungörelsen den 2 mars 1951 (nr 1141 i tillämpningsföreskrifterna
till ecklesiastik boställsordning i 1 a kap. 1 § 1. införda bestämmelsen,
att förrättningar för arrendeuppskattning och rmpskattning av normalavkastninsen
vid ecklesiastikt löneboställe om möjligt borde företagas
under andra året före det kalenderår, då arrendeperioden förutsättes skola
börja. En uppskattning så långt i förväg skulle göra beräkningarna osäkrare.
A andra sidan har stiftsnämnden i Lund ansett bestämmelsen kunna
tillämpas med gott resultat, om med själva fastställandet av normalavkastningen
anstode tills entreprenadavtal för bvggnadsarbeten upprättats eller
säkra kostnadsberäkningar eljest verkställts. Detta detalisnörsmål torde
komma under bedömande vid en allmän utredning av hithörande frågor.

Stockholm den 17 september 1953.

Underdånigst

Sten Grönvall. Nils Edling. H. Skotte Agnar Arfvidson.

föredragande.

141

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers berättelse
den 15 december 1953, § 21, uttalats angående kyrkofonden. Med anledning
därav får ämbetsverket anföra följande.

Kyrkofonden bildades år 1914 genom sammanslagning av förutvarande
prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond
jämte en del mindre fonder, tillhopa uppgående till 8 140 883 kronor.
Detta kapital hade vid utgången av budgetåret 1932/33 stigit till 57 344 642
kronor. Den betydande ökningen sammanhängde främst med den dåtida
dispositionen och redovisningen av de ecklesiastika skogarnas avkastning.
Den verkliga avkastningen från dessa skogar, vilka före år 1933 förvaltades
av domänstyrelsen, inlevererades nämligen till kyrkofonden, medan
pastoraten enligt § 19 mom. 4 dåvarande lagen om reglering av prästerskapets
avlöning, i den mån så erfordrades för prästlönernas bestridande,
endast ägde uppbära högst det av Konungen fastställda belopp, som för
viss tidsperiod beräknats motsvara skogens behållna årliga avkastning. På
grund av bl. a. de kraftiga prisstegringar på skogsprodukter, som följde
med världskrigets utbrott 1914 och som kullkastade alla förhandsberäkningar,
kommo nämligen de verkliga skogsinkomsterna att väsentligt överstiga
de förhandsberäknade och därigenom skänka kyrkofonden tidigare
opåräknade överskottsmedel. Genom den lagstiftning, som trädde i kraft
den 1 maj 1933, fastslogs bl. a. (kyrkofondslagen 7 §), att det vid bestämmande
av den nya allmänna kyrkoavgiften skulle tillses, att kyrkofondens
inkomster under året såvitt möjligt blevo lika stora som dess utgifter. Då
fonden det oaktat fortsatt att öka och den 30 juni 1953 uppgick till
92 684 626 kronor — en ökning under budgetåren 1933/34—1952/53 på
35 339 984 kronor — må beaktas, att denna ökning icke är att tillskriva uttaxeringen
utan sammanhänger med kapitaltillskott av annat slag, vilket
klart framgår av kyrkofondens räkenskaper för berörda budgetår. En
redogörelse för dessa tillskott lärer böra lämnas.

Sedan den 5 juli 1941 överenskommelse träffats om statens övertagande
från och med den 1 januari 1942 av prästerskapets änke- och pupillkassa
(prästänkekassan), överlämnades per sistnämnda dag kassans samtliga tillgångar,
uppgående till 30 770 615 kronor, för kyrkofondens räkning. Sedan
fonden från och med den 1 maj 1937 övertagit gäldandet av biskoparnas
löner överfördes till fonden flertalet av de fonder, som tidigare varit avsedda
för biskoparnas avlönande. Dessa fonder — av vilka biskopslöneregleringsfonden
var den största med ett kapital av 1 210 362 kronor —
uppgingo sammanlagt till 1 829 067 kronor. Vid försäljningar av mark
från allmänna kyrko- och biskopshemman samt efter år 1943 från klockarhemman,
vilka samtliga förvaltas för kyrkofondens räkning, ha köpeskillingarna
tillförts fonden. Dessa köpeskillingar ha under ifrågavarande
period uppgått till i runt tal 2 800 000 kronor. År 1938 överfördes vidare
från annan redovisning Fryksände pastorats och Brunskogs pastorats regleringsfonder,
sammanlagt 667 043 kronor. Slutligen har kyrkofonden till -

142

förts vissa andra kapitalmedel, utgörande omkring 260 000 kronor. Sammanlagt
har sålunda kyrkofonden sedan 1934 erhållit kapitaltillskott på
ca 36 000 000 kronor. Kyrkofonden har emellertid även fått vidkännas en
del kapitalutgifter, vilka uppgå till omkring 450 000 kronor. Efter avdrag
av dessa utgifter uppgår nettotillskottet till i runt tal 35 500 000 kronor.

Beträffande kyrkofondens tillväxt må vidare följande framhållas.

Före 1949 fastställdes allmänna kyrkoavgiften och tillskottet året före
det år, avgiften eller tillskottet skulle utgå. I anledning av källskattesystemet
skedde en omläggning. Numera fastställes allmän kyrkoavgift liksom
tillskott i efterhand eller närmare bestämt under hösten näst efter det år,
för vilket avgiften eller tillskottet är avsedd. Den på så sätt bestämda
kyrkoavgiften jämte tillskottet tillämpas sedan preliminärt för det nästkommande
året. Då den slutliga avgiften sedan bestämmes, göres en jämförelse
mellan vad å ena sidan förskottsvis preliminärt utbetalats från
kyrkofonden i tillskott eller av pastorat till kyrkofonden inlevererats i
allmän kyrkoavgift och å den andra vad som i den slutliga avräkningen
slutgiltigt fastställts skola utgå i allmän kyrkoavgift eller tillskott.

I samband med ikraftträdandet av den senaste prästlönereformen skedde
en omläggning av fördelningen av prästlönekostnaderna mellan pastorat
och kyrkofond. Pastoraten, som tidigare bestritt knappt hälften av prästlönekostnaderna,
fingo nu i princip svara för alla dessa kostnader. Med
tillämpning av förut angiven princip, att vad som slutligt fastställts i
allmän kyrkoavgift och tillskott preliminärt skulle gälla även för det därpå
kommande året, skulle följden ha blivit, att under övergångsåren 1952 och
1953 — de nya prästlönereglementena trädde i kraft den 1 januari 1952 —
pastorat (= d. v. s. sådana pastorat, som genom den nya kostnadsfördelningen
blivit berättigade erhålla tillskott) fått förskottera genom omläggningen
uppkomna merkostnader. För att undvika detta föreskrev Kungl.
Maj:t, att för dessa år ett system med dubbla avräkningar skulle tillämpas.
För år 1952 bestämdes sålunda den preliminära allmänna kyrkoavgiften
till 15 öre, ehuru den slutliga för år 1950 fastställts till 9 öre per skattekrona.
Vid den slutliga avräkningen för år 1952 fastställdes emellertid
kyrkoavgiften för sistnämnda år till endast 10 öre. Då pastoraten preliminärt
under år 1952 förskottsvis inlevererat kyrkoavgift efter 15 öre, äro
pastoraten följaktligen berättigade återbekomma vad de erlagt för mycket
i allmän kyrkoavgift. Dessa återbetalningar skola ske före innevarande
budgetårs utgång. Enligt av statskontoret gjorda beräkningar torde dessa
justeringar medföra, att fonden avtappas med minst 5 000 000 kronor.
Även de slutliga avräkningarna för år 1953 torde kunna komma att medföra
en viss minskning av fondkapitalet. Kyrkofondens kapital skulle därigenom
vid innevarande budgetårs utgång komma att uppgå till högst
87 000 000 kronor. Minskas denna behållning med de förut redovisade
influtna kapitalmedlen, 35 500 000 kronor, som tillgodoförts fonden, skulle
slutresultatet sålunda bli, att fonden sedan budgetåret 1933/34 i verkligheten
minskat med 5 å 6 miljoner kronor. De kapitaltillskott, som på sätt
ovan omnämnts, tillförts kyrkofonden, kunna givetvis icke betraktas som
driftinkomster och ha därför ej heller fått inverka på allmänna kyrkoavgiften
på annat sätt än att avkastningen av kapitaltillskotten disponerats
för nedbringande av avgiften. Angivna kapitalmedel äro nämligen av
den art, att de icke torde utan riksdagens och kyrkomötets medgivande
kunna förbrukas.

143

I anledning av vad revisorerna anfört om den icke avsedda inkomstökning,
som kan uppstå vid fastställande av kyrkoavgiften genom att brutet
öretal avrundas till närmast högre öretal. vill statskontoret som sin mening
framhålla, att gällande regler torde medgiva eu avrundning av kyrkoavgiften
även nedåt. Såsom det framlagda siffermaterialet utvisar, torde anledning
till en dylik avrundning nedåt hittills icke ha förelegat.

Revisorerna ha i sammanhanget till diskussion upptagit vissa spörsmål
av principiell innebörd, berörande det prästerliga finansieringssystemet,
såsom metoden vid beräkning av normaluppskattningarna, fastställande
av ett kyrkofondens kapitalbegrepp och storleken av ett sådant kapital,
samt indragning av till kyrkofonden nu utgående ersättning för kyrkotionde
m. m., i samband varmed även berörts riksstatsanslagen till domkapitlen.

Vad först angår frågan om normaluppskattningarna har påtalats, att konjunkturutvecklingen
i förening med penningvärdets förändring lett till att
normaluppskattningarnas resultat blivit i hög grad missvisande, varvid det
dominerande inslaget varit de stora vinster, som prisstegringarna på skogsprodukter
tillfört innehavarna av ecklesiastika skogar. Till följd härav ha
många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden av skatteutjämningsmedel
än vad som i och för sig skulle ha varit motiverat. För
fondens vidkommande har detta inneburit en motsvarande utgiftsstegring,
vilket i sin tur lett till att skattebetalarna genom en höjning av allmänna
kyrkoavgiften fått bidraga med större belopp än vad som eljest skulle ha
varit erforderligt.

Metoden för förhandsberäkningar av de ecklesiastika boställenas skogsavkastning
har i praktiken prövats redan under den tid, då de ecklesiastika
skogarna förvaltades av domänstyrelsen. Redan då kom man till den uppfattningen,
att det med hänsyn till konjunkturväxlingar m. in. icke var
möjligt att med någon säkerhet på förhand beräkna avkastningen från de
ecklesiastika skogarna. Verkställda försök hade därtill utvisat, att en omläggning
vore motiverad även med hänsyn till önskvärdheten av administrativa
förenklingar. Dessa omständigheter föranledde domänstyrelsen att
år 1930 hos Kungl. Maj:t begära en omläggning från förhands- till efterhandsberäkning
vid fastställandet av pastoraten tillkommande skogsavkastning.
Kungl. Maj:t biföll denna framställning genom beslut den 4 december
1930. I samband med överflyttandet av boställsförvaltningen från
domänstyrelsen till pastoraten återinfördes emellertid metoden med på
förhand utförda normaluppskattningar. Såsom ovan påvisats tillfördes
kyrkofonden under åren 1914—1930 med då gällande bestämmelser mycket
betydande belopp på grund av att normalavkastningen högst avsevärt understigit
den verkliga avkastningen. Nu återigen är det pastoraten, som
förvalla boställena och därigenom komma i åtnjutande av dessa högst avsevärda
vinster.

Tanken bakom normaluppskattningarna har varit att genom pastoratens
vinstintresse främja eu god boställsförvaltning. Denna tanke finner statskontoret
i och för sig riktig. Enligt ämbetsverkets mening har emellertid,
systemet i praktiken icke slagit väl ut. Det kan nämligen icke överensstämma
med avsikten vid förslagets genomförande, att mycket betydande
skogsvinster, uppkomna på grund av faktorer, vilka icke legat inom räckvidden
för pastoratens skogsförvaltning, skola till falla pastoraten och användas
utanför det gemensamma prästlöneväsendet i stället för att direkt

144

eller indirekt komma kyrkofonden till godo och därigenom minska utdebiteringen
av allmän kyrkoavgift. Understrykas må i detta sammanhang,
att denna fråga för kyrkofondens del fått större betydelse, sedan efter
präst- och kyrkomusikerreformernas genomförande antalet tillskottspastorat
avsevärt ökat. Härigenom hava flera boställen än förut normaluppskattats
samt tillskotten för pastoraten sammanlagt mer än tiodubblats.

På grund av vad sålunda anförts vill statskontoret, som tidigare påtalat
olägenheterna med det nuvarande systemet — senast i utlåtande den 29
januari 1951 angående förslag till nya grunder för avlöning åt präster m. m.
— understryka den synnerliga vikten av att gällande regler för normaluppskattningen
snarast bliva underkastade eu allsidig utredning.

Statsrevisorerna hava ansett behov föreligga att få kyrkofondens kapitalbegrepp
preciserat och förordat, att en utredning verkställes i detta syfte.
En reform av denna innebörd synes enligt ämbetsverkets mening ur många
synpunkter välbetänkt. Införandet av ett kapitalbegrepp för fonden torde
nämligen vara en förutsättning för en ordnad redovisning.

Till kyrkofonden ingår avkastningen av allmänna kyrko-, biskops- och
klockarhemman, vilka tillgångar dock icke redovisas å fonden. Medel, som
influtit vid försäljningar av mark från sådan fastighet, tillföras även kyrkofonden,
som tillika svarar för alla utgifter såväl för förvaltningen av hemmanen
som för investeringar. Införes ett särskilt kapitalbegrepp för kyrkofonden
uppställer sig frågan, hur värdet av dessa fastigheter samt köpeskillingsmedel
härflytande ur dem skola redovisas. Olika lösningar äro
därvid tänkbara. Ett alternativ är, att de upptagas i själva fonden med
särskilda kapitalkonton för dels fastigheterna och dels markförsäljningsmedlen.
Ett annat alternativ vore att redovisa själva fastighetsvärdena vid
sidan av kyrkofonden och endast låta fastigheternas avkastning ingå till
fonden. Köpeskillingsmedlen skulle härvid med särredovisning under särskilt
kapitalkonto redovisas till kyrkofonden och göras räntebärande tillsammans
med fondens övriga tillgångar.

Revisorerna ha ifrågasatt, att det riksdagsanslag, som utgår till kyrkofonden
såsom ersättning för prästerskapets till statsverket indragna tionde
m. m., skulle slopas. Då denna ersättning grundas på en av staten gjord
utfästelse i anledning av statens övertagande av tidigare till prästerskapet
utgående tionde m. m. synes ett indragande av detta anslag icke böra ifrågakomma
utan bärande skäl och förutsätter för övrigt medgivande av kyrkomötet,
som deltagit i beslutet om utfärdandet av tiondeavskrivningslagen.

Vad däremot angår utgifterna för domkapitlen torde goda skäl föreligga
att låta dessa belasta kyrkofonden. Dessa institutioners befattning med
rent statliga förvaltningsgöromål har numera mycket ringa omfattning.
Den enda kvarvarande arbetsuppgift av borgerligt statlig karaktär, som
åvilar domkapitlen, torde vara deras befattning med skolärenden. Emellertid
är frågan om inrättande av nya mellaninstanser i skolärenden föremål
för utredning, och i direktiven till denna angavs, att domkapitlens
befattning med skolärenden i princip borde upphöra. I samband med att
en sådan organisation utbygges och domkapitlena befrias från dessa göromål,
lärer böra övervägas, om icke kostnaderna för domkapitlen helt böra
överföras å kyrkofonden.

Statsrevisorerna ha slutligen funnit det vara en brist, att icke en fortlöpande
redogörelse för kyrkofondens finansiella ställning lämnas riksdag
och kyrkomöte. Statskontoret får på grund av detta uttalande erinra, att

145

ämbetsverket till och med budgetåret 1938/39 från trycket årligen utgivit
utdrag ur de under statskontorets förvaltning stående fonder och diverse
medels räkenskaper, vilka utdrag även innehöllo en redogörelse för kyrkofonden.
Från och med budgetåret 1939/40 ha emellertid i besparingssyfte
medel ej längre ställts till förfogande för tryckning av denna publikation.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Lindbergson och Kull.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst

WILHELM BJÖRCK.

HENRIK CAVALLI.

M. Swenborg.

Uppsala domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har domkapitlet anbefallts
att senast den 18 innevarande januari avgiva yttrande över vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofondens
finansiella ställning m. m.; och får domkapitlet i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna hava riktat riksdagens uppmärksamhet på den ökning av
kyrkofondens kapitaltillgångar, som efter hand ägt rum, och ifrågasatt
vissa åtgärder med anledning härav. Yttrandet föregås av en utförlig och
värdefull framställning av den nuvarande kyrkofondens och boställslagstiftningens
tillkomst och utveckling. Det system, som sålunda utbildats
och efter hand förbättrats, synes i huvudsak utgöra en lycklig lösning av
hithörande problem. Någon mera ingripande förändring härutinnan kan
därför icke anses från någon synpunkt önskvärd. Detta utesluter givetvis
icke, att vissa detaljer kunna diskuteras och att en översyn av lagstiftningen
kan vara motiverad,

Vad emellertid angår påpekandet om kapitalökning, måste det framhållas,
att i den ökning, som ägt rum, innefattas också det högst betydande
tillskott, som fonden erhållit genom övertagandet av prästerskapets änkeoch
pupillkassa samt biskopslöneregleringsfonden. Om dessa tillskott frånräknas,
synes ökningen ingalunda vara så avsevärd, som revisorerna göra
gällande, framför allt icke om man tar hänsyn till penningvärdets fall. Det
synes anmärkningsvärt, att denna omständighet icke alls beaktats i revisorernas
yttrande. Om man tar sikte på kyrkofondens realvärde snarare än
på dess kontantbelopp, torde det kunna direkt ifrågasättas, om någon verklig
ökning över huvud taget ägt rum sedan 1932.

Det har visserligen vid fondens tillkomst uttalats, att densamma icke
borde tillväxa utan balanseras genom den allmänna kyrkoavgiftens årligen
bestämda belopp. Det torde dock kunna diskuteras, huruvida en ökning av
beloppet av fondens storlek innebär någon egentlig nackdel. Genom de
räntebelopp, som kunna tillgodogöras, minskas behovet av uttaxerade me -

10 Rev. berättelse ang. statsverket 1953. It.

146

del, varigenom den allmänna kyrkoavgiften har kunnat hållas så pass låg,
som hittills skett. Däremot skulle det väl kunna diskuteras, om icke en placering
i realvärden vore ändamålsenlig för att förebygga kapitalförstöring
genom eventuellt fortsatt minskning av penningvärdet. Det bör icke lämnas
opåaktat, att trots de ökade anspråken på kyrkofondsbidrag, som senare lagstiftningsåtgärder
medfört, behovet av uttaxering för allmän kyrkoavgift
likväl visat sig kunna så starkt begränsas.

Revisorerna ifrågasätta möjligheten av indragning av ersättningen för
prästerskapets tionde, som årligen inbetalas av statsverket till kyrkofonden.
Samtidigt påpekas emellertid, att denna fråga på det närmaste sammanhänger
med de kyrkorättsliga problem, som för närvarande äro föremål
för utredning av eu särskild kommitté. Det kan i detta sammanhang
erinras om att det från statsverket erlagda beloppet, sedan det en gång
fixerats, över huvud taget icke ökats och därför nu representerar ett mycket
lägre realvärde än då beloppet bestämdes.

Den springande punkten i revisorernas anmärkning torde emellertid
vara olikheten mellan normaluppskattningsbeloppen och pastoratens faktiska
inkomster. Det kan måhända icke förnekas, att här i vissa enskilda
fall anomalier förekommit, som kunna behöva justeras. Vad frågan i dess
helhet angår heror givetvis skillnaden mellan det uppskattade och det
verkliga beloppet framför allt därpå, att under den tid undersökningen
omfattar penningvärdet varit statt i sjunkande och virkespriserna särskilt
under vissa år varit onormalt höga, varigenom avsevärda meravkastningshelopp
uppkommit. Det bör emellertid dä uppmärksammas, att under förändrade
konjunkturer läget kan bliva ett motsatt och att systemet också
rymmer avsevärda riskmoment för pastoraten, i händelse de beräknade
inkomsterna icke skulle kunna utvinnas. I åtskilliga fall torde det också hava
inträffat, att pastorat utan större skogstillgångar på grund av de hastigt
stegrade byggnadskostnaderna fått vidkännas förluster för att utföra den
vid normaluppskattningarna beräknade byggenskapen. Att de i vissa fall
avsevärda belopp, som pastoraten tillgodogjort sig, i huvudsak torde kommit
till synnerligen god användning och medfört en förbättring av de ecklesiastika
boställena, särskilt med avseende på byggnadsbeståndet, som varit
högst behövligt, utgör på lång sikt en tillgång för kyrkofonden och därmed
indirekt för skattebetalarna. Att därjämte bidrag kunnat givas till prästgårdarnas
och kyrkornas renovering måste i varje fall från kyrklig och
även från allmänt kulturvårdande synpunkt betraktas som en stor fördel.
Det är icke minst det nuvarande finansieringssystemets förtjänst, att kyrkans
byggnader för närvarande torde befinna sig i ett bättre skick än någonsin
tidigare. Påtagligt är ju visserligen, att det endast är de skogsägande
pastoraten, som kunnat komma i åtnjutande av dessa förmåner, men
då halva överskotten inbetalats till kyrkofonden, hava härigenom väsentliga
bidrag givits till den önskvärda utjämningen av församlingarnas utgifter
lör prästlöneväsendet. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida denna utjämning
kan drivas mycket längre, om i princip prästlöneväsendets kommunala
förankring skall kunna bibehållas.

Domkapitlet anser sig alltså böra framhålla, att vid en eventuell översyn
av finansieringssystemet i fråga om prästlöneväsendet ovan anförda synpunkter
tillhörligen beaktas.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknad, preses och
föredragande, samt ledamöterna domprosten Herrlin, kontraktsprosten

147

Pontén, kyrkovärden Larsson, landssekreteraren Rolander, rektorn Ljungren
och professorn Lindroth.

Uppsala den 13 januari 1954.

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

YNGVE BRILIOTH.

0. A. Morén.

Linköpings domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss på nådigste befallning den 18 december 1953 har domkapitlet
förelagts att avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofonden.

Till åtlydnad härav får domkapitlet underdånigst anföra följande.

Vid ett bedömande av kyrkofondens tillväxt synes man böra skilja mellan
den tillväxt som skedde före kyrkofondslagens tillkomst år 1932, då
riksdagen senast synes hava tagit ställning till fondens kapitalbelopp, och
efter samma år. I § 8 i denna lag utsäges att »kyrkofondens inkomster
under året så vitt möjligt bliva lika stora som dess utgifter». Här utsäges
alltså att kyrkofondens kapitalbelopp skulle så vitt möjligt hållas konstant.
Vid budgetårets 1933/34 utgång utgjorde utgående balansen 57 344 642
kronor. Därefter ha till fonden överförts två fonder om tillsammans cirka
32V2 miljoner kronor, som tidigare varit anslagna för specialändamål men
då överflyttades på kyrkofonden. Fonden skulle sålunda härigenom hava
fått ett kapitalbelopp på i runt tal 90 miljoner kronor. Om man bortser
från den genom särskilda förhållanden skenbara ökningen vid budgetårets
1952/53 utgång och i stället jämför med kapitalbehållningen 1951/52, vilken
utgjorde 80 366 578 kronor, får man således en kapitalkonsumtion på cirka
10 miljoner kronor. Domkapitlet kan med anledning härav för sin del icke
biträda statsrevisorernas uppfattning om kyrkofondens stora kapitalökning
utan ifrågasätter om man icke i stället måste aktgiva på att kapitalkonsumtion
här föreligger. Detta blir så mycket mera påtagligt, om man
räknar med det reala penningvärdet, och blir särskilt markant, då det gäller
att med hjälp av de överförda fonderna täcka, hland annat, utgifter,
som på grund av sin natur äro särskilt känsliga för det försämrade penningvärdet.
Domkapitlet tänker härvid på utgifterna för prästerskapets såväl
egen- som familjepensionering.

I allmänhet anses det väl för övrigt som elt önskemål, att en fonds realvärde
uppehälles. Kungl. Maj:t har tidigare för att tillgodose ett sådant
syfte föreskrivit all i vissa fall del av fonds avkastning årligen skall läggas

148

till kapitalet. I belysning härav och vad domkapitlet tidigare anfört synes
det principiellt oriktigt att tillåta kapitalförtäring.

Önskar man däremot, och härom synes allmän enighet råda, att fondens
kapital icke ökas, synes en tänkbar utväg vara, att man vid fastställande
av allmänna kyrkoavgiftens öretal medräknar nästföregående års kapitalökning
respektive kapitalminskning såsom inkomst respektive utgift. Till
äventyrs kan det även vara ändamålsenligt att vid behov av uttag, som
med mindre än 0,5 överstiger jämnt öretal, avrunda kyrkoavgiften nedåt
och endast, när behovet av uttag med 0,5 eller mera överstiger jämnt öretal,
avrunda den uppåt.

Att kalla det från statsverket nu utgående ersättningsanslaget för en
»kvarleva från naturahushållningens dagar» synes domkapitlet vara missvisande.
Om det emellertid på andra mera bärkraftiga grunder befinnes
önskvärt, att statsanslaget indrages, bör detta givetvis icke ske utan att
kyrkans bästa tillgodoses genom en annan fullt likvärdig förmån. Även om
icke ersättningen, såsom domkapitlet håller före och såsom statsrevisorerna
ifrågasätta, skulle vara av privilegienatur och sålunda åtnjuta grundlagsstadgat
skydd, utgår det otvivelaktigt på grund av ett »särskilt åtagande
från statens sida».

Det torde icke kunna bestridas, att 1932 års ecklesiastika boställsordning,
ehuru givetvis icke något fullkomligt verk, i stort sett medfört en
förbättrad boställsvård. Detta har också vitsordats av riksdagens sakrevisorer.
Den under senare år uppkomna stora differensen mellan den fastställda
normalavkastningen och den verkliga boställsavkastningen är väl
en typisk kristidsföreteelse. Den bottnar ju i det sjunkande penningvärdet
och de abnormt stegrade priserna på skogsprodukter. Det skulle vara förhastat
att på grund av denna tillfälliga olägenhet avsevärt rubba på ett
system som i stort sett fungerat tillfredsställande. Möjligen kan anledning
förefinnas att vidtaga åtgärder för att begränsa räckvidden av dylika kristidsverkningar.
Det ligger då närmast till hands att tänka på en förkortning
av normalavkastningsperioderna. Man måste dock härvidlag gå fram med
försiktighet. Eljest kan man komma att beröva pastoraten den stimulans
till förbättrad boställsvård som består i att pastoraten själva i viss utsträckning
få skörda frukterna av de förbättringar som genom deras initiativ
kommit till stånd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad biskop,
domprosten Johansson, kontraktsprosten Dahlquist, godsägaren Sporring,
rektorn Ekholm och kontraktsprosten Qvarnström.

Föredragande: stiftssekreterare Caap.

Linköping den 13 januari 1954.

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

TORSTEN YSANDER.

Torsten Caap.

149

Lunds domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Ko n u n g e n.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har domkapitlet i Lund anbefallts
att med anledning av vad i till domkapitlet översänt transumt av
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofonden
senast den 18 januari 1954 avgiva utlåtande; och tår domkapitlet
till underdånig åtlydnad härav anföra följande.

Kyrkofonden. Den stora tillväxten av kyrkofondens fondkapital under
de första tjugo åren av fondens tillvaro torde närmast hava berott på
den penningvärdeförsämring, som hade sin grund i de av första världskriget
framkallade ekonomiska förhållandena i vårt land. Den av 1910 års
lönelagstiftning för prästerskapet utlovade lönestandarden torde sålunda
på grund av penningvärdeförsämringen under en avsevärd tidsperiod aldrig
kommit till stånd. En betydande andel av de kyrkofonden tillkommande
inkomsterna från försåld skog å prästlöneboställena — vilka medel i första
hand orsakat fondtillväxten -— skulle förvisso åtgått, därest 1910 års prästlöner
fullt kompenserats för penningvärdeförsämringen.

Enligt § 8 i 1932 års lag om kyrkofond skall vid bestämmandet av allmänna
kyrkoavgiftens grundbelopp tillses, att kyrkofondens inkomster
under året såvitt möjligt bliva lika stora som dess utgifter. Fondens kapital
skulle sålunda i princip bestämmas till den storlek fonden då hade eller 57,3
miljoner kronor. Den 1 juli 1953 utvisade fonden eu behållning av 92,7
miljoner kronor. Denna ökning har berott på att 1,7 miljoner kronor överförts
till fonden i samband med biskopslöneregleringen och 30,7 miljoner
kronor i samband med upplösning av prästerskapets änke- och pupillkassa.
Härtill kommer att icke oväsentliga försäljningsmedel från fastigheter,
vilkas avkastning ingår till kyrkofonden, dit inlevererats. Vidare har av
härvarande stiftsnämnd under åren 1948 och 1949 i kyrkofonden insatts
403 007: 55 kronor, härflytande från likvideringen av Skånska prästerskapets
byggnadskassa. Dessa medel skola utbetalas till pastoraten m. fl. i
enlighet med de föreskrifter, som Eders Kungl. Maj:t framdeles har att
meddela. Förslag till fördelningsplan torde domkapitlet och stiftsnämnden
instundande vår komma att underställa Eders Kungl. Ma j ds prövning.

Det torde knappast varit 1932 års lagstiftnings mening, att till fonden
överlämnade kapitaltillgångar såsom t. ex. den i prästerskapets änke- och
pupillkassa under en lång tidsperiod uppsamlade förmögenheten skulle
användas till bestridande av fondens utgifter. Till sådan! ändamål borde
däremot denna förmögenhets avkastning liksom avkastningen av fondens
övriga kapitaltillgångar användas.

Under tidsperioden den 1 juli 1933—den 30 juni 1953 kan man sålunda
ej säga, att fonden tillväxt på grund av att skattemedel i eu eller annan
form tillförts fonden, ökningen härleder sig i allt väsentligt från till fonden
överlämnade kapitaltillgångar. I berättelsen har ifrågasatts, om ej en viss
kapitalförtäring bör tillåtas. Domkapitlet vill bestämt avråda härifrån. Det
synes domkapitlet principiellt felaktigt, att eu generation konsumerar vad
en tidigare generation samlat. Fn kapitalförtäring innebär också, att fondens
avkastning minskar, vilket i sin tur medför behov av ökat ianspråk -

150

tagande av skattemedel, och alltså — då skatteutjämningen ej är fullständig
vid uttagandet av församlingsavgifter — eu icke önskvärd ökning av
skillnaden av uttaxeringen i de olika pastoraten.

Under budgetåren 1933—1953 har kyrkofondens tillgångar — om hänsyn
ej tages till med fonden införlivade kapitaltillgångar — minskats och ökats
lika många gånger, om jämförelse göres i följd mellan de olika budgetåren.
En viss rörlighet har sålunda skett med fondens tillgångar. Denna rörlighet
bör kanske komma till uttryck i lagstiftningen, så att ett visst års överskott
angives kunna tagas i anspråk för täckande av fondens utgifter nästkommande
eller något därpå följande år. Möjligheterna till justeringar
av fondens tillgångar torde sålunda böra lagfästas, men samtidigt bör det
direkt utsägas, alt fondens tillgångar på längre sikt ej får understiga tillgångarna
den 30 juni 1953 jämte därefter inflytande kapitaltillgångar såsom
t. ex. jordförsäljningsmedel. Den allmänna kyrkoavgiften bör därvid
vara regulator för denna ifrågasatta rörlighet av kyrkofondens tillgångar.
— Genom penningvärdeförsämringen sedan år 1932 har avkastningen av
kapitaltillgångarna i kyrkofonden minskat i betydelse för finansieringen
av prästlönerna. Det kunde ifrågasättas om ej någon andel av avkastningen
av dessa tillgångar borde tilläggas kapitaltillgångarna för motverkandet
av penningvärdeförsämringen. För prästlönefonderna gäller ju enligt Eders
Kungl. Maj ds förordnande att en tiondel av avkastningen skall läggas till
fondkapitalet.

Normaluppskattningarna. Vad i berättelsen anförts om normaluppskattningarna
av prästlöneboställena är i allt väsentligt riktigt. Man bör dock
ihågkomma att, i den mån tidigare fastställda uppskattningsvärden ersättas
med nya värden, de mera uppenbara missförhållandena rättas till. Under
en 10-årsperiod — uppskattningarna skola fastställas för en sådan tidsperiod
— kunna vidare de ekonomiska förhållandena så ändras, att underskott
vissa år av perioden kunna uppvägas av överskott andra år av samma
period. Domkapitlet biträder emellertid revisorernas yrkande om närmare
utredning av normaluppskattningsinstitutet, detta särskilt som institutet
varit i tillämpning ca 20 år och alltså jämväl ur denna synpunkt bör underkastas
eu granskning, huru detsamma fungerat.

Ersättningarna för indraget tionde m. m. Årligen inbetalar statsverket till
kyrkofonden ca 5 miljoner kronor i dessa ersättningar. Den väsentligaste
delen av dessa medel härflyta från det till statsverket indragna prästerskapets
tionde. Bestämmelserna härom återfinnas i den lagstiftning, som normerade
den år 1910 genomförda nya prästlöneregleringen. Det kan knappast
råda något tvivel om att tiondet före 1910 års lagstiftning var privilcgieskyddat
— se 4:e punkten av prästerskapets privilegier. Det kan däremot
möjligen diskuteras, om ersättningen för tiondet av statsverket för närvarande
åtnjuter detta skydd. I vilket fall som helst har genom lagstiftning,
tillkommen i den ordning som föreskrives om kyrkolag, kyrkofonden tilllagts
dessa ersättningsmedel. Beloppets storlek utgör vidare en betydelsefull
faktor för åstadkommande av den skatteutjämning, som varje lagstiftning
från och med år 1910 sökt mer och mer genomföra vid finansierandet
av prästlönerna. Starkare saklig motivering för beloppets fortsatta
utgående torde knappast kunna förebringas. Därest tiondet fortfarande utgått,
hade avlöningstillgångarna för ett vart pastorat tillförts det inom pastoratet
utgående tiondet, varigenom anspråken på bidrag ur kyrkofonden
till prästlönerna eller uttaxeringen av församlingsavgifter kunnat minskas.

151

Det kan sålunda knappast hava varit ett kyrkligt krav, att tiondet skulle
indragas till statsverket och sedermera avlösas. I stället torde man här
hava tillmötesgått statsmakternas önskan om att tiondet, som hade samma
karaktär som de redan då upphävda grundskatterna, i likhet med^ dessa
skatter borde försvinna. Domkapitlet kan i anledning av vad sålunda
anförts icke finna det tillrådligt, att åtagandet från statens sida att årligen
inbetala ersättningsbeloppet till kyrkofonden skulle upphävas.

Som allmänt omdöme om det nuvarande finansieringssystemet för prästoch
kyrkomusikerlönerna, grundat på 1932 års lagstiftning, vill domkapitlet
uttala, att systemet visat sig ändamålsenligt och på ett föga omständligt
sätt löst de frågor, som stå i samband härmed. Domkapitlet anser sig
därför böra framhålla angelägenheten av att huvudprinciperna i denna
lagstiftning i stort sett för framtiden lämnas orubbade.

Vid detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknad
biskop, domprosten Nils Bolander, kontraktsprosten Emil Lundblad,
professorn Herman Siegvald, rektorn Johan Feuk, professorerna
Sven Ivjöllerström och Gillis Gerleman samt suppleanten, kyrkovärden Nils
Håkansson. Föredragande har varit stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt.

Lunds domkapitel den 13 januari 1954.

Underdånigst
Å domkapitlets vägnar:

ANDERS NYGREN.

TAGE GYNNERSTEDT.

Göteborgs domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har domkapitlet i Göteborg
anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofonden.

På grund härav får domkapitlet i underdånighet anföra följande.

Fluktuationerna i kyrkofondens kapitalbehållning under den senaste
20-årsperioden ha redovisats på sid. 21. Av denna redovisning framgår^ att
ökningen väsentligen beror på att änke- och pupillkassan under budgetåret
1941/42 tillfördes fonden. Under de åtta närmast föregående åren hade
fonden minskat från 57 344 642 kronor till 54 365 806 kronor. Under de
därpå följande sex åren inträder en ökning, kulminerande år 1947 med
en behållning på 87 561 061 kronor. Följande år visar en minskning på
över 1 miljon kronor. De två närmast följande åren registreras en mindre
betydande ökning, varefter åter en markerad minskning inträder, så att
fonden 1952 är nere i 80 366 578 kronor. Det sista redovisningsåret
(1952/53) uppvisar slutligen en ovanligt kraftig ökning till 92 684 623 kronor.

152

Med hänsyn till fondens tidigare relativa stabilitet anser sig domkapitlet
ha skäl att antaga, att denna sistnämnda ökning berott på tillfälliga
orsaker. Domkapitlet saknar möjlighet att bedöma, om möjligheterna att
reglera fondens storlek med hjälp av allmänna kyrkoavgiften äro tillräckligt
elastiska. Det faktum att fonden tidigare (i 8 fall av 19) visar minskning
vid redovisningsårets slut, synes emellertid antyda, att det finnes möjligheter
alt låta ett tillfälligt överskott utjämnas under nästföljande budgetår.
Utvecklingen under åren 1933—1952 visar enligt tabellen, om man bortser
från tillskottet från änke- och pupillkassan, en minskning av fonden med
närmare 8 miljoner kronor. Av den stora ökningen under det sista redovisningsåret
synes under sådana förhållanden icke några vittgående konsekvenser
kunna dragas. Det synes icke obefogat att under utnyttjande av
den reglerande faktor, som kyrkoavgiften innebär, avvakta den vidare utvecklingen,
isynnerhet som de nya utgifter, som kyrkofonden ställts inför
genom prästlönereformen och kyrkomusikerorganisationen, icke kunna
helt överblickas till sina verkningar. Vid bedömandet av en eventuell tillväxt
av fonden synes jämväl penningvärdets fall böra komma med i bedömandet.

I transumtet beröres jämväl frågan om det från statsverket utgående
ersättningsanslaget. Då denna fråga torde vara av privilegienatur och då
den, som revisorerna framhållit, upptagits till prövning i annat sammanhang,
vill domkapitlet i detta sammanhang endast framhålla, att detta
anslag icke — såsom man möjligen kunde utläsa av transumtet sid. 30 —
utgör ett bidrag av statsmedel, motiverat av att prästerskapet har att fullgöra
jämväl vissa statligt administrativa arbetsuppgifter. Anslaget i fråga
lärer icke rätteligen kunna karakteriseras såsom statsbidrag, utan utgör
ersättning för en till statsverket indragen kyrkoskatt, avsedd för kyrkliga
ändamål.

Den andra frågan som här påkallar särskild uppmärksamhet är det sätt,
varpå pastoratens egna avlöningstillgångar tagas i anspråk för präst- och
kyrkomusikerlönernas bestridande. Det bör da till en början erinras om att
det ligger i normaluppskattningssystemets natur att icke taga hänsyn till
de hög- och lågkonjunkturer, som inträffa. Man har räknat med att dessa
i stort sett skulle utjämnas under en tioårsperiod. Genom att perioderna
sättas olika för skilda pastorat har man sökt finna en utjämning i stort
för hela stiftet. Ett sådant system kan rent teoretiskt förefalla enkelt och
praktiskt, att sa icke alltid är fallet kan vitsordas av de myndigheter, som
syssla därmed, lid efter annan ha också förslag framkommit, syftande
antingen till ett förändrat normaluppskattningssystem — såsom senast
från Strängnäs stiftsnämnd - eller till ett fullständigt slopande av normaluppskattningarna
och införande exempelvis av ett redovisningssystem.
Att trots detta någon bättre lösning än den tillämpade ej kunnat genomtöras
får sin förklaring i de ytterligt invecklade ekonomiska problem som
här föreligga och svårigheten att finna ett system, som tillgodoser skilda
intressen.

Vad beträffar normaluppskattningsförfarandet finner domkapitlet sålunda
att vissa brister vidlåda detsamma, vilka stundom kunna medföra
minskade inkomster för kyrkofonden. Domkapitlet vill emellertid framhalla,
att de oväntat stora inkomster av skogsavverkningen, som under ett
par år förekommit, måste betraktas som en engångsföreteelse av undantagskaraktär.
Det torde även böra observeras, att de merinkomster, som

153

härigenom tillförts pastoraten, kommit allmännyttiga företag till godo.
I den män de använts till förbättring av de ecklesiastika boställena, ha de
indirekt kommit kyrkofonden till godo. Där de tagits i anspråk för andra
kyrkliga ändamål, ha de medfört en motsvarande avlastning av det kyrkliga
skattebehovet. Man får alltså icke överdriva de härigenom uppkomna
olägenheterna.

Frågan om en översyn av avräkningssystemet kan möjligen bli föremål
för övervägande. Hithörande problem äro emellertid av mycket komplicerad
art, och den korta remisstiden har icke givit domkapitlet erforderlig
tid att framlägga sina synpunkter i frågan. Domkapitlet vill därför inskränka
sig till påpekandet, att det torde vara svårt att finna en utväg
att bota de nuvarande bristerna utan att riskera en icke önskvärd byråkratisering
och äventyra det påtagliga intresse, som pastoraten med nuvarande
system i regel visa för boställenas förvaltning och som obestridligen medfört
en avsevärd förbättring av deras byggnadsbestånd och allmänna hävd.

I domkapitlets beslut hava deltagit undertecknad biskop, ordförande
och föredragande, samt ledamöterna R. Askmark, S. Ohlon, E. Sjödahl och
K. Högberg.

Göteborg den 8 januari 1954.

Underdånigst
Å domkapitlets vägnar:

BO GIERTZ.

Wilh. Blomstrand.

Västerås stiftsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss på nådigste befallning har stiftsnämnden anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad som i en till remissen fogad transumt
av riksdagens revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofonden.

Till ållydnad härav får stiftsnämnden i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer har i sin förevarande berättelse till behandling upptagit
vissa spörsmål, som enligt deras uppfattning kommit att under senare
år alltmer aktualiseras genom den pågående kapitalanhopningen i kyrkofonden.
Därvid har bl. a. ifrågasatts indragning av det från statsverket nu
utgående ersättningsanslaget varjämte i betraktande av de avhandlade frågornas
natur framhållits såsom önskvärt, att eu utredning i ämnet komme
till stånd innan åtgärder i ena eller andra riktningen vidtoges. — Under
erinran om att särskilda sakkunniga tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredning rörande kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter in. in. framhålles slutligen såsom sannolikt, att denna
kommitté vid fullgörandet av sitt uppdrag icke kan undgå att taga befattning
även med frågan om de för kyrkofonden gällande bestämmelserna.

154

Det torde icke kunna fördöljas, att vissa svagheter vidlåder det enligt
nuvarande lagstiftning gällande systemet med avseende å bl. a. avräkningsförfarandet
mellan pastoraten och kyrkofonden för regleringen för varje
år av pastoratens resp. kyrkofondens skyldigheter vid gäldandet av prästerskapets
och kyrkomusikernas löneinkomster. Dessa svagheter har självfallet
framträtt tydligare på grund av de onormalt snabba konjunkturväxlingarna
under de något mer än två årtionden, som förflutit sedan den nya
kyrkofondslagen och vad därmed äger samband trädde i tillämpning. Enligt
stiftsnämndens förmenande kan detta oaktat ifrågasättas, om tiden
ännu kan anses mogen för ett allvarligt övervägande, huruvida det nuvarande
systemet bör på ett eller annat sätt ersättas med något annat. Såsom
stiftsnämnden i skilda sammanhang tidigare framhållit skulle sannolikt
mycket vara vunnet med endast en så relativt enkel åtgärd som att den
nuvarande föreskriften om tioårsperioder för normaiuppskattningarna
ändrades till att avse femårsperioder. -— Såsom med all tydlighet framgår
av revisorernas berättelse gäller det emellertid här stora och svårbedömda
problem, som torde kunna bringas till en definitiv och ur skilda synpunkter
godtagbar lösning först efter en omsorgsfull undersökning och utredning.

Vad beträffar kyrkofondens tillväxt vill stiftsnämnden i nuvarande läge
endast såsom sin uppfattning hävda, att detta från statsmaktens synpunkt
icke bör anses såsom någonting i och för sig onormalt eller otillfredsställande,
särskilt om man tar i betraktande penningvärdets fall. Den av riksdagsrevisorerna
såsom betänklig ansedda kapitaltillväxten står ju dock på
intet sätt i relation till den reala värdesänkning av kyrkofondens kapitaltillgångar,
som genom de senaste tio årens starka inflation ägt rum.

I detta ärendes handläggning hava deltagit samtliga stiftsnämndens ledamöter.
Föredragande: stiftssekreteraren Wersäll.

Västerås den 26 januari 1954.

Underdånigst

På stiftsnämndens vägnar:

JOHN CULLBERG.

OTTO WERSÄLL.

Växjö stiftsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har stiftsnämnden anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande kyrkofonden.

Till åtlydnad härav får stiftsnämnden i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna ha på anförda skäl ifrågasatt huruvida icke en översyn
av för kyrkofonden gällande bestämmelser vore påkallad i syfte att klarlägga
dels vilka utgifter framdeles borde belasta kyrkofonden, dels i vilken
form dessa utgifter med hänsyn till sin karaktär borde finansieras, dels ock

155

på vad sätt och vid vilken nivå en stabilisering av fondens kapital borde
ske. Lämpligheten av en precisering av fondens kapitalbegrepp har därjämte
framhållits.

Stiftsnämnden — som visserligen finner nu gällande ordning innebära
en i princip god lösning av de svåra problem, som i statsrevisorernas berättelse
berörts — vill för sin del dock icke bestrida, att fog finnes för en
översyn av lagstiftningen i ämnet, i allt fall beträffande den del därav, som
angår normalvärdesuppskattningarna; vilken fråga torde få anses särskilt
beröra stiftsnämndens förvaltningsområde. I härvid i avskrift fogat utlåtande
över stiftsnämndens i Strängnäs år 1952 gjorda framställning om
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande ecklesiastika boställenas
normalvärdesuppskattningar bar stiftsnämnden också givit uttryck för
den uppfattningen, att en justering av dessa bestämmelser vore motiverad.

Stiftsnämnden har emellertid därvid framhållit att med denna justering
borde anstå till dess verkningarna av rådande krisläge upphört och stabilare
förhållanden inträtt.

Stiftsnämnden, som alltjämt vidhåller denna mening, finner samma
skäl tala för ett anstånd jämväl med den prövning, som eventuellt må finnas
påkallad i fråga om de av statsrevisorerna nu berörda frågorna i övrigt.

För ett dylikt uppskov talar vidare — förutom lämpligheten att avvakta
resultatet av 1951 års kyrkomöteskommittés utredning — den omständigheten
alt genomförandet av den förestående pastoratsregleringen sannolikt
torde komma att medföra åtskilliga problem, för vilkas lösning behov av
medel kan uppkomma i eu utsträckning, som ännu ej kan överblickas.

Vad den påtalade kapitalanhopningen i kyrkofonden beträffar torde
densamma näppeligen behöva väcka betänkligheter, i allt fall icke nödvändiggöra
omedelbara åtgärder. Kapitalökningen bar ju för övrigt huvudsakligen
orsakats av fondens övertagande av såväl biskopslöneregleringsfondens
som prästerskapets änke- och pupillkassas medel. Frånräknas
dessa tillskott, synes ökningen icke vara så avsevärd, framför allt icke om
man — som väl är tillbörligt — tar hänsyn till penningvärdets fall.

Vad som vid en eventuell utredning av nu ifrågavarande problem enligt
stiftsnämndens mening snarare borde övervägas, vore frågan om placeringen
av fondens kapital i realvärden.

Härvid borde tillika undersökas möjligheten av att ur kyrkofonden utgiva
anslag eller lån till byggnadsförnyelse å löneboställen i pastorat utan
egna skogstillgångar eller utan nämnvärda sådana; ett önskemål, vars
realiserande stiftsnämnden finner synnerligen angeläget, närmast med tanke
på förhållandena vid ett 15-tal boställen å Öland, vilka helt sakna skogstillgångar.
På grund av finansieringssvårigheter ha trängande behov av
byggnadsförnyelse därstädes icke kunnat tillgodoses. Om kapital utan återbetalningsskyldighet
ställdes till förfogande från kyrkofonden för byggenskap
å sådana boställen, skulle genom arrendeintäkternas, av byggnadsbeståndets
förbättring orsakade, ökning boställenas bidrag till prästlönerna
stiga och tillskotten från kyrkofonden i samma mån sjunka. Stiftsnämnden
tillåter sig i denna fråga hänvisa till en vid 1951 års kyrkomöte väckt
motion nr 14.

Stiftsnämnden vill slutligen — i anslutning till statsrevisorernas uttalande
härutinnan — framhålla lämpligheten av att eu fortlöpande redogörelse
för kyrkofondens finansiella ställning och fondmedlens placering lämnas
riksdag och kyrkomöte.

156

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad biskop,
ledamöterna Berg, Tham och Mannerskantz samt tillkallade ersättaren
Holmberg.

Föredragande: stiftssekreteraren Tham.

Växjö den 13 januari 1954.

Underdånigst

På stiftsnämndens vägnar:
ELIS MALMESTRÖM.

ALLAN THAM.

Bilaga.

Till Konungen.

Genom Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium har stiftsnämnden
anmodats avgiva underdånigt yttrande i ärende angående av stiftsnämnden
i Strängnäs itrågasatta ändringar av gällande bestämmelser om
normalavkastningens beräknande vid ecklesiastika löneboställen.

I anledning härav får stiftsnämnden i ämnet anföra följande.

Redan i samband med förarbetena till den lagstiftning, varom nu är fråga,
framfördes från skilda håll starka betänkligheter mot de föreslagna
normalvärdesuppskattningarna. Därvid betonades särskilt svårigheten att
på förhand tillnärmelsevis riktigt uppskatta avkastningen, främst i fråga
om skogen, varjämte farhågor uttalades för att beräkningarna med hänsyn
till konjunkturväxlingarna skulle bliva mindre tillförlitliga.

Erfarenheten av normalvärdesuppskattningarna under de år dessa uppskattningar
ägt rum, måste nog anses i viss utsträckning ha besannat dessa
farhågor.

Åtskilliga förslag ha också framförts i syfte att inom gällande lagstiftnings
ram söka åstadkomma ett mera tillförlitligt uppskattningsresultat.
Utöver de uppslag, som stiftsnämnden i Strängnäs i föreliggande ärende
framfört, må sålunda ytterligare nämnas framförda förslag, att perioden
för fastställandet av normalavkastningen i varje fall å skogarna skulle
förkortas till fem år, att avkastningen skulle beräknas till hälften i pengar
och till hälften i markegångspersedlar eller att, i samband med uppskattningen
av normalavkastningen för en period, en justering av värden från
föregående period i viss utsträckning skulle tillåtas.

I härvid fogat yttrande av vederbörande stiftsjägmästare har framförts
ännu ett förslag, som synes välgrundat, men som — då ett realiserande
av detsamma skulle medföra normalavkastningarnas slopande och införande
av ett helt nytt system, vars konsekvenser svårligen kan överblickas
— stiftsnämnden icke är beredd att nu taga ställning till.

När nu genom föreliggande framställning av stiftsnämnden i Strängnäs
frågan om en ändring av gällande system med normalvärdesuppskattningar
ånyo aktualiserats, vill stiftsnämnden framhålla, att enligt stiftsnämndens
mening detta system trots olägenheter av ovan antydd art och oaktat med

157

detsamma förbundet omständligt arbete för pastorat, boställsnämnd och
stiftsnämnd, under normala tider likväl fungerat relativt tillfredsställande;
något som jämväl stiftsnämnden i Strängnäs för sin del vitsordat.

Givetvis har rådande krisläge medfört oberäkneliga verkningar även inom
det område, varom här är fråga, men att av den anledningen nu söka genomföra
en ändring av föreskrifterna rörande normalvärdesuppskattningen
finner stiftsnämnden icke motiverat. Med en översyn av gällande bestämmelser
i ämnet bör — enligt stiftsnämndens mening — anstå till dess
stabilare förhållanden inträtt.

Med hänsyn härtill och då föreliggande ändringsförslag i realiteten synes
innebära ett avsevärt avsteg från de grundläggande principerna i boställsordningen
och därjämte medföra förlust av den tidsbundna stadgan i gällande
system och ytterligare ökning av arbetsuppgifterna för vederbörande
myndigheter, anser stiftsnämnden sig icke kunna förorda, att detta förslag
lägges till grund för en revision av ifrågavarande bestämmelser.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad, ordförande,
jämte ledamöterna Berg, Johansson, Tham och Mannerskantz.

Föredragande: stiftssekreteraren Tham.

Växjö den 12 maj 1952.

Underdånigst

På stiftsnämndens vägnar:
Elis Malmeström.

ALLAN THAM.

Bilarja till bilaga.

Stiftsjägmästaren
i Växjö.

Till Stiftsnämnden i Växjö.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av eu underdånig skrivelse från
stiftsnämnden i Strängnäs angående ändrade bestämmelser i fråga om de
ecklesiastika boställenas normaluppskattning får jag vördsamt anföra
följande.

Det synes antagligt, att man vid införande av normaluppskattningsförfarandet
i samband med pastoratens övertagande av boställsförvaltningen
näppeligen räknade med de stora och stundom hastiga förändringar i prisnivån
för olika nyttigheter, som särskilt under senaste åren inträffat och
som för pastorat med någorlunda skogstillgångar medfört säkerligen från
början opåräknat stora meravkastningar eller överskott och för andra pastorat
i många fall en icke väntad skuldsättning. Visserligen förutsattes såsom
antagliga såväl meravkastningar som underskott, men detta närmast
såsom ett utslag i resp. positiv eller negativ riktning för pastoratens intresse
och förmåga att handhava boställsförvaltningen. I stället ha numera
andra faktorer, på vilka pastoraten föga kunnat inverka, blivit dominerande.
Därjämte har tillkommit den för boställsnämnd och stiftsjägmästare

158

föga tilltalande uppgiften att för en lång period framåt göra en avkastningsberäkning,
som till väsentlig del flerstädes måste grundas på rena
gissningar.

Om ett tillrättaläggande nu skall kunna åstadkommas genom en ändring
på någon enstaka punkt kan emellertid ifrågasättas, då grunden för hela
systemet otvivelaktigt rubbats.

Tack vare virkesprisernas stegring — i långt högre grad än som motsvarats
av penningvärdets fall — ha inom flertalet skogspastorat icke blott
ökade utgifter för skogarnas vård, för skatter ävensom för byggnader å
jordbruken, med deras fastlåsta arrendeinkomster, kunnat utjämnas, utan
därjämte ha i många fall återstått avsevärda behållningar utöver vad som
beräknats vid normalavkastningarna. Visserligen ha pastoraten härmed
tillgodoförts medel, som mer eller mindre verksamt bidragit till ny- och
ombyggnad av prästgårdar, kyrkor, församlingshem etc., men pastoraten
ha å andra sidan även i stor utsträckning frivilligt avstått av dessa behållningar
för kapitalinvesteringar å skogarna. Om man undantager anordningen
med s. k. frihetsår, vilken av praktiska skäl knappast visat sig användbar,
äro investeringar av denna art aldrig förutsatta i lagstiftningen
och skulle därmed eljest varit omöjliggjorda. Sådana investeringar ha icke
desto mindre blivit i hög grad påkallade av tidsutvecklingen. Åtgärder i
syfte att öka skogsavkastningen och dess värde ha sålunda genom de höjda
virkespriserna blivit ekonomiskt möjliga i långt större utsträckning än
tidigare, samtidigt som åtgärder påkallats i syfte att motverka arbetskraftsbristen.
Hade dessa frivilliga investeringar icke ägt rum, skulle otvivelaktigt
skogsbruket å dessa skogar på ett iögonenfallande sätt kommit att
tramstå såsom eftersatt. Givetvis har förståelsen för behovet av sådana
arbeten inom olika pastorat varit växlande. Exempel finnas dock, där pastorat
offrat all sin under årens lopp uppkommande, stundom betydande
meravkastning. Inom stiftet ha sålunda under de snart gångna 20 åren omfattande
arealer försumpade marker och kärrmarker dikats för skogsbörd,
samtidigt som ett 30-tal mil skogsbilvägar tillkommit. Genom dessa bilvägar
ha icke blott uttransporterna av virke förbilligats och i många fall
rent av möjliggjorts, utan tillkomsten av desamma har även i hög grad
minskat den tidsspillan och möda för skogsarbetare och andra, som skulle
blivit följden att i avsaknad av dessa vägar terrängledes förflytta sig till
och från sina arbetsplatser. Alltfort krävas dock fortsatta investeringar,
framför allt till bilvägar. För de stora skogarnas räkning börjar därtill
kravet på centralt belägna skogsarbetarbostäder göra sig alltmera gällande,
om det i allt större grad framträdande behovet av stadigvarande arbetskraft
skall kunna tillgodoses.

Skulle sålunda genom någon ändring i lagstiftningen dylika meravkastningsmedel
ej längre stå till buds, måste samtidigt ändringar ske i avsikt
att möjliggöra arbeten av ovannämnd art, därest från dessa skogar för
framtiden skall kunna tryggas en ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
avkastning. Utan att ha samband med denna fråga kan det för övrigt
ifrågasättas, om denna möjlighet till investeringar i skogsbruket i fortsättningen
lämpligen skall vara helt beroende av uppkommande meravkastningar,
såsom hittills varit fallet. Vid vikande konjunkturer och därmed
uteblivna meravkastningar — ehuru måhända med alltfort förhållandevis
stora behållningar från skogarna — skulle alla förbättringsarbeten upphöra.

Därest över huvud taget en ändring bedömes böra komma till stånd,

159

synes det sålunda, som redan antytts, knappast möjligt att begränsa denna
till någon enstaka punkt. Vad beträffar det förslag Strängnäs stiftsnämnd
närmast vill förorda, nämligen att upphäva fastställd normaluppskattning,
»då väsentliga ändringar i värdet av i beräkningen ingående poster inträtt»,
lära för övrigt även därmed kunna uppstå liknande olägenheter som med
en indexberäkning, d. v. s. upprepade ändringar av fastställd normaluppskattning
under en 1 O-årsperiod. Exempelvis skulle så förmodligen bliva
fallet, om språngvisa förskjutningar av skogspriserna framdeles inträffa
av samma storleksordning som under de sista åren. Sålunda utgjorde medelpriset
å rotstående skog hösten 1949 vid av mig förrättade skogsauktioner
32: 10 kr. per kbm. Hösten 1950 erhölls ett medelpris av 47: 21 kr. per
kbm eller en stegring med 47 procent och hösten 1951 ett medelpris av
77:84 kr. per kbm, motsvarande en ytterligare stegring på ett år med
65 procent.

På grund av vad sålunda anförts återstår till synes som enda utväg att
pröva, huruvida genom en något mera radikal ändring, utan att väsentligt
rubba de principer, som från början legat till grund, det vore möjligt att
finna eu godtagbar lösning.

Som en följd av dessa boställens av ålder lokalt betonade uppgift lärer
den genom nuvarande lagstiftning fastare återknutna samhörigheten med
resp. pastorat alltjämt framstå såsom naturlig. För samma boställens förvaltning
synes det vidare vara av värde med en lokal myndighet, som äger
intim kännedom om ortsförhållandena och ett direkt intresse av ett gott
ekonomiskt resultat av förvaltningen. I sistnämnda avseende ha dock genom
tidsförhållandena alltför stora och knappast rimliga olikheter uppstått,
varför en viss utjämning i detta avseende samtidigt skulle vara
motiverad.

En väg, som med hänsynstagande till ovan berörda omständigheter av
skilda slag måhända kunde visa sig framkomlig, vore en omläggning av
avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden, varmed normaluppskattningarna
hleve obehövliga.

Förslaget innebär i korthet, att av för året uppkommande behållning
från boställena skulle resp. pastorat för kyrkliga ändamål direkt äga tillgodoräkna
sig en viss andel, exempelvis 20 procent. För präst- och kyrkomusikerlöner
skulle pastoraten vidare få taga i anspråk vad som erfordras
utöver fondavkastningar och fastställda församlingsavgifter. Vad som därefter
eventuellt återstode, skulle inlevereras till kyrkofonden. Förfarandet
synes böra vara enhetligt för alla pastorat, och nuvarande olikhet mellan
normaluppskattade och s. k. överskottspastorat skulle därmed upphöra. Då
efter boställsordningens tillkomst redan införts skyldighet för varje pastorat
alt till stiftsnämnden årligen lämna räkenskapsutdrag rörande boställenas
verkliga avkastning och då årliga avräkningsberäkningar ändock
måste ske hos stiftsnämnderna, bl. a. som en följd av ändringar i antalet
skattekronor, synes ökat arbete knappast uppkomma, helst som genom
ett dylikt förfarande de s. k. utjämningsperioderna ävenledes bleve obehövliga.

Växjö den 19 mars 1952.

Sel h Grönkvist.

160

Karlstads stiftsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Konungen.

I anledning av nådig remiss den 18 december 1953 angående vad som
yttrats om kyrkofonden i berättelsen av riksdagens revisorer får stiftsnämnden
i underdånighet anföra följande.

Om man bortser från de betydande kapitaltillskott kyrkofonden erhöll
genom att övertaga prästerskapets änke- och pupillkassa och biskopslöneregleringsfonden,
kan stiftsnämnden icke finna, att fonden, sedan finansieringssystemet
år 1932 lades om, ökats nominellt i någon nämnvärd grad.
Och reellt har den på grund av penningvärdets fall snarare minskats. Att
revisorerna helt förbigått denna omständighet är anmärkningsvärt.

Enligt 8 § kyrkofondslagen skola öretalen för församlingsavgifterna och
allmänna kyrkoavgiften bestämmas så, att kyrkofondens inkomster såvitt
möjligt bliva lika stora som utgifterna. Emellertid kan det ifrågasättas, om
det egentligen är någon nackdel att fonden växer. Därigenom ökas ju
fondräntorna, så att den allmänna kyrkoavgiften kan hållas lägre än eljest.
Däremot torde med hänsyn till risken för ytterligare försämring av penningvärdet
böra övervägas en placering av fondens tillgångar i realvärden.

När revisorerna peka på den stora skillnaden mellan löneboställenas
verkliga avkastning och deras fastställda normalavkastning avse de främst
förhållandena under år 1952 enligt de uppgifter stiftsnämnderna på begäran
lämnat dem. Därtill är att säga, att inkomsterna av skogsförsäljningarna
under hösten 1951, vilka inflöto följande år, voro osedvanligt höga
dels på grund av de toppriser, som noterades, och dels därför att pastoraten
begagnade det ur prissynpunkt gynnsamma tillfället att taga ut avsevärt
mera än ett års avverkning. För övrigt torde pastoraten hava använt
meravkastningen väl genom att förbättra löneboställena, särskilt byggnaderna,
vilket i det långa loppet kommer kyrkofonden och därmed indirekt
även skattebetalarna till godo. Slutligen bör man betänka, att systemet
också har sina risker för pastoraten genom att löneboställena under
vikande konjunkturer kanske icke avkasta så mycket som beräknats.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit undertecknad biskop,
prosten Harald Hallén, jägmästaren C. A. Danielsson, sekreteraren Albert
Larsson och stiftssekreteraren Yngve Knöös, den senare tillika föredragande.

Karlstads stiftsnämnd den 18 januari 1954.

Underdånigst

På stiftsnämndens vägnar:

ARVID RUNESTAM.

YNGVE KNÖÖS.

161

Härnösands stiftsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 21.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Genom nådig remiss den 18 december 1953 har stiftsnämnden anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört rörande kyrkofonden. Stiftsnämnden får i
anledning härav anföra följande.

Stiftsnämnden utgår ifrån att kyrkofondens tillväxt från tiden för dess
uppläggning år 1914 med omkring 8 miljoner till omkring 57 miljoner
1933 kan anses vara tillrättalagd genom 1932 års boställs- och kyrkofondslagstiftning.
Likaså förutsättes att i yttrandet ej avses de kapitaltillskott,
som tillförts fonden genom biskopslöneregleringsfondens sammanslagning
med kyrkofonden 1936 (1,7 miljoner) eller Prästerskapets änke- och pupillkassas
införlivande med fonden 1941 (30 miljoner). Bortsett från dessa
kapitaltillskott har kyrkofonden enligt den å sid. 21 av det stiftsnämnden
tillhandahållna utdraget intagna tabellen endast för året 1952/53 visat
någon ökning medan under flera av åren närmast förut fonden utvisat
märkbara nedgångar. Sista året har ökningen utgjort 12 miljoner i runt
tal, tydligen härrörande från höjning av skatteunderlagen eller från ökad
uttaxering, avsiktligt fastställd för att kompensera de opåräknade utgifter,
som kyrkofonden under de två åren närmast förut fått vid preliminäravräkningar
vidkännas i anledning av höjningen av präst- eller kyrkomusikerlönekostnaderna.
Den försiktiga ökning av fonden, som genom åren kunnat
konstateras, torde icke svara ens mot den sänkning av penningvärdet
och däremot svarande höjning av lönenivån, som syftat till att så långt
möjligt behålla lönernas realvärden. Med hänsyn till att kyrkofondens inkomster
till icke obetydlig del utgöras av räntor å fondens eget kapital torde
det ha blivit omöjligt att behålla den utdebitering av allmän kyrkoavgift,
som under åren förekommit, om fondens kapital icke fått sakta stiga och
dess räntor därmed ökas i mån som lönenivån höjts.

Särskilt ifrågasättes i vilken utsträckning hänsyn skall tagas till den
faktiska avkastningen av de lokala avlöningstillgångarna vid avräkningen
mellan kyrkofonden och pastoraten. I den mån pastoraten erhållit meravkastning
utöver den uppskattade normalavkastningen torde denna, som
under de sedan mitten av 1930-talet i det stora hela oavbrutet stigande
konjunkturerna berett pastoraten en hel del inkomster, icke kunna rättvist
bedömas innan även eu period av nedåtgående konjunkturer utvisat i
vilken grad pastoraten fått vidkännas motsvarande förluster med därav
följande nödvändighet att av egna (besparade eller uttaxerade) medel fylla
bristerna i de normaluppskattade inkomsterna. Stiftsnämnden har, då
denna fråga vid ett par tillfällen debatterats, förklarat sig övertygad om
alt i långa loppet meravkastning och brist skola utjämna varandra.

Vad åter angår överskotten i teknisk mening, d. v. s. överskotten av
prästlönetillgångarna i fall, där pastoraten utan något bidrag av kyrkofonden
och utan hjälp av egna uttaxerade medel, kunnat finansiera präst- och
kyrkomusikerlönerna och ändå erhållit medel över, inlevereras ju hälften
av dessa medel till kyrkofonden efter redovisning till stiftsnämnden och
enligt dess beslut. Från Härnösands still ha under goda år inlevererats be I

I Rev. berättelse (mg. statsverket It)bil. II.

162

tydande summor: sålunda ha under åren 1949 till inleverering bestämts
399 616 kronor, 1950: 131 931 kronor, 1951: 437 011 kronor, 1952: 635 068
kronor och 1953: 911 521 kronor. I mån som här ifrågavarande pastorat
senare år fått vidkännas förluster ha pastoraten efter stiftsnämndens uträkning
kunnat återfå hälften av varje års underskott inom särskilda
utjämningsperioder på tio år. Men de medel som efter sådan tioårsperiods
förlopp inbetalts till kyrkofonden förbliva där utan möjlighet att återgå
till pastoraten. Enligt här förda anteckningar ha från 1932 års lagstiftnings
lagakraftvinnande sammanlagt 1 727 128 kronor stannat i kyrkofonden
från 28 olika pastorat.

I anledning av statsrevisorernas yttrande har stiftsnämnden företagit en
stickprovsundersökning avsedd att belysa, hur nu gällande ordning verkar
i enskilda fall. I bilagd tablå redovisas för tre representativa pastorats uppskattade
och verkliga inkomster och utgifter under de tvenne utjämningsoch
uppskattningsperioder, som förekommit efter ikraftträdandet av 1932
års ecklesiastika boställsordning. Därav framgår, att under den förra perioden,
som innefattade år med lågkonjunktur för skogsbruket, ett av pastoraten
(Edsele) måste vidkännas ett betydande faktiskt underskott och de
båda andra (Fors, Sättna) uppvisade mindre överskott, medan under den
senare perioden med dess stigande konjunktur alla tre redovisa ett överskott,
vilket åtminstone i två av pastoraten (Edsele, Sättna) måste anses
onormalt stort. Två av fallen (Edsele 1942—51, Sättna 1933—41) erbjuda
exempel på det anmärkta förhållandet, att pastorat enligt normaluppskattningen
kunnat erhålla tillskott från kyrkofonden samtidigt med att dess
bostadsförvaltning under perioden lämnat överskott. Slutligen ger tablån
bekräftelse på antagandet, att meravkastningen av boställena i hög grad
konsumerats av utgifter för byggenskap och skogsvårdande åtgärder utöver
de vid normaluppskattningen beräknade, varigenom oemotsvarigheten
mellan uppskattade och verkliga siffror får en viktig belysning.

Även om stiftsnämnden sålunda anser, att det nuvarande systemet i stort
sett fungerat väl och att de faktiska inkomsterna av de lokala prästlönetillgångarna
fått i tillräcklig grad medverka till prästlönekostnadernas
finansiering, vill stiftsnämnden icke motsätta sig att en utredning kommer
till stånd, som beaktar jämväl andra faktorer och förhållanden än dem som
uppmärksammats av statsrevisorerna.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade stiftsnämndens
ordförande, tillika föredragande, och sekreterare, deltagit
nämndens ordinarie ledamöter lantbrukaren K. B. Eriksson, rektorn J.
Sidén och länsjägmästaren R. Holmer.

Härnösand den 14 januari 1954.

På stiftsnämndens vägnar:

GUNNAR HULTGREN.

Carl-Olof Wallgren.

163

Bilagor.

Kyrkoherdebostället i Edsele.

Utjämnings- och uppskattningsperioderna

Normaluppskattningssiffror.	1/5 1933-	-31/12 1941	1942—	1951
Boställets inkomster:	jord ............ skog ............	7 583 22 317		29 900	6 870 90 000		96 870
Boställets utgifter:	jord ............ skog ............	2 020 9 880	_	11900	20 980 25 180	_	46160
% å fonderna .....	Boställsnetto		+	18 000 1 337		+	50 710 2 759
	Normalnetto			19 337 11 153			53 469 29 414
Tillskott fr. kyrkofonden ............			36 070			3 017
	Summa			66 560			85 900
Prästlönekostnader .				66 560			78 555
Verkliga siffror.
Boställets inkomster:	jord ............ skog ............	5 257 40 705		45 962	7 416 232 865		240 281
Boställets utgifter:	jord ............ skog ............	1003 19 568	_	20 571	23 587 87 613		111 200
	Boställsnetto		.	25 391 1 848		+	129 081 2 747
Netto egna tillgångar Prästlönekostnader ....................		—	27 239 65 852		_	131 828 81465
	Underskott			38 613	Överskott		50 363

Kyrkoherdebostället i Sättna.

Utjämnings- och uppskattningsperioderna

Normaluppskattningssiffror.	1/5 1933-	-31/12 1941	1942—1951
Boställets inkomster: jord ............ skog ............	12 558 61 654	74 212	15 000 86 500	101 500
Boställets utgifter: jord ............ skog ............	1 84fi 15 270	— 17 116	11 250 21 760 —	33 010
Boställsnetto % å fonderna ........................		57 096 + 40	+	68 490 118
Normal netto		57 136 7 343	68 608 28 871
Tillskott fr. kyrkofonden ............		3 379
Summa		67 858	+	97 479
		68 276		79 849

164

Verkliga siffror. Boställets inkomster:	jord ............ skog ............	17 484 117 536	135 020	15 549 302 666	318 215
Boställets utgifter:	jord ............ skog ............	8 278 43 273	— 51551	50 488 101 330	— 151 818
Boställsnetto Fondräntor ........................... Netto egna tillgångar Prästlönekostnader .................... Överskott		83 469 + 40 83 509 — 68 703 14 806		166 397 + 73 166 470 — 82 963 83 507

Kyrkohcrdebostället i Fors.

Utjämnings- och uppskattningsperioderna

Normal uppskattningssiff ror.

1/5 1933—31/12 1940

Boställets inkomster: jord ............ 8 287

skog ............ 53130 61417

Boställets utgifter: jord ............ 8 433

skog ............ 17 097 — 25 530

Boställsnetto 35 887

% å fonderna ........................ + 2176

Normalnetto 38 063

Uttaxerade medel .................... 19 644

Tillskott fr. kyrkofonden ............ 4 857

Summa 62 564

Prästlönekostnader .................... 58 841

1941—1950

Normalavkastning ej
fastställd efter 1941.

Verkliga siffror.

Boställets inkomster: jord
skog

6 265

91 713 97 978

11487

272 966 284 453

Boställets utgifter: jord

skog

8 400

33188 — 41588

76 460

127 731 — 204 191

Boställsnetto 56 390

Fondräntor ........................... + 7 256

80 262
+ 30 961

Netto egna tillgångar 63 646

Prästlönekostnader .................... — 58 841

111 223
— 83 300

Överskott

4 805

27 923

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 192, § 22.

Till Konungen.

Genom beslut den 17 december 1953 har lantbruksstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande om lantbruksskolorna.

165

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Lantbruksstyrelsen har redan i den skrivelse den 28 februari 1953 till
Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet, vilken finnes refererad i riksdagens
revisorers protokoll, angivit vissa synpunkter på frågan om utbildningen
vid lantbruksskolorna och om nedläggning av någon eller några av
de nu befintliga lantbruksskolorna. Utöver vad där anföris får styrelsen
nu framhålla följande.

På grund av den minskade tillströmningen av elever till lantbruksskolornas
två- och ettåriga kurser ha riksdagens revisorer ansett att det bör övervägas
om icke undervisningen vid dessa skolor bör koncentreras till ett
färre antal skolor, varvid om så erfordras antalet elevplatser vid kvarstående
skolor skulle kunna höjas något.

Antalet lantbruksskolor, som på 1880-talet var uppe i 31, har sedan dess
ständigt minskat, och särskilt när lantmannaskolorna inrättades skedde
en hastigare nedgång i antalet lantbruksskolor.

För närvarande äro sju lantbruksskolor i verksamhet, men då huvudmannen
för lantbruksskolan i Bjärka-Säby uppsagt gällande kontrakt angående
skolans upprätthållande, kommer antalet att fr. o. in. läsåret
1955/56 att bli endast sex. Eftersom vid Bjärka-Säby kunna mottagas ca
54 elever, betyder ett nedläggande av denna skola, att sammanlagda antalet
elevplatser vid lantbruksskolorna, vilket för närvarande är 312, kommer
att sjunka till 258.

Antalet elever vid lantbruksskolorna är för närvarande 216 i skolornas
ett- och tvååriga kurser samt 41 i ladugårdsförmanskurserna. Detta innebär
att för närvarande omkring 82 procent av de befintliga platserna äro
besatta. En dylik beläggningsprocent kan enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
i och för sig icke anses otillfredsställande. Den varierar emellertid
vid olika skolor. Medan flertalet skolor ha i det närmaste full beläggning
eller till och med måste avvisa sökande är elevantalet, såsom framgår av
vad riksdagens revisorer anfört, speciellt vid två av de statsunderstödda
skolorna relativt lågt och uppgår där till 62 respektive 70 procent av det
antal elever, som kan antagas. Det torde måhända vara detta faktum, som
särskilt föranlett riksdagens revisorer alt uppmärksamma förhållandena
vid lantbruksskolorna.

Då tanken nu framförts på att nedskära antalet lantbruksskolor och i
stället öka antalet elever vid de kvarvarande skolorna vill lantbruksstyrelsen
framhålla, att det för jordbruket är av utomordentligt stor vikt att
lia tillgång till erforderliga undervisningsmöjligheter vid skolor av den speciella
typ — anstalter för utbildning av arbetsledare eller egna företagare
vid större jordbruk — som lantbruksskolorna representera. På grund av
det sätt, på vilket undervisningen vid dessa skolor är och bör vara lagd,
nämligen med eu avsevärd del av utbildningen utformad såsom praktiska
arbetsövningar och demonstrationer, kan vid varje skola mottagas endast
ett i förhållande till lokalutrymmena och skolegendomens storlek begränsat
antal elever. Speciellt den praktiska utbildningen på maskinområdet,
vilken numera är så viktig, nödvändiggör en begränsning av elevantalet
vid skolorna. Det är därför ofrånkomligt all proportionen mellan antalet
lärare och elever blir eu annan än den, som kan upprätthållas vid skolor
med rent teoretisk utbildning. Det bör dock i detta sammanhang ej förbises
att lärarna vid lantbruksskolorna utnyttjas väsentligt mer än vad som
framgår enbart av en jämförelse mellan antalet lärare och elever. I regel

166

anordnas nämligen vid skolorna, förutom de ett- och tvååriga kurserna, åtskilliga
kortare jordbrukskurser av olika slag, och vidare utnyttjas skolorna
i stor omfattning för den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten
på jordbrukets område. Det får ej heller förglömmas, att skötseln
av skoljordbruket fordrar ett betydande arbete av åtminstone en eller ett
par av lärarna vid varje skola.

Av nu anförda skäl anser styrelsen, att den nuvarande utbildningskapaciteten
vid varje enskild skola måste anses i stort sett lämpligt avvägd och
att i vart fall en mera avsevärd ökning av det nuvarande maximiantalet
elever per skola skulle vara ägnad att inge vissa betänkligheter. Däremot
är det givetvis angeläget, att undervisningsapparaten ej skall vara överdimensionerad
i förhållande till behovet av och efterfrågan på utbildning
och att sålunda antalet skolor ej skall vara större än att utbildningsresurserna
skola kunna effektivt utnyttjas vid en var av de befintliga skolorna.
Styrelsen följer därför med uppmärksamhet utvecklingen i fråga om elevfrekvensen
såväl vid de skolor, där denna nu är låg, som vid övriga skolor
och är beredd att, om elevantalet vid någon skola även i fortsättningen
skulle bli otillfredsställande, vidtaga eller föreslå de åtgärder, som kunna
finnas påkallade, i sista hand uppsägning av det mellan lantbruksstyrelsen
och skolans huvudman gällande kontraktet. Innan några åtgärder vidtagas
för att ytterligare reducera antalet lantbruksskolor är det emellertid enligt
styrelsens uppfattning lämpligast, att man avvaktar vilken verkan nedläggandet
av lantbruksskolan i Bjärka-Säby kommer att få på elevanslutningen
vid övriga skolor ävensom huruvida den nedgång i elevantalet vid
lantbruksskolorna, som kunnat inregistreras under de senaste åren, kommer
att fortgå. Styrelsen har även sin uppmärksamhet riktad på möjligheten
att genom anordnande av kurser av andra slag än sådana, som hittills
normalt förekommit vid lantbruksskolorna, utnyttja dessa skolors resurser
på bästa sätt.

Under hänvisning till vad nu anförts får styrelsen hemställa, att vad riksdagens
revisorer anfört angående lantbruksskolorna icke för närvarande
måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören och
byråchefen Arnegren.

Stockholm den 13 januari 1954.

Underdånigst
C. H. NORDLANDER.

ARNE P:SON ARNEGRFN.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 196, § 23.

Till Konungen.

*

Genom remiss den 17 december 1953 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att efter hörande av lantbruksnämnden i Jämtlands län avgiva utlåtande i

167

anledning av vad riksdagens revisorer uti § 23 av till remisshandlingen togad
transumt anfört rörande lappnybyggesområdet i Jänsmässholmen.

Med bifogande av från sagda lantbruksnämnd infordrat yttrande far
lanl bruk sstyrelsen i ärendet anföra följande.

Det är enligt lantbruksstyrelsens mening klarlagt att försörjningsunderlaget
på orten icke räcker till för en befolkning av den storlek, som nu
finnes i Jänsmässholmen. För de renskötande lapparna på platsen torde
visserligen med hänsyn till dess lämpliga belägenhet i förhållande till renbetesmarkerna
utkomstmöjligheterna ha varit och tills vidare kunna bil
någorlunda tillfredsställande. För den övriga befolkningen är o förutsättningarna
sämre. De jordbrukslägenheter, som utlagts vid försökskolonisationen,
ha otillräckliga arealer odlad och till odling lämpad mark. Möjligheterna
till inkomst från annat arbete på platsen äro mycket begränsade.

Med hänsyn jämväl till att bostadshusen nu äro i mycket dåligt skick,
är det givetvis anledning att överväga en successiv avveckling av hela bosättningen
i Jänsmässholmen (ävensom Ansätten, om tre lägenheter), såsom
riksdagens revisorer ifrågasatt. Emellertid skulle en sådan åtgärd
möta stora svårigheter och medföra avsevärda kostnader. Fn förflyttning
av människorna från Jänsmässholmen skulle säkerligen från deras egen
sida stöta på mycket starkt motstånd. Flertalet av dem ha bott på platsen
så länge och äro i sådan ålder (genomsnittsåldern lör samtliga uppgives
vara ungefär 60 år) att de säkert skulle få mycket svårt att finna sig till
rätta i annan miljö än den, de blivit vana vid. Da med undantag för några
av de renskötande lapparna de på platsen boende människorna äro medellösa
kan eu förflyttning av dem till trakter med bättre försörjningsmöjligheter
ej tänkas ske utan eu betydande ekonomisk hjälp från det allmännas
sida. Såsom av lantbruksnämndens yttrande framgår har det också
från kommunens sida bestämt framhållits att det lör kommunens del
skulle bli avsevärt mera ekonomiskt betungande om människorna i Jänsmässholmen
förflyttades till den egentliga bygden med för dem ovan miljö,
än om de bereddes möjlighet alt få ho kvar i Jänsmässholmen.

Med ledning av det material, som lantbruksnämnden erhållit från den år
1952 verkställda inventeringen av bebyggelsen in. in. å Jänsmässholmen,
och efter en av nämnden i oktober 1953 företagen besiktning av lägenheterna
därstädes har, såsom av nämndens yttrande framgår, ett diskussionsmöte
under landshövdingens ordförandeskap hållits den 19 oktober 1953
med representanter för de olika myndigheter och nämnder in. in. inom
länet, som ansetts ha intresse för Jänsmässholmsfrågans lösning. Därvid
överenskoms afl en plan skulle utarbetas med förslag, huru bostadsfrågan
lämpligen borde lösas för samtliga i Jänsmässholmen boende. Fn sådan
utredning har nu också — såsom av lantbruksnämndens yttrande framgår
— blivit i stort sett fullföljd under ledning av lantbruksdirektören och i
samråd med länsbostadsdirektören, representanter för lappväsendet samt
kommunala myndigheter. Det förslag, som sålunda utarbetats, innehåller
sammanfattningsvis följande.

A det område, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1953
ställts under lanlbruksorganisationens förvaltning, omfattande åtta hittills
upplåtna lägenheter, skulle genom sammanläggning och gränsjusteringar
bildas endast tre jordbrukslägenheter i stället för hittillsvarande åtta. De
nya jordhrukslägénheterna skulle upplåtas och bebyggas jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 484) angående upplåtelse åt lap -

168

par av lägenheter å kronomark m. m. jämförd med bestämmelserna i kungörelsen
den 29 mars 1946 (nr 132) om upplåtelse till lappar av vissa lägenheter
å renbetesfjällen i Jämtlands län. Eu av dessa tre jordbrukslägenheter
skulle upplåtas åt eu nuvarande innehavare av en jämtländsk arrendelägenhet
i Ansätten inom samma socken. Å samma under lantbruksorganisationens
förvaltning stående område skulle dessutom jämlikt bestämmelserna
i sagda 1941 års kungörelse upplåtas fyra bostadslägenheter,
vilkas bostadshus skulle iordningställas med hjälp av egnahemslån eller förbättringslån
genom länsbostadsnämndens förmedling.

Å det övriga till Jänsmässholmen hörande nybyggesområdet, som alltjämt
står under länsstyrelsens förvaltning, skulle bildas sju bostadslägenheter
för renskötande lappar att upplåtas enligt 42 § renbeteslagen. Ä eu av
dessa lägenheter skulle nytt bostadshus uppföras med hjälp av bidrag till
nyanläggning av bostadsbyggnad för renskötande lapp jämlikt bestämmelserna
i nådigt brev den 17 juni 1943 jämfört med innehållet i nådigt brev
den 19 december 1952 angående riksdagens skrivelse nr 447/1952 med anledning
av väckt motion om höjning av bidraget till renskötande lapp för
uppförande av bostadsbyggnad. Bostadshusen å övriga sex till denna grupp
hörande lägenheter för renskötande lappar skulle uppföras eller iordningställas
genom länsbostadsnämndens förmedling medelst egnahemslån eller
törbättringslån. En av dessa sex lägenheter skulle komma att innehas av
en renskötande lapp, som f. n. innehar en jämtländsk arrendelägenhet i
Ansätten.

Då, såsom riksdagens revisorer påpekat, byggnadsbeståndet i Jänsmässholmen
numera är så dåligt att samtliga bostäder blivit av hälsovårdsnämnden
i kommunen utdömda, äro, därest ej tillfredsställande bostäder
med det snaraste kunna beredas de i Jänsmässholmen nu boende på annat
håll, snara åtgärder av nöden för att få deras bostadsfråga på platsen ordnad.
Kostnaden för genomförande av det föreslagna byggnadsprogrammet
i Jänsmässholmen har av utredningsmännen beräknats till inalles 300 000
kronor, varav 29 000 kronor tänkts kunna bestridas genom lägenhetsinnehavarnas
egna insatser och resten eller 271 000 kronor skulle utgå av statsmedel.
För ändamålet skulle användas 100 000 kronor från statens lappfond,
därav 95 000 kronor från till lantbruksstyrelsens förfogande enligt
nådigt brev den 6 juni 1941 ställda medel och 5 000 kronor av bidragsmedel,
som av Kungl. Maj:t enligt nådigt brev den 17 juni 1943 anvisas till nyanläggning
av bostadsbyggnader för renskötande lappar. Övriga 171 000 kronor
skulle fördelas med 91 000 kronor i form av egnahemslån och 80 000
kronor såsom förbättringslån jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den
30 juni 1948 (nr 546) angående egnahemslån och förbättringslån med däri
senare gjorda ändringar. Vid kostnadsberäkningen ha utredningsmännen
räknat med att den planlagda vägen till Jänsmässholmen skulle vara färdigställd
när byggnadsarbetena igångsättas. 1 annat fall skulle kostnaderna
på grund av dyrare transporter komma att bli ungefär 10 procent högre.
Byggnaderna hava avsetts bli av enklare standard utan centralvärme och
utan gemensamma ledningar för vatten och avlopp. Kostnad för elektrifiering
av lägenheterna ha ej heller medräknats. Offerdals kommun har för®^g
beredd att svara för med den statliga hjälpen erforderliga borgensåtaganden
och årskostnader.

Beträffande lägenhetsinnehavarnas förutsättningar att å Jänsmässholmen
kunna få sin utkomst för framtiden, ha utredningsmännen — allt un -

169

der förutsättning att den planlagda vägen kommer till stånd — ansett att
människorna där efter hjälpprogrammets genomförande och med den
föreslagna begränsningen av jordbrukslägenheternas antal till endast tre
(samtliga av typen stödjordbruk) skulle utan anlitande av social hjälp
kunna försörja sig av jordbruk och av vad från lägenheterna i övrigt kan
utvinnas, av renskötsel, av skogsarbete och andra därmed jämförliga förtjänstarbeten,
av jakt och fiske samt av hemslöjd. Den i Jänsmässholmen
belägna nomadskolan med skolhemmet har även med dess behov av olika
slag av produkter och tjänster ansetts ge ett tillskott till försörjningen.

Lantbruksnämnden har ännu icke tagit slutlig ställning till de av utredningsmännen
uppgjorda planerna, men man torde ha skäl antaga att nämnden
i allt väsentligt kommer att godkänna desamma.

Befolkningen i Jänsmässholmen uppgives vid förberedande diskussioner
med den i saken ej ha i vissa delar godtagit den av utredningsmännen tilltänkta
lösningen av dess bosättningsfråga, men enligt vad under hand meddelats
har nämnden anledning tro att meningsskiljaktigheterna skola
kunna sammanjämkas och i varje fall ej bli större än att de utan större
svårighet böra kunna överbryggas.

Såsom inledningsvis anförts anser lantbruksstyrelsen att försörjningsmöjligheterna
nu och framdeles äro otillfredsställande för den befolkning,
som nu bor på platsen och som enligt förslaget skulle komma att behållas
kvar där. Någon väsentlig förbättring därav synes inte kunna förväntas.

Lantbruksstyrelsen bedömer ändock den sålunda föreslagna lösningen
av frågan om bosättningen i Jänsmässholmen såsom lämplig. Bostadsfrågan
för de många gamla och föga arbetsföra, som nu bo på platsen, ordnas
enligt förslaget på ett sätt, som måste beräknas bli billigare än en flyttning
av dem till annan ort och som ger dem möjlighet att stanna i den miljö
och livsföring, där de bäst finna sig till rätta. De byggnader, som upprustas,
torde också på lång sikt kunna utnyttjas för lappfamiljer, som nu bo
på ännu mer avskilda platser. Den föreslagna lösningen får sålunda ses mot
social bakgrund med beaktande av särprägeln hos de berörda människorna.
Vid den ekonomiska bedömningen bör givetvis beaktas dels att nomadskola,
skolhem och lappkapell finnas på platsen, dels att kostnaderna för
de föreslagna åtgärderna nedbringas så mycket som möjligt genom att en
enkel standard hålles.

Styrelsen delar lantbruksnämndens mening att den föreslagna lösningen
på längre sikt torde bli den för människorna och samhället förmånligaste.
Styrelsen tillstyrker därför att frågan om bosättningen i Jänsmässholmen
löses i huvudsaklig överenskommelse med de av lantbruksnämnden framlagda
riktlinjerna.

Detta ärende har handlagts av generaldirektören, överdirektören Wetterhall
och byrådirektören Agerberg, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1954.

Underdånigst
C. H. NORDLANDER.

O. AGERBERG.

170

Bilaga A.

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen.

Genom remiss den 19 december 1953 har styrelsen anbefallt lantbruksnämnden
avgiva yttrande med anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande lappnybyggesområdet i Jänsmässholmen. Med anledning härav
får lantbruksnämnden anföra.

Kungl. Maj:t har i brev den 29 mars 1946 bl. a. förordnat att genom egnahemsnämndens
försorg inventering av upplåtelser till lappar av vissa lägenheter
a renbetesfjällen i Jämtlands län skulle ske i och för utrönande av
dessa lägenheters beskaffenhet och lämpligaste sättet för dessas disposition.
Sådan inventering av Jänsmässholmen och det angränsande Rönnbacken
verkställdes av lantbruksnämnden år 1952. I skrivelse till styrelsen den 7
januari 1953 har lantbruksnämnden bl. a. redovisat resultatet av denna
inventering och föreslagit att vissa områden i Jänsmässholmen skulle ställas
under lantbruksnämndens vård och förvaltning. Nämnden beräknade
därvid att underlag skulle finnas för högst tre till fyra jordbrukslägenheter.

1 brev den 25 september 1953 har Kungl. Maj:t förordnat att i enlighet
med lantbruksnämndens förslag åtta lägenheter i Jänsmässholmen från
och med den 1 oktober 1953 skulle överföras till lantbruksorganisationen.
De övriga fyra upplåtelserna och lägenheten i Rönnbacken stå således fortfarande
under länsstyrelsens förvaltning. I Jänsmässholmen finnes därjämte
en upplåtelse enligt 42 § renbeteslagen.

Efter framställning från länsstyrelsen har Kungl. Maj:t den 6 juni 1952
från statens lappfond anvisat högst 24 000 kronor för uppförande av
nya murstockar genom lantbruksnämndens försorg. T. v. ha endast provisoriska
förbättringar för en kostnad av 580 kronor vidtagits å några
murstockar. Skorstensfejarmästaren i Offerdals kommun har i intyg den

2 november 1953 ansett att eldning över vintern kan ske utan risk. Ytterligare
åtgärder komma att vidtagas i samband med att byggnadernas grunder
och golv omses för att få byggnaderna varmare och ej tjälskjutande.

De åtta lägenheter nämnden den 1 oktober 1953 sålunda övertog i sin
vård och förvaltning ha så undermåliga byggnader att de i juni 1953 utdömts
av hälsovårdsnämnden i Offerdals kommun. Byggnaderna ha relativt
goda stommar, men stå på tjälskjutande mark och ha ansetts vara
kalla, dragiga och fuktiga.

Sedan samtliga lägenheter i Jänsmässholmen i början av oktober 1953
besiktigats av bl. a. lantbruksnämndens ordförande, landshövdingen Torsten
Löfgren, undertecknad lantbruksdirektör och nämndens byggnadstekniker
utlystes ett sammanträde å länsstyrelsen den 19 oktober 1953.
Avskrift av promemoria, upprättad vid detta sammanträde bifogas härjämte.
Det överenskoms, att en plan skulle upprättas omfattande samtliga
personers i Jänsmässholmen bostadsfråga. Utredningsarbetet, i vilket deltagit
förutom undertecknad lantbruksdirektör och nämndens byggnadstekniker,
länsbostadsdirektören, ordförandena i Offerdals kommunalfullmäktige,
kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd och förmedlingsorgan,
t. f. lappfogden samt lapptillsyningsmannen i norra distriktet,
har i stort sett fullföljts men i vissa delar icke godtagits av befolkningen i
Jänsmässholmen.

I särskild bilaga redogöres för den plan som upprättats. Sammanfatt -

171

ningsvis innebär förslaget: antalet jordbrukslägenheter^ minskas från åtta
till tre. Fem byggnader, värda att reparera, upplåtas såsom bostadslägenheter
och upprustas genom förbättringslån, varvid kommunen för sin del
åtager sig svara för erforderliga borgensåtaganden och årskostnader. Fem
nya bostäder uppföras till renskötande lappar genom nybyggnadslån, kommunen
åtager sig svara för erforderliga borgensåtaganden och årskostnader.
Fn renskötande lapp erhåller bidrag till nybyggnad från lantbruksnämnden.
.

Genom detta förslag skulle bostadsfrågan kunna lösas for samtliga familjer
i Jänsmässholmen och Ansätten. I denna senare by, som saknar väg,
skulle bebyggelsen läggas ned. Där finnas f. n. tre upplåtelser av typen
jämtländska arrendelägenheter.

Totalkostnaderna ha överslagsvis numera beräknats till 300 000 kronor.
Av detta beräknas ca 100 000 kronor kunna utgå ur medel från lappfonden,
ställda till lantbruksstyrelsens förfogande, 80 000 kronor som räntefri
stående del och övriga medel genom lån och egen insats i byggena. Vid
beräkningen har ej hänsyn tagits till förmånen att erhålla fritt virke på
rot. Vid kostnadsberäkningen har räknats med att det planerade vägbygget
skulle vara fullbordat när byggena sättas i gång. I annat fall torde kostnaderna
bliva ca 10 procent högre. Samtliga byggnader avses bliva av enkel
standard med punktvärme (kamin). Gemensamt vatten och avlopp har ej
heller medräknats, ej heller elektrifiering.

Lantbruksnämnden har icke slutligt tagit ställning till de planer, som har
uppskisserats, utan har endast velat redovisa hithörande ärendens komplicerade
natur och storleksordning.

Enligt nämndens mening är det materiella underlaget för upplåtelser av
jordbrukslägenheter enl. Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 juni 1941 (nr 484)
och den 29 mars 1946 (nr 132) icke större än att tre, högst fyra jordbrukslägenheter
böra upplåtas. Innehavarna bedömas få full bärgning från lägenheterna,
renskötseln, skogsarbete, jakt och fiske. För arrendena komma
arrendeavgifterna att utgå i förhållande till de nedlagda kostnaderna.

Lantbruksnämnden har också att enligt bestämmelserna i pvan nämnda
kungörelse och efter Kungl. Maj:ts förordnande avsätta områden för upplåtelser
av bostadslägenheter till f. d. renskötande lappar. Lantbruksnämnden
kan även tilldela lägenhetsinnehavarna byggnadshjälp för uppförande
av föreskrivna byggnader. Bidrag för reparationer kan enligt dessa kungörelser
ej utgå. Förbättringslån till bostäder åt lappar på renbetesmark
kan emellertid numera i viss utsträckning beviljas av länsbostadsnämnden
(Kungl. Maj ds proposition nr 144/1950). Likaså har länsbostadsnämnden
möjlighet att lämna bostadsegnahemslån. Dessa lån äro avsevärt förmånligare
än de bidrag lantbruksnämnden har att tilldela lägenhetsinnehavarna.

Upplåtelse till renskötande lappar kan meddelas av länsstyrelsen enligt
42 § renbeteslagen. Även för denna kategori av lappar äro länsbostadsnämndens
lånevillkor avsevärt bättre än de som lantbruksnämnden har alt tilldela
lägenhetsinnehavarna.

De upplåtelser, som föreslås, gälla, med undantag för de två familjer,
som flytta från Ansätten, personer bosatta i Jänsmässholmen. I vissa fält
avses upplåtelserna skola ske till ogifta, änkor och änklingar i relativt hög
ålder. Ur del allmännas synpunkt torde det bliva förmånligare om dessa personer
beredas möjligheter all bo kvar i Jänsmässholmen, där de genom
fiske, jakt och skötesrenar kunna försörja sig ulan social hjälp. Vid planlägg -

172

ningen har från kommunens sida bestämt framhållits att det för kommunens
del skulle bliva avsevärt mera ekonomiskt betungande om man försökte
lokalisera den föreslagna bebyggelsen i den egentliga bygden och i
en för flertalet ovan miljö. Kommunen är även, som tidigare framhållits,
iör sin del beredd att svara för erforderliga borgensåtaganden och årskostnader.
Det finns även anledning antaga att de byggnader, som nu avses
bliva upprustade, på lång sikt skola utnyttjas för lappfamiljer, som nu bo
ännu avlägsnare. Lantbruksnämnden avser därför att i den mån planeringen
fortskrider hos Kungl. Maj:t hemställa om sådant förordnande, att
områden kan avsättas för upplåtelse av bostadslägenheter till de tidigare
innehavarna av kolonaten.

Även länsstyrelsen torde för sin del bedöma att sådana inkomstmöjligheter
finnas för de renskötande lapparna att de planerade upplåtelserna
enligt 42 § renbeteslagen kunna ske.

Den i Jänsmässholmen belägna nomadskolan med ett 20-tal barn har
behov av olika slag av tjänster och ger därför även ett tillskott till försörjningen.

I Jänsmässholmen finnes även ett lappkapell.

För det fall den planerade vägen skulle komma att utföras komma de
ekonomiska möjligheterna för befolkningen att förbättras. Från lapparnas
sida bär framhållits, att man genom förbättrade transportmöjligheter kan
slakta djuren tidigare på hösten och därigenom utvinna större slaktvärde
och bättre hudar. Dessa omständigheter i förening med minskade fraktkostnader
måste ge renskötseln ett bättre nettouibyte. Den planerade vägen
torde även komma all ge ett bättre utbyte av skogsbruket och torde därlör,
som tidigare även framhållits av riksdagens revisorer vid granskning
av renbetestjällens skogar, vara ett led i ett rationellt utnyttjande av renbetesfjallens
skogsmarker. Vägen har givetvis sin största betydelse för de
människor, som bo i byn. I november 1953 voro 56 personer mantalsskiivna
i byn. \ tterligare två familjer torde tillkomma om de här skisserade
planerna kunna förverkligas. Vid olycksfall, sjukdomsfall och för bar1i\en
'' nomadskolan har vägen även sin betydelse. Lantbruksnämnden får
därför för sin del understryka det stora behovet av vägen.

Någon omfattande socialvård har ej förekommit i byn. I några enstaka
fall har på grund av sjukdom och sjuklighet, som till eu del torde vara att
tillskriva den låga bostadsstandarden, kommunens fattigvårdsorgan tillerkänt
bybor fattigvård. Några regelbundna understöd enligt 1 § fattigvårdslagen
ha ej tidigare utgått.

Sammanfattningsvis ma framhallas: Jänsmässholmen är om hänsyn tnges
till renskötseln lämpligt belägen i förhållande till renbetesmarkerna
och som huvudviste. F. d. renskötande lappar kunna genom slöjd, fiske,
j.^kt..0<rh.inn?hav av elt mindre antal skötesrenar erhålla sin huvudsakliga
försörjning i byn. Arbetstillfällen i omkringliggande skogar äro relativt
små, men kan allteftersom nätet av skogsbilvägar utbygges och större rotpriser
erhållas bliva av mera permanent karaktär. Ur jordbrukssynpunkt
kan byn bereda underlag för tre, högst fyra stödjordbruk. Dessa jordbruks
betydelse som hästhållare för skogsbruket får ej underskattas.

Den försökskolonisation som genomfördes under 1920-talet har, som
riksdagens revisorer framhållit, icke fallit väl ut. Den främsta orsaken
härtill torde ha varit att försörjningsunderlaget, den odlade jorden och arbetstillfällen
i skogsbruket, varit otillräckliga. Dels genom ett bättre utnytt -

173

jande av jordbruken och hästarna, dels genom större nettoinkomster från
renskötseln och hemslöjden torde befolkningen kunna förbättra sin svaga
ekonomi.

De åtgärder, som föreslagits av lantbruksnämnden, ha skett under hänsynstagande
till de ekonomiska realiteterna och människornas möjligheter
att finna sin utkomst. Ett nedläggande av Jänsmässholmen kan ej ske utan
att befolkningen beredes andra försörjningsmöjligheter eller samhällets
hjälp i någon form. Den hjälp, som här planlagts, torde på lång sikt vara
den för människorna och samhället förmånligaste.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad landshövding,
ordförande, ledamöterna Agerberg, Jonsson, Lindström och undertecknad
Wessén, föredragande.

Östersund den 31 december 1953.

Torsten Löfgren.

ERIK WESSÉN.

Bilaga 1 till bilaga A.

PM

Sedan sammanträde utlysts att hållas å landskansliet i Östersund denna
dag klockan 11.00 angående frågan om upprustning av bostadsbeståndet i
Jänsmässholmens lappby i Offerdals kommun, hade, då sammanträdet
under landshövdingen Torsten Löfgrens ordförandeskap tog sin början,
tillstädeskommit, förutom länsstyrelsens båda avdelningschefer, följande
personer: socialvårdskonsulenten Ilse Ivroenberg-Stålfelt, lantbruksdirektören
Vilhelm Wessén, förste lantbruksinstruktören Carl Blomgren, byggnadskonsulenten
S. Lindahl, vägdirektören E. Lundin, länsbostadsdirektören
F. J. Nordin, länsarkitekten G. Rollin, kommunalfulmäktigeordföranden
Lars Nord, konnnunalnämndsordföranden Gustaf Larsson, lapptillsyningsmannen
Magnus Rönnögård, hälsovårdsnämndsordföranden Folke
Samuelson och fattigvårdsstyrelseordföranden Helge J. Björkqvist, de fem
sistnämnda i Offerdals kommun.

På landshövdingens begäran redogjorde lantbruksdirektören Wessén för
de författningsbestämmelser, som voro tillämpliga vid sådana åtgärder,
som kunde tänkas vidtagas från det allmännas sida i syftemål att åstadkomma
en förbättring av bostadsbeståndet i Jänsmässholmen.

Vägdirektören Lundin orienterade härefter de närvarande rörande spörsmålet
i fråga om byggande av väg mellan Finnsäter och Jänsmässholmen,
varefter landssekreteraren Hulterström lämnade en redogörelse för vad
som under senare tid från länsstyrelsens sida sida åtgjorts i fråga om elektrifiering
av Jänsmässholmen.

I anslutning till en av lantbruksdirektören företedd karta (iver i Jänsmässholmen
belägna arrendelotter och där befintliga byggnader genomgicks
frågan dels om lämpliga åtgärder för iståndsättande av dessa byggnader
eller vissa av dem, dels om uppförande av nybyggnader därstädes
och dels om en omdisponering av upplåtna arrendelotter.

Härefter följde diskussion.

174

På förslag av landshövdingen överenskoms följande. En plan skulle upprättas,
omfattande samtliga personers i Jänsmässholmen, inbegripet åldringarna,
bostadsfråga och innehållande förslag och anvisningar om hur
berörda fråga lämpligen borde ordnas. För lösandet av frågekomplexet
förutsattes en samverkan mellan olika myndigheter såsom lantbruksnämnden,
länsbostadsnämnden och Offerdals kommun ävensom länsstyrelsen
genom i första hand lappfogden. Lantbruksdirektören skulle vara den sammankallande
och ledande i utredningsarbetet.

Länsstyrelsen skulle informeras om utredningsarbetet och underrättas,
när detsamma fullbordats, varvid länsstyrelsen vore villig lämna sin medverkan
vid av utredningen föranledda framställningar av olika slag.

Östersund i landskansliet den 19 oktober 1953.

På tjänstens vägnar:

R. Tjernberg.

Bilaga 2 till bilaga A.

PM rörande förslag till förbättring av bostadsförhållandena
i Jänsmässholmen.

A. Lägenheter fr. o. in. den 1 oktober 1953 under lantbruksnämndens
vård och förvaltning.

Innehavare 1. Olof Jonasson, f. 1887.	Nuv. förhållanden änkeman, sjuk.	Föreslagna åtgärder Arrendet uppsäges. Lägenheten nedlägges, odlade jorden använ-des för förstärkning av angrän-sande. Erhåller bostad hos må-gen Nils Julius Nilsson (nr 8).	Beräkn. kostnad
2. Johanna Kristina Nilsson, f. 1879.	änka. en son f. 1917. » dotter f. 1921.	Arrendet övertages av sonen. Bostadshus repareras. Ladugård repareras. Erh. tillskottsmark.	25 000: —
3. Mårten Mårtensson, f. 1898.	ogift, sjuklig.	Arrendet uppsäges. Odlad jord för förstärkning av angränsande. Ny upplåtelse som bostadslägen-het. Bostadshus repareras genom förbättringslån. Se även nr 9.	15 000: --
4. Jon O. Karlsson, f. 1886.	gift. hustru f. 1875, en son hemma, f. 1913.	Se nr 3.	12 500: —
5. Teodor Pålsson, f. 1891.	ogift.	D:o	10 000: —
6. Paul Mårtensson,	ogift,	D:o	12 500: —

f- 1896. inneboende änkan

Elin Bergkvist,
f. 1876.

175

Innehavare Nuv. förhållanden

7. Karl A. Gustafsson. gift, f. 1892.

hustru f. 1893.

4 hemmavarande
söner, f. 1922,

1931, 1933 o. 1934.

8. Olaus Brände, f. 1871. änkeman.

Inga hemmavarande
barn.

Föreslagna åtgärder Beräkn.

kostnad

Erhåller tillskottsmark. Nybygg- 40 000: —
nåd av bostad. Rep. av ladugård.

Arrendet uppsäges. Brände er- 30 000: —
håller vård å ålderdomshem. Ny
upplåtelse till Nils Julius Nilsson
från Ansätten. Erhåller tillskott
genom kompl. Rep. av bostadshus.
Rep. av ladugård. Olof
Jonasson inneboende, (se nr 1).

B. Lägenheter under länsstyrelsens förvaltning.

9. Daniel Persson, f. d. gift, f. 1897.
renskötande lapp, hustru f. 1904.
lappslöjdare.

Upplåtelse av bostadslägenhet
tillsammans med hustruns broder,
(se nr 3).

10. Anders Bergkvist,
renskötande.

änkeman, f. 1901. Upplåtelse av bostadslägenhet. 15 000: —
5 hemmavarande Förbättringslån.
barn, f. 1925—

1942.

11. Petrus Gustafsson,
renskötande.

gift, f. 1902.
hustru f. 1898.
son f. 1930.
fosters, f. 1945.
Sonen John f.
1925, renskötare.

Upplåtelse av bostadslägenhet. 25 000: —
Nybyggnad.

Upplåtelse av bostadslägenhet. 15 000: —
Nybyggnad, bidr. genom lantbruksnämnden.

12. Kristoffer Bergkvist,
renskötare, lappslöjdare.

gift, f. 1903.
hustru f. 1910.

3 barn f. 1932—
1940.

Inneboende renskötare
Per S. E.
Gustafsson, f. 1919.
hustru f. 1923.

2 barn, f. 1951—
1953.

Upplåtelse av bostadslägenhet.
Nybyggnad.

Upplåtelse av bostadslägenhet.
Nybyggnadslån.

25 000: —

25 000: —

13. Rönnbacken. Ogift.

Inga.

C. Upplåtelser i Jänsmässholmen enl. 42 § renbeteslagen.

Klemens Klementsson, hustru f. 1901. Upplåtelse av bostadslägenhet. 25 000: —

f. 1907, renskötare. 5 hemmavarande Nybyggnadslån.

barn, f. 1934—

1940.

Nils Oskar Gustafsson, gift. Upplåtelse av bostadslägenhet. 25 000: —

f. ?, renskötare. Bor nu i Ansätten Nybyggnad.

på jämtländsk
arrcndclögenhet.

176

Sammandrag:	Antal	Ber. kostn.	Eg. lån	Räntefri o. amort.-fri del	Egen in-komst	Lantbr.- nämnden
Jordbrukslägenheter ..	3	95 000: —			95 000: —
Bostadsförbättringar .	5	65 000: —	18 500: —	40 000: —	6 500: —
Nybyggnadslån ......	5	125 000: —	72 500: —	40 000: —	12 500: —
Bidrag till nybyggnad	1	15 000: —			10 000: —	5 000: —
Summa:		300 000: —	91 000: —	80 000: —	29 000: —	100 000: —

Anm. Förestående förslag innefattar att två familjer skola flytta från
Ansätten till Jänsmässholmen. Därigenom kunna tre jämtländska arrendelägenheter
nedläggas (den tredje familjen har i höst flyttat från Ansätten),
vilket inbesparar åtminstone 75 000:— kronor från kolonisationsanslaget.

Östersund den 31 december 1953.

Erik Wessén.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 196, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i fråga om vägföretaget Finnsäter—Jänsmässholmen
inom Offerdals socken, Jämtlands län. Till åtlydnad härav får vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anföra följande.

Genom utslag den 30 april 1942 ålade länsstyrelsen Offerdals vägdistrikt
att, därest statsbidrag för ändamålet erhölles, bygga ifrågavarande ödebygdsväg
i huvudsaklig överensstämmelse med en av civilingenjören Nils
Lundh den 13 juli 1940 dagtecknad arbetsplan. Enligt arbetsplanen beräknades
vägen med en längd av 9 540 in och en vägbredd av 3,0 m komma
att kosta 145 400 kronor.

Över utslaget anfördes besvär av vägdistriktet, som ansåg att vägen icke
borde komma till stånd såsom allmän väg, då den uteslutande hade karaktär
av utfartsväg för de i Jänsmässholmens lappnybygge och Rönnbacken
bosatta nybyggarna och ej komme att bidraga till landets uppodlande och
bebyggande. Genom resolution den 14 maj 1943 fann Kungl. Maj:t icke
skäl göra ändring i länsstyrelsens utslag. Vägföretaget har ännu icke påbörjats
i annan mån än att viss mindre skogsröjning utförts av enskilda
intressenter.

Genom beslut den 30 december 1952 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att
länsstyrelsens utslag skall äga fortsatt giltighet intill den 1 januari 1956.

I underdånigt utlåtande den 3 november 1950 över en framställning av
nomadskoleinspektören om anvisande av medel till vägföretaget anförde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — utan att ingå på en bedömning av
frågan, om företaget borde komma till utförande såsom ödebygdsväg eller,

177

såsom länsstyrelsen i sitt remissutlåtande föreslagit, såsom enskild väg
— att styrelsen icke ansåge sig kunna tillstyrka, att medel — utöver länets
ordinarie medelstilldelning — skulle tagas i anspråk av reservationsanslaget
till Nyanläggning av ödebygdsvägar eller reservationsanslaget till Bidrag
till byggande av enskilda vägar att användas för anläggning av den ifrågasatta
vägen.

Med anledning av nämnda framställning medgav Kungl. Maj:t den 9
februari 1951, att statsbidrag till vägens anläggning finge av länsstyrelsen
beviljas med högst 75 procent av den för företaget beräknade kostnaden
under villkor, att innan bidraget beviljades, förrättning enligt lagen om
enskilda vägar för delning av kostnaderna för vägens byggande och underhåll
ägt rum och vunnit laga kraft, samt att beräknade kostnaden för vägen
icke överstege 150 000 kronor. Uet angivna beloppet synes vara grundat på
ett av domänstyrelsen i ärendet gjort uttalande, att ifrågavarande vägbehov
borde på ett tillfredsställande sätt kunna lösas med en väg av den typ, som
användes vid byggande av skogsbrukets stamvägar, vilka normalt droge en
kostnad av ca 15 kronor per meter. På grundval av företagen renstakning
har vägföretaget sedermera beräknats kosta 350 000 kronor för 3,0 meters
vägbredd och med utförande enligt i huvudsak den standard, som tillämpas
vid byggandet av enskild väg. Härvid har förutsatts, att trafiken på vägen
med hänsyn till det enkla utförandet kan komma att underkastas restriktioner
syftande exempelvis till vägens skyddande under tjällossningen.

Vid utförd förrättning enligt lagen om enskilda vägar har delaktigheten
i vägen fastställts till 80 procent för den myndighet som svarar för nomadskolan
(byggnadsstyrelsen), 12 procent för lantbruksnämnden samt 5,9
procent för domänverket, d. v. s. tillsammans 97,9 procent på statliga
myndigheter.

Den 16 november 1951 hemställde länsstyrelsen, att den genom Kungl.
Maj ds sistnämnda beslut angivna kostnadsramen för företaget måtte höjas.
Framställningen överlämnades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
yttrande.

Med hänsyn till att väg ansetts behövlig samt till länsstyrelsens framställning
om höjning av kostnadsramen för företaget och till det resultat i fråga
om delaktigheten i företaget som framkommit, ansåg sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samband med upprättande av flerårsplan för nyanläggning
av ödebygdsvägar under perioden 1952—1956 till prövning böra upptaga
frågan om anläggning av vägen såsom allmän.

Styrelsen utgick härvid ifrån att vägen skulle tillgodose ett stadigvarande
trafikbehov och betjäna en allmännyttig inrättning — nomadskolan i Jänsmässholmen
— med sådan funktion inom fjällområdets gränstrakter, att en
vägförbindelse till denna inrättning torde få anses vara av synnerligt gagn
för det allmänna, varjämte vägen skulle få betydelse för den bofasta befolkningen
i Jänsmässholmen, som f. n. under stor del av året saknar vägförbindelse.
Med hänsyn härtill och till vad som vid den ovanberörda förrättningen
framkommit rörande Kronans dominerande intresse i berörda
vägprojekt, borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening vägen
byggas som allmän, dock med förenklat utförande. Företaget skulle därigenom
komma att finansieras från ett enda anslag — reservationsanslaget
till Nyanläggning av ödebygdsvägar — varigenom man skulle undvika de
olägenheter ur anslagssynpunkt, som på grund av statliga myndigheters
delaktighet vore förknippade med ett utförande av företaget som enskild

1 Rev. berättelse mit/, statsverket 1953. It.

178

väg. Härtill kom att — om vägen byggdes som enskild — framställning om
vägens förändring till allmän torde ha kunnat förväntas så snart vägen
färdigställts. Med hänsyn till länsstyrelsens uttalande i ärendet och till att
Kungl. Maj:t tidigare prövat vägen nödig för den allmänna samfärdseln
torde en sådan framställning ha lett till beslut om vägens förändring till
allmän.

Genom i avskrift bilagd skrivelse till länsstyrelsen motiverade och framlade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förslag till ändring av det av länsstyrelsen
tidigare ingivna förslaget till ovannämnda flerårsplan innebärande
att nu ifrågavarande företag intogs i planen. Länsstyrelsen och länsvägnämnden
i länet tillstyrkte förslaget.

Då länsstyrelsen och de lokala organen sålunda voro ense med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen angående företagets utförande såsom allmän väg.
återkallade länsstyrelsen framställningen om höjning av kostnadsramen
för företaget vid dess utförande som enskild väg. Sedan ärendet avförts
från vidare handläggning inom kommunikationsdepartementet, fastställde
styrelsen den 4 maj 1953 ifrågavarande flerårsplan för nyanläggning av
ödebygdsvägar innefattande företaget Finnsäter—Jänsmässholmen för en
beräknad kostnad av 350 000 kronor.

Företaget har såsom ovan nämnts ännu icke påbörjats. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer att låta anstå med företagets utförande i avvaktan
på resultatet av de förnyade överväganden, vartill det av riksdagens
revisorer i förevarande sammanhang gjorda uttalandet må kunna giva anledning.
Därest dessa leda till väsentligt ändrade förhållanden, torde vägfrågan
få upptagas till förnyad prövning.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade deltagit överdirektören
Nelander, överingenjören Kolm, byråchefen Wallgren, överingenjören
Börjeson samt förrådsdirektören Klingberg.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
K. G. HJORT.

ALLAN TÄNNERYD.

Bilaga.

Till Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Genom beslut den 15 juli 1952 fastställde Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vissa flerårsplaner för perioden 1952—1956. Samtidigt meddelade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande det upprättade planförslaget
avseende nyanläggning av ödebygdsvägar för perioden i fråga,
att detsamma torde få bli föremål för överarbetning i anledning av, bl. a.,
att företaget avseende anläggning av väg från Finnsäter till Jänsmässholmen
ifrågasatts skola intagas i planen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förehar till behandling en remiss angående
en av länsstyrelsen i Jämtlands län till Kungl. Maj:t ingiven framställning
berörande uppkommen fråga om byggande av nyssberörda väg

1 79

såsom enskild med statsbidrag. Enligt framställningen hade kostnaden för
företaget beräknats uppgå till 300 000 kronor. Då styrelsen icke anser sig
böra avge begärt utlåtande över remissen, förrän styrelsen inhämtat länsstyrelsens
förnyade yttrande i berörda planfråga, får styrelsen nu anföra
följande synpunkter i spörsmålet ävensom framlägga förslag till lösning av
finansieringsfrågan för merberörda väg.

En vägförbindelse till Jänsmässholmen skall tillgodose ett stadigvarande
trafikbehov för en skola och en bebyggelse. Vägen bör därför byggas på
sådant sätt, att ett kontinuerligt underhåll blir möjligt och ej alltför
kostsamt.

Enligt upplysningar, som styrelsen inhämtat från nomadskoleinspektören
har förrättning enligt enskilda väglagen för vägen Finnsäter—Jänsmässholmen
avslutats den 25 februari 1952 och numera vunnit laga kraft.
De därvid fastställda delningstalen för vägbyggandet utvisa, att icke mindre
än 97,9 procent av kostnaden kommer att åvila olika statliga myndigheter.
Härav kommer 80,0 procent på myndighet, som svarar för nomadskolan.
12,0 procent på lantbruksnämnden och 5,9 procent på domänverket. Övriga
väghållare, vilka tillsammans skola bestrida 2,1 procent av kostnaden,
äro icke bosatta utmed vägen. För dessa är således vägen uteslutande att
anse såsom driftväg. Vid förrättningen har lappfogden representerat Kronans
intresse vad beträffar skolfastigheten.

Med hänsyn till vad som vid förrättningen framkommit rörande fördelningen
av kostnaderna för väganläggningen, har enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening frågan om vägföretagets utförande i viss mån
kommit i ett nytt läge. De berörda statliga myndigheterna, vilka — vid
utförande av vägen såsom enskild — tillsammans ha att svara för i det
närmaste 98 procent av kostnaden, måste nämligen i allt fall bidraga med
viss del av byggnadskostnaderna, även om statsbidrag skulle utgå. Det synes
under sådana förhållanden närmast komma att innebära en onödig
omgång, om statens engagemang skulle fördelas på flera anslag än som
följer av den verkställda delningsförrättningen. Praktiska skäl tala därför
för att vederbörande statliga myndigheter borde bestrida sina andelar i eu
enskild vägförbindelse till Jänsmässholmen helt ur egna anslag. De anslagsmedel,
som anvisas till bidrag till byggande av enskilda vägar, böra enligt
styrelsens mening i första hand disponeras till företag, beträffande vilka
enskilda fastighetsägares vägintressen med hänsyn till persontrafiken äro
framträdande. I allt fall synes detta böra gälla, så länge nuvarande förhållanden
äro rådande med avsevärt större efterfrågan på bidragsmedel
till dylika företag än anslagsmedlen kunna tillgodose. Mot bakgrunden av
vad som sålunda numera framkommit anser styrelsen tveksamt, huruvida
över huvud bidrag ur anslaget till Bidrag till byggande av enskilda vägar
bör utgå till utförande av ifrågavarande vägförbindelse.

Anläggning av vägen som ödebygdsväg är beslutad genom länsstyrelsedom,
vilken förlängts intill den 1 januari 1953 och av länsstyrelsen numera
föreslagits skola förlängas all gälla även därpå följande treårsperiod. Med
hänsyn till andra vägbyggnadsbehov inom länet har emellertid länsstyrelsen
hitintills ansett, atl förevarande väganläggning icke f. n. kan inrymmas
i länets flerårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar för den löpande
perioden. Av länsstyrelsens framställningar och utlåtanden i denna vägfråga
framgår emllertid, all länsstyrelsen della oaktat ansett väglorbindelsens
tillkomst vara av sådan angelägenhetsgrad, att den borde komma

180

till utlörande med det snaraste. Eu förutsättning härför vore enligt länsstyrelsens
mening, att medelstilldelning till företaget erhölles utanför länets
ordinarie anslagsram.

Vägen kommer att betjäna en allmännyttig inrättning — nomadskolan
i Jänsmässholmen — med sådan funktion inom fjällområdets gränstrakter,
att en vägförbindelse till denna inrättning torde få anses vara av synnerligt
gagn för det allmänna. Den kommer härjämte att få betydelse för den
bofasta befolkningen i Jänsmässholmen, som nu under stor del av året
saknar vägförbindelse. Med hänsyn härtill och till vad som vid den ovanberörda
förrättningen framkommit rörande Kronans dominerande intresse
i berörda vägprojekt, bör enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening
vägförbindelsen komma till utförande som allmän väg, dock utförd enligt
i huvudsak den standard, som tillämpas vid byggandet av enskild väg. En
vägbredd av 3,0 m torde vara till fyllest, varvid släntlutningen bör vara 1: 3.
Härvid förutsättes att trafiken på vägen med hänsyn till det enklare utförandet
kan komma att underkastas restriktioner syftande exempelvis
till vägens skyddande under tjällossningstid. Anläggningskostnaden för en
sådan väg bedömer styrelsen uppgå till i runt tal 350 000 kronor enligt
nuvarande kostnadsläge. Företaget skulle därigenom komma att helt finansieras
från ett enda anslag — reservationsanslaget till Nyanläggning av
ödebygdsvägar — varigenom man skulle undvika de av styrelsen i det föregående
antydda olägenheterna ur anslagssynpunkt, som vore förknippade
med ett utförande av företaget som enskild väg.

Med hänsyn till företagets angelägenhet anser styrelsen, att företaget
bör upptagas i berörda plan med medelstilldelning 1053—1954 och i princip
inom den för länet angivna medelsramen för perioden. För att icke
färdigställandet av redan påbörjade företag härigenom skall behöva förskjutas
är styrelsen emellertid beredd att föreslå eu höjning av den beräknade
medelstilldelningen med 100 000 kronor vart och ett av åren 1953 och
1954. På grundval härav har styrelsen verkställt revidering av länsstyrelsens
med skrivelse den 10 juni 1952 översända planförslag, varvid av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen vidtagna kompletteringar och ändringar angivits
med grön färg i förslaget.

En lösning av förevarande vägfråga på sätt styrelsen här föreslagit överensstämmer
ej med vad Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar beslutat.
Styrelsen har emellertid för avsikt att, därest länsstyrelsen biträder vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag, redogöra härför då styrelsen besvarar
förenämnda nådiga remiss i anledning av länsstyrelsens framställning
om höjning av kostnadsramen för företaget vid dess utförande som enskild
väg. Fastställelse av flerårsplanen synes med hänsyn härtill icke
kunna ske förrän Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av nyssnämnda
framställning.

Åberopande vad ovan anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställa,
att länsstyrelsen behagade avgiva yttrande över bilagda reviderade
planförslag avseende nyanläggning av ödebygdsvägar under perioden 1952
—1956. Planförslaget torde få återförväntas med yttrandet.

Stockholm den 1 december 1952.

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
K. G. HJORT.

WALTER CARLEVI.

181

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 207, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt skogsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
uti § 24 av sin berättelse för verksamheten år 1953 anfört rörande förverkandepåföljd
vid olaga skogsavverkning. Till åtlydnad härav får skogsstyrelsen
efter skogsvårdsstyrelsernas hörande anföra följande.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, som riksdagens revisorer kunnat konstatera,
att den s. k. begränsningslagens särbestämmelser om förverkandepåföljd
icke i erforderlig grad verka avhållande från lagstridiga skogsavverkningar
på samma sätt som skogsvårdslagens påföljdsföreskrifter. Orsaken
härtill torde såsom revisorerna framhållit få tillskrivas den omständigheten,
att påföljderna enligt begränsningslagen bli föga kännbara för
avverkaren-låntagaren, därigenom att det förverkade beloppet — som utgör
den väsentliga straffpåföljden i förevarande sammanhang — i första hand
går till betalning av vederbörandes lån och icke såsom eljest oavkortat tillfaller
skogsvårdskassan. Det måste anses synnerligen stötande, att en skogsägare,
som företagit en lagstridig avverkning, skall slippa väsentligt billigare
undan, om han är underkastad begränsningslagens föreskrifter än om
så ej skulle vara fallet. En ändring av begränsningslagens påföljdsföreskrifter
i skärpande riktning förefaller alltså i hög grad påkallad. Härvidlag
göra sig bl. a. följande synpunkter gällande.

Bedömningen av påföljdsreglernas ändamålsenliga utformning ur allmän
repressionssynpunkt måtte självfallet ske under beaktande av inteckningsliavarens
berättigade intressen och förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter
över huvud taget. A ena sidan måste alltså uppmärksammas
önskvärdheten av att kunna allmänt utnyttja skogen såsom kreditobjekt
och skapa så enkla regler härför som möjligt, medan å andra sidan måste
tillses att garantier erhållas till förebyggande av ur det allmännas synpunkt
olämpliga avverkningar. De bestämmelser, som ur sistnämnda synpunkt
äro nödvändiga, måste med andra ord utformas så, att icke syftet med
skogsbelåningslagstiftningen sättes ur spel eller institutets användning försvåras.

Med hänsyn till de aspekter av olika slag, som framkommit vid den praktiska
användningen av skogsbelåningsinstitutet och tillämpningen av begränsningslagen,
har under senare år i olika sammanhang varit föremål
för diskussion, om ej vissa ändringar av föreskrifterna i nyssberörda lag
borde komma till stånd. Frågan har dryftats såväl av vederbörande hypoteksinrättningar
och Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
som av bl. a. Skogsvårdsstyrelsernas förbund, varvid
visst samråd mellan föreningen och förbundet förekommit. Problemet torde
i själva verket ha en vidsträcktare omfattning och innebörd än som direkt
framgår av riksdagsrevisorernas uttalande och icke enbart inskränka sig
till själva påföl jdsverkningarna vid olaga avverkning utan avse lagens t i 11 -lämpning över huvud taget.

Enligt vad som framkommit bl. a. av de från skogsvårdsstyrelserna inhämtade
yttrandena torde kreditinrättningarna tämligen schablonmässigt

182

ha krävt utfärdande av avverkningsföreskrift enligt begränsningslagen utan
att likväl sådan säkerhet gemenligen erfordrats med hänsyn till lånets storlek
och pantens värde i övrigt. De särskilda reglerna om avverkningskontroll
m. m. i lagen ha sålunda ofta nog satts i tillämpning utan att detta
direkt påkallats av kredit- eller andra hänsyn. Skogsvårdsstyrelserna ha
emellertid förorsakats en hel del extra arbete och besvär, och vid överträdelse
av avverkningsföreskrift, som icke tillika inneburit förseelse mot
skogsvårdslagen — överträdelsen har då så gott som alltid bestått i att
stadgat tillstånd till avverkning ej inhämtats — ha skogsvårdsstyrelserna
ställts inför besvärliga bedömningsproblem, huruvida åtal bort väckas eller
ej. Eu del skogsvårdsstyrelser ha därvid regelmässigt hänskjutit saken till
vederbörande kreditinrättning och i stort sett rättat sig efter dennas uppfattning
i åtalsfrågan, medan andra som regel ansett sig böra skrida till omedelbart
åtal genom vederbörande åklagare. Det torde emellertid icke kunna
bortses från att uteblivande av åtal i fall, som här avses, är ägnat att uppluckra
respekten hos skogsägarna för efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsens
föreskrifter. Ur vissa synpunkter torde det vara mera tillfredsställande
att lägga avgörandet i åtalsfrågan i kreditinrättningarnas händer, när fråga ej
samtidigt är om brott mot skogsvårdslagen. Man kommer emellertid ej
ilrån att överträdelsen berör eu av skogsvårdsstyrelsen utfärdad föreskrift,
lat vara att den tillkommit i vederbörande kreditinrättnings intresse. Ur
nämnda synpunkt synes det därför knappast kunna undvikas att anförtro
det slutgiltiga avgörandet i åtalsfrågan i hithörande fall åt skogsvårdsstyrelsen
liksom i de la 11, då skogsvårdslagen samtidigt överträtts. Delade
meningar ha emellertid framkommit i den diskussion, som förts, och frågan
torde vara förtjänt av ytterligare överväganden.

Eu hel del av de olägenheter, som åtminstone ur skogsvårdsstyrelsernas
synpunkter äro förknippade med begränsningslagens nuvarande föreskrifter,
skulle helt visst försvinna, om kreditinrättningarna kunde begränsa kravet
på avverkningsföreskrifts utfärdande till att avse allenast sådana fall, då
i öreskrift oundgängligen erfordrades ur säkerhetssynpunkt. Härvidlag förtjänar
anmärkas, att den nuvarande skogsvårdslagen — 1948 års skogsvårdslag
— får anses innebära väsentligt starkare garantier för ett uthålligt
skogsbruk och en jämnare skogsavkastning än tidigare lag i ämnet.
Redan härigenom torde alltså tillämpningen av begränsningslagen kunna
inskränkas. Härtill kommer, att genom senaste fastighetstaxering en väsentlig
böjning skett av taxeringsvärdena, vilket ökar lånemöjligheterna.
Med de regler, som gälla för hypoteksföreningarnas långivning, torde därför
för deras vidkommande avverkningsföreskrifter enligt begränsningslagen
i 1 ortsättningen knappast behöva påfordras vid lämnande av s. k.
bottenlån. Fortfarande torde emellertid föreskrifter sådana som begränsningslagens
ha en uppgift att fylla, då det gäller långivning med höga belåningsgränser,
exempelvis den statsgaranterade långivningen under lantbruksnämndernas
medverkan. Det torde nämligen vara ovisst, om i sistnämnda
fall tillförlitlig säkerhet i förening med erforderliga remedier mot
överavverkningar kan ernås enbart genom lånebestämmelsernas utformning.
Denna fråga synes emellertid förtjänt av särskilt övervägande under
medverkan av erforderlig expertis.

Om begränsningslagen sålunda icke lärer kunna helt avskaffas, vilket
åtminstone för närvarande förefaller mindre sannolikt, framstår det såsom

183

angeläget, att snara åtgärder vidtagas för att avhjälpa de påtalade olägenheterna
av påföljdsreglerna, vilka synas tendera att öka. I vilken form ett
sådant tillrättaläggande lämpligast bör ske synes emellertid tveksamt. Närmast
till hands ligger givetvis, som en del skogsvårdsstyrelser påyrka, att
komplettera begränsningslagens bestämmelser med en föreskrift, att sedan
långivaren tillgodosetts vederbörande låntagare skall vara skyldig att till
skogsvårdskassan utge så stort belopp, som motsvarar värdet av det avverkade
virket.

En annan tänkbar lösning är, att förverkat belopp må användas till återbetalning
av lån endast i den mån skogens kapitalvärde genom avverkningen
försämras och värdet av panten kommer att understiga belåningsvärdet.
En del besvärliga avvägningsproblem kunna givetvis bli förknippade med
en dylik lösning, och i vissa gränsfall kan det måhända bli vanskligt att
avgöra, hur fördelningen mellan skogsvårdsstyrelsen och långivaren lämpligen
bör ske. En tredje mera radikal lösning är, att varje form av uppdelning
avvisas och att förverkandebeloppet, liksom vid överträdelser av
skogsvårdslagen i allmänhet, oavkortat far tillfalla skogsvardskassan, medan
långivaren hänvisas att i civilrättslig väg med eventuellt användande
av uppsägningsklausul i låneavtalet göra sina anspråk gällande, en lösning
som diskuterats vid de överläggningar, som företrädare för hypoteksföreningar
haft i ämnet och vari jämväl representanter från skogsvårdsstyrelserna
deltagit. Huruvida och i vad mån en sådan anordning kan tänkas i
mera väsentlig grad inverka menligt på inteckningshavarnas rätt och försvåra
förutsättningarna för skogsbelåning torde icke vara lätt att med
större bestämdhet uttala sig om.

Att inskrida med ökat straffhot synes knappast påkallat eller lämpligt.
Skogsstyrelsen får i sådant hänseende erinra om att i samband med lagstiftningens
införande 1930 fråga väcktes att belägga överträdelse av avverkningsföreskrift
med frihetsstraff, då försvårande omständigheter förelåge,
eller att inrymma överträdelse av här angiven art under allmänna
strafflagens bestämmelser om förskingringsbrott. Förslagen i fråga blevo
emellertid avvisade. Icke heller vad sedermera inträffat synes ge anledning
till att genomföra så långt gående åtgärder, utan det synes till fyllest med
eu skärpning av förverkandepåföljden. Hur långt man härutinnan skall
sträcka sig kan, såsom framgår av det förut anförda, vara ur skilda synpunkter
diskutabelt. Med hänsyn till de olika aspekter, som uppställa sig
vid frågans bedömande, och då begränsningslagens föreskrifter jämväl av
andra skäl synes tarva en översyn, får skogsstyrelsen föreslå, att en sådan
(iversyn snarast måtte komma till stånd. Behovet av en sådan översyn får
emellertid ej undanskymma angelägenheten av att eu allmän omprövning
av skogsbrukets kreditfrågor över huvud taget verkställes. Sistnämnda
spörsmål har emellertid eu väsentligt vidare räckvidd än det nu särskilt
behandlade.

I samband med eu ändring i begränsningslagen bör självfallet hänvisningen
till ti och 7 kapitlen i 1923 års skogsvårdslag ersättas med en hänvisning
till motsvarande bestämmelser i 1948 års skogsvårdslag.

De från skogsvårdsstyrelserna inkomna yttrandena ävensom eu sammanställning
härav bifogas.1

Eiulast sammanställningen bär avtryckt.

184

I detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad tf. överdirektör,
deltagit herrar Ekström, Hagbergh och Swan. Föredragande har varit byråchefen
Beskow.

Stockholm den 22 januari 1954.

Underdånigst
W. PLYM FORSHELL.

STEN BESKOW.

Bilaga.

Skogsvdrdsstyrelsernas yttrande över riksdagens revisorers uttalande i 1953
års berättelse (§ 24) rörande förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning.

Samtliga skogsvårdsstyrelser utom Västernorrland, Västerbotten och
Norrbotten förorda uttryckligen en lagändring. De båda förstnämnda av de
senare styrelserna uttala direkt, att för dessas del något behov av ändrade
bestämmelser ej föreligger för närvarande. 1 övrigt anföra skogsvårdsstyrelserna
sammanfattningsvis följande.

Stockholm.

Långivarens engagemang i den straffrättsliga påföljden bör upptagas till
prövning. Skogsvårdsstyrelsen anser, att en klar lagföreskrift om långivarens
skyldighet att ingripa är av nöden. Hittills har skogsvårdsstyrelsen
fått taga initiativet.

«

Uppsala.

Nödvändigt med en kompletterande föreskrift av innebörd, att sedan
långivaren tillgodosetts vederbörande skall vara skyldig att till skogsvårdskassan
utge så stort belopp, som motsvarar värdet av det avverkade virket.

Långivarna önska ej engagera sig i de straffrättsliga påföljderna utan
överlåta åt skogsvårdsstyrelserna att taga initiativ. Det ifrågasättes, om ej
långivarnas ekonomiska intressen kunna tillgodoses i andra former än de
straffrättsliga.

Södermanland.

Det påtalade förhållandet är mindre tillfredsställande, varför frågan om
eu ändring bör tagas upp till övervägande. Ur lagtillämpningssynpunkt ha
ännu allvarligare olägenheter uppstått därigenom, att kreditinrättningarna
ganska schablonmässigt begära fastställande av överenskommelse såsom
avverkningsföreskrift. Det synes på grund av ett rättsfall (Mälsåkersfallet)
troligt, att domstolarna icke komma att döma till påföljd, om en skogsägare
bryter mot en sådan föreskrift men vid sin avverkning ej överträder
skogsvårdslagen. De utfärdade föreskrifterna bli ju i så fall närmast illusoriska
och skogsvårdsstyrelsen kommer i en tråkig mellanställning.

Skogsvårdsstyrelsen anser därför, att utfärdandet av föreskrifter enl.
1930 års lag borde begränsas till fall, där det är nödvändigt att inskränka

185

avverkningarna utöver vad skogsvardslagen föreskriver. Med nu gällande
skogsvårdslag skulle troligen endast toppbelånade fastigheter behöva komma
i fråga för denna särskilda kontroll.

Östergötland.

För närvarande 283 avverkningsföreskrifter, 15 avverkningsförbud och
25 avverkningsöverenskommelser. Möjligast noggranna kontroll av föxeskrifternas
efterlevnad måste ske. Vid mindre överträdelser, som ej innefatta
överträdelser av skogsvårdslagen, önska långivarna i allmänhet ej att
åtal skall ske. Verkställda beslag måste hävas, och överenskommelser om
vissa förbättringsarbeten bli i allmänhet följden. Större missbruk ha dock
ej hittills förekommit.

Begränsningslagen bör helst avskaffas. Endast vid statsgaranterade långivningen
med dess ofta höga belåningsgränser måste en viss avverkningskontroll
finnas. Skogsvårdsstyrelsen ifrågasätter, om ej en effektiv begränsning
där kan ske genom garantilånebestämmelser. (\ isst exempel beträffande
fastigheter, som sålts av domänstyrelsen åberopas.) Skogsvårdsstyrelsen
anser önskvärt, att den helt får ägna sig åt sina egentliga uppgifter.
Om begränsningslagen ej kan avskaffas, bör den revideras. Därvid
föreslår styrelsen i huvudsak samma regler som skogsvårdsstyrelsen i Uppsala
län.

Jönköping.

Värdet av det förbrutna virket bör i första hand gå till skogsvårdskassan.
En lagändring bör göras tillämplig även på äldre överenskommelser.

Kronoberg.

Hittills inget fall av missbruk. 1 fall av avverkning i strid mot skogsvårdslagen
böra förbrutna medel tillfalla skogsvårdskassan. Då avverkning enbart
innebär överträdelse av kreditöverenskommelse böra medlen tillfalla
kreditinstitutet. Skogsvårdsstyrelsen ifrågasätter, om ej den nuvarande
skogsvårdslagens bestämmelser innebära tillräckliga garantier och om ej
därför begränsningslagen kan avskaffas. \ issa fördelar äro emellertid in
skogsvårdsstyrelsesynpunkt förenade med sistnämnda lag i så måtto, att
utstämplingar måste ske genom skogsvårdsstyrelsen, vilket garanterar en
god skogsvård.

Kalmar norra.

Den brottslige bör utgiva belopp såväl till långivaren som till skogsvårdskassan.
Långivarnas intresse synes härigenom ej trädas för nära, liksom
ej heller förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter torde försämras.
. ... o

Inom skogsvårdsstyrelseområdet ha missbruk hittills ej förekommit. Svårigheter
kunna dock framdeles tänkas uppkomma. Skogsvårdsstyrelsen pekar
särskilt på de statliga garantilånen, där ofta höga belåningsprocenter
tillämpas. Skärpning av den nuvarande straffpåföljden bör därför ske.

Kalmar södra.

Hittills intet missbruk. Ändring bör dock övervägas.

186

Gotland.

Hittills intet missbruk. Skogsvårdsstyrelsen erinrar om att tillstånd till
avverkning alltid erfordras pa Gotland med hänsyn till bestämmelserna om
svårföryngrade skogar. Hur ändring av nuvarande bestämmelser skall
kunna åstadkommas utan att inteckningshavarens rätt trädes för nära eller
att förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter försämras är vanskligt
att avgöra. Det förverkade virkets värde bör emellertid under alla förhållanden
tillföras skogsvårdskassan.

Blekinge.

Hittills intet missbruk. Ändring bör dock övervägas.

Kristianstad.

Hittills ej några fall av missbruk. Ändring bör dock göras. Om det skulle
anses att eu långivare måste hållas skadeslös, böra bestämmelserna i varje
tall ändras därhän, att det förbrutna virkets värde skall användas till täckande
av lån endast i fall, där fastighetens värde som säkerhet genom avverkningen
nedgått under lånesumman.

Malmöhus.

Hittills intet missbruk. Behållning uppkommen genom försäljning av
lörbrutet virke bör användas till återbetalning av lån endast i den mån
skogens kapitalvärde genom avverkningen försämras. I övrigt bör behållningen
tillfalla skogsvårdskassan.

Halland.

= Malmöhus beträffande föreskrifternas lämpliga innehåll. Det anmärlces
dock, att det i vissa gränsfall kan bli svårt att avgöra hur fördelningen
mellan skogsvårdskassan och långivaren skall ske.

Göteborg och Bohus.

Skogsvårdsstyrelsen har under senare år i flera fall nödgats åtala markägare,
som brutit mot avverkningsföreskrift, varvid huggningen tillika
utförts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. Ändring synes kunna
ske utan att förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter försämras.
Långivare ha i flera fall anmält, att skogen som säkerhet för vederbörande
lån ej längre erfordras, och överenskommelsen har därför kunnat hävas.

Älvsborg.

Nuvarande bestämmelser stå i strid mot principen om allas likhet inför
lagen. Samma regler böra gälla som vid överträdelse av avverkningsförbud,
då lån ej föreligger. Samma straffpåföljd bör alltså inträda vare sig skogen
är belånad eller ej. För hypoteksföreningarnas långivning torde överenskommelser
enligt begränsningslagen numera ej ha så stor praktisk betydelse.
Annorlunda förhaller det sig beträffande lantbruksnämndernas lånegivning.
^ Om man i dylikt fall inför en bestämmelse att förbrutna medel
skola gå till skogsvårdskassan och lånet dessutom kan uppsägas, torde
någon olaga avverkning aldrig komma till stånd. Klara besked om påföljderna
böra intagas i vederbörande formulär. Långivarna torde emellertid

187

komma att invända, att säkerheten kommer att minskas, vilket dock icke
torde bli fallet, eftersom det återhållande momentet är mycket starkt. Alla
farhågor i den vägen kunna dock elimineras genom att staten, såsom redan
sker vid lantbruksnämndernas lånegaranti, lämnar långivaren garantier
mot eventuella förluster vid avverkningar i strid mot överenskommelse.
Någon förlust för staten innebär detta ej, då staten indirekt genom skogsvårdskassan
får medel till täckande av utgifterna för garantiernas eventuella
utnyttjande. Förutsättningarna för belåning av skogsfastigheter
skulle icke försämras genom förslaget.

Hänvisningen till 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen (1923 års lag) bor
ändras till att avse motsvarande bestämmelser i 1948 års lag.

Skaraborg.

Begränsningslagen bör komma i användning endast när det är av behovet
påkallat, så exempelvis vid den statsgaranterade långivningen med höga
belåningsgränser till ägare av mindre fastigheter, förseelser måste beivras
vare sig det är fråga om överträdelse mot skogsvårdslagen eller mot eu
avverkningsföreskrift; allmänheten kan nämligen ej skilja mellan förbud
och föreskrifter av olika slag. Begränsningslagens föreskrifter böra ändras
enligt något av följande alternativ. Antingen bör det förverkade virkets
värde såsom i andra fall gå till skogsvårdskassan, varvid långivaren får
tillgodose sina ekonomiska intressen på rent civilrättslig väg, eller också
bör låntagaren åläggas att till skogsvårdskassan inbetala ett belopp av samma
storlek som det, som gått till långivaren. Skogsvårdsstyrelsen vill för
sin del förorda det förstnämnda alternativet.

Värmland.

Förverkat belopp bör gå till skogsvårdskassan. Långivarens skäliga anspråk
böra dock tillgodoses, om skogskapitalet som ligger till grund för
lånet minskat. Skogsvårdsstyrelsen bör därför i samband med domen åläggas
att utge viss mindre del av det tilldömda beloppet till vederbörande
kreditinrättning.

Örebro.

Hittills intet fall av beslag å skogsbelånad fastighet. Värdet av beslagtaget
virke bör helt tillfalla skogsvårdskassan. Därest hypotekets värde
härigenom avsevärt skulle minskas, bör kreditgivaren ha möjlighet att uppsäga
lånet till inlösen.

Västmanland.

Långivarna visa alltför långt drivet överseende vid överträdelse av föreskrifterna
och låta i allmänhet bero vid viss amortering av lånet, blott
pantens säkerhet bedömcs tillräcklig. Sällan eller aldrig blir följden direkt

uppsägning av lånet. 0

Förbrutet belopp bör i första hand användas till betalning av lanet, sa
framt icke överenskommelse enligt 12 § skogsvårdslagen eller avverkningsförbud
föreligger, i vilket fall av beloppet intill hälften bör användas till
betalning av lånet. Den föreslagna lagändringen begränsar möjligheten att
utnyttja inkomst av olovligen avverkat virke till amortering av låneskuld
ondast i sådana fall, där låntagaren även förut utfört lagstridig avverkning
Utsikten att förlora halvparten av inkomsten av avverkningen torde av -

188

skräcka låntagaren från avvikelse från överenskommelsen, och långivarens
berättigade anspråk på möjlighet att få avbetalning på lånet blir i viss
utsträckning tillgodosett.

Kopparberg.

Fog synes föreligga för eu tilläggsbestämmelse, att förverkat skogsavkastningsvärde
skall tilldömas jämväl skogsvårdskassan. Förutsättningarna
för skogsbelåning synas icke försämras genom införande av en dylik bestämmelse.
Den föreslagna lagskärpningen aktualiserar emellertid "behovet
av åtgärder för att förebygga att brott begås av oförstånd.

Gävleborg.

Förseelser mot meddelad föreskrift ha hittills förekommit i 16 fall. Av
dessa har i 9 fall på grund av förseelsens ringa omfattning endast varning
meddelats genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Överträdelser av här ifrågavarande
slag synas visa en tendens att öka. Slopande av begränsningslagen
skulle sannolikt komma att försämra förutsättningarna för belåning av
skogsfastigheter. En så långt gående ändring kan därför icke förordas
I stallet föreslås en ändring av den innebörd, att förverkad avkastning skall
tillfalla skogsvårdskassan, dock att i sådant fall, då efter avverkning pantens
varde understiger belåningsvärdet, förverkat belopp må användas för
avbetalning av lån intill det belopp, som erfordras för att få överensstämmelse
mellan pantens värde och belåningsvärdet. Ett nytt belåningsvärde
maste i sådant fall alltså framräknas.

Västernorrland.

Förhållandena^ inom länet synas i och för sig ej motivera någon lagändring
Skogsvardsstyrelsen ifrågasätter om styrelsen bör väcka åtal i
sadana tall, da överträdelse av avverkningsföreskrift icke innebär brott
emot skogsvårdslagen. Det synes lämpligare, att styrelsen anmäler dvlika
överträdelser till vederbörande långivande organ, på vilket det sedan skulle
ankomma att genom allmänne åklagaren väcka åtal.

Jämtlund.

Då nuvarande bestämmelser synas i det närmaste ineffektiva, vill skogsvardsslyrelsen
föreslå sådan lagändring, att åtminstone hälften av värdet
å virke, som förklarats förverkat, tillföres skogsvårdskassan samt att i de
fall, då den olagliga avverkningen icke är av större omfattning än att hvpotekets
värde bibehålies oförändrat, hela värdet tillföres skogsvårdskassan.

Västerbotten.

Skogsvårdsstyrelsen befarar för närvarande icke någon egentlig olägenhet
av de gällande bestämmelserna. Från skogsvårdsstyrelsens sida föreligger
därför icke krav på någon lagändring.

Norrbotten.

Tidigare voro avverkningsöverenskommelserna inom länet ringa. Under
senare ar ha de emellertid ökat. \ id höga virkespriser måste naturligen
med nu gällande lagbestämmelser en överträdelse av skogsvårdslagen lig«a
nära till hands. h

189

Lotsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 210, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
lotsstyrelsen att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse anförts rörande lotsningsförhållandena vid Vinga och
Göteborg, in. in.

Till åtlydnad härav får lotsstyrelsen anföra följande. t

Revisorerna lia vid besök a Vinga lotsplats funnit anledning uppmäiksamma,
hur lotsturerna äro anordnade med hänsyn till personalens utnyttjande.
Revisorerna ha iakttagit, att lotsarna vid Vinga och Göteborgs lotsplatser
i praktiken så gott som uteslutande utföra lotsning allenast i en
riktning, nämligen från den lotsplats där de äro stationerade, medan återresa
till den egna platsen endast undantagsvis sker i form av lotsning tillhaka
till sagda plats; det är i stället regel, att lotsarna för återresan begagna
särskilda lotsbåtar samt allmänna kommunikationsmedel. Enligt revisorerna
skulle det ligga nära till hands att antaga, att fördelar skulle stå att
vinna därest returlotsningar ägde rum, åtminstone på så sätt, att göteborgslotsar,
som lotsat till Vinga, toge ett fartyg tillbaka till Göteborg. Härigenom
skulle lotsarna kunna medhinna två lotsningar på varje resa mot för
närvarande en. För att erhålla en närmare belysning av ifrågavarande
förhållanden ha revisorerna granskat lotsdagböckerna vid Vinga och Göteborgs
lotsplatser samt med ledning härav uppgjort eu förteckning över
lotsningarnas fördelning på de olika veckodagarna under fyra månader av
år 1952 vid nämnda lotsplatser. Revisorerna ha vidare för var och en av
angivna fyra månader närmare granskat en vecka, för vilken samtliga
tider för lotsningarnas påbörjande och avslutande antecknats. Härvid ha
revisorerna begränsat sig till att jämföra tiderna för lotsningarnas avslutande
respektive påbörjande vid Vinga och alltså bortsett från en eventuell
möjlighet till lotsning i riktning Vinga—Göteborg—Vinga, vilket sistnämnda
alternativ enligt revisorerna knappast torde böra ifrågasättas.
Enligt revisorerna synes av lotsdagböckerna framga, att lotsar i vissa fall
skulle hinna i det närmaste direkt övergå från ett utgående till ett ingående
fartyg och att därutöver utrymme finnes för ett icke ringa antal returlotsningar,
även om man räknar med en jämförelsevis måttlig väntetid
vid Vinga.

Revisorerna ifrågasätta emellertid icke annat än att vissa inom lotsverket
anförda betänkligheter mot returlotsning förtjäna beaktande. Det torde
sålunda knappast vara lämpligt att föreskriva obligatorisk returlotsning,
ej heller att kräva sådan lotsning på långa lotsleder eller i fall, där returlotsningen
skulle medföra för tröttsamma tjänstgöringspass. Några mera
påtagliga fördelar torde ej heller stå att vinna vid lotsplatser med ringa
lotsningsfrekvens.

Med beaktande av nu nämnda inskränkningar anse emellertid revisorerna,
att, därest returlotsningar anordnades på sådana platser, där förutsättningar
härför finnas, detta i längden borde kunna medföra minskat
personalbehov på några lotsplatser och på andra håll måhända skapa större
möjligheter att bereda personalen sammanhängande fripass. Samtidigt

190

skulle resekostnaderna för återresor kunna nedbringas. Revisorerna lämna
härvid Öppet, hur returlotsning lämpligen hör genomföras. Måhända kan
sammanslagning av några lotsplatser övervägas; alternativt kan tänkas, att
lotsarna på den station, där avlösning skett, i enlighet med vad som förutsatts
i tjänstgöringsreglementet skulle efterhöra möjligheten till returlotsning
eller under några timmar avvakta fartyg i retur.

Revisorerna vilja fördenskull förorda, att lotsstyrelsen företager eu förutsättningslös
utredning rörande möjligheten att i ökad utsträckning tilllämpa
returlotsning. Lämpligen hör försök i detta syfte företagas vid någon
eller några lotsplatser.

# -

I 26 § av7 det av lotsstyrelsen år 1935 utfärdade tjänstgöringsreglementet
för lots-och fyrstaten föreskrives, att lotsen efter slutad tjänstgöring på
fartyg så fort lämpligen ske kan skall återvända till sin stationeringsort;
då lots avgår från fartyg vid annan lotsplats än den han tillhör, skall han
vid avgångsplatsen först efterhöra om hans tjänst är påkallad för returlotsning
eller om order finns för honom.

Returlotsning kan vara antingen bristlotsning, d. v. s. lotsning, som av en
lots företages från främmande lotsplats och åter till egen plats, enär ingen
hemmalots finnes tillgänglig på förstnämnda plats, eller ock returlotsning
i egentlig mening, d. v. s. lotsning, som av lots utföres till den egna platsen,
oaktat hemmalots finnes tillgänglig på den plats, där lotsningen påbörjats.
Dessa båda fall behandlas olika i avlöningshänseende. Vid bristlotsning
gäller i fråga om lotsningsersättningen, att denna tillfaller lotspersonalen
vid den lotsplats, till vilken den lotsande hör. Vid returlotsning i egentlig
mening tillkommer däremot sagda ersättning lotspersonalen vid den plats,
däi lotsningen börjat (jfr 4 § kungörelsen ang. lotslott och lotsningsersättning
in. in.; SFS 1952:390). 1 sistnämnda fall erhåller den lots, som utfört
lotsningen, traktamente i enlighet med bestämmelserna i resereglementet
iör lotsverket för tiden till dess han återkommit till sin egen lotsplats.

Lotsstyrelsen har med anledning av statsrevisorernas förslag infordrat
yttranden från samtliga lotsdirektörer, varvid det ålegat lotsdirektörerna
att i sin tur inhämta yttranden från förmännen vid de olika lotsplatserna.
Lotsdirektörernas yttranden överlämnas härjämte.

Av den sålunda verkställda utredningen framgår, att returlotsningar av
någon betydenhet förekomma vid ett antal lotsplatser å norra Upplandskusten
och i Stockholms skärgård, nämligen vid öregrunds, Svartklubbens,
Arholma och Furusunds lotsplatser. Vad beträffar övriga 76 lotsplatser i
riket komma vid ett stort antal platser returlotsningar icke i fråga av den
anledningen, att lotsningarna nästan uteslutande ske in till eller ut ur hamn
eller att eljest lotsningar till andra lotsplatser endast undantagsvis förekomma.
Detta gäller 46 platser.* Vid andra platser förekomma visserligen
främst s. k. kustlotsningar, men lotsningsfrekvensen är så ringa, att inväntande
av tillfälle till returlotsning skulle medföra alltför långa väntetider
på främmande platser. Denna grupp omfattar 14 platser. Vidare finnes ett
antal lotsplatser, vid vilka kustlotsningarnas längd är så stor, att returlotsningar
icke kunna ifrågakomma av den anledningen, att dylika lotsningar

* Vid ett tiotal platser inom denna grupp, vilka ha mer än ett uppassningsställe, förekommer
i större eller mindre omfattning, att lotsarna inom den egna lotsplatsen göra
återlotsningar från ett uppassningsställe till ett annat.

191

skulle medföra för stora påfrestningar för personalen. Så är förhållandet
vid 12 platser. Beträffande två av de återstående platserna gäller, att tillfälle
till returlotsningar ej gives på den grund, att kusttrafiken mestadels
framgår allenast i en riktning, vilken bestämmes av rådande vindförhållanden.
Härefter återstå allenast två lotsplatser, nämligen Vinga och Göteborg.
Vad angår dessa lotsplatser framgår av den företagna utredningen,
att införande av returlotsning skulle medföra försämrad lotsuppassning
samt mera påfrestande tjänstgöringsförhållanden för lotspersonalen. Samtliga
lotsdirektörer med undantag av lotsdirektören i mellersta lotsdistriktet
anse att förutsättningar saknas för införande av returlotsningar i ökad
omfattning. Lotsdirektören i mellersta lotsdistriktet finner — i motsats till
vederbörande platsförmän — att returlotsningar skulle kunna förekomma
vid lotsplatserna i Stockholms skärgård i betydligt större omfattning än
vad som för närvarande sker. Lotsdirektören framhåller emellertid jämväl,
att lotsen icke bör försumma möjligheten att med första lägenhet återvända
till sin egen lotsplats. Skulle det emellertid, medan lotsen uppehåller
sig på den främmande lotsplatsen, uppstå möjlighet för returlotsning, bör
lotsen enligt lotsdirektören åläggas skyldighet utföra sådan lotsning, under
förutsättning att tidigare utförd lotsning icke skulle tillsammans med returlotsningen
medföra alltför tröttsamt tjänstgöringspass. Lotsdirektören föreslår
slutligen, att för att egga personalen till utförande av returlotsning höjt
traktamente, förslagsvis 2 kronor per timme, skall utgå under tiden för
returlotsning. Gentemot vad lotsdirektören i mellersta lotsdistriktet sålunda
anfört får styrelsen uttala, att enligt styrelsens uppfattning samtliga lotsplatser
i Stockholms skärgård — med undantag av Arholma och Furusunds
lotsplatser, där returlotsning redan tillämpas i lotslederna Arholma Svartklubben
och Arholma—Furusund — ha så långa lotsleder, att införande
vid desamma av returlotsning i någon omfattning av betydelse skulle medföra
alltför ansträngande tjänstgöringspass för lotspersonalen.

Av det anförda framgår, att möjligheterna att i större omfattning än tor
närvarande tillämpa returlotsning — bortsett från Vinga och Göteborgs
lotsplatser, vilka i det följande skola behandlas för sig — på grund av särskilda
förhållanden, som råda vid lotsplatserna och varom i det föregående
förmälts, måste bli begränsade. Det är emellertid icke desto mindre önskvärt,
att returlotsningar företagas i den mån härigenom personalen kan
bättre utnyttjas och kostnader kunna inbesparas för statsverket. Såsom
jämväl statsrevisorerna utgått ifrån, kan likväl icke ifrågakomma att
stadga skyldighet för vederbörande lots att under alla förhållanden åtaga
sig returlotsning. Skilda omständigheter maste i varje särskilt fall öveivägas.
Behovet av lotsar på den egna platsen kan påkalla, att lotsen bör
återvända till denna plats på annat sätt än genom utförande av returlotsning.
Andra och snabbare kommunikationsmöjligheter böra i dylika tall
anlitas i den mån så kan ske. Det kan ock förhalla sig sa, att lotsen skulle
fortast komma tillbaka till den egna platsen genom att taga en returlotsning
men att han likväl icke bör åtaga sig returlotsning med hänsyn till att
han är i behov av vila eller avkoppling efter ett ansträngande tjänstgöringspass.
Det bör härvid beaktas, att uppassningslokalerna vid rikets lotsplatser
med hänsyn till utrymme och byggnadssätt icke erbjuda personalen tillfälle
till helt ostörd vila. 1 detta sammanhang får styrelsen vidare erinra
om att, särskilt med hänsyn till de moderna fartygens storlek och djupgående
samt höga fart, lotsningstjänsten kräver oavlåtlig uppmärksamhet

192

från lotsens sida; även eu tillfällig avslappning kan orsaka en sjöolycka
av betydande omlång. Det är sålunda av stor betydelse, att lotsen vid sin
vägledning av fartygen befinner sig i god kondition. Särskilt ur sistnämnda
synpunkt är avvägningen av huruvida och i vad mån ekonomiska förmåner
skola förenas med utförande av returlotsning av grannlaga beskaffenhet.
Det är uppenbart, att utsikt till ekonomisk favör stimulerar till utförande
av returlotsningar. Man får emellertid icke bortse ifrån att vederbörande
härigenom kan komma att förledas till att med överskattande av sina
kr.afte0r atagasig returlotsning i en situation, då han rätteligen bort vara
fri från lotsning. Ej heller får bortses från det ekonomiska intresset hos
personalen vid den lotsplats, varifrån returlotsningen utföres. Det kan icke
rimligen hegäras, att personalen vid sagda plats skall finna sig i att lots
från annan lotsplats utför lotsningen, oaktat platsens egen personal, som
under alla förhållanden måste hållas i beredskap därstädes, lika väl kunde
ha fullgjort lotsningen. Att, på sätt för närvarande gäller, lotsningsersättning
i dylika fall skall utgå till personalen vid den lotsplats, som gått miste
om lotsningen, synes vara ofrånkomligt. Såsom lämplig form av ekonomisk
uppmuntran till ökat utförande av returlotsningar har lotsdirektören i mellersta
lotsdistriktet föreslagit förhöjd traktamentsersättning till den som
åtagei sig dylika lotsningar. Lotsstyrelsen anser, att en dylik uppmuntran,

1 den mån den skall ifrågakomma, i stället borde givas formen av eu avlöningsförmån.
Därest de gällande bestämmelserna ändrades så att lotsningsersättning
skulle tillkomma jämväl personalen vid den lotsplats, där
den lots, som utfört returlotsningen, hör hemma, skulle eu sådan lotsning
bliva för lotspersonalen ekonomiskt fördelaktigare än för närvarande, och
en viss ökning av antalet returlotsningar skulle sannolikt bliva följden.
Det är emellertid icke möjligt att på förhand beräkna de ekonomiska verkningarna
för statsverkets del av en sådan ändring av de gällande ersättningsreglerna
vid returlotsning. Säkerligen skulle ökningen i fråga om
lotsningsersättningar komma att väsentligt överstiga uppkommande besparingar
beträffande hemresekostnader. Någon personalminskning torde i
varje fall icke kunna vidtagas. Då det gäller att söka bedöma de ekonomiska
verkningarna av ett system med returlotsning i ökad omfattningmåste
ock beaktas att för ett genomförande härav kommer att krävas särskilda
anordningar, vilka bliva förenade med avsevärda kostnader. Sålunda
komma att erfordras uppassnings- och överliggningslokaler, som erbjuda
större utrymmen och över huvud äro av högre standard, samt anordnande
av mathållning i statens regi å ett antal uppassningsställen. Lotsstyrelsen
är för sin del icke övertygad om att ett system med ökat antal returlotsningar
skulle såsom helhet visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Styrelsen hyser
ock farhågor för att införande i större omfattning av returlotsningar skulle
— långt ifrån att skapa lämpligare tjänstgöringsförhållanden för lotspersonalen
och större möjligheter för denna att erhålla längre sammanhängande
fripass — fastmer framtvinga längre perioder av anspänning och
bereda färre möjligheter till vila i hemmet. Härigenom komme att skapas
irritation och vantrivsel. Dylika olägenheter skulle icke kunna uppvägas
av utsikten till en siffermässig ekonomisk vinning för statsverket. Det bör
i detta sammanhang beaktas, att lotspersonalen, i vart fall vid de stora
och medelstora lotsplatserna, utgör en kategori av statstjänare, som redan
vid nuvarande organisation av lotsningsbestyret har mindre tillgång till
ordnad fritid än andra statens befattningshavare.

193

Vild särskilt angår Vinga och Göteborgs lotsplatser är det förståeligt, att
eu undersökning, grundad på granskning av lotsdagböckernas tidsuppgifter,
givit upphov till tanken att returlotsningar i allt fall å sträckan Vinga—
Göteborg borde komma till användning i större omfattning än som för
närvarande sker. Lotsstyrelsen får emellertid med stöd av mångårig erfarenhet
och i överensstämmelse med nyligen inhämtade enhälliga uttalanden
av vederbörande distriktsbefäl, platsförmän och lotspersonal bestämt
avstyrka en omorganisation av tjänsten vid dessa båda lotsplatser i syfte
atl framtvinga returlotsning i ökad omfattning. En sådan åtgärd, tillämpad
å lotsningarna på sträckan Vinga—Göteborg, skulle framkalla de olägenheter
med avseende å personalens tjänstgöringsförhållanden, för vilka styrelsen
i det föregående redogjort, och den ekonomiska vinsten för statsverket
skulle även i detta speciella fall bliva oviss. Sjöfarten skulle däremot
med visshet bliva sämre betjänad med lotsning än för närvarande. Det nu
tillämpade systemet med två skilda personalgrupper lämnar de bästa möjligheterna
att överblicka tillgången på personal å Vinga och i Göteborg
vid varje tidpunkt. Införandet av ett system med returlotsningar skulle på
grund av den mängd undantag och förbehåll, varmed ett dylikt system av
i det föregående angivna orsaker måste kringgärdas, i praktiken medföra
oreda och snedbelastning i arbetsförhållandena och härigenom försvåra
en god lotsuppassning. En sådan ordning skulle erfordra att såväl i Göteborg
som å Vinga funnes dygnet om stationerad en person med särskild
uppgift att med ledning av kontinuerligt inkommande besked om behovet
av biträde av lots mellan tillgänglig personal fördela arbetsuppgifterna.
Detta skulle emellertid bland annat på grund av svårigheten att under vitt
skiftande förhållanden bedöma konditionen hos varje enskild lots bliva
eu i praktiken olöslig uppgift. Det snabba och smidiga betjänande av sjöfarten,
som trots den höga lotsningsfrekvensen vid de båda lotsplatserna
kan genom den nuvarande organisationen upprätthållas med elt jämförelsevis
ringa antal lotsar, skulle äventyras.

Erågan om organisationen av lotsningstjänsten vid Vinga och Göteborgs
lotsplatser är ett gammalt problem inom lotsverket. Sålunda har inom styrelsen
vid skilda tillfällen övervägts att sammanslå Vinga och Göteborgs
lotsplatser samt att införa skiftestjänstgöring platserna emellan i syfte att
bereda möjligheter till ett mera kontinuerligt utnyttjande av personalen.
Även om vissa fördelar i angivna hänseende skulle stå att vinna genom eu
dylik sammanslagning, tala emellertid skäl av betydande styrka mot eu
sådan åtgärd. Med hänsyn till de fysiska påfrestningar, som äro förenade
med lotsningst jänsten å Vinga, skulle det möta starka betänkligheter att
beordra all personal utan undantag att skiftesvis tjänstgöra å Vinga. Detta
bleve emellertid vid en sammanslagning av lotsplatserna ofrånkomligt med
hänsyn till att det rådande avlöningssystemet förutsätter lika arbetsinsats
av samtliga vid en och samma lotsplats tjänstgörande lotsar. Genom den
bestående uppdelningen i två skilda lotsplatser hålles möjlighet öppen för
lotsar vid Vinga, som på grund av ålder eller ådragen sjukdom mindre väl
fördraga tjänsten därstädes, att erhålla förflyttning till Göteborg och därmed
eu tjänstgöring, som bättre passar deras fysiska förutsättningar. En
sammanslagning skulle i och för sig icke underlätta möjligheterna att i
större utsträckning införa ett system med returlotsning mellan Vinga och
Göteborg. De menliga följder för sjöfartens betjänande med lots, som enligt
vad i det föregående framhållits komme att vid nuvarande organisation

i;t Rrv berättelse iiiuj. xtalsverket 19bil. It

194

uppstå genom införande av ett sådant system, skulle icke kunna undvikas,
även om de båda lotsplatserna sammansloges till en lotsplats. Med hänsyn
till nu anförda omständigheter har styrelsen hittills ansett sig icke höra
framlägga förslag om sammanslagning av platserna. Detta organisationsproblem
är emellertid liksom spörsmålet om organisationen av de övriga
lotsplatserna i riket fortlöpande föremål för styrelsens uppmärksamhet.
Styrelsen är väl medveten om betydelsen av hithörande frågor, och dessa
ha jämväl uppmärksammats av 1948 års lotskommitté (jfr prop. 1952: 134,
sid. 23). I detta sammanhang får styrelsen erinra om att efter förslag av
lotsstyrelsen i 1949 års petitaskrivelse Strömstads och Nordkosters lotsplatser
sammanslagits från och med den 1 juli 1950. Efter förslag av styrelsen
i 1952 års petitaskrivelse ha vidare Figeholms och Påskallaviks lotsplatser
indragits från och med den 1 juli 1953, därvid de arbetsuppgifter,
som åvilat personalen vid dessa lotsplatser, uppdelats å personalen vid
Oskarshamns och Mönsterås lotsplatser. I 1953 års petitaskrivelse har lotsstyrelsen
föreslagit, att Furusunds och Söderarms lotsplatser skola sammanslas
till en lotsplats från och med den 1 juli 1954, och i underdånig
skrivelse den 10 oktober 1953 har styrelsen framlagt förslag till omorgani
sation av tjänsten vid Gökalvs lotsplats. Styrelsen anser för sin del lämpligare
att söka åvägabringa ett mera rationellt utnyttjande av lotspersonalen
genom ett fullföljande av denna inom styrelsen pågående kontinuerliga
översyn av lotsplatsernas organisation än genom att utbryta den speciella
liagan om att tillämpa returlotsning i ökad omfattning. Styrelsen är överom
«dt den av styrelsen sålunda förordade arbetsmetoden, som giver
större möjlighet till hänsynstagande till speciella förhållanden vid varje
lotsplats för sig, är bättre ägnad att leda till lämpliga organisationsformer
för de olika lotsplatserna i riket.

Under åberopande av den av styrelsen sålunda verkställda utredningen
får styrelsen hemställa, att statsrevisorernas framställning icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit byråcheferna Nyman och
Schaffer, den förstnämnde föredragande, samt t. f. överfyringenjören
Öberg.

Stockholm den 16 januari 1954.

Underdånigst
TORSTEN PETERSSON.

Lars Bergstedi.

ÖVRE NORRA
LOTSDISTRIKTET

Bilaga A.

Till Kungl. Lotsstyrelsen.

Med anledning av kungl. lotsstyrelsens remiss den 22.12.1953 av riksdagens
revisorers förslag om en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
att i ökad utsträckning tillämpa returlotsning får jag härmed
vördsamt efter vederbörande förmäns hörande avgiva följande yttrande.

195

Inom övre norra lotsdistriktet finnas inga lotsplatser som beträffande
inbördes läge, trafik- och lotsningsförhållanden äro jämförbara med Vinga
och Göteborg. Varje lotsplats har sina speciella hamnar och farleder att
betjäna, och endast i undantagsfall förekommer, att en lotsplats i huvudsak
svarar för inlotsningar och en annan lotsplats för motsvarande utlotsningar.
Lotsningar lotsplatserna emellan (kustlotsningar) förekomma i
jämförelsevis ringa omfattning. Flertalet lotsningar äro rena in- och utlotsningar
mellan öppen sjö och hamn.

Lotspersonalen är väl medveten om gällande bestämmelser beträffande
returlotsning och utför dylik lotsning i den omfattning så är lämpligt och
möjligt. Då vid kustlotsning hemresa landvägen ofta är både mer tidskrävande
och obekväm än tagande av eventuellt till buds stående returlotsning,
bidrager detta givetvis till att personalen om möjligt väljer returlotsning.

Antalet under åren 1946—1953 inom distriktet utförda returlotsningar
framgår av följande sammanställning.

Lotsplats

Antal utförda returlotsningar

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Summa

Salmis —

Kalix

Töre

Luleå

Rönnskär

Romelsö —

Ursviken

Bjuröklubb 1

Ratan —

Bredskär 2

Järnäs —

Örnsköldsvik 5

Ulvö

Summa 8

— 1

2

4 1

2 2

4 12

_15

13 26

3—19

-1—1

2—2

1

1

_ _ _ _ 2 4

— — 1 — — 3

4

4

8

1 — — — 9

3 4 8 1 41

— 2 — — 8

4 10 12 4 85

Enligt mitt förmenande är i fråga om övre norra lotsdistriktet inga åtgärder
erforderliga eller ens möjliga för att åstadkomma ökad tillämpning
av returlotsningar, emedan naturliga förutsättningar för en dylik ökning
saknas.

Remisshandlingen återgår härmed.

Umeå den 11 januari 1954.

N. Holmstedt.

196

Bilaga B.

NEDRE NORRA
LOTSDISTRIKTET

TiR Kungl. Lotsstyrelsen.

Åberopande kungl. lotsstyrelsens remiss den 22 nästlidna december
angående lotsningsförhållandena vid Vinga och Göteborgs lotsplatser m. m.
får jag vördsamt anföra följande.

Inom nedre norra lotsdistriktet förekomma returlotsningar i den mening,
som avses i 26 § tjänstgöringsreglementet för lots- och fyrstaten,
endast mellan öregrunds och Svartklubbens lotsplatser. Emellan övriga
lotsplatser inom distriktet eller närmast därutanför liggande lotsplatser
förekomma icke lotsningar i sådan utsträckning, att returlotsning kan
tillämpas.

Returlotsning mellan Öregrunds och Svartklubbens lotsplatser är det för
lotsen snabbaste och bekvämaste sättet för återresa till hemorten.

Bestämmelser eller instruktioner utöver vad tjänstgöringsreglementet
föreskriver skulle beträffande dessa båda lotsplatser icke medföra någon
fördel för vare sig sjöfarten, statsverket eller lotsarna. Vid Härnösands,
Sundsvalls och Hudiksvalls lotsplatser förekomma returlotsningar inom
eget lotsningsområde i syfte att ordna tjänstgöringen på ett för lotsarna
själva fördelaktigt sätt. Icke heller beträffande sådana lotsningar synas
särskilda bestämmelser kunna bliva till något gagn.

Då jag sålunda icke kan finna, att särskilda bestämmelser angående
lotsningstjänstens ordnande inom lotsdistriktet skulle bliva till någon nytta
eller innebära någon besparing av statsutgifter, har jag inget förslag till
sådana bestämmelser att avgiva.

Inkomna skrivelser i ärendet från överlotsarna vid Härnösands, Sundsvalls,
Hudiksvalls, Gävle och Svartklubbens lotsplatser samt lotsförmannen
vid öregrunds lotsplats bifogas.

Gävle den 9 januari 1954.

Henning Bernéli.

MELLERSTA

LOTSDISTRIKTET

Bilaga C.

Till Kungl. Lotsstyrelsen.

Genom remiss den 22 sistlidna december har kungl. lotsstyrelsen infordrat
mitt yttrande och förslag i anledning av riksdagens revisorers uttalande
rörande returlotsning. Med anledning därav får jag, med bifogande av yttranden
från förmännen vid lotsplatserna Arholma, Söderarm, Furusund,
Sandhamn, Stockholm, Mälaren, Dalarö, Landsort och Sävösund, vördsamt
anföra följande.

Vid lotsplatserna på Gotland finnas icke några förutsättningar för returlotsningar,
eftersom det där endast undantagsvis förekommer lotsningar

107

från eu lotsplats till en annan. Av denna anledning har yttrande i ärendet
icke infordrats från lotsförmännen vid gotlandsplatserna.

Beträffande förekomsten av returlotsningar vid övriga lotsplatser inom
distriktet får jag hänvisa till förmännens uppgifter över antalet utförda
returlotsningar under vart och ett av de senast förflutna 8 åren. Av nämnda
uppgifter framgår det, att det endast är vid lotsplatserna Arholma och Furusund
som returlotsning förekommer i någon nämnvärd utsträckning i
förhållande till lotsningarnas antal i övrigt.

Gentemot returlotsningar göres från lotspersonalen den invändningen,
att de icke kunna uppehålla sig under obestämd tid vid annan lotsplats för
erhållande av returlotsning, enär säkerhet icke finnes för att inom rimlig
tid kunna erhålla sådan lotsning till den egna platsen. Dessutom kunna
de vara erforderliga för tjänstgöring vid egna lotsplatsen. I vissa fall kan
en lots ha varit i tjänstgöring så länge och den senast utförda lotsningen
så ansträngande, att lotsen bör erhålla behövlig vila innan han skäligen
hör åtaga sig ny lotsning.

Fn bidragande orsak till personalens betänkligheter mot returlotsiiingen
är säkerligen den, att de anse sig icke hava någon ekonomisk fördel av att
utföra returlotsningar eftersom lotspenningarna och även lotsningsersättningen
tillfaller den lotsplats, från vilken lotsningen sker.

Enligt min åsikt bör returlotsning kunna utföras vid lotsplatserna inom
Stockholms skärgård i betydligt större utsträckning än vad som sker för
närvarande. Lotsen bör dock icke försumma möjligheten att återvända till
den egna lotsplatsen med första lägenhet. Men skulle det, medan lotsen uppehåller
sig på annan närbelägen lotsplats i väntan på lägenhet för hemresa,
uppstå möjlighet för returlotsning, hör lotsen vara skyldig att utföra sådan
lotsning, under förutsättning att tidigare utförd lotsning tillsammans med
returlotsningen icke skulle medföra alltför tröttsamt tjänstgöringspass.
För att egga personalen till utförande av returlotsning bör ett högre traktamente,
förslagsvis 2 kr. per timme, utgå under tiden för returlotsning.

Stockholm den 12 januari 1954.

./. .1/. Bose.

Bilat,a I).

ÖSTRA

LOTSDISTR1KTET

Till Kungl. Lotsstyrelsen.

Sedan kungl. lotsstyrelsen för yttrande och förslag den 22 december 1953
översänt avskrift dels av Kungl. Handelsdepartementets skrivelse den 18
december 1953 dels av vad i till denna skrivelse fogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse anförts angående lotsningsförhållandena
vid olika lotsplatser in. in. får jag härmed med överlämnande
av från platsförmännen infordrade yttranden vördsamt anföra följande.

198

Som några påtagliga fördelar ej torde vara att vinna genom införande
av mera obligatorisk returlotsning vid någon lotsplats inom östra lotsdistriktet,
får jag föreslå att returlotsning måtte utföras i samma omfattning
som hittills.

Kalmar den 9 januari 1954.

M. H. Petrén.

SÖDRA

LOTSDISTRIKTET

Bilaga E.

Till Kungl. Lotsstyrelsen.

Genom remiss den 22 december 1953 har kungl. lotsstyrelsen uppdragit
åt mig att före den 12 januari 1954 avgiva yttrande och förslag i anledning
av statsrevisorernas önskan, att lotsstyrelsen skulle företaga förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna att i ökad utsträckning tillämpa returlotsning.

Till fullgörande härav får jag vördsamt överlämna från samtliga platsförmän
vid lotsplatserna inom distriktet infordrade yttranden i ärendet
samt för egen del anföra följande.

Såsom av platsförmännens yttranden framgår tillämpas icke returlotsningar
inom södra lotsdistriktet annat än mellan lotsuppassningsställen
tillhörande samma lotsplats och i den utsträckning statsrevisorerna påtalat
i sin skrivelse (§ 25 av revisionsberättelsen). Att härstädes ordna med returlotsningar
mellan de olika lotsplatserna synes av rent praktiska skäl, vilka
även framförts i förmännens yttranden, icke vara genomförbart.

Malmö den 8 januari 1954.

David Magnusson.

VÄSTRA

LOTSDISTRIKTET

Bilaga F.

Till Kungl. Lotsstyrelsen.

Sedan avskrift av vad som anförts i 25 § i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse angående lotsningsförhållandena vid Vinga och Göteborg
remitterats till mig för yttrande, får jag, sedan vederbörande förmän
hörts i frågor huruvida och i vilken utsträckning returlotsning kan äga
rum med annan lotsplats ävensom huruvida dylik returlotsning ägt rum
vid platsen under åren 1946—1953, härmed vördsamt framhålla följande.

199

De hit inkomna yttrandena, som här bifogas, hava sammanförts i nedanstående
tabell.

Lotsplats

Halmstad

Falkenberg

Varberg

Vinga

Göteborg

Marstrand

Uddevalla

Käringö

Lysekil

Smögen

Väderöarna

Havstenssund

Nordkoster

Verkställda

Returlotsmng returlotsningar

med plats 1946—1953

{Öresunds norra
{Falkenberg

{Halmstad
Varberg

Falkenberg •—

{Göteborg
Marstrand

! Vinga

Uddevalla —

Marstrand

J Uddevalla

•J Lysekil -—

[Smögen

{Marstrand
Lvsekil

(Lysekil
Uddevalla
Marstrand

I Smögen

Uddevalla —

Marstrand

f Lysekil
{Nordkoster

) Lysekil
{Nordkoster

I Nordkoster

Smögen -—

Lysekil

ISmögen

{Lysekil

Av tabellen framgår att några returlotsningar icke förekommit inom
distriktet under åren 1946—1953. Däremot har ett ringa antal bristlotsningar
förekommit från sjön vid Vinga till Göteborg av Göteborgslots, från
Göteborg till sjön vid Vinga av Vingalots och från Uddevalla till sjön vid
Paternoster av Marstrandslots.

Av samtliga yttranden framgår vidare, att förutsättningar för tillämpning
av ett returlotsningssystem platserna emellan saknas.

Beträffande Vinga och Göteborgs lotsplatser skulle den goda lotsupppassning,
som där lämnas sjöfarten, äventyras genom ett dylikt system och

200

några mera påtagliga fördelar skulle därigenom ej stå att vinna. Ja, överlotsen
vid Göteborgs lotsplats betecknar returlotsningstanken som ett rent
hopplöst förslag och enkel returlotsning Vinga—Göteborg som praktiskt
outförbar.

Göteborgs lotsplats, där antalet lotsar är minst, kan vid toppar i lotsningsfrekvensen
vara i behov av förstärkning. Så är ej fallet med Vinga
lotsplats. Returlotsning Göteborg—Vinga bör vidare enligt min åsikt icke
komma i fråga med hänsyn till personalens tidigare tjänstgöring (uttransport
till Vinga, vistelse därstädes i avvaktan på lotsningstur och inlotsning
till Göteborg); returlotsning Vinga—Göteborg enclast då brist på lotsar föreligger
på Vinga. Lotsningen blir då bristlotsning och lotspenningarna tillfalla
i dylika fall Göteborgs lotsplats.

För egen del får jag slutligen framhålla, att returlotsning, på sätt statsrevisorerna
ifrågasatt, icke torde medföra någon vinst för vare sig statsverket
eller sjöfarten. Den skulle endast förorsaka hinder i trafiken och
irritation bland personalen.

Göteborg den It januari 1954.

E. Sollenberg.

Riksnämndcns för
ekonomisk försvarsberedskap

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 214, § 26.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att avgiva utlåtande över vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört angående kostnaderna för
riksnämndens beredskapslagring. Med anledning härav får riksnämnden
anföra följande.

Hyror för markområden.

Riksnämndens nuvarande lager av fossila bränslen har inköpts och upplagts
från år 1947 fram till slutet av år 1953. Under denna tid har till och
med den 30 juni 1953 handeln med fossila bränslen varit mer eller mindre
statligt reglerad, och inköpen och uppläggningen av riksnämndens lager
av stenkol och koks har i samråd med bränslekommissionen skett vid sådana
tillfällen, då på grund av handelspolitiska eller andra skäl större
kvantiteter fossila bränslen kunnat importeras än vad som behövts för
täckande av de reguljära behoven. Upplagringen har således skett icke blott
för att tjäna som eu reserv på lång sikt utan även för att få en reserv för
bristsituationer under regleringen. Med tanke härpå och med hänsyn till
önskvärdheten att utan alltför stora kostnader kunna omsätta lagren fördelades
dessa på olika konsumtionsområden och upplades i hamnstäderna
på markområden, som i regel förhyrdes från de kommunala myndigheterna
i orten. Ehuru för vissa av de av nämnden arrenderade områdena arrendeavgifterna
kunna anses relativt höga, fann nämnden att de lägre transport -

201

kostnaderna till dessa områden jämte Övriga iorhallanden i samband med
uppläggningen väl kompenserade en lägre arrendeavgift tor längre bort
belägna områden med högre transportkostnader. Riksnamnden har vidare
vid uppläggningen beaktat, att bränslereserven pa lang sikt narmast avser
sådana förhållanden, då man får räkna med knapphet pa transportmedel
särskilt lastbilar. Därför har riksnämnden ansett det angelaget att valja
distributionssynpunkt välbelägna lagerplatser.

Lagringen av stenkol under längre tid erbjuder, såsom liksdagens revi
sorer i sin berättelse även framhållit, åtskilliga hittills toga utforskade
problem. Det anses emellertid vara klarlagt, att vid lagring under vatten,
antingen denna sker i stenbrott eller å iordningställda lagerplatser i insjöar
eller havsvikar, kolens kvalitet ej försämras. Med hansyn hartd och
då kostnaderna för sådan lagring kan beräknas i regel bliva Jagre a" kostnaderna
för annan lagring har riksnamnden tor avsikt att i fortsättningen
i största möjliga utsträckning lagra kol under vatten. Riksnamndens lagei
av stenkol bör emellertid med hänsyn till konsumtionen vara tordelat pa
olika områden. Det torde ej vara möjligt att inom varje sådant område
finna lämpliga lagerplatser under vatten, vartill kommer att sadan lagring
icke gärna kan komma i fråga i norra Sverige på grund av den kraftiga
och långvariga isbeläggningen. Det torde därlör bliva ofrånkomligt att en
del av kollagren även framdeles uppläggas å land i det fria. Riksnämnden
har med hjälp av egna erfarenheter och tillgänglig sakkunskap, vilken
studerat dessa frågor även i internationellt sammanhang, sökt utreda
under vilka förhållanden kol kan lagras på land under längre tid. De slutsatser
som kunnat dragas av dessa utredningar äro på grund av problemets
invecklade natur långt ifrån säkra. Så mycket torde dock redan nu kunna
sägas, att, om man bortser från vissa kolsorter, värmevärdet hos stenkol,
som lagras längre tid på land i det fria, icke väsentligt nedgår. Däremot
måste man räkna med en icke obetydlig förlust genom avstybbning. Vill
man begränsa denna, maste kolen omsättas relativt snabbt. Omsättningskostnaderna
äro emellertid även vid välbelägna lagerplatser så höga, att
det torde bliva ekonomiskt fördelaktigt att med bortseende från avstybbningsförlusterna
lagra kol längre tid utan omsättning, helst som man har
anledning att antaga, att avstybbningen är störst under de första åren och
sedan successivt minskar. Om det visar sig, att denna uppfattning är riktig,
vilket kan klargöras endast genom att man i fortsättningen studerar kvalitetsförändringarna
under lagringen, kommer kravet på omsättning att
minskas. Riksnämnden kan då för den långsiktiga lagringen utnyttja billigare
markområden, även om transportkostnaderna bliva högre. Nämnden
har för avsikt att göra detta i den mån ur distributionssynpunkt lämpliga
platser kunna erhållas. De av riksdagens revisorer anvisade möjligheterna
afl förhyra sådana områden komma härvid att beaktas.

Hyror för ckonomibyyynadcr och liknande lokaler.

De i nämndens lager ingående varorna äro av vilt skiftande art och lagerlokalerna
måste anpassas därefter. Sålunda måste vissa varor, om de icke
skola skadas, lagras i torra och frostfria lokaler. Eu del varor, såsom vissa
kemikalier, syntetiskt gummi, bleckplåt etc. lordra till och med uppvärmda
lokaler. Andra varor kunna utan att taga skada lagras i relativt enkla
lokaler. Följaktligen bliva hyreskostnaderna olika. Nämnden söker dock all
så vitt möjiigt undvika all för lagringen använda dyrare lokaler än vad

202

som med hänsyn till varornas beskaffenhet är påkallat. Vid valet av lagerk;ka*er
kan dock riksnämnden icke helt bortse från platsens belägenhet i
förhållande till de industrier och andra konsumenter, som beräknas komma
att förbruka varorna, varjämte nämnden även måste beakta militärpolitiska
faktorer.

Detta ärende har avgjorts av undertecknad Qvistgaard efter föredragning
av direktören Kindgren.

Stockholm den 16 januari 1954.

Underdånigst

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
H. QVISTGAARD.

Ragnar Kindgren.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 225, § 27.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret biträder riksdagens revisorers förslag att förefintliga och
inflytande medel å räkenskapstiteln »Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas
förfogande» skola tillföras riksstaten.

De principer, som föranlett slopandet av gratifikationssystemet inom de
områden — företrädesvis avseende rusdryckslagstiftningen — vilka redovisas
i statsrevisorernas berättelse, äga enligt statskontorets mening giltighet
även vad gäller övriga områden av polisens verksamhetsfält. De allmänna
synpunkter på premieringssystemet, som varit vägledande i de
atgärdade fallen, har statskontoret salunda funnit väsentligen kunna anläggas
även på Irågan om belöning till upptäckare av falskmyntare. I skrivelse
den 17 maj 1952 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
uttalade statskontoret sålunda, att vid handläggningen av dylika ärenden
hade till följd av den ålderdomliga prägel, som i olika hänseenden kännetecknade
bestämmelsernas avfattning och innehåll på detta område, tvekan
ofta uppstått vid tolkningen och tillämpningen. Huvudparten av dem, som
erhållit belöning, hade varit befattningshavare inom polis- och åklagarväsendet.
Då polisens medverkan vid falskmyntares upptäckande och bindande
vid brottet självfallet vore att betrakta såsom ett tjänsteåliggande,
borde polismannens insats enligt statskontorets mening icke i och för sig
föranleda, att han bleve berättigad till belöning. Angivna omständigheter
talade därför för att frågan om bibehållande av bestämmelserna om rätt
till belöning vid upptäckt av här avsedda brott bleve föremål för nytt övervägande.
Stadganden om användande av böter till uppmuntran av polisman
torde återfinnas även i andra författningar. Som exempel må hänvisas till
ordningsstadgan för rikets städer (§ 28 st. 2). Då det enligt statskontorets
mening av principiella skäl icke kan anses lämpligt att genom penningbelöningar
premiera sådana åtgöranden, vilka åligga statliga och kommu -

203

nala befattningshavare i tjänsten, anser ämbetsverket det motiverat, att
samtliga förekommande bestämmelser av nu angiven innebord upphavas.
Erinras må vidare, att stadganden finnas, enligt vilka andel i botei skallit 1 -falla särskild angivare, exempelvis stämpeltörordmngen § 53. Det synes ej
obefogat att från rätt bil sådan angivarandel utesluta statlig eller kommunal
tjänsteman, vilken på grund av tjänsteåliggande haft att anmala brottslig
förfarande, som föranlett böternas utdömande.

Stockholm den 13 januari 1954.

Underdånigst

ELOF JERDENIUS.

WILHELM BJÖRCK.

Bertil Sundström.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 225, § 27.

Till K o n u n g e n.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt riksTäkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens ar 19
församlade revisorer under § 27 i sin berättelse anfört rörande medel, som
av länsstyrelserna redovisas å titeln Vissa bötesandelar till lansstyrelsernas

Med anledning härav får riksräkenskapsverket anföra^ att ämbetsverket
delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att ifragavarande medel

böra tillgodoföras riksstaten. , t

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråchefen
Faxelius, tillförordnade byråchefen Tliorson och byrådirektoren Cronmark
deltagit.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

CURT WILDEMAN.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 28.

Till K o n n n g e n.

Genom beslut den 18 december 1953 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 18 januari 1954 inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer antort beträffande Vastra Ny sjukhus.

204

Till åtlydnad härav lar medicinalstyrelsen anföra.

Det beslut, som 1946 års riksdag fattade angående överförandet av statens
dåvarande uppfostringsanstalt å Bona till den statliga sinnesslövården, tillkom
vid en från byggnadssynpunkt i hög grad olycklig tidpunkt. Av revisorernas
framställning framgår till fullo, att byggnadsreglering och bristen på
byggnadsarbetare gjort, att undan för undan beslutade om- och nvbvggnadsarbeten
endast långsamt kunnat genomföras.

Genom nämnda beslut överfördes till medicinalstyrelsen eu under avveckling
stadd, men ändock med en avsevärd och i avlöningsavseende högt
placerad personal försedd anstalt, som efter ombyggnad skulle tjäna ett
helt nytt ändamål och därtill i viss mån bliva ett försökssjukhus. Ännu
under budgetåret 1953/54 kvarstå sålunda på övergångsstat 18 befattningshavare
i lönegraderna 11—21, vilket kommit att driva personalkostnaderna
onormalt i höjden.

Vid övertagandet var anstalten nedsliten i eu grad, som medicinalstyrelsen
icke kunde förutse. I och med att de första 120 vårdplatserna 1948
blevo färdiga (flyglarna till gamla anstalten) och viss personal nödtorftigt
omskolats, kan det tyckas som om dessa platser tämligen snart skulle kunnat
bliva i huvudsak utnyttjade. Det finns emellertid enligt styrelsens förmenande
full förklaring till att så icke blev fallet.

Ehuru i sjukhusets byggnadsbestånd ingick ett mycket stort antal hus,
lunnos i den centrala delen av anläggningen icke lokaler, som stodo lediga
lör provisorier i olika avseenden. Den från den gamla Bona-anstalten kvarvarande
personalen hade tidigare, allteftersom olika lägenheter blivit lediga,
flyttat in till centralare bostäder och kunde icke nu förflyttas. Att förlägga
ogift personal i bostäder, som saknade centraluppvärmning, w.c. och
i vissa fall vatten och ordentligt avlopp, skulle ha varit en åtgärd, i vilken
namnda personal med rätta icke skulle ha funnit sig. Det fanns ej heller
<>nligt lrån den dåvarande sjukhuschefen inhämtade uppgifter några lokaler,
som ägnade sig för användning som apotek, poliklinik, laboratorium,
expedition for uppsyningspersonal, verksläkarmottagning in. in. Härtill
kommer, att byggnadsstyrelsen hade avsevärda behov av bostäder och andra
utrymmen för arbetare, arbetsledning in. in.

Medicinalstyrelsen godtog av denna anledning det från sjukhusledningen
kommande förslaget att för personalförläggning och medicinskt centrum
använda den ena av nämnda flygelbyggnader, och sjukhusets kapacitet
sjönk därigenom till hälften. Några möjligheter för den lokala ledningen
att föreslå provisorier, som skulle kunnat råda bot på svårigheterna alt till
i ullo utnyttja de officiellt befintliga 120 vårdplatserna, synas sålunda icke
ha förelegat.

I ill dessa svårigheter komrno besvärligheterna med patienterna. Sjukhuset
var tänkt som eu relativt öppen anstalt för de yngre och mest högtstående
asociala imbecilla. Någon sluten avdelning fanns sålunda ej, och
en s“dan tillkom ej heller, förrän de båda flyglarna vid den s. k. jordbruksavdelningen
blevo färdiga i mitten av år 1950. Vid samma tid som beläggningen
sattes i gång började också följderna av ändrade straffrihetsprinciPer
alltmer göra sig gällande, medförande en allmän försämring av klientelet
å statens sjukhus för asociala imbecilla. Av de till Västra Ny överflyttade
patienterna visade sig ett icke ringa antal olämpliga, talrika avviknmgar
forekommo, och osäkerheten i trakten blev påtaglig. Dessa om -

205

ständigheter försvårade i hög grad överläkarens arbete, och talrika återflyttningar
till slutna sinnessjukhus måste vidtagas.

Medicinalstyrelsen känner starkt sitt ansvar för att sinnessjukvardens alltför
fåtaliga vårdplatser utnyttjas så långt de av statsmakterna till förfogande
ställda resurserna medgiva, men styrelsen har icke ansett sig böra forcera
fram en beläggning av Västra Ny sjukhus, som icke svarade mot sjukhusets
möjligheter. Med hänsyn till klientelets beskaffenhet måste säkerheten
enligt medicinalstyrelsens förmenande sättas i första rummet och
risken för att sjukhuset skulle pressas över sin förmåga har styrelsen icke
ansett sig böra taga. Man maste alltjämt halla i minnet, att det i detta fall
var fråga om ett försök och att de yttre omständigheterna voro särskilt

ogynnsamma. _

Att bygga om en gammal anstalt till sinnessjukhus är alltid eu svart
företag. Att genomföra detta arbete i etapper, som redan dragit ut över sju
år, och att verkställa det på en plats, där tillgången på bostäder för även en
liten stam av byggnadsarbetare är så dålig, att den byggande myndigheten
blivit nödsakad att allt fortfarande använda en byggnad, som i färdigt skick
skall inrymma 45 vårdplatser, såsom arbetarbostäder, måste sätta allvarliga
spår i sjukhusets driftkostnader under ombyggnadsperioden, så
mycket mer som avlöningsstaten belastas med ett icke oväsentligt antal
övertaliga funktionärer. Trots alla de lörsök, som gjorts att lå funktionärer
från den gamla bonaanstalten placerade i statstjänst på annat håll, har reduktionen
av den mer eller mindre övertaliga personalen, huvudsakligen
ekonomister, icke lyckats i önskvärd omfattning.

Medicinalstyrelsen håller före, att den härmed givit en godtagbar förklaring
till att beläggningen gått så långsamt.

Sedan nu bostäder för personalen tillkommit i något så när tillfredsställande
utsträckning — någon lokal hyresmarknad finnes ej — sedan administrationsbyggnaden
blivit färdig och slutna avdelningar tillkommit, kan
sjukhuset redovisa, att 141 av de färdiga 160 vårdplatserna äro belagda.
Då därtill komma 41 försöksutskrivna, kan enligt styrelsens förmenande
ej numera berättigat klander mot sjukhusets utnyttjande riktas.

1 handläggningen av detta ärende ha deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Björkquist, medicinalrådet Björck, föredragande, byrådirektören
Assarsson och inspektören för sinnesslövården Arnéus.

Stockholm den 15 januari 1954.

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST.

PEDER BJÖRCK.

Martin Runald.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 28.

Riksdagens revisorers uttalande riktas väsentligen emot att antalet tillgängliga
platser vid sjukhuset icke blivit tillräckligt snabbt utnyttjat i förhållande
till den lakt i vilken de genom ombyggnadsarbetenas fortskridande

206

blivit tillgängliga, varigenom driftkostnaderna blivit mångdubbelt större än
de vid statens sinnessjukhus normala.

Byggnadsstyrelsen har på anmodan av riksdagens revisorer i en den 10
oktober 1953 dagtecknad PM lämnat de uppgifter beträffande de olika
byggnadsobjektens påbörjande och färdigställande, vilka framgå av revisorernas
uttalande. Till komplettering av de därvid lämnade uppgifterna får
styrelsen framhålla att urvalet av de skilda byggnadsobjekten vid fastställande
av de årliga byggnadstillståndskvoterna skett i samråd med medicinalstyrelsen
och statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande. Vidare
har ordningsföljden mellan de skilda byggnadsobjektens färdigställande
inom ramen för fastställda tillståndskvoter jämväl skett i samråd med sjukhusledningen.

De för sjukhusets drift ansvariga myndigheterna ha således haft möjlighet
att inom den ram som betingats av den årliga kvottilldelningen bedöma
utbyggnadstakten bl. a. i fråga om antalet vårdplatser.

Styrelsen har redan i sin underdåniga framställning den 8 oktober 1951
beträffande det för b.å. 1952/53 erforderliga medelsbehovet anmält att det
vid ifrågavarande byggnadsplats förelåge svårigheter att anskaffa tillräcklig
arbetskraft. Förhållandena därvidlag ha trots vidtagna åtgärder för arbetarnas
förläggning och förplägnad icke förbättrats under de två senaste
åren, och byggnadsstyrelsen har tidvis nödgats bedriva arbetena med för liten
arbetsstyrka i förhallande till den med hänsyn till meddelade byggnadstillstånd
erforderliga. På grund av dessa omständigheter har sjukhusets utbyggnad
försenats.

Stockholm den 11 januari 1954.

Underdånigst
GUNNAR WEJKE.

OLLE RINMAN.

S. Marknäs.

Statens kommittés för
sinnessjukvårdens utbyggande

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 28.

Underdånigt utlåtande.

Genom remiss den 18 december 1953 har statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande anbefallts att inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående Västra Ny sjukhus.

Av vad revisorerna anfört framgår, att de icke kunnat undgå att ställa
sig starkt betänksamma gentemot den beläggningspolitik, som bedrivits
vid sjukhuset från början av år 1949. Enligt revisorerna torde uppdelningen
av ansvaret för anstaltens utbyggnad på tre organ — statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande, byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
— ha försvårat ett snabbt utbyggnadsarbete.

Kommittén vill i anledning härav erinra, att de statliga sinnessjukhusen

207

utgöras av dels egentliga sinnessjukhus och dels sinnessjukhus, å vilka vårdas
sinnesslöa. De av 1950 års riksdag antagna riktlinjerna för upprustning
av sinnessjukhusen avsågo allenast de egentliga sinnessjukhusen. Enligt den
för kommittén gällande instruktionen omfattar kommitténs uppdrag att -i enlighet med de riktlinjer, som förordats av föredragande departementschefen
i det vid propositionen nr 113/1950 fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, och med beaktande av vad som anförts i
statsutskottets utlåtande nr 127/1950 — i samråd med byggnadsstyrelsen,
medicinalstvrelsen och vederbörande sjukhusdirektioner uppgöra förslag
till erforderliga byggnadsåtgärder vid de statliga sinnessjukhusen, låta utföra
de byggnadsuppdrag, vilka överlämnas till kommittén, samt i övrigt
upptaga frågor rörande modernisering och utbyggnad av nämnda sjukhus.
Västra Ny sjukhus är att hänföra till de sinnessjukhus, å vilka vårdas sinnesslöa,
och omfattas sålunda icke av kommitténs ifrågavarande uppdrag.
De byggnadsarbeten, som nu bedrivas vid sjukhuset, ha beslutats efter förslag
av medicinalstyrelsen. Utförandet av arbetena har uppdragits åt byggnadsstyrelsen
den 19 maj 1950 och den 30 maj 1952. Enär kostnaderna för
dessa arbeten bestridas från samma anslag som utgifterna för byggnadsarbetena
vid de egentliga sinnessjukhusen, har kommittén fr. o. m. år 1953
av praktiska skäl stått som anslagsäskande myndighet jämväl beträffande
de för sinnesslöa avsedda sinnessjukhusen. Detta har endast inneburit, att
kommittén vidarebefordrat de av byggnadsstyrelsen angivna medelsbehoven.
Härutöver har visst samråd ägt rum med byggnadsstyrelsen i frågor
som angått de årliga byggnadstillståndskvoterna.

Vad revisorerna i övrigt anfört har icke givit kommittén anledning till
särskilt uttalande.

Stockholm den 18 januari 1954.

För Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande:

E. BIRKE.

Nils Hedfors.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 29.

Till Konung e n.

Genom remiss den 18 december 1953 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 18 januari 1954 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört beträffande av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen vid godkända
sjuksköterskeskolor och dessa anvisningars ekonomiska konsekvenser
för statsverket.

Såsom revisorerna omförmält, har medicinalstyrelsen den 9 oktober 1953
avgivit underdånigt utlåtande över styrelsens för statens sjuksköterske -

208

skola i Stockholm anslagsäskanden för budgetåret 1054/55 och statskontorets
häröver avgivna utlåtande. Medicinalstyrelsen har därvid som sin mening
uttalat, att det icke med fog kunde göras gällande, att Kungl. Maj ds
och riksdagens medgivande ovillkorligen bort inhämtas före ifrågavarande
anvisningars utfärdande.

Såsom skäl härför anförde medicinalstyrelsen sammanfattningsvis, att
någon detaljkursplan i enlighet med det förslag, som framlagts av 1946 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen, icke fastställts av medicinalstyrelsen.
Frihet hade lämnats vederbörande skola att inom ramen för vissa
minimifordringar själv uppgöra plan för undervisningen. I fråga om den
teoretiska undervisningen borde beaktas, att antalet undervisningstimmar
enligt skolornas årsredogörelser redan för år 1952 uppginge till ett genomsnittligt
antal, som obetydligt skilde sig från antalet timmar enligt den nya
kursplanen. Beträffande den praktiska utbildningen, som icke bundits till en
fixerad tid, hade skolorna lämnats frihet att inom en vid marginal besluta
om utbildningstidens längd, vars maximum med endast 1 å 2 månader understege
den hittills i regel tillämpade. Vid åtskilliga skolor hade en ny
kursplan redan genomförts vid anvisningarnas utfärdande. Det framhölls
också, att medicinalstyrelsens anvisningar innebure, att den nya kursplanen
komme att vara fullt genomförd först år 1958. Ett fortsatt genomförande
av denna plan behövde icke i och för sig medföra på långt när så vittgående
konsekvenser för statens vidkommande, som av statskontoret hävdats.

Styrelsen vill i anledning av förevarande remiss härutöver tillägga följande.

Vid framläggande i 1949 års statsverksproposition av redogörelse för
huvudpunkterna i kommittéförslaget rörande sjuksköterskeutbildningen
förklarade sig föredragande departementschefen intaga den ståndpunkten,
att en på kommittéförslaget grundad proposition till riksdagen — i de delar
dennas medverkan krävdes — icke borde då avlåtas. En reform av föreslagen
omfattning skulle medföra en så betydande ökning av statens utgifter,
att så långt gående åtgärder i dåvarande läge icke kunde förordas. Större
delen av nämnda kostnadsökning eller 2 100 000 kronor hänförde sig till
ett förslag om utdelande av statsstipendier om 150 kronor per månad och
elev under teoretisk utbildning och tjänstgöring i öppen vård. Emellertid
vore det departementschefens avsikt att närmare pröva, vilka av kommitténs
förslag som borde realiseras genom utfärdande av föreskrifter i administrativ
ordning.

På grundval av en inom inrikesdepartementet utarbetad promemoria,
vilken bland annat berörde kurstidens längd och elevernas arbete under
den praktiska utbildningen, utfärdades sedermera genom kungörelsen den
22 juni 1951 (nr 506) vissa ändringar i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr
431) med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor.
Därvid föreskrevs förutom en minimitid, ferier oberäknade, om 31
månader för den totala utbildningen, att den praktiska utbildningen skulle
erhålla en planenlig och allsidig utformning, samt att eleverna därunder
ej skulle sysselsättas med enklare rutingöromål i större omfattning än som
ur utbildningssynpunkt erfordrades. Den praktiska utbildningen skulle alltså
erhålla en mera utbildningsbetonad karaktär på bekostnad av de tidigare
helt dominerande rutinuppgifterna i det dagliga arbetet. Det skulle sedan
ankomma på medicinalstyrelsen att i samarbete med vederbörande skolor

209

och dessas huvudmän verka för dessa riktlinjers genomförande i den utsträckning,
som arbetsförhållandena och övriga förutsättningar medgåve.

Det är mot denna bakgrund, som styrelsen i cirkulär den 11 november
1952 utfärdat nu ifrågavarande föreskrifter och anvisningar rörande undervisningen
vid godkända sjuksköterskeskolor. Medicinalstyrelsen vill härvid
icke bestrida, att anvisningarna tyvärr erhållit en formellt mera bindande
karaktär än som ursprungligen torde ha avsetts. Sedan styrelsen
gjorts uppmärksam härpå, har styrelsen emellertid genom ett den 19 november
1953 beslutat cirkulär föreskrivit, att för det fall svårigheter skulle
möta att inom angiven tid anordna undervisningen helt enligt de^ givna
anvisningarna, fullständig omläggning av undervisningen borde ske så snart
förhållandena det medgåve. Härigenom torde den frihet, som avsetts skola
tillkomma vederbörande huvudman i fråga om anordnandet av undervisningen,
ha i huvudsak återställts. Styrelsen vill tillika framhålla, att vid
tiden för anvisningarnas utfärdande icke mindre än sju av de sjutton kommunala
skolorna redan anordnat undervisningen på grundval av kommittéförslaget.
Styrelsens åtgärd måste därför ses såsom ett fortsatt led i en
redan påbörjad utveckling inom detta område. Det må dessutom erinras om
att den starkt progressiva sjukvården obetingat kräver snara åtgärder för
att förbättra sjuksköterskeutbildningen och att avsikten med ovannämnda
kungörelseändring varit att befrämja en utveckling av sjuksköterskeutbildningen
i den riktning, som styrelsens anvisningar innebära.

Det lärer icke kunna bestridas, att styrelsens anvisningar i sak äro väl
motiverade, ehuru de lämna rum för erinran ur formell synpunkt. Därest
likväl en begränsning av styrelsens befogenheter, då det gäller uppställande
av villkor för godkännande av sjuksköterskeskolor, anses böra övervägas,
finner styrelsen det naturligt, att denna fråga upptages till omprövning i det
större sammanhang, som åsyftas av statsrevisorerna och som berör den
statliga kontrollen över den kommunala verksamheten i allmänhet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, medicinalrådet von Zweigbergk, t. f. byråchefen
Braunerhielm, t. f. byrådirektören Sivert och byråinspektören Andrell, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1954.

Underdånigst

MAJ SA ANDRELL.

ARTHUR ENGEL.

Ingegerd Lager.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 23.

Underdånigt utlåt a n d e.

Av riksdagens revisorer anmärkta förhallande bctinlfandc medicinalstyrelsens
tillvägagångssätt vid utfärdande av föreskrifter och anvisningar
förande undervisningen vid godkända sjuksköterskeskolor har, såsom fram -

14 Rev. berättelse ang. statsverket 1953. 11.

210

går av föreliggande redogörelse, påtalats av statskontoret i dess utlåtande
den 7 september 1953 över statens sjuksköterskeskolas i Stockholm anslagsäskanden
för budgetåret 1954/55. I betraktande av den tilltänkta reformens
vittgående ekonomiska konsekvenser för såväl staten som städer och
landsting har statskontoret — som funnit i hög grad angeläget, att åtgärder
snarast vidtoges för att sätta det av medicinalstvrelsen utfärdade cirkuläret
ur kraft — i skrivelse den 2 oktober 1953 till statsrådet och chefen för
finansdepartementet riktat dennes uppmärksamhet på de av medicinalstyrelsen
vidtagna dispositionerna.

Statskontoret vill erinra, att enligt kungörelsen 1920:233 angående statens
godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer — i dess
ursprungliga lydelse — godkännandet av sjuksköterskeskola var förbehållet
Kungl. Maj:t, medan tillsynen över sådana skolor utövades av medicinalstyrelsen.
Genom en år 1922 vidtagen ändring i denna författning (SFS nr
49) utvidgades medicinalstyrelsens befattning med sjuksköterskeskolorna
till att omfatta jämväl godkännande av dessa. Framhållas må, att i fråga om
andra yrkesumtervisningsanstalter av större betydelse grundläggande bestämmelser
angående undervisning m. in. i flera fall meddelats i av Kungl.
Maj.t utfärdad stadga. Sa är exempelvis förhållandet beträffande centrala
verkstadsskolor (SFS 1941:835) och lantbruksundervisningsanstalter (SFS
1951: 663). Enligt statskontorets mening tala starka skäl för att jämväl beträffande
sjuksköterskeskolorna grundläggande bestämmelser rörande undervisningstidens
längd, omfattning av den teoretiska undervisningen och
av den praktiska tjänstgöringen m. m. utfärdas av Kungl. Maj:t och att
medicinalstyrelsen beträffande dessa skolor erhåller i huvudsak övervakande
funktion. Statskontoret får föreslå, att åtgärder i sådant syfte vidtagas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 11 januari 1954.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

WILH. JOACHIMSSON.

Tord Marcusson.

Vad riksdagens revisorer anfört under § 30 beträffande tjänsteresor med
förrättning sman tillhörig bil har av civildepartementet ej utsänts på remiss.