REVISORERS BERÄTTELSE (Framställning / redogörelse 1953:SV)

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1952

av dem verkställda granskningen angående

STA TS VERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1953
STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
465052

Innehållsförteckning.

Riksdagens revisorers skrivelse .................................. 1

Justitiedepartementet.

§ 1. Iakttagelser angående vissa rättegångskostnader........... 3

§ 2. Kommerskollegii sammandrag av förteckningar å gode män

vid ackordsförhandlingar utan konkurs ................ 8

Försvarsdepartementet.

§ 3. Vissa iakttagelser beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
bokslut för budgetåret 1951/52 ............ 13

§ 4. Viss specialutbildning inom försvaret.................... 25

§ 5. Marinverkstäderna .................................... 34

§ 6. Beläggningen på förbandssjukhusen...................... 48

§ 7. Wendes artilleriregementes kasernbyggnader ............ 59

§ 8. Utnyttjandet av förutvarande Skånska kavalleriregementets

kasernetablissement .................................. 82

§ 9. Värnpliktslånen ....................................... 86

Socialdepartementet.

§ 10. Redovisningen av mödrahjälpsmedel...................... 77

§ 11. Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott
.............................................. 82

§ 12. Decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt

24 § arbetarskyddslagen.............................. 96

Kommunikationsdepartementet.

§ 13. Planering för vattenförsörjning och avlopp ................ 101

§ 14. Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor ...... 107

§ 15. Det s. k. södra kasernområdet i Kristianstad .............. 115

§ 16. Förskott till vissa plankostnader.......................... 127

Finansdepartementet.

§ 17. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m......... 134

§ 18. Utsträckt uppgiftsskyldighet till ledning för egen taxering i

vissa fall .......................................... 141

§ 19. Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med pro viantering

av s. k. lustfartyg .......................... 154

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20. Bidrag ur läroverkens ljus- och vedkassor till vaktmästar personalens

avlöning ................................ 161

Jord bruk sdepartementet.

§ 21. Lantbruksstyrelsens byråorganisation .................... 166

§ 22. Renbetesfjällens revir .................................. 170

§ 23. Jordbrukets lagerhusfond .............................. 178

§ 24. Kommunskogslånefonden .............................. 185

Handelsdepartementet.

§ 25. Vissa lokalfrågor för Sveriges geologiska undersökning...... 187

§ 26. Utnyttjandet av viss statens gruvegendom ................ 188

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa iakttagelser rörande poliklinikerna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet......................... 204

§ 28. Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn ............ 210

§ 29. Anslaget till viss ersättning till barnbördshuset i Lund...... 214

Civildepartementet.

§ 30. Iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen kost vid

vissa statliga anstalter m. m........................... 217

§ 31. Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen ........ 233

Reservationer till §§ 3 och 31 se under respektive paragrafer.

Av revisorerna avlagda besök.................................... 252

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen får revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 15 december 1952.

ADOLV OLSSON
ABEL ANDERSSON
ANDERS PETTERSSON
ELOF HÄLLGREN

PER A. JOHNSSON
KARL BERGSTRÖM
ALFR. NILSSON
OSC. WERNER

EDGAR SJÖDAHL
KARL AUG. JOHANSON
R. LUNDQVIST
RUDOLF BOMAN

j V. Arvidsson

1 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1052. I.

J ustitiedepartementet.

§ i.

Iakttagelser angående vissa rättegångskostnader.

1 samband med antagandet av ny rättegångsbalk behandlade 1942 års
riksdag även frågan om de ekonomiska verkningarna av processreformen.
Propositionen i ämnet (nr 5) rörde närmast frågan om personalbehovet
inom domstols- och åklagarväsendet och därav föranledda ändrade personalkostnader.
Departementschefen fann, att arbetsbördan inom underrätterna
inte skulle komma att ökas och inte heller böra inverka på domstolspersonalens
avlöningsförhållanden. För hovrätterna erfordrades ett ytterligare
antal ledamotsbefattningar. För högsta instans beräknades en kostnadsminskning
uppstå genom att antalet revisionssekreterare skulle kunna
nedbringas. En viss ej närmare uppskattad kostnadsökning förutsattes
skola inträda i fråga om ersättningar av allmänna medel åt vittnen och
parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade eller misstänkta personer,
reseersättningar åt domare och åklagare, m. m.

Besparingsberedningen, som hade tagit del av nämnda kostnadsberäkningar,
hade funnit, att även om vissa merkostnader uppkomme, anledning
inte fanns att av statsfinansiella skäl avråda från reformarbetets framläggande,
därest detta av andra skäl ansågs vara av betydelse.

Den nya rättegångsordningen trädde i kraft den 1 januari 1948.

Riksdagens revisorer framlade i sin år 1949 avgivna berättelse (s. 32—
59) en undersökning över de ekonomiska verkningarna av processreformen.
Revisorerna konstaterade att dessa blivit långt större än vad som
förutsatts vid rättegångsbalkens antagande.

Detta gällde inte blott domstolsorganisationen utan även åklagarväsendet.
För åklagarmyndigheten i Stockholm beräknades den direkt av den
nya processordningen föranledda ökningen av arlxdsmängden till ungefär
50 procent. Även processkostnaderna hade blivit betydligt större än beräknat,
bl. a. advokatkostnaderna.

Revisorerna ifrågasatte, om inte kostnadsökningen i viss män bidragil
till minskningen av antalet vid underrätterna handlagda civilmål, som på
sina håll kunnat förmärkas. Det anförda gällde i än högre grad hovrätlsprocessen.
Enligt uppgift hade sålunda de dryga hovrättskostnaderna
föranlett en inte oväsentlig minskning av antalet till hovrätten fullföljda mål.

Revisorerna fann det angeläget, att utan eftersättande av rättssäkerhe -

tens krav möjligheterna att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet
och processkostnaderna för den rättssökande allmänheten undersöktes,
samt förordade en översyn av processordningen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1951 tillkallades särskilda
sakkunniga, rättegångskommittén, vars uppmärksamhet hl. a. borde
ägnas möjligheterna att begränsa utgifterna och vars arbete alltjämt pågår.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att följa utvecklingen av
vissa kostnader inom rättegångsväsendet. Storleken av anslaget till Ersättning
åt domare, vittnen och parter under budgetåren 1946/47—1951/52
samt belastningen å anslaget under samma tid framgår av nedanstående
sammanställning.

Ersättning åt domare, vittnen och parter.

Budgetår	Anvisat	Belastning	Överskridande
1946/47	700 000	806 040	106 040
1947/48	900 000	1 000 620	100 620
1948/49	1 100 000	1 896 210	796 210
1949/50	1 100 000	2 059 380	959 380
1950/51	1 800 000	2 213 460	413 460
1951/52	2 000 000	2 754 990	754 990

Av sammanställningen framgår, att ehuru medelsanvisningen under
ifrågavarande tid i det närmaste tredubblats belastningen ökat än mer, så
att överskridandet ökat från 106 000 kronor budgetåret 1946/47 till 755 000
kronor budgetåret 1951/52.

Enligt infordrade uppgifter har av Svea Hovrätt under budgetåret 1951/
52 utbetalade kostnader för vittnesersättningar, ersättningar till rättegångsbiträden
och förundersökningar, vilka avser jämväl under hovrätten lydande
underrätter, uppgått till följande belopp, avrundade till närmaste
100-tal kronor.

Budgetår	Vittneser- sättning	Rättegångs- biträden	Förundersök- ningar
1949/50	171 500	599 000	221 900
1950/51	252 100	592 400	267 100
1951/52	289 800	800 400	317 100

Det har synts revisorerna särskilt påfallande, att kostnaderna för rättegångsbiträden
under budgetåret 1951/52 uppgått till 800 000 kronor inom
en enda hovrätts område. Revisorerna har därför från, hovrätten infordrat
en sammanställning över vissa enligt hovrättens räkenskaper utbetalade
ersättningar till rättegångsbiträden under budgetåren 1951/52 och 1952/53.

Därav framgår, att till offentliga försvarare i brottmål ofta utgår betydande
belopp. Ersättningar på minst 1 000 kronor är ingalunda ovanliga.
Åven ersättningsbelopp på 2 000—5 000 kronor eller mera förekommer i
inte så få mål.

I ett mål har kostnaderna för offentliga försvarare varit påfallande höga,
och revisorerna har ansett sig böra närmare undersöka detta mål ur kostnadssynpunkt.

Målet gällde frågan om ansvar för grovt bedrägeri in. m. i samband med
tillverkning och försäljning av homeopaliska preparat. Åtal anställdes mot
10 personer, av vilka några häktades. Åtalet mot den huvudansvarige
gällde inte blott grovt bedrägeri utan även bokföringsbrott, falsk deklaration,
vårdslös deklaration, olovlig varuutförsel och valutabrott. Mot de
övriga gällde åtalet väsentligen medhjälp till ett eller flera av dessa brott
men beträffande ett ärende bokföringsbrott m. in., som väsentligen var
fristående från övriga åtalsfrågor.

Målet handlades i första instans av Stockholms rådhusrätt. Handläggningen
tog sin början de första dagarna i augusti 1951. Ett 30-tal förberedande
förhandlingar, bl. a. i samband med häktning, samt överläggningar
ägde rum innan huvudförhandlingarna började den 12 maj 1952.
Sammanlagt hölls vid rådhusrätten 32 huvudförhandlingar, varvid flera
vittnen hördes, samt en överläggning till dom. Denna avkunnades den 25
juli 1952 och omfattade ca 150 maskinskrivna sidor.

Handläggningen i rådhusrätten kom till större delen att gälla 3 av de
åtalade, nämligen dels den för tillverkningen huvudansvarige, dels en av de
ledande personerna inom den homeopatiska rörelsen dels den, som även
åtalats för mera fristående bokföringsbrott m. in.

Den för tillverkningen huvudansvarige dömdes för grovt bedrägeri m. m.
till straffarbete och straffskatt, varjämte vissa belopp förklarades förverkade.
Hans första offentliga försvarare begärde på grund av tidsbrist entledigande
från uppdraget, och ny offentlig försvarare förordnades. Sammanlagt
tillerkändes hans offentliga försvarare i arvode och ersättning
för utlägg av rådhusrätten 22 102 kronor, som skulle ersättas statsverket.
Utsikterna för statsverket att återfå detta belopp torde vara obetydliga.
Beloppet har fastställts i enlighet med av försvararna ingivna räkningar.
Bland däri ingående poster må nämnas följande: 72 besök i häktet å 50
kronor 3 600 kronor; 8 förhandlingar å 50 kronor och 22 huvudförhandlingar,
för vilka debiterats (»lika belopp från 75—250 kronor, sammanlagt
5 225 kronor; 35 besök hos kriminalpolisen, genomgång av polisförhörsprotokoll
m. in., minst 250 timmar å 35 kronor, sammanlagt 8 750 kronor.
Den ene av de båda försvararna var dessutom offentlig försvarare för två
andra av de tilltalade och tillerkändes i denna egenskap yrkade 750 respektive
450 kronor.

Åtalet för medhjälp vid grovt bedrägeri mot nämnda ledande person inom
den homeopatiska rörelsen ogillades i rådhusrätten. I målet åberopades
en vidlyftig indiciebevisning, vilken dock ej ansågs tillfyllest. Den offentliga
försvararen yrkade ersättning med 32 855 kronor varav bl. a. för 21
huvudförhandlingar och en ytterligare förrättning 5 425 kronor, för konferenser
360 timmar å 30 kronor 10 800 kronor, för telefonsamtal och korrespondens
4 400 kronor och för arbete i övrigt under 300 timmar (uppsättande
av inlagor, genomgång av handlingar m. m.) 10 500 kronor. Det
har uppgivits, att försvararen ägnat praktiskt taget all sin tid åt målet
medan detta pågick. Rådhusrätten synes ha ansett, att så lång tid ej borde
erfordrats för försvaret.

Dessutom begärde den åtalade själv ersättning med 3 689 kronor för
olika kostnader och utredningar. Rådhusrätten tillerkände försvararen endast
20 005 kronor, varav 18 005 kronor skulle stanna på statsverket, medan
den åtalade inte tillerkändes någon ersättning. Den offentliga försvararen
har överklagat rättens ersättningsbeslut.

Den, som även åtalats för mera fristående bokföringsbrott frikändes avrådhusrätten.
Hans offentlige försvarare tillerkändes begärda 8 514 kronor
60 öre.

Av de övriga 7 tilltalade frikändes 2 helt, medan övriga 5 förklarades
ansvariga i olika hänseenden. Av dem hade, som nämnts, 2 samma försvarare
som den huvudansvarige, medan övriga 5 hade var sin försvarare, vilka
erhöll ersättning med följande av dem yrkade belopp 6 200 kronor, 6 938
kronor 50 öre, 1 600 kronor, 2 925 kronor och 325 kronor. Dessutom tillerkändes
vissa tillfälligt förordnade försvarare mindre belopp.

Sammanlagt tillerkändes de offentliga försvararna i målet av rådhusl
ätten ersättning med i runt tal 70 000 kronor.

Till belysande av vad målet i fråga kan ha kostat det allmänna har revisorerna
inhämtat vissa uppgifter från rådhusrätten och åklagarmyndigheten.
Då det är vanskligt att särskilja kostnaderna för ett speciellt mål,
måste flera av- de följande siffrorna betraktas som i hög grad approximativa.
De lämnas därför även i avrundade tal.

Kronor

Utredningar genom polis- och åklagarmyndigheten............. 75 000

Allmänna åklagaren, lön under utredning och vid förhandlingarna

i rådhusrätten ............................................ 10 000

Offentliga försvarare ........................................ 70 000

Vittnesersättningar .......................................... 600

Utredningar av sakkunniga .................................. 5 100

Förundersökningar ........................... ............. 800

Nämnden, 9 nämndemän å 30 kronor per sammanträde, 33 sammanträden
.............................................

Särskilt förordnad ordförande och sekreterare i rådhusrätten, lön

under tiden 21/4—9/8 1952 .............................

Kostnader i rådhusrätten augusti 1951—20/4 1952, biträdeshjälp

21/4—9/8 1952, uppskattat belopp ..........................

Summa kronor

8 900

15 500

14 100
200 000

Av det belopp, som tillerkänts försvararna, torde endast en mycket blygsam
del ersättas statsverket.

Rådhusrättens dom har överklagats beträffande 7 av de tilltalade, däribland
de 3, som krävde den längsta handläggningstiden vid rådhusrätten.
Vid hovrätten har en avdelning nästan enbart varit sysselsatt med målet
sedan den 3 oktober 1952, medan målet dessförinnan förberetts av en referent
(assessor) under en månad och av ordföranden 14 dagar. Avdelningen
har bestått av 4 ledamöter och en aspirant. Hovrätten meddelade dom i
målet den 8 december 1952. Målet hade då behandlats under 27 sammanträdesdagar.
Lönekostnaderna för en vanlig hovrättsavdelning under den
tid målet förbereddes och handlades kan uppskattas till i runt tal 35 000
kronor.

I sin dom skärpte hovrätten straffet för den huvudansvarige för tillverkningen
och försäljningen av de homeopatiska preparaten. Hans offentliga
försvarare tillerkändes för sitt försvar under målets handläggning i hovrätten
6 400 kronor. Dessutom erhöll han för försvar i hovrätten av ytterligare
två av de tilltalade 500 kronor. De båda övriga huvudpersonerna i
målet dömdes av hovrätten till straffarbete. Deras offentliga försvarare
erhöll i arvode och ersättning för utlägg 6 698 kronor, respektive 6 519 kronor
45 öre. Övriga tre offentliga försvarare tillerkändes ersättning med
4 897 kronor 65 öre, 2 350 kronor respektive 750 kronor.

De utdömda ersättningarna överensstämde med vad försvararna yrkat
utom beloppet 6 698 kronor, som var 1 500 kronor lägre. Den advokat, vars
ersättning prutades i hovrätten, har även, som nämnts, överklagat rådhusrättens
ersättningsbeslut, som avsåg 20 005 kronor.

Sammanlagt erhöll de offentliga försvararna i hovrätten i runt tal 28 000

kronor.

Det allmännas utgifter för hovrättsprocessen kan uppskattas till i runt
tal 70 000 kronor, varav en mindre del torde återgå till statskassan genom
att vissa av de tilltalade ersätter statsverket kostnaderna för sina offentliga
försvarare.

Det allmännas kostnader för målet intill dess hovrättens dom meddelats,
torde alltså kunna approximativt uppskattas till 270 000 kronor. Därtdl
kommer dock vissa smärre kostnader, som inte medtagits här.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har redan år 1949 påtalat de dryga
kostnaderna för det allmänna, som den nya processreformen medför. Den
nu verkställda stickprovsundersökningen tyder på att vissa av dessa kostnader
alltjämt ökar.

Det av revisorerna särskilt undersökta målet är av en osedvanlig storleksordning.
Att det allmännas kostnader fram till hovrättens dom skall behöva
uppgå till omkring 270 000 kronor bortsett från vissa mindre kostnader,
kan dock inge betänkligheter. Särskilt synes det överraskande, att mer
än 1/3 av detta belopp eller 98 000 kronor hänför sig till ersättningar åt de
offentliga försvararna i målet. Revisorerna vill inte taga ställning till frågan
om skäligheten av ersättningarna till de olika försvararna i detta mål.
Med nu eljest tillämpade advokatarvoden torde det inte kunna undvikas,
att dessa blir ganska höga.

Revisorerna vill med anledning av den gjorda undei*sökningen understryka
vikten av att åtgärder vidtages för att genom förenklingar och på
annat sätt förbilliga det processuella förfarandet. Med nuvarande system
torde stora grupper medborgare på grund av de dryga kostnaderna bli
avskurna från möjligheten att söka sin rätt vid domstol, något som givetvis
aldrig avsetts.

§ 2.

Kommerskollegii sammandrag av förteckningar å gode män vid
ackordsförhandlingar utan konkurs.

Enligt 4 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs
skall god man förordnas av konkursdomaren, då gäldenären gör ansökning
därom. \ id förordnandet skall iakttagas, att gode mannen bör äga sådan
insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
erfordras för upprättande av tillförlitlig bouppteckning och bedömande
av gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som av
förening av köpmän eller andra näringsidkare eller auktoriserad handelskammare
bemyndigats att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt
nämnda lag, och har föreningen eller handelskammaren erhållit Kungl.
Maj ds tillstånd att meddela dylikt bemyndigande, skall konkursdomaren
till god man förordna den föreslagne, försåvitt denne icke befinnes sakna
erforderlig insikt och erfarenhet eller enligt vad nedan sägs är obehörig.

God man må ej den vara, som står under förmyndarskap eller är i konkurstillstånd.
Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må
ej vara god man; ej heller på landet någon, som biträder domaren i hans
ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten. Gäldenärens

make må ej vara god man, ej heller någon, som är med gäldenären i den
skyldskap eller det svågerlag, som enligt rättegångsbalken utgör jäv emot
domare. I här nämnda avseende anses adoptivförhållande lika med skyldskap
emellan föräldrar och barn.

Närmare föreskrifter i ämnet har meddelats i kungörelsen den 30 september
1921 (nr 574) med vissa bestämmelser angående förvärv av tillstånd
att bemyndiga gode män vid ackordsförhandling utan konkurs. Enligt
denna kungörelse, som i vissa avseenden ändrats genom kungörelse
den 24 maj 1946 (nr 273), skall förening av köpmän eller andra näringsidkare
eller auktoriserad handelskammare, som vill erhålla tillstånd att
bemyndiga gode män enligt lagens ovan återgivna bestämmelser, inge ansökan
därom till handelsdepartementet. I ansökan skall särskilt angivas,
om och i vilken omfattning sökanden tidigare varit verksam för främjande
av underhandsackord. Förening av köpmän eller andra näringsidkare
skall därjämte lämna upplysning om föreningens ändamål och verksamhetsområde
samt om föreningens medlemsantal och medlemmarnas fördelning
på olika yrkesgrupper (fabrikanter, grosshandlare, detaljhandlare
etc.).

Tillstånd att bemyndiga gode män kan när som helst återkallas. Om
återkallelse sker, skall därmed på grund av tillståndet meddelade bemyndiganden
vara förfallna. Erinran härom skall intagas i bemyndigandena.
Bemyndigande att vara god man skall därjämte innehålla förbehåll om
rätt för den, som meddelat bemyndigandet, att när som helst återkalla
detsamma.

Förening eller handelskammare, som erhållit tillstånd att bemyndiga
gode män, skall årligen före den 15 november till kommerskollegium ingiva
förteckning å de gode män, som då är bemyndigade. Förteckningen
skall angiva god mans postadress. Om god man bemyndigats för allenast
visst område eller viss tid, skall det angivas i förteckningen. Återkallas
bemyndigande, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos kommerskollegium.

Ett sammandrag av förteckningarna skall genom kommerskollegii försorg
befordras till trycket och utsändas till samtliga konkursdomare före
den 1 januari varje år. Har tillstånd att bemyndiga gode män återkallats
eller har anmälan skett, att bemyndigande återkallats, skall meddelande
därom så snart ske kan översändas till konkursdomaren. Genom konkursdomarens
försorg skall ett exemplar av sammandraget hållas anslaget å
rättens dörr. I detta exemplar skall göras de rättelser, som kan föranledas
av de nyssnämnda meddelandena.

Under de första åren efter det ackordsförhandlingslagen trätt i kraft,
tillämpades lagen i tämligen stor utsträckning. Sålunda avslutades under

åren 1922—1925 årligen i medeltal 44 ackordsförhandlingar ntan konkurs
och under åren 1926—1930 i medeltal 38 sådana förhandlingar. Under
1930-talet sjönk årsmedeltalet avslutade ackordsförhandlingar utan konkurs
kraftigt: 1931—1935 utgjorde detta medeltal 22 och 1936—1940 15.
Fr. o. m. år 1941 har årsmedeltalet sjunkit ytterligare till i medeltal omkring
5 med ett högsta antal avslutade ackordsförhandlingar av 8 (1949)
och ett lägsta antal avslutade förhandlingar av 3 (1946). Offentlig ackordsförhandling
utan konkurs förekommer alltså numera endast i sällsynta
undantagsfall.

Revisorerna har tagit del av kommerskollegii sammandrag av godemansförteckningar.
För år 1952 utgöres sammandraget av ett sextonsidigt tryckt
häfte i format 161 X 241 mm, vilket tillställs samtliga rikets omkring 160
underdomstolar. Följande föreningar har för år 1952 erhållit tillstånd att
bemyndiga gode män, nämligen Bergslagen-Mälarbygdens köpmannaförening,
Gefle köpmannaförening, Köpmannaföreningarnas central för
ackords- och konkursärenden (här nedan kallad Ackordscentralen), Norrköpings
köpmansförening, Sko- och läderbranschens fabrikant- och grossisttörening
samt Sveriges köpmannaförbund. Av dessa föreningar har
Ackordscentralen bemyndigat de ojämförligt flesta gode männen eller 158
stycken. Sveriges köpmannaförbund har bemyndigat 80 gode män, medan
de övriga föreningarna bemyndigat endast ett fåtal. Sålunda har Norrköpings
köpmansförening för år 1952 bemyndigat 7 gode män och BergslagenMälarbygdens
köpmannaförening 5, medan vardera av Sko- och läderbranschens
fabrikant- och grossistförening samt Gefle köpmannaförening
bemyndigat endast två gode män. Sju gode män har bemyndiganden från
mer än en förening.

I fråga om gode männens yrken visar förteckningen, att ej mindre än
85 är advokater. Såsom köpmän har redovisats 41 gode män. I övrigt upptar
förteckningen 21 direktörer, varav 1 bankdirektör, 21 ombudsmän,
varav 1 bankombudsman, 9 inspektörer, 8 juris kandidater och 13 kamrerare,
varav 5 bankkamrerare. Ytterligare märkes 1 f. d. borgmästare, 7 f. d.
landsfiskaler och 2 f. d. stadsfiskaler. Andra representanter för tjänstemannayrken
är 2 rådmän, 1 landskanslist, 1 landskontorist, 1 stadsfogde, 4
stadsfiskaler, 4 poliskommissarier, 3 polismän, 1 kommunalkamrer, 1 krigsfiskal,
1 konsulent och 2 fjärdingsmän. Fria yrken är vidare företrädda av
bl. a. 3 grosshandlare, 1 godsägare, 1 ingenjör, 1 filosofie kandidat och
1 auktionsförrättare.

När under löpande år nya bemyndiganden för gode män utfärdas eller
bemyndiganden återkallas, utsänder kommerskollegium endast stencilerade
meddelanden härom.

Revisorerna vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet
i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag (tionde huvudtiteln,
p. 5) uttalat att kommerskollegium — vars yrkande om en höjning
av anslagsposten till publikationstryck departementschefen inte kunnat biträda
— i anledning härav torde få vidtaga eller föreslå erforderliga inskränkningar
i publikationsverksamheten.

Revisorernas uttalande. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har
antalet offentliga ackordsförhandlingar utan konkurs på senare tid sjunkit
högst betydligt. Det oaktat anses lagstiftningen på området, enligt vad som
uppgivits för revisorerna, alltjämt ha en betydelsefull uppgift att fylla, måhända
främst därigenom att den skapar psykologiska förutsättningar för
åstadkommande av underhandsackord. Ur de synpunkter, revisorerna har
att företräda, saknas därför anledning att ifrågasätta någon ändrad eller
upphävd lagstiftning.

Däremot synes det revisorerna uppenbart, att distributionen av kommerskollegii
ovannämnda sammandrag av godemansförteckningar kommit att
framstå såsom i hög grad opraktisk. Att för allenast ett fåtal ackordsförhandlingar
om året betunga det allmänna inte blott med de kostnader för
avlöningar och tryckning, som är förenade med sammandragets utgivande,
utan även med arbetet med dess anslående vid samtliga underrätter samt
med fortlöpande införing av rättelser och tillägg synes inte förenligt med
sund sparsamhet eller vedertagna rationaliseringsprinciper. Revisorerna
anser därför, att ifrågavarande sammandrag inte vidare bör utgivas.

Huruvida förening av köpmän eller andra näringsidkare eller auktoriserad
handelskammare bör äga rätt att bemyndiga gode män vid ackordsförhandlingar
utan konkurs vid oförändrad frekvens av sådana förhandlingar
även för framtiden, torde lämpligen böra närmare utredas. Att döma
av uppgifterna om yrkestillhörigheten för bemyndigade gode män avser
de av nämnda organisationer meddelade bemyndigandena i regel personer
inom den krets, till vilken konkursdomarna normalt har att hålla sig då
det gäller den frivilliga rättsvården. Under sådana omständigheter förefaller
skälen för att bibehålla ifrågavarande rätt revisorerna knappast bärande.
Skulle emellertid vid den av revisorerna förordade utredningen den vissa
handelns och industriens sammanslutningar tillagda rätten att bemyndiga
gode män finnas böra bibehållas, utgör detta likväl intet skäl för ett fortsatt
utgivande av kommerskollegii sammandrag av godemansförteckningar.
Syftet med dem kan vinnas på enklare och billigare sätt exempelvis
genom en föreskrift, att köpman, som till god man föreslår någon som
erhållit bemyndigande i den f. n. föreskrivna ordningen, vid förslaget skall
foga Ix-vis dels att vederbörande förening eller handelskammare förvärvat

tillstånd att bemyndiga gode män och dels att den föreslagne bemyndigats
av föreningen.

Då chefen för handelsdepartementet såsom nämnts ansett, att kommerskollegium
bör vidtaga eller föreslå erforderliga inskränkningar i publikationsverksamheten,
torde de av revisorerna gjorda iakttagelserna lämpligen
kunna beaktas vid den översyn, som enligt departementschefens nämnda
uttalande bör verkställas.

Försvarsdepartementet.

§ 3.

Vissa iakttagelser beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
bokslut för budgetåret 1951/52.

Den allmänna regeln för redovisning av till riksstatsanslag hänförliga
inkomster och utgifter är att desamma skall bokföras, direkt å vederbörligt
anslag. Därigenom kommer anslagsbelastningen att kontinuerligt kunna
följas.

Bestämmelser rörande förfaringssättet i de fall, då utgift icke hunnit
verkställas under det budgetår till vilket utgiften hör, finns meddelade i
kungörelsen 1940: 695 (ändr. 1943: 671). Dessa bestämmelser är av följande
lydelse.

1 §•

Till obetecknat anslag hänförlig utgift, som icke hunnit verkställas under
det budgetår, till vilket utgiften hör, skall avföras i räkenskaperna för det
närmast följande budgetåret å ett konto för det förstnämnda budgetårets
anslag.

Därest utgiften kan till beloppet fastställas, må utgiften dock i räkenskaperna
för det budgetår, till vilket utgiften hör, omföringsvis avföras å
anslaget och uppdebiteras såsom utgiftsrest å ett för ändamålet upplagt
konto. Sålunda omfört belopp må icke utbetalas senare än under det närmast
följande budgetåret. I den mån beloppet icke utbetalas, skall det återföras
till anslaget.

2 §•

Utgift, som hänför sig till förslagsanslag och som icke hunnit verkställas
under det budgetår, till vilket utgiften hör, skall, därest anslaget finnes
uppfört jämväl i riksstaten för det påföljande budgetåret, i räkenskaperna
för sistnämnda budgetår avföras å delta budgetårs anslag. Härvid skall
utgift, som anvisats att utgå från begränsad anslagspost, bokföras å ett
konto för den under nästföregående budgetårs anslag för utgiften uppförda
anslagsposten.

Hänför sig utgiften till förslagsanslag, som icke vidare finnes uppfört i
riksstaten, skall utgiften avföras i räkenskaperna för det närmast följande
budgetåret å ett för anslaget upplagt särskilt konto.

Vad i 1 § andra stycket stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande
utgift, som hänför sig till förslagsanslag.

3 §•

Utgifter, som hänföra sig till reservationsanslag, skola, så länge anslag
för ändamålet finnes uppfört i riksstaten, avföras å anslaget för det budgetår,
under vilket utbetalning verkställes.

Å reservationsanslag, som icke vidare finnes uppfört i riksstaten, må utgifter
avföras intill utgången av andra budgetåret efter det, för vilket anslaget
sist blivit i riksstaten uppfört.

Vad sålunda föreskrivits beträffande reservationsanslag skall gälla jämväl
för obetecknat investeringsanslag å kapitalbudgeten.

Beträffande förskottsutbetalning föreskrives i kungörelsen följande.

Vid förskottsutbetalning å riksstatsanslag skall, där fråga är om begränsat
anslag eller begränsad anslagspost, tillses, att summan av å anslaget
eller anslagsposten direkt avförda utgifter och utbetalda förskott icke överstiger
för budgetåret anvisat belopp.

Där ej Ivungl. Maj:t annorlunda föreskriver, skola förskottsutbetalningar
å riksstatsanslag avföras å särskilt förskottskonto, därvid förskotten skola
bokföras specifikt för varje ifrågakcmmande anslag samt med iakttagande
av den uppdelning på undertitlar, om enligt gällande föreskrifter skall äga
rum vid anslagsredovisningen.

Enligt kungörelsen ålägges slutligen myndighet, hos vilken förefinnes
behållning av medel hänförliga till anslag å riksstatens driftbudget, att vid
varje budgetårs utgång föranstalta om att sådan behållning tillgodoföres
anslaget, i den mån behållningen ej motsvaras av belopp som omförts till
kontot för utgiftsrester.

Förutom de redovisningstitlar som är upplagda i anslutning till riksstatsanslagen
omfattar statsmyndigheternas räkenskaper vanligtvis ett stort antal
hjälpkonton, s. k. diversemedelstitlar. Sistnämnda konton användes
exempelvis för redovisning av fonder och gåvomedel, för uppsamling av
inkomster som icke omedelbart kan tillgodoföras anslag eller utbetalas till
vederbörande mottagare (såsom införsel- och skattemedel) samt för bokföring
av utgifter som är av förskottsnatur eller beträffande vilkas täckning
Kungl. Maj:t förklarat sig skola senare meddela beslut.

Några speciella föreskrifter utöver ovannämnda kungörelse angående
användningen av diversemedelstitlar har icke utfärdats.

I detta sammanhang må erinras om att försvarets civilförvaltning (FCF)
verkställer bokslut för samtliga centrala förvaltningsmyndigheter inom
försvaret, d. v. s. — utom för ämbetsverket självt — för försvarets sjukvårdsstyrelse
(SjvS), krigsmaterielverket (KKV), fortifikationsförvaltningen
(FortF), arméförvaltningens intendentur- och tygavdelningar (Kafi respektive
Kaft), marinförvaltningen (KMF) samt flygförvaltningen (KFF). All
titelsättning i samband med bokföringen sker dock vid respektive fackmyndigheter,
som självständigt förvaltar till deras förfogande ställda an -

slag. De specifikationer över förekommande saldon å diversemedelstitlar
som skall biläggas huvudböckerna upprättas jämväl av fackmyndigheterna.

Varje år tillställer civilförvaltningen övriga ämbetsverk ett tidsschema
för åtgärder m. in. i samband med avslutandet av räkenskaperna för vederbörande
budgetår. Enligt tidsschemat för budgetåret 1951/52 kunde omföringar
verkställas t. o. m. den 31 juli 1952, alltså en månad efter budgetårets
utgång. Intill samma tidpunkt kunde in- och utbetalningar bokföras
över titlarna inkomst- respektive utgiftsrester. Sistnämnda slag av transaktioner
fick vid lokalmyndigheterna ske t. o. m. den 10 juli 1952.

I avsikt att erhålla närmare kännedom om i vilken utsträckning redovisning
å diversemedelstitlar sker inom försvaret har revisorerna genomgått
vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters huvudböcker för
budgetåret 1951/52. Vid granskningen har uppmärksammats bl. a. följande.

Försvarets civilförvaltning.

Titeln 91347, Omföringar mellan försvarets centrala förvaltningar, användes
för att reglera sådana transaktioner mellan ifrågavarande myndigheter,
beträffande vilka betalning icke sker på annat sätt, såsom över postgiro
eller medelst check. Den myndighet till vilken likvid skall erläggas upprättar
ett omföringsbeslut, vari vederbörligt anslag krediteras och förevarande
titel debiteras. På den betalningsskyldiga myndigheten ankommer
sedan att genom nytt beslut fullfölja omföringen, så att diversemedelstiteln
utjämnas.

Enligt civilförvaltningens huvudbok utvisar kontot ett debetsaldo'' å
1 049 086 kronor 92 öre respektive ett kreditsaldo å 356 560 kronor 10 öre,
vilket innebär att vissa anslag krediterats utan att motsvarande debitering
av andra anslag skett eller omvänt. I detta sammanhang kan nämnas att
vid föregående budgetårsskifte ett debetsaldo på icke mindre än 2 789 764
kronor 5 öre förelåg. Årets saldo fördelar sig på följande myndigheter

sålunda:

Debet Kredit

FCF ............... 300: —

SjvS ............... 25:05

RRV .............. 822 297:38 295 827:60

FortF .............. 5 000: —

Rätt ............... 142 982:81 60 732:50

Kafi ............... 23 914:65

RFF ............... 54 567:03

Summa kronor
Nettosaldo

1 049 086: 92

356560:10
692 526: 82

Av den till huvudboken hörande specifikationen framgår icke vilka anslag
som skall debiteras respektive krediteras ifrågavarande belopp. Budgetredovisningen
är sålunda i förevarande fall icke korrekt.

Titeln 9152, Försvarets civilförvaltning: försträckning, utvisar ett debetsaldo
på 313 071 kronor 80 öre. Enligt bilaga till huvudboken avser flertalet
poster antingen ersättningar för skador beträffande vilka definitiva
belopp ännu icke fastställts eller ersättningar för uppfinningar om vilkas
redovisning Kungl. Maj:t ännu icke meddelat beslut.

Å titeln 9196, Interncringskostnader, redovisas vissa från beredskapstiden
härrörande fordringar på främmande makter. Det utestående beloppet uppgår
till 4 952 826 kronor 18 öre, varav huvudparten eller 4 233 005 kronor
19 öre avser Tyskland. Beträffande denna del har anmälan skett till likvidationsnämnden.
Beloppet i övrigt fördelar sig med 648 485 kronor 43 öre på
Sovjetunionen och med 71 335 kronor 56 öre på ett flertal olika nationer.
Medel till interneringskostnadernas täckning har tidigare delvis anvisats
från förskottsstaten för försvarsväsendet.

Å titeln 91511, Försvarets civilförvaltning: förskott, balanseras sammanlagt
10 177 kronor 64 öre, varav 6 070 kronor 18 öre avser till vissa utredningar
överlämnade expensmedel och 4 107 kronor 46 öre reseförskott.

Titeln 9134, Lokalmyndigheter: deponerade medel, utvisar ett kreditsaldo
på 157 244 kronor 10 öre. Enligt vederbörliga specifikationer utgöres depositionerna
huvudsakligen av vissa dellikvider för ådömd ersättningsskyldighet,
förskottsinbetalningar för arbeten åt enskilda samt obeställbara
värdeförsändelser. Emellertid synes titeln i vissa fall krediteras anslagsmedel
som av central myndighet utbetalas till lokalmyndighet. Så redovisas
exempelvis för Karlsborgs luftvämsregemente en inbetalning från arméförvaltningens
tygavdelning den 30 juni 1952 på 45 679 kronor 82 öre, avseende
medel till provskjutningscentralen i Karlsborg, vilken i kassahänseende
är ansluten till regementet. Genom att, såsom i förevarande fall,
anslagsmedel utbetalas kontant och bokföres på diversemedelstitel i stället
för alt ställas till lokalmyndighetens förfogande i form av dispositionsrätt
till vederbörande anslag förryckes emellertid budgetredovisningen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse.

Antalet i sjukvårdsstyrelsens huvudbok förekommande diversemedelstitlar
är ringa, och beträffande de därtill fogade specifikationerna synes
intet vara att erinra.

Krigsmaterielverket.

Även för krigsmaterielverkets vidkommande är antalet diversemedelstitlar
ringa. Endast följande må här framhållas.

Å titeln 93511, Krigsmaterielverket: förskott, utestår ett oredovisat belopp
av inalles 41 487 kronor 60 öre. Detta belopp fördelar sig på 225 förskott,
vilka enligt uppgift samtliga avser försträckning för resekostnader. Vissa
förskott har utestått under en relativt lång följd av år. Sålunda har ett förskott
utlämnats den 24 augusti 1946, ett den 30 december 1948, ett den 13
januari 1950, ett den 28 januari 1950 och ett den 9 februari 1950. De fyra
sistnämnda förskotten å sammanlagt 1 047 kronor 25 öre har utbetalats
till en och samma person.

Av vederbörande specifikation framgår vidare att utlämning av flera
reseförskott till en och samma tjänsteman skett även i andra fall. Som
exempel härpå kan anföras följande.

Förskottstagare A	Förskottstagare B	Förskottstagare C
Utb.-dag	Belopp	Utb.-dag	Belopp	Utb.-dag	Belopp
1952 17/3	200	_	1951 12/6	150		1952 19/3	75
24/3	175	—	1952 17/3	75	—	24/3	130	—
26/4	no	-	26/3	175	—	9/4	50	—
3/5	250	_	3/4	30	—	21/4	70	—
12/5	200	_	10/4	85	—	26/4	50	—
19/5	150		25/4	225	—	12/5	175	—
24/5	125	—	3/5	150	—	12/5	40	—
31/5	280	—	9/5	75	—	21/5	200	—
9/6	200	—	26/5	30	—	16/6	200	—
16/6	275	—	28/5	75	—
25/6	125	—	4/6	40	—
			10/6	180	—
			12/6	80	—
Summa kronor 2 090	—		1370	—		990: -

Fortifikalionsförvaltningen.

Förutom de konton som erfordras för redovisning av fonder och gåvomedel
finns för fortifikationsförvaltningen upplagt ett stort antal diversemedelstitlar
dels för bokföring av försträckningar och dels för uppsamling
av vissa inkomster. På de över 30 försträckningstitlarna redovisas utbetalningar
på icke mindre än 5 361 174 kronor 5 öre. Behållningen å de titlar
som avser arméns och marinens fortifikationsinrättningar, försäljningsmedel
samt övriga diverse medel uppgår till 3 109 721 kronor 53 öre.
Genom att en titel upplagts för varje ändamål underlättas övervakning av
respektive poster.

Titlarna 94347 och 94357, Ned montering och transport av baracker till
Danmark, redovisar en sammanlagd fordran på 1 063 743 kronor 99 öre.
Av äldre huvudböcker framgår att samma fordran förelegat sedan utgången
av budgetåret 1946/47. Då ifrågavarande arbeten utförts enligt Kungl.

2 Rrv. berättelse ang. statsverket dr 1952. I.

Maj:ts beslut, synes intet vara att erinra mot att kostnaderna tillfälligtvis
bokförts på försträckningstitel. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
icke möjlighet förelegat att reglera desamma under den gångna femårsperioden.

På titeln 94693, Arméns fortifikationsimåttningar: vattenverk, redovisas
en behållning på 355 275 kronor 49 öre, som enligt bifogad specifikation
fördelar sig på nedan angivna myndigheter med följande belopp:

Infanteriskjutskolan ................. 44 323:81

Wendes artilleriregemente ............ 3 891:14

Fastighetsförvaltningen, Karlsborg .... 34 592:48

Karlsborgs luftvärnsregemente ........ 12 396: 73

Fortifikationsbefälhavaren i Boden .... 260 677:45
Skånska luftvärnskåren ........ debet ./. 606: 12

Summa kronor 355 275:49

Behållningen på denna titel har under senare år växlat enligt följande:

1945/46 ......................... kr. 318 614:60

1946/47 ......................... » 348 701:75

1947/48 ......................... » 404 365:38

1948/49 ......................... » 414 792:54

1949/50 ......................... » 418 448:78

1950/51 ......................... » 393 519:29

1951/52 ......................... » 355 275:49

Behållningarna har uppstått genom ackumulering av vinstmedel, sedan
omkostnaderna täckts. Intäkterna utgöres i huvudsak av ersättningar för
vatten från de militära förband och inrättningar som betjänas av vattenverken.
Därvid anlitas vederbörande riksstatsanslag. Fortifikationsförvaltningen
fastställer varje år särskild stat för medlens användning, avseende
bl. a. vissa investeringar.

Behållningen på titeln 94695, Arméns fortifikationsinrättningar: elektricitetsverk,
har för vart och ett av de sistförflutna sju budgetåren uppgått
till följande belopp:

1945/46 ......................... kr. 510 079: 10

1946/47 ......................... » 585 659:04

1947/48 ......................... » 644 094:46

1948/49 ......................... » 740 091:73

1949/50 ......................... » 884 651:94

1950/51 ......................... » 895 842:71

1951/52 ......................... » 473 753:63

De båda sist angivna beloppen bär specificerats sålunda:

1950/51 1951/52

Fastighetsförvaltningen, Karlsborg ............ 105 715:34 122 260:90

Fortifikationsbefälhavaren i Boden........... 438 044:04 289 004:78

IV. militärbefälsstaben ...................... 353 542:53 75 933:57

Försvarets civilförvaltning................... 40: 80 45: 12

Fortifikationsförvaltningen .................../• 1 500: ./. 13 490: 74

Summa kronor 895 842:71 473 753:63

Behållningen budgetåret 1951/52 skall enligt uppgift rätteligen ökas med
ca 200 000 kronor, avseende under tiden den 1 januari—den 30 juni 1952
levererad men icke fakturerad energi.

Även dessa överskottsmedel användes för vissa investeringar enligt av
fortifikationsförvaltningen fastställda stater. Såsom exempel härpå må
nämnas följande arbeten vid det av IV. militärbefälsstaben förvaltade elverket.

Budgetåret 1950151.

Dubbelmatningslinje till F 8 m. m.............

6 kV-linje från F 8 m. ......................

Ny utledningskabel till Solvalla................

Omläggning av kabel Ing 1—Linneaholm ......

Diverse.....................................

Summa kronor

91 300: —
35 000: —
100 000: —
24 000: —
6 000: —
256 300: —

Budgetåret 1951/52.

Fortsatt utbyggnad av dubbelmatningslinjen till

t? 8 .......................... 40 000: —

6 kV-linje från F8 .......................... 31 000:

Framdragning av ny matarledning mellan Stora

Ursvik och signalverkstäderna .............. 60 000: —

Omläggning av råstalinjen samt transformator . . 7 000: —

Diverse byggnadsarbeten å lågspänningsnätet . . 10 000: —

Diverse arbeten i samband med flyttning av in -

matningspunkten för Järvafältets elkraft m. m. 150 000: —

Summa kronor 298 000: —

Arméförvaltningen.

På titeln 95342, Arméförvaltningens tygavdelning: deponerade medel, redovisas
ett kreditsaldo på inalles 421 810 kronor 21 öre. Enligt till huvudboken
fogad bilaga fördelar sig beloppet på följande tre poster:

1. Medel för anskaffning av materiel för försvarsstabens räkning,
där beställning ännu icke utlagts, men försvarsstaben
i samband med budgetårsskiftet överfört hela till dess disposition
stående belopp (jfr under försträckning) ........ 336 670: —

2. Reserverat belopp för anskaffning av vissa maskiner...... 84 835:67

3. Återbetald livränta.................................... 304:54

Summa kronor 421 810: 21

Den första posten hänför sig enligt uppgift till en utbetalning från försvarsstabens
kassa den 19 juni 1952 å sammanlagt 590 000 kronor, vilka
medel anvisats av 1950 års riksdag under reservationsanslaget Engångsanskaffning
av viss materiel in. in. och ställts till försvarsstabens förfogande
genom departementsskrivelse den 15 december 1950. Återstoden av nämnda
anslagsbelopp eller 253 330 kronor har krediterats tygavdelningens försträckningstitel
(jfr nedan). Till följd av nu angivna bokföringstransaktioner
har medlen kommit att avföras från vederbörande anslag innan ännu
leverans skett och betalning erlagts.

Beträffande den andra posten på 84 835 kronor 67 öre framgår icke av
huvudboken vilket anslag som slutligt skall belastas med här ifrågavarande
anskaffningskostnad.

På titlarna 95511, Arméförvaltningens intendenturavdelning: förskott,
och 95512, Arméförvaltningens tygavdelning: förskott, redovisas såsom utestående
förskott 51 182 kronor 30 öre respektive 190 465 kronor. Intendenturavdelningens
förskott har utlämnats för bestridande av utgifter i samband
med hästuttagning och hästuppköp. De vid tygavdelningen oredovisade
förskotten, vilkas antal uppgår till icke mindre än 540, avser samtliga på
några undantag när försträckning för rese- och traktamentskostnader. Av
den till huvudboken fogade specifikationen framgår, att liksom i fråga om
krigsmaterielverket eu och samma tjänsteman har flera reseförskott utestående
vid budgetårsskiftet. Detta förekommer i 129 fall.

Titeln 9553, Armé förvaltningens tygavdelning: försträckning, utvisar ett
debetsaldo på 467 565 kronor 58 öre. Förutom vissa försträckningar för
andra myndigheter å inalles 63 724 kronor 38 öre omfattar specifikationen
över saldot följande poster:

1. Till militärattachén i Washington förskotterat belopp för

anskaffning av viss tygmateriel m. in................... 31 252: 36

2. Annonskostnader in. in., vilka slutligt skall gäldas av cx pensanslaget

för budgetåret 1952/53 .................... 6 008:95

3. Viss av vapenbyrån beställd materiel, som slutligt skall gäldas
av till fordonsbyråns förfogande stående medel ...... 628 868: 10

4. Medel för anskaffning av materiel för försvarsstabens räkning,
där beställning utlagts under försträckning med avsikt
att sedermera fakturera försvarsstaben men denna i samband
med budgetårsskiftet överfört hela till dess disposition
stående belopp (jfr under deponerade medel) kredit 253 330:-—

5. Medel för anskaffning av materiel för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska instituts räkning kredit 2 700: —

6. Reserverat belopp för anskaffning av viss materiel för

lokalmyndigheters räkning kredit 6 258:21

Att, såsom i sistnämnda tre fall skett, redovisa kreditposter (depositioner)
på försträckningstiteln strider mot kontots natur. Det förfaringssätt
som tillämpats i fråga om ovannämnda annonskostnader synes ej heller
stå i överensstämmelse med för statsbokföringen gällande principer. Då
ifrågavarande utgifter hänför sig till ett på riksstaten uppfört anslag och
faktiskt verkställts under budgetåret 1951/52, borde de nämligen ha kommit
till uttryck i räkenskaperna för nämnda budgetår såsom en belastning
på anslaget.

Vad slutligen angår den post på i runt tal 629 000 kronor, vilken avser
likvid för materiel som beställts av vapenbyrån men slutligt skall gäldas
av till fordonsbyråns förfogande stående medel, synes bokföringen även i
detta fall vara mindre tillfredsställande. Då här är fråga om olika byråer
inom samma ämbetsverk, föreligger knappast skäl för användande av försträckningstiteln,
särskilt som det måste förutsättas att erforderliga medel
finns disponibla vid fordonsbyrån. Skulle så icke vara fallet, utnyttjas å
andra sidan titeln utan motsvarande täckning å riksstaten. Av vederbörande
specifikation framgår icke vilket eller vilka anslag som slutgiltigt
skall belastas kostnaden.

Marinförvaltningcn.

Titeln 96341, Marinförvaltningen: deponerade medel, utvisar ett kreditsaldo
på sammanlagt 12 182 kronor 83 öre. Av de däri ingående sex posterna
hänför sig en till år 1945, en till år 1946 och två till år 1947. Ifrågavarande
depositioner, vilkas närmare innebörd ej är klart angiven, synes
ha bort vara reglerade.

På titeln 96511, Marinförvaltningen: förskott, balanseras ett sammanlagt
belopp av icke mindre än 448 278 kronor 81 öre. Enligt vederbörande specifikation
uppgår antalet utestående förskott till 281, varav 254 avser reseoch
traktamentskostnader.

Av de utestående förskotten har ett utlämnats år 1941, ett år 1948, ett
år 1949 och nio år 1950. Det sammanlagda beloppet härav uppgår till 22 267
kronor 64 öre. Antalet under år 1951 utbetalade förskott utgör 34 å inalles
83 137 kronor 31 öre. Även här förekommer att flera balanserade förskott
avser en och samma person.

Till viss tjänsteman har den 26 maj 1952 utbetalats 827 kronor såsom
förskott å juni månads lön, vilket belopp balanseras ännu vid budgetårsskiftet.
Enligt gällande avlöningsbestämmelser må emellertid utbetalning
av lön, därest den anses kunna ske tidigare än den tjugofemte dagen i vederbörande
månad, avse högst det belopp som kunnat utgå, om tjänstemannens
anställning hos staten upphört vid utbetalningstillfället. Förskottsbetalning
av lön får sålunda icke förekomma.

I motsats till övriga försvarsgrensförvaltningar har marinförvaltningen
icke någon gemensam försträckningstitel utan upplägger ett konto för varje
särskild försträckning, vilket gör att antalet diversemedelstitlar är förhållandevis
stort. Härigenom vinnes emellertid större överskådlighet i redovisningen
och ökade möjligheter att följa rörelsen i varje enskilt fall. Å
andra sidan medför detta förhållande, att förevarande titel i vissa fall kommer
att debiteras jämväl förskottslikvider för inköp och reparationer in. fl.
liknande utgifter.

Titeln 96513, Tullavgifter avsedda att restitueras, debiteras, såsom av benämningen
framgår, sådana erlagda tullavgifter som framdeles skall återbäras.
När detta skett krediteras titeln och utjämnas därigenom.

Å titeln redovisas en debetbalans på 2 177 001 kronor 32 öre, vilket belopp
fördelar sig på följande myndigheter sålunda:

Marinförvaltningen ................ 2 038 947:03

Stockholms örlogsvarv .............. 20 349: 62

Karlskrona örlogsvarv .............. 88 778: 60

Göteborgs örlogsvarv............... 28 926:07

Summa kronor 2 177 001: 32

Den för marinförvaltningen bilagda specifikationen lämnar icke närmare
besked angående de tidpunkter då betalning av tullavgifterna erlagts.
Av specifikationen för Karlskrona örlogsvarv framgår emellertid, att relativt
lång tid kan förflyta innan restitution sker. Av förenämnda belopp på
88 778 kronor 60 öre hänför sig sålunda 22 407 kronor 32 öre till år 1947,
13 835 kronor 35 öre till år 1948, 35 642 kronor 7 öre till år 1949 och 5 744
kronor 8 öre till år 1950.

Titeln 96514, Förskotterade kostnader enligt särskild anvisning, utgör ett
försträckningskonto för marinens lokalmyndigheter att användas efter
medgivande från marinförvaltningen. Sedan räkning på de verkställda utgifterna
inkommit och likvid härför erlagts av ämbetsverket, utjämnas
titeln genom kreditering.

Titeln utvisar ett debetsaldo på 1 040 375 kronor 15 öre med följande

fördelning:

Gotlands marindistrikt.............. 7 539: 34

Stockholms örlogsvarv ............. 405 293: 39

Karlskrona örlogsvarv .............. 449 579: 15

Göteborgs örlogsvarv............... 135 614:15

Stockholms kustartilleriförsvar ...... 1761:05

Göteborgs kustartilleriförsvar....... 40 588:07

Summa kronor 1 040 375:15

Beloppen avser huvudsakligen haverikostnader. Vissa poster hänför sig
till för många år sedan verkställda utgifter. Karlskrona örlogsvarv redo -

visar två kreditposter på 22 820 kronor 78 öre respektive 25 009 kronor
46 öre, vilket strider mot titelns natur.

Flygförvaltningen.

Vid flygförvaltningen finns upplagda fyra försträckningskonton, titlarna
97522—25, avseende respektive civilbyrån, intendenturavdelningen, materielavdelningen
och flygfältsbyrån. Titlarna utvisar följande saldon:

Civilbyrån..................................... debet 1 732.50

Intendenturavdelningen ......................... debet 3 080:10

Materielavdelningen ........ debet 13 858 030:67

kredit 815 096:85 debet 13 042 933:82

Flygfältsbyrån............. debet 3 771:77

kredit 10 221:60 kredit 6449:83

Summa debet kronor 13 041 296: 59

Såsom jämförelse kan nämnas att vid utgången av budgetåret 1950/51 ett
debetsaldo på sammanlagt 17,2 miljoner kronor förelåg på dessa titlar.

Av vederbörande specifikation framgår, att inom materielavdelningen
särskild redovisning sker på underkonton till försträckningstiteln. Dessa
konton är i vissa fall av relativt gammalt datum. Salunda har exempelvis
konto A 4 upplagts den 30 december 1944, konto A 5 den 6 februari 1945,
konto All den 23 augusti 1946 och konto A 22 den 25 september 1947. På
förfrågan har uppgivits, att på en del konton någon rörelse icke förekommit
sedan flera år tillbaka. Nyssnämnda konto A 5, som utvisar ett debetsaldo
på 23 700 kronor, har t. ex. varit oförändrat sedan den 2 februari
1948.

På titeln 97511, Fhjgförvaltningen: förskott, balanseras ett sammanlagt
belopp av 138 853 kronor 70 öre, avseende 220 utestående förskott. På något
undantag när är dock samtliga förskott utlämnade under budgetåret
1951/52. Ej heller förekommer att en och samma tjänsteman är redovisningsskyldig
för mer än ett förskott.

Revisorernas uttalande. Den av revisorerna verkställda granskningen ger
vid handen, att i de militära förvaltningsmyndigheternas bokföring avsevärda
belopp redovisas vid sidan av statsbudgeten i form av s. k. diversemedel.
Särskilt påfallande är, att försträckningstitlar av olika slag anlitas i
jämförelsevis stor omfattning. Såsom exempel härpå kan nämnas, att det
för flygförvaltningens materielavdelning upplagda försträckningskontot utvisar
ett debetsaldo på drygt 13 miljoner kronor. Uppmärksammas bör
även att det här liksom i andra likartade fall icke är fråga om medel som
tillfälligtvis tillhandahålles vederbörande tjänstemän för bestridande av

resekostnader o. d. utan om en understundom kontinuerlig förskottering
av utgifter för materielanskaffning m. m. Denna bokföring kan leda till att
anslagsöverskridanden och förefintliga reservationsmedel icke klart redovisas,
med påföljd att den officiella budgetredovisningen blir missvisande.
Vissa i det föregående återgivna exempel tyder också på att så understundom
faktiskt är förhållandet.

Även de mer ordinära reseförskotten ger i en del fall anledning till erinran.
Revisorerna åsyftar härmed bl. a. den omständigheten, att en och
samma tjänsteman kan vid budgetårsskifte vara redovisningsskyldig för
ett flertal förskott. Det synes vidare mindre tillfredsställande, att många
förskott är utestående år efter år utan att regleras, över huvud taget framgår
av granskningen, att diversemedelsredovisningen icke sällan tynges av
poster som är relativd gamla. Direkta felföringar förekommer även; detta
är i synnerhet fallet beträffande vissa konton för deponerade medel. Revisorerna
finner det vidare anmärkningsvärt att i en del fall, då betalningstransaktioner
mellan respektive myndigheter verkställes genom omföring,
besluten härom icke fullföljes under vederbörande budgetår, vilket får som
resultat att anslagsbelastningen snedvrides.

Med hänsyn till nu påtalade förhållanden bör enligt revisorernas mening
bokföringen på diversemedelstitlama göras till föremål för särskild undersökning.
I första hand får anses ankomma på de medelsförvaltande myndigheterna
själva att vidtaga de åtgärder i reglerande syfte som erfordras.
Det kan vidare ifragasättas, huruvida icke försvarets civilförvaltning, som
ombesörjer bokslutsarbetet, bör tillerkännas befogenhet att utöva viss formell
kontroll av nu avsedda konton. Riksräkenskapsverket slutligen torde
såsom reviderande myndighet i fortsättningen böra ägna största uppmärksamhet
åt hithörande spörsmål.

I förevarande sammanhang vill revisorerna även något beröra frågan om
de vinstmedel som enligt vederbörande diversemedelstitlar redovisas vid
vissa vatten- och elektricitetsverk inom armén. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår användes dessa vinstmedel, som huvudsakligen härrör
från av militära förband och inrättningar erlagda förbrukningsavgifter, i
stor utsträckning till investeringar av olika slag. Därvid är att märka, att
ifrågavarande avgifter belastar anslag på riksstatens driftbudget. Ur principiell
synpunkt är det emellertid icke tillfredsställande, att sådana anslagsmedel
om ock indirekt — tas i anspråk för finansieringen av anläggningsarbeten
o. d., och detta så mycket mindre som förenämnda verk redovisas
på försvarets fastighetsfond. Vederbörande taxor synes därför böra
avpassas så, att med viss marginal allenast själva driftskostnaderna blir
täckta, medan för verksamheten i övrigt erforderliga medel torde böra
ställas till förfogande genom sedvanliga investeringsanslag eller genom anlitande
av på fastighetsfondens stat uppförda poster.

Reservation
av herr AI fr. Nilsson som anfört:

Då delade meningar kan råda om lämpligaste sättet för redovisning av
vissa utgifter, borde enligt min mening vederbörande förvaltningsmyndigheter
ha beretts tillfälle att till revisorerna avge förklaring rörande anledningen
till de bokföringsåtgärder som må synas oklara. Då så icke skett,
anser jag att förevarande paragraf icke bort inflyta i berättelsen.

§ 4.

Viss specialutbildning inom försvaret.

Inom försvaret meddelas utbildning för viss specialtjänst i form av undervisning
vid särskilt organiserade kurser. Detta är exempelvis fallet vid
utbildning av förrådsförvaltare, expeditionsförvaltare, personalregistratorer
och kassachefer. Vid armén utbildas på motsvarande sätt dessutom tygofficerare
och intendenter samt vid marinen förvaltare i specialtjänst, såsom
mintjänst, maskin- och skrovtjänst, torpedtjänst och uppbördsmannatjänst.

Utbildningen sker som regel försvarsgrensvis; under senare år har dock
i en del fall kurser anordnats gemensamt för de tre försvarsgrenarna, såsom
beträffande exempelvis kassachefer, expeditionsföreståndare och personalregistratorer.
Vissa av kurserna återkommer regelbundet varje eller
vartannat år, medan andra kurser organiseras blott då behov därav anses
föreligga. Kommendering till kurs sker som regel av vederbörande försvarsgrenschef
efter ansökan från beställningshavare som önskar ifrågakomma.
Kursernas längd varierar allt efter utbildningens omfattning. Vanligtvis ingår
i utbildningen såväl teoretisk undervisning som praktisk tjänstgöring.

Revisorerna har från cheferna för armén, marinen och flygvapnet inlörskaffat
förteckningar över de officerare och underofficerare inom respektive
försvarsgrenar, vilka sedan ingången av år 1945 med godkända betyg
genomgått utbildning för specialtjänst. För varje kursdeltagare har därvid
angivits den befattning, vari han f. n. är placerad och tjänstgör, samt, därest
han utnämnts till men ännu icke tillträtt annan befattning, även denna.
I fråga om personal, som ännu icke placerats i befattning för vilken utbildning
skett, har vidare angivits den tidpunkt då med hänsyn till normal
avgång vederbörande kan beräknas tillträda avsedd befattning. Dessutom
har bl. a. angivits i vad mån en och samma beställningshavare deltagit i
mera än en kurs av ovannämnt slag.

De sålunda erhållna uppgifterna, vilka delvis sammanställts i tabellform,
ger vid handen följande.

Intendenturkurs för officerare vid armen.

(Kursens längd 24 månader, år 1952 22 */. månader.)

Kursen avslutad år	Antalet godkända elever	Transporterade till intendenturkåren	Övriga	Elever som avböjt transport
I tjänst	Avgångna	I tjänst	Avgångna
1945	12	6	3* l	1	2	1
1946	15	5	—	6	42	2
1947	13	88	1	4	—	—
1948	12	6*	25	4	—	3
1949	11	5	1«	3	2	1
1950	12	9	1’	1	l8	—
1951	12	8»	—	4	—	1
1952	11	5	—	6	—	2
Summa	98	52	8	29	9	10

1 Därav tjänstgör 1 som intendent vid centralförbundet för befälsutbildning.

2 » »1 » försvarsområdesintendent.

8 » har 2 utnämnts till intendenter vid flygvapnet.

* » »1 » » intendent vid flygvapnet.

6 » »1 erhållit avsked på två år.

•» »1» » »»»

7 » » 1 » » » » »

8» »1» » »»»

9 » »1 utnämnts till intendent vid flygvapnet.

Av tabellen framgår, att av de under åren 1945—1952 godkända 98 eleverna
endast 60 transporterats till intendenturkåren, varvid medräknats de
fyra som utnämnts till intendenter vid flygvapnet. Av de 17 ur aktiv tjänst
avgångna torde högst två ha pensionerats, medan övriga kan förmodas ha
erhållit civila anställningar, vissa efter placering på reservstat. Enligt vad
som uppgivits har flertalet tagit avsked relativt kort tid efter utbildningens
avslutande. Icke mindre än 10 godkända elever har förklarat sig ej vara
villiga att mottaga utnämning till intendent. Även om man bortser från
dem återstår likväl 19 elever, vilka f. n. tjänstgör i andra än intendenturbefattningar.
Det oaktat har en ny kurs med 20 elever påbörjats i år. Deltagarna
häri kommer att utexamineras under år 1954. Den normala avgången
t. o. in. nämnda år kan enligt inhämtade upplysningar beräknas till
omkring 9 intendenter.

I detta sammanhang må nämnas att utbildningskostnaderna för varje
elev, innefattande lön under utbildningstiden, flyttningsersättningar, traktamenten,
utgifter för resor! till och från platsen för den praktiska tjänstgöringen,
lärararvoden, utgifter för undervisningsmateriel samt lokal- och
administrationskostnader, f. n. kan uppskattas till i genomsnitt ca 42 000
kronor.

Av 70 godkända elever har sålunda endast 13 utnämnts till förrådsförvaltare,
medan 53 kvarstår i andra befattningar. Bortsett från de båda
elever som avböjt transport till intendenturkåren, innebär detta att när -

Intendenturförvaltarkurs för underofficerare vid armén.

(Kursens längd 24 månader, år 1952 22 1/2 månader.)

Kursen	Antalet godkända elever	Utnämnda till förråds-förvaltare	Övriga	Elever som avböjt utnämning
avslutad år	I tjänst	Avgångna
1945	9	3	5	ll	—
1946	9	4	4	1	—
1947	9	2	7	—	1
1948	8	2	6	—
1947/49 1950	9 10	2	5 10	2	1
1951	8	—	8	—
1952	8	—	8	—
Summa	70	13	53	4	2

1 Erhållit avsked på två år.

mare 80 procent av totala antalet kursdeltagare ännu icke befordrats till
den grad, vartill den genomgångna utbildningen kvalificerar. Av eleverna
vid de tre senaste kurserna har över huvud taget icke någon utnämnts till
förrådsförvaltare. Visserligen krävs för trupptjänst vid trängförbanden viss
intendenturförvaltningsutbildning, men av de inhämtade uppgifterna framgår,
att flertalet elever från de senaste kurserna f. n. är placerade såsom
kompaniadjutanter (motsvarande) vid förband tillhörande övriga truppslag
eller i andra befattningar utan direkt samband med deras förrådsförvaltareutbildning.

Utbildningskostnaderna, beräknade på samma sätt som ovan angivits,
torde uppgå till ca 35 000 kronor per elev.

Kassachefskurs för underofficerare vid armén.

(Kursens längd 12 månader.)

Kursen avslutad år	Antalet godkända elever	F.n. placerade såsom kassachefer	Tjänstgörande i andra befattningar
1945	9	7	2
1947	13	8	5
1948	12	8	4
1950	18	4»	14
Summa	52	27	25

i Därav I kassachef InfSS, 1 tjänsteförrättande kassachef KS och 1 tjänstgörande vid kassaavdelningen
I 18, vilka befattningshavare ej erhållit transport till intendenturkåren.

Av 52 godkända elever har sålunda endast 27 — eller, om man bortser
från dem som icke transporterats till intendenturkåren och ej utnämnts
till kassaförvaltare, 24 — tagits i anspråk för det med utbildningen avsedda
ändamålet. Detta utgör omkring hälften av totalantalet. Utbildningskostnaderna
torde i detta fall kunna uppskattas till ca 18 000 kronor per elev.

Tygofficerskurs för officerare vid armén.
(Kursens längd 18 månader, år 1952 17 månader.)

Kursen avslutad år	Antalet godkända elever	Transporte-rade till fälttygkåren	F.n. tjänst-görande som tygofficer (motsvarande)	F.n. tjänst-görande i annan befattning	Av- gångna
1945	22	3	11	7	4
1946	13	—	6	3	41
1947	14	3	11	3
1948	13	2	10	3
1949	12	_	9	3
1950	20	22	15	4	1
1952	20	—	12	8
Summa	114	10	74	31	9

1 Därav tjänstgör 1 som tygofficer vid försvarsområde.
Därav har 1 sedermera avgått ur aktiv tjänst.

Av tabellen framgår att, därest man bortser från de ur aktiv tjänst avgångna,
ca 70 procent av antalet godkända elever f. n. är placerade såsom
tygofficerare eller i andra befattningar, för vilka särskild tygförvaltningsutbildning
erfordras. Endast ett fatal härav har dock transporterats till
fälttygkaren, vilket sammanhänger med att tygofficerarna redovisas på
respektive förbands eller personalkårs personalstater och således icke, i
motsats till intendenterna, ingår i vederbörande specialkår. Detta medför
att en beställningshavare som tjänstgör såsom tygofficer icke med säkerhet
kommer att utnyttjas för tygtjänst även i fortsättningen utan efter några
ai kan komma att placeras i annan befattning. 1 vilken utsträckninff så är
fallet framgår icke av de till revisorerna översända handlingarna. Förhållandet
har emellertid uppmärksammats av chefen för armén, vilken i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 22 december 1051 framställt som ett önskemål
att en omläggning härutinnan kommer till stånd, så att de kunskaper tygofficersutbildningen
bibringar bättre kan utnyttjas. Utbildningskostnaderna
i detta fall uppgår till uppskattningsvis ca 45 000 kronor per elev.

Enligt arméorder nr 282/1952 har en ny tygofficerskurs anordnats för
tiden den 14 oktober 1952—den 8 september 1954. I denna kurs, som alltså
skall pågå i ca 23 månader, deltar 21 elever.

Även bortsett från de ur aktiv tjänst avgångna har således mindre än
hälften av antalet godkända elever transporterats till fälttygkåren eller
tygstaten. En något större andel har placerats i med tygtjänst förenade
befattningar. Enligt vad som uppgivits erfordras vid trängförband icke
endast intendentur- utan även tygutbildad personal. Av de 124 godkända
eleverna tjänstgör dock endast elva vid trängförband, varav fyra som tygförvaltare,
en som tygunderofficer, tva vid vederbörande tygkompanier, en
som chef för häst- och bildetalj, två som kompaniadjutanter och en vid

Tygförvaltarkurs för underofficerare vid armén.

(Kursens längd 8 ä 9 månader.)

Kursen avslutad år	Antalet	Transporterade till	Utnämnda till tyg-förvaltare	Placerade i annan tygtjänst	Tjänst-görande i andra be-fattningar	Av- gångna
elever	fält- tygkåren	tyg- staten
1945	21	10	2	11	5	l1	4
1946	21	13	2	15	4	2	—
1947	19	5	2	7	3	6	32
1948	19	8	1	9	5	5	—
1949	20	3	2	4	6	9	1
1950	24	1	5	2	7	14	1
Summa	124	40	14	48	30	37	9

1 Sjuk sedan år 1950.

2 Därav tjänstgör 1 som assistent vid arméförvaltningens tygavdelning, medan 1 erhållit
avsked på två år.

utbildningsavdelning. Utbildningskostnaderna kan i detta fall uppskattas
till ca 12 000 kronor per elev.

Utbildningen av personalregistratorer och expeditions}öreståndare har
föranletts av rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten vid arméns
truppförband. Kurserna är av endast ca en månads längd, och praktiskt
taget samtliga deltagare har placerats i avsedda befattningar. Detsamma
gäller om de underofficerare som genomgått de ca två månader långa kurserna
för kasernförvaltare.

Den inom marinen bedrivna utbildningen av här ifrågavarande slag
omfattar i huvudsak endast för förvaltartjänst avsedda underofficerare,
för vilka anordnas dels en allmän kurs på 2V2 å 3 månader och dels specialkurser
av olika längd för skilda yrkesgrenar eller specialbefattningar.
Utbildning efter dessa linjer har pågått sedan år 1948.

Den allmänna kursen organiseras centralt, medan den fortsatta utbildningen
är decentraliserad till bl. a. örlogsstationerna. Detta har medfört
att i vissa fall endast ett fåtal elever deltar i specialkurserna. Såsom exempel
härpå kan nämnas eu vid örlogsvarvet i Göteborg under tiden den 26
maj—den 26 juli 1952 anordnad specialkurs för intendenturtjänst, linje B,
avseende utbildning till uppbördsman vid allmänt materialförråd och
drivmedelsförråd. Till kursen kommenderades endast en underofficer, en
flaggubåtsstyrman. Som lärare tjänstgjorde varvschefen (9 timmar), chefen
för varvets intendenturavdelning (37 timmar), en vid intendenturavdelningen
placerad kapten (70 timmar) och en förvaltare, uppbördsman vid
varvet (6 timmar). Enbart lärararvodena för utbildningen av denne ende
elev belöpte sig enligt av marinförvaltningen utfärdad anvisning till 1 800
kronor.

Av de från chefen för marinen införskaffade uppgifterna framgår, att

vederbörande elever i allmänhet placerats i sådana befattningar för vilka
utbildningen är avsedd. Dock må nämnas, att av de fyra underofficerare
från kustartilleriet som genomgått de båda under åren 1948/49 och 1950/51
anordnade kurserna för kassachef ännu ingen placerats som sådan. Denna
utbildning har skett gemensamt med övriga försvarsgrenar. I samma kurser
deltog från flottan sammanlagt fem elever, av vilka f. n. endast två tjänstgör
som kassachefer.

Inom flygvapnet har nu behandlade utbildningsverksamhet, som uteslutande
avser underofficerare, hitintills varit av ytterst begränsad omfattning.
Detta sammanhänger främst med det här förekommande jämförelsevis
ringa antalet förband, av vilka flertalet uppsatts under de senaste tio
åren. I samband därmed har de olika specialbefattningarna i stor utsträckning
besatts med personal från andra försvarsgrenar, vilken redan tidigare
undergått erforderlig utbildning. Framhållas må, att utbildningen av flygvapnets
och arméns intendenter sker gemensamt.

Enligt de av chefen för flygvapnet lämnade uppgifterna har under vart
och ett av åren 1945 och 1949 anordnats förvaltarkurs i förrådstjänst med
inalles 13 elever. Samtliga dessa elever, med undantag av en som avgått ur
aktiv tjänst och en som fortfarande tjänstgör som flygförare, har placerats
i avsedda befattningar. Så har däremot icke skett beträffande någon av de
fem elever som år 1951 utbildats till intendenturmaterielförvaltare. Av de
likaledes fem elever som genomgått samma års kurs för flygmaterielförvaltare
har tre utnämnts till förvaltare. De elva elever som åren 1946 och
1949 genomgått förvaltarkurs i kassatjänst är samtliga, med undantag även
som inträtt i flygvapnets reserv och en som tjänstgör som stationsavdelningschef,
placerade som kassachefer.

De inhämtade uppgifterna ger vidare vid handen, att en och samma
person icke sällan erhållit utbildning för två eller flera specialbefattningar.
Detta gäller framför allt i fråga om underofficerare.

Av de 62 underofficerare vid armén som under åren 1945—1951 genomgått
intendenturförrådsförvaltarkurs har sålunda nio sedermera utbildats
för annan specialtjänst och placerats i följande befattningar, nämligen en
såsom kassachef, en såsom kasernförvaltare, fem såsom expeditionsföreståndare
och två såsom personalregistratorer. För den nyssnämnde kassachefen
omfattar specialutbildningen en tid av tre år, vilket i dagens penningvärde
motsvarar en utbildningskostnad av ca 53 000 kronor.

Under åren 1947—1949 utbildades vid armén 26 expeditionsföreståndare,
av vilka dessförinnan två genomgått tygförvaltarkurs (2 år), tre intendenturförrådsförvaltarkurs
(2 år) och tre kassachefskurs (1 år).

Av de 44 elever som under åren 1947—1951 utbildades till personalregistratorer
vid armén hade två tidigare utbildats till tygförvaltare (2 år),
två till intendenturförrådsförvaltare (2 år) och fyra till kassachefer (1 år).

Till kasernförvaltare vid armén utbildades under åren 1947—1949 28
elever, av vilka sex tidigare genomgått kurs för intendenturförrådsförvaltare.

Kassachefsutbildningen vid armén år 1945 omfattade nio elever, av vilka
tre tidigare hade utbildats till intendenturförrådsförvaltare och en senare
utbildades till personalregistrator. År 1947 var elevernas antal 13, av vilka
en redan tidigare hade förrådsförvaltarutbildning, medan tre senare utbildades
till expeditionsföreståndare och en till personalregistrator.

Även vid marinen har dubbelutbildning skett i vissa fall. Den ovannämnde
flaggubåtsstyrmannen som erhöll separat utbildning i förrådstjänst
hade sålunda tidigare genomgått kassachefskurs (1 år). Vad särskilt
kustartilleriet beträffar må följande exempel anföras, varvid bortses från
de allmänna förvaltarkurserna. Av de tre underofficerare som år 1948
utbildades till tygförvaltare har en sedermera utbildats till personalregistrator
och tjänstgör f. n. som sådan. Åren 1948—1949 utbildades tre
kassachefer. En av dessa har även genomgått specialkurs i intendenturtjänst,
medan en f. n. genomgår särskild kurs i båttjänst och avses skola
placeras som fartygschef. Kursen för personalregistratorer år 1949 omfattade
fem deltagare, av vilka en genomgått kurs för tygförvaltare och eu
specialkurs i artilleritjänst. I

I detta sammanhang vill revisorerna slutligen erinra om att förvaltartjänsterna
inom försvaret, vilka före den 1 juli 1952 samtliga var placerade
i nuvarande lönegrad Ma 21, enligt beslut vid årets riksdag under dess vårsession
differentierats på de båda lönegraderna Ma 23 och Ma 21. Vid tillsättandet
av de befattningar som sålunda uppflyttats i lönegrad synes inom
kustartilleriet till skillnad från Övriga delar av försvaret anciennitetsprincipen
ha tillämpats utan hänsynstagande till den specialutbildning vederbörande
tjänstemän undergått. Detta har haft till följd att viss personal
förflyttats till annan ort och där anförtrotts helt nya arbetsuppgifter, medan
i de lönegradsuppflyttade befattningarna placerats annan personal, som
visserligen kan tillgodoräkna sig längre tjänstetid men saknar den för
befattningarna erforderliga specialutbildningen.

Enligt kustartilleriorder nr 74/1952 placeras av ovan angivna skäl icke
mindre än 21 beställningshavare i nya tjänster. Genom nämnda order kommer
vidare tolv förvaltare och flaggjunkare att förflyttas till annan stationeringsort.
Såsom exempel på konsekvenserna härav må följande fyra
fall här återges.

En förvaltare med utbildning som kassachef och specialkurs i inten -

denturtjänst, vilken fr. o. m. den 1 april 1951 tjänstgjort vid intendenturtörrådet
vid Gotlands kustartilleriförsvar, placeras som förvaltare vid kustartilleriinspektionens
personal- och organisationsavdelning.

En förvaltare, som genomgått kurs för personalregistratorer och som
sedan den 1 oktober 1950 tjänstgjort i sådan befattning vid Hemsö kustartilleriförsvar,
placeras som förvaltare vid mininventarie- och minammunitionsförrådet
vid nämnda kustartilleriförsvar. Vederbörande har icke
genomgått tygförvaltarkurs.

En förvaltare, som fr. o. in. den 1 juli 1941 tjänstgjort vid sjukvårdsförrådet
vid Stockholms kustartilleriförsvar, förflyttas till Hemsö kustartilleriförsvar
och placeras där som förvaltare vid intendenturförrådet.
Vederbörande har icke intendenturutbildning.

En förvaltare, som sedan den 1 januari 1947 tjänstgjort vid mininventarieoch
minammunitionsförrådet vid Hemsö kustartilleriförsvar, förflyttas till
Stockholms kustartilleriförsvar och placeras där som förvaltare för expeditionsgöromål
inom intendenturtjänst. Vederbörande har icke intendenturutbildning.

Revisorernas uttalande. Vid sidan av den rent militära utbildningen
anordnas fortlöpande inom försvaret en rad specialkurser av olika slag.
Dessa har till ändamål att bibringa den personal som avses skola bekläda
mer administrativt och tekniskt betonade befattningar härför erforderliga
kunskaper. Ifrågavarande utbildning kan också sägas vara en viktig förutsättning
för att inom den militära förvaltningen träffade dispositioner
grundas på sakligt korrekta överväganden.

De fi an föisvaisgienscheferna i ämnet inhämtade uppgifterna har emellertid
bibragt revisorerna den uppfattningen, att kursverksamheten icke
alltid planlägges och bedrives på mest rationella sätt. Detta gäller särskilt
beträffande armén. Vad som i främsta rummet synes mindre tillfredsställande
är att denna verksamhet fått en omfattning som i många fall vida
överstiger faktiskt föreliggande behov. Till följd härav har endast ett
begränsat antal av de elever som med godkända betyg genomgått vederböiande
kurser kunnat placeras i sadana befattningar som specialutbildningen
tar sikte på. Ett flertal exempel härpå har lämnats i det föregående.
Pa revisorernas förfragan angaende den tidpunkt, då utnämning av specialutbildad
personal i avsedda befattningar beräknas kunna ske, har som
regel inga uppgifter erhållits för äldre kurser än de år 1948 avslutade.
Härav synes kunna dragas den slutsatsen, att de beställningshavare som
utbildats tidigare men ännu ej fått avsedd placering icke vidare kan
ifrågakomma. x¥ed hänsyn till de dryga kostnader utbildningen förorsakar
kronan måste detta förhållande betecknas som slöseri med statsmedel.
Särskilt anmärkningsvärt finner revisorerna vara, att i vissa fall ett jäm -

förelsevis stort antal elever efter genomgångna kurser förklarat sig icke
vara villiga att ifrågakomma till befattningar, för vilka utbildningen utgör
kvalifikationsgrund.

Denna företeelse är framför allt märkbar i fråga om intendenturutbildade
officerare vid armén, vilken kategori också uppvisar det största antalet
ur aktiv tjänst avgångna. Erinras må att intendenturutbildningen
bibringar sådana kunskaper i ämnena handelsrätt och liandelsteknik som
är till direkt nytta i det civila affärslivet. Icke minst mot bakgrunden av
vad ovan anförts kan det därför icke anses uteslutet, att i en del fall denna
utbildningsmöjlighet utnyttjas som ett medel att på kronans bekostnad
underlätta övergången till ekonomiskt mera givande civila sysselsättningar.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner revisorerna det påkallat,
att en omprövning sker av de grunder efter vilka den här ifrågavarande
utbildningsverksamheten f. n. bedrives. En bättre anpassning efter föreliggande
behov synes i första hand böra eftersträvas, så att för framtiden
de elever som med godkända betyg genomgått vederbörliga kurser verkligen
placeras i avsedda befattningar. Självfallet måste därvid beaktas, att
av olika skäl en viss personalreserv kan vara erforderlig. Icke minst betydelsefullt
är vidare, att kurserna planlägges på sådant sätt att omplacering
till den nya tjänsten kan ske i så nära anslutning till utbildningens avslutande
som möjligt. Uppenbart är nämligen att utbildningens värde i hög
grad förringas, om, såsom nu ofta är fallet, ett flertal år förflyter mellan
ifrågavarande båda tidpunkter. Med hänsyn till de betydande kostnader
kronan härvidlag har att vidkännas torde även vara rimligt, att vederbörande
elever får förbinda sig att åtminstone viss tid tjänstgöra i sådan
befattning som utbildningen avser. Ett särskilt problem utgör tygofficerarna,
vilka icke tillhör fälttygkåren och därför icke med säkerhet kommer
att utnyttjas i tygförvaltningstjänst annat än under en begränsad tidsperiod.
En organisatorisk förändring på denna punkt i enlighet med vad chefen
för armén föreslagit synes därför angelägen. Dubbelutbildning av förvaltarpersonal
torde vidare böra undvikas.

Enligt revisorernas mening kan vidare ifrågasättas, huruvida icke i vissa
fall själva utbildningstiden borde kunna avkortas. Härvidlag må bl. a.
erinras om att utbildningen till intendenturförrådsförvaltare vid armén
f. n. omfattar 22V2 månader, medan motsvarande kurser vid marinen och
flygvapnet har en längd av allenast 4V2 respektive 6V2 månader. Denna
skillnad i utbildningstid synes så betydande att för arméns vidkommande
en jämkning borde vara möjlig, eftersom intendenturförrådstjänsten vid
de tre försvarsgrenarna måste betecknas som ungefär likvärdig. I kostnadsbesparande
syfte bör utbildningen vidare i möjligaste mån ske centralt för
varje försvarsgren eller gemensamt för samtliga försvarsgrenar. Att kurser
anordnas för ett litet fåtal eller kanske rent av en enda deltagare bör själv 3

lieo. berättelse ang. statsverket dr 1952. I.

fallet icke vidare få förekomma, över huvud taget torde som ett mål böra
uppställas, att utbildningen koncentreras på det för den militära förvaltningstjänsten
väsentliga.

Revisorerna vill slutligen understryka angelägenheten av att de militära
utnämningarna sker under vederbörligt hänsynstagande till förefintliga
specialkvalifikationer för viss tjänst och icke endast till tjänsteålder. Den
princip som, av tidigare lämnade uppgifter att döma, härvidlag synes
tillämpas inom kustartilleriet framstår sålunda såsom mindre tillfredsställande.
Förutom att därigenom i vissa fall placering ägt rum i befattningar
för vilka vederbörande saknar erforderlig utbildning, har ifrågavarande
kommenderingar även åsamkat kronan eljest onödiga kostnader
för flyttningar, omplaceringstraktamenten, förrådsinventeringar m. m.
Med hänsyn till rådande läge på bostadsmarknaden torde därjämte i vissa
fall berörda personal ha vållats betydande olägenheter.

Enligt revisorernas mening bör det ankomma på försvarsgrenscheferna
att i samråd med underställda fackmyndigheter vidtaga de åtgärder och
framlägga de förslag, till vilka ovan påtalade förhållanden kan ge anledning.

§ 5.

Marinverkstäderna.

I marinens organisation ingår f. n. tre örlogsvarv, vilka är förlagda till
respektive Stockholm, Karlskrona och Göteborg samt har till huvudsaklig
uppgift att svara för underhåll och reparation av marinens materiel. För
örlogsvarvet i Göteborg, som är väsentligt mindre än de övriga och från
vilket bortses i det följande, gäller i viss utsträckning särskilda bestämmelser.
De båda andra varven är organiserade på dels tre militärtekniska
avdelningar, nämligen vapenavdelning, fartygsavdelning och intendenturavdelning,
dels en verkstadsteknisk avdelning, de s. k. marinverkstäderna.
Därjämte finns vid marinverkstäderna ett personalkontor för varvets civila
personal. Marinverkstädema omfattar dels sådana arbetsavdelningar som
utövar verkstadsdrift, dels serviceavdelningar, allt i den mån arbetet regelmässigt
utföres med anlitande av kollektivanställd personal, dock med undantag
av sådana arbetsavdelningar som handhar sprängämnen eller utför
smärre servicearbeten i omedelbar anslutning till förrådsverksamhet.
Verkstäderna vid Hårsfjärdens örlogsdepå ingår i Stockholms marinverkstäder.
Vidare må nämnas att fastighetsförvaltningen vid örlogsvarven, i
avvaktan på definitivt beslut rörande organisationen av den lokala och regionala
fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret, omhänderhas
av s. k. byggnadsdepartement.

Vartdera örlogsvarvet står under ledning av en varvschef — f. n. en

kommendör — vilken förordnas av Kungl. Maj:t. Chef för vapenavdelning
är en regementsofficer ur flottan, chef för fartygsavdelning en marindirektör
och chef för intendenturavdelning en regementsofficer ur marinintendenturkåren.
Den tekniska och ekonomiska ledningen av marinverkstäderna
utövas av en verkstadsdirektör, som dock skall hålla varvschefen
underrättad om förhandlingar angående större beställningar samt andra
viktiga ärenden inom marinverkstäderna, om vilka varvschefen bör äga
kännedom, ävensom att ställa sig till efterrättelse av varvschefen av krigsberedskapsskäl
eller av andra militära skäl meddelade direktiv. Varvschef
äger dessutom avgöra följande jämväl marinverkstäderna berörande ärenden,
nämligen avgivande av förslag till underhållsplan för fartyg, till beräknande
av utgifterna för örlogsvarvet samt till stater och arbetsplaner för
örlogsvarvet, arbetsordning, arbetsberättelse samt prioritetsrätt för arbetes
utförande vid marinverkstäderna i det fall dylikt ärende underställes
varvschefens avgörande. Driften vid verkstäderna ledes närmast under
verkstadsdirektören av en överingenjör.

Örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona erhöll sin nuvarande organisation
genom beslut vid 1944 års riksdag. Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet (prop. nr 166) grundade sig närmast på ett av särskilda sakkunniga,
1943 års örlogsvarvsutredning, framlagt förslag. Frågan hade dessförinnan
mer eller mindre ingående behandlats av ett flertal sakkunnigutredningar,
av vilka här må nämnas 1940 års militära förvaltningsutredning, den av
dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd tillsatta 1941 års örlogsvarvskommitté,
1941 års militära förvaltningsutredning och 1942 års militära
bolagsutredning. Av samtliga utredningar framfördes vissa erinringar
mot framför allt organisationen av örlogsvarvens verkstadsrörelse, vilken
för det dåvarande var splittrad på de olika s. k. departement som ingick i
varven. I

I nyssnämnda proposition uttalade föredragande departementschefen
beträffande den sålunda framförda kritiken följande.

Frågan om örlogsvarvens organisation har sedan en mansålder tid efter
annan varit föremål för överväganden. Till behandling ha därvid förevarit
bland annat spörsmålen om ökat inflytande för den ingenjörtekniska sakkunskapen,
om förenkling av organisationen och nedbringande av örlogsfartygens
underhållskostnader med stöd av jämförelser med privatindustriens
organisationsformer och arbetsmetoder samt om koncentration av
verksamheten inom de militärtekniska varvsdepartementen. De senare
årens utveckling i fråga om rationalisering av verkstadsdrift har skärpt
kraven på teknisk och industriell utbildning och erfarenhet hos ledningen
för varvens verkstäder. Det kan icke gärna av den militära personal, som
nu har ledningen av stora delar av verkstadsrörelsen, fordras att den skall
äga tillräckliga insikter för självständigt bedömande av sådana vid industriell
drift uppkommande frågor som planering, anskaffning och utnytt •

jande av moderna arbetsmaskiner, ackordsättning, arbetsstudier samt den
underlydande personalens tekniska kapacitet och därav betingad placering
och lämplighet för befordran. Den nuvarande splittringen av verkstadsrörelsen
till samtliga varvsdepartement medför vidare, att olika metoder
komma till användning vid ackordsättning, arbetsstudier m. m., att den för
planläggningen av maskininköp för rörelsen i dess helhet erforderliga
överblicken försvåras och att ojämnheter i arbetsbelastningen icke i tillräcklig
utsträckning kunna utjämnas. Härtill kommer, att verkstadsledningen
betungas med ett stort antal för själva verkstadsrörelsen främmande
förvaltningsuppgifter. Det kan ej heller anses tillfredsställande, att såväl
tillverkningen vid verkstäderna som kontrollen av den färdiga produkten
handhavas av ledningen för ett och samma varvsdepartement. Det har
vidare riktats kritik mot örlogsvarvens självkostnadsberäkning med hänvisning
till att fördelningen av utgifterna för den tekniska driften och för
den militära beredskapen med varvens nuvarande organisation icke kan
till fullo klarläggas. Vissa på kostnadssiffrorna inverkande faktorer medtagas
nämligen icke i beräkningen, varigenom den bokförda kostnaden
kommer att framstå såsom lägre än den verkliga. 1 anslutning härtill har
framhållits, att omkostnadsberäkningarna borde uppläggas enligt samma
system som för motsvarande privatindustriella anläggningar.

De mest betydande brister, som vidlåda den nuvarande varvsorganisationen,
äro även enligt min mening att hänföra till verkstadsrörelsen.
Förefintligheten av dessa brister har också från skilda håll vitsordats. Vissa
remissmyndigheter ha emellertid ansett, att det för avhjälpande av dem
vore till fyllest att beträda de partiella reformernas väg. För min del har
jag kommit till den uppfattningen, att en mera genomgripande omläggning
av verksamheten på förevarande område icke längre bör uppskjutas. Avgörande
för mitt ståndpunktstagande ha främst varit önskemålet att så
långt det är möjligt ställa verkstadsrörelsen under enhetlig, tekniskt sakkunnig
ledning och strävan att nå fram till en klarare uppfattning om den
ekonomiska sidan av denna rörelse såsom en utgångspunkt för rationaliseringsåtgärder.
I

I fråga om örlogsvarvens ställning i budgetärt hänseende anförde departementschefen
följande.

Samtliga utredningar, som under senare år behandlat hithörande frågor,
ha ansett, att örlogsvarven eller i varje fall den vid dem bedrivna verkstadsrörelsen
borde erhålla en i ekonomiskt hänseende relativt fristående
ställning gentemot budgeten. Huvudskälet härtill har genomgående varit,
att man genom att behandla varven eller de i dem ingående verkstadsorganisationerna
såsom ekonomiskt avgränsade enheter skulle skapa ett
säkrare underlag för en självkostnadsberäkning, som kunde utföras i närmast
möjliga överensstämmelse med privatindustriens beräkningsmetoder.
Efter vad bolagsutredningen och de båda örlogsvarvsutredningarna anfört
rörande organisationsformen torde det vidare vara klarlagt, att bolagsformen
icke bör komma i fråga för örlogsvarvens vidkommande. Såväl 1941
års kommittéförslag och verkstadsnämndens överarbetning därav som
1943 års förslag rörande varvsorganisationen ha förutsatt, att den vid
örlogsvarven bedrivna verkstadsrörelsen skulle organiseras såsom statlig

affärsdrift. För egen del ansluter jag mig med de reservationer, som i det
följande angivas, till den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck.
I en rättvisande självkostnadsberäkning ligger uppenbarligen en stark drivkraft
för verkstadsledningen att effektivisera verkstadsrörelsen därhän, att
den till lägsta möjliga pris kan utföra ett fullgott arbete.

Kravet på affärsmässighet kan emellertid icke göra sig gällande i samma
utsträckning inom varvsrörelsen som inom enskilda företag. Särskilda omständigheter
göra sig härvidlag gällande. Att märka är, att arbetstillgången
inom varvsrörelsen är ojämn. Så infalla alltid forcerade rustningar på
våren och en avsevärt minskad arbetstillgång på sommaren. Därest nybyggnadsverksamheten
icke är av den omfattning eller i det läge, att den
kan sysselsätta från rustningsarbetena frigjord personal, kan en reduktion
av personalen bli påkallad. Om yrkeskunnig personal efter upprepade tillfälliga
entlediganden lämnar varvet, minskas uppenbarligen dettas effektivitet.
Uppenbart är, att hänsyn till dessa förhållanden måste tagas vid
rörelsens bedrivande, även om det sker på bekostnad av kravet på affärsmässighet.

Vid övervägande av spörsmålet, i vad mån varvsrörelsen kan få en
affärsmässig uppläggning, måste även beaktas alla störande moment, som
inträffa på ett örlogsvarv genom fartygs haverier, oförmodade krav på
rustning av fartyg m. m. Vid dylika arbetens utförande måste givetvis
förutsättas, att kostnaderna för ett visst arbete i och för sig kunna komma
att ställa sig alltför höga genom övertidsarbete, forcering o. dyl. Slutligen
må ej förbises, att affärsmässigheten icke får bli ett självändamål, då varvens
väsentliga uppgift dock är att uppehålla marinens stridsberedskap.
För ledningen av varvsrörelsen gäller sålunda att avväga affärsmässigheten
i driften mot de krav, som den militära beredskapen uppställer.

Sin uppfattning i själva organisationsfrågan uttryckte departementschefen
sålunda.

1941 års örlogsvarvskommitté har i sitt förslag — liksom verkstadsnämnden
i sin överarbetning därav — förordat en uppdelning av de nuvarande
örlogsvarvens verksamhet på två relativt fristående organisationer, vardera
i förvaltningshänseende direkt underställd marinförvaltningen. Den
ena delen av varven skulle svara för den beställande, kontrollerande och
förrådsförvaltande verksamheten, den andra för det verkstadsmässiga utförandet
av arbetena. 1943 års utredning, som byggt på motsvarande uppdelning
av verksamheten, har emellertid förutsatt en gemensam ledning på
platsen. Principiellt sett tala åtskilliga skäl för förstnämnda ståndpunkt.
En i viss mån liknande frågeställning förelåg vid de överväganden, som
föregingo inrättandet av krigsmaterielverket och försvarets fabriksverk.
Därvid ifrågasattes från vissa håll, att de båda verken skulle sammanhållas
till en enhet. Ett sådant sammanförande ansågs emellertid av skäl, som
angivits i propositionen 1943: 180, icke böra ske. Vad angår örlogsvarven
är läget dock ej helt detsamma. Att å ena sidan affärsmässigheten för
örlogsvarvens vidkommande har sin givna begränsning och å andra sidan
avsevärt utrymme måste tillmätas de militära beredskapskraven och sysselsättningsbehovet
har nyss berörts. Det rent lokala sambandet mellan verkstäderna
och varvet i övrigt kan ej heller frånkännas betydelse vid avgörandet
av förevarande spörsmål. Om depåverksamheten och verkstads -

rörelsen skulle helt skiljas från varandra, kunde det för depåchefen, i vars
intresse det ligger att erhålla mesta möjliga arbete till billigaste pris, te
sig fördelaktigt att överlämna erforderliga arbeten till privata företag.
Detta skulle kunna leda till driftsinskränkningar i verkstäderna. Om det
skulle bli nödvändigt att i större utsträckning hänskjuta meningsskiljaktigheter
till marinförvaltningen för prövning, komme detta givetvis att i
hög grad nedsätta organisationens effektivitet och medföra betydande
risker för beredskapen i fall, då snabba beslut erfordras. I betraktande av
det nu anförda och med den inställning jag har till frågan om örlogsvarvens
omorganisation — nämligen att det här främst gäller att skapa
förutsättningar för en effektivisering och rationalisering av varvsrörelsen
och icke att genomföra en renodlad affärsdrift — har jag stannat vid att
föreslå en enhetlig ledning för varje varv i dess helhet.

I fråga om gränsdragningen mellan verkstadsrörelsen och varvens verksamhet
i övrigt kan jag i stort sett ansluta mig till det av 1943 års utredning
framlagda förslaget. Jag förordar sålunda i princip, att verkstadsrörelsen
skall omfatta i första hand arbetsavdelningar, som utöva verkstadsdrift
eller äro försedda med arbetsmaskiner, samt därutöver jämväl de
nuvarande militära departementens serviceavdelningar, i den mån arbetet
regelmässigt utföres med anlitande av kollektivavtalsanställd personal. Till
verkstadsrörelsen böra däremot icke hänföras sådana arbetsavdelningar
som handhava sprängämnen, laddade ammunitionseffekter o. dyl. Den civila
personal, kollektivavtalsanställd eller annan, som utför arbeten vid arbetsavdelningar,
vilka icke ingå i verkstadsrörelsen, förutsättes organisatoriskt
tillhöra den sistnämnda samt avlönas och redovisas av denna men ställas
till förfogande på stående eller tillfällig rekvisition. Anmärkas må, att den
personal, som på detta sätt blir föremål för rekvisitionsförfarande, är förhållandevis
fåtalig. 1 huvudsak gäller det här viss personal vid skjutbanorna,
apteringsverkstäderna samt ammunitions-, reservinventarie- och drivmedelsförråd.

1 propositionen behandlades vidare en rad med den föreslagna omorganisationen
sammanhängande detaljfrågor.

Till vad departementschefen sålunda anfört och förordat lämnade riksdagen
sin anslutning (skr. nr 384). Riksdagen uttalade därvid bl. a., att
det icke vore möjligt att för det dåvarande taga ställning till alla enskildheter
i den nya organisationen och att den definitiva utformningen måste
bliva beroende av de erfarenheter som vunnes under organisationens uppbyggande.

Med utgångspunkt från 1944 års riksdagsbeslut har marinförvaltningen
fastställt en provisorisk instruktion för örlogsvarv, att tillämpas vid örlogsvarven
i Stockholm och Karlskrona tills vidare fr. o. m. den 1 juli 1945,
d. v. s. den tidpunkt då den nya organisationen trätt i kraft.

örlogsvarvens arbetsuppgifter har i instruktionen angivits sålunda.

Örlogsvarvs verksamhet omfattar i första hand underhåll och reparation
av marinens fartyg, stridsmedel och övrig materiel, utrustning av fartygen,
deras förseende med ammunition och drivmedel samt i övrigt för fartygens

drift och underhåll under expedition erforderliga förnödenheter, omhänderhavande
och förvaltning av för verksamheten erforderliga förråd, mottagande
och iordningställande av hjälpfartyg vid försvarsberedskap och
mobilisering ävensom annan verksamhet, som står i samband med upprätthållande
och höjande av marinens krigsberedskap, samt avrustning och
beredskapsförläggning av fartyg efter expedition.

Verksamheten omfattar härjämte utförande av nybyggnad av fartyg för
marinen samt erforderliga försök för utveckling och underhåll av marinens
materiel.

Arbeten må även utföras för andra statliga myndigheter än marinens
samt jämväl åt enskilda, varjämte utlämning av materiel och materialier
må ske till nämnda myndigheter allt enligt vad i denna instruktion stadgas.

Vid örlogsvarv skall personal tillhörande marinens militära och civilmilitära
kårer beredas utbildning i materielkännedom och i kunskap om
materielens handhavande och vård.

I den mån kraven på marinens krigsberedskap icke utgöra hinder härför
skall verksamheten vid örlogsvarv bedrivas efter affärsmässiga grunder.

Beträffande verksamhetens fördelning på de militärtekniska avdelningarna
och marinverkstäderna stadgas följande.

Verksamheten vid de militärtekniska avdelningarna omfattar i huvudsak
följande:

beställande, kontrollerande och i beredskapsavseende förrådsförvaltande
verksamhet;

generalbesiktningar och besiktningar i övrigt för utrönande av fartygens
och den övriga materielens tillstånd;

planering, beställning och kontroll av erforderliga underhålls- och reparationsarbeten
å fartyg, stridsmedel och övrig materiel;
ut- och avrustning samt beredskapsförläggning av fartyg;
anskaffning, hållande i förråd och utlämning av ammunition och utredning,
fasta och flytande bränslen, driv- och smörjmedel, inventarier samt
materialutredning och allmänna förbrukningsartiklar för fartyg och vissa
marina förband m. m.;

förhyrning, mottagning, besiktning och utrustning samt återlämning av
hjälpfartyg jämte deras underhåll;

verksamheten vid örlogsvarvs sammansättningsverkstäder för ammunition; inskjutning

av kanoner, tuber och torpeder, provfällning av minor, årsprov
med ammunition samt erforderliga förrådsarbeten;
yrkesutbildning av personal;
örlogsvarv åvilande krigsförberedelsearbete;

örlogsvarvs civilförsvar samt bevakning och brandskydd; ävensom
utförande av försök för materielens utveckling och underhåll samt verkställande
av utredningar berörande örlogsvarvs verksamhetsområde.

Verksamheten vid marinverkstäderna omfattar i huvudsak följande:
underhålls- och översynsarbeten, ändrings- och ombyggnadsarbeten,
haverireparationer, nytillverkningar och nybyggnader samt utredningar,
besiktningar, kostnadsberäkningar in. fl. arbeten, som beställas av marinens
myndigheter;

utförande av arbeten åt andra statliga myndigheter samt enligt föreskrifter,
som utfärdas av marinförvaltningen, jämväl åt enskilda;

enligt erhållna direktiv anskaffande, hållande i förråd och utlämning på
beställning för fartygen, övriga marina och andra statliga myndigheter av
erforderlig materiel, som ej ingår i allmänna materialförrådet;

upphandlingar och försäljningar;

tillhandahållande av personal, materiel och lokaler för enligt särskilda
bestämmelser föreskriven yrkesutbildning av personal ur marinens militära
och civilmilitära kårer; samt

tillhandahållande av ritare- och arbetarpersonal, erforderlig för beställande
myndighet.

Vid 1944 års beslut förutsattes, att frågan om redovisning av verkstadsrörelsens
tillgångar, inkomster och utgifter över särskilda kapitalfonder
samt därmed sammanhängande spörsmål skulle framdeles underställas
riksdagen. I enlighet härmed uppdrog Kungl. Maj:t åt marinförvaltningen
att i samråd med riksräkenskapsverket närmare utreda frågan.

I skrivelse den 11 februari 1947 framlade marinförvaltningen resultatet
av den sålunda anbefallda utredningen. Ämbetsverket framhöll därvid bl. a.,
att enligt dess mening marinverkstädernas anläggningsvärden tills vidare
borde kvarstå å försvarets fastighetsfond, som dock borde erhålla ersättning
i form av hyra från marinverkstäderna. Ämbetsverket ansåg vidare,
att ur självkostnadsberäkningssynpunkt behov icke förelåge att upptaga
verkstädernas maskiner till redovisning i statsbokföringen. Att vid sådant
förhållande upplägga en särskild kapitalfond allenast för redovisning av
rörelsekapital för driften syntes icke böra ifrågakomma.

Marinförvaltningen gav vidare uttryck åt den uppfattningen, att självkostnadsberäkningen
vid marinverkstäderna borde anordnas med utgångspunkt
från det redan tillämpade beräkningssystemet, vilket i stort sett omfattade
direkta kostnader för material, material-(förråds-)omkostnader,
direkt arbetslön och arbetsomkostnader. I den sistnämnda kostnadsgruppen
ingick i huvudsak sådana kostnader, vilka utbetalades över marinverkstädernas
drifttitlar men av olika anledningar icke kunde hänföras till
viss arbetsorder, såsom underhåll av maskiner, verktyg och inventarier,
hjälp- och förbrukningsmaterial, bränsle, elektrisk energi, vissa tillägg till
arbetslöner, tjänstemannaavlöningar, administrationskostnader m. m. Jämväl
avskrivning å maskiner och inventarier belastade enligt detta system
driften i och för möjliggörande av viss återanskaffning. Förutom nu nämnda
utgifter borde emellertid enligt marinförvaltningens mening medtagas
även hyra för av marinverkstäderna nyttjade byggnader, ränta å rörelsemedel,
pensionskostnader samt olycksfallsersättningar och livräntor till
följd av olycksfall i arbetet. Däremot borde icke inkluderas ränta på i
vissa förråd och maskiner nedlagt kapital, då med hänsyn till att någon
fondbildning icke ansetts böra komma till stånd för redovisning av marin -

verkstädernas tillgångar och skulder underlag komme att saknas i bokföringen
för beräkning av denna kostnad. Vad beträffar den avsevärda
del av omkostnaderna som utgjordes av beredskapskostnader borde enligt
ämbetsverkets mening dessa kostnader i varje fall tills vidare täckas från
en särskild delpost å anslaget till underhåll av flottans fartyg m. m.

Marinförvaltningen föreslog vidare, att i marinverkstädernas bokföring
skulle uppläggas vinst- och förlustkonton för redovisning av resultatet av
rörelsen enligt inom affärsverksamhet i allmänhet gängse principer. Det
syntes böra ankomma på ämbetsverket att årligen i samband med avslutandet
av räkenskaperna för marinverkstäderna underställa Kungl. Maj:t
frågan om disposition av överskottsmedlen och täckning av eventuellt underskott.
Återstående medel borde tillgodoföras riksstatens inkomsttitel för
diverse inkomster.

Marinförvaltningen framhöll även bl. a., att erforderliga rörelsemedel
borde ställas till ämbetsverkets förfogande för marinverkstädemas verkstadsdrift.
Kapitalbehovet beräknades till 6 miljoner kronor, vilket belopp
syntes böra anvisas å fonden för förlag till statsverket.

Frågan förelädes riksdagen genom propositionen 1947:112. Föredragande
departementschefen lämnade därvid i stort sett sin anslutning till
marinförvaltningens förslag under framhävande dock att vissa spörsmål
fortsättningsvis borde uppmärksammas. Ej heller riksdagen fann anledning
till erinran mot de sålunda förordade redovisningsprinciperna och anvisade
i enlighet härmed under fonden för förlag till statsverket ett investeringsanslag
av 6 miljoner kronor såsom rörelsekapital för marinverkstäderna.

Genom beslut den 30 juni 1947 har Kungl. Maj:t sedermera meddelat
bl. a. följande bestämmelser angående redovisning av marinverkstädernas
tillgångar och skulder m. m., att tillämpas tills vidare fr. o. m. den 1 juli
1947.

1. Marinverkstädemas tillgångar och skulder samt intäkter och kostnader
skola av försvarets civilförvaltning redovisas å en särskild för ändamålet
upplagd diversemedelstitel, benämnd marinverkstädernas drifttitel.

2. Såsom tillgångar skola å ifrågavarande drifttitel upptagas förutom
utestående fordringar och varor i arbete m. m. värdet av den del av marinverkstädernas
förråd av materiel, som icke kan anses vara av beredskapsnatur.

3. Prissättningen av vid marinverkstäderna för statsmyndighet utförda
arbeten och tillverkade produkter skall så avpassas, att täckning erhålles
för till hyra, materiel, materialomkostnader, avlöningar och tillverkningsomkostnader
hänförliga utgifter samt ränta å rörelsemedel.

Prissättning av produkter och arbeten för annan beställare än statsmyndighet
skall medgiva täckning förutom av förutnämnda kostnader jämväl
av å arbetet eller produkten fallande del av pensionskostnader för de anställda
ävensom till av olycksfall i arbetet hänförliga kostnader.

4. Marinverkstäderna skola årligen till marinens delfond av försvarets
fastighetsfond erlägga hyra för nyttjade markområden och fasta anläggningar.
1 samband med avgivande av förslag till stat för nämnda delfond
skola ifrågavarande hyresbelopp upptagas under titeln diverse inkomster.

Kostnader för reparation och underhåll av marinverkstädernas byggnader
m. m. skola bestridas av vederbörande utgiftspost å staten för
nämnda delfond.

5. Å marinverkstädernas arbetsmaskiner skola årligen verkställas avskrivningar.
Avskrivningarna skola beräknas i förhållande till för varje
maskin vid avskrivningstillfället beräknat återanskaffningsvärde. Avskrivningar
skola företagas årligen, intill dess sammanlagda avskrivningsbeloppen
motsvara återanskaffningsvärdet vid sista avskrivningstillfället.

Å arbetsmaskiner företagna avskrivningar skola tillgodoföras ett maskinersättningskonto,
från vilket skola bestridas kostnader för ersättningsanskaffning
av arbetsmaskiner.

6. Under driftomkostnaderna redovisade resultatkonton skola enligt allmänt
vedertagna bokföringsprinciper avslutas å ett särskilt upplagt vinstoch
förlustkonto.

7. Influtna dockavgifter skola tillgodoföras marinverkstädemas resultatkonton,
i den mån dockorna utnyttjas av verkstäderna.

8. Marinverkstäderna skola årligen före den 1 oktober till marinförvaltningen
ingiva specificerad uppställning över å drifttiteln redovisade tillgångar
och skulder vid utgången av nästföregående budgetår ävensom specificerad
uppgift å vid nämnda tidpunkt å vinst- och förlustkontot redovisade
belopp.

Det skall ankomma på marinförvaltningen att årligen till Kungl. Maj:t
före den 1 december ingiva förslag angående disposition av uppkommet
överskott eller till täckande av uppkommen förlust å rörelsen.

Med hänsyn till de ingående överväganden som föregick beslutet om
marinverkstädernas omorganisation och de olika uppfattningar som därvid
kom till uttryck har revisorerna funnit det vara av intresse att taga
närmare del av den praktiska erfarenhet som hittills vunnits av nu tilllämpade
verksamhetsformer. Av de upplysningar som härutinnan inhämtats
från de båda marinverkstäderna synes i stort sett framgå följande.

Bland de fördelar som uppnåtts i jämförelse med den gamla departementsorganisationen
före år 1945 må i första hand nämnas, att samtliga
verkstäder och produktiva avdelningar med undantag av vissa serviceverkstäder
ställts under enhetlig och sakkunnig teknisk ledning med erfarenhet
från industriell drift. Den här ifrågavarande personalen har helt
kunnat ägna sig åt verkstädernas skötsel samt tekniska och affärsmässiga
drift utan att betungas av militärt förvaltningsarbete.

Marinverkstäderna kan vidare uppträda som självständiga företag och
finansieras med eget kapital, dock att nyinvesteringar sker genom riksstatsanslag.
Redovisning av tillgångar och skulder, självkostnadsbokföring
samt prissättning har bragts i huvudsaklig överensstämmelse med de prin -

ciper som tillämpas inom motsvarande privatindustrier. Genom affärsbokföringen
har möjligheter skapats för verkstäderna att åtaga sig arbeten
både för staten och för privata beställare även mot fasta anbud. Full sysselsättning
har därmed i möjligaste mån kunnat tryggas och personalstyrkan
hållas konstant trots stora variationer i marinens beställningar. Den
nya organisationen har skapat en viss goodwill hos privatindustiien, vilket
varit av värde för verksamheten. I alla kontrakt och orderbekräftelser
till privata beställare är emellertid införd en klausul om företrädesrätt för
marinen vid större reparationer och ökad beredskap. Härigenom har marinverkstäderna
erhållit en latent produktionskapacitet, som omedelbart
kan insättas när läget så påfordrar för marinen.

Genom den gemensamma ledningen har möjlighet yppats att mera rationellt
utnyttja den tekniska utrustningen och vid behov överflytta personal
verkstäderna emellan ävensom att samordna hjälporganen för driften.
Den bättre överblicken över varvets tekniska och driftsekonomiska
problem har skapat förutsättningar för långtidsplanering i fråga om vissa
moderniseringar och anskaffningar. Enhetliga och förenklade arbetsrutiner
har i stor utsträckning kunnat tillämpas och genomföras efter mönster
från den privata industrien. Frågor beträffande den kollektivanställda personalen
har fått enhetlig behandling. Ersättningsanskaffning för maskiner
och maskinell utrustning, mindre rationaliseringsarbeten, åtgärder för arbetarskydd
och hygien samt trivsel på arbetsplatsen kan företagas med
egna medel, oberoende av särskilda anslag, och således genomföras med
omedelbar verkan.

Slutligen må här framhållas, att upphandlingsverksamheten i viss mån
förenklats och effektiviserats. Detta har varit av speciellt värde, emedan
ett varvsföretags inköpsverksamhet av naturliga skäl utgör en ytterst betydelsefull
del av verksamheten. Avskrivningsrält har vidare erhållits vid
förlust eller skada å egendom.

Den nuvarande organisationen har emellertid visat sig innebära även
vissa nackdelar, vilka kan sammanfattas sålunda.

Det till marinverkstädernas förfogande ställda kapitalet har icke helt
kunnat anpassas så, alt företaget kunnat möta de variationer som orsakats
av penningvärdets förändringar och rörelsens utveckling. Marinverkstäderna
bär ej heller utrustats med egen kassa och eget postgiro ulan är i
berörda avseende sammankopplade med det för den rent militära förvaltningen
tillämpade systemet.

De fasta anläggningarna, såsom byggnader, dockor, kajer, vägar, spår
samt värme- och ventilationsanläggningar, ingår icke i marinverkstädernas
anläggningstillgångar utan förvaltas av fortifikationsförvaltningen genom
vederbörande varvs byggnadsdepartement, som sorterar under varvschefen.
Att draga någon gräns mellan s. k. fasta anläggningar och övriga anlägg -

ningar är emellertid praktiskt taget uteslutet, emedan en industrianläggning
utgör en teknisk enhet. Sålunda förekommer det vid nuvarande system,
att medel till en och samma produktionsenhet inom driften måste
äskas dels på driftbudgeten genom marinförvaltningen, dels på kapitalbudgeten
genom fortifikationsförvaltningen. Förhållandena kompliceras även
därigenom att t. ex. frågor rörande anläggningar över och under jord
betraktas dels såsom »kasernärenden» och handlägges på fortifikationsförvaltningens
kasernbyrå, dels såsom »befästningsärenden» och handlägges
på samma ämbetsverks befästningsbyrå. Härigenom har samordning
försvårats beträffande åtgärder i och för rationaliseringar, underhåll, driftomläggningar
etc., vilket medfört kostnadsökningar och svårigheter för
verkstadsledningen att sköta den omfattande driften.

Sådana interna transportmedel som kranar, truckar, jeepar m. m. ingår
i verkstadsorganisationen. Detta är däremot icke fallet med bilar och lok,
vilka tillhör vapenavdelningens ekipagesektion. På grund av denna splittring
kan icke rationaliseringar helt genomföras, kostnaderna nedbringas
eller enhetliga åtgärder vidtagas beträffande marinverkstädemas transporter.
Med hänsyn till kommunikationernas stora betydelse för varvsdriften
framstår nämnda förhållande som särskilt besvärande.

Virkesförrådet, som är ett rent verkstadsmaterialförråd, har ännu ej
tillförts marinverkstäderna utan ingår i intendenturavdelningens intendentursektion.
Härigenom omöjliggöres rationell organisation beträffande
lagring, uttag och hantering av virke samt rationellt utnyttjande av tillgängliga
lagerutrymmen. Frågan om beredskapsförråden och de därmed
sammanhängande kapital-, ansvars- och riskproblemen har ej heller lösts.

De militärtekniska avdelningarnas serviceorgan, vilka sysselsätter kollektivanställd
personal, har till vissa delar icke överförts till marinverkstäderna,
vilket försvårar den enhetliga driftledningen. Nu tillämpade former
för anställning, avsked och befordran av tjänstemannapersonal utmärkes
jämväl av en viss omständlighet. En annan olägenhet är att läkarmottagningen
med dess läkartjänst icke ingår helt i marinverkstädernas
organisation.

Vissa beställningar från marinens centrala myndigheter utlägges ofta
icke direkt vid marinverkstäderna utan placeras hos varvschefen, som i
sin tur genom militärsektionerna beställer arbetena på marinverkstädema.
Härigenom skapas onödig dubbelorganisation och högre förvaltningskostnader.

De ovan angivna nackdelarna har framträtt med särskild styrka vid
marinverkstädema i Karlskrona. Nagra egentliga olägenheter av nuvarande
organisation har däremot icke ansetts föreligga vid marinverkstädema i
Stockholm. Detta torde delvis bero'' på att största delen av verkstäderna
samt kajer och pirar nybyggdes så sent som i början av 1940-talet, varför

■de är modernt planerade och inredda samt tills vidare icke fordrar nagot
underhåll. Anläggningarna i Karlskrona däremot är i stor utsträckning
föråldrade och otidsenliga. Rörelsens omfattning är dessutom betydligt
större i Karlskrona än i Stockholm.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att från varvschefernas sida
riktats viss kritik mot marinverkstädema, närmast med avseende på de
befogenheter som tillkommer verkstadsdirektören enligt gällande provisoriska
instruktion.

Revisorernas uttalande. 1944 års riksdagsbeslut angående omorganisation
av örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona föregicks av ett flertal utredningar,
varvid huvudintresset hade varit inriktat på frågan om verkstadsdriftens
mest rationella ordnande. Härom hade såväl under själva utredningsarbetets
gång som vid remissbehandlingen av framlagda förslag olika
meningar kommit till uttryck. Från militärt håll hade närmast hävdats att
förändringar i den dåvarande organisationen, i den mån de över huvud
taget vore nödvändiga, borde ske med största försiktighet, medan den tekniska
expertisen önskade bereda verkstadsrörelsen en mycket långtgående
självständighet. Riksdagsbeslutet innebar i vissa avseenden en kompromiss
mellan dessa båda motsatta uppfattningar. Sålunda bibehölls alltjämt verkstadsdriften
som en integrerande del av örlogsvarvens samlade verksamhet.
Å andra sidan — och detta förhållande var reformens mest utmärkande
drag — sammanfördes de dittillsvarande varvsdepartementens arbetsavdelningar
till en enhetlig organisation, de s. k. marinverkstäderna, och
ställdes under tekniskt sakkunnig ledning, vilken endast i begränsad omfattning
direkt underordnades vederbörande militära varvschefer. Förutsättningar
skapades därmed för en rationell verkstadsdrilt, uppbyggd efter
moderna, inom privatindustrien tillämpade principer.

De förhoppningar om en effektivisering och rationalisering av verkstadsrörelsen
som knöts vid beslutet om örlogsvarvens omorganisation har, såvitt
revisorerna kan bedöma, i stort sett infriats, bördelarna bär tramföi
allt tagit sig uttryck i ett bättre utnyttjande av personal och teknisk utrustning,
varjämte genom en mera rättvisande självkostnadsberäkning och
prissättning en säkrare grund lagts för den rent ekonomiska verksamheten.
Emellertid har erfarenheten samtidigt utvisat, att vissa olägenheter är förbundna
även med nuvarande organisation.

Den mest framträdande olägenheten torde vara, att de för verkstadsrörelsen
erforderliga fasta anläggningarna icke ingår i marinverkstädernas
anläggningstillgångar utan alltjämt redovisas å försvarets fastighetsfond,
vilken förvaltas av fortifikationsförvaltningen. Vid ett företag med industriell
drift är det dock som regel icke möjligt att göra någon bestämd åtskillnad
mellan olika slag av anläggningar, varför frågor rörande de åtgärder som

erfordras för en utvidgning eller omläggning av driften bör behandlas enhetligt
och i ett sammanhang. Med nuvarande system kommer emellertid
såväl marinförvaltningen som fortifikationsförvaltningen att inkopplas på
dylika frågor, allt eftersom medel för ändamålet skall äskas å driftbudgeten
eller kapitalbudgeten. Förhållandet kompliceras ytterligare därav, att ärenden
rörande verkstädernas fasta anläggningar understundom handlägges
å olika byråer inom sistnämnda ämbetsverk. Fn annan nackdel är att
medel för det löpande underhållet skall upptagas å fastighetsfondens stat,
vartill förslag framlägges av fortifikationsförvaltningen. Därvid måste ämbetsverket
beakta det mångskiftande behovet inom krigsmaktens alla delar
och kan icke alltid i tillbörlig mån tillgodose marinverkstädernas speciella
intressen. För en rationell planering av verkstadsdriften med därav betingade
krav på snabbhet i beslut och verkställighet innebär allt detta en
påtaglig belastning.

Även i vissa andra avseenden synes nuvarande organisation vara behäftad
med olägenheter. Revisorerna vill härutinnan bl. a. erinra om att marinverkstäderna
icke utrustats med egen kassa. En fullt effektiv transportapparat
har vidare icke kunnat uppbyggas, då de för verksamheten erforderliga
transportmedlen endast delvis överförts till verkstäderna. Vissa
personalproblem och förrådsfrågor kvarstår ännu olösta. Det torde i detta
sammanhang slutligen böra nämnas att, oaktat marinförvaltningen enligt
givna direktiv allt sedan år 1948 inkommit med förslag till disposition av
vid marinverkstäderna redovisade vinstmedel, frågan härom alltjämt hålles
öppen, vilket lär bero på att vid remissbehandlingen av marinförvaltningens
förslag olika meningar kommit till uttryck. Ifrågavarande förhållande
har helt naturligt varit ägnat att hos verkstadsledningen framkalla viss
osäkerhet beträffande de ekonomiska principer som verksamheten anses
höra följa.

Revisorerna håller för sannolikt, att de nu berörda olägenheterna till största
delen skulle kunna elimineras, därest efter mönster från övriga affärsdrivande
verk en särskild kapitalfond inrättades för redovisning av marinverkstädernas
tillgångar och skulder m. m. Därmed skulle automatiskt
följa att även de fasta anläggningarna ställdes under verkstadsledningens
omedelbara förvaltning. Bland anläggningstillgångarna skulle självfallet
upptagas värdet av jämväl maskiner och andra för driften erforderliga
hjälpmedel. Det torde här få erinras om att dessa objekt, i den mån de
överförts till marinverkstäderna, redan nu redovisas på tillgångssidan i
vederbörande balansräkningar. I motsats till vad förhållandet är vid exempelvis
försvarets fabriksverk kommer emellertid f. n. dessa värden icke
på något sätt till uttryck i statsbokföringen, vilket revisorerna finner vara
principiellt felaktigt. En annan nackdel är att därigenom räkenskapsmässigt
underlag kommit att saknas för bestämmande av här ifrågavarande

räntekostnader vid självkostnadsberäkningarna. I och med inrättandet av
en särskild kapitalfond för marinverkstäderna skulle emellertid dessa brister
kunna avhjälpas. Därigenom skulle också en säkrare utgångspunkt
erhållas för beslut angående dispositionen av uppkomna rörelseöverskott.

För att den fulla effekten av nu ifrågasatta åtgärd skall kunna uppnås
och förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av övriga svävande
spörsmål, torde emellertid en viss förändring av marinverkstädernas
själva organisation vara erforderlig. Ett ytterligare motiv härför synes
vara den dualism som alltjämt råder i fråga om verkstadsrörelsens ledning.
Visserligen har vederbörande verkstadsdirektör tillerkänts ett betydande
mått av handlingsfrihet, men denna frihet har i vissa avseenden begränsats
genom de varvschefen tillkommande befogenheterna. Såsom erfarenheten
visat ligger häri ett frö till intressemotsättningar, vilka i bestämda
lägen kan verka hämmande på initiativkraften och motverka strävan efter
rationell driftsekonomi.

Den nu påtalade dualismen kan självfallet hävas genom att marinverkstäderna
fastare inordnas i varvsorganisationen i övrigt och varvschefen
sålunda anförtros den direkta ledningen även av verkstadsdriften. Detta
skulle emellertid i viss mån innebära en återgång till förutvarande verksamhetsformer,
mot vilka på sin tid vägande erinringar framställdes, och
på goda grunder kan befaras, att de flesta av de fördelar som den nya organisationen
medfört därigenom skulle gå förlorade. En övergång till fondredovisning
av marinverkstädernas tillgångar och skulder skulle vidare
stöta på nästan oöverstigliga hinder. Revisorerna finner det också för sin del
uteslutet, att en dylik utväg på allvar skulle kunna övervägas. Eu lösning
av frågan synes snarare böra sökas efter en helt motsatt linje, nämligen
i ett fullföljande av 1944 års riksdagsbeslut hänemot full självständighet
för marinverkstäderna såsom företagsekonomisk enhet. Visserligen kan
med all rätt hävdas, att örlogsvarvens verkstadsdrift icke är något självändamål
utan främst har att tillgodose ett bestämt militärt behov. De militära
intressena torde emellertid med full styrka kunna göra sig gällande
genom marinförvaltningen, då marinverkstäderna självfallet bör vara underställda
detta ämbetsverk. I organisatoriskt hänseende skulle marinverkstäderna
sålunda komma att intaga motsvarande ställning som de centrala
flygverkstäderna, vilka utan mellaninstanser direkt sorterar under flygförvaltningen.

Därest marinverkstäderna skulle utbrytas ur örlogsvarven, torde återstående
delar av dessa näppeligen bilda tillräckligt underlag för en självständig
organisationsenhet, helst som man finge räkna med att vissa grenar
av den vid de militärtekniska avdelningarna nu bedrivna verksamheten
samtidigt komme att överföras till verkstadssidan. Det må i detta sammanhang
erinras om att vid örlogsvarvens omorganisation farhågor ut -

talades för att nyssnämnda avdelningar något överdimensionerats. Dessa
farhågor torde icke saknat fog. Revisorerna anser det därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke i samband med en eventuell ombildning av marinverkstäderna
örlogsvarvens militärtekniska avdelningar och fastighetsförvaltande
organ lämpligen borde inordnas i vederbörande marindistriktsstaber.
Därigenom skulle en icke oväsentlig förenkling av den marina organisationen
med ty åtföljande kostnadsbesparingar kunna uppnås.

Såsom tidigare framhållits har de olägenheter som visat sig vara förbundna
med nuvarande organisation framträtt med särskild styrka vid
marinverkstäderna i Karlskrona, medan läget beträffande marinverkstäderna
i Stockholm synes vara något annorlunda. Här anförda synpunkter
på frågan om verkstadsdriftens mest rationella ordnande torde emellertid,
särskilt på längre sikt, äga principiell giltighet helt oavsett tillfälliga lokala
förhållanden. Vidare må erinras om att det vid riksdagsbehandlingen av
frågan förutsattes, att den definitiva utformningen av den nya organisationen
finge bli beroende av de erfarenheter som vunnes under organisationens
uppbyggande. Enligt revisorernas mening får tiden nu anses vara
inne att taga här berörda spörsmål under omprövning.

Sedan förevarande ärende slutbehandlats av revisorerna in pleno, har,
enligt vad revisorerna erfarit, marinförvaltningen i skrivelse till chefen för
försvarsdepartementet föreslagit tillsättandet av en särskild kommitté för
översyn av örlogsvarvens organisation. Revisorerna förutsätter, att vid den
utredning som med anledning härav må igångsättas de av revisorerna i
ämnet anförda synpunkterna kommer att beaktas.

§ 6.

Beläggningen på förbandssjukhusen.

Riksdagens revisorer har tidigare vid olika tillfällen behandlat frågan
om ett närmare samarbete mellan civila och militära sjukhus. På grundval
av gjorda iakttagelser angående beläggningen å vissa förbandssjukhus underströk
sålunda redan 1933 års revisorer betydelsen av ett dylikt samarbete
för bättre och rationellare utnyttjande av tillgängliga vårdplatser
vid landets samtliga, för allmän sjukvård avsedda anstalter. Såväl år 1940
som år 1941 återkom revisorerna till ifrågavarande spörsmål. 1941 års
revisorer fäste därvid särskilt uppmärksamheten på vissa förhållanden i
samband med planläggningen av sjukvården på Gotland. Med anledning
härav anhöll riksdagen i skrivelsen 1942:423, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande frågan om samordnandet av de civila och militära intressena
beträffande sjukhus på Gotland.

Sedermera har under ett antal år visst samarbete i sist berörda hänseende
varit etablerat. Sålunda träffades åren 1947 och 1948 mellan vederbörande
militära myndigheter och Gotlands läns landsting två avtal rörande
vård av civila patienter å Gotlands kustartillerikårs sjukhus i Fårösund
respektive å Gotlands infanteriregementes sjukhus i Visby. Enligt avtalen
skulle, så långt utrymmet med hänsyn till försvarets behov det medgåve,
civila personer — även kvinnor och barn — från Gotlands län intagas för
vård å nämnda sjukhus. Till civila personer i avtalets mening hänfördes
jämväl försvaret tillhörande personal med undantag av dels värnpliktiga
och dels sådant fast anställt manskap som enligt gällande avlöningsbestämmelser
ägde rätt till fri sjukvård på kronans bekostnad. Kronan skulle
svara för vård och underhåll av de å sjukhusen intagna civila patienterna
och ägde härför att av landstinget uppbära ersättning för vårddag med ett
belopp, utgörande två tredjedelar av verkliga vårdkostnaden å lasarettet i
Visby under nästföregående kalenderår. Den av landstinget fastställda
legosängsavgiften skulle tillkomma landstinget.

Ifrågavarande samarbete har upphört i och med utgången av år 1951.
Initiativet till uppsägning av de till grund för samarbetet liggande avtalen
har tagits av landstinget. Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse lämnade
upplysningar har anledningen härtill angivits vara att landstinget — utan
att på något sätt vilja förringa värdet av den vård som lämnades av militärsjukhusen
— ansåge kostnaderna för ifrågavarande vård vara alltför
höga för landstinget.

I detta sammanhang må nämnas, att de inkomster som kronan kunnat
tillgodogöra sig genom nyssberörda avtal uppgått till vid sjukhuset i Fårösund
206 597 kronor och vid sjukhuset i Visby 317 285 kronor.

Sedan avtalen med Gotlands läns landsting upphört att gälla, förekommer
f. n. samarbete av här avsett slag endast inom ett landstingsområde i
riket, nämligen Hallands läns. Enligt ett i slutet av år 1949 ingånget avtal
skall sålunda, under i princip samma förutsättningar som nyss angivits beträffande
de båda förbandssjukhusen på Gotland, civila patienter intagas
för vård å Hallands regementes sjukhus i Halmstad. Under de båda budgetår
avtalet hittills varit i kraft har vid sjukhuset vårdats inalles 85 civila
patienter. Kronans bruttoinkomster för denna vård har uppgått till 19 475
kronor.

Innevarande års revisorer har besökt sjukhusen vid vissa truppförband
i Skåne och därvid kunnat konstatera, att desamma vid ifrågavarande tidpunkt
var belagda endast i mycket ringa utsträckning. Med hänsyn såväl härtill
som till vad i ärendet tidigare förevarit har revisorerna funnit det vara av
intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning förbandssjukhusen
mera regelmässigt tages i anspråk för vård av vederbörande militära per4
Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. I.

sonal. I detta syfte har revisorerna beträffande vart och ett av de tre budgetåren
1949/52 införskaffat uppgifter om bl. a. antalet tillgängliga vårdplatser
och det genomsnittliga antalet intagna per dag. Med ledning av
dessa uppgifter har sedan beläggningsprocenten för varje sjukhus framräknats.
Resultatet av undersökningen, som omfattat praktiskt taget samtliga
förband inom armén, kustartilleriet och flygvapnet samt Stockholms
och Karlskrona örlogsstationer, framgår av nedanstående tablå, i vilken
förbandssjukhusen sammanförts i olika grupper allt efter genomsnittlig
beläggning.

Beläggnings- procent	Antal sjukhus
1949/50	1950/51	1951/52
- 5,0	2	2	2
5,1-10,0	2	3	3
10,1-15,0	8	2	5
15,1-20,0	14	15	16
20,1-25,0	11	14	9
25,1-30,0	9	9	7
30,1-35,0	10	8	10
35,1-40,0	5	7	10
40,1-45,0	0	3	3
45,1-50,0	1	2	1
50,1—55,0	5	4	4
Summa	67	69	70

(Specifikation till denna tabell återfinnes å s. 57—58)

Såsom jämförelse må nämnas, att enligt den av medicinalstyrelsen utgivna
officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken utgjorde år 1950 beläggningen
vid landets samtliga lasarett, tagna som en enhet, 87 procent.

För att belysa den omfattning vari de förenämnda samarbetsavtalen
med Gotlands läns landsting bidragit till ett bättre utnyttjande av vederbörande
förbandssjukhus har revisorerna i nedanstående tablå sammanställt
uppgifter å den procentuella beläggningen vid dessa sjukhus, beräknad
dels med hänsyn till enbart de militära patienterna (M) och dels med
hänsyn till samtliga intagna (S).

	1949/50	1950/51	juli—dec. 1951
	M	S	M	S	M	S
118	14,4	40,0	20,0	39,3	23,6	48,9
KA 3	12,0	47,0	11,3	40,3	16,0	48,7

Liksom fallet i allmänhet är vid civila sjukhus meddelas vid förbandssjukhusen
även s. k. öppen vård. För att erhålla en bild av omfattningen
av denna sida av verksamheten har revisorerna från vederbörande förband
infordrat uppgifter rörande jämväl antalet besök i öppen vård under vart

och ett av de tre sistförflutna budgetåren. Av de inkomna svaren framgår,
att det med hänsyn till det system efter vilket registreringshandlingarna
föres är förenat med mycket stora svårigheter att få fram tillförlitliga uppgifter
härutinnan. Vissa förband har därför icke ansett sig kunna lämna
några som helst uppgifter på denna punkt, medan andra angivit allenast
antalet nybesök. Somliga förband har dock inkommit med infordrade uppgifter
utan särskilda reservationer, och i nedanstående tabell har såsom

Förband	Antalet besök i öppen vård
1949/50	1950/51	1951/52
13.......	11 360	15 951	11 232
15.......	21 685	22 185	22 185
16.......	9 780	12 070	21 310
	9 348	12 644	9 193
171.....1	14 616	16 243	11 288
117......	5 900	6 896	8 653
K 3......	6 500	7 085	7 511
P 2 ......	5 902	5 504	6 449
A 2.......	8 349	8 750	8 924
Lvl......	18 250	20 075	21 900
Lv 2......	15 960	18 313	18 931
Ing 2.....	11 261	12 595	14 839
KA 1 ....	18 219	22 812	19 430
KA 2 ....	5 949	10 190	10 252
KA 4 ....	7 141	7 966	6 676

1 Uppgifterna i första raden avser sjukhuset i Ystad och i andra raden sjukhuset i Revinge.

Förband	Benämning	Färdigställt	Kronor
Il.....	Sjukhus	1950/51	543 076
T c /	»	1910	227 250
" ” l	Sjukbarack	1917	37 800
I 14 ....	Sjukhus	1908	227 250
P1 ....	»	1947/48	271 900
P 2 ....	»	1948/49	337 600
P 4 ....	»	1914	126 900
Al.....	»	1949/50	407 000
A 2.....	Sjukpaviljong	1921	247 500
A 3.....	Sjukhus	1938/39	172 260
A 6.....	Regementssjukhus	1915	270 900
A 9.....	Sjukhus	1947/48	255 300
Lv 1....	Nya sjukhuset	1944/45	306 786
Lv 2....	Sjukhus	1945/46	331 597
Lv 3....	»	1951/52	386 316
Lv 4....	»	1943/44	197 040
Lv 6....	»	1947/48	244 700
F 12 ...	Sjukpaviljong	1942/43	179 000
F 13 ...	»	1943/44	177 400
F 14 ...	»	1945/46	170 600
F 15 ...	»	1945/46	179 180
F 17 ...	»	1945/46	171 000
F 18 ...	»	1946/47	200 100

exempel sammanställts vissa sådana uppgifter. Såvitt kan bedömas torde
emellertid icke ens i dessa fall de anförda siffrorna kunna göra anspråk
på absolut exakthet. Divergenserna mellan förbanden torde sålunda, förutom
på variationer i manskapsstyrkan, bero på att i vissa fall medräknats
besök för vaccinationer och ympningar samt andra mera rutinmässiga
undersökningar, medan så icke skett i andra fall.

I omstående tablå har revisorerna sammanställt från fortifikationsförvaltningen
under hand inhämtade uppgifter om anläggningskostnaderna
för vissa förbandssjukhus. Av tablån framgår även det budgetår (år)
under vilket vederbörande byggnad färdigställts.

Revisorerna har vidare från vissa förband infordrat uppgift om de kostnader
av engångsnatur som på sin tid nedlagts för inredning och utrustning
av vederbörande sjukhus. De av förbanden lämnade uppgifterna återfinnes
i nedanstående tablå.

Förband	Kostnader i kr.
Il........	102 000
P1 .......	52 000
P 2 .......	24 600
A 3........	35 300
A 9........	65 000
Lv 3.......	33 500
Lv 4.......	36 900
F 17 ......	29 000

Den vid respektive sjukvårdsavdelningar och sjukhus tjänstgörande personalens
antal och sammansättning enligt nu gällande normalorganisation
för rationaliserade förband inom armén framgår av nedanstående tablå.

Förbandstyp	Rege- ments- läkare	Batal- jons- läkare	Över- sköter- ska	Sjuk- vårds- biträde	över- furir	Kontors -biträde1	Värn- plik- tiga
Infanteriregemente ......	1	1	2	4	1	7.	_2
Pansarregemente ........	1	l3	2	3	1	7.	—
Artilleriregemente .......	1	1	2	4	1	V *	—
Luftvärnsregemente......	1	—	2	3	1	7*	—
Luftvärnskår............	—	1	1	2	1	V 2	—
Trängregemente.........	1	1	2	4	1	7.	—

1 Ett biträde tjänstgör dagligen vid sjukhuset det antal timmar som vederbörande chef bestämmer.

2 Härför gäller särskilda bestämmelser.

3 Ej vid P 1 och P 2.

För marinen tillhörande organisationsenheter har motsvarande bestämmelser
rörande normalorganisation hittills utfärdats blott för Sydkustens
marindistrikt och Karlskrona örlogsstation respektive för Stockholms kustartilleriförsvar
samt Vaxholms kustartilleriregemente. Enligt dessa bestäm -

melser skall, såvitt nu är i fråga, vid marindistriktets sjukvårdsförvaltning
tjänstgöra 5 marinläkare, varav 1 förste läkare, 1 översköterska, 2 sjukvårdsbiträden,
2 underofficerare, 2 högbåtsmän, 1 underofficer i arvodesbefattning
och 1 värnpliktig i handräckningstjänst. Av marinläkarna skall
en biträda chefen för Karlskrona örlogsstation vid handläggningen av göromål
som kräver militärmedicinsk sakkunskap. Kustartilleriförsvarets
sjukvårdsförvaltning i sin tur skall, likaledes såvitt nu är i fråga, omfatta
1 stabsläkare som tillika är regementsläkare, 1 biträdande läkare, 2 översköterskor,
4 sjukvårdsbiträden, 1 underofficer och 1 biträde för skrivoch
kontorsgöromål. Sjukvårdsförvaltningen ombesörjer sjukvården jämväl
vid kustartilleriregementet.

Ifrågavarande bestämmelser har varit i kraft sedan den 1 oktober 1952.
Efter hand torde övriga marindistrikt och kustartilleriförsvar erhålla motsvarande
organisation.

Vad flygvapnet slutligen beträffar gäller enligt 1948 års riksdagsbeslut
följande personalorganisation för flygflottiljernas sjukvårdsavdelningar,
nämligen 1 flottiljläkare, 1 civil sjukvårdsförmån, 1 översköterska, 1 civil
manlig sjukvårdare och 2 civila sjukvårdsbiträden.

För att erhålla en såvitt möjligt allsidig bild av verksamheten vid förbandssjukhusen
har revisorerna även infordrat uppgifter om dessas löpande
driftskostnader, fördelade på följande fem kostnadsslag, nämligen personalkostnader,
mathållningskostnader, kostnader för instrument och förbandsmateriel,
läkemedelskostnader samt övriga kostnader. En sammanställning
härav återfinnes i nedanstående tablå, i vilken dock medtagits

Förband	Personal- kostnader	Kostnader för instrument- och förbandsmateriel	Läkemedels- kostnader	Totalt
Il...........	178 900	7 900	13 700	200 500
14...........	91 300	4 800	10 800	106 900
15...........	112 300	6 100	8 100	126 500
16...........	100 700	5 900	14 900	121 500
I 15..........	122 200	5 500	8 300	136 000
P 1 ..........	67 200	4 400	15 300	86 900
A 2...........	118 900	6 500	7 900	133 300
A 8...........	145 200	4 300	13 400	162 900
Lv 1..........	114 300	9 900	9 700	133 900
Lv 2..........	94 800	4 400	9 000	108 200
	67 100	1 900	4 300	73 300
T 4 ..........	92 200	4 200	11 600	108 000
ÖSK.........	226 400	13 7001	10 000	250 100
KA 1 ........	55 600	5 400	8 700	69 700
ka 4 ........	84 300	5 100	6 400	95 800
F 4 ..........	58 000	3 100	6 7002	67 800
F 6 ..........	50 100	1 500	4 400	56 000
F 8 ..........	63 600	1 000	5 200	69 800
F 11 .........	70 400	4 100	7 000	81 500
F 14 .........	57 400	1 000	5 500	63 900

1 Avser kostnader för förbandsmateriel.

2 Avser budgetåret 1950/51.

allenast vissa förband, som torde få anses vara representativa för olika
försvarsgrenar och truppslag. Då vid eu närmare undersökning de under
rubriken »övriga kostnader» lämnade uppgifterna visat sig vara icke direkt
jämförbara, har ifrågavarande kostnader utelämnats. Detsamma gäller
mathållningskostnaderna, vilka ju belastar vederbörande mathållningsanslag
och utgår oberoende av om vederbörande personal är intagen å sjukhus
eller ej. Samtliga uppgifter avser sistförflutna budgetår och är avrundade
till jämna 100-tal kronor.

I förevarande sammanhang må slutligen erinras om att de sex garnisonssjukhusen
i Stockholm, Karlsborg, Skövde, Eksjö, Sollefteå och Boden
mottager jämväl civila patienter för vård enligt vissa avtalsmässigt reglerade
bestämmelser av något varierande innebörd. Särskilda samarbetsavtal
har vidare ingåtts med landstingen i Västerbottens, Östergötlands och Blekinge
län angående vård av militära patienter vid lasaretten i Umeå, Linköping
och Karlskrona. En närmare redogörelse för innebörden av vissa
av dessa avtal har lämnats av 1949 års revisorer under § 10 av deras berättelse.

Revisorernas uttalande. Praktiskt taget samtliga förband inom den svenska
krigsmakten är utrustade med egna sjukhus. Mellan dessa sjukhus föreligger
kvalitativt sett rätt betydande olikheter, vilket framför allt sammanhänger
med att de färdigställts vid skilda tidpunkter. Det torde dock förhålla
sig så, att i varje fall de sjukhus som uppförts under senare år erbjuder
vårdmöjligheter som måste betecknas såsom i hög grad tillfredsställande.
Anläggningskostnaderna har också i dessa fall varit relativt höga.
Såsom exempel kan nämnas Svea livgardes sjukhus i Ulriksdal, Svea artilleriregementes
sjukhus i Rissne och Stockholms luftvärnsregementes sjukhus
i Norrtälje, vilkas på försvarets fastighetsfond bokförda värden uppgår
till i avrundade tal respektive 543 000, 407 000 och 386 000 kronor.
Härtill kommer en förhållandevis dyrbar medicinsk inredning och utrustning.

De kostnader som kronan har att vidkännas för förbandssjukhusens löpande
drift uppgår ävenledes till betydande belopp med utgifterna för den
vid sjukhusen tjänstgörande personalens löner såsom dominerande post.
Vissa uppgifter i nu berörda hänseende har återgivits i det föregående,
ägnade att lämna en åtminstone ungefärlig bild av kostnadernas omfattning.
Dock bör uppmärksammas, att de anförda sifferuppgifterna i vissa
fall inkluderar jämväl utgifter för vederbörande förbands tandvård, ett
spörsmål som revisorerna i förevarande sammanhang icke ansett sig ha
anledning att närmare ingå på. Å andra sidan har, av skäl som tidigare berörts,
vissa speciella kostnadsslag måst utelämnas i den ifrågavarande

tablån. De faktiska kostnaderna för den löpande sjukhusdriften får därför
anses vara större än de återgivna siffrorna utvisar.

Att kronan bör bereda de medborgare som fullgör sin i lag bestämda
värnplikt en fullgod sjukvård torde vara en självklar sak, varom endast en
mening kan råda. Å andra sidan är det lika uppenbart, att de anordningar
som vidtages för att tillgodose bär föreliggande behov bör utnyttjas på
sådant sätt, att kostnaderna ter sig rimliga och ekonomiskt motiverade.
Därvidlag inställer sig framför allt frågan om beläggningen på förbandssjukhusen.
Man får visserligen icke bortse från att dessa sjukhus även
meddelar s. k. öppen vård i betydande omfattning, varjämte vederbörande
personal har att fullgöra andra uppgifter av maktpåliggande och tidskrävande
natur. Då emellertid sjukhusen försetts med visst antal vårdplatser
och såväl utrustning som personalorganisation avpassats härefter, måste
givetvis utnyttjandegraden bli en fråga av stor ekonomisk räckvidd. Liksom
vid all annan sjukhusdrift gäller även här, att med givna fasta kostnader
vårddagkostnaden står i omvänd proportion till antalet vårddagar.

Av de i det föregående lämnade uppgifterna framgår, att vårddagkostnaden
vid förbandssjukhusen måste anses vara relativt hög, eftersom förefintliga
vårdplatser endast i ringa omfattning utnyttjas. Den verkställda
undersökningen ger sålunda vid handen att den s. k. medianen, d. v. s. det
medelvärde som av totalfrekvensen har 50 procent under och 50 procent
över sig, för vart och ett av de tre sistförflutna budgetåren motsvarar en
beläggning av mellan 20,1 och 25,0 procent. Det alldeles övervägande antalet
förband uppvisar en beläggning som varierar mellan 10,1 och 40,0
procent. I vissa extrema fall understiger beläggningen till och med 5 procent.
I detta sammanhang må nämnas, att den genomsnittliga beläggningen
på rikets samtliga lasarett år 1950 utgjorde 87 procent.

Revisorerna är väl medvetna om att någon rättvisande jämförelse i nu
berörda avseende näppeligen kan göras mellan förbandssjukhus och civila
lasarett. Icke minst bör hållas i minnet, att den vid ett förband inneliggande
värnpliktsstyrkan vissa månader nedgår till ett minimum, vilket
självfallet bidrar till låga årsvärden. I någon mån torde dessutom förbandssjukhusen
liksom lasarettens epidemiavdelningar ha beredskapskaraktär.
Men även med fullt hänsynstagande till nu antydda omständigheter kan
revisorerna icke finna annat än att de vårdmöjligheter som förbandssjukhusen
representerar tas alltför litet i anspråk. Revisorerna anser det därför
nödvändigt, att frågan i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet.

Olika utvägar synes därvid kunna övervägas. Sålunda torde böra undersökas,
huruvida icke å orter, där flera förband är förlagda, den slutna sjukvården
skulle kunna koncentreras till ett enda förbandsssjukhus, varigenom
vissa lokalutrymmen bleve friställda för andra ändamål. Möjligheten
att låta vederbörande garnisonssjukhus helt övertaga den på respektive

platser erforderliga sjukhusvården bör vidare prövas. Härvidlag torde få erinras
om att Norra Smålands regemente saknar eget sjukhus och replierar
på garnisonssjukhuset i Eksjö. Ett tredje alternativ skulle vara att upplåta
förbandssjukhusen för vård av civila patienter. Såsom tidigare omnämnts
har redan sedan åtskilliga år tillbaka ett visst samarbete i sjukhusfrågor
etablerats mellan de militära myndigheterna och en del landsting.
Detta samarbete omfattar dock nästan uteslutande garnisonssjukhusen.
Avtal rörande disposition av förbandssjukhus för civilsjukvården
har däremot träffats endast i tre fall. Två av dessa samarbetsavtal, avseende
vissa gotlandsförband, har f. ö. numera upphört att gälla, enligt uppgitt
beroende på skiljaktiga meningar om den ekonomiska motprestation
vederbörande landsting haft att fullgöra. Revisorerna, som tidigare ägnat
speciell uppmärksamhet åt frågan om planläggningen av sjukvården på
Gotland, finner detta förhållande mycket beklagligt. Med hänsyn till att
förenämnda avtal uppsagts av ekonomiska skäl anser sig revisorerna böra
uttala den förhoppningen, att förnyade överläggningar i ärendet snarast
upptages.

Revisorerna förbiser ingalunda, att i åtskilliga fall de rent lokala förhållandena
kan lägga hinder i vägen för en lösning efter nu antydda riktlinjer.
Även å orter, där en omläggning i en eller annan form av den nuvarande
sjukhusdriften är praktiskt genomförbar, torde vissa problem inställa
sig, icke minst da det gäller ett samarbete med vederbörande landsting.
Fördelarna av ett sådant samarbete är å andra sidan så uppenbara,
att enligt revisorernas mening här föreliggande möjligheter måste omsorgsfullt
tillvaratagas. För kronans del skulle i första hand en direkt ekonomisk
vinst uppstå; genom att tillgängliga sjukhusutrymmen och därmed
även personalen bättre utnyttjades, skulle nämligen den genomsnittliga
vårddagkostnaden för inneliggande militära patienter icke oväsentligt kunna
nedbringas. Saken kan emellertid och bör även ses ur en vidare synpunkt,
varvid frågan om tillgodoseendet av samhällets totala behov av
sjukhusplatser träder i förgrunden. Som bekant föreligger f. n. en svår
platsbrist på de flesta civila lasarett, av vilka många är överbelagda och
nödgas avvisa vårdbehövande medborgare. Ett utnyttjande av jämväl förbandssjukhusen
för den civila sjukhusvården skulle åtminstone i någon
mån avhjälpa denna platsbrist. Det torde därför få förutsättas, att även vederbörande
landsting skulle äga ett betydande intresse av att ett vidgat
samarbete med de militära sjukvårdsorganen komme till stånd.

Enligt revisorernas mening bör det ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse
att verkställa de utredningar och taga de initiativ som på förevarande
område synes erforderliga.

Specifikation

till å s. 50 intagen tabell.

	1949/50	1950/51	1951/52
	Antal	Antal	Be-	Antal	Antal	Be-	Antal	Antal	Be-	Anm.
band	vård-	intag-	lägg-	vård-	intag-	lägg-	vård-	intag-	lägg-
plat-	na per	ning	plat-	na per	mng	plat-	na per	ning
	ser	dag	1 %	ser	dag	i%	ser	dag	1%
I 1	62	24,0	38,7	62	21,9	35,3	62	24,1	38,9
I 2	60	16,5	27,5	60	17,2	28,7	60	20,3	33,8
13	65	17,0	26,2	65	19,5	30,0	65	18,3	28,2
I 4	40	14,0	35,0	40	17,0	42,5	40	16,8	42,0
15	86	17,7	20,6	86	26,4	30,7	86	18,7	21,7
I 6	60	9,0	15,0	60	10,0	16,7	60	16,0	26,7
Y f	35	9,5	27,1	35	9,5	27,1	35	9,5	27,1	Y = Ystad;
17 \							R = Revinge.
R 1	26	9,5	36,5	26	9,5	36,5	26	9,5	36,5	Dessutom sjukhus-barack om 32 plat-
I 8	43	14,5	33,7	43	18,3	42,6	43	16,5	38,4	ser.
I 11	79	17,5	22,2	79	24,5	31,0	79	28,5	36,1
I 14	50	15,2	30,4	50	19,8	39,6	50	17,3	34,6	Dessutom sjukhus-barack om 31 pl.
115	43	10,0	23,3	43	13,0	30,2	43	17,0	39,5	Dessutom 14 extra sängar som reserv.
116	34	11,5	33,8	34	13,0	38,2	34	13,0	38,2	36 resp. 49 civila patienter 1950/51 resp. 1951/52.
I 17	43	22,0	51,2	43	22,0	51,2	43	22,0	51,2	Dessutom sjukhus-barack om 36 pl.
M r		10,1	14,4		14,0	20,0		16,5	23,6	M = militärpa-
I 18 <	70			70			70			tienter.
c l		17,9	25,6		13,5	19,3		17,7	25,3	C = civilpatienter.
I 19	60	14,0	23,3	60	16,0	26,7	60	18,0	30,0
120	47	9,7	20,6	47	8,9	18,9	47	9,4	20,0	Dessutom paviljong om 30 platser.
121	28	15,0	53,6	28	15,0	53,6	28	15,0	53,6
K 3	30	9,2	30,7	30	9,8	32,7	30	11,9	39,7	Dessutom sjukhus-barack om 25 pl.
K 4	25	4,1	16,4	25	5,9	23,6	25	5,0	20,0
P 1	28	6,1	21,8	28	5,0	17,9	28	4,6	16,4
P 2	28	13,5	48,2	28	9,5	33,9	28	10,9	38,9
P 3	64	7,4	11,6	64	8,9	13,9	64	10,0	15,6
P 4	47	9,3	19,8	47	11,5	24,5	47	11,6	24,7	Dessutom sjukhus-barack om 9 pl.
A 1	33	0,8	2,4	33	0,7	2,1	33	0,7	2,1
A 2	47	2,0	4,3	47	2,0	4,3	47	2,0	4,3
A 3	35	6,6	18,9	35	7,7	22,0	35	7,1	20,3
A 4	50	6,0	12,0	50	10,0	20,0	50	8,0	16,0
A 6	—	—	62	10,0	16,1	62	11,0	17,7	Uppgift saknas om 1949/50.

A 7	24	4,1	17,1	24	7,4	30,8	24	8,1	33,8	Dessutom sjukhus-barack om 20 pl.
A 8	—	—	—	—	—	—	38	6,9	18,2	Uppgift saknas om 1949/50 o. 1950/51.
A 9	27	5,0	18,5	27	8,0	29,6	27	7,0	25,9
Lvl	40	9,0	22,5	40	9,5	23,8	40	9,7	24,3
Lv 2	40	7,1	17,8	40	9,6	24,0	40	7,1	17,8
Lv 3	30	9,0	30,0	30	9,0	30,0	30	9,0	30,0
Lv 4	—		—	21	4,5	21,4	21	4,9	23,3	Uppgift saknas om 1949/50.

För- band	1949/50	1950/51	1951/52	Anm.
Antal vård- plat- ser	Antal intag-na per dag	Be-lägg-ning * %	Antal vård- plat- ser	Antal intag-na per dag	Be- lägg- ning 1 %	Antal vård- plat- ser	Antal intag-na per dag	Be- lägg- ning 1 %
Lv 5	27	6,2	23,0	27	4,4	16,3	27	4,6	17,0
Lv 6	19	6,0	31,6	19	7,3	38,4	19	8,2	43,2
Lv 7	19	4,6	24,2	19	4,1	21,6	19	6,2	32,6
Ing 1	17	8,7	51,2	17	7,0	41,2	14	6,4	45,7
Ing 2	22	8,7	39,5	22	10,1	45,9	22	8,7	39,5	Dessutom isolerings-
										avd. (9 pl.) och re-
										servsjuksal (11 pl.)
Ing 3	17	5,6	32,9	17	5,7	33,5	17	6,7	39,4
S 1	16	8,8	55,0	16	8,8	55,0	16	8,2	51,3
TI	53	15,0	28,3	53	14,0	26,4	53	16,0	30,2
T 2	30	8,0	26,7	30	7,0	23,3	30	10,0	33,3
T 3	48	12,8	26,7	48	12,8	26,7	48	12,8	26,7
T 4	28	11,0	39,3	28	10,0	35,7	28	12,0	42,9
ÖSS	39	7,1	18,2	35	8,0	22,9	35	12,1	34,6
ÖSK	72	26,0	36,1	72	26,0	36,1	72	25,0	34,7
KA 1	49	8,3	16,9	49	9,8	20,0	49	6,6	13,5
KA 2	40	6,0	15,0	40	10,0	25,0	40	8,0	20,0
M I		3,6	12,0		3,4	11,3		4,8	16,0	M = militär-
KA3	30			30			30			patienter.
^ J		10,5	35,0		8,7	29,0		9,8	32,7	C = civilpatienter.
KA 4	55	6,7	12,2	55	9,3	16,9	55	7,0	12,7
Fl	32	9,9	30,9	32	15,4	48,1	32	10,6	33,1
F 2	16	3,0	18,8	17	4,1	24,1	17	2,9	17,1
F 3	32	4,5	14,1	32	3,0	9,4	32	2,9	9,1
F 4	16	1,0	6,3	16	1,0	6,3	16	1,0	6,3
F 5	24	4,8	20,0	24	4,7	19,6	24	4,7	19,6
F 6	13	2,0	15,4	13	2,0	15,4	13	2,0	15,4	Dessutom 2 reserv-
F 7	14	3,8	27,1	14	3,8	27,1	14	3,0	21,4	salar om inalles 16
										platser.
F 8	10	5,5	55,0	10	5,5	55,0	10	5,5	55,0	Dessutom 5 reserv-
F 9	13	2,2	16,9	13	2,0	15,4	13	1,7	13,1	platser.
										Dessutom 2 reserv-
F 10	20	3,4	17,0	20	4,5	22,5	20	3,2	16,0	platser.
F 11	20	5,2	26,0	20	3,3	16,5	20	4,6	23,0
F 12	20	4,5	22,5	20	4,5	22,5	20	4,5	22,5
F 13	20	2,0	10,0	20	2,0	10,0	20	2,0	10,0
F 14	20	4,3	21,5	20	4,4	22,0	20	3,0	15,0
F 16	20	6,4	32,0	20	6,4	32,0	20	6,1	30,5
F 17	20	3,0	15,0	20	4,0	20,0	20	3,0	15,0
F 18	17	2,9	17,1	17	3,2	18,8	17	2,6	15,3

§ 7-

Wendes. artilleriregementes kasernbyggnader.

Vid 1942 års riksdag beslöts att för Wendes artilleriregementes räkning
skulle uppföras ett nytt kasernetablissement i Norra Åsum vid Kristianstad.
Sedan huvuddelen av etablissementet färdigställts, togs detsamma i
bruk den 1 juni 1946.

Revisorerna har avlagt besök vid ifrågavarande kasernetablissement. Revisorerna
har därvid kunnat konstatera, att de i etablissementet ingående
kasernbyggnaderna är behäftade med svåra bristfälligheter av olika slag.
Såsom exempel härpå kan nämnas, att i vissa fall större sprickor uppstått
i väggarna, att tegelstenar och murbruk fallit bort, att till följd av fuktbildning
putsen håller på att frätas sönder samt att takpannor spruckit
eller delvis ligger lösa. Skadorna torde ha föranletts av dels att underhaltig
byggnadsmateriel kommit till användning, dels att själva arbetet utförts
på ett mindre fackmässigt sätt.

Enligt vad som upplysts revisorerna har, på grund av det skick vari
kasernbyggnaderna sålunda befinner sig, desamma ännu icke lagts under
regementets vård och förvaltning. Med hänsyn härtill ankommer det egentligen
icke på regementet att ta någon befattning med det löpande underhållet
av byggnaderna. Det oaktat har en man nästan dagligen varit sysselsatt
med underhållsarbeten av olika slag. De årliga kostnaderna härför har
uppgivits till inemot 10 000 kronor. Från regementets sida har alltsedan
år 1946 upprepade framställningar gjorts i syfte att få till stånd en grundlig
restaurering. Dessa framställningar har dock hittills icke föranlett någon
åtgärd.

Enligt revisorernas önskan har fortifikationsförvaltningen utarbetat en
redogörelse för den närmare handläggningen av förevarande ärende, varav
framgår följande.

Byggnadsarbetet är utfört på entreprenad enligt ett den 6 och den 9 oktober
1944 dagtecknat kontrakt. Entreprenadsumman slutade på 1 056 700
kronor. Som säkerhet för entreprenörens åtagande lämnades en av lyra
privatpersoner utfärdad borgensförbindelse å 105 670 kronor. Sedan arbetet
efter besiktning godkänts, skulle förbindelsen under garantitiden gälla för
52 835 kronor.

Arbetet besiktigades den 5 september 1945 av en av byggnadskontoret
inom dåvarande arméns fortifikationsförvaltning förordnad besiktningsman.
Enligt därvid upprättat protokoll förelåg i 24 fall anledning till anmärkningar,
avseende vissa smärre bristfälligheter, vilka skulle avhjälpas
av entreprenören utan extra ersättning. Besiktningmannen förklarade emel -

lertid arbetet vara av god beskaffenhet, varför det godkändes å statens
vägnar.

Förnyad besiktning skedde den 5 februari 1946 med samma besiktningsman
som vid föregående tillfälle. Tre anmärkningar framställdes. Arbetet
förklarades ånyo vara av god beskaffenhet och godkändes under förbehåll
av att de påtalade bristfälligheterna avhjälptes. I anslutning till detta besiktningsutlåtande
utbetalades slutlikvid till entreprenören.

Syn förrättades den 11 mars 1946. Efterarbetena ansågs därvid vara
utförda i enlighet med vad i besiktningsutlåtandena och programhandlingarna
angivits, varför de godkändes.

Vid efterbesiktning (garantibesiktning) den 5 mars 1948, vilken verkställdes
av ovannämnde besiktningsman, framställdes 80 anmärkningar,
delvis av mycket allvarlig natur. Sålunda konstaterades bl. a. att vissa
arbeten ej utförts på ett fackmässigt sätt och att föreskriven byggnadsmateriel
i stor utsträckning ej använts. Besiktningsmannen föreslog att entreprenören
skulle lösas från sina kontraktsenliga förpliktelser, sedan de påtalade
bristfälligheterna avhjälpts.

Med förmälan att de i efterbesiktningsutlåtandet angivna bristfälligheterna
i 31 fall icke föranlett någon åtgärd eller reparerats på icke godtagbart
sätt, anmodade fortifikationsförvaltningen genom skrivelse den
24 februari 1949 entreprenören att före den 1 april 1949 på betryggande
sätt låta avhjälpa samtliga bristfälligheter och skriftligen till ämbetsverket
anmäla när så skett.

I förnyad skrivelse till entreprenören den 5 april 1949 konstaterade fortifikationsförvaltningen
att från dennes sida intet åtgjorts i ärendet. Ämbetsverket
förklarade sig samtidigt ha för avsikt att, därest bristfälligheterna
icke avhjälpts före månadens utgång, uppdraga åt annan entreprenör
att utföra ifrågavarande arbeten och debitera den ursprunglige entreprenören
kostnaderna härför. Kopia av denna skrivelse tillställdes samtliga
borgensmän.

Efter framställning från I. militärbefälsstabens fortifikationsavdelning
förrättades den 31 januari 1950 förnyad syn å byggnaderna. Därvid konstaterades
icke blott att de ovannämnda anmärkningarna icke föranlett
någon åtgärd utan även att nya brister framträtt. Med anmälan härom
överlämnades ärendet till fortifikationsförvaltningen för vidare handläggning.

Ärendet föredrogs inför dåvarande chefen för fortifikationsförvaltningen
i mars 1950. Utsikterna att nå en uppgörelse bedömdes därvid vara mycket
små. Entreprenören uppmanades vid samma tidpunkt per telefon att
inställa sig vid ämbetsverket i och för överläggning i ärendet. Trots överenskommelse
härom infann sig dock icke entreprenören. Förnyade påminnelser
ledde icke till resultat.

Den 4 april 1951 uppsökte tjänstemän från fortifikationsförvaltningen
två av borgensmännen och orienterade dem om läget. Därvid ställdes i
utsikt att frågan skulle regleras.

I skrivelse till samtliga borgensmän den 23 februari 1952 meddelade fortifikationsförvaltningen,
att ämbetsverket komme att omedelbart igångsätta
de återstående arbetena på entreprenörens bekostnad.

Den 25 april 1952 besökte två tjänstemän från fortifikationsförvaltningen
en av borgensmännen och gjorde påminnelse i ärendet. I samband
därmed framkom att en annan av borgensmännen erhållit ackord utan att
därvid upptaga sin förevarande ansvarsförbindelse.

Med skrivelse den 26 juni 1952 översändes till samtliga borgensmän avskrifter
av besiktningsprotokoll och borgensförbindelse.

Vid sammanträde i fortifikationsförvaltningen den 3 juli 1952 uppdrogs
åt byggnadsavdelningen vid I. militärbefälsstaben att infordra anbud å
återstående efterarbeten.

Under tiden den 27 augusti—den 1 september 1952 blev kasernbyggnaderna
föremål för teknisk undersökning av en tjänsteman från fortifikationsförvaltningen.
I en med anledning därav upprättad promemoria har
angivits, att vissa justeringsarbeten utförts i egen regi av I. militärbefälsstaben,
varjämte återstående erforderliga arbeten enligt besiktningsprotokollet
av den 5 mars 1948 närmare preciserats.

Genom skrivelse den 21 oktober 1952 infordrade I. militärbefälsstaben
anbud å nyssnämnda reparationsarbeten. Entreprenör antogs den 28 november
1952. Entreprenadsumman uppgår till 33 800 kronor. Arbetena avses
skola påbörjas i slutet av december månad 1952.

Enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit har anledningen till ärendets
långsamma handläggning varit, att ämbetsverket sökt att om möjligt
uppnå en uppgörelse i godo med entreprenören och hans borgensmän.
Ämbetsverket hade för avsikt att göra ytterligare ett försök att förmå
borgensmännen att godvilligt fullgöra sina förpliktelser. Skulle detta misslyckas
komme rättsliga åtgärder att vidtagas.

Revisorernas uttalande. Enligt revisorernas mening har handläggningen
av förevarande ärende dragit alltför långt ut på tiden. Visserligen framstår
det såsom i och för sig erkännansvärt, att från fortifikationsförvaltningens
sida upprepade försök gjorts att ernå en uppgörelse i godo med
vederbörande entreprenör och dennes borgensmän. På grund av den förhalningstaktik
dessa tillämpat borde det emellertid redan på ett tidigt stadium
ha stått klart för ämbetsverket att möjligheterna härtill varit ytterst
små. Under alla förhållanden synes, med hänsyn till det skick vari här
ifrågavarande kasernbyggnader sedan åtskilliga år tillbaka befinner sig,

beslut långt tidigare ha fattats om igångsättande av erforderliga reparationsarbeten.
Som emellertid numera anstalter vidtagits i detta syfte, vill
revisorerna inskränka sig till att uttala den förväntan, att fortifikationslörvaltningen
vidtar alla på ämbetsverket ankommande åtgärder för att
gentemot entreprenören och dennes borgensmän tillvarataga kronans rätt.

§ 8.

Utnyttjandet av förutvarande Skånska kavalleriregementets
kasemetablissement.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juli 1950 förordade 1949 års försvarsutredning
bl. a., att kavalleriets cykelutbildning skulle överflyttas till infanteriet.
Då kavalleriets utbildningskontingent därigenom komme att reduceras
med i runt tal 50 procent, bleve en betydande begränsning av
truppslagets fredsorganisation möjlig. Utredningen ansåg därför att beslut
borde fattas om indragning av ett kavalleriregemente. För egen de! hade
utredningen kommit till den uppfattningen, att Skånska kavalleriregementet
(K 2) i Hälsingborg borde utgå ur organisationen, vilket motiverades
med den begränsade användbarheten av ryttarförband särskilt i södra
Sverige.

Över försvarsutredningens förslag avgavs remissutlåtande av chefen för
armén, varjämte Hälsingborgs stads drätselkammare inkom |med särskilda
skrivelser i ämnet. Arméchefen tillstyrkte förslaget och angav som
ett av skälen för sin ståndpunkt, att ett fortsatt utnyttjande av kavallerietablissementet
i Hälsingborg skulle kräva en omfattande reparation, avseende
bl. a. installation av en ny värmeanläggning till en beräknad kostnad
av 750 000 kronor. Drätselkammaren däremot uttalade sig för ett bibehållande
av K 2 och hävdade bl. a., att kronan icke utan medgivande av
staden kunde förfoga över de av regementet utnyttjade markområdena.

Vid frågans anmälan för riksdagen (prop. 1951: 110) anslöt sig föredragande
departementschefen till de av arméchefen anförda synpunkterna
och framhöll bl. a., att ett bibehållande av Skånska kavalleriregementet
och ett nedläggande av Livregementets husarer icke ansetts kunna ifrågakomma
med hänsyn till utbildningsförhållandena vid Hälsingborg och
Skövde samt K 2:s etablissements relativt dåliga skick.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen (skr. nr 4), att
Skånska kavalleriregementet skulle indragas fr. o. m. budgetåret 1952/53
och ersättas med en mobiliseringscentral, i samband varmed regementets
cykelkontingent skulle förläggas till Södra skånska infanteriregementet
och dess ryttarkontingent till Livregementets husarer.

På anmodan av arméchefen framlade militärbefälhavaren för I. militär -

området i skrivelse den 10 augusti 1951 vissa förslag angående utnyttjandet
av K 2:s etablissement efter regementets indragning. Efter att ha närmare
preciserat vilka utrymmen som även i fortsättningen erfordrades för militärt
ändamål framhöll därvid militärbefälhavaren på vissa i skrivelsen
närmare angivna skäl, att hela frågan om etablissementets framtida öde
syntes böra undersökas i ett vidare sammanhang. Därvid kunde olika alternativ
prövas. En möjlighet vore att Skånska trängregementets sjukvårdsbataljon
provisoriskt förlädes till Hälsingborg, varigenom den på tre platser
— Hässleholm, Kristianstad och Revinge — utspridda sjukvårdsutbildningen
kunde samordnas. En annan utväg vore att överflytta Skånska
luftvämskåren (Lv 4) till Hälsingborg och att i stället utnyttja luftvämskårens
kaserner för Malmö försvarsområde (Fo 11) och Malmö marina bevakningsområde
(BoMö) samt för viss förrådsförvaring av luftvämskårens
mobiliseringsutrustning.

Beträffande sistnämnda förslag framhöll militärbefälhavaren bl. a.
följande.

Ur beredskapssynpunkt torde det i huvudsak vara likgiltigt, om Lv 4
ligger förlagt i Malmö eller Hälsingborg. Ur utbildningssynpunkt är Hälsingborg
med sitt större övningsfält att föredraga framför Malmö. En
närmare belägenhet till skjutplatsema i Arild och Ringenäs vinnes dessutom.

På lång sikt sett torde ur förläggningssynpunkt K 2 välbyggda kaserner
— sedan bl. a. värme- och sanitära anordningar moderniserats — vara att
föredraga framför Lv 4 ännu icke i full omfattning färdigbyggda kaserner
och utbildningsanordningar (t. ex. skolskjutningsbana). Ytterligare en fördel
vinnes genom att Fo 11 stab, chefen för Malmö marina bevakningsområde
samt vissa nu förhyrda förrådsutrymmen i Malmö kunna samlas till
ett område i av kronan ägda lokaler. Ur ekonomisk synpunkt torde — trots
erforderliga moderniserings- och ändringsarbeten i Hälsingborg — en
flyttning av Lv 4 och Fo 11 stab m. m. enligt ovan vara för kronan på
längre sikt fördelaktigt. Härför talar främst den sannolika möjligheten att
till förmånligt pris kunna avyttra för militärt bruk icke erforderlig del
av Lv 4 mark och kasernbyggnader. Det torde kunna ifrågasättas, om motsvarande
möjligheter föreligga beträffande mark och kaserner i Hälsingljorg.

Förslagets främsta nackdelar torde sammanhänga med själva flyttningen
av Lv 4 till Hälsingborg.

Genom skrivelse den 26 september 1951 underrättades emellertid militärbefälhavaren
om att arméchefen beslutat, att någon undersökning åsyftande
förflyttning av annat militärt förband till Hälsingborg icke skulle
äga rum.

Enligt vad revisorerna erfarit pågår f. n. förhandlingar mellan fortifikationsförvaltningen
och Hälsingborgs stad angående avyttring av de av Iv 2
tidigare disponerade byggnader och markområden som icke längre anses

erforderliga för militärt bruk. I avvaktan på dessa förhandlingars slutförande
har ämbetsverket dels till staden uthyrt det inom etablissementet befintliga
ridhuset på ett år, dels uppdragit åt förutvarande regementschefen,
vilken ombesörjt avvecklingen, att uthyra vissa lagerlokaler för spannmål
på två år. Förekommande bostadslägenheter skall i den mån de bli hyresiediga
likaledes uthyras på högst ett år i taget. Själva kasernbyggnaden
— med undantag av däri befintliga bostadslägenheter — avses däremot
icke skola uthyras liksom ej heller matinrättningen. Vad övningsområdet
slutligen beträffar må erinras om att detta tidigare uthyrts på begränsad
tid som gräsbete. Avsikten är att så skall ske även framdeles, varvid dock
sådana delar av fältet som icke erfordras för försvarsändamål kommer att
uthyras för så lång tid att de kan komma till mer jordbruksbetonad användning
än enbart som betesfält.

Med hänsyn till vad militärbefälhavaren för I. militärområdet anfört i
sin förenämnda skrivelse har revisorerna funnit det vara av intresse att
erhålla närmare upplysningar angående omfattningen av de arbeten som
ingick i det ursprungliga byggnadsprogrammet för Lv 4 men som ännu
icke kommit till utförande. Från fortifikationsförvaltningen härutinnan
införskaffade uppgifter framgår av följande tabell.

Byggnadsobj ekt	Prisläge
1/7 1941	1/7 1952
Gymnastikbyggnad inkl. utvändiga arbeten och administration .........	336 000	614 900
Ombyggnad av logementsbyggnader ...	16 000	29 300
Kallgarage..........................	29 600	54 200
Avståndsmätningsbyggnad............	5 000	9 200
Sopstation..........................	7 200	13 200
Rotfruktsförråd .....................	20 500	37 500
Vapensmedja .......................	69 600	127 400
Utvändiga arbeten...................	32 400	59 300
Administration......................	11 200	20 300
Summa kronor	527 500	965 300

Av fortifikationsförvaltningen har dessutom lämnats i omstående tablå
intagna uppgifter angående i Malmö belägna lokaler, vilka förhyres för
försvarets räkning.

Den kronan tillhöriga, av Lv 4 disponerade marken upptar en yta av ca
59,2 ha, varutöver förbandet med nyttjanderätt disponerar ett område vid
Falsterbo om ca 50 ha. Förutvarande K2:s kasernetablissement och övningsfält
omfattar en totalareal av ca 260 ha. Det på försvarets fastighets -

fond bokförda värdet härav, inklusive tillhörande delar av Ljungbyhed,
uppgår till i avrundat tal 8,5 miljoner kronor, varav 1,8 miljoner kronor
utgör markvärde.

Organisa- tionsenhet	Ändamål	Årshyra	Storlek
Lv 4.......	Förråd (490 m2) Verkstad (68 m2)	16 100	558 m2
Fo It......	Expedition	2 320	4 rum
	»	5 440	10 »
	»	2 000	5 »
	Luftbevakningscentral	4 200	—
	Tygverkstad	1 320	150 m2
	Förråd	120	75 m2
	»	600	—
BoMö.....	Expedition Summa kronor	3 600 35 700	7 rum

Revisorernas uttalande. Det beslut om indragning av Skånska kavalleriregementet
som fattades vid 1951 års riksdag grundade sig i första hand
på vissa överväganden rörande utformningen av arméns fredsorganisation.
I anslutning till ett av arméchefen gjort uttalande framhölls dessutom såsom
ytterligare motiv för åtgärden bl. a., att regementets kasernetablissement
befunne sig i ett förhållandevis dåligt skick, varför ett fortsatt utnyttjande
därav skulle kräva omfattande reparationsarbeten. Varken vederbörande
militärbefälhavare eller förbandschef hade emellertid beretts
tillfälle att uttala sig i ämnet.

Revisorerna, som självfallet saknar anledning att uppehålla sig vid frågans
militära sida, har vid besök i Hälsingborg närmare studerat nämnda
kasemetablissement. Såvitt revisorerna därvid kunnat finna, föreligger icke
fog för de anmärkningar som framställts mot etablissementets aktuella tillstånd.
Samtliga byggnader, med undantag endast för några skjul och bodar
av provisorisk beskaffenhet, måste tvärtom anses vara i gott skick. Den
höga standard som utmärker kasernetablissementet torde bero på att flertalet
byggnader uppförts i byggnadsmaterial av mycket god kvalitet. Detta
har också möjliggjort att underhållskostnaderna under de ca 40 år, varunder
etablissementet varit i bruk, kunnat hållas inom relativt snäva gränser.
Revisorerna förbiser å andra sidan ej att byggnadernas ålder kan påkalla
vissa modemiseringsarbeten, bl. a. installation av en tidsenlig värmeanläggning.
Revisorerna kan emellertid icke finna, att denna omständighet
skulle förändra själva totalbilden eller utgöra tillräckligt skäl för ett
utdömande av kasernetablissementet som sådant.

De faktiska omständigheter som sålunda föreligger påkallar enligt revisorernas
mening eu omprövning av hela spörsmålet om kasemetablissementets
framtida utnyttjande. Vid 1951 års riksdag togs från statsmakternas
sida icke någon direkt ställning till denna fråga. Såsom av den läm 5

Rev. berättelse ang. statsverket ur 1952. I.

nade redogörelsen framgår, har militärbefälhavaren för I. militärområdet
sedermera framlagt vissa förslag härutinnan, vilka dock efter arméchefens
bestämmande icke närmare prövats. F. n. pågår mellan fortifikationsförvaltningen
och Hälsingborgs stad förhandlingar angående försäljning till
staden av delar av etablissementet och därtill hörande övningsfält. Beträffande
lämpligheten av de av militärbefälhavaren föreslagna åtgärderna
vill revisorerna för sin del icke göra något bestämt uttalande. Med hänsyn
till ännu icke tillgodosedda militära lokalbehov synes det emellertid ur
statsekonomisk synpunkt vara mindre rationellt att, såsom nu förutsättes,
till Hälsingborgs stad avyttra delar av ifrågavarande område, helst som
delade meningar råder angående grunderna för kronans äganderätt till
detsamma. En mera tillfredsställande lösning skulle onekligen ernås,
därest etablissementet jämväl för framtiden kunde helt disponeras för militärt
eller annat statligt ändamål.

Revisorerna vill sålunda förorda, att frågan om utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement tages upp till
förnyat övervägande.

§ 9.

Värnpliktslånen.

På grundval av ett av sociala försvarsberedskapskommittén framlagt förslog
beslöts vid 1940 års urtima riksdag (prop. nr 16; r. skr. nr 29), att särskilda
värnpliktslån skulle kunna utlämnas till sådana värnpliktiga, vilka
till följd av längre tids beredskapsinkallelse fått sin ekonomi väsentligt
försvagad. Till frågan om lånerörelsens finansiering togs därvid icke någon
definitiv ställning. Denna fråga avgjordes först vid påföljande års riksdag,
dä beslut fattades om att för ändamålet erforderliga medel skulle anvisas
såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd.

Närmare bestämmelser om låneverksamheten utfärdades genom förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824), vilken på vissa punkter ändrades
genom förordningen 1942: 522. Dessa bestämmelser innehåller i huvudsak
följande.

Den som enligt § 28 mom, 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen inkallats
till värnpliktstjänstgöring må kunna erhålla lån av statsmedel, s. k. värnpliktslån
(1 §).

Vämpliktslånens förvaltning handhaves under statskontorets överinseende
av länsstyrelserna. Låneverksamheten i övrigt handhaves å statens
vägnar av statens arbetsmarknadskommission och av särskilda värnpliktslånenämnder
med biträde av familjebidragsnämnderna (2 §).

Enligt 4 § gäller för beviljande av vämpliktslån följande allmänna förutsättningar,
nämligen att sökanden till följd av värnpliktstjänstgöringen

råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kan befaras äventyra hans möjligheter
att efter slutad tjänstgöring fullfölja påbörjad yrkesutbildning
eller vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav han före inkallelsen
haft sin bärgning, eller vilka eljest innebär en avsevärd rubbning av hans
ekonomi, att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja
svårigheterna samt att sökanden måste antagas vara ur stånd att
utan hjälp av vämpliktslån inom skälig tid övervinna svårigheterna.

Värnpliktslån må beviljas med lägst 200 och högst 4 000 kronor (6 §).
Värnpliktslån är räntefria och må utlämnas utan säkerhet; dock äger den
lånebeviljande myndigheten, när omständigheterna därtill ger anledning,
föreskriva att säkerhet för lånet skall lämnas (7 §). Vämpliktslån skall
återbetalas med en femtedel om året med början från och med kvartalet
näst efter det ett år förflutit från värnpliktslånenämndens eller, i förekommande
fall, arbetsmarknadskommissionens beslut; dock må den lånebeviljande
myndigheten, när omständigheterna därtill föranleder, medgiva
anstånd med amorteringens påbörjande ävensom längre amorteringstid,
högst tio'' år, samt föreskriva amorterings erläggande kvartals- eller halvårsvis
(8 §).

På värnpliktslånenämnden ankommer att besluta i låneärende. Har inom
nämnden förekommit skiljaktiga meningar vid fattande av beslut, varigenom
vämpliktslån beviljats, eller beviljar nämnden lån till högre belopp
än 1 000 kronor eller lån till värnpliktig, vars tjänstgöring under de senast
förflutna tolv månaderna understigit 60 dagar, skall nämndens beslut för
att bli gällande underställas arbetsmarknadskommissionens prövning (0 §).
Sökande som är missnöjd med värnpliktslånenämnds beslut äger, ändå att
beslutet skall underställas arbetsmarknadskommissionens prövning, söka
ändring i beslutet hos arbetsmarknadskommissionen genom besvär (10 §).
Arbetsmarknadskommissionens beslut i underställt eller fullföljt ärende
må ej överklagas (11 §).

Länsstyrelsen har att utan anfordran utbetala beviljat lånebelopp (13 §).
Länsstyrelse som utlämnat värnpliktslån skall uppbära amorteringar, övervaka
att låntagare fullgör sina skyldigheter samt i övrigt förvalta lånet
(14 §)•

Värnpliktslån må av länsstyrelsen uppsägas till omedelbar betalning,
där låntagaren befinnes ha genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande
eller låntagaren'' visar försumlighet i fråga om betalningsskyldighetens
fullgörande eller annorledes bryter mot vad honom enligt skuldförbindelsen
åligger, så ock eljest, därest sådana förhållanden inträffar,
att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen icke längre
bör få tillgodonjuta lånet. Sker uppsägning av lån, skall å uppsagt belopp
gäldas ränta efter fyra procent om året från och med uppsägningsdagen
(45 §).

Finner länsstyrelsen att med hänsyn till låntagares ekonomiska förhållanden
avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum,
skall frågan därom hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutas avskrivning,
skall lånet anses efterskänkt till motsvarande belopp (16 §).

Genom kungörelsen 1940:825 förordnade Kungl. Maj:t, att bestämmelserna
om värnpliktslån tills vidare skulle äga tillämpning jämväl å underbefäl
i reserven, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid då värnpliktiga

jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen varit inkallade till
värnpliktstjänstgöring. Sedermera utsträcktes bestämmelserna att med
vissa modifikationer avse även viss långtidsinkallad militär personal (kungörelsen
1945: 195) och vissa under militärtjänstgöring skadade (kungörelsen
1945: 495). Fr. o. m. den 1 juli 1946 överflyttades vidare de på
dåvarande arbetsmarknadskommissionen ankommande uppgifterna i fråga
om vämpliktslånen till försvarets socialbyrå. I samband med att vämpliktslånenämnderna
avskaffades ett år senare övertog socialbyrån jämväl
den verksamhet som bedrivits av dessa nämnder.

Den nu behandlade låneformen tillkom närmast på grund av de under
beredskapstiden rådande speciella förhållandena. Vid 1945 års riksdag
(prop. nr 198; r. skr. nr 285) beslöts emellertid, att under vissa villkor
vämpliktslån skulle kunna utgå jämväl i fredstid. För ändamålet erforderliga
medel ansågs icke böra anvisas under fonden för låneunderstöd,
utan i stället inrättades en särskild vämpliktslånefond med karaktär avstatlig
utlåningsfond.

Bestämmelser angående lån från vämpliktslånefonden har utfärdats
genom kungörelsen 1945:494 (ändr. 1947:258). Enligt dessa föreskrifter
må värnpliktslån utgivas till dels manskap som avgått efter att ha innehaft
fast anställning å aktiv stat vid försvarsväsendet under minst fem år
eller, i fall då avgången föranletts av sjukdom eller då eljest synnerliga
skäl föreligga, under kortare tid, dels värnpliktig som helt eller delvis
undergått befälsutbildning, dels ock den som skadats till följd av olycksfall
eller annorledes ådragit sig sjukdom efter den 30 juni 1945 under annan
militärtjänstgöring än som avses i kungörelsen den 29 juni 1945 (nr
495) angående värnpliktslån till vissa under militärtjänstgöring skadade.
Värnpliktslån må beviljas sökande endast i den mån så prövas erforderligt
för underlättande av yrkesutbildning eller för utövande av yrke eller näring,
varav sökanden har sin bärgning, eller för övergång till annan verksamhet,
allt under förutsättning att den fasta anställningen, befälsutbildningen
eller den under militärtjänstgöring ådragna skadan eller sjukdomen
uppenbarligen bidragit till att framkalla eller öka föreliggande lånebehov.

Beträffande lånens förvaltning m. in. är bestämmelserna i princip desamma
som för de äldre vämpliktslånen. Dock är att märka, att lån från
vämpliktslånefonden kan utgå med högst 5 000 kronor. Sådant lån skall
vidare vara i sin helhet återbetalat senast inom tio år efter det lånet beviljats.
I övrigt må föreskrivas de återbetalningsvillkor som med hänsyn
till lånets ändamål och låntagarens förhållanden befinnes lämpliga. I

I fonden för låneunderstöd har för nu berörda ändamål t. o. in. sistförflutna
budgetår investerats sammanlagt 10 050 000 kronor. Nettoutgif -

terna har under samma tid uppgått till 9 855 911 kronor 59 öre. Vid värnpliktslånens
tillkomst förutsattes, att beslut rörande avskrivning av erforderliga
kapitalinvesteringar framdeles skulle fattas. Så har dock icke
skett.

Under värnpliktslånefonden har hittills anvisats inalles 2 300 000 kronor,
varav per den 30 juni 1952 2 135 000 kronor tagits i anspråk. Mot vederbörande
investeringsanslag svarande avskrivningsanslag har regelmässigt
upptagits på riksstatens driftbudget.

I avsikt att erhålla en mera fullständig och nyanserad bild av låneverksamhetens
omfattning m. m. än nyss anförda siffror lämnar har revisorerna
från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser införskaffat uppgifter
om dels det totala antalet under varje förekommande år utbetalade vämpliktslån
och det sammanlagda beloppet härav, dels det totala antalet avskrivna
vämpliktslån och det sammanlagda beloppet härav, dels det totala
antalet uppsagda värnpliktslån, dels ock det totala antalet icke återbetalade
vämpliktslån och det sammanlagda beloppet härav.

Värnpliktslån från fonden för låneunderstöd.

			Per den 30 juni 1952 ej slutredovisade lån
Län (Motsvarande)	Totala antalet lån	Antal	Ursprung-ligt låne-belopp	Åter- stående låne- belopp	Belopp som bort vara åter-betalat	Antalet topp- lån	1
Stockholms stad		1 344	319	^fSA.» 649 505	390 184	251911	143	57
Stockholms län ......	716	261	383 737	297 653	251 534	9	107
Uppsala	» ......	314	34	39 325	23 209	14 399	18	2
Södermanlands	» ......	233	18	66 600	27 972	9 715	2	1
Östergötlands	» ......	256	39	119 200	75 020	32 165	22	7
Jönköpings	» ......	199	56	111150	71 255	57 286	36	10
Kronobergs	» ......	177	20	58 900	33 800	12 300	—	5
Kalmar	» ......	330	43	97 250	44 074	5 300	5	3
Gotlands	» ......	233	21	34 925	21668	12 018	15	1
Blekinge	» ......	229	48	134 025	83 208	66 458	21	9
Kristianstads	» ......	245	30	76 650	54 688	17 108	10	2
Malmöhus	» ......	952	157	340 160	212 479	100 911	74	20
Hallands	» ......	178	16	48 700	30 410	11 185	—	3
Gbgs o. Bohus	» ......	934	170	417 900	251 997	145 591	119	24
Älvsborgs	» ......	320	30	57 480	37 761	21 833	7	9
Skaraborgs	» ......	276	40	72 575	46111	25 438	6	5
Värmlands	» ......	364	104	182 650	119 543	53 981	61	23
Örebro	» ......	335	59	76 700	38 798	21 952	44	7
Västmanlands	» ......	243	75	98 140	75 846	71443	58	34
Kopparbergs	» ......	204	34	57 225	34 483	15 253	21	6
Gävleborgs	» ......	244	30	67 285	44 483	23 203	22	6
V ästernorrlands	» ......	551	113	167 320	109 228	63 464	40	34
Jämtlands	» ......	209	34	61410	44 684	15 188	15	8
Västerbottens	» ......	353	52	110 800	84 505	38 204	11	18
Norrbottens	» ......	228	46	105 400	71 715	24 667	26	6
	Hela riket	9 667	1849	3 635 012	2 324 774	1 362 507	785	407

1 Se texten.

Av uppgifterna, som avser läget per den 30 juni 1952, framgår bl. a., att
för hela riket utbetalats 9 667 värnpliktslån ur fonden för låneunderstöd
till ett sammanlagt belopp av 9 823 702 kronor. Härav hav helt eller delvis
avskrivits 224 lån med inalles 177 237 kronor. Antalet ur värnpliktslånefonden
utbetalade lån utgör 682 med en total lånesumma av 2 763 001
kronor. Av dessa lån har endast 3 avskrivits; det avskrivna beloppet uppgår
till inalles 10 000 kronor.

Antalet ej slutredovisade lån m. m., fördelade på Stockholms stad och
vederbörande län, framgår av nedanstående tablåer. I dessa återfinnes jämväl
uppgift om de belopp som enligt gällande amorteringsplaner bort vara
återbetalade vid sistförflutna budgetårs utgång. Då det varit förenat med
vissa svårigheter att på grundval av de lämnade uppgifterna få fram tillförlitliga
siffror härutinnan, är ifrågavarande belopp endast approximativa.
Den sista kolumnen i varje tablå avser sådana lån, på vilka amortering
över huvud taget icke skett, oaktat desamma helt eller delvis förfallit
till betalning. Samtliga belopp är angivna i jämna krontal.

Vämpliktslån från värnpliktslånefonden.

Län (Motsvarande)	Totala antalet lån	Per den 30	juni 1952 ej slutredovisade lån
Antal	Ursprung-ligt låne-belopp	Åter- stående låne- belopp	Belopp som bort vara åter-betalat	Antalet uppsagda lån	1
Stockholms stad		153	127	529 800	425 750	16 920		2
Stockholms län ......	20	19	77 800	69 300	5 800	—	1
Uppsala	» ......	17	16	69 200	54 300	2 700	—	—
Södermanlands	» ......	11	10	43 000	30 675	1420	_	_
Östergötlands	» ......	29	28	114 960	99135	—	—	—
J önköpings	» ......	24	23	99 800	85 535	950	—	—
Kronobergs	» ......	24	23	106 000	89 735	8100	—	1
Kalmar	» ......	13	13	57 100	51 730	—	—	—
Gotlands	» ......	13	11	50 500	33 375	4 875	1	—
Blekinge	» ......	24	22	85 700	68 360	3 315	—	—
Kristianstads	» ......	35	32	138 800	122 760	2 020	1	1
Malmöhus	» ......	46	45	176 966	145 786	14 310	3	1
Hallands	» ......	9	8	34 000	27 865	2 215	—	—
Gbgs o. Bohus	» ......	29	25	99 400	82 675	5 740	3	5
Ålvsborgs	» ......	18	18	77 500	67 385	200	—	—
Skaraborgs	» ......	23	17	72 500	52 400	1000	—	—
Värmlands	» ......	20	14	59 500	47 595	1470	—	1
Örebro	» ......	10	10	42 000	33 200	1475	—	—
V ästmaniands	» ......	8	4	14 500	13 000	1450	—	—
Kopparbergs	» ......	22	20	81 580	76 655	725	—	—
Gävleborgs	» ......	13	12	49 000	47 175	1425	1	—
V ästernorrlands	» ......	31	31	129 455	106 386	11 180	—	4
J ämtlands	» ......	31	28	121 000	110 122	7 523	1	1
Västerbottens	» ......	19	18	73 900	66 540	12 165	—	1
Norrbottens	» ......	40	35	153 000	136 380	1816	—	—
	Hela riket	682	609	2 556 961	2 143 819	108 794	10	18

1 Se texten.

I nedanstående tabell har gjorts en fördelning av förenämnda lån, på
vilka amortering över huvud taget ej skett, med hänsyn till de ar da vederbörande
lån utlämnats. Uppgifterna har begränsats till de fyra län (motsvarande)
som uppvisar det största antalet dylika lån och avser endast lån
från fonden för låneunderstöd.

År	Stockholms stad	Stockholms län	Västmanlands län	V ästernorrlands län
1940	13	24	5	10
1941	15	28	13	12
1942	4	7	7	2
1943	2	6	4	3
1944	3	12	3	2
1945	7	21	2	—
1946	4	5	—	2
1947	5	—	—	1
1948	3	1	—	—
1949	—	2	—	—
1950	—	1		2
1951	1	—	—

Revisorerna har vidare från försvarets socialbyrå infordrat uppgift om
fördelningen av ännu icke återbetalade värnpliktslån pa de olika kategorier
som enligt vederbörande författningsbestämmelser är laneberättigade. Med
anledning därav har från socialbyrån översänts följande sammanställningar
över intill den 1 januari 1951 beviljade och fortfarande aktuella lån samt
statsverkets i anledning härav per den 30 juni 1952 utestående fordringar.
Beloppen är avrundade till jämna krontal.

Fonden för låneunderstöd.

Personalkategori	Lånesumma	Utestående fordran
Värnpliktiga och under-befäl i reserven.......	1 233 036	776 961
Långtidsinkallad personal	1 254 782	766 089
I militärtjänst skadade ..	1 077 754	704 926

Värnpliktslånefonden.

Personalkategori	Lånesumma	Utestående fordran
Fast anställt manskap ...	920 000	609 714
Befälsutbildadc värn-
pliktiga .............	1 011 480	926 545
I militärtjänst skadade ..	76 200	60 820

Beträffande ändamålet med långivningen må slutligen nämnas, att av
de per den 30 juni 1952 utestående lånen från värnpliktslånefonden 534
angivits ha beviljats för studier, vilket utgör 87,7 procent av totala antalet.

Frågan om värnpliktslånens förvaltning har tidigare varit föremål för
riksdagens revisorers uppmärksamhet. 1941 års revisorer föreslog sålunda
dels att värnpliktslånenämnderna skulle avskaffas och verksamheten centraliseras
till dåvarande arbetsmarknadskommissionen, dels att till riksbanken
skulle överflyttas de på länsstyrelserna härutinnan ankommande
arbetsuppgifterna. Samma förslag upprepades av 1944 års revisorer. Såsom
tidigare nämnts skedde också sedermera en avveckling av värnpliktslånenämnderna.
Frågan om lånerörelsens överflyttning till riksbanken upptogs
till behandling i förenämnda proposition 1945: 198 angående inrättande av
en värnpliktslånefond. Föredragande departementschefen sade sig därvid
tinna vissa skäl föreligga för en dylik överflyttning. I avvaktan på återgång
till fredsförhållanden ansåg departementschefen likväl lämpligast, att länsstyrelserna,
som jämlikt gällande värnpliktslåneförordning hade att taga
motsvarande befattning med av beredskapstjänstgöring föranledda lån,
betroddes med samma uppgifter såvitt anginge de nya värnpliktslånen. På
Kungl. Maj:t borde få ankomma att, när förutsättningar därför prövades
föreligga, förordna om överflyttning av lånens förvaltning till riksbanken.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, att justitieombudsmannen
i sin till 1949 års riksdag avlåtna ämbetsberättelse påtalat viss länsstyrelses
sätt att handha den här ifrågavarande låneverksamheten.

Slutligen torde få erinras om det av 1950 års besparingsutredning framlagda
förslaget om avveckling av låneverksamheten från värnpliktslånefonden.
I skrivelse till chefen för finansdepartementet den 20 november
1950 anförde utredningen härutinnan bl. a. följande.

Besparingsutredningen, som väl inser betydelsen av de värnpliktslån som
utgingo under och efter beredskapstiden till dem som på grund av lång tids
inkallelse fått sin ekonomi derangerad, finner det däremot vara synnerligen
diskutabelt, huruvida de nya värnpliktslånen, vilka utgå under fredsförhållanden
och även eljest under helt andra förutsättningar, fylla ett
behov av sådan styrka, att det bör tillgodoses i denna extraordinära ordning.

Vad den första av låntagarkategorierna beträffar, fast anställt manskap
med viss längre tjänstgöring, synas dessa numera genom sin grundliga
utbildning och de förmåner som utgå i och för tjänsten icke vara sämre
rustade än andra män i samma ålder att slå sig fram i det civila livet.
Någon anledning att för denna kategori medborgare tillskapa andra lånemöjligheter
än som stå till buds för övriga synes därför icke föreligga. Det
sistnämnda gäller i lika hög grad den andra kategorin låntagare, befälsutbildade
värnpliktiga. Att den förlängda 1''redstjänstgöringstid som värnpliktslagen
kräver av dem skulle sätta dem i ett sådant förändrat läge i
förhållande till exempelvis övriga värnpliktiga, att de böra särskilt tillgodoses
med förmånliga lånemöjligheter, synes icke med fog kunna göras
gällande.

Vad slutligen beträffar den tredje kategorin låntagare, de under värnpliktstjänstgöring
skadade, böra de givetvis kompenseras av staten för
skador ådragna i tjänsten. Så har också skett genom lagstiftningen om er -

sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
För sådana ersättningar finnes å tjärde huvudtiteln för innevarande ar
upptaget ett förslagsanslag av 12 500 000 kronor. Det synes kunna ifrågasättas,
om den möjlighet till förmånliga lån för denna kategori, som därutöver
öppnats genom de nya värnpliktslånen, fyller något verkligt behov.
Den ringa omfattning, i vilken värnpliktslån utlämnas till kroppsskadade,
synes snarast tala för att så ej är fallet.

Ett ytterligare skäl att avveckla denna långivning ligger däri, att lånen
löpa utan ränta. Räntefriheten var naturlig för de ursprungliga värnpliktslånen,
vilka tillkommo för att hjälpa dem som under kriget inkallats till
långtidstjänstgöring ur därav härledda ekonomiska svårigheter. Men hos
de nya värnpliktslånen, som helt avse fredsförhållanden, saknar räntefriheten
varje fog. Någon dylik räntefrihet förekommer icke heller veterligen
i fråga om någon annan statlig långivning av jämförlig art.

Besparingsutredningen får med åberopande av det anförda hemställa,
att det tages under omedelbart övervägande att avveckla låneverksamheten
från värnpliktslånefonden. Nya värnpliktslån böra enligt utredningens mening
icke utlämnas efter utgången av innevarande budgetår. Något nytt
investeringsanslag resp. avskrivningsanslag behöver under denna förutsättning
icke anvisas för nästkommande budgetår.

Med anledning av besparingsutredningens förslag framhöll chefen för
försvarsdepartementet i propositionen 1951: 109 bl. a. följande.

I syfte att i görligaste mån söka nedbringa statsutgifterna har nu 1950
års besparingsutredning föreslagit avveckling av itrågavarande låneverksamhet
efter utgången av innevarande budgetår. Förslaget har avstyrkts
av samtliga remissmyndigheter utom statskontoret. Även enligt min mening
tala övertygande skäl för att bibehålla lånemöjligheterna för här avsedda
personalkategorier.

Vad först angår kategorin befälsutbildade värnpliktiga får jag erinra om
att övergång nu sker från ett system innefattande bland annat tvångsuttagning
av vissa värnpliktiga för officersutbildning till ett system med frivillig
uttagning. Den ekonomiska kompensation, som bland annat i form
av värnpliktslån lämnas dessa värnpliktiga, har därigenom fått ökad betydelse.
Det måste under sådana förhållanden ifrågasättas, om det kan vara
välbetänkt att, innan någon tids erfarenhet vunnits beträffande det nya
systemets verkningar, reducera denna kompensation. Även i fråga om det
fast anställda manskapet göra sig rekryteringssynpunkter med styrka gällande.
Därtill kommer, att ett slopande av lånemöjliglieten för dessa personalkategorier
säkerligen skulle uppfattas som ett löftesbrott från statsmakternas
sida. Vad slutligen angår den tredje kategori som kan erhålla
värnpliktslån, under militärtjänstgöring skadade, torde ett borttagande av
lånemöjligheten komma att föranleda ökat behov av omskolning eller förbättrade
förmåner i övrigt. Det torde allmänt kunna sägas, att de besparingar,
som uppkomma genom slopande av värnpliktslånen, i åtskilliga
fall komma att motsvaras av ofrånkomliga utgiftsökningar för andra former
av bidrag från statens sida.

Ehuru vederbörande myndigheter enligt min mening redan nu iakttaga
återhållsamhet vid beviljandet av värnpliktslån, anser jag mig dock av
besparingsskäl böra tillstyrka det från vissa håll framförda förslaget att

ytterligare skärpa behovsprövningen i de särskilda fallen. Av samma skäl
föreslår jag, att den nuvarande räntefriheten slopas. Härmed torde det
emellertid med hänsyn till tidigare lämnade utfästelser rörande räntefrihet
bli nödvändigt med vissa övergångsbestämmelser. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga föreskrifter härutinnan.

I sitt utlåtande nr 122 anförde statsutskottet vid 1951 års riksdag följande.

Även utskottet finner skäl tala för att den ifrågavarande låneverksamheten
bibehålies. I syfte emellertid att begränsa statens utgifter för värnpliktslån
synes utskottet en strängare behovsgranskning möjlig. Utskottet
kan därför tillstyrka departementschefens förslag i denna del. Däremot
ifrågasätter utskottet lämpligheten av att såsom departementschefen föreslagit
nu slopa räntefriheten för lånen. Det må här framhållas, att åtgärd
i dylikt syfte avstyrkts av samtliga i ärendet hörda myndigheter utom
statskontoret, som dock varit inne på tanken att endast begränsa räntefriheten.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat skulle de faktiska besparingar
för statsverket, som kunde vara att vinna genom ett borttagande av
räntefriheten, i varje fall under de närmaste åren bliva mycket obetydliga.
Vidare må erinras om arbetsmarknadsstyrelsens uttalande, att värnpliktslånen
utgjorde ett led i de olika åtgärder, som vidtagits i syfte att säkerställa
försvarets manskapsrekrytering och den frivilliga befälsutbildningen,
ävensom att desamma vore en värdefull supplerande form för samhälleligt
stöd åt militärskadade. Det kan därför enligt utskottets mening
befaras, att ett slopande av räntefriheten kan komma att oförmånligt
inverka på rekryteringen av manskapsbeställningarna, vilket skulle vara
särskilt menligt, då, enligt vad chefen för försvarsstaben i sitt yttrande i
ärendet framhållit, antalet sökande till dessa beställningar för närvarande
är otillräckligt. Den rådande bristen på värnpliktigt befäl talar också enligt
utskottets mening för att man icke alltför mycket kringskär lånemöjligheterna.
Det är alltså främst med hänsyn till värnpliktslånens betydelse
ur rekryteringssynpunkt, som utskottet icke nu kan tillråda riksdagen att
borttaga den hittillsvarande räntefriheten beträffande värnpliktslånen. Utskottet
avstyrker alltså departementschefens förslag i denna del. Härigenom
torde i anslutning till vad utskottet i det föregående anfört någon
uppräkning av anslaget i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag icke biiva
erforderlig.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet sålunda anfört och förordat
(skr. nr 204).

Revisorernas uttalande. Den speciella låneform till förmån för beredskapsinkallade
värnpliktiga, varom beslut fattades vid 1940 års urtima
riksdag, har flitigt utnyttjats. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda,
att från fonden för låneunderstöd utlämnats icke mindre än 9 667
värnpliktslån till ett sammanlagt belopp av ca 9,8 miljoner kronor. Statsverkets
direkta förluster på låneverksamheten har hittills varit förhållandevis
små; det avskrivna beloppet, fördelande sig på 224 lån, uppgår till
allenast ca 117 000 kronor. Helt allmänt torde nog också kunna sägas, att
nu ifrågavarande lån varit av stor betydelse såsom ett led i de åtgärder

samhället vidtagit för att stödja de medborgare, vilka på grund av beredskapstjänstgöringen
utsatts för ekonomiska påfrestningar av olika slag.

Närmare 20 procent av de utlämnade värnpliktslånen kvarstar dock
alltjämt oredovisade. Det till följd härav i överståthållarämbetets och länsstyrelsernas
räkenskaper per den 30 juni 1952 balanserade beloppet uppgår
till ca 2,3 miljoner kronor, varav ca 1,4 miljon kronor bort vara återbetalade.
På drygt en femtedel av de lån som helt eller delvis förfallit till
betalning bär amortering över huvud taget icke skett. En mycket stor del
av dessa lån är utlämnade under åren 1940 och 1941. Denna eftersläpning
i redovisningen torde i vissa fall bero på att de låneförvaltande myndigheterna
icke nog energiskt bevakat kronans rätt. Såvitt revisorerna av
inhämtade upplysningar kan bedöma, har dock nämnda myndigheter i
allmänhet sökt tillvarataga alla de möjligheter som står till buds att komma
till rätta med försumliga gäldenärer. Att dessa försök likväl icke lett
till åsyftat resultat har som regel sin grund däri, att vederbörande låntagares
ekonomi icke ansetts medgiva återbetalning i vidare mån än som
faktiskt skett.

Nu berörda förhållanden påkallar emellertid enligt revisorernas uppfattning
särskilda åtgärder, syftande till en sanering av låneverksamheten.
Med hänsyn till det med lånens förvaltning förenade arbetet och kostnaderna
härför synes det nämligen föga rationellt att lan, vilka med all sannolikhet
aldrig kommer att kunna återbetalas, skall år efter år balanseras
i statsräkenskaperna. En undersökning torde därför böra vidtagas i avsikt
att få klarlagt, i vilken utsträckning faktiska möjligheter till återbetalning
av nu avsedda lån föreligger. Där sådana möjligbeter saknas, bör vederbörande
belopp efterskänkas och lånen avskrivas. Härvid må erinras om
att så i betydande omfattning skett i fråga om de numera avvecklade mödrahjälpslånen,
vid vilkas utlämnande det sociala momentet likaledes spelade
en stor roll. I den mån förutsättningar för återbetalning befinnes vara
för handen, bör å andra sidan kronans rätt i lämpliga former göras gällande.
Revisorerna utgår därvid från att värnpliktslån i fortsättningen icke
kommer att utlämnas från fonden för låneunderstöd, så att den här ifrågavarande
verksamheten skall inom rimlig tid kunna avvecklas.

I detta sammanhang vill revisorerna även aktualisera ett spörsmål beträffande
värnpliktslånens själva förvaltning. Som tidigare omnämnts har
såväl 1941 som 1944 års revisorer förordat en överflyttning till riksbanken
av de på länsstyrelserna härutinnan ankommande arbetsuppgifterna.
Vid frågans behandling år 1945 intog emellertid statsmakterna den ståndpunkten,
att på förevarande område alltjämt gällande ordning borde tills
vidare bibehållas i avvaktan på återgång till fredsförhållanden. Enligt revisorernas
mening måste de vid 1945 års riksdag angivna förutsättningarna
för ett beslut om överflyttning av värnpliktslånens förvaltning till

riksbanken nu anses vara för handen. För en dylik åtgärd talar jämväl
starka sakliga skäl. Det är sålunda här fråga om en verksamhet av utpräglat
bankmässig karaktär, som icke äger något naturligt samband med länsstyrelsernas
vanliga förvaltningsuppgifter. Härtill kommer att länsstyrelsernas
arbetsbörda starkt ökat under senare år, medan riksbankens avdelningskontor
med fördel torde kunna påtaga sig det med denna lånerörelse
förbundna bestyret. En motsvarande uppgift har f. ö. redan anförtrotts
riksbanken med avseende på avvecklingen av vissa egnahems- och
jordbrukslån. Härvidlag må jämväl erinras om riksbankens handhavande
av bosättningslåneverksamheten.

Därest de äldre värnpliktslånen överföres till riksbanken, torde så böra
ske även beträffande de medelst värnpliktslånefonden finansierade lånen,
då ovan anförda skäl givetvis gör sig gällande med samma styrka i detta
fall. Av särskild betydelse härvidlag är dessutom, att genom en dylik överflyttning
själva förvaltningsförfarandet icke oväsentligt skulle kunna förenklas.
F. n. är, såsom av det föregående framgår, ett flertal myndigheter
inkopplade på dessa låneärenden. Försvarets socialbyrå har sålunda att
bevilja lånen och föreskriva erforderliga amorteringsvillkor. På länsstyrelserna
ankommer sedan att utbetala lånebeloppen, uppbära amorteringar,
övervaka att låntagare fullgör sina skyldigheter samt att i övrigt förvalta
lånen. Härutinnan är länsstyrelserna underställda statskontorets
överinseende. Förhållandet har ytterligare komplicerats genom att understundom
den totala lånesumman icke utbetalas till vederbörande låntagare
utan till socialbyrån, som i sin tur portionerar ut beloppet vid olika tidpunkter.
Hela denna omgång skulle självfallet upphöra, om värnpliktslånefonden
ställdes under riksbankens förvaltning.

Beträffande den verksamhet i övrigt som bedrives genom anlitande av
medel från värnpliktslånefonden anser sig revisorerna icke böra göra något
särskilt uttalande med hänsyn till att frågan härom så nyligen varit
föremål för riksdagens prövning. Då emellertid, såsom tidigare lämnade
uPPgifter ger vid handen, det alldeles övervägande antalet lån från denna
fond har karaktär av rena studielån, kan enligt revisorernas uppfattning
ifrågasättas, huruvida icke i lämpligt sammanhang spörsmålet om en närmare
samordning av studielaneverksamhetens olika former bör upptagas
till övervägande.

Socialdepartementet.

§ 10.

Redovisningen av mödrahjälpsmedel.

Enligt förordningen den 11 juni 1937, nr 339, om mödrahjälp kan kvinna,
som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov
av understöd, tillerkännas hjälp av statsmedel. Mödrahjälp lämnas i den
form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster,
till ett sammanlagt värde, som fr. o. m. den 1 juli 1944 må uppgå till högst
400 eller, vid flerbörd, högst 500 kronor. Tidigare kunde mödrahjälp utgå
med högst 300 kronor.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp finnes i varje landstingsområde
och stad utanför landsting en mödrahjälpsnämnd. Utbetalning av
mödrahjälp, som beviljats av dylik nämnd, sker genom vederbörande barnavårdsnämnd,
som jämväl skall övervaka, att hjälpen kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter.

Beträffande redovisningen av mödrahjälpsmedel gäller följande föreskrifter.

Enligt kungörelsen den 22 oktober 1937, nr 848, med tillämpningsföreskrifter
till mödrahjälpsförordningen skall beslut, varigenom mödrahjälp
beviljats, av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen delgivas länsstyrelsen, som
har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att verkställa
beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt beslutet
högst må uppgå.

Barnavårdsnämnd, som har att verkställa dylikt beslut, skall föra dagbok
över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtages, samt de
utbetalningar som göres. Dagbok skall härvid föras med särskilt upplägg
för varje ärende. Barnavårdsnämndens räkenskaper rörande mödrahjälpsverksamheten
skall föras skilda från nämndens räkenskaper i övrigt.

Det åligger barnavårdsnämnd att årligen före den 1 april och den 1
oktober till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken över sådana ärenden,
i vilka mödrahjälpsverksamheten avslutats under nästföregående kalenderhalvår.

Det åligger länsstyrelsen att granska av barnavårdsnämnd avgiven redovisning
samt att, om därvid befinnes, att barnavårdsnämnden utbetalat
medel i strid mot mödralijälpsnämndens beslut eller givna föreskrifter,
framställa anmärkning mot redovisningen. Barnavårdsnämnd är skyldig

att på anmodan tillställa länsstyrelsen eller mödrahjälpsnämnden utdrag
ur dagboken över mödrahjälpsverksamheten inom kommunen även å an*
nan tid och i andra fall än nyss sagts.

Det ankommer sålunda på vederbörande länsstyrelse att kontrollera,
dels att beviljad mödrahjälp använts på i mödrahjälpsnämnds beslut föreskrivet
sätt, dels ock att barnavårdsnämnd ställer sig gällande föreskrifter
angående redovisning av utbetald mödrahjälp till efterrättelse.

Frågan om barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel
upptogs av 1945 års statsrevision i samband med den granskning av vissa
uppgifter om mödrahjälpen, som socialstyrelsen infordrat från länsstyrelsen.
Revisorerna fann, att redovisningen av mödrahjälpsmedlen allt fortfarande
var behäftad med vissa brister.

Revisorerna framhöll, att detta förhållande bl. a. syntes bero på avsaknaden
av föreskrifter angående de kommunala revisorernas ställning i
fråga om granskning av mödrahjälpsmedel. Revisorerna fann det uppenbart,
att en effektivare kontroll över redovisningen av mödrahjälpsmedlen
måste anordnas. Man kom emellertid här lätt in på svårlösta spörsmål
av stor principiell räckvidd. I varje fall syntes det angeläget, att de kommunala
revisorernas granskning utsträcktes att omfatta även mödrahjälpsmedlen.

Vid 1946 års riksdag uttalade statsutskottet (uti. nr 155 s. 32), att vad
revisorerna anfört syntes vara förtjänt av uppmärksamhet. Särskilda sakkunniga
(1946 års kommunallagskommitté) hade emellertid tillkallats för
att verkställa viss översyn av den kommunala lagstiftningen, bl. a. den
kommunala revisionen. Utskottet förutsatte, att det av revisorerna berörda
spörsmålet komme att bli föremål för de sakkunnigas övervägande.

Frågan upptogs ånyo av 1946 års statsrevision (s. 68—70), som, under
hänvisning till vad 1945 års revisorer anfört, underströk angelägenheten
av att frågan om kontrollen över mödrahjälpsmedlen bringades till en snar
lösning. Bristerna i rådande kontrollsystem hade även möjliggjort tillgrepp
av mödrahjälpsmedel. I avvaktan på 1946 års kommunallagskommittés
betänkande borde provisoriska åtgärder vidtagas. I sådant hänseende
kunde ifrågasättas, om inte såsom villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel
kommun borde förpliktas vidtaga anordning för betryggande kontroll
över medlen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 329) hemställde 1947 års riksdag, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om skyndsamma åtgärder i det av revisorerna
angivna syftet.

Den begärda utredningen verkställdes av socialstyrelsen, som därvid utgått
från att spörsmålet om möjligt borde lösas utan författningsändring.
Styrelsen ämnade ånyo ge barnavårdsnämnderna anvisningar att låta den

kommunala revisionen även omfatta mödrahjälpsmedel. Samtidigt skulle
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet enligt
med styrelsen träffad överenskommelse utsända rekommendationer härom.

Riksräkenskapsverket anförde i yttrande över socialstyrelsens förslag,
att riksräkenskapsverket ämnade årligen från länsstyrelserna infordra uppgift
å de barnavårdsnämnder, som inte fullgjort sin redovisningsskyldighet
för erhållna mödrahjälpsmedel in. m. Därest uppenbara missförhållanden
befunnes föreligga, hade verket för avsikt att i samråd med vederbörande
länsstyrelse söka komma till rätta med desamma. Vidare komme riksräkenskapsverket
att föreskriva, att länsstyrelserna fr. o. m. ingången av budgetåret
1948/49 skulle utanordna mödrahjälpsmedel från särskilt förskottskonto.
Härigenom skulle den fördelen ernås, att verket i länsstyrelsernas
räkenskaper kunde avläsa de utestående förskottens storlek och därigenom
beredas möjlighet att utöva skärpt kontroll över dessa medel.

I enlighet med sistnämnda uttalande utfärdade riksräkenskapsverket den
21 juni 1948 cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser, vari de ålades
att fr. o. m. budgetåret 1948/49 avföra utanordnade mödrahjälpsmedel
å särskilt förskottskonto i enlighet med 4 § kungörelsen 1940:695. Sedan
från barnavårdsnämnd inkommen redovisning av mödrahjälpsmedel granskats
av länsstyrelsen, hade länsstyrelsen att i vanlig ordning ersätta de
mot redovisningen svarande förskottsbeloppen.

De sålunda vidtagna åtgärderna anmäldes för riksdagen i 1949 års statsverksproposition
(V. huvudtiteln, punkt 14). Tillika upplystes, att fragan
om revision av kommunala organs handhavande av hjälpformer, som helt
bekostades av statsmedel — främst de allmänna barnbidragen — vore föremål
för övervägande i finansdepartementet. I

I detta sammanhang vill revisorerna erinra om att svenska landskommunernas
förbund upptog frågan om en radikal förenkling av mödrahjälpen
i sitt utlåtande över en av 1947 års decentraliseringsutredning avgiven
promemoria angående decentraliseringsfrågor inom socialstyrelsens verksamhetsområde.
Förbundet framhöll, att dittills in-natura-linjen helt dominerat
inom mödrahjälpen. Man hade därmed åsyftat att vinna kontroll
över att mödrahjälpen verkligen skulle komma moder och barn till godo.
Bl. a. hade föreskrivits, att bidrag till kostförbättring fick användas för
inköp av endast vissa »godkända» varuslag. Korv och havregryn hörde
t. ex. till de »förbjudna» matvarorna. Kontrollen hade drivits in absurdum.

Länsstyrelsernas granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar
måste, framhöll förbundet, vara tidsödande, och ur kommunal synvinkel
tedde sig länsstyrelsernas anmärkningar som rena petitesser. Om anmärkningarna
blivit färre med åren, torde detta bero på att barnavårdsnämnderna
och köpmän lärt sig, huru en mödrahjälpsräkning borde skrivas för

att bli godkänd. På sina håll torde mödrahjälpsanvisningarna ha blivit ett
slags allmänt betalningsmedel. Det vore långt ifrån säkert att familjen —
ännu mindre moder och barn — fått just de persedlar, som den sedermera
utfärdade räkningen angåve. De invecklade bestämmelserna om mödrahjälpen
framstode i egendomlig dager särskilt efter tillkomsten av de allmänna
barnbidragen. Mödrahjälpen borde därför i huvudsak få utgå i
form av kontanter.

I anledning av vad Svenska landskommunernas förbund sålunda uttalat,
erinrade departementschefen (prop. 1949:45, s. 11), att frågan varit föremål
för uppmärksamhet vid olika tillfällen bl. a. av socialvårdskommittén
(SOU 1946: 23). Då detta betänkande övervägdes inom socialdepartementet,
ansåge sig departementschefen inte böra närmare ingå på frågan om naturahjälp
eller kontanthjälp. Departementschefen ville dock anmärka, att
det syntes som om en viss uppmjukning skulle kunna ske i nuvarande ordning
och att man, särskilt i fråga om ersättning till kostförbättring, skulle
kunna avstå från den detaljerade reglering av hjälpens art, som praktiserades.

Under punkt 13 i 1952 års statsverksproposition, V. huvudtiteln, har
departementschefen uttalat, att de nuvarande formerna för hjälp vid havandeskap
och barnsbörd inte är i alla hänseenden tillfredsställande. Den
28 december 1951 hade Kungl. Maj:t tillkallat utredningsmän för översyn
av den obligatoriska sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Åt dessa
hade uppdragits att även ompröva mödrahjälpen, den till medlemmar
i erkända sjukkassor utgående moderskapshjälpen samt moderskapspenningen.
Dessutom hade åt de utredningsmän, som enligt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 1 november 1951 tillkallats för översyn av bestämmelserna
rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen uppdragits att utreda
möjligheten att inom denna försäkrings ram bereda yrkesarbetande kvinnor
skydd mot inkomstbortfall vid barnsbörd. Nämnda utredningar är
ännu ej slutförda.

Kommunallagskommittén har i ett den 4 februari 1952 avgivet betänkande
(SOU 1952: 14) föreslagit sådana bestämmelser, att därav framgår,
att de kommunala revisorerna äga rätt att granska bl. a. de av barnavårdsnämnderna
omhänderhavda statliga mödrahjälpsmedlen. Huruvida den
statliga kontrollen över dessa medels användning bör i sin nuvarande form
bibehållas vid sidan av de kommunala revisorernas granskning har kommittén
inte ansett sig ha att pröva.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att se, huru de av riksräkenskapsverket
år 1948 utfärdade redovisningsföreskrifterna beträffande mödrahjälpen
verkat.

Enligt länsstyrelsernas räkenskaper uppgick de på förskottskonto uppförda
mödrahjälpsmedlen vid utgången av budgetåret 1948/49 till 10 253 600
kronor och vid utgången av budgetåret 1951/52 till 11 754 200 kronor. Vissa
länsstyrelser redovisar ett för nästan varje budgetår ökat belopp på förskottskonto.
Såsom exempel må nämnas följande länsstyrelser. Beloppen
avser förskottskontonas ställning vid slutet av ettvart av de 4 budgetåren
1948/52:

Länsstyrelsen i Stockholms län 359 600, 444 500, 451 100 och 588 400
kronor,

länsstyrelsen i Älvsborgs län 329 900, 582 800, 634 300 och 780 300 kronor,

länsstyrelsen i Västmanlands län 185 400, 181 000, 322 400 och 430 600
kronor,

länsstyrelsen i Gävleborgs län 641 100, 724 100, 800 600 och 903 800
kronor,

länsstyrelsen i Västernorrlands län 606 000, 608 500, 580 000 och 643 200
kronor samt

länsstyrelsen i Jämtlands län 351 100, 556 100, 538 700 och 649 800
kronor.

Vidare har revisorerna från vissa länsstyrelser inhämtat uppgifter, huru
stor del av de vid slutet av budgetåret 1951/52 utestående förskotten som
hänförde sig till utanordningar, verkställda under ettvart av budgetåren
1948/52. Här må nämnas följande länsstyrelser.

Myndighet	Utestående förskott den 30 juni 1952	Därav från budgetåret
1948/49	1949/50	1950/51	1951/52
Överståthållar ämbetet	515 585	858	2 816	25 646	486 265
Länsstyrelsen i
Östergötlands	län	241 720	—	—	15 774	225 946
Malmöhus	»	575 382	—	750	79 376	495 256
Hallands	»	84 790	—	200	2 749	81 841
Gbgs o. Bohus	»	442 048	—	1 442	42 646	397 960
Älvsborgs	»	780 291	182	7 178	264 510	508 421
V ärmlands	»	767 661	—	92 599	350 065	324 997
V ästmanlands	»	430 617	10 348	153 400	141 668	125 201
Gävleborgs	»	903 790	—	43 591	440 545	419 654
Jämtlands	»	649 774	—	25 330	293 713	330 731
Västerbottens	»	1 711 170	38 757	526 140	639 198	507 075
Norrbottens	»	563 339	—	255	50 058	513 026

Av uppställningen framgår, att det länsstyrelserna sinsemellan föreligger
stora olikheter i fråga om eftersläpning av förskottsredovisningen. Vissa
länsstyrelser har endast obetydliga förskott kvarstående från budgetåren
1948/50, medan eftersläpningen för andra länsstyrelser är påfallande stor.

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. I.

Revisorernas uttalande. Anslaget till mödrahjälp uppgick budgetåret
1951/52 till 11 000 000 kronor och anslagsbelastningen till 7 911 000 kronor.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att av barnavårdsnämnderna oredovisade
mödrahjälpsmedel utestår till betydande belopp. Den 30 juni 1949
utestod sammanlagt i avrundat tal 10 250 000 kronor och den 30 juni 1952
11 750 000 kronor. Det kan inte anses tillfredsställande, att de oredovisade
beloppen uppgår till så betydande summor och till och med överstiger
det anvisade anslaget. Med hänsyn till att redovisning skall äga rum halvårsvis
i efterskott borde man i stället ha kunnat förvänta, att de oredovisade
beloppen varit betydligt lägre.

Av de oredovisade beloppen borde visserligen huvudparten hänföra sig
till utbetalningar under budgetåret 1951/52, men såvitt en av revisorerna
gjord stickprovsundersökning utvisar, hänför sig betydande belopp även
till utanordningar verkställda under budgetåren 1948/51. Dessa eftersläpningar
fördelar sig såsom framgår av den upprättade tabellen mycket
ojämnt mellan länsstyrelserna. Fastän en mindre eftersläpning kunde vara
förklarlig, har vissa länsstyrelser nästan fullständigt kunnat redovisa de
äldre förskotten. Desto mera anmärkningsvärd synes storleken av oredovisade
belopp hos andra länsstyrelser.

Revisorerna vill i anledning härav understryka vikten av att länsstyrelserna
tillser, att till barnavårdsnämndarna utbetalade mödrahjälpsmedel
redovisas inom föreskrivna tider, särskilt som slutredovisningen blir svårare
att fullgöra ju äldre förskotten blir.

Revisorerna vill i detta sammanhang även framhålla, att den nuvarande
formen för mödrahjälp, där i besluten angives, för vilka olika huvudsakliga
ändamål hjälpen är avsedd, medför vissa svårigheter ur redovisningssynpunkt.
Vid 1949 års riksdag anförde departementschefen (prop. nr 45, s.
11) härom, att det syntes som om en viss uppmjukning skulle kunna ske
i nuvarande ordning och att man, särskilt i fråga om ersättning till kostförbättring,
skulle kunna avstå från den detaljerade reglering av hjälpens
art, som praktiserades. Revisorerna vill understryka önskvärdheten av att
mödrahjälpen, i den mån så lämpligen kan ske, utgår som kontant bidrag.
Revisorerna förutsätter, att de berörda frågorna beaktas vid den nu pågående
utredningen om bidrag från det allmänna vid barnsbörd.

§ Il Ersättningar

av underhållsskytdiga för utgivna bidragsförskott.

Bestämmelser om förskottering av underhållsbidrag till barn infördes
första gången genom lag den 18 juni 1937, vilken lag ersatts av nu gällande

lag den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Genom
beslut vid 1947 års riksdag genomfördes vissa ändringar av stor saklig
betydelse bl. a. i syfte att samordna bidragsförskotten med de allmänna
och särskilda barnbidragen. Ändringarna innebar även väsentliga förenklingar
så till vida som bidragsförskottets belopp gjordes oberoende av såväl
barnantalet i familjen som bostadsorten (ortsgruppen). Vidare borttogs den
tidigare föreskrivna inkomstprövningen av bidragsförskotten efter1 moderns
inkomster. Ändringarna innebar en avsevärd utvidgning av lagens tillämplighetsområde.

Möjligheten att utfå bidragsförskott innebär, att det allmänna i viss omfattning
åtagit sig att garantera, att barnen kommer i åtnjutande av de
underhållsbidrag, som deras fäder enligt lag är skyldiga att utgiva men
som dessa av någon anledning försummat betala. Fäderna blir emellertid
inte härigenom befriade från sin underhållsskyldighet, utan det allmänna
har rätt att av dem återkräva det förskotterade beloppet. För rätten till
bidragsförskott förutsättes därför nödvändigt, att underhållsskyldigheten
blivit fastställd i vederbörlig ordning. Detta kan ske antingen genom domstols
beslut eller genom avtal.

Det är två kategorier av barn, som kan komma i fråga till bidragsförskott,
nämligen dels barn utom äktenskapet och dels barn i äktenskap, vilkas
föräldrar är skilda eller eljest på grund av söndring lever åtskilda. I båda
fallen förutsättes, att den rättsliga vårdnaden om barnet tillkommer modern
eller särskilt förordnad förmyndare. I fråga om barn i äktenskap
fordras sålunda beslut om överflyttning av vårdnaden. Detta sker vanligen
i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad, men det kan
även meddelas särskilt.

Beträffande båda kategorierna gäller, att domstols beslut, varigenom fadern
ålagts underhållsskyldighet, kan läggas till grund för beviljande av
bidragsförskott, vare sig det gäller ett interimistiskt eller ett slutligt beslut.
Inte heller kräves, att beslutet vunnit laga kraft. Blott om domstolen gjort
förbehåll om att beslutet inte får verkställas innan det vunnit laga kraft
eller om högre instans, dit beslutet överklagats, givit motsvarande förordnande,
kan bidragsförskott ej beviljas, eftersom bidraget i sådant fall inte
kan anses förfallet till betalning.

I fråga om avtal om underhållsskyldighet, som kan läggas till grund för
bidragsförskott, föreskrives endast att det skall vara skriftligt och bevittnat
av två personer. Avtal, som träffas i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
behöver inte vara fastställt av rätten.

Även om föräldrarna sammanbor utan att vara gifta, är möjligheten
att få bidragsförskott enligt en särskild bestämmelse utesluten. I detta fall
antages, att fadern fullgör sin underhållsskyldighet mot barnet genom att
han svarar för hela familjens uppehälle. I dylikt fall kommer det ju inte

heller i fråga att erlägga kontant underhållsbidrag. Såsom skäl för att
bidragsförskott inte skall utgå, då föräldrarna sammanbor, har även anförts
att man eljest skulle gynna de fria förbindelserna och eventuellt kunna
motverka, att barnen legitimeras genom att föräldrarna ingår äktenskap.
Bestämmelsen har därför utformats så, att bidragsförskott är uteslutet,
då föräldrarna sammanbor, även om barnet inte skulle bo hos föräldrarna
utan t. ex. vara utackorderat i fosterhem.

Om fadern har den rättsliga vårdnaden om barnet (t. ex. efter moderns
död) men barnet vistas hos annan och fadern åtagit sig att betala fosterlega
eller dylik ersättning, kan inte heller denna skyldighet läggas till grund
för beviljandet av bidragsförskott. Det gäller nämligen i sådana fall inte
underhållsbidrag i egentlig mening.

Enligt lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn är styvfadern underhållsskyldig gentemot hustruns barn i
tidigare gifte eller barn utom äktenskapet, som hon har under sin vårdnad.
Denna skyldighet utesluter emellertid ej den underhållsskyldighet, som åvilar
barnets verkliga fader. Om makarna blivit hemskilda eller eljest lever
åtskilda på grund av söndring, kan styvfadern i dylikt fall bliva skyldig att
utgiva underhållsbidrag till hustruns barn, däremot inte efter äktenskapsskillnad,
ty i och med äktenskapets upplösning upphör den ifrågavarande
underhållsskyldigheten. Styvfaderns underhållsskyldighet kan emellertid
inte läggas till grund för beviljande av bidragsförskott enligt den nu gällande
lagen. Intill den 1 januari 1948 kunde så ske, om barnets verkliga
fader avlidit, men denna möjlighet har nu borttagits. I stället finnes i dylikt
fall möjlighet att erhålla särskilt barnbidrag.

Barnbidragsförskott utgår fr. o. m. den 1 juli 1952 med högst 324 kronor
(tidigare 250 kronor) för år, dock högst det belopp, vartill det fastställda
underhållsbidraget uppgår. Bidragsförskottet kan vidare ej utgå för längre
tid än t. o. m. dagen före den, då barnet fyller 16 år. Såsom redan inledningsvis
nämnts, utgår bidragsförskottet numera oberoende av moderns
och barnets ekonomiska förhållanden. Tidigare skedde en reducering efter
moderns och barnets inkomster enligt liknande grunder som för de särskilda
barnbidragen. Under förutsättning att båda föräldrarna åtnjuter
ungefär lika goda ekonomiska villkor torde man emellertid kunna räkna
med att bidragsförskottet i de fall, då en inkomstprövning kunde bliva
av betydelse, skulle kunna återkrävas av fadern. Inkomstprövningen skulle
därför få större ekonomisk betydelse för det allmänna endast i de fall, då
modern har avsevärt bättre ekonomi än fadern. Under sådana förhållanden
har man mimera inte ansett det nödvändigt att för dessa tämligen sällsynta
fall bibehålla den ganska tungrodda och arbetskrävande inkomstprövningen.
Bidragsförskott kan, liksom särskilt barnbidrag, kompletteras
med kommunalt tillskott.

Ansökan om bidragsförskott skall prövas och beviljas av barnavårdsnämnden
i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven vid den
tidpunkt, då förskottet sökes. Bidragsförskott beviljas för tiden fr. o. m.
den månad, under vilken förskottet sökts, t. o. in. utgången av det statliga
budgetår, som löper vid förskottets beviljande, allt under förutsättning,
att rätten till förskott ej skall upphöra tidigare. Om den underhållsskyldige
häftar i skuld för tidigare förfallet bidragsförskott, utgår förskott även för
tid, varå sådant bidrag belöper, dock längst fr. c. m. andra månaden före
den, under vilken förskottet sökts. Den underhålsskyldige har att, så länge
bidragsförskott utgår, till barnavårdsnämnden erlägga å förskottet belöpande
andel av underhållsbidragen, allteftersom dessa förfaller till betalning.

Av bidragsförskottets natur av förskott å oguldet underhållsbidrag följer,
att barnavårdsnämnden bär rätt att återkräva utbetalat belopp av den
underhållsskyldige fadern. På grund härav skall nämnden, så snart bidragsförskottet
beviljats, om hans postadress är känd eller kan utrönas, genom
rekommenderat brev eller på annat sätt bevisligen tillställa honom meddelande
om beslutet. För utbetalat bidragsförskott inträder barnavårdsnämnden
till alla delar i modems rätt mot den underhållsskyldige. Nämnden
har sålunda även rätt att begära införsel samt är över huvud skyldig
att utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för att indriva beloppet hos
den underhållsskyldige. Om särskilt ömmande omständigheter föreligger
kan emellertid länsstyrelsen på framställning av barnavårdsnämnden eller
den underhållsskyldige medgiva, att återkravsrätten eftergives. I samband
med vissa indrivningsåtgärder bör nämnden även giva modern eller barnavårdsmannen
tillfälle att utkräva den del av underhållsbidraget, som inte
täckes av förskottet.

Kostnaderna för bidragsförskotten skall, i den mån ersättning ej kunnat
uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar bestridas av statsverket
och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat
förskottet. Härom får barnavårdsnämnden göra ansökan hos länsstyrelsen
i ett sammanhang för alla bidragsförskott, som utbetalas för ett visst budgetår.
Länsstyrelsen har därvid att kontrollera, att de i lagen stadgade
förutsättningarna för utgivande av bidragsförskott förelegat samt att barnavårdsnämnden
fullgjort vad på nämnden ankommit för att av den underhållsskyldige
återkräva förskotterat bidrag.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden sökt gottgörelse av statsverket
för visst bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning
för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning
om gottgörelse för utgivna bidragsförskott, som näst därefter göres, till
statsverket redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen, dock
högst vad nämnden uppburit i gottgörelse av statsverket för förskottet.

Statsverkets kostnader för bidragsförskottsverksamheten har under budgetåret
1951/52 uppgått till 3 476 000 kronor.

Vissa uppgifter om bidragsförskottsverksamhetens omfattning åren 1940,
1943 och 1946—50 lämnas i efterföljande tablå.

Tabell 1.

	Landsbygden	Städerna	Hela riket
	Antal	Antal	Utbeta-	Antal	Antal	Utbeta-	Antal	Antal	Utbeta-
2 „	mödrar	barn	lade	mödrar	barn	lade	mödrar	barn	lade
År	med	med	bidrags-	med	med	bidrags-	med	med	bidrags-
	bidrags-	bidrags-	förskott,	bidrags-	bidrags-	förskott,	bidrags-	bidrags-	förskott,
	förskott	förskott	kr.	förskott	förskott	kr.	förskott	förskott	kr.
1940	14 207	16 248	2 997 085	10 702	13 457	2 732 180	24 909	29 705	5 729 265
1943	11 837	14 771	2 516 548	9 317	11 910	2 327 232	21 154	26 681	4 843 870
1946	10 300	11 939	2 248 959	9 866	12 671	2 611 890	20 166	24 610	4 860 849
1947	9 584	11 256	2 142 958	11 188	14 123	2 778 672	20 772	25 379	4 921 630
1948	12 088	14 013	2 721 956	16 044	20 308	3 641 619	28 132	34 321	6 363 575
1949	13 204	15 362	2 979 428	17 380	21 552	4 169 399	30 584	36 914	7 148 827
1950	13 014	15 253	3 035 840	18 487	23 067	4 571 690	31 501	38 320	7 607 530

Antalet barn, som under år 1950 åtnjutit bidragsförskott, var 4 procent
högre än under år 1949. Det utbetalade beloppet hade, som av tablån framgår,
samma tid stigit från 7,15 till 7,60 miljoner kronor, innebärande en
ökning av bidragsförskottens belopp med ca 6 procent. Från 1943 till 1950
har utbetalningarna för bidragsförskott stigit från 4,84 till 7,60 miljoner
kronor eller med 60 procent.

Tabell 2.

	Landsbygden	Städerna	Hela riket
	Fäder,	som			Fäder,	som			Fäder.	som
	ersatt bi-	Återbetalat	ersatt bi-	Återbetalat	ersatt bi-	Återbetalat
	dragsför-	belopp	dragsför-	belopp	dragsför-	belopp
	skott			skott			skott
År		2 =				2 2				2 s
				4-*		>-» ce		4-»				4->
		? £		■S o.		* *		-Q _ 4-» CU		s		•s a
	Antal	oCÖ <u w	Kr.	2 eu	Antal	£ocö	Kr.	s eu >£	Antal	Cfi in	Kr.	3 eu >£
		> >		-J§		> >				> >
		a h				a u		5?		a u		5?
		<£;§								VP ®
						.„<3				.„«2
1940	6 095	_	726 584	24	5 726		799 204	29	11 821		1 525 788	27
1943	6 240	—	901 780	36	6 406	—	1 093 483	47	12 646	—	1 995 263	41
1946	5 602	58	912 397	41	7 257	50	1 116 398	43	12 859	53	2 028 795	42
1947	5 238	54	884 281	41	7 516	50	1 170 693	42	12 754	51	2 054 974	42
1948	6 333	54	1 025 235	38	10 456	48	1419 628	39	16 789	50	2 444 863	38
1949	7 845	60	1 133 919	38	11 366	50	1 643 940	39	19 211	53	2 777 859	39
1950	7 826	59	1 123 810	37	12 504	50	1 861 557	41	20 330	53	2 985 367	39

Med hänsyn till de betydande belopp, som numera utbetalas för bidragsförskott,
har revisorerna funnit det vara av särskilt intresse att närmare
klarlägga, i vilken omfattning de förskotterade beloppen ersättes genom
inbetalningar från de underhållsskyldiga fäderna. I sådant syfte har i vidstående
tablå sammanställts uppgifter, som för vart och ett av i tabell 1
angivna år utvisar dels det antal underhållsskyldiga, som ersatt bidragsförskott,
dels ock det återbetalade beloppet. Det må framhållas, att de
givna uppgifterna även innefattar fall, där bidragsförskott endast delvis
ersatts.

Som av tabellen framgår har under år 1950 20 330 fäder eller något mer
än hälften av antalet ersättningsskyldiga fäder vid 1950 års slut helt eller
delvis återbetalat bidragsförskottet. Hela antalet för bidragsförskott ersättningsskyldiga
fäder uppgick vid 1950 års slut till 38 204. En närmare undersökning
visar, att av dessa 3 792 eller salunda ca 10 procent inte anträffats
någon gång under året. Av tablån framgår vidare, att det återbetalade
beloppet under år 1950 utgjorde 2,99 miljoner kronor eller 7 procent mer
än närmast föregående år. Då det totalt utbetalade beloppet för bidragsförskott
uppgick till 7,60 miljoner kronor, stannade sålunda år 1949 ca
4,6 miljoner kronor å det allmänna. I förhållande till det utbetalade beloppet
utgjorde återbetalningarna år 1950 endast 39 procent. Som av tablån
framgår har återbetalningsfrek vensen under de senare åren visat en tendens
att sjunka. Under åren 1943, 1946 och 1947 ersattes sålunda 41 och
42 procent av de utbetalade beloppen, medan under 1948 endast 38 procent
återbetalades. I allmänhet synes det förhållandet föreligga, att på landsbygden
antalet fäder, som fullgör betalningsskyldigheten, är, relativt sett,
större än i städerna, medan i fråga om det ersatta beloppet städerna uppvisar
procentuellt bättre resultat än landsbygden.

Med hänsyn till den under senare år ringa återbetalningsfrekvensen har
revisorerna ansett det vara av intresse att närmare klarlägga återbetalningarnas
fördelning på de olika länen. I sadant syfte har revisorerna i
efterföljande tablå sammanställt uppgifter, vilka för varje län utvisar de belopp,
som — med fördelning på landsbygd och städer — under år 1950
återbetalats av bidragsförskotten ävensom antalet underhållsskyldiga, vilka
under året helt eller delvis ersatt förskotten. De sålunda redovisade uppgifterna
ger visserligen inte direkt upplysning om hur stor del av de under
ett visst år utgivna förskotten, som återbetalats, då de under samma år
influtna ersättningsbeloppen till viss del även avser förskott, utgivna under
tidigare år. Då dessa i stort sett torde fluktuera lika mycket år från år, utjämnas
desamma emellertid i beräkningarna.

Län	Landsbygden	Städerna	Hela riket
Fäder, som ersatt bidragsförskott	Återbetalat belopp	Fäder, som ersatt bidragsförskott	Återbetalat belopp	Fäder, som ersatt bidragsförskott	Återbetalat belopp
Antal	i % av ers.-skyldiga fäder v. årets slut	Kronor	i % av utbe- talat belopp	Antal	i % av ers.-skyldiga fäder v. årets slut	Kronor	i % av utbe- talat belopp	Antal	i % av ers.-skyldiga fäder v. årets slut	Kronor	i % av utbe- talat belopp
Stockholms stad		_	_	_		3 471	32,3	620 243	44,6	3 471	32,3	620 243	44,6
Stockholms	län ........	504	55,3	61 995	34,2	549	43,8	86 462	38,8	1 053	48,6	148 457	36,8
Uppsala	» ........	129	54,9	14 197	28,1	192	52,9	30 407	33,4	321	53,7	44 604	31,5
Södermanlands	» ........	148	41,8	17 759	26,0	283	39,8	41 869	39,5	431	40,5	59 628	34,2
Östergötlands	» ........	204	43,4	29 208	29,5	597	55,8	49 680	22,7	801	52,0	78 888	24,8
J önköpings	» ........	125	47,0	16 675	29,2	194	58,6	33 712	43,5	319	53,4	50 387	37,4
Kronobergs	» ........	100	37,7	16 115	26,3	85	90,4	12 915	51,1	185	51,5	29 030	33,5
Kalmar	» ........	263	64,5	36 704	34,6	200	52,5	39 563	52,5	463	58,7	76 267	42,0
Gotlands	» ........	74	43,8	11 035	28,7	87	75,7	8 250	31,2	161	56,7	19 285	29,7
Blekinge	» ........	286	54,2	40 603	42,5	180	29,1	24 203	41,4	466	40,7	64 806	42,1
Kristianstads	» ........	368	57,5	53 754	36,6	143	102,1	17 843	38,3	511	65,5	71 597	37,0
Malmöhus	» ........	368	68,4	49 699	40,2	2 090	84,5	276 178	47,8	2 458	81,7	325 877	46,4
Hallands	» ........	91	51,7	16 016	39,5	195	105,4	20 097	35,0	286	79,2	36 113	36,8
Gbgs och Bohus	» ........	170	57,6	25 799	34,8	1 675	73,6	272 252	38,3	1 845	71,7	298 051	38,0
Älvsborgs	» ........	231	46,6	34 441	32,9	301	61,2	36 310	31,9	532	53,8	70 751	32,4
Skaraborgs	» ........	133	43,9	20 985	30,0	136	70,5	16 014	31,8	269	54,2	36 999	30,7
Värmlands	» ........	502	66,5	70 994	37,9	272	78,4	47 565	50,6	774	70,2	118 559	42,1
Örebro	» ........	235	52,3	27 879	32,5	321	59,7	45 840	37,6	556	56,3	73 719	35,5
V ästmanlnads	» ........	194	56,7	27 108	35,8	322	58,1	29 519	24,1	516	57,6	56 627	28,6
Kopparbergs	» ........	521	65,5	68 367	34,5	164	68,0	20 973	33,2	685	66,1	89 340	34,2
Gävleborgs	» ........	902	73,8	132 466	44,0	343	57,7	43 527	45,2	1 245	68,5	175 993	44,3
Västernorrlands	» ........	739	58,4	120 061	42,4	340	59,2	41 496	41,4	1 079	58,7	161 557	42,1
J ämtlands	» ........	611	64,2	89 208	39,1	102	61,4	17 621	34,5	713	63,8	106 829	38,3
Västerbottens	» ........	441	58,1	63 327	38,6	61	62,2	8 146	28,0	502	58,6	71 473	37,0
Norrbottens	» ........	487	63,1	79 415	40,6	201	71,3	20 872	47,1	688	65,3	100 287	41,8
	Hela riket	7 826	58,5	1123 810	37,0	12 504	50,3	1861 557	40,7	20 330	53,2	2 985 367	39,2

Som av den föregående sammanställningen framgår varierar återbetalningsfrekvensen
avsevärt de olika länen emellan. I avseende a det återbetalade
beloppet uppvisas det bästa resultatet av Malmöhus län, Stockholms
stad, Gävleborgs, Värmlands, Blekinge, Västernorriands och Kalmar
län, där respektive 46,4, 44,6, 44,3, 42,1, 42,1, 42,1 samt 42,0* procent av de
utgivna bidragsförskotten ersattes. I Östergötlands, Västmanlands, Gotlands
och Skaraborgs län återbetalades däremot endast respektive 24,8, 28,6, 29,7
och 30,7 procent av förskotten. Bedömes återbetalningsresultatet i stället
med hänsyn till det antal underhållsskyldiga fäder, som helt eller delvis
återbetalat bidragsförskott, visar sig att i Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Värmlands län respektive 81,7, 79,2, 71,7 och 70,2 procent
av de underhållsskyldiga fäderna verkställt inbetalningar, medan i Stockholms
stad endast 32,3 procent fullgjort återbetalningsskyldigheten.

Den del av förskotten, som inte återbetalas, stannar som ovan framhållits
på det allmänna. Revisorerna har med hänsyn härtill även verkställt
beräkningar, som utvisar i vilken utsträckning staten och kommunerna
kommit att med hänsyn till av underhållsskyldiga gjorda inbetalningar
slutligt bestrida utgifterna för bidragsförskotten. Uppgifter härom redovisas

Län	Antal barn med bidrags-förskott	Av barna-vårdsnämn-derna ut-givna bi-dragsför-skott kr.	Av under-hållsskyl-diga ersatta bel. i % av utgivna bidragsför-skott	Stats-bidrag i % av ut-givna bi-drags-förskott	Kommu-nernas bidrag i % av utgivna bidrags-förskott
Stockholms stad		6 535	1 390 960	44,6	41,6	13,8
Stockholms	län .....	1 991	403 722	36,8	47,4	15,8
Uppsala	» .....	720	141 427	31,5	51,4	17,1
Södermanlands	» .....	890	174 445	34,2	49,4	16,4
Östergötlands	» .....	2 163	317 504	24,8	56,4	18,8
Jönköpings	» .....	718	134 596	37,4	47,0	15,6
Kronobergs	» .....	418	86 650	33,5	49,9	16,6
Kalmar	» .....	903	181 471	42,0	43,5	14,5
Gotlands	» .....	329	64 840	29,7	52,8	17,5
Blekinge	» .....	783	154 027	42,1	43,5	14,4
Kristianstads	» .....	1 028	193 632	37,0	47,3	1S,7
Malmöhus	» .....	3 424	701 603	46,4	40,2	13,4
Hallands	» .....	482	98 001	36,8	47,4	15,8
Gbgs o. Bohus	» .....	3 806	784 337	38,0	46,5	15,5
Älvsborgs	» .....	1 315	218 541	32,4	50,7	16,9
Skaraborgs	» .....	630	120 362	30,7	52,0	17,3
Värmlands	» .....	1 403	281 470	42,1	43,5	14,4
Örebro	» .....	1 082	207 948	35,5	48,3	16,2
Västmanlands	» .....	1 010	198 235	28,6	53,6	17,8
Kopparbergs	» .....	1 297	261 374	34,2	49,4	16,4
Gävleborgs	» .....	1 914	397 168	44,3	41,8	13,9
V ästernorrlands	» .....	1 944	383 420	42,1	43,5	14,4
Jämtlands	» .....	1 282	279 032	38,3	46,3	IS,4
Västerbottens	» .....	1 003	192 983	37,0	47,3	15,7
Norrbottens	» .....	1 250	239 782	41,8	43,6	14,6
	Hela riket	38 320	7 607 530	39,2	45,6	15,2

i omstående tabell. Av tabellen kan sålunda utläsas, hur stor procentuell
andel somi respektive de underhållsskyldiga, stat och kommun, slutligt får
bära av de av barnavårdsnämnderna under år 1950 utbetalade bidragsförskotten.

Förskottering av underhållsbidrag till barn innebär, som ovan framhållits,
att det allmänna helt eller delvis utbetalar det bidrag, som försörjningspliktig
fader underlåter att erlägga till barn utom äktenskap eller barn i
söndrade eller upplösta äktenskap. Den underhållspliktige blir därvid skyldig
att återbetala det förskotterade beloppet. Bidraget skall inbetalas till
barnavårdsnämnden. Om den underhållsskyldige ej efter förmåga frivilligt
fullgör den honom åvilande betalningsskyldigheten, åligger det barnavårdsnämnden
att utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för fordringens
indrivande. Bestämmelser härom är intagna i 17 § bidragsförskottslagen.

Revisorerna vill i det följande lämna en närmare redogörelse för de medel,
som f. n. står till barnavårdsnämndernas förfogande i deras återkravsverksamhet.

Skulle den underhållsskyldiges vistelseort ej vara känd eller utan alltför
omfattande åtgärder kunna utrönas, kan barnavårdsnämnden anhålla om
efterforskning av den underhållspliktige hos polismyndighet. Såväl barnavårdsman
som barnavårdsnämnd har rätt att utan kostnad anlita polismyndighet
för underhållsskyldigs efterforskande och hörande. Framställning
härom skall ställas till polismyndigheten i det distrikt, där vederbörande
sannolikt uppehåller sig. Skulle efterforskningen inte leda till resultat,
kan vederbörande efterlysas genom socialstyrelsen. Förfarandet regleras
genom kungörelsen den 12 juni 1942 om efterlysning av vissa underhållsskyldiga.
Efterlysning innebär, att vederbörandes namn, sedan socialstyrelsen
fattat beslut om att efterlysning i det begärda fallet skall ske, intages
i den spärrlista, som av statens kriminaltekniska anstalt varje månad sändes
ut till polismyndigheterna i landet. Polismyndighet har åläggande att
efterspana de sålunda efterlysta inom sitt distrikt. Härigenom sker efterspaning
av vederbörande över hela landet. Så snart någon i spärrlistan upptagen
person anträffas, underrättar polismyndigheten omedelbart per telefon
socialstyrelsen härom. Styrelsen meddelar i sin tur sökanden om
resultatet. Förutsättning för efterlysning är, att vederbörande ej fullgjort
lagstadgad underhållsplikt, som ålagts honom genom dom, avtal eller myndighets
beslut, och att hans vistelseort är obekant. Såväl barnavårdsnämnd
som barnavårdsman är behörig underteckna ansökan. Särskilda blanketter
härför finnes. Intyg från polismyndighet i den ort, där den underhållsskyldige
senast har vistats, skall biläggas jämte avskrift av avtal eller dom
samt åldersbetyg för vederbörande.

Så snart den efterlyste anträffas, hålles förhör med honom rörande hans

ekonomiska förhållanden. Avlysning sker därefter. Avlysning sker även da
underhållsskyldigheten upphört samt då en underhållsskyldig varit efterlyst
i tre år utan att uppgift om hans vistelseort inkommit.

Om bidraget inte frivilligt inbetalas, kan i första hand undersökas, huruvida
införsel i avlöning kan erhållas. Införsel är ett exekutivt förfarande,
som innebär att den som utbetalar avlöning ålägges att varje avlöningsdag
innehålla visst belopp 0''Ch överlämna detta till utmätningsmannen, som i
sin tur redovisar beloppet till den som ansökt om införseln. Denna exekutionsform,
som ofta ger resultat även i fall, där t. ex. utmätningsförsök
skulle vara resultatlösa, är tillgänglig endast för fordringar på grund av
familjerättsliga underhållsbidrag samt för skattefordringar. På grund härav
och då införsel kan meddelas för såväl visst förfallet belopp som framdeles
förfallande underhållsbidrag, är i allmänhet detta förfarande förmånligare
för sökanden än anlitandet av andra tvångsmedel.

Till avlöning, i vilken införsel kan erhållas, räknas i regel också provisioner
av olika slag, t. ex. sådan provision, som agenter eller handelsresande
uppbär av sina uppdragsgivare.

Införsel för underhållsbidrag äger företräde inte blott vid konkurrens
med införsel för skatt utan också vid konkurrens med löneavdrag enligt
uppbördsförordningen (källskatt). Den del av lönen, som överstiger existensminimum,
skall sålunda tagas i anspråk i första hand för underhållsbidraget,
i andra hand för löneavdraget för de löpande skatterna och i tredje
hand för eventuell införsel för äldre skatter. Detta innebär, att det belopp,
som förbehålles gäldenären, skall fastställas utan hänsyn till skatteuppbördsförfarandet.

Det åligger arbetsgivaren eller den, som utbetalar pensionen eller livräntan,
att regelbundet göra avdrag på vederbörandes inkomst i enlighet
med beslutet och sända beloppet till utmätningsmannen. Denne redovisar i
sin tur varje månad eller vecka till den som begärt införseln. Införsel erhålles
utan någon kostnad för sökanden. Utmätningsmannen är skyldig
underrätta sökanden om att införsel beviljats och om att tidigare beslut
om införsel jämkats eller upphävts.

Om den underhållsskyldige har för avsikt att flytta till utlandet utan att
göra rätt för sig, finnes möjlighet att få avflyttningsförbud för honom. I

I vissa fall leder tvångsåtgärder i form av införsel, utmätning etc. inte
till något resultat trots att det är uppenbart, att den underhållspliktige har
förmåga att erlägga underhållsbidrag eller del därav. Det kan vara fråga
om en person, som ofta byter arbetsgivare och flackar från ort till annan
och sällan kan nås av införselåtgärd, eller en underhållspliktig, som är

anställd hos nära anhörig och gör gällande, att han för sitt arbete endast
uppbär fritt vivre och en mindre kontant ersättning i form av fickpengar.
I sådana fall har barnavårdsnämnden ett annat tvångsmedel till sitt förfogande,
nämligen arbetsföreläggande.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att socialstyrelsen i mars
1949 tillställt barnavårdsnämnderna närmare anvisningar rörande riktlinjerna
för återkravsverksamhetens bedrivande med en synnerligen uttömmande
redogörelse för det praktiska tillvägagångssättet vid utnyttjande av
de tvångsmedel, som står nämnderna till buds.

Revisorernas uttalande. Genom den förskottering av underhållsbidrag till
barn, vartill möjlighet beretts första gången genom 1937 års och senast
genom 1947 års lagstiftning i ämnet, har det allmänna i viss omfattning
ställt sig som garant för att sådant bidrag, som försörjningspliktig fader
underlåter att erlägga till barn utom äktenskap eller barn i söndrade eller
upplösta äktenskap, helt eller delvis utbetalas till barnet. Förskottsformen
innebär, att de försörjningspliktiga inte därigenom befrias från sin legala
underhållsskyldighet. Det allmänna har därför rätt att av dem återkräva
det förskotterade beloppet. Det ankommer på vederbörande barnavårdsnämnd
därvid att — i den månj den underhållsskyldige inte efter förmåga
frivilligt fullgör den honom åvilande betalningsskyldigheten — utan dröjsmål
vidtaga erforderliga åtgärder för fordringens indrivande.

Som av den lämnade redogörelsen framgår har det allmänna haft att i
stigande omfattning bestrida utgifter för bidragsförskott. Under tioårsperioden
1940/50 har sålunda det av barnavårdsnämnderna totalt utbetalade
beloppet för bidragsförskott vuxit från 5 729 000 kronor till 7 607 000
kronor. Den av 1952 års riksdag beslutade höjningen av bidragsförskottets
belopp kommer att ytterligare öka kostnaderna. Under samma tid har antalet
barn med bidragsförskott ökat från 29 700 till 38 300.

Med hänsyn till de betydande belopp, som sålunda numera utbetalas för
bidragsförskott, har revisorerna i detta sammanhang ansett det vara av
särskilt intresse att närmare klarlägga den omfattning, i vilken de av barnavårdsnämnderna
utgivna bidragsförskotten återbetalas av de underhållsskyldiga
fäderna. Av den utredning revisorerna verkställt i frågan framgår,
att bidragsförskotten inte ersättes i tillfredsställande omfattning. Det
under år 1950 återbetalade beloppet uppgick sålunda till ca 2,98 miljoner
kronor eller ungefär 40 procent av under året utgivna bidragsförskott. På
stat och kommun stannade respektive 45 och 15 procent av förskotten.
Vidare kan konstateras, att återbetalningsfrekvensen under senare år tenderat
att sjunka. Under åren 1943—1947 ersattes sålunda 41 å 42 procent
av förskotten, medan år 1948 endast 38 procent och 1950 39 procent återbetalades.

Med hänsyn till den särskilt under senare år ringa återbetalningslrekvensen
har revisorerna även ansett sig böra klarlägga återbetalningarnas närmare
fördelning på de olika länen. En sådan undersökning utvisar en högst
påfallande ojämnhet i avseende å återbetalningsfrekvensen inom olika län.
De ersatta beloppen varierar sålunda, ställda i relation till de utgivna förskotten,
mellan högst 46,4 procent i Malmöhus län och lägst 24,8 procent i
Östergötlands län. Bedömes däremot återbetalningsfrekvensen ur synpunkten
av det antal underhållsskyldiga, som helt eller delvis ersatt bidragsförskott,
uppvisas en spridning mellan högst 81,7 procent i Malmöhus län
och lägst 32,3 procent i Stockholms stad.

Då med hänsyn till statsbidragsbestämmelsernas konstruktion det allmännas
nettokostnader för bidragsförskottsverksamheten står i direkt relation
till det belopp, som kan uttagas av de underhållsskyldiga, är det självfallet
ur statsverkets synpunkt av största betydelse, att de försörjningsskyldigas
bidragsförmåga till alla delar utnyttjas. Frågan om ersättningarnas
utkrävande har därjämte fått särskild aktualitet genom den utsträckning
av bidragsförskottslagens tillämplighetsområde, som blivit en följd av 1947
års författningsändringar. Självfallet bör vid bedömande av återbetalningsfrekvensen
inte bortses från att bland de underhållsskyldiga alltid i viss
utsträckning befinner sig personer, som på grund av verklig och varaktig
oförmåga att fullgöra underhållsskyldigheten inte kan återbetala bidragsförskottet,
t. ex. på anstalt omhändertagna eller på sjukhus eller vårdanstalt
placerade underhållspliktiga. Även med beaktande av sådana förhållanden
framstår dock de redovisade ersättningsbeloppen — inte minst
i betraktande av de synnerligen gynnsamma arbetsmarknadsförhållanden,
som varit rådande — såsom anmärkningsvärt låga. Ett bättre utnyttjande
av de försörjningspliktigas bidragsförmåga synes därför revisorerna både
möjligt och i hög grad påkallat. Av vikt är därför att den av barnavårdsnämnderna
bedrivna återkravsverksamheten inte eftersättes utan upprätthålles
i all den utsträckning som kan befinnas erforderlig för tillvaratagande
av tillgängliga indrivningsmöjligheter och för säkerställande av ett
tillfredsställande indrivningsresultat.

Ett effektivt ianspråktagande av de underhållsskyldigas bidragsförmåga
är emellertid av vikt inte blott ekonomiskt utan även av rent sociala skäl.
Inte minst ur familjcsociala synpunkter är det därvid betydelsefullt, att
den enskilda underhålls- och ersättningsplikten inte till någon del eftergives.
Då sålunda bidragsförskotten numera i allmänhet torde understiga
de belopp, som den underhållsskyldige i varje särskilt fall genom avtal
eller dom är pliktig att betala till barnet, och sålunda förutom barnavårdsnämnden
även barnet har en fordran att bevaka, blir en effektiv indrivningsverksamhet
av betydelse inte blott för det allmänna utan även för de
barn, vilkas fostran vilar på ensamstående mödrar i ofta små ekonomiska

förhållanden. Det torde nog också vara en på sina håll bland de försörjningsskyldiga
spridd föreställning, att sedan bidragsförskott väl beviljats
underhållsskyldigheten bortfallit samt försörjningsplikten i stället över*
flyttats å samhället. En effektivt bedriven återkravsverksamhet torde
i dessa fall vara ägnad att hos vederbörande inskärpa det förhållandet, att
oaktat bidragsförskott beviljats skyldigheten att utgiva underhållsbidrag
ingalunda upphört utan kvarstår oförminskad.

Det formella ansvaret för indrivningsverksamheten åvilar i första hand
barnavårdsnämnderna. Av praktiska skäl uppdrages emellertid i många
fall åt vederbörande bamavårdsman att jämte barnets rätt även bevaka
nämndens fordran, varför i realiteten resultatet av återkravsverksamheten
blir beroende av det sätt, varpå respektive barnavårdsmän tillvaratar möjligheten
att utkräva ersättning från fäderna. Ett effektivt handhavande av
indrivningsverksamheten ställer också stora krav på barnavårdsmännen,
som måste besitta såväl förtrogenhet med ett flertal författningar på området
som kännedom om de rättsliga tvångsmedlen och deras praktiska
nyttjande. Av betydelse är därför att inom kommunerna uppdrag såsom
barnavårdsmän endast lämnas därtill lämpade personer. Med den senare
tidens snabba och genomgripande reformverksamhet på barnavårdens område,
varigenom barnavårdsnämnderna tillförts ett flertal nya arbetsuppgifter,
torde betydande svårigheter ha uppkommit för nämnderna att med
hittillsvarande organisation tillfredsställande övervaka återkravsverksamhetens
effektivitet. Frågan rörande den kommunala socialvårdsorganisationens
framtida utformning har emellertid ännu inte fått sin lösning.
Enligt vad revisorerna inhämtat har socialstyrelsen sin uppmärksamhet
riktad på hithörande förhållanden. Styrelsen har sålunda i utförliga anvisningar
till barnavårdsnämnderna bl. a. lämnat riktlinjer och praktiska råd
för återkravsverksamhetens närmare bedrivande. Frågan huruvida tillsynen
över bidragsförskottsverksamheten lämpligen bör anordnas på annat
sätt än nu är fallet torde i detta sammanhang närmare prövas.

Även om det praktiska resultatet av barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet
till övervägande del måste betingas av det intresse de olika
nämnderna ägnar denna verksamhetsgren, torde i detta sammanhang även
böra uppmärksammas, huruvida inte en effektiviserad indrivning skulle
kunna nås genom en förbättring av de tvångsmedel, som nu står nämnderna
till buds. Av tillgängliga tvångsmedel torde införselförfarandet ha
den största betydelsen. I den mån detta inte leder till något resultat, må
erinras, att nämnderna har möjlighet tillgripa annat tvångsmedel, s. k. arbetsföreläggande
enligt barnavårdslagen. Vad införsellagen beträffar lider
denna av påtagliga brister, som försvårar arbetet för de sökande och bidrar
till att den underhållspliktiges bidragsförmåga inte i full utsträckning tages
i anspråk. Sålunda må införsel beviljas endast i avlöning, pension eller

livränta. Ett mycket stort antal underhållspliktiga fäder har emellertid
tillfälligt arbete som försäljare eller innehar eget yrke, i vilka fall det
visat sig nästan omöjligt att utkräva ersättning av vederbörande. En annan
begränsning i lagen är att införsel inte kan beviljas till gäldande av bidragsbelopp,
som förfallit till betalning tidigare än ett år, innan beslutet om
införsel meddelats. Särskilt om hänsyn tages till den lätthet, med vilken en
person under längre tid kan hålla sig undan, innebär denna sistnämnda
bestämmelse en avsevärd nackdel. Det torde kunna ifrågasättas, om inte
ifrågavarande tidsgräns bör utsträckas till exempelvis tre år. Det motiv,
som föranlett den nuvarande bestämmelsen, att äldre fordran skulle ha
förlorat karaktären av underhållsfordran och blivit likställd med vanlig
civilrättslig fordran, synes inte tillräckligt bärande i förevarande sammanhang.
Ett av det allmänna förskotterat underhållsbidrag torde nämligen i
detta hänseende böra likställas med utskylder och offentligrättsliga avgifter,
vilka kan göras till föremål för införsel upp till tre år från det desamma
förfallit till betalning. En ytterligare svaghet i införsellagen är otvivelaktigt
att utmätningsman inte är skyldig lämna besked om vissa förhållanden,
vilka är av vikt för ärendets handläggning. Sålunda är utmätningsman
inte skyldig meddela avslagsbeslut i införselärende eller meddela
sökanden, att den underhållsskyldige slutat sin anställning, innan ansökan
avgjorts. Vissa utmätningsmän återsänder utan vidare handlingarna i ärendet
till sökanden, så snart upplysning erhållits, att den underhållsskyldige
lämnat den anställning, som införselbeslutet avsåg. Många barnavårdsmän
torde därigenom beredas svårigheter att hålla sig underrättade om läget
inom olika införselärenden. Vid den revision av bl. a. införsellagstiftningen,
varom 1945 års riksdag hemställt hos Kungl. Maj:t, torde åtgärder böra
övervägas, som främjar en effektiv återkravsverksamhet.

Av grundläggande betydelse i återkravsverksamheten är givetvis dels att
den person, mot vilken kravet riktas, över huvud kan anträffas, dels att den
utredning, som därvid göres rörande vederbörandes ekonomiska förhållanden,
utgör ett i alla avseenden tillförlitligt underlag för bedömande av hans
betalningsförmåga. Vissa brister synes emellertid föreligga beträffande den
efterforsknings- och utredningsverksamhet, som ombesörjes genom polismyndighets
försorg för utrönande av de underhållspliktigas vistelse och
ekonomiska ställning. Under exempelvis år 1950 hade sålunda ca 3 792 personer
eller ungefär 10 procent av samtliga återbetalningsskyldiga inte anträffats
någon gång under året. Ofta torde på sina håll ärendena också få
ligga ovanligt länge hos polismyndigheten, innan spaningsarbete! över huvud
upptages, och polisrapporterna förefaller inte sällan inskränka sig till
ett inhämtande av den underhållsskyldiges egna uppgifter om sina förhållanden.
Det skulle utan tvekan vara av värde, om på lämpligt sätt kunde
för polismyndigheterna klargöras vikten av att utredningarna i förevarande

fall bedrives med all möjlig skyndsamhet liksom att uppgifterna i rapporterna
kontrolleras. En annan fråga av betydelse i detta sammanhang är,
om inte den efterlysningsverksamhet, som f. n. bedrives genom socialstyrelsens
försorg, på något sätt kunde göras effektivare. Erfarenheten torde
utvisa, att endast sällan underhållsskyldiga personer anträffas genom efterlysning
i kriminaltekniska anstaltens spärrlista. Fall lär till och med ha
inträffat, att personer haft anställning under bortåt ett år med god avlöning
utan att underrättelse härom nått den efterlysande myndigheten.

För främjande av ett gott indrivningsresultat är givetvis av vikt, att inte
blott vederbörande exekutiva myndigheter utan även andra statliga organ
lämnar barnavårdsmyndigheterna verksamt stöd i indrivningsförfarandet.
Särskilt torde därvid böra uppmärksammas, att möjligheten till återkrav
numera starkt beskurits genom arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärd att
av sekretesskäl vägra lämna underrättelse om underhållsskyldigs arbetsplats,
där sådan erhållits genom den offentliga arbetsförmedlingen. En
ändring i detta förhållande torde böra övervägas.

Revisorerna vill erinra om att här berörda spörsmål berördes av föregående
års revisorer vid behandlingen av de statliga bosättningslånen och
kronouppbörden.

Såväl ur ekonomiska som sociala synpunkter är det en angelägenhet av
vikt, att den enskilda underhållsplikten icke till någon del eftersättes. I
betraktande härav synes det revisorerna i hög grad påkallat, att en effektivisering
av den genom barnavårdsnämnderna bedrivna indrivningsverksamheten
kommer till stånd. I sådant syfte vill revisorerna därför föreslå,
att åtgärder av det slag revisorerna ovan antytt med det snaraste upptages
till närmare övervägande.

§ 12.

Decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt 24 §
arbetarskyddslagen.

Enligt 24 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 må minderårig, som
inte fyllt eller under kalenderåret fyller femton år, inte användas till hantverks-
eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott
eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete
eller arbete med transport av personer eller gods eller arbete
i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock inte
gälla uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Såvitt angår arbete under ferietid äger1 arbetarskyddsstyrelsen i fråga
om visst slag av arbete, vilket är att anse som synnerligen lätt, meddela
undantag från det nyssnämnda förbudet. Styrelsen må också i särskilda

fall medge att minderårig, som fyllt fjorton, år eller under kalenderåret
uppnår fjorton års ålder, används till arbete som omfattas av nämnda förbud,
där så finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan anses vara till gagn för honom.

Enligt 27 § lagen må minderårig inte användas till arbete utan att till
arbetsgivaren avlämnats arbetsbok för den minderårige. Boken skall innehålla,
förutom uppgifter angående den minderåriges ålder och skolförhållanden,
läkarintyg angående den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens
avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt inte
den minderåriges anställning avser kortare tid än en månad eller fråga är
om arbete under ferietid. Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning
enligt 28 § införts i arbetsboken.

I 28 § arbetarskyddslagen stadgas, att en gång varje kalenderår skall vid
arbetsställe, där minderårig används till arbete, företagas läkarbesiktning
å den eller de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning, vartill
minderårig används, är till men för dennes hälsa eller kroppsutveckling.
Stadgandet äger dock inte tillämpning å skogsarbete och inte heller å flottningsarbete
utom såvitt angår arbete vid skiljeställe.

Minderårig må enligt 30 § inte användas till arbete i strid mot innehållet
i läkarintyg, som finns infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre
arbetarskyddsstyrelsen funnit skäl medgiva det.

Vid arbetarskyddslagens tillkomst var frågan, huruvida dispens för 14-åringar att utföra industriellt och därmed likställt arbete skulle meddelas
av arbetarskyddsstyrelsen eller vederbörande yrkesinspektör, föremål för
delade meningar. 1938 års arbetarskyddskommitté föreslog i de betänkanden,
som ligger till grund för lagen (SOU 1946: 60 och 88), att arbetsrådet
skulle äga delegera befogenheten att meddela dispens till distriktschefen
under förutsättning, att arbetsanställningen prövades nödig med hänsyn
till den minderåriges yrkesutbildning eller av andra särskilda skäl.

I avgivet yttrande över kommitténs förslag underströk Landsorganisationen
angelägenheten av att arbetsrådets befogenhet att lämna dispens komme
att utövas med största återhållsamhet och urskillning. Å andra sidan
yrkade riksförsäkringsanstalten och alla yrkesinspektörema utom en, att
distriktscheferna direkt i lagen — alltså utan delegation från arbetsrådet —
skulle tilläggas befogenhet att medge dispens från åldersbestämmelserna.
Det skulle medföra omgång och ökat arbete, om arbetsrådet bleve undantagsbeviljande
myndighet.

Departementschefen var inte beredd att medge delegation av dispensrätten
i så stor omfattning som kommittén förutsatt. Han kunde följaktligen
inte ansluta sig till åsikten, att dispensrätten helt borde läggas i yrkesinspektörernas
händer. Befogenheten att medgiva dispens från de särskilda

7 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. I.

åldersgränserna för industriellt och därmed likställt arbete och för underjordsarbete
i gruva och på liknande arbetsställen borde enligt hans mening
inte få delegeras. Som exempel på dispensärenden, som ansågs lämpligen
kunna överlämnas till yrkesinspektören, nämndes beviljande av tillstånd
att skolelev, som uppnått viss ålder, vid sidan av skolarbetet användes till
springpojksarbete ett visst antal timmar i veckan.

I två likalydande, vid 1948 års höstriksdag väckta motioner (1:438 och
11:621) uttalades, att ett bland de mest karakteristiska dragen i förslaget
till arbetarskyddslag var att det till arbetarskyddsstyrelsen centraliserar
avgörandet av dispensfrågor. Styrelsen skulle sålunda meddela dispenser
från ett flertal stadganden, bl. a. regeln att minderårig inte får före 15
års ålder användas till industriellt eller därmed av arbetarskyddslagen likställt
arbete.

Motionärerna fortsatte: »Det är uppenbart att nu nämnda centralisering
måste leda till byråkratisering och pappersexercis. Arbetarskyddsstyrelsen
måste remittera inkommande dispensansökningar till yrkesinspektören.
Denne måste i ärendet avfatta ett skriftligt motiverat yttrande. Utarbetandet
av detta måste taga avsevärd tid. Stundom kan det bliva fråga om
skriftväxling. Centraliserandet till arbetarskyddsstyrelsen av frågorna om
dispens enligt arbetarskyddslagen synes vara lika oriktigt som om man
skulle i lantmäteristyrelsen centralisera alla frågor om fastställelser av
avstyckningar. Det strider också mot de tendenser till — eller i varje fall
önskemål om — decentralisering, som på senare tid visat sig. Det riktiga
synes vara att avgörandet av de tiotusentals ärenden årligen, varom det
här kan komma att röra sig, anförtros åt yrkesinspektören. Han har den
lokalkännedom, vilken saknas hos arbetarskyddsstyrelsen, som dessutom
i det stora flertalet fall måste avgöra ärendena på grundval av blott skriftligt
material. Motivet till centraliseringen är givetvis önskan att få en fullt
enhetlig lagtillämpning. Tillräcklig garanti för en enhetlig tillämpning av
arbetarskyddslagen torde emellertid vinnas dels genom de anvisningar, som
styrelsen äger utfärda, och dels genom att de enskilda äga att hos styrelsen
överklaga yrkesinspektörePnas avgörande.»

På grundval av denna motivering yrkade motionärerna, att riksdagen
skulle bestämma, att beslutanderätten i fråga om dispens borde uppdragas
åt yrkesinspektören, då det gällde tillämpning av ett antal närmare angivna
lagrum, bl. a. 24 §.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 anförde andra lagutskottet,
att enligt utskottets mening vissa skäl talade för yrkandet i motionerna.
Sålunda överensstämde detta med de tendenser till decentralisering, som
på senare tid kommit till uttryck. Ett dispensförfarande måste onekligen
bli mera tungrott om det förlägges till en centralmyndighet än om det äger
rum hos en lokalmyndighet. Utskottet ansåg sig det oaktat inte kunna tillstyrka
motionsyrkandet. Ett av de viktigaste skälen för centralisering av
dispensärendena är önskvärdheten av att få till stånd en enhetlig lagtilllämpning.
Under de första åren av en ny lags giltighetstid är det synnerli -

gen betydelsefullt att chefsmyndigheten får tillfälle att utbilda en enhetlig
praxis. Utskottet delade inte motionärernas uppfattning att arbetarskyddsstyrelsens
befogenhet att utfärda anvisningar och de enskildas klagorätt
skulle utgöra tillräcklig garanti för att tillämpningen även vid decentralisering
av dispensärendena skulle bli enhetlig. Vidare framhöll utskottet
att representanter för arbetsgivare och arbetstagare i viss utsträckning
förutsatts skola deltaga i arbetarskyddsstyrelsens handläggning av dispensärenden.
Om dispensbefogenheten decentraliserades, skulle man gå miste
om denna värdefulla medverkan. Emellertid pågick år 1948 en utredning
om möjligheten att ute i inspektionsdistrikten införa ett system med partsrepresentanter
vid yrkesinspektörens sida. Skulle en sådan ordning komma
till stånd syntes det, sedan lagen varit i tillämpning några år, böra upptagas
till förnyat övervägande, om inte befogenheten att meddela dispens
i viss utsträckning skulle kunna decentraliseras.

Den av andra lagutskottet åsyftade utredningen om möjligheten att ute
i inspektionsdistrikten införa ett system med partsrepresentanter vid yrkesinspektionens
sida har numera slutförts och redovisats i ett betänkande
SOU 1950:30. I betänkandet uttalas hl. a., att kommittén inte har funnit
det ligga inom ramen för sina direktiv att upptaga frågan om möjligheterna
att decentralisera eller centralisera ärenden. Kommittén förutsätter emellertid
att arbetarskyddsstyrelsen utnyttjar alla möjligheter till decentralisering
en eventuell partsrepresentation kan skapa utan att denna fråga
behöver behandlas av särskilda sakkunniga. Ärendet är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

Revisorerna har verkställt en utredning rörande förekomsten av ifrågavarande
dispensärenden. Antalet dispensansökningar enligt 24 § — frånsett
ansökningar för ferietid och några andra smärre ärendesgrupper —
under lagens hittillsvarande giltighetstid samt deras fördelning på bifall
och avslag framgår av nedantående tabell.

Tid	Hela antalet	Bifall	Avslag	Anmärkningar
1949	385	367	18	1 Härav 47 med villkor.
1950	613	5871	26	2 Härjämte två bifallna kollektiva dispensansök-ningar.
1951	740“	718	22	3 Innefattar även vissa dispensansökningar enligt
1/1-31/10				23 §• .
19528	538*	5165	22	4 Härjämte 6 bifallna kollektiva dispensansökningar. 5 Härav 42 med villkor.

Från arbetarskyddsstyrelsens sida har under hand upplysts, att man i
regel följer vederbörande yrkesinspektörs förslag i fråga om bifall eller
avslag.

100

Rörande handläggningstiden har arbetarskyddsstyrelsen meddelat, att
ansökningar av ovanstående slag i regel expedieras ankomstdagen, såvida
de översändes via yrkesinspektören och under förutsättning att inte komplikationer
föranleder ytterligare utredning. Sådana ärenden är emellertid
mindre ofta förekommande; under tiden 1/1—31/10 1952 omkring 6 procent.

Om ansökning inkommer direkt från sökanden, sänds den i regel omgående
till vederbörande yrkesinspektör för yttrande. Sedan styrelsen mottagit
sådant ärende, expedieras ärendet hos styrelsen på sätt angivits i
nästföregående stycke.

Revisorernas uttalande. Såsom andra lagutskottet framhållit i sitt av
revisorerna återgivna utlåtande är det under de första åren av en ny lags
giltighetstid synnerligen betydelsefullt att chefsmyndigheten får tillfälle
att utbilda en enhetlig praxis. Då arbetarskyddslagen varit i kraft snart
3V2 år och riktlinjer för en sådan praxis alltså bör kunna uppdragas med
ledning av hittills vunna erfarenheter, synes det revisorerna — också i
linje med andra lagutskottets intentioner —• som om tiden nu vore inne att
upptaga till förnyat övervägande, om inte befogenheten att meddela dispens,
för så vitt denna begränsas till dispens enligt 24 § arbetarskyddslagen, i
viss utsträckning skulle kunna tilläggas yrkesinspektörerna.

För en utredning med sådant syfte talar enligt revisorernas mening redan
den förhållandevis låga procenten avslag på inkomna dispensansökningar.
Även arbetarskyddsstyrelsens uppgifter rörande handläggningstiden synes
göra det sannolikt, att flertalet ärenden av styrelsen behandlas såsom rena
rutinärenden, något som strider mot de decentraliseringstendenser, som
riksdagen på senare tid i skilda sammanhang anslutit sig till. Självfallet
bör ärenden, som vederbörande yrkesinspektör finner vara av principiell
vikt eller eljest av någon orsak tveksamma, liksom hittills hänskjutas till
arbetarskyddsstyrelsen. Uppenbart är vidare, att arbetarskyddsstyrelsen
bör utfärda de anvisningar vartill vunna erfarenheter må ge anledning.
Lika klart är, att yrkesinspektören vid sin utredning av dessa dispensärenden
bör hålla kontakt med vederbörande skyddsombud eller skyddskommitté.

Då revisorerna anser, att det allmänt taget är av synnerlig vikt att inga
förvaltningsärenden lägges på ett högre plan än ärendenas beskaffenhet
kräver, bör enligt revisorernas mening en utredning av ifrågavarande spörsmål
omedelbart verkställas.

101

Kommunikationsdepartementet.

§ 13.

Planering för vattenförsörjning och avlopp.

För att ur tekniska och ekonomiska synpunkter lämpliga lösningar av
anläggningar för vattenförsörjning och avlopp skall kunna komma till
stånd är samverkan mellan angränsande eller närliggande bebyggelseområden
ofta en nödvändig förutsättning. Härför fordras utrednings- och förberedelsearbete
av såväl teknisk sakkunskap som kommunala instanser.
Vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna aktualiseras icke sällan därigenom,
att de för ett begränsat område kräver en snar lösning. Att i samband härmed
taga upp problemet för ett större område till en tämligen vidlyftig
utredning verkar då fördröjande på lösningen av det för ögonblicket aktuella
områdets vatten- och avloppsfråga. Olägenheterna härav framträder
särskilt där ett anläggningsarbete påkallas icke endast av sanitära och bebyggelsetekniska
skäl utan även för beredande av sysselsättning åt friställd
arbetskraft.

Erfarenheter av ovan antydd art har gjorts icke minst i samband med
de anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, som alltsedan 1930-talets stora arbetslöshetskris och även tidigare kommit till utförande som
beredskapsarbeten. Utvecklingen ledde fram till den uppfattningen att en
i förväg verkställd utredning och planering av vatten- och avloppsfrågorna
i stora drag vore nödvändig för att anläggningarna för omedelbart aktuella
områden skulle kunna utan allt för stor tidsutdräkt projekteras och utföras
på sådant sätt, att de senare kunde samordnas med anläggningar för angränsande
områden till teknisk-ekonomiskt fördelaktiga gemensamma
anläggningar. I enlighet härmed påbörjades år 1941 s. k. länsutredningar
för vattenförsörjning och avlopp i de tre län, där frågan med hänsyn till
arbetslöshetsriskerna ansågs mest trängande, nämligen Västernorrlands,
Göteborgs och Bohus samt Stockholms län. Sedan viss erfarenhet av de
första utredningarna vunnits, har liknande utredningar successivt kommit
till stånd i samtliga län (i Gotlands län dock ej helt slutfört). I övervägande
grad har dessa utredningar utgjort ett led i statsmakternas strävanden att
åstadkomma en tillfredsställande beredskap på arbetsmarknaden, särskilt
mot bakgrunden av den brist på arbetstillfällen, som under 1940-talets
tidigare hälft väntades komma att inträffa efter krigets slut. Utredningarna
har emellertid härjämte fått betydelse som ett viktigt led i arbetet att

102

främja landsbygdens och de mindre samhällenas försörjning med vatten
och avlopp.

De nu nämnda s. k. generalplaneutredningarna skiftar något till omfattning
och innehåll. Enligt det program, som kommit till användning för
de senast tillkomna och som kan anses representativt för flertalet, upptages
i utredningarna samtliga mera tätbebyggda samhällen och byar med minst
200 invånare- Även vissa bebyggelseområden med färre antal invånare har
medtagits, när särskilda skäl därtill förelegat. Städer har som regel behandlats
endast i den mån och omfattning som betingats av att i en stads närhet
liggande samhällen lämpligen ansetts böra lösa sina vatten- och avloppsfrågor
i samarbete med staden. Syftet med generalplanerna kan i huvudsak
sägas ha varit trefaldigt, nämligen 1) att åstadkomma en inventering
av rådande förhållanden och av behovet av förbättringar i fråga om vatten
och avlopp, 2) att uppdraga riktlinjer för gemensamma vattenförsörjningsoch
avloppsanläggningar, där sådana varit motiverade, samt 3) att uppgöra
program och kostnadsberäkning för sådan detaljutredning, som på
grundval av de uppdragna riktlinjerna måst verkställas, innan anläggning
kunnat utföras.

Vid inventeringen har insamlats och sammanställts uppgifter angående
befolkningsförhållanden såsom folkmängd, befolkningsutveckling under
de närmast föregående årtiondena, befolkningens ungefärliga fördelning
på näringar, befintliga och planerade industrier, angående kreatursstockens
storlek, i fråga om bebyggelsens art samt beträffande skattebörda och
skatteunderlag inom området. På grundval av dessa uppgifter har den
sannolika utvecklingen för de närmaste årtiondena bedömts. Vidare har
inventerats befintliga anordningar för vattenförsörjning och avlopp, särskilt
beträffande anordningarnas art och tillstånd. Genom inventeringen
har man erhållit kännedom om behovet att utföra anläggningar, och man
har även tagit del av redan uppgjorda eller diskuterade förslag för att
lösa frågorna.

En av generalplaneutredningens viktigaste uppgifter har varit att bedöma,
huruvida närliggande bebyggelseområden lämpligen kunnat lösa sina
vatten- och avloppsfrågor för sig eller huruvida gemensamma lösningar
bort eftersträvas. Riktlinjer har angivits för anskaffning av vatten och bortskaffning
av avloppsvatten samt för huvudledningars sträckning och omfattning
m. m. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt att bedöma möjligheterna
att erhålla grundvatten. En uppskattning av de ungefärliga anläggningskostnaderna
har vidare angivits. Dessa kostnadsuppgifter har i första
hand varit avsedda att tjäna till ledning för frågans vidare bedömande och
behandling av såväl den berörda befolkningen som kommunala och statliga
myndigheter.

Generalplaneutredningarna har kommit till stånd i samråd mellan sta -

103

tens arbetsmarknadskommission (arbetsmarknadsstyrelsen), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vederbörande länsstyrelse. Upprättandet av
planerna har uppdragits åt fackmän, flertalet knutna till de ledande konsulterande
ingenjörsfirmorna. Kostnaderna för utredningarna har helt
bestritts av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten med anlitande intill
den 1 juli 1948 av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering och
därefter av anslaget till planering av allmänna arbeten. Resultatet har
framlagts i huvudsak i form av dels en översiktsplan, omfattande hela
länet, dels promemorior, var och en behandlande en lämpligt avgränsad
mindre del av länet.

För generalplanerna har t. o. m. den 30 september 1952 av statsmedel
beviljats närmare 2 760 000 kronor. Mellan länen varierar beloppen från
högst 215 000 kronor till lägst 30 000 kronor. I genomsnitt innebär detta en
kostnad av omkring 2 kronor per invånare inom de behandlade omradena.

Genomförandet av samtliga de projekt, som upptages i generalplanerna,
kan med nuvarande prisläge beräknas draga en kostnad av inemot 2 miljarder
kronor. Detta har föranlett, att de framlagda förslagen av vederbörande
kommunala myndigheter och andra bedömts som orealiserbara.
Härtill har från planeringsmyndigheternas sida framhållits, att planernas
kostnadsberäkningar så gott som undantagslöst avser fullt utbyggda anläggningar,
under det att utbyggandet lämpligen kan börja endast med en
begränsad del av anläggningen samt vissa delar av anläggningen kan utföras
provisoriskt under den första utbyggnadsetappen. För att erhålla en
riktig uppfattning om de ekonomiska betingelserna för lösning av vattenoch
avloppsfrågorna enligt generalplanernas riktlinjer borde man hellre
bedöma den relativa anläggningskostnaden, beräknad per person, och den
beräknade vattenkostnaden per kubikmeter. Där den relativa anläggningskostnaden
icke överstiger 500—1 000 kronor per person, har betingelserna
för åstadkommande av gemensamma anläggningar betecknats som gynnsamma.

De preliminära förslag till anläggningar med tillhörande kostnadsuppskattningar,
som framlägges i generalplaneutredningarna, är som ovan
sagts endast av översiktsmässig art och kan icke tjäna som underlag för
beslut att utföra anläggningar. Härför erfordras detaljutredning (projektering
och planering), omfattande erforderliga undersökningar och mätningar,
varibland grundvattenundersökning i syfte att finna grundvatten och
att bestämma storleken av grundvattentillgången vanligen är det mest
betydelsefulla. På grundval av dessa undersökningar upprättas arbetsplan
och kostnadsberäkning.

Sedan år 1939 har statsbidrag till detaljprojektering av arbetsföretag i
arbetslöshetsbekämpande syfte i viss omfattning beviljats av i början

104

Kungl. Maj:t och sedermera arbetsmarknadskommissionen (styrelsen). För
ändamålet har anlitats dels anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering och dels anslagen till planering av allmänna arbeten. Kommunernas
kostnader för sådan projektering, till vilken statsbidrag utgått från
femte huvudtitelns anslag till planering av allmänna arbeten, har t. o. m.
september 1952 beräknats till omkring 4,6 miljoner kronor. Härav har i
statsbidrag utgått omkring 2 785 000 kronor. Detta planeringsarbete har
till omkring 96 procent avsett anläggningar för vattenförsörjning och avlopp;
återstoden har gällt planering av enskilda vägar och andra arbeten.
Vid sidan härav har kommunerna utfört ett stort antal projekteringar, till
vilka bidrag av olika skäl icke utgått, samt projekteringar till vilka bidrag
utgått i samband med bidrag till anläggningarnas utförande.

Generalplaneutredningarna medförde som väntat en snabb ökning av
antalet ansökningar om projekteringsbidrag, och det blev särskilt i Norrland
allt vanligare, att en kommun beslutade att i ett sammanhang detaljprojektera
vatten- och avloppsledningar för ett stort antal eller samtliga
samhällen inom kommunen. Ofta torde en dylik större omfattning av projekteringen
ha varit en nödvändig förutsättning för ett kommunalt beslut
angående bekostande av projekteringen för huvudorten inom kommunen.

Nedanstående uppställning utvisar den totala omfattningen för varje län
av t. o. m. den 30 september 1952 beviljade bidrag för vattenförsörjning
och avlopp:

Län	Bidrag till proj. av vatten och avlopp, kr.	Antal företag
Stockholms	län		92 340	7
Uppsala	»		22 960	3
Södermanlands	»		5 400	2
Östergötlands	»		15 800	2
Jönköpings	»		39 321	4
Kronobergs	»		71 382	9
Kalmar	»		92 369	14
Gotlands	»		8 750	1
Blekinge	»		210 532	14
Kristianstads	»		34 150	6
Malmöhus	»		15 000	1
Hallands	»		—	_
Gbgs och Bohus	»		28 017	6
Älvsborgs	»		14 190	3
Skaraborgs	»		14 500	2
Värmlands	»		50 718	6
Örebro	»		_
Västmanlands	»		_	_
Kopparbergs	»		70 520	7
Gävleborgs	»		284 669	20
V ästernorrlands	»		472 441	42
Jämtlands	»		48 850	4
V ästerbottens	»		357 455	19
Norrbottens	»		733 823	37
Summa	2 683 187	209

105

Anläggningskostnaderna för sålunda projekterade företag har i maj 1951
överslagsvis uppskattats till 250 miljoner kronor. I mycket runda tal kan
sägas, att om generalplanerna kostat 2 kronor och detaljprojekteringen
20 kronor per invånare, motsvarande belopp för anläggningens utförande
uppgår till 1 000 kronor. Utvecklingen på arbetsmarknaden har dock icke
medgivit utbyggandet i någon större utsträckning av de sålunda projekterade
företagen.

Erfarenheten har visat, att ett detaljförslag till en vattenförsörjningsoch
avloppsanläggning för ett landsortssamhälle i kanske de flesta fall redan
få år efter projekteringen måste ändras i fråga om ledningssträckningarna
på grund av förändringar i bebyggelsen. Dessa förhållanden har
främst inträffat i samhällen utan bebyggelseplan men även i samhällen,
vilkas bvggnadsplan blivit föremål för ändringar. En stor de! av det ursprungligen
utförda projekteringsarbetet (stakningar, markundersökningar
och kostnadsberäkningar) minskar sålunda starkt i värde och kompletterande
utredningar måste verkställas.

Med anledning härav verkar vederbörande myndigheter — arbetsmarknadsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — numera för att
begränsa omfattningen av detaljprojekteringar till att omfatta endast anläggningsdelar,
vilka rimligtvis kan förväntas bli utförda under de närmaste
åren efter projekteringen. Oftast måste emellertid samtidigt med
sådan detaljprojektering verkställas en viss översiktlig planering av andra
anläggningsdelar. Från den 1 januari 1952 har icke några helt nya ärenden
avseende statsbidrag till detaljplanering av vattenförsörjnings- och
avloppsanläggningar upptagits av arbetsmarknadsstyrelsen. I anslutning
härtill har icke heller något anslag under femte huvudtiteln till planering
av allmänna arbeten anvisats å riksstaten för budgetåret 1952/53; om arbetsmarknadsläget
skulle föranleda behov av att arbetsmarknadsstyrelsen
beviljar bidrag till detaljplanering av arbetsföretag, har det emellertid förutsatts
att medel härför framdeles skulle få ställas till förfogande från
anslaget till kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Såsom nämnts har endast en ringa del av dessa utbvggnadsplaner hittills
kunnat komma till utförande. Av hela den årliga investeringen i vattenförsörjnings-
och avloppsanläggningar faller den övervägande delen på
nyproducerad bebyggelse samt bebyggelse i städerna. Investeringen i vatten
och avlopp för redan befintlig tätbebyggelse på landsbygden motsvarar
endast omkring 25—30 procent av totalbeloppet. De s. k. vatten- och
avloppssakkunniga har beräknat, att av investeringarna under åren 1948
och 1949 endast omkring 25 miljoner kronor per år faller på sistnämnda
grupp. Härav torde dessutom en icke ringa del avse sådana anläggningar,
till vilka bidrag för planering eller utförande icke ifrågakommit.

106

Revisorernas uttalande. Under hela 1940-talet har i statlig regi eller med
bidrag av statsmedel en vittgående planering av olika arbetsföretag bedrivits,
varvid syftet att kunna möta en eventuell vändning av förhållandena
på arbetsmarknaden varit det från statens sida primära. Bland dessa planer
märkes de s. k. generalplanerna för vatten och avlopp, vilka åsyftat
att åstadkomma eu inventering av rådande förhållanden och behov av förbättringar
på området samt att uppdraga riktlinjer för framtida anläggningar.
V idare märkes detaljplaneringen av vissa kommunala och enskilda
anläggningsarbeten — till övervägande del avseende anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp — med vilka åsyftats att framföra projekteringen
av en allmän arbets reserv så långt, att utförandet av arbetena
skulle kunna igångsättas utan alltför långt varsel.

Generalplanerna, som upprättats för praktiskt taget hela landet och i
sin helhet bestritts av statsmedel, har betingat planläggningskostnader på
23/4 miljoner kronor. Genomförandet av samtliga de arbeten, som däri
projekterats, skulle ha dragit en kostnad, som redan med 1948—1950 års
prisnivå angivits till 1,6 miljarder kronor.

Detaljprojekteringen har utförts i kommunal regi med bidrag av statsmedel.
Kostnaderna för sådana detaljplaner för vatten och avlopp, till vilkas
upprättande staten lämnat bidrag, har uppgått till 4,6 miljoner kronor,
varav statens andel utgjort närmare 2,7 miljoner. Dessa detaljplaner
är utförda i mycket skiftande omfattning men tyngdpunkten har varit
förlagd'' till ett fåtal län, där arbetslöshet beräknats komma att företrädesvis
uppträda. Sålunda svarar fem län för mer än 2 miljoner kronor av det
statliga bidragsbeloppet. Utförandet av de arbeten, för vilka dylika detaljplaner
upprättats, har kostnadsberäknats till omkring 250 miljoner kronor.
I detta sammanhang har icke medräknats kommunernas mycket betydande
kostnader för sådana planer, för vilka något bidrag icke utgått, eller för
detaljplaner, för vilka bidrag utgått i samband med arbetenas utförande.

Såväl generalplanerna som detaljplanerna har i viss omfattning redan
kommit till användning i samband med utförandet av de planerade anläggningarna,
och de kan även för framtiden beräknas främja arbetet för
landsbygdens försörjning med vatten och avlopp. Härjämte har planerna
under efterkrigstiden ingått som ett led i beredskapen mot en arbetslöshetskris,
en beredskap, som omfattat ett flertal skilda samhällsområden.
Ur dessa synpunkter har planeringsverksamheten otvivelaktigt varit av
värde. Icke minst gäller detta inventeringen av tillgången på vattentäkter.
Verksamheten har emellertid enligt vad revisorerna kunnat konstatera på
sina håll utmynnat i så omfattande förslag, att de av kostnadsskäl icke
varit möjliga att realisera inom den framtid som kunnat överblickas. Den
omfattning, i vilken de planerade arbetena kommit till utförande, måste
sägas vara påtagligt begränsad i förhållande till hela mängden av ar -

107

betsprojekt. Planläggningen är vidare av den natur, att den hastigt föråldras.
I sådan riktning verkar samhällenas tillväxt, tillkomsten av nya
byggnadsplaner eller förändringar därav samt kostnadernas förändring
på grund av ändrade priser på material och arbetskraft och på grund av
nya tekniska arbetsmetoder. Redan nu är därför mycket av ifrågavarande
planläggning icke längre aktuellt och det torde vara ofrånkomligt att
stora delar därav efter hand minskar starkt i värde.

Enligt revisorernas mening vill det synas, som om ifrågavarande planläggningsverksamhet
nått eu betydligt större omfattning än som betingats
med hänsyn till ändamålet. Även under förutsättning att en arbetslöshetskris
under 1940-talets senare del hade påkallat omfattande arbeten i allmän
regi, torde det likväl icke ha varit möjligt att påbörja dylika arbeten
samtidigt och i sådan utsträckning, att icke rådrum funnits för en planering
efter hand och i närmare anslutning till arbetenas igångsättande.
Med hänsyn till att planläggning bedrives på en mångfald olika områden
berörande samhällsbildning, vägväsen o. d., anser sig revisorerna böra understryka
vikten av att dylik verksamhet icke erhåller större omfattning
än vad som kan anses motsvara föreliggande behov.

§ 14.

Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor.

1 syfte att underlätta järnvägstransporterna av sockerbetor har staten
sedan år 1940 medverkat till finansieringen av vissa arbetsbesparande anordningar
för lastning och lossning av betor. De medel som ställts till förfogande
för ändamålet har avsett dels bidrag och lån enligt bestämmelserna
i kungörelsen 1940:547, dels direkta investeringar i statens järnvägars
fond. I förra fallet har anlitats det för budgetåren 1940/46 under
jordbruksdepartementets (folkhushållningsdepartementets) huvudtitel anvisade
reservationsanslaget Bidrag till lastnings- och lossningsanordningar
för sockerbetor å sammanlagt 1 250 000 kronor respektive det för budgetåret
1940/41 under fonden för låneunderstöd anvisade investeringsanslaget
Lån till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor å 400 000
kronor. I senare fallet har anlitats det för budgetåren 1940/45 anvisade
investeringsanslaget Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar å sammanlagt 4 515 000 kronor. Sedan budgetåret
1945/46 bar dessutom från statens järnvägars dispositionsanslag
ställts till förfogande inalles 3 341 700 kronor för dylika anordningar. Av
sistnämnda anslagssumma avser 262 500 kronor innevarande budgetår.
Investeringarna i statens järnvägars fond har med halva sitt belopp avskrivits
på sedvanligt sätt genom särskilda anslag på riksstatens drift -

108

budget. Fr. o. m. sistförflutna budgetår har dessutom Svenska sockerfabriksaktiebolaget
förbundit sig att svara för finansieringen av återstående
hälft. Utgifterna härför skall inräknas i de kostnader som staten enligt
gällande avtal garanterar bolaget täckning för.

Med anledning av ett av Sveriges betodlares centralförening framlagt
förslag rörande vissa lastningsanordningar för 1952 års betkampanj har
järnvägsstyrelsen i infordrat remissutlåtande meddelat, att inom styrelsen
verkställts viss utredning angående transporterna av sockerbetor under
1949 års betkampanj. Denna utredning hade visat, att lönsamheten vid
ifrågavarande transporter vore otillfredsställande. Styrelsen ansåge det
under sådana förhållanden icke vara riktigt, att den av dessa transporter
berörda trafikantkategorien skulle gynnas framför andra, då det gällde att
tillhandahålla mekaniska hjälpmedel för lastning av gods. Med hänsyn till
de ringa betkvantitetema på de berörda stationerna och de i regel korta
transportavstånden till respektive sockerfabriker ansåge sig stvrelsen varken
av trafiktekniska eller av trafikekonomiska skäl kunna tillstyrka att
medel anvisades till något av de av centralföreningen föreslagna företagen.

I förenämnda utredning har sammanställts uppgifter angående det ekonomiska
utfallet av bettrafiken år 1949 vid statens järnvägars III distrikt,
vilka återges i efterföljande tabell. I anslutning härtill har framhållits att
den s. k. bidragsprocenten, d. v. s. den andel varmed vederbörande trafikslags
intäkter överstiger merkostnadernas belopp, måste uppgå till minst
50 för att trafikslaget skall kunna anses lämna ett tillfredsställande bidrag
till täckning av järnvägstrafikens för samtliga trafikslag gemensamma och
fasta kostnader.

Bettrafik är 1949 vid SJ III distrikt	Järnvägs- transport	Betlastnings- anordningar	Summa
1. Intäkter, tkr........................	3 679	114	3 793
2. Merkostnader, tkr...................	2 855	652	3 507
3. Intäkter minus merkostnader, tkr. = bidrag till gemensamma och fasta kostnader ..........................	+ 824	- 538	+ 286
4. Bidragsprocent (3 i procent av 2).....	29	•	8

Även om bettransportema sålunda för statens järnvägars vidkommande
sedan länge varit mindre lönande, har det ur betodlarnas synpunkt visat
sig mera fördelaktigt att anlita järnväg än annat trafikmedel. Genom höjningen
av frakttaxoma under de två senaste åren har emellertid läget härutinnan
förändrats.

I en av sockerbolaget sistförflutna sommar utgiven broschyr har kostnaderna
för järnvägstransport angivits sålunda.

109

Vid leverans på järnväg har betodlarna i år att betala 12 öre i betfrakt
(i de flesta fall), 4 öre i kajavgift samt betmassafrakt. Sistnämnda frakt
uppgår vid ett transportavstånd av 20 km till 42 öre per 100 kg massa eller
omräknat per 100 kg betor till 18,9 öre. Enbart taxekostnaden vid detta
avstånd utgör alltså sammanlagt 34,9 öre per 100 kg betor.

Dessutom har en odlare att lasta betorna, köra dem till en järnvägsstation,
lossa dem där och lasta betmassa från eu järnvägsvagn; arbetsmoment
som tillsammans beräknats representera ett värde av i runt tal 65
öre per 100 kg betor. Redan innan betorna avgått från stationen har alltså
odlaren eu kostnad vid järnvägstransport av dessa 65 öre, som med ovannämnda
taxekostnad alltså ger en totalkostnad av i runt tal 1 krona per
100 kg betor.

Sockerbolaget har vidare framhållit, att en betydande rationalisering
skulle kunna vinnas genom transport av betorna direkt till sockerbruket
med lastbil eller traktorer. Följande fördelar skulle därvid ernås:

Arbetskraft sparas vid lastning av betor genom att lastbilschauffören
deltager häri (och i vissa fall helt ombesörjer lastningen).

Körningen av betorna till järnvägsstationen och lossningen av dem där
bortfaller. Betorna hämtas i stället på fältet eller hemma vid gården.

Betmassan behöver ej lossas från järnvägsvagn och transporteras hem;
den levereras av bilen hemma på gården på önskad plats utomhus.

I medeltal är avståndet från gård till vågstation 3 km. Vid detta avstånd
och om man räknar med att hälften av betorna hämtas direkt ute på fältet
av bilarna och hälften köres ihop, sparas i arbetstid 1 timme per ton
betor eller omkring 38 timmar per hektar. Denna minskning i arbetstid
torde vara av största värde för jordbruket, då den vinnes under den tid, då
höstplöjning m. m. skall utföras.

De extra kostnaderna för lastning etc., som vid järnvägstransport enligt
ovan uppgå till 65 öre per 100 kg betor, kunna vid lastbilstransport nedbringas
till ca 20 öre.

Med hänsyn till nämnda fördelar har sockerbolaget beslutat att i samråd
med betodlarföreningen innevarande höst medverka till anordnandet
av en transportorganisation enligt följande grunder.

Bolaget medverkar inom varje distrikt till en direkttransport av betor
och massa med lastbil för gårdar, som ha ett landsvägsavstånd från sockerbruket
av minst 5 och högst 50 km.

Av biltaxan betalar odlaren massafrakten (som varierar med avståndet
och vid 20 km beräknas till ung. 46 öre per 100 kg massa eller omräknat
till betor 21 öre per 100 kg) samt av betfrakten 45 öre per 100 kg betor
(oberoende av avståndet). Resterande betfrakt betalas av bolaget som ett
fraktbidrag.

Sker leveransen inom ovannämnda rayong 5—50 km från sockerbruket
med odlarnas egna fordon utbetalas samma fraktbidrag som vid en organiserad
biltransport.

För att förbättra villkoren även för avlägset belägna odlingar, som ej
kunna omfattas av lastbilstransporten, d. v. s. för de med ett avstånd
från bruket över 50 km, utbetalas bidrag för framkörning till järnvägsstation
om avståndet dit överstiger 5 km. Alternativt erbjudes dessa odlare

att med det fraktbidrag, som utgår vid 50 km, leverera direkt till sockerbruket
med bil.

Enligt revisorernas önskan har sockerbolaget tillställt revisorerna vissa
uppgifter angående utfallet av den här ifrågavarande försöksorganisationen.
Bolaget har därvid erinrat om att fraktbidrag vid direktleverans redan
tidigare utgått inom vissa distrikt i mellersta Sverige. I år har alltså
detta system utsträckts att omfatta även Skåne, Halland och Blekinge. En
nyhet för året har varit, att de odlare som ej haft egna fordon disponibla
för transporter kunnat fa sina leveranser utförda genom en organiserad
lastbilstransport enligt särskilt avtal med Svenska lasttrafikbilägareförbundet.
Vid anlitande av denna transportorganisation har betorna hämtats
hos odlaren och betmassan levererats vid vederbörandes gård. Härigenom
har betodlaren avlastats viktiga arbetsmoment, till följd varav ett friställande
av arbetskraft för betupptagning och höstbearbetning av jorden
kunnat ske.

Beträffande leveransernas organisation har sockerbolaget lämnat följande
uppgifter.

Leverans av betor och betmassa har skett enligt planer, uppgjorda av
respektive sockerbruk för varje odlare. Transport direkt till bruken med
odlarnas egna fordon har organiserats efter samma linjer som tidigare.
Det har närmast varit vågmästaren i sockerbrukets körväg som handhaft
dessa transporter. Lastbilstransporterna har ombesörjts av lastbilscentraler,
minst en i varje sockerbruksdistrikt. I dessa fall har centralens föreståndare
svarat för transporternas genomförande.

Såvitt avser Skåne, Halland och Blekinge har sockerbolaget vidare upplyst
om att sistförflutna år 38 procent av betkvantiteten transporterades
direkt till sockerbruken och 62 procent på järnväg. Innevarande år beräknas
preliminärt 58 procent ha transporterats direkt och 42 procent på
järnväg. Inom nu ifrågavarande område har lasttrafikbilägareförbundet
ombesörjt transporterna för 6 000 betodlare. Sammanlagt beräknas därvid
287 000 ton betor och 120 000 ton betmassa ha transporterats på lastbil.
Medeltransportavståndet för lastbilstransporterade betor i Skåne, Halland
och Blekinge uppgår till 16,4 km mot 10,3 km för all direktleverans samt
17,0 km för järnvägstransporterade betor.

Till närmare belysning av leveransernas omfattning har sockerbolaget
hänvisat till nedan återgivna tabell.

Sockerbolaget har slutligen framhållit, att leveransen av betor till sockerbruken
i år måst utföras under sämsta tänkbara väderleksbetingelser.
Den har likväl kunnat genomföras på i stort sett planenligt sätt. Utfallet
av försöksorganisationen anses därför böra betecknas som mycket tillfredsställande.

		Område
Leverans av betor och betmassa	Skåne, Blekinge och Halland	Östergötland, Västergötland, Öland och Gotland	Samtliga
1. Direkt till bruket a) totalt			14 729
antal betodlare.................	11 930	2 799
betor, ton .....................	1 071 000	81 000	1 152 000
» , % av tot. lev............	58,0	37,3	55,7
betmassa, ton..................	422 000	19 000	441 000
» , % av tot. lev.........	70,3	35,1	67,3
medeltransportavstånd, km......	10,3	23,2	11,2
b) därav genom lastbilscentraler.....			8 235
antal betodlare.................	6 089	2 146
betor, ton .....................	287 000	54 000	341 000
» , % av tot. lev.............	15,6	24,9	16,5
betmassa, ton..................	120 000	Ö12 000	132 000
» , % av tot. lev.........	20,0	21,6	20,0
medeltransportavstånd, km......	16,4	28,9	18,4
2. På järnväg		4 794	14 257
antal betodlare.................	9 463
betor, ton .....................	777 000	137 000	914 000
» , % av tot. lev.............	42,0	62,7	44,3
betmassa, ton..................	179 000	36 000	215 000
» , % av tot. lev.........	29,7	64,9	32,7
medeltransportavstånd, km......	17,0	51,9	22,1
Summa leverans
antal odlare ...................	21 393	7 593	28 986
betor, ton .....................	1 848 000	218 000	2 066 000
» , % av tot. lev.............	100,0	100,0	100,0
betmassa, ton..................	601 000	55 000	656 000
» , % av tot. lev..........	100,0	100,0	100,0
medeltransportavstånd, km......	13,1	41,2	16,0

1 Uppgifter saknas från sockerbruket i Linköping.

Såsom tidigare berörts, har inom järnvägsstyrelsen verkställts en den
15 oktober 1951 dagtecknad separatredovisning beträffande bettrafikens
kostnader och intäkter vid statens järnvägars III distrikt under 1949 års
betkampanj. Revisorerna har funnit det vara av intresse att ta del av den
erfarenhet som styrelsen därefter gjort i fråga om nämnda trafik, med
särskild hänsyn till de åtgärder som innevarande år vidtagits av sockerbolaget
för övergång till transport av betorna medelst lastbil. Med anledning
därav har revisorerna införskaffat vissa uppgifter i nu berörda
hänseende.

I den av järnvägsstyrelsen lämnade redogörelsen bar inledningsvis hänvisats
till följande sammanställning över transporterade mängder av betor
och betmassa inom III distriktet under åren 1949—1951, varvid även
angivits av vederbörande linjemyndigheter för år 1952 uppskattade kvantiteter.

112

År	Betor	Betmassa
1 000-tal	index	1 000-tal	index
	ton	1949 = 100	ton	1949 = 100
1949	1 040	100	358	100
1950	1 3041	125	400	112
1951	1 0281	99	297	83
1952	7991	77	151	42

1 Härav danska betor under åren 1950—1952 resp. 107, 100 och 61 tusen ton.

Såsom framgår härav beräknas järnvägstransporterna av betor under
innevarande betkampanj uppgå till blott ca tre fjärdedelar av 1949 års
transportkvantitet. I fråga om betmassa uppskattas transportkvantiteten
till mindre än hälften av 1949 års kvantitet.

Järnvägsstyrelsen har vidare meddelat, att en uppskattning verkställts
av intäkter och merkostnader i fråga om bettrafiken inom statens järnvägars
III distrikt under 1952 års betkampanj. Beräkningarna, vilka utförts
enligt samma principer som tillämpats i den ovannämnda separatredovisningen,
är grundade på från linjemyndigheterna erhållna uppskattningar
av transportkvantiteter samt ianspråktagandet av olika slag av järnvägens
produktionsmedel. Resultatet av beräkningarna har angivits i följande
tablå. I

Uppskattad bettrafik år 1952 vid SJ III distrikt	Järnvägs- transport	Betlastnings- anordningar	Summa
1. Intäkter, tkr.........................	4 430	240	4 670
2. Merkostnader, tkr....................	2 770	7501	3 520
3. Intäkter minus merkostnader, tkr = bidrag till gemensamma och fasta kost-nader ...............................	+ 1 660	— 510	+ 1 150
4. Bidragsprocent (3 i procent av 2) ......	60	•	33

1 Härav kapitaltjänstkostnader (ränta och avskrivning) beräknade enligt nuvärdesprincipen
å halva anläggningskostnaden uppgående till ca 380 tkr per år.

I anslutning härtill har järnvägsstyrelsen anfört följande.

Såsom framgår av ovanstående beräkningar, som givetvis få tagas med
viss reservation, skulle »bidragsprocenten» för bettrafiken inom statens
järnvägars III distrikt vid 1952 års betkampanj som helhet betraktad uppgå
till något över 30 %>. Motsvarande siffra avseende 1949 års betkampanj
(och dåvarande taxe-, löne- och prisförhållanden) uppgick till blott 8 %>.
En omräkning av intäkter och kostnader för bettrafiken vid 1949 års trafikomfattning
till att avse 1951 års taxe- och prisförhållanden utvisade en
bidragsprocent av 26 %>. Såsom i separatredovisningen framhålles, brukar
man genomsnittligt räkna med att »bidragsprocenten» för enskilda trafikslag
måste uppgå till minst 50 % för att trafikslaget skall kunna anses
lämna ett tillfredsställande bidrag till täckning av järnvägens gemensamma
och fasta kostnader. I betraktande av1 den avsevärda nedgången i järnvägstransporterna
under 1952 års betkampanj torde det beräknade ekonomiska
resultatet för statens järnvägars del få anses som tämligen till -

113

fredsställande. Orsaken härtill är att söka i de rationaliserings- och taxeåtgärder,
som vidtagits under senare år. Vidare påverkas det ekonomiska
utfallet av bettransporterna i fördelaktig riktning därav, att på grund av
minskningen av annan godstrafik bettransporterna under innevarande år
kunnat ske i ordinarie tåg i större utsträckning än tidigare, varigenom antalet
extratåg kunnat inskränkas. Bland de rationaliseringsåtgärder, som
kunnat vidtagas må nämnas: Ånglok har i viss utsträckning ersatts med
lokomotorer, framför allt i fråga om växlingsarbete, men även för framförande
av extratåg. Minskning av bemanningen på bettågen. Minskning
av antalet särskilda bettåg, vilket möjliggjorts —- förutom av minskningen
i bettransporterna — genom att betvagnar som nämnts kunnat framföras
i ordinarie tåg i större utsträckning än tidigare. Koncentrering av trafiken
till dagtimmar, varigenom arbete under »obekväm» tid i stor utsträckning
kunnat undvikas. Inskränkning av nattväxling genom att sockerbruken
övergått till att lossa järnvägsvagnar under dagtid i stället för under
nattid. Användning av vagnskjutare vid nattväxling. Anpassning av personalbehovet
till den minskade bettrafiken, speciellt genom minskning av
tillbeordrad personal. Härigenom har traktamentsersättningen minskat
avsevärt.

Vad beträffar inkomstsidan må framhållas, att sedan föregående års
betkampanj ha fraktsatserna för betor, vilka tarifferas enligt tariff 11 (i
allmänhet utan nedsättning), höjts med ca 18 procent, under det att (de nedsatta)
fraktsatserna för betmassa höjts med ca 45 procent. Den nedsatta fraktsatsen
för betmassa under år 1952 är lika med ordinarie tariff 13 enligt
den under tiden 1/5 1951—30/3 1952 gällande taxan. Nedsättningen för betmassa,
som under år 1951 utgjorde ca 30 procent, uppgår under år 1952 till
18 å 19 procent (av ordinarie tariff 13). Avgifterna för begagnandet av
betlastningsanordningar voro tidigare fastställda till 10 eller 20 öre per
ton (år 1949 i genomsnitt 12 å 13 öre per ton). Genom den till årets betkampanj
vidtagna avgiftshöjningen till 40 öre per ton för alla som haft
kontrakt minst fem år uppgå de genomsnittliga avgifterna under år 1952
till ca 35 öre per ton.

Järnvägsstyrelsen har vidare framhållit, att på grund av sockerbolagets
övergång till landsvägstransporter frågan om betlastningsanordningar fordrar
särskild uppmärksamhet. Denna övergång har medfört att betlastningsanoidningar
icke utnyttjats i samma utsträckning som tidigare. Vid några
stationer har anordningarna ej alls använts, medan vid vissa andra stationer,
vilka är utrustade med vardera två anordningar, endast en utnyttjats
på varje plats. Vid en del stationer har antalet lastningsdagar per vecka
minskats.

Enligt järnvägsstyrelsens mening synes sannolikt, att till grund för sockerbolagets
beslut att i större utsträckning övergå till landsvägstransport
ligger en i betodlareföreningens tidskrift publicerad utredning, vari gjorts
vissa jämförelser mellan de totala transportkostnaderna (inkl. kostnader
för lastning och lossning) för järnvägs- och landsvägstransport. Enligt
denna utredning skulle transport med odlarnas egna traktorer vara det

billigaste transportsättet på ej alltför långa avstånd. Härvid har emellertid,

•

tt Rev. berättelse ung. statsverket är 1952. I.

114

framhåller järnvägsstyrelsen, hänsyn icke tagits till de kostnader för vägväsendet
som uppkommer genom traktortransporter och icke kompenseras
av skatteinkomster. Vid en kostnadsjämförelse mellan järnväg och yrkesmässig
lastbilstrafik har man vidare att beakta, att i ovan angivna kostnader
för bettrafik å statens järnvägar enligt försäkringstekniska principer
beräknade pensionskostnader ingår. Denna kostnadspost har ingen
motsvarighet i lastbilskalkylerna. Frånvaron av pensionsförmåner för
lastbilsåkare medför emellertid, att lastbilsåkare kommer att belasta det
allmänna i fråga om sociala understöd i betydligt högre grad än järnvägsanställda.
För att få en ur samhällsekonomisk synpunkt rationell fördelning
av transporterna på olika trafikmedel är det enligt järnvägsstyrelsens
uppfattning nödvändigt, att alla utgifter som bäres av det allmänna men i
verkligheten bör debiteras transporterna inkluderas i transportkostnaderna.

Järnvägsstyrelsen har slutligen framhållit att, om bettrafiken på järnväg
skulle komma att ytterligare väsentligt nedgå, det ur företagsekonomisk
synpunkt kan komma att framstå som rationellt att helt eller delvis
nedlägga järnvägstrafiken på ett antal linjer inom betodlingsområdena.

Revisorernas uttalande. Alltsedan år 1940 har staten på olika sätt medverkat
till finansieringen av vissa anordningar för att underlätta järnvägstransport
av sockerbetor och betmassa. De direkta investeringarna i
statens järnvägars fond har, därest jämväl inräknas de medel som under
innevarande budgetår väntas bli tagna i anspråk för ändamålet, uppgått till
i runt tal 7,9 miljoner kronor. Av detta belopp har hälften avskrivits med
skattemedel, medan återstoden tillförts statens järnvägar såsom räntepliktigt
kapital. Dock har Svenska sockerfabriksaktiebolaget förbundit sig att
fr. o. m. budgetåret 1951/52 finansiera de investeringar som icke avskrives
genom anslag på riksstatens driftbudget. Utgifterna härför skall inkluderas
i de kostnader, för vilka staten enligt gällande avtal garanterar bolaget
täckning.

Såsom i det föregående omnämnts, har järnvägsstyrelsen för ungefär
ett år sedan verkställt en specialutredning angående bettrafikens kostnader
och intäkter vid statens järnvägars III distrikt under 1949 års betkampanj.
Utredningen visar att bettrafikens lönsamhet nämnda år varit mycket
otillfredsställande. Järnvägsstyrelsen har sedermera företagit en motsvarande
beräkning i fråga om 1952 års bettrafik, varvid kunnat konstateras
en viss förbättring av det ekonomiska resultatet. Denna förbättring hänför
sig dock nästan helt till själva transportarbetet och torde ha sin grund i de
rationaliserings- och taxeåtgärder som vidtagits under senare tid. Den
lämnade redogörelsen ger dessutom vid handen, att de fördyrade järnvägsfrakterna
förorsakat en mycket betydande övergång till landsvägs -

115

transport av betor och betmassa. Medan år 1951 i Skåne, Halland och
Blekinge 62 procent av betkvantiteten transporterades på järnväg, har
sålunda ifrågavarande andel för innevarande år preliminärt beräknats till
allenast 42 procent. Detta har bl. a. haft till följd, att betlastningsanordningarna
icke kommit att utnyttjas i samma utsträckning som tidigare.
De från dessa anordningar härrörande intäkterna understiger därför,
oaktat vederbörande kajavgifter höjts, alltjämt merkostnaderna med drygt
500 000 kronor.

Revisorerna saknar i detta sammanhang anledning att taga ställning till
spörsmålet om den ur samhällsekonomisk synpunkt mest rationella fördelningen
av transportarbetet på olika trafikmedel. Den på förevarande
område klart framträdande tendensen till övergång till landsvägstransport
är dock ett ofrånkomligt faktum, från vilket icke utan vidare kan bortses.
Av denna anledning finner revisorerna det välbetänkt, om i fortsättningen
försiktighet iakttages vid anvisandet av statsmedel till anordningar för
lastning och lossning av sockerbetor, så att felinvesteringar i möjligaste
mån undvikes.

§ 15.

Det s. k. södra kasernområdet i Kristianstad.

Wendes artilleriregemente disponerade på sin tid, jämte annat, det s. k.
södra kasernområdet i Kristianstad, beläget i närheten av länsresidenset
och skilt från detta genom den s. k. Ljunggrens plan. Sedan för regementets
räkning uppförts ett nytt kasernetablissement i Norra Åsum, har
nämnda område efter hand kunnat till största delen friställas för civila
ändamål. Av denna anledning har byggnadsstyrelsen fr. o. m. den 1 juli
1951 övertagit förvaltningen av området, som i samband därmed upptagits
till redovisning på allmänna fastighetsfonden. Det bokförda värdet uppgår
till 4 576 950 kronor, varav 2 000 000 kronor utgör markvärde. Området,
som icke är stadsplanelagt, upptar en areal av 32 767 m2. Därå finns uppförda
ett femtontal byggnader av olika slag, bl. a. två kasernbyggnader,
fältförrådsbyggnad, tre stallbyggnader, ridhus, sjukstall, sommarstall,
gymnastikhus och sjukstuga. Exteriörerna av den s. k. gamla södra kasernen
och av fältförrådsbyggnaden är förklarade som byggnadsminnesmärken.

Beträffande den nuvarande dispositionen av ifrågavarande byggnader
må följande nämnas. Därvid användes, liksom ovan, de benämningar som
ursprungligen åsatts byggnaderna i samband med deras utnyttjande för
militärt ändamål.

Efter vissa ombyggnadsarbeten har gymnastikhuset, nya södra kasernen
och sjukstugan iordningställts som lokaler för det år 1947 provisoriskt in -

116

rättade folkskoleseminariet i Kristianstad. Därvid har dock undantagits
tre f. d. tjänstebostäder, vilka av vederbörande militära myndighet år 1951
uthyrts såsom familjebostäder åt tre underofficerare. Enligt hyresvillkoren
utlöper kontrakten vid dessa beställningshavares inträde i pensionsåldern,
vilket inträffar under åren 1962, 1963 och 1969 respektive. Av
Wendes artilleriregemente disponeras alltjämt fältförrådet samt delar av
gamla södra kasernen och av gamla västra stallbyggnaden jämte vissa
andra smärre byggnader, vilka utrymmen i huvudsak användes såsom
förråd. Övriga lokalutrymmen är med smärre undantag uthyrda antingen
till Kristianstads stad eller till olika privatpersoner och utnyttjas för diverse
ändamål. Av de av staden förhyrda lokalerna har ridhuset och sjukstallet
omändrats till en provisorisk sporthall. Staden uthyr dessutom
vissa utrymmen i andra hand. Vederbörande kontrakt har i allmänhet
ingåtts under den tid kasernområdet stod under militär förvaltning. Under
sistförflutna budgetår har byggnadsstyrelsen i hyresinkomster från södra
kasernområdet uppburit sammanlagt 16 437 kronor 45 öre. I beloppet har
icke medräknats den ersättning styrelsen omföringsvis berett sig för de av
försvaret och folkskoleseminariet disponerade lokalerna.

Frågan om den framtida dispositionen av södra kasernområdet var för
några år sedan föremål för statsmakternas uppmärksamhet i samband
med behandlingen av vissa förslag rörande om- och tillbyggnad av länsresidenset
i Kristianstad. Härutinnan torde få erinras om följande.

Byggnadsstyrelsen hemställde redan i skrivelse den 9 december 1941
om anvisande av medel för beredande av ökade lokaler åt länsstyrelsen i
Kristianstads län. Ett flertal alternativa lösningar diskuterades därvid av
styrelsen, som förordade en nybyggnad för ändamålet. Såsom lämplig plats
angav styrelsen ett Kristianstads stad tillhörigt område invid fängelset i
staden. Ehuru några förhandlingar i markfrågan icke upptagits vid tidpunkten
för byggnadsstyrelsens hemställan, ifrågasatte styrelsen såsom
en tänkbar utväg, att kronan såsom bytesobjekt för förvärv av det föreslagna
tomtområdet skulle använda den s. k. Landshövdingens trädgård,
belägen mellan länsresidenset och läroverket i Kristianstad. Styrelsen
hemställde om uppdrag att förhandla med staden om tomtfrågans lösning.

Genom beslut den 8 januari 1943 fann Kungl. Maj:t framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj ds åtgärd. Beslutet torde närmast ha betingats
därav, att ett ståndpunktstagande i frågan om tillgodoseende av länsstyrelsens
lokalbehov ansetts böra föregås av en undersökning om möjligheten
att efter Wendes artilleriregementes utflyttning till Norra Åsum utnyttja
södra kasernområdet för civilt ändamål. Den 29 januari 1943 erhöll byggnadsstyrelsen
Kungl. Maj ds uppdrag att verkställa undersökningar härutinnan.

117

I skrivelse den 31 augusti 1944 meddelade byggnadsstyrelsen, att den i
sistnämnda avseende verkställda utredningen icke utvisat någon framkomlig
väg för lösande av den civila förvaltningens lokalsvårigheter. Styrelsens
uppfattning härvidlag grundade sig på dels att vederbörande militära myndigheter
icke funnit sig kunna lämna bestämt besked, huruvida eller i
vilken omfattning kasernområdet kunde avstås för civila ändamål, dels
att en framtida rationell exploatering av området för bostadsändamål beräknats
bli väsentligen försvårad för den händelse viss obebyggd del av
området omedelbart skulle tagas i anspråk för civilt byggnadsändamål.
Med hänsyn härtill föreslog styrelsen, att frågan skulle lösas genom uppförande
av en nybyggnad i Landshövdingens trädgård. Styrelsen uppgav
vidare, att staden framhållit såsom önskvärt, att ifrågavarande område
bibehölles såsom allmän plats och att den nya byggnaden därför förlädes
till annat ställe i staden. I anledning härav hade styrelsen ifrågasatt ett byte
mellan Landshövdingens trädgård och ett för den avsedda byggnaden likaledes
lämpat, staden tillhörigt område, den förenämnda Ljunggrens plan.
Enligt styrelsen hade emellertid stadens myndigheter icke lagt i dagen
något intresse för en lösning av tomtfrågan på detta sätt.

Vid ärendets förberedande behandling inom kommunikationsdepartementet
ansågs i det uppkomna läget tillfälle böra beredas staden Kristianstad
att taga byggnadsstyrelsens förslag till tomtfrågans lösning under
förnyat övervägande. På grund härav överlämnades till landshövdingen i
Kristianstads län en inom departementet upprättad promemoria, dagtecknad
den 24 oktober 1944, genom vilken uppdrogs åt landshövdingen att
söka kontakt med representanter för staden i syfte att utröna, huruvida i
frågans dåvarande läge från stadens sida funnes intresse för en lösning
enligt alternativet byte mellan Ljunggrens plan och Landshövdingens
trädgård.

I skrivelse den 30 december 1944 lämnade landshövdingen följande redogörelse
för resultatet av de i anledning av promemorian upptagna förhandlingarna.

I enlighet med departementspromemorian inledde jag förhandlingar
med representanter för Kristianstads stad om en lösning av tomtfrågan på
sådant sätt, att ett byte skulle äga rum mellan den kronan tillhöriga Landshövdingens
trädgård och den staden tillhöriga Ljunggrens plan. Utan att
bestämt uttala sig varken för eller emot ett sådant byte framhöllo stadens
representanter, att den från stadens synpunkt bästa och lämpligaste lösningen
vore, om den planerade nybyggnaden kunde förläggas till södra
kasernområdet, som nu innehades av Wendes artilleriregemente men som
kunde förväntas bli disponibelt i samband med nybyggnaden av regementets
kaserner i Norra Åsum. Häremot framhölls från min sida, att de
förfrågningar, som upprepade gånger framställts till de militära myndigheterna,
endast lett till svävande svar angående när kasernområdet skulle
kunna helt eller delvis tagas i anspråk för annat än militärt ändamål samt

118

att, då länsstyrelsens byggnadsfråga krävde en omedelbar lösning, man
tills vidare hade måst uppge tanken på att till detta område förlägga någon
nybyggnad; förutsättningen för en lösning enligt denna linje vore för övrigt
att staden av kronan inlöste Landshövdingens trädgård för att användas
såsom park.

Stadens representanter förklarade sig emellertid icke vilja uppge tanken
på nybyggnadens förläggande till kasernområdet särskilt som de militära
myndigheterna icke ställt sig helt avvisande, och man hade därför för
avsikt att omedelbart uppgöra en skiss till stadsplan för området. I fråga
om eventuell inlösen av Landshövdingens trädgård meddelade stadens
representanter, att staden säkerligen icke skulle ställa sig avvisande häremot.

Sedan stadsarkitekten Robert Larsson uppgjort ett förslag till stadsplan
för södra kasernområdet, ägde den 6 december 1944 en överläggning
rum inför byggnadsstyrelsens chef generaldirektören Leo, varvid utom
landshövdingen länsarkitekten Carlman och stadsarkitekten Larsson voro
närvarande.

Den 8 december 1944 förelädes ärendet stadsfullmäktige i Kristianstad,
och fullmäktige beslöto därvid att i princip för sin del godkänna stadsarkitektens
förslag till stadsplan för berörda område ävensom att hos
länsstyrelsen anhålla dels om länsstyrelsens godkännande av den i förslaget
angivna placeringen för den planerade nybyggnaden, dels ock att
länsstyrelsen — i ändamål att för framtiden bevara residensträdgården
och den s. k. Ljunggrens plan såsom öppna platser för park- och skoländamål
— måtte hos vederbörande statliga myndigheter hemställa om myndigheternas
medverkan till att den föreslagna nybyggnaden för den civila
statsförvaltningen uppfördes å i förslaget angiven plats inom södra kasernområdet.

I ett den 16 december 1944 avgivet utlåtande yttrar länsarkitekten Carlman,
sedan han diskuterat olika förslag till lösning av stadsplan för området
i fråga, att den av stadsarkitekten framlagda stadsplanelösningen
kanske kunde anses användbar, ehuru förslaget icke borde anses som slutgiltigt.
Under förutsättning att armén lämnade så stort område för en
nybyggnad, att den kunde få en lika trivsam inramning som å Landshövdingens
trädgård, syntes, enligt Carlman, den projekterade byggnaden
kunna förläggas till den av staden föreslagna platsen.

Sin egen uppfattning uttryckte landshövdingen sålunda.

Den ifrågasatta nybyggnaden är avsedd att bereda lokaler för lantmäterikontor,
länsarkitektkontor, vägförvaltning och egnahemsnämnd, och
länsstyrelsens lokalbehov skulle tillgodoses genom lantmäterikontorets
utflyttning samt påbyggnad av en våning å den flygel, där sagda kontor för
närvarande är inrymt, varjämte vissa ändringsarbeten planerats inom
residensbyggnaden för övrigt. Då nybyggnaden alltså är avsedd för nyss
nämnda ämbetsverk, synes från länsstyrelsens synpunkt icke vara något
att erinra mot förläggningen av densamma till föreslagen plats å södra
kasernområdet. Avståndet från länsresidenset blir ungefär detsamma som
om byggnaden förlädes till Landshövdingens trädgård.

Beträffande stadsarkitektens förslag till stadsplan för kasernområdet
finner jag det ganska vanskligt att inta någon bestämd ståndpunkt särskilt
med hänsyn till att endast ett utkast till plan föreligger. Förslaget kan ju
icke heller innebära en definitiv lösning av alla dithörande frågor. Då det

119

emellertid är av vikt att nu få fram åtminstone riktlinjerna för områdets
framtida användning, synes man kunna i princip åtminstone såvitt angår
den del av området, som nu skulle tagas i anspråk, kunna godtaga förslaget
utan att därmed binda sig för de delar av planen, som icke bli direkt
beroende av den ifrågasatta exploateringen. Förslaget innebär bl. a. den
fördelen, att planen ger möjlighet för kronan att för ganska lång tramtid
tillgodose kommande behov av statliga byggnader för civila ändamål.

Om alltså från länsstyrelsens sida icke är något att invända mot förläggning
av en för nyss nämnda ämbetsverk avsedd nybyggnad å angiven
plats inom södra kasernområdet i stället för i Landshövdingens trädgård,
måste dock framhållas, att det för länsstyrelsens del skulle vara lämpligast
om Ljunggrens plan kunde tagas i anspråk för länsstyrelsens rakning.
Därigenom skulle genom direkt anslutning till länsstyrelsens nuvarande
lokaler möjlighet kunna beredas för tillgodoseende av ytterligare utrymme
för länsstyreisen. Den planerade påbyggnaden av en tredje våning å lantmäteriflygeln
jämte lantmäterikontorets utflyttning kan visserligen beräknas
tillgodose lokalbehovet just för närvarande men ger inga reservutrymmen
och ingen möjlighet till ytterligare utvidgning. Härvid kan jag icke
underlåta att framhålla, att pågående utredningar under den sista tiden
givit antydningar om nya arbetsuppgifter för länsstyrelserna, vilka pakalla
en icke ringa ökning av tjänstelokalerna, och må därvid särskilt framhållas
uppbördsreformen (»skatt vid källan») och folkbokföringens överflyttande
till länsstyrelserna. Det är uppenbart, att ett genomförande av dessa
förslag framtvingar ett lokalbehov, som icke kan tillgodoses inom residenskvarteret,
och att det därvid framstår såsom synnerligen önskvärt, att nya
lokaler kunna beredas i direkt anslutning till de nuvarande. Detta skulle
bliva möjligt, om Ljunggrens plan kunde disponeras för ändamålet. Genom
ett bebyggande av denna tomt, allteftersom förhallandena sa krävde, skulle
länsstyrelsens eget direkta behov av utrymme kunna, såvitt man kan finna,
för lång tid framåt bliva tillfredsställt. Från länsstyrelsens synpunkt skulle
därför en bebyggelse av Ljunggrens plan på längre sikt otvivelaktigt vara
att föredraga framför de övriga alternativen, såväl södra kasernområdet
som Landshövdingens trädgård.

Då emellertid snara åtgärder måste vidtagas för ordnandet av nya tjanstelokaler
för länsstyrelsen, skulle jag vilja förorda, att man i första hand
sökte utverka ett definitivt besked från de militära myndigheterna, huruvida
och i så fall vid vilken tidpunkt någon del av södra kasernområdet
skulle kunna disponeras för civilförvaltningens räkning, varvid uppgift
bör lämnas om gränserna för den mark, som sålunda skulle kunna upplåtas.
Skulle en upplåtelse icke kunna äga rum vid sådan tid. att marken
kan tagas i anspråk under år 1945, synes förslaget om nybyggnadens förläggande
till kasernområdet tills vidare böra förfalla och frågan om byte
mellan Landshövdingens trädgård och Ljunggrens plan omedelbart underställas
stadsfullmäktige i Kristianstad. Skulle sådant byte icke komma tdl
stånd, återstår ingen annan utväg än att nybyggnaden förlägges till Landshövdingens
trädgård.

Det i landshövdingens skrivelse omnämnda, av stadsarkitekten uppgjorda
stadsplaneförslaget hade närmare motiverats i eu den 4 december
1944 dagtecknad promemoria av följande lydelse.

120

På uppdrag av drätselkammarens herr ordförande har undertecknad
undersökt möjligheterna att placera tilltänkt nybyggnad för den civila
statsförvaltningen inom det s. k. södra kasernområdet.

Förutsättningarna ha varit att för den nybyggnad, som planerats i Landshövdingens
trädgård, avskilja lämplig del av nuvarande kasernområdet
utan större intrång å detsamma samt med hänsynstagande till befintliga
kulturhistoriskt märkliga byggnader inom området (den Blomska förrådsbyggnaden
vid Riksvägen och den gamla kasernbyggnaden vid hörnet av
Södra Kaserngatan och Västra Storgatan) inpassa den föreslagna byggnaden
i en bebyggelseplan för området.

De militära myndigheterna å platsen ha i första hand anvisat området
omedelbart söder om gamla kasernbyggnaden såsom varande det område,
som utan olägenhet genast skulle kunna avstås för länsstvrelsens nybyggnad.

Detta område har dock visat sig vara något för kort längs gatan med
hänsyn till den byggnadskropp, som planerats. Däremot har tomtplatsens
utsträckning inåt kasernområdet varit mer än tillräcklig. Därest nuvarande
norra stallbyggnaden vid Västra Storgatan däremot kunde rivas, skulle
tillräcklig plats erhållas för byggnaden. Vid förfrågan hos regementschefen
har även vitsordats, att ifrågavarande del av stallbyggnaden skulle kunna
rivas omedelbart. Under sådana förutsättningar har bifogade1) plan upprättats.

Enligt denna plan föreslås nybyggnaden förläggas vid Västra Storgatan
och ca 20 meter söder om gamla kasernbyggnaden, varvid lämplig del av
stallbyggnaderna rives för erhållande av erforderligt fritt område söder
om nybyggnadens gavel, öster om denna byggnad bör sannolikt område
reserveras för ytterligare erforderliga framtida nybyggnader för civilförvaltningens
räkning eller annat ändamål. Plats synes kunna beredas för
2 å 3 st. sådana byggnader av samma storlek som nybyggnaden vid Västra
Storgatan. Området vid östra Boulevarden synes böra reserveras för en
lamellbyggnad för bostads- och affärsändamål.

I Vendesgatans förlängning synes västerut genom kasernområdet kunna
utläggas en gata, som skulle dels förmedla lokaltrafiken till de planerade
nybyggnaderna för allmänt ändamål och dels avskilja den södra delen av
kasernområdet kring Blomska förrådsbyggnaden. I föreliggande förslag,
som beträffande detaljutformningen icke ännu har hunnit detaljstuderas
och således troligen får bliva föremål för ytterligare överarbetning, har
föreslagits att detta område användes för bostads- och affärsändamål. Det
bär därvid synts angeläget att frilägga tillräckligt stort område norr om
Blomska byggnaden med hänsyn till att den ansetts böra bevaras som kulturminnesmärke.
Längs Boulevarden, Vendesgatans förlängning och Västra
Storgatan har således föreslagits randbebyggelse i 4 våningar, som vid eu
öppning av ca 30 meters bredd å norra sidan accentueras i två byggnadskroppar
i förslagsvis 6 våningar för att erhålla tillräckligt exploateringstal
för området. För centrala delen av staden mellan Kaserngatorna och Boulevarderna
är exploateringstalen ca 1,5. För södra kasernområdet är exploateringstalet
i föreliggande förslag ca 1,0.

Föreliggande förslag är icke att betrakta som slutgiltigt, sådant bar *)

*) Här ej bifogad.

121

icke varit möjligt att upprätta på grund av den korta tid som stått till buds,
men utredningen synes visa, att en nybyggnad för länsstyrelsens räkning
inom kasernområdet under ovan angivna förutsättningar väl vore möjlig
utan att framtida exploaterandet av området därigenom försvårades.

Sedan byggnadsstyrelsen anbefallts yttra sig över vad i ärendet sålunda
förevarit, avgav styrelsen sådant utlåtande den 22 februari 1945.

Byggnadsstyrelsen framhöll därvid till en början, att dåvarande arméns
fortifikationsförvaltning, efter av styrelsen gjord förfrågan, i skrivelse den
22 januari 1945 meddelat, att från förvaltningens sida intet funnes att erinra
mot en förläggning av en planerad nybyggnad inom västra delen av
södra kasernområdet utmed Västra Storgatan i fonden av Residensgatan,
under förutsättning att rätt förbehölles lantförsvaret att, därest så skulle
befinnas erforderligt, erhålla kompensation för de byggnader, som genom
områdets ianspråktagande för berörda civila ändamål måste avträdas. För
fortifikationsförvaltningen vore det för det dåvarande icke möjligt att
lämna närmare uppgifter rörande tidpunkten och sättet för kasernområdets
framtida militära användning.

I detta sammanhang erinrade byggnadsstyrelsen om att södra kasernområdet
avsåges i en framtid komma att helt frigöras från militär användning
och då exploateras för civila ändamål. Härvid borde bl. a. hänsyn
tagas till två å området belägna hus med kulturhistoriskt värde, vilka vore
förtjänta av att bevaras, varjämte viss mark borde reserveras för offentliga
byggnader.

Med anledning härav hade, efter anmodan av byggnadsstyrelsen, av såväl
länsarkitekten som stadsarkitekten i Kristianstad vissa stadsplaneutredningar
utförts rörande ifrågavarande område. Därvid hade enligt byggnadsstyrelsens
mening framgått, att den del av området, som fortifikationsförvaltningen
under nyss angivna förutsättningar i princip förklarat sig
villig att upplåta för länsstyrelsens nybyggnad, icke borde ifrågakomma
såsom förläggningsplats med hänsyn till att den på ett olämpligt sätt skulle
binda utformningen av en framtida stadsplan för kasernområdet i dess
helhet och därigenom föregripa ett framtida rationellt utnyttjande av området
efter en enhetlig plan. Det vore för övrigt i och för sig mindre lämpligt
att förlägga en civil ämbetsbyggnad till kasernområdet, så länge området
i övrigt skulle tagas i anspråk för olika militära ändamål. Någon
kompensation för de byggnader, som militären skulle avstå, syntes ej heller
utan avsevärda kostnader kunna beredas.

Av här angivna skäl ansåg byggnadsstyrelsen, att en förläggning av den
föreslagna nybyggnaden till kasernområdet icke lämpligen borde ske.

Vad i ärendet i övrigt förekommit hade, framhöll byggnadsstyrelsen,
icke givit styrelsen anledning att frångå det förslag till bvggnadsfrågans
lösning, som styrelsen framlagt i skrivelsen den 31 augusti 1944. Styrelsen

122

vidhöll sålunda, att nybyggnaden borde uppföras i den s. k. Landshövdingens
trädgård. Styrelsen erinrade emellertid i detta sammanhang, att styrelsen
redan före framläggandet av nybyggnadsförslaget hos staden ifrågasatt
byte av Landshövdingens trädgård mot den invid residenset belägna,
i stadens ägo varande Ljunggrens plan, vilket område i likhet med Landshövdingens
trädgård väl lämpade sig för ifrågavarande nybyggnad. En preliminär
överläggning angående huvudgrunderna för ett dylikt avtal hade
ägt rum mellan styrelsen och vissa representanter för staden. Till staden
skulle överlämnas Landshövdingens trädgård och i gengäld skulle staten
erhålla Ljunggrens plan jämte den del av Västra Vallgatan, som sträcker
sig mellan Södra Kaserngatan och Residensgatan. Vissa förbehåll rörande
områdenas användning skulle träffas till förhindrande av olämplig bebyggelse.
De båda sålunda ifrågasatta bytesområdena kunde med hänsyn
till storlek och läge samt behövliga förbehåll rörande bebyggelsen och användningen
anses i stort sett likvärdiga.

Styrelsen förklarade sig anse, att ett byte enligt nu angivna grunder
skulle vara till fördel för både staten och staden och att rätt borde förbehållas
Kungl. Maj:t att sluta avtal därom, därest överenskommelse med
staden kunde träffas.

I skrivelsen lämnades därjämte en redogörelse för det sätt på vilket styrelsen
tänkt sig disponera Ljunggrens plan för den ifrågavarande nybyggnaden,
kostnadsberäknad till sammanlagt 700 000 kronor.

Frågan förelädes riksdagen genom propositionen 1945: 146. Föredragande
departementschefen framhöll därvid inledningsvis bl. a. följande.

Sedan byggnadsstyrelsen i december 1941 först framförde förslag om en
nybyggnad, har länsstyrelsens utrymmesbehov väsentligen ökats. Jag är
av den uppfattningen, att en lösning av byggnadsfrågan nu icke längre kan
uppskjutas utan att länsstyrelsens möjligheter att fullgöra viktiga arbetsuppgifter
äventyras. Med hänsyn till arbetsförhållandena synes det mig
ändamålsenligt, att ökat utrymme beredes länsstyrelsen genom att den i
anslutning till dess nuvarande arbetslokaler belägna lantmäterikontorsflygeln
tages i anspråk härför samt genom att flygeln påbygges med en våning
och vissa omändringsarbeten vidtagas. För lantmäterikontoret, egnahemsnämnden,
vägförvaltningen och länsarkitektkontoret bör därvid en nybyggnad
uppföras. Med hänsyn till dessa institutioners nära anknytning
till länsstyrelsen hör nybyggnaden vara belägen så nära residenset som
möjligt.

Beträffande de olika förslag till lösning av tomtfrågan som framkommit
anförde departementschefen.

Fyra särskilda lösningar av frågan om lämplig tomt hava förelegat till
övervägande. Enligt det första förslaget, vilket byggnadsstyrelsen närmast
förordade i sin framställning år 1941, skulle ett staden tillhörigt område
invid fängelset tagas i anspråk. På fördelar och nackdelar av detta förslag
saknar jag anledning att här ingå, då denna lösning icke längre står till

123

buds. Området har nämligen numera av staden upplåtits till annan än
kronan.

Av de tre övriga förslagen innebär ett, att en del av det hittills av Wendes
artilleriregemente disponerade södra kasernområdet skulle tagas i anspråk.
Enligt ett annat alternativ skulle byggnaden uppföras i den s. 1c. Landshövdingens
trädgård, belägen söder om residenset mitt emot dess huvudfasad.
Slutligen föreligger ett förslag, enligt vilket byggnaden skulle förläggas
å den s. k. Ljunggrens plan, belägen öster om residenset och skild
från detta genom en smal gata (Västra Vallgatan).

För att kasernområdet skall kunna ifrågakomma måste bl. a. rivning
ske av vissa där uppförda militära byggnader. Då det icke nu kan överblickas,
i vad mån utrymmen motsvarande dem som sålunda skulle bortfalla
kunna bliva behövliga för försvarets ändamål, har arméns fortifikationsförvaltning
ansett, att kompensation i en eller annan form måste förbehållas
lantförsvaret för de byggnader, som måste avträdas till följd av
områdets ianspråktagande för civilt ändamål.

Landshövdingens trädgård tillhör kronan och är i gällande stadsplan
utlagd såsom kvartersmark, varför den omedelbart kan bebyggas. Ljunggrens
plan tillhör däremot staden och måste sålunda, om den skall komma
i fråga såsom byggnadsplats, förvärvas av kronan.

Sin egen uppfattning i frågan preciserade departementschefen sålunda.

Såväl Landshövdingens trädgård som Ljunggrens plan äro öppna, trädbevuxna
platser, vilka för närvarande nyttjas såsom parker av stadens befolkning.
Det är med hänsyn härtill naturligt att, såsom vid förenämnda
överläggningar framkommit, stadens myndigheter helst skulle se, att kasernområdet
toges i anspråk för nybyggnaden. Förr eller senare torde detta
område komma att kunna disponeras för civila ändamål. Stadsplan är icke
uppgjord för området, men stadsarkitekten har utarbetat ett preliminärt
utkast till stadsplan, varå den ifrågasatta nya byggnaden inlagts. Ett studium
av detta utkast jämte vissa stadsplaneutkast, som för samma område
uppgjorts av länsarkitekten, synes emellertid giva vid handen, att ett förläggande
av nybyggnaden till den del av kasernområdet, som ansetts kunna
frigöras inom en nära framtid, skulle på ett olyckligt sätt binda en rationell
stadsplaneläggning av området i dess helhet under hänsynstagande
såväl till områdets utnyttjande för bostads- och andra ifrågakommande
civila ändamål som till ett eventuellt behov av parker eller öppna platser.
Jag delar därför byggnadsstyrelsens uppfattning, att det icke bör komma i
fråga att till kasernområdet förlägga den avsedda nybyggnaden, förrän en
definitiv plan kan uppgöras för områdets användning i dess helhet. Uppenbart
är emellertid, att det föreliggande statliga lokalbehovet är så trängande,
att ett beslut i byggnadsfrågan icke kan anstå till den tidpunkt, då
området eventuellt kan helt tagas i anspråk för civila ändamål samt stadsplan
upprättats och fastställts. Härtill kommer, att med hänsyn till möjligheterna
att på ett rationellt sätt tillgodose framtida utvidgningsbehov
för olika avdelningar av själva länsstyrelsen eu förläggning av nybyggnaden
till Ljunggrens plan eller Landshövdingens trädgård äger avgjort företräde
framför en förläggning till kasernområdet.

På bär angivna skäl har jag funnit mig icke kunna tillstyrka en förläggning
av nybyggnaden till södra kasernområdet. Valet bör enligt min me -

124

ning stå endast mellan Landshövdingens trädgård och Ljunggrens plan.
Landshövdingens trädgård har en areal av omkring 3 100 kvadratmeter
och erbjuder goda möjligheter till eventuella tillbyggnader. Ljunggrens
plan är omkring 2 000 kvadratmeter stor och möjliggör att, om den obetydligt
trafikerade Västra Vallgatan igenlägges, nybyggnaden kan anslutas
direkt till residensbyggnaden. På sätt nyss antytts är detta en fördel med
tanke på möjligheterna till framtida utvidgning av de för den egentliga
länsstyrelsen avsedda lokalerna. Det kan med hänsyn till föreliggande eller
väntade organisationsförslag hållas för sannolikt, att behov av dylik utvidgning
kommer att föreligga inom en relativt nära framtid.

Enligt i ärendet företedda skisser skulle Ljunggrens plan, om nämnda
förläggningsalternativ väljes, komma att bebyggas på sådant sätt, att en
öppen gård bildades och den huvudsakliga delen av trädbeståndet kunde
bevaras. Vid en förläggning av byggnaden till Ljunggrens plan bör, till
säkerställande av att Landshövdingens trädgård i huvudsak bevaras såsom
park, i samband med ett eventuellt byte föreskrivas, att staden icke
må bebygga annat än en mindre del av Landshövdingens trädgård. Sker
så och erhåller kronan därjämte äganderätten till erforderlig del, omkring
600 kvadratmeter, av Västra Vallgatan, anser jag i likhet med byggnadsstyrelsen,
att markförvärvsfrågan bör kunna ordnas genom att byte mellan
kronan och staden, varvid staden utan att erlägga något skillnadsbelopp
erhåller äganderätten till Landshövdingens trädgård mot att kronan blir
ägare till Ljunggrens plan,

Om fördelar och nackdelar av de båda alternativen vägas mot varandra,
måste det sägas, att möjligheten till direkt förbindelse mellan residensbyggnaden
och nybyggnaden giver företräde åt det alternativ, som innebär en
förläggning av nybyggnaden till Ljunggrens plan. Nämnda omständighet
är dock icke av den betydelse, att ej båda alternativen kunna betecknas
såsom ur kronans synpunkt fullt godtagbara. Valet mellan de båda ifrågavarande
alternativen synes därför böra träffas med hänsyn till den ståndpunkt
staden intager. Hittills har, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, staden
icke visat intresse för en lösning av förläggningsfrågan enligt alternativet
Ljunggrens plan. Emellertid synes mig möjlighet böra håilas öppen
för staden att med beaktande av nu kända förhållanden taga bytesfrågan
under omprövning i den mån byggnadens uppförande icke därigenom försenas.
Kungl. Maj:t torde därför, såsom byggnadsstyrelsen ifrågasatt, böra
erhålla bemyndigande att träffa avtal med staden om markbyte utan mellanskillnad
och i övrigt i huvudsaklig anslutning till vad i det föregående
angivits. Kommer ett dylikt avtal till stånd, bör nybyggnaden förläggas till
Ljunggrens plan i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande skissförslag.
Skulle staden däremot icke biträda förslaget om ett markbyte enligt
angivna grunder, bör nybyggnaden uppföras i Landshövdingens trädgård
enligt det av byggnadsstyrelsen förordade förslaget.

Departementschefens anförande utmynnade i en av Kungl. Maj:t biträdd
hemställan, att riksdagen måtte dels till om- och tillbyggnad av länsresidenset
i Kristianstad för budgetaret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kronor, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna grunder med Kristianstads stad

125

träffa avtal om markbyte, varigenom kronan erhölle äganderätten till
Ljunggrens plan samt Landshövdingens trädgård överlätes till staden.

Riksdagen biföll förslaget (skr. nr 244).

Genom beslut den 1 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen
att under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande med Kristianstads
stad träffa avtal av nyss angiven innebörd samt uppdrog åt styrelsen att
i samråd med vederbörande myndigheter upprätta ritningar till om- och
tillbyggnad av länsresidenset i anslutning till det av chefen för kommunikationsdepartementet
förordade förslaget. Sedan sådant bytesavtal ingåtts,
godkändes det av Kungl. Maj:t genom beslut den 27 juli 1945.

Sedan på grund av stegrade lokalbehov ramen för den år 1945 beslutade
om- och tillbyggnaden av länsresidenset i Kristianstad måst vidgas, har
riksdagen anvisat ytterligare 1 033 000 kronor för det ifrågavarande byggnadsföretaget.
Av de anvisade medlen har dock hittills endast ca 21 000
kronor tagits i anspråk för vissa ritningar m. in. Då byggnadstillstånd icke
erhållits, har nämligen själva byggnadsarbetena icke kunnat igångsättas.
Länsstyrelsens och därmed mer eller mindre samordnade myndigheters
lokalproblem har i stället fått lösas provisoriskt genom bl. a. förhyrning
av erforderliga utrymmen i olika delar av staden. Enligt från byggnadsstyrelsen
under hand inhämtade upplysningar uppgår f. n. statsverkets
årliga kostnader för dessa förhyrningar till ca 9 100 kronor i vad avser
själva länsstyrelsen och till ca 45 400 kronor i vad avser övriga länsorgan.
I de angivna beloppen är icke inkluderade förekommande utgifter för
bränsletillägg.

Revisorernas uttalande. Då riksdagen år 1945 beslöt anvisa medel för en
om- och tillbyggnad av länsresidenset i Kristianstad, förelåg ett flertal
olika förslag till tomtfrågans lösning. Enligt ett alternativ, tillkommet närmast
efter initiativ från stadens sida, skulle för ändamålet disponeras mark
å det s. k. södra kasernområdet. Detta alternativ vann dock icke statsmakternas
godkännande, enär lokalbehovet ansags så trängande, att ett beslut
i byggnadsfrågan icke kunde uppskjutas till den tidpunkt, da kasernområdet
kunde helt tagas i anspråk för civila ändamål samt stadsplan upprättats
och fastställts, vilket vore en förutsättning för att den avsedda nybyggnaden
skulle kunna uppföras å området. Frågan löstes i stället på
så sätt, att kronan genom markbyte med staden förvärvade den s. k. Ljunggrens
plan, dit den nya byggnaden skulle förläggas.

Drygt sju år har nu förflutit sedan ovannämnda beslut fattades. Oaktat
länsstyrelsens redan förut stora lokalsvårigheter under denna tid ytterligare
förvärrats, har emellertid ifrågavarande byggnadsföretag ännu icke
ens påbörjats. Anledningen härtill är att byggnadstillstånd icke kunnat
erhållas. I vad mån det arbetsmarknadspolitiska läget kommer att utveck -

126

las på sådant sätt att dylikt tillstånd skall kunna lämnas inom en näraliggande
framtid, torde icke vara möjligt att f. n. avgöra. Uppenbarligen
måste dock det här föreliggande lokalbehovet förr eller senare tillgodoses.
Därvid inställer sig emellertid frågan, huruvida icke under de gångna sju
åren sådana ändrade förhållanden inträtt, att en omprövning av 1945 års
riksdagsbeslut blivit ofrånkomlig.

I första hand bör sålunda beaktas, att länsstyrelserna jämte till dem
mer eller mindre fast knutna lokalmyndigheter av olika slag fått sina
arbetsuppgifter väsentligt utvidgade, med påföljd att även behovet av nya
lokalutrymmen ökat. Det torde därför få antagas, att det om- och tillbyggnadsförslag
som på sin tid uppgjordes för länsresidenset i Kristianstad
nu icke är till fyllest. Därtill kommer att läget beträffande möjligheten
att mera fritt disponera det södra kasernområdet i staden för civil bebyggelse
helt ändrats. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår,
användes området numera endast i mycket begränsad omfattning för militärt
ändamål, sedan Wendes artilleriregemente inflyttat i ett nytt kasernetablissement.
Något beslut rörande den framtida dispositionen har dock
icke fattats. Revisorerna, som vid besök i Kristianstad beretts tillfälle att
närmare studera här berörda spörsmål, har för sin del bibragts den uppfattningen,
att det sätt varpå kasernområdet nu utnyttjas måste med hänsyn
till den här ifrågavarande tomtmarkens värde ur statsverkets synpunkt betecknas
såsom mindre tillfredsställande. Även för stadens vidkommande
torde det innebära en belastning att i bebyggelsens centrum hysa ett område,
som till större delen upptas av ödsliga exercisplaner och liknande.
Vederbörande byggnader är dessutom av den karaktär att de icke kan
komma till en av ekonomiska skäl önskvärd användning. En betydande
praktisk nytta skulle emellertid kunna utvinnas av området, därest dit
förlädes den för länsförvaltningen erforderliga nybyggnaden. Av vad tidigare
anförts torde också framgå, att den i propositionen 1945: 146 angivna
förutsättningen för att så skulle kunna ske numera får anses vara för
handen.

Revisorerna finner det därför angeläget, att definitiv ståndpunkt nu tas
till frågan om dispositionen av södra kasernområdet. I första hand synes
stadsplan för området böra upprättas och fastställas. De synpunkter härutinnan
som låg till grund för det av stadsarkitekten i Kristianstad på sin
tid framlagda förslaget torde därvid kunna tjäna till viss vägledning. Självfallet
bör kronan i sin ägo behålla så stor del av området, att icke endast
lämplig tomt kan upplåtas för den förberörda nybyggnaden utan även
erforderlig markreserv för kommande behov uppstår. Återstoden synes
böra försäljas till staden.

I detta sammanhang må erinras om att vissa av de på kasernområdet
uppförda byggnaderna har karaktär av byggnadsminnesmärken. Detta för -

127

hållande utgör onekligen ett visst hinder för en fullt rationell exploatering
av området i fråga, vilken torde förutsätta att samtliga nu befintliga byggnader
rives. Som av det föregående framgår är det dock endast byggnadernas
själva exteriör som förklarats äga kulturhistoriskt värde. Därtill kommer
att enligt vad revisorerna inhämtat här avsedda byggnader befinner
sig i sådant skick, att de näppeligen kan komma till önskvärd användning
utan omfattande och mycket kostnadskrävande omändringsarbeten. Med
hänsyn härtill finner revisorerna det böra omprövas, huruvida och i vilken
utsträckning byggnaderna i fortsättningen bör bevaras som kulturminnesmärken.

Sammanfattningsvis vill revisorerna understryka behovet av att en plan
uppgöres för den framtida dispositionen av södra kasernområdet i Kristianstad,
i samband varmed beslut synes böra fattas om att till detta område
förlägga den planerade nybyggnaden för vederbörande länsorgan. För en
dylik lösning av förevarande tomtfråga torde jämväl tala önskvärdheten
av att för framtiden kunna bevara Ljunggrens plan såsom öppen park.

§ 16.

Förskott till vissa plankostnader.

I 60 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 stadgades, att om större byggnadsverksamhet
vore att förvänta inom område på landet, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad icke ägde tillämpning, och förhållandena
ej föranledde till förordnande om tillämpning av nämnda bestämmelser,
det skulle åligga länsstyrelse att, därest plan för byggnadsverksamheten
erfordrades, fastställa byggnadsplan för området. Kostnaderna
för byggnadsplans uppgörande skulle gäldas av markägarna efter
den nytta de hade av planen i den mån bidrag ej lämnades av kommunen.
Det skulle ankomma på länsstyrelsen att meddela beslut angående fördelningen
av kostnaderna mellan markägarna.

Fråga om byggnadsplan skulle upptagas av länsstyrelse, antingen efter
ansökan av markägare, kommun eller annan eller ock, utan ansökan, då
anledning därtill förelåg. Om icke av sökanden ingivet eller eljest förefintligt
förslag till byggnadsplan ansågs kunna godtagas, skulle länsstyrelsen
ombesörja, att förslag till byggnadsplan upprättades, därvid länsstyrelsen
ägde anlita sakkunnigt biträde.

Vid antagandet av nu berörda stadsplanelagstiftning förutsattes, att kostnaderna
för uppgörande av byggnadsplan skulle förskjutas av statsverket.
Särskilt förutsågs detta bli fallet, då länsstyrelse på eget initiativ upptagit
fråga om byggnadsplan. Några för ändamålet avsedda anslag anvisades
emellertid till eu början icke av statsmakterna. Inom vissa län, där kostnader
av ifrågavarande slag förskotterats, hade länsstyrelserna tagit i an -

128

språk tillgängliga medel. I slutet av år 1935 hade dylika förskott förekommit
i 12 län till ett sammanlagt belopp av i runt tal 135 000 kronor.

Nu nämnda anordning med förskott av tillgängliga medel ansågs emellertid
i längden icke tillfredsställande. På grund härav upptogs för ändamålet
å riksstaten för budgetåret 1936/37 till Förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner ett reservationsanslag av 200 000 kronor.
Anslaget anvisades under Utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till
statsverket. Härvid förutsattes att i första hand redan förskotterade medel
borde avföras på anslaget. Härefter anvisades ytterligare medel för de tre
därpå följande budgetåren samt för budgetåren 1943/44—1947/48 under
samma anslagstitel, så att det sammanlagda anslagsbeloppel vid utgången
av sistnämnda budgetår uppgick till 1 335 000 kronor.

"Vid 1947 års riksdag fattades beslut om ny byggnadslag, i vilken bestämmelser
meddelades bl. a. om planväsendet för tätbebyggda områden på
landsbygden. Enligt de nya bestämmelserna skulle byggnadsplan på landet
upprättas och fastställas av länsstyrelsen. Kostnaderna skulle till den del
de ej täcktes av statsmedel gäldas av kommunen, i den mån det med hänsyn
till dess intresse av planen och övriga omständigheter funnes skäligt.
Återstoden skulle fördelas mellan markägarna. Det skulle ankomma på
länsstyrelsen att, sedan tragan om statsbidragets storlek avgjorts, meddela
beslut om fördelningen av det återstående kostnadsbeloppet. Vad anginge
regionplan skulle enligt den nya byggnadslagen Kungl. Maj:t besluta, huruvida
sådan skulle upprättas. Kostnaderna för upprättande eller ändring
av regionplan samt för regionplaneförbunds verksamhet i övrigt skulle,
intill dess planen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av
statsmedel enligt vad Kungl. Maj:t bestämde. Kostnaderna skulle, i den mån
ej bidrag lämnades av statsmedel, slutligen fördelas mellan förbundsmedlemmarna.

I anslutning till förslaget om den nya byggnadslagen framlades i propositionen
1947:245 förslag rörande tillhandahållande av statsmedel av
förskott till vissa plankostnader. För att undvika konflikter rörande frågan,
huru erforderliga förskottsmedel skulle tillskjutas av de olika intressenterna,
borde — enligt vad som anfördes i propositionen — möjlighet finnas
att av statsmedel förskottera kostnaderna. Däremot syntes i regel behov
av förskottering ej föreligga, då i undantagsfall kostnaderna skulle gäldas
av kommunen ensam eller av enskild markexploatör. Förskotten syntes
liksom dittills böra ha karaktären av räntefria lån. Beviljat förskott skulle,
sedan kostnaderna fördelats mellan kommunen och markägarna, återbetalas
till statsverket. I samband med behandlingen av frågan om förskott
till kostnaderna för regionplan framhölls i propositionen, att då avsevärd
tid syntes komma att förflyta mellan beslutet om förskottering av stats -

129

medel och beslutet om kostnadernas fördelning på medlemmarna det syntes
lämpligast att medel för ändamålet förskotterades på kapitalbudgeten.

I propositionen anfördes vidare, att det tidigare anslaget till Förskott
av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner borde få tagas i anspråk
även för de angivna nya förskottsändamålen. Beslutanderätten beträffande
förskott till byggnadsplaner skulle fr. o. m. den 1 juli 1947 överflyttas till
länsstyrelserna. I samband härmed borde tillgängliga anslagsmedel efter
förslag av byggnadsstyrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t fördelas mellan
länsstyrelserna. Fr. o. m. budgetåret 1947/48 skulle anslagsrubriceringen
ändras till Förskott till vissa plankostnader m. m.

Nu nämnda förslag godkändes av 1947 års riksdag. Såvitt gäller regionplan
är de nu återgivna bestämmelserna i byggnadslagen alltjämt gällande.
Beträffande kostnaderna för byggnadsplan genomfördes däremot en ändring
redan år 1948, under motivering att vissa olägenheter visat sig förenade
med de nya föreskrifterna om fördelning av plankostnaderna. Enligt 1948
års ändringar skulle markägarna i allmänhet vara befriade från skyldigheten
att deltaga i kostnaderna, och det ekonomiska ansvaret för planeringen
skulle i huvudsak läggas på kommunerna. Markägare skulle dock,
om planen för honom medförde avsevärd nytta, vara skyldig att gälda så
stor del av kostnaden, som svarade mot hans del av planområdets areal.
Av motiveringen framgick, att härmed åsyftades endast mark, som var av
sådan omfattning och beskaffenhet, att möjlighet till uppdelning av marken
på ett flertal byggnadstomter förelåg och beträffande vilken planläggningen
således var eller kunde bli av större betydelse ur exploateringssynpunkt.
Samtidigt härmed genomfördes vissa bestämmelser om statsbidrag
till upprättande av byggnadsplaner. Bidrag skulle kunna utgå med lägst
20 procent och högst 50 procent av planutgifterna, sedan de på markexploatören
belöpande kostnaderna fråndragits. Kostnaderna för byggnadsplanerna
hade genom dessa bestämmelser fördelats på kommunen,
markexploatören och staten.

Under rubriken Förskott till vissa plankostnader in. m. har för budgetåren
1947/48—1951/52 anvisats sammanlagt 1 200 000 kronor. Sammanräknat
med tidigare anslag har alltså för ifrågavarande ändamål t. o. m.
budgetåret 1951/52 anvisats 2 535 000 kronor. För budgetåret 1952/53 har
anvisats 500 000 kronor. Samtidigt har på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
funnits uppfört ett förslagsanslag till Bidrag till upprättande av
byggnadsplaner, avsett för täckande av de kostnader, som vid länsstyrelsernas
kostnadsfördelning skall stanna på statsverket. Belastningen på detta
anslag har under de tre senaste budgetåren i genomsnitt icke uppgått till
mer än omkring 7 000 kronor per år.

Såsom framgår av det anförda, meddelades före den 1 juli 1947 beslut
9 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. I.

130

om förskott för viss byggnadsplan i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.
Sedan i propositionen 1947:245 angivits vissa riktlinjer för behandlingen
av hithörande frågor, bemyndigades länsstyrelserna att från nyss angivna
dag själva bevilja förskott till byggnadsplaner, under det att Kungl. Maj:t
förbehållit sig att alltjämt besluta om förskott till regionplaner. Kungl.
Maj:t har härefter såvitt gäller byggnadsplaner allenast fördelat tillgängliga
anslagsmedel samt meddelat vissa generella bestämmelser. Sålunda har
föreskrivits, bland annat, att sedan beslut om fördelning av kostnaderna
vunnit laga kraft, tiden för återbetalning av förskotten skulle bestämmas
till högst fem år samt att återbetalda förskottsmedel skulle av länsstyrelserna
årligen vid kalenderårets utgång inlevereras till riksgäldskontoret.
Byggnadsstyrelsen skulle äga meddela de närmare föreskrifter som erfordrades
för bestämmelsernas tillämpning.

Hos länsstyrelserna har i fråga om handhavandet av ifrågavarande förskottsmedel
i viss mån olika praxis utbildat sig. Det mest väsentliga torde
härvidlag gälla sättet för medlens bokföring. Vissa länsstyrelser har bokfört
utlämnade medel på förskottstitel; utestående förskott har därvid kommit
att upptagas och redovisas som tillgång i länsstyrelsernas räkenskaper och
även som en statsverkets fordran redovisats i de årliga boksluten. Inom
andra länsstyrelser har de från riksgäldskontoret erhållna anslagsmedlen
upptagits som inkomst på kontot Expeditionsmedel, vanligen för landskansliet,
och därifrån avförts som utgift, då förskotten utlämnats. I dessa
fall har förskotten icke kommit till synes som tillgång i räkenskaperna och
således ej heller i boksluten.

En annan olikhet kan iakttagas beträffande förskottsmottagaren. De
plankostnader, för vilkas gäldande förskotten är avsedda, har huvudsakligen
gällt kartarbeten och planarbeten. Kartarbetena utföres som regel av
lantmätare; ersättningen till denne lämnades tidigare till vederbörande
befattningshavare men inbetalas numera till lantmäteristyrelsen, sedan
lantmätaren utställt räkning på beloppet. Planarbetena utföres då det gäller
byggnadsplaner vanligen av vederbörande länsarkitekt; i några fall har
Kungl. Maj:t i förskottsbeslutet angivit, att det förutsatts att arbetet skulle
uppdragas åt länsarkitektkontoret. Arbetet med regionplaner uppdrages däremot
som regel åt någon tekniker utanför statsförvaltningen. I vissa fall
har länsstyrelserna själva likviderat uppkommande kostnader till lantmätare,
lantmäteristyrelsen och länsarkitektkontoret. Vanligen men icke
undantagslöst har det därvid gällt planer, som upprättats på länsstyrelsernas
eget föranstaltande. Vid sidan härav har det förekommit, att förskott
tillhandahållits vederbörande kommuner, vilka alltså haft att själva bestrida
därmed avsedda utgifter.

Slutligen har olika tillvägagångssätt tillämpats beträffande medlens
lekvirering, vilket i sin tur återverkat på den bokföringsmässiga redovis -

131

ningen. Flertalet länsstyrelser har rekvirerat tilldelade medel endast i mån
av behov, varvid alltså en disponibel reserv för deras räkning innestått
hos riksgäldskontoret. Ett fåtal har rekvirerat hela det tilldelade beloppet
och i sina räkenskaper balanserat förskottsmedlen, från vilka uppkommande
behov efter hand tillgodosetts.

I riksgäldskontorets räkenskaper bokfördes den 30 juni 1952 följande
belopp såsom utbetalade för ifrågavarande förskottsändamål men ännu
icke återredovisade:

Län	Utestående belopp
Stockholms.........................	39 430	44
Uppsala ...........................	49 860	—
Södermanlands.....................	16 408	_
Östergötlands.......................	1009	05
Jönköpings ........................	80 246	—
Kronobergs ........................	23 500	—
Kalmar ...........................	45 923	08
Gotlands ..........................	2 939	82
Blekinge...........................	14 250	—
Kristianstads ......................	11 850	17
Malmöhus .........................	108 125	—
Hallands...........................	91770	—
Gbgs och Bohus....................	400 750	_
Älvsborgs ..........................	82 000	—
Skaraborgs ........................	21187	50
Värmlands.........................	8 400	_
	1153
Gävleborgs ........................	14 535	—
Västernorrlands ....................	127 131	48
Jämtlands .........................	38 705	—
Västerbottens......................	1 191	76
Norrbottens........................	19 717	02
Stockhomstraktens regionplaneförbund	100 000	-
Summa	1 300 082	32

Revisorerna har inhämtat uppgifter från vissa länsstyrelser angående
summan av de belopp, som länsstyrelserna i sin tur utlämnat till förskottstagare
men som alltjämt icke återlevererats. De inkomna uppgifterna
representerar mer än 90 procent av hela det till länsstyrelserna utlämnade
beloppet och utvisar, att omkring 60 procent av rekvirerade medel utestår
som förskott, under det att återstoden kvarstår hos länsstyrelserna.

Revisorernas uttalande. Er. o. m. budgetåret 1936/37 har under Fonden
för förlag till statsverket anvisats anslag för tillhandahållande av förskott
av statsmedel till viss samhällsplanering, nämligen för uppgörande av
byggnadsplaner för tätbebyggda samhällen på landet samt — fr. o. m.
budgetåret 1947/48 — även för uppgörande av regionplaner. Förskotten har
haft till ändamål att förhindra att planarbetenas igångsättande och fortskridande
fördröjes av konflikter rörande frågan, huru erforderliga rörelse -

132

medel skall tillskjutas av de olika intressenterna. De kostnader, som här
avses, utgöres till övervägande del av ersättningar till länsarkitektkontor
och lantmätare för planarbeten och kartframställningar; en mindre del
av kostnaderna avser ersättning till enskilda plantekniker, hantlangning
åt lantmätare m. m. Regionplanearbetet bedrives dock som regel av enskilda
uppdragstagare.

Anslaget disponeras av riksgäldskontoret, som efter Kungl. Maj:ts beslut
tillhandahåller länsstyrelserna erforderliga medel. Länsstyrelsen utbetalar
i vissa fall förskottsmedlen till de kommuner, för vilkas räkning planarbetet
bedrives, och dessa i sin tur likviderar med förskotten ersättningarna
till länsarkitektkontor, lantmätare, lantmäteristyrelsen eller enskilda; i
andra fall utbetalas medlen av länsstyrelsen direkt till nyssnämnda betalningsmottagare.
I de fall, då denne är en statlig myndighet eller befattningshavare,
inlevereras medlen till statsverket och redovisas som inkomst
bos vederbörande myndighet under rubriken Uppbörd i statens verksamhet.
När planarbetet i sinom tid är avslutat och länsstyrelsens kostnadsfördelning
vunnit laga kraft, återkräves förskotten genom länsstyrelsens
försorg av de i sista hand betalningsskyldiga.

För ifrågavarande ändamål har anvisats anslag på sammanlagt 2 535 000
kronor. Summan av till länsstyrelserna utlämnade men icke återlevererade
medel uppgick den 30 juni 1952 till i runt tal 1 300 000 kronor. Av sistnämnda
belopp torde emellertid endast omkring hälften vara utestående
som förskott; återstående medel hålles disponibla av länsstyrelserna för
kommande behov. På regionplaner, tre till antalet, belöpte omkring 156 000
kronor.

Revisorerna vill framhålla, att sedan ifrågavarande förskottssystem
senast var föremål för statsmakternas prövning, nämligen i samband med
1947 års byggnadslagstiftning, vissa förändringar inträffat på förevarande
område, vilka kommer behovet av förskott särskilt för byggnadsplaner att
framstå som långt mindre angeläget än tidigare. Till en början är att märka,
att kretsen av fysiska eller juridiska personer, som kan ha att i sista hand
svara för kostnaderna för byggnadsplaner, högst väsentligt begränsats.
Tidigare ålåg det i främsta rummet vederbörande markägare att bestrida
byggnadsplanekostnaderna, som då kunde fördelas på ett stort antal enskilda
personer. Sedan år 1948 skall emellertid det ekonomiska ansvaret
för byggnadsplanerna i huvudsak åligga kommunerna. Vissa mindre kostnader
kan även stanna på statsverket i form av statsbidrag till kommuner
med svagt skatteunderlag; dessa belopp, som utbetalas från särskilt anslag
på driftbudgetens sjätte huvudtitel, är emellertid obetydliga. Markägarna
skall i allmänhet vara befriade från skyldighet att deltaga i kostnaderna;
dylik skyldighet kvarstår endast för de fall, då markägare med hänsyn
till områdets storlek och väntade användning in. m. är att betrakta som

133

markexploatör. Det må även erinras om att då frågan om förskott till dessa
planer år 1947 var föremål för statsmakternas prövning, förskottering
förutsattes vara obehövlig, när kostnaderna skulle gäldas av kommunen
ensam eller av enskild markexploatör. Till det nu sagda kommer, att kommunernas
möjligheter att själva förskottera kostnaderna väsentligt vidgats
efter den nya kommunindelningens genomförande.

Med hänsyn till att behovet av byggnadsplaneförskott numera har minskat
i så betydande grad, att dessa synes kunna avvecklas utan olägenhet,
får revisorerna föreslå en undersökning i angivna syfte. I fråga om regionplanerna
är att märka, att statsverket — sedan planarbetet avslutats —
med anlitande av ett under riksstatens sjätte huvudtitel uppfört särskilt
anslag för ändamålet lämnar bidrag till upprättande av dylika planer. Bidragsbeloppen
har hittills uppgått till inemot 50 procent av kostnaderna,
under det att förskotten knappast uppgått till så stor andel. Regionplaneförskotten
innebär alltså, att statsverket för det löpande arbetet med planeringen
tillskjuter ett belopp, som i varje fall icke överstiger vad som
slutligt kommer att stanna på statsverket i form av statsbidrag. Bl. a. av
denna anledning är det antagligt, att övervägande skäl talar för att dessa
förskott bibehålies.

I detta sammanhang vill revisorerna fästa uppmärksamheten på att
länsstyrelsernas handhavande och redovisning av ifrågavarande förskottsmedel
synes vara i flera hänseenden olikartad. Revisorerna har särskilt
uppmärksammat, att medel på sina håll rekvireras från riksgäldskontoret
i långt större utsträckning än vad som påkallas, varvid överskjutande
medel balanseras hos länsstyrelserna. Vidare redovisar vissa länsstyrelser
utlämnade medel på sådant sätt, att förskotten icke kommer till synes
som tillgång i räkenskaperna och således ej heller i bokslutet. Slutligen
har uppmärksammats, att ett flertal förskott utestått under mycket lång
tid, i några fall ända sedan mitten av 1930-talet. Revisorerna, som finner
nu angivna förhållanden mindre tillfredsställande ur redovisningssynpunkt,
förutsätter att rättelse åvägabringas genom vederbörande myndigheter.

134

Finansdepartementet.

§ 17.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen har
revisorerna från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av
skatteuppbörden. Redogörelserna omfattar resultaten av dels den ordinarie
uppbörden av A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1951/52 (tab. 1) och
under första hälften av uppbördsåret 1952/53 och dels den ordinarie uppbörden
av kvarstående skatt enligt 1951 års taxering (tab. 2). Vidare har
redogörelse lämnats för restindrivningen t. o. m. utgången av år 1951 för
varje särskilt utmätningsmansdistrikt beträffande 1948/49 års B- och Cskatt
samt kvarstående skatt enligt 1948 och 1949 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1951/52 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 4 771
miljoner kronor, varav 3 058 miljoner kronor (64 procent) såsom A-skatt
och 1 713 miljoner kronor (36 procent) såsom B- och C-skatt. Av den sammanlagt
debiterade B- och C-skatten, 1 764 miljoner kronor, restfördes 51
miljoner kronor (3 procent).

Under de tre första uppbördsterminerna uppbördsåret 1952/53 inflöt av
preliminära skatter sammanlagt 2 824 miljoner kronor, varav 1 887 miljoner
kronor såsom A-skatt och 937 miljoner kronor såsom B- och C-skatt.
Av den för dessa uppbördsterminer debiterade B- och C-skatten, 965 miljoner
kronor, restfördes 28 miljoner kronor (3 procent).

Enligt 1951 års taxering uppgick den kvarstående skatten till 883 miljoner
kronor, och av detta belopp restfördes 75 miljoner kronor (8 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1952 års taxering beräknas uppgå till
omkring 815 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 370 miljoner kronor (tab. 1).

Av 1947/48 års restförda B- och C-skatt, 39,8 miljoner kronor — beträffande
vilken indrivningen är praktiskt taget avslutad och slutresultatet
sålunda låter sig överblickas — har t. o. m. utgången av år 1951 10,5 miljoner
kronor avkortats, 24,8 miljoner kronor levererats och 2,7 miljoner
kronor avskrivits. I tablåerna över restindrivningen har vad som levererats
ställts i relation till vad som restförts med avdrag för vad som avkortats,
enär avkortningsförfarandet är en från restindrivningen fristående företeelse.
Avkortning av debiterad preliminär skatt verkställes främst, då
sådan skatt vid jämkning nedsättes och då den vid avräkningen befinnes

135

överstiga motsvarande slutliga skatt. För riket i dess helhet har efter
nämnda beräkningsgrund t. o. m. utgången av år 1951 85 procent av den
skatt, som restförts och skulle indrivas, levererats och 9 procent avskrivits.
Av B- och C-skatten för uppbördsåret 1948/49 restfördes sammanlagt

46.2 miljoner kronor. Av denna skatt har vid utgången av år 1951 20,2 miljoner
kronor avkortats, 20,2 miljoner levererats och 2,1 miljoner kronor
avskrivits. Vid 1951 års utgång har för riket i dess helhet 78 procent levererats
och 8 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, 100,2 miljoner
kronor, har vid utgången av år 1951 11,1 miljoner kronor avkortats,

49.3 miljoner kronor levererats och 14,5 miljoner kronor avskrivits. Även
här har av samma skäl som i fråga om B- och C-skatten levererat belopp
ställts i relation till efter avkortning återstående belopp. Avkortning av
kvarstående skatt äger främst rum vid nedsättning av skatt till rättelse
av oriktig debitering och vid nedsättning i eller befrielse från åsatt taxering.
Vid 1951 års utgång har för riket i dess helhet 55 procent levererats och
16 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, 90,0 miljoner
kronor, har t. o. m. utgången av år 1951 10,8 miljoner kronor avkortats,
32,8 miljoner kronor levererats och 8,1 miljoner kronor avskrivits.
Totalt har 42 procent levererats och 10 procent avskrivits. En närmare
redogörelse för indrivningsresultatet beträffande denna skatt återfinnes i
tabell 3, som är en av revisorerna upprättad sammanställning över resultatet
av restindrivningen med avseende på antalet guldna poster inom rikets
olika utmätningsmansdistrikt.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgar, inflöt
under uppbördsterminerna uppbördsåret 1951/52 såsom A-skatt 3 058
miljoner kronor och såsom B- och C-skatt 1 713 miljoner kronor. Under
det närmast föregående uppbördsåret uppgick A-skatten till 2 078 miljoner
kronor och B- och C-skatten till 1 453 miljoner kronor. A-skatten har sålunda
ökats med 980 miljoner kronor och B- och C-skatten med 260 miljoner
kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat, uppgår beloppet av de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt, som verkställts efter uppbördsårets utgång, till
omkring 530 miljoner kronor, varav omkring 30 miljoner kronor utgör
A-skatt och 500 miljoner kronor utgör B- och C-skatt. De avsevärda fyllnadsinbetalningarna
torde sammanhänga med att ränta med 5 procent
numera med vissa begränsningar utgår a kvarstående skatt. Inbetalning
av preliminär skatt, som verkställes efter uppbördsårets utgång — dock
senast den 30 april — tillgodoräknas nämligen den skattskyldige i räntehänseende.
För riket i dess helhet uppgår den ränta, som påförts kvar -

136

stående skatt, enligt den senast verkställda taxeringen till omkring 14 miljoner
kronor. De största räntebeloppen har påförts i Stockholms stad,
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Den sammanlagda kvarstående
skatten för Stockholm och nämnda län uppgår till omkring 275 miljoner
kronor (34 procent av den totala kvarstående skatten) och den påförda
räntan till omkring 6 miljoner kronor (42 procent av den totala räntan).

Såsom i det föregående nämnts uppgick den kvarstående skatten enligt
1951 års taxering till 883 miljoner kronor, av vilket belopp 8 procent (75
miljoner kronor) restfördes. Det må här erinras om att en successiv förbättring
av uppbördsresultatet i fråga om den kvarstående skatten ägt rum
under de två senaste åren. Sålunda restfördes av den kvarstående skatten
enligt 1950 års taxering, som uppgick till 685 miljoner kronor, 11 procent
(75 miljoner kronor) och av den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering
— 688 miljoner kronor — 13 procent (89 miljoner kronor).

Enligt 1952 ars taxering beräknas sasom tidigare berörts den kvarstående
skatten uppgå till omkring 815 miljoner kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 370 miljoner kronor. Jämfört med de
siffror, som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1951
års taxering, har den kvarstående skatten minskats med omkring 85 miljoner
kronor, medan den överskjutande preliminära skatten ökats med
omkring 135 miljoner kronor. Den kvarstående skatten har ökat i 14 län
och minskat ill. Den till beloppet största ökningen uppvisar Norrbottens
och Västerbottens län, där ökningen uppgår till 10 respektive 8 miljoner
kronor. De största minskningarna förekommer i Stockholms stad (43 miljoner
kronor), Göteborgs och Bohus län (25 miljoner kronor), Malmöhus
län (17 miljoner kronor), Västernorrlands län (16 miljoner kronor) och
Gävleborgs län (13 miljoner kronor).

Av sammanställningen över resultatet av restindrivningen i fråga om
antalet efter avkortning återstående restförda poster beträffande den kvarstående
skatten enligt 1949 års taxering (tab. 3) framgår bl. a. att för riket
i dess helhet 50 procent av antalet restförda poster guldits vid utgången
av år 1951. På landsbygd och i städer utan egna uppbördsverk har i medeltal
55 procent guldits och i städer med egna uppbördsverk 43 procent.
Avsevärda variationer föreligger mellan de olika utmätningsmansdistrikten.
De siffermässigt bästa indrivningsresultaten vad avser landsbygd och
städer utan egna uppbördsverk har uppnåtts i Hallands län (67 procent),
Kronobergs och Kalmar län (66 procent), Kristianstads län (65 procent),
Jämtlands län (63 procent), Jönköpings och Västerbottens län (62 procent)
och Älvsborgs län (61 procent). Den lägsta inflytandeprocenten uppvisar
Norrbottens län (38 procent) och Stockholms län (41 procent). I fråga om
städer med egna uppbördsverk har de högsta siffrorna uppnåtts i Växjö
(58 procent), Malmö (56 procent), Nyköping (55 procent) samt Kalmar och

137

Karlskrona (54 procent). De lägsta siffrorna företer Södertälje och Västerås
(33 procent), Hälsingborg (34 procent), Karlstad (36 procent), Göteborg (37
procent), Jönköping (38 procent) samt Uppsala och Gävle (39 procent).

Riksräkenskapsverket har berett länsstyrelser och utmätningsmän tillfälle
att yttra sig över här föreliggande indrivningsstatistik i de fall då
indrivningsresultatet förefallit jämförelsevis mindre tillfredsställande. Av
de avgivna yttrandena har revisorerna tagit del, och av vad som anförts
må här särskilt framhållas följande.

Orsakerna till mindre goda indrivningsresultat är i vissa fall av organisatorisk
art. På grund av polisutredningar och andra göromål av brådskande
natur kan exekutionsbiträdena på landet inte alltid ägna tillräcklig
tid åt restindrivningen. I de fall, då utmätningsman tillika är åklagare,
lägger polischefs- och åklagargöromål ofta hinder i vägen för en effektiv
övervakning av indrivningen. Revisorerna har med tillfredsställelse uppmärksammat,
att åtgärder i vissa län vidtagits i avsikt att helt frigöra vissa
befattningshavare från polisgöromål och att utöka personalen i särskilt
arbetstyngda distrikt för att därigenom effektivisera indrivningen. Enligt
revisorernas mening torde betydande fördelar härigenom kunna uppnås.
Det har även kommit till revisorernas kännedom att myndigheterna i städerna
— dessa har att bevilja erforderliga medel — inte alltid visar tillräcklig
förståelse för behovet av utökad indrivningspersonal, vilket torde
sammanhänga med det förhållandet, att uppkommande skatteförluster
helt åvilar statsverket. En fördelning i någon form mellan stat och kommun
av uppkommande skatteförluster skulle måhända komma att medföra
en från städernas sida ändrad inställning gentemot restindrivningen.
Vidare har framhållits, att de s. k. skönstaxeringarna kan vålla formella
skatteförluster. Särskilt i större tätorter, där personkännedomen hos taxeringsmyndigheterna
är otillräcklig, förekommer det att skattskyldiga, som
inte deklarerat och som i verkligheten haft obetydliga eller inga inkomster,
kan påföras ganska betydande skattebelopp, vilka sedermera måste avskrivas.
Staten får likväl till vederbörande kommun utbetala ett belopp, motsvarande
den påförda kommunalskatten, önskemål har från flera håll
uttalats om att ett samarbete åstadkommes mellan taxeringsmyndigheterna
och de indrivande organen, som ofta — särskilt på landsbygden — äger stor
personkännedom, i syfte att i sådana fall få skönsmässigt åsatta taxeringar
att så nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster.
Det är utan tvivel av stort värde, om ett sådant samarbete åstadkommes.
Det merarbete, som därigenom måhända komme att till en början
åvila taxerings- och indrivningsmyndigheter, torde mer än väl uppvägas
av de fördelar som skulle stå att vinna.

Vissa slutsatser kan nu dragas beträffande resultatet av nu gällande
uppbördssystem jämfört med tidigare rådande. Vid tidpunkten för upp -

Tabell 1.

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1951.

Län	Influten preliminär skatt	Restförd pre-liminär skatt	Summa influten o. restförd prel. skatt	Slutlig skatt1	Kvar- stående skatt	Å kvar-stående skatt påförd ränta	Över- skjut- ande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalning	S:a prel. skatt Milj. kr.
Prel. A-skatt	Prel. B- o. C-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B- o. C-skatt	Prel. B- o. C-skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% av slut liS skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt
Stockholms stad	538,14	49	427,24	39	4,27	i	113,02	10	1 082,67	13,54	i	1 096,21	1 176,13	152,22	13	3,77	71,58
Stockholms	195,21	71	66,65	24	3,26	i	6,98	3	272,10	3,51	i	275,61	294,83	40,88	14	0,69	21,11
Uppsala	60,36	64	29,40	31	0,51	i	2,77	3	93,04	0,99	i	94,03	102,64	15,82	15	0,26	7,34
Södermanlands	92,37	69	35,18	26	0,70	—	5,52	4	133,77	0,95	i	134,72	143,56	20,31	14	0,40	10,11
Östergötlands	146,88	66	65,70	29	1,17	—	8,21	4	221,96	1,55	i	223,51	237,49	32,16	14	0,54	16,08
Jönköpings	107,90	65	47,83	29	0,68	—	7,54	5	163,95	1,16	i	165,11	180,90	29,37	16	0,40	11,46
Kronobergs	42,85	65	18,90	29	1,32	2	1,89	33	64,96	0,60	i	65,56	78,60	17,86	23	0,25	4,91
Kalmar	70,80	62	36,36	32	0,65	—	5,38	5	113,19	1,06	i	114,25	129,37	24,27	19	0,37	8,68
Gotlands	15,39	62	8,26	33	0,18	1	0,40	2	24,23	0,42	2	24,65	26,76	4,74	18	0,05	2,68
Blekinge	50,43	74	15,68	23	0,21	—	1,08	2	67,40	0,72	1	68,12	74,64	11,23	15	0,16	5,65
Kristianstads	72,33	62	38,76	34	0,24	—	3,54	3	114,87	1,26	1	116,13	130,24	23,69	18	0,30	9,82
Malmöhus	257,47	58	151,62	34	2,60	1	29,08	6	440,77	3,97	1	444,74	474,18	61,01	13	1,09	30,35
Hallands	49,89	62	24,64	31	0,15	—	4,68	6	79,36	0,68	1	80,04	92,22	15,09	16	0,21	6,38
Gbgs o. Bohus	288,74	53	198,88	36	2,80	1	51,08	9	541,50	5,98	1	547,48	569,50	61,55	11	1,23	35,24
Älvsborgs	138,47	64	61,29	28	1,09	1	12,96	6	213,81	1,52	1	215,33	231,92	35,09	15	0,53	17,44
Skaraborgs	70,20	64	34,42	32	0,37	—	2,86	3	107,85	0,91	1	108,76	121,51	21,63	18	0,25	8,76
Värmlands	108,08	49	79,05	35	0,70	—	34,02	15	221,85	1,49	1	223,34	242,13	35,56	15	0,58	16,46
Örebro	108,45	60	45,09	25	0,87	1	24,12	13	178,53	1,16	1	179,69	193,64	24,81	13	0,47	10,98
V ästmanlands	93,82	62	37,44	24	0,34	—	19,38	13	150,98	1,00	1	151,98	162,95	19,44	12	0,36	7,92
Kopparbergs	104,15	56	51,34	27	2,87	2	27,07	14	185,43	1,06	1	186,49	203,41	30,00	15	0,42	13,03
Gävleborgs	112,30	48	78,45	34	1,12	—	40,14	17	232,01	1,38	1	233,39	250,68	29,22	12	0,44	13,97
V ästernorrlands	118,55	45	62,76	24	1,43	—	80,77	30	263,51	1,85	1	265,36	284,32	34,86	12	0,65	15,84
Jämtlands	46,50	66	19,18	27	0,84	1	3,63	5	70,15	0,93	1	71,08	84,22	19,05	23	0,26	5,97
Västerbottens	73,42	63	30,18	26	3,13	3	7,99	7	114,72	1,37	1	116,09	136,15	28,29	21	0,41	8,72
Norrbottens	95,85	63	48,25	32	0,41	—	6,14	4	150,65	1,94	1	152,59	172,18	28,58	17	0,31	11,08
Hela riket	3 058,55	57	1712,55	32	31,91	1	500,25	9	5 303,26	51,00	1	5 354,26	5 794,17	816,73	14	14,40	371,56

1 Uppgifterna är approximativa i ett par fall, där vid tabellens uppgörande slutliga uppgifter icke kunnat erhållas. Överensstämmelse förehgger
icke mellan preliminär och kvarstående skatt minskad med överskjutande preliminär skatt å ena sidan och slutlig skatt å andra sidan,
vilket beror på att hänsyn icke kunnat tagas till vissa avkortningar och restitutioner av preliminär skatt.

138

139

bördsreformens genomförande förelåg i stort sett slutresultatet av såväl
uppbörd som indrivning av 1941 års kronoutskylder. Den slutliga skatteförlusten
beräknades uppgå till omkring 2 procent i fråga om dessa utskylder.
Vad angår kommunalutskylder var resultatet sämre. Med ledning
av nu föreliggande totalresultat av uppbörden av 1947/48 års preliminära
skatter och den för detta år kvarstående skatten beräknas den slutliga
skatteförlusten för beskattningsåret 1947 komma att uppgå till omkring
1 procent, motsvarande i runt tal 35 miljoner kronor. Med hänsyn till den
väsentliga ökning av skattetrycket, som inträtt sedan 1941, anser revisorerna
detta resultat gott.

1949 års uppbördssakkunniga, som under år 1950 avgivit ett delbetänkande
(SOU 1950: 7), har i år avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1952: 1),
vilket ännu icke underställts riksdagens prövning. Revisorerna har av
denna anledning icke heller innevarande år ansett sig böra i vidare mån
än vad ovan skett ingå på en närmare granskning av skatteuppbörden.

Tabell 2.

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1951 ars taxering med för -

delning efter län.

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Infly- tande procent	Restförda belopp kr.	Å sjömansför- teckning upp-förda belopp kr.
Stockholms stad		189 894 732	169 396 597	89,21	20 498 135	—
Stockholms län ...	44 339 313	38 192 283	86,14	6 123 903	23 127
	» ...	14 061 359	12 726 153	90,50	1 324 518	10 688
Södermanlands	» ...	19 348 908	17 841 128	92,21	1 497 774	10 006
Östergötlands	» ...	33 278 971	30 720 734	92,31	2 541 024	17 213
Jönköpings	» ...	30 095 221	28 370 784	94,27	i 724 43 /	—
Kronobergs	» ...	12 033 094	11 207 839	93,14	816 430	8 825
Kalmar	»	20 488 697	18 780 863	91,66	1619 713	88 121
	»	4 423 263	3 854 687	87,15	527 600	40 976
Blekinge	»	10 080 981	8 853 443	87,82	1 139 582	87 956
	»	20 849 245	18 909 697	90,70	1 887 686	51 862
Malmöhus	»	75 092 035	68 972 747	91,85	5 826 093	293 195
	»	14 452 032	13 459 378	93,13	965 929	26 725
Gbgs och Bohus	»	84 328 899	76 341 000	90,53	7 405 212	582 687
Älvsborgs	»	35 555 923	32 558 688	91,57	2 972 945	24 290
Skaraborgs	»	19 086 828	17 699 660	92,73	1 356 052	31 116
	»	34 807 680	33 020 846	94,87	1 761 590	25 244
	»	25 640 487	23 932 688	83,34	1 694 914	12 885
Västmanlands	»	23 354 917	21 648 029	92,69	1 706 888	—
Kopparbergs	»	28 341 758	26 806 153	94,58	1 535 605	—
Gävleborgs	»	42 247 448	40 094 464	94,90	2 152 984	—
Västernorrlands	»	50 710 853	48 421 447	95,49	2 232 598	56 808
Jämtlands	»	12 319 145	11 022 565	89,48	1 295 920	660
Västerbottens	»	20 514 015	18 925 112	92,25	1 581 535	7 368
Norrbottens	»	18 023 766	15 281 158	84,78	2 742 608	—
Hela riket	883 369 570	807 038 143	91,36	74 931 675	1399 752

140

Tabell 3.

Kvarstående skatt enligt 1949 års taxering.

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1951 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster.

Län	Antal					Antal utmätningsmansdistrikt					Genom-
(Lb = landsbygd																			snittlig infly-

och städer utan egna uppbördsverk	nings						Inflytandeprocentklass
mans	11	16	■ 21	■ 26	31.	36												tande-
St = städer med	dist-	■ 41	46	■ 51	56	61-	66	71	76-	81-	86-	91-
egna uppbördsverk)	rikt	15	20	25	30	35	40	45	50	55	60	65	70	75	80	85	90	95	per län
Stockholms stad . . .	1																		42
Stockholms Lb	22				1	5	;	2	5	2		1	2	_					41
St	1																		33
Uppsala Lb	10						1		2	1	2	1		1	2				56
St	1																		39
Södermanlands Lb	11						2	1	1	2	1	4							51
St	2			—		—		_	1	1		_	_	_					50
Östergötlands Lb	18			—	—	2		1	—	1	2	6	3	1	1	1	__		56
St	2							1	1										45
Jönköpings Lb	17								2	1	2	2	3	3	2	_	2		62
St	1																		38
Kronobergs Lb	13								1	1	1	3	3	4	_	_			66
St	1																		58
Kalmar Lb	19									2	3	2	7	2	2	1	_		66
St	2	—	—	—	—	—	_	_	1	1	_								51
Gotlands Lb	5									1	3		1						60
Blekinge Lb	13						2	2	—	3	2	3	1						54
St	1																		54
Kristianstads Lb	21								1	1	2	7	6	2	2	_			65
St	1																		49
Malmöhus Lb	23								2	3	6	7	3	1	1	_	_		60
St	5	—	—	—	—	1	_	1	2	_	1								48
Hallands Lb	11										2	2	3	2	_	2			67
St	1																		47
Göteborgs o. Lb	16	—	—	—	—	—	2	_	_	4	4	2	2	2					52
Bohus St	2						1	1											38 61
Älvsborgs Lb	23								3	3	3	3	5	3	1	1		1
St	1																	41
Skaraborgs Lb	24	—	—	—	—	1	1	1	1	2	1	1	6	6	4				60
V ärmlands Lb	21						1	2	2	4	2	5	3	1	1				55
* St Örebro Lb	2 15						1	2	1	4	2	1	3		1				40 52
St	1																		43
Västmanlands Lb	12	—	—	—	1	1	1	3	4	_	1	_	_	1					45
St	1																	33
Kopparbergs Lb	22	—	—	—	1	—	—	3	5	2	4	5	1	1					53
St	1																		43
Gävleborgs Lb	25	—	—	—	—	1	2	2	3	5	5	4	_	3					53
St	1																		39
Västernorrlands Lb	26	—	—	1	—	1	1	2	2	4	7	3	1	1		2	1		54
St	1																	43
Jämtlands Lb	19								1	2	6	1	5	2	1	1			63
St	1																	41
Västerbottens Lb	25							2	_	3	5	4	5	2	3	1			62
St	1																	45
Norrbottens Lb	23	2	1	—	2	2	6	4	3	1	2								38
St	1																		43
Landsbygd och
städer utan egna uppbördsverk Städer med egna	434	2	1	1	5	13	23	27	39	53	68	67	63	38	21	9	3	1	55
uppbördsverk	32	—	—	—	—	3	5	11	7	4	2								43
Hela riket	466	2	1	1	5	16	28	38	46	57	70	67	63	38	21	9	3	1	50

141

§ 18.

Utsträckt uppgiftsskyldighet till ledning för egen taxering i vissa fall.

Enligt 32 § 2 mom. gällande taxeringsförordning är envar skyldig att,
efter anmaning, i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för
egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar
utöver dem, som föranleds av deklarationsformuläret. Upplysningarna skall
avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens ordförande
eller taxeringskonsulent, meddelas muntligen inför ordföranden
eller konsulenten. I sistnämnda fall skall upplysningarna skriftligen avfattas
av ordföranden eller taxeringslconsulenten samt undertecknas av
den, som meddelat dem.

Enligt 3 mom. i nämnda paragraf åligger det skattskyldig, som under
beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker eller, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl fört dylika böcker i av honom bedriven
rörelse, att efter anmaning av taxeringsintendent, i den utsträckning denne
prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar
för särskild s. k. bokföringsgranskning. Enahanda skyldighet åligger
rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom
förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill
hörande handlingar.

Skyldighet för icke bokföringspliktiga att förete av dem förda räkenskaper
tillkom i samband med vissa år 1935 genomförda ändringar i taxeringsförordningen.
Till grund för ändringen i fråga låg ett av skattekontrollsakkunniga
år 1933 avgivet betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt
taxeringsorganisation m. m. I detta betänkande anförde de sakkunniga,
bland annat, följande.

Sådan utövare av rörelse, som icke fört fullständiga handelsböcker,
borde vara skyldig att på anfordran förete de fortlöpande anteckningar
han fört angående sina intäkter och utgifter. Ett krav på skyldighet för
envar, som utövat rörelse, att för deklarationskontroll föra fortlöpande
anteckningar i närmare angiven ordning kunde icke ur principiell synpunkt
avvisas. Enligt de sakkunnigas mening borde man emellertid år
1933 inte sträcka sig längre än att skyldighet infördes för icke bokföringspliktig
utövare av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
de anteckningar angående intäkter och utgilter, som förts och låge
till grund för i deklarationen upptagna specificerade uppgifter. Åtminstone
beträffande vissa slag av verksamheter skulle det vara till gagn ur kontrollsynpunkt,
om eu mera fullständig bokföringsskyldighet föreskrevs.
Enligt de sakkunnigas mening borde man emellertid på detta område framgå
med största smidighet.

142

I två vid 1943 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 5 och II: 13)
hemställdes bl. a., »att riksdagen ville för sin del besluta, att i taxeringsförordningen
skyldighet stadgas för sjukkassor och därmed jämställda att
lämna upgift om de belopp, som såsom ersättning för fullgjorda tjänster,
uppdrag eller annat dylikt utbetalats till jämväl andra än de hos institutionen
anställda». Till stöd för detta yrkande anfördes bl. a., att i fråga
om de s. k. fria yrkena taxeringsmyndigheterna i stort sett vore hänvisade
till att bygga taxeringarna på den skattskyldiges egna uppgifter utan möjlighet
att utöva erforderlig kontroll. Vissa läkares honorar utgjordes i
relativt stor omfattning av sjukkasseutbetalningar. För veterinärer härrörde
deras intäkter i viss utsträckning från utbetalningar av försäkringsbolag.
Om dessa institutioner bleve ålagda att efter samma grunder som
gällde för arbetsgivare i fråga om anställda lämna uppgift om vad nämnda
skattskyldiga uppburit i arvoden eller honorar, skulle vinnas inte blott
kontroll över att dessa skattskyldiga upptagit de uppburna beloppen i sina
deklarationer utan möjligen även någon ledning för bedömande av andra
likställda skattskyldigas uppgifter i deklarationerna.

I en annan vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 179) anfördes, att
utövare av fria yrken, såsom läkare, tandläkare, homeopater, veterinärer,
advokater, sjukgymnaster, författare och artister m. fl., praktiskt taget
ginge fria från varje slag av kontroll med avseende å sina deklarationer.
Skattelagstiftningen hade åstadkommit möjlighet att utöva sträng kontroll
över arrangörer av nöjestillställningar för att därigenom kunna indriva
nöjesskatt. Det borde vara möjligt att på liknande sätt utöva kontroll över
näringsutövare av nu antytt slag. Med denna motivering hemställdes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för åstadkommande
av effektivare kontroll i beskattningsavseende över vissa näringsutövare.

I sitt betänkande nr 42 anförde bevillningsutskottet i anledning av motionerna
bl. a. följande. I

I de nu föreliggande motionerna har berörts ett spörsmål, vilket icke
synes hava upptagits till särskild behandling av beskattningsorganisationssakkunniga,
nämligen frågan om en förbättring av taxeringskontrollen
beträffande utövare av de fria yrkena. Såsom i motionerna framhållits äro
enligt gällande bestämmelser taxeringsmyndigheternas möjligheter att öva
kontroll över sådana yrkesutövares deklarerade inkomster synnerligen
ringa. Att detta är fallet torde kunna antagas i främsta rummet bero därpå
att — om här bortses från advokater — bokföringsplikt icke ansetts kunna
åläggas utövare av de fria yrkena. Tid efter annan ha i våra skatteförfattningar
vidtagits ändringar för vinnande av en effektivare taxeringskontroll
på olika områden. Beträffande de fria yrkena har dock hittills icke genomförts
någon reglering i detta hänseende.

Något tvivel torde icke kunna råda därom, att en sådan ordning är ytterst
otillfredsställande. I fråga om all slags förvärvsverksamhet bör givetvis

143

taxeringsmyndigheterna äga möjlighet att, så långt detta låter sig göra,
utöva eu vid beskattningen erforderlig kontroll. Vikten härav framträder
med särskild styrka i rådande läge med den skärpta beskattning, som nu
är för handen. Att den nuvarande ordningen i ifragavarande avseende givit
anledning till missbruk från de skattskyldigas sida framgår bl. a. av vissa
under den senaste tiden upptäckta fall av skattesvek bland de fria yrkenas
utövare.

Utskottet anser sålunda av behovet påkallat, att taxeringsmyndigheterna
beredas möjlighet till en effektivare taxeringskontroll beträffande de fria
yrkenas utövare. Det i de likalydande motionerna I: 5 och 11:13 framställda
förslaget om införande av uppgiftsplikt för sjukkassor och försäkringsbolag
i fråga om utbetalda ersättningar till läkare och därmed jämställda
yrkesutövare finner dock utskottet knappast utgöra någon verklig
lösning. Hela problemet rörande taxeringskontrollen av de fria yrkenas
utövare bör enligt utskottets mening tagas under noggrant övervägande.

En förbättrad taxeringskontroll beträffande de fria yrkenas utövare
lärer icke kunna genomföras utan att ökade förpliktelser i ett eller annat
avseende åläggas dessa yrkesutövare. Införande av bokföringsplikt kan
givetvis ifrågasättas, åtminstone vad angår vissa yrkesgrupper. Även utan
införande av bokföringsplikt torde emellertid en förbättring i kontrollavseende
kunna vinnas. Utskottet far härvid erinra om de bestämmelser, som
i detta hänseende genomförts i Finland. Enligt statsrådets beslut angående
särskilda åtgärder, vilka avse en effektivare inkomst- och förmögenhetsbeskattning
(utfärdat i Helsingfors den 19 juni 1942) bär sålunda föreskrivits,
att näringsutövare — bl. a. inom de fria yrkena — skola vara skyldiga
att för såväl inkomster som utgifter ha verifikat samt att läkare,
tandläkare och veterinärer skola vid mottagande av honorar utfärda kvittens
enligt fastställt formulär, varav en del -— försedd med anteckningar
om beloppet, dagen då det erlagts och eventuellt namnet a den som erlagt
honoraret — skall stanna hos mottagaren av honoraret.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet böra föreslå skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av frågan angående förbättring
av taxeringskontrollen över de fria yrkenas utövare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av berörda spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan. Ärendet är enligt justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till 1952 års riksdag alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Sedan revisorerna upptagit ämnet till behandling, har Kungl. Maj:t
dock genom beslut den 14 november 1952 överlämnat riksdagsskrivelsen
till 1950 års skattelagssakkunniga för att tagas i övervägnade vid fullgörande
av det åt de sakkunniga anförtrodda utredningsuppdraget.

Revisorerna har uppmärksammat, att dessa stadganden i taxeringsförordningen
i praxis givits en tämligen restriktiv tolkning. Till belysande
härav må i detta sammanhang omnämnas följande.

Professorn Halvar Sundberg anförde i eu den 13 januari 1944 till justitie
ombudsmannen inkommen klagoskrii t bl. a., att enligt vad som uppgivits
taxeringsmyndigheterna av de privatpraktiserande läkarna krävde ett slags

144

bokföring ävensom uppgivande däri av patienternas initialer. Vore denna
uppgift riktig, förelåge här ett nytt exempel på åsidosättande av de rättsstatliga
grundsatserna. Enligt vad som dittills betraktats såsom svensk
statsrätt kunde medborgarna åläggas skyldighet av sådan art som bokföringsplikt
allenast genom lag, men ej genom administrativ myndighets
åtgärd.

Vid en av justitieombudsmannen i anledning härav föranstaltad utredning
framkom bl. a., att efter förhandlingar mellan representanter för
Sveriges läkarförbund och Stockholms läkarförening samt skatteverket i
Stockholm framlagts en den 4 januari 1943 dagtecknad promemoria av
bl. a. följande innehåll.

I. Till förande av anteckningar över inkomster och utgifter kan användas
en kassabok av samma typ som tillhandahålles av Stockholms läkarförbund.

IT Vid anteckning av inkomsterna måste varje post föras för sig och
markeras på ett sätt som möjliggör identifiering av varje patient, t. ex.
genom initialer. Antingen kan dessa poster föras med bläck på särskilda
block och adderas, varvid summan införs för varje dag, eller också införs
post för post i kassaboken. Da likvid för räkningar erhålles per postgiro

o. s. v., bokförs beloppet den dag det emottagits.

III. Vid anteckning av utgifter för rörelsen bör dessa specificeras och
i görligaste mån vara försedda med verifikationer. För mindre omkostnadsposter,
t. ex. för droskbil, krävs ej verifikationer, men dylika utgifter
bör antecknas dag för dag.

Sedan utredningen slutförts, anförde justitieombudsmannen för egen
del i skrivelse till skattedirektören i Stockholm den 20 februari 1945, bland
annat, följande.

Vad angår påståendena att bokföringsskyldighet av vissa taxeringsmyndigheter
ålagts läkare, må framhållas följande.

Uppenbart är, att praktiserande läkare eller tandläkare icke kan av beskattningsmyndighet
åläggas någon bokföringsskyldighet vare sig enligt
bokföringslagen den 31 maj 1929 eller i något annat hänseende. Förandet
av sådana anteckningar om inkomster och utgifter, som omförmäles i promemorian
den 4 januari 1943, kan icke anses såsom sådan bokföring, som
avses i 1929 års lag. Vad som förekommit i samband med promemorians
tillkomst torde ej heller innefatta något åläggande från skattemyndigheternas
sida för läkarna att föra de i promemorian angivna anteckningarna.
Innebörden av beskattningsmyndigheternas åtgörande därutinnan
synes mig i stället vara den, att de taxeringstjänstemän, som i frågan förhandlat
med läkarföreningens representanter, framställt begäran att läkarna
måtte, ehuru icke bokföringspliktiga, föra sådana anteckningar rörande
intäkter och utgifter, som omförmälas i 32 § 3 mom. andra punkten
taxeringsförordningen, för att i händelse av behov kunna tillhandahålla
desamma för granskning enligt 79 eller 93 § i nämnda förordning. Något

145

hinder för taxeringstjänstemännen att göra en dylik framställning lärer icke
förefinnas, såframt de icke söka genom tvång genomdriva vad de sålunda
åstundat. I själva verket har något tvång med användande av taxeringen
såsom tvångsmedel icke kunnat utövas av dessa tjänstemän, enär det ju
icke ankommer på dem utan på beskattningsnämnd och beskattningsdomstol
att besluta i fråga om taxeringen. De synas ej heller hava uttalat sig
om påföljden av underlåtenhet från läkarnas sida att föra de begärda räkenskaperna
i annan mån, än att de framhållit, att en läkare genom underlåtenhet
därutinnan riskerade, att hans självdeklaration icke komme att
följas vid taxeringen. Att en sådan risk förelegat synes ovedersägligt, då
det upprepade gånger inträffat, att läkare, som ej kunnat förete tillförlitliga
anteckningar om intäkter och utgifter i sin praktik, blivit av beskattningsnämnd
taxerad efter skön. Genom att göra en skattskvldig
uppmärksam på ett dylikt förhållande kan en taxeringstjänsteman icke
anses göra sig skyldig till fel i tjänsten. Men givet är, att tjänstemannen
därvid icke får uttala sig på sådant sätt. att han giver sig sken av att tala
å beskattningsnämndens vägnar eller att uttalandet innebär ett direkt hot
om taxering efter skön. Såsom framgår av handlingarna i förevarande
ärende ligger det nämligen nära till hands, att den skattskyldige på grund
av missuppfattning jämställer taxeringstjänstemännen med de beslutande
skattemyndigheterna och fördenskull utan vidare utgår från förutsättningen,
att hans deklaration icke kommer att godkännas, om han ej ställer sig
tjänstemännens begäran till efterrättelse.

Rörande den i ärendet uppkomna frågan huruvida läkarens tystnadsplikt
medför skyldighet för honom att hemlighålla patienternas namn finner
jag mig kunna i huvudsak instämma i vad av skattedirektören Sandström
därutinnan anförts. Enligt min mening utgör således § (50 i allmänna läkarinstruktionen
intet hinder för läkare att till skattemyndighet lämna uppgifter,
varigenom hans patienters identitet röjes för nämnda myndighet.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de i promemorian den 4 januari
1943 givna anvisningarna, enligt vilka identifiering av varje patient skulle
möjliggöras, icke kunna betraktas annat än såsom ett exempel på sådant
utrednings-’ eller bevismateriel, som bör utgöra tillräckligt stöd för riktigheten
av en knapphändig eller oklar deklaration. En läkare, som underlåtit
att följa anvisningarna, kan naturligtvis genom att erbjuda taxeringstjänstemännen
utredning av annat slag skingra eu uppkommen misstro mot
deklarationens riktighet och därmed undvika risken av förhöjd taxering.

Beträffande klagomålen i vad de avse det förhållandet, att taxeringstjänstemän
tagit del av praktiserande läkares journalanteckningar och
patientkort, torde nämnda handlingar icke vara att hänföra till sådana i
32 § 3 inom. andra punkten taxeringsförordningen omförmälda anteckningar
och handlingar, som rörelseidkare har skyldighet att förete för
granskning. En taxeringstjänsteman bör därför icke framställa begäran om
att journaler och patientkort skola företes för honom. Vad nu sagts utgör
givetvis intet hinder för läkaren att, om han för styrkande av eu av honom
lämnad uppgift själv så önskar, av eget initiativ förete sina i journaler
och patientkort gjorda anteckningar om intäkter och utgifter.

Då av handlingarna icke framgår, att någon skatteverkets tjänsteman
gjort sig skyldig till förfarande i påtalat hänseende, som påkallar mitt
ingripande, låter jag i ärendet bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. I.

146

I ett annat hos justitieombudsmannen anhängiggjort fall anmälde Sveriges
tandläkarförbund under hänvisning till justitieombudsmannens ovan
återgivna uttalanden, att t. f. taxeringsintendenten i Malmöhus län till en
tandläkare A. i Malmö avlåtit en skrivelse med anhållan, att denne måtte,
utöver det räkenskapsmaterial som redan insänts, ställa även eventuellt
befintligt (kort-)register över patienter till förfogande.

Efter skriftväxling inför justitieombudsmannen anförde denne i en till
advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten skrivelse,
bland annat, följande.

Av vad som förekommit vid tillkomsten av ifrågavarande stadgande
framgår, att den icke-bokföringspliktige rörelseidkare, vartill tandläkare
ostridigt är att hänföra, åvilande skyldigheten att tillhandahålla räkenskaper
för granskning vid taxering avser sådana anteckningar, som av rörelseidkaren
förts i syfte att utvisa hans inkomster och utgifter i rörelsen, ävensom
räkningar, kvitton, ansvarsförbindelser och andra sådana räkenskapshandlingar.
Ha anteckningarna förts dag för dag i kassabok, torde de utan
tvivel vara av icke obetydligt värde såsom granskningsmaterial vid taxering,
och detta även om de verkställts allenast med blyerts. Skyldigheten
att förete anteckningar om inkomster och utgifter kan emellertid icke anses
avse alla slag av dylika anteckningar. Om rörelseidkaren exempelvis
för anteckningar om sina inkomster utan att de handlingar, å vilka anteckningarna
gjorts, kunna sägas utgöra en del av hans räkenskaper, synes
någon skyldighet att förete dem för granskning icke kunna åläggas honom
med stöd av 32 § 3 mom. taxeringsförordningen. Till sådana anteckningar
torde utan tvivel vara att hänföra anteckningar, som av läkare och tandläkare
bruka verkställas å av dem förda patientkort. Förandet av dessa kort
sker uppenbarligen i syfte att tjäna medicinska ändamål och att vara läkaren
eller tandläkaren till ledning vid fortsatt behandling av patienterna.
Det torde emellertid hända, att läkare eller tandläkare å dylika kort utöver
de patienter rörande anteckningarna verkställer anteckningar om arvode
för behandlingen eller om för densamma använd tid m. m. i och för arvodets
beräkning. Därmed kan kortet emellertid icke få karaktär av
något slags räkenskapshandling. Följaktligen kan det ej heller anses vara
av den beskaffenhet, som avses i 32 § 3 mom. första stycket taxeringsförordningen.
Vid sådant förhållande torde det också vara klart, att någon
skyldighet för läkare eller tandläkare att förete patientkort för granskning
vid taxering icke föreligger. Såsom jag i min ovanberörda skrivelse till
skattedirektören Sandström anfört bör därför ej heller taxeringstjänsteman
framställa begäran om att patientkort skola företes för honom. Någon
skillnad i detta hänseende mellan läkares och tandläkares patientkort kan
icke göras.

Vad förevarande klagomål beträffar är i ärendet upplyst, att t. f. taxeringsintendenten
i Malmöhus län i skrivelse till A. — med förmälan att
intendenten i anledning av besvär, som A. anfört över vederbörande taxeringsnämnds
i Malmö taxering av A. år 1945, funnit nödigt låta granska A:s
räkenskaper för år 1944 — anhållit, att A. måtte, utöver det räkenskapsmaterial
som redan insänts till prövningsnämnden i länet, ställa även
eventuellt befintligt kortregister över patienter till förfogande. Såsom av

147

vad jag ovan anfört framgår kan det ej ha ålegat A. att för granskning hos
taxeringsmyndigheten tillhandahålla de av honom förda patientkorten,
även om å dessa funnits anteckningar rörande de arvoden A. uppburit av
vederbörande patienter. Med hänsyn härtill har intendenten enligt min
mening överskridit sin befogenhet, då han begärt, att A. skulle ställa sina
patientkort till förfogande för taxeringsmyndigheten. Förfarandet synes
mig så mycket mera anmärkningsvärt som intendenten ägt kännedom om
det av mig i skrivelsen till Sandström gjorda uttalandet i fråga om granskningen
av patientkort. Vad intendenten anfört rörande skillnaden mellan
att »anhålla», såsom han gjort i sin skrivelse, om kortens tillhandahållande
och att »begära», att de måtte tillhandahållas, förtjänar uppenbarligen
intet som helst avseende. För den skattskyldige framstår såväl en anhållan
som en begäran om patientkorts utlämnande såsom en anmaning, varom
förmäles i 32 § 3 mom. taxeringsförordningen.

Då intendenten i sina till mig avgivna yttranden hävdat, att han icke
gjort sig skyldig till något felaktigt förfarande genom att i skrivelsen den
3 oktober 1945 anhålla om tillgång till A:s patientkort, samt det alltså icke
kan anses uteslutet, att intendenten i framdeles förekommande fall av
liknande beskaffenhet kan förfara på enahanda sätt, finner jag intendenten
icke kunna undgå åtal för vad han i förevarande fall låtit komma sig till
last.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fann i utslag den 9 december 1946
t. f. taxeringsintendenten genom avlåtandet av skrivelsen till A. ha gjort
sig skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten.

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att få klarlagt, hur hithörande
förhållanden är reglerade i våra grannländer, har låtit verkställa
en utredning härutinnan. Utredningen visar följande.

1) Danmark.

I Danmark ansågs tidigare, att läkare, tandläkare, veterinärer m. fl. utövare
av fria yrken ägde deklarera enligt kontantprincipen1). På 1930-talet
synes man emellertid ha börjat frångå denna ståndpunkt. Sålunda uttalade
Landsoverskatteraadet år 1932, att läkare, veterinärer, advokater och andra
dylika rörelseidkare är skyldiga att till den skattepliktiga inkomsten hänföra
de under årets lopp intjänta arvodena, oberoende av om dessa vid
årets utgång influtit eller icke. Å andra sidan fick då avdragas sådana tidigare
intjänta arvoden, som visat sig icke kunna utfås. Denna praxis, tilllägger
Landsoverskatteraadet, har rådet endast frångått i sådana fall, då
den skattepliktiga inkomsten under en längre följd av år beräknats på
grundval av en redovisning, vari hänsyn tagits allenast till influtna
arvoden.2) *)

*) Hiorth-Lorenzen, Indkomst- og formueskat, II, Kohenhavn 1923, s. 70.
s) Uddrag av Landsoverskatteraadets og Landsskatterettens kendelser, Kobenhavn 1948,
s. 123. — Jfr Helkett, Opgorelse af den skattepligtige indkomst til staten, Kobenhavn 1952,
s. 125.

148

Genom lov nr 392 af 12. juli 1946 om selvangivelsen af indkomst og
formue, om foranstaltninger til kontrol med selvangivelsen og om straffen
for skattesvig m. v. (den s. k. kontrolloven), § 3, stadgades, att finansministern
på framställning av ligningsrådet kan bestämma, att sådana yrkesutövare,
som inte är bokföringspliktiga, skall vara skyldiga att föra sådana
räkenskaper, som uppfyller av ligningsrådet uppställda minimikrav, ävensom
att inom tid, som är fastställd för självdeklarations avgivande, till
taxeringsmyndigheteima insända ett på grundval av räkenskaperna upprättat
bokslut. Försummar den, som enligt förordnande som nyss sagts
varit skyldig att insända bokslut till taxeringsmyndigheten, att göra detta
inom stadgad tid, betraktas hans deklaration, i vad densamma avser hans
inkomst, såsom ogiltig med därav följande rätt för skattemyndigheterna
att enligt vissa grunder åsätta skönsmässig taxering (jfr kontrolloven § 2).

Den 12 december 1946 utfärdade finansministeriet en kungörelse (nr 591)
om regnskabspligt för laeger, tandlaeger, tandteknikere, dyrlaeger, revisorer,
landinspektorer1) samt visse fiskexportorer. Bortsett från fiskexportörerna,
gäller kungörelsen sådana utövare av nu berörda fria yrken, som
utövar privatpraktik eller självständig verksamhet. Dessa ålades att
fr. o. m. skatteåret 1948/49 (inkomståret 1947) föra räkenskaper, som uppfyllde
följande minimikrav:

1) Räkenskaperna skall föras dagligen.

2) Räkenskaperna skall omfatta samtliga inkomster och utgifter i rörelsen,
härunder inbegripet uppkomna fordringar och skulder, som har
sammanhang med rörelsen.

3) Av räkenskaperna skall framgå samtliga belopp, som använts till privat
förbrukning.

4) Räkenskaperna skall vara förda på sådant sätt, att på grundval därav
kan vid räkenskapsårets utgång upprättas ett ordentligt bokslut, upptagande
i klumpsummor samtliga inkomster och utgifter i rörelsen ävensom en
med bokslutet avstämd balansräkning, vilken bl. a. skall utvisa den skattskyldiges
privatförbrukning.

I kungörelsen stadgas vidare, att vederbörande har skyldighet att före
utgången av den tid, inom vilken självdeklaration skall avgivas, till taxeringsmyndigheten
insända det på grundval av räkenskaperna upprättade
bokslutet jämte därtill hörande balansräkning. — Härjämte tillkännagavs,
att statens ligningsdirektorat komme att vid räkenskapsårets slut utsända
närmare meddelande om huru bokslut och balansräkning skulle avfattas.

Enligt finansministeriets kungörelse den 22 december 1947 uppsköts
ikraftträdandet av nu berörda skyldighet att föra räkenskaper till början
av det räkenskapsår, som normalt ligger till grund för taxeringen för skatteåret
1949/50 (d. v. s. till inkomståret 1948).

Därefter har nu ifrågavarande yrkesutövare erhållit anstånd med av- *)

*) Lantmätare.

149

givande av deklaration under år 1949 (men »alene» detta ar) till den 15
februari 1949. Flertalet skattskyldiga skall i Danmark avgiva sin självdeklaration
före utgången av januari månad.1)

I Meddelelser fra statens ligningsdirektorat og ligningsraadet, januari
1949, har ligningsdirektoratet meddelat* 2) att det med olika yrkesgrupper
träffats avtal om uppställningen av räkenskaperna samt att de fackliga
föreningarna utarbetat vägledningar, som tillsänts föreningsmedlemmarna.
De godkända räkenskapsuppställningarna är inte obligatoriska.

2) Finland.

År 1942 genomfördes en ändring av 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt,
varigenom statsrådet erhöll befogenhet att dels förordna,
att skattskyldig, som erhåller inkomst av bl. a. fritt yrke och som enligt
lag inte är skyldig föra handelsböcker, skall föra sådan bok, ur vilken i
tidsföljd tillförlitligt framgår hans dagliga inkomster och de utgifter, vilka
vid beskattningen bör beaktas, och dels utfärda närmare föreskrifter om
sättet för sagda bokföring ävensom därom, vad sådan skattskyldig för sin
skattedeklaration bör iakttaga.

Såsom motivering anfördes bl. a.3), att det vid verkställande av beskattning
har visat sig svårt att utreda den beskattningsbara inkomsten hos
utövare av s. k. fria yrken, såsom läkare, tandläkare, advokater, agenter
och andra, enär deras verksamhet i de flesta fall icke kan anses såsom utövande
av sådan näring, över vilken bok bör föras. På grund härav är det
nödvändigt, att sagda skattskyldiga förpliktas att för sina inkomster och
utgifter använda särskilda verifikat, angående vilka statsrådet kunde utfärda
nödiga bestämmelser.

Sådant beslut, som avsågs i ovan berörda lagstadgande, meddelades av
statsrådet den 19 juni 1942; härigenom ålades bl. a. utövarna av de fria
yrkena, såsom läkare, tandläkare och veterinärer m. fl., viss skyldighet
att föra böcker över inkomster och utgifter m. m., varjämte ytterligare
förordnades, att läkare, tandläkare och veterinär skall för honorar, som
han vid utövandet av sin verksamhet uppburit, utgiva till erläggaren av
honoraret kvittens, avfattad på av finansministeriet fastställd blankett.

Den 19 november 1943 utfärdades en ny lag om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som såvitt nu är i fråga i huvudsak upptog de tidigare bestämmelserna.
Den 11 januari 1944 utfärdades, i anslutning till nyssberörda
lag, eu förordning angående inkomst- och förmögenhetsskatt. 44—45 §§
i denna förordning stadgar skyldighet för bl. a. läkare, tandläkare och
veterinärer att fullgöra viss bokföring; 46 § innehåller stadgande om skyl *)

Lov nr 149 av 10. april 1922 om indkomst- og formueskat til staten, § 22.

2) S. 21—22.

a) Prop. nr 31/1942 till finska riksdagen, s. 1.

150

dighet för samma yrkesgrupper att utfärda kvittens å uppburna honorar.

Den 6 juli 1945 utfärdades i Finland en ny bokföringslag1) samt den 9
juli 1945 en bokföringsförordning, enligt vilka författningar även utövarna
av de fria yrkena ålades viss bokföringsskyldighet, i huvudsak dock begränsad
till vad som redan ålagts dem enligt ovan berörda statsrådsbeslut
samt förordning angående inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt bestämmelserna i 44 § inkomst- och förmögenlietsskatteförordningen
innefattar den föreskrivna bokföringsskyldigheten följande2):

1) Särskild bok skall föras över inkomster och utgifter. Denna bok bör
vara inbunden och fortlöpande paginerad.

2) Ur boken skall, fortgående i tidsföljd, tillförlitligt framgå de dagliga
inkomster och utgifter, vilka hänför sig till det utövade fria yrket.

3) I boken skall vidare månatligen antecknas av ägaren för hans enskilda
behov uttagna eller av honom ur hans övriga tillgångar däri insatta
medel.

4) Varje anteckning i kassaboken om en utgiftspost skall, därest densamma
icke i och för sig är klar eller omfattar en alldeles obetydlig post,
grunda sig på verifikation, över inkomsterna bör även såvitt möjligt verifikationer
finnas.

5) Boken bör avslutas för varje månad.

6) Särskild bok skall föras över varor, som vederbörande använt för enskilt
behov eller överlåtit för ändamål, som icke hänför sig till den av
honom utövade verksamheten.

7) Vid utgången av varje kalenderår skall vederbörande uppgöra en
förteckning, ur vilken framgår alla av honom innehavda penningmedel,
värdet av hans lager av råvaror och råämnen, byggnader, maskiner och
inventarier, beloppet av hans tillgodohavanden och övriga tillgångar ävensom
av hans skulder.3)

En bestyrkt avskrift av omförmälda förteckning skall bifogas deklarationen.
4)

Vad härefter angår skyldigheten att utfärda kvitto å uppburna belopp,
gäller enligt 46 § förordningen angående inkomst- och förmögenhetsskatt
följande:

1) Läkare, tandläkare och veterinär skall för honorar, som han vid utövandet
av sin verksamhet uppburit, till den, som erlägger honoraret, utgiva
kvittens, som avfattats på av finansministeriet fastställd blankett.

2) Å kvittensen bör anteckning göras om *)

*) Prop. nr 146/1943 till finska riksdagen, s. 1.

2) Jfr även: Silenti, Bokföringen hos fria yrkesutövare som grund för beskattningen,
s. 51, i Föredrag rör. statsbeskattningen, Helsingfors 1943.

3) Jfr Silenti, a. a. s. 52.

4) Silenti, a. a. s. 53.

151

a) namnet å den person, som erlagt honoraret, för så vitt icke denne
begagnat sig av författningsenlig rätt att förbliva okänd,

b) beloppet av honoraret,

c) dagen, då detsamma erlagts.

3) Motsvarande anteckningar till de under 2) angivna bör göras även å
den del av kvittensen, som stannar hos mottagaren av honoraret.

4) De delar av kvittenserna, vilka stannar hos emottagaren av honoraret,
skall förvaras såsom verifikationer för inkomsterna i den ovan omförmälda
bokföringen.

Enligt 113 § lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt kan skattskyldig,
som underlåtit att ställa sig till efterrättelse stadgandena i lagen 76 § 3
mom. eller bestämmelserna i förordning, som givits i stöd av nämnda stadganden,
straffas med högst 100 dagsböter.

Kontrollen av läkarnas och tandläkarnas praktikinkomster grundar

sig på:

a) från apoteken erhållna uppgifter om recepturen;

b) till deklarationerna fogade kvittenser över arvoden;

c) erhållna uppgifter om genom sjukhusen betalda arvoden och över där
vårdade patienter; samt

d) granskning av läkarnas räkenskaper och jämförelse av dessa med
det övriga materialet.

3) Norge.

Riksskattestyret utfärdade den 23 december 1933 en rundskrivelse (nr
26) om ligning av leger og tannleger m. fl. Inledningsvis framhölls, att det
i praktiken ofta visat sig svårt att få in tillfredsställande årsredovisningar
från rörelseidkare, som inte var bokföringsskyldiga. För att råda bot på
detta förhållande hade riksskattestyret, framhålles det i skrivelsen, beslutat
upprätta särskilda oppgjorsskjema för de viktigaste av dessa näringsgrupper.
Sådana schema förelag beträffande bl. a. läkare och tandläkare.

Under år 1939 överenskoms mellan riksskattestyret och rikstrygdeverket
att försäkringskassor m. fl. skulle efter utgången av varje år utan anmaning
tillställa skattemyndigheterna uppgifter över belopp, som under året
utbetalts för läkarhjälp på grund av sjukförsäkring eller olycksfallsförsäkring.
1)

År 1949 avgav Skattelovutvalget 1947 ett betänkandei) 2) angående ökad
kontroll av självdeklarationer m. in. Däri framhölls hl. a. att till de viktigaste
fall — bortsett från jordbruk, skogsbruk och fiske — i vilka bokföringsskyldighet
icke förelåg, hörde bl. a. de fria yrkena, såsom läkare,

i) Rundskriv. nr 76 fra Riksskattestyret; rundskriv. nr 92, rikstrygdeverket.

s) Innstilling I, Oslo 1949.

152

tandläkare, tandtekniker m. fl.1) Kommittén anförde bl. a. att både läkarna
och taxeringsmyndigheterna kunde få en pålitlig uppgift om inkomsten,
därest man ålade läkarna att upptaga hela honoraret på kvittot till patienterna
eller sjukkassan.

Betänkandet utmynnade bl. a. i ett förslag att i § 55 landskatteloven och
§ 47 byskatteloven skulle införas ett nytt stycke innefattande bemyndigande
för Konungen att föreskriva att vissa grupper av skattskyldiga skulle
föra räkenskaper över den rörelse, de idkade; till de härvid åsyftade yrkesgrupperna
hörde, såsom av det tidigare anförda framgår, bl. a. läkare och
tandläkare.

Proposition i ämnet avläts till 1949 års storting2), däri uttalas bl. a.3),
att alla löntagare med fasta inkomster blir beskattade till sista öret. Man
kan också utgå från att ett flertal av näringsidkarna får känna skattetrycket
med full tyngd. Dessa skattebetalare har krav på att samhället
vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att bringa också övriga skattebetalare
under kontroll. Självdeklarationer och andra egna upplysningar
från näringsidkare som inte är bokföringspliktiga utgör ett högst osäkert
underlag för taxeringen.

Genom lagar, utfärdade den 8 december 1950 (nr 1 och 2), infördes i
skattelagarna stadganden av den innebörd, kommittén åsyftat.

Enligt kungl. resolution, utfärdad samma dag, trädde berörda stadganden
i kraft fr. o. m. den 1 januari 1951.

Riksskattestyret har inlett förhandlingar med bl. a. läkarna och tandläkarna
angående utformandet av bestämmelserna om dessas bokföringsskyldighet
och väntas inom den närmaste tiden ingiva förslag till finansdepartementet
i berörda fråga.

Revisorernas uttalande. Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen,
är de svenska taxeringsmyndigheternas möjligheter att ernå en effektiv
kontroll beträffande de s. k. fria yrkesutövarnas inkomster f. n. i hög grad
beskurna. Detta sammanhänger främst med att de kategorier av skattskyldiga,
varom här är fråga, som regel inte är underkastade någon bokföringsskyldighet.
Bortsett från advokater och med dem jämförliga företagare är
sålunda de betydande grupper av yrkesutövare, som representeras av läkare,
tandläkare, veterinärer och homeopater m. fl., till skillnad från näringsidkare
i allmänhet skyddade mot all insyn beträffande sina inkomstförhållanden.
Med tanke på storleken av de samlade intäkter, som härflyter
ur de fria yrkena, ter sig detta mycket otillfredsställande. Förhållandet
accentueras ytterligare därav, att det successivt ökade skattetrycket på *)

*) Betänkandet s. 31.

2) Ot. prp. nr 91.

3) Propositionen s. 12.

153

goda grunder kan förmodas ha bidragit att undergräva och uppluckra den
allmänna skattemoralen. Revisorerna kan därför helt instämma i de i
skilda sammanhang gjorda uttalanden, som syftat till att fastslå en skyldighet
för envar, som utövar rörelse, att i taxeringskontrollens intresse föra
fortlöpande anteckningar rörande utfallet av den verksamhet, varom
fråga är, så att — utan obehörigt gynnande av någon viss eller några vissa
grupper av yrkesutövare — en såvitt möjligt rättvis och likformig beskattning
säkerställes. En vidgad uppgiftsskyldighet till ledning för egen taxering
kan också, när det gäller de fria yrkenas utövare, sägas ligga i linje
med de allmänna strävandena att, på olika vägar, nå det sålunda uppställda
målet, eu likformig beskattning. Exempel på åtgärder i denna riktning
utgör såväl taxeringsorganisationens effektivisering som försöken att på
upplysningens väg höja skattemoralen. Den utbyggnad av taxeringsapparaten,
som på sistone genomförts, har öppnat möjligheter att i en annan
och större omfattning än tillförne skapa kontroll av de skattskyldigas inkomstförhållanden.
Ett annat uttryck för statsmakternas strävanden att
åstadkomma en mera likformig beskattning är exempelvis den nyligen tillskapade
möjligheten för jordbrukare att övergå från redovisning enligt
kontantprincipen till taxering enligt bokföringsmässiga grunder under
förutsättning att han underkastar sig skyldighet att föra räkenskaper för
taxeringsändamål. Det må i detta sammanhang även pekas på det förhållandet,
att den fortgående relativa utökningen av kategorierna tjänstemän
och arbetare på bekostnad av egna företagare medfört, att kretsen vidgats
av sådana skattskyldiga, vilkas inkomster kan av taxeringsmyndigheterna
nöjaktigt kontrolleras. Icke minst mot bakgrunden härav framstår det
som ett rättvisekrav, att möjligheter till förbättrad taxeringskontroll tillskapas
även beräffande de fria yrkenas utövare. Sasom ovan nämnts, har
redan 1943 års riksdag anhållit om utredning i detta syfte. Även revisorerna
anser det angeläget, att en omprövning av frågan kommer till stånd.

Till närmare belysning av den ekonomiska räckvidden av förevarande
spörsmål må i detta sammanhang anföras följande.

Enligt medicinalstyrelsens utredning rörande den öppna läkarvården i
riket (SOU 1948: 14) hade för år 1942 drygt 3 000 — f. n. 5 130 — av en
ekonomisk utredning omfattade läkare en sammanlagd bruttoinkomst
av läkarverksamhet på över 62 miljoner kronor. Sveriges år 1940 praktiserande
2 230 — f. n. 3 500 — tandläkare beräknades enligt uppgift i
samma betänkande ha haft en bruttoinkomst av privatpraktik på i runt
tal 60 miljoner kronor. Med hänsyn till den starka numerära tillväxten av
dessa kårer sedan nyss angivna tidpunkter och den därefter inträffade
penningvärdeförsämringen kan, därest även veterinärerna medräknas, de
totala årliga bruttointäkterna för ifrågavarande tre yrkeskategorier antagas
under alla förhållanden numera icke understiga 200 miljoner kronor. För

154

kontroll av att dessa betydande intäkter riktigt uppges till beskattning erbjuder
den praxis, för vilken revisorerna ovan redogjort, i huvudsak icke
någon annan möjlighet än vederbörandes frivilliga anteckningar över
inkomster och utgifter. Vid underlåtenhet att föra sådana anteckningar
löper vederbörande icke annan risk än att bliva skönstaxerad. Enighet
torde emellertid råda om att skönstaxering ur såväl det allmännas som de
enskilda skattskyldigas synpunkt är en nödfallsutväg, som är förbunden
med betydande risker för feltaxeringar i båda riktningar.

Ett korrekt fullgörande av icke bokföringspliktigas deklarationsskyldighet
förutsätter uppenbarligen, att vederbörande för sådana anteckningar
över utgifter och inkomster, att enligt deklarationsformuläret avfordrade
uppgifter kan grunda sig på ett trovärdigt primärmaterial. En deklaration,
vari uppgifter om inkomster och utgifter lämnas på måfå, utan stöd av
tillförlitliga anteckningar, kan nämligen icke tillmätas något vitsord såsom
grundval för taxeringen. Alldeles särskilt gäller detta, när fråga är om
rörelse av den omfattning, som i allmänhet är fallet med läkares, tandläkares,
veterinärers och homeopaters eller andra s. k. naturläkares. Nu
angivna omständigheter har också, såsom närmare framgår av den i det
föregående lämnade redogörelsen, föranlett våra grannländer att för ifrågavarande
område utfärda normerande anvisningar.

Vid den av revisorerna ovan förordade omprövningen av frågan om
skyldighet för utövarna av de fria yrkena att för deklarationskontroll föra
fortlöpande anteckningar synes det revisorerna med hänsyn till det nyss
anförda särskilt angeläget att yrkesgrupperna läkare, veterinärer, tandläkare,
homeopater m. fl. inte bokföringsskyldiga grupper deklaranter ägnas
uppmärksamhet, så att frågan utan uppskov kan bringas till en lösning.
Härvid vill det förefalla revisorerna som om de former, man i grannländerna
valt för åstadkommande av den önskade kontrollen, även bör
underkastas prövning.

Med hänsyn till det anförda anser revisorerna att den av 1943 års riksdag
begärda utredningen snarast bör verkställas.

§ 19.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering

av s. k. lustfartyg.

Gods, som erfordras för proviantering av fartyg i utrikes trafik, har
sedan gammalt beretts vissa speciella lättnader i tull- och skattehänseende.

Skeppsproviant, som erfordras för besättning eller passagerare å från
utrikes ort kommande fartyg, åtnjuter sålunda enligt 5 § k) tulltaxeförordningen
tullfrihet, så länge fartyget inte efter avslutad resa avgått i

155

inrikes trafik. Tullfriheten är dock i vad avser spritdrycker och vin maximerad
i förhållande till den utminutering, som kan gälla på platsen i fråga.
Enligt 11 § andra stycket tulltaxeförordningen äger Kungl. Maj:t att med
avseende å fartyg eller lustfartyg, som samtidigt går i inrikes och utrikes
trafik, utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av nyssnämnda
tullfrihet för proviant där sådant finnes av behovet påkallat.

För proviantering av större fartyg finns inrättad en särskild tullagerinstitution,
provianteringsfrilager. Enligt förordningen den 15 november 1912
(nr 298) om provianteringsfrilager må tullpliktigt gods, som avses för proviantering
av fartyg och som införts från utrikes ort, efter verkställd
tulltaxering tullfritt uppläggas i särskilt magasin i regel under varuhavarens
egen vård med villkor att säkerhet ställes för belöpande tullavgift.
Från provianteringsfrilager må gods för proviantering av fartyg utlämnas
tullfritt bl. a. under villkor att fartyget utklarerats till utrikes ort — direkt
eller via en eller flera andra svenska hamnar — eller ock befinner sig på
resa mellan utrikes orter. Härvid skall i tillämpliga delar gälla vad som
föreskrives rörande utlämnande till fritt förfogande av skeppsproviant å
från utrikes ort ankommande fartyg. Från provianteringsfrilager må
sålunda utlämnas skattepliktiga varor av olika slag, såsom spritdrycker,
vin, exportöl, konfityrer m. m.

För tobaksvarornas del finnes enligt lagen den It juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror inrättade de s. k.
tobaksskattelagren, å vilka av AB Svenska tobaksmonopolet antagen återförsäljare
må, utan erläggande av belöpande skatt, i avvaktan på varans utförsel
till utrikes ort upplägga importerad tobaksvara. Från dylikt lager
kan sålunda utlämnas obeskattade tobaksvaror bl. a. för proviantering
av fartyg.

Såväl provianteringsfrilagren och övriga tullager som tobaksskattelagren
och frihamnsinstitutionen är i tullhänseende att anse såsom inte tillhörande
det svenska tullområdet. Med hänsyn härtill samt till det indirekta
skattesystemets ändamål att i huvudsak ta sikte på konsumtionen av varor
inom landet, är som ovan antytts det gods, som från dylika lager m. m.
utlämnas för proviantering av fartyg, undantaget inte blott från tullavgifter
utan därjämte från de indirekta skatter av skilda slag, som kan utgå
vid varornas försäljning eller konsumtion inom landet. De skatter, som
här kommer i fråga, är exempelvis omsättnings- eller utskänkningsskatt å
spritdrycker och vin, tillverkningsskatt å brännvin, skatt å maltdrycker,
tobaksskatt, läskedrycksskatt, varuskatt av skilda slag såsom å konfityrer,
choklad, kex m. in., stämpelavgift å spelkort m. m. Storleksordningen av
den skattebefrielse, som kommer i fråga för fartygsproviant, är betydande.

Bestämmelserna om skeppsproviant är i princip tillämpliga även på s. k.
lustfartyg, fastän provianteringsfrilagren i regel inte kommer till använd -

156

ning för deras del. Med lustfartyg förstås enligt 126 § tullstadgan den 7
oktober 1927 (nr 391) fartyg, som tillhör allmänt segelsällskap eller allmän
annan dylik sammanslutning och ej är i handelsavsikt utrustat. Definitionen
lustfartyg avser alltså i första hand segelbåtar och motorbåtar. Kungl.
Maj:t skall ha givit sammanslutningen rätt att dess fartyg skall anses som
lustfartyg. Sådant medgivande har lämnats ett flertal av våra segelsällskap
och motorbåtsklubbar.

I syfte att närmare undersöka omfattningen av provianteringen av lustfartyg
har revisorerna i skrivelse till generaltullstyrelsen den 16 oktober
1952 infordrat vissa uppgifter angående under månaderna juni—augusti
1952 verkställda provianteringar.

Med skrivelse den 4 november 1952 har generaltullstyrelsen lämnat de
ifrågavarande uppgifterna. Styrelsen har därvid tillika uttalat, att styrelsen
genom cirkulär den 1 december 1939 — som ändrats i visst avseende den
5 november 1948 — meddelat vissa föreskrifter angående utförsel av
skeppsproviant av exportförbjudet slag. Särskilda anvisningar rörande
proviantering av lustfartyg har inte utfärdats av styrelsen.

Generaltullstyrelsen har i detta sammanhang erinrat om att styrelsen i
underdånig skrivelse den 13 februari 1950 och i skrivelse till chefen för
finansdepartementet den 7 juli 1950 framlagt förslag om lagstiftningsåtgärder
till förhindrande av utförsel av skattebelagda men obeskattade varor
såsom proviant för bl. a. lustfartyg.

Det av generaltullstyrelsen åsyftade cirkuläret den 1 december 1939
innehåller bl. a. följande.

Prövning av fråga, i vad mån utförsel må ske av vara av exportförbjudet
slag, som uppges vara avsedd såsom skeppsproviant för visst fartyg, ankommer
på tullanstalt, där fartyget tullklarerat eller skall tullklarera för
avgång till utrikes ort. Det åligger tullanstalterna att vid utövandet av denna
prövningsrätt med största noggrannhet tillse, att inte under sken av fartygs
förseende med proviant olovlig utförsel äger rum.

Tilldelning av proviantartiklar beviljas för högst den tid, som beräknas
åtgå till dess fartyget ankommer till den utländska hamn, dit det skall avgå.
Svenskt fartyg, som från Sverige avgår på resa till sådan utländsk hamn,
där proviantering till rimligt pris kan antagas inte vara möjlig eller där
hinder för proviantering av annan anledning kan antagas möta, ävensom
utländskt fartyg, som från Sverige avgår till dylik utländsk hamn för att
där intaga last till Sverige, må erhålla tilldelning jämväl för uppehållet
i den utländska hamnen samt för återresa till Sverige. Ifrågasättes för
annat utländskt fartyg än sådant, som avgår för att hämta last till Sverige,
tilldelning för längre tid än som beräknas åtgå för resan till första utländska
destinationsorten, skall ärendet underställas generaltullstyrelsens
prövning.

157

Tobaksvaror må såsom skeppsproviant utan exportlicens utföras ur riket
med svenskt fartyg till myckenhet, som skäligen kan antagas vara erforderlig
för den resa, fartyget skall företaga, dock under villkor att fartygets
befälhavare till vederbörande tullanstalt avlämnar skriftlig försäkran, att
varorna skall uteslutande användas såsom skeppsproviant. Den myckenhet
tobaksvaror, som må utan exportlicens utföras, skall bestämmas sålunda,
att varje man beräknas under en vecka förbruka 40 cigarrer eller 60
cigarrcigarretter eller 200 cigarretter eller 150 gram röktobak eller 100
gram tuggtobak eller 400 gram snus.

Provianteringens omfattning för lustfartygens del under juni—augusti
1952 framgår av nedanstående tabell.

Medförd tull- eller skattepliktig proviant, för vilken tull eller skatt inte erlagts

Utklareringsort	Antal båtar	Sprit- dryc- ker	Vin	Malt- dryc- ker	Läske- dryc- ker	Cigarrer o. cigarr-cigar-retter	Cigar- retter	Övriga tobaks- varor	Choklad o.konfi- tyrvaror	Kaffe	Kon- server
		lit.	lit.	lit.	lit.	St.	st.	kg	kg	kg	kg
Skellefteå.......	1				_	_	1 000	_	_	_	_
Umeå...........	2	—	—	166,6	—	—	4 000	—	—	—	—
Örnsköldsvik ....	1	26,4	—	100,0	—	100	2 000	—	—	—	—
Härnösand......	2	—	—	36,6	—	—	2 000	—	—	—	—
Sundsvall.......	3	—	—	203,2	—	—	8 400	—	—	—	—
Söderhamn......	6	24,0	18,0	132,0	—	—	9 700	—	—	—	—
Ljusne ..........	1	—	—	33,0	—	—	1 000	—	—	—	—
Gävle ..........	11	—	—	282,9	16,6	50	11 000	1,6	—	—	—
Norrköping .....	1	—	—	16,6	—	—	800	—	—	—	—
Valdemarsvik —	1	—	—	83,0	—	150	2 200	0,5	—	—	—
Oskarshamn.....	4	—	—	99,6	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.........	5	12,0	18,0	183,2	—	—	4 000	2,7	—	3,0	44,0
Visby ..........	2	—	—	33,2	—	—	500	0,2	—	—	—
Karlskrona......	16	—	—	357,5	—	—	16 140	2,1	—	—	—
Ronneby........	3	—	—	33,2	—	—	1 800	—	—	—	—
Karlshamn......	22	—	—	373,8	50,0	150	18 200	—	—	—	—
Sölvesborg.......	6	—	—	100,2	—	—	2 600	—	—	—	—
Simrishamn......	10	—	—	166,0	—	—	3 100	—	—	—	—
Ystad ..........	1	—	—	16,6	—	—	—	—	—	—	—
Trelleborg.......	5	—	—	33,2	—		1 500	—		—	—
Malmö (Limhamn)	2	—	—	—	—	—	900	—	—	—	—
Göteborg .......	2	—	—	53,2	20,0	—	20 600	—	—	6,0	50,4
Uddevalla.......	3	—	—	106,4	—	—	5 500	—	—	—	—
Lysekil..........	3	17,4	8,4	70,9	—	—	7 400	0,5	4,5	1,5	8,0
Karlstad........	4	73,2	27,0	183,1	33,3	—	21 000	—	—	4,0	—
Stockholm ......	183	1 207,8	891,8	5 442,2	249,9	3 500	200 030	17,6	208,8	106,3	609,0
Nynäshamn.....	1	—	—	18,3	—	—	—	—	—	—	—
Furusund.......	39	403,0	205,0	1 668,0	191,6	625	71 880	10,2	106,5	5,5	33,0
Tillhopa	340	1 763,8	1 168,2	9 992,5	561,4	4 575	417 250	35,4	319,8	126,3	744,4
KSSS konvoj till Åland......	200	1 731,0	1 106,0	5 330,0	1 865,0	4 685	186 000	21,0	—	—	—
Summa	540	3 494,8	2 274,2	15 322,5	2 426,4	9 260	603 250	56,4	319,8	126,3	744,4

Utöver de i tabellen angivna kvantiteterna har i Stockholm och Furusund
utförts följande tull- och skattepliktiga proviant, för vilken tull och skatt
inte erlagts, nämligen 2,8 kg te, 0,17 kg, 13 burkar och 1 block gåslever,

158

33 flaskor och 260 burkar fruktsaft, 606 kg fruktkonserver, 27,8 kg fiskkonserver,
30 burkar grönsakskonserver, 6 burkar marmelad, 2 burkar champinjoner,
2 flaskor såser, 3 flaskor squash, 2 flaskor cocktailbär och 8
kortlekar.

Vidare har såsom framgår av tabellen proviantering ägt rum av 200
lustfartyg, tillhörande Kungl. svenska segel sällskapet (KSSS), vilka fartyg
i konvoj besökte Helsingfors med anledning av de olympiska spelen.
Provianteringen tillgick på så sätt, att 1 731 liter spritdrycker, 1 106 liter
vin, 5 330 liter maltdrycker, 1 865 liter läskedrycker, 4 685 cigarrer och
cigarrcigarretter, 186 000 cigarretter och 21 kg övriga tobaksvaror transiterades
med linjefartyg till Degerby på Åland, där varorna togs ombord
på lustfartygen. Denna transitering möjliggjordes genom en av handelsoch
industrikommissionen utfärdad exportlicens.

Revisorerna har med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna inte
ansett sig kunna verkställa en exakt beräkning av den sammanlagda tull
och skatt, som hänför sig till den tilldelade skeppsprovianten och som
skulle ha utgått, därest motsvarande varukvantiteter i stället konsumerats
inom landet. Med utgångspunkt från de provianterade varuslagen samt de
för dem under år 1952 gällande tull- och skattesatserna kan de till provianteringarna
hänförliga tull- och skattebeloppen emellertid uppskattas till
sammanlagt omkring 160 000 kronor, varav omkring 60 000 kronor för
segelsällskapets transitering till Åland.

Av tabellen framgår, att proviantering av lustfartyg till övervägande del
är koncentrerad till Stockholm och Furusund. Av de sammanlagt 540
småbåtar, som enligt tabellen utnyttjat möjligheterna att vinna tull- och
skattebefrielse under ifrågavarande sommarmånader, har inte mindre än
422 provianterat i Stockholm och Furusund samt vid den från Stockholm
utgångna expeditionen till Åland. I övrigt synes proviantering av lustfartyg
av nämnvärd omfattning ha förekommit endast på kuststräckan
från Kalmar till Simrishamn, medan vid kuststäderna i övrigt rörelsen varit
bagatellartad.

Av generaltullstyrelsens uppgifter framgår att av de 540 provianterade
lustfartygen 523 varit svenska och endast 17 av utländsk nationalitet. Av
de utländska båtarna var 7 tyska, 4 finska, 2 danska samt en tillhörande
ettvart av länderna England, Frankrike, Nederländerna och USA.

Destinationslandet var i det stora flertalet fall Finland. För den ovan
nämnda kuststräckan från Kalmar till Simrishamn var dock destinationen
i regel Bornholm. Båtar, som provianterat i städerna på syd- och västkusten,
gick i vissa fall även till orter i Danmark, Norge och Tyskland. Slutligen
förekommer några enstaka destinationer till avlägsna orter; i ett fall
Lissabon och i ett annat Guldkusten.

I fråga om båtarnas storlek saknas i regel besked. Detta sammanhänger

159

med att registreringsplikt inte föreligger för lustfartyg under 20 tons nettodräktighet.
Det har dock synts revisorerna anmärkningsvärt, att i ett fall
proviantering medgivits för en roddbåt, med vilken fem passagerare avsett
att företa en fjorton dagars resa till Finland. Enligt under hand inhämtade
uppgifter skall denna roddbåt ha varit en kapproddbåt. I något fall har
proviantering enligt uppgift från tullen medgivits även för kanoter.

Det uppgivna antalet ombordvarande varierar i regel mellan 1 och 6. I
undantagsfall förekommer dock större passagerarantal. Resans varaktighet
har oftast angivits till 7, 14, 21 eller 28 dagar. Både kortare och längre
restider finns dock redovisade.

Vad angår proviantens sammansättning, framgår av tabellen att maltdrycker
— varmed nästan undantagslöst torde avses exportöl — och cigarretter
är de vanligaste proviantartiklarna. Vin- och spritdrycker synes utanför
Stockholm och Furusund provianteras påfallande sällan; sålunda redovisas
båda dessa varuslag i övrigt endast från Söderhamn, Kalmar, Lysekil
och Karlstad samt endast spritdrycker därutöver från Örnsköldsvik. Åtgången
av choklad och konfityrer är utanför Stockholm och Furusund
obetydlig. Spelkort har provianterats endast i Stockholm.

Slutligen bör nämnas att provianteringen av lustfartyg för stockholmstullens
del medför ett avsevärt arbete både för den personal, som har att
meddela tillstånd till proviantering, och för den bevakningspersonal, som
har att försegla provianten i båtarnas förvaringsutrymmen, eller, där sådana
saknas, i de kollin, vari provianten förts ombord.

Revisorernas uttalande. De lättnader i tull- och skattehänseende, som
sedan gammalt medgivits i avseende å lustfartygs proviantering, torde i
första hand ha betingats av internationella hänsyn, av önskan att genom
sådana lättnader främja turisttrafiken liksom av angelägenheten att vid
försäljning av proviant till fartyg inte försätta det egna landets handel
med skeppsförnödenheter i sämre läge än främmande länders. Den av
revisorerna verkställda utredningen ger vid handen att knappast något av
dessa motiv för ifrågavarande anordning numera är bärande.

Antalet utländska lustfartyg, som i Sverige inköpt proviant med tull- och
skattelättnader, synes så lågt — det rör sig som nämnts om 17 småbåtar —
att ett avskaffande av förmånen ur internationell synpunkt såsom praktiskt
taget betydelselöst utan olägenhet kan ske.

Vad angår de svenska småbåtarnas rätt att tull- och skattefritt utfå proviant
för uppgivna utlandsresor visar revisorernas utredning, att förmånen
då det gäller andra städer än Stockholm och det därtill i förevarande avseende
nära knutna Furusund utnyttjas i mycket ringa utsträckning. Ett
borttagande av förmånen inom landet i övrigt skulle därför ur synpunkten

160

att främja turisttrafiken och att inom landet skapa handelsvinster vid ett
praktiskt betraktelsesätt sakna all betydelse.

Däremot har institutionen proviantering av lustfartyg i Stockholm och
Furusund under sommaren 1952 varit av betydande omfattning. Uppenbarligen
har den omständigheten, att olympiska spel hållits i Helsingfors,
påverkat frekvensen. Sistnämnda mera temporära omständighet utgör enligt
revisorernas mening intet skäl för att bibehålla tull- och skattelättnaderna.

I och för sig synes det revisorerna som om allmänt sett intet är att erinra
mot att de nu tillämpade provianteringsmöjligheterna bibehållas i vad gäller
egentlig fartygstrafik på mera avlägsna länder, så länge motsvarande
förmåner beredes svenska fartyg. Vad angår lustfartyg visar emellertid
revisorernas utredning, att trafiken med dem i det alldeles övervägande
antalet fall är att anse som rena sport- eller rekreationsresor inom Östersjön
eller eljest i närtrafik. Några principiella skäl kan knappast anföras
för att bibehålla ifrågavarande privilegier för denna form av friluftsliv,
så mycket mindre som privilegierna enligt vad revisorernas utredning visar
i främsta rummet innebär nöjesgrenens förseende med alkohol och tobak.

Förutom principiella skäl synes även praktiska hänsyn tala för ett skyndsamt
avskaffande av ifrågavarande förmån. Enligt en uppgift i dagspressen
hade en direktör, som under hösten 1952 häktats på Öland sedan hans
jakt löpt in där för att reparera ett motorfel, förklarat att han utklarerat
sitt fartyg till Finland endast för att han under en resa längs svenska kusten
ville föra med sig exportöl. Under hand har uppgivits för revisorerna, att
det visst inte är ovanligt att lustfartyg utnyttjar tull- och skattelättnaderna
vid proviantering för uppgivna utlandsresor i medveten avsikt att sedan
tullkontrollen upphört konsumera varorna i svenska farvatten. Generaltullstyrelsen
har också i underdånig skrivelse den 13 februari 1950 uttalat, att
bl. a. lustfartyg inte lämpligen kan åsättas tullbevakning till öppen sjö
enbart för kontroll å proviantens utförsel, varjämte styrelsen framhållit
att tillsynen över att inte ombordtagna obeskattade varor till någon del
olovligen återinföres i riket inte kan på fullt tillfyllestvarande sätt ordnas.
Revisorerna vill understyrka vad styrelsen sålunda anfört och härtill foga,
att kostnaderna för den tillsyn som förekommer synes vara av den storlek,
att de bör undvikas.

Under hänvisning till det anförda anser revisorerna, att generaltullstyrelsens
redan år 1950 framlagda förslag om avskaffande av rätten till tulloch
skattefri proviantering av lustfartyg ofördröjligen bör upptagas till
prövning.

161

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20.

Bidrag ur läroverkens ljus- och vedkassor till vaktmästarpersonalens

avlöning.

Sedan gammalt finns vid de allmänna läroverken inrättade s. k. ljusoch
vedkassor. Från sådan kassa skall enligt § 217 i gällande läroverksstadga
bestridas kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning
av de för vederbörande läroverks ändamål avsedda eller upplåtna lokalerna,
för tillfälliga anordningar i dessa eller likartade avseenden ävensom
för renskrivningsgöromål samt för avlöning åt vaktmästare, eldare
och övrig betjäning. Kassans inkomster utgöres av dels terminsavgifter
och dels vissa hyresmedel. Terminsavgift utgår med högst 30 kronor för
lärjunge. Där för bestridande av kassans nödvändiga utgifter skulle ha
erfordrats högre terminsavgift än 30 kronor, fylles bristen genom bidrag
av statsmedel, varvid anlitas det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Allmänna läroverken: Bidrag till ljus- och vedkassor. För
budgetåret 1939/40 anvisades för detta ändamål 420 000 kronor. Anslagssumman
har sedermera successivt höjts på grund av ökade kostnader för
bränsle och städning ävensom till följd av det fortgående förstatligandet
av kommunala mellanskolor samt tillkomsten av nya och utvidgningen av
redan befintliga läroverk. Anslaget har för senare budgetår beräknats jämväl
för bestridande i ökad omfattning av kostnader för renskrivnings- och
expeditionsgöromål å rektorsexpeditionerna. För innevarande budgetår
har anslaget uppförts med 3 185 000 kronor.

Före den 1 juli 1939 bestreds kostnaderna för avlöning åt vaktmästarpersonalen
vid de allmänna läroverken i regel från vederbörande Ijusoch
vedkassor. I samband med den vid 1939 års riksdag genomförda löneregleringen
för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken in. fl.
statliga undervisningsanstalter beslöts emellertid, att kostnaderna för läroverksvaktmästarnas
kontanta avlöning skulle övertagas av statsverket,
såvitt anginge ordinarie och extra ordinarie vaktmästare, medan annan
vaktmästarpersonal alltjämt skulle avlönas av ljus- och vedkassornas medel.
Avlöningskostnaderna skulle i förra fallet utgå från läroverkens avlöningsanslag,
som dock skulle beredas ersättning härför genom omföring
av motsvarande belopp från ljus- och vedkassorna.

I denna fråga uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan
av propositionen 1939:211 följande.

It Rev. berättelse ang. statsverket år 1952. I.

162

Enligt skolöverstyrelsens förslag till lönereglering för vaktmästarna
skulle statens övertagande av läroverksvaktmästarnas avlöning medföra,
att utgifterna för ljus- och vedkassorna och därmed även terminsavgifterna
till dessa kassor skulle i motsvarande grad minskas. Frågan
om nedbringande av terminsavgifterna vid läroverken — sålunda jämväl
av de avgifter, som inbetalas till ljus- och vedkassorna — är emellertid
för närvarande föremål för uppmärksamhet. Jag har låtit föranstalta
om särskilda utredningar härutinnan, vilka dock ännu icke äro helt slutförda.
Innan slutlig ställning tagits till sistnämnda fråga, synes det icke
lämpligt att vidtaga någon mer genomgripande förändring i det nuvarande
avgiftssystemet vid de allmänna läroverken. Jag anser mig därför efter samråd
med chefen för finansdepartementet böra föreslå, att från ljus- och vedkassorna
till förevarande avlöningsanslag omföres ett belopp, motsvarande
kassornas nuvarande utgifter för kontant avlöning åt den vaktmästarpersonal,
som kommer i åtnjutande av lönereglering. Detta belopp, som alltså
bör tagas till uppbörd å avlöningsanslaget, torde kunna upptagas med i
runt tal 480 000 kronor. Detta förslag innebär alltså, att de nuvarande
avgifterna till sagda kassor böra bibehållas i princip oförändrade, till dess
frågan om en generell minskning av terminsavgifterna vid de allmänna
läroverken vunnit sin lösning.

På Kungl. Maj:t torde ankomma att meddela de närmare bestämmelser,
som må påkallas av vad jag nu anfört.

Kungl. Maj:ts förslag föranledde icke någon erinran från riksdagen
(skr. nr 355).

Genom kungl. brev den 12 september 1940 har redogörare vid allmänt
läroverk ålagts att av vederbörande ljus- och vedkassas medel för varje budgetår
till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse inbetala ett belopp,
motsvarande kassans utgifter under budgetåret 1938/39 för kontant avlöning
åt den vaktmästarpersonal vid läroverket, som blivit delaktig av 1939 års
lönereglering, dock högst det belopp som kan komma att vid läroverket
utgå till avlöning åt sådan personal under det budgetår, under vilket inbetalning
sker. Sådan inbetalning skall ske kvartalsvis i efterskott och inflytande
belopp av statskontoret -— numera skolöverstyrelsen — eller
länsstyrelsen redovisas såsom särskilda uppbördsmedel å avlöningsstaten
för de allmänna läroverken.

Omföring av medel från vederbörande ljus- och vedkassa till läroverkens
avlöningsanslag skall således ske endast beträffande läroverk som
berördes av den år 1939 genomförda löneregleringen.

I avlöningsstaten för de allmänna läroverken har ifrågavarande uppbördspost
för vart och ett av budgetåren 1939/40—1950/51 varit uppförd
med 480 000 kronor, vilket belopp efter beslut vid 1951 års riksdag ökats
till 553 400 kronor.

Efter 1939 års riksdagsbeslut har ingående utredningar verkställts om
terminsavgifternas avskaffande och om sättet för bestridande av de utgifter
som f. n. ankommer på läroverkens ljus- och vedkassor. Ifrågavarande -

163

problemkomplex har sålunda behandlats av 1940 års skolutredning i dess
den 19 december 1946 avgivna betänkande rörande vissa socialpedagogiska
anordningar inom skolväsendet (SOU 1947:11). Enligt skolutredningens
förslag skulle vissa av förenämnda kostnader övertagas av staten, andra
av vederbörande kommun. Utgifterna för bränsle, lyse, renhållning och
städning skulle sålunda åvila kommunen, vilken är ägare till fastigheterna
och har att svara för deras underhåll, medan vaktmästarpersonalens avlöning
skulle helt ankomma på staten.

I sina anslagsäskanden beträffande de allmänna läroverken m. in. för
budgetåret 1948/49 föreslog skolöverstyrelsen att, i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande till frågan om terminsavgifternas avskaffande,
ljus- och vedkassorna skulle befrias från sin skyldighet att till statsverket
erlägga belopp motsvarande vaktmästarlönerna under budgetåret 1938/39.
Det i avlöningsstaten för de allmänna läroverken under rubriken Bidrag
ur läroverks ljus- och vedkassor till vaktmästarpersonalens avlöning upptagna
uppbördsbeloppet skulle således utgå ur staten. Därmed skulle även,
såsom 1940 års skolutredning framhållit, en egendomlig anomali i finansieringen
av statstjänstemännens löner försvinna.

Såsom närmare motivering för sitt förslag framhöll skolöverstyrelsen
vidare, att medelsbehovet för ljus- och vedkassorna vid allt flera läroverk
med tiden kommit att överstiga 30 kronor per elev räknat. Härmed vore
den punkt nådd, där staten trädde emellan för att hindra en alltför tung
avgiftsbelastning på lärjungarna. På grund härav återginge numera vanligen
det till statsverket inlevererade beloppet i form av statsbidrag till
ljus- och vedkassan. Om, såsom överstyrelsen föreslagit, ljus- och vedkassornas
skyldigheter enligt kungl. brevet den 12 september 1940 upphörde
fr. O'', m. budgetåret 1948/49, kcmme således statsbidragen till ljus- och
vedkassorna att betydligt nedgå. Vid beräkningen av ifrågavarande bidragsanslag
hade också överstyrelsen utgått från att ljus- och vedkassorna icke
skulle belastas med nämnda utgifter för vaktmästarpersonalens avlöning.

I statsverkspropositionen till 1948 års riksdag uttalade emellertid chefen
för ecklesiastikdepartementet, att han med hänsyn till rådande förhållanden
icke kunde ifrågasätta någon ändring beträffande skyldigheten för
vissa ljus- och vedkassor alt till statsverket inleverera medel, motsvarande
avlöningskostnaderna för budgetåret 1938/39 av den vaktmästarpersonal,
vilken genom beslut av 1939 års riksdag blev föremål för lönereglering.

Mot bakgrunden av skolöverstyrelsens förberörda uttalande har revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning
läroverk som har alt avlöna vaktmästarpersonal med medel ur
vederbörande ljus- och vedkassa erhåller statsbidrag till samma kassa. I
detta syfte har revisorerna genomgått sistförflutna budgetårs räkenskaper
för ett godtyckligt valt antal läroverk av nu ifrågavarande slag. Därvid

164

framkomna uppgifter har sammanställts i följande tablå. Siffrorna är angivna
i jämna krontal.

Högre allmänna läroverket i	Bidrag ur ljus- och ved-kassan till vaktmästar-personalens avlöning	Statsbidrag till ljus- och ved-kassan
Boden...........	3 305	45 430
Borås............	5 205	54 800
Eskilstuna.......	6 045	44 700
Gävle............	6 227	24 950
Linköping .......	8 680	26 000
Skellefteå........	5 700	60 080
Uppsala......... Samrealskolan i	8 820	29 000
Alingsås.........	3 260	15 960
Kiruna..........	2 796	32 800
Köping..........	2 320	10 500
Nässjö...........	3 360	15 550
Oskarshamn......	2 700	10 300
Sala ............	2 500	16 000
Simrishamn......	2 509	6 420
Strömstad........	2 520	19 500
Säffle............	2 175	—
Söderhamn.......	4 086	23 700
Sölvesborg.......	3 096	10 150
Tomelilla........	2 300	4 000
Trollhättan.......	2 650	14 350
Ulricehamn......	1 800	5 700

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att
de belopp som ljus- och vedkassorna vid vissa läroverk har att inleverera
till statsverket i allmänhet återgår till vederbörande kassor i form av statsbidrag.
Belastningen på kassorna i förevarande fall är sålunda som regel
enbart av bokföringsmässig karaktär och utan egentlig betydelse för storleken
av de kostnader statsverket har att vidkännas för ändamålet. Redan
av denna anledning synes det omotiverat att bibehålla den nuvarande skyldigheten
för ljus- och vedkassorna att bidraga till den statsavlönade vaktmästarpersonalens
avlöning. Härtill kommer att den belastning som ifrågavarande
bidragsskyldighet innebär drabbar endast vissa skolor, nämligen
dem som bedrevs i statlig regi redan före den 1 juli 1939 och alltså berördes
av den nämnda år genomförda löneregleringen för vaktmästarpersonalen.
Ljus- och vedkassorna vid de skolor som förstatligats eller nyinrättats
efter nyss angivna tidpunkt har däremot icke att vidkännas ifrågavarande
utgift. Av många skäl framstår det emellertid som olämpligt, att olika regler
skall gälla för behandlingen av samma slag av ärenden vid samma typ
av skolor.

Revisorerna finner det därför kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna
i förberörda kungl. brev den 12 september 1940 bör upphävas,
varigenom full likställighet i förevarande hänseende mellan de skilda läro -

165

verkens ljus- och vedkassor skulle åvägabringas. För en dylik åtgärd talar
även den omständigheten, att därigenom möjlighet skulle yppas för en förenkling
av de förvaltningsbestyr som ankommer på vederbörande rektorer
och i föreliggande fall onekligen utmärkes av en onödig omgång. Revisorerna
förutsätter härvid, att anslaget till bidrag till ljus- och vedkassorna
nedräknas med hänsyn till den minskade belastning som föranledes av ett
genomförande av den här ifrågasatta åtgärden.

166

Jordbruksdepartementet.

§ 21.

Lantbruksstyrelsens byråorganisation.

Då frågan om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken behandlades
vid 1947 års riksdag, skisserades också den centrala organisationen
för rationaliseringsverksamheten. Härvid förutsattes, att lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen skulle sammanslås till ett organ, bestående av
två större avdelningar, vardera omfattande ett flertal byråer. På den ena
avdelningen skulle handläggas ärenden rörande yttre och inre rationalisering
under det att den andra avdelningen skulle handlägga övriga lantbruksärenden.
Vidare förutsattes, att en kansli- och en kameralbyrå inrättades.

Efter 1947 års principbeslut om jordbruksrationaliseringen utreddes
frågan om den närmare utformningen av centralorganets organisation av
särskilda sakkunniga, den s. k. 1947 års centrala lantbrukskommitté.
Kommittén, vilken avgav sitt utlåtande den 19 december 1947, anslöt sig
till tanken om uppdelning av de administrativa ärendena på en kanslibyrå
och en kameralbyrå. De båda byråernas arbetsuppgifter angavs av kommittén
på följande sätt:

Kanslibyrän: ärenden, som avse styrelsens och underlydande organs personal
och organisation, anslagsfrågor, jordbrukets skatteförhållanden samt
allmänna sociala frågor, som beröra jordbruks- och fiskerinäringarna, frågor
rörande bidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk samt ärenden
i övrigt av övervägande administrativ eller rättslig karaktär.

Kameralbyrån: ärenden, som avse styrelsens och underlydande organs
medelsförvaltning, förvaltningen av vissa fonder, handhavande av styrelsens
kassarörelse och bokföring samt överinseendet över lokalorganens
kassa- och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens räkenskaper.

I remissyttrande över kommitténs förslag anförde statskontoret, att en
särskild kameral byrå icke behövdes, utan att den kamerala personalen borde
under en föreslagen kamrerare i 29 lönegraden kunna inordnas i kanslibyrån.
Riksräkenskapsverket uttalade bl. a., att den nya kameralbyrån komme
att få en betydelsefull uppgift. Rörande de arbetsuppgifter, som borde
falla på kameralbyrån, anförde sistnämnda ämbetsverk vidare följande.

167

»Kameralbyrån skall —- utom handhavandet av styrelsens kassaiörelse
och bokföring, fondförvaltning in. in. — hava överinseendet över lokalorganens
kassa- och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens
räkenskaper. Enligt förslaget hava lantbruksnämnderna i en del
fall tillerkänts vissa befogenheter, bl. a. utbetalning av personalens löner
m. m. Riksräkenskapsverket förutsätter emellertid, att beslut i fråga om
uppflyttning i löneklass samt vissa andra frågor av löneteknisk natur,
exempelvis sjukvårdsersättningar, förbehålles centralorganet. Bestämmelserna
härom äro nämligen ofta så invecklade, att tolkningen av desamma
kan bereda även administrativt skolad personal betydande svårigheter. För
åstadkommande av enhetlig tillämpning på området och för undvikande
av onödig tidspillan vore det lämpligast, om beslutanderätten i sådana
spörsmål överlämnades till lantbruksstyrelsen.

I betänkandet har föreslagits, att lantbruksstyrelsens kameralbyrå skulle
utrustas med ett särskilt revisionskontor för granskning av lantbruksnämndernas
medelsförvaltning. Med anledning härav vill riksräkenskapsverket
erinra om den allt fortgående ökningen av statsbidragen av olika
slag — icke minst på jordbrukets område. Avsevärda statsbidrag utbetalas
redan nu till bl. a. hushållningssällskapet samt jordbrukets undervisningsanstalter.
Kontrollen över dessa statsbidrag har icke alltid varit tillfredsställande.
Då bidragsgivningen efter organisationens genomförande kommer
att ytterligare ökas, bör lantbruksstyrelsens granskning jämväl inriktas
på kontrollen av dessa bidrag. I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket
även erinra om betydelsen av att inventeringar hos de underlydande
medelsförvaltningama ske i betryggande omfattning, för vilket ändamål
medel böra beräknas till rese- och traktamentsersättningar. Vidare vill
riksräkenskapsverket framhålla, att hingstdepåernas och stuteriets ställning
i räkenskapshänseende ordnas samt att räkenskaperna granskas av
det föreslagna revisionskontoret inom lantbruksstyrelsen.

Enligt kommitténs förslag skulle anslagsfrågor handläggas å kanslibyrån.
Det svnes dock riktigast, att dessa frågor (även anslagsäskanden) hänföras
till kameralbyrån, där erforderlig sakkunskap på detta område bör
förefinnas.»

Frågan om organisationen av den nya lantbruksstyrelsen underställdes
1948 års riksdag genom propositionen nr 149. Enligt propositionen borde
såväl en kanslibyrå som en kameralbyrå inrättas. I departementschefsuttalandet
framhölls, att kommitténs förslag rörande fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan de olika byraerna syntes i stoit sett \äl avvägt. Lantbruksstyrelsen
borde emellertid äga vidtaga de jämkningar i fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan olika byråer, som styrelsen efter hand med
ledning av vunna erfarenheter kunde finna lämpliga. I detta sammanhang
uttalade departementschefen sin anslutning till vad riksräkenskapsverket
anfört angående de uppgifter, som borde falla på kameralbyrån.

Vad i propositionen anförts rörande organisationen av lantbruksstyrelsen
gav icke riksdagen anledning till erinran.

I gällande instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
(SFS 1948: 849) föreskrives bl. a., att på kanslibyrån skall handläggas ären -

168

den, som avser styrelsens och underlydande lokalorgans personal och organisation,
samt ärenden i övrigt av övervägande administrativ eller rättslig
karaktär, samt att på kameralbyrån skall handläggas ärenden, som avser
styrelsens och underlydande lokalorgans medelsförvaltning, förvaltningen
av vissa fonder samt granskning av lokalorganens räkenskaper. Vidare har
föreskrivits, att lantbruksstyrelsen äger vidtaga de jämkningar i nu angivna
fördelning av arbetsuppgifterna, som av förhållandena påkallas.

I instruktionen förutsattes att närmare föreskrifter rörande bl. a. fördelningen
av ärendena skall meddelas i arbetsordningen för styrelsen. Någon
arbetsordning har emellertid ännu icke utfärdats inom styrelsen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har åtskilliga av de ärendegrupper, som
sålunda förutsatts ankomma på kameralbyrån, sedermera kommit att handläggas
på kanslibyrån. Så är förhållandet med löneärenden, exempelvis
rörande löneklassplaceringar, sjukvårdsersättningar och andra ärenden
av loneteknisk natur ävensom rörande tjänstgöringstraktamenten. Detsamma
gäller flertalet anslagsärenden, främst de s. k. petitaärendena men
även ärenden om anslagsmedlens fördelning på lantbruksnämnderna m. m.

I detta sammanhang må erinras om att frågan om de administrativa
ärendenas fördelning på byråer nyligen varit föremål för omprövning inom
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som arbetsmarknadsstyrelsen.

Ett förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kansli- och kameralbyråer godkändes av innevarande års riksdag och trädde
i kraft fr. o. in. den 1 juli 1952. Som motivering till omorganisationen anfördes
därvid bl. a. att väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter efter
vägväsendets förstatligande beträffande såväl underhåll som byggande
och förvaltning högst väsentligt ökats, vilket medfört att arbetsmängden på
de nämnda två byråerna ständigt vuxit. Beträffande kameralbyrån vore det
i första hand revisionskontoret som rönt inverkan av den gångna och alltjämt
pågående utvecklingen. Dess verksamhet hade blivit helt inriktad på
granskning av vägförvaltningarnas räkenskaper och hade således icke teknisk-ekonomisk
inriktning; samtidigt vore att märka, att den förhandsgranskning
, som ägde rum inom vägförvaltningarnas kamerala organisation,
kunde anses betryggande. Å andra sidan vore det önskvärt med en tekniskekonomisk
granskning, som borde ha karaktären av sakrevision i vidsträckt
bemärkelse. På grund härav vore en viss förändring av byråorganisationen
påkallad.

Omorganisationen innebar sammanfattningsvis, att de tidigare kanslioch
kameralbyråema ersattes med dels en administrativ byrå, omfattande
ett kamrerarkontor och en i fråga om arbetsuppgifterna något utvidgad
personalavdelning, dels en juridisk byrå, omfattande den nuvarande kanslibyråchefen
och ombudsmannaexpeditionen, dels en till byggnads- och

169

underhållsbyrån överflyttad avdelning för arbetarärenden (förhandlingsverksamheten),
dels slutligen en ny, till sistnämnda byrå förlagd avdelning
för teknisk-ekonomisk granskningsverksamhet. Av revisionskontcret överflyttades
mindre delar till kamrerarkcntoret samt till riksräkenskapsverket,
varjämte återstoden skulle indragas.

För arbetsmarknadsstyrelsens del har motsvarande fråga upptagits av
innevarande års riksdag i anledning av propositionen nr 127. I propositionen
anfördes, att 1950 års arbetsförmedlingsutredning hade övervägt möjligheterna
att sammanslå kanslibyrån och kameralbyrån, varvid det nyligen
behandlade organisationsförslaget beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppmärksammats och tjänat som utgångspunkt. Utredningen
hade funnit, att om arbetsmarknadsstyrelsens kamerala revision skulle
kunna minskas efter liknande linjer, skulle detta närmast leda till att kameralbyråns
revisionssektion skulle kunna indragas. Förutsättningar skulle
härigenom finnas för en sammanslagning av kameral- och kanslibyråema.
Emellertid syntes enligt utredningens mening en beskäming av arbetsmarknadsstyrelsens
kamerala revision icke vara möjlig eller lämplig. Å
ena sidan skulle detta erfordra, att länsarbetsnämnderna, som saknade någon
egentlig kameral organisation, måste tillföras ökade personalresurser.
Å andra sidan vore revisionssektionens kamerala granskning redan starkt
begränsad, medan den sakliga granskningen under senare år givits ökad
betydelse. Utredningen ansåge dock, att frågan om en sammanslagning av
byråerna torde kunna bli aktuell framdeles, sedan de av byggnadsregleringen
föranledda s. k. åtalsärendena, vilka utgjorde en betydande del av
kanslibyråns uppgifter, försvunnit eller minskat väsentligt i antal. Departementschefen
framhöll i propositionen, att frågan om en sammanslagning
av kansli- och kameralbyrån borde närmare prövas, när de av byggnadsregleringen
föranledda åtalsärendena minskat väsentligt i antal. Statsutskottet
uttalade i anledning härav, att denna fråga borde ägnas fortlöpande
uppmärksamhet och förslag härutinnan snarast föreläggas riksdagen;
uttalandet föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har vid den nyligen verkställda översynen av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som arbetsmarknadsstyrelsen även handläggningen av de
administrativa ärendena uppmärksammats. Vid båda dessa ämbetsverk har
befunnits önskvärt att undvika en splittring av sådana administrativa ärenden
som personal- och lönefrågor, anslagsfrågor och kamerala ärenden
ävensom den revisionsverksamhet, som har karaktär av räkenskapsgranskning;
den egentliga revisionsverksamheten har därjämte ansetts kunna förläggas
till riksräkenskapsverket. Såvitt gäller viig- och vattenbyggnadsstyrelsen
har nu nämnda organisatoriska förändringar varit föremål för

170

beslut av årets riksdag, under det att riksdagen beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
förutsatt att frågan ägnas fortlöpande uppmärksamhet och
förslag i ämnet snarast framlägges.

Revisorerna vill framhålla, att en motsvarighet till det nu berörda spörsmålet
synes föreligga även för lanthruksstyrelsens del. Vid 1948 års omorganisation
av lantbruksstyrelsen beslöts inrättande av en kameralbyrå
vid sidan av en kanslibyrå, vilket ansågs motiverat med hänsyn till den
väntade omfattningen av arbetsuppgifterna. Utvecklingen har emellertid
givit vid handen, att särskilt den yttre rationaliseringen icke kunnat förverkligas
i den takt, som man tidigare räknade med. Detta har icke kunnat
undgå att återverka även på omfattningen av lanthruksstyrelsens administrativa
arbetsuppgifter, särskilt såvitt gäller kameralbyrån. Lantbruksnämnderna
får vidare anses ha blivit jämförelsevis väl utrustade i
kameralt hänseende, vilket måste innebära en motsvarande lättnad för det
kamerala arbetet inom styrelsen, icke minst för dess revisionskontor. Härjämte
må nämnas, att åtskilliga grupper av ärenden, vilka vid 1948 års
omorganisation förutsattes skola falla inom kameralbyråns verksamhetsområde,
numera kommit att handläggas på kanslibyrån; det sagda gäller
bl. a. så omfattande ärendesgrupper som lönetekniska frågor och anslagsfrågor.

Det synes revisorerna antagligt, att fördelar skulle vara att vinna genom
att samtliga administrativa ärenden hos lantbruksstyrelsen koncentrerades
till en byrå. Revisorerna får därför föreslå, att frågan om en sammanslagning
av styrelsens kansli- och kameralbyråer tages under övervägande.

§ 22.

Renbetesfjällens revir.

Renbetesfjällens revir i Jämtlands län är bildat av vissa fjällområden i
Jämtland och Härjedalen med kringliggande skogsmark och skiljer sig
så till vida från domänverkets övriga revir att nettoavkastningen av skogen
icke ingår till domänverket utan tillförs statens lappfond. Bakgrunden
Härtill är att renbetesförhållandena i länet blivit i viss män särpräglade
och skilda från motsvarande förhållanden i Västerbottens och Norrbottens
län. I Jämtlands län hade vid avvittringen tillräcklig hänsyn icke tagits
till lapparnas behov av renbetesmark. Stora områden, där lapparna under
vår och höst brukat uppehålla sig med sina renar, uppläts till enskilda.
På grund härav uppstod stora svårigheter för lapparna att, särskilt under
våren i maj månad, innan växtligheten på fjällen hunnit utvecklas, hålla
renarna kvar inom fjällområdena och hindra dem att anställa skada på
angränsande ägor. Förhållandena försvårades ytterligare till följd av att

171

renbetesfjällen blev skilda från varandra genom inskjutande, enskilda tillhöriga
ägor. För att råda bot på de olägenheter, som sålunda vid avvittlingen
uppstått för renskötseln, beslöt statsmakterna ar 1887, att avkastningen
av skogarna på renbetesfjällen skulle få användas för inköp av
mark för ytterligare utvidgning av fjällen. Även skogsavkastningen från
de inköpta fastigheterna skulle användas för samma ändamål. Vidare medgavs,
att när vissa delar av de förvärvade områdena kunde genom skogsavverkning
eller annorledes lämna avkastning eller ej vore för det avsedda
ändamålet nödiga, det skulle ankomma pa Kungl. Maj:t att ställa sådana
delar under skogsstatens förvaltning och utarrendera eller försälja dem.
under iakttagande att avkastningen eller försäljningssumman skulle tillfalla
statsverket.

I enlighet med nämnda beslut har inköpts över 150 fastigheter för en
sammanlagd köpeskilling av mer än 1,5 miljoner kronor. De inköpta fastigheterna,
av vilket flertalet förvärvats före 1890, har alltså tillagts renbeteslanden.
Inägorna, som medföljde vid förvärven, har i stor utsträckning
upplåtits på arrende (s. k. jämtländska arrendelägenheter). Skogsmarken
har däremot överlämnats till domänverkets (skogsstatens) förvaltning.
överskotten av skogsförsäljningsmedlen har inlevererats till statskontoret,
där de redovisats under en särskild fond, jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, vilken sedermera uppgått i statens lappfond. Den ursprungliga
avsikten att vad som återstod efter markinköpen skulle tillfalla
statsverket har emellertid icke förverkligats. Frånsett utgifterna för
inköp av behövliga fastigheter och för dessas förvaltning ävensom för
vägar, broar samt byggnads- och reparationsarbeten, telefonanläggningar
m. m. till förmån för arrendatorerna på fastigheternas inägor har jämlikt
statsmakternas beslut medel ur fonden anvisats för renskötselns stödjande
och för åtskilliga andra utgifter till lappväsendets fromma, ej blott inom
Jämtlands län utan även inom de båda nordligaste länen.

Revisorerna har besökt renbetesfjällen och tagit del av revirets förvaltning.
Rörande revirets organisation må följande framhållas.

Enligt kungl. brev till domänstyrelsen den 22 maj 1891 föreskrevs bl. a.,
att den på renbetesfjällen i Jämtlands län befintliga skogsmarken skulle
ställas under skogsstatens förvaltning. I övrigt skulle tillsynen över området
tillkomma länsstyrelsen. I organisatoriskt hänseende har detta ända
fram till 1934 års omorganisation av domänverket inneburit, att renbetesfjällen
varit uppdelade på de revir, inom vilkas gränser fjällen varit belägna.
1 samband med omorganisationen ansåg emellertid domänstyrelsen
övervägande skäl tala för alt renbetesfjällen bildade eu särskild förvaltningsenhet.
eu ordning som godkändes genom kungl. brev den 24 november
1933. Till det sålunda nybildade förvaltningsområdet lades till eu bör -

172

jan även de uppgifter, som ålåg domänverket i fråga om skyddsskogarna.
För den mycket stora förvaltningsenhet, som härigenom bildades, tillgodosågs
personalbehovet i viss utsträckning genom extra befattningshavare
under viss tid av året.

Tämligen snart visade det sig emellertid att arbetsuppgifternas omfattning
nödvändiggjorde vissa ändringar i och en utökning av ovannämnda
organisation. Fr. o. m. den 1 januari 1936 skildes renbetesfjällen från
skyddsskogarna och bildade en särskild förvaltningsenhet under ledning
av en tjänsteman i assistentställning och fördelad på fem bevakningstrakter.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 maj 1939 inrättades renbetesfjällen
som ett särskilt revir, som förestods av en jägmästare med hjälp
av en biträdande jägmästare.

Icke heller denna ordning visade sig emellertid i praktiken lämplig. I
skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1952 framhöll domänstyrelsen, att
renbetesfjällens areal vore mycket stor och deras spridning i norr och
söder avsevärd, vilket tillsammans med terrängens svårframkomlighet
och de ofta dåliga kommunikationsmöjligheterna gjorde det omöjligt för
en enda tjänsteman att sköta förvaltningsarbetet. Under senare år hade
också arbetet i realiteten varit uppdelat mellan revirförvaltaren och den
biträdande jägmästaren. Men även om på detta sätt arbetet underlättats för
revirförvaltaren hade det under årens lopp konstaterats, att en ändring
av organisationen vore behövlig. Inom renbetesfjällens område låge nämligen
ett flertal isolerade kronoparker tillhörande andra revir, vilket medförde
onödiga parallellresor för såväl jägmästare som kronojägare. För
att dylika parallellresor skulle kunna undvikas vore det nödvändigt att den
personal, som handhade förvaltningen av renbetesfjällens skogar, även
skötte sagda kronoparker. Då emellertid renbetesfjällen, som omfattade
en totalareal av ca 1 053 000 ha, varav skogsmark ca 126 000 ha, och hade
en utsträckning från norr till söder av ca 36 mil, redan i och för sig utgjorde
ett för stort förvaltningsobjekt, kunde detta revirs personal icke
belastas med ytterligare arbetsuppgifter. Domänstyrelsen hade därför upptagit
frågan om ändrad organisation av renbetesfjällens förvaltning och
låtit upprätta förslag om revirets uppdelning på två revir, benämnda Norra
respektive Södra Renbetesfjällens revir. Båda reviren avsågs ha Östersund
som stationeringsort. Samtidigt skulle Hallens och Medelpads revir regleras,
medan Hede revir skulle nedläggas, varför totalantalet revir skulle
bli oförändrat.

Skogsmarksarealen på de nya reviren skulle enligt förslaget bli följande:

Av renbetesland Av kronoparker Summa

Norra reviret ............ 81 363 ha 2 860 ha 84 223 ha

Södra reviret ............ 45 116 ha 18 963 ha 64 079 ha

173

I redovisningen för reviren komme självfallet att skiljas på renbetesfjällens
och domänverkets skogar, varjämte redovisningen för renbetesfjällen
komme att sammanföras till en enhet. Gemensamma administrationskostnader
kunde med lätthet uppdelas. Med utgångspunkt från skogsmarksarealcn
för å ena sidan renbetesfjällen och å andra sidan kronoparkerna
inom respektive revir och med en viss reduktion av renbetesf jällens
andel med hänsyn till de väsentligt lägre avverkningsuttagen på dessa
syntes krcnoparkemas andel av administrationskostnaderna kunna sättas
till 5 procent för norra reviret och 35 procent för det södra. Frågan om
renbetesfjällens deltagande i kostnaderna för domänstyrelsen och överjägmästaren
syntes icke böra upptagas i detta sammanhang.

Över domänstyrelsens förslag avgavs yttranden av länsstyrelsen i Jämtlands
län och av statskontoret, vilka myndigheter icke hade något att i
princip erinra mot förslaget. Genom beslut den 25 september 1952 har
Kungl. Maj:t medgivit den föreslagna omorganisationen, vilken är avsedd
att träda i kraft fr. o. in. 1953.

Avverkningsplanen för renbetesreviret, som tidigare var fastställd till
35 000 in3 sk., ökades år 1935 till 115 000 m3. År 1940 taxerades revirets
på egentlig skogsmark befintliga virkesförråd till omkring 6 miljoner m3,
därav 4,85 miljoner m3 barrskog. Den ideala medelboniteten uppskattades
till 2,17 m3 och medelboniteten för fastighetstaxering till 1,41 m3. Avsättningslägena
för skogsmarken angavs så, att 71,5 procent av arealen hade
mindre än 5 km till flottled, 18,9 procent hade mellan 5 och 10 km och
9,6 procent mer än 10 km. I fråga om huggningsklasser utvisade taxeringen
följande.

Huggningsklass	areal	m3 sk från 10 cm vid brh
ha	0/ /o	summa	per ha
A = kalmark .............................	3 538	3,0	27 433	8
B = plantskog ............................	15 762	13,4	201 176	13
C = yngre, gallringsbara bestånd............ D = äldre bestånd, som bör genom- eller för-	20 673	17,6	507 511	25
föryngringshuggas.....................	77 274	65,7	3 831 482	50
E = r estbestånd, som bör snarast avverkas ...	349	0,3	4 572	13
Summa barrskog	117 596	100,0	4 572 174	39
Lövskog	-	-	1156 953	-

Beräkningen av mogenhetsklass för barrskogen utvisade, att 1 037 652
m3 tillhörde klass 1 (= utvecklingsbara, unga och medelålders träd),
2 544 352 m3 tillhörde klass 2 (= äldre, avverkningsbara, i huvudsak friska
träd) och 1 268 300 m3 tillhörde klass 23 (= starkt övermogna eller väsentligt
skadade träd, som vid kvarstående avtar i användbarhet).

174

Efter nyssnämnda taxering fastställdes avverkningen för tiden 1941—
1950 till 100 000 m3 per år. Med anledning av att under 1940-talet icke
kunnat säljas och avverkas mer än i genomsnitt omkring 67 000 m3 per
år, har avverkningen interimistiskt fastställts till 75 000 m3 per år under
åren 1951—1955.

De årliga uttagen framgår av följande tabell, scm jämväl utvisar bruttoinkomsterna
av försäljningarna samt det överskott, scm inlevererats till
lappfonden, respektive underskott, som täckts av överskottsårens inkomster.

Avverkning och ekonomiskt utbyte åren 1911—1951.

År (eller genom-snitt per år)	Virkesuttag m3	Inkomster av virke kr.	Överskott (— underskott)
1911	56 012	—	—
1916-20	37 356	209 903	41 478
1921-25	37 787	106 098	— 99 370
1926-30	40 991	141 453	— 50 388
1931-35	64 616	128 810	— 2 514
1936	105 741	359 826	206 055
1937	54 648	231 047	39 881
1938	92 455	279 715	102 413
1939	83 577	244 951	65 781
1940	86 430	282 804	113 518
1941	74 063	393 027	158 765
1942	82 001	523 308	238 847
1943	82 799	553 861	222 824
1944	75 337	481 916	168 943
1945	93 602	479 452	251 659
1946	94 830	784 041	449 069
1947	51 510	628 020	269 641
1948	27 496	214 048	- 114 990
1949	34 396	410 909	14 592
1950	54 135	640 221	316 789
1951	71 244	1 872 839	999 420

En ny taxering har varit planerad till början av 1950-talet men har ännu
icke kommit till stånd. Med utgångspunkt från den begränsade avverkningen
torde man likväl kunna beräkna att virkesförrådet ökat. Det uppskattas
nu till 6,4 miljoner m3. Den årliga tillväxten beräknades 1940 till
121 000 in3.

Virkeskapitalet på reviret anses i och för sig lågt, sammanhängande med
att det i viss utsträckning betecknas som urskog, som ännu icke hunnit
underkastas rationell skötsel. Med hänsyn till markens produktionsförmåga
samt förefintligheten av åtskillig skog i skyddade lägen anses virkeskapitalet
utan olägenhet kunna uppbringas ytterligare. Samtidigt har
emellertid den ringa avverkningen under senare år medfört, att reviret innehåller
mycken avverkningsmogen skog.

175

Den övervägande delen av det från renbetesreviret utbjudna virket säljes
på rot. Försäljningarna under åren 1942—1951 avser sammanlagt
G08 494 m3 för en försäljningssumma av 6 191 034 kronor. Av denna kubikmassa
har 85 procent sålts på rot, motsvarande 74 procent av försäljningssumman.

Närmare uppgifter om försäljningsresultatet för rotstående virke lämnas
i efterföljande tabell. Härvid är att märka, att domänverket fr. o. in. år
1948 på grund av vissa konkurrensförhållanden på virkesmarknaden endast
undantagsvis anordnat virkesauktioner inom övre och mellersta Norrlands
distrikt. De i tabellen upptagna poster, som icke sålts ena året, finns
i allmänhet med i nästa års utbud.

År	Utbjudna poster	Sålda poster
			Auktion	Anbud	Under hand		Summa
	St.	m3sk.	St.	m3sk.	St.	m3sk.	St.	m3sk.	St.	m3sk.	kronor
1942	40	109 119	12	29 948	15	39 649	_	_	27	69 597	356 813
1943	30	73 077	4	10 113	3	4 856	—	—	7	14 969	77 961
1944	36	81 144	14	27 920	9	20 248	—	—	23	48 168	238 460
1945	37	88 775	Ingen auktion	25	60 017	10	23 213	35	83 230	393 900
1946	22	48 381	19	41 514	3	6 867	—	—	22	48 381	387 181
1947	29	72 680	1	1 648	10	25 891	—	—	11	27 539	335 929
1948	40	98 535	Ingen auktion	—	—	i	1 536	1	1 536	27 384
1949	24	51 537	-	»	4	11 075	2	2 954	6	14 029	132 045
			Först anbud
1950	23	55 913	sedan auktion
			2	3 443	4	7 760	3	7 168	9	18 371	278 124
1951	27	65 994	Ingen auktion	13	35 393	5	10 018	18	45 411	1 307 090
	308	—	52	114 586	86	211 756	21	44 889	159	371 231	3 534 887

Såsom framgår av de anförda uppgifterna, har avverkningarna på reviret
under en följd av år icke uppgått till den fastställda virkesmängden,
sammanhängande med att ett stort antal stämplingsposter årligen icke
kunnat säljas till priser, som domänverket ansett sig böra godtaga. Detta
har aktualiserat en rationalisering av reviret i syfte att åstadkomma ett
gynnsammare försäljningsresultat. Såsom ett led i denna verksamhet torde
man kunna betrakta den beslutade uppdelningen av det nu alltför vidsträckta
reviret i två mindre. Även andra åtgärder är aktuella. Under senare
år har sålunda väsentligt ökade kostnader nedlagts för åstadkommande
av bilvägar till skogarna. Revirets sammanlagda utgifter för vägar
och vägunderhåll uppgick under de fem budgetåren 1942/43—1946/47 till
endast omkring 3 000 kronor per år men har under följande femårsperiod
ökats till närmare 50 000 kronor per år. Ett ytterligare steg i samma riktning
har gjorts genom att domänverket de senaste åren övergått till att ut -

176

bjuda revirets rotvirke till försäljning redan på våren, varigenom köparna
kan använda sommaren för avverkningen. Då slutligen en ökad efterfrågan
på upphugget virke kunnat konstateras, förbereder domänverket en
ökad avverkning i egen regi; vissa i samband härmed igångsatta försök
med maskinell drift åsyftar att nedbringa de för reviret eljest genomgående
höga kostnaderna för avverkning och drivning.

Revisorernas uttalande. Renbetesfjällens revir i Jämtland län skiljer sig
så till vida från domänverkets revir i övrigt, att nettoavkastningen av skogen
icke ingår till domänverket utan tillföres statens lappfond.

Reviret omfattar en total areal av mer än 1 miljon ha mark, därav omkring
126 060 ha skogsmark. År 1940 taxerades virkesförrådet till omkring
6 miljoner m3 sk, därav 4,85 miljoner m3 barrskog. Mer än 3,8 miljoner
m3 betecknades därvid som äldre bestånd, vilka borde genom- eller föryngringshuggas;
omkring 1,27 miljoner in3 betecknades som starkt övermogen
skog. Efter nyssnämnda taxering fastställdes den årliga avverkningen för
tiden 1941—1950 till 100 000 m3. De årliga uttagen har emellertid varit
långt mindre; sedan år 1936 har dessa icke något år uppgått till den fastställda
virkesmängden. Genomsnittligt för åren 1941—1950 avverkades
omkring 67 000 m3 årligen. Under år 1951 utgjorde uttaget 71 244 m3 efter
att de tre närmast föregående åren ha uppgått till väsentligt lägre mängder.
Som en följd härav har virkesförrådet ökat.

I nu nämnda uppgifter ingår icke den s. k. fjällbarrskog, som hänför sig
till annan utmarksareal än egentlig skogsmark och som förutsättes vara
undantagen från planmässig avverkning.

De låga uttagen sammanhänger främst med försäljningssvårigheter. Varje
år har det inträffat att godtagbara priser icke kunnat erhållas för ett
stort antal stämplingsposter. Mot 308 utbud av stämplingsposter under
åren 1942—1951 svarar sålunda endast 159 antagna köpeanbud. Den ringa
efterfrågan på renbetesrevirets virke torde främst bero på skogarnas
mindre gynnsamma belägenhet. Vägförbindelserna till skogarna torde endast
undantagsvis vara goda, och flera komplex saknar så gett som helt
och hållet bilväg. På grund härav blir såväl avverknings- som drivningskostnaderna
höga.

Domänverket har under senare år vidtagit vissa åtgärder i avsikt att
åstadkomma en förbättring av läget. Ett led i dessa strävanden utgör
den nyligen beslutade uppdelningen av det alltför vidsträckta reviret i två
mindre. Under den senaste femårsperioden har också vägbyggnadsverksamheten
icke obetydligt ökats. Utbuden av rotstående virke sker numera
på våren, och vissa försök med maskindrift pågår i syfte att genom lägre
avverknings- och drivningskostnader möjliggöra en ökad försäljning av
upphugget virke.

177

De åtgärder, som domänverket sålunda vidtagit eller planerat i syfte att
åstadkomma gynnsammare avsättningsresultat, är givetvis att hälsa med
tillfredsställelse. Det torde emellertid icke kunna undvikas att reviret för
åtskillig tid framåt har att räkna med ett starkt inslag av äldre avverkningsmogen
eller till och med övermogen skog, vilket torde innebära, att
skogskapitalet icke förräntas enligt rationellt skogliga principer. Det nu
sagda torde äga giltighet även om det på ifrågavarande skogsmarker kan
finnas vissa områden, som är så svårföryngrade, att det är fullt försvarbart
att avverkningen hålles tillbaka. Revisorerna anser det synnerligen ovisst
om de nu vidtagna eller aktuella åtgärderna kan antagas vara tillräckliga
för att det åsyftade målet skall kunna uppnås. Den omständigheten att icke
ens under år 1951 med då gällande osedvanligt starka efterfrågan på virke
kunnat avsättas mer än omkring 70 procent av den virkesmängd, som vid
senaste taxeiång ansetts vara normalt uttag med hänsyn till skogens alder
och sammansättning, lämnar knappast stöd åt förhoppningar om en mera
väsentlig förändring. Enligt revisorernas mening bör mera långt gående
åtgärder i detta syfte sökas. Särskilt vägfrågan synes böra uppmärksammas.
Alltjämt finnes inom reviret betydande skogskomplex, vilka så gott
som helt saknar bilväg. Under dylika förhållanden torde det vara mycket
svårt att erhålla arbetskraft till skogen; om sådan över huvud kan anskaffas,
är det uppenbart att avverkningskostnaderna och även drivningskostnaderna
blir höga och skogens rotnetto i motsvarande mån lägre.

Revisorerna vill vidare framhålla, att vissa fördelar torde vara att vinna,
därest renbetesreviret även i ekonomiskt hänseende helt inordnades i
domänverkets förvaltning. Därigenom skulle nämligen skogarna i fråga
om utnyttjandet av domänverkets centrala resurser, exempelvis dess speciella
expertis för olika skogliga åtgärder ävensom dess maskinpark, bli
likställda med kronoparkerna. Förutsättningar skulle också skapas för en
samordning mellan renbetesreviret och angränsande revir beträffande försäljningar
och avverkningar med ökat aktgivande på rebetesrevirets speciella
förhållanden och svårigheter.

Den av revisorerna sålunda ifrågasatta anordningen skulle emellertid
medföra, att statens lappfond — till vilken nettoavkastningen av skogen
f. n. ingår — skulle förlora en del av sina löpande inkomster. Däremot
skulle fondens övriga inkomster, som hänför sig till räntor och arrenden
in. in., icke beröras; under sist förflutna budgetår uppgick dessa till sammanlagt
omkring 242 000 kronor. Beträffande ifrågavarande skogsinkomster
må erinras om att man vid förvärvandet av de till renbeteslanden i
Jämtlands län inköpta hemmanen från statsmakternas sida avsett, att inkomsterna
av skogen skulle tillfalla statsverket, i den mån de icke användes
till inköp av ytterligare mark. Det må också framhållas, att skogsavkastningen
från de områden i Västerbottens och Norrbottens län, som

12 Rev. berättelse cing. statsverket dr 1952. I.

178

motsvarar renbetesfjäll!! i Jämtlands län, ingår till domänverkets fond.
Vidare är att märka, att det under senare år i samband med verkställda
vattenregleringar utdömts avsevärda belopp för lappväsendets räkning
såsom ersättning för renbetesmark, som berörts av vattenregleringar, och
att detsamma kan väntas förekomma i ökad utsträckning efter hand som
förestående regleringsplaner bringas till verkställighet. Med hänsyn till att
skcgsavkastningen representerat en icke ringa del av lappfondens hittillsvarande
inkomster kan emellertid det av revisorerna nu ifrågasatta överförandet
av denna avkastning till domänverket måhända påkalla vissa åtgärder
för lappväsendets del. Revisorerna förutsätter därför, att en utredning
kommer till stånd beträffande de konsekvenser förslaget medför för
lappfonden samt de åtgärder, som betingas därav.

§ 23.

Jordbrukets lagerhusfond.

Genom beslut av 1924 års riksdag inrättades en särskild fond, benämnd
spannmålslagerhusfonden. Från fonden skulle i mån av tillgång lån utlämnas
för anläggande av spannmålslagerhus och anskaffande av spannmålstorkar.
Lånen skulle tilldelas ekonomisk förening och aktiebolag, däri medlemmarna
eller aktieägarna helt eller till övervägande del bestod av jordbrukare,
för uppförande av uppsamlingslagerhus, centrallagerhus eller
magasin för till torkning avsedd spannmål samt för anskaffande av spannmålstorkar.
Fonden skulle förvaltas av statskontoret. Det betonades i detta
sammanhang, att anläggandet av spannmålslagerhus hade en betydelsefull
uppgift att fylla, dels för underlättande av den i landet producerade spannmålens
avsättning på ett sätt, som bättre än dittills varit fallet tillgodosåge
producenternas intressen, särskilt i förhållande till förefintliga mellanhänder,
dels ock för höjande av spannmålens kvalitet. I sistnämnda hänseende
vore det av vikt att lagerhusen utrustades med moderna torkningsanordningar.

Den nyinrättade fonden kom till en början att anlitas i mycket ringa
utsträckning, beroende på att villkoren för erhållande av lån ansågs alltför
stränga. Intill 1930 hade endast ett lån tagits ur fonden.

Lånebestämmelserna har sedermera vid ett flertal tillfällen jämkats,
särskilt åren 1930 och 1950. 1930 års bestämmelser innebar i stora drag,
att lån kunde beviljas intill 85 procent av anläggnings- eller anskaffningskostnaden.
Räntan utgjorde till en början 4V2 procent men sänktes 1937 till
4 procent. De tre första åren var räntefria. Amorteringen påbörjades efter
sex år och skulle vara avslutad efter fyrtio år. Som säkerhet för lån skulle
lämnas inteckning respektive förlagsinteckning med bästa förmånsrätt.

179

År 1950 sammanslogs spannmålslagerhusfonden med frukt- och potatislagerhusfonden
till en gemensam fond, betecknad jordbrukets lagerhusfond.
Nytillkomna lån ur denna fond skall återbetalas inom högst tjugo år
och vara amorteringsfria i högst fyra år. Räntefrihet skall åtnjutas under
de två första åren efter första lyftningsdagen. För lån skall ställas säkerhet,
som Kungl. Maj:t finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt.

Såväl enligt de äldre bestämmelserna som enligt de numera gällande
skall egendomen vara till fulla värdet brandförsäkrad, därest säkerhet för
lånet utgöres av inteckning i egendomen. Likaledes gäller nu som tidigare
att statskontoret äger uppsäga lånet, om låntagaren ej fullgör sina förpliktelser
beträffande bl. a. brandförsäkringen eller icke iakttager bestämmelserna
i lånekungörelsen eller de särskilda föreskrifter Kungl. Maj:t må ha
meddelat.

Såsom kapitaltillskott till spannmålslagerhusfonden har för budgetåren
1930/31—1944/45 anvisats tillhopa 9,4 miljoner kronor. För budgetåren
1945/46—1949/50 har medel icke anvisats för ändamålet. Till den nybildade
jordbrukets lagerhusfond, som enligt vad ovan nämnts har att tillgodose
lånebehovet även för lagring av andra jordbruksprodukter än spannmål,
har för budgetåren 1950/51—1952/53 anvisats tillhopa 6 miljoner kronor.

Jordbrukets lagerhusfond redovisade den 30 juni 1952 tillgångar på
sammanlagt mer än 12,4 miljoner kronor, därav såsom utlånta medel omkring
11,6 miljoner kronor. Den övervägande delen av dessa medel avser
lån till spannmålslagerhus och spannmålstorkar. Lånesumman fördelar
sig på ett 50-tal lån, av vilka hälften utlämnats under åren 1930—1945
och återstoden senare.

Utöver nu nämnda, alltjämt utestående lån har emellertid på jordbrukets
lagerhusfond och dess företrädare spannmålslagerhusfonden redovisats ett
70-tal lån, som redan är slutbetalda. Härvid är att märka, att den medgivna
amorteringstiden endast i något enstaka fall utlöpt. Summan av lånebeloppen
för dessa lån uppgår till omkring 6,6 miljoner kronor, under det
att de engångsinbetalningar, med vilka lånen slutbetalats, uppgår till i runt
tal 6 miljoner kronor. Återbetalning har alltså skett innan lånen hunnit
amorteras i någon större utsträckning. Uppenbarligen får detta ses mot
bakgrunden av det för fonden gällande systemet med vissa års räntefrihet
och därefter en fast ränta, som tidvis legat högre än det allmänna ränteläget.
Sambandet mellan nu angivna räntesystem och frekvensen för lånens
återbetalning till fonden torde framstå än tydligare om man betraktar tidslängden
för lånen. Av de omkring 70 slutamorterade lånen har ett 50-tal
varit utestående under kortare tid än fem år; summan av dessa lån har
uppgått till mer än 4 miljoner kronor, och icke fullt 2 procent av lånebeloppet
har hunnit amorteras. Ett 30-tal län har återbetalats innan någon
som helst amortering skett.

180

Det stora lånebehov för uppförande av spannmålslagerhus, som avspeglar
sig i den starkt ökade medelsanvisningen till fonden under de senaste
budgetåren, är helt beroende av den genom arbetsförhållandena inom jordbruket
framtvingade allt allmännare skördetröskningen, som förutsätter
effektivare lagrings- och torkningsanläggningar. Tidigare levererade jordbrukarna
den tröskade brödsäden successivt och under loppet av hela vinterhalvåret
till befintliga större lagerhållare. Från 1930-talet har emellertid
en omsvängning ägt rum, och i dagens läge kan man räkna med att omkring
80 procent av spannmålen levereras till lagerhållarna redan före utgången
av oktober månad. Påfrestningarna ökas därigenom, att man
numera har att räkna även med lagring av stora mängder oljefrö. Följden
har blivit, att en stark trängsel under hösten råder vid lagerhusen. Långa
väntetider uppstår, då spannmålen skall avlämnas, torkningen måste ske
under stark forcering — regelmässigt i 2-skift och stundom i 3-skift —
och lagerhusen måste avlastas genom att spannmålen efter torkningen
överföres till tillfälliga lagerlokaler.

Mot bakgrunden av den nu angivna utvecklingen är det naturligt, att
planer på anordnande av ytterligare lagringsresurser är aktuella. Hösten
1950 förelåg hos tio centralföreningar planer på byggande av sammanlagt
21 uppsamlings- eller centrallagerhus för spannmål, för vilkas utförande
lån ur lagerhusfonden kunde motses. 1 juli innevarande år har Svenska
lantmännens riksförbund till lantbruksstyrelsen överlämnat en preliminär
uppställning över SLR-organisationens byggnadsbehov av väsentligen
spannmålslagerhus intill den 1 juli 1954. Enligt denna uppgift har 21 organisationer
projekterat sammanlagt 41 lagerhus för en sammanlagd kostnad
av i runt tal 20,5 miljoner kronor, varav 5 miljoner kronor för maskinell
utrustning. Av ifrågavarande projekt syntes emellertid en del av dem, som
avsåges bliva uppförda i övre Norrland, icke vara av sådan beskaffenhet,
att lån ur lagerhusfonden kunde utgå. Förbundet framhöll även, att en så
omfattande investeringsverksamhet icke torde vara möjlig att genomföra
under ett år, varför det ansåge sig kunna beräkna den maximala aktuella
byggnads- och maskinkostnaden till 12 miljoner kronor. Lantbruksstyrelsen
har för egen del ansett tillräckligt, om det på lagerhusfonden tillgängliga
beloppet —1,3 miljoner kronor — för budgetåret 1953/54 ökades med
4 miljoner kronor.

Uppenbart är att nu antydda starkt växande byggnadsbehov icke kunnat
i sin helhet tillgodoses under de förhållanden, som varit rådande under
efterkrigstiden. Icke minst byggnadsregleringen har hittills lagt hinder i
vägen. Sedan numera byggnads- och arbetstillstånd kunnat meddelas i
något ökad utsträckning för företag av ifrågavarande natur, har i stället
tillkommit andra investeringsbegränsande faktorer.

Ehuru man sålunda på olika sätt försökt att tillmötesgå de starkt ökade

181

krav, som följer av att spannmålen levereras under en sammanträngd tidsperiod,
gör sig likväl den rådande knappheten på lagringsresurser i hög
grad märkbar; icke obetydliga kvantiteter brödsäd och oljefrö kommer
årligen till skada genom att torkningen icke kunnat ske snart nog eller
blivit ofullständig. Att märka är att skördetröskad spannmål i detta hänseende
är särskilt ömtålig. Förvaras sådan spannmål otorkad i säckar eller
stumsilor, utsättes den för eu kemisk process, som i ogynnsamma fall kan
sluta med att säden »tar hetta och brinner ihop». Även om man bortser
från katastrofrisken är denna process ägnad att medföra ekonomiska förluster
genom viktminskning och ökade torkningskostnader.

En särskild faktor, som vid spannmålslagerhusen äger väsentlig betydelse,
är brandrisken. Det torde ligga i sakens natur, att spannmålslagerlius
— vanligen stora byggnader, försedda med maskinutrustning, med
möjligheter till genomgående vinddrag och med ständig tillförsel av damm
och avfall — är i hög grad utsatta för eldfara, särskilt när de. som tidigare
vanligen var fallet, var uppförda av trä eller på trästomme. Ett stort antal
bränder och brandtillbud har också intill senaste tid förekommit i dylika
byggnader. I vissa fall har anläggningen därvid helt eller delvis ödelagts.
Från såväl allmänt som enskilt håll har brandrisken i dessa byggnader
föranlett motåtgärder. Såsom exempel må nämnas, att år 1943 den bestämmelsen
infördes beträffande spannmålslagerhusfonden, att svenska brandskyddsföreningen
skulle avgiva yttrande angående erforderliga brandskyddsanordningar,
då låneärende avsåg större lagerbyggnad. Numera sker
motsvarande brandtekniska granskning av vederbörande länsbrandinspektör.
Vidare må erinras om att livsmedelskommissionen sistnämnda år föreslog
en föreskrift av innehåll, att större lagerhus skulle uppföras av betong
eller annan brandsäker konstruktion. Några dylika bestämmelser har visserligen
icke kommit till stånd, men man har likväl kunnat iakttaga en
tydlig tendens hos företagare och konstruktörer på området att i större
utsträckning utföra silor och övriga högre lagerbyggnader i brandsäker
konstruktion.

Den ekonomiska betydelsen för folkhushållet av bränderna vid spannmålslagerhusen
och därmed jämförliga byggnader belyses av nedanstående
förteckning, som visar större brandskador i dylika byggnader fr. o. m.
1939. Endast sådana fall, där skadan uppgått till minst 150 000 kronors

värde, har medtagits.

År Kr.

1939 Norra Kalmars läns lantmäns centralförenings spann målsrenseri

m. m................................. 320 000

Weibulls utsädesmagasin och frörenseri .............. 1 063 000

D;o ............................................... 2 523 000

Kvarn All Ståhlbom & Co:s blandningsbyggnad, Norrköping
.......................................... 101 000

182

1940 Halmstads Konstgödnings-och Foderämnes AB:s magasin 252 000

1945 Slöinge Lantmannaförening, Hallands län ............ 216 000

Valsjögård, Stockholms län.......................... 254 000

1946 Örebro läns lantmäns centralförening, Fellingsbro .... 465 000

Spannmålslagerhuset, Ystad......................... 155 000

1947 Skaraborgs läns centralförenings spannmålslagerhus,

Lidköping ....................................... 642 000

Skånska lantmännens centralförenings spannmålsmagasin,
Malmö ...................................... 781 000

Laholmsortens lantmannaförenings spannmålsmagasin,

Laholm ........................................ 151 000

Nyby bruks kvarn, Torshälla ........................ 479 000

Mantorps kvarn, Östergötlands län .................. 224 000

1948 Uppländska lantmännens centralförenings spannmåls lagerhus,

Enköping .............................. 1 472 000

1949 Kungsbrokvarn AB, Flen............................ 645 000

Nynäs gårds spannmålsmagasin, Stockholms län ...... 361 000

Sven Olssons spannmålslagerhus, Malmöhus län ...... 336 000

1951 Wasa spisbrödsfabrik, Filipstad ..................... 167 000

Svenska Spannmålsbolagets magasin, östra Klagstorp . . 950 000

1952 AB Mårten Pehrssons Valskvarns silo, Landskrona .... 400 000

Kumla Foder- & Utsädes AB:s spannmålslagerhus, Fellingsbro
......................................... 1 160 000

Värmlands lantmäns centralförenings spannmålslager -

önafors kvarn, Vänersborg ...................... » 600 000

Knislinge spannmålslagerhus ..................... * 3 000 000

Kylebergs säteris spannmålsmagasin, Alvastra...... » 500 000

18 677 000

För flera av de i förteckningen upptagna lagerhusen har statliga lån ur
spannmålslagerhusfonden utgått, ehuru dessa icke varit utestående vid
brandtillfället.

Av undersökningar företagna under medverkan av svenska brandskyddsföreningen
har tramgått, att den ojämförligt vanligaste orsaken till brand
inom större spannmålslagerhus är fel i elevatorsystemet. Omkring 80
procent av bränderna uppgives kunna hänföras till sådana fel, särskilt till
den friktionsvärme som uppstår mellan elevatorrem och remskiva, om
remmen av någon anledning stannar. Ett stort antal patent och förslag till
anordningar, som hindrar uppkomsten av stark värme i angivna situation,
har framkommit, men endast en dylik konstruktion har godkänts av statens
maskinprovningar. (Anordningen bygger på ett smältelement, som frikopplar
remskivan, när dess temperatur stiger till 75 grader). Denna säkerhetsanordning
kostar 300—400 kronor per elevator och kan även i befintliga
elevatorer inkopplas på kort tid.

Trots att ett ständigt ökat antal eldsvådor ägt rum i spannmålsmagasin,

183

spannmålssilor och kvarnar på grund av elevatorerna, har anordningar av
angivet slag hittills icke fått större spridning.

Revisorernas uttalande. Fr. o. in. 1930-talet har en betydande förändring
ägt rum beträffande sättet och ordningen för spannmålens omhändertagande
i vårt land. Tidigare levererade jordbrukarna den tröskade brödsäden
successivt och under loppet av hela vinterhalvåret till befintliga lagerhållare.
På grund av den numera inom jordbruket allt allmännare skördetröskningen
har emellertid läget väsentligt förändrats. Numera räknar
man med att omkring 80 procent av spannmålsskörden levereras till lagerhållarna
redan före utgången av oktober manad. Härjämte har man nu att
räkna även med lagring av stora mängder oljeväxtfrö.

Nu angivna förhållande har medfört en mycket stor påfrestning för
lagerhusen. Trots kraftig forcering av mottagning och torkning samt vissa
åtgärder för avlastning av lagerhusen är resurserna f. n. för små i förhållande
till behovet, även under ett normalår. Genom att torkningen icke kan
ske snart nog eller blir ofullständig utsättes spannmålen för risken av en
kemisk process, som medför att dess värde sjunker eller förloras. Icke obetydliga
kvantiteter spannmål och oljefrö kommer på detta sätt årligen
till skada.

Mot bakgrunden av den ovan berörda utvecklingen är det naturligt, att
planer på anordnande av ytterligare lagrings- och torkningslokaler sedan
åtskilliga år varit aktuella. De allmänna begränsningar, som gällt för
investeringsverksamheten under senare år, har emellertid medfört, att
endast en del behov kunnat tillgodoses. F. n. planerar föreningsrörelsen
för tiden intill den 1 juli 1954 omkring 40 lagerhus för en sammanlagd
kostnad av i runt tal 20,5 miljoner kronor; samtliga dessa planer beräknas
dock icke kunna komma till utförande inom angiven tid.

Statens stöd åt spannmålslagringen lämnas — bortsett från den verksamhet
som bedrives av Svenska spannmålsaktiebolaget — genom jordbrukets
lagerhusfond, tidigare spannmålslagerhusfonden. Härifrån kan lån
tillhandahållas intill 85 procent av kostnaderna för anläggning av lagerhus
och magasin och för anskaffning av maskiner. Sedan 1937 utgår räntan
med 4 procent. Ett särskilt stödmoment ligger också i viss tids ränte- och
amorteringsfrihet — tidigare 3 respektive 6 år men fr. o. in. den 1 juli 1950
nedsatt till 2 respektive 4 år.

Tidigare har lån brukat lämnas med belopp motsvarande högsta medgivna
procentsats, d. v. s. 85 procent av de sammanlagda kostnaderna.
Under de två senaste åren har emellertid så stora krav anmält sig för ifrågavarande
ändamål, att de icke kunnat tillgodoses av fondens tillgångar.
Lånebeloppen har därför begränsats till genomsnittligt 50 å 60 procent av
anläggningskostnaderna.

184

Med hänsyn till den ovan berörda belastningen på spannmålslagerhusen
och till de förluster, som kan vållas därav, är det uppenbarligen av vikt
att de statliga stödåtgärderna för spannmålslagringen är så avpassade, att
de i största möjliga utsträckning främjar sitt syfte, d. v. s. tillkomsten av
nya lagerlokaler. Revisorerna har underkastat jordbrukets lagerhusfond en
granskning ur denna synvinkel. Därvid har uppmärksammats, att de från
lagerhusfonden utlämnade lånen i påfallande stor utsträckning återbetalas
före amorteringstidens utgång. Från denna fond och dess företrädare
spannmålslagerhusfonden har sedan år 1930 utlämnats sammanlagt omkring
120 lån, av vilka ett 70-tal numera är slutbetalda. Härvid är att
märka, att den ordinarie amorteringstiden — nu högst 20 år men tidigare
högst 40 år — endast i något enstaka fall utlöpt. Summan av lånebeloppen
för avvecklade lån uppgår till omkring 6,6 miljoner kronor, under det att
de engångsinbetalningar, med vilka lånen slutbetalats, uppgår till i runt
tal 6 miljoner kronor. Återbetalning har alltså skett i ett så tidigt läge, att
amortering endast i mycket ringa omfattning hunnit ske. Det sagda belyses
än mer därutav, att av ifrågavarande 70 lån ett 50-tal varit utestående
under kortare tid än 5 år; summan av sistnämnda lån har uppgått till mer
än 4 miljoner kronor, och icke fullt 2 procent av lånebeloppet har hunnit
amorteras. Ett 30-tal lån har återbetalats innan någon amortering alls skett.

Uppenbarligen får nu angivna förhållande ses mot bakgrunden av det
för fonden gällande systemet med vissa års räntefrihet och därefter en
fast ränta, som tidvis legat högre än det allmänna ränteläget. Sedan räntefriheten
upphört, har vederbörande låntagare med större fördel kunnat
överflytta lånet till den enskilda kreditmarknaden. Den omfattning, i vilken
medelsåterbetalning till fonden efter få års lånetid ägt rum, gör det
emellertid troligt, att lån i stor utsträckning lämnats till företag med stark
ekonomisk ställning, som redan från början haft möjlighet att tillgodose
sitt kreditbehov på den allmänna marknaden. Fondens kapitalmedel har
alltså till avsevärd del disponerats för låntagare, vilkas huvudsakligaste
intresse för lånen varit det bidragstillskott, som vissa års räntefrihet i själva
verket innebär. Det stöd, som lagerhusfonden är avsedd att lämna, torde
under dylika förhållanden icke alltid tillgodose de mest framträdande behoven.
Revisorerna vill på grund härav ifrågasätta, om icke en avveckling
av räntefriheten bör övervägas. Fonden kunde liksom hittills stå öppen
för alla de låntagare, som nu erhåller lån därifrån, men ränta skulle löpa
redan från lånetidens början. Eftersom någon försämring av de lagerhållande
företagens villkor icke bör ifrågasättas i nuvarande läge, då det
tvärtom gäller att i största möjliga utsträckning främja tillkomsten av ytterligare
lagerutrymmen, synes räntefriheten böra ersättas av ett däremot
svarande fast bidrag. Genom en dylik anordning skulle lagerhusfondens
kapitalmedel i större utsträckning kunna disponeras för sådana lageran -

185

läggningar, för vilkas tillkomst den statliga krediten är en väsentlig förutsättning.
Det synes vidare icke uteslutet, att lånebeloppen härigenom
skulle kunna höjas och ånyo utgå med 85 procent av anläggningskostnaderna,
såsom tidigare varit vanligt. Slutligen är att märka, att vederbörande
myndigheter genom bortfallet av vissa på kort tid utestående lån
skulle kunna befrias från det på dessa lån belöpande, icke obetydliga
administrativa arbetet.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, är spannmålslagerhusen
i mycket hög grad utsatta för brandfara. Sedan år 1939 har genom
större bränder i lagerhus och jämförliga byggnader i landet orsakats skador
för mellan 18 och 19 miljoner kronor. Till de direkta förluster, som
härigenom tillfogats landet, kommer även de olägenheter, som följer av
den ökade belastningen på de återstående lagringsresurserna. Brandtekniska
undersökningar har visat, att en mycket stor del — uppskattningsvis
fyra femtedelar — av ifrågavarande bränder orsakats av fel i elevatorer.
Det har också ådagalagts, att den med sådana fel förenade brandrisken kan
undvikas genom en av statens maskinprovningar godkänd skyddsanordning,
som för jämförelsevis ringa kostnad kan anbringas även i redan
befintliga lagerhus.

Med hänsyn till den mycket stora omfattning, i vilken brandkatastrofer
i spannmålslagerhus intill senaste tid förekommit, bör det enligt revisorernas
mening övervägas, om icke mera verkningsfulla åtgärder från det allmännas
sida kan anses påkallade, exempelvis genom skärpta krav på dylika
anläggningars brandskyddsanordningar och brandtillsvn. I vart fall
synes det motiverat, att staten söker leda utvecklingen i angivna riktning;
ett dylikt steg skulle kunna tagas genom att såsom villkor för lån ur jordbrukets
lagerhusfond föreskrives, att elevatorer skall vara försedda med
sådan brandförhindrande anordning, som är godkänd av statens maskinprovningar.

§ 24.

Kommunskogslånef onden.

Enligt beslut av 1930 års riksdag inrättades kommunskogslånefonden
såsom en statens lånefond för underlättande av kommunernas förvärv av
kalhuggna, vanhävdade eller försumpade skogsmarker eller andra skogsmarker
med otillfredsställande skogstillstånd. Avsikten var att kommunerna
efter förvärven skulle genom kulturåtgärder sätta dessa marker i
nöjaktigt skogligt skick. För lånefonden bär bestämmelser meddelats i
kung. 1930: 272. Lånevillkoren bar avpassats så, att lånens förräntning och

186

amortering i väsentlig omfattning skall kunna ske med medel, som inflyter
genom virkesavkastningen från skogsmarkerna.

Från ifrågavarande lånefond har alltsedan dess inrättande endast två
lån utlämnats, båda till samma låntagare. Lånen, som uppgår till ett sammanlagt
belopp av 25 000 kronor, är båda utlämnade år 1935 och är avsedda
att amorteras under åren 1967—1986. Räntan utgår med 4 procent.
Enligt vad revisorerna inhämtat har dessa lån i december 1952 blivit inlösta.

Såsom kapital för kommunskogslånefonden anvisades för budgetåret
1930/31 ett reservationsanslag av 200 000 kronor. Då något lån icke beviljades
ur fonden under de därpå följande tre åren, har detta belopp såsom
behållning å anslaget omförts till inkomsttitel för i anspråk tagna reservationer.
För budgetåren 1934/35 och 1936/37 har anvisats sammanlagt 75 000
kronor. Det belopp å 50 000 kronor, som icke disponerats för nyssberörda
lån, har i likhet med det tidigare anslaget tagits i anspråk för statsregleringen
såsom besparing. Några disponibla medel finnes alltså icke tillgängliga,
utan fondens kapitalbehållning inskränker sig till berörda lånefordran
på 25 000 kronor.

Det må erinras om att statens utlåningsfonder redovisas i rikshuvudboken,
varjämte ränteavkastningen av varje fond upptages med särskilt
belopp i riksstatens inkomstspecifikation.

Revisorernas uttalande. Sedan kommunskogslånefonden inrättades år
1930, har från fonden endast två lån utlämnats, vilka båda i december innevarande
år blivit inlösta. Med hänsyn härtill och då behovet av statlig
kredit för det med fonden avsedda ändamålet synes vara ringa, torde fonden
snarast böra avvecklas.

187

Handelsdepartementet.

§ 25.

Vissa lokalfrågor för Sveriges geologiska undersökning.

För den i Norrland bedrivna malmletningen disponerar Sveriges geologiska
undersökning följande lokaler i Västerbottens län:

1) kontorslokaler i Norsjö, inrymda i en förhyrd lägenhet om två rum,
ett för gruvingenjören samt ett för kassören och gruvfogden;

2) i Malåträsk vissa ytterligare lokaler, nämligen

a) ett av staten ägt mindre tomtområde med en byggnad om ca 100
in2, använd som borrkärnearkiv samt förråd för malmletningsmateriel; b)

ett förhyrt trähus, omkring 40 in2, beläget intill borrkärnearkivet
och använt som geofysisk instrumentverkstad; samt

c) två förhyrda logbyggnader eller uthus för förvaring av maskiner,
pumpar och annan materiel, som SGU använt vid schaktsänkning
och ortdrivning för undersökningar under jord.

Samtliga nu nämnda utrymmen är i olika hänseenden mindre tillfredsställande.
Det är till en början icke rationellt, att kontorslokalerna är belägna
i Norsjö under det att övriga lokaler är förlagda till Malåträsk, omkring
5 mil därifrån. Verkstadsbyggnaden, som består av ett äldre bostadshus
om ett rum och kök, är alldeles otillräcklig för sitt ändamål. Golvet
saknar den stabilitet, som är nödvändig med tanke på maskinutrustningen.
Att märka är särskilt att i verkstaden icke endast framställes de apparater
och instrument, som kommer till användning i det löpande malmletningsocli
undersökningsarbetet, utan verksamheten där är även inriktad på att
möjliggöra en utveckling av undersökningsmetoderna. Borrkärnearkivets
byggnad, som tidigare använts som garage, är nu fullbelagd och saknar utrymme
för nytillkommande material. Såväl instrumentverkstaden som
borrkärnearkivet är närmast att betrakta som provisoriska lokaler; de är
uppförda i trä, och brandrisken är sålunda icke så begränsad som lokalernas
ändamål motiverar. En brand i exempelvis borrkärnearkivet skulle
kunna äventyra resultatet av åtskilliga års malmborrningsverksamhet. De
logar slutligen, där gruvutrustningen tillfälligt förvaras, är i synnerligen
otillfredsställande skick; på båda byggnaderna är taken så otäta, att materielen
hotar att ta skada av inträngande regn.

Inom SGU åsyftas f. n. en sådan lösning av ifrågavarande lokalproblem,
att i Malåträsk på eu tomt, som kommunen erbjudit i utbyte mot den tomt,

188

på vilken borrkärnemagasinet nu är beläget, uppföres dels en verkstadsoch
kontorsbyggnad, dels en magasinsbyggnad. Den förra skulle inrymma
verkstadslokaler samt rum för gruvingenjören och gruvfogden samt för
geofysikern och för den geolog, som har ledningen av malmletningen i
övre Norrland. I den senare byggnaden skulle inrymmas ett horrkärnemagasin
och utrymmen beredas för förvaring av maskiner, pumpar och
annan utrustning för undersökningar under jord. 1950 års gruvutredning,
som i augusti 1952 avgivit förslag angående SGU:s uppgifter och organisation,
har återgivit innehållet i nu nämnda planer men för egen del icke
tagit ställning till desamma.

Enligt vad revisorerna inhämtat pågår f. n. inom byggnadsstyrelsen utredning
rörande den ifrågasatta nybyggnaden.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har under besök vid Sveriges geologiska
undersöknings lokaler i Västerbottens län funnit att dessa i olika
hänseenden lämnar mycket övrigt att önska i fråga om ändamålsenlighet
och att de delvis befinner sig i bristfälligt skick. Det är angeläget att byggnadsfrågan
för denna del av undersökningens verksamhet snarast vinner
en tillfredsställande lösning. I avvaktan på att lämpligare lokaler anskaffas
synes piovisoriska åtgärder böra vidtagas för att skydda den i vissa utrymmen
tillfälligt förvarade malmbrytningsmaterielen mot fuktskador.

§ 26.

Utnyttjandet av viss statens gruvegendom.

Statens gruvegendom.

Den gruvegendom, i vilken staten har ekonomiska intressen, innefattar
vissa utmål eller andelar i utmål samt aktier i vissa gruvbolag ävensom
statsgruvefälten.

Med inrättandet av statsgruvefälten åsyftades ursprungligen dels att
skydda vissa fyndigheter och däromkring liggande mark från inmutning
av enskilda, dels att åt kronan förbehålla äganderätten även till oupptäckta
mineraltillgångar på kronojord. Sammanlagt finns sjutton statsgruvefält,
belägna inom Norrbottens och Västerbottens län. De viktigaste statsgruvetälten
i Norrbottens län skyddar områdena kring de stora järnmalmsfälten.
Inom tva av dessa, nämligen Kiruna och Gällivare, pågår brytning av järnmalm
genom Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB). De övriga statsgruvefälten
torde få anses som reservationer för framtiden. Flertalet innehåller
järnmalm, men även kisförekomster samt titan, vanadin och grafit har på
detta sätt förbehållits staten.

189

Av staten ägda utmål eller andelar i utmål är till antalet 560. Av dessa
ligger 288 i Norrbottens län, 101 i Västerbottens län, 100 i Kopparbergs län
och återstoden eller 71 inom andra län.

De helt statsägda gruvbolagen är Mertainens Gruf AB, Ruotivare Gruf AB
och AB Statsgruvor. Av dessa bedriver de båda förstnämnda icke någon
gruvdrift. AB Statsgruvor har övertagit de tidigare tvskägda gruvorna i
Kopparbergs m. fl. län. LKAB äges till hälften av staten.

Om man bortser från den under äldre tider gällande s. k. regalrätten
framträdde kronans intresse för äganderätt till eller delägarskap i gruvfyndigheter
först omkring senaste sekelskifte. Genom en ändring år 1899 av
gruvstadgan förbehölls kronan rätt att anmäla sig till begagnande av sin
jordägarandel i fyndigheter på odisponerad kronojord. År 1902 genomfördes
inmutningsförbud för enskilda på kronojord inom Norrbottens län;
detta utvidgades 1907 att omfatta även Västerbottens och Jämtlands län
och har med visst uppehåll varit gällande tills den nuvarande gruvlagen av
år 1938 trädde i kraft.

Under början av 1900-talet vidtogs ytterligare åtgärder för att möjliggöra
för staten att för egen räkning förvärva gruvegendom eller delägarskap
i sådan egendom. Av denna innebörd är 1907 års malmavtal, varigenom
staten ingick som hälftenägare i LKAB, varjämte ett antal malmfält i
sin helhet tillföll staten. Genom avtal 1908, 1927 och 1939 har staten tillförts
ytterligare gruvor och inmutade områden. Statens gruvintressen
bereddes vidare ett speciellt skydd genom det år 1910 i gruvstadgan införda
förbudet mot inmutning på sådan kronojord, som förklarats skola utgöra
statsgruvefält. Slutligen bär den nu gällande gruvlagen stärkt det allmännas
inflytande inom gruvnäringen och givit möjligheter till utvidgning av
statens ekonomiska intressen i fråga om inmutningsbara mineral därigenom
att jordägarandelen slopats och kronan tillerkänts rätt att inträda som
hälftendelägare i alla fyndigheter som inmutats (kronoandel).

Malmletningen.

Den mest omfattande malmletning som förekommit i vårt land påbörjades
några år före 1920 och pågår alltjämt. Den har bedrivits dels av staten
genom Sveriges geologiska undersökning (SGU), dels av Centralgruppens
Emissionsaktiebolag, sedermera ersatt av dess dotterföretag, Bolidens Gruvaktiebolag.
Särskilt sistnämnda bolag har arbetat i en omfattning och med
resurser, som saknar tidigare motsvarighet i landet.

SGU inrättades redan 1858 med uppgift att handha landets geologiska utforskande
under hänsynstagande särskilt till berg- och jordarternas praktiska
betydelse. SGU:s verksamhet var länge av företrädesvis vetenskaplig
natur, och någon systematisk malmletning förekom ej före det första
världskriget. Den brist på ädlare metaller och svavelkis in. in., som första

190

världskriget medförde för landet, blev den direkta anledningen till en förändring
av statsmakternas inställning till malmletningen. När det härvid
gällde att fortast möjligt söka påträffa nya malmförekomster, inriktades
undersökningarna i första hand på fjälltrakterna i norra Jämtland och i
Västerbottens län. På den norska sidan av gränsen i dessa trakter hade
nämligen ej långt dessförinnan stora tillgångar av kismalmer blivit funna
under geologiska förhållanden, vilka kunde förmodas ha sin motsvarighet
även på svenska sidan.

I samband med igångsättandet av en allmän inventering av de geologiska
förhållandena i nordligaste Jämtlands och i Västerbottens läns fjälltrakter
påbörjade SGU 1917 malmletning därstädes. Fr. o. m. år 1920 förlädes
prospekteringsverksamheten huvudsakligen till Västerbottens läns
urbergsområde, särskilt till det s. k. Skelleftefältet.

Under de fortsatta undersökningarna i fjälltrakterna uppdagade och
inmutade SGU de sedermera såsom statsgruvefält avsatta Stekenjokks och
Remdalens svavelkis-kopparmalmsförekomster.

Då undersökningen år 1920 på sitt arbetsprogram upptog en tidigare
förberedd systematisk undersökning av nedre Västerbottens berggrund,
påbörjade den arbetet inom den del av Norsjö socken, där man sedan tiden
omkring sekelskiftet kände ett par anmärkningsvärda blockindikationer på
svavelkis-kopparmalm, vilka varit föremål för dittills resultatlösa lokaliseringsförsök,
varvid även några obetydliga guldhaltiga arsenikkisanledningar
påträffats i fast klyft. Samtidigt företogs vissa utredningar inom
delar av Malå och Lycksele socknar, vilka befunnits mineraliserade.

Genom kombinerade geologiska och geofysiska arbeten (särskilt elektriska
undersökningar sedan metoderna härför fr. o. m. 1918 utvecklats till
praktisk brukbarhet) kunde redan 1920 ett par smärre fyndigheter (Bjurträskgruvan
och Norrliden) inom Norsjö socken lokaliseras och inmutas.
Dessas betydelse låg huvudsakligen däri, att genom dem läget av huvudmalmzonen
i trakten blev i stora drag fastställt.

Redan 1918 hade Centralgruppens Emissionsaktiebolag påbörjat vissa
orienterande undersökningar i Norsjö socken, vilka år 1920 föranlett en del
inmutningar därstädes. För undvikande av intressekonflikter träffades
efter någon tid mellan SGU och bolaget överenskommelse om en viss områdesfördelning
för undersöknings- och inmutningsverksamheten i denna
trakt. För SGU förbehölls den sträckning efter den malmförande zonen
genom Norsjö, som av denna upptagits till undersökning och då delvis
redan inmutats, medan bolaget skulle bedriva sin malmletningsverksamhet
inom de delar av stråket nordväst och sydost om SGU:s undantagsområde,
där bolaget funnit och inmutat andra indikationer. Längre utanför det
ursprungliga huvudområdet i Norsjö arbetade de båda företagen fritt men
med iakttagande av överenskommelsen att icke störa varandras verksamhet.

191

För SGU:s vidkommande ägnades de närmaste åren efter 1920 — förutom
åt den övervägande allmänna geologiska utredningen av trakten —
dels åt undersökningar av malmindikationerna inom det för densamma reserverade
Malånäsområdet i Norsjö socken, dels åt undersökningar av nya
malmindikationer, som under arbetenas gång påträffats i övre delen av
Malå socken, i östra delen av Lycksele socken samt även inom Jörns socken.
Inom Malånäsområdet lokaliserades och inmutades år 1922 de tre svavelkis-kopparmalmsförekomsterna
vid Bjurfors samt zinkblvmalmsfyndigheten
vid Bjurliden, vilka fynd under de därpå följande åren ökades med
ett par smärre svavelkis- och arsenikkisanledningar, östra Högkullas zinkblymalmsförekomst
och Skäggträskbergets zink-kopparmalmsanledningar
m. fl.

Vid Vindelgransele i Lycksele socken hade redan 1922 påträffats en
malmindikation, som 1924 lokaliserades till två varandra närbelägna små
förekomster av zink-blymalm och koppar-svavelkismalm. Förekomsterna
var små, men ett flertal andra indikationer i trakten mellan Vindelälven
och sydvästra delen av Malå föranledde fortsatt malmletning över ett vidsträckt
område, en malmletning, som på grund av begränsade anslag kom
att utsträckas över många år. Länge påträffades endast helt små fyndigheter,
bland vilka kan nämnas Granlunda koppar- och zink-blymalmsförekomst
m. fl. År 1933 lokaliserades emellertid Rävlidens kopparmalms- och
zink-blyfyndighet väster om Kristineberg och 1939 något nordligare Rävlidmyrans
zink-blyförekomst. Inom det malmförande strak som sträcker
sig mot nordost och öster ifrån Kristineberg påträffades liera smärre kisanledningar
samt Brattmyrhögens svavelkisfyndighet.

Redan år 1921 hade SGU i närheten av Kuorbevare i norra delen av Malå
socken upptäckt en kopparmalmsindikation, som några år senare föranledde
påbörjandet av eu ingående geologisk-geofysisk undersökning av hela
denna trakt. Undersökningen ledde efter hand till lokaliserandet 1930 av
Adakgruvans kopparmalmsförekomst, sedermera följd av en svärm mindre
kopparanledningar, vidare »Lindsköldsmalmen» och Rudtjebäckens koppar-
och zinkförande svavelkisfyndighet, samtliga belägna inom ett område
med oval omkrets och ca 5 kilometers längdaxel.

Större delen av SGU:s malmprospektering inom Västerbottens län bar
från sista delen av 1930-talet ägnats åt närmare utredningar av malmförningen
inom det ifrågavarande Kuorbevaredistriktet samt Rävliden-Rävlidmyran-fyndigheterna
i Lycksele. Åren 1939—1949 lokaliserades till Rävlidmyran
ett antal malmfyndigheter, innehållande koppar, zink, bly och svavel.
Den ojämförligt viktigaste av dem är den koppar-zinkförande svavelkismalm,
som benämnes Sturemalmen.

Även Malånäsbältet samt flera mineraliscrade områden i Jörns, Stensele
och Sorsele socknar har under samma tid varit föremål för kompletterande

192

arbeten. Och inom Västerbottens läns fjälltrakter har de kisförande områdena
ytterligare undersökts. Flera smärre kopparmalmsförekomster har
här påträffats men icke någon större fyndighet.

Fr. o. in. år 1940 har detaljprospektering upptagits på statsgruvefälten
Liikavaara, Salmivaara och Svappavaara med närmaste omgivningar i
Norrbottens län. Samtidigt har påbörjats prospektering efter manganmalm
inom östra delen av Jokkmokks och en angränsande del av Gällivare
socknar.

Vid ingången av budgetåret 1950/51 fanns icke längre något objekt, som
då ansågs motivera förberedande gruvarbeten i SGU:s regi. Den organisation,
som av SGU skapats för arbete under jord, avvecklades därför, dock
med bibehållande av eu stomme, kring vilken, när så kunde befinnas nödvändigt,
organisationen kunde återuppbyggas.

Kostnaderna för malmletningen.

För den geologiska inventeringen i Jämtlands och Västerbottens läns
fjälltrakter och för den malmletning, som i samband därmed igångsattes år
1917, anvisades fr. o. in. år 1918 t. o. m. budgetåret 1923/24 tillhopa 159 500
kronor. Sedan malmletningen fr. o. in. 1920 huvudsakligen förlagts till
Västerbottens läns urbergsområde, särskilt till Skelleftefältet, anvisades
till bestridande av kostnaderna härför år 1921 till »Arbeten å för kronans
räkning inmutade områden i Norsjö» ett reservationsanslag av 40 000 kronor
samt fr. o. in. år 1922 under beteckningen »Undersöknings- och försvarsarbeten
å områden, som äro eller kunna varda för kronans räkning
inmutade» t. o. in. budgetåret 1946/47 anslag å tillhopa 2 529 000 kronor.
Med dessa medel bestreds samtliga kostnader för ifrågavarande arbeten
utom lönekostnaderna för de fast anställda geologernas arbete därmed.
1 anledning av vissa från lokalt håll gjorda framställningar om åtgärder
till arbetslöshetens bekämpande uppfördes fr. o. in. budgetåret 1931/32 å
riksstaten ett reservationsanslag för »Undersöknings- och förberedande
gruvarbeten». Med dessa anslagsmedel -— redan fr. o. in. budgetåret 1933/34
uppgående till omkring 400 000 kronor för budgetår — bekostades närmare
undersökningar genom jordavrymning, schaktsänkning och ortdrivning
samt diamantborrning av genom SGU påvisade och inmutade fyndigheter
i Norsjö, Malå och Lycksele socknar av Västerbottens län. Gränsen
mellan de arbetsuppgifter, som skulle hänföras till det ena eller det andra
av förenämnda anslag, blev helt naturligt i viss mån svävande. De två anslagen
sammanfördes också fr. o. m. budgetåret 1947/48 till ett gemensamt
anslag under beteckning »Malmletning och förberedande gruvarbeten».

Medelsanvisningen under dessa anslag har uppgått till följande belopp:

Fjälltraktsundersökningen åren 1918—1924/25 159 500

Kronoinmutningar » 1921—1946/47 2 573 000

Förberedande gruvarbeten
Malmletning

1931/32—1946/47 6 767 600

1947/48—1951/52 2 998 950

Summa kronor 12 499 050

193

SGU har låtit verkställa en beräkning av hur de förbrukade anslagsmedlen
fördelar sig på olika slag av kostnader och på skilda geografiska
områden. Av denna undersökning framgår följande.

Utgifterna under anslaget till Kronoinmutningar fördelar sig med 858 000
kronor på geologi, med 1 084 000 kronor på geofysik (elektriska, magnetiska
och gravimetriska mätningar), med 292 000 kronor på diamantbergborrningar
och med 338 000 kronor på malmblottning, allt i runda tal.
Under geologi ingår åtskilliga utgifter för undersökningar, som avser markgrundens
allmänna geologiska beskaffenhet och som alltså icke äger omedelbart
samband med malmletning. Huvuddelen av utgifterna under Kronoinmutningar
hänför sig till Västerbottens län och närmare bestämt till
Malånäsområdet. Omkring 80 000 kronor avser uteslutande Norrbottens län,
och omkring 420 000 kronor avser såväl Västerbottens som Norrbottens län.

Utgifterna under anslaget till Förberedande gruvarbeten avser främst
kostnader för jordschaktning, schaktsänkning, ortdrivning, diamantbergborrning
och vissa gruvanläggningar. Utgifterna under detta anslag och
anslaget till Malmletning under budgetåren 1931/32—1950/51 fördelar sig
lokalt sett på följande områden.

Västerbottens län

Malånäs ....................................... 889 400

Adak-Kuorbevare .............................. 3 919 000

Vindelgransele—Hornträsk—Nåda ............... 2 366 300

Andra trakter i Västerbottens län ................ 192 300

Tillkommer för geologi och geofysik.............. 400 000

Summa för Västerbottens län 7 767 000

Norrbottens län ................................ 982 000

Tillkommer för geologi och geofysik.............. 483 700

Summa för Norrbottens län 1 465 700

Dalar nu ....................................... 16 100

Norra Uppland................................. 26 300

Summa kronor 9 275 100

Fyndigheternas utnyttjande.

Någon gruvdrift har hittills icke bedrivits av staten själv. Åtskilliga fyndigheter
har däremot utarrenderats till enskilda företag. Denna form för

13 Rev. berättelse ang. statsverket år 1952. 1.

194

utnyttjande av statsägda fyndigheter är gammal. Genom 1899 års lag infördes
arrendedriften såsom enda form för utnyttjande av kronans jordägareandel
i inmutningar på odisponerad kronojord. Arrendeavgiften kan
utgå antingen i form av visst belopp per ton bruten malm, eventuellt med
bestämt maximi- eller minimibelopp, eller ock som en bestämd årlig avgäld.
I visst fall har ersättningen gjorts beroende av metallnoteringarna.
För utmål, vari brytning äger rum, utgår i regel arrendeavgiften per ton
bruten malm, medan för utmål, vari brytning icke äger rum, en fast avgift
utgår.

Av statens utmål eller andelar i utmål är f. n. 103 utarrenderade. Intäkterna
av arrenden under den senaste tioårsperioden har utgjort i medeltal
190 000 kronor per år. Utdelning och royalty från LKAB under senaste
tioårsperioden har i medeltal uppgått till mer än 16 miljoner kronor per
år (nominella aktievärdet 70,4 miljoner).

Arrendeformen har ansetts naturlig och lämplig i sådana fall, där kronans
egendom utgöres av andelar i utmål, vidare där inmutarerätten tillhör
enskild, som driver gruvrörelse inom utmålet, liksom också där kronan
äger enstaka eller ett mindre antal utmål inom fält, som i övrigt bearbetas
av enskild. Det är emellertid även tänkbart att utarrendera fyndighet, som
drivits eller är lämplig att drivas som särskild driftenhet, om denna lämpligen
kan infogas i ett enskilt företags driftorganisation och genom den
större företagsenheten och dess resurser ett ekonomiskt bättre driftresultat
kan ernås.

En speciell form för utnyttjande av statens gruvegendom är den s. k.
legodriften, vilken kommit till användning beträffande vissa fyndigheter i
Västerbottens län. Enligt avtal med Bolidens gruvaktiebolag svarar bolaget
för driftens tekniska utförande mot ersättning för kostnaderna och en
mindre andel av vinsten. Gruvdriften sker emellertid på statens ekonomiska
risk därigenom att staten bestrider samtliga driftkostnader, svarar
för eventuellt underskott av rörelsen och äger uppbära huvuddelen av uppkommande
vinst.

För de beaktansvärda fyndigheter, som upptäckts av SGU i Västerbottens
län, bar båda de i det föregående omnämnda formerna för utnyttjandet av
statens egendom kommit till användning, nämligen dels utarrendering och
dels gruvdrift på statens egen risk genom legodrift. I den följande framställningen
skall ett särskilt fall av utarrendering bli föremål för uppmärksamhet
(Rävlidmyran m. m.). Inledningsvis må emellertid lämnas en kort
redogörelse för innebörden av legodriften och det ekonomiska utfallet därav.

På grund av de växande svårigheterna att inför det senaste världskriget
säkerställa landets försörjning med metaller, särskilt koppar, träffades i
slutet av år 1940 avtal med Bolidens gruvaktiebolag om brytning av en del
av malmerna i de tre gruvfälten Malånäsfältet med Bjurforsfältet i Norsjö

195

socken, Adakfältet i Malå socken och Rävliden-Rävlidmyrfältet i Lycksele
socken, det s. k. legodriftsavtalet. Enligt avtalet överläts till bolaget att
med ensamrätt verkställa brytning av vissa utmål å fyndigheterna. Bolaget
skulle för statens räkning ombesörja driften med skyldighet att till statsverket
redovisa det överskott, som uppkomme på verksamheten, sedan
bolaget tillgodoräknat sig viss ersättning enligt fastställda grunder. Bolaget
skulle på statens bekostnad dels utföra erforderliga anläggningar för malmbrytningen
vid gruvorna, dels omhändertaga malmens brytning, transport
och anrikning. Krossning och anrikning skulle i lämplig utsträckning ske
i bolagets anrikningsverk. Om dessa behövde kompletteras skulle staten
bestrida hälften av kostnaderna.

Det första legodriftsavtalet avsåg åren 1941—1945, och Bjurforsfyndigheten
ansågs därmed utbruten. Nytt avtal träffades därefter för följande
femårsperiod beträffande Adak och Rävliden. I enlighet med förslag i propositionen
1950: 135 skall bolaget under en tid av ytterligare tio år, d. v. s.
1951—1960, fortsätta legodriften i Adakfältet, under det att legodriften i
Rävlidenfältet skall upphöra.

Det ekonomiska utfallet av legodriften t. o. in. ar 19ol framgår av denna
uppställning.

Investeringskostnader
t. o. m. 1950/51

Bjurforsfältet ................ 829 000

Rävlidenfältet ................ 948 000

Adakfältet ................... 12 990 000

Summa 14 767 000

Investeringskostnaderna har alltså nu blivit täckta, och en viss vinst hav
börjat framträda. Härvid är ytterligare att märka å ena sidan att hänsyn
icke tagits till räntekostnaderna för investeringarna och å andra sidan att
ytterligare överskott kan påräknas av Adakfältet under de år som brytningen
där skall pågå (t. o. m. 1960).

Under år 1951 var avsikten att ytterligare en gruvfyndighet skulle inordnas
i legodriftsavtalet, nämligen Rudtjebäcksgruvan, belägen invid
Adakfältet. Ur denna fyndighet har beräknats kunna utvinnas omkring 3
miljoner ton brytbar malm, innehållande svavelkis, zink och koppar. Mot
bakgrunden av försörjningsläget beträffande svavel och svavelkis ändrades
emellertid sedermera förutsättningarna för brytningen i Rudtjebäcken,
och under 1952 stannade statsmakterna för ett beslut om malmens utarrendering
till Bolidenbolaget mot en avgift av i princip 3 kronor 50 öre
per ton. Avgiften skulle dock kunna korrigeras nedåt i händelse av ändrade
förutsättningar beträffande sligutbytet av malmen och även med
hänsyn till förändringar i den allmänna prisnivån.

överskott (underskott)
t. o. m. 1951

— 214 217

4- 1 807 147
+ 13 924 635

+ 15 517 565

196

Rävlidmyran

I skrivelse den 25 augusti 1950 till Kungl. Maj:t föreslog kommerskollegium
utarrendering till Bolidens gruvaktiebolag av den s. k. Sturemalmen
m. fl. malmer i Lycksele socken i Västerbottens län. Därvid anfördes bl. a.
följande.

Omkring 1 400 meter från Rävlidenfältet ligger Rävlidmyrfältet, där SGU
1939—1949 lokaliserat ett antal malmfyndigheter, vilka inmutats och belagts
med utmål för kronans räkning. Malmtillgångarna härstädes ned till
115 å 90 meters avvägning hade beräknats vara följande:

	Påträffad år	Ton råmalm	Zink %	Bly %	Koppar %	Silver g/ ton
Västra Malmen ....	1939-45	138 000	14,3	3,4		408
östra zinkmalmen. .	»	132 000	8,5	1,1	—	80
Kopparmalmen ....	»	21 000	—	—	2,4	—
Vissa blyzinkmalmer	1946-49	60 000	—		—	—
Sturemalmen......	»	1 070 000—	1,79-	—	1,13—	32,9-
		-1 500 000	-2,47	—	-2,35	-36,8

Sturemalmen, den ojämförligt viktigaste av dessa förekomster, betecknades
som en koppar- och zinkförande svavelkis, till typen närmast att
jämföra med svavelkismalmerna i Kristinebergsfältet. Den innehölle förutom
vad ovan nämnts omkring 24 procent svavel samt 1,1—1,2 gram guld
per ton.

På grund av storleksordningen hos de nu mer eller mindre väl kända
malmkvantiteterna i Sturemalmen hade kommerskollegium ansett det
påkallat, att ytterligare undersökningar företoges genom avsänkning av
schakt, drivning av orter på olika nivåer och borrning från orterna. Med
hänsyn till att undersökningarna på större djup vore ofullständiga hade
det icke ansetts orimligt att förutsätta, att malmtillgången vore större än
den ovan angivna. Dittills med någon grad av säkerhet påvisade malmtillgångar
vore visserligen beaktansvärda men dock knappast tillräckliga som
underlag för självständig kommersiell drift, och malmkropparnas geologiska
uppträdande vore ej tillräckligt noga känt för att tillgodogörandet
skulle kunna planeras på tillfredsställande sätt. Bolidens gruvaktiebolag
hade beräknat kostnaderna för en undersökning till 3 250 000 kronor.

Råmalmen från Rävlidmyran hade vid provanrikning visat sig kunna
tämligen väl anrikas på zink, när halterna av bly, koppar och ädelmetaller
vore obetydliga. Även vid mera blyhaltig malm kunde en tillfredsställande
zinkslig (53 procent) erhållas. Blysligen hölle dock endast 50 procent bly
och vore sålunda mycket fattig. Utbytena för båda sorterna vore lägre än
normalt. Det hade förutsatts att ytterligare forskningar skulle kunna leda
fram till bättre resultat, ehuru rätt stora svårigheter syntes förefinnas.

197

När kommerskollegium låtit igångsätta dessa anrikningsförsök hade närmast
räknats med att blyzinkmalmerna möjligen skulle kunna tillgodogöras
för kronans räkning genom legodrift. Nämnda dåliga resultat hade
emellertid medfört tveksamhet, vartill även anrikningsfrågan bidragit. Vid
en sådan legodrift borde nämligen, såsom hittills varit fallet i fråga om
Rävlidenfältet, anrikningen ske i Kristinebergs anrikningsfält. Detta vore
icke avsett för tillgodogörande av råmalmens blyinnehåll, varför en utbyggnad
måste företagas, troligen till större eller mindre del på statens
bekostnad. De totala kända tillgångarna av zinkförande malm i Rävlidmyroch
Rävlidenfälten, sammanlagt i runt tal 600 000 ton, vore icke särdeles
stora och kunde knappast räcka som underlag för några mera avsevärda
investeringar i verk och gruvor.

Vad åter anginge Sturemalmens innehåll av kopparhaltig svavelkis
kunde denna behandlas med befintliga anordningar i Kristinebergs anrikningsverk.
En legodrift för kronans räkning på denna malm kunde sålunda,
för den händelse uppgörelse med Bolidens gruvaktiebolag kunde
träffas, genomföras utan utbyggnad av verket, men däremot erfordrades omfattande
investeringar i fråga om själva gruvan. Vid dåvarande prisläge
syntes Sturemalmen kunna brytas med någon vinst. Huvudprodukten vore
emellertid svavel, vars kvalitet, så vitt på dåvarande stadium kunde bedömas,
icke syntes bli fullt tillfredsställande på grund av viss balt av magnetkis.
En försämring av svavelkismarknaden skulle därför troligen försvåra
avsättningen och kunde lätt medföra att driften icke bleve lönande, särskilt
som transportkostnaderna till utlastningshamn eller förbrukare måste
bli rätt höga.

För det dåvarande förelåge ur försörjningssynpunkt icke behov av ytterligare
svavelkisproduktion inom landet. Då därtill komme, att avsevärda
kostnader måste nedläggas på undersökningsarbeten av Sturemalmen innan
drift kunde komma i gång, hade kollegium icke funnit skäl föreslå
legodrift för Rävlidmyran.

Det vore självfallet ej otänkbart, att kronan för egen räkning verkställde
nämnda undersökningsarbeten och att dessa gåve till resultat, att malmtillgångarna
vore avsevärt mycket större än man nu ansåge sig kunna
säkert räkna med. Det kunde i så fall vara i och för sig ekonomiskt försvarligt
att utbygga Rävlidmyrfältet med anrikningsverk och övriga industribyggnader
samt arbetarebostäder m. m., så att driften bleve oberoende av
samarbete med Bolidenbolaget. Ur allmän synpunkt vore dock en sådan
utbyggnad knappast tillfredsställande. Malmtillgångarna i Kristinebergsfältet
uppgåves icke vara tillräckliga för drift i dåvarande omfattning (ca
500 000 ton/år) under längre tid än något över 15 år. Anläggningarna ovan
jord väntades då fortfarande vara i användbart skick, men några andra
större malmfyndigheter än de nämnda, kronan tillhöriga malmfälten vore

198

icke kända i trakten. Om dessa bleve föremål för självständig brytning
komme de att vara siutbrutna kanske ungefär samtidigt med Kristinebergsfältet,
för den händelse förberedelser påbörjades inom de närmaste
åren. Genom att vidga malmbasen för redan befintliga anläggningar gåves
gruvdriften längre varaktighet till fördel för samhället i orten, vilket vore
helt beroende av gruvdriften.

En samordning av gruvdriften syntes med hänsyn till det anförda önskvärd
och kunde uppnås genom ett av Bolidenbolaget föreslaget arrendeförfarande.
Bolagets framställning avsåge endast Sturemalmen, men kommerskollegium
hade funnit det önskvärt, att arrendet omfattade även övriga
zinkförande malmer i Rävlidmvran ävensom de zinkförande malmer,
vilka kvarstode i Rävlidenfältet, sedan kopparmalmerna där slutbrutits.
Det erinrades om att Rävlidenfältet icke inginge i det senaste legodriftsavtalet.
Bolaget hade dock icke velat förplikta sig att bryta även blyzinkmalmerna,
men skulle vid fortsatta undersökningar påvisas avsevärda ytterligare
kvantiteter sådan malm komme kanske bolaget att taga denna
fråga under omprövning. Så vitt man kunde se syntes blyzinkmalmerna
kunna utbrytas senare, även om Sturemalmen uttoges först.

Bolidens gruvaktiebolag hade i sin framställning den 13 februari 1950
anfört, bland annat, att det icke syntes omöjligt att en brytning av Sturemalmen
kunde upptagas, under förutsättning att malmen behandlades i
Kristinebergsgruvans anläggningar och samtidigt med malmen i Kristineberg.
Icke minst sociala skäl hade gjort det önskvärt för bolaget att utvidga
malmbasen för Ivristineberg. Med hänsyn till malmens beskaffenhet
och belägenhet samt till de betydande undersökningskostnaderna hade
liolaget kunnat bjuda eu arrendeavgift av 40—50 öre per ton malm, som
från gruvan avfraktades.

Bolagets efter förhandlingar modifierade framställning avsåge rätt att
få under en fyraårsperiod verkställa undersökningar och att därefter arrendera
fyndigheterna under 16 år. Kommerskollegium hemställde om
bemyndigande att med bolaget träffa avtal härom. Arrendeavgiften skulle
beräknas per ton bruten råmalm med utgående från en grundavgift av
50 öre för malm av Sturetypen och 1 krona för malm av blyzinktvpen.
Storleken av arrendeavgiften erhölles genom att grundavgiften multiplicerades
med en faktor, som framräknats på så sätt, att kommerskollegii
generalindextal för partipriser med basåret 1935 för kalenderåret i fråga
dividerades med 220. (Om sålunda totalindex för ett kalenderår vore 231
skulle grundavgiften multipliceras med 231: 220, vilket för malm av Sturetypen
skulle ge 52,5 öre per ton.)

Sveriges geologiska undersökning har i princip anslutit sig till kommerskollegiets
förslag om utarrendering. I fråga om arrendevillkoren har undersökningen
emellertid icke kunnat instämma i uttalandet att huvudpro -

199

dukten ur Sturemalmen skulle vara svavelkis, för så vitt med huvudprodukt
avses den ekonomiskt mest betydelsefulla. Det syntes fastmera
sannolikt, att den guldhaltiga kopparmalmsligen komme att intaga denna
ställning, även om svavelkisen kunde förväntas bli en faktor av väsentlig
betydelse för företagets ekonomi. De avgifter för bruten ton malm, som
det framlagda förslaget till arrendeavtal upptoge (50 öre resp. 1 krona),
måste onekligen vid första påseendet förefalla låga. Med hänsyn till de
av kommerskollegium framhållna omständigheterna, ej minst den att ett
utnyttjande av fyndigheten krävde ett relativt omfattande undersökningsoch
tillredningsarbete, och med hänsyn till statens påtagliga fördel av att
gruvdrift komme till stånd, hade emellertid SGU icke funnit anledning att
göra någon invändning mot den föreslagna avgälden.

Genom beslut den 20 oktober 1950 har Kungl. Maj.t lämnat kommerskollegium
bemyndigande att med Bolidens gruvaktiebolag träffa avtal av
i huvudsak den innebörd kollegium föreslagit. Avtalet, som kommit till
stånd i november 1950, innefattar såväl Sturemalmen som de övriga malmerna
i Rävlidmvrfältet och därjämte även de kvarvarande malmerna i
Rävlidenfältet.

Kommerskollegiets beräkningar rörande värdet av ifrågavarande fyndigheter
är grundade på de undersökningar och försöksanrikningar, som
verkställts av Bolidens Gruvaktiebolag. Resultatet av undersökningarna har
sammanfattats i bolagets promemoria den 14 september 1948. Vid beräkningen
av produktvärdena från de olika fyndigheterna har bolaget utgått
från följande priser på färdiga metaller, nämligen för guld 3 995 kr/kg,
för silver 86,37 kr/kg, för koppar 1,72 kr/kg, för bly 1,43 kr/kg och för
zink 1.15 kr/kg; för svavelkis har räknats med 29 kr/ton. Med dessa värden
som underlag uppgår produktvärdet per ton malm till de belopp, som
framgår av följande tabell. 1

Fyndighet	Känd kvantitet i ton	Produktvärde, kr. per ton malm
Rävliden:		30: 33
Kopp ar-zink-malm ..	30 000
Bly-zink-malm......	300 000	54: 05
Rävlidmyran:		43: 60
Östra zinkmalmen.. .	132 000
Västra zinkmalmen..	138 000	107:80
Sturemalmen......	ca 1000 000	36: —
(Rudtjebäcken).......	(3 300 000)	(32: 50)

1 Bolidenbolagets promemoria framhölls vidare, att dessa produktvärdesberäkningar
gåve vid handen, att särskilt blyzinkmalmcrna kunde bli avavsevärt
ekonomiskt intresse. Emellertid framhölls samtidigt, att det förelåge
ett betydande osäkerhetsmoment vid värderingen på grund av mal -

200

mernas grafithalt. Huru mycket grafiten kunde komma att i praktiken
sudda ut den av malmstrukturen i övrigt betingade anrikningsselektiviteten
syntes ej tillfredsställande kunna klarläggas av de planerade laboratorieförsöken,
varför en försöksanrikning i större skala föreslogs.

Vid fortsatt diskussion ansågs emellertid, att laboratorieförsök först
borde utföras, och sådana blev också anställda på råmalm, som brutits
vid SGU:s prospekteringsbrytning och torde ha representerat en blandning
av malm från olika malmkroppar.

Den 8 november 1949 har kommerskollegium erhållit en sammanställning
av lahoratorieförsökens dittillsvarande resultat. Anrikningsförsöken i
fråga om rävlidenmalmen hade givit väsentligen negativt resultat på grund
av grafithalten. Användbara produkter hade ej erhållits, varför produktvärdesberäkning
ej kunnat uppställas. Vad anginge rävlidmyrmalmen hade
likaså grafithalten ogynnsam inverkan, men försöken hade dock givit
klart positiva resultat. Ehuru utbytessiffrorna blivit låga, hade en produktvärdeskalkyl
kunnat upprättas, slutande på ett produktvärde fritt Kristinebergs
anrikningsverk av ca 37 kronor per ton råmalm. Hänsyn hade vid
denna beräkning icke tagits till kapitalkostnaderna.

Anrikningsförsök på Sturemalmen har ej kunnat anställas, då malmen
endast är ofullständigt blottad medelst diamantborrning och malm för
anrikningsförsök därför ej föreligger.

Bolidenbolagets nuvarande utbyggnad av Rävlidmyran avser tills vidare
enbart Sturemalmen. Enligt uppgift avser man att i Sturemalmen årligen
bryta 150 000 ton råmalm, som skall fraktas till Kristinebergsverket för
att anrikas därstädes. Samtidigt nedskäres i motsvarande grad den nuvarande
produktionen i Kristinebergsgruvan av något över 500 000 ton per
år, vilken årsbrytning anses vara för stor i förhållande till fyndighetens
beskaffenhet och ej kan uppehållas utan skadlig forcering. Åtgärder har
icke vidtagits för möjliggörande av anrikning av blyzinkmalmerna.

I detta sammanhang ma lämnas följande uppgifter angående prisutvecklingen
på koppar och zink.1)

År	Koppar kr./kg	Zink kr./kg	År	Koppar kr./kg	Zink kr./kg
1945	1: 08	0: 76	1950	2: 46	1: 58
1946	1: 28	0: 86	1951	3: 02	2: 06
1947	1: 72	0: 83	1952
1948	1: 77	1: 08	jan.	3: 13	2: 23
1949	1: 72	0: 92	1952
			aug.	3: 98	1: 61

Revisorernas uttalande. Allt sedan sekelskiftet har statsmakterna vidtagit
olika åtgärder i syfte att tillföra kronan gruvegendom och stärka dess
ställning på gruvnäringens område. Mest betydelsefullt i detta hänseende

< friserna är beräknade på grundval av exportpriset i USA, varigenom även förändringarna
dollarkursen kommit till synes.

201

torde ha varit de s. k. malmavtalen — det första år 1907 och det senaste
år 1939 — varigenom kronan helt eller delvis blivit ägare till mycket omfattande
malmfyndigheter. Genom lagstiftning har staten vidare såsom
ägare av mineraltillgångar tillförsäkrat sig en särskilt gynnad ställning i
olika hänseenden, exempelvis genom bestämmelserna om statsgruvfälten,
som avser att skydda vissa fyndigheter och däromkring liggande mark från
inmutning av enskilda och att åt kronan förbehålla äganderätten även
till oupptäckta mineraltillgångar på kronojord. Ytterligare exempel härpå
är bestämmelserna i 1938 års gruvlag om kronoandel, d. v. s. kronans rätt
att inträda som hälftenägare till av enskilda inmutade fyndigheter.

Ett väsentligt led i stärkandet av de statliga gruvintressena är malmletningen.
Sedan år 1917 har Sveriges geologiska undersökning bedrivit
systematisk malmletning, främst i Västerbottens och Norrbottens län; staten
har genom SGU varit den näst Bolidens gruvaktiebolag största företagaren
på detta område. Kostnaderna för malmletningen har uppgått till sammanlagt
mellan 11 och 12 miljoner kronor, om man bortser från vad som avser
sådana geologiska undersökningar, vilka mera kan hänföras till vetenskaplig
verksamhet. Av utgifterna för malmletningen faller huvuddelen eller
omkring 10 miljoner kronor på Västerbottens län.

Betydande mineraltillgångar har genom denna SGU:s malmletningsverksamhet
påträffats inom nämnda län. De koncentrerar sig till Malånäsområdet,
Adakområdet och området kring Rävliden-Granlunda och Vindelgransele
samt innehåller främst svavelkis och koppar men även zink
och bly.

I fråga om formerna för de påträffade fyndigheternas tillgodogörande
och det ekonomiska utbytet därav är till en början att märka, att någon
gruvrörelse hittills icke drivits av staten i egen regi, frånsett gruvdrift i
bolagsform. Åtskilliga fyndigheter har däremot utarrenderats till enskilda
företag — en form för utnyttjande av gruvegendomen, som sedan gammalt
varit i bruk och till och med varit den enda gällande. Av statens utmål
eller andelar i utmål, 560 till antalet, är f. n. 103 utarrenderade; intäkterna
därav under den senaste tioårsperioden har uppgått till i genomsnitt
190 000 kronor om året.

En speciell form för utnyttjande av statens gruvegendom är den s. k.
legodriften, vilken sedan början av 1940-talet — inför de växande svårigheterna
att säkerställa landets försörjning med metaller, särskilt koppar —
kommit till användning för gruvorna Adak, Rävliden och Bjurfors i Västerbottens
län. Den innebär, att själva driften ombesörjes av Bolidenbolaget,
men att kostnaderna bestrides av staten, som också står den ekonomiska
risken och uppbär huvuddelen av eventuellt uppkommande vinst.
I legodriften har brutits omkring 1,58 miljoner ton malm. Staten har investerat
omkring 14,77 miljoner kronor och t. o. in. 1951 uppburit intäkter

202

på sammanlagt 15,5 miljoner kronor, d. v. s. investeringskostnaderna har
nu blivit täckta och en viss vinst har börjat komma till synes. Från år
1951 fortsätter legodriften på ytterligare tio år i Adakområdet, där åtminstone
11/4 miljon ton malm beräknas kvarstå inom Lindsköld- och Adakgruvorna
och kunna brytas med ytterligare vinst.

Även arrendeformen har kommit till användning för fyndigheter i Västerbottens
län. Det ekonomiskt mest betydelsefulla arrendeavtalet gäller
fyndigheten Rudtjebäcken invid Adak, med en malmkvantitet av 3 miljoner
ton, vilken utarrenderats till Bolidenbolaget för 3 kronor 50 öre per
ton bruten malm, dock med vissa möjligheter till prisjustering. Vidare
har1 arrendeavtal träffats med Bolidenbolaget, gällande främst fyndigheten
Rävlidmyran, ej långt från Rävliden och Kristineberg.

Särskilt sistnämnda avtal bär varit föremål för revisorernas uppmärksamhet.
Rävlidmyran är en av de mera betydande fyndigheter, som påträffats
vid SGU:s malmletning. Den innehåller den s. k. Sturemalmen med
en känd malmkvantitet av närmare 1,5 miljoner ton (främst koppar men
även zink och svavelkis) samt vissa bly-zink-malmer av mindre storleksordning.
Avtalet innebär att dessa malmer jämte vissa mindre mängder
zinkförande malm, som efter legodriften kvarstår i Rävliden, utarrenderats
till Bolidenbolaget, som därigenom erhållit rätt att under en 4-årsperiod
verkställa undersökningar och att därefter arrendera och bryta fyndigheterna
under 16 år. Arrendeavgiften har bestämts till en grundavgift
av 50 öre per ton bruten kopparmalm (av Sturetypen) och 1 krona per ton
bruten malm av bly-zinktvpen. Vissa justeringsmöjligheter har intagits i
avtalet med hänsyn till förändringar i prisläget. Dessa har medfört, att arlendepriset
50 öre per ten av Sturemalmen successivt stigit; under 1951
skulle det ha utgjort i genomsnitt 65 öre per ton och under de åtta första
månaderna av 1952 närmare 73 öre per ton.

Rörande skäligheten av ifrågavarande arrendebelopp må till en början
framhållas, att det vid avtalets ingående stått klart, att Sturemalmen endast
varit ofullständigt undersökt och att det icke varit uteslutet, att betydligt
större malmkvantiteter skulle kunna konstateras framdeles, ehuru undersökningarna
förutsattes kräva icke obetydliga kostnader. Beträffande blyzinkmalmerna
i Rävlidmyran och Rävliden förelåg vid avtalsuppgörelsen
och föreligger alltjämt så stor ovisshet rörande utvinningsmöjligheterna,
att något säkert produktvärde på malmen icke kunde angivas. Beträffande
den för avtalet väsentliga Sturemalmen framhöll SOU i utlåtande över
avtalsförslaget, att det angivna priset, 50 öre per ton, vid första påseendet
måste förefalla lågt; uttalandet belyses av att produktvärdet redan vid
denna tid preliminärt beräknades till 36 kronor per ton. Då det gällt att
från statens sida bedöma skäligheten av priset har hänsyn vidare måst
tagas till ett flertal faktorer, som icke direkt haft sikte på avtalets rent

203

ekonomiska konsekvenser. Ur näringspolitiska synpunkter ansågs det nämligen
angeläget att gruvdrift för utvinning av bl. a. koppar kom i gång,
och av sociala skäl syntes det lämpligt att Bolidenbolagets malmbas för
anläggningarna vid Kristineberg vidgades. Man har vidare haft att utgå
från att statens möjligheter att för egen räkning bryta fyndigheterna vård
begränsade. Staten har icke tidigare drivit gruvrörelse i egen regi, och de
betydande investeringar, som hade varit ofrånkomliga vid en eventuell
legodrift, verkade återhållande på planer i denna riktning.

På grund av det anförda vill revisorerna icke närmare ingå på den svårbedömbara
frågan om skäligheten av det avtalade priset för malmen. Revisorerna
ifrågasätter icke heller annat än att faktorer sadana som näringslivets
behov av metaller ävensom sociala skäl kan motivera, att statens
mineralfyndigheter upplåtes till något lägre pris än eljest kunnat uppnås.
Revisorerna vill emellertid rikta uppmärksamheten på att SGU:s kostnader
för dagbormingar och förberedande gruvundersökningar under jord
på Rävlidmyrans malmer uppgått till närmare 1 miljon kronor, vartill
kommer kostnaderna för geologiska och geofysiska undersökningar för
malmernas uppsökande, vilka kunna uppskattas till omkring 400 000 kronor.
Samtidigt har statsverkets inkomster av den för närvarande kända
malmkvantiteten vid avtalsuppgörelsens prisläge med säkerhet kunnat beräknas
komma att väsentligt understiga detta belopp, och de kan numera
förväntas bli täckta endast under förutsättning, att de senare inträffade
betydliga prishöjningarna hävdar sig under hela brytningstiden och därtill
att icke endast Sturemalmen utan även zinkmalmerna i Rävlidmyran
uttages. Revisorerna vill i anledning härav uttala, att det vid utarrendering
av statens gruvegendom bör vara en given målsättning afl kostnaderna
för malmens uppsökande och undersökning blir täckta och att staten därutöver
erhåller ett skäligt utbyte av malmens eget värde. När det såsom i
här föreliggande fall gäller fyndigheter av betydelse, synes det vidare önskvärt,
antingen att mera ingående undersökningar får äga rum beträffande
deras omfattning och värde, innan avtal träffas om utarrendering, eller
också att i arrendeavtalet intages bestämmelser, som möjliggör hänsynstagande
i efterhand till de faktorer, som inverkar på driftresultatet, d. v. s.
icke blott metallpriserna utan även exempelvis malmernas omfattning och
metallhalter samt behovet av investeringar för driften.

204

Inrikesdepartementet.

§ 27.

Vissa iakttagelser rörande poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet.

Enligt 34 och 35 §§ reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerIasarettet
skall klinikerna vara förenade med polikliniker. Revisorerna har
verkställt en utredning rörande antalet besök vid de båda sjukhusens polikliniker
samt väntetiderna för patienterna. Antalet besök vid karolinska
sjukhuset utgjorde år 1951 242 222, varav på medicinska polikliniken 22 328,
på kirurgiska 64 614, på polikliniken för kvinnosjukdomar 11 701, på polikliniken
för öron-, näs- och halssjukdomar 29 289, på ögonpolikliniken
23 864, på psykiatriska polikliniken 4 368, på hudpolikliniken 28 810, på
medicinska och kirurgiska poliklinikerna för barnsjukdomar 6 371 — dessa
siffror hänför sig till tiden den 1 oktober 1951—den 31 mars 1952 — på
radiumhemmets allmänna poliklinik 33 872, på dess gynekologiska poliklinik
13 539 och på garnisonsavdelningens poliklinik för hud- och könssjukdomar
3 466.

I fråga om väntetiderna vid karolinska sjukhuset har föreståndaren för
den medicinska polikliniken anfört följande.

»Enligt för varje dag förd statistik över väntelistans längd, angivande det
antal dagar som fulltecknats, har väntetiden för erhållande av tid för nybesök
genomsnittligt utgjort ca 4 veckor. Strax före större helger har den
något nedgått, dock knappast under 3 veckor. Likaså visar sommarmånaderna,
speciellt slutet av juli och augusti samt början av september, en
något kortare väntetid, medan vårmånaderna februari—april visar en förlängning
upp till 5 å 51/2 veckor.

Nu anförda väntetider referera sig till det civila klientelet och av delta
till den del härav som icke representerar

a) brådskande eller möjligen brådskande fall eller

b) remissfall från karolinska sjukhusets polikliniker.

Härav framgår att en sovring av den undersökningskrävande och vårdsökande
allmänheten sker. Samtliga remisser granskas av poliklinikföreståndaren,
som bestämmer dagen för besök eller de andra åtgärder (omdirigering,
eventuellt remiss till laboratorier eller röntgenavdelning) som
omedelbart böra vidtagas, /eke-remitterade sökande sovras likaledes efter
preliminär genomgång i mottagningen, varvid medicinska, sociala och geografiska
synpunkter, med varierande tonvikt på den ena eller den andra,
måste anläggas. De långa väntetiderna drabba således dem som utan men
synas kunna vänta, varvid naturligtvis full säkerhet aldrig kan nås.

205

Nu berörda väntetid beror på att poliklinikens kapacitet icke motsvarar
tillströmningen, varför en viss begränsning därav måst ske. Andra åtgärder
för nedbringande av väntetiden än en ökning av antalet läkare stå sålunda
knappast till buds. Härvid är emellertid att märka att poliklinikens lokaler
med nuvarande tillströmning redan nu äro nära nog maximalt utnyttjade
under 4 timmar — en ökning av personalen skulle därför lör att helt kunna
utnyttjas förutsätta två mottagningstider, en på morgonen och en senare
på dagen, vilket emellertid måste resultera i skiftesarbete och skulle förrycka
poliklinikens undervisningsverksamhet. Poliklinikens »uppland»
speciellt det fysiologiska laboratoriet och röntgenavdelningen — skulle
icke heller, försåvitt icke resurserna kraftigt utökas, kunna åtaga sig sin
anpart av utredningsarbetet utan att slutförandet av de enskilda fallens
genomgång skulle komma att ta veckor i anspråk.

Har polikliniken påbörjat en utredning, sker denna utan annan väntan
•in den som dikteras av den tid undersökningarna ta, i den mån som polikliniken
själv och dess laboratorium svara härför. Erfordras däremot specialundersökningar
— och härvid kommer i första hand röntgendiagnostiken
i fråga, kan förloppet bli utdraget. Poliklinikpatienterna få oftast vänta
några dagar — några veckor på större röntgenundersökningar (kontrastundersökningar)
och för mera komplicerade undersökningar på fysiologiska
laboratoriet måste vanligen också räknas med en—två veckors väntetid.

Poliklinikens kapacitet är sålunda redan med nuvarande tillströmning i
största laget för dess andel i andra inom sjukhuset belägna diagnostiskt
verksamma institutioner. Till de nämnda kunna i detta sammanhang fogas
psykiatriska polikliniken och i någon mån den neurologiska polikliniken
på serafimerlasarettet.

Härigenom uppkommande svårigheter undanröjas där så ske kan genom
personliga överenskommelser läkarna emellan, varför brådskande och ömmande
fall ofta kunna beredas nödvändig koncentration av undersökningarnas
gång — vilket emellertid förutsätter mycket extra och tidsödande
arbete.

Den dagliga tidsåtgången för ett poliklinikbesök är, speciellt för ngbesökande,
lång. Olika utvägar för dess nedbringande ha övervägts. En rationell
anordning kan emellertid icke genomföras på grund av poliklinikens
karaktär av undervisningspoliklinik och omöjligheten i fråga om lixerande
av tid för återbesök som ske i samband med pågående utredning. De tjänstgörande
skola genomgå och uppsätta journaler på nybesök. Poliklinikläkarna
måste därför börja sitt arbete med återbesöken, vilkas större eller mindre
antal givetvis, liksom också de studerandes större eller mindre fortfärdighet
och av föreläsningar eller parallellt förlöpande kurser större eller mindre
ostördhet influerar på den tid som nybesöken få tillbringa''på polikliniken.
För återbesökande blir den dagliga tidsåtgången genomsnittligt kortare,
ofta kort, men kan på grund av polikliniklaboratoriets ofta starka
belastning också dra ut på tiden, om laboratorieprov behöva las. Den slutliga
syntesen med besked och föreskrifter kan då komma först senare på
dagen.»

Föreståndaren för de kirurgiska poliklinikerna har meddelat, att någon
väntelista vid de kirurgiska poliklinikerna inte förekommer, och därutöver
meddelat följande.

206

»Vid något enstaka tillfälle händer det att det infann sig flera nybesök
än som kunde tagas emot under dagen, och då sattes dessa upp till nästkommande
dag. Väntetiden vid besöken varierade med antalet besök. Stundom
förekom upp till 125—140 patienter på manliga kirurgpolikliniken
och 100—125 på kvinnliga. Då en läkare på vardera sidan skulle hinna med
så många patienter måste väntetiden givetvis bli längre än om det fanns
flera läkare som arbetade parallellt på varje poliklinik. I genomsnitt var
väntetiden för återbesök ca 2 timmar och för nybesök ca 3 timmar.

Om man med väntetid även vill avse den tid som förflyter från den dag
patienter söker på polikliniken till den dag patienten var färdigbehandlad,
var detta givetvis beroende av sjukdomsorsaken. Rörde det sig om t. ex.
ett utredningsfall av en bukåkomma var man kanske tvingad att göra ett
flertal röntgenundersökningar, och väntetiden för var och en av dessa uppgick
till ca 1 v. Innan utredningen var helt klar kunde det i sämsta fall
draga ut en månad. Olycksfall som var några dagar gamla och behövde
röntgenundersökning skickades på röntgenavdelningen, men våtfilm (svar
omgående) gick ej att begära på dessa patienter då röntgenavdelningen blev
alltför belastad. Dessa patienter fick återkomma senare för besked. Samma
sak gällde laboratorierna. De hade vissa provtagningsdagar som man måste
ställa patienterna till, och på vissa prover var väntetiden upp till en vecka.
I september 1951 gjordes den ändringen att avdelningsläkarna vissa dagar
i veckan sutto på polikliniken och då hade återbesök från sina respektive
avdelningar. Detta gjorde att journalerna ej ständigt behövde tagas fram,
och därigenom vann man tid. Om olycksfallspolikliniken kunde begränsas
till akuta fall skulle man kunna nedbringa antalet poliklinikpatienter avsevärt
och därigenom kunna driva såväl olycksfall som de övriga poliklinikerna
effektivare. Väntetiden på olycksfallspolikliniken är i allmänhet kortare
än på de andra poliklinikerna. Patienter veta detta och utnyttja för
den skull olycksfallspolikliniken i mycket större utsträckning än vad som
borde vara fallet.»

Vid kvinnokliniken utgjorde väntetiden för nybesök under 1951 3 å 4
veckor. Sedan särskilda anordningar under år 1952 vidtagits — främst avseende
begränsning av antalet nybesök av gynekologpatienter — har väntetiden
under detta år nedgått till ca en vecka eller därunder.

Föreståndaren för öron-, näs- och halspolikliniken har upplyst, att väntetiden
för nybesök varierar avsevärt, beroende på anmälningsfrekvensen.
Den kan i allmänhet beräknas till en halv—till tre timmar, varvid endast
under särskilda omständigheter en—två timmarstiden överskrides.

Väntetiden för återbesök är i allmänhet kortare men kan någon gång
uppgå till två timmar i samband med klimatiska oregelbundenheter och
infektionsepidemier. De åtgärder som vidtagits för att nedbringa väntetiden
har hittills endast varit instruktion till poliklinikläkarna att söka
fördela återbesöken så likformigt som möjligt. Ett försök med tidsfixerade
återbesök är under förberedelse.

Det är icke sannolikt att väntetiden för framför allt nybesöken kan nedbringas
annat än för en viss del av klientelet. Poliklinikens karaktär av

207

undervisningsinstitution nödvändiggör, att viss mindre del av klientelet utöver
den tid som åtgår för sjukvården jämväl måste förlora viss tid i samband
med demonstrationer och föreläsningar. Som kompensation medgives
patienter ett avgiftsfritt besök. Någon irritation över detta arrangemang
eller väntetiden i övrigt förekommer praktiskt taget icke, och undantag
göres alltid vid fall av ömmande karaktär.

Enligt föreståndaren för ögonpolikliniken växlar väntetiden per dag på
polikliniken mellan omedelbar behandling till omkring 5 timmar. Patienter,
som utan risk synes kunna undersökas vid ett senare tillfälle, antecknas på
väntelistor. Väntetiden för sådana patienter uppgår f. n. till 5 månader för
kvinnor och 3 månader för män. Akuta fall och olycksfall omhåndertages
alltid samma dag de infinna sig. För att nedbringa väntetiderna har alltsedan
1949 två nya underläkare begärts, men ännu har ingen erhållits.

Vid psykiatriska polikliniken uppgår väntetiden för nya patienter till 5
å 6 veckor och för återbesök till 3—8 dagar.

Poliklinikchefen för hud polikliniken uppskattar väntetiden vid besöket
per patient till i medeltal 2 timmar.

Från de medicinska och kirurgiska barnpoliklinikerna — vilka inte öppnades
förrän den 1 juli 1951 — har framhållits, att man låter patienterna
beställa tid per telefon. Genom systemet med tidsbeställning har patienternas
väntetid vid besöket nedbringats; i medeltal anses den uppgå till omkring
en timme.

Föreståndaren för radiumhemmets allmänna poliklinik har uttalat, att
väntetiden kan uppskattas till i medeltal 2 timmar, med undantag för patienter
med åkommor, som fordrar undersökning och behandling med radioaktiva
isotoper. För dessa patienter har väntetiden varit påfallande lång
och ofta uppgått till 4 timmar, beroende dels på bristande lokalutrymme,
dels på otillräcklig personal. Beträffande utrymmesfrågan har nu ordnats
så, att nya lokaler för isotop-patienter kan tagas i bruk i början av november.
Vad personalfrågan angår kommer radiumhemmet att ingå med
anhållan till direktionen för karolinska sjukhuset att få anställa en extra
sjuksköterska för isotop-patienternas räkning.

Väntetidens längd kan icke anses bero på bristande kapacitet lios röntgen-
och centrallaboratorier etc.

Avvisning av patienter med uppmaning återkomma annan bestämd dag
längre fram förekommer endast undantagsvis.

Vid radiumhemmets gynekologiska poliklinik äger mottagning rum 3 dagar
i veckan. Väntetiden per patient vid besöket uppgår till F/2 å 2 timmar.

Vid garnisonsavdelningens poliklinik för hud- och könssjukdomar uppges
några väntetider ej ha förekommit.

Vid serafimerlasarettet har sammanlagda antalet besök under år 1951

208

uppgått till 76 149, varav på medicinska polikliniken 19 457 och på kirurgiska
polikliniken 45 378, på nervpolikliniken 7 039, på plastikkirurgiska
avdelningens poliklinik 1 750, på den särskilda personalläkarens mottagning
1 768 samt på endokrinologiska polikliniken 757.

Beträffande väntetiderna har föreståndaren för medicinska polikliniken
meddelat, att de i regel uppgått till högst någon vecka. Några särskilda
åtgärder för att ytterligare söka nedbringa denna korta väntetid anses inte
vara nödvändiga. Några klagomål från allmänhetens sida har inte kommit
till poliklinikföreståndarens kännedom.

Från kirurrjiska polikliniken har meddelats, att väntetiderna för allmänheten
är korta. Poliklinikföreståndaren anför härom följande.

»Patienterna äro då det gäller återbesök uppmanade inställa sig kl. 9.30.
De inställa sig dock ofta redan 8—8.30. Den därav vållade väntetiden står
utanför kirurgiska poliklinikens möjlighet att eliminera. Även nybesöken
inställa sig ofta avsevärd tid före den annonserade mottagningens början
kl. 12. Återbesöken äro till sin huvudsakliga del avverkade till kl. 12.30—
14. De patienter som tagas in kl. 9.30 ha som regel lämnat sjukhuset inom
1 timme. Flertalet av dessa patienter behöva i varje fall vid sitt första och
sista besök, ibland även däremellan, intyg till olika försäkringsinrättningar.
För att väntetider icke skall uppkomma för övriga patienter medan dessa
intyg utskrivas eller väntetider uppstå för dem som behöva intygen ha
läkarna vid kirurgiska polikliniken på privat initiativ anställt en särskild
sekreterare som utskriver dessa intyg. Detta sker på läkarens bekostnad i
avsikt att bereda patienterna bättre service och effektivisera organisationen
av arbetet på polikliniken. Utfärdandet av invaliditetsintyg samt revision
av invaliditetsräntor innebär tidskrävande undersökningar och intygsskrivning.
För att för patienterna eliminera den väntetid som härigenom
skulle kunna uppstå erhålla dylika patienter en direkt överenskommelse
om tid för undersökningen, vilken utföres då befattningshavarnas arbetstid
utgått. Någon ersättning till befattningshavarna härför utgår icke. Arrangemanget
är vidtaget helt i patientens och poliklinikens arbetsintresse.

Icke akuta operationer som kunna utföras polikliniskt erhålla på samma
sätt en direkt angiven tid för operation, varigenom väntetiden för dessa
fall helt undvikes. Även dessa operationer utföras ofta utanför befattningshavarnas
arbetstid och utan ersättning till dessa. Poliklinikavgift erlägges
givetvis av de nämnda patientkategorierna i sedvanlig ordning.

Nybesökande ha som regel lämnat sjukhuset inom 1 timme efter sedan
de mottagits. Väntetider kunna uppstå för patienterna genom omständigheter
varöver polikliniken ej kan råda, främst av tvenne anledningar. Den
vanligaste är att patienten blir mottagen mellan 11—12, röntgenundersökning
t. ex. kontroll av fraktur visar sig vara erforderlig. Väntetid uppstår
innan patienten av sjukbårarna hunnit anlända till röntgenavdelningen.
Denna är stängd för lunch mellan 12—13. Härigenom kommer röntgenundersökningen
icke att företagas förrän mellan 13—14. Innan röntgenplåtarna
äro granskade och patienten återtransporterad har klockan hunnit
bli så mycket att poliklinikens ordinarie personals arbetstid utgått.
Patienten kommer därför vid sin återkomst att bedömas av den jourhavande
läkaren, som dels icke känner till fallet dels genom jouruppgifter

209

kan vara förhindrad att omedelbart taga honom under behandling, anlägga
ny gips e. d. Trots poliklinikpersonalens strävan att vid mottagningens
början omedelbart sortera ut dylika fall lyckas detta icke alltid, i all synnerhet
icke då det gäller mer långväga patienter som på grund härav anlända
till polikliniken först fram mot 11-tiden. Den andra anledningen till
förlängd väntetid är att nysökande kunna befinnas lämpliga för demonstration
vid föreläsning som börjar kl. 13.15. Härigenom uppkommer ofta redan
före föreläsningen en väntan på 1 timme, vartill kommer föreläsningstiden
och sedan den tid som åtgår innan patienten blir behandlad.»

På neurologiska polikliniken uppskattas väntetiden för patient, som besökte
polikliniken för första gången, till ca 3 veckor. Denna väntetid bestämdes
enligt poliklinikläkaren enbart av hur många patienter, som sökte
för första gången, då 9 sådana patienter togs emot oberoende av antalet
återbesök.

Patienter på återbesök kunde däremot få vänta beroende på köbildning
vid avdelningar, dit patienterna sänts på remiss; sålunda 3 å 4 dagar upp
till en vecka i väntan på röntgenundersökningar, lika lång tid för EKGeller
EMG-undersökningar och upp till 3 månader (nu 6 månader) på EEGundersökningar.
Härvid är att märka att ehuru väntetiden för röntgenundersökningarna
är relativt liten (vanligen gäller undersökningen skalle
eller ryggrad), den likväl är av största betydelse, då röntgenundersökningarna
är de vanligaste av dem, som sker på remiss från neurologiska polikliniken.
Den långa väntetiden på EEG verkar också ytterst olägligt, då
därigenom bedömandet av den viktiga epileptikergruppen bland patienterna
försvåras och fördröjs.

överläkaren på plastikkirurgiska polikliniken har meddelat, att någon
väntelista för polikliniska besök inte förekommer. Väntetiden för enskilda
besök uppskattas till omkring en halv timme—en timme. Återbesöken ställes
en halv timme före poliklinikens öppnande för att personalen skall få
tid att skaffa fram journaler och poliklinikkort.

På endokrinologiska polikliniken är väntetiden för nybesök 4 veckor.

Revisorernas uttalande. Omfattningen av den polikliniska verksamheten
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är såsom framgår av den
lämnade redogörelsen högst betydande. Uppenbart är alt allmänheten har
både ett ekonomiskt och ett humanitärt intresse av att väntetiderna blir så
korta som möjligt vid en verksamhet av förevarande art. Av revisorernas
utredning synes också framgå, att flera av poliklinikläkarna vidtagit de
åtgärder för nedbringande av väntetiderna som rimligen kan fordras av
dem. Att allmänhetens möjligheter att utan dröjsmål erhålla erforderlig
vård det oaktat synes i flera avseenden mindre tillfredsställande torde i
viss män sammanhänga med det förhållandet, att man inte på alla polikliniker
ägnat frågan om nedbringande av väntetiderna all önskvärd upp 14

Rev. berättelse ant), statsverket är 1952. I.

210

märksamhet. Vidare förekommer förhållanden — exempelvis den osedvanliga
omfattningen av verksamheten, vilken medför att kommunernas ansvar
för den öppna sjukhusvården i viss mån överflyttas på staten — varöver
varken poliklinikföreståndama eller sjukhusen kan råda. Revisorerna vill
för sin del förorda att en undersökning verkställes om möjligheten att nedbringa
väntetiderna för patienterna vid karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets
polikliniker. Härvid bör ock gränsdragningen mellan den
statliga och kommunala sjukvården beaktas i den mån lösningen av ovan
berörda spörsmål påverkas därav.

§ 28.

Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn.

För medel som donerats av kung Oscar II och drottning Sophia till minne
av deras guldbröllop bildades år 1907 en stiftelse: »Konung Oscar II:s
och drottning Sophias guldbröllopsminne» med uppgift att inrätta och
underhålla ett sanatorium för skrofulösa barn, företrädesvis från Stockholm.
Enligt av konung Oscar II gillade stadgar handhas inrättningens viktigare
angelägenheter av en överstyrelse, som utgöres av sju självskrivna
och 38 för livstid valda huvudmän. Förvaltningen av inrättningen handhas
av en styrelse, som består av åtta ledamöter. Fyra ledamöter, däribland
ordföranden, jämte två suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:t. Återstående
fyra ledamöter jämte två suppleanter för dem utses av överstyrelsen.

Den 4 november 1922 invigdes stiftelsens sanatorium vid1 Nynäshamn för
skrofulösa barn. Sanatoriet beredde plats för 23 barn men var avsett att
sedermera utvidgas. Anstalten disponerar icke själv full utrustning för
specialvård, men är anknuten till S:t Görans sjukhus som en B-anstalt.
Personalen utgöres av 1 överläkare, som innehar befattningen som bisyssla
till sin överläkartjänst vid S:t Görans sjukhus’ ortopediska avdelning, 1 biträdande
läkare, 1 syssloman, 4 befattningshavare tillhörande sjukvårdspersonalen
och 4 befattningshavare tillhörande ekonomipersonalen eller
sålunda tillhopa 11 anställda.

Driftkostnaderna, som utgjorde omkring 4 kronor 10 öre för vårddag,
täcktes till en början ungefär av vårdavgifter samt bidrag från staten och
Stockholms stad. Vårdavgiften har under hela den tid, sanatoriet varit i
verksamhet, uttagits med 1 krona för barn och dag. Statsbidrag utgick från
början med 1 krona 35 öre, varjämte Stockholms stad t. o. m. år 1933 lämnade
ett bidrag av 1 krona 75 öre för barn och dag. Fr. o. m. år 1934 sänktes
stadens bidrag till 1 krona för vårddag. Då driftkostnaderna vid denna

211

tid stigit till omkring 4 kronor 50 öre för underliållsdag måste skillnaden
täckas av stiftelsens ränteinkomster, något som också var avsett.

Enligt beslut av 1936 års riksdag höjdes statsbidraget år 1937 till 2 kronor
för underhållsdag, varvid åsyftades att staten skulle övertaga landstingens
och storstädernas dåvarande driftbidrag till anstalterna för kirurgisk
tuberkulos. I samband härmed bortföll alltså bidraget från Stockholms
stad. För att de enskilda anstalterna för kirurgisk tuberkulos — Guldbröllopsminnet
är att hänföra till denna kategori — inte skulle behöva
skuldsätta sig, medgav 1938 års riksdag, att om ock i den mån fr. o. m.
den 1 juli 1937 summan av statsbidraget och patientavgifterna inte förslår
till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna
verkliga driftkostnaderna vid anstalterna samt underskottet inte kan täckas
med andra för ändamålet tillgängliga medel, Kungl. Maj:t må på därom
av vederbörande direktion gjord framställning bevilja det ytterligare bidrag,
som kan befinnas erforderligt.

Då Guldbröllopsminnet till följd av den minskade tuberkulosfrekvensen
inte längre kunde fullbeläggas och driftkostnaderna fortsatte att stiga, har
till stiftelsen på senare tid utöver det ordinarie statsbidraget på 2 kronor
för vårddag utgått även det nyss berörda s. k. fyllnadsbidraget. Revisorerna
vill meddela följande uppgifter rörande sanatoriets beläggnings- och ekonomiska
förhållanden.

År	Belägg- ning %	Utgifter : hela ut-giften	or driften per vård-dag	Statsbidrag till täckande av upp-kommet underskott
1947	82	73 000	10,5	21 369
1948	81	78 000	11,4	9 099
1949	74	82 000	13,1	36 891
1950	73	79 000	12,9	40 476
1951	66	85 000	15,3	60 0001

1 Preliminärt beräknat belopp, på grund av omläggning av räkenskapsåret avseende tiden
1/1 1951—30/6 1952. På grund av en tillfällig inkomst har statsbidraget blivit lägre än normalt.

Beläggningen den 1 november 1952 uppgick till 12 barn.

Den allmänt sjunkande tuberkolusfrekvensen har medfört, att antalet
vårdplatser för kirurgisk tuberkulos, vilket år 1950 uppgick till 836 för
hela riket, på senare tid väsentligt minskats. Statsutskottet uttalade i sitt
utlåtande nr 11 till 1951 års riksdag, att det med nuvarande platsbrist för
den slutna sjukvården inte bör ifrågakomma, att fyllnadsbidrag av statsmedel
utgår till en enskild anstalt, vars kapacitet utnyttjas endast till en
mindre del, samt att utskottet därför förutsatte, att Styrsö kustsanatorium
fr. o. m. den 1 juli 1951 inte längre skulle användas såsom anstalt för
kirurgisk tuberkulos. Till följd av detta uttalande har patienterna med
kirurgisk tuberkulos vid detta sanatorium numera överflyttats till andra

212

sanatorier och anstalten med sina 93 vårdplatser i stället tagits i bruk för
sinnesslövård. Vidare har av de sammanlagt 630 vårdplatserna vid Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium i Barkåkra och Apelvikens kustsanatorium
146 vårdplatser ställts till förfogande för eftervård av barnförlamningspatienter.
Ytterligare har medicinalstyrelsen i skrivelse den 6 mars
1952 uttalat, att enligt styrelsens uppfattning tidpunkten vore inne för en
ombildning av Solhems sjukhus — med 90 vårdplatser — till eu ortopedisk
avdelning för Älvsborgs län. Trots att sålunda av 836 vårdplatser för kirurgisk
tuberkulos ej mindre än 329 tagits eller avses tagas i bruk för andra
ändamål, föreligger ett överskott på vårdplatser för sådana sjukdomar.

För Guldbröllopsminnets del har överskottet på vårdplatser och den
därav betingade dåliga driftsekonomien sedan länge observerats. Sålunda
uttalade styrelsen för sanatoriet i skrivelse till överstyrelsen för stiftelsen
den 17 maj 1944, att orsaken till detta missförhållande måste sökas däri,
att anstalten är för liten för att drivas självständigt. Med ett så ringa antal
vårdplatser, som anstalten bereder, måste även en betydande överorganisation
uppstå. Styrelsen fortsätter:

»Under nu nämnda förhållande har styrelsen, då en ekonomisk drift avanstalten
i varje fall icke synes kunna ske, ansett sig böra taga under omprövning,
huruvida icke redan nu en omändring av Stiftelsens verksamhet
borde ske. Därvid har för styrelsen stått klart, att det egentliga syftemålet
för Stiftelsen, bekämpandet av skrolulosen, allt fortfarande skall upprätthållas.
Då emellertid den form härför, som kommit till uttryck i Stiftelsens
av Konung Oscar II gillade stadgar, nämligen underhållandet av ett sanatorium
för vård av skrofulösa barn från Stockholm, synes bättre och mera
ekonomiskt kunna tillgodoses genom anslutning till någon större sjukvårdsinrättning,
har styrelsen trätt i förbindelse med Stockholms stads
sjukhusdirektion i frågan. Av de överläggningar, som härvid skett, har
framgått att ett överlämnande till staden av Stiftelsens sanatorieverksamhet
enligt förslag till avtal skulle kunna ske på så sätt att Stiftelsen till staden
överlämnade dels fastigheten i Nynäshamn, som fortsättningsvis skulle
drivas som konvalescenthem för klena barn, och dels ett kapital för uppförande
av vårdanstalt för tuberkulossjuka barn, ansluten till ett av Stockholms
sjukhus. Då de barn, som nu vårdas å sanatoriet, förut behandlats
och vid behov fortfarande undergå kirurgisk behandling å S:t Görans sjukhus,
synes upprättande av en särskild vårdanstalt i nära anslutning till
detta sjukhus vara lämpligast men viss frihet torde tillerkännas staden att
även förlägga en anstalt till annan sjukvårdsinrättning. Då ändamålet med
Stiftelsens verksamhet härmed även vinnes, vill styrelsen förorda att överstyrelsen
för sin del godtager förslaget till avtal.

Då styrelsen sålunda funnit sig böra förorda att, såsom framgår av avtalet,
icke hela Stiftelsens förmögenhet överlämnas till staden, har detta
skett därför att styrelsen ansett behov ej föreligga för mer än 30 vårdplatser,
vartill det överlämnade beloppet ansetts räcka. Men styrelsen har även
ansett, att bekämpandet av skrofulosen icke endast sker genom vården av
barn utan även bör ske genom åtgärder för att förebygga sjukdomen. I
dylikt avseende, vilket styrelsen anser stå i full överensstämmelse med

213

Stiftelsens principiella ändamål, vill styrelsen därför föreslå att av den
återstående förmögenheten — beräknad till ca 230 000 kronor — bildas en
forskningsfond, vars ändamål skall vara att befrämja utforskandet och
bekämpandet av tuberkulosen hos barn, speciellt den s, k. kirurgiska tuberkulosen.
Av årliga avkastningen av fonden skall anslag kunna utdelas för
ändamålet. Då varken den nuvarande Stiftelsen eller en ombildad dylik
torde erfordras för att handhava denna vetenskapliga fond, synes det styrelsen
lämpligast att fondens kapital överlämnas till Kungl. Karolinska
mediko-kirurgiska institutet att förvaltas och handhavas enligt närmare
angivna villkor.

Sedan alla Stiftelsens tillgångar blivit överlämnade till olika ändamål,
föreslår styrelsen att Stiftelsen upplöses.»

Mot styrelsens förslag anförde ledamoten professor H. Waldenström
reservation. Han ansåg, att då antalet barn med ltirurgisk tuberkulos från
Stockholm, som är i behov av sjukhusvård, är betydligt mindre än förut
beräknats och framtidsperspektiven synas osäkra, förefaller det vara mera
i Guldbröllopsminnets anda att avstå från byggandet av ett nytt sjukhem
och i stället avsätta hela kapitalet till en fond, vars ändamål skulle vara
att befrämja utforskandet och bekämpandet av tuberkulosen hos barn.

Stvrelsens ifrågavarande förslag har inte genomförts av stiftelsens överstyrelse.

Sedan Stiftelsens revisorer, varibland en av medicinalstyrelsen förordnad
revisor, i maj 1951 framhållit nödvändigheten av att sanatoriet komme
till en mer ekonomisk användning, uppdrog styrelsen för Guldbröllopsminnet
den 23 november 1951 åt särskilda kommitterade att inkomma med
förslag till ändring av stiftelsens ändamål. Kommitterade föreslog den 31
december 1951, att de tuberkulösa barn, som vårdas på sanatoriet i Nynäshamn,
skulle överföras till S:t Görans sjukhus’ ortopediska avdelning samt
att nynäshamnsanstalten i stället skulle beläggas med icke tuberkulösa
barnpatienter med ortopediska sjukdomar och skador. Kommitterade framhöll
dock, att en följd av deras förslag skulle bli ett ökat antal transporter
Stockholm—Nynäshamn och åter, emedan den egentliga behandlingen
måste förläggas till respektive sjukhusavdelning i Stockholm.

Kommitterades förslag har ännu inte slutligt prövats.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har
det sedan länge stått klart, att Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn
till följd av den sjunkande tuberkulosfrekvensen inte längre är behövligt
för det ursprungligen avsedda ändamålet. Styrelsen för anstalten
har också redan år 1944 uttalat, att eu ekonomisk drift av anstalten inte
synes kunna ske och framlagt förslag till de donerade medlens nyttiggörande
på annat sätt. Då detta förslag inte kommit att genomföras, har
styrelsen, på initiativ av bl. a. en representant för medicinalstyrelsen, år

214

1951 föranstaltat om en ny utredning. Inte heller resultatet av denna utredning
har emellertid kommit till verkställighet.

Såsom riksdagen vid skilda tillfällen framhållit, är det vid nuvarande
knappa platstillgång för den slutna sjukvården och rådande byggnadssvårigheter
av särskild vikt, att vårdplatser, vilka till följd av minskad
lörekomst av en sjukdom inte längre erfordras vid bekämpandet av denna
sjukdom, kommer till användning för eftersatta vårdområden. Revisorerna
har också allmänt sett det intrycket, att de kommunala sjukvårdshuvudmännen
i stort sett väl tillgodoser detta önskemål. Önskemålet blir
emellertid av lättförstådda skäl svårare att realisera då det gäller anstalter
av stiftelsekaraktär.

I förevarande fall synes det revisorerna uppenbart, att en fortsatt drift
av anstalten för vård av kirurgisk tuberkulos inte är ekonomiskt försvarlig.
Beläggningen uppgår som revisorerna nämnt till endast 12 barn. Revisorerna
förordar därför, att eu avveckling av anstalten kommer till stånd
snarast möjligt, varvid givetvis även frågan om anstaltens framtida användning
bör utredas.

§ 29.

Anslaget till viss ersättning till barnbördshuset i Lund.

På1 förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1899 års riksdag — med föranledande
av stadgandena i förordningen den 14 oktober 1898 (nr 91, s. 1) om avskrivning
av kyrkotionde — att det under åttonde huvudtiteln uppförda
anslaget till bammorskeundervisningen och barnbördshusen skulle ökas
med ett belopp av 1 358 kronor, motsvarande ersättning till hammorskeläraren
i Lund för avskriven kyrkotionde.

Angående barnmorskeundervisningsanstaltens i Lund uppkomst kan
nämnas, att rikets ständer år 1772 anslog ett årligt arvode åt en i Skåne
stationerad läkare i barnförlossningsvetenskapen av 166 riksdaler 32 skillingar.
Arvodet för undervisningen, som inte bedrevs vid någon särskild
förlossningsanstalt, uppbars först några år av en läkare i Kristianstad och
därefter, något förhöjt, av en Malmö-läkare. Efter dennes död år 1820
indrogs arvodet. Sundhetskollegium ansåg emellertid barnmorskeundervisningen
i Skåne behövlig och hemställde därför hos Kungl. Maj:t om åtgärder
för dess fortbestånd. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t
den 27 juni 1821 kanslern för Lunds universitet att söka förmå artis obstetriciae
professorn i Lund att »av nit» för det nyttiga ändamålet övertaga
barnmorskelärlingars undervisning. Så skedde ock.

Genom ett kungligt brev den 25 november 1836 till sundhetskollegium
bereddes läraren ersättning i form av kyrkotionde från vissa socknar i

215

Skåne. Det var detta kyrkotionde som år 1899 ersattes genom anslagsbelopp
av 1 358 kronor.

I underdånig skrivelse den 16 mars 1906 hemställde medicinalstyrelsen,
att barnmorskeundervisningen i Lund måtte upphöra och att i samband
därmed den till barnmorskeläraren utgående ersättningen for avskriven
kyrkotionde måtte indragas.

I infordrat yttrande förklarade barnmorskeläraren i Lund att ingen tvekan
syntes böra råda, att barnmorskeundervisningen i Lund borde indragas och
anstalten uteslutande användas för klinisk undervisning av medicine kandidater.
Barnmorskeläraren framhöll dock, att en följd av barnmorskeundervisningsanstaltens
i Lund indragning skulle bli, att Malmöhus lans
landsting, som bekostat uppförandet av barnbördshuset, måste ikläda^ sig
kostnader för avlöning av den blivande sköterskepersonalen, vars åliggande
då utfördes av barnmorskeeleverna. En enkel utvag att lösa de i
detta sammanhang uppkomna ekonomiska spörsmålen var, att det belopp
av statsmedel, som utgick till barnmorskeläraren såsom ersättning för avskriven
kyrkotionde och från vilket barnmorskeläraren efter undervisningens
upphörande var villig att avstå, inte drogs in utan fick användas
till nämnda, genom barnmorskeundervisningens upphörande nödigblivna
kostnader. Detta vore motiverat också ur den synpunkten, att barnbördshuset,
där även medicine kandidater fullgjorde klinisk tjänstgöring, jämväl
efter barnmorskeundervisningens upphörande kom att tjäna ett statens
undervisningsändamål.

I statsverkspropositionen till 1907 års riksdag (åttonde huvudtiteln, s.
185_186) förklarade sig chefen för ecklesiastikdepartementet vilja till styrka

det av barnmorskeläraren i Lund framställda förslaget. I skrivelse
den 31 maj 1907 anmälde riksdagen, att den med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag medgivit att, efter bammorskeundervisningsanstaltens i Lund upphörande,
ovannämnda under anslagstiteln barnmorskeundervisningen och
bambördshusen uppförda belopp av 1 358 kronor, finge, under förutsättning
att medicine kandidater bereddes tillfälle till klinisk undervisning å
det av Malmöhus läns landsting bekostade barnbördshuset i Lund, utgå
såsom bidrag för uppehållande av verksamheten vid detta barnbördshus.

Den 10 oktober 1907 medgav landstinget i Malmöhus län att, därest
bammorskeundervisningsanstalten i Lund kornme att upphöra, å barnbördshuset
i Lund finge beredas tillfälle till klinisk undervisning för medicine
kandidater under villkor att ovannämnda anslagsbelopp årligen utginge
såsom bidrag till uppehållande av verksamheten vid barnbördshuset.

1 anledning av ändrad departementsindelning överfördes anslaget till
barnmorskeundervisningen och barnbördshusen fr. o. in. år 1921 från åttonde
till femte huvudtiteln. 1935 års riksdag beslöt därefter, att ifrågavarande
utgifter jämte ett mindre belopp till barnbördshuset Pro Patria

216

Ir. o. m. budgetåret 1935/36 skulle bestridas från ett särskilt anslag av
1 500 kronor, betecknat viss ersättning till barnbördshuset i Lund m. m.
Sedan sällskapet Pro Patria avstått från nyss åsyftade mindre belopp, nedsattes
anslaget fr. o. m. budgetåret 1941/42 till 1 400 kronor, varjämte det
i anslagets rubrik förekommande tillägget »m. m.» bortföll. Vid inrikesdepartementets
tillkomst år 1947 överfördes anslaget i riksstaten från femte
till elfte huvudtiteln.

De skäl, som tidigare ansetts tala för att ifrågavarande särskilda bidrag
skulle utgå, synes numera ha förlorat sin aktualitet.

Det av Malmöhus läns landsting bekostade gamla barnbördshuset ersattes
sålunda under första världskriget med en särskild obstetrisk-gynekologisk
klinik och såsom bidrag till kostnaderna för nybyggnadsarbetena anvisade
1914, 1916 och 1920 ars riksdagar medel, avsedda att i princip täcka
halva byggnadskostnaden. Enligt gällande sjukhuslag åligger det vidare
landsting att ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd, i den mån inte annan
drager försorg om sådan vård, varjämte lagen även innehåller ett stadgande
att vid sjukhus skall finnas anställd för dess behöriga skötande erforderlig
personal.

\ ad slutligen angar landstingets atagande att bereda medicine kandidater
klinisk undervisning vid barnbördshuset, må erinras om, att Malmöhus
läns landsting sedan år 1921 uppburit statsbidrag till Lunds lasaretts driftkostnader
samt att detta bidrag avser att utgöra ersättning just för de merkostnader,
som lasarettets egenskap av undervisningssjukhus förorsakar
landstinget. För ändamålet är för budgetåret 1952/53 uppfört ett anslag
av 1 170 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Förevarande anslag hänför sig till långt tillbaka
i tiden träffade dispositioner. Dessa synes ha tillkommit under förutsättningar,
vilka inte längre är gällande. Ersättningen utgår även med belopp,
som på grund av penningvärdets fall förlorat all reell betydelse för landstinget.
Revisorerna anser därför, att det bör omprövas, huruvida inte detta
anslag bör avföras från riksstaten såsom ett särskilt anslag.

217

Civildepartementet

§ 30.

Iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen kost vid vissa
statliga anstalter m. m.

Enligt bestämmelserna i 40 § statens allmänna avlöningsreglemente skall
tjänsteman, som genom vederbörande myndighets försorg erhåller kost
in natura, härför erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller på
annat sätt i enlighet med bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t
eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av vederbörande myndighet.

Med hänsyn särskilt till den senaste tidens prisutveckling har revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka dels den omfattning, i
vilken vid skilda statliga eller statsunderstödda anstalter och institutioner
kost mot ersättning tillhandahålles personalen, dels i vad mån de härför
beräknade ersättningarna täcker kostnaderna för personalkosten. I sådant
syfte har revisorerna verkställt en stickprovsmässig utredning, avseende de
civila förvaltningsområden, som i förevarande hänseende har det största
intresset. Granskningen har därvid närmast avsett förhållandena vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, karolinska sjukhuset,
statens sinnessjukhus, statens alkoholistanstalter, blindskolor och dövstumskolor,
pensionsstyrelsens sjukhus samt vanföreanstalter och kustsanatorier.
Den verkställda utredningen utvisar följande.

För statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården fastställer socialstyrelsen
centralt de belopp, med vilka kostersättningama skall utgå.
Fr. o. m. den 1 februari 1948 har därvid tillämpats ett system, innebärande
att ett visst belopp fastställts att gälla för varje dyrort. Denna kostersättning
blir sedan automatiskt gällande för samtliga skolor, tillhörande ifrågavarande
dyrort. Fr. o. in. den 1 april 1952 skall kostersättningen utgå med
för skolor tillhörande 1 och 2 ortsgrupperna 2 kronor 65 öre, 3 ortsgruppen
2 kronor 75 öre samt 4 och 5 ortsgrupperna 2 kronor 95 öre. Ifrågavarande
belopp innebär en höjning av kostersättningarna från 1951 med ca 10 procent.

Vid Lövsta skolhem och yrkesskola, Vagnhärad, finnes dels skolhemsavdelning,
dels yrkesskolavdelning. Vid skolhemmet, som består av fem
paviljonger, intager personalen sin kost tillsammans med eleverna. Maten
tillagas på hemmen i fem kök, vartill råvaror erhålles genom till storköket
vid yrkesskolavdelningen centraliserade inköp. Vid vrkesskolavdelningen
finnes ett kök, som levererar mat förutom till elevmatsal till särskild personalmatsal
i samma fastighet.

218

Styrelsen för hemmet uppgiver, att den kostnadsökning som uppkommer
genom att personalen tillhandahålles kost, är mycket svår att beräkna.
Även i övrigt anser styrelsen svårigheter föreligga att verkställa exakta
beräkningar. Råvarorna inköpes gemensamt för skolans båda avdelningar,
varför underlag saknas för en beräkning av kostnaderna för respektive
skolhemmet och yrkesskolan. Yrkesskolans elever uppgives äta något mera
än skolhemseleverna, men dessa senare erhåller ett extra mellanmål, varför
styrelsen utgått från samma råvaruåtgång per dagsportion för hela skolan.
Vid ett försök att göra en beräkning har styrelsen kommit fram till en
medelkostnad för hela skolan (såväl elever som personal) av 3 kronor 35 öre
per dagsportion. Speciella svårigheter föreligger enligt styrelsen att beräkna
personalens vid skolhemmet andel i med mathållningen sammanhängande
göromål, då personalens arbete därstädes till stor del är av pedagogisk
natur. Skolan har emellertid vid beräkningen av kostnaderna för kosten
vid de olika avdelningarna kommit fram till ett belopp av för yrkesskolan
3 kronor 39 öre och för skolhemmet 3 kronor 30 öre för dagsportion. Den
av socialstyrelsen fastställda kostersättningen uppgår till 2 kronor 65 öre
för dag. Under budgetåret 1951/52 uppgick antalet till personalen serverade
dagsportioner till 6 400 vid yrkesskolavdelningen och 3 300 vid skolavdelningen.
Å samma tid belöpande kostersättningar utgjorde 23 274
kronor.

Vemyra skolhem, Sollefteå, beräknar självkostnadspriset för dagsportion
till 1 krona 71 öre, varav 1 krona 17 öre avser råvaror, 41 öre löner (kokerska,
ekonomibiträde) 3 öre elström och 10 öre hyra för personalmatsal.
Vid skolan har serverats 24 dagsportioner per dag 1950/51. Kostersättningama
uppgår till 5 922 kronor.

Vid Ryagårdens yrkesskola, örkelljunga, som varit i verksamhet tiden
1/4—30/6 1952, redovisas ett självkostnadspris på dagsportion å 4 kronor
20 öre. Det av socialstyrelsen fastställda kostpriset uppgår till 2 kronor
65 öre. Under ovannämnda tid utspisades totalt 1 557 personaldagsportioner,
varför utgått ersättning med 3 978 kronor.

Skarvik-T<dlåsens skolhem och yrkesskola, Mölnbo, som varit i verksamhet
till den 1 april 1952, är organiserad på fyra avdelningar. På grund av
avdelningarnas läge i förhållande till varandra sker matlagning på varje
avdelning. Matlagningen skötes av en biträdande husföreståndare och en
elev på varje avdelning. Av biträdande husföreståndarens avlöning har 2/3
ansetts belöpa på matlagningen. Bränslekostnaden har på alla avdelningarna
beräknats efter kostnad för drift av Agaspis, emedan särskild mätare
ej finnes på de två avdelningarna, där elektrisk spis användes. Lokalkostnaderna
har beräknats efter de hyrespriser, som fastställts av socialstyrelsen.

Självkostnaderna för personalkosten vid skolan har beräknats till ett
belopp av 4 kronor 9 öre för dagsportion. Kostersättningen uppgår till

219

2 kronor 65 öre per dag. Självkostnaderna har beräknats i enlighet med
följande sammanställning.

Antal elevdagsportioner ..................................... 6 922

Antal personaldagsportioner ................................. 5 530

Summa dagsportioner....................................... 14 452

Råvarukostnader o. d............................. 42 427:11

Kostnad för avlöningar till personal i kök.......... 10 599: 40

Flitpenningar till elever i kök m. m................ 1 650: —

Lokalhyra (kök o. d.) ............................ 1 026: —

Bränsle ......................................... 1 566: —

57 268:51

. 57 268:51

Kostnad per dagsportion— —................

Kostnad för personalmatsalar............. 729: —

729

Per dagsportion ...........................

Självkostnadspris för personaldagsportion . . . Kronor

= 3: 96

= 0: 13
4: 09

Kostersättningarna vid skolan uppgick till 13 350 kronor.

Vid karolinska sjukhuset, Stockholm, tillredes personalkosten i sjukhusets
centralkök, vilket är uppdelat på ett kokkök, två stekkök, ett dietkök
och en kallskänk. I detta kök tillredes även patientkosten. Personalkosten
upplägges i köket å serveringsfat, som insättes i elektriskt uppvärmda matvagnar.
Dessa transporteras antingen i hiss till våningen 1 tr i köksbyggnaden,
där serveringskök, disk och matsalar för sjukvårds-, ekonomi- och
kontorspersonal är belägna, eller till huvudkomplexets våning 1 tr, där
matsal för läkare är inrymd. Maten placeras i matsalarna på uppvärmda
diskar, och personalen serverar sig själv från dessa. Även porslin är placerat
där. Efter avslutad måltid skall personalen själv duka av begagnat
porslin och bestick och placera det på en diskgodsvagn, där även en behållare
för matavfall är placerad. Vagnen köres av serveringspersonalen
till disken.

Personal, som önskar intaga sina måltider i sjukhusets matsalar, måste
för att få tillträde dit avlämna matkupong till en vid entrén placerad kontrollör.
Sådana kuponger köpes i häften om 10 st hos kassören å intendentsexpeditionen,
som disponerar över ett visst förråd av dylika häften,
vilket förnyas mot redovisning till en av assistenterna.

Under budgetåret 1951/52 utspisades vid sjukhuset till personalen 79 185
frukostar, 284 708 luncher och 84 073 middagar, eller omräknat till hela
dagsportioner 200 549 stycken. Under samma tid uppgick antalet portioner
för patienter till 409 710 stycken.

220

Direktionen för karolinska sjukhuset har den 15 mars 1952 fastställt den
ersättning, som personalen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
har att erlägga för å sjukhusen intagna måltider till 4 kronor 25 öre per
dagsportion, vilket belopp skall fördelas med 80 öre för frukost, 1 krona
75 öre för lunch och 1 krona 70 öre för middag. Då kostnaderna efter denna
tidpunkt uppgives ha ytterligare stigit, lär en uppräkning av de fastställda
priserna inom den närmaste framtiden vara aktuell.

De till grund för kostprisets fastställande gjorda beräkningarna utvisade,
att karolinska sjukhusets självkostnader för personalkosten under februari
månad 1952 uppgingo — exklusive lokalhyra — till 4 kronor 2 öre för
dagsportion. Om även kostnader för lokaler och inventarier inkluderas,
skulle kostnaderna ökas med ytterligare 10 öre för dagsportion.

I fråga om den metod för beräkningen av karolinska sjukhusets självkostnader,
som tillämpats, må anföras följande.

För att så noga som möjligt särskilja kostnaderna för råvarorna har förfarits
på så sätt, att man under tre veckor — den tid koststaten omspänner
— i februari 1952 noggrant avskilt personalkosten från den övriga
kosten och dagligen vägt alla i den förstnämnda kosten ingående födoämnen.
De sammanlagda kvantiteterna av de tre veckornas förbrukning av
olika råvaror har multiplicerats med de då gällande priserna. Därigenom
har de omkring årsskiftet företagna prishöjningarna, vilka då icke helt
hunnit påverka kostnaderna, i sin helhet inräknats. Man har på detta sätt
kommit fram till ett råvarupris om 191,4 öre per dagsportion, varav 44,9 öre
för frukosten, 68,6 öre för lunchen och 77,7 öre för middagen.

I tillagnings- och serveringskostnaderna har följande utgifter medtagits,
nämligen

1. Avlöningar.

Det är möjligt att tämligen exakt kunna särskilja avlöningskostnaderna
för personalkosten från den för patientkosten.

2. Elkraft, gas, kall- och varmvatten, ånga.

Mätare, som registrerar förbrukningen för hela köksbyggnaden, finnes.
Åtgången har fördelats på personal- och patientkosten efter antalet portioner.

3. Tvätt av linne och skyddskläder.

Tvätten för hela köket enligt i tvättinrättningen förd statistik har fördelats
så, att ungefär 3/4 lagts på kostnaderna för personalkosten.

4. Porslin.

Kostnaden härför har uträknats på grundval av centralförrådets bokföring.

5. Övriga förbrukningsartiklar.

Åtgången härav har uppskattats.

221

Serverings- och tillagningskostnaderna har på ovan angivna sätt beräknats
till 211:4 öre per dagsportion. Sjukhusets självkostnad för personalkosten
uppgår alltså till (211,4 + 191,4) 4 kronor 2,8 öre eller avrundat
4 kronor 2 öre per dagsportion.

I detta sammanhang må något beröras förhållandena i avseende å personalbespisningen
vid under sjukhusdirektionen i Stockholm lydande sjukhus.
Vid stadens större sjukhus tillhandahålles personalkosten antingen
enligt barsystemet eller enligt ett system med maltidskuponger. Särskilda
kontrollanordningar förutsättes därför. Kosten har också i allmänhet en
annan sammansättning än patient-kosten. Vid de mindre sjukhusen däremot
göres inte någon skillnad mellan patientkosten och personalkosten. Några
särskilda kontrollanordningar har ej heller vidtagits utan bestyret härmed
åvilar i regel föreståndaren eller annan befattningshavare vid anstalten.
Kostnaderna har därför i dessa fall kunnat hållas något lägre.

För de större sjukhusen har* sjukhusdirektionen fr. o. m. den 1 juli 1952
fastställt ett portionspris, som uppgår till 4 kronor 70 öre för dagsportion.
Ifrågavarande ersättning utgjorde under år 1950 3 kronor 50 öre, men höjdes
1 juli 1951 till 4 kronor 15 öre. Vid delad dagsportion betalas för frukost
90 öre, lunch 1 krona 90 öre och middag 1 krona 90 öre. För abonnemang
är fastställt ett pris av 105 kronor 75 öre för månad.

Vid de mindre sjukhusen gäller fr. o. m. den 1 juli 1951 ett kostpris av
4 kronor 15 öre, varvid för delad kost erlägges för frukost 80 öre och
middag 1 krona 80 öre. För abonnemang är priset 93 kronor 50 öre för
månad.

Höjningen av kostprisen vid stadens sjukhus fr. o. m. den 1 juli 1952
betingades i första hand av inträffade löneförhöjningar, medan däremot
proviantkostnaderna icke i nämnvärd mån var utslagsgivande.

Den beräkningsmetod, som kommit till användning vid fastställandet
av nu gällande kostpriser vid stadens sjukhus, framgår närmare av föl -

jande sammanställning.

Kostnadselement Kostnad (öre)

1) råvarukostnader .................................... 211,15

2) tillagningskostnader (fördelas efter antalet personal- respektive
patientportioner) ................................ 77,72

3) servering och kontroll (städning, kontrollbiträden) ...... 162,41

4) administrationskostnader (försäljning och redovisning av

måltidshäften m. in.) ................................ 4,37

5) rengöringsmedel, tvätt, glas, porslin, slitage av textilier .... 13,06

6) blankettryck, måltidshäften...........................:_1>30

Summa självkostnader ca kr. 4: 70
Vid sinnessjukhusen tillämpas f. n. förutom ett äldre system, där gästerna
serveras av särskild serveringspersonal, i huvudsak två utspisningssystem,

222

nämligen barsvstemet och kupongsystemet. Barsystemet innebär, att gästerna
har att hämta och betala maten vid en serveringsdisk, varifrån den
utlämnas av särskild personal. Kupongsystemet skiljer sig från barsystemet
främst däri, att gästerna får servera sig själva från framställda fat.
Härigenom mister man portionskontrollen, då det står var och en fritt
att själv bestämma sin portion. Betalning sker genom avlämnande av måltidskupong
till särskilt kupongbiträde.

Det ankommer å vederbörande sjukhus att fastställa de kostpriser, som
vid sjukhuset skall uttagas för personalkosten. Medicinalstyrelsen har i
cirkulär den 13 maj 1952 uppdragit vissa allmänna riktlinjer för ersättningens
fastställande.

Vid sjukhus, där för personalutspisningen kupongsystem inte tillämpas,
skall anställd för av sjukhuset tillhandahållen kost erlägga ersättning härför
med ett belopp, motsvarande värdet av den i kosten ingående provianten
jämte ett tillägg för tillagning, servering, servis in. m. av 2 kronor 25
öre per dagsportion för kost och servis av första klass samt 1 krona 50 öre
per1 dagsportion för annan kost och servis. Vid delad kost skall dessa
ersättningsbelopp fördelas så, att för första klass kost och servis uttages
för frukost 50 öre, middag 1 krona 10 öre och kvällsmål 65 öre samt för
annan kost och servis respektive 35, 70 och 45 öre.

Vid sjukhus, där kupongsystem tillämpas, skall i kostpriset — förutom
värdet av den i kosten ingående provianten —• inräknas övriga kostnader
enligt följande:

1) Så stor del av samtliga personalkostnader för centralköket som, i förhållande
till totala antalet vid sjukhuset utspisade portioner (till patienter
och personal), hänför sig till antalet utspisade portioner personalkost.

2) Alla kostnader för avlöning till dels för serveringen av personalkost samt
för diskning och städning i personalmatsalar o. d. anställd personal,
dels ock alla vikarier under semester för sålunda angiven personal. -—
Vid annan ledighet än semester skall räknas som om oavkortad lön utginge
till vederbörande, under det att lön till vikarie icke medräknas.

3) Kostnader för bränsle, elektrisk energi och vatten med 10 öre per dagsportion.
Fördelning av detta belopp å olika måltider ankommer å vederbörande
sjukhusintendent.

4) Övriga kostnader för personalutspisningen, såsom kostnader för porslin,
glas, kuponger, pappersservetter, matsedlar, disk- och rengöringsmedel
m. in. samt för tvätt.

Vid sjukhus, där för personalutspisningen självservering normalt tilllämpas,
skall gällande kostpris höjas med minst 20 procent för anställd,
som medgives servering i särskild matsal.

Oavsett tillämpat utspisningssystem skall för kost till person, som ej

223

är anställd vid sjukhuset (tillfällig gäst), erläggas en tilläggsersättning,
motsvarande lägst 25 procent å fastställda kostpriser.

För barn, som uppnått två men inte tio års ålder, må eljest gällande
kostpris nedsättas till halva beloppet, och för barn, som ej uppnått två
års ålder, må ersättning beräknas såsom för extra portion till sjukhusets
självkostnadspris.

Omräkning och bestämmande av kostpriser enligt ovan angivna grunder
skall i regel ske halvårsvis.

Fr. o. m. den 1 juli 1952 tillämpas vid sinnessjukhusen följande kost -

priser.
	Råvarukostnad	Serveringskostnad	Summa
	öre	öre	öre
Psykiatriska sjukhuset ....	180	150	330
Ulleråkers sjukhus ........	210	190	400
S:ta Annas sjukhus........	250	150	400
Sundby sjukhus ..........	205	155	360
Birgittas sjukhus ..........	286	164	450
Sektionsavdelning i Hammar	235	150	385
Ryhovs sjukhus ..........	240	150	390
S:t Sigfrids sjukhus........	215	185	400
S:t Olof sjukhus ..........	250	150	400
S:t Lars sjukhus ..........	230	150	380
Vipeholms sjukhus ........			375
S:ta Marias sjukhus........	277	123	400
S:t Jörgens sjukhus ........	253	202	455
Restads sjukhus ..........	244	120	364
Källhagens sjukhus ........	232	150	382
Mariebergs sjukhus ......	243	192	435
Västra Marks sjukhus......	250	150	400
Salberga sjukhus .........	235	150	385
Säters sjukhus ............	238	112	350
avdelning i Grangärde
(Pärlby sjukhus) ........	165	150	315
avdelning i Olofsfors......	165	150	315
Sidsjöns sjukhus ..........	240	140	380
Gådeå sjukhus ............	190	150	340
Frösö sjukhus ............	185	190	375
avdelning i Järvsö ........	215	150	365
Umedalens sjukhus ........	230	195	425
Furunäsets sjukhus ......	223	192	415
Statens anstalt för fallandesjuka	230	150	380

Prisema gäller för sammanlagt tre mål utom beträffande Psykiatriska

sjukhuset, där portionspriset 339 öre gäller för endast två mål.

Vid S:t Lurs sjukhus, Lund, finnes två matsalar för personalen, varav
en större för självservering enligt kupongsystemet och en mindre, där maten
serveras vid borden. Den senare frekventeras huvudsakligast av sjukhusets
läkare, vilka för serveringen har att betala 20 procents tillägg å

224

gällande portionspris. Under budgetåret 1951/52 utspisades till personalen
31175 frukostmål, 42 220 middagsmål och 9 983 kvällsmål. I ersättning
härför inbetalades 106 982 kronor. Sjukhusets självkostnader för kosthållet
uppgick samma tid till 103 251 kronor, varav råvarukostnader 65 699
kronor, avlöningskostnader för tillagning, servering, disk och städning
32 391 kronor, kostnader för bränsle, elenergi, vatten och ånga (av medicinalstyrelsen
beräknat till 10 öre per dagsportion) 2 602 kronor, samt övriga
kostnader (porslin, glas, kuponger, servetter, disk- och rengöringsmedel
samt tvätt av duktyg m. m.) 2 559 kronor. Inkomsterna för kosthållet har
under året överstigit utgifterna med 3 731 kronor. Som i det föregående
angivits är portionspriserna f. n. fastställda till för frukost 1 krona, middag
1 krona 80 öre och kvällsmål ll krona.

Psykiatriska sjukhuset, Stockholm, tillämpar kupongsystem. För budgetåret
1951/1952 uppgick inkomsterna av personalkosthållet till 25 781
kronor och utgifterna till 26 437 kronor, varav råvarukostnaderna 14 557
kronor, avlöningskostnader 11 078 kronor, bränsle 601 kronor samt porslin
m. m. 200 kronor. Ett underskott å rörelsen har sålunda uppkommit.

Vid Frösö sjukhus, Östersund, tillämpas barsystemet. Utgifterna för personalrestauranten
under budgetåret 1950/51 belöpte sig till 79 820 kronor,
varav avlöningskostnader 33 220 kronor, proviant 43 181 kronor och bränslekostnader
1 876 kronor. Inkomsterna under samma tid uppgick till 75 088
kronor, varför sålunda en förlust å 4 732 kronor uppstått å rörelsen. Det
försämrade driftresultatet får tillskrivas dels de höga personalkostnaderna,
dels ock minskad besöksfrekvens. Antalet samma tid serverade personalportioner
utgjorde för frukost 23 212, middag 27 836 och kvällsmåltid
14 973.

Utgifterna under budgetåret 1951/52 belöpte sig till 85 863 krönor, varav
avlöningskostnader 38 014 kronor, proviant 45 600 kronor, bränslekostnader
1 633 kronor och övriga kostnader 614 kronor. Inkomsterna under samma
tid uppgick till 79 256 kronor, varför sålunda en förlust å 6 606 kronor
uppstått å rörelsen. Det försämrade driftresultatet får tillskrivas dels de
höga personalkosnaderna, dels ock minskad besöksfrekvens. Antalet samma
tid serverade personalportioner utgjorde för frukost 20 555, middag 22 828
och kvällsmåltid 13 621. Fr. o. m. den 1 april 1951 uppgår kostprisen till
för frukost 1 krona, middag 1 krona 75 öre och kvällsmåltid 1 krona.

Enligt kungl. brev den 2 september 1927 har styrelsen för statens alkoholistanstalt
å Vennyarn, Sigtuna, bemyndigats att dels låta från anstaltens
kök mot ersättning tillhandahålla befattningshavare vid anstalten samt
besökande därstädes kost enligt den för anstalten antagna utspisningsstaten,
dels ock att med hänsyn till värdet av den i kosten ingående provianten
samt kostnaden för tillagning in. m. bestämma storleken av det belopp,
med vilket ersättning skall utgå. För tillagning och servis har hela

225

tiden uttagits ersättning med ett belopp av 25 å 30 öre, jämkat så att totalersättningen
uppgått till ett avrundat belopp. Portionskostnaden uträknas
för varje budgetår och vid prisförändringar av mera markerad storleksordning
uppgives särskild beräkning av proviantpriset ha utförts.

En beräkning över anstaltens självkostnader för dagsportion med ledning
av den verkliga proviantåtgången under september 1952 visar följande.
Råvarukostnaderna uppgick till 9 647 kronor, kökspersonalens löner under
månaden till 3 670 kronor samt flitpenningar till intagna, vilka sysselsättas
såsom handräckning i kök och matsal, till 150 kronor, summa 13 476 kronor.
Då under månaden utspisats 3 573 portioner uppgick sålunda kostnaden
för dagsportion till 3 kronor 77 öre. I nämnda portionsantal ingår
545 portioner, som försålts till personal. Senast fastställda kostpris utgör
2 kronor 49 öre. Såsom av angivna kostnadsberäkning framgår har någon
kostnad för lokalhyra, elkraft m. m. icke beräknats och anses icke heller
kunna uppskattas. Personalen erhåller samma kost som anstaltens vårdtagare,
varför någon särskild matlagning av personalkost icke förekommer.
För inbärning av maten till personalmatsalen, diskning in. in. anlitas en
vårdtagare, som härför uppbär flitpenning med 2 kronor 25 öre per dag.
Antalet serverade dagsportioner till personal under 1951/52 uppgick till
6 482. I kostnadsersättningar uppbars 17 550 kronor.

Vid dövstumskolan i Vänersborg tillhandahålles personalkosten enligt
abonnemangsystem samt med självservering utan kuponger eller polletter.
Kostersättningen utgår enligt skolstyrelsens beslut den 27 oktober 1951
fr. o. m. den 1 november 1951 med 3 kronor per dag. Skolans självkostnader
per dagsportion, uppgår f. n. till 3 kronor 32 öre. Kostnaderna har
därvid beräknats enligt följande.

Direkta råvarukostnader ................................

Bränsleförbrukning för matlagning och beredning

av varmvatten för disk ...................... 5 759:90

Björkved till bageriet.......................... 1 862: —

Elljus i matsal, kök, bageri, skafferi samt ström till

vispmaskin och potatisskalningsmaskin........ 803:25

Avlöningar: husmoder, halva årslönen, kokerska, l:a biträde i

kök, bageri, 6 st biträden i kök, 1 st biträde i bageri......

Tvätt..................................................

Hyra för personalens matsal..............................

Summa kronor

85 101: 96

8 425: 15

65 874: —
100: —
386: —
159 887: 11

Under året har serverats sammanlagt 48 230 dagsportioner. Personal och
elever erhåller samma kost. Kostnaderna per dagsportion blir alltså 3 kronor
32 öre. Antalet till personalen serverade dagsportioner uppgick till
4 893. 1 kostersättningar inflöt 13 472 kronor.

Vid fortsåttningsskolan i Växjö för döva flickor uppgår den fastställda
kostersättningen för dagsportion till 80 kronor för månad. Antal dagspor 15

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. I.

226

tioner för personalen utgjorde 3 300. Kostersättningarna belöpte sig till
6 085 kronor. Personalen intager vissa måltider samtidigt med eleverna.
All mat är framställd på bordet, avdukning och diskning utföres främst
av skolans elever, som deltager i hushållsarbetet under husmoderns ledning.
Skolan räknar med ett självkostnadspris för kosthållet å 1 krona
92 öre.

Vid dövstumskolan i Härnösand tillhandahålles kost endast till den ekonomipersonal,
som önskar äta på skolan och som på grund av sitt arbete
är tvungen därtill. Den kost, som därvid tillhandahålles (morgonmål bestående
av te och smörgås, frukost, middag och kvällsmat) är i stort sett
densamma som kosten till eleverna. Maten till personalen lagas och serveras
av samma kokerska och biträde, som tillagar och serverar maten till
eleverna. För att beräkna kostnaderna per dag och befattningshavare har
skolan därför räknat med medeltalet befattningshavare, som ätit på skolan,
eller 13 och 96 elever, summa 109 personer, som tagit 13/109 icke blott av
den totala kostnaden för kosthållet under budgetåret 1951/52, kronor
47 826:59, utan även av en kokerskelön kronor 6 480 och en biträdeslön
kronor 5 820. Dessutom har medräknats 528 kronor i hyra för matsalen och
700 kronor i kostnader för elkraft, värme, ljus, tvätt och slitage. De direkta
råvarukostnaderna har uppgått till kronor 5 704 och de indirekta till kronor
2 694. Vid uppdelning av samtliga kostnader på i medeltal 13 personer
och 258 dagar har kostnaderna för kosthållet per befattningshavare och
dag uppgått till 2 kronor 50 öre. Till detta belopp har för någon förbättring
av kosten till befattningshavarna lagts 50 öre. Summa självkostnader per
befattningshavare och dag har sålunda blivit 3 kronor. Priset för personalkosten
är fr. o. in. den 1 april 1951 av skolan fastställt till 2 kronor 50 öre
för dag. I kostersättningar har 1951/52 uppburits 8 457 kronor.

Manilla dövstumskola, Stockholm, har två personalmatsalar, en för lärare
och vårdpersonal och eu för biträdespersonal. Tillagningen av maten
sker gemensamt med tillagningen av maten till skolans lärjungar, och omhänderhaves
av samma personal. Maten sättes fram på serveringsbord, och
var och en får själv hämta sin mat och återställa servisen. Skolans självkostnader
kan beräknas till 3 kronor 95 öre för dagsportion.

Såsom första post har därvid upptagits matvaror, matlagningsbränsle,
tvätt- och rengöringsmedel, porslin och inventarier, pappersdukar och servietter
samt blommor jämte beräknad hyra: per dagsportion utgörande
2 kronor 30 öre.

Såsom andra post har upptagits kostnaden för den personal, som direkt
handhar arbetet med kosten, husmoder (delvis), kokerska, biträden i kök,
disk och servering med avbytare; per dagsportion 1 krona 40 öre.

Såsom tredje post har upptagits kostnaderna för värme och varmvatten
på berörda lokaler samt motsvarande personalkostnad (maskinist och el -

227

dare). I posten bär därjämte inräknats kostnader för städning, av vilka
dock större delen faller på den tidigare redovisade personalen, samt en
mindre kostnad för expeditionsarbete i samband med kosten; per dagsportion
25 öre.

Härtill borde läggas sådana indirekta kostnadselement som byggnadsoch
anläggningskostnader jämte underhåll samt kostnader för maskiner,
spisar m. m., vilka f. n. dock icke kunna överblickas.

Fr. o. m. den 1 juli 1951 utgör kostersättningen för dagsportion 3 kronor
50 öre i lärarmatsalen och 2 kronor 75 öre i personalmatsalen. Vid delad
dagsportion erlägges för morgonmål, frukost och middag 3 kronor 20 öre,
för middag 1 krona 80 öre respektive 1 krona 40 öre, frukost 1 krona 60
öre respektive 80 öre samt kvällsmål 50 öre respektive 80 öre. Budgetåret
1951/52 serverades 9 155 dagsportioner till personalen. Summa uppburna
kostersättningar utgjorde 28 528 kronor.

Vid blindinstitutet i Tomteboda, Stockholm, är f. n. fastställd en kostersättning
av 4 kronor 25 öre för dagsportion (tre mål). Barsystem tillämpas
ej, utan maten finnes framställd å serveringsbord, där personalen serverar
sig själv. Institutet beräknar sina självkostnader till 3 kronor 25 öre,
varav proviantkostnader 2 kronor, personalkostnader 1 krona 9 öre och
inventariekostnader 12 öre. Med indirekta kostnader har icke räknats.
Under 1951/52 serverades 7 420 personaldagsportioner. Kcstersättningama
uppgick till 24 926 kronor.

Vid pensionsstyrelsens sjukhus i Åre är kostersättningen sedan den 1 juli
1951 fastställd till för tre mål 84 kronor samt två mål 59 kronor för månad
eller sålunda genomsnittligen för dag 2 kronor 80 öre respektive 1 krona
96 öre. Självkostnaderna per dagsportion beräknas f. n. uppgå till 4 kronor
61 öre, varav råvarukostnader 2 kronor 56 öre, avlöningar 1 krona 54 öre,
värme och hyra 35 öre, elenergi, lyse och vatten 10 öre samt inventariers
underhåll 6 öre. Antalet serverade dagsportioner uppgick 1950/51 till 10 434,
varför uppburits kostersättningar med 29 802 kronor.

Vanf öreanstalten i Stockholm (Norrbackainstitutet) har f. n. tre självständiga
kosthåll, nämligen vid institutet, skolhemmet i Lidingö och arbetshemmet
i Hedemora, vid vilka personalkost tillhandhålles. Kostersättningen
utgör vid institutet i Stockholm 4 kronor 25 öre per dag, vid skolhemmet
105 kronor per månad samt vid arbetshemmet 87 kronor per månad.

En beräkning av självkostnaden per dagsportion för personalkost i dessa

fall framgår av följande tablå.	Norrbacka- institutet	Skolhemmet	Arbets- hemmet
1. Råvarukostnad ............. 2. Löner .....................	2: 93,17 1: 47,45	1: 69,81 1: 22,19	1: 73,84 1: 41,70
3. Diverse (Olycksf. avg., pers.-sjukvård, avskrivn. å invent.

in. in.) ....................	0: 02,32	0: 02,05	0: 02,57

228

4.	Elenergi, gas, bränsle ......	0:02,56	0: 03,75	0: 04,11
5.	Ånga ......................	0: 01,55	—	—
6.	Kallvatten .................	0: 00,22	0: 00,34	0: 00,26
7.	Varmvatten................	0: 01,24	0: 01,06	0: 01,12
8.	Förbrukningsartiklar........	0: 04,14	0: 03,75	0:03,39
9.	Tvätt .....................	0: 01,19	0: 00,84	0: 00,95
10.	Lokalhyra .................	—	—	—
	Kostnad per dagsportion, kr.. .	4: 54	3: 04	3: 28

Vanföreanstalten i Härnösand tillämpar en kostersättning å för tre mål
84 kronor samt för två mål (frukost och lunch eller middag) 59 kronor
för månad eller sålunda genomsnittligt respektive 2 kronor 80 öre och 1
krona 96 öre för dag. Självkostnaderna för personalkosten beräknas f. n.
till 3 kronor 37 öre för dag, varav råvarukostnader 1 krona 98 öre, avlöningskostnader
1 krona 15 öre, ånga, vatten m. m., 20 öre, kostnad för vissa
förbrukningsartiklar 3 öre samt tvättkostnader 2 öre. Antal serverade dagsportioner
utgjorde 12 516. Kostersättningarna utgjorde 35 450 kronor.

Vanf öreanstalten i Hälsingborg har fr. o. m. den 1 juli 1951 fastställt en
kostersättning av för tre mål 80 kronor och för två mål (frukost och lunch
eller middag) 56 kronor per månad eller sålunda genomsnittligt respektive
2 kronor 67 öre och 1 krona 87 öre för dag. Anstaltens självkostnader för
dagsportion för personalkosten belöper sig under år 1952 till 3 kronor 44
öre. Ifrågavarande kostnader fördelar sig sålunda:

Råvarukostnad .............................. 204,35 öre

Avlöningskostnad ............................ 103,92 »

Kostnad för elenergi, gas, ånga, vatten ........ 9,00 »

Förbrukningsartiklar (glas, porslin, tvättmedel,

linne, servetter m. in.) ...................... 25,00 »

Tvätt................................. 2,00 »

Summa 344 öre

Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, Vejbystrand, tillämpar en ersättning
för personalkosten å för tre mål 77 kronor och för två mål (frukost
och middag eller kvällsmat) 54 kronor för månad eller sålunda i genomsnitt
respektive 2 kronor 57 öre och 1 krona 80 öre för dag. Sanatoriets
självkostnader för dagsportion till befattningshavare uppgår till 5 kronor
5 öre.

Kostnaderna i kronor har beräknats enligt

Råvarukostnad ....................

Löner, kökspersonal ..............

» , serveringspersonal ..........

Lokalhyra, kökslokaler 530 m2 å 30
kronor .........................

följande:

Gällande för

samtliga endast personal

211 270
62 207

17 552

15 900

229

Lokalhyra, matsalar, serv.-diskrum

131:25 m2 å 15 kronor .......... 1969

Elenergi enl. mätare 16 174 kWh å

7 öre........................... 993

Diverse kostnader (porslin, belysning

in. m.) ......................... 590

Summa kronor 290 370 20 021

Av kostnaderna för »samtliga» belöper sig för portioner till befattningshavare
14352x29037°- = 51 869 kronor, vilket belopp tillsammans med
80 344

kronor 20 021 utgör 71 890 kronor. Dessa kostnader utgör per dagsportion

71 890 o o o

till befattningshavare - = 5:0091 kronor. Värdet av ångåtgången per
14 oOZ

dagsportion har uppskattats till 4 öre.

Antalet till personalen serverade dagsportioner uppgick under budgetåret
1951/52 till 14 352 samt kostersättningarna till 48 593 kronor.

Vid sanatoriet användes ett kupongsystem. Det finnes två matsalar, varav
en är avsedd för läkare, sjuksköterskor och föreståndarpersonal. Den andra
användes av övrig personal. Även kökspersonalen använder sig av den
allmänna matsalen. I personalmatsalarna tillämpas s. k. självservering,
d. v. s. maten framsättes av serveringspersonalen på ett serveringsbord
(med värmeplatta för den varma maten), varifrån personalen själv får
servera sig sina portioner.

Revisorernas uttalande. Vid de anstalter och inrättningar av skilda slag,
där kosthåll för patienternas eller de intagnas räkning upprätthålles, har
sedan gammalt den ordningen i allmänhet tillämpats, att även den vid
anstalten anställda personalen tillhandahållits kost a anstalten. Under ett
tidigare skede torde väl personalkosten vid flertalet inrättningar ha utgjort
eu naturaförmån, som enligt gällande avlöningsbestämmelser utgick
vid sidan av de kontanta avlöningsförmånerna. Skyldighet torde också i
allmänhet ha förelegat för personalen att intaga sina måltider å anstalten.
I samband med löneregleringar under senare tid har emellertid en strävan
gjort sig gällande att successivt avveckla såväl kostförmånen som andra
slags naturaförmåner. I stället har den principen blivit fastslagen, att personalen
genom avdrag å avlöningen eller på annat sätt skall erlägga ersättning
för tillhandahållen kost. I enlighet härmed stadgas i 40 § statens allmänna
avlöningsreglemente, att tjänsteman, som genom vederbörande
myndighets försorg erhåller kost in natura, härför skall erlägga ersättning
i enlighet med de bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t eller av
vederbörande myndighet. Vid ett sålunda genomfört bruttolönesystem har
löneavvägningen skett med utgångspunkt från att full ersättning skall kun -

230

na lämnas för mottagen naturaförmån. Jämsides därmed har en successiv
uppmjukning av tidigare bestämmelser om kosttvång kommit till stånd.
Med nu tillämpade utspisningssystem för personalen torde sådant kosttvång
endast undantagsvis tillämpas.

Med hänsyn till prisstoppspolitiken torde i allmänhet de myndigheter
och anstalter, vid vilka personalutspisning förekommer, ansett sig förhindrade
att taga under övervägande en omprövning av tidigare fastställda kostersättningar.
Endast i vissa fall och i mycket begränsad utsträckning torde
en justering av kostprisen till närmare överensstämmelse med de faktiska
förhållandena ha genomförts. Särskilt efter lönestoppspolitikens övergivande
har emellertid löne- och kostnadsutvecklingen undergått snahba och
betydande förändringar. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex uppvisar
sålunda en stegring från år 1947 intill den 1 oktober 1952 med 57 enheter.
Från den 1 januari 1951 intill den 1 oktober 1952 är ökningen 42 enheter,
innebärande en höjning av levnadskostnaderna med ca 25 procent. Livsmedelsposten
i nämnda indexserie har sistnämnda tid höjts med 63 enheter
eller i genomsnitt med ca 33 procent, medan stegringen av posten bränsle
och lyse uppgår till 55 enheter eller ca 27 procent.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har revisorerna funnit det påkallat
att verkställa en stickprovsmässig undersökning rörande dels beloppet
av de kostersättningar, som f. n. utgår för personalkosten inom skilda
förvaltningsområden, — varvid uppmärksamhet särskilt ägnats frågan, i
vad mån ersättningarna numera täcker därmed sammanhängande kostnader
— dels ock de beräkningsmetoder, som myndigheterna i allmänhet
tillämpar vid ersättningarnas fixerande. I avseende å detaljerna i undersökningen
får revisorerna hänvisa till den i det föregående för vissa anstalter
lämnade redogörelsen. I övrigt har undersökningen givit revisorerna
anledning till följande allmänna iakttagelser.

Av redogörelsen torde sålunda framgå, att kostersättningarna fastställts
efter mycket oenhetliga grunder de olika anstalterna emellan. Vid jämförelse
med de i öppna marknaden gällande priserna framstår ersättningarna
i allmänhet också sasom uppenbart låga. 1 och för sig torde knappast
någon erinran vara alt rikta mot ett dylikt förhållande under förutsättning
dels att kostprisen täcker med personalkostens tillhandahållande förenade
kostnader, dels ock att därjämte personalhushållet är betingat av ett anstaltsintresse.
Vid en granskning av det föreliggande materialet kan man
emellertid knappast undgå det allmänna intrycket, att även om i åtskilliga
fall en verklig anpassning av kostprisen efter kostnadsutvecklingen kommit
till stånd, prissättningen — särskilt i vad gäller flertalet smärre anstalter
men även en hel del större sådana — icke erhållit en riktig avvägning
i förhållande till inträffade faktiska prisförskjutningar. Vid ett flertal
anstalter är sålunda, som den lämnade redogörelsen utvisar, läget sådant,

231

att täckning för de med personalkostens tillhandahållande förenade kostnaderna
icke erhålles. I vissa andra fall redovisar anstalterna sjalvkostnadtr
vilka kompenseras av inflytande kostersättningar; även dar sa ar iallet
synes emellertid ovisst, om kostnaderna för personalkosten alltid täckes,
då självkostnadsberäkningarna ofta baseras på förhållandena under ett
föregående budgetår. Härtill kommer att beräkningarna ofta innefattar
endast de direkta och mera betydande kostnadsposterna eller ock är i övrigt
bristfälliga. Vissa anstalter, däribland åtskilliga större har icke vård i stånd
att angiva kostnaderna för personalkosten vid respektive anstalter eller ens
haft någon uppfattning om dessas kalkylering. Ur anstalternas synpunkt
är det också otillfredsställande, att förhandsberäkningar nu icke låter sig
göra om antalet personalportioner, som viss dag skall serveras, vilket givetvis
måste vara ägnat fördyra personalkosthållet.

Även vid en jämförelse med kommunala och likartade anstalter pa orten
uppvisar icke sällan de statliga anstalterna ett lägre kostpris. I exempelvis
Stockholm gäller f. n. — oaktat kostförhållandena vid respektive anstalter
torde vara i det närmaste jämförbara — vid stadens sjukhus ett kostpris,
som överstiger det vid karolinska sjukhuset och Tomtebodainstitutet tilllämpade.
Även på andra orter kan ett liknande förhållande iakttagas. Bortsett
från fördelarna ur ekonomisk synpunkt av en uppjustering i dessa fall
av kostprisen i bättre paritet med förhållandena på andra områden skulle
en större likformighet vara av visst värde även i andra hänseenden. Ur
personalsynpunkt liksom också med hänsyn till önskemålet, att konkurrens
de olika anstalterna emellan undvikes i fråga om den på orten disponibla
arbetskraften, är det önskvärt, att i den mån så låter sig göra anstalter
av likartad typ på en och samma ort tillämpar enhetliga kostpriser.
Självfallet bör denna princip inte drivas därhän, att kostpriset vid en
anstalt, som drives mer rationellt än en motsvarande anstalt å samma ort
och därigenom kan uppvisa ett fördelaktigare kostnadsläge, skall avpassas
efter det högre priset.

En konsekvent tillämpning av bruttolönesystemet förutsätter självfallet, att
såvitt möjligt full ersättning utgår för mottagen kost. En betingelse liarfor
är emellerid, att kostprisen framräknas på grundval av eu i möjligaste mån
fullständig, på de olika kostnadselementen baserad självkostnadskalkyl.
Eu närmare granskning av det föreliggande materialet ur denna synpunkt
giver emellertid vid handen, att i fall där några beräkningar över huvud
göres, metoderna vid ersättningarnas fixerande är i hög grad oenhetliga
de olika anstalterna emellan. Såsom tidigare berörts, är vissa anstalter
över huvud ej i stånd att ens tillnärmelsevis verkställa några beräkningar
angående kostnaderna. Vid dessa anstalter torde därför kostprisen fastställas
huvudsakligen eller enbart skönsmässiga uppskattningar. 1 andra
fall företer beräkningsmetoderna stora bristfälligheter. På sina håll kalky -

232

leras sålunda endast med sådana direkta kostnader som proviant- och
lönekostnader, medan hänsyn icke alls eller endast i ringa mån tages till
sådana kostnadselement, som mera indirekt sammanhänger med personalhushållet
eller som belöper även på kosthållet i övrigt och därför endast
med svårighet låter sig särskilja från kostnaderna för detta, över huvud
vill det förefalla, som om vissa anstalter ägnar ett mycket begränsat intresse
åt de med personalkosten sammanhängande kostnaderna och deras beräkning,
medan på andra håll myndigheterna med uppmärksamhet följer
utvecklingen samt tid efter annan söker att på grundval av verkställda
kostnadsberäkningar anpassa kostprisen efter förändrade förhållanden.
Härvid synes emellertid prissättningen stundom ej baseras på det faktiska
kostnadsläget utan grundas på en schablonartad eller indexmässig uppvärdering
av tidigare fastställda kostpriser.

Nu berörda förhållanden med avseende å ersättningarna för mottagen
kost och sättet för deras framräknande och fixering finner revisorerna
mindre tillfredsställande. Beloppet av de ersättningar, vilka utgår i denna
ordning, kan knappast betecknas som oväsentligt. Såväl ur statens synpunkt
som ur rättvisesynpunkt är det angeläget, att vid prissättningen
subventionsmoment undvikes samt en riktig avvägning av kostprisen i förhållande
till de med verksamheten sammanhängande kostnaderna erhålles.
Bortsett från sådana fall, där ett av anstalten föreskrivet kosttvång hör
motivera en däremot svarande nedsättning av kostpriset, bör självkostnadsprincipen
i görligaste mån upprätthållas, varvid i beräkningarna bör innefattas
icke blott de direkta kostnaderna utan även de viktigaste indirekta
kostnadselementen av olika slag och med kosthållet i övrigt gemensamma
kostnader. Angeläget är vidare att prissättningen i möjligaste mån baseras
på de faktiska kostnaderna, varvid bör eftersträvas, att kostprisen i största
möjliga utsträckning ansluter sig till de för respektive anstalter aktuella
kostnaderna. Med hänsyn till den senaste tidens prisutveckling synes det
ofrånkomligt, att där så ej redan skett, en omedelbar omprövning av nu
gällande kostersättningar kommer till stånd. För att undvika de nu ofta
betydande eftersläpningarna i prissättningen liksom även för att möjliggöra
en smidigare anpassning och fullständigare täckning av kostnaderna
för personalhushållen framstår det som angeläget, att fortlöpande uppmärksamhet
ägnas kostnaderna för personalkosten och kostersättningarna
samt att, när förhållandena i dessa avseenden undergår mera avsevärda
förändringar, anstalterna på grundval av verkställda kalkyler upptager till
prövning frågan om justering av fastställda kostpriser. Det synes revisorerna
lämpligt, att här berörda spörsmål upptages till närmare undersökning
inom lämplig myndighet, exempelvis civildepartementet, samt, därest
så befinnes erforderligt, direktiv och anvisningar utarbetas och tillställes
vederbörande anstalter.

233

§ 31.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

Enligt 24 § instruktionen för statskontoret den 15 december 1939 (nr 901)
skall arbetstiden å tjänsterummet för ordinarie befattningshavare, i den
mån ej annorlunda föreskrives, utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka
innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar
minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmes i
arbetsordningen eller eljest av generaldirektören med iakttagande av att
arbetstiden inte någon arbetsdag må understiga 4x/2 timmar. I arbetstiden
må inte inräknas måltidsrast.

Om ock i den mån omständigheterna det tillåta, må generaldirektören
för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden
inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må
begränsas till 3V2 timmar.

Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning
av arbetstiden.

I huvudsak motsvarande stadganden återfinns i instruktionerna för flertalet
centrala statsmyndigheter ävensom i landshövdingeinstruktionen. Bestämmelserna
för ett antal lokalförvaltningar redovisas nedan. I

I skrivelse nr 95 anhöll 1900 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
och till riksdagen överlämna utredning i fråga om då gällande bestämmelser
och praxis beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga
tjänstgöringstid. Vid de fem riksdagarna 1895—99 hade statsutskottet enhälligt
tillstyrkt och andra kammaren enhälligt bifallit förslag angående
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan utredning.

Med anledning härav infordrade Kungl. Maj:t uppgifter i ämnet från
verk och myndigheter. Uppgifterna bearbetades enligt uppdrag av chefen
för dåvarande civildepartementet av amanuensen i kommerskollegium I.
Flodström och befordrades år 1901 till trycket under titeln »Sammandrag
af afgifna redogörelser beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga
tjänstgöringstid».

I sitt den 18 november 1903 överlämnade betänkande angående allmänna
förutsättningar och grunder för en reglering av löneförhållanden m. in.
inom de centrala ämbetsverken upptog 1902 års löneregleringskommitté
även frågan om en utsträckning av arbetstiden. Kommittén nämnde därvid,
att enligt Flodströms utredning den dagliga arbetstiden å tjänsterummet
inom de centrala ämbetsverken i allmänhet skulle utgöra mellan 4 och
5 timmar. Då de från de särskilda verken lämnade tidsuppgifterna i de
flesta fall syntes vara approximativt angivna medeltalstider, ansåg kom -

234

mittén att åtskilliga säkerligen vid detaljerad kontroll skulle finnas tåla
någon reduktion.

Kommittén hade kommit till den bestämda uppfattningen, att den tid,
som personalen inom de centrala ämbetsverken ägnade åt statstjänsten,
icke i allmänhet kunde anses tillfyllestgörande. I överensstämmelse härmed
ansåg kommittén skäligt, att till vinnande av ökning av arbetsprodukten,
utsträckning ägde rum av tjänstgöringstiden, d. v. s. av arbetstiden å tjänsterummet.
Såsom regel ansåg kommittén böra uppställas, att under den
utsträckta arbetstiden alla ordinarie befattningshavare, från och med chefen,
skulle finnas å tjänsterummet tillstädes. Kommittén fortsätter: »Näppeligen
torde väl något vara i högre grad ägnat att bereda trygghet för ett
noggrant iakttagande av tjänstgöringstiden och intensiteten i arbetet från
de underordnades sida än vetskapen om de överordnades samtidiga och
oavbrutna närvaro samt möjligheten att när som helst få mottaga deras
besök, vare sig för inspektion eller för upplysningars omedelbara inhämtande.
»

Kommittén påpekade, att redan tidigare i visst fall ifrågasatts en utsträckning
av tjänstgöringstiden. I proposition den 18 januari 1876 angående
lönereglering m. in. vid statskontoret ingick bland grunderna för den
föreslagna nya organisationen även, att arbetstiden för verkets tjänstemän
skulle utsträckas till sex timmar dagligen. Till stöd härför anförde chefen
för finansdepartementet bl. a., att de löneförmåner, han föreslog, var sådana,
att de, sammantagna med rätten till pension och den å fullmakten
beroende vissheten om tjänstens bibehållande, efter hans uppfattning berättigade
staten att i vidsträcktare mån än dittills taga tjänstemännens
arbete i anspråk. Sex timmars arbetstid på ämbetsrummet var visst icke
någon nyhet i de svenska ämbetsverken; bestämmelserna i detta hänseende
hade i äldre tider varit ännu strängare.

I följd av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan om godkännande
av viss tjänstgöringstid såsom grund för omorganisationen vid
1876 års riksdag.

Löneregleringskommittén meddelade vidare, att telegrafstyrelsen den 25
september 1903 utfärdat ny arbetsordning för sina ämbets- och tjänstemän,
innehållande, bland annat, att arbetstiden för tjänstemän i allmänhet beräknades
till omkring 6 timmar varje söckendag. Därutöver kunde arbetstiden
utsträckas, när sådant av göromålens mängd eller beskaffenhet erfordrades;
dock att under juni, juli och augusti månader byråchef ägde
medgiva skälig förkortning i tjänstgöringstiden, likasom byråchef kunde
för enstaka fall medgiva kortare ledighet från göromålen.

Kommittén hade alltså ansett sig böra som en allmän förutsättning för
sina löneregleringsförslag antaga, att för ämbetsverken i allmänhet borde
stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skxdle, där ej för

235

särskilda fall undantag, efter prövning, medgavs, vara å tjänsterummet
tillstädes minst sex timmar varje söckendag.

Löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag underställdes 1907 års
riksdag genom proposition nr 100. Chefen för finansdepartementet kunde i
sitt anförande till statsrådsprotokollet inte lielt biträda kommitténs förslag.
I särskilda motioner föreslogs emellertid, att riksdagen vid godkännande
av ny lönestat såsom villkor för de nya avlöningsförmånerna skulle
bestämma 6-timmars arbetsdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
91 anförde statsutskottet såvitt nu är i fråga, huvudsakligen följande:

Beträffande villkoren för den föreslagna nya lönestatens åtnjutande har,
såsom ovan nämnts, föreslagits, att föreskrift skall meddelas därom, att
samtliga ordinarie tjänstemän och hetjänte skola, där ej för särskilda fall
undantag, efter prövning medgives, vara å tjänsterummet tillstädes minst
sex timmar varje söckendag. Detta förslag står i full överensstämmelse med
den av löneregleringskommittén uttalade åsikt, alt såsom en allmän förutsättning
för de nya löneregleringsförslagen för de centrala ämbetsverken
borde antagas, att stadgande av ovan angivna innebörd bleve för ämbetsverken
fastställt. Såsom av statsrådsprotokollet inhämtas, har jämväl
departementschefen vid behandlingen av de allmänna avlöningsvillkoren
upptagit frågan om utsträckning av arbetstiden å tjänsterummet och
därvid uttalat bland annat att, vad statskontoret beträffade, med hänsyn
till den väsentligen olika beskaffenheten av de särskilda tjänstemannagruppernas
arbete, en för alla lika bestämmelse beträffande t jänstgöringstiden
å tjänsterummet icke torde böra meddelas. Det syntes emellertid
departementschefen lämpligt, att i eu blivande arbetsordning för statskontoret
meddelades föreskrift om en reglementerad arbetstid å tjänsterummen,
att såsom regel gälla med avseende å första gradens ävensom vissa av
andra gradens tjänstemän; och syntes denna tid böra fastställas till ungefärligen
den tid, kommittén föreslagit, vederbörande förmän dock förbehållet
att efter prövning i särskilda fall därifrån medgiva undantag. De
närmare bestämmelser, som i förevarande avseende erfordrades, borde
emellertid i sammanhang med utfärdande av instruktion och arbetsordning
för ämbetsverket komma under övervägande.

Den sålunda av såväl kommittén och departementschefen som motionären
uttalade grundsatsen om viss bestämd tjänstgöringstid å tjänsterummet
kan utskottet icke annat än godkänna. Det svnes nämligen utskottet otvivelaktigt
att den hittills av tjänstemännen å deras ordinarie statstjänst å
tjänsterummet använda arbetstid i allmänhet måste anses hava varit kortare
än vad önskligt varit. Då staten emellertid måst låta sig nöja med detta,
såväl inom som utom Riksdagen vid upprepade tillfällen överklagade missförhållande
har detta haft sin väsentliga grund i tjänstemännens efter nuvarande
förhållanden knappt tilltagna löneförmåner, vilka gjort det nödvändigt,
att tjänstemännen icke genom utsträckning av arbetstiden berövades
möjlighet att genom tjänstgöring i olika ämbetsverk eller enskilt arbete
förvärva sig den erforderliga inkomstökningen. Genom de i den för statskontoret
föreslagna lönestaten upptagna, betydligt ökade lönerna är emellertid,
enligt utskottets förmenande, denna anledning till att icke i vanliga
fall fullt utkräva tjänstemannens arbetskraft i ämbetsverkets tjänst undan -

236

röjd; och i likhet med kommittén och motionären anser utskottet, att den
dagliga arbetstid, som i allmänhet kan av tjänstemannen fordras, bör kunna
sättas till 6 timmar. Däremot kan utskottet icke biträda departementschefens
till statsrådsprotokollet uttalade mening därom, att en bestämmelse
av ifrågavarande art endast skulle avse första gradens och vissa av andra
gradens tjänstemän. Även om utskottet ingalunda förbiser, att det arbete,
som åligger tjänstemännen i de högre lönegraderna och ämbetsverkets
chef, i regeln är av den maktpåliggande art, att det i vida högre grad än
de lägre tjänstemännens kräver tillfälle till ostört tankearbete samt att
omständigheterna kunna vara sådana, att svårigheter yppas för utförande
av arbete av dylik art å tjänsterummet, håller utskottet dock före, att
genom bestämmande av viss, lika lång daglig arbetstid för samtliga tjänstemännen,
arbetsmängden i allmänhet skulle ökas och ärendenas snabbare
avgörande befordras, utan att arbetets kvalitet därigenom behövde försämras.
En enligt utskottets förmenande synnerligen effektiv åtgärd till
förekommande av den ovan antydda olägenheten, att byråchefer och verkets
chef ofta störes i sitt arbete å tjänsterummet, i synnerhet genom besök
av allmänheten, torde vara bestämmande och kungörande av viss tid på
dagen, då tjänstemännen, med undantag av registratorn, vilken enligt sakens
natur bör under hela tjänstgöringstiden vara för allmänheten tillgänglig,
mottaga besök på ämbetsrummet för meddelande av upplysningar
och besvarande av förfrågningar i tjänsteärenden.

Om än utskottet sålunda icke anser några principiella hinder förefinnas
för en i regeln till 6 timmar bestämd tjänstgöringstid för samtliga ordinarie
tjänstemän och betjänte, ligger det emellertid i sakens natur att, såsom
ock i den hithörande motionen ifrågasatts, undantag från denna regel bör
kunna medgivas. Det i motionen härför använda uttryck »där ej för särskilda
fall undantag efter prövning medgives» synes emellertid utskottet
icke äga den tänjbarhet, som lärer vara nödvändig för dess användande å
alla de fall eller tidsperioder, då eu inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet
visar sig lämplig och behövlig. Utskottet har därför ansett lämpligt,
att i stället för den av kommittén och motionären begagnade formuleringen
i förevarande avseende använda uttrycket: »i den mån ej undantag
kan anses böra stadgas eller för särskilda fall efter prövning medgives».
Härvid har avsetts, att under det senare fallet skulle inrymmas
t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman för utförande av ett eller annat arbete
i tjänsten å annan plats än tjänstelokalen, såsom i annat ämbetsverk, arkiv
eller dylikt, under en eller flera timmar måste vara från tjänstelokalen
frånvarande. Med uttrycket »i den mån ej undantag kan anses böra stadgas»
har utskottet avsett, bland andra, de fall, då en mera allmän föreskrift
om inskränkning i arbetstiden, avseende t. ex. en längre tidsperiod
och hela ämbetsverket, finnes böra medgivas. Utskottet har härvid i första
rummet haft sin uppmärksamhet riktad på tjänstgöringen under sommarmånaderna.
Då nämligen erfarenheten giver vid handen, att ett behörigt
skötande av tjänsten under denna del av året, på grund av det i allmänhet
i något mindre mängd inkommande arbetsmaterialet, ställer mindre krav
på arbetsintensiteten inom ämbetsverken än under året i övrigt och då
därtill kommer, att ett strängt fasthållande av regeln om 6 timmars tjänstgöring
under ifrågavarande tid otvivelaktigt i många fall skulle ställa sig
hindrande i vägen för tjänstemannen att tillbringa den tjänstefria delen

237

av dygnet på landet, bär utskottet ansett, att möjlighet bör förefinnas^ att
under exempelvis tiden juni—augusti medgiva skälig nedsättning i ifrågavarande
tjänstgöringstid.

Beträffande frågan av vilken myndighet och i vilken ordning prövningen
av nu omhandlade undantagsfall skall verkställas, har utskottet funnit
lämpligast, att föreskrifter i detta avseende meddelas av Kungl. Maj:t i
ämbetsverkets instruktion.

Vidkommande förslaget, att meddelande i instruktionen av föreskrift
i nu förevarande hänseende skulle upptagas bland de allmänna avlöningsvillkoren,
har utskottet ansett detta, likaledes ur formell synpunkt, mindre
lämpligt. Däremot torde bestämmelse i nu angivna riktning höra uppställas
såsom förutsättning för Riksdagens godkännande av den föreslagna avlöningsstaten.
Utskottet anser därför att efler lönestaten bör intagas en
bestämmelse av följande lydelse:

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1908 under förutsättning att
Kungl. Maj:t dessförinnan meddelat föreskrift därom, att samtliga ordinarie
tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst 6 timmar varje söckendag.»

I instruktionen för statskontoret den 18 oktober 1907 (nr 82) infördes
därefter bestämmelser om daglig arbets- och mottagningstid i överensstämmelse
med vad riksdagen uttalat. Det stadgas sålunda, att överordnad äger
att vid alla de tillfällen, då göromålens gång det kräver, påfordra nödig utsträckning
i den bestämda 6-timmarsarbetstiden. Å andra sidan må generaldirektören,
om och i den mån omständigheterna det medgiva, kunna
för tre månader under tiden juni—september inskränka den dagliga arbetstiden
å tjänsterummet till fyra timmar.

I sitt till grund för 1919 års. riksdagsbeslut om ett gemensamt lönesystem
samt lönereglering för kommunikationsverken liggande, den 20 februari
1919 avgivna betänkande i ämnet anförde kommunikationsverkens
lönekommitté, såvitt nu är i fråga, endast att fastställandet av tjänstemännens
dagliga arbetstid var en tjänsteangelägenhet, som inte borde behandlas i
avlöningsreglementet. Denna angelägenhets ordnande ansågs ha sin rätta
plats i vederbörande instruktioner för verken. Däremot fann kommittén
nödvändigt att i avlöningsreglementet infördes en principiell nyhet, nämligen
bestämmelser om övertidsersättning. Kommittén ansåg att det borde
ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda grundläggande bestämmelser om
de förutsättningar, under vilka sådan ersättning skulle kunna utgå, varvid
dock borde iakttagas att övertidsersättning skulle kunna tillkomma endast
tjänstemän i de 12 lägsta lönegraderna och inte den, som förde självständigt
arbetsbefäl. Frågan om tjänstemännens dagliga arbetstid var inte
i vidare mån på tal under riksdagsbehandlingen av frågan om kommunikationsverkens
lönereglering.

Däremot upptogs frågan om den dagliga tjänstgöringstiden ånyo av

238

1902 års löneregleringskommitté i dess betänkande LXI1 beträffande ny
definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala
ämbetsverk. Kommittén uttalade, att det givetvis fick betraktas som
ett viktigt önskemål att, i den mån så lät sig göra, vissa enhetliga avlöningsgrunder
blev gällande för den civila statsförvaltningen i dess helhet.
Ett införande av det av 1919 års riksdag godkända lönesystemet för
kommunikationsverken borde vara ägnat att förebygga förekommande
slitningar mellan olika personalgrupper på grund av ojämnheter i fråga
om avlöningsförhållandena.

Då kommittén sålunda sökt ej endast att till grundval för den föreliggande
revisionen lägga kommunikationsverkens lönesystem utan även att
i avlöningshänseende i möjligaste mån jämställa befattningshavare vid de
verk, som kommittén behandlade i detta betänkande, med motsvarande
tjänstemän vid kommunikationsverken, hade kommittén väl uppmärksammat
den olikhet i avseende å den dagliga arbetstidens längd, som då
rådde mellan kommunikationsverkens styrelser och den centrala förvaltningen
i övrigt. För statsdepartementen och de centrala ämbetsverken —
med undantag för kommunikationsverkens styrelser ■— gällde då, att arbetstiden
å tjänsterummet i regel skulle utgöra minst sex timmar varje
söckendag. För personalen vid kommunikationsverkens styrelser var denna
arbetstid fastställd till i regel minst sju effektiva timmar (fulla arbetstimmar)
varje söckendag.

Här må inskjutas, att den av löneregleringskommittén åsyftade bestämmelsen
om 7-timmarsarbetsdag — från vilken generaldirektören ägde att
pa grund av särskilda omständigheter medgiva undantag — intagits redan
i instruktionen för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907 (nr 92).

Enligt löneregleringskommitténs mening syntes inga bärande skäl kunna
anföras för ett bibehållande av olikheten i fråga om daglig arbetstid.
Tvärtom ansågs med fullt fog av all personal vid centralförvaltningen
kunna avfordras en tjänstgöringstid motsvarande den vid kommunikationsverkens
styrelser bestämda. Såvitt kommittén kände till, var också
vid många ämbetsverk och framför allt vid statsdepartementen arbetet så
betydande, att vederbörande tjänstemän redan behövde tagas i anspråk i
minst lika omfattning som vid kommunikationsverkens styrelser.

Då kommittén sålunda ansåg, att i sammanhang med lönerevisionen för
då ifrågavarande verk föreskrift borde meddelas om en i regel till sju
timmar varje söckendag utsträckt arbetstid, förutsatte emellertid kommittén,
å ena sidan att nödig utsträckning i den sålunda bestämda arbetstiden
skulle kunna palordras vid de tillfällen, då göromålens gång det
krävde, och å andra sidan att inskränkning i arbetstiden skulle kunna
medgivas i ungefär motsvarande omfattning, som då gällde beträffande
kommunikationsverken.

239

Nämnas må, att den tidigare omnämnda 7-timmar‘sregeln genom instruktionen
för telegrafstyrelsen den 30 juni 1920 (nr 592) kompletterats
med föreskrift dels att överordnad äger att vid alla de tillfällen, då göromålens
gång det kräver, påfordra nödig utsträckning i arbetstiden och
dels att telegrafstyrelsen, om ock i den mån omständigheterna det medgiva,
kan för tre månader under tiden juni—september medgiva viss inskränkning
i den dagliga arbetstiden, dock ej med mera än 9 timmar i
veckan.

Löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag underställdes 1921 års
riksdag i statsverkspropositionen under rubriken: »För flera huvudtitlar
gemensamma frågor». Riksdagen godkände förslaget (skrivelse nr 55) och
anförde därvid bl. a. följande.

»De olika avlöningsförhållanden, som hittills gällt för olika grenar av
statsförvaltningen, har haft att uppvisa de mest i ögonen fallande skiljaktigheter
såväl i avseende å själva avlöningsbeloppen för likvärdiga eller
jämförbara tjänster som beträffande lönesystemets struktur och inre sammanhang.
En strävan har emellertid på senare tider gjorts gällande att
söka i görligaste mån vinna enhetlighet på dessa områden. Från denna synpunkt
hör man också skärskåda det föreliggande förslaget, som i huvudsak
anpassats efter kommunikationsverkens lönesystem och avser att på
den övriga centralförvaltningen och överdomstolarna införa detta systems
huvudgrunder. Då riksdagen i förslaget ser en åtgärd, som är ägnad att
genom införande av viss likformighet i avlöningsförhållandena förebygga
slitningar olika grupper av stätstjänare emellan, har riksdagen ansett sig
böra i stort sett bifalla detsamma. Ej minst har riksdagen därvid letts av
de obestridligt rättvisa grunder, som kännetecknar det föreslagna lönesystemet,
och de i förhållande till gällande bestämmelser uppenbara fördelar
från enkelhetens och överskådlighetens synpunkt, som med det nya
systemets införande står att vinna.»

Genom kungörelse den 31 december 1921 (nr 795) infördes i statskontorets
instruktion bestämmelser om arbetstiden, som sakligt sett i huvudsak
motsvarar de nuvarande.

I de löneregleringsförslag, som sedermera utarbetats av 1928 och 193G
samt 1945 års lönekommittéer, har frågan om arbetstidens längd inte varit
föremål för några uttalanden.

Frågan om statstjänstemännens arbetstid har på senare år vid några tillfällen
förts på tal i den offentliga debatten.

Sålunda hemställdes i två likalydande, vid 1940 års riksdag väckta
motioner (1:110 och 11:168), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om ändring i gällande instruktioner, arbetsordningar in. in.,
så att arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst ökades från 42
timmar till 48 timmar per vecka samt under s. k. sommartid från 33 tim -

240

mar till 39 timmar för vecka. Till stöd för yrkandet åberopades, förutom
då rådande krisförhållanden, den utgiftsbesparing, som en förlängd arbetstid
skulle medföra för statsverket.

Statsutskottet anförde i sitt över motionen avgivna ulåtande nr 168, att
en generell utökning av arbetstiden för statens tjänstemän till 48 timmar
per vecka skulle erhålla en jämförelsevis begränsad räckvidd. Utskottet
fortsatte:

»Dels hava nämligen genom särskilda kungörelser för stora delar av
statsförvaltningen meddelats föreskrifter om längre daglig arbetstid än 7
timmar, dels förekommer i övrigt en faktisk övertidstjänstgöring utan
särskild ersättning i betydande omfattning. 1 allmänhet inrymma ämbetsverkens
instruktioner även befogenhet för vederbörande verk eller närmaste
förman att, då göromålets gång det kräver, påkalla nödig utsträckning
av arbetstiden. Såvitt utskottet kunnat finna, lägga gällande avlöningsreglementen
för civilförvaltningen icke heller hinder i vägen för
Kungl. Maj:t att, därest Kungl. Maj:t med hänsyn till omständigheterna
så skulle anse nödvändigt, för längre eller kortare perioder meddela föreskrifter
om utökning av den dagliga tjänstgöringstiden. Under sådana förhållanden
är utskottet för sin del icke benäget att i anledning av ifrågavarande
motioner påkalla en generell utvidgning av arbetstiden för statens
tjänstemän till 48 timmar per vecka.

Enligt utskottets mening torde emellertid möjligheter föreligga att
inom ramen för den nu tillämpade 7-timmarsdagen uppnå ett effektivare
utnyttjande av arbetstiden än för närvarande vanligen är fallet, varigenom
motionernas syfte skulle i viss män kunna tillgodoses. I sådant hänseende
synes utskottet förtjäna övervägas, huruvida icke en mera enhetlig och
rationell uppdelning av den dagliga arbetstiden skulle kunna åvägabringas
genom införande i möjligaste mån av en för tjänstemännen gemensam,
lämpligt förlagd måltidsrast, som icke torde böra understiga en timme.
Vidare vill utskottet rikta uppmärksamheten på den förkortning av arbetstiden,
som enligt gällande instruktioner för flertalet ämbetsverk må äga
rum under sommaren för en tid av högst tre månader. Genom att begränsa
utnyttjandet av denna s. k. sommartid förslagsvis till högst två månader
för år eller på annat sätt torde en icke obetydlig besparing i arbetskraft
och utgifter stå att vinna. Måhända kunna även andra åtgärder i förevarande
syfte komma i fråga. Då utskottet finner det vara av vikt, att nu
berörda spörsmål snarast göras till föremål för närmare prövning, vill utskottet
förorda, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt
övervägande av frågan om ett effektivare utnyttjande av arbetstiden för
statens tjänstemän samt om vidtagande av de åtgärder, som därav kunna
föranledas.»

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den
28 maj 1940 (nr 293) att Kungl. Maj:t ville med beaktande av vad utskottet
anfört skyndsamt överväga, huruvida och i vad mån ett effektivare
utnyttjande av arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst kunde
äga rum, samt vidtaga de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Sedan riksdagens skrivelse enligt Kungl. Maj ds beslut den 22 november

241

1940 överlämnats till besparingsberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av beredningens uppdrag, avgav beredningen den 1 december
1942 en promemoria med yttrande och förslag angående arbetstiden
för viss personal inom statsförvaltningen. I promemorian förordades, att
Kungl. Maj:t i cirkulär till statsmyndigheterna skulle erinra om angelägenheten
av att myndigheterna tillse, att den arbetstid, som i olika fall är
föreskriven, icke underskrides. Särskilt borde iakttagas, att under arbetet
förekommande raster icke inräknas i arbetstiden i annan mån än uttryckliga
föreskrifter sådant medger.

Enligt justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1952 års riksdag
anmäldes och slutbehandlades ifrågavarande riksdagsskrivelse inom civildepartementet
den 30 november 1951.

I en kungörelse den 31 maj 1940 (nr 397) föreskrevs, att oavsett vad instruktioner
eller andra av Kungl. Maj:t meddelade allmänna föreskrifter
innehöll i fråga om inskränkning under sommarmånaderna av arbetstiden
vid statliga verk och myndigheter, för vilka arbetstiden är bestämd
till 7 timmar dagligen eller 42 timmar i veckan, skulle under år 1940 gälla,
att sådan inskränkning fick omfatta högst 3 timmar i veckan samt avse
endast lördag eller lördag jämte helgfri måndag, varvid arbetstiden å lördag
ej fick understiga 3V2 timmar.

För år 1941 bestämdes inskränkningen i 7-timmarsdagen eller 42-timmarsveckan
enligt kungörelse den 23 maj 1941 (nr 300) till intill 9 timmar
i veckan under en tid av högst en månad, vilken inskränkning skulle,
där ej särskilda skäl till annat föranledde, förläggas väsentligen till juli
månad, och intill 3 timmar i veckan under en tid av högst två månader.
Inskränkning i arbetstiden borde till övervägande de! avse lördag jämte
helgfri måndag, dock under iakttagande att arbetstiden ej fick understiga
å lördag 3V2 timmar och å måndag 5 timmar.

Enligt kungörelse den 22 maj 1942 (nr 257) närmades de särskilda krigstidsbestämmelsema
rörande arbetstid ytterligare fredsbestämmelserna. I
denna kungörelse stadgades, att inskränkningen av arbetstiden fick äga
rum under en tid av högst två månader — företrädesvis juli och augusti
— och omfatta intill 9 timmar i veckan. I fråga om inskränkningens förläggande
till veckodagar gällde motsvarande föreskrifter1 som enligt 1941
års kungörelse.

I propositionen nr 225 till 1948 års riksdag med förslag till nya avlöningsreglementen
in. m. upptogs delproblemet, i vad mån de instruktionsmässigt
meddelade bestämmelserna om s. k. sommartid är tillämpliga på
deltidsanställda tjänstemän och sådana heltidsanställda tjänstemän, som
erhållit partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter1. Chefen för finansdepartementet
uttalade, att hinder inte borde föreligga all tillämpa
16 Rev. berättelse ang. statsverket är 1052. I.

242

sommartid även för personal med deltidsarbete, varvid inskränkningen i
den eljest gällande arbetstiden proportionsvis borde vara lika stor som
för personal med heltidsarbete. I fråga om arbetstidens förläggning under
sommarmånaderna borde inte det eljest gällande villkoret om viss daglig
tjänstgöring upprätthållas för personal med deltidsarbete, även om vederbörande
de övriga månaderna hade deltidsarbete med daglig tjänstgöring;
ur effektivitetssynpunkt kunde det i vissa fall vara lämpligare med tjänstgöring
allenast vissa dagar, och myndigheterna syntes därför böra äga
frihet att förlägga tjänstgöringen på sätt de funne lämpligast.

Departementschefens uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Frågan om begränsning av tillämpningen av sommartid har även upptagits
av 1949 års skatteutredning i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj
1950. I skrivelsen framhålles att under tre sommarmånader arbetstiden
inom stora delar av statsförvaltningen är inskränkt till 33 timmar i veckan
utan att denna inskränkning — såsom på områden utanför statsförvaltningen
torde ha blivit vanligt — tages igen under annan årstid. Då
ersättning för den övertidstjänstgöring, som under övriga delar av året
kan förekomma, numera utgår för befattningshavare i lönegrad t. o. m.
22, ansåg skatteutredningen det kunna ifrågasättas huruvida förmånen av
s. k. sommartid borde bibehållas i oförändrad form.

Ytterligare må nämnas, att i en promemoria med förslag till allmän
verksstadga, som den 31 januari 1951 avgivits av en utredningsman inom
justitiedepartementet (SOU 1951: 12), beträffande tillämpningen av sommartid
understrukits, att nuvarande bestämmelser härom avse högst tre
månader årligen. Det står alltså verkscheferna öppet att inskränka denna
förmån om arbetsläget eller tidsförhållandena så skulle kräva. Om och i
den mån förhållandena anses motivera generella inskränkningar i utnyttjandet
av sommartid, synes det lämpligast, att Kungl. Maj:t meddelar särskild
föreskrift om saken.

Bestämmelserna om 42-timmarsvecka, som sommartid kan avkortas till
33-timmarsvecka, gäller inte för all statsanställd personal. Till en början
är all kollektiva vtalsanställd personal undantagen; för denna gäller normalt
den vanliga 48-timmarsveckan. Vidare gäller för de mycket stora
personalkategorierna av driftpersonal vid kommunikationsverken särskilda
arbetstidskungörelser — se exempelvis kungörelsen angående tjänstgöringstiden
för viss driftpersonal vid statens järnvägar den 4 juni 1920 (nr
286; jfr 789/1948). Dessa kungörelser bygger i princip på 208 timmars
tjänstgöringstid för 30-dagarsmånad. Arbetstidskungörelser har utfärdats
även för tullverkets lokalförvaltning samt dess kust- och gränsbevakning.
För vårdpersonalen vid anstalter såsom fångvårdsanstalter och sjukhus
är arbetstiden reglerad i särskild ordning.

243

Sammanfattningsvis får revisorerna anföra, att de av revisorerna här
avsedda bestämmelserna alltså gäller blott för statstjänstemän i de centrala
verken och hos länsstyrelserna samt beträffande lokalförvaltningarna
i huvudsak viss kontorspersonal.

Detaljutformningen av föreskrifterna om sommartiden företer variationer
i snart sagt varje avseende.

Enligt en promemoria av expeditionschefen i civildepartementet har
inom statsdepartementen, där ej särskilda skäl till annat föranlett, under
1952 fått tillämpas sommartid.

Arbetstiden å tjänsterummet har fått inskränkas fr. o. m den 21 juni
t. o. m. den 20 september. Arbetstiden har börjat på måndagar kl. 9.30
samt övriga arbetsdagar kl. 9.00. Den har slutat måndagar—fredagar kl.
15.45, under förutsättning att tre kvarts timmes lunchrast uttagits samt
lördagar kl. 12.30, utan lunchrast. I den mån lunchrasten å måndagar—
fredagar utsträckts utöver tre kvarts timme eller lunchrast uttagits å lördag
har arbetstiden förlängts i motsvarande mån.

I promemorian understrykes, att de medgivna inskränkningarna gäller,
i den mån göromålens behöriga gång inom vederbörande departement det
medgiver. Vidare erinras, att enligt gällande avlöningsbestämmelser övertidstjänstgöring,
jämväl under tid, då sommartid må tillämpas, anses förekomma
endast i den mån tjänstgöringen omfattar längre tid än, å måndag
—fredag 7Vä timmar och å lördag 4V2 timmar. Slutligen förklaras, att beträffande
utrikesdepartementet särskilda bestämmelser gäller.

För Svea hovrätt har presidenten medgivit, att sommartid, i den mån
göromålens behöriga gång det medgiver, fått uttagas under tiden 16 juni
—13 september 1952. Arbetstiden har fått uttagas enligt två alternativ,
båda med V2 timmes lunchrast måndagar—fredagar och utan lunchrast
lördagar. Enligt alternativ 1 börjar och slutar arbetstiden V2 timme senare
än enligt alternativ 2, så att exempelvis befattningshavare, som utnyttjat
alternativ 1, tisdagar—fredagar har arbetat kl. 9—kl. 15.30, medan befattningshavare,
som utnyttjat alternativ 2, tisdagar—fredagar har arbetat kl.
8.30—kl 15.

För fångvårdsstyrelsens del har sommartid under 1952 medgivits under
tiden 9 juni—8 september. Tre kvarts lunchrast har gällt måndag—fredag
och ingen lunchrast lördag.

I de grundläggande bestämmelserna i ämnet för försvars- och arméstaberna
hänvisas till bestämmelserna i ett kungl. brev den 19 oktober 1945
angående arbetstid för viss militär och civilmilitär personal i stabs-, förvaltnings-
eller (och) expeditionstjänst. Arbetstiden sommartid är vardag
utom dag före och efter sön- och helgdag kl. 9—16 med tre kvarts lunchrast,
dag efter sön- och helgdag kl. 10.45—16 med motsvarande lunchrast

244

samt dag före sön- och helgdag kl. 9—12.30 utan lunchrast. I formellt hänseende
är att märka, att lunchrasten här kallas »uppehåll i tjänstgöiängen».

Bestämmelserna i försvarets civilförvaltning är av intresse så till vida, att
vederbörande krigsråd tillagts befogenhet att i fråga om personal, som på
grund av särskilt brådskande arbetsuppgifter inte kunnat under »ordinarie»
sommartid -— 16 juni—15 september — komma i åtnjutande av sommartid,
medgiva förmånen under annan tid före september månads utgångv

Inom flygledningen börjar större delen av personalen under sommartiden
arbetet tisdagar—lördagar kl. 8.30, medan flygande personal dessa dagar
börjar först kl. 9.

Vid arméförvaltningens civilbyrå tillämpas parallellt två olika sommartider:
för tygavdelningen med en kvarts tidigare början och slut än för
intendenturavdelningen under tisdagar—fredagar. På måndagar, då de
båda avdelningarna börjar samtidigt kl. 9.30, slutar tygavdelningen en kvart
tidigare än intendenturavdelningen, men i gengäld börjar intendenturavdelningen
på lördagarna en kvart senare än tygavdelningen ehuru båda
avdelningarna slutar samtidigt kl. 12.30.

Inom generalpoststyrelsen har de särskilda förhållandena å bankavdelningen
gjort det nödvändigt för generaldirektören att uppdraga åt postsparbankschefen
att för avdelningens vidkommande företa den jämkning
i arbetstiden under sommarmånaderna, som kan befinnas erforderlig för
att den postsparbankschefen underställda personalen i möjligaste mån skall
komma i åtnjutande av den inskränkning i arbetstiden, som medgivits för
personalen å styrelsens övriga byråer. För denna byråpersonal gäller under
tiden 7 juni—6 september sommartid av ordinär utformning.

Inom medicinalstyrelsens verksamhetsområde gäller enligt ett cirkulär
till direktionerna för statens sinnessjukhus den 1 augusti 1933 rätt för
direktionerna att, såvitt angår kontorspersonal, medgiva 9 timmars inskränkning
för högst 3 månader under tiden juni—september. Det bör
ånyo framhållas, att denna rätt icke gäller för de stora personalkategorierna
vid sinnessjukhusen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har upplyst, att inskränkning i arbetstiden
med 9 timmar för vecka under tiden 16 juni—15 september i den
mån det varit praktiskt genomförbart även tillämpats å landsfiskalskontoren
och häradsskrivarkontoren i länet.

För nedannämnda lokalförvaltningar skall arbetstiden för ordinarie befattningshavare
normalt utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller
mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar
minskat antal timmar. Däremot företer bestämmelserna om inskränkning
av arbetstiden under sommaren vissa olikheter.

Sålunda äger enligt 43 § domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290)
häradshövdingen föreskriva nödig utsträckning av arbetstiden å tjänste -

245

rummet vid alla tillfällen då det erfordras för domsagoarbetets behöriga
fullgörande. Har sådan utsträckning av arbetstiden förekommit, äger
häradshövdingen bereda vederbörande befattningshavare, som inte åtnjuter
övertidsersättning, gottgörelse för övertidsarbete i form av fritid.

Om och i den mån omständigheterna det tillåter, må häradshövdingen
för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden
inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar
må begränsas till 3V2 timmar.

Enligt 16 § instruktionen för länsarbetsnämnderna den 17 juni 1948 (nr
440) må, om och i den mån omständigheterna det tillåter, efter arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande för högst tre månader under tiden juni—september
arbetstiden inskränkas med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden
på lördagar må begränsas till 3V2 timmar. Då göromålens gång det
kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden.

I 44 § instruktionen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna den
27 maj 1949 (nr 339) stadgas, att länsbostadsnämndens ordförande må, om
och i den mån omständigheterna det tillåter, för högst tre månader under
tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9
timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3V2
timmar.

Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning
av arbetstiden.

Motsvarande befogenhet tillkommer enligt 50 § instruktionen för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar den 30 augusti
1943 (nr 681) vägdirektören. Att märka är, att bestämmelserna inte äger
tillämpning å tjänsteman vid vägförvaltning vars arbete till väsentlig del
finnes böra förläggas utom tjänsterummet. Erforderliga bestämmelser om
arbetstid för sådan personal meddelas i arbetsordning.

Enligt 12 § instruktionen för länsarkitektsorganisationen den 15 juni
1935 (nr 354; jfr 1944/399) skall i fråga om daglig arbetstid å tjänsterummet
för den vid länsarkitektsorganisationen anställda personalen gälla vad
för länsstyrelsernas befattningshavare är stadgat.

För stiftssekreterare, stiftsnotarie och ordinarie biträde må enligt 22 §
instruktionen för domkapitlen den 4 januari 1937 (nr 7) biskopen, om och
i den mån omständigheterna det tillåter, för högst tre månader under tiden
juni—september medge inskränkning av arbetstiden, dock inte med mera
än 9 timmar i veckan.

Vid lantbruksnämnderna må enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna den 17 juni 1948 (nr 349) nämndens ordförande,
om och i den män omständigheterna det tillåter, beträffande personal, som
är sysselsatt med kontorsarbete, för högst tre månader under tiden juniseptember
medgiva, alt arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i vec -

246

kan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3V2 timmar. Då göromålens
gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden.
Rätt till sommartid för annan personal vid lantbruksnämnderna
finns inte föreskriven i instruktionen..

Enligt 59 § instruktionen för lantmäteristyrelsen, länslantmäterikontoren
och lantmäteriets distriktsorganisation den 30 juni 1948 (nr 526) äger lantmäteristyrelsen,
om och i den mån omständigheterna det tillåter, för högst
tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden för heltidstjänstgörande
befattningshavare vid länslantmäterikontoren inskränkes
med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden på lördagar må begränsas
till 3V2 timmar. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra
nödig utsträckning av arbetstiden. Enligt 89 § samma instruktion är lantmäteristyrelsens
befogenhet att medge sommartid då det gäller lantmäteriets
distriktsorganisation begränsad till att avse endast personal, som är
sysselsatt med kontorsarbete.

Enligt 33 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771) må
landsfiskalen för tjänstebiträde med full tjänstgöring, om och i den mån
omständigheterna det tillåter, för högst tre månader under tiden juni—
september medge, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan,
varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3V2 timmar. Då göromålens
gång det kräver, äger landsfiskalen påfordra nödig utsträckning av
arbetstiden. Någon föreskrift om sommartid har inte meddelats för övrig
på landsfiskalskontor tjänstgörande personal.

I fråga om tolkningen av uttrycket »om och i den mån omständigheterna
det tillåta» har det synts revisorerna påfallande, att åtskilliga myndigheter
och verk, som i sina anslagsäskanden krävt personalförstärkningar under
hänvisning till stigande arbetsbörda eller växande arbetsbalans, inte, såvitt
revisorernas granskning utvisat, haft svårigheter att bevilja personalen
sommartid.

Enligt vad revisorerna inhämtat har allmänheten på många håll rönt
olägenheter av sommartiden på det sättet, att personer, som velat dryfta
tjänsteangelägenheter, sommartid inte kunnat få kontakt med ämbetsverk
och andra statliga institutioner, emedan både expeditioner och telefonväxlar
stängts redan vid 3—1/24-tiden. Även de olika klockslagen för arbetets
början och slut — i vissa fall rentav inom ett och samma verk — har
påståtts vålla besvär och förtret.

Revisorerna har på grund härav inte helt kunna värja sig för intrycket,
att vid bedömningen av om »omständigheterna det tillåta» omständigheterna
nästan genomgående i de centrala verken bedömts tillåta en stark
begränsning av arbetstiden.

247

Enligt 8 § 1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse
in. in. skall för tjänsteman, som helt eller huvudsakligen är
sysselsatt med kontorsgöromål eller andra inomhusgöromål av liknande
art, i den mån ej annat stadgats, den effektiva tjänstgöringstiden på tjänsterummet
under vardag utgöra sju timmar. Dock skall tjänstgöringstiden
under lördag samt dag före helgdag utgöra fem timmar.

Under tiden 25 juni—24 augusti samt lördag och dag före helgdag under
juni månad i övrigt kan den dagliga tjänstgöringstiden, såvida nämnd
finner göromålen det medgiva, minskas med en timme.

Enligt tjänstereglementet för Göteborgs stads befattningshavare skall arbetstidens
omfattning och förläggning inom ramen för gällande arbetstidslag
bestämmas av myndigheten. Härvid skall, där ej annat stadgas, för
befattningshavare, som huvudsakligen sysslar med kontorsarbete eller liknande
inomhusgöromål iakttagas, att den effektiva arbetstiden skall utgöra
7 timmar varje söckendag. Dock må, i den man arbetets behöriga gång så
medgiver, arbetstiden nedsättas till 5 timmar pa lördagar. När göiomalen
så kräver, äger vederbörande cliet eller myndighet besluta, att arbetstiden
skall tillfälligt utsträckas.

Sedan Göteborgs stads löne- och tjänstenämnd den 19 maj 1944 till stadsfullmäktige
ingått med framställning om bemyndigande åt nämnden åt!
efter framställning av vederbörande myndighet medgiva tillämpning av
s. k. sommartid, beslöt stadsfullmäktige den 15 juni 1944 lämna det begärda
bemyndigandet. Med stöd härav har löne- och tjänstenämnden lämnat
ett antal av stadens styrelser och nämnder medgivande att utbyta den
i tjänstereglementet nämnda inskränkningen av arbetstiden på lördag mot
en till timantalet motsvarande inskränkning av arbetstiden under sommaren,
dock med högst en timme om dagen och längst under tio veckor i
följd. Såsom förutsättning för medgivandet att tillämpa sommartid gäller,
att den dagliga arbetstiden å tid, som vederbörande verks chef bestämmer,
skall avbrytas för måltidsrast om 15 minuter, vilken rast ej får inräknas
i den stadgade effektiva tjänstgöringstiden. Tidsperioden för tillämpning
av sommartid under 1952 har av löne- och tjänstenämnden fastställts till
den 16 juni—den 28 augusti.

Enligt de vid tjänstereglementet för landstingens befattningshavare fogade
special bestäm melserna för kontorspersonal skall den ordinarie arbetstiden
utgöra 42 timmar per vecka. 1 den mån arbetets behöriga gang så
medgiver, må arbetstiden nedsättas till 5 timmar på lördagar.

Någon föreskrift om sommartid har inte meddelats, och inte heller har
någon rekommendation härom lämnats av landstingens centrala lönenämnd.
Det oaktat lär vissa landsting ha medgivit sommartid, varvid inskränkningen
i arbetstiden utformats på olika sätt.

248

Vid livförsäkringsbolagen har kontorspersonalen avtalsmässigt en arbetstid
av 42 timmar för vecka, som dock inskränkes till 37 timmar för vecka
under sommarmånaderna.

Utan direkt sammanhang med sommartiden har man vid vissa livförsäkringsbolag
infört möjlighet för personalen att få ta ut sammanlagt 9 lediga
lördagar om året, varvid ledigheten dock måste uttagas på sådant sätt, att
arbetet på de olika avdelningarna kan hållas i gång.

I det mellan handelstjänstemannaförbundet och handelns arbetsgivarorganisation
träffade ramavtalet förekommer ingen generell klausul om
arbetstiden för de kontorsanställda, utan denna fråga förutsättes bli reglerad
från fall till fall. Detta sammanhänger med de mycket skiftande förhållanden,
under vilket kontorsarbetet utförs. I vissa fall utför sålunda
butikspersonal även kontorsarbete. Ju närmare kontorsarbetet ligger expediternas
arbete, desto större är tendensen att för båda personalkategorierna
avtala om en gemensam arbetstid. I de fall, där ett klart avskilt kontorsarbete
förekommer, är arbetstiden i regel bestämd till mellan 39 och
42 timmar för vecka. Avkortning av arbetstiden sommartid förekommer,
dock mera i Stockholm än i det övriga landet. Där sommartid förekommer,
är skyldighet att arbeta in ledigheten stundom avtalad; stundom inte. Ovanligt
är inte, att en förlängd ledighet över veckändan sommartid ordnas
genom en förskjutning av den dagliga arbetstiden; för »kort lördag» krävs
»lång fredag» etc.

Ungefär samma förhållanden som nyss skildrats förekommer även på
industritjänstemannaförbundets verksamhetsområde i fråga om arbetstidens
längd och sommartid. Ju närmare kontakt, som i det dagliga arbetet uppehälles
mellan kontorsarbetet och verkstadsarbetet, desto större blir benägenheten
att även för kontorspersonalens del godtaga 48-timmarsvecka. Härutöver
förefaller det, som om vid avtalsuppgörelserna på detta område
enighet råder om att frågan om arbetstidens längd måste underordnas synpunkten
att varje företag skall kunna drivas ekonomiskt.

Revisorernas uttalande. Såsom 1949 års skatteutredning framhållit är
frågan om sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen av den omfattningen,
att man inte kan bortse från densamma då det gäller att bedöma
storleken av de samlade statsutgifterna. Även om den största delen av
statstjänstemännen såsom revisorernas utredning visar inte är delaktig av
denna förmån, har dock den stora ansvällning av statsförvaltningen och
den betydande stegring av lönernas nominella belopp, som ägt rum sedan
1907, då sommartid infördes, medfört att kostnaderna för denna förmån
kan uppskattas till högst avsevärda belopp.

Statsutskottet angav vid 1907 års riksdag såsom förutsättningar för som -

249

martid dels den minskning av arbetsuppgifterna, som då inträdde under
sommaren, och dels önskemålet för tjänstemännen av att kunna tillbringa
den tjänstefria delen av dygnet på landet. Utvecklingen har medfört, att
dessa förutsättningar numera på många håll brister.

Sålunda har omläggningen av den statliga räkenskapsperioden från kalenderår
till budgetår medfört, att ett flertal statsmyndigheter eller arbetsenheter
inom myndigheterna har sin brådaste tid just under sommarmånaderna.
Vad därefter angår önskemålet om sommarvistelse på landet i samband
med tjänstgöring vill revisorerna erinra om den förbättring av de
sociala förmånerna, som under de senaste decennierna kommit tjänstemännen
till del. Av särskilt intresse är i detta sammanhang utökningen av
semestertiden, som påverkar frågan om sommartid på två sätt. Å ena sidan
får den förlängda semestertiden, som i regel ökar allteftersom tjänstemannen
blir äldre — den uppgår för exempelvis en 40-årig kansliskrivare till
35 dagar — anses minska behovet av lantvistelse för tjänstemännen under
den tid, de är i tjänst. Å andra sidan ökar de förhållandevis långa semestrarna,
som personalen till övervägande del önskar ta ut under sommaren,
anspråken på arbetsinsatsen från de tjänstemän, som är kvar i arbete.
Frågan om anskaffande av semestervikarier har i själva verket berett åtskilliga
statsmyndigheter allvarliga svårigheter. Flera initiativ har i besparingssyfte
också tagits till nedbringande av avlöningskostnaderna genom
begränsning av vikariatsförcrdnanden bl. a. under semestrar.

Med det anförda har revisorerna velat framhålla, att statsfinansiella hänsyn
talar för en omprövning av frågan om sommartiden och dess utformning.
För en sådan omprövning utgör rättvisesynpunkter än starkare skäl.
Det kan nämligen knappast i längden vara försvarligt att bibehålla den
olikhet skilda tjänstemannakategorier emellan, som f. n. råder i förevalande
avseende. Särskilt ägnad att skapa irritation ter sig denna olikhet,
då den förekommer på samma arbetsplats endast av exempelvis den anledningen
att vissa befattningshavare rubriceras såsom tillhörande »styrelsen»
medan andra befattningshavare anses tillhöra lokalförvaltningen.

Ytterligare ett skäl för avskaffande av sommartiden finner revisorerna
i de ändrade former för kontakt mellan tjänstemän och allmänhet, som
utvecklingen medfört. I detta avseende har enligt revisorernas erfarenhet
en ändring ägt rum så till vida, att både tjänstemän och allmänhet numera
iinncr det naturligt med underhandsförfrågningar och en tämligen formfri
lörhandsdiskussion av aktuella frågor. Även om självfallet denna utveckling
har hälsats med allmän tillfredsställelse, har den å andra sidan medfört
att ökade krav på att vara anträffbara måste ställas på tjänstemännen.
Befogade klagomål har, som revisorerna nämnt, framförts över att sommartiden
i detta avseende bereder olägenheter och medför en försämrad

service.

250

Mot bakgrunden av det anförda och med beaktande av de betänkligheter
inför den statliga förvaltningsapparatens fortgående ansvällning, som särskilt
på senare tid kommit till synes i den offentliga debatten, finner sig
revisorerna böra förorda, att en utredning rörande sommartidstjänstgöringen
skyndsamt kommer till stånd. Vid denna utredning torde i första
hand böra övervägas, huruvida inte minskningen av arbetstiden sommartid
kunde helt avskaffas, även med hänsyn till att för det vida övervägande
antalet statstjänstemän samt för kollektivavtaisanställda personer en motsvarande
förmån i regel inte förekommer. I varje fall borde inskränkningen
av arbetstiden kunna göras avsevärt mindre än nu, dels så att en sådan
inskränkning endast medgavs en kortare tid av året än för närvarande och
dels så att inskränkningen per vecka begränsades till ett lägre antal timmar
än nio. Vidare borde omprövas, huruvida inte — såsom i vissa kommunala
verk sker — minskningen av arbetstiden under viss del av sommaren
kunde motsvaras av en ökning av arbetstiden under annan del av
året. Givetvis borde hänsyn tagas till personalens befogade önskemål vid
en omläggning av arbetstiden.

Reservation

av herr Lundqvist, som ansett att revisorernas uttalande bort ha följande
lydelse:

Revisorernas uttalande. Såsom av det föregående framgår, gäller för förkortad
sommartidstjänstgöring f. n., att vederbörande verkschef må, om
och i den mån omständigheterna det tillåter, för högst 3 månader under
tiden juni-september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar
i veckan, varvid arbetstiden på lördagar må begränsas till 3Va timmar.

Bestämmelsernas formulering ger klart vid handen, att den kortare
tjänstgöringstiden icke får medges i annan mån än som med redan tillgänglig
personal kan ske utan förfång för göromålens behöriga gång. Så
snart och i den utsträckning så erfordras skall alltså normal tjänstgöringstid
tillämpas. Vid eventuell övertidstjänstgöring må vidare övertidsersättning
utgå endast för tid utöver 7V2 timmar per dag (lördagar 4V2 timmar),
varvid emellertid är att märka, att ingen som helst övertidsersättning utgår
till tjänsteman i högre än 22 lönegraden.

Som exempel på huru förfarits på olika håll inom statsförvaltningen vill
revisorerna hänvisa till nedan intagna cirkulärskrivelse, utfärdad av generaldirektören
och chefen för järnvägsstyrelsen, berörande sommartjänstgöringen
inom statens järnvägar år 1952:

Den i styrelsens protokoll den 23 februari 1949 angivna nedsättningen
av tjänstgöringstiden under sommarmånaderna å styrelsens byråer och
kontor må under innevarande år omfatta tiden 3 juni—30 augusti utom å

251

kontrollkontoret samt biljett- och blankettkontoret, där nedsättningen må
gälla under högst tre månader av tiden juni—september 1952.

I sammanhang härmed erinras om, att inskränkningen av tjänstgöringstiden
icke utgör en personalens ovillkorliga rätt utan att vederbörande chef
kan och bör påfordra den tjänstgöringstid, som av förhållandena påkallas,
och att vad som därvid faller inom den för året i övrigt normala tjänstgöringstiden
icke är att anse såsom övertid.

En tillämpning i rätt anda av de gällande bestämmelserna om sommartidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen borde enligt revisorernas uppfattning
knappast behöva förorsaka några direkta merkostnader för statsverket,
medan det obestridligen måste vara av värde för såväl tjänstemännen
som det allmänna, om under vår korta sommar ämbetsverkens innesittande
tjänstemän kan beredas någon kortare extra ledighet för att därigenom
få välbehövlig ökad möjlighet till stärkande rekreation.

Av verkställda undersökningar vill emellertid, såsom av det föregående
framgått, synas, som om på vissa håll inom statsförvaltningen uttrycket
»om och i den mån omständigheterna det tillåter» tolkats generösare än
vad från statsmakternas sida ursprungligen avsetts och att alltså understundom
omtanken om tjänstemännens ledighet fått gå före omtanken om
arbetsuppgifternas nöjaktiga fullgörande i tid.

Mot bakgrunden av det anförda och med tanke på den fortgående starka
ansvällningen av den statliga förvaltningsapparaten finner sig revisorerna
därför höra förorda, att en närmare undersökning göres rörande tillämpningen
inom olika statliga organ av nu gällande bestämmelser rörande
sommartidstjänstgöringen och att, i den mån anledning därtill visar sig
föreligga, skärpta direktiv utfärdas till förhindrande av att denna tjänstgöring,
tvärtemot vad från början avsetts, förorsakar det allmänna nämnvärda
extrakostnader.

252

Avlagda besök.

Följande myndigheter, institutioner m. m. har under året besökts av
revisorerna.

Stockholms stad

Kungl. husgerådskammaren

Kungl. biblioteket

Stockholms län

Fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium
på Lovön

Riksbankens pappersbruk, Tumba
Lida friluftsgård, Riksten

Blekinge län

Fiskehamnarna i Hörviken och
Nogersund

Vägförvaltningens garage i Pukavik Lantmanna-

och lanthushållsskoloma
i Bräkne-Hoby
Kronofisket i Mörrum
Vesans invallningsföretag
Skogsvårdsgården Sjöarp

Kristianstads län

I. militärbefälsstaben, Kristianstad
Norra skånska infanteriregementets
sjukhus, Kristianstad
Skånska pansarregementet, Hässleholm Wendes

artilleriregemente, Norra
Åsum

Skånska pansarregementets skjutfält
vid Knäbäck
Kavalleriets mobiliseringscentral,
Ljungbyhed

Krigsflygskolan, Ljungbyhed
Handels- och fiskehamnen i Simrishamn Fiskehamnen

i Skillinge
Önnestads folkhögskola
Lantbruksnämnden, Kristianstad
Södra Sveriges centralkassa för
jordbrukskredit, Kristianstad
Bollerups lantbruksskola
Apelryds lanthushålls- och trädgårdsskola Balsgårds

fruktträdsförädling
Kolleberga skogsskola och skolrevir AB

Svensk Torvförädlings anläggningar
i Sösdala
Länsstyrelsen, Kristianstad
Länsbostadsnämnden, Kristianstad
Centraltandpolikliniken, Kristianstad Centralanstalten

för sinnesslöa,
Fridhem

Arbetshemmet för sinnesslöa,
Backagården

Civilförsvarets förråd, Kristianstad

Malmöhus län
Fångvårdsanstalten, Malmö
Citadellet, Landskrona
Förutvarande skånska kavalleriregementets
kasernetablissement,
Hälsingborg

Vägförvaltningen, Malmö
Väganläggningen Malmö—Lund

253

Falsterbokanalen
Fiskehamnarna på Ven
Vissa strandskyddsarbeten på Ven
Statens järnvägars III. distrikts expedition
samt huvudverkstad och
huvudförråd i Malmö
Bangården samt tåg- och bilfärjehamnarna
i Hälsingborg
Tågfärjehamnen i Trelleborg
Vissa betlastningsanordningar
Bulltofta flygplats
Kortvågsstationen, Hörby
Domkapitlet, Lund
Stiftsnämnden, Lund
Kulturhistoriska museet, Lund
Centraltullkammaren, Malmö
Tullkammaren, Trelleborg
Tullkammaren, Hälsingborg
Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut

Vilans specialgymnasium för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande Flyinge

hingstdepå och stuteri
Lantmannaskolan i Svalöv
Sveriges utsädesförening, Svalöv
Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
Lund
Svenska smörprovningarna, Malmö
Uranienborgs kronodomän
Skånska lantmännens centralförenings
spannmålslagerhus, Hälsingborg -

Sveriges geologiska undersöknings
salt- och oljeborrningar i Höllviken AB

Svensk torvförädlings torvforskningslaboratorium,
Lund
Lotsverkets tjänstefartyg Malmö
Fyrskeppet Oskarsgrundet
Frostavallen, Höör
Länsstyrelsen, Malmö
Statens rättsläkarstation, Lund
Vipeholms sjukhus, Lund
Lasarettet, Lund
Civilförsvarsbyrån, Malmö

Skaraborgs län
Lantbruksnämnden, Skara
Veterinärinrättningen i Skara
Vissa kronoegendomar
Vissa arrendeegnahem

Jämtlands län
Renbetesfjällens revir

Västerbottens län
Vojmsjöns regleringsföretag
Tullstationen i Strimasund
Sveriges geologiska undersöknings
kontor m. m. i Norsjö och Malåträsk Vissa

malmfyndigheter

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1952

av dem verkställda granskningen angående

STA TS VERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1953
STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
56253

Innehållsförteckning.

Justitiedepartementet.

§ 2. Kommerskollegii sammandrag av förteckningar å gode män

vid ackordsförhandlingar utan konkurs................ 1

Försvarsdepartementet.

§ 3. Vissa iakttagelser beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
bokslut för budgetåret 1951/52 ........... 5

§ 4. Viss specialutbildning inom försvaret .................... 23

§ 6. Beläggningen på förbandssjukhusen...................... 48

§ 7. Wendes artilleriregementes kasernbyggnader.............. 54

§ 8. Utnyttjandet av förutvarande Skånska kavalleriregementets

kasernetablissement ................................. 54

§ 9. Värnpliktslånen ....................................... 61

Socialdepartementet.

§ 10. Redovisningen av mödrahjälpsmedel..................... 71

§ 11. Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott
............................................... 72

§ 12. Decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt

24 § arbetarskyddslagen.............................. 77

Kommunikationsdepartementet.

§ 13. Planering för vattenförsörjning och avlopp .............. 84

§ 14. Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor...... 87

§ 15. Det s. k. södra kasernområdet i Kristianstad.............. 95

§ 16. Förskott till vissa plankostnader ........................ 99

Finansdepartementet.

§ 17. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 102

§ 18. Utsträckt uppgiltsskyldighet till ledning för egen taxering i

vissa fall........................................... 107

§ 19. Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med pro viantering

av s. k. lustfartyg.......................... 108

Ecklesiastikdepartementet.

§ 20. Bidrag ur läroverkens ljus- och vedkassor till vaktmästar personalens

avlöning ................................ 110

Jordbruksdepartementet.

§ 21. Lantbruksstyrelsens byråorganisation .................... 111

§ 22. Renbetesfjällens revir .................................. 114

§ 23. Jordbrukets lagerhusfond .............................. 124

§ 24. Kommunskogslånefonden .............................. 138

Handelsdepartementet.

§ 25. Vissa lokalfrågor för Sveriges geologiska undersökning..... 142

§ 26. Utnyttjandet av viss statens gruvegendom ................ 145

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa iakttagelser rörande poliklinikerna vid karolinska sjukhuset
och seralimerlasarettet......................... 149

§ 28. Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn ............ 153

§ 29. Anslaget till viss ersättning till barnbördshuset i Lund...... 156

Civildepartementet.

§ 30. Iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen kost vid

vissa statliga anstalter m. m........................... 157

§ 31. Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen ........ 160

Vad riksdagens revisorer anfört under § 1 beträffande iakttagelser angående
vissa rättegångskostnader har av justitiedepartementet ej utsänts på remiss.

Göta huvrätts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 2.

Till Konungen.

Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående kommerskollegii sammandrag av förteckningar å gode
män vid ackordsförhandlingar utan konkurs m. m. får Göta hovrätt anföra
följande.

Hovrätten anser, att frågan om huruvida förening av köpmän eller andra
näringsidkare eller auktoriserad handelskammare även för framtiden bör
äga rätt att bemyndiga gode män bör utredas.

Åtskilliga bemyndigade gode män tillhöra den krets av personer, bland
vilka förvaltare och rättens ombudsmän i konkurs regelmässigt utses; de
få sålunda anses vara väl skickade att fullgöra de på gode mannen ankommande
uppgifterna. Med hänsyn härtill och till den förhållandevis ringa
omfattningen av offentliga ackordsförhandlingar utan konkurs anser hovrätten
det ej vara erforderligt att tillställa konkursdomarna sådana sammandrag
eller meddelanden, som avses i 4 § andra stycket Kungl. kungörelsen
den 30 september 1921 med vissa bestämmelser angående förvärv av
tillstånd att bemyndiga gode män vid ackordsförhandling utan konkurs.
Av samma skäl torde de i 4 § tredje stycket nämnda kungörelse omförmälda
åtgärderna ej heller vara erforderliga. Hovrätten anser till fyllest att
konkursdomaren i fall av behov hos kommerskollegium kan erhålla uppgift
om vederbörligen bemyndigade gode män.

Vid behandlingen i hovrätten av detta ärende ha deltagit presidenten
Laurin, hovrättsråden Lilja och Nilson Dag samt adjungerade ledamoten
Lejefors.

Jönköping den 14 januari 1953.

Underdånigst

På hovrättens vägnar:
JOUL LAURIN.

G. Ekblad. 1

1 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. It.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
uttalande angående bemyndigande av gode män vid ackordsförhandlingar
utan konkurs.

Tillfälle att yttra sig i ärendet har av kollegium beretts samtliga handelskamrar
i riket samt de föreningar vilka för närvarande ha tillstånd att
bemyndiga gode män vid ackordsförhandlingar utan konkurs, nämligen
Bergslagen—Mälarbygdens köpmannaförening, Gefle köpmannaförening,
Köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden, Norrköpings
köpmansförening, Sko- och läderbranschens fabrikant- och grossisttörening
samt Sveriges köpmannaförbund, varjämte yttrande vad beträifar
frågan om sammandrag av godemansförteckningar begärts av
konkursdomarna vid de 21 domstolar vid vilka ackordsförhandlingar utan
konkurs förekommit under åren 1948—1951. Yttranden ha inkommit till
kollegium från samtliga handelskamrar och ovannämnda föreningar med
undantag av Gefle köpmannaförening och Norrköpings köpmansförening
ävensom från samtliga förutnämnda konkursdomare utom en.

överlämnande yttranden från handelskamrarna och föreningarna får
kollegium i ärendet anföra följande.*

Revisorerna ha funnit, att frågan om bibehållandet av den nuvarande
ordningen för utseende av gode män vid ackordsförhandling utan konkurs
i vad gäller tillståndsgivningen för förening av köpmän eller andra näringsidkare
eller auktoriserad handelskammare att bemyndiga gode män lämpligen
borde närmare utredas samt att, oavsett om någon ändring härutinnan
befunnes böra genomföras, de sammandrag av förteckningar över bemyndigade
gode män som kollegium årligen skall låta trycka och utsända till
konkursdomarna icke längre böra utgivas.

Vad först beträffar frågan om tillstånden för vissa organisationer att
bemyndiga gode män som här avses ha så gott som samtliga de handelskamrar
och föreningar som yttrat sig i ärendet ansett, att handelskamrar
och vissa föreningar även fortsättningsvis böra kunna erhålla tillstånd att
bemyndiga gode män och att i varje fall för närvarande någon ändring i
detta avseende ej bör vidtagas. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
har däremot ifrågasatt, huruvida icke ansvaret att utse god
man skulle kunna helt överlämnas till konkursdomaren. Alternativt har
handelskammaren föreslagit, att 4 § andra stycket lagen om ackordsförhandling
utan konkurs ersättes med ett stadgande av innehåll, att, om gäldenär,
som är köpman, till god man föreslagit någon vilken såsom representant
för förening av näringsidkare vanligen inom orten biträder köpman
vid underhandsackord, konkursdomaren under de förutsättningar som
angivas i senare delen av nämnda stycke skall förordna denne.

* Yttrandena ej här tryckta. De ha överlämnats till riksdagens statsutskott.

För egen del vill kollegium i denna fråga framhålla följande.

Av förarbetena till lagen om ackordsförhandling utan konkurs framgår,
att stadgandet i lagens 4 § andra stycket tillkommit närmast för att, där
förhandlingar om underhandsackord skett under medverkan av förening
av köpmän eller dylikt, den som för föreningen verkställt utredning skall
bli godkänd såsom god man, om fråga blir om inledande av offentliga
ackordsförhandlingar. Syttet har sålunda varit, att det arbete som av ombud
för sådan törening kan ha nedlagts vid förhandlingar om underhandsackord
icke skall bli bortkastat, om förfarandet övergår till offentlig
ackordsförhandling. Det synes kollegium kunna ifrågasättas, huruvida
icke detta sytte skulle kunna tillgodoses utan bibehållandet av den nuvarande
tillståndsgivningen. Kollegium är emellertid icke för närvarande
berett att taga ståndpunkt till denna fråga men har för avsikt, att sedan
ytterligai e utredning verkställts, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i
ämnet.

Vad härefter beträffar revisorernas förslag, att de sammandrag av förteckningar
över bemyndigade gode män som kollegium enligt föreskrift
i kungörelsen den 30 september 1921 med vissa bestämmelser angående
förvärv av tillstånd att bemyndiga gode män vid ackordsförhandling utan
konkurs med däri genom kungörelsen den 24 maj 1946 vidtagna ändringar
skall låta trycka och tillställa konkursdomarna icke längre skola utgivas,’
har detta förslag icke föranlett någon erinran från de organisationer och
konkursdomare som yttrat sig i ärendet. Kollegium delar för sin del revisorernas
uppfattning i denna sak. En ändring av bestämmelserna om dessa
sammandrag synes kollegium böra komma till stånd snarast möjligt utan’
att resultatet av en utredning av frågan om tillstånden för vissa föreningar''''
m. fl. att bemyndiga gode män avvaktas. Kollegium kommer därför att så
snart ske kan till Kungl. Maj:t avgiva förslag härom.

Stockholm den 24 januari 1953.

Underdånigst
AXEL GJÖRES.

BERNT LINDSKOG.

Alli Johanson.

Föreningen Sveriges häradshövdingars yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1952 har Eders Kungl. Maj:t berett
föreningen Sveriges häradshövdingar tillfälle att före den 19 i denna månad
avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers framställning rörande
kungl. kommerskollegii sammandrag av förteckningar å gode män vid

ackordsförliandlingar utan konkurs; och får föreningen i anledning härav
i underdånighet anföra följande.

Enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1921 med vissa bestämmelser
angående förvärv av tillstånd att bemyndiga gode män vid ackordsförhandling
utan konkurs åligger det förening eller handelskammare, som erhållit.
dylikt tillstånd, att årligen före den 15 november till kommerskollegium
ingiva förteckning å de gode män, som då äro bemyndigade. Ett sammandrag
av förteckningarna skall genom kollegiets försorg befordras till
trycket och utsändas till samtliga konkursdomare före den 1 januari varje
år. Genom konkursdomarens försorg skall ett exemplar av sammandraget
hållas anslaget å rättens dörr.

Enligt av revisorerna verkställd redogörelse har antalet offentliga ackordsförhandlingar
utan konkurs på senare tid sjunkit högst betydligt och har
till följd härav distributionen av sammandraget av godemansförteckningarna
kommit att framstå såsom i hög grad opraktisk. Revisorerna förmena
att syftet kan vinnas på enklare och billigare sätt exempelvis genom en
föreskrift att köpman som till godman föreslår någon, som erhållit bemyndigande
i föreskriven ordning, vid förslaget skall foga bevis dels att vederbörande
förening eller handelskammare förvärvat tillstånd att bemyndiga
godemän och dels att den föreslagne bemyndigats av föreningen.

Betydelsen av lagen den 30 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs,
vilken till en början torde hava tillgodosett ett visst behov, synes
numera vara ringa. Lagen har därmed delat samma öde som kommit allehanda
lagar till del, vilkas tillkomst föranletts av mera tillfälliga omständigheter.
Enligt föreningens mening synes lämpligen utredning böra verkställas,
huruvida anledning icke föreligger att helt upphäva lagstiftningen.
Med den inställning föreningen sålunda intar till lagen i och för sig är det
uppenbart att föreningen livligt tillstyrker riksdagens revisorers förslag
att ifrågavarande sammandrag av godemansförteckningarna icke vidare
bör utgivas. Föreningen delar även revisorernas uppfattning att syftet kan
vinnas exempelvis genom den av revisorerna föreslagna föreskriften.

Stockholm den 15 januari 1953.

Underdånigst

Föreningen Sveriges häradshövdingar
GÖSTA SILJESTRÖM.

Föreningen Sveriges stadsdomares yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1952 har Föreningen Sveriges stadsdomare
beretts tillfälle att avgiva yttrande över vid remissen fogat uttalande
av riksdagens revisorer angående kommerskollegii sammandrag av förteckningar
å gode män vid ackordsförhandlingar utan konkurs.

Med anledning härav får arbetsutskottet inom föreningens styrelse å
styrelsens vägnar i underdånighet förklara, att styrelsen tillstyrker revisorernas
förslag att ifrågavarande sammandrag icke vidare skall utgivas.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit borgmästaren Strandell, rådmännen
Ringenson, Höijer och Brandt samt assessorn Rappe.

Örebro den 30 januari 1953.

Underdånigst

För styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare.

GÖSTA STRANDELL.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har arméförvaltningen anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 3 i sin berättelse för år 1952 anfört beträffande försvarets
centrala förvaltningsmyndigheters bokslut för budgetåret 1951/52.

Med anledning härav får arméförvaltningen i underdånighet anföra
följande.

1. Titel 95342, Arméförvaltningens tygavdelning: deponerade medel.

Beträffande å denna titel bokfört belopp om 336 670 kr. för anskaffning
av materiel för försvarsstabens räkning må endast anföras, att överenskommelse
om beställning av materielen genom tygavdelningens försorg
under hand hade träffats mellan försvarsstaben och tygavdelningens signalmaterielbyrå.
Att jämväl medel för denna materielanskaffning på samma
gång skulle överföras var ej avsett utan torde bero på missuppfattning från
försvarsstabens sida. Regelmässigt tillgår dylika anskaffningar så, att sedan
uppdrag genom skrivelse eller dylikt erhållits från den myndighet, för
vars räkning anskaffningen skall äga rum, beställning utlägges å försträckningstitel
med särskild underbeteckning. I den mån materielen levereras,
sker utbetalning från försträckningstiteln, och vederbörande myndighet
erhåller räkning å det av tygavdelningen försträckta beloppet, vilket sedan
det influtit krediteras försträckningstitel. I fråga om de av försvarsstaben
inlevererade medlen hade beställning endast delvis hunnit äga rum vid
budgetårsskiftet. I första hand krediterades försträckningstiteln för ännu
den 30 juni 1952 olikviderad beställningssumma, medan återstoden krediterades
titeln deponerade medel. De båda beloppen borde rätteligen ha återställts
till försvarsstaben, men var detta ej möjligt att medhinna före budgetårets
utgång, till stor del beroende på att tygavdelningen saknar egen
kassa. Det av försvarsstaben inbetalade beloppet bokföres nämligen först
å ett av försvarets civilförvaltning för arméförvaltningen upplagt särskilt
postgirokonto, varefter inbetalningstalongen översändes till arméförvalt -

ningens tyg- eller intendenturavdelning för titelsättning m. m. på sätt närmare
redogjorts för i riksdagens revisorers berättelse för år 1951 under
§ 2. Även för utbetalning anlitas av civilförvaltningen disponerat särskilt
postgiroutbetalningskonto. Återbetalningen till försvarsstaben måste hava
varit denna till handa över postgiro senast den 30 juni 1952. I verkligheten
ägde ej någon titelsättning rum förrän de första dagarna av juli månad 1952,
beroende på att andra än mer brådskande uppgifter i samband med budgetårsskittet
fingo gå före dylika rena bokföringsåtgärder, vilka enligt av civilförvaltningen
utfärdade direktiv kunde anstå till den 10 och i vissa fall
ända till den 20 juli 1952. Vid denna titelsättning ansåg sig tygavdelningen
ej, då det var för sent att återställa beloppet under det gamla budgetåret,
kunna förfara på annat sätt än skett.

Beträffande delposten 2 under deponerade medel har revisorerna påpekat,
att det icke framgår av huvudboken, vilket anslag som slutligen skall
belastas med här ifrågavarande anskaffningskostnad. Härtill torde endast
vara att anmärka, att har titeln deponerade medel krediterats för ett belopp,
så torde avsikten i de llesta fall vara att beloppet skall ligga utanför vederbörande
ämbetsverks ordinarie anslagsbelastning. I det "fall varom här är
fråga har behållningen uppkommit genom att viss försäljning skett av bl. a.
maskiner för verkstäder, vars redovisning sker å särskild verkstadstitel.
För att ej onödigt belasta ifrågavarande verkstäders interna bokföring,
krediterades beloppen i tygavdelningens räkenskaper titeln deponerade
medel, emedan försäljningen skedde centralt genom tygavdelningens försorg.
Medlen äro avsedda att användas för återanskaffning av maskiner
i stället för vissa utrangerade och försålda sådana och torde vara förbrukade
vid utgången av budgetåret 1952/53, varefter titeln ej mer behövs
tagas i anspråk för dylika försäljningar, då fr. o. m. ingången av budgetåret
1953/54 nya regler för självkostnadsberäkningar m. m. införas i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1952. I sistnämnda beslut föreskrives,
att jämväl förnyelsen av maskinparken skall ske inom verkstadsbokföringen
och regleras genom en i självkostnadspålägget ingående del,
vdken skall avsättas till en särskild förnyelsefond.

I fråga om posten 3.Återbetald livränta må endast framhållas, att beloppet
utgör av tygavdelningen gjorda avdrag å en anställds lön, i ett fall
där Kungl. Maj:t föreskrivit, att vederbörande skulle genom vissa månatliga
avdrag å lönen återbetala, vad han tidigare uppburit från riksförsäkringsanstalten.
Sedan samtliga avdrag skett har posten den 4 december
1952 reglerats.

2. I vad angår det å titeln 95511, Armé förvaltning ens intendenturavdelning:
förskott, redovisade beloppet 51 182 kronor 30 öre torde endast behöva
framhållas, att detsamma till ungefär hälften utgöres av förskotterade
kostnader för av intendenturavdelningen jämlikt SF nr 395 : 1947
för hushållningssällskapens räkning uppköpta avelston och till återstående
delen utgöres av till hästbesiktningsmän och remonteringsnämndens ledamöter
utlämnade förskott för vid budgetårsskiftet pågående eller nyligen
avslutade resor.

3. I fråga om titel 95512, Arméförvaltningens tygavdelning: förskott,
redovisat belopp om 190 465 kr. må följande anföras.

Antalet oredovisade förskott — 540 stycken — kan synas anmärknings -

värt stort. Med hänsyn till omfattningen av den verksamhet, som bedrives
av tygavdelningen, torde dock så icke vara fallet. Antalet tjänsteresor för
kontrolluppdrag, besiktningar, försök med och prov av viss materiel in. m.
måste helt naturligt bliva betydande, och då regelmässigt förskott uttages
för tjänsteresorna, måste även antalet utlöpande förskott bliva stort. Att
i ett stort antal fall en tjänsteman skulle ha mer än ett reseförskott utestående
oredovisat vid budgetårsskiftet kan även synas anmärkningsvärt.
Förhållandet är emellertid, att nytt reseförskott ej erhålles förrän vederbörande
tjänsteman till den byrå inom tygavdelningen, där han tjänstgör,
avlämnat reseräkning med redovisning av närmast föregående reseförskott.
Innan denna reseräkning attesterats och försetts med kostnadsbeslut samt
därefter överlämnats till civilbyråns kameraldetalj samt där blivit föremål
för granskning och utanordning ävensom i vissa fall återleverering av
överskjutande belopp ägt rum, kan givetvis viss tid förflyta. Åtgärder ha
gång efter annan vidtagits för att nedbringa antalet dylika förskott, men
någon större minskning har ej varit möjlig att åstadkomma.

4. I fråga om de å titel 9553, Arméförvaltningens tygavdelning: försträckning,
redovisade posterna torde följande få anföras:

Post 1 uppvisar ett debetsaldo av 31 252 kronor 36 öre, utgörande till
militärattachén i Washington utbetalt belopp dels för anskaffning av försöksmateriel
nr. m. för tygavdelningens räkning dels för vissa anskaffningar
för försvarets forskningsanstalt, försvarsstaben, försvarsväsendets radioanstalt,
statspolisen m. fl. ävensom för av dessa anskaffningsuppdrag föranledda
resor m. in. Till militärattachéns förfogande har ställts ett förskott
för dylika anskaffningar m. in., vilket insatts å checkräkning i amerikansk
bank. Redovisning sker regelbundet, när förskottet behöver förstärkas.
Redovisningarna omföras i tygavdelningens räkenskaper, och faktura utställes
i förekommande fall å vederbörlig myndighet.

Posten 2. Annonskostnader m. m. 6 008 kronor 95 öre är ett anslagsmässigt
överskridande av expensanslaget, i det att i samband med budgetårsskiftet
vissa kostnader, vilka varit avsedda att betalas under budgetåret
1952/53 (s. k. omföringsbegäran från annan central försvarsförvaltning),
kommit att bokföras redan å budgetåret 1951/52. Då förhållandet uppmärksammades
i samband med bokslutet för 1951/52, ansågs enklare att bokföra
det å expensanslaget överskjutande beloppet såsom försträckning än att återföra
denna s. k. omföringsbegäran med därav följande ändring i även
andra försvarsgrensförvaltningars räkenskaper.

Beträffande posten 3. Viss av vapenbyrån beställd materiel, som slutligt
skall gäldas av till fordonsbyråns förfogande stående medel, må följande
framhållas. Under våren 1952 yppade sig tillfälle att inköpa ett större parti
maskeringsnät ur s. k. surpluslager. Maskeringsnät användes inom såväl
vapenbyråernas som fordonsbyråns verksamhetsområde. 1 bemyndigandeplanen
för budgetåret 1951/52 fanns för vapenbyråerna upptaget visst belopp
för detta ändamål. Det erbjudna partiet, vilket i pris- in. fl. hänseenden
var mycket fördelaktigt, betingade dock ett högre pris än de medel,
som funnos upptagna för ifrågavarande ändamål bos vapenbyråerna. Emellertid
fanns under fordonsbyråns bemyndigande för budgetåret 1952/53
upptaget ett belopp för dylik anskaffning, vilket tillsammans med det av
vapenbyråerna disponerade beloppet översteg den för affärens genomför -

ande erforderliga summan. Beträffande bemyndigandena för budgetåret
1952/53 förutsattes redan i statsverkspropositionen, att tygavdelningen redan
före den 1 juli 1952 skulle äga taga i anspråk bemyndiganden för budgetåret
1952/53 för utläggande av beställningar. För att emellertid redovisningen
å de olika årens bemyndigandeplaner ej skulle bliva tillkrånglad
valdes utvägen att använda försträckningstiteln till den del bemyndiganden
för budgetåret 1952/53 togos i anspråk för ifrågavarande beställning, varefter
omedelbart efter det nya budgetårets ingång omföring ägde rum.

I fråga om posten 4 har redan ovan under titel 95342, Arméförvaltningens
tygavdelning: deponerade medel, redogjorts för härmed sammanhängande
inbetalning.

Posten 5. Medel för anskaffning av materiel för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut avser en anskaffning, som skett i samband med
viss tygavdelningens egen beställning av samma materiel. Genom missuppfattning
från institutets sida har medel överlämnats till tygavdelningen
samtidigt med att framställning om anskaffningen avlåtits till tygavdelningen.
Beloppet har utbetalts under början av budgetåret 1952/53, då
leveransen ägde rum.

I fråga om posten 6. Reserverat belopp för anskaffning av viss materiel
för lokalmyndigheters räkning må framhållas att här föreligger en bokföringsmässig
transaktion, som på grund av arbetsbelastning ej hann avklaras
under budgetåret 1951/52. Vid beställning av ett antal gaffeltruckar
till de centrala tyganstalterna anskaffades även en dylik truck för Kungl.
Göta Ingenjörkårs tygverkstads räkning, varvid emellertid den sistnämnda
själv skulle bekosta anskaffningen. Härigenom kunde ett förmånligare
pris erhållas och bl. a. snabbare leverans påräknas. Leveransen skedde
successivt, varvid tygverkstaden erhöll sin truck bland de först levererade.
Därvid insände tygverkstaden det för dem vid leveransens utläggande beräknade
beloppet, utan att faktura från tygavdelningen erhållits. Det insända
beloppet krediterades då försträckningskontot. Vid beställningens
utläggande hade använts titlar såväl för anskaffningsbemyndigande som
underhållsanslag samt försträckningstiteln. Då emellertid slutleverans av
samtliga truckar ej skett hade vid betalning av delleveranser i första hand
titlar under anskaffningsbemyndigandet använts. Därav förklaras att försträckningstiteln
kom att uppvisa ett kreditsaldo. Sedan slutleverans numera
ägt rum, pågår utredning om kostnadernas rätta fördelning, varvid
eventuellt till tygverkstaden kommer att återbetalas visst belopp.

Sedan arméförvaltningen sålunda anfört sina synpunkter å de i berättelsen
gjorda iakttagelserna i vad rör dess verksamhetsområde, vill ämbetsverket
därjämte framhålla, att någon beskärning av ämbetsverkens möjlighet
att för vissa speciella fall använda de hjälpkonton, vilka enligt fastställda
titelförteckningar stå till förfogande, knappast bör ifrågakomma.
Skulle denna möjlighet frånkännas ämbetsverken, torde än mer arbetskrävande
bokföringstransaktioner få vidtagas. Någon större klarhet och
översikt torde ej heller på denna väg åstadkommas. Då i varje fall de av
arméförvaltningen å diversemedelskonton bokförda beloppen äro synnerligen
blygsamma i förhållande till omslutningen under till arméförvaltningens
förfogande stående anslag och bemyndiganden, torde knappast
den officiella budgetredovisningen därigenom bli i nämnvärd grad missvisande.

I ärendets handläggning ha förutom undertecknade Gewert och Burnander,
den senare föredragande, jämväl fälttygmästaren och överfältveterinären
deltagit.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
IVAR GEWERT.

ARTHUR BURNANDER.

Kurt Bedoire.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt
marinförvaltningen att inkomma med underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse beträffande försvarets
centrala förvaltningsmyndigheters bokslut för budgetåret 1951/52.

I fråga om vad revisorerna uppmärksammat vid granskningen av marinförvaltningens
nedannämnda diversemedelstitlar får ämbetsverket anföra
följande.

Titel 96341, Marinförvaltningen: deponerade medel. Å titeln ha uppdebiterats
182 kronor 11 öre, utgörande belopp, för vilket ägaren icke kunnat
anträffas. Vidare har uppdebiterats ett belopp av 500 kronor, utgörande av
innehavaren av marinledningens lunchrestaurant deponerat belopp såsom
säkerhet för till honom utlämnade serviseffekter tillhörande kronan. Vad
angår ett å titeln uppdebiterat belopp å 585 kronor, kommer beloppet att
regleras i den närmaste framtiden. Å titeln har även uppdebiterats ett belopp
å 4 923 kronor 42 öre. Detta belopp, som av utrikesdepartementet tillställts
örlogsvarvet i Karlskrona och av varvet i sin tur överlämnats till marinförvaltningen,
avser ersättning för omhändertagandet av ett tyskt fartyg. Utredning
i ärendet pågår och förmodar marinförvaltningen att densamma
skall kunna slutföras under budgetåret. Övriga å titeln uppdebitc-rade belopp
hava reglerats redan under första hälften av innevarande budgetår.

Titeln 96511, Marinförvaltningen: förskott. Av vad revisorerna anfört i
fråga om denna titel framgår att revisorerna uppmärksammat det relativt
stora utgiftsbelopp, som bokförts å titeln i fråga. Anledningen härtill är
emellertid huvudsakligen, att titeln debiterats vissa av marinförvaltningen
förskotterade tullkostnader, nämligen av ämbetsverket erlagda tullavgifter,
vilka sedermera skola restitueras av tullverket. Så snart tullavgifterna blivit
definitivt till siffrorna bestämda avföres beloppet å titel 96513, Tullavgifter,
avsedda att restitueras. Å titel 96511 vid ifrågavarande budgetårsskifte avfört
belopp avseende ännu icke till beloppet fastställda tullavgifter utgjorde
169 000 kronor.

Även om marinförvaltningen i regel på sätt revisorerna framhållit plägar
upplägga ett konto för varje försträckningsändamål, förekommer likväl fall
då marinförvaltningen anlitar titel 96511 för utbetalningar av ifrågavarande
slag. Detta är förhållandet då sådana utbetalningar för ett visst ändamål
kunna beräknas förekomma i ett mycket begränsat antal eller ock då fråga
är om utbetalning av kortfristig natur. Utgifter av nu nämnt slag hava vid
budgetårsskiftet 1951/52 belastat titeln med omkring 32 000 kronor. Vidare
hava från titel 96511 anförts förskott å relativt stora belopp för vissa materielanskaffningar
m. in. exempelvis till marinattachéerna i Washington och
London samt marinens kontrollofficer i Bofors.

Revisorerna hava vidare påtalat det förhållandet att vissa balanserade förskott
äro av gammalt datum. Emellertid äro tio av de äldre förskotten
överlämnade till advokatfiskalen i försvarets civilförvaltning för indrivning.
Övriga äldre förskott hava till största delen redovisats men redovisningarna
hade vid budgetårsskiftet ännu icke hunnit bliva slutbehandlade.

Vad beträffar det av revisorerna uppmärksammade förhållandet att flera
balanserade förskott avser en och samma person bör följande framhållas.
Marinförvaltningen utlämnar i regel icke förskott utan att av samma person
förut uppburet förskott blivit redovisat. I de fall två eller flera förskott
utestått för en tjänsteman kan alltså antagas att endast det sist utlämnade
förskottet är oredovisat och att redovisning inkommit för övriga förskott
men icke hunnit slutbehandlas.

Revisorerna hava anmärkt att till viss tjänsteman den 26 maj 1952 utbetalts
förskott å juni månads lön. I detta fall är fråga om arvode till en
tjänsteman i marinförvaltningen, vilken varit engelsk medborgare. Denne
hade entledigats från och med den 1 juli 1952 och åtnjöt dessförinnan under
juni månad semester. Då han uppgivit såsom sin avsikt att återvända till
England under semestern och icke kunde med bestämdhet uppgiva sin
adress vid tiden för utbetalande av juni månads avlöning samt det dessutom
medförde viss omgång att överföra beloppet till England, medgavs vederbörande
att uppbära beloppet förskottsvis. Det är att märka att tjänstemannen
i fråga innehaft sådan anställning i marinförvaltningen att han
under alla förhållanden vid avgången ur tjänst varit berättigad åtnjuta
semesterersättning.

Titeln 96513, Tullavgifter, avsedda att restitueras. Av vad revisorerna
anfört synes framgå att anmärkning riktas mot det förhållandet att i många
tall relativt lång tid synes förflyta, innan restitution av eilagda tullavgifter
sker. Härtill är blott att anmärka, att restitution icke kan ske förrän
materielen i fråga inmonterats i fartyg.

Titeln 96514, Förskotterade kostnader enligt särskild anvisning. Å denna
titel bokförda belopp kunna i många fall icke regleras förrän en längre tid
förflutit, beroende på omfattningen av de arbeten varom fråga är. Chefen
för örlogsvarvet i Karlskrona har om anledningen till att vissa inkomstbelopp
påförts denna titel upplyst, att vid de uppdrag varvet ombesörjde
emellanåt förekomme försäljning av viss materiel, varvid influtna belopp
bokförts å samma titel som utgifterna, vilket ur redovisningssynpunkt befunnits
lämpligast.

Revisorerna hava slutligen i sitt uttalande anfört bland annat, att den av
dem verkställda granskningen givit vid banden att i de militära förvaltningsmyndigheternas
bokföring avsevärda belopp redovisades vid sidan av stats -

budgeten i form av s. k. diversemedel, samt att bokföringen å diversemedelstitlar
kunde leda till att anslagsöverskridanden och förefintliga reservationsmedel
icke klart redovisades med påföljd att den officiella budgetredovisningen
bleve missvisande.

Marinförvaltningen får på grund härav för sin del framhålla att i marinförvaltningens
räkenskaper några större belopp icke avförts på nu ifrågavarande
titlar med undantag av titel 96514 under sådana förhållanden, att
budgetredovisningen skulle kunna sägas bliva lidande därpå. De titlar, varå
större belopp avförts, äro 96511, 96513 och 96514. Som ovan nämnts utgöra
<ie största beloppen som debiterats titel 96511 tullkostnader, som skola restitueras.
Dessa kostnader liksom de kostnader, som debiteras titel 96513, skola
återbetalas av tullverket och komma således icke att belasta budgeten. Vad
beträffar titel 96514 avse å densamma bokförda belopp, som revisorerna
ock framhålla, huvudsakligen haverikostnader, vilka kostnader, i den mån
fråga är om belopp över 5 000 kronor, sedan desamma slutgiltigt fastställts,
i regel skola bestridas av anslaget till oförutsedda utgifter. De arbeten, varom
här är fråga, taga regelmässigt lång tid i anspråk, på grund varav balanser
å ifrågavarande titel icke kunna undvikas.

Revisorerna hava vidare funnit det anmärkningsvärt att i en del fall, då
betalningstransaktioner mellan myndigheter verkställdes genom omföring,
besluten härom icke fullföljdes under vederbörande budgetår, vilket finge
som residtat, att anslagsbelastningen bleve snedvriden. Härtill får marinförvaltningen
genmäla, att utställande myndighet i många fall inkommer med
framställningar av ifrågavarande slag vid så sen tidpunkt under budgetåret,
att marinförvaltningen saknar möjlighet att medhinna behandlingen av alla
framställningarna under samma budgetår, i all synnerhet som framställningarna
i vissa fall avse materiel som ännu icke levererats vid den tidpunkt
framställningen kommit marinförvaltningen tillhanda. Den 30 juni 1952
utestod för marinförvaltningens del ett saldo å 249 829 kronor 91 öre, vilket
emellertid under tiden intill första hälften av innevarande budgetår kunnat
nedbringas till 28 561 kronor 30 öre.

Enligt revisorernas mening bör med hänsyn till av dem påtalade förhållanden
bokföringen å diversemedelstitlarna göras till föremål för särskild
undersökning, varvid i första hand finge anses ankomma på de medelsförvaltande
myndigheterna själva att vidtaga de åtgärder i reglerande syfte
som erfordrades. Som av det föregående delvis framgår ägnar marinförvaltningen
stor uppmärksamhet åt kontrollen av ifrågavarande titlar. Härutöver
torde det icke erfordras annan kontroll än den som utövas av riksräkenskapsverket.
En kontroll jämväl från försvarets civilförvaltnings sida skulle
innebära ett icke nödvändigt dubbelarbete. Det skulle även kunna uppstå
vissa svårigheter för marinförvaltningen därest de berörda myndigheterna
skulle giva olika direktiv.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad souschef, Wedin
och von Hartmansdorff, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
GUNNAR J-PALMGREN.

Kurt Iiille.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har flygförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över vad 1952 års riksdags revisorer
uttalat i sin berättelse i fråga om vissa iakttagelser beträffande försvarets
centrala förvaltningsmyndigheters bokslut för budgetåret 1951/52.
Till åtlydnad härav får flygförvaltningen anföra följande.

Då revisorernas erinringar så vitt avser flygförvaltningens verksamhet
närmast synes avse materielavdelningens försträckningstitel har flygförvaltningen
begränsat sitt yttrande till denna fråga.

För anskaffning av flygmateriel står ett reservationsanslag benämnt Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. in. till flygförvaltningens förfogande.
Anslaget är i försvarets titelförteckning uppfört såsom titel 471.
Normalt avföras direkt på denna titel samtliga kostnader, som sammanhänga
med flygmaterielens anskaffning. I en del fall sker emellertid övergångsvis
bokföring av härmed sammanhängande kostnader på en diversemedelstitel
benämnd Flygförvaltningen försträckning: materielavdelningen.
Denna senare titel är i försvarets titelförteckning uppförd med beteckningen
97 524. Försträckningstiteln utnyttjas huvudsakligen såsom en bevakningstitel
för redovisningen av de förskott och depositioner, som flygförvaltningen
har att erlägga i samband med vissa beställningar. Detta gäller
närmast förskott till inhemska och utländska leverantörer, stående förskott
till flygattachéerna i London och Washington att utnyttjas för de anskaffningar
som av attachéerna utföras på flygförvaltningens uppdrag samt
för tulldepositioner. Till viss del utgöras förskotten av betalningar i samband
med anskaffningsuppdrag, som av flygförvaltningen genomföras för
såväl egen som andra myndigheters räkning i enlighet med den s. k. huvudförvaltningsprincipen,
vilken tillkommit på förslag av 1946 års förvaltningsutredning.

Ifrågavarande kostnader äro således helt att betrakta som förskottslikvider
vilka i avvaktan på att de definitiva kostnaderna och deras fördelning
bliva kända bokföras över försträckningstiteln (97 524) så att en effektiv
övervakning erhålles till dess den slutgiltiga debiteringen kan verkställas.
Då leveranserna av den materiel, som ingår i ifrågavarande slag av beställningar,
i många fall sträcka sig över ett flertal år och kraven på förskottsbetalningar
i vad speciellt avser utländska leverantörer äro mycket hårda,
blir följden att stora belopp stå oredovisade vid budgetårsskiftena. Efter
hand som leverans och fakturering sker, krediteras försträckningstiteln och
debiteras vederbörligt konto under anskaffningsanslaget (titel 471) resp.
den myndighet för vars räkning anskaffning skett.

Vid utgången av budgetåret 1951/52 utvisade förevarande försträckningstitel
ett debetsaldo av 13 042 933: 82 kr. Av detta belopp skall vid den
slutgiltiga debiteringen 11 322 039: 09 kr. belasta anskaffningsanslaget (titel
471) och andra myndigheter, medan resterande del utgör förskottsbetalningar
som av flygförvaltningen erlagts i samband med huvudsakligen ut -

ländska beställningar för centrala flygförrådets räkning och således skola
belasta diversemedelstiteln för förrådets redovisning.

I anslagsbelastningen för anslaget till anskaffning av flygmateriel har
i enlighet med gällande bestämmelser redovisats förutom de direkta utgifterna
under anslaget jämväl ovanstående debetsaldo (11 322 039: 09) på
försträckningstiteln. Då den salunda erhallna belastningen understiger de
för budgetåret tillgängliga medlen med 1 369 261: 78 kr. har något anslagsöverskridande
ej skett.

Beträffande riksdagens revisorers erinran mot att vissa under försträckningstiteln
ej slutredovisade konton äro av gammalt datum får flygförvaltningen
hänvisa till den närmare redogörelse, som lämnas i närsluten bilaga.

Mot bakgrunden av ovanstående redogörelse vill flygförvaltningen slutligen
framhålla att med de krav på förskottsbetalningar, som i olika sammanhang
uppträda vid beställningar hos saväl inhemska som utländska
leverantörer samt den ökning av samköpen med andra myndigheter som
kan förutses såsom en följd av huvudförvaltningsprincipen, kommer det
även framledes att bliva nödvändigt att utnyttja försträckningstiteln för
anskaffningar till stora belopp. Med hänsyn till kravet pa en eftektiv övervakning
av dessa kostnader är det nödvändigt att de via försträckningstiteln
särskiljas från ordinarie anslag till dess slutgiltig debitering kan ske.
Flygförvaltningens strävan att begränsa utgifterna under denna titel framgår
av att debetsaldot under budgetåren 1949/52 nedbringats från 22,6 till
13,0 miljoner kronor. Möjligheterna att framdeles begränsa betalningarna
över försträckningstiteln sammanhänga i hög grad med behovet av utländsk
anskaffning och härav beroende förskottsbetalningar och leveransterminer.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit
Thunberg, Hildebrandt och Berglund, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
B. JACOBSSON.

K. G. Berglund.

Bilaga.

Specifikation över vissa konton under flygvapnets försträckningstitel 97 524.
Konto A 4.

Debetsaldot på kontot uppgick den 1 juli 1952 till 27 473: 23 kr., utgörande
oredovisat förskott för flygplansreservdelar, som under kriget beställdes
hos den italienska firman Caproni, vilken sedermera gått i konkurs. Då
firman ej fullgjort sina leveranser har flygförvaltningen sökt indriva sin
fordran bl. a. genom sammankoppling med tillgodohavanden, som lirman
på grund av andra mellanhavanden med flygförvaltningen hade i Sverige.
Det har emellertid ej varit möjligt att härigenom helt reglera denna affär
varför flygförvaltningen även vidtagit rättsliga åtgärder. Detta har lett till
domstolsutslag i Milano den 11 april 1952 varigenom flygförvaltningens

fordran gentemot konkursboet (inkluderande ett skadeståndsbelopp) fastställts
till 60 miljoner lire (ca 500 000 kr.). Bevakning av denna fordran sker
genom svenska konsulatet i Milano.

Konto A 5.

Hos Standard Radiofabrik har flygförvaltningen den 6 febr. 1945 utlagt
en beställning på katodstrålerör. Verktygskostnaden för ifrågavarande tillverkning
uppgår totalt till 35 000 kr. I beställningen finnes inrymd en
klausul enligt vilken flygförvaltningen skall krediteras med ett belopp av
20 kr. för varje rör, som för annan beställares räkning tillverkas i dessa
verktyg. Flygförvaltningen har härigenom fram till febr. månad 1948
krediterats med ett sammanlagt belopp av 11 300 kr. Då det numera är klart
att ifrågavarande verktyg framdeles ej komma att utnyttjas för tillverkning
kommer det på försträckningstiteln kvarstående saldot av 23 700 kr. att
debiteras vederbörligt sakanslag.

Konto A 11.

Kontot utgör ett förskottskonto för de beställningar av flygplanreservdelar,
som flygförvaltningen fortlöpande placerar hos den engelska firman
de Havilland, avsedda för hos nämnda firma anskaffade krigsflygplan.
Då ifrågavarande reservdelsleveranser ännu ej äro fullgjorda har redovisningen
ej kunnat avslutas på kontot.

Konto A 22.

... Koi!.tot ^ar upplagts i samband med utländsk anskaffning av armeringsJarn.
för flygfältsbyggnad. Kvarstående kreditsaldo på 591: 48 kr. har genom
förbiseende ej blivit omfört samtidigt som affären avslutades.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört under § 3 i sin berättelse beträffande
försvarets centrala förvaltningsmyndigheters bokslut för budgetåret
1951 /52.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning angående olägenheten
av att såsom skett i påtalade fall avsevärda belopp redovisas utanför statsbudgeten
å diversemedelstitlar. Förhållandet har iakttagits i samband med
den fortlöpande anslagskontrollen inom civilförvaltningen och föranlett
upprepade påpekanden under hand för vederbörande myndigheter, dock
utan att nagon mera väsentlig förbättring härutinnan kunnat förmärkas.

Gentemot revisorernas förslag att tillägga civilförvaltningen befogenhet
att utöva viss formell kontroll beträffande ifrågavarande diversemedels -

titlar ställer sig civilförvaltningen tveksam. Ämbetsverket ifrågasätter
lämpligheten av att ålägga civilförvaltningen att på sätt som föreslagits
kontrollera sidoordnade myndigheter. Det synes närmast böra ankomma
på riksräkenskapsverket, som jämväl i övrigt utgör kontrollerande myndighet
beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, att tillse
att myndigheternas medelsredovisning i fortsättningen icke giver anledning
till erinran i förevarande avseenden.

Vad beträffar frågan om de vinstmedel, som enligt vederbörande diversemedelstitlar
redovisas vid vissa vatten- och elektricitetsverk inom armén,
har civilförvaltningen i skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 27
november 1951 framhållit, att användningen av ifrågavarande medel för
utbyggande av och nyanläggningar vid vatten- och elektricitetsverken innebure,
att sådana investeringar skedde vid sidan av budgeten och i betydande
utsträckning indirekt finansierades med driftbudgetmedel. Det vore enligt
civilförvaltningens mening principiellt felaktigt, att anslagsmedel, som
riksdagen beviljat för visst ändamål, på detta sätt fonderades för att
ianspråktagas för helt annat ändamål.

Beträffande revisorernas uttalanden i övrigt till den del de beröra civilförvaltningens
ämbetsområde må följande anföras.

Saldona å titel 91347, Omföringar mellan försvarets centrala förvaltningar,
ha varit föremål för civilförvaltningens uppmärksamhet under en följd av
år. Vid åtskilliga tillfällen har civilförvaltningen understrukit nödvändigheten
av att i de fall, då betalning mellan de olika mydigheterna reglerades
genom omföringar, skyndsam verkställighet av omföringsbesluten ägde
rum samt framhållit, att omföringsbesluten i allt fall måste verkställas före
budgetårsskifte. Det per den 30 juni 1950 förefintliga debetsaldot å titeln
i fråga, 3 089 690 kronor, föranledde på sin tid civilförvaltningen att upptaga
frågan, huruvida icke en återgång till kontantbetalning myndigheterna
emellan borde ske. Vid sammanträde med representanter för vederbörande
myndigheter våren 1951 uttalades från civilförvaltningens sida att, därest
balanser å titeln jämväl i fortsättningen uppkomme, det torde bliva nödvändigt
att återinföra kontantbetalning mellan de centrala myndigheterna.
Förutsättning för att förfärandet skulle få tillämpas vore, att saldo icke
uppkomme vid budgetårsskifte. Då krigsmaterielverkets representanter
vid ifrågavarande sammanträde med bestämdhet hävdade, att en återgång
till tidigare tillämpad ordning i fråga om likvider mellan de centrala myndigheterna
skulle innebära, att krigsmaterielverkets rörelsekapital komme
att visa sig otillräckligt, ansåg sig civilförvaltningen tills vidare icke kunna
vidtaga någon ändring. Civilförvaltningen har emellertid i god tid före
budgetårsskiftena tillhandahållit ämbetsverken specifikationer å utestående
balanser av ifrågavarande slag och begärt, att desamma skulle regleras
före budgetårets utgång.

Det må i detta sammanhang påpekas, att civilförvaltningen saknar möjlighet
att reglera balanserna vid budgetårsskifte, då ämbetsverket icke äger
kännedom om vilka titlar, som slutligt skola belastas beloppen i fråga.

1 fråga om å titel 9196, Interneringskostnåder, redovisade fordringar å
främmande makter, 4 952 826 kronor 18 öre, ha kostnader till ett sammanlagt
belopp av 4 952 152 kronor 8 öre tiickts dels från förskottsstaten, dels
genom återbetalning från olika länder. Genom brev den 19 december 1952
har Kungl. Maj:t bemyndigat försvarets civilförvaltning att i räkenskaperna

avskriva dels ett belopp å 3 967 053 kronor 59 öre, utgörande kostnader för
internering av tysk militärpersonal, dels ock den del av ett belopp å 265 951
kronor 60 öre, avseende kostnader för omhändertagande och reparation av
tyska krigsflygplan och annan tysk krigsmateriel, för vilken ämbetsverket
icke erhölle utdelning vid den av likvidationsnämnden genomförda tvångsclearingen
med Tyskland.

Det av revisorerna påtalade förfaringssättet att utbetala anslagsmedel
kontant och bokföra dessa å titel 9134, Lokalmyndigheter: deponerade medel,
anser civilförvaltningen i likhet med revisorerna felaktigt och ägnat
att förrycka budgetredovisningen. Då ifrågavarande utbetalning å 45 679
kronor 82 öre, avseende medel för provskjutningscentralen i Karlsborg,
verkställts av arméförvaltningens tygavdelning, har civilförvaltningen ansett
sig sakna befogenhet att påtala förhållandet.

Stockholm den 13 januari 1953.

Underdånigst
RAGNAR LUNDRERG.

UNO BRUNSKOG.

R. Nilsell.

Krigsmaterielverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har krigsmaterielverket anbefallts
att före den 19 januari 1953 avgiva underdånigt utlåtande över vad
riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört beträffande
försvarets centrala förvaltningsmyndigheters bokslut för budgetåret 1951/
52. Riksdagens revisorer har däri för krigsmaterielverkets vidkommande
uttalat, att de iakttagit att å diversemedelstiteln 93511 Krigsmaterielverket:
förskott vid budgetårsskiftet 1951/52 — 1952/53 ett flertal förskott till en
och samma tjänsteman kvarstått oredovisade samt att vissa förskott utestått
år efter år utan att redovisas.

Krigsmaterielverket får med anledning härav anföra följande.

Vad först angår de förskott, som kvarstått ett flertal år utan att redovisas,
har det i berättelsen omnämnda förskottet som utlämnats den 24 augusti
1946 (50 kr.) den 26 februari 1948 överlämnats till advokatfiskalen vid
försvarets civilförvaltning för indrivning. Någon slutredovisning av detta
uppdrag har dock icke ännu inkommit från advokatfiskalen. Ärendet är
sålunda beroende av åtgärder av annan myndighet.

De fyra övriga äldre förskott som revisorerna iakttagit (tillhopa 1 047
kronor 25 öre) och som utbetalats till en och samma person, äro numera,
sedan ärendet på sin tid överlämnades till advokatfiskalen för indrivning,
slutredovisade.

Vad därefter angår de övriga i berättelsen omförmälda förskott, som till
tre särskilda personer utlämnats huvudsakligen under budgetåret 1951/52

men vid budgetårsskiftet kvarstodo oredovisade, får krigsmaterielverket
meddela att dessa samtliga under höstens löpp slutredovisats.

Kontrollanterna hava uppgivit olika skäl för svårigheterna att tidigare
än som skett ingiva vederbörliga reseräkningar för granskning och godkännande.
Emellertid synes det även verket önskvärt att redovisningarna
av uppburna förskott komma att ske i snabbare takt. Verket överväger
därjämte att till kontrollanter vid verkets huvuddel, som mycket ofta företaga
kontrollresor, utlämna stående förskott, avsedda att täcka resor under
viss tid.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Reuterwall och
Nyländer, den sistnämnde föredragande, samt Otterbeck, Laurin, Furst
och Runius.

Stockholm den 15 januari 1953.

Underdånigst
S. REUTERWALL.

E. EINAR NYLÄNDER.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 3 anfört angående
vissa iakttagelser beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
bokslut för budgetåret 1951/52. Med anledning härav får fortifikationsförvaltningen
anföra följande.

Vad först angår riksdagsrevisorernas iakttagelse, att av vederbörlig huvudbok
icke framgår, vilka anslag som skola debiteras respektive krediteras
de för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter å titeln 91347, Omföringar
mellan försvarets centrala förvaltningar, upptagna beloppen, finner
fortifikationsavdelningen denna iakttagelse icke giva anledning till yttrande
från ämbetsverkets sida.

Revisorerna har vidare framhållit, att på de för fortifikationsförvaltningen
upplagda diversemedelstitlarna för bokföring av försträckningar
redovisas utbetalningar av icke mindre än 5 361 174 kronor 5 öre samt att
vad angår upplagda titlar för uppsamling av vissa inkomster behållningen
å de titlar, som avse arméns och marinens fortifikationsinrättningar, försäljningsmedel
samt övriga diverse medel uppgår till 3 109 721 kronor
53 öre.

Vad först beträffar de bokförda utbetalningarna på försträckningstitlarna
kan förvaltningen såsom exempel framhålla, att utgifterna å titel 94732,
Garnisonssjukhuset i Roden, å 1 233 942 kronor 70 öre, komma att ersättas
av Norrbottens läns landsting. Å titel 94712, Expropriationskostnader att

2 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. II.

ersättas av Enköpings stad, ha vidare bokförts 998 127 kronor 48 öre. Sedan
staden i frågan om kostnadernas slutliga gäldande gjort framställning till
Kungl. Maj:t, ha kostnaderna i avvaktan på frågans lösning förskjutits av
fortifikationsförvaltningen. Vad angår de å titlarna 94347 och 94357 bok*
förda utgifterna, sammanlagt 1 063 743 kronor 99 öre, avseende nedmontering
och transport av baracker till Danmark, må framhållas, att frågan
om utjämning av detta belopp är av ämbetsverket underställd Kungl.
Maj:ts prövning.

Vidkommande behållningen å de titlar, som avse arméns och marinens
fortifikationsinrättningar, försäljningsmedel samt övriga diverse medel ha
revisorerna beträffande den behållning, som redovisats vid vissa vattenoch
elektricitetsverk inom armén, framhållit att — då ifrågavarande behållning
huvudsakligen härrör från av militära förband och inrättningar
erlagda förbrukningsavgifter, som belasta anslag på riksstatens driftbudget
— det ur principiell synpunkt icke vore tillfredsställande, att denna behållning
toges i anspråk för finanseringen av anläggningsarbeten och dylikt.
Detta vore så mycket mindre tillfredsställande, som förenämnda verk redodovisades
på försvarets fastiglietsfond. Enligt revisorernas åsikt syntes
vederbörande taxor böra anpassas så, att med viss marginal allenast själva
driftkostnaderna blevo täckta medan för verksamheten i övrigt erforderliga
medel borde ställas till förfogande genom sedvanliga investeringsanslag
eller genom anlitande av på fastighetsfondens stat uppförda poster.
Fortifikationsförvaltningen får framhålla, att de av revisorerna i förevarande
fråga sålunda framförda synpunkterna i princip delas av förvaltningen.
Såsom framgår av bifogade sammanställningar äro emellertid de
till arméns fortifikationsinrättningar hörande vatten- och elektricitetsverken
endast med obetydliga värden, elektricitetsverket i Karlsborg icke
alls, redovisade på försvarets fastighetsfond, till följd varav de å fonden
tillgängliga underhållsmedlen för dessa anläggningar alls icke räckt till ens
för bestridande av ordinarie underhållskostnader. Ämbetsverket har därför
varit nödsakat att taga verkens behållning i anspråk för ordinarie underhåll
samt större reparationer och förändringsarbeten. Arbeten av investeringskaraktär
ha emellertid icke förekommit i större utsträckning. Av
de exempel på sådana arbeten vid det av IV. militärbefälsstaben förvaltade
elekricitetsverket, som av revisorerna anförts, äro enligt ämbetsverkets
mening endast arbetena för utbyggnad av »Dubbelmatningslinje till F 8
in. m.», »Fortsatt utbyggnad av dubbelmatningslinjen till F 8» samt »Diverse
arbeten i samband med flyttning av inmatningspunkten för Järvafältets
elkraft m. m.» att anse såsom investeringsarbeten. Att dessa investeringar
företagits sammanhänger med att omedelbara åtgärder ansetts erforderliga
för att kunna tillgodose den under de senaste åren snabbt ökade förbrukningen
av elektrisk kraft. Vid Bodens garnisons vattenverk ha under budgetåren
1949/50 ■— 1951/52 jämväl utförts vissa mindre investeringsarbeten,
uppgående till sammanlagt 110 500 kronor, medan i staterna för övriga
vatten- och elektricitetsverk icke förekomma arbeten av sådan karaktär.

Såsom redan framhållits anser förvaltningen i likhet med revisorerna,
att det ur principiell synpunkt är otillfredsställande, att den av vatten- och
elektricitetsverken redovisade behållningen tages i anspråk för bestridande
av kostnader för utförande av anläggningsarbeten. Sålunda har förvaltningen
i avgivet förslag till medelsäskanden å kapitalbudgeten för budget -

året 1953/54 under rubriken »Vissa byggnadsarbeten för armén» upptagit
ett belopp av 270 000 kronor för bestridande av kostnader för utökning av
elkraftnätet å Järvafältet. Inom ämbetsverket har vidare påbörjats en utredning,
syftande till invärdering i fastighetsfonden av vattenverkens
yttre vatten- och avloppsnät samt av elektricitetsverken och till dessa
hörande yttre ledningar. Förslag i ämnet kommer i sinom tid att föreläggas
Kungl. Maj:t. I avvaktan på en slutlig reglering av frågan torde kostnaderna
för underhåll av anläggningarna i den mån så erfordras få bestridas på
sätt hittills skett.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Christianson och Norrman, föredragande, byråcheferna Magnell, Sjögren
och Thelander.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

ÅKE NORRMAN.

Gunnar Lindh.

Bilaga.

Vattenverk.

	I fastighetsfonden	Underhållsmedel
Myndighet.	redovisade bygg-	för budgetåret
	nader.	1951/52.
Infanteriskjutskolan ..............	85 000: —	1 253: —
Wendes artilleriregemente ..........	339 800: —	1 232: —
Fastighetsförvaltningen, Karlsborg . .	444 954: —	3 646:—
VI. milo, Boden ..................	1 553 380: —	8 862: —
Skånska luftvärnskåren ............ Till vattenverken hörande vatten- och	64 170: —	375: —
avloppsnät vid Wendes artilleriregemente ..........	434 360: —	1 580: —
Fastighetsförvaltningen, Karlsborg . .	472 746: —	1 665: —
Skånska luftvärnskåren ............	Kan ej spec.	287: —

Rörnäten till elektricitetsverken vid infanteriskjutskolan och VI. milo,
Boden, samt stora delar av rörnätet till elektricitetverket i Karlsborg äro
icke invärderade i fastighetsfonden.

I de av ämbetsverket för budgetåret 1951/52 fastställda staterna uppgå

underhållskostnaderna till

vid infanteriskjutskolan .................. 2 200: —

» Wendes artilleriregemente ............ 2 300: —

» fastighetsförvaltningen, Karlsborg .... 23 210: —

» VI. milo, Boden...................... 72 244: —

» Skånska luftvärnskåren .............. 3 000: —

Elektricitetsverk.

Fastighetsförvaltningen, Karlsborg . . — —

IV. milo, Järvafältet............... 252 100:— 3 400: —

VI. » Boden................... 52 000:— 1 200: —

De till elektricitetsverken hörande yttre ledningarna (luftledningar, jordkablar
m. m.) äro icke med några värden redovisade å fastighetsfonden.

I de av fortifikationsförvaltningen för budgetåret 1951/52 fastställda
staterna för ifrågavarande elektricitetsverk uppgå underhållskostnaderna

till följande belopp.

Myndighet.

Beräknade belopp
för löpande
underhåll.

Större repa-reparationer.

Summa

Fastighetsförvaltningen,

Karlsborg ...........

IV. milo...............

4 700: —

.. 47 200: —

56 432: —
298 000: —

61 132: —
345 200: —

VI. milo...............

.. 28 500: —

262 000: —

290 500: —

It iksräkenskaps verkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande över vad riksdagens ar 1952 församlade
revisorer uttalat beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
bokslut för budgetåret 1951/52. Med anledning härav får riksräkenskapsverket
anföra följande.

Vid granskning av huvudboken för försvarets civilförvaltning ha revisorerna
uppmärksammat att titeln 91347, Omföringar mellan försvarets
centrala förvaltningar, utvisar ett debetsaldo å 1 049 086 kronor 92 öre samt
ett kreditsaldo å 356 560 kronor 10 öre, vilket innebär att vissa anslag krediterats
utan att motsvarande debitering av andra anslag skett eller omvänt.
Vidare framhålles att av den till huvudboken hörande specifikationen
icke framgår, vilka anslag som skola debiteras respektive krediteras
ifrågavarande belopp. Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att i en del
fall, då betalningstransaktioner mellan respektive myndigheter verkställas
genom omföring, besluten härom icke fullföljas under vederbörande budgetår,
vilket får till följd att anslagsbelastningen snedvrides.

Riksräkenskapsverket vill framhålla, att regleringen av betalningstransaktioner
mellan försvarets centrala förvaltningsmyndigheter över omföringstiteln
regelmässigt måste medföra, att balanser å denna titel uppkomma
vid budgetårsskifte med hänsyn till att den myndighet, som skall fullfölja
bokföringstransaktionen, i vissa fall behöver kortare eller längre tid
för kontroll av levererad materiel och för utredning av tvistiga betalningsanspråk
m. m. Den största balansposten hänför sig till krigsmaterielverket
och avser utgifter, som bestritts av krigsmaterielverkets rörelsekapital,
vilket redovisas som »diverse medel». Då den hos krigsmaterielverket redovisade
balansen å omföringstiteln sålunda endast innebär, att från ro -

relsekapitalet förskjutna kostnader icke blivit ersatta, har genom att krigsmaterielverkets
omföringsbegäran icke besvarats under samma budgetår
anslagsredovisningen icke blivit missvisande i den mening revisorerna avsett.
Vidare torde civilförvaltningen i allmänhet sakna möjlighet att i förväg
fördela de balanserade beloppen på de av myndigheterna disponerade
anslag, som skota krediteras respektive debiteras. Det bör också framhållas
att den totala omslutningen å omföringstiteln under budgetåret uppgår
till icke mindre än 275 miljoner kronor. En närmare undersökning i
fråga om redovisningen över omföringskontot under budgetåret 1951/52
ger dock vid handen, att regleringen av vissa transaktioner tagit onormalt
lång tid i anspråk. En skyndsam handläggning av dessa ärenden bör eftersträvas,
varigenom de av revisorerna påvisade olägenheterna i fråga om
anslagsbelastningen bliva av mindre betydelse.

Revisorerna ha vidare konstaterat, att å titeln 91511, Försvarets civilförvaltning:
förskott balanserats bland annat 6 070 kronor 18 öre, avseende
till vissa utredningar överlämnade expensmedel.

Riksräkenskapsverket vill framhålla att i fråga om redovisningen av
dessa förskott bort iakttagas föreskriften i 5 § kungörelsen den 14 juni
1940 (nr 695) med vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å
riksstatsanslag. Enligt nämnda föreskrift skall myndighet, hos vilken vid
budgetårs utgång förefinnes behållning av medel hänförliga till anslag å
riksstatens driftbudget, föranstalta därom, att sådan behållning tillgodoföres
anslaget, i den mån behållningen ej motsvaras av belopp som omförts
till kontot för utgiftsrester.

Revisorerna ha vidare påtalat, att vid krigsmaterielverket, arméförvaltningens
tygavdelning och marinförvaltningen reseförskott till stort antal och
avseende betydande belopp vid budgetårets utgång återstå oredovisade samt
att vissa förskott utestått under lång tid, stundom flera år. Det har även
konstaterats, att en och samma tjänsteman vid budgetårsskifte kan vara
redovisningsskyldig för ett flertal förskott.

Riksräkenskapsverket finner det i likhet med revisorerna angeläget att
vederbörande förvaltningsmyndigheter, i den mån så icke redan skett,
vidtaga åtgärder i syfte att äldre förskott bliva redovisade. Förvaltningsmyndigheterna
böra även tillse, att vederbörande förrättningsmän avge
redovisning för uppburna förskott inom därför bestämd tid samt att inkomna
reseräkningar behandlas med skyndsamhet. Beträffande revisorernas
erinran mot att en och samma tjänsteman vid budgetårsskifte kan vara
redovisningsskyldig för ett flertal förskott delar ämbetsverket revisorernas
uppfattning, att detta förhållande kan innebära missbruk, men vill samtidigt
framhålla, att det ofta icke är lämpligt ur redovisnings- och kontrollsynpunkt,
a 11 större förskott för täckande av kostnaderna för flera resor
utlämnas på cn gång. Det kan därför knappast undvikas att tjänsteman,
som ofta har att företaga tjänsteresor, kan bliva redovisningsskyldig för
flera förskott samtidigt.

Beträffande fortifikationsförvaltningen ha revisorerna uppmärksammat,
att å titlarna 94347 och 94357, Nedmontering och transport av baracker till
Danmark, redovisas en sammanlagd fordran på 1 063 743 kronor 99 öre,
vilken fordran förelegat sedan utgången av budgetåret 1946/47. Revisorerna
ifrågasätta huruvida icke möjlighet förelegat att reglera ifrågavarande
fordran under den gångna femårsperioden.

Erinras må att Kungl. Maj:t genom brev till utrikesdepartementet den
29 juni 1951 (socialdepartementet dnr 3213/50) meddelat beslut angående
täckande av vissa kostnader i samband med överlåtelse av baracker m. m.
till Danmark. I nämnda brev har Kungl. Maj:t förordnat, att av de influtna
försäljningsmedlen, tillhopa 13 454 576 kronor 65 öre, 6 640 517 kronor 49
öre skulle ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande, 151 424 kronor
33 öre till civilförsvarsstyrelsens förfogande samt att återstående influtna
försäljnings me del, 6 662 634 kronor 83 öre, skulle tillgodoföras riksstatstiteln
Övriga diverse inkomster. Något beslut om täckning av de av fortifikationsförvaltningen
bestridda kostnaderna har icke meddelats. Enligt
vad riksräkenskapsverkct inhämtat har fortifikationsförvaltningen i underdånig
skrivelse den 9 april 1952 underställt frågan Kungl. Maj:ts prövning.

Revisorerna ha vidare iakttagit, att å titeln 94693, Arméns fortifikationsinråttningar:
vattenverk, samt å titeln 94695, Arméns fortifikationsinrättningar:
elektricitetsverk, redovisats behållningar på 335 275 kronor 49 öre
respektive 473 753 kronor 63 öre, vilka behållningar användas för vissa
investeringar. Revisorerna finna det ur principiell synpunkt icke tillfredsställande,
att sådana medel tagas i anspråk för finansieringen av anläggningsarbeten
o. d. Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning
härutinnan.

I sitt uttalande ha revisorerna konstaterat, att i de militära förvaltningsmyndigheternas
bokföring avsevärda belopp redovisas vid sidan av statsbudgeten
i form av s. k. diversemedel. Särskilt påfallande anses vara, att
försträckningstitlar av olika slag anlitas i jämförelsevis stor utsträckning.
Såsom exempel härpå närnnes, att det för flygförvaltningens materielavdelning
upplagda förstrcickningskontot, titel 97524, utvisar ett debetsaldo
på drygt 13 miljoner kronor. Det borde även uppmärksammas, att det här
liksom i andra likartade fall icke är fråga om medel, som tillfälligtvis tillhandahållas
vederbörande tjänstemän för bestridande av resekostnader
o. d., utan om en understundom kontinuerlig förskottering av utgifter för
materielanskaffning m. in. Denna bokföring kan enligt revisorerna leda
till att anslagsöverskridanden och förefintliga reservationsmedel icke klart
redovisas, med påföljd att den officiella budgetredovisningen blir missvisande.
Vissa av revisorerna återgivna exempel tydde också på att så
understundom faktiskt vore förhållandet.

Med anledning av detta uttalande anser sig riksräkenskapsverket böra
framhålla, att den omständigheten, att vissa utgifter i huvudböckerna redovisas
å förskotts- eller försträckningstitel i och för sig icke medför att
budgetredovisningen blir missvisande. Av bilagan till flygförvaltningens
huvudbok, blad 8, framgår sålunda, att av de 13 miljoner kronor, som redovisats
såsom debetsaldo å flygförvaltningens försträckningskonto, 11,3
miljoner fördelats å anslag och endast 1,7 miljoner icke fördelats. Även i
fråga om övriga av revisorerna omnämnda förskotts- och försträckningstitlar
har, i den utsträckning så varit möjligt, anslagsfördelning skett.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke försvarets civilförvaltning, som
ombesörjer bokslutsarbetet för försvarets myndigheter, bör tillerkännas
befogenhet att utöva viss formell kontroll av bokföringen på diversemedelstitlama.

Riksräkenskapsverket vill emellertid erinra, att civilförvaltningen med
stöd av bestämmelsen i 2 § 4 mom. instruktionen för detta ämbetsverk
(1943: 886) torde kunna utöva sådan formell kontroll, varom här är fråga.

Vad revisorerna i övrigt anfört föranleder i huvudsak ingen erinran från
riksräkenskapsverkets sida.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Wildeman, tillförordnade byråchefen Thorson samt
byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ARVID STENSTRÖM.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 4.

Till Konungen.

Utöver vad som framgår av generalfälttygmästarens och generalintendentens
av mig infordrade och i avskrift bifogade yttranden rörande utbildningen
av personal i tyg- och intendenturförvaltningstjänst (bilaga 1
resp. 2) får jag i underdåninghet anföra följande.

Allmänna bestämmelser för kommendering av personal till skolor och
kurser utfärdades genom ao avd. Utb nr 75:29, 22/3 1951. I denna ao säges:

»Vid kommendering av personal till skolor och kurser skola följande allmänna
anvisningar gälla.

1. Skol- och kursverksamheten avser att bibringa antingen fortsatt allmän
utbildning eller specialutbildning (omskolning). Efter genomgången
specialutbildning i en verksamhetsgren kan fortsatt utbildning inom denna
ifrågakomma.

Personalens utbildning bör så planläggas, att specialutbildning i princip
ifrågakommer till endast ett verksamhetsområde. Chef åligger att placera
personalen så, att den effektivt utnyttjas i de tjänster och befattningar, till
vilka den utbildats.

2. Kommendering till skola eller kurs för specialutbildning bör ifrågakomma
endast om den motiveras av ett verkligt behov av personal med
ifrågavarande utbildning. Detta skall grundas antingen på krigsorganisationens
behov av befattningshavare med viss utbildning eller på fredsorganisationens
behov av utbildade instruktörer eller andra befattningshavare.
I behovet inräknas en reserv, som begränsas till det oundgängligen
nödvändiga.»

Av dessa bestämmelser framgår att all kommendering till skolor och kurser
sker efter noggrann behovsprövning. Det framgår vidare att utbildning
av en och samma person för skilda specialtjänster i princip icke bör ifrågakomma.
Att sådan dubbelutbildning ägt rum, hänger i de flesta fallen sam -

man med rationaliseringen av staber och förband. Genom rationaliseringen
inrättades ett antal nya förvaltarbeställningar, som i enlighet med principen
om befordran efter förtjänst ha tillsatts med de för ifrågavarande tjänst
mest lämpliga. Det hade icke varit rättvist, om tidigare specialutbildning
för annan tjänst skulle ha diskvalificerat vederbörande för befordran till
de nyinrättade förvaltarbefattningarna.

Revisorerna ha funnit det anmärkningsvärt, att i vissa fall ett relativt
stort antal elever förklarat sig icke villiga ifrågakomma till den befattning
vartill de utbildats och uttala, att det synes »vara rimligt, att vederbörande
elever får förbinda sig att åtminstone vissi tid tjänstgöra i sådan befattning
som utbildningen avser». Jag torde icke ha rättighet avkräva sökande till
en kurs förbindelse att kvarstå i tjänst viss tid efter kursens avslutande.
Enligt TjR § 85: 1 är den som på sin beställning har konstitutorial eller
fullmakt berättigad att på ansökan få avsked (dock icke sedan order om
mobilisering utfärdats). Däremot vore det önskvärt att Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelser att den, som genomgått någon i revisorernas berättelse
omnämnd kurs vid tyg- eller intendenturförvaltningsskolorna, inom
viss tid efter kursens avslutande skall vara skyldig mottaga transport eller
förflyttning till befattning, för vilken utbildningen avsetts. Underdånigt
förslag om ändring av reglementena för tyg- och intendenturförvaltningsskolorna
i här berört avseende kommer att ingivas till Konungen.

Underdånigst
C. A. EHRENSVÄRD.

Chef för armén.

B. Ccirpelan.

Bilaga 1.

Yttrande med anledning av »Viss specialutbildning inom försvaret».

A. Tggofficerskurs för officerare vid armén.

Tygofficerskursens ändamål är att bibringa officerare den särskilda utbildning
som erfordras för placering i tygofficersbefattning (motsvarande)
såväl under fred som i krig.

Beredskapsårens erfarenheter gåvo tydligt vid handen att det var synnerligen
angeläget att snarast fylla den nästan totala bristen på i tygtjänst
väl utbildade officerare vid staber och förband (depåer). Arméns sedan
beredskapsåren fortlöpande mekanisering har ytterligare stegrat kravet
på att tygtjänsten såväl i fred som under mobilisering och i fält handhaves
av väl utbildad personal. 1946 års reglemente för tygförvaltningsskolan
förutsatte också årliga tygofficerskurser med en varaktighet av ca 18 mån.

Arméns officersutbildningskommitté underströk i sitt betänkande (1946)
bl. a. den stora ekonomiska betydelsen av att tygtjänsten handhaves av
väl utbildade officerare ävensom vikten av att utbildningstiden ej sattes
för kort, varför kommittén föreslog utbildningstidens utökning till två år.
För att nedbringa kostnaderna och rationellt utnyttja utbildningskapacite -

ten vid TygS föreslogs kurser vartannat år med högst 24 elever/kurs. Antalet
elever i varje kurs beräknades med utgångspunkt från att sammanlagda
antalet befattningar för vilka tygofficersutbildning var erforderlig
uppgick till 80.

Enligt chefens för arméns tilläggsäskanden rörande vissa personalkårer
— Ast/0 nr 1: 1 den 22/12 1951 — avses i fälttvgkåren ingå 91 st befattningar
för officerare med tygofficersutbildning, vartill kommer åtminstone
4 st tygkompanichefer vid T 1 — T 4 eller sammanlagt minst 95.

Härvid har icke medräknats något behov av aktiva officerare placerade
vid fostab. Dessa befattningar avses f n bestridas med arvodesperSonal som
tidigare genomgått tygofficersutbildning. I samband med den pågående
rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten har SON uppmärksammat
svårigheten att vid fostab placera tillräckligt kvalificerade tygofficerare
som arvodister och förutsätter, att det kan bliva nödvändigt att
där placera aktiv personal som tygofficerare.

Vad krigsbehovet angår är detsamma ca 135 (härvid har tygofficerare
vid etappgrupper ej medräknats och ej heller tygofficerare i fostaber;
krigsbehovet vid arméförvaltningen har satts lika med fredsbehovet). bägges
härtill en reserv av ca 10 % blir behovssiflran 149—150. Visserligen
planlägges fr. o. m. 1953 att utbilda reservofficerare för att i krig upprätthålla
tygofficersbefattningar vid vissa depåer, men ett flertal år kommer
att förflyta innan dessa reservofficerare bliva krigsplaceringsbara som
tygofficerare.

Medräknas 1942/44 års tygofficerskurs har för tygtjänst sammanlagt utbildats
131 officerare. Även om samtliga vore gripbara för krigsplacering
är sålunda krigsbehovet antalsmässigt ej fyllt.

Vad angår tillgången på i tygtjänst utbildade officerare för besättande
av de ovannämnda 95 befattningarna i fred må anföras.

Även om hänsyn tages till att av de 31 st utbildade officerare, som i tabellen
å sid. 6 angivas som »f n tjänstgörande i annan befattning» det
stora flertalet under avsevärd tid (2—6 år) utnyttjats som tygofficerare
(motsv) måste dock tyvärr borträknas 10—12 officerare, som antingen
visat sig mindre lämpliga som tygofficerare i fredsförvaltningstjänst eller
av andra orsaker, som ligger utanför generalfälttygmästarens bedömande,
icke eller endast under kort tid använts i tygofficersbefattning (motsv).

Borträknas de 13 officerare som avgått (därav 4 st. från kurs 1942/44.)
återstår sålunda omkring 105 utbildade i tjänst kvarvarande officerare.
F n bör som tillgång räknas även 0 st officerare (samtliga vid ftk) vilka
endast genomgått äldre tygofficersutbildning (TOK); varför 89 st (95—0)
befattningar bliva besatta med personal med tygofficerskurs (TygS) förutom
vid fostaber eventuellt tjänstgörande aktiva tygofficerare.

Det kan sålunda knappast göras gällande att onödigt stort antal officerare
bibringats tygofficersutbildning.

Icke i något fall har officer med genomgången tygofficerskurs, vilken
erbjudits intransport i fälttygkåren, vägrat mottaga dylikt. Tygofficersutbildningens
rent militära karaktär torde innebära att densamma ej avsevärt
underlättar erhållandet av »civila» platser. Huvuddelen av de »tygofficerare»,
som tagit avsked har varit antingen f d reservofficerare (aktiverade
1939—41), som sökt sig tillbaka till sitt gamla verksamhetsområde,

eller f d underofficerare, som erhållit arvodesbefattningar inom försvaret
några år före pensionsåldern.

Någon möjlighet att nedbringa kurstiden 22V2 mån. — vari måste inräknas
lagstadgad semester — kan icke anses föreligga, då tygförvaltningstjänsten
såväl vid truppförband som KAFT kräver alltmer ökade insikter
i materielkunskap, besiktning, vård och reparationer m m.

Möjligheterna att förbilliga utbildningen sammanhänga huvudsakligen
med rationaliseringen av TygS vad avser administration och lokalfrågor,
vilket i sin tur är beroende på tidpunkten, när skolan kan ansluta sin
verksamhet till ett truppförband i ändamålsenliga lokaler.

B. Tygförvaltarkurs för underofficerare.

Utnämning (förordnande) av underofficerare till förvaltare vid ftk fortgår
alltjämt i takt med rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten
vid truppförband och skolor. Antalet befattningshavare vid ftk och tygstaten
med genomgången tygförvaltarkurs (TFK) är inom den allra närmaste
framtiden uppe i 75 st.

Enligt förut nämnda tilläggsäskanden för vissa personalkårer beräknas
antalet befattningshavare för förvaltare och tygskrivare till 142. Härtill
kommer det ytterligare antal i tygförvaltningstjänst utbildade underofficerare,
som erfordras för utbildningsverksamheten vid tygkompanierna
(TI — T 4), vid K 1 och ev andra förband (motsv) som f n undandrager
sig generalfälttygmästarens bedömande. Sammanlagda behovet i fred skall
sålunda uppgå till minst 147. För bestridande av dessa befattningar ianspråktages
f n 56 st tygförvaltare, förvaltare vid ftk och tygskrivare, vilka
förordnats till förvaltare (motsv) redan innan tillgång fanns på i tygförvaltningstjänst
särskilt utbildade underofficerare (TFK). 91 st förvaltarbeställningar
(motsv) komma sålunda att relativt snart bliva besatta med
underofficerare, som genomgått tygförvaltarkurs. Att det sammanlagda
antalet utbildade underofficerare efter avslutande av nu pågående kurs
dock avsevärt överstiger sistnämnda antal motiveras av följande synpunkter.

1. Då utnämning till (förordnande som) förvaltare vid ftk innebär slutbefordran
för den aktive underofficeren har det ansetts nödvändigt att skapa
tillräckligt stora uryalsmöjligheter då annars kunde befaras att anciennitetsprincipen
regelmässigt skulle bliva avgörande, oberoende av ådagalagd skicklighet
och lämplighet för förvaltartjänst.

2. Förvaltare, främst vid truppförband men även vid centralförråd placerade,
hava i samband med beredskaps (fältdepåberedskap) och mobilisering
synnerligen viktiga arbetsuppgifter. Förfall för en förvaltare vid detta
tillfälle torde medföra mycket avsevärda olägenheter. Det har därför av
generalfälttygmästaren ansetts synnerligen angeläget att vid truppförbanden
finnes, förutom förvaltaren, åtminstone ytterligare eu i tygförvaltning
utbildad underofficer, som snabbt kan disponeras vid behov. Även i fredstid
är det angeläget att truppförbandet disponerar en utbildad underofficer
att användas dels vid förvaltarens bortovaro (TLA 33/1950) dels vid de toppar
i tygförvaltningstjänsten, som uppkomma i samband med organisationsändringar,
repetitionsövningar osv. Givetvis är tillgången på dessa
till tygförvaltare utbildade underofficerare av stor betydelse när det gäller
utbildning och övervakning av truppens sätt att utföra materielvården
och materielens iordningställande för förrådsförvaring.

3. För krigsorganisationen erfordras även utbildade underofficerare för
Tiefattningar som tygunderofficerare (motsv) vid vissa förrådsbetonade
fältförband och förvaltare vid »krigsfo». Dessutom må framhållas att tygförvaltarkursen
givetvis är synnerligen värdefull för de underofficerare
vilka krigsplaceras som materielredogörare (kvartermästare) vid förband..

Beträffande kurslängden må här endast framhållas, att vid de regelbundet
under varje kurs återkommande diskussionerna mellan elever och
kursledning eleverna enhälligt framhållit den mycket stora arbetsbördan
under kurstiden och svårigheten för dem att hinna tillgodogöra sig den
teoretiska utbildningen och de under praktikanttiden gjorda erfarenheterna.

Härtill kommer numera att utbildningen skall möjliggöra elevernas placering
icke endast vid truppförband utan även vid centralförråd och KAFT.

Slutligen må framhållas att det givetvis blir lättare att mera preciserat
bestämma utbildningsbehovet såväl av tygofficerare som förvaltare när
•dels rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten helt är genomförd
dels beslut fattats om fälttygkårens slutliga sammansättning.

På uppdrag av generalfälttygmästaren
Seth Wassberg.

Bilaga 2.

VPM rörande utbildning av aktiv personal (officerare och underofficerare)
för intendents-, intendenturförrådförvaltare- och kassatjänst.

I sitt uttalande i ovan rubricerade fråga framhåller revisorerna bl a
följande:

»Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner revisorerna det påkallat,
att en omprövning sker av de grunder efter vilka den här ifrågavarande
utbildningsverksamheten f n bedrives».

Denna omprövning, som revisorerna finner påkallad, har redan i vad
gäller intendentur- och kassapersonal skett, i avsikt att numera endast
utbilda det antal personer, som, med möjlighet till lämpligt urval och viss
personalreserv, kan befinnas oundgängligen erforderligt för intendenturkårens
rekrytering. Målsättningen för omfattningen av den utbildning,
som tidigare ägt rum, beröres närmare nedan.

Officerare.

Jämlikt instruktionen för intendenturkåren av den 2/6^ 1944 (SF 266/
/1944) antar chefen för armén årligen högst 15 officerare på aktiv stat som
intendentsaspiranter under en tid av 2 år, räknat från den 1/10 det år, då
anställningen vinnes. Antalet årligen antagna elever var under åren 1946—
50 konstant 12 st.

I underdånig skrivelse den 24/4 1951 gjorde chefen för arméstaben pa
uppdrag av chefen för armén efter generalintendentens hörande framställning
om ändrad tid för antagning av intendents- och förvaltaraspiranter.
Kungl. Maj:t medgav den 11/5 1951 att — utan hinder av stad -

gande i instruktionen för intendenturkåren — den antagning av intendents-
och förvaltaraspiranter, som skulle äga rum före den 1/10 1951, i
stället finge äga rum å tid under år 1951 eller år 1952, som chefen för armén
ägde bestämma.

Chefen för armén beslöt senare i samråd med generalintendenten och
under förutsättning av Kungl. Maj ds bifall, enligt arméorder den 29/9 1951
(ao nr 674) att en intendenturofficerskurs skulle påbörjas omkring den
15/4 1952. I samma arméorder meddelades, att ny kurs avsågs att påbörjasår
1954. Antalet elever i kursen bestämdes med hänsyn till den avgång från
kåren, som kunde väntas under de närmaste åren efter utbildningens avslutande,
varvid jämväl hänsyn togs dels till viss nödvändig reserv och urvalsmöjlighet,
dels till alt ny kurs under alla förhållanden skulle komma
att påbörjas tidigast 1954. Antalet elever kom enligt arméorder den 1/2
1952 (ao nr 69) att bestämmas till 20 och hade beräknats på grundval av
avgången under en 7-årsperiod efter kriget. Enligt statistiken hade nämligen
från den 1/4 1945 till den 1/4 1952 i medeltal 7 officerare per år lämnat
intendenturkåren. Några skäl att räkna med minskad avgång från
kåren för de närmaste åren förefunnes icke.

Med det i viss mån omlagda utbildningssystem, som arméordern anbefallde,
skulle elevomgången vara disponibel för intransport till intendenturkåren
från den l/l 1955. Dessförinnan ansågs, som det då bedömdes av
de ansvariga myndigheterna, äldre utbildade officerare kunna tas i am
språk för intransport, vilken fråga närmare beröres nedan. Av olika skäl,
bl a nödvändigheten att erhålla officersbefäl till två årsomgångar kommissarieskolor
(vintrarna 1952—53 och 53—54), kommer — som generalintendenten
numera, efter till chefen för armén den 23/12 1952 ingivet förslag,
beräknar — tidpunkten, då de 20 eleverna äro disponibla för transport,
att förskjutas till den 1/6 1955.

Som ovan framgår, är det fastslaget, att nästa utbildningskurs för officerare
icke kommer att påbörjas under år 1953 utan först under år 1954,
under förutsättning givetvis, att behov av utbildning vid den tiden beräk
nas föreligga. Så långt i nuvarande läge kan bedömas, torde kurs bliva
ofrånkomlig under sistnämnda år.

Som ovan nämnts har under perioden 1/4 1945—1/4 1952 i medeltal
exakt 7 officerare per år lämnat kåren, därav ej fullt 23/-i per år på grund
av normal avgång. I de kommentarer, som av revisorerna göras i anslutning
till tabellen över utbildade officerare, nämnes endast den normala avgången
t o in 1954 sålunda: »Den normala avgången t o m nämnda år kan
enligt inhämtade upplysningar beräknas till omkring 9 intendenter». Någon
»onormal» avgång i samma omfattning som hittills förutses synbarligen
ej. Detta synes vara en alltför långt gående förenkling av kårens officersrekryteringsproblem.
Huvuddelen av de »onormalt» avgångna går till
privat verksamhet, och så länge det står varje enskild officer fritt att begära
avsked och Kungl. Maj:t bifaller, nödgas man nog tyvärr alltjämt
räkna med »onormal» avgång i ungefär samma omfattning som hittills
som en realitet, som man icke kan komma förbi.

Revisorerna finna botemedlet mot den »onormala» avgången vara
tvångsanställning under viss tid. Härtill kan följande anföras.

Generalintendenten har under en lång följd av år hos chefen för armén,
senast i skrivelse den 18/12 1951, nr 20: 25, framhållit, att befordringsmöj -

ligheterna för intendenturkårens officerare icke äro tillfredsställande. Praktiskt
taget äro befordringsmöjligheterna inom intendenturkåren de sämsta
inom armén. För närvarande ligger hos Kungl. Maj it ett av chefen för
armén och försvarets civilförvaltning tillstyrkt förslag till vissa justeringar
av intendenturkårens stat, vilket skulle medföra någon förbättring av befordringsmöjligheterna.
.....

Förbättrade befordringsmöjligheter, väl i paritet med armén i övrigt
synes utan tvekan vara det botemedel mot »flykten» från kåren, som i
första hand borde försökas. Det har alltid förefallit oförståeligt kortsynt,
att just denna officerspersonal, som erhållit en särskilt kostsam utbildning,
fått dras med de sämsta möjligheterna att komma fram till bättre
villkor inom yrket. Det har varit och är alltjämt under sådana förhållanden
lätt förklarligt, att denna personal söker sig bättre utkomstmöjligheter
på annat håll. Och det är att märka, att det tyvärr är den genomsnittligt
sett bättre delen av personalen, som söker sig bort. Just detta är
värt att särskilt beaktas. Med denna ständiga åderlåtning sjunker inte bara
kårens genomsnittskvalitet utan i samma mån även dess förmåga att på
bästa, inte minst mest ekonomiska sätt .ombesörja intendenturförvaltningen.
Det är i hög grad påkallat, att det ovan nämnda förslaget rörande
intendenturkårens stat leder till positivt resultat vid vårriksdagen 1953.

Revisorerna finna det i sitt uttalande »rimligt, att vederbörande elever
får förbinda sig att åtminstone viss tid tjänstgöra i sådan befattning, som
utbildningen avser». Detta märkliga förslag måste på det berörda området
anses representera något helt nytt, om man bortser från underbefälets inom
försvaret tidigare anställningsform, vilken dock numera på goda grunder
avskaffats. Det synes på det bestämdaste böra avrådas från en sådan
åtgärd, medförande faktisk »livegenskap» under viss tid för dem, som äro
villiga och ha förutsättningar för att ägna sig åt teknisk eller ekonomisk
vidareutbildning. En sådan anställningsform kommer icke att skapa den
arbetsglädje och det intresse för uppgiften, som är en förutsättning för
ett gott arbete, en ekonomisk förvaltning. Det förefaller snarare förklarligt,
om intresset för uppgiften skulle slappna hos den, som — låt vara
från början frivilligt — kommit att bindas vid en tjänst, som han av personliga
skäl skulle vilja lämna. När skulle för övrigt en sådan förbindelse
avges? Före beordrandet som elev i intendenturkurs, när vederbörande
ännu är ett oskrivet blad, som senare visar sig kanske ej alls lämpa sig
för den form av yrkesutövning, som i allmänhet ankommer på en intendent?
Eller i samband med utbildningens slut? Genom att hålla betyg och
vitsord i underkant, torde det vara en enkel sak för den, som så vill, att
»komma loss» från eventuella förpliktelser. Skulle skyldigheten att tjänstgöra
i intendenturbefattning vara ensidig, eller skulle kronan ha motsvarande
skyldighet att, med åtföljande våda för intendenturtjänstens rätta
bedrivande, behålla även den påtagligt olämplige kvar i det speciella facket?
Den av revisorerna väckta frågan är lika allvarlig som uppseendeväckande.
Det finnes skäl att varna för den tänkta lösningen.

Underofficerare.

Jämlikt instruktionen för intendenturkåren antar chefen för armén årligen
från olika truppslag och personalkårer utom intendenturkåren högst
8 underofficerare på aktiv stat som förvaltarns jnranter (i intendenturför -

rådstjänst) under en tid av 2 år, räknat från den 1/10 det år, då anställningen
vinnes. Antalet beordrade aspiranter har under senare år i allmänhet
varit: till eu början 9 st, senare 8 st. Därtill kom på sin tid intendenturkårens
fanjunkare, som i tur och ordning beordrades icke som aspiranter
i vanlig mening utan som elever i förvaltaraspiranternas teoretiska
utbildningskurser.

Som ovan framgått, inbegreps även utbildningen för intendenturförrådstjänst
i det nådiga bemyndigande, som gavs chefen för armén den 11/5
1951, att, utan hinder av stadgandet i instruktionen för intendenturkåren,
tå till senare tidpunkt uppskjuta den antagning av aspiranter, som eljest
skolat äga rum före den 1/10 1951. I enlighet härmed har ännu ingen antagning
skett av intendenturförrådsförvaltaraspiranter och sådan har heller
icke tills vidare planerats. Intendenturkårens rekryteringsbehov inom
denna kategori kommer alltså att för de närmaste åren fyllas med sådan
personal, som redan finnes utbildad.

Jämlikt instruktionen för intendenturkåren antar chefen för armén, när
så för en jämn rekrytering av beställningarna såsom regementskassörer
erfordras, från arméns olika truppslag och personalkårer underofficerare
på aktiv stat såsom regementskassörsaspiranter. Förslag till antagning ävensom
till tid för anställning avgives av generalintendenten efter samråd med
chefen för försvarets civilförvaltning. Anställningstiden bör som regel icke
understiga ett år. Samråd äger även rum med cheferna för marinen och
flygvapnet med hänsyn till att denna utbildning bedrives gemensamt för
de tre försvarsgrenarna.

Den sista omgången regementskassörsaspiranter var beordrad 1/4 1950
—1/4 1951. Efter en behovskalkyl och för att under alla förhållanden vara
på den säkra sidan i fråga om en jämn rekrytering, föreslog generalintendenten
chefen för armén i skrivelse den 10/io 1951 i samråd med försvarets
civilförvaltning, att från den 1/4 1953 högst 15 regementskassörsaspiranter
skulle beordras under ett år.

Den 13/12 1952 beslöt chefen för armén, främst med hänsyn till den höjning
av pensionsåldern, som för förvaltare i kassatjänst föreslagits av pensionsålderskommittén
och som delvis tillstyrkts av överbefälhavaren, att
antagningen av förvaltabaspiranter i kassatjänst tills vidare skulle uppskjutas.

Därmed torde vara klarlagt, att icke heller för denna kategori någon utbildning
igångsatts eller kommer att igångsättas utan den behovsprövning,
som revisorerna efterlyser.

Gemensamt.

Av det ovan anförda framgår sålunda sammanfattningsvis beträffande
var och en av de berörda tre personalkategorierna, att utbildning av ny
personal i princip icke igångsättes utan ingående prövning med hänsyn
till intendenturkårens rekryteringsbehov. Därvid måste emellertid möjligheten
till lämpligt urval och behovet av en betryggande reserv av utbildade
beaktas. Det har vidare framgått, att tidpunkten för nästa utbildningsomgång
icke beträffande någon av de tre kategorierna är fastställd, utan kommer
utbildningen att återupptagas först efter sagda ingående behovsprövning.

Även om det alltså rörande alla tre utbildningskategorierna numera är
fullt klarlagt, att utbildning i enlighet med revisorernas inställning endast
kommer att ske i mån av transportbehov till intendenturkåren, är därmed
icke sagt, att all den personal som tidigare utbildats, kommer att erhålla
transport.

Till en början måste stå klart, att målsättningen, när det gällde utbildningskontingenternas
storlek — detta gäller intendents- och förvaltaraspiranter,
ej regementskassörsaspiranter — under tidigare år, alltså enligt det
system, som tidigare tillämpats, var en helt annan. Det gällde icke endast
att tillgodose ett visst rekryteringsbehov för intendenturkåren, varvid den
nämnda urvalsmöjligheten och visst behov av reserv skulle beaktas. Det
gällde samtidigt att skapa en viss tillgång av utbildad personal vid förbanden,
som kunde rycka in vid sjukdom, semester o d. önskvärt ansågs
då vara, att vid varje förband fanns »i reserv» åtminstone en utbildad person
av vardera av de båda kategorierna. När förslag om uttagning av aspiranter
då för tiden avgavs till chefen för armén, grundades detta icke enbart
på vederbörande sökandes kvalifikationer och lämplighet för utbildning,
så långt denna kunde utläsas ur med ansökningarna insända betyg och
vitsord samt vederbörande militära chefers yttranden över ansökningarna.
Det gjordes även en bedömning, huruvida personal tidigare fanns utbildad
vid de olika förbanden eller ej. Där så var möjligt med hänsyn till övriga
på uttagningen inverkande faktorer, tillgodosågs i första hand sådana förband,
som saknade utbildade. Detta system hade under årens lopp varit till
mycket stor fördel för intendenturtjänsten, som därigenom vid längre eller
kortare förfall för ordinarie personal kunnat skötas av för tjänsten utbildad
personal. Systemet måste emellertid numera, som följd av de nya
principerna rörande det antal, som beordras till utbildning, i huvudsak
uppgivas, vilket i och för sig icke är till fördel för den berörda tjänstegrenen.

Det är alltså klarlagt att med tidigare målsättning större kontingenter
intendents- och förvaltaraspiranter utbildades än som erfordrades enbart
för intendenturkårens rekrytering. Det torde därmed också stå klart, att
det nu icke kan vara möjligt att bereda alla tidigare utbildade av dessa
båda kategorier transport till kåren. I vad rör regementskassörsaspiranterna
däremot, vilkas antal bestämts efter andra grunder, torde man kunna
räkna med att i huvudsak samtliga utbildade, som icke tagits eller komma
att tagas i anspråk vid sina förband för andra förvaltaruppgifter, i den
mån de äro lämpliga, komma att erhålla transport till intendenturkåren.
Det är dock att märka att i dagsläget av de två sista omgångarna 3 st tacka
nej och 5 st ställa upp villkor rörande placering i samband med transport.

Revisorerna ha själva framhållit, att av olika skäl en viss personalreserv
är nödvändig, då det gäller att beräkna utbildningsbehovet. Därtill kommer,
som ovan berörts, nödvändigheten att ha viss urvalsmöjlighet bland
dem, som utbildas, när det gäller senare anställning vid intendenturkåren.

Uttagningen av personal för den här berörda utbildningen sker i första
band på frivillig väg genom ansökningsförfarande. Till ansökningen står
det vederbörande fritt att foga alla de betyg och intyg m m, som kunna
styrka vederbörandes lämplighet för den avsedda utbildningen. Därtill
skola vederbörande truppförbandschefer uttala sig. Den utbildning, som
bibringas, och den verksamhet, som denna utbildning är avsedd att förbereda,
är dock av helt annan karaktär än den verksamhet, trupputbild -

ningen, som varit den sökandes tidigare huvuduppgift under en följd av år.
Det torde vara lätt förklarligt, om det vid utbildningens slut visar sig, att
en eller annan, trots kanske en god föresats, då ansökan ingavs, icke lämpar
sig för den nya uppgiften. Så har hittills alltid varit fallet och så torde
i fortsättningen komma att förbli. Generalintendenten kan icke med bibehållet
ansvar för tjänstegrenen godtaga, att direkt olämplig personal, endast
därför att den erhållit viss utbildning och kanske erhållit godkända betyg
i den teoretiska delen av utbildningen, anställts vid kåren. För den urvalsmöjlighet,
som måste tillkomma de ansvariga myndigheterna, kräves en
marginal av 10 å 20 %. Det är att märka, att i den tillgång om 19 officerare,
som revisorerna beräknar kvarstå från tidigare årskullar, även inneslutes
denna procentsats från de berörda årskullarna. Vissa av dessa 19 kunna
med andra ord av generalintendenten icke godtagas för transport till intendenturkåren.
Denna fråga beröres dock närmare nedan.

Men inte endast myndigheten bör ha möjlighet att välja. Det förefaller
klart att även den enskilde i ett eller annat fall kan ställa sig tveksam om
sin lämplighet eller sitt intresse för det nya »yrket», även om han råkat få
godkännande vitsord såväl från den teoretiska som den praktiska utbildningen.
Är den enskilde själv tveksam bör han ha frihet att avböja. Den
tveksamme, som icke får det rätta intresset för sitt arbete, blir en dålig
arbetskraft.

Men det finns också andra skäl, som gör, att den enskilde ställer sig avvisande,
och detta är numera en mycket viktig sida av hela detta problem,
en sida, som icke kan förbises. Intendenturkåren har sin personal skingrad
över hela landet i befattningar av varierande slag, huvuddelen i förvaltningstjänst,
men också ett mindre antal i trupptjänst (enbart officerare).
Då den enskilde beordras till utbildning, kan han givetvis icke få några som
helst garantier att efter ev transport till kåren få placering så eller så.
Huvudregeln måste vara att varje utbildad efter förtjänst erhåller transporterbjudande
till närmast lediga befattning, det må vara i Kiruna eller
Ystad. Ävsteg i princip från denna huvudregel vore icke tillrådligt. Den
enskilde kan i princip icke få tacka nej till varje »tråkigare» placering för
att sätta sig och »lurpassa» på någon bättre. Initiativet måste ligga i generalintendentens
hand, men detta hindrar icke, att inom ramen för huvudregeln
all möjlig smidighet kan tillämpas för att söka få varje man på rätt
plats. Principen leder emellertid till att en eller annan, som icke kan få den
placering, som han finner önskvärd, definitivt ställs utanför trots sin utbildning.

Detta, att den enskilde icke tages i anspråk, beror sålunda i något enstaka
fall på att myndigheten måste hålla på den nämnda huvudprincipen, men
som regel beror det på den enskilde själv. Den enskilde »tackar nej» på
grund av personliga förhållanden. Det är också förklarligt, om en person
i en annan del av landet med privathyrd bostad och barn i skola tackar nej
till Kiruna, för att ta det till synes mest extrema fallet. Erfarenheten visar,
att det i vissa fall kan gå månader och år, innan en familj lyckas lösa sin
bostadsfråga. Personalen vågar helt enkelt ofta icke anta ett erbjudande,
som innebär flyttning till annan ort. En tendens gör sig också gällande från
personalens sida att undvika befattningar som äro förenade med tjänstebostad.
Om en ny flyttning skulle bli aktuell, har man avhänt sig bytesmöjligheten,
som visserligen icke alltid men dock oftast står till buds, när det

gäller privathyrda bostäder. Bostadsfrågan är för närvarande tyvärr, när
det gäller att rekrytera intendenturkåren eller att reglera placeringen av
kårens personal en ytterligt försvårande faktor. Denna fråga torde icke bli
mindre besvärande genom något slag av tvångsvis anställning under vissa år.

I dagsläget (den 10/1 1953) finnas av intendentsaspirantomgångarna
1943—45 tom 1950—52 (8 st omgångar om sammanlagt 98 st i den teoretiska
utbildningen godkända elever) 29 st (fr o m den 1/4 1953 beräknas
siffran vara 271 kvar på aktiv stat, som icke erhållit transport till intendenturkåren.
Av dessa 29 ha vid det aktuella tillfället 10 st »tackat nej» till
transport. Denna sista siffra innebär dock i sak en sanning med modifikation
så till vida att av de återstående 19 ha de flesta aldrig erbjudits
transport. De ha med andra ord aldrig tidigare satts i tillfälle att tacka
varken ja eller nej.

En rundfråga till denna personal (alltså de i dagsläget kvarstående 29 st),
vilken gjorts i dagarna i och för denna V. P. M., har givit till resultat, att
22 st deklarerat sin ståndpunkt, medan 7 st icke besvarat rundfrågan. Av
de 22, som svarat, äro endast 8 st reservationslöst villiga att motta transport,
därest sådan skulle erbjudas. 9 st äro villiga att förhandla om ev
transport, vilket sålunda i allmänhet innebär, att de vilja ha ett konkret
erbjudande om bostadsort och befattning, innan de fatta ståndpunkt, 5 st
avvisa varje tanke på transport. Med dessa sistnämnda torde de 7, som
icke besvarat rundfrågan, närmast vara att jämställa. De synas icke ha
något intresse numera av en ev transport.

Resultatet av dessa siffror blir alltså, att endast 8 st med säkerhet i dagsläget
(från den 1/4 1953 6 st) återstå som villiga att erhålla transport. Resultatet
visar nödvändigheten av att räkna med realiteter och icke med de
teoretiska siffror på vilka revisorerna bygga.

Det är emellertid — bortsett från, som ovan berörts, lämpligheten för
anställning, vilken icke är given för samtliga — att märka, att samtliga
dessa officerare, som reservationslöst acceptera anställning äro kaptener,
och intendenturkåren kan icke rekryteras enbart ur kaptensgraden. Intendenturkåren
innesluter 8 st löjtnanter, alla i trupptjänst, vilket ur den allsidiga
utbildningens synpunkt är av mycket stort värde för kårens personal.
Detta betyder emellertid, att kåren i en omfattning, minst svarande mot den
normala avgången måste rekryteras ur löjtnantsgraden.

Utbildningstidens längd.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke i vissa fall själva utbildningstiden
borde kunna avkortas och erinra bl a om att utbildningen till intendenturförrådsförvaltare
vid armén f n omfattar 22V2 månader, medan motsvarande
kurser vid marinen och flygvapnet har en längd av allenast 4V2
resp 6V2 månader.

Dessa siffror äro var för sig riktiga, men jämförelsen haltar. Jämförelsen
synes närmast böra göras med den teoretiska kursens längd på armésidan.
Denna är enligt instruktionen för intendenturkåren omkring 5 må 3

Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. It

nader. Under resten av utbildningstiden eller ca 17V2 månader fullgör förvaltaraspiranterna
praktisk tjänst, i första hand som vikarier vid sjukdom,
semester o d inom den lokala-regionala och centrala förvaltningen. I praktiken
utnyttjas sålunda personalen, där behov bäst föreligger av arbetskraft.
Skillnaden är alltså den, att vid armén generalintendenten centralt
reglerar denna tillgång på arbetskraft under 17V2 månader av aspiranttiden.
Vid marinen och flygvapnet »äger» och utnyttjar var och en sin del
av arbetskraften. Genom att reglerandet vid armén sker centralt, kan aspiranten
beredas den omväxling i tjänstgöringen (vid olika slag av förband,

1 olika instanser, vid centrala förråd osv) som ger ökade kunskaper och
vidgad blick för arbetsområdet. Något skäl till ändring av nu gällande bestämmelser
rörande utbildningstidens längd synes icke föreligga för arméns
del.

För regementskassörsaspiranter är föreskriven en teoretisk utbildningstid
av omkring 4 månader. Utbildningen är gemensam för alla tre försvarsgrenarna
och något skäl att ändra på denna tid synes icke förefinnas.

För officersutbildningen har aspirantanställningen i allmänhet varit jämnt

2 år. De senaste omgångarna ha dock avkortats till c:a 22V2 månader.

För den nu sedan den 16/4 1952 pågående intendenturkursen beräknas,

som ovan nämnts, c:a 25 månader, varefter aspirantanställningen i egentlig
mening för ett begränsat, för rekryteringsbehovet mera exakt beräknat
antal avses ske under minst 1 och högst 3 år. Detta nya system har försöksvis
genomförts i och med den ovan nämnda arméordern av den 29/9
1951, vilken dock förutsätter Kungl Maj:ts bifall. Resultatet av detta nya
system torde senare bliva föremål för bedömning.

Utbildningskostnader.

Revisorerna ha beräknat utbildningskostnaderna sålunda:

intendenturofficer..................... c:a 42 0Ö0 kr

intendenturförrådsförvaltare ............ » 35 000 »

kassaförvaltare ....................... » 18 000 »

Någon specifikation i detalj, hur dessa kostnader beräknats, framlägges
icke. Det förefaller emellertid som om revisorerna räknat med vederbörandes
lönekostnad för hela aspiranttiden. Ett sådant sätt att räkna ger
givetvis höga siffror. Med ett annat, till synes mera rättvisande sätt att
räkna kommer man till betydligt reducerade siffror.

Beordrandet av elever till den här berörda utbildningen medför ingen
statökning. Elevernas löner skola utgå under alla förhållanden. Under huvuddelen
av elevtiden fullgöra eleverna praktisk tjänstgöring vid förband
o d. ofta som vikarier, som befäl vid kommissarieskolor m m. De fullgöra
med andra ord som regel uppgifter, som eljest måste fullgöras genom annan
personal vid förband o d. Den enda praktiska skillnaden blir sålunda,
att nödvändiga uppgifter, så långt elevtillgången medger, komma att fullgöras
genom centralt av generalintendenten beordrad personal i stället för
att varje chef själv beordrar vikarier o d bland sin underställda personal.
Varför ett centraldirigerat system här användes har ovan framgått. Det
synes icke motiverat att belasta utbildningskontot med lönerna under denna
praktiska tjänstgöring.

Om man inskränker sig till att belasta utbildningskontot med lönekostnaderna
enbart för den tid, då eleverna äro sammandragna till teoretiska
kurser och icke användas för eljest nödvändiga arbetsuppgifter, kommer

man till följande ungefärliga siffror:

intendenturofficer ..................... c:a 25 500 kr

intendenturförrådsförvaltare ........... » 15 500 s

kassaförvaltare ....................... » It 500 »

Räknar man icke alls med lönekostnaderna, vilka ju under alla förhållanden
skola utgå, bli siffrorna följande:

intendenturofficer ..................... c:a 13 500 kr

intendenturförrådsförvaltare ........... » 11 000 »

kassaförvaltare ....................... » 7 500 »

Axel Rune

Stab schef

Godkännes

Ivar Gewert
Generalintendent

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 22 december 1952 av vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse om viss specialutbildning
inom försvaret får jag i underdånighet avgiva följande utlåtande.

För att underofficerare skola bliva lämpade att bestrida för förvaltare
avsedda befattningar har det visat sig erforderligt att de bibringas särskild
förmåga och kunnighet genom utbildning. Så sker inom marinen sedan
år 1948. Föreskrifterna om utbildningen äro utfärdade av mig och intagna i
reglemente för utbildning av underofficerare.

Utbildningen före förvaltarbefordran omfattar en allmän kurs och specialkurser.

Den allmänna kursen anordnas centralt för samtliga marina tjänstegrenar,
utom för kassatjänsten, där utbildningen är gemensam för hela försvaret.
Allmänna kursen omfattar ca 11 undervisningsveckor. En förlängning
av kursen med 4 veckor har föreslagits av de senaste årens elever under
motivering, att utbildningen nu är alltför forcerad, men önskemålet har
bl. a. av personalbrist icke kunnat förverkligas. Enligt reglementet bör
allmän kurs normalt anordnas vartannat år, men genom den successiva
ökningen av antalet förvaltarbefattningar har kursen hittills behövt anordnas
årligen för 12—15 elever.

Marinens specialkurser, av tio olika slag, omfatta 7—10 veckor och
anordnas allteftersom behov föreligga. De äga i största möjliga utsträckning

rum hos den myndighet, där förvaltarbefattning avses tillträdas. Till
varje kurs kommenderas högst ett antal underofficerare, som motsvarar det
dubbla behovet under det närmaste året och vanligen även under det därpå
följande. Genom att antalet förvaltarbefattningar för de olika underofficerskårerna
inom envar av de tjänstegrenar, för vilka de olika specialkurserna
erfordras, varit litet samtidigt som varje befattningshavare i allmänhet
tjänstgör under lång tid, har nyssnämnt behov ofta utgjorts blott av en befattningshavare.
Föreskriften om att det dubbla behovet bör utbildas har därför
i praktiken blott inneburit, att det utbildats en underofficer såsom
ersättare. Samtidigt har det skapats en sporre, som befrämjat utbildningsresultatet,
och en möjlighet till urval. I specialkurser för maskinister och
kvartersmästare samt för underofficerare vid artilleriavdelningen har emellertid
viss utbildning skett av flera elever samtidigt. Sådan samordning
kommer att kunna ske i något större omfattning efter de utökningar av
förvaltarbefattningarna som skett åren 1951 och 1952.

I sin berättelse synas statsrevisorerna förutsätta, att en centralisering och
koncentrering av förvaltarutbildningens specialkurser bör ske, och de uttala
bl. a. att anordnande av kurser »för ett litet fåtal eller kanske rent av
en enda deltagare självfallet icke vidare får förekomma». Detta skulle
innebära, att kurserna anordnas för det antal elever, varav behov förelåg
under en längre tidrymd än nuvarande ett å två år. Såsom framgår av
bilaga 1, kommer en dylik koncentrering i tiden att medföra, att tillträdande
av förvaltarbefattning kan komma att ske åtskilliga år efter det att utbildningen
genomgåtts. Detta står i motsatsförhållande till statsrevisorernas
på sidan 15 i berättelsen framförda åsikt, att omplacering till den nya
tjänsten skall ske i så nära anslutning till utbildningens avslutande som
möjligt. En centralisering av specialkurserna skulle binda ett större antal
underofficerare, vilket orsakar svårigheter ur kommenderingssynpunkt,
varjämte den praktiska tjänstgöringen i kursen är svår att ordna effektivt,
om det är många elever på en och samma tjänstgöringsplats. Koncentrering
av den teoretiska undervisningen är i många fall mindre lämplig ur utbildningssynpunkt,
enär den praktiska tjänstgöringen bör utgöra en successiv
tillämpning av den teoretiska undervisningen. Det är även av viss
betydelse, att icke blott den praktiska tjänstgöringen utan även den teoretiska
undervisningen äger rum på den plats, där förvaltarbefattningen
skall tillträdas, för att aspiranten skall bliva förtrogen med de lokala
förhållandena.

Kostnaderna vid en centralt anordnad utbildning torde icke bliva mindre
än vid den samordnade, decentraliserade utbildning, som nu bedrives.

Med anledning av det anförda föreslår jag, att inga ändringar i princip
göras i den nu tillämpade ordningen för förvaltarutbildningen. Som tidigare
nämnts föreligga numera bättre förutsättningar än tidigare för att samordna
den decentraliserade delen av utbildningen.

Den av statsrevisorerna påtalade dubbelutbildningen, d. v. s. att en förvaltaraspirant
får genomgå mer än en specialkurs, sammanhänger främst
med att såsom elever i de olika kurserna kommenderas flera än som motsvarar
det aktuella behovet. Skälen härför hava tidigare redovisats. Det
inträffar sålunda att underofficer meddelats viss specialutbildning men
icke erhållit häremot svarande förvaltarbefattning i normal ordning eller
såsom ersättare vid en icke beräknad avgång. Sådan underofficer kan

vara synnerligen dugande och väl förtjänt av förvaltarbefordran, vilken
han dock icke kan erhålla med mindre än att han efter genomgång av
annan specialkurs kan avses för förvaltarbefattning av annat slag än den
för vilken han ursprungligen utbildats. Jag har ansett rättvist att låta anordna
sådan dubbelutbildning, emedan kommendering av fler elever än
som motsvarar ett visst behov främst betingas av önskemålet om att ha vissa
underofficerare utbildade såsom ersättare. Systemet bidrager vidare till
att förvaltarbefordran kan ske vid ungefär samma levnadsålder inom de
olika underofficerskategorierna, vilket är av betydelse för likartade befordringsmöjligheter
och därmed för rekryteringen.

Jag föreslår, att inga principiella ändringar vidtagas i det hittills tillämpade
systemet.

Statsrevisorerna ha understrukit angelägenheten av att de militära
utnämningarna ske under vederbörligt hänsynstagande till förefintliga specialkvalifikationer
för viss tjänst och icke endast till tjänsteålder. De ha
i anslutning därtill uttalat att den princip, som syntes tillämpas inom
kustartilleriet, framstode såsom mindre tillfredsställande.

Jag ansluter mig till den av statsrevisorerna angivna principen för bedömande
av vilka kvalifikationer, som böra ligga till grund för militära
utnämningar och befordringar i allmänhet. I fråga om de befordringar till
förvaltare och omplaceringar, som påtalats av statsrevisorerna, vill jag
framhålla, att den egentliga orsaken till desamma var den plötsliga och
kraftiga utökning av antalet förvaltarbefattningar och den uppdelning av
förvaltarbeställningarna på två lönegrader som för kustartilleriets del skedde
den 1 juli 1952 i anslutning till riksdagsbeslut samma år. Inspektören för
kustartilleriet, som är personalkårchef för kustartilleriets underofficerare,
hade därvid att göra eu svår avvägning mellan statsnyttans intressen —
dels för den närmaste tiden, dels för framtiden — och personalens rättvisekrav.

Inspektörens för kustartilleriet motiv för vidtagna åtgärder framgå av
inspektörens i avskrift bifogade yttrande, bilaga 2. Jag anser att anförda
motiv äro bärande.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
H. STRÖMBÄCK.

(Bilagor å nästa sida.)

R. Wetterblad.

Bilaga 1.

Tablå utvisande den ungefärliga utsträckning, i vilken specialkurser vid
marinen erfordras för utbildning till olika förvaltarbefattningar samt beräknad
utbildningsfrekvens vid centraliserad utbildning.

Specialkurs för	Antal befatt-ningar vid	Antal elever per år me-	Utbildningsfrekvens för kurs om minst
	Fl	Ka	deltal1)	5 elever2)
Artilleritjänst ......................	3	8	1,1	Vart 4:e år
Torpedtjänst ........................	4	—	0,4	» 10(12):e år
Mintjänst ..........................	4	5	0,9	» 6 :e år
Teletjänst ..........................	9	3	1,2	» 4:e år
Intendenturtjänst, linje A ..........	6	5	1,1	» 4:e år
» , linje B ..........	3	2	0,5	» 10 :e år
Sjukvårdstjänst ....................	—	1	0,1	» 10(50):e år
Maskin- och skrovtjänst ............	84	5	8,9	Varje år
Fartygschefstjänst ..................	6	4	1,0	Vart 5:e år
Uppbördsmanstjänst i land..........	4	—	0,4	» 8:e år
Befattningar, som ej regelmässigt for-
dra spec.-kurs vid marinen ........	23	19	—	—

*) F. n. tillträdas förvaltarbefattningarna vid omkring 50 års ålder, varför här räknats
med en genomsnittlig tjänstetid av 10 år.

2) Minst 5 elever per kurs har förutsatts vara ett ur statsrevisorernas synpunkt godtagbart
elevantal för en centraliserad specialkurs.

Bilaga 2.

Till Chefen för marinen.

Vid befordran till förvaltare vid kustartilleriet har jag — i avsaknad av
härför gällande föreskrifter — ansett de i RM III A, § 20, mom 5, intagna
bestämmelserna böra tillämpas. Dessa bestämmelser lyda:

»Den ordning vari därav förtjänta skola förekomma såväl till utnämning
till underofficer av 2. graden som till befordran till flaggunderofficer, bestämmes
av deras tjänsteålder (tur), såvitt icke i särskilt fall företräde anses
böra lämnas någon, som därav gjort sig synnerligen förtjänt.»

Enligt sin ordalydelse avse bestämmelserna endast utnämning till underofficer
av 2. graden och befordran till flaggunderofficer, men de ha — då
några skäl icke ansetts föreligga att i det hänseende, varom i momentet är
fråga, ställa förvaltarbefordran i särklass i förhållande till övriga underofficersbefordringar
— tillämpats även vid förvaltarbefordran. Erfarenheten
synes utvisa, att detta varit lämpligt och till tjänstens bästa.

Befordran till förvaltare vid kustartilleriet har icke endast skett med
hänsyn till tjänsteålder utan även med hänsyn till duglighet och pålitlighet
i tjänsten, väl vitsordat uppförande samt förefintliga specialkvalifikationer.

Då gällande bestämmelser icke uppställa fordran på specialutbildning för
befordran, har härvid rättvisan ansetts kräva, att — såvida icke dylik utbildning
varit för den avsedda tjänstens upprätthållande oundgängligen
nödvändig — ådagalagd framstående tjänsteduglighet och personliga egenskaper
fått fälla utslaget. Strävan har städse varit att såvitt möjligt placera
rätt man på rätt plats.

Visserligen är inplaceringen i lönegrad Ma 23 för en förvaltare icke att
anse såsom befordran i egentlig bemärkelse, eftersom tjänsteställningen
icke därigenom ändras. Men jag har, enär förvaltarbeställningar i lönegrad
Ma 23 enligt Kungl Maj:ts föreskrift avsetts för de ansvarsfullaste och mest
maktpåliggande befattningarna, ansett mig böra tillse, att endast de dugligaste
av förvaltarna komma i fråga för inplacering i nämnda lönegrad.
Detta torde också få anses överensstämma med statens intresse och synes
för övrigt ligga i sakens natur.

Revisorerna anföra såsom en mindre tillfredsställande följd av de vid
kustartilleriet tillämpade befordringsprinciperna, att de äro förenade med
omflyttningar av personal, varigenom Kronan åsamkats kostnader för förflyttningar,
omplaceringstraktamenten m m. Ehuru jag strävat att beakta
även dessa synpunkter, så har jag likväl icke ansett mig kunna tillmäta
dem något avgörande inflytande på befordringarna.

Det av 1952 års vårriksdag fattade beslutet om ändrad statsammansättning
för kustartilleriets underofficerare medförde, att antalet förvaltarbeställningar
vid kustartilleriet kraftigt ökades. Det antal underofficerare
med särskild förvaltarutbildning, som då förefanns, motsvarade därför
icke det sålunda kraftigt ökade behovet. Då emellertid, såsom ovan antytts,
fordran på genomgången särskild förvaltarutbildning icke finnes i gällande
reglementen eller eljest föreskriven såsom befordringsgrund, ansåg jag
mig icke kunna begränsa urvalet vid förvaltarbefordringarna till allenast
de specialutbildade underofficerarna, utan utsträckte jag urvalet även till
andra förtjänta och lämpliga underofficerare. Härtill kom att åtskilliga
av de nytillkomna förvaltarbeställningarna voro avsedda för befattningshavare,
exempelvis expeditionsföreståndare, för vilka några specialkurser
icke förekommit vid marinen.

Härutöver må följande anföras beträffande vissa detaljer i revisorernas
berättelse.

Sidan 30, första stycket.

Anledningen till att ännu ingen av de fyra underofficerare, som genomgått
under åren 1948/49 och 1950/51 anordnade kurserna för kassachefer,
placerats såsom kassachefer har varit följande. På grund av FCF önskemål
— sedermera reglementerade genom äs den 31/3 1950 angående ersättare
för förvaltare — att vikarie alltid skall förordnas för innehavare av befattningar
som kassachef och att därvid i första hand kassörsutbildad underofficer
bör komma i fråga, har jag sökt tillse, att om möjligt en kassachefsutbildad
underofficer utöver kassachefen funnits vid varje förband.

Sidan 31, fjärde stycket.

Att ett mindre antal underofficerare vid kustartilleriet erhållit mer än en
specialutbildning sammanhänger därmed att en underofficer som genomgått
viss specialutbildning, t ex tygförvaltarkurs, icke ansetts böra uto -

slutande avses för häremot svarande förvaltarbefattning, utan jämväl
kunna ifrågakomma för annan sådan befattning, exempelvis personalregistrator,
om behov av att tillsätta sådan uppstode. Då strävan givetvis varit
att bibringa vederbörande underofficer önskvärd specialutbildning innan
förvaltarbefordran bleve aktuell, följde härav att i några fall mer än en
specialutbildning kommit att bibringas några underofficerare.

Sidan 31, femte stycket.

För de principer som av mig tillämpats vid inplacering av förvaltarna i
lönegrad Ma 23 har jag ovan redogjort. Jag anser mig härvid ha handlat
i statsnyttans intresse samtidigt som jag sökt beakta personalens rättvisekrav.

Sidan 31, sjätte stycket.

Av de förvaltare och flaggjunkare, som i samband med här avhandlade
befordringar förflyttats till annan stationeringsort, ha samtliga utom en
förflyttats till truppförband, vilka med hänsyn till förefintliga freds- och
mobiliseringsbehov ändock måst tillföras underofficerare. Genom förstberörda
förflyttning har denna senare omflyttning icke behövt företagas.

Sidan 31, sista och sidan 32, första stycket.

Att en förvaltare med utbildning som kassachef och specialkurs i intendenturtjänst,
vilken fr o in den 1/4 1951 tjänstgjort vid intendenturförrådet
vid GK, placerats som förvaltare vid kustartilleriinspektionens personaloch
organisationsavdelning, har följande anledning.

Vid GK fanns före den 1/7 1952 två intendenturförråd, därav ett beklädnadsförråd
och ett material- och drivmedelsförråd, med var sin förvaltare.
Från och med nämnda datum föreskrev Kungl Maj:t emellertid, att förvaltare
endast skulle avses för beklädnadsförrådet. Denna förvaltarbeställning
hänfördes till lönegrad Ma 23.

Förvaltaren vid materialförrådet måste därför placeras i annan befattning.
Såsom omständigheterna voro, måste också den ene av de ifrågavarande
förvaltarna lämna GK. Då förvaltaren vid materialförrådet var en
synnerligen dugande äldre underofficer, som på grund av tidigare tjänstgöring
bedömdes väl kompetent att sköta beklädnadsförrådet, ansågs rättvisan
kräva, att han placerades i befattningen såsom förvaltare vid detta
förråd, medan den andre yngre förvaltaren omplacerades. Dennes placering
i kustartilleriinspektionen motiverades bl a med att han ansågs särskilt
lämpad för denna befattning med hänsyn till den utbildning han genomgått
och den tidigare tjänstgöring han fullgjort.

Sidan 32, andra stycket.

Att en förvaltare, som genomgått kurs för personalregistratorer och som
sedan den 1/10 1950 tjänstgjort i sådan befattning vid HK, placerats som
förvaltare vid mininventarie- och minammunitionsförrådet vid samma
kustartilleriförsvar, oaktat han icke genomgått tygförvaltarkurs, beror på
följande.

Den förvaltare som tidigare innehade befattningen som förvaltare vid
HK mininventarie- och minammunitionsförråd ansågs av vederbörande
chef icke ha skött denna befattning fullt tillfredsställande och därför be -

dömts icke böra fortfarande bestrida nämnda befattning, sedan den uppflyttats
i lönegrad Ma 23. Bland de underofficerare, som kunna ifrågakomma
att ersätta förvaltaren i fråga, var den förvaltare som tjänstgjorde
som personalregistrator vid Ka 4H. På grund av att han tillhör minavdelningen
ansågs han vara kvalificerad härför och då han dessutom dokumenterat
sig såsom en synnerligen dugande underofficer, ansåg jag det vara
rättvist och lämpligt att placera honom i här nämnd befattning i lönegrad
Ma 23.

Sidan 32, tredje stycket.

Att en förvaltare, som fr o m den 1/7 1941 tjänstgjort vid sjukvårdsförrådet
vid SK, förflyttats till HK och där placerats som förvaltare vid intendenturförrådet,
oaktat han icke har intendenturutbildning, har följande
anledning. Denne förvaltare, som är en mycket dugande underofficer, har
genom sin tidigare tjänstgöring som förvaltare och uppbördsman förvärvat
erforderlig kompetens för bestridande av en befattning vid intendenturförråd.
Att märka är att sjukvårdsförråd och intendenturförråd ha en hel
del artiklar gemensamma. På grund av omständigheterna innehades intendenturförrådet
vid HK vid befordringstillfället av en underofficer av 2.
graden, vilken icke heller erhållit särskild intendenturutbildning. Att utnämna
denne till förvaltare i lönegrad Ma 23 ansågs icke kunna ifrågakomma.

Sidan 32, fjärde stycket.

Att en förvaltare, som tidigare tjänstgjort vid mininventarie- och minammunitionsförrådet
vid HK (se ovan), förflyttades till SK och där placerades
som förvaltare för expeditionsgöromål inom intendenturtjänsten,
oaktat han icke har intendenturutbildning, beror på dels att han måste
förflyttas från HK, dels att han med hänsyn till tidigare tjänstgöring (bl a
intendenturtjänst) bedömts kunna sköta befattningen i fråga. Vederbörande
hade dessutom tidigare gjort framställning om förflyttning till SK.

I enlighet med gällande instruktion åligger det mig bland annat att söka
främja personalens rätt och bästa. Jag har vid de förvaltarbefordringar och
omplaceringar varom här är fråga sökt på bästa sätt tillvarata såväl statens
och tjänstens som ock personalens intressen.

Stockholm den 13 januari 1953.

Hjalmar Åström.

Olof Karlberg.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av infordrat utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i viss del av sin berättelse får chefen för flygvapnet
i underdånighet anföra följande.

Vid planläggning av sådana speciella kurser för underofficerare, vilka
skola genomgås före befordran till förvaltare, har chefen för flygvapnet
strävat efter att hålla elevantalet så lågt som möjligt. Detta har varit nödvändigt
bl a för att under utbildningstiden icke för mycket minska förbandens
personalstyrka bland underofficerarna. Men samtidigt har det varit
nödvändigt att beordra ett större antal elever till varje kurs, än vad som
skulle vara motiverat av den närmaste tidens krav. Hänsyn har nämligen
måst tagas till beräknad avgång under de närmaste åren, behov av viss
personalreserv för sjukdom, oberäknade avgångar m m samt till det förhållandet,
att någon eller några av eleverna under kursens gång skulle
kunna visa sig icke kunna följa med i utbildningen eller vara olämplig för
fortsatt utbildning.

Med tillämpning av detta system följer nödvändigtvis att ett visst antal
underofficerare får vänta ett antal år efter genomgången förvaltarutbildning
på betordran och härunder kvarstå i tidigare innehavda befattningar.
För staten torde det dock ställa sig billigare än att fördela utbildning på
ett större antal kurser med färre elever på varje kurs.

Riksdagens revisorer framhålla, att det visat sig, att en och samma person
icke sällan erhållit utbildning för två eller flera specialbefattningar.
Inom flygvapnet kan det därvid röra sig om ett fåtal underofficerare.
Chefen för flygvapnet strävar vid personalplanläggning efter att så icke
skall ske. För att rätt utnyttja en person kan dock i vissa fall en dubbelutbildning
icke undvikas.

Riksdagens revisorer framhålla vidare, att i vissa fall elever borde få
förbinda sig att åtminstone viss tid tjänstgöra i sådan befattning, som utbildningen
avser. Av flera orsaker torde det vara skäl att avstyrka att
dylika föreskrifter utfärdas.

Av revisorerna påtalad centralisering av förvaltarutbildning är redan i
viss utsträckning genomförd. Utbildningen av förvaltare i kassatjänst vid
flygvapnet sker sålunda tillsammans med motsvarande utbildning vid
armén och marinen. Utbildningen till intendenturmaterielförvaltare och
flygmaterielförvaltare vid flygvapnet skiljer sig väsentligt från motsvarande
utbildning vid de övriga försvarsgrenarna och kan därför icke sammanslås.
Utbildningen sker emellertid redan nu centralt inom flygvapnet samt
i vissa ämnen gemensamt för de båda utbildningslinjerna.

Slutligen understryka revisorerna angelägenheten av att de militära utnämningarna
ske under vederbörligt hänsynstagande till förefintliga spe -

cialkvalifikationer för viss tjänst och icke endast till tjänsteålder. Utnämningarna
vid flygvapnet hava hittills följt denna princip och allt talar för
att så kommer att ske även i fortsättningen.

Stockholm den 21 januari 1953.

Underdånigst
För chefen för flygvapnet
G. FALK.

Souschef vid flygstaben.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har försvarets civilförvaltning
anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer under § 4 i sin senast avgivna berättelse anfört
rörande viss specialutbildning inom försvaret.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Civilförvaltningen vill till en början framhålla, att anordnande av sådan
utbildning, som berörts av revisorerna, ankommer på vederbörande
försvarsgrensledning, som sålunda har att avgöra såväl omfattningen av
utbildningen som behovet av kurser och antalet elever i desamma, frånsett
kassachefskursema har civilförvaltningen endast i undantagsfall att
taga befattning med hithörande spörsmål. Med hänsyn till den utbildning,
som kassachefskursema avse, har det ansetts nödvändigt att civilförvaltningen,
såvitt avser dessa, godkänner kursplanerna, varjämte ämbetsverket
medverkar vid valet av elever till dylika kurser. Däremot har ämbets^
verket icke att taga ställning till frågorna om huru ofta kassachefskurser
behöva anordnas eller huru många elever, som med hänsyn till förutsebara
avgångar behöva deltaga i kurserna.

Självfallet måste, såsom också revisorerna antytt, den mångskiftande
verksamheten inom försvaret nödvändiggöra att den militära personal,
som placeras i befattningar, för vilka krävas särskilda specialkunskaper,
bibringas härav betingad utbildning. Uppenbarligen måste denna utbildning
vara så utformad, att genom densamma vederbörande beställningshavare
erhålla efter ifrågakommande befattningar lämpligt avpassade kunskaper
inom de områden, om vilka fråga är. Utbildningen måste sålunda
göra vederbörande skickade för de arbetsuppgifter, för vilka utbildningen
avses, men får givetvis å andra sidan icke bli ett medel att pa kronans
bekostnad underlätta övergång till civil verksamhet. Vad särskilt angår
den av revisorerna berörda intendentsutbildningen måste hållas i minnet,
att i intendenternas verksamhet ingår att på den civila marknaden göra
inköp av mänga gånger betydande storleksordning. Det framstår vid så -

dant förhållande såsom nödvändigt, att de blivande intendenterna erhålla
sådan kännedom om gällande regler och bruk inom handelns område, att
de kunna mäta sig med de motparter, med vilka de ha att träffa uppgörelser,
och på ett ekonomiskt riktigt sätt tillvarataga kronans intressen.

Av vad revisorerna anfört vill det emellertid förefalla, som om den militära
kursverksamheten i vissa fall bedrivits under mindre rationella former.
Lika med revisorerna anser civilförvaltningen, att det bör ankomma
på försvarsgrensledningarna att organisera utbildningen så, att för statsverket
uppkommande kostnader härför bliva så låga som möjligt. Särskilt
bör därvid beaktas, att kurserna icke givas större omfattning än som oundgängligen
erfordras, att till desamma icke kommenderas för stort antal
elever samt att möjligheterna att anordna för samtliga försvarsgrenar gemensam
utbildning i största utsträckning tillvaratagas. Likaså bör vid
personalplaceringar så långt sig göra låter iakttagas att de, som med
godkännande vitsord genomgått viss utbildning, också utnyttjas i befattningar,
för vilka utbildningen avsetts.

Vad angår frågan om antalet elever, som kommenderas att genomgå
utbildning, vill civilförvaltningen särskilt understryka angelägenheten av
alt detta antal icke blir större än som erfordras för att täcka uppkommande
behov och skapa den personalreserv, som ur olika synpunkter är ofrånkomlig.
Likaså synes det ligga i öppen dag, att till elev i viss utbildningskurs
icke annat än i undantagsfall bör kommenderas beställningshavare,
som tidigare genomgått sådan specialutbildning som revisorerna åsyfta
men inom annan utbildningslinje.

Beträffande spörsmålet om samordning av för försvarsgrenarna likartad
utbildning till gemensamma kurser har, såvitt angår av revisorerna berörd
verksamhet, dylik samordning hittills icke kommit till stånd annat än beträffande
kassachefsutbildningen. Civilförvaltningen har emellertid tidigare
i skilda sammanhang ifrågasatt, om icke sådan utbildning inom en
försvarsgren, som är likartad med motsvarande utbildning inom annan
försvarsgren, lämpligen borde samordnas. Enligt civilförvaltningens mening
synes exempelvis utbildning för blivande förrådsförvaltare i intendenturförradstjänst
med fördel kunna i huvudsak göras gemensam för armén.,
marinen och flygvapnet.

Lika med revisorerna finner civilförvaltningen alltså påkallat, att en
omprövning sker av de grunder, efter vilka här avsedd utbildningsverksamhet
för närvarande bedrives. Framhållas må i detta sammanhang, att
erfarenheterna från den centraliserade utbildningen för kassachefer vid
de tre försvarsgrenarna varit synnerligen goda och att den nuvarande utbildningstidens
längd befunnits väl avpassad för att bibringa eleverna en
grundlig kännedom om den mängd avlöningsbestämmelser m. in., som äro
nödvändiga för en kassachef, och den praktiska tillämpningen därav. Det
måste emellertid vara ett bestämt krav att icke alltför lång tid förflyter
mellan utbildningens avslutande och placeringen som kassachef. Med hänsyn
till avlöningsbestämmelsemas labila karaktär bör nämnda tid icke
överstiga två år. Av de sammanställningar, som revisorerna verkställt,
framgår bland annat, att vid armén minst 14 utbildade — som kunna
komma ifråga att utnämnas till kassachefer — avslutat utbildningen för
tre ar sedan. V id kustartilleriet har icke någon av de fyra underofficerare,
som genomgått de båda under åren 1948/49 och 1950/51 anordnade kassa -

•chefskurserna, placerats som kassachefer och beträffande flottan inneha
av fem elever vid nämnda kurser endast två kassachefstjänst. Då tidpunkten
för vederbörandes utbildning ligger relativt långt tillbaka i tiden, böra
enligt civilförvaltningens mening dessa elever icke nu utan vidare placeras
som kassachefer. Ämbetsverket vill emellertid ifrågasätta, om icke en kortare
kompletterande utbildning på en eller ett par månader skulle kunna
ordnas, så att kunskaperna vidmakthöllos och förnyades. Härigenom
skulle dessa elever dels utgöra en god reserv vid hastigt uppkommande vakanser,
dels kunna bestrida vikariat för kassachefer vid semestrar och
sjukdom, dels ock under längre tid än för närvarande bibehålla sin turordning
vid inplacering som kassachefer.

Ur personalsynpunkt och även ur ämbetsverkets synpunkt är det av
värde att utbildningen sker kontinuerligt. Antalet beställningar för förvaltare
i kassatjänst utgör för innevarande budgetår vid armén 53, vid marinen
It och vid flygvapnet 21. Om man utgår från att utnämning sker vid
40 års ålder och pensionering vid 60 år skulle vid armén — bortsett från
viss reserv — behöva utbildas 2,7 kassachefer per år, vid marinen 0,6 och
vid flygvapnet 1,1, d. v. s, sammanlagt för hela försvaret 4,4 per år. Med
beaktande av behovet av viss personalreserv — med hänsyn till den långa
utbildningstiden är en dylik reserv ofrånkomlig för att personalersättningsproblemen
skola kunna lösas vid hastigt påkommande avgångar, exempelvis
under beredskapstillstånd och krig — skulle detta innebära, att en kassachefskurs
borde anordnas vart annat år med förslagsvis 12—15 elever.
Detta förutsätter emellertid, att försvaret i förevarande hänseende betraktas
såsom en enhet och de utbildade eleverna kunna placeras vid vilket
förband som helst. Då kassacheferna för närvarande rekryteras inom vederbörlig
försvarsgren och inom varje försvarsgren måste beräknas en viss
reserv, kommer ett större antal att utbildas än som eljest skulle vara fallet.
Såväl ur angivna synpunkt som av flera andra skäl skulle det vara
till fördel, om möjligheter kunde skapas för civilförvaltningen att disponera
kassachefema för tjänstgöring oberoende av vilken försvarsgren de
tillhöra. Detta spörsmål synes civilförvaltningen vara av sådan betydelse,
att det borde göras till föremål för särskild utredning.

I syfte att motverka tendensen till övergång till civil verksamhet efter
genomgången utbildning ha revisorerna pekat på att eleverna borde förbinda
sig alt viss tid tjänstgöra i sådan befattning som utbildningen avser.
Frågan om avgivande av här avsedd förbindelse har tidigare berörts av civilförvaltningen
vid ett flertal tillfällen. Civilförvaltningen har därvid givit
uttryck åt den uppfattningen, att hinder icke borde möta att såsom villkor
för att genomgå viss utbildning vederbörande borde avkrävas en förbindelse
att kvarstå i tjänst viss tid efter utbildningens avslutande.

Vidare må erinras, att arméns officersutbildningskommitté i sitt betänkande
med förslag rörande officersutbildningen inom armén in. in.
(SOU 1846: 38) vid behandlingen av intendenturofficersuthildningen (sid.
405) uttalat att, därest så skulle visa sig erforderligt för att säkerställa ett
rationellt utnyttjande inom försvarsväsendet av de intendentsuthildade
officerarna, det borde övervägas att såsom villkor för antagning till intendentsaspirant
kräva att vederbörande förbunde sig att efter avslutad
intendentsutbildning kvarstå i aktiv tjänst förslagsvis minst åtta år även -

som att mottaga transport till intendenturkåren, därest han ifrågakomme
härför.

Frågan om tjänsteförbindelse upptogs vidare till behandling i proposition
1948: 206 (sid. 292) i anledning av ett av 1945 års försvarskommitté
väckt förslag. Departementschefen framhöll därvid, att föreskrifter då
funnes meddelade om förbindelser för elever vid försvarets läroverk och
Linderofficersskolor samt flygvapnets tekniska skola att kvarstanna i tjänst
viss tid. Det borde övervägas, anförde departementschefen vidare, om icke
bestämmelser i ifrågavarande syfte borde meddelas också för andra utbildningsområden
inom försvaret, där skäl kunde åberopas för anordning
av ifrågavarande art. För arméns del syntes frågan vara av betydelse med
avseende på den utbildning, som erhölles vid förvaltningsskolorna. I anslutning
till detta uttalande anmodade Kungl. Maj:t genom beslut den 30
juni 1948 chefen för försvarsstaben att efter undersökning inkomma med
uppgifter ägnade att belysa frågan, å vilka utbildningsområden inom försvaret
skäl kunde föreligga att avkräva eleverna förbindelse om kvarstannande
i tjänst viss tid efter utbildningens avslutande.

Sedermera har chefen för försvarsstaben i anledning av nämnda uppdrag
i skrivelse den 2 maj 1950 underställt Kungl. Maj:ts prövning frågan om
tjänsteförbindelser. I sitt utlåtande häröver den 11 augusti 1950 anförde
civilförvaltningen bl. a., att krav på förbindelse om kvarstående i tjänst
viss tid efter avslutad utbildning icke borde uppställas såsom villkor för
tillträde till viss skola, kurs eller utbildning annat än då så kunde anses
oundgängligen erforderligt för att krigsmaktens behov av specialutbildad
personal skulle kunna säkerställas och staten få rimligt utbyte av nedlagda
utbildningskostnader. Dylikt krav borde alltså i regel icke uppställas
för genomgång av skola eller kurs, som inginge i normal militär utbildning
eller erfordrades för befordran. Vidare anförde civilförvaltningen följande; »För

tillträde till sådana skolor eller särskild utbildning, där eleverna
huvudsakligen bibringas kunskaper, som eljest erhållas vid civila
utbildningsanstalter och kunna nyttiggöras inom civilt verksamhetsområde,
synes däremot skäligt, alt vederbörande avkräves förbindelse
att kvarstå i tjänst viss tid efter utbildningens avslutande. Den
inom krigsmakten förekommande utbildningen avser att tillgodose behovet
av personal för förekommande arbetsuppgifter vid försvaret. Ur
statsnyttans synpunkt måste det därför anses otillfredsställande, om
viss inom krigsmakten meddelad utbildning regelmässigt resulterar i
snabb avgång från den militära tjänsten för att nyttiggöras inom civilt
verksamhetsområde. Enligt civilförvaltningens mening kan det å
andra sidan icke anses oskäligt mot personalen, att om en tjänsteman
på statens bekostnad erhåller en dyrbar utbildning, staten såsom villkor
för att få genomgå utbildningen uppställer fordran på att under
viss kortare tid nyttiggöra sig de meddelade kunskaperna inom det
verksamhetsområde, där utbildningen meddelats.

Beträffande tillträde till skolor, kurser eller särskild utbildning, där
avsikten är att bibringa vederbörande speciella kunskaper eller färdigheter,
vilka på grund av tekniska framsteg eller andra skäl snarast
böra tillgodogöras inom krigsmakten, bör såsom chefen för försvarsstaben
föreslagit något villkor om kvarstående i tjänst efter ntbild -

ningens avslutande icke uppställas, därest detta icke är erforderligt
med hänsyn till föreliggande behov av specialutbildad personal. Dylikt
villkor bör ej heller uppställas under längre tid än intill dess utbildningsorganisationen
beträffande sådan personal nått normal omfattning.

Förbindelse, som här avses, bör avfordras vederbörande före tillträdet
till utbildningsanstalten eller den särskilda utbildningen och
gälla intill dess viss tid förflutit från dagen för utbildningens avslutande.
Därest utbildningen avbrytes på grund av sjukdom eller konstaterad
oförmåga att fullfölja densamma, bör förbindelsen anses ha upphört
att gälla. Vidare synes hinder för meddelande av avsked under
tiden för förbindelsens giltighet icke böra föreligga, därest myndigheten
finner, att avsked utan olägenhet kan beviljas. För erhållande av likformig
tillämpning i sistberörda avseende torde beträffande annan
tjänsteman än sådan, som tillsättes av Kungl. Maj:t, frågan om meddelande
av avsked böra underställas vederbörande försvarsgrenschef».

Förenämnda av försvarsstabschefen i ämnet gjorda framställning är ännu,
såvitt civilförvaltningen har sig bekant, beroende på Kungl. Maj ds prövning.

I anledning av vad revisorerna anfört rörande tygofficersutbildningen
vid armén må erinras, att frågan om tygofficerarnas överförande till fälttygkåren
efter tillstyrkan av civilförvaltningen vid ett flertal tillfällen underställts
Kungl. Maj ds prövning utan att ännu ha föranlett någon Kungl.
Majds åtgärd (jämför proposition 1948: 206, sid. 269, och SOU 1950: 36 sid.
97). Senast har civilförvaltningen i sina medelsäskanden för budgetåret
1953/54 tillstyrkt arméchefens förslag om överföring av de kaptens- (ryttmästar-)
beställningar, som vid truppförbanden (motsvarande) nu avses för
tygofficerare till fälttygkåren.

Revisorerna ha uppmärksammat, att kurser stundom anordnas för endast
ett fåtal elever, i ett fall en elev, vilket medför onormalt höga utbildningskostnader.
Vad angår den under tiden den 26 maj—den 26 juli 1952
anordnade specialkursen för intendenturtjänst, linje B, vid Göteborgs örlogsvarv,
i vilken kurs allenast deltog en elev, må framhållas, att förhållandet
uppmärksammats av civilförvaltningens revision.

Till vad revisorerna anfört rörande de grunder, efter vilka de militära
utnämningarna böra ske, ansluter civilförvaltningen sig.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Hallin,
den senare föredragande, samt krigsrådet Brunskog.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

G. ERIK HALLIN.

Lars Th. Stiernstedt.

Riksdagens revisorers uttalande under § 5 har av försvarsdepartementet
ej utsänts på remiss.

Försvarets sjukvårdsstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 48, § 6.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 22 december 1952 infordrat försvarets
sjukvårdsstyrelses utlåtande över vad riksdagens år 1952 församlade
revisorer anfört rörande beläggningen på förbandssjukhusen, får sjukvårdsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha efter redogörelse för av dem företagen utredning såsom
sin mening framhållit, att de vårdmöjligheter som förbandssjukhusen
representera alltför litet tagas i anspråk. Denna fråga borde enligt revisorernas
uppfattning i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet, varvid
följande alternativ för frågans lösning borde kunna övervägas, nämligen

1) att å orter, där flera förband äro förlagda, koncentrera den slutna
sjukvården till ett enda förbandssjukhus;

2) att låta vederbörande gamisonssjukhus helt övertaga den på respektive
platser erforderliga sjukhusvården; samt

3) att upplåta förbandssjukhusen för vård av civila patienter.

Beträffande de tre alternativen vill sjukvårdsstyrelsen framhålla följande.

1) Sjukvårdsstyrelsen har1 i olika sammanhang övervägt en koncentrering
av den slutna förbandssjukvården å orter där flera förband äro förlagda.
Därvid har ämbetsverket funnit, att man eventuellt kan tänka sig att bibehålla
sjukvisitationslokaler vid de olika förbanden samtidigt som man
anordnar gemensam lokal för vård av inneliggande patienter. Det skulle
möta praktiska svårigheter att även centralisera sjukvisitationen. På orter
där förbanden ligga långt från varandra skulle dessutom en centralisering
av sjukvisitationen medföra betydande förlust av utbildningstid. Planer
rörande sådan centralisering av förbandssjukvården som här berörts finnas
utarbetade beträffande Boden och Karlskrona. Genom att centrala förbandssjukhus
inrättades på dessa båda orter skulle vissa lokalutrymmen
kunna friställas för andra ändamål, dock icke för sjukvårdsändamål, alldenstund
ifrågavarande lokaliteter icke längre motsvara de krav, som numera
ställas på sjukvårdslokaler. I avbidan på den erfarenhet som kan
vinnas av de föreslagna centrala förbandssjukhusen synes det böra tills
vidare anstå med inrättande av dylika förbandssjukhus på flera orter.

2) Tanken att låta vederbörande garnisonssjukhus helt övertaga den på
respektive platser erforderliga sjukhusvården kan sjukvårdsstyrelsen icke
dela. En sådan anordning skulle bland annat ställa sig oförmånlig ur ekonomisk
synpunkt, eftersom därigenom vårdplatser som äro avsedda för
mera kvalificerad vård (s. k. A-sjukvård) skulle komma att tagas i anspråk
för fall som utan olägenhet skulle kunna vårdas under enklare former.
Sedan ett flertal år vårdas civila patienter å gamisonssjukhusen enligt avtal
med vederbörande landsting. Omfattningen av denna vård är betydande.
Sålunda utgöres exempelvis vid garnisonssjukhuset i Boden beläggningen
till mer än 95 °/o av civilt klientel. Utvecklingen har sålunda gått
därhän, att garnisonssjukhusen kunna sägas i huvudsak fungera som civila

sjukvårdsinrättningar (lasarett respektive centrallasarett). Detta har i sin
tur givit anledning till underhandlingar mellan kronan och vissa landsting
om garnisonssjukhusens överlåtande till landstingen.

3) På sjukvårdsstyrelsens initiativ företogs under senare delen av 1949
utredning rörande möjligheterna att i någon större utsträckning upplåta
förbandssjukhusen för vård av civila patienter. Av de yttranden som i ämnet
inkommo från försvarsgrenschefema framgick i stort sett följande.

Fördelar med ifrågavarande vård ansågos bestå i

lättnad för de civila sjukhusen beträffande tillgången på vårdplatser;

förbättrade utbildningsmöjligheter för personalen vid förbandssjukhusen;

underlättad rekrytering av militärläkartjänster.

Mot ifrågavarande vård ansågos tala

erfarenheter av negativ art vid tidigare tillämpning, då konflikt uppstod
mellan sjukhusarbetet, å ena, samt övningar, undervisning och dylikt, å
andra sidan;

säkerhetstjänstens krav, i all synnerhet vid flygförband;

smittorisk för de sammanförda olika patientkategorierna;

risk för att den militära sjukvården bleve lidande genom platsbrist med
ty åtföljande ökad sjukskrivning vid truppen och härigenom ökad smittorisk.

I fråga om möjligheterna att genomföra civilvård å förbandssjukhusen
anförde chefen för armén, att desamma vore mycket varierande och på
många håll obefintliga. Chefen för marinen tillstyrkte livligt sjukvårdsstyrelsens
planer att söka nyttiggöra obelagda vårdplatser vid de militära
förbandssjukhusen, medan däremot chefen för flygvapnet — ehuru med
full förståelse för de fördelar ett dylikt samarbete kunde innebåra ur såväl
social som ekonomisk synpunkt -— avstyrkte eu dylik anordning.

Sjukvårdsstyrelsen ansåg lämpligt att förhålla sig avvaktande beträffande
en utvidgning av vården av civila patienter å förbandssjukhusen, intill dess
ytterligare erfarenheter vunnits av redan inledd sådan vårdverksamhet vid
vissa förband. Erfarenheterna ha emellertid icke varit odelat gynnsamma.

Revisorerna ha med sin utredning velat visa, att vårdplatserna å förbandssjukhusen
utgöra en dold reserv av ej föraktlig omfattning. Därvid
har — med vissa reservationer — påpekats att beläggningen å förbandssjukhusen
kunde beräknas till 20—25 °/o, medan de civila lasaretten hade
en beläggning av 87 °/o. Det måste emellertid härvid framhållas, att i verkligheten
jämförelsen i fråga om beläggningen ingalunda blir rättvisande
vid enbart användande av dessa siffror. Av den av revisorerna åberopade
tabellbilagan framgår nämligen icke alls de stora och snabbt insättande
fluktuationerna i beläggningen å förbandssjukhusen. Till belysande härav
torde få hänvisas till bilagda kurva* som framställer antalet belagda vårdplatser
per kalendermånad under tiden 1 juli 1949—1 juli 1952 vid de såsom
exempel valda förbanden 18, I 21, KA 1 och F 7. Anmärkas bör emellertid
att under ifrågavarande tidsperiod har påtagligt ökad sjuklighet ej
förefunnits inom riket. Vad de snabba variationerna i praktiken kunna
innebära torde framgå av följande synpunkter framförda av militärbefälhavaren
i IV. militärområdet vid förenämnda utredning:

* Diagrammet, som ritats i olika färger, har här ej kunnat reproduceras. Det har överlämnats
till riksdagens statsutskott.

4 Rev. berättelse ang. statsverket år 1952. II.

Genom civil beläggning av befintlig platsreserv kan förbandet vid
hastigt stegrad sjuklighet, exempelvis vid en epidemi av influensa eller
övre luftvägsinfektioner eller vid större olyckshändelse ställas inför
nödvändigheten att anordna provisoriska vårdlokaler för sina egna
fall i logementet. Allt talar nämligen för att det kan bliva förenat med
avsevärda svårigheter att med kort tidsfrist utskriva civilpatientema.
Med nuvarande platsbrist vid civilsjukhusen lär det i regel bliva omöjligt
att dit överflytta patienter från förbandssjukhusen. Likaledes torde
det i regel bliva ytterst svårt att få hemmen att återtaga dem, sedan
de väl blivit intagna på sjukhus. Att överflytta dem till de ständigt
överbelagda sjukhusen för kroniskt sjuka torde även bliva svårt.

Vid närmare granskning av beläggningskurvan finner man, att en viss
vårdplatsreserv kan göras disponibel för ett civilt klientel. Denna synes
emellertid icke vara av den storleksordning som av revisorerna antagits.
För I 8 torde sålunda med hänsyn till beläggningsmedianen 10 sängar kunna
disponeras för civilvård, vid 1215 sängar, vid KA 1 20 sängar och vid
F 7 3 sängar. Borträknas emellertid de perioder som ha en hög beläggning
(november—mars samt juli) synes angivna vårdplatsantal möjligen kunna
ökas med hälften. Under övningsperioder kunna sjukskrivningarna vid
truppen bli så omfattande, att förbandssjukhusets resurser ej äro till fyllest,
varför provisoriska sjukhus måste upprättas. Detta förhållande framgår ej
av beläggningssiffroma för förbandssjukhuset, då på grund av en viss
uppsortering av sjukdomsfall, förbandssjukhusets samtliga vårdplatser
kanske icke äro belagda.

Beläggningen å civila sjukvårdsinrättningar har i stort sett en annan
karaktär än den som förekommer å förbandssjukhusen. De förra sjukhusen
mottaga som regel »svårare fall», vilka kräva en kvalificerad sjukvård
samt passning även nattetid (A-sjukvård). Förbandssjukhusens klientel
har i allmänhet sjukdomar av lindrigare art, som icke kräva särskild nattpersonal
utan endast personal, tillgänglig vid behov (B-sjukvård). Vid civilheläggning
å förbandssjukhusen måste man räkna med att där komma att
intagas även sådana patienter, som kräva tillsyn av nattpersonal. Fn sådan
förändrad beläggning skulle sannolikt även under dagen kräva ökad personal,
då förbandssjukhusens personal under morgontimmarna är helt upptagen
av sjukvisitationerna. Chefen för flygvapnet förklarade i sitt förenämnda
yttrande, att tillgången på sjukvårdspersonal vid flottiljsjukhusen
icke vore tillräcklig för att bemästra ett civilt klientel.

Beträffande lokalfrågan torde böra framhållas, att förbandssjukhusen i
många fall äro byggda så att de icke medge samtidig beläggning med såväl
manliga som kvinnliga sjuka.

Från militärt håll har framhållits såsom olämpligt, om förbandssjukhusen
belädes med sådant klientel, som icke krävde högklassig sjukvård, då
man härigenom kunde befara en övervägande inläggning av åldringar och
kroniskt sjuka med hög dödlighet.

Från sjukvårdsstyrelsens synpunkt erbjuder civilbeläggning å förbandssjukhusen
vissa avgjorda fördelar, om vissa förutsättningar kunna uppfyllas
beträffande beläggningen. Sålunda synes lämpligt klientel vara i
första hand män mellan 16—60 år, till vederbörande förhand knuten civilanställd
personal samt anhöriga till förbandets personal. Genom denna
mera skiftande beläggning får man räkna med att sjukvårdsuppgifterna bli

intressantare, mera omväxlande och lärorikare för personalen. Möjligheten
att inlägga sådant civilt klientel kanske även skulle bidra att underlätta
rekryteringen av förbandsläkartjänsterna.

Den ersättning landstingen skola betala måste så avvägas, att inga särskilda
kostnader åsamkas f järde huvudtiteln för denna vård. Viss personalförstärkning
kan bli erforderlig liksom vissa smärre ombyggnader av toaletter,
tvättrum, bad.

Revisorerna ha gjort gällande, att vårdplatserna å förbandssjukhusen äro
relativt dyra. Härvid har åberopats utredning beträffande ett antal förband
rörande dels anläggningskostnader, dels kostnader för inredning och
utrustning. Emellertid får man genom att sammanställa kostnadsuppgifter
från tabellerna å s. 7 och 8 samt dividera summorna med antalet vårdplatser
på respektive sjukhus följande kostnader per vårdplats:

Förband	Kronor	Förband	Kronor	y
I 1	10 400	A 9	11 800
P 1	11 500	Lv 3	14 000	'' V*
P 2	13 000	Lv 4	11 100
A 3	5 900	F 17	10 000

Vårdplatskostnaden blir sålunda i medeltal i det närmaste 11 OOO kronor.^
Om denna kostnad jämföres med vårdplatskostnaden för civilt lasarett,
som numera är dryga fem gånger större, måste den förra anses relativt låg,''
även om hänsyn tages till att å förbandssjukhusen meddelas mindre kvalificerad
vård. ’

Vad angår driftkostnaderna är det svårt att åstadkomma en rättvis jämförelse
mellan förbandssjukhus och civila sjukhus, beroende på den avsevärda
olikheten i vårdformer och klientel.

Sjukvårdsstyrelsen är beredd att tillmötesgå önskemål om vård av civila
patienter å förbandssjukhus, försåvitt detta låter sig göra ur ekonomisk
synpunkt och med hänsyn till militära intressen. Sjukvårdsstyrelsen kan
emellertid svårligen bedöma från år till annat, hur många vårdplatser, som
kunna ställas till förfogande. Det synes därför mest praktiskt, att underhandlingar
om sådan vård upptagas mellan vederbörande huvudmän för
den civila sjukvården och militärbefälhavare eller truppförbandschef samt
att härav föranledda förslag göras hos civilförvaltningen och sjukvårdsstyrelsen.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
CARL-ERIK GROTH.

ÅKE LUNDBERG.

Karl Eriksson.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 48, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva yttrande över vad riksdagens senast församlade

revisorer anfört i sin berättelse angående beläggningen på förbandssjukhusen.

Medicinalstyrelsen får! med anledning härav i underdånighet anföra följande.

Med ledning av vad revisorerna anfört och vad medicinalstyrelsen i ärendet
kunnat under hand inhämta av de berörda myndigheterna synes det
finnas vissa möjligheter att genom inläggning av civila patienter på förbandssjukhusen
vinna ett antal vårdplatser för den av platsbrist hårt trängda
civila sjukvården. Emellertid synes ett sådant arrangemang föra med
sig olika problem, vilka måste närmare utredas och bringas till en godtagbar
lösning. Beträffande dessa problem vill styrelsen i detta sammanhang
endast anföra, att de äro av medicinsk, organisatorisk och ekonomisk
art. Såsom exempel härpå må anföras smittorisken för de civila patienterna
på dessa sjukhus, som närmast kunna rubriceras såsom infektionssjukhus,
personalbristen i landet, som kan hindra den utökning av personalen
som erfordras, och det ekonomiska mellanhavandet mellan kronan
och den civila huvudmannen, vilket synes ha varit orsaken till det avbrutna
samarbetet på Gotland. Enligt styrelsens mening synes dock dessa problem
vara möjliga att lösa, om de i förväg bliva noggrant utredda och reglerande
bestämmelser härför intagas i ett normalavtal, som blir vägledande för
närmare överenskommelse mellan parterna.

Med hänvisning till det ovan anförda vill medicinalstyrelsen i underdånighet
tillstyrka den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen i
förevarande ärende.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, t. f. byråchefen Lundquist, föredragande, samt
extra föredraganden Friman.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst

J. LUNDQUIST.

ARTHUR ENGEL.

Ingegärd Hedberg.

Svenska landstingsförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 48, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Eders Kungi. Maj:t berett
svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse beträffande beläggningen
å förbandssjukhusen. Med anledning härav får förbundets styrelse
i underdånighet anföra följande.

Utan tvivel måste det anses mindre rationellt, att förbandssjukhusen utnyttjas
i så begränsad omfattning, som statsrevisorernas berättelse ger vid
handen. I sakens natur ligger, att beläggningen vid dessa sjukhus med
hänsyn till den växlande personalstvrkan vid förbanden icke kan bli så
jämn som vid de civila sjukhusen. Önskvärt är emellertid ur allmän synpunkt,
att åtgärder vidtagas i syfte att dessa sjukhus bliva så effektivt utnyttjade
som möjligt. Anledning torde därför föreligga att i första hand
undersöka, i vad mån genom organisatoriska ändringar ett bättre tillvaratagande
av förbandssjukhusens kapacitet kan ske.

Statsrevisorerna rekommendera i detta syfte även, att möjligheterna att vårda
civila sjuka å dessa sjukhus övervägas. Tanken synes i och för sig riktig.
Å andra sidan får man ej blunda för att betydande svårigheter härvidlag
komma att uppstå. Truppförbandssjukhusen äro — trots att betydande
kostnader under senare år nedlagts på deras upprustning och modernisering
-— icke att jämföra med de civila sjukhusen. Detta innebär en begränsning
i deras användningsområde vid vård av civila sjuka. Lättare
sjukdomsfall, som ej ställa allt för stora krav på sjukhusets utrustning och
personella resurser, torde dock utan olägenhet kunna vårdas å förbands^-sjukhusen. Härvid torde man få förutsätta, att hänvisning till vård å dylika
sjukhus som regel bör ske av vederbörande civila sjukhusläkare, vilken
sålunda först bör undersöka patienten och med ledning härav bestämma
den vårdform, som i varje särskilt fall bör ifrågakomma. För att ett truppförbandssjukhus
på angivet sätt skall kunna inlemmas i den civila organisationen
fordras dock, att det ligger i relativt nära grannskap till det civila
sjukhuset, så att överflyttningar av patienter mellan de olika sjukhusen
lätt kan ske.

Av vikt är också, att enkla och effektiva samarbetsformer mellan civil
och militär sjukvård komma till stånd, och icke minst betydelsefullt är,
att ersättningsfrågan ordnas på ur båda parters synpunkter tillfredsställande
sätt. Den inställning, som tidigare från vissa militära myndigheters sida
kommit till synes i ersättningsfrågor, kan knappast sägas ha gagnat samarbetstanken.

Styrelsen vill sålunda tillstyrka statsrevisorernas förslag, att frågan om
ett ökat utnyttjande av förbandssjukhusen göres till föremål för utredning.
Ej heller har styrelsen något att erinra mot att försvarets sjukvårdsstyrelse
närmast handhar denna uppgift. För att samarbetsfrågorna — närmast då
de av ekonomisk natur — skola kunna lösas efter såvitt möjligt enhetliga
och rationella linjer böra vissa riktlinjer uppdragas centralt efter samråd
med de kommunala huvudmannaorganisationerna.

Stockholm den 14 januari 1953.

Underdånigst

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

ERIK FAST.

Ivar Dahlgren.

l Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens,
senast församlade revisorer under § 7 i sin berättelse anfört rörande Wendes
artilleriregementes kasernbyggnader. I nämnda avsnitt av sin berättelse
ha revisorerna som sin mening framhållit bland annat, att handläggningen
av förevarande ärende dragit allt för långt ut på tiden samt uttalat
den förväntan, att fortifikationsförvaltningen skulle vidtaga alla på ämbetsverket
ankommande åtgärder för att gentemot entreprenören och
dennes borgensmän tillvarataga kronans rätt.

Fortifikationsförvaltningen, som helt instämmer i revisorernas uttalanden
angående förevarande ärende, kan endast under åberopande av sin i
berättelsen intagna redogörelse för ärendets handläggning understryka, att
anledningen till dröjsmålet med reparationsarbetenas igångsättande varit
ämbetsverkets förhoppning att kunna uppnå en uppgörelse i godo med
vederbörande entreprenör och dennes borgensmän. Reparationsarbetena ha
emellertid numera igångsatts och ämbetsverket kommer att vidtaga alla
erforderliga åtgärder för tillvaratagande av kronans rätt gentemot entreprenör
och borgensmän.

Stockholm den 19 januari 1953.

TORE SJÖGREN.

GUNNAR CHRISTIANSON.

Bo Gyllenstierna.

överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 62, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 22/12 1952 angående riksdagsrevisorernas
uttalande om utnyttjande av förutvarande Skånska kavalleriregementets
kasemetablissement får jag efter försvarsgrenschefernas hörande
i underdånighet anföra följande.

Beträffande armén hänvisas till avskrift av chefens för armén i här
bilagd skrivelse framförda yttrande till chefen för försvarsstaben.

För marinen föreligger icke behov av att disponera utrymmen utöver
förut anmälda. Avskrift av chefens för marinen yttrande till chefen för
försvarsstaben bifogas.

För flygvapnet pågår genom chefens för flygvapnet försorg utredning
om lämpligheten av och möjligheten att förlägga vissa skolor till ifrågavarande
etablissement. Chefen för flygvapnet avser återkomma i denna

fråga så snart ske kan. „

Med anledning härav synes icke påkallat att upptaga fragan om utnyttjande
för krigsmaktens del av förutvarande Skanska kavalleriregementets
kasernetablissement till förnyat övervägande för såvitt icke chefens för
flygvapnet pågående utredning kommer att ge anledning därtill.

Underdånigst

N. SWEDLUND.

Överbefälhavare.

Richard Åkerman.

Ärendet berett av:

Kapten B. Nordinge.

Bilaga 1.

Till Chefen för försvarsstaben.

I underdånigt yttrande över 1949 års försvarsutrednings skrivelse 4/7
1950 tillstyrkte jag bl. a. utredningens förslag om K2:s indragning. Motiv
för mitt principiella ställningstagande i denna fråga var främst önskvärdheten
att begränsa fredskostnaderna genom att minska antalet förband,
framför allt sådana med ringa värnpliktskontingent. Härigenom skulle även
ernås ett rationellare utnyttjande av den aktiva befälskadern och en från
utbildningssynpunkt lämpligare fördelning av värnpliktskontingenten. Min
tillstyrkan omfattade icke blott K 2 utan även T 2 N samt A 5 anslutning
till A 8 och flyttning av Arméns Jägarskola till Boden (I 19).

Besparingarna vid dylik koncentrering av utbildningsenheterna utgöras
bl. a. av minskade kostnader för

a) personal, t. ex. chef, tygofficer, intendent, läkare, veterinär, förvaltare,
expeditions-, kassa-, köks-, mäss- och sjukhuspersonal samt personal
för1 övrig ekonomitjänst,

b) underhåll av kasernetablissement och utbildningsanordningar,

c) utbildning och övningar (mindre splittrad organisation).

Dessa besparingar bli i längden avsevärda även om vissa engångskostnader
bli nödvändiga för flyttning av personal och tillbyggnad av kasernutrymmen
vid andra, befintliga förband.

Av mitt yttrande framgår varför möjlighet förelåg att begränsa kavalleriets
fredsorganisation. Då det gällde att avgöra vilket kavalleriförband,
som borde indragas, angavs bl. a. följande:

Av befintliga tre kavalleriregementen har försvarsutredningen föreslagit,
att K 2 skall indragas och motiverat detta med den begränsade
användbarheten av ryttarförband särskilt i södra Sverige. Cykelkavalleri
lämpar sig däremot väl för slättområdena i söder. Utbildningsförhållandena
vid Hälsingborg äro väsentligt ogynnsammare än vid Skövde

och Umeå. Ytterligare tillkommer, att ett fortsatt utnyttjande av kavallerietablissementet
i Hälsingborg kräver en omfattande reparation
av detsamma. Bl. a. måste enligt anmälan från fortifikationsförvaltningen
en ny värmeanläggning installeras till en kostnad av 750 000 kr.

Jämförelse har sålunda skett mellan K 2, K 3 och K 4. Det är i detta
sammanhang uttalandet om etablissementets tillstånd skall ses (jfr statsrevisorernas
anmärkning s. 1).

Bedömning av frågan, om ett förband skall utgå ur fredsorganisationen,
kan icke uppdragas åt militärbefälhavare eller förbandschef (jfr revisorernas
anmärkningar, s. 5, 1. stycket). Uppgifterna rörande Iv 2 etablissementets
tillstånd har erhållits från den för arméns byggnader ansvariga fortifikationsförvaltningen.
Revisorernas anmärkningar i denna del (s. 5, 2. stycket)
behandlas i särskilt yttrande från FortF.

I skrivelse 10/8 1951 föreslog militärbefälhavaren för I. militärområdet,
att det skulle uppdragas åt honom att utreda frågan om etablissementets
framtida utnyttjande. Utan att förorda något visst alternativ angav han två
möjligheter: den ena att T 4 sjukvårdsbataljon samförlades provisoriskt
till Hälsingborg, den andra att Lv 4 flyttades från Malmö till det lediga
etablissementet.

Vid övervägandena inom arméledningen förkastades det första alternativet
främst på grund av att en förvaltningsorganisation på nytt måste byggas
upp i Hälsingborg utan motsvarande vinst på annat håll. Huvudsyftet
med uppdelningen av K 2 skulle därigenom förfelas. Statsverket skulle
därutöver belastas med kostnader för ännu en flyttning, som måste omfatta
förutom personal även materiel, anskaffning av bostäder osv.

\ id bedömningen av det andra alternativet togs hänsyn till bl. a. följande.

Lv 4 har förlagts till Malmö av beredskapsskäl. Huvuddelen av skjutningarna
äger rum vid Falsterbo och icke vid Arild och Ringenäs.

Avsevärda kostnader ha nedlagts på att iordningställa nuvarande etablissement
även om utbyggnaden ännu icke är helt avslutad (jfr statsrevisorernas
skrivelse sid. 3). Kasernerna uppfördes 1942—43 och äro således
endast omkring 10 år gamla.

Etablissementet i Hälsingborg måste repareras och omändras för luftvämsutbildning.
Bl a måste pjäsexercishall och erforderliga verkstäder
anordnas. Utbildningsmateriel måste flyttas och uppställas i Hälsingborg
med därav följande krav på byggnadsarbeten.

1 ill byggnadskostnadema måste läggas kostnaderna för flyttning av personal
och materiel. Flyttning av Lv 4 berör bl. a. omkring 175 militära
(civilmilitära) och 100 civila befattningshavare, för vilka bostäder skola
anskaffas i Hälsingborg.

De psykologiska faktorerna får icke heller förbises. Genom att förflyttning
av ett förbands fredsförläggning innebär tvångsvis förflyttning av
personal och påverkar berörda orters ekonomiska förhållanden, bli följdverkningar
i regel omfattande. Ett sådant steg bör därför tillgripas endast
då betydande fördelar kunna vinnas. Detta syntes icke vara fallet vare sig
beträffande Lv 4 eller något annat förband inom I. militärområdet. Jag
beslöt därför efter samråd med FortF att icke föreslå någon flyttning till
f d K 2 etablissement. Militärbefälhavarens framställning om utredningsuppdrag
föranledde därför icke någon åtgärd.

I dagens läge gälla i huvudsak samma synpunkter som vid tidpunkten
för riksdagsbeslutet om K2:s uppdelning. Förslag om flyttning av Lv 4 till
Hälsingborg kommer icke att framläggas av mig.

När behov av ökat förläggningsutrymme uppstår, huvudsakligen i samband
med vämpliktskontingentens ökning, bör tillbyggnad ske vid befintliga
förband. Endast därigenom fullföljes de grundläggande rationaliserings-
och besparingsstävandena, sedda i vidare bemärkelse än från enbart
byggnadssynpunkt.

Milbef. I. milo yttrande bifogas.

Den 16 januari 1953.

C. A. Ehrensvärd.
Chef för armén.

Ref: Kapten Brant-Lundin.

V. Tamm.

Bilaga till bilaga 1.

Till chefen för armén.

Statsrevisorerna ha i sitt utlåtande framlagt vissa värde- och kostnadsberäkningar
berörande det ena av de i min skrivelse I. milo sekt II nr 302
den 10/8 1951 framlagda alternativet — förläggning av Lv 4 till Hälsingborg.
Det andra alternativet — förläggning av T 4:s sjukvårdsbataljon till
Hälsingborg — har däremot endast i förbigående omnämnts. Vilket av de
båda alternativen som är att föredraga kan emellertid icke utan en ingående
undersökning avgöras.

Statsrevisorernas förslag att frågan om utnyttjandet av f. d. K 2:s kasernetablissement
upptages till förnyat övervägande tillstyrlces under hänvisning
till min ovan nämnda skrivelse.

S. Åkerhielm.

Militärbefälhavare.

Fred Ljunggren.

Bilaga 2.

Till chefen för försvarsstaben.

Med anledning av remiss 29/12 1952 får chefen för marinen meddela
följande.

I chefens för armén underdåniga skrivelse den 3/12 1951 har redovisats
visst behov av lokaler för CMDS och GGbK. Detta behov kvarstår oförändrat.

I övrigt kan etablissementet icke utnyttjas av marinen.

Hinder möter icke från CM sida att avse expeditionslokaler inom Lv 4
kasemetablissement i Malmö för CBoMö.

Stockholm den 16 januari 1953.

För chefen för marinen

R. Wetterblad.

Chef för marinstaben.

Stig Bergelin.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 62, § 8.

Underdånigt utlåtande-.

I anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen anföra
följande:

Fortifikationsförvaltningen vill till en början framhålla, att vid de överväganden
som föregingo beslutet om indragning av Skånska kavalleriregementet
(K 2), frågan om kasernetablissementets tillstånd icke synes ha
varit av avgörande betydelse. Av den i ämnet avlåtna propositionen torde
framgå, att huvudmotivet till den föreslagna indragningen var önskemålet
att genom en koncentration av utbildningen inom vissa av arméns truppslag
åstadkomna besparingar i fråga om administrationskostnaderna. I
sådant hänseende hade 1949 års försvarsutredning såvitt angår kavalleriet
förordat ett överflyttande av cykelutbildningen till infanteriet, varigenom
ett kavalleriregemente skulle kunna indragas. Utredningen föreslog, att K 2
skulle utgå ur arméorganisationen på grund av den begränsade användbarheten
av ryttarförband särskilt i södra Sverige. Chefen för armén, som
tillstyrkte, att cykelutbildningen vid K 2 och Livregementets husarer (K 3)
överflyttades till infanteriet, föreslog att återstående utbildning vid dessa
utbildningsenheter (ryttarutbildningen) förlädes till ett förband. Vid valet
av vilket förband som därvid skulle kunna indragas gjorde arméchefen en
jämförelse mellan bland annat K 2 och K 3. Förutom rent militära synpunkter
framhölls därvid jämväl att ett fortsatt utnyttjande av K2:s etablissement
krävde en omfattande reparation. Arméchefen anslöt sig till
försvarsutredningens förslag om indragning av K 2.

Beträffande frågan om K 2-etablissementets tillstånd och behov av reparationer
får emellertid fortifikationsförvaltningen framhålla följande.

Med skrivelse den 6 mars 1946 överlämnade dåvarande arméns fortifikationsförvaltning
till 1945 års försvarskommitté en inom förvaltningen
verkställd utredning rörande det aktuella byggnadsprogrammet för armén
efter utgången av budgetåret 1946/47 och angav därvid, att erforderliga
byggnadsarbeten beräknats uppgå till sammanlagt 156 983 000 kronor enligt
prisläget den 1 juli 1945, varav belöpte 1 860 000 kronor å moderni -

serings- och andra arbeten vid K2:s etablissement i Hälsingborg. Till chefen
för försvarsstaben lämnade fortifikationsförvaltningen därefter med
skrivelse den 6 augusti 1949 vissa av 1949 års försvarsutredning begärda
uppgifter rörande erforderliga byggnads- och anläggningsarbeten. Dessa
arbeten, som för arméns del kostnadsberäknats till ett sammanlagt belopp
av 255 000 000 kronor enligt prisläget den 1 januari 1949, voro ytterligt
summariskt angivna och icke uppdelade på olika förband. Däremot anmälde
ämbetsverket i sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50, att
värmeledningen vid etablissementet i Hälsingborg var i delvis mycket dåligt
skick med överhängande fara för personalens liv och hälsa på grund av
utbrända kaloriferer i kasernen. Kostnaderna för ny värmeledning beräknades
enligt prisläget den 1 januari 1948 till ett belopp av 750 000 kronor.
Äskandet föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Ämbetsverket upprepade
sin anmälan i anslagsäskandena för budgetåret 1950/51 men föranledde
det icke heller då någon åtgärd.

Utöver ovan relaterade till 1945 års försvarskommitté och 1949 års försvarsutredning
lämnade uppgifter samt i anslagsäskandena anmälda medelsbehov
har, före beslutet om indragning av Skånska kavalleriregementet,
från ämbetsverkets sida icke gjorts något officiellt uttalande rörande
Hälsingborgsetablissementets tillstånd och omfattningen av erforderliga
moderniseringsarbeten. Nämnas må emellertid, att den 1 juli 1949 under
hand från ämbetsverkets kasernbyrå till chefen för armén lämnats uppgift
om arméns kasernetablissements allmänna tillstånd, varvid 5 förband förklarades
vara i dåligt skick, 24 förband, däribland K 2, i mindre gott skick
och 23 förband i gott skick.

På grund av ovissheten angående K 2-etablissementets framtida användning
ha underhållsarbetena under de senare åren inskränkts till de mest
nödvändiga. Dock ha för att byggnaderna icke skulle förfalla, utöver ordinarie
underhåll, under år 1949 utförts vissa in- och utvändiga arbeten såsom
till exempel takreparationer för cirka 130 000 kronor. Utvändigt äro
byggnaderna numera i gott skick. Därest ett enligt prisläget den 1 januari
1953 beräknat belopp av 2 900 000 kronor nedlägges på inre moderniserings-
och reparationsarbeten, skulle erhållas ett för ändamålet fullgott
kasernetablissement, som på grund av gediget byggnadssätt komme att
erfordra relativt låga underhållskostnader. Dessa sistnämnda arbeten omfatta
ny värmeledning för 1 200 000 kronor, modernisering av tvätt- och
toalettrum för 300 000 kronor, utbyte av nedslitna golv etc. samt målning
för 300 000 kronor, modernisering av kokinrättning in. m. för 500 000 kronor,
modernisering av mässbyggnad in. in. för 100 000 kronor, omläggning
in. in. av elledningar för 100 000 kronor samt renovering av vissa övriga
byggnader ävensom administration för 400 000 kronor.

För att Skånska luftvärnskårens (Lv4) etablissement skall komma i
samma klass som K 2-etablissementet efter det förenämnda moderniseringsarbeten
utförts erfordras att vid Lv 4 — utöver de återstående arbetsobjekt
å sammanlagt 965 300 kronor enligt prisläget den 1 juli 1952, som
äro angivna i revisorernas berättelse — utföras vissa arbeten av standardförbättrande
karaktär såsom omläggning av golv, målning med oljefärg,
förstärkning av grund under källaren i matinrättningen, omläggning av
vissa papptak, förbättring av vägar och planer m. in. för en sammanlagd
kostnad om cirka 450 000 kronor. För närvarande saknas skolskjutnings -

bana vid Lv 4 men har Kungl. Maj:t år 1952 anvisat cirka 300 000 kronor
för anläggande av sådan bana. Omnämnas må vidare, att till chefen för
armén den 23 december 1952 från militärbefälhavaren för I. militärområdet
med underlydande förbandschefer ingivits förslag om under de närmaste
åren erforderliga kasernbyggnadsobjekt. Därvid har chefen för Lv 4
— bland annat med hänsyn till utökningen av värnpliktskontingenten från
cirka 240 till cirka 480 man — anmält behov av två nya kaserner, en
bastuanläggning med gymnastiksal, en byggnad för transformator- och
reservaggregat, utbyggnad av marketenteri samt underbefäls-, underofficers-
och officersmässar samt en musikbyggnad. Fortifikationsförvaltningen
bär överslagsvis beräknat kostnaderna för kasernerna till sammanlagt
1 000 000 kronor och för övriga byggnader till sammanlagt 850 000 kronor.
Vid enkelförläggning inrymmas för närvarande i K2:s etablissement
510 man och i Lv 4 336 man.

Revisorerna, som funnit tillräckliga skäl saknas för ett utdömande av
K 2-etablissementet, anser en omprövning böra ske av hela spörsmålet om
etablissementets framtida utnyttjande.

Såsom revisorerna själva framhållit har emellertid statsmakterna ännu
icke tagit direkt ställning till frågan om K 2-etablissementets framtida utnyttjande.
I propositionen 1951:110 framhölls jämväl att det hade varit
önskvärt att frågan om etablissementets framtida användning kunnat lösas
i samband med beslutet om indragning av förbandet, men att frågan
om användningen i allt fall icke finge bliva slutligt avgörande vid ett ställningstagande
till frågan om indragningen. Det förutsattes att ytterligare
undersökningar rörande den framtida användningen skulle ske. Såsom ett
led i dessa undersökningar har Kungl. Maj:t genom beslut den 15 februari
1952 uppdragit åt förvaltningen att förhandla med Hälsingborgs stad om
uppkommande mark- och byggnadsfrågor i samband med regementets
nedläggande. Vid i anledning därav av ämbetsverket verkställda utredningar
och förda förhandlingar har framkommit i huvudsak följande:

Såsom av chefen för armén anmäldes i underdånig skrivelse den 3 december
1951 erfordras även i fortsättningen för huvudsakligen militära förrådsändamål
samtliga inom K2:s kasernområde befintliga byggnader utom
kansli- och kasernbyggnaderna, kokhuset, exercishuset, ridhuset, en stallbyggnad,
badhusbyggnaden med värmecentral samt några mindre bodar.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har ansett, att för de frivilliga
försvarsorganisationerna erfordras såväl skjutbanan som även vissa andra
utbildningsanordningar med tillhörande övnings- och säkerhetsområden.
Dessa områden omfatta visserligen huvuddelen av regementets övningsfält,
men har chefen för armén ansett skälen för deras bibehållande i kronans,
ägo bärande ur utbildningssynpunkt och tillstyrkt förslaget. De byggnader
och markområden — de senare omfattande cirka 80 hektar av K2:s totalareal
om cirka 260 hektar — som sålunda förklarats icke längre erfordras
för militärt ändamål och vilka närmare angivits å bifogade kartor, ha liembjudits
Hälsingborgs stad efter det ämbetsverket låtit verkställa närmare
värdering av byggnaderna och marken. Vid de förhandlingar, som i anslutning
därtill förts med representanter för stadens drätselkammare, ha
dessa hävdat, att på grund av innehållet i avtalen av den 22 och 30 september
1903 samt den 6 och 11 september 1907 angående upplåtelse av mark
för Skånska husarregementets nya etablissement m. m. kronan icke utan

stadens medgivande kan för andra än militära förläggnings- och övningsändamål
förfoga över de av K 2 hittills utnyttjade markområdena. Fortifikationsförvaltningen
anser emellertid, att enligt avtalen icke förefinnes
någon juridisk skyldighet för kronan att vid regementets indragning återställa
markområdena till staden. Oavsett de olika meningarna om avtalens
innebörd har emellertid med stadens representanter även diskuterats försäljningsvärdet
å de byggnader och markområden, som enligt ovan icke
längre skulle erfordras för militära ändamål. Det belopp, som ämbetsverket
på basis av de verkställda värderingarna funnit vara skäligt och för kronan
godtagbart, har icke accepterats av stadens representanter, som förklarat
sig beredda till fortsatta förhandlingar blott därest en icke oväsentligt lägre
summa lägges till utgångspunkt för förhandlingarna.

Fortifikationsförvaltningen vill slutligen framhålla, att undersökningar
för närvarande pågå inom flygvapnet och fortifikationsförvaltningen angående
möjligheterna för utnyttjande av K 2:s etablissement för förband
inom flygvapnet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Hofvander, den senare föredragande, byråchefen Thelander.

Stockholm den 22 januari 1953.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

I. L. HOFVANDER.

Arne Holm.

(Utlåtandet åtföljande kartor överlämnade till riksdagens statsutskott.)

Försvarets socialbyrås

yttrande i anledning av riksdagens
Tevisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

Sedan försvarets socialbyrå genom remiss den 22 december 1952 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i
sin berättelse anfört om värnpliktslånen, får socialbyrån i underdånighet
anföra följande.

Vad riksdagens revisorer i huvudsak anföra får anses mera röra sättet
för värnpliktslånens förvaltning än frågan om lånens beviljande. Socialbyrån,
som är lånebeviljande myndighet, har sig icke ålagt att taga direkt
befattning med lånens förvaltning. Med hänsyn härtill har byrån svårt att
göra något bestämt uttalande i fråga om det sätt, på vilket värnpliktslånen
hittills förvaltats, ävensom att intaga någon bestämd ståndpunkt till vad
revisorerna anfört beträffande möjligheten att ernå större effektivitet i förvaltningsavseende.
Det givna intresse, som socialbyrån i sin egenskap av
lånebeviljande myndighet måste hysa för dem som beviljats värnpliktslån,

har emellertid i vissa situationer medfört att byrån — möjligen utöver sina
formella befogenheter — kommit att taga ställning till vissa egentliga förvaltningsspörsmål
och även generellt genom införskaffande av uppgifter
från länsstyrelserna sökt följa den förvaltningsmässiga sidan av värnpliktslåneverksamheten.
Till följd härav anser sig socialbyrån i förevarande
sammanhang böra något beröra de av revisorerna till behandling upptagna
f ö rva 11 n i n g sspö r sm ålen.

Inledningsvis vill socialbyrån i anledning av den av revisorerna lämnade
redogörelsen för värnpliktslåneverksamheten samt i anslutning till av socialbyrån
till chefen för försvarsdepartementet avlåtna redogörelser i ämnet
såsom sin uppfattning och såsom allmänt omdöme uttala, att med hänsyn
till vämpliktslåneverksamhetens omfattning och de förhållanden, som
föranlett utgivandet av värnpliktslån, återbetalningen av de beviljade värnpliktslånen
i stort sett får anses tillfredsställande. Denna byråns uppfattning
ger jämväl anledning till det uttalandet från byråns sida, att förvaltningen
av värnpliktslånen allmänt taget varit god och att statsverkets intressen
i sammanhanget blivit väl tillvaratagna. Den av revisorerna upprättade
tabellen över beviljade värnpliktslån, å vilka amortering över huvud
taget ej skett, skulle möjligen kunna motsäga de av byrån sålunda gjorda
uttalandena. En närmare granskning av tabellen ger emellertid vid handen,
att ett större antal lån, varom nu är fråga, beviljats så tidigt som
under åren 1940 och 1941. Detta i sin tur ger socialbyrån anledning erinra,
att under ifrågavarande år åtskilliga lån kommo på grund av dåvarande
familjebidragsförhållanden m. in. att mera beviljas såsom bidrag än såsom
lån i egentlig mening och att låntagarna i många fall på grund av efterkommande
perioder av militärtjänstgöring och härav följande ekonomiska
svårigheter aldrig blevo i tillfälle att påbörja återbetalningen av lånen på
sätt vid dessas beviljande kunde antagas bliva möjligt. Självfallet saknar
socialbyrån dock möjlighet att annat än i vissa undantagsfall och då i på
byråns beslut beroende ärenden bedöma i vad mån enskild låntagare efter
upphörandet av den förstärkta försvarsberedskapen kunnat komma i ett
sådant ekonomiskt läge att förmåga förelegat att då återbetala lånet.

Vad närmast gäller lån, som beviljats från fonden för låneunderstöd till
värnpliktslån, framhålla revisorerna, att en undersökning bör »vidtagas i
avsikt att få klarlagt, i vilken utsträckning faktiska möjligheter till återbetalning
av nu avsedda lån föreligger. Där sådana möjligheter saknas, bör
vederbörande belopp efterskänkas och lånen avskrivas». I anledning härav
vill socialbyrån först erinra, att genom kungörelse den 20 juni 1947 (nr 259)
angående tillämpning av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om
vämpliktslån föreskrevs, bland annat, att tidigare på värnpliktslånenämnd
ankommande vämpliktslåneverksamhet skulle handhavas av försvarets socialbyrå,
samt att socialbyrån i fråga om lån, som beviljats före den 1 juli
1946, finge medgiva förlängning av amorteringstiden med högst fem år
utöver den längsta amorteringstid som vid lånets beviljande kunde bestämmas.
I sak innebär sistnämnda föreskrift, att socialbyrån i fråga om de
äldsta värnpliktslånen, d. v. s. de under år 1940 beviljade, efter utgången
av innevarande kalenderår ej kan medgiva ändrade amorteringsvillkor.
Ifrågavarande län bli därmed förfallna till omedelbar betalning. Det skulle
måhända kunna övervägas att genom fortsatt förlängning av amorteringsbden
skapa gynnsammare möjligheter för statsverket att återfå i anledning

av nu ifrågavarande lån utestående fordran, men då denna fordran ändock
kommer att kvarstå, synes en sådan utväg ej böra anlitas. Det torde emellertid
få antagas, att i nu berörda sammanhang av revisorerna rekommenderade
åtgärder komma till stånd och att dessa åtgärder, successivt el ter
hand som lånen förfalla, komma att fullföljas. För genomförandet av dessa
åtgärder torde något ställningstagande till revisorernas förslag ej vara av
behovet påkallat.

Revisorerna utgå vidare från att vämpliktslån icke vidare kommer att
utlämnas från fonden för låneunderstöd. I anledning härav vill socialbyrån
framhålla, att dylika vämpliktslån numera i praktiken kan beviljas allenast
sådana värnpliktiga m. fl., vilka skadats i militärtjänst under tid för
förstärkt försvarsberedskap och dennas avveckling. Omfattningen av denna
utlåningsverksamhet är däi''för relativt sett obetydlig. Med hänsyn till det
lånesökande klientelet och dess förhållanden och i syfte att ernå bästa möjliga
resultat av arbetsvårdsverksamheten i fråga om under militärtjänst
skadade synes det emellertid socialbyrån icke ändamålsenligt att för de
beredskapsskadade slopa möjligheten till vämpliktslån. Om utlåningsverksamheten
från fonden för låneunderstöd till vämpliktslån skall kunna helt
upphöra, svnes därför erforderligt, att de beredskapsskadade kunna erhålla
lån från värnpliktslånefonden. Detta förutsätter författningsändring, varom
socialbyrån icke nu är beredd att framlägga förslag. Socialbyrån återkommer
emellertid i det följande till nu aktuella spörsmål.

Vad gäller själva förvaltningsförfarandet ifrågasätta revisorerna en överflyttning
av förvaltningen av samtliga vämpliktslån från länsstyrelserna
till riksbanken. Härför tala onekligen av revisorerna anförda skäl. Vad
gäller lån från fonden för låneunderstöd till värnpliktslån torde emellertid
de omständigheterna, att dessa lån — såsom i det föregående framhållits
— nu hålla på att avvecklas och att ny utlåning — vid bifall till vad revisorerna
själva förordat — icke alls skulle förekomma, tala mot den föreslagna
överflyttningen. Länsstyrelserna torde få förutsättas numera äga
betydande kännedom om den enskilde låntagarens ekonomiska förhållanden
och kunna enligt socialbyråns uppfattning genom underställda organ
bevaka statsverkets intressen i förevarande sammanhang på samma tillfredsställande
sätt som riksbanken torde kunna. Härtill kommer att de
förhållanden, som varit för handen vid lånens beviljande, framgå av värnpliktslåneansökningarna,
vilka av socialbyrån övertagits från de tidigare
värnpliktslånenämndema. Socialbyrån kan sålunda ej finna övertygande
skäl anförda för den förordade överflyttningen.

I fråga om lånen från värnpliktslånefonden gäller såsom revisorerna
själva framhållit, att dessa till övervägande delen beviljas för yrkesutbildning
eller häremot svarande studier. Förvaltningsmässigt uppkomma till
följd härav vissa problem. Dylikt lån skall nämligen nu utanordnas av
länsstyrelsen i det län, varest sökanden har sitt hemvist. Hemvistet sammanfaller
mera sällan med studieorten och i ännu färre fall med den ort.
där vederbörande efter yrkesutbildningens eller studiernas avslutande erhåller
sin stadigvarande utkomst. Möjligheten för den låneutbetalande länsstyrelsen
att bevaka statsverkets fordran hos låntagaren minskas därmed.
Detta har föranlett underhandsdiskussioner rörande lämpligheten av att i
enskilt fall kunna överflytta förvaltningsuppgiften från en länsstyrelse till
annan. Vissa administrativa svårigheter ha emellertid ansetts vara för -

enade härmed, varför i vart fall socialbyrån ej ansett sig böra framlägga
något förslag i antydd riktning. Den nämnda underhandsdiskussionen har
emellertid också fört med sig ett underhandsövervägande, nämligen om
ändamålsenligheten att överflytta förvaltningsuppgifterna beträffande nu
ifrågavarande lån till en central instans och då närmast till den lånebeviljande
myndigheten. Härför har ansetts tala i främsta rummet det tilllämpade
sättet för att tillhandahålla vämpliktslånetagaren ett för yrkesutbildning
avsett lån. Såsom socialbyrån i andra liknande sammanhang framhållit
tillgår detta i flertalet fall så, att länsstyrelsen utanordnar lånet till
socialbyrån, som i sin tur tillhandahåller låntagaren erforderlig del av lånet
»i mån av behov och efter hand som studierna tillfredställande fortskrida».
Förfaringssättet innebär självfallet betydande fördel för statsverket
och ger den lånebeviljande myndigheten möjlighet att »följa upp»
låntagaren åtminstone så länge studierna pågå och finansieras av vämpliktslånemedel.
Låntagaren får också eu mera personlig kontakt med den
lånebeviljande myndigheten, och det torde för honom framstå såsom naturligt
att också återbetalningen av lånet sker till samma myndighet. Denna
måste då antagas kunna erhålla biträde i sin verksamhet av andra statliga,
centrala, regionala och lokala myndigheter.

Vad som sålunda framkommit torde giva vid handen, att alternativa lösningar
finnas i förevarande avseende, varvid såsom ett ytterligare alternativ
tillkommer revisorernas lösning med en överflyttning av förvaltningsuppgiften
från länsstyrelserna till riksbanken. Detta alternativ svnes emellertid
i princip ej innebära större fördelar än nuvarande anordning på området,
d. v. s. lån skulle komma att beviljas av en myndighet och förvaltas av en
annan. Socialbyrån förutsätter nämligen, att såsom lånebeviljande myndighet
måste fungera någon central instans med god kännedom om de militära
förhållanden, på vilka rätten till lån från värnpliktslånefonden må kunna
grundas, och med relativt nära anknytning till de problem i övrigt som
militärtjänst och militärtjänstgöring skapa. Socialbyrån kan för sin del ej
finna sådan kännedom eller anknytning förefintlig inom riksbanken. Socialbyrån
kan av nu nämnda skäl ej taga slutlig ställning till av revisorerna
framlagt förslag i närmast berörda avseende.

Revisorernas uttalanden i fråga om vämpliktslånen innehålla — såsom
ock här belysts — ett antal i och för sig svårbedömbara spörsmål. Till dessa
anknyta vidare av socialbyrån den 19 maj 1950 ävensom — efter anmodan
av chefen för försvarsdepartementet — den 28 juni 1951 framlagda förslag
till i vissa avseenden ändrade bestämmelser i fråga om lån från värnpliktslånefonden.
Till dessa förslag har slutlig ställning ännu ej tagits. Vidare
anknyta det i det föregående berörda spörsmålet om utgivande av lån till
beredskapsskadade ävensom under år 1952 gjorda ändringar i värnpliktslagen
samt av socialbyrån och andra myndigheter gjorda uttalanden om
behovet av en översyn rörande kompensationsformerna för befälsutbildade
värnpliktiga. Slutligen får anses ha uppkommit fråga om höjning av nuvarande
maximibelopp för värnpliktslån (5 000 kronor).

I anledning av vad revisorerna sålunda anfört om vämpliktslånen och
med hänsyn till vad i ärendet under senare tid förevarit finner sig socialbyrån
kunna konstatera behov föreligga av en mera allmän översyn av
vämpliktslåneverksamheten och de författningar som reglera denna. Social -

byrån, som icke helt kan ansluta sig till vad revisorerna anfört om värnpliktslånens
förvaltning, finner sig för sin del böra föreslå,

att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande med nuvarande
vämpliktslåneverksamhet sammanhörande spörsmål.

I detta ärende har jämlikt 12 § instruktionen för byrån beslutet fattats
av värnpliktshjälpsdelegationen och ha däri deltagit, förutom undertecknade
Curtman, ordförande, och Karén, chef för byrån, medlemmarna
Johansson och Bengtson samt suppleanten Rosenblad.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
Försvarets socialbyrå

C. W. CURTMAN.

Hugo Karén.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret vill erinra, att ämbetsverket och riksräkenskapsverket
redan i utlåtande den 26 september 1944 angående inrättande av värnpliktslånefonden
föreslogo, att fonden skulle förvaltas av riksbanken. Det synes
statskontoret, som om de av riksdagens revisorer åberopade omständigheterna
än mera styrka denna uppfattning. Ämbetsverket förordar därför
den föreslagna överflyttningen till riksbanken av värnpliktslånefonden
och de under fonden för låneunderstöd beviljade lånen. Även statskontoret
håller före, att värnpliktslån ur sistnämnda fond icke längre böra beviljas.
Därest likväl så skulle ske, syntes förtjänt övervägas, om icke lånemedlen
böra sammanföras till en fond, varigenom hittillsvarande förväxlingar vid
redovisning av inflytande lånemedel skulle försvinna. Lån rörande vilka
utsikt till återbetalning praktiskt taget icke förefinnes böra, som revisorerna
framhålla, snarast avskrivas. Vilka lån som härvid kunna komma i fråga
bör givetvis undersökas och avskrivning av dessa verkställas, innan lånerörelsen
överföres till riksbanken.

En närmare samordning av värnpliktslånen i den mån de tillgodose lånebehov
för studier och övriga studielåneformer förefaller statskontoret väl
motiverad, varför statskontoret även tillstyrker, att denna fråga i lämpligt
sammanhang upptages till övervägande (jfr uti. den 4/10 1951.)

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Kull samt t. f. statskommissarien Lundh.

Stockholm den 13 januari 1953.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

OLOF WALLIN.

Ruth Malmgren.

5 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. It.

Fullmäktiges i riksbanken

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 ha fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört i sin berättelse angående värnpliktslånen.

Med anledning härav vilja fullmäktige uttala att riksbanken är beredd
att övertaga de uppgifter, som sammanhänga med förvaltningen av värnpliktslån,
vilka utlämnats eller komma att utlämnas jämlikt förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824) samt kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 494)
angående lån från värnpliktslånefonden. Såsom av revisorernas berättelse
framgår hava fullmäktige redan i tidigare sammanhang tillkännagivit sin
beredvillighet att låta riksbanken fullgöra förvaltningsuppgifter som sammanhänga
med här avsedda låneverksamhet (jfr propositionen nr 198/1945).
Fullmäktige vilja vidare erinra om att bankoutskottet i sitt av 1952 års riksdag
godkända utlåtande nr 35 framhållit, att en allmän indragning av
riksbankens avdelningskontor borde allvarligt övervägas, därest icke nya
uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren från andra statliga organ,
med besparingar från det allmänna som följd. Den här åsyftade låneverksamheten
torde kunna fullgöras av riksbankens kontor utan att den påverkar
personalbehovet vid kontoren och utan att riksbanken beredes ersättning
för sitt bestyr. Det må tilläggas, att de erfarenheter och den rutin,
som riksbanken förvärvat genom främst förvaltningen av statens bosättningslån
— vilka lån förete vissa likheter med värnpliktslånen — torde vara
av värde även när det gäller förvaltningen av nu ifrågavarande lån.

Stockholm den 9 januari 1953.

Med undersåtlig vördnad
Å Fullmäktiges vägnar:

KONRAD JONSSON.

Karin Winberg.

överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har överståthållarämbetet
anbefallts att före den 19 januari 1953 avgiva underdånigt utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört beträffande
förvaltningen av värnpliktslån. Med anledning härav får överståthållarämbetet
anföra följande.

Revisorerna ha i sin berättelse framhållit, att där faktiska möjligheter
till återbetalning av värnpliktslån saknas, vederbörande belopp bör efterskänkas
och lånen avskrivas, överståthållarämbetet delar denna revisorernas
mening. I anslutning härtill vill överståthållarämbetet nämna, att
ämbetet under februari och mars 1951 till Eders Kungl. Maj:t hänskjutit
fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnade värnpliktslån i
ett 10-tal fall, där ämbetet funnit möjligheter till återbetalning saknas,
med anledning av att vederbörande låntagare på grund av långvarig sjukdom
eller många barn åtnjutit socialunderstöd sedan lång tid tillbaka. Samtliga
dessa lån ha sedermera avskrivits av Eders Kungl. Maj:t. Vid den genomgång
av värnpliktslånen, som tid efter annan verkställts inom överståthållarämbetet,
har därefter framkommit ytterligare ett 40-tal fall, där
överståthållarämbetet på liknande grunder överväger att till Eders Kungl.
Maj:t hänskjuta frågan om avskrivning av lånet. Även i sådana fall där
vederbörande låntagare sedan lång tid tillbaka haft en inkomst, som ligger
nära i Stockholm fastställt existensminimum, och där betalningsmöjligheter
synas saknas, torde fråga om avskrivning av värnpliktslån kunna upptagas
till övervägande.

Av revisorerna beröres även frågan om överflyttning till riksbanken av
värnpliktslåneverksamheten. Såsom skäl härför anföres av revisorerna, att
det är fråga om en verksamhet av utpräglat bankmässig karaktär, som icke
äger något naturligt samband med länsstyrelsernas vanliga förvaltningsuppgifter,
att länsstyrelsernas arbetsbörda starkt ökats under senare år, medan
riksbankens avdelningskontor med fördel torde kunna påtaga sig det med
denna lånerörelse förenade bestyret, samt att genom en dylik överflyttning
själva förvaltningsförfarandet icke oväsentligt skulle kunna förenklas.

Det kan livligt vitsordas att — därest hänsynen till länsstyrelsernas arbetsbörda
skall ges utslagsgivande betydelse -— den föreslagna överflyttningen
ter sig synnerligen önskvärd. Om det förhåller sig så, att riksbankens avdelningskontor
med fördel kunna påtaga sig detta bestyr, föreligger ur
arbetsfördelningssynpunkt ett positivt skäl för genomförandet av den föreslagna
överflyttningen. Värnpliktslånen medföra dock icke för länsstyrelserna
sådan arbetsbelastning, att icke frågan huruvida överflyttningen medför
vinning för statsverket bör i första hand tillmätas betydelse. Vid bedömandet
av sistnämnda fråga torde man böra särskilt för sig taga i betraktande
de lån, som utgå från fonden för låneunderstöd, och dem, som utgå
från värpliktslånefonden.

Vad de förra lånen angår utgå revisorerna från att dylika lån i fortsättningen
icke komma att utlämnas. Den anförda synpunkten att ett flertal
myndigheter äro inkopplade på låneärendena torde därför knappast ha
någon betydelse i detta sammanhang. Det är endast fråga om ett avvecklingsförfarande
som revisorerna utgå från skall kunna ske inom rimlig tid.
En överflyttning av låneförvaltningen till riksbanken måste få två konsekvenser
av negativ art. Dels kommer den att vålla missförstånd bland låntagarna,
vilka vant sig vid att ha med länsstyrelserna att göra. Dels måste för
varje avdelningskontor en tjänsteman sätta sig in i ett stort antal för honom
förut obekanta ärenden, vilket tar i anspråk tid som icke har sin motsvarighet,
om avvecklingen får handhavas av samme tjänsteman hos länsstyrelsen
som hittills. Mot dessa negativa faktorer synes — förutom den
mera formella synpunkten att låneförvaltningen icke äger naturligt sam -

band med länsstyrelsernas vanliga förvaltningsuppgifter — icke kunna
uppställas någon faktor av positiv art. Sistnämnda uttalande bygger ämbetet
delvis på de erfarenheter, som vunnits vid en av socialstyrelsen verkställd
utredning om bosättningslånen, redovisad med skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t den 10 november 1952. Av denna utredning framgår att beträffande
storleken av beviljade lånebelopp och inställningen till i ansökningshandlingen
uppgiven avbetalningsskuld samt jämväl i andra hänseenden
föreligga så många olikheter mellan de olika avdelningskontoren, att
man nödgas tala om en ojämn praxis. Vidare framgår av utredningen, att
antalet eltersläpande lån är relativt betydande; för Stockholm — som dock
utvisar den högsta siffran härvidlag — utgjorde de eftersläpande lånen
inemot 40 procent av de utestående. Angivna resultat av socialstyrelsens
utredning synes ämbetet tala för, att man varken i fråga om enhetlighet
i behandlingen eller effektivitet i indrivningen kan vänta sig någon vinst
för statsverket av att riksbanken får hand om denna verksamhet. Vid sådant
förhållande är det enligt ämbetets mening övervägande skäl för att låta
avvecklingen av dessa lån fortfarande handhavas av länsstyrelserna.

Lånen från värnpliktslånefonden äro till antalet färre men äro ej under
avveckling, varför nya lån tillkomma. Skälen för en överflyttning till riksbanken
av bestyret med dessa lån — som alltså omfattar även lånens
beviljande och föreskrivande av amorteringsvillkor — äro betydligt starkare
än när det gäller de förut avhandlade lånen, överståthållarämbetet vill
därför ej rikta någon erinran mot förslaget i denna del annat ur en synpunkt,
vars tyngd ämbetet emellertid ej har någon bestämd mening om.
Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke spörsmålet om en närmare samordning
av studielåneverksamhetens olika former borde upptagas till övervägande.
Om utsikter finnas att inom en nära framtid åvägabringa en sådan
samordning, synas lånen från värnpliktslånefonden ej böra överflyttas
till riksbanken innan formerna för denna samordning blivit utredda. Det
framgår nämligen av revisorernas berättelse, att 87,7 procent av totala
antalet dylika lån beviljats för studier.

Stockholm i överståthållarämbetet den 19 januari 1953.

Underdånigst
MARTIN WAHLBÄCK.

BENGT STJÄRNDAHL.

Länsstyrelsens
i Stockholms län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin
berättelse anfört rörande förvaltningen av utlämnade värnpliktslån.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen biträder det av revisorerna framlagda förslaget att lån
från fonden för låneunderstöd bör avskrivas, om möjligheter saknas för
låntagarna att inom överskådlig tid erlägga betalning.

Efter genomgång av de av länsstyrelsen förvaltade lånen har bifogade
förteckning* uppgjorts över lån beträffande vilka med största sannolikhet
kan antagas, att låntagarna icke kommer att fullgöra sina förpliktelser.
Å förteckningen har upptagits sammanlagt 38 lån å tillhopa 21 525 kronor.

Även om avskrivning av de i förteckningen upptagna lånen komme till
stånd, skulle fortfarande återstå 74 lån från fonden för låneunderstöd, varå
någon avbetalning ännu icke skett. I fråga om dessa lån bör dock enligt
länsstyrelsens mening indrivningsåtgärderna fortsätta.

Länsstyrelsen tillstyrker på de av revisorerna anförda skälen, att förvaltningen
av samtliga värnpliktslån överflyttas till riksbanken.

Stockholm å landskontoret den 17 januari 1953.

Underdånigst
G. DANIELSON.

ALARIK WIGERT.

Länsstyrelsens

i Göteborgs och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast samlade revisorer anfört
beträffande värnpliktslån i den del av deras berättelse, som fogats vid remisskrivelsen.
Till åtlydnad därav får länsstyrelsen härmed i underdånighet
anföra följande.

Utav den av revisorerna uppgjorda sammanställningen över värnpliktslån
från fonden för låneunderstöd framgår, att per den 30 juni 1952
kvarstodo för riket i dess helhet 1849 stycken icke slutredovisade lån med
ett ursprungligt lånebelopp av tillhopa omkring 3 600 000 kronor, samt att
beträffande 407 stycken av sagda lån någon som helst amortering icke skett.
Beträffande Göteborgs och Bohus län utgjorde motsvarande låneantal 170
resp. 24 stycken. Av de lån, å vilken någon amortering icke verkställts,
hava flertalet beviljats och utbetalats under första hälften av 1940-talet.
Under de år, som lörlupit sedan amorteringstidens början för de ännu icke
till någon del amorterade lånen, har förvaltningen därav för länsstyrelsen
medfört avsevärt arbete, ehuru detsamma icke kommit att medföra något
som helst resultat. I det övervägande antalet fall är detta förhållande beroende
därav, att låntagarna icke uppnått sådan ekonomisk ställning att
några avbetalningar kunnat uttagas hos dem; vid upprepade utmätnings *

Förteckningen här ej avtryckt, överlämnad till riksdagens statsutskott.

försök hava ärendena städse återredovisats med fattigdomsbevis. Med
hänsyn till de erfarenheter, som sålunda vunnits beträffande förvaltningen
av sagda lån, finner länsstyrelsen det sannolikt att i ett flertal fall lånen
icke kunna påräknas bliva återbetalda. I vissa fall torde det få anses uppenbart
att någon återbetalning icke kommer att ske, nämligen då vederbörande
låntagare drabbats av sådan sjukdom, som kan bedömas såsom
obotlig och medfört att vederbörandes arbetsförmåga helt eller delvis
gått förlorad.

Då det, såsom revisorerna påpekat, icke kan anses rationellt att vidtaga
vidare indrivningsarbete beträffande sådana lån, där förutsättningar för
något resultat av arbetet icke synes föreligga, får länsstyrelsen för sin del
ansluta sig till revisorernas mening att dylika lån böra avskrivas.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör handhava förvaltning av
värnpliktslånen får länsstyrelsen jämväl ansluta sig till revisorernas uppfattning
att detta arbete bör avlastas från länsstyrelserna och överflyttas
till riksbanken, som torde få anses såsom det lämpligaste organet för
sagda förvaltning.

Göteborg i landskontoret den 16 januari 1953.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

BIRGER GILLNER.

ALBERT TORNGREN.

Länsstyrelsens
i Yästernorrlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 9.

Till Konungen.

I nådig resolution den 22 december 1952 har länsstyrelsen anbefallts att
inkomma med yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin ämbetsberättelse anfört rörande värnpliktslånens förvaltning och indrivning.

Länsstyrelsen får i anledning härav i underdånighet anföra följande.

Frågan om värnpliktslånens berättigande i den form och med de syften
utlåningsverksamheten för närvarande bedrives har senast varit föremål
för behandling vid 1951 års riksdag. Riksdagen uttalade därvid att låneverksamheten
borde bibehållas vid sina hittillsvarande former och syften.

Länsstyrelsen vill emellertid, då det övervägande antalet av de under
senare år beviljade värnpliktslånen synes vara att betrakta såsom studielån,
instämma i revisorernas uttalande, att en närmare samordning av studielåneverksamhetens
olika former bör komma till stånd.

Beträffande de äldre värnpliktslånen ha revisorerna ansett att en sanering
av låneverksamheten är nödvändig. Justitieombudsmannen har i sin ämbetsberättelse
för år 1949 gjort vissa uttalanden om hur värnpliktslånen

böra förvaltas och indrivas. Med tillämpning av de av Justitieombudsmannen
angivna normerna skulle otvivelaktigt ett betydande antal lån
kunna avskrivas. Länsstyrelsen finner det för egen del lämpligt att så sker,
då den fortsatta förvaltningen av lånen måste antagas komma att endast
medföra kostnader för statsverket.

Den av revisorerna föreslagna överflyttningen av värnpliktslånens förvaltning
till riksbanken får länsstyrelsen för sin del tillstyrka, då en sådan
anordning synes befogad och lämplig.

Härnösand i landskontoret den 17 januari 1953.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

HELMER NORELL.

N. O. KIHLBERG.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 77, § 10.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 10 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande redovisningen av mödrahjälpsmedel,
får riksräkenskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj.ts remiss den 22
december 1952, anföra följande.

Revisorerna ha under framhållande av att av barnavårdsnämnderna
oredovisade mödrahjälpsmedel utestå till betydande belopp, velat understryka
vikten av att länsstyrelserna tillse, att till nämnderna utbetalade
medel redovisas inom föreskrivna tider.

Såvitt ämbetsverket kunnat finna torde emellertid barnavårdsnämnderna
i de av revisorerna uppgivna länen i stort sett ha fullgjort sin redovisningsskyldighet
i fråga om de mera betydande belopp, som hänföra sig till utanordningar
verkställda under budgetåren 1948/51. Riksräkenskapsverket har
sålunda under hand inhämtat upplysning hos flertalet av de i revisorernas
redogörelse särskilt angivna länsstyrelserna och därvid fått bekräftat att
den påtalade eftersläpningen främst har sin orsak i att länsstyrelserna
icke medhunnit att granska eller avsluta granskningen av nämndernas
redovisningar. På grund härav ha de mot nämndernas redovisningar svarande
förskottsbeloppen icke kunnat ersättas av länsstyrelserna.

I fråga om oredovisade förskott, som hänföra sig till budgetåret 1951/52,
bör framhållas att en icke oväsentlig del därav torde avse medel, som
länsstyrelserna utanordnat först under senare delen av budgetåret, i följd
varav någon redovisning från nämndernas sida icke ägt rum förrän i slutet
av september månad 1952 eller senare. Riksräkenskapsverket kommer
i fråga om sistnämnda budgetårs mödrahjälpsmedel att göra sig underrättat
om i vilken omfattning barnavårdsnämnderna icke fullgjort sin redovisningsskyldighet
inom föreskrivna tider samt att, därest så befinnes vara
påkallat, i samråd med vederbörande länsstyrelser söka få rättelse till stånd.

Riksräkenskapsverket brukar tid efter annan verkställa granskning av
de hos statsmyndigheterna utestående förskotten. I samband härmed kommer
ämbetsverket att ha uppmärksamheten riktad på den eftersläpning,
som förekommer hos vissa länsstyrelser i fråga om granskning av de från
barnavårdsnämnderna inkomna mödrahjälpsredovisningarna.

Den av revisorerna uttalade uppfattningen att mödrahjälpen, i den mån
så lämpligen kan ske, bör utgå som kontant bidrag, ansluter riksräkenskapsverket
sig till.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Stenström, tillförordnade byråchefen Thorson och
byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

CURT WILDEMAN.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers utalande del I, s. 82, § It.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har socialstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalanden rörande
ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott. I anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha granskat bidragsförskottsverksamheten med hänsyn till
frågan i vilken omfattning de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten
ersättas av de underhållsskyldiga. Den av revisorerna verkställda
utredningen, som avser år 1950, ger vid handen, att en anmärkningsvärt
stor del av förskotten icke återbetalats. Sålunda ha under perioden de
underhållsskyldiga i genomsnitt ersatt endast 39,2 % av de utgivna förskotten.
De ersatta beloppen variera mellan högst 46,4 % (i Malmöhus län)
och lägst 24,8 % (i Östergötlands län). Av utredningen framgår vidare, att
staten under perioden fått slutgiltigt bestrida 45,6 % av förskotten och
kommunerna 15,2 %>.

Storleken av de kostnader, som komma att åvila det allmänna för här
ifrågavarande hjälpform, är givetvis beroende på i vad mån de förskotterade
beloppen ersättas av de underhållsskyldiga fäderna. Ur ekonomiska
synpunkter är det sålunda av vikt, att de försörjningsskyldigas hidragsförmåga
i görligaste mån utnyttjas. Frågan om ersättningens utkrävande kommer
för övrigt att få ökad betydelse, sedan den höjning med 85 °/o av förskottens
maximibelopp, varom förslag framlagts till innevarande års riksdag,
genomförts. Betydande belopp komma efter denna förhöjning av
maximibeloppen att utbetalas såsom bidragsförskott, och kostnaderna för
verksamheten kunna beräknas öka i väsentlig mån.

Även sociala skäl tala för att den enskildes underhållsplikt icke eftersattes.
En betydande del av de indrivna beloppen kommer nämligen de
bidragsberättigade barnen till godo. Så blir förhållandet i de fall, där bidragsförskottens
maximibelopp understiger det avtalade eller utdömda
underhållsbidraget. Såväl barnavårdsnämnden som modern får nämligen
fordran på löpande underhållsbidrag, vilket förhållande barnavårdsnämnden
är pliktig beakta vid redovisning av det belopp, som indrivits från den
underhållsskyldige. En ineffektivt bedriven indrivningsverksamliet blir därför,
såsom revisorerna framhållit, till nackdel icke blott för det allmänna
utan i ett flertal fall även för de barn, vilkas vård och fostran vila på
ensamstående mödrar, som ofta befinna sig i bekymmersamma ekonomiska
förhållanden.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att ersättning för bidragsförskott
icke inflyter i sådan utsträckning, som skulle vara möjlig, om de underhållsskyldiga
efter förmåga fullgjorde sin ersättningsskyldighet. Orsakerna
härtill anse revisorerna vara dels att barnavårdsnämnderna icke vidtaga
tillräckligt energiska åtgärder för förskottens återkrävande, dels att de
medel, som stå barnavårdsnämnderna till buds vid deras indrivningsverksamhet,
icke äro tillräckligt effektiva.

Socialstyrelsen delar revisorernas uppfattning om att barnavårdsnämndernas
återkravsverksamhet många gånger brister i effektivitet. Indrivningen
borde — även om hänsyn tages till de brister, som vidlåda vissa
hjälpmedel och till vilka styrelsen återkommer i det följande — med all
säkerhet kunna lämna ett bättre resultat. De stora olikheter, som föreligga
mellan indrivningsresultaten inom skilda län, tyda bl. a. härpå. Då det
uppenbarligen icke finnes någon anledning att antaga, att underhållspliktiga
i t. ex. Västmanlands eller Östergötlands län skulle ha en avsevärt
mindre förmåga att ersätta förskotten än ersättningsskyldiga bosatta i
exempelvis Gävleborgs eller Malmöhus län, niåste de betydande variationerna
i återbetalningsfrekvensen i första hand vara att söka däri, att vissa
barnavårdsnämnder underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder för att återkräva
de förskotterade beloppen. Socialstyrelsen har vid skilda tillfällen
även kunnat konstaterat betydande skillnader mellan indrivningsresultaten
i olika kommuner inom samma län.

Styrelsen har i yttrande den 19 januari 1948 i anledning av vad 1947 års
revisorer uttalade om bidragsförskottslagen påtalat de brister, som enligt
styrelsens uppfattning vidlåda barnavårdsmännens och barnavårdsnämndernas
arbete i fråga om erforderliga indrivningsåtgärder. Samtidigt framhöll
emellertid styrelsen, att den helt saknade instruktionsenliga befogenheter
beträffande denna verksamhet. I anledning härav anförde sedermera
statsutskottet (utlåtande nr 153 1948), att det kunde ifrågasättas, huruvida
icke kontrollen över barnavårdsmäns och barnavårdsnämnders befattning
med nu berörda ärenden skulle kunna ytterligare förbättras genom att
underställas socialstyrelsen. Bland annat av detta skäl ansåg utskottet att
de bestämmelser, som reglerade verksamheten, borde göras till föremål
för särskild översyn. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
åtgärder i av utskottet angivet sylte. I skrivelse den 19 juni 1948 (nr 332)
anmälde riksdagen, att den lättat beslut i överensstämmelse med vad utskottet
i utlåtandet föreslagit.

Vad riksdagen sålunda hemställt i avseende å en översyn av gällande
bestämmelser har ännu icke föranlett någon Ivungl. Maj ds åtgärd.

Styrelsen vill ånyo framhålla, att det är angeläget, att frågan om tillsynen
över bidragsförskottsverksamheten snarast möjligt erhåller en tillfredsställande
lösning. En effektiv tillsyn blir så mycket mera angelägen som bidragsförskotten,
såsom tidigare nämnts, efter den höjning av beloppen,
som beräknas komma till stånd den 1 juli 1953, komma att innebära betydande
kostnader för det allmänna. Bidragsförskottslagen innehåller icke
någon föreskrift, som ger statlig myndighet möjlighet eller skyldighet att
utöva tillsyn över kommunernas sätt att handhava verksamheten. Endast
i samband med prövningen av ansökan om statsbidrag äger länsstyrelse
i efterhand utöva viss kontroll. Socialstyrelsen har icke ens instruktionsenliga
befogenheter att lämna råd och anvisningar rörande handhavande
av lagen. Styrelsens enda i lag eller författning reglerade befogenhet i fråga
om bidragsförskotten är att lämna statens socialvårdskonsulenter anvisningar
och föreskrifter vid utövandet av deras rådgivande och upplysande
verksamhet beträffande barnavårdsnämnds förpliktelser på detta område.
Det torde vara självfallet, att styrelsens möjligheter att fullgöra denna uppgift
på ett tillfredsställande sätt måste vara begränsade, då styrelsen saknar
möjlighet och befogenhet att mera lokalt följa lagstiftningens tillämpning
och att skaffa sig erforderlig kännedom om verksamhetens handhavande
i övrigt.

Enligt styrelsens uppfattning böra de myndigheter, länsstyrelserna och
socialstyrelsen, vilka i vissa andra avseenden ha att övervaka barnavårdsnämndernas
verksamhet, erhålla motsvarande befogenheter beträffande
bidragsförskottsverksamheten. Ett centralt tillsynsorgan skulle även få
möjligheter att överblicka och bilda sig en uppfattning om effektiviteten av
de tvångsmedel och andra åtgärder, som kunna anlitas vid förskottens
återkrävande, och att i förekommande fall taga de initiativ till en förbättring,
som kunna visa sig erforderliga.

Ehuru styrelsen sålunda saknar befogenheter beträffande här ifrågavarande
verksamhet, har styrelsen icke kunnat underlåta att på skilda sätt
vidtaga vissa åtgärder för att söka åstadkomma en förbättring i berörda
avseende. Barnavårdsnämnder och barnavårdsmän, som i allt större utsträckning
vända sig till styrelsen för att i enskilda fall erhålla råd och
upplysningar, ha erhållit erforderligt bistånd. Upplysningsverksamheten
i denna del har sålunda intensifierats under senare år. Någon ytterligare
utvidgning av denna verksamhet är dock icke möjlig med den begränsade
arbetskraft, som inom socialstyrelsens barnavårdsbyrå kan disponeras för
dessa och näraliggande uppgifter inom den allmänna barnavården. En upplysande
och rådgivande verksamhet har även bedrivits i samband med den
kursverksamhet för ledamöter i barnavårdsnämnder och för barnavårdsmän,
som hl. a. av länens socialvårdsförbund bedrivits på skilda orter inom
landet. Därjämte har styrelsen i sin publikationsserie Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor, vilken tillställts samtliga barnavårdsnämnder och flertalet
barnavårdsmän, lämnat detaljerade anvisningar om hur verksamheten
med återkrav av bidragsförskott skall bedrivas. Tillämpningen av bidragsförskottslagen
har även upptagits till diskussion vid socialstyrelsens årliga
konferenser med statens socialvårdskonsulenter.

Beträffande övriga av revisorerna särskilt anmärkta förhållanden i fråga
om indrivningen av förskotterade underhållsbidrag vill styrelsen anföra
följande. Även om resultatet av barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet
till övervägande del måste bero på det intresse och det arbete, som
nämndernas ledamöter eller befattningshavare ägna varje enskilt fall, är
■det av stor betydelse, att barnavårdsnämndernas arbete med att^ återsöka
de förskotterade beloppen av de underhållspliktiga i görligaste män underlättas.
I första hand böra de tvångsmedel, som stå till buds för ersättningsskyldighetens
utkrävande, göras så effektiva som möjligt. Därjämte är det
av vikt, att olika myndigheter lämna barnavårdsnämnderna erforderligt
stöd vid indrivningsförfarandet. I fråga om tillgängliga tvångsmedel kan
konstateras, att de i viss utsträckning äro behäftade med påtagliga brister,
vilket förhållande försvårar arbetet för barnavårdsnämnderna och bidrager
till ett försämrat indrivningsresultat. Särskilt gäller detta införselinstitutet.
Styrelsen har i sitt här tidigare berörda yttrande av den 20 januari
1948 påtalat bristerna i införsellagen och framhållit angelägenheten av att
införsellagen erhåller en mera tillfredsställande utformning. Enligt styrelsens
uppfattning är det synnerligen angeläget, att arbetet med revideringen
av införsellagen med det snaraste fullföljes. En reformering av denna lag
är erforderlig i första hand av de skäl, som socialstyrelsen tidigare framfört
och som även revisorerna åberopat. Därjämte föreligger ett starkt behov
av uttryckliga bestämmelser rörande fördelningen mellan barnavårdsnämnd
och underhållsberättigad av medel, som influtit genom införsel
eller genom frivillig inbetalning av fadern. Frånvaron av dylika bestämmelser
åsamkar barnavårdsnämnderna avsevärda svårigheter och merarbete till
förfång för deras övriga verksamhet.

Revisorerna ifrågasätta, om ej den efterlysningsverksamhet, som bedrives
genom socialstyrelsens försorg, kunde göras effektivare. I uttalandet
framhålles, att underhållsskyldiga personer endast sällan anträffas genom
efterlysning i kriminaltekniska anstaltens spärrlista.

I anledning härav har en undersökning verkställts å styrelsens socialvårdsbyrå,
som handhar hithörande efterlysningsverksamhet. De personer,
som voro efterlysta i kriminaltekniska anstaltens spärrlista i januari 1951,
ha följts till och med december 1952. Att med säkerhet avskilja bidragsförskottsfall
har icke låtit sig göra, men det finns icke anledning förmoda
.att dylika fall skulle uppvisa ett annat efterlvsningsresultat än det allmänna.
Resultatet sammanfattas i följande tablå.

	Antal	Procent
Hela antalet efterlysta personer i spärrlistan
januari 1951 ........................	1 056	100,0
Därav avlysta:
Anträffade genom efterlysning.......	446	42,2
Anträffade av sökanden.............	162	15,3
Upphörd försörjningsplikt...........	38	3,6
Icke anträffade efter tre års efterlysning	96	9,1
Kvarstående i spärrlistan december 1952, ej
anträffade .........................	314	29,8

Det visar sig alltsa, att 42 °/o av de i januari 1951 efterlysta personerna
anträffats genom efterlysningsförfarandet under 1951 och 1952, medan
ytterligare 15 % anträffats av sökanden.

För bedömning av resultatet vill socialstyrelsen erinra om, att de personer,
som eiterlysas, äro synnerligen svåranträffbara och rörliga personer.
Därtill kommer^ att spärrlistan utöver här ifrågavarande omkring 1 100
efterlysta innehåller ytterligare 7 000—8 000 namn på personer, som efterlysas
av andra anledningar t. ex. försummelser i fråga om böteserläggande,
inställelse till militärtjänstgöring, etc.

Enligt vad som till socialstyrelsen uppgivits av kriminaltekniska anstalten,
som ombesörjer utgivandet av spärrlistan och följer efterspaningsverksamheten,
sakna polismyndigheterna i regel personal för fortlöpande, effektiv
genomgång av spärrlistan och för spaningsverksamheten i samband därmed.
Sedan någon tid tillbaka pågå emellertid undersökningar inom anstalten
om möjligheterna att effektivisera efterlysningsverksamheten. Socialstyrelsen
får tillfälle att närmare dryfta undersökningsresultatet med
anstalten.

Slutligen vill styrelsen i denna del framhålla, att en effeklivisering av
barnavårdsnämndernas indrivningsverksamhet sannolikt skulle minska behovet
av efterlysning. Därest varje ärende från början följdes med normal
noggrannhet av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, torde nämligen
kännedom om den underhållsskyldiges vistelseort oftast kunna erhallas
utan alltför omfattande åtgärder.

De offentliga arbetsförmedlingarna ha tidigare varit betydelsefulla kunskapskällor
för barnavårdsorganen vid efterforskningen av underhållspliktigas
bostadsadress och arbetsanställning. Såsom revisorerna framhålla,
kan denna utväg icke längre anlitas, sedan arbetsmarknadsstyrelsen i cirkulärskrivelse
till arbetsförmedlingarna i riket framhållit, att barnavårdsmynchghet
av sekretesskäl icke har rätt att hos offentlig arbetsförmedling
ei halla uppgifter om arbetssökandes bostadsadress in. m. Socialstyrelsen,
s?“ taflt kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen för att uppnå en tillfredsstallande
lösning av denna fråga, har, sedan arbetsmarknadsstyrelsen icke
ve åt tranga den ståndpunkt, som intagits i det nämnda cirkuläret, i skriv“!eJtlli
konungen den 31 januari 1951 anhållit, att Ivungl. Maj:t ville
utfarda foresknfter av sådant innehåll, att socialvårdens tjänstemän från
arbetsförmedlingen kunna erhålla de upplysningar, som erfordras för fullgörande
av deras uppgifter bl. a. i fråga om indrivning av underhållsbidrag.
Socialstyrelsen bär därvid framhållit, att sekretesslagen ej utan vidare torde
kunna tillämpas på förhållandena olika myndigheter emellan, att det måste
anses vara ett allmänt intresse av stor vikt att de underhållsskvldiga kunna
formas att fullgöra sin underhållsskyldighet samt att den enklaste och mest
rationella vagen för barnavårdsmyndighet, som är i behov av uppgifter
för sin verksamhet, i regel är att anlita offentlig arbetsförmedling. Barnavårdsnämnd
har visserligen möjlighet att anlita bl. a. polismyndighet för
efterspanande och hörande av den underhållsskyldige och kan således i
flertalet fall erhålla de önskade uppgifterna på annat sätt än genom hänvändelse
till arbetsförmedling. Efterforskning vid sidan av arbetsförmedling
innebär emellertid många gånger en väsentlig ökning av arbete och
kostnader och en onödig tidsspillan.

Styrelsen vill här understryka vad som i nämnda skrivelse anförts om
angelägenheten av att en ändring i berörda förhållanden snarast möjligt
kommer till stånd.

Vad revisorerna anfört beträffande de brister, som föreligga i fråga om
den efterforsknings- och utredningsverksamhet, som oinbesörjes av polismyndighet,
kan styrelsen helt biträda. Det bistånd, som barnavårdsmän
och barnavårdsnämnder äga rätt att påkalla av nämnda myndighet vid
sin befattning med indrivning av underhållsbidrag, kan vara av stort värde.
Det är därför betydelsefullt att detta biträde lämnas på ett smidigt och
ändamålsenligt sätt och med nödig skyndsamhet.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att revisorerna i sin redogörelse för
gällande regler om förskottering av underhållsbidrag till barn synas ha
missuppfattat bestämmelserna i ett avseende. Sålunda angives å sid. 2 beträffande
förutsättningarna för bidragsförskott, att domstols beslut rörande
underhållsskyldighet kan ligga till grund för bidragsförskott oavsett om
beslutet vunnit laga kraft eller icke. Grunden härtill skulle vara den, att
beslut, varigenom bidragsskyldighet ålagts, skulle kunna verkställas lika
med laga kraft ägande dom, där ej rätten annorlunda förordnat. Detta
stadgande, som gällt enligt lagen om barn utom äktenskap, bär emellertid
icke någon motsvarighet i föräldrabalken. Numera gäller, att interimistiskt
beslut rörande underhåll till barn såväl i som utom äktenskap går i verkställighet
lika med laga kraft ägande dom. Beträffande slutligt beslut (dom)
om underhåll gäller däremot, att det får verkställas innan det vinner laga
kraft endast under förutsättning, att ett uttryckligt förordnande därom
intagits i domen. Utan ett dylikt förordnande kan domen icke, innan den
vunnit laga kraft, verkställas och icke heller ligga till grund för införselbeslut
eller bidragsförskott.

I detta ärendes handläggning hava deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställföreträdare, byråchefen Rosén, föredragande, samt
byråcheferna Berggren och Hult.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst

GÖTA ROSÉN.

ERNST BEXELIUS.

Arbetarskyddsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetarskyddsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer anfört beträffande decentraliserad handläggning av frågor om
dispens enligt 24 § arbetarskyddslagen.

Sedan yrkesinspektörerna på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen avgivit
yttrande i ärendet, får styrelsen anföra följande.

Enligt 24 § arbetarskyddslagen må minderårig, som ej fyllt eller under
kalenderåret fyller 15 år, icke användas till industriellt eller därmed likställt
arbete. Under vissa förutsättningar kan arbetarskyddsstyrelsen, men icke
yrkesinspektörerna medgiva undantag.

I sitt sammanfattande uttalande göra riksdagens revisorer gällande,
att eftersom arbetarskyddslagen varit i kraft mer än 3 år, man under
denna tid bör ha haft möjlighet att samla tillräcklig erfarenhet för att
draga upp lämpliga riktlinjer för dispensgivning enligt 24 §. Revisorerna
anse därför tiden vara inne att taga under övervägande om icke befogenheten
att meddela dispens enligt nämnda paragraf i viss utsträckning
skulle kunna tilläggas yrkesinspektörerna.

Yrkesinspektörerna instämma helt i denna uppfattning och förorda,
att dispensrätten enligt 24 § överflyttas på dem samt att vissa allmänna
principer för dispensgivningen fastställas i samband med delegering av
ifrågavarande beslutanderätt. Som jämförande exempel nämnes den promemoria
styrelsen överlämnade till yrkesinspektörerna, då styrelsen den 1
januari 1951 med stöd av 72 § arbetarskyddslagen delegerade dispensrätt
enligt 23 § samma lag. Ett exemplar av ifrågavarande promemoria närslutes.

Styrelsen bär hittills velat behålla dispensrätten jämlikt 24 § icke enbart
för att vinna erfarenheter och utbilda en enhetlig praxis utan även för att
följa utvecklingen av frågan i dess helhet. Dessutom har det ringa antalet
dispensansökningar icke ansetts kunna motivera den ändring av 72 § arbetarskyddslagen,
som är nödvändig för delegering av dispensrätten enligt 24 §
på yrkesinspektörerna. Styrelsen har emellertid, sedan tillräcklig erfarenhet
i frågan nu vunnits, intet att invända mot en sådan lagändring utan instämmer
i revisorernas förslag om att dispensrätt nu överlämnas till yrkesinspektörerna.

Under de nära fyra år arbetarskyddslagen varit i kraft ha till styrelsen
inkommit sammanlagt 2 307 dispensansökningar enligt 24 §. därav 569
under år 1952. Ehuru ansökningarnas antal i stort sett stigit år från år,
är antalet anmärkningsvärt lågt, då enligt uppgift från skolöverstyrelsen
ca 50 000 barn årligen avgå från den obligatoriska 7-åriga folkskolan.
Av dessa anställas i industriellt och liknande arbete sannolikt betydligt
fler än de, som erhållit dispens härför.

Styrelsen har haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande och
har för detta ändamål låtit trycka en PM angående minderårigas användande
i arbete, av vilken 2 500 exemplar distribuerats till skolöverstyrelsen
och 2 000 exemplar till arbetsmarknadsstyrelsen, vilka vidarebefordrat dem
till skoldistrikt respektive arbetsförmedlingar. Nämnda PM har även genom
yrkesinspektionens befattningshavare utdelats till arbetsgivare. Viss upplysningsverksamhet
härutinnan har förutom vad som skett vid inspektionsbesök
även bedrivits genom föredrag och konferenser, som hållits vid
skolor, på länsarbetsnämnder m. m. av nämnda befattningshavare. Dessa
åtgärder ha emellertid icke kunnat göras fullt effektiva, emedan befattningshavarna
på grund av övriga mera betydelsefulla arbetsuppgifter icke
disponera tillräcklig tid härför.

Det individuella dispensförfarande, som tillkom genom 1949 års arbetarskyddslag,
torde bl. a. få ses mot bakgrunden av 1938 års arbetarskydds -

kommittés uppfattning att en förhöjd skolplikt snart skulle komma att
genomföras, varefter dispensgivning icke längre skulle vara behövlig. Den
7-åriga skolformen är emellertid fortfarande den vanligast förekommande,
särskilt på landsbygden. Då den obligatoriska skolplikten för flertalet barn
alltså upphör vid 14 års ålder kan det förmodas, att arbetsgivare, trots att
lagen icke tillåter de minderåriga att arbeta i industriellt eller liknande
arbete förrän det år de fylla 15 år, i stor utsträckning anställa 14-åringar i
sådant arbete och att föräldrar, ovetande om bestämmelserna, tillåta sina
barn att arbeta utan dispens. Detta förhållande kan tänkas fortfara i viss
omfattning ända fram till 1970-talet, då man beräknar, att det av riksdagen
år 1950 i princip antagna förslaget om 9-årig enhetsskola kommer att
vara genomfört.

Eftersom de nuvarande lagbestämmelserna i 24 § icke synas vara förenliga
med de förhållanden, som för närvarande råda inom arbetslivet,
anser styrelsen, att en lagändring bör vidtagas därhän, att arbetarskyddsstyrelsen
erhåller befogenhet att meddela generell dispens för viss ort eller
visst skoldistrikt, där obligatorisk 8-årig eller 9-årig folkskola icke är genomförd.
Yrkesinspektörerna i första, fjärde och sjunde distrikten ha även
i sina yttranden framställt förslag om en lagändring i denna riktning.

Arbetarskyddsstyrelsen får under åberopande av vad i ärendet anförts
föreslå

att till 24 § 2 stycket arbetarskyddslagen fogas ett stadgande av följande
innehåll.

»Beträffande minderåriga som ha hemvist i ort, där endast 7-årig folkskola
finnes, må styrelsen meddela undantag från förbudet i första stycket.»

samt att 72 § arbetarskyddslagen ändras sålunda:

»Arbetarskyddsstyrelsen äger —-—--medgiva undantag, varom stad gas

i 23, 24 eller 29 §.»

Arbetarskyddsstyrelsen vill slutligen i detta sammanhang erinra om sitt
yttrande den 30 april 1951 över skolöverstyrelsens underdåniga skrivelse
rörande översyn av arbetarskyddslagen och därtill hörande författningar.

I handläggningen av detta ärende, som föredragits av tf. byrådirektören
Holst, ha deltagit generaldirektören Pelow, byråchefen Rune och tjf. byråchefen
Starland samt ledamöterna Söderbäck, Rudenstam, Westling och
Vilhelmsson.

Ledamöterna Westling och Vilhelmsson åberopade såsom eget yttrande
vad Landsorganisationen anfört i sitt utlåtande över riksdagsrevisorernas
uttalande.

Stockholm den 20 januari 1953.

Underdånigst
FILIP RUNE.

SIGNE HOLST.

Bilaga.

PM gällande dispensgivning enligt 23 § andra stycket arbetarskyddslagen.

Kungl. Arbetarskyddsstyrelsen bär antagit följande riktlinjer att tilllämpas
då yrkesinspektör beviljar tillstånd enligt 23 § andra stycket arbetarskyddslagen
för arbete under pågående skoltermin.

1. Tillstånd medgives endast för elev, som fyllt eller under terminen fyller
13 år.

2. Tillstånd gives endast för »lätt arbete» utomhus, t. ex. uträttande av
bud och ärenden samt lättare distributionsarbete.

3. Tillstånd lämnas icke för arbete under frukostrast samt icke heller
för arbete på morgonen före skolarbetets början eller på söndagar.

4. Tillstånd kan medgivas för en arbetstid av högst 2 timmar om dagen,
förlagd till vardagar efter skolundervisningens slut och pågående längst till
klockan 18, varvid den sammanlagda arbetstiden för vecka sålunda uppgår
till högst 12 timmar. Under villkor att angivna begränsning av arbetstiden
för vecka icke överskrides må lämnas medgivande att utsträcka arbetstiden
på lördagar och ytterligare en dag i veckan till högst 3 timmar och längst
till klockan 19.

5. Elever, som deltaga i konfirmationsundervisning, få icke utföra arbete
de dagar de bevista sådan undervisning, om icke undervisningen är förlagd
inom skolans lästid.

6. Tillstånd gives individuellt och ej kollektivt för t. ex. en hel skolklass.

7. Av svarsformuläret framgår, att tillstånd som lämnas för arbete vid
ett i ansökan angivet arbetsställe gäller liknande anställning hos annan
arbetsgivare utan förnyad ansökan.

8. Ansökan om tillstånd, som skall innehålla uppgift om avsedd anställning,
skall underskrivas av den minderåriges målsman (fader, moder, förmyndare
etc.) samt ställas till Yrkesinspektören i distriktet och lämnas till
den minderåriges klasslärare. Ansökan insändes av klassläraren jämte eget
yttrande och, där skäl föreligger, efter inhämtande av skolläkarens ev.
även skolledarens utlåtande.

Skolstyrelsen bör antingen besluta att ansökningar skola överlämnas till
den lokale skolledaren för yttrande eller överlåta åt denne att själv bedöma
om och i vilka fall så skall ske.

Skolledaren bör i sistnämnda fall meddela lärarna, vilka slag av ansökningar
han önskar få sig underställda.

Oberoende härav äger klassläraren rätt att, därest han finner skäl därtill,
överlämna ansökan till skolledaren för dennes yttrande.

Läkarens utlåtande inhämtas endast då vederbörande elev är kontrollbarn
eller klassläraren eljest har anledning förmoda, att eleven är sjuk
eller klen.

9. Svar på ansökan översändes till resp. skola i två exemplar, varav det
ena tillsammans med den av skolan utfärdade arbetsboken överlämnas till
eleven.

Stockholm den 28/3 1951.

Kungl. Arbetarskyddsstyrelsen.

Landsorganisationens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96 § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle att avgiva yttrande över en av riksdagens revisorer ifrågasatt
ändring av arbetarskyddslagen, innebärande att befogenhet att meddela
dispens enligt 24 § av denna lag skulle tilläggas yrkesinspektörerna.

Enligt 24 § arbetarskyddslagen 1949 må minderårig, som inte fyllt eller
under kalenderåret fyller femton år, inte användas till hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag
eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete
eller arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurang-
eller kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock inte gälla uträttande
av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Såvitt angår arbete under ferietid äger arbetarskyddsstyrelsen i fråga
om visst slag av arbete, vilket är att anse som synnerligen lätt, meddela
undantag från det nyssnämnda förbudet. Styrelsen må också i särskilda fall
medge att minderårig, som fyllt fjorton år eller under kalenderåret uppnår
fjorton års ålder, används till arbete som omfattas av nämnda förbud, där
så finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller
det eljest kan anses vara till gagn för honom.

Enligt 1938 års arbetarskyddskommittés förslag till den nu gällande
lagen skulle dispensrätten i här ifrågavarande fall utövas av arbetsrådet.
Förslaget ansågs betingat av angelägenheten att åstadkomma en enhetlig
lagtillämpning. Emellertid ansåg kommittén att arbetsrådet inte borde
belastas med bagatellärenden, till vilka flertalet eftergiftsärenden i regel
kunde räknas. En förenklad handläggning borde kunna ske genom att
arbetsrådet gåves rätt att å distriktschef (yrkesinspektör) delegera beslutanderätten
i enlighet med av rådet meddelade förskrifter.

1 sitt yttrande över kommittéförslaget underströk LO, beträffande dispensrätten
i allmänhet, vikten av att arbetsrådets befogenheter i detta avseende
utövades med största återhållsamhet och urskiljning. Den föreslagna
delegationsrätten avstyrktes av LO; samma ståndpunkt intog departementschefen.

I anslutning till propositionen till ny arbetarskyddslag väcktes motioner
om att dispensbefogenheten skulle överlåtas å yrkesinspektörerna bl. a. i
nu förevarande fall. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet och föranledde
ingen riksdagens åtgärd. Utskottet ansåg visserligen vissa skäl tala
för motionsyrkandet, vilket överensstämde med de tendenser till decentralisering
som på senare tid gjort sig gällande. Mot yrkandet ansågs emellertid
tala önskvärdheten av eu enhetlig lagtillämpning, särskilt framträdande
under de första åren av en ny slags giltighetstid. Vidare hänvisades till
partsrepresentationen vid arbetarskyddsstyrelsens handläggning av dispensärenden:
motsvarighet därtill skulle inte finnas vid en decentralisering.
Därest den då pågående utredningen om partsrepresentation ute i distrikten
ledde till positivt resultat borde frågan enligt utskottets mening upptas
till förnyat övervägande.

6 Rev.

Såsom riksdagens revisorer framhåller uttalades i det betänkande 1950,
vari sistnämnda utredning redovisades, att kommittén inte funnit det ligga
inom ramen för dess direktiv att behandla frågan om decentraliserad handläggning.
Kommitténs förslag har ännu icke föranlett någon åtgärd. Det
må emellertid anmärkas att de av kommittén förordade lokala organen
knappast skulle kunna få någon betydelse för den decentralisering det nu
är fråga om. Distriktsråden var tänkta som organ för information och
samråd rörande inspektionsverksamheten i allmänhet och skulle sammanträda
endast ett par gånger årligen. Vid handläggningen av löpande ärenden
skulle de inte ta del. I praktiken skulle de endast kunna konsulteras
i fråga om generella dispenser och ev. om allmänna principer för den
individuella dispensgivningen. Meddelande av generell dispens för vissa
slag av arbeten bör emellertid enligt LO:s mening även vid en decentralisering
av nu ifrågasatt slag ankomma på arbetarskyddsstyrelsen, liksom
så tydligen bör vara fallet beträffande utfärdande av anvisningar.

Revisorerna har låtit företa en utredning rörande förekomsten av dispensärenden
enligt 24 §. För åren 1949, 1950, 1951 och tiden Dl—31/10 1952
var hela antalet ansökningar resp. 385, 613, 740 och 538. Av dessa bifölls
resp. 365, 587, 718 och 516 samt avslogs resp. 18, 26, 22 och 22. Frapperande
är — såsom också revisorerna anmärker •— den låga procenten avslag.
För bedömande av den nu förevarande frågan skulle det givetvis ha
varit av värde att veta huru yrkesinspektörerna ställt sig i sina yttranden
över ansökningarna. Av vad revisorerna eljest inhämtat rörande ärendenas
handläggning inom styrelsen torde man dock kunna sluta att styrelsen
regelmässigt följt inspektörernas mening. Handläggningen synes praktiskt
taget genomgående vara rent rutinmässig. Det ligger ju också i sakens
natur att styrelsen vid sin prövning av ärenden, som inte är av principiell
natur, måste vara beroende inte bara av yrkesinspektörernas utredning
utan också av dessas bedömning av dispensbehovet.

Huvudmotivet mot decentralisering var både för arbetarskyddskommittén
och andra lagutskottet 1948 angelägenheten av enhetlig lagtillämpning.
Att detta behov varit särskilt beaktansvärt under lagens första giltighetstid
är tydligt. Revisorerna anser att man, sedan lagen nu varit i kraft 3 å 4 år,
bör ha kunnat vinna tillräcklig erfarenhet till ledning för en enhetlig
praxis. Det förutsättes också att arbetarskyddsstyrelsen skall utfärda generella
anvisningar för inspektörerna samt att dessa hänskjuter ärenden av
principiell vikt till styrelsens prövning och avgörande, ävensom att inspektörerna
vid sina utredningar håller kontakt med skyddsombud och skyddskommittéer.

I betraktande av den förebragta utredningen om styrelsens hittillsvarande
praxis anser sig LO kunna tillstyrka att en decentralisering genomföres av
hithörande dispensärenden. En bestämmelse härom hör emellertid förbindas
med föreskrift om centrala anvisningar och om skyldighet för yrkesinspektör
att i tveksamma fall hänskjuta ärendet till styrelsen. Vidare bör
såsom framgått den decentraliserade beslutanderätten endast avse individuell
dispens.

Det framgår ju redan av lagtexten men förtjänar kanske understrykas
att både vid utfärdande av anvisningar och vid dispensprövningen i särskilda
fall avgörande avseende skall fästas vid den minderåriges eget intresse
av dispens. Den av LO 1946 föreslagna och av departementschefen

accepterade utformningen av dispensregeln avsåg just att tydligare än
arbetarskyddskommitténs förslag utmärka just detta förhållande.

Stockholm den 19 januari 1953.

Landsorganisationen i Sverige

AXEL STRAND.

Arnold Sölvén.

Svenska

Arbetsgivareföreningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96 § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över promemoria från riksdagens revisorer
rörande decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt
24 § arbetarskyddslagen. Föreningen får med anledning härav anföra
följande.

Det är enligt föreningens mening önskvärt, att ärenden icke handläggas
på högre plan än som med hänsyn till ärendenas natur är erforderligt. De
upplysningar rörande förfarandet vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden som återfinnas i promemorian synas klart ge vid handen, att tiden
nu är mogen för att överflytta ärenden om dispens enligt 24 § arbetarskyddslagen
till yrkesinspektionens lokala organ. En tillfredsställande
praxis beträffande avgöranden i hithörande spörsmål har hunnit utbilda
sig, och föreningen förutsätter, att arbetarskyddsstyrelsen även efter en
decentralisering kan leda utvecklingen därigenom att tveksamma fall av
yrkesinspektörerna torde komma att hänskjutas till chefsmyndigheten.
Denna myndighet bör självfallet även utfärda erforderliga handlingar.

Utöver de i promemorian av revisorerna anförda skälen för en ifrågasatt
överflyttning av ärendenas handläggning talar enligt föreningens uppfattning
vidare, att yrkesinspektörernas befattning med ifrågavarande dispensärenden
förenklas genom decentralisering, enär onödigt remissförfarande
på så sätt undvikes. Ytterligare vill föreningen framhålla, att arbetarskyddsstyrelsen
hittills synes ha tagit avgörande hänsyn till yrkesinspektörernas
förord respektive avstyrkan.

Föreningen utgår från att efter genomförande av decentraliserad handläggning
av hithörande ärenden klagorätt föreligger över yrkesinspektörernas
beslut.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst

Svenska Arbetsgivareföreningen
TORE RROWALDH.

Sven Hijdén.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 101, § 13.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1952 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers berättelse
§ 13 anförts rörande planering för vattenförsörjning och avlopp. Med
anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsen ansluter sig oförbehållsamt till revisorernas uttalande, att planläggning
icke bör ske i större omfattning, än som kan bedömas motsvara
föreliggande behov.

Styrelsen anser vidare, att ifall den av statsrevisorerna påtalade planläggningen
skulle ske i dag — med den erfarenhet som numera föreligger,
och med hänsyn till nuvarande förhållanden — planläggningen delvis skulle
ha utförts på annat sätt än vad som skedde.

Den verkställda planläggningen måste emellertid ses mot bakgrunden
av de förhållanden som förelågo.

Under 1930-talet och första delen av 1940-talet hade vatten- och avloppslöretag
kommit till utförande som arbetslöshetsarbeten, huvudsakligen i
Bohuslän och inom Västernorrlands län. Någon översiktlig planläggning
hade emellertid då icke kommit till stånd. Man saknade erfarenhet från
detta område ävensom från över huvud taget huru en ordinarie verksamhet
inom vatten- och avloppsområdet skulle bedrivas av staten. När den
statliga vatten- och avloppsorganisationen kom till stånd, borde dessa frågor
därför noggrant ha utretts. Detta kunde beräknas ha tagit avsevärd tid
i synnerhet om man beaktar de personalresurser, som ställdes till förfogande
och funnos att tillgå. Samtidigt framkommo starka krav på att såsom
beredskap för eu arbetslöshet snabbt få fram en reserv av färdigberedda
sådana arbeten. Tiden medgav därför icke en sådan noggrann förberedelse
och uppläggning av planläggningsarbetet, som varit önskvärd, om
man skulle tillgodose beredskapskravet.

Den påtalade planläggningen sattes därför i gång för att tillgodose kravet
att ha färdigberedda arbetsföretag. Det ligger i sakens natur, att då man ej
kunde överblicka, på vilka platser en eventuell arbetslöshet skulle komma
att sätta in, planläggningen fick ske över stora delar av landet. Samtidigt
fick detaljprojekteringen inom vissa kommuner större omfattning än som
betingades av sedermera föreliggande möjligheter att inom överskådlig tid
förverkliga projekten. Detta berodde på — förutom att arbetslöshetsriskerna
kunna ha bedömts vara särskilt stora •—- jämväl det av revisorerna
berörda förhållandet, nämligen att förutsättningen för ett kommunalt
beslut att detaljutreda vatten- och avloppsfrågor ofta varit, att utredningen
skulle omfatta samtliga samhällen och byar i kommunen av någon betydelse
och att redan på projekteringsstadiet förtursrätt icke fick givas visst
eller vissa områden i kornmunnen.

I detta fall bär alltså er» ny verksamhet av stor omfattning måst påbörjas,
utan att från början erfarenhet på området och tillräckliga personalresurser
funnits. Detta synes styrelsen i första hand vara anledningen
till att arbetsuppgifterna icke alltid lösts på sätt som enligt senare vunna
erfarenheter och inträdd utveckling skulle varit det mest ändamålsenliga.

I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst
K. G. HJORT.

BENGT PETRELIUS.

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 101, § 13.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1952 har arbetsmarknadsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse över
den år 1952 av dem verkställda granskningen angående statsverket, § 13,
anfört rörande planering för vattenförsörjning och avlopp. Med anledning
därav får styrelsen anföra följande.

Rörande planering av allmänna arbeten har dåvarande statsrådet och
chefen för finansdepartementet år 1943 bl. a. anfört, dels att den inventering
av allmänna arbeten, lämpade att tillgodose behovet av sysselsättningsmöjligheter
och av en förstärkning av landets kapitalutrustning, som
bedrives av olika statliga organ, måste för att bli av värde fullföljas genom
en detaljplanering av arbetena, som gör det möjligt att sätta i gång dessa,
om och när läget så kräver, samt att en svaghet i den tidigare svenska konjunkturpolitiken
varit, att detaljplaneringen icke hållit jämna steg med
den allmänna inventeringen och uppläggandet av arbetsprogram (proposition
1943: 365, s. 6), dels att erfarenheterna visa, att anläggningsarbeten
lämpade för mötande av en krisarbetslöshet måste omsorgsfullt planläggas
för att resultatet skall bli tillfredsställande (proposition 1943: 365, bil.
A, s. 14). Genom detta och andra liknande uttalanden i frågan lämnade
statsmakterna direktiv för den dåtida planeringsverksamheten mot arbetslöshet.

Beträffande särskilt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp har
erfarenheten visat, att samordning mellan olika företag inom lämpligt avgränsade
områden innebär betydande fördelar i avseende å såväl rationellt
utnyttjande av förefintliga vattentäkter som i avseende å anläggnings- och
underhållskostnaderna. Generalplanerna tillkommo väsentligen för att söka
åstadkomma en dylik samordning.

Generalplaneutredningarna för vatten och avlopp utgjorde vidare en
nödvändig förutsättning för ett planmässigt förseende av samhällena på
landsbygden med sådana anläggningar för vatten och avlopp, vilka voro
angelägna och lämpliga att komma till utförande bl. a. i händelse av arbetslöshet.
Beslut rörande sådana utredningar för vatten och avlopp fattades

under åren 1941—1944 för tolv län och för återstående län, med undantag
av ett län, Gotlands län, under åren 1945—1947.

Under tiden 1/7 1944—31/12 1947 fattade statens arbetsmarknadskommission
beslut om bidrag med sammanlagt omkring 2 miljoner kronor till
detaljprojektering av vatten- och avloppsanläggningar. De beslut, som lågo
till grund för ifrågavarande planeringsverksamhet, hade sålunda till övervägande
del fattats under åren 1944—1947. Sedan 1947 års riksdag i sin
skrivelse nr 389 erinrat om att planeringen av allmänna arbeten borde
anpassas till föreliggande behov och att sådan förtidsplanering begränsas,
vilken icke är strängt motiverad ur arbetsmarknadssynpunkt, ha bidrag till
detaljprojektering dock lämnats endast i ringa omfattning.

Såsom riksdagens revisorer framhålla, har det i eu del fall inträffat att
detaljprojektering verkställts för företag, vilka sedermera vid angelägenhets
bedömning ur ordinära investeringssynpunkter framstått såsom alltför
omfattande och dyrbara för att komma till utförande. När dessa projekteringar
påbörjades hade emellertid den statliga organisationen för vattenoch
avloppsarbeten icke trätt i funktion i nuvarande omfattning, till följd
varav kontakt mellan de statliga organen och vederbörande förrättningsman
icke alltid kunde upprätthållas i önskvärd omfattning. Den risk som
då förefanns för att kommunernas projekteringar skulle växa över lämpliga
proportioner synes, därest statsbidrag numera skulle lämnas till projektering
av vatten- och avloppsanläggningar, betydligt ha minskat genom ökade
möjligheter till samråd med bl. a. distriktsingenjörerna för vatten och
avlopp.

A id förtidsplanering av arbeten i syfte att erhålla en beredskap mot
arbetslöshet linnes alltid en viss risk för planernas föråldrande. För en
stor del av de samhällen, för vilka projektering ägt rum med här ifrågavarande
statsbidrag, erfordras emellertid endast en mindre revision av'' de
uppgjorda planerna för att dessa skola vara fullt aktuella.

I nuvarande läge på arbetsmarknaden synes det vara erforderligt med
en betydande reserv av arbeten lämpliga att tillgripas i arbetslöshetsmotverkande
syfte. Bland dylika arbeten höra vatten- och avloppsanläggningar
i tätorter på landsbygden till de företag, som i första hand kunna ifrågakomma.
Numera pågår för ett flertal smärre och medelstora samhällen en
allmän planläggning för dessas utveckling. Denna regleras i fråga om bebyggelseplaneringen
i väsentliga avseenden av 1947 års byggnadslag. Efter
tillkomsten av denna lag har det blivit vanligt att stads- eller byggnadsplan
uppgöres för tätbebyggelse. Vatten- och avloppsplanering äger rum som ett
led i den allmänna samhällsplaneringen. Till följd härav måste lång tid
förflyta, innan sådan projektering ger resultat i form av arbetsobjekt.
Därest helt ny projektering av vatten- och avloppsanläggningar skall äga
rum måste denna därför åtminstone till vissa huvuddrag påbörjas mycket
lång tid innan arbetet kan utföras.

Riksdagens revisorer understryka slutligen vikten av att planeringsverksamheten
icke erhåller större omfattning än vad som kan anses motsvara
föreliggande behov. Arbetsmarknadsstyrelsen kan ansluta sig till revisorernas
sålunda uttalade mening, men vill samtidigt under hänvisning till
vad som i det föregående anförts också framhålla att behov föreligger icke
endast av den arbetsvolym, som under en viss kortare tid beräknas kunna
Utföras inom ramen för hittills gällande betingelser i fråga om investe -

ringsverksamhet utan även för en av bl. a. arbetsmarknadsskäl betingad
utvidgning av investeringsverksamheten på vatten- och avloppsområdet.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, ledamöterna Norrman, Saemund,
Brodén, Johansson, Andersson och Västberg samt ersättaren Nordenskiöld.
Ärendet har föredragits av t. f. byrådirektören v. Scliulzenheim.

Stockholm den 18 januari 1953.

Underdånigst
GUST. VAHLBERG.

A. v. SCHULZENHEIM.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 20'' december 1952 har järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över § 14 i riksdagens revisorers den 15 december 1952 dagtecknade
berättelse. Med anledning härav får styrelsen framhålla följande.

Revisorernas vittalande avslutningsvis att det är välbetänkt, om i fortsättningen
försiktighet iakttages vid anvisandet av statsmedel till anordningar
för lastning och lossning av sockerbetor, så att felinvesteringar i
möjligaste mån undvikas, står helt i överensstämmelse med vad som styrelsen
under en följd av år framhållit i sina yttranden över Sveriges Betodlares
Centralförenings framställningar beträffande nya betlastningsanordningar.

För revisorerna, som ansett sig sakna anledning i förevarande sammanhang
att taga ställning till spörsmålet om den ur samhällsekonomisk synpunkt
mest rationella fördelningen av transportarbetet på olika trafikmedel,
har den på förevarande område klart framträdande tendensen till
övergång till landsvägstransport framstått som ett ofrånkomligt faktum,
från vilket enligt revisorerna icke utan vidare kunnat bortses.

I styrelsens skrivelse den 4 december 1952 till riksdagens revisorer, som
härmed bifogas, har styrelsen berört vissa trafikpolitiska synpunkter, delvis
refererade i revisorernas berättelse, som styrelsen ansett vara av relevans
även för ställningstagande till eu ur samhällsekonomisk synpunkt
rationell fördelning av bettransporterna på olika trafikmedel. Sammanfattningsvis
får styrelsen beträffande de där framförda synpunkterna framhålla
följande.

1. Vid traktortransport kompenseras de av transporterna förorsakade
kostnaderna för vägunderhåll icke av några skatteintäkter. Inom hela landet
finnas för närvarande registrerade närmare 100 000 traktorer (exkl.
bandtraktorer), vilka kunna beräknas utföra ett transportarbete av icke
obetydlig omfattning på allmänna vägar. Huvuddelen av bettransporterna
landsvägsledes utföres med odlarnas egna fordon — sannolikt med traktordrivna
släpvagnar.

2. Det har ifrågasatts om de tunga lastbilarna (i allmänhet drivna med
lågbeskattad dieselolja) lämna ett tillräckligt bidrag till vägväsendet. Denna
fråga är under utredning inom sittande bilskatteutredning.

3. Vid avvägningen av järnvägens taxor, vilken sker från företagsekonomiska
synpunkter, har man bl. a. att taga hänsyn till kostnaderna för de
anställdas pensionering, vilka kostnader (enligt försäkringstekniska principer)
beräknas uppgå till cirka 20 procent av lönekostnaderna. Denna
kostnadspost har för närvarande ingen motsvarighet i kalkylerna för landsvägstransport.
Frånvaron av pensionsförmåner för lastbilsåkare (ävensom
lägre sociala förmåner jämfört med statsanställda) medför emellertid att
lastbilsåkare komma att belasta det allmänna i fråga om socialvårdskostnader
i allmänhet i betydligt högre grad än järnvägsanställda.

4. En följd av nämnda kostnadsdebitering (i fråga om kostnader för vägväsende
och socialvård) kan bliva att en avvägning av järnvägens taxor,
som är rationell från företagsekonomisk synpunkt, kan leda till en fördelning
av transporterna på olika trafikmedel, som icke är rationell från samhällsekonomisk
synpunkt. För att få en ur samhällsekonomisk synpunkt
rationell fördelning av transporterna på olika trafikmedel är det nödvändigt
att alla utgifter, som bäras av det allmänna, men som i verkligheten
böra debiteras transporterna, inkluderas i transportkostnaderna. Detta gäller
bade i fråga om kostnader för socialvården och kostnaderna för vägväsendet.

5. Om bettrafiken på järnväg skulle komma att ytterligare väsentligt
nedgå, kan det ur företagsekonomisk synpunkt komma att framstå som
rationellt att helt eller delvis nedlägga järnvägstrafiken på ett antal linjer
inom betodlingsområdena.

Utöver vad som anförts i ovannämnda skrivelse beträffande de trafikpolitiska
aspekterna på denna fråga vill styrelsen dessutom framhålla
följande:

6. Vid bedömandet av lastbilstrafikens konkurrensförmåga med järnvägstrafik
bör hänsyn tagas till det sedan länge kända förhållandet, att
föreskrifterna om arbetstidens begränsning åsidosättas av lastbilsåkare.
Detta förhållande bestyrkes av en av Svenska Transportarbetareförbundet
nyligen företagen undersökning. Denna undersökning avsåg visserligen
endast fjärrtrafik, men likartade förhållanden förekomma utan tvivel även
vid transporter på kortare avstånd, exempelvis vid kontinuerliga massgodstransporter.

1. Om en pensionsförsäkring för lastbilsåkare genomföres (exempelvis
genom införande av ifrågasatt allmän pensionsförsäkring), har man vid
avvägningen av avgifterna för landsvägstransport givetvis att taga hänsyn
till pensionskostnaderna pa motsvarande sätt som nu sker vid avvägningen
av järnvägens taxor.

I övrigt har styrelsen intet att anföra i anledning av vad som anförts
i § 14 av riksdagens revisorers berättelse.

I behandlingen av detta ärende har jämväl deltagit tjänsteförrättande
överingenjören å bantekniska byrån Gudmundsson.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
EDV. OREDSSON.

ARNE SJÖBERG

Bilaga.

Till Riksdagens revisorer.

Med skrivelse den 29 januari 1952 har järnvägsstyrelsen till chefen för
Kommunikationsdepartementet överlämnat en inom styrelsen verkställd,
den 15 oktober 1951 dagtecknad separatredovisning beträffande bettrafikens
kostnader och intäkter vid statens järnvägars III distrikt under 1949
års betkampanj. Under hänvisning till denna utredning har riksdagens
revisorer i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 24 oktober 1952 hemställt
om uppgift rörande den erfarenhet som styrelsen därefter gjort beträffande
ifrågavarande trafik, med särskild hänsyn tagen till de åtgärder som innevarande
år vidtagits av Sockerbolaget för övergång till transport av betorna
medelst lastbil. Med anledning härav får järnvägsstyrelsen anföra följande.

Transporterade mängder av betor och betmassa inom statens järnvägars
III distrikt under åren 1949—1951 framgår av följande sammanställning,
där även av statens järnvägars linjemyndigheter uppskattade kvantiteter
för år 1952 angivits.

År	Betor	Betmassa
1000-tal ton	index 1949 = 100	1000-tal ton	index 1949 = 100
1949	1040	100	358	100
1950	1304*)	125	400	112
1951	1028*)	99	297	83
1952	799*)	77	151	42

*) Härav danska betor under åren 1950—1952 107, 100 resp. 61 tusen ton.

Såsom framgår härav beräknas järnvägstransporterna av betor under
innevarande betkampanj uppgå till blott cirka tre fjärdedelar av 1949 års
transportkvantitet. I fråga om betmassa uppskattas transportkvantiteten
till mindre än hälften av 1949 års kvantitet.

Från Svenska Sockeraktiebolaget erhållna uppskattningar av transportmängder
under årets betkampanj med fördelning på järnvägs- och landsvägstransporter
framgår av följande sammanställningar. (Uppgifterna avse
dels transporter inom Skåne, Halland och Blekinge, dels transporter inom
övriga odlingsområden.)

		Kvantiteter		Medel-
Transportsätt	Betor	Betmassa	transport- längd km
ton 1000-tal	%	ton 1000-tal	%
Skåne, Halland och Blekinge
Järnväg	777	42	179	30	17,0
Landsväg	1071	58	422	70	10,3
Summa	1848	100	601	100	13,1
Härav lastbilscentraler	287	16	120	20	16,4
öster- och Västergöt-land, Öland samt Gotland
Järnväg	137	63	36	65	51,9
Landsväg	81	37	19	35	23,2
Summa	218	100	55	100	41,2
Härav lastbilscentraler	54	25	12	22	28,9

Såsom framgår härav beräknas järnvägstransporterna inom Skåne, Halland
och Blekinge i procent av totala transportkvantiteter utgöra 42 °/o
i fråga om betor och 30 °/o i fråga om betmassa. Till jämförelse kan nämnas,
att under 1948 och 1949 års betkampanj vid statens järnvägars III
distrikt utgjorde järnvägsledes transporterade betmängder ungefär två
tredjedelar av de totala bettransporterna till sockerbruken i Skåne. Av den
betmängd, som då transporterades till bruken med andra transportmedel
än järnväg, utgjordes ungefär hälften av transporter med bil eller traktordrivna
släpvagnar och hälften med hästskjuts från betfält i sockerbrukens
närmaste omgivningar.

Under årets betkampanj beräknas landsvägstransporterna i de sydligaste
odlingsområdena omfatta i fråga om betor 58 % och i fråga om betmassa
70 °/o av de totala transportkvantiteterna. Till lastbilscentraler anslutna
åkare beräknas ombesörja 16 resp. 20 °/o av de totala transportkvantiteterna.
Huvuddelen av landsvägstransporterna utföres sålunda med odlarnas
egna fordon — huvudsakligen sannolikt traktordrivna släpvagnar.

Det kan i detta sammanhang erinras om att för traktorer icke erlägges
vare sig drivmedels- eller fordonsskatt, en omständighet som är av betydelse
för ifrågavarande konkurrensproblem. Inom hela landet finnes för
närvarande registrerade närmare 100 000 traktorer (exkl. bandtraktorer).
Dessa kunna beräknas utföra ett transportarbete av icke obetydlig omfattning
på allmänna vägar, som medför avsevärda kostnader för vägunderhåll,
vilka icke kompenseras genom några skatteintäkter. Denna fråga
synes vara av sådan allmän trafikekonomisk betydelse, att den synes böra
beaktas vid den nu pågående revisionen av bilbeskattningen.

En uppskattning av intäkter och merkostnader av bettrafiken inom statens
järnvägars III distrikt under 1952 års betkampanj bar verkställts
inom järnvägsstyrelsen. Beräkningarna, som äro utförda enligt samma
principer som tillämpats i den tidigare nämnda separatredovisningen, äro
grundade på från linjemyndigheterna erhållna uppskattningar av transportkvantiteter
samt ianspråkstagandet av olika slag av järnvägens produktionsmedel.
Resultatet av beräkningarna, som uppställts på samma sätt
som sammanställningarna å sid. 28 och 30 i separatredovisningen, angives
i följande tablå:

Uppskattad bettrafik år 1952 vid SJ III distrikt	Järnvägs- transport	Betlastnings- anordningar	Summa
1. Intäkter, tkr	4430	240	4670
2. Merkostnader, tkr	2770	750*)	3520
3. Intäkter minus merkostnader, tkr = bi-
drag till gemensamma och fasta kostnader	+ 1660	—510	+1150
4. Bidragsprocent (3 i procent av 2)	60 %		33 %

*) Härav kapitaltjänstkostnader (ränta och avskrivning) beräknade enligt nuvärdesprincipen
å halva anläggningskostnaden uppgående till cirka 380 tkr per år.

Såsom framgår av ovanstående beräkningar, som givetvis få tagas med
viss reservation, skulle »bidragsprocenten» för bettrafiken inom statens
järnvägars 111 distrikt vid 1952 års betkampanj som helhet betraktad uppgå
till något över 30 %>. Motsvarande siffra avseende 1949 års betkampanj
(och dåvarande taxe-, löne- och prisförhållanden) uppgick till blott 8 °/o

(s. 28). En omräkning av intäkter och kostnader för bettrafiken vid 1949
års trafikomfattning till att avse 1951 års taxe- och prisförhållanden utvisade
en bidragsprocent av 26 °/o (s. 30). Såsom framhålles å s. 28 brukar
man genomsnittligt räkna med att »bidragsprocenten» för enskilda trafikslag
måste uppgå till minst 50 °/o för att trafikslaget skall kunna anses
lämna ett tillfredsställande bidrag till täckning av järnvägens gemensamma
och fasta kostnader. I betraktande av den avsevärda nedgången i järnvägstransporterna
under 1952 års betkampanj torde det beräknade ekonomiska
resultatet för statens järnvägars del få anses som tämligen tillfredsställande.
Orsaken härtill är att söka i de rationaliserings- och taxeåtgärder,
som vidtagits under senare år. Vidare påverkas det ekonomiska utfallet av
bettransporterna i fördelaktig riktning därav, att på grund av minskningen
av annan godstrafik bettransporterna under innevarande år kunnat ske i
ordinarie tåg i större utsträckning än tidigare, varigenom antalet extratåg
kunnat inskränkas. Bland de rationaliseringsåtgärder, som kunnat vidtagas,
må nämnas: Ånglok har i viss utsträckning ersatts av lokomotorer,
framför allt i fråga om växlingsarbete, men även för framförande av extratåg.
Minskning av bemanningen på bettågen. Minskning av antalet särskilda
bettåg, vilket möjliggjorts — förutom av minskningen i bettransporterna —
genom att betvagnar som nämnts kunnat framföras i ordinarie tåg i större
utsträckning än tidigare. Koncentrering av trafiken till dagtimmar, varigenom
arbete under »obekväm» tid i stor utsträckning kunnat undvikas.
Inskränkning av nattväxling genom att sockerbruken övergått till att lossa
järnvägsvagnar under dagtid i stället för under nattid. Användning av
vagnskjutare vid nattväxling. Anpassning av personalbehovet till den minskade
bettrafiken, speciellt genom minskning av tillbeordrad personal.
Härigenom har traktamentsersättningen minskat avsevärt.

Vad beträffar inkomstsidan må framhållas, att sedan föregående års
betkampanj ha fraktsatserna för betor, vilka tarifferas enligt tariff It (i
allmänhet utan nedsättning), höjts med cirka 18 °/o under det att (de nedsatta)
fraktsatserna för betmassa höjts med cirka 45 %>. Den nedsatta
fraktsatsen för betmassa under år 1952 är lika med ordinarie tariff 13
enligt den under tiden 1/5 1951—30/3 1952 gällande taxan. Nedsättningen
för betmassa, som under år 1951 utgjorde cirka 30 %>, uppgår under år
1952 till 18 å 19 °/o (av ordinarie tariff 13). Avgifterna för begagnandet av
betlastningsanordningar voro tidigare fastställda till 10 eller 20 öre per ton
(år 1949 i genomsnitt 12 å 13 öre per ton). Genom den till årets betkampanj
vidtagna avgiftshöjningen till 40 öre per ton för alla som haft kontrakt
minst fem år uppgå de genomsnittliga avgifterna under år 1952 till cirka
35 öre per ton.

Genom Sockerbolagets övergång till landsvägstransporter fordrar givetvis
frågan om betlastningsanordningar särskild uppmärksamhet. Övergången
till landsvägstransporter har medfört att betlastningsanordningar
icke utnyttjats i samma utsträckning som tidigare. Vid några stationer ha
betlastningsanordningarna ej alls använts och vid några stationer, vilka
äro utrustade med vardera två stycken betlastningsanordningar, har endast
en utnyttjats på varje plats. Vid vissa stationer har antalet lastningsdagar
per vecka minskats.

Under åren 1949—1952 beviljade anslag för betlastningsanordningar uppgå
till sammanlagt cirka 1,6 milj. kronor. Av samtliga anslag har hälften

omedelbart avskrivits genom särskilda anslag å den statliga driftbudgeten.
I samband med regleringen av sockernäringen vid 1951 och 1952 års riksdagar
beslöts att av det belopp, som järnvägsstyrelsen under dessa år bemyndigats
taga i anspråk för vidtagande av ytterligare betlastningsanordningar,
skulle återstående hälften belasta Svenska Sockeraktiebolaget.

I förestående jämförelse mellan intäkter och kostnader vid 1952 års betkampanj
har bland kostnader för betlastningsanordningar liksom vid 1949
års separatredovisning medräknats kapitaltjänstkostnader (ränta och avskrivning)
beräknade enligt nuvärdesprincipen å halva anläggningskostnaden.
Vid beräkningarna avseende årets betkampanj ha dessa uppskattats
till cirka 380 tkr.

Till grund för Sockerbolagets beslut att i större utsträckning övergå till
landsvägstransport synes ligga en utredning som publicerats i Sveriges
Betodlares Centralförenings Tidskrift nr 3/1952. I denna utredning göres
vissa jämförelser mellan de totala transportkostnaderna (inkl. kostnader
för lastning och lossning) för järnvägs- och landsvägstransport.

Vid beräkningen av kostnaderna vid lastbilstransport har härvid uppenbarligen
förutsatts att lastbilarna skola kunna hämta betorna direkt ute på
fälten (varigenom några nämnvärda lastningskostnader icke skulle uppkomma).
Detta har emellertid i varje fall icke varit möjligt under 1952 års
betkampanj. I dylikt fall uppkommer även vid lastbilstransport kostnader
för transport av betor från fält till farbar väg och för lastning på lastbil.

Enligt utredningen skulle transport med odlarnas egna traktorer vara
det billigaste transportsättet på ej alltför långa avstånd. Härvid har emellertid
icke hänsyn tagits till de kostnader för vägväsendet, som uppkomma
genom traktortransporter. På grund av skattebefrielsen kompenseras dessa
vägkostnader icke av några skatteutgifter för trafikanten. Det har även
ifrågasatts om de tunga lastbilarna (i allmänhet drivna med lågbeskattad
dieselolja) lämna ett tillräckligt bidrag till vägväsendet.*) Nämnda fråga är
under utredning inom sittande bilskatteutredning. Vid eu kostnadsjämförelse
mellan järnväg och yrkesmässig lastbilstrafik har man även att beakta
att i ovan angivna kostnader för bettrafik å statens järnvägar ingå (enligt
försäkringstekniska principer) beräknade pensionskostnader uppgående
till cirka 20 % av lönekostnaderna. Denna kostnadspost har ingen motsvarighet
i lastbilskalkylerna. Frånvaron av pensionsförmåner för lastbilsåkare
medför emellertid att lastbilsåkare komma att belasta det allmänna
i fråga om sociala understöd i betydligt högre grad än järnvägsanställda.
För att få en ur samhällsekonomisk synpunkt rationell fördelning av transporterna
på olika trafikmedel är det nödvändigt att alla utgifter, som bäras
av det allmänna, men som i verkligheten böra debiteras transporterna, inkluderas
i transportkostnaderna. Detta gäller både i fråga om kostnader för
socialvården och kostnader för vägväsendet.

Riskerna ur beredskapssynpunkt med helt motoriserade bettransporter
äro uppenbara. Vid ett krisläge kan en stor del av lastbilarna och traktorerna
och i viss omfattning även det fåtaliga hästbeståndet komma att
tagas i anspråk för försvarsändamål. Då liksom vid en avspärrning av tillförseln
av flytande bränsle måste en återgång ske till järnvägstransport.

Järnvägsstyrelsen vill till sist i detta sammanhang framhålla, att om

*) Jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 144/1951.

bettrafiken på järnväg skulle komma att ytterligare väsentligt nedgå, kan
det ur företagsekonomisk synpunkt komma att framstå som rationellt att
helt eller delvis nedlägga järnvägstrafiken på ett antal linjer inom betodlingsområdena.

Stockholm den 4 december 1952.

ARNE SJÖBERG.

KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN.
Erik Upmark.

Svenska sockerfabriks AB:s

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 14.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t i skrivelse av den 20 december 1952 berett
Svenska sockerfabriks Aktiebolaget tillfälle att avge yttrande över en av
riksdagens revisorer under § 14 i deras utlåtande 1952 gjord utredning
rörande »Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor», får Sockerbolaget
till remissens besvarande hänvisa till vad bolaget redan tidigare i
skrivelse till riksdagens revisorer i ärendet anfört.

Ytterligare belägg på den smidighet, med vilken lastbilstransport kan
anpassas efter olika situationer, har bolaget erhållit under den andra kampanj,
som måst igångsättas för räddning av de betkvantiteter, som på
ordinarie tid 1952 ej kunnat skördas och levereras. Leveranserna under denna
andra kampanj från samtliga distrikt på fastlandet till sockerbruken i
örtofta och Arlöv ha till nära 70 °/o utförts med lastbilar.

Den 16 januari 1953.

Underdånigst

Svenska sockerfabriks Aktiebolaget.

S. HAMMARSKIÖLD.

Sveriges betodlares centralförenings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 14.

Till ku n g 1. ko in munikationsdeparte m e n t c t.

Sveriges betodlares centralförening u. p. a. som genom skrivelse den 20
december 1952 från kungl. kommunikationsdepartementet beretts tillfälle
att avgiva yttrande över en skrivelse »§ 14. Anordningar för lastning och
lossning av sockerbetor» vill härmed anföra följande.

I en skrivelse av den 12 mars 1940 gjorde Sveriges betodlares centralförening
hänvändelse till folkhushållningsdepartementet med anhållan om
utredning av spörsmålet om vidtagande av åtgärder för att vid järnvägsstationer
åstadkomma lämpliga lastningsanordningar för sockerbetor.

Motivet för Centralföreningens framställning var, att man på grund avrådande
förhållanden på arbetsmarknaden icke kunde räkna med fullgod
arbetskraft för betornas framkörning till stationerna, varför man härför
måste förutsätta i fysiskt avseende mindervärdig sådan, nämligen minderåriga
och kvinnor. För den skull ansågs det nödvändigt, att sådana anordningar
blevo tillgängliga, att omlastning av betor från landsvägsfordon till
järnvägsvagn kunde ske utan att härför erfordrades någon nämnvärd
manuell arbetskraft. Med hänsyn till den rådande av krisläget föranledda
onormala situationen och till att fullgörandet av betleveranserna var ett
uppenbart statsintresse, ansågs angeläget, att staten trädde emellan med
avsevärt bidrag till dessa kostnader.

Med stöd av denna motivering anvisade riksdagen 1940 bidrag till dylika
anordningar vid järnvägsstationer. Samma motivering har sedermera under
årens lopp förelegat vid tillkomsten av ytterligare sådana.

Anläggningarna i fråga ha i hög grad bidragit till en avsevärd rationalisering
av betodlingen. Det har icke varit ovanligt att se ungdomar köra
fram betlassen till stationerna. Enär bristen på arbetskraft på detta område
alltjämt bestått, ha anläggningarna haft den allra största betydelse för
betodlingens upprätthållande i nuvarande omfattning genom åren. Vid
enstaka järnvägsstationer har detta förhållande särskilt tydligt kunnat
konstateras. Bettillförseln har sålunda ökat väsentligt omkring dessa enbart
beroende på tillkomsten av särskild lossningsanordning.

Även om anläggningarnas betydelse just nu med ökad landsvägstransport
i viss män minskats, kvarstår dock det förhållandet, att betodling i den
utsträckning, den nu förefinns, ej är möjlig att bedriva utan tillgång till
dylika anordningar. Det torde icke vara möjligt, att i pengar beräkna värdet
av desamma för sockerbetsodlingen, men det är otvivelaktigt, att de alltjämt
ha en avgörande betydelse för en rationellt bedriven betodling. Man
får icke heller bortse från den möjligheten, att eu avspärrningssituation
med reducerad bensintillgång åter kan uppkomma. I ett sådant läge äro
anläggningar av denna art oundgängligen nödvändiga för uppehållandet av
en sockerbetsodling i tillfredsställande omfattning.

Sveriges betodlares centralförening anser för närvarande behovet av
dylika anläggningar i stort sett fyllt, men vill påpeka att omflyttningar
samt utbyte av förslitet material och hela anläggningar efter hand blir nödvändigt,
detta sistnämnda särskilt på platser, där anläggningarna fyllt ett
stort behov och därför blivit mycket använda. Det är ävenledes av stor
betydelse — ej minst ur beredskapssynpunkt — att befintliga anläggningar
underhållas så att de ständigt äro i funktionsdugligt skick.

Malmö den 13 januari 1953.

å Sveriges betodlares centralförenings u. p. a. vägnar
T. BENGTSSON.

Bengt Lanke.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 115, § 15.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1952 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 15 av
sin berättelse för budgetåret 1951/52 anfört beträffande dispositionen av
det s. k. Södra kasernområdet i Kristianstad.

Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Byggnadsstyrelsen har med anledning av de förändringar i länsstyrelsernas
arbetsuppgifter och organisation, varom beslut fattats under den senaste
tiden eller som styrelsen eljest funnit sig böra räkna med, i samråd
med av Kungl. Maj:t utsedd sakkunnig, landssekreteraren Åke Sylwan,
igångsatt en allmän översyn av länsstyrelsernas lokalfrågor. Härvid ha i
flera fall, till följd av numera tillkomna faktorer, vissa ändringar i tidigare
uppgjorda dispositionsplaner ansetts böra vidtagas.

Vid en såsom ett led i nämnda utredning den 10 oktober 1952 företagen
överläggning med länsstyrelsen i Kristianstads län har sålunda bland annat
framkommit, att den tidigare planerade nybyggnaden för denna länsstyrelses
räkning på den s. k. Ljunggrens plan med hänsyn till den relativt
begränsade tomtyta, som där stode till buds, icke längre kunde anses innebära
en fullgod lösning på längre sikt av länsstyrelsens lokalproblem. Då
därjämte klarhet numera vunnits angående möjligheterna att disponera
det s. k. Södra kasernområdet för civila ändamål, beslöts, att den fortsatta
utredningen i stället skulle taga sikte på en förläggning av länsstyrelsens
nybyggnad till detta område. Byggnadsstyrelsen har också igångsatt sådan
utredning och har inriktat sig på att i anslutning härtill jämväl framlägga
förslag till en för området i dess helhet gällande stadsplan. Det har synts
byggnadsstyrelsen naturligt, att den mark, som därvid icke nu eller, så vitt
för närvarande kan bedömas, framdeles kommer att erfordras för allmänna
byggnader för statens räkning, hembjudes åt staden för förvärv, varvid
styrelsen särskilt uppmärksammat stadens behov av mark för utvidgning av
det å intilliggande kvarter belägna högre allmänna läroverket.

Angående de i detta sammanhang uppkommande frågorna om användningen
av de inom kasernområdet belägna, såsom kulturminnesmärken
upptagna byggnaderna har styrelsen tagit kontakt med riksantikvarieämbetet.

Byggnadsstyrelsen avser att efter samråd med länsstyrelsen i Kristianstads
län inkomna till Eders Kungl. Maj:t med förslag i ovan berörda
avseenden i sådan ordning att detsamma kan föreläggas 1954 års riksdag.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst
GUNNAR WEJKE.

Ii. BHUNNBERG.

Caspcr Tham.

Länsstyrelsens i
Kristianstads län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 115, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1952 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
dispositionen av det s. k. södra kasemområdet i Kristianstad. I anledning
härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Då frågan om till- och ombyggnad av länsresidenset upptogs till behandling
i proposition 146/1945 förelåg olika förslag till lösning av byggnadsfrågan.
Ett av dessa, vilket förordades av representanter för Kristianstads
stad, avsåg förläggning av nybyggnad till det av Wendes artilleriregemente
då disponerade södra kasemområdet. Av skäl, som framgår av
propositionen, ansåg sig departementschefen i likhet med byggnadsstyrelsen
icke kunna förorda att nybyggnad förlädes till kasemområdet. Därvid
framhölls särskilt att den avsedda nybyggnaden icke borde komma till
stånd förrän en definitiv plan kunde upprättas för området i dess helhet.
Då emellertid det föreliggande statliga lokalbehovet vore så trängande,
att ett beslut i byggnadsfrågan icke kunde anstå till dess området eventuellt
helt kunde tagas i anspråk för civilt ändamål samt stadsplan upprättats
och fastställts, borde en förlängning av byggnaden ske antingen
till den s. k. Ljunggrens plan eller till Landshövdingens trädgård, vilka
båda alternativ betecknades ur kronans synpunkt som fullt godtagbara.
Valet mellan alternativen syntes därför böra träffas med hänsyn till den
ståndpunkt, staden komme att intaga. För det fall att staden föredroge
byggnadens förläggande till Ljunggrens plan, hemställdes i propositionen
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i överensstämmelse med däri angivna
grunder med Kristianstads stad träffa avtal om markbyte, varigenom
kronan skulle erhålla äganderätten till Ljunggrens plan och Landshövdingens
trädgård överlåtas till staden.

Sedan riksdagen godkänt propositionen har Kungl. Maj:t den 27 juli
1945 godkänt avtal angående förenämnda markbyte.

Ritningar till ny- och ombyggnad å Ljunggrens plan hava därefter uppgjorts.

Att byggnadsfrågan likväl icke kunnat fullföljas, trots att länsstyrelsens
behov av nya med varandra sammanhängande lokaler starkt ökat under
åren, är beroende av flera skäl. Såsom riksdagens revisorer framhållit, har
byggnadstillstånd icke kunnat meddelas. Under dåvarande ekonomiska
förhållanden med betydande inskränkningar i fråga om statlig bebyggelse,
har länsstyrelsens byggnadsfråga — enligt vad som inhämtats -— icke ansetts
böra komma i fråga före vissa andra länsstyrelsers mera trängande byggnadsbehov.
Vid förnyade överväganden av byggnadsfrågan inom länsstyrelsen
har vidare kunnat konstateras, att en tillbyggnad å Ljunggrens plan
icke skulle tillfredsställande tillgodose länsstyrelsens och därtill anknutna
experters behov av lokaler*. Länsstyrelsens arbetsuppgifter hava nämligen
sedan 1945 väsentligt ökat. Här kan anföras de ytterligare lokalbehov,

som under årens lopp uppkommit för taxerings- och uppbördsavdelningarna
samt civilförsvaret. Det bör härjämte framhållas att, då länsstyrelsernas
verksamhet sedan 1948 varit föremål för översyn och utredning, det
iunnits anledning avvakta huruvida denna utredning skulle för länsstyrelsens
eget och andra statliga organs vidkommande medföra ändring i
kyggnadsplanen för civilförvaltningen. Här åsyftas närmast de organ, med
vilka länsstyrelsen har samarbete, såsom länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd
och lantbruksnämnd. Ytterligare är att framhålla att sedan 1945
vissa befattningar, såsom bäradsskrivare och distriktslantmätare, tillhörande
civila förvaltningen, förstatligats med skyldighet för staten att tillhandahålla
lokaler.

Till sist och icke minst viktigt är att det hinder, som 1945 förelegat för
en bebyggelse å södra kasernområdet, förväntades komma att upphöra
genom att Wendes artilleriregemente skulle förläggas till Norra Åsum. Så
har ock skett och från och med den 1 juli 1951 har förvaltningen av södra
kasemområdet övertagits av byggnadsstyrelsen.

Byggnadsfrågan bar av ovan angivna skäl kommit i ett annat läge än
1945. En bebyggelse å Ljunggrens plan kan under nuvarande förhållanden
icke anses som en godtagbar lösning. I likhet med riksdagens revisorer
anser länsstyrelsen därför att 1945 års riksdagsbeslut bör tagas
under omprövning. Enligt länsstyrelsens mening bör i stället en bebyggelse
å södra kasernområdet ske, som icke blott giver tillräckliga lokaler för
länsstyrelsens eget behov utan även för de civila statliga befattningshavare
och myndigheter, med vilka länsstyrelsen har samarbete. Sålunda böra
jämväl länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, vägförvaltning, länsarkitekt
in. fl. inrymmas i nybyggnad för länsstyrelsen. En bebyggelse av antydd
omfattning med nära belägenhet till länsresidens, lantmäterikontor, hushållningssällskap,
lantbruksnämnd med lantbruksingenjör är ur arbetssynpunkt
av stort värde och för den allmänhet, som söker kontakt med
nämnda myndigheter1, av stor betydelse. I detta sammanhang vill länsstyrelsen
framhålla, att lantbruksnämnden med hushållningssällskapet har
sådant samarbete, att den fortfarande bör ha lokaler i hushållningssällskapets
fastighet.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen, att stadsplan för
området bör upprättas och fastställas. Länsstyrelsen kan däremot icke
dela revisorernas uppfattning, att de synpunkter, som låg till grund för det
av stadsarkitekten i Kristianstad på sin tid framlagda förslaget därvid
torde kunna tjäna till viss vägledning. Sedan dess hava vissa kasernbyggnader
efter ombyggnad tagits i anspråk som folkskoleseminarium. Till
dessa måste självfallet höra lämpligt tomtområde som skolplan. Det bör
härjämte tilläggas, att en nybyggnad för civil förvaltning av ovan angiven
omfattning kommer att kräva betydligt större markområde än som förutsattes
i det åberopade stadsplaneförslaget. Självfallet bör i anslutning
till denna byggnad reserveras område för kommande behov. Länsstyrelsen
har inhämtat, att Kristianstads stad har behov av markområde för
uppförande av offentliga byggnader. För högre allmänna läroverket med
för närvarande 1 011 elever har under 1952 tillbyggts institutionsbyggnad
7 Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. II.

å läroverkets skolplan. I plan över läroverkets vidare utbyggnad hava ytterligare
byggnader upptagits. Någon av dessa torde kunna förläggas till det
närbelägna kasemområdet. Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida
icke å detta område kunde uppföras sporthall, vilken redan nu provisoriskt
anordnats å kasernområdet. Med hänsyn till nämnda förhållanden torde
kasernområdet i sin helhet komma att disponeras för allmänt ändamål.
Tomtmark för bostadsbebyggelse synes därför icke kunna upplåtas. Sammanfattningsvis
vill länsstyrelsen framhålla, att stadsplan över området
bör upprättas, som i första hand tillgodoser byggnadsbehovet för länsstyrelsen
och den civila förvaltningen i övrigt samt att det område, som därefter
kan återstå, bör avstås till staden mot ersättning.

Å kasernområdet finnas tvenne byggnader, vilka hava karaktär av byggnadsminnesmärken,
dock endast i fråga om byggnadernas exteriör. Detta
förhållande utgör — såsom revisorerna framhållit — onekligen ett visst
hinder för en fullt rationell exploatering av området, vilket torde förutsätta
att samtliga nu befintliga byggnader rivas. I detta uttalande, som
självfallet icke inbegriper de för folkskoleseminariet upplåtna byggnaderna,
instämmer länsstyrelsen. Av dessa byggnader är den s. k. gamla
kasernbyggnaden i sådant skick, att det endast efter mycket kostsamma
omändringsarbeten kan användas för civilt ändamål. Förrådsbyggnaden
disponerar Wendes artilleriregemente som förrådslokal så länge behov
därav föreligger och kan enligt vad som inhämtats från I militärbefälsstaben
därför icke rivas utan att motsvarande lokalutrymme å annan plats
iordningställes för militärt ändamål.

Om- och tillbyggnad av länsresidenset skedde åren 1936 och 1937. Den
ökning av lokalerna, som länsstyrelsen då erhöll, var obetydlig. Redan i
december 1941 hemställde byggnadsstyrelsen om anvisande av medel för
beredande av ökade lokaler för länsstyrelsen. Länsstyrelsen har sedan dess
sökt bemästra lokalsvårigheterna genom förhyrning. Att fullgöra alltmer
ökade arbetsuppgifter å skilda lokaler har för tjänstemännen inneburit en
stark påfrestning. För länsstyrelsen står det klart att nuvarande ordning
icke längre kan fortbestå. Landskansliets ena sektion, civilförsvarssektionen,
har lokaler utanför länsresidenset, vilket innebär en stor olägenhet.
I länsresidenset har expeditionsvakt fått avstå för honom avsedd lägenhet,
som tagits i anspråk för landskansliet. Bränslekontoret är inrymt
i förhyrd lokal. För landskontoret är förhållandena ännu sämre. Taxeringssektionen
har sålunda måst delas och disponerar nu lokaler dels i
residensbyggnaden och dels i förhyrda lokaler. Kameralsektionen och
uppbördssektionen ha sina lokaler i staten tillhöriga f. d. telegrafhuset.
Särskilda lokaler ha hyrts för priskontoret och i folkskoleseminariets källarvåning
har huvuddelen av landskontorets arkivalier uppställts. Länsstyrelsens
behov av nya och med varandra sammanhängande lokaler är
synnerligen angeläget.

Länsarbetsnämnden har lokaler på fem ställen. Några av dessa lokaler
äro i mycket dåligt skick. Det har från nämndens sida framhållits att
samtliga grenar av verksamheten ha med varandra sådant sammanhang
att de kräva dagliga kontakter mellan de olika avdelningarna samt att ett

effektivt samarbete försvåras i högsta gfad på grund av att lokalerna hava
nuvarande spridning.

Vägförvaltningens verksamhet bedrives för närvarande i tre förhyrda
lokaler. Här gäller samma förhållande som ovan anförts i fråga om länsarbetsnämnden.

Under åberopande av vad ovan anförts vill länsstyrelsen framhålla aiv
gelägenheten av att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för uppförande
å södra kasemområdet av byggnad för länsstyrelsen och här ovan angiven
civil förvaltning i övrigt.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade,
landskamreraren Rietz och t. f. landssekreteraren Lundborg.

Kristianstad i landskontoret den 17 januari 1953.

Underdånigst
PER WESTLING.

E. HASSELHUHN.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 127, § 16.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1952 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande angående
användningen av statliga förskottsmedel till vissa plankostnader
m. m.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande:

Såsom av revisorernas utredning framgår ha statliga förskottsmedel sedan
budgetåret 1936/37 stått till förfogande till kostnader för uppgörande
av byggnadsplaner. Från och med budgetåret 1948/49 ha sådana förskottsmedel
funnits tillgängliga jämväl till kostnader för uppgörande av regionplaner
samt för regionplaneförbunds verksamhet i övrigt.

Vissa föreskrifter angående förskjutande av kostnaderna för regionplaneringen
lämnas i 132 § byggnadslagen. I fråga om byggnadsplanekostnaderna
däremot saknas motsvarande föreskrifter i lagstiftningen.

Vad beträffar regionplaneringen ha revisorerna funnit det antagligt att
övervägande skäl talade för att förskott av statsmedel för denna verksamhet
bibehölles. Byggnadsstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning.

Beträffande kostnaderna för uppgörande av byggnadsplaner ha revisorerna
däremot föreslagit en undersökning rörande förutsättningarna för
en avveckling av den statliga förskottsverksamheten.

Denna verksamhet tillkom från början vid en tidpunkt då den ekonomiska
ansvarigheten för uppgörande av byggnadsplan reglerades av föreskrifterna
i 60 § stadsplanelagen. Enligt dessa skulle kostnaderna — i
den mån bidrag ej lämnades av kommunen — gäldas av markägarna efter

100

den nytta de hade av planen. Fördelningen av kostnaderna var invecklad
och tidsödande och gav ofta anledning till konflikter med markägarna.
För att undvika sådana konflikter under arbetets gång visade det sig rätt
snart behövligt, att staten ställde förskottsmedel till förfogande för löpande
utbetalningar till olika förrättningsmän, hantlangning, markeringsmateriel
etc.

Byggnadslagen utgick till att börja med från att kostnaden för en byggnadsplan
till den del den ej täcktes av statsmedel skulle fördelas mellan
kommunen och markägarna. Genom en år 1948 vidtagen ändring av 111 §
byggnadslagen undantogos emellertid markägarna från betalningsskyldighet
i den mån de icke voro att betrakta som markexploatörer, d. v. s. försåvitt
planen för dem icke medförde avsevärd nytta.

Enligt dessa regler åvilar betalningsskyldigheten för en byggnadsplan i
första hand kommunen. Förekomma markexploatörer, skola dessa betala
sin del av kostnaden i direkt förhållande till deras andel av planområdets
areal. I vissa fall, beroende på kommunens skatteunderlag, kan dessutom
statsbidrag utgå enligt närmare bestämmelser i Eders Kungl. Maj:ts
kungörelse 1948:411.

I Eders Kungl. Maj:ts proposition 1947:245, vari olika med planläggningsverksamheten
samhöriga bidrags- och förskottsfrågor närmare avhandlades,
uttalade föredragande departementschefen att i regel behov av
förskott ej syntes föreligga då kostnaderna skulle gäldas av kommunen
ensam eller av enskild markexploatör. En liknande synpunkt kom till uttryck
i de bestämmelser beträffande förskottering av kostnader för uppgörande
av byggnadsplaner, som meddelades genom nådigt brev den 30
juni 1947. I dess första punkt föreskrives nämligen att förskott må utgå,
där plan ej lägges över område i en ägares hand.

De skedda förändringarna i fråga om reglerna för byggnadsplanekostnademas
gäldande ha enligt byggnadsstyrelsens mening medfört att den
ursprungliga motiveringen för den statliga förskottsverksamheten på detta
område till största delen försvunnit. Den väsentligaste skillnaden härvidlag
är uppenbarligen den ökade kommunala ansvarigheten; landskommunerna
ha i detta hänseende alltmer kommit att intaga samma ställning
till planläggningsfrågorna inom sina områden som städerna.

En speciell form av planläggningsåtgärder som under de senaste åren
föranlett mycket stora krav på förskottsmedel har varit arbetet med framställande
av flygkartor såsom underlag för byggnadsplaner. Detta arbete
har varit särskilt omfattande inom Göteborgs och Bohus län, som också
erhållit betydande förskottsbelopp för ändamålet. Enligt uppgift ha emellertid
rätt omfattande kartläggningsarbeten verkställts även i andra län,
och verksamheten kan förväntas komma att lörtgå inom skilda delar av
landet. Några särskilda krav på förskottsmedel med anledning av denna
verksamhet ha dock hittills icke framförts, annat än för Göteborgs och
Bohus län. Av allt att döma torde kommunerna i förekommande fall ha
sådan ekonomisk bärkraft att de vid behov kunna lämna förskott även till
detta slag av planläggningsarbeten.

Byggnadsstyrelsen har sålunda kommit till den uppfattningen att de
statliga förskotten till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplaner
böra kunna avvecklas. En viss tid härför synes dock böra beräknas;
byggnadsstyrelsen uppskattar denna tid till förslagsvis två år.

101

I ärendets handläggning ha även byggnadsrådet Quiding och byråchefen
Wirseen deltagit.

Stockholm den 14 januari 1953.

Underdånigst

IVAR JONSSON.

GUNNAR WEJKEjj

Sigurd Lang.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 127, § 16.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 16 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande förskott till vissa plankostnader, får
riksräkenskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss den 20 december
1952, anföra följande.

I den mån statsverket befinnes böra framdeles tillhandahålla medel för
förskottering av ifrågavarande plankostnader, bör detta med hänsyn till
att förskotten som regel måste utestå mycket lång tid fortfarande ske
med anlitande av medel, som anvisas för ändamålet under fonden för förlag
till statsverket. Då dessa medel ha karaktären av förlagsmedel, synes
intet vara att erinra mot att desamma såsom tillämpats av vissa länsstyrelser
rekvireras i runda belopp hos riksgäldskontoret och att lyftade medel
sålunda i viss utsträckning balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper
i avbidan på att de skola tagas i anspråk för förskottsutbetalningar. Härigenom
undvikes en hel del onödig omgång såväl för länsstyrelserna som
för riksgäldskontoret. Då mot utbetalningarna från förlagsfonden svarande
belopp upptagas bland tillgångarna i riksgäldskontorets räkenskaper,
kan det måhända icke anses oundgängligen nödvändigt, att de av
länsstyrelserna utbetalade förskotten komma till synes såsom tillgångar i
länsstyrelsernas räkenskaper. Det synes dock önskvärt, att så sker, och
riksräkenskapsverket har också tid efter annan i förekommande fall givit
vederbörande länsstyrelser direktiv i enlighet härmed. Liksom hittills kommer
riksräkenskapsverket i fortsättningen att ha sin uppmärksamhet riktad
på detta förhållande samt på att utbetalade förskott icke utestå längre
än som är nödvändigt.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Wildeman och Stenström, tillförordnade byråchefen
Thorson samt byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 9 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ANDERS FAXEL1US.

102

Fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 127, § 16.

Till Konungen.

Medelst remiss den 20 nästlidna december har Eders Kungl. Maj:t lämnat
fullmäktige i riksgäldskontoret tillfälle att före den 19 januari 1953
avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers under § 16 i den till
1953 års riksdag avgivna berättelsen rörande statsverket gjorda uttalanden
angående förskotten av statsmedel till vissa plankostnader.

Med anledning härav få fullmäktige framhålla, att fullmäktige i likhet
med riksdagens revisorer anse att en avveckling av de statliga förskotten
till byggnadsplaner numera bör kunna utan större olägenhet ske, sedan
kommunerna ålagts att svara för de huvudsakliga kostnaderna för dessa
planer. Några nya förskott synas alltså icke böra utbetalas för ändamålet
och de förskottsmedel, som icke av länsstyrelserna utbetalats utan ligga
balanserade hos dem, böra, i den mån de ej avse redan beviljade förskott,
snarast inlevereras till riksgäldskontoret; återstående belopp torde böra
inlevererats, så snart medlen influtit till länsstyrelserna.

Beträffande regionplanekostnaderna synas övervägande skäl tala för
att dessa även i fortsättningen liksom hittills förskotteras av riksgäldskontoret
från fonden för förlag till statsverket samt begränsas till vad som
kan komma att slutligt stanna å statsverket i form av bidrag från för
ändamålet anvisade anslag å driftbudgeten.

Fullmäktige ansluta sig slutligen till vad revisorerna uttalat om önskvärdheten
av att länsstyrelsernas bokföring ordnas så, att därav tydligt
framgår såväl skulden till riksgäldskontoret för uttagna förskottsmedel
som länsstyrelsernas fordran hos förskottstagarna för utlämnade förskott.

Stockholm den 15 januari 1953.

Med undersåtlig vördnad.

Å fullmäktiges vägnar:

HERMAN KLING.

Torsten Bjerlöw.

Landskamrer A. Wigcrts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 134, § 17.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1952 har jag anbefallts avgiva utlåtande
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i fråga om
vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Med anledning härav
får jag i underdånighet anföra följande.

103

I likhet med revisorerna finner jag resultatet av uppbörden enligt det
nya uppbördssystemet, såvitt det hittills kan utläsas, i genomsnitt gott.
Vid jämförelse med det äldre uppbördssystemet måste beaktas, att antalet
skattskyldiga numera är väsentligt större än tidigare. Sålunda uppgick antalet
självdeklarationer i länen år 1940 till 2 443 231 under det att motsvarande
siffra år 1950 utgjorde 3 467 385. De av revisorerna angivna orsakerna
till att mindre tillfredsställande indrivningsresultat i vissa fall uppnåtts
synas vara de huvudsakliga, ehuru även andra kunna tänkas, exempelvis
brister hos utmätningsmän och exekutionsbiträden och särskilda
svårigheter inom distrikt eller städer med rörlig befolkning.

De av revisorerna påtalade organisatoriska brister, som medföra försämrat
indrivningsresultat, förtjäna ett närmare övervägande. Under senare
år har den ökning av landsfiskalernas arbetsbörda, som den nya
rättegångsreformen inneburit, i många fall tvungit landsfiskal i distrikt,
där landsfiskalen är både polischef, åklagare och utmätningsman, att i
större utsträckning än hittills överlämna väsentliga delar av indrivningsarbetet
till underordnade befattningshavare. Det är icke uteslutet att härigenom
indrivningsresultatet blivit mindre gott än vad eljest skulle blivit
fallet. Det bör bemärkas att revisorernas uttalande avser en tid, som karaktäriserats
av goda konjunkturer med ringa eller ingen arbetslöshet. Man
kan förutse att verkningarna av organisatoriska brister måste befaras
komma att ytterligare skärpas i en vikande konjunktur. Den delning av
landsfiskalstjänsterna på polischefer — åklagare och utmätningsmän, som
företagits beträffande ett mindre antal stora och tätt befolkade distrikt,
torde medföra möjlighet till förbättrad organisation av indrivningsarbetet.
Tanken på en generell uppdelning av distrikten på detta sätt har visserligen
avvisats av 1947 års landsfiskalsutredning, men denna utväg synes icke
böra definitivt skjutas åt sidan. Efter ytterligare någon tids erfarenhet av
det nya uppbördssystemets verkningar synes den ånyo> böra övervägas.

Eu nackdel, som kommit till synes i de på detta sätt uppdelade distrikten,
är de dubbla befälslinjema mellan de båda landsfiskalerna och polismännen
— exekutionsbiträdena. Det torde vara av vikt, att polispersonal
i tillräcklig utsträckning frigöres från polisgöromål och ställes till landsfiskalen-utmätningsmannens
disposition för indrivningsarbetet.

Beträffande distrikt, där indrivningen handhaves av stadsfogde eller
landsfiskal-utmätningsman synes också angeläget tillse att tillräcklig och
lämpligt utbildad personal står till utmätningsmannens förfogande för
indrivningsarbetet. Det kan ifrågasättas huruvida icke de tendenser^ alt
negligera behov av utökning av indrivningspersonal, som kunnat spåras
hos en del städer, böra mötas med uttryckliga bestämmelser angående städernas
skyldigheter härvidlag. Sådana saknas för närvarande. Härtill torde
jag få tillfälle att återkomma i min kommande promemoria angående organisationen
av städernas uppbördsväsen. Det synes mig tveksamt huruvida
såsom ett tvångsmedel gentemot städer, som visat tredska i fråga om
anställande av behövlig indrivningspersonal, kan användas hot om att staden
har att svara för eventuella skatteförluster. 1949 års uppbördssakkunniga
funno icke anledning föreslå ändring av gällande bestämmelser om
statens ansvar i detta avseende.

Uppenbarligen ha de obefogat höga skönstaxeringarna en avsevärd betydelse
för uppkomsten av restantier. Genom studium av indrivningssta -

104

tistiken framkommer här en brist — icke i indrivningshänseende — utan
i taxeringshänseende. Det må vara förklarligt om taxeringsnämnderna, sedan
en eller flera anmaningar att avlämna självdeklaration lämnats utan
avseende, åsätta vederbörande en så hög taxering, att han hos prövningsnämnden
nödgas lämna tillfredsställande redogörelse för sina inkomstförhållanden.
Detta förfaringssätt är emellertid icke att rekommendera, det
medför ofta felaktiga taxeringar och länder icke blott den skattskyldige
utan även det allmänna till men. Detta gäller särskilt om förfaringssättet
som emellanåt varit fallet —> begagnas utan urskiljning. Det har förekommit
att personer, som sedan en längre tid varit intagna på sinnessjukhus
eller eljest av en eller annan anledning varit ur stånd att förvärva
några inkomster, åsatts orimliga taxeringar. I många fall anföra på sådant
sätt taxerade skattskyldiga icke besvär, skatterna kunna icke indrivas och
resultatet blir ett opåkallat statsbidrag till kommunerna. Det synes nödvändigt
att taxeringsnämnderna, innan en skönstaxering åsättes, söka erhålla
upplysningar från indrivningsmyndighetema, vilkas ofta mycket
goda personkännedom härvid skulle kunna utnyttjas före skattepåföringen.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst
ALARIK WIGERT.

Svenska stadsförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 134, § 17.

Till Konungen.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande med
anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse, § 17,
yttrats angående vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m., får
förbundets styrelse anföra följande.

Inom den korta tidsfrist, som ställts till förfogande för utlåtande i detta
ärende, är förbundet icke i tillfälle att prestera någon kompletterande
utredning, som kan vara ägnad att ytterligare belysa uppbördsresultatet i
till förbundet anslutna kommuner och samhällen.

Vad angår revisorernas egna uttalanden i ämnet finner sig styrelsen ha
särskild anledning att uppehålla sig vid vad som anförts i följande två
meningar: »Det har även kommit till revisorernas kännedom att myndigheterna
i städerna — dessa har att bevilja erforderliga medel — inte alltid
visar tillräcklig förståelse för behovet av utökad indrivningspersonal, vilket
torde sammanhänga med det förhållandet att uppkommande skatteförluster
helt åvilar statsverket. En fördelning i någon form mellan stat och
kommun av uppkommande skatteförluster skulle måhända komma att
medföra en från städernas sida ändrad inställning gentemot restindrivningen.
»

Revisorerna synas i detta sammanhang helt ha förbisett, att i samband
med den år 1945 beslutade uppbördsreformen frågan om bekostandet av

105

skatteuppbörden — inklusive restindrivningen — i städerna fick eu lösning,
som enligt statsmakternas tydliga uttalanden endast kunnat betraktas
såsom provisorisk. I det betänkande av 1944 års uppbördsberedning, som
låg till grund för denna reform, hade beträffande uppbörden i större magistratsstäder
visserligen föreslagits, att denna skulle ankomma på kommunala
uppbördsverk. Men beredningen hade framhållit, att ett förstatligande
av dessa verk måhända kunde ifrågasättas. Som skäl för att beredningen
emellertid icke ingått på denna fråga hade anförts, att det av ålder
ålåge magistratsstäderna att själva ombesörja mantalsskrivning och uppbörd
samt att svara för kostnaderna härför, en anordning som sammanhängde
med städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten. Detta samband hade föranlett beredningen att föreslå, att kostnaderna
för ifrågavarande uppbördsverk även i fortsättningen »tillsvidare»
skulle åvila städerna, och beredningen hade tillagt: »Icke minst med hänsyn
till nu föreliggande förslag till lösning av uppbördsfrågan synes det
emellertid erforderligt, att spörsmålet om städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten snarast göres till föremål för särskild
utredning.» Om denna förutsatta utredning hade beredningen också
erinrat då den särskilt behandlat kostnadsfrågor, som hade samband med
restindrivningen i städerna enligt det föreslagna nya uppbördssystemet.

I propositionen (nr 382) till 1945 års riksdag med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen framhöll även departementschefen,
att frågan om magistratsstädernas skyldighet att svara för kostnaderna
för mantalsskrivning och uppbörd ägde sådant samband med den
större frågan om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten, att dessa frågor borde samtidigt komma under bedömande.
Då härför erfordrades särskild utredning, torde de berörda frågorna
få upptagas i annat sammanhang. Detta underströks slutligen också
av riksdagen i dess skrivelse i anledning av denna proposition. Härvid
uttalade riksdagen uttryckligen, att den av departementschefen omnämnda
utredningen borde snarost komma till stånd.

Det bör ytterligare tilläggas, att stadsförbundet sedermera i många olika
sammanhang haft anledning att påminna om angelägenheten av att denna
nu för mer än sju år sedan förutsatta utredning om städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten verkligen igångsättes.
Härvid har kunnat påvisas, att ett uppklarande av sistnämnda fråga är
nödvändig förutsättning för lösning även av andra för städerna angelägna
reformfrågor.

Mot bakgrunden härav te sig riksdagens revisorers nu berörda uttalanden
föga rimliga. Då revisorerna icke uppgivit på vad sätt de bibragts kännedom
om att från städernas sida inte alltid visas tillräcklig förståelse för behovet
av utökad indrivningspersonal, måste styrelsen lämna öppet, om
uppgifterna härom grundas på någon verkligt objektiv bedömning. Men
givet är, att städerna hysa en viss betänksamhet mot att ytterligare hygga
ut denna apparat, då de härvidlag ha att fullgöra eu betalningsplikt, vars
befogenhet statsmakterna själva erkänt vara heroende av en förutsatt
men år efter år uppskjuten utredning. Ännu orimligare måste det synas vara
för städerna, alt revisorerna nu i detta läge t. o. in. ifrågasätta ytterligare
kostnadsökning för dem genom antydningen om en fördelning i någon
form mellan stat och kommun av uppkommande skattelörluster. Styrelsen

106

utgår som sagt ifrån att revisorerna i detta sammanhang alldeles förbisett
vad som ovan relaterats om hithörande frågors behandling i samband med
den år 1945 beslutade uppbördsreformen. Om så icke vore fallet, synas
revisorerna snarare haft anledning att som slutsats efterlysa, varför den
utredning om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten, som riksdagen år 1945 förklarade böra snarast komma till stånd,
ännu ej igångsatts.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst

Svenska stadsförbundets styrelse
ZETH HÖGLUND.

Sixten Humble.

Svenska landskommunernas
förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 134, § 17.

Till Konungen.

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
rörande skatteuppbörden m. m. (§ 17), får förbundets styrelse i underdånighet
anföra följande.

Den av revisorerna företagna undersökningen torde utvisa — om ock
med viss osäkerhet — att indrivningsresultatet under senare år något försämrats
inom vissa utmätningsmansdistrikt. Det torde också vara riktigt
att orsakerna härtill kunna vara av organisatorisk art. Före uppbördsreformen
kunde man i kommunalnämnderna med deras goda person- och lokalkännedom
av restmedelsredovisningarna direkt utläsa indrivningsresultatet.
Där detta var mindre gott och anledningen ansågs ligga i bristande nit
från exekutionsbiträdets sida, kunde man med lämpliga föreställningar via
landsfiskalen vinna rättelse. Så länge kommunerna hade ett direkt ekonomiskt
intresse av en effektiv indrivning var det också lättare för landsfiskaler
och länsstyrelser att hos kommunerna vinna gehör för krav på
utökning av polispersonalen. Nu kan den situationen på sina håll mycket
väl ha uppstått att de polisiära ärendena ökat i sådan omfattning, att den
tillgängliga personalen icke förslår för ett effektivt indrivningsarbele. Kommunerna
äro dock helt ur stånd att i det enskilda fallet bedöma huru härmed
kan förhålla sig, eftersom såväl de polisiära ärendena som indrivningsverksamheten
äro undandragna varje form av kommunal insyn.

Särskilt sedan 1948 års polisutredning avgivit sitt betänkande ha landskommunerna
iakttagit viss återhållsamhet vid ställningstagande till krav
på nyinrättande av tjänster vid polisväsendet. Denna reaktion är förklarlig.
Statsmakterna ha ännu icke tagit ställning till huruvida polisväsendet i
fortsättningen skall vara en statlig eller kommunal angelägenhet. I lands -

107

kommunerna förefinnes en enstämmig mening att tiden nu är mogen för
ett förstatligande. Samma mening har förbundsstyrelsen ånyo givit uttryck
för i sitt samtidigt härmed avgivna yttrande över en inom inrikesdepartementet
utarbetad promemoria angående polisväsendets framtida organisation.
Som huvudmän för exekutionsbiträdena kunna landskommunerna nu
icke i annan ordning bidraga till en effektivisering av indrivningsverksamheten
än genom att utan vidare samtycka till framställda krav på personalökning.
Bortsett från att detta är en säregen form för utövande av kommunal
självstyrelse, är förbundsstyrelsen ingalunda övertygad om att en
allmän personalförstärkning härvidlag självklart skall leda till ett bättre
resultat.

Stockholm den 22 januari 1953.

Underdånigst

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERBERG.

Sixten Larsson.

1950 års skattelagssakkunnigas

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 ha 1950 års skattelagssakkunniga
anbefallts att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens under
nämnda år församlade revisorers berättelse yttrats angående utsträckt uppgiftsskyldighet
till ledning för egen taxering i vissa fall.

I anledning härav få de sakkunniga anföra följande.

De sakkunnigas utredningsuppdrag omfattade ursprungligen en teknisk
revision av kommunalskattelagen och i samband därmed stående skattefrågor
av materiell natur. Våren 1952 utvidgades de sakkunnigas uppdrag
enligt Kungl. Maj ds bemyndigande till att omfatta en översyn av taxeringsförordningens
bestämmelser. I samband därmed tillkallades ytterligare en
person med särskild sakkunskap i fråga om taxeringskontroll att vara ledamot
av de sakkunniga, varjämte särskild sekreterare förordnades att biträda
de sakkunniga vid fullgörande av det utredningsuppdrag, som avser taxeringsförordningens
bestämmelser.

Av chefens för finansdepartementet anförande till statsrådsprotokollet för
den 15 maj 1952, vari utvidgningen av de sakkunnigas uppdrag behandlas,
liksom av de direktiv, departementschefen under hand lämnat rörande utredningsuppdraget,
framgår att de sakkunniga ha att till behandling upptaga
frågor om sådana ändringar av gällande bestämmelser rörande de
skattskyldigas självdeklarationer och underlaget därför samt möjligheterna
till kontroll av deklarationerna, som avhandlas i revisorernas yttrande.

Under sina redan hållna överläggningar rörande den del av utredningsuppdraget,
som omfattar det sist berörda ämnesområdet, ha de sakkunniga

108

jämväl diskuterat de åtgärder, som äro behövliga för att i fråga om de av
revisorerna avsedda skattskyldiga ett så riktigt taxeringsresultat som möjligt
skall kunna uppnås. Diskussionen har därvid dock icke begränsats till
de yrkeskategorier, som i revisorernas uttalanden särskilt omnämnts. Ur
taxeringssynpunkt föreligga nämligen likartade problem beträffande andra
grupper skattskyldiga, vilkas inkomster icke, såsom i allmänhet kan ske
beträffande inkomst av tjänst, utan större svårighet kunna kontrolleras.
Hit måste räknas icke blott de s. k. fria yrkesutövare, som av revisorerna
omnämnts, utan även jordbrukare och sådana rörelseidkare, som för närvarande
icke äro bokföringsskyldiga.

Vid fullgörandet av utredningsuppdraget komma sålunda de synpunkter
som revisorerna i förevarande hänseende framfört automatiskt under de
sakkunnigas bedömande.

De sakkunniga avse att under innevarande år framlägga resultatet av
sin utredning i vad avser de frågor, som av revisorerna berörts.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst

För 1950 års skattelagssakkunniga
H. BJÖRNE.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tull- och skattefrihet för
vissa varor i samband med proviantering av s. k. lustfartyg (§ 19).

Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen anföra följande.

I sin av revisorerna omförmäldä underdåniga skrivelse den 13 februari
1950 har styrelsen i avseende å obeskattade tobaksvaror föreslagit viss1 begränsning
av de nuvarande provianteringsmöjlighetema för bland andra
passagerarfartyg på resa med bestämmelse till utrikes ort. Den sålunda
föreslagna begränsningen, varom föreskrift skulle meddelas i 4, 5 och
29 §§ kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, skulle innebära, att
obeskattad tobaksvara icke finge utföras från riket såsom proviant för
passagerarfartyg på resa till utrikes ort — förutom där det ej vore otvetydigt,
att utländsk hamn verkligen komme att under resan besökas för
avlämnande eller mottagande av passagerare eller last — därest för resan
beräknades åtgå kortare tid än fyra timmar och myckenheten av ombord
befintligt förråd av tobaksvaror genom sådan proviantering skulle överstiga
en kvantitet, vilken, bestämd med hänsyn till det antal personer, som be -

109

räknades komma att medfölja fartyget under resan, motsvarade tio gram
för person.

Tillika har styrelsen i den underdåniga skrivelsen föreslagit stadganden,
innebärande förbud mot proviantering med obeskattad tobaksvara av
dels svenskt krigsfartyg, som avgår från svenskt territorialvatten i annat
syfte än avläggande av officiellt besök utomlands, dels fiskefartyg, vars
nettodräktighet understiger trettio ton, eller större fiskefartyg på resa från
svenskt territorialvatten i annat ändamål än att anlöpa utländsk hamn för
lossning eller lastning, dels ock lustfartyg.

Sedermera har styrelsen i utlåtande till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 7 juli 1950 över vad riksdagens revisorer anfört angående
tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av
flottans fartyg, såvitt angår annan skattebelagd men obeskattad vara än
tobaksvara, föreslagit motsvarande begränsning av provianteringsmöjlighetema
för passagerarfartyg på resa till utrikes ort. Dessutom har styrelsen
föreslagit, att förbud mot utförsel av obeskattad proviant av nyssberörda
slag med liknande räckvidd, som tidigare ifrågasatts beträffande obeskattade
tobaksvaror, meddelades även för bland andra svenskt krigsfartyg,
fiskefartyg och lustfartyg.

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. in. har i
sitt den 21 april 1952 avgivna betänkande nr 2, »Lättnader i tullbehandlingen
i resandetrafiken mellan de nordiska länderna» (SOU 1952: 16 Utrikesdepartementet)
berört frågan om provianteringsförfarandet vid utrikes
fartygstrafik av mera lokal karaktär. Kommittén har därvid rekommenderat,
att överläggningar mellan respektive länders berörda myndigheter
upptagas i syfte att uppnå en lösning av denna fråga.

Proviantering av lustfartyg med obeskattade varor förekommer huvudsakligen
under sommarmånaderna och i allmänhet ej i någon större omfattning.
Den mefa omfattande utförseln av sådana varor med lustfartyg
under sommaren 1952 — vilken sammanhängde med de Olympiska spelen
i Helsingfors — torde kunna betraktas såsom en undantagsföreteelse. Jämförd
med de av styrelsen i övrigt föreslagna inskränkningarna av provianteringsrätten
är den i nu ifrågavarande hänseende föreslagna inskränkningen
av underordnad betydelse. Även om såväl principiella skäl som
praktiska hänsyn tala för ett avskaffande av förmånen att med lustfartyg
utföra obeskattade varor såsom skeppsproviant, förefaller det därför som
om regleringen av denna fråga lämpligen borde anstå i avbidan på en
lösning i ett sammanhang av hela problemkomplexet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
tjänstförrättande generaltulldircktör, jämväl byråchefen Norlander och tillförordnade
byråchefen Alexandersson, föredragande.

Stockholm den 13 januari 1953.

Underdånigst

Under generaltulldirektörens frånvaro:

HILDING LINDBERG.

Åke Krantz.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 161, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1952 församlade revisorer uttalat angående bidrag ur läroverkens ljus- och
vedkassor till vaktmästarpersonalens avlöning.

Med anledning härav får riksräkenskapsverket anföra att ämbetsverket
ansluter sig till revisorernas uppfattning i förevarande spörsmål.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Wildeman, tillförordnade byråchefen Thorson samt
byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ARVID STENSTRÖM.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 161, § 20.

Skolöverstyrelsens underdåniga utlåtande.

Skolöverstyrelsen tillstyrker den av riksdagens revisorer ifrågasatta åtgärden
att upphäva bestämmelserna i kungliga brevet den 12 september
1940 angående bestridande ur de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor
av utgifter för avlöning av vaktmästare. Härigenom skulle en egendomlig
anomali i finansieringen av statstjänstemännens löner försvinna och samtidigt
en önskvärd förenkling i rektorernas förvaltningsbestyr åstadkommas.

I sina petita för budgetåret 1953/54 har överstyrelsen beräknat anslaget
Allmänna läroverken: Bidrag till ljus- och vedkassorna, förslagsanslag, till
3 843 485 + 300 000 — 500 000 = i avrundat tal 3 500 000 kronor. Vid bifall
till föreliggande framställning kan anslaget minskas med 553 400 kronor
till i avrundat tal 3 000 000 kronor.

I ärendets handläggning ha deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Wejle, Sjöstedt, Ulne och Grendin, förste byråsekreteraren Michaélsson,
föredragande, och t. f. förste byråsekreteraren Romberg.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN.

HJ. MICHAÉLSSON.

Ulla Andersson.

Lantbruks&tyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 166, §21.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1952 församlade revisorer under
§ 21 i sin berättelse anfört angående sammanslagning av lantbruksstyrelsens
kansli- och kameralbyråer. I anledning härav får styrelsen anföra
följande.

Styrelsen har tidigare i anslagsäskanden och i andra sammanhang framhållit,
att den år 1948 fastställda organisationen för styrelsen och lantbruksnämnderna
vore att betrakta som ett provisorium i avbidan på närmare
erfarenheter beträffande verkningarna av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område samt att en allmän översyn av organisationen i en
framtid kunde komma att visa sig erforderlig. Under den tid organisationen
sålunda varit i tillämpning, har styrelsen varit i tillfälle att göra vissa erfarenheter
och därvid uppmärksammat, att en del brister vidlåda den
nuvarande organisationen. Styrelsen har dock hittills icke ansett tidpunkten
vara inne för en sådan översyn, som nyss nämnts, utan har velat avvakta
ytterligare erfarenheter på området. Tillräcklig material för översynen
torde emellertid snart föreligga.

Styrelsen har även funnit, att organisationen av kansli- och kameralbyråerna
i vissa avseenden icke är helt tillfredsställande. Gränsdragningen
mellan de båda byråernas arbetsuppgifter har sålunda icke kunnat ske på
det sätt, som ursprungligen varit avsett. Revisorerna hava nu ansett det
antagligt, att fördelar skulle vara att vinna genom att samtliga administrativa
ärenden hos lantbruksstyrelsen koncentrerades till en byrå samt föreslagit,
att frågan om en sammanslagning av kansli- och kameralbyråerna
toges under övervägande. Utan att nu taga ställning till hur frågan i sak
bör lösas kan styrelsen vitsorda att spörsmålet om organisationen av de
båda byråerna behöver närmare utredas. Detta bör enligt styrelsens uppfattning
lämpligen ske i samband med den av styrelsen nyss nämnda översynen
av styrelsens organisation i dess helhet.

I detta ärendes handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Hammarskjöld,
Malmberg och Själander, byråchefen Byberger och t. f. byråchefen
Grönlund samt förste byråsekreteraren Högström.

Stockholm den 10 januari 1953.

Underdånigst

ERIK HÖGSTRÖM.

C.-H. NORDLANDER.

112

Riksräkcnskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 166, §21.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 21 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande lantbruksstyrelsens byråorganisation, får
riksräkenskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj:ts. remiss den 19 december
1952 anföra följande.

Den vid 1948 års omorganisation av lantbruksstyrelsen inrättade kameralbyrån
förutsattes i princip skola tilldelas samtliga kamerala arbetsuppgifter.
Omfattande ärendesgrupper av kameral natur ha emellertid i stället
kommit att handläggas å kanslibyrån. Vidare har, på förslag av lantbruksstyrelsen,
genom en av Kungl. Maj:t den 8 juli 1949 vidtagen ändring i
föreskrifterna rörande styrelsens kassarörelse, chefen för kameralbyrån
befriats från skyldigheten att underteckna anordningsbeslut, som beröra
fackbyråernas i styrelsen verksamhetsområde. Kameralbyråns medverkan
vid sådana anordningsbeslut har på grund därav kommit att inskränkas
till en i huvudsak anslagsteknisk prövning. Lantbruksstyrelsens förenämnda
förslag till ändring i kassaföreskriftema avstyrktes av riksräkenskapsverket
under framhållande av, bland annat, att en kameral instans icke
blott hade att utöva en formell prövning av anordningsbesluten utan skulle
tillse, att en god hushållning med myndighetens anslagsmedel komme till
stånd. Vidare framhölls att ett system, där beslutanderätten i anordningsärenden
ankomme på fackbyråer, kunde befaras leda till inrättande av
kamerala avdelningar inom varje byrå.

Inom lantbruksstyrelsen har nu, såsom framgår av vad ovan anförts,
uppkommit en splittring av de kamerala uppgifternas handläggning, som
icke kan anses tillfredsställande. De kamerala uppgifterna inom styrelsen
anser riksräkenskapsverket ha en sådan omfattning och betydelse att de
böra handläggas å en särskild byrå. Ämbetsverket finner det därför angeläget
att samtliga de arbetsuppgifter, som ursprungligen avsågos skola
handläggas å kameralbyrån, nu återföras dit. Ärendenas fördelning mellan
kansli- och kameralbyråema torde böra närmare fastställas i en arbetsordning.
Vidare bör genom ändring av kassaföreskrifterna på kameralbyråchefen
läggas ansvaret för styrelsens samtliga anordningsbeslut, varigenom
denne erhåller möjlighet att utöva ett reellt inflytande över den
ekonomiska förvaltningen. Såsom hitintills bör slutligen inom kameralbyrån
revisionsavdelningen verkställa en fortlöpande granskning av lantbruksnämndernas
jämförelsevis omfattande medelsförvaltning.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Stenström, tillförordnade byråchefen Thorson
och byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 9 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

CURT WILDEMAN.

113

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 166, § 21.

Underdånigt utlåtande.

Såsom riksdagens revisorer framhållit, har statskontoret redan i samband
med genomförandet av lantbruksstyrelsens nuvarande organisation
uttalat, att en särskild kameralbyrå icke vore behövlig utan att den kamerala
personalen borde under en föreslagen kamrerare i 29 lönegraden kunna
inordnas i kanslibyrån. Då någon omständighet av beskaffenhet att
rubba denna ämbetsverkets uppfattning ej framkommit, tillstyrkes revisorernas
förslag, att frågan om en sammanslagning av styrelsens kansli- och
kameralbyråer tages under övervägande.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 5 januari 1953.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

GUNNAR BRITTH.

Bertil Sundström.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 166, §21.

Till Konungen.

Med anledning av remiss den 19 december 1952 av riksdagens revisorers
uttalande angående lantbruksstyrelsens byråorganisation får statens organisationsnämnd
anföra följande.

I likhet med riksdagens revisorer anser organisationsnämnden, att det i
allmänhet är principiellt riktigt att inom ett verk söka undvika splittring
av sådana administrativa ärenden som personal- och lönefrågor, anslagsfrågor
och kamerala ärenden på två byråer. Huruvida praktiska fördelar,
exempelvis minskat personalbehov, stå att vinna för lantbruksstyrelsens del
vid hopslagning av dess kameral- och kanslibyråer till en administrativ
byrå, kan emellertid enligt nämndens mening icke bedömas utan en ingående
undersökning.

Riksdagens revisorer synas ha förutsatt, att man vid inrättande av eu
administrativ byrå hos lantbruksstyrelsen skulle överföra den egentliga revisionsverksamheten
till riksräkenskapsverket. Det synes tveksamt, om
detta vore fördelaktigt. Verksamhetens omfattning torde icke böra minskas
nämnvärt i förhållande till den nuvarande. En viss besparing skulle måhända
kunna uppnås genom att riksräkenskapsverkets befattningshavare

8 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1952. II.

114

kunde kombinera resor till lantbruksnämnderna med andra uppdrag, men
å andra sidan skulle den nära kontakt försvåras, som bör finnas mellan
det reviderande organet och lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning.
En nyinrättad administrativ byrå finge icke alltför stor personalnumerär,
även om i densamma inginge ett revisionskontor av nuvarande omfattning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Andersson, Aste, Björck, Fahlander, Falla och Eugen
Olsson, samt såsom föredragande byrådirektör P. Tammelin.

Stockholm den 14 januari 1953.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

P. Tammelin.

Riksräkenskaps verkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 22.

Till Konungen.

I anledning av vad! riksdagens revisorer under § 22 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande renbetesfjällens revir, får riksräkenskapsverket,
till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss den 19 december 1952, anföra
följande.

I ett den 30 september 1942 avgivet betänkande angående åtgärder till
stöd för de renskötande lapparna m. m. föreslogs — i syfte att bland annat
möjliggöra en bättre överblick över utgifterna för lappväsendet — att de
av statskontoret förvaltade fyra s. k. lappfondema, nämligen jämtländska
renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens
lappfond och Norrbottens lappfond, skulle sammanföras till en för hela
lappväsendet gemensam fond, benämnd statens lappfond. I utlåtande den
19 januari 1943 över detta betänkande föreslog riksräkenskapsverket i
första hand, att samtliga utgifter för lappväsendet skulle anvisas att utgå
från anslag å riksstaten, att lappfondema skulle indragas, att renbetesfjällen
i Jämtlands län och till deras utvidgning inköpta fastigheter skulle
upptagas såsom tillgång å domänverkets fond och skogsavkastningen från
dessa fjällområden och fastigheter förty tillföras domänverkets överskott
samt att övriga inkomster av annan natur än ränteinkomster, som tillfördes
lappfondema, skulle i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen.
I andra hand förordade riksräkenskapsverket, att den föreslagna
omläggningen av redovisningen av lappfonderna under inga förhållanden
skulle omfatta jämtländska renbetesfjällens skogsfond, vilken tillfördes
skogsavkastningen från renbetesfjällen med tillhörande fastigheter. Riksräkenskapsverket
erinrade härvid om att denna fond — frånsett utgifter
för inköp av fastigheter för utvidgning av renbetesfjällen och utgifter som

115

tarvats för dessa fastigheters förvaltning eller stått i samband därmed —
dittills tagits i anspråk för utgifter för lappväsendet endast i den mån medel
för ändamålet ställts till förfogande från fonden genom beslut av riksdagen
men att enligt utredningsmannens förslag nämnda skogsavkastning
helt skulle bindas för bestridande utan riksdagens hörande av utgifter för
lappväsendet.

I proposition nr 110 till 1943 års riksdag påpekade föredragande statsrådet,
att den av riksräkenskapsverket föreslagna indragningen av jämtländska
lappväsendets fond och Västerbottens och Norrbottens lappfonder
måste anses innebära ett ingrepp i den rätt, som i förevarande hänseende
tillkomme lapparna och som utgjorde en del av det renskötselprivilegium,
varå renbeteslagstiftningen vilade. Statsrådet förklarade sig icke finna anledning
föreligga att till ny prövning upptaga frågan om dessa lapparnas rättigheter.
I fråga om jämtländska renbetesfjällens skogsfond erinrade statsrådet
om att de inköp av fjällhemman, som skett för utvidgning av de
genom avvittringen i Jämtlands län starkt kringskurna renbetesområdena,
hade finansierats i början helt genom försäljning av skog från de vid avvittringen
till förmån för lapparna avsatta renbetesfjällen och sedermera
jämväl genom skogsavkastningen från sålunda inköpta fastigheter, samt
anförde vidare: Det vore förklarligt, att lapparna under dessa förhållanden
ansåge sig äga rätt även till de medel, som inflöte från renbetesfjällen och
nämnda fastigheter och vilka inginge i jämtländska renbetesfjällens skogsfond,
samt att de ansåge att fonden borde användas till deras förmån såsom
en ersättning för de svårigheter, som genom utvecklingen drabbat dem och
deras näring. Ytterligare inköp av dylika fastigheter hade av det jämtländska
lappväsendet och lapparna själva ansetts erforderliga och kraven
därpå syntes jämväl berättigade. Högst avsevärda anspråk på medel ur
jämtländska renbetesfjällens skogsfond för nämnda ändamål kunde fördenskull
emotses. Dessutom torde alltjämt erfordras medel för de med de
inköpta fastigheternas förvaltning förenade utgifterna. På grund häräv och
i övrigt föreliggande förhållanden syntes det statsrådet icke vara något att
erinra mot att tillgångarna i fonden disponerades till gagn för lapparna
och renskötseln.

I enlighet härmed beslöt riksdagen att jämtländska renbetesfjällens skogsfond
och de tre lappfonderna skulle sammanföras till eu gemensam fond
samt att Kungl. Maj:t skulle äga använda fondens medel för åtgärder sammanhängande
med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands län och
de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för inköp av ytterligare
fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ävensom för de övriga åtgärder,
som befunnes vara till gagn för lapparna och deras renskötsel.
Några inköp av fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ha dock — frånsett
ett förvärv under slutet av år 1943 av en fastighet för 48 009 kronor —
icke ägt rum under de nio budgetår, som förflutit sedan statens lappfond
inrättades. Vidare må framhållas, att enligt beslut av 1947 års riksdag de
utgifter, som sammanhänga med förvaltningen av de för renbetesfjällens
utvidgning inköpta hemmanen, från och med budgetåret 1947/48 till huvudsaklig
del, nämligen i vad avser utgifterna för jordbruken å dessa hemman,
bestridas från anslag under nionde huvudtiteln.

Revisorerna ha nu uttalat, att vissa fördelar torde vara att vinna, därest
förvaltningen av den till ifrågavarande fjällhemman hörande skogsmarken.

116

vilken förvaltning för närvarande för lappväsendets räkning handhaves av
domänverket, även i ekonomiskt hänseende helt inordnades i domänverkets
förvaltning. Denna av revisorerna ifrågasatta anordning skulle innebära,
att hemmanens skogsavkastning redovisades bland domänverkets inkomster.
Riksräkenskapsverket har ur de synpunkter riksräkenskapsverket
har att företräda intet att erinra mot alt den av revisorerna sålunda väckta
frågan göres till föremål för närmare övervägande.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Wildeman, Stenström, tillförordnade byråchefen T horson
och byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 9 januari 1953.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ANDERS FAXELIUS.

Domäns tyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har domänstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i § 22 av berättelsen för 1952
anfört angående överförande till domänverket av skogsavkastningen från
renbetesfjällen i Jämtlands län. Styrelsen får med anledning härav anföra
följande.

De av revisorerna anförda skälen för överförandet av renbetesfjällens
skogsinkomster till statsverket synas bärande.

Såsom revisorerna framhållit torde det få anses till fördel för den ekonomiska
driften om renbetesfjällens skogar helt inordnades i domänverkets
förvaltning. Såväl administrativa som rent driftsekonomiska och tekniska
rationaliseringsåtgärder kunna genomföras på ett bättre sätt än hittills och
nödvändigt samarbete med angränsande revir genomföras betydligt smi -

digare.

Genom de förbättringar av förvaltningsförhållandena, som genomtorts
från 1 januari 1953 och nu ytterligare föreslås, skapas säkerligen möjligheter
att utföra sådana mera långtgående åtgärder i fråga om det ekonomiska
utnyttjandet, som revisorerna påkallat. Styrelsen vill i detta sammanhang
dock framhålla, att vissa delar av den nu såsom produktiv betecknade
skogsmarken kunna komma att tills vidare undantagas från den
ekonomiska förvaltningen på samma sätt som skett inom Norrbottens,
Västerbottens och Kopparbergs län genom uppdragande av en s. k. skogsodlingsgräns.

Styrelsen får tillstyrka att föreslaget överförande sker samt att Kungl.
Maj:t vidtager åtgärder, så att av revisorerna föreslagen utredning kommer

117

till stånd beträffande de konsekvenser förslaget medför för lappfonden
samt de åtgärder som därav kunna betingas.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Oldertz, föredragande.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst

ERIK W. HÖJER.

/. Hultin.

Länsstyrelsens i
Jämtlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 22.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 19 december 1952 anbefalld avgiva utlåtande
över riksdagens år 1952 församlade revisorers uttalande, 22 §, såvitt gäller
statens lappfond får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Sedan Eders Kungl. Maj:t i proposition den 13 maj 1887, som av riksdagen
sedermera bifallits, föreslagit riksdagen vissa anordningar beträffande
förvaltningen av renbetesfjällens skogar och avkastningen därav, har
Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 13 juli 1887 anbefallt domänstyrelsen
att utan sammanblandning med övriga skogsförsäljningsmedel
till statskontoret inleverera behållningen av försålda skogseffekter från
renbetesfjällen. Därjämte ålades statskontoret att, sedan statsverket blivit
gottgjort för tidigare utlämnade förskott för inköp av mark till utvidgning
av renbetesfjällen, förvalta överskottet av försäljningsmedlen såsom en
särskild fond under benämning jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

Ehuru enligt statsmakternas beslut avkastningen av skogarna å renbetesfjällen
och å de inköpta fastigheterna finge användas allenast till förvärv
av mark för utvidgning av renbetesfjällen — vad som ej behövdes härför
skulle inlevereras till statsverket — har nämnda fonds medel dock kommit
att tagas i anspråk även för andra ändamål, i första hand för utgifter, som
tarvas för de så kallade renbeteshemmanens förvaltning eller som stått i nära
samband därmed men även för åtskilliga andra anordningar till lappväsendets
fromma, ej allenast inom Jämtlands län utan även inom de två andra
lapplänen. Från och med den 1 juli 1943 bar emellertid jämtländska renbetesfjällens
skogsfond uppgått i statens lappfond, till vilken nettoavkastningen
från renbetesfjällens skogar nu inlevereras. Sedan dess får användningen
av avkastningen från renbetesfjällens skogar anses ske i full överensstämmelse
med statsmakternas beslut i samband med tillkomsten av
statens lappfond, nämligen för åtgärder, sammanhängande med förvaltningen
av renbetesfjällen (inklusive renbeteshemmanen) samt för inköp av
ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ävensom för de övriga
åtgärder som befinnes vara till gagn för lapparna och deras renskötsel
(prop. nr 110/1943).

118

I sitt nu föreliggande uttalande hava riksdagens revisorer framhållit att
viss rationalisering av förvaltningen av renbetesfjällens skogar synes böra
vidtagas genom renbetesrevirets helt inordnande i ekonomiskt hänseende
i domänverkets förvaltning (sidan 14), vilket förfarande emellertid uppgives
medföra att avkastningen av renbetesfjällens skogar skulle överföras
till domänverket i stället för — såsom för närvarande sker — till statens
lappfond. Länsstyrelsen kan doek icke inse att den avsedda rationaliseringen
i och för sig måste få till följd ändrad redovisning av överskottet
av avkastningen av nämnda skogar. En sådan anordning behöver nämligen
endast innebära att fördelning bör ske mellan domänverket och statens
lappfond av vissa förvaltningskostnader på grämd av utnyttjande inom
renbetesreviret av domänverkets centrala resurser.

Revisorerna hava i förevarande sammanhang icke angivit att några olägenheter
skulle vara förknippade med den nuvarande, av statmakterna år
1943 sanktionerade ordningen, innebärande att avkastningen av renbetesfjällens
skogar skall tillföras statens lappfond. Emellertid torde revisorernas
uttalande få ses mot bakgrunden av ett av dem redan tidigare väckt
lörslag om lappfondsmedlens indragning till statsverket och samtliga utgifters
för lappväsendet bestridande av särskilda å riksstaten anvisade anslag.
Revisorernas nu föreliggande förslag kan alltså anses innebära en
modifierad form av deras ovannämnda tidigare framlagda, av statsmakterna
refuserade förslag, avseende att giva riksdagen ökat inflytande beträffande
bestämmandet av utgifterna för lappväsendet.

Det ligger i renskötselnäringens natur att förhållanden kunna inträffa,
som nödvändiggöra skyndsamt handlande från myndigheternas sida. Erforderliga
medel måste i allmänhet vara till hands vid dessa ingripanden.
En alltför tidsödande handläggning av de anslagsäskanden, som från den
lokala förvaltningens sida måste framställas alltefter som behoven yppas,
kan under vissa förhållanden medföra allvarliga olägenheter för renskötselnäringen
och betungar i onödan förvaltningsorganens arbete. Nämnas må
ock att sådana äskanden dessutom ofta avse åtgärder av tämligen obetydlig
omfattning och beskaffenhet. Med hänsyn härtill kan länsstyrelsen ej tillstyrka
en omläggning av den nuvarande ordningen, som ger Eders Kungl.
Maj:t möjlighet att inom ramen för lappfondens medel, utan riksdagens
hörande, tillgodose lappväsendets och renskötselnäringens behov av medel.
Någon olägenhet av detta förfarande har ej påvisats. Länsstyrelsen vill
visserligen icke ställa sig avvisande beträffande revisorernas förslag om
utredning, men får dock redan nu i underdånighet göra det uttalandet att
erforderliga medel för lappväsendet och renskötselnäringen böra under alla
förhållanden kunna ställas till myndigheternas förfogande utan omständlig
omgång eller ett i övrigt betungande prövningsförfarande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade, landshövding
och landskamrerare.

Östersund i landskontoret den 31 december 1952.

E. RUSS.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

119

Länsstyrelsens i
Västerbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1952 har länsstyrelsen i Västerbottens
län fått sig anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer uti 22 § av sitt betänkande anfört om renbetesfjällens
revir, såvitt angår statens lappfond.

Länsstyrelsen får i anledning härav överlämna och åberopa ett av lappfogden
Hilding Johansson den 14 januari 1953 till länsstyrelsen avgivet yttrande
i ärendet.

Länsstyrelsen vill härtill ifrågasätta huruvida icke ett bättre utnyttjande
av domänverkets resurser vid förvaltningen av dessa skogar skulle vara
möjligt även utan att statens lappfond därför måste berövas den behållna
avkastningen.

I handläggningen av detta ärende hava allenast undertecknade deltagit.

Umeå i landskontoret den 17 januari 1953.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

V. WESTIN. SVEN EKBOM.

Bilaga.

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Anmodad yttra mig i anledning av vad riksdagens revisorer i härvid
återgående handling anfört i fråga om statens lappfond får jag i allt väsentligt
ansluta mig till i avskrift bilagda yttrande av lappfogdarna i Norrbottens
län.* .

Det vore av stort intresse att få fram så rikhaltigt material som möjligt
för att kunna göra jämförelser mellan allmänningsskogarnas och renbetesskogarnas
förvaltningar och driftsresultat och vid en eventuell utredning
böra uppgifter inhämtas jämväl beträffande inom Västerbottens län befintliga
allmänningsskogar.

Umeå den 14 januari 1953.

Hilding Johansson.

* Tryckt som bilaga till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande rörande samma
paragraf.

120

Länsstyrelsens i
Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 22.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 20 december 1952 anmodats
avgiva utlåtande över det av riksdagens revisorer i deras protokoll för år
1952 under § 22 gjorda uttalandet om ifrågasatt överförande av avkastningen
från de sa kallade renbetesfjällens skogar till domänverket från
statens lappfond får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen finner det till en början erforderligt att med några ord
omnämna det så kallade lapprivilegiet det vill säga lapparnas rätt att med
sina renar uppehålla sig å de för dem anvisade landområden och i övrigt å
trakter de av gammal sedvana pläga besöka ävensom rätt att där betjäna sig
av land och vatten till underhåll för sig och sina renar. Denna deras rätt
har sedan urminnes tider respekterats av statsmakterna. Uttryckliga lagbestämmelser
härom infördes första gången i renbeteslagen av år 1886.
Det,står dock klart att detta enbart innebar ett stadfästande av vad som
därförut av hävd och sedvana ansetts gälla. Redan innan 1886 års lag ha
dessa rättigheter erkänts av lagstiftarna till exempel i avvittringsstadgan
av år 1873 för Västerbottens och Norrbottens län och bestämmelserna för
uppdragande av odlingsgränsen. Med lapparnas ovannämnda rättigheter
har även sedan gammalt ansetts följa rätt till ersättning för intrång i
renskötseln. 1919 års lappkommitté uttalade i ett särskilt yttrande den 26
oktober 1922 som sin tolkning av 31 § i då gällande 1898 års renbeteslag
att vid alla markdispositioner ovan odlingsgränsen, varigenom antingen
,?"d. intagits lapParna eller intrång eljest beretts dem, lapparna borde
tillförsäkras skälig kompensation. I gällande renbeteslag har i 5 § uttryck -lig bestämmelse införts härom. Detta torde icke kunna innebära annat än
ett ytterligare lagfästande av den sedvanerättsliga principen om lapparnas
rätt till ersättning för intrång.

I Jämtlands län togs vid avvittringen icke hänsyn till lapparnas omnämnda
privilegium. Stora av dem förut nyttjade områden fingo de ej
längre vistas på med sina renar. Det var för att tillrättalägga den orätt som
lapparna därigenom förorsakats som statsmakterna bestämde att behållna
avkastningen av renbetesfjällens skogar skulle disponeras till förvärvande
av mark till utvidgning av renbetesfjällen och att överskottet av avkastningen
skulle tillföras en av statskontoret förvaltad fond benämnd Jämtländska
renbetesfjällens skogsfond. Avkastningen av denna fond bär därefter,
trots att bestämmelse härom ej införts vid dess bildande, använts,
förutom till inköp av ytterligare mark till renbetesfjäll, till stödjande av
renskötseln ej blott inom Jämtlands län utan även inom Västerbottens och
Norrbottens län. Detta är enligt länsstyrelsens förmenande helt förenligt
med lapparnas rätt till ersättning för lidet intrång i sin renskötsel.

Genom beslut av 1943 års riksdag sammanfördes nu nämnda fond med
ytterligare tre för lappväsendet avsatta fonder nämligen Jämtländska lapp -

12!

väsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en enda
fond, statens lappfond. Utredningsmannen i denna fråga generaldirektören
L. Berglöf hade jämväl föreslagit att under statens lappfond borde bokföras
värdet av renbetesfjällen. Departementschefen förklarade vid framläggandet
av förslag i ämnet, att det stode klart att lapparna borde äga rätt till
de medel som inflyta från renbetesfjällen, men att det av praktiska skäl
vore lämpligare att medlen bokfördes å domänfonden. I enlighet med de
givna direktiven har dock statens lappfond tillförts överskottet av renbetesfjällens
förvaltning. Dessa medel ha hittills utgjort den väsentligaste
delen av fondens inkomster. Fonden har härigenom årligen tillförts cirka
200 000 kronor. Både ur historisk och rättssynpunkt förefaller det länsstyrelsen
klart att nämnda inkomster, som få anses utgöra ersättning för
intrång i renskötseln, även i fortsättningen tillfalla lappfonden.

Detta är så mycket angelägnare, då lapparnas berättigade krav på ersättning
i vissa andra fall ej synes kunna vinna bifall. Länsstyrelsen har
sålunda i skrivelse den 5 juni 1937 ingivit en underdånig framställning om
ersättning till lappväsendet bland annat för intrång i renskötseln inom
Jukkasjärvi socken från järnvägen och gruvsamhällena. Något beslut i detta
ärende har ännu ej erhållits. Enligt uppgift har nämnda fråga väckts hos
Eders Kungl. Maj:t redan i början av 1900-talet. Om en sådan framställning
verkligen förelegat har den i vart fall ej länt till något för lapparna positivt
resultat.

Skulle överskottet från renbetesfjällens skogar undandragas lappfonden
kommer denna icke längre i den utsträckning som vid dess bildande avsetts
kunna täcka de nödvändiga och alltmer stegrade utgifterna för behövliga
åtgärder »till gagn för lapparna och deras renskötsel».

Länsstyrelsen har med ovanstående redogörelse velat fästa uppmärksamheten
på lapparnas rätt och behov till den nu ifrågavarande avkastningen.

Beträffande de av riksdagens revisorer förebragta motiven för den föreslagna
indragningen till statsverket av avkastningen av renbetesfjällens
skogar synas dessa länsstyrelsen icke för närvarande bärande. Den omändring
av renbetesfjällens revir som från och med ingången av innevarande
år genomförts synes länsstyrelsen bereda möjlighet att uppnå syftet till
rationellare utnyttjande av dessa skogstillgångar. Den väsentliga svårigheten
vid förvaltande av dessa skogsdomäner torde härleda från skogarnas spridda
och avlägsna belägenhet. Indragande av inkomsterna till statsverket kan
näppeligen ha någon avgörande inverkan på detta förhållande. De erforderliga
åtgärderna för lättande av dessa svårigheter såsom byggande av
vägar in. m. torde domänverket kunna åstadkomma oberoende av om inkomsterna
redovisas till statens lappfond eller tillföras verkets egna fonder.
Något hinder torde icke heller föreligga för domänverket att för dessa revir
utnyttja sina centrala resurser.

Resultatet av den verkställda omorganisationen torde i vart fall böra
avvaktas innan vidare åtgärder företagas.

Skulle resultatet ej bliva positivt böra andra vägar prövas under iakttagande
av lapparnas rätt till det ekonomiska utbytet av skogen. Den av
lappfogdarna i länet i bifogade yttrande väckta tanken på bildandet av eu
särskild allmänning kunde måhända då närmare undersökas.

122

De synpunkter som lappfogdarna i övrigt i sitt yttrande framdragit vill
länsstyrelsen understryka.

Ärendet har handlagts av undertecknade, landssekreterare och länsassessor.

Luleå i landskansliet den 20 januari 1953.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

MÅRTEN STIERNSTRÖM.

T. LAESTADIUS.

Bilaga.

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Jämlikt renbeteslagens bestämmelser ha lapparna synnerligen djupgående
rättigheter i fråga om de exklusivt lapska markerna, det vill säga å trakterna
ovan odlingsgränsen i de två nordliga länen samt å de jämtländska
renbetesfjällen. Lapparna åtnjuta ju i många hänseenden — även om
själva inkomsten av skogen är dem undantagen — avkastningen av nyttiglieterna
å sagda marker.

Genom att det överskott, som uppstått å skogsavkastningen i fråga sedan
förvaltnings- och skogsvårdskostnaderna frånräknats, utan avbrott i över
sextio år med Kungl. Maj:ts och riksdagens medgivande fått användas uteslutande
till förmån för lapparna kunna dessa sägas ha fått en så stark
hävd jämväl till avkastningen av de jämtländska renbetesskogarna, att förmånen
icke borde berövas dem utan synnerligen vägande skäl för indragning
av medlen till statsverket.

Den omständigheten, att förvaltningen av renbetesfjällens skogar hittills
kanske varit tungrodd och det årliga utbytet av dem därför måhända
blivit mindre tillfredsställande, borde enligt vår mening icke ensam kunna
motivera den av riksdagens revisorer ifrågasatta indragningen.

I Norrbottens län finnas stora, vid avvittringarna avsatta allmänningsskogar.
Dessa förvaltas av särskilda allmänningsstyrelser, vilka i sin tjänst
hava utbildade skogsförvaltare och skogvaktare. Dessa allmänningsskogar
lämna — såvitt vi ha oss bekant — fullt tillfredsställande ekonomiskt utbyte,
och skogsvården på dem torde ej heller stå den på kronoskogarna efter.

Exemplet från de norrbottniska allmänningarna synes oss bjuda till
överväganden, huruvida icke en rationell förvaltning kunde åstadkommas
även av de jämtländska renbetesskogarna genom att utbryta dem till en
från domänverket helt fristående allmänning, en lapparnas allmänning,
förvaltad på samma sätt som sockenallmänningarna i Norrbottens län.

Därigenom skulle för lapparna för framtiden skapas en realtillgång, som
tillförsäkrade bland annat deras näring, renskötseln, det ekonomiska stöd,
som den så väl behöver, icke minst såsom vederlag för de inskränkningar,
som den alltmer ökade exploateringen av renbetesmarkerna för andra
ändamål ständigt medför i lapparnas och renskötselns livsrum.

Tanken att faktiskt överföra de jämtländska renbetesskogarna på lappväsendet
är icke ny. I det av generaldirektören L. Berglöf den 30 september

123

1942 framlagda förslaget om bland annat upprättandet av en gemensam fond
för lappväsendet (den sedermera genom beslut av 1943 års riksdag bildade
statens lapplond) framhölls sålunda, att värdet å renbetesfjällen och de för
deras utvidgning inköpta fastigheterna, vilket värde då uppskattades till
omkring 10 miljoner krnor, lämpligen borde redovisas såsom tillgång i
den föreslagna nybildade lappfonden (se SOU 1942:41, sid. 164).

Det sålunda föreslagna överlämnandet av de jämtländska renbetesskogarna
till den för lappväsendets behov inrättade fonden blev visserligen
icke antaget av riksdagen — det avvisades därför att föredragande departementschefen,
utan angivande av motiv, ansåg det lämpligare att egendomen
i fråga bokfördes å domänfonden. Riksdagen erkände i vart fall
lapparnas behov av dessa skogar såsom stöd för verksamheten inom lappväsendet
genom att den godkände utredningsmannens förslag att till den
nybildade lappfonden skulle tillföras alla de inkomster, som förut influtit
till de tidigare lappfonderna, alltså även inkomsterna av de jämtländska
renbetesskogarna.

Beaktansvärda äro i detta sammanhang de uttalanden, som departementschefen
i propositionen angående fondbildningen gjorde beträffande lapparnas
behov och det lämpligaste sättet för staten att tillgodose dessa behov.
Statsrådet framhöll, att lapparnas näringsfång i många avseenden försvårats
på grund av nybyggeskulturens utbredning och utvecklingen i övrigt
i lappmarkerna och att man därför borde iakttaga försiktighet i fråga om
åtgärder, som berörde lapparna. Det vore förklarligt att lapparna ansåge
sig äga rätt även till de medel, sm inflöte från renbetesfjällen. Ett indragande
av fonderna till statskassan borde sålunda ej ske, utan de borde alltjämt
disponeras till lapparnas fromma. En indragning av fonderna skulle
säkerligen komma att väcka förstämning bland lapparna, framhöll statsrådet
vidare, och uttalade, att det med hänsyn till arten av myndigheternas
ingripanden i renskötselnäringen icke heller vore lämpligt att bestrida
samtliga utgifter för lappväsendet från särskilda anslag å riksstaten, vilket
ju skulle bliva följden, därest fonderna indroges till statsverket.

Då lapparnas behov av lätt tillgängliga medel till skilda ändamål icke
blivit mindre sedan dessa uttalanden fälldes, ville vi vördsamt hemställa,
att uttalandena måtte bliva vägledande även för den utredning, som kan
bliva anbefalld med anledning av den utav riksdagens revisorer nu väckta
frågan beträffande statens lappfond.

Luleå den 9 januari 1953.

Erik Hedbäck Erik Malmström

lappfogde i Norrbottens norra distrikt. lappfogde i Norrbottens södra distrikt.

Edvin Kangas

lappfogde i Norrbottens skogsdistrikt.

124

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 23.

Underdånigt utlåtande.

Under avsnittet om jordbrukets lagerhusfond ha riksdagens revisorer i
sin berättelse ifrågasatt dels en avveckling av den räntefrihet, som medgivits
låntagare från fonden, dels ock skärpta krav på brandskyddsanordningar
och brandtillsyn.

Genom vad revisorerna anfört rörande ianspråktagandet av lagerhusfonden
har uppmärksamheten blivit fäst på ett problem av icke ringa intresse
och betydelse för den statliga utlåningsverksamheten. Statskontoret
har också vid ett par tillfällen funnit anledning beröra spörsmålet och
därvid framhållit de konsekvenser, som viss tids räntefrihet kan medföra.
Redan för cirka tio år sedan var problemet om förtidsinlösen av lån från
statlig utlåningsfond föremål för övervägande inom statskontorets styrelse,
som därvid ansåg sig icke kunna vägra att godtaga framställning om dylik
inlösen, även om denna ■—• såsom i fråga om spannmålslagerhuslån —
skedde vid samma tidpunkt som räntefriheten upphörde. -— I utlåtande
den 2 oktober 1945 angående anslag till spannmålslagerhusfonden för
budgetåret 1946/47 framhöll statskontoret också, att lån från fonden ej
sällan återbetalades före lånetidens utgång, ofta vid en tidpunkt, då räntefriheten
författningsenligt skulle upphöra.

Ett mera principiellt uttalande i frågan gjordes i statskontorets utlåtande
angående rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område, varvid ämbetsverket
bl. a. framhöll (se prop. nr 75/1947 s. 255).

»Vid bestämmandet av räntefot och tidpunkten från vilken ränta
skall utgå måste tillses, att villkoren icke inbjuda till missbruk. Detta
lärer emellertid kunna bliva fallet, därest räntan sättes alltför låg eller
•— såsom för närvarande sker i fråga om en del lån — viss tids räntefrihet
medgives. Härigenom kan nämligen vederbörande animeras att
upptaga lån även om hans ekonomiska ställning är sådan, att verkligt
lånebehov ej föreligger. Erfarenheten har också visat, att lån med
temporär räntefrihet stundom utnyttjas endast så länge räntefriheten
varar för att därefter omedelbart inlösas. Enligt statskontorets uppfattning
bör räntesättningen ske på sådant sätt, att lån med fullgod
säkerhet placeras hos banker och andra redan befintliga kreditinrättningar,
medan den statliga krediten, som under alla förhållanden torde
bliva knuten till lån med sämre säkerhet, med hänsyn till lånerisken
bör betinga en något högre ränta. Genom en dylik anordning torde
även behovet av statsmedel för utlåning kunna nedbringas».

Statskontoret har vidare i anslutning härtill i sina utlåtanden över framställningar
om lån från lagerhusfonden påtalat den tendens till onödigt
utnyttjande av fonden, som ämbetsverket ansett sig kunna konstatera,
och i ett fall (uti. den 26/8 1952 ang. Örebro läns lantmäns centralförening)
avstyrkt utlåning på grund av låntagarens synnerligen goda ekonomiska
ställning. I ett annat samtidigt avgivet utlåtande (Sörmländska lantmännens
centralförening) har ämbetsverket med hänsyn till förenämnda tendens
och den ekonomiska stadga, som numera kännetecknar ett flertal centralföreningar,
framhållit som angeläget, att möjlighet skapades att bevilja

125

lagerhuslån utan det subventionsmoment, som ränte- och amorteringsfriheten
innebär.

Enligt 10 § kungörelsen nr 245/1950 angående lån från jordbrukets lagerhusfond
skall ränta å lyltat lån gäldas fr. o. m. tredje kalenderåret efter
första lyftningsdagen. Återbetalningen av lån har föreskrivits skola ske
genom amortering under högst 20 år med början senast femte kalenderåret
efter första lyftningsdagen. Kungl. Maj:t äger således inom den angivna
gränsen bestämma den amorteringsfria tidens längd, medan däremot räntefrihet
enligt författningen alltid skall åtnjutas under de två första kalenderåren
efter första lyftningsdagen. Amortering av ett lån kan följaktligen i
realiteten komma att påbörjas, innan ränta för lånet skall utgå. Då en
sådan ordning uppenbarligen måste betraktas som mindre lämplig, torde
nu gällande räntebestämmelser i praktiken förhindra, att den amorteringsfria
liden sättes kortare än två kalenderår efter första lyftningsdagen.

Med hänsyn till vad förut anförts vill statskontoret livligt förorda en
avveckling av den generella räntefriheten för lagerhuslån. Däremot är statskontoret
icke berett tillstyrka revisorernas förslag att ersätta denna räntefrihet
med ett fast bidrag till alla dem som avse att uppföra lagerhus och
äro berättigade erhålla lån från fonden. Enligt ämbetsverkets mening bör
behovet och angelägenheten av att liksom hittills subventionera lagerhusbyggande
föreningar bli beroende av en prövning från fall till fall av deras
ekonomiska ställning. Åtskilliga föreningar har nämligen genom långvarig
verksamhet vunnit den ekonomiska stadga, att särskild subvention för uppförande
av nya lagerhus eller tillbyggnad av redan befintliga icke synes
motiverad. Statskontoret får för den skull föreslå en sådan jämkning av
låneförfattningens förenämnda paragraf, att möjlighet öppnas för Kungl.
Maj:t att pröva behovet och angelägenheten av subvention i form av räntefrihet
inom i författningen nu angivna gräns. Därest det skulle befinnas
angeläget, att kostnaderna för ifrågavarande subvention skola komma till
synes direkt å riksstaten, torde detta kunna ske genom att anslag anvisas
för bidrag till belopp, motsvarande den merutgift för låntagare som den
slopade räntefriheten skulle medföra. Beaktas må i detta sammanhang,
att räntefriheten för närvarande icke föranleder avskrivning av någon del
av de kapitalmedel, som investeras i fonden.

Slutligen vill statskontoret fästa uppmärksamheten vid olägenheten av
att ränte- och amorteringsfriheten löper under visst antal kalenderår efter
första lyftningsdagen. Då någon tidpunkt för lånets lyftande icke föreskrives,
kan låntagare genom att lyfta lån i början av ett kalenderår erhålla
i det närmaste tre års räntefrihet och fem års amorteringsfrihet. En dylik
bestämmelse gynnar främst sådana låntagare, vilka ha en god ekonomisk
ställning och därigenom ha möjlighet att utnyttja den favör, som bestämmelsen
innebär. Statskontoret får därför föreslå, att ordet »kalenderår»
ersättes med »år». I övrigt har statskontoret icke funnit anledning till
särskilt uttalande.

Stockholm den 30 december 1952.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

BÖRJE KULL.

Ruth Malmgren.

126

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 23.

Till Konungen.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 19 december 1952 har lantbruksstvrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande
jordbrukets lagerhusfond.

Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Lantbruksstyrelsen kan helt instämma i vad revisorerna anfört om de
problem, som användningen av skördetröskor och den ökade oljeväxtodlingen
fört med sig, då det gäller att tillgodose behovet av lagringslokaler
och torkningsanordningar för spannmål och oljeväxtfrö, ävensom om vikten
av att detta behov blir tillgodosett. Då användningen av skördetröskor med
all sannolikhet kommer att öka ytterligare, torde man även få räkna med
att dessa problem i fortsättningen komma att ytterligare accentueras. Det
är därför enligt styrelsens uppfattning av stor vikt att det allmänna, i den
mån så behövs, är berett att effektivt stödja uppförandet av de ytterligare
lagringslokaler och torkningsanläggningar, som kunna erfordras för att
skörden skall kunna tillvaratagas på ett betryggande sätt.

Styrelsen vill, innan den ingår på revisorernas förslag i detta hänseende,
först framhålla att man, då det i praktiken gäller att komma till rätta med
de problem som nyss nämnts, icke torde böra enbart tänka på sådana av
föreningar ägda större spannmålslagerhus, för vilka lån nu kan erhållas
ur jordbrukets lagerhusfond. De större jordbruken lösa redan nu i viss
omfattning sina torkningsproblem medelst gårdstorkar. Den sålunda torkade
spannmålen torde vidare ofta åtminstone en tid utan olägenhet kunna
förvaras i vid gården befintliga lagringslokaler. En sådan utveckling bör
enligt styrelsens mening ytterligare främjas, där ekonomiska förutsättningar
för densamma föreligga. Det kan i detta sammanhang jämväl framhållas
att man därigenom ernår en spridning av befintliga spannmålslager,
som är av värde ur beredskapssynpunkt.

Uppförandet av torkar hos enskilda jordbrukare kan för närvarande
stödjas av lantbruksnämnderna på så sätt att nämnderna kunna — inom
ramen för de belopp, som få disponeras till lånegaranti för åtgärder till
jordbrukets inre rationalisering — lämna lånegaranti för det belopp, som
anläggningen kostar. Härigenom kunna kreditsvårigheter för de jordbrukare,
som planera att uppföra egna torkar, undanröjas.

Sådan lånegaranti har även sökts och beviljats i åtskilliga fall. Då de
jordbruk, som kunna planera att uppföra torkar helt eller huvudsakligen
för eget behov, måste ligga avsevärt över den i rationaliseringskungörelsen
angivna bidragsgränsen av 20 hektar, kan något bidrag ur rationaliseringsanslaget
däremot icke komma i fråga.

I ett par fall, samtliga belägna i Norrland, har lantbruksstyrelsen kunnat
stödja planer på lösande av torkningsfrågan för ett antal mindre jordbruk
på så sätt att lån och bidrag till inköp av torkanläggning lämnats ur jordbrukets
maskinlånefond. I dessa fall ha de beträffande maskinlån angivna
förutsättningarna i fråga om gemensam maskinanvändning varit för handen.

127

Det synes visserligen av ekonomiska skäl mindre sannolikt, att anläggandet
av relativt små, för ett antal mindre jordbruk gemensamma torkar skall
visa sig vara en ändamålsenlig lösning av det föreliggande problemet. På
sina håll, särskilt i Norrland, torde dock även denna anordning kunna
befinnas lämplig, och det är därför enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
önskvärt, att möjlighet även skall finnas att ekonomiskt stödja densamma.
Till följd av den begränsade medelstillgången i maskinlånefonden ävensom
de begränsningar, som gälla i fråga om beviljande av bidrag till gemensam
maskinanvändning, är det emellertid i fortsättningen icke möjligt att lämna
erforderligt ekonomiskt stöd till dylika anläggningar i form av lån och
bidrag för gemensam maskinanvändning. Härtill kommer att amorteringsbestämmelserna
för maskinlån äro sådana, att dessa lån ej kunna anses
fullt lämpade för det ändamål, som nu är i fråga. Även andra omständigheter
tala mot att man skulle söka att på den väg som nu berörts lösa
frågan om finansierande av för ett antal mindre jordbruk gemensamma
torkanläggningar. Däremot tala enligt styrelsens uppfattning starka skäl
för att dylika anläggningar skola, i likhet med exempelvis andelsladugårdar,
kunna erhålla ekonomiskt stöd från det allmännas sida ur rationaliseringsanslaget.
Härför erfordras emellertid ett tillägg till de bestämmelser,
som nu gälla i fråga om lån och bidrag ur sagda anslag. Styrelsen kommer
att upptaga denna fråga i samband med behandlingen av lantbruksstyrelsens
anslagsäskanden beträffande rationaliseringsanslaget för budgetåret
1954/55.

Även om uppförandet av gårdstorkar — främst för eget behov men i
viss utsträckning måhända även i form av anläggningar för flera angränsande
mindre jordbruks behov — skulle få väsentligt ökad omfattning,
måste man emellertid under alla förhållanden räkna med att det vid sidan
därav kommer att föreligga ett betydande behov av nya lagrings- och torkningsanordningar
vid särskilda spannmålslagerhus. Revisorernas förslag
syftar, enligt vad som framgår av utlåtandet, ej heller till någon reell
begränsning av det statliga stöd, som nu lämnas för detta ändamål, utan
till att åstadkomma eu sådan omläggning av de nuvarande stödåtgärderna,
att de i största möjliga utsträckning skola främja sitt syfte, det vill säga
tillkomsten av nya lagerlokaler. Revisorerna ha för detta ändamål föreslagit,
att den nuvarande räntefriheten i fråga om lån ur jordbrukets lagerhusfond
skall borttagas och ersättas med ett bidrag till motsvarande belopp.
Detta bidrag skulle, enligt vad revisorerna framhålla, utgå till alla
dem som i och för sig skulle vara berättigade att erhålla lån ur fonden.
Någon behovsprövning skulle sålunda ej förekomma. Däremot skulle enligt
revisorernas uppfattning anspråken på lån ur fonden komma att minska,
eftersom lånen ej skulle bliva förbundna med någon särskild förmån i
form av räntefrihet, och man skulle enligt deras mening därigenom även
få ökade möjligheter att bevilja lån till sådana föreningar, som hade särskilda
svårigheter att tillgodose sitt kreditbehov på den allmänna kreditmarknaden.

Lantbruksstyrelsen vill rörande den sålunda ifrågasatta omläggningen
till en början framhålla att det i och för sig knappast kan göras gällande
att det siitt, på vilket lagerhusfonden hittills utnyttjats, varit till men för
verksamheten. Det är visserligen riktigt, att lånen i mycket stor utsträckning
återbetalats före amorteringstidens utgång och att detta till väsentlig

128

del torde ha berott på att vederbörande främst önskat komma i åtnjutande
av den ekonomiska förmån, som räntefriheten under två år inneburit.
Genom denna snabba återbetalning ha emellertid medel funnits tillgängliga
i fonden i väsentligt större utsträckning än vad som eljest skulle ha
varit fallet, och just återbetalandet i förtid har alltså bidragit till att nya
företag kunnat tillgodoses med lån ur fonden i större utsträckning än vad
som eljest skulle ba varit möjligt. När, såsom påpekas i utlåtandet, lån
ända fram till de två senaste åren regelmässigt kunnat utlämnas med belopp
motsvarande 85 procent av de sammanlagda kostnaderna, torde detta
sålunda i ej ringa utsträckning ha sin förklaring just i nyssnämnda förhållanden.
Vad de två senaste aren angår är det visserligen riktigt att fondens
tillgångar ej förslagit till att helt tillgodose låneanspråken Detta måste
emellertid ses även mot bakgrunden av de kreditrestriktioner, som gällt
under sagda tid och som gjort att lån sannolikt skulle ha sökts i samma
utsträckning, även om den tvååriga räntefriheten ej funnits. En bidragande
orsak har emellertid också varit att lånen efter de år 1950 beslutade omläggningarna
av lånebestämmelserna ej längre såsom tidigare behövt omfatta
även bottenkredit. Lantbruksstyrelsen vill för övrigt framhålla, att
vid prövningen av låneansökningarna under de senaste åren hänsyn tagits
till sökandens ekonomiska ställning.

Om de nuvarande svårigheterna på kapitalmarknaden skulle lätta men
fonden ändock hållas på en så låg nivå att den ej helt kan tillgodose de
låneanspråk som ställas på den, är det däremot tydligt att den omläggning,
som revisorerna förordat, skulle kunna få en viss effekt genom att de företag,
som kunde lösa sina finansieringsfrågor på annat sätt, icke skulle
komma att söka lån hos fonden utan endast det av revisorerna avsedda
bidraget. Styrelsen anser sig emellertid böra framhålla att det, om man i
enlighet med vad revisorerna anfört vill i realiteten behålla även den förmån
som den nuvarande räntefriheten innebär, synes kunna diskuteras,
huruvida sistnämnda syfte verkligen nås genom en omläggning som innebär
att räntefriheten ersättes av ett däremot svarande fast bidrag. Det må
erinras om att bidrag med upp till 15 procent av anläggningskostnaden
redan nu kan utgå till vissa lagerhusanläggningar, nämligen frukt- och
potatislagerhus. Dessa bidrag bestridas från ett särskilt å riksstaten upptaget
anslag. Det torde från början ha varit avsett att dessa bidrag skulle
utgå med belopp motsvarande 15 procent av anläggningskostnaden och att
sålunda anläggningskostnaden skulle till 85 procent kunna täckas medelst
lån och bidrag. I själva verket ha emellertid bidragen på grund av bristande
medelsanvisning kommit att utgå med väsentligt lägre belopp och av
lantbruksstyrelsen gjorda framställningar om anslagshöjningar ha icke
alls eller endast delvis bifallits. Man kan enligt styrelsens uppfattning ej
bortse från möjligheten att av statsfinansiella skäl en liknande återhållsamhet
skulle komma att iakttagas beträffande bidrag till spannmålslagerhus,
därest revisorernas förslag genomfördes och man sålunda ej längre
hade den automatiskt verkande bidragsform, som den nuvarande räntefriheten
innebär. Härtill kommer att det, även om räntefriheten skulle
ersättas av bidrag, under alla förhållanden skulle bliva nödvändigt att
företaga en viss prövning i tekniskt avseende av de anläggningar, för vilka
bidrag sökes, i syfte att tillse att de fylla erforderliga krav beträffande
brandsäkerhet m. m. ävensom en granskning av kostnaderna samt sökan -

129

des ekonomiska ställning. Den minskning av det administrativa arbetet,
som riksdagens revisorer räknat med, torde därför under alla förhållanden
bliva rätt obetydlig.

Av skäl som nu anförts finner lantbruksstyrelsen att den omläggning,
som riksdagens revisorer föreslagit, i och för sig ej skulle medföra några
nämnvärda fördelar ur de synpunkter som revisorerna anlagt på frågan,
utan tvärtom snarare kan väntas leda till en minskning av bidragsmöjligheterna
och på så sätt komma att motverka syftet med omläggningen.

Med samma utgångspunkt som revisorernas, nämligen att det allmänna
bör söka att i ökad omfattning underlätta uppförandet av nya lagerhus,
anser sig lantbruksstyrelsen däremot böra peka på möjligheten till vissa
andra ändringar av de nuvarande bestämmelserna. Vad spannmålslagerhusen
angår kan det enligt styrelsens uppfattning knappast göras gällande
att den ekonomiska förmån, som räntefriheten under två år innebär, numera
skulle ha någon större betydelse för vederbörande företag. Om man,
med utgångspunkt från långivningen under de senaste åren, antager att
ett företag erhåller lån ur fonden med belopp motsvarande 50 procent
av anläggningskostnaden, betyder räntefriheten ej mer än cirka 4 procent
av sagda kostnad. Härtill kommer dels att i det läge, som nu föreligger,
någon särskild stimulans till uppförande av nya lagerhus i och för sig icke
kan anses behövlig, dels att det ur principiella synpunkter synes riktigast,
att lagrings- och torkningsverksamheten skall drivas på ett sätt, som innebär
att någon subvention från det allmännas sida icke utgår. Den lämpligaste
och mest effektiva formen av hjälp från det allmännas sida synes
däremot vara ett kreditstöd, som effektivt undanröjer de finansieringssvårigheter,
som kunna föreligga. Detta förutsätter dock, därest den nuvarande
låneformen bibehålies, en ej oväsentlig ökning av medelsanvisningen
till fonden.

Särskilt därest med hänsyn till önskvärdheten av att begränsa den statliga
upplåningen hinder skulle anses möta mot en medelsanvisning till
fonden, som är tillräcklig att helt tillgodose anspråken å densamma, kan
det vidare enligt styrelsens uppfattning vara anledning att åter upptaga
frågan om att utforma det statliga kreditstödet såsoin en lånegaranti.
Styrelsen vill erinra om att denna fråga var på tal redan i samband med
bildandet av jordbrukets lagerhusfond. Lantbruksstyrelsen uttalade då att
styrelsen funne en omläggning av stödet till statlig kreditgaranti möjlig
och lämplig samt framförde även vissa närmare förslag beträffande utformningen
av stödet. I propositionen nr 73/1950 anförde dåvarande departementschefen,
att det även enligt hans uppfattning syntes obestridligt, att
systemet med kreditgaranti erbjöde vissa fördelar. Å andra sidan talade
enligt hans mening flera skäl mot att man för det dåvarande skulle företaga
eu dylik omläggning. Ett av dessa var att det torde föreligga risk för
att anspråken på statligt stöd skulle öka avsevärt efter en övergång till
kreditgaranti. Vidare framhölls, att frågan i viss mån vore beroende av
vilka uppgifter, som kunde komma att åläggas den beslutande statliga affärsbanken.
Frågan om statsbankens arbetsuppgifter vore då ännu icke avgjord,
lian ansåge visserligen icke att detta förhållande utgjorde något ovillkorligt
hinder för eu övergång till statlig kreditgaranti beträffande nu ifrågavarande
lånefond. Då det med hänsyn till låneverksamhetens ringa omfattning
ur administrativ synpunkt knappast erbjöde någon olägenhet att

9 Rev. berättelse ang. statsverket år 1052. II.

130

tills vidare fortsätta med nuvarande system, syntes det dock mindre lämpligt
att genom en sådan övergång eventuellt föregripa avgörandet av nyssnämnda
fråga.

De skäl, som sålunda anfördes mot att man redan i dåvarande läge skulle
använda systemet med lånegaranti för nu ifrågavarande låneverksamhet,.
synas icke längre böra tillmätas någon avgörande betydelse. Däremot
skulle man, såsom redan antytts, genom en övergång till sagda system
kunna ernå en viss avlastning av det statliga upplåningsbehovet. Å andra
sidan förutsätter en övergång till sagda system givetvis att det enskilda
kreditväsendet har möjlighet att tillgodose nu ifrågavarande kapitalanspråk,
samt att ramen för garantiutfästelserna sättes så högt, att ett effektivt
stöd kan lämnas.

Enligt styrelsens uppfattning kan det sålunda övervägas, huruvida ej den
lämpligaste lösningen av den av riksdagens revisorer berörda frågan skulle
vara att det allmänna stödet åt uppförandet av nya lagerhus finge formen
allenast av en kreditgaranti. Styrelsen anser sig dock ej nu böra framlägga
något definitivt förslag i denna riktning utan avser att upptaga frågan i
samband med framläggandet av styrelsens anslagsäskanden för budgetåret
1954/55.

En omläggning av villkoren för lån ur lagerhusfonden av den innebörd
som nyss antytts torde i och för sig böra gälla samtliga de lån, som beviljas
ur fonden, och således även lån till frukt- och potatislagerhus. Beträffande
anläggningar av sistnämnda slag föreligga emellertid alltjämt de skäl, som
på sin tid föranledde att räntefrihet ansågs böra medgivas beträffande lån
ur fonden. Det stöd till frukt- och potatislagerhus, som kan finnas motiverat
vid sidan av räntebärande lån eller statlig kreditgaranti, synes dock
helt böra utgå i form av bidrag. Det synes emellertid motiverat, att medel
skola ställas till förfogande i sådan utsträckning, att bidragen verkligen
kunna hållas på en nivå, motsvarande 15 procent av kostnaden.

Vad till slut angår revisorernas påpekande om att vidtagande av viss
brandskyddsanordning bör uppställas såsom villkor för erhållande av lån
ur lagerhusfonden har lantbruksstyrelsen redan tidigare hos Kungl. Maj:t
gjort hemställan härom.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören,
överdirektörerna Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Andersson,
Hammarskjöld, Malmberg och Själander samt byrådirektören Sonesson.

Stockholm den 10 januari 1953.

Underdånigst

'' C. H. NORDLANDER.

NILS SONESSON.

Statens brandinspektions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har statens brandinspektion anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i 23 § av
sin berättelse för 1952 anfört beträffande jordbrukets lagerhusfond.

131

Till åtlydnad härav får statens brandinspektion i underdånighet anföra
följande.

Riksdagens revisorer omnämna i sin berättelse, att den av 1924 års riksdag
beslutade spannmålslagerliusfonden avsåg att lämna lån för uppförande
av uppsamlingslagerhus, centrallagerhus eller magasin för till torkning
avsedd spannmål samt till anskaffande av spannmålstorkar, vilka anläggningar
i fortsättningen gemensamt betecknas såsom spannmålslagerhus.
Genom dessa lån avsåg man att underlätta avsättningen av spannmålen
för producenterna och därjämte höja spannmålens kvalitet.

Revisorerna framhålla vidare, att behovet av spannmålslagerhus under
senare år fått en ökad omfattning genom den allt allmännare skördetröskningen,
vilken förutsätter effektiva lagrings- och torkningsanläggningar.

På grund av nu sagda förhållanden beräknas att omkring 80 procent av
spannmålen redan före oktober månad levererats till lagerhållarna och att
härtill dessutom komma stora mängder oljefrö.

Mot att lagerhållningen ursprungligen ansågs vara en mer eller mindre
tillfällig företeelse har den numera övergått till en permanent del av spannmålens
distributionsapparat, vilket medför att under vissa tider av året
största delen av landets spannmål och oljefrö är upplagrad i spannmålslagerhus.
Vikten av att dessa lagerhus bliva rätt utförda är därför av
största betydelse för landets livsmedelsförsörjning. Särskilt gäller detta med
hänsyn till brandrisken, som är betydande i spannmålslagerhus, emedan
dessa vanligen äro stora byggnader, försedda med maskinutrustning, med
möjligheter till genomgående vinddrag och med ständig tillförsel av damm
och avfall.

Det är således ur nationalekonomisk synpunkt och beredskapssynpunkt
nödvändigt att spannmålslagerhus utföras så att brandskadorna bliva de
minsta möjliga. För att bedöma de brandskyddande åtgärder, som böra
vidtagas vid uppförande eller inrättande av spannmålslagerhus, måste förutsättningarna
för brands uppkomst, spridning och skadeverkningar undersökas.

Den ojämförligt vanligaste orsaken till brand i spannmålsmagasin är fel
i elevatorsystemet. Härjämte förekomma eldsvådor i vissa lagerprodukter,
felaktigheter i uppvärmningsanordningar, elektriska ledningar och motorer,
blixtnedslag, tobaksrökning, mordbrand och sabotage etc.

Brandens spridning och skadeverkningar äro till största delen beroende
av lagerbyggnadernas utformning och av det använda byggnadsmaterialet.
Va<1 byggnadernas utformning beträffar förekommer det tre olika typer,
nämligen planmagasin, silobyggnader samt kombinationer av planmagasin
och silobyggnader. Vilken av dessa typer som skall komma till utförande
vid en nybyggnad är beroende av ett flertal faktorer t. ex. om säckad eller
osäckad spannmål skall lagras, om renseri skall kombineras med lagerhuset
etc. Vad slutligen byggnadsmaterialet beträffar är självfallet magasinsbyggnader
av trä betydligt brandfarligare än sådana av tegel eller betong
med brandsäkra bjälklag.

Vad brandrisken sålunda beträffar är det uppenbart att i lagerhus, där
rensning och torkning förekomma, äro anledningarna till eldsutbrott
väsentligt mycket större än i lagerhus, där endast lagring av spannmål
äger rum. Detta medför i sin tur att just i de stora silobyggnaderna, där

132

lagringen oftast är kombinerad med rensning, torkning och mekanisk transport,
risken för eldsutbrott också är störst.

På grund härav måste framhållas vikten av att åtminstone större och
högre lagerhusbyggnader utföras i brandsäker konstruktion. Vid mindre
magasin, där riskerna för brands uppkomst äro mindre, kunna givetvis
lägre krav ställas på byggnadskonstruktionerna ur brandteknisk synpunkt.

I likhet med vad revisorerna i sin berättelse framhållit anser statens
brandinspektion att ett stort behov föreligger att öka brandskyddet i spannmålslagerhusen.
Detta torde bäst kunna ske genom utfärdande av statliga
bestämmelser, vilka reglera spannmålslagerhusens byggnadssätt och därigenom
så långt ske kan eliminera riskerna för brands uppkomst och spridning.
Då det ur folkförsörjningssynpunkt är lika viktigt att skydda spannmål,
vilken förvaras i statligt belånade lagerhus, som i dem vilka tillkomma
utan dylika lån, böra dessa bestämmelser gälla för samtliga nybyggnader
av spannmålslagerhus. Bestämmelserna synas lämpligen kunna meddelas
i form av en kungl. kungörelse, som sedan bör överflyttas till byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan, vilka nu äro underkastade
omarbetning i samband med byggnadslagstiftningens revidering genom den
av Kungl. Maj:t tillsatta »1951 års byggnadsutredning.»

Emellertid böra även nu befintliga spannmålslagerhus överses och förbättras
för att nedbringa riskerna för brand. Enligt statens brandinspektions
mening kunna åtgärder i detta hänseende föreskrivas enligt 11 §
brandlagen genom att länsstyrelserna uppmanas att föreskriva extra brandsyn
av befintliga spannmålslagerhus med förslagsvis en lagringskapacitet
på 1 000 ton och därutöver.

På grund av vad sålunda framhållits har riksbrandinspektören i samråd
med Svenska brandskyddsföreningen utarbetat ett förslag till bestämmelser
för nybyggnader och en vägledning för brandsyneförrättare.

I. Bestämmelser för byggande av spannmålslagerhus med en lagerkapacitet
av minst 1 000 ton.

A. Allmänna bestämmelser.

1) Spannmålslagerhus bör placeras på så fri plats som möjligt. Inom
stadsplanelagt samhälle bör lagerhus endast placeras inom ett för industri
och magasin avsett område.

Därest någon del av spannmålslagerhusets ytterväggar utföres av brännbart
material, böra inom 45 m från lagerhuset ej finnas träbyggnader och
ej heller upplag av trävaror, träkol, eldfarliga oljor och dylikt.

2) Pannrum skall hava väggar och tak av brandsäker konstruktion med
erforderliga dörröppningar skyddade med åtminstone brandhärdiga vid
brand självstängande branddörrar.

3) Rökavlopp från panncentraler för eventuellt befintliga torkanläggningar
och dylikt böra, där ej riskfri, över högsta takhöjden gående pannskorsten
finnes, utföras med fläkt genom horisontellt, under markytan
nedlagt rör, vars utlopp är riktat nedåt och utmynnar i vattenfylld brunn
(gnistkammare) med rököppning minst 1 meter över marken och belägen
minst 15 meter från brännbart upplag och minst 9 meter från byggnad.

4) Ångledningar skola isoleras väl och få icke ligga närmare trä eller
annat brännbart material än 5 cm.

133

5) Tork bör vara brandsäkert avskild från byggnaden i övrigt.

6) Kvarnmaskiner, krossar eller grynverk skola uppställas i från övriga
utrymmen brandsäkert avskilt renseri.

7 a) Elevator, som är mer än 5 m lång, bör förses med av statens maskinprovningar
rekommenderad anordning för automatisk brytning av den
elektriska strömmen till drivmotorn eller frikoppling av remskivan för
elevatorns drift.

b) Elevatortoppens hölje bör på insidan skyddas med obrännbart material
och elevatorn i övrigt helst förses med synglas i varje våningsplan.

c) Det rum i vilket elevatortopparna installerats bör antingen utföras
i en lätt konstruktion av obrännbart material, t. ex. glas, eller också förses
med öppningar (ventilationshuvar) som må täckas med utåtgående, icke
låsbara luckor. Den lätta konstruktionen respektive öppningarna böra
hava en sammanlagd yta av minst 1 m2 för 25 m3 rumsvolym.

8) Artificiell torkning får endast ske genom varmvatten eller mättad
lågtrycksånga.

Bestämmelser för

B) silobyggnader

1) Lagerhus, som uppföres såsom silobyggnad avsedd för lagring av mer
än 3 000 ton spannmål, bör utföras i brandsäker konstruktion.

2) Lagerhus, som uppföres såsom silobyggnad avsedd för mindre än
3 000 ton spannmål, skall uppföras med ytterväggar av brandsäkert material,
varjämte yttertaket göres brandsäkert eller av obrännbart material.

3) Silobyggnad, vars höjd överstiger 10 meter, bör, oavsett lagringskapacitet,
ha minst ett trapphus, vilket skall hava trappor jämte tillhörande
planer och omslutningsväggar av brandsäker konstruktion och dörröppningarna
skyddade av åtminstone brandhärdiga, självstängande dörrar.
Är byggnaden högre än 15 meter, skall finnas 2 utrymningsvägar, varav
den ena må utföras såsom utvändig livräddningsstege av järn. I silobyggnad,
som är högre än 15 meter, bör finnas en fast stigarledning med uttag
för brandposter i varje våningsplan samt med sådana anordningar att motorspruta
eller eventuell befintlig vattenledning snabbt kan påkopplas i
händelse av brand.

Bestämmelser för

C) planmagasin.

1) Planmagasin av trä med större planyta än 300 m2 bör sektioneras
genom brandmurar eller väggar av obrännbart material så att ingen del
överstiger nämnda mått. Planmagasin av trä får icke göras högre än 7,5
meter.

2) Planmagasin av sten hör sektioneras på enahanda sätt och så att
ingen sektion får större lagringskapacitet än 2 000 ton spannmål.

Bestämmelser för

I)) planmagasin och sammanbyggda silobyggnader.

1) Silobyggnad avsedd för mer än 3 000 ton spannmål må sammanbyggas
med planmagasin under villkor åt! silobyggnaden och planmagasinet

134

utföras i brandsäker konstruktion och väggen mellan silobyggnaden och
planmagasinet utföres som brandmur.

2) Silobyggnad avsedd för 2 000 -— 3 000 ton spannmål må sammanbyggas
med ej brandsäkert planmagasin under villkor dels att silobyggnaden
är helt utförd i brandsäker konstruktion, dels att planmagasinet uppföres
endast med en mellanbotten, dels att planmagasinets lagringskapacitet
uppgår till högst 3 000 ton, dels att planmagasinet sektioneras enligt
vad ovan sagts, dels ock att väggen mellan silobyggnaden och planmagasinet
utföres som brandmur.

Anm. Som mellanbotten räknas här även sådana öppna entresoleringar,
som kunna användas för lagring av spannmål.

3) Lagerhus bestående av silobyggnad avsedd för högst 2 000 ton spannmål
må sammanbyggas med planmagasin, varvid lagerhuset i sin helhet
skall sektioneras enligt vad ovan sagts.

Anm. Vid hopbyggnad av flera lagerhus eller vid lagerhus med byggnadsdelar
av trä, som äro belägna på mindre inbördes avstånd än 30 meter,
skola de olika lagerrummen ur brandskyddssynpunkt behandlas som ett
enda objekt.

II. Anvisningar för förbättringar av befintliga spannmålslagerhus med en lagringskapacitet
av minst 1 000 ton.

1) Silobyggnad, vars höjd överstiger 15 meter, bör förses med utvändig
livräddningsstege av järn från översta våningen ned till ca 2,0 m över
marken om endast en invändig trappa finnes.

2) Elevator, som är mer än 5 meter lång, bör förses med av statens
maskinprovningar rekommenderad anordning för automatisk brytning av
den elektriska strömmen till drivmotorn eller frikoppling av remskivan för
elevatorns drift. Elevatorns hölje bör på insidan skyddas med obrännbart
material och i övrigt helst förses med synglas i varje våningsplan. Det rum,
vari elevatortopparna installerats, bör förses med öppningar (ventilationshuvar),
som må täckas med utåtgående, icke låsbara luckor öppningarna
böra hava en sammanlagd yta av minst 1 m2 för 25 m3 rumsvolym.

3) Om pannrum icke är brandsäkert utfört, böra väggar och tak förses
med brandhärdig beklädnad. Dörröppning skall skyddas med självstängande,
brandhärdig dörr.

4) Ångledningar böra isoleras väl och få icke ligga närmare trä eller
annat brännbart material än 5 cm.

5) Om väggar och tak i torken icke äro brandsäkra, böra dessa brandhärdigt
beklädas och dörröppningar förses med branddörrar enligt 3).

6) Rum för kvarnmaskiner, krossar eller grynverk, böra utföras så som
under1 punkt 5) är sagt.

Genom iakttagande av vad ovan föreslagits, torde brandskyddet av blivande
och nu befintliga spannmålslagerhus bliva avsevärt förbättrat utan
att kostnaderna för nybyggnaderna i någon större grad bliva ökade. Såsom
revisorerna påpeka torde driftskostnaderna däremot bliva lägre vid en
brandsäker lagerbyggnad än vid sådan av trä.

I Kungl. Majds kungörelse den 26 maj 1950 angående lån från jordbrukets
lagerhusfond föreskrives i 6 § 4) att yttrande av länsbrandinspektören
rörande anläggningens lämplighet ur brandskyddssynpunkt skall inhämtas.

135

Statens brandinspektion får föreslå att inspektionen även får granska inkomna
förslag för att samtliga ärenden skola bliva likartat behandlade.
Dispens från vad ovan sagts bör kunna lämnas av länsstyrelse.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst

A. AXELSSON.

Edo Kelter.

Svenska lantmännens
riksförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 23.

Till Konungen.

Sedan Svenska lantmännens riksförbund beretts tillfälle att yttra sig om
de uttalanden, som riksdagens revisorer gjort över utlåningsverksamheten
från jordbrukets lagerhusfond, och om den ifrågasatta förändringen av
villkoren för lån ur denna fond, får förbundet i underdånighet anföra
följande.

Förbundet har ingen invändning att göra mot den redogörelse, som
lämnats över utlåningsverksamheten från lagerhusfonden, och vill kraftigt
understryka vad riksdagens revisorer anfört om behovet av lånemöjligheter
för de ändamål, som fonden har att tillgodose. I det läge, som nu är
rådande, med så stränga kreditrestriktioner, att praktiskt taget all finansiering
av ny- och tillbyggnader genom lån i den allmänna marknaden är
omöjliggjord, tillkommer ytterligare ett motiv för en fortvaro av fonden
och om möjligt utvidgning av dess resurser. Behoven av ökade lagringsutrymmen
och av torkningsmöjligheter äro, som i riksdagens revisorers
uttalande framhållits, mycket stora, och de jordbrukets andelsföretag,
som framför allt ha till uppgift att fylla dessa behov, kunna i flertalet fall
icke genom självfinansiering anskaffa erforderligt kapital tillräckligt snabbt.

Anledningen till att ur jordbrukets lagerhusfond och dess föregångare beviljade
lån i betydande utsträckning inlösts före utgången av lånets löptid,
ofta efter endast en obetydlig amortering, har otvivelaktigt i många fall varit
den i förhållande till allmänna lånemarknaden höga räntesats, som tillämpats
för dessa lån, sedan den räntefria tiden löpt ut. I betydande utsträckning
har emellertid, särskilt när det gällt äldre lån, motivet varit en önskan hos
vederbörande låntagare att vid tillfälle, som ur kapitalmarknadssynpunkt
varit lämpligt, omplacera de såsom amorteringslån konstruerade lånen ur
fonden till fasta lån. När amorteringen av ett lån i lagerhusfonden fortgått
så långt, att ett fastighetslån på återstoden kunnat erhållas i allmänna
marknaden eller eljest vid en tidpunkt, som varit lämplig för placering av
fastighetslån, har det tydligen varit i låntagarens intresse att företaga en
sådan omplacering för att slippa vidare amortering på ifrågavarande låneobjckt
resp. att få största möjliga del bunden som fast lån. I sådant fall har
emellertid lagerhusfonden fyllt sin uppgift att möjliggöra ett ur allmänna

136

synpunkter önskvärt bygge av lagringslokaler eller uppförande av torkningsanläggning,
och ett överförande av lånet vid lämplig tidpunkt till
allmänna kapitalmarknaden synes förbundet vara icke endast helt normalt
utan rent av önskvärt med tanke på att kapital återföres till fonden, som
därigenom kan vidga sina utlåningsmöjligheter.

Ytterligare ett skäl till att lån ur lagerhusfonden blivit infriade i förtid
önskar Riksförbundet redovisa. Den för åren 1952 och 1953 beslutade investeringsavgift,
som utgår även för ny- och tillbyggnader av fastigheter
och maskiner för lagring, torkning och skötsel av spannmål. Avgiften utgår
dock icke för den del av kostnaden, till vilken lån utgår ur eu statens lånefond.
Med hänsyn till det stora behov av sådana fastigheter och anordningar,
som uppstått genom jordbrukets ändrade skördemetoder och som av riksdagens
revisorer vitsordats, har denna investeringsavgift varit ytterligt
betungande. De nuvarande byggnadskostnaderna äro i sig själva så höga,
att nya anläggningar äro svåra att få räntabla; byggnadstillståndsgivningen
utgör ytterligare en garanti för att inga onödiga investeringar på detta
område företagas. Investeringsavgiften drabbar här en anläggningsverksamhet,
som ur alla synpunkter, även ur det allmännas, måste anses vara
av högsta angelägenhetsgrad. När det nu emellertid befunnits omöjligt,
tydligen av formella skäl, att medge undantag från investeringsavgiften
för här ifrågavarande verksamhet, har Svenska lantmännens riksförbund
ansett det nödvändigt att söka medverka till att för största möjliga del av
sådana byggen lån ur lagerhusfonden erhålles, så att investeringsavgiften
bortfaller. De betydande lånebelopp, som inbetalats under år 1952, ha sålunda
omplacerats under medverkan från förbundet för att ålerföra medel
till lagerhusfonden. Representanter för Riksförbundet ha vid tillfälle informerat
företrädare för såväl kungl. jordbruksdepartementet som kungl.
lantbruksstyrelsen härom.

Riksdagens revisorer ifrågasätta en omläggning av fondens verksamhet
på så sätt, att räntefriheten skulle upphöra och i dess ställe bidrag kunna
lämnas. Det synes nödvändigt, att bestämmelserna så utformas, alt de stimulera
till verksamhet i avsedd riktning. Förbundet vill för sin del uttala,
att enligt dess uppfattning skulle fonden häst gagna sitt syfte att främja
uppförandet av anläggningar hl. a. för lagring, skötsel och torkning av
spannmål om dess verksamhet i främsta rummet inriktades på att täcka
lånebehovet för sådana objekt eller sådan del av låneobjekt, som av olika
skäl normalt icke kunde belånas i allmänna marknaden, t. ex. fastigheter
och anläggningar på ofri grund, eller maskinanläggningar samt den övre
del av fastighetskostnad på egen grund, som normalt icke kunna belånas i
allmänna marknaden. 1 senare fallet bleve det nödvändigt att såsom säkerhet
lör lånet godtaga inteckningar liggande över bottenlåneinteckningarna.
Förbundet har för sin del ingen invändning att göra mot tanken att slopa
räntefriheten. Enligt dess mening vore det mera önskvärt, att räntan på
dessa lån så nära som möjligt anslöte sig till den allmänna marknadens
än att bidrag till vissa låntagare utginge. Förbundet vill för sitt ställningstagande
hänvisa till de mycket stora svårigheter, som alltid äro för handen
att objektivt bedöma ett företags verkliga ställning och stödbehov. För en
myndighet, som endast har att taga hänsyn till styrelseberättelser, balansräkningar
och andra officiella handlingar, torde dessa ofta icke ge tillräckligt
exakt och objektiv vägledning. Samtidigt kan ett andelsföretags

137

ställning ofta sakna kongruens med dess medlemmars bärkraft. Ett svagt
företag, ägt av bärkraftiga medlemmar, kan knappast tillerkännas något
stödbehov därför att medlemmarna ej utrustat det med tillräckliga medel.
Å andra sidan kunna bidrag i vissa fall anses motiverade till speciella
ändamål. Så skulle bidrag kunna erfordras för att över huvud taget möjliggöra
anläggningar för spannmålstorkning inom vissa delar av Norrland,
eller för att få till stånd andra anläggningar, som ur allmän synpunkt
kunde vara motiverade.

Enligt Riksförbundets uppfattning skulle alltså investeringar inom jordbrukets
lagerhusfonds verksamhetsområde bäst kunna främjas genom att
fondens medel användes till utbyggnad av lån, som kunde anskaffas i allmänna
marknaden. Ett spannmålslagerhus med tork och renseri, uppfört
på fri grund, skulle alltså kunna tänkas finansierat på följande sätt: grundlån
i allmänna marknaden 50 å 60 °/o av fastighetskostnaden, amorteringslån
ur lagerhusfonden 25 å 35 °/o av fastighetskostnaden och 85 °/o av
maskinkostnaden, egen finansiering 15 °/o av totalkostnaden. För fastigheter
på ofri grund borde 85 °/o även av fastighetskostnaden kunna erhållas
som lån i fonden. Räntan i fonden bör så nära som möjligt anslutas till
allmänna marknadens villkor. Ingen räntefrihet skulle ifrågakomma, men
däremot möjlighet till bidrag i sådana fall då sådant ur allmän synpunkt
kan anses motiverat. Riksförbundet vill slutligen framhålla, att någon
möjlighet att i allmänna marknaden erhålla lån för nybyggen i dagens
läge knappast föreligger, varför det är erforderligt att fonden tillföres så
stora belopp, att den på samma sätt som hittills kan helbelåna lagerhus
in. in., så länge nuvarande kreditrestriktioner gälla. Behovet av lånemöjligheter
förstärkes ytterligare av att investeringsavgiften, som ovan framhållits,
skall utgå även under år 1953.

Mot förslaget att såsom villkor för beviljande av lån ur jordbrukets
lagerhusfond krav ställes på inmontering av godkänd skyddsanordning mot
slirning av elevatorremmar, har förbundet ingen invändning att göra.
Tyvärr finnes för närvarande icke någon sådan godkänd anordning, som
synes vara helt tillfredsställande, men åtskilliga nykonstruktioner äro under
provning resp. utarbetande, och förbundet förutsätter, att bättre konstruktioner
inom kort skola komma att stå till förfogande. Enligt vad förbundet
erfarit kommer en motsvarande bestämmelse att införas av Svenska
brandtarifföreningen såsom krav för normala brandförsäkringsvillkor, och
dylika brandskyddande anordningar äro enligt förbundets uppfattning så
viktiga, att det måste anses väl motiverat, att de krävas för åtnjutande av
lån ur jordbrukets lagerhusfond.

Stockholm den 13 januari 1953.

Underdånigst

Svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a.

G. FORSMAN.

138

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 185, § 24.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret kan för sin del biträda revisorernas förslag.

Stockholm den 30 december 1952.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

BÖRJE KULL.

Ruth Malmgren.

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 185, § 24.

Underdånigt utlåtande.

Skogsstyrelsen har i ärendet hört Skogssällskapet och Svenska landskommunernas
förbund, vilkas yttranden bifogas.

För egen del får skogsstyrelsen till en början erinra om att frågan om
kommunskogslånefondens utnyttjande var föremål för statsrevisorernas
uppmärksamhet redan 1944 vid behandlingen av statsverksamheten under
budgetåret 1943/44 (Berättelsen för nämnda år § 32). Skogsstyrelsen uttalade
i berörda sammanhang att vissa skäl talade för en omarbetning av
bestämmelserna för låneverksamheten med fonden i förenklande riktning
i anslutning till vad 1936 års skogsutredning på sin tid föreslagit, varvid
också syntes böra övervägas att vidga verksamheten till att omfatta lånegivning
även till bildande av gemensamhetsskogar. Styrelsen hade för avsikt
att undersöka dessa frågor och avge därav betingade förslag. Denna
översyn syntes emellertid, framhöll styrelsen, icke brådska bland annat av
det skälet att för det dåvarande andra gynnsamma finansieringsmöjligheter
funnes vid förvärv av här ifrågavarande slag. Statsrevisorernas påpekande
föranledde icke någon särskild åtgärd från statsmakternas sida.

Såsom förhållandena kommit att utveckla sig sedan frågan om kommunskogslånefondens
bibehållande varit föremål för behandling år 1944 har
skogsstyrelsen funnit sig sakna direkt anledning att sätta igång den tillämnade
undersökningen rörande omarbetning av grunderna för lån från
fonden och därmed sammanhängande spörsmål. Andra mera påträngande
arbetsuppgifter och brist på arbetskraft ha också nödvändiggjort för styrelsen
att ställa den tilltänkta utredningen på framtiden. Det vill emellertid
synas som om den omsvängning i den ekonomiska utvecklingen, som på
allra senaste tiden kunnat spåras, skulle kunna göra lånemöjligheter av
här angivet slag behövliga inom en icke alltför avlägsen framtid. Givetvis

139

bör dock såsom skogsstyrelsen tidigare framhållit bestämmelserna i ämnet
göras betydligt smidigare än de nuvarande, om en lånefond med angivet
syfte skall kunna fylla någon verklig funktion.

Sedan statsrevisorernas nu remitterade förslag framlagts, har statsrådet
och chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda utformningen
av statliga stödåtgärder i syfte att stimulera avsättning, produktion och
sysselsättning inom näringslivet (Post- och Inrikes Tidningar den 29 december
1952). Frågan om de former, i vilka en kreditgivning på det här
ifrågavarande skogliga området lämpligen bör äga rum, torde falla inom
ramen för nämnda sakkunnigas uppdrag. I avvaktan på resultatet av denna
utredning kan det måhända övervägas att låta anstå med den av revisorerna
föreslagna avvecklingen av kommunskogslånefonden. Då emellertid
fonden enligt vad erfarenheten givit vid handen i nuvarande utformning
icke synes fylla något direkt praktiskt behov och saknar disponibla medel,
vill skogsstyrelsen likväl icke motsätta sig att fonden, oavsett den nyssnämnda
utredningen, omedelbart avvecklas.

I detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad ordförande, deltagit
herrar Andersson, Ekström, Hagbergh och Holmbäck. Föredragande har
varit byråchefen Beskow.

Stockholm den 17 januari 1953.

Underdånigst
GERH. STRINDLUND.

STEN BESKOW.

Bilaga 1.

Till Kungl. Skogsstyrelsen.

Sedan kungl. skogsstyrelsen i skrivelse den 30 december 1952 anmodat
Skogssällskapet att före den 12 januari 1953 till kungl. styrelsen framföra
sina synpunkter i anledning av eventuell avveckling av kommunskogslånefonden,
får sällskapet vördsamt anföra följande.

Kommunskogslånefondens tillkomst år 1930 betingades helt av önskemålet
att stödja vissa betydelsefulla strävanden i skogsvårdens tjänst.
Erfarenheten visade dock snart, att lånefonden av skilda anledningar var
föga ägnad att tillgodose nämnda syften. De för låneproceduren utformade
reglerna voro i många detaljer alltför invecklade och osmidiga. Den ekonomiska
utvecklingen över huvud taget bidrog också till att lånefonden
sattes åt sidan. I begränsad utsträckning kunde kommuner enklare möta
medelsbehov för ifrågavarande ändamål genom anlitande av reguljära
kreditinstitutioner. Därvid tillämpade villkor torde dock ej ha inneburit ett
sådant aktivt stöd åt dessa skogsvårdsintressen, som kommunskogslånefonden
varit avsedd att lämna.

Av 1936 års skogssakkunniga, som verkställde en genomgripande översyn
av statliga åtgärder till skogsbrukets förkovran, upptogs spörsmålet
om en effektivisering av kommunskogslånefonden till övervägande (SOU

140

1938:58). Utredningen framlade fullständiga, konkreta förslag till en väsentlig
förenkling av lånerörelsen och inrymmande inom dess ram även av
kreditmöjligheter för att underlätta tillkomsten av rationellt skötta s. k.
gemensamhetsskogar. Alltsedan slutet av förra århundradet har dylik samfällighetsbildning
ur skogsvårdssynpunkt varit föremål för olika utredningskommittéers
och myndigheters livliga rekommendationer, utan att
detta lett till några som helst praktiska resultat. Skogssällskapet, som har
kommunskogsrörelsen till huvuduppgift och tillika anser strävandena att
bilda lämpliga gemensamhetsskogar böra gynnas och uppmuntras, kunde
reservationslöst ansluta sig till skogsutredningens förslag. Dessa ha emellertid
ej föranlett några åtgöranden från statsmakternas sida. Måhända kan
man förmoda, att den extraordinära utveckling icke minst inom det ekonomiska
livet, som inleddes vid krigsutbrottet år 1939, varit en väsentlig
orsak därtill.

Under de senaste åren har de av överkonjunkturen starkt präglade näringspolitiska
förhållandena förvisso ej varit ägnade att skapa något behovav
kommunskogslånefondens återupplivande, vare sig i den av 1936 års
skogsutredning föreslagna eller i annan, modifierad form. Eu del tecken
kunna emellertid nu skönjas, vilka möjligen äro att tolka som förebådande
en vändning i detta sakläge. Samhällslivets ekonomiska funktioner förefalla
att vara på väg mot ett nytt läge, där det kanske kan finnas skäl att
förstärka statens stöd åt skogsvård och skogshushållning med bl. a. effektiva
kreditanordningar av långtidsnatur för bär ifrågavarande ändamål.
Framför allt torde detta kunna bli fallet vid en mera påtaglig konjunkturavmattning.
Det bör vidare framhållas, att en organiserad kommunskogsrörelse
pågår sedan år 1948 i Norrland under sällskapets ledning. Erfarenheten
har här visat, att påtagligt intresse finns hos kommunerna för
engagemang i skogsvårdsarbetet i överensstämmelse med sällskapets hävdvunna
program. Finansiella svårigheter för lämpliga markförvärv kunna
därvid stundom komma hindrande emellan. Så är ock fallet beträffande de
mycket omfattande och kostnadskrävande förbättringsföretag, vilka som
regel måste utföras å nämnda marker. Företagen äro ju i så måtto betungande
ur tinansieringssynpunkt, att produktionsökningens ekonomiska resultat
merendels först efter lång väntetid göra sig gällande.

Ävenledes bör särskilt uppmärksammas att i de allra nordligaste länen
numera av åtskilligt att döma synes föreligga reella möjligheter att i viss
utsträckning åstadkomma gemensamhetsskogar med nöjaktiga garantier
för god skötsel och vård. Detta förhållande tilldrar sig förvisso sällskapets
synnerliga intresse med hänsyn till de nya utvägar, som sålunda skulle
öppnas att få ytterligare skogsarealers produktionsförmåga rationellt tillvaratagen
och nyttiggjord. Dessa tämligen enastående tillfällen till lärorika
och måhända också genom det praktiska exemplets makt verkande samfällighetsbildningar
efter tidsenliga krav borde omsorgsfullt tagas till vara
och underlättas. Tänkbart är att en reviderad och utbyggd kommunskogslånefond
— eller någon dess motsvarighet — kan bli ett gott hjälpmedel
därvidlag, synnerligast om det skulle låta sig göra att i ett lånesystem inlägga
för det skogsvårdande syftet direkt stimulerande verkningar. Det
bör i detta samband understrykas, att om gemensamhetsskogarna skola
på rätt sätt fylla sin uppgift, är det angeläget att säkerställa en rationell
skötsel av dem, skogligt och ekonomiskt.

141

Ehuru Skogssällskapet i det ovan anförda — bl. a. med hänsyn till svårigheten
att bedöma händelseutvecklingen — måste begränsa sig till mera
allmänna och osäkra uttalanden, skulle sällskapet för sin del gärna se, att
hithörande frågor utan dröjsmål togos upp till allsidig undersökning. Det
förhållandet, att saken kan vara av betydelse för skogsvårdssträvandena
framför allt i de delar av vårt land, där f. n. de största insatserna i dylikt
hänseende påkallas och samtidigt också de besvärligaste skogliga och biologiska
hindren möta ett återuppbyggnadsarbete, synes utgöra tillräckligt
motiv för undersökningen. Därvid bör givetvis anläggas de vidare aspekter,
vilka betingas av skogsbrukets och även jordbrukets redan förefintliga
produktionsbefrämjande kreditanordningar (statens skogslånefond, skogsväglånefonden,
de statliga lånegarantiåtgärderna för jordbrukets förstärkning
in. m.), som kunna få verkningar inom den av olika slags skogssamfälligheter
representerade intressekretsen, och möjligheterna att i samspel
med dessa tillgodose de här antydda ändamålen.

Skogssällskapet tillåter sig i anslutning härtill ifrågasätta, huruvida ej
genom Kungl. Skogsstyrelsens försorg de nu skisserade problemen kunde
bli föremål för ett klarläggande. I avvaktan på resultaten av en utredning
i ämnet torde måhända vara lämpligt att låta avvecklingen av den nuvarande
kommunskogslånefonden bero.

Göteborg den 8 januari 1953.

SKOGSSÄLLSKAPET
Folke Johansson.

Bilaga 2.

Till Kungl. Skogsstyrelsen.

Sedan skogsstyrelsen anhållit om förbundets synpunkter i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört angående kommunskogslånefonden, får
förbundets styrelse härmed meddela, att ur kommunala synpunkter hinder
icke möter för en avveckling av kommunskogslånefonden. Anledningen till
att fonden kommit att anlitas i så ringa omfattning är givetvis, att kommunerna
i förekommande fall vid förvärv av skogsfastigheter på annat
håll kunnat upptaga lån på minst lika gynnsamma villkor som erbjudits
ur fonden.

Stockholm den 13 januari 1953.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
Rud. Anderberg.

Sixten Larsson.

142

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 187, § 25.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 25
av sin berättelse för budgetåret 1951/52 anfört beträffande vissa lokalfrågor
för Sveriges geologiska undersökning.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

I anslutning till det av 1950 års geologiutredning den 19 augusti 1952
framlagda betänkandet med utredning och förslag angående Sveriges geologiska
undersöknings uppgifter och organisation har genom byggnadsstyrelsens
försorg bl. a. upprättats förslag till en verkstads- och kontorsbyggnad
samt en magasinsbyggnad i Malåträsk, vilka nybyggnader skulle
komma att tillgodose samtliga här föreliggande av revisorerna berörda
lokalbehov, och byggnadsstyrelsen vill för sin del understryka att de nu
för ändamålet disponerade lokalerna i Norsjö och Malåträsk äro otillfredsställande.

I här i avskrift bilagda, den 1 december 1952 dagtecknade yttrande till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet över geologiutredningens
förslag har byggnadsstyrelsen närmare redovisat denna byggnadsfråga.

Styrelsen har — då Eders Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit
riksdagen att i avbidan på särskild proposition beräkna medel för
genomförandet av detta förslag -— ansett sig icke böra ingå på frågan om
genomförande av provisoriska åtgärder för skyddande av malmbrytningsmaterielen
mot fuktskador.

Stockholm den 12 januari 1953.

Underdånigst
GUNNAR WEJKE.

STEN O. ROEMPKE.

Casper Tham.

Bilaga.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet.

Genom remiss den 1 september 1952 har Herr Statsrådet anmodat byggnadsstyrelsen
att avgiva yttrande över ett av 1950 års geologiutredning den
19 augusti 1952 framlagt betänkande med utredning och förslag angående
Sveriges geologiska undersöknings uppgifter och organisation.

I anledning härav får byggnadsstyrelsen, som torde ha att yttra sig över
betänkandet allenast i vad detta angår vissa lokalfrågor för undersökningen,
anföra följande.

143

Den genom byggnadsstyrelsens försorg på grundval av det i betänkandet
framlagda lokalprogrammet gjorda utredningen framgår av här bilagda
11 st. i september, oktober och november 1952 dagtecknade ritningar.*)

Den utökning av undersökningens lokaler, som ansetts nödvändig, skulle
enligt förslaget erhållas dels genom att de inom lokalerna förvarade samlingarna
av stuffer och borrkärnor utflyttas till en föreslagen ny förrådsbyggnad,
dels genom inredning av laboratorielokaler in. m. inom undersökningens
vindsvåning och dels genom viss omdisponering av redan tillgängliga
utrymmen.

För malmletningarna i övre Norrland disponerar undersökningen vissa
förhyrda lokaler i Norsjö och Malåträsk. De utrymmen, som för närvarande
utnyttjas för verkstaden och för borrkärnearkivet, synas vara otillfredsställande.
Det har därför föreslagits, att samtliga här föreliggande
lokalbehov tillgodoses genom uppförande av en verkstads- och kontorsbyggnad
samt en magasinsbyggnad på en tomt i Malåträsk, varigenom effektiviteten
i arbetet skulle högst väsentligt ökas och den nödvändiga kontrollen
över arbetena i övre Norrland kunna utövas bättre än som för närvarande
sker.

Kostnaderna för byggnadsföretagets genomförande ha av byggnadsstyrelsen
enligt prisläget den 1 juli 1952 beräknats för ombyggnad av undersökningens
nuvarande lokaler inom Riksmuseet till sammanlagt 1 900 000
kronor, för magasinsbyggnaden vid Riksmuseet till 75 000 kronor samt för
verkstadsbyggnaden och förrådet i Malåträsk till 250 000 kronor.

Därvid fördelar sig förstnämnda kostnad, 1 900 000 kronor, med 480 000
kronor å källarvåningen, 100 000 kronor å bottenvåningen, 115 000 kronor
å våningen 1 trappa, 230 000 kronor å våningen 2 trappor, varav 170 000
kronor för iordningställande av biblioteket samt 975 000 kronor å vindsvåningen.
I dessa belopp äro kostnaderna för den fasta inredningen inräknade.

Ryggnadsstyrelsen har med hänsyn till utredningens betydande omfattning
och den begränsade tid, som stått till buds, icke haft möjlighet att i
detalj bedöma skäligheten av det framlagda lokalprogrammet. Styrelsen
är emellertid medveten om att undersökningens nuvarande lokaler äro
mindre tillfredsställande och att ej minst laboratorielokalerna äro mycket
otillräckliga och på intet sätt svara mot nutida fordringar på dylika lokaler.
Särskilt äro de sanitära förhållandena, och då framför allt ventilationsanordningarna,
synnerligen otillfredsställande. Det elektriska ledningssystemet
är förslitet och otidsenligt och bör i samband med nu föreslagen
ombyggnad omläggas från likström till växelström.

Kostnaderna synas höga, särskilt för ombyggnaden av undersökningens
nuvarande lokaler vid Frescati. Detta beror till stor del på nödvändigheten
att i samband med ombyggnaden avhjälpa de nyss nämnda bristerna i
de elektriska och sanitära ledningssystemen samt på de målnings- och
renoveringsarbeten, som därvid bli erforderliga. Byggnadsstyrelsen har
emellertid funnit, att kostnaderna för att på nu föreslaget sätt tillgodose
undersökningens behov av laboratorie- och magasinslokaler äro fullt försvarbara
i jämförelse med kostnaderna för en nybyggnad av den storlek,
som skulle behövas för att tillgodose samma lokalbehov.

) Ej närslutna denna bilaga.

144

Byggnadsstyrelsen avser emellertid att i fortsättningen pröva det lämpligaste
sättet att lösa den föreliggande byggnadsfrågan.

Styrelsen har funnit, att arbetena utan någon väsentlig fördyring kunna
uppdelas i etapper. Chefen för undersökningen har framhållit, att i en
törsta etapp med nödvändighet måste ingå den föreslagna magasinsbyggnaden
vid Frescati, iordningställandet av vindsvåningen därstädes samt
uppförandet av de föreslagna byggnaderna vid Malåträsk, medan de Övriga
ombyggnadsarbetena i undersökningens lokaler vid Frescati skulle
kunna hänföras till en andra etapp.

Totalkostnaden för den första etappen skulle därvid, med hänvisning till
vad ovan anförts, uppgå till (75 000 + 975 000 + 250 000 =) 1 300 000
kronor och för den andra etappen till (480 000 + 100 000 + 115 000 +
60 000 + 170 000 =) 925 000 kronor, allt enligt prisläget den 1 juli 1952.

Därest Herr Statsrådet finner, att geologiutredningens förslag nu böra
förverkligas, skulle alltså för en första etapp av de i sammanhanget erforderliga
byggnadsåtgärderna krävas ett investeringsanslag av 1 300 000
kronor under budgetåret 1953/54.

Chefen för undersökningen har under hand meddelat, att det för omflyttning
och omdisponering av samlingarna i samband med ombyggnaden kan
komma att erfordras ett mindre belopp, vilket emellertid i så fall ej synes
bliva behövligt under det kommande budgetåret.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom generaldirektören Wejke
och byggnadsrådet Brunnberg, föredragande, deltagit byråchefen Wirseen
°ph f; byggnadschefen Asperen, varjämte beträffande lokalfrågorna samråd
ägt rum med chefen för Sveriges geologiska undersökning.

Stockholm den 1 december 1952.

Gunnar Wejke.

M. BRUNNBERG.

Casper Tham.

Sveriges geologiska undersöknings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 187, § 25.

Till Konungen.

Riksdagens revisorer ha under besök vid Sveriges geologiska undersöknings
lokaler i Västerbotten funnit att dessa i olika hänseenden lämnar mycket
övrigt att önska i fråga om ändamålsenlighet och att de delvis befinner
sig i bristfälligt skick. Undersökningen kan helt instämma med statsrevisorerna
i detta omdöme liksom i den slutsats som revisorerna dragit, att
det är angeläget att byggnadsfrågan för denna del av Undersökningens
verksamhet snarast vinner en tillfredsställande lösning.

På begäran av Undersökningen har byggnadsstyrelsen också uppgjort
ett förslag till byggnad i Malåträsk och i avgivet yttrande beräknat kostnaderna
till 250 000 kronor.

145

Det är med glädje som Undersökningen funnit att Eders Kungl. Maj:t
efter hemställan från Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet
till nybyggnad i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning för budgetåret
1953/54 beräkna ett investeringsanslag av 250 000 kronor.

En sådan byggnad skulle i hög grad befordra det viktiga malmletningsarbetet
och göra detta väsentligt effektivare än nu är fallet, främst genom
att möjliggöra en centralisering av ledningen och därmed kontrollen, att
förbättra arbetsmöjligheterna för den egna tillverkningen av av geofysiska
malmletningsapparater och för forskningsverksamhet, avsedd att leda fram
till effektivare metoder, och slutligen att skapa bättre förvaringsmöjligheter
både för de dyrbara borrkärnorna och för gruvundersökningsmaterielen;
1 ,.avvaktan Pa nybyggnad söker dock ämbetsverket givetvis vidtaga
de åtgärder till materielens skydd, som omständigheterna medgiva.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
NILS H. MAGNUSSON.

Tryggve Eriksson.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 188, § 26.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har kommerskollegium anbefallts
avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
anförts angående utnyttjandet av viss statens gruvegendom (§ 26).

Till fullgörande härav får kollegium anföra följande.

Efter en inledande översikt över statens gruvegendom redogöres i berättelsen
för malmletningen och statens kostnader för denna samt de
olika former under vilka statsägda fyndigheter utnyttjas.

Kollegium finner icke någon anledning till erinran mot de sakuppgifter,
som härvid lämnats, utom beträffande arrendeavtalet rörande Rudtjebäcksgruvan.
Det väsentliga skälet till att man för denna gruvas utnyttjande
valde arrendeformen torde mindre ha varit det ändrade försörjningsläget
beträffande svavel och svavelkis än obenägenheten att investera de
belopp, som skulle erfordrats för gruvans bearbetning i legodrift. Vidare
bör påpekas, att arrendeavgiften enligt detta avtal automatiskt korrigeras
saväl uppåt som nedåt vid ändrade utbyten och malmpriser, ehuruväl den
aktuella prisutvecklingen närmast verkar i nedåtgående riktning. Avgiften
3 kronor 50 öre per ton hänför sig endast till en vid uppgörelsen aktuell
prisnivå. Vid nuvarande prisläge torde avgiften ligga c:a 20 °/o lägre.

Revisorerna ingå därefter särskilt på det arrendeavtal, som den 6 november
1950 träffats mellan Kronan och Bolidens gruvaktiebolag angående
Rävlidmyrfältet i Lycksele socken i Västerbottens län. En ingående redogörelse
lämnas för omständigheterna kring detta avtals tillkomst, speciellt
vad beträffar den i fältet ingående Sturemalmen, och särskilt diskuteras
den åtminstone till synes låga arrendeavgiften. Enligt avtalet utgör
10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1952. 11.

146

denna 50 öre per ton för den s. k. Sturemalmen och 1 krona per ton för
bly-zinkmalmerna med reglering i proportion till ändringar i generalindex
för partipriser, varigenom avgiften under de första åtta månaderna 1952
skulle ha varit 73 öre resp. 1 krona 46 öre. Revisorerna ha dock icke velat
gå närmare in på den svårbedömbara frågan om skäligheten av dessa avgifter.
Revisorerna rikta emellertid uppmärksamheten på att statsverkets
arrendeinkomster av den kända malmkvantiteten vid avtalsuppgörelsens
prisläge med säkerhet kunnat beräknas komma att väsentligt understiga
de av Kronan genom Sveriges Geologiska Undersökning nedlagda kostnaderna
för borrningar och förberedande gruvundersökningar m. m. i fyndigheten.

Revisorerna uttala i anledning härav, »att det vid utarrendering av statens
gruvegendom bör vara en given målsättning att kostnaderna för malmens
uppsökande och undersökning blir täckta och att staten däröver
erhåller ett skäligt utbyte av malmens eget värde. När det såsom i här föreliggande
fall gäller fyndigheter av betydelse, synes det vidare önskvärt, antingen
att mera ingående undersökningar får äga rum beträffande deras
omfattning och värde, innan avtal träffas om utarrendering, eller också att
i arrendeavtalet intages bestämmelser, som möjliggöra hänsynstagande i
efterhand till de faktorer, som inverka på driftsresultatet, d. v. s. icke blott
metallpriserna utan även exempelvis malmernas omfattning och metallhalter
samt behovet av investeringar för driften».

Enär de omständigheter, som föranlett Kronan att acceptera de till synes
låga arrendeavgifterna enligt Rävlidmyravtalet, utförligt redovisats i berättelsen,
anser sig kollegium ej ha skäl att här upptaga denna fråga till
behandling. Det må endast framhållas, att kunskapen om malmtillgångarnas
beskaffenhet och storlek alltjämt är så begränsad, att det framtida
driftsekonomiska resultatet av brytningen ej kan med någon säkerhet bedömas,
varav följer att skäligheten av den avtalade arrendeavgiften ej heller
nu kan prövas från fasta utgångspunkter.

Till revisorernas uttalande angående målsättningen vid utarrendering av
statens gruvegendom vill kollegium i princip helt ansluta sig. Det är emellertid
uppenbart, att kravet på att kostnaderna för malmens uppletande
skola täckas av inkomsterna, varutöver dessa böra ge skäligt utbyte av
malmens värde, måste ses i stort och icke är tillämpligt för varje enskilt
fall. Det ligger i malmletningens natur, att den, i det stadium till vilket den
under skilda förhållanden normalt kan föras fram inom ramen för S. G. U :s
arbetsprogram, än ger helt negativa resultat eller uppdagar knappt brytvärda
fyndigheter, än är otillräckligt klarläggande och än ger påtagligt
positiva resultat.

Om malmletningsverksamheten, som rimligt är, såsom helhet skall drivas
med ekonomisk fördel, så måste det bli utbytet av de sistnämnda fallen,
som i huvudsak ger medlen att täcka såväl förlusterna på de mer eller mindre
utpräglat negativa fallen som kostnaderna för att eventuellt närmare
undersöka de otillräckligt klarlagda.

Fyndigheter, som visat sig knappt brytvärda, kunna givetvis även de med
fördel utarrenderas, om också den låga arrendeavgiften endast kan återföra
en del av nedlagda kostnader till Kronan.

I de fall, då malmletningen givit otillräckligt klarläggande resultat, vilka
ändock tyda på att värdefulla malmtillgångar kunna vara för handen, måste

147

ofta mycket omfattande arbeten och betydande kostnader nedläggas, om
malmens storlek och beskaffenhet skall utrönas med sådan fullständighet,
att med avseende på råvarubasen pålitliga kalkyler över räntabiliteten av
en brytning kunna uppgöras under vissa antaganden beträffande priser
och avsättningsmöjligheter för produkterna.

Revisorerna uttala, som ovan nämnts, önskvärdheten av att antingen sådana
undersökningar göras innan utarrendering sker eller också att arrendevillkoren
utformas så, att hänsyn i efterhand kan tagas till faktorer,
som inverka på driftsresultatet.

Kollegium biträder för sin del livligt den uppfattningen att så fullständig
kännedom som möjligt bör frambringas om beskaffenheten av Kronan
tillhöriga malmfyndigheter, och skulle med stor tillfredsställelse se, att
statsfinansiella synpunkter ej utgjorde hinder för fortsatt undersökning och
exploatering i eu åtminstone något större omfattning än nu av lovande fyndigheter
i statens ägo. Emellertid är det på detta område endast i undantagsfall
möjligt att förebringa så klara belägg för en sannolik lönsamhet,
att behovet av medel kan fullt hävda sig gentemot andra, ekonomiskt
mindre riskfyllda investeringsobjekt, i synnerhet som det ofta — däribland
i Rävlidmyrfältet — rör sig om miljonbelopp. I de former, under vilka
Kronans investeringar på gruvområdet nu komma till stånd, kan det därför
knappast undvikas, att de större riskerna för investeringar i fyndigheter
av otillräckligt känd beskaffenhet få tas av enskilda företag, som arrendera
fyndigheterna. Kronan undgår därigenom risken av förluster i de enskilda
tallen, men går samtidigt miste om möjligheten att av helheten uttaga så
stor vinst, som en mera aktiv insats borde kunna medge.

Kollegium har även beaktat möjligheten att i arrendeavtal införa bestämmelser,
som möjliggöra en reglering av arrendeavgiften i efterhand ej blott
efter malmpriser och penningvärdesförändringar utan även med hänsyn
till vid avtalsuppgörelsen oförutsedda omständigheter i fråga om den utarrenderade
fyndighetens omfattning och metallinnehåll. I avtal beträffande
några av de senast utarrenderade fyndigheterna finnas sålunda bestämmelser,
som utsäga att underhandlingar skola upptagas mellan avtalsparterna
rörande grunderna för beräkning av arrendeavgiften för den
händelse andra än i avtalet nämnda mineral skulle komma att brytas —
eu sådan klausul finnes även i Rävlidmyravtalet — eller om under avtalet
fallande, nytillkommande utmål skulle visa sig vara av annan beskaffenhet
än de vid uppgörelsen aktuella utmålen.

Gjorda försök att komma längre på denna väg ha emellertid hittills strandat
dels på svårigheten att finna godtagbara bestämningar av de till sin
natur svävande förbindelser det här är fråga om och dels på att arrendatorn,
såsom fallet bl. a. varit i fråga om Rävlidmyrgruvan, med hänsyn till
de risker han påtager sig, är obenägen att acceptera annat än mera allmänt
hållna arrendebestämmelser i denna riktning. Dessa påpekanden innebära
ingen polemik mot revisorernas uttalanden, vilka till sitt syfte helt sammanfalla
med kommerskollegii inställning till dessa frågor och torde vara
ägnade alt stärka den position kollegium principiellt intager vid förekommande
uppgörelser.

Vid bedömning av det ekonomiska utbytet av statens malmletningsverksamhet
böra emellertid mot kostnaderna ej ställas enbart arrendeinkomsterna.
Även inkomsterna av legodriften vid vissa gruvor i Västerbotten

148

böra medräknas, enär denna form för utnyttjande av statens gruvegendom
endast är ett alternativ till arrendeformen. Såsom i berättelsen framhålles,
ha samtliga på legodriften nedlagda kostnader, bortsett från räntor, läckts
genom driftsöverskotten t. o. m. driftsåret 1951, och i fortsättningen uppkommande
överskott komma att, sedan även räntekostnaderna blivit fullt
täckta, utgöra ren nettoinkomst. Kronans för driftsåret 1952 förutsebara
inkomst på legodriften torde komma att röra sig om ett belopp motsvarande
ungefär hälften av den medelsanvisning för S. G. U:s närmare angivna
verksamhet åren 1918—1952, som anföres i revisorernas berättelse.

Utan att för närvarande vilja framlägga något preciserat förslag vill
kollegium fästa uppmärksamheten på önskvärdheten av att den bokföringsmässiga
redovisningen av Kronans kostnader för malmletning och investeringar
i gruvor samt inkomsterna av arrenden och legodrift sker pa ett
mera överskådligt sätt än nu är fallet, så att de olika posterna lätt kunna
sammanföras till en balans över det ekonomiska utbytet av de statens gruvegendomar,
vilka icke förvaltas som särskilda ekonomiska enheter.

I behandlingen av detta ärende har — förutom undertecknade — deltagit
t. f. kommerserådet B. Lindskog.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
AXEL GJÖRES.

I. SAHLIN.

Christer Bergman.

Sveriges geologiska undersöknings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 188, § 26.

Till Konungen.

I sin granskning av utnyttjandet av statens gruvegendom ha Riksdagens
revisorer ägnat särskild uppmärksamhet åt det arrendeavtal, som i november
1950 kom till stånd med Bolidenbolaget, gällande främst fyndigheten
Rävlidmyran med den nyupptäckta Sturemalmen.

Rävlidmyrans tidigare kända, relativt små fyndigheter hade blivit undersökta
genom underjordsarbeten, men Sturemalmen var, då den utarrenderades.
icke tillräckligt känd. Undersökningar under jord voro nödvändiga,
för att en säkrare uppskattning av fyndighetens storlek och metallinnehåll
skulle kunna erhållas. Dessa undersökningar av Sturemalmen åtog sig
Bolidenbolaget enligt eget förslag att utföra under förutsättning att Bolaget
fick arrendera fyndigheten för en låg arrendeavgift, som av Bolaget föreslogs
till 40 å 50 öre. Som revisorerna framhållit spelade även näringspolitiska
synpunkter och sociala skäl in vid de underhandlingar som föregingo
arrendeavtalets upprättande. Allt detta gjorde att Sveriges geologiska un -

149

dersökning ansåg sig kunna tillstyrka avtalsförslaget dock under framhållande
av att den stipulerade arrendeavgiften måste förefalla låg.

Revisorerna rikta nu uppmärksamheten på att Undersökningens kostnader
för malmernas uppsökande och undersökning genom dagborrningar
och förberedande gruvundersökningar under jord på Rävlidmyrans malmer
uppgått till 1 400 000 kronor. Revisorerna framhålla även att statens inkomster
av för närvarande kända malmer i fyndigheten i fråga vid avtalsuppgörelsens
prisläge med säkerhet kunnat beräknas väsentligt understiga
detta belopp samt uttala i anledning härav att det vid utarrendering av
statens gruvegendom bör vara en given målsättning att kostnaderna för
malmens uppsökande och undersökning blir täckta och att staten därutöver
erhåller ett skäligt utbyte av malmens eget värde.

Denna målsättning kan Undersökningen även göra till sin men vill samtidigt
framhålla att för enstaka fyndigheter skäl kunna föreligga till avsteg
från denna eljest riktiga princip.

Undersökningen vill slutligen helt instämma i revisorernas uttalande att
det, när det gäller fyndigheter av betydelse, synes vara önskvärt antingen
att mera ingående undersökningar får äga rum beträffande deras omfattning
och värde, innan avtal träffas om utarrendering, eller också att i
arrendeavtalet intages bestämmelser, som möjliggör hänsynstagande i
efterhand till de faktorer, som inverka på driftresultatet, d. v. s. icke blott
metallpriserna utan även exempelvis malmernas omfattning och metallhalter
samt behovet av investeringar för driften.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
NILS H. MAGNUSSON.

Tryggve Eriksson.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 204, § 27.

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen, som anser angeläget att åtgärder vidtagas för att nedbringa
väntetiderna för patienterna vid karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets
polikliniker, tillstyrker riksdagens revisorers förslag att en
undersökning i sådant syfte verkställes.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Rjörkquist, t. f. byråchefen Lundquist, föredragande, och
byrådirektören Hedberg.

Stockholm den 15 januari 1953.

ARTHUR ENGEL.

J. I.UNDQU1ST.

Ingegärd Hedberg.

150

Direktionens för karolinska
sjukhuset

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 204, § 27.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 22 december 1952 å vad riksdagens
revisorer anfört rörande poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet får direktionen för karolinska sjukhuset anföra följande.

Yttranden hava avgivits av vicedirektörerna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, professorerna Torsten Skoog och J. P. Strömbeck,
vilka yttranden bifogas.

Enligt reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet äro
dessa sjukhus avsedda att tjäna såsom vårdanstalter för sjuka och såsom
karolinska mediko-kirurgiska institutets undervisningsanstalter för utbildande
av läkare. Sjukhusen hava sålunda att tjäna såväl sjukvårdens som
den medicinska undervisningens och forskningens intressen. De kommunala
sjukvårdsanstalterna däremot ha i regel till uteslutande uppgift att
meddela sjukvård.

Den kliniska och polikliniska verksamheten vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet skall jämväl till väsentlig del utgöra underlag för
medicinsk undervisning.

Den polikliniska verksamheten bör sålunda innebära att ett tillräckligt
och lämpligt undervisningsmaterial kan finnas tillgängligt. Emellertid bör
patientklientelet ej vara större i förhållande till läkarpersonalen än att
denna grundligt kan genomgå fallen och demonstrera dem för de studerande.
Principiellt borde således den sjukvårdande verksamheten vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet ej givas större omfattning än vad
som ur undervisningssynpunkt kan anses rimligt. Att begränsa poliklinikverksamheten
med uteslutande hänsyn härtill är emellertid ett svårt problem.

Självfallet böra alla försök göras att nedbringa väntetiderna på poliklinikerna.
Direktionen har därför intet att erinra mot att en undersökning
kommer till stånd, vilken undersökning lämpligen synes kunna verkställas
av de av chefen för inrikesdepartementet den 28 november 1952 tillkallade
sakkunniga för översyn av arbetsuppgifter och arbetsförhållanden vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Stockholm den 16 januari 1953.

Underdånigst
På direktionens vägnar:

ERIK MONTELL.

Gösta Sandberg.

151

Bilaga 1.

Till Överdirektören för karolinska sjukhuset.

Anmodad att i egenskap av vicedirektör avgiva yttrande med anledning
av en från kungl. inrikesdepartementet till direktionen inkommen skrivelse
berörande vissa av riksdagens revisorer anförda synpunkter på den
polikliniska verksamheten vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
får jag härmed vördsamt anföra:

Enligt reglementet för ovannämnda sjukhus skall verksamheten därstädes
tjäna såväl sjukvårdens, den medicinska undervisningens som forskningens
intresse. Denna uppgift skiljer sig väsentligt från verksamheten vid de
landstings- och kommunala sjukvårdsinrättningar, som icke stå i undervisningens
tjänst och som representera det stora flertalet sjukvårdsinrättningar
i vårt land. För majoriteten av dessa är sjukvården den primära
uppgiften i verksamheten.

De statliga undervisningssjukhusen, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
som det här gäller, representera en särklass, där såväl den kliniska
som polikliniska verksamheten i första hand syftar på en koncentration
av patientmaterial, ägnat att vara undervisningen till gagn. Förutom
ur ren undervisningssynpunkt äro dessa sjukhus centraler för specialfall,
vilka från andra sjukhus runtomkring i landet remitteras in för speciella
undersökningar eller behandlingsåtgärder på grund av förläggningen till de
kliniska undervisningsanstalterna av särskilt utrustade specialavdelningar.

Den polikliniska vården bör emellertid i första hand uteslutande sikta på
tillräckligt och lämpligt undervisningsmaterial och först i andra hand vara
ett sjukvårdsintresse. Gränsen mellan dessa intressesfärer är givetvis flytande
men sjukvårdens krav får dock aldrig sträckas längre än vad som
ur undervisningssynpunkt kan anses rimligt. En för stark belastning av
poliklinikpersonalen med rena sjukvårdsuppgifter medför ofrånkomligt en
minskad undervisningsmöjlighet. En begränsning av den polikliniska verksamheten
i form av besöksrestriktion i någon form har därför varit nödvändig
under årens lopp och har på många håll genomförts. Som exempel
härpå kan anföras, att besöksfrekvensen vid öron-, näs- och halspolikliniken,
karolinska sjukhuset, som under dettas första år höll sig nära 60 000
patienter årligen, numera begränsats genom gallring av de vårdsökande
och införandet av väntelistor i viss utsträckning ned till ungefär hälften.
Upprätthållandet av den förra höga besöksfrekvensen omöjliggjorde varje
effektiv form av medicinsk undervisning.

A andra sidan är eu stor patientomsättning nödvändig för säkerställandet
av fullgott undervisningsmaterial. Behovet av ett dylikt patientmaterial
växlar inom olika ämnesområden och generella regler kunna aldrig fastställas.
Principen hör dock vara den, att besöksfrekvensen anpassas, icke
efter sjukvårdens utan i första hand efter undervisningens behov.

När därför riksdagens revisorer i sitt förslag om en utredning om möjligheterna
att nedbringa väntetiden vid de båda statliga undervisningssjukhusen
rekommenderar ett försök till gränsdragning mellan den statliga och
kommunala sjukvården, synes mig detta förslag baserat på premisser, som
realiter icke föreligga och vars syftemål icke kan ligga i undervisningens
intresse.

152

Det synes mig vidare uppenbart, att revisorerna icke tillräckligt beaktat
sjukhusens primära undervisningsuppgift utan jämställt dem med undervisningsfria
landstings- och kommunala sjukvårdsinrättningar. Väntetiden
vid karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets polikliniker måste alltid
bliva större hur än en omorganisation lägges jämfört med förhållandena
vid undervisningsfria sjukhus, då poliklinikpatienterna, som alltid avsetts,
i mycket stor utsträckning begagnas vid föreläsningar och demonstrationer.
Vid en jämförelse mellan väntetider vid t. ex. Stockholms stads sjukhuspolikliniker
och poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
bör på undervisningens konto enligt min mening skrivas minst
50 °/o.

Det är självfallet att vad som kan göras för nedbringandet av väntetiderna
å poliklinikerna det bör också göras. Ett noga hänsynstagande till
undervisningens krav pa tillräcklig men ej överflödig besöksfrekvens och
ett anpassande av mot denna frekvens anpassad poliklinikpersonal samt
undervisningskrafter är det viktigaste ledet i denna strävan. Införandet av
tidsbeställningar är möjligt på icke akutavdelningar och vid kroniska fall
men är i de flesta andra fall ohållbart.

Inpassandet av den polikliniska och kliniska undervisningen i noga anslutning
till aktuella polikliniktider är givetvis en viktig förutsättning.

De senare årens stora studiekullar med ökning upp till 25 % av kursdeltagarna
är en faktor att taga med i problemet. Kunde de statliga undervisningssjukhusen
få sina kursdeltagare reducerade genom anordnandet
av poliklinik och klinisk undervisning på större kommunala sjukhus torde
väntetiderna för poliklinikbesökarna säkerligen väsentligt reducerats.

Som slutomdöme skulle jag vilja framhålla att helt naturligt alla försök
böra göras för att nedbringa väntetiderna på våra polikliniker, men att ett
verkligt resultat förutsätter radikala åtgärder med fördelning av undervisningen
på flera sjukhus och anpassandet av besöksfrekvensen efter
undervisningens behov samt utredning av det sålunda erforderliga arbetskraftsbehovet.
Trots varje åtgärd kommer dock så länge karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet skall fylla sin uppgift att vara centrala undervisningssjukhus,
väntetiderna på deras polikliniker i förhållande till vad
som kan komma att råda på icke undervisningsskyldiga landstings- och
kommunala sjukhus att ligga väsentligt högre, ett faktum som det allmänna
måste acceptera, då det otvivelaktigt utgör förutsättningen för det allmännas
eget intresse att hålla den medicinska utbildningen på bästa möjliga
nivå.

Stockholm den 11 januari 1953.

Torsten Skoog.

Professor i öron-, näs- och halssjukdomar vid karolinska institutet.

Vicedirektör vid karolinska sjukhuset.

Bilaga 2.

Till Överdirektören.

Med anledning av begärt remissyttrande över statsrevisorernas iakttagelser
rörande poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
får jag härmed anföra följande.

153

Det är särskilt frågan om möjligheten att nedbringa väntetiderna, som
beröres i skrivelsen. Tydligt är, att rätt stora olikheter i väntetider råda
även mellan likartade polikliniker. Det är t. ex. påfallande att medicinska
polikliniken vid karolinska sjukhuset redovisar väntetider på 3—4 veckor
medan från den i det närmaste likstora medicinska polikliniken på serafimerlasarettet
uppges, att högst någon veckas väntetid föreligger. Orsaken
till denna uppgivna diskrepans vore av intresse att få utredd.

En väsentlig fråga att utreda är även om väntetider vid de båda statliga
undervisningssjukhusens polikliniker väsentligt avviker från de vid Stockholms
stads övriga sjukhus.

Väntetidernas längd kan säkerligen på en del polikliniker ytterligare
något nedbringas genom lämpliga organisatoriska förbättringar, särskilt
då det gäller samarbetet med röntgen och laboratorieavdelningar. Väsentlig
avkortning torde dock ej kunna ske utan att åstadkomma en bättre
proportion mellan storleken av det hjälpsökande klientelet och poliklinikavdelningarnas
lokala och personella resurser.

För att ett undervisningssjukhus skall fylla sin uppgift i den polikliniska
läkarundervisningens tjänst bör patientklientelet ej vara större i förhållande
till läkarpersonalen än att denna grundligt kan genomgå fallen och
demonstrera dem för de tjänstgörande medicine kandidaterna. En överbelastad
poliklinik ger en ökad påfrestning för röntgenavdelning och laboratorier
samt skapar även ökade krav på vårdplatser för ytterligare utredning
och behandling av de mer komplicerade fall, som hopa sig.

Stockholm den 8 januari 1953.

J. P. Strömbeck.

V. direktör.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 210, § 28.

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen tillstyrker riksdagens revisorers förslag att en avveckling
av Konung Oscar II:s och Drottning Sophias Guldbröllopsminnes
sanatorium i Nynäshamn kommer till stånd.

Beträffande anstaltens framtida användning vill styrelsen framhålla, att
styrelsen genom beslut den 19 januari 1950 medgivit, att om och i den mån
vårdplats å sanatoriet icke erfordrades för vård av barn lidande av kirurgisk
tuberkulos, sådan plats tills vidare finge beläggas med barn, behäftat
med ortopedisk sjukdom av icke tuberkulos natur och reagerande positivt
för tuberkulin, på villkor att statsbidrag icke påkallades för dylika patienter.

Av styrelsen för Guldbröllopsminnet den 23 november 1951 utsedda särskilda
kommitterade föreslå, att anstalten framdeles belägges med icke
tuberkulösa barnpatienter med ortopediska sjukdomar och skador.

154

Medicinalstyrelsen, som anser att ett behov av vårdplatser för kroniskt
sjuka barn i allmänhet och ortopediskt sjuka barn i synnerhet föreligger,
vill för sin del föreslå, att hemmet avses för icke tuberkulösa barnpatienter
med kroniska, företrädesvis ortopediska sjukdomar.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, t. f. byråchefen Lundquist, föredragande, och
byrådirektören Hedberg.

Stockholm den 15 januari 1953.

Underdånigst

J. LUNDQUIST.

ARTHUR ENGEL.

Ingegård Hedberg.

överstyrelsens för Konung
Oscar II :s och Drottning
Sophias guldbröllopsminne

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 210, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1952 har överstyrelsen för Konung
Oscar II :s och Drottning Sophias Guldbröllopsminne fått sig anbefallt att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 28 i sin berättelse anfört om verksamheten vid stiftelsens sanatorium
för skrofulösa barn, för vilken stiftelsen har förmånen av statsbidrag.

Till åtlydnad härav får anföras följande.

Sjukdomsfallen i tuberkulos, för vilka kirurgisk behandling erfordras,
ha, såsom revisorerna framhållit, på senare år väsentligt minskat. Behovet
av vårdplatser vid sjukhusen för sjukdomen har i följd därav avtagit. Också
vid sanatoriet i Nynäshamn med dess vårdplatser för 23 patienter har
beläggningen undan för undan nedgått och uppgick, såsom i revisorernas
berättelse angives, till blott 12 patienter den 1 november 1952. Att detta
varit ägnat att i ogynnsam riktning påverka kostnaden för vårddag är
uppenbart. Enligt vad revisorernas berättelse giver vid handen, har den
ökat från 12 kronor 90 öre år 1950 till 15 kronor 30 öre år 1951, vilken
ökning relativt sett kan synas vara betydande. Vårdkostnaden i och för sig
torde dock alltjämt icke kunna sägas vara påfallande hög, särskilt om i
betraktande tages den stora allmänna prisstegringen. Som jämförelse må
nämnas, att vid t. ex. S:t Görans sjukhus i Stockholm uppgick vårdkostnaden
för dag år 1950 till 28 kronor 69 öre och var år 1951 40 kronor 48 öre.
Otvivelaktigt är emellertid, att vårdbehovet för fall av kirurgisk tuberkulos
visat ständig nedgång, varför stiftelsens sanatorium torde böra kunna mer
«ffektivt utnyttjas genom att tagas i anspråk för annat eller vidgat ändamål

155

inom sjukvården. Frågan därom är också, såsom av revisorernas berättelse
framgår, uppmärksammad inom stiftelsen och avses av densamma skola
upptagas till slutlig behandling under innevarande år.

Stockholm den 13 januari 1953.

Underdånigst
På överstyrelsens vägnar:
J. HAGANDER.

KNUT EKEMAR.

1951 års vanförevårdsutrednings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 210, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1952 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
1951 års vanförevårdsutredning att senast den 19 januari 1953 inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn (§ 28 i revisorernas berättelse).
På grund härav får utredningen i underdånighet anföra följande.

Vanförevårdsutredningen, vars uppdrag icke omfattar anstalter för kirurgisk
tuberkulos, anser sig med hänsyn härtill icke kunna eller böra taga
ståndpunkt till frågan, huruvida Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn
i fortsättningen bör användas för sitt nuvarande ändamål eller icke.
Sedan Eders Kungl. Maj:t i december 1952 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att med biträde av särskild sakkunnig utreda frågan om den framtida
användningen av Apelvikens och Kronprisessan Victorias kustsanatorier
och därmed sammanhängande spörsmål, förefaller det ganska naturligt,
att jämväl den av statsrevisorerna med hänsyn till rådande beläggningsförliållanden
påkallade utredningen ang. avveckling av ifrågavarande anstalt
för vård av skrofulösa barn och frågan om anstaltskomplexets framtida
användning anförtros åt medicinalstyrelsen. Därest det i samband med en
dylik, av medicinalstyrelsen eller annorledes verkställd, utredning anses
böra ifrågakomma, att anstalten i Nynäshamn i stället användes för ändamål,
som ligger inom ortoped- och vanförevårdens ram, torde få förutsättas,
att samråd kommer att äga rum med 1951 års vanförevårdsutredning,
innan förslag i sådan riktning framlägges.

Stockholm den 14 januari 1953.

Underdånigst

1951 års vanförevårdsutredning
ERLAND von HOFSTEN.

Åke Hceygström.

156

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 214, § 29.

Till Konungen.

Med återställande av remissakten angående ett av riksdagens revisorer
under § 29 gjort uttalande rörande anslag till viss ersättning till barnbördshuset
i Lund får medicinalstyrelsen, som inhämtat att Malmöhus läns
landstingsutskott i underdånigt yttrande den 7 innevarande januari förklarat
sig icke hava något att erinra mot att ifrågavarande anslag indrages,
meddela att styrelsen instämmer i sagda uttalande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
medicinalrådet Yllner, föredragande, och t. f. byråchefen Philipson.

Stockholm den 14 januari 1953.

C. A. YLLNER.

Underdånigst
ARTHUR ENGEL.

C. B. v. Mentzer.

Malmöhus läns landstings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 214, § 29.

Till Kungl. Inrikesdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 22 december 1952 berett Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott tillfälle att inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande anslag till viss ersättning
till barnbördshuset i Lund, får landstingets hälso- och sjukvårdsberedning,
till vars handläggning ärendet överlämnats, överlämna bifogade, till
Konungen ställda, underdåniga yttrande i detsamma ävensom en kopia av
yttrandet.

Malmö i landstingets expedition den 8 januari 1953.

WALTER MERWON.

Bilaga.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom remiss den 22 december 1952 berett
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott tillfälle att inkomma med
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande anslag

157

till viss ersättning till barnbördshuset i Lund, får landstingens hälso- och
sjukvårdsberedning, till vars handläggning ärendet överlämnats, med hänsyn
till den av riksdagens revisorer förebragta utredningen i underdånighet
meddela, att landstinget icke har något att erinra, därest i fortsättningen
ifrågavarande anslag icke längre upptages i riksstaten.

Malmö den 7 januari 1953.

Underdånigst

På Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsberednings vägnar:

Torsten Andrée.

Walter Merwiin.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 30.

Underdånigt utlåtande.

I samband med granskningen av anslagskrav från olika statliga anstalter
och inrättningar har statskontoret vid skilda tillfällen framhållit angelägenheten
av att den ersättning, personalen hade att utgiva för kost, så avvägdes,
att självkostnaderna härför i möjligaste mån täcktes. Så har exempelvis
skett i ämbetsverkets utlåtande den 19 mars 1951 angående kostpriset
för personal vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt den
26 april 1952 angående inkomst- och utgiftsstater för budgetåret 1952/53
för Apelvikens med flera kustsanatorier. I anslutning härtill vill statskontoret
för sin del tillstyrka, att nu gällande kostersättningar i enlighet
med revisorernas förslag bliva föremål för en närmare undersökning inom
för ändamålet lämplig myndighet. Med hänsyn bland annat till att det här
gäller ett stort antal inrättningar och anstalter inom olika förvaltningsgrenar
torde statens sakrevision hava den största erfarenheten på området.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Britth.

Stockholm den 7 januari 1953.

TORD ELFNER.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Bertil Sundström.

158

Statens Iönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1952 har statens lönenämnd anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1952 församlade revisorer
under § 30 av sin berättelse anfört rörande iakttagelser angående
ersättning för tillhandahållen kost vid vissa statliga anstalter in. m. Med
anledning härav får lönenämnden anföra följande.

Revisorerna ha verkställt en undersökning beträffande dels beloppet av
de ersättningar, som f. n. utgå för personalkosten inom skilda förvaltningsområden,
varvid uppmärksamhet särskilt ägnats frågan, i vad mån ersättningarna
numera täcka med personalkosten sammanhängande utgifter,
dels ock de beräkningsmetoder, som myndigheterna i allmänhet tillämpa
vid ersättningarnas fixerande. Undersökningen visar, att i åtskilliga fall
prissättningen icke erhållit en riktig avvägning i förhållande till inträffade
faktiska prisförskjutningar. Vid ett flertal anstalter är sålunda läget sådant,
att täckning för de med personalkostens tillhandahållande förbundna kostnaderna
icke erhålles. Vidare framgår av undersökningen att kostersättningarna
fastställts efter mycket oenhetliga grunder.

Revisorerna ha bl. a. framhållit önskvärdheten av att, i den mån så låter
sig göra, anstalter av likartad typ på en och samma ort tillämpa enhetliga
kostpriser. Enligt revisorernas mening vore det vidare angeläget, såväl ur
statens synpunkt som ur rättvisesynpunkt, att vid prissättningen subventionsmoment
undvekes samt att en riktig avvägning i förhållande till de
med personalkosthållet sammanhängande kostnaderna erhölles. Självkostnadsprincipen
borde i görligaste mån upprätthållas, varvid i beräkningarna
borde innefattas icke blott de direkta kostnaderna utan även de viktigaste
indirekta kostnadselementen av olika slag. Prissättningen borde baseras
på de faktiska kostnaderna. Med hänsyn till den senaste tidens prisutveckling
syntes det revisorerna ofrånkomligt, att, där så ej redan skett, en omedelbar
omprövning av nu gällande kostersättningar komme till stånd. För
att undvika de nu ofta betydande eftersläpningarna i prissättningen liksom
även för att möjliggöra en smidigare anpassning och fullständigare
täckning av kostnaderna för personalhushållen framstode det som angeläget,
att fortlöpande uppmärksamhet ägnades kostnaderna för personalkosten
och kostersättningarna samt att, när förhållandena i dessa avseenden
underginge mera avsevärda förändringar, anstalterna på grundval av
verkställda kalkyler upptoge till prövning frågan om justering av fastställda
kostpriser. Det syntes revisorerna lämpligt, att här berörda spörsmål upptoges
till närmare undersökning inom lämplig myndighet, exempelvis civildepartementet
samt, därest så befunnes erforderligt, direktiv och anvisningar
utarbetades och tillställdes vederbörande anstalter.

Enligt lönenämndens mening torde det svårligen låta sig göra att åstadkomma
några centralt utfärdade riktlinjer på förevarande område. Härför
synas förhållandena inom olika förvaltningsområden vara alltför skiftande.

159

Bl. a. tillämpas såväl inom en och samma anstalt som de olika anstalterna
emellan skilda utspisningssystem. Av utredningen framgår att beträffande
sinnessjukhusen medicinalstyrelsen funnit anledning föreskriva normer för
kostersättningarnas fastställande, vilka äro av olika innebörd beroende på
det utspisningssystem som kommer till användning.

Vad nu anförts torde belysa svårigheterna att i ämnet tillskapa anvisningar
av tillräckligt allmängiltigt innehåll. I likhet med revisorerna finner
lönenämnden emellertid det vara motiverat, att frågan om principerna för
fastställande av ersättning för tillhandahållen kost göres till föremål för en
närmare undersökning.

Lönenämnden kan ansluta sig till den av revisorerna framförda uppfattningen,
att ersättningarna böra baseras på myndigheternas självkostnader.
Härmed är emellertid icke sagt att självkostnaderna vid varje särskild
anstalt böra läggas till grund för beräkningen. Ett sådant förfarande kan
i vissa fall medföra orättvisor för personalen. Det kan exempelvis icke vara
rimligt att personal vid en anstalt, där rörelsen drives mindre rationellt
än vid en annan anstalt på samma ort, skall behöva erlägga en högre ersättning
för erhållen kost. Såsom revisorerna framhållit, är det av flera
skäl önskvärt, att anstalter av likartad typ på en och samma ort tillämpa
enhetliga kostpriser. Det synes lönenämnden vidare kunna ifrågasättas,
huruvida icke vid beräkning av kostnaderna för personalkosten bör bortses
från vissa kostnadselement av indirekt natur, t. ex. lokalhyra. Lönenämnden
finner det över huvud vara eftersträvansvärt, att kostpriserna fastställas
efter så enkla grunder som möjligt.

Av revisorernas undersökning framgår att vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården tillämpas ett system, innebärande att visst kostpris
gäller för varje dyrort. Detta kostpris blir sedan automatiskt gällande
för samtliga skolor tillhörande ifrågavarande dyrort. Lönenämnden har
inhämtat, att en liknande anordning förekommer vid landstingens sjukvårdsanstalter
och övriga inrättningar. Inom landstingsområdet fastställas
för övrigt beloppen av de ersättningar befattningshavarna ha att erlägga
för tillhandahållen kost vid förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.
Ett motsvarande system tillämpas jämväl på andra håll
inom den kommunala förvaltningen.

Med det sist anförda har lönenämnden velat peka på att även andra möjligheter
stå till buds att reglera kostersättningarna för statliga befattningshavare
än den av revisorerna rekommenderade metoden. Lönenämnden
anser det vara förtjänt att närmare övervägas, huruvida icke ett system,
som mera ansluter till det av landstingen tillämpade, skulle kunna komma
till användning. Härvid bör självfallet anslutning till det aktuella kostnadsläget
vara en ledande princip.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad, ledamöterna
Broström, Lindholm, Sundelin och Werner samt suppleanterna Lindberg
och Wadenius; dock att ledamöterna Broström, Sundelin och Werner
ej varit närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm den 19 januari 1953.

Underdånigst
ALLAN BROOMÉ.

I. Wcttcrblad.

160

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 233, § 31.

Till Konungen.

I sin berättelse ha riksdagens revisorer under § 31 upptagit frågan om
sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen. Majoriteten av revisorerna
bär därvid framhållit, att av olika skäl en omprövning borde ske av
sommartiden och dess utformning i syfte att avveckla eller begränsa denna
förmån. Den stora ansvällningen av statsförvaltningen och den betydande
stegring av lönernas nominella belopp, som ägt rum sedan sommartiden
infördes, har föranlett, att kostnaderna för den reducerade arbetstiden
numera kunna uppskattas till högst avsevärda belopp. Förutom statsfinansiella
skäl — och i än högre grad än dessa — har majoriteten av revisorerna
ansett rättvisesynpunkter tala för en omprövning av spörsmålet, och
slutligen har såsom ytterligare skäl för sommartidens avskaffande anförts
allmänhetens krav på att tjänstemännen skola vara anträffbara. Majoritetens
uttalande har utmynnat i ett förordande av en skyndsam utredning
rörande sommartidstjänstgöringens avveckling eller begränsning. En av
revisorerna har ansett, att uttalandet bort erhålla en annan lydelse, och
att i stället bort förordas en närmare undersökning av tillämpningen av nu
gällande bestämmelser och, i mån av behov, utfärdandet av skärpta direktiv.

Den särskilt under det senaste årtiondet starka ansvällningen av statsförvaltningen
gör det otvivelaktigt angeläget, att ingående uppmärksamhet
ägnas åt statstjänstemännens förmåner av olika slag, såväl i fråga om
löner och andra ekonomiska förmåner som beträffande arbetstidens omfattning.
Såvitt statskontoret har sig bekant, ha också dessa synpunkter
vederbörligen iakttagits vid de löne- och tjänsteförteckningsrevisioner, vilka
under de senaste åren pågått och nu i det närmaste slutförts. Med allt
beaktande av vad revisorernas majoritet anfört om ansvällningen av statsförvaltningen
och statsfinansiella hänsyn lära därför dessa omständigheter
icke skäligen kunna åberopas för en avveckling av sommartidstjänstgöringen.
Det vore också — särskilt mot bakgrunden av de allmänna strävandena att
ernå en begränsning av arbetstiden — föga tillfredsställande, om en successivt
fortgående ökning av förvaltningsapparaten skulle tagas till intäkt
för en utvidgning av arbetstiden för de statsanställda. Den reducering av
den vid verket bundna tjänstgöringstiden, som maximalt kan medgivas
under sommarmånaderna, är i stort sett icke heller mera omfattande än
den generella begränsning av arbetstiden för kontorspersonal, som i vidgad
utsträckning torde tillämpas såväl av kommuner som på den privata arbetsmarknaden.
Utöver de av revisorerna anförda exemplen må nämnas,
att tjänstemannapersonalen inom bankväsendet har en arbetstid av 40
timmar för vecka. — I detta sammanhang bör även beaktas, att den kortare
tjänstgöringstiden i fråga om amanuenspersonal och högre befattningshavare
i mycket stor utsträckning torde kompenseras genom hemarbete
samt icke särskilt ersatt arbete å tid, då verket är stängt. Reellt sett torde
därför avkortningen av tjänstgöringstiden under sommarmånaderna, i den

161

mån den kan utnyttjas, främst komma de befattningshavare till del, vilka
ha det minsta antalet semesterdagar.

Vad angår rättvisesynpunkten, kan det icke bestridas, att det inom statsförvaltningen
såväl mellan olika tjänstemannakategorier som skilda tjänstemän
emellan förefinnes betydande olikheter i fråga om arbetsvillkoren,
vilka icke alltid kunna kompenseras vid löneavvägningen. Krav på enhetlighet
och rättvisa bör dock i dylikt sammanhang självfallet beaktas, och
så lärer jämväl vara förhållandet. Problemet om sommartiden torde därför
icke böra överbetonas. Som ett exempel på gällande olikformighet må
nämnas den stora gruppen statligt anställda och med statsmedel avlönade
kommunala lärare, vilkas totala årliga arbetstid kan beräknas icke uppgå till
den för statstjänstemännen normalt gällande. Trots detta och oavsett om de
tillhöra den kategori tjänstemän (högst 22 lönegraden), som äro berättigade
till övertidsersättning, eller icke äga lärarna uppbära särskilt timarvode
för varje extra undervisnings- eller veckotimme. Eventuellt påkallad ökad
undervisningsskyldighet under terminerna avses således icke — såsom beträffande
vaktmästarnas vid läroverken tjänstgöring — bliva kompenserad
under ferierna. Med hänsyn till vad sålunda anförts och särskilt mot bakgrunden
av lärarpersonalens tjänstgöringsförhållanden lära ej heller rättvisesynpunkter
med fog kunna åberopas för eu avveckling eller begränsning
av sommartiden för tjänstemän i gemen.

Majoriteten av revisorerna har slutligen framhållit, att befogade klagomål
tramförts över att sommartiden bereder olägenheter för allmänheten
och medför en försämrad service, ett förhållande som accentuerats genom
de ändrade former för kontakten mellan tjänstemän och allmänhet, som
utvecklingen medfört.

Det torde ligga i sakens natur, att arbetstagarnas önskemål om och krav
på en fortskridande förbättring av sina arbetsvillkor icke kunna undgå
att — om de skola tillgodoses — påverka den service, som tidigare gällt.
Vad sommartiden angår må dock beaktas, att denna förmån är av gammalt
datum och torde vara för allmänheten väl bekant. Det må ock erinras,
att statsmyndigheternas instruktioner — utöver de av revisorerna åberopade
bestämmelserna — innehålla föreskrift därom, att viss för allmänhetens
mottagande avsedd tid skall vara bestämd beträffande i instruktionen
särskilt angivna befattningshavare ävensom, i den mån så befinnes
erforderligt, efter verkets eller verkschefens bestämmande annan befattningshavare.
Den omfattning, i vilken registrators- och kassakontor m. fl.
expeditioner skola hållas öppna, är ävenledes stadgad i instruktionerna.
Av verken bestämda mottagnings- och expeditionstider äro tillkännagivna
genom anslag inom verkets lokaler. Tiderna för öppethållande pläga därjämte
regelmässigt angivas i telefonkatalogen, av vilken således även framgår
det begränsade öppethållandet under sommarmånaderna. Vid sådant
förhållande har statskontoret svårt föreställa sig, att allmänheten nu i
högre grad än tidigare förorsakats olägenheter av sommartidstjänstgöringen.

Utöver vad sålunda anförts vill statskontoret framhålla, att spörsmålet
om sommartiden synes böra betraktas ur något vidare aspekter än vad
majoriteten av revisorerna gjort. Ilär må endast nämnas följande. Särskilt
för större och medelstora verk vålla befattningshavarnas semestrar avsevärda
svårigheter ur arbetssynpunkt, och eu spridning av semestrarna är

11 lie v. berättelse ang. statsverket är 11)52. It.

162

därför synnerligen angelägen. Den sommartid avkortade tjänstgöringen
bidrar otvivelaktigt till att åstadkomma en sådan spridning. Befattningshavare,
som avstår från sommarsemester, får också, i den mån arbetet så
medgiver, genom sommartiden möjlighet till viss kompensation motsvarande
den som på en del håll inom den privata arbetsmarknaden tar sig uttryck
i en rätt till förlängd semester. Även ur rekryteringssynpunkt torde
utsikten till begränsad tjänstgöring sommartid få tillmätas betydelse.

De av statskontoret anförda synpunkterna tala enligt ämbetsverkets
mening icke till förmån för en ensidig utredning i syfte att avveckla eller
begränsa sommartidstjänstgöringen. Ämbetsverket kan således icke biträda
majoritetens av revisorerna förslag härom. Däremot finner statskontoret
naturligt, att de iakttagelser revisorerna gjort och de anmärkningar, som
må kunna ställas beträffande tillämpningen av medgivandet att under
sommarmånaderna begränsa arbetstiden, delgivas vederbörande verkschefer.
Finnes befogad anledning misstänka, att anmärkningarna ha en mera
allmän giltighet, torde i anslutning till reservantens förslag skärpta direktiv
böra utfärdas beträffande sommartidstjänstgöringen bl. a. i syfte att understryka
vikten av restriktivitet i sådana fall, där på grund av förefintlig
arbetsbalans eller andra förhållanden nämnvärda extrakostnader skulle
uppstå för statsverket eller arbetets behöriga gång störas.

Protokollsutdrag utvisande vid ärendets behandling uttalade avvikande
meningar bifogas.

Stockholm den 15 januari 1953.

BÖRJE KULL.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Ruth Malmgren.

Bilaga.

Utdrag ur protokoll, hållet i kungl. statskontoret
vid sammanträde in pleno den
15 januari 1953.

Närvarande:

Generaldirektören Björck,
statskommissarien Björn,

» Lindbergson,

» Jerdenius,

» Kull,

t. f. » Lundh.

Statskommissarien Kull föredrog ärende angående riksdagens revisorers
berättelse i fråga om sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen;
och beslöts utlåtande enligt registraturet. Statskommissarien Lindbergson
uttalade från statskontorets beslut i ärendet skiljaktig mening samt anförde: -

163

»I vårt land med dess korta somrar synes det i och för sig önskvärt, om
arbetstagare med innearbete kunna beredas möjlighet till eu något avkortad
tjänstgöring under sommarmånaderna. Enligt min uppfattning har
emellertid statskontoret i sitt utlåtande underskattat de svårigheter i olika
hänseenden, som äro förbundna med ett uttagande av ''sommartiden’. Särskilt
synes mig rättvisesynpunkterna vara förtjänta att beaktas. Jag tänker
då icke endast på olikheterna mellan löneplans- och kollektivanställda utan
även på skillnaden i förmåner olika tjänstemannagrupper emellan.

Mot bakgrunden av det anförda förefaller det mig som om anledning finnes
att till ett mera allmänt övervägande upptaga frågan om tjänstgöringens
längd inom olika delar av statsförvaltningen. Att — som revisorerna
synes ha förutsatt -— begränsa övervägandena till att avse endast sommartiden
förefaller däremot icke välbetänkt. Denna fråga kan nämligen svårligen
lösgöras ur det större sammanhanget.»

Generaldirektören anförde för sin del följande:

»De synpunkter på arbetstidsbegränsningen inom ämbetsverken under
sommarmånaderna, som av revisorerna anlagts, delar jag i allt väsentligt.
Det finnes efter min uppfattning så mycket större anledning att upptaga
frågan till övervägande, som under senare år en stark tendens förmärkts
från kollektivavtalsanställda grupper i statens tjänst att kräva sin anpart av
de särskilda förmåner som tillkomma befattningshavare, å vilka avlöningsreglementena
äro tillämpliga. Uppenbarligen har det mött oöverkomliga
praktiska svårigheter att uppnå den restriktiva tillämpning av nu gällande
föreskrifter, som avsetts. Där den genomförts, har den lätteligen fått
över sig ett drag av orättvisa, såtillvida att undantagen ofta måst drabba
vissa grupper av befattningshavare eller vissa avdelningar av ett ämbetsverk.
Och det lär vidare få anses obestridligt, att med den betydande utvidgning,
som statsverksamheten undergått, sedan arbetstidsbegränsningen
infördes, och det sedan dess avsevärt förbättrade löneläget, särskilt för de
med rutinuppgifter sysselsatta, den statsfinansiella innebörden numera har
en helt annan storleksordning än vid århundradets ingång.

Så vitt jag kan finna, bör emellertid en ändring kunna uppnås utan någon
mera omfattande utredning. På sätt revisorerna ifrågasatt, synes kunna
övervägas antingen en begränsning av ''sommartidens’ tillämpning till
att avse en mindre del av sommaren eller ett reducerat timtal eller båda
dessa utvägar pa lämpligt sätt kombinerade. En ur effektivitetssynpunkt
för både den enskilda befattningshavaren och arbetsgivaren-staten lämpligare
lösning vore mahända att bereda envar befattningshavare ett visst
antal helt fria lördagar under månaderna juli och augusti. Anlitandet av
denna utväg skulle säkerligen också vara ägnat att undanröja de olägenheter
för allmänheten, vid vilka revisorerna fäst viss vikt.»

Som ovan

In fidem:

E. Bergström.