REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1952:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1951

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1952
ISAAC MARCUS BOK TR Y CK E R I - A K TI EBO L A G
510173

Innehållsförteckning.

Riksdagens revisorers skrivelse........................................ 1

U tri kesdepartemen tet.

§ 1. Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader............ 3

Försvarsdepartementet.

§ 2. Den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma

kassa- och bokföringsorganisationen......................... 11

§ 3. Ridskolan i Strömsholm...................................... 18

§ 4. Förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt

sjukhus................................................... 22

§ 5. Rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret.............. 25

§ 6. Vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.......... 42

§ 7. Upplåtelse av viss fast egendom m. m. inom försvaret......... 50

Socialdepartementet.

§ 8. Lån från statens bosättningslånefond.......................... 59

§ 9. Vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m....................................... 76

Kommunikationsdepartementet.

§ 10. Vägförvaltningarnas kalkylationsbokföring..................... 89

§11. Drottningholms broars arrendemedels fond..................... 93

§ 12. Utbyggnaden av storflygfältet vid Halmsjön................... 94

§ 13. Luftfartsfondens outnyttjade investeringsmedel................. 108

Finansdepartementet.

§ 14. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.............. 116

§ 15. Stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner......... 122

§ 16. Stämpelavgiften för spelkort.................................. 137

§ 17. Vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen

m. m..................................................... 145

§ 18. Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet................ 159

§ 19. Den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet........ 169

§ 20. Kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen 181

Ecklesiastikdepartementet.

§ 21. Vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor ... 192

§ 22. Chalmers provningsanstalt.................................... 199

§ 23. Ersättning för tillsyn vid skolmåltider......................... 205

IV

Jordbruksdepartementet.

§ 24. Anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
..................................................... 211

§ 25. Domänfondens avkastning.................................... 215

§ 26. Statens jordbruksdomäner.................................... 237

§ 27. Inlösen av kronolägenheten Bovall............................ 253

§ 28. Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark........ 259

§ 29. Nyttj anderätten till gruvskogarna............................. 264

Inrikesdepartementet.

§ 30. Anslaget till vissa bidrag till lasarett, m. m.................... 274

Civildepartementet.

§ 31. Statsverkets tjänstebostadshyror.............................. 279

§ 32. Anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor................. 297

Reservation § 24 se under nämnda paragraf.

Av revisorerna avlagda besök......................................... 305

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 15 december 1951.

ALBERT FORSLUND ANDERS OLSSON

B. A. NILSSON ADOLV OLSSON

KARL BERGSTRÖM KARL AUG. JOHANSON
ANDERS PETTERSSON R. LUNDQVIST

EDGAR SJÖDAHL
ABEL ANDERSSON
ALFR. NILSSON
PER A. JOHNSSON

jV. Arvidsson

1—518173. Heu, berättelse atuj. statsverket år 1951. 1.

-f

, . • • .

Utrikesdepartementet.

§ l.

Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader.

3

I kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 252) angående ersättning för flyttningsoch
resekostnader åt diplomatiska och konsulära tjänstemän stadgas bl. a.
följande.

Den, som erhåller anställning såsom diplomatisk eller konsulär tjänsteman
i utlandet, äger åtnjuta ersättning för de med flyttningen till tjänsteorten
förenade kostnaderna. Sådan ersättning tillkommer även i utlandet
anställd diplomatisk och konsulär tjänsteman, som utnämnes till eller förordnas
att upprätthålla annan befattning i statens tjänst (§ 1).

Vid flyttningen skola under färd utomlands samtliga tjänstemän utom
kanslister och attachéer erhålla gottgörelse för kostnader för biljett å järnväg,
fartyg eller luftfartyg enligt första reseklassen i allmänna resereglementet
samt kanslister och attachéer enligt andra reseklassen av samma
reglemente; under färd inom Sverige utgår ersättning för biljett i enlighet
med vad i allmänna resereglementet är stadgat beträffande förrättningsresa
i Sverige, dock äga kanslist och attaché rätt till ersättning enligt andra reseklassen
av allmänna resereglementet för resa inom Sverige, då densamma
företages i omedelbar anslutning till resa utomlands (§ 2 p. 1).

Tjänsteman är berättigad till ersättning för avgifter för transport och försäkring
av resgods på järnväg, fartyg eller luftfartyg med det belopp, vartill
desamma uppgått, och må därjämte såsom gottgörelse för transport av
resgods till och från järnväg, fartyg, luftfartyg, logis eller bostad under
resa utomlands åtnjuta vissa angivna belopp (§ 2 p. 2).

Vidare skall tjänsteman åtnjuta resetraktamente enligt närmare angivna
grunder (§ 2 p. 3).

Ersättning utgår för kostnader för biljett å järnväg, fartyg eller luftfartyg
åt hustru och oförsörjda barn samt åt en tjänare, där sådan medföljer;
dock må sådan ersättning ej tillerkännas attaché, med mindre Kungl. Maj :t
så prövar skäligt. Tjänstemans hustru och barn äro berättigade till resa i
samma järnvägs- eller fartygsklass som tjänstemannen själv. För tjänare
beräknas plats efter vad med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
I ersättning, som enligt denna paragraf utgår, må ej inräknas utgift för kosthåll
åt resande, ej heller ersättning för mer än en sovplats å järnväg eller
en hyttplats å fartyg för person. Då kosthåll ingår i biljettpriset, bör avdrag
för detsamma beräknas med 10 procent av biljettpriset (§4).

Utöver ovan omförmälda förmåner må tjänsteman efter Kungl. Maj :ts
prövning erhålla gottgörelse för flyttning av bohag enligt följande grunder:

Sändebud och generalkonsul äro berättigade till ersättning för flyttning
av bohag intill 120 kubikmeter, därest familj medföljer, och i annat fall intill
90 kubikmeter. Sändebud äger ock åtnjuta ersättning för transport av personbil.
Övriga tjänstemän med undantag av kanslist och attaché äga utfå
ersättning för flyttning av bohag intill 90 kubikmeter, därest familj medföljer,
och i annat fali intill 60 kubikmeter. För kanslist begränsas ersätt -

4

ningen till 60 kubikmeter, därest familj medföljer, och eljest till 30 kubikmeter.
Attaché må, där Kungl. Maj :t så prövar skäligt, kunna tillerkännas
ersättning för flyttning av bohag, dock med den begränsning, som gäller för
kanslist.

Vid flyttning av bohag må jämväl skäliga utgifter för in- och uppackning
av bohaget, emballage samt försäkring av bohaget under transporten ersättas.
Även andra av flyttningen direkt föranledda utgifter såsom för nödvändiga
förändringar av möbler eller andra inventarier in. m. må, där Kungl.
Maj :t så prövar skäligt, helt eller delvis gottgöras.

I fråga om all transport av flyttsaker, varför ersättning må ifrågakomma,
bör tillses, att ej kostsammare transportsätt kommer till användning än vad
som kan anses skäligt. För sådant ändamål böra anbud rörande flyttningskostnaderna
infordras från olika flyttningsbyråer.

Skulle kostnaderna för flyttning av bohaget icke stå i rimligt förhållande
till bohagets värde eller till dess behövlighet för ägaren, skall på Kungl.
Maj:ts prövning bero, huruvida i stället för gottgörelse för flyttningskostnader
skälig ersättning må utgå för bohagets magasinering jämte visst bidrag
för förhyrning å den nya anställningsorten av möblerad bostad eller
anskaffande av nya möbler eller ock vid hel eller delvis försäljning av bohaget
å avflyttningsorten skälig ersättning för uppkommen förlust (§ 5).

Förordnas diplomatisk eller konsulär tjänsteman till befattning å annan
ort, må han, där Kungl. Maj :t så prövar skäligt, uppbära ersättning för den
merutgift, som på grund av förflyttningen uppstått därigenom, att han,
trots styrkta försök att undvika dylik utgift, nödgats vidkännas kostnad
för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten, dock högst
för tid uppgående till ett år (§ 8).

Vad i §§ 2 och 3 är stadgat skall även avse resor, som diplomatisk eller
konsulär tjänsteman, utan att därmed avses tillträde av erhållen anställning
såsom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller förflyttning från en
tjänstebefattning till annan, i utlandet företager å tjänstens vägnar eller eljest
i offentligt uppdrag; dock att vid sådana resor, som tjänsteman företager
inom land, där han är anställd, resetraktamentet utgår med vissa
förhöjda belopp (§ 9).

Genom beslut den 28 april 1950 har Kungl. Maj :t föreskrivit, att diplomatisk
och konsulär tjänsteman skall, i stället för de i nämnda kungörelse
§§ 2 och 9 föreskrivna resetraktamentena, i fråga om resor inom annat land
än Sverige, påbörjade efter ingången av oktober 1949, tills vidare äga uppbära
ersättning för skäliga, vederbörligen styrkta utgifter för hotellrum,
ävensom följande dagtraktamenten i kronor, nämligen:

	Anställningslandet	Annat land
	Inom Danmark,	Inom övriga Europa	Utom	Inom Danmark,	Inom
	Finland och Norge	Europa	Finland och Norge	Övriga Europa	Europa
Sändebud och generalkonsul .... Beskickningsråd, handelsräd, kon-	35	55	70	30	40	50
sul, förste beskickningssekrete-rare, förste vicekonsul, beskick-ningssekreterare, vicekonsul och specialattaché................	30	45	60	25	35	45
Kanslist och attaché...........	25	35	50	20	30	40

5

Kostnader som utgå enligt förenämnda bestämmelser redovisas dels å den
under utrikesdepartementets omkostnadsanslag (III. A. 2.) upptagna anslagsposten
till rese- och flyttningsersättningar och dels å ett under samlingsrubriken
»Sveriges representation i utlandet» anvisat särskilt förslagsanslag
till rese- och flyttningsersättningar (III. B. 8.). Hittills tillämpad
praxis har i stort sett varit den, att kostnader för resor eller förflyttningar
från utlandet till Stockholm ävensom kostnader för kurirresor avföras å
förstnämnda anslagspost, medan hithörande kostnader i övrigt bestridas
från sistnämnda anslag. Enligt vad revisorerna under hand erfarit har emellertid
riksdagen att emotse förslag till sådan omläggning av nu gällande
ordning, att i fortsättningen utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader
redovisas å ett och samma anslag.

Enligt budgetredovisningen ha här ifrågavarande kostnader under vart
och ett av budgetåren 1945/46—1950/51 uppgått till följande belopp, avrundade
i jämna 100-tal kronor.

Budgetår	Utrikes- departementet	Utlands- representationen	Summa
1945/46 .............	117 400	662 400	779 800
1946/47 .............	92 500	859 400	951 900
1947/48 .............	139 300	1 024 600	1 163 900
1948/49 .............	297 500	1 136 300	1 433 800
1949/50 .............	380 400	1 318 800	1 699 200
i 1950/51 .............	583 300	2 055 000	2 638 300

Antalet personer som under de fyra sistförflutna budgetåren i varje särskilt
fall åtnjutit rese- respektive flyttningsersättningar framgår av efterföljande
tabell, vilken grundar sig på av utrikesdepartementets personalavdelning
lämnade uppgifter.

Kostnadsslag	1947/48	1948/49	1949/50	1950/51
III. A. 2.
Reseersättningar...........	65	145	170	215
Flyttningsersättningar.......	8	20	30	35
III. B. 8.
Reseersättningar...........	720	870	740	840
| Flyttningsersättningar......	45	50	60	75

Vid lämnandet av ifrågavarande uppgifter har från personalavdelningens
sida framhållits, att bland flyttningsersättningar ingå endast sådana flyttningar
som konseljbehandlats. Resor i samband med förflyttningar av skrivbiträden
och extra biträden ha sålunda medtagits hland reseersättningar.
Vidare har uppgivits att siffrorna för respektive budgetår avse även vissa
under tidigare budgetår verkställda resor och flyttningar, beträffande vilka
ersättningsfrågans behandling av olika skäl blivit fördröjd.

6

Revisorerna ha vid genomgång av utrikesdepartementets räkenskaper uppmärksammat,
att i vissa fall flyttningskostnaderna för en och samma tjänsteman
kunna uppgå till avsevärda belopp. Några exempel härpå lämnas i
nedanstående tabell.

Befattningshavare	Flyttningen företagen	Transport-kostnader inkl. för-säkring	In- och uppackning samt övriga kostnader	Totala kostnader
år	från	till
Konsul.............	1950	London	Antwerpen	12 841: 31	5 315: 66	18 156: 97
T. f. förste sekreterare	1950	Rio de Janeiro	Stockholm	16 467: 65	17 745: 46	34 213: 11
Beskickningsråd.....	1950	Stockholm	Addis Abeba	35 743: 31	16 231: 55	51 974: 86
Beskickningsråd.....	1950	Stockholm	Bogotå	15 2n7: 22	11 404: 56	26 611: 78
Förste kanslist......	1950	San Francisco	Dublin	14 266: 50	6 299: 84	20 566: 34
Sändebud ...........	1949	Mexico	Buenos Aires	14 652: 39	26 706: 01	41 358: 40
Sändebud ...........	1950	Pretoria	Teheran	14 170: 83	14 237: 16	28 407: 99
Beskickningsråd.....	1949	Budapest	Wellington	21 147: 08	18 653: 62	39 800: 70

Enligt vad revisorerna erfarit har inom utrikesdepartementet på senare tid
i besparingssyfte övervägts att begränsa flyttningar med avseende å flyttgodsets
volym och sammansättning samt att i stället lämna bidrag till förhyrning
av möblerad bostad å den nya anställningsorten eller anskaffa och
tillhandahålla erforderliga möbler. Om det på längre sikt skulle visa sig
ekonomiskt fördelaktigare att anskaffa åtminstone mera skrymmande och
tyngre möbler på statens bekostnad, har detta ansetts böra i framtiden
kunna ske utan hinder av den nu gällande begränsningen av statsmöbleringen
att avse allenast vissa närmare angivna tjänstebostäder i av staten
ägda eller disponerade fastigheter.

Från utrikesdepartementets huvudtitel bestridas även vissa speciella reseoch
traktamentsersättningar, vilka redovisas å förslagsanslaget Särskilda förhandlingar
med främmande makter. Härutinnan har Kungl. Maj :t genom
beslut den 28 januari och den 14 oktober 1949 föreskrivit, att till ombud,
sakkunniga, sekreterare och biträden, utsedda av Kungl. Maj :t eller ministern
för utrikes ärendena för deltagande i förhandlingar med främmande
makter, skall vid resa och vistelse i Sverige och utlandet i och för uppdraget
tills vidare utgå ersättning enligt följande grunder.

I. Vid sammanträde i Sverige: ersättning i form av dagarvode enligt kungörelsen
den 28 juni 1946 (nr 394) med vissa bestämmelser angående kommittéer;
dock att dylikt arvode ej skall utgå till utomlands stationerad
tjänsteman tillhörande utrikesförvaltningen, därest denne för uppdraget
uppbär traktamentsersättning.

II. Vid resa i Sverige: ersättning enligt allmänna resereglementet; dock
att, därest deltagare i förhandling ej är att hänföra till viss rese- och traktamentsklass
enligt sagda reglemente, för ombud och sakkunniga skall gälla
klass I A, för sekreterare klass II B och för biträden klass II C.

III. Vid resa i utlandet:

a) ersättning för personbiljett å ianspråktaget fortskaffningsmedel högst
i den klass, som till sin beskaffenhet närmast motsvarar den, för vilken
ersättning utgår vid resa i Sverige;

7

b) ersättning för transport av resgods under resa till och från förrättningsorten,
där så i varje särskilt fall prövas skäligt;.....

c) traktamentsersättning under färd till och från förrättningsorten med
27 kronor för dag och 13 kronor för natt; dock att vid resa, där kost ingår
i biljettpriset, dagtraktamente endast utgår såsom för resa i Sverige samt
att vid resa, där logis eller sovplats ingår i biljettpriset, nattraktamente ej
utgår.

IV. Vid vistelse i utlandet:

a) dagtraktamente med följande belopp i kronor:

Amerikas Förenta Stater

Belgien................

Danmark..............

Finland................

Frankrike..............

Island.................

Italien.................

Jugoslavien............

Nederländerna..........

Norge.................

Polen..................

Portugal...............

Schweiz................

Spanien................

Storbritannien..........

Tjeckoslovakien........

Tyskland, samtliga zoner

Ungern................

Österrike..............

Ombud och sakkunniga	Sekre- terare	Biträden
. 85	85	65
. 70	70	50
. 35	30	25
. 30	30	25
. 60	60	45
. 50	50	40
. 50	50	35
40	40	30
.. 45	45	35
.. 35	30	25
.. 55	55	40
.. 55	55	40
.. 60	60	45
.. 45	45	35
.. 45	45	35
.. 40	40	30
.. 50	50	40
.. 40	40	30
.. 40	40	30

b) ersättning för skäliga, vederbörligen styrkta utgifter för hotellrum;

c) ersättning för vederbörligen styrkta utgifter för förhyrande av lorhandlingslokal,
där sådan visas ha varit oundgängligen nödvändig, ävensom
för nödvändiga utgifter för telefon, telegram, åkning i tjänsten samt avgifter
för visering av pass.

Enligt budgetredovisningen ha nettoutgifterna å förenämnda anslag under
de sex sistförflutna budgetåren uppgått till följande belopp, avrundade
i jämna 100-tal kronor.

Budgetår	Anvisat belopp	Belastning
1945/46 ...............	200 000	297 300
1946/47 ...............	200 000	452 000
1947/48 ...............	300 000	811 600
1948/49 ...............	300 000	1 615 100
1949/50 ...............	500 000	1 634 000
1950/51 ...............	1 400 000	1 703 200

Efterföljande tabell, vilken grundar sig på från utrikesdepartementets
personalavdelning inhämtade uppgifter, utvisar antalet personer som under

8

de fyra sistförflutna budgetåren deltagit i de här ifrågavarande förhandlingarna
m. m. ävensom de specificerade kostnaderna härför (i jämna 100-tal kronor).

Organisation m. m.	1947/48	1948/49	1949/50	1950/51
Antal	Kost- nader	Antal	Kost- nader	Antal	Kost- nader	Antal	Kost- nader
Förenta nationerna..........	17	40 000	100	350 000	85	302 300	90	429 700
GATT-konferensen...........	—	—	1	25 000	50	275 000	35	166 200
Europarådet................	—	—	—	_	40	72 800	75	94 400
OEEC (marshallorganisationen)	2	2 000	60	150 000	195	322 500	180	303 800
Bidrag till europarådet, mistade avlöningsförmåner, arvoden
m. m.....................	—	33 000	—	57 000		363 500	_	46 100
Bilaterala handelsförhandlingar
och övriga resor...........	140	518 000	335	819 300	345	609 400	280	678 600

Till närmare belysande av de här ifrågavarande kostnadernas karaktär
ha revisorerna i nedanstående tabell gjort en sammanställning av ur utrikesdepartementets
räkenskaper hämtade uppgifter rörande utgifterna för
den svenska delegationen vid Förenta nationernas sammanträde i New York
hösten 1950. Uppgifterna avse de elva ledamöter, beträffande vilka slutavräkning
hittills skett.

Kostnadsslag	Belopp (i sv. kronor)
Biljettkostnader1.....................	35 822: 61
Hotellkostnad för enkelrum1 2..........	18 142: 95
Hotellkostnad för dubbelrum3........	20 647: 48
Traktamenten.......................	49 837: —
Övriga kostnader4 *...................	1 094: 97
Summa	125 545: 01

Av vederbörande räkningar framgår, att delegaterna varit inkvarterade i
hotell Waldorf Astoria.6 De å detta hotell erlagda priserna ha i svenskt
mynt uppgått till, för enkelrum, mellan 47 och 75 kronor per natt och, för
dubbelrum, mellan 67 och 104 kronor per natt. I fråga om hotellkostnaderna
ha, såsom nedan påpekas, avdrag gjorts för medföljande hustrur
med sammanlagt 2 434 kronor 60 öre, innebärande i varje särskilt fall ett
avdrag med 2 dollars per natt. I liknande sammanhang plägar emellertid
utrikesdepartementet eljest tillämpa den principen, att avdrag skall verkställas
med 25 procent av kostnaderna. Hade så skett även i det nu aktuella
fallet, skulle statsverkets kostnader ha reducerats med ytterligare 3 335 kro 1

Häri ej inräknade av FN betalade biljettkostnader å sammanlagt sv. kr. 8 624: 28. Vidare
ha avdragits 388 kronor 50 öre, utgörande del av resekostnaderna för viss delegats hustru.

2 För en av delegaterna har ej utgått ersättning för hotellrum, enär vederbörande bodde såsom
gäst hos Sveriges generalkonsul i New York.

* Dylika rum disponerades av delegater vilkas hustrur medföljde. För de sistnämnda ha avdrag
gjorts med tillhopa sv. kr. 2 434: 60.

4 Kostnader för övervikt, bärare m. fl. smärre utgifter av expensnatur.

s Skall rätteligen vara Mayfair House.

9

nor 93 öre. För hustrun till en av delegaterna liar statsverket dessutom haft
att vidkännas resekostnaderna så när som på ovannämnda 388 kronor SO
öre. Därest den av utrikesdepartementet eljest tillämpade principen — 50
procents avdrag å dylika kostnader — hade följts, skulle avdraget ha uppgått
till 2 332 kronor.

Revisorernas uttalande. Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader
ha under senare tid undergått en kraftig stegring. Av den lämnade
redogörelsen framgår sålunda att ifrågavarande kostnader, vilka under budgetåret
1945/46 stannade vid i runt tal 780 000 kronor, för sistförflutna
budgetår stigit till ett belopp av drygt 2,6 miljoner kronor, d. v. s. mera än
tredubblats på fem år. Utgiftsökningen sammanhänger givetvis med en rad
olika omständigheter. Revisorerna vilja härutinnan erinra om den förstärkning
av vårt lands utrikesrepresentation som ägt rum sedan tiden för det
andra världskrigets upphörande och som föranlett ett större antal resor och
förflyttningar än tidigare. Den internationella prisnivån har vidare varit i
starkt stigande. Som en följd härav ha icke endast själva transportkostnaderna
stegrats utan även utgående traktamentsbelopp gång efter annan
måst uppräknas.

Även om sålunda i viss utsträckning naturliga förklaringsgrunder till den
inträdda ökningen av utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader
kunna anföras, finna revisorerna det likväl angeläget, att med hänsyn till
den snabba takt i vilken kostnadsstegringen fortskridit under senare år frågan
i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet. Därvid synes icke minst
böra övervägas möjligheten att begränsa nu utgående flyttningsersättningar.
De i det föregående återgivna exemplen ge nämligen vid handen, att
statsverket under vissa omständigheter kan få vidkännas högst avsevärda
kostnader för en enda flyttning. Såsom av den lämnade redogörelsen vidare
framgår, har inom utrikesdepartementet på sistone dryftats spörsmålet, huruvida
icke i utgiftsbesparande syfte flyttningar böra inskränkas med avseende
å flyttgodsets volym och sammansättning samt huruvida icke statsverket
i stället bör lämna bidrag till förhyrning av möblerad bostad å den
nya anställningsorten eller anskaffa och tillhandahålla erforderliga möbler.
Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda inledda
undersökningarna fullföljas med all energi, så att hithörande problem snarast
kunna bringas till en tillfredsställande lösning.

Jämväl andra utvägar än de nu antydda kunna självfallet övervägas i
syfte att nedbringa rese- och flyttningskostnaderna. Revisorerna vilja i
detta sammanhang erinra om rådande praxis beträffande omplacering av
diplomatisk personal; på vissa poster ske sålunda förhållandevis täta ombyten
med cn rad andra personalförflyttningar som följd. Vidare må nämnas
att vederbörande biträdespersonal normalt plägar tjänstgöra i ett och
samma land under cn sammanhängande tidsperiod av allenast två år. Alt
av olika skäl omplaceringar i nu angivna fall understundom måste ske med
korta mellanrum ligger i öppen dag. Revisorerna vilja likväl ifrågasätta,

10

huruvida icke eu större återhållsamhet härutinnan skulle kunna iakttagas,
varigenom det otvivelaktigt vore möjligt att göra icke oväsentliga kostnadsbesparingar
för statsverket.

Den ständigt fortskridande ökningen av de speciella resekostnader, som
redovisas å anslaget till särskilda förhandlingar med främmande makter,
synes jämväl tarva uppmärksamhet. Utgiftsstegringen sammanhänger givetvis
i hög grad med rådande handelspolitiska förhållanden. Det vill emellertid
förefalla, som om vederbörande förhandlingsorgan understundom omfattade
ett väl stort antal personer. Enligt revisorernas mening bör därför
närmare undersökas, om icke härvidlag en viss begränsning skulle kunna
ske utan förfång för verksamheten, bl. a. genom att kostnaderna för de ytterligare
experter, som vederbörande näringsorganisationer önska disponera
vid dylika förhandlingar, i större utsträckning än nu är fallet finge bestridas
av näringsorganisationerna själva. Revisorerna vilja vidare ifrågasätta,
huruvida icke deltagandet från svensk sida i olika internationella konferenser
skulle kunna anordnas på ett för statsverket mindre kostnadskrävande
sätt än nu mången gång sker. Sålunda torde bl. a. anledning föreligga till
omprövning av de grunder, vilka nu tillämpas beträffande fördelningen av
kostnaderna för medresande anförvanter.

11

Försvarsdepartementet.

Den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma
kassa- och bokföringsorganisationen.

Den vid 1943 års riksdag (prop. nr 180; r. skr. nr 319) beslutade omorganisationen
av den centrala försvarsförvaltningen innebar, såvitt nu är i
fråga, att den nyinrättade försvarets civilförvaltning skulle fungera som gemensam
huvudkassa för samtliga militära ämbetsverk. Det förutsattes dock
att för bestridande av smärre löpande utgifter stående förskott borde utlämnas
till de myndigheter som vore belägna på större avstånd från civilförvaltningen.
Med kassatjänstens centralisering skulle icke följa någon förändring
av vederbörande myndigheters rätt att själva disponera över till deras förvaltningsområden
hörande anslag; däremot skulle allenast civilförvaltningen
äga dragningsrätt på statsverkets checkräkning i riksbanken. Likaså
skulle den centrala huvudbokföringen jämte bokslutsarbetet överflyttas till
detta ämbetsverk, medan å andra sidan den interna dispositionsbokföringen
skulle kvarligga hos respektive myndigheter.

Ifrågavarande organisation började tillämpas fr. o. m. kalenderåret 1944.
Sedermera har bokföringsarbetet inom civilförvaltningen ordnats på maskinell
väg enligt s. k. hålkortsmetod. I anslutning härtill har jämväl bokföringen
av de militära lokalmyndigheternas inkomster och utgifter centraliserats
till ämbetsverket.

Inom civilförvaltningen ombesörjas kassagöromålen av det till kameralbyrån
hörande kamrerarkontoret, som förestås av en kamrerare. Den honom
direkt underställda personalen utgöres av två revisorer och en kassör. Vidare
ingå i kontoret en expedition med en kansliskrivare och ett kanslibiträde,
en detalj för utbetalningar (postgiro) med tre kontorsbiträden samt
en detalj för inbetalningar med en kontorist och ett kanslibiträde, varjämte
ett kontorsbiträde handhaver ämbetsverkets egen dispositionsbokföring.

Gången av kamrerarkontorets befattning med nu ifrågavarande ärenden
är i korthet följande.

De centrala förvaltningsmyndigheterna överlämna vcrifikationssammandrag
in. in., försedda med anordnings- eller omföringsbeslut, till kontoret
för åtgärd. Kommunikationen med civilförvaltningen upprätthålles genom
bud, som flera gånger dagligen förmedla förbindelserna mellan myndigheterna.
När så påfordras verkställes likvid medelst check, dragen på riksbanken,
vilken utskrives å kontorets expedition. I övrigt betalas å verifikationssammandragen
uppförda räkningar m. m. över postgiro.

12

För var och en av de centrala förvaltningarna har ett särskilt postgirokonto
för inbetalningar upplagts. Vederbörande kontobesked expedieras av
postgirokontoret till civilförvaltningens kamrerarkontor. De till beskeden
hörande kupongerna till inbetalningskorten fastsättas där på särskilda krediteringsbesked,
vilka översändas till respektive förvaltningar för titelsättning
och notering i dispositionsbokföringen. Ivrediteringsbeskeden återställas
därefter till kamrerarkontoret. För att varje dags inbetalningar skola
kunna avstämmas med postgirokontot krediteras de en särskild diversemedelstitel,
vilken debiteras i samband med att inbetalningarna krediteras vebörlig
redovisningstitel.

Kamrerarkontoret ombesörjer även de månatliga löneutbetalningarna till
vederbörande personal. Detta sker kontant av kassören i vad gäller civilförvaltningens
egna tjänstemän, medan lönen till de anställda hos krigsmaterielverket,
fortifikationsförvaltningen och de tre försvarsgrensförvaltningarna,
inalles ca 2 200 tjänstemän, sändes över postgiro. Gången är därvid i
stort sett den, att färdigutskrivna avlöningslistor jämte anordningsbeslut
överlämnas av vederbörande myndigheter till civilförvaltningen. Å kamrerarkontoret
framställas sedan med adresseringsmaskin utbetalningskort, vilka
därefter ifyllas för hand. Särskilda postgiroförteckningar över löner iordningställas
även med adresseringsmaskin och fullständigas sedan med skrivmaskiner
som äro försedda med räkneverk. Postgirokort och förteckningar
översändas därefter jämte inbetalningskort till det i ämbetsbyggnaderna på
Ladugårdsgärde belägna postkontoret. Efter behandling å postgirokontoret
återgå postgirokorten till postkontoret för att efter sortering utdelas till vederbörande
myndigheters personal, som har att inställa sig å postkontoret
för att avhämta lönen.

Omfattningen av kamrerarkontorets kassatjänst framgår av följande från
civilförvaltningen inhämtade uppgifter angående antalet inkomst-, utgiftsoch
omföringsverifikationer samt postgiroinbetalningar för respektive förvaltningar
under sistförflutna budgetår.

Myndighet1	Utgifts- och omförings-verifikationer	Inkomst- verifikationer	Postgiro- inbetalningar
FGF..................	6 512	4 979	4 979
SjvS..................	609	501	501
KKV.................	4 371	4 371	2 360
FortF.................	4 010	1 140	1 140
KAFT................	4 503	2 012	2 012
KAFT, Forg...........	—	414	585
KAFI.................	1 799	900	900
KMF.................	2 647	1 186	1 186
KFF..................	2 904	3153	3153
Summa	27 355	18 656	16 816

1 Förkortningarna beteckna resp. försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
krigsmaterielverket, fortifikationsförvaltningen, arméförvaltningens tygavdelning, tygavdelningens
försäljningsorganisation, arméförvaltningens intendenturavdelning, marinförvaltningen och
flygförvaltningen.

13

För bestridande av vissa smärre utgifter såsom utlämnande av reseförskott,
betalning av reseräkningar och liknande ha de till civilförvaltningens
kassa anslutna förvaltningsmyndigheterna med undantag av sjukvårdsstyrelsen
tilldelats stående förskott. Storleken av dessa under sistförflutna budgetår
framgår av följande sammanställning, som jämväl angiver huru
många gånger och med vilket sammanlagt belopp varje sådant förskott återfyllts.

FCF..................	20 000: —	47	442 541: 72
KKV.................	20 000: —	30	367 281: 20
FortF.................	1 50 000: —	50	487 861: 46
KAF..................	* 40 000: —	134	761 179: 11
KMF..................	15 000: —	185	583 546: 79
KFF..................	20 000: —	214	1 363 298: 03

Vid lämnandet av ovanstående uppgifter har civilförvaltningen erinrat
därom, att de stående förskott som ämbetsverket med stöd av sin instruktion
tilldelat befattningshavare hos övriga centrala förvaltningsmyndigheter
från början varit motiverade med hänsyn till att ifrågavarande myndigheter
varit belägna på tämligen stort avstånd från civilförvaltningen. Civilförvaltningen
hade därvid förutsatt att förskotten, i vad avsåge försvarsgrensförvaltningarna,
skulle indragas så snart ämbetsverket inflyttat i de militära
förvaltningsbyggnaderna å Ladugårdsgärde. I enlighet härmed framhöll civilförvaltningen
i underdånig skrivelse den 13 september 1949, att nämnda
förskott utan svårighet syntes kunna indragas, därest ämbetsverkets kassör
erhölle ett biträde, vilket kunde ställas till förfogande med tillgänglig personal.
Genom ifrågavarande åtgärd kunde den personal som handhaft förskottsmedlen
hos övriga förvaltningar delvis frigöras för andra uppgifter.
Efter indragning av förskotten komme kraven på civilförvaltningens kassa
att stegras avsevärt, och man måste fördenskull räkna med att kassörens
förskott å högst 20 000 kronor icke skulle visa sig tillräckligt. Med anledning
härav hemställde ämbetsverket, att Kungl. Maj :t med ändring av föreskrifterna
angående civilförvaltningens kassarörelse ville medgiva, att kassören
för kontanta utbetalningar skulle äga uppbära ett förskott å högst
40 000 kronor.

Genom ämbetsskrivelse den It november 1949 lämnades det begärda medgivandet.

Mot indragning av ifrågavarande förskott ha emellertid försvarsgrensförvaltningarna
rest ett bestämt motstånd och framhållit, att en dylik indragning
skulle medföra väsentliga olägenheter för kassatjänsten. Med hänsyn
härt ill har civilförvaltningen ej vidtagit några åtgärder för centralisering av
den kontanta kassarörelsen.

Hos civilförvaltningen sker dagligen kassabokföring medelst hålkort, och
varje förvaltning erhåller dagboksblad, d. v. s. förteckning över en dags bokföringshändelser.
Varje månad sammanställas inkomster och utgifter för
respektive titlar och anslag å s. k. titelblad, vilka jämväl tillställas de olika 1

1 Utanordnat av forti fika tion sförvaltningcn.

* T. o. in. den 26 april 1951 20 000: —.

14

myndigheterna. Härutöver sker månadsvis en sammanställning av kassabokföringen
för de centrala förvaltningarna med motsvarande bokföring för de
lokala kassorna till kassarapporter och belastningstabeller.

Nu rådande centralisering av kassarörelsen och bokföringsarbetet till civilförvaltningen
innebär icke, att övriga centrala förvaltningsmyndigheter helt
kunna undvara befattningshavare med kameral utbildning och sakkunskap.
Inom dessa myndigheter finnas därför inrättade särskilda kameralorgan, vilka
i allmänhet förestås av en kamrerare. Såsom i det föregående antytts
handhava sistnämnda organisationsenheter bl. a. vissa med utanordningsväsendet
sammanhängande göromål, den interna dispositionsbokföringen
samt de stående förskotten.

I detta sammanhang torde få erinras om att marin- och flygstaberna, som
jämväl äro förlagda till ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde, äro utrustade
med egna kassor. Till marinstaben ha därjämte såsom särskilda redovisningsenheter
(underkassor) anslutits sjökrigshögskolan och sjövärnskåren;
östra flygbasområdet, 1., 3. och 4. flygeskadrarna samt flygkrigshögskolan
ha på motsvarande sätt kassamässigt samordnats med flygstaben. Intendenturkårens
chefsexpedition, som ingår i den till arméförvaltningens intendenturavdelning
hörande centralbyrån, är vidare ansluten till intendenturförvaltningsskolans
kassa.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huru
den nu i korthet skildrade kassa- och bokföringsorganisationen i praktiken
fungerar. I detta syfte ha revisorerna införskaffat uppgifter från vederbörande
myndigheter rörande deras hittillsvarande erfarenhet av centraliseringen
av verksamheten på förevarande område. Genom besök vid vissa av
de ifrågavarande kameralorganen ha revisorerna erhållit ytterligare material
för bedömning av hithörande spörsmål. De synpunkter som därvidlag
framkommit äro i huvudsak följande.

Civilförvaltningen har för sin del funnit det nu tillämpade systemet innebära
så stora fördelar, att detsamma bör bibehållas. Enligt ämbetsverkets
mening äro numera dessa fördelar mera påtagliga, sedan vissa tekniska svårigheter
beträffande hålkortsbokföringen synas ha övervunnits.

De erfarenheter som gjorts av de tre försvarsgrensförvaltningarna äro däremot
till övervägande del negativa. Sålunda har bl. a. framhållits, att centraliseringen
av kassarörelsen medfört en eljest onödig försening av själva
utbetalningarna. För leverantörernas del har även uppstått den olägenheten,
att de vid eventuella förfrågningar ha att vända sig till två myndigheter, dels
den utanordnande och dels den utbetalande. En annan nackdel skulle vara,
att de till civilförvaltningen överlämnade verifikationerna icke finnas tillgängliga
i respektive förvaltningar förrän en å två månader efter utbetalningarna.
Det har vidare påtalats, att det av civilförvaltningen tillhandahållna
bokföringsmaterialet kommer övriga myndigheter synnerligen ojämnt
och ofta mycket sent till handa. Sålunda ha dagboksbladen ofta överlämnats
först under senare hälften av månaden näst efter den de avse emot förutsatt
tillhandahållande tredje dagen efter bokföringsdagen, och det har även före -

15

kommit att månadssammanställningarna varit avsevärt försenade. Härtill
kommer att anordningarna många gånger icke äro förda i den tidsföljd de
verkställts; det har vid upprepade tillfällen rent av hänt att anordningar
bokförts i annan månad än de varit daterade. Nu berörda förhållanden ha
varit särskilt besvärande vid månadsskiftena, då avstämning mot den interna
dispositionsbokföringen skall ske. Allt detta har medfört att myndigheterna
nödgats upplägga en egen kassabokföring vid sidan av civilförvaltningens.

Delvis liknande synpunkter ha framförts av krigsmaterielverkct och fortifikationsförvaltningen,
även om dessa båda myndigheter funnit det rådande
systemet vara i stort sett ändamålsenligt.

Riksräkenskapsverket slutligen har framhållit, att ämbetsverket funnit
olägenheter vara förbundna med att civilförvaltningen, som har att upprätta
huvudböcker för var och en av de centrala förvaltningsmyndigheterna inom
försvaret, avlämnar det för den centrala riksbokföringen avsedda räkenskapsmaterialet
alltför sent. För budgetåret 1950/51 ha dock huvudböckerna
inkommit inom föreskriven tid. Avsevärd försening förekommer emellertid
fortfarande i fråga om de till huvudböckerna hörande bilagorna. Detta
vållar en forcering och ojämn arbetsbelastning vid huvudboksgranskningen
samt försvårar och försenar färdigställandet av budgetredovisningen. Riksräkenskapsverket
har vidare påpekat, att verket vid granskningen av huvudböckerna
för de centrala försvarsförvaltningarna ofta nödgas inhämta upplysningar
av den kamrerare, som inom vederbörande förvaltning har närmaste
kännedom om myndighetens medelsförvaltning. Under tiden före
1943 års förvaltningsreform, då kamrerarna hos de olika fackmyndigheterna
svarade för kassa- och bokföringsverksamheten och själva upprättade
huvudboken, förelågo goda möjligheter att erhålla upplysningar i komplicerade
eller eljest oklara bokföringsfrågor. Sedan bokförings- och kassaverksamheten
för myndigheterna centraliserats till civilförvaltningen äro möjligheterna
att erhålla dylika upplysningar icke lika goda.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen torde böra nämnas, att
den centraliserade kassatjänsten inom den centrala försvarsförvaltningen
har uppbyggts närmast med tanke på ordinära fredsförhållanden. I händelse
av mobilisering däremot avses civilförvaltningen skola ombesörja allenast
sin egen kassarörelse. Det kan nämligen förutses, att de centrala förvaltningsmyndigheterna
efter evakuering komma att vara belägna på sådant
avstånd från varandra, att den lokala kontakt som är en förutsättning för
central kassarörelse icke kan upprätthållas. På grund härav anses det bliva
nödvändigt att utrusta övriga centrala förvaltningsmyndigheter med egna
kassaorgan. Enligt vad civilförvaltningen uppgivit ha åtgärder i detta syfte
redan planlagts.

Avslutningsvis må erinras om att 1946 års militära förvaltningsutredning
i sitt den 16 oktober 1950 avgivna betänkande (SOU 1950: 36) föreslagit en
ytterligare centralisering av den här ifrågavarande kassa- och bokföringsorganisationen.
Utredningen har sålunda ansett, att förskottskassorna för de
verk som förläggas tillsammans med civilförvaltningen i ämbetsbyggnaderna

16

å Ladugårdsgärde kunna indragas. Det har vidare förutsatts, att civilförvaltningen
i fortsättningen skall ombesörja icke endast nuvarande kassabokföring
utan även dispositions- och anslagsbokföring för samtliga förvaltningar.

Revisorernas uttalande. Den centralisering till försvarets civilförvaltning
av samtliga militära ämbetsverks kassa- och bokföringsverksamhet som beslöts
vid 1943 års riksdag innebar en genomgripande förändring av då rådande
förhållanden, och det kunde redan på förhand förutses, att den nya
organisationen icke skulle låta sig genomföras utan betydande övergångssvårigheter.
Det visade sig också tämligen snart, att talrika anledningar till
missnöje från de närmast berörda myndigheternas sida uppkommo. Civilförvaltningen
har för sin del genom olika åtgärder av i huvudsak teknisk
natur sökt avhjälpa de påtalade bristerna. Såsom revisorerna vid sin ovan
omnämnda undersökning kunnat konstatera, har ämbetsverket emellertid
icke lyckats härmed i den utsträckning som varit önskvärd. Oaktat nu närmare
åtta år förflutit sedan den nya organisationen började tillämpas,
fungerar systemet alltjämt på ett mindre tillfredsställande sätt.

En av de mera påtagliga olägenheterna är den försening av utbetalningarna
som skett. Genom att tidsfristen för räkningars överlämnande till civilförvaltningens
kamrerarkontor i och för likvidering måst tillmätas synnerligen
knappt, har vidare en stark forcering av arbetet inom vederbörande
myndigheters kameralorgan blivit oundviklig, vilket i sin tur
lett till att räkenskapsmaterialet ofta kan underkastas blott en summarisk
genomgång med därav följande risk för felaktigheter av skilda
slag. Vissa komplikationer ha även uppstått genom att leverantörer vid eventuella
förfrågningar nödgas vända sig till två olika myndigheter, såväl den
utanordnande som den utbetalande. Dessa omständigheter ha föranlett myndigheterna
att i allt större utsträckning utnyttja de stående förskott, vilka
egentligen äro avsedda endast för bestridande av smärre löpande utgifter,
och att använda dem icke blott för kontanta utbetalningar utan även för utbetalningar
medelst postanvisningar eller över postgiro. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, har exempelvis flygförvaltningen under sistförflutna
budgetår återfyllt sitt förskott icke mindre än 214 gånger till ett sammanlagt
belopp av inemot 1,5 miljon kronor.

Helt allmänt torde kunna konstateras, att centraliseringen till civilförvaltningen
av utbetalningarna på förevarande område medfört en betydande
omgång. Detta gäller icke endast det sätt varpå räkningar likvideras utan
även den metod som tillämpas vid personalens avlönande, då en vidlyftig
och kostnadskrävande apparat med utskrivande av postgirokort jämväl för
personal som tjänstgör inom ämbetsbyggnaderna på Ladugårdsgärde varje
månad sättes i gång. Gällande ordning för inbetalningarnas identifiering och
titelsättning måste vidare betecknas såsom ytterst tungrodd.

Än betänkligare ur administrativ synpunkt är emellertid, att kassabokföringen
kommit att kännetecknas av en betydande eftersläpning. De anslagsförvaltande
myndigheterna ha därigenom satts i efterhand beträffande

17

tillgången till sådana aktuella uppgifter rörande medelsförbrukning in. in.,
varav de i sin löpande verksamhet ha ett oundgängligt behov. Trots att en
viss förbättring härvidlag synes ha inträtt på sistone, tillhandahållas alltjämt
månadssammandrag och övrigt siffermaterial alltför sent, med påföljd
att vederbörande myndigheter åsamkas stora svårigheter då det gäller
att göra erforderliga avstämningar mot den interna dispositionsbokföringen
eller att i annat syfte kontrollera anslagsbelastningen. Med anledning härav
har man på sina håll rent av sett sig föranlåten att upprätta en egen kassabokföring
vid sidan av civilförvaltningens, vilket ju måste sägas innebära
ett direkt dubbelarbete. Även för den centrala riksbokföringen har den ifrågavarande
eftersläpningen medfört påtagliga olägenheter.

De svagheter som vidlåda den nuvarande organisationen skulle enligt revisorernas
mening än mera accentueras, därest 1946 års militära förvaltningsutrednings
förut omnämnda förslag om indragning av vissa förskottskassor
och förläggande till civilförvaltningen av jämväl den dispositionsbokföring,
som övriga hithörande myndigheter nu själva ombesörja, genomfördes.
Det kan även befaras, att vederbörande myndigheters känsla av ansvar
för anslagsförvaltningen därigenom komme att på ett betänkligt sätt uppluckras.
Det vill över huvud taget synas, som om en dylik åtgärd skulle leda
till ökade svårigheter att få till stånd en klar ansvarsfördelning de olika
myndigheterna emellan.

I detta sammanhang torde få erinras om att den centraliserade kassatjänsten
på förevarande område icke är avsedd att upprätthållas under krig. Den
nuvarande organisationen är med andra ord uppbyggd allenast med tanke
på ordinära fredsförhållanden. Detta synes revisorerna vara ytterligare en
allvarlig brist i systemet. I ett beredskapsläge torde nämligen så skärpta
krav komma att ställas på vederbörande militära ämbetsverk, att en samtidig
omorganisation av kassatjänsten efter helt nya principer får förutsättas
bliva en extra belastning som icke utan avsevärda övergångssvårigheter
kan bemästras. Av motsvarande skäl har man också under senare tid, i vad
avser försvarets lokala förvaltning, medvetet strävat efter att i möjligaste
mån anpassa fredsorganisationen efter den ordning som är planerad för krig
för att på så sätt göra övergången smidigare och mindre komplicerad.

Det synes visserligen icke uteslutet, att de ogynnsamma verkningarna av
den här ifrågavarande organisationen åtminstone i viss utsträckning skulle
kunna elimineras genom tekniska förbättringar av olika slag. Till övervägande
del torde emellertid de konstaterade olägenheterna få tillskrivas principiella
fel i själva systemet, sammanhängande med den uppdelning på olika
myndigheter av ansvaret för verksamheten inom ett och samma förvaltningsområde
som skett. Med hänsyn härtill kunna enligt revisorernas mening föreliggande
brister avhjälpas endast genom organisatoriska förändringar av
grundläggande natur.

Det vill synas revisorerna som om den mest ändamålsenliga lösningen av
frågan skulle vara, att var och cn av de centrala försvarsförvaltningarna utrustades
med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för den

2—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951 1.

18

egna medelsförvaltningen. Enklast skulle detta kunna ske — utan att civilförvaltningens
samordnande uppgift på förevarande område för den skull
behövde bortfalla — genom att nämnda myndigheter tilldelades kassor av
samma slag som försvarets lokalorgan, d. v. s. kassor anknutna till civilförvaltningens
centrala utgifts- och inkomstkonton. De olika förvaltningarna
skulle på så sätt själva kunna verkställa utbetalningar över postgiro och
erhålla egna kontobesked över inbetalningar. För att åt de centrala myndigheterna
säkra erforderlig rörelsefrihet torde det vidare vara lämpligt att
dessa härutöver finge själva ombesörja sin kassabokföring och eventuellt
även svara för bokslutsarbetet. Sambandet med den för försvaret i dess helhet
gemensamma hålkortsbokföringen i civilförvaltningen skulle ändock
kunna upprätthållas genom kontinuerliga rapporter till detta ämbetsverk
över varje månads inkomster och utgifter å vederbörande anslag.

Genom en omläggning av kassa- och bokföringsorganisationen efter nu antydda
linjer skulle enligt revisorernas uppfattning förvaltningsförfarandet
i hög grad förenklas och effektiviseras, samtidigt som ansvaret för vidtagna
åtgärder skulle stärkas och komma till klarare uttryck. En annan fördel
vore att organisationen icke skulle behöva ändras i händelse av mobilisering
eller krig.

Någon utökning av personalen vid nu ifrågavarande förvaltningsmyndigheter
skulle på grund av omläggningen knappast vara påkallad, då dessa
myndigheter såsom tidigare nämnts redan äro försedda med de kamerala
organ som erfordras för de nya arbetsuppgifternas fullgörande. Däremot
borde personalantalet vid civilförvaltningens kamrerarkontor kunna minskas
något. Därest samtidigt de stabsorgan in. fl., vilka äro förlagda till ämbetsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde och vilka nu äro utrustade med egna
kassor, såsom särskilda redovisningsenheter anslötes till vederbörande centrala
myndigheters kassaorganisation, skulle ytterligare vissa personalkostnader
kunna inbesparas.

Enligt vad som framgår av årets statsverksproposition torde, med utgångspunkt
från militära förvaltningsutredningens tidigare omnämnda betänkande,
förslag till viss omorganisation av försvarets centrala förvaltning inom
en näraliggande framtid komma att föreläggas riksdagen. Under hänvisning
till vad ovan anförts finna revisorerna det angeläget, att i detta sammanhang
jämväl frågan om den till civilförvaltningen nu centraliserade kassaoch
bokföringsverksamheten upptages till omprövning.

§ 3.

Ridskolan i Strömsholm.

Enligt Kungl. Maj:ts reglemente för ridskolan (SFS nr 783/1937) har
ridskolan till ändamål att dels meddela officerare ur armén den utbildning,
som erfordras för deras verksamhet såsom föregångsmän och instruktörer
vid truppförbanden i ridning och i körning samt i hästens handhavande och

19

vård, dels meddela lämpliga officerare, vilka genomgått nyssnämnd utbildning,
den för anställning såsom lärare vid skolan ytterligare erforderliga utbildningen,
dels meddela furirer ur kavalleriet och artilleriet samt ingenjör-,
signal- och trängtrupperna utbildning i ridning, särskilt i remontdressyr,
ävensom i körning samt i hästens handhavande och vård, dels ock meddela
furirer ur infanteriet utbildning i körning in. in. med fordon och enligt
anspänningssätt, som förekomma vid infanteriet, samt i hästens handhavande
och vård ävensom till en viss grad i ridning. Jämväl veterinär tillhörande
fältveterinärkåren må i särskilda fall erhålla utbildning vid ridskolan.

Såsom chef för ridskolan tjänstgör en officer på aktiv stat i överstelöjtnants
tjänstegrad, vilken till sitt förfogande har tre kompaniofficerare såsom
lärare i ridning och körning. I personalorganisationen ingå vidare en
intendent och kasernofficer (reservkapten i arvodesbefattning), en regementsveterinär,
två underofficerare (fanjunkare i arvodesbefattningar) samt
två överfurirer, vartill komma 13 civila tjänstemän i olika lönegrader och
12 kollektivavtalsanställda arbetare. Lönerna till den militära och civilmilitära
personalen utbetalas av vederbörande truppregistreringsmyndigheter
och sålunda ej av ridskolan.

Chefen för ridskolan, vilken skola är förlagd till Strömsholm, är jämväl
chef för Utnäslöts remontdepå. De båda institutionerna ha även i övrigt gemensam
förvaltningsorganisation. Därutöver finnas vissa uteslutande för remontdepån
avsedda befattningshavare, nämligen 1 stallföreståndare, 6
remontdressörer, 9 hästskötare samt 1 biträde för skriv- och kontorsgöromål.

Enligt bestämmelserna i försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 15
september 1950 (TL A nr 49) är ridskolan tilldelad sammanlagt 97 hästar,
därav 90 stamridhästar, 5 stamdraghästar för utbildning och 2 stamdraghästar
för ekonomikörslor. I samband med kommendering av personal till
kurser och såsom övningstrupp brukar därjämte ytterligare ett antal hästar
hållas uppstallade vid ridskolan.

Ridskolan och Utnäslöts remontdepå disponera sammanlagt 77 byggnader,
bestående av kasern, matinrättning, stallar, ridhus, förrådsbyggnader,
vagnbodar, bostadshus, uthus m. m. Kostnaderna för dessas underhåll bestridas
av fortifikationsförvaltningen dels genom ett anslag för ordinarie
underhåll och dels genom för större reparationer särskilt äskade medel.
Härutöver utnyttjas delar av Strömsholms slott för expeditions- och förläggningslokaler
samt en angränsande flygelbyggnad för officersmäss. Underhållet
av sistberörda byggnader ombesörjes av byggnadsstyrelsen.

Vissa av byggnaderna äro i vederbörande fastighetsförteckning upptagna
som tjänstebostäder och inrymma sammanlagt 21 lägenheter av varierande
storlek, vilka bebos av vid ridskolan tjänstgörande personal. Hyresersättning
utgår enligt för tjänstebostäder gällande bestämmelser. Bland byggnaderna
ingå dessutom två uthyrningsfastigheter om sammanlagt 8 bostadslägenheter.
För dessa erlägges hyra enligt i orten gällande pris. Till skolan

20

beordrade officerselever äro förlagda i härför avsedda lokaler i slottet,
medan för underofficerare och underbefäl särskilda elevrum äro upplåtna
i kasernen.

För verksamheten ha ridskolan och remontdepån till sitt förfogande markområden
å sammanlagt ca 200 ha, varav 30 ha utarrenderats för jordbruksdrift.
övrigt område disponeras för övningar och utgör betesmarker för de
båda institutionernas hästar. Jordbruk bedrives ej i egen regi.

Enligt från chefen för ridskolan inhämtade uppgifter ha under sistförflutna
budgetår följande kurser varit förlagda till skolan.

1) Under tiden den 31 maj—den 20 december 1950 truppinstruktörskurs
för befäl ur beridna och anspända truppslag. Sammanlagt 8 elever (2 officerare,
2 underofficerare, 1 överfurir och 2 furirer ävensom 1 utländsk
officer).

2) Under tiden den 24 januari—den 25 april 1951 truppinstruktörskurs
för befäl ur infanteriet in. m. Sammanlagt 8 elever (3 officerare, 3 underofficerare
och 2 överfurirer).

3) Under tiden den 28 juni—den 2 augusti 1950 kurs för till ridfrämjandet
anslutna ridinstruktörer. Sammanlagt 15 elever.

4) Under tiden den 2—15 juli 1950 repetitions- och befordringskurser i
anspannstjänst för värnpliktigt befäl. Sammanlagt 11 elever.

5) Under tiden den 31 juli—den 31 augusti 1950 omskolningskurs och
kompletteringskurs i trosstjänst, anspända tross- och underhållsförband, för
reservunderofficerare ur alla truppslag. Sammanlagt 12 elever.

6) Under tiden den 16 april—den 17 maj 1951 träningskurs i ridning med
sikte på deltagande i olympiska spelen 1952. Sammanlagt 2 lärare och 13
elever.

7) Under tiden den 4—16 juni 1951 två repetitionskurser för medlemmar
tillhörande svenska blå stjärnan. Sammanlagt 40 elever.

8) Under tiden oktober 1950—juni 1951 ridkurs för personal ur frivilliga
befälsutbildningsföreningar. Sammanlagt 20 å 25 elever.

Därjämte har under tiden den 5 juni—den 26 juli 1951 militär trupp ur
K 1 varit förlagd till ridskolan för att tjänstgöra såsom övningsobjekt vid
elevernas instruktörsutbildning i hästtjänst. Truppen har omfattat 1 officer,
1 underofficer, 3 underbefäl, 41 värnpliktiga och 52 hästar.

Vidare har upplysts att de för innevarande budgetår planlagda, delvis påbörjade
kurserna äro följande.

1) Under tiden den 16 oktober 1951—den 6 maj 1952 truppinstruktörskurs
för befäl ur beridna och anspända truppslag. Sammanlagt 14 elever.

2) Under tiden den 16 oktober 1951—den 1 februari 1952 truppinstruktörskurs
för befäl ur infanteriet m. m. Sammanlagt 11 elever.

3) Under tiden den 28 april—den 31 maj 1952 träningsläger för olympiaden.
Sammanlagt 12 elever.

4) Under tiden den 4—16 juni 1952 kurs för medlemmar tillhörande
svenska blå stjärnan. Sammanlagt 120 elever.

21

5) Under tiden den 1 februari—den 16 mars 1952 två kurser för ridfrämjandet.
Sammanlagt 60 elever.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att eleverna vid truppinstruktörskurserna
ha att under ca 200 timmar deltaga i inkörning av varmblodiga
hästar (remonter) vid Utnäslöts remontdepå. Vid depån utbildas omkring
75 remonter årligen i ridning och körning under ledning av vederbörande
lärare vid ridskolan. Utbildningen i övrigt av remonterna handhaves av depåns
för detta ändamål anställda personal.

Enligt inhämtade uppgifter uppgingo de vid ridskolan under sistförflutna
budgetår bokförda nettoutgifterna till i runt tal 491 000 kronor. Härtill
komma lönerna för den vid annan myndighet truppregistrerade personalen,
belöpande sig till närmare 120 000 kronor. Sammanlagt skulle sålunda
kostnaderna för den vid ridskolan bedrivna verksamheten under budgetåret
ha utgjort ca 610 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Under de senaste decennierna har den svenska
armén undergått en fortskridande mekanisering. Ett helt nytt vapenslag,
pansartrupperna, har sålunda tillkommit och i viss mån ersatt de traditionella
kavalleriförbanden, vilkas antal starkt beskurits. I överensstämmelse
härmed har posten såsom kavalleriinspektör indragits. Vidare har artilleriet
praktiskt taget helt motoriserats. Även inom övriga vapenslag har hästen
såsom dragare kommit att alltmer undanträngas av motordrivna fordon. Såsom
en följd härav har arméns hästbestånd successivt minskats.

Den här i korthet antydda utvecklingen har självfallet icke kunnat undgå
att beröra den verksamhet som bedrives vid ridskolan i Strömsholm. I och
med att antalet beridna och hästanspända förband nedgått, föreligger sålunda
icke längre samma behov som tidigare av utbildning i ridning och körning
samt i hästtjänst över huvud. De uppgifter som lämnats i det föregående
utvisa också, att den ifrågavarande verksamheten numera är av relativt
liten omfattning. Under sistförflutna budgetår ha endast två rent militära
utbildningskurser av längre varaktighet varit förlagda till ridskolan, vardera
omfattande allenast 8 elever. Härtill komma två kortare kurser om 14 dagar
respektive 1 månad, även de med mycket begränsat deltagarantal. Den utbildning
som i övrigt bedrivits vid skolan har varit av ur militär synpunkt
mera periferisk natur. De för innevarande budgetår uppgjorda planerna
synas avse en kursverksamhet av i stort sett samma omfattning. Mot bakgrunden
härav framstå de kostnader — budgetåret 1950/51 i runt tal 610 000
kronor — som statsverket har att vidkännas för nämnda verksamhet såsom
anmärkningsvärt höga. Härvid är även att beakta, att ridskolan jämte den
därtill i förvaltningsavseende anknutna remontdepån disponerar icke mindre
än 77 olika byggnader samt markområden å sammanlagt ca 200 ha.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna angeläget
att åtgärder vidtagas till nedbringande av kostnaderna för den inom armén
alltjämt erforderliga utbildningen i ridning och körning. Den naturligaste

22

utvägen synes därvid vara, att utbildningen överflyttas till något av de båda
kvarvarande kavalleriregementena. I samband härmed torde jämväl Utnäslöts
remontdepå kunna avvecklas och den där bedrivna verksamheten förläggas
till annan remontdepå. Helt oavsett frågan om ridskolans framtida
ställning lärer f. ö., såsom redan i propositionen 1950: 110 förutskickats,
den fortgående begränsningen av arméns hästbestånd påkalla en omprövning
av remontdepåorganisationen. Därest åtgärder av nu angiven innebörd vidtagas,
skulle icke endast vissa kostnadsbesparingar bliva möjliga utan även
ett stort antal byggnader och markområden kunna frigöras för andra ändamål.

§ 4.

Förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare
vid civilt sjukhus.

Jämlikt 27 § 1 D värnpliktslagen skall värnpliktstjänstgöring för värnpliktiga
läkare fullgöras med dels soldat- och befälsutbildning, dels fackutbildning
och facktjänstgöring. Tjänstgöringens fördelning fastställes i ltommandoväg;
senaste bestämmelser i ämnet ha utfärdats genom generalorder
nr 1924/1948 (med viss ändring genom generalorder nr 986/1950). Under
fackutbildningen och facktjänstgöringen (fortsatt tjänstgöring) skall värnpliktig
läkare enligt nämnda generalorder fullgöra sammanlagt omkring 90 dagars
assistenttjänstgöring vid kirurgisk avdelning på tid som arméöverläkaren
äger bestämma. Denna assistenttjänstgöring är främst avsedd att ge den
värnpliktige läkaren praktisk övning i behandling av kirurgisk chock och
primär behandling av skador.

I underdånig skrivelse den 29 december 1950 framhöll chefen för armén,
att under de senaste åren lasarettsläkare vid upprepade tillfällen hos arméöverläkaren
anhållit att få för kortare tid såsom underläkare förordna värnpliktig
läkare, som vid vederbörande lasarett fullgjorde assistenttjänstgöring.
Det hade därvid varit fråga om sådana tillfällen då det befunnits omöjligt
att på annat sätt anskaffa vikarie för ordinarie läkare. Då den värnpliktige
läkaren genom förordnande som underläkare erhölle betydligt ökat arbete
och ansvar, vore förordnandet ur ren utbildningssynpunkt att betrakta
som värdefullt.

I anslutning härtill anförde chefen för armén följande.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida värnpliktig läkare under fullgörande
av militär assistenttjänstgöring äger rätt att samtidigt uppehålla
underläkarbefattning. Den värnpliktige läkaren beordras till fullgörande av
assistenttjänstgöring, och denna brukar av arméöverläkaren städse förläggas
till sådan tid, som för den värnpliktige läkaren är lämpligast med hänsyn
till studiegången. Därest under assistenttjänstgöringen vakans uppkommer
i underläkarbefattning och värnpliktig läkare förordnas att uppehålla
sådan befattning, skulle kommenderingen kunna hävas för den tid förordnandet
omfattar och framflyttas till senare tidpunkt. Då emellertid de värnpliktiga
läkarnas assistenttjänstgöring i regel förlägges mellan tvenne i lä -

23

karutbildningen ingående kliniska tjänstgöringar, kommer redan en kortare
tids förskjutning av assistenttjänstgöringen att ha till följd, att de icke kunna
påbörja en planerad klinisk tjänstgöring. I övervägande antalet fall kunna
därför de värnpliktiga läkarna beräknas komma att avstå från erbjudet
förordnande, om de icke medgivas rätt att räkna motsvarande tid som fullgjord
assistenttjänstgöring.

Nu rådande brist på underläkare vid rikets sjukvårdsanstalter har visat
sig särskilt kännbar då det gäller kortare tids vakanser. Det vore följaktligen
av stort värde för landets sjukvård, om värnpliktiga läkare tillätes att under
föreskriven militär assistenttjänstgöring på kirurgisk avdelning mottaga
förordnande som underläkare. Det torde i detta sammanhang böra erinras
om den omfattande medverkan i utbildningen av arméns värnpliktiga, som
lämnas av de civila sjukvårdsanstalterna, vilka för assistenttjänstgöring
mottaga icke endast värnpliktiga läkare utan även värnpliktiga tandläkare
samt därutöver årligen lämna sjukhusutbildning åt omkring 800 värnpliktiga
i sjukvårdstjänst.

Chefen för armén framhöll vidare att värnpliktig läkare, därest han med
bibehållen kommendering till assistenttjänstgöring förordnades såsom underläkare,
under dylikt förordnande icke skäligen borde åtnjuta högre löneförmåner
än dem som utginge till den ordinarie tjänsteinnehavaren. Så
skulle bliva förhållandet, om han jämte lön som underläkare åtnjöte honom
såsom värnpliktig tillkommande löneförmåner. Han syntes i dylikt fall för
ifrågavarande tid böra avstå från sistnämnda löneförmåner men äga tillgodoräkna
sig tjänstgöringen såsom värnpliktstjänstgöring.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan om medgivande för chefen för armén
att under angivna förutsättningar meddela tillstånd för vederbörlig
myndighet att som vikarierande underläkare vid kirurgisk avdelning förordna
värnpliktig läkare under den tid denne beordrats fullgöra föreskriven
assistenttjänstgöring vid avdelningen i fråga. Chefen för armén sade sig
samtidigt ha för avsikt att, därest framställningen bifölles, begagna det erhållna
tillståndet endast under rådande brist på läkare och därunder endast
i sådana fall då vakans uppstått och det befunnits omöjligt att på annat
sätt anskaffa vikarie för underläkare vid kirurgisk avdelning på vederbörligt
lasarett.

Enligt vad revisorerna under hand erfarit har med det i förevarande sammanhang
använda uttrycket »underläkare» avsetts jämväl extraläkare, vilka
i lönehänseende äro likställda med förstnämnda personalkategori. I överensstämmelse
härmed begagna revisorerna i det följande termen i denna vidare
bemärkelse.

Över chefens för armén framställning avgåvos remissutlåtanden av försvarets
civilförvaltning och statskontoret. Civilförvaltningen hade för sin
del intet att erinra mot förslaget. Med hänsyn till det principiella avsteg från
värnpliktslagens bestämmelser, som enligt statskontorets mening skulle föranledas
av ett medgivande för värnpliktig att under föreskriven värnpliktstjänstgöring
uppbära civil lön, samt även under beaktande av att ett beslut
av föreslagen innebörd kunde tänkas medföra liknande yrkanden från
andra kategorier värnpliktiga, vilka uttagits för specialistutbildning, ansåg

24

sig sistnämnda ämbetsverk däremot böra avstyrka bifall till den ifrågavarande
framställningen.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört och efter samråd med
medicinalstyrelsen inkom försvarets sjukvårdsstyrelse med särskild skrivelse
i ärendet. Sjukvårdsstyrelsen framhöll bl. a., att chefens för armén förslag
icke kunde beröra någon annan värnpliktsgrupp än läkare, och sade sig
icke heller i värnpliktslagen ha kunnat återfinna några bestämmelser, från
vilka förslaget skulle innebära ett avsteg.

Beträffande frågans praktiska betydelse anförde styrelsen följande.

Sjukvårdsstyrelsen vill erinra om de stora svårigheter, som sjukvården i
riket har att kämpa mot till följd av rådande läkarbrist. Både den civila och
den militära sjukvården har stark känning av denna brist, som föranlett
vidtagande av utomordentliga åtgärder. Ett avsevärt antal utländska läkare,
som inkommit i landet som flyktingar, ha efter prövning medgivits behörighet,
och statsmakterna ha nyligen beviljat betydande medel för att överflytta
till och i rikets sjukvårdsorganisation inlemma ytterligare ett antal
utländska läkare. Förbättring av nu rådande läge kan dock knappast väntas
under de närmaste åren. Svårigheterna öka under sommartiden, icke minst
på sjukhusens kirurgiska avdelningar. Då på grund av studiegången flertalet
värnpliktiga läkare fullgöra militärtjänstgöringen på kirurgisk avdelning
under sommaren, är det i nuvarande läge ett starkt önskemål, att dessa läkare
på sätt chefen för armén föreslagit tillföras sjukvården.

Under åberopande av de anförda synpunkterna hemställde sjukvårdsstyrelsen,
att Kung], Maj:t ville besluta i enlighet med chefens för armén framställning.

I en den 30 maj 1951 dagtecknad promemoria har jämväl chefen för
värnpliktsdetaljen inom försvarets kommandoexpedition givit uttryck åt den
uppfattningen, att framställningen icke kunde anses stå i strid med värnpliktslagens
bestämmelser.

Genom beslut den 8 juni 1951 har Kungl. Maj :t förklarat chefens för armén
skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förevarit ha revisorerna funnit
det vara av intresse att undersöka, i vilken omfattning värnpliktiga läkare
f. n. förordnas såsom underläkare vid olika civila sjukhus. I detta
syfte ha revisorerna från arméöverläkaren respektive från medicinalstyrelsen
införskaffat vissa uppgifter, av vilka framgår att under åren 1950 och
1951 sammanlagt 181 värnpliktiga läkare beordrats fullgöra föreskriven
assistenttjänstgöring vid kirurgisk avdelning. Av dessa ha inalles 109 eller
60 procent under hela eller delar av den ifrågavarande tjänstgöringen samtidigt
erhållit förordnanden av ovan angivet slag. Huvudparten avser vikariat
på extraläkartjänster.

Under assistenttjänstgöringen åtnjuta läkarna de förmåner som tillkomma
Övriga värnpliktiga jämlikt kungörelsen om värnpliktsavlöning, bl. a. visst
penningbidrag per dag samt fri inkvartering och förplägnad. Vid vikariat
å underläkartjänst erhålla de värnpliktiga läkarna dessutom full lön enligt
de för vederbörande tjänst gällande avlöningsbestämmelserna (f. n. 26 löne -

25

graden). Förordnanden varom här är fråga meddelas av vederbörande
landstings sjukvårdsberedning och skola anmälas till medicinalstyrelsen.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
förekommer f. n. i betydande omfattning att värnpliktiga läkare under föreskriven
assistenttjänstgöring vid kirurgisk avdelning erhålla förordnanden
såsom underläkare. Förhållandet synes vara föranlett av rådande krisläge
på den civila sjukvårdens område, inom vilket en utpräglad brist på läkare
föreligger. Från olika håll har också vitsordats den stora betydelse dessa
förordnanden ha för såväl den militära läkarutbildningen som vederbörande
lasaretts möjligheter att fullgöra på dem ankommande uppgifter.

Under sådan vikari åt stjänstgöring varom här är fråga utgår såväl militär
.som civil lön. Några formella hinder mot att så sker torde icke förefinnas.
Ur principiell synpunkt finna emellertid revisorerna det vara mindre
tilltalande, att värnpliktig personal under obligatorisk militärtjänstgöring
skall kunna uppbära, förutom värnpliktsavlöning, en civil avlöning av betydande
storlek. Anordningen medför f. ö. att den på underläkartjänst förordnade
militärläkaren erhåller sammanlagt högre lön än tjänstens ordinarie
innehavare.

En ändring i nu berörda hänseende skulle självfallet kunna åstadkommas
genom att för framtiden förbud utfärdades mot här avsedda förordnanden.
Med hänsyn till de villkor under vilka landets .sjukvård f. n. arbetar
skulle emellertid detta medföra påtagliga olägenheter. En annan utväg att
lösa problemet har anvisats av chefen för armén i förenämnda underdåniga
skrivelse, innebärande att — samtidigt som rätten till mottagande av här
ifrågavarande förordnanden skulle uttryckligen fastslås — sådan vikariatstjänstgöring
skulle få tillgodoräknas som värnpliktstjänstgöring men att
värnpliktig eljest tillkommande militär lön icke därvid skulle utgå. Förslaget
har dock icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Såvitt kunnat
utrönas bär detta likväl icke haft till följd, att vederbörande kommunala
instanser ansett sig förhindrade att även fortsättningsvis såsom vikarier å
underläkartjänst antaga värnpliktiga läkare under dessas assistenttjänstgöring.
Den utbetalning av dubbellön som ovan berörts synes sålunda alltjämt
förekomma. Revisorerna finna det därför angeläget, att frågan göres
till föremål för förnyat övervägande i syfte att nå fram till en ur principiell
synpunkt mera tillfredsställande reglering av hithörande förhållanden under
samtidigt beaktande av såväl de militära myndigheternas som den civila
sjukvårdens speciella intressen härvidlag.

§ 5.

Rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret.

För envar av de tre försvarsgrenarna uppföras årligen under riksstatens
fjärde huvudtitel särskilda förslagsanslag för reseersättningar m. m. Vid sidan
härav skola emellertid enligt gällande bestämmelser vederbörande öv -

26

ningsanslag belastas med sådana resekostnader som sammanhänga med
den inom respektive försvarsgrenar bedrivna övningsverksamheten. I vissa
fall föreligger därjämte möjlighet att disponera de olika underhålls-, anskaffnings-
och byggnadsanslagen för bestridande av rese- och traktamentskostnader.

I kungörelsen 1947: 544 ha meddelats vissa allmänna föreskriften- rörande
fördelningen av här ifrågavarande kostnader på vederbörliga anslag. Sålunda
stadgas i avdelning B punkt 2 bl. a. följande.

Kostnader för tjänsteresa samt för fri resa eller resekostnadsersättning
vid semester och tjänstledighet skola bestridas från anslag eller anslagspost
till reseersättningar. I enahanda ordning skola bestridas kostnader för
tjänstgöringstraktamenten och ersättning för flyttningskostnad.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla:

a) kostnader för tjänsteresa, traktamentsersättningar och tjänstgöringstraktamenten,
som direkt sammanhänga med övningar: kostnaderna härför
skola bestridas från övningsanslag;

b) förmåner, som ovan under denna punkt sagts, vilka direkt sammanhänga
med besiktningsresor eller därmed jämförliga förrättningar; kostnaderna
därför skola bestridas från anskaffnings- och underhållsanslag.

Ifrågavarande bestämmelser, genom vilka närmast av.setts att reglera förhållandena
under budgetåret 1947/48, äga alltjämt giltighet.

Genom skrivelse den 25 januari 1946 har försvarets civilförvaltning meddelat
vissa tolkningsföreskrifter till en tidigare utfärdad kungörelse 1945:
383 av, såvitt här är i fråga, huvudsakligen samma innehåll som den nu
gällande. I skrivelsen, som fortfarande anses äga giltighet, har civilförvaltningen
uttalat bl. a. följande.

Då viss osäkerhet uppkommit vid tillämpningen av sagda föreskrifter har
försvarets civilförvaltning velat erinra att med sistnämnda bestämmelse
torde åsyftas resor för besiktning av materiel i samband med leveranskontroll,
för besiktning av materiel vid trupp och i förråd, för kontroll av inaterieluppbörd
och redovisning, ävensom för förrättning i samband med organisation
och kontroll av driften vid försvarets verkstäder m. m., för kontroll
och besiktning av under utförande varande nybyggnads- och underhållsarbeten,
ävensom resor för sådana besiktningar vilka tid efter annan
företagas för utrönande av vissa varors beskaffenhet, såsom t. ex. för besiktning
av läder, textilvaror, livsmedel, drivmedel m. m.

Om inspektionen i militärt hänseende vid truppförband omfattar jämväl
vården och ersättningen in. m. av materielen eller dylikt, lära förekommande
resor icke vara att hänföra till besiktningsresor i författningens
mening. Kostnaderna för sistnämnda och liknande resor .skola alltså bestridas
å vederbörligt reseanslag.

Utöver nu angivna bestämmelser ha, såvitt revisorerna kunnat utröna,
några centralt meddelade föreskrifter angående sakanslags ianspråktagande
för resekostnaders gäldande icke utfärdats.

Dispositionen av de medel som skola utgå från försvarsgrenarnas allmänna
reseanslag är däremot i detalj reglerad genom en mångfald bestämmelser
av olika slag.

Revisorerna vilja härutinnan inledningsvis erinra om att Kungl. Maj:t

27

ärligen plägar fastställa särskilda stater för användningen av ifrågavarande
anslag. I samband därmed sker viss fördelning av de medel som försvarsgrenschefer,
per.sonalkårchefer och förbandschefer (motsvarande) högst må
disponera till bestridande av kostnader för av vederbörande myndighet beordrad
förrättning eller tjänstgöring.

De för budgetåret 1949/50 gällande staterna (kungl. brev den 6 maj 1949)
npptogo, lika för envar av de tre försvarsgrenarna, följande förslagsvis betecknade
anslagsposter:

1. Rese- och traktamentsersättningar;

2. Tjänstgöringstraktamenten;

3. Flyttningser.sättningar;

4. De värnpliktigas färdkostnader.

Med stöd av föreskrift i försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 30
juni 1949 förordnade försvarets civilförvaltning den 9 september samma år
att beträffande redovisningen av de genom ämbetsskrivelsen till myndigheternas
förfogande ställda beloppen för bestridande av rese- och traktamentskostnader
skulle tills vidare under budgetåret 1949/50 gälla de för
budgetåret 1948/49 tidigare meddelade föreskrifterna. Dessa föreskrifter
voro mycket kortfattade och inneburo i stort sett endast en allmän precisering
av förekommande kostnadsslag.

Enligt den av civilförvaltningen fastställda titelförteckningen uppdelades
förenämnda anslagspost nr 1 på fyra olika redovisningstitlar, nämligen

a) Resekostnads- och traktamentsersättningar från särskilt anvisade medel
(nr 231);

b) Resekostnads- och traktamentsersättningar för vissa tillfälliga kommenderingar
(nr 23111);

c) Resekostnads- och traktamentsersättningar i övrigt (nr 2312);

d) Lärares och elevers resor till och från vissa fasta utbildningsanstalter
(nr 23121).

Någon uppdelning av övriga anslagsposter gjordes icke.

På de ovannämnda redovisningstitlarna bokfördes såväl resekostnader
som traktamentsersättningar. Enligt vad revisorerna erfarit uppstodo härigenom
vissa svårigheter, i det olika meningar kommo till uttryck om vad
som vore att betrakta såsom resetraktamente respektive såsom tjänstgöringstraktamente.
Följden härav blev att i vissa fall endast de traktamenten som
utgått under själva resdagen ansågos böra redovisas under anslagspost nr 1,
under det övriga traktamenten hänfördes till anslagspost nr 2. I andra fall
åter redovisades samtliga traktamentsersättningar — även vid resor av flera
dagars varaktighet —• under anslagspost nr 1. Genom sistnämnda förfaringssätt
kommo de maximerade poster som ställts till försvar,sgrenschefernas
in. fl. förfogande att belastas hårdare än i förstberörda fall. Oklarhet
uppstod även rörande förfaringssättet, då endast en del av resdagen upptogs
av resa och följaktligen även tjänstgöring förekom under resdagen.

Då sålunda olika principen- tillämpades beträffande bokföringen av de
utgående traktamentsersättningarna, torde med all sannolikhet fördelningen

28

av kostnaderna på de här ifrågavarande båda anslagsposterna ha blivit felaktig.

För budgetåret 1950/51 fastställde Kungl. Maj :t genom beslut den 14 juli
1950 följande stat beträffande vart och ett av försvarsgrenarnas reseanslag:

1. Resekostnadsersättningar;

2. Traktamenten;

3. Flyttningsersättningar;

4. De värnpliktigas in- och utrycknings- samt tjänstledighetsresor.
Beträffande uppdelningen av reseanslagen i anslagsposter må konstateras,

att post nr 1 endast avsåg resekostnadsersättningar och post nr 2 endast
traktamenten samt att posten för tjänstgöringstraktamenten helt slopats.
Anledningen till den i förhållande till tidigare budgetår gjorda omläggningen
har säkerligen varit de ovan berörda svårigheterna att skilja mellan resetraktamenten
och tjänstgöringstraktamenten.

Av civilförvaltningen fastställdes, så vitt avser armén, följande uppdelning
av de i staten uppförda anslagsposterna på olika redovisningstitlar.
Resekostnader.

Av truppförbandschef m. fl. anbefallda resor och kommenderingar
Av chefen för armén anbefallda resor och kommenderingar......

Av chefen för intendenturkåren anbefallda resor och kommenderingar
...................................................

Av Kungl. Maj:t anbefallda resor och kommenderingar m. m.....

Lärares och elevers resor till och från vissa fasta utbildningsanstalter

Traktamenten.

Av truppförbandschef m. fl. anbefallda resor och kommenderingar
Av chefen för armén anbefallda resor och kommenderingar.....

Av chefen för intendenturkåren anbefallda resor och kommenderingar
...................................................

Av Kungl. Maj:t anbefallda resor och kommenderingar m. m. ..
Lärares och elevers resor till och från vissa fasta utbildningsanstalter

Flyttningsersättningar........................................

De värnpliktigas färdkostnader...............................

32	231
32	23101
32	23105
32	23181
32	23182
32	232
32	23201
32	23205
32	23281
32	23282
32	233
32	234

För marinen och flygvapnet skedde motsvarande titelindelning, dock med
vissa jämkningar i fråga om numrering och rubricering.

Vid fastställandet av vederbörliga stater har Kungl. Maj :t benämnt anslagsposten
nr 4 budgetåret 1949/50 »De värnpliktigas färdkostnader» och
budgetåret 1950/51 »De värnpliktigas in- och utrycknings- samt tjänstledighetsresor».
För sistnämnda budgetår synes sålunda eu inskränkning beträffande
användandet av posten ha åsyftats. Såsom av det ovanstående framgår,
har emellertid civilförvaltningen icke vidtagit motsvarande ändring i titelförteckningen
utan låtit ifrågavarande redovisningstitel (nr 234) behålla
beteckningen »De värnpliktigas färdkostnader». Därigenom torde anslagsposten
ha kommit att belastas med även andra kostnader än som avsetts.
Förhållandet är detsamma innevarande budgetår.

29

Genom Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 14 juli 1950 angående stater
för försvarsgrenarnas reseanslag bemyndigades tillika civilförvaltningen att,
inom ramen för de medel som av posterna 1 och 2 ställts till respektive
myndigheters förfogande, vidtaga erforderliga jämkningar mellan de för
resekostnadsersättningar och traktamenten avsedda beloppen. Vidare uppdrogs
åt ämbetsverket att meddela de närmare redovisningsföreskrifter som
kunde befinnas erforderliga i ämnet. Sådana föreskrifter utfärdades den 3
oktober 1950.

Bestämmelserna äro i vissa hänseenden mycket detaljerade. Sålunda föreskrives
i den för armén gällande upplagan (TL A nr 53) under punkten
B 3 följande beträffande rese- och traktamentskostnader vid vissa skolor.

Från de för arméns utbildningsanstalter anvisade begränsade posterna
skola bestridas kostnader för traktamenten till lärare och elever samt för
eventuella resor i tjänsten (dock icke resor som sammanhänga med övningar).
Häri innefattas jämväl traktamenten under sådan praktisk tjänstgöring
vid förband som fullgöres under vederbörandes kommendering till
skolan. Räkning å nyssberörda kostnader skall följaktligen tillställas respektive
skola. I fråga om elever vid krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan
gäller denna regel även för tjänstgöring i samband med repetitionsövning.

Vid intendenturförvaltningsskolan bestridas emellertid endast kostnaderna
för till skolan förlagda kompanichefskurser. I fråga om intendents-, kassachefs-
och förvaltaraspiranter bestridas däremot rese- och traktamentskostnader
av de medel som ställts till generalintendentens förfogande (titlarna
23105 och 23205). Från sistberörda medel bestridas jämväl — förutom kostnaderna
för generalintendentens och dennes stabs egna resor — kostnader
vid kommendering av personal att tillfälligtvis uppehålla befattning i intendenturtjänst
utom vederbörandes ordinarie stationeringsort.

Enligt punkten B 6 skola kostnader för lärares och elevers in- och utryckningsresor
till de fasta utbildningsanstaltcrna bokföras å de till reseanslaget
hörande titlarna 23182 respektive 23282, i fråga om värnpliktiga dock å
titel 234. Kostnader för stamanställt manskaps resor till och från truppförband,
där underbefälsutbildning centralt eller regionalt anordnas, skola
däremot redovisas å vederbörlig titel under anslaget till övningar in. in.

I punkten 7 föreskrives, att kostnader i samband med inspektion av regementschef
skola bestridas av övningsanslaget, medan däremot kostnader
vid inspektion av högre chef skola bestridas av reseanslagets titlar 231 och
232 (för generalintendenten 23105 och 23205).

Enligt punkten 9 slutligen skola, i den mån värnpliktiga undantagsvis
tagas i anspråk för tjänsteförrättningar i vanlig ordning, resekostnaderna
bestridas i samma ordning som motsvarande kostnader för fast anställd
personal. Någon närmare förklaring av uttrycket »tjänsteförrättning i vanlig
ordning» lämnas icke. Avsikten synes dock vara —- för att anknyta till den
ovan återgivna bestämmelsen i punkten 7 — att till eu värnpliktig chaufför
utgående traktamentsersättningar skola debiteras övningsanslaget, då vederbörande
disponeras av regementschef vid inspektion, och reseanslaget,
då inspektionen förrättas av högre chef.

30

I de föreskrifter, som utfärdats av civilförvaltningen för innevarande
budgetår och fastställts den 6 november 1951, ha tillkommit ytterligare specificerade
bestämmelser om vilka kostnader som skola hänföras till respektive
redovisningstitlar. Sålunda har i punkten B 10 föreskrivits, att från den
allmänna regeln att värnpliktigas in- och utryckningsresor redovisas å reseanslaget
(titel 234) skall gälla det undantaget, att kostnaderna för värnpliktigt
befäls resor (även vid in- och utryckning) och traktamenten i samband
med inkallelse till fortsatt befälsutbildning skola bestridas från övningsanslaget.

Vidare ha meddelats närmare bestämmelser om rese- och traktamentskostnader
vid särskilda repetitionsövningar. Härom stadgas i avdelning C
följande.

Rese- och traktamentskostnader avseende officerare som från staber och
skolor ställas till militärbefälhavarnas förfogande som instruktörer bestridas
på följande sätt:

a) kostnader för högskoleelever av respektive skola (titlarna 231 och 232,
jfr ovan punkt B 3);

b) kostnaderna för övriga officerare av medel till militärbefälhavarens
förfogande; utgifterna bokföras å titlarna 23121 och 23221.

Kostnaderna för befälspersonal på aktiv stat, som på grund av sin krigsplacering
kommer att tjänstgöra vid visst förband, bestridas av den myndighet,
som organiserar förbandet och redovisas å titlarna 231 och 232.

I samtliga ovan angivna fall gäller följande inskränkning: Under sådana
övningar där övningskostnaderna bestridas från anslagsposten »Krigsövningar»
under övningsanslaget skola här berörda traktamenten bestridas
från samma anslagspost.

Rese- och traktamentskostnader avseende värnpliktiga bestridas under
särskilda repetitionsövningar från reseanslaget enligt samma grunder som
angivits ovan under B.

Oklarhet synes råda om anledningen till att endast traktamenten och icke
även resekostnader hänförliga till »krigsövningar» skola bestridas från
nämnda anslagspost under övningsanslaget.

I detta sammanhang må nämnas, att antalet för budgetåret 1951/52 under
det allmänna reseanslaget upplagda redovisningstitlar, så vitt avser armén,
ytterligare ökat och nu uppgår till sammanlagt 19 mot, för budgetåret 1948/
49, allenast 7.

Såsom tidigare nämnts plägar Kungl. Maj :t årligen i samband med fastställandet
av stater för reseanslagen i viss omfattning maximera de till vederbörande
militära chefers förfogande ställda anslagsbeloppen. I sin förenämnda
skrivelse den 3 oktober 1950 har försvarets civilförvaltning beträffande
detta spörsmål uttalat följande (punkten A 2).

Avsikten med bestämmelserna i ämbetsskrivelsen är att begränsa vederbörande
chefs rätt att själv företaga eller beordra underlydande personal
att företaga förrättningar, för vilka kostnaderna skola bestridas av anslagsposterna
till re seko stnadser sättningar och traktamenten. Det erinras att till
myndigheternas disposition ställts högst de i ämbetsskrivelsen angivna be -

31

loppen, vilkas överskridande sålunda kan föranleda ansvar för vederbörande
chef. Det är därför av vikt att noggrant iakttaga gällande föreskrifter rörande
bokföring av rese- och traktamentskostnader.

Möjligheten att begränsa reseverksamheten genom de utfärdade föreskrifterna
synes emellertid icke vara tillfredsställande. Vid armén och flygvapnet
bokföras nämligen icke i nu angiven ordning kostnaderna för de resor
som företagas med förbanden tilldelade fordon — bilar, bussar och eventuellt
även flygplan. Kostnaderna för slitage och drift av fordonen bestridas
i stället från vederbörliga underhålls- och drivmedelsanslag. Vid tjänsteresor
med bil behöva sålunda icke de av Kungl. Maj :t maximerade anslagsbeloppen
tagas i anspråk, varigenom de i kostnadsbesparande syfte meddelade
bestämmelserna kunna kringgås.

Så vitt revisorerna ha sig bekant, äro förhållandena icke desamma inom
marinen, där särskilda transportcentraler finnas organiserade enligt självkostnadsprincipen
och där varje utförd körning debiteras vederbörliga anslag.
De maximerade reseanslagsbelopp som ställts till de marina myndigheternas
förfogande torde följaktligen vara beräknade med hänsyn härtill.
Det må emellertid i detta sammanhang erinras om att den av flygvapnet
upprättade körcentralen vid de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde
i icke ringa mån utnyttjas jämväl av personal vid marinstaben och hos
de marina tjänstegrensinspektörerna. Denna körcentral är icke självförsörjande
och fakturerar sålunda icke utförda körningar, varför nyssnämnda
marina myndigheter äro i tillfälle att bedriva en mera omfattande reseverksamhet
än om exempelvis transportcentralen vid Stockholms örlogsvarv
skulle anlitas. Bortsett härifrån kan emellertid konstateras, att olika principer
i fråga om bokföring av kostnader för tjänstebils användande tillämpas
vid armén och flygvapnet å ena sidan samt vid marinen å den andra.
Vad nu sagts gäller icke endast då berörda kostnader skola bestridas från
post under reseanslagen utan även beträffande sakanslag.

Utöver nu i korthet berörda redovisningsföreskrifter av mera grundläggande
natur finnas meddelade en mångfald bestämmelser, vilka i detalj
reglera såväl förfaringssättet vid resors och transporters anordnande, formerna
för biljettbeställning, behörigheten att företaga resa, därvid utgående
förmåner m. in. som bokföringen av resekostnader i olika specialfall. En av
revisorerna verkställd överslagsberäkning ger sålunda vid handen, att på
förevarande område icke mindre än drygt ett 100-tal skilda föreskrifter utfärdats,
till vilka vederbörande myndigheter ha att taga hänsyn. I detta sammanhang
må erinras om att 1946 års revisorer under § 7 av sin berättelse
gåvo uttryck åt den uppfattningen, att genom försvarets civilförvaltnings
försorg borde utarbetas en översiktlig sammanställning, upptagande i
systematisk ordning de viktigaste bestämmelserna rörande över huvud taget
samtliga militära resor (inklusive godstransporter), med angivande tilllika
av de redovisningstitlar å vilka kostnaderna i olika fall skulle bokföras.
Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skr. nr 329/1947). Så -

32

vitt revisorerna kunnat utröna, har någon sådan sammanställning dock hittills
icke blivit färdigställd.

Det torde vidare få erinras om att 1948 års revisorer under § 3 av sin
berättelse underströko angelägenheten av att frågan om försvarets titelredovisningssystem
snarast upptoges till omprövning i syfte att få till stånd
erforderliga förenklingar och kostnadsbesparingar. I sitt av 1949 års riksdag
godkända utlåtande nr 143 anslöt sig statsutskottet i stort sett till de
av revisorerna framförda synpunkterna. Kungl. Maj :t uppdrog sedermera åt
1946 års militära förvaltningsutredning att vid fullgörande av det utredningen
lämnade uppdraget överväga berörda spörsmål. I sitt den 16 oktober
1950 avgivna betänkande (SOU 1950: 36) har förvaltningsutredningen
bl. a. uttalat, att en revidering av försvarets titelsystem vore så omfattande
och tidsödande, att det icke varit möjligt att inrymma en sådan i utredningens
arbetsprogram. Utredningen har därför föreslagit, att spörsmålet
i fråga göres till föremål för en särskild utredning, åt -sniken även bör uppdragas
att från grunden undersöka den hålkortsmässiga bearbetningen inom
försvarets civilförvaltning.

I förevarande sammanhang ha revisorerna funnit anledning att jämväl
ingå på frågan om de bestämmelser som meddelats beträffande storleken
av utgående ersättningsbelopp vid förrättning på annan ort än stationeringsorten.
Problemet synes därvid närmast vara, huruvida dylik förrättning är
att anse som resa enligt resereglementet eller tjänstgöring enligt statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar).

Med stöd av föreskrifterna i 20 § A 3 mom. b) tilläggsbestämmelserna
till Saar, jämförda med föreskrifterna i 2 § Försvaret samma författning och
finansdepartementets ämbetsskrivelse den 10 december 1948, meddelade
försvarets civilförvaltning i cirkulärskrivelse den 9 december 1949 (TL A
nr 67) »Bestämmelser om tjänstgöringstraktamente för visst fall». Genom
bestämmelserna, som skulle tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1950, avsågs
närmast att reglera utgående traktamenisförmåner under kommendering
m. in. i de fall då tjänstgöringsorten vore så belägen, att tjänstemannen
lämpligen kunde regelmässigt tillbringa natten i sitt hem eller i det vanliga
kvarteret. Härutinnan föreskrevs följande.

För varje dag varav för tjänstgöringen — restiden inberäknad — mer än
sex timmar tagits i anspråk, utgår tjänstgöringstraktamente med belopp
motsvarande 50 procent av de belopp som för den lönegrad tjänstemannen
tillhör äro angivna för dag från och med 16 :e dygnet i den under 20 § A 3
mom. a) tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente
intagna tabellen, dock att för dag, varunder tjänstemannen på grund avtjänstgöringen
nödgas intaga huvuddelen av sina måltider utom hemmet
eller den matinrättning där förplägnaden intages vid tjänstgöring å stationeringsorten,
tjänstgöringstraktamente utgår med belopp och enligt grunder
som i tabellen angivas. Av tjänstgöringstraktamentet för natt må
tjänstemannen åtnjuta högst vad som motsvarar havda resekostnader för
billigaste lämpliga färd till och från hemmet eller det vanliga kvarteret.
Därest tjänsteman för visst fall icke lämpligen kan tillbringa natten i sitt

33

hem eller i det vanliga kvarteret, utgår tjänstgöringstraktamente enligt de
grunder som angivas i 20 § A 3 mom. a) och e) berörda tilläggsbestämmelser.

Finner vederbörande myndighet med hänsyn till att tjänstgöringen förorsakar
tjänstemannen obetydliga eller inga kostnader utöver dem som
följa med tjänstgöring å stationeringsorten skäl föreligga för ytterligare nedsättning
av tjänstgöringstraktamentet eller för att sådan förmån icke bör
utgå, har myndigheten att underställa civilförvaltningen frågan härom.

Av föreskrifterna torde framgå att desamma åsyfta personal, som regelbundet
har att tjänstgöra utom stationeringsorten och därvid kan bibehålla
det vanliga kvarteret; däremot ha de icke varit avsedda att reglera traktamentsförmåner
vid uppdrag, omfattande allenast enstaka dagar. De i skrivelsen
anförda exemplen på olika typfall ha också utformats i överensstämmelse
härmed. Exemplen äro följande.

1) En tjänsteman med stationeringsort och bostadsort Solna är fr. o. m.
viss dag och tills vidare med bibehållen stationeringsort kommenderad till
tjänstgöring i Stockholm. Tjänstemannen kan under tjänstgöringen regelmässigt
tillbringa natten i sitt hem.

2) En tjänsteman med stationeringsort Solna och bosatt i Lidingö stad
är kommenderad till tjänstgöring i Stockholm. Tjänstemannen kan under
tjänstgöringen regelmässigt tillbringa nätterna i sitt hem.

3) En tjänsteman bosatt i Stockholm med stationeringsort Solna är kommenderad
till tjänstgöring i Stockholm.

Vid tidpunkten för utfärdandet av ovannämnda föreskrifter gällde i försvarsdepartementets
ämbetsskrivelse den 10 juni 1949 (TL A nr 31) meddelade
bestämmelser om att cheferna för självständiga förband och andra
självständiga organisationsenheter vid försvaret skulle fastställa särskilt
s. k. tjänstgöringsområde för innehavare av tjänst, med vilken följde skyldighet
att med viss regelbundenhet tjänstgöra inom visst begränsat område
utom stationeringsorten. Såsom typiska exempel på tjänstinnehavare, för
vilka tjänstgöringsområden skulle fastställas, må nämnas uppbördsmän för
utom stationeringsorten belägna förråd samt för skötseln av förråden anställda
förrådsvaktmästare och förrådsmän. Den 18 november 1949 erhöll
civilförvaltningen Kungl. Maj :ts bemyndigande att fr. o. m. den 1 juli 1949
— alltså mera än fyra månader retroaktivt —- meddela föreskrifter angående
traktamente vid tjänstgöring inom tjänstgöringsområde. Några dylika
föreskrifter synas emellertid aldrig ha utfärdats.

Genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 10 februari 1950 förklarade
Kungl. Maj :t — med återkallande av sitt förenämnda beslut den 10
juni 1949 angående fastställande av tjänstgöringsområden — att av myndighet
meddelat beslut om sådant område skulle vara utan verkan. I anslutning
härtill föreskrev civilförvaltningen den 17 februari 1950 (TL A nr 10)
att till tjänsteman, för vilken tjänstgöringsområde fastställts i anledning
av beslutet den 10 juni 1949, skulle utbetalas den traktamentsersättning,
vartill han varit berättigad, därest tjänstgöringsområde icke fastställts. Dylik
ersättning skulle utgå räknat fr. o. m. den 1 juli 1949 — alltså sju må8
-!H8t73. Rrv. berättelse ung. xttilxverUrt år 1951. /.

34

nader tillbaka — eller den senare tidpunkt från vilken bestämmelserna om
tjänstgöringsområde tillämpats. Vid beräkningen av ersättningsbeloppen
skulle för tiden fr. o. m. den 1 januari 1950 iakttagas bestämmelserna i civilförvaltningens
förberörda cirkulärskrivelse den 9 december 1949. Genom
att sistnämnda bestämmelser skulle gälla även för personal, som tidigare
tilldelats eller bort ha tilldelats tjänstgöringsområde, kommo desamma att
bliva tillämpliga å uppdrag, omfattande allenast enstaka dagar.

Enär ifrågavarande bestämmelser endast reglera frågan om vid tjänstgöring
utgående traktamentsersättning men några motsvarande föreskrifter
beträffande resor enligt allmänna resereglementet icke utfärdats, ha vederbörande
förbands- och kassachefer ställts inför problemet att avgöra,
huruvida visst uppdrag utanför stationeringsorten vore att anse såsom
tjänstgöring eller resa.

Revisorerna ha från vissa kassachefer under hand införskaffat uppgifter
om huru bestämmelserna kommit att verka i praktiken. Därvid har
lämnats bl. a. följande exempel.

Regementsintendenten vid visst förband företog den 10 mars 1950 tillsammans
med intendenturförrådsförvaltaren, en kollektivavtalsanställd arbetare
(kasernsnickare), ett kontorsbiträde och en värnpliktig resa från förbandet
till ett intendenturförråd, beläget två mil utanför stationeringsorten.
Resan, som skedde i en kronan tillhörig bil, påbörjades kl. 8,30 och avslutades
kl. 17,30 samma dag. Den värnpliktige hade icke erhållit sedvanligt
lunchmål.

De på vederbörande ankommande arbetsuppgifterna voro följande.

Regementsintendenten skulle förrätta inspektion av förrådet. Förvaltaren
skulle inventera visst lager och därvid biträdas av kontorsbiträdet såsom
räkenskapsförare och av den värnpliktige såsom handräckningsman.
Kasernsnickaren slutligen skulle justera vissa låsanordningar.

Följande ersättningar utgingo i det förevarande fallet:

1) Regementsintendenten erhöll resetraktamente enligt resereglementet
med 74 kronor.

2) Förvaltaren (eget hushåll), vars inventeringsuppdrag ansågs ingå i
hans normala arbetsuppgifter, erhöll reducerat tjänstgöringstraktamente
enligt bestämmelserna i civilförvaltningens ovannämnda skrivelse den 9 december
1949 eller 3 kronor 75 öre.

3) Kasernsnickaren erhöll dagtraktamente enligt gällande kollektivavtalsbestämmelser
med 10 kronor.

4) Kontorsbiträdet erhöll resetraktamente enligt resereglementet med 10
kronor.

5) Den värnpliktige erhöll portionsersättning för lunch enligt 19 § värnpliktsavlöningskungörelsen,
jämförd med 2 § kung], brevet den 30 juni
1948, med 4 kronor.

6) Bilföraren, som ansågs utföra honom åliggande normala arbetsuppgifter,
erhöll ersättning såsom för tjänstgöring efter samma grunder som
förvaltaren eller 7 krona 75 öre.

35

Av exemplet framgår att, ehuru för samtliga förrättningsmän restiden
varit exakt densamma, ersättningarna utgått med mycket skiftande belopp.
Variationerna bero endast till en mindre del av olikheter i fråga om traktamentsklass.
Sålunda ha såväl den värnpliktige som kontorsbiträdet och kasernsnickaren
erhållit högre ersättning än sin förman, intendenturförrådsförvaltaren.

Enligt vad revisorerna erfarit har nämnda förhållande skapat missnöje
och irritation bland den berörda personalen. Detta har bl. a. tagit sig uttryck
i en rad besvär över kassachefernas och sedermera även över civilförvaltningens
beslut i ärenden av nu angivet slag. Genom ett antal under åren
1950 och 1951 meddelade utslag har kammarrätten i samtliga hithörande
fall funnit personal, som tidigare tilldelats eller skolat tilldelas tjänstgöringsområde
(t. ex. förrådspersonal) och i vars normala arbetsuppgifter ingår
att fullgöra uppdrag å olika arbetsplatser utom stationeringsorten, berättigad
åtnjuta ersättning enligt resereglementet och icke enligt bestämmelserna
om tjänstgöringstraktamente.

Oaktat kammarrätten sålunda intagit en från civilförvaltningens uppfattning
i frågan helt avvikande ståndpunkt, har civilförvaltningen icke ansett
påkallat att meddela ändrade bestämmelser eller närmare anvisningar till
ledning för vederbörande lokalmyndigheter. Då detta medfört stora svårigheter,
har föreningen försvarets kassachefer i skrivelse till ämbetsverket
den 13 april 1951 anhållit om närmare direktiv i ämnet.

I svarsskrivelse den 13 juli 1951 har civilförvaltningen bl. a. framhållit,
att kammarrätten icke funnit skäl frångå sin uppfattning att resereglementet
vore tillämpligt på ifrågavarande resor, oaktat civilförvaltningen i ett remissutlåtande
över en förrådsvaktmästares besvär närmare redogjort för
skälen till sitt ställningstagande. Civilförvaltningen hade också i skrivelse
den 9 mars 1951 till chefen för civildepartementet fäst dennes uppmärksamhet
på förhållandet. I avvaktan på eventuell åtgärd från departementschefens
sida hade ämbetsverket, utan att därmed i princip ha ändrat uppfattning
i här avsedda spörsmål, sett sig nödsakat att följa kammarrättens uppfattning
vid prövning av hithörande frågor.

I svarsskrivelsen har vidare uttalats följande.

Vad här sagts gäller enstaka tjänsteuppdrag utom stationeringsorten och
ej för fall, då tjänstemannen på förhand kommenderats att under viss tidsperiod
utföra tjänsteuppdrag å ort utom stationeringsorten under sådana
förhållanden, att han regelmässigt kan tillbringa natten i det vanliga kvarteret.
Pågår sådan kommendering under flera dagar i följd, anser civilförvaltningen
att ersättning må utgå för första och sista tjänstgöringsdagen å
kommendcringsorten enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet,
medan däremot för mellanliggande dagar bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
jämförda med föreskrifterna i civilförvaltningens ovannämnda
cirkulärskrivelse skola tillämpas.

Den ståndpunkt, åt vilken civilförvaltningen sålunda numera givit uttryck
och vilken givetvis måste få avgörande betydelse för vederbörande myndigheters
bedömning av hithörande ersättningsfrågor, bär icke bragts till all -

36

män kännedom. Enligt vad som under hand upplysts revisorerna äro endast
de kassachefer, vilka inneha befattningar såsom förvaltare i kassatjänst,
medlemmar av nyssberörda förening, däremot icke kassacheferna
vid marindistrikt och örlogsvarv liksom ej heller kassacheferna vid flertalet
militära skolor och särskilda institutioner.

I detta sammanhang torde vara av intresse att något beröra ett av civilförvaltningen
den 10 april 1951 meddelat utslag på besvär av en vid Stockholms
kustartilleriförsvars fortifikationsavdelning anställd telefonreparatör.
Denne hade bl. a. under tiden den 20 och den 22 december 1950 samt
den 8—13 ävensom den 15 och den 16 januari 1951 utfört linjearbeten å
Stenslätten, varvid han företagit resor mellan stationeringsorten (Vaxholm)
och nämnda förrättningsort. Restiderna framgå av följande tablå:

Datum	Avresa	Återkomst
20/ /12..............	.............. 8,30	16,00
22/l2 ...............	.............. 7,00	16,00
8A ...............	.............. 8,30	16,00
7i ...............	.............. 6,55	16,00
10/i ...............		16,00
u/i ...............	............. 6,55	16,00
ia/i ...............	............. 6,55	16,00
13/i ...............		12,00
"/i ...............	............. 6,55	16,00
16/x ...............	............. 6,55	12,00

Klaganden, som åtnjutit semester under tiden den 23 december 1950—
den 7 januari 1951, hade begärt ersättning såsom för resa. Kassachefen, som
ansett att tjänstgöringen den 22 december samt den 9—12 och den 15 januari
fortgått i sammanhängande tidsföljd, hade emellertid tillerkänt vederbörande
allenast reducerat tjänstgöringstraktamente. Civilförvaltningen
fann, att ersättning i förevarande fall bort utgå icke enligt bestämmelserna
om tjänstgöringstraktamente utan jämlikt bestämmelserna i allmänna resereglementet,
varför målet återförvisades till kassaavdelningen för ny handläggning.
Enligt vad revisorerna erfarit har vederbörande kassachef på förfrågan
hos civilförvaltningen upplysts om att i förevarande fall order om
resa erhållits varje dag. Hade klaganden däremot från början fått order
om tjänstgöring vid Stenslätten exempelvis under tiden den 8—16 januari,
skulle tjänstgöringstraktamente i stället ha utgått.

Det är emellertid icke endast beträffande nu berörda slag av resor som
svårigheter visat sig föreligga, då det gäller att fastställa utgående ersättningsbelopp.
Även i fråga om uppenbarligen mycket enkla resor måste hänsyn
tagas till en mångfald olika föreskifter. Såsom exempel härpå kan nämnas
ett av revisorerna uppmärksammat fall, avseende en marinofficer som
avmönstrat jagaren Öland i Karlskrona i och för inställelse vid sjökrigshögskolan
i Stockholm. För att den här föreliggande ersättningsfrågan rätt
skall kunna bedömas, kräves kännedom om över tio olika bestämmelser.

37

Den ifrågavarande reseräkningen är av följande utseende.

Datum	Färdväg, färdsätt, (förrättningsställen understrukna)	Resekostnads- ersättning	Traktamente för dag
1951 33/»	Resan påbörjad kl. 2010, buss ÖVS-—KaC med bagage ................................. Resgodsövervikt enl. bif. kvitto vikt 100 kg. Färdsträcka 548 km..................... Kl. 2050 Jv Karlskrona—Stockholm, militär-biljett, sovvagn, II kl...................	—: 60 39: —	7: —
2‘/,	Ankomst Stockholm C kl. 0810. Spv Stock-holm C—Östermalmsg. 87 med bagage. Resan avslutad kl. 0850 ...................	—: 70
	Kronor	40: 30	7: —

Stockholm den “/• 1951.
N. N.
kapten

De avsedda föreskrifterna äro följande.

Militärt järnvägsreglemente; ang. utfärdande av militärbiljett.

Allmänt fredsförvaltningsreglemente; ang. förvaltnings- eller kassaärende.
TS A II nr 68/45; ang. utfärdande av resorder.

Allmänt resereglemente. SFS nr 210/29, ändr 339/42, 802/46, 130/50,
242/51.

Allmänt resereglemente. (Tilläggsbestämmelser) SFS nr 901/46, ändr
462/47, 127/48, 560/48, 296/49, 353/50.

(Tilläggsbestämmelser) SFS nr 68/30.

TS A nr 31/46; ang. betalande myndighet. TS A nr 49/50; ang. titel.

TS A nr 73/47; ang. ersättning för transport av resgods m. m.

FCF utslag dnr I: 923: 318; ang. ersättning för transport av resgods.

FCF bestämmelser rörande särskilda förmåner under sjötjänstgöring.
Sveriges kommunikationer tabell 338 m. m.

FCF utslag dnr I: 5348: 369; ang. storlek av 1/2 dagtraktamente.

KKR utslag dnr 11:21/49; ang. fråga om traktamentsersättning skall beräknas
efter tid för återkomst till arbetsplats eller bostad.

Talrika likartade fall kunna anföras.

Beträffande värnpliktigs tjänsteresa må erinras om försvarets civilförvaltnings
den 18 februari 1949 (TL A nr 9) utfärdade föreskrifter angående
ersättning för förplägnad. Däri föreskrives bl. a. att vid sådan tjänsteresa
portionsersättning skall utgå för de måltider vederbörande icke erhållit på
grund av resan, dock under förutsättning att åtminstone någon måltid intagits
på stationeringsorten (tjänstgöringsorten). För dag, då förplägnad icke
till någon del tillhandahållits, utgår däremot traktamentsersättning enligt
allmänna resereglementet. Vid resa som tager en och en halv dag i anspråk
uppbär sålunda den värnpliktige dels en dags resetraktamente, dels portionsersättning
för de under den halva dagen ej erhållna måltiderna, I det
förra fallet bestridas kostnaderna från vederbörande rese- eller sakanslag,
i det senare fallet från respektive försvarsgrens mathållningsanslag.

38

I detta sammanhang må slutligen erinras om att jämlikt Kungl. Maj:ts
den 18 november 1949 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats
för översyn av allmänna resereglementet in. in. Enligt direktiven ha de
sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års reseersättningskommitté,
att även behandla frågan om nu gällande bestämmelser rörande tjänstgöringstraktamente.

I anslutning till den av försvarets civilförvaltning fastställda titelredovisningen
sker viss statistisk bokföring av försvarets utgifter. Sålunda har föreskrivits,
att vissa slag av kostnader skola särskilt utmärkas genom att vid
bokföringen en för kostnadsslaget bestämd siffra fogas till vederbörande redovisningstitel.
För resor användas närmast statistiksiffrorna 4 och 5 i enlighet
med nedan angivna bestämmelser.

Statistiksiffra 4 — resekostnader.

Till denna statistiksiffra hänföras alla biljettkostnader (motsvarande) vid
personbefordran — alltså även kostnader för sjuktransporter, hyra av buss
för grupptransport e. d. — ersättning för begagnande av eget fortskaffningsmedel
samt dessutom kostnader för resgods (inskrivning och övervikt).
Därest personlig utrustning sändes som fraktgods, skall utgift härför bokföras
å statistiksiffra 6.

Måltidsersättningar och kostnader för logi under resa bokföras å statistiksiffra
9.

Statistiksiffra 5 — traktamenten.

Hit hänföras alla rese- och tjänstgöringstraktamenten — alltså även till
värnpliktiga — samt omplaceringstraktamenten.

Genom denna statistikbokföring föreligger möjlighet att utröna storleken
av jämväl de resekostnader som bestridas från annat anslag än de allmänna
reseanslagen.

Revisorerna ha från civilförvaltningen införskaffat på nämnda bokföring
grundade uppgifter rörande försvarsgrenarnas samtliga resekostnader under
de båda budgetåren 1949/50 och 1950/51. Av uppgifterna framgår bl. a. att
de totala utgifterna, fördelade på direkta resekostnader respektive traktamentsersättningar,
uppgått till följande belopp, avrundade till jämna 100-tal kronor.

Försvarsgren	Budgetåret 1949/50	Budgetåret 1950/51
Resor	Traktamenten	Resor	Traktamenten
Armén................ Marinen................. Flygvapnet.............. Summa	5 811 800 2 210 100 2 197 600 10 219 500	7 547 500 2 092 900 2 294 400 11934 800	5 753 700 2 195 300 1 978 500 9 927 500	8 951 100 2 252 400 2 819 400 14 022 900

Förhållandet mellan kostnader, debiterade de egentliga reseanslagen å
ena sidan, och kostnader, debiterade övriga anslag å den andra, framgår av
följande tabell. (Beloppen avrundade till jämna 100-tal kronor.)

39

An slagstyp Budgetår	Armén	Marinen	Flygvapnet
Resor	Trakta- menten	Resor	Trakta- menten	Resor	Trakta- menten
1949/50						'' '' |
Reseanslagen..... Övriga anslag ....	4 168 800 1 643 000	3 107 200 4 440 300	1 221 200 988 900	748 900 1 344 000	900 600 1 297 000	518 900 1 775 500
1950151						|
Reseanslagen..... Övriga anslag ....	4 052 900 1 700 800	3 639 600 5 311 500	1 336 700 858 600	741 000 1 511 400	986 700 991 800	708 500 2 110 900

Efterföljande tabell utvisar belastningen å de egentliga reseanslagen respektive
å sakanslag, varvid bortsetts från de värnpliktigas resor samt reseoch
traktamentskostnader för övningar av olika slag. Beloppen äro jämväl
i detta fall angivna i jämna 100-tal kronor.

Anslagstyp Budgetår	Armén	Marinen	Flygvapnet
Resor	Trakta- menten	Resor	Trakta- menten	Resor	Trakta- menten
1949150
Reseanslag....... Sakanslag........	961 000 1 030 100	2 457 800 1 899 300	338 000 736 200	599 400 729 600	628 700 722 300	476 400 993 700
1950/51
Reseanslag....... Sakanslag........	1 095 700 1 133 700	2 709 400 2 890 000	556 700 445 000	541 500 718 000	652 700 580 500	644 800 1 042 700

Vid bearbetningen av det från civilförvaltningen införskaffade siffermaterialet
ha revisorerna uppmärksammat, att vissa differenser föreligga mellan
statistikbokföringen och den kassamässiga bokföringen i vad avser belastningen
å de egentliga reseanslagen. Kassabokföringens belastningssiffror
äro sålunda genomgående högre, vilket tyder på att å vissa bokföringsposter
den speciella statistiksiffran icke utsatts. Även i andra avseenden ha
felaktigheter kunnat konstateras. Så ha exempelvis i vissa fall resekostnader
bokförts å titlar, upplagda allenast för redovisning av traktamentsersättningar,
och omvänt. I något fall ha även titlar använts, vilka icke återfinnas
i titelförteckningen. I detta sammanhang må slutligen nämnas, att antalet
redovisningstitlar å vilka rese- och traktamentskostnader bokförts visat sig
uppgå till icke mindre än 712, reseanslagens titlar ej inberäknade.

i

Revisorernas uttalande. Reseverksamheten inom försvaret är, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, kringgärdad av en mångfald olika föreskrifter.
Vissa av bestämmelserna äro mycket detaljerade; speciellt gäller
detta sättet för bokföring av de kostnader som skola bestridas från respektive
försvarsgrenars allmänna reseanslag. Syftet härmed har i viss utsträckning
varit att ernå eu begränsning av ifrågavarande utgifter. Då emellertid

40

vid armén och flygvapnet kostnaderna för slitage och drift av kronan tillhöriga
fordon redovisas å vederbörliga underhålls- och drivmedelsanslag,
behöva — bortsett från utgående traktamentsersättningar — de begränsade
reseanslagsmedel som tilldelats myndigheter inom dessa försvarsgrenar icke
anlitas för resor med sådant fordon, varigenom de utfärdade föreskrifterna
kunna kringgås. På grund av oklarheten i de bestämmelser som meddelats
angående ianspråktagande av sakanslag för nu berörda ändamål förefinnes
vidare viss möjlighet att låta sistnämnda anslag belastas med resekostnader
i icke avsedd omfattning.

Den långtgående uppdelningen av reseanslagen på olika redovisningstitlar
samt detaljrikedomen i de i anslutning härtill utfärdade bokföringsföreskrifterna
måste självfallet i hög grad komplicera förvaltningsförfarandet.
De principer som skola följas vid titelsättningen framstå också mången gång
såsom dunkla och godtyckliga. Sålunda kan exempelvis vedei''börande förrättningsmans
tjänsteställning bli avgörande för frågan, på vilken redovisningstitel
förekommande resekostnader — såväl för förrättningsmannen
själv som för medföljande personal — skola bokföras. Att ett sådant system
medför betydande risker för felföringar torde vara uppenbart. Enligt vad
revisorerna erfarit innebär det också för lokalmyndigheterna ett tidsödande
och betungande arbete att söka rätt tolka och tillämpa de många delvis invecklade
bestämmelser, till vilka hänsyn måste tagas vid utfärdande av militärbiljettbeställningar,
behandling av reseräkningar etc. Svårigheterna härutinnan
ha ytterligare accentuerats genom att de av försvarets civilförvaltning
för varje budgetår meddelade redovisningsföreskrifterna utkommit förhållandevis
sent. De i det föregående lämnade uppgifterna ge sålunda vid
handen, att under de tre budgetåren 1949/50—1951/52 sådana föreskrifter
utfärdats respektive den 9 september 1949, den 3 oktober 1950 och den 6 november
1951. Att, såsom i sistberörda fall skett, bokföringsanvisningar
lämnas först sedan mer än en tredjedel av budgetåret förflutit måste betecknas
som otillfredsställande.

Enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida det nu avsedda
redovisningssystemet tillgodoser berättigade krav på en rationell ordning.
Det vill snarare synas som om det därav vållade merarbetet — vilket torde
åsamka statsverket icke obetydliga personalkostnader — skulle vida överväga
de eventuella fördelar som kunna ernås i form av kontroll över ifrågavarande
anslagsmedels användning, och detta helst som kontrollen är långt
ifrån fullständig. Revisorerna finna därför vägande skäl tala för att en översyn
av den på förevarande område tillämpade ordningen snarast kommer
till stånd. Därvid bör främst eftersträvas att nå fram till enkla, klara och
entydiga redovisningsföreskrifter, systematiserade efter genomtänkta och
konsekventa principer. Av stor betydelse torde vidare vara att sådana reseverksamheten
berörande bestämmelser av grundläggande natur, vilka äro
meddelade i en rad olika författningar m. in., sammanställas i lättöverskådlig
form. Det må härvidlag erinras om att riksdagen, i anledning av ett utav
1946 års revisorer gjort uttalande, framställt önskemål om att en dylik

41

sammanställning skulle utarbetas av försvarets civilförvaltning, något som
dock icke skett.

Genom en omläggning av bokföringssystemet enligt nu antydda riktlinjer
borde det vara möjligt att väsentligt nedbringa antalet redovisningstitlar.

I detta sammanhang påkallar frågan om ianspråktagande av sakanslag för
reseändamål särskild uppmärksamhet. Såsom ovan påpekats äro de bestämmelser
som reglera hithörande spörsmål tämligen oklara och av mera allmän
natur. Föreliggande möjligheter att anlita sakanslag för resor utnyttjas
också i betydande utsträckning. Den av revisorerna verkställda undersökningen
utvisar, att de resekostnader som bokföras å sakanslag till och
med något överstiga belastningen å de allmänna reseanslagen, därest bortses
från de speciella resor som sammanhänga med de värnpliktigas in- och utryckning
in. in. samt med övningar av olika slag. Fördelade efter anslag ha
sålunda ifrågavarande kostnader uppgått till i runda tal för budgetåret
1949/50 respektive 6,1 och 5,5 miljoner kronor och för budgetåret 1950/51
respektive 6,8 och 6,2 miljoner kronor. Såsom belysande exempel på den omfattning
i vilken sakanslagsresor företagas kan även nämnas att under
budgetåret 1950/51 resekostnader bokförts på icke mindre än i runt tal 700
olika redovisningstitlar, de speciella reseanslagstitlarna oräknade. Berörda
förhållanden synas revisorerna vara ur både saklig och formell synpunkt
otillfredsställande. Det torde därför böra övervägas, huruvida icke den ovan
föreslagna förenklingen skulle kunna drivas därhän, att i fortsättningen
kostnaderna för samtliga resor inom envar av de tre försvarsgrenarna redovisades
på ett och samma anslag och att dettas ytterligare uppdelning på
undertitlar i stort sett inskränktes till att avse artskilda kostnadsslag, såsom
värnpliktsresor, inspektionsresor, övningsresor, besiktningsresor etc. I detta
sammanhang torde böra nämnas att 1946 års militära förvaltningsutredning,
i anledning av vissa av 1948 års revisorer framförda erinringar mot
försvarets titelredovisningssystem, föreslagit tillsättandet av en särskild utredning
för prövning av hithörande spörsmål.

Vad slutligen angår frågan om skillnaden mellan å ena sidan förrättningsresa
och å andra sidan tjänstgöring utom stationeringsorten samt därvid utgående
olika traktamentsersättningar, framstå jämväl de på förevarande
område meddelade föreskrifterna såsom onödigt komplicerade och även delvis
motstridiga. Detta är självfallet ägnat att vålla vederbörande förvaltningspersonal
svårigheter och merarbete. Härtill torde icke minst ha bidragit
den växlande praxis som tillämpats av försvarets civilförvaltning utan
att detta alltid kommit till klart uttryck genom anvisningar till lokalmyndigheterna
i sedvanlig ordning. Emellertid äro hithörande spörsmål f. n.
föremål för närmare överväganden inom 1949 års reseersättningskommitté.
Revisorerna — som äro medvetna om behovet av besparingsföreskrifter på
förevarande område — vilja för den skull begränsa sig till att uttala den
förväntan, att de nya bestämmelser som må komma att framgå såsom resultat
av kommitténs arbete skola utmärkas av enkelhet, klarhet och följdriktighet.

42

§ 6.

Vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

Förenta nationernas säkerhetsråd uppmanade i en den 27 juni 1950 antagen
resolution Förenta nationernas medlemmar att lämna republiken
Korea den hjälp, som kunde bliva nödvändig för att tillbakaslå angrepp av
Aäpnade styrkor från Nord-Korea samt återställa internationell fred och
säkerhet inom området. Vidare rekommenderade säkerhetsrådet den 7 juli
1950 de medlemmar av Förenta nationerna, som komme att bidraga med
militär eller annan hjälp till republiken Korea, att ställa sådan hjälp till förfogande
för ett gemensamt överkommando under Förenta staternas ledning.

Som svar å säkerhetsrådets rekommendationer meddelade den 3 respektive
den 20 juli 1950 ministern för utrikes ärendena, att Kungl. Maj :t, som
icke funnit det möjligt att tillhandahålla väpnade styrkor i Korea, ägnat
fortsatt uppmärksamhet åt frågan om möjliga hjälpåtgärder av annan art
och därvid funnit, att den mest ändamålsenliga åtgärd, som då kunde från
svensk sida vidtagas, syntes vara utrustandet och utsändandet av ett fältlasarett
till Syd-Korea på svensk bekostnad och med svensk personal.

Genom brev den 10 augusti 1950 angående organisation av ett fältsjukhus
m. m. medgav Kungl. Maj :t i anslutning till artikel 11 i den i Geneve den
27 juli 1929 undertecknade konventionen angående förbättrande av sårades
och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, att svenska röda korset

finge, under villkor att bestämmelserna i konventionen iakttoges, på statsverkets
bekostnad ställa till ovannämnda överkommandos förfogande ett
fältsjukhus med i huvudsak den organisation som angivits i en av överstyrelsen
för svenska röda korset utarbetad i ärendet ingiven organisationsplan.
Tillika uppdrog Kungl. Maj :t dels åt statskontoret att från förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter, på rekvisition av försvarets civilförvaltning,
intill ett sammanlagt belopp av högst 6 000 000 kronor tillhandahålla
erforderliga medel för täckande av med sjukhusets organisering och drift
m. m. t. o. m. den 30 november 1950 förbundna kostnader, dels åt civilförvaltningen
att med anlitande av från statskontoret rekvirerade medel bestrida
berörda kostnader till och med nyssnämnda dag; och skulle det
ankomma på civilförvaltningen att utfärda erforderliga föreskrifter om
redovisning av medel som ställts till förfogande.

Enligt skrivelse den 25 november 1950, nr 386, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 250 angående täckning av kostnader för det svenska
fältsjukhuset i Korea, anvisade riksdagen till svenska fältsjukhuset i Korea
pa tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln
ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Genom brev den 15 december 1950 föreskrev Kungl. Maj:t, att anslaget
till oförutsedda utgifter skulle av sagda reservationsanslag om 10 000 000
kronor tillgodoföras ersättning för vad som av förstnämnda anslag utbe -

43

talats för fältsjukhuset med stöd av beslutet den 10 augusti 1950. Kungl.
Maj :t föreskrev vidare, att ifrågavarande reservationsanslag, som ställdes
till civilförvaltningens förfogande, skulle i övrigt disponeras för bestridande
av kostnader för fältsjukhuset enligt förenämnda beslut den 10 augusti 1950
jämväl för tid efter den 30 november 1950.

Sedermera har årets riksdag, med bifall till Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 224 gjorda framställning, till svenska fältsjukhuset i Korea å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln anvisat
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Den 22 augusti 1950 fastställde civilförvaltningen med stöd av ovannämnda
kungl. brev den 10 augusti 1950 »Redovisningsföreskrifter för röda
korsets koreaexpedition». Dessa innehålla bl. a. att vid expeditionen organiseras
två kassor, dels »Röda korset: koreaexpeditionen», benämnd kassa
300, dels »Fältlasarettet för Korea», benämnd kassa 301. Uppkommande
kostnader redovisas å särskilda redovisningstitlar. Samtliga kostnader i
svenska kronor för fältlasarettets verksamhet bestridas av kassa 300. Erforderliga
medel för detta ändamål tillhandahållas överstyrelsen för svenska
röda korset från civilförvaltningen i form av stående förskott. Efter hand
som medlen förbrukas återfylles förskottet hos civilförvaltningen genom att
behöriga verifikationer, försedda med anordningsbeslut, insändas till ämbetsverket.

Kungl. Maj :t har som ovan nämnts föreskrivit, att i civilförvaltningens
åligganden rörande koreafältsjukhuset bl. a. ingår att tillhandahålla medel
och utfärda redovisningsföreskrifter. Däremot har icke direkt utsagts på vilken
myndighet det ankommer att granska räkenskaperna. Med hänsyn till
dels att Kungl. Maj :t till civilförvaltningens förfogande ställt särskilda reservationsanslag
för fältsjukhusets verksamhet, dels att medelsredovisning
avgives till civilförvaltningen, har dock ämbetsverket företagit viss granskning
av insända räkenskaper. Civilförvaltningens uppfattning har varit, att
röda korset i redovisningsavseende i förevarande fall måste anses intaga
samma ställning gentemot statsverket som exempelvis vissa flottans fartyg,
vilka från civilförvaltningen erhålla penningförskott. Vederbörande utanordnare
(fartygscheferna) ha därvid redogöraransvar, och avgivna förskottsredovisningar
underkastas granskning inom civilförvaltningens revisionsbyrå.
I analogi härmed har civilförvaltningen ansett, att enahanda ansvar
torde böra åvila röda korset i den verksamhet, varom här är fråga, och
granskning av insända räkenskaper utföras av civilförvaltningen. För utförande
av ifrågavarande granskning har därför civilförvaltningen utsett
tre av ämbetsverkets tjänstemän.

Nämnda tjänstemän ha hl. a. i en den 14 mars 1951 dagtecknad promemoria
påtalat, att vissa för statsverket oförmånliga konsekvenser syntes ha
uppkommit vid anordnandet genom röda korsets försorg av transporter av
medlemmar i koreafältsjukhuset. I promemorian, över vilken överstyrelsen
för röda korset heretts tillfälle avgiva yttrande, har erinrats om att mellan

44

överstyrelsen för svenska röda korset och AB Nordisk Resebureau den 24
augusti 1950 samt mellan SAS/ABA och samma resebyrå i egenskap av
ombud för överstyrelsen den 4 januari 1951 träffats två kontrakt rörande
transport av medlemmar i koreafältsjukhuset från Stockholm till New York
enkel resa respektive från Stockholm till Tokio tur och retur samt att på
grundval av nämnda kontrakt till resebyrån av statsmedel utbetalats tillhopa
822 770 kronor. I promemorian anföres, att, enär i förevarande fall
infordrande av offerter och slutande av avtal för överstyrelsens räkning
skett genom anlitande av ombud, vederbörande anbudsgivare i de offererade
beloppen sannolikt måst ha inräknat eu icke obetydlig förmedlingsprovision
till ombudet. Vid sådant förhållande hade det synts promemorieförfattarna
uppenbart, att det för statsverket varit avsevärt ekonomiskt förmånligare,
därest överstyrelsen utan förmedling av ombud genom hänvändelse direkt
till vederbörande befraktare slutit avtal om ifrågavarande transporter.

I yttrande över berörda promemoria den 21 mars 1951 har överstyrelsen
bl. a. anfört, att frågan rörande transporterna av personal till Korea behandlats
vid de direkta förhandlingar med försvarsdepartementet, som föregingo
utsändandet av det svenska fältsjukhuset. Överstyrelsen gjorde för sin del
gällande, att anlitandet av AB Nordisk Resebureau icke syntes ha inneburit
den i ovannämnda promemoria antydda förlusten för statsverket, enär den
praxis som både nationellt och internationellt tillämpas vid anordnande
av internationella persontransporter medför, att priset under alla förhållanden
torde bliva detsamma. Överstyrelsen anförde vidare, att om överstyrelsen
vid anordnande av den första transporten till Korea, då det ännu icke
fastställts huruvida transporten skulle ske till lands eller sjöss, själv sökt
infordra anbud från olika trafikföretag utan att anlita ett i dessa ytterst
komplicerade frågor erfaret ombud, en betydande tidsförlust torde ha uppstått
samt andra för genomförandet av transporten ofördelaktiga konsekvenser
ha inträffat. Överstyrelsen uttalade slutligen, att fullständig belysning
av ärendet bäst kunde ske genom personligt sammanträffande mellan
representanter för civilförvaltningen, överstyrelsen och SAS/ABA.

Sådant sammanträde kom till stånd den 31 mars 1951. Vid sammanträdet
upplystes från överstyrelsens sida, att hänvändelse till AB Nordisk Resebureau
i förevarande fall skett, enär överstyrelsen hade god erfarenhet av
detta företag i fråga om tidigare utförda transporter för röda korsets räkning.
Det framhölls, att försvarsdepartementet fortlöpande hållits underrättat
om överstyrelsens åtgärder. Det upplystes vidare, att flygtrafikföretagen
i sin verksamhet vore beroende av resebyråerna samt att ett starkt
intresse förelåge från dessa trafikföretags sida att vidmakthålla samarbetet
med resebyråföretagen. Överstyrelsen hade ansett det naturligt att i den
aktuella transportfrågan hänvända sig till en resebyrå, i synnerhet som
detta förfaringssätt överensstämde med tidigare tillämpad praxis inom
överstyrelsen i liknande sammanhang och för övrigt enligt överstyrelsens
uppfattning finge anses ligga inom ramen för det medgivande som lämnats
svenska röda korset genom kungl. brev den 10 augusti 1950. Det under -

45

ströks, att överstyrelsen icke hade något intresse av att AB Nordisk Resebureau
särskilt gynnades. Från civilförvaltningens sida framhölls i detta
sammanhang, att flygförvaltningen enligt uppgift vid liknande transporter
hänvände sig direkt till vederbörande trafikföretag utan förmedling av ombud.
Därjämte ifrågasattes, huruvida icke den tjänsteman vid röda korset,
som handlagt ifrågavarande transporter, kunde anses ha ägt tillräcklig sakkunskap
för att för röda korsets räkning förbereda transportfrågan genom
direkt hänvändelse till berörda trafikföretag, eftersom nämnde tjänsteman,
vid sidan av sin anställning vid röda korset, jämväl vore styrelseledamot i
AB Nordisk Resebureau.

Försvarsdepartementets representant vid sammanträdet upplyste, att departementet
hade underrättats om att överstyrelsen stode i kontakt med en
resebyrå i ifrågavarande angelägenhet samt att departementet hade varit införstått
med ändamålsenligheten i det tillämpade förfaringssättet. I fråga
om det samarbete, som ägt rum mellan överstyrelsen och nämnda resebyrå
vid senare verkställda transporter, hade departementet dock icke direkt underrättats.

I anslutning härtill förklarades från överstyrelsens sida, att hänvändelsen
till AB Nordisk Resebureau utgjort ett led i överstyrelsens samarbete med
resebyråföretagen. Överstyrelsen hade icke ansett det riktigt att, efter den
service som av AB Nordisk Resebureau lämnats vid de första transporterna
av personal tillhörande koreafältsjukhuset, förbigå nämnda resebyrå vid följande
transporter. Det omnämndes därvid, att inom röda korset icke funnes
någon permanent avdelning för ombesörjande av persontransporter.

Från civilförvaltningens representanter framhölls, att flygtrafikföretagen,
exempelvis SAS/AB A, vilka hade lokala organ på olika platser i världen, därigenom
måste anses besitta större lokal sakkunskap och större möjligheter
till service än AB Nordisk Resebureau, samt att man kunde ifrågasätta,
huruvida nämnda resebyrå utfört en prestation som stode i rimlig proportion
till den avsevärda förmedlingsprovision, varom här vore fråga.

Vid sammanträdet upptog överstyrelsens representanter jämväl frågan om
framtida transporter av medlemmar i koreafältsjukhuset. Det upplystes, att
den närmast aktuella transporten skulle äga rum den 18 april 1951, varjämte
transporter av personal vid fältsjukhuset skulle verkställas i slutet av juni
och augusti månader 1951. Beträffande den transport till Tokio, som skulle
ske den 18 april, meddelades att plats hade beretts i SAS/ABA:s ordinarie
flygplan på denna route, varvid viss prisnedsättning erhållits. AB Nordisk
Resebureau hade jämväl förmedlat denna transport, och det vore överstyrelsens
avsikt att, därest icke andra direktiv lämnades av Kungl. Maj :t, anordna
även framtida flygtransporter till Korea genom förmedling av samma resebyrå.

De av civilförvaltningen utsedda tjänstemännen för revision av fältsjukhusets
räkenskaper ha på grund av sistnämnda uttalande från överstyrelsens
sida bibringats den uppfattningen, att överstyrelsen icke ansett civilförvaltningen
som reviderande myndighet i den angelägenhet, varom här varit frå -

46

ga. I promemoria den 28 april 1951 ha nämnda tjänstemän underrättat civilförvaltningen
om förhållandet och därvid framhållit, att koreafältsjukhusets
räkenskaper icke äro föremål för annan revision än den som bedrives av civilförvaltningen.
Då röda korsets ordinarie revisorer icke kunna revidera sagda
räkenskaper, enär desamma överlämnas till civilförvaltningen, har framhållits
att, om överstyrelsens åsikt i berörda spörsmål vore riktig, någon revision
av ifrågavarande räkenskaper över huvud icke skulle äga rum.

Enär försvarsdepartementets avsikt vid utfärdande av kungl. brev den 10
augusti 1950 torde ha varit, att revision skall verkställas av civilförvaltningen,
men brevet i allt fall av överstyrelsen icke i berört hänseende synes ha
tolkats i denna riktning, har spörsmålet genom skrivelse den 20 april 1951
till statssekreteraren i försvarsdepartementet av civilförvaltningen bragts till
departementets kännedom. Några ytterligare föreskrifter i ämnet ha dock
icke, såvitt revisorerna kunnat utröna, blivit utfärdade.

I skrivelse till överstyrelsen den 13 oktober 1951 har civilförvaltningen påpekat,
att de genom AB Nordisk Resebureau förmedlade transporterna av
personal vid koreafältsjukhuset till och från Tokio numera regelmässigt äga
rum med SAS/ABA:s ordinarie linje å denna route till ordinarie biljettpriser.
Civilförvaltningen har därvid ansetts sig böra efterhöra, huruvida icke, med
hänsyn till transporternas omfattning och de därav följande avsevärda kostnaderna,
överstyrelsen undersökt möjligheterna att åstadkomma ett förbilligande
exempelvis genom förnyat anbudsförfarande. Samtidigt har civilförvaltningen
framhållit att, om överstyrelsen fortfarande ansåge det erforderligt
att för förmedling av ifrågavarande transporter anlita resebyrå, det skulle
innebära en besparing för statsverket, därest den statliga resebyrån (statens
järnvägars resebyrå) handhade förmedlingen. Något svar å nämnda skrivelse
har ännu icke vid tiden för denna berättelses färdigställande kommit civilförvaltningen
till handa.

Vid en genomgång av vederbörande räkenskaper ha revisorerna kunnat

konstatera, att till AB Nordisk Resebureau under tiden september 1950_

september 19ol utbetalats tillhopa 1 592 493 kronor 90 öre såsom likvid för
räkningar, avseende transport av personal tillhörande svenska fältsjukhuset
i Korea. Enligt inhämtade upplysningar åtnjuter nämnda resebvrå i överensstämmelse
med gällande agentavtal med SAS/ABA 5 procents provision på
förmedlade charterflygningar samt 7,5 procents provision på resor med ordinarie
flyglinjer. Resebyrån torde sålunda under berörda tid ha tillgodogjort
sig förmedlingsprovisioner om tillhopa ca 100 000 kronor. 1

1 förenämnda kungl. brev den 10 augusti 1950 har beträffande försäkring
av fältsjukhusets personal föreskrivits, att densamma må försäkras _ för utom

för olycksfall i arbete jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
— för högst följande förmåner, nämligen

vid dödsfall eller fullständig invaliditet på grund av olycksfall 100 000 kronor
för familjeförsörjare som uppbär arvode av lägst 1 000 kronor för månad,
75 000 kronor för familjeförsörjare som uppbär arvode understigande
1 000 kronor för månad och 50 000 kronor för övriga,

47

vid partiell invaliditet på grund av olycksfall så stor del av nämnda försäkringsbelopp
som svarar mot invaliditetsgraden,

vid övergående arbetsoförmåga på grund av olycksfall eller sådan sjukdom
som omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar under en tid
av längst två år fr. o. m. första dagen efter olycksfallets eller sjukdomsfallets
inträffande en dagsersättning av 15 kronor för dag för befattningshavare
som uppbär arvode av lägst 1 000 kronor per månad och av 5 kronor för dag
för befattningshavare som uppbär arvode, understigande 1 000 kronor per
månad, samt

vid övergående arbetsoförmåga på grund av annan sjukdom under en tid
av längst elva månader fr. o. in. trettioförsta dagen efter sjukdomsfallets inträffande
en dagsersättning av 30 kronor för dag för befattningshavare som
uppbär arvode av lägst 1 000 kronor per månad och av 20 kronor för dag för
befattningshavare som uppbär arvode understigande 1 000 kronor per månad.

Berörda försäkringar för fältsjukhuspersonalen ha av överstyrelsen tecknats
i försäkringsföretaget AB H. Gullberg & Co, Försäkrings AB Svea-Nornan
samt Återförsäkrings AB Sverige. De till bolagen utbetalade försäkringspremierna
uppgå till betydande belopp. Sålunda ha, enligt vad som framgår av
räkenskaperna, t. o. m. oktober manad 1951 i dylika premier av statsmedel
utbetalats ca 1 000 000 kronor.

I detta sammanhang torde få erinras om att 1913 och 1937 års riksdagsrevisorer
till behandling upptagit frågan om försäkring av statens egendom.
Oaktat nu föreliggande spörsmål berör personförsäkring, lära av revisorerna
berörda år gjorda uttalanden jämväl i förevarande fall vara av intresse.
I sin berättelse år 1913 påtalade revisorerna vissa inkonsekvenser beträffande
tillämpningen av grundregeln om statens självrisk och uttryckte önskvärdheten
av att bestämda föreskrifter utfärdades på området. Sådana föreskrifter
blevo emellertid icke utfärdade. 1937 års revisorer togo på nytt upp
denna fråga och underströko behovet av reglerande bestämmelser i ämnet.
1938 års riksdag anslöt sig till revisorernas uppfattning och anhöll i skrivelse
till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande
av enhetliga föreskrifter rörande försäkring av kronan tillhörig egendom.
Denna hemställan föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd i vidare
män än att tre år senare särskilda sakkunniga tillkallades för utredning av
frågan om försäkring av statens egendom. I ett den 27 februari 1942 avgivet
betänkande framhöllo de sakkunniga, efter att ha lämnat en redogörelse för
gällande praxis i frågan, bl. a. följande.

Den ledande principen i fråga om försäkring av statens egendom har varit,
att staten är sin egen assuradör, d. v. s. står självrisk. Om riktigheten av
denna princip kan enligt de sakkunnigas mening intet tvivel råda. Försäkringsväsendets
huvudsyfte är att åstadkomma en fördelning på ett flertal
händer av i enskilda fall föreliggande risker och att således för en mångfald
försäki ingstagare skapa ett gemensamt ekonomiskt ansvar för uppkommande
skador. I detta syfte kan anledning icke föreligga för staten såsom egendomsägare
att göra sig delaktig i försäkringsrörelsen. Skada å statlig egen -

48

dom ersättes, om den är oförsäkrad, ytterst av skattemedel, vilket kan sägas
innebära, att beträffande dylik egendom riskfördelningen nått sin yttersta
gräns, d. v. s. omfattar samtliga skattebetalare.

Den utjämning under en längre tidsperiod av kostnaderna för uppkommande
skador, som en försäkringsmässig premieavsättning innebär, torde
icke heller vara av betydelse för statens del, då de skador, som under normala
förhållanden kunna tänkas inträffa, icke torde bliva av sådan storleksordning,
att ett omedelbart täckande av härigenom uppkomna förluster kan
vålla statsfinansiella svårigheter.

Att en försäkring av statens egendom för statsverket skulle medföra ökade
kostnader är uppenbart redan med hänsyn därtill, att försäkringsföretagens
premiesatser äro avsedda att täcka icke blott inträffade skador utan även
förvaltningskostnader in. in. Nämnas må i detta sammanhang, att en i försäkringsinspektionens
statistik över enskilda försäkringsanstalter år 1939 intagen
sammanställning av på nämnda år belöpande premier och skador för
brandförsäkringsrörelsens del utvisar å ena sidan en premieintäkt av 64 miljoner
kronor och å andra sidan skadeersättningar med omkring 33 miljoner
kronor. Av influtna premier synes sålunda endast ungefär hälften åtgå till
täckande av uppkomna skador.

Några praktiska olägenheter av att statlig egendom icke varit försäkrad
ha de sakkunniga veterligt icke försports. Ej heller synas vägande erinringar
ha framkommit i fråga om den ordning, i vilken uppkomna skador hittills
ersatts. Däremot synes det förhållandet att bestämda föreskrifter rörande
myndigheternas befogenheter i fråga om försäkring av statlig egendom icke
utfärdats, ha förorsakat osäkerhet och tidsspillan.

Under åberopande av vad sålunda anförts få de sakkunniga föreslå att bestämmelser
utfärdas med uttrycklig föreskrift, att försäkring icke må tagas
å staten tillhörig egendom. Den sålunda föreslagna regeln om statens självrisk,
vilken — såsom torde framgå av det ovan anförda — i stort sett motsvarar
hittills tillämpad praxis, bör emellertid enligt de sakkunnigas mening
tillämpas i sin fulla utsträckning beträffande icke blott statsverket tillhörig
egendom utan jämväl i fråga om egendom, som ställts till statlig myndighets
disposition eller eljest befinner sig under sådan myndighets vård. Enligt de
sakkunnigas uppfattning bör vidare i olikhet med vad hittills gällt principiellt
icke medgivas några undantag från den sålunda uppställda huvudregeln.
Att viss egendom på grund av sin beskaffenhet eller belägenhet är
utsatt för särskilt stora risker, att egendom under vissa förhållanden utsättes
för större risker än normalt eller att egendom till exceptionellt stort värde
koncentreras till viss plats, kan enligt de sakkunnigas mening icke anses
utgöra tillräcklig anledning för att egendomen i fråga skall försäkras.

Om sålunda beträffande brandförsäkring och därmed jämställd försäkring
av statsegendom principen om statens självrisk synes kunna utan olägenhet
undantagslöst upprätthållas, ter sig frågan på transportförsäkringens
område otvivelaktigt mera komplicerad. De ovan anförda huvudskälen för
upprätthållandet av ett försäkringsförbud beträffande statlig egendom äga
emellertid uppenbarligen full giltighet jämväl i fråga om sådan statlig
egendom, som befinner sig under transport. Ur ekonomisk synpunkt föreligger
principiellt icke heller i detta fall någon anledning att frångå regeln
om statens självrisk. Enligt de sakkunnigas mening ha sålunda i regel tillräckliga
skäl saknats för ovan omförmälda tidigare vid ett flertal tillfällen

49

åt olika myndigheter lämnade medgivanden att teckna transportförsäkring
å staten tillhörig egendom.

De sakkunnigas förslag har hittills icke föranlett någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
överstyrelsen för svenska röda korset vid anordnandet av resor för personal
tillhörande det svenska fältsjukhuset i Korea anlitat en privat resebyrå,
som därigenom kunnat tillgodogöra sig förmedlingsprovisioner på ca 100 000
kronor. Enligt revisorernas uppfattning ger det av överstyrelsen tillämpade
förfaringssättet anledning till befogade anmärkningar. Visserligen torde
vara uppenbart att vissa delvis ganska komplicerade problem inställt sig,
då det gällt att organisera ifrågavarande persontransporter, och detta icke
minst i inledningsskedet innan ännu tillräcklig erfarenhet rörande lämpligaste
färdsätt in. m. vunnits. Därest emellertid överstyrelsen — inom vilken
transportfrågan handlagts av en tjänsteman som tillika fungerar såsom
styrelseledamot i det anlitade resebyråföretaget — icke ansett sig vara
i stånd att anordna och direkt med vederbörande flygbolag sluta avtal rörande
transporterna på för staten förmånliga villkor, synes överstyrelsen
med hänsyn till att här ifrågavarande kostnader gäldas av statsmedel ha
bort vända sig till statens egen resebyrå. Härigenom skulle utfallande förmedlingsprovisioner
ha helt tillgodoförts statsverket.

Oaktat försvarets civilförvaltning under hand påtalat de nu berörda förhållandena,
har överstyrelsen förklarat sig ha för avsikt att jämväl i fortsättningen
anlita den privata resebyrån. Revisorerna vilja emellertid ge uttryck
åt den bestämda förväntan, att en rättelse härutinnan snarast kommer
till stånd.

Vad därefter angår de hos olika försäkringsföretag tecknade försäkringarna
för personalen vid fältsjukhuset, vilja revisorerna erinra om att spörsmålet
rörande personförsäkring för statens räkning hittills icke, såvitt revisorerna
ha sig bekant, varit föremål för närmare övervägande. Enligt praxis
torde dock på detta liksom på andra hithörande områden i allmänhet den
principen följas, att staten är sin egen assuradör. På grund av de åtaganden
statsmakterna iklätt sig i och för den här ifrågavarande verksamhetens bedrivande
måste vidare fältsjukhusets personal, ehuru icke i strängt formell
mening statsanställd, anses närmast fullgöra ett offentligt uppdrag. Med
hänsyn till berörda omständigheter kan enligt revisorernas uppfattning
starkt ifrågasättas, huruvida bärande skäl verkligen förelegat att i det nu
aktuella fallet överflytta förhandenvarande ekonomiska risker på enskilda
försäkringsbolag, helst som statsverket därigenom fått vidkännas avsevärda
kostnader. De under en ettårsperiod erlagda premierna ha sålunda uppgått
till ca 1 miljon kronor. Vad i ärendet förevarit synes giva ytterligare
stöd åt det av såväl 1913 och 1937 års revisorer som en senare sakkunnigutredning
framförda önskemålet, att enhetliga föreskrifter angående den
självrisk staten i försäkringsavseende bör taga snarast utfärdas.

I 518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

50

§ 7.

Upplåtelse av viss fast egendom m. m. inom försvaret.

Grundläggande bestämmelser angående upplåtelse av lanifförsvaret tillhörig
fast egendom återfinnas dels i det s. k. fastighetsförvaltningsreglementet
av den 23 december 1937, dels i dåvarande arméförvaltningens fortifikationsdepartements
skrivelse den 26 maj 1923 (TL A nr 18).

I § 7 mom. 3 fastighetsförvaltningsreglementet stadgas härutinnan följande.

Där utan olägenhet för regementet eller dess övningar inkomst åt kronan
kan beredas genom uthyrning av lägenhet e. d. eller genom utarrendering
av mark, gräsbete eller höskörd m. m., låter regementschef verkställa sådan
uthyrning eller utarrendering, allt i enlighet med därför av fortifikationsstyrelsen
utfärdade bestämmelser.

I förenämnda skrivelse har förordnats i huvudsak följande beträffande annan
än tillfällig upplåtelse.

A) Byggnad (i dess helhet eller till en del), lägenhet, markområde (med
eller utan byggnader) o. d., vilka underhållas av arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedlen, upplåtas av vederbörande truppförbandschef eller motsvarande
chef eller, om upplåtelse skall ske till truppförbandschef, av vederbörande
arméfördelningschef eller likställd chef.

För varje upplåtelse skall kontrakt upprättas i den ordning nyttjanderättslagen
stadgar. I förekommande fall skall förslag till kontrakt underställas
central myndighets prövning.

Upplåtelsetiden bestämmes i regel till helt antal år, vanligen högst sju
år. Upplåtelse, omfattande endast bostadslägenhet, bör avse allenast ett år
i sänder.

Då upplåtelsetid överstiger ett år, skall nyttjanderättshavaren förbinda
sig att efter viss uppsägningstid avträda den upplåtna fastigheten, om densamma
eller del därav prövas böra användas för försvarets räkning. Om endast
en del av fastigheten härför erfordras, äger nyttj anderättsinnehavaren
företrädesrätt till upplåtelse av den återstående delen.

Arrende- och hyresavgifter bestämmas i regel efter förhållandena i orten,
men få ej utan särskilt medgivande sättas lägre än de avgifter, som utgått
under närmast föregående upplåtelseperiod.

I händelse av flera anbud å arrendet skall arrendeavgiften bestämmas till
det belopp, varå det avgivna högsta antagbara anbudet lyder, eller, därest
antagbart anbud därvid ej erhållits, till det högsta belopp, som på annat sätt
kan betingas.

Hyresavgift skall betalas i förskott antingen kvartalsvis eller månadsvis.
Arrendeavgift skall erläggas å tider, som vederbörande truppförbands- eller
motsvarande chef i varje särskilt fall kan finna lämpliga och skäliga, dock
att årlig arrendeavgift, som icke betalas i förskott, skall med minst hälften
erläggas senast sex månader efter varje arrendeårs början.

Upplåtelse av jakträtt bör förenas med sådana villkor, att förefintligt viltbestånd
icke äventyras.

Då av- och tillträdessyn skall hållas å utarrenderad egendom, åligger det
vederbörande truppförbands- eller motsvarande chef att i god tid dessförinnan
därom göra anmälan till central myndighet. Alla syneprotokoll skola
i huvudskrift eller styrkt avskrift insändas till denna.

51

Inflytande hyres- och arrendeavgifter skola tillgodoföras arrende-, jordskylds-
och tomtöresmedlen.

B) Bostadslägenhet i byggnad, som underhålles av byggnadsanslaget, må,
där lägenheten icke behöver disponeras såsom tjänstehostad, uthyras under
villkor att hyresgästen förbinder sig att tre månader efter uppsägning
utrymma lägenheten, därest den behöver tagas i anspråk för försvarets räkning.
Kan uthyrning mot sådant villkor ej ske, skall frågan om uthyrning
utan berörda villkor underställas central myndighets prövning.

Vid bestämmandet av hyresavgift för lägenhet, varom här är fråga, bör
hänsyn tagas till den för lägenheten fastställda s. k. normalersättningen.

Hyresavgifterna skola tillgodoföras byggnadsanslaget.

C) Annan lokal än bostadslägenhet (ex. ridhus, exercishus, förrådsutrymmen
in. m.) och markområde för idrott, utställningar o. d. må upplåtas
mot avgift till sådant belopp att kronan erhåller ej allenast ersättning
för slitning in. in. utan jämväl skälig inkomst, samt mot villkor i övrigt om
skyldighet för hyresgäst eller arrendator att på tillsägelse av upplåtaren
omedelbart avträda och utrymma lokalen eller markområdet, om upplåtaren
anser behov därav för försvarets räkning föreligga.

Inflytande medel skola tillgodoföras vederbörligt underhållsanslag.

Avgifter för eventuell uppvärmning, belysning och inre renhållning skola
beräknas särskilt och ingå icke i här ovan omförmälta ersättningsbelopp.

Efter omorganisationen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom
försvaret den 1 maj 1948 tillämpas ifrågavarande bestämmelser jämväl vid
upplåtelse av marinen tillhörig fast egendom. För nämnda försvarsgren finnas
därjämte speciella bestämmelser, intagna i av marinförvaltningen den
13 september 1945 utfärdade föreskrifter beträffande förfarande med baracker
(byggnader), vilka uppförts på beredskapsanslag under åren 1939—1945
och ej blivit invärderade i fastighetsfonden. Ur föreskrifterna må följande
återgivas.

1) Befogenhet att utarrendera baracker tilldelas

dels cheferna för marindistrikten i avseende på flottan tillhörande baracker,

dels cheferna för kustartilleriförsvaren i avseende på kustartilleriförsvaren
tillhörande baracker.

I de fall, då en barack tillhör ett kustartilleriförsvar för att nyttjas av
flottans personal, avgöres frågan av vederbörande marindistriktschef.

2) Uthyrning skall i första hand ske för nedan nämnda ändamål, nämligen a)

Till statlig myndighets eller institutions förfogande.

b) För att nyttjas av markägaren, då barack ligger på arrenderad mark.

c ) Värme- och övernattningsstugor för skärgårdsbefolkningen.

d) Barn-, skollovs- och semesterkolonicr eller andra sociala ändamål.

e) Personalsammanslutningar.

f) Permanenta bostadsändamål (samråd bör i detta fall ske med vederbörande
hälsovårdsmyndighet).

g) Sport- och sommarstugor.

1 den mån flera reflektanter finnas på samma barack skall i vanliga fall
företräde lämnas i den ordning, de olika ändamålen här äro upptagna, varvid
dock i viss utsträckning det för kronan mest ekonomiskt förmånliga alternativet
kan bliva avgörande.

52

3) a) Huvudprincipen för fastställande av de årliga hyresinkomsterna
skall vara

dels att hyra skall utgå in natura i form av skyldighet för hyresgästen att
utföra yttre och inre underhåll,

dels att hyra därjämte eventuellt skall erläggas med ett kontantbelopp
förslagsvis varierande mellan 1 procent och 5 procent av barackvärdet
( + eventuell markkostnad).

b) Hyrestiden bör i allmänhet sättas till minst 10 år eller den kortare tid,
som motsvarar kronans arrendetid för marken.

c) Barack skall efter kort varsel (1—3 dygn) åter kunna ställas till försvarets
förfogande. Undantag härifrån må göras endast i de fall, då barack
uthyres för permanent bostadsändamål, då utrymning skall kunna ske en
-—högst två veckor efter varsel.

4) Planerad uthyrning må, om så för kronan anses fördelaktigt, kungöras
i lämpliga tidningar. Härvid skall förutom andra erforderliga meddelanden
angivas senaste dag, då hugade spekulanter skola anmäla sig. Baracks
läge får vid dylikt kungörande angivas endast i allmänna ordalag.
Lämpligt är att underhand även underrätta markägare, kommunala och
kyrkliga myndigheter, vissa organisationer, som handhava ungdomsvården,
och ungdomsföreningar, statliga och kommunala institutioners samt industriers
personalföreningar, fackföreningar, idrottsföreningar etc.

För flygvapnets vidkommande har flygförvaltningen den 19 juni 1943 utfärdat
särskilda fastighetsföreskrifter. Beträffande upplåtelse av fast egendom
stadgas att flottilj chef äger bestämma, huru honom underställd uthyrningsfastighet
skall disponeras och göras inkomstbringande, för så vitt ej
flygförvaltningen för visst fall meddelat särskilda bestämmelser. Enahanda
befogenhet är med vissa inskränkningar tillagd flottiljchef med avseende å
jordbruks- och skogsfastighet. Utarrendering må dock icke utan flygförvaltningens
medgivande ske för längre tid än fem år i sänder. Fråga om nedsättning
av arrendebelopp skall underställas flygförvaltningen.

Genom beslut den 27 april 1951 har Kungl. Maj :t utfärdat slutliga bestämmelser
rörande kompetensfördelningen mellan fortifikationsförvaltningen
och flygförvaltningen. Förenämnda fastighetsföreskrifter äga därför numera
tillämpning enbart vid upplåtelse av den del av flygvapnets fastighetsbestånd
som enligt dessa bestämmelser skall förvaltas av flygförvaltningen.
I övrigt gälla för flygvapnet i berörda hänseende de för armén meddelade
föreskrifterna.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att dåvarande arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse genom skrivelse den 22 december 1943 underställt
Kungl. Maj.t förslag till nytt fastighetsförvaltningsreglemente. Detta
ärende är alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Enligt vad revisorerna
erfarit ha emellertid fortifikationsförvaltningen och statens organisationsnämnd
för avsikt att i samband med förslag till omorganisation av
den lokala och regionala fastighetsförvaltningen inom försvaret, vilket inom
kort kommer att avgivas, till Kungl. Maj:t inkomma med nytt förslag i
ämnet.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka i vilken
omfattning upplåtelse av fast egendom sker inom försvaret ävensom vilka

53

intäkter kronan därvid kan tillgodoräkna sig. I detta syfte ha revisorerna
införskaffat uppgifter från ett 70-tal armé-, marin- och flygförband (motsvarande)
rörande av dessa under sistförflutna budgetår uppburna arrendeinkomster
in. in. Uppgifterna ge vid handen, att dylika upplåtelser förekomma
i avsevärd utsträckning. Upplåtelserna avse i huvudsak jordbruksarrenden
med eller utan byggnader, tomtarrenden samt betes-, jakt- och fiskerätter.

Vid bearbetningen av ifrågavarande uppgifter ha revisorerna erfarit, att
statens sakrevision nyligen slutfört viss granskning av försvarets domänförvaltning.
Granskningen, som omfattat ett 30-tal förband (motsvarande),
har företrädesvis avsett det ekonomiska utfallet av skogs- och jordbruksdriften.
Då vissa av revisorerna i nu förevarande sammanhang uppmärksammade
förhållanden blivit utförligt behandlade i den av vederbörande granskningsmän
avgivna promemorian, vilken tillställts respektive myndigheter
för yttrande och eventuell åtgärd, ha revisorerna ansett sig böra i huvudsak
begränsa sin redogörelse till sådana spörsmål som i nämnda promemoria
icke närmare belysts.

Förband	Jordareal 1 ha	Arrende-belopp per år	Arrende-belopp i kr/ha	Tidpunkt för arrendets fastställande
VI. milo..........	2-3	45		ca	20		1922
	7-5	285	—	»	38	—	1940
I 3..............	2-9	105	—	*	36	—	1940
	69-1	1 200	—	»	17	—	1932
	55-0	1 743	—		31	—	1944
I 11..............	5-1	125	—	»	24	—	1937
	9-0	445	—		50	—	1943
I 12..............	3-5	120	—	»	34	—	1945
I 14..............	—	200	—	»	40	—	1936
	—	525	—	»	40	—	1936
116 .............	0-8	52	—	»	65	—	1933
I 17..............	3-4	80	—	»	23	—	1936
	2-6	150	—	»	57	—	1928
	5-6	250	—	»	47	—	1935
	3-9	180	—	»	46	—	1942
	9-6	180	—	»	19	—	1944
P 4..............	9-2	180	—		20	—	1936
A 6..............	4-2	80	—	»	19	—	1924
	13-5	750	—	»	55	—	1942
	10-0	500	—	»	50	—	1941
A 7..............	82-0	585	—	»	7	—	1943
	51-2	425	—	»	8	—	1950
	11-8	300	—	»	25	—	1949
F 4..............	8-4	113	—	»	13	—	1939
F 7..............	187-0	7 500	—	»	40	—	1946

Revisorerna ha funnit, att de beräkningsgrunder som tillämpats av de
olika förbanden vid bestämmande av vederbörliga ersättningsbelopp varit
synnerligen varierande. Till belysande härav må beträffande jordbruksarrenden
hänvisas till ovanstående tabell, vari uppgifter från 12 förband
sammanställts. Såsom av tabellen framgår, ingå i arrendena i regel byggnader.
Därjämte ha arrendatorerna i flera fall tillförsäkrats vissa naturaför -

54

måner, såsom bränsle till husbehov, virke till fastighetsunderhåll, fiskerätt
in. m. Arrendeavgälderna variera mellan 7 och 65 kronor per ha. Desamma
ha fastställts vid olika tidpunkter under åren 1922—1950. I de lämnade uppgifterna
har någon åtskillnad icke gjorts mellan åker- och ängsareal.

I arrendena ingå följande förmåner.

VI. militärområdet. Arrende nr 2: En byggnad.

Livregementets grenadjårer (I 3). Arrende nr 1: En byggnad. Arrenden nr 2
och 3: Erforderliga byggnader.

Kronobergs regemente (I 11). Arrende nr 1: Boningshus, ladugård och
brygghus. Arrende nr 2: Boningshus och ladugård.

Norra Smålands regemente (I 12): Boningshus med tillhörande tomtmark
och trädgård, stallbyggnad samt svinhus. Fritt bränsle. Husbehovsfiske
inom anvisade områden.

Hälsinge regemente (I 14). Arrenden nr 1 och 2: Nyttjanderätt till torp och
byggnader.

Bohusläns regemente (I 17). Arrende nr 1: Manhus, ladugård, källare och
vedbod. Bränsle för eget behov. Arrende nr 2: Manhus, ladugård, magasin
och källare. Viss betesrätt i skogen. Bränsle för eget behov. Arrende
nr 3: Manhus, ladugård, bryggstuga, vedbod och källare. Material för reparationer
och bränsle för eget behov. Arrenden nr 4 och 5: Manhus, ladugård,
vagnbod. Ved på rot för eget behov till av regementschefen fastställt
pris.

Skaraborgs pansarregemente (P 4): Tre byggnader.

Smålands artilleriregemente (A 6). Arrende nr 1: Boningshus och ladugård.
Virke på rot för underhåll. Arrende nr 2: Boningshus, lillstuga och
ladugård. Virke på rot för underhåll. Arrende nr 3: Boningshus, bod,
ladugård, vagn- och vedbod. Virke på rot för underhåll.

Gotlands artillerikår (A 7). Arrenden nr 1 och 2: Mangårdsbyggnad, ladugård,
hönshus, brygghus och bod. 30 m’ ved på rot.

Jämtlands flygflottilj (F 4): Byggnader. Virke för underhåll. 45 m3 ved på
rot.

Skaraborgs flygflottilj (F 7): Arrendebostad om 7 rum och kök, hönshus,
magasin, vedbod, vagnslider, smedja, slöjdbod, redskapslider, svinhus,
loge, ladugård, stall, nio arbetarbostäder om tillhopa 19 rum och 8 kök
jämte uthus. Följande kvantiteter husbehovsbränsle och virke på rot:
75 in3 ved för eget och 6 in3 ved för varje arbetarfamiljs behov å 2 kronor
per m3. 3 000 st. krakstör av gran till ett rotpris av 5 öre per st. Fritt vatten
från kronans vattenverk.

De principer som kommit till användning vid bestämmandet av arrendebeloppens
storlek variera. I de av revisorerna undersökta fallen ha, i den
mån uppgift härom kunnat erhållas, följande normer tillämpats.

1) Avkastningsvärdet vid den tidpunkt vederbörande arrendekontrakt
upprättades.

2) Värdering efter samråd med vederbörande hushållningssällskap.

3) I orten gängse priser.

55

4) Enligt de principer som av domänstyrelsens uppskattningsnämnd tilllämpas
beträffande under domänverkets förvaltning lydande egendomar.

5) Jämligt 1937 års fastighetsreglemente.

6) Genom anbudsförfarande.

7) Värdering med hänsyn till »konjunkturläget».

Hänsyn har vid arrendebeloppens bestämmande dessutom tagits till de
speciella förhållanden som föreligga beträffande ett flertal av de utarrenderade
områdena, såsom att områdena i fråga ofta användas såsom militära
övningsfält eller måste beträdas i samband med militära övningar.

I detta sammanhang må omnämnas att vid Wendes artilleriregemente
innevarande år, efter samråd med vederbörande domänintendent och jordbrukskonsulent,
beslut fattats om höjning med i genomsnitt ca 50 procent
av vissa år 1946 fastställda arrendeavgifter, avseende 21 jordbruks- och
betesarrenden. Enligt uppgift har därvid värdering av jorden skett enligt
de principer som tillämpas beträffande under domänverkets förvaltning
stående egendomar. Höjningen, som kommer att träda i kraft fr. o. m.
den 14 mars 1952, innebär att kronans arrendeinkomster i förevarande
fall ökas med ca 4 000 kronor per år.

Vad härefter angår utarrendering till enskilda av försvarsväsendet tillhöriga
tomtmarker giva de av revisorerna infordrade uppgifterna vid handen,
att, såsom är fallet beträffande jordbruksfastigheter, den för utarrenderingen
betingade ersättningen beräknats efter växlande normer samt
att tidpunkten för ersättningens fastställande ofta ligger långt tillbaka i tiden.
Revisorerna ha sålunda uppmärksammat, att ett avsevärt antal arrendeavtal
träffats så tidigt som före år 1915 samt att härvid fastställda
arrendebelopp fortfarande äro oförändrade. Som exempel på sådana avtal
kan nämnas, att den under platsbefälet i Karlsborg lydande fastighetsförvaltningen
år 1914 åt enskilda personer upplåtit bl. a. följande bostadstomter: -

1) Tomtområde om 3 870 m2

2) » » 3 700 »

3) » » 3 000 »

4) » » 1 266 »

5) » » 1 150 »

till ett pris av 15 kr/år
» » » »15 kr/år

» » » » 10 kr/år

» » » » 5 kr/år

» » » » 5 kr/år.

Vid nämnda fastighetsförvaltning förefinnas icke mindre än 15 under
år 1914 träffade avtal rörande tomtupplåtelse till enskilda. Sammanlagda
arealen för ifrågavarande tomter uppgår till ca 35 500 m2. De inkomster
som inflyta i tomtarrenden härför belöpa sig till sammanlagt 135 kronor
per år.

Beträffande de vid revisorernas granskning i övrigt gjorda iakttagelserna
må följande framhållas.

Stockholms kustartilleriförsvar upplåter till enskild person ett tomtområde
om 937 in2 mot en årlig avgift av 4 kronor 68 öre. Arrendebeloppet fastställdes
år 1878.

56

Norrlandskustens marindistrikt upplåter ett industriområde om 5 600 in"
mot ett arrende av 200 kronor per år. Beloppet är fastställt år 1924.

VI. militärbefälsstaben utarrenderar åt enskilda två gårdstomter om respektive
2 043 och 1 112 m! mot årliga avgifter av 20 respektive 15 kronor.
Avgifterna äro fastställda år 1913 respektive 1920. Därjämte uthyr militärbefälsstaben
bl. a. 28 sommarstugetomter om tillhopa 51 000 nr mot en
årlig ersättning av sammanlagt 705 kronor.

I fråga om de vid förbanden förekommande utarrenderingarna av betes-,
jakt- och fiskerätter har den av revisorerna verkställda undersökningen utvisat,
att jämväl vid dylika arrenden grunderna för beräkningen av ersättningsbeloppen
varit i hög grad olikartade. Till belysande härav hänvisas
beträffande betesarrenden till följande sammanställning av uppgifter från
5 lokala myndigheter. I

Förband	Betesareal i ha	Arrende-belopp per år	Tidpunkt för arrendets fastställande
VI. milo................	3-6	100		1946
	0-7	40	—	1951
	2-4	40	—	1935
	8-8	25	—	1932
	2-9	25	—	1938
Platsbefälet i Karlsborg..	0-4	10	—	1916
I 13...................	3-0	125	—	1946
	10-0	30	—	1938
P 4....................	20-0	90	—	1938
	70-0	500	—	1950
MDN.................	4-8	350	—	1942

I stor utsträckning uthyra militära förband baracker med tillhörande
markområden. Revisorerna ha beträffande 14 förband stickprovsvis verkställt
viss jämförelse beträffande de inkomster som inflyta till statsverket
vid sådan uthyrning. Såsom underlag för jämförelsen ha använts de belopp,
med vilka de olika barackerna på vederbörande hyresgästs bekostnad
brandförsäkrats. Oaktat brandförsäkringsvärdet icke alltid utgör en adekvat
beräkningsgrund för bedömande av barackernas värde i uthyrningsavseende,
torde nämnda värde dock i många fall ha legat till grund för hyresbeloppens
bestämmande. De av revisorerna granskade fallen avse såväl långtids- som
korttidskontrakt.

Jämförelsen utvisar, att förbandens inkomster per år variera mellan beträffande
långtidskontrakten l,i—5 procent och beträffande korttidskontrakten
0,5—2,8 procent av försäkringssumman. Hyresinkomsten varierar
mellan 62 öre och 5 kronor 50 öre per m2 och år. I de fall de uthyrda barackerna
användas som förråd utgöra inkomsterna lägst 75 öre och högst 2 kronor
6 öre per nr och år.

Det må omnämnas, att syftet vid uthyrning av baracker icke allenast
varit att förskaffa kronan viss inkomst utan att därutöver få till stånd viss
tillsyn över barackerna och eventuellt närliggande befästningsanläggningar.
Därjämte har vederbörande hyresgäst i vissa fall fått förbinda sig att underhålla
den förhyrda baracken.

57

Bland de av revisorerna undersökta fallen av barackuthyrning kunna följande
förtjäna att särskilt omnämnas.

Uddevalla försvarsområde erhåller i hyra för en barack om 78 nr och
med ett försäkringsvärde av 6 000 kronor 60 kronor per år, varjämte baracken
underhålles på hyresgästens bekostnad.

Kalix försvarsområde betingar sig i hyra för 3 baracker om vardera 180 m2
60 kronor per barack och år. För en förrådslokal om 85 in2 och med ett
brandförsäkringsvärde av 15 500 kronor erhållas 120 kronor per år.

Örebro försvarsområde har för 16 baracker av olika storlek fastställt en
enhetlig hyra av 8 kronor 34 öre per barack och månad. Nämnda försvarsområde
har i två fall till privata föreningar uthyrt baracker för längre tid
utan ersättning.

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att
inom försvaret upplåtelse av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, tomtmarker
och baracker samt betes-, jakt- och fiskerätter förekommer i betydande
utsträckning. De hyres- och arrendeavgifter kronan därvid betingat
sig ha emellertid fastställts efter synnerligen varierande grunder och av en
rad olika myndigheter.

Självfallet måste vid slutande av arrendeavtal från kronans sida tillses,
att utarrenderingen icke utgör hinder för eventuell framtida disposition av
de utarrenderade objekten för militära ändamål. Till följd härav måste arrendetiden
i görligaste mån begränsas eller vederbörande arrendator förbinda
sig att med kort varsel frånträda arrendet. Visst intrång från militärt
håll kan också komma att göras på de upplåtna områdena. Allt detta
medför givetvis att kronan mången gång icke kan påräkna lika höga arrendeinkomster
som vid utarrendering under normala förhållanden.

Revisorerna måste emellertid konstatera att — även med hänsyn tagen
till sistberörda omständigheter — arrendeavgälderna i åtskilliga fall varit
uppenbart för låga. Framhållas bör, att tidpunkten för arrendebeloppens
fastställande ofta ligger mycket långt tillbaka i tiden, varför någon anpassning
av ersättningsbeloppen till det förändrade penningvärdet icke skett. Av
de i det föregående anförda exemplen framgår sålunda, att icke sällan alltjämt
oförändrat gällande arrendeavtal ingåtts vid slutet av 1800-talet eller
början av 1900-talet. Det synes vidare mindre lämpligt att, såsom understundom
konstaterats vara förhållandet, i arrendekontrakten till siffran
fixeras det pris som vederbörande arrendator har att erlägga för utgående
naturaförmåner, t. ex. bränsle och virke. Detta kan, vid en ur arrendatorns
synpunkt förmånlig prisutveckling, leda till att enbart värdet av dylika förmåner
överstiger det avtalade arrendebeloppet. I detta sammanhang vilja
revisorerna slutligen framhålla, att det i vissa fall tillämpade förfaringssättet,
enligt vilket arrendcavgälder medgivits fullgjorda i form av arbets- och
naturaprestationer, är ägnat att ingiva betänkligheter. Bortsett från svårigheten
att åstadkomma en riktig uppskattning av värdet av sådana prestationer,
medför nämnda förfaringssätt att de centrala förvaltningsmyndigheter -

58

na ofta ställas inför speciella problem i vad avser kontrollen av att åtagandena
fullgöras i avtalad omfattning.

Med hänsyn till det anförda bör enligt revisorernas mening en allmän
översyn snarast komma till stånd beträffande samtliga de upplåtelser, om
vilka här är fråga, i syfte att bl. a. ernå en bättre anpassning av utgående
ersättningar efter nu rådande marknadsläge.

59

Socialdepartementet.

§ B.

Lån från statens bosättningslånefond.

Beslut om inrättande av en statens bosättningslånefond fattades av 1937
års riksdag. Till grund för beslutet låg ett av befolkningskommissionen år
1935 avgivet betänkande med förslag angående dels planmässigt sparande,
dels statliga bosättningslån. Mera vittomfattande ändringar i bestämmelserna
vidtogos av 1946 års riksdag på grundval av ett av 1941 års befolkningsutredning
framlagt förslag angående barnkostnadernas fördelning. Därvid
höjdes bl. a. lånebeloppets maximum från 1 250 till 2 000 kronor, lånens
användningsområde vidgades till att gälla ej blott inköp av möbler utan även
anskaffande av redskap, verktyg, vissa husdjur m. m., varjämte möjlighet
till lån bereddes även i fall, då längre tid förflutit från äktenskapets ingående
än sex månader.

Nu gällande föreskrifter rörande bosättningslånen innebära i huvudsak
följande.

Trolovade och äkta makar kunna — som regel senast 6 månader från
äktenskapets ingående — under vissa villkor av riksbanken erhålla bosättningslån
för inköp av

1) möbler eller andra bosättningsföremål;

2) redskap, verktyg eller liknande föremål, vilka kunna underlätta hemarbetet
eller vara av betydelse för hemmets trevnad eller familjens försörjning;
ävensom

3) sådana husdjur, vilkas avkastning till avsevärd del är avsedd att förbrukas
inom det egna hushållet.

Såsom allmän förutsättning gäller, att inköpen skola vara föranledda av
äktenskapets ingående.

Lån ur bosättningslånefonden utlämnas av riksbanken utan annan säkerhet
än låntagarnas egen revers. Lånebeloppets storlek fastställes efter prövning
i varje särskilt fall. Högsta lånebeloppet är 2 000 kronor.

Även lånetidens längd fastställes från fall till fall. I allmänhet bestämmes
tiden till 5 år. Längsta lånetiden är 8 år.

Lån skall återbetalas genom att ett i reversen bestämt belopp inbetalas
till riksbanken var tredje månad från lånets utgivningsdag. Beloppet fastställes
så, att hela lånet skall vara slutbetalat vid utgången av lånetiden.

Ränta utgår efter räntefot, som fastställes av Kungl. Maj :t, samt uppgår
f. n. till 4 procent. Den vid lånets beviljande gällande räntesatsen skall tilllämpas
oförändrad under hela lånetiden.

Såsom ovan framhållits inträder amorteringsskyldighet regelmässigt tre
månader efter lånets utgivningsdag. Vissa lånesökande ha emellertid vid
bosättningstillfället låg betalningsförmåga, under det att inkomsterna se -

60

nare kunna beräknas stiga. I sådana fall kan en särskild låneform med amorteringsfrihet
under i allmänhet högst 3 år komma till användning. Lån av
denna typ kan beviljas exempelvis sökande, som på grund av studier (studiebosättningslån),
öppnande av egen rörelse, övertagande av jordbruksfastighet
eller annan liknande orsak kan beräknas få svårigheter att verkställa
amorteringar under de första åren efter lånets erhållande. Då amorteringsfrihet
under viss tid medgivits, skall lånet vara slutbetalat senast
5 år efter utgången av den amorteringsfria tiden.

Såsom särskilda förutsättningar för erhållande av bosättningslån gäller:

a) att mannen är svensk medborgare samt att sökanden enligt avgiven
försäkran icke har för avsikt att bosätta sig i utlandet;

b) att de lånesökande äro i behov av medel för att anskaffa de bosättningsföremål,
verktyg eller husdjur m. m., för vilka lånet är avsett;

c) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes
egna villkor och intressen;

d) att de lånesökande erhållit sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig
med hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning förskaffat
sig likvärdig trygghet;

e) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom ådagalagt sparvilja, i den mån betingelser härför förelegat.

Som ytterligare villkor gäller, att låntagarna brandförsäkrat sin lösegendom
hos svenskt försäkringsbolag. Brandförsäkringen skall vidmakthållas
under hela lånetiden.

Å beviljat lån äger riksbanken medgiva uppskov med betalning av ränta
och amortering.

Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig
svårighet för den andre låntagaren eller, där sådan icke finnes, för den
avlidnes efterlevande, kan riksbanken medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet
med avseende å statens hela återstående fordran eller del därav.
Sådan befrielse kan även medgivas, om låntagare fått sin försörjningsplikt
så utökad att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att återbetala lånet.
Även i andra fall, då ingen eller ringa utsikt finnes att lån kommer att
återbetalas, kan riksbanken meddela beslut om avskrivning. Beslut om avskrivning
eller efterskänkande av lån fattas av riksbankens direktion.

För att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar samt avgiva yttrande
över inlämnade låneansökningar finnes i varje kommun ett av kommunen
utsett ortsombud. För ortsombud gäller särskild av riksbanken fastställd
instruktion. Enligt denna ankommer det å ortsombudet

att lämna lånesökande anvisningar och råd angående upprättande av bosättningsplan
och ifyllande av låneansökan,

att, när låneansökan inlämnats, kontrollera däri lämnade uppgifter, samt

att med eget yttrande översända mottagen låneansökan till vederbörande
riksbankskontor eller i förekommande fall till annat ortsombud.

Ortsombudens medverkan kan i vissa fall påkallas även för utredningar

61

beträffande lån, som kunna ifrågakomma för befrielse, avskrivning eller
laga indrivningsåtgärder. Likaså kan ortsombuds biträde komma att påkallas
för att av försumliga låntagare indriva efterliggande lån.

Ersättning utgår till ortsombud med 5 kronor för varje ansökan, över
vilken ombudet yttrat sig.

I detta sammanhang må vidare erinras att under senare tid på vissa
större orter av kommunerna tillsatts särskilda bosättningskonsulenter med
uppgift att bl. a. bistå lånesökande med råd vid inköp av möbler och övriga
bosättningsföremål. Intet som helst tvång att köpa vissa bestämda varor
eller hänvända sig till vissa firmor är emellertid förbundet med mottagandet
av lån eller anlitandet av konsulenten.

Statens bosättningslånefond förvaltas av riksbanken, och äga fullmäktige
i riksbanken meddela de ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga
för handhavande av låneverksamheten. Sådana föreskrifter ha meddelats
bl. a. i cirkulären A nr 435, 437, 437 a och 438. Såsom ersättning åt riksbanken
för dess befattning med bosättningslåneverksamheten uppföres årligen
ett särskilt anslag å riksstatens femte huvudtitel. För budgetåret 1950/51
uppgår anslaget till 180 000 kronor, vilket dock enligt uppgift icke motsvarar
riksbankens kostnader. För låneverksamhetens finansiering anvisades av
1937 års riksdag 2 miljoner kronor. Sedermera har fonden successivt förstärkts,
och summan av de av riksdagen anvisade medlen uppgår t. o. in.
budgetåret 1950/51 till 54,i miljoner kronor. Sammanlagda summan av sedan
verksamhetens början utgivna lån uppgår emellertid till avsevärt högre
belopp, då å äldre lån influtna medel givetvis kunnat användas för utlämnandet
av nya lån. Fram till den 1 juni 1951 ha sålunda sedan lånerörelsens
början utlämnats lån till ett antal av 140 449 och ett sammanlagt belopp
av ca 159 miljoner kronor. Härav fördela sig på huvudkontoret 35 949 lån
till ett belopp av ca 42 miljoner kronor samt avdelningskontoren 104 500
lån och ca 117 miljoner kronor.

Verksamhetens närmare utveckling framgår av följande tabell.

Tabell 1. Utlämnade bosättningslån 1938—1950.

År	Antal lån	Antal lån per 100 ingångna äktenskap	Lånebelopp	Medel-belopp per lån	Ingångna äktenskap
Antal	pr 1 000 av medelfolk-mängden
1938	7 748	13-3	5 753 877	743	58130	9-23
1939	8 027	13-0	6 344 951	790	61 373	9-70
1940	7 911	13-3	6 134 458	775	59 166	9-31
1941	10 094	17-3	8 012 522	794	58 102	9-09
1942	13 211	20-7	11 014 343	834	63 659	9-90
1943	13 073	20-8	12 050 481	922	62 803	9-68
1944	13 319	20-6	14 149 419	1 062	64 627	9-85
1945	11 740	18-2	12 920 615	1 101	64 280	9-69
1940	11 653	18-2	14 691 148	1 261	63 800	9-50
1947	10 716	17-9	16 125 187	1 505	59 670	8-77
1948	10 113	17-8	15 776 614	1 560	56 709	8-24
1949	9 908	18-2	15 809 667	1 596	54 430	7-83
1950	9 386	17-3	15 119 671	1 611	54 185	7-72 1

62

Som av tabellen framgår steg antalet årligen utlämnade bosättningslån
för att nå ett maximum år 1944. Därefter har en successiv tillbakagång inträtt.
Även antalet årligen ingångna äktenskap företer, som tabellen utvisar,
under perioden en liknande utveckling. Ifrågavarande utveckling torde till
väsentlig del få ses mot bakgrunden av motsvarande förskjutningar i befolkningens
ålderssammansättning. Under slutet av 1930- och början av 1940-talet uppnådde nämligen de betydande födelseöverskotten från 1920-talets
första hälft äktenskapsåldern, medan under senare delen av 1940-talet verkningarna
av den under 1920-talets senare hälft inträffade nativitetsminskningen
gjort sig alltmer märkbara i avseende å äktenskapsbildningen.

För att närmare belysa bosättningslåneverksamhetens tillämpning inom
olika delar av landet ha i nedanstående tabell 2 sammanställts uppgifter, som
för varje kontor utvisa antalet under år 1950 till kontoret inkomna ansökningar,
som avslagits respektive beviljats. Av tabellen synes framgå, att
praxis vid låneansökningarnas behandling företer avsevärda variationer mellan
olika distrikt. Under det att kontoren i Luleå, Norrköping, Visby, Göteborg,
Umeå, Västerås och Växjö avslagit icke mindre än respektive 20,9, 13,4,
13,o, 12,3, 12,g, 12,7 och 10,o procent av ansökningarna, ha kontoren i Uppsala,
Härnösand och Örebro avslagit endast respektive 3,5, 4,i och 5,6 procent.

För att särskilt belysa bosättningslånerörelsens relativa betydelse för olika
delar av landet har i tabellen antalet beviljade ansökningar även ställts i relation
till antalet inom respektive distrikt under samma tid ingångna äktenskap.
Av uppgifterna framgår att även antalet bifallna ansökningar per 100
ingångna äktenskap varierar högst betydande. Högsta siffrorna uppvisa
Västerås, Sundsvall och Gävle, där respektive 26, 25 och 25 procent av de
ingångna äktenskapen beviljats lån, medan i Kristianstad och Växjö lån utgått
endast till 11 procent.

Som av tabellen närmare framgår uppvisa även de beviljade lånebeloppen
högst olika variationer inom skilda delar av landet. Det högsta genomsnittliga
beloppet föreligger sålunda i Västerås med 1 755 kronor samt det lägsta
i Falun med 1 418 kronor.

Revisorerna ha mot bakgrunden av de sålunda omnämnda förhållandena
funnit det vara av intresse att närmare undersöka bosättningslåneverksamhetens
tillämpning och betydelse. I sådant syfte ha revisorerna från de olika
avdelningskontoren införskaffat uppgifter ägnade att bl. a. belysa den praxis,
som — utöver vad som angives i av Kungl. Maj :t och riksbanksfullmäktige
utfärdade bestämmelser — vid de olika kontoren utbildat sig vid prövning
och bedömande av ansökningar om bosättningslån. Av de lämnade uppgifterna
må återgivas bl. a. följande.

Riksbankskontoret i Luleå uppgiver sig bifalla låneansökningarna i det
fall båda sökandena gjort sig kända som skötsamma och redbara personer,
och alt i fall av mindre goda vitsord för mannen stort avseende fästes vid
ortsombudets yttrande och inhämtade upplysningar om den kvinnliga sökanden.
Vidare tages viss hänsyn till om den manliga parten har fast arbets -

63

Tabell 2. Under år 1950 inkomna ansökningar.

• Riksbankskontor	Antal inkomna ansök- ningar	Avslagna	Beviljade	Beviljade ansökningar i % av antalet ingångna äktenskap
Antal	I % av inkomna ansök-ningar	Antal	I % av inkomna ansök-ningar	Genom- snittligt lånebelopp kr.
Stockholm............	2 741	265	9-6	2 476	90-3	1 611	23
Göteborg.............	865	107	12-3	758	87-6	1 720	12
Malmö................	986	97	9-8	889	90-1	1 565	19
Falun................	357	24	6-7	333	93-2	1 418	18
Gävle................	544	47	8-6	497	91-3	1 725	25
Halmstad.............	187	16	8-5	171	91-4	1 450	13
Härnösand............	239	10	4-1	229	95-8	1 482	19
Jönköping............	397	31	7-8	366	92l	1 560	18
Kalmar...............	147	12	8-1	135	91-8	1 593	13
Karlskrona............	161	12	7-4	149	92-5	1 608	15
Karlstad..............	311	27	8-6	284	91-3	1 527	14
Kristianstad...........	192	21	10-9	171	89-o	1 585	11
Linköping.............	352	41	11-6	311	88-3	1 675	16
Luleå.................	445	93	20-9	352	79-1	1 429	20
Mariestad.............	225	15	6-6	210	93-3	1 700	17
Norrköping ...........	179	24	13-4	155	86-5	1 572	14
Nyköping.............	289	21	7-2	268	92-7	1 600	20
Sundsvall.............	227	15	6-6	212	93-3	1 627	25
Umeå................	261	33	12 6	228	87-3	1 692	14
Uppsala..............	255	9	3-5	246	96-4	1 655	18
Visby................	69	9	13-o	60	86-9	1 500	16
Vänersborg............	229	23	10-0	206	89-9	1 664	14
Västerås..............	433	55	12-7	378	87-3	1 755	26
Växjö................	120	12	10-0	108	90-0	1 728	11
Örebro...............	408	23	5-6	385	94-3	1 570	22
Östersund.............	175	17	9-7	158	90-2	1 450	16
Summa	10 794	1059	9 8	9 735	90-1	1611	18

anställning och har vitsord att vara arbetsam och arbetsvillig. Vid bestämmandet
av lånets storlek tages hänsyn till låntagarnas möjlighet att återbetala
lånet. Lån utbetalas ej förrän sökandena erhållit bostad. Lån avslås
ej enbart på grund av låntagarnas låga inkomster.

Kontoret uppger sig avslå ansökan bl. a. då sökandena på grund av varaktigt
och väsentligt nedsatt arbetsförmåga erhålla regelbunden fattigvård
och därför bedömas ej ha förmåga att återbetala lånet, då mannen är över
40 år och kvinnan över 35 år, då allvarliga anmärkningar mot sökandenas
vandel föreligga (exempelvis upprepade fylleriförseelser, om sökande blivit
dömd för upprepade brott och fortfarande visat opålitlig karaktär), då den
manliga sökanden har för vana att icke stanna mer än ett par veckor på
samma arbetsplats och detta berott på hans bristande uthållighet samt då
skäl tala för att han icke kommer att genom äktenskapet ändra sig härutinnan,
då den manliga sökanden är egen företagare med mindre god ordning
på sina affärer och där man har anledning befara att ett eventuellt lån skulle
komma att utnyttjas till annat ändamål än vad som avses med denna låneform,
då sökandena redan tidigare genom mindre god ekonomisk förtänksamhet
ha så stora skulder, att betydande svårigheter förefinnas att återbetala
dessa, då sökandena enligt bankens bedömande redan ha tillräckligt

64

med bohag och man således kan antaga att bosättningslånet är avsett att
användas för andra ändamål, samt då en sökande har utomäktenskapliga
barn och undandrager sig underhållsskyldighet mot dessa.

Enligt kontoret i Visby beviljas lån, om vederbörande gjort sig kända för
arbetsamhet, skötsamhet och visat ekonomisk förtänksamhet, medan lån
avslås för sökande, som på grund av oordnat levnadssätt resterat eller resterar
för skatter eller som genom sin vandel råkat i delo med ordningsmakten
(fylleri, förargelseväckande beteende m. m.) eller för personal, som av arbetskamrater
betecknas som opålitliga.

Vid kontoret i Norrköping uppgives skötsamhet, visat sparande, god husmoderlig
utbildning samt en sådan ekonomisk ställning, att vederbörande
anses kunna betala lånet, vara grundprincipen vid prövningen av låneansökningarna.
Opålitlighet, ett ständigt flyttande från den ena arbetsplatsen
till den andra, onykterhet, bortovaro från arbetet utan giltig orsak, ha föranlett
avslag. Sjukförsäkring till ett belopp av 3 kronor per dag för man och
2 kronor för kvinna har satts som minimum. Lönefullmakt avfordras båda
låntagarna. Borgen avfordras alltid under värnplikstiden.

Kontoret i Sundsvall framhåller särskilt, att stor hänsyn tages till angelägenheten
ur social synpunkt av att lånesökande, som vänta barn, få tillfälle
bilda eget hem. Lån har i dylika fall ansetts böra beviljas även med
åsidosättande i viss mån av kravet på att de sökande skola ha gjort sig
kända för ekonomisk förtänksamhet. Borgen av anhöriga eller andra liksom
lönefullmakt avkrävas de sökande endast i sällsynta undantagsfall.

Kontoret i Uppsala uppger sig, när ortsombudet avstyrkt, fastän uppenbart
behov förelegat, genom medlande åtgärder i form av yrkande på borgen
eller genom krav på ett fast medlemskap i ekonomitjänst söka möjliggöra
ett bifall till ansökan. En del ombud bruka tillstyrka ett lägre lånebelopp
för kreditsvagare, men även i dylika fall söker kontoret framskaffa
trygghet för ett lån å det högre belopp, som sökandena anse sig behöva. Avtjänat
frihetsstraff eller villkorlig dom anses icke vara tillräcklig orsak för
avslag, om övervakningsmannen kan vitsorda förbättrade levnadsvanor för
sökanden, så ock skuld för under misärtid utbekommet underhåll från
kommun.

Kontoret i Linköping anför följande.

Där återbetalningsmöjligheterna te sig alltför ovissa, avslås i regel lånet,
eller också, såsom oftast vid oklara anställningsförhållanden, bordlägges
ärendet. Vårdslöshet med pengar, spritmissbruk eller dåligt leverne i övrigt,
som kan beräknas oförmånligt påverka betalningsförmågan, resulterar oftast
i avslag. Ä andra sidan anser styrelsen det angeläget att skötsamhet och
sparvilja premieras, varför låneansökningar i sådana fall, där de sökande
redan på förhand sparat ihop till bohag och även skaffat sig en reserv därutöver,
så gott som regelmässigt beviljas. Instruktionen för ortsombuden
innehåller visserligen en uppmaning till ombuden att, där ej särskilda skäl
föreligga, avstyrka lån »om de sökande skulle ha egna tillgångar, tillräckliga
för bosättningen, och därutöver en skälig reserv». Det har visat sig att
ortsombuden ej sällan avstyrka låneansökningar just med den motiveringen
att de sökande icke äro i behov av lån, detta även i sådana fall där bohag

65

och sparmedel bevisligen tillkommit som en följd av sökandenas egen skötsamhet
och ekonomiska förtänksamhet. Styrelsen har, såsom av det sagda
framgår, i detta stycke en något avvikande uppfattning. I de få fall, där det
av någon anledning ansetts, att de sökande borde skaffa borgen, har i regel
hänvisning skett till riksbankens avbetalningslån. Sjukdom medför avslag
vanligen endast i sådana fall, då läkarutlåtande ger vid handen att återbetalningsmöjligheterna
äro synnerligen minimala. I fråga om straffade personer
undviker styrelsen om möjligt att lägga sten på börda, åtminstone
där det gäller enstaka brott. Gjorda erfarenheter tala emellertid för att man
bör vara restriktiv, då det rör sig om egendomsbrott. I fråga om återfallsförbrytare
utövas ibland rätt stark påtryckning från utomstående för att få
igenom lån till dylika lånesökande. De fall, där styrelsen ändrat sin en gång
intagna ståndpunkt, ha icke manat till efterföljd. Längre lånetid än fem år
beviljas endast undantagsvis och amorteringsfrihet endast där godtagbara
skäl föreligga. Avslag på grund av för sent insändande av ansökan förekommer
så gott som aldrig, även om det anförda skälet för dröjsmålet ibland
kan vara i svagaste laget. Avslag bör nämligen enligt styrelsens uppfattning
grunda sig på reella, alltså icke endast formella skäl.

Kontoret i Växjö upplyser, att nedprutning av lånebelopp sker endast då
de lånesökande kunna med egna medel utan olägenhet bestrida en del av
utgifterna för bosättning. Skulle kontrahenterna ådragit sig en rimlig avbelalningsskuld
för inköp av nödiga bosättningsartiklar, skuld för utbildning
c. d., beviljas ansökan, medan då skuld för konsumtionsvaror med relativt
stort belopp finnes, t. ex. för kläder, matvaror eller umbärliga varor, ansökan
i regel avslås. Andra skäl till avslag ha varit mannens spritmissbruk
eller obenägenhet att betala ådömt underhållsbidrag.

Kontoret i Kalmar anför.

Vid handläggning och prövning av låneansökningarna beträffande bosättningslån
ha vi, utöver vad som framgår av författningsbestämmelserna,
lagt sociala synpunkter och eftersträvat att i görligaste mån genom bifall
till framställningen möjliggöra skapandet av ett hem för ett redan fött eller
väntat barn. Ha upplysningarna om kontrahenterna varit mindre goda, har
barnet som regel fällt utslaget för bifall till ansökan. För ungdomar, där
båda kontrahenterna varit omyndiga och kvinnans graviditet påskyndat eller
framtvingat äktenskap, har kontoret ofta efterhört, om föräldrarna varit
villiga ikläda sig betalningsansvar för lånet. Då stöd av anförvanter icke
kunnat erhållas och upplysningarna om lånesökandena icke varit fullt tillfredsställande
samt risk förelegat att ett beviljat lån komme att slarvas bort
på onyttigheter eller tveksamhet rätt, huruvida pengarna komme till avsedd
användning, har lån i dylika fall oftast beviljats med villkor att räkningar
å möbelköpet och de större bosättningsposterna skulle företes, varefter kontoret
överlämnat lånebeloppet till låntagarna, uppdelat i postväxlar, ställda
till firmorna enligt uppvisade räkningar, och resten av lånet i kontanter. Genom
dessa åtgärder ha vi även lyckats utverka rabatt hos en del firmor.

De tidigare tillämpade bestämmelserna om egen kontrakterad bostad ha
på grund av bostadsbristen måst uppmjukas. Framgår av undersökningen
att den uppgivna bostaden förhyres och bebos av föräldrarna, men bostadsstorleken
är sådan, alt de nygifta verkligen kunna disponera ett rum för
egen del, har detta icke utgjort hinder för bifall till låneansökan.

De beviljade lånebeloppens storlek har som regel ställts i proportion till
mannens eller familjens inkomst och möjlighet att återbetala eventuellt be 5—.

r>lHI73. Rev. berättelse ang. statsverket år I9!>t. I.

66

viljat lån. Visserligen når man därigenom icke åsyftad verkan att hålla
bosältningskostnaderna inom en med hänsyn till kontrahenternas ekonomi
anpassad bosättningskostnad, då möbelfirmor icke lägga något större hinder
i vägen för avbetalningsköp.

Anledning, som motiverat avslag, har i regel varit vederbörandes och därvid
i första hand mannens mindre goda skötsamhet. Spritmissbruk har därvid
många gånger spelat stor roll och särskilt vid upprepade fylleriförseelser.

Eu del ansökningar ha avslagits på grund av mannens obenägenhet att
stanna på en arbetsplats, särskilt om krav eller införsel göres i hans avlöning
på grund av7 oguldna skatter eller underhållsplikt. Avslag har även
förekommit på grund av att den nyblivna hustrun i ett tidigare äktenskap
häftat i skuld för beviljat bosättningslån.

I några enstaka fall har bosättningslåneansökan avslagits, emedan det
redovisade, skuldfria bohaget med hänsyn till bostadens storlek uppgått till
belopp, som med en förståndigare planering bort räcka till en nöjaktig bosättning.
Stor försiktighet har därvid iakttagits, då bland tillgångarna ibland
återfinnas föremål, som betinga en hög summa, som t. ex. radiogrammofon,
och eu allmän benägenhet att övervärdera tillgångarna. Givetvis har hänsyn
även tagits till den standard vederbörande kan anses ha råd till, beroende
på den gemensamma inkomstnivån samt rådande dyrtid. Härvid har
även hänsyn tagits till att kontrahenterna för att över huvud taget få bostad
måst förhyra en större lägenhet än normalt.

Styrelsen för kontoret i Mariestad utgår vid sin handläggning av bosättningslåneansökningarna
ifrån att varje sökande inom den åldersgrupp och
inkomstkategori det är fråga om bör ha en möjlighet att erhålla ett bosättningslån
av lämplig storlek. Detta betraktelsesätt — att var och en har
rättighet att erhålla lån — har enligt kontorets uppfattning också fått stor
spridning hos den lånesökande allmänheten. Lånebelopp och lånets löptid
avpassas efter vederbörandes årsinkomster och övriga förhållanden som
kunna påverka återbetalningsförmågan. Har mannen en fast inkomst på
5 000 kronor eller därutöver, beviljas i allmänhet maximibeloppet 2 000 kronor.
Är årsinkomsten lägre, nedprutas lånebeloppet något. Hänsyn tages till
kvinnans inkomster av förvärvsarbete, dock med betydande reservation, då
erfarenheten visat att hon i mycket stor utsträckning måste upphöra med
förvärvsarbete utom hemmet under just den tid, då lånet skall återbetalas.
Någon övre gräns för inkomstläget hos sökandena har icke uttryckligen
fastslagits. Om makarnas inkomster överstiga 12 å 13 000 kronor eller om
av handlingarna kan utläsas, att vederbörande bör ha möjlighet att utan svårighet
få tillfredsställande borgen, brukar hänvändelse göras till sökandena
för att förmå dem att i stället söka ett avbetalningslån. Om inköp redan äro
gjorda, undersökes om de baserats på kontantpriser eller om avbetalningskontrakt
föreligger. I senare fall brukar lånet avslås.

Kontoret i Halmstad upplyser, att antalet avslagna lån är ytterst ringa.
Endast i fall, då man måste frånkänna sökanden såväl avsikt som förmåga
att sköta ett lån på något så när godtagbart sätt, avslås ansökan.

Av de utgivna lånen ha intill den 1 juni 1951 helt återbetalats 82 524 lån
med ett lånebelopp av ca 112 miljoner kronor. Sedan lånerörelsens början

67

ha vidare avskrivits eller helt efterskänkts 1 524 lån. Det sålunda avskrivna
beloppet uppgår till ca 910 000 kronor. Därefter utestående lån uppgå till
ett antal av 56 401 med ett sammanlagt lånebelopp av ca 46 miljoner kronor.
De avskrivna och efterskänkta lånen fördela sig i tiden sålunda.

År	Antal	Belopp	År	Antal	Belopp
1940 ........	........ 10	5 830	1945 ........	....... 2	628
1941........	........ 20	9 941	1946 .......	....... 55	28 959
1942 ........	........ 22	10 782	1947 .......	....... 526	303 098
1943 ........	........ 46	20 734	1948 .......	....... 78	39 246
1944 ........	........ 36	16 491	1949 .......	....... 252	151 927
			1950 .......	....... 387	257 104

Vid bedömandet av lånerörelsen böra även uppmärksammas antalet nödlidande
lån samt eventuella eftersläpningar beträffande betalningsförpliktelsernas
fullgörande. I tabell 3 ha revisorerna på grundval av införskaffat
material sammanställt vissa uppgifter, ägnade att belysa dessa förhållanden.

Tabell 3. Eftersläpande l&n den 7» 1951.

Riksbankskontor	Antal efter- släpande lån	Antal utestående lån	Antal eftersläpande lån i % av utestående	Antal eftersläpande lån utgivna år
1938	1939	1940	1941
i Stockholm............	6 500	16 965	38	138	188	270	349
Göteborg.............	1 455	4 827	30	41	42	33	52
Malmö...............	1 784	5 364	33	72	79	64	101
Falun................	183	1 547	12	6	4	2	8
Gävle................	244	2 607	9	6	6	1	7
Halmstad.............	119	1 022	12	3	—	1	3
Härnösand............	182	1 223	15	6	11	2	1
Jönköping............	209	2 029	10	6	6	4	7
Kalmar..............	60	615	10	2	2	1	3
Karlskrona...........	108	803	13	—	_	_	1
i Karlstad.............	506	1 886	27	27	24	23	32
Kristianstad..........	137	1 103	12	9	4	6	6
Linköping............	172	1 373	12	3	4	3	4
Luleå................	267	1 357	20	3	1	1	4
Mariestad.............	107	1 194	9	2	1	1	7
Norrköping...........	69	910	8	2	3	1	3
Nyköping.............	152	1 495	10	—	--	1	2
Sundsvall.............	102	1 148	9	1	1	1	2
Uppsala..............	159	1 526	10	—	—	1	7
Visby................	2	203	1	—	-r-	—	—
Vänersborg...........	130	946	14	5	5	2	9
Västerås..............	183	2 027	9	8	3	6	8
Växjö................	84	576	15	4	1	2	1
Örebro...............	165	1 970	8	—	—	3	1

Som av tabellen framgår är frekvensen eftersläpande lån, d. v. s. sådana
lån, där fastställd betalningsplan i ett eller annat avseende icke kunnat
hållas, ganska betydande. För hela riket kunna ifrågavarande lån uppskattas
till lågt räknat ca 13 400. Eftersläpningen uppvisar dock stora variationer
inom olika delar av landet. Ställda i relation till antalet utestående lån före -

68

ligger den största eftersläpningen i lånedistrikt med de större städerna.
Stockholm, Malmö och Göteborg uppvisa sålunda de högsta procenttalen
med respektive 38, 33 och 30 procent eftersläpande lån, medan det lägsta
procenttalet föreligger för Visby med 1 procent. Som av tabellen framgår äro
eftersläpningarna av ganska gammalt datum. Ett betydande antal lån kvarstår
sålunda ännu från låneverksamhetens första år.

En undersökning av de eftersläpande lånen visar, att i ett stort antal fall
anstånd i vanlig ordning icke sökts hos riksbanken, som med hänsyn till
svårigheten att vidtaga exekutiva åtgärder i dessa fall i regel måst finna
sig i den uppkomna eftersläpningen. Sålunda utgjorde vid huvudkontoret i
Stockholm antalet lån med beviljade anstånd endast 139, medan övriga
eftersläpande lån uppgingo till ej mindre än ca 6 500 st. I flertalet av dessa
senare fall synes dock överenskommelse ha träffats med vederbörande om
smärre inbetalningar e. d. I andra fall har i stor utsträckning beviljats
s. k. framräntning, innebärande att låntagarna mot erläggande av förfallen
kvartalsränta fått hela amorteringsplanen framskjuten ett eller flera kvartal.
Sådana lån, där låntagarna visa uppenbar tredska vid betalningsförpliktelsernas
fullgörande, överlämnas till riksbankens ombudsmän för laga åtgärder.

De göromål, som äga samband med bosättningslåneverksamheten, fullgöras
i regel av kontoren vid sidan av övriga förekommande arbetsuppgifter. Vid
huvudkontoret har emellertid det stora antalet eftersläpande lån därstädes
föranlett, att en särskild arbetsgrupp inrättats för att handlägga i huvudsak
dylika låneärenden. På gruppen ankommer även att handlägga ärenden för
samtliga kontor, i vad de avse avskrivning, befrielse och förberedelser för
laga åtgärder. Å gruppen tjänstgörande personal uppgick år 1950 till 19
personer, varav 11 sysselsatta med kvalificerat arbete. Lönekostnaderna
uppgingo till ca 116 000 kronor, motsvarande ca 16 procent av genom gruppens
förmedling indrivet belopp.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas några av de synpunkter, som
från riksbanlcshåll uttalats i fråga om bosättningslånerörelsens betydelse i
befolkningspolitiskt och socialt avseende. Viss tveksamhet har i allmänhet
uttalats, om lånen verkligen fått den betydelse för höjande av äktenskapsfrekvensen,
som ursprungligen åsyftades med denna speciella låneform.
Även dess syfte att motverka avbetalningshandeln med möbler anses kunna
diskuteras. I varje fall uppgives dock från flertalet håll att lånen fylla ett
väsentligt familjesocialt behov, varvid lånen anses ha fått stor betydelse
för underlättande av familjebildningen för många unga människor, som
helt eller delvis saknat medel till sin bosättning. Särskilt uppgives detta vara
förhållandet i många fall, där barn väntats eller funnits, men äktenskap
icke kommit till stånd av brist på medel. Kontrahenterna uppgivas genom
bosättningslånen därvid ha beretts en helt annan möjlighet att bilda egna
hem än om de skulle vara hänvisade till annan form av kreditverksamhet
eller till de sociala myndigheterna.

69

Riksbankskontoret i Göteborg har sålunda framhållit, att man med lånefonden
helt allmänt sett nått syftet ur social synpunkt. Lånen ha för många
unga människor varit en utomordentligt god hjälp vid deras hembildning.
De ha fått billiga och betryggande lånevillkor, och i många fall, då de varit
besjälade av den rätta viljan, ha de undvikit frestelsen att göra dyra och
ogynnsamma avbetalningsköp. För åtskilliga, som på ett eller annat sätt
»råkat på sned» eller som under uppväxt- och ungdomsåren belastats med
intryck och erfarenheter från en fattig och socialt beklämmande miljö, har
enligt kontoret ett lån betytt en öppen dörr till en ljusare och lättare framtid.
Även ha många utomäktenskapliga förbindelser legaliserats. Barnen i
dessa förbindelser ha fått ett hem och därmed en gynnsammare start i livet.
Det är kontorets uppfattning att lånen på ett betydelsefullt sätt bidragit till
att i många fall skapa bättre medborgare — detta sett såväl på kortare som
framför allt längre sikt. Att en del låntagare missbrukat förtroendet, att de
betraktat lånen såsom understöd etc. får enligt kontoret ej undanskymma
det väsentliga i att lånen i stort sett varit vad man också syftat till, en
god hjälp till självhjälp. Kontoret framhåller emellertid, att i fråga om
inbetalningarna det mindre skötsamma klientelet bereder kontoret mycket
arbete. I ett relativt fåtal fall beror försummelsen att betala på verklig
oförmåga att fullgöra inbetalningarna. De senare årens genomgående höjda
inkomstläge medgiver i de allra flesta fall goda möjligheter att betala de
relativt obetydliga amorterings- och räntebeloppen, så mycket mera som
kontoret på allt sätt söker underlätta uppbördsförfarandet genom att medgiva
t. ex. dellikvider om mindre belopp. För att ge verklig tyngd åt riksbankens
argumentering, då betalningsskyldigheten påpekas, borde enligt
kontoret finnas möjlighet att medgiva införsel i lön. Enbart möjligheten
härtill skulle påverka tredskande låntagare att göra sitt bästa. För att
undvika att instrumentet kanske skulle tillämpas slentrianmässigt, kunde
enligt kontoret stipuleras, att införsel finge begäras först sedan en central
myndighet granskat det enskilda fallet, alltså samma förfarande som nu
tillämpas, därest lagsökning skulle befinnas lämplig. Det är kontorets bestämda
övertygelse, att enbart möjligheten till införsel i lön skulle väsentligt
underlätta riksbankens uppbördsarbete och därmed avsevärt reducera bankens
kostnader för detta arbete.

Kontoret i Luleå uppger, alt enligt kontorets erfarenhet bosättningslån
lämnas personer, som icke haft för avsikt att omedelbart gifta sig men som
genom sannolik tillkomst av barn gärna vilja ingå äktenskap innan barnet
födcs. Huruvida möjligheten att erhålla bosättningslån bidrar till tidig
äktenskapsbildning i andra fall än dessa, kan av kontoret icke bedömas,
men uppgives den omständigheten, att familjebildning möjliggöres för de
unga personer, som tillsammans skola ha barn, helt motivera förefintligheten
av dylika lån. Ur social synpunkt är det av vikt, att ungdomen ges möjlighet
att med egna namn som enda säkerhet erhålla lån till bosättning.
Det inte minst väsentliga är enligt kontoret, att denna hjälp kommer i form
av med ränta löpande lån, som skola återbetalas. Denna återbetalningsskyl -

70

dighet medför dels att hjälpen värdesättes mer än om den kommit i bidragsform,
dels även att de som erhålla lån med större omsorg välja de
föremål man avser att köpa. Då lånen icke ha karaktär av fattigunderstöd
och ej heller utlämnas till sådana, som på något sätt visat sig vara mindre
goda samhällsmedlemmar, kan man kanske våga påstå, anser kontoret, att
bosättningslånen premiera och hjälpa till att dana goda medborgare.

Kontoret i Sundsvall har anfört följande.

Det är ett beklagligt faktum, att sparviljan är mycket svag hos de yngsta
arbetsföra åldersklasserna, den ogifta ungdomen. I mycket få fall finnes
erforderligt kapital tillgängligt, då det blir aktuellt med familjebildning. I
regel är det tvärtom så, att först sedan äktenskapet ingåtts börjar sparandet,
och detta måste då få formen av skuldavbetalning. Det kan under sådana
omständigheter icke undgås att de första åren efter bosättningen ofta bli
ekonomiskt bekymmersamma för ungdomen. För familjernas trivsel och
makarnas arbetsprestationer är det av stor vikt, att familjeekonomien redan
från början tillrättalägges efter sunda principer, att bosättningsskulden placeras
så att avbetalning får ske under relativt lång tid och att räntekostnaderna
icke bliva högre än nödvändigt. Bosättningslånen ha i detta avseende
en mycket stor uppgift att fylla, och det är inte tänkbart att kunna
avstå från eller inskränka på denna sociala hjälpform. Det alldeles övervägande
antalet låntagare äro också redbara och skötsamma personer, som
sträva — ibland under mycket bekymmersamma förhållanden — efter att
göra rätt för sig. De äro väl värda det förtroende, som samhället kan visa
dem genom bosättningslångivningen. Ur befolkningspolitisk synpunkt ligger
väl bosättningslånens betydelse främst uti att de möjliggjort en tidigare
familjebildning än som eljest skulle kunnat ske. Låneverksamhetens effekt
i detta avseende hämmas dock starkt av den rådande svåra bostadsbristen.

Mot lånerörelsens nuvarande utformning har kontoret intet annat att erinra
än att det anser det önskvärt, att staten-långivaren finge bättre möjligheter
än nu att komma åt sådana låntagare, som missköta sina förbindelser.
Det är visserligen ett förhållandevis ganska litet antal låntagare, som
kunna betecknas som misskötsamma, men både kostnader och mycken
arbetstid måste nedläggas på dessa fall. Det löner sig så gott som aldrig att
vidtaga vanliga lagsökningsåtgärder mot dessa personer, och snart nog komma
de underfund med att riksbanken ej har någon makt att sätta bakom
sitt hot om indrivning av lånen. Det ligger stor fara i att det efter hand blir
mera allmänt känt, att det icke är förenat med större risk att uraktlåta
betala ett bosättningslån. Enligt kontorets mening borde möjlighet skapas
att genom införsel i lön taga ut statens fordran på grund av bosättningslån
av dem, som uppenbarligen av tredska eller slarv icke fullgöra sina betalningsförpliktelser.

Enligt kontoret i Kalmar har bosättningslånet i stället för att ersätta det
privata avbetalningslånet koimnit att utgöra handpenningen till möbelhandlaren,
vilket fört med sig att möbelköpet mången gång blivit både större
och dyrbarare än vad fallet varit utan bosättningslån. Enligt kontoret utlämnas
bosättningsföremål på avbetalning ofta mot att en tredjedel av köpesumman
betalas kontant och resten mot hyreskontrakt och växel med viss
överenskommen avbetalning per månad. I samtliga fall, där betalningssvårigheter
inträffat beträffande bosättningslånet, har det vid kontorets undersökning
beträffande låntagares ekonomi framkommit skulder till diverse

71

möbelhandlare samt att i ansökningshandlingen angiven bosättningsplan
icke följts utan ibland stigit till dubbla summan. Möbelhandlaren bjuder
ut icke blott möbler utan även mattor, gardiner och sängkläder, och för en
optimistisk ungdom kan enligt kontoret allt ordnas på avbetalning. Genom
köpeavtalet tar sedan möbelhandlaren ut sitt eller tar föremålen tillbaka,
och bosättningslånet kommer i efterhand. Ur social synpunkt anser kontoret
det största värdet av bosättningslåneverksamheten hänföra sig till de fall,
där barn redan funnits eller väntas. För att belysa detta anföres, att av 144
bosättningslån, som utlämnades av kontoret 1950, framgick av ansökningshandlingen
att i 42 fall fanns barn, gemensamt eller med annan fader eller
moder, i 29 fall väntades barn samt i 73 fall intet visserligen fanns nämnt
i ansökan, men det fanns anledning antaga, att barn väntades, då många
kvinnor enligt ansökningshandlingen redan slutat sin anställning eller skulle
sluta. Några mera allvarliga brister anser kontoret icke kunna andragas mot
bosättningslånerörelsen och dess nuvarande utformning. Lånebeloppets storlek
kan diskuteras med hänsyn till dyrtiden och det ursprungliga syftet att
genom denna låneform bereda bosättningskredit. I det sammanhanget anser
kontoret även bör beaktas den förändring, som inträtt beträffande inkomstläget
för nutidens ungdom och faktiska möjlighet att spara även med
hänsyn till inträffad prisstegring, mot den möjlighet som förefanns för samma
ungdom vid bosättningslånens tillkomst, och bör därvid särskilt beaktas
kvinnans höjda inkomstnivå och benägenhet att behålla anställningen
även som gift.

Revisorernas uttalande. Då bosättningslånerörelsen genomfördes efter beslut
vid 1937 års riksdag beträddes ett helt nytt statligt verksamhetsområde.
Såsom ett led i de befolkningspolitiska strävandena att underlätta familjebildningen
åsyftade man att tillskapa eu låneform, som icke skulle kräva
vanlig bankmässig säkerhet av låntagarna men i övrigt vara fullt affärsmässig
och utan subventioner. Långivningen, som från början anordnades försöksmässigt,
gavs vid 1946 års riksdag en utformning, varigenom verksamheten
mer definitivt kom att infogas i de befolkningspolitiska stödåtgärderna
för hem och familj.

För lånerörelsens finansiering ha av riksdagen genom beslut i skilda
sammanhang anvisats medel till betydande belopp. Intill den 1 juli 1951 har
sålunda till statens bosättningslånefond anslagits ett belopp av sammanlagt
över 54 miljoner kronor. Härtill komma betydande anslag å driftbudgeten
till ersättning åt riksbanken för verksamhetens administrering, upplysningsverksamhet
in. in. Revisorerna ha med hänsyn till de betydande belopp, som
av statsmedel investerats i denna verksamhet, funnit det befogat att verkställa
en utredning för att klarlägga låneverksainhetens omfattning och tilllämpning
ävensom dess betydelse i det familjesociala systemet.

Som av den lämnade redogörelsen framgår har bosättningslånegivningen
redan från början nått eu mycket betydande utveckling. Fram till den 1 juni
1951 ha sålunda allt sedan lånerörelsens början utlämnats bosättningslån

72

till ett antal av ca 140 500, representerande ett sammanlagt lånebelopp av
över 159 miljoner kronor. Antalet årligen utlämnade lån, som år 1938 uppgick
till 7 748, steg successivt för att nå ett maximum år 1944, då 13 319
lån beviljades. Därefter har lånefrekvensen varit ständigt sjunkande. Under
år 1950 utlämnades endast 9 386 bosättningslån med ett genomsnittligt
lånebelopp av 1 611 kronor per lån. F. n. utestå 56 401 bosättningslån med ett
totalt lånebelopp av omkring 46 158 000 kronor. Långivningens omfattning
innebär bl. a., att sedan verksamhetens början nära 20 procent av all hembildning
i landet skett med stöd av dessa lån.

Medan sålunda bosättningslåneverksamheten siffermässigt sett nått en utveckling,
som uppenbarligen varit ägnad att kraftigt stödja familjebildningen
i riket, återstår att klarlägga, om med bosättningslånen nåtts de syften,
vilka vid reformens genomförande motiverade statliga stödåtgärder på detta
område. Det bör därvid erinras, att befolkningskommissionen på sin tid angav
främst två argument till förmån för stöd åt bosättningen genom statliga
åtgärder. Dels ansågs äktenskapsfrekvensen i landet relativt låg och äktenskapsåldern
hög, varför det ur befolkningspolitisk synpunkt framslode som
i hög grad önskvärt att främja tidiga äktenskap. De unga borde därför hjälpas
till att kunna sätta bo redan innan de hunnit genom egna besparingar
åstadkomma de medel, som härför erfordrades. Dels betraktades den avbetalningshandel
med möbler och andra bosättningsföremål, som allmänt förekomme,
såsom en i vissa avseenden osund företeelse, vilken borde motverkas,
varför en direkt kreditgivning till dem, som stode i begrepp att sätta
bo, framstode som en rationalisering på detta område.

Vad lånens betydelse ur befolkningspolitisk synpunkt beträffar, torde denna
endast med svårighet kunna fastställas, då under perioden en hel del förhållanden
inträffat, som i vissa avseenden förändrat utgångsläget. Äktenskapsfrekvensen
i landet steg visserligen fram till år 1944, men därefter har
en successiv tillbakagång inträtt. Ifrågavarande utveckling torde emellertid,
som den lämnade redogörelsen utvisar, i väsentlig mån få tillskrivas
motsvarande förskjutningar i åldersgrupperna giftasvuxen ungdom. Härtill
kommer en hel del faktorer, främst bostadsbristen och under senare år även
prisstegringarna, som i viss mån varit ägnade att motverka lånens gynnsamma
inverkan på äktenskapsfrekvensen. Även äktenskapsåldern har under
perioden i stort sett bibehållit sin höga nivå. Framhållas må dock i detta
sammanhang, att även om, som ovan antytts, antalet lån under senare år
varit sjunkande, lånen dock i stort sett hävdat sin relativa andel i äktenskapsbildningen,
då under samma tid även äktenskapsfrekvensen avtagit i
ungefärligen samma takt. Vad slutligen angår lånens syfte att motverka avbetalningshandeln
synes under senare år utvecklingen icke ha gått i önskad
riktning. För det stora flertalet låntagare, som icke haft egna sparmedel
e. d. att tillgå, torde nämligen, enligt vad revisorerna inhämtat, bosättningslånen
icke visat sig förslå för bosättningen, varför skuldsättning vid sidan
av lånen i regel måst göras.

Även om det sålunda torde få anses som sannolikt, att bosättningslånen i

73

varje fall icke på ett avgörande sätt kunnat påverka den befolkningspolitiska
utvecklingen i gynnsam riktning eller begränsa avbetalningshandeln, torde
enligt vad erfarenheten givit vid handen lånen ur andra synpunkter fått stor
betydelse. Tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse synes sålunda ha förskjutits,
varigenom rent sociala motiv kommit att mer träda i förgrunden.
Särskilt uppgivas sålunda lånen ha fått betydelse i fall, då barn funnits eller
väntats, för att legalisera en förbindelse, som sannolikt eljest icke skulle ha
föranlett äktenskap. I ifrågavarande fall ha därför sociala bidrag, vilka
skulle ha utgått i annan ordning, kunnat undvikas. Enligt uttalande från
riksbankshåll är lånens betydelse i dessa fall så stor, att enbart på dessa
grunder låneverksamheten bör vara förtjänt av fortsatt stöd. Då det icke
kan anses uteslutet, att den förskjutning, som sålunda i viss mån kan sägas
ha inträffat i fråga om bosättningslånerörelsens ursprungliga målsättning,
bör föranleda en översyn av bestämmelserna i något avseende, förutsätta
revisorerna, att fullmäktige i riksbanken med uppmärksamhet följa
utvecklingen samt taga de initiativ, som kunna befinnas påkallade.

Den verkställda utredningen har i övrigt givit revisorerna anledning till
följande uttalande.

Lånens regionala betydelse varierar betydligt. Enligt vad som framgår av
eu av socialstyrelsen år 1943 verkställd undersökning och sedermera även
framhållits från riksbankshåll, ha lånemöjligheterna i första hand begagnats
av tätorternas befolkning, medan hos landsbygdsbefolkningen intresset
för lånerörelsen varit mindre. Detta kan bero på dels en viss obenägenhet
att över huvud låna upp medel, dels ock bristande kännedom om denna
låneform och bestämmelserna för densamma. Tidigare var även lånens användningsområde
så begränsat, att det icke tillgodosåg landsbygdsbefolkningens
behov på samma sätt som tätorternas. Genom 1946 års lagändring,
vilken innebar en avsevärd utvidgning av lånens användningsområde, synes
emellertid även landsbygdens behov ha tillgodosetts.

Som av den lämnade redogörelsen framgår synes den av riksbankskontoren
tillämpade praxis vid låneansökningarnas prövning och bedömande
växla starkt mellan olika delar av landet. Avslagsprocenten varierar sålunda i
avseende å 1950 års låneansökningar mellan högst 20,9 procent i ett distrikt
och lägst 3,5 procent i ett annat. Bifallna ansökningar per 100 ingångna
äktenskap utgjorde högst 26 procent och lägst 11 procent. Även de genomsnittligt
beviljade lånebeloppen per lån under år 1950 varierade starkt mellan
högst 1 755 kronor och lägst 1 418 kronor.

Även om en viss divergens i tillämpningen kan anses motiverad med hänsyn
till förefintligheten av rent regionala olikheter, såsom distriktens olika
inkomstförhållanden, struktur in. in., förefalla dock i här föreliggande fall
oregelbundenheterna alltför stora för att förklaras enbart av sådana faktorer.
Ehuru den lämnade redogörelsen icke ger fullt belägg för anledningen
till variationerna, vill det dock synas som om vissa riksbankskontor vid prövningen
skulle tillämpa strängare bedömningsgrunder, t. ex. i fråga om krav
å borgen i vissa fall eller avsaknaden av vandelanmärkningar, än på andra

74

håll. Även lånebeloppets storlek synes avvägas efter olika principer. Med
hänsyn till lånens utpräglat sociala karaktär är det givetvis angeläget, att
en mera enhetlig bedömning av låneansökningarna kommer till stånd. Revisorerna
vilja därför föreslå, att fullmäktige ägna särskild uppmärksamhet
åt ifrågavarande spörsmål samt efter utredning uppta till närmare övervägande,
huruvida en översyn av gällande tillämpningsföreskrifter eller utfärdande
av ytterligare sådana kan befinnas erforderlig.

En närmare undersökning av lånerörelsen i vad gäller låneförlusterna utvisar,
att intill den 1 juni 1951 avskrivits eller efterskänkts sammanlagt
1 524 bosättningslån till ett lånebelopp av 910 000 kronor. Då det ligger i
blankokreditens natur, att risktagandet vid långivningen måste bli förhållandevis
stort, i synnerhet i fall som dessa med ett låneklientel, vilket är
mycket ungt och som därför måste bli föremål för synnerligen osäkra bedömanden
angående fortsatt skötsamhet, framtidsutsikter och stabilitet i de
ingångna äktenskapen, förefalla de hittillsvarande låneförlusterna anmärkningsvärt
låga. I förhållande till lånerörelsens totala omslutning uppgå de
sålunda till ca 0,6 procent. Å andra sidan måste konstateras, att antalet eftersläpande
lån, vilka enligt rent bankmässiga bedömningsgrunder i många fall
vore att anse som uppenbart nödlidande, är relativt betydande. Revisorerna
ha fått den uppfattningen, att indrivningen av dessa lån handhas av riksbanken
med stor varsamhet. Ett stort antal lån kvarstår sålunda ännu från
verksamhetens första år, och i många fall fullgöras endast smärre delinbetalningar.
Frekvensen eftersläpande lån företer vidare i förhållande till antalet
utestående betydande variationer mellan olika lånedistrikt. Det såväl absolut
som relativt sett största antalet eftersläpande lån föreligger i Stockholms,
Malmö och Göteborgs distrikt med respektive 38, 33 och 30 procent sådana
lån, medan lägsta procenttalet uppvisas för Visby med 1 procent. Skulle de
betydande oregelbundenheterna i eftersläpningarna sammanhänga med växlande
praxis i fråga om indrivningen eller vid meddelandet av anstånd, finna
revisorerna det angeläget, att fullmäktige ägna även denna fråga uppmärksamhet
samt vidtaga åtgärder för en jämnare tillämpning i ifrågavarande
hänseende.

Enligt vad som uppgivits föranledas eftersläpningarna huvudsakligen av
sjukdom och påkommet ekonomiskt trångmål men även vid ett stort antal
lån av tredska och ovilja hos låntagarna att fullgöra betalningsförpliktelserna.
Kännedomen om den svaga rättsliga position, som riksbanken har
gentemot tredskande låntagare — finnas icke utmätningsbara tillgångar, kan
återbetalning icke erhållas — uppgives vara mycket spridd. Icke minst med
hänsyn till de betydande kostnader och arbete, som för riksbanken äro förenade
med skötseln av dessa lån, synes det angeläget att gentemot berörda
låntagare effektiva indrivningsmöjligheter beredas. Revisorerna vilja i detta
sammanhang erinra om att då ifrågavarande spörsmål år 1946 prövades av
riksdagen, statsutskottet uttalade att frågan vilka indrivningsåtgärder som
lämpligen borde vidtagas för erhållande av ett bättre indrivningsresultat för -

75

tjänade att närmare övervägas. Det synes revisorerna angeläget, att den
ifrågasatta undersökningen med det snaraste kommer till stånd.

För en effektivisering av indrivningen synes en ökad användning av systemet
med lönefullmakter i vissa fall vara att rekommendera. Erfarenheten
har emellertid visat, att dessa fullmakter icke alltid kunnat tagas i bruk, då
vissa arbetsgivare — däribland enstaka statliga myndigheter och Stockholms
stads kommunala verk och inrättningar — icke ansett sig kunna belasta sin
organisation med dylikt merarbete. Med hänsyn till lånens karaktär synes
det angeläget, att statliga och kommunala myndigheter visa större förståelse
för bosättningslåneverksamheten i detta hänseende. Till förekommande av
låneförluster är det också angeläget, att vederbörande exekutiva myndigheter
i samband med indrivningsåtgärder lämna verksamt stöd gentemot tredskande
låntagare. Slutligen vilja revisorerna betona önskvärdheten ur statens
synpunkt, att statliga och kommunala myndigheter, t. ex. arbetsförmedlingar,
i större utsträckning än vad nu gällande bestämmelser medgiva beredas
möjlighet att lämna riksbanken upplysningar i samband med utredningar i
bosättningslåneärenden.

Ett spörsmål, som i olika sammanhang aktualiserats i samband med bosättningslåneverksamheten,
utgör önskemålet om tillskapandet av kontroll
över lånemedlens användning. Enligt vad revisorerna inhämtat har uppenbart
missbruk av lånemedel stundom kunnat konstateras, men detta torde
utgöra rena undantagsfall. I varje fall torde en kontrollanordning på detta
område medföra så betydande kostnader och organisatoriska svårigheter, att
tanken härpå icke utan synnerligen vägande skäl synes böra realiseras. Å
andra sidan har i delvis samma syfte samt särskilt för att göra inköpen mer
praktiska ifrågasatts en förebyggande upplysningsverksamhet, varigenom i
bosättningslåneverksamheten engagerade personer, t. ex. ortsombuden, eller
sociala myndigheter inom kommunerna skulle lämna praktiska råd åt de
lånesökande. Det bör erinras, att på vissa orter, t. ex. i Stockholm, tillsatts
en av kommunen avlönad bosättningskonsulent för att tillhandagå allmänheten
med sådana råd.

Såsom ovan framhållits har erfarenheten visat, att bosättningslånen för
flertalet låntagare med tiden icke kommit att förslå för bosättningen, varför
i den mån egna medel icke funnits att tillgå skuldsättning vid sidan av
lånen kommit till stånd. Följden härav synes ha blivit, att bosättningslånen
i stället för att såsom avsikten varit ersätta det privata avbetalningslånet i
ifrågavarande fall kommit att utgöra handpenning enligt avbetalningskontraktet.
Vid inträffade betalningssvårigheter har det sedermera visat sig, att
möbelhandlaren i enlighet med avbetalningskontraktets bestämmelser återtagit
bosättningsföremålen, varvid bosättningslånet kommit i efterhand. En
sådan användning av bosättningslånen synes revisorerna icke stå i god överensstämmelse
med lånens syfte. Revisorerna vilja därför framhålla angelägenheten
av att garantier skapas för alt i sådana fall sammanblandning
icke sker av bosättningslånen och skuldsättning vid sidan därom, utan användningen
av lånen klart särskiljes från avbetalningskontrakten.

76

§ 9.

Vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m.

En central tillsyn från statlig myndighets sida över sådana föreningsbildningar,
som avses i gällande understödsföreningslag, föreskrevs första gången
i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. Denna lags tillämpningsområde
var begränsat till föreningar, som avsågo att bereda antingen enbart sjukhjälp
eller sjukhjälp och begravningshjälp. Sjukkassorna åtnjöto statsbidrag.
Därefter ha den 29 juni 1912 utfärdats lag om understödsföreningar,
den 26 juni 1931 förordning om erkända sjukkassor, den 14 juni 1934 förordning
om erkända arbetslöshetskassor och den 24 mars 1938 nu gällande
lag om understödsföreningar. Samtliga nämnda författningar innehålla bestämmelser
om central statlig tillsyn. Till de erkända sjukkassorna och de
erkända arbetslöshetskassorna utgår statsbidrag.

Tillsynen över de enligt 1910 års lag registrerade sjukkassorna utövades
ursprungligen av kommerskollegium. Fr. o. m. den 1 januari 1913, då socialstyrelsen
trädde i funktion, t. o. m. utgången av år 1937 handhade socialstyrelsen
tillsynen över såväl sjukkassorna som övriga understödsföreningar.
Fr. o. m. år 1938 är pensionsstyrelsen tillsynsmyndighet över de
erkända sjukkassorna samt övriga understödsföreningar utom sådana, som
uteslutande avse att bereda understöd vid arbetslöshet. Över understödsföreningar
av sist angivet slag utövas tillsynen av arbetsmarknadsstyrelsen.

I samband med tillkomsten av förordningen om erkända sjukkassor år
1931 upphävdes 1910 års lag om sjukkassor samt utsträcktes 1912 års understödsföreningslag
att omfatta även sjukkassor. Härigenom kommo tillsynsbestämmelserna
i 1912 års understödsföreningslag att gälla jämväl dylika
föreningar. Beträffande de erkända sjukkassorna infördes emellertid
kompletterande bestämmelser i 40 och 42 §§ sjukkasseförordningen, vilka
gåvo tillsynen över dessa sjukkassor en något vidare omfattning än tillsynen
över övriga understödsföreningar.

Genom förordningen om erkända arbetslöshetskassor, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1935, tillskapades en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring.
Även för denna försäkring gällde 1912 års understödsföreningslag.
Liksom i fråga om de erkända sjukkassorna kompletterades dock
lagens tillsynsbestämmelser med bestämmelser i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, i stort sett motsvarande tillsynsbestämmelserna i sjukkasseförordningen.

Tillsynsbestämmelserna i sjukkasseförordningen och förordningen om erkända
arbetslöshetskassor äga alltjämt giltighet, medan 1912 års understödsföreningslag
ersatts av gällande understödsföreningslag av år 1938. I
denna lag ha de grundläggande tillsynsbestämmelserna intagits i 77 och
78 §§. Bestämmelserna innebära i förhållande till 1912 års lag en utvidgning
av den statliga tillsynen över understödsföreningarna. Med hänsyn till

77

innehållet i de kompletterande tillsynsbestämmelserna för de erkända sjukkassorna
och arbetslöshetskassorna har utvidgningen betydelse främst för
de övriga understödsföreningarna.

För samtliga understödsföreningar gälla f. n. följande i 1938 års understödsföreningslag
intagna grundläggande bestämmelser angående den statliga
tillsynen.

Enligt ifrågavarande bestämmelser tillkommer det tillsynsmyndigheten
att meddela råd och vägledning i fråga om understödsförenings bildande
och det lämpliga inrättandet av sådan förenings verksamhet ävensom att i
övrigt tillhandagå med upplysningar i fråga om åtgärder, som må erfordras
för registrering. Tillsynsmyndigheten skall vidare, då understödsförening
vunnit registrering, övervaka föreningens verksamhet samt tillhandagå föreningen
med råd och upplysningar i ändamål att föreningens rörelse må drivas
på ett med hänsyn till dess art och omfattning lämpligt sätt. Finner tillsynsmyndigheten
att avvikelse från lag eller författning eller föreningens
stadgar förekommeri eller visar det sig att understödsförening är oförmögen
att efter oförändrade grunder fullgöra sina utfästelser, eller finnas stadgarna
eljest icke längre vara betryggande för medlemmarna och övriga understödsberättigade,
skall tillsynsmyndigheten meddela föreningen anvis
ning att inom viss tid ha vidtagit sådan åtgärd eller förändring av förening
ens verksamhet som prövas erforderlig. Om understödsförening befinnes
driva rörelse, vilken är att anse som affärsmässig försäkringsrörelse, skall
tillsynsmyndigheten anvisa föreningen att antingen vidtaga erforderliga ändringar
med avseende å rörelsens art eller ock inom viss tid ha överlåtit rörelsen
på ett försäkringsbolag. Därest förening, som meddelats anvisning,
icke tillbörligen ställer sig anvisningen till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten
såsom yttersta tvångsmedel mot föreningen göra ansökan hos domstol
om åläggande för föreningen att träda i likvidation.

På understödsförenings styrelse ankommer vidare att årligen till tillsynsmyndigheten
insända styrelse- och revisionsberättelse, statistisk redogörelse
in. fl. handlingar. Dessutom är föreningens styrelse skyldig att när som
helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att inventera föreningens
medel samt att granska föreningens räkenskaper och övriga handlingar
ävensom att lämna dem tillträde till föreningssammanträde.

Enligt understödsföreningslagen äger tillsynsmyndigheten när helst den
så finner nödigt anmoda föreningsstyrelse att utlysa föreningssammanträde.
Efterkommer styrelsen ej sådan anmodan, äger myndigheten själv utlysa
sammanträdet. Vidare föreskrives, att tillsynsmyndighetens prövning av registreringsanmälningar
skall vara icke blott av formell utan även av materiell
natur. Myndigheten skall sålunda bl. a. tillse, att stadgarna äro betryggande
med avseende å avgifter, fondbildning in. m., att de till sin avfattning
i något viktigare avseende icke äro otydliga eller vilseledande samt alt
de eljest äro upprättade på ett med hänsyn till verksamhetens art och omfattning
lämpligt sätt.

Vad de understödsföreningar beträffar, som antagits till erkända sjukhus -

78

sor, ha i 40 och 42 §§ sjukkasseförordningen meddelats vissa bestämmelser
rörande tillsynen att gälla utöver förenämnda bestämmelser i understödsföreningslagen.
Genom dessa kompletterande bestämmelser ges tillsynsmyndigheten
både ökade rättigheter och skyldigheter. Sålunda äger tillsynsmyndigheten
jämlikt 42 § meddela anvisning icke blott då avvikelse från lag
eller författning och föreningens stadgar förekommer utan även då »eljest
anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet föreligger».
Enligt 40 § skall tillsynsmyndigheten övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med sjukkasseförordningen ävensom i
övrigt utövas på ändamålsenligt sätt. Nämnas må även att tillsynsmyndigheten
skall utse en styrelseledamot samt en revisor i varje centralsjukkassa
samt att centralsjukkassa skall utse en revisor i till densamma ansluten
lokalsjukkassa.

Vad tillsynsmyndighetens organisation beträffar må bl. a. anföras följande.

Enligt propositionen nr 203 år 1910 skulle för tillsyn över sjukkasseverksamheten
inrättas en särskild byrå inom kommerskollegium, sjukkassebyrån,
under ledning av en sjukkasseinspektör. I dennes åligganden skulle
bl. a. ingå »att själv eller genom ombud verkställa de i sjukkasselagen omnämnda
inspektioner och inventeringar». Sjukkasseinspektörens närmaste
man skulle vara en sekreterare, benämnd inspektörsassistent. På denne
skulle bl. a. ankomma »att, efter uppdrag, verkställa de i sjukkasselagen omlörmälda
inspektioner och inventeringar». I detta sammanhang framhölls,
att saväl förrättandet av omförmälda inspektioner och inventeringar som
fullgörandet av de uppgifter, vilka sammanhänga med tillsynsmyndighetens
övervakande, rådgivande och ledande verksamhet gentemot sjukkassorna,
ofta syntes kräva sjukkasseinspektörens eller hans närmaste mans närvaro
på ort och ställe, varav sålunda följde, att inspektören och sekreteraren var
för sig i stor utsträckning syntes bliva nödsakade att företaga resor till
olika delar av riket. I propositionen framhölls också nödvändigheten av att
inspektören själv eller hans närmaste man deltoge i möten mellan representanter
för sjukkasseverksamheten på olika platser i landet.

Av ett den 30 juni 1936 avgivet betänkande (SOU 1936: 29) rörande socialstyrelsens
organisation framgår bl. a., att tillsynsmyndigheten till följd
av alltför knapp personalutrustning nödgats eftersätta en del av sina åligganden
och fått inrikta sig på handläggning av löpande ärenden. I betänkandet
konstateras sålunda att sjukkassebyråns personal icke i nödig utsträckning
medhunnit inspektion av sjukkassornas verksamhet men att dylik
inspektion vore i hög grad påkallad.

I sitt yttrande över detta betänkande framhöll socialstyrelsen bl. a., att
det statistiska arbetet i väsentlig mån legat nere och att inspektionsverksamheten
i alltför stor utsträckning måst eftersättas. Styrelsen anförde fortsättningsvis
bl. a.

Som förut påpekats har under senare år endast i enstaka undantagsfall
revision av kassornas verksamhet kunnat företagas. Detta förhållande måste

79

betraktas såsom ett av de mest påtagliga av de missförhållanden, som en
otillräcklig tillgång på arbetskraft vållat. I all synnerhet med hänsyn till
de statsunderstödda sjukkassorna, i avseende å vilkas skötsel staten ju i
högst betydande utsträckning har ett direkt finansiellt intresse, bör det betraktas
som ofrånkomligt, att personal finnes tillgänglig för verkställande
av nödiga revisioner och inspektioner. Gångna års erfarenheter visa, att
mycket ofta anledning förekommer för tillsynsmyndigheten att genom infordrande
av uppgifter eller genom en till ort och ställe utsänd tjänsteman
granska kassornas ekonomiska förvaltning över huvud taget eller i visst
hänseende att göra sig underkunnig om huru en kassas försäkringsverksamhet
utövas o. s. v. Att märka är även i detta sammanhang, att det i stor
utsträckning är icke fackutbildade personer, som handha kassornas skötsel;
med all god omsorg och vilja att på rikligaste och mest ändamålsenliga
sätt förvalta kassan kan därför ofta en inspektion och därmed förbunden
information och korrigerande verksamhet från vederbörande tjänstemans
sida motsvara ett hos kassans ledning själv känt behov. Det är sålunda icke
endast ur synpunkten av en nödig kontroll som inspektionsverksamheten
synes böra bedrivas i större omfattning än som hittills kunnat ske, utan
även för att kunna tillmötesgå behovet av handledning och upplysning i den
speciella form, som ett personligt besök hos kassan innebär.

Den sakkunnige synes förutsätta, att byråchefen jämte byrådirektören
skulle vara de tjänstemän, som företogo de erforderliga inspektionerna. Med
hänsyn till omfattningen av den arbetsbörda, som åvilar byråns chef, ävensom
till angelägenheten av att denne icke i otillbörligt stor utsträckning är
genom bortovaro förhindrad att personligen leda byråns arbete samt att
mottaga besök och telefonsamtal, måste det emellertid anses uteslutet, att
byråchefen som regel verkställer inspektion av andra kassor än de erkända
centralsjukkassorna. Inspektionen av de erkända lokalsjukkassorna och av
de övriga understödsföreningarna bör ankomma på byrådirektören och
andra underordnade tjänstemän, varvid den förstnämnde — som därjämte
torde få några av centralsjukkassorna på sin lott — dock icke kan tänkas
hinna verkställa mer än en del av förrättningarna. Behovet av tillgång till
ytterligare för ifrågavarande verksamhet väl kvalificerade tjänstemän kan
med skäl sägas vara trängande och motiverar i förening med övriga till
denna avdelning hörande arbetsuppgifter, på sätt nedan säges, inrättande
av ytterligare vissa tjänster. Anmärkas må, att för inspektionsverksamhet,
motsvarande den nu ifrågavarande, i Danmark äro anställda 5 särskilda
revisorer.

Ehuru departementschefen i proposition nr 2(56 år 1937, vari sjukkassebyrån
föreslogs överflyttad till pensionsstyrelsen, bl. a. underströk behovet
av ökad inspektion, fann han icke socialstyrelsens krav på utökning av
personalen tillräckligt motiverade utan förordade i huvudsak ett bibehållande
av de dåvarande arbetskrafterna. Riksdagen biföll propositionen i
vad den avsåg sjukkassebyråns personal.

Sedan sjukkassebyrån överflyttats till pensionsstyrelsen, har byrån tillförts
betydande nya arbetsuppgifter, främst genom 1938 års lag om understödsföreningar
men även genom förordningen den 11 juni 1937 om moderskapspenning
och lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser. Den starka stegringen av antalet medlemmar i de
erkända sjukkassorna (medlemsantalet var vid slutet av år 1935 928 354

80

och vid slutet av år 1949 2 982 359) har också ökat byråns arbetsuppgifter.
De nya och ökade arbetsuppgifterna ha föranlett viss förstärkning av byråns
personal. Den arbetskraft som sålunda tillförts byrån har emellertid i väsentlig
utsträckning måst ägna sig åt stora engångsuppgifter — under första
hälften av 1940-talet understödsföreningarnas anpassning till 1938 års understödsföreningslag
och åren 1947—1950 förarbeten till genomförande
av lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Den livaktighet i
övrigt på socialförsäkringens område, som varit och alltjämt är rådande,
har också i hög grad tagit kvalificerad arbetskraft å byrån i anspråk. Bortsett
från att under åren 1944—1948 en handledning för de erkända sjukkassorna
utarbetats och att f. n., efter förslag av pensionsstyrelsen, pågår
en ur kontrollsynpunkt värdefull omläggning av de erkända lokalsjukkassornas
bokföring synes med hänsyn till vad nyss sagts icke ha medhunnits
någon intensifiering och effektivisering av den egentliga tillsynsverksamheten.

Sjukkassebyrån inom pensionsstyrelsen omfattar f. n. tillsammans 66 befattningshavare,
varav 1 byråchef, 3 byrådirektörer, 5 förste byråsekreterare,
1 förste aktuarie, 9 byråsekreterare och aktuarier, 5 amanuenser, 39
kontorsskrivare m. m. samt 3 expeditionsvakter.

Följande uppgifter belysa omfattningen av samt sättet för den tillsyn över
de erkända sjukkassorna och övriga understödsföreningar — bortsett från
sådana, som uteslutande avse att bereda understöd vid arbetslöshet — som
f. n. utövas av pensionsstyrelsen.

Vid 1950 års utgång stodo under pensionsstyrelsens tillsyn 1 153 erkända
sjukkassor — varav 37 centralsjukkassor — samt 1 081 andra understödsföreningar.
Av dessa sistnämnda föreningar voro 197 pensionskassor, 439
livförsäkrings- och begravningskassor, 278 sjuk- och begravningskassor
samt 167 sjukkassor. Antalet försäkrade medlemmar och de behållna tillgångarnas
storlek inom en var av dessa grupper av föreningar den 31 december
1949 framgå av följande uppgifter.

	Antal före- ningar	Antal för-säkrade medlemmar	Behållna tillgångar
Erkända sjukkassor......................	1 153	2 982 000	165 milj. kr.
Pensionskassor..........................	197	101 000	602 » »
Livförsäkrings- och begravningskassor.....	439	828 000	105 » »
Sjuk- och begravningskassor..............	278	170 000	17 » »
Sjukkassor (ej erkända)..................	167	270 000	8 » »
Summa	2 234	4 351 000	897 milj. kr.

Sedan understödsförening registrerats, grundas pensionsstyrelsens tillsyn
(av kontrollerande natur) i första hand på de handlingar, som varje förening
årligen har att ingiva jämlikt 77 § understödsföreningslagen. Den
viktigaste av dessa handlingar är den statistiska redogörelsen (jämte bilagor)
rörande föreningen och dess verksamhet.

81

De statistiska redogörelserna för de erkända sjukkassorna underkastas
en kontinuerlig granskning å sjukkassebyråns ekonomisk-statistiska avdelning.
I första hand kontrolleras att redogörelserna äro fullständiga och i
formellt avseende riktiga, varefter uppgifterna kontrollsummeras samt i
vissa avseenden avstämmas mot föregående års motsvarande statistiska
redogörelser. Vidare kontrolleras att revisorerna tillstyrkt och kassans styrelse
beviljats ansvarsfrihet.

I bilagor till redogörelserna lämna kassorna bl. a. ett räkenskapssammandrag,
innefattande kassasammandrag, vinst- och förlusträkning, balansräkning
och specifikation av vissa tillgångar. Denna ekonomiska redovisning
underkastas en särskild granskning, som bl. a. har till ändamål att i den
mån så är möjligt kontrollera att kassorna i sin bokföring riktigt redovisat
och på föreskrivet sätt disponerat sina medel. I samband med denna
granskning företages en kontroll av kassornas avgiftsinkomster genom överslagsberäkningar
med ledning av redogörelsernas uppgifter om antalet medlemmar
i olika sjukhjälpsklasser.

Utöver den förenämnda granskningen företages stickprovsgranskning av
verifikationer rörande utbetalad sjukhjälp. Sålunda infordras f. n. årliga
verifikationer rörande läkarvård, övriga sjukvårdande åtgärder och intagningskostnader
från 40—50 procent av kassorna (från större kassa endast
för viss del av året) samt verifikationer rörande sjukpenning, ersättning
för sjukhusvård och barntillägg från 10—15 procent av kassorna. Syftet
med denna granskning är att tillse att kassorna icke utbetalat sjukhjälp med
högre belopp än som skolat utgå enligt gällande bestämmelser och att kassorna
i den statistiska redogörelsen icke upptagit högre belopp rörande utbetalad
sjukhjälp eller större antal sjukhjälpsdagar än som framgår av infordrade
verifikationer. Kontrollen är av särskild vikt på grund av att vissa
i den statistiska redogörelsen lämnade uppgifter läggas till grund för beräkning
av kassorna tillkommande statsbidrag. Därest ett av en kassa
begånget fel föranlett att statsbidrag utgått med för högt belopp, göres motsvarande
avdrag av statsbidraget för påföljande år.

För andra understödsföreningar än erkända sjukkassor sker ifrågavarande
granskning av motsvarande handlingar på sjukkassebyråns försäkringstekniska
avdelning. På grund av att statsbidrag icke utgår till dessa
understödsföreningar äro de av dem lämnade uppgifterna i vissa hänseenden
mindre omfattande än de, som lämnas av de erkända sjukkassorna. Granskningen
sker på samma sätt som för de erkända sjukkassorna. I allmänhet
infordras dock icke verifikationer för styrkande av i handlingarna lämnade
uppgifter.

För fortlöpande kontroll av att föreningarna äro i stånd att infria sina
försäkring,sförpliktelser åligger det jämlikt 15 § understödsföreningslagen
de understödsföreningar, som icke äro erkända sjukkassor och vilkas utfästelser
icke enbart avse sjukhjälp i viss mindre omfattning, att som regel
minst vart femte år inkomma till pensionsstyrelscn med en av aktuariekompetent
person upprättad försäkringsteknisk utredning av föreningens

8—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. 1.

82

ekonomiska ställning. Jämväl dessa utredningar genomgås av pensionssty.
relsen, och jämförelse sker med uppgifter i föreningarnas statistiska redogörelser.

Över granskningen av handlingar, som ingivas jämlikt 77 § understödsföreningslagen,
upprättas för varje erkänd sjukkassa och annan understödsförening
en granskningsproinemoria, som är fortlöpande år efter år och
som bifogas den senast från föreningen inkomna statistiska redogörelsen.
I denna granskningspromemoria noteras icke blott direkta anmärkningar
mot föreningen utan även iakttagelser, som kunna vara av betydelse i något
hänseende eller .som böra observeras vid ett kommande års granskning.
Vid granskning anmärkta förhållanden delgivas föreningarna, vilka därefter
ha att inkomma med förklaring eller bekräftande av anmärkningens
riktighet. Ett vid granskningen av den statistiska redogörelsen uppdagat
förhållande kan emellertid vara av den beskaffenhet, att det icke utan vidare
låter sig rättas. Pensionsstyrelsen föreslår eller anmodar då föreningen
att vidtaga de åtgärder, som kunna finnas påkallade, t. ex. avgiftshöjning,
annan ändring av föreningens stadgar, omplacering av medel o. s. v.

Granskningen av de erkända sjukkassornas jämlikt 77 § understödsföreningslagen
avgivna statistiska redogörelser samt räkenskapssammandrag
har föranlett tillsynsmyndigheten att för 1950 års verksamhet avlåta 904
anmärkningsskrivelser. Den år 1950 företagna granskningen av läkarvårdskvitton,
läkemedelskvitton, kvitton för andra sjukvårdande åtgärder och
kvitton angående kostnader för intagning å sjukvårdsanstalt har föranlett
524 skriftliga erinringar från tillsynsmyndighetens sida. Under samma år
har därjämte företagits granskning av från erkända sjukkassor avfordrade
verifikationer å utgiven sjukhusvårdsersättning, sjukpenning och barntilllägg,
varvid anledning till anmärkning befunnits föreligga i 157 fall.

Statistiska redogörelser, som ingivits av andra understödsföreningar än
erkända sjukkassor, ha under år 1950 föranlett anmärkningsskrivelser i
239 fall. Under samma år ha från 133 dylika föreningar inkommit försäkringstekniska
utredningar av föreningarnas ställning, vilka genomgåtts av
tillsynsmyndigheten och i några fall föranlett anmärkningsskrivelser.

Den av pensionsstyrelsen bedrivna inspektionsverksamheten på ort och
ställe är av förhållandevis begränsad omfattning. I regel företagas inspektionsresor
endast i anledning av att särskilda förhållanden påkalla en närmare
undersökning. Någon planmässig inspektionsverksamhet förekommer
sålunda icke.

Under år 1949 inspekterades 7 erkända sjukkassor och 1 annan understödsförening.
Under år 1950 inspekterades 2 erkända sjukkassor och 8
andra understödsföreningar. I inspektioner, som beräknats bli av större omfattning,
ha deltagit två eller tre befattningshavare. Över företagen inspektion
upprättas regelmässigt inspektionsberättelse. I regel inhämtas yttrande
däröver från den inspekterade föreningens styrelse. Föreningens yttrande
föredrages, och därvid beslutas, huruvida särskilda åtgärder skola
vidtagas i anledning av inspektionen eller ärendet skall läggas ad acta.

83

Den hjälpande och rådgivande verksamhet, som jämlikt 40 § sjukkasseförordningen
och 78 § under.stödsföreningslagen ankommer på tillsynsmyndigheten,
utövas huvudsakligen genom besvarande av förfrågningar. Med
stöd av 42 § .sjukkasseförordningen eller 78 § understödsföreningslagen
upptager tillsynsmyndigheten även till prövning tvister mellan föreningarna
och deras medlemmar eller övriga understödsberättigade, där enligt anmälarens
mening förfarits i strid mot sjukkasseförordningens, understödsföreningslagens
eller stadgarnas bestämmelser. Befinnes därvid att förening
handlat i strid mot lag eller författning eller föreningens stadgar, meddelas
föreningen, om rättelse i annan ordning icke sker, anvisning att inom
viss tid ha vidtagit de åtgärder som prövas erforderliga.

Vidare må framhållas att, såsom ett led i den hjälpande och rådgivande
verksamheten, byråchefen och olika befattningshavare inom sjukkassebyrån
i vissa fall, oftast på framställning från erkänd sjukkassa, deltaga i
lokala överläggningar mellan central- och lokalsjukkasserepresentanter eller
vid centralsjukkassornas årsmöten. Ofta bruka befattningshavarna därvid
hålla föredrag. Under år 1949 bevistades 22 sådana överläggningar, varav
6 årsmöten, och under år 1950 18 överläggningar, varav 8 årsmöten.

Såsom redan nämnts genomföres f. n. successivt en anordning, varigenom
de erkända lokalsjukkassornas bokföring kommer att i mycket stor
utsträckning ombesörjas av vedeidiörande centralsjukkassor (s. k. centraliserad
bokföring). Vid denna bokföring är avsikten att centralsjukkassorna
skola företaga en viss granskning av lokalsjukkassornas kassarapporter och
verifikationer. I underdånig skrivelse den 2 mars 1951 med förslag till ändringar
i sjukkasseförordningen in. m. har pensionsstyrelsen bl. a. föreslagit,
att i förordningen intages föreskrift, att centralsjukkassa i den utsträckning
tillsynsmyndigheten bestämmer skall granska ansluten lokalsjukkassas
räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel
och värdehandlingar.

Förutom tillsynen över erkända sjukkassor och övriga understödsföreningar
åvilar pensionsstyrelsen jämväl tillsynen över aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser enligt lagen om dylika stiftelser den 18 juni
1937. Sådan stiftelses tillgångar kunna utgöras av självständig förmögenhet
men bestå i regel av fordran, som innestår hos bolaget. Då självständig förmögenhet
finnes, skall denna vara placerad i enlighet med föreskrifter, som
meddelats av Konungen. Stiftelses angelägenheter kunna, då självständig
förmögenhet ej finnes, handhavas av bolagets styrelse. Särskilt förvaltningsorgan
— styrelse eller god man — kan dock inrättas och är under vissa förhållanden
föreskrivet. Rörande pensionsstyrelsens tillsyn över stiftelserna
må framhållas, att den i första hand sker på grundval av uppgifter, som insändas
till pensionsstyrelsen. Sålunda skall styrelse för bolag, som har skuld
till stiftelse, årligen lämna pensionsstyrelsen meddelande om den i balansräkningen
redovisade skulden och därvid även lämna uppgift om huruvida
bolagets revisorer framställt erinran mot redovisningen. Om särskilt förvaltningsorgan
för stiftelsen finnes inrättat, skall förvaltningsorganet till pen -

84

sionsstyrelsen årligen insända berättelse över förvaltningen, räkenskapssammandrag
— enligt av pensionsstyrelsen fastställt formulär — samt revisorernas
yttrande över förvaltningen.

Liksom beträffande understödsförening skall pensionsstyrelsen även i
fråga om stiftelserna tillhandagå med råd och upplysningar. Tillsynsmyndigheten
äger också inventera stiftelsens medel samt granska dess räkenskaper
och övriga handlingar. Antalet stiftelser under pensionsstyrelsens tillsyn
uppgick vid 1950 års utgång till 1 077. Deras sammanlagda tillgångar utgjorde
vid samma tidpunkt omkring 320 miljoner kronor. Inspektion av stiftelse
har hittills ej förekommit.

I anledning av vissa på sjukkasseområdet på senare tid inträffade förskingringsfall
i Göteborg och Norrköping ha revisorerna inhämtat följande.

Göteborg. I anledning av vissa mot dåvarande verkställande tjänstemannen
i Göteborgs stads erkända centralsjukkassa, vilken tillika var kassaförvaltare
i Försäkringskassan Central (understödsförening), framställda anmärkningar
företog pensionsstyrelsen inspektion av nämnda båda kassor
den 16—den 19 maj samt den 31 maj—den 1 juni 1950.

Vid inspektionen framkom i huvudsak följande. Försäkringskassan Centrals
styrelse hade bildat en ekonomisk förening för uppförande av en fastighet
i avsikt att försäkringskassan sedermera skulle förvärva densamma. Den
ekonomiska föreningens affärer hade skötts helt av den verkställande tjänstemannen,
som sedermera utan övriga styrelseledamöters hörande försålt
den nybyggda fastigheten och samtidigt förvärvat en annan fastighet i den
ekonomiska föreningens namn. Han hade i strid mot understödsföreningslagens
och stadgarnas bestämmelser ävensom mot av kassastyrelsen fattade
beslut placerat närmare en halv miljon kronor av försäkringskassans medel
i lån mot fastighetsinteckningar, vilka lågo över */, av fastigheternas taxeringsvärden.
Vissa kontrakt och andra förbindelser i samband med uppförandet
av förstnämnda fastighet och försäljningen av densamma hade
undertecknats i försäkringskassans eller i centralsjukkassans namn. I försäkringskassans
namn hade även upptagits banklån, som icke bokförts i
kassans räkenskaper, ävensom i försäkringskassans namn lämnats säkerheter
för lån, som icke avsågo kassans verksamhet. Därutöver hade den verkställande
tjänstemannen i centralsjukkassan begått andra oegentligheter av
mindre allvarlig art. Pensionsstyrelsen översände de över inspektionen upprättade
berättelserna till polismyndigheten i Göteborg.

I försäkringskassan ha de i begravningshjälpsfonden redovisningsbara tillgångarna
genom de felaktiga medelsplaceringarna nedgått med närmare en
halv miljon kronor. Verkan av de felaktiga placeringarna minskas dock i
den mån lånen återbetalas, vilket bl. a. sker genom årliga amorteringar.

I skrivelse till polismyndigheten i Göteborg har pensionsstyrelsen meddelat
bl. a., att enligt pensionsstyrelsens mening försäkringskassans ekonomiska
ställning genom ifrågavarande placeringar blivit sådan, att en avgiftsförhöjning
eller ock en sänkning av försäkringsförmånerna måste bliva erforderlig.
Från polisens förundersökningsprotokoll rörande oegentligheterna

85

kan inhämtas, att kassorna komina att mot den verkställande tjänstemannen
framställa ersättningsyrkanden. Försäkringskassan ämnar sålunda yrka ersättning
för ränteförluster genom att medel utlånats mot en i förhållande till
säkerheten alltför låg ränta samt därutöver ersättning med tillhopa 55 000
kronor för direkta förluster. Centralsjukkassan avser att yrka ersättning
med 6 678 kronor samt förbehåller sig rätt att återkräva ytterligare 4 660
kronor, som centralsjukkassan kan komma att nödgas utgiva till följd av
de felaktiga åtgörandena.

Norrköping. Mellan Norrköpings stads erkända centralsjukkassa och Allmänna
Försäkringskassan, Understödsförening, har förekommit visst samarbete.
Bl. a. har verkställande tjänstemannen hos ccntralsjukkassan tillika
tjänstgjort som kassaförvaltare i försäkringskassan. Sedan de statistiska
redogörelserna för försäkringskassan givit pensionsstyrelsen anledning införskaffa
viss kompletterande utredning rörande kassans verksamhet och den
inkomna utredningen icke ansågs tillräckligt klarläggande, företog pensionsstyrelsen
den 1—den 3 oktober 1951 inspektion av centralsjukkassan och
försäkringskassan. Vid denna inspektion var den verkställande tjänstemannen
icke närvarande, och inspektionen kunde icke då fullföljas, enär räkenskapshandlingarna
för försäkringskassan icke voro tillgängliga. Vid inventering
av kassornas värdehandlingar framkom emellertid bl. a. att vissa i
försäkringskassans inventarium upptagna obligationsposter saknades. Sedan
beslutats att inspektionen skulle fortsätta den 8 oktober, fick pensionsstyrelsen
den 7 oktober meddelande om att tjänstemannen erkänt sig ha från
försäkringskassan förskingrat ett belopp, som uppgavs till 300 000 å 350 000
kronor.

Inspektionen fortsattes den 8—den 12 oktober 1951. Genom den verkställande
tjänstemannens eget erkännande och den av pensionsstyrelsen
företagna utredningen uppdagades, att betydande belopp av försäkringskassans
medel förskingrats och att förskingringarna dolts genom vilseledande
bokföring, som hade underlättats av att dagbokföringen för ett kalenderår
upprättats först i samband med bokslutet i regel omedelbart före revisionen
i maj månad. Vid inspektionen voro icke några affärshändelser noterade i
försäkringskassans dagbok för år 1951. Det må dock nämnas, att försäkringskassans
rörelse huvudsakligen omhänderhades av centralsjukkassan,
som mottog avgifter och utbetalade begravningshjälp in. m., och att centralsjukkassan
sedermera till försäkringskassan redovisade de affärshändelser,
som bokförts i centralsjukkassans räkenskaper. Försäkringskassans dagbok
omfattade därför i huvudsak förutom nämnda redovisning sådana affärshändelser,
som sammanhängde med kassans medels- och värdcpappersförvaltning.
Vid inspektionen framkom även att revisionen inom kassan varit
synnerligen bristfällig och att revisorerna icke besuttit erforderlig kompetens.
Någon kassaavstämning hade sålunda revisorerna aldrig gjort. Storleken
av det förskingrade beloppet kunde med hänsyn hl. a. till den ofullständiga
bokföringen icke fastställas. Vad angår centralsjukkassan uppgavs
vid inspektionen, att oegentligheterna icke berört denna kassa. Det konsta -

86

terades vid inspektionen, att i några fall felaktiga uppgifter lämnats i de
statistiska redogörelser, som pensionsstyrelsen erhållit.

Försäkringskassans räkenskaper för tiden den 1 januari 1941—den 12
oktober 1951 ha numera granskats av auktoriserade revisorer, vilka den 7
november 1951 avgivit rapport angående granskningen. Av denna rapport
framgår, att den verkställande tjänstemannen förmodligen fr. o. m. år 1946
disponerat över kassans kontanta medel, som den 12 oktober 1951 enligt
räkenskaperna skulle uppgått till 194 005 kronor, att han under år 1947 från
kassans checkräkning uttagit och ej redovisat 100 000 kronor, att han under
år 1950 falskeligen redovisat ett obligationsköp å 88 314 kronor, som verkställdes
först år 1951, att han troligen i slutet av år 1944 samt år 1951 disponerat
över tillhopa 15 000 kronor, utgörande likvid för utlottade obligationer,
samt att han fr. o. m. år 1947 uttagit 8 083 kronor för mycket i arvode.
Det belopp, som enligt det förestående undandragits försäkringskassan,
uppgår till sammanlagt 405 402 kronor. Härtill komma ränteförluster under
den tid förskingringen pågått samt de oredovisade belopp, som kunna framkomma
i samband med den jämförande granskningen av räkenskaperna för
centralsjukkassan. Sistnämnda granskning är ännu icke avslutad.

Revisorernas uttalande. De föreningshildningar av skilda slag, vilka avses
i gällande understödsföreningslag, ha under årens lopp fått en kraftig utveckling
och anslutning i vårt land. Om man bortser från arbetslöshetskassorna
redovisas f. n. över 2 200 registrerade understödsföreningar av skiftande
karaktär. Huvudparten utgöres av de erkända sjukkassorna, men även
pensions- och begravningskassorna uppgå till ett betydande antal. Medlemsanslutningen
har under senare år varit mycket livlig. Enbart antalet till de
erkända sjukkassorna anslutna medlemmar uppvisar sålunda en stegring
från något över 900 000 år 1935 till närmare 3 miljoner år 1949. Några av
ifrågavarande understödsföreningar äro mycket stora med ett medlemsantal
på flera tiotusental, medan andra ha en relativt blygsam omfattning. Tillsammans
förvalta föreningarna medel på inemot 900 miljoner kronor, varav
huvudparten eller ca 600 miljoner kronor hänför sig till pensionskassorna.

Sedan lång tid tillbaka har den genom understödsföreningarna bedrivna
verksamheten ansetts i vissa hänseenden böra vara underställd central statlig
tillsyn och kontroll. Bortsett från arbetslöshetskassorna utövas denna
tillsynsverksamhet genom pensionsstyrelsen. Syftet med en statlig tillsyn
på ifrågavarande områden har ytterst varit att skapa garanti för att understödsförenings
verksamhet är baserad på och bedrives i ekonomiskt
sunda former. Det har därvid framstått som naturligt, att staten utövar
legal kontroll över sådana inrättningar, hos vilka allmänheten i ena eller
andra formen kan göra kapitalinsättningar för framtida behov. Det allmänna
kan därigenom också sägas ha påtagit sig ett visst ansvar för att de
talrika medlemmarna i understödsföreningarna skola erhålla full valuta
försäkringsmässigt sett för .sina till föreningen överlämnade besparingar.
Slutligen torde som skäl för en kontroll kunna åberopas de invecklade kal -

87

kyler, varmed en även i enkla former bedriven försäkringsverksamhet har
att arbeta, och vilka kalkyler man icke kan förvänta att föreningsmedlemmarna
skola kunna till fullo behärska.

De under senaste tiden uppmärksammade oegentligheterna i vissa understödsföreningar
i Göteborg och Norrköping ha aktualiserat frågan om
den statliga tillsynsverksamhetens funktion på förevarande områden. Revisorerna
ha därför från pensionsstyrelsen införskaffat vissa uppgifter, ägnade
att belysa arten och omfattningen av den tillsynsverksamhet, som
utövas genom .styrelsens försorg. Av de lämnade uppgifterna torde framgå,
att de arbetsuppgifter, vilka i övrigt åvila pensionsstyrelsens sjukkassebyrå,
varit så betydande, att de med tillgängliga personalresurser icke möjliggjort
någon intensifiering av den egentliga tillsynsverksamheten i en omfattning,
som varit önskvärd. Kontrollen över understödsföreningarnas verksamhet
ur ekonomisk och försäkringsteknisk synpunkt sker f. n. nästan
enbart inom pensionsstyrelsen och på grundval av från föreningarna jämlikt
understödsföreningslagen till styrelsen ingivna .statistiska redogörelser
samt stickprovsvis infordrade verifikationer. Någon planmässig inspektionsverksamhet
har bl. a. med hänsyn till arbetsbelastningen icke kunnat
komma till stånd. Endast i fall, då särskilda förhållanden så påkalla, företagas
f. n. sådana inspektioner.

Möjligheterna att vid en granskning inom pensionsstyrelsen kontrollera
riktigheten av föreningarnas sålunda lämnade uppgifter torde emellertid
vara i vissa hänseenden begränsade. I flera fall har också kunnat konstateras,
att uppgifter i de från föreningarna insända handlingarna varit missvisande
eller oriktiga, vartill kommer att föreningarnas sätt att tillämpa
givna föreskrifter i vissa hänseenden endast ofullständigt framgår av de
handlingar, som f. n. infordras. En personlig kontakt mellan tillsynsmyndigheten
och föreningarnas funktionärer torde också i vissa fall utgöra den
effektivaste formen för kontroll, information och korrigering av den utav
föreningarna bedrivna verksamheten. I många fall torde f. ö. sådana personliga
besök utgöra den enda möjligheten att uppdaga av föreningsfunktionärerna
begångna oegentligheter.

För att föreningarnas sunda utveckling icke skall äventyras och allmänhetens
förtroende för understödsföreningarna rubbas är det av betydelse
att tillsynsverksamheten har möjlighet fungera fullt effektivt. I ett stort antal
föreningar utövas också förvaltningen — ofta såsom bisyssla — av
personer, vilka icke äga den insikt och erfarenhet, som kräves för riktig
tolkning och tillämpning av gällande bestämmelser. Många gånger synas
icke heller revisorerna i föreningarna besitta önskvärd kompetens för en
tillfredsställande ekonomisk kontroll av föreningarnas verksamhet. Med hänsyn
härtill synes angeläget, att pensionsstyrelsen beredes möjlighet alt i
den utsträckning, som kan befinnas påkallad, utbygga och intensifiera den
av styrelsen utövade inspektionsverksamheten. Även om en sålunda utvidgad
inspektionsverksamhet skulle anordnas endast stickprovsmässigt,
•skulle utan tvivel tätare inspektioner medföra en icke oväsentlig ökning av

88

den preventiva effekten. Självfallet böra i detta sammanhang även andra
åtgärder i samma syfte prövas. I syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas
ekonomiska ställning, medelsdisposition m. m. kan sålunda
övervägas att för granskning inom verket infordra vissa handlingar, t. ex.
protokoll samt bokförings- och andra redovisningshandlingar, vilka f. n.
icke alls eller endast i ringa utsträckning granskas av tillsynsmyndigheten.
Till ledning för revisorerna torde vidare böra meddelas anvisningar och
råd för revisionsarbetets bedrivande. Av betydelse är självfallet också att
föreningarna till revisorer utse personer med för uppdragen önskvärd kompetens.
Nämnas må slutligen, att pensionsstyrelsen har under övervägande
bl. a. att föreslå införande av föreskrift i understödsföreningslagen, att styrelsen
skall, då skäl därtill föreligger, äga utse revisor i understödsförening.

89

Kommunikationsdepartementet.

§ 10.

Vägförvaltningarnas kalkylationsbokföring.

Den för vägförvaltningarnas medelsredovisning grundläggande bokföringen
utgöires av kassabokföringen. Härjämte förekommer vid vägförvaltningarna
dispositionsbokföring, avsedd att möjliggöra fortlöpande avläsning
av anslagsbelastningen.

Vid sidan av nämnda bokföringsformer skall vid vägförvaltningarna även
föras s. k. kalkylationsbokföring. Denna bokföring innebär, att gjorda utbetalningar
med hänsyn till ändamålen uppdelas på ett antal konton eller
rubriker. Syftet med kalkylationsbokföringen är att ernå kontroll över underhållsarbetenas
ekonomiska bedrivande inom skilda vägmästarområden
och för vägförvaltningen i sin helhet. Bokföringen tjänar vidare syftet att
möjliggöra jämförelse mellan budgeterade och verkliga kostnader samt att
utgöra underlag för beräkning av anslagsbehovet.

Primäruppgifterna för kalkylationsbokföringen hämtas från de olika arbetsplatserna
och bestå av dels arbetsrapporter, som föras av varje vid vägförvaltningen
anställd arbetare, dels maskinrapporter, som föras för varje
större arbetsmaskin. I arbetsrapporten, som omfattar en tidsperiod av en
månad, beskrives det utförda arbetet — exempelvis »körning», »förberedelse-
och avslutningsarbete», »reparation av vägtrumma», »oljebyte» —
samt angives det antal timmar, som åtgått för arbetet. Rapporten är i
första hand avsedd för avlöningsuträkningen men användes härjämte som
underlag för kalkylationsbokföringen. På motsvarande sätt beskrives i
maskinrapporten det arbete, vid vilket maskinen kommit till användning,
samt uppgives tidsåtgången härför.

Arbets- och maskinrapporter ingivas till vederbörande vågmästare. De utförda
arbetena fördelas av denne på de olika kalkylationskontona och åsättas
ett mot varje konto svarande nummer. Till ledning för denna uppdelning
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdat anvisningar, en s. k.
konteringstabell, vilken i sitt nuvarande skick gäller fr. o. m. budgetåret
1949/50.

I konteringstabellen angives, att kostnaderna för vägunderhållet på
landet redovisas under en huvudtitel, Rs 8, vilken i kalkylationsbokföringen
uppdelas i barmarksunderhåll (konto 100), vinterväghållning (konto
200) och gemensamma kostnader (konto 300). Kostnader för maskiner,
som förhyras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens centrala maskinförråd,
.samt kostnader för garage, drivmedel och verkstad konteras på konto 500.
Sistnämnda kostnader belasta icke direkt vägunderhållet utan påföras maskincentralförrådets
driftkonto Dm 6.

90

Enligt konteringstabellen uppdelas kontona 100, 200 och 300 i specialkonton.
Sammanlagda antalet sådana konton är 131. De fördela sig enligt
följ ande.

Ändamål Antal konton

Grusning......................................... 5

Dammbindning................................... 5

Hyvling och vältning............................. 5

Vägkropp........................................ 4

Trummor, ledningar och brunnar.................. 8

Röjning, dikning, sidotrummor m. m............... 5

Skyddsräcken, vägmärken m. m.................... 6

Broar, bryggor och färjor......................... 5

Belagd vägbana.................................. 8

Snöskärmar...................................... 4

Utmärkande av väg vintertid...................... 2

Snöplogning...................................... 9

Snöskottning..................................... 3

Snö- och ishyvling samt snösladdning.............. 1

Sändning........................................ 3

Snödikning, svallisborttagning m. m................ 4

Speciella anordningar för vinterväghållningen........ 2

Råvarukostnader................................. 7

Tillverkningskostnader............................ 7

Inköp av färdigt material......................... 7

Lagringskostnader................................ 7

Inköp och tillverkning av lagermaterial som bortredo visas

över materialrapport....................... 6

Diverse gemensamma kostnader.................... 7

Speciella ersättningar och förmåner till arbetare .... 3

Vissa administrations- och personalkostnader........ 5

Trafikräkningar samt väg- och broliggare........... 2

Pensionsavgifter.................................. 1

Summa för kontona 100, 200 och 300 131

Som exempel på specialkontouppdelningen må nämnas konto nr 140, som
avser Trummor, ledningar och brunnar. Det uppdelas i följande delkonton:
141 Betong- och plåtrörstrummor mindre än 60 cm inklusive brunnar, 142
Betong- och plåtrörstrummor större än 60 cm inklusive brunnar, 143 Enskiftstrummor
inklusive brunnar, 144 Flerskiftstrummor inklusive brunnar,
145 Trätrummor, 146 Rörledningar inklusive brunnar, som ersätta öppna
diken, 147 Rensning av trummor, sidotrummor, ledningar och brunnar,
samt 149 Övriga arbeten och kostnader.

Konto 500 för maskincentralförrådet in. m. uppspaltas i 13 konton för
maskiner — i sin tur uppdelade i sammanlagt 49 decimalkonton för olika
ändamål — samt 5 konton för garage, verkstäder samt driv- och smörjmedel;
av de sistnämnda äro 2 konton i sin tur uppdelade i 12 decimalkonton.
Sammanlagda antalet delkonton under konto 500 blir 63, och sammanlagda
antalet delkonton enlikt kalkylationsbokföringen blir 195.

Under respektive konto eller delkonto ha endast i huvudsak angivits

91

vilka arbeten som hänföras till kontot. På varje konto eller delkonto redovisas
kostnader av skilda slag, exempelvis arbetslöner, kostnader för maskiner,
inköp av material, reparation av verktyg och redskap, m. m.

Vid sidan av arbets- och maskinrapporterna ingå också i kalkylationsbokföringen
de fakturor, som tillställas vägförvaltningarna från leverantörer
och entreprenörer. Konteringen av dessa utgifter sker av vågmästaren för
vägunderhållet. Övervägmästaren granskar de konteringar, som vägmästarna
utfört.

Inom vägförvaltningen utföres härefter viss bearbetning av kontomaterialet.
Månadsvis upprättas av biträdespersonal kontosammandrag för varje
vägmästarområde. Där sammanföres för varje konto antalet timmar, som
kommit till användning för det arbete, som kontot avser, samt kostnaden
härför. Denna sammanställning användes dels för kontroll av kostnadsutvecklingen,
dels ock för upprättande av en sammanställning av kostnaderna,
avseende hela året.

I nämnda årliga sammanställning ha kostnaderna för ett 100-tal av de
viktigare konterade ändamålen angivits för varje vägmästarområde. Här
har också angivits ytterligare ett antal uppgifter om vägunderhållet, exempelvis
förbrukad kvantitet av vissa material, våglängd, vägyta e. d. och kostnaden
per måttenhet eller vikt. Exempelvis har för »Dammbindning med
sulfitlut» angivits summa kostnad för ändamålet, förbrukad kvantitet i ton,
kostnad per ton, dammbunden våglängd i meter, kvantitet per meter och
slutligen kvantitet per biltimme. För »Täckdikning» har angivits summa
kostnad, antalet dikade meter och kostnad per meter.

Med denna sammanställning blir det möjligt att i viss utsträckning utöva
kontroll över underhållskostnaderna inom olika vägmästarområden, särskilt
med ledning av kostnaderna per längd- eller ytenhet, per kvantitet m. m.
Utan vidare torde dock uppgifterna icke vara användbara för detta ändamål.
Om exempelvis kostnaden per täckdikad meter i ett vägmästarområde
avsevärt överstiger motsvarande kostnad inom övriga områden, kan detta
ha föranletts av särskilt svårarbetad mark, grövre dimension e. d. Revisorerna
ha sålunda i en dylik sammanställning för budgetåret 1949/50 iakttagit
mycket stora variationer, som på angivna sätt kunnat förklaras. I viss
utsträckning torde emellertid uppgifterna kunna rikta vederbörande underhållsingenjörs
och övervägmästares uppmärksamhet på kostnadsstegringar,
vilka påkalla ingripande.

Med kalkylationsbokföringen sysselsättas i allmänhet två biträden vid
varje vägförvaltning. Dessa äro dock i regel icke helt upptagna härmed utan
disponeras även för andra göromål. Den totala arbetskraft, som erfordras
för kalkylationsbokföringen, är beroende på vägförvaltningens omfattning,
exempelvis den sammanlagda våglängden inom distriktet, antalet anställda
arbetare, snöförhållanden in. in.; antalet biträden med full sysselsättning
synes variera från ett halvt till närmare två. Härtill kommer den icke ringa
tid som åtgår för vägmästarnas och övervägmästarens befattning med arbetet.

92

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har framhållits, att det för
mera kameralt betonade ändamål torde vara tillräckligt, om kalkylationsbokföringen
omfattade ett 30-tal konton. För den teknisk-ekonomiska statistiken
erfordrades däremot en långt större kostnadsuppdelning i syfte att
få fram uppgifter, vilka kunde ligga till grund för rationaliseringar, mekanisering
av arbetsmetoder, kalkyler av olika slag, kontroll av eventuella
kostnadsstegringar m. m. Vid införande av t. ex. en ny arbetsmetod vore det
nödvändigt att samtidigt på statistisk väg följa det tekniska och ekonomiska
resultatet under en följd av år. Liknande hade förhållandet varit
exempelvis beträffande vägtrummor o. d. På grund av den stora förekomsten
av dåliga vägtrummor hade för en del år sedan en upprustning måst ske.
För att kunna följa och överblicka det ekonomiska resultatet härav hade
då en ganska omfattande uppdelning av kostnaderna gjorts. Sedan en viss
upprustning av denna arbetsdetalj numera ernåtts, vore man beredd att åter
minska kostnadsuppdelningen för detta arbetsobjekt. Kalkylationsbokföringen
måste därför vara ganska rörlig till sin omfattning.

Inom vägorganisationen har på senare tid kalkylationsbokföringen uppmärksammats;
därvid har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande bokföringssystem
skulle kunna avsevärt förenklas. Efter samråd mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt statens organisationsnämnd har ett nytt system
för kalkylationsbokföring utarbetats, innebärande att antalet konton
minskats till ett 30-tal samt att vissa förändringar genomförts beträffande
arbetsrapporterna, avlöningsuträkningen m. m. Detta system har börjat tilllämpas
försöksvis inom vägförvaltningen i Gävleborgs län från oktober 1951.
Härvid avser man att studera den vinst i kameralt avseende, som under vissa
förutsättningar kan göras. Vid vissa andra vägförvaltningar prövas samtidigt
andra, mindre långt gående rationaliseringsförslag. Då viss tid torde
behöva stå till förfogande för förslagens prövning i praktiken och överarbetning
av därvid vunna erfarenheter, lära nya generella bestämmelser rörande
förevarande detalj icke vara att förvänta förrän tidigast fr. o. in. budgetåret
1953/54. Samtidigt härmed undersökas möjligheterna att ernå en
teknisk-ekonomisk statistik efter ett förändrat och mera arbetsbesparande
system.

Revisorernas uttalande. Vid de lokala vägförvaltningarna förekommer vid
sidan av kassabokföring och dispositionsbokföring även s. k. kalkylationsbokföring,
innebärande att verkställda utgifter för vägunderhållet med hänsyn
till ändamålet uppdelas på ett antal särskilda konton. Syftet med kalkylationsbokföringen
är att vinna kontroll över de enskilda underhållsarbetenas
ekonomiska bedrivande vid vägmästarområdena. Härjämte möjliggöres
jämförelse mellan verkliga och budgeterade kostnader samt erhålles
underlag för beräkning av anslagsbehovet.

Vid kalkylationsbokföringen har en synnerligen långt gående utgiftsspecificering
kommit till användning. Antalet konton uppgår till 195. Den arbetskraft,
som stadigvarande sysselsättes härmed, varierar från »ett halvt» till

93

närmare två biträden vid varje vägförvaltning. Härtill kommer den icke ringa
tid, som vägmästarna och övervägmästarna ägna ifrågavarande arbete.

Av de olika ändamål, som kalkylationsbokföringen är avsedd att tillgodose,
torde kontrollen över underhållsarbetenas effektivitet vara det väsentliga;
det stora antalet konton torde motiveras främst härav. Enligt vad revisorerna
erfarit lära emellertid uppgifterna icke utan ytterligare ingående bearbetning
kunna användas för jämförelser olika vägmästarområden emellan
av kostnaderna för skilda ändamål, beroende på att förhållandena variera
så avsevärt att betydande skiljaktigheter i kostnaderna normalt kunna föreligga.

Kalkylationsbokföringen i sin nuvarande form synes revisorerna vara alltför
omständlig och kostnadskrävande vid jämförelse med de fördelar, som
kunna utvinnas därav. Det synes med hänsyn härtill önskvärt att pågående
rationaliseringsförsök snarast resultera i förenklingar. Hur långt förenklingarna
böra drivas är givetvis en avvägningsfråga. Revisorerna vilja emellertid
erinra om att kostnadskontroll i viss utsträckning lämpligen kan utföras
i form av stickprovsundersökningar. Det synes även böra övervägas,
huruvida icke vägförvaltningarna kunna medgivas en viss grad av frihet
beträffande utformningen av det system, som må komma att tillämpas.

§ 11.

Drottningholms broars arrendemedels fond.

Drottningholms broars arrendemedels fond har bildats av vissa broavgifter,
som enligt Kungl. Maj :ts år 1859 meddelade förordnande upptogos vid
Traneberg, Nockeby och Drottningholm. Fondmedlen skulle användas för
bestridande av broarnas framtida vård, underhåll och nybyggnad. Sedan
broavgifterna slopats, är fondens enda inkomst fr. o. m. år 1922 räntemedel,
och samma år skedde den sista utbetalningen för broarnas underhåll.
Den 30 juni 1951 redovisade fonden en behållning av mer än 33 000 kronor.

1937 års riksdagsrevisorer framhöllo, att i statens fondförvaltning inginge
ett stort antal fonder, som tid efter annan avsatts för olika ändamål. Åtskilliga
av dessa fonder fyllde numera endast sådana ändamål, som i regel
brukade tillgodoses genom särskilda riksstatsanslag. Andra fonder komme
över huvud taget icke till praktisk användning. Så vore förhållandet med
bl. a. Drottningholms broars arrendemedels fond. Revisorerna förordade, att
en närmare undersökning verkställdes i vad mån dessa fonder för framtiden
kunde anses behövliga för tillgodoseende av de ändamål för vilka de
varit avsedda eller tagits i anspråk.

Med anledning av vad revisorerna sålunda anfört verkställde statskontoret
utredning i ämnet och föreslog i skrivelse den 2 juni 1943 till Kungl.
Maj:t, att ett antal fonder skulle avvecklas och deras tillgångar tagas i anspråk
för statens räkning. Några av dessa fonder ha sedermera avvecklats
eller kunna förväntas upphöra efter hand. Bland dessa må nämnas Almare

94

stäkets bros arrendemedels fond, vilken bildats under samma förutsättningar
som den nu ifrågavarande och vilken upphört genom särskilt beslut av
Kungl. Maj :t år 1945. Andra fonder hållas alltjämt räntebärande och redovisas
i räkenskaperna.

Drottningholms broar utgöras av Tranebergs bro, Nockeby bro och bron vid
Drottningholm. Av dessa tillhöra numera Tranebergs bro och halva Nockeby
bro Stockholms stad, varvid statsbidrag till underhåll av dessa broar utgår
med 95 procent av beräknad kostnad. Återstående del av Nockeby bro
samt bron vid Drottningholm underhållas av vägförvaltningen i Stockholms
län. Vägförvaltningens kostnader för underhåll av nämnda bro och brodel
ha under de senaste sex åren uppgått till omkring 25 000 kronor om året.
Därjämte ha broarna vid Nockeby och Drottningholm vid åtskilliga tillfällen
under senare år undergått mera omfattande reparationer. Då emellertid
vägförvaltningen enligt uppgift saknat kännedom om fonden, har frågan
om dess ianspråktagande icke blivit aktuell.

Revisorernas uttalande. De broavgifter, som tidigare inflöto till Drottningholms
broars arrendemedels fond, ha numera upphört. Några utgifter från
fonden ha icke förekommit sedan år 1922. Då staten har att helt eller delvis
bestrida kostnaderna för ifrågavarande broars underhåll och förnyelse, bör
enligt revisorernas mening fonden nu i sin helhet tagas i anspråk för det
avsedda ändamålet.

§ 12.

Utbyggnaden av storflygfältet vid Halmsjön.

Såsom en följd av krigsansträngningarna i de krigförande länderna ha
flygtekniken och markorganisationen för luftfarten under andra världskriget
genomgått en mycket stark expansion. De tekniska framstegen kommo i
första hand det militära flyget till godo, men även trafikflyget kunde i viss
utsträckning nyttiggöra de nya rönen. Den civila luftfart, som efter krigets
slut kom i gång, blev snabbt mångdubbelt större än hela världsluftfarten
under sista fredsåret, trots att flera länder, som före kriget haft en omfattande
luftfart, icke längre kunde deltaga. Dessa omständigheter gåvo anledning
till stor optimism beträffande flygets framtid, och inom åtskilliga länder
igångsattes ett intensivt arbete för att möta de ökade anspråk, som luftfarten
väntades komma att ställa på markorganisationen. Härvid förutsattes
allmänt, att de trafikmaskiner, som skulle komma till användning, skulle
vara av en betydligt större typ än tidigare, vilket beräknades medföra fördelar
i fråga om snabbhet, aktionsradie, trafiksäkerhet och driftsekonomi.
Utvecklingen av flygmaterielen mot allt tyngre och snabbare plan medförde
för markorganisationens del krav på banor av betydande längd och med förmåga
att motstå de utomordentligt höga hjultryck, som syntes bliva vanliga
för åtskilliga flygplantyper för långdistanstrafik.

Även inom vårt land vidtogos förberedelser för mötande av en motsedd

95

utveckling av trafikflyget. 1944 års flygplatsutredning, som inom kommunikationsdepartementet
biträdde med utredning rörande behovet av civila
flygplatser, uttalade sig redan år 1944 för byggande av en storflygplats i
Stockholms närhet. Sedermera framlades förslag om förläggande av flygplatsen
till Halmsjön, omkring 4 mil norr om Stockholm.

Såsom allmänna normer att läggas till grund för utarbetande av förslag
till storflygplatsen angav utredningen, att flygplatsen borde beräknas fölen
största flygplanvikt av 80 ton och ett största hjultryck av 40 ton. Antal
stråk med hårdgjorda banor borde vara fyra, den planerade längden på huvudbana
borde vara 3 500 in och önskvärd minimilängd på bibanor 2 800 m,
bredden på stråken 400 m och bredden på hårdgjorda banor 80 m. Utöver
angivna banlängder borde enligt utredningen möjlighet finnas till eventuell
framtida förlängning av åtminstone en eller två banor till cirka 4 500—
5 000 m.

I anledning av väckta motioner anförde 1946 års riksdag (vårsessionen)
i skrivelse till Kungl. Maj :t bl. a. följande:

»En utveckling mot användandet inom den interkontinentala lufttrafiken
av tyngre plan med stor lastkapacitet synes vara förestående. Därest icke
Sverige utbygger sin flygplatsorganisation så att densamma ger möjlighet att
mottaga dylika plan, lärer en isolering i kommunikationshänseende vara
ofrånkomlig. Detta synes riksdagen vara så mycket mer betänkligt som geografiska
förutsättningar torde föreligga för att Sverige skall kunna ifrågakomma
såsom en knutpunkt eller åtminstone en genomfartsstation för den
interkontinentala lufttrafiken. En viss strävan torde hava förmärkts från
andra nordeuropeiska länders sida att söka skapa förutsättningar för att
draga till sig denna trafik. Ett uppskjutande av ställningstagandet Ull frågan
om en flygplats av interkontinentala mått synes riksdagen för vårt land
innebära vittgående och måhända oreparabla konsekvenser. Riksdagen delar
motionärernas uppfattning att ifrågavarande spörsmål snarast möjligt
bör bli föremål för statsmakternas prövning.»

Under år 1946 ha vidare särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. flygplatsekonomisakkunniga,
framlagt resultatet av en granskning rörande de ekonomiska
konsekvenserna av en ifrågasatt kapitalinvestering i ett storflygfält.
De sakkunniga ha granskat driftkalkylerna för flygplatsen samt prövat
frågan om möjligheterna till förräntning av kapitalet.

I proposition den 15 november 1946 (nr 379) framlades för riksdagen
förslag rörande principerna för utbyggande av en storflygplats.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen, bland annat,
att Sveriges luftfartsgeografiska läge kunde komma att ge vårt land en betydelsefull
ställning som transitoland för den interkontinentala flygtrafiken.
Sålunda erinrades om att storcirkeln New York—Moskva ginge över Mellansverige
och att storcirkeln Stockholm—San Francisco över Grönland vore
avsevärt kortare än den nuvarande flygvägen mellan dessa städer, som ginge
över New York. Den svenska luftfarten hade under den dittills förflutna
efterkrigsperioden kunnat väl hävda sig i den internationella konkurrensen.
Aktiebolaget Aerotransport (ABA) hade sålunda kunnat återupptaga

96

trafiken på flertalet av de linjer, som bolaget före krigsutbrottet trafikerat,
och hade därjämte öppnat åtskilliga nya linjer. Det år 1943 bildade aktiebolaget
SILA bedreve trafik på Nord- och Sydamerika samt på Etiopien,
och planer förelåge på öppnande av nya linjer till Canada, Mexico, Argentina,
Sydafrika, Persien, Indien och Kina. — För utvidgning och rationalisering
av driften hade AB A gjort omfattande flygplanbeställningar för en
kostnad av omkring 30 miljoner kronor. Beställningarna avsåge 10 plan av
typen Douglas DC 6. Dessa plan hade en startvikt av omkring 42 ton. SILA
hade även beställt ett antal plan av sistnämnda typ samt dessutom 4 flygplan
av typen Boeing Stratocruiser. Detta plan hade en flygvikt av omkring 60 ton.
Antalet anställda hos ABA uppginge den 30 juni 1946 till omkring 1 800
personer och beräknades för år 1948 komma, att öka till närmare 3 000. Det
kunde nämnas, att ABA från och med den 1 januari 1946 icke längre åtnjöte
någon statssubvention för sin verksamhet.

Vidare framhölls, att i Danmark planer utarbetats och medel anvisats
för en utvidgning av Kastrups flygplats till mått, som motsvarade internationella
anspråk.

Mot bakgrunden av här berörda förhållanden på luftfartens område hade
man, enligt vad som anfördes i propositionen, att taga ställning till frågan
huruvida Sverige borde ikläda sig de mycket avsevärda kostnaderna
för den utbyggnad av markorganisationen, som utgjorde en förutsättning
för att landet framgent skulle kunna med framgång deltaga i världsluftfarten.
I detta sammanhang framhölls bl. a. betydelsen för handeln av
snabba förbindelser särskilt med avlägsna länder. Fördelarna av dylika förbindelser
vore måhända särskilt framträdande för ett land som vårt, för
vilket exporten vore så betydelsefull. För att knyta nya handelsförbindelser
och bibehålla redan inledda vore det nämligen av största värde, att
vederbörande svenska företag vunne personlig kontakt med utlandet. Större
företag hade i viss utsträckning hållit denna kontakt genom egna utrikes
representationer. På grund av de därmed förenade kostnaderna hade emellertid
dylika organisationer kunnat upprättas endast i de viktigaste länderna,
och för de mindre företagen hade denna möjlighet av ekonomiska skäl
icke stått öppen. Behovet av särskild representation bleve emellertid mindre
eller bortfölle i vissa fall helt, därest ledningen av företaget genom anlitande
av flyg kunde på kort tid uppnå personlig kontakt med vederbörande
inom det främmande landet. Samtidigt framhölls flygets värde för varutransporter
på långa sträckor, exempelvis för vår maskinindustris export,
samt dess värde för snabba postförbindelser och för ökat kulturutbyte.

Stundom hade den åsikten framförts, att ett utbyggande av en särskild
markorganisation för den tunga och långväga flygtrafiken icke vore nödvändig
för vårt land, utan att de fördelar, som åsyftades med denna trafik,
skulle i stort sett kunna vinnas även genom en anknytning av våra
europeiska flyglinjer till de platser i utlandet, från vilka interkontinental
flygtrafik utginge. Å andra sidan skulle ett avstående från ett direkt deltagande
i den långväga trafiken medföra, att vårt land icke finge möjlig -

97

het att självt påverka utvecklingen av trafiken i för oss gynnsam riktning.
På längre sikt innebure det också en fara för en beroendeställning till andra
länder.

I fråga om kostnaderna för markorganisationen framhöll departementschefen,
att han delade flygplatsekonomisakkunnigas uppfattning att flyget
i princip borde betala alla de kostnader, som markorganisationen medförde,
däri inberäknade även kapitalkostnaderna. Markorganisationens kostnader
kunde nämligen knappast betraktas på annat sätt än de övriga kostnader,
som vore förbundna med drivandet av luftfart. Såsom de sakkunniga
uttalat, syntes dock åtminstone tills vidare böra bortses från de kapitalkostnader,
som hänförde sig till redan gjorda investeringar. Flygplatsekonomisakkunniga
hade från sina utgångspunkter kommit till den slutsatsen,
att det icke vore osannolikt, att full kostnadstäckning omkring år 1951
skulle kunna erhållas. De årliga inkomster av flyget, från vilka omkostnaderna
från markorganisationen skulle kunna täckas, hade de sakkunniga
beräknat komma att år 1951 uppgå till omkring 112 miljoner kronor och
den årliga nettokostnaden för markorganisationen till 16,9 miljoner kronor.
Till det tillfredsställande resultat, som det svenska trafikflyget uppvisat
särskilt under de senaste krigsåren, hade emellertid i hög grad bidragit
vissa av kriget betingade särskilda förhållanden, såsom en mycket hög
passagerarbeläggning och fördelaktiga taxor. Med den utomordentligt hårda
konkurrens, som vore att vänta inom flyget, syntes det icke osannolikt,
att det ekonomiska utfallet framdeles bleve mindre gynnsamt. Det kunde
således vara i viss mån tveksamt, huruvida redan i början av 1950-talet
full täckning skulle kunna påräknas för kostnaderna för en markorganisation,
helt utbyggd enligt flygplatsutredningens förslag och därtill kompletterad
med arbeten på Bromma flygplats för mer än 32 miljoner kronor.
Emellertid syntes den dittillsvarande utvecklingen inom luftfarten och flygplatsekonomisakkunnigas
kalkyler giva stöd åt den uppfattningen, att flyget
inom en tämligen nära framtid komme att uppnå en ekonomisk ställning,
som möjliggjorde för detsamma att gälda samtliga i annan ordning icke
finansierade kostnader för en markorganisation, omfattande en storflygplats
men i övrigt mindre kapitalkrävande och av mindre storleksordning
än den nyss angivna.

Av de myndigheter och övriga, som yttrat sig över flygplatsutredningens
första förslag, hade icke någon — bortsett från järnvägsstyrelsen som uttalat
viss tveksamhet — framfört den uppfattningen att en storflygplats
vore för vårt land obehövlig och därför icke borde byggas. Den inställning
till frågan, åt vilken årets riksdag tidigare givit uttryck, finge också anses
vara positiv. Även departementschefen hade kommit till den uppfattningen,
att det för vårt land skulle vara mindre välbetänkt att underlåta att snarast
vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas nödvändiga för att säkra dess
fortsatta deltagande i världsluftfarten.

De tyngsta plan, som för det dåvarande regelbundet trafikerade Bromma
flygplats, vore av typen Douglas DC 4. Dessa hade en startvikt av omkring

7—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

98

33 ton. Enligt undersökningar, som Stockholms stads flyghamnsstyrelse låtit
verkställa, medgåve banornas undergrund och beläggning ett högsta
hjultryck av endast 15 ton, motsvarande ungefär hjultrycket hos en Douglas
DC 4. Därest plan med högre hjultryck skulle i större omfattning använda
Bromma flygplats, kunde det befaras, att allvarliga skador komme
att uppstå på banorna. De flygplatsen omgivande bergshöjderna försvårade
avsevärt start och landning med påföljd att vid ogynnsamma väderleksförhållanden
start- och landningsförbud måste utfärdas i större utsträckning
än som eljest skulle behöva ske. Genom att flygplatsen vore utrustad
med endast en rullningsbana av tillräcklig längd för de större flygplanen
uppkomme vid ogynnsamma vindförhållanden svårigheter för dessa
flygplan att använda flygplatsen. Av olika skäl uppstode också trängsel på
flygplatsen med därav följande fördröjningar för trafiken. Slutligen hade
erfarenheten visat, att dimma ofta uppträdde i Brommatrakten och orsakade
allvarliga trafikstörningar.

Då förhållandena på Bromma flygplats vore sådana, att även om praktiskt
taget alla utvidgningsmöjligheter tillvaratoges, flygplatsen ändock icke
komme att uppfylla de fordringar, som måste ställas på en storflygplats,
borde i stället en ny flygplats utbyggas med sådana resurser, att de motsvarade
kraven för lång tid framåt. Den nya flygplatsen borde förläggas
till landets huvudstad. Sedan åtskilliga platser undersökts framstode Halmsjön
såsom den för ändamålet mest lämpliga.

Kostnaderna för förslagets genomförande vore beräknade till för en första
utbyggnadsetapp 78 700 000 kronor och för en andra etapp ytterligare
8 000 000 kronor. Det låge i sakens natur att kostnadsberäkningen måste
vara tämligen osäker. Oavsett framtida ändringar i den allmänna prisnivån
kunde den slutliga kostnaden på grund av förhållanden, som icke för det
dåvarande kunde överblickas, komma att i icke oväsentlig grad över- eller
underskrida angivna belopp. Kostnadsramen för storflygfältets anläggande
varken kunde eller boixle därför för det dåvarande slutligt fixeras. Det vore
också att märka, att andra utbyggnadsetappen icke innebure utbyggnad
av längre banor än för huvudbanan 2 550 m och för de tre bibanorna 2 150
m. Flygplatsutredningens rekommendationer innebure längder av 3 100 respektive
2 500 m.

Flygplatsens planering och byggande borde uppdragas åt en särskild för
ändamålet inrättad organisation, förslagsvis benämnd Byggnadsdelegationen
för storflygplatsen. Flygplatsens färdigställande hade beräknats draga
en tid av omkring fem år. Arbetskraftsbehovet hade beräknats för budgetåret
1946/47 och följande budgetår till 150 respektive 800 man. Huruvida
arbetskraft i förutsatt omfattning kunde ställas till förfogande kunde icke
för det dåvarande med visshet sägas.

Under åberopande av det anförda hemställdes i propositionen, att riksdagen
måtte dels besluta att en storflygplats skulle anläggas vid Halmsjön,
dels ock å tilläggsstat anvisa för ändamålet erforderliga anslag.

Den ifrågavarande propositionen bifölls av riksdagen, vilken i skrivelse

99

den 19 december 1946 förklarade sig i allt väsentligt dela de i propositionen
anförda synpunkterna.

Sammanlagt har av riksdagen anvisats 22 750 000 kronor till storflygplatsen.
Anslagen äro anvisade under budgetåren 1946/47—1949/50 och
avse för markinköp 5 miljoner kronor, för flygfältsbyggen 16 miljoner kronor,
för belysningsanläggningar 1 miljon kronor och för byggnader 750 000
kronor. Av anslaget å 16 miljoner kronor till flygfältsbyggen torde dock 3
miljoner kronor få anses omdisponerade för andra ändamål i enlighet med
det bemyndigande, som lämnats Kungl. Maj :t rörande anslagen på luftfartsfonden.

Arbetena på storflygplatsen ha, såsom närmare omnämnes i det följande,
kommit att bedrivas i betydligt långsammare takt än den urspungligen avsedda.
De hittills utförda arbetena ha endast avsett schaktning och utfyllnad,
djupdränering, terrassering, vattenavledning och lokala vägarbeten.
Efter igångsättandet av arbetena hösten 1947 inträffade efter några månader
en arbetsinställelse, som medförde avbrott till och med maj 1948. Under
år 1948 var arbetsstyrkan uppe i närmare 150 man men har därefter i samband
med nedskärningar av investeringsverksamheten successivt minskats.
Sedan mitten av år 1949 har antalet sysselsatta arbetare endast undantagsvis
överstigit 25 man. Under år 1951 har antalet utgjort 10—15 man. Härtill
kommer viss arbetskraft från en till fältet förlagd fångvårdskoloni. Arbetsbesparande
maskiner ha i stor utsträckning kommit till användning, varigenom
arbetsstyrkan i förhållande till utfört arbete kunnat hållas låg.

Beträffande de inträffade förskjutningarna i utbyggnadsprogrammet må
erinras om följande.

I 1948 års statsverksproposition anförde föredragande departementschefen,
att vid bedömande av föreliggande investeringsplaner hänsyn måste tagas
till det förändrade läge, som då inträtt för luftfarten. Man måste sålunda
räkna med att civilflygets fortsatta utveckling under de närmaste
åren kunde komma att fortgå i ett långsammare tempo än dittills, därest
gällande valutarestriktioner m. m. bleve bestående. Man måste vidare räkna
med att luf tf artsstyrelsens möjligheter att genom ökade inkomster erhålla
täckning för kostnaderna för nya anläggningar vore begränsade och att det
därför ur ekonomisk synpunkt kunde bli nödvändigt att begränsa investeringsverksamheten
till de mest angelägna arbetena. Det för luftfartsverket
och trafikflyget ur ekonomisk synpunkt på längre sikt angelägnaste flygfältsarbetet
vore emellertid storflygplatsen. Arbetena borde där i första hand
inriktas på att färdigställa en av huvudbanorna så snart ske kunde och om
möjligt under år 1950.

I sin anslagsframställning den 31 augusti 1948 anförde luftfartsstyrelsen,
att civilflyget för det dåvarande genomginge en kris. Anledningarna härtill
vore av flera slag. Efter världskrigets avslutande hade flyget varit det fortskaffningsmedel,
som hastigast kommit i gång, och det hade därjämte undergått
en synnerligen kraftig utveckling. I de flesta lufttrafikerande länder

100

hade gjorts betydande flygplansbeställningar, personal hade nyanställts och
medel investerats i hangarer och verkstäder m. m. I och med återgången
till mera normala förhållanden hade emellertid övriga trafikmedel kommit
i gång och kunnat bjuda flyget en skarp konkurrens. Det klientel, som man
mest räknat med för trafikflygets vidkommande, hade av olika skäl men
huvudsakligen på grund av det labila internationella läget och de utomordentligt
stora svårigheterna med avseende å valutatilldelning m. in. icke
blivit i tillfälle att resa i den utsträckning man tidigare tänkt sig. Då härtill
komme att biljettpriserna, på grund av konkurrensen flygtrafikföretagen
emellan, kommit att pressas ganska hårt, medan samtidigt kostnaderna
för anskaffning, underhåll och drift av den moderna flygplanparken blivit
höga, hade det ekonomiska utbytet av luftfarten tills vidare icke motsvarat
förväntningarna. Någon som helst anledning att betrakta de föreliggande
svårigheterna annat än som övergående ansåge styrelsen icke förefinnas.
Investeringarna i flygfält och byggnader in. in. borde fullföljas. Vad särskilt
storflygplatsen beträffade vore dess tillkomst alltjämt ur flera olika synpunkter
synnerligen önskvärd och nödvändig.

I 1949 års statsverksproposition anfördes härom, att arbetena på storflygplatsen
under då innevarande vinter komme att föras fram till ett stadium,
vid vilket ett avbrott kunde ske utan att därigenom några skador behövde
uppkomma på vad som redan utförts. Enligt de beräkningar, som
låge till grund för den i annat sammanhang framlagda investeringsbudgeten
för byggnads- och anläggningsverksamheten 1949, skulle arbetena vid Halmsjön
med vissa mindre undantag tills vidare nedläggas under året.

Byggnadsarbetena vid Halmsjön ha alltså från år 1948 bedrivits i avsevärt
långsammare takt än som från början räknats med. Bakgrunden härtill har
varit dels den inträffade stagnationen av flygtrafiken och dels önskvärdheten
ur allmän ekonomisk synpunkt att begränsa investeringarna. Detta
har även kunnat godtagas med hänsyn till att de ekonomiska förhållandena
för de trafikerande bolagen tvingat till en framflyttning av tiden för flygplatsens
ianspråktagande. För att få de dittills utförda arbetena ur användningssynpunkt
bäst placerade ha dessa så gott som helt koncentrerats till
den blivande huvudbanan, d. v. s. öst-väst-banan. Denna bana har beräknats
i första hand kunna utnyttjas för trafiken och kräver även av arbetstekniska
skäl (sättningsutlösande åtgärder) en tidigare behandling.

Vid beredning inom kommunikationsdepartementet hösten 1949 av ärende
om civilflygets byggnadskvot för år 1950 väcktes frågan om bedrivandet i
fortsättningen av utbyggnadsarbetet vid Halmsjön. Därvid framfördes bl. a.
tanken att storflygplatsen skulle tills vidare och i första hand föras fram
till ett stadium, vari den kunde tagas i anspråk som reservflygplats till
Bromma under tider och vid tillfällen, då sistnämnda flygplats av en eller
annan anledning, exempelvis reparation av banorna, skulle komma att vara
oanvändbar som landningsplats för reguljär lufttrafik. I anledning av därom
erhållet uppdrag redogjorde byggnadsdelegationen för storflygplatsen i
en promemoria den 15 maj 1950 för vilka arbeten som erfordrades för nämn -

101

da ändamål. Efter samråd med luftfartsstyrelsen och ABA hade delegationen
funnit att, från den utgångspunkten att platsen till en början endast
skulle sporadiskt användas som reserv till Bromma, det borde vara tillräckligt
att i första hand iordningställa endast östvästbanan till en begränsad
längd av 2 150 meter samt därjämte ett mycket begränsat stationsområde
och en taxibana. Banan skulle utrustas med ban- och inflygningsljus, radio
samt apparatur för instrumentlandning. Beläggningen borde dimensioneras
för 45 tons hjultryck, d. v. s. en flygvikt av 90 ton. Medelsbehovet för en
utbyggnad efter denna linje beräknades då till 9,8 miljoner kronor, och arbetet
skulle kunna vara färdigt tidigast hösten 1954.

Med hänsyn till de starka begränsningarna av såväl byggnadskvot som
investeringsvolym, som gällde under år 1951, fann luftfartsstyrelsen — enligt
vad som anföres i en framställning till Kungl. Maj:t den 2 juli 1951 —
att man nu nödgades överväga att antingen temporärt avbryta arbetena på
storflygplatsen eller att särskilda åtgärder vidtoges, så att färdigställandet
av flygplatsens första byggnadsetapp påskyndades. Styrelsen ansåge det
vare sig ur ekonomiska eller ur andra synpunkter försvarligt att fortsättningsvis
bedriva arbetena i den takt som nu skedde. Vid bedömandet av
denna fråga hade luftfartsstyrelsen funnit, att beredskapssynpunkterna i
första hand krävde beaktande. Vid det planläggningsarbete som företagits
inom styrelsen i anslutning till fastställd plan för den civila lufttrafiken
under beredskaps- och krigstillstånd hade styrelsen kommit till den uppfattningen
att Halmsjöfältet måste anses utgöra en viktig faktor för genomförande
av den trafik, som planen åsyftade. Det vore uppenbart, att i ett
eventuellt avspärrningsläge uppehållande av flygtrafiken med utlandet vore
av synnerlig betydelse både för personbefordran och för landets förseende
med viktiga varor och förnödenheter. Den trafik, som i ett dylikt läge kunde
påräknas, skulle till väsentlig del nödgas fortgå i mörker eller ogynnsamma
väderleksförhållanden, varav följde skärpta krav på markorganisationen.
Styrelsen ansåge ett begränsat färdigställande av storflygplatsen vid Halmsjön
till en reservflygplats vara av väsentlig betydelse som ett led i förberedelserna.

I anslutning till nu anförda tankegångar hade luftfartsstyrelsen hos byggnadsdelegationen
hemställt om övervägande av ett ytterligare reducerat
byggnadsprogram, syftande till färdigställande till slutet av år 1952 av den
östvästliga huvudbanan samt ett mindre stationsområde. Delegationen hade
beräknat kostnaderna för ett sådant program till omkring 7,5 miljoner kronor,
varvid kostnader för byggnader icke medräknats. Luftfartsstyrelsen anförde
i anledning härav i sin nyssberörda framställning, att därest vid banans
färdigställande beredskapssynpunkter alltjämt gjorde sig gällande, banan
borde kompletteras med permanenta belysnings- och navigationshjälpmedel
för en kostnad av omkring 2 miljoner kronor, men att uppförande
av stations-, hangar- eller dylika byggnader icke syntes böra medtagas bland
de aktuella arbetena.

Huruvida arbetena efter slutförandet av nu skisserade reducerade bygg -

102

nadsetapp borde tills vidare avbrytas eller fortsättas syntes enlig luftfartsstyrelsens
mening få bli beroende av en framdeles företagen omprövning av
tidpunkten för flygplatsens behövlighet för den samlade flygverksamheten
i stockholmsområdet. Även om beredskapssynpunkterna vore avgörande borde
det framhållas, att ett färdigställande av huvudbanan på Halmsjön ur
flera synpunkter skulle vara till båtnad för den civila lufttrafiken redan i
dåvarande läge. Ehuru de skäl som härför kunde andragas måhända var
för sig icke kunde anses ha avgörande betydelse, syntes de dock tillsammans
utgöra ett starkt stöd för uppfattningen att byggnadsetappen komme till utförande.

Styrelsen åsyftade härvid till en början att ingen av banorna på de nuvarande
civila flygplatserna vore dimensionerad för de tyngsta flygplan, som
nu förekomme, och att dessa plan därför förorsakade skador på beläggningen
i form av sprickbildningar och sättningar, som komme att påkalla relativt
dyrbara reparationer. Det vore av vikt att man inom en nära framtid
ägde möjlighet att temporärt överföra en viss del av den tyngre trafiken på
en reservbana. Vidare anfördes, att den kommersiella flygtrafiken på Bromma
ännu icke nått den storleksordning, att densamma i och för sig nödvändigtvis
borde fördelas på två flygplatser inom stockholmsregionen. Den på
och omkring Bromma förekommande totala trafiken, vilken även inkluderade
ett ganska omfattande militärflyg, småflyg och flygskoleverksamhet,
vore dock så ansenlig att under vissa tider på dygnet, särskilt under sommarhalvåret,
betydande trafikledningssvårigheter och andra nackdelar av trafikanhopningen
gjorde sig gällande. Detta förhållande hade särskilt accentuerats
under senare tid, då den närbelägna militära flygflottiljen på Barkarby
dels övergått till reaktionsdrivna flygplan, dels ökat sin flygverksamhet.
Dessa förhållanden krävde en snar lösning, icke minst ur flygsäkerhetssynpunkt.
En annan olägenhet, som i detta sammanhang borde nämnas, vore
bullerstörningarna för de kring Bromma boende. En betydlig lättnad i nu
nämnda olägenheter av olika slag skulle vinnas, om man inom en tämligen
nära framtid kunde hänvisa den del av flygverksamheten på Bromma flygplats,
som icke vore omedelbart beroende av dess markorganisation — t. ex.
skolflygning med såväl lättare som tyngre flygplan samt start- och landningsövningar
— till Halmsjöfältet.

Därest flygplatsen vid Halmsjön toges i bruk på sätt nu föreslagits, syntes
man åtminstone under de första åren få räkna med en relativt blygsam ökning
av luftfartsverkets trafikinkomster. Å andra sidan torde även de direkta
driftkostnaderna bli av jämförelsevis ringa storleksordning, så länge fältet
i huvudsak brukades endast som reservlandningsplats. De relativt betydande
investeringar, som måste företagas, komme emellertid att innebära en
väsentligt ökad belastning på luftfartsfonden i form av årliga avskrivningar.

I sin skrivelse hemställde luftfartsstyrelsen slutligen dels att ställning
måtte tagas till det framlagda förslaget om färdigställande av öst-väst-banan
vid Hahnsjön under år 1952 för en beräknad kostnad av 7,5 miljoner

103

kronor, dels ock att för ändamålet måtte utverkas en ytterligare medelsanvisning
av 4,2 miljoner kronor.

Det må anmärkas, att en ledamot av luftfartsstyrelsen i detta ärende anförde
avvikande mening.

Reservanten anförde bl. a., att erfarenheterna hade visat, att Bromma
flygplats med vissa kompletteringar, som under alla förhållanden vore nödvändiga
att utföra, ännu under relativt lång tid framåt kunde tillgodose den
civila trafiken. Ur civila trafiksynpunkter kunde det därför icke f. n. åberopas
tillräckliga skäl för att fullborda en av de planerade banorna på Halmsjön.
Kostnaderna för de härför erforderliga arbetena, inräknade kostnaderna
för belysning och radio, vilka finge anses nödvändiga, därest banan skulle
kunna få åsyftad användning, rörde sig om 10 miljoner kronor, vilket syntes
betänkligt betydande med hänsyn till dels de små belopp, som stode till förfogande
för andra angelägna flygplatsinvesteringar, dels det förhållandet, att
Halmsjön kunde antagas för lång tid få endast sekundär betydelse. I allt fall
borde Stockholms flygplatsfråga i sin helhet upptagas till en ny förutsättningslös
principdiskussion, som borde omfatta även det inbördes förhållandet
mellan Bromma flygplats och det militära flygfältet vid Barkarby. —
Därest de ifrågasatta arbetena kunde anses nödvändiga ur beredskapssynpunkter
komme däremot frågan i ett annat läge. Men i dylikt fall borde det
i första hand ankomma på de myndigheter, som svarade för vårt lands
allmänna beredskap, att taga påkallade initiativ.

I anledning av luftfartsstyrelsens berörda framställning ha remissutlåtanden
avgivits av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och av chefen
för försvarsstaben. I båda dessa utlåtanden har anförts, att det i nuvarande
läge ur beredskapssynpunkt torde vara av stort intresse att flygplatsen snarast
iordningställdes för tung trafik. Härigenom skapades förutsättningar
för att i ett avspärrningsläge luftvägen till landet kunde överföras viktiga förnödenheter.
Chefen för försvarsstaben har därjämte understrukit de allt mer
ökade riskerna ur trafiksäkerhetssynpunkt, som följde av närbelägenheten
mellan Bromma och Barkarby.

Den 17 oktober 1951 har byggnadsdelegationen på anmodan av kommunikationsdepartementet
ingivit en plan över arbetena vid Halmsjön med
sikte på att en bana skall vara färdig under år 1954. Samtidigt har delegationen
ingivit följande sammanställning över nedlagda och beräknade kostnader
t. o. in. budgetåret 1954/55.

	Kostnader å anslaget till	Summa kostnader
	Flygfälts- byggen	Markförvärv	Belysnings- anläggningar
Kostnader j an. 1947—sept. 1951 Pågående arbeten............ Beräknade ytterligare kostnader t. o. m. budgetåret 1954/55 . Summa kostnader	9 721 342: 51 660 157: 49 7 500 000: — 17 881 500: —	3 976 809: 83 1 023 190: 17 5 000 000: —	89 866: — 179 134: — 131 000: — 400 000: —	13 788 018: 34 839 291: 49 8 654 190: 17 23 281 500: —

I fråga om det aktuella läget för Bromma flygplats må nämnas, att bärigheten
för dess längsta bana år 1946 angavs till en flygvikt av 30 ton. Se -

104

dermera ha omfattande undersökningar av bl. a. bärigheten utförts; dessa
ha visat, att långbanan kan tåla flygplan med en flygvikt upp till 38,5 ton.
Av de större och tyngre flygplan, som efter fredsslutet beställdes av flygbolagen,
ha åtskilliga plan av typen Douglas DC 6 sedan år 1948 trafikerat
Bromma. Dessa ha en flygvikt av drygt 42 ton: överbelastning undvikes genom
begränsning av lasten. Nästkommande år beräknas en tyngre typ av
DC 0 med en flygvikt av drygt 45 ton — komma i trafik. Ställning har
ännu icke tagits till överbelastningsfrågan för dessa plan, men denna kan
tänkas bli löst i form av begränsning av lasten. De ännu tyngre plan
(Boeing Stratocruiser), som år 1946 väntades komma att ingå i dåvarande
SILA:s luftflotta, ha numera avbeställts.

I anslutning till nu behandlade spörsmål må lämnas följande uppgifter rörande
utvecklingen av trafikflyget under åren 1946—1950. Uppgifterna avse
såväl regelbunden luftfart som icke regelbunden, yrkesmässig luftfart för
hela landet, varvid emellertid den regelbundna luftfarten representerar den
lielt övervägande andelen.

År	Antal landningar	Antal ankommande	Ankommande och
och avresande passagerare	avgående godsmängd ton
1946 ......	15 424	291 666	5 733
1947 ......	17 664	309 661	7 046
1948 ......	16 059	285 718	6 616
1949 ......	16 506	320 046	8 139
1950 ......	17 294	346 653	10 716

En ytterligare belysning av trafikutvecklingen erhålles av följande sammanställning,
avseende den reguljära trafiken vid Bromma flygplats.

År	Starter och landningar	Passagerare	Fraktgods ton
1946 ............	9 457	129 564	1005
1947 ............	11 625	149 555	1527
1948 ............	12 064	155 289	1 409
1949 ............	11 864	185 041	1971
1950 ............	12 720	210 481	2 811
1951 j an.—sept. . .	11 026	205 241	2 397

Att märka är att ABA:s trafik var helt inställd under tiden den 28 november
1947—den 27 april 1948 på grund av strejk vid bolagets verkstäder.

Fr. o. m. budgetåret 1949/50 har anslag för understöd åt inrikes lufttrafik
anvisats å riksstaten. I

I detta sammanhang torde böra omnämnas två särskilda utredningar,
vilka beröra med storflygplatsens utbyggnad sammanhängande förhållanden.

Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag har byggnadsdelegationen för storflygplatsen
verkställt en förberedande planläggning av de till flygplatsen angränsande
områden, vilka kunna behöva reserveras för framtida bebyggelse.

105

Utredningen, som verkställts av särskilt tillkallade experter, vilka den 6
september 1950 redovisat resultatet härav, har utmynnat i förslag om, att
den i första hand för flygplatspersonalen erforderliga bostadsbebyggelsen förlägges
till Rosersbergsområdet.

Den 4 augusti 1951 har chefen för försvarsdepartementet tillkallat särskilda
sakkunniga för utredning rörande Järvafältets disposition. I direktiven
för de sakkunniga har framhållits, bland annat, att Järvafältet numera av
olika anledningar icke vore tillräckligt för beredande av goda övningsmöjligheter
för de till fältet förlagda truppförbanden. En ej oväsentlig begränsning
av den för arméförbanden tillgängliga terrängen hade skett genom
förläggandet av Svea flygflottilj till Järvafältet. Ett av de för lösande av
nämnda spörsmål tänkbara alternativen vore att anskaffa ett nytt övningsfält.
Därmed skulle även vinnas att de olägenheter bortfölle, som nu vållades
av flygtrafiken över Järvafältet, vilka olägenheter syntes komma att
växa sedan Halmsjöfältet tagits i bruk. Då emellertid en förflyttning av de
till fältet förlagda militärförbanden icke inom överskådlig tid syntes kunna
genomföras, vore det icke påkallat att nu upptaga detta spörsmål till utredning;
en lösning borde i stället sökas genom utvidgning av övningsfältet
norrut.

Revisorernas uttalande. Åren närmast efter andra världskriget kännetecknades
av en synnerligen kraftig utveckling av civilflyget. Detta förhållande
gav anledning till stor optimism beträffande flygets framtid, och i de flesta
lufttrafikerande länder, icke minst i Sverige, gjordes betydande flygplansbeställningar,
personal nyanställdes och medel investerades i markorganisationen.
Såsom ett led i denna utveckling fattade statsmakterna i december
1946 beslut om utbyggande av en storflygplats vid Halmsjön.

Som en grundförutsättning för detta beslut gällde bl. a., att de trafikflygplan,
som förväntades framdeles komma till användning, skulle vara
av betydligt större typ än tidigare, vilket skulle medföra fördelar i fråga om
snabbhet, aktionsradie, trafiksäkerhet och driftsekonomi. Såsom motiv för
Halmsjöfältets utbyggande anfördes vidare flygtrafikens utomordentliga
betydelse för våra handelsförbindelser, främst exportindustrien, och därjämte
för postförbindelserna och det ökade kulturutbytet. Det ansågs icke
tillräckligt att begränsa den svenska luftfarten till en anknytning till andra
europeiska flyglinjer av interkontinentala mått, enär landet därmed skulle
betagas möjlighet att påverka utvecklingen av trafiken i för oss gynnsam
riktning samt risk för beroendeställning till andra länder därav kunde uppkomma.

I kostnadshänseende förutsattes att flyget i princip borde betala alla de
kostnader som markorganisationen medförde, kapitalkostnaderna däri medräknade.
Härvid gjordes allenast det förbehållet, att man åtminstone tills
vidare borde bortse från redan gjorda kapitalinvesteringar. Det ansågs icke
osannolikt, alt full kostnadstäckning skulle kunna erhållas redan omkring
år 1951.

Storflygplatsen planerades med fyra hanor och för en flygvikt av BO—90
ton. Kostnaderna för förslagets genomförande beräknades till för en första
utbyggnadsetapp närmare 79 miljoner kronor och för en andra etapp ytter -

106

ligare 8 miljoner kronor. Utbyggnaden påbörjades under år 1947 under
ledning av en för ändamålet särskilt tillsatt byggnadsdelegation.

Arbetena på storflygplatsen kommo emellertid att bedrivas i avsevärt
långsammare takt än som från början räknats med. Bakgrunden härtill utgjorde
den omvärdering av flygtrafikens utvecklingsmöjligheter, som framskymtat
redan 1947 och helt godtogs under år 1948. I och med återgången
efter kriget till mera normala förhållanden hade övriga trafikmedel kommit
i gång och kunde bjuda flyget en skarp konkurrens. Det klientel, som man
mest räknat med för trafikflygets vidkommande, hade av olika skäl icke
blivit i tillfälle att resa i den utsträckning man tidigare tänkt sig. Det
labila internationella läget och svårigheterna beträffande valutatilldelning
m. in. anfördes härvid som huvudsakliga skäl. Det blev också tydligt, att det
ekonomiska utbytet av luftfarten icke motsvarat förväntningarna. På grund
av konkurrensen flygtrafikföretagen emellan hade biljettpriserna kommit att
pressas ganska hårt, medan däremot kostnaderna för anskaffning, underhåll
och drift av den moderna flygplansparken stigit. Dessa förhållanden
beräknades nu komma att tvinga de trafikerande bolagen till en framflyttning
av tidpunkten för storflygplatsens ianspråktagande. Jämsides härmed
motiverades ett uppskjutande av storflygplatsens färdigställande av
önskvärdheten ur allmän ekonomisk synpunkt att begränsa investeringarna.

Arbetena på storflygplatsen ha av nu anförda skäl inriktats på att i
första hand färdigställa en av huvudbanorna, under det att utbyggnaden i
övrigt ställts på framtiden. I samband härmed ha under de senaste åren
ett flertal olika förslag och synpunkter förelegat till bedömande.

Sålunda har den tanken framförts, att Halmsjöfältet skulle tills vidare
tagas i anspråk som reservflygplats till Bromma flygplats under tider och
vid tillfällen, då sistnämnda flygplats av en eller annan anledning, exempelvis
reparation av banorna, skulle komma att vara oanvändbar som landningsplats
för reguljär trafik. I detta sammanhang har understrukits Halmsjöfältets
synnerliga betydelse ur beredskapssynpunkt; i ett avspärrningsläge
skulle flygfältet väsentligt öka möjligheterna till personbefordran och
landets förseende med viktiga förnödenheter medelst tunga flygplan. Vidare
har framhållits, att färdigställandet av en bana på Halmsjön skulle vara
till båtnad för den civila lufttrafiken redan i nuvarande läge. Härvid åsyftades
till en början, att ingen av banorna vare sig på Bromma eller på
andra flygplatser vore dimensionerad för de tyngsta flygplan, som f. n. trafikerade
Sverige, och att dessa plan därför orsakade skador på beläggningen
på Brommafältet. Vidare hade trafiken i stockholmsområdet — inbegripet
militärflyg, småflyg och flygskoleverksamhet — åtminstone under sommarhalvåret
nått en sådan omfattning, att risker för trafiksäkerheten och svårigheter
för trafikledningen uppstått. Detta förhållande hade blivit särskilt
märkbart under senare tid, då den närbelägna militära flygflottiljen på
Barkarby dels övergått till reaktionsdrivna flygplan, dels ökat sin flygverksamhet.
Betydande fördelar skulle därför vinnas, om man inom en tämligen
nära framtid kunde till Halmsjöfältet hänvisa dels viss del av den

107

tyngsta trafiken och dels den flygverksamhet, som icke vore omedelbart
beroende av Brommas markorganisation, exempelvis skolflygning m. in.

För utbyggnad av Halmsjöfältet har riksdagen hittills anvisat tillhopa
22 750 000 kronor, därav 5 miljoner kronor för markinköp, 16 miljoner kronor
för fältets byggande och återstoden för belysningsanläggnigar och byggnader.
Av anslaget till fältets byggande torde dock 3 miljoner kronor få anses
omdisponerade för andra flygfält, varför det verkliga anslagsbeloppet
uppgår till 19 750 000 kronor. Utgifterna intill den 30 september 1951 ha
belöpt sig till närmare 13,8 miljoner kronor. De beräknade ytterligare kostnaderna
för färdigställande av en bana jämte ett mindre stationsområde ha
angivits till 7,5 miljoner kronor, vartill skulle komma omkring 2 miljoner
kronor för belysning, radio och vissa navigationsanläggningar. Några kostnader
för byggnader ha därvid icke tagits i betraktande. Beträffande tidpunkten
för färdigställande av detta reducerade program ha angivits olika
alternativa förslag, vilka dock samtliga rymmas inom loppet av tre och ett
halvt år.

Till den nu lämnade redogörelsen vilja revisorerna för egen del anföra
följande.

Det torde i nuvarande läge få anses troligt, att det i Halmsjöfältet nedlagda
kapitalet kommer att förbli oräntabelt under lång tid framåt. Även
om flygplatsen kan komma till användning i viss begränsad utsträckning,
torde det icke finnas grundad anledning antaga, att täckning inom den tid,
som nu kan överblickas, skall kunna erhållas såväl för driftkostnaderna vid
markorganisationen som för samtliga kapitalkostnader i samband därmed.

Det ligger givetvis nära till hands att nu fullfölja arbetena så långt, att fältet
kan tagas i bruk åtminstone i ett avspärrningsläge, i andra hand som reservflygplats
till Bromma flygplats. Med hänsyn till storleksordningen av
redan nedlagda och ytterligare erforderliga belopp är det angeläget att ståndpunkt
tages till frågan om arbetenas bedrivande i fortsättningen. Härför talar
också det förhållandet, att det icke torde vara ekonomiskt att arbetena
bedrivas i den mycket begränsade takt som nu sker samt att även andra angelägna
arbeten vänta på att realiseras. Flera kommunikations- och samhällsbildningsfrågor
äro vidare beroende av hur det framtida utnyttjandet
av Halmsjöfältet kan komma att gestalta sig. Härvid synes det revisorerna,
att åtskilliga av de frågor, som äro förbundna med utbyggnaden av storflygplatsen,
äro i hög grad i behov av klarläggande. Främst gäller delta frågan
om fältets användning intill dess tidigare vittgående förhoppningar om
flygtrafikens utveckling eventuellt infriats. Härvid torde det vara ofrånkomligt
att i första hand pröva möjligheterna och ändamålsenligheten av sådana
utvidgnings- och förstärkningsarbeten på Bromma flygplats, varigenom
denna flygplats skulle sättas i stånd att mottaga även tyngre plan än f. n. är
fallet. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att det i allmänhet i lufttrafikerande
länder betraktas som ett mycket starkt ehuru ofta svårrealiserbart
önskemål att vinna kortast möjliga resväg mellan storflygplatsen och
vederbörande storstads centrala delar. Bromma har i detta hänseende en

108

osedvanligt gynnsam belägenhet. I den mån Halmsjöfältet avses komma att
användas vid sidan av Bromma som reservflygplats för tyngre flygplan och
för viss annan flygverksamhet, såsom skolflyg och privatflyg m. in., torde
det vidare icke vara försvarligt att i detta syfte utbygga fältet utan att det
först klarlagts, vilka ytterligare investeringar som komma att fordras för
exempelvis hangarer, verkstäder och annan marktjänst, vägarbeten och bostäder.
Slutligen synes man icke böra förbigå att vid utbyggnadsfrågans bedömande
taga hänsyn till det inbördes förhållandet mellan Bromma flygplats
och den militära flygförläggningen i Barkarby samt att överväga möjligheterna
att undanröja de olägenheter som äro förenade med dessa båda
flygplatsers närbelägenhet inbördes. Det synes icke osannolikt att det i
längden icke kommer att visa sig godtagbart att under fredsförhållanden
uppehålla en livlig flygverksamhet på håda dessa platser och att, därest en
förflyttning av det militära flyget till annan plats måste övervägas, en förläggning
— provisoriskt eller partiellt — till Halmsjön skulle kunna ifrågakomma.
I sistnämnda sammanhang synes även böra beaktas, att vissa civila
ävensom militära, icke flygbetonade intressen kunna tänkas påkalla en omprövning
av frågan om användandet av Barkarbyområdet på Järvafältet.

Med hänsyn till det anförda få revisorerna föreslå, att frågan om användningen
och den fortsatta utbyggnaden av storflygplatsen vid Halmsjön snarast
upptages till övervägande i ett större sammanhang, varvid av revisorerna
ovan berörda särskilda förhållanden synas böra beaktas.

§ 13.

Luftfartsfondens outnyttjade investeringsmedel.

I anslutning till en inom finansdepartementet verkställd specialutredning
angående det då aktuella läget i fråga om behållningen av outnyttjade anslagsmedel
å såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten framfördes i 1948 års
statsverksproposition vissa principiella synpunkter på hithörande spörsmål.
Efter att ha erinrat om den allvarliga olägenhet som låge däri, att riksstatens
siffror på grund av reservationsanhopningen alltför mycket komme att
avvika från de beräknade verkliga utgifterna under budgetåret, uttalade föredragande
departementschefen bl. a. följande (bilaga 1 till statsverkspropositionen,
s. 23 och 24).

Dessa budgettekniska problem få emellertid icke undanskymma de betydligt
allvarligare problem som inställa sig, när man tar i betraktande att
bakom reservationerna ligger en efter våra förhållanden enorm anhopning
av beslutade anskaffnings- och investeringsföretag, som sannolikt under en
avsevärd tid framåt icke kunna och av statsfinansiella hänsyn icke heller
få tillåtas att komma till utförande annat än i starkt begränsad omfattning.
Förhållandet ter sig ännu allvarligare om man betänker att dessa fördröjda
företag år efter år utsätta de uppkommande nya anslagsbehoven för hård
konkurrens om utrymmet i budgeten.

109

Redan av det nu anförda framgår, att man icke kan lösa frågan om avveckling
av reservationsanhopningen genom att räkna ned anslagen i den
nya riksstaten och låta reservationsförbrukningen inta liela det utrymme i
budgeten, som kan tillmätas respektive anslagsgrupper.

Den motsatta utvägen skulle vara att beträffande de anslagsgrupper, varom
här är fråga, annullera de vid nästa budgetårsskifte kvarstående reservationerna
— med undantag av vad som kan anses svara mot normal överreservering
till nästa budgetår •— och i stället beräkna anslagen i den nya
riksstaten till belopp som bättre svara mot den totala medelsförbrukningen.
De företagna undersökningarna ge emellertid vid handen, att man på denna
väg svårligen kan nå en budgettekniskt godtagbar lösning av frågan, om
man inte samtidigt anser sig kunna i huvudsakligen motsvarande mån inhibera
tidigare beslutade företag, som ej täckas av de nya anslagen. I annat
fall nödgas man nämligen taga upp problem om dispositionsåtgärder utanför
riksstaten beträffande dylika äldre företag, och man kommer då lätt in
på vägar som leda till nya svårigheter att överblicka och kontrollera den
reella budgetutvecklingen.

Med utgångspunkt från de av departementschefen anförda synpunkterna
ha statsmakterna efter hand vidtagit vissa åtgärder för att avveckla reservationsanhopningen.
Såsom en följd härav ha alltsedan budgetåret 1948/49
här ifrågavarande anslagsbehållningar undergått en betydande minskning.
Under budgetåret 1949/50 var reservationsförbrukningen till och med så
omfattande, att driftbudgeten kom att uppvisa ett underskott i stället för
ett beräknat överskott. Detta föranledde 1950 år.s besparingsutredning att
ånyo upptaga problemet till ingående behandling, närmast i vad gällde driftbudgetens
reservationsanslag. I skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 30 oktober 1950 föreslog sålunda utredningen en allmän sanering av
äldre reservationer av nämnvärd storleksordning. I de fall då anslagsbehållningar
icke vore rättsligt bundna och avsåge projekt, som i rådande
statsfinansiella läge borde stå tillbaka för andra trängande utgiftsändamål,
borde en avveckling komma till stånd och motsvarande anslagsbelopp indragas
och gottskrivas budgetutjämningsfonden.

Under hänvisning till det av besparingsutredningen framförda önskemålet
hemställdes i likalydande motioner (I: 187 och II: 264) till innevarande
års riksdag, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
Kungl. Maj :t ville skyndsammast framlägga en redovisning av utestående
reservationer den 31 december 1950 eller vid senare tidpunkt i enlighet med
utredningens förslag. Med anledning härav framhöll statsutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 117, att utskottet funne de av motionärerna
framförda synpunkterna beaktansvärda men icke ansåge sig kunna
tillstyrka någon snabbutredning av frågan. Däremot borde det enligt utskottets
mening vara möjligt för Kungl. Maj :t att till kommande riksdagar framlägga
en sådan redovisning av utestående reservationer, att därur kunde
utläsas i vilken utsträckning förefintliga anslagsbehållningar vore faktiskt
disponerade genom bindande leveransavtal eller på annat sätt. Så\itt framgår
av utlåtandet har utskottet med sitt förslag avsett såväl driftbudgetens
reservationsanslag som kapitalbudgetens investeringsanslag.

no

Ehuru, såsom tidigare framhållits, här ifrågavarande anslagsbehållningar
starkt reducerats under senare år, uppgå de alltjämt till betydande belopp.
Icke minst gäller detta luftfartsfondens outnyttjade investeringsmedel, ställda
i relation till den faktiska omfattningen av de årliga investeringarna i
fonden. I nedanstående tablå ha revisorerna sammanställt vissa sifferuppgifter,
ägnade att belysa sist berörda förhållande. Beloppen äro angivna i
miljoner kronor.

Budgetår	Till förfogande stående investeringsmedel	Netto- utgifter
Anvisat för budgetåret	Outnyttjat belopp från föregående budgetår	Summa
1946/47 ..............	21-1	11-5	32-6	7-7
1947/48 ..............	18-6	24-9	43-5	12-1
1948/49 ..............	7-7	31-4	39-1	13-3
1949/50 ..............	5-o	25-8	30-8	6*5
1950/51 ..............	2-o	24-3	26-3	5-2
1951/52 ..............	0-4	21-1	21-5	1

Den från budgetåret 1950/51 kvarstående behållningen av i runt tal 21,i
miljoner kronor fördelar sig enligt luftfartsstyrelsens huvudbok på olika

anslag sålunda:

Markförvärv.............................. 1 248 114: 11

Flygfältsbyggen........................... 10 280 512: 07

Byggnader................................ 4 579 273: 39

Radiofyrar................................ 1 275 283: 64

Belysningsanläggningar..................... 1 921 384: 53

Fordon, maskiner och redskap.............. 103 894: 53

Luftfartsverkets dispositionsanslag.......... 1 716 562: 08

Summa kronor 21 125 024: 35

Mot bakgrunden av de uttalanden som, enligt vad tidigare i korthet berörts,
gång efter annan gjorts i reservationsmedelsfrågan ha revisorerna funnit
det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning ovan
angivna behållningar å luftfartsfondens investeringsanslag disponerats för
bestämda ändamål. I detta syfte ha revisorerna från luftfartsstyrelsen infordrat
vissa uppgifter, avseende läget per den 30 juni 1951, av vilka sammanfattningsvis
framgår följande.

Markförvärv.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t................................ 33 901: 28

B. Till luftf artsstyrelsens förfogande ställda medel

1. För markförvärv å storflygplatsen....................... 1 024 807: 93

2. För diverse markförvärv................................ 189 404: 90

Summa kronor 1 248 114: 11 1

1 Enligt 1951 års statsverkspropositlon ha investeringsutgifterna maximerats till högst 7
miljoner kronor.

in

Flygfältsbyggen.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t

1. Umeå................................................ 860 000: —

2. Storflygplatsen........................................ 5 662 500: —

3. Bromma............................................. 1 502 652: 83

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

3. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen........... 517 884: 85

4. Arbeten under utförande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
............................................. 907 822: 71

5. Arbeten under utförande av byggnadsdelegationen för storflygplatsen
........................................... 795 303: 28

7. Besparingar å diverse slutförda byggnadsuppdrag........ 34 348: 40

Summa kronor 10 280 512: 07

Byggnader.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t

2. Storflygplatsen........................................ 750 000: —

3. Bromma.............................................. 1 125 000: —

4. Torslanda............................................. 565 000: —

5. Genom kungl. brev den 25.11. 1949 återkallade diverse anslagsposter,
avsedda att användas för nya ändamål....... 1 738 501:63

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

3. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen............ 167 887: 66

6. Arbeten under utförande av byggnadsstyrelsen........... 232 884: 10

Summa kronor 4 579 273: 39

Radiofyrar.

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

8. Att överföras till Teleutrustning m. m................... 89 575: 58

C. Att överföras till telegrafverkets fond...................... 1 185 708: 06

Summa kronor 1 275 283: 64

Belysningsanläggningar.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t

2. Storflygplatsen........................................ 600 000: —

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

3. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen............ 1 321 384: 53

Summa kronor 1 921 384: 53
Fordon, maskiner och redskap.

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel............... 103 894: 53

Luftfartsverkets dispositionsanslag.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t................................ 673 972: 50

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel (från förutvarande
anslaget till ersättningsanskaffning och ersättningsarbeten) -

112

a) Flygfältsbyggen....................................... 28 815: 04

b) Byggnader............................................ 3 842: 10

c) Belysningsanläggningar................................. 69 911:51

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel (att disponeras

för arbeten upp till 100 000 kronor)

a) Flygfältsbyggen........................................ 235 740: 33

b) Byggnader............................................ 370 791:74

c) Teleutrustning m. m................................... 20 000: —

d) Odisponerad behållning................................. 313 488: 86

Summa kronor 1 716 562: 08

Genom beslut den 25 november 1949 har Kungl. Maj :t fastställt stater
för användningen av den 30 juni 1949 förefintliga behållningar å anslagen
till flygfältsbyggen och byggnader. Anslagsmedel, vilka bedömdes då icke
vara behövliga för ursprungligen avsedda ändamål, undantogos i samband
därmed från luftfartsstyrelsens disposition för att tills vidare ställas till
Kungl. Maj :ts uteslutande förfogande. Beslutet anmäldes i 1950 års statsverksproposition,
varvid föredragande departementschefen gav uttryck åt
den uppfattningen, att Kungl. Maj :t i fortsättningen borde äga omdisponera
medel som tidigare anvisats under luftfartsfondens övriga anslag för att,
om och i den mån de med medelsanvisningen ursprungligen avsedda ändamålen
saknade aktualitet, använda medlen för nya ändamål. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 9 förklarade sig statsutskottet intet ha att
erinra däremot men förutsatte samtidigt att, i den mån åtgärder av nu
angivet slag vidtoges, en redogörelse härför lämnades riksdagen i lämpligt
sammanhang.

En i förenämnda stat för anslaget till flygfältsbyggen upptagen post »För
nya ändamål disponibelt belopp» å 1 052 652 kronor 83 öre har sedermera i
sin helhet ställts till luftfartsstyrelsens förfogande för vissa nya arbeten,
varjämte från en annan post, avseende sprängningsarbeten vid Bromma flygplats,
anvisats 297 347 kronor 17 öre för upprensningsarbeten vid samma
flygplats. Av en i staten för anslaget till byggnader upptagen post »För nya
ändamål disponibelt belopp» å 2 223 501 kronor 63 öre ha tillhopa 485 000
kronor anvisats för vissa nya byggnadsföretag, medan från en i staten upptagen
post till stationsbyggnad vid Torslanda flygplats tagits i anspråk
185 000 kronor för uppförande av en barack jämte projektering av tillbyggnad
till stationsbyggnaden vid sistnämnda flygplats. Förutom nu angivna
ändringar i dispositionen av beviljade anslag har Kungl. Maj :t tidigare, jämlikt
beslut den 8 augusti 1947, för en hangar vid Torslanda anvisat 600 000
kronor, varav 400 000 kronor ursprungligen avsetts för Luleå (Kallax). I
detta sammanhang må slutligen erinras om att vid innevarande års riksdag
förutsatts, dels att de till 1,5 miljon kronor beräknade kostnaderna för påbörjande
av den andra byggnadsetappen i utbyggnaden av Torslanda flygplats
skola bestridas genom ianspråktagande av vissa för storflygplatsen
vid Halmsjön avsedda medel å anslaget till flygfältsbyggen, dels att för igång -

113

sättning av utbyggnadsarbetena vid Bulltofta flygplats erforderligt belopp
av 1,5 miljon kronor skall ställas till förfogande av förefintlig behållning å
sistnämnda anslag, dels ock att av samma behållning skall reserveras 1,5
miljon kronor för att vid behov disponeras för vissa banförstärkningsarbeten
på Bromma flygplats.

Revisorernas uttalande. Då vid framläggandet av 1948 års finansplan reservationsmedelsfrågan
upptogs till principiell behandling, framhöll föredragande
departementschefen bl. a. att denna fråga icke kunde lösas genom
en nedräkning av anslagen i den nya riksstaten. Av vissa angivna skäl vore
det nämligen icke möjligt att låta reservationsförbrukningen intaga hela det
utrymme i budgeten som kunde tillmätas respektive anslagsgrupper. En
framkomlig väg skulle däremot vara att — inom vissa gränser — annullera
de vid budgetårsskiftet kvarstående reservationerna och i stället beräkna de
nya anslagen till belopp som bättre svarade mot den totala medelsförbrukningen.
En förutsättning härför vore dock att man samtidigt i motsvarande
mån inhiberade tidigare beslutade företag som ej täcktes av de nya anslagen.
Departementschefen påpekade vidare, att det icke varit tekniskt möjligt
att i någon större utsträckning bygga den då aktuella budgetbehandlingen
på sist berörda metod, men underströk angelägenheten av att komma vidare
på denna väg till avveckling av reservationsanhopningen.

För luftfartsfondens vidkommande har någon direkt indragning av förefintliga
anslagsbehållningar, på sätt förutsattes i 1948 års statsverksproposition,
icke skett. Kungl. Maj :t har i stället erhållit ett allmänt bemyndigande
att omdisponera under fonden tidigare anvisade medel för att, i den mån
dessa medel bedömas icke längre vara erforderliga för ursprungligen avsedda
ändamål, använda dem för nya arbeten eller anskaffningar. Denna befogenhet
har, såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, utnyttjats
i ett flertal fall. Därjämte har medelsanvisningen under fonden
successivt beskurits. Den för innevarande budgetår gällande investeringsstaten
upptager sålunda i stort sett endast vissa formella anslagsbelopp.

Såsom en följd av dessa kombinerade åtgärder har inom luftfartsfonden
en icke oväsentlig reservationsmedelsförbrukning ägt rum. Medan vid utgången
av budgetåret 1947/48 fondens outnyttjade investeringsmedel uppgingo
till i runt tal 31,4 miljoner kronor, redovisas sålunda per den 30 juni
1951 en motsvarande anslagsbehållning av allenast något över 21 miljoner
kronor, varav närmare 1,2 miljon kronor avses skola överföras till telegrafverkets
fond.

Med hänsyn till omfattningen av luftfartsfondens årliga investeringsutgifter
måste emellertid enligt revisorernas mening denna anslagsbehållning alltjämt
betecknas såsom onormalt stor. Revisorerna kunna heller icke finna,
att de åtgärder som vidtagits för att avveckla anhopningen av reservationsmedel
under fonden varit tillräckligt effektiva. Visserligen har en icke obetydlig
nedskrivning av anslagen skett. Såsom framhölls i 1948 års statsverksproposition,
kan man emellertid icke på denna väg nå fram till någon lösning
H—5/8/73. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. /.

114

av frågan. Av större betydelse är då den omdisponering av outnyttjade anslagsmedel
som företagits. Jämväl denna metod har emellertid sin starka
begränsning. Även om man tillgrepe en så radikal åtgärd som en total omdisponering
i syfte att tills vidare undvika varje ny medelsanvisning —
något som av praktiska skäl svårligen låter sig göra — skulle det sålunda i
nuvarande ekonomiska läge alltjämt dröja åtskilliga år, innan reservationsmedelsanhopningen
vore avvecklad.

Metoden är därjämte ägnad att ingiva vissa principiella betänkligheter.
Genom att Kungl. Maj :t kan anslå en gång anvisade medel till nya ändamål
har sålunda riksdagens grundlagsenliga rätt att pröva och besluta om statsutgifterna
i viss mån satts ur kraft. En viss svåröverskådlighet i redovisningsavseende
måste även uppstå, om medel som ursprungligen avsetts för
bestämda arbetsföretag eller anskaffningar användas på annat sätt.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna behov
föreligga av en allmän sanering av luftfartsfondens anslagsbehållningar.
Syftet bör därvid vara att få till stånd en sådan avveckling av reservationsmedelsanhopningen
att för framtiden den årliga anslagsanvisningen och den
årliga medelsförbrukningen i möjligaste mån balansera. Frågan synes lämpligen
böra lösas enligt de riktlinjer som uppdragits i 1948 års statsverksproposition.
Några större svårigheter att åstadkomma en dylik sanering
torde icke föreligga ur vare sig teknisk eller saklig synpunkt. Såsom framgår
av den tidigare redogörelsen uppgingo luftfartsfondens den 30 juni
1951 outnyttjade investeringsmedel -— efter avdrag för vad som skall tillgodoföras
telegrafverkets fond — till i runt 19,9 miljoner kronor. Av detta
belopp voro drygt 13,5 miljoner kronor eller ca 68 procent oanvisade hos
Kungl. Maj :t. De till Kungl. Maj :ts förfogande stående medlen avse till ca
18 procent ej särskilt specificerade utgiftsändamål och till icke mindre än
ca 59,5 procent storflygplatsen vid Halmsjön. Den första posten synes utan
vidare kunna indragas. Vad storflygplatsen i sin tur beträffar torde få erinras
om att där pågående arbeten sedan några år tillbaka bedrivas i mycket
begränsad omfattning. Huruvida det ursprungligen planerade byggnadsprogrammet
kan och bör förverkligas inom en näraliggande framtid är synnerligen
ovisst. Såsom närmare utvecklats under § 12 äro revisorerna för egen
del av den uppfattningen, att starkt vägande skäl kunna anföras mot ett
fullföljande av de för storflygplatsen uppgjorda planerna. Men även om dessa
planer skulle vidhållas, finna revisorerna det vara mest lämpligt att de för
ändamålet nu reserverade medlen indragas. Med hänsyn till det dröjsmål
som uppstått i frågan torde nämligen riksdagen böra beredas tillfälle att
på nytt pröva frågan om omfattningen och finansieringen av de i utbyggnadsprogrammet
ingående olika delföretagen. En dylik omprövning synes
lämpligen böra ske även av övriga arbetsobjekt m. m., beträffande vilka redan
anvisade medel ligga oanvisade hos Kungl. Maj :t. Åtskilliga av dessa torde
f. n. sakna aktualitet. Detsamma gäller f. ö. vissa företag, för vilka medel
ställts till luftfartsstyrelsens förfogande utan att dock ännu ha kommit till
användning.

115

Sammanfattningsvis vilja revisorerna föreslå, att beslut fattas om en
långtgående indragning av de outnyttjade medel som vid utgången av innevarande
budgetår må föreligga å luftfartsfondens investeringsanslag. Det
torde böra ankomma på luftf artsstyrelsen att göra den detalj utredning som
erfordras för att få klarlagt, i vilken utsträckning detta utan hinder av
bindande leveransavtal o. d. är möjligt. I anslutning härtill synes fr. o. m.
nästa budgetår medelsanvisningen under fonden böra avpassas så, att densamma
i görligaste mån svarar mot de faktiska investeringsutgifterna under
vederbörande budgetår.

116

Finansdepartementet.

§ 14.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen ha
revisorerna från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av
skatteuppbörden. Redogörelserna omfatta resultaten av dels den ordinarie
uppbörden av preliminär A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1950—51
(tab. 1) och under första hälften av uppbördsåret 1951—52, dels den ordinarie
uppbörden av kvarstående skatt enligt 1950 års taxering (tab. 2). Vidare
ha redogörelser lämnats för dels restindrivningen t. o. m. utgången
av år 1950 för varje särskilt utmätningsmannadistrikt beträffande 1947—48
års preliminära B- och C-skatt och kvarstående skatt enligt 1948 års taxering,
dels restindrivningen fr. o. m. den 1 september 1950 t. o. m. den 31
augusti 1951 beträffande äldre skatter (1941—46 års kronoutskylder och
1941/42—1945/46 års värnskatt).

Av sammanställningarna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna
uppbördsåret 1950—51 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
3 531 miljoner kronor, varav 2 078 miljoner kronor (59 procent) såsom preliminär
A-skatt och 1 453 miljoner kronor (41 procent) såsom preliminär
B- och C-skatt. Av den sammanlagt debiterade preliminära B- och C-skatten.
1 503 miljoner kronor, restfördes 50 miljoner kronor (3 procent).

Under de tre första uppbördsterminerna uppbördsåret 1951—52 inflöto
av preliminära skatter sammanlagt 2 177 miljoner kronor, varav 1 394 miljoner
kronor såsom preliminär A-skatt och 783 miljoner kronor såsom preliminär
B- och C-skatt. Av den för dessa uppbördsterminer debiterade preliminära
skatten, 808 miljoner kronor, restfördes 25 miljoner kronor (3 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1950 års taxering uppgick till 685 miljoner
kronor, och av detta belopp restfördes 75 miljoner kronor (11 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1951 års taxering beräknas uppgå till omkring
900 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten till
omkring 235 miljoner kronor (tab. 1).

Av den preliminära B- och C-skatten för uppbördsåret 1947—48 restfördes
sammanlagt 39,8 miljoner kronor, och av detta belopp ha t. o. m. utgången
av år 1950 10,5 miljoner kronor avkortats (26 procent). Den avsevärda avkortningsprocenten
sammanhänger med B- och C-skattens karaktär av icke
slutligt fastställd skatt. Avkortning verkställes främst vid jämkning och då
debiterad preliminär skatt vid avräkningen mot den slutliga skatten befinnes
överstiga denna. I den lämnade redogörelsen för indrivningsresultatet

Tabell 1.

Under uppbördsterminerna uppbördsåret 1950—1951 influten preliminär A-, B- och C-skatt, restförd B- och C-skatt
och för samma uppbördsår kvarstående och överskjutande preliminär skatt.

117

<u

, ''O C3

o cs to

Q,

In TJ tj

S? C ”ce

ce a? c$
c .5

£ H t»

£ ä .

00 -g ^

§>

ce

M

CQ

eu

33
« ce

g3

B"

S cj

n s*

eu

ce

CQ

> 42 £ a
« 5 Q.*

iso

'' t/3

''jiortcoHioootcccHooooNooaooioooccvoeiMOio oo

NN^tOMtOMNMM^tONNiOWSCiOtOOHNWrdOlN

in do t* ib 05 cd do ib rH co cd [>•** co ö *b i> cd ib do i> do cd t> -hh

to th th cm th e©

»i

^MitctotON^N^NOstoiootONTdoseioNtciMttON oo

HCltt}C3U3WHClOif3NOONO«3«HHHNClOtON«dlNril 05

ib »b 4t< cd do ö cq ö 05 rH t> ib cb ib ö ib cd cq do cq rH cq ö do rH

03H tH CO CO tH tM CQ O rH 00 CO CQ CO CQ CQ CQ t* iO rH CQ H O

■^rji03iCC0C^C00300OtCCQ00CQC0OHI>I>iO03iOrl<iOC0

CDOSCOOiiOO^t^HiOOOfMiOOiOOONHOJHHfM^OO

l> t—i rH rH CO CO t—t rH rH rH tH t-H rH

k®

eo

NWrHrHHTHHTHCQHrHrHHNHHHHHHCQCQNCQCQ rH

NNNWrtN<#Tiii-c}Neiot-NNOoonw3«HeoNM eo
otooavjovsocotOH^oncoco^ooooHoooioo co

^CÖÖÖrHHOÖÖÖHnÖlbHÖiHiHÖHNHÖHH ®
rH k5

«3ClN«300H>ftl>N00OWOHiaHNO«30JMN»NH

ClHNfflONNHMNMOJOONOSCONNOHtOCSOOJ©

öiHooHHcbcbibdodocDT^dor-D-CHOiöcbcbH^c^dodooovH
lOOJCOOJiCO^C^H-eliOOHtOCOiCC^CQHOSTHHCQ^IXO
l> rH rH v—i CO CO rH tH tH rH rH rH tH

OiOOrJl|>l>I>COHHCQ

tjhco^cococococo^co^

^t^OHCOlOOCfiI>H

t*CO-cHtJ<COCOt*COCOCO

CO CO 3

3$

C5 lO (M CQ CQ rH D» 00 D- O 05 t* CQ 05 CO CO rf 05 CQ tH D- t* CO 00
iO CD CD CD CD CD O CD iD O kf© O CD tO O CD CD O CD CD CD CD CD k©

HMieOtOMCICIMHHftTjiNNNOOHHClOMHNN -Hi
MtOONMOOt*^t»NO(ONMaO>0>NOtOOHHOs)l CO

d- do h in do cd do do ö 4* 05 cd t* th 4* t> cb t* cb t> kb i> ö do ib i>»

I> CO ^ CD 05 CD CQ t* rH CO h* C*- CO O 05 Tf t> I> CD CD I> I> CO "tf CD t''-

CO rH rH CQ O

»1

T3 v)

T3 c/3

* B ft SS,

j_, t/3 T"

CC ro r1

ce oo do

BE c

t/3 ob*Q
tir l. .

.It. M

O» C3C

ce^Sö <2 c !2 5“^ mjC
;0 ''S.D *-• ''ö 00 2 ^ ^ ° fc 2
S t*>.g* o äcc.2:0e©©«2
m t- -2 2 c ce ■- £ c ce -Q ce

0) &i g C ^ ^ H J?. VJ t-,

o o «

pö ä ^3

1g

t/5 ^ »-H £2. W In h .O +■> "H

,''-*’72r^ÖC>’C3 H O tfl ~ > t/3

*- ce « „q A, ^ ,c3 t-> »ce o :c3 »ce

H H rh.> rr ^ ^ k> - * » ^

3 3 öhjo 1/5 :o b .*5 u. »ce o & .ce ,£ «ce o

118

Tabell 2.

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1950 års taxering

med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp kronor	Influtna belopp kronor	In- flytande procent	Restförda belopp kronor	Å sjömans-förteckning uppförda belopp kronor
; Stockholms stad........	135 475 353	114 547 315	84-55	20 928 038		.
! Stockholms	län .....	34 592 838	28 710 498	83-00	5 834 257	48	083
Uppsala	»	13 429 087	12 017 274	89-49	1 394 951	16	862
Södermanlands	» .....	15 709 707	14 198 763	9038	1499 028	11	916
Östergötlands	» .....	28 108 713	25 696 540	91-42	2 397 121	15	052
Jönköpings		22 128 020	20 376 543	92-08	1750 277	1	200
Kronobergs	»	10 110 086	9 264 510	91-64	836 547	9	029
Kalmar	» .....	16 692 255	15 055 190	9019	1 541 292	95	773
Gotlands	» .....	5 808 200	5 061 112	87-14	703 239	43	849
Blekinge	» .....	9 282 226	8 023 583	86-44	1 159 854	98	789
Kristianstads	»	20 784 268	18 955 598	91-20	1 786 493	42	177
Malmöhus	» .....	66 348 200	60 620 252	91-37	5 465 690	262	258
Hallands	» .....	11798 649	10 732 257	90-96	1 035 886	30	506
Gbgs o. Bohus	» .....	80 668 976	72 895 572	9036	7184 728	588 676
Älvsborgs	» .....	28 368 875	25 831 055	9105	2 505 455	32	365
Skaraborgs	» .....	17 459 978	16 090 653	92-16	1344 379	24	946
Värmlands	» .....	27 415 803	25 329 215	92-39	2 066 394	20	194
Örebro	»	22 419 181	20 492 865	91-41	1 916 163	10	153
Västmanlands		18 560 004	16 921 809	9117	1 638 195		—
Kopparbergs	» .....	18 307 399	16 584 281	90-59	1 723 118		—
Gävleborgs	» .....	21 686 129	19 502 790	89-93	2 183 339		—
Västernorrlands » .....	19 817 691	17 364 947	87-62	2 379 009	73	735
Jämtlands	» .....	10 343 616	8 949 624	86-52	1393 967		25
Västerbottens	» .....	14 431 370	12 808 936	88-76	1 607 225	15	209
Norrbottens	» .....	15 505 406	12 527 067	80-79	2 978 339		—
	Hela riket	685 252 080	608558 249	88-81	75 252 984	1440 797

har hänsyn tagits till dessa förhållanden, varför de indrivna beloppen ställts
i relation till skillnaden mellan vad som restförts och vad som avkortats.
Därigenom har en mera rättvisande bild av indrivningsresultatet erhållits.
Av ifrågavarande skatt ha t. o. m. år 1950 24,i miljoner kronor influtit efter
indrivning och 1,8 miljon kronor avskrivits, vilket relativt sett innebär att
82 procent av skillnaden mellan vad som restförts och vad som avkortats
influtit samt att 6 procent avskrivits.

Av den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering, vilken skatt förföll
till betalning under uppbördsterminerna i maj och september 1949, restfördes
99 miljoner kronor. Av nämnda belopp ha t. o. m. år 1950 38 miljoner
kronor influtit efter indrivning (38 procent), 10 miljoner kronor avkortats
(10 procent) och 8 miljoner kronor avskrivits (8 procent). En avsevärd
variation mellan de olika utmätningsmannadistrikten föreligger i fråga om
resultatet av restindrivningen av denna skatt. Revisorerna ha på grundval
av statisliken över restindrivningen upprättat en sammanställning över indrivningen
i de olika länen (tab. 3). Denna är baserad på antalet redovisade
poster, vilket ger ett rättvisare jämförelsematerial än om beloppen läggas till
grund.

119

Tabell 3. Kvarstående skatt enligt 1948 års taxering.

Utmätningsmannadistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. år 1950
guldna poster och antalet restförda poster.

Län	Antal utmät- nings-				Antal utmätningsmannadistrikt				Genom-snittlig infly-tande-procent per län
(Lb = landsbygd och städer utan egna					Inflytande procentklasser
uppbördsverk St = städer med egna uppbördsverk)	nadist- rikt	16- 20	21- 25	26- 30	31- 35	36- 40	41- 45	46- 50	51- 55	56- 60	61- 65	66- 70	71- 75	76- 80	81- 85	86- 90
Stockholm stad......	1				1												31
Stockholms län Lb	23	—	—	1	4	3	6	1	3	1	3	1	—	—	—	—	40
St	1			1													28
Uppsala » Lb	10	—	—	—	—	1	—	3	3	—	1	—	1	1	—	—	53
St	1					1											36
Södermanlands > Lb	11	—	—	—	—	1	2	2	1	2	3						51
St	2	_	—	_	—	_	1	1	—	—	—	—	_	—	—	—	44
Östergötlands » Lb	18	—	—	—	—	2	2	1	1	3	—	5	2	—	2	—	57
St	2	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	44
Jönköpings » Lb	17						1	2	1	3	—	5	—	2	3	—	59
St	1					1											37
Kronobergs > Lb	13							2	—	1	2	5	2	1	—	—	65
St	1	—							1								Öl
Kalmar » Lb	19							1	3	—	4	4	5	2	—	—	65
St	2	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	50
Gotlands » Lb	5								1	—	1	2	1	—	—	—	64
Blekinge > Lb	13	—	—	—	—	1	1	3	3	1	3	1	—	—	—	—	54
St	1							1									48
Kristianstads » Lb	21							2	2	5	7	4	1	—	—	—	60
St	1							1									49
Malmöhus > Lb	23							1	2	5	8	5	2	—	—	—	61
St	5	—	—	—	1	—	2	1	1								46
Hallands > Lb	11								1	—	2	1	4	—	2	1	66
St	1							1									47
Göteb. o. Bohus > Lb	16	—	_	—	2	—	—	1	—	6	1	6	—	—	—	—	51
St	2					2											37
Älvsborgs > Lb	23							3	2	4	5	3	5	—	—	1	60
St	1					1											39
Skaraborgs » Lb	24	—	—	1	1	1	—	3	—	1	3	4	8	2	—	—	58
Värmlands » Lb	21						1	2	5	4	—	6	3	—	—	—	58
St	2					1				1							44
Örebro > Lb	15	—	—	—	—	1	—	1	5	3	2	3	—	—	—	—	52
St	1					1											38
Västmanlands > Lb	12	—	—	—	1	2	1	3	4	—	—	1	_	—	—	—	48
St	1				1												34
Kopparbergs > Lb	22	—	—	1	1	1	4	3	5	2	4	—	1	—	—	—	48
St	1						1										42
Gävleborgs » Lb	25	—	—	—	—	5	3	1	5	6	3	1	1	—	—	—	52
St	1				1												33
Västernorrlands » Lb	26	—	—		2	1	—	2	9	3	3	3	1	1	1	—	54
St	1							1									47
Jämtlands > Lb	19							1	2	5	1	7	—	2	1	—	63
St	1					1											39
Västerbottens » Lb	25						1	2	1	5	6	7	1	2	—	—	61
St	1						1										43
Norrbottens » Lb	23	2	2	1	4	3	5	2	2	1	—	1	—	—	—	—	39
St Landsbygd och städer utan egna	1					1											40
bördsverk Städer med egna	436	2	2	4	16	22	27	42	61	61	62	76	38	13	9	2	64
uppbördsverk	32		—	1	4	9	6	8	3	1		—	—	—		—	37
Hela riket	467	2	2	5	19	31	33	50	04	02	02	75	38	13	9	2	47

120

Av äldre skatter (1941—46 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års
värnskatt) kvarstodo den 1 september 1950 oredovisade 9,7 miljoner kronor
och vid utgången av augusti månad innevarande år 4,6 miljoner kronor. Av
de 5,i miljoner kronor, som redovisats mellan nyssnämnda tidpunkter, ha
1,5 miljon kronor influtit och 3,6 miljoner kronor avkortats eller avskrivits.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår inflöto
under uppbördsterminerna uppbördsåret 1950/51 såsom preliminär A-skatt
2 078 miljoner kronor och såsom preliminär B- och C-skatt 1 453 miljoner
kronor. Under närmast föregående uppbördsår uppgick den preliminära Askatten
till 1 930 miljoner kronor och den preliminära B- och C-skatten till
1 423 miljoner kronor. Den preliminära A-skatten har sålunda vuxit med
148 miljoner kronor och icke fullt 8 procent, medan den preliminära B- och
C-skatten ökat med 30 miljoner kronor eller något mer än 2 procent. Den
starkare procentuella ökningen av den preliminära A-skatten torde sammanhänga
huvudsakligen med att inkomst av tjänst, för vilken i allmänhet
preliminär A-skatt utgår, vuxit kraftigare mellan åren 1949 och 1950 än vad
fallet varit mellan åren 1947 och 1948 med inkomst av jordbruksfastighet
och inkomst av rörelse, för vilka båda förvärvskällor inkomsterna under
ifrågavarande år som regel ligga till grund för debiteringen av 1949 respektive
1950 års preliminära B- och C-skatt.

Beträffande resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt
enligt 1950 års taxering har en viss förbättring inträffat jämfört med uppbördsresultatet
för den kvarstående skatten enligt närmast föregående års
taxering. Av den under år 1950 debiterade kvarstående skatten — 685 miljoner
kronor — inflöto sålunda i rätt tid 608 miljoner kronor, motsvarande
89 procent, medan av den under närmast föregående år debiterade skatten
— 688 miljoner kronor — endast 598 miljoner kronor eller 87 procent inbetalades.
Revisorerna vilja vid bedömande av denna förbättring i uppbördsresultatet
erinra om att i förekommande fall skatteavdrag för gäldande av
kvarstående skatt enligt 1950 års taxering i enlighet med uppbördsförordningens
bestämmelser ägt rum under endast fyra månader i motsats till vad
som gällde i fråga om den kvarstående skatten enligt 1948 och 1949 års taxeringar,
då enligt särskilda medgivanden tiden för verkställande av skatteavdrag
utsträcktes till åtta månader. Förklaringen till den förbättrade uppbörden
torde bl. a. kunna sökas i de rådande goda konjunkturerna, arbetsgivarnas
numera ökade kännedom om gällande skatteavdragsbestämmelser
samt måhända icke minst den nya bestämmelsen om att skatteavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas med 25 procent av vid varje avlöningstillfälle
utbetalat belopp, därest arbetstagare icke för arbetsgivare uppvisar debetsedel
å slutlig skatt eller företer intyg från lokal skattemyndighet om att
skatteavdrag av någon anledning icke skall verkställas.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom i det föregående
närmare berörts uppgå till omkring 902 miljoner kronor och den
överskjutande preliminära skatten till omkring 234 miljoner kronor. Jämfört

121

med 1950 års taxering har i fråga om den kvarstående skatten eu ökning inträtt
med omkring 200 miljoner kronor, medan den överskjutande preliminära
skatten däremot minskats med omkring 20 miljoner kronor. I förhållande
till den slutliga skatten enligt 1950 och 1951 års taxeringar innebär
detta procentuellt sett en ökning av den kvarstående skatten med ca 3 procent
samt en minskning av den överskjutande preliminära skatten med drygt
1 procent. Den största ökningen av den kvarstående skatten uppvisa Stockholms
stad samt Västernorrlands och Gävleborgs län, där ökningen uppgår
till omkring 53 respektive 31 och 21 miljoner kronor. Endast i avseende å
Gotlands län föreligger en minskning, där den kvarstående skatten nedgått
med något mer än 1 miljon kronor.

Vidare framgår, att den redovisade ökningen av den kvarstående skatten
i huvudsak hänför sig till juridiska personer samt sammanhänger med den
betydande ökningen av aktiebolags vinster för verksamhetsåret 1950. Sålunda
har den kvarstående skatten för andra juridiska personer än oskifta
dödsbon och familjestiftelser i Stockholms stad vuxit från 44 till 96 miljoner
kronor, i Västernorrlands län från 4 till 34 miljoner kronor samt i Gävleborgs
län från 5 till 24 miljoner kronor. I Stockholm och i Västernorrlands län ha
två företag påförts vardera över 6 miljoner kronor och i Gävleborgs län tre
företag sammanlagt bortåt 11 miljoner kronor i kvarstående skatt. Det må i
detta sammanhang erinras, att enligt de bestämmelser, som numera genomförts,
ränta med fem procent under vissa förutsättningar skall utgå å sådan
kvarstående skatt, som hänför sig till 1951 och följande års inkomster. Vad
däremot gäller den kvarstående skatten för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser må framhållas, att denna genomgående utvisar en
betydligt blygsammare stegring. Inom förutnämnda områden uppgår den i
respektive fall till en halv, en miljon samt något mer än 2 miljoner kronor.

Den i tabell 3 i det föregående redovisade sammanställningen över resultatet
av restindrivningen i fråga om antalet restförda poster beträffande den
kvarstående skatten enligt 1948 års taxering utvisar bl. a., att för riket i
dess helhet 47 procent av totala antalet restförda poster guldits t. o. in. år
1950. En avsevärd skillnad råder dock i fråga om indrivningsresultatet i vad
avser å ena sidan städer med egna uppbördsverk samt å den andra riket i
övrigt. I förra fallet ha sålunda endast 37 procent guldits, medan i sistnämnda
fallet 54 procent erlagts. De i avseende å landsbygd jämte städer utan egna
uppbördsverk genomsnittligt bästa indrivningsresultaten uppvisa Hallands
län (66 procent), Kronobergs och Kalmar län (65 procent), Gotlands län
(64 procent) samt Malmöhus och Västerbottens län (61 procent). Den lägsta
inflytandeprocenten föreligger för Norrbottens län (39 procent), Stockholms
län (40 procent) samt Västmanlands och Kopparbergs län (48 procent).
I fråga om städer med egna uppbördsverk kan inhämtas, att de högsta
siffrorna uppnåtts i Växjö och Kalmar (51 procent) samt Kristianstad (49
procent), medan de lägsta redovisas för Södertälje (28 procent), Stockholm
(31 procent), Gävle (33 procent), Västerås (34 procent) och Göteborg (37
procent).

122

Del synes revisorerna angeläget att i de distrikt, där indrivningsresultatet
— sett i samband med de inom respektive distrikt rådande särskilda förhållandena
— icke synes vara tillfredsställande, undersökningar verkställas rörande
anledningen härtill samt att i de fall då resultatet av undersökningarna
det påkallar åtgärder av organisatorisk eller annan art vidtagas i syfte att
effektivisera indrivningen.

I de fall då till länsstyrelser respektive kronokamrerare eller till det centrala
skattekontot (postgirokonto nr 300) direkt från arbetsgivare eller skattskyldig
inbetalade skattebelopp trots undersökningar icke kunnat identifieras
och gottskrivas vederbörande, ha uppbördsmyndigheterna att till ett för
länsstyrelsen i Stockholms län inrättat särskilt postgirokonto, benämnt skattereklamationskontot,
överföra sådana belopp. I fråga om omfattningen av
de till skattereklamationskontot verkställda överföringarna må nämnas, att
för uppbördsåret 1949—50 ungefär 10 800 poster om sammanlagt ca 430 000
kronor inkommit och för uppbördsåret 1950—51 ungefär 12 700 poster om
sammanlagt ca 428 000 kronor. Av nyssnämnda antal poster och belopp ha
för uppbördsåret 1949—50 hittills inemot 550 poster om sammanlagt ca
58 700 kronor identifierats och för uppbördsåret 1950—51 något mer än 200
poster om sammanlagt ca 16 800 kronor. Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares
skyldighet att verkställa skatteavdrag kommer att utsträckas till att regelmässigt
omfatta inkomst av bisysslor och av anställning under kortare
tid än en vecka torde skattereklamationskontot komma att belastas i ännu
större omfattning än f. n. Speciellt vid korttidsanställningar kan det nämligen
befaras att en arbetstagare icke alltid kommer att förete någon debetsedel,
varigenom svårigheter vållas för arbetsgivaren att lämna erforderliga
uppgifter till ledning för uppbördsmyndigheternas identifiering av inbetalade
skattebelopp. För att underlätta uppbördsmyndigheternas möjligheter till
korrekt kreditering av inbetalade skattebelopp, vore det därför enligt revisorernas
mening av viss betydelse, om hänvändelse i speciella fall finge göras
till arbetsförmedlingarna för erhållande av eventuella kompletterande uppgifter,
i synnerhet som åtgärder av detta slag enbart skulle vara till gagn för
den skattskyldige. Då den nu tillämpade ordningen anses lägga vissa hinder
i vägen för ett sådant förfaringssätt, vore det för uppbördsarbetet utan tvivel
av stort värde, om en sådan ändring genomfördes varigenom möjlighet bereddes
för arbetsförmedlingarna att tillhandahålla uppbördsmyndigheterna
i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.

Med hänsyn till pågående utredningar genom 1949 års uppbördssakkunniga
ha revisorerna icke heller innevarande år ansett sig böra i vidare mån
än vad ovan skett ingå på en närmare granskning av skatteuppbörden.

§ 15.

Stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner.

Sedan gammalt ha i vårt land de från statsmyndigheterna utgående expeditionerna
belagts med stämpelavgifter. Den första stämpelförordningen var
den efter holländskt mönster utfärdade Stadgan om inseglat papper eller

123

karta sigillata den 4 december 1660. Under årens lopp har en kontinuerlig
följd av stämpelförordningar avlöst varandra fram till den nuvarande förordningen
angående stämpelavgiften den 19 november 1914.

De äldsta stämpelförordningarna åsyftade att under stämpelskyldighet
inlägga så många olika slag av skriftliga handlingar som möjligt för att det
stämplade papperet på så sätt skulle tillföra kronan största möjliga inkomster.
Sålunda föreskrevs att från ämbetsverk, domstolar och andra myndigheter
utgående expeditioner skulle utskrivas på stämplat papper, och detsamma
gällde även de handlingar och skrifter av olika slag, som allmänheten av skilda
anledningar behövde till dessa myndigheter ingiva. Därjämte skulle oberoende
härav stämpelskyldighet åvila även sådana skriftliga handlingar, som
innefattade överlåtelser, upplåtelser, överenskommelser och dispositioner av
olika slag enskilda emellan. Till en början synes man ha betraktat samtliga
skattepliktiga handlingar såsom ungefärligen likvärdiga objekt för stämpelskyldigheten,
och det dröjde länge, innan de avgifter, som uttogos för s. k.
enskilda handlingar, kommo att framstå såsom varande av annan natur än
exempelvis avgifterna för utgående expeditioner. Ännu i mitten på 1800-talet ansågs stämpeln i såväl det ena som andra fallet ha naturen av en
publik avgift och sålunda även för den enskilda handlingen utgöra ett slags
ersättning för den större trygghet och, i allmänhet, för de förmåner, som
handlingens uppvisande inför domstol och intagande i dess protokoll förde
med sig. Gentemot detta tidigare betraktelsesätt gjorde särskilt det betydelsefulla
betänkande angående stämpelbeskattningen, som avgavs år 1881, gällande
motsättningen mellan å ena sidan stämpelavgifter, som kunde anses utgöra
ersättning till staten för den enskilde direkt lämnade tjänster, och å
andra sidan avgifter, som motsvarade verkliga skatter på transaktioner. I
gällande stämpelförordning göres också åtskillnad mellan stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner och stämpel till enskilda handlingar. I stort
sett kan sägas, att de förra ha naturen av publika avgifter, medan i det senare
fallet fråga är om skatter på den allmänna förmögenhetsomsättningen.

I fråga om sättet för stämpelpliktens utgörande gällde enligt de tidigaste
stämpelförordningarna, att ej blott myndigheterna utan även de enskilda
hade att på stämplat papper avfatta de skriftliga handlingar, som voro underkastade
stämpelplikt. För detta ändamål skulle stämplat papper på förhand
»förfärdigas» och tillhandahållas dem, som därav kunde vara i behov. Denna
metod för avgiftens utkrävande blev emellertid helt naturligt för allmänheten
synnerligen betungande. Senare medgavs därför, att skiiften även kunde avfaltas
på ostämplat papper med skyldighet för vederbörande att sedermera
med stämplat papper »belägga» densamma. Detta, ursprungligen endast för
undantagsfall avsedda, medgivande utvidgades genom 1810 års stämpelförordning,
som gav valrätt mellan de båda alternativen: handlingarna skulle
»skrivas på eller beläggas med stämplat papper». Det senare sättet för stämpelpliktens
fullgörande blev därefter det vanliga. Stämpelavgiftens storlek
varierade icke blott beroende på handlingens art utan även med hänsyn till
vilken myndighet, som utfärdat expeditionen. I 1824 års förordning indelades

124

sålunda myndigheterna i sju olika avdelningar. Den nu gällande indelningen
av myndigheterna i avseende å stämpel och lösen i fem avdelningar tillkom
i sina huvuddrag genom 1883 års stämpelförordning.

Förutom stämpel utgå för expeditioner, utfärdade av offentlig myndighet,
i allmänhet även lösenavgifter. Sådana avgifter regleras f. n. genom förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen.

Såväl stämpel- som lösenförordningen har alltsedan tillkomsten undergått
ett stort antal ändringar. Av dessa må särskilt nämnas de som betingades av
inskrivningsväsendets reformering genom 1932 års lagstiftning. Ytterligare
äro att erinra om vissa av kristiden i samband med förra världskriget föranledda
höjningar av stadgade avgiftsbelopp, genomförda beträffande lösenförordningen
år 1918 -— till en början med endast provisorisk giltighet •— och
beträffande stämpelförordningen år 1922. Därjämte ha under senare år i
enstaka fall justeringar av beloppen vidtagits med hänsyn till penningvärdets
förändringar.

En av de mest genomgripande revideringarna av lösen- och stämpelförordningarna
under senare tid utgjorde den översyn av bestämmelserna, som
ägde rum i samband med 1943 års omorganisation av domsagoförvaltningen,
varvid häradshövdingarnas sportler indrogos till statsverket. Genom denna
revision ha lösen- och stämpelavgifter för rådhusrätter och häradsrätter
gjorts enhetliga. Yridare höjdes avgifterna för vissa av underdomstolarnas
expeditioner, såsom för gravationsbevis och äganderättsbevis. Även beträffande
avskrifter, protokoll och utslag ändrades avgifterna, varvid som regel
en höjning skedde. Kostnaden för häradsrätts protokoll till lösenskyldig
part höjdes sålunda från sammanlagt 4 till 6 kronor för första arket och
från 2 kronor 50 öre till 4 kronor för övriga ark. Beloppen bragtes härigenom
i överensstämmelse med dem som gälla för dylika protokoll vid länsstyrelser.
Avgiften för »avskrift, annan» höjdes till sammanlagt 3 kronor
för varje ark, vilket belopp tidigare endast uttagits för första arket vid rådhusrätt.
Vissa avgifter ha även nedsatts, såsom beträffande »resolution innefattande
huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling», där avgiften
sänkts från 5 till 4 kronor.

1943 års revision, som i huvudsak avsåg domstolarna, innebar vidare en
förenkling av stämpel- och lösenförfattningarna. En del rubriker förtydligades
och avgifterna gjordes i viss utsträckning lika stora under olika
rubriker och avdelningar. De sakkunniga, som utarbetat förslaget till reviderade
avgifter, hade beräknat, att de nya avgifterna för städernas vidkommande
skulle medföra ökade intäkter av lösen med omkring 350 000 kronor
om året. För statsverket skulle stämpeluppbörden till följd av ändrade avgifter
öka med åtminstone 500 000 kronor om året.

Stämpelavgifterna tillfalla statsverket. Vad lösenavgifterna däremot beträffar
tillkommo dessa ursprungligen vederbörande befattningshavare såsom
bidrag till hans avlöning. I samband med de från och med år 1919 verkställda
löneregleringarna har emellertid beträffande det stora flertalet statliga
myndigheter bestämts, att lösenavgifterna skola redovisas till stats -

125

verket. Senast har genom kungörelsen den 30 oktober 1941 bestämmelse
av denna innebörd meddelats i fråga om alla de myndigheter, beträffande
vilka de statliga avlöningsbestämmelserna äro gällande. För de fall, då
expeditionslösen skall redovisas till statsverket, gäller enligt § 5 i lösenförordningen,
att lösen ej debiteras å expeditionen men att i stället — med
vissa undantag — stämpel tilT motsvarande belopp skall utgå. Vid stämpelbeläggning
av expeditionerna måste sålunda myndigheterna i regel taga
hänsyn till såväl stämpel- som lösenförordningen.

Sedan som ovan nämnts häradshövdingarnas sportler år 1943 indragits till
statsverket .samt, i samband med löneregleringen för häradsskrivarna år
1946, så skett även med dessa befattningshavare tillkommande lösen, utgår
lösen f. n. icke till någon statlig befattningshavargrupp. Av de myndigheter,
hos vilka lösen alltjämt icke skall redovisas till statsverket, äro stadsdomstolarna
de viktigaste. I ett flertal städer ha emellertid i samband med löneregleringar
för rådhus- och magistratsledamöter träffats bestämmelser av
innehåll, att dem tillkommande lösen skall ingå till stadens kassa. Sådana
bestämmelser äro numera med få undantag gällande i alla större städer. I
ett stort antal mindre och medelstora städer utgör lösenintäkten dock alltjämt
en avsevärd del av befattningshavarnas inkomster av tjänsten.

Stämpeluppbörden omhänderhaves av generalpoststyrelsen.

Värdet av försålda stämplar av olika slag enligt generalpoststyrelsens räkenskaper
under ett vart av åren 1946—1950 framgår av följande sammanställning.
Utöver nedan redovisade belopp ingår i statsverkets stämpeluppbörd
även skatt å lotterivinst, varå stämpelbeläggning skett genom general
poststyrelsens försorg, samt kontant inbetalade stämpelavgifter för aktiebrev,
lottbrev, obligationer och lottsedlar m. m. Uppbörden av lotterivinstskatt
utgjorde vart och ett av åren 1947—1950 i runt tal respektive
1 089 000, 864 000, 967 000 och 1 089 000 kronor.

Stämpelslag	1946	1947	1948	1949	1950
1) Helarksstämplar......	1 594 694	1 555 506	1 151103	1 025 238	1 028 779
2) Inteckningskontroll-stämplar.............	123 902	125 484	111117	108 485	116 698
3) Enkla beläggnings-stämplar .............	10 928 055	11 831 624	10 909 314	10 905 990	11 973 813
4) Dubbla beläggnings-stämplar .............	76 928 694	94 777 441	95 682 858	85 778 934	81 427 736
5) överlåtelsestämplar . ..	2 670 290	3 056 134	2 307 200	2 030 638	3 423 928
6) Kortkonvolut.........	762 649	768 251	734 415	867 377	1 080 757
Summa kronor	93 008 284	112 114 440	110 896 007	100 716 662	99 Ool 711

Stämpel till statsmyndigheternas expeditioner uttages enligt stämpelförordningen
i form av helarksstämplar, enkla beläggningsstämplar och inteckningskontrollstämplar.
Summan av försäljningen av ifrågavarande stämplar
åren 1946—1950, fördelad med hänsyn till de viktigaste försäljningsställena,
framgår av oinstående tablå.

126

F örsälj ningsställe	1946	1947	1948	1949	1950
Domsagorna............ Rådhusrätterna.......... Länsstyrelserna.......... Övriga (postanstalter in. fl.)	4 605 275 430 855 3 359 740 4 250 782	4 649 520 468 640 3 148 749 5 245 705	4 470 242 619 503 2 687 102 4 394 686	4 455 467 584 861 2 676 868 4 322 516	4 765 638 597 984 2 921 597 4 834 070
Summa kronor	12 646 652	13 512 614	12 171 533	12 039 712	13 119 289

Stämpeltariffen är intagen i 3 § stämpeJförordningen och lösentariffen i
3 § lösenförordningen. De olika beloppen avvägas med hänsyn till dels vilken
myndighet, som är stämpelbeläggande, dels det aktuella ärendets natur.

I avseende å stämpelbeläggningen indelas myndigheterna i fem olika avdelningar.
Myndigheterna ha därvid i huvudsak hänförts till följande avdelningar: Avd.

1. Magistrater och övriga till .statsförvaltningen hörande myndigheter
i städer och köpingar, polischefer, notarii publici, tullkamrar och tullinspektioner,
biskopsämbeten, myndigheter, vilka handhava styrelsen eller
förvaltningen vid statens undervisningsanstalter;

Avd. 2. Underdomstolar på landet och i stad;

Avd. 3. Länsstyrelser, domkapitel, stift,snämnder, lantmäterikontor, lantmätare; Avd.

4. Rikets hovrätter, flertalet centrala verk;

Adv. 5. Statsdepartementen, nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, riksdagens justitie- och militieombudsmän.

Liknande indelning i avdelningar återfinnes jämväl i lösenförordningen.

Stämpeltariffen upptar i lageditionen nära elva trycksidor. Däri pri,ssättas
i runt tal 200 olika slag av expeditioner. För ungefär hälften av dessa stadgas
dock, att de äro fria från stämpel. Numera äro beloppen i stor utsträckning
lika stora under de olika avdelningarna i den mån rubriken inbegriper
mer än en avdelning, vilket särskilt gäller l:a—3:e avdelningarna. Då så
icke är fallet, är i regel stämpelbeloppet större för expedition utfärdad av
högre myndighet än av lägre sådan. Rubrikerna i tariffen angiva i första
hand expeditionens form såsom avskrift, bevis, protokoll, resolution, utslag
m. m. Därav framgår i vissa fall även ärendets art, t. ex. »mutsedel», »sjökaptensbrev».
Många rubriker inrymma emellertid ärenden av de mest
skilda slag. Detta gäller särskilt sådana rubriker som »resolution med
rubrik», »protokoll, annat» och »bevis, annat» ävensom sista rubriken i
tariffen »expedition, som icke är här ovan särskilt nämnd».

Från stämpelavgift å expeditioner är kronan och ett flertal kommunala
och enskilda institutioner befriade, bl. a. akademier och statens undervisningsverk,
länens hushållningssällskap, i regel barna- och fattigvårdsnämnder,
ämbets- eller tjänstemän i allt vad till tjänsten hör, fromma stiftelser
samt medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller
denna eljest är bekant. Stadgandena om stämpelbefrielse upptaga i lageditionen
ungefär två trycksidor.

127

Lösentariffen i 3 § lösenförordningen, enligt vilken som ovan berörts
nu i regel även stämpel utgår, upptager ca sju trycksidor. Endast i ett fåtal
fall angives här, att expedition är fri från lösen. I stället återfinnes i 15 §
en förteckning å ca två trycksidor över expeditioner, som skola utfärdas
utan lösen.

Ansvaret för att expedition i vederbörlig ordning förses med stämpel åligger
vid statsdepartementen och hovexpeditionen den tjänsteman, till vilkens
tjänstebefattning hör att hålla expeditionen vederbörande till handa, samt
hos övriga myndigheter den tjänsteman som för expeditionen ansvarar;
dock att, där annan tjänsteman förordnats att verkställa stämpelbeläggningen,
ansvarighet åligger denne.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att efter ansökan besluta om restitution
av stämpelavgift å expeditioner, där stämpel antingen icke bort utgå eller
bort utgå med lägre belopp än det erlagda.

Skyldig att lösa expedition är enligt 10 § lösenförordningen kärande, klagande
eller sökande. Vissa undantag finnas dock.

I avseende å kontrollen över expeditionsstämplarnas behöriga uttagande
ha —- bortsett från de dubbla beläggningsstämplarna — inga särskilda anordningar
hitintills ansetts erforderliga. Kontrollen synes i detta fall främst
bygga på det tjänstemannaansvar, vederbörande tjänsteman i allmänhet är
underkastad i sin tjänsteutövning. I viss mån kan ett korrektiv också anses
ligga i den i 34 § stämpelförordningen föreskrivna skyldigheten för tjänsteman,
till vilken stämpelpliktig handling ingives, att tillse att densamma är
behörigen stämpelbelagd. I detta fall må handlingen icke mottagas, förrän
felande stämpelavgift erlagts. Systemet med dubbla beläggningsstämplar,
av vilka den ena hälften skall ligga till grund för den granskning av underrätternas
stämpelbeläggningar, som i hovrätterna utföres genom advokatfiskalernas
försorg, torde medföra en effektiv kontroll av stämpelpliktens
fullgörande.

Beträffande frågan om kontrollen över stämpelmedlen och redovisningen
av desamma vilja revisorerna erinra om att riksdagen i skrivelse den 8 mars
1907 fäste uppmärksamheten bl. a. på behovet av en tillfredsställande kontroll
på området. Riksdagen anhöll i skrivelsen om utredning, huruvida genom
förenklade bestämmelser rörande sättet för verkställandet av stämpelbeläggning
av stämpelpliktiga handlingar skulle kunna utan ökade kostnader
för det allmänna åstadkommas en fullständigare kännedom om vad de
särskilda stämpelavgifterna inbringade åt statsverket, ävensom en mera
tillfredsställande kontroll över att stadgade avgifter behörigen erlades. Riksdagen
anförde bl. a., att vad beträffade användningen av de enkla beläggningsstämplarna
någon specificering av de olika slag av handlingar, som
stämpelbelades, icke kunde åstadkommas. Det syntes icke kunna bestridas,
att detta vore en brist, som både kunde och borde avhjälpas. Sakens ordnande
vore så mycket viktigare som det gällde avsevärda belopp, i fråga om
vilka dylika specificerade uppgifter saknades. Att åtskilliga olägenheter härav
uppstode, syntes riksdagen ligga i öppen dag.

128

Statskontoret, som avgav utlåtande i ärendet, anförde, bland annat, att
så vitt ämbetsverket hade sig bekant någon önskan om eller något behov
av statistik rörande de särskilda rubrikernas avkastning icke gjort sig känt.
Skulle man i något fall önska vinna kännedom om det belopp, vartill stämpelavgiften
under någon hithörande rubrik under något år uppgått, kunde
sådan vinnas genom infordrande av uppgifter härom från vederbörande myndigheter.
Kontrollen på utgörande av nämnda slag av avgifter låge uti det
tjänstemannaansvar vederbörande tjänstemän vore underkastade i avseende
på deras skyldighet att förse de utgående expeditionerna med stämpel. Fullständigad,
som den vore, med vissa till allmänhetens iakttagande avsedda
bestämmelser, såsom skyldighet att utlösa vissa slag av expeditioner, finge
otvivelaktigt sagda kontroll i allmänhet enligt statskontoret anses tillfredsställande.

Riksdagens nämnda skrivelse föranledde i förevarande hänseende icke någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Det må vidare erinras, att i skilda sammanhang bevillningsutskottet fäst
uppmärksamheten på behovet av en översyn av stämpel- och lösenförordningarna.
I skrivelse den 16 juni 1945 har riksdagen hemställt hos Kungl.
Maj :t om en utredning i ämnet.

Av det föregående torde framgå att för stämpelbeläggningen är av central
betydelse den form, i vilken expeditionen av myndigheten utfärdas. Generella
bestämmelser om expeditionsformen för myndigheternas beslut finnas
emellertid icke meddelade. Understundom utgöres expeditionen av ett utdrag
ur eller en avskrift av en hos myndigheten upprättad och där bevarad
handling, exempelvis protokollsutdrag. Med avseende å beslut, som föranledas
av till myndigheten inkomna handlingar, har i förenklingssyfte eftersträvats
den ordningen att beslut i största möjliga omfattning skola tecknas å
handlingen. Föreskrifter härom finnas meddelade i kungl. cirkuläret den 18
september 1942; expeditionen benämnes i detta fall tergalresolution. Vanligen
är emellertid expeditionen en helt självständig, i meddelelsesyfte upprättad
handling. Sådana expeditioner framträda under olika benämningar,
av vilka vissa tillika även utmärka det bakom expeditionen liggande beslutet.
Expeditionen utfärdas i dylika fall i form av resolution, utslag, brev,
bevis, fullmakt, förordnande, certifikat, tillståndsbrev o. s. v. Terminologien
bestämmes i vissa fall av respektive författningar, men är i allmänhet ganska
skiftande hos skilda myndigheter.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även frågan om expeditionernas
innehåll och yttre anordning i allmänhet. Närmare föreskrifter härom
saknas. Expeditionen anses helt naturligt framför allt skola innehålla själva
slutet. I anslutning till gamla rättegångsbalken förekommer i vissa fall, att
även själva saken och målet, vari tvisten består, utsättas liksom också de
huvudskäl och den lag, varpå slutet grundas. På vissa områden följes inom
förvaltningen domstolsbruket att skriva utslag med rubrik. På sina håll
meddela också författningarna föreskrifter om att expeditionerna skola in -

129

nehålla motiv för besluten (jfr t. ex. utlänningslagen 22 §, aktiebolagslagen
190 §). Därjämte möter man i vissa författningar varjehanda föreskrifter
om vad expeditionerna i övrigt skola innehålla (jfr fattigvårdslagen 74 §).
Slutligen innehåller lösenförordningen bestämmelse om att å expeditionen
skall antecknas, för vem den blivit utskriven samt de avgifter, som böra därför
erläggas; skall avgift icke erläggas, skall, om befrielse därifrån åtnjutes
på grund av fattigdom, detta antecknas å expeditionen; i annat fall antecknas,
att expeditionen är utan avgift.

Ur kostnadssynpunkt är självfallet för allmänheten av betydelse, att expeditionen
icke göres onödigt vidlyftig. Med hänsyn härtill föreskriver lösenförordningen,
att expedition ej må avfattas ■vidlyftigare, än sakens beskaffenhet
fordrar. Handling, vars ordagranna intagande icke är särskilt
föreskrivet eller eljest behövligt, må därför ej införas i vidsträcktare mån än
som för sakens utredning är nödigt. Ej heller må vid förnyad handläggning
av sak i protokollet upptagas mera av vad föregående protokoll innehåller
än som för sammanhanget oundgängligen fordras. Härutöver finnas i lösenförordningen
bestämmelser vid utskrift av expedition å skrivmaskin om
radavståndet, antal rader, antal bokstäver per rad o. s. v.

Såsom av den lämnade redogörelsen närmare framgår, måste sättet för
stämpelbeläggningen av myndigheternas expeditioner i hög grad bliva beroende
av den form och den yttre anordning, i vilka myndigheten i allmänhet
utfärdar sina expeditioner. För att närmare klarlägga myndigheternas
praxis beträffande valet av expeditionsform samt sättet för stämpelbeläggningen
av utgående expeditioner ha revisorerna på grundval av från länsstyrelserna
införskaffade uppgifter verkställt en utredning avseende några
i förevarande hänseende viktiga ärendesgrupper inom länsstyrelsernas verksamhetsområde.
Utredningen utvisar följande.

Enligt § 2 stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse
må ej någon bedriva hotell- och pensionatrörelse utan särskilt tillstånd. Ansökan
om sådant tillstånd göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, inom
vilket rörelsen skall utövas. Dylikt tillstånd meddela 10 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 10 kronor i stämpel, 2 länsstyrelser i resolution med likaledes
10 kronor i stämpel, 9 länsstyrelser i resolution med rubrik med 6 kronor
i stämpel samt 1 länsstyrelse i recitlös resolution med 6 kronor i stämpel.

Enligt 28 § vapenförordningen den 10 juni 1949 gäller, att den som vill
idka handel med skjutvapen skall söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i
det län, där rörelsen skall utövas. Över meddelat tillstånd skall bevis utfärdas.
Sådant tillstånd meddelas i 13 län i resolution med rubrik med 0
kronor i stämpel, i 2 län såsom tillståndsbevis med 6 kronor i stämpel —
varvid i det ena länet, om beslut avser förlängning av tillstånd, detta expedieras
såsom resolution å originalbeviset med eu stämpel av 2 kronor — i 7
län tillståndsbevis med en stämpel av 10 kronor samt i 1 län i form av
bevis annat med en stämpel av 3 kronor.

Förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor föreskriver i 21 §, att

9—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

130

handel med explosiva varor icke må bedrivas av annan än den som erhållit
tillstånd därtill av länsstyrelsen. Tillstånd i dessa ärenden meddelas av 14
länsstyrelser i resolution med rubrik med en stämpel av 6 kronor, 1 länsstyrelse
i recitlös resolution med 6 kronor i stämpel, 3 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i bevis annat med 3 kronor
i stämpel, 3 länsstyrelser i resolution med 10 kronor i stämpel samt 1
länsstyrelse i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel.

Enligt 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m. må yrkesmässig trafik bedrivas endast efter vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd). Sådant tillstånd beviljas i vissa fall av biltrafiknämnden
och i andra av polismyndighet i stad. I övriga fall meddelas trafiktillstånd
av länsstyrelsen i det län, där linjetrafik skall äga rum eller
stationsort för beställningstrafik skall förläggas. — Trafiktillstånd meddelas
i 16 län i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel. Av dessa länsstyrelser använder
1 denna expeditionsform alternativt med utslag med rubrik med 6
kronor i stämpel, 2 meddela tillstånd vid tillfällig beställningstrafik i resolution
tecknad å företedd handling med 4 kronor i stämpel, 2 expediera ändringar
i förut meddelat tillstånd i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel
samt 1 länsstyrelse meddelar tillståndet, om det avser beställningstrafik
med buss, som eljest brukas i linjetrafik, som bevis annat med 3 kronor i
stämpel,
rubrik med 6 kronor i stämpel samt 1 länsstyrelse i regel i tergalresolution
med 10 kronor i stämpel. I ett län meddelas tillstånd såsom resolution med
rubrik med 10 kronor i stämpel, dock att i fall, då tillståndshavare sökt
att i sin trafik få använda fordon med större lastkapacitet än vad som medgivits
enligt tidigare tillstånd, expeditionen åsättes en stämpel av 6 kronor.

Enligt ovannämnda förordning 25 § 1 mom. må vidare automobil icke
användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan trafik godkänd av
myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller i fråga om trafik, vartill
tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse, som nämnden bestämmer.
Dylikt godkännande expedieras i 17 län som resolution med rubrik
med 6 kronor i stämpel — varvid i 2 län första arket debiteras 6 kronor
samt varje ytterligare ark 4 kronor — i 1 län som tergalresolution med 6
kronor i stämpel, i 1 län som recitlös resolution med 6 kronor i stämpel samt
i 4 län som bevis annat med 3 kronor i stämpel.

Tillstånd till detaljhandel med rusdrycker respektive pilsnerdricka meddelas
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen den 18 juni 1937 respektive förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka i vissa fall
av länsstyrelsen. Tillstånd till utskänkning av rusdrycker meddelas sålunda
enligt 3 kap. 6 och 7 §§ rusdrycksförsälj ningsförordningen av länsstyrelsen i
det län, där utskänkningen skall äga rum. Sådant tillstånd innefattar antingen
årsutskänkning eller tillfällig utskänkning. S. k. trafikutskänkning beviljas
av länsstyrelsen i det län, där vederbörande trafikföretag har sitt säte.
Tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka meddelas enligt 8 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen
av länsstyrelsen.

131

Tillstånd av ovan angivet slag meddela 10 länsstyrelser i resolution med
rubrik med 6 kronor i stämpel, 7 länsstyrelser i tillståndsbevis med likaledes
6 kronor i stämpel — varav dock 1 länsstyrelse expedierar beslut om tillfällig
utskänkning i omslagsresolution med en stämpel av 4 kronor — 1 länsstyrelse
i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i utslag under
rubrik med 6 kronor i stämpel, varvid dock vissa ärenden expedieras i resolution
med 4 kronor i stämpel, samt slutligen 1 länsstyrelse vissa ärenden
i resolution med en stämpel av 4 kronor eller 6 kronor samt andra i tillståndsbevis
med 6 kronor i stämpel.

Tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka meddelas enligt 13 § pilsnerdricksför
säl jningsförordningen av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan vidare
enligt 14 § meddela tillstånd till dylik utskänkning vid vissa trafikmedel eller
då utskänkningsrörelse är tillfällig. Tillstånd av här angivet slag meddela
12 länsstyrelser såsom tillståndsbevis med 6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse
såsom tillståndsbevis med 8 kronor i stämpel, 7 länsstyrelser i resolution
med 6 kronor i stämpel samt 2 länsstyrelser i resolution under rubrik
med likaledes 6 kronor i stämpel. Beslut om tillfällig utskänkning enligt
14 § meddelar dock 1 länsstyrelse i omslagsresolution med 4 kronor i stämpel
och 1 länsstyrelse i tillståndsbevis.

Till belysande av sättet för expedieringen och stämpelbeläggningen av
ärenden enligt rusdrycks- och pilsnerdricksförsäljningsförordningarna må
lämnas följande sammanfattning över praxis vid en länsstyrelse.

Tillståndsbevis 6 kronor. Användes i ärenden angående

rusdrycksoktrojer enl. 3 kap. 6 och 7 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen,

tillfällig utskänkning av rusdrycker enl. 3 kap. 11 § rusdrycksförsäljningsförordningen,

försäljning av pilsnerdricka enl. 8 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen
(utminutering) och

utskänkning av pilsnerdricka enl. 13 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen.

Resolution 6 kronor. Användes i ärenden angående

ändring i beslut rörande rusdrycksoktroj (ändring i villkoren för utskänkning
eller utskänkningsplats) och

godkännande av överlåtelse av rättighet till utskänkning av pilsnerdricka
(13 § 6 mom. pilsnerdricksförsäljningsförordningen).

Resolution å akten 4 kronor. Användes i ärenden angående

tillstånd till utskänkning av rusdrycker i samband med offentlig dans
och dylikt eller under utsträckt tid (5 kap. 3 § och 4 § 1 mom. 3 st.
rusdrycksförsäljningsförordningen) och

tillstånd till tillfällig utskänkning av pilsnerdricka (14 § e/ pilsnerdricksförsäljningsförordningen).

Resolution med rubrik 6 kronor. Användes i ärenden angående

tillstånd till utsträckt tid för utskänkning av rusdrycker enl. 5 kap. 4 §
1 mom. 2 st. rusdryckslörsäljningsförordningen och

återkallande av tillstånd till utminutering av pilsnerdricka.

132

Enligt 5 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker äger länsstyrelsen förordna, att
inom viss kommun utskänkning av alkoholfria drycker icke må bedrivas
utan särskilt tillstånd. Tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker erfordras
också, dels då någon vill bedriva sådan utskänkning, efter det honom
meddelat förbud att ntskänka alkoholfria drycker eller att försälja
rusdrycker eller pilsnerdricka upphört att gälla eller efter det honom meddelat
tillstånd att försälja rusdrycker eller pilsnerdricka upphört, dels då
utskänkningen är avsedd att bedrivas i lokal, där utskänkningsrörelse förut
bedrivits men upphört på grund av förbud eller återkallelse. Då tillstånd till
utskänkning meddelats, skall tillståndsbevis utfärdas, med angivande av
varest rättigheten må begagnas.

Tillstånd av här angivet slag meddelas av 11 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i tillståndsbevis med 8 kronor i stämpel,
10 länsstyrelser i resolution med 6 kronor i stämpel samt 1 länsstyrelse
i resolution under rubrik med 6 kronor i stämpel. I ett fall meddelar en länsstyrelse,
där fråga är om utsträckning eller inskränkning av utskänkningstiden,
expeditionen såsom tergalresolution med 4 kronor i stämpel.

Enligt 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 meddelas tillstånd till anordnande
av lotteri av länsstyrelsen i sådana fall, då lotteriet anordnas till
förmån för vissa kulturella eller allmännyttiga ändamål, lotteriet bedrives
allenast inom länet, vinsterna icke till större del än som motsvarar därå belöpande
skatt utgöras av pengar eller värdepapper samt insatser icke uppgå
till visst belopp. Dylikt lotteritillstånd meddelas av 13 länsstyrelser i tergalresolution
med en stämpel av 4 kronor, 7 länsstyrelser i resolution med
rubrik med en stämpel av b kronor — varvid dock 3 länsstyrelser expediera
beslut om förlängning av tid för anordnande av lotteri i brev utan avgift
eller som tergalresolution med 4 kronor i stämpel — samt av 1 länsstyrelse i
tillståndsbevis med G kronor i stämpel. I 2 län meddelas tillståndet, om det
avser högre insats än 5 000 kronor, i resolution med rubrik med 6 kronor
i stämpel, eljest i tergalresolution med 4 kronor.

Enligt 15 § 1 inom. jaktstadgan den 3 juni 1938 kan, om jakträttsinnehavare
förfogar över mark av den storlek och beskaffenhet, att densamma kan
anses medgiva tillfredsställande vård av älgbeståndet, tillstånd meddelas de
å marken jaktberättigade att under särskild jakttid där fälla det antal älgar,
som med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes
skäligt. Tillstånd till sådan jakt meddelas i regel av länsstyrelsen i det län,
där marken är belägen. Dylika tillstånd expedieras i 16 län i resolution med
rubrik med 6 kronor i stämpel, 2 i län som bevis annat med 3 kronor i stämpel,
i 2 län som tillståndsbevis med 6 kronor i stämpel, i 1 län som omslagsresolution
med 4 kronor i stämpel samt i 1 län i recitlös resolution
med 6 kronor i stämpel.

På grundval av bestämmelserna i 9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900
ha i vissa län särskilda stadgar med närmare föreskrifter rörande fisket i
respektive län utfärdats. Ifrågavarande länsfiskestadgar innehålla ofta be -

133

stämmelser om att visst fiske endast får bedrivas med länsstyrelsens tillstånd
eller att länsstyrelsen kan meddela dispens från något i stadgan gällande
förbud. Tillstånd av ifrågavarande slag meddelas i 14 län som resolution
med rubrik med 6 kronor i stämpel, i 2 som bevis annat med 3 kronor
i stämpel, i 2 som tillståndsbevis med 6 kronor i stämpel, i 2 som recitlös
resolution med 6 kronor i stämpel samt i 1 län i form av brev utan avgift.

Enligt 15 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
kan den som icke är häktad på ansökan erhålla uppskov med verkställighet
av straffarbete eller fängelse viss tid, om med hänsyn till hans hälsotillstånd
eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov
prövas föreligga. Beslut i sådant ärende meddelas av länsstyrelsen i den ort,
där den dömde vistas. Beslut av angiven art expedieras av 2 länsstyrelser
som resolution under rubrik med 6 kronor i stämpel samt 1 länsstyrelse som
protokollsutdrag med likaledes 6 kronor i stämpel. En länsstyrelse expedierar
beslutet, därest besvärshänvisning begäres, som resolution med rubrik
med 6 kronor i stämpel. Av övriga länsstyrelser meddela 14 beslutet som
skrivelse och 4 som resolutioner, i båda fallen utan avgift.

Enligt 10 kap. 32 § vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning
rörande torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning
förordnas statens lantbruksingenjör eller annan. Sådant förordnande
skall efter ansökan meddelas av länsstyrelsen. Enligt 10 § III avd. lagen den
18 juni 1926 om delning av jord på landet må vidare länsstyrelsen på begäran
av den, som äger jord, förordna lantmätare eller annan person att verkställa
avmätning av jorden. Dylika förordnanden meddelas av 10 länsstyrelser
i brev utan avgift, av 6 i tergalresolution utan avgift, av 2 i resolution
utan avgift, av 1 i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel samt av 1
i tergalresolution med 4 kronor i stämpel.

Genom föreskrift i åtskilliga författningar har länsstyrelsen att meddela
förordnande för person att fullgöra visst uppdrag eller verkställa förrättning.
Sålunda kan länsstyrelsen meddela förordnande som pensionsnämndsordförande,
syssloman enligt 81 eller 170 §§ utsökningslagen, ombud att föra
kronans talan (t. ex. i taxeringsnämnd), notarius publicus (fullmakt för
dylik), länsstyrelsens ombud hos inrättningar av olika slag, revisor eller styrelseledamot,
ledamot i lokalstyrelse i vissa skolor o. d., m. fl. likartade uppdrag.
I dylika fall meddela länsstyrelserna i allmänhet beslut i brev, förordnande
eller protokoll utan avgift. En länsstyrelse expedierar emellertid
förordnande såsom revisor eller styrelseledamot i protokoll med eu stämpel
av 6 kronor samt förordnande såsom syssloman enligt utsökningslagen i resolution
med rubrik med en stämpel av 6 kronor. En annan länsstyrelse
meddelar beslut i samtliga här avsedda fall såsom tergalresolution med 4
kronor i stämpel.

1 fråga om avslag å ansökningar om tillstånd in. m. i ovan angivna fall
uppvisa länsstyrelserna högst växlande praxis i avseende å val av expeditionsform
samt sätt för stämpelbeläggning.

I en länsstyrelse expedieras beslut, innefattande avslag i trafik-, körkorts -

134

och vägärenden i form av resolution under rubrik med 6 kronor i stämpel.
Beslut, innefattande avslag å ansökningar i övriga ovan angivna ärendesgrupper,
meddelas, där icke sökanden haft tillfälle att återkalla ärendet, i
regel i form av tergalresolution med 4 kronor i stämpel. I vissa fall underrättas
dock sökanden i brev om att ansökan icke bifallits, varvid stämpelbeläggning
icke äger rum.

I en annan länsstyrelse förfares vid avslag sålunda, att sökanden som regel
beredes tillfälle återkalla ansökan. Göres icke detta meddelas avslag genom
resolution å handlingarna med 4 kronor i stämpel i samtliga ovan angivna
ärenden utom i vad avser förordnande av lantbruksingenjör eller person
att fullgöra visst uppdrag ävensom uppskov med straffverkställighet, i
vilka fall beslutet expedieras avgiftsfritt i brev.

I en länsstyrelse expedieras avslagsbeslut i regel i form av stämpelbelagd
resolution (med rubrik eller tecknad å handlingen). I vissa undantagsfall
har utgått ostämplat meddelande från föredraganden angående av länsstyrelsen
fattat beslut om avslag. Meddelandet från föredraganden har då icke
innefattat besvärshänvisning. Om sådan begäres, utfärdas alltid stämpelbelagda
expeditioner.

I en annan länsstyrelse meddelas avslag i regel som tergalresolution med
4 kronor i stämpel.

Revisorernas uttalande. De bestämmelser, som f. n. reglera stämpelbeläggningen
av de från statsmyndigheterna utgående expeditionerna, finnas
sammanfattade i 1914 års stämpelförordning och 1883 års expeditionslösenförordning.
Ifrågavarande förordningar ha — allt efter det stämpelplikten
utsträckts till nya områden — under årens lopp undergått ett flertal förändringar,
varigenom bestämmelserna i flera avseenden byggts ut eller kompletterats.
Även om dessa ändringar till viss del medfört en modernisering
av förordningarna, kvarstår likväl, att de däri meddelade bestämmelserna
med tiden kommit att i åtskilliga hänseenden brista i överskådlighet och
klarhet. Det framstår också såsom föga rationellt, att principer, vilka bygga
på förvaltningsmässiga former, som i huvudsak utbildat sig under slutet av
1800-talet, alltjämt i väsentliga hänseenden skola vara normerande för stämpelbeläggningen.
Uppenbarligen skulle en anpassning av reglerna för stämpelbeläggningen
till närmare överensstämmelse med inom förvaltningen numera
tillämpade arbetsformer vara ägnad förenkla myndigheternas expeditionsformer
samt därmed även bidraga till en rationellare ordning i förvaltningsarbetet.

Erfarenheten har också visat, att tillämpningen och tolkningen av förordningarna
i deras nuvarande utformning är för myndigheterna förenad med
betydande svårigheter, vilket medför ett arbete, som mången gång knappast
kan sägas stå i rimlig proportion till de inflytande avgifternas storlek. Avsaknaden
av entydiga bestämmelser liksom vägledande anvisningar och motiv
har sålunda föranlett, att hos myndigheterna en högst växlande praxis
utbildat sig vid stämpelbeläggningen, varvid i de enskilda fallen valet av de -

135

biteringsnorm kommit att ske efter helt godtyckliga linjer. Den av revisorerna
verkställda utredningen, vilken avsett att närmare klarlägga hos länsstyrelserna
tillämpad praxis vid stämpelbeläggning av expeditioner inom
vissa vanliga ärendesgrupper, utvisar också, att sättet för stämpelbeläggning
och expediering av länsstyrelsernas beslut företer en påfallande stor ojämnhet.
Icke beträffande någon av de undersökta ärendesgrupperna förefinnes
en alltigenom enhetlig tillämpning vid länsstyrelserna. Till ovanligheten hör
sålunda icke, att beträffande en och samma typ av ärenden en länsstyrelse
debiterar en avgift av 10 kronor, medan vid andra länsstyrelser stämpel utgår
med 6, 4, 3 eller 2 kronor eller ock expedition sker utan avgift. Ifrågavarande
förhållanden äro givetvis mindre tillfredsställande. Såväl ur myndigheternas
som allmänhetens synpunkt är det angeläget, att entydiga och
likartade bestämmelser gälla. En översyn av de föreskrifter, som reglera sättet
för stämpelbeläggningen av myndigheternas expeditioner, är därför i hög
grad påkallad.

Ojämnheterna vid stämpelbeläggningen torde till väsentlig del kunna ledas
tillbaka på den ordning, som inom statsförvaltningen f. n. gäller i avseende
å såväl sättet för besluts fattande som den form, i vilken beslutet expedieras.
Frånsett regler i en del specialförfattningar och vissa i lösenförordningen
meddelade allmänna föreskrifter saknas i huvudsak bestämmelser om
den form, i vilken myndighets beslut skall avfattas och utfärdas. Stundom
utgöres expeditionen av ett utdrag ur eller en avskrift av en hos myndigheten
upprättad och där förvarad handling, exempelvis protokollsutdrag. Beslutet
kan också tecknas å akten i form av s. k. tergalresolution. I andra fall
åter har expeditionen formen av en självständig handling med benämning
sådan som resolution, utslag, beslut, brev, bevis, fullmakt, förordnande, tillståndsbrev
o. s. v. En svaghet vid avgiftsbeläggningen är därvid, att denna
tager sikte mera på beslutets yttre form än på dess sakliga innehåll. Även
om i vissa undantagsfall expeditionsformen överensstämmer med det bakom
expeditionen liggande beslutet, är så ingalunda alltid fallet. Ett beslut kan
i regel expedieras lika väl i den ena som andra formen, varför stämpelavgiftens
storlek blir beroende av den form, vari myndigheten brukar avfatta sina
beslut. Avslag å en ansökan kan exempelvis meddelas såsom särskild resolution,
såsom beslut i protokoll, i form av å ansökan tecknat beslut eller genom
brev. Valet av expeditionsform i det särskilda fallet är godtyckligt samt
beroende på den praxis, som inom vederbörande myndighet utbildat sig vid
handläggningen av respektive ärenden, liksom om myndigheten ur arkivsynpunkt
anser sig böra bevara de till ärendet hörande handlingarna. För resolution
och protokollsutdrag uttages som regel en avgift av 0 kronor, för å
ansökan tecknat beslut 4 kronor, medan för avslagsbeslut i form av brev
ingen avgift utgår. För allmänheten måste det onekligen framstå som anmärkningsvärt
och vara ägnat väcka undran och irritation, att myndigheternas
expeditionssätt skall vara avgörande för frågan, vilken avgift som
skall erläggas, önskvärt är därför, att i möjligaste mån enahanda debiteringsnormer
tillämpas för likartade beslut. Med hänsyn härtill synes vid en

136

omprövning av reglerna för stämpelbeläggningen uppmärksamhet även böra
ägnas frågan, i vad mån kompletterande föreskrifter om myndigheternas beslutsformer
i olika förvaltningsärenden böra utfärdas.

Vid en revision av stämpelförordningen torde vidare böra uppmärksammas
frågan om en rationell och såvitt möjligt enhetlig avvägning av de i respektive
avgiftstariffer upptagna avgiftsbeloppen. En genomgång av stämpeltariffen
torde utvisa, att med hänsyn till bestämmelsernas ålder någon enhetlig
princip vid fastställandet av expeditionsstämplar icke kunnat komma till
användning. I en del fah har avgiften ställts i relation till förmånens värde
för den enskilde, i andra har avgiften skattekaraktär. I allmänhet torde dock
expeditionsstämpeln representera en ersättning för någon av staten den enskilde
beredd förmån samt i enlighet därmed avse att bereda täckning för
statens kostnader för expeditionen. Undantagsvis är stämpeln betydligt "högre
än statsverkets motsvarande kostnader. Vanligen torde dock — om man
tar i betraktande det arbete med diarieföring, införskaffande av utredning,
upprättande och utskrift av expeditioner m. m., som myndighets beslut i allmänhet
medför stämpeln framsta som en mycket blygsam ersättning för
de kostnader, som ärendet föranleder det allmänna.

Det synes kunna ifrågasättas, om icke i vissa fall den nuvarande avgiftsplikten
i förenklingssyfte skulle kunna eftergivas. Det torde sålunda förtjäna
övervägas, om icke med hänsyn till administrationskostnaderna avgiftsplikten
skulle kunna slopas för många expeditioner, där avgift eller
stämpel nu utgår med relativt ringa belopp. Inträffar därjämte, att i dessa
fall den betalningsskyldige icke utan anmaning erlägger avgiften, bliva kostnaderna
för dess utkrävande, t. ex. genom påminnelsebrev, indrivningsåtgärder
m. m„ mången gång betydligt större än avgiften i fråga. Detta
torde exempelvis vara förhållandet beträffande kommunikationsresolutioner
i fattigvårdsmål (stämpelavgift 3 kronor) liksom beträffande övriga kommunikationsresolutioner
ävensom sådana expeditioner, som vederbörande ofta
icke torde ha intresse av att lösa, t. ex. avslagsresolutioner i vissa ansökningsärenden.

Likaledes synes av praktiska skäl stämpel å expeditioner kunna undvikas,
då andra avgifter uttagas i ärendena. Stämpel och lösen å bevis om intagande
i rättens protokoll av äktenskapsförord borde exempelvis kunna bortfalla,
om i stället den dubbla beläggningsstämpeln å äktenskapsförord höjdes med
motsvarande belopp. Likaså torde ur arbetssynpunkt stämpelavgiften å kommunikationsresolution
i vissa mål kunna slopas samt i stället inberäknas i
stämpelavgiften för det slutliga beslutet i målet. Även i fall, där myndighet
för en utförd förrättning nu betingar sig särskild ersättning enligt fastställd
taxa, torde stämpelavgiften på expeditionerna lämpligen böra inberäknas
i det enligt taxan utgående beloppet.

Såsom ovan berörts, tillkom lösenavgiften såsom en avlöningsförmån ursprungligen
vederbörande tjänsteman. Sedan i samband med senaste statliga
löneregleringar denna förmån bortfallit, kvarstår numera icke någon
statlig befattningshavargrupp, vilken uppbär Jösen. För städernas del gäller

137

i allmänhet, att lösen indragits till stadens kassa. Med hänsyn härtill och då
lösen numera uttages i form av stämpel, synes det föga rationellt att stämpel
å utgående expeditioner fortfarande skall beräknas enligt såväl stämpelsom
lösenförordningen, vilket självfallet medför onödigt dubbelarbete. En
sammanslagning av avgifterna enligt dessa båda förordningar till en enda
avgift skulle uppenbarligen förenkla och underlätta myndigheternas arbete
vid stämpelbeläggningen. I de fall, där som nämnts lösenavgift alltjämt
utgår, synes frågan kunna regleras genom övergångsbestämmelser eller i
annan ordning.

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang utgör frågan om kontrollen
över stämpelpliktens behöriga fullgörande. Denna kontroll bygger f. n.
främst på det tjänstemannaansvar, vederbörande tjänstemän i allmänhet
äro underkastade i sin tjänsteutövning. Det synes revisorerna lämpligt, att
i anslutning till en översyn av stämpelförordningen det även undersökes,
i vilken utsträckning utan större kostnader för statsverket en mera tillfredsställande
kontroll över myndigheternas stämpelbeläggningar kan genomföras.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda, att frågan om en
översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål upptagas till närmare övervägande.

§ 16.

Stämpelavgiften för spelkort.

Alltsedan början av 1700-talet har i vårt land med vissa avbrott uttagits
en särskild stämpelavgift för spelkort (kortstämplingsavgiften). I avseende
å tillkomsten av denna avgift ha revisorerna verkställt en på i huvudsak
otryckt källmaterial grundad utredning. Av denna framgår bl. a. följande.

Bland alla de medel, vilka Karl XII vidtog för att bereda sig erforderliga
tillgångar till utförande av sitt sista krig, var även påläggandet av en konsumtionsskatt
å kortlekar. Åtgärden, som tillkom på initiativ av kungens
minister i finansfrågor baron v. Görtz, leder sitt ursprung från Karl XII:s
den 30 maj 1716 från högkvarteret i Norge utfärdade order till kommerskollegium
att överlägga »huru ansenliga tullar eller andra avgifter skulle
kunna läggas på sådana varor som icke lände till menige mans nödtorftiga
uppehälle och klädnad utan tjänade till kräslighet och prakt». I kommerskollegii
förslag till överflödsförordning den 19 juli samma år anmärktes,
att spelkort icke medtagits bland skatteobjckten, ehuru de enligt kollegiets
mening »kunde tåla en ansenlig tull för sin onyttighets skull». Men man
befarade att möjligheten till smuggling skulle göra en tullavgift mindre
effektiv i detta fall. I stället förordades att all försäljning av spelkort, som
vid denna tid ännu icke tillverkades inom landet utan importerades, skulle
förpaktas till auktoriserade försäljare, som härför skulle erlägga avgift till
kronan. Konungen godkände detta förslag, men i ett nytt utlåtande den

138

7 februari 1717 meddelade kommerskollegium, att man förgäves sökt förmå
kryddkrämare i huvudstaden och andra, som handlade med spelkort, att
åtaga sig denna förpaktning. Då en sådan utväg icke visat sig framkomlig
hade kollegiet kommit till det resultatet, att spelkorten borde påläggas en
särskild skatt i form av stämpelavgift.

Sedan stämplar färdigställts och definitiva förslag utarbetats, utfärdade
Karl XII den 22 oktober 1717 en förordning om kortstämpling. Enligt denna
förordning skulle alla kortlekar i riket stämplas genom magistraternas försorg
och därvid en avgift erläggas av 16 öre kopparmynt att inlevereras till
kontributionsränteriet. Noggranna föreskrifter lämnades om tillvägagångssättet;
så skulle av varje lek allenast ett kortblad stämplas »nämligen det
röda ess, som i varje spel vore oumbärligt». Stränga bötesstraff stadgades för
dem som sålde, köpte eller använde ostämplade kort, och det inskärptes att
både vinnare och förlorare skulle böta, dock att den som för myndigheterna
angav att spel med ostämplade kort ägt rum, själv skulle gå fri.

Då efter Karl XII:s död alla Görtz’ reformer slopades, upphörde också
kortstämplingsavgiften. Men redan 1727 väcktes i riksdagen förslag om
återinförande av denna avgift i syfte »att tillföra kronan inkomster och
därjämte hämma kortspelet som ett skadligt tidsfördriv». Den kungl. förordning
om kortstämpling, som utfärdades den 17 februari 1730, anslöt sig
i allt väsentligt till bestämmelserna i 1717 års förordning men stadgade att
stämplingen skulle verkställas genom särskilda stämplingsförrättare vilka
skulle avlönas genom en viss procent av stämpelavgiften. En nyhet var att
svenska kort, som just börjat tillverkas vid denna tid, befriades från avgiften
så när som på den nyssnämnda »stämplarlönen».

Beträffande dispositionen av kortstämplingsmedlen bestämdes genom ett
kungligt brev den 17 oktober 1743 att stämpelpengar som en särskild lasarettsavgift
skulle anslås till finansierande av vid denna tid planerade lasarett.
Den 28 januari 1748 utfärdades i enlighet med riksdagens beslut ett
påbud om en extra konsumtionsskatt på spelkort att uttagas i samband
med stämplingen. Det bestämdes samtidigt, att de härav inflytande medlen
skulle användas till reparationsarbeten vid Drottningholms slott. Kommerskollegium
fann emellertid snart, att denna extra pålaga vore väl betungande
för den inhemska spelkortstillverkningen, som igångsatts i slutet av 1720-talet med myndigheternas goda minne. Den 1 mars 1756 förordnades också,
att inrikes tillverkade kort skulle befrias från den extra konsumtionsskatten.
Den återstående stämpelavgiften skulle, sedan stämpelkostnaderna avdragits,
delas mellan lasarett och barnhus. I huvudsak bibehölls kortstämplingen
enligt likartade grunder under återstoden av 1700-talet ehuru förändringar
skedde i fråga om avgiftens storlek och disposition av de inflytande
medlen, som enligt växlande bestämmelser fördelades mellan kronan,
olika barmhärtighetsinrättningar och stämplingsförrättarna.

I samband med 1809 års revolution och den därmed följande reaktionen
mot extra pålagor slopades kortstämplingsavgiften men redan genom en
kungl. förordning den 30 december 1812 infördes den på nytt under i stort

139

sett samma villkor som tidigare. I ett flertal författningar förnyades avgiften
under de närmast följande decennierna, varvid olika ändringar vidtogos
i fråga om stämplingsförfarandet. Sålunda skedde tidvis stämpling på Allmänna
barnhuset, som hade del i de inflytande medlen.

Vid 1834 års riksdag klagades över, att kortstämplingen inbringade alltför
litet och orsaken härtill ansågs vara att bristfällig kontroll gynnat »underslev
och lurendrejeri», bl. a. konstaterades att falska stämplar voro i bruk.
Ett förslag att intaga bestämmelser om kortstämpling i charta- och sigillataförordningen
realiserades icke, men den 14 november 1835 utfärdades en
särskild kungörelse om kortstämpling innebärande höjd avgift och skärpt
kontroll.

1835 års bestämmelse upphävdes genom kungl. förordningen den 23 februari
1842 varigenom kortstämplingsavgiften höjdes och ytterligare kontrollåtgärder
stadgades. Noggranna föreskrifter gåvos nu om stämplingen av
de konvolut, i vilka kortlekarna skulle vara inneslutna. I stället för att som
tidigare skett hallstämpeln anbringades direkt på konvoluten föreskrevs
1842, att konvoluten skulle överklistras med en särskild pappersremsa, varå
stämpeln i konstgravyr skulle anbringas.

Enligt beslut av 1871 års riksdag höjdes avgiften till 75 öre per kortlek.
Samtidigt stadgades att Allmänna barnhuset, Serafimerlasarettet och Frimurarbarnhuset
icke längre skulle uppbära några andelar av stämpelpengarna
utan i stället åtnjuta bestämda statsanslag. Däremot skulle stämpelmedel
alltjämt utgå till vissa barmhärtighetsinrättningar i de landsortsstäder
där korttillverkning ägde rum, dock att sådant bidrag ej skulle utgå
i andra städer än de, där fabrikationen ägde rum år 1871 och ej heller om
den dittillsvarande fabrikationen bleve avbruten.

Kortstämplingsavgiften höjdes av 1892 års riksdag till 1 krona 50 öre
men sänktes redan 1896 till 50 öre.

I motion till 1919 års riksdag yrkade hrr Hamrin och Rosén en höjning av
sagda avgift till 5 kronor per kortlek under motivering att »en kraftig förhöjning
av avgiften i sin mån skulle kunna bidraga till stävjande av det
för ungdomen demoraliserande kortspelsraseriet».

Riksdagen beslöt, att stämpelavgiften skulle vara 1 krona per kortlek och
i samband därmed utfärdades de ännu gällande bestämmelserna om kortstämpling.

De nuvarande bestämmelserna om stämpelavgift för spelkort samt om
kortstämplingens verkställande innefattas i en kungörelse den 13 juni 1919
(nr 291). Föremål för beskattningen är enligt bestämmelserna alla till försäljning
och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller ofigurerade
kort, varmed spel kan utövas, vare sig de äro i riket tillverkade eller från utrikes
ort hit införda. Häri inbegripas i första hand vanliga spelkort men
även andra kortsorter. Skattens belopp utgör som nämnts 1 krona för varje
kortlek.

Kontrollen över avgiftens behöriga uttagande sker genom att varje kortlek
inneslutes i ett särskilt konvolut, som mot den stadgade avgiften av 1

140

krona genom generalpoststyrelsens försorg tillhandahålles kortfabrikanterna
i riket eller vederbörande varuägare, varefter ett kort (hjärter ess) påstämplas
genom ett hål i detta konvolut. Å konvoluten, som skola vara förfärdigade
av tunt, utan hampa berett, vitt papper med särskilt vattenmärke,
innehållande ordet spelkortsstämpel, skola finnas anbringade dels ljusblått
och dels ljusrött s. k. bottentryck i konstgraverat mönster ävensom
svart stämpeltryck med konstgravyr.

Kort av svensk tillverkning stämplas av den utav generalpoststyrelsen
förordnade stämplingsförrättaren i den stad, där korten tillverkats, varvid
erforderliga stampar förfärdigas och tillhandahållas av styrelsen. Korten
av utländsk tillverkning stämplas vid tullkammaren i den stad, där de äro
införtullade, varvid stampar tillhandahållas genom generaltullstyrelsens försorg.

Hos stämplingsförrättaren respektive vid tullkammaren skall konvolutet
å skarven längs efter kortleken noga överklistras med en tunn pappersremsa,
varå i konstgravyr finnes anbragt ordet »manufakturstämpel» jämte
namnet på den stad, där stämplingen skett, respektive orden »utländsk tillverkning»
jämte avstämplingsortens namn, om spelkorten importerats. Pappersremsan
tillhandahålles stämplingsförrättaren och tullkammaren av generalpoststyrelsen
efter rekvisition.

Närmare bestämmelser om tillhandahållandet av kortkonvolut å postanstalterna
ha meddelats av generalpoststyrelsen i cirkulär den 29 juni 1933.
Generaltullstyrelsen har i cirkulär den 16 juni 1933 lämnat vissa föreskrifter
i avseende å tullkamrarnas rekvisition av stämpelremsor och tillhandahållande
av kortkonvolut.

Kortfabrikant eller varuägare, som vill låta stämpla spelkort, skall göra
skriftlig anmälan därom hos vederbörande stämplingsförrättare eller tullkammare.
Därvid skall uppgivas det antal kortlekar, som han önskar få
stämplade. Antal lekar skall, då korten äro av inhemsk tillverkning, utgöra
minst trehundra stycken.

Vid varje års slut skall den stads magistrat, som har närmaste tillsyn
över stämplingsförrättare, ävensom tullkammare, där kortstämpling förekommit,
avgiva redogörelse beträffande under året verkställd kortstämpling,
åtföljd av alla därunder mottagna anmälningar om stämpling jämte
ett däröver uppgjort sammandrag. Redogörelsen skall insändas av magistrat
till generalpoststyrelsen och av tullkammare till generaltullstyrelsen,
varvid tullkamrarnas redogörelser i sammandrag meddelas från generaltullstyrelsen
till generalpoststyrelsen. Förenämnda handlingar skola i avseende
å uppbörden och redovisningen av kortstämpelavgiften tjäna till kontroll
mot de inom generalpoststyrelsen förda räkenskaperna. Generalpoststyrelsen
har att till kommerskollegium avgiva specifik uppgift på antalet av
de inom riket stämplade korten.

Då stämpelavgiften för spelkort endast avser beskattning av dessa korts
begagnande inom riket, får tillverkning för export ske utan erläggande av
avgift men under viss kontroll.

141

Den av generalpoststyrelsen redovisade uppbörden för försäljning av kortkonvolut
har under senare år uppgått till följande belopp.

1946 ........................... Kr. 762649: —

1947 ........................... » 768 251: —

1948 ........................... » 734 415: —

1949 ........................... » 867 377: —

1950 ........................... » 1 080 757: —

Tillverkningen av spelkort inom landet har sedan länge i huvudsak varit
koncentrerad till en enda fabrik, nämligen AB J. O. Öberg & Son i Eskilstuna.
I mindre utsträckning har tillverkning även förekommit vid Lithografiska
Aktiebolaget i Norrköping. Båda ifrågavarande företag äro anslutna
till Esseltekoncernen.

Följande sammanställning utvisar antalet under senare år tillverkade och
stämplade kortlekar i riket med fördelning på tillverkningsort.

År	Antal stämpelbelagda kortlekar
Eskilstuna	Norrköping	Göteborg	Sammanlagt
1941............	503 040	6 600	6 585	516 225
1942 ............	600 440	32 294	2 610	635 344
1943 ............	701 929	63 089	—	765 018
1944 ............	702 888	63 564	—	766 452
1945 ............	696 902	30 420	—	727 322
1946 ............	697 456	31 021	—	728 477
1947 ............	542 176	40 066	4	582 246
1948 ............	652 260	59 465	—	711 725
1949 ............	775 500	65 803	—	841 303
1950 ............	874 834	20 989	—	895 823

Importen av spelkort har under senare år i huvudsak varit koncentrerad
till Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Trelleborg. Nedanstående sammanställning
utvisar för åren 1948—1950 antalet till riket importerade kortlekar
med fördelning på de tullkamrar, vid vilka importen och stämplingen
skett.

		Antal kortlekar
		1948	1949	1950
Tulldirektionen	i Stockholm..........	......... 33 792	19 928	114 545
»	» Göteborg...........	......... 377	593	23 276
»	» Malmö..............	......... 159	161	21 636
Tullkammaren	» Södertälje...........	......... 9	—	1 508
»	» Uppsala............	......... 6	14	393
»	» Nyköping...........	......... 1	2	7
»	» Eskilstuna..........	......... 11	7	3
»	» Linköping...........	......... 6	12	6
»	» Norrköping.........	......... 3	13	967
	» Motala.............	......... .	2	—
»	» Jönköping ..........	......... 7	16	8
	» Kalmar.............	......... 3	14	_
»	» Västervik...........	......... 2	4	10

142

Antal kortlekar

		1948	1949	1950
Tullkammaren	i Visby...........	............ 2	6	6
»	» Karlshamn.......	............ 1	—	1
»	» Åhus............	............ .	3	1 440
T ullkammaravd.	» Kristianstad......	2	1	—
Tullkammaren	» Simrishamn.......	............ —	1	—
»	» Landskrona.......	............ s	43	872
»	» Hälsingborg......	............ 4	48	65
»	» Ystad...........	2	2	4
»	» Trelleborg........	............ 1	18	4 131
»	» Halmstad........	2	10	11
»	» Falkenberg.......		12	8
»	» Var b er g.........		8	6
»	» Uddevalla........	............ 4	14	9
»	» Borås...........	............ 15	31	6
»	» Mon.............	............ .	—	6
»	» Lidköping........	............ —	6	4
»	» Karlstad.........	............ 11	27	24
»	» Kristinehamn ....	............ .	2	2
»	» Örebro..........	............ 9	3	20
»	» Västerås.........	............ 11	22	8
»	» Köping..........	............ —	5	—
»	» Falun...........	............ 1	2	2
»	» Gävle...........	............ 65	—	6 960
»	» Hudiksvall.......	............ 2	—	3
»	» Härnösand.......	............ 4	—	■—•
»	» Sundsvall........	............ .	4	—
»	» Örnsköldsvik.....	............ .	8	—
»	» Östersund........	............ 10	3	1
»	» Umeå...........	............ 1	2	3
»	» Luleå............	............ 6	15	5
»	» Haparanda.......	............ 8	3	2
»	» Kiruna..........	............ 2	6	6
		Summa 34 547	21 071	175 964

Som av det föregående framgått, verkställes kortstämplingen i vad avser
inom riket tillverkade spelkort av en därtill av generalpoststyrelsen särskilt
förordnad kortstämplingsförrättare samt vad beträffar importerade lekar av
vederbörande tullkammare. I första fallet utgår särskild ersättning för bestyret.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut åtnjuter kortstämplingsförrättare arvode
med dels ett belopp av 200 kronor om året, dels ock ett belopp av ett
och ett halvt öre för varje av honom under året stämplad kortlek. Medel
för ändamålet disponeras från det under riksstatens sjunde huvudtitel uppförda
anslaget till stämpelomkostnader. Uppdragen som stämplingsförrättare
utgöra deltidssysslor. I Eskilstuna är för kortstämplingen vid AB Öberg
och Son förordnad en pensionerad postmästare. Enligt uppgift från generalpoststyrelsen
kan ifrågavarande uppdrag beräknas kräva en förrättningstid
av i genomsnitt för dag 2 timmar.

Till kortstämplingsförrättare ha under senare år utbetalats arvoden med
nedanstående belopp.

143

År	Till kortstämpelförrättare utbetalade ersättningar
Eskilstuna	Norrköping	Göteborg	Sammanlagt
1941............	7 745		299		298: —	8 342
1942 ............	9 206	—	684	—	139: —	10 029	—
1943 ............	10 728	—	1 146	—	—	11 874	—
1944 ............	10 743	—	1 153	—	_	11896	—
1945 ............	10 653	—	656	_	—	11 309	—
1946 ............	10 661	—	665	—	—	11 326	—
1947 ............	8 332	—	800	—	83: —	9 215	—
1948 ............	9 983	—	1 091	—	—	11 074	—
1949 ............	11 832	—	1 187	—	—	13 019	—
1950 ............	13 322	—	514	—	—	13 836	—

Som ay den lämnade historiska redogörelsen framgår ha i äldre tider
sociala inrättningar av olika slag, belägna i städer där tillverkning av spelkort
förekommit, åtnjutit andel av kortstämplingsavgiften. Enligt gällande
föreskrifter i kungörelsen den 13 juni 1919 skall statskontoret åt de barnhus-
eller fattigvårdsinrättningar i landsorten, vilka år 1871 enligt äldre
stadganden utav kortstämplingsavgiften åtnjöto bidrag med en skilling banko
eller 3ys öre för varje i staden tillverkad kortlek, tillhandahålla dylikt fattigvårdsbidrag.
Bidrag utgår dock ej i städer, där kortfabrikation efter 1871
uppstått eller uppstår, och ej heller i städer, där det nu åtnjutes, om kortfabrikationen
därstädes blivit avbruten längre tid än ett år. Medel till bidragen
ha anvisats från en under tolfte huvudtitelns anslag till avlöningar
till personal å indragningsstat m. m. uppförd anslagspost till barnhus- och
fattigvårdsinrättningar. Numera utgår bidrag av ifrågavarande art endast
till magistraten i Norrköping för i denna stad tillverkade kortlekar. Ersättningarna
ha under vart och ett av de tre budgetåren 1948/51 uppgått till
respektive 1 858, 2 056 och 655 kronor.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår har
med få avbrott alltsedan början av 1700-talet uttagits en särskild skatt för
inom landet tillverkade eller hit införda spelkort. Ifrågavarande skatt, som
i äldre tider spelade en viss roll vid finansieringen av statens verksamhet,
utgår i form av stämpelavgift med ett belopp, som f. n. uppgår till en krona
för varje tillhandahållet kortkonvolut. Uppbörden och redovisningen av
stämpelavgiften ankomma på postverket, som har att anskaffa och mot
den stadgade avgiften tillhandahålla kortfabrikanter och varuägare ävensom
efter rekvisition tullverket erforderliga kortkonvolut.

Sedan gammalt har i avseende å kontrollen över kortstämpelavgiftens
behöriga utgörande ett speciellt förfaringssätt tillämpats av den innebörden,
att varje inom riket tillverkad eller dit införd kortlek för att få inom landet
försäljas eller brukas måste vara försedd med en särskild, å ett av lekens
kort, vanligen hjärter ess, anbragt stämpel. Stämpelförrättningen, som
utföres manuellt med särskild stamp, verkställes i vad avser inom riket
tillverkade spelkort av en särskild, därtill förordnad förrättningsman, vilken
för bestyret åtnjuter särskilt arvode, samt beträffande importerade kortlekar

144

av vederbörande tullkammare. Även om ett dylikt kontrollförfarande vid
tiden för dess utformande måhända motsvarade kravet på ett fullgott och
effektivt skatteuttagande torde detsamma numera knappast framstå såsom
fullt tidsenligt. I åtskilliga hänseenden framträder det också såsom onödigt
omständligt och kostnadskrävande. Vid importen ha sålunda vederbörande
varuhavare att verkställa paketering och stämpling av korten, varvid en tulltjänsteman
måste vara närvarande för kontroll av förfarandet. Medan den
egentliga införtullningen är synnerligen snabb, är stämplings- och kontrollförfarandet
mycket tidsödande och kan vid större import kräva en sammanlagd
förrättningstid av flera veckor. Även stämplingen av inom riket tillverkade
spelkort förefaller vara ett tidskrävande och onödigt moment samt
ägnat fördröja produktionen.

Ur kontrollsynpunkt förefaller den nuvarande kortstämplingsförrättningen
knappast ha ett värde, som i betraktande av därav föranledda kostnader
och besvär kan anses motivera ett bibehållande av densamma. Det synes
revisorerna därför förtjäna övervägas, om icke det nu tillämpade uppbördsoch
kontrollförfarandet borde avvecklas. I stället borde övervägas ett förfaringssätt,
som mera ansluter sig till nu gällande former för uppbörd och
kontroll av denna typ av skatter. Med hänsyn till kortstämplingsavgiftens
karaktär av varuskatt torde därför i första hand böra övervägas att avveckla
den särskilda kortstämplingsavgiften samt i stället ersätta den med en under
motsvarande betingelser utgående varuskatt. Därigenom skulle kortstämplingen
bortfalla, samt den nu utgående ersättningen för dessa göromål kunna
inbesparas. För tullverket skulle en dylik åtgärd innebära en arbetslättnad
genom bortfall av det nuvarande bestyret med rekvisition av konvolut och
kortstämplingsremsor samt helt eliminera arbetet såväl med kortens inläggning
i konvolut m. m. som själva stämplingsförfaringssättet. Uppbörden,
redovisningen och kontrollen torde böra anförtros kontrollstyrelsen. Det må
framhållas, att då tillverkningen inom landet är koncentrerad huvudsakligen
till två fabriker, tillhörande samma koncern, kontrollen torde kunna utformas
med mycket obetydliga kostnader. I samband med en dylik omläggning
av uppbördsförfarandet torde även böra övervägas, om icke det från
tolfte huvudtiteln av kortstämplingsavgiften utgående bidraget till vissa
barnhus- och fattigvårdsinrättningar i landsortsstäder — f. n. 2 000 kronor
per år — skulle kunna indragas eller avlösas.

Med hänsyn till det anförda få revisorerna föreslå, att det undersökes,
huruvida icke den nuvarande kortstämplingsavgiften kunde ersättas med en
varuskatt uttagen vid fabrikationen eller införseln. I anslutning därtill torde
böra prövas, om icke uppbörden, kontrollen och redovisningen av avgiften
skulle kunna utformas i enlighet med de för den egentliga varuskatten gällande
principerna.

145

§ 17.

Vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen
m. m.

Ett obligatoriskt registreringssystem för landets motorfordon inrättades
första gången genom beslut vid 1915 års riksdag. Registerföringen förlädes
därvid till länsstyrelserna. Alltsedan år 1923 ha länsstyrelsernas bilregister
därjämte utgjort grundvalen för debitering av bilskatt.

Grundläggande bestämmelser om fordonsregistreringen hos länsstyrelserna
återfinnas i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Enligt denna
må motorfordon eller med gummihjul försedd traktor i regel icke tagas
i bruk, innan fordonet registrerats och försetts med registreringskylt. Registreringen
sker hos länsstyrelsen i det län, där fordonet enligt vissa
föreskrifter skall anses ha sin hemort.

Vid ansökan om första registrering har fordonsägaren att dels uppgiva
namn, yrke, hemvist och postadress, dels ock bifoga vederbörligt besiktningsinstrument
eller typintyg i tre exemplar för motorfordon samt fyra
exemplar för traktor ävensom vederbörligt försäkringsbevis i två exemplar.
Samtidigt därmed skola erläggas vederbörliga registreringsavgifter ävensom
skatt för fordonet. Ett exemplar av besiktningsinstrumentens kopior
kvarstannar å länsstyrelsen, där det bildar grunden till bilregistret. Detta
föres i löpande följd i särskilda serier för bilar, motorcyklar, traktorer och
släpfordon. Fordon, som efter anmälan tillfälligt avregistrerats, upptages
i ett särskilt bilreservregister.

Ändring i äganderätten till fordon eller beträffande något annat av de
förhållanden, som antecknats i samband med första registrering av ett fordon,
skall från fordonsägarens sida föranleda antingen anmälan till registret
eller ansökan om fordonets om- eller avregistrering.

En central registrering av landets motorfordon verkställdes tidigare i
dåvarande generalstaben, där i ett särskilt centralregister antecknades alla
sådana registreringsåtgärder, som vidtogos i länsstyrelsernas bilregister. För
detta ändamål hade länsstyrelse att inom en vecka göra anmälan om vidtagen
registrering till generalstaben genom utdrag ur automobilregistret.
År 1931 upphörde denna anmälningsskyldighet för länsstyrelserna och ersattes
med skyldighet att en gång årligen till generalstaben insända uppgift
angående antalet i automobilregistret intagna motorfordon.

Systemet med bilregistrering länsvis visade sig efter hand icke kunna
helt fylla de krav, som måste ställas på registreringsorganisationen under
såväl extraordinära som normala förhållanden. Systemet möjliggjorde visserligen
en individualiscring av fordonen, varjämte det utgjorde grundval
för debiteringen av automobilskatt. Men de på 25 myndigheter fördelade
hinsregistren ansågos icke utan stor tidsutdräkt och betungande arbete för
länsstyrelserna skapa tillförlitlig kännedom om hela rikets fordonsbestånd,

10—518/73. Rev. berättelse ang. statsverket år i951. I.

146

i vad beträffade fordonens antal samt beståndets sammansättning och fördelning.
Kännedom härom utgjorde en förutsättning för såväl uttagning
av fordon för militära eller civila ändamål som genomförande av andra åtgärder
i fråga om fordonsparken, t. ex. restriktioner i fråga om bilgummi
och drivmedel.

I betänkande SOU 1941:37 angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning
framhölls i anslutning till däri framlagt förslag om militär uttagningsförordning
bl. a., att det tilltänkta uttagningsförfarandet beträffande
motorfordon skulle i hög grad underlättas genom inrättande av ett
centralt civilt automobilregister. Det ansågs sålunda innebära en betydande
fördel för uttagningsmyndigheten att kunna inhämta erforderliga uppgifter
om motorfordon från en enda myndighet i stället för, såsom då, från
samtliga länsstyrelser. Ur ett centralt maskinellt register skulle uppgifterna
även kunna lämnas både snabbare och säkrare än med ledning av de
mera svåröverskådliga automobilregistren.

I betänkande SOU 1942: 24 framlades därefter ett förslag, som såvitt angår
registreringsförfarandet avsåg inrättandet av ett centralt autombilregister
och i samband därmed en omläggning av länsregistren till kortregister.
Besiktningsinstrumenten skulle utfärdas i tre exemplar på blanketter
av sådan beskaffenhet, att de även kunde användas såsom registerkort. Ett
av exemplaren skulle ingå i det centrala registret. Detta skulle därför åtminstone
tills vidare icke ersätta utan utgöra ett supplement till länsregistren.
De i centralregistret befintliga uppgifterna skulle i första hand användas
såsom underlag för med maskinella hjälpmedel enligt Hollerithsystemet
gjorda statistiska bearbetningar. Såsom en påtaglig ekonomisk vinst av ett
centralt register framhölls i betänkandet möjligheten att med hjälp av ett
sådant register snabbt verkställa utredningar angående fordonsbeståndet
eller angående fordon av vissa kategorier inom hela riket eller del därav
samt att på grund härav också i vida större utsträckning än vad dittills
varit möjligt taga registret i anspråk för utredningar av skilda slag.

Genom beslut vid 1942 års riksdag har inrättats ett centralt automobilregister,
som förlagts till statistiska centralbyrån, där det utgör en underavdelning
till befolkningsstatistiska byrån. Med det centrala automobilregistret
avses dels att föra ett centralt upplysningsregister över landets registrerade
civila fordon, dels att utarbeta statistik över dessa fordon. Underlagför
såväl registreringen i det centrala upplysningsregistret som den statistiska
bearbetningen utgör det tredje exemplaret av de besiktningsinstrument,
vilka fordonsägare avlämna till vederbörande länsstyrelse i samband med
fordonens registrering. Av de båda övriga exemplaren återlämnas det ena
till fordonsägaren med bevis om verkställd registrering, medan det andra,
såsom inledningsvis nämnts, bildar grunden till länsstyrelsens bilregister.

De inkomna instrumenten ingå, sedan de först använts såsom underlag
för hålkortsstansning, i det centrala (manuella) upplysningsregistret. Detta
register omfattar alla personbilar, bussar, lastbilar, släpfordon och motorcyklar
(dock icke lättviktsmotorcyklar) samt innehåller följande uppgifter,

147

nämligen registreringsmärke (län och nummer), fabrikat, typ och årsmodell,
chassi, karosseriets utformning, tjänstevikt, drivmedel, motoreffekt, antal
cylindrar, axelavstånd (främre och bakre), fordonets längd och bredd, ringdimensioner,
antal bärande däck och reservdäck, antal passagerarplatser,
maximilast, totalvikt, hjultryck, draganordning, lastutrymme, ägarens namn,
yrke och postadress, fordonets hemort m. m. Registerkorten äro uppställda
länsvis och i nummerordning. Registret är sålunda en kopia av nummerregistren
vid varje länsstyrelse med det viktiga undantaget, att ändringar
avseende ägare (utom vid länsbyte eller ombesiktning) ej noteras i det centrala
registret.

Upplysningsverksamheten avser främst besvarandet av förfrågningar rörande
enskilda fordon. Bland myndigheter, som genom förfrågningar begagna
sig av registrets uppgifter, märkas militärregistret, statens biltrafiknämnd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen samt polismyndigheterna.
Också institutioner av enskild karaktär såsom försäkringsbolag,
automobilfirmor in. fl. ävensom enskilda personer anlita registret för
erhållande av upplysningar. Enligt uppgift uppgår antalet dylika förfrågningar
till i genomsnitt ungefär åtta per dag.

På grundval av det manuella registret ha för den statistiska bearbetningen
upplagts hålkortsregister, bestående av ett huvudregister och tvenne ändringsregister.
Registren äro upplagda enligt Hollerithsystemet, på vilka instansats
sådana från det manuella registret erhållna statistiska data, vilka
äro avsedda att utnyttjas för statistisk bearbetning eller för andra ändamål.
Huvudregistret består av hålkort för samtliga i centrala registret registrerade
fordon. Ändringsregistren äro dels ett tilläggsregister av dubbletter till samtliga
hålkort, stansade under kvartalet, dels ett avgångsregister av sådana
hålkort, som i samband med nystansning utplockats ur huvudregistret. Dessutom
föras ytterligare två avgångsregister, ett för definitivt avförda fordon
samt ett för de till beredskapsförteckningen överförda. Huvudregistret bearbetas
för motorfordonsstatistiken endast en gång om året, medan kvartalsstatistiken
erhålles genom bearbetning av förändringsregistren.

En nödvändig förutsättning för att registren skola komma till avsedd
nytta är, att dessa i fråga om mera betydelsefulla data hållas ständigt aktuella.
De fortlöpande förändringar i fråga om fordonsbeståndets sammansättning,
varom anmälan göres till centralregistret och vilka där bliva föremål
för registrering, äro följande, nämligen överföring av fordon från automobilregistret
till beredskapsförteckningen, definitiv avregistrering av fordon
samt överföring till militära fordonsregistret, registrering av fordon
efter första besiktning, d. v. s. de fall, då ett fordon inträder i registret och
följaktligen vid tidpunkten för registreringen icke redan finnes upptaget i
automobilregister eller beredskapsförteckning, registrering av fordon i annat
län än det, där fordonet förut varit registrerat, ombesiktning av fordon,
återregistrcring av fordon från beredskapsförteckning till automobilregistrct
samt bcmortsbyte, d. v. s. det fall, då ett fordon byter hemort inom ett
och samma län. Anmälan om ny ägare till ett fordon göres däremot icke.

148

Rapporteringen till centralregistret om inträffade förändringar sker från
länsstyrelserna i vissa fall direkt, i andra via arméförvaltningens militärregister.
De för centrala bilregistret avsedda kopiorna av besiktningsinstrumenten,
vilka tidigare översändes från länsstyrelserna direkt till centralregistret,
översändas sålunda numera först till militärregistret. Förändringar
angående motorfordon antecknas vid länsstyrelserna å särskilda kort
(ändringsmeddelanden) samt rapporteras i vad avser icke uttagna fordon
därifrån till centrala bilregistret samt beträffande redan uttagna fordon till
militärregistret. Sedan besiktningsinstrumenten och ändringsmeddelandena
vid militärregistret utnyttjats för uttagning för militära och civila försvarsändamål,
översändas de till centrala bilregistret.

Utöver de uppgifter, som enligt vad ovan angivits inkomma till centralregislret,
införskaffas på föranstaltande av statens biltrafiknämnd fortlöpande
uppgifter å de person- och lastbilar samt släpvagnar, som användas i
yrkesmässig trafik. Uppgifterna, som insändas månadsvis på särskild blankett,
röra godkännande eller återkallelse av godkännande jämlikt 25 § förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik in. in. Uppgifterna inarbetas
å de registerkort och hålkort, som ingå i centralregistret.

De statistiska sammanställningar och bearbetningar, vilka verkställas vid
centrala bilregistret, avse dels regelbundet återkommande statistik, dels
specialutredningar, utförda efter uppdrag av någon myndighet eller institution.

De regelbundet återkommande rapporterna avse dels årlig inventering av
fordonsbeståndet den 31 december varje år, dels kvartalsrapporter, utvisande
ställningen vid ingången av varje kvartal samt förändringarna under närmast
föregående kvartal. Vid inventeringen upprättas även tabell över fordonens
fördelning efter fabrikat och årsmodell.

Kvartalsrapporterna, där redovisningen genomgående göres efter län,
bestå av ett flertal olika .sammanställningar, vilka i den mån utrymme står
till förfogande offentliggöras i Kommersiella meddelanden. Ifrågavarande
tabeller innefatta huvudsakligen

1) en översikt över antalet fordon fördelade efter fordonsslag samt beträffande
lastbilar och släpvagnar jämväl efter maximilast;

2) en tablå över förändringarna under nästföregående kvartal, varvid fördelning
sker efter fordonsslag och ändringstyp såsom överföring till beredskapsförteckning,
definitiv avregistrering, nyregistrering och återregistrering; 3)

en tablå, som för personbilar, bussar, lastbilar och tyngre motorcyklar
visar beståndets fördelning efter drivmedel.

Beträffande i beredskapsregistret upptagna bussar, lastbilar och släpfordon
utarbetas eu tabell, ,som i fråga om uppställningen ansluter sig till den
under 1) här ovan angivna översikten. Den för varje kvartal återkommande
redovisningen för den yrkesmässiga trafiken omfattar två särskilda tabeller.

Av de utredningar av tillfällig natur, som cenlralregistret verkställt, ägde

149

den mest omfattande rum i samband med uppläggningen och avsåg en inventering
av fordonsbeståndet vid tidpunkten för uppläggningen. Denna utredning
har befordrats till trycket och lämnar bl. a. uppgifter länsvis om
antalet fordon, fördelade efter fordonsslag och efter beskaffenhet såsom med
hänsyn till fabrikat och årsmodell, ltarosseri, drivmedel, motoreffekt, bärande
däck, passagerarantal, draganordning, gengasverk in. m. I olika sammanhang
ha vidare speciella utredningar verkställts.

Följande större arbeten ha under åren 1950/51 utförts för myndigheters
och firmors räkning:

AB Svenska Shell (214 arbetstimmar)

Personbilar, bussar och lastbilar per kommun under 4:e kvartalet 1948.
Sveriges automobilindustriförening (105 arbetstimmar)

Nettoskillnad i antalet fordon under 1—3 kvartalen 1948.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelscn (275 arbetstimmar)

Lastbilar fördelade efter tjänstevikt, maximilast in. in. under 4:e kvartalet
1948.

Sveriges moiorcykelimpnrtörers förbund (32 arbetstimmar)

Tyngre motorcyklar fördelade efter tjänstevikt vid ingången av år 1949.
Sveriges automobilindustriförening (258 arbetstimmar)

Personbilar, bussar och lastbilar fördelade efter fabrikat, årsmodell m. m.,
länsvis, vid ingången av år 1949.

Cykelfabriken Monark (125 arbetstimmar)

Motorcyklar fördelade efter fabrikat m. m. länsvis, vid ingången av år
1950.

General Motors Nordiska AB (309 arbetstimmar)

Personbilar, bussar och lastbilar fördelade efter fabrikat och kommun
m. in. vid ingången av år 1950.

Sveriges automobilindustriförening (358 arbetstimmar)

Personbilar, bussar och lastbilar fördelade efter fabrikat, årsmodell m. m.
länsvis, vid ingången av år 1950.

Väg- och valtenbyggnadsstyrelsen (23 arbetstimmar)

Lastbilar fördelade efter antal axlar in. in. vid ingången av 3:e kvartalet
1950.

Cykelfabriken Monark (kvartalsvis)

Förändringar i antalet motorcyklar, fördelade å olika fabrikat.

Scania-Vabis (kvartalsvis)

Uppgifter om skrotade bussar och lastbilar, fördelade efter fabrikat.

I och med inrättandet av en särskild maskincentral vid statistiska centralbyrån
har den för det statistiska arbetet erforderliga stansningen av
hålkort och den maskinella hålkortsbearbetningen av materialet överflyttats
från automobilregistret till maskincentralen. För ett antal företag ha
vid maskincentralen utförts vissa sammanställningar angående bilbeståndet
den 1 januari 1951.

150

Personalen vid centralregistret har under den hittillsvarande verksamheten
varit växlande till antalet. Under krigsåren, då fordonsbeståndet stabiliserades
omkring 125 000, erfordrades för den löpande skötseln av registret
endast 7 personer. Efter återgången till fredsmässiga förhållanden
har personalbehovet ökat. Den 1 juli 1951 uppgick personalstyrkan till inalles
20 personer, varav 1 kansliskrivare och 19 biträden, av vilka 5 sysselsättas
vid maskincentralen med den maskinella bearbetningen. Avlöningskostnaderna
för centrala bilregistret torde kunna beräknas till ca
130 000 kronor för år.

Följande sammanställning utvisar antalet effektiva arbetstimmar vid registret
under år 1950, fördelade på olika i registreringsgöromålen ingående
arbetsmoment.

Arbetsmoment	Antal	effektiva arbetstimmar år 1950
Kansli- skrivare	Ordinarie kontors- biträden	Övriga	Samtliga
Granskning och kodning...............		1 245	2 566	3 811
Stansning .............................	—	2 085	2 899	4 984
Genomlysning.........................	—	18	2 396	2 414
Maskinell bearbetning..................	—	325	980	1 305
Tabellarbete..........................	133	467a	—	1797a
Maskinskrivning.......................	—		2847a	2847a
Kansligöromål.........................	591	1267a	—	7177,
Hålkortsnummer......................	383V.	1 3527a	1 197	2 933
Ändringsmeddelanden..................	495l/2	1 483	1631	3 5097a
Yrkesmässiga trafiken.................	747a	447	1927a	714
In- och utplockning av registreringskort .		43	2 291	2 334
In- och utplockning av hålkort.........	—	1577a	4 219	4 3767a
Övrigt arbete.........................	37	463	2 336	2 836
Summa effektiva timmar	1 7147a	7 792	20 892	30 3987a

Till belysande av arbetsmaterialets omfattning må nämnas, att under år
1950 till centrala bilregistret inkommo 170 253 besiktningsinstrument och
141 000 ändringsmeddelanden för registrering, vilket föranledde stansning
till centralregistret och beredskapsförteckningen av 256 644 hålkort ävensom
ett lika stort antal kort för tilläggsregistret. Hela antalet hos centrala bilregistret
redovisade fordon uppgick vid ingången av år 1951 till 577 081.

Den ursprungliga maskinella utrustningen vid centrala bilregistret bestod
av en sorterare och två stansningsmaskiner, av vilka den ena var förhyrd,
medan de två senare tillhörde registret, ökningen av fordonsbeståndet har
nödvändiggjort förhyrning av ytterligare tre stansningsmaskiner. Vid behov
ha härutöver andra av centralbyrån disponerade maskiner kunnat utnyttjas
av registret. Maskinerna äro nu placerade på maskincentralen, där såsom
ovan berörts stansnings- och sorteringsarbetet nu utföres.

En central registrering av motorfordon sker, såsom tidigare antytts, jämväl
vid den centrala uttagningsmyndigheten, militärregistret, vilket ingår
som en sektion av arméförvaltningens tygavdelnings fordonsbyrå.

151

Militärregistret inrättades år 1940. Dess uppgifter innefatta främst dels
registrering av samtliga krigsmakten tillhöriga fordon (stamfordon), dels
uttagning av civila motorfordon för krigsmaktens behov och för vissa civila
ändamål.

Vid militärregistret föres kort- och statistikregister över samtliga stamfordon
vid försvaret (centralstamregistret) samt över för såväl militära som
civila myndigheter uttagna fordon (uttagningsregistret). Begreppet fordon
avser därvid personbilar, lastbilar, specialbilar, bussar, motorcyklar, traktorer,
släpfordon och motorredskap i övrigt.

Centralstamregistret motsvarar länsstyrelsernas bilregister och betjanar
såväl de militära myndigheterna vid samtliga försvarsgrenar som landets
polismyndigheter. Registerkorten, vilka upptaga motsvarande uppgifter som
de civila besiktningsinstrumenten, äro ordnade förbandsvis i nummerföljd.
Då emellertid registreringsnumren äro uppdelade i särskilda serier för olika
fordonsslag, bli härigenom fordonen i centralregistret praktiskt taget ordnade
även fordonsslagsvis inom varje förband. I anslutning till stamregistret
föras vissa mindre hjälpregister såsom register över kasserade respektive
försålda fordon.

Nytillkommande stamfordon besiktigas av militära besiktningsmän. Därvid
upprättas militära besiktningsinstrument, som insändas till militärregistret,
där fordonet erhåller militärt registreringsnummer. Fordonet intages
i centralstamregistret, varefter vid militärregistrets statistikdetalj hålkort
stansas och intagas i hålkortsregistrets avdelning för stamfordon.

Uttagningsregistret omfattar registerkort över samtliga de fordon, vilka
äro av militärregistret uttagna, samt är uppdelat på två underregister, dels
sökregistret, där korten äro ordnade länsvis efter nummerordning, dels förbandsregistret,
där korten äro ordnade förbandsvis (militära) eller myndighetvis
(civila) och inom dessa grupper efter fordonsslag i nummerordning.

Härutöver föras vid militärregistret register över trafikbilar samt register
för undantag från uttagning ävensom vissa mindre hjälpregister, såsom
handläggningsregister, avgångsregister, stoppkortsregister (register över
samtliga de fordon, vilka av skilda anledningar frikallats från uttagning,
såsom t. ex. för den civila trafiken oundgängligen erforderliga fordon, mjölkoch
slaktbilar m. m.).

För statistisk bearbetning av uttagningsmaterialet föres hålkortsregister,
som omfattar registerkort över samtliga saväl stamfordon som uttagna fordon.
Registret är uppdelat på två underregister dels för stamfordon, där
fordonen äro ordnade efter militärt registreringsnummer, dels för uttagna
fordon, där korten äro ordnade länsvis i nummerordning.

Vid samtliga register pågår ett fortlöpande ändringsarbete för att registren
ständigt skola vara dagsaktuella. Dessa ändringar grunda sig beträffande
centralstamregistret på meddelanden från försvarets centiala förvaltningsmyndigheter
eller från uppbördsmyndigheterna. Uttagningsregistrets
ändringar grunda sig dels på de ändringsmeddelanden, som inkomma från
länsstyrelserna, dels på ändringar från uttagningsdetaljens olika avdel -

152

ningar. Ändringsarbetena vid hålkortsregistret bliva en direkt följd av ändringarna
vid de båda andra stora registren.

Uttagningen vid militärregistret verkställes sålunda.

Sedan som förut berörts det tredje exemplaret av besiktningsinstrumentet
av länsstyrelsen översänts till militärregistret, genomgås detsamma av militärregistrets
uttagningsdetalj, som avgör huruvida fordonet skall ifrågakomma
till uttagning eller ej. Besiktningsinstrumenten för fordon, vilka
ej kunna ifrågakomma till uttagning, översändas omedelbart till centrala
bilregistret. Övriga besiktningsinstrument passera först uttagningsdetaljens
avdelningar för militär respektive civil uttagning. Vid dessa avdelningar
kunna fordon antingen uttagas (i vissa fall placeras i kompletteringsreserv)
eller lämnas outtagna, beroende på behovet av fordon, fordonens kvalitet,
fordonens hemort, ägarnas behov av fordonen vid mobilisering m. in. Samarbete
sker härvid med länsstyrelser, länsarbetsnämnder in. fl. myndigheter.
Besiktningsinstrumenten för uttagna fordon överlämnas till präglingsavdelningen
beträffande fordon uttagna för militärt ändamål och till
utskrivningsavdelningen för fordon uttagna för civila myndigheter i och
för upprättandet av adressografplåtar och kort för uttagningsregistren. Besiktningsinstrumenten
för de uttagna fordonen överlämnas därefter till
statistikdetaljen, där hålkort över fordonen stansas och inplaceras i hålkortsregistret.
Därefter översändas besiktningsinstrumenten till centrala bilregistret,
dit de om möjligt skola ha inkommit inom 14 dagar räknat från
länsstyrelsens registreringsdatum.

n'' organ*serat på följande avdelningar, nämligen
en militärdetalj med stamfordonsregister, en uttagningsdetalj för ärenden
angående uttagning av fordon, en statistikdetalj med hålkortsregister över
stamfordon och uttagna fordon jämte Hollerith-anläggning samt en expedition
med skrivcentral. Personalen uppgick den 1 januari 1951 till 42 personer,
varav 12 anställda mot dagarvode för utförande av viss tillfällig arbetsuppgift.
Avlöningskostnaderna uppgingo under budgetåret 1949/50 till
ca 175 000 kronor.

Följande sammanställning utvisar antalet effektivare arbetsdagar vid militärregistret
under budgetåret 1949/50, fördelade på olika i arbetsuppgifterna
ingående moment.

Arbetsmoment Antal

arbetsdagar

Chefen för militärregistret .. 263

Militära uttagningen....... 625

Civila uttagningen......... 771

Traktoruttagningen........ 473

Registrering av uttagna

fordon.................. 1 965 1

1 ill belysande av arbetsmaterialets omfattning må nämnas, att år 1950
antalet kort i centralstamregistret uppgick till ca 23 500 och antalet änd -

Arbetsmoment ,Antal

arbetsdagar

Prägling.................. 597

Statistik och hålkort....... 1 087

Stamfordonsregistrering..... 549

Expedition och skrivcentral 646

153

ringsmeddelanden rörande stamfordon till 2 500. Uttagningsregistrets kort
utgjorde till antalet 92 000 och ändringsmeddelanden från länsstyrelserna
40 000. Hålkortsregistret upptog 116 000 kort, vartill komma 75 000 ändrade
kort i registret. Antalet besiktningsinstrument, som passerade militärregistret,
utgjorde 170 000.

Den av militärregistret disponerade maskinparken av Hollerithyp — förhyrd
av IBM AB — installerades år 1941 och bestod då av en elektrisk
stansningsmaskin, en kontrollstansningsmaskin, en sorterare och en tabulator.
År 1942 utökades anläggningen med en handstansningsmaskin och
och år 1944 med ytterligare en kontrollstansningsmaskin. Kontrakten å de
båda sistnämnda upphörde år 1950, varför f. n. disponeras i tabulator, 1
sorterare, 1 stansmaskin och 1 kontrollstansmaskin. Den månatliga hyressumman
uppgår till sammanlagt ca 149 dollar. Maskinparkens kapacitet
utnyttjas enligt uppgift till ca 50 procent.

Utöver ovan angivna register — länsstyrelsernas bilregister, centrala bilregistret
och militärregistret — föras f. n. bl. a. följande register över motorfordonsparken
i riket:

1) besiktningskoncept hos statens bilinspektion, vilket utgör underlag för
besiktningsinstrument;

2) transportberedskapsregister — ett sökregister och ett arbetsregister -—
hos länsstyrelserna, upptagande fordon avsedda att ingå i den civila transportapparaten
i krig (registerkorten framställas genom avskrifter i erforderliga
delar av bilregisterkorten);

3) uttagningsregister å länsstyrelsernas civilförsvarsavdelningar, upptagande
fordon som ingå i civilförsvarets planläggning och bildat av registerkort
erhållna från militärregistret;

4) transportberedskapsregister hos vägtrafikombuden, utgörande kopia
av det ovan under 2) avsedda arbetsregistret;

5) uttagningsbesked hos civilförsvarscheferna utgörande avskrift av det
ovan under 3) avsedda registret;

6) uttagningsregister hos militärförband in. fl., bildat av uppgifter från
militärregistret; samt

7) register hos länsstyrelserna, innefattande bl. a. uppgifter å fordon, som
godkänts i yrkesmässig trafik (månadsvis lämna länsstyrelserna till centrala
bilregistret uppgift om inträffade förändringar i fråga om personbilar
och lastbilar samt till militärregistret motsvarande uppgifter såvitt avser
personbilar).

Vid vissa länsstyrelser föras därjämte ett antal icke i författning föreskrivna
hjälpregister till det egentliga bilregistret.

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår är
motorfordonsregistreringen och bestyret med utarbetande av statistik i
skilda hänseenden över fordonsbeståndet uppdelat på ett flertal olika myndigheter.

Den primära motorfordonsregistreringen är — utom vad avser försvars -

154

väsendet tillhöriga fordon — sedan gammalt förlagd till länsstyrelserna.
Dessa föra fordonsregister över civila motorfordon med hemort inom länet,
tilldela fordonen registreringsnummer, handha debitering och uppbörd
av bilskatt in. in. Länsstyrelsernas fordonsregister bestå av kort, upprättade
som genomslagskopior till fordonens besiktningsinstrument. Förutom
det allmänna bilregistret föras hos länsstyrelserna i regel flera andra register
för speciella ändamål, exempelvis uttagningsregister för civilförsvaret
på försvarsavdelningen, transportberedskapsregister för planläggningen avviss
trafik i krig hos länstrafikledaren ävensom register över innehavare av
tillstånd till yrkesmässigt trafik samt över automobiler och släpfordon, som
godkänts för dylik trafik.

En central registrering av civila motorfordon äger rum vid centrala automobilregislret,
vilket utgör en underavdelning till statistiska centralbyråns
befolkningsstatistiska avdelning. Registret består av kort, som via militärregistret
erhållas från länsstyrelserna och utgöras av ytterligare en genomslagskopia
av fordonens besiktningsinstrument. Registret hålles aktuellt genom
rapportering från länsstyrelserna, i vissa fall direkt till centralregistret
och i andra fall via militärregistret. Det centrala registret har till ändamål
dels att lämna myndigheter och allmänheten upplysningar angående enstaka
fordon, dels att utgöra underlag för de hålkortsregister över civila
motorfordon, som föras vid centrala bilregistret. På grundval av dessa register
utarbetas centrala bilregistrets motorfordonsstatistik.

Registrering centralt av motorfordon verkställes vidare genom den centrala
biluttagningsmyndigheten, militärregistret. Genom denna myndighet,
som utgör en sektion av arméförvaltningens tygavdelnings fordonsbyrå, sker
utagning av civila fordon för såväl krigsmaktens som vissa civila myndigheters
behov. Uttagningen sker på grundval av de civila besiktningsinstrument,
vilka från länsstyrelserna insändas till registret samt därifrån efter
begagnandet tillställas centrala bilregistret. För uttagna fordon upprättas,
förutom kort till uttagningsregister, även hålkort, vilka äro identiska med
och i stort sett innehålla samma uppgifter som centrala bilregistrets hålkort.
Med dessa utarbetas statistik över de uttagna fordonen. Vid militärregistret
utföres även den primära registreringen av samtliga krigsmakten tillhöriga
fordon samt upprättas statistik över dessa. Registrering och statistikbearbetning
sker i huvudsak efter samma principer som för uttagna civila fordon.

Under § 28 i sin berättelse för år 1950 föreslogo revisorerna åtgärder bl. a.
i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av bilskatten.
I anslutning därtill upptogo revisorerna till behandling även frågan om
en rationalisering av göromålen vid länsstyrelsernas hilavdelningar. Revisorerna
hade funnit det nuvarande systemet för fordonsregistreringen hos
länsstyrelserna föga rationellt och onödigt kostnadskrävande samt förordade
som en tänkbar rationaliseringsåtgärd viss omläggning av gällande registreringssystem.
De av revisorerna framförda önskemålen och synpunkterna
skola enligt de av chefen för finansdepartementet meddelade direk -

155

tiven beaktas av den utredning, som den 23 februari 1951 tillsatts för att
verkställa en allmän utredning om beskattningen av motorfordonstrafiken.

Den av revisorerna i nu förevarande sammanhang verkställda undersökningen
har givit vid handen, att icke heller den centrala fordonsregistreringen
kan sägas vara ur statsverkets synpunkt ändamålsenligt anordnad. I
åtskilliga hänseenden måste den nuvarande organisationen för fordonsregistrering
och fordonstatistik med en uppdelning på två olika centrala myndigheter
innebära en onödig omgång i arbetet, vilket torde medföra dubbelregistrering
och dubbelarbete. I och för sig framstår det också som oformligt
med upprätthållandet av två helt skilda organisationer på detta område,
vilka till stor del ha att utnyttja samma grundläggande arbetsmaterial och
därför i väsentliga hänseenden måste arbeta parallellt. Så exempelvis upprätta
såväl centrala bilregistret som militärregistret var för sig identiska
hålkort samt utföra samma slags stansningsarbete. En sådan ordning måste
uppenbarligen vara ägnad förringa effektiviteten i arbetet i dess helhet samt
icke utan en mycket intim samverkan de olika registreringsmyndigheterna
emellan föranleda onödigt dröjsmål vid arbetsuppgifternas lösande.

Olägenheterna av det nuvarande dubbla centrala registreringssystemet
och behovet av en samordning av verksamheten ha visat sig så påtagliga, att
de i olika sammanhang påkallat uppmärksamhet. De åtgärder, som i anledning
därav hittills vidtagits, ha i huvudsak inneburit vissa främst genom
organisationsnämndens medverkan vidtagna organisationstekniska förbättringar,
vilka åsyftat att inom den fastställda organisationens ram möjliggöra
en smidigare samverkan mellan de civila och militära registreringsmyndigheterna.
En snabbare uttagning och registrering i militärregistret har
sålunda kommit till stånd genom att de civila besiktningsinstrumenten numera
insändas från länsstyrelserna direkt till militärregistret, som efter begagnandet
tillställer centrala bilregistret desamma. Även om ifrågavarande
anordningar i vissa hänseenden inneburit förbättringar, kvarstå likväl väsentliga
nackdelar i den nuvarande registerföringen. Möjligheterna till en
ytterligare rationalisering av göromålen samt en begränsning av den nuvarande
kostnadsramen för registreringsorganisationen synas därför revisorerna
böra bliva föremål för fortsatta överväganden.

Då det civila registrets fordonsbestånd jämväl inbegriper de av uttagningsmyndigheten
för militära och civila behov uttagna fordonen, måste ett
samordnande av sådana arbetsuppgifter, som röra registreringen av fordonsbeståndet,
stansningen av maskinkort och bearbetningen av dessa uppenbarligen
innebära påtagliga fördelar ur arbetssynpunkt samt vara ägnat
medföra besparingar. I första hand torde härvid böra uppmärksammas möjligheten
till förenklingar i fråga om statistik- och hålkortsbearbetningen. Såväl
militärregistret som centralregistret ha till uppgift bl. a. att upprätta statistik
i skilda hänseenden över motorfordonsparken i riket. Med hänsyn härtill
ha de ifrågavarande registreringsmyndigheterna var för sig anskaffat och
upprättat hålkortsanläggningar, varigenom de kunna disponera över var sitt
hålkortskartotek. Eu sådan ordning behöver i och för sig givetvis icke för -

156

anleda dubbelorganisation, under förutsättning att anläggningarnas kapacitet
till fullo utnyttjas. En närmare undersökning utvisar emellertid, att så
ej är fallet. Militärregistrets hålkortsanläggning utnyttjas sålunda f. n. endast
till bortåt hälften av sin kapacitet, trots att den i stor utsträckning
användes även för upprättande av fordonsförteckningar på maskinell väg.
Genom en omläggning av arbetsrutinen torde dock enligt uppgift belastningen
kunna ytterligare nedbringas. Vad beträffar centrala bilregistrets maskinutrustning,
som numera överflyttats till den inom statistiska centralbyrån
nyinrättade maskincentralen, förefalla möjligheterna att i detta fall
finna användning för outnyttjad maskinkapacitet vara större, då densamma
kunnat utnyttjas även inom andra grenar av centralbyråns verksamhetsområde.
Då förhållandena i här förevarande hänseende måste anses otillfredsställande
och onödiga merkostnader torde kunna undvikas, synes det
kunna ifrågasättas, huruvida den hålkortsmässiga statistiska bearbetningen
vid militärregistret alltjämt bör upprätthållas eller om icke registrets verksamhet
i denna del lämpligen bör anknytas till en större hålkortsanläggning
samt därvid närmast samordnas med den vid centrala bilregistret utförda
hålkortsbearbetningen. I varje fall torde kunna övervägas ett system att
med bibehållande av nu inom militärregistret befintliga hålkortsregister för
dessa registers räkning låta utföra vissa arbetsmoment, t. ex. stansningen
av hålkortsmaterialet, vid statistiska centralbyrån. Då som ovan framhållits
hålkorten numera äro identiska för militärregistret och centrala bilregistret,
torde de för militärregistret avsedda hålkorten lätt kunna framställas genom
duplicering av centralregistrets kort till avsevärt reducerade kostnader.
Förutsättningarna för en anordning som den nu antydda torde dessutom
vara särskilt gynnsamma, sedan numera en särskild maskincentral inrättats
vid statistiska centralbyrån med uppgift främst att för mindre statistikbearbetande
myndigheters räkning mottaga och utföra sådana uppdrag.

Registerföringen vid centrala bilregistret, vilken innefattar dels en manuell
registrering med användande av det tredje exemplaret av besiktningsinstrumenten,
dels maskinell hålkortsbearbetning av motorfordonsbeståndet,
är behäftad med vissa väsentliga svagheter, som äro ägnade nedsätta
uppgiftslämnandets tillförlitlighet. Enligt vad som framhölls vid inrättandet
av detta register vore en av fördelarna med en central registrering möjligheten
att — utan att för varje gång behöva införskaffa uppgifter från länsstyrelserna
— med maskinella hjälpmedel omedelbart kunna erhålla översikt
av fordonsbeståndet i vilket avseende och i vilka omfattning som helst.
Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det sålunda angivna syftet i
alla avseenden uppnåtts. I varje fall måste konstateras, att vid skilda tillfällen
uppgifter, vilka synbarligen bort tillhandahållas av ett centralt register,
i stället införskaffats i annan ordning. Sålunda hade länsstyrelserna
under de senare krigsåren och tiden därefter att till trafikkommissionen
kvartalsvis lämna vissa statistiska uppgifter rörande motorfordonsläget.
Även vissa andra kommissioner infordrade i denna ordning uppgifter av betydelse
för planeringen m. in. Det måste också betecknas som anmärknings -

157

värt, att trots att länsstyrelserna nu månatligen underrätta centrala bilregistret
om inträffade förändringar beträffande fordon, som godkänts i yrkesmässig
trafik — en anordning, som på sin tid efter framställning från biltrafiknämnden
genomfördes bl. a. för att snabba sådana uppgifter skulle
frambringas — länsstyrelserna vid flera tillfällen haft att tillhandagå bl. a.
militärregistret och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap med
uppgifter om dylika fordon. Erinras må slutligen att för erhållande av snabb
och aktuell statistik över produktionen och importen av bilar Sveriges Automobilindustriförening
med Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd på grundval av
de från länsstyrelserna inkommande besiktningsinstrumenten sedan länge
på egen hand utarbetar och publicerar vissa aktuella statistiska sammanställningar
över bilbeståndet i riket. Enligt vad revisorerna inhämtat skulle
viss del av denna statistik med all sannolikhet kunna utföras som beställningsarbete
vid statistiska centralbyråns maskincentral genom bearbetning
av centrala bilregistrets hålkort, om dessa varit tillförlitliga. Även för de militära
myndigheterna, som ha behov av att sammanställa de statistiska uppgifterna
angående för försvaret disponibla fordon, som erhållas från militärregistret,
med motsvarande uppgifter från centrala bilregistret angående
totala motorfordonsbeståndet inom landet vid samma tidpunkt, medför den
nuvarande registreringen olägenheter.

En av de grundläggande orsakerna till den bristfällighet och otillförlitlighet,
som kännetecknar registerföringen i dess nuvarande utformning,
torde vara att söka i den eftersläpning som föreligger i fråga om materialets
aktualitet. Sedan registreringsåtgärderna vidtagits vid länsstyrelsens
bilregister insändas instrument och i vissa fall ändringsmeddelanden till militärregistret,
där uttagning av fordonen sker. Först därefter översändas
handlingarna till centrala bilregistret, som sedan hålkortsstansning skett kan
insortera nya eller rättade instrument i registret. En omläggning av rapportvägen,
varigenom handlingarna tillställdes centrala bilregistret direkt från
länsstyrelserna, skulle utan tvivel bidraga till att öka statistikens aktualitet.
Kodning av instrumenten samt kontroll- och registreringsförfarandet är,
som det nu utföres, synnerligen arbets- och tidskrävande. Dessa arbetsoperationer
äro som regel avslutade först ca åtta veckor efter det instrumenten
inkommit. Den naturliga eftersläpning, som sålunda måste uppkomma, ökas
ytterligare, då statistisk bearbetning av materialet pågår. Motorfordonsstatistiken
för årsskiftet 1950/51 publicerades sålunda först i maj- och juninumren
av Kommersiella meddelanden. Härvid är att märka, att de däri
ingående uppgifterna icke avsågo motorfordonsbeståndet vid nämnda tidpunkt,
ulan läget enligt de instrument, som då inkommit till centralregistret.
F. n. uppgår eftersläpningen till ca fyra månader och torde med hänsyn
dels till transportvägen över militärregistret, dels den tidskrävande arbetsrutinen
vid centralregistret knappast någon gång kunna nedbringas
under två månader. Då ändringarna varje månad beröra omkring 3 procent
av materialet, innebär detta sålunda, att ungefär 6 procent av instrumenten
äro felaktiga.

158

Som en ytterligare svaghet i systemet tillkommer att det manuella registret
helt saknar aktuella uppgifter om ägarebyten, enär dessa uppgifter
icke rapporteras från länsstyrelserna. Då förfrågningar hos det manuella
registret (t. ex. från polismyndigheter, försäkringsbolag in. m.) i allmänhet
torde avse ägareuppgifter och dessutom enligt uppgift uppgå till i genomsnitt
endast ca åtta per dag, kan ifrågasättas, om ifrågavarande register i
dess nuvarande form har ett värde, som motsvarar kostnaderna för dess bibehållande,
i synnerhet som tillförlitliga och aktuella uppgifter kunna erhållas
från vederbörande länsstyrelse. Då därjämte möjligheten till en
komplettering av det manuella registret med uppgifter även i ifrågavarande
hänseenden av kostnadsskäl knappast kan komma i fråga torde böra övervägas
en avveckling av denna registreringsform. Genom en sådan åtgärd
synas icke blott de nuvarande personalkostnaderna för detta register kunna
reduceras med enligt uppgift ca 50 procent utan därjämte en snabbare och
tillförlitligare automobilstatistik kunna erhållas genom de möjligheter till
förenkling och mekanisering av den nuvarande arbetsrutinen, som ett nedläggande
av detta register skulle innebära.

I betraktande av det anförda finna revisorerna det påkallat, att en rationellare
och mindre kostnadskrävande organisation för den centrala motorfordonsregistreringen
än den nuvarande eftersträvas. Även möjligheterna
till en rationalisering av länsstyrelsernas befattning med motorfordonsfrågor
— t. ex. genom sammanförande av hithörande ärenden till en gemensam
avdelning för att undvika nuvarande splittring och dubbelarbete —
bör uppmärksammas. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om icke här
berörda spörsmål böra lösas i ett vidare sammanhang, varvid lämpligheten
av den nuvarande uppdelningen av motorfordonsärenden över huvud på ett
flertal myndigheter upptages till närmare prövning. Frågor rörande användningen
och registreringen av motorfordon, statistik över dessa, utfärdande
av anvisningar och tillämpningsföreskrifter i skilda hänseenden, fastställande
av blanketter m. m. handläggas sålunda till olika delar förutom av
länsstyrelserna, centrala bilregistret och militärregistret jämväl av exempelvis
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens bilinspektion, civilförsvarsstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och biltrafiknämnden,
vilka myndigheter i sin tur mer eller mindre påverka länsstyrelsernas
handläggning av ifrågavarande ärenden. Genom att exempelvis formulär
till länsstyrelsernas specialregister över motorfordon fastställas av olika
centrala myndigheter, kan en omflyttning av fordon mellan de olika registren
icke verkställas utan att varje gång ny utskrift sker. Även om en viss
organisatorisk uppdelning av motorfordonsfrågorna knappast torde kunna
undvikas, måste dock den nuvarande splittringen av dessa ärenden anses
påfallande stor, vilket uppenbarligen i åtskilliga hänseenden måste förorsaka
dubbelarbete och olägenheter av andra slag. En bättre samordning av
hithörande ärenden skulle utan tvivel vara ägnad medföra en rationellare
ordning samt nedbringa administrationskostnaderna. Det synes därför revisorerna
angeläget, att här berörda spörsmål göres till föremål för en allsidig
och grundlig utredning.

159

§ 18.

Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet.

Såsom av den under § 19 lämnade redogörelsen framgår utövas den offentliga
tillsynen över sparbankerna genom dels lokala organ — länsstyrelserna
och av dessa förordnade allmänna ombud — dels en central myndighet
— sparbanksinspektionen.

Under sparbanksväsendets tidigare skeden handhades tillsynes enbart av
länsstyrelserna. I 1875 års kungl. förordning, varigenom den första regleringen
av sparbankernas verksamhet och tillsynen från det allmännas sida
över denna verksamhet kom till stånd, föreskrevs sålunda, att länsstyrelsen
skulle äga rätt att själv eller genom ombud taga kännedom om sparbanks
räkenskaper, protokoll och lånehandlingar. Länsstyrelsen kunde även, när
omständigheterna därtill gåvo anledning, avbryta sparbanks verksamhet.
Ursprungligen hade avsetts, att ombud skulle utses årligen med rättighet att
deltaga i revisionen och övervaka förvaltningen. Ett så långtgående förslag
lät sig emellertid då icke genomföra. Först år 1888 föranledde uppdagade
missförhållanden, att 1875 års förordning ändrades därhän, att allmänna
ombudet ålades att årligen taga del av sparbankernas ställning.

Frågan om en förbättrad kontroll över sparbankerna upptogs därefter av
1920 års sparbankssakkunniga, vilka föreslogo att tillsynen skulle vara fördelad
mellan länsstyrelserna och en särskild, för hela riket gemensam sparbanksinspektion.
Enligt förslaget skulle länsstyrelsens funktioner i avseende
å tillsynen i stort sett förbli oförändrade; dock skulle länsstyrelsen endast
efter framställning av sparbanksinspektionen äga ingripa mot sparbank i
fråga, som avsåge dess rörelse eller bokföring, varjämte rätten att meddela
föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper skulle överflyttas
från länsstyrelserna till inspektionen.

I avseende å länsstyrelsens tillsynsfunktioner anförde de sakkunniga
bl. a. följande.

Då man gör gällande, att den nuvarande tillsynen icke är tillfredsställande,
synes man närmast ha fäst sig vid, att det saknas en kontrollmyndighet,
som äger kompetens att verkställa en sakkunnig granskning av sparbankernas
portföljer och på ett auktoritativt sätt kan verka för en sund och
från insättarnas synpunkt betryggande sparbankspolitik. Det är således snarast
den av Konungens befallningshavandes ombud utövade kontrollverksamheten,
som behöver kompletteras. Däremot kan icke med fog påstås,
att den tillsynsverksamhet, som med nuvarande system omedelbart ankommer
på Konungens befaliningshavande, icke skulle utövas på ett i stort sett
tillfredsställande sätt. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det därför
icke anses nödvändigt att, såsom av 1910 års sparbankskommitté föreslogs,
till den centrala inspcktionsmyndigheten överflytta större delen av de befogenheter,
som nu äro uppdragna åt Konungens befaliningshavande, och
därmed avstå från att för tillsynen över sparbankerna utnyttja den kännedom
om ortsförhållandena, som finnes hos Konungens befaliningshavande.
Icke heller synes utseendet av de allmänna ombuden böra överflyttas till
sparbanksinspektionen. Genom en sådan överflyttning skulle föga kunna

160

vinnas, men man skulle gå miste om den särskilt på sparbankshåll högt uppskattade
förmånen av att ombuden stå i nära beröring med Konungens befallningshavande.
Skulle i något enstaka fall inspektionen finna, att Konungens
befallningshavande utsett ett mindre lämpligt ombud, lärer ett
påpekande härav från inspektionens sida vara tillräckligt för vinnande av
rättelse. Av det anförda följer, att sparbanksinspektionens inrättande icke
bör medföra några större ändringar i de redan bestående kontrollorganens
verksamhet.

Ivungl. Maj :ts proposition, som anslöt sig till de sakkunnigas förslag,
vann icke riksdagens bifall.

I nu gällande sparbankslag av år 1923 bibehölls länsstyrelsens tillsyn
över sparbankerna i sina huvuddrag oförändrad. I enlighet härmed bibehöllos
även de allmänna ombuden i huvudsak vid sina skyldigheter, vilka
emellertid nu blevo i sina huvudpunkter preciserade, därigenom att i en
särskild av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion ombudens undersökningsverksamhet
blev närmare och enhetligt reglerad.

I anledning av Allmänna Sparbankskraschen år 1929 togs frågan om
bl. a. länsstyrelsernas befattning med sparbankstillsynen åter upp. Särskilt
tillkallade sakkunniga framlade ett förslag, vilket utmynnade i att ett system
med kontroll genom allmänna ombud i orterna borde bibehållas, men att å
andra sidan tillsynen borde förstärkas genom medverkan av en central, sakkunnig
myndighet. Den person- och lokalkännedom, de allmänna ombuden
i orterna borde få förutsättas äga, kunde nämligen enligt de sakkunnigas
mening icke uppvägas av den i övrigt större kompetensen hos en central
inspektionsmyndighet. Å andra sidan syntes den lokala tillsynen ensam icke
kunna göras tillräckligt effektiv. När de sakkunniga uttalade sig för ett bibehållande
av de allmänna ombuden i orterna, hade detta emellertid skett under
framhållande av att vid utseende av ombuden kraven på sakkunskap och
ekonomisk erfarenhet borde uppehållas i största möjliga utsträckning. Det
kunde sålunda enligt de sakkunniga icke anses lämpligt att, såsom på flera
håll skett, dessa uppdrag i stor utsträckning gjordes till bisysslor åt vid
länsstyrelserna anställda tjänstemän. Därest ombudsskapet i ett flertal
sparbanker inom visst län anförtroddes åt samma person ville det synas de
sakkunniga, som om även med dåvarande bestämmelser angående arvodenas
belopp lämpliga personer borde kunna erhållas. Skulle emellertid så icke på
alla orter vara fallet, förutsatte de sakkunnig''^ att Kungl. Maj :t skulle vidtaga
sådan ändring i dessa bestämmelser, som möjliggjorde en i sådana fall erforderlig
höjning av arvodena. De sakkunniga ansågo det också böra tagas
i övervägande, huruvida icke den tid, inom vilken viss person fungerar såsom
allmänt ombud i viss sparbank, borde begränsas. I praktiken skulle
detta lämpligen kunna ske på så sätt, att med jämna mellanrum en omflyttning
av allmänna ombud ägde rum mellan sparbankerna inom visst län.
De sakkunniga ville emellertid icke förorda, att redan då en dylik ordning
lagfästes. Lämpligast syntes vara att den nya centrala inspektionsmyndigheten
efter någon tids erfarenhet avgåve förslag till lagändringar beträffande
den allmänna ombudsinstitutionen, därest sådana befunnes erforderliga.

161

I proposition nr 230 till 1929 års riksdag biträdde departementschefen de
sakkunnigas uttalanden beträffande den lokala tillsynen. De åtgärder, som
i anledning därav vidtogos, inneburo bl. a., att allmänna ombudens åligganden
skärptes med skyldighet för dem att minst en gång årligen utan samband
med den årliga revisionen företaga särskild undersökning av sparbankens
förvaltning. Genom utfärdande av ny instruktion upphävdes också den
tidigare möjligheten att delvis företaga undersökningar genom stickprov,
och en fullständig inventering i anslutning till upprättad råbalans anbefalldes.
Samtidigt framhölls i propositionen vikten av att länsstyrelserna till allmänna
ombud endast utsågo för uppdraget fullt kompetenta personer samt
i övrigt med intresse och noggrannhet handhade sin anpart av tillsynsverksamheten.
Lämpligheten att fördela ombudsskapen i sparbankerna inom varje
län på ett mindre antal personer och att tid efter annan vidtaga en omflyttning
av de allmänna ombuden mellan sparbankerna inom länet borde
enligt departementschefen övervägas.

Enligt gällande sparbankslag den 29 juni 1923 tillkommer det länsstyrelsen
i avseende å tillsynen över sparbankerna bl. a.

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;
att, om sparsbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra våda för
sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, förelägga
huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad dem enligt
lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

att, där huvudman eller styrelseledamot tillskyndat sparbanken skada,
föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
samt fälla till sådant vite.

Föreläggande, som ovan sagts, må som regel icke av länsstyrelsen meddelas
i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med
straff. I frågor, som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande
icke meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning
därom.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande till efterrättelse
eller har eljest svårare avvikelse skett från sparbankslagen eller sparbankens
reglemente äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast skall
träda i likvidation.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen har även andra uppgifter
i avseende å sparbankerna än dem som sammanhänga med själva
tillsynsverksamheten. Det är sålunda länsstyrelsen, som har att fastställa
reglemente för sparbank och som därvid prövar, huruvida sparbank må
bildas. På länsstyrelsen ankommer vidare att lämna vissa medgivanden
beträffande inlåningsmaximum, bclåningsgränsen, förvärv av fast egendom,
användning av sparbanks vinst in. in.

11—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. 1.

162

De grundläggande bestämmelserna om de allmänna ombudens verksamhet
återfinnas i sparbankslagen. Enligt denna åligger det ombudet
att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;
att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning
och, där hinder ej möter, jämväl deltaga i revision;
att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;
att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan giva
anledning till åtgärd av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen, därom
ofördröj ligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet; samt

att meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar angående
sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av länsstyrelsen
återkallas.

Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens verksamhet finnas
meddelade i av Kungl. Maj:t den 14 februari 1930 fastställd instruktion.

Enligt denna har ombudet att övervaka efterlevnaden av sparbankslagen,
bokföringslagen, i den mån densamma äger tillämpning å sparbank, sparbankens
reglemente och de särskilda bestämmelser rörande sparbanken, som
må ha utfärdats av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen. Därjämte
skall allmänna ombudet taga noggrann kännedom om de föreskrifter angående
sparbanken, som kunna ha meddelats av huvudmännen eller styrelsen.

Det åligger allmänna ombudet att, om hinder ej möter, närvara vid sammanträde
med huvudmännen, därest vid sammanträdet, ombudet veterligt,
skall förekomma ärende av beskaffenhet att särskilt påkalla ombudets
närvaro.

Den särskilda undersökning, som allmänna ombudet enligt sparbankslagen
har att, utöver deltagande i den lagstadgade revisionen, verkställa
minst en gång årligen, skall äga rum å tid, som icke på förhand tillkännagivits,
och fullgöras i ett sammanhang. Undersökningen skall omfatta:
sparbankens ställning vid tidpunkten för undersökningens början;
av sparbanken till förvaring och förvaltning mottagna värdehandlingar;
sparbankens räkenskaper; samt
styrelsens förvaltning i övrigt.

Till grund för undersökningen av sparbankens ställning upprättas efter
sparbankens räkenskaper en ställningsöversikt (råbalans). Vid granskningen
av de olika posterna i denna har ombudet att särskilt iakttaga vissa i
instruktionen angivna föreskrifter. Vad beträffar tillgångarna skall undersökningen
inledas med inventering av kassan. Banktillgodohavande kontrolleras
medelst särskilt infordrade bankbesked. Inventering av sparbanken
tillhörande obligationer, aktier eller liknande värdehandlingar verkställes
med ledning av specifikation i specialbok eller huvudboken. Inventeringen
av låneportföljen avser bl. a. att tillse, att säkerheten för lånen
överensstämmer med av styrelsen meddelade villkor vid lånens beviljande.
Till ledning vid bedömande av kreditriskerna bör ombudet i erforderlig om -

163

fattning låta upprätta och jämföra förteckningar över en och samma gäldenär
samtliga förbindelser till sparbanken. I samband med inventeringen
av lånen tillses, att lagsökningsåtgärder vidtagits med erforderlig skyndsamhet
samt att sparbankens rätt i exekutionsärenden bevakats. Särskilt
tillses att lånefordringarna icke äro bokförda över sina verkliga värden och
att sålunda nödiga avskrivningar blivit gjorda i fråga om osäkra eller värdelösa
fordringar.

I avseende å råbalansen ingående skulder kontrolleras insättarnas tillgodohavande
medelst utsändande av räkningsbesked till lämpligt antal insättare.
Av banken upptagna lån kontrolleras medelst infordrade uppgifter
från långivarna angående lånens storlek, säkerhet m. m.

Ombudet ålägges vidare tillse, att bokföringen i sin helhet är nöjaktigt
ordnad. Har ombudet icke deltagit i den lagstadgade revisionen skall han
uppmärksamma, huruvida i det senaste bokslutet inkomster och utgifter
kunna anses stå i rätt förhållande till omfattningen av bankens rörelse. I
sådant syfte har han att verkställa approximativ beräkning av dels långivare
och insättare gottgjorda räntor, dels avkastningen av sparbankens tillgångar,
varjämte skall tillses, att förvaltningskostnaderna upptagits till sina
verkliga belopp och icke hållits för höga.

Allmänna ombudet ålägges vidare att tillse, att vid huvudmännens och
styrelsens sammanträden förts protokoll och att desamma justerats i vederbörlig
ordning, att sparbankens kassa, värde- och säkerhetshandlingar samt
icke använda motböcker och blanketter till förvaringsbevis äro förvarade
på betryggande sätt, att betryggande anordning är träffad i fråga om förvaring
och utbekommande av duplettnycklarna till kassaskåp, att alla värdehandlingar,
som för någon åtgärd utlämnats från sparbanken, äro verifierade
genom vederbörliga mottagningsbevis samt att den inre kontrollen vid
sparbankens huvudkontor och avdelningskontor är ordnad på ett betryggande
sätt.

Över verkställd undersökning skall ombudet till länsstyrelsen avgiva
skriftlig berättelse, av vilken samtidigt avskrift skall insändas till sparbanksinspektionen.
Har avvikelse skett från sparbankslagen, bokföringslagen,
sparbankens reglemente eller för sparbanken gällande särskilda bestämmelser
eller har anledning till anmärkning eljest förekommit, skall sådant angivas
i berättelsen.

Utöver nyssnämnda undersökningar har allmänna ombudet även att
tillhandagå sparbanken med råd och upplysningar, där så begäres eller eljest
anses av omständigheterna påkallat.

Allmänt ombud åtnjuter för uppdraget årligt arvode, vars storlek avväges
i förhållande till storleken av de av banken förvaltade medlen i enlighet
med följande grunder.

För den del av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående år
förvaltade medlen, som icke överstiger 500 000 kronor, utgår arvode med
0,025 procent. I övrigt utgör arvodet för den del av de förvaltade medlen, som
överstiger

164

500 000 kronor men icke 1 000 000 kronor ....... 0,015 %

1000 000 » » » 5 000 000 » 0,005 %

5 000 000 » » » 10 000 000 » 0,004 %

10 000 000 » » » 20 000 000 » .......... 0,002 %

20 000 000 » » » 40 000 000 » 0,001 %

40 000 000 » » » 80 000 000 » .......... 0,0005 %

80 000 000 » » » ____ )> .......... 0,0002 %

Utöver arvodet äger allmänt ombud, som för uppdragets fullgörande måst
företaga resa, att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gällande resereglemente.

Till bestridande av kostnaderna till ersättningar åt allmänna ombuden
skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Bidraget utgår
efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda
beloppet av de utav banken förvaltade medlen.

Kostnaderna för de allmänna ombudens verksamhet ha för vart och ett
av budgetåren 1947—50 uppgått till 250 939, 258 054 och 262 752 kronor.
Ersättningarna utbetalas av länsstyrelserna från det under sjunde huvudtiteln
uppförda anslaget för tillsyn över sparbankernas förvaltning. På de
olika länsstyrelserna fördelade sig under budgetåret 1949/50 kostnaderna
sålunda:

Överståthållarämbetet ..	.. kr.	2 096	Göteborgs och Bohus län.	. kr.	10 061
Stockholms län .....		3 311	Älvsborgs	län......	. »	10 007
Uppsala » ......	.. »	2 898	Skaraborgs	» .......	. »	8 928
Södermanlands » ......		9 070	Värmlands	» .......	, »	7 584
Östergötlands » ......	.. »	17 128	Örebro	» .......	. »	10 020
Jönköpings » ......	.. »	16 940	Västmanlands	» .......	, »	5 308
Kronobergs » ......		13 217	Kopparbergs	» .......	. »	8 009
Kalmar » ......		18 242	Gävleborgs	» .......	. »	7 259
Gotlands » ......	.. »	4 622	Västernorrlands	» .......	, »	3 521
Blekinge » .......		11 141	Jämtlands	» .......	, »	1 712
Kristianstads » .......	.. »	36 040	Västerbottens	» .......	»	1 976
Malmöhus » .......		39 250	Norrbottens	» .......	»	5 523
Hallands » ......		8 878

Antalet allmänna ombud vid sparbankerna uppgick under år 1950 till
224, fördelade på sammanlagt 451 sparbanker. Flertalet ombud eller 193
innehade eller hade tidigare innehaft anställning vid länsstyrelse eller eljest
inom landsstaten.

Nedanstående sammanställning, upprättad på grundval av länsstyrelsernas
till sparbanksinspektionen insända resolutioner, utvisar yrkesfördelningen
för de allmänna ombuden nyssnämnda år. Av sammanställningen
framgår för envar tjänstegrad jämväl det genomsnittliga antalet förordnanden
per befattningshavare.

165

Tjänstemän å länsstyrelses landskansli

landssekreterare1........................... 19 st.

länsassessor............................... 24 »

länsnotarie................................ 51 »

landskanslist.............................. 8 »

Summa 102 st.

F. d. dylika tjänstemän

f. d. landssekreterare...................... 4 st.

f. d. länsassessor.......................... 1 »

f. d. länsnotarie........................... 1 »

Summa 6 st.

Tjänstemän å länsstyrelses landskontor

landskamrerare........................... 13 st.

taxeringsintendent........................ 13 »

assessor vid ÖÄ.......................... 1 »

länsassessor.............................. 15 »

taxeringsrevisor........................... 1 »

länsbokhållare..''.......................... 11 »

taxeringsinspektör........................ 3 »

Summa 57 st.

Lands- eller stadsfogde...................... 17 st.

Lands- eller stadsfiskal..................... 8 »

Civilförsvarsdirektör........................ 3 »

Summa 28 st.

Övriga.................................... 31 st.

Tillsammans 224 st.

i 46 sparbanker
» 50 »

» 118 »
»16 »

i 230 sparbanker

i 7 sparbanker
» 1 sparbank

» 4 sparbanker

i 12 sparbanker

i 22 sparbanker
» 22 »

» 1 sparbank

» 31 sparbanker
» 1 sparbank

» 17 sparbanker
» 6 »
i 100 sparbanker

i 33 sparbanker
»11 »

» 6 »
i 50 sparbanker

i 59 sparbanker
i 451 sparbanker

Av intresse är att fastställa den tid, som genomsnittligt ägnas de meddelade
uppdragen ävensom storleken av den ersättning, som genomsnittligt
utgår för desamma. På grundval av de allmänna ombudens till sparbanksinspektionen
ingivna berättelser ha i nedanstående tablå sammanställts uppgifter
utvisande för sparbanker av olika storlek dels det antal dagar, som
sådan undersökning respektive revision ombuden enligt sparbankslagen årligen
ha att fullgöra omfattat under år 1949, dels ock det arvode, som
såväl totalt som i genomsnitt för förrättningsdag utgått för uppdraget. Utöver
de angivna arvodena utgår även resekostnads- och traktamenlsersättning
enligt gällande resereglemente.

Det må i detta sammanhang erinras, att ombuden dessutom ha att i icke
ringa utsträckning tillhandagå sparbankerna med upplysningar och råd i
sparbanksfrågor.

1 inkl. en bitr. landssekreterare.

166

Omslutning vid spar-banken	Antal spar- banker	Under- sökning antal dagar	Revision antal dagar	Arvode kr.	Summa arvode kr.	Arvode i medeltal per dag kr.
under 1 milj.....	3	5	3	453: 33		57 1	103
36	42	—	4 691: 34		112 j
	1	1	D1	156: 74	5 301: 41
	40	48	3 + D
1—5 milj........	54	97	65	14 723: 68		91 \	120
no	211	—	30 059: 66		142 /
,	8	11	D1	2 339: 22
	5	U* * 8	—	1 457: 62	48 580:18
	177	319+ U	65+D
5—10 milj.......	32	95	38	14 967: 46		113 1	141
38	96	—	17 343: 86		181 1
	13	34	D1	5 955: 70
	5	U8	Dl	2 336: 94	40 603: 96
	88	225+U	38+D
10—20 milj......	18	65	36	11 858: 62		117 \	147
22	79	—	14 648: 79		185 /
	6	20	D1	3 884: 05
	4	U8	—	2 701: 19
	3	U8	D1	2 170: 43	35 263: 08
	53	164 + U	36+D
20—100 milj.....	18	79	46	17 200: 82		1381	143
41	267	—	38 915: 54		146 /
	17	103	D1	16 276: 12
	2	U8	D1	1 869: 57
	2	U8	—	2 138: 51	76 400: 56
	80	449+U	46 + D
över 100 milj. ...	1	5	6	1 328: 57		121 1	97
	6	85	_	7 963: 28		94/
1	5	46	D1	7 503: 25
	1	U8	Dl	1 254: 89
	1	U8	—	1 518: 36	19 568: 35
	14	136+ U	6 + D	Totalt	225 717: 54

Revisorernas uttalande. Den offentliga tillsynen över sparbanksväsendet
är f. n. uppdelad mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen. I fråga
om fördelningen av tillsynsverksamheten dem emellan gäller i huvudsak
att den egentliga granskningen ankommer på det av länsstyrelsen förordnade
allmänna ombudet samt sparbanksinspektionen, medan länsstyrelsen i allmänhet
är den beslutande instansen, som avgör om och i vilken form åtgärd
skall vidtagas mot sparbank, vars verksamhet givit anledning till anmärkning.
Länsstyrelserna ha sålunda tillagts vittgående befogenheter såsom
beslutande och verkställande organ, under det att sparbanksinspektionen
i förevarande hänseende intager en helt annan ställning såsom i huvudsak
allenast rådgivande organ.

1 Innebär att allmänna ombudet deltagit vid årsrevisionen men att uppgift icke lämnats om

tiden härför.

8 Innebär att allmänna ombudet företagit undersökning, men att uppgift icke lämnats om
tiden härför.

167

Bortsett från det egendomliga förhållandet rent administrativt sett att den
för sparbankstillsynen särskilt inrättade centrala fackmyndigheten i sin
verksamhet i väsentliga hänseenden underordnats ett lokalt organ, framstår
den nuvarande dubbelorganisationen av tillsynen på förevarande område
såsom i vissa avseenden mindre rationell. Även om i princip allmänna ombudets
granskande funktioner avse en granskning i detalj, medan tyngdpunkten
i sparbanksinspektionens tillsynsverksamhet tänkts ligga i prövningen
av krediterna och övrig medelsplacering, torde i praktiken knappast
kunna undvikas, att granskningsmomenten i åtskilliga hänseenden
komma att mer eller mindre sammanfalla samt myndigheterna arbeta parallellt
med onödigt dubbelarbete som följd. En samordning av undersökningsverksamheten
i syfte att motverka dessa olägenheter kan ej heller
komma till stånd, eftersom sparbanksinspektionen saknar befogenhet att
utfärda direktiv för allmänt ombud i avseende å verksamhetens utövande.
För ernående av största effektivitet i granskningen är det emellertid självfallet
av vikt, att fortlöpande kontakt kan etableras mellan undersökningsförrättaren
och den centrala fackmyndigheten, vilket den nuvarande ordningen
icke medgiver. Endast genom en dylik samverkan torde för övrigt de
erfarenheter, som vunnits inom ett granskningsområde, kunna nyttiggöras
vid tillsynen inom ett annat. Ur allmän synpunkt måste vidare en uppdelning
av ansvaret för sparbankstillsynen mellan två skilda myndigheter på
sätt f. n. är förhållandet framstå såsom uppenbart olämplig samt vara ägnad
nedsätta effektiviteten i tillsynsverksamheten i dess helhet, då i det enskilda
fallet en och samma sparbanksfråga givetvis kan bliva föremål för
skilda bedömanden inom å ena sidan länsstyrelsen och å andra sidan sparbanksinspektionen.
Då slutligen beslutanderätten i sparbanksfrågor i huvudsak
tillagts länsstyrelserna, är den nuvarande ordningen knappast ägnad
att främja en enhetlig tillämpning av sparbankslagstiftningen.

Det anförda aktualiserar enligt revisorernas mening kravet på en rationalisering
av sparbankstillsynen. De åtgärder, som härvidlag böra komma i
fråga, synas revisorerna främst böra taga sikte på en omprövning av länsstyrelsernas
befattning med tillsynsverksamheten. Revisorerna vilja i detta
sammanhang bringa i erinran, att sparbanksinspektionens inrättande år
1929 i väsentlig mån föranleddes av vissa på sparbanksområdet inträffade
förhållanden, vilkas uppdagande gåvo vid handen, att den av länsstyrelserna
och dessas ombud dittills utövade tillsynen över sparbankerna icke alltid
fungerat fullt tillfredsställande, varför det ansågs påkallat, att vid sidan
av dessa tillskapa ett centralt fackmässigt tillsynsorgan. Förhållandena
ha sedermera utvecklats därhän, att sparbanksväsendet icke blott starkt
konsoliderats utan dessutom blivit föremål för en vittgående intern kontroll
genom huvudmän och revisorer liksom även genom den av sparbanksföreningen
bedrivna verksamheten. Mot bakgrunden härav och med
beaktande av att affärsbankerna och jordbrukskassorna kontrolleras allenast
genom eu central fackmyndighet, framstår det som märkligt, att tillsynen
över sparbankernas kreditgivning numera skall behöva utövas ge -

168

nom två olika statliga organ. Erinras må också att i vad gäller tillsynen
över affärsbankerna denna kontroll ursprungligen var fördelad mellan bankinspektionen
och länsstyrelserna, med i huvudsak enahanda uppgifter och
befogenheter för de senare som f. n. beträffande sparbankerna; då emellertid
denna anordning visade sig opraktisk och olämplig, överfördes i 1911
års banklag länsstyrelsens uppgifter och befogenheter till inspektionen. Det
förtjänar i detta sammanhang vidare framhållas, att genom 1948 års försäkringslagstiftning
den tidigare uppdelningen mellan försäkringsinspektionen
ocJi länsstyrelserna av tillsynen över de s. k. läns- och häradsbolagen
slopats, i det att tillsynen koncentrerats till försäkringsinspektionen.

Helt allmänt sett torde för övrigt kunna ifrågasättas, om den av allmänna
ombuden utövade tillsynen i alla avseenden verkligen motsvarar de krav,
som böra ställas på en rationell tillsynsverksamhet. I olika sammanhang
ha tidigare erinringar framställts mot ombudens kompetens och krav höjts
på en bättre rekrytering. Några väsentliga ändringar i de förhållanden, som
påtalades år 1929, ha ej heller kommit till stånd. Såsom den lämnade redogörelsen
utvisar, innehades nämligen under år 1950 193 av 224 uppdragsåsom
ombud av tjänstemän eller förutvarande tjänstemän vid landsstaten.
Även om ombuden på grund av allmänduglighet merendels förmått fylla sin
plats, torde sa dock icke alltid ha varit fallet. Det synes för övrigt ligga i
sakens natur, att då det gäller en bedömning på andra än rent formella
grunder egentlig sakkunskap ingalunda alltid kan påräknas inom länsstyrelserna
som sådana eller hos av dem anlitade ombud. Enligt vad som
också under hand framhållits från sparbanksinspektionen har det undersökningsmaterial,
som allmänna ombuden tillfört inspektionen, i alltför
ringa utsträckning kunnat läggas till grund för bedömning av sparbanksförhållanden.
Den begränsade tid, som enligt vad revisorernas utredningger
vid handen, årligen ägnas uppdragen — vilket med rådande arbetsbelastning
inom länsstyrelserna måste anses helt naturligt — torde för övrigt
knappast möjliggöra någon mera allsidig och ingående kontroll från
ombudens sida.

Även ur kostnadssynpunkt framstår en omprövning av allmänna ombudsinstitutionen
såsom påkallad. Under det att kostnaderna för sparbanksinspektionen
stanna vid ca 180 000 kronor, uppgå kostnaderna för allmänna
ombuden till mer än 260 000 kronor. Av den lämnade redogörelsen framgår
även, att arvodena i de enskilda fallen icke kunna anses obetydliga,
särskilt med tanke på den jämförelsevis begränsade tid som årligen åtgår
för uppdragens fullgörande. Det synes revisorerna ligga inom möjligheternas
ram att även med en väsentlig begränsning av de nuvarande kostnaderna
ernå en fullt effektiv tillsyn av sparbankerna.

Till stöd för den hittillsvarande anordningen med en sparbankskontroll
genom länsstyrelserna och dessas ombud har i allmänhet åberopats den person-
och lokalkännedom, som finnes representerad hos länsstyrelserna och
som skulle vara ägnad att skapa speciella förutsättningar för en fullgod
tillsynsverksamhet. Även om sådana argument icke kunna frånkännas visst

169

värde, måste dock ifrågasättas, om de i detta sammanhang böra tillmätas
någon mera avgörande betydelse. Med den utveckling länsförvaltningen
nått och den betydande arbetsbörda, som åvilar länsstyrelserna kunna
tjänstemännen — i varje fall i de större länen — knappast heller ha möjligheter
att skaffa sig någon mer ingående lokalkännedom. Framhållas må
för övrigt, att i fråga om jordbrukskassetillsynen erfarenheten visat, att möjlighet
finnes att tillgodose ortssynpunkterna även inom en centralinspektion.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anse revisorerna tiden nu vara
inne att avveckla länsstyrelsernas befattning med tillsynen över sparbanksväsendet
samt att i anslutning därtill avskaffa allmänna ombudsinstitutionen.
En sådan åtgärd synes kunna realiseras utan mera omfattande förberedelser.
Skulle så visa sig erforderligt, torde möjlighet böra beredas för
det centrala tillsynsorganet att på sätt nu gäller i fråga om affärsbankerna
utse en av sparbankens revisorer.

§ 19.

Den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet.

Den statliga tillsynen över bankväsendet utövas av bank- och fondinspektionen.

Under bankväsendets tidigare skeden handhades den fortlöpande tillsynen
över bankerna av länsstyrelserna eller av dem utsedda ombud. Sedan
bankerna på 1830-talet medgivits rätt att utgiva egna sedlar, befanns det
nämligen påkallat med en kontroll från det allmännas sida, att säkerheten
för banks utelöpande sedlar stod i överensstämmelse med givna föreskrifter
och att hithörande säkerhetshandlingar förvarades på ett betryggande
sätt. Sedan de privata bankernas rätt att utgiva egna sedlar år 1903
upphävts och bankrörelsen i huvudsak börjat att finansieras genom inlåning
från allmänheten, kom hänsynen till insättarna och det upplånade kapitalet
att träda i förgrunden vid kontrollen. Tillsynen kom därför nu i
första hand att avse, att bankbolagen ur säkerhetssynpunkt i sin verksamhet
icke överskredo i lag och bolagsordning eller på annat sätt angivna
gränser. Genom 1903 års banklagstiftning utvidgades därför området för
den lokala tillsynen väsentligt. I berörda lagar infördes sålunda bl. a. bestämmelser
om att bank skulle vara pliktig att meddela länsstyrelsen och
allmänna ombudet alla de upplysningar rörande bolaget, som av dem äskades.

Med den nuvarande banklagens tillkomst år 1911 upphörde länsstyrelsens
befattning med den lokala tillsynen, och de befogenheter i detta hänseende,
som förut tillkommit nämnda myndighet, överflyttades till den nyinrättade
bankinspektionen. Enligt banklagen skulle bankinspektionen för
varje bankbolag förordna ett allmänt ombud. Då det med tiden visade sig,
att ombudens granskning fått eu alltmera formell karaktär och ombuden

170

i övervägande antalet fall icke ansågos tillföra den centrala tillsynens organ
något material av vikt, som icke denna själv kunde förskaffa sig, avskaffades
ombuden genom 1933 års banklagstiftning. I stället skulle bankinspektionen
i varje bank utse en revisor, som tillsammans med de av aktieägarna
valda revisorerna skulle granska styrelsens förvaltning och bankens
räkenskaper. För den av inspektionen utsedda revisorn, som ju är att
anse som representant för det allmänna, utfärdas särskild instruktion av
inspektionen.

En central tillsyn över bankväsendet tillskapades, sedan Kungl. Maj :t
den 18 juni 1868 förordnat en särskild befattningshavare —- sedermera
benämnd bankinspektör — att inom finansdepartementet biträda med handläggningen
av sådana rapporter in. in., som bankerna hade att enligt meddelade
föreskrifter insända till Kungl. Maj :t, ävensom att enligt Kungl.
Maj :ts förordnande verkställa särskilda bankundersökningar. Med tillsättandet
av denne befattningshavare kom efter hand jämsides med den lokala
tillsynen en fortlöpande central tillsynsverksamhet till stånd. Någon förändring
inträdde emellertid ej i avseende å tillsynens omfattning.

Sedan önskemål i skilda sammanhang framförts om en effektivisering
av tillsynen över bankerna, meddelades i 1903 års ovannämnda banklagar
bl. a. vissa bestämmelser i syfte att stärka bankinspektörens ställning samt
att möjliggöra bättre samverkan mellan denne och de av länsstyrelserna
förordnade allmänna ombuden. Efter hand flyttades tyngdpunkten i tillsynsverksamheten
över å det centrala organet och år 1906 utbröts den centrala
statliga banktillsynen ur finansdepartementet och anförtroddes en därför
särskilt anordnad myndighet, bankinspektionen.

Tillkomsten av 1911 års nu gällande banklag medförde i fråga om den
centrala tillsynen icke någon ändring i förut gällande ordning. Emellertid
innebar densamma en väsentlig utvidgning av bankinspektionens befogenheter,
i det att, såsom ovan berörts, de kontrolluppgifter, som tidigare åvilat
länsstyrelserna, överflyttades på bankinspektionen. År 1919 utvidgades
ämbetsverkets uppgift till att omfatta även tillsyn över fondkommissionärer
och fondbörser. År 1936 ställdes jämväl jordbrukets kreditkassor under
ämbetsverkets tillsyn.

Gällande regler rörande den centrala tillsynen, i vad de avse bankväsendet,
återfinnas i 1911 års banklag.

Enligt däri meddelade föreskrifter har bankinspektionen att övervaka,
att bankbolagen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse dels banklagen
och andra författningar, såvitt de ha särskilt avseende å bankbolag, dels
de för bankbolagen gällande bolagsordningar, dels ock de föreskrifter, som
med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning blivit av bolagsstämma
eller styrelse meddelade. Inspektionen skali jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa bankbolagens verksamhet.

Förutom nu angivna huvuduppgifter ankommer å inspektionen enligt gällande
instruktion att ombesörja upprättandet av bankstatistiken, att på be -

171

gäran meddela vederbörande banker upplysningar i deras verksamhet, samt
att hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, som verket finner påkallade.

Den tillsyn, som. sålunda åligger bankinspektionen, utövas med ledning
av handlingar, som jämlikt banklagen skola insändas till bankinspektionen,
ävensom upplysningar, som vid bankundersökning eller annorledes inhämtas.
Dessutom utser inspektionen en revisor i varje bank.

Materialet för bankinspektionens tillsyn utgöres av dels till inspektionen
enligt gällande författningar insända månadsrapporter, utvisande bl. a. vederbörande
banks tillgångar och skulder, styrelseberättelser, vinst- och förlusträkningar
samt balansräkningar ävensom revisorernas berättelse, dels
de övriga upplysningar angående banken, som av inspektionen äskas. Till
sistnämnda undersökningsmaterial är att hänföra bl. a. årliga uppgifter å
nödlidande fordringar och avskrivningar samt angående engagemangs uppgående
till eller överstigande vissa belopp, olika för banker av olika storlek.
Månadsrapporterna jämte en översikt över ställningen efter varje års bokslut
utgöra vidare primärmaterial för bankstatistiken.

Det betydelsefullaste materialet erhålles genom bankundersökningar. Sådana
skola enligt instruktionen anställas så ofta de av inspektionen anses
erforderliga eller av Kungl. Maj :t särskilt anbefallas. Bankundersökning
verkställes antingen av bankinspektören eller byråinspektör för bankärenden.
Undersökningar å banks huvudkontor och större avdelningskontor ske
med vissa jämnare mellanrum, i regel vartannat år. Vid undersökningarna
av banks huvudkontor granskas bl. a. kassareservställningen, det senast
upprättade bokslutet för banken samt styrelseprotokollen. Vidare införskaffas
uppgifter bl. a. angående mellanhavanden med andra banker samt angående
förfallna men icke reglerade krediter och av banken tecknade garantier
ävensom specifikationer angående bankens fastighets-, obligations- och
aktiekonton. Den mest omfattande delen av undersökningen ägnas åt bankens
engagemang. Härvid uppmärksammas särskilt engagemang i företag,
där banken är direkt eller indirekt intresserad, större engagemang på en
hand och aktieengagemang. Uppgifter införskaffas för bedömande av säkerheternas
värde och för beräkning av avskrivningsbehov. Från bankerna och
andra inhämtas olika uppgifter, ägnade att belysa lantagarnas kreditvärdighet.
Utredningar verkställas angående företags räntabilitet in. in. Över
undersökningarna upprättar undersökningsförrättaren en kritisk redogörelse.
Då anledning därtill finnes, delger inspektionen banken resultatet av
den verkställda undersökningen. Finnes anledning till erinran, avlåtes en
skrivelse till bankstyrelsen. Även vid granskningen av de årliga engagemangsuppgifterna
brukar inspektionen angående sådana engagemang, som
påkalla särskild uppmärksamhet, under tiden mellan bankundersökningarna
från banken infordra närmare uppgifter.

Den av bankinspektionen utsedda revisorn åligger att jämte bankens egna
revisorer sammanträda så ofta så befinnes påkallat samt minst en gång
varje halvår taga del av styrelsens protokoll och de föreskrifter rörande bolagets
kreditgivning, som utfärdats av styrelsen, granska större krediter och

172

andra störe placeringar av bolagets medel samt slutligen taga del av de
förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen kunna ha gjorts till
styrelsen, ävensom rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

För tillsynens utövande har inspektionen anförtrotts vissa tvångsmedel.

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, som strider mot lag eller bolagsordning,
kan inspektionen sålunda förbjuda verkställighet av beslutet.
Bankinspektionen kan vidare förelägga styrelse att, i händelse beslut av
nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, där så
kan ske, ävensom att fullgöra vad styrelsen enligt lag eller bolagsordningen
åligger. Bankinspektionen äger jämväl, utan att avvikelse från lag eller bolagsordning
ägt rum, meddela de erinringar i fråga om bankbolags verksamhet,
som bankinspektionen kan finna påkallade. I dessa fall kan inspektionen
dock i regel icke framtvinga rättelse.

Om, beträffande bankbolags ledning så allvarliga missförhållanden upptäckas,
att bolagets verksamhet kan befaras komma att bli till skada för
det allmänna, äger bankinspektionen förelägga bolagets styrelse att vidtaga
de åtgärder, som finnas erforderliga för rättelses vinnande.

Bankinspektionen äger vidare förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt banklagen ävensom fälla till sådant vite.

Jordbrukets kreditkassor ställdes under tillsyn av bank- och fondinspektionen
genom beslut vid 1936 års riksdag. Tidigare hade centralkassorna och
jordbrukskassorna varit underkastade övervakning från det allmännas sida
genom särskilda av länsstyrelserna förordnade ombud.

Under förarbetena till 1936 års lagstiftning framfördes olika åsikter om
huru den centrala statliga tillsynen över jordbrukskasserörelsen borde anordnas.
Jordbrukskreditutredningen föreslog för sin del, att tillsynen anförtroddes
ett från bank- och sparbanksinspektionerna fristående organ och
anförde såsom skäl härför.

Mot en dylik fortsatt splittring av tillsynen över kreditinrättningarna
kunde visserligen anföras vissa skäl. En mera rationell ordning skulle vara
att ett gemensamt verk inrättades för all inspektion av ifrågavarande art.
Till förmån därför talade behovet av en enhetlig överblick över hela kreditväsendet,
vilken bland annat skulle vara till fördel med hänsyn till att kredittagarna
ofta hade sina krediter, mer eller mindre dolt, fördelade på kreditinstitut
av olika slag. Emellertid skulle ett förslag med nu antydd innebörd
antagligen möta gensagor från olika håll, varigenom risk komine att
uppstå för ett fördröjande av inspektionens tillkomst. Även ett förläggande
av jordbrukskasseinspektionen till endera av de två existerande inspektionsmyndigheterna
skulle säkerligen giva anledning till meningsskiljaktigheter.
Att jordbrukskreditutredningen förordade inrättandet av en särskild inspektionsmyndighet
för jordbrukskasserörelsen vore dock icke väsentligen beroende
av hänsynen till de svårigheter, som ett förslag enligt någotdera av
de båda andra alternativen skulle kunna antagas framkalla, utan föranleddes
ej minst därav, att förhållandena med avseende å jordbrukskasserörelsen
vore så egenartade, att det syntes sakligt motiverat, att den inspektion, som

173

här borde inrättas, gåves i viss mån en annan skepnad än de två andra inspektionernas.

Sparbanksinspektionen ansåg för sin del det vara ur vissa synpunkter
mest ändamålsenligt att en gemensam inspektion för samtliga kreditinstitut
tillskapades. I varje fall fann inspektionen uppenbart, att en ny fristående
inspektionsmyndighet icke borde komma till stånd utan att tillsynen över
jordbrukskassorna borde förläggas till en av de bestående inspektionerna.
Riksbanksfullmäktige framförde liknande synpunkter och riksgäldsfullmäktige
framhöllo, att med hänsyn till möjligheten av en framtida koncentration
av den statliga inspektionen över landets kreditanstalter den föreslagna
nya inspektionen borde erhålla endast provisorisk karaktär.

Vederbörande departementschef delade icke utredningens mening, att inspektionen
över jordbrukskassorna borde anordnas som en fristående myndighet.
Flera skäl talade enligt departementschefens uppfattning häremot.
Ett önskemål vore, att ytterligare splittring av den statliga inspektionsverksamheten
rörande olika kreditorgan undvekes. Vidare kunde antagas, att
tillsynen över kassorna bleve mera effektiv och att det allmännas intresse
kunde bättre iakttagas, därest uppgiften anförtroddes någon av de redan
bestående inspektionerna. Slutligen syntes det sannolikt, att kostnaderna för
inspektionsverksamheten därigenom kunde i viss mån nedbringas. Då det
gällde att välja mellan bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen
stannade departementschefen för den förra myndigheten som den
lämpligaste. Detta blev också riksdagens beslut.

Enligt gällande jordbrukskasseförordning har bank- och fondinspektionen
i första hand att övervaka, att kassorna ställa sig till efterrättelse de lagar
och andra författningar, som ha avseende å kassorna samt de för kassorna
gällande stadgarna. Inspektionen har jämväl i övrigt att med uppmärksamhet
följa kassornas verksamhet.

Härutöver har inspektionen enligt sin instruktion vissa åligganden i avseende
å jordbrukstillsynen, till vilka motsvarigheter finnas på banktillsynens
område. Inspektionen har sålunda att på begäran lämna upplysningar
till vederbörande kassa rörande dess verksamhet, att ombesörja upprättande
av viss statistik rörande jordbrukskasseväsendet samt att hos Kungl. Maj :t
föreslå de åtgärder, vilka ämbetsverket finner påkallade.

Beträffande formerna för tillsynsverksamhetens bedrivande gäller i stort
sett detsamma för jordbrukskassetillsynen som för banktillsynen. Den utövas
sålunda med ledning av handlingar som skola insändas till inspektionen
samt upplysningar som inhämtas vid undersökningar i kassorna eller
annorledes.

Även i fråga om tillsynsmyndighetens befogenheter gentemot de underställda
kreditanstalterna och möjligheter att ingripa mot uppdagade missförhållanden
gälla enligt jordbrukskasseförordningen i stort sett samma
regler som enligt banklagen.

174

Bank- och fondinspektionen utgöres av en bankinspektör såsom chef samt
såsom ledamöter en biträdande ledamot, en byråchef (lönegrad Ca 37), en
förste byråinspektör för bankärenden (lönegrad Cr 9), en förste byråinspektör
för fondärenden (lönegrad Cr 9) samt en förste byråinspektör för jordbrukskasseärenden
(lönegrad Cr 9). Gällande personalförteckning upptar,
förutom ovannämnda befattningshavare, två byråinspektörer för bankärenden
(lönegrad Ca 31), en byråinspektör för fondärenden (lönegrad Ca 31),
en byråinspektör för jordbrukskasseärenden (lönegrad Ca 31), två kansliskrivare,
tre kanslibiträden, en expeditionsvakt samt ett kontorsbiträde. Härjämte
finnes personal med uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av
föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Av den sålunda angivna personalen ha förste byråinspektören för bankärenden
och de båda byråinspektörerna för bankärenden att uteslutande taga
befattning med ärenden, som avse tillsynen över bankbolagen. Av övriga
befattningshavare beräknas förste byråinspektören för fondärenden och en
byråinspektör för jordbrukskasseärenden ägna ungefär halva sin tid åt
denna tillsyn.

Staten för bank- och fondinspektionen upptager för innevarande budgetår
ett belopp av 308 600 kronor, varav 253 900 kronor hänföra sig till avlöningskostnader.

Till bestridande av kostnaden för bank- och fondinspektionens organisation
och verksamhet skola bankbolagen, fondkommissionärer och jordbrukskassorna
erlägga bidrag enligt därom meddelade bestämmelser. Bankbolag
åligger jämväl att ersätta av bankinspektionen förordnad revisor. Bidrag,
som sålunda inlevereras, redovisas av bank- och fondinspektionen å särskild
inkomsttitel i riksstaten, varjämte motsvarande belopp omföres från de
under sjunde huvudtiteln uppförda anslagen till avsättning till bankinspektionens,
fondinspektionens och jordbrukskassetillsynens fond till nämnda
fonder.

Den statliga tillsynen över sparbanksväsendet utövas dels centralt genom
sparbanksinspektionen, dels lokalt genom länsstyrelsen i det län, där vederbörande
sparbanksstyrelse har sitt säte.

Den första regleringen av sparbankernas verksamhet och tillsynen från
det allmännas sida över denna verksamhet kom till stånd genom 1875 års
kungl. förordning angående sparbanker, vari föreskrevs, att länsstyrelsen
skulle äga rätt att själv eller genom ombud taga kännedom om sparbanks
räkenskaper, protokoll och lånehandlingar.

I tillsynsverksamheten vidtogos mera väsentliga förändringar först vid
slutet av 1920-talet. I samband med de s. k. allmänna sparbankernas likviditetssvårigheter
år 1929 blottades nämligen betänkliga brister i tillsynen.
Bland de åtgärder, som i anledning därav vidtogos, märkes främst tillskapandet
av en fortlöpande central tillsynsverksamhet över sparbanksväsendet
genom inrättandet av sparbanksinspektionen.

175

Frågan om en fackmässig central tillsynsmyndighet på sparbanksområdet
och den lämpligaste organisationen av en sådan är emellertid av gammalt
datum. Efter en framställning från Svenska sparbanksföreningen om inrättande
av »en fackmässig och enhetlig kontroll över rikets sparbanker»
tillsattes sålunda en kommitté, som år 1911 föreslog, att tillsynen över sparbankerna
skulle överflyttas till dåvarande bankinspektionen. Förslaget föranledde
emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd.

I övrigt innehöll kommittéförslaget, i vad avser kontrollen över sparbankerna,
huvudsakligen följande avvikelser från nu gällande ordning. För
varje sparbank skulle finnas ett av bankinspektionen, efter förslag av vederbörande
länsstyrelse, förordnat allmänt ombud, som minst en gång årligen
skulle verkställa undersökning av sparbankens förvaltning. Nämnda
undersökning borde så vitt möjligt ske genom deltagande i den årliga revisionen
av sparbankens förvaltning och räkenskaper. Särskild undersökning
av sparbanks förvaltning skulle därjämte, efter förordnande av bankinspektionen,
kunna verkställas av någon dess ledamot. För sparbanks räkenskaper
och revisionsberättelser skulle bankinspektionen ha att fastställa formulär,
vilka vederbörande skulle vara skyldiga att i huvudsak följa. Styrelse-
och revisionsberättelser skulle insändas till bankinspektionen. Kostnaden
för bankinspektionens befattning med tillsynen över sparbankerna skulle
bestridas av dessa, medan inspektionens ombud skulle åtnjuta ersättning
av allmänna medel.

Vid kommitténs betänkande funnos fogade särskilda yttranden av kommitténs
ordförande och två ledamöter. Ordföranden förklarade sig anse de
principer, varpå kommittén byggt sitt förslag, riktiga, men med hänsyn till
det motstånd som, under det kommittén varit i verksamhet, inom sparbankskretsar
framträtt mot tillsynens överflyttande till bankinspektionen
och då en förändring av kontrollen knappast kunde sägas vara av förhållandena
med nödvändighet påkallad, fann han anledning saknas att för
det dåvarande påtruga sparbankerna ett nytt kontrollsystem, som för dem
skulle medföra en kostnad. Den ene av de båda reservanterna ansåg, att en
fackmässig och enhetlig inspektion över sparbankerna icke vore behövlig
och att förty de funktioner, som kommittén tillämnat bankinspektionen,
borde överlämnas åt länsstyrelserna. Det behov av bättre kontroll, som förefunnes,
kunde enligt reservantens uppfattning tillgodoses genom att de årliga
revisionerna verkställdes med mera insikt och noggrannhet, vilket skulle
åstadkommas dels genom att arvodena till länsstyrelsernas ombud höjdes,
varigenom mera kvalificerade personer skulle kunna påräknas såsom ombud,
och dels genom att revisorerna förpliktades att följa fastställda formulär,
till vilka kommittén utarbetat förslag. Den andre reservanten avstyrkte
likaledes ett överflyttande av tillsynen över sparbankerna till bankinspektionen,
men förordade i stället tillsättandet av en särskild sparbanksinspektör,
vilken utan att äga bestämmanderätt skulle ha att vaka över sparbankerna,
varvid det skulle åligga honom, bland annat, att avgiva yttranden
till länsstyrelserna i vissa på deras prövning ankommande frågor, att verk -

176

ställa inspektioner, att hos länsstyrelserna göra erinringar eller anmälningar
m. m.

Sedan särskilda sakkunniga år 1920 utsetts för att utarbeta förslag till ny
sparbankslag, framlade de sakkunniga år 1921 ett förslag, innebärande bl. a.
att vid sidan av länsstyrelsen skulle inrättas en särskild för hela riket gemensam
sparbanksinspektion, vilken skulle ha såväl rådgivande som inspekterande
verksamhet. Två av de sakkunniga förordade emellertid, att
den centrala tillsynen över sparbankerna skulle överlämnas åt bank- och
fondinspektionen. En av de sakkunniga avstyrkte helt inrättandet av ett
centralt tillsynsorgan.

Sedan de sakkunniga närmare redogjort för behovet av en central inspektionsmyndighet,
anfördes i avseende å denna myndighets organisation bl. a.
följande.

o Den centrala inspektionsmyndigheten kan tydligen anordnas antingen
såsom en under finansdepartementet direkt sorterande sparbanksbyrå eller
sparbanksinspektör eller ock såsom en från finansdepartementet fristående
institution. Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits under den tid, då
inspektionen över affärsbankerna var organiserad på det förra sättet, synes
den senare anordningen vara att föredraga. Därvid har man emellertid åter
två vägar att välja emellan. Man kan låta sparbanksinspektionen utgöra ett
självständigt verk, och man kan låta den bliva en avdelning av bank- och
fondinspektionen. För den senare anordningen tala onekligen vägande skäl.
Frånsett att den skulle medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing, skulle
densamma bliva till nytta såväl för sparbankerna som för det allmänna.
För sparbankerna skulle förmånen ligga däri, att sparbanksinspektionen
skulle kunna utnyttja de upplysningar, som erhållas vid inspektionen av
bankerna, samt tillgodogöra sig den erfarenhet, som samlats hos bank- och
fondinspektionen. För det allmänna skulle anordningen medföra den stora
fördelen, att en gemensam inspektion skulle erhålla en fullständigare överblick
över landets kreditväsen och sålunda bl. a. kunna bättre än två särskilda
inspektioner bedöma, vilka åtgärder förhållandena vid varje särskild
tidpunkt kunde kräva.

I proposition till 1922 års riksdag beaktade Kungl. Maj:t det från sparbankshåll
uttalade önskemålet om tillsättandet av en sparbanksinspektör.
Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.

I anledning av allmänna sparbankskraschen upptogs genom sakkunniga
ånyo frågan om inrättande av en centralinspektion för sparbankerna. De
sakkunnigas förslag, som i huvudsak byggde på 1921 års förslag, utmynnade
i att ett system med kontroll genom länsstyrelserna visserligen borde bibehållas,
men att å andra sidan tillsynen borde förstärkas genom medverkan
av en central, sakkunnig myndighet.

I avseende å den centrala tillsynens organisation uttalade departementschefen
i proposition nr 230 till 1929 års riksdag, att goda skäl kunde anföras
såväl för att denna tillsyn förlädes till bank- och fondinspektionen
som för att den anförtroddes åt ett helt fristående organ. Utan att för egen
del uttala något omdöme om dessa alternativ hade departementschefen kommit
till den uppfattningen, att i frågans dåvarande läge en förening av tillsynen
över sparbankerna och affärsbankerna icke borde äga rum utan till -

177

synen över sparbankerna åtminstone tills vidare borde anförtros en särskild
myndighet. Härvid förutsattes dock en samverkan mellan de båda centralinspektionerna
komma till stånd, därest sådan skulle visa sig önskvärd.

Den 1 oktober 1929 började sparbanksinspektionen sin verksamhet.

I detta sammanhang må vidare erinras att inom 1945 års bankkommitté
upptagits tanken på en sammanslagning av bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna.

Den av sparbanksinspektionen bedrivna tillsynsverksamheten utövas i
stort sett efter samma linjer och på enahanda sätt som gäller för bank- och
fondinspektionen. Tillsynen utövas sålunda med ledning av dels handlingar
rörande sparbankens verksamhet m. in., som å vissa bestämda tider skola
till inspektionen insändas, dels upplysningar, som inhämtas vid företagna
undersökningar på platsen eller annorledes.

Någon befogenhet att själv ingripa mot sparbank av det slag, som enligt
vad ovan berörts tillkommer bank- och fondinspektionen gentemot bankerna
har — bortsett från möjligheten att sammankalla styrelse och huvudmän
— däremot icke sparbanksinspektionen. För vinnande av rättelse har
därför inspektionen att hänvända sig till länsstyrelsen, som fattar beslut i
ärendet. Länsstyrelsen har i stort tillagts samma tvångsmedel som enligt
ovan i motsvarande fall tillagts bank- och fondinspektionen.

Enligt gällande instruktion för sparbanksinspektionen utgöres ämbetsverket
av en sparbanksinspektör (lönegrad Cr 15) såsom chef samt såsom
ledamöter en biträdande ledamot och två byråinspektörer (lönegrad Ca 31).
Därjämte upptager personalförteckningen 1 förste byråsekreterare (lönegrad
Ca 27) samt 1 kansliskrivare, 1 expeditionsvakt och 2 kontorsbiträden.

Staten för sparbanksinspektionen upptager för innevarande budgetår
ett belopp av 194 400 kronor, varav 142 800 kronor hänföra sig till avlöningskostnader.

Till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag,
vilka utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda
beloppet förvaltade medel. Bidrag, som sålunda inlevereras, redovisas
av sparbanksinspektionen å särskild inkomsttitel i riksstaten, varjämte
motsvarande belopp omföras från det under sjunde huvudtiteln uppförda
anslaget till avsättning till sparbanksinspektionens fond till denna fond.

Revisorernas uttalande. Under § 18 i sin berättelse ha revisorerna förordat,
att länsstyrelsernas nuvarande befattning med tillsynen över sparbanksväsendet
skulle upphöra samt i samband därmed allmänna ombudsinstitutionen
vid sparbankerna avvecklas. I anslutning till genomförandet
av en dylik åtgärd, vilken torde vara av natur att kunna realiseras utan
mera omfattande förberedelser, synes det emellertid revisorerna lämpligt,
att även den mera vittutseende frågan om en effektivisering av den centrala

12—518173. Rev. berättelse ung. statsverket dr 1951. 1.

178

tillsynsverksamheten inom kreditväsendet över huvud upptages till närmare
prövning.

De grenar av kreditväsendet, som t. f. äro underkastade offentlig kontroll,
äro lrämst bankväsendet, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen samt
sparbanksväsendet. De tre förstnämnda grenarna ha ställts under tillsyn av
bank- och fondinspektionen, medan den centrala kontrollen över sparbanksväsendet
anförtrotts en särskild sparbanksinspektion. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, har lämpligheten av en på dylikt sätt splittrad
tillsyn i olika sammanhang påtalats. I stället har den tanken framförts, att
en koncentration av tillsynsverksamheten på förevarande områden borde
komma till stånd genom tillskapandet av en för samtliga berörda tillsynsområden
gemensam central tillsynsmyndighet.

Redan 1910 års sparbankskommitté hade sålunda för sin del förordat, att
tillsynen över sparbanksväsendet skulle anförtros dåvarande bankinspektionen
och enahanda åtgärd dryftades såväl under förarbetena till 1923 års
sparbankslag som i samband med inrättandet år 1929 av den nuvarande
sparbanksinspektionen. Såsom skäl för sparbanksinspektionens inrättande
som ett fristående organ framhöllo 1929 års sakkunniga främst bl. a. den
obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna,
som yppats från sparbankshåll. I dåvarande läge ansågs därvid —
icke minst under intrycket av den s. k. Allmänna sparbankskraschen —
böra undvikas en organisationsform, som saknade direkt stöd från sparbankernas
sida. Det förtjänar emellertid erinras om den tveksamhet, varmed
vederbörande departementschef uttalade sig i frågan i propositionen till 1929
års riksdag. Utan att för egen del vilja uttala något omdöme om bärigheten
av de synpunkter, som från sparbankshåll anförts gentemot tillskapandet av
en gemensam tillsynsmyndighet, förklarade departementschefen sig sålunda
ha kommit till den uppfattningen, att en dylik anordning icke i frågans
dåvarande läge borde komma till stånd utan att tillsynen över sparbankerna
»åtminstone tills vidare» borde anförtros åt en särskild myndighet.

Tanken på en ändamålsenligare organisationsform på förevarande område
aktualiserades åter i samband med att jordbrukskasserörelsen vid 1936
års riksdag underställdes central statlig kontroll. Då frågan om anordnande
av en sådan kontroll var under förberedande behandling, voro meningarna
om tillsynens förläggande starkt delade. Från sakkunnighåll förordades en
helt fristående tillsynsmyndighet. Under remissbehandlingen företrädde
emellertid sparbanksinspektionen den uppfattningen, att det ur vissa synpunkter
framstod som mest ändamålsenligt, att en gemensam inspektion
för samtliga kreditinstitut tillskapades. Riksbanksfullmäktige anlade liknande
synpunkter, medan riksgäldsfullmäktige med hänsyn till möjligheten
av en framtida koncentration av den statliga inspektionen över landets
kreditanstalter ansågo, att den föreslagna nya inspektionen borde erhålla
endast provisorisk karaktär. Vederbörande departementschef förordade
emellertid, att tillsynen förlädes till bank- och fondinspektionen och motiverade
detta förslag bl. a. med önskvärdheten av att ytterligare splittring

179

av den statliga inspektionsverksamheten rörande olika kreditorgan undvekes.

Mot bakgrunden av de uttalanden, som sålunda såväl år 1929 som särskilt
år 1936 framförts i frågan, synes det anmärkningsvärt, att med hänsyn
till de fördelar, som ansetts vara förbundna med en enhetligare organisation
av tillsynsverksamheten på förevarande områden, en sådan koncentration
ännu icke kommit till stånd. I och för sig framstår det även som märkligt,
att så näraliggande områden av kreditväsendet som å ena sidan sparbanksväsendet
och å andra sidan de delar av kreditväsendet, vilka f. n. stå under
tillsyn av bank- och fondinspektionen, skola vara underställda skilda myndigheters
kontroll. Förhållandet torde emellertid till icke ringa del få tillskrivas
den obenägenhet, som alltjämt synes hysas på sparbankshåll gentemot
ett inordnande av sparbankstillsynen under bank- och fondinspektionen.
Som argument ha därvid särskilt åberopats skäl av psykologisk art
liksom sparbankernas ställning av speciella sparinstitut med en sparfrämjande
och sparmedelsinsamlande huvuduppgift.

Enligt revisorernas mening kunna argument av ifrågavarande slag knappast
vara av natur att vid frågans bedömande böra tillmätas väsentlig betydelse;
i varje fall torde de numera icke vara av den betydelse, som på sin tid
kunde motivera den nuvarande organisationsformens genomförande. Vad
till en början angår det psykologiska argumentet, må erinras, att redan när
frågan om anordnande av en statlig tillsyn över fondko mmissionärer och
fondbörser var under förberedande behandling meningarna om tillsynens
förläggande voro delade; särskilt för yrkesutövarna ansågos därvid de psykologiska
skälen emot en förläggning av tillsynen till bankinspektionen vägande.
Liknande var, som ovan närmare berörts, förhållandet i fråga om förläggningen
av tillsynen över jordbrukskasseväsendet. Sedermera har emellertid
icke någon tanke framförts på en utbrytning av ifrågavarande tillsynsgrenar
från bank- och fondinspektionen. Vad frågan om sparbankernas
särart beträffar bör framhållas, att icke blott sparbankerna ha till uppgift
att uppmuntra sparandet. Även jordbrukets kreditkassor skola sålunda enligt
jordbrukskasseförordningen befordra sparverksamheten å landsbygden,
vartill kommer, att jämväl affärsbankerna uppsamla betydande sparmedel
å sina fasta räkningar. Den lokala karaktären är icke heller något
särdrag för sparbankerna. Särskilt jordbrukskassorna utgöras till stor del
av små enheter, men även många mindre affärsbanker ha huvudsakligen lokal
anknytning.

Vid ett ställningstagande till frågan, i vilken form tillsynsverksamheten
på förevarande områden lämpligast bör utövas, synes det böra hållas fast,
att den offentliga kontrollen motiverats i första hand av hänsyn till insättarnas
intressen liksom till skydd för det upplånade kapitalet. I betraktande
härav synes frågan om en koncentration av tillsynsverksamheten böra bedömas
främst med utgångspunkt från om en sådan åtgärd kan förväntas leda
till cn effektivare tillsyn eller om det allmännas intresse därigenom över
huvud får antagas bliva bättre tillgodosett. Det torde emellertid knappast

180

kunna bestridas, att i väsentliga hänseenden den nuvarande splittrade tillsynen
framstår såsom mindre lämplig.

Utvecklingen inom kreditväsendet torde för övrigt under senare tid ha
kommit att gå i en riktning, som varit ägnad att icke blott öka förutsättningarna
för genomförandet av en gemensam tillsvnsorganisation utan därjämte
göra behovet av en sådan mer framträdande. Förhållandena å kreditmarknaden
ha nämligen utvecklat sig därhän, att gränserna för de olika
kreditinstituten kommit ati i viss män utjämnas, varvid kreditgivningsområdena
för sparbanker och affärsbanker liksom även jordbrukets kreditkassor
kommit att i icke ringa utsträckning ingripa i varandra. Å ena sidan
märkes affärsbankernas och i viss grad även jordbrukskassornas expansion
på bostadskreditmarknaden, å andra sidan sparbankernas utlämnande av
s. k. byggnadslån och krav på rätt att öppna checkräkning. Kreditbehov av
de slag, vilka tillgodoses genom sparbankerna, täckas sålunda i viss utsträckning
även av affärsbankerna och jordbrukskassorna och omvänt.

En utveckling sådan som den antydda måste uppenbarligen — samtidigt
som den är ägnad att försvaga bärkraften i den ursprungliga motiveringen
för en särskild sparbanksinspektion — leda till en skärpning av kravet på
en samordning av sparbankstillsynen med den för kreditväsendet i allmänhet
gällande. Anordningen med två skilda tillsynsorgan förefaller under sådana
förhållanden icke blott onödig utan direkt olämplig, då med en sådan
ordning risk givetvis alltid uppkommer, att eljest likartade frågor kunna
bliva föremål för olika bedömanden eller att frågor av betydelse för kreditväsendet
i dess helhet lösas utifrån skilda betraktelsesätt. Såsom särskilt
oegentlig torde den nuvarande ordningen framstå vid en jämförelse mellan
sparbankerna och jordbrukskassorna, vilka båda kreditinstitutioner i avseende
å typ och sin lokala anknytning förete väsentliga inbördes likheter. Det
synes knappast kunna förebringas några bärande skäl, varför tillsynsorganisationen
i dessa båda fall skall vara olika utformad. De synpunkter, vilka
på sin tid motiverade förläggandet av jordbrukskassetillsynen till bank- och
fondinspektionen, torde i själva verket i huvudsak numera kunna åberopas
även i avseende å frågan om sparbankstillsvnens uppgående i denna myndighet.

Förutom den samlade överblick över kreditväsendet, som en enhetlig organisationsform
skulle medföra, böra särskilt framhållas de möjligheter till
en allmän effektivisering av tillsynsverksamheten, som därigenom skulle
beredas. De erfarenheter, som vunnits inom en gren av myndighetens verksamhet,
skulle sålunda kunna nyttiggöras vid handhavandet av tillsynen
inom övriga grenar av tillsynsverksamheten. Härigenom och genom den
ökade erfarenhet, som tillsynen inom de olika tillsynsområdena skulle tillföra
myndigheten, borde denna bliva bättre skickad att bedöma vilka åtgärder
förhållandena i de enskilda fallen påkallade. Särskilt synes en breddning
av granskningsområdet kunna medföra, att tillsynen skulle kunna effektiviseras
i avseende å frågor, sammanhängande med riskbedömningen eller över
huvud granskningen av utlåningsverksamheten och medelsplaceringen i öv -

181

rigt. Framför allt skulle flerbanksgäldenärernas kreditengagemang lättare
kunna övervakas, om övervakningen skedde centralt av en enda myndighet.

I avseende å sådana krediter är det givetvis ur effektivitetssynpunkt av vikt
att för bedömning av kreditvärdigheten äga tillgång till ett i möjligaste mån
fullständigt underlag för kartläggning av samtliga kreditengagemang, över
huvud synes granskningen inom en samlad central myndighet kunna ske ur
vidare synpunkter än eljest skulle bliva fallet. Vid bedömningen av riskmomenten
i sparbankernas kreditverksamhet, vare sig det gäller fastighetsbelåningen
eller annan kreditgivning, är det givetvis av betydelse, att för utom
de rent lokala synpunkterna även sådana faktorer, som sammanhänga med
den allmänna konjunkturutvecklingen, läget inom viss näringsgren m. m„ ägnas
uppmärksamhet. Möjligheterna till en kreditbedömning ur dessa vidare
synpunkter torde vara gynnsammare inom en gemensam central tillsynsmyndighet
med erfarenhet från hela kreditväsendet än en splittrad sådan.

I detta sammanhang torde man vidare icke helt kunna bortse från de fördelar,
som ur kostnadssynpunkt skulle uppkomma, därigenom att en gemensam
administration i viss mån borde kunna arbeta med mindre kostnader
för personal, lokaler m. m. än flera särskilda myndigheter. Genom den
samordning av reseverksamheten och rationellare planläggning av inspektionsverksamheten,
som skulle möjliggöras, torde därjämte särskilt de nuvarande
resekostnaderna kunna nedbringas.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala den uppfattningen, att de
fördelar, vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning
av den centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet,
framstå som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade
tillsynsverksamheten, att enligt revisorernas mening frågan om en sådan
enhetlig central tillsvnsorganisation bör närmare prövas.

§ 20.

Kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen.

Enligt gällande instruktions och andra föreskrifter har bank- och fondinspektionen
till uppgift att i enlighet med bestämmelserna i banklagen och
eljest utfärdade författningar utöva tillsyn över bankbolag, fondkonnnissionärer
och fondbörser, jordbrukets kreditkassor samt de s. k. hypoteksbolagcn.
Vidare tillkommer det inspektionen att utöva tillsynen över efterlevnaden
av gällande föreskrifter angående eu särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper.

Bank- och fondinspektionens huvuduppgifter beträffande banktillsynen
bestå dels i att övervaka efterlevnaden av banklagstiftningen, dels ock i att
jämväl i övrigt, så vitt angår förhållanden, som kunna inverka på bankernas
säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verksamhet. Till dessa båda
huvuduppgifter komma vissa speciella åligganden, nämligen dels att ombesörja
upprättandet av bankstatistiken, dels att på begäran meddela veder -

182

börande banker upplysningar i fråga om deras verksamhet, dels ock att hos
Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, vilka ämbetsverket kan anse påkallade
för främjande av de frågor, som tillhöra dess ämbetsbefattning eller därmed
äga samband.

I avseende å tillsynen över fondväsendet har tillsynsmyndigheten till uppgift
bl. a. att övervaka efterlevnaden av den på förevarande område gällande
lagstiftningen; även fondkommissionärsverksamheten skall härvid
ägnas uppmärksamhet. I fråga om fondbörs skall jämväl tillses, att börsordningens
föreskrifter iakttagas samt att verksamheten i övrigt försiggår
på sådant sätt, att den länder till nytta för det allmänna. Vidare ankommer
på tillsynsmyndigheten att verka för att fondhandeln och fondbörsverksamheten
i riket äga rum på ett tillfredsställande sätt.

Enligt gällande jordbruks kasseförordning har bank- och fondinspektionen
i första hand till uppgift att övervaka, att kassorna ställa sig till efterrättelse
de lagar och andra författningar, som ha avseende å kassorna samt
de för kassorna gällande stadgarna. Härutöver har inspektionen enligt sin
instruktion vissa åligganden i avseende å jordbrukskassetillsynen, till vilka
motsvarigheter finnas på banktillsynens område.

Bank- och fondinspektionen är organiserad såsom ett kollegialt verk med
en bankinspektör såsom chef samt en biträdande ledamot, en byråchef och
tre förste byråinspektörer såsom ledamöter. Härutöver finnas anställda
byråinspektörer och kontorspersonal i den omfattning nedan närmare framgår.

Av de tre förste byråinspektörerna är eu förordnad för bankärenden, en
för fondärenden och en för jordbrukskasseärenden. Förutom bankinspektören
deltaga den biträdande ledamoten och byråchefen i ärenden från samtliga
byråer.

För bank- och fondinspektionen gäller följande för budgetåret 1950/51
av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckning.

Lönegrad

1 bankinspektör............ Cr 21

1 förste byråinspektör för

bankärenden.............. Cr 9

1 förste byråinspektör för

fondärenden.............. Cr 9

1 förste byråinspektör för
jordbrukskasseärenden..... Cr 9

1 byråchef................. Ca 37

2 byråinspektörer för

bankärenden.............. Ca 31

Anm: Befattningen såsom byråinspektör för
skola, intill dess

Lönegrad

1 byråinspektör för fondären -

den......................	Ca	31
1 byråinspektör för jordbruks-
kasseärenden.............	Ca	31
2 kansliskrivare.............	Ca	15
3 kanslibiträden............	Ca	11
1 expeditionsvakt...........	Ca	10
1 kontorsbiträde............	Ca	8

fondärenden och kontorsbiträdestjänsten
Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, hållas vakanta.

Härutöver må f. n. hos inspektionen vara anställda bl. a. ett extra ordinarie
kanslibiträde och ett extra ordinarie kontorsbiträde.

183

De i personalförteckningen upptagna tjänsterna vid bank- och fondinspektionen
ha icke karaktären av ordinarie tjänster i vanlig bemärkelse
utan äro närmast att anse såsom ett slags icke-ordinarie tjänster av speciell
natur, vilka reellt sett stå ordinarie tjänster nära men icke inrättats under
riksdagens direkta medverkan; tjänsterna inrättas nämligen av Kungl.
Maj :t, tidigare enligt i banklagen givet bemyndigande samt numera med
stöd av särskild bestämmelse i 4 § Saar. Enligt sistnämnda författningsrum
inrättas och lönegradsplaceras vid bank- och fondinspektionen tjänster i
lönegrader, som eljest ifrågakomma vid ordinarie civil anställning, samt
extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ce 25—37 och Cs 1—24 av Kungl.
Maj :t. Jämlikt uttrycklig föreskrift i 1 § 2 mom., jämfört med 3 § 3 mom.,
Saar skola sådana icke-ordinarie tjänster vid bank- och fondinspektionen,
som av Kungl. Maj :t hänförts till lönegrad, som eljest ifrågakommer vid
ordinarie civil anställning, där ej annat särskilt angives likställas med ordinarie
tjänster i samma lönegrad.

I pensionshänseende äro tjänstemän vid bank- och fondinspektionen underkastade
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen i
samma utsträckning som befattningshavare med motsvarande lönegradsbeteckningar
i allmänhet. En särställning i pensionshänseende intaga härvid
de befattningshavare vid inspektionen, vilkas lönegrader bära beteckningen
Cr. Under det att för tjänstemän i allmänhet innehav av sådan befattning
icke grundar pensionsrätt, är genom uttrycklig föreskrift i 1 § 1 mom. b)
tjänstepensionsreglementet samt med tillämpning av 1 § familjepensionsreglementet
pensionsrätt tillförsäkrad här avsedda befattningshavare vid
bank- och fondinspektionen.

Kostnaderna för inspektionens verksamhet täckas genom årliga bidrag,
som de kontrollerade institutionerna själva ha att erlägga enligt bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj :t.

I fråga om bankbolagen utgå bidragen f. n. i viss för samtliga bolag lika
relation till sammanlagda beloppet av bankbolags egna fonder vid utgången
av nästföregående kalenderår, men må icke överstiga viss procent av detta
belopp. Genom kungörelsen nr 4/1950 har Kungl. Maj:t bestämt bidragsprocenten
till 0,oi5 samt föreskrivit, att bidrag skall erläggas årligen i förskott
för det löpande året och att inlevererade bidrag skola av bank- och fondinspektionen
särskilt för sig redovisas å vederbörlig inkomsttitel i riksstaten.

Enligt 41 § lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
har fondkommissionär årligen att till inspektionen erlägga bidrag, som icke
i något fall må överstiga, för fondkommissionär, som är bunden av försäkran,
varom förmäles i 7 § lagen — s. k. löftesmäklare — 2 procent och för
annan fondkommissionär 3 procent av sammanlagda beloppet av kommissionärens
totala courtageinkomster under nästföregående kalenderår. Enligt
nu gällande bestämmelser, vilka återfinnas i kungörelse nr 5/1950, utgör
bidragsprocenten för löftesmäklare 0,4 och för annan fondkommissionär 0,8.

184

Bidragen till fondinspektionen uppbäras och redovisas på i huvudsak samma
sätt som gäller för bidragen till bankinspektionen.

Jämlikt skilda kung], brev, senast den 9 september 1949, har styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan anbefallts att årligen, såsom bidrag till
bestridande av de på tillsynen över jordbrukskasserörelsen belöpande kostnaderna,
till inspektionen inleverera ett belopp av 60 000 kronor, att av inspektionen
redovisas å vederbörlig inkomsttitel samt i ämbetsverkets räkenskaper
från anslaget till avsättning till jordbrukskassetillsynens fond omföras
till nämnda fond.

Vidare ålägges enligt 15 § första stycket lagen om hypoteksaktiebolag sådant
bolag, därest det omfattas av bank- och fondinspektionens tillsyn, att
årligen erlägga bidrag i relation till sammanlagda beloppet av fonder och
skulder vid utgången av nästföregående kalenderår, dock högst 0,oo2 procent.
Enligt kungörelse nr 314/1946 är bidraget fastställt till 0,ooi procent. Bidraget
skall inbetalas i förskott till inspektionen, som har att redovisa och bokföra
bidraget på samma sätt som gäller för bidragen från bankaktiebolagen.

Slutligen skall, enligt kungl. brev den 8 maj 1936 och den 24 januari 1938,
Örebro inteckningskommanditbolag P. Eriksson & Co. årligen till inspektionen
inleverera ett belopp av 200 kronor, vilket tillföres bankinspektionens
fond.

Alltsedan budgetåret 1937/38, då en sammanslagning skedde av de dittillsvarande
båda inkomsttitlarna Bidrag till bankinspektionen, som tillkom
år 1912, och Bidrag till fondinspektionen, som tillkom år 1920, redovisas de
inlevererade bidragen av bank- och fondinspektionen å en under Uppbörd i
statens verksamhet uppförd särskild inkomsttitel Bidrag till bank- och fondinspektionen.
Enligt gällande bestämmelser omföras de på denna inkomsttitel
inflytande intäkterna genom tre särskilda, under sjunde huvudtiteln
uppförda avsättningsanslag till tre för ändamålet särskilt bildade diversemedelsfonder,
nämligen respektive bankinspektionens fond, fondinspektionens
fond och jordbrukskassetillsynens fond. För budgetåret 1950/51 upptages
å inkomsttiteln Bidrag till bank- och fondinspektionen ett belopp av
185 000 kr. Avsättningsanslagen till de tre fonderna uppgå till respektive
100 000, 25 000 och 60 000 kr. eller tillhopa 185 000 kr. Behållningen utgjorde
den 30 juni 1950 å bankinspektionens fond 59 869 kr., å fondinspektionens
fond 105 336 kr. samt å jordbrukskassetillsynens fond 77 302 kr.

För fonderna har Kungl. Maj :t genom beslut den 28 april 1950 fastställt
följande stat att gälla tills vidare fr. o. m. budgetåret 1950/51.

Avlöningar: Kronor

1. Avlöningar till tjänstemän, upptagna å personalförteck ningen,

förslagsvis................................... 146 200

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t.................... 24 400

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.............. 16 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.............................. 19 300

5. Barntillägg, förslagsvis................................. 500 206 900

185

Omkostnader:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis............................

2. Reseersättningar, förslagsvis............................

3. Expenser, förslagsvis ..................................

4. Publikationstryck, förlagsvis............................

5. Övriga utgifter: lokalhyra motsvarande belopp, att tillföras

statens allmänna fastighetsfond, förslagsvis............

Kronor

1 500
16 000
19 000
6 000

13 200

Summa kronor

55 700

262 600

Kungl. Maj :t har vidare föreskrivit, att utgifterna från de å staten upptagna
anslagsposterna skola täckas på sätt i det följande angives - därvid
vad nedan sägs om avlöningar skall gälla jämväl rörligt tillägg, barntillägg
samt kostnader för .sjukvård in. m. — nämligen med medel från

bankinspektionens fond, i vad de avse dels hälften av avlöningar åt en
förste byräinspektör för fondärenden och en byråinspektör för jordbrukskasseärenden,
dels avlöningar åt en förste byråinspektör och två byråinspektörer
för bankärenden samt ett kanslibiträde, dels vikariatsersättning
vid bestridande i förekommande fall av någon av nämnda befattningar,
dels avlöning till ett extra ordinarie kanslibiträde, dels ersättning för biträde
med utarbetandet av statistik angående bankerna in. in., dels reseersättningar
vid förrättningar för tillsyn öyer bankbolag dels ock publikationstryck: fondinspektionens

fond, i vad de avse dels hälften av avlöningen åt en förste
byråinspektör för fondärenden, dels avlöning åt en byråinspektör för fondärenden,
dels vikariatsersättning vid bestridande i förekommande fall av
någon av nämnda befattningar, dels ock reseersättningar vid förrättningar
för tillsyn över fondkommissionärer och fondbörser;

jordbrukskassetillsyncns fond, i vad de avse dels hälften av avlöning åt en
byråinspektör för jordbrukskasseärenden, dels avlöningar åt en förste byråinspektör
för jordbrukskasseärenden samt ett kanslibiträde, dels vikariatsersättning
vid bestridande i förekommande fall av någon av nämnda befattningar,
dels omförmälda arvode till person, som förordnas att fullgöra
sådana arbetsuppgifter, som eljest ankomma på byråinspektör för jordbrukskasseärenden,
dels ersättningar åt ombud för biträde vid tillsynen av
centralkassor för jordbrukskredit och till desamma anslutna jordbrukskassor,
dels ock reseersättningar vid förrättningar för tillsyn över jordbrukets
kreditkassor;

sjunde huvudtitelns förslagsanslag till stämpelomkostnader, i vad de avse
dels avlöningar åt en kansliskrivare, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde,
dels vikariatsersättning vid bestridande i förekommande fall av någon
av nämnda befattningar, dels särskilda personalkostnader i anledning
av tillfällig ansvällning av arbetet med tillsynen över efterlevnaden av
föreskrifterna i kungl.''förordning 6/11 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper, dels ock expenser till ett belopp
av högst 5 000 kronor för utövandet av sistnämnda tillsyn;

bankinspektionens fond, fondinspektionens fond och jordbrukskassetillsynens
fond, med 70, 10 resepktive 20 procent, i vad de avse dels avlöningar
åt bankinspektören, byråchefen, en kansliskrivare och expeditionsvakten,
dels vikariatsersättning vid bestridande i förekommande fall av
någon av nämnda befattningar, dels arvode till biträdande ledamoten, dels
ersättning till övrig ovan icke omförmäld ickc-ordinarie personal m. in.,

186

dels bränsle och lyse samt övriga expenser för ämbetsverkets verksamhet
såsom tillsyningsmyndighet över bankbolag, fondkommissionärer och fondbörser
samt jordbrukets kreditkassor, dels ock belopp motsvarande lokalhyra.

Sparbanksinspektionen åligger instruktionsenligt dels att i enlighet
med gällande författningar och föreskrifter utöva tillsyn över sparbankerna,
dels att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga om inrättandet
och bedrivandet av sparbanks verksamhet. Inspektionen har därjämte att
hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, som ämbetsverket anser påkallade
för främjande av de frågor, som tillhöra dess ämbetsbefattning eller därmed
äga samband.

Sparbanksinspektionen är i likhet med bank- och fondiuspektionen organiserad
som ett kollegialt verk med en sparbanksinspektör som chef samt
en biträdande ledamot och två byråinspektörer som ledamöter.

För sparbanksinspektionen gäller följande den 28 april 1950 fastställda
personalförteckning:

Lönegrad

1 sparbanksinspektör........ Cr 14

2 byråinspektörer........... Ca 31

1 förste byråsekreterare.....Ca 27

Lönegrad

1 kansliskrivare............. Ca 15

1 expeditionsvakt........... Ca 9

2 kontorsbiträden............ Ca 8

Härutöver må hos inspektionen enligt Kungl. Maj :ts medgivande tills vadare
vara anställda bl. a. två assistenter i lönegrad Ce 21.

De i personalförteckningen upptagna tjänsterna kunna icke betecknas
som ordinarie tjänster i vanlig mening. På sätt och i den omfattning som
gäller för bank- och fondinspektionen ha emellertid ifrågavarande tjänster
likställts med ordinarie befattningar i motsvarande lönegrad.

I pensionshänseende gälla för befattningshavare vid sparbanksinspektionen
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Liksom
vid bank- och fondinspektionen tillkommer pensionsrätt jämväl innehavare
av tjänst vid sparbanksinspektionen, vars lönegrad har beteckningen Cr.

Till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet skall enligt sparbankslagen varje sparbank i riket årligen
erlägga särskilda bidrag. Bidraget skall utgå i viss, för samtliga sparbanker
lika relation till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade medlen, men må icke överstiga
0,oo3 procent av detta belopp. I kungörelsen nr 446/1937 har bidraget
fastställts till 0,0025 procent av de av sparbanken vid utgången av nästföregående
kalenderår förvaltade medlen.

Sparbanksinspektionen avlämnar årligen efter ingången av juli månad
till varje sparbank uppgift å beloppet av det bidrag till sparbanksinspektionen,
som skall av sparbanken för året erläggas. Beloppet skall inom en
månad insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för sparbanksinspektionens
räkning.

Inlevererade bidrag redovisas av inspektionen å vederbörlig inkomsttitel
i riksstaten, Bidrag till sparbanksinspektionen, varjämte motsvarande be -

187

lopp omföres från det i riksstaten uppförda anslaget till avsättning till
sparbanksinspektionens fond till nämnda fond.

För budgetåret 1950/51 har upptagits ett anslag till avsättning till
sparbanksinspektionens fond å 190 000 kr. Motsvarande belopp finnes beräknat
å nyssnämnda inkomsttitel. Behållningen å sparbanksinspektionens
fond utgjorde den 30 juni 1950 159 747 kr.

För sparbanksinspektionens fond har Kungl. Maj :t den 28 april 1950 fastställt
följande stat att tillämpas fr. o. in. budgetåret 1950/51; därjämte har
föreskrivits, att utgifterna från de å staten upptagna anslagsposterna skola

täckas med medel från sparbanksinspektionens fond:

Avlöningar: Kronor

1. Avlöningar till tjänstemän, upptagna å personalförteck ningen,

förslagsvis .................................. 82 000

2. Arvode, bestämt av Kungl. Maj:t...................... 2 400

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............. 20 800

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.............................. 12 000

5. Barntillägg, förslagsvis................................. 500 117 700

Omkostnader:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis............................ 500

2. Reseersättningar, förslagsvis]........................... 25 000

3. Expenser, förslagsvis.................................. 12 000

4. Övriga utgifter: lokalhyra motsvarande belopp, att tillföras

statens allmänna fastighetsfond, förslagsvis............ 9 100 46 goo

Summa kronor 164 300

Enligt instruktionen för försäkringsinspektionen åligger det inspektionen
att utöva tillsyn över försäkringsbolag och i visst fall särskild administration
av sådant bolags egendom, att taga befattning med utländsk försäkringsanstalts
verksamhet här i riket, ävensom att taga viss befattning med
frågor rörande den obligatoriska trafikförsäkringen. Inspektionen har vidare
att föra försäkringsregistret, att till Kungl. Maj :t avgiva utlåtanden
över ansökningar om koncession och andra framställningar rörande försäkringsväsendet
i fall, där ärendenas avgörande ankommer på Kungl. Maj :t,
att handlägga ärenden, som eljest enligt särskilda bestämmelser tillhöra
inspektionens ämbetsbefattning samt att biträda chefen för handelsdepartementet
med att vid föredragning bereda sådana ärenden rörande försäkringsväsendet,
vilka ankomma på Kungl. Maj :ts prövning.

Det åligger vidare försäkringsinspektionen att för varje år utarbeta och
till Kungl. Maj :t överlämna redogörelse för de in- och utländska försäkringsanstalter,
som under året drivit försäkringsrörelse i riket, ävensom för
dessa anstalters verksamhet och räkenskaper.

Försäkringsinspektionen utgöres av en genex-aldirektör och chef, tre byråchefer
samt två andra ledamöter.

Av Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 fastställd personalförteckning upptager
följande befattningar:

188

Tjänstemän ä ordinarie stat.

	Lönegrad		Lönegrad
1 generaldirektör.........	... Cr 19	1 förste revisor..........	...Ca	29
1 byråchef..............	... Cp 13	1 revisionsassistent.......	. . . Ca	22
2 byråchefer.............	... Ca 37	1 kansliskrivare..........	...Ca	15
2 förste bvråinspektörer . .	... Cp 9	2 kanslibiträden.........	...Ca	11
1 förste byråinspektör ....	... Ca 32	1 expeditionsvakt........	...Ca	10
1 förste aktuarie.........	... Ca 31	1 kontorsbiträde.........	... Ca	8
Extra ordinarie tjänstemän	i högre lönegrad än Ce 24.
1 byråinspektör..........	... Ce 31	1 förste byråsekreterare ..,	.... Ce	29

Befattningshavare vid försäkringsinspektionen äro underkastade Saar
samt 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Jämlikt
uttrycklig föreskrift i 1 § 1 mom. b) tjänstepensionsreglementet samt i enlighet
med bestämmelserna i 1 § 1 mom. familjepension sreglementet skall
därjämte chefen för försäkringsinspektionen äga pensionsrätt enligt ifrågavarande
reglementen.

Kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet
täckas enligt 292 § lagen om försäkringsrörelse genom årliga bidrag, som
försäkringsbolagen ha att erlägga enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.
Bidraget må icke överstiga viss procent av bolagets hela inkomst
av avgifter för nästföregående år. Genom kungörelse nr 804/1948 har Kungl.
Maj :t förordnat, att avgiftssatsen för nämnda bidrag från ingången av år
1949 tills vidare skall utgöra 4/i0 promille av premieinkomsten.

Till upplysning vid ifrågavarande bidrags debitering skall försäkringsanstalts
styrelse, i samband med den i 281 § lagen om försäkringsrörelse
föreskrivna uppgift, till försäkringsinspektionen avlämna en av styrelsen
underskriven uppgift å den inkomst för nästföregående räkenskapsår, varå
anstaltens bidrag skall beräknas.

Sedan försäkringsinspektionen granskat uppgifterna, översänder inspektionen
till varje anstalt meddelande rörande storleken av det bidrag, som
skall av anstalten erläggas, och den tid, inom vilken bidraget skall av anstalten
insättas för inspektionens räkning å statsverkets checkräkning i riksbanken.

Inlevererade medel redovisas av försäkringsinspektionen å särskild inkomsttitel
i rik&staten Bidrag till försäkringsinspektionen. Motsvarande belopp
skola i ämbetsverkets räkenskaper från det i riksstaten uppförda anslaget
till avsättning till försäkringsinspektionens fond omföras till nämnda
fond.

För budgetåret 1950/51 har under inkomsttiteln Bidrag till försäkringsinspektionen
beräknats ett belopp av 400 000 kr. Motsvarande belopp
finnes anvisat till avsättning till försäkringsinspektionens fond. Behållningen
å sistnämnda fond utgjorde den 30 juni 1950 708 139 kr.

För försäkringsinspektionens fond har Kungl. Maj:t för budgetåret 1950/
51 fastställt följande stat.

189

Utgifter:

Avlöningar. Kronor

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.......... 182 800

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t.............................................. 6 60°

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............. 92 100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis............................. 30 100

5. Barntillägg, förslagsvis................................ 500 312 100

Omkostnader.

1. Sjukvård, m. m., förslagsvis................

2. Reseersättningar, förslagsvis.................

3. Expenser, förslagsvis.......................

4. Hyror, förslagsvis..........................

5. Publikationstryck, förslagsvis................

Särskilda uppbördsmedel:]

Registreringsavgifter, förslagsvis............................ 900

Försålda publikationer, förslagsvis......................... 100

Hyresmedel............................................. 600 1 600

Nettoutgift kronor 370 700

Enligt vad revisorerna erfarit bar numera statskontoret i skrivelse den 4
oktober 1951 fäst Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på här föreliggande frågor.

Revisorernas uttalande. De grenar av kredit- och fondväsendet, som f. n.
äro underkastade offentlig tillsyn, äro bankväsendet, fondväsendet, jordbruksltasserörelsen
och sparbanksväsendet. Även försäkringsväsendet står
under offentlig kontroll. De tre förstnämnda verksamhetsgrenarna stå under
tillsyn av bank- och fondinspektionen, de båda sistnämnda av sparbanksinspektionen
respektive försäkringsinspektionen. Då en kontroll från det
allmännas sida på kreditväsendets område främst ansetts betingad av behovet
att bereda skydd för det upplånade kapitalet, har tillsynen i första
hand kommit att framstå såsom ett tillvaratagande av insättarnas och spararnas
intressen. Med hänsyn härtill har i fråga om tillsynsverksamhetens
finansiering den principen ansetts böra gälla, att de med tillsynsverksamheten
sammanhängande kostnaderna — bortsett från vissa kostnader hos
bank- och fondinspektionen för tillsyn av efterlevnaden av 1908 års förordning
angående en särskild stämpelavgift — böra bestridas av de kontrollerade
institutionerna själva. Kostnaderna i fråga täckas därför genom
årliga bidrag från de olika institutionerna enligt bestämmelser, som till sina
grunddrag angivas i de författningar, vilka reglera verksamheten i respektive
fall, samt närmare fixeras av Kungl. Maj :t.

Budgettekniskt har den anordningen tillämpats, att respektive inspektio -

...... 3 000

...... 6 000

...... 23 000

...... 19 200

...... 9 000 60 200

Summa kronor 372 300

190

ners verksamhet inordnats i ett specialbudgetsystem, varvid mot särskilda
under vederbörliga huvudtitlar upptagna utgiftsanslag uppförts å riksstatens
inkomstsida korresponderande inkomsttitlar. I enlighet härmed tillgodoföras
de inflytande bidragen de under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
uppförda tre inkomsttitlarna Bidrag till bank- och fondinspektionen, Bidrag
till sparbanksinspektionen samt Bidrag till försäkringsinspektionen. I avseende
å utgifternas redovisning tillämpades ursprungligen ett system, innebärande
att utgifterna å de olika specialbudgeterna avfördes över särskilda
reservationsanslag och att merinkomster och brister å motsvarande inkomsttitlar
tillfördes respektive täcktes av ifrågavarande reservationsanslag.
Fr. o. m. budgetåret 1929/30 har emellertid en anordning genomförts, varigenom
specialbudgeternas inkomster — över särskilda under respektive huvudtitlar
uppförda anslag, vilka erhållit förslagsanslags natur — avsättas till
särskilda, för respektive tillsynsorgan upprättade diversemedelsfonder, från
vilka kostnaderna sedermera få bestridas. Sålunda finnas inrättade för bankoch
fondinspektionen bankinspektionens fond, fondinspektionens fond samt
jordbrukskassetillsynens fond, för sparbanksinspektionen sparbanksinspektionens
fond samt för försäkringsinspektionen försäkringsinpektionens fond.
För verksamhetens bedrivande vid respektive institutioner fastställer Kungl.
Maj :t för varje budgetår en stat, innefattande sedvanliga anslagsposter till
bestridande av dels avlöningar, dels omkostnader, varjämte föreskrift meddelats
om att utgifterna från de å staten upptagna anslagsposterna skola
täckas med medel från respektive fonder.

De å bank- och fondinspektionens samt sparbanksinspektionens personalförteckningar
uppförda befattningarna intaga en särställning i förhållande
till civila befattningar i allmänhet inom statsförvaltningen så till vida, som
de äro inrättade, icke under riksdagens direkta medverkan, utan genom beslut
av Kungl. Maj :t, tidigare enligt i bank- och sparbankslagstiftningen
samt numera med stöd av i avlöningsreglementet givet bemyndigande. Ifrågavarande
befattningar utgöra sålunda icke vare sig ordinarie eller ickeordinarie
tjänster i vedertagen bemärkelse utan äro närmast att anse såsom
ett slags icke ordinarie tjänster av speciell natur, vilka reellt sett stå ordinarie
tjänster nära. I pensionshänseende ha de tidigare icke varit delaktiga
i den tjänste- och familjepensionering, som gällt för statens tjänstemän i
allmänhet. Bestämmelserna i avlöningsreglementena ha dock givits tillämpning
även å ifrågavarande tjänstemän. Genom särskilt Kungl. Majrts beslut
den 15 juni 1935 ha emellertid alltsedan den 1 juli 1935 tjänstepensionsreglementet
gjorts tillämpligt även å befattningshavarna vid bank- och fondinspektionen
och sparbanksinspektionen. Numera äro befattningshavare vid
ifrågavarande båda myndigheter -— liksom även vid försäkringsinspektionen
— underkastade bestämmelserna i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.
En i viss mån utsträckt tillämpning av dessa reglementen
föreligger dessutom så till vida, som innehavare av tjänst vid bankoch
fondinspektionen och sparbanksinspektionen, vars lönegrad har beteckningen
Cr, liksom även chefen för försäkringsinspektionen tillagts pensions -

/

191

rätt, oaktat motsvarande befattningar för tjänstemän i allmänhet icke grunda
sådan rätt.

Förmåner vilka utgå jämlikt ovannämnda reglementen — tjänstepension,
tjänstelivränta, familjepension och familjelivränta -—- fastställas till beloppet
av statskontoret, som enligt 31 § kungörelsen nr 395/1949 även utbetalar
desamma. Beloppen utanordnas från de under XII huvudtiteln uppförda
anslagen till pensioner åt f. d. befattningshavare i statens tjänst respektive
åt efterlevande till sådana befattningshavare. Den tillämpade ordningen
innebär sålunda, att kostnaderna för pensionering av befattningshavare vid
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
f. n. icke såsom övriga kostnader för dessa institutioner, bestridas av
fondmedel utan belasta statsverket. En sådan ordning finna revisorerna
oegentlig och stridande mot de principer, som i övrigt tillämpas i fråga om
finansieringen av verksamheten vid berörda institutioner. Framhållas må
också, att efter avlöningsbestämmelsernas omläggning år 1947 enligt nettolönesystemet,
innebärande att pensionsavdragen avskaffats och pensionsrätten
anknutits till tjänsteförhållandet, samtliga kostnader för de anställdas
pensionering numera belasta statsverket.

Ehuru några siffermässiga beräkningar rörande den ekonomiska innebörden
av statsverkets förpliktelser i ovan nämnda avseende svårligen kunna
förebringas, torde det dock stå klart, att pensioneringskostnaderna, försäkringsmässigt
sett, icke äro oväsentliga. Alldeles oavsett detta bör enligt revisorernas
uppfattning en konsekvent tillämpning av den i övrigt fastslagna
principen för finansiering av verksamheten vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen självfallet leda till att
de med verksamhetens bedrivande sammanhängande kostnader utan undantag
täckas genom bidrag från de kontrollerade institutionerna själva. Jämväl
kostnaderna för personalens pensionering böra därför inordnas i det specialbudgetsystem,
som tillämpas för nämnda myndigheter, samt belasta respektive
diversemedelsfonder. För kostnadernas fastställande torde därvid olika
principer kunna övervägas. Å ena sidan synas ersättningarna kunna beräknas
med utgångspunkt från de årliga kostnaderna för faktiskt utgående
pensioner, å andra sidan kunna de utmätas på grundval av de försäkringstekniskt
beräknade pensionsavgifter, inklusive rörligt tillägg, som böra upptagas
till täckande av blivande pensionskostnader för den i tjänst varande
personalen. Budgetmässigt sett torde de beräknade pensionskostnaderna
böra uppföras såsom en särskild anslagspost i den för vederbörande myndighet
fastställda staten samt av myndigheten utbetalas till statskontoret för
att tillgodoföras vederbörande pensionsanslag.

Bevisorerna få sålunda föreslå att frågan om pensioneringskostnadernas
bestridande vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
samt i samband därmed en omläggning av redovisningssystemet
på sätt revisorerna ovan antytt upptages till omedelbart övervägande.

192

Ecklesiastikdepartementet.

§ 21.

Vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor.

Riksdagens revisorer ha sedan lång tid tillbaka med uppmärksamhet följt
utvecklingen på det statliga arkivväsendets område och därvid särskilt beaktat
den ur statsekonomisk synpunkt betydelsefulla frågan om begränsning
av arkivmaterialet genom gallring. Sålunda uttalade sig redan de år
1909 församlade revisorerna för en mera vidsträckt gallring av statliga
handlingar än som medgivits genom den av Kungl. Maj :t samma år utfärdade
allmänna gallringskungörelsen.

1938 års revisorer upptogo gallringsfrågan i hela dess vidd. Efter en ingående
redogörelse för de statliga arkivens omfattning, tillväxt och utrymmesförhållanden
samt en rekapitulation av gällande gallringsföreskrifter uttalade
revisorerna, att förhållandena i avseende å arkiveringen av handlingar
inom statsförvaltningen måste anses synnerligen otillfredsställande, varför
revisorerna påyrkade effektiva gallringsåtgärder. Följande år återkommo
revisorerna till gallringsproblemet och ifrågasatte därvid, om icke de i riksarkivet
förvarade, från de under första världskriget verksamma kristidskommissionerna
härrörande arkivalierna skulle kunna göras till föremål
för en omfattande utgallring. Slutligen fäste 1949 års revisorer riksdagens
uppmärksamhet vid frågan om gallring av sekretessbelagda handlingar.

Bakgrunden till revisorernas olika initiativ på arkivväsendets område har
varit den väldiga ökning av det statliga arkivbeståndet, som blivit en följd
av förvaltningens expansion, samt de allt större lokalsvårigheter och kostnader,
som ansvällningen av arkivalierna medfört för statsverket. Några
siffror rörande den årliga tillväxten av statens handlingar äro ägnade att
belysa problemets allvarliga innebörd. En undersökning åren 1901—1902
utvisade, att de centrala ämbetsverken då tillfördes ca 500 hyllmeter nya
handlingar per år. Motsvarande siffra i den av 1938 års revisorer verkställda
utredningen var 5 000 hyllmeter, och man torde uppskattningsvis
kunna utgå från att den årliga tillväxten sedan dess i det närmaste fördubblats.
Detta skulle innebära att de centrala verken, som sedan sekelskiftet
starkt ökat i antal, nu årligen tillföras en 20 gånger större volym handlingar
än för ett halvsekel sedan. Den lokala statsförvaltningen torde kunna redovisa
en förhållandevis ännu större ökning av arkivbeståndet. Den totala omfattningen
av statens handlingar kan icke med säkerhet uppgivas utan tidsödande
och kostsamma beräkningar. På sakkunnigt håll har emellertid kalkylerats
med en siffra av minst 400 000 hyllmeter.

En begränsning av de snabbt växande arkivmassorna har under angivna
förhållanden framstått som en tvingande nödvändighet. Möjligheterna härvidlag
ha dock i praktiken starkt beskurits till följd av att gallringar, vilka

193

enligt gällande författningar endast få äga rum efter medgivande av Kungl.
Maj :t, ansetts fordra noggrann planläggning och sakkunnig prövning från
fall till fall för att icke äventyra arkivalier av betydelse för rättssäkerhet, administration
eller forskning.

Som ett direkt resultat av 1938 års revisorers uttalande i gallringsifrågan
tillsatte Kungl. Maj :t den 9 februari 1940 en särskild utredning, 1940 års arkivsakkunniga.
De sakkunniga ha i enlighet med sina direktiv genomgått
väsentliga delar av den civila statsförvaltningens arkiv och därvid föreslagit
vittgående gallringsföreskrifter, med de begränsningar allenast som betingats
av administrationens krav och forskningens intressen. På de sakkunnigas
förslag har Kungl. Maj:t föranstaltat om en mycket omfattande gallring.
Några exempel må anföras för att illustrera effekten härav. Kommissionsarkiven
från första världskriget, som 1939 års revisorer särskilt uppmärksammade,
omfattade 3 700 hyllmeter. Av dessa arkiv ha 3 300 hyllmeter eller
90 procent kunnat utgallras. De arkiv, som härröra från de under andra
världskriget tillsatta statliga kristidsmyndigheterna, beräknas hittills ha uppgått
till ca 15 000 hyllmeter. Den gallring, som redan skett eller kommer att
ske enligt givna bestämmelser, torde reducera dessa arkivmassor med 80 å 90
procent. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna förvara f. n.
ca 9 000 hyllmeter handlingar, av vilka emellertid mer än hälften kommer
att gallras enligt nyligen utfärdade föreskrifter. Av de till ca 400 hyllmeter
årligen uppgående verifikationerna till länsstyrelsernas räkenskaper skola
utgallras 90 å 95 procent.

Det ligger i sakens natur att gallringen icke överallt kunnat göras lika
omfattande. De för olika myndigheter utfärdade bestämmelserna om gallring
ha emellertid otvivelaktigt i åtskilliga fall medfört avsevärda utrymmeslättnader
och skapat förutsättningar för en begränsning av den årliga tillväxten.
I den mån nya statsorgan tillskapas och nya slag av handlingar uppkomma,
bli dock gällande gallringsregler snabbt föråldrade och kräva komplettering.

De huvudsakligen under senare år genomförda arkivgallringarna ha varit
av betydelse icke endast därigenom att värdefullt utrymme kunnat vinnas
för andra ändamål. Gallringen har också tillfört statsverket icke oväsentliga
belopp genom försäljningar av utgallrat papper till förmalning. I följande
tablå lämnas exempel på några under senare tid genomförda gallringar,
varvid är att märka att papperspriserna därunder visat starka fluktuationer.

Myndighet	Gallringens omfattning (kilogram)	Försälj ningsmedel (kronor)
Domänstyrelsen..................	26 000	18 700: —
Generaltullstyrelsen..............	1 170 500	1 31 500: —
Pensionsstyrelsen................	2 101 000	2 51 000: —
Riksarkivet .....................	196 500	17 400: —
| Statistiska centralbyrån..........	40 000	30 800: —

1 Därav innevarande år 25 900 kg för 17 300 kronor.

2 Därav innevarande år 01 000 kg för 44 700 kronor.

13—518173. Iicv. berättelse ang. statsverket är 1051. I.

194

Härtill kan fogas, att en av arbetsmarknadsstyrelsen påbörjad gallring
beräknas inbringa minst 60 000 kronor i försäljningsmed el. Vidare må nämnas,
att generalpoststyrelsen under innevarande år försålt huvudsakligen från
styrelsens arkiv härrörande pappersmakulatur å sammanlagt 432,6 ton till
ett belopp av i runt tal 138 000 kronor.

Beträffande möjligheterna att genom gallring i samband med filmning av
handlingar vinna ökat utrymme ha 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1951:36) framhållit,
att filmmetodens främsta betydelse för det svenska arkivväsendet ligger
i möjligheten att med filmens hjälp bereda värdefulla handlingar ökat
skydd samt göra viktiga samlingar tillgängliga samtidigt på flera platser.
Även om i framtiden utrymmeslättnader skulle kunna vinnas genom filmning
av vissa förvaltningshandlingar i samband med själva arkivbildningen
har det konstaterats, att filmning i gallringssyfte icke lönar sig i fråga om
nu befintliga arkivbestånd. Gallring av för rättssäkerheten eller forskningen
verkligt betydelsefulla handlingar kan f. ö. över huvud taget icke komma i
fråga, oavsett filmningsmöjligheterna.

1938 års revisorer ägnade även uppmärksamhet åt riksarkivets lokalförhållanden
och lämnade i samband därmed en redogörelse för byggnadsfrågans
utveckling. Samtidigt framhöllo revisorerna, att lokalfrågorna icke
kunde skiljas från gallringsfrågorna, varför dessa spörsmål borde göras till
föremål för undersökning i ett sammanhang. Revisorernas uppfattning, till
vilken riksdagen gav sin anslutning, innebar sålunda, att riksarkivets sedan
länge trängande lokalfråga borde bringas till sin lösning, så snart den nödvändiga
gallringens omfattning blivit klarlagd. 1940 års arkivsakkunnigas
direktiv utformades också i överensstämmelse härmed, och för dem har gallringsarbetet
utgjort den primära uppgiften och en nödvändig förutsättning
för ett riktigt bedömande av arkivinstitutionernas utrymmesbehov. Sedan
gallringsarbetet fortskridit så långt att ett sådant bedömande möjliggjorts,
ha de sakkunniga i ett betänkande den 5 maj 1951 framlagt förslag angående
riks- och landsarkivens byggnadsfråga, innebärande för riksarkivets del att
riksarkivets samlingar till sina viktigaste delar skulle sammanföras till en
nyuppförd huvudbyggnad. Därjämte skulle inrättas en depå, belägen utanför
Stockholm, avsedd för förvaring av mindre ofta efterfrågade eller efter viss
tid gallringsbara handlingar.

Riksarkivet har enligt sin instruktion (SFS nr 405/1924) till uppgift att
vara dels centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet och anstalt för
främjande av historisk forskning, dels ock arkivdepå för handlingar från
Kungl. Maj :ts kansli samt för andra arkiv och arkivaliesamlingar, som äro
eller varda överlämnade till riksarkivet. Riksarkivet är sedan 1921 organiserat
på två byråer: första byrån för ärenden rörande riksarkivet såsom anstalt
för främjande av historisk forskning och arkivdepå samt andra byrån
för övriga ärenden. Första byrån har alltså främst till uppgift att mottaga,
vårda och tillgängliggöra riksarkivets samlingar. Andra byrån har att fullgöra
de uppgifter, som enligt olika författningsbestämmelser tillkomma riks -

195

arkivet i dess egenskap av centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet,
d. v. s. tillsynen över det statliga arkivväsendet utanför riksarkivets lokaler.
Riksarkivet har därjämte i växande omfattning tagits i anspråk för
råd och anvisningar rörande den kommunala och enskilda arkivvården.

I fråga om riksarkivets mångskiftande arbete med den allmänna arkivvården
har under senare år en avlastning skett så till vida att 1940 års arkivsakkunniga,
såsom tidigare framhållits, utarbetat en rad gallringsförslag
för statsförvaltningens arkiv; riksarkivet har dock som tidigare haft att
yttra sig över alla dylika förslag. Då de sakkunniga inom den närmaste tiden
enligt uppgift komma att avsluta sitt arbete, får riksarkivet helt övertaga
den i samband med statsförvaltningens expansion allt betydelsefullare
gallringsverksamheten.

Som arkivdepå för Kungl. Maj :ts kansli förvarar riksarkivet bl. a. statsdepartementens
och högsta domstolens protokoll, koncept, registratur och
handlingar, utrikesförvaltningens äldre arkiv, statsrättsliga urkunder och
traktater med främmande makter. Till följd av gällande författningsbestämmelser
eller rådande praxis ha till riksarkivet överlämnats och levereras
alltjämt —- förutom handlingar från Kungl. Maj :ts kansli —• handlingar tillhörande
riksdagen och dess utskott, handlingar tillhörande upphörda statsmyndigheter
ävensom kommissioner, kommittéer och andra sakkunnigberedningar,
handlingar tillhörande Svea hovrätt samt handlingar tillhörande
flera större ämbetsverk såsom det forna bergskollegium, kommerskollegium,
statskontoret, medicinalstyrelsen och kammarrätten. Därjämte har riksarkivet
i växande omfattning fått mottaga av enskilda personer eller inrättningar
överlämnade eller deponerade samlingar, däribland brev och handlingar
från ända in i vår tid verksamma statsmän och politiker. Slutligen
äger riksarkivet den största samlingen av dokument från Sveriges medeltid.

Kammararkivet, som 1922 införlivades med riksarkivet, är depå för kammarens,
sedermera kammarkollegii arkiv och förvarar, förutom kammarkollegii
äldre handlingar, bl. a. jordeböcker, mantals- och taxeringslängder, olika
räkenskapsserier, reduktionsarkiven samt godshandlingar och andra
enskilda arkiv av ekonomisk art. Till kammararkivet levereras kontinuerligt
länsräkenskaper med mantals- och taxeringslängder samt andra reviderade
räkenskaper tillhörande lokalförvaltningen.

Riksarkivets nuvarande huvudbyggnad på Riddarholmen uppfördes åren
1887-—1890. Man räknade från början med att lokalerna skulle förslå i 100
år. När byggnaden år 1891 togs i bruk, gav riksarkivarien uttryck åt sin förhoppning,
att utrymmesbehovet skulle vara tillgodosett åtminstone i 50 år,
sförutsatt dock att icke mycket stora samlingar skulle tillföras riksarkivet».
Dessa beräkningar rubbades helt och hållet, då riksarkivet i enlighet med
ett uttalande av 1901 års riksdag i växande omfattning kom att övertaga
stora delar av de centrala ämbetsverkens arkiv. Riksarkivets reservu Irymmen
fylldes snabbt, och redan 1915 var den nya byggnaden i stort sett fullbelagd.
Alltsedan dess har riksarkivet genom provisoriska åtgärder sökt fylla
de alltmer trängande utrymmesbehoven.

196

Riksarkivets samlingar, som f. n. beräknas uppgå till ca 46 500 hyllmeter,
förvaras i följande lokaler:

1) Riksarkivets huvudbyggnad, »nya huset», Arkivgatan 3;

2) Riksarkivets »gamla hus» (Stenbockska huset), Birger Jarlstorg 4;

3) Kammararkivets huvudlokal, Birger Jarlstorg 13;

4) Gamla bankohuset, Österlånggatan 53;

5) En bottenvåning i fastigheten Skeppsbron 42 A;

6) östermalmsavdelningen, Östermalmsgatan 26;

7) Slottsvalvet;

8) En källarlokal i fastigheten Norr Mälarstrand 82;

9) En källarlokal i fastigheten Västra Trädgårdsgatan 11 A;

10)—12) Tre skyddsrum belägna på olika platser inom huvudstaden.

De nämnda lokalerna äro nu praktiskt taget fullbelagda, om man bortser
från skyddsrummen, som tillkommit för att bereda skydd vid krigsfara för
de dyrbaraste delarna av riksarkivets samlingar och därför icke i någon högre
grad kunna tagas i anspråk för nya leveranser. Trots att de befintliga
utrymmena på allt sätt utnyttjats, och oaktat omfattande gallringsåtgärder
genomförts, t. ex. i fråga om kommissionsarkiven, länsräkenskaper och mantalsuppgifter,
har riksarkivet numera icke längre möjlighet att mottaga ytterligare
leveranser från statsdepartementen och ämbetsverken.

Beträffande de befintliga arkivlokalernas tillstånd må framhållas följande.

Huvudbyggnadens läge tätt invid järnvägen och de under byggnad varande
nya trafiklederna har ur luftskyddssynpunkt betecknats som synnerligen
ogynnsamt. Ursprungligen förutsattes, att byggnaden skulle förläggas på ett
avstånd av minst 12 meter från järnvägens inhägnade område, detta för att
säkerställa en någorlunda bred passage till och från husets ingång. Genom
den nu pågående omläggningen av trafiklederna kommer enligt uppgift järnvägen
att flyttas så nära riksarkivets byggnad att transporter denna väg
praktiskt taget omöjliggöras. Från brandmyndigheternas sida har konstaterats,
att riksarkivets byggnader icke erbjuda ett fullgott skydd mot brandfara.
Huvudbyggnaden är visserligen i och för sig av solid beskaffenhet men
är uppförd kring oskyddade järnkonstruktioner, vilket medför risk för total
katastrof vid eldsvåda. Det s. k. gamla huset är uppfört på 1600-talet med
stora oskyddade träkonstruktioner. Ej heller kammararkivets huvudlokal
är tillfredsställande ur brandsäkerhetssynpunkt. Den gamla fängelsebyggnaden,
Östermalmsgatan 26, inrymmer från yttertaket till bottenvåningens
golv en inre ljusgård, som i händelse av eldsvåda lätt medför en snabb övertändning
av hela byggnaden. Gamla bankohuset slutligen har sedan länge
varit utdömt som förvaringsplats för arkivalier på grund av sitt bristfälliga
skick och avsaknaden av all brandsäkerhet.

Av riksarkivets olika lokaler är endast huvudbyggnaden avsedd för arkivändamål,
men dess konstruktion lägger hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande
av utrymmena. Tjänsterum för personalen saknas i erforderlig ut -

197

sträckning, varför tillfälliga arbetsplatser måst beredas i magasinslokaler
och gångar. Läsesalen är otillräcklig, och det enda »samtalsrum» som står
till buds är en korridor, vilken egentligen är kapprum men samtidigt utgör
passage till toaletter och tvättrum samt dessutom får tjäna som »lunchrum»
för allmänheten. Riksarkivet saknar lämpliga utrymmen för arkivaliefilmning
med tillhörande läsapparater; ej heller kan plats beredas de forskare
som önska använda skrivmaskin. Elektrisk belysning saknas i huvuddelen
av arkivmagasinen, varför tjänstemän och expeditionsvakter efter mörkrets
inbrott äro hänvisade till sladdlampor och handlyktor.

Av riksarkivets lokaler är endast huvudbyggnaden försedd med en hissanordning.
Denna hiss, vilken enligt uppgift är den äldsta inom sitt slag
som tillverkats i Sverige, har mycket låg kapacitet, och expeditionsvakterna
äro i stor utsträckning hänvisade till att bära arkivalierna mellan olika förvaringslokaler.

Samlingarnas fördelning på ett flertal byggnader belägna i skilda delar
av staden nödvändiggöra täta arkivalietransporter mellan de olika lokalerna,
och särskilda forskarexpeditioner ha måst inrättas — förutom i huvudlokalen
— vid tre filialer.

Revisorernas uttalande. Den tillväxt av det statliga arkivmaterialet, som
blivit en följd av förvaltningens expansion och som närmare berördes av
1938 års revisorer, har under det senaste decenniet tilltagit i oroväckande
grad. De i det föregående lämnade uppgifterna härom ge en talande bild
av utvecklingstendenserna på förevarande område. Hade denna utveckling
fått fortgå ohämmad, skulle lokalförhållandena ha blivit alldeles ohållbara
och statsverket fått vidkännas orimliga arkiveringskostnader. Det är därför
ägnat att väcka tillfredsställelse, att det initiativ som togs år 1938
resulterat i en mycket omfattande utgallring av handlingar ur statsmyndigheternas
arkiv, en gallring som icke endast medfört utrymmeslättnader
och därmed nedbringat lokalkostnaderna utan också tillfört statsverket
icke oväsentliga inkomster genom försäljning av utgallrat papper. De gallringsbestämmelser
som utfärdats ha vidare medfört, förutom en faktisk
reducering av de befintliga arkivmassorna, möjligheter till en framtida
begränsning av tillväxten.

Utöver detta konstaterande vilja revisorerna kraftigt understryka angelägenheten
av att gallringsarbetet även i fortsättningen fullföljes med all
energi. Härvidlag är särskilt att märka, att den mångfald nya slag av handlingar
som redan befintliga eller nyskapade statsorgan tillföra de statliga
arkiven icke inrymmas under nu gällande gallringsbestämmelser. I den mån
organisatoriska ändringar genomföras inom statsförvaltningen, bli nämligen
de gallringsbestämmelser som taga sikte på ett under eu tidigare organisation
hopbragt material föråldrade och måste ersättas med nya. Som exempel
på aktuella men ännu ej slutligt lösta gallringsfrågor vilja revisorerna peka
på det mycket skrymmande arkivmaterial som vuxit fram i samband med
reformerna av uppbördsväsendet och folkbokföringen. Enligt uppgift uppgå

198

källskattehandlingarna till omkring 2 000 hyllmeter per år. Frågan om en
gallring av länsstyrelsernas arkiv, vilka f. n. torde omfatta minst 25 000 hyllmeter,
har länge varit aktuell men ännu icke bragts till någon definitiv
lösning. Lokalsvårigheterna göra denna gallringsfråga särskilt brännande.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla vikten av att utfärdade
gallringsbestämmelser verkligen effektueras och icke, som stundom skett,
stanna på papperet. Erfarenheten har visat att de statliga myndigheterna
i regel icke ha möjlighet att ägna sina arkivfrågor tillräcklig uppmärksamhet
och att de få allt svårare att bemästra de växande pappersmassorna.
Det synes därför vara angeläget att arbetet med gallringen inom statsförvaltningens
arkiv effektiviseras genom att myndigheterna lämnas sakkunnig
hjälp med vården av vederbörande handlingar. Enligt revisorernas uppfattning
bör det naturligen ankomma på riksarkivet att fullgöra denna uppgift
såsom serviceorgan för det offentliga arkivväsendet. Med tanke på arkivväsendets
utveckling skulle detta innebära en ökning av riksarkivets
nuvarande arbetsbörda, så mycket mera som hela gallringsverksamheten
efter arkivkommitténs upphörande skulle komma att vila på riksarkivet.
En sådan utvidgning av riksarkivets uppgifter, syftande till att ernå en
effektiv övervakning av statsförvaltningens arkivbildning, arkivvård och
arkivgallring, måste emellertid, även om den skulle kräva någon personalförstärkning,
betraktas som en rationaliserings- och besparingsåtgärd. De
erfarenheter som vunnits sedan 1938 års revisorer gjorde sitt förberörda
uttalande ge nämligen stöd åt den uppfattningen, att kostnaderna för ett
förnuftigt gallringsarbete mer än väl uppvägas av de besparingar som uppstå
i fråga om utrymme och därmed byggnads- och hyreskostnader samt
av de direkta vinster som tillföras det allmänna genom försäljning av gallringspapper.
Enligt revisorernas mening föreligga därför vägande skäl för
att detta spörsmål snarast upptages till närmare övervägande.

Revisorerna ha i samband med sina överväganden rörande statsförvaltningens
arkivfråga även uppmärksammat riksarkivets ställning som depå
för den centrala förvaltningens arkiv och ha genom besök i riksarkivets
lokaler bildat sig en konkret uppfattning om hithörande förhållanden.

De i riksarkivet förvarade handlingarna äro av omistligt värde såväl för
staten som för den enskilde medborgaren. För administrationen är det
oundgängligt att äga tillgång till de beslut av Kungl. Maj :t och andra myndigheter
med besluten tillhörande akter och utredningar, vilka alltjämt i
stor utsträckning äro gällande. För tillvaratagandet av allmän och enskild
rätt äga riksarkivets samlingar vidare en avgörande betydelse. Detta gäller
icke endast domstolarnas handlingar. Urkunder sådana som jordeböcker,
åtkomsthandlingar, skattelängder och andra handlingar med uppgifter om
jord, ägogränser, vattendrag, rättigheter och skatter bilda grundvalen
för vår ekonomiska rättsordning. Vad slutligen angår riksarkivets betydelse
för forskningen må särskilt erinras om forskningsintressets utbredning
till allt flera områden samt den förändrade och vidgade sociala
rekryteringen av de forskare som utnyttja riksarkivets samlingar. Riks -

199

arkivets material utgör underlag icke endast för historisk forskning i vanlig
mening utan även för statsvetenskapliga, sociologiska, kulturgeografiska
och ekonomisk-historiska undersökningar. Även det tilltagande intresset
för släktforskning samt för hembygdens historia finner sin näring
i arkivets samlingar. Också är forskarfrekvensen i riksarkivet, trots de
bristfälliga lokalförhållandena, i starkt stigande. Denna intensifiering och
breddning av forskningsintresset har otvivelaktigt bidragit till att mer än
förut aktualisera arkivväsendet och för en bredare allmänhet klargöra arkivens
betydelse.

I det föregående har lämnats en kort redogörelse för riksarkivets nuvarande
lokalförhållanden. Revisorerna kunna vitsorda att riksarkivets lokaler
äro föråldrade, otillräckliga och bristfälliga. Då tillgängliga arkivutrymmen
numera äro praktiskt taget fullbelagda, saknar riksarkivet möjlighet
att genom övertagande av äldre handlingar avhjälpa eller lindra statsförvaltningens
ständigt stegrade lokalsvårigheter. Tidigare har framhållits,
hurusom den aktuella filmningen av arkivalier icke heller kan väntas medföra
någon lättnad i fråga om riksarkivets akuta utrymmeskris.

Än allvarligare är emellertid, att riksarkivets oersättliga samlingar genom
huvudbyggnadens utsatta läge och bristande skyddsanordningar löpa stor
risk för förstörelse i händelse av brand eller krig, en risk som icke skulle
vara tillnärmelsevis så stor, om samlingarna inrymdes i en byggnad med
ett mindre utsatt läge samt med erforderliga, i berg insprängda magasinslokaler.
Riksarkivets splittring på ett flertal lokaler medför vidare betydande
olägenheter icke endast för allmänheten utan också för organiserandet
av riksarkivets arbete. Revisorerna ha uppmärksammat, att riksarkivets
vetenskapligt utbildade tjänstemän i icke oväsentlig utsträckning äro
bundna av löpande expeditionsgöromål och annat mindre kvalificerat arbete.
En lösning av riksarkivets lokalfråga i riktning mot en koncentration
av expeditionerna och av det inre arbetet över huvud borde kunna medföra
ett bättre utnyttjande av personalen och skulle därför innebära en ur olika
synpunkter önskvärd rationaliseringsåtgärd. Enligt revisorernas mening bör
därför jämväl denna fråga snarast bringas till sin lösning.

§ 22.

Chalmers provningsanstalt.

Chalmers provningsanstalt började sin verksamhet i slutet av år 1888,
sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 29 april 1886 medgivit styrelsen för
dåvarande Chalmers tekniska läroanstalt att mottaga ett av stadsfullmäktige
i Göteborg beviljat anslag å 35 000 kronor till upprättande av en materialprovningsanstalt.
Anstalten står under ledning av lokalstyrelsen för Chalmers
tekniska högskola; det närmaste överinseendet över verksamheten utövas
av en nämnd, inom vilken högskolans rektor är ordförande. Föreståndare
för anstalten är en av högskolans ordinarie professorer, som vid sin

200

sida såsom överingenjör och teknisk ledare av driften har en av högskolans
docenter. Personalen i övrigt uppgår till ett 20-tal befattningshavare,
vilka åtnjuta lön efter personlig överenskommelse i varje särskilt fall. Anstalten
är förlagd till lokaler som högskolan ställt till förfogande inom gamla
högskolebyggnaden. Någon hyra utgår ej, men anstalten erlägger ett mindre
belopp såsom bidrag till bränslekostnaderna.

Arbetet inom provningsanstalten är uppdelat på fyra huvudavdelningar,
nämligen byggnadstekniska, mekaniska, kemiska och elektriska avdelningarna,
av vilka den förstnämnda är störst. Praktiskt taget alla inom tekniken
använda material undersökas. Dessutom utföras provningar av konstruktioner
och konstruktionsdetaljer. Verksamheten finansieras till huvudsaklig
del genom de intäkter som anstalten tillgodogör sig för dessa
provningar. De avgifter som därvid uttagas ansluta sig i stort till de för
statens provningsanstalt gällande taxorna.

Intill budgetåret 1941/42 har anstalten åtnjutit särskilt statsbidrag. Anstalten
disponerar en reservfond, över vilken uppkommande driftöverskott
respektive förluster regleras. Räkenskaperna granskas av riksräkenskapsverket.
Till detta verk insändes dock allenast kassabok jämte tillhörande
verifikationer, däremot icke någon huvudbok.

Omfattningen av anstaltens rörelse framgår av följande, av anstalten lämnade
uppgifter över inkomster och utgifter m. m. under senare år.

Specifikation 1	1947/48	1948/49	1949/50	Vt-*1/» 1950
Antal order...................	3 277	3 433	3 971	1 840
Antal prov....................	29 697	31 300	20 543	9 408
Inkomster
Provningar....................	325 128: 54	360 518: 26	424 369: 95	196 643: 97
Lån ur reservfonden m. m......	8 000: —	—	_	27 500: —
Minskning av behållning........	—	—	—	3 957: 86
Summa kronor	383 128: 54	360 518: 26	424 369: 95	228 101:83
Utgifter
Löner och arvoden.............	262 036: 88	284 718: 24	329 281: 33	175 630: 40
Pensioner.....................	1 260: —	—	_
Pensionsavgifter...............	25 720: 78	21 471: 83	20 983: 67	20 983: 67
Komplettering av maskin- och
apparatutrustningen..........	4 688: 96	4 976: 68	13 486: 82	13 633: 54
Iordningställande av lokaler ....	—	—	4 556: 22	1 619: 50
Diverse utgifter................	36 991: 31	45 621: 41	48 532: 17	16 234: 72
Avsatt till reservfonden........	—	_	6 500: —
Ökning av behållning..........	—	—	1 029: 74	—
Summa kronor	333 128: 54	360 518: 26	424 369: 95	228 101: 83

Under § 49 av sin berättelse upptogo riksdagens år 1939 församlade revisorer
till behandling vissa med verksamheten vid Chalmers provningsanstalt
sammanhängande förhållanden. I anslutning härtill uttalade revisorerna,
att de vid sin granskning icke kunnat undgå att fästa sig vid att av
provningsanstaltens utgifter en oproportionerligt stor del utgjordes av lö -

201

ner och arvoden till vid anstalten anställd personal. Särskilt höga hade revisorerna
funnit de avlöningsförmåner, som utgått till föreståndaren samt
två befattningshavare, vilka jämte fast årslön uppburit provision å bruttoinkomsten
av provningsavgifter. Det synies revisorerna som en högst väsentlig
beskärning av dessa löneförmåner bort kunna ske.

över revisorernas berättelse i denna del avgåvos utlåtanden av styrelsen
för Chalmers tekniska högskola, kommerskollegium och statskontoret.

Högskolestyrelsen framhöll bl. a., att enligt inhämtade upplysningar anstaltens
nämnd haft sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna påtalade
förhållandena och även förhandlat med vederbörande befattningshavare
om nya grunder för avlöningens utgående, men att nämnden med hänsyn
till det förhållandet, att skeppsprovningsanstaltens organisationsfråga
inom en snar framtid väntades få sin lösning, uppskjutit sitt avgörande av
frågan, emedan nämnden ansett, att vid provningsanstalten tantiemprocenttal
analoga med de vid skeppsprovningsanstalten bestämda framdeles borde
tillämpas.

Jämväl kommerskollegium gav uttryck åt den uppfattningen, att en omreglering
av anställningsförhållandena vid Chalmers provningsanstalt vore
avhängig av frågan om den nya skeppsprovningsanstaltens organisation. I
avvaktan på företagandet av erforderlig avlöningsreglering, vilken borde
kunna genomföras till den 1 juli 1940, ansåg sig kollegium icke för det dåvarande
böra förorda vidtagandet av ytterligare åtgärder för sådant syfte.

Statskontoret däremot höll före, att det 5 förevarande fall icke borde stanna
vid en utredning angående storleken av de löneförmåner, som skäligen
borde tillkomma anstaltens befattningshavare. Den blivande utredningen
borde därjämte avse möjligheterna att fastare inordna anstalten under Chalmers
tekniska högskola. Enligt ämbetsverkets mening kunde det nämligen
icke anses försvarbart, att en statlig institution dreve en verksamhet av
här ifrågavarande slag utan att löne- och anställningsvillkor samt övriga
med anstaltens verksamhet sammanhängande spörsmål prövades av statsmakterna.

Den i vissa av ovannämnda remissyttranden berörda frågan om skeppsprovningsanstaltens
organisation fick sin lösning vid 1940 års riksdag (prop.
nr 74; r. skr. nr 109). Till grund för propositionen låg ett av styrelsen för
Chalmers tekniska högskola utarbetat förslag, vilket, såvitt nu är i fråga,
innebar att innehavarna av två befattningar såsom föreståndare respektive
överingenjör skulle utöver fasta arvoden äga uppbära tantiem, beräknat
efter 5 respektive 10 procent på den årliga av affärsverksamhet inflytande
bruttoinkomst som överstege 50 000 kronor. Under hänvisning till av statskontoret
avgivet remissutlåtande, vari erinrats om att 1936 års lönekommitté
i sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente givit uttryck åt
uppfattningen att tantiemsystem icke längre borde tillämpas inom statsförvaltningen,
framhöll emellertid föredragande departementschefen, att anstaltens
befattningshavare borde avlönas uteslutande medelst fasta arvoden
och att något tantiemsystem således icke borde komma till användning.

202

Vad departementschefen härutinnan anfört lämnades av riksdagen utan erinran.
Riksdagsbeslutet innebar vidare att, i överensstämmelse med för statens
provningsanstalt gällande ordning, medel för skeppsprovningsanstaltens
verksamhet skulle anvisas å för anstalten under tionde huvudtiteln
upptagna avlönings- och omkostnadsanslag samt att anstaltens inkomster å
verksamheten skulle redovisas under särskild inkomsttitel å riksstaten.

I detta sammanhang må nämnas, att envar av cheferna för nyssnämnda
båda institutioner innehar befattningen som överdirektör i lönegraden
Cp 17. De med denna befattning förenade avlöningsförmånerna utgjorde,
inberäknat för respektive tidsperioder gällande procentuella löneförhöjning,
för budgetåret 1949/50 23 628 kronor och för budgetåret 1950/51 27 066
kronor.

Såvitt revisorerna kunnat finna har någon ändring i de hittillsvarande
principerna för avlöningens beräknande vid Chalmers provningsanstalt —-trots riksdagsbeslutet beträffande skeppsprovningsanstalten —- icke vidtagits.
För anstaltens högre befattningshavare, nämligen föreståndaren och
överingenjören, tillämpas sålunda alltjämt ett tantiemsystem, innebärande
att på anstaltens samlade bruttoinkomster åtnjuter den förre 5 procents
provision och den senare 10 procents provision, dock att vid gasprovningar
samt vid provtagning, besiktningar och utredningar den överingenjören tillkommande
provisionsandelen utgör 25 respektive 40 procent. Vederbörande
uppbära dessutom vissa fasta årsarvoden, vilka synas vara anpassade efter
3 respektive 27 löneklassen i statens löneplan nr 1.

Enligt vederbörliga avlöningslistor fördela sig de vid anstalten under de
tre sistförflutna budgetåren utgående avlöningarna på sätt närmare framgår
av följande tabell. I

Budgetår	Föreståndaren	Överingenjören	Övriga befattningshavare
Antal	Sammanlagd lön
1948/49 .........	20 956: 83	66 766: 71	18	146 289: 76
1949/50 .........	23 760: 83	76 962: 33	22	171 598: 50
1950/51 .........	24 259: 79	77 589: 24	23	207 937: 95

I underdånig skrivelse den 1 november 1951 har lokalstyrelsen för Chalmers
tekniska högskola, med överlämnande av en från Chalmers provningsanstalts
nämnd inkommen skrift jämte därvid fogade bilagor, hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte av riksdagen för budgetåret 1952/53 utverka ett
statsbidrag åt provningsanstalten av 32 800 kronor för täckande av de merutgifter
som nämnda budgetår beräknas uppkomma för beredande av förbättrade
pensionsförmåner åt den vid anstalten anställda personalen.

Till stöd för sin framställning har lokalstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Under senare tid har en del av den vid provningsanstalten anställda personalen
anslutit ,sig till civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund. På
sätt närmare framgår av den av anstaltsnämnden lämnade redogörelsen har

203

förbundet begärt förhandlingar rörande avsevärda förbättringar av anställnings-
och avlöningsvillkoren för den del av personalen vid anstalten, som
anslutit sig till förbundet.

Lokalstyrelsen biträder den av anstaltsnämnden uttalade meningen, att
anstaltens ekonomi icke kan bära de ökade utgifter, som ett bifall i huvudsak
till de av förbundet framställda kraven skulle medföra. Lokalstyrelsen
kan icke finna att de till personalen utgående kontanta avlöningsförmånerna
äro för personalen ogynnsamma i förhållande till det allmänna löneläget.
Däremot biträder lokalstyrelsen anstaltsnämndens mening att personalen
bör beredas betydligt förbättrade pensionsförmåner. Emellertid
kommer anstalten att få härför vidkännas betydliga årliga utgiftsökningar,
som icke kunna beräknas bestridas av de intäkter, som årligen inflyta av
verksamheten. Lokalstyrelsen har med företrädare för anstaltsnämnden
diskuterat frågan om möjligheterna att nu ytterligare höja de nu för provningar
utgående taxorna, vilka ansluta sig till de taxor som tillämpas av statens
provningsanstalt. Lokalstyrelsen har, liksom tidigare anstaltsnämnden,
funnit, att det är en vansklig åtgärd att nu än mer höja taxorna. En sådan
åtgärd kan nämligen befaras leda till det resultatet, att antalet uppdrag
sjunker så, att någon inkomstökning icke uppkommer. Lokalstyrelsen har
emellertid uppdragit åt anstaltsnämnden att nära följa denna fråga.

Lokalstyrelsen vill uttala att den finner det angeläget, att det i Göteborg
finnes en provningsanstalt med officiell prägel och att därför åtgärder böra
vidtagas för att möjliggöra anstaltens fortsatta bestånd. Enligt lokalstyrelsens
bestämda mening erfordras härför, att staten på det sätt stöder verksamheten
vid anstalten, att statsbidrag lämnas för täckande av de årliga
merutgifter, som beräknas uppkomma därigenom att personalen vid anstalten
beredes förbättrade pensionsförmåner. Merkostnaderna härför beräknas
för budgetåret 1952/53 komma att uppgå till 32 800 kronor.

I nu rådande läge har lokalstyrelsen uppdragit åt anstaltsnämnden att
föra förhandlingar med förbundet angående anstaltspersonalens anställnings-
och avlöningsvillkor, och därvid utgå från att anstalten även i fortsättningen
skall bestrida de å rörelsen belöpande kostnaderna med intjänta
medel med undantag dock av merutgifter för beredande av förbättrade pensionsförmåner
åt personalen.

I detta sammanhang må .slutligen nämnas, att yrkesinspektören i sjätte
distriktet, efter inspektion av provningsanstalten, i en den 26 oktober 1951
dagtecknad skrivelse bl. a. uttalat, att såväl arbetslokaler som hygieniska
anordningar för personalen vore synnerligen dåliga och ej uppfyllde arbetarskyddslagens
skäliga fordringar på dylika lokaler och anordningar. Efter
att i 22 olika punkter ha preciserat sina erinringar har yrkesinspektören
slutligen framhållit, att beträffande lokalförhållandena förelåge den risken
att förbud mot vissa lokalers användande till arbetslokaler kunde komma
att utfärdas, om intet åtgjordes i denna fråga.

Revisorernas uttalande. I anledning av de erinringar, vilka riksdagens
revisorer år 1939 framförde mot det vid Chalmers provningsanstalt tillämpade
tantiemsy.stemet, uppgav styrelsen för Chalmers tekniska högskola i
sitt i ärendet avgivna remissutlåtande bl. a., att anstaltens nämnd haft sin
uppmärksamhet riktad på de påtalade förhållandena och även förhandlat
med vederbörande befattningshavare om nya grunder för avlöningens ut -

204

gående. Med hänsyn till den då nära förestående lösningen av skeppsprovningsanstaltens
organisationsfråga hade nämnden dock uppskjutit sitt avgörande
av frågan, enär den ansett att vid provningsanstalten tantiemprocenttal
analoga med de vid skeppsprovningsanstalten bestämda framdeles
borde tillämpas. I det av högskolestyrelsen ungefär samtidigt utarbetade
förslaget till organisation av skeppsprovningsanstalten förutsattes också,
att denna institutions ledande befattningshavare skulle äga tillgodoräkna
sig viss provision på den årliga av affärsverksamhet inflytande bruttoinkomst
som överstege 50 000 kronor. Vid riksdagsbehandlingen av frågan
intogo emellertid statsmakterna den ståndpunkten, att något tantiemsystem
icke borde komma till användning vid skeppsprovningsanstalten, emedan
detta system icke stode i överensstämmelse med de principer som härutinnan
tillämpades inom statsförvaltningen i övrigt. Skeppsprovningsanstalten
kom därför att organiseras på motsvarande sätt som exempelvis statens
provningsanstalt, innebärande att anstaltens personalkostnader bestridas
från vissa riksstatsanslag, medan samtliga i verksamheten uppkommande
inkomstmedel redovisas å en särskild inkomsttitel.

Oaktat frågan om grunderna för avlöningens utgående vid Chalmers
provningsanstalt ansetts stå i omedelbart samband med motsvarande spörsmål
vid skeppsprovningsanstalten, har förenämnda riksdagsbeslut icke föranlett
någon principiell ändring av provningsanstaltens avlöningsförhållanden.
Fortfarande tillämpas vid anstalten ett tantiemsystem, vilket är så
konstruerat att den tekniske ledaren av driften kommer i åtnjutande av
löneförmåner som äro utan motstycke inom den direkt statliga förvaltningen.
Under vart och ett av de båda sistförflutna budgetåren har sålunda
ifrågavarande befattningshavare uppburit en sammanlagd lön av icke mindre
än i runt tal 77 000 kronor; det må i detta sammanhang erinras om att de
cheferna för skeppsprovningsanstalten och statens provningsanstalt tillkommande
avlöningsförmånerna uppgått till för budgetåret 1949/50 23 628 kronor
och för budgetåret 1950/51 27 066 kronor. Även de provisionsinkomster
som anstaltens föreståndare — vilken därutöver åtnjuter lön såsom ordinarie
professor vid Chalmers tekniska högskola — kunnat tillgodoräkna
sig måste betecknas såsom onormalt höga, icke minst med hänsyn till att
föreståndaren icke synes taga någon befattning med själva det praktiska
provningsarbetet. Såsom av de ovan lämnade sifferuppgifterna framgår,
föreligger också en uppenbar disproportion mellan vad, å ena sidan, nämnda
båda befattningshavare och, å andra sidan, övriga tjänstemän uppbära i
lön. Det vill även förefalla, som om den dominerande andel löner och arvoden
utgöra av anstaltens totala utgifter skulle haft till följd, att tillräckliga
medel för komplettering av maskin- och apparatutrustningen icke kunnat
anslås. Det må vidare erinras om att vederbörande yrkesinspektör nyligen
framfört allvarliga anmärkningar mot det skick vari arbetslokaler och hygieniska
anordningar för anstaltens personal befinna sig.

För egen del ha revisorerna bibragts den uppfattningen, att det vid Chalmers
provningsanstalt tillämpade tantiemsystemet såväl principiellt sett

205

som med hänsyn till dess praktiska verkningar måste betecknas som högeligen
otillfredsställande och otidsenligt. Vid ett bedömande av förevarande
spörsmål bör nämligen ihågkommas, att provningsanstalten har karaktär av
en officiell institution. Bortsett från förmånen av fri hyra åtnjuter visserligen
icke anstalten f. n. något statsbidrag för driften; ett dylikt har dock
sökts för nästa budgetår. Emellertid står anstalten under ledning av lokalstyrelsen
för Chalmers tekniska högskola, vars rektor är ordförande i anstaltsnämnden.
Det är närmast i kraft av denna statliga auktorisation som
anstalten erhåller sina uppdrag och bedriver sin verksamhet. I sin förberörda
framställning om statsunderstöd för nästa budgetår har också högskolestyrelsen
starkt understrukit anstaltens officiella prägel.

Då nu anspråk rests på att statsverket i fortsättningen skall direkt bidraga
till upprätthållandet av anstaltens verksamhet, vilja revisorerna hävda
den meningen, att ett eventuellt beslut härom i varje fall bör föregås av
en grundlig prövning av frågan om anstaltens framtida ställning och organisation.
Såvitt kan bedömas bör nämligen anstalten, med en rimligare
lönesättning för chefstjänstemännen, utan svårighet själv kunna bära de
utgiftsökningar om vilka i detta sammanhang är fråga. Härtill kommer att,
såsom ovan framhållits, starka principiella skäl tala för en avveckling av
det vid anstalten nu tillämpade tantiemsystemet. Enligt revisorernas mening
böra därför de nu berörda .spörsmålen göras till föremål för närmare
utredning, varvid böra övervägas möjligheterna att antingen helt inordna
anstalten under Chalmers tekniska högskola eller ock omorganisera verksamheten
enligt de principer som gälla för skeppsprovningsanstalten och
statens provningsanstalt.

§ 23.

Ersättning för tillsyn vid skolmåltider.

Beträffande frågan om tillsyn vid skolmåltider anförde föredragande departementschefen
i den till 1946 års riksdag avlåtna propositionen nr 174
angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider bl. a. följande.

En viss, ehuru givetvis icke rigorös vakthållning från skolans sida under
frukostrasten torde vara påkallad. I allmänhet torde för denna vakthållnings
ordnande icke erfordras någon detaljerad reglering från statliga
myndigheters sida. Jag anser det naturligt, att frågan därom enklast löses
genom överenskommelser eller på annat sätt genom de lokala myndigheternas
försorg. Närmast till hands ligger väl i allmänhet, att i skolan eller dess
omedelbara närhet boende lärare med biträde av bespisningspersonalen och
bland eleverna utsedda ordningsmän svara för vakthållningen. Stundom
lärer det emellertid bli erforderligt att för uppdraget anlita även lärare,
som icke bor inom skolan eller i dess närhet; vid högre skolor torde detta
bli regel. Något svårare problem torde dock vakthållningens ordnande icke
erbjuda.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att taga under övervägande, huruvida generella bestämmelser

206

erfordras rörande utnyttjande av lärarnas fyllnadstjänstgöringsskyldighet
för ifrågavarande ändamål samt, därest så skulle befinnas erforderligt, utfärda
föreskrifter i ämnet. Stundom kan måhända befinnas erforderligt att
medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten. Kungl. Maj :t torde även
i detta fall få äga meddela de bestämmelser, som må befinnas erforderliga.
I likhet med skolöverstyrelsen är jag icke nu beredd att ingå på frågan,
huruvida kontant ersättning må utgå till vakthavande lärare i vissa fall.
Den vakthavande bör dock äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.

Uttalandet lämnades av riksdagen utan erinran (skrivelse den 18 juni
1946, nr 215).

I sin skrivelse den 10 december 1946 (nr 528) i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 333 angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens
tjänst in. fl. gjorde emellertid riksdagen bl. a. följande uttalande.

I samband med ställningstagandet till frågan om den nya lönenivån har
riksdagen övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna
skola anses utgöra vederlag. Det har därvid närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband
med barnbespisning. Riksdagen förutsätter, att dylika arbetsuppgifter
icke skola förenas med särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.

Under hänvisning till att vid anordnande av skolbarnsbespisning vakthållningen
syntes böra omhänderhavas kontinuerligt av samma personer
dag för dag, därest lämplig tillsyn i större bespisningslokaler skulle kunna
åstadkommas, gav städernas folkskoleinspektörsförbund i en till chefen för
ecklesiastikdepartementet ställd, den 8 maj 1947 dagtecknad skrivelse uttryck
åt önskvärdheten av att statsbidragsbestämmelserna för folk- och
småskollärare så formulerades, att skoldistrikten icke hindrades att för vakthållningen
vid skolbespisningen i större bespisningssalar kunna förordna
lärare, som härför ägde uppbära särskilt arvode.

Med anledning härav erinrade skolöverstyrelsen i ett den 25 november
1947 avgivet remissutlåtande, att överstyrelsen den 23 oktober 1946 utfärdat
anvisningar rörande den lokala organisationen av skolmåltidsverksamheten.
Enligt dessa anvisningar borde tillsynen över lärjungarna under skolmåltiderna
lämpligen utövas av lärare på de villkor, som efter överenskommelse
mellan vederbörande lokala myndigheter och lärarkåren uppgjorts,
varvid vakthavande lärare skulle äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.
Skolöverstyrelsen framhöll vidare bl. a., att riksdagens sistberörda
skrivelse ansetts ge uttryck åt den meningen, att lärarpersonal skulle ha till
tjänsteåliggande att bestrida vakthållning vid skolmåltidsverksamhet, och
uttalade i anslutning härtill följande.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål är dock att märka, att skyldighet
för lärare att fullgöra dylik prestation — vilken fråga för övrigt icke
synes ha varit föremål för förhandlingar i samband med genomförande av
löneregleringen — icke fastslagits i författning. Befogenhet för skolmyndighet
att ålägga lärare dylik arbetsuppgift i tjänsten förefinnes därför icke,
och följaktligen äger skoldistriktet till lärare utöver honom tillkommande
lön utgiva ersättning för utförande av arbetsuppgifter utan att distriktets
rätt till statsbidrag till lärarlöner därigenom äventyras.

207

Den till överstyrelsen remitterade framställningen av städernas folkskoleinspektörsförbund
torde därför icke påkalla någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret hävdade för sin del i ett den 31 december 1947 avgivet utlåtande,
att ämbetsverket icke kunnat finna annat än att överstyrelsens uppfattning
stode i direkt strid med riksdagens merberörda uttalande i frågan.

Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 4 juni 1948 uppdragit åt skolöverstyrelsen
att inkomma med yttrande och förslag med anledning av vad riksdagen
i sin skrivelse 1946: 528 anfört rörande skyldighet för lärare att fullgöra
vissa socialpedagogiska uppgifter, framhöll överstyrelsen i underdånigt
utlåtande den 26 april 1949, att överstyrelsen vidhölle sin tidigare uttalade
mening. Denna uppfattning stode icke, såsom statskontoret hade velat göra
gällande, i strid med riksdagens uttalande i den förevarande frågan. Riksdagens
uttalande kunde nämligen endast anses innebära en utsaga om det
enligt riksdagens mening skäliga och lämpliga härvidlag. Skyldighet i nämnda
hänseende hade däremot icke kommit till uttryck i författning.

Skolöverstyrelsen påpekade vidare, att såväl beträffande folkskoleväsendet
som i fråga om det högre kommunala skolväsendet bland villkoren för
statsbidrag uppställts, att kommunen ej lämnat ersättning till lärare för
uppgifter, som enligt meddelade bestämmelser kunde åläggas honom i
tjänsten (statsbidragskungörelserna 1948: 208 och 1938: 754). Efter att närmare
ha redogjort för de i vederbörande skolstadgor intagna föreskrifterna
härom framhöll överstyrelsen följande.

Efter orden skulle alltså lärares skyldighet att övervaka lärjungarna kunna
anses omfatta även tiden för frukostrasten. Enligt skolöverstyrelsens mening
är dock frukostrasten att anse såsom ett avbrott i skoldagen och således av
annan karaktär än de kortare rasterna. Att märka är även, att vid tiden för
avfattningen av dessa bestämmelser frågan om skolmåltidsverksamhet ej var
aktuell.

Enligt praxis har vid flertalet skolor ej heller tillsynsskyldighet över lärjungarna
ansetts åvila lärarna under hela frukostrasten. När lärjungarna
intaga sina måltider utom skolan liksom när vid duplicering av undervisningen
uppehåll om ända till ett par timmar måste göras, skulle en sådan
tillsynsskyldighet icke kunna i praktiken fullgöras.

Riksdagen synes ej ha avsett att införa något allmänt åliggande för lärarna,
och dess uttalande i frågan synes ha föranletts av upplysning om
något enstaka missförhållande.---

Skolöverstyrelsen lämnade även en ingående redogörelse för en av överstyrelsen
verkställd undersökning rörande förhållandena på förevarande
område, vartill knötos vissa allmänna synpunkter. I anslutning härtill uttalade
överstyrelsen.

Av det nu anförda framgår, att det på olika orter är nödvändigt att tilllämpa
den anordning, som i det särskilda fallet är lämpligast. Frågan om
ersättning varken kan eller bör därför särskilt regleras genom ändring av
författning i vad avser lärarnas tjänstgöringsskyldighet utan bör lösas under
hänsynstagande till de speciella omständigheterna på orten och i de enskilda
fallen. Uppenbarligen erfordras ej sällan vida större prestationer av
lärarna än riksdagen förutsatt. Angående beslutanderätten i fråga om vem

208

det bör åvila att utöva tillsynen anser överstyrelsen, att det bör tillkomma
skolstyrelsen eller överläraren respektive rektor att ordna tillsynen efter
hörande av lärarkåren vid skolan och med beaktande av sådana omständigheter
som lärarnas lämplighet för uppgiften, omfattningen av denna i jämförelse
med övervakningen under vanlig rast samt möjligheten och skäligheten
att lärare åtager sig övervakning utan särskild ersättning. Inskränkning
i vederbörande lärares vakthållning under vanlig rast kan i samband
härmed övervägas. Tillses bör, att tillsynen i samband med måltiderna icke
blir så betungande för en lärare, att han icke erhåller behövlig avkoppling
under dagens arbete. Såsom tillräcklig ersättning bör ej alltid anses förmånen
av fri måltid för läraren, enär dess värde måste anses förhållandevis
ringa, särskilt som den är att anse som skattepliktig intäkt. Skulle någon
lärare vid bestämmande av vakthållningen tilldelas en jämförelsevis omfattande
tillsynsskyldighet, bör i förekommande fall kommunen, med hänsyn
till vikten av ett ändamålsenligt genomförande av skolmåltidsverksamheten,
äga träffa överenskommelse med vederbörande lärare om gottgörelse
för övervakningen med skäligt belopp. Överstyrelsen ifrågasätter givetvis
icke statsbidrag till dylik ersättning.

Den föreslagna anordningen innebär alltså, att särskild gottgörelse ej kommer
att anses såsom sådan ersättning, som avses i de nämnda kungörelserna
1948: 208 § 5 mom. 1 f) och 1938: 754 § 4 d), samt att tillsynen över skolmåltidsverksamheten
ej utan vidare omfattas av lärarnas tillsynsskyldighet
under raster. Det må erinras om att nyssnämnda bestämmelser i statsbidragskungörelserna
sikta på helt andra förhållanden än de förevarande och
tillkommo för att förhindra, att ekonomiskt starkare skoldistrikt genom att
erbjuda särskilda förmåner utöver lagstadgad lön lockade till sig lärarkraft.
De relativt blygsamma ersättningar, som här skulle komma i fråga, kunna
däremot ej innebära någon särskild lockelse för lärarna med hänsyn till
arten och omfattningen av den särskilda arbetsprestationen.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte förklara
hinder icke möta för skolöverstyrelsen att utfärda anvisningar angående
ordnande av tillsynen vid skolmåltidsverksamheten av det huvudsakliga innehåll
som angivits i ett skrivelsen bifogat förslag.

I ett över skolöverstyrelsens framställning den 18 juni 1949 avgivet remissutlåtande
framhöll statskontoret bl. a. följande.

Vad skolöverstyrelsen i nu föreliggande utlåtande anfört, har icke givit
statskontoret anledning frångå sin tidigare uttalade uppfattning.

Överstyrelsens förmodande, att riksdagens ståndpunkt rörande särskild
gottgörelse eller särskilt lönetillägg endast skulle innebära en utsaga om det
enligt riksdagens mening skäliga och lämpliga, synes mot bakgrunden av
vad som i ärendet förekommit icke riktigt. Vad folkskoleväsendet beträffar
framgår detta vid en jämförelse av riksdagsuttalandet med den i gällande
statsbidragskungörelse (1948:208 § 5 1 mom. f) intagna bestämmelsen,
att lärare icke utöver stadgade avlöningsförmåner av skoldistriktet må åtnjuta
ersättning för utförande av arbetsuppgifter, som enligt meddelade
bestämmelser kunna åläggas honom i tjänsten. Såsom framgår av förarbetena
till sistnämnda bestämmelse (se proposition 270/1937 s. 95 ff), har
denna tillkommit för att en gång för alla förhindra de olika kommunerna
att i större eller mindre utsträckning tillgodose sin lärarpersonal med förmåner
utöver författningsenlig avlöning. Vad överstyrelsen anfört för att

209

söka påvisa, att passning vid skolmåltider icke omfattas av den tillsynsskyldighet
som åvilar lärare under »fristunder» och »raster», är ägnat att
förvåna (jfr 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande SOU 1936:48 s.
34). Den omständigheten, att tillsyn under frukostrasten tidigare icke utövats
eller skett slentrianmässigt, saknar helt betydelse vid bedömandet av
innebörden av stadgebestämmelserna, som lämna möjlighet att vid förefallande
behov utnyttja lärarnas tillsynsskyldighet.---

Av vad ovan anförts följer, att särskild ersättning — utöver fri måltid -—
till lärare för vakthållning under lärjungarnas måltidsraster enligt ämbetsverkets
mening alldeles icke kan anses motiverad och att kommunala tillskott
för detta ändamål måste stå i direkt strid mot förenämnda riksdagsuttalande
och grunderna i gällande statsbidragsbestämmelser.

Beträffande övervakningens ordnande håller statskontoret före, att denna
med hänsynstagande till de speciella förhållandena vid respektive skola bör
utan svårighet kunna så organiseras, att lärarpersonalen ej oskäligt betungas.

I en till chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnad, den It oktober
1950 dagtecknad promemoria angående tillsynen vid skolmåltiderna har
styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund bl. a. erinrat om att, sedan
skolöverstyrelsen avgivit sitt ovannämnda förslag, överläggningar ägt rum
mellan departementet och representanter för lärarkåren. För att bl. a. vinna
tid för en fortsatt behandling och en slutgiltig lösning av frågan hade från
lärarrepresentanternas sida utlovats att om möjligt söka undvika konflikter
i samband med lärares vakthållning vid skolmåltiderna läsåren 1948—
50. Detta hade också kunnat uppfyllas. Under hösten 1950 hade emellertid
vissa svårartade konfliktsituationer uppstått. Vidare hade i ett antal fall
deklarerats, att man icke längre ansåge sig kunna medverka vid vakthållningen
under rådande förhållanden. Man hade endast tills vidare gått med
på vissa arrangemang för att ge möjlighet till en uppgörelse utan irriterande
moment. Skolöverstyrelsens förslag i ärendet hade till en början skapat
en positiv inställning till övervakningsfrågan, i det man förväntat att
förslaget snarast skulle träda i kraft. Dröjsmålet med genomförandet av
anvisningarna hade emellertid inverkat ofördelaktigt.

Genom beslut den 22 juni 1951 har Kungl. Maj :t bl. a. förordnat, att 2 §
kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande
av skolmåltider skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:

1)-----

2)---

3) ----

4) -----

5) ---

6) att skoldistriktet eller primärkommunen icke utgiver ersättning till
lärare, som utövar tillsyn vid skolmåltid, i andra fall än då han utövar
mera omfattande dylik tillsyn än flertalet lärare vid skolan och antalet lärjungar,
över vilka han utövar tillsyn, uppgår till i genomsnitt minst 100
per dag samt att ersättningen härvid, utöver förmånen av fri måltid, utgår
per dag med högst två kronor, om antalet lärjungar, över vilka han utövar
tillsyn, i genomsnitt ej överstiger 200, och i annat fall med högst tre kronor.

14—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

210

Till ledning vid handläggning av frågor om tillsynen vid skolmåltiderna
skola vidare tjäna följande anvisningar.

Tillsynen över lärjungarna under skolmåltiderna bör vid varje skola anordnas
på det för skolan lämpligaste sättet.

Då lärares deltagande i skolmåltiderna är av stor betydelse ur pedagogisk
synpunkt, bör tillsynen över lärjungarna vid skolmåltiderna i regel handhavas
av lärare.

Vid en del skolor är det ej nödvändigt med daglig tillsyn av lärare. Detta
gäller skolor med lågt antal lärjungar och skolor med äldre elever, där lokalernas
storlek och utformning göra det möjligt och lämpligt att bland elever
utsedda förtroendemän få i uppdrag att ansvara för trevnad och ordning
vid måltiderna.

I större skolmåltidslokaler, speciellt i skolor med klasslärare och med
yngre elever, är det betydelsefullt med kontinuitet i övervakningen, så att
lärare, som utövar tillsyn, lär känna eleverna. Det är därför önskvärt, att
samma lärare under en sammanhängande period eller under flera dagar
varje vecka har hand om samma grupp lärjungar.

Lärare, som utövar tillsyn vid skolmåltid, skall äga att avgiftsfritt deltaga
i densamma. För tillsynen bör i regel annan ersättning ej utgå. Lärare,
som utövar mera omfattande tillsyn än flertalet lärare vid skolan, exempelvis
för att ovan nämnda kontinuitet i övervakningen skall vinnas, må tilldelas
ersättning under förutsättning att antalet lärjungar, över vilka han
utövar tillsyn, uppgår till i genomsnitt minst 100 per dag. Ersättning bör
utgå enligt grunder, varom överenskommelse kan träffas med beaktande
av de lokala förhållandena, såsom den tid som åtgår för tillsynen och belägenheten
av lärarens bostad. Såsom statsbidragsvillkor gäller, att ersättningen
må utgå högst med belopp, som framgår av 2 § 6) kungörelsen.

Ändringen har trätt i kraft den 1 juli 1951. Någon motsvarighet till ifrågavarande
bestämmelser återfinnes icke i kungörelsens före nämnda datum
gällande lydelse.

Revisorernas uttalande. Vid granskning av vissa med skohnåltidsverksamheten
sammanhängande förhållanden ha revisorerna uppmärksammat,
att kungörelsen 1946:553 numera ändrats därhän, att i viss utsträckning
särskild ersättning må utgå till lärare för av honom utövad tillsyn vid
skolmåltid. Oaktat denna ändring icke synes stå i överensstämmelse med
riksdagens år 1946 gjorda uttalande i frågan, har densamma tillkommit
utan riksdagens hörande. Vad i ärendet sålunda förevarit ha revisorerna
ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.

211

Jordbruksdepartementet.

§ 24.

Anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Allt sedan budgetåret 1937/38 har på riksstaten funnits uppfört ett anslag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

De grunder, enligt vilka statsbidrag till djursjukvård i denna form utgått,
ha växlat. Vid stödformens tillkomst år 1937 utgick bidraget med tre femtedelar
dels av den del av veterinärarvodet, som översteg 7 kronor, dels ock
av resekostnaden för den del av veterinärens resa, som föll utanför ett avstånd
av 10 km från veterinärstationen. Berättigad till statsbidrag var
djurägare, för vilken det beskattningsbara beloppet vid sistförflutna års
statsskattetaxering icke översteg 300 kronor. Genom kungörelse år 1944
ändrades bestämmelserna därhän, att statsbidrag finge åtnjutas av den, för
vilken de senast fastställda beskattningsbara och taxerade beloppen icke
överstego 400 respektive 1 800 kronor. Den skattepliktiga förmögenheten
skulle dessutom vara högst 12 000 kronor.

Numera regleras ifrågavarande bidrag genom kungörelsen 1946: 164. I
fråga om bidragets belopp gäller, att detta utgår till bestridande av hela
den del av veterinärarvodet och resekostnaden, som överstiger 10 kronor.
Den tidigare gällande begränsningen att bidrag ej utgick för resekostnad
inom 10 km från veterinärstationen har därmed bortfallit. Beträffande de
till bidrag berättigade stadgades år 1946, att de beskattningsbara och taxerade
beloppen finge uppgå till högst 600 respektive 2 200 kronor och den
skattepliktiga förmögenheten till högst 20 000 kronor. I sistnämnda avseende
skedde en ändring genom kungörelsen 1949:671, som trädde i kraft
fr. o. m. 1950 och varigenom en anpassning till de nya skatte- och uppbördsbestämmelserna
ägde rum. Statsbidrag tillkommer nu djurägare, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke överstiger 3 500 kronor och
som ej heller påförts statlig förmögenhetsskatt, d. v. s. ej äger förmögenhet
överstigande 30 000 kronor. Genom denna avvägning av inkomst- och förmögenhetsgränserna
åsyftade man att i stort sett bibehålla kretsen av bidragsberättigade
djurägare. Länsstyrelserna äga möjlighet att i ömmande
fall medgiva bidrag, då nyssnämnda gränser endast i ringa mån överskridits.

År 1949 har den utvidgningen av bidragsbestämmelserna genomförts, att
— i motsats till tidigare — bidrag kan utgå även till den, som är bosatt i
stad, köping eller municipalsamhälle med egen veterinär. Denna förändring
motiverades av att städerna i vissa fall, särskilt i Norrland, omfatta
avsevärda områden, som äga karaktär av ren landsbygd. Någon nämnvärd
betydelse ur statsfinansiell synpunkt beräknades utvidgningen knappast få.

212

1949 års proposition i förevarande ämne behandlades av riksdagen i dess
skrivelse nr 329 under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande i ärendet.
Därvid underströks Kungl. Maj :ts uttalande, att de i propositionen angivna
riktlinjerna i viss mån borde betraktas som ett provisorium. Vidare
framhölls önskvärdheten av att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följde
verkningarna av de föreslagna ändringarna.

Vid sjukbesök skall veterinär göra sig underrättad om huruvida villkoren
för åtnjutande av statsbidrag äro för handen. Därest djurägaren på
särskild blankett avgiver försäkran om sina taxeringsförhållanden, och
dessa motsvara stadgade förutsättningar, uppbär veterinären icke av djurägaren
högre belopp än 10 kronor. Återstående del av kostnaderna för
besöket rekvirerar veterinären hos länsstyrelsen, som kontrollerar taxeringsuppgifterna.
Utgifterna avföras av länsstyrelsen på det under nionde
huvudtiteln för ändamålet uppförda anslaget.

Utgifterna för ifrågavarande veterinärvård ha, alltsedan anslag för ändamålet
uppfördes å riksstaten, kraftigt stegrats. Av nedanstående tabell
framgå anvisade anslagsbelopp samt utgifterna å anslaget.

Budgetår	Anslag kronor	Utgifter kronor	Författnings- bestämmelser
1937/38 ..........	50 000	37 396	1937: 323
1938/39 ..........	50 000	79 810
1939/40 ..........	50 000	86123
1940/41 ..........	90 000	81 124
1941/42 ..........	95 000	107 002
1942/43 ..........	95 000	152 343
1943/44 ..........	no 000	193 406
1944/45 ..........	150 000	160 531	1944: 238
1945/46 ..........	230 000	177 268
1946/47 ..........	230 000	551 284	1946: 164
1947/48 ..........	230 000	651159
1948/49 ..........	500 000	788 413
1949/50 ..........	500 000	751 242	1949: 671
1950/51 ..........	700 000	989 953

Kostnadsutvecklingen under ifrågavarande anslag uppmärksammades av
1947 års statsrevisorer, vilka pekade på den avsevärda ökning av statsverkets
utgifter, som de nya statsbidragsgrunderna medfört. Med hänsyn härtill
underströko revisorerna angelägenheten av att utvecklingen på förevarande
område med uppmärksamhet följdes av vederbörande fackmyndighet.
Därest kostnaderna skulle ytterligare ökas, syntes det böra ankomma
på nämnda myndighet att taga initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna,
som kunde finnas påkallade.

Såsom framgår av ovan anförda uppgifter om belastningen på anslaget,
ha utgifterna under de senaste fyra åren nära nog fördubblats (ökningen
== 80 procent). I efterföljande tabell ha revisorerna sammanställt dels kostnadernas
fördelning på olika län för budgetåren 1946/47 och 1950/51, dels
utgiftsökningen för varje län.

213

Län	Utgifter 1946/47 kronor	Utgifter 1950/51 kronor	ökning kronor
Stockholms............	3 484	20 738	17 254
Uppsala...............	4 495	6 411	1 916
Södermanlands.........	5101	8 528	3 427
Östergötlands..........	12 426	31 050	18 624
Jönköpings............	10 704	40 597	29 893
Kronobergs............	23 552	68 988	45 436
Kalmar...............	11 044	22 070	11 026
Gotlands..............	9 427	10 551	1 124
Blekinge...............	6 910	26 589	19 679
Kristianstads...........	4 147	19 814	15 667
Malmöhus.............	11	375	364
Hallands..............	9 332	34 645	25 313
Göteborgs o. Bohus ....	4 964	16 654	11 690
Älvsborgs .............	17 855	58 490	40 635
Skaraborgs.............	4 703	23 553	18 850
Värmlands.............	39 742	56 169	16 427
Örebro................	6 525	12 702	6177
Västmanlands..........	1 596	4 347	2 751
Kopparbergs...........	14 863	40 082	25 219
Gävleborgs.............	22 997	31 784	8 787
Västernorrlands........	40 030	65 248	25 218
Jämtlands.............	60 265	94 633	34 368
Västerbottens..........	105 634	133 185	27 551
Norrbottens............	131 477	162 750	31 273
Summa kronor	551 284	989 953	438 669

Omkring hälften av den under de sista fyra åren inträffade kostnadsstegringen
faller på det senaste budgetåret. Detta torde i viss mån sammanhänga
med att de bidragsgrunder, som började tillämpas fr. o. m. år 1950, äro mera
liberalt utformade än de tidigare gällande. Härjämte synes framgå av de i
tabellen ovan lämnade uppgifterna, att ökningen i viss mån beror på att
stödformen kommit till ökad användning i de sydligare länen.

De höga utgiftssiffrorna för norrlandslänen sammanhänga givetvis med
de långa avstånden, vilka draga större resekostnader än i andra län. Revisorerna
ha ägnat särskild uppmärksamhet åt utgifterna i Norrbottens län
samt genomgått och granskat de av veterinärerna ingivna ersättningsräkningar,
som föranlett utbetalning för tiden den 1 april 1950—den 31 mars
1951.

Norrbottens län omfattar 12 veterinärdistrikt, länsveterinärens område
däri inräknat. Under nyssnämnda tidsperiod har i detta län utbetalats statsbidrag
från anslaget med tillhopa 143 533 kronor, motsvarande 11 961 kronor
per distrikt. De räkningar, vilka ligga till grund för utbetalningarna, omfatta
en summa av 181 328 kronor, fördelade på 48 932 kronor för arvoden
och 132 985 kronor för resekostnader. För varje distrikt motsvarar detta en
summa av 15 110 kronor, fördelade med 4 077 kronor på arvoden och 11 082
kronor på resekostnader. Räkningarna upptaga 2 402 resdagar. Under dessa
dagar ha avlagts 3 729 besök, d. v. s. i genomsnitt för varje distrikt 200
resdagar med 311 besök.

Revisorerna ha tagit del av motsvarande veterinärräkningar även för Örebro
län. Kostnaderna i detta län äro väsentligt lägre, beroende på dels ett

214

mindre antal besök och dels väsentligt lägre resekostnader för varje besök.
I detta län synes emellertid ett ännu färre antal besök per resdag ha avlagts;
endast ett besök under varje resdag synes ha varit regel. På grund av det
ringa antalet resdagar under året har det dock icke varit ovanligt, att
åtskilliga dagar och stundom någon vecka förflutit mellan besöken.

Rörande möjligheterna att sammanföra flera sjukbesök till en resa har
länsveterinären i Norrbottens län lämnat vissa nedan återgivna uppgifter.
Det bör anmärkas, att uppgifterna icke taga sikte på den veterinärvård för
mindre bemedlade, varom i detta sammanhang är fråga, utan avse veterinärvård
i allmänhet.

I Arvidsjaurs veterinärdistrikt förekommer 2 gånger i månaden välbesökta
mottagningsresor till Glommersträsk, men övriga mottagningsresor -— 3 rundresor
på våren till Arjeplog, Muskosel etc. — äro litet besökta. Höstresorna
ha nu dragits in som obehövliga. I Piteå veterinärdistrikt har sedan gammalt
ordnats med mottagningsresor till den s. k. Markbygden, men då de
nu samla ringa intresse skola de dragas in. I Kiruna förekommer det i samband
med köttbesiktningen mottagning, men några andra mottagningsresor
i länet känner jag ej till.

Förut voro mottagningsresor vanligare, och orsaken till att de kommit
ur bruk torde bero på att de ersatts med s. k. förbiresor. Dessa tillgå så att
djurägarna per telefon anmäla, att de vilja ha besök vid förbiresor, och de
långa listor på sådana anmälningar, som finnas hos varje distriktsveterinär,
visar att de fylla en uppgift. Det gäller givetvis endast fall, som ej äro av
brådskande natur såsom dräktighetsundersökningar och sterilitetsbehandlingar.
Förrättningen blir vanligen lika billig som vid mottagningsresor,
och djurägarna slippa gå långa vägar med sina kreatur eller vänta på veterinärerna,
utan få behandlingen utförd hemma på gården, en sak som blir
av allt större vikt allt eftersom jordbrukarna bli alltmer arbetsträngda. I
Arvidsjaurs distrikt torde mottagningsresorna till Glommersträsk vanligtvis
vara kombinerade med förbiresor längs färdevägarna, en sak, som kan förklara
den goda besöksfrekvensen.

Man måste dock hålla i minnet, att det här endast rör sig om resor, som
ej äro av brådskande natur. Utvecklingen inom nötkreatursaveln mot alltmer
högproducerande och därför allt ömtåligare djur gör, att fall, som kräva
brådskande behandling, bliva allt vanligare. Man kan då icke ersätta en
distriktsveterinär med mottagningsresor.

Revisorernas uttalande. Statsverkets utgifter under anslaget till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård ha undergått en oavlåtlig
och mycket kraftig stegring. Under budgetåret 1937/38, då anslaget första
gången uppfördes å riksstaten, belöpte sig utgifterna till omkring 37 000
kronor; för sistförflutna budgetår uppgingo de till närmare 1 miljon kronor.
Till väsentlig del sammanhänger kostnadsökningen därmed, att bidragsgrunderna
genom ett flertal författningsändringar gjorts mera liberala.
Härjämte ha möjligheterna till bidrag i ökad utsträckning uppmärksammats
och tillvaratagits av djurägarna.

Vikten av att ifrågavarande kostnader följas med uppmärksamhet har
tidigare vid flera tillfällen understrukits av statsmakterna, senast av 1949

215

års riksdag. Självfallet behöver detta icke ske med sikte på att begränsa den
hjälp, som är avsedd att utgå. Ifrågavarande hjälpform äger otvivelaktigt
stor betydelse för åtskilliga grupper av jordbruksbefolkningen, särskilt i de
nordliga länen, där antalet jordbrukare med små inkomster är relativt stort
och där tillika de långa avstånden fördyra anlitandet av veterinär. Sistnämnda
synpunkter böra likväl icke hindra, att sadana möjligheter till besparingar
tillvaratagas, vilka icke inverka hämmande pa verksamheten.

En dylik möjlighet ligger däruti, att veterinärerna, när tillfälle därtill föreligger,
eftersträva att förlägga flera sjukbesök till en och samma resa, varigenom
resekostnaderna, som utgöra den övervägande delen av dessa sjukvårdskostnader,
kunna avsevärt nedbringas. Förutsättningarna härför äro
störst i de nordligaste länen, där relativt många resor och besök förekomma.
Revisorernas granskning av ifrågavarande kostnader synes emellertid giva
vid handen, att ett dylikt sammanförande av besöken endast i ringa utsträckning
ägt rum. I Norrbottens län har ersättning enligt ifrågavarande statsbidragsbestämmelser
— i genomsnitt för samtliga veterinärdistrikt — debiterats
för omkring 200 av årets dagar, varvid dock sjukbesök avlagts hos
endast något mer än 300 djurägare. Det synes icke osannolikt, att besparingar
stå att vinna genom ökat aktgivande på möjligheten till s. k. förbiresor.

Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på att kostnaderna för
ifrågavarande bidrag regelmässigt med mycket betydande belopp överskridit
det för ändamålet anvisade anslaget. Enär anslag å riksstaten givetvis
böra anvisas med belopp, som så nära som möjligt ansluta sig till de faktiska
kostnaderna, synes en jämkning av anslagsbeloppet av budgetära skäl vara
motiverad.

Reservation

av herrar Bror Nilsson och Pettersson, vilka anfört:

Enligt vår mening ha tillräckliga grunder icke förelegat för revisorerna
att framställa erinringar rörande statsverkets kostnader för de veterinärresor,
som föranledas av här ifrågavarande djursjukvård. Därest dessa över
huvud anses böra uppmärksammas, bör det ske i ett större sammanhang,
avseende även andra befattningshavares resor.

§ 25.

Domänfondens avkastning.

Revisorerna ha under året besökt ett antal kronoskogar och därvid tagit
del av dessas förvaltning och vård. I samband härmed ha revisorerna sökt
bilda sig eu uppfattning, huruvida domänverkets till statsverket inlevererade
överskott kan anses motsvara en skälig avkastning av kronans skogstillgångar.

216

Domänfondens kapital vid 1950 års utgång var enligt bokslutet följande:

Fastigheter............................. 311 713 603

Inventarier............................. 1

Aktier i AB Statens skogsindustrier....... 23 195 443

Markfonden............................. 31 276 961

Flottledsfonden.......................... 1 449 922

Rörelsekapitalet......................... 23 187 366

Summa kronor 390 823 296

Dessa bokförda värden motsvara icke på långt när de verkliga och kunna
därför icke i och för sig läggas till grund för en bedömning av domäntillgångarnas
förräntning. Redan fastigheternas taxeringsvärden överstiga avsevärt
domänfondens samlade kapital. På fonden äro fastigheterna upptagna
med 1937 års utgående huvudboksvärden såsom grundvärden och med därefter
genom köp, försäljningar och överlåtelser inträffade förändringar.

Taxeringsvärdena på de fastigheter, som bokföras på domänfonden, uppgingo
vid 1950 års slut till följande belopp:

Skogsförvaltningen:

Skogsdomänerna....................... 374 507 500

Renbetesfjällen........................ 3 488 100

Virkesmagasinen....................... 53 500 378 049 100

J ordbruksf örvaltningen:

Jordbruksdomänerna m. m......................... 81 018 300

Summa kronor 459 067 400

Inkomster och utgifter för domänverket samt till statsverket inlevererat
överskott ha sedan år 1935 uppgått till följande belopp (miljoner kronor).

Å r	Inkomster	Utgifter	Inlevererat överskott	I såväl inkomster som utgifter ingå överföringar mellan olika rörelsegrenar och omföringar med följande belopp
1935 ............	49-04	40-71	8-33	10-62
1936 ............	58-02	42-64	15-38	9-77
1937 ............	90-86	73-96	16-90	27-37
1938 ............	97-59	85-81	11-78	39-40
1939 ............	96-34	79-88	16-46	32-51
1940 ............	116-64	101-89	14-75	43-24
1941............	134-66	119-31	15-35	45-09
1942 ............	110-18	85-04	25-14	23-31
1943 ............	119-05	93-72	25-33	22-43
1944 ............	138-93	112-88	26-05	37-44
1945 ............	121-29	101-19	20-10	31-45
1946 ............	163-14	130-75	32-39	44-19
1947 ............	180-80	136-62	44-18	53-37
1948 ............	171-46	139-03	32-43	40-08
1949 ............	212-09	191-10	20-99	73-46
1950 ............	211-48	171-99	39-49	57-71

217

Domänverkets vinst- och förlusträkning för år 1950 redovisar följande

inkomster och utgifter:

Inkomster.

Skogsförvaltningen, skogsdomänerna........................... 150 526 914

» sågverken................................. 890 218

» virkesmagasinen........................... 41 547 067

Jordbruksförvaltningen, jordbruksdomänerna................... 4 715 890

Domänfondens förråd........................................ —

Riksstatsanslag.............................................. —

Disponerat av förnyelsefonden för återväxtkostnader............ 12 924 339

Utdelning å aktier........................................... 880 000

Summa kronor 211 484 428

Utgifter.

Domänstyrelsen............................................. 3 405 804

Skogsförvaltningen, skogsdomänerna........................... 101 645 673

» sågverken................................. 880 573

» virkesmagasinen........................... 40 499 969

Jordbruksförvaltningen, jordbruksdomänerna................... 6 728 338

Domänfondens förråd........................................ 1 822 557

Avsättning till förnyelsefonden för återväxtkostnader............ 17 205 871

Summa kronor 171 988 785

Balanserade överskottsmedel.................................. 39 495 643

Summa kronor 211 484 428

Såsom framgår av vinst- och förlusträkningen, hänför sig resultatet av
domänverkets rörelse huvudsakligen till det ekonomiska utfallet av skogsförvaltningen.
Jordbruksdomänerna, vilka under ett antal år uppvisat underskott
på sin rörelse, behandlas av revisorerna i särskilt sammanhang.
Domänverkets skogsindustriella rörelse överfördes år 1942 till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier; dess aktiekapital redovisas på domänfonden, och
utdelningen, som återfinnes på fondens inkomstsida, har flertalet år uppgått
till 4 procent.

Revisorerna begränsa sig i det följande till en granskning av skogsdomänernas
räntabilitet. I detta sammanhang kommer även den på såväl inkomstsom
utgiftssidan redovisade förnyelsefonden för återväxtkostnader att ägnas
uppmärksamhet.

Vissa uppgifter om årliga virkesuttag och nettobehållningar av hela
skogsbruket under de senaste årtiondena lämnas i följande tabell (beträffande
tidsperioden 1921—1940 avse uppgifterna det årliga genomsnittet för
respektive femårsperioder):

218

Å r	Virkesuttag m3	Behållning kr.
totalt (genomsnitt)	per ha skogsmark	totalt (genomsnitt)	per ha skogsmark
1921—25 ........	3 699 489	0-95	6 324 738	1-62
1926—30 ........	4 868 509	1-25	15 164 478	3-82
1931—35 ........	5 244 610	1-33	8 831 107	2-21
1936—40 ........	5 389 409	1-32	13 310 630	3-22
1941............	5 959 943	1-48	22 411 227	5-51
1942 ............	6 407 137	1-60	27 367 592	6-75
1943 ............	6 436 947	1-61	25 746 989	6-36
1944 ............	7 149 923	1-79	26 887 858	6-65
1945 ............	6 309 596	1-58	18 802 568	4-65
1946 ............	7 086 706	1-76	35 913 959	8-83
1947 ............	5 671 813	1-41	39 741 015	9-72
1948 ............	4 586 848	1-14	24 404 414	5-97
1949 ............	5 185 012	1-28	26 530 982	6-49
1950 ............	5 101 420	1-26	45 358 238	11-05

Ovan angivna behållningar avse kronans skogar och skogsjordbruk, med
hänsyn tagen jämväl till ändringar i lagervärden. Avsättningar till förnyelsefonden
för återväxtkostnader m. m. eller ersättningar ur samma fond
äro därvid ej medräknade.

I fråga om förvaltningen av kronoskogarna ha statsmakterna icke ansett
det lämpligt att domänstyrelsen vid sin verksamhet såsom affärsdrivande
verk bindes av formella regler och föreskrifter. Styrelsen har i stället lämnats
i det närmaste full frihet att handla efter egen uppfattning. De författningsföreskrifter,
som gälla härom (kung. 1935: 157) innehålla i huvudsak
att kronoskogarna skola vårdas efter regler, vilka med tillgodoseende av
fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste mån jämn avverkning
åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar.

Skäligheten av angivna avkastning från statens skogar jämte det däri
representerade kapitalet torde icke kunna med full rättvisa bedömas annat
än mot bakgrunden av utförliga uppgifter rörande alla de faktorer, som
inverka på skogsbrukets lönsamhet. En fullständig genomgång av domänverkets
skogsdrift har under år 1944 företagits genom statens sakrevisions
försorg. Sakrevisionens granskningsmän ha i en i januari 1945 framlagd promemoria
såsom sitt allmänna intryck uttalat, att domänstyrelsen syntes
ha väl följt med i utvecklingen såväl på skogsskötselns område som med avseende
å ett ekonomiskt utyttjande av det förvaltade skogskapitalet. Förvaltningsapparaten
hade emellertid förefallit granskningsmännen — såsom
i allmänhet vid statlig verksamhet — mera komplicerad i sin utformning
och tyngre i sitt arbetssätt än vad fallet som regel vore vid enskild skogsdrift.
Granskningsmännen ha föreslagit rationaliseringar i olika avseenden.
Vissa av granskningsmännens förslag ha föranlett domänverket att vidtaga
åtgärder i angivet syfte.

Revisorerna vilja här begränsa sig till att beröra en del faktorer, som i
första hand kräva beaktande vid en bedömning av driftresultatet för statens
skogsbruk. Härvid åsyftas de statliga skogarnas belägenhet, virkesförråd
och växtkraft, avverkningskostnader, virkesuttag och avsättningsförhållan -

219

den, administrationskostnader, skatteförhållanden, återväxtåtgärder samt
kostnader för nybyggnader.

1) Belägenhet, virkesförråd och bonitet. Statens skogsmarker äro till övervägande
del belägna i de nordligaste delarna av landet. Av den sammanlagda
skogsmarksarealen belöpa 48,9 procent på Norrbottens län, 24,7 procent
på Västerbottens län, 15 procent på övriga norrlandslän och Kopparbergs
län samt 11,4 procent på övriga län.

I nedanstående tablå upptages i m3sli virkesförrådet på kronoskogarna
för år 1943. (De samtidigt angivna siffrorna för år 1916 äro på grund av viss
olikhet i uppskattningsmetod icke helt jämförbara.)

	Totalt	Per ha skogsmark
	1916 m3	1943 m3	1916 m3	1943 m3
De 6 norra distrikten..............	138 517 600	169 571 800	45	48
De 4 södra » ..............	25 808 000	49 432 500	97	110
Summa och medeltal	164 325 600	219 004 300	48	55

Medelboniteten på kronoskogarna, jämförd med aktiebolagsskog och övrig
enskild skog, angives här nedan (ur 1938 års fastighetstaxering):

Kronoskog

Aktiebolags skog -

Övrig enskild
skog

Norrland................... 1,38 1,94 1,88

Svealand................... 2,16 2,65 2,77

Götaland................... 3,33 3,13 3,17

Till följd av skogsmarkens och den växande skogens olika beskaffenhet
skiftar tillväxten på kronoskogarna avsevärt i skilda landsdelar. Under år
1949 beräknas tillväxten ha utgjort 6 340 500 m3, motsvarande 1,57 m3 per ha.

2) Avverkningskostnader. I genomsnitt säljes mellan 50 och 60 procent
av domänverkets årliga virkesuttag i upphugget skick. Av uppställningen
nedan framgå kostnaderna för avverkning och transport.

År 1948

De 6 norra distrikten..................

därav flottning......................

De 4 södra distrikten..................

Hela landet...........................

därav flottning......................

» allmänna avverkningskostnader .

År 1949

De 6 norra distrikten..................

därav flottning......................

De 4 södra distrikten..................

Hela landet...........................

därav flottning......................

» allmänna avverkningskostnader .

Inkomst per m3 för upphugget virke kr.	Kostnad för avverkning och transport
kr. per m3	% av ink.
32: 29	16: 18	50-1
	3: 09	9-6
30: 64	10: 28	33-5
31: 71	14: 11	44-5
	2: —	6-3
	2:09	6-6
30: 62	15: 51	50-7
	3: 09	10-1
29: 93	10: 55	35-2
30: 44	14: 22	46-7
	2: 28	7-5
	1: 73	5-7

Anm.: De i tabellen angivna allmänna avverkningskostnaderna avse kostnader för avmätning
och tillsyn, basvägar och upplagsplatser, kronstugor, skogshärbärgen och stall, olycksfall
(utom livräntor), allmänna sjukvårdskostnader och semesterlöner m. m.

220

3) Virkesuttag och civsättningsförhållanden. Den årliga tillväxten på kronoskogarna
har för åren 1943 och 1949 beräknats till 6 103 400 respektive
6 340 500 m3 eller 1,53 respektive 1,57 in3 per ha. Enligt fastställda hushållningsplaner
bör den årliga avverkningen uppgå till sammanlagt omkring 5
miljoner in3 eller omkring 1,3 m3 per ha. Avverkningarnas storlek bestämmes
av domänstyrelsen. De årliga virkesuttagen finnas angivna i tabellen
på s. 218 ovan. Därav synes framgå, att avverkningskvantiteterna under
åren 1942—1946 överstigit den beräknade tillväxten. Då emellertid viss skog
icke ingår i avverkningsplanernas tillväxtberäkningar, har en faktisk minskning
av virkesförrådet skett endast under år 1946. Under åren därefter ha
emellertid betydligt lägre uttag gjorts. I viss utsträckning sammanhänger
detta med utfallet de senaste åren av försäljningarna å rot, som motsvara
omkring 40 procent av domänverkets försäljning. På grund av de stora
virkesköparsammanslutningarnas inflytande vid virkesauktionerna har domänstyrelsen
åren 1948 och 1949 funnit det ändamålslöst att anordna auktioner
inom nordsvenska och Hälsinglands virkesföreningars inköpsområden.
I stället ha direkta förhandlingar förts med nämnda virkesföreningar
angående priserna på de olika sortimenten av leveransvirke. Sedan rotposterna
värderats ha anbud infordrats. Försäljningarna ha med detta förfarande
blivit mycket försenade, och viss andel av de utbjudna rotposterna
inom berörda områden har blivt osåld. År 1948 gällde detta drygt hälften och
år 1949 omkring en tredjedel av rotposterna. Under åren 1950 och 1951 ha
däremot på grund av goda konjunkturer och konkurrensen om tillgängligt
virke försäljningsförhållandena varit gynnsammare. År 1950 såldes sålunda
genom ombud eller auktion utbjudet rotvirke inom hela landet med gott resultat.

4) Personal- och administrationskostnader. Dessa kostnader, med undantag
för pensioner och kostnader för personalens fortsatta utbildning m. in.,
framgå av efterföljande tablå, som avser år 1950. (Att märka är dock, att
viss del av kostnaderna för domänstyrelsen — omkring 20 procent — får anses
hänförlig till jordbruksförvaltningen och sålunda icke bör medräknas

i detta sammanhang.)

Domänstyrelsen:

löner....................................................... 2 152 257

resekostnader................................................ gg ggg

övriSa......................................................'' 575 853

Summa för domänstyrelsen kronor 2 827 016

Skogsförvaltningen:

löner, jägmästarpersonal...................................... 3 198 455

kronojägarpersonal..................................... 5 763 616

resekostnader, jägmästarpersonal.............................. g35 314

kronojägarpersonal............................. 1 811 517

kontorskostnader, löner...................................... 1 615 896

Övriga..................................’ ‘778 277

läkarvård m. m............................................. 69 157

Summa för skogsförvaltningen kronor 14 172 232
Summa för domänstyrelsen och skogsförvaltningen kronor 16 999 248

221

Den del av personal- och administrationskostnaderna, som belöper på kronans
skogar, uppgick för år 1950 räknat per ha produktiv mark samt per
kubikmeter av virkesuttaget till följande belopp.

Distrikt	Kr. per ha	Kr. per m3
prod. mark	virkesuttag
Övre Norrbottens............	............. 1,71	2,47
Nedre » ...........	............. 2,17	2,09
Skellefteå...................	............. 2,24	2,56
Umeå......................	............. 2,75	2,55
Mellersta Norrlands..........	............. 3,17	3,11
Gävle-Dala..................	.............. 4,29	2,97
Bergslags...................	.............. 11,43	4,16
Östra......................	.............. 11,43	4,01
Västra......................	.............. 15,21	3,90
Södra......................	.............. 14,37	4,00
	Hela landet 3,79	3,05

I likhet med övriga kostnader, exempelvis avverkningslcostnader, ha även
administrationskostnaderna under den senaste tioårsperioden undergått en
kraftig stegring. Från omkring 7 miljoner kronor år 1940 ha de fram till år
1950 stigit till närmare 17 miljoner kronor. I främsta rummet hänför sig
stegringen till löneökningar. I övrigt har under senare år skett en genomgripande
omorganisation av förvaltningen inom domänverket, vilket inneburit
en specialisering, varvid särskilt sakkunnig personal anställts för sådana
uppgifter som väg- och husbyggnad, dikning, kontorsarbete in. in. Administrationskostnadernas
procentuella andel av summan för samtliga domänverkets
kostnader har dock minskats från 27 procent år 1939 till 15 procent
år 1950. Beträffande administrationskostnadernas inbördes förhållande må
nämnas, att kronojägarpersonalens andel i kostnaderna hållit sig konstant
vid 40 procent av summan och att detsamma i stort sett gäller domänstyrelsens
andel och överjägmästarpersonalens. Däremot har jägmästarpersonalens
andel sjunkit från 27 till 21 procent, under det att kontorspersonalens
andel stigit från 9 till 17 procent.

Pensionskostnaderna för tjänstemän redovisas av domänverket vid sidan
av administrationskostnaderna; de förstnämnda ha under år 1950 uppgått
till 3 297 000 kronor.

5) Skatter. Domänverket har enligt kommunalskattelagen att utgöra
kommunalutskylder (fastighetsskatt, inkomstskatt, landstingsmedel och
tingshusmedel) för i affärsverksamheten utnyttjad fast egendom och inkomst
därav samt av rörelse. Därjämte har skogsaccis och skogsvårdsavgift
erlagts för virke, beträffande vilket domänverket varit att anse som avverkare.
Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åvilar däremot icke domänverket,
ej heller har krigskonjunkturskatt erlagts.

222

År 1950 utbetalades i skatter och skogsvårdsavgifter sammanlagt omkring
5 566 000 kronor, frånsett skatterna för jordbruksdomäner och virkesmagasin.

6) Äterväxtåtgärder m. m. Kostnaderna för skogsodling, hägnad, skogsskydd
och plantskogsvård samt dikning och nybyggnad av vägar bestridas
ur en särskild fond, den s. k. förnyelsefonden för återväxtkostnader. Avsättning
till fonden sker innan någon inleverering av överskott äger rum.
Fr. o. m. år 1950 bestämmer Kungl. Maj :t årligen det procenttal av domänverkets
bruttoinkomst av skogsmedel med vilket avsättningen skall ske. Genom
fonden vinnes en ökad anpassning av domänverkets tillgång på medel
till dylika arbeten, oavsett huruvida dessa arbeten utföras i nära anslutning
till avverkningen eller få anstå till en lämpligare tidpunkt längre fram.

De ur fonden bestxådda kostnaderna uppgingo under de senaste sex åren
till följande belopp:

1945 .......		1948 ......
1946 .......		1949 ......	...... 13 605 000 »
1947 .......	..... 7 969 000 »	1950 ......	...... 12 924 300 »

Vid utgången av år 1949 utvisade fonden ett underskott av omkring 0,7
miljon kronor. För täckande av detta underskott samt för beredande av tillgång
på medel för förnyelseåtgärder under de närmaste åren medgav 1949
års riksdag, att till fonden finge av domänverkets driftsöverskott för år 1949
förutom ordinarie avsättning verkställas en extra avsättning med 12,5 miljoner
kronor. Detta utgör förklaringen till att det inlevererade överskottet
för 1949 uppgått till allenast 20,99 miljoner kronor, oaktat verkets nettobehållning
av rörelsen uppgick till 33,49 miljoner kronor. Fondens behållning
vid 1950 års utgång var 16 099 145 kronor.

I detta sammanhang torde arbetet med återväxten på de s. k. svårföryngrade
skogsmarkerna i Norrland böra något beröras. I Norrland har under
en mycket lång tidsperiod pågått en exploatering av det gamla urskogsförrådet.
Samtidigt ha skogsägarnas åtgärder för uppdragande av ny skog
varit alldeles otillräckliga för att åstadkomma virkesproduktion på dessa
marker. Trots goda ansatser, särskilt under 1920-talet och under de senaste
åren, ha kalmarkernas ytvidd intill senaste tid undan för undan ökat. Denna
utveckling har kännetecknat icke endast enskilda skogar utan även kronoskogarna.
Då dessa sistnämnda utgöra en betydande del av norrlandsskogarna
— särskilt i mera ogynnsamma höj dlägen — har härigenom uppstått
ett problem av stor räckvidd. Sedan år 1938 bedrives av härför särskilt
avdelad personal en inventering av marker med otillfredsställande virkesavkastning,
och planer uppgöras rörande skogsodling etc. Hittills har
dock endast en mindre del av planerade arbeten medhunnits. Det sammanlagda
dagsverksbehovet för domänverkets skogsodlingsåtgärder i Norrland
har beräknats till 6 miljoner, vilket, fördelat på i medeltal 20 år, innebär
ett årligt behov av 300 000 dagsverken. Domänverket inriktar sig f. n. på

223

att de årliga återväxtåtgärderna på varje revir böra motsvara minst den
areal ny föryngringsyta, som upptages genom avverkning, jämte 1/15 av
den äldre kalmarksarealen. Nu nämnda åtgärder för restaurering av de
norrländska kalmarkerna innebära en extra utgift, som år 1950 stigit till
2 miljoner kronor och i fortsättningen beräknas draga omkring 3—5 miljoner
kronor om året; de föranleda i sin tur ökade avsättningar till förnyelsefonden
och påverka i sista hand domänverkets nettoresultat.

7) Nybyggnadskostnader. Kostnaderna för nybyggnader vid domänverket
bestridas direkt av verkets driftsmedel, vilket medför att hela investeringen
omedelbart vid byggnadens färdigställande är bokföringsmässigt avskriven.
Driftresultatet blir alltså beroende på omfattningen av byggnadsverksamheten
under året.

Under senare år ha domänverkets husbyggnadsarbeten vid tjänstebostäder
och även i övrigt begränsats med hänsyn till rådande regleringar. Under
femårsperioden 1945—1949 ha kostnaderna för nybyggnader vid tjänstebostäder
uppgått till omkring 400 000 kronor om året och för nybyggnader
vid skogsjordbruken till omkring 1 500 000 kronor årligen. För 1950 ha
motsvarande belopp utgjorl 891 000 respektive 1 919 300 kronor.

På kronotorp, som upplåtas enligt bestämmelserna i kungörelsen 1943:532,
har staten åtagit sig att, där så prövas erforderligt med hänsyn till behovet
av arbetskraft på kronoskogarna, iordningställa odlad mark samt uppföra
och underhålla nödvändiga byggnader. Samtidigt har möjlighet öppnats
att överföra äldre lägenheter till de nya bestämmelserna. Enligt domänstyrelsens
program skall upprustningen avse sammanlagt omkring 1 380
lägenheter. Kostnaderna härför bestridas av domänverkets driftsmedel. Vid
utgången av år 1950 hade beslut fattats om överförande till 1943 års kungörelse
av något mer än 800 äldre lägenheter; för mellan 400 och 500 av
dessa hade vid samma tid byggnadsarbetena genom statens försorg hunnit
avslutas. Nybyggnadskostnaderna ha sammanlagt belöpt sig till omkring 16
miljoner kronor; under år 1948 uppgingo till de 2 940 900 kronor, under
år 1949 till 1 935 200 kronor och under år 1950 till 2 682 100 kronor.

Sammanlagda antalet upplåtelser av äldre och nyare kronotorp är omkring
2 270.

För att belysa kronoskogarnas avkastning i jämförelse med enskilt
skogsbruk har chefen för domänstyrelsen i en promemoria den 2 december
1950 sammanställt vissa uppgifter rörande verkets driftresultat. Beräkningen
utgår från det redovisade överskott, som belöper på skogsdomänerna.
Detta har genom omräkning korrigerats dels med hänsyn till de skillnader
i överskott, som skulle uppkomma, om skogarna vore i enskild ägo,
och dels med hänsyn till den kapitalinvestering, som skett genom att en
del av skogarnas tillväxt lagts till kapitalet. En i detta syfte framlagd tabell
utvisar följande (beloppen i miljoner kronor).

224

	Medeltal						Medel-
	1935	1940	1945	1946	1947	1948	1919	tal 1945
	-39	—44						1949
j 1. Avkastning.
Redovisat överskott för skogsdomä-
nerna (domänfondens efter avdrag för jordbruksdomäner och aktie-utdelning)......................	12-5	22-7	19 2	32-0	44-3	33-3	32-5	32-3
Vid jämförelse med aktiebolag:
avgår statlig inkomstskatt...... tillkommer möjliga statsbidrag till	-5-7	-10-7	-9-3	-17-0	-19-9	-14-5	-14-9	-15-1
skogsvård och vägar..........	+ 0 2	+ 0-3	+ 1.0	+ 1-6	+ 2-2	+ 2-7	+ 2-9	+ 2-1
Tillkommer beräknat värde å hop-
sparad tillväxt ................ Överskott, omräknat enligt ovan-	+ 2-3	+ o-i	+ 0-8	- 4-4	+ 12-2	+ 31-6	+ 19-8	+ 12-0
	9-3	12-4	11-7	12-2	38-8	53-1	40-3	31-3
Tillkommer nettoavsättning till för-
nyelsefonden för återväxtkostna-der............................		+ 1-3		+ 4-1
Avgår nettobidrag från samma fond	-0-2		-0-3		- 4-4	- 8-7	— 6-3	- 31
Avkastning......................	9-1	13-7	11-4	16-3	34-4	44-1	34-0	28-2
2. Kapital och förräntning.
Kapitalvärde: Fastigheternas taxeringsvärde.....	247-8	262-9	367-0	367-7	371-0	371-2	374-6	370*2
Markfonden......................	21-8	37"2	39-5	40-8	31-1	31-8	28-9	34-5
Flottledsfonden ..................	1-3	2-5	2-6	2-6	2*6	2-6	2-6	2-6
Rörelsekapitalet..................	11-5	13-6	13-2	13-2	13-2	13-2	13-2	13-2
Summa	282-4	316-1	422-3	424-3	417 9	418-8	419-3	420-5
Avkastning enligt 1. i procent härå Kapitalvärde, om taxeringsvärdet	3-2	4-3	2-7	3-8	8-2	10-6	8-1	6-7
höjes med 50 % för 1935—1945 och därefter successivt till 100% år 1949........................	406-3	447-6	605-8	654-1	696-1	743-6	793-9	698-7
Avkastning enligt i. i procent härå	2-2	3-1	1-9	2-5	4-9	6-0	4-3	40

Härjämte har i promemorian anförts bl. a. följande.

»Efter de uppgifter, som nu lämnats angående kronoskogarnas avkastning,
kan man fråga sig, vilka avkastningsmöjligheter dessa skogar ha i förhållande
till landets skogar i övrigt. Den produktiva skogsmarksarealen
utgör 18,5 procent av hela landets. Emellertid ligger denna areal till nära
90 procent inom Norrland och Dalarna, till 3/4 inom Norrbottens och Västerbottens
län och till drygt hälften inom dessa båda läns lappmarker. Med
hänsyn till det nordliga läget är markens produktionsförmåga (bonitet) avsevärt
lägre än för landet i övrigt, och kronoskogarnas andel av landets skogar
kan, i virkesproduktion räknat, uppskattas till 12 procent. I fråga om
värdeavkastningen kan anföras, att det sammanlagda skogsmarks- och skogsvärdet,
som åsattes för statsskogarna vid senaste fastighetstaxering (alltså
ett avkastningsvärde) utgjorde 10 procent av motsvarande värde för hela
landets skogar. Däri ligger alltså även hänsyn till det sämre avsättningsläget
för kronans mera avsides belägna skogar.

Det finnes emellertid anledning antaga att även den senast anförda procentsiffran
är för hög. Vid fastighetstaxeringen finnes tillgång till utförliga
uppgifter om kronoskogarna och deras virkesförråd, vilket möjliggör en tämligen
noggrann bestämning av värdena enligt de gällande grunderna. För
övriga skogar saknas oftast motsvarande uppgifter, varför värderingen blir

225

osäkrare och måste göras mera försiktigt. Härtill kommer att, sedan tillgodogörandet
av urskogsförrådet avslutats, avkastningen från skogarna i
övre Norrland under avsevärd tid kommer att vara betydligt lägre än vad
som svarar mot markens produktionsförmåga. Samtidigt bliva föryngringskostnaderna
å dessa skogar, särskilt efter det nu påbörjade stora restaureringsarbetet
mycket stora i förhållande till inkomsterna. Man torde därför
icke kunna räkna med, att statsskogarnas bidrag till avkastningen från landets
skogar under de närmaste decennierna skall utgöra mer än 7 å 8 procent.

I den anförda tabellan har under punkt 2 angivits ett kapitalvärde för
skogsdomänerna. Detta skiljer sig från motsvarande bokföringsvärden däri,
att fastigheternas bokföringsvärde, som i huvudsak grundar sig på vid 1933
års fastighetstaxering åsatta värden, utbytts mot de för respektive år gällande
taxeringsvärdena, vartill komma de fonder som ingå i domänfondens
kapital.

Förräntningen av det sålunda uträknade kapitalvärdet har beräknats genom
att den tidigare angivna avkastningen satts i procentförhållande till
detta. Enligt denna beräkning utgör avkastningen 6,7 procent av kapitalvärdet
för den senaste femårsperioden.

Det kan emellertid ifrågasättas vilket värde en sådan räntabilitetsberäkning
skall tillmätas, då det är känt att fastigheternas verkliga värden i regel
äro betydligt högre än de samtidigt gällande taxeringsvärdena. Vid domänverkets
värderingar för markinköp uträknas värdet såsom ett avkastningsvärde,
motsvarande nuvärdet efter 3 å 4 procents räntefot av de påräknade
kommande avkastningarna. Detta innebär, att om avkastningarna å en
inköpt fastighet utfalla någorlunda jämnt och i enlighet med beräkningarna,
så komma dessa att förränta inköpspriset efter samma procent. Vid avkastningsvärdets
beräknande avdragas endast sådana skatter, som hänföra
sig till fastigheten, men icke sådana, som hänföra sig till inkomsten från
fastigheten. Om avkastningen beräknas såsom i tabellen skett, nämligen
efter avdrag av mycket betydande inkomstskatter, blir förräntningen vid
nuvarande inköp av skog ej högre än omkring 2 procent av inköpsvärdet.

Nederst å tabellen har införts en särskild beräkning, där kapitalvärdet
uppräknats genom att det ingående taxeringsvärdet höjts med 50 procent
för åren 1935—45 och därefter successivt med upp till 100 procent år 1949,
varefter den tidigare beräknade avkastningen uträknats i procent av det sålunda
omräknade kapitalvärdet. För de tre femårsperioderna framkomma
då procenten 2,2, 3,i och 4,o.

Vid bedömningen av de framkomna avkastningsvärdena och de därav
beroende förräntningsprocenten måste vissa förhållanden beaktas, som icke
inlagts i beräkningarna eller tidigare omnämnts.

I omkostnaderna ingå sådana kostnader som avse nybyggnader för skogsdomänerna
med för närvarande omkring 6 miljoner kronor årligen. Då
dessa kostnader avse att successivt ersätta och efter tidens krav förbättra
det byggnadsbestånd, som erfordras för att tillförsäkra verket den nödvändiga
arbetskraften och i övrigt hålla driften i gång, betraktas de som
driftskostnader. Även kostnaderna för nya skogsdiken och nya vägar betraktas
som driftskostnader i den meningen, att de erfordras för skogsdriftens
fortsatta bedrivande, ehuru de samtidigt medföra en värdestegring genom
högre avkastning i fortsättningen. Kostnaderna för nybyggnad av vägar
uppgå för närvarande till 5 å 0 miljoner kronor per år. Alla kostnader
för byggnader, vägar och diken avskrivas omedelbart i domänverkets bokföring.
—

lä- 518173. Rev. berättelse ang. statsverket är 1951. /.

226

Såsom framgår exempelvis av den nederst å tabellen angivna serien för
förräntningsprocent föreligga betydande variationer mellan olika år. Dessa
återspegla i första hand konjunkturerna på virkesmarknaden och den förda
prispolitiken. Under åren 1942—45 voro virkespriserna på grund av då gällande
riktpriser i stort sett oförändrade, medan en kraftig uppgång inleddes
år 1946. Under de år, då prisstabiliseringen verkade, stego emellertid vissa
omkostnader samtidigt som krisförhållandena nödvändiggjorde avverkning
av ved och andra lågvärdiga sortiment i osedvanligt stor omfattning. Detta
återspeglas i serien särskilt genom den låga förräntningsprocenten för år
1945. Å andra sidan ligga förräntningsprocenten för åren 1947—49 på grund
av den starka prisuppgången på virke högre än vad som kan anses svara
mot en normal förräntning av ett vid dåvarande förhållanden på längre sikt
beräknat avkastningsvärde.

Slutligen må framhållas, att statens skogsbruk icke enbart kan inriktas
på penninghushållning, enär verksamheten måste bedrivas med stort hänsynstagande
till landets virkeshushållning samt arbetskraftens utnyttjande
och försörjning.»

I anslutning till dessa av chefen för domänstyrelsen lämnade uppgifter må
nämnas, att avkastningsprocenten för år 1950, framräknad på samma sätt
som i tabellen ovan, preliminärt uppgivits till 6,3 procent.

En jämförelse mellan driftresultatet för kronoskogarna och för enskilt
skogsbruk är av olika skäl synnerligen vansklig. Enskilt skogsbruk bedrives
i regel i förening med jordbruk eller med skogsindustri. Renodlade inkomstsiffror
för själva skogsbruket kunna vanligen icke framläggas utan omfattande
utredning. Härtill kommer att enskilda skogsägare i regel icke lämna
sådan fri insyn i skogsbrukets lönsamhet, att de på långt när kunna jämställas
med domänverket, som i sin årliga förvaltningsberättelse lämnar utförliga
uppgifter om driftresultatet.

För att ge åtminstone en antydan om det enskilda skogsbrukets avkastning
återgives här nedan en sammanställning, som publicerats av f. länsjägmästaren
W. Lothigius1 och avser accispliktigt virkes taxerade rotvärden
under femårsperioden 1944—48. Vid sidan härav angivas kronoskogarnas
rånettovärden (värden å rot) för åren 1943—47.

De stora avvikelser, som förefinnas mellan kronoskogarna och det enskilda
skogsbruket kräva en närmare belysning. Främst är att märka, att
för det enskilda skogsbruket tillkommer värdet av husbehovsskog och icke
deklarerad skog. För exempelvis Jönköpings län har värdet av sådan skog
uppskattats till 15—20 procent,1 2 men givet är, att dessa värden kunna variera
starkt i olika län. Vidare inverka exempelvis sortimentssammansättning
och konkurrensförhållanden starkt på siffrorna, varjämte vissa reservationer
måste göras för materialets tillförlitlighet, icke minst på grund av
olikheter i själva taxeringsförfarandet. Accistaxeringen behöver icke heller
exakt motsvara det verkliga saluvärdet, enär taxeringen kan grundas på
schematiska medeltal i länsanvisningarna.

1 Se Sydöstmässan i Jönköping, 1949 s. 49—50 samt Svenska skogsvårdsföreningens tidskr.
1951 s. 259—260.

2 Se Svenska skogsvård sföreningens tidskr. 1951 nr 3 (s. 243).

227

Län	Accispliktigt virkes rotvärde 1944—48 kr. per ha	Kronoskogarnas rånetto 1943—47 kr. per ha
Stockholms..............	20: 40	34: 70
Uppsala.................	27: 60	58: 10
Södermanlands...........	33: 20	68: 60
Östergötlands............	30: 70	51: 40
Jönköpings..............	39: 50	64: 50
Kronobergs..............	33: 20	66: 20
Kalmar norra............	37: 10
» södra ............	34: 20
Gotlands................	10: 50	15: 00
Blekinge................	26: 90	40: 90
Kristianstads............	30: 20	70: 60
Malmöhus...............	46: 80	130: 10
Hallands................	20: 60	44: 60
Göteborgs och Bohus.....	19: 40	35: 60
Älvsborgs ...............	23: 80	50: 20
Skaraborgs..............	28: 40	65: 60
Värmlands...............	34: 80	54: 80
Örebro..................	29: 00	45: 80
Västmanlands............	27: 10	43: 60
Kopparbergs.............	20: 80	16: 60
Gävleborgs..............	29: 40	26: 40
Västernorrlands..........	15: 20	16: 60
Jämtlands...............	9: 70	13: 60
Västerbottens kustland . . .	8: 40	17: 70
* lappmark ..	8: 40	10: 40
Norrbottens kustland.....	3: 90	7:90
* lappmark ....	3: 90	5: 30

Vad särskilt beträffar siffrorna för kronoskogarna är att märka, att det
rotförsålda virket avverkas först året efter försäljningen. De omkostnadsavdrag,
som gjorts vid domänverkets rånettoberäkningar, avse samma slag
av kostnader som vid rotvärdesberäkningen för skogsaccis utom beträffande
utsyningskostnad samt skogsaccis och skogsvårdsavgifter. Tillsammans inverka
sistnämnda faktorer på så sätt, att domänverkets rånetton borde
sänkas med 2 å 3 procent för att bli jämförbara med accisuppgifterna.

Observeras bör att statsskogarna ingå i kolumnen för accispliktigt virkes
rotvärde. Detta betyder, att värdena för enbart enskilda skogar i verkligheten
äro lägre än kolumnens siffror, bortsett från Kopparbergs och Gävleborgs
län. (Statsskogarna äro där koncentrerade till länens översta och
sämsta skogsmarker.) Skillnaden mellan de båda kolumnernas värden är i
regel ej stor, men i Norrbotten och Västerbotten, där kronan äger en hög
procent av arealen, torde de enskilda skogarnas accispliktiga virke ha ett
rotvärde, som betydligt understiger de i kolumnen för samtliga skogsägare
angivna siffrorna.

Den största delen av statsskogarnas här framkomna medelvärde i avkastning
per ha hänför sig sannolikt till uttagens storlek. Detta förklarar i stor
utsträckning skillnaden mellan kolumnernas värden i de nordligaste länen,
där virket betalas mer enhetligt. Beträffande landet i sin helhet är att märka,
att hela den undersökta tidsperioden för domänverkets del kännetecknats
av kraftiga virkesuttag. Från domänstyrelsens sida har vidare framhållits,

228

Tab. 1. Taxerad inkomst av

	Areal prod.	Tax. värde av	Inkomst av jordbruksfastighet enligt taxering för statlig inkomstskatt1 (inga skatter avdragna)
Ägare	skogs- mark	jordbruks- fastighet	1000 kr	kr/ha	% av tax.värdet
	1 000 ha	1 U00 kr	1949	1950	1949	1950	1949	1950
Domänverket (överjägm Övre Norrbottens ...	ästardistr 882	kl) 23 058	4 480	3 410	5: 10	3:90	19-4	14-8
Nedre > ....	672	24 159	6 890	6 220	10:30	9:30	28-5	25-7
Skeletteå...........	607	24 640	7 610	5 630	12: 50	9:30	30-9	22-8
Umeå .............	532	30 409	6 360	6 710	12: —	12: 60	20-9	22-1
Mell. Norrlands..... > .....	498	36 484	3 590	6 830	31:20	13: 70	3 1''6	18-7
> ..... Gävle-Dala......... > .........	369	38 817	4 860	7 710	13: 20	20:90	12-5	19-9
> ......... Bergslags-........... > ........... » .........	167	60 411	4 550	6 030	27:20	36:10	7''5	10-o }

1 För domänverket endast approximativt beräknad såsom om taxering för statlig inkomstskatt
som underskott för jordbruksfastighet. — 3 Se s. 230—231.

att priserna per m3 i regel äro högre för slatsskogarna än för bondskogarna
och att domänverket har rätt väsentligt lägre awerkningskostnader än som
angivits i länsanvisningar och deklarerats till skogsaccis. Virket är grövre
och kan genom organisation och fackkunskap bättre tillgodogöras och utnyttjas
till specialsortiment. Att virket säljes i större poster och att köparna
ha trygghet för att leveranserna fullföljas inverkar på prissättningen, numera
genom ett särskilt kvantitetstillägg.

Revisorerna vilja i detta sammanhang även återgiva innehållet i en av
chefen för domänstyrelsen avfattad promemoria av den 1 oktober 1951,
betecknad Försök till jämförelse mellan domänverkets och vissa skcgsbolags
avkastningsresultat. Däri har anförts följande.

»En del av de industriföretag, som äga skogsfastigheter offentliggöra särskilda
bokslut för skogsbruket. Någon skyldighet att så göra lär icke föreligga,
och då de grundläggande uppgifterna för dylika bokslut äro okända,
undandraga sig vinst- och förlustsiffrorna allt bedömande. Samtliga skogsbolag
ha emellertid att avgiva självdeklarationer för sina jordbruksfastigheter,
som avse de totala inkomsterna av skog och jord, varvid sistnämnda
förvärvskälla dock ej har större betydelse. Ehuru deklarationerna ej äro
offentliga, kunna uppgifter om sådan taxerad inkomst erhållas från Vederbörande
länsstyrelse. Inkomsterna enligt dessa taxeringar hänföra sig i huvudsak
icke till influtna likvider utan avse överlåtelsevärden för virke, som
tillförts egen industri, vilka värden enligt kommunalskattelagens förutsättningar
skola grundas på gällande marknadspriser. I vissa fall offentliggöra
bolagen uppgifter om virkesuttag m. m., men dylika uppgifter äro ej mera
allmänt tillgängliga.

Den här bilagda uppställningen över domänverkets och vissa skogs -

229

jordbruksfastighet för 1919 och 1950.

	Areal prod.	Tax. värde av	Inkomst av jordbruksfastighet enligt taxering för statlig inkomstskatt1 (inga skatter avdragna)
Ägare	skogs- mark	jordbruks- fastighet	1 000 kr	kr/ha	% av tax.värdet
	1000 ha	1000“ kr	1949	1950	1949	1950	1949	1950
Skogsbolag Munksund.......... > ..........	307	6 163	0	2 230	0	0:70	0	3-7
» .......... Mo och Domsjö.....	371	11651	0	450	0	1:20	0	3-9
Graningeverken.....	147	11 891	1210	1170	8:20	8: —	10-2	9-8
Skönvik............	223	20 300	1910	2 360	8: 60	10: 60	9-4	11-6
Iggesund............	203	30 227	3 460	3 220	17: —	15: 90	11-4	10-7
Kopparfors..........	156	13 675	2 260	2 390	14:50	15: 30	16-5	17''5
I St. Kopparberg......	300	73 257	6 500	5 500	21:70	18: 30	8-9	7-5
\ Korsnäs............	300	52 345	3 810	4170	12:70	13:90	7-3	8-0
Uddeholm..........	220	57 443	5 740	5 560	26: 10	25: 30	10-0	9-7
Billerud............	151	24 042	2 830	1980	18:70	13:10	11-8	8-2

skulle ha skett. — 2 Vid taxeringen medgivet avdrag för underskott på förvärvskälla har ansetts

bolags avkastning från skogsrörelsen å egna skogar under åren 1949 och
1950 (tab. 1) baserar sig för bolagens del på länsstyrelsernas uppgifter
angående av taxeringsnämnderna efter deklarationer uppskattad inkomst
av jordbruksfastighet för taxering till statlig inkomstskatt. Inkomsten är att
betrakta som nettoinkomst såtillvida som de medgivna avdragsgilla utgifterna
för driften äro fråndragna, varemot inga som helst skatter avdragits.
Inkomstuppgifterna ha sammanställts med tillgängliga uppgifter om
arealen produktiv skogsmark och taxeringsvärdet av jordbruksfastighet för
respektive bolag samt uträknats i kronor per ha och i procent av taxeringsvärdet.

Motsvarande uppgifter för domänverkets sju nordligaste överjägmästardistrikt
i samma tabell äro beträffande inkomst av jordbruksfastighet konstruerade
genom att den för kommunalbeskattningen taxerade inkomsten
approximativt omräknats såsom för statlig beskattning utan skatteavdrag,
varigenom dessa inkomstuppgifter bliva jämförliga med bolagsuppgifterna.

Vid en jämförelse mellan bolagen och domänverket i tabellen beträffande
relativa inkomstuppgifter böra framför allt följande förhållanden beaktas.

De ingående inkomsterna för virkesuttagen på egna skogar äro för domänverkets
del medeltal av inkomsterna för under året rotförsålt virke, för
vilket redovisningsåreös höst priser gälla, och under året försålt upphugget
virke enligt försäljningsavtal, baserade på föregående års höstpriser. För
bolagens del basera sig motsvarande inkomstuppgifter på överlåtelsevärden
från skogen till industrien, vilka, då det här gäller upphugget virke, få anses
vara knutna till marknadspriserna under föregående höst. I viss omfattning
torde dock förekomma, att överlåtelsevärdcn beräknats som utjämnade
medeltal för några år. Detta borde i stort inverka så, att domänverkets in -

230

komstnivå för 1949, som till viss del påverkas av prisfallet på virke under
samma års höst, skulle ligga något lägre än bolagens, medan inkomstnivån
för 1950, som påverkas av de höga höstpriserna under nämnda år, i stället
skulle ligga högre. Detta återspeglas också i uppgifterna.

Bolagens inköp av rotstående och upphugget virke till industrierna från
utomstående redovisas av dem genomgående som en särskild rörelse och
torde icke påverka de här anförda uppgifterna annat än på så sätt, att den
skogliga förvaltningspersonalen ofta handhar såväl inköpen som rörelsen å
de egna skogarna, varvid fördelningen av administrationskostnaden icke alltid
torde återspegla de stora växlingar i fråga om inköpens och de egna avverkningarnas
inbördes omfattning, som kunde förekomma från ett år till
ett annat.

Då sådana omkostnader, som äro hänförliga till förbättringsarbeten (t. ex.
på väg- och husbyggnadsområdet), icke äro avdragsgilla vid beskattningen,
falla de helt på sidan om jämförelsen. I de fall då oklarhet kan råda beträffande
avdragsrätt (t. ex. beträffande enklare förbättringar av skogsvägar
in. in.), kan jämförelsen dock påverkas. Kostnader för skogsvårdsarbeten —-såsom föryngringsarbeten, röjningar och i viss mån dikning — äro däremot
avdragsgilla och alltså avdragna såsom driftkostnader, även om de till omfattningen
under året motsvara mer än ett års åtgärdsbehov.

En särskild sammanställning över skogsbolagens och domänverkets skogsvårdskostnader
i Norrland och Bergslagen, som dock måst förskjutas ett år
tillbaka i tiden och omfattar åren 1948 och 1949, återfinnes i här bilagda
tab. 2. Den grundar sig för domänverkets del på uppgifter ur den officiella
statistiken och för bolagens del på uppgifter i en publikation »Skogsvårdsarbetenas
omfattning på bolagsjord i Sverige under perioden 1927—1949»
utgiven såsom Sveriges skogsägareförbunds cirkulär nr 4, år 1950.

Av tablån kan utläsas, att de på ifrågavarande skogsvårdsarbeten nedlagda
kostnaderna —- per ha skogsmark räknat — år 1948 voro lägre för
domänverket än bolagen i de två nordligaste länen under det att motsatt
förhållande rådde i övriga, undersökta delar av landet. År 1949 nedlade domänverket
inom samtliga undersökta län större kostnader än bolagen för
skogsvårdsåtgärder i kronor per ha. 1950 års uppgifter äro ej ännu tillgängliga
för bolagen. Domänverket har emellertid under nämnda år och
1951 på flera sätt — bl. a. genom introducerande av ett 20-årsprogram för inhämtande
av eftersläpning beträffande skogsodling i Norrland — ytterligare
intensifierat dessa åtgärder. En liknande utveckling torde ha ägt rum beträffande
vissa skogsbolag, bl. a. Mo och Doinsjö AB.

Genom att de sammanlagda kostnaderna för skogsvård och administration
per ha skogsmark äro mycket betydande, blir den redovisade inkomsten
av jordbruksfastighet mycket beroende av om virkesuttagen från de
egna skogarna hålla sig på en normal nivå eller icke. Sålunda kan anföras
att för Mellersta Norrlands distrikt år 1949, då virkesuttaget på grund av
ojämn efterfrågan, framför allt på sämre belägna virkesposter utgjorde omkring
-’/3 av det normala, inkomsten per ha utgjorde 1: 20 kr., medan på -

231

Tab. 2. Jämförelse mellan skogsbolagens och domänverkets skogsvårdskostnader
i Norrland och Bergslagen 1948 och 1949.

Ägare	Areal prod. skogs- mark 1 000 ha	År	1000 kr	kr/ha
föryng- rings- arbeten	röj- ning	dik- ning	Sum- ma	föryng- rings- arbeten	röj- ning	dik- ning	Sum- ma
Domänverket (överjägmö	stardistrikt).
Övre Norrbottens ....	882	1948	248	31	io''	289	0-28	0-04	0-01	0-33
		1949	657	140	200	997	0-74	016	0-23	1-13
Nedre Norrbottens ...	672	1948	260	69	32	361	0-89	O-io	0-06	0-54
		1949	552	178	119	849	0-82	0''26	0* 18	1-26
Skellefteå............	607	1948	480	42	56	578	0-79	0-07	0-09	0-95
		1949	785	94	218	1097	1-29	0-16	0-36	1-81
Umeå ...............	532	1948	339	65	71	475	0-64	0-12	0-18	0-89
		1949	787	159	169	1 115	1-48	0-30	0-82	2-10
Mellersta Norrlands ..	498	1948	401	10	102	513	0-80	0''02	0-21	1-'' 3
		1949	673	61	344	1 078	185	0-13	0-69	2-17
Gävle-Dala..........	369	1948	232	45	72	349	0-68	0-12	0*20	0-95
		1949	399	61	216	676	1-08	0-17	0-58	1-83
Bergslags-............	167	1948	159	73	78	310	0-95	0-44	047	1-86
		1949	230	84	210	524	1-38	0-50	1-26	3-14
| Skogsbolag {lön).
'' Norrbottens..........	389	1948	191	251	85	527	0''49	0-65	0-22	1-86
		1949	211	165	52	428	0-54	0-42	0-14	110
Västerbottens........	731	1948	771	133	77	981	1-05	0-18	0-11	1-34
		1949	979	282	159	1420	1-34	0-38	0-22	1-94
j 1 Västernorrlands......	855	1948	571	68	19	658	0-67	[0*08	0*02	0-77
		1949	668	201	134	1003	0-78	0-28	0-16	1-17
Jämtlands...........	1100	1948	369	19	17	405	0-33	0*02	0-02	0-37
		1949	639	146	74	859	0-58	0''13	0-o7	0-78
Gävleborgs...........	572	1948	483	40	47	570	0-85	0''07	0-08	1-00
		1949	748	92	177	1017	1-81	0-16	0-31	1-78
Kopparbergs.........	618	1948	447	16	45	508	0-72	003	0-07	0-82
		1949	696	85	171	952	1-12	0-14	0-28	1-64
Värmlands och Örebro	563	1948	577	32	101	710	1-02	0-06	0-18	1-26
		1949	775	50	1 223	1048	1-38	0-09	039	1-86

följande år, då uttaget var av normal storlek, motsvarande inkomst uppgick
till 13: 70 kr. Då material ej varit tillgängligt för liknande undersökningar
beträffande bolagen, har denna fråga måst lämnas utanför undersökningen.

Vid en jämförelse mellan statsskogar och bolagsskogar inom samma län
eller ådalar får ytterligare beaktas, att statsskogarna inom Norrland och
Dalarna i stort sett äro mera avsides belägna inom respektive områden, vilket
medför lägre bonitet och .sämre avsättningsläge än för motsvarande bolagsskogar.

För nämnda två år synes domänverket i regel ha deklarerat en högre
avkastning av skogsbruket än vad de enskilda bolagen gjort, såväl per ha
skogsmark som i relation till taxeringsvärdena. Därav kan självfallet icke
dragas den slutsatsen att statsskogarna under likartade förutsättningar för

232

skogsbruket skulle ha lämnat en högre verklig avkastning så mycket mindre
som administrationskostnaderna måste bli något högre i statsdrift än i bolagsdrift.
I anslutning till vad i det föregående anförts erfordras bättre insyn
i följande avseenden, innan en verklig jämförelse mellan statligt och
enskilt storskogsbruk (bolagsdrift) kan anställas:

1) Förvaltningsobjekten äro icke jämförliga med avseende å belägenhet,
bonitet och virkeskapital. De olikheter mellan statens och bolagens skogar
som i dessa avseenden förekomma, borde i regel sammanlagt föranleda
lägre avkastningssiffror för statsskogarna.

2) Virkesuttaget för året är i regel okänt. Bolagen kunna under 1949 och
1950 ha uttagit mindre virke ur egna skogar än den normalavkastning, som
betingas av under 1) nämnda faktorer. Det är känt att bolag med svaga
virkesförråd starkt begränsat sina virkesuttag. Även övriga bolag pläga under
högkonjunktur stundom begränsa sina uttag. I regel torde skogsbolagen
likväl sökt uttaga den fulla normal avkastningen under ifrågavarande år.
Det är möjligt att detta ej lyckats för en del norrländska bolag på grund av
rådande brist på arbetskraft.

3) Det är osäkert huruvida domänverkets priser för försålt virke och bolagens
värdering av eget virke äro fullt jämförbara. Domänverket har genom
försäljning av specialsortiment m. m. tillgodogjort sig virke, som inom
bolagen kommit till användning på annat sätt. Även kostnader i samband
med överlämnandet av virket till industrien kunna föranleda avvikelser från
de av domänverket redovisade salupriserna.

4) De fasta kostnadernas betydelse växlar mycket starkt med virkesuttagen.
(Se även 2.)

5) Volymen av avdragsgilla kostnader kan ha varit av olika storleksordning
på statens och bolagens skogar. Domänverkets awerkningskostnader
äro ofta lägre än bolagens. Beträffande skogsvårdskostnader tyder den
förebragta specialutredningen på att domänverket i medeltal nedlagt större
sådana kostnader än bolagen. Beträffande underhåll av byggnader och vägar
kan förhållandet möjligen vara det motsatta, helst som gränsen för avdragsgilla
kostnader är flytande. Det är dock ej sannolikt att några väsentliga
skillnader här föreligga.

Den ovan lämnade redogörelsen visar att ekonomiska bokslut och taxeringsuppgifter
äro skröpliga medel, när det gäller att bedöma skilda skogsbruks
avkastningsresultat. De ytterligare uppgifter som erfordras för anställande
av en sådan jämförelse äro så många och svårberäknade att föga
torde vara att vinna på en komplettering. Resultatet av statsskogarnas drift
måste undersökas på annat sätt framför allt genom studier av verksamhetens
effektivitet inom varje enskild gren av företaget. Sådana undersökningar
ha i stor omfattning utförts genom statens sakrevision 1944—45
och utföras inom domänverket fortlöpande stickprovsvis i samband med
rationaliseringsarbetet eller genom generaldirektörens sekreterare.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att domänstyrelsen inlett
samarbete med professor Streyffert vid skogshögskolans institution för

233

skogsekonomi och planerar en med högskolan gemensam undersökning om
skogsbrukets avkastning och räntabilitet. Genom ett dylikt samarbete, som
måste företagas på längre sikt, torde det bliva möjligt att belysa den skäliga
storleken av kronoskogarnas avkastning under olika förutsättningar.»

Revisorernas uttalande. Revisorerna ba under året besökt ett antal kronoskogar
och därvid gjort sig underrättade om deras förvaltning och vård.
Revisorerna ha för sin del fått det allmänna intrycket, att dessa skogar äro
väl skötta.

Revisorerna ha även tagit del av domänverkets driftresultat. Granskningen
härav, som i huvudsak bygger på domänstyrelsens årliga förvaltningsberättelser
samt på vissa för ändamålet från domänstyrelsen särskilt inhämtade
uppgifter, har tagit sikte på i vad mån statsverket kan anses erhålla
en skälig avkastning av de mycket betydande skogstillgångar, som
förvaltas av domänverket.

Kronoskogarna omfatta 18,3 procent av landets skogsareal. Det inkomstöverskott,
som tillgodoförts statsverket från dessa skogar, har under den
senaste 10-årsperioden uppgått till i medeltal 28 miljoner kronor om året.
I betraktande av de betydande inkomster, som beräknas härflyta från
skogsdriften i Sverige, framstår den angivna överskottssiffran som låg, därest
icke dess innebörd närmare belyses.

Enligt statsmakternas direktiv skola kronoskogarnas skötsel taga sikte
på ett uthålligt skogsbruk. Härav följer att skogarna få ett högt virkesförråd
och ge möjlighet att uttaga virke av god kvalitet och av goda sortiment.
Detta gäller särskilt södra och mellersta Sverige; på vissa håll i Sydsverige
äro kronoparkerna i detta avseende vida överlägsna de enskilda skogarna.
Staten förfogar vidare i domänverket över en organisation, vars personal
äger särskild skoglig utbildning och varest fackkunskap beträffande sådana
speciella områden som exempelvis vägbyggnad och husbyggnad finnes representerad.
Domänverket erlägger ej heller några statliga utskylder. Argument
sådana som de nu nämnda ha i den allmänna diskussionen anförts
som stöd för att kronoskogarna böra kunna lämna en förhållandevis högre
avkastning än enskilda skogar.

Å andra .sidan äro ett flertal synnerligen betydelsefulla faktorer ägnade
att verka återhållande på domänverkets driftresultat och på möjligheterna
att såsom överskott inleverera vinstmedlen av virkesförsäljningarna.

Till en början bör sålunda märkas, att den nyssnämnda arealuppgiften
— 18,5 procent av landets skogsareal — icke är rättvisande, när det gäller
att bedöma kronoskogarnas avkastning. Statens skogar äro till övervägande
del belägna i de nordligaste delarna av landet. Nära hälften av skogsmarken
ligger inom Norrbottens och nära fjärdedelen inom Västerbottens län.
Endast 11,4 procent av skogsarealen är belägen söder om Kopparbergs län.
Av skogsmarken i Norrbottens och Västerbottens län hänför sig nära hälften
till dessa båda läns lappmarker, där markens produktionsförmåga är
lägre än för dessa län i övrigt och avsevärt understiger det övriga landets. I

234

följd härav svara kronoskogarna för endast omkring 12 procent av landets
virkesproduktion, och det sammanlagda skogs- och markvärde, som åsatts
kronoskogarna vid senaste fastighetstaxering, utgjorde blott 10 procent av
motsvarande värde för hela landets skogar. Från domänstyrelsens sida har
anförts, att även sistnämnda procenttal sett ur avkastningssynpunkt får
anses ligga i överkant, bl. a. emedan kronoskogarna på grund av deras storlek
och tillgången på noggranna upppgifter om virkesförråd kunna antagas
bli jämförelsevis högt taxerade.

En annan omständighet, som i betydande grad inverkar på domänverkets
driftresultat, ligger i huru stor andel av den årliga tillväxten, som sparas
från avverkning. För enskilda skogsägare med ej alltför omfattande
skogsinnehav ter det sig naturligt att förlägga virkesuttagen till sådana år,
då goda virkespriser kunna utvinnas, under det att uttagen hållas tillbaka,
då virkespriserna äro låga. För domänverket med dess stora skogstillgångar
är en dylik försäljningspolitik av olika skäl icke möjlig att tillämpa. Statsmakterna
ha uttalat sig för en i möjligaste mån jämn avverkning på kronoskogarna.
Beträffande den senast förflutna tioårsperioden är visserligen
att märka, att under dess tidigare del en jämförelsevis kraftig avverkning
ägde rum på kronoskogarna; virkesuttagen motsvarade i stort sett tillväxten.
I icke ringa mån torde detta ha ägt samband med de stora uttagen av
brännved under krigsåren. Nu gällande hushållningsplaner äro emellertid
så försiktigt hållna, att en icke oväsentlig del av tillväxten — 1 miljon av
drygt 6 miljoner ms — avsättes för framtiden. Vidare ha under några av
de senaste åren stora delar av det i Norrland utsynade rotvirket förblivit
osålda. Detta har haft till följd, att de senaste årens höga virkespriser icke
kommit att avspegla sig i kronoskogarnas avkastningssiffror. För perioden
1943—1950 har rånettovärdet av sparad skog, räknat efter respektive års
genomsnitt, uppgått till mellan 55 och 60 miljoner kronor. Det nu sagda
är av betydelse för en riktig bedömning av driftresultat, men är icke ägnat
att läggas till grund för jämförelser med enskilda skogar i allmänhet,
enär även där virkesförråden i viss utsträckning torde ha ökats.

Under normala förhållanden och på längre sikt torde återväxtåtgärdernas
finansiering över en särskild fond icke inverka på domänverkets redovisade
överskott. Under åren 1949 och 1950 har emellertid fonden uppbringats
från omkring 0,7 miljon kronors underskott till en nettobehållning
av omkring 16 miljoner kronor. Av 1949 års vinst har med riksdagens
medgivande, förutom den ordinarie avsättningen, skett en extra avsättning
till fonden med 12,5 miljoner kronor, vilket belopp eljest skulle ha tillfallit
överskottsmedlen. Stora avsättningar till förnyelsefonden motiveras bl. a.
av kostnaderna för de under senaste tid påbörjade återväxtåtgärderna på
de kalmarker, som blivit kvar efter avverkningen av de gamla urskogsbestånden
i Norrland. Dessa kostnader ha under år 1950 uppgått till 2 miljoner
kronor och beräknas i fortsättningen till omkring 3—5 miljoner kronor
om året.

Till statsmakternas nyss berörda direktiv om en i möjligaste mån jämn

235

avverkning på kronoskogarna torde i viss utsträckning intressen av mera
allmän räckvidd, såsom arbetsmarknads- och konjunktursynpunkter, ha
medverkat. Dylika intressen sammanfalla icke alltid med domänverkets
driftsekonomiska intentioner. De stora vedleveranserna under krigsåren må
anföras såsom exempel. Det är också naturligt, att på staten som företagare
ställas högre krav än på det enskilda näringslivet, genomsnittligt sett. Domänverket
torde sålunda ha kommit i gång med socialt betonade åtgärder
tidigare än vad fallet i stort sett varit på enskilt håll. Främst må här erinras
om pensionsförhållandena. Att i dagens läge anställa några dylika
jämförelser torde vara vanskligt, enär inom det enskilda skogsbruket en
stark utveckling av de sociala anordningarna för arbetskraften numera ägt
rum, och dylika anordningar mångenstädes fylla höga anspråk. Revisorerna
ha vid sina under året företagna resor sett exempel härpå, så vitt gäller
vissa större skogsbolags bostadsverksamhet. I nuvarande läge fordras emellertid
även för domänverkets vidkommande betydande utgifter till följd
av nödvändigheten att bereda arbetskraften fullgoda bostäder. Det må erinras
om att den pågående upprustningen av kronotorpen i Norrland t. o. m.
år 1950 dragit en kostnad av 16 miljoner kronor.

Det ligger i sakens natur, att jämförelser mellan driftresultaten vid å ena
sidan domänverket och å andra sidan enskilt skogsbruk måste bli i hög
grad osäkra. Enskilt skogsbruk bedrives i regel i förening med antingen
jordbruk eller skogsindustri. Nettointäkterna av själva skogen äro därför
ofta icke möjliga att bestämma på sådant sätt, att de låta sig jämföras med
domänverkets redovisade avkastning. Härtill kommer, att insynen i det
enskilda skogsbrukets lönsamhet är långtifrån tillräcklig för ifrågavarande
ändamål.

En viss uppfattning om kronoskogarnas räntabilitet kan emellertid erhållas
av den i det föregående återgivna uppställningen av driftresultatet,
sådant detta skulle ha utfallit om kronoskogarna varit i enskild hand. I
nämnda uppställning ha avkastningssiffrorna justerats med hänsyn till
skatter, hopsparad tillväxt och avsättning respektive bidrag från förnyelsefonden.
Den sålunda erhållna avkastningen har satts i relation till ett kapitalvärde
för kronoskogarna, som framkommit genom att taxeringsvärdena
på skogsfastigheterna successivt förhöjts med 50—100 procent för åren
1945—1949. Beräkningen lämnar som resultat en avkastning på skogskapitalet,
som under nyssnämnda tidsperiod motsvarat 4 procent.

Revisorerna ha i det föregående även redogjort för tva försök att anställa
direkta jämförelser mellan domänverkets och det enskilda skogsbrukets
avkastning. I det ena fallet ha uppgifter om det enskilda skogsbrukets
rotvärden hämtats ur taxeringarna till skogsaccis för åren 1944—1948;
i det andra fallet ha som jämförelsematerial valts vissa större skogsbolags
taxeringar åren 1949 och 1950 för inkomst av jordbruksfastighet, vilket
sistnämnda för dessa bolags del torde vara i stort sett liktydigt med inkomst
av skogen. I fråga om båda dessa jämförelseförsök måste — såsom
också framhållits i redogörelsen — bestämda reservationer göras för mate -

236

rialets olikformighet och bristande tillförlitlighet. De faktorer, på vilka taxeringarna
grundats, kunna nämligen vara mycket olika. Såsom exempel må
här endast nämnas olikheter i virkesuttagens storlek och, så vitt gäller taxeringarna
till skogsaccis, värdet av husbehovsvirke. Vidare kunna olikheter
eller ojämnheter vid själva taxeringsförfarandet rubba den inbördes jämförelsen.
Några säkra slutsatser kunna således uppenbarligen icke dragas
av de framlagda uppgifterna. Det har emellertid sitt intresse att konstatera,
att de enskilda skogsbolagen för åren 1949 och 1950 som regel icke
taxerats till större inkomst per ha skogsmark än vad som redovisats av domänverket
för närbelägna distrikt, samt att det enskilda skogsbrukets till
skogsaccis taxerade rotvärden per ha för åren 1944—1948, i så gott som
samtliga län understigit de rotvärden, som för närmast motsvarande tid
redovisats för kronoskogarna.

Till den nu lämnade redogörelsen vilja revisorerna foga några allmänna
synpunkter.

Sedan länge har utvecklingen gått i den riktningen att en allt större andel
av det försålda virket avverkats i domänverkets egen regi, under det
att försäljningen av virke på rot trätt i bakgrunden. Denna förskjutning
har varit betydande. Under 1920-talet utgjorde det avverkade virket omkring
25 procent av virkesuttaget; andelen har nu stigit till 50—60 procent.
Samtidigt är att märka att försäljning av rotstående virke sedan länge lämnar
högre rotvärde än försäljning av upphugget virke, även om man bortser
från sådana faktorer som att avverkningen i egen regi ofta avser avverkningstrakter
med mindre gynnsam belägenhet och mindre givande sortiment.
Ett flertal olika omständigheter ha medverkat till denna utveckling.
Vissa fördelar äro sålunda förenade med att domänverket genom egna
avverkningar blir i tillfälle att förse AB Statens skogsindustrier med den
helt övervägande delen av bolagets virkesbehov. Främst sammanhänger
emellertid förskjutningen med önskemålet att till skogarna knyta en fast
arbetarstam. Med hänsyn till nödvändigheten att behålla arbetskraften i
skogarna har numera såväl för domänverkets del som för det enskilda
skogsbruket en påtaglig omsvängning ägt rum beträffande skogsarbetarkårens
arbetsförhållanden i den riktningen, att man eftersträvar fast besättning
och en jämn arbetstillgång. För arbetstagarnas del äro fördelarna
härav så påtagliga, att de icke behöva närmare beröras. Ur arbetsgivarens
synpunkt är det nödvändigt att äga tillgång till arbetskraft även för andra
arbeten i skogen, exempelvis återväxtåtgärder, vägbyggnader m. m., och
förutsättningarna vidgas för tillämpning av avtalsenliga löner. Motsvarande
förbättringar kunna icke åvägabringas vid rotförsäljning i större skala.
Emedan avverkningarna vid rotförsäljning i stor utsträckning bedrivas med
av köparen anskaffad, tillfällig arbetskraft, bliva arbets- och förläggningsförhållanden
mindre goda och ojämnheter i avlöningsförhållandena uppkomma.

Enligt vad revisorerna erfarit, inriktar sig domänverket på att fortsätta
på den sålunda inslagna vägen. Starka skäl torde kunna anföras härför, sär -

237

skilt för Norrlands vidkommande och för de stora skogskomplexen i Mellansverige.
Vid bedömande av avkastningsresultatet bör emellertid ihågkommas,
att den nu berörda utvecklingen innebär, att de ekonomiska synpunkterna
på kort sikt få stå tillbaka för sociala synpunkter. Den fastare anknytningen
av arbetskraften till skogarna kan nämligen icke undgå att återverka
på driftresultatet, och detta icke endast under övergångstiden, då betydande
investeringar krävas i bostäder, transportmedel, redskap m. in., utan
även vid en omsvängning i konjunkturläget. Med hänsyn till det nu anförda
och då särskilt i södra Sverige finnas kronoskogar, där förutsättningarna
för rotförsäljning alltjämt torde vara goda, vill det synas revisorerna, att
en fortsatt förskjutning mot avverkning i egen regi bör ske med försiktighet.

I syfte att vinna ökad effektivitet har kronoskogarnas förvaltningsorganisation
under senare år i olika avseenden utökats. Administrationskostnaderna
uppgingo under år 1950 till 3 kronor 79 öre per ha produktiv skogsmark
och till 3 kronor 5 öre per m3 av virkesuttaget, varvid pensionskostnader
icke medräknats. Enligt revisorernas mening kunna dessa kostnader
betecknas som höga. Särskilt med hänsyn till de olägenheter, som vid
ett försämrat konjunkturläge följa med en alltför omfattande och dyrbar
förvaltningsorganisation, vilja revisorerna framhålla vikten av att administrationskostnaderna
bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet.

Genom särskilda sakkunniga bedrives f. n. utredning rörande utformningen
av den skogliga statistiken. Det torde kunna förväntas, att resultatet
av denna utredning kommer att medföra ökade möjligheter att bedöma
kronoskogarnas lönsamhet i förhållande till skogar i enskild hand. Enligt
vad revisorerna erfarit har vidare inom skogshögskolan påbörjats en undersökning
rörande bondeskogsbrukets ekonomi. Det vore av värde, om sistnämnda
undersökning kunde bidraga till möjligheterna att anställa sådana
jämförelser som nyss sagts.

Under § 26 ha revisorerna lämnat en redogörelse för sin granskning av
statens jordbruksdomäner.

§ 26.

Statens jordbruksdomäner.

Statens jordbruksdomäner bestå av f. d. kungsgårdar och kungsladugårdar
samt civila och militära boställen. De förvaltas av domänstyrelsen med
biträde av domänintendenterna. Till jordbruksdomänerna räknas också staten
tillhöriga, domänstyrelsens förvaltning underställda fisken samt kvarnoch
vissa andra till jordbruksfastigheter ej hänförliga lägenheter. Däremot
ingå här icke de jordbruksegendomar, som äro belägna på eller i omedelbar
anslutning till kronoparker. Sistberörda egendomar, vilka till övervägande
del innehålla mindre arealer, hänföras till skogsförvaltningen.

Jordbruksdoinänernas antal, areal, taxeringsvärden och årliga arrendebelopp
under vart femte år av tidsperioden 1915—1950 framgå av följande
tabell.

238

Å r	Antal	Areal ha	Tax. värde kr.	Arrendeavgäld kr.
1915...........	1 901	106 002	61 807 000	2 161 000
1920 ...........	1 717	92 804	84 163 000	2 295 000
1925 ...........	1 707	89 555	92 054 000	2 585 000
1930 ...........	1 660	84 130	90 292 000	2 586 000
1935 ...........	1 567	81 200	74 274 000	2 486 000
1940 ...........	1 327	66 926	67 888 000	2 879 000
1945 ...........	1 273	63 229	78 276 000	3 202 000
1950 ...........	1 290	61 804	78 308 000	3 676 000

Grunderna för förvaltning av jordbruksdomänerna finnas intagna i förordningen
1934: 320 med däri vidtagna ändringar, främst förordningen
1944: 69. Däri stadgas, att jordbruksegendomar under domänstyrelsens förvaltning
skola upplåtas på arrende, dock att till sådan egendom hörande
skog skall undantagas. Arrendetiden skall omfatta minst 10 och högst 20
år. I regel sker utarrendering för 10 år i sänder.

Ularrendering skall föregås av arrendeuppskattning med förslag till arrendeavgift
och övriga villkor. Sådan uppskattning verkställes efter domänstyrelsens
förordnande av en nämnd, bestående av vederbörande domänintendent
såsom ordförande samt två uppskattningsmän, utsedda länsvis den
ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Uppskattningsmännen böra vara allmänt betrodda samt i lantbruksoch
affärsförhållanden kunniga och med ortens förhållanden väl förtrogna.
Med stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga tillgängliga upplysningar
fastställer domänstyrelsen arrendevillkoren.

Uppskattningsnämnden äger för arrendeuppskattningen påkalla biträde
av skogstjänsteman, lantmätare eller annan sakkunnig person. Egendomen
skall uppskattas såsom om den befunne sig utan brister. Arrendevärdet för
de särskilda ägoslagen skall angivas per hektar efter deras beskaffenhet och
läge samt med tagen hänsyn till vad annan jord i orten betingar. Rätt till
jakt, fiske, bete, husbehovsvirke och andra särskilda förmåner upptagas
och värderas för sig.

Arrendeavgiften skulle tidigare alltid vara utsatt i pengar. Under de
tryckta ekonomiska förhållandena i början av 1930-talet vidtogs den ändringen
häruti, att arrendeavgiften utsattes till hälften i pengar och till hälften
i persedlar att lösas med pengar efter priset i gällande markegångstaxa.
I anslutning till avskaffandet av de s. k. naturaarrendena vid arrendeförhållanden
i allmänhet skedde emellertid år 1944 en återgång till den tidigare
ordningen, så att numera arrendeavgiften alltid bestämmes till ett fast kontant
belopp.

Är arrcndator på grund av kontrakt optionsberättigad eller har han eljest
innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen
av arrendetiden uppgår till fem år, skall vid förnyad utarrendering av egendomen
arrendet på de fastställda arrendevillkoren hembjudas honom eller, i
händelse han avlidit, hans änka och barn. Om nämnda dödsbodelägare öns -

239

ka gemensamt behålla arrendet, äga de att för egendomens skötsel anmäla
även annan lämplig person.

Äger optionsrätt icke rum eller har den förfallit, skall arrendet mot de
fastställda arrendevillkoren efter domänstyrelsens bestämmande utbjudas
antingen under hand eller på offentlig auktion.

Kronan åligger att tillhandahålla för jordbruket nödiga byggnader. Arrendatorn
skall i fullgott skick underhålla vid egendomen befintliga byggnader
och dess övriga tillhörigheter ävensom väl hävda och i god växtkraft hålla
egendomens åker och äng. Vill arrendatorn uppfÖTa ny byggnad, äro särskilda
bestämmelser meddelade angående medgivande och gottgörelse härför.
Till utrönande huru utarrenderad jordbruksegendom skötes och arrendevillkoren
av arrendatorn fullgöras skall egendomen vart femte år eller oftare
besiktigas av domänintendenten.

Det ekonomiska utfallet av jodbruksdomänerna sedan år 1916 framgår
av nedan angivna belopp.

Genomsnitt

1916 20 .		. + 1 128 698	1942 ......		. — 300 114
1921 25 .		. + 1 198 223	1943 ......		. — 1 263 154
1926 30 .		. + 1 327 236	1944 ......		. + 277 225
1931 35 .		. + 1 419 555	1945 ......		. + 243 991
1936 .....		. + 1 198 010	1946 ......		. — 487 132
1937 .....		. + 1 144 674	1947 ......		. — 1 020 407
1938 .....		. + 641 862	1948 ......		. — 1 700 493
1939 .....		. — 181 084	1949 ......		. — 379 513
1940 .....		. — 382 106	1950 ......		. —2 547 826
1941.....		. — 154 001
Jordbruksdomänernas avkastning i	förhållande till arealen och taxerings-
värdet har under de senaste 10 åren varit följande.
	Per ha	Per 1 000 kr.		Per ha	Per 1 000 kr.
	inägor	taxvärde		inägor	taxvärde
1941.....	— 2,51	— 2,31	1946 .....	— 8,25	— 6,09
1942 .....	— 5,09	— 4,54	1947 .....	— 17,37	— 12,85
1943 .....	— 21,56	— 19,03	1948 .....	— 29,01	— 21,36
1944 .....	+ 4,79	+ 4,20	1949 .....	— 6,43	— 4,65
1945 .....	+ 4,79	+ 3,06	1950 .....	— 43,33	— 31,45

Nedan intagna uppställning utvisar fördelningen av inkomster och utgifter
på olika delposter:

Genomsnitt

1946-1950

År 1950

Inkomster.

Jordbruksarrenden......

Arrenden av fisken m. m,
Övriga inkomster.......

3 440 000	3 676 000
155 000	88 000
336 000	233 000
3 931 000	3 997 000

Summa inkomster

240

Utgifter.	Genomsnitt 1946—1950	År 1950
Byggnader: a. nybyggnader............................... b. underhåll.................................. Torrläggning, täckdikning m. m..................	2 999 000 712 000 191 000 2 000	3 940 000 1 058 000 277 000 3 000
Lantmäterikostnader......................... Skatter.................................
327 000 198 000	335 000 261 000
Diverse utgifter............................. Administrationskostnader:
a. domänintendenternas arvoden...............	70 000	76 000
b. d:o expeditionskostnader....................	20 000	23 000
c. resekostnader..............................	32 000	31 000
d. andel i kostnaderna för domänstyrelsen m. m. Beräknat värde å husbehovsvirke, slåtter och bete i	427 000	357 000
skogen ................................	178 000 5 156 000	184 000 6 545 000
Summa utgifter
Underskott	— 1 225 000	— 2 548 000

En uppfattning om arrendebeloppen vid jordbruksdomänerna erhålles av
nedanstående uppställning, däri även redovisas arrendebelopp per ha jordbruksjord.
Uppgifterna avse år 1950. Det bör observeras, att arrendekontrakten
datera sig från hela tidsperioden 1931—1950, bortsett från ett fåtal
äldre kontrakt. Tidpunkten för arrendeuppgörelsen fördelar sig på tiden
före år 1936 med 19 procent av kontrakten, på tiden 1936—1940 med 32 procent,
på tiden 1941—1945 med 16 procent och på tiden 1946—1950 med
33 procent.

Län	Antal domä- ner	Areal i ha	Tax.-värde kr.	Arrendeavgäld
totalt	omräknat till jord-bruksjord	summa kr.	kr. per ha jord-bruks,] ord
Stockholms stad	och län	179	3 709	3 145	8 069 100	274 985	87
Uppsala	län...	41	2 654	2 260	2 248 300	130 384	58
Södermanlands	* ...	125	5 198	4 262	4 337 100	236 703	56
Östergötlands	» ...	159	8 361	6 618	8 971 100	457 173	69
Jönköpings	» ...	67	1 648	1 168	1 583 600	67 692	58
Kronobergs	» ...	16	471	339	643 700	25 978	77
Kalmar	» ...	57	4 215	2 780	3 469 500	166 056	60
Gotlands	» ...	1	2	—	3 000	10
Blekinge	» ...	—	—	—	601 000	43 562	_
Kristianstads	» ...	89	5115	4 470	7 549 800	318 723	71
Malmöhus	* ...	180	10 086	9 360	21 447 700	994 660	106
Hallands	» ...	21	1 266	1 087	1 711 200	83 119	76
Göteborgs o. Bohus » ...	40	1 804	1 396	2 062 000	86 477	62
Älvsborgs	» ...	40	1 844	1 614	1 883 200	83 570	52
Skaraborgs	» ...	139	8 894	7 780	8 056 700	381 733	49
Värmlands	» ...	7	382	353	321 200	15 639	44
Örebro	» ...	41	1 783	1 638	1 875 200	94 950	58
Västmanlands	» ...	71	3 822	3 257	3 074 200	196 139	60
Kopparbergs	» ...	11	375	304	255 800	12 372	41
Gävleborgs	» ...	5	132	106	101 100	4 474	42
Västernorrlands	» ...	—	—	—	—	_	_
Jämtlands	''» ...	1	43	39	43 300	2 070	53
Västerbottens	» ...	—	—	—	—	_	_
Norrbottens	» ...	—	—	—	—	—	—
	Summa	1290	61804	51 976	78 307 800	3 676 469

241

Den i tabellen ovan angivna totala arealen — 61 804 ha — fördelar sig
med 47 552 ha på åker, trädgård och tomt, med 8 859 ha på äng och kultiverad
betesmark samt med 5 393 ha på annan mark. Då vid beräkning av
arrendeavgälden per ha hänsyn icke torde böra tagas till den areal, som
betecknats som »annan mark» och till ängs- och betesmark endast i begränsad
omfattning, bär arealen omräknats till »jordbruksjord». Häri ingå hela
arealen av åker och tomt samt arealen av äng och bete reducerad till hälften.
Uppgifterna om arrendebeloppen per hektar äro beräknade på den areal,
som sålunda betecknats som jordbruksjord.

Såsom ovan anförts äro de i tabellen intagna arrendebeloppen fastställda
successivt under hela tiden 1931—1950. Vidare är att märka, att uppgifterna
avse samtliga till jordbruksdomäner hänförliga fastigheter, således även
vissa tomter och andra lägenheter in. m. I nedan intagna uppställning ha
motsvarande uppgifter sammanställts i avsikt att visa, vilka arrendebelopp,
som under senare år fastställts för jordbruk av ej alltför ringa omfattning.
Uppgifterna gälla endast nio län, men de representera omkring 85 procent
av jordbruksdomänernas areal. För dessa län ha uttagits sådana gårdar, omfattande
minst 10 ha, beträffande vilka arrendebeloppen fastställts under
åren 1943—1950.

Län	Antal domäner	Areal jordbruksjord i ha	Arrendeavgäld i kr.
totalt	per ha jord-bruksjord
Stockholm.............	25	1 141	74 766	66
Uppsala...............	8	764	43 497	57
Södermanland..........	41	2 339	118 500	51
Östergötland...........	25	1 328	100 000	75
Kalmar...............	12	1 098	66 000	60
Kristianstad...........	16	1 102	69 500	63
Malmöhus.............	25	1 505	154 500	103 1
Skaraborg.............	33	1 930	86 500	45
Västmanland...........	17	634	41 563	66

Sammanställningen synes utvisa, att arrendeavgälderna per ha jordbruksjord
under denna senare tidsperiod icke undergått någon påtagbar förhöjning.
I icke ringa antal fall är genomsnittsarrendet till och med lägre än det
för hela tidsperioden gällande. För Stockholms stad och län torde detta
kunna förklaras genom att arrendebeloppcn för tomter och lägenheter intill
tätbebyggelsen inverkat höjande på beloppet i den första tabellen men ej
i den senare. Då emellertid vad beträffar övriga län det låga arrendeläget
för åren 1943—1950 likväl synes erfordra närmare belysning, har domänstyrelsens
jordbruksbyrå beretts tillfälle att yttra sig. Därifrån har anförts,
att det till eu början ej vore visst, att de egendomar som upplåtits på arrende
åren 1943—1950 i verkligheten representerade ett medeltal för respektive
län. De utvalda egendomarna kunde vara sämre än genomsnittet. Exempel
härpå kunde anföras beträffande Malmöhus och Skaraborgs län, där ett
fåtal stora men mycket dåliga gårdar inverkat sänkande på genomsnittssiffrorna.
För Skaraborgs län tillkomme dessutom att ingen av de gårdar,
16—518173. Ren. berultelse ung. stutsverket år 1351. I.

242

som utarrenderats under åren 1943—1950 vore belägen på länets slättbygd.
Vidare vore att märka, att kontrakt, som slutits efter år 1943, innefattade
arrendeavgifter, som bestämts enbart i penningar, under det att i äldre kontrakt
arrendeavgifterna i regel vore fastställda dels i ett kontant belopp
och dels i persedlar, som omräknades i penningar med ledning av markegångstaxan.
Härav följde att sist nämnda arrenden bättre anpassades efter
prisnivån, under det att nya arrenden icke alls påverkades. Slutligen har
anförts, att under arrendetiden åtskilliga byggnadsarbeten utförts och i samband
därmed arrendeavgiften höjts i motsvarande mån. Det syntes ligga
i sakens natur att ju längre arrendetiden varat, desto mera kunde avgälden
ha hunnit höjas i jämförelse med utgångsläget. Vid de under senare år
utarrenderade egendomarna hade man icke hunnit med så många förbättringsarbeten.
Det vore möjligt att denna omständighet även påverkat utfallet
vid sammanställningen i ofördelaktig riktning.

I detta sammanhang må erinras om att statsmakterna i vissa fall medgivit
lindring i arrendevillkoren för kronoarrendatorer. Så skedde år 1932
på grund av de då rådande tryckta ekonomiska förhållandena på jordbrukets
område och även år 1942 med anledning av de närmast föregående årens
svaga skördar.

Såsom framgår av de i det föregående anförda uppgifterna om avkastningen
från jordbruksdomänerna ha dessa genomgående lämnat ett lågt
nettoresultat. Det bör beaktas, att arrendena icke omfatta den skog, som flerstädes
tillhör fastigheterna; denna har frånskilts arrendelotterna och ingår
bland domänverkets övriga skogar. En icke ringa del av fastighetsbeståndet
är visserligen belägen på slättbygder, där jordbruksfastigheter i allmänhet
icke omfatta skogsmark, men andra kronojordbruk ligga i trakter, där enskilda
fastigheter för sin bärkraft kunna lita till avkastningen från skogsskiften.
Vidare är att märka, att ända fram till slutet av 1920-talet en återhållsam
byggnadspolitik fördes vid kronodomänerna. Likväl har icke redovisats
högre avkastning än som räknat i procent av egendomarnas taxeringsvärde
i medeltal motsvarar för åren 1912—1920 1,93 procent, för åren 1921—
1930 1,38 procent och för åren 1931—1940 1,26 procent. Under 1940-talet ha
jordbruksdomänerna regelmässigt lämnat underskott.

För driftresultatet från och med 1930-talet har byggnadsverksamheten
haft ett avgörande inflytande. Vid domänverket tillämpas icke avskrivning
i fråga om byggnadskostnadernas redovisning, utan dessa kostnader avföras
såsom utgifter för det löpande året. Efter 1930-talets ingång fann sig domänverket
med hänsyn till det mindre goda skick, vari domänernas byggnader
råkat, nödsakat att i viss mån utvidga byggnadsverksamheten för att restaurera
och modernisera byggnadsbeståndet. Verksamheten inriktades härvid
på att åstadkomma mera värdebeständiga byggnader men även på införande
av anordningar, vilka tidigare ej funnits, såsom värmeledning, vatten och
avlopp, elektrisk kraft och arbetsbesparande anordningar i ekonomihusen.

Särskilt under 1940-talet kunna byggnadskostnaderna icke i sin helhet
hänföras till normalt underhåll utan avse i viss utsträckning en allmän för -

243

nyelse av byggnadsbeståndet. Sålunda ha exempelvis under åren 1940—-1944 såsom byggnadskostnader å domänerna redovisats 12 254 000 kronor.
Därav ha omkring 2 450 000 kronor beräknats hänföra sig till kapitalökning
och omkring 9 803 000 kronor till underhållskostnader. Under samma tid
har den sammanlagda bokförda driftförlusten uppgått till 1 822 000 kronor.
Denna förlust skulle alltså med hänsyn till det ökade kapitalvärdet
förbytas i ett om ock relativt blygsamt överskott om 628 000 kronor eller omkring
125 000 kronor per år.

För en förräntning med 3 procent av domänernas saluvärde — därest
detta uppskattas till minst 100 miljoner kronor (taxeringsvärde 78 miljoner)
— samt amortering med 1 procent av ett byggnadsvärde om lågt räknat
80 miljoner kronor skulle krävas ett årligt inkomstöverskott av 3,8 miljoner
kronor. Beräkningen utgår då även från att den normala underhållskostnaden,
förslagsvis uppskattad till 11/i procent av byggnadsvärdet eller 1
miljon kronor, är helt överförd på arrendatorerna.

I detta sammanhang må erinras om att åren 1937 och 1938 från såväl
statsrevisorernas som riksdagens sida påtalades önskvärdheten av att byggnadsverksamheten
på domänerna intensifierades. 1938 års revisorer uttalade
bl. a., att med det intresse, som statsmakterna numera visade för åstadkommande
av förbättrade och tidsenliga byggnader på landsbygden, även kronan
syntes böra vinnlägga sig om att på sina jordbruksfastigheter hålla ett
byggnadsbestånd, som kunde vara förebildligt för enskilda jordbrukare.

Den låga förräntningen av kronans jordbruksdomäner och stegringen i
byggnadskostnaderna under senare tid ha vid flera tillfällen aktualiserat
frågan om en försäljning i viss utsträckning av jordbruken.

Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Maj :t icke utan riksdagens samtycke
avhända kronan fast egendom. Genom särskilda beslut har riksdagen
emellertid lämnat medgivande till försäljning för olika ändamål. Härjämte
lämnas Kungl. Maj :t årsvis ett generellt bemyndigande till försäljning inom
vissa värdegränser. Det f. n. gällande medgivandet avser försäljning av egendom
med högst 40 000 kronors taxeringsvärde; Kungl. Maj :t har åt domänstvrelsen
överlämnat beslutanderätten rörande försäljning av egendom vars
taxeringsvärde icke överstiger 20 000 kronor.

Den ursprungliga anledningen till nämnda generella bemyndigande att försälja
mindre egendomar torde ha varit insikten om att det för staten icke
vore ekonomiskt att behålla egendomar, som till följd av sin ringa storlek
eller sitt från andra kronoegendomar avlägsna läge lämnade alltför ringa
arrendeutbyte i förhållande till förvaltningskostnaderna. Sedermera tillkom
behovet att vinna medel till inköp av skogsmark ävensom kravet på kronojordens
användande för egnahemsrörelsens behov.

Den omsvängning i lönsamheten för jordbruksdomänerna, som ägde rum
fr. o. in. år 1939, och byggnadskostnadernas alltmera markerade tendens till
ökning ävensom insikten om att de påbörjade iståndsättningsålgärderna
skulle komma alt taga ännu många år i anspråk, föranledde domänstyrelsen
att överväga möjligheterna till eu begränsning av utgifterna för jordbruksdomänerna.
Enligt styrelsens uppfattning borde en nedskärning av kostna*

244

derna i första hand åvägabringas på det sätt, att byggnadsarbetena i görligaste
mån inriktades på sådana egendomar, vilka av skilda anledningar under
längre tid framåt borde behållas i kronans ägo. I en till Kungl. Maj :t den
8 november 1941 avlåten skrivelse upptog domänstyrelsen frågan härom till
behandling. Samtidigt framhölls, att styrelsen såsom ett affärsdrivande verk
i första hand hade att företräda ekonomiska synpunkter och att mera bestämda
direktiv saknades beträffande frågan i vad mån hänsyn borde tagas
även till andra omständigheter. Med ledning av vad som framkommit genom
hänvändelse till olika statliga myndigheter framhöll styrelsen, att
omkring 230 jordbruksdomäner borde kunna avyttras. Bland fastigheter
som borde behållas i statens ägo vore sådana, vilka 1) kunde förväntas
bli erforderliga för allmänt statligt ändamål eller allmänt lokalt behov,
2) på grund av befintlig skogstillgång ej borde avyttras, 3) kunde förväntas
bli föremål för värdestegring och 4) kunde utnyttjas för arrendeegnahemsändamål.

Gentemot tanken på en alltför vidsträckt försäljning av kronodomäner
hade emellertid åtskilliga av de av domänstyrelsen i nämnda ärende hörda
myndigheterna anfört betänkligheter. Sålunda hade bl. a. anförts, att det
vore omöjligt att bedöma vilka behov av kronojord, som i en framtid kunde
komma att göra sig gällande för tillgodoseende av olika ändamål, att benägenheten
att utbyta realkapital mot penningkapital icke vore stor samt att
det icke borde ifrågakomma, att staten på enskilda övervältrade bördan av
de. högre byggnadskostnader, som vållades av tidigare försummelser i fråga
om underhåll av byggnader. I anledning av sistnämnda synpunkt framhöll
styrelsen, att statsmakterna principiellt intagit den ståndpunkten, att en
egendom borde avyttras i befintligt skick mot ett i överensstämmelse därmed
skäligt saluvärde och att åt den enskilde borde överlåtas att ombestyra
den erforderliga nybyggnaden, varigenom denna kunde åstadkommas billigare.
Vid en nybyggnad av gårdarna i statens regi kunde man ej påräkna
att vid försäljning erhålla en i motsvarande grad förhöjd köpeskilling. Säkerligen
torde även den enskilde såsom självägare i vissa fall komma att åtnöjas
med en anspråkslösare bebyggelse, än när denna utfördes genom det
allmännas försorg. I sin framställning hemställde styrelsen, att Kungl. Maj :t
måtte i proposition till riksdagen föreslå, att riksdagen ville med gillande av
de av styrelsen uppdragna riktlinjerna meddela principerna för den framtida
dispositionen av kronans jordbruksdomäner.

Genom beslut den 30 oktober 1942 fann Kungl. Maj :t domänstyrelsens
berörda framställning icke föranleda någon åtgärd. Emellertid har en icke
obetydlig successiv försäljning av jordbruksdomäner ägt rum även under
det sista decenniet, antingen med anlitande av det Kungl. Maj :t lämnade
bemyndigandet eller efter riksdagens medgivande i varje särskilt fall.

Förfax-andet vid försäljning av kronoegendomar är närmare reglerat i
förordningen 1945: 262. Däri stadgas bl. a., att försäljning företrädesvis
bör ske för tillgodoseende av efterfrågan på familjejordbruk, stödjordbruk,
tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk samt bostadsegna -

245

hem. När skäl därtill äro, må försäljning dock äga rum även för andra ändamål.

Finner domänst yreisen att egendom bör försäljas, skall styrelsen föranstalta
om värdering av densamma. Till grund för saluvärdet skall läggas i
orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk
eller tillskottsjord för utvidgning av ofullständigt jordbruk skall jämväl
tagas hänsyn till vad egendomen kan bära.

Om egendomen är utarrenderad, skall den som regel hembjudas arrendatorn,
därest icke på grund av särskilda förhållanden hembud anses icke böra
ske eller arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser enligt kontraktet. Hembud
skall ske mot det åsatta saluvärdet. Om försäljning skall ske utan hembud
eller hembud icke antages, äger domänstyrelsen avgöra, huruvida egendomen
skall utbjudas till salu under hand eller på offentlig auktion. Om
Ivungl. Maj :t ej annorlunda förordnar, skall köparen vidkännas kostnaderna
för avstyckning, lagfart och inteckning samt övriga med köpet förenade
utgifter.

Köpeskillingen skall ingå i domänverkets markfond för att användas till
inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark.

Enligt kungörelsen 1945: 386 med tillämpningsföreskrifter till nämnda
förordning skall värdering av jordbruksegendom till försäljning verkställas
i den ordning, som är stadgad beträffande arrendeuppskattning (jfr
ovan). Om värdering av mindre jordbrukslägenheter eller egendom, som
avses skola försäljas för annat ändamål än jordbruk, må domänstyrelsen
förordna efter omständigheterna. Vid försäljning av mark för bostads- eller
industriändamål inhämtar domänstyrelsen alltid utlåtande från bostadsstyrelsen
angående köpeskillingen.

Några allmänna regler eller direktiv för värdering av till försäljning avsedda
jordbruksegendomar har domänstyrelsen icke utfärdat; däremot ha
anvisningar meddelats för försäljning av skogsmark och växande skog. De
principer, som gälla härför, framgå av en den 24 oktober 1951 inom domänstyrelsens
skogistekniska byrå sammanställd promemoria, ur vilken
följande må återgivas.

Vid försäljning av skogsmark och växande skog, tillhörande kronoegendom
under jordbruksförvaltningen, ävensom vid försäljning av lägenheter
och stödskogslotter å kronoparkerna, avsedda för förstärkning av ofullständiga
brukningsdelar, använde domänstyrelsen under 1930- och 40-talen följande
värderingsmetod.

Salulottens skogsdel åsattes ett realisutionsvärde (»slaktvärde»). Härvid
värderades skogsmarken enligt vid senaste allmänna fastighetstaxering gällande
grunder. Till skogsmarksvärdet lades i särskilda fall det mervärde,
som kunde anses föreligga med hänsyn till möjligheten att utnyttja skogsmarken
för annat ändamål än skogsbruk. Impediment åsattes i regel icke
något värde. För värdering av växande skog klavades träden i fallande heltum
ned till 4 engelska tum vid brösthöjd. Å mindre salulotter räknades
samtliga träd och redovisades i diameterklasser. Å större salulotter beräknades
virkesförrådet medelst provyteuppskattning (vanligen linjetaxering).
För skog klenare än 4 engelska tum vid brösthöjd uppskattades kvantiteten
okulärt. Virkesförrådet redovisades, förutom å diameterklasser, även å
trädslag.

246

Virkesförrådets rotvärde beräknades först med tillämpning av bruttopriser
och avverkningskostnader, som varit gängse under värderingsåret. Därefter
verkställdes en omräkning av rotvärdet med hjälp av deduktionstal,
vilka härleddes av indextal, angivande förhållandet mellan värderingsårets
pris och ett visst års (basår) pris. Deduktionstalen utgjorde förhållandet
mellan medeltalet av de tio sista årens indextal och värderingsårets
indextal. För varje år fastställde domänstyrelsen indextal — antingen för
olika sortiment eller ett gemensamt — vilka indextal jämte för året uträknade
deduktionstal av domänstyrelsen årligen tillkännagavs. Värderingen
av skogsmark, impediment och växande skog sammanställdes i ett värderingsinstrument.

I de fall då plant- och ungskog förekom i större omfattning, utan att kubikmassan
särskilt redovisats, åsattes skogen värde per ytenhet (kostnadsvärde).
Beträffande egendom, som i huvudsak var avsedd för jordbruksändamål,
skulle å instrumentet från det totala mark- och skogsvärdet avdrag
göras med ett belopp, utgörande 25 procent av värdet av det virkesförråd,
som beräknades motsvara det årliga virkesbehovet å den till försäljning
avsedda egendomen. Detta virkesförråds sortimentssammansättning
skulle motsvara vad som i genomsnitt var erforderligt för husbehov. Dylikt
avdrag skulle dock utgå endast om värdet av förefintligt virkesförråd minst
motsvarade kapitalvärdet av för husbehov erforderligt virke. I annat fall
skulle avdrag ske med 25 procent av värdet å förefintligt virkesförråd.

Då medeltalet för de tio sista årens indextal vore högre än värderingsårets
indextal, kunde avdrag ske å det totala värdet av växande skog med procent,
som avpassades med hänsyn till värderingsårets prisläge i förhållande till de
tio sista årens medeltal, dock högst 10 procent.

Så länge prisutvecklingen för virkesprodukter var någorlunda normal,
lämnade här ovan beskriven värderingsmetod ett tillfredsställande resultat.
Men när virkespriserna efter andra världskrigets slut kraftigt sköto i höjden
på grund av den hämmade naturliga prisutvecklingen under de år normalpriser
för virke varit fastställda, ävensom på grund av den starka efterfrågan
från utlandet på trävaror, massa och papper, såg sig domänstyrelsen
nödsakad, allteftersom normalåren utgingo ur det glidande tioårsmedeltalet,
att taga den använda värderingsmetoden vid försäljning av skogsmark och
växande skog under omprövning. Även av annan anledning ansåg sig domänstyrelsen
under senare delen av 1940-talet böra tillämpa nya värderingsprinciper.
I förarbetena till 1947 års jordbruksrefomi hade framhållits att skogen
vid försäljning borde åsättas ett avkastningsvärde. Detta framgår bl. a.
av följande uttalande av departementschefen i proposition nr 75 till 1947
års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. in.

»Den, som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering
av sin fastighet, bör enligt min mening ej åtnjuta något bidrag av allmänna
medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen objektivt
sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas av densamma.
Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna
ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering
av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering verkligen
framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna. Den omfattning,
i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma i fråga, torde därför,
särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder, komma att bliva
relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna. Någon anledning
befara, att överföringen skulle bliva till verklig skada för trävaruindustrierna
på grund av den minskning den skulle medföra för de enskilda företagens
råvarubas, föreligger enligt min uppfattning icke.

247

En fråga, rörande vilken meningarna starkt brutit sig i yttrandena, är
huruvida den parcellering av skogsmarken, som överföringen skulle komma
att innebära, skulle medföra några olägenheter ur skogsvårdande synpunkter.
Det synes mig svårt att bedöma, i vad mån fog kan finnas för
de farhågor, som från vissa håll uttalats i detta hänseende. Jag vill i detta
sammanhang framhålla, att skogstilldelningen i flertalet fall torde komma
att innebära en komplettering av tidigare befintliga mindre skogslotter
och att densamma sålunda i viss mån kan sägas medföra en förstoring av
de nuvarande skogslotterna. Risken för att skogskapitalet i de nya ägarnas
händer skall spolieras genom alltför snabba uttag eller för att skogen
eljest ej skall skötas på ett tillfredsställande sätt torde vidare åtminstone
i huvudsak kunna elimineras på annat sätt. Denna fråga har f. ö. beaktats
i det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen nyligen framlagt
(SOU 1946:41).»

Den nya skogsvårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1949.

På grund av vad som anförts i förenämnda proposition lades fr. o. in.
år 1948 salulottens avkastningsvärde till grund för värderingen. Med användande
av denna värderingsprincip vann man även den fördelen, att samma
värderingsmetod kom till användning vid såväl inköp som försäljning,
ty alltsedan år 1930 har domänstyrelsen, när fråga varit om värdering för
inköp för kronans räkning av skogsegendom, använt avkastningsvärdet.

Beräkningen av en skogs avkastningsvärde tillgår i huvudsak på följande
sätt.

På grundval av insamlade uppgifter om skogsmarkens och virkesförrådets
fördelning på bonitets-, ålders- och dimensionsklasser samt på trädslag sker
en bedömning av den årliga avverkningen under den kommande tioårsperioden
(första tioårsperioden) samt en fördelning av den årliga avverkningen
på olika virkessortiment. Vidare sker en bedömning av den årliga
avverkningen och dess sortimentssammansättning under därpå följande
tioårsperioder intill den tidpunkt, då skogsegendomen beräknas lämna en
årlig, uthållig avverkning med normal sortimentsklassammansättning, vars
nettovärde kapitaliseras. De olika periodernas avverkning åsättes vissa
bruttovärden, från vilka kostnaderna för förvaltning och vissa skatter avdragas.
De på så sätt erhållna nettovärdena för de olika tioårsperioderna
diskonteras till nutiden, varefter nuvärdet av skogsmarken och den växande
skogen erhålles.

De faktorer, som framför allt konstituera avkastningsvärdet å en skogsegendom,
äro räntefoten och prisnivån för olika virkessortiment.

Under 1930-talet använde domänstyrelsen vid sina inköpsvärderingar en
räntefot av 4 procent. Sedan 1940 och ännu i dag kommer en räntefot av
3,5 procent till användning. Det under senare år fastlåsta lågränteläget samt
skogens speciella ställning som ett långfristigt och säkert värdeplaceringsobjekt
motiverar sannolikt ej högre räntefot än 3 procent. Domänstyrelsen
har emellertid icke ansett sig böra sänka den under mer än ett decennium
använda räntefoten av 3,5 procent och har därvid utgått från att skogsvärderingar,
som grunda sig på bedömningar långt fram i tiden, äro behäftade
med en viss osäkerhet, varför en viss säkerhetsmarginal är tillrådlig.
Denna marginal skulle f. n. alltså kunna beräknas motsvara ett
värde efter en räntefot av 0,5 procent.

Såsom ovan nämnts användes tidigare för prisnivåns bestämmande ett
medeltal för en förfluten tioårsperiod. För ett antal platser i landet och
för olika virkessortiment beräknades för varje år ett aritmetiskt medeltal.
Det nya årets medelpris infördes i tioårsmedeltalet och det äldsta året utgick
(»glidande tioårsmedeltal»). På grund av de starka prisstegringar,

248

som ägde rum efter andra världskrigets slut, fann sig domänstyrelsen, såsom
tidigare nämnts, nödsakad att taga frågan om eu bestämning av prisnivån
under förnyat övervägande. Fördenskull igångsattes under år 1948
en synnerligen grundlig och ingående utredning om virkesprisernas växlingar.
Till grund för utredningen har legat ett stort och tillförlitligt material
rörande bruttopriser och avverkningskostnader för olika virkessortiment
och olika delar inom landet under en 25-årsperiod. Utredningen var i
huvudsak avslutad under vintern 1950—1951.

Sedan domänstyrelsen från och med år 1948 övergått att tillämpa nya
värderingsprinciper vid försäljning av skogsmark och växande skog, har
styi elsen bland annat på grund av utvecklingen på virkesmarknaden ä°nat
dessa försäljningsfrågor eu ständig uppmärksamhet. Rapporter ha inkommit
till st\ielsen om att försålda skogslotter efter försäljningen blivit föremål
för starka avverkningsuttag. Då virkespriserna under de senaste åren
undergått ständiga, kraftiga prisstegringar, är det givet, att köparen av en
skogslott gjort stora vinster. Styrelsen har därför haft under övervägande
att, innan en skogslott försäljes, genom avverkning före försäljningen nedbringa
virkeskapitalet. Styrelsen har emellertid icke ansett ett sådant förfaringssätt
stå i överensstämmelse med riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
jorddelningslagen och den nya skogsvårdslagen. Efter upprepade
samråd med lantbruksstyrelsen har styrelsen i stället valt en annan
väg för att motverka osunda företeelser vid försäljning av skogslotter, vilken
i huvudsak går ut på följande.

Innan en skogslott försälj es och värderas, anmodas vederbörande jägmästare
att verkställa en ^stämpling på skogslotten i fråga. Då avsikten
med denna ^stämpling icke är att i förväg avverka den — den utföres endast
för värderingsändamål — utmärkas de utstämplade träden med rödgenom
en klappalätt (klappalättstämpling). Denna utstämpling anmodas
jägmästaren företaga enligt skogsvårdsmässiga principer, varvid avverkningsuttagets
styrka i varje bestånd skall avpassas under antagande av
att skogen kommer att bibehållas i kronans ägo. Vidare skall jägmästaren
vid utstämplingen iakttaga, att brukningsdelens framtida behov av stödskog
och av husbehovsvirke (virke till bränsle, för uppförande och underhåll
av nödiga byggnader, hägnader, hässjor, broar, täckdikning och slöjd)
kan tillgodoses genom skogsvårdsmässiga uttag. Samtidigt anmodas jägmästaren
verkställa värdering av stämplingsposten till dagspris och enligt
samma normer, som tillämpas vid värdering av rotposler. För den återstående
skogen beräknas ett avkastningsvärde enligt ovan angivna grunder.
Vid de förhandlingar, som därefter upptagas med köparen, utbjudes
salulotten utan eller med klappalättstämplingsposten. Anser köparen priset
hela skogen vara för högt, föreslås att stämplingsposten undantages från
försäljningen, varefter den avverkas i domänverkets egen regi. Genom införandet
av denna värderingsmetod har domänstyrelsen kunnat förmärka
att klagomålen över att alltför höga försäljningspriser uttagas ökat.

Med hänsyn till den ytterligare starka prisstegring, som f. n. är under
uppsegling å virkesmarknaden, har styrelsen hösten 1951 ansett sig böra
vidtaga ytterligare försiktighetsåtgärder vid värdeberäkningarna. Anledningen
härtill är närmast den långa tidsrymd, som åtgår, från det att styrelsen
träffat överenskommelse med köparen om priset till dess att försäljningen
kan avslutas. Försäljning av salulotter, vilkas saluvärden överstiga 40 000
kronor, skola nämligen underställas riksdagens prövning. På hösten måste
förhandlingar om priset upptagas med köparen och framställning göras till
Kungl. Maj :t. Ärendet underställes vårriksdagens prövning och först nästkommande
sommar eller höst kan försäljningen avslutas. Huru prisutveck -

249

lingen kommer att gestalta sig för ett kommande avverkningsår låter sig
icke överblicka ett år i förväg, särskilt under nu rådande abnorma marknadsförhållanden.
I anledning härav har styrelsen meddelat köparna, att
den utstämplade posten å salulotten tills vidare undantages från försäljningen,
men att styrelsen kommer att under nästkommande år erbjuda
stämplingsposten till vid försäljningstillfället gällande dagspriser. Härigenom
har man i görligaste mån sökt borttaga spekulationsmomentet.

Vid de abnorma prisstegringar, som under senare år förekommit å virkesmarknaden
och vilka synas alltjämt fortsätta, hade det enligt styrelsens
mening varit bäst, om försäljning av skogsmark och växande skog tills
vidare kunnat inställas eller åtminstone begränsas. Då framställningar om
förvärv ständigt inströmma och dessa tillstyrkts av vederbörande lantbruksnämnd,
har styrelsen med hänsyn till de uttalanden, som gjorts i 1947 års
jordbruksreform, icke ansett sig kunna motsätta sig en försäljning. I stället
har styrelsen sökt att i möjligaste mån söka bemästra de besvärliga prisproblem,
som uppkomma på grund av virkesmarknadens abnorma utveckling.
Det har på grund av denna utveckling icke varit möjligt att förhindra
en köpare att göra stora vinster. Om därtill av den enskilde köparen i strid
mot gällande skogsvårdslag företages en avverkning, som borttager en stor
del av stödskogen eller så stor del, att till och med det framtida husbehovet
äventyras, är det uppenbart, att köparen kan göra en oskälig vinst för
dagen. Över dessa omständigheter har domänstyrelsen icke kunnat råda.
Vid försäljningen har domänstyrelsen eftersträvat att till den enskilda
köparen överlämna ett väl vårdat och tillfredsställande virkeskapital till ett
vid försäljningstillfället skäligt pris.

Huru bruttopriser och omkostnader skola bestämmas vid beräkning av en
salulotts avkastningsvärde framgår av de bestämmelser domänstyrelsen
meddelat i cirkulärskrivelse nr 21/1951. Av denna framgår, att bruttopriserna
skola beräknas vara 55—65 procent (varierande för olika sortiment
och olika delar av landet) och avverkningsoinkostnaderna 95 procent
av de priser och omkostnader, som i medeltal varit gängse under avverkningsåret
1950/51. Genom att deduktionstalen ha fastställts så sent som
i april ha föregående avverkningsårs prisstegringar och omkostnadsstegringar
till huvudsaklig del kommit med vid beräkningen av nämnda tal.
Därjämte har penningvärdets försämring (enligt kommerskollcgii partiprisindex
för konsumtionsvaror) t. o. in. mars månad kunnat inräknas i
kalkylen.

Såsom framhölls i ovanberörda promemoria tager ett försäljningsärende
regelmässigt lång tid i anspråk; i promemorian angavs att förhandlingar
med köparen brukade upptagas under hösten, att ärendet efter framställning
till Kungl. Maj:t underställdes följande års riksdag och att försäljningen
avslutades först nästkommande sommar eller höst.

Revisorerna ha närmare tagit del av tidsåtgången för de försäljningsärendcn,
som förelädes 1951 års riksdag genom propositionerna nr 15 och
115. Propositionerna omfattade 38 fastigheter; efter frånräknande av ett
antal gårdar, som avsågs skola säljas till kommuner c d., återstodo ett 30-tal gårdar, vilka föreslogos skola försäljas till vederbörande arrendatorer.
För flertalet av dessa gårdar har försäljningsordningen varit den ovan angivna,
d. v. s. uppskattningsnämndernas värderingar äro gjorda under sommaren
eller hösten 1950. Exempel finnas emellertid även på äldre värderingar.
Sålunda äro i sex fall värderingarna gjorda under år 1949. I två

250

fall, vilka båda avsågo gårdar utan skog, belägna i Malmöhus län och omfattande
20 respektive 23 ha, är värderingen verkställd i juli 1946. Beträffande
en av dessa gårdar har vederbörande domänintendent senare framhållit,
att någon ny värdering icke syntes böra ifrågakomma. I några av
de fall, där en längre tidsåtgång än den normala förekommit, har uppskov
med försäljningen föranletts av att köparen efter värderingen icke vidhållit
sin önskan att förvärva egendomen. Viss tidsutdräkt har även orsakats av
att yttranden inhämtats från ett flertal olika myndigheter, såsom lantbruksnämnd,
lantbruksstyrelsen, jägmästare och överjägmästare. I enstaka ärenden
förekomma yttranden även av andra myndigheter, såsom bostadsstyrelsen
eller riksantikvarieämbetet.

Revisorernas uttalande. Statens jordbruksdomäner bestå i huvudsak av
f. d. kungsgårdar och kungsladugårdar samt civila och militära boställen.
Deras sammanlagda areal uppgick vid 1950 års utgång till omkring 61 800
ha. Taxeringsvärdet utgjorde över 78 miljoner kronor. Enligt gällande bestämmelser
skola jordbruksdomäner upplåtas på arrende, vilket bestämmes
av länsvis förordnade uppskattningsnämnder. Utarrendering sker i
regel på en tid av 10 år i sänder. Kronan åligger att tillhandahålla för jordbruket
nödiga byggnader, under det att underhållet åligger arrendatorn. I
de fall, då skogsmark tillhör kronogårdarna, frånskiljes denna arrendelotterna
och ingår bland domänverkets övriga skogar.

Under åren 1916—1937 lämnade domänerna ett årligt överskott, som
varierade mellan 1 500 000 och 1 100 000 kronor i runda tal. Under år
1938 sjönk överskottet till omkring 640 000 kronor. Därefter ha domänerna
lämnat underskott, bortsett från åren 1944 och 1945. Det ekonomiska
utfallet för tiden 1939—1950 utvisar ett underskott på sammanlagt omkring
7 895 000 kronor, därav för år 1950 omkring 2 550 000 kronor.

En synnerligen betydelsefull faktor för driftutfallet vid jordbruksdomänerna
är byggnadsverksamhetens omfattning och i samband därmed byggnadskostnadernas
stegring på senare tid. Ända fram till slutet av 1920-talet
fördes en så återhållsam byggnadspolitik vid kronodomänerna, att underhållet
kunde betecknas som eftersatt. Efter 1930-talets ingång såg sig domänverket,
med hänsyn till det mindre goda skick, vari domänernas byggnader
råkat, nödsakat att påbörja en modernisering av byggnadsbeståndet.
Verksamheten inriktades härvid på att åstadkomma mera värdebeständiga
byggnader men även på införande av anordningar, vilka tidigare ej funnits,
såsom värmeledning, vatten och avlopp, elektrisk kraft och arbetsbesparande
anordningar i ekonomihusen. En icke oväsentlig del av byggnadskostnaderna
bör på grund härav icke hänföras till normalt underhåll utan torde
kunna anses som en kapitalökning. För åren 1940—1944 har denna andel
uppskattats till närmare 2,5 miljoner kronor.

Det nu sagda innebär emellertid icke, att avkastningen från kronodomänerna
under 1940-talets underskottsår — därest nämnda kapitalinvestering
frånräknades utgifterna — skulle kunna betraktas som tillfredsställande.

251

Det ringa överskott, som därigenom skulle uppkomma, förslår nämligen icke
till normal avskrivning av byggnadsvärdet jämte skälig förräntning av domänernas
kapitalvärde.

I likhet med arrendebeloppen för enskilda jordbruk variera arrendena
för kronans jordbruksegendomar starkt mellan olika län. De högsta genomsnittliga
kronoarrendena utvisar Malmöhus län med 106 kronor per ha jordbruksjord,
därnäst Stockholms län med 87 kronor, Kronobergs och Hallands
län med 77 respektive 76 kronor och Kristianstads län med 71 kronor per
ha. Vissa andra jordbrukslän, såsom Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
och Skaraborgs län utvisa arrendebelopp mellan 69 och 49 kronor per ha.
Nu angivna län svara för sammanlagt tre fjärdedelar av såväl antalet jordbruksdomäner
som deras totala areal.

Gällande arrendeuppgörelser äro träffade under hela tidsperioden 1931—
1950, bortsett från ett fåtal äldre kontrakt. Det bör även märkas, att bland
domänerna redovisas, förutom jordbruksegendomar, jämväl ett antal tomter
och lägenheter, för vilka arrendena fastställas enligt andra grunder än
för jordbruk i allmänhet. Enligt vad som upplysts från domänstyrelsens
sida har under senare år en höjning av arrendeavgälderna företagits i de
fall, där kontraktstiden utgått och tillfälle sålunda funnits till omprövning.
De ovan angivna arrendebeloppen torde likväl kunna anses i huvudsak motsvara
ett genomsnitt för nuläget; de arrendebelopp, som fastställts under
åren 1943—1950 för egentliga jordbruksegendomar i nio jordbrukslän, representerande
omkring 85 procent av domänernas totala areal, synas bestyrka
detta förhållande.

Flera skäl tala för att statens jordbruksarrenden icke böra fastställas till
marknadens toppläge. Måttligt tilltagna arrendebelopp äro ägnade att underlätta
för arrendatorerna att vidmakthålla byggnadsbeståndet och hålla jorden
i god hävd. Enligt revisorernas mening äro emellertid de gällande arrendena
uppenbarligen alltför låga, särskilt i de sydligaste länen. Kronoarrendena
ha sedan länge ansetts synnerligen fördelaktiga; de utbjudas
praktiskt taget aldrig i marknaden utan överlåtelse sker under hand med
domänstyrelsens medgivande. Det må även erinras om att statsmakterna vid
särskilda tillfällen medgivit viss nedsättning av arrendebeloppen på grund
av konjunktursvårigheter eller missväxt. Med hänsyn till det anförda synes
det revisorerna motiverat, att åtgärder vidtagas i syfte att tillförsäkra statsverket
en högre avkastning av dessa tillgångar.

Beträffande administrationskostnaderna för jordbruksdomänerna må erinras
om att kostnaderna för domänintendenterna samt jordbruksdomänernas
andel i kostnaderna för domänstyrelsen under åren 1946—1950 uppgått
till i genomsnitt 549 000 kronor om året. Med det svaga ekonomiska utfall,
som domänerna under det senaste decenniet uppvisat, är det givet att denna
andel av utgiftskontot icke tål någon ytterligare belastning. Revisorerna
vilja emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att inom den nuvarande
kostnadsramen tillgången på jordbruksexpertis — icke minst inom
domänstyrelsen — uppmärksammas.

252

Den låga förräntningen av kronans jordbruksdomäner, vartill under senare
år kommit även stegringen av byggnadskostnaderna, har vid flera tillfällen
aktualiserat frågan om cn försäljning i viss utsträckning av jordbruken.
Mot en långtgående försäljning av kronoegendomar har å andra
sidan anförts, bl. a., att det icke vore möjligt att bedöma, vilka behov av
kronojord, som i en framtid kunde komma att göra sig gällande för tillgodoseende
av olika ändamål. Ehuru något principiellt ställningstagande
från statsmakternas sida icke tagits till förevarande fråga, har en
successiv försäljning av kronoegendomar ägt rum och fortgår alltjämt i icke
obetydlig omfattning. Gentemot denna utveckling finnes enligt revisorernas
mening icke anledning till erinran, i vart fall icke då det gäller mindre egendomar
utan central belägenhet. Det är att märka, att möjligheterna för det
allmänna att förvärva mark för exempelvis jordbruksrationalisering och
för bostadsbyggande och andra allmänna ändamål numera genom lagstiftning
ansevärt vidgats. Revisorerna ha emellertid funnit anledning att i
detta sammanhang beröra principerna för bestämmandet av försäljningsbeloppen.

Förfarandet vid försäljning av kronoegendomar är närmare reglerat i
författningsföreskrifter av år 1945. Till grund för saluvärdet skall läggas
i orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk
eller tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk skall jämväl
tagas hänsyn till vad egendomen kan bära. Före köpet skall värdering
av egendomen ske genom uppskattningsnämndens försorg. Några allmänna
regler eller direktiv för värdering av till försäljning avsedda jordbruk ha
icke utfärdats; däremot har domänstyrelsen meddelat anvisningar för värdering
av skogsmark och växande skog. Försäljningens genomförande tager
åtskillig tid, ofta närmare ett år i anspråk. Efter värderingen inhämtas i
regel yttranden från ett flertal myndigheter och befattningshavare, främst
från vederbörande jägmästare och över jägmästare samt från lantbruksnämnden
i länet. Då försäljning av egendomar, vilkas saluvärde överstiger
40 000 kronor, förutsätter riksdagens medgivande, orsakas även härigenom
viss tidsutdräkt.

Mot bakgrunden av den nyligen timade prisutvecklingen på fastighetsmarknaden
ha de saluvärden, som åsatts till försäljning föreslagna kronoegendomar,
kommit att framstå som mycket låga. Särskilt gäller detta de
egendomar, till vilka hör växande skog, men även egendomar utan skog
ha åsatts låga värden. Det torde kunna förväntas, att flertalet av de kronoegendomar,
vilkas försäljning beslutats av innevarande års riksdag, vid den
pågående fastighetstaxeringen kommer att åsättas taxeringsvärden, som
överstiga köpeskillingarna. Revisorerna ha i annat sammanhang redogjort
för omständigheterna i samband med en försäljning av en mindre kronolägenhet,
vilken endast kort tid efter överlåtelsen blivit föremål för ett
större virkesuttag, som inbringat ett belopp, flerdubbelt överstigande köpeskillingen
för fastigheten. Domänstyrelsen har numera sökt verka för att
bringa saluvärdena i bättre överensstämmelse med fastigheternas verkliga

253

värden. Det vill emellertid synas som om dessa åtgärder icke varit tillfyllest
för att säkerställa det avsedda syftet.

Under åberopande av det nu anförda vilja revisorerna förorda, att i första
hand grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering göras till föremål
för en allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket en högre avkastning
av domänerna. Enligt revisorernas mening skulle vidare i nuvarande läge
köpeskillingarna för till försäljning avsedda lcronoegendomar kunna höjas
och egendomarna likväl säljas till jämförelsevis låga priser. I detta sammanhang
bör eftersträvas, att saluvärderingarna bli ej endast objektivt rättvisande
för den tidpunkt, då de verkställas, ulan även att de så nära som
möjligt ansluta sig till den tid, då överlåtelsen sker. Det synes även kunna
ifrågasättas, huruvida icke en omprövning borde komma till stånd även av
de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna.

§ 27.

Inlösen av kronolägenheten Bovall.

Från Älvdalens kronopark, som omfattar i runt tal Öl 000 ha i areal, äro
upplåtna åtskilliga kolonat, odlingslägenheter och kronotorp, av vilkas mark
en stor del blivit uppodlad. En av dessa är odlingslägenheten Bovall, som
numera avstyckats och försålts till arrendatorn.

Lägenheten Bovall gränsar intill allmänna vägen mellan Nornäs och länshuvudvägen
Älvdalen—Särna. Den innehöll före avstyckningen 5,s ha, därav
2,3 ha åker, 0,6 ha äng, 1 ha skogsmark och 1,9 ha myr. Lägenheten upplåts
år 1918 på 50 år till August Larsson. I skrivelse till domänstyrelsen
den 1 oktober 1946 anhöll Larsson att få inlösa lägenheten. Med anledning
härav och då lägenheten ansågs kunna utan olägenhet avskiljas från kronoparken
lät domänstyrelsen verkställa värdering av lägenheten enligt bestämmelserna
i kungörelsen 1929: 170 angående upplåtande av kronotorp å vissa
kronoparker m. in.

I nämnda kungörelse föreskrives bl. a. att, sedan innehavare av kronotorp
(varmed likställas skogstorp och vissa odlingslägenheter) fullgjort honom
åliggande odlings- och byggnadsskyldighet, han äger på vissa villkor
med äganderätt inlösa kronotorpet jämte erforderlig skogsmark, såvitt torpet
med skogsmarksområdet prövas kunna utan olägenhet avskiljas från
kronoparken. Köpeskillingen skall i dylikt fall bestämmas med hänsyn till
värdet på jord och skog samt uppburet byggnadsbidrag. Därvid skall iakttagas,
att värdet av odlingsmarken bestämmes till samma belopp, vartill
nämnda värde beräknas vid bestämmande av arrendeavgiften, samt att annan
mark och växande skog åsättas skäligt värde. Domänstyrelsen skall ombesörja,
att till kronotorpet föreslås lämpligt skogsmarksområde, därvid vederbörande
lantmätare skall biträda. Frågan om inlösen skall underställas
Ivungl. Maj :t.

I kungörelsen 1950:339, vilken trätt i kraft den 1 juli 1950, ha vissa
ändrade bestämmelser meddelats rörande äldre kronolägenheter, däribland
om inlösen med äganderätt.

Odlingsmarken åsättes enligt 1950 års kungörelse samma värde, som beräknats
vid bestämmandet av arrendeavgiften, dock högst 20 kronor för

254

hektar. Skogsmark åsättes skäligt värde, dock högst 5 kronor för hektar.
Annan mark än odlingsmark och skogsmark åsättes ett värde av 1 krona
för hektar, dock ej för sjöar och berg. Värdet av växande skog bestämmes
med ledning av de virkespriser, som gälla vid tiden för inlösningen. Slutligen
skola byggnaderna åsättas det värde de kunna anses äga efter botande
av sådana brister, som äro att tillskriva försumlighet i fråga om underhåll
eller som eljest vållats av lägenhetshavaren. Detta värde skall härefter justeras
med hänsyn till vidtagna förbättringsåtgärder samt erhållen statshjälp.

Vid inlösen av äldre kronolägenhet må domänstyrelsen för att underlätta
betalningen av den del av köpeskillingen, som hänför sig till byggnaderna,
eller för att möjliggöra byggnadernas iståndsättande bevilja lägenhetshavaren
särskilt statsbidrag med högst 4 000 .kronor.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1950 års kungörelse skola de äldre
bestämmelserna om värdering av lägenhet lända till efterrättelse, om detta
leder till ett för lägenhetshavaren förmånligare resultat.

I september 1947 påbörjade vederbörande distriktslantmätare avstyckning
från Älvdalens kronopark av ifrågavarande lägenhet. Författningsenligt
skulle därvid till lägenheten läggas ytterligare skogsmark, så att virke
till husbehov kunde erhållas. Virkesbehovet uppskattades vid avstyckningsförrättningen
till omkring 25 m3sk årligen, och enligt revirets skogsindelningskarta
skulle härför erfordras omkring 17 ha skogsmark.

Enligt distriktslantmätarens utlåtande vid förrättningen avsåge den begärda
avstyckningen bildande av ett småbruk med husbehovsskog och vore
närmast att hänföra till sådan, som omförmäldes i 19 kap. 3 § andra stycket
p. 4 jorddelningslagen (lägenhet för småbruk åt innehavare, som beräknas
erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk). Då intet
förekommit, som kunde utgöra hinder mot den föreslagna avstyckningen,
meddelade förrättningsmannen tillstånd till densamma.

Under år 1948 verkställdes av en biträdande jägmästare i Gävle—Dala
distrikt värdering av den till avstyckning föreslagna skogen. Stamräkningen
gav följande resultat.

Tumtal 1 brösthöjd	Tall	Gran	Björk
stam- antal	m3	stam- antal	m3	stam- antal	m3
4 tum............	956	430	357	16-1	245	Ilo
5 » ............	721	54-1	248	18-6	239	17-9
6 » ............	630	72-5	183	21-0	78	9o
7 » ............	542	89-4	116	19-1	37	6-1
8 » ............	441	99-2	96	21-6	19	4-3
9 » ............	384	117-1	97	29-6	12	3-7
10 » ............	233	89-7	52	20-0	5	1-9
11 » ............	185	87-0	29	13-6	3	1-4
12 » ............	112	59-4	13	6-9	1	0-5
13 » ............	90	58-5	3	2*0	2	1-3
14 » ............	65	49-4	1	0-8
15 * ............	45	39-6
16 » ............	30	30-o
17 9 ............	10	11-5
18 » ............	13	1-7
Summa	4 457	902 l	1195	169 3	641	57-1

255

Totala antalet träd fr. o. in. 4 tum i brösthöjd uppgick alltså till 6 293
och totala kubikmassan till 1 128,5 in3. Drivningsvägen till närmaste avsättningsort
angavs till 0,5 km hästkörning och 9 km bilkörning. I en den 17
december 1949 dagtecknad värdering angavs skogsvärdet sålunda.

1 Bröst höj dsdiameter	m3	%	Värde kr/m3	Summa kronor
1 Okulartaxerad skog.....	75	6	1: —	75: —
1 4"— 7"	378	31	7: 54	2 850: 73
i 8"—11"..............	489	41	11: 65	5 696: 41
j 12"+.................	262	22	14: 26	3 736: 13
Summa och medeltal	1 204	100	10: 26	12 358: 27

Avstyckningen fastställdes den 1 september 1949. Förrättningskostnaderna
gäldades av kronan. Den nybildade fastigheten betecknades Älvdalens
Kronopark la och innehöll 42,69 ha med följande fördelning på ägoslag, nämligen
2,2 ha åker, 0,67 ha äng, 1,45 ha odlingsmark, 16,92 ha skogsmark och
21,45 ha övrig avrösningsmark.

På framställning av domänstyrelsen avgåvos under år 1950 yttranden i
ärendet av lantbruksnämnden i Kopparbergs län och av lantbruksstyrelsen.
Lantbruksnämnden anförde, att marken vore belägen omkring 600 meter
över havet. Till följd härav och på grund av jordmånen vore förutsättningarna
för jordbruk mycket små i denna trakt. Skogsmarkens produktionsförmåga
vore dessutom låg och den tilltänkta skogstilldelningen relativt obetydlig.
Fastigheten syntes därför komma att bli mycket svag och dess innehavare
skulle mycket väl behöva det stöd, som innehavare av kolonat respektive
odlingslägenheter kunde påräkna. Även om vissa skäl kunde tala för
ifrågavarande försäljning, funne sig dock lantbruksnämnden sakna tillräckliga
skäl att tillstyrka densamma.

Lantbruksstyrelsen anförde, att den till försäljning avsedda fastigheten
vore att betrakta som stödjordbruk. Försäljningen vore under dylika omständigheter
närmast beroende av tillgången på arbetstillfällen i orten. Med
hänsyn till fastighetens läge syntes dess ägare i huvudsak vara hänvisad
till arbete inom kronoparken. Ett villkor för försäljningen borde därför vara,
att tillgången på arbetstillfällen inom kronoparken så vitt då kunde överblickas
vore tryggad för köparen. Lantbruksstyrelsen kunde därför tillstyrka
försäljningen blott under förutsättning, att denna ej medförde någon
försämring i vederbörandes arbetsmöjligheter.

Den 3 januari 1951 företogs genom domänverket ny värdering av skogen.
Virkesförrådet fr. o. m. 4 tum i brösthöjd uppginge till 1 129 mask och förrådet
under 4 tum till 75 in3; det sammanlagda förrådet uppginge alltså till
1 204 m''sk. Skogsmarken vore av relativt svag beskaffenhet. Den ideala
medelboniteten hade beräknats till 2 m3sk och nonnalboniteten till 1,2 m3sk
per ha och år. Då salulotten hade karaktär av stödjordbruk, ansågs ett
större engångsuttag på denna svaga bonitet än 250 m’sk icke kunna göras
utan att äventyra husbehovet. För detta engångsuttag räknades med ett rot -

256

värde av 30 kronor per liv'', som utgjorde medelpriset hösten 1950 för stärnplingsposter
på trakten i fråga. Virkesavkastningen i övrigt beräknades under
de tre närmast liggande 1 O-årsperioderna till 15, 17 respektive 20 m3
per år; med ett rotvärde av 9 kronor 80 öre per in3 (med hänsyn till prisnivån
under de närmast förflutna tio åren) gav detta ett nuvärde av 4 600
kronor. Med tillägg av 900 kronor för skog å iinpediment å 9 kronor per
in3 beräknades värdet av all växande skog till 12 410 kronor och av skogsmarken
tilll 690 kronor eller tillhopa 13 100 kronor.

Överjägmästaren i Gävle—Dala distrikt har i en den 5 januari 1951 dagtecknad
överarbetning av värderingsinstrumentet rörande lägenheten anfört
hl. a. följande. Innehavaren hade fullgjort föreskriven byggnadsskyldighet.
Mangårdsbyggnaden vore nybyggd år 1938. Ladugården vore däremot fallfärdig
och behövde omedelbart iståndsättas. En areal av 2,29 ha vore uppodlad
mot stipulerade 3 ha. En telegrafverket tillhörig telefonledning funnes
framdragen till fastigheten. Arbete vore i gång med att framdraga elektrisk
kraftledning. Odlingshjälp och tilläggsbidrag enligt olika författningar hade
utgått med sammanlagt 2 322 kronor 50 öre.

Vidare anfördes, att Älvdalens västra revir, inom vilket lägenheten vore
belägen, vore glest befolkat i de centrala delarna och arbetstillgången riklig.
Jämväl inom ett angränsande revir kunde arbete med fördel beredas, då
inom detta revir ingen fast bebyggelse funnes. Då tillgången på arbetstillfällen
alltså, såvitt för det dåvarande kunde överblickas, finge anses tryggad, tillstyrkte
över jägmästaren försäljningen. Med stöd av äldre författningar, vilka
i förevarande fall vore tillämpliga, kunde över jägmästaren saluvärdera
lastigheten till 13 300 kronor. Enligt bestämmelserna i 1950 års kungörelse
beräknades saluvärdet till 15 350 kronor. Skillnaden utgjorde främst kronans
andel i byggnader. Med hänsyn till att ladugården krävde omedelbart
iståndsättande förordades jämväl särskilt statsbidrag på högst 4 000 kronor
i enlighet med bestämmelserna i 1950 års kungörelse att efter domänstyrelsens
godkännande av byggnadsplan utbetalas i mån av behov. Något sådant
bidrag har emellertid icke utbetalats.

Sedan domänstyrelsen med skrivelse den 16 februari 1951 hemställt om
medgivande till den ifrågasatta försäljningen, förordnade Kungl. Maj:t den
16 mars 1951, att fastigheten skulle försäljas till dess innehavare August
Larsson för en köpeskilling av 13 300 kronor. Nämnda belopp erlades härefter
kontant den 4 april och köpebrev utfärdades den 11 april 1951. Lagfart
på fånget meddelades kort därefter.

Enligt vad revisorerna inhämtat, har köparen kort efter ifrågavarande
fastighetsförvärv gjort en försäljning av skog på rot av mycket stor omfattning.
Utstämplingen är verkställd av kronojägaren på intilliggande bevakningstrakt
C. F. Sjursvens, och stämplingslistan är dagtecknad den 8 maj
1951. Stämplingen omfattar 2 900 träd med en sammanlagd kubikmassa av
718 m3sk i dimensionerna från 4 tum och högre. Köpeskillingen har uppgått
till 47 100 kronor, varav fastighetsägaren hittills utfått 25 000 kronor.

257

Sedan revisorerna konstaterat, att skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län
icke lämnat tillstånd till avverkningen, ha revisorerna i oktober 1951 riktat
styrelsens uppmärksamhet på fallet, varefter styrelsen ingripit för att åstadkomma
rättelse. Enligt den av distriktsjägmästaren upprättade rapporten är
ifrågavarande ^stämpling utförd i strid mot 6 och 7 §§ skogsvårdslagen.
Enligt 6 § får utvecklingsbar skog icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.
I 7 § stadgas, att avverkning av icke utvecklingsbar skog ej må
utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.

Fastigheten tillhör däremot icke sådan trakt, som av skogsvårdsstyrelsen i
länet förklarats som svårföryngrad, även om dylika trakter finnas på närbelägen
enskild mark. Av detta skäl har alltså skogsvårdsstyrelsens tillstånd •
till avverkningen icke varit erforderligt.

Kronojägare Sjursvens har anfört, att ifrågavarande skogsmark utefter
sin östra sida omgärdas av högre belägen högmosse eller myr, vilket påverkat
den lägre belägna skogsmarken och skogen i alltför hög grad, så att skogen
i myrkanterna utgöres av tynande »kraggar» och längre in av övermogen
skog. Enligt Sjursvens’ åsikt borde ifrågavarande skogsmark åtminstone
delvis brännas för att underlätta föryngring. Ävenså borde det
laggdikas i myrkanterna.

I detta sammanhang må jämväl omförmälas, att fastighetsägaren i juni 1950
hos lantbruksnämnden i länet sökt statsbidrag (avskrivningslån) enligt kungörelsen
1948: 342 för byggande av ny ladugård. Sedan nämnden den 16 maj
1951 beviljat ett avskrivningslån på 2 000 kronor, påbörjades byggnadsarbetena
utan att nämnden godkänt ritningarna. Vid besök på fastigheten i juni
samma år av en lantbruksnämndens tjänsteman konstaterades, att såväl ladugårdens
placering som dess planering voro olämpliga. Ny plan för byggnadens
planering överenskoms härvid, men dess placering kunde då ej ändras.
Med hänsyn härtill och sedan det blivit känt, att ägarens ekonomiska
ställning avsevärt förbättrats genom virkesförsäljningen, har lantbruksnämnden
återkallat sitt tidigare beslut om beviljande av lånet.

Revisorernas uttalande. I oktober 1946 hemställde kronolägenhetsinnehavaren
August Larsson att få friköpa den av honom sedan år 1918 innehavda
kronolägenheten Bovall på Älvdalens kronopark. Enär denna ansågs utan
olägenhet kunna avskiljas från kronoparken, vidtog domänstyrelsen åtgärder
för tillmötesgående av framställningen. Sålunda ägde avstyckning rum
under åren 1947—1949, varvid ett lämpligt avpassat skogsområde från kronoparken
tillädes lägenheten. Den nybildade fastigheten kom att innehålla,
förutom impediment, omkring 4,3 ha inägor och 16,92 ha produktiv skogsmark.
Sedan Kungl. Maj:t på framställning av domänstyrelsen härtill lämnat
medgivande, kom försäljningen till stånd i april 1951. Köpeskillingen utgjorde
13 300 kronor.

17—518173. Rev. berättelse ang. statsverket är 1951. I.

258

Vid värdering den 3 januari 1951 av den för fastigheten avsedda skogen
beräknades kubikmassan för träd fr. o. m. 4 tums grovlek till 1 204 m3sk.
Härvid angavs rotvärdet för 250 m3, som ansågs kunna avverkas omedelbart,
till 30 kronor per m\ Rotvärdet för övrig skog angavs till 9 kronor
80 öre per m3; denna skog beräknades till ett reducerat nuvärde med hänsyn
till att av återstående virkesmassa skulle uttagas endast 15—20 m3 per år
under de närmaste 30 åren. Beräkningen gav för all skog på fastigheten ett
värde av 12 400 kronor. Härtill kom värdet av mark och byggnader, vilket
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen 1929: 170 angavs till 900 kronor.

Vid bildandet av ifrågavarande fastighet ha samtliga av ärendet berörda
myndigheter utgått från att fastigheten vore att anse som ett småbruk med
husbehovsskog. Detta betraktelsesätt har legat till grund för beräkningen av
fastighetens skogsmarksareal. Även om fastighetens innehavare förutsatts i
viss utsträckning vara för sin försörjning beroende av arbete på den omkringliggande
kronoparken, torde det likväl ha betraktats som självfallet,
att fastigheten skulle utgöra ett verksamt och varaktigt stöd vid försörjningen
och att husbehovsskogen därvid utgjorde ett viktigt led. Detta framgår
såväl av lanbruksnämndens betänkligheter mot bildandet av en självständig
fastighet av så relativt svag bärkraft som den ifrågavarande som även av
domänverkets skogsvärdering, enligt vilken — bortsett från förutnämnda
250 m3, vilka förutsattes komma att omedelbart avverkas — av återstående
virkesmassa skulle uttagas endast 15—20 m3 per år under de närmaste 30
åren.

Emellertid har fastighetsägaren endast kort tid efter förvärvet i en post
försålt mer än hälften av det tillgängliga virkesförrådet eller närmare bestämt
718 m3 av fastighetens 1 204 m3. Utstämplingen är verkställd i maj
1951 av kronojägaren på den bevakningstrakt, på vilken fastigheten är belägen.
Skogsvårdsstyrelsens tillstånd till den avsedda avverkningen har icke
inhämtats eller erhållits. Försäljningssumman för virke har uppgått till
47 100 kronor eller omkring 65 kronor per m3.

Sedan revisorerna i oktober 1951 riktat skogsvårdsstyrelsens uppmärksamhet
på den förestående avverkningen, har styrelsen ingripit för att åstadkomma
rättelse.

Ifrågavarande virkesuttag, som skulle ha berövat fastigheten en stor del
av dess husbehovsskog och därmed avsevärt försvagat densamma som stödjordbruk,
har planerats i strid med bestämmelserna i gällande skogsvårdslag,
enligt vilken avverkning icke utan skogsvårdsstyrelsens medgivande får
så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Uttaget
har vidare stått i skarp motsättning till de intressen, som företrädas
av lantbruksnämnden och lantmäterimyndigheterna och som syfta till att
bevara jordbruksfastigheterna vid största möjligt bärkraft. Det måste betecknas
som anmärkningsvärt, att en domänverkets tjänsteman biträtt vid
denna utstämpling, som avsett att i så hög grad minska fastighetens virkesförråd.

Enligt av domänverket numera tillämpade principer vid försäljning av

259

fastigheter med tillhörande skog skall den del av virkesförrådet, som anses
kunna omedelbart avverkas, åsättas det vid försäljningstillfället i allmänna
marknaden gällande virkesvärdet. I förevarande fall har värderingen skett
i början av januari 1951 och slutlig ställning till försäljningssumman tagits
i samband med domänstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 februari
1951 med hemställan om medgivande till försäljningen. Enligt revisorernas
mening hade en höjning av det för den awerkningsmogna skogen beräknade
priset varit motiverad.

§ 28.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

Sedan gammalt ha vissa hemman och lägenheter på norra Öland medgivits
rätt att mot reducerade priser erhålla utsyning av virke från Böda kronopark.

Kronoparken Böda utgör en återstod av de stora områden av skogsoch
annan utmark på Öland, som i äldre tid innehades av kronan och som i
främsta rummet kommo att användas såsom en kunglig djurgård eller jaktpark.
Av ett flertal under 1600- och 1700-talen utfärdade författningar
framgår, att ifrågavarande mark förbehölls kronan och att icke något hemman
där hade äganderätt till skog eller utmark. De äldre hemmanen på
Öland synas också ha blivit skattlagda endast för sina inägor. I början på
1800-talet stadgades emellertid, att djurgårdsinrättningen på Öland skulle
upphöra. Viss del av utmarken skiftades mellan socknar och byalag, under
det annan mark undantogs för kronans räkning, däribland Böda kronopark.
Redan vid denna tid förelåg i viss utsträckning rätt för de bygdens invånare,
vilka voro i behov av skog, att i mån av tillgång erhålla utsyning från
kronoparken. I kungl. brev den 18 januari 1825 stadgades, att understöd till
vedbrand eller timmer från kronans skog på Öland endast finge åtnjutas av
den, som bevisligen fullgjort viss planteringsskyldighet.

Genom kungl. brev den 23 april 1836 reglerades utsyningsförmånerna å
kronoparken. Därvid bestämdes, att skoglösa hemman i tio angivna socknar
på norra Öland, vilka hemman dittills åtnjutit utsyning, skulle liksom förut,
dock emot bestämd avgift, årligen erhålla 8 lass ved på varje helt hemman.
I mån av behov skulle även utsyning av timmer kunna äga rum. Från
nu nämnda förmån undantogos vissa uppräknade byar i Böda socken, vilka
hade egen skogstillgång.

I anledning av förekomna missbruk meddelades genom kungl. brev år
1855 ytterligare bestämmelser om utsyningen. Bland annat höjdes vederlaget
för det utsynade virket.

År 1875 uppmärksammades frågan om utsyningsrätterna på kronoparker
av riksdagens revisorer. Närmast gällde det kronoparkerna Halle- och Hunneberg
i Västergötland. Revisorerna ansågo ersättningen för utsyningsförmånerna
synnerligen lågt beräknad och funno det böra utredas, huruvida utsyningstagarna
hade några i lag grundade anspråk på utsyningsrätt samt

260

om icke, i sådan händelse, såväl i de närmast förevarande fallen som andra
likartade det skulle vara för staten mest fördelaktigt att utgiva skälig lösen
för frånträdande av rättigheterna. Med anledning härav verkställdes genom
dåvarande skogsstyrelsens försorg utredning i dessa hänseenden även beträffande
Böda kronopark. I memorial den It juli 1878 anförde skogsstyrelsen
bl. a., att den i 1825 års kungl. brev föreskrivna planteringsskyldigheten
ingenstädes blivit behörigen fullgjord och att för uraktlåtenheten stadgade,
dåmera till högst betydliga belopp uppgående böter ej heller blivit guldna.
Då det vidare ej saknades exempel på att befolkningen i de norra utsyningssocknarna
skaffat överlåtelse av de sydligare socknarnas utsyningsvirke för
att därmed driva handel, ville det synas som om något verkligt behov av
virkesunderstöd ej förefunnes. Visserligen hade planteringsskyldigheten ej
blivit omnämnd i kungl. brevet av år 1836, men enär föreskrifterna — om
de än fallit glömska — likväl icke blivit upphävda, syntes den uraktlåtna
planteringsskyldigheten ingalunda sakna samband med utsyningsförmånen.
Styrelsen hemställde hos Kungl. Maj :t, huruvida ej utsyningsförmånen på
kronoparken kunde förklaras ha upphört eller — om detta ej läte sig göra
— att undersökning genom en av skogsstyrelsen och utsyningstagarna utsedd
nämnd måtte företagas för att fastställa värdet av förmånen i syfte att
avlösa densamma på sätt revisorerna antytt. Kungl. Maj :t anbefallde emellertid
skogsstyrelsen att inkomma med förslag till den förhöjning av avgifterna
för virket, som kunde anses av omständigheterna påkallad. Sedan skogsstyrelsen
inkommit med utredning och förslag i ämnet fastställde Kungl. Maj :t
genom brev den 8 december 1881 för tiden 1882—1886 den betalning, som
skulle erläggas för virket. Ersättningen var beräknad efter i orten gällande
priser, minskade med 25 procent beträffande ved och med 20 procent beträffande
timmer. Bestämmelserna förlängdes för nya femårsperioder intill år
1906, men villkoren för erhållande av utsyning skärptes väsentligt, så att vedoch
virkespriserna sattes i jämnhöjd med vad kronan kunde utfå vid vanliga
skogsförsäljningar. Efter år 1906 inträdde ett uppehåll på några år,
synbarligen beroende på att några framställningar om fortsatt utsyningsrätt
icke inkommit.

År 1909 inkommo emellertid ånyo dylika framställningar; efter förslag av
domänstyrelsen utfärdades bestämmelser för tiden 1909—1913, innebärande
en mindre höjning av priserna. Med anledning av framställning år 1913
om ytterligare förlängning av utsyningsrätten anförde domänstyrelsen i utlåtande
till Kungl. Maj :t bl. a., att under senaste femårsperioden och även
under ett flertal år dessförinnan ingen begäran om utsyning av här ifrågavarande
slag framställts. Med hänsyn härtill och då det syntes styrelsen
olämpligt, att vissa socknar, vilka dessutom dåmera ej vore särskilt illa lottade
i fråga om möjlighet att för skäligt pris skaffa sig ved och virke, skulle
åtnjuta undantagsställning vid utsyning från kronans mark, hemställde styrelsen,
att Kungl. Maj :t måtte lämna den gjorda framställningen utan avseende
samt förklara, att den genom kungl. brevet den 23 april 1836 medgivna
rätten till utsyning mot betalning från kronoparken Böda skulle upp -

261

höra. I andra hand föreslog domänstyrelsen förlängning på ytterligare fem
år av 1909 års föreskrifter. Dylik förlängning av utsyningsbestämmelserna
skedde också successivt intill utgången av år 1922.

Vid några tillfällen har frågan om utsyningsförmånerna på Böda kronopark
varit föremål för riksdagens prövning. År 1914 väcktes sålunda en motion
om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
icke den sedan äldre tider norra Ölands skogfattiga socknar tillkommande
utsyningsrätten från Böda kronopark finge fortfarande utgå. Motionen
vann emellertid icke riksdagens bifall. Även en vid 1917 års lagtima
riksdag väckt motion rörande vissa lättnader för utsyningens erhållande avslogs
av riksdagen.

Efter år 1922 skulle det komma att dröja nära två decennier, innan husbehovsutsyningarna
från Böda kronopark återupptogos. Orsakerna till att
förmånen då icke begagnades torde bl. a. ha varit de härunder förhållandevis
låga virkespriserna samt den tyngande proceduren för erhållande av utsyning
i det enskilda fallet. Vid 1940 års riksdag hemställdes emellertid i
två likalydande motioner (I: 49, II: 86), att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en tillämpning av den sedan gammalt norra Ölands
skogfattiga socknar tillkommande utsyningsrätt från Böda kronopark, som
möjliggjorde för ortsbefolkningen att på rimliga villkor tillgodose nödigt
behov av ved och virke. I utlåtande till jordbruksutskottet, dit motionerna
hänvisats, framhöll domänstyrelsen bl. a., att befolkningen i de tidigare privilegierade
socknarna, enligt vad vederbörande jägmästare uppgivit, i vanliga
fall endast i ringa utsträckning plägat använda virke från kronoparken,
vilket sagts bero på att ved från kronoparken ansetts sämre än ved frän
fastlandet. Styrelsen vore emellertid beredd att, i den mån virkesavkastningen
från kronoparken det medgåve, tillhandahålla de hemman och lägenheter,
som förut jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 23 april 1836 åtnjutit
sådan förmån, husbehovsvirke från kronoparken till den kvantitet, som omförmäldes
i nämnda beslut. De föreskrifter, som tidigare gällt i avseende
på ordningen för tillhandahållande av virke, syntes böra ersättas med bestämmelser,
som vore tidsenliga och så enkla som möjligt. På hemställan
av jordbruksutskottet (uti. nr 52) anförde 1940 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj :t (nr 353) följande:

Med hänsyn särskilt till svårigheterna att under nu rådande förhållanden
anskaffa bränsle synes det riksdagen kunna tagas under övervägande, huruvida
ifrågavarande utsyningsrätt till virke må kunna ånyo vinna viss tilllämpning.
Emellertid torde det alltjämt böra få ankomma på Kungl. Majrt
att besluta härom. Såsom domänstyrelsen anfört, synes i förekommande fall
de förutvarande bestämmelserna om tillhandahållandet av virket böra ersättas
med mera tidsenliga och enkla sådana, därvid riksdagen förutsätter
att Kungl. Maj:t omprövar även de tidigare åsatta virkespriserna, vilka numera
synas vara för höga. I frågan intresserade kunna sålunda hos Kungl.
Maj :t ansöka om erhållande av förmånsrätt, som här avses.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj :t efter förslag
av domänstyrelsen bestämmelser rörande ifrågavarande utsyning. Nya pri -

262

ser fastställdes, och proceduren för erhållande av utsyning förenklades. Utsyningsbestämmelser
och priser ha sedermera utfärdats av Kungl. Maj:t för
ett år i sänder. Bestämmelserna innebära, att den, som önskar erhålla virke
från kronoparken, skall därom före den 1 april till kommunalnämndsordföranden
ingiva ansökning, angivande för året önskad mängd virke av olika
slag (å rot, upphugget, sågat, hyvlat). Kommunalnämndsordföranden skall
före den 15 april till revir förvaltaren överlämna ansökningarna och däröver
upprättad förteckning ävensom avgiva eget yttrande rörande sökandens behov
av virke m. m. Senast den 15 maj skall jägmästaren meddela sökande
besked i de fall, där önskemålen i ett eller annat avseende ej kunna tillgodoses.
I fråga om virke på rot har revirförvaltaren att senast den 31 december
till utsyningstagare avlämna stämplingslängd med uppgift om köpeskilling
och stämplingskontrakt samt föreskrifter om avverkning och avforsling
m. m., därvid avforslingstiden bör bestämmas till den 1 april påföljande
år. Virke på rot kan sökande endast påräkna i det fall, då upphugget
virke av önskad dimension av reviret ej lämpligen kan tillhandahållas.
Upphugget, sågat eller hyvlat virke skall avhämtas vid tid som revirförvaltaren
bestämmer. Likvid erlägges kontant för rotstående virke vid
stämplingslängdens överlämnande, för upphugget virke vid dess utlämning
och för annat virke vid avhämtningen.

De av Kungl. Maj :t årligen bestämda priserna angivas för ved, timmer och
sågat virke och avse medelgod kvalitet. För virke av bättre eller sämre kvalitet
ankommer det på revirförvaltaren att göra skäliga jämkningar. För
virke på rot samt andra sortiment än de i prislistan upptagna bestämmas
priserna av revirförvaltaren med ledning av de i listan angivna. Priserna
äro beräknade på grundval av vad som under föregående höst gällt i allmänna
marknaden och med viss reducering, i genomsnitt uppgående till en
tredjedel av virkets rotvärde. Sågat virke uttages under tiden maj—oktober
det år ansökningen ingivits och levereras från den AB Statens skogsindustrier
tillhöriga sågen i kronoparkens närhet. Då bolaget tillgodogör sig i allmänna
marknaden gällande priser, kommer prisreduceringen för sågat virke
till stånd genom att reviret till bolaget lämnar ersättning, motsvarande föreskrivna
rabatter. Utsyningen medgives sådana innehavare av hemman och
lägenheter, för vilka jordbruket utgör den huvudsakliga inkomstkällan. Innehav
av i mantal satt jord är alltså icke utslagsgivande för förmånens tillhandahållande.

De kvantiteter virke, som uttagas, variera åtskilligt år från år. Av nedan
intagna tabell framgå utlämnade kvantiteter fr. o. in. år 1941 samt det beräknade
värdet av prisnedsättningen.

I fråga om de i tabellen angivna värdena är att märka, att huvuddelen av
prisreduceringen motsvarar skillnaden mellan å ena sidan erlagda priser
och å andra sidan de virkesvärden från närmast föregående höst, vilka legat
till grund för bestämmandet av de reducerade priserna. Under de senaste
åren, då priserna stigit kraftigt, tillkommer också värdet av den prisstegring,
som ägt rum från det att priserna fastställdes och till dess virket utlämnats.

263

	Utlämnade kvantiteter	Skillnaden mellan priset för utsynlngsvirke och det vid försäljning i öppna marknaden ( = prissättningen)
Å r	på rot m3 sk	timmer f3 to	brännved m3 t	sågat/hyvlat virke f3
1941............	59		667	5 206
1942 ............	258		958	12 237	1 11 600
1943 ............		917	1 445	19 105	21 439
1944 ............			1 429	19 529	18 589
1945 ............	283	_	1 270	26 168	* 24 500
1946 ............	101		1 801	14 809	19 400
1947 ............	852		1 751	22 715	28 451
1948 ............	1 184	_	2 510	11 860	26 356
1949 ............	1 137	_	1 697	9 169	20 062
1950 ............	1 562		1 396	7 668	44 474
1951............	1 2 500	_	2 040	11 952	‘ 79 400

Revisorernas uttalande. Jämlikt av Kungl. Maj :t årligen meddelade beslut
ha tio av Ölands nordligaste socknar genom utsyning utfått ved och
virke från Böda kronopark. Denna förmån, som reglerats genom ett kungl.
brev av år 1836 men förefunnits redan tidigare, har haft sin förklaring där''
uti, att ifrågavarande trakter varit mycket skogfattiga; utsyningsförmånen
har varit knuten till innehav av skoglöst jordbruk och har avsett att tillgodose
husbehovet.

Enligt vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har viss oklarhet
tidigare varit rådande beträffande den rättsliga grunden till ifrågavarande
förmån. Då frågan om utsyningsrättens tillämpning under senare tid
varit föremål för behandling, synes man emellertid ha utgått från att det
ankommit på statsmakterna att avgöra, såväl huruvida utsyning skulle medgivas
som även ersättningen härför.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för en skogfattig bygd
att tillgodose behovet av husbehovsvirke i hög grad kunna förändras under
den långa tidrymd, varom här är fråga. Att väsentliga förändringar också
inträtt i förevarande fall torde framgå därav, att utsyningsförmånen under
flera tidsperioder efter år 1906 och senast under åren 1922—1940 icke tagits
i anspråk. När utsyningen i anledning av ett vid 1940 års riksdag motionsvis
framfört yrkande återupplivades, motiverades detta främst med svårigheten
att under dåvarande förhållanden anskaffa bränsle. Att förmånen under
långa tider av fasta eller sjunkande priser icke tagits i anspråk, tyder
emellertid på att dess utnyttjande varit mera en prisfråga än en fråga om
möjligheterna att framskaffa ved och virke.

Efter förslag av domänstyrelsen bestämmes ersättningen för virkesuttagen
vid varje års början av Kungl. Maj :t. Såsom utgångspunkt för ersättningarna
ligga de virkespriser, som gällt under närmast föregående höst;
på dessa priser beräknas en reducering, uppgående till omkring 33 procent
eller något därutöver. Härjämte är emellertid att märka, att virket uttages
under loppet av det år, för vilket priserna fastställts, närmare bestämt från
och med maj månad (beträffande sågat virke) till och med utgången av året 1

1 uppgiften uppskattad.

264

(beträffande virke på rot). Härav följer, att med nuvarande starkt uppåtgående
virkespriser det verkliga värdet av prisreduktionen vida överstiger
avsedda 33 procent. Som förhållandena utvecklat sig innevarande år, torde
de av förmånstagarna erlagda ersättningarna icke motsvara mer än omkring
en tredjedel av virkets värde vid överlämnandet.

Värdet av dessa prisreduceringar uppskattades i början av 1940-talet till
omkring 10 000 kronor per år. För år 1950 beräknas samma belopp till
44 000 kronor, och för innevarande år torde värdet komma att närma sig
80 000 kronor.

Det torde vara uppenbart, att det värde, som prisreduceringen i samband
med utsyningen från Böda kronopark representerar, utvecklats på ett sätt,
som icke varit avsett. På grund härav bör enligt revisorernas mening den
ordning, i vilken ersättningen för utsynat virke bestämmes, göras till föremål
för en översyn. Enär vidare ett privilegium av ifrågavarande natur icke
rimligtvis bör få gälla för all framtid, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke en avveckling av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under
övervägande.

§ 29.

Nyttjanderätten till gruvskogarna.

De s. k. bergverksskogarna, vilka förvaltas av domänstyrelsen enligt särskilda
bestämmelser, tillhöra kronan, men avkastningen av skogarna är
mot särskild rekognitionsavgift upplåten till enskilda företag för att utgöra
ett stöd åt bergshanteringen.

Bergverksskogarna äro av två slag, bruksskogar, som anslagits till bruk,
huvudsakligen stångjärnshamrar och hyttor ägnade åt järntillverkning, samt
gruvskogar, anslagna för understöd av gruvdrift. Några bruksskogar redovisas
icke längre, sedan de bruk till vilka skogarna anslagits numera nedlagt
driften. Såsom gruvskogar disponeras däremot fortfarande ett flertal
fastigheter.

År 1932 anbefallde Kungl. Maj :t kammarkollegiet att i samråd med kommerskollegium
och domänstyrelsen inkomma med utredning och förslag
huruvida och på vad sätt nyttjanderätten till bergverksskogarna kunde
bringas att upphöra eller beläggas med särskild avgift eller ock nyttjanderättshavarna
kunde beredas tillfälle att förvärva äganderätt till hela eller
viss del av den nyttjade skogen. Sedan nämnda uppdrag redovisats av kammarkollegiet
i mars 1941, framlades för 1943 års riksdag proposition i ämnet
(nr 139), vilken emellertid icke vann riksdagens bifall.

Av de 18 gruvskogar, för vilka upplåtelser äro kända, ha 16 anslagits
under tidsperioden 1647—1726 och 2 år 1797. Flertalet äro belägna i Örebro
och Kopparbergs län, några ligga i Värmlands län och en i vardera Uppsala
och Gävleborgs län.

Gruvskogarnas sammanlagda landareal utgör 9 223 ha, fördelade på 7 775
ha skogsmark, 227 ha inrösningsjord och 1 221 ha övrig mark. Virkesförrå -

265

det uppskattades i början av 1940-talet till mer än 964 000 m3 (124 in3 pr ha).
Det sammanlagda taxeringsvärdet utgjorde 1 458 100 kronor, vartill kom en
del inägomark, som icke syntes vara taxerad. Det nominella värdet av stormfällnings-
och mellangiftsfonderna var sammanlagt närmare 120 000 kronor.
För rätten till gruvskogarna skulle årligen erläggas rekognitionsavgifter med
sammanlagt omkring 120 kronor samt skogsfångsbevillning med sammanlagt
omkring 950 kronor eller tillhopa 1 070 kronor.

Av gruvskogarna äro fem anslagna till gruvor, som numera icke äro föremål
för verklig drift men till vilka gruvrätten dock är försvarad. Avkastningen
av dessa skogar tillfaller helt domänfonden. Beträffande flertalet av
de övriga skogarna tillerkändes nyttj anderättsinnehavaren tidigare fri disposition
till virkesavkastningen, men numera sker även på dessa skogar all
utsyning efter årlig prövning av virkesbehovet.

En förteckning över gruvskogarna med vissa uppgifter om areal, värden
m. in. återfinnes i ovannämnda proposition 1943: 139.

Under 1940-talet har på gruvskogarna avverkats i medeltal 27 460 m3 virke
årligen. Därav har närmare 22 000 m3 utlämnats till nyttjanderättshavarna,
136 m3 använts för skogarnas skötsel och 5 340 in3 sålts för domänfondens
räkning. Fondens genomsnittliga nettoinkomst härav har utgjort 76 700 kronor
årligen.

Kronans äganderätt till bergverksskogarna torde vara obestridd. För frågan
om gruvornas rättigheter på upplåtna skogar torde upplåtelseresolutionernas
innehåll i första hand vara av intresse. Typiskt är i detta avseende
ett kungl. brev av år 1696 angående Dannemora gruvallmänningar, där det
säges att vissa skogstrakter »de där bekvämligast kunna underläggas Dannemora
gruva att därav hava den nödvändighet till stavrumsved och eljest vad
betarvas till byggningsvirke och gruvans vidmakthållande----hädan efter

skola komma gruvan till hjälp och understöd».

Gruvornas skogsfångsträtt var begränsad av deras behov. Från 1700-talet
äro flera fall kända, då bergskollegiet medgivit att virkesöverskott på gruvskog
finge komma andra än gruvägarna till godo. Någon antydan om att
nyttjanderätten till gruvskogarna ej kunde återkallas har icke påträffats från
äldre tid. Å andra sidan saknas belägg för att anslag av denna natur återkallats,
där nyttjanderättshavaren fortfarande var i behov därav för det ursprungliga
ändamålet. Utvecklingen under början av 1800-talet tenderade
till att tillerkänna skogsanslagen privaträttslig karaktär, ehuru denna ännu
ej var klart utbildad.

Gruvskogarnas rättsställning reglerades närmare genom beslut av statsmakterna
år 1823. Beslutet innebar, att dessa skogar skulle bibehållas och,
på sätt dittills skett, begagnas för de gruvors behov och nytta, för vilka de
vård upplåtna, så länge samma gruvor bearbetades, och vid deras upphörande
upplåtas åt och användas av andra gruvor, som därav kunde vara i
behov. Dock borde, på det staten icke måtte sakna inkomst av dessa skogar,
»vanlig rckognitionsavgift» åsättas desamma att därefter årligen till staten
erläggas i likhet med vad redan ägde rum för några av dem.

266

Enligt vad kommarkollegiet i sin utredning anfört, har den rätt, som genom
1823 års beslut tillädes gruvorna, ansetts vara av konstitutiv betydelse
för det nuvarande rättsläget. Den förut i viss mån osäkra skogsfångsrätten
hade genom denna reglering förvandlats till en verklig rätt för gruvägarna,
men dess sakliga innehåll hade ej förändrats (»på sätt hittills skett»). Rättighetens
varaktighet vore beroende av att gruvan »bearbetades». Det borde
dock anmärkas, att tolkningen av detta villkor numera kunde föranleda viss
tvekan med hänsyn till möjligheten för en gruvägare att under obegränsad
tid försvara gruvrätten på annat sätt än genom gruvarbete. Bestämmelsen
om överflyttning, då en gruva upphör, av densamma anslagen skog på annan
gruva vore av rent förvaltningsrättslig natur och kunde icke grunda någon
rätt för viss gruva att komma i åtanke.

I fråga om nyttjanderättens sakliga innehåll gällde liksom tidigare, att
behovet vore avgörande. I den mån hela avkastningen av en gruvskog icke
åtginge för täckande av vederbörande gruvas virkesbehov, skulle enligt gällande
bestämmelser överskottet inflyta till domänfonden.

Tilläde man 1823 års beslut den innebörden, att därigenom tillskapats ett
privaträttsligt förhållande mellan staten och nyttjanderättshavarna av det
innehåll som förut sagts, torde därmed enligt kammarkollegiets mening vara
givet, att de senares rätt till gruvskogarna icke annat än möjligen genom
expropriatoriskt förfarande, i så fall mot full ersättning, kunde bringas
att upphöra utan deras medgivande. Lika litet syntes en höjning av det utgående
vederlaget, rekognitionsavgiften, kunna ifrågakomma. En viss parallell
till de numera avskrivna grundskatterna förelåge här. Frågan om
eventuell höjning av skogsfångsbevillningen vore av skattepolitisk natur
och hade ansetts falla utanför kollegiets uppdrag.

Kammarkollegiets ovannämnda utredning rörande bergverksskogarna utmynnade
i ett förslag att nyttj anderättshavarna skulle beredas tillfälle att
övertaga äganderätten till samtliga gruvskogar med undantag av Kronobergs
och Nisshytte gruvskogar och erlägga en köpeskilling motsvarande 40 procent
av fastigheternas värde. Kronan skulle inlösa sistnämnda båda gruvskogar
för ett belopp motsvarande 60 procent av värdet. En preliminär uppgörelse
härom hade träffats med nyttj anderättshavarna. När det gällde att
bedöma skäligheten av den gjorda värdefördelningen saknades fasta hållpunkter,
men fördelningen vilade på samma grunder som tidigare i likartade
fall tillämpats, med de jämkningar som särskilda förhållanden ansetts
påkalla. Kollegiet hänvisade i detta avseende särskilt till statsmakternas
få år tidigare fattade beslut om inlösen av viss enskild rätt till Lindhovs
kungsgård i Halland (prop. 1933:89). Skogarna hade till en början på
grundval av bruttopriserna åren 1930—1939 värderats till 3 kronor 3 öre
per in3 virke på rot, men på grund av senare prishöjningar hade det uppskattade
värdet successivt ökat till 7 kronor per m3. Dessa värderingsgrunder
innebure att staten skulle erlägga 174 270 kronor för de två skogar som
voro avsedda att inlösas av staten och att nyttj anderättshavarna för övriga
fastigheter skulle erlägga en lösesumma av 2 535 678 kronor. Slutligen fö -

267

reslogs, att kronan, sedan överlåtelserna kommit till stånd, skulle tillbyta
sig Burängsbergs gruvallmänning mot vederlag i andra fastigheter samt att
kronans eventuella rätt till ett mindre område av Nordmarks gruvallmänning
skulle avvecklas.

I propositionen 1943: 139 hemställde Kungl. Maj:t om bemyndigande att
träffa slutlig uppgörelse i enlighet med vad kammarkollegiet föreslagit. Föredragande
departementschefen anförde härvid bl. a., att ifrågavarande nyttjanderätt
utgjorde en relikt från ett äldre statshushållningssystem och att
det syntes obestridligt att betydande fördelar stode att vinna genom en avveckling
av de rådande förhållandena.

I väckta motioner yrkades avslag på propositionen. Vidare hemställdes om
utredning dels rörande rättsförhållandet mellan staten och gruvbolagen,
dels huruvida det vore förmånligt att ifrågavarande skogar helt inlöstes till
kronan och behölles i dess ägo, dels ock rörande möjligheten och lämpligheten
av att gruvskogarna användes för komplettering av på respektive orter
befintliga ofullständiga jordbruk.

Jordbruksutskottet (uti. nr 51) delade departementschefens uppfattning
att betydande fördelar skulle stå att vinna genom en avveckling av bestående
nyttjanderättsförhållande. Utskottet kunde emellertid icke giva sin anslutning
till förslaget att skogarna skulle överlåtas till nyttj anderättshavarna.
I dåvarande ovissa läge på det ekonomiska området syntes nämligen
icke tilltalande att kronan avhände sig så avsevärda arealer värdefull skog,
varom här vore fråga, i all synnerhet som förhållandena på gruvhanteringens
område numera syntes väsentligen annorlunda än när upplåtelserna i
fråga ägde rum, vid vilka tillfällen det gällde att på allt sätt understödja
en näring i vardande. — Beträffande virkesavkastningen i gruvskogarna
syntes densamma under senare tider ha väsentligt överstigit nyttjanderättshavarnas
för gruvdriften erforderliga behov. I ett stort antal fall hade emellertid
bergmästarna till nyttj ander ättshavarnas förfogande anvisat hela den
på skogen enligt hushållsplanerna uttagbara årliga virkesavkastningen såsom
motsvarande eller understigande de särskilda gruvornas behov av virke.
Elva sådana utsyningsbesked hade av domänstyrelsen överklagats under
anförande att endast en del av skogsavkastningen kunde anses motsvarad
av legitima behov. Det förefölle utskottet som om nyss nämnda utsyningsrätt
till hela årsavkastningen hade lämnats, oavsett huruvida avkastningen
motsvarat, understigit eller troligast överstigit nyttjanderättshavarnas
behov. Besvären hade ännu ej avgjorts. Utskottet funne starka
skäl tala för domänstyrelsens uppfattning att utsyningskvantiteterna i
dessa fall överstigit det för gruvdriften legitima behovet. Oavsett huru
härmed förhölle sig, förefölle det påtagligt, att den årliga virkesavkastningen
på åtskilliga gruvskogar överstege bolagens legitima virkesbehov.
Riktigheten av denna uppfattning bestyrktes av att den befintliga virkestillgången
i samtliga gruvskogar uppskattades till 124 in3 per ha. En så hög
virkestillgång syntes avsevärt överstiga vad som ur skoglig synpunkt kunde
anses utgöra normal virkestillgång för likartade skogar, vilket tydde

268

på att de årliga virkesuttagen kunnat och bort vara större än vad gällande
hushållsplaner medgivit. — Med hänsyn till det anförda syntes vara lämpligare
att nyttjanderättshavarnas rätt till viss del av avkastningen av skogarna
bringades att upphöra och att kronan övertoge den odelade rätten till
desamma. Utskottet ville därför föreslå att ytterligare utredning i ämnet
komme till stånd. Därest förhandlingar med bolagen i angivna syfte icke
skulle leda till resultat, finge det ankomma på Kungl. Maj :t att överväga
och utreda, huruvida icke i andra former ett återförande i kronans hand
av gruvbolagens nuvarande rätt till nämnda avkastning kunde åstadkommas.

I enlighet med jordbruksutskottets hemställan fann riksdagen sig icke
kunna bifalla Kungl. Maj :ts berörda proposition. Samtidigt hemställde riksdagen
att Kungl. Maj :t måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna
att i kronans hand återföra nyttjanderättshavarnas rätt till ifrågavarande
skogar.

Den av 1943 års riksdag begärda utredningen har icke kommit till stånd.
Däremot har under tiden därefter regeringsrätten avgjort ett antal mål om
rätten till avkastningen från gruvskogarna. Beträffande ett av dessa mål
må här lämnas några uppgifter rörande yrkanden och domslut (RÄ 1949
ref. 47).

I en år 1938 till bergmästaren i Västra distriktet inkommen ansökning
anhöll Pershytte grufvebolag att för Pershytte gruvors behov av virke under
år 1939 erhålla utsyning av allt tillgängligt virke från Pershytte gruvallmänningar
ävensom upplupen avkastning av en allmänningen tillhörande
fond. Nämnda virkesbehov angavs till 219 rotkbm rundtimmer till stämplingar,
stolpar, slanor m. m., 789 rotkbm sågat virke till gruvbyggnader och
arbetarbostäder, 1 000 rotkbm brännved till uppvärmning av bostäder och
gruvbyggnader, 338 rotkbm ved för framställande av träkol till byggnadssmide
och borrvässning samt 4 500 rotkbm virke såsom vederlag för 900 000
kilowattimmar elektrisk energi.

Enligt gällande hushållningsplan utgjorde årsavverkningen från förevarande
gruvskogar 2 400 kbm virke i fast mått. Bergmästaren fann skäligt
tilldela bolaget hela denna årsavverkning och dels upplupen ränteavkastning
från förenämnda fond.

Över bergmästarens beslut anförde vederbörande domänfiskal besvär hos
kommerskollegium med yrkande att beslutet måtte upphävas i vad därigenom
medgivits rätt till utsyning av brännved till uppvärmning av bostäder
och av virke såsom vederlag för elektrisk kraft ävensom till uppbärande av
fondavkastningen. Till grund för domänfiskalens talan låg ett av kammarkollegium
avgivet utlåtande, i vilket framhållits, att användning av gagnvirke
från gruvallmänningarna till hushehovsbränsle icke kunde anses förenlig
med det ändamål, vartill allmänningarna anslagits. Vidare syntes det
icke ligga inom bergmästarens befogenhet att medgiva utsyning av virke
mot elektrisk kraft såsom ekvivalent, ej heller att meddela utsyningsbesked
beträffande fondavkastningen.

269

Gentemot domänfiskalens talan åberopade bolaget bl. a. innehållet i en
av professorn, sedermera riksarkivarien Bertil Boéthius år 1938 upprättad
»PM ang. statens åt järngruvor anslagna skogar». Däri hade Boéthius ansett
sig kunna fastslå, att skogarna upplåtits åt gruvägarna för den tid gruvorna
dreves och i den mån driften upprätthölles i sådan utsträckning att
de behövdes för denna; att det viktigaste (»huvudsakliga») behov som genom
skogsupplåtelsen skulle tillgodoses vore tillmakningsved och byggnadsvirke,
efter krutsprängningens införande byggnadsvirke; att skogarna därför
skulle vara underkastade en viss kapitalbindande produktionsform som
icke vore den mest vinstgivande; och att skogsnyttjandet av denna anledning
underkastades en offentlig kontroll som bleve allt strängare i samma
mån som intresset förskötes från ved till större dimensioner och bättre kvaliteter
(byggnadsvirke); men att det ej i källorna förekomme något som
visade att nyttjanderättsinnehavaren ej i övrigt finge tillgodogöra sig skogens
avkastning, för så vitt detta kunde ske utan att komma i konflikt med
det huvudsakliga ändamålet; och att kronan sålunda ej i fiskaliskt intresse
förbehållit sig någon del av skogens avkastning.

Sedan kommerskollegium enligt utslag år 1944 ej funnit skäl bifalla besvären,
gick målet vidare till regeringsrätten.

Målet avgjordes i regeringsrätten den 7 november 1949. I utslaget framhölls
bl. a., att någon ändring i de grunder, efter vilka understöd från de
anslagna skogarna skulle utgå, icke skett. Från det skogarna ursprungligen
upplätos för gruvorna till tiden för utfärdandet av 1824 års kungl. brev om
gruvskogarnas förvaltning och jämväl därefter hade de gruvändamål, för
vilka behov av understöd från skogarna yppat sig, växlat med ändrade metoder
och arbetsformer för gruvdriften. Bärande skäl för att utsyning finge
ske allenast för ändamål, för vilka virket ursprungligen kommit till användning,
hade icke förebragts. Fasthellre borde 1824 års brev med hänsyn till
det med ifrågavarande skogars upplåtande avsedda syftet och övriga omständigheter
givas den innebörd, att understöd från skogarna finge lämnas
till de för olika tider växlande behov, vilkas tillgodoseende vore till gagn
för gruvorna. Vidare hade bergmästaren ägt behörighet att för utsyning
pröva behovet av virke även till den del detta ej avsetts till direkt begagnande
för gruvdriften, och han finge jämväl anses behörig att besluta om tilldelning
av fondens ränteavkastning. På grund härav funne regeringsrätten
ej skäl göra ändring i det överklagade utslaget, d. v. s. domänfiskalens talan
mot bolaget hade icke vunnit bifall.

Ytterligare nio mål, vilka rörde avkastningen från vissa andra gruvskogar
och vilka voro av i huvudsak samma beskaffenhet som det nu berörda, avgjordes
samtidigt och fingo samma utgång.

Sättet för utövandet av rätten till gruvskogarna regleras av kungl. förordningen
1898: 55. Däri stadgas bl. a., att skogarna skola under domänstyrelsens
överinseende stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
Nyttjanderättshavare skall årligen före den 1 april hos bergmästaren
anmäla sitt virkesbehov för året. Bergmästaren har att efter prövning

270

av behovet och befintlig avverkningstillgång bestämma de slag och den
mängd av virke, som få avverkas. Befinnes virke, som blivit för godkänt behov
i vederbörlig ordning utsynat, kunna med större fördel avyttras för att
ersättas genom motsvarande vederlag, ankommer det på domänstyrelsen att
för varje fall medgiva avyttrande eller utbytande.

Kostnader för skogens förvaltning och vård skola bestridas av nyttjanderättshavaren.
I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande av
hushållningsplaner och revision därav samt för avlöning åt skogvaktare,
som av domänstyrelsen antagas eller godkännas.

Återstår, sedan nyttjanderättshavarens virkesbehov blivit fyllt, någon ordinarie
skogstillgång, som prövas icke vara erforderlig för fyllande av nästa
års behov, äger domänstyrelsen att förordna om överskottets försäljande.
Kungl. Maj :t förordnar huruvida och till vilket belopp därvid influtna medel
må användas för täckande av kostnader vid skogens förvaltning och
vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshavares
förfogande. Vad av dessa medel icke på sådant sätt användes
skall tillgodoföras statsverkets skogsmedel.

Åtskilliga av de gruvor, till vilkas drift skogarna äro anslagna, äro numera
nedlagda, även om gruvrätten alltjämt försvaras. I dessa fall skötes
gruvskogen i samma ordning som de i vederbörande revir ingående kronoskogarna,
och virkesmedlen ingå till domänfonden. Dessa gruvskogar representera
tillhopa omkring 1 500 ha av den till sammanlagt 9 223 ha uppgående
arealen. Huvuddelen av skogarna är däremot alltjämt under nyttjanderättshavarnas
bruk.

Som regel gäller beträffande gruvskogarna, att det av bergmästaren godkända
virkesbehovet betydligt överstiger den för året medgivna utsyningen.
Detta är särskilt förhållandet sedan det genom regeringsrättens ovannämnda
år 1949 avgivna utslag blivit klarlagt, att nyttjanderättshavarna äro oförhindrade
att tillgodoräkna sig virke ur gruvskogarna i stället för i gruvdriften
använd elektrisk kraft. Något överskott för statsverkets räkning har
därför icke uppkommit.

Enligt 1898 års förordning skola gruvskogarna stå under domänverkets
omedelbara vård och förvaltning. I praktiken har emellertid revirtjänstemännens
befattning med skogsförvaltningen på gruvskogarna kommit att
begränsa sig till utsyning av virket och överinseende över skogen. Dessa göromål
torde på de flesta håll kräva sammanlagt en vecka eller något mer
av vederbörande jägmästares arbetstid. Ersättning för jägmästarnas och
kronojägarnas arbete eller för därmed förenade resekostnader har som regel
icke ifrågasatts. Till stöd för utsyningen ligga de hushållningsplaner, som
för tioårsperioder fastställas av domänstyrelsen. Planerna upprättas vanligen
av någon tjänsteman på domänverkets specialavdelning för skogsindelning;
uppgiften fullgöres under semester eller annan ledighet, och den ersättning
härför, som det åligger nyttjanderättshavaren att lämna, tillfaller
tjänstemannen. Avverkningen sker genom nyttjanderättshavarens försorg,
och detsamma gäller skogsvårdande åtgärder, exempelvis för återväxt m. m.

9

271

Även dikning och anläggning av skogsbilvägar, där sådana åtgärder förekommit,
ha utförts av nyttjanderättshavaren, och på dennes bekostnad. De
av domänstyrelsen förordnade kronoskogvaktarna och övrig för arbetet i
skogen erforderlig personal ha varit anställda och avlönade av nyttjanderättshavarna.

Från nu angivna huvudlinjer för skogsförvaltningen finnas avvikelser i
enskilda fall. Exempelvis har beträffande Bispbergs gruvallmänning i Kopparbergs
län (Garpenbergs revir) vederbörande revirförvaltare av nyttjanderättshavaren
uttagit ersättning enligt räkning för de beräknade kostnaderna
(avlöning och resekostnad) för jägmästares och kronojägares befattning
med utsyning och tillsyn. På Torsåkers gruvallmänning (Grönsinka
revir) har dylik ersättning uttagits såvitt gäller kronojägarnas resor.
Revirförvaltarens befattning med gruvskogarna kan också på sina håll åtskilligt
överstiga den ovan angivna tiden en vecka. Från Kristinehamns revir,
som äger fem olika gruvskogar, har jägmästarpersonalens befattning
med gruvskogarna uppgivits närma sig en månad årligen.

Dalkarlsbergs gruvallmänningar i Örebro län med en areal av 919 hektar
ha tidigare varit anslagna till understöd åt Dalkarlsbergs gruvor, tillhöriga
Stribergs gruvaktiebolag. Den årliga virkesavkastningen har beräknats till
1 620 msf årligen. På grund av brist på arbetskraft inställdes driften vid
Dalkarlsbergs gruvor år 1948, och gruvorna fingo vattenfyllas. Gruvrätten
har emellertid försvarats, och befintliga bostäder, industribyggnader, stängsel
och dammar för en kraftstation ha underhållits. Virkesbehovet för detta
ändamål beräknas till 50—60 m3f årligen.

I anledning av gruvornas nedläggande föreslog vederbörande överjägmästare,
att den för gruvorna medgivna dispositionsrätten måtte upphöra samt
att avkastningen från gruvskogarna måtte tillföras domänfonden. På framställning
av Stribergs gruvaktiebolag har emellertid kommerskollegium i
resolution den 6 maj 1949 medgivit, att bolaget skall för av bolaget innehavda
och alltjämt drivna gruvor i Striberg och Åsbobergs gruvfält vara
berättigat att från Dalkarlsbergs gruvallmänningar erhålla utsyning av sådant
virke, som ej erfordras för Dalkarlsbergs gruvor. Denna rätt skulle tillkomma
bolaget utöver den utsyning, som för gruvorna i Stribergs och Åsbobergs
gruvfält ägde rum på vissa andra gruvallmänningar, vilka redan
tidigare voro anslagna till sistnämnda gruvor.

Kommerskollegii berörda beslut är grundat på föreskrifterna i Kungl.
Maj :ts instruktion år 1832 för bergskollegium (nr 55, § 2 p. 4), enligt vilken
det skall tillhöra kollegiet bl. a. »att hålla hand däröver, att gruve- och
bergslagsallmänningar vårdas och till sina behöriga ändamål användas»
samt vidare »att i fall de gruvor, till vilkas betjäning skogar blivit anslagna,
skulle utgå eller ödelämnas, då förordna om sådana skogars upplåtande till
andra i orten varande gruvor, vilka därav kunna vara i behov». Enligt senare
instruktionsföreskrifter har detta för bergskollegium lämnade bemyndigande
överflyttats på kommerskollegium.

272

Revisorernas uttalande. De s. k. gruvskogarna tillhöra staten, men avkastningen
av dem är mot särskild rekognitionsavgift upplåten till enskilda
innehavare av järngruvor. Ansvaret för skogarnas administration och
vård ankommer på domänverket.

Då 1943 års riksdag i anledning av propositionen nr 139 behandlade frågan
om det framtida beståndet av nyttjanderätterna till gruvskogarna,
förelåg enighet därom, att betydande fördelar stode att vinna genom en avveckling
av de förhållanden, som alltjämt bestode med avseende å ifrågavarande
fastigheter. Riksdagen hemställde att Kungl. Maj:t måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra nyttjanderättshavarnas
rätt till ifrågavarande skogar. Någon dylik utredning har
emellertid icke kommit till stånd.

Såsom framhölls i nämnda proposition, utgör den gruvföretagarna tillkommande
rätten till avverkningarna på gruvskogarna en kvarleva från det
äldre statshushållningssystem, vari såsom ett led ingingo omfattande skogsanslag
till bergshanteringens understödjande. Från det skogarna ursprungligen
upplätos för gruvorna och även från det gruvskogarnas rättsliga ställning
närmare reglerades genom statsmakternas beslut år 1823, har mycket
förändrats på förevarande område. Så är bl. a. förhållandet med gruvnäringens
behov av understöd av denna natur och även beträffande värdet av
det vederlag, som statsverket betingar sig för ny ttj anderätten, särskilt i förhållande
till värdet av uttaget virke. De skäl, vilka år 1943 kommo en lösning
av gruvskogarnas rättsförhållanden att framstå som angelägen, göra
sig alltjämt gällande och framträda med ökad styrka i nuvarande läge, då
rationell skogsvård på många håll kräver icke obetydliga investeringar,
exempelvis i vägar och arbetarbostäder. Revisorerna finna därför välmotiverat,
att den tidigare begärda utredningen kommer till stånd.

Utsikterna att med ny ttj anderättsha varna vinna en uppgörelse, som till
alla delar tillgodoser 1943 års riksdags syfte rörande återförandet av skogsavkastningen
till staten, äro givetvis för närvarande ovissa. I fråga om det
rättsläge som uppkommit efter de av regeringsrätten år 1949 meddelade
utslagen rörande grunderna för understödens utgående, vilja revisorerna
einra om vad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anfört i ett
interpellationssvar vid 1946 års riksdag. Däri framhölls, att frågan om gruvägarnas
rätt att använda gagnvirke från gruvskogarna till husbehovsved
och om deras rätt att försälja virke från gruvskog för att i stället inköpa
elektrisk kraft kunde komma att dragas under allmän domstols prövning.
Då man emellertid enligt revisorernas mening i första hand bör eftersträva
en uppgörelse på frivillighetens väg om avveckling av det för närvarande
bestående sambruket mellan staten och enskilda företag, synes utredningen
böra inriktas även på andra tänkbara alternativ härför än ett återförande i
statens hand av rätten till avkastningen på samtliga dessa skogar.

Det må i detta sammanhang erinras om att nyttjanderättshavaren till
Östanbergs gruvallmänning i Gustafs och Norrbärke socknar är Gruvaktiebolaget
Lekomberg, som numera förvärvats av Aktiebolaget Statsgruvor. I ett

273

dylikt fall bör avvecklingen av nyttjanderätten kunna genomföras utan större
svårigheter.

Nyttjanderätten till gruvskog är knuten till villkoret att gruvan drives.
Om gruvan nedlägges, inlevereras inflytande virkesmedel till domänfonden.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har emellertid
kommerskollegium så sent som år 1949 — med stöd av en instruktionsbestämmelse
från år 1832 — överflyttat avverkningsrätten till gruvskogen från
en nedlagd till en i gång varande gruva. Det synes revisorerna synnerligen
angeläget, att odisponerade nyttj anderätter till gruvskogarna icke ånyo
upplåtas eller utsträckas. Med hänsyn till de förändringar, som inträtt i
fråga om gruvnäringens bedrivande sedan Kungl. Maj :ts instruktion av år
1832 för dåvarande bergskollegium meddelades, hade nu berörda fråga bort
underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt för gruvskogarna gällande bestämmelser skola kostnaderna för
skogarnas förvaltning och vård bestridas av nyttjanderättshavarna. Emellertid
synas vederbörande revirförvaltare som regel icke ha uttagit ersättning
för revirtjänstemännens befattning med gruvskogarna. Det synes revisorerna
befogat att så sker till fulla kostnaden.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den av 1943 års riksdag
begärda utredningen rörande gruvskogarna bör komma till stånd, att odisponerade
nyttj anderätter till gruvskogarna icke ånyo upplåtas eller utsträckas,
samt att ersättning för domänverkets kostnader för gruvskogarna bör
uttagas till fulla kostnaden.

18—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

274

Inrikesdepartementet.

§ 30.

Anslaget till vissa bidrag till lasarett m. m.

I riksstaten är sedan lång tid tillbaka uppfört ett anslag till vissa bidrag
till lasarett in. in. å 15 800 kronor (1951/52: XI: B 62), vilket fördelas på
följande sätt.

Kronor

1841 .................................. 5 000: —

1. till Drottninghuset
enligt kungl. brev 25/i

2. till Lunds lasarett
enligt kungl. brev 12/5
till Stockholms stads

3.

4.

enligt kungl. brev 12/5

1876 ..........

och läns kurhus

1876 ..........

till Loka brunnslasarett
enligt kungl. brev 12/5 1876 ..........

5. till Visby lasarett

enligt kungl. brev 12/ä 1876 ..........

6. till Danviks hospital
enligt kungl. brev 13/7

7. till Medevi lasarett
enligt kungl. brev 13/,

8. till Vrigstads hospital
enligt kungl. brev 13/,

9. till Odensvi socken

enligt kungl. brev 13/,
10. till Köpings hospital

1887 (utbyte av indelningsersättning) ....
1887 (utbyte av indelningsersättning) ....
1887 (utbyte av indelningsersättning) ....
1887 (utbyte av indelningsersättning)----

enligt kungl. brev 13/, 1887 (utbyte av indelningsersättning)
11. till Veckholms kyrka och hospital samt hospitalssysslomannen

600

500

300

600

3 670

304

276

58

168

enligt kungl. brev sl/5 1889 .................................. 1 072

12. till Veckholms församlings folkskoleväsende

enligt kungl. brev 31/6 1889 ..................................

13. till Malmöhus läns landsting

enligt kungl. brev 1B/6 1899 (ersättning för avskriven kyrkotionde)

185

3 038

Summa kronor 15 773

16

58

49

57

22

54

56

Anslaget, som tidigare varit uppfört under åttonde huvudtiteln, disponeras
och utbetalas av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Örebro och Västmanlands län.

Beträffande anslagsposten 1 till Drottninghuset må anföras följande.

Drottninghuset stiftades av Karl XI :s gemål drottning Ulrika Eleonora,
som år 1686 till väsentlig del bekostade uppförandet av inrättningens nuvarande
byggnad, egendomen nr 1 i kvarteret Drottninghuset, samt anslog

275

en årlig gåva av 2 000 riksdaler specie till de där intagna fattigas underhåll
jämte 200 daler kopparmynt till avlöning åt den predikant, som skulle bestrida
själavården därstädes. Efter Ulrika Eleonoras frånfälle blev inrättningen
av Karl XI genom resolution den 3 oktober 1693 stadfästad, varjämte
statskontoret anbefalldes att i stället för de dittills ur drottningens handkassa
utbetalda 2 000 riksdaler specie å ordinarie stat uppföra och till stiftelsen
för de därstädes intagna fattigas underhåll årligen av de »promptasta
medel» utbetala 4 000 daler silvermynt samt till kapellanerna i S:t Jacobs
församling 200 daler kopparmynt, vilket senare belopp konungen den 31
oktober samma år ökade med 100 daler kopparmynt. Anslaget har sedermera
höjts vid ett par tillfällen, senast vid 1840—1841 års riksdag, då anslaget
bestämdes till 3 333 riksdaler 16 skillingar banko, motsvarande nuvarande
belopp 5 000 kronor.

Reglemente för inrättningen är utfärdat av Ivungl. Maj :t den 11 maj 1883.
Å inrättningen intagas ålderstigna sjukliga och i torftighet stadda änkor
och döttrar »efter civila och militära ämbets- och tjänstemän, präster, borgare
samt sådana hovbetjänte, vilka icke burit livré, eller efter andra personer,
som innehaft likartad samhällsställning». De intagna erhålla husrum,
lyse, värme, läkarvård, medikamenter och skötsel samt fri middagsmåltid,
men ej fri tvätt.

Posterna 2—5 uppfördes under anslaget enligt föreskrift i kungl. brev
den 12 maj 1876. Detta sammanhängde med det av statsmakterna vid samma
års riksdag fattade beslutet om ändrad organisation av överstyrelsen
för hospitalen in. in. Hospitalen voro ursprungligen välfärdsinrättningar,
vanligen anknutna till klostren och avsedda för vård av fattiga och sjuka.
Vid avskaffandet av klostren i samband med reformationen blevo deras
till kronan indragna jordegendomar och inkomster av tionde i många fall
anslagna till hospitalen, vilka även sedermera av kronan erhöllo betydliga
anslag i kronotionde, grundräntor och jord. Annan både fast och lös egendom
tillfördes dessutom hospitalen genom donationer av enskilda personer
eller på grund av den hospitalen tillförsäkrade arvsrätten efter avlidna hospitalshjon.
Hospitalen kunde på så sätt fortbestå såsom fromma stiftelser.
Utvecklingen under 1700-talet ledde emellertid till en av Kungl. Maj:t genomförd
centralisering av hospitalens ledning och ekonomi, deras sammanslagning
till färre anstalter och gradvisa förvandling till sinnessjukhus.
Denna utveckling var i huvudsak fullbordad år 1787, då överstyrelsen över
hospitalen anförtroddes åt serafimerordensgillet. Hospitalens inkomster ingingo
sedermera till den av ordensgillet förvaltade allmänna hospitalsfonden,
från vilken bestredos utgifter för hospitalen, som dock därjämte krävde
med åren allt högre anslag å riksstaten. 1876 års reform innebar sinnessjukvårdens
fullständiga förstatligande. Hospitalsfonden och, med få undantag,
dess inkomster indrogos till statsverket, som direkt övertog alla
utgifter för hospitalen, och dessa ställdes under ledning av sundhetskollegium.
I samband därmed överflyttades vissa utgifter, vilka dittills belastat
hospitalsfonden men utgått till lasarett, till anslaget för lasaretts underhåll.

276

Av nämnda anslagsposter motsvarar den till Lunds lasarett å 600 kronor
arrendeersättning för Lunds hospitals jord.

Anslagsposten å 500 kronor till Stockholms stads och läns kurhus utgår
på grund av serafimerordensgillets skrivelse den 14 juni 1796 samt kungl.
hreven den 6 mars 1798 och den 14 juni 1820.

Den för Loka brunnslasarett avsedda anslagsposten å 300 kronor grundar
sig på kungl. brev den 22 maj 1816, och med dess tillgodonjutande är förbunden
skyldighet för lasarettsdirektionen att vidmakthålla lasarettet i
gott skick.

Posten till Visby lasarett å 600 kronor motsvarar hospitalsinkomster, som
jämlikt kungl. breven den 29 oktober 1828 och den 21 september 1839 anvisats
till en på 1830-talet i Visby uppförd gemensam lasaretts- och hospitalsinrättning.

Anslagsposterna 6—10, vid vilka åberopats kungl. brevet den 13 juli 1887,
avse ersättningar för till statsverket enligt förordningen den 23 juli 1869
indraget kronotionde eller på grund av andra bestämmelser upphörda grundränteanslag,
vilka ersättningar från att tidigare ha beräknats efter markegång
genom beslut av statsmakterna vid 1887 års riksdag utbyttes mot bestämda
årliga belopp. Anslagsposten 6 till Danviks hospital 3 670 kronor utgör
ersättning för kronotionde, som tillkommit hospitalet såsom vederlag
dels enligt kungl. brev den 14 januari 1584 och kungl. förordningen den 24
februari 1617 för vissa hospitalet tidigare tillhöriga landbohemman m. m.,
vilka lagts under Drottningholms gård, dels ock enligt sistnämnda kungl.
förordnande för den av hospitalet till kronan avstådda egendomen Skebo
kvarn. Anslagsposterna 7 till Medevi lasarett 304 kronor 16 öre och 8 till Vrigstads
hospital 276 kronor utgöra ersättningar för kronotiondeanslag. Spannmålsanslag
till Medevi för fattiga sjuka avsedda brunnslasarett har efter
vad det vill synas utgått sedan 1707, och det sistnämnda anslaget har anvisats
en på sin tid av innehavaren av Lundholmens friherreskap stiftad fattigvårdsinrättning
för Vrigstads socken i Jönköpings län. Till fattigvårdsanstalter
hänföra sig även anslagsposterna 9 till Odensvi socken 58 kronor 58
öre och 10 till Köpings hospital 168 kronor 49 öre. I det förra fallet avser
ersättningen grundräntan med visst undantag av hemmanet Boda nr 1 i
Odensvi socken i Västmanlands län, förlänad socknens fattiga enligt kungl.
brev den 27 november 1645, och i det senare fallet kvarnräntor, som tillkommit
hospitalet men avskrivits enligt kungörelsen den 30 december 1863.

Anslagsposterna 11 till Veckholms kyrka och hospital samt hospitalssysslomannen
1 072 kronor 57 öre ävensom 12 till Veckholms församlings
folkskoleväsende 185 kronor 22 öre leda sitt ursprung från en donation av
riksdrotsen greve Magnus Gabriel de la Gardie, vilken såsom innehavare av
friherreskapet Ekholmen, vartill hörde Ekholmens säteri i Veckholms socken
i Uppsala län med underlydande hemman, genom gåvobrev i oktober
1653 bl. a. förordnade, att från Ekholmen skulle, så länge friherreskapet
förbleve inom hans familj, årligen utgå vissa spannmålsanslag, nämligen
dels till reparation av Veckholms kyrkas orgel, inköp av böcker för kyrkan

277

m. in. dylikt, dels till ett för Veckholms pastorats fattiga avsett hospital,
dels till den ene av kapellanerna i pastoratet, vilken skulle förestå hospitalet,
dels ock till en skollärare, tillika organist i Veckholms församling. Ekholmen
reducerades år 1681, och därmed skulle väl de förmåner, som donationen
avsåg att bereda, ha förfallit, om icke genom kungl. breven den 26
november 1681 och den 28 april 1682 medgivits, att spannmålsanslagen finge
utgå av kronotionde inom de socknar, varav Veckholms pastorat bestod.
Efter kronotiondets indragning till statsverket enligt förordningen den 23
juli 1869 utgick ersättning å riksstaten för det sålunda indragna kronotiondet
efter medelmarkegångspris. Liksom beträffande andra liknande ersättningar
uppkom sedermera fråga om dess utbytande mot bestämt årligt
belopp. Kungl. Maj :t föreslog i detta avseende i proposition til} 1888 års
riksdag dels, under förutsättning av kyrkomötets bifall, att den till Veckholms
kyrka och hospital samt till avlöning av en syssloman vid hospitalet
utgående ersättningen fr. o. in. år 1889 skulle utbytas mot ett årligt belopp
av 1 072 kronor 57 öre, dels ock att den ersättning, som tillkomme Veckholms
församling och användes till församlingens folkskoleväsende, finge
uteslutas från riksstaten. Såsom skäl för förslaget i sistnämnda del angavs,
att likartade ersättningar för tiondeanslag, fordom anvisade församlingar
till befrämjande av deras skolväsende, avförts ur riksstaten och att någon
särskild anledning ej förekommit till bibehållande av anslaget i denna del
till Veckholms församlings skolväsende. Statsutskottet hemställde om bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, men efter debatter i kamrarna, där hänsynen
till 1653 års donation fällde utslaget, biföll riksdagen (skr. nr 64 s. 10)
Kungl. Maj :ts framställning endast för så vitt densamma avsåg utbyte mot
ett årligt belopp av 1 072 kronor 57 öre av den till Veckholms kyrka in. m.
utgående ersättningen. Sedan 1888 års kyrkomöte bifallit Kungl. Maj :ts förslag
i den del detsamma underställts kyrkomötet, anvisades vid 1889 års
riksdag i utbyte även mot ersättningen till Veckholms församlings folkskoleväsende
för det indragna kronotiondet ett årligt belopp av 185 kronor
22 öre.

Vad slutligen beträffar anslagsposten 13 till Malmöhus läns landsting 3 038
kronor 54 öre utgör densamma ersättning för kyrkotionde från ett antal
församlingar i Malmöhus län samt en därifrån till Kristianstads län överflyttad
församling, vilket kyrkotionde upphört att erläggas på grund av
statsmakternas vid 1898 års riksdag fattade beslut om avskrivning av från
viss jord i Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde. En del av detta tionde
hade tidigare utgått till avlöning av de s. k. kyrkoinspektorerna i hithörande
provinser. I samband med avskaffandet av dessa befattningar år
1811 förordnades till en början, att därigenom ledigblivet kyrkotionde finge
användas inom församlingarna till allmänt gagneliga ändamål. På framställning
av Lunds akademis kansler, att den genom indragningen av kyrkoinspektorernas
löner i Skåne uppkomna spannmålstillgången måtte få användas
till utvidgning av lasarettet i Lund och för understöd av ett kliniskt
institut därstädes, och sedan samtycke till framställningen lämnas från ett

278

flertal församlingar i Malmöhus län, förklarade Kungl. Maj :t den 3 mars
1813 bl. a., att kyrkoinspektorstunnorna från de församlingar inom länet,
vilka sådant medgivit, finge anslås till kliniskt institut i Lund. Några av
församlingarna undandrogo sig sedermera att erlägga ifrågavarande tionde,
men i en prejudicerande rättegång mot en av dem fastslogs genom högsta
domstolens dom den 13 oktober 1897, att betalningsskyldighet ålåge församlingen
på grund av dess en gång lämnade samtycke och Kungl. Maj :ts ovannämnda
beslut den 3 mars 1813. Under förberedandet av frågan om kyrkotiondets
avskrivning gjorde sig hos de därmed sysselsatta myndigheterna
den meningen gällande, att med hänsyn till berörda prejudikat ersättning
för det avskrivna tiondet i detta fall borde utgå från vederbörande kommuner.
Vid frågans behandling av 1898 års riksdag beslöts emellertid på förslag
av vederbörande departementschef (prop. nr 52 s. 74), vilken bl. a. icke
ansåg givet, att ersättningsskyldighet åvilade församlingarna även sedan dessa
genom kyrkotiondets avskrivning gått miste om den mot utgiften svarande
inkomsten, att ersättningen till lasarettet i Lund skulle utgå av statsmedel.

Revisorernas uttalande. De olika under förevarande anslag uppförda delposter,
för vilka ovan redogjorts, hänföra sig alla till långt tillbaka i tiden
träffade dispositioner. Dessa synas i åtskilliga fall ha tillkommit under förhållanden
eller förutsättningar, vilka numera väsentligt förändrat karaktär
eller icke längre äro gällande. Som exempel härå må nämnas den till Visby
lasarett utgående ersättningen å 600 kronor, motsvarande hospitalsinkomster
som anvisades till en på 1830-talet uppförd gemensam lasaretts- och hospitalsinrättning.
Denna inrättning har för länge sedan upphört. I flera fall utgår
ersättningen med belopp, som på grund av ändrade förhållanden och penningvärdets
fall numera väsentligen förlorat i betydelse för den mottagande institutionen.
Vad särskilt beträffar den till Drottninghuset utgående anslagsposten
har denna av statsmedel anvisats under en tid, då någon ordnad fattig- och
sjukvård icke förekom. Sedan staten numera påtagit sig avsevärda kostnader
för socialvård av olika slag, synes det knappast längre föreligga skäl att anvisa
medel för den speciella form av understöd, varom här är fråga.

Revisorerna anse därför, att en översyn av det här förevarande anslaget
bör ske i syfte att utröna, i vad mån de olika posterna kunna avvecklas. De
poster, som äro av bidrags karaktär, torde utan vidare kunna indragas. I den
mån rättsliga eller andra skäl motivera posternas bibehållande torde lämpligen
böra övervägas en avlösning av desamma, en åtgärd som i förevarande
fall underlättas av att samtliga poster sedan länge äro fixerade i penningar.

279

Civildepartementet.

§ 31.

Statsverkets tjänstebostadshyror.

Enligt 38 § statens allmänna avlöningsreglemente är tjänsteman skyldig
mottaga tjänstebostad, därest åt honom anvisas sådan bostad, som till beskaffenhet
och storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande
hälsovårdsstadga och i särskilda av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, av vederbörande myndighet meddelade bestämmelser. Skyldighet
att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad, för
vilken ersättning skall utgå, föreligger likväl endast, om bostadens upplåtande
är påkallat ur tjänstesynpunkt. Tjänsteman, som är skyldig att mottaga
honom anvisad tjänstebostad, är ock skyldig att bebo densamma, så
framt icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter annat medgivit.

Har åt tjänsteman anvisats av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,
som han är skyldig mottaga, skall han för densamma manadsvis i
efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant
inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget.
Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet
gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet
samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är
tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning
vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn
tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.
Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens
belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i förekommande
fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande
av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt,
som följer med bostaden. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande
iakttagas de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan
vederbörande myndighet och tjänstemannen, skall fragan hänskjutas till
statens bostadsnämnd. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till
dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd,
skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt
för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes,
återbekomma vad han erlagt för mycket. Jämkning av fastställd ersättning
för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det
ersättningen senast fastställdes.

280

Enligt avlöningsreglementet skall tjänsteman, då på grund av särskilda
omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla honom bränsle eller belysning
för hans bostad, erlägga ersättning därför beräknad efter statsverkets
självkostnadspris.

I fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll skola de
särskilda föreskrifter gälla, som härutinnan meddelas av Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet.

Särskilda bestämmelser ha utfärdats för vissa tjänstemän. Sålunda gäller
t. ex. för statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka i stället
för ovan återgivna huvudregler om bostadstvång, att tjänstemannen är skyldig
att mottaga och bebo tjänstebostad, så framt icke vederbörande myndighet
medgiver honom befrielse från nämnda skyldighet, då denna för
tjänstemannen skulle medföra avsevärda olägenheter med hänsyn till hans
ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter. Innan framställning
om sådan befrielse upptages till prövning, skall tillfälle beredas
ett för avgivande av yttranden i dylika ärenden utsett personalombud att
utlåta sig över framställningen. Det ankommer på vederbörande myndighet
att meddela bestämmelser angående personalombuds verksamhetsområde
och om sättet för utseende av sådant ombud.

För att undanröja de irritationsmoment mellan verk och personal, som
tvånget att bebo av verket anvisad bostad understundom framkallat, har
utvecklingen gått i den riktningen, att man sökt begränsa detta tvång i möjligaste
mån. Vid 1939 års lönereglering beslöts i princip, att de statsverket
tillhöriga tjänstebostäder vid vederbörande verk, vilka icke vore betingade
av direkta tjänstehänsyn, skulle successivt avvecklas. Detta uttalande gällde
likväl icke försvaret, statens sinnessjukhus eller statens järnvägar. 1945 års
lönekommitté har dock för sin del såsom önskvärt framhållit, att en successiv
avveckling, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, kommer till
stånd även i fråga om motsvarande tjänstebostäder inom dessa områden.

1945 års lönekommitté har vidare understrukit angelägenheten av att,
då nybyggnad skall ske av sådana personalbostäder, om vilkas framtida behövlighet
ur tjänstesynpunkt full visshet icke råder, byggnaden så vitt möjligt
förlägges utanför det egentliga institutions- eller anstaltsområdet, så att
en avveckling sedermera kan komma till stånd, när så anses lämpligt.

Beträffande grunderna för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad
har 1945 års lönekommitté anfört, att lönekommittén hade den principiella
uppfattningen, att ersättningen i de fall, då tjänstemannen ålades att bebo
tjänstebostad, borde bestämmas så, att denna skyldighet varken medförde en
utanför lönesättningen liggande indirekt löneförmån eller en belastning i
jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej funnes. Då ersättningen bestämdes
från denna utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs mening beaktas,
att en tjänstebostad i vissa fall kunde ha lägre hyresvärde än eljest
likvärdiga bostäder å orten. Detta kunde bero på bostadens belägenhet, varav
i vissa fall också kunde följa särskilda besvär på tjänstefri tid för bostadshavaren,
för vilka ersättning ej utginge, eller på annan dylik omstän -

281

dighet. Tvånget att bebo tjänstebostad borde också tillerkännas betydelse för
sådana fall, då bostaden hade sådan storlek och beskaffenhet, att den —
bland annat med hänsyn till tjänstemannens tjänsteställning — icke kunde
antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. I enlighet
härmed hade lönekommittén i författningstexten angivit, att vid ersättningens
bestämmande jämväl skulle beaktas bostadens belägenhet och karaktär
av tjänstebostad.

Dessa uttalanden ha lämnats utan erinran av statsmakterna.

Vid förhandlingarna mellan 1945 års lönekommitté och tjänstemännens
huvudorganisationer rådde enighet om att en lindring i bostadsutgifterna på
grund av försörj ningsskyldighet mot barn icke bör åvägabringas genom
nedsättning av ersättningen för tjänstebostaden. Man har därvid utgått från
att bestämmelserna om de sociala förmåner, som tillerkännas familjeförsörjare,
komma att utformas så, att innehavare av tjänstebostad kan bli delaktig
av sådana förmåner under samma villkor som andra bostadsinnehavare.

Kungl. Maj:t har utöver bestämmelserna i Saar meddelat vissa andra allmänna
föreskrifter rörande tjänstebostäder. I reglementet den 30 december
1922 (nr 626) angånde tjänstebostäder i vissa statsverket tillhöriga byggnader
stadgas sålunda, att tjänstebostad skall tillfredsställa skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet. Vidare föreskrives att innehavare av tjänstebostad
icke utan medgivande av den myndighet, som har inseende över byggnad,
vari bostaden är inrymd, må upplåta bostaden eller någon del därav till
annan, som ej tillhör hans familj eller husfolk.

Angående begagnande och vård av tjänstebostad samt bostadsinnehavarens
skyldighet att ersätta å bostaden uppkommen skada eller brist skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse vad i sådant hänseende beträffande
hyresgäst finnes stadgat i 3 kap. 16 och 17 §§ av lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom. Därest statsverket tillhöriga inventarier åtfölja
tjänstebostad, åligger det bostadsinnehavaren att begagna dem med aktsamhet
och väl vårda dem. Därest på grund av underlåtenhet härutinnan
eller eljest på grund av vållande av bostadsinnehavaren, hans husfolk eller
annan, som av honom inhysts i bostaden, inventarier skadas, förstöras eller
förkomma, är bostadsinnehavaren ersättningsskyldig härför.

Varje gång tjänstebostad avträdes eller tillträdes skall på statsverkets bekostnad
å bostaden hållas av- respektive tillträdessyn. Reglementet innehåller
utförliga föreskrifter om vad som skall iakttagas vid sådana syner. Exempelvis
stadgas, att vid avträdessyn av syneförrättaren särskilt skall anmärkas,
om några brister eller skador förefinnas, vilkas ersättande anses
åligga avträdaren.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 21 mars 1941 (nr 179) angående
bestämmande av ersättning för tjänstebostad har Kungl. Maj :t fäst statsmyndigheternas
uppmärksamhet därå, att då överenskommelse träffas med
tjänsteman om den ersättning, tjänstemannen skall erlägga för åt honom
anvisad tjänstebostad, nämnda ersättning bör, om den inbegriper gottgörelsc

282

för bostadens uppvärmning, bestämmas så, att den kan periodvis omregleras
med hänsyn till inträdande förändringar av bränslepriserna. Härvid bör den
av socialstyrelsen utarbetade bränsleklausulen läggas till grund, om och i
den mån så lämpligen kan ske. De överenskommelser eller beslut angående
ersättning för tjänstebostad, som gällde vid tiden för cirkulärets utfärdande,
böra snarast jämkas i enlighet härmed.

Revisorerna ha inhämtat, att de statliga myndigheterna på grund av krisförhållandena
samt tidigare rådande lönestopp ansett sig förhindrade att
under 1940-talet annat än undantagsvis och i begränsad utsträckning höja
fastställda tjänstebostadshyror. Likaledes ha myndigheterna, enligt vad som
uppgivits, i regel funnit sig förhindrade att vid fastställandet av hyror för
nytillkomna tjänstebostäder följa den successiva stegringen av hyresnivån i
landet. En anpassning av hyrorna för nya tjänstebostäder till på senare år
rådande hyresnivå skulle nämligen ha tett sig som en orättvis belastning av
innehavarna av dessa bostäder vid jämförelse med innehavarna av äldre
tjänstebostäder.

Då lönestoppet enligt statsmakternas beslut övergivits med utgången av
år 1950, ha revisorerna mot bakgrunden av sålunda inhämtade upplysningar
funnit sig böra genom en stickprovsundersökning söka fastslå, om anledning
icke finnes att vidtaga en omedelbar justering av hyrorna för de statliga
tjänstebostäderna. Undersökningen har omfattat fångvårdsanstalterna,
försvarets tjänstebostäder, statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården,
statens sinnessjukhus, karolinska sjukhuset samt domänverket. Undersökningen
har däremot icke utsträckts till kommunikationsverken. Enligt
vad revisorerna inhämtat ha nämligen ifrågavarande myndigheter för
utredning av tjänstebostadshyrorna tillsatt en gemensam, intern kommitté,
vilken enligt uppgift inom den närmaste tiden ämnar framlägga förslag till
en allmän höjning av inom respektive förvaltningsområden gällande tjänstebostadshyror.

Vid sin utredning ha revisorerna utgått från en uppgift i redogörelsen för
allmänna bostadsräkningen 1945, hyresräkningen, att hyresnivån i landet
som helhet enligt utförda beräkningar skulle ha stigit med 6 procent under
de sex åren från hösten 1939 till hösten 1945. Stegringen har emellertid varit
mycket olika inom olika ortsgrupper. Den har varit lägst i de största städerna,
medan situationen i förorterna till dessa städer är helt annorlunda.
Hyrorna i Stockholms förorter ha t. ex. stigit med i genomsnitt 10,6 procent.
Om man betraktar de övriga ortsgrupperna, finner man, att hyrorna ha ökat
mera ju mindre orterna äro. Det försiggår alltså en viss utjämning av hyresnivån
mellan olika orter.

Revisorerna ha vidare ansett sig böra jämföra de vid undersökningen funna
hyresbeloppen med de belopp, vilka utgå enligt tjänstereglementet för
landstingens befattningshavare av år 1947 med sedermera vidtagna ändringar.

Enligt detta reglemente är befattningshavare skyldig att, därest landstinget
tillhandahåller enligt ortens förhållanden tidsenlig familjebostad och
så påfordrar, bebo densamma.

283

Sådan skyldighet föreligger dock icke för befattningshavare, som före
landstingets ordnande av familjebostad förvärvat fastighet eller bostadslägenhet
för eget bostadsändamål, så länge han äger och bebor sådan fastighet
eller bostadslägenhet, liksom ej heller för befattningshavare, vilken erhållit
eller erhåller bostad i statssubventionerat s. k. barnrikehus.

Därest landstinget så påfordrar, är befattningshavare skyldig att bebo
anvisat möblerat rum eller dubblett i av landstinget ägd fastighet eller bostadslägenhet.
Sådan skyldighet föreligger dock icke för gift befattningshavare
eller befattningshavare, som äger och bebor egen fastighet eller egen
bostadslägenhet. Därest med hänsyn till antalet tillgängliga för ifrågavarande
befattningshavargrupp avsedda rum sådan skyldighet icke ålägges samtliga
sådana befattningshavare, äger befattningshavare med den längsta anställningstiden
vid anstalten i fråga eller vilken sammanbor med nära anhörig i
första hand erhålla befrielse från sådan skyldighet.

Därest befattningshavare ålägges bebo bostad i högre hyresgrupp än som
tillkommer hans befattning, är han skyldig ställa sig sådant åläggande till
efterrättelse men skall härvid ha att erlägga hyra endast efter den högsta
hyresgrupp, i vilken han är skyldig förhyra bostad. Vad sålunda sägs skall
icke utgöra hinder för att befattningshavare på egen begäran och mot för
sådan bostad fastställd hyra medgives bebo bostad i högre hyresgrupp.

Familjebostad skall vid befattningshavares entledigande, avgång med pension
eller dödsfall avträdas å den fardag, som infaller näst efter fyra månader.
I övrigt skall familjebostad avträdas på fardag, som infaller näst efter
fyra månader från bostadens uppsägning. Direktionen äger för särskilda
fall medgiva avvikelser från dessa regler.

Av befattningshavare förhyrd tjänstebostad må icke utan direktionens
medgivande helt eller delvis uthyras till annan person.

Landstingens tjänstebostäder hänföras till olika bostadsklasser. Sålunda
hänföras familjebostäder till någon av följande klasser:

A = bostad med centralvärme och eget badrum,

B = bostad med centralvärme,

C = bostad utan centralvärme.

Därest bostad är belägen inom sjukhus- eller vårdbyggnad på ett sådant
sätt, att väsentligt men härav måste anses uppkomma för befattningshavaren,
må bostaden kunna hänföras till närmast lägre bostadsklass eller i fråga
om C-klassbostad högst två hyresgrupper lägre än den, bostaden eljest skulle
anses hänförlig till.

Bostad, annorlunda belägen än nyss sagts, må kunna hänföras till närmast
lägre hyresgrupp eller i fråga om C-klassbostad till två hyresgrupper
lägre än densamma eljest skulle vara hänförlig till, därest bostaden i hyresvärde
väsentligen understiger övriga till samma bostadsklass hänförliga bostäder.

För bestämmandet av hyran hänförcs familjebostad till viss hyresgrupp
på sätt framgår av efterföljande tabell.

284

Hyresgrupper.

Familjebostad		Bostadsklass
	A	B	C
Innehållande	Omkr. kvm	Hyra utgår efter hyresgrupp nr
1 rum och kök........................	40	10	9	7
2 » » » ........................	58	12	11	9
3 » » » ........................	80	14	13	11
3 » » » jämte hembiträdesrum . ..	100	15	14	12
4 » » » » » ...	125	16	15	14
5 » » » » » ...	150	17	16	15
6 » » » » » ...	190	18	17	16
7 » » » » » ...	225	19	18	17

I tabellen angivet kvm-antal avser bostadens hela golvyta innanför ytterväggarna.
Därest golvytan för viss bostad understiger ovan angivet kvmantal
med mer än 10 procent, skall hyra utgå enligt närmast lägre hyresgrupp.
Därest golvytan överstiger angivet kvm-antal och uppgår till det för
närmast större bostadstyp angivna reducerat med 10 %, skall hyra utgå
såsom för denna större bostadstyp.

I hyran för familjebostad hänförlig till klass A och 13 ingår värme samt
i fråga om familjebostad hänförlig till klass C bränsle för uppvärmningsändamål
och kokspis. Gas, lyse eller elektrisk energi för spis eller annat ändamål
ingår icke i hyran. Ersättning härför erlägges efter förbrukning enligt
mätare och ortens pris. I fråga om inom anstaltens område belägen bostad,
vilken tillhandahålles elektricitet genom anstaltens nät, erlägges ersättning
med 10 öre/kW plus en fast mätaravgift av 4 kronor per år och mätare.

Befattningshavare med familjebostad har att själv svara för trappstädning,
i den mån eller under den tid trappuppgången icke begagnas även av anstalten
eller inrättningen.

Möblerade rum och dubbletter hänföras till följande bostadsklasser.

A = sådana belägna i särskilt personalbostadshus.

B = » » » särskild personalvåning inom sjukhus- eller vård byggnad.

C = » » » inom eller i direkt anslutning till vård- eller behand lingsavdelning.

Därest med hänsyn till viss bostads belägenhet, planering eller andra särskilda
skäl densamma icke kan anses motsvara övriga till samma bostadsklass
hänförliga bostäder, må densamma kunna inordnas i närmast lägre
bostadsklass eller i fråga om C-klassbostad två hyresgrupper lägre än den bostaden
eljest skulle anses hänförlig till.

Hyra för möblerat rum och dubblett utgår med belopp, som angives i hyrestabellen
för den hyresgrupp, till vilken rummet eller dubbletten i enlighet
med vad nedan sägs skall hänföras. Härvid skall med golvyta förstås rummets
eller dubblettens hela ytinnehåll innanför dess ytterväggar, avrundat
nedåt till närmast hela kvm-antal.

285

För omöblerat rum och dubblett utgår hyra enligt den hyresgrupp, som
är två nummer lägre än den, vartill bostaden eljest skulle ha hänförts.

Hyresgrupper.

... ....	Bostadsklass
Golvyta	A	B	C
	Hyrå utgår efter hyresgrupp nr
Rum: 8— 9 kvm.........	4	3	2
10—13 » .........	5	4	3
14—16 * .........	6	5	4
17—19 » .........	7	6	5
20—23 » .........	8	7	6
24 » och större	9	8	7
Dublett: 30—35 » .........	11	9	8
36—40 » .........	12	10	9
41 i och större	13	11	10

Därest möblerat rum eller dubblett bebos av två befattningshavare, skall
hyran ökas med 35 procent av den för bostaden enligt ovan eljest fastställda
hyran.

I hyran för möblerat rum och dubblett ingår värme, lyse, sänglinne och
handdukar samt tvätt härav.

Fastställd hyra inkluderar icke städning. Därest anstalten åtager sig att
på begäran svara för städning, skall ersättning härför erläggas till anstalten
med för rum under 17 in3 12 kr/mån., för rum om 17 m3 eller större
18 kr/mån. samt för dubblett 24 kr/mån.

Sedan bostäderna sålunda hänförts till viss hyresgrupp, utgår hyran
enligt följande.

Hyrestabell.

Hyresgrupp nr	Ortsgrupp
1	2	3	4	5
	Hyra kronor per	månad
i...........	18	20	23	26	28
2...........	22	24	27	30	32
3...........	28	30	33	36	38
4...........	35	37	40	43	45
5...........	40	43	46	49	52
6...........	45	48	52	56	60
7...........	50	53	57	61	65
8...........	55	58	62	66	70
9...........	60	65	70	75	80
10...........	65	70	75	80	85
11...........	70	75	80	85	90
12...........	75	81	88	94	100
13...........	80	87	94	102	110
14...........	100	108	117	126	135
15...........	125	135	145	155	165
16...........	150	161	173	184	195
17...........	1701	183	197	211	225
18...........	200	215	230	245	260
19...........	230	247	264	282	300

286

I hyrestabellen angivna belopp skola fr. o. in. den 1 juli 1951 ökas med
10 procent för möblerat eller omöblerat rum och dubblett samt med 15 procent
för familjebostad.

Revisorerna övergå härefter till att redovisa resultatet av sin utredning.

1. Fång vårdsanstalter na.

Fångvårdens tjänstebostadsbestånd är sammansatt av dels äldre byggnader
och dels under slutet av 1930-talet och under 1940-talet uppförda moderna
byggnader. De äldre byggnaderna äro i avsevärd utsträckning spatiöst
tilltagna. Praktiskt taget samtliga ha försetts med elektrisk belysning samt
vatten och avlopp, medan inemot hälften av dem ej försetts med centralvärme.
Kvaliteten får anses ojämn. De nya byggnaderna äro i avseende å
bekvämligheter att anse såsom fullt moderna.

Vid bestämmandet av tjänstebostadshyror utgår man i fångvårdsstyrelsen
från den öppna bostadsmarknadens i orten medelhyra för lägenhet av jämförlig
storlek och beskaffenhet. Den sålunda funna hyran reduceras därefter
med skäligt belopp dels för bostadens egenskap av tjänstebostad, dels
för belägenhet inom eller invid fångvårdsanstalts område och dels, i förekommande
fall, för avlägsen belägenhet.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat har en översyn av tjänstebostadshyrorna
inom fångvårdsstyrelsen länge ansetts av behovet påkallad.
Med hänsyn till lönestoppspolitiken har styrelsen dock ansett sig förhindrad
att vidtaga en sådan översyn.

Exempel på för fångvårdsanstalterna fastställda hyresersättningar lämnas
i nedanstående tabell, vari för jämförelse intagits jämväl de hyresbelopp,
som skulle ha utgått, därest föreskrifterna i tjänstereglementet för
landstingens befattningshavare tillämpats. Vid jämförelsen bör ihågkommas,
att fångvårdsanstalternas hyror för lägenheter med centralvärme endast
innefatta grundersättning för värme och varmvatten, medan landstingshyrorna
inkludera all ersättning för värme och varmvatten. I sammanställningen
redovisas i huvudsak tjänstebostäder av bättre kvalitet, belägna
utom det egentliga anstaltsområdet. Vid klassificeringen av bostäderna enligt
landstingsreglerna har hänsyn tagits till eventuella bristfälligheter, belägenhet
m. fl. dylika faktorer för lägenheterna.

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. grundersätt-ning för värme och varmvatten	Hyra enligt lands- tings- reglerna	Anmärkningar
Ortsgrupp 5.
Fångvårdsanstalten å Långholmen.
8 rum och kök................	229	2 508: —	4 140: —
6 » » » ................	149	1 638: —	2 691: —	Eget badrum saknas
6 » » » ................	127	1 470: —	2 691:—
5 » » » ................	141	1 638: —	2 691: —	Eget badrum saknas
3 » » » ................	67	780: —	1 518: —
3 * » * ................	67	780: —	1 242: —	Ej värmeledning

287

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. grundersätt-ning för värme och varmvatten	Hyra enligt lands- tings- reglerna	Anmärkningar
Ortsgrupp 4.
Fångvårdsanstalten ä Härianda.
7 rum och kök................	131	2 328	—	2 912	—
4 » » » ................	80	1 no	—	1 738	—
3 » » » ................	94	960	—	1 738	—	Ej badrum
2 » » » ................	54	744	—	1 173	—	» »
Fångvårdsanstalten i Härnösand.
5 rum och kök................	157	1 896	—	2 538	—
5 » » » ................	157	1 236	—	2 538	—
Ortsgrupp 3.
Fångvårdsanstalten i Malmö.
7 rum och kök................	184	1 980	—	3174	—
4 » » » ................	92	1 356	—	2 000	—
3 » » » ................	70	720	—	1 296	—	Ej badum
2 » » » ................	53	600	—	1 104	—	9 9
2 » » » ................	41	600	—	1 035	—	9 9
1 » » » ................	28	408	—	t 965	—	» 9
Ortsgrupp 2.
Fångvårdsanstalten å Hall.
6 rum och kök................	210	930	—	2 967	—
4 » » » ................	123	720	—	1863	—
	135	570	—	1 490	—
	61	456	—	1 200	—	Del i badrum
2 » » » ................	44	420	—	1035	—	»9 9

2. Försvarets tjänstebostäder.

Hyressättningarna för försvarets tjänstebostäder — huvudsakligen äldre
bostäder — ske med ledning av för respektive förläggningsorter fastställda
grundpristabeller, vilka äro baserade på socialstyrelsens hyreskostnadssiffra
(hyresindex) för orten enligt hyresräkningen år 1939.

Med anledning av framställning från en i oktober 1941 av besparingsberedningen
tillkallad sakkunnig för undersökning av hyresersättningarna
vid statsverkets fastigheter organiserades år 1942 en för de tre försvarsgrenarna
gemensam tjänstebostadskominitté, vilken påbörjade en översyn av
grundpristabellerna samt utarbetade förslag till nya tjänstebostadsföreskrifter,
som i detta sammanhang ansågos erforderliga. Arbetet avbröts på grund
av att pris- och lönestopp införts.

Exempel på för tjänstebostäder inom försvaret fastställda hyresersättningar
framgå av följande sammanställning. Denna upptager endast bostäder
uppförda under senare år. Det må dock i detta sammanhang framhållas,
att inom försvaret finnes ett betydande antal tjänstebostäder från
tiden före kriget, för vilka hyrorna äro avsevärt lägre än de i sammanställningen
redovisade.

288

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. s. k. freds-värme	Hyra enligt lands- tings- reglerna	Anmärkningar
Ortsgrupp 5.
Bergnäset (byggnadsår 1943—44).
3 rum och kök................	57	1 960: —	1 518: —
Ortsgrupp 3. Rindö (byggnadsår 1945). 2 rum och kök................	54	1 1 044: —	1 214: —
Fårösund (byggnadsår 1944—46).
3 rum och kök................	60	1 972	_	1 297	—
2 » » » ................	52	1 080	—	1 104	—
2 » » » ................	52	1 816	—	1 104	—
2 » » » ................	48	1 768	—	1 104	—
1 » » kokvrå.............	31	1 576	—	865	—
Ljungbyhed (byggnadsår 1944—45).
2 rum och kök................	54	996	—	1 214	—
2 » » » ................	45	1 936	—	1 104	—
2 » » > ................	46	1 744	—	1 104	—
1 » » » ................	30	1 744	—	965	—
Såtenäs (byggnadsår 1941—45).
4 rum och kök................	82	1 1080	—	1 614	—
3 » » » ................	66	1 864	—	1 297	—
3 » » » ................	54	1 636	—	1 213	—
2 » » » ................	54	960	—	1 213	—
Karlsborg (byggnadsår 1941—44). 5 rum och kök med jungfrukam-mare ........................	130	1 2 000		2 388
4 rum och kök................	82	1 1 200	—	1 614	—
3 * » » ................	66	1 984	—	1 297	—
3 » » » ................	65	1 295	—	1 297	—
3 » » » ................	54	1 738	—	1 213	—
2 » » » ................	53	1 108	—	1213	—

3. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Socialstyrelsen har den 9 februari 1948 fastställt regler angående hyresoch
kostersättningar vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
Dessa regler bygga i stort sett på principerna i tjänstereglementet för
landstingens befattningshavare av år 1947. Avvikelserna syfta i huvudsak
till en reduktion av vid landstingsanstalterna utgående hyresbelopp. Detta
har i en rundskrivelse från socialstyrelsen den 13 december 1947 uttryckligen
förklarats vara avsikten. Som exempel på avvikelserna må nämnas, att
lägenheterna konsekvent uppförts minst en hyresgrupp lägre än vid landstingsanstalterna.
Den 24 april 1951 har socialstyrelsen beslutat höja hyresersättningarna
med i runt tal 13 procent. I ersättningarna inkluderas för
möblerade rum värme, lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav.

För dessa lägenheter är hyran beräknad exklusive värme.

289

Även vid ungdomsvårdsskolorna är kvaliteten på bostäderna ojämn. De
i nedanstående sammanställning upptagna lägenheterna synas dock fylla
moderna standardkrav.

Socialstyrelsen fastställer hyrorna efter förslag av styrelsen för vederbörande
ungdomsvårdsskola.

En jämförelse mellan de av socialstyrelsen fastställda hyrorna för vissa
av ifrågavarande lägenheter och de hyror, vilka skulle ha utgått enligt
landstingens regler, har verkställts i nedanstående tabell. Vid inltlassificeringen
enligt landstingsreglerna har vederbörlig hänsyn tagits till eventuella
bristfälligheter i lägenheterna.

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. ersättning för värme o. el. ström för kokspis	Hyra enligt lands- tings- reglerna	1 Anmärkningar
— Ortsgrupp 5.
Johannisbergs yrkesskola.
4 rum och kök................	133	1 068	—	1518	—
2 » » * ................	60	780	—	1058	—
2 » » » ................	45	648	—	1 058	--
Dubblett......................	32	588	—	924	•-
Enkelrum.....................	16	336	—	792	—
I Ortsgrupp 4.
Vemyra skolhem.
4 rum och kök................	156	1 896	—	2 139	—
	128	1 260	—	1 407	—
2 » » » ................	59	1008	—	1 173	—
Enkelrum.....................	14	396	—	567	—
Ortsgrupp 3.
Hammargårdens skolhem
5 rum och kök................	171	1560	—	2 718	—	1
4 » * * ................	160	1 404	—	2 387	—
3 » » * ................	112	924	—	1 297	■-
2 » » » ................	60	744	—	1 104	—
	14	288	—	528	—
Ortsgrupp 2. Lövsta skolhem och yrkesskola. 4 rum och kök................	138	1 272: —	2 221: —
3 * * * samt hembiträ- desrum.......	101	1 032	_	1 863	_
2 » » * .................	61	828	■-	1J104	—
Enkelrum.....................	26	504	—	i 700	—

4. Statens sinnessjukhus.

Det mycket omfattande tjänstebostadsbeståndet vid statens sinnessjukhus
är till avsevärd del av hög ålder. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår eu
successiv renovering av detta ålderdomliga bostadsbestånd. Härjämte pågår
uppförande vid olika sinnessjukhus av nya, helt moderna tjänstebostäder.
Revisorerna ha i nedanstående sammanställning bortsett från gamla, omoderna
lägenheter och endast upptagit renoverade eller nya bostäder.

19—518173. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. I.

290

Medicinalstyrelsen fastställer tjänstebostadshyror på förslag av direktionen
för vederbörande sinnessjukhus. Vid bestämmandet av tjänstebostadshyror
utgår man i regel från den öppna bostadsmarknadens i orten medelhyra
för lägenhet av jämförlig storlek och beskaffenhet. Den sålunda funna
hyran reduceras därefter med skäligt belopp dels för bostadens karaktär av
tjänstebostad — i allmänhet tio procent — dels för bostadens belägenhet
inom eller intill till sinnessjukhus hörande område — i allmänhet likaledes
tio procent — dels ock slutligen, i förekommande fall, för avlägsen belägenhet
— i allmänhet fem procent.

Enligt vad revisorerna inhämtat har en översyn av tjänstebostadshyrorna
påtänkts inom medicinalstyrelsen. Hänsynen till lönestoppspolitiken och
den härur härledda uppfattningen att tjänstebostadshyror icke borde höjas
har dock härvid vållat vissa svårigheter.

I fråga om ersättning för bränsle och varmvatten har medicinalstyrelsen
eftersträvat att inrikta de fredsmässiga kostnaderna i grundhyran men att
låta fördyringen av dessa kostnader ersättas särskilt. Av praktiska hänsyn
har medicinalstyrelsen dock i vissa fall ansett sig böra låta bränslekostnadcrna
i sin helhet ingå i grundhyran.

För städning av möblerat rum har vederbörande att erlägga följande belopp,
nämligen för enkelrum 15 kronor för månad, för enkelrum med alkov
18 kronor för månad och för dubblett 25 kronor för månad.

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. grundersätt-ning för värme och varmvatten	Hyra enligt lands- tings- reglerna	Anmärkningar
Ortsgrupp 5.						.
Sidsjöns sjukhus.
5 rum och kök m. hembiträdesrum	105	1 800	—	2 691	—	!
3 » » * » *	87	1500	—	1 863	—
3 » » » .................	56	1080	—	1 518	—
2 » » » .................	35	780	—	1 173	—
Furunäsets sjukhus.
5 rum och kök m. hembiträdesrum	121	2 100: —	2 691	_
3 » » » .................	66	1 140: —	1 518	—
Ortsgrupp 4.
Mariebergs sjukhus.	115	1320				(Lägenheten är renove-
3 rum och kök m. hembiträdesrum	—	2 139	—	1 rad, ej i nybyggt hus.!
3 » » * .................	114	900	—	1 738	—	\ Då den är belägen »in-
2 » » » .................	61	840	*	1 297	—	1 vid avdelning», har hy-! 1 rån reducerats.
Ortsgrupp 3. S:ta Maria sjukhus
3 rum och kök................	73	900: —	1 614: —	Till det av medicinalsty-relsen bestämda be-loppet böra läggas 120 kr. för år motsva-rande ersättning för centralvärme.

291

r Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. grundersätt-ning för värme och varmvatten	Hyra enligt lands- tings- reglerna	Anmärkningar
Sundby sjukhus. 4 rum och kök m. hembiträdesrum 3 » » » ................. 3 » » » .................	109 73 160	1 860: — 1 260: — 1 680: —	2 001: — 1 614: — 2 001: —	Lägenheten är renoverad,
2 » » » .................	no	1 020: —	1 614: —	ej i nybyggt hus. d:o
1 » » » .................	40	240: —	856: —	d:o

5. Karolinska sjukhuset.

Bostäderna äro moderna och fylla väl de krav, vilka uppställas vid andra
sjukhus.

Till de i nedanstående sammanställning angivna hyrorna för familjebostäder
bör vid jämförelse med hyrorna enligt landstingens regler läggas ersättning
för uppvärmningskostnader enligt socialstyrelsens bränsleklausul.

För att hyresbeloppen för möblerade rum skola bliva fullt jämförliga,
har i sammanställningen till hyresbeloppen enligt landstingens hyrestabell
i förekommande fall lagts den för varje särskilt slag av bostad vid landstingsanstalterna
utgående städningsersättningen. Sådan ersättning inbegripes
nämligen i regel i de för karolinska sjukhuset angivna beloppen. I sistnämnda
belopp ingår bl. a. även 3 kronor för månad såsom ersättning för
tvätt av privata kläder. Motsvarande förmån torde icke tillkomma befattningshavarna
vid andra anstalter. Det kan därför ifrågasättas, om icke de
för karolinska sjukhuset angivna beloppen för möblerade rum för erhållande
av en rättvisande jämförelse böra minskas med 36 kronor för år. Beloppen
för karolinska sjukhuset inkludera därjämte i regel även hyra för
möbler, ersättning för tvätt av sängkläder samt lyse.

Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra inkl. grundersätt-ning för värme och varmvatten	Hyra enligt landstings-reglementet på motsvarande dyrort	Anmärkningar
Ortsgrupp 5.
5 rum och kök samt hembiträdes-
rum........................	138	2 520: —	3 105: —
4 rum och kök samt hembiträdes-
rum....................; . . .	116	2 100: —	2 691: —
3 rum och kök m. hembiträdesrum	104	1 740: —	2 277: —
2 » » » .................	48	1 020: —	1 242: —
2 » » » .................	57	1 020: —	1 380: —
Enkelrum.....................	12	744: —	830: —
» , delat (per person). . . .	13	276: —	463: —

6. Domänverkets lokalförvaltning.

För personalen vid domänverkets lokalförvaltning finnas f. n. 390 lägenheter
som disponeras som tjänstebostäder, nämligen för över jägmästare 3,
19f—51817,1. Rev. berättelse ang. statsverket År 1951. I.

292

jägmästare 60, biträdande jägmästare 27, kontorspersonal 19, kronojägare
248, biträdande kronojägare 22, byggmästare 7 samt för yrkeslärare 3.

Grunderna för hyressättningen för ifrågavarande tjänstebostäder äro i
huvuddrag följande.

Varje till tjänsteman inom domänverket upplåten, i verkets fastighet belägen
bostadslägenhet skall redovisas såsom tjänstebostad. För dylik bostad
med därtill hörande särskilda förmåner skall hyra erläggas enligt nedan
angivna grunder, vilka uppdelats på två skilda grupper med hänsyn
till bostadens belägenhet å ort utan hyresmarknad eller å ort med sådan
marknad. Såsom ort med hyresmarknad har socialstyrelsen betecknat endast
sådana platser, där minst ett 100-tal bostadslägenheter finnas uthyrda
i den fria marknaden. Statens bostadsnämnd har emellertid i sina riktlinjer
för hyressättningen beträffande tjänstebostäder anfört, att såsom ort med
hyresmarknad bör anses sådan ort, där ett så stort antal fritt uthyrda
bostadslägenheter finnes att ett tillräckligt jämförelsematerial kan erhållas
för bestämmande av hyrespriset för med tjänstebostäderna jämförliga lägenheter.

1. Lägenheter å orter utan hyresmarknad.

Lägenheterna skola indelas i 7 klasser, 1—7.

Bostadsklassen bestämmes med utgångspunkt från bostadens bedömda
godhetsgrad och förefintliga bekvämligheter (värme, varmvatten, vatten och
avlopp, w.c., badrum) ur fastställd tabell, varvid dock frånvaron av en bekvämlighet
kan kompenseras genom förekomsten av annan sådan. Godhetsgraden,
som angives efter en 3-gradig skala — god, medelgod samt mindre
god beskaffenhet — bedömes med ledning av bostadens allmänna standard
ur bl. a. byggnadstekniska synpunkter samt med hänsyn till uppvärmningsanordningar
ävensom förekomsten och beskaffenheten av köksinredning,
källarutrymmen, pannrum, tvättstuga och övriga utrymmen. Däremot få
icke rummens storlek och höjd inverka på denna bedömning, då eventuella
reduktioner härför beräknas i annan ordning.

Lägenheter, vilka äro av dålig beskaffenhet eller sakna bekvämligheter,
hänföras icke till någon bostadsklass.

Av bostadsinnehavaren på egen bekostnad efter domänstyrelsens medgivande
införda bekvämligheter, såsom värmeledning, w. c. eller dylikt, skola
ej påverka lägenhets klassificering, så länge ej styrelsen, efter prövning i
varje särskilt fall, ansett sig böra inlösa anordningarna.

Vid hyresberäkningen göras först eventuella justeringar för överskjutande
rum, expeditionsrum, rum för mottagande av arbetare m. fl., i övrigt
av bostadsinnehavaren ej disponerade rum och av denne på egen bekostnad
inredda rum, eller rum med mindre golvyta än 9 m2, sådana utan fönster
eller utan effektiv uppvärmningsanordning.

Såsom hyresbelopp för de 3 första eldstäderna (motsvarande 2 rum och
kök) tagas nedanstående hyrestal, vilka beräknats med ledning av 1945 års
hyresräkning.

293

	Landsdelar
Bostads-	övre norra	Nedre norra	Östra	Småland och	Västra och
klass	Sverige	Sverige	Sverige	öarna	södra Sverige
		Kronor för	å r
1	740	610	620	520	590
2	660	540	550	460	520
3	580	470	480	400	450
4	520	420	430	350	400
5	460	370	380	300	350
6	410	330	340	270	310
7	360	290	300	240	270

För rum utöver 3 eldstäder skall hyran utgå med nedanstående belopp
per helt rum. (Talen utgöra cirka 30 procent av hyran för 3 eldstäder)

		Landsdel	a r
Bostads-	övre norra	Nedre norra	Östra	Småland och	Västra och
klass	Sverige	Sverige	Sverige	öarna	södra Sverige
		Kronor för	å r
1	222	183	186	156	177
2	198	162	165	138	156
3	174	141	144	120	135
4	156	126	129	105	120
5	138	in	114	90	105
6	123	99	102	81	93
7	108	87	90	72	81

2. Lägenheter å orter med hyresmarknad.

Hyresbeloppet för rubricerade lägenheter bestämmes i så nära anslutning

som möjligt till priset å den fria hyresmarknaden för lägenheter, som i
fråga om utrustning och bekvämligheter motsvara vederbörande tjänstebostad.
För överskjutande rum ävensom för rum, vilka i höjd understiga
förut angivna minimimått, skola dock stipulerade avdrag verkställas. Därest
tjäns tebostad i fråga om bekvämligheter avviker i ena eller andra riktningen
från tillgängligt jämförelsematerial, liksom då bostadsinnehavaren
på egen bekostnad vidtagit vissa förbättringar, vidtagas härav betingade,
från fall till fall bedömda justeringar i hyresbeloppet.

3. Särskilda bekvämligheter, uthus m. in.

För kylskåp skola beräknas särskilda tillägg enligt följande:

större typ (= > 100 lit.).................... 48 kronor för år,

mindre » (= < 100 lit.).................... 36 kronor för år.

Därest domänstyrelsen medgivit att visst eller vissa uthus ej skola räknas
tillhöra tjänstcbostaden utgår ingen hyra härför liksom ej heller för sådant
eller sådana uthus, som endast äro att anse som en erforderlig ersättning
för bristande vinds- och gardcrobsutrymmen i bostadshuset.

294

Särskilt arrende för tomt och trädgård utgår i regel ej.

Efter skälighetsprövning kan en justering nedåt av slutsumman ske, såsom
exempelvis på grund av en bostads ensliga belägenhet, ifall golvytan
avsevärt understiger den areal, som å orten i allmänhet förekommer beträffande
lägenheter av samma rumsantal, om en bostad på grund av sin
storlek eller av annan anledning är svår att uppvärma e. d.

Framhållas bör, att domänverkets personal själv har att svara för uppvärmningskostnader.

En stickprovsvis lämnad redogörelse för den individuella hyressättning,
som framkommit med tillämpning av ovan angivna grunder, utvisar följande.

Revir	Antal rum	Yta i kvm ca	Hyra exkl. ersättning för värme	Hyra enligt landstings-reglementet på motsvarande dyrort	Anmärkningar
Ortsgrupp 5. Vilhelmina.............	8 rum och kök	376	1 236		4 140
»	5 » » »	160	696	—	2 277	—
Renbetesfjällens........	5 » » »	96	768	—	1 863	—
Ortsgrupp 4. Dorotea...............	10 rum och kök	303	1 584		3 381
Åsele.................	9 » » »>	210	1 452	—	2 912	—
Hallens................	5 » » »	155	732	—	2 139	—
Anundsjö..............	5 » » »	83	552	—	1 738	—
Bispgårdens skolrevir . . .	4 »» »	149	1 212	—	2 139	—
Östersunds............	4 » » »	138	768	—	1 738	—
1 Bispgårdens skolrevir .. .	4 » » »1	109	516	—	1 297	—	1 varav 1 hall
j Medelpads.............	4 » » »	93	408	—	1 297	—
Ortsgrupp 3. Villingsbergs...........	11 rum och kök	347	1 032: —	3 174: —
Ortsgrupp 2. Klotens...............	12 rum och kök	422	816		2 967
Grönbo................	10 » » »	296	972	—	2 967	—
Malingsbo.............	5 » » »	140	924	—	1 863	—
Uppsala...............	5 » » »	117	468	—	1 863	—
Villingsbergs...........	4 » » »	91	528	—	1 490	—
Malingsbo.............	3 » * »	124	528	—	1 490	—
Karlsby...............	3 » * »	91	600	—	1 200	—
Ortsgrupp 1. Vimmerby.............	4 rum och kök	101	468: —	1 035: —

Slutligen skall i detta sammanhang något beröras hyressättningen för
tjänstebostäderna vid folkskoleväsendet.

Enligt folkskolestadgan åligger det skoldistrikt, därest på ort, varest skola
är belägen, i skolans närmare omgivning icke finnes hyresmarknad för sådana
bostäder, som till storlek och beskaffenhet i huvudsak motsvara gällande
boställsordningskrav på lärarbostäder, att åt sådan lärare vid nämn -

295

da skola, som icke tjänstgör såsom vikarie för tjänstledig lärare eller uppehåller
lärartjänst, vilken kan anses vara av tillfällig natur, tillhandahålla
tjänstebostad, som står i överensstämmelse med de i boställsordningen givna
eller med stöd av boställsordningen meddelade bestämmelserna.

Sådan skyldighet föreligger dock icke,

a) därest lärare ändå har eller kan anskaffa bostad, som statens folkskolinspektör
finner godtagbar med hänsyn till, bland annat, lärarens tjänstgöringsförhållanden,
och lärare ej påfordrar anvisande av tjänstebostad;

b) därest vederbörande länsstyrelse efter därom av skoldistriktet gjord
framställning och efter folkskolinspektörens hörande förklarar, att distriktet
tills vidare icke skall vara skyldigt tillhandahålla tjänstebostäder åt sina
lärare eller tjänstebostad åt viss lärare.

Upplåtes tjänstebostad av skoldistrikt, som icke enligt bestämmelserna i
första stycket är skyldigt tillhandahålla dylik bostad, åligger det distriktet
att tillse, att tjänstebostaden står i överensstämmelse med de i gällande boställsordning
givna eller med stöd av boställsordningen meddelade bestämmelserna.

Boställsordningen för folkskolan föreskriver, att tjänstebostad för ordinarie
folkskollärare skall omfatta en sammanlagd golvyta av omkring 90
kvadratmeter och en tjänstebostad för annan lärare omkring 60 kvadratmeter,
lämpligt fördelad på minst tre rum och kök respektive minst två
rum och kök. Tjänstebostaden skall i regel förläggas till särskilt hus i skolans
närhet.

Om åt lärare anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek står
i överensstämmelse med de i gällande boställsordning givna eller med stöd
av boställsordningen meddelade bestämmelserna, är han, därest han anställes
för minst en termin, skyldig att mottaga tjänstebostad och ställa sig
till efterrättelse föreskrifterna i boställsordningen.

För tjänstebostad skall lärare månadsvis i efterskott erlägga ersättning
genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i den mån utgående
avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (hyresavdrag).

För bestämmande av hyresavdraget skall varje tjänstebostad hänföras
till viss klass.

Ny tjänstebostad skall hänföras till någon av klasserna A och B.

Tjänstebostad av klass A är sådan tjänstebostad, som är försedd med vatten
och avlopp, elektriskt ljus, centraluppvärmning, badrum och vattenklosett.
Till klass A må ock hänföras tjänstebostad, som saknar elektriskt ljus
men i övrigt är försedd med de nämnda bekvämligheterna, därest tjänstebostaden
på grund av sin allmänt utmärkta beskaffenhet och med hänsyn
till särskilda anordningar i bostaden anses böra hänföras till klass A.

Tjänstebostad, som icke anses kunna hänföras till klass A, hänföres till
klass B.

Äldre tjänstebostad skall hänföras till någon av klasserna A, B eller C.

Till klass A skall hänföras tjänstebostad, som är av god beskaffenhet och
försedd med samtliga ovan angivna bekvämligheter. Till denna klass må

296

ock hänföras tjänstebostad, som är försedd med bekvämligheterna vatten
och avlopp samt centraluppvärmning samt minst en av bekvämligheterna
elektriskt ljus, badrum och vattenklosett, därest tjänstebostaden på grund
av sin allmänt utmärkta beskaffenhet och med hänsyn till särskilda anordningar
i bostaden anses böra hänföras till klass A.

Till klass B skall hänföras tjänstebostad, som antingen är av någorlunda
god beskaffenhet och försedd med samtliga ovan angivna bekvämligheter
eller ock är av god beskaffenhet men saknar högst två av ifrågavarande bekvämligheter,
dock ej vatten och avlopp.

Till klass C skall hänföras sådan tjänstebostad av god eller någorlunda
god beskaffenhet, som icke enligt vad i det föregående sägs skall hänföras
till klass A eller klass B.

Enligt kungörelse den 26 juli 1947 utgår hyresavdrag med i nedanstående
tabell angivna belopp (exkl. värme).

För tjänstebostad	Hyresgrupp
omfattande	hänförd	1	2	3	4	5
omkring	till klass	Årshyra kronor
45 kvadratmeter.......	A	516	672	828	984	1 140
	B	384	504	624	744	864
	C	240	312	384	456	528
60 eller 65 kvadratmeter	A	696	912	1 128	1 344	1 560
	B	528	696	864	1 032	1 200
	G	336	432	528	624	720
90 kvadratmeter.......	A	888	1 164	1 440	1 716	1 992
	B	684	900	1 116	1 332	1 548
	C	432	564	696	828	960

Revisorernas uttalande. Det sammanlagda beståndet av tjänstebostäder
inom statsförvaltningen är högst betydande. De av staten gjorda kapitalinvesteringarna
i tjänstebostadshus äro liksom de årligen inflytande hyresbeloppen
av den storleksordning, att revisorerna på senare år vid flera tillfällen
funnit anledning granska förhållandena beträffande tjänstebostadshyrorna
inom skilda områden. Sålunda påtalade 1945 års revisorer vid sin
granskning av vissa förhållanden i samband med försvarsväsendets tjänstebostäder,
att av de centrala försvarsförvaltningarna fastställda hyresersättningar
för dylika bostäder icke kunde anses riktigt avpassade i förhållande
till rådande hyrespriser på bostadsmarknaden.

Revisorerna ha verkställt en utredning, vilken avsett att stickprovsmässigt
klarlägga hyresläget inom vissa civila och militära förvaltningsområden.
Med hänsyn till i frågan pågående utredningar vid kommunikationsverken
har undersökningen icke utsträckts till dessa verksamhetsområden. Den
sålunda verkställda granskningen har givit vid handen, att även om vederbörlig
hänsyn tages till de olägenheter, som i större eller mindre utsträckning
kunna vara förenade med disponerandet av en tjänstebostad i avseende
å vissa förhållanden, såsom bostadens belägenhet, bostadstvånget m. in.,
de undersökta hyrorna med hänsyn till utvecklingen nästan undantagslöst

297

måste anses låga i förhållande till rådande hyrespriser på allmänna bostadsmarknaden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna det angeläget, att
samtliga tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas att verkställa en
översyn av fastställda bostadshyror inom respektive förvaltningsområden.
Vid en sådan översyn bör självfallet vid hyresbeloppens avvägning beaktas
det olika läget av hyresnivåerna för äldre och nyare tjänstebostäder liksom
också skälig hänsyn tagas till bostadens allmänna karaktär av tjänstebostad.
I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, huruvida
icke en justering av hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet
kan befinnas erforderlig.

Som av den lämnade redogörelsen framgår uppvisar hyresnivån en påfallande
ojämnhet olika statliga förvaltningsområden emellan. Även för till synes
likvärdiga tjänstebostäder inom ett och samma verksamhetsområde ha
fastställts hyror till skilda belopp. Enligt revisorernas mening kan ett sådant
förhållande icke anses tillfredsställande. Främst ur rättvisesynpunkt
är det angeläget att för i huvudsak likvärdiga bostäder en i möjligaste mån
enhetlig ersättningsnorm tillämpas. Med hänsyn härtill vilja revisorerna
förorda, att vid lämplig tidpunkt åtgärder jämväl övervägas för genomförande
av en enhetligare hyressättning för de statliga tjänstebostäderna.

§ 32.

Anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor.

Under § 6 av sin berättelse ha revisorerna ansett sig böra påtala det förhållandet,
att vid anordnandet av persontransporter i samband med den av
svenska fältsjukhuset i Korea bedrivna verksamheten en privat resebyrås
tjänster tagits i anspråk. Med hänsyn till vad i ärendet förevarit ha revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huruvida särskild
resebyrå plägar anlitas då fråga är om tjänsteresor i allmänhet, företagna
av befattningshavare inom respektive statliga förvaltningsområden.
I sådant syfte ha revisorerna införskaffat uppgifter i berörda avseende från
ett tjugutal större verk och myndigheter. I samband därmed ha revisorerna
jämväl gjort sig underrättade om dels i vilken ungefärlig omfattning anlitande
av resebyrå i förekommande fall sker, dels anledningen till att resebyrås
tjänster tagas i anspråk, dels vilka resebyråer som regelmässigt anlitas,
dels ock huruvida av vederbörande myndighet reglerande föreskrifter
utfärdats i ämnet.

Av de sålunda lämnade uppgifterna framgår i huvudsak följande.

Inom utrikesdepartementets räkenskap sbyrå finnes inrättad en särskild
biljettdetalj, som ombesörjer flertalet ifrågakommande biljettbeställningar
i samband med olika slags tjänsteresor inom- och utomlands. Biljettdetaljen
anlitar till ca 90 procent statens järnvägars resebyrå respektive SAS’
resebyrå Flygcity. Anledningen härtill har angivits vara att dessa rese -

298

byråers provision å biljettpriset får förutsättas i det närmaste helt komma
statsverket till godo. I de fall då fråga är om resor med lastbåtar, icke
svenska båtlögenheter eller vissa kombinerade resor anlitas Nordisk Resebureau.
För båt- och tågresor till Ryssland anlitas Nyman & Schultz Intouristbyrå.

Några reglerande föreskrifter angående valet av resebyrå ha icke utfärdats,
men nu gällande ordning har i fråga om tillämpningen på förhand
prövats och godkänts av den för rese- och flyttningsärendenas handläggning
ansvariga myndigheten.

Inom arméförvaltningen har ämbetsverkets tygavdelning genom chefsorder
den 24 maj 1950 efter samråd med järnvägsstyrelsen föreskrivit, att
beställning av biljetter för tjänsteresor som regel skall ske genom civilbyråns
kameraldetalj, vilken rekvirerar erforderliga biljetter från statens
järnvägars resebyrå (filialen Rirgerjarlsgatan 18). Under budgetåret 1950/
51 anlitades resebyrån för anskaffande av biljetter för omkring 770 tjänsteresor.

Anledningen till att resebyrå centralt anlitas har angivits vara, att därigenom
förlust av arbetstid för den kvalificerade personalen undvikes. Vid
det tillämpade förfarandet inkomma notor å biljettköpen direkt till kameraldetaljen,
vilket innebär ett underlättande av arbetet med granskningen av
reseräkningarna.

För ämbetsverkets intendenturavdelning ha icke några reglerande föreskrifter
i ämnet ansetts erforderliga. Vid beställning av sov- och sittplatsbiljetter
anlitas statens järnvägars resebyrå.

Marinförvaltningen har den 27 september 1927 och den 18 september
1928 föreskrivit, att marinens personal skall vid inköp av biljetter anlita
statens järnvägars resebyrå samt att erinran härom skall intagas i reseorder.
Numera begagnas dock vid utfärdande av reseorder i allmänhet en
av försvarets civilförvaltning fastställd tryckt blankett, varå sådan erinran
icke intagits.

På förslag av järnvägsstyrelsen har marinförvaltningen för underlättande
av biljettköp sedan ca två år tillbaka tillämpat det systemet, att personalen
för sina tjänsteresor hänvisats att beställa järnvägsbiljetter hos statens
järnvägars resebyrå vid Birgerjarlsgatan. De beställda biljetterna översändas
sedermera till ämbetsverket, som förskottsvis likviderar biljettkostnaderna
och gottgör sig för desamma av till vederbörande tjänsteman utlämnat
reseförskott.

Vid flygförvaltningen anlitas, såvitt avser ämbetsverkets materielavdelning,
resebyrå i regel för beställning av dels sovplatsbiljetter inom Sverige,
uppskattningsvis 30 å 50 per månad, och dels biljetter till utlandet, uppskattningsvis
3 å 5 per månad. De resebyråer som därvidlag komma i fråga
äro i förra fallet statens järnvägars resebyrå vid Birgerjarlsgatan och i senare
fallet Fallenius & Leffler AB. Anledningen till att resebyrå utnyttjas
har angivits vara, att biljetterna därigenom, särskilt när det gäller kombinerade
resor, som regel effektueras på ett enklare, snabbare och säkrare

299

sätt än vid hänvändelse direkt till vederbörligt trafikföretag. Några reglerande
föreskrifter i ämnet ha icke utfärdats.

Inom flygförvaltningens övriga underavdelningar anlitas resebyrå endast
i mindre omfattning.

Av krigsmaterielverkets tjänstemän anlitar flertalet resebyrå, då vid en
och samma resa förrättning skall äga rum å flera platser och biljett skall
lösas enligt mest fördelaktiga kombination. Därigenom anses en betydande
tidsvinst ernås. Vidare utfärdas kvitton på erlagda kostnader, vilket underlättar
utskrivning av reseräkningen. Under år 1950 torde i ungefär 500
fall resebyrå ha anlitats och då företrädesvis Nordisk Resebureau. Nagra
särskilda bestämmelser i ämnet ha icke utfärdats.

Arbetsmarknadsstyrelsen har meddelat, att särskild överenskommelse
träffats med järnvägsstyrelsen om anlitande av till statens järnvägar ansluten
resebyrå. Beträffande den närmare innebörden härav ha lämnats
bl. a. följande uppgifter.

Reglerna för samarbetet hava uppdragits på i huvudsak följande sätt.
Resebyråns biljettförmedling skall omfatta samtliga ifrågakommande biljetter
för järnvägs-, flyg-, båt- eller bussresor. Vidare kan resebyrån, om
förrättningsmannen så önskar, beställa hotellrum och ordna reseförsäkringar.
Beställningsverksamheten skall för möjliggörande av effektiv kontroll,
god service samt säkert och smidigt samarbete omhänderhavas av en
hos vardera styrelsen och resebyrån för ändamålet särskilt utsedd tjänsteman.
Planläggningen av resan skall av respektive förrättningsman verkställas
i vanlig ordning, varefter förrättningsmannen för biljettbeställningens
ordnande hänvänder sig till styrelsens nyssnämnde biljettbeställare. Han
skall därvid uppvisa honom meddelat förordnande att i öretaga tjänsteresa,
när detta utgör förutsättning för tjänsteresas företagande. Förrättningsmannen
skall underrätta biljettbeställaren om vilka förrättningsorter, som
i tur och ordning skola besökas, tiden för framresan respektive återresan
och, därest sovplats eller hyttplats önskas, sina särskilda önskemål i detta
hänseende. Vidare skall förrättningsmannen, om han önskar genom resebyrån
beställa hotellrum eller teckna någon försäkring för resan, meddela
biljettbeställaren härför erforderliga instruktioner. Med ledning av sålunda
lämnade uppgifter ifyller biljettbeställaren grunduppgifterna å särskild
beställningsblankett och översänder därefter densamma i tre exemplar till
resebyrån. Tjänstemannen hos resebyrån uträknar och beställer erforderliga
biljetter enligt det för resan billigaste färdsättet, verkställer eventuellt
meddelad order å hotellrum och reseförsäkring samt kompletterar orderblankettens
uppgifter med avseende å biljettslag och biljettpriser m. in.
Härvid angives även vagns- och platsnummer lör sovplats. Då biljetterna av
arbetsmarknadsstyrelsens ombud avhämtas, återgå två exemplar av orderblanketten;
ett behållcs således av resebyrån. På det ena av styrelsens
exemplar erkänner förrättningsmannen biljetternas mottagande. Biljettbeställaren
överlämnar därefter båda exemplaren av orderblanketten till kamerala
sektionen, genom vars försorg det ena närslutes förrättningsmannens
reseräkning och det andra samlas för att kollationeras mot och fogas
till den av resebyrån å styrelsen, sedermera utställda månadsräkningen.
Resebyrån lämnar nämligen styrelsen kredit under löpande kalendermånad
för biljettkostnaderna; avgifter för hotellrum och försäkringar inbetalas däremot
av förrättningsmannen till biljettbeställaren och erläggas kontant till
resebyrån vid biljetternas avhämtandc.

300

Biljetterna skola vidare vara korsade, så att restitution icke kan av innehavaren
uttagas vid någon järnvägsstation. Härigenom torde på ett effektivt
sätt förhindras, att förrättningsmannen exempelvis vid avresestationen
återlämnar beställd biljett för färd i II klass och i stället löser III klass
biljett. Möjligheter till bedrägligt förfaringssätt genom restitution helt eller
delvis av erhållen biljett förefinnas icke heller. Restitution kan därför tänkas
förekomma, endast då färdvägen på grund av särskilda under resan
tillstötande omständigheter måste ändras eller avkortas eller resa helt inställas.
Förrättningsmannen skall då i vanlig ordning försäkra sig om för
erhållande av restitution erforderlig påteckning och vid återkomsten mot
kvitto till biljettbeställaren överlämna restitutionsberättigade biljetter. Dylikt
kvitto meddelas på av resebyrån tillhandahållen särskild restitutionsblankett,
vilken av förrättningsmannen skall bifogas reseräkningen. Det
andra exemplaret av restitutionsblanketten överlämnas till resebyrån tillsammans
med biljetterna. Särskilt meddelande avlåtes till kamerala sektionen^
för bevakning av att restitutionen tillgodoföres styrelsen genom avdrag
å resebyråns månadsräkning. Såväl order- som restitutionsblanketter
skola vara i löpande ordning i en serie för vartdera slaget numrerade.

Ifrågavarande system, som tillämpats sedan den 20 mars 1950, har enligt
arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning fungerat fullt tillfredsställande.

I fråga om tjänsteresor, företagna av befattningshavare vid postverket,
har det alltid ansetts böra ankomma på vederbörande att själv ordna med
alla detaljer rörande resan. Detta gäller vare sig fråga är om inrikes eller
utrikes tjänsteresa.

Vid inrikes tjänsteresa anses något behov av att anlita resebyrå knappast
föreligga. Beträffande utrikes tjänsteresa med deltagande av flera tjänstemän,
t. ex. för närvaro vid internationella kongresser, konferenser o. d., är
det brukligt att viss tjänsteman får i uppdrag att ordna resans detaljer för
samtliga deltagare. Pass-, viserings- och valutaärenden ordnas därvid i
regel genom direkta hänvändelser till vederbörande myndigheter respektive
banker. Då hotellrum i allmänhet anskaffas genom förmedling av de postala
myndigheterna i det land, där sammankomsten skall äga rum, blir det
salunda endast själva köpet av färdbiljetten som skulle kunna anförtros
åt en resebyrå. I regel torde biljetter dock köpas direkt hos vederbörande
trafikföretag.

Därest utrikes resa undantagsvis skulle omfatta flera länder eller måste
företagas med anlitande av flera olika samfärdsmedel, kan det dock någon
gång inträffa, att vederbörande befattningshavare finner det lämpligt att
anlita någon resebyrå. Några bestämmelser om att viss resebyrå skall anlitas
i dylikt fall finnas emellertid icke utfärdade av generalpoststyrelsen.

Till hjälp för befattningshavare vid telegrafverket, vilka ha att företaga
tjänsteresor i utlandet, har uppdragits åt en tjänsteman hos telegrafstyrelsen
att gå berörda befattningshavare till handa med biljettköp, anskaffande
av pass, visum och valutor etc. Ifrågavarande tjänsteman anlitar för
resor av detta slag resebyrå för upprättande av resplaner med tidtabeller
och färdsätt samt för anskaffande av erforderliga biljetter, dock med undantag
för båtbiljetter för resor till och från USA. Dessa senare biljetter
beställas direkt från svenska amerikalinjens kontor, vilket befunnits för -

301

delaktigast. Beträffande tjänsteresor inom landet anlitas resebyrå endast
undantagsvis, såsom då fråga är om längre sammanhängande resor till ett
flertal platser, t. ex. vissa inspektionsresor eller liknande.

Anledningen till att vid utlandsresor resebyrås tjänster regelmässigt tagas
i anspråk har angivits vara, att planering m. m. därigenom väsentligt underlättas.

Tidigare har statens järnvägars resebyrå i ovan angiven omfattning anlitats
för resor med samtliga färdsätt. Inom telegrafstyrelsen har emellertid
gjorts den erfarenheten, att den under senaste tiden alltmer ökade belastningen
på nämnda resebyrå medfört avsevärda väntetider. Pa grund härav
anlitas i stället sedan början av innevarande år Paddans Resebureau. Några
reglerande föreskrifter i ämnet ha icke utfärdats av styrelsen.

Inom statens vattenfallsverk anlitas i övervägande antalet fall vid såväl
inrikes som utrikes resor statens järnvägar eller deras resebyrå, men det
står enskild tjänsteman fritt att taga privat resebyrås tjänster i anspråk, vilket
ock i mindre omfattning förekommer. Någon eller några speciella byråer
anlitas därvid icke regelmässigt. Vattenfallsstyrelsen har icke ansett anledning
föreligga att utfärda några reglerande föreskrifter i ämnet.

Vid våg- och vattenbyggnadsstyrelsen anlitas resebyrå i mycket begränsad
omfattning, i huvudsak endast i samband med vissa utlandsresor.

Byggnadsstyrelsen har uppgivit, att särskild resebyrå icke plägar anlitas,
då fråga är om tjänsteresor företagna av befattningshavare inom styrelsen.

Enligt av luftfarts styr elsen lämnade uppgifter undandrager det sig styrelsens
direkta bedömande i vilken utsträckning de enskilda förrättningsmännen
anlita resebyrå eller icke; några reglerande föreskrifter härutinnan
ha icke utfärdats. Det anses emellertid vara brukligt, särskilt då fråga är
om nattågsresor eller utrikes resor, att resebyrå anlitas. Härvid synes statens
järnvägars resebyrå företrädesvis begagnas. Biljetter till de inom luftfartsstyrelsen
jämförelsevis talrikt förekommande flygresorna rekvireras
av särskilda skäl direkt från SAS, vare sig desamma helt eller delvis betalas
eller äro avgiftsfria.

Fördelarna för den enskilde förrättningsmannen av att anlita resebyrå
vid planläggning av mera omfattande in- och utländska resor samt vid biljettköp
och hotellrekvisitioner etc. äro enligt luf tf artsstyrelsens uppfattning
så uppenbara, att desamma knappast erfordra särskild motivering. Styrelsen
har särskilt hänvisat till vikten av att ur kostnads- och tidsbesparingssynpunkt
lämpliga resvägar och förbindelser väljas, den praktiska fördelen av
s. k. resebyråbiljetter, vilka f. ö. vid utrikes resor stundom äro obligatoriska,
nödvändigheten av att i nuvarande läge hotellbeställningar göras före resans
anträdande samt värdet av de sakkunniga råd och upplysningar som förrättningsmännen
ofta nog kunna erhålla endast genom en resebyrå.

Vid tjänsteresor av befattningshavare inom tullverket anlitas resebyrå blott
i obetydlig omfattning, huvudsakligen vid en del av de resor som företagas
av generaltullstyrelsens tjänstemän. Detta sker dels för alt skaffa plats- och
sovvagnsbiljetter, dels ock för att vid mera komplicerade resor få anvisning

302

om billigaste färdsätt. I sådana fall är det den resande tjänstemannen själv
som hänvänder sig till vederbörande resebyrå, som regel statens järnvägars.
Några reglerande föreskrifter i ämnet ha icke utfärdats.

Skolöverstyrelsen har uppgivit, att särskild resebyrå icke plägar anlitas
då fråga är om tjänsteresor, företagna av befattningshavare inom överstyrelsens
förvaltningsområde.

Inom domänverket anlitas resebyrå praktiskt taget endast av styrelsens
tjänstemän och då för resor av större omfattning, huvudsakligen sådana i
vilka ingå färd med sovvagn. Tjänstemännen hänvända sig sedan länge
företrädesvis till statens järnvägars resebyrå (filialen Götgatan 19). Reglerande
föreskrifter i ämnet ha ej utfärdats.

Enligt av lantbrukssiyrelsen lämnade uppgifter anlita vissa befattningshavare
vid lantbruksorganisationen i samband med anträdande av längre
tjänsteresor resebyrå för inköp av biljetter m. in. och då alltid statens järnvägars
resebyrå.

Vid fiskeristyrelsen få vederbörande befattningshavare själva anskaffa för
tjänsteresor erforderliga färdbiljetter, varvid i regel statens jänvägars resebyrå
eller biljettförsäljningsställena å järnvägsstationerna anlitas. Hänvändelse
till resebyrån torde huvudsakligen ske för beställning av sovplatsbiljetter
samt sittplatsbiljetter till expresstågen, sålunda i fall då förutbeställning
i allmänhet anses vara erforderlig.

Statens jordbruksnämnd har uppgivit, att under budgetåret 1950/51 företagits
154 tjänsteresor av andra befattningshavare än nämndens reseombud.
För biljettköp till 64 av dessa resor har anlitats Nordisk Resebureau. För
flertalet övriga resor har biljettanskaffningen skett genom statens järnvägars
resebyrå, medan endast i några få fall färdbiljetterna inköpts direkt
hos vederbörande trafikföretag. Vissa avdelningar inom jordbruksnämnden
eller kommissionen för krisuppgifter anlita för biljettinköpen regelbundet
nyssnämnda privata resebyrå. Så är fallet vid utrikeshandelsbyrån, vars
chefstjänstemän med ganska korta mellanrum företaga tjänsteresor till utlandet.
För vissa av dessa resor ombesörjes emellertid biljettanskaffningen
av utrikesdepartementet.

De hos jordbruksnämnden och kommissionen för krisuppgifter anställda
reseombuden, vilka för kontrollarbete huvudsakligen vistas ute på resor,
torde endast i undantagsfall anlita resebyrå för anskaffande av färdbiljett.

Anledningen till att övriga befattningshavare i stor utsträckning anlita
resebyrå är att biljettanskaffningen därigenom anses ske snabbare än om
biljetterna inköpas utan förmedling av sådan byrå. Det är i de flesta fall
fråga om längre resor, för vilka biljett till sovvagn måste anskaffas.

Några reglerande föreskrifter i ämnet ha icke utfärdats.

Då fråga är om tjänsteresor, företagna av befattningshavare inom kommerskollegiets
förvaltningsområde, plägar särskild resebyrå icke anlitas.

Så sker ej heller vid statens handels- och industrikommission.

Inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anlitas resebyrå i

303

allmänhet vid beställning av biljetter för längre tjänsteresor. Hänvändelse
sker därvid till Nordisk Resebureau.

Medicinalstyrelsen har uppgivit, att inom styrelsen resebyrå anlitas för
biljettköp till tjänsteresor i ungefär den omfattning, som ur den enskilde befattningshavarens,
statens och sunda förnuftets sammanfallande synpunkter
framstår som mest ändamålsenlig. De resebyråer som därvid komma i
fråga äro statens järnvägars resebyrå (filialerna hos Paul U. Bergström och
Nordiska Kompaniet), Resos resebyrå, Nordisk Resebureau (filialen Kungsgatan),
Thos. Cook & Son AB samt Flygcity. Ur de synpunkter styrelsen har
att företräda har icke ansetts erforderligt att utfärda några reglerande föreskrifter
i ämnet.

Civilförsvarsstyrelsen anlitar sedan flera år tillbaka statens järnvägars
resebyrå (hos Nordiska Kompaniet). Antalet biljettbeställningar per år genom
sagda byrå torde uppgå till omkring 350.

Enligt bestämmande av verksledningen skall styrelsens kassapersonal ombesörja
anskaffande av färdbiljetter till styrelsens tjänstemän vid tjänsteresor.
Anskaffandet av dessa biljetter kräver förhållandevis mycken tid. För
att i möjligaste mån avlasta personalen ha beställningarna gjorts genom
nämnda resebyrå, då härvid viss service såsom upplysning om priser, billigaste
resväg etc. samtidigt erhållits. Några reglerande föreskrifter ha ej utfärdats
i ämnet.

Enligt uppgift överväger styrelsen att övergå till ett system med månadsavräkning,
motsvarande det som nu tillämpas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Revisorernas uttalande. Den undersökning revisorerna verkställt rörande
förfaringssättet vid beställning av biljetter för statliga tjänsteresor har av
naturliga skäl måst begränsas till att omfatta allenast ett mindre antal
myndigheter. Då emellertid dessa myndigheter torde få betraktas som representativa
för respektive girenar av statsförvaltningen, synes av det ovan
redovisade materialet kunna dragas den slutsatsen, att resebyrå i allmänhet
anlitas vid dylik beställning, i varje fall då det gäller längre eller mera
komplicerade resor. Av de lämnade uppgifterna framgår vidare, att därvidlag
hänvändelse företrädesvis sker till statens järnvägar tillhörig resebyrå.
Icke sällan anlitas dock vid sidan härav även privat resebyrå; i vissa
fall kommer uteslutande sådan resebyrå i fråga.

Att resebyrås tjänster tagas i anspråk beror uppenbarligen på de fördelar
i olika hänseenden som detta förfaringssätt medför för vederbörande
förrättningsman. Då en resa spänner över ett vidsträckt område och nödvändiggör
besök vid en rad olika orter, vilka måhända icke kunna nås utan
användande av skilda trafikmedel, är det sålunda ofta förenat med svårighet
för den enskilde tjänstemannen att själv planera färdväg och ombesörja
biljettanskaffning på sådant sätt, att resereglementets bestämmelser om
minsta möjliga rese- och traktamentskostnader bliva iakttagna. I dylika fall
innebär det självfallel en betydande tidsvinst att bestyret härmed överlåtes
på ett företag, som äger speciell sakkunskap och erfarenhet i berörda hän -

304

seende. Även reseräkningsgranskningen torde i icke ringa utsträckning kunna
förenklas, därest resebyrå haft att svara för erforderliga biljettkombinationer.
Vissa myndigheter ha också i detalj reglerat hithörande förhållanden
för att i görligaste mån utvinna de fördelar som anlitande av resebyrå
onekligen medför. Sålunda har exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen träffat
särskild överenskommelse i ämnet med järnvägsstyrelsen; det på grundval
härav tillämpade systemet innebär i korthet, att statens järnvägars resebyrå
i Stockholm anförtros samtliga de uppdrag som i sammanhanget kunna
ifrågakoinma och att kontakten med byrån upprätthålles av en för ändamålet
.särskilt utsedd befattningshavare, till vilken vederbörande förrättningsmän
ha att vända sig i och för ordnande av biljettbeställning m. m. Enligt
inhämtade upplysningar ha de hittillsvarande erfarenheterna av detta system
varit uteslutande goda.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter förefinnes, såvitt revisorerna
kunna bedöma, i och för sig icke någon anledning till erinran mot att
resebyrå anlitas vid beställning av biljetter för statliga tjänsteresor. Däremot
finna revisorerna det vara mindre tillfredsställande att vederbörande
förrättningsmän så jämförelsevis ofta som nu är fallet hänvända sig till privata
resebyråer i dylika angelägenheter. Enär ifrågavarande byråer äga
tillgodoräkna sig viss förmedlingsprovision på försålda biljetter, får nämligen
detta till följd att, såvitt angår inhemska järnvägsresor, de för resornas
gäldande avsedda anslagsmedlen icke i sin helhet återgå till statsverket
via statens järnvägar tillhörig resebyrå utan till en del tillfalla privata företag
i form av provision. Vid flygresor uppstår motsvarande förhållande
för SAS, i vilket konsortium staten har starka ekonomiska intressen. Jämväl
vid utrikes resor går statsverket förlustigt vissa intäkter, därest i stället
för statens järnvägar tillhörig resebyrå privat resebyrå anlitas. Att närmare
angiva storleken av det inkomstbortfall varom här är fråga torde icke vara
möjligt utan ingående undersökningar; uppenbarligen måste det dock röra
sig om icke obetydliga belopp.

Framhållas må att statens järnvägars resebyråorganisation är utrustad
för försäljning av biljetter till resor inom Sverige och i utlandet, såväl på
järnvägar som på vanligen förekommande ångbåtslinjer och flygrouter, liksom
även för lämnande av upplysningar om resor i allmänhet och uppgörande
av resplaner m. in. Då personalen inom ifrågavarande organisation
därtill besitter mångårig erfarenhet på förevarande område, lärer icke behöva
befaras att den av vederbörande förrättningsmän åstundade servicen
på något sätt skulle försämras, därest statsmyndigheterna ålades att vid
biljettbeställningar som regel hänvända sig till statens järnvägar tillhörig
resebyrå. Revisorerna finna för sin del starka skäl tala för att en allmän
föreskrift av denna innebörd utfärdas. Det må i detta sammanhang erinras
om att Kungl. Maj :t nyligen föreskrivit, att statliga myndigheter för sina
bankaffärer skola anlita statlig bankinrättning, där så utan särskild olägenhet
kan ske.

305

Avlagda besök.

Följande myndigheter, institutioner m. in. ha under året besökts av revisorerna.

Stockholms stad

Sjökarteverket

Militärapoteket

Generalpoststyrelsen

Bromma flygplats

Riksarkivet

Riksbanken

Riksbankens sedeltryckeri
Stockholms lön

Stockholms kustartilleriförsvar,
Vaxholm

Vaxholms kustartilleriregemente,
Oscar-Fredriksborg
Storflygplatsen vid Halm,sjön
Humanistiska läroverket, Sigtuna
Sigtuna folkhögskola
Vissa jordbruksdomäner vid Bogesund Av

rågösvensltar disponerade hemman
å Gräsö

Riksbankens pappersbruk i Tumba
Uppsala lån

Svea artilleriregementes skjutfält,
Marma

Svea ingenjörkårs övning,splats å
Laxön, Älvkarleö
Älvkarleby kraftstation
Vattenfallsstyrelsens vattenbyggnadslaboratorium
i Älvkarleby
Fiskodlingsanstalten i Älvkarleby
Linberedningsverket i Gimo
Älvgården, Älvkarleby

Östergötlands län

Landsarkivet i Vadstena
Lantbruksnämnden, Linköping
Vissa jordbruksdomäner

Kalmar län

Lantbruksnämnden, Kalmar
Ölands revir

Vissa jordbruksdomäner
Ölands södra uddes fyrplats

Malmöhus län

Vissa jordbruksdomäner

Skaraborgs län

Vissa i årets arméfälttjänstövning
deltagande förband m. m.

Västmanlands län

Statens skogsmästarskola, Skinnskatteberg Skinnskattebergs

revir
AB Statens skogsindustriers sågverk
i Skinnskatteberg

Kopparbergs län

Långmora arbetshem, Långshyttan
Domänverkets kontor i Horndal
Bj urfors skogsskola
Malingsbo revir

AB Statens skogsindustriers sågverk
i Horndal
Säters sjukhus

306

Gävleborgs län

Fångvårdsanstalten, Hudiksvall
Gävle försvarsområdcsstab
Hälsinge flygflottilj, Söderhamn
Länsarbetsnämnden, Gävle
Länsbostadsnämnden, Gävle
Arbetsförmedlingen, Söderhamn
Vägförvaltningen, Gävle
Länsarkitektkontoret, Gävle
Sandvikens postkontor
Gävle centralstation
AB Gävle vagnverkstad, Gävle
Tullkammaren, Hudiksvall
Samrealskolan, Söderhamn
Samreaiskolan, Bollnäs
Statens folkskolinspektör, Bollnäs
Norra Hälsinglands folkhögskola,
Forssa

Gästriklands folkhögskola, Västerberg -

Centrala verkstadsskolan, Ljusdal
Söderhamns stads yrkesskolor
Stadsbiblioteket, Sandviken
Lantbruksnämnden, Gävle
Nytorps lantmannaskola vid Arbrå
Helsingegårdens lanthushållsskola
vid Järvsö

Hushållningssällskapets undervisningsgård,
Kungsgården
Skogsvårdsgården Kratte Masugn
Lantmäterikontoret, Gävle
Ovansjö kronopark
Öretjärns skogsbilvägföretag
Gävle-Dala lantmannaförbunds
spannmålslagerhus i Söderhamn
Länsstyrelsen, Gävle
Häradsskrivarkontoret, Söderhamn
Vårdhemmet för lättskötta sinnessjuka,
Söderhamn.

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1951

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1952

ISA AC MARCUS BOK TR Y CK ER I - AK TI EBOL A C
527135

Innehållsförteckning.

Försvarsdepartementet.

§ 2. Den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma

kassa- och bokföringsorganisationen......................... 5

§ 3. Ridskolan i Strömsholm...................................... 33

§ 4. Förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt

sjukhus................................................... 36

§ 5. Rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret.............. 39

§ 6. Vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.......... 56

§ 7. Upplåtelse av viss fast egendom m. m. inom försvaret......... 62

Socialdepartementet.

§ 8. Lån från statens bosättningslånefond.......................... 63

§ 9. Vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m....................................... 66

Kommunikationsdepartementet.

§ 10. Vägförvaltningarnas kalkylationsbokföring..................... 77

§11. Drottningholms broars arrendemedels fond..................... 79

§ 12. Utbyggnaden av storflygfältet vid Halmsjön................... 80

§ 13. Luftfartsfondens outnyttjade investeringsmedel................. 83

F inansdepartementet.

§ 14. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.............. 89

§ 15. Stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner......... 95

§ 16. Stämpelavgiften för spelkort.................................. 97

§ 17. Vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen

m. m..................................................... 102

§ 18. Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet................ 117

§ 19. Den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet........ 127

§ 20. Kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen 146

Ecklesiastikdepartementet.

§ 21. Vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor ... 151

§ 22. Chalmers provningsanstalt.................................... 154

4

Jordbruksdepartementet.

§ 24. Anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
..................................................... 168

§ 25. Domänfondens avkastning.................................... 171

§ 26. Statens jordbruksdomäner.................................... 173

§ 27. Inlösen av kronolägenheten Bovall............................ 183

§ 28. Enskilda hemmans utsyningsförmån på Boda kronopark........ 192

§ 29. Nyttjanderätten till gruvskogarna............................. 196

Inrikesdepartementet.

§ 30. Anslaget till vissa bidrag till lasarett m. m.................... 201

Civildepartementet.

§ 31. Statsverkets tjänstebostadshyror.............................. 202

§ 32. Anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor ................. 214

Vad liksdagens revisorer anfört under § 1 beträffande utrikesförvaltningens
rese- och flyttningskostnader har icke föranlett något yttrande från utrikesdepartementets
sida.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har arméförvaltningen anbefallts att
till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 2 i sin berättelse för år 1951 anfört beträffande den för
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen.

I anledning härav får arméförvaltningen anföra följande.

Riksdagens revisorer hava vid granskningen av den från och med den 1
januari 1944 införda kassa- och bokföringsorganisationen funnit att — oaktat
nu åtta år förflutit sedan denna organisation började tillämpas — systemet
alltjämt fungerar på ett mindre tillfredsställande sätt. Revisorerna nämna
därvid vissa påtagliga olägenheter. Dessa olägenheter hava inom arméförvaltningen
gjort sig i olika grad märkbara inom ämbetsverkets tyg- respektive
intendenturavdelning. Ämbetsverket behandlar därför de olika avdelningarnas
synpunkter var för sig.

För tygavdelningens vidkommande må i detta hänseende följande anföras.

Såsom en av de mera påtagliga olägenheterna i fråga om den gemensamma
kassaorganisationen nämna revisorerna den försening av utbetalningarna
som skett. Att här i verkligheten föreligger en försening med en eller
stundom två dagar kan ej bestridas. I särskilt vissa fall är denna försening
av betydelse, nämligen för det fall att betalning skall ske inom viss tidsperiod
för åtnjutande av kassarabatt. Nu nämnd tidsperiod kan på grund av
en mångfald omständigheter, sammanhängande främst med materielens uppbördstagande,
bliva synnerligen knapp och inskränkes än mer genom att en
eller två dagar måste avräknas för utbetalningen över civilförvaltningen.

Såsom en anna olägenhet nämna revisorerna, att vederbörande leverantör
får tvenne myndigheter att vända sig till vid förfrågan angånde erhållen
likvid, gjorda avdrag etc. I fråga om tygavdelningens gamla leverantörer är
detta numera ej så märkbart, då de under den gångna åttaårsperioden vant
sig att vända sig direkt till tygavdelningen, då möjlighet vanligen icke funnits
för civilförvaltningen att lämna begärda upplysningar. Systemet med utbetalningar
över civilförvaltningen har även medfört, att tygavdelningen funnit
det lämpligt att i vissa fall genom skrivelse direkt till vederbörande leverantör
meddela, att likvid för vissa fakturor är att emotse från civilförvaltningen,
men att tygavdelningen vid utanordnande av likviden gjort i skrivelsen
närmare specificerade avdrag. I fråga om nytillkommande leverantörer
upprepar sig ständigt det av revisorerna påpekade förhållandet.

6

Sammanfattningsvis kan alltså i fråga om utbetalningarna sägas, att tygavdelningen
får fullgöra de flesta med desamma sammanhängande uppgifterna.
Å civilförvaltningen ankommer endast utskriften av postgiro- och utbetalningskort
eller i undantagsfall checker samt expedieringen därav samt
kassabokföringen.

Såsom en annan olägenhet av det rådande systemet framhålles, att vederbörliga
kassaverifikationer först efter lång tid äro tillgängliga för den utanordnande
myndigheten. Detta system har medfört för tygavdelningens del
att regelbundet alla räkningar, fakturor etc. begäras i två exemplar, för att
tygavdelningen skall hava tillgång till det för dess arbete erforderliga materialet.
Skulle icke avskrift finnas å tygavdelningen, måste det berörda verifikationssammandraget
lånas av civilförvaltningen, vilket stundom medför
försening för civilförvaltningen vid dess kontroll och inbindning av verifikationerna,
och därigenom förlänges ytterligare tiden för återställandet av verifikationerna
till tygavdelningen.

Till vad revisorerna anfört i fråga om sättet för utbetalning av löner torde
få anföras, att ett system med direktutbetalning av lönerna möjliggör för
vederbörande befattningshavare att vid utkvitteringen själv göra sig underrättad
om de avdrag, som verkställts, ävensom att "direktutbetalningen medför
andra påtagliga fördelar i fråga om framför allt den tid, som står till förfogande
för avlöningsuträkningen. På grund av att utbetalning nu sker över
postgiro måste de färdigställda avlöningslistorna expedieras vanligen omkring
den 20 i varje månad. Ett system med kontant utbetalning skulle däremot
medföra, att i stället sex å sju dagar ytterligare stode till förfogande
för aylöningsuträkning. Möjlighet skulle därvid erbjuda sig att taga hänsyn
till vissa inträffade förändringar i tjänstgöringen på ett helt annat sätt än
med nu tillämpade system.

Vad det av revisorerna påtalade sättet för inkomstverifikationernas bokföring
in. in. angår, torde endast det påpekandet böra göras, att det för annéföryaltningens
båda avdelningar gemensamma inbetalningskontot medför ytterligare
komplikationer. Inbetalningar kunna stundom avse av båda avdelningarna
utställda räkningar och dylikt, vilket ej angivits å inbetalningstalongen.
I andra fall åter förekommer det att den ena avdelningen från
civilförvaltningen erhåller en talong, som berör enbart den andra. Ett tidsödande
efterforskningsarbete ger slutligen till resultat, att talongen överlämnas
till den andra avdelningen eller att båda få angiva den eller de titlar,
vilka de i talongens totalsumma ingående delbeloppen skola krediteras.

Revisorerna hava vidare påpekat den eftersläpning med tillhandahållande
av framförallt månadssammandragen över gjorda utbetalningar och omföringar
respektive skedda inbetalningar, de så kallade titelfördelningslistorna.
På grund av att det av civilförvaltningen tillämpade titelsystemet ej medgiver
den uppdelning av titlarna, som tygavdelningen funnit nödvändig, har
alltsedan detta titelsystems införande avdelningen för att kunna erhålla en
nödvändig avstämning av den vid avdelningen förda dispositionsbokföringen
sett sig nödsakad att därjämte även föra en fullständig kassabokföring.
Denna avstämmes i regel endast varje kvartal mot de från civilförvaltningen
erhållna uppgifterna. Att erhålla en exakt avstämning är ej heller möjligt
annan än budgetårsvis, främst av den anledningen, att inkomstverifikationernas
bokföring särskilt i fråga om tiden för dess företagande ej överensstämmer
mellan tygavdelningen och civilförvaltningen. Genom den egna
kassabokföringen har det ändock varit tygavdelningen möjligt att i tid avlämna
— vanligen av Kungl. Maj :t begärda — uppgifter angående anslagsbelastning
och dylikt.

7

I fråga om den av revisorerna framhållna olägenheten för riksräkenskapsverket
att erhålla upplysningar i komplicerade eller eljest oklara bokföringsfrågor
kan endast framhållas, att vederbörliga uppgifter som regel utan
större undersökningar eller dylikt kunnat av tygavdelningen tillhandahållas
riksräkenskapsverket, ävensom att vederbörliga bilagor till huvudboken avlämnats
till civilförvaltningen.

I anslutning till revisorernas uttalande angående förskottskassorna vid de
olika förvaltningarna torde endast behöva framhållas, att tygavdelningen
ständigt — utom i trängande undantagsfall — iakttagit civilförvaltningens
föreskrift, att förskottsmedlen endast få användas för utbetalande av reseförskott
och dylikt. Detta har dock ofta medfört betydande olägenheter i det
tygavdelningen ansett sig förhindrad att utbetala mindre leverantörsräkningar,
räkningar å utförda arbeten in. in. I sådana fall har tygavdelningen ofta
måst begära, att sammandrag av dylika småräkningar likvideras genom
check av civilförvaltningen. Här föreligger vanligen även ett merarbete i det
att en enstaka granskad räkning eller ett fåtal dylika måste införas i ett
verifikationssammandrag, medan de annars kunnat utbetalas, så snart de
varit färdiggranskade, och ett flertal dylika småräkningar sedermera kunnat
sammanföras till ett större sammandrag i samband med förskottets återfyllande.

Den enligt tygavdelningens mening största olägenheten med det rådande
systemet utgör dock det av revisorerna framhållna förhållandet, att den
centraliserade kassatjänsten uppbyggts närmast med tanke på fredsförhållanden.
Vid en övergång till krig eller förstärkt beredskap skall däremot tygavdelningen
erhålla egen kassa och själv ombesörja sina utbetalningar och
dylikt. Vilka stora svårigheter detta torde medföra, att i ett i övrigt besvärligt
läge därjämte få övertaga dessa uppgifter utan att hava därför utbildad
och van personal torde vara uppenbart. Den ledande principen i detta fall är,
att organisationen under krig och förstärkt beredskap bör så nära som möjligt
ansluta sig till den under fred.

Revisorerna hava även omnämnt det förhållandet, att 1946 års militära
förvaltningsutredning föreslagit, att civilförvaltningen skall ombesörja icke
endast den nuvarande kassabokföringen utan även dispositions- och kassabokföring
för samtliga centrala försvarsförvaltningar. Häremot har i annat
sammanhang bestämd invändning gjorts från arméförvaltningens sida. Det
torde knappast vara möjligt för civilförvaltningen att åtaga sig ansvaret för
att de av de olika försvarsgrensförvaltningarna förvaltade anslagen icke
överskridas eller överdisponeras. För den centrala ledningen av respektive
ämbetsverk fordras därjämte att ständigt — mången gång dagligen — hava
tillgång till uppgifter angående vidtagna dispositioner. Enligt förvaltningsutredningcns
förslag skulle sammanställningar månadsvis tillhandahållas
respektive försvarsgrensförvaltning. Med de erfarenheter som gjorts i fråga
om kassabokföringen torde ett dylikt förslag bestämt få avvisas. Ansvaret för
och skötseln av dispositionsbokföringen torde så intimt sammanhänga med
hela de blivande försvarsgrensförvaltningarnas verksamhet, alt ett särskiljande
knappast torde vara möjligt utan att grunden för ledningen av dessa
förvaltningars hela verksamhet undanryckes.

Måhända med undantag av den påpekade olikheten av organisationen under
fred och krig äro de av revisorerna framförda och här ovan omnämnda
olägenheterna kanske ej av den natur att de var för sig motivera eu ändring
av nuvarande system, men lillsammantagna måste de anses utgöra tillräcklig
grund för en ändring. EU icke obetydligt dubbelarbete kunde även undvikas
genom det av revisorerna föreslagna systemet alt försvarsförvaltningarna utrustades
med kassor av samma slag som försvarets lokalorgan. Den av tyg -

8

avdelningen för dess dispositionsbokföring nödvändiga kassabokföringen
kunde därvid utnyttjas även för anslagsavräkning och dylikt. Enligt tygavdelningens
uppfattning kunde detta lämpligen ske genom att uppgift månadsvis
lämnades civilförvaltningen angående under månaden från det centrala
utgiftskontot uttagna respektive till det centrala inkomstkontot överförda
medels fördelning å anslag respektive diverse medel. Då icke ifrågasatts
att medgiva de olika försvarsgrensförvaltningarna självständig dragningsrätt å
statsverkets checkräkning och det har förutsatts, att den i fråga om försvarets
lokalorgan genomförda centraliseringen av bokföringen till civilförvaltningen
alltjämt skall bestå, torde det även i fortsättningen få ankomma å
civilförvaltningen att svara för det egentliga bokslutsarbetet. De för rikshuvudbokslutet
erforderliga särskilda uppgifterna torde dock även i fortsättningen
få inhämtas av riksräkenskapsverket genom direkt hänvändelse
till vederbörlig försvarsgrensförvaltning. Behovet av ytterligare arbetskraft
torde i fråga om tygavdelningen kunna inskränkas till ett biträde för utskrift
av postgiro- och utbetalningskort.

Under hänvisning till vad ovan anförts — särskilt i fråga om fördelen av
att organisationen ej skulle behöva ändras i händelse av förstärkt beredskap
eller krig, vilken fördel tygavdelningen i detta sammanhang anser vara av
avgörande betydelse — får tygavdelningen i underdånighet tillstyrka inrättandet
av föreslagen kassaorganisation vid avdelningen i dess nuvarande
eller, i anledning av 1946 års militära förvaltningsutrednings betänkande,
föreslagen ändrad förvaltningsorganisation.

Enligt intendenturavdelningens erfarenhet ha olägenheterna med den centraliserade
bokföringen huvudsakligen hänfört sig till dröjsmålet med färdigställandet
av dagboksblad och månadssammanställningar. En påtaglig förbättring
härutinnan har emellertid kunnat konstateras. Huruvida inrättandet
av egna kassor vid de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle nämnvärt
medverka till snabbare färdigställande av nämnda rapporter synes
tveksamt.

En utbetalning av personalens löner utan omgång över postgirot borde
kunna vara möjlig att ordna även med nuvarande centralisering av kassarörelsen
till försvarets civilförvaltning.

En viss olägenhet med nuvarande system utgör självfallet även för intendenturavdelningen
det förhållandet att olika organisation av kassaväsendet
är avsedd för fred och krig.

Intendenturavdelningen finner det kunna ifrågasättas huruvida icke en
del av påtalade olägenheter skulle kunna undanröjas även om kassaväsendets
nuvarande centralisering till civilförvaltningen bibehölles. En allsidig
utredning torde vara bäst ägnad att klarlägga detta och även lämpligheten
ur ekonomisk och administrativ synpunkt av en decentralisering av kassarörelsen
på sätt revisorerna ifrågasatt. Skulle en sådan utredning resultera i
förslag om inrättande av egna kassor vid de centrala försvarsförvaltningarna
av samma slag som vid försvarets lokalorgan, har intendenturavdelningen
intet att erinra mot att sådan kassa inrättas vid den i arméförvaltningens utlåtande
över 1946 års militära förvaltningsutredning förordade arméintendenturförvaltningen.

Inrättandet av egen kassa skulle emellertid kräva utökning av den för personaldetaljen
vid administrativa byrån avsedda personalen. Utökningen uppskattas
till en kontorsskrivare och ett biträde. Intendenturavdelningen har
icke heller nu —■ vilket revisorerna utgått från — tillgång till organ, som
skulle erfordras för ifrågavarande arbetsuppgifter.

9

I ärendets handläggning ha förutom undertecknade Gewert och Burnander,
den senare föredragande, jämväl fäittygmästaren och krigsrådet Östergren
deltagit.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst

IVAR GEWERT.

ARTHUR BURNANDER.

Kurt Bedoire.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj it anbefallt
marinförvaltningen att inkomma med underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 2 rörande
den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassaoch
bokföringsorganisationen. Till åtlydnad härav får marinförvaltningen
anföra följande.

Revisorerna hava till en början framhållit, att den vid 1943 års riksdag
beslutade organisationen med centralisering till försvarets civilförvaltning av
samtliga militära ämbetsverks kassa- och bokföringsverksamhet, oaktat
närmare åtta år förflutit sedan den nya organisationen börjat tillämpas, alltjämt
fungerade på ett mindre tillfredsställande sätt. Enligt revisorernas mening
vore en av de mera påtagliga olägenheterna den försening av utbetalningarna
som skett.

Marinförvaltningen vitsordar denna försening av utbetalningarna, som
ägt rum efter omorganisationen; förseningen kan fastställas till i genomsnitt
ett dygn. Vid nuvarande organisation sammanställes det från ämbetsverkets
avdeiningar komna räkningsinaterialet å kameralkontoret i sammandrag
och journalföres, varefter detsamma påföljande dags morgon överlämnas
till civilförvaltningen, som i regel samma dag utskriver och till postverket
befordrar erforderliga postgirokort. Därest marinförvaltningen verkställt
utbetalningarna över egen kassa, hade postgirokorten kunnat utskrivas i
omedelbart sammanhang med räkningsmaterialets färdigställande och således
samma dags eftermiddag befordras till postverket. Härigenom skulle vederbörande
betalningsmottagare erhålla sina likvider ett dygn tidigare än
med nuvarande organisation. I sammanhang härmed må nämnas att antalet
räkningar, som kräva en brådskande behandling, är förhållandevis stort. Da
marin förvaltningen endast i ringa omfattning kan lividera dem med anlitande
av det stående förskottet, måste räkningarna särskilt för sig iordningställas
och med extra bud översändas till civilförvaltningen för utbetalning.
Förhållandet bereder marinförvaltningen omgång och besvär samt kan föranleda,
att likvideringen av övriga räkningar blir ytterligare försenad.

I viss mån hinderligt för verksamheten i marinförvaltningen är det förhållandet,
att verifikationerna i avbidan på desammas inbindning kvarbliva
en längre tid hos civilförvaltningen. För att rätt kunna bedöma ett ersättningskrav,
främst i fråga om resekostnads- och Iraktamentsersällningar,

10

föreligger nämligen ofta ett behov att hava tillgång till redan likviderade
räkningar.

Revisorerna påtala vidare den vidlyftiga och kostnadskrävande apparat
med utskrivande av postgirokort, som erfordras varje månad vid utbetalandet
av lönerna till den personal, vilken tjänstgör inom ämbetsbyggnaderna
på Ladugårdsgärde. Utöver vad revisorerna anfört i detta hänseende får
marinförvaltningen framhålla de olägenheter, som följa därav, att avlöningsuträkningarna
måste verkställas på ett mycket tidigt stadium i varje månad
för att senast den 18 i månaden kunna överlämnas till civilförvaltningen. Hänsyn
kan nämligen vid avlöningsuträkningen på grund härav icke tagas till de
förändringar i tjänstgöringsförhållandena, som inträffa under en stor del av
månaden, och fall hava förekommit, då befattningshavare, som slutat sin
anställning under månaden, på grund av att utsändningen av lönerna genom
postverket måste ske i god tid före månadsskiftet kommit att uppbära för
mycket lön. Vissa svårigheter hava sedan förelegat att återfå ifrågavarande
belopp.

Vad härefter angår eftersläpningen av kassabokföringen hos civilförvaltningen
spelar densamma för marinförvaltningen numera icke någon större
roll. Marinförvaltningens dispositionsbokföring är nämligen så upplagd, att
densamma kan kontrolleras gentemot de av civilförvaltningen framställda
titelfördelningslistorna, och dessa listor hava under senare tid kommit marinförvaltningen
till handa i lämplig tid. Sedan marinförvaltningen numera
enligt överenskommelse med civilförvaltningen erhållit möjlighet kontrollera
belastningen å anslag och anslagsgrupper mot en för sådant ändamål av
civilförvaltningen uppgjord sammanställning över anslagsbelastningen, har
marinförvaltningen tillfredsställande möjligheter till anslagskontroil.

Vad revisorerna anfört om följderna av ett genomförande av 1946 års
förvaitningsutrednings förslag om indragning av vissa förskottskassor och
förläggande till civilförvaltningen av den hos övriga förvaltningar nu förlagda
dispositionsbokföringen, får marinförvaltningen särskilt understryka.
Marinledningen har också i sitt underdåniga utlåtande den 22 juni 1951 över
förvaltningsutredningens betänkande föreslagit att förskottskassan i marinlörvaltningen
skulle bibehållas. Härutöver får marinförvaltningen framhålla
att ett övertagande av dispositionsbokföringen skulle för civilförvaltningen
innebära, att förvaltningen skulle utöver den nu handhavda medelsbokföringen
även uppfölja kostnadsramarna för beställningsbemyndiganden under
de större materielanslagen, nämligen anslagen till fartygsbyggnader och
anskaffning av artillerimateriel m. in. ävensom tillhandahålla aktuella uppgifter
å odisponerade behållningar å de särskilda bokföringskontona beträffande
sagda bemyndiganden. Med hänsyn till den föreliggande eftersläpningen
av civilförvaltningens bokföring, som kan tänkas bliva än mera accentuerad,
därest ytterligare arbetsuppgifter åläggas civilförvaltningen, och vad
nedan sägs rörande betydelsen av en organisation, som även tager hänsyn
till krigsförhållanden, torde ett överflyttande till civilförvaltningen av dispositionsbokföringen
innebära en icke oväsentlig försvagning av den nuvarande
organisationen.

Vidare hava revisorerna erinrat om atl den centraliserade kassatjänsten
på förevarande område icke vore avsedd att upprätthållas under krig. Det
förhållandet alt den nuvarande organisationen med andra ord är uppbyggd
allenast med tanke på fredsförhållanden synes revisorerna vara ytterligare
en allvarlig brist i systemet. Marinförvaltningen biträder i detta hänseende
helt revisorernas uppfattning; sagda förhållande utgör enligt ämbetsverkets
mening den största svagheten i den nuvarande organisationen. För mariniorvaltningens
del har överenskommelse träffats med civilförvaltningen, att

11

marinförvaltningen för den händelse ämbetsverket vid beredskap eller krig
nödgas evakuera till annan ort skall erhålla egna postgirokonton för inrespektive
utbetalningar, varvid medel skola erhållas genom att ämbetsverket
tilldelas dragningsrätt på »Försvarets Civilförvaltning, centrala utgiftskontot».
Det synes emellertid marinförvaltningen, att stora svårigheter måste
föreligga att samtidigt med en evakuering till annan ort omorganisera ämbetsverkets
kameralkontor för nya arbetsuppgifter och påbörja en ny verksamhet
med för densamma oerfaren personal. På sätt revisorerna framhålla
har inom marinens lokalförvaltningar på senare tid en ständig strävan fortgått
att i görligaste mån redan under fred tillskapa en organisation, som kan
fungera jämväl under krigsförhållanden. Marinförvaltningen anser, att det
bör allvarligen övervägas, huruvida icke även för ämbetsverkets del en sådan
organisation bör tillskapas, att densamma i huvudsak kan bibehållas under
beredskap eller krig.

Vad angår förslaget att utrusta envar av de centrala försvarsförvaltningarna
med en självständig kassaorganisation finner marinförvaltningen att detsamma
bör genomföras utan uppskov. Denna kassa bör inordnas i den av
marinledningen i dess underdåniga utlåtande den 22 juni 1951 över 1946 års
militära förvaltningsutrednings betänkande föreslagna ekonomisektionen på
administrativa byrån.

Vad åter medelsbokföringen beträffar föreligga på sätt ovan anförts
numera icke några större avstämningssvårigheter gentemot marinförvaltningens
dispositionsbokföring vid nuvarande organisation. Under dylika
förhållanden anser marinförvaltningen, att en överflyttning av medelsbokföringen
till ämbetsverket bör ske endast därest en sådan åtgärd motiveras
av lämpligheten att marinförvaltningen vid evakuering handhar denna bokföring
och att en omorganisation i detta hänseende under beredskap eller
krig skulle medföra svårigheter. Enligt den förutnämnda överenskommelsen
mellan marinförvaltningen och civilförvaltningen har bestämts att medelsbokföringen
för marinförvaltningen skall handhavas av civilförvaltningen
även under evakuering, dock att verifikationerna skola kvarbliva hos
mariförvaltningen och underlag för bokföringen skall utgöras av från marinförvaltningen
till civilförvaltningen översända bestyrkta kopior av anordningsbeslut,
utbetalningslistor och omföringsbeslut. Det kan ifrågasättas,
huruvida de båda ämbetsverken vid krigsförhållanden kunna upprätthålla
en sådan kommunikation mellan varandra, att bokföringsmaterialet med säkerhet
kan komma civilförvaltningen tillhanda. Emellertid kan ämbetsverkets
dispositionsbokföring, enligt vilken samtliga inkomster och utgifter å
begränsade anslag och anslagsposter bokföras å titlar och underkonton, utan
svårighet utvidgas att omfatta jämväl det fåtal anslags- och diversemedelstitlar,
vilka för närvarande icke äro föremål för sådan bokföring. Härigenom
vinnes att marinförvaltningen erhåller en fullständig bokföring med möjlighet
för ämbetsverket att månadsvis till civilförvaltningen avgiva rapport
över titelbelastningen. Då således någon svårighet icke föreligger för marinförvaltningen
att vid evakueringsfall övergå till en bokföring omfattande
ämbetsverkets samtliga inkomster och utgifter, anser marinförvaltningen
hinder icke föreligga för civilförvaltningen att under fredsförhållanden
handhava ämbetsverkets medelsbokföring. Däremot anser marinförvaltningen
att under beredskap eller krig, då evakuering anbefallts, lämpligheten talar
för alt ämbetsverket handhar medelsbokföringen och till civilförvaltningen
i den mån så är möjligt översänder månatlig rapport över titelbelastningen.

Vad slutligen beträffar revisorernas förslag att jämväl bokslutsarbetet
skulle överflyttas från civilförvaltningen till övriga försvarsförvaltningar

12

anser marinförvaltningen, att skäl finnas, som tala för en sådan överföring.
Särskilt gäller detta hänsynen till krigsförhållandena. Genomförandet av en
sådan organisation skulle enligt ämbetsverkets mening innebära en återgång
till förhållandena före 1943 års omorganisation. Marinförvaltningen är
emellertid icke beredd att utan särskild utredning taga ställning till en så
genomgripande omorganisation.

En viss utökning av personalen finner marinförvaltningen i motsats till
revisorerna bliva nödvändig även för den händelse marinförvaltningen erhåller
egen kassa, ökningen torde emellertid kunna inskränka sig till ett
biträde, som till huvudsaklig uppgift skulle hava att utskriva postgirokort
och fullgöra i samband därmed förekommande arbetsuppgifter.

Revisorerna hava i samband med frågan om personalbehovet vid den nya
organisationen anfört att, därest de stabsorgan in. fl., vilka vore förlagda
till ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde och vilka nu vore utrustade med
egna kassor, såsom särskilda redovisningsenheter anslötes till vederbörande
centrala myndigheters kassaorganisation, skulle ytterligare vissa personalkostnader
kunna inbesparas. Beträffande omfattningen av den av marinstaben
bedrivna kassarörelsen åberopar marinförvaltningen chefens för marinstaben
här bifogade yttrande. Marinförvaltningen finner det starkt kunna
ifrågasättas, huruvida någon inbesparing av arbetskraft skulle kunna ske
genom en sammanslagning av marinstabens kassa med den för marinförvaltningen
tillärnade, särskilt med hänsyn till att förstnämnda kassas personal
till en viss del även fullgör andra arbetsuppgifter inom marinstaben
och förty icke skulle kunna indragas, om en överflyttning av marinstabens
kassa komme till stånd. Då därtill kommer att i händelse av en evakuering
av marinförvaltningen och marinstaben till skilda platser marinstaben måste
hava egen kassa, synes av i det föregående omnämnda skäl icke lämpligt införa
en organisation, som endast kan fungera under fredsförhållanden.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad tjänstförrättande
souschef, Wedin och von Hartmansdorff, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst
JARL BRING.

Kurt Bille.

Bilaga.

Till marinförvaltningen.

I vad riksdagens revisorers förslag angående de centrala förvaltningsmyndigheternas
kassaorganisation berör marinstaben får jag anföra följande.

Förslaget innebär i huvudsak att marinförvaltningen utrustas med en
självständig kassa- och bokföringsorganisation samt att marinstaben, vilken
f. n. har egen kassa, såsom egen redovisningsenhet anslutes till marinförvaltningens
tilltänkta organisation.

Marinstabens kassa betjänar chefen för marinen, marinstaben, kustartilleriinspektionen,
samtliga tjänstegrensinspektörer och isbrytardirektören.
Såsom underkassa äro anknutna sjövärnskåren och sjökrigshögskolan. Antalet
verifikationsnummer samt postgiroinbetalningar för huvudkassan jämte
anknutna underkassor var för budgetåret 1950/51

13

utgifts- och omföringsverifikationer ........ 12 684 st.

inkomstverifikationer ...................... 837 »

postgiroinbetalningar ...................... 650 »

Belysande för verksamhetens omfattning kan nämnas att kassan enbart
för sjövärnskåren har att betjäna, förutom kårstaben, 17 sjövärnsflottiljer
samt under sommarmånaderna därjämte sju aspirantskolor och fem påmönstrade
båtar.

Vid kassan finnes central dispositionsbokföring över de anslag (omkring
50 st), som stå till anslutna myndigheters förfogande.

Personalen består av en kassachef (förvaltare), en kassör (kontorist) och
tillfälligt ett extra kontors- och skrivbiträde. Förvaltaren biträder även vid
beredning av sådana stabsärenden som fordra specialutbildning i militär kassatjänst.
Kassören tages i viss utsträckning i anspråk på intendentsdetaljen,
där han får biträda bl a vid handläggningen av upphandlingsärenden. Kontors-
och skrivbiträdet utnyttjas jämväl för allmänna å staben förekommande
skrivgöromål.

Det är tveksamt huruvida någon väsentlig personalbesparing skulle kunna
ske, därest MF och MS kassor sammanslogos. Såsom ovan framhållits erfordras
och utnyttjas den på MS kassa placerade personalen även för andra
uppgifter inom staben, vilket innebär att viss personal med motsvarande
kvalifikationer får tillkomma i MS.

En förstärkning av personalen vid MF kassa är ofrånkomlig om förslaget
genomföres. Icke endast den kassamässiga omslutningen kommer väsentligen
att öka, vilket medför en avsevärd stegring av in- och utbetalningsfrekvensen
med ökat personalbehov som följd, utan även helt nya slag av
kassaärenden komme att kräva behandling vid kassan. Exempel härpå är
den mångfald av ärenden rörande förmåner vid sjötjänst och övningar, vilka
kräva behandling av en i dessa frågor sakkunnig befattningshavare. En
dylik torde behöva tillföras MF kassa vid en sammanslagning. Det är sålunda
sannolikt att den av revisorerna förmodade besparingen av personalkostnaderna
blir betydligt mindre än beräknat, eventuellt helt uteblir.

Revisorerna framhålla att nu gällande ordning med centraliserad kassatjänst
för centralförvaltningarna icke är avsedd att upprätthållas i krig
och att detta är en allvarlig brist i systemet. Fredsorganisationen bör i görligaste
mån anpassa sig efter krigsorganisationen, så att någon organisationsförändring
icke behöver vidtagas i ett övergångsskede, då arbetet bör inriktas
på för krigföringen mera väsentliga uppgifter. Samma argumentering gäller
mot en sammanslagning av MF och MS kassor. I krig komma marinförvaltningen
och marinstaben att lokalt vara skilda från varandra. Därest gemensam
kassa inrättats i fred, måste följaktligen en omorganisation av kassatjänsten
ske vid mobilisering. Ur beredskapssynpunkt är revisorernas förslag
sålunda förkastligt.

I detta sammanhang bör även påpekas att marinstabens och marinförvaltningens
räkenskaper revideras av olika myndigheter, försvarets civilförvaltning
resp riksräkenskapsverket. Även ur denna synpunkt synes det vara
praktiskt olämpligt med en sammanslagning.

Med stöd av vad jag ovan anfört, får jag avstyrka riksdagens revisorers
förslag rörande försvarets centrala förvaltningsmyndigheters kassa- och
bokföringsorganisation i vad detsamma berör sammanslagning av MS och
MF kassaorganisation.

Stockholm den 19 januari 1952.

Ii. Wctterblad.

Slig Bergelin.

14

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del f, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 29 december 1951 har flygförvaltningen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över vad 1951 års riksdags revisorer
i berättelsen, § 2, uttalat i fråga om den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen. Till åtlydnad
härav får flygförvaltningen, som i ärendet samrått med flygstaben,
anföra följande.

I underdånigt utlåtande den 17 januari 1947 över 1946 års riksdags revisorers
berättelse, § 6, avhandlande försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer,
uttalade flygförvaltningen, att det enligt ämbetsverkets åsikt måste vara ur
organisationssynpunkt felaktigt att förlägga utbetalningsbesluten och dispositionsbokföringen,
å ena sidan, samt utbetalningarnas verkställande och
kassabokföring, å andra sidan, till skilda verk. Med hänsyn till de påtagliga
och mycket besvärande olägenheterna av anordningen med gemensam kassa
förordade flygförvaltningen, att denna anordning upphörde och att försvarets
civilförvaltning på annat sätt tillförsäkrades det inflytande över eller
den tillgång till bokföringen av flygförvaltningens utgifter, som kunde erfordras.
De efter avlåtandet av ifrågavarande utlåtande vunna erfarenheterna
ha givit belägg för nackdelarna med den nuvarande centraliseringen
till försvarets civilförvaltning av kassaväsendet och bokföringsarbetet. Exempel
härå ha angivits i 1951 års riksdags revisorers föreliggande berättelse.
Med beaktande av att flygförvaltningen under beredskapstillstånd eller
krig avses utrustas med eget kassaorgan finner ämbetsverket sig här böra
framhålla den synnerligen allvarliga olägenheten av att dylik kassaorganisation
icke finnes genomförd redan under fredsförhållanden.

Enligt flygförvaltningens mening föreligga skäl för att ämbetsverket utrustas
med egen kassa- och bokföringsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med de av riksdagens revisorer angivna riktlinjerna. Ämbetsverket
tillstyrker således att frågan om den framtida kassa- och bokföringsorganisationen
inom försvarsgrensförvaltningarna göres till föremål för utredning.
En dylik utredning bör jämväl omfatta det av riksdagens revisorer
behandlade spörsmålet om sammanslagning av kassaorganisationen vid flygförvaltningen
och flygstaben.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Thunberg,
Callmer, Blomgren samt Edelsvärd, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
B. JACOBSSON.

Curt von Bonsdorff.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. It, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört under § 2 av sin berättelse angående den

15

för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och
bokföringsorganisationen.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

I skrivelse den 25 september 1951 lämnade civilförvaltningen statsrevisorerna
vissa begärda uppgifter angående ifrågavarande organisation. Några
av dessa uppgifter ha intagits i berättelsen, bland annat uppgift om antal utgifts-,
omförings- och inkomstverifikationer samt postgiroinbetalningar för
de till civilförvaltningen i kassahänseende anslutna ämbetsverken.

I fråga om utgiftsverifikationerna avsåg den av civilförvaltningen lämnade
uppgiften antalet verifikationssammandrag. Emellertid innefattar varje
sammandrag som regel ett flertal räkningar m. m. Pagineringsnumren för
budgetåret 1950/51 ha beträffande antalet utgiftsverifikationer varit

för försvarets civilförvaltning ................. 26 498

» försvarets sjukvårdsstyrelse ............... 9 443

» krigsmaterielverket ....................... 68 278

» fortifikationsförvaltningen ................ 39 061

» arméförvaltningens tygavdelning .......... 63 772

» arméförvaltningens intendenturavdelning ... 14 616

» marinförvaltningen ...................... 38 096

» flygförvaltningen ......................... 77 148

Summa 336 912

Den gemensamma kassarörelsen är sålunda av väsentligt större omfattning
än vad som framgår av de i berättelsen intagna uppgifterna.

Det må vidare framhållas, att — såsom ock framgår av berättelsen —
de av revisorerna avlagda besöken i syfte att närmare utröna huru den gemensamma
kassa- och bokföringsorganisationen fungerar i praktiken icke
omfattat civilförvaltningen. Det synes icke uteslutet, att vid ett dylikt besök
iakttagelser kunnat göras, som i väsentliga avseenden förändrat revisorernas
ställningstagande i förevarande fråga.

Civilförvaltningen kommer nedan att punkt för punkt till behandling
upptaga de i berättelsen redovisade negativa erfarenheter, som gjorts av de
tre försvarsförvaltningarna, samt vad som beträffande bokslut m. m. framhållits
av riksräkenskapsverket. I den mån revisorernas uttalanden icke direkt
ansluta sig härtill, komma de att behandlas särskilt.

i. Centraliseringen av kassarörelsen har medfört en eljest onödig försening
av själva utbetalningarna.

I anslutning härtill uttala revisorerna, att en av de mera påtagliga olägenteherna
vore den försening av utbetalningarna, som skett. Genom att tidsfristen
för räkningars överlämnande till civilförvaltningens kamrerarkontor
i och för likvidering måste tillmätas synnerligen knapp hade vidare enligt
revisorerna en stark forcering av arbetet inom vederbörande myndigheters
kamerala organ blivit oundviklig, vilket i sin tur lett till att räkenskapsmaterialet
ofta kunde underkastas blott en summarisk genomgång med därav
följande risk för felaktigheter av skilda slag.

Då detta uttalande uppenbarligen måste grunda sig på en missuppfattning
av de verkliga förhållandena, synes det vara motiverat att — utöver
den kortfattade redogörelse, som revisorerna lämnat i början av förevarande
paragraf — närmare beröra gången av det bokförings- och utbetalningsarbete
i fråga om övriga ämbetsverks räkningar m. in., som utföres inom civilförvaltningen.

16

Utbetalningarna verkställas alternativt över postgiro, medelst check, kontant
eller undantagsvis i form av postanvisning i sådana fall, då annat betalningssätt
icke lämpligen kan komma i fråga.

Utbetalningarna över postgiro, som utgöra huvuddelen av alla utbetalningar,
expedieras, i den mån anordningsbesluten inkomma till kamrerarkontoret
före klockan 11.00, som regel samma dag. Denna tidsgräns är betingad
av att bokföringskontoret måste hinna med att under dagens lopp
stansa och bokföra dagens utbetalningar. Även efter kl. 11.00 inkommande
anordningsbeslut expedieras i enstaka fall ankomstdagen, då vederbörande
förvaltning, med hänsyn till ärendets brådskande natur, framställer önskemål
härom.

Undantagsvis har inträffat, att anordningsbeslut, oaktat de inkommit till
kamrerarkontoret före klockan 11.00, icke expedierats förrän nästfoljande
dag. Detta har då berott på en tillfällig arbetsanhopning, föranledd av att förvaltningarna
samtidigt överlämnat anordningsbeslut i sådan omfattning, att
den sammanlagda volymen överskridit den kapacitet, civilförvaltningen beräknat
för toppbelastning. Vad som är möjligt göres dock för att undvika
dylik sällan förekommande överskjutning av utbetalningar till påföljande
dag.

Civilförvaltningen vill i detta sammanhang erinra, att ämbetsverket anser
sig böra fasthålla vid den fundamentala regeln, att verifikationerna skola
bokföras före utbetalningen. Denna ordning kan av säkerhetsskäl icke frångås,
enär bokföringen bildar en fast utgångspunkt för avstämning av utbetalningarna.
Om vederbörande förvaltningar själva ombesörjde bokföring
och likvidering av egna räkningar, skulle de sannolikt se sig nödsakade att
tillämpa samma ordning.

Till kamrerarkontoret före arbetstidens slut inlämnade betalningsuppdrag,
som äro försedda med stämpel »Betalas med check», handläggas alltid samma
dag de inkomma. Enahanda är fallet beträffande kontantutbetalningar.

Enligt civilförvaltningens mening kan det icke anses styrkt, att den centrala
utbetalningen genom civilförvaltningens försorg medför någon regelmässig
försening. De förseningar, som enligt ovan understundom uppkomma
på grund av arbetsanhopning, avse svårigheter, som skulle göra sig gällande,
även om vederbörande förvaltningar själva handhade utbetalningarna.
Från den tidsvinst, som står att vinna genom att utbetalning sker utan
någon föregående bokföring, torde böra bortses, eftersom en dylik ordning
icke är förenlig med rationell kontroll.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att ämbetsverket icke kan undgå
att ställa sig frågande till revisorernas inledningsvis under denna punkt
återgivna uttalande angående olägenheterna med gällande ordning i fråga
om utbetalningar.

2. Leverantörerna ha vid eventuella förfrågningar att vända sig till två mgn digheter,

dels den utanordnande, dels den utbetalande.

Om förfrågan från levarantör är skriftlig, har det ringa betydelse till vilken
av de två ifrågakommande myndigheterna, leverantören vänder sig.
Skrivelsen vidarebefordras alltid till den det vederbör.

Leverantörers förfrågningar i kassahänseende avser huvudsakligen utebliven
likvid, felaktigt avdragen kassarabatt eller begäran om uppgift, vilka
fakturor viss likvid avser.

Det torde ligga i sakens natur, att leverantör vid utebliven likvid vänder
sig till den beställande myndigheten.

Beträffande anmärkningar över felaktigt avdragen kassarabatt torde tve -

17

kan icke behöva råda om den myndighet, till vilken leverantör har att vända
sig. I såväl checkskrivelser som å postgirotalonger angivas för vilken myndighets
räkning likviden expedierats. Å varje postgirotalong finnes dessutom
ett tryckt meddelande: »För uträkning av fakturalikvid svarar beställande
myndighet.»

Vid likvider över postgiro söker kamrerarkontoret alltid att genom anteckningar
å postgirotalongen så klart som möjligt identifiera utbetalningen
i syfte att undvika förfrågningar angående vilka fakturor viss likvid avser.
Härvidlag föreligga emellertid understundom svårigheter, särskilt då
fråga är om räkningar, vilka icke numrerats av leverantören. Det torde
emellertid falla sig naturligt för denne att vid dylika förfrågningar vända
sig till civilförvaltningens kamrerarkontor, som med ledning av bland annat
verifikationerna i regel kan lämna de begärda upplysningarna.

Givetvis inträffar det understundom, att förfrågningar per telefon ställas
till fel myndighet eller att de ändock icke kunna besvaras omgående,
exempelvis på grund av att uppgifter från verifikationer erfordras, innan
svar kan lämnas.

Det må framhållas, att förfrågningarna i kassahänseende med säkerhet
skulle reduceras väsentligt, om respektive förvaltningar överlämnade sina
räkningar in. m. för utbetalning tidigare än vad som nu sker. Den avtalade
betalningstiden kan, såsom det nu är, ofta icke hållas på grund av räkningsgranskningens
eftersläpning hos uppdragsgivande förvaltning.

3. De till civilförvaltningen överlämnade verifikationerna finnas icke tillgängliga
i respektive förvaltningar förrän 1 å 2 månader efter utbetalningarna.

Civilförvaltningen har att ombesörja bindning av för utbetalning överlämnade
verifikationer. Dessförinnan måste de kollationeras mot bokföringsbladen
och ordnas. Kontroll å att kvittenser finnas måste givetvis ske före
bindningen. Då nämnda arbeten icke kunna verkställas, förrän dagboksbladen
äro färdigställda i sitt slutliga skick, dröjer det i regel omkring fyra
veckor, innan verifikationerna kunna återställas bundna.

Under tid, då verifikationerna förvaras hos civilförvaltningen för kollationering
m. in. och bindning, besvarar kamrerarkontoret givetvis förfrågningar
angående dem. På begäran överlämnas enstaka anordningsbeslut
som lån.

Såvitt civilförvaltningen har sig bekant ha härmed icke följt några väsentliga
svårigheter. Vid bedömandet av frågan torde man icke böra bortse
från att verifikationer, som befinna sig under efterkontroll och bindning,
icke alltid kunna vara omedelbart tillgängliga, oberoende av vem som verkställer
utbetalningarna.

//. Det av civilförvaltningen tillhandahållna bokföringsmaterialet kommer

övriga myndigheter synnerligen ojämnt och ofta mycket sent tillhanda.

Revisorerna uttala i denna fråga, att kassabokföringen kommit att kännetecknas
av en betydande eftersläpning, varigenom stora svårigheter i närmare
angivna hänseenden skulle åsamkas de centrala myndigheterna.

De bokföringshandlingar, som för övriga centrala myndigheters räkning
framställas hos civilförvaltningen, utgöras till en början av dagboksblad, där
noteringarna uppföras i kronologisk ordning allteftersom utbetalningar verkställas
eller inkomster inflyta till olika titlar. Vidare upprättas titelblad, som
äro sammanställningar månadsvis över vederbörande förvaltnings inkoms 2—527135.

Ilev. berättelse ang. statsverket är 1951. II.

18

ter och utgifter, fördelade på olika titlar i kronologisk ordning. Dessutom
överlämnas titelfördelningslistor och belaslningstabeller, vilka utgöra sammanställningar,
som avse såväl centrala som lokala myndigheter.

Dagboksbladen tillhandahållas successivt allt efter som de blivit färdigställda
vid civilförvaltningens hålkortsanläggning, sedan de å kamrerarkontoret
kollationerats mot verifikationerna. Det må här upplysningsvis meddelas, att
den bokföring som sker före utbetalningarna, icke resulterar i slutgiltiga
dagboksblad utan endast i preliminära listor, som avstämmas varje dag. Det
har förutsatts, att dagboksbladen skulle överlämnas tredje dagen efter bokföringsdagen.
Denna tid har tyvärr icke alltid hållits, beroende på omständigheter,
över vilka civilförvaltningen icke kunnat råda, såsom maskinfel
och sjukdomsfall. Påståendet att dagboksbladen ofta överlämnas först under
andra hälften av månaden näst efter den, de avse, är oriktigt. Dagboksbladen
överlämnas i verkligheten som regel minst en gång i veckan.

Från samtliga försvarsgrensförvaltningar har tidigare under hand framhållits,
att dagboksbladen endast undantagsvis ha något värde. Under sådana
omständigheter vill det synas, som om mindre förseningar icke borde spela
någon avgörande roll.

Titelblad och titelfördelningslistor ha liksom belastningstabellerna på
grund av maskinfel understundom blivit icke oväsentligt försenade. Emellertid
synas de tekniska svårigheterna i fråga om den hålkortsmässiga bearbetningen
av bokföringsmaterialet numera i stort sett ha övervunnits. Förseningar
ha under det senaste halvåret vissa månader icke alls förekommit
och andra månader förekommit endast i obetydlig utsträckning.

5. Anordningarna äro mänga gånger icke förda i den tidsföljd, de verkställts,

och vid upprepade tillfällen ha anordningar bokförts i annan månad än de

varit daterade.

Försvarsgrensförvaltningarna ha framhållit, att dessa förhållanden varit
särskilt besvärande vid månadsskiftena, då avstämning mot den interna dispositionsbokföringen
skall ske.

Anordningsbeslut bokföras hos civilförvaltningen för den månad, de äro
daterade, även om de inkomma den första i nästföljande månad. Vid budgetårsskiftena
bokföras i juni daterade anordningsbeslut för nämnda månad i
den mån de inkomma senast den tredje juli. Civilförvaltningen är enligt
kungörelsen den 17 december 1943, nr 902, med föreskrifter angående försvarets
civilförvaltnings kassarörelse in. m. underkastad samma bestämmelser
som övriga ämbetsverk, vilka ha dragningsrätt å statsverkets checkräkning.
Inom ramen för i denna kungörelse meddelade kontroll- och rapportbestämmelser
i fråga om riksbankscheckar gör civilförvaltningen sitt yttersta
för att bokföring av anordningsbeslut skall ske i samma månad som
de äro daterade.

Att anordningar icke varit förda i den tidsföljd, vari de verkställts, har inträffat
endast i enstaka undantagsfall, framför allt beroende på att förtursrätt
begärts för vissa utbetalningar medelst checkar. På grund härav kan
det understundom bli ofrånkomligt, att tidsföljden brytes.

I anslutning till de hittills behandlade punkterna ligger det nära till hands
att göra den reflexionen, att vissa av de påtalade förhållandena i stor ututsträckning
skulle kunna avhjälpas genom bättre planläggning av den kamerala
verksamheten inom de olika förvaltningarna, medan vissa andra bero
av omständigheter av sådan natur, att de i större eller mindre utsträckning
skulle kvarstå, även om förvaltningarna erhölle egen kassarörelse.

Civilförvaltningen äger icke kännedom om att särskild kassabokföring upp -

19

lagts hos förvaltningsmyndigheterna. Såvitt civilförvaltningen har sig bekant
förekommer hos dessa icke någon annan bokföring än den som ingår
såsom ett nödvändigt led i myndigheternas dispositionsbokföring.

6. Av riksräkenskapsverket påtalade olägenheter av att civilförvaltningen

alltför sent avlämnar det för de centrala riksbokföringen avsedda räken skapsmaterialet.

Civilförvaltningen har att upprätta huvudböcker för var och eu av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter. Det påtalas, att såväl själva huvudböckerna
som till dem hörande bilagor avlämnas för sent. Emellertid
framhålles det, att huvudböckerna för budgetåret 1950/51 inkommit inom
föreskriven tid.

De förseningar beträffande själva huvudböckerna, som tidigare förekommit,
ha varit betingade av dels maskinfel i civilförvaltningens hålkortsanläggning
dels svårigheter att i rätt tid införskaffa det för boksluten erforderliga
underlaget. Sålunda ha de omföringsbeslut, som skolat verkställas
per den 30 juni, i många fall inkommit till civilförvaltningens bokföringskontor
från de centrala förvaltningarna så sent att juni månads räkenskaper
icke hunnit avslutas vid sådan tidpunkt, att huvudböckerna kunnat avlämnas
å fastställd dag.

För att avvärja förseningar av detta slag har civilförvaltningens kamrerarkontor
och bokföringslcontor tidigare år under hand tillställt vederbörande
förvaltning ett tidsschema beträffande bland annat de omföringshandlingar,
som i samband med bokslutet skola tillställas civilförvaltningen. Då
emellertid dessa åtgärder icke medfört önskat resultat, har civilförvaltningen
den 2 juni 1951 med bifogande av tidsschema officiellt tillskrivit de centrala
förvaltningarna och begärt, att åtgärder i samband med avslutandet av
räkenskaperna för budgetåret 1950/51 skulle vidtagas i så god tid, att tidsschemat
kunde hållas. 1 detta schema ha angivits de data, vid vilka de olika
på civilförvaltningen och övriga förvaltningar ankommande arbetsuppgifterna
in. in. i samband med bokslutet måste vara slutförda. I schemat i fråga
behandlas sålunda titelsättning av inbetalningar, färdigställande av titelblad
och titelfördelningslistor, omföringsbeslut, uppgörande av specifikationer
till huvudböckerna in. m.

Dessa åtgärder synas ha haft åsyftad verkan. På grund härav samt då
hålkortsmaskinerna sommaren 1951 fungerat tillfredsställande, kunde som
nämnts huvudböckerna för budgetåret 1950/51 avlämnas å utsatt dag.

Beträffande bilagorna till huvudböckerna må följande anföras.

Bilagorna till försvarets sjukvårdsstyrelses, krigsmaterielverkets, arméförvaltningens,
marinförvaltningens och flygförvaltningens huvudböcker bindas
i samma band som huvudböckerna och avlämnas alltså samtidigt med dessa.
Med hänsyn till omfånget och av arbetstekniska skäl bindas däremot bilagorna
till civilförvaltningens och fortifikationsförvaltningcns huvudböcker
i särskilda band. Bilagorna till civilförvaltningens huvudbok avlämnades till
riksräkenskapsverket den 12 september 1951, del I av bilagorna till fortifikationsförvaltningens
huvudbok den 21 september och del II av sistnämnda
bilagor den 27 september. Av nämnda bilagor saknar bil. II till fortifikationsförvaltningcns
huvudbok helt betydelse för upprättande av budgetredovisningen,
under det att de två övriga bilagorna endast i ringa utsträckning
äro erforderliga för densamma. Av riksräkenskapsverket före avlämnandet
av sistnämnda bilagor önskade uppgifter ha i förekommande fall meddelats
riksräkenskapsverket under band. Civilförvaltningens och del I av fortifikationsförvaltningcns
huvudboksbilagor lära framdeles kunna färdigställas och

20

avlämnas samtidigt med huvudboken. Bilaga II till fortifikationsförvaltningens
huvudbok torde däremot icke kunna färdigställas till den 1 september.
Detta sammanhänger bland annat därmed, att denna bilaga innehåller synnerligen
vidlyftiga specifikationer av investeringarna i försvarets fastighetsfond.
För färdigställande av denna bilaga är civilförvaltningen beroende av
uppgifter från fortifikationsförvaltningen beträffande uppdelning av investeringarna
under vissa s. k. kollektivtitlar på olika fastighetsobjekt. Då dessa
specifikationer kommit civilförvaltningen tillhanda först under september
månad, har en häremot svarande förskjutning av tidpunkten för bilagans
avlämnande ägt rum.

Riksräkenskapsverket har enligt revisorerna påpekat, att verket vid
granskning av huvudböckerna för de centrala försvarsförvaltningarna ofta
nödgats inhämta upplysningar av de kamrerare, som inom vederbörande förvaltning
haft den närmaste kännedomen om myndighetens medelsförvaltning.
Under tiden före 1943 års förvaltningsreform, då vederbörande kamrerare
hos de olika fackmyndigheterna svarade för kassa- och bokföringsverksamheten
och själv upprättade myndighetens huvudbok, hade goda möjligheter
funnits att erhålla upplysningar i komplicerade eller eljest oklara bokföringsfrågor.
Sedan bokförings- och kassaverksamheten numera centraliserats
till civilförvaltningen, vore emellertid möjligheterna att erhålla dylika
upplysningar icke lika goda.

I den mån detta uttalande skall tolkas så, att en återgång till de förhållanden,
som rådde före förvaltningsreformen år 1943, vore att föredraga,
aktualiserar detta ett vidlyftigt spörsmål, till vilket civilförvaltningen har anledning
att återkomma nedan vid behandlingen av revisorernas förslag. Civilförvaltningen
har svårt att föreställa sig, att det för riksräkenskapsverket
skulle vara förenat med så betydande omgång att inhämta erforderliga upplysningar
i bokslutsfrågor, att enbart på denna grund organisatoriska förändringar
vore påkallade. Såvitt civilförvaltningen kunnat finna har riksräkenskapsverket
ej heller i sitt utlåtande över 1946 års militära förvaltningsutrednings
förslag framställt någon erinran mot att den nuvarande ordningen
i hithörande hänseenden bibehålies. Många av de förfrågningar, som av
riksräkenskapsverket framställas i samband med bokslutet, äro för övrigt
av den art, att de kunna besvaras först efter viss utredning och rådfrågning
av primärhandlingar av olika slag, detta oberoende av om förfrågningarna
ställas till civilförvaltningen eller till vederbörande förvaltnings kamerala
organ. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang jämväl påpeka, att före
1943 års förvaltningsreform arméförvaltningens civila departement ombesörjde
huvudbokföringen för arméförvaltningens fem departement och styrelser,
vilka nu i huvudsak motsvara arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens
intendenturavdelning, civilförvaltningen, fortifikationsförvaltningen
och försvarets sjukvårdsstyrelse. Separata huvudböcker upprättades
följaktligen endast för marinförvaltningen och flygförvaltningen.

7. Redovisning av inbetalningar.

Revisorerna lämna en kortfattad redogörelse om förfarandet vid inbetalningar,
vilket förfarande innebär, att kontobesked av postgirokontoret expedieras
till civilförvaltningens kamrerarkontor. Kupongerna till inbetalningskorten
fastsättas på särskilda krediteringsbesked, vilka översändas till respektive
förvaltningar för titelsättning och dispositionsbokföring. Därefter återställas
beskeden till kamrerarkontoret. För den dagliga avstämningen finnes en särskild
diversemedelstitel upplagd.

Revisorerna göra det uttalandet, att gällande ordning för inbetalningarnas
identifiering och titelsättning måste betecknas såsom ytterst tungrodd.

21

Förfarandet i fråga om inbetalningar har, trots att det måhända ter sig
invecklat för en utomstående, tillämpats alltsedan kassarörelsen centraliserats
och i stort sett fungerat väl. Svårigheter ha förorsakats av att vissa
förvaltningar icke kunnat utan — ofta ganska väsentlig — omgång angiva
titlar för bokföringen av vissa inkomster. I dylika frågor torde förvaltningarnas
kamerala organ i huvudsak vara hänvisade till uppgifter från de olika
byråer, som handha anskaffning och anslagsförvaltning. Dessa svårigheter
sammanhänga icke med centraliseringen. Det må upplysningsvis framhållas,
att inbetalningarna över postgiro under budgetåret 1950/51 uppgingo till över
88 miljoner kronor. Arbetet med inbetalningar sysselsätter i stort sett en
kontorist å kamrerarkontoret.

8. Ulbetalning av löner till förvaltningarnas personal.

De uppgifter i tidigare berörd skrivelse den 25 september 1951, som i förevarande
hänseende ligga till grund för revisorernas uppgifter, synas ha förmedlat
det intrycket, att civilförvaltningen över postgiro utbetalar lön till
samtliga befattningshavare vid de centrala förvaltningarna med undantag
av civilförvaltningens egen personal. Emellertid förekommer det i icke ringa
utsträckning, att lönen betalas kontant vid vederbörande förvaltning, i vilket
fall civilförvaltningen tillhandahåller check å sammanlagda avlöningsbeloppet.
Så är fallet exempelvis beträffande sjukvårdsstyrelsen samt flygförvaltningen,
utom i vad avser flygfältsbyrån. Av de 2 200 tjänstemän, till
vilka civilförvaltningen utbetalar lön över postgiro, tjänstgöra cirka 1 100 i
ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde. Återstoden har andra tjänstgöringsplatser.
Revisorerna uttala, att den metod, som tillämpas vid personalens
avlönande, innebär, att en vidlyftig och krävande apparat med utskrivande
av postgirokort jämväl för personal, som tjänstgör inom ämbetsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde, sättes i gång varje månad. Härtill må anföras, att
löneutbetalning över postgiro sker endast i de fall, då vederbörande förvaltning
så önskar och att hinder icke möter mot kontant utbetalning. Beträffande
kostnaderna för avlöningsutbetalning över postgiro må framhållas, att
utskrivande av utbetalnings-(giro)kort sysselsätter tre å fyra kvinnliga
befattningshavare tre kvällar i månaden. Ersättningen för detta övertidsarbete,
avseende jämväl omkring 1 100 befattningshavare utanför ämbetsbyggnaderna
å Gärdet, uppgick för budgetåret 1950/51 till cirka 1 800 kronor.

Civilförvaltningen, som i denna verksamhet endast fungerar som ett serviceorgan
i enlighet med förvaltningarnas egna önskemål, har för sin del
intet att erinra mot att löneutbetalningarna över postgiro avvecklas beträffande
den personal, som tjänstgör å Ladugårdsgärde. Det bör dock icke bortses
från att även kontant utbetalning av lön å tjänsterummet drager vissa
icke oväsentliga kostnader. Sålunda måste avlöningsmedlen hämtas och fördelas
på avlöningsbelopp samt utkvitteras på tjänstetid. För civilförvaltningen
med dess jämförelsevis fåtaliga personal tager detta arbete två personer
i anspråk under tre dagar.

Revisorernas uttalanden och förslag.

Revisorernas uttalanden ha i det föregående delvis berörts under olika
punkter och torde i den mån så skett icke behöva upprepas. Som slutomdöme
uttala revisorerna ett bestämt underkännande av den nuvarande organisationen.
Revisorerna framhålla vidare, att det visserligen icke synes uteslutet,
att de ogynnsamma verkningarna i viss utsträckning skulle kunna elimineras
genom tekniska förbättringar. Till övervägande del finge emellertid
olägenheterna få tillskrivas principiella fel i själva systemet, sammanhäng -

22

ande med uppdelningen på olika myndigheter av ansvaret för verksamheten
inom ett och samma förvaltningsområde. Med hänsyn härtill kunna enligt
revisorernas mening föreliggande brister avhjälpas endast genom organisatoriska
förändringar av grundläggande natur. Den mest ändamålsenliga lösningen
enligt revisorernas mening vore den, att de centrala försvarsförvaltningarna
utrustades med en självständig kassa- och bokföringsorganisation
för den egna medelsförvaltningen. Härigenom skulle en förenkling och rationalisering
kunna ernås. Vidare skulle överensstämmelse komma att råda
mellan freds- och krigsförhållanden, eftersom samtliga centrala försvarsförvaltningar
avses skola utrustas med egna kassor vid mobilisering.

Vad revisorerna återgivit i fråga om försvarsgrensförvaltningarnas erinringar
synes åtminstone i vissa avseenden återspegla en inställning hos de
kamerala organen inom nämnda förvaltningar gentemot den nuvarande organisationen,
vilken närmast torde få betecknas som avog. En negativ inställning
hos nämnda organ utgör en icke hållbar grund för det intima samarbetet
med civilförvaltningen i kassa- och bokföringsfrågor, som är en förutsättning
för att det nuvarande systemet skall fungera väl. En omorganisation
skulle säkerligen i vissa hänseenden vara till båtnad för civilförvaltningen.
Civilförvaltningen står nämligen icke främmande för tanken, att
ämbetsverket i leverantörers m. fl. ögon fått bära skulden för förseningar
och felaktigheter, som icke alls sammanhänga med den gemensamma kassaoch
bokföringsorganisationen utan bero av åtgöranden eller underlåtenheter
från vederbörande försvarsgrensförvaltnings sida.

Ett sakligt skäl för en omorganisation kunde ligga i det förhållandet, att
därigenom överensstämmelse skulle ernås mellan freds- och krigsförhållanden.
Civilförvaltningen har städse strävat efter att fredsorganisationen så
nära som möjligt skall ansluta sig till krigsorganisationen. I detta speciella
fall, där förvaltningarna redan i fredstid äro utrustade med kameralt skolade
arbetskrafter, där civilförvaltningen för mobilisering ställt till vissa förvaltningars
förfogande kontorstekniska hjälpmedel i form av postgiromaskiner,
öppnat krigspostgirokonton, tillgodosett förvaltningarnas behov
av olika typer av postgirokort och meddelat vissa instruktioner för kassaväsendets
funktion, ställer sig ämbetsverket emellertid frågande inför spörsmålet,
om det är erforderligt att bryta den nuvarande fredsorganisationen.
Mot nyss angivna bakgrund torde en omställning från freds- till krigsorganisation
icke behöva vålla nämnvärda svårigheter.

_ Oavsett påräknelig personalökning hos övriga centrala förvaltningsmyndigheter
ställer civilförvaltningen sig tveksam, huruvida omorganisationen
skulle medföra den förenkling och effektivisering, som revisorerna förutsätta.
Här må endast erinras om att civilförvaltningen på grund av det gemensamma
räkenskapsmaterialets omfattning kunnat för olika arbetsmoment,
exempelvis stansning, utskrivande av "postgirokort och checkar, inkomstredovisning
in. m. avdela särskilda biträden, som specialiserat sig på
respektive arbetsmoment och sålunda uppnått en hög grad av rutin och säkerhet.
Det torde knappast bli möjligt för de olika förvaltningarna att vidtaga
motsvarande anordning.

Revisorerna anse den mest ändamålsenliga lösningen vara att -— utan att
civilförvaltningens samordnande uppgift på förevarande område för den
skull behövde bortfalla — vederbörande myndigheter tilldelades kassor
av samma slag som försvarets lokalorgan, d. v. s. kassor anknutna till civilförvaltningens
centrala utgifts- och inkomstkonton (varmed torde avses
civilförvaltningens postgirosystem). De olika förvaltningarna skulle på så
sätt själva kunna verkställa utbetalningar över postgiro och erhålla egna
kontobesked över inbetalningar. För att säkra erforderlig rörelsefrihet vore

23

det vidare enligt revisorernas mening lämpligt att de centrala myndigheterna
härutöver finge själva ombesörja sin kassabokföring och eventuellt även svara
för bokslutsarbetet. Sambandet med den för försvaret i dess helhet gemensamma
hålkortsbokföringen hos civilförvaltningen skulle, enligt vad revisorerna
anse, kunna upprätthållas genom kontinuerliga rapporter över varje
månads inkomster och utgifter å vederbörande anslag.

Det torde icke vara förenat med några större tekniska svårigheter att tilldela
förvaltningarna i fråga kassor av den modell, revisorerna förorda. Vissa
olägenheter bleve dock oundvikliga.

Sålunda komme dessa kassor att intaga en i viss mån dualistisk ställning,
i det att de å ena sidan skulle vara anslutna till civilförvaltningens postgirosystem
enligt samma regler som försvarets lokala kassor och följaktligen i
vissa kontrollhänseenden måste vara underställda civilförvaltningen, under
det alt å andra sidan riksräkenskapsverket såsom reviderande organ delvis
icke kunde fullgöra sina uppgifter utan i viss utsträckning måste beträffande
kontrollen falla tillbaka på civilförvaltningen. En dylik uppspaltning av
såväl befogenheter som ansvarsfördelning har hittills varit främmande för
den svenska statsförvaltningen.

Ämbetsverket får vidare framhålla, att möjligheterna att verkställa likvid
medelst check skulle bortfalla, om icke myndigheterna jämväl medgåves
dragningsrätt på statsverkets checkräkning. Härigenom kommer i ännu
högre grad den av revisorerna påtalade förskjutningen av bokföringen av
utbetalningarna vid månadsskiftena att öka.

Revisorerna uttala också, att förvaltningarna eventuellt även skulle svara
för bokslutsarbetet. Med det system, som revisorerna själva skisserat, synes
det tveksamt, huruvida något stode att vinna med en sådan anordning. Såsom
underlag för sitt bokslutsarbete skulle förvaltningarna nämligen helt
vara hänvisade till av civilförvaltningen lämnade uppgifter och sammanställningar
av inkomster och utgifter. För att förvaltningarna skola kunna
från grunden handha bokslutsarbetet erfordras icke endast en återgång till
de förhållanden, som rådde före förvaltningsreformen, utan dessutom inrättande
av bokslutskontor för arméförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
krigsmaterielverket och försvarets sjukvårdsstyrelse. Såsom tidigare framhållits,
synes en övergång till dessa förhållanden ha förespeglat riksräkenskapsverket
såsom önskvärd. En dylik övergång medför emellertid så stora
praktiska svårigheter, att den måste sägas vara oförenlig med förekomsten
av för försvaret gemensamma förvaltningsmyndigheter. Konsekvent genomförd
skulle den nämligen innebära, att varje lokalmyndighet finge avlämna
kameral redovisning till såväl vederbörande försvarsgrensförvaltning som de
gemensamma myndigheterna, nämligen civilförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse,
fortifikationsförvaltningen och i vissa fall även till andra försvarsgrensförvaltningar.

Det är en öppen fråga, huruvida de centrala myndigheterna inom ramen
för ett kassa- och redovisningsväsende, som är anslutet till den centrala
hålkortsbokföringen, skulle kunna medgivas dragningsrätt å statsverkets
checkräkning. På den korta tid, som stått till buds, har civilförvaltningen
icke kunnat utreda denna fråga och överblicka alla de konsekvenser av
genomgripande art, som skulle uppkomma, om dylik dragningsrätt medgåves.
Revisorerna ha icke heller ifrågasatt dylik dragningsrätt.

Det torde vara möjligt att i form av periodiska rapporter anordna sambandet
med den centrala hålkortsbokföringen. Civilförvaltningen bortser
härvid från de felkällor, som automatiskt tillskapas, då bokföringen grundar
sig på bokföringsrapporter i stället för verifikationer. Det är uppenbart,

24

att civilförvaltningen, som har att svara för bokföringens riktighet, icke
kan påtaga sig ansvaret för en på dylikt sätt anordnad redovisning. Det
torde böra bringas i erinran, att för framställandet av belastningstabellerna,
som direkt uppbyggas på verifikationerna, erfordras ett trettiotal kontroller.

Av revisorerna föreslagen anslutning av vissa staber m. m. till förvaltningarna
i kassahänseende torde falla på den omständigheten, att nämnda
staber in. in. skola revideras av civilförvaltningen.

Revisorerna synas luta åt den uppfattningen, att den ifrågasatta omorganisationen
skulle kunna genomföras utan utökning av personal vid ifrågavarande
förvaltningsmyndigheter. Civilförvaltningen kan icke dela denna
uppfattning. Enligt ämbetsverkets mening komme det ökade redovisningsoch
kassaarbetet att medföra krav på såväl ytterligare personal som höjning
av vissa löneställningar. I allt fall kräver denna fråga särskild utredning.

För civilförvaltningens del skulle ett upphävande av den gemensamma
kassa- och bokföringsorganisationen medföra vissa personalbesparingar, vilka
preliminärt kunna beräknas till ett biträde för stansningsarbete, två kontorsbiträden,
som äro sysselsatta med utskrivande av postgirokort för de
andra förvaltningarnas räkning, samt ett kanslibiträde å kainrerarkontorets
expedition, vilket huvudsakligen utför expeditionsarbete, avseende förvaltningarnas
verifikationer och redovisningshandlingar. Den med inkomstredovisningen
sysselsatta kontoristen skulle dessutom kunna delvis frigöras för
andra uppgifter.

Revisorerna framhålla, att de svagheter, som vidlåda nuvarande organisation,
än mera skulle accentueras, därest 1946 års militära förvaltningsutrednings
förslag om indragning av vissa förskottskassor och förläggande
till civilförvaltningen av jämväl dispositionsbokföringen för vederbörande
myndigheter genomfördes. Det kunde enligt revisorerna även befaras, att
myndigheternas känsla av ansvar för anslagsförvaltningen därigenom komme
att på ett betänkligt sätt uppluckras. En dylik åtgärd skulle leda till
ökade svårigheter att få till stånd en klar ansvarsfördelning de olika myndigheterna
emellan.

Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning om att det ur bland annat
ansvarsfördelningssynpunkt vore olämpligt att förlägga de centrala förvaltningarnas
dispositionsbokföring till civilförvaltningen. I sitt underdåniga
utlåtande den 20 juni 1951 över förvaltningsutredningens betänkande har
civilförvaltningen även avstyrkt en sådan anordning. Beträffande de olika förvaltningarnas
förskottskassor hyser civilförvaltningen för närvarande inga
planer på att företaga några åtgärder, vilket ock framhölls i civilförvaltningens
tidigare berörda skrivelse till revisorerna den 25 september 1951.

Civilförvaltningen anser sig emellertid icke böra underlåta att i detta sammanhang
erinra om föredragande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet
den 12 mars 1943 (prop. nr 180 s. 280) vid behandlingen av
1941 års militära förvaltningsutrednings den 28 mars 1942 avgivna betänkande
med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet.
Departementschefen anförde härvid bland annat följande:

För närvarande ombesörjer arméförvaltningens huvudkassa utbetalningar
för de till ämbetshusen vid Rödbodtorget förlagda avdelningarna
av ämbetsverket, för den vid Kungsgatan belägna sjukvårdsstyrelsen,
för intendenturdepartementets industribyrå vid Arsenalsgatan samt för
tygdepartementets å Östermalm belägna avdelningar. Redan nu föreligger
alltså det förhållandet, att ämbetsverkets huvudkassa betjänar
i lokalt hänseende vitt åtskilda myndigheter. Härigenom torde möjligheten
för en framlida centralisering i detta hänseende vara ådaga -

25

lagd även för det fall, att lokal anslutning icke skulle komma till stånd.
För bestridande av smärre löpande utgifter böra stående förskott lämpligen
utlämnas till de myndigheter, som äro belägna på större avstånd
från civilförvaltningen.

År 1943 betjänade arméförvaltningens civila departements kassa följaktligen
— förutom de vid Kungsgatan, Arsenalsgatan och å Östermalm förlagda
avdelningarna av arméförvaltningen — även de vid Rödbodtorget förlagda
arméförvaltningens tygdepartement, intendenturdepartement, civila
departement, fortifikationsstyrelse och sjukvårdsstyrelse, och detta under
tid för förstärkt försvarsberedskap.

Sedan civilförvaltningen 1949 inflyttat i ny ämbetsbyggnad ansluten till
arméförvaltningens, marinförvaltningens, flygförvaltningens och sjukvårdsstyrelsens
ämbetsbyggnader å Ladugårdsgärde, ansåg ämbetsverket i anslutning
till föredragande statsrådets uttalande det vara sin skyldighet att taga
upp frågan om reducering av de stående förskotten vid förvaltningsmyndigheterna
i den gemensamma ämbetsbyggnaden. I gemensam skrivelse den
27 januari 1950 ha arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
bestämt motsatt sig en dylik anordning. På grund av detta motstånd
har civilförvaltningen låtit saken förfalla, oaktat de skäl förvaltningarna
framdragit icke varit bärande. Så ha förvaltningarna framhållit »att enligt
en inom arméförvaltningens civilbyrås kameraldetalj verkställd beräkning
för närvarande cirka 9—17 minuter åtgå för erhållande av förskott, medan
tidsåtgången, därest kassan indroges, torde komina att uppgå till cirka
20—50 minuter.» Gångtiden inomhus från arméförvaltningens förskottskassa
till civilförvaltningens huvudkassa är högst ett par minuter. 1946
års militära förvaltningsutredning har efter noggranna utredningar funnit,
att nu ifrågavarande förvaltningars förskottskassor böra indragas.

När revisorerna såsom ett skäl för ifrågasatt omorganisation åberopa, att
ansvaret för vidtagna åtgärder skulle stärkas och komma till klarare uttryck,
vilar detta uttalande på en tankegång, som icke närmare utvecklats
och därför svårligen kan bemötas. Såvitt ämbetsverket kan bedöma, har
den nuvarande ordningen icke givit upphov till oklarhet beträftande de olika
myndigheternas åligganden och ansvar.

Därest den nuvarande organisationen finnes böra avskaffas, måste ett
flertal frågor närmare undersökas. Sålunda erfordras utredning, huruvida
samtliga eller endast vissa centrala försvarsförvaltningsmyndigheter skola
tilldelas egen kassa, eventuellt i förening med dragningsrätt å statsverkets
checkräkning. Vidare måste närmare fastställas den typ av kassa, som skall
komma i fråga, förhållandet till civilförvaltningens centrala hålkortsbokföring
samt frågan, huru bokslutsarbetet skall organiseras och bedrivas. Av
vikt i detta sammanhang är givetvis det behov av personal och eventuellt
även bokföringsmaskiner, som följer med ifrågasatt omorganisation.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Lundberg och Brunskog, den senare föredragande, jämväl t. f. byråcheferna
Rosén och Hallin.

Stockholm den 23 januari 1952.

Underdånigst

RAGNAR LUNDBERG..

UNO BRUNSKOG.

Arvid Hane.

26

Försvarets sjukvårds
styrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 anbefalld inkomma med underdånigt
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin
berättelse i vad avser försvarsdepartementet, § 2, får försvarets sjukvårdsstyrelse
i underdånighet anföra följande.

Ovannämnda § 2 avhandlar den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen. Då emellertid
sjukvårdsstyrelsens inlemmande i denna organisation i mycket ringa mån
berörts, torde det vara nödvändigt att i stora drag redogöra för handläggningen
av styrelsen berörande kassaärenden.

Kassa- och bokföringsärendena inom ämbetsverket handhavas av ekonomisektionen.
För löpande utgifter disponeras ett stående förskott, numera
4 000 kronor. Ekonomisektionen ombesörjer vidare de månatliga löneutbetalningarna
till vederbörande personal från särskilt rekvirerade kortfristiga
förskott. Förskottsredovisningarna samt övriga verifikationssammandrag anordnas
för central huvudbokföring hos civilförvaltningen. Detta ämbetsverk
utför jämväl bokslutsarbetet.

Inom ekonomisektionen, som enligt särskild arbetsrutin samarbetar med
ämbetsverkets materielbyrå, diarieföras och granskas alla räkningar samt
föres avräkning på levande konti (reskontra) jämte intern kassabokföring,
som avstämmes mot från civilförvaltningen inlöpande kassarapporter. Dessutom
ombesörjer sektionen ämbetsverkets dispositionsbokföring.

Utbetalningarna över förskott under budgetåret 1950/51 framgå av följande
sammanställning, som jämväl angiver huru många gånger och med
vilket sammanlagt belopp förskotten återfyllts (redovisats):

Stående förskott 4 000................... 10 22 929:04

Avlöningsförskott = avl.-listor .......... 12 498 783:73

I anslutning till de av revisorerna påtalade olägenheterna med den centraliserade
kassa- och bokföringsverksamheten får ämbetsverket andraga följande
synpunkter.

1. Försening av utbetalningar. Någon påtaglig olägenhet har knappast förmärkts
vid sjukvårdsstyrelsen. Omgången över civilförvaltningen medför i
regel en försening av högst en dag.

2. Leverantören måste vid förfrågningar vända sig till två myndigheter.
I vilken utsträckning förfrågningar skett hos civilförvaltningen undandrager
sig sjukvårdsstyrelsens bedömande. Att förfrågningar om likvider och
dylikt i första hand riktas till sjukvårdsstyrelsen är dock naturligt, eftersom
leverantören tidigare haft förbindelse med styrelsen vid upphandlingens ordnande
och utställt faktura på styrelsen. Tack vare ämbetsverkets relativt
begränsade verksamhet och en överskådlig reskontra ha begärda uppgifter
kunnat lämnas omgående. Även civilförvaltningen har utnyttjat denna möjlighet
att snabbt återfinna kassaärenden, vilket visar att en allt för stor
och många skiftande upphandlingsområden omspännande kassaorganisation
har en viss naturlig begränsning i sina funktioner.

3- Vidlyftig apparat för avlöning av tjänstemän. Enär såsom ovan anförts
avlöning till personalen vid sjukvårdsstyrelsen utbetalas kontant av förskottsmedel,
gälla de anmärkta förhållandena icke sjukvårdsstyrelsen.

27

4. Eftersläpning av kassabokföringen. Det är ostridigt att en viss måhända
ofrånkomlig eftersläpning med titelblad och titelfördelningslistor förekommer,
i regel cirka eu månad. Några mera betydande olägenheter härav
ha dock knappast gjort sig gällande för sjukvårdsstyrelsens del.

5. Föreslagen indragning av förskottskassor och förläggande av jämväl
dispositionsbokföringen till civilförvaltningen. Sjukvårdsstyrelsen får på det
kraftigaste understryka de av revisorerna framlagda synpunkterna i fråga
om dessa förslag. Styrelsen vill tillika framhålla nödvändigheten av att den
centrala förvaltningsmyndighet, som disponerar anslag, icke endast verkställer
dispositionsbokföring utan även i någon form upplägger en intern
kassabokföring innefattande annoteringar rörande anordningsbesluten. Rätten
härtill har ifrågasatts. Det synes därför vara nödvändigt att, om den centrala
kassa- och bokföringsorganisationen skall bibehållas, bestämmelser
utfärdas som tillförsäkra den förvaltande myndigheten en oavlåtlig kontroll
över såväl dispositions- som kassaläge för omhänderhavda anslag.

6. Olika freds- och krigsorganisation. Sjukvårdsstyrelsen instämmer helt
i vad revisorerna härutinnan anfört.

Sammanfattningsvis får sjukvårdsstyrelsen uttala, att den till civilförvaltningen
centraliserade kassa- och bokföringsorganisationen icke medfört några
större svårigheter för anslagsförvaltningen vid styrelsen, något som måste
tillskrivas icke blott de organisationsdetaljer, som här inledningsvis berörts,
utan framför allt, att lokala och personella förhållanden tillåtit ett gott
samarbete ämbetsverken emellan. Några väsentliga fördelar för fredsförvaltningen
torde icke för sjukvårdsstyrelsens del stå att vinna genom den av
revisorerna ifrågasatta lösningen att de centrala försvarsförvaltningarna utrustades
med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för den egna
medelsförvaltningen. För krigsförberedelsearbetet och övergången till krigsorganisation
skulle dock en dylik lösning medföra avsevärda fördelar.

Någon utökning av personalen vid sjukvårdsstyrelsen skulle icke vara
påkallad av den ifrågasatta omläggningen under förutsättning att bokslutsarbetet
allt fortfarande omhänderhades av civilförvaltningen.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Kihlstedt
och Kjellström, den senare föredragande, byrådirektören Kinnander
och chefen för materielbyrån Braun.

Stockholm den 12 januari 1952.

Underdånigst

SIGURD KIHLSTEDT.

C. BIRGER KJELLSTRÖM.

Clas Malmberg.

Krigsmaterielverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 29 december 1951 har krigsmaterielverket anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört under § 2 angående den för försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och bokföringsorganisa -

28

tionen. Med anledning härav får krigsmaterielverket avgiva följande underdåniga
utlåtande.

I yttrande den 31 juli 1951 till riksdagens revisorer i ärendet anförde verket
i huvudsak följande. Kassaväsendets centralisering till försvarets civilförvaltning
föranledde på sin tid vissa betänkligheter från krigsmaterielverkets
sida. De dittills vunna erfarenheterna av ifrågavarande organisation
hade emellertid visat att dessa betänkligheter varit grundade på delvis andra
förutsättningar än dem som i verkligheten kommit att föreligga. Verket ansåge
sålunda, alt den av försvarets civilförvaltning handhavda kassarörelsen
— efter successivt genomförda förbättringar av vissa detaljer — numera
val löste sin uppgift och i stort sett kunde anses fylla rimliga anspråk på
centraliserad utbetalnings- och inbetalningskassa.

Krigsmaterielverket hyser icke någon önskan om att separat kassa inrättas
vid verket. Vissa fördelar skulle dock otvivelaktigt vara förenade härmed.
Sålunda skulle vissa bankaffärer t. ex. lösen av dokument, rembourser etc.,
kunna handläggas snabbare. Vidare torde i allmänhet likvid å fakturor kunna
utbetalas en å två dagar tidigare än för närvarande. Från leverantörernas
synpunkt kan det därjämte vara till fördel att erhålla likvid från samma
myndighet som ombesörjt upphandlingen varjämte det otvivelaktigt är till
fördel att verifikatbanden icke behöva avhändas krigsmaterielverket i samband
med utbetalningen. Vissa nackdelar skulle emellertid även bliva förenade
med återupprättandet av egen kassa vid krigsmaterielverket. För närvarande
kan verkets rörelsekapital då verket från uppdragsgivande myndighet
begär täckning för nedlagda kostnader omedelbart erhålla sådan täckning
genom utställande av en »omföringsbegäran». Civilförvaltningen krediterar
då rörelsekapitalet utgiften varefter civilförvaltningen i sinom tid tillgodoföres
utgiften från uppdragsgivande myndighet efter vederbörlig granskning.
Skulle särskilda kassor med därtill hörande bokföring inrättas hos
berörda myndigheter synes ersättning till rörelsekapitalet endast kunna ske
genom utställande av fakturor i vanlig ordning. Även om dessa fakturor
skulle behandlas så skyndsamt som möjligt hos uppdragsgivande myndighet,
måste denna behandling dock taga längre tid än enligt det nuvarande
systemet och därmed rörelsekapitalet bli hårdare belastat än för närvarande.
Vidare erfordras vid inrättande av egen kassa hos verket minst en ytterligare
befattningshavare, nämligen en kassör i 15 :e lönegraden. Riksdagens
revisorer ha visserligen ansett att en personalförstärkning vid inrättandet
av särskilda kassor knappast vore erforderlig, då de centrala förvaltningsmyndigheterna
redan voro försedda med kamerala organ. Verket får
emellertid erinra om att därest särskild kassa inrättas vid verket, det kamerala
organets arbetsuppgifter komma att stiga såväl kvalitativt som kvantitativt
och att detta även måste återverka på personalen.

Såsom riksdagens revisorer anmärkt avses egen kassa föras vid verket vid
övergång till krigsorganisation. Detta medför emellertid icke att egen kassa
även nödvändigtvis bör föras under fredsförhållanden. Krigsmaterielverket
har nämligen från civilförvaltningen erhållit direktiv och erforderliga postgirohandlingar
etc. för omedelbar tillämpning vid krigsorganisation, och ser
verket icke några väsentliga svårigheter att i förekommande fall tillämpa
dessa direktiv in. in.

I detta sammanhang vill verket tillrättalägga ett mindre misstag i revisorernas
referat av nuvarande organisation, nämligen med avseende å utbetalning
av tjänstemännens i krigsmaterielverket löner. Dessa utbetalas icke
såsom revisorerna anfört över postgiro utan kontant inom verket med anlitande
av från civilförvaltningen rekvirerade medel, vilket system fungerar
utan anmärkning.

29

Vad därefter bokföringsarbetet angår anser verket, att sedan den redovisningsmässiga
utformningen numera vunnit stadga och betydligt större
snabbhet än tidigare uppnåtts i avlämnande av kassa- och dagsboksrapporter,
några väsentliga olägenheter ej heller äro förknippade med den centrala
bokföringen. Tidigare förekommande bokföringsfel m. m. synas även numera
i väsentlig grad ha eliminerats. Verket vill dock framhålla, att verket
internt bedriver en för dess ekonomiska redovisning betydelsefull boltföringsoch
kalkylverksamhet, vilken icke kan — såsom synes hava förutsatts bl. a.
av törvaltningsutredningen — överföras på civilförvaltningen. Detta bokföringsarbete
är en primär förutsättning för redovisning och kalkylering av
den stora anskaffningsverksamhet som verket bedriver inom ramen för sitt
rörelsekapital ävensom av övriga till verkets förfogande ställda medel. Därjämte
innesluter verkets interna bokföring en mycket betydelsefull redovisning
av den industriella verksamhet som bedrives vid verkets sammansättningsverlcstäder.

Sammanfattningsvis får verket sålunda uttala, att den till civilförvaltningen
centraliserade kassa- och bokföringsorganisationen såsom den nu bedrives
icke medfört några nämnvärda olägenheter för verket och att några väsentliga
fördelar icke skulle vinnas genom att verket utrustades med en
självständig kassa- och bokföringsorganisation. Verket förutsätter emellertid
därvid att under alla omständigheter någon inskränkning icke göres i
den av verket bedrivna interna bokföringen.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknade Reuterwall och
Krook, den sistnämnde föredragande, samt Udd, Laurin, Furst och Runius.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst
S. REUTERWALL.

CARL-OTTO KROOK.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1951 församlade revisorer under § 2 i sin berättelse anfört rörande den för
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen.
Med anledning härav får fortifikationsförvaltningen
anföra följande.

Enligt gällande instruktion för förvaltningen verkställes dispositionsbokföring
beträffande anslag, som stå till ämbetsverkets förfogande. Emellertid
bokföras å förvaltningens kameralsektion även alla kassatransaktioner. Erfarenheten
har givit vid handen, att denna kassabokföring icke utan olägenhet
kan undvaras, enär försvarets civilförvaltning icke med tillräcklig snabbhet
kunnat tillhandahålla ämbetsverket för dess interna bokföringsarbete
erforderliga uppgifter. Sålunda kan nämnas, att dagboksblad inkomma till
förvaltningen omkring 10 dagar efter bokföringsdagen medan s. k. titelblad
tillhandahållas 15—20 dagar efter månadsskifte. De månatliga titelfördelningslistorna
komma förvaltningen till handa i slutet av följande månad eller

30

senare. Nämnas må ock, att belastningstabeller under innevarande budgetår
inkommit för endast två månader, omkring 6 veckor efter utgången av respektive
månader (september och november).

Till belysande av omfattningen av kassatjänsten vid försvarets civilförvaltnings
kamrerarkontor ha revisorerna sammanställt uppgifter angående
antalet inkomst-, utgifts- och omföringsverifikationer samt postgiroinbetalningar
för respektive förvaltningar under sistförflutna budgetår. Vad
angår de därvid lämnade uppgifter, som avse fortifikationsförvaltningen, finner
ämbetsverket dessa icke giva en rättvisande bild av läget. För ämbetsverket
ha upptagits 4 010 utgifts- och omföringsverifikationer. Genom att fortifikationsförvaltningen
i stor omfattning begagnar sig av verifikationssammandrag
överensstämmer antalet verifikationer alls icke med antalet räkningar.
Ovannämnda antal verifikationer omfattar sålunda cirka 23 000 räkningar.
Vidare har i revisorernas berättelse antalet inkomstverifikationer uppgivits
till 1 140. Denna siffra är emellertid felaktig och skall rätteligen vara 799. Antalet
verifikationer ger dock icke riktigt besked om inbetalningsfrekvensen.
Fortifikationsförvaltningen har nämligen i arbetsbesparande syfte för vissa
inbetalningar upprättat två särskilda postgirokonton, det ena för hyresinbetalningar
och det andra huvudsakligen för inbetalningar, som sammanhanga
med den uthyrning av arbetsmaskiner och materialförsäljning, som
bedrives inom byggnadsbyråns upphandlingssektion. Inbetalningarna å dessa
postgirokonton, vilka inbetalningar sista året uppgått till cirka 3 600 respektive
1 400, gireras månatligen till det av civilförvaltningen för fortifikationsförvaltningen
upplagda postgirokontot. Härigenom kommer sålunda ett
flertal inbetalningsposter att sammanföras till en verifikation.

Revisorerna ha bland annat framhållit, att genom centraliseringen av kassarörelsen
uppstått den olägenheten att leverantörer och andra vid eventuella
förfrågningar ha att vända sig till två myndigheter, dels den utanordnande
och dels den betalande. Fortifikationsförvaltningen får vitsorda, att förfrågningar,
som sammanhänga med försenad utbetalning, icke äro ovanliga och
att förfrågningarna ofta medföra utredningsarbete hos såväl försvarets civilförvaltning
som fortifikationsförvaltningen. Då förfrågningarna givetvis
stå i relation till antalet utbetalningar och inbetalningar, torde de ovannämnda
av revisorerna anförda sifferuppgifterna icke utgöra någon rättvisande
grund för bedömande av olägenheternas räckvidd.

Vad angår förfarandet vid utbetalning av lön till de centrala försvarsförvaltningarnas
personal finner fortifikationsförvaltningen i likhet med revisorerna
detta kunna avsevärt förenklas. Det må framhållas, att med gällande
system postverket engageras icke endast för löneutbetalningen via postgiro
utan även för distribution till varje anställd av den lönespecifikation, som
utgöres av delkopia av avlöningslistan. Det synes fortifikationsförvaltningen
som om avlöningsutbetalningen skulle ske med minsta arbete och tidsutdräkt
för såväl den med avlöningsarbetet sysselsatta personalen som mottagarna
av avlöningsförsändelserna, därest varje ämbetsverk för sig ombesörjde
utbetalning av lönen till den i Stockholm tjänstgörande personalen.

Såsom av det sagda framgår tala flera skäl för att varje central förvaltningsmyndighet
utrustas med eget kassaorgan. Vad som främst kan åberopas
härför är emellertid, att ett dylikt kassaorgan måste inrättas vid en
övergång till kngsförhållanden. Det synes fortifikationsförvaltningen med
hänsyn till de påfrestningar, som måste antagas följa med en omställning
av förvaltningsverksamheten till krigsförhållanden, vara av stor betydelse
att varje central förvaltningsmyndighet erhåller eget redan i fredsorganisalionen
ingående kassaorgan.

Revisorerna ha anfört, att någon utökning av personalen vid nu ifråga -

31

varande förvaltningsmyndigheter vid en omläggning av kassa- och bokföringsorganisationen
efter av revisorerna antydda linjer knappast vore påkallad.
Fortifikationsförvaltningen får med anledning därav framhålla, att
för ämbetsverkets del någon utökning av den högre personalen väl icke torde
bliva erforderlig men att viss förstärkning av kansli- och kontorsbiträdespersonalen
torde bliva nödvändig.

Fortifikationsförvaltningen får under åberopande av vad sålunda anförts
tillstyrka revisorernas förslag, att frågan om den centraliserade kassa- och
bokföringsverksamheten upptages till omprövning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Nordberg, föredragande, jämväl byråcheferna Sjögren och
Thelander samt t. f. byråchefen Melander.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

G. NORDBERG.

Lennart Almgren.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1951
församlade revisorer under § 2 i sin berättelse uttalat angående den för försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen.

Såsom av den av riksdagens revisorer lämnade redogörelsen framgår, har
riksräkenskapsverket i skrivelse till revisorerna meddelat sina erfarenheter
beträffande den nuvarande centraliseringen till civilförvaltningen av bokförings-
och kassaverksamheten för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.
I nämnda skrivelse uttalade riksräkenskapsverket bland annat åt!
frågan om organisationen av ifrågavarande verksamhet borde göras till föremål
för ytterligare överväganden. Därvid borde särskilt undersökas vilka
fördelar som skulle stå att vinna med att försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
utrustades med egen kassa- och bokföringsorganisation för sin
egen medelsförvaltning och att huvudböckerna upprättades inom den egna
förvaltningen. Riksräkenskapsverket förutsatte härvid, att försvarets regionala
och lokala myndigheter skulle såsom nu är fallet avlämna redovisning
till civilförvaltningen. Riksräkenskapsverket får i detta sammanhang
åberopa sitt sålunda gjorda uttalande.

I likhet med riksdagens revisorer vill riksräkenskapsverket förorda att
frågan om kassa- och bokföringsverksamheten för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
snarast möjligt upptages till omprövning.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Murray, Faxelius och Wildeman deltagit.

Stockholm den 17 januari 1952.

Underdånigst
BERNT NEVRELE.

ARVID STENSTRÖM.

32

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 3.

Till Konungen.

Den 28/i 1952.

Med anledning av nådig remiss angående vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i fråga om ridskolan Strömsholm (§3) får chefen för
armén i underdånighet anföra följande.

Genom fortgående motorisering minskas behovet av hästar vid armén.
Fortfarande erfordras emellertid inom överskådlig framtid vid krigsförbanden
ett betydande antal. Så länge hästar behövas i organisationen, måste personal
(även frivillig) utbildas att handha dem. Antalet hästvana värnpliktiga
minskas årligen. Behovet av en kör- och ridskola med minst nuvarande
omfattning finns även framdeles.

I kostnaderna för ridskolan ha inräknats utgifterna för Utnäslöts remontdepå.
Chefen för armén har anmält ett minskat fredsbehov av varmblodiga
hästar för arméns räkning och angivit remonteringsbehovet av sådana till
ca 300 per år. Av hänsyn till hästuppfödarnas intressen beslöt 1950 års
riksdag att t. o. m. 1953 för arméns räkning årligen skulle inköpas 500 remonter.
Enligt 1951 års riksdag (prop. nr 110, s. 55—57) skola 1954 inköpas
450, och i statsverkspropositionen år 1952 (bilaga 6, s. 86) föreslås samma
antal till inköp 1955 och 1956.

Genom ovannämnda beslut har det blivit nödvändigt att bedriva remontutbildning
i större utsträckning än som erfordras för arméns fredsbehov,
vilket medfört att en eljest avsedd minskning av antalet remontdepåer måst
uppskjutas.

Chefen för armén har prövat olika möjligheter att nedbringa kostnaderna
för ridskolan. Undersökningar ha bl. a. sedan en längre tid pågått angående
möjligheterna att ansluta skolan till något förband. Dessa undersökningar
ha hittills icke lett till positivt resultat, främst på grund av de med en flyttning
förenade kraven på nybyggnader m. m. Sedan hösten 1951 undersökas
under ledning av pansarinspektören och i samråd med bl. a. kungl. lantbruksstyrelsen
andra alternativ för att åstadkomma en rationellare och ekonomiskt
billigare organisation. Resultatet av undersökningen beräknas kunna
föreläggas 1953 års riksdag. Förslaget kommer även att omfatta remontdepåorganisationen.

Innevarande budgetår har en personalminskning med en kollektivanställd
chaufför och en nattvakt genomförts, medförande en årlig besparing på
ca 12 000 kr. Genom minskning av ridskolans stamhästgrupp och av personalen
för dess vård komma driftkostnaderna redan under innevarande år
att ytterligare begränsas.

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
V. TAMM.

Chef för arméstaben.

Olof Rudqvist.

33

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 3 i sin senast avgivna berättelse anfört rörande
ridskolan i Strömsholm.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Mot bakgrunden av de utav riksdagsrevisorerna lämnade uppgifterna beträffande
den rent militära utbildningsverksamheten vid ridskolan synes det
uppenbart, att alla åtgärder böra vidtagas i syfte att nedbringa kostnaderna
för skolan. Genom den fortskridande motoriseringen inom armén lärer också
behovet av rid- och körutbildning komma att efter hand bliva mindre
framträdande. I betraktande härav synes, på sätt revisorerna anfört, frågan
om ridskolans framtida ställning böra tagas under omprövning så snart
ske kan. Arméchefen har också i skilda sammanhang varit inne på denna
fråga. Sålunda anmälde chefen för armén i yttrande den 30 augusti 1950
över den av 1949 års försvarsutredning den 4 juli samma år framlagda
skrivelsen, att utredning påginge beträffande möjligheten att ansluta skolan
till ett förband eller att alternativt mer effektivt utnyttja den nuvarande
skolans organisation för stabs- och förvaltningstjänst. Ämbetsverket
har inhämtat att förslag i ämnet lärer vara att förvänta från chefen för
armén inom sådan tid att ställning därtill kan tagas av 1953 års riksdag.
Civilförvaltningen vill i detta sammanhang anmäla, att ämbetsverket under
år 1950 anslutit skolans kassaverksamhet till flygvapnets centrala skolor i
Västerås, varigenom viss personalbesparing åstadkommits.

Vad angår den av revisorerna väckta frågan om avveckling av Utnäslöts
remontdepå, som i förvaltningshänseende är anknuten till ridskolan, må
framhållas, att det årliga remonteringsbehovet av varmblodiga hästar numera
uppgår till 301. Emellertid har av hänsyn till hästuppfödarnas intressen
det årliga inköpet av varmblodiga remonter beräknats till betydligt
högre antal än som erfordras för arméns del, eller för år 1953 500 och
för år 1954 450 remonter. På sätt framgår av årets statsverksproposition
(bil. 6, punkt 51) har departementschefen funnit angeläget, att aveln av
varmblodiga hästar vidmakthålles i ungefär samma omfattning som tidigare,
intill dess resultat föreligger av en under år 1951 inom jordbruksdepartementet
igångsatt utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas
för att åstadkomma en hästavel motsvarande landets behov. I anslutning
härtill föreslås i statsverkspropositionen, att jämväl under vartdera av åren
1955 och 1956 skola inköpas 450 varmblodiga remonter för arméns räkning.
Det överskott av varmblodiga hästar, som uppkommer genom inköpen,
föreslås skola tillföras ackorddraghästbeståndet, i den mån överskottet
icke exporteras.

Då sålunda för flera år framåt någon nedgång i remontutbildningen icke
kommer till stånd, synes det svårt att nu överblicka möjligheterna att kunna
avveckla denna verksamhet vid Utnäslöt. Även detta spörsmål lärer
komma att av arméchefen närmare undersökas i samband med frågan om
ridskolans organisation.

I avvaktan på det resultat, till vilka nu pågående överväganden inom

3—527135. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. II.

34

arméledningen kunna leda, kan civilförvaltningen icke göra något uttalande
om möjligheterna att i personellt avseende begränsa organisationen
vid ridskolan och den därtill anslutna remontdepån vid Utnäslöt.

Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst

RAGNAR LUNDBERG.

G. ERIK HALLIN.

B. Löfgren.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade
revisorer under § 3 i sin berättelse anfört angående ridskolan i
Strömsholm.

I nämnda avsnitt av sin berättelse ha revisorerna konstaterat, att behovet
av utbildning i ridning och körning samt i hästtjänst över huvud till följd
av den fortskridande mekaniseringen inom armén numera icke vore detsamma
som tidigare. Revisorerna ha ansett angeläget, att åtgärder vidtoges till
nedbringande av kostnaderna, vilka för närvarande framstode såsom anmärkningsvärt
höga, för den inom armén alltjämt erforderliga utbildningen
i ridning och körning. Den naturligaste utvägen syntes revisorerna
därvid vara, att utbildningen överflyttades till något av de båda kvarvarande
kavalleriregementena. I samband därmed syntes jämväl Utnäslöts
remontdepå kunna avvecklas och den där bedrivna verksamheten förläggas
till annan remontdepå.

Vad av revisorerna i förevarande fråga anförts synes fortifikationsförvaltningen
beaktansvärt. Förvaltningen finner det icke vara möjligt att
utan mera ingående utredning bedöma, huruvida de av revisorerna framställda
förslagen lämpligen kunna genomföras inom ramen för den nuvarande
tillgången på byggnader och markutrymmen m. m. vid något av
kavalleriförbanden. Det synes emellertid som om en dylik utredning bör utföras
jämsides med en utredning av frågan sedd ur militärorganisatorisk
synpunkt. Enligt vad förvaltningen under hand erfarit pågår inom arméstaben
sedan längre tid utredning av frågan om organisationen av den
verksamhet, som nu bedrives vid ridskolan. Med hänsyn härtill ifrågasätter
förvaltningen, huruvida icke revisorernas berättelse i förevarande del
bör överlämnas till arméstaben för beaktande vid utredningsarbetet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Nordberg, föredragande, jämväl byråchefen Thelander.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

G. NORDBERG.

Gunnar Lindh.

35

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har lantbruksstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört rörande
ridskolan vid Strömsholm.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Styrelsen anser sig böra skärskåda det uppkomna spörsmålet enbart ur
de synpunkter, som kunna vara av betydelse för upprätthållande av ett
för arméns behov lämpligt hästbestånd och vad därmed står i samband.

Jordbrukets mekanisering har medfört en stark och ur driftsekonomisk
synpunkt nödvändig nedskärning av häststocken. Samtidigt har intresset
för hästen, som förr var ganska utbrett bland landsbygdens ungdom, övergått
till intresse för maskiner. Kunskap om hur hästen skall skötas, vårdas
och omhänderhas för att på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin
uppgift saknas i betänkligt stor utsträckning hos den yngre generationen.
Detta förhållande är icke blott till förfång för utnyttjande av hästen som
dragkraft i jordbruk och skogsbruk. Även för armén skulle vid mobiliseringsfall
svårigheten att fylla behovet av hästvant folk komma att vålla
betydande avbräck. Detta skulle i sin tur medföra, att arméns hästmaterial
icke skulle kunna utnyttjas på ett fullgott sätt och att det hastigare än
nödvändigt komme att förslitas.

Den tilltagande bristen på folk, som är vant och kunnigt att handskas
med hästar, beror emellertid icke enbart på den genomförda mekaniseringen.
En i hög grad bidragande orsak är utan tvivel att den utbildning på
nämnda område, som ett relativt stort antal värnpliktiga förr erhöllo under
sin första tjänstgöring vid beridna eller hästanspända truppförband, numera,
sedan dessa förband reducerats eller motoriserats, blott kan komma
ett mycket begränsat antal värnpliktiga till del.

Det är otvivelaktigt av behovet påkallat, att de möjligheter, som stå till
buds för att bevara vad i korthet kan benämnas hästkultur, tillvaratagas.
Inom exempelvis jordbrukets ungdomsorganisationer skulle frivilliga instruktörer
och föregångsmän kunna göra stor nytta. Även om det måste
förutsättas att för dylik verksamhet lämpliga personer äro begåvade med
utpräglat hästintresse, måste de dock utbildas under sakkunnig ledning.
Under de senaste åren ha genom tillmötesgående från vederbörande militära
myndigheter kortare kurser kunnat anordnas vid ridskolan för civila deltagare.
Hittills ha dessa kurser i huvudsak haft till ändamål att utbilda
instruktörer för ridfrämjandets lokalavdelningar. Det vore av stort värde
om liknande kurser avsedda för jordbrukareungdom och med ett i enlighet
härmed anpassat utbildningsprogram därjämte kunde anordnas. En förutsättning
härför torde dock vara, att ridskolan förblir vid Strömsholm.

En institution som ridskolan vid Strömsholm verkar ulan tvivel befrämjande
på hästintresset främst i omgivande bygder, men även i vidare kretsar.
Allmänheten bevistar gärna de tävlingar och uppvisningar, som där
anordnas, och den goda kontakt uppfödare därigenom och även på andra
sätt få med ridskolan är icke utan betydelse för hästavelns upprätthållande.

Ur anförda synpunkter anser lantbruksstyrelsen det önskvärt att ridskolan
vid Strömsholm bihehålles.

Stockholm den 15 januari 1952.

Underdånigst
G. YTTERBORN.

FOLKE GUSTAFSSON.

36

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 22, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 4 i sin senast avgivna berättelse anfört rörande
förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såsom revisorerna uttalat, torde visserligen några formella hinder icke
förefinnas mot att såväl militär som civil avlöning utgår under sådan vikariatstjänstgöring,
varom här är fråga. Anordningen kan emellertid icke anses
stå i god överensstämmelse med värnpliktslagens anda och mening, enligt
vilken de inkallades arbetskraft av staten skall kunna helt utnyttjas i den
utsträckning föreliggande arbetsuppgifter påkalla (jämför 32 § värnpliktslagen).
Framställningar om gratifikationer till värnpliktiga, som tagits i
anspråk för särskilt kvalificerade göromål utöver den ordinarie tjänstgöringen,
ha även i flertalet fall plägat av Kungl. Maj :t lämnas utan bifall.
Vad särskilt värnpliktiga läkare och ävenledes veterinärer beträffar ha de
med hänsyn till sin utbildning att under värnpliktstjänstgöring fullgöra göromål
av kvalificerad natur.

Därest värnpliktiga läkare under inkallelse till militärtjänstgöring på
framställning av medicinalstyrelsen av vederbörande befälhavare med stöd
av nyssberörda författningsrum beordras att fullgöra läkartjänst vid civilt
sjukhus mot åtnjutande av värnpliktiga tillkommande förmåner skulle några
särskilda föreskrifter rörande avlöning till vederbörande läkare icke erfordras.
Grunden för utbetalning till den värnpliktige läkaren av civil avlöning
vid sidan av de avlöningsförmåner in. in., som utgå enligt värnpliktsavlöningskungörelsen,
skulle nämligen då bortfalla. Civilförvaltningen föreställer
sig, att den civila sjukvårdens behov av vikarierande läkare skall bli lika
väl tillgodosett genom en dylik anordning som om vederbörande för sjukhustjänstgöring
erhåller avlöning från vederbörligt landsting.

En annan utväg att lösa föreliggande problem vore att — såsom ämbetsverket
också låtit komma till uttryck i svar till en kassaavdelning på förfrågan
i föreliggande ämne — förbud mot en kombination av värnpliktstjänstgöring
och civil läkarbefattning meddelades. Till assistenttjänstgöring
inkallad värnpliktig läkare, som av medicinalstyrelsen förordnas uppehålla
underläkartjänst å civilt sjukhus, skulle i dylikt fall medgivas uppskov med
värnpliktstjänstgöringens fullgörande. Såsom emellertid framgår av arméchefens,
av revisorerna återgivna framställning den 29 december 1950 har
denne ansett ett dylikt uppskov och därav följande förskjutning i tiden av
assistenttjänstgöringen kunna befaras menligt påverka möjligheterna för
de civila sjukvårdsinrättningarna att anskaffa vikarie för underläkare. Med
hänsyn härtill och i beaktande av den rådande bristen på läkare på den
civila sjukvårdens område ävensom det värde, ifrågakommande vikariatstjänstgöring
torde få anses ha bl. a. ur krigsplaceringssynpunkt, har civilförvaltningen
i sitt över arméchefens berörda framställning avgivna utlåtande
den 10 januari 1951 stannat vid att tillstyrka, att värnpliktig läkare, som
under föreskriven assistenttjänstgöring å kirurgisk avdelning förordnas att
vikariera för underläkare, får tillgodoräkna sig förordnandetjänstgöringen
såsom fullgjord del av honom åvilande värnpliktstjänstgöring. Civilförvaltningen
uttalade emellertid samtidigt, att under tiden för förordnande såsom

37

underläkare dock icke borde utgå några i kungörelsen om värnpliktsavlöning
angivna förmåner. Ämbetsverket ville emellertid icke underlåta att
framhålla, att bifall till arméchefens framställning kunde komma att medföra
liknande yrkanden från andra kategorier av dem som uttagits för specialistutbildning
(apotekare, tandläkare m. fl.).

Civilförvaltningen vidhåller sin sålunda uttalade uppfattning. En lösning
av föreliggande problem efter de linjer, som anvisats av arméchefen i dennes
förberörda framställning, torde emellertid såsom dikterad av det aktuella
krisläget på den civila sjukvårdens område böra få rent provisorisk karaktär.
Det synes därför, som om Kungl. Maj :t lämpligen borde utverka riksdagens
bemyndigande att vidtaga de avsteg från gällande bestämmelser, som
påkallas vid frågans reglering enligt arméchefens förslag.

Stockholm den 10 januari 1952.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

B. Löfgren.

Försvarets sjukvårdsstyrelses yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 22, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 anbefalld inkomma med underdånigt
utlåtande över vad riksdagen senast församlade revisorer i sin berättelse
anfört rörande förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare
vid civilt sjukhus (§ 4) får försvarets sjukvårdsstyrelse i underdånighet
anföra följande.

Sjukvårdsstyrelsen har i sin i revisorernas berättelse omförmälda underdåniga
skrivelse av den 8 maj 1951 hemställt, att Kungl. Maj:t ville besluta
i enlighet med chefens för armén framställning i ämnet.

Efter det nämnda skrivelse avlämnats har intet inträffat som kunnat föranleda
sjukvårdsstyrelsen att ändra den uppfattning styrelsen däri uttalat.
Styrelsen hävdar således alltjämt, att av olika alternativ till frågans lösning
den utvägen bör väljas, att värnpliktig läkare medgives rätt att mottaga
vikariatsförordnande såsom underläkare (extra läkare) mot avstående av
honom enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning tillkommande avlöningsförmåner
samt att dylik vikariatstjänstgöring må tillgodoräknas såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Kihlstedt
och Kinnander, den senare föredragande, förste byråläkarna Svensson
och Naeslund.

Stockholm den 12 januari 1952.

Underdånigst
SIGURD KIHLSTEDT.

NILS KINNANDER.

T. Lidbrink.

38

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 22, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i fråga om förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare
vid civilt sjukhus.

I anledning härav får medicinalstyrelsen erinra om, att styrelsen tidigare
av praktiska skäl anslutit sig till den av chefen för armén i skrivelse den
29 december 1950 gjorda framställningen, vilken avlåtits efter samråd med
bland andra medicinalstyrelsen. Styrelsen är emellertid väl medveten om
att betänkligheter ur principiella synpunkter kunna anföras mot den lösning,
som chefen för armén föreslagit. Styrelsen har därför givetvis intet
att erinra mot att frågan blir föremål för förnyat övervägande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Björkquist, t. f. byråchefen Hedberg, föredragande, samt medicine
doktorn Lundquist.

Stockholm den 31 januari 1952.

EINAR HEDBERG.

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST.

H. Ramberg.

Svenska landstingsförbundets yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 22, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Eders Kungl. Maj :t berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 4 om förordnande av
värnpliktiga läkare som underläkare vid civilt sjukhus. Med anledning härav
får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Under den brist på läkare, som under senare år rått och sannolikt kommer
att råda en del år framåt, är det ur civil sjukvårdssynpunkt av intresse,
att de värnpliktiga läkare, som fullgöra assistenttjänstgöring å kirurgisk
avdelning, skola kunna förordnas såsom underläkare eller extra läkare under
viss kortare tid. Även ur militär utbildningssynpunkt måste detta anses vara
till fördel, då läkaren därigenom erhåller en mera allsidig utbildning. Anledning
föreligger därför enligt styrelsens mening att även i framtiden hålla
dörren öppen för en dylik ordning.

Angeläget är därvid, att frågan om de värnpliktiga läkarnas avlöning under
dylikt förordnande erhåller en rimlig lösning. Såsom riksdagens revisorer
framhållit, kan det icke anses skäligt, att, såsom hittills varit fallet, dessa
läkare erhålla såväl militär lön som oavkortad underläkarlön. Därigenom

39

skulle ju dessa läkare, ehuru unga och relativt oerfarna, erhålla en högre
sammanlagd lön än de ordinarie underläkarna. Chefen för armén har för
att undvika denna eventualitet föreslagit, att den värnpliktige läkaren under
tid för förordnande skall avstå från de militära löneförmånerna. Då avsikten
emellertid är, att tid för nyssnämnt förordnande skall få tillgodoräknas såsom
fullgjord militärutbildning, synes det enligt styrelsens mening riktigare,
att — även om det ur principiell synpunkt kan göras gällande, att särskild
ersättning för fullgörandet av underläkaruppgifter ej bör utgå — läkaren
får bibehålla den militära lönen och att den civila lönen minskas med det
belopp, vartill den militära uppgått. Styrelsen vill förorda, att den föreliggande
frågan löses enligt denna linje.

Stockholm den 21 januari 1952.

Underdånigst

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

ERIK FAST.

Ivar Dahlgren.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 5.

Till Konungen.

Med anledning av remiss 29 december 1951 angående vad riksdagens revisorer
under § 5 i berättelsen över 1951 års granskning anfört beträffande
rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret får chefen för armén i underdånighet
avgiva följande yttrande.

Revisorerna konstaterar att de föreskrifter, som gäller för begränsning av
resekostnader, som skall bestridas av reseanslag, kringgås genom att kronans
motorfordon användes i stället för allmänna transportmedel. Revisorerna
har icke närmare angivit i vilka fall ett dylikt förfaringssätt tillämpas.

Användning av motorfordon vid sådana resor, för vilka resekostnaderna
skall bestridas från arméns allmänna reseanslag, torde förekomma i ringa
omfattning och härvid endast för kortare resor. Enligt tillämpade principer
användes motorfordon då avsikten med resan nås på ett bättre sätt, t. ex.
vid förrättning på platser belägna långt från järnväg eller vid förflyttning
mellan olika platser.

De resor, som truppförbandschef företager och äger anbefalla, sammanhänger
i de flesta fall med övningsverksamheten.

Revisorerna uttalar, att kostnaderna för slitage och drift av de fordon,
som användes för resor, borde bestridas från reseanslag i stället för från
sakanslag. Detta kan synas riktigt. I praktiken skulle emellertid ett sådant
debiteringssystem medföra ytterligare ett flertal föreskrifter och en ökning
av redovisningsarbetet. Verkan skulle bli den motsatta mot vad revisorerna
åsyftar, då de anser att förenkling och förtydligande på detta område är
behövlig.

Ofta förekommer att en tjänsteförrättning avser olika ändamål. Uppdelning
av resekostnaderna på vederbörliga redovisningstitlar skulle härvid
medföra svårigheter och extra arbete.

40

Revisorerna uttalar vidare att en översyn av bestämmelserna rörande disposition
av anslag till reseersättningar och föreskrifterna för bokföring av
rese- och traktamentskostnader snarast bör komma till stånd. Häremot finnes
intet att erinra. De nya föreskrifterna bör utarbetas i samråd med försvarsgrenscheferna
samt gälla en längre tid och icke såsom nu endast ett
budgetår i sänder.

Möjligheter att taga sakanslag i anspråk för reseändamål måste alltjämt
finnas. I övrigt hänvisas till vad arméförvaltningen anfört i denna fråga.
(Avskrift av yttrande bifogas.)

På uppdrag av chefen för armén:

Underdånigst
V. TAMM.

Chef för arméstaben.

Olof Rudqvist.

Bilaga.

Till chefen för armén.

Genom remiss den 22 innevarande januari har chefen för armén hemställt
om yttrande av kungl. arméförvaltningen med anledning av vad riksdagens
revisorer under § 5 i berättelsen över 1951 års granskning anfört beträffande
rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret.

Med remissaktens återställande får arméförvaltningen, som på grund av
den korta tid, som stått till förfogande för avgivande av yttrandet, icke haft
möjlighet att mera ingående överväga hithörande spörsmål, äran anföra
följande.

Ämbetsverket ansluter sig helt till den av revisorerna uttalade uppfattningen
att en översyn av på ifrågavarande område gällande redovisningssystem
snarast bör komma till stånd. Härvid bör — såsom revisorerna framhållit
— eftersträvas utformning av enkla, klara och entydiga redovisningsföreskrifter,
sammanställda i lättöverskådlig form så att även andra än de
som dagligen syssla med hithörande fråga ha möjlighet att ur sammanställningen
erhålla erforderlig ledning.

I fråga om möjligheten att nedbringa antalet redovisningstitlar må framhållas
att denna blir beroende av det sätt, varpå medel för reseverksamheten
ställes till myndigheternas förfogande. Om kostnaderna för samtliga resor
inom armén skulle sammanföras till ett enda anslag, bleve självfallet möjligheten
att inskränka antalet redovisningstitlar stor. Skola däremot även
i fortsättningen vissa resekostnader bestridas från sakanslag, bör möjlighet
finnas att under anslaget särskilja vissa utgiftsändamål såsom löner, resor
etc.

Det av revisorerna ifrågasatta systemet med redovisning av kostnaderna
för samtliga resor inom envar av de tre försvarsgrenarna på ett och samma
anslag kan emellertid icke förordas av arméförvaltningen. Särskilt i fråga
om de av revisorerna nämnda grupperna, inspektionsresor och besiktningsresor,
måste den hittills med stöd av kungörelsen 1947: 544 tillämpade ordningen
betecknas såsom mest ändamålsenlig. Endast i undantagsfall torde
på förhand kunna avgöras vilka materielinspektioner som under nästpåföljande
budgetår kunna bliva erforderliga. Skulle genom brist på medel på
reseanslaget inträffa att en inspektion icke kunde företagas, enär behovet

41

av densamma icke kunnat förutses vid uppgörandet av stat för reseanslaget,
skulle mycket allvarliga följder kunna uppstå för förvaltningens verksamhet
och för krigsberedskapen. Beträffande besiktningsresor måste beaktas att
det icke är möjligt att med säkerhet bedöma vilka resor som kunna komma
att under nästpåfoljande budgetår krävas för kontroll av leveransfärdig
materiel m. m. Med den osäkerhet i fråga om leveranstider som föreligger
beträffande stora grupper av anskaffningsobjekt, måste ämbetsverket äga
möjlighet att bestämma om och när samt framför allt i vilken utsträckning
besiktningsresor böra företagas under ett budgetår. Ett sammanförande av
kostnaderna för nu omförmälda resor under ett gemensamt reseanslag finner
arméförvaltningen av nämnda skäl uteslutet.

Slutligen må framhållas, att det ter sig helt naturligt, att kostnader för
besiktningsresor för leveranskontroll belasta vederbörligt sakanslag, då reseutgiften
är en del av omkostnaden för anskaffningsobj ektet. Likaså får det
anses riktigt att exempelvis de resor, som avse uppköp av hästar, icke redovisas
på reseanslaget utan — såsom nu —- på remonteringsanslaget, varigenom
detta anslag avspeglar de verkliga kostnaderna för remonteringen.

Stockholm den 25 januari 1952.

T. ÖSTERGREN.

Ivar Gewert.

Bo Radhe.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 5.

Till Konungen.

Underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse 5 § rörande rese- och traktamentskostnader inom försvaret.

A. Bestämmelser av grundläggande natur.

Revisorerna finna i sitt uttalande att övervägande skäl tala för att en
översyn snarast kommer till stånd betr. nu gällande ordning för reseverksamheten
inom försvaret. Bl. a. borde de bestämmelser av grundläggande
natur, som äro meddelade i en rad olika författningar m. in., kunna sammanställas
i lättöverskådlig form. Chefen för marinen vill understryka detta
av revisorerna framförda krav. En dylik sammanställning skulle i hög grad
underlätta förvaltningsarbetet och undanröja de mera framträdande bristerna
i nuvarande ordning. I samband härmed bör framhållas, att de tilllämpningsanvisningar
till de grundläggande bestämmelserna, som skola utfärdas
för varje budgetår, med nödvändighet måste utarbetas tidigare än
vad som hittills varit fallet. Under innevarande budgetår förelågo dylika
icke förrän i mitten av november, vilket medförde ett onödigt och tidsödande
arbete för kassamyndigheterna med omföringar mellan olika titlar
för rättelse av tidigare under budgetåret — i avsaknad av dylika anvisningar
— felaktigt gjorda bokföringar.

B. Redovisning av resekostnader å reseanslaget.

Av reseanslagets 13 redovisningstitlar för marinen beröra 9 titlar kassainyndigheter
i allmänhet och övriga 4 titlar endast marinstaben.

42

Antalet redovisningstitlar synes icke kunna nedbringas med mindre än att
anslagsposterna för resekostnadsersättningar och traktamentsersättningar
sammanslås. Detta borde kunna genomföras utan olägenhet då uppdelning
av dessa kostnader under alla förhållanden sker i statistikbokföringen. Antalet
titlar reduceras härigenom till 8 stycken.

C. Redovisning av resekostnader å sakanslag.

Efter hörande av marinförvaltningen, som närmast har att yttra sig i frågan
om ianspråktagande av sakanslag för bestridande av rese- och traktamentskostnader,
får chefen för marinen anföra följande.

För bedömande av frågan huruvida resekostnader skola belasta sakanslag
eller särskilt reseanslag måste syftet med bokföringen över huvud taget
klarläggas. Man måste avgöra huruvida det är av störst intresse att äga
kännedom om de verkliga utgifterna, vartill sakanslagen tjäna, eller om
storleken av de totala resekostnaderna inom försvaret. Kännedom om sistnämnda
kostnaders storlek anser chefen för marinen vara av underordnad
betydelse i jämförelse med kännedomen om den verkliga storleken av de
kostnader, som exempelvis byggande av ett fartyg medfört. Det är svårt att
inse varför försvarets resekostnader framför vissa andra kostnader inom
försvaret skola vara föremål för ett sådant statistiskt intresse att särskilt
anslag för kostnadernas bestridande måste tillskapas. Sådant statistiskt intresse
borde i så fall även föreligga för andra utgiftsändamål, för vilka särskilda
anslag i konsekvens härmed skulle utgå. Enbart dylika statistiska
synpunkter synas icke böra ligga till grund för redovisningssystemet inom
försvaret.

Måhända avse revisorerna genom införande av ett särskilt reseanslag för
samtliga resekostnaders bestridande att skärpa kontrollen av reseverksamheten
och begränsa möjligheterna att företaga resor inom försvaret. Reseverksamhetens
stora betydelse måste därför framhållas bl. a. i samband
med upphandlingar genom att den därav möjliggjorda kontakten mellan
myndigheter och leverantörer medför att uppkommande konstruktionsproblem
etc. snabbt kunna lösas under arbetets gång. Härigenom kunna leveranstider
nedbringas och dyrbara förseningar förhindras. En inskränkning
av reseverksamhetcn skulle sålunda kunna få ogynnsamma följdverkningar
ur såväl ekonomisk som beredskapssynpunkt.

Det är icke möjligt att med någon större sannolikhet på förhand beräkna
ett dylikt reseanslags storlek. Följden härav torde bliva att ett sådant anslag
måste vara av förslagsanslags natur. Med hänsyn till att sakanslagen
i regel äro reservationsanslag, sättes därigenom en gräns för de från sådant
anslag bestridda resekostnaderna, vilket ur statsfinansiell synpunkt är
en fördel.

Bokföringen av rese- och traktamentskostnader kan icke anses betungande,
då resan får namn efter uppdragets art, vilket automatiskt ger anvisning
på det anslag, som skall bestrida kostnaderna. I regel sker dessutom
titelsättning av den tjänstegrenschef (motsvarande), som beordrat resan
och som sådan är väl förtrogen med resans art.

D. Förmåner under förrättning och tjänstgöring.

En omarbetning och sammanställning av nu gällande bestämmelser rörande
förmåner under förrättning och tjänstgöring äro av behovet påkallade.
Alltsedan föreskrifterna i försvarets civilförvaltnings cirkulärskrivelse
den 9 december 1949 med sedermera däri gjorda ändringar utkommit, har
tveksamhet beträffande tolkningen och irritation beträffande tillämpningen
i stor utsträckning förekommit. Anledningen härtill är att någon klar defi -

43

nition i fråga om begreppen förrättning och tjänstgöring icke föreligger.
Arten av tjänsteuppdraget har fått bedömas från fall till fall. Bestämmelserna
angående traktamentsförmånerna böra omarbetas så att samtliga befattningshavares
rätt till traktamente bedömes efter samma grunder vid likartade
tjänsteuppdrag. Av största vikt är att riksdagens revisorers uttalade
önskemål om att de nya bestämmelser, som äro att förvänta på detta område,
skola utmärkas av enkelhet, klarhet och följdriktighet, infrias.

Stockholm den 31 januari 1952.

Underdånigst
H. STRÖMBÄCK.

R. Wetterblad.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 5.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 29 december 1951 av riksdagens revisorers berättelse
i vad avser rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret får
chefen för flygvapnet i underdånighet anföra följande.

Mångfalden föreskrifter beträffande disposition och bokföring av flygvapnets
reseanslag komplicerar avsevärt förvaltningen av anslaget. Chefen för
flygvapnet delar därför revisorernas uppfattning, att en översyn av nuvarande
redovisningssystem är påkallad i syfte att skapa förenklade, av envar
begripliga förvaltningsbestämmelser på ifrågavarande område.

Det kan dock starkt ifrågasättas huruvida revisorernas önskemål, att jämväl
kostnaderna för körningar med kronans motorfordon redovisas å reseanslaget,
är förenligt med kravet på enkla redovisningsföreskrifter. Anslagen
för motorfordon och drivmedel äro begränsade, varför kontroll över körningarnas
omfattning bl. a. av detta skäl redan utövas.

Vad beträffar lämpligheten av att under de allmänna reseanslagen redovisa
kostnader för reseverksamhet, vilka nu bestridas från sakanslag, är chefen
för flygvapnet nu ej beredd att göra något uttalande. Denna fråga bör
närmare utredas. Det förefaller emellertid som om verksamheten vid framförallt
de centrala förvaltningsorganen skulle avsevärt försvåras genom
en sådan ordning. Behovet av resor vid exempelvis flygförvaltningen kan
avsevärt variera från år till år beroende på materielleveranser, takten i utbyggnaden
och moderniseringen av luftbevakningsorganisationen o. s. v. Dessa
förhållanden kuna icke helt överblickas i samband med de årliga medelsäskandena
och kunna därför icke lämpligen beaktas vid avvägningen av
reseanslagets storlek. Inom sakanslagens ram utgöra däremot resekostnader
en förhållandevis obetydlig del, varför här finnas helt andra möjligheter att
möta angivna växlingar av resebehovet. Huvuddelen av flygförvaltningens
resor på sakanslag avse f. ö. utlandet enligt Kungl. Maj :ts särskilda medgivanden.
Under budgetåret 1950/51 uppgingo således kostnaderna för utlandsresor
till ca 402 000 kronor mot 390 000 kronor för resor inom landet.

Stockholm den 25 januari 1952.

För chefen för flygvapnet:

Underdånigst
G. FALK.

Souschef vid flygstaben.

44

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 5.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 5 i sin berättelse anfört angående
rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

För att erhålla överblick över de av revisorerna berörda spörsmålen kan
man lämpligen särskilja ä ena sidan frågor rörande redovisningen av reseoch
traktamentskostnader samt vissa förvaltningsföreskrifter och å andra
sidan frågor rörande rätten till reseersättningar och traktamenten. Civilförvaltningen
anknyter i det följande till nämnda uppdelning.

Civilförvaltningen har berett föreningen Försvarets kassachefer, vilkens
medlemmar ha att hos lokala myndigheter fatta beslut beträffande rese- och
traktamentsersättningar, tillfälle att yttra sig över vad riksdagsrevisorerna
anfört och anknyter i det följande på vissa punkter till föreningens yttrande.

A. Redovisningen av rese- och traktamentskostnader samt vissa förvaltningsföreskrifter.

Beträffande de av revisorerna på detta område gjorda uttalandena böra
följande synpunkter beaktas.

1. Redovisningen av rese- och traktamentskostnader å övnings- och materielanslag.

Möjligheterna att sammanföra ifrågavarande kostnader under ett enda
anslag för varje försvarsgren ha på senare tid prövats varje gång frågan om
fjärde huvudtitelns uppställning varit under behandling. Sålunda må erinras
om exempelvis följande uttalanden i 1941 års statsverksproposition
(IV huvudtiteln, s. 83—84).

»Vad beträffar kostnaderna för författningsenligt utgående tjänstgöringstraktamenten
avföras redan nu från reseanslagen sådana traktamentskostnader,
vilka icke på grund av fastställda stater eller särskilda
beslut eller eljest på grund av vedertagen praxis belasta andra anslag
(t. ex. avlönings-, övergångsstats-, reservstats- och reservpersonalanslag,
undervisnings-, övnings-, omkostnads- eller underhållsanslag). Härutinnan
ifrågasätter jag icke någon principiell ändring. I anslutning till
den omläggning av fjärde huvudtiteln, som av mig tidigare förordats,
torde emellertid i fortsättningen böra eftersträvas, att kostnaderna för
tjänstgöringstraktamentena i största möjliga utsträckning sammanföras
under reseanslagen.

Vad nu sagts om tjänstgöringstraktamenten torde i tillämpliga delar
böra gälla jämväl för förekommande resekostnads- och traktamentsersättningar.
»

Försvarets civilförvaltning anförde i sin underdåniga skrivelse den 23 maj
1944 angående översyn av stater m. m. under riksstatens fjärde huvudtitel
beträffande här ifrågavarande spörsmål:

45

»Försvarsgrenarnas kostnader för tjänstgöringstraktamenten bestridas
för närvarande från ett flertal avlönings-, omkostnads- och anskaffningsanslag.
Det är ett önskemål att ifrågavarande kostnader i största
möjliga utsträckning sammanföras under reseanslagen. Härmed sammanhängande
spörsmål ha emellertid varit föremål för behandling i
1941 års statsverksproposition, bilagan fjärde huvudtiteln s. 83 ff, varvid
en avsevärd centralisering av kostnaderna genomfördes. Med hänsyn
till vad som därvid anfördes, avser civilförvaltningen icke att för det
närvarande föreslå någon förändring i gällande ordning.»

Civilförvaltningen föreslog emellertid att de värnpliktigas färdkostnader,
som tidigare bestredos av anslaget till inskrivnings- och färdkostnader, skulle
överföras till reseanslagen, vilket förslag även genomfördes fr. o. m. budgetåret
1945/46. Efter framställning från civilförvaltningen ha sedermera
även i andra sammanhang vissa kostnader överförts till reseanslagen.

Obestridligen skulle redovisningen av rese- och traktamentskostnaderna
bli både enklare och överskådligare, därest samtliga nämnda kostnader sammanfördes
under ett anslag för varje försvarsgren. Man får emellertid icke
bortse från att man genom en sådan omläggning skulle bryta mot en annan
av de principer, som legat till grund för riksstatens uppställning, nämligen
att samtliga kostnader för anskaffning av viss materiel — här bortses då
från avlöning till personal för stadigvarande arbetsuppgifter — skola redovisas
under för ändamålet särskilt anvisat anslag. Även beträffande övningskostnaderna
torde i viss mån likartade synpunkter kunna anföras. Det kan
enligt civilförvaltningens mening ifrågasättas, huruvida icke anslagsuppställningen
beträffande resekostnaderna lämpligen bör ansluta sig till vad
som för närvarande tillämpas, nämligen i stort sett att under reseanslagen
sammanföras sådana resekostnader som icke direkt sammanhänga med viss
bestämd materielanskaffning, besiktningsresor eller övningar.

Frågan om redovisning av resekostnader å sakanslag sammanhänger nära
med frågan om ianspråktagande av samma anslag för avlöningskostnader.
Sistberörda fråga, som år 1948 behandlades av riksdagens revisorer, har
under längre tid varit föremål för överväganden — bl. a. under åren 1945—
1946 genom försvarets sakanslagsutredning — utan att man ansett sig kunna
i nämnvärd utsträckning slopa redovisningen av avlöningskostnader å sakanslag.
Även 1946 års militära förvaltningsutredning har sysslat med detta
spörsmål. Så länge ingen ändring i angivna hänseende vidtages, synas starka
skäl tala för att i vart fall även kostnaderna för de resor, som i samband med
inaterielanskaffningen m. in. utföras av sakanslagspersonal, redovisas å
samma sakanslag.

Utöver de principiella synpunkter angående redovisningens ordnande, som
sålunda anförts, torde böra framhållas, att den av revisorerna ifrågasatta
omläggningen av redovisningen skulle medföra synnerligen stora svårigheter
i vissa av revisorerna icke berörda hänseenden. Det kan till en början
ifrågasättas, hur en hållbar beräkning av alla med materielanskaffningar
och materielunderhåll sammanhängande resekostnader skulle kunna förebringas.
Man torde ha anledning att räkna med att dessa kostnader i icke
ringa utsträckning variera från år till år i samband med förändringarna i
anskaffnings verksamheten.

Förvaltningen av de nya reseanslagen skulle knappast bli enklare. Därest
begränsade medel för resor av olika slag fortfarande skola ställas till förvaltningsmyndigheternas
förfogande, bör det åligga någon central myndighet
att ansvara för att berörda medel icke överskridas. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida något ämbetsverk äger möjlighet alt på detta sätt ansvara

46

för omfattningen av reseverksamheten hos övriga myndigheter inom försvaret.
Den uppdelning av resekostnaderna under reseanslagen på värnpliktsresor,
inspektionsresor, övningsresor, besiktningsresor etc. som av
revisorerna antytts, torde därjämte förutsätta föreskrifter av i huvudsak
samma karaktär som de nuvarande bestämmelserna rörande avgränsningen
mellan rese- och materielanslagen. Någon mera väsentlig förenkling i detta
hänseende synes förslaget knappast kunna medföra för den personal, som
hos de lokala myndigheterna ha att svara för redovisningen av resekostnaderna.

__ Gränsdragningen mellan reseanslag och materielanslag fastställdes av
Kungl. Maj :t i kungörelse 1945: 383. Likalydande föreskrifter ha sedermera
intagits i efterföljande författningar angående bestridande av kostnaderna
för avlöningar, senast kungörelsen 1947: 544. Då vissa närmare förtydliganden
i anslutning till Kungl. Maj :ts beslut befunnits nödvändiga, utfärdade
civilförvaltningen den 25 januari 1946 sådana föreskrifter, vilka fortfarande
gälla. I de föreskrifter som civilförvaltningen årligen utfärdar beträffande
redovisningen av kostnaderna å reseanslagen, infogar ämbetsverket sedan år
1950 en hänvisning till vad sålunda gäller.

De nämnda föreskrifterna beträffande resekostnaders bestridande från
sakanslag kunna naturligen efter hand behöva kompletteras med hänsyn
till de ändringar i reseverksamheten, som förekomma. Denna fråga har
också av civilförvaltningen upptagits till behandling vid de överläggningar,
som varje år förts med representanter för försvarsgrensstaberna och förvaltningarna
i samband med att föreskrifter utfärdats beträffande redovisningen
av resekostnaderna. I den mån önskemål om reglering av en eller annan
detaljfråga därvid anmälts, har civilförvaltningen utfärdat härav betingade
anvisningar. Därutöver ha förslag om ändring av föreskrifterna icke framförts,
och icke heller har civilförvaltningen fått den uppfattningen, att några
mera väsentliga oklarheter påkalla en reglering i detta hänseende. Ämbetsverket
avser emellertid att jämväl i fortsättningen ägna denna fråga uppmärksamhet
i samband med att föreskrifter utfärdas beträffande redovisningen
av resekostnader.

Sammanfattningsvis vill civilförvaltningen beträffande här berörda spörsmål
som sin mening anföra, att frågan om att redovisa samtliga resekostnader
under ett anslag för varje försvarsgren knappast kan lösas utan att
hänsyn tages till andra frågor rörande budgetuppställningen och att man
tills vidare närmast bör inrikta sig på att tillse, att resekostnader icke i
större utsträckning än gällande bestämmelser medge redovisas å övningsoch
materielanslag. Civilförvaltningen vill ifrågasätta, huruvida man icke
i detta sammanhang jämväl bör ägna uppmärksamhet åt frågan om redovisningen
av frakt- och transportkostnader. Det vållar för närvarande betydande
svårigheter att uppdela inkomna järnvägsfrakträkningar mellan vederbörliga
anslag, och en avsevärd förbättring skulle i detta hänseende kunna
vinnas, om kostnaderna redovisades under ett anslag. Denna fråga övervägdes
av civilförvaltningen i samband med omprövningen av fjärde huvudtitelns
uppställning år 1946 men ansågs då icke böra föranleda förslag.

Revisorerna ha även upptagit frågan om redovisning av kostnaderna för
tjänsteresor med kronans bil. Enligt revisorernas mening böra sistberörda
kostnader icke belasta underhålls- och drivmedelsanslag utan på lämpligt
sätt överföras på reseanslagen. Civilförvaltningen kan för sin del icke dela
revisorernas mening i detta hänseende. Så länge särskilda anslag uppföras
för underhåll av och drivmedel för försvarets motorfordon, synes det naturligt
och riktigt, att kostnaderna för nämnda ändamål bestridas av berörda
anslag, oavsett huruvida fordonen använts för personal- eller godstrans -

47

porter. Civilförvaltningen kan icke finna skäl för den av revisorerna uttalade
meningen, att den nuvarande redovisningen av nu ifrågavarande kostnader
i väsentlig mån påverkar kontrollen av reseverksamheten eller leder till att
bestämmelserna om begränsning av reseanslagen kunna kringgås. Sistnämnda
bestämmelser syfta ju — såsom även framgår av vad revisorerna anfört
— till att begränsa allenast de kostnader, som skola bestridas av just dessa
anslag, i detta fall traktamentena. Vad beträffar kostnader för drivmedel och
fordonsunderhåll äro härför avsedda anslag i sin ordning begränsade, varigenom
kontroll å nämnda kostnader erhålles. Den mest effektiva begränsningen
av resor med kronans fordon erhåller man för övrigt enligt civilförvaltningens
mening genom att kontrollera motorfordonsböckerna, av
vilka framgår i vilken utsträckning och för vilka ändamål resp. fordon
tagits i anspråk. Det lärer ankomma på arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen att vidtaga åtgärder i detta hänseende.

Det torde också böra framhållas, att den av revisorerna ifrågasatta redovisningen
skulle nödvändiggöra — förutom ytterligare redovisningstitlar •—
särskilda bokföringsföreskrifter. För försvarets lokala kassor skulle systemet
fördenskull bli mera komplicerat, vilket även framhållits av föreningen
Försvarets kassachefer.

Beträffande marinens transportcentraler vill civilförvaltningen framhålla,
att redovisningen därstädes medför flera titlar, merarbete och omföringar
mellan anslag. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida redovisningen medför
fördelar, som uppväga detta merarbete. I vart fall bör man, om man överväger
att ordna transportcentraler även på andra håll, icke räkna med några
fördelar i redovisningshänseende utan betrakta frågan uteslutande ur organisatoriska
synpunkter.

2. Redovisningen av rese- och traktamentskostnader under rcseanslagen.

Revisorernas uttalanden beträffande hithörande frågor synas innebära
dels att antalet titlar för redovisning av rese- och traktamentskostnader är
för stort, dels ock att föreskrifterna för bokföringen äro för komplicerade.
Härav ha enligt revisorerna vållats merarbete och icke obetydliga personalkostnader.

Beträffande antalet redovisningstitlar ha revisorerna uttalat, att det borde
vara möjligt att väsentligt nedbringa detsamma genom eu omläggning av
bokföringssystemet. Revisorerna ha därvid med särskild uppmärksamhet
fäst sig vid ianspråktagandet av sakanslag, på vilka högst betydande kostnader
"för resor bokförts. Såsom belysande exempel på den omfattning, i
vilken sakanslagsresor företagas, framhålla revisorerna, att under budgetåret
1950/51 resekostnader bokförts på icke mindre än i runt tal 700 olika
redovisningstitlar, de speciella reseanslagstitlarna oräknade.

De återgivna uttalandena äro knappast ägnade att ge en riktig bild av
hur redovisningen är ordnad. Den icke initierade måste få den uppfattningen,
att man genom att sammanföra resekostnaderna under reseanslagen
skulle kunna vinna en synnerligen betydande minskning av antalet redovisningstitlar,
måhända hela det av revisorerna angivna antalet, 700. Ett studium
av försvarets titelförteckning ger emellertid vid handen att särskilda
titlar för rese- och traktamentskostnader endast i mycket ringa utsträckning
förekomma å sakanslag, nämligen 27 å de tre övningsanslagen (i stort
sett en rese- och en traktamentstitel för varje anslagspost), 1 å arméns beklädnadsanslag,
2 å arméns anslag till uttagning av hästar och hästfordon
in. in., 2 å arméns anslag till underhåll av tygmateriel in. in. och 1 å anslaget
till sjukvårdsmateriel. Ett genomförande av revisorernas förslag
skulle följaktligen i vad avser redovisningstitlar å sakanslag leda till afl

48

på sin höjd 33 titlar indragas. Det synes icke finnas något skäl att antaga,
att detta skulle leda till nämnvärd arbetsminskning för kassamyndigheterna,
långt mindre någon minskning av personalkostnaderna.

I den mån något skall kunna vinnas genom minskning av antalet särskilda
redovisningstitlar för resekostnader, torde man följaktligen få söka
denna vinst under reseanslagen. Under nämnda anslag finnas i vad avser
armén 19, i vad avser marinen 13 och i vad avser flygvapnet 15 redovisningstitlar.
Uppdelningen på titlar är i princip likartad, varför civilförvaltningen
här inskränker sig till att behandla arméns reseanslag.

I och för sig kan civilförvaltningen icke finna antalet redovisningstitlar
under arméns reseanslag anmärkningsvärt stort, om man beaktar att anslaget
uppgår till 9 miljoner kronor och av Kungl. Maj :t uppdelats på 74
poster. Av dessa poster äro 70 till beloppet begränsade, och det åligger civilförvaltningen
att kontrollera att icke överskridande sker. Befintliga 19 redovisningstitlar
avses för följande ändamål.

Resor

231

23101

23105

23121

23151

23181

23182

23184

233

234

Titel

Traktamenten

Mot titeln redovisas

232 Truppförbandschefs kostnader för resor och traktamenten
som ej bekostas av sakanslag (medlen begränsade
av Kungl. Maj :t och vederbörande militärbefälhavare) 23201

Motsvarande kostnader för chefen för armén (begränsade
medel)

23205 Motsvarande kostnader för generalintendenten (begränsade
medel)

23221 Vissa med årets repetitionsövningar sammanhängan ande

kostnader (begränsade medel)

23251 Vissa rekognosceringar, för vilka Kungl. Maj :t ställt
särskilda begränsade medel till förfogande

23281 Av Kungl. Maj :t anbefallda resor och kommendederingar
(medlen ej begränsade)

23282 Lärares och elevers resor till och från de fasta utbildningsanstalterna
(medlen ej begränsade)

23283 Omplaceringstraktamenten (medlen ej begränsade)

23284 Viss omorganisation, för vilken Kungl. Maj :t ställt
särskilda, begränsade medel till förfogande
Flyttningsersättningar (särskild anslagspost)

De värnpliktigas resor (särskild anslagspost)

De särskilda av arméchefens och generalintendentens verksamhet föranledda
kostnaderna redovisas vid kassor, där jämväl resp. truppförbandschefs
resekostnader förekomma. För att särskilja dessa utgifter — det rör
sig om relativt betydande belopp — ha särskilda redovisningstitlar (23101,
23105, 23201 och 23205) måst uppläggas.

Av sammanställningen torde framgå, att huvudparten av titlarna under
reseanslaget erfordras för att uppdela rese- och traktamentskostnaderna
i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd stat för anslaget och erhålla kontroll
på av Kungl. Maj :t begränsade anslagsmedel. Endast tre titlar skulle
kunna slopas utan att dessa behov eftersattes, nämligen titlarna 23182,
23282 och 23283. Även sistberörda titlar äro emellertid för en överblick över
rese- och traktamentskostnaderna av sådant värde, att de enligt civilförvaltningens
mening böra bibehållas.

Eftersom revisorerna särskilt fäst sig vid den utökning av reseanslagens

49

titlar, som genomfördes den 1 juli 1950, synes det vara anledning att framhålla,
att denna sammanhängde med den ändrade redovisningen av traktamentskostnaderna.
Före nämnda datum voro lokalmyndigheternas medel
för tjänstgöringstraktamenten icke begränsade av Kungl. Maj :t. Utgifterna
kunde fördenskull utan särskilda kontrollåtgärder redovisas mot en enda
titel. Såsom revisorerna anfört kunde emellertid detta redovisningssystem
icke bibehållas, bl. a. på grund av svårigheten att skilja mellan tjänstgöringstraktamenten
och resetraktamenten. Dessutom ansågs det önskvärt att
åstadkomma bättre kontroll över tjänstgöringstraktamentena, vilka upptogo
en betydande del av reseanslagen. Alla traktamenten sammanfördes därför
under en anslagspost, av vilken begränsade medel ställdes till resp. myndigheters
förfogande. Till följd härav blev det nödvändigt att specificera
traktamentskostnaderna i samma utsträckning som resekostnaderna, varför
i stort sett varje resekostnadstitel motsvaras av en traktamentstitel.

En minskning av antalet titlar under reseanslagen skulle kunna genomföras,
därest de båda anslagsposterna till resekostnader och traktamenten
sammanslogos till en. En sådan åtgärd övervägdes av civilförvaltningen i
samband med att ämbetsverket avgav förslag till stater för reseanslagen för
budgetåret 1950/51. Det ansågs emellertid för kontrollen av resekostnaderna
önskvärt att för sistnämnda kostnader uppföra en särskild begränsad
post under varje anslag.

Beträffande antalet titlar under reseanslagen har föreningen Försvarets
kassachefer anfört följande:

»Av reseanslagens nitton redovisningstitlar berör elva stycken kassorna
i allmänhet och övriga titlar redovisas endast vid enstaka särskilda
kassor.

Med hänsyn till att Kungl. Maj :t fastställer staterna för reseanslaget
och att dessa fördelas hl. a. på anslagsposterna resekostnadsersättning
och traktamenten synes oss antalet redovisningstitlar icke kunna nedbringas
utan merarbete för kassorna och onödig omgång med räkningsskrivande
kassorna emellan. Kunde däremot här angivna båda anslagsposter
sammanslås skulle man icke behöva dubblera redovisningstitlarna
för att särskilja resekostnadsersättning från traktamenten. Genom
statistikbokföringen skulle likväl erhållas en uppdelning mellan
resekostnadsersättning och traktamenten.

Av statsrevisorerna föreslagna förenkling (s. 25) genom att redovisa
rese- och traktamentskostnaderna på ett anslag, detta uppdelat på
undertitlar med hänsyn tagen till artskilda kostnadsslag skulle visserligen
eliminera sakanslagstitlarna för rese- och traktamentskostnader
men ingalunda minska antalet titlar under reseanslagsposten.

Sammanfattningsvis torde kunna framhållas, att anslagstitlarna under
reseanslaget icke kan minskas med mindre än, att Kungl. Maj :t
medgiver en sammanslagning av anslagsposterna resekostnadsersättningar
och traktamenten. Även om anslagstitlarna under reseanslaget
skulle till antalet kunna nedbringas, torde detta icke kunna leda till så
avsevärt minskat arbete för kassapersonalen att personalbesparingar
skulle erhållas.»

Civilförvaltningen delar den av kassacheferna uttryckta uppfattningen att
den minskning av antalet redovisningstitlar å reseanslagen, som eventuellt
kan ernås på bekostnad av kontrollen över rese- och traktamentskostnader4
-527135. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1951. II.

50

na, icke skulle vara av sådan betydelse att några kostnadsminskningar skulle
vinnas därmed.

Såsom revisorerna framhållit har 1946 års militära förvaltningsutredning
föreslagit tillsättande av en särskild utredning beträffande försvarets titelsystem.
Civilförvaltningen framhöll i utlåtande den 20 juni 1951, att ämbetsverket
icke hade något att erinra häremot. Ämbetsverket ville emellertid förutskicka,
att en sådan utredning komme att bli jämförelsevis tidsödande och
kräva tillkallande av särskilda utredningsmän.

Civilförvaltningen delar till fullo riksdagsrevisorernas åsikt, att försvarets
titelsystem är för omfattande. Det torde emellertid vara anledning att framhålla,
att en avsevärd förbättring härutinnan kan vinnas endast efter en ingående
omprövning av principerna för anslagsuppställning, stater och föreskrifter
rörande disposition och förvaltning av anslag. Civilförvaltningen vill
ifrågasätta, huruvida denna prövning kan inskränkas till fjärde huvudtiteln;
snarare torde man få förutsätta att hela driftbudgeten måste bli föremål för
översyn, om något väsentligt resultat skall kunna ernås. Att ett sådant arbete
kommer att draga en tid av flera år och måste anförtros åt särskilda
utredningsmän synes uppenbart.

Beträffande frågan om redovisningsföreskrifternas utformninq torde få
anföras följande.

Föreskrifterna angående redovisningen av rese- och traktamentskostnader
(i första hand kostnader under reseanslagen) kunna utformas antingen som
en i elativt kortfattad, allmänt hallen föreskrift, efter vilken vederbörande
kassachefer få bedöma bokföringen av olika slag av resekostnader, eller
också som en såvitt möjlig fullständig uppräkning av förekommande slag av
sådana kostnader, varvid för varje särskilt fall direkt anges vilken titel som
skall debiteras. Av dessa båda möjligheter har civilförvaltningen sedan den
1 juli 1950 valt den senare. Härav har givetvis följt att bokföringsföreskrifterna
blivit detaljrika, vilket enligt revisorernas mening »självfallet måste i
hög grad komplicera förvaltningsförfarandet». Civilförvaltningen kan icke
finna denna uppfattning grundad.

Det synes vara anledning att erinra om alt resekostnaderna under det budgetår,
som varit föremål för revisorernas granskning, nämligen 1950/51, redovisades
efter nya grunder i förhållande till vad tidigare gällt. Tidigare redovisningsföreskrifter
hade i stort sett avfattats efter "den första av de båda
ovan angivna principerna och innehållit mera allmänna riktlinjer beträffande
bokföringen. Det var i väsentlig grad de avskräckande erfarenheterna av
detta system, som föranledde omläggningen den 1 juli 1950. Det hade visat sig,
att de lokala kassamyndigheterna blivit i hög grad betungade av arbetet att
pa egen hand tillämpa föreskrifterna pa alla de slag av tjänsteförrättningar
och kommenderingar som förekomma. Det visade sig också, att föreskrifterna
tolkades synnerligen olika vid olika kassor. Civilförvaltningen fann det
fördenskull nödvändigt att så långt möjligt genomföra en »katalogisering»
av rese- och traktamentskostnaderna med direkt angivande av vilken titel,
som skulle debiteras vid varje slag av resa. Detta var så mycket nödvändigare
som nya grunder för redovisningen genomfördes fr. o. in. den 1 juli 1950 och
man rimligen borde räkna med att detaljändringar beträffande redovisningen
under den närmaste tiden skulle förekomma i viss utsträckning. Sådana
detaljändringar kunde avsevärt lättare infogas i föreskrifterna, om
dessa utformades enligt nyss angivna system.

Erfarenheterna av redovisningen ha efter sistnämnda datum varit avsevart
gynnsammare, och civilförvaltningen har bibringats den bestämda uppfattningen,
att i detta fall den valda metoden varit den enda som kunnat °e
lokalmyndigheterna en i tillämpningen enkel och entydig handledning be -

51

träffande bokföringen av rese- och traktamentskostnader. Alt föreskrifterna
blivit detaljrika ligger i sakens natur.

Revisorerna ha funnit de principer som skola följas vid titelsättningen
dunkla och godtyckliga. »Sålunda kan exempelvis vederbörande förrättningsinans
tjänsteställning bli avgörande för frågan på vilken redovisningstitel
förekommande resekostnader — såväl för förrättningsmannen själv som för
medföljande personal — skola bokföras». Härmed torde avses följande av
civilförvaltningen meddelade föreskrift:

Kostnader i samband med i kungl. brev den 30 juni 1948 § 12: 1 st 3
(TLA 130) omförmäld inspektion av regementschef (motsvarande) bestridas
av övningsanslag, motsvarande kostnader vid inspektion av högre
chef däremot av titel 231 och 232 (för generalintendenten 23105 och
23205).

Av de handlingar, som legat till grund för försvarets titelförteckning för
budgetåret 1951/52, framgår, att civilförvaltningen på framställning av chefen
för marinen ansett sig kunna gå med på att regementschef vid inspektion
av övning skall anses leda densamma, varför kostnaderna enligt den i det
föregående omförmälda kungörelsen 1947:544 skola bestridas av övningsanslag.
Att detsamma icke kan gälla beträffande militärbefälhavares inspektion
synes klart.

Vad som i detta sammanhang tarvar en bestämd gensaga är emellertid
den av revisorerna till nyssberörda redovisningsföreskrift knutna reflexionen:
»Att ett sådant system medför betydande risker för felföringar torde
vara uppenbart.» Därest civilförvaltningen icke reglerat den berörda frågan,
utan överlämnat åt vederbörande kassachefer att själva bedöma, huruvida
kostnaderna för regementschefs inspektion skola anses »direkt sammanhänga»
med övningen, hade man kunnat förutse, att olika tolkningar uppkommit.
Genom att civilförvaltningen befriat kassacheferna från detta bedömande
och direkt angivit, vilken titel som i det ena eller andra fallet skall
användas, måste väl så långt rimligen kan ske alla möjligheter till felbokföring
ha uteslutits. Civilförvaltningen har sig icke heller bekant, att någon
oriktig bokföring förekommit beträffande detta slag av resekostnader.

Det anförda exemplet ger ytterligare belägg för riktigheten av att icke
lämna lokalmyndigheterna allenast »principer som skola följas vid titelsättningen»
utan en ordentlig katalogisering av rese- och traktamcntskostnaderna.

Ytterligare exempel på att principerna för titelsättningen äro »dunkla och
godtyckliga» ha icke direkt angivits av revisorerna. Civilförvaltningen kan
icke heller beträffande andra av revisorerna återgivna redovisningsföreskrifter
finna skäl till ett sådant omdöme. Vad särskilt beträffar frågan om tjänsteresor
som företagas av värnpliktiga har civilförvaltningen med det av revisorerna
berörda uttrycket »tjänsteförrättning i vanlig ordning» avsett icke
blott det fall, att en värnpliktig bilförare anlitas vid exempelvis inspektion,
utan varje tjänsteförrättning vid vilken värnpliktig undantagsvis tages i anspråk
i stället för fast anställd personal. Att kostnaderna för sådana förrättningar
skola bestridas av anslagsposterna till resekostnadsersättningar och
traktamenten och icke från posten till de värnpliktigas in- och utryckningsresor
samt tjänstledighetsresor, torde vara huvudpunkten i den av revisorerna
berörda förändring beträffande sistnämnda post, som på civilförvaltningens
förslag genomfördes fr. o. in. den 1 juli 1950.

Revisorerna ha anmärkt på att civilförvaltningen icke ändrat benämningen
av den mot posten i fråga svarande titeln. Genom att frågan om redovisning
av kostnaderna för värnpliktigas tjänsteförrättningar reglerats på ovan

52

angivet sätt synes emellertid behovet av föreskrifter med anledning av den
vidtagna förändringen vara fyllt, varför civilförvaltningen icke heller kan
finna fog för revisorernas anmärkning rörande bristen på sådana föreskrifter.

Beträffande under »krigsövningar», d. v. s. repetitionsövningar i krigsorganiserade
förband, utgående förmåner är revisorernas anmärkning att
icke blott traktamenten utan även resekostnader böra bestridas av övningsanslag
givetvis riktig. Framhållas må emellertid, att resekostnader i detta speciella
fall förekomma i ytterst ringa omfattning och att arméförvaltningens
intendenturavdelning — som föreslagit ifrågavarande föreskrift — ansett
frågan om traktamentenas bokföring vara utan jämförelse betydelsefullast.

Av de handlingar, som legat till grund för redovisningsföreskrifterna, torde
vid en närmare granskning framgå, att de även i övrigt äro uttryck för
en genomtänkt och konsekvent tillämpning av Kungl. Maj :ts grundläggande
föreskrifter, i första hand kungörelsen 1947: 544. Framhållas må att bokföringsföreskrifterna
varje år utformas efter en synnerligen grundlig och även
tidsödande genomgång med i första hand intcndenturpersonal vid samtliga
försvarsgrensstaber och försvarsgrensförvaltningar. Detta utgör enligt civilförvaltningens
mening den bästa garantien för att icke oklara frågor och
tveksamma fall bli oreglerade och är dessutom nödvändigt för att nå enighet
i fråga om gränsdragningen mellan reseanslagen och de av försvarsgrensförvaltningarna
förvaltade sakanslagen. Man måste även hålla i minnet,
att bokföringsföreskrifterna icke tjäna något självändamål utan avse att
möjliggöra utgifternas redovisning i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställda
stater och föreskrifter.

Såsom anförts i det föregående redovisades reseanslagen under det av revisorerna
granskade budgetåret 1950/51 efter nya principer, som icke tidigare
prövats i praktiken. Det synes sannolikt, att detaljer i redovisningsföreskrifterna
kunna komma att ändras under den närmaste tiden, men civilförvaltningen
räknar icke med att några mera genomgripande omläggningar
av redovisningen skola bli erforderliga. Att några personal- eller kostnadsbesparingar
genom sådana åtgärder skulle kunna ernås torde få anses uteslutet.

Avslutningsvis torde beträffande frågan, om redovisningsföreskrifterna
varit för komplicerade, lämpligen kunna återges föreningen Försvarets kassachefers
uttalande om desamma, vilket i denna fråga torde kunna tillmätas
särskilt vitsord:

»Beträffande reseanslagens bokföringsföreskrifter (TLA 174/51) synes
dessa, med hänsyn till det stora antal författnings- in. fl. bestämmelser
angående förrättnings- och traktamentsförmåner in. in. knappast
kunna inskränkas till allmänt hållna föreskrifter om bokföring å reseanslagsposterna.
Dock må framhållas att föreskrifter av här angivet slag

, icke böra hänvisa till flera år gamla bestämmelser utan att i texten i
kortfattad form redogöres för desamma. Nu gällande redovisningsföreskrifter
har enligt vår mening icke komplicerat redovisningsarbetet, utan
synes tvärtom ha så orienterat kassacheferna, att dessas redovisningsarbete
nedbringats. Tidigare skedde omföringar mellan reseanslagstitlar
på grund av felaktig bokföring i större omfattning, än vad som sker nu.
I detta sammanhang måste påtalas, att vad som i väsentlig omfattning
försvårar kassachefernas arbete med verifikationer avseende anslagsposterna
under reseanslaget ingalunda är bokföringsföreskrifterna utan
fastmer de många författningsbestämmelser, som måste tillämpas för
granskning av verifikationerna.»

53

Vad sålunda anförts av de befattningshavare, som i första band haft att
hos de lokala myndigheterna tillämpa ifrågavarande föreskrifter, utgör enligt
civilförvaltningens mening ett gott belägg för att föreskrifterna varken
»i hög grad komplicerat förvaltningsförfarandet» och »framstått såsom
dunkla och godtyckliga» eller medfört »betydande risker för felföringar»
och »icke obetydliga personalkostnader».

3. Tidpunkten för redovisningsföreskrifternas utfärdande.

Revisorerna ha påtalat, att föreskrifterna beträffande redovisningen av
resekostnader under budgetåret 1951/52 meddelats först den 6 november
1951, d. v. s. sedan mer än en tredjedel av budgetåret förflutit. Civilförvaltningen
finner även för egen del detta förhållande otillfredsställande och
räknar med att en förbättring härutinnan för framtiden skall vara möjlig.

Beträffande anledningen till förseningen torde emellertid få framhållas följande.
Kungl. Maj :ts beslut angående stat för och fördelning av reseanslagen
för 1951/52 kom civilförvaltningen till handa den 27 augusti 1951. Redovisningsföreskrifterna,
vilka grundas på nämnda beslut, utformas som ovan
framhållits efter synnerligen ingående samråd med såväl försvarsgrensstaberna
som försvarsgrensförvaltningarna. Redan på denna grund måstte
man räkna med en icke obetydlig tidsfrist mellan Kungl. Maj :ts föreskrifter
i ämnet och civilförvaltningens tillämpningsföreskrifter till dessa. Erinras
må, att civilförvaltningen flera gånger i sina anslagsäskanden redogjort för
behovet av personalförstärkning på den avdelning inom verket, som har att
handlägga ärenden av ifrågavarande art, utan att detta föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida. Måhända kan 1946 års militära förvaltningsutrednings
förslag leda till en förbättring i detta avseende.

I detta sammanhang torde jämväl få framhållas, att 1951 års redovisningsföreskrifter
endast i relativt oväsentliga hänseenden skilde sig från
vad som gällt sedan 1950. Kassamyndigheterna hade fördenskull ett gott
stöd i sistnämnda föreskrifter. Vid marinen — där vissa mera betydande
förändringar genomfördes — orienterades lokalmyndigheterna redan vid
budgetårsskiftet om de nya föreskrifternas innebörd.

Jämväl år 1950 utfärdades redovisningsföreskrifterna förhållandevis sent.
Detta sammanhängde med de avsevärda förändringar av redovisningen, som
genomfördes fr. o. m. budgetåret 1950/51. Nämnda år hade emellertid de
lokala myndigheterna redan i april månad genom civilförvaltningens försorg
tillställts en promemoria, i vilken de grundläggande redovisningsprinciperna
angivits.

h. Vissa andra redovisningsfrågor.

Revisorerna synas ha förbisett, att civilförvaltningens föreskrifter beträffande
den särskilda statistiken i början av budgetåret 1950/51 (dock sedan
titelförteckningen tryckts) ändrades, varvid hl. a. statistiksiffran 9 slopades.
Enligt de nya föreskrifterna skall statistiksiffra icke längre alltid utsättas,
vilket måhända delvis kan förklara den bristande överensstämmelsen mellan
kassabokföringen och statistiken. I viss mindre utsträckning har emellertid
oriktig statistik förekommit utan att påtalas vid civilförvaltningens titelgranskning.
Ämbetsverket har nämligen — framför allt i fråga om reseanslagen
— icke ansett en fullständig granskning av statistikbokföringen erforderlig,
då statistiken under 1950/51 huvudsakligen använts som underlag
för nationalbudgctsberäkningarna. I sistnämnda sammanhang sakna de relativt
små belopp, om vilka här är fråga, varje betydelse.

Det av revisorerna påtalade förhållandet, att redovisningstitlar använts,
vilka icke återfinnas i titelförteckningen, torde ha sin grund i att redovisningstitlar
i vissa fall uppläggas jämväl under löpande budgetår, efter det
alt förteckningen utkommit av trycket.

54

5. Vissa föreskrifter angående företagande av tjänsteresa.

Den sammanställning av gällande bestämmelser rörande reseverksamheten,
som begärdes av 1947 års riksdag, har på grund av det omfattande material
som måst genomgås tagit avsevärd tid i anspråk. Bl. a. har arbetsmaterialet
flera gånger för samråd måst underställas de förvaltningsmyndigheter,
som på sin tid utfärdat ifrågavarande föreskrifter. Sammanställningen
har emellertid under hösten 1951 slutförts och bifogas i ett exemplar.1 Innan
sammanställningen distribuerats, torde kassamyndigheterna i viss mån haft
ledning av den sammanställning av reseföreskrifter, som intagits i statsliggaren
under arméns reseanslag.

Civilförvaltningen delar revisorernas mening att bestämmelserna på förevarande
område äro invecklade och medföra ett tidsödande och betungande
arbete för lokalmyndigheterna. Det synes önskvärt, att efter hand en förenkling
av bestämmelserna genomföres. Detta torde emellertid bli ett tidsödande
arbete, som i väsentlig utsträckning måste ske i samarbete med
flera myndigheter inom försvaret och först på lång sikt kan leda till praktiska
resultat. En första förutsättning härför är emellertid, att författningsbestämmelserna
rörande resekostnadsersättningar och traktamenten erhålla
en lämplig utformning.

B. Rätten till reseersättningar och traktamenten.

Revisorerna ha i förevarande sammanhang jämväl ingått på frågan om de
bestämmelser, som meddelats beträffande storleken av utgående ersättningsbelopp
vid fullgörande av uppdrag på annan ort än stationeringsorten, och
därvid lämnat en detaljerad redogörelse för vissa av de traktamentsregler,
som gälla på föreliggande område samt dessa reglers tillämpning. Ehuruväl
revisorerna funnit de meddelade bestämmelserna onödigt komplicerade och
även delvis motstridiga och därigenom ägnade att vålla vederbörande förvaltningspersonal
svårigheter och merarbete, ha revisorerna dock med hänsyn
till att hithörande spörsmål för närvarande äro föremål för översyn av
1949 års reseersättningskommitté begränsat sig till att uttala sin förväntan,
att de nya bestämmelser, som må komma att framgå såsom resultat av kommitténs
arbete, skola utmärkas av enkelhet, klarhet och följdriktighet.

Civilförvaltningen delar helt revisorernas uppfattning, att gällande traktamentsbestämmelser
äro onödigt komplicerade, och är väl medveten om de
svårigheter, detta förhållande vållat vederbörande myndigheter, framför allt
de lokala. Ämbetsverket har också sedan länge insett behovet av sådana anvisningar
i ämnet, som revisorerna omnämnt. För att tjäna sitt syfte måste
emellertid dylika anvisningar innehålla ett klarläggande av frågan, huruvida
ett uppdrag, som fullgöres utom stationeringsorten, är att anse såsom
förrättning eller tjänstgöring i avlöningsbestämmelsernas mening. Med hänsyn
till räckvidden av delta spörsmål har civilförvaltningen ansett sig böra
hos Kungl. Maj :t hemställa om utfärdande av en legal definition å »förrättning».
Någon sådan har emellertid icke lämnats varför ämbetsverket nödgats
avstå från tanken på att utfärda anvisningar i ämnet. Svårigheterna att
avgöra om förrättning eller tjänstgöring skall"anses föreligga ha emellertid
beaktats i statsrådsprotokollet den 18 november 1949 om tillkallande av
sakkunniga för verkställande av översyn av allmänna resereglementet in. m.
Sålunda uttalades i protokollet bl. a. följande.

»Under vissa omständigheter blir dock ersättningens storlek olika,
allteftersom frågan är om förrättning i statens ärenden (traktamente
enligt resereglementet) eller tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten
(tjänstgöringstraktamente). Med hänsyn härtill måste i det sär -

1 Här ej avtryckt.

55

skilda fallet klarläggas, om den ena eller andra traktamentsformen skall
tillämpas. Ofta möta emellertid svårigheter att avgöra om förrättning
eller tjänstgöring skall anses föreligga. Vidare kunna resa och tjänstgöring
utom stationeringsorten förekomma på samma dag, varför särskilda
bestämmelser erfordras om huru det skall förfaras vid ett sammanträffande
av de båda traktamentsformerna. Det har ifrågasatts, huruvida
icke bestämmelserna om ersättning vid resa, förrättning eller
tjänstgöring utom stationeringsorten skulle kunna förenklas, därest
härför endast avsåges en traktamentsform. Detta uppslag synes vara
förtjänt av närmare övervägande.»

Med hänsyn till att i 1949 års resekommittés uppdrag ingår att överse
samtliga traktamentsbestämmelser och då, enligt vad som försports, förslag
i ämnet är att förvänta från kommittén inom den allra närmaste framtiden,
har civilförvaltningen ansett sig nu sakna anledning att mera ingående utveckla
sina synpunkter på de av revisorerna berörda frågorna i denna del.
Civilförvaltningen vill emellertid uttala förhoppningen, att med blivande
traktamentsföreskrifter den oklarhet med avseende å tillämpningen, som
kännetecknar icke blott de av revisorerna berörda specialbestämmelserna
utan även andra traktamentsregler, skall försvinna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Lundberg
och Brunskog samt t. f. byråchefen Hallin, de båda sistnämnda föredragande,
Brunskog i vad avser frågorna rörande redovisningen av rese- och traktamentskostnader
samt vissa förvaltningsföreskrifter och Hallin i vad avser
frågan rörande rätten till reseersättningar och traktamenten.

Stockholm den 23 januari 1952.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

UNO BRUNSKOG.

J. H. Örtengren.

1949 års reseersättningskommittés yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 5.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har 1949 års reseersättningskommitté
anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i § 5 av sin berättelse anfört om rese- och traktamentskostnaderna
inom försvaret.

Kommittén, vars utlåtande torde förväntas endast i fråga om det av revisorerna
berörda spörsmålet om förhållandet mellan traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet och tjänstgöringstraktamente, får med anledning
av remissen hänvisa till det betänkande med förslag till allmänt
resereglementc m. in., som kommittén denna dag avlämnat till statsrådet
och chefen för civildepartementet.

I detta ärendes behandling ha kommitténs samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst

E. JOHNSSON.

Nils Simonsson.

56

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 6.

Till Konungen.

Genom beslut den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t uppdragit åt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 6 i sin berättelse anfört beträffande
vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.

Till vad revisorernas berättelse innehåller om civilförvaltningens åtgärder
beträffande transportkostnaderna för fältsjukhusets personal synes intet
vara att tillägga. Det må framhållas, att något svar ännu icke ingått å ämbetsverkets
skrivelse i frågan till överstyrelsen för Svenska röda korset den
13 oktober 1951.

Civilförvaltningen har uppmärksammat jämväl de höga försäkringskostnaderna,
vilka emellertid i och för sig icke varit av natur att kunna föranleda
någon erinran. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att möjligheterna
att erhålla viss återbäring av erlagda premiebelopp i sinom tid undersökas.

Revisorernas önskemål om enhetliga föreskrifter angående statens självrisk
i försäkringshänseende synas beaktansvärda.

Det må slutligen framhållas, att civilförvaltningens ställning i revisionshänseende
i förhållande till fältsjukhuset fortfarande är i viss mån oklar.
Det oaktat har ämbetsverket uppehållit granskningsverksamheten. Fältsjukhusets
räkenskaper för tiden till och med den 30 juni 1951 ha emellertid
rekvirerats av riksräkenskapsverket och torde för närvarande vara föremål
för granskning där.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Lundberg och Brunskog, den senare föredragande, jämväl t. f. byråchefen
Rosén.

Stockholm den 22 januari 1952.

UNO BRUNSKOG.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

Arvid Hane.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 6.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret finner i och för sig ej särskilt anmärkningsvärt, att överstyrelsen
för Svenska röda korset vid förberedandet av frågan om transport
av svensk personal till Korea ansett sig oförhindrad att anlita en privat
resebyrå. Att överstyrelsen, sedan berörda förhållande av försvarets civilförvaltning
påtalats, icke fäst avseende vid de av civilförvaltningen givna
anvisningarna är däremot ägnat att inge allvarliga betänkligheter. I de fall,
då med statsmedel huvudsakligen eller till väsentlig del finansieras en verk -

57

samhet, som handhaves av ett icke-statligt organ, synes nämligen ovillkorligen
kunna krävas, att vederbörande ställer sig till efterrättelse av statsmyndighet
meddelade anvisningar för verksamhetens bedrivande. Därest
emellertid rättelse ej kan erhållas på annat sätt, står den utvägen öppen att
till framtida medelsanvisningar för ifrågavarande ändamål knyta det uttryckliga
villkoret, att Röda korset skall vara skyldigt att vid dispositionen
av medlen iakttaga de anvisningar rörande verksamhetens bedrivande och
medlens användning, som må av försvarets civilförvaltning lämnas.

Vad angår frågan om försäkringsskyddet för personalen vid fältsjukhuset
torde olika uppfattningar kunna göras gällande om lämpligheten av att
staten ikläder sig självrisk i ett fall som det föreliggande med hänsyn till
storleken av de kostnader, vilka såsom en följd härav kunna uppstå för
statsverket. Hade emellertid vid verksamhetens igångsättande kunnat förutses,
att denna skulle komma att få den omfattning och varaktighet, som den
sedermera visat sig erhålla, skulle enligt statskontorets uppfattning fog
förelegat för Kungl. Maj :t att utverka riksdagens bemyndigande att ikläda
staten ansvaret för försäkringsskyddet. Statskontoret har i och för sig icke
något att erinra mot att i enlighet med revisorernas förslag enhetliga föreskrifter
meddelas angående den självrisk, staten i försäkringsavseende bör
taga.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 12 januari 1952.

Underdånigst

WILHELM BJÖRCK.

K. A. LINDBERGSON.

Olle Johnson.

Överstyrelsens för Svenska
röda korset

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 6.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har genom remiss den 29 december 1951 anbefallt överstyrelsen
för Svenska röda korset att avgiva utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört rörande vissa kostnader för det svenska
fältsjukhuset i Korea (§ 6). Med anledning härav får i underdånighet överstyrelsen
anföra följande.

Överstyrelsen vill först komplettera det referat, som i revisorernas berättelse
lämnats rörande frågan om transporter av koreafältsjukhusets personal
in. m. Som i detta referat meddelas, påtalade de tre tjänstemän vid försvarets
civilförvaltning, som utsetts att granska insända räkenskaper, i en
promemoria den 14 mars 1951, att det för dem synts uppenbart, att det för
statsverket varit avsevärt ekonomiskt förmånligare, därest överstyrelsen
utan förmedling av ombud genom hänvändelse direkt till vederbörande betraktare
slutit avtal om ifrågavarande transporter.

I yttrande över denna promemoria framhöll överstyrelsen, att, enligt den
praxis, som tillämpas vid anordnande av transporter av detta slag, kostnaderna
bli desamma vilket förfarande som än användes, eftersom trafikföretaget
ej äger rätt att rabattera resebyråprovisionen. Vidare anfördes, att

58

(ien resebyrå, som anlitats av överstyrelsen, genom sitt utredningsarbete vid
verksamhetens början medverkat till snabb handläggning av sjukhusets organisation
och personalens resa och därigenom väsentligt bidragit till att
detta med minsta möjliga tidsutdräkt kunnat insättas i Korea. Överstyrelsen
framhöll slutligen, att ärendet bäst kunde belysas genom muntliga förhandlingar.

Sådana ägde också rum den 31 mars 1951. Härvid närvoro förutom representanter
för civilförvaltningen och överstyrelsen, företrädare för försvarsdepartementet
och SAS/ABA. Representanterna för SAS/AB A bekräftade
därvid de av överstyrelsen lämnade ekonomiska uppgifterna — en bekräftelse,
som icke medtagits i revisorernas berättelse.

En företrädare för försvarsdepartementet vitsordade, att departementet
underrättats om det sätt på vilket transporterna organiserats.

Civilförvaltningens representanter framställde en förfrågan — refererad
i berättelsen — huruvida icke inom Röda korset tillgänglig sakkunskap
skulle räckt till att förbereda transporterna. Av Röda korsets representanter
framhölls, vilket icke medtagits i referatet, att anordnandet av sådana
transporter krävde en sakkunskap och eu apparat, som icke vore att finna
hos en enskild person.

Från civilförvaltningen frågades vidare om icke SAS måste besitta större
sakkunskap än resebyrån. SAS-representanten framhöll, att ett sådant förfarande
med direkt biljettbeställning hos SAS på grund av rådande affärssed
icke skulle inneburit någon besparing för statsverket.

Trots att de från civilförvaltningen framförda anmärkningarna således
icke visat sig grundade — några extrakostnader hade för statsverkets del
ej uppstått genom det tillämpade förfarandet — önskade Röda korsets representanter
få klarhet rörande myndigheternas uppfattning om transportfrågans
framtida lösning. Man meddelade därför, att närmaste transport,
som redan preliminärt dryftats med resebyrån i fråga, skulle äga rum den
18 april. Från Röda korsets sida framhölls även, att om icke andra direktiv
lämnades av Kungl. Maj:t, överstyrelsen avsåge att anordna kommande
flygtransporter till Korea genom resebyråns förmedling. Då direktiv i motsatt
riktning icke kommit överstyrelsen till handa, syntes ej skäl föreligga
till ytterligare åtgärder från Röda korsets sida i denna fråga.

I revisorernas berättelse anföres, att de av civilförvaltningen utsedda
tjänstemännen för revision av sjukhusets räkenskaper på grund av ovannämnda
uttalande av Röda korsets representanter, bibringats uppfattningen,
att överstyrelsen ej ansett civilförvaltningen som reviderande myndighet i
förevarande fall. Denna synpunkt har av civilförvaltningen den 20 april
1951 bringats till försvarsdepartementets kännedom. Överstyrelsen har däremot
icke underrättats härom. Det synes överstyrelsen egendomligt att ett
muntligt yttrande, fällt i eu fråga, som för överstyrelsen icke har revisionsteknisk
utan principiell karaktär, kunnat ge anledning till denna uppfattning,
samt att densamma tillmättes sådan betydelse, att den — utan överstyrelsens
hörande — borde underställas Kungl. Maj :t. Hade en hänvändelse
gjorts till överstyrelsen, hade detta missförstånd säkerligen tillrättats.

Ärendet har senare upptagits ur nya synpunkter. I skrivelse till överstyrelsen
den 13 oktober 1951 har civilförvaltningen ansett sig böra efterhöra,
dels huruvida transporterna, som under hösten regelmässigt företagits med
ordinarie flyglägenheter, kunde förbilligas exempelvis genom förnyat anbudsförfarande,
dels — om överstyrelsen fortfarande ansåge det erforderligt
att för förmedling av ifrågavarande transporter anlita resebyrå — huruvida
en besparing skulle kunna åstadkommas genom anlitande av den statliga
resebyrån (statens järnvägars resebyrå).

59

Överstyrelsen, som med anledning av den senare delen av civilförvaltningens
skrivelse med tillfredsställelse noterat, att ämbetsverket nu, i motsats
till tidigare, under vissa förhållanden accepterat anlitandet av resebyrå,
undersökte i första hand direkt med befraktaren, huruvida lägre priser
kunde åstadkommas genom förnyat anbudsförfarande. I utredning, som
i avskrift bifogas, påvisar SAS, att så icke skulle vara fallet.

Vidare har överstyrelsen under hand till försvarsdepartementet anmält,
att civilförvaltningen ifrågasatt byte av resebyrå. Då ett sådant byte för
överstyrelsen skulle ha betydande principiella konsekvenser, framhölls därvid,
att överstyrelsen önskade direktiv från Kungl. Maj :t för att vidtaga
en sådan åtgärd. Från försvarsdepartementet meddelades då, i slutet av
november 1951, att ett sammanträde skulle genom departementets försorg
anordnas i ärendet. En av civilförvaltningens tre representanter underrättades
muntligen härom — ett förfarande som ofta tillämpas under det intensiva
och förtroendefulla, nästan dagliga samarbetet mellan civilförvaltningen
och överstyrelsen. I avvaktan på nyssnämnda sammanträde har överstyrelsen
icke ansett sig böra besvara civilförvaltningens ovannämnda skrivelse
den 13 oktober.

Överstyrelsen övergår härefter att behandla revisorernas uttalande.

Enligt detta uttalande ger det av överstyrelsen tillämpade förfarandet —
anlitandet av en privat resebyrå — anledning till befogade anmärkningar.
Överstyrelsen synes ha bort anlita statens egen resebyrå, och har, enligt revisorerna,
trots påtalanden från civilförvaltningen uttalat sig för att jämväl
i fortsättningen använda den privata resebyrån.

Härtill vill överstyrelsen, med hänvisning till de kompletteringar av referatet
i revisorernas berättelse, som ovan anförts, framhålla följande.

Vid ovannämnda sammanträde den 31 mars 1951, varvid av överstyrelsens
representanter ovan angivna yttrande fälldes, framfördes icke från civilförvaltningen
något önskemål om övergång till statlig resebyrå. Från
överstyrelsens sida framhölls endast i princip, att anlitande av resebyrå icke
innebure merkostnader för statsverket, vilket bestyrktes av närvarande representanter
för befraktaren. Först i oktober 1951 ifrågasatte civilförvaltningen
byte av resebyrå. Till detta har överstyrelsen ej genmält, att Röda
korset trots påpekandet ämnade fortsätta att använda den privata resebyrån.
Som nyss härovan framhållits, avvaktar överstyrelsen resultatet av
det avsedda sammanträdet samt de direktiv, som därefter kunna komma att
meddelas av Kungl. Maj :t. Revisorerna ge alltså i dessa avseenden i viss
mån en felaktig bild av vad som förevarit.

Revisorerna antyda även genom formuleringen »Därest emellertid överstyrelsen
— inom vilken transportfrågan handlagts av en tjänsteman, som
tillika fungerar såsom styrelseledamot i det anlitade resebyråföretaget —
icke ansett sig vara i stånd att anordna och direkt med vederbörande flygbolag
sluta avtal rörande transporterna på för staten förmånliga villkor,
synes överstyrelsen med hänsyn till att här ifrågavarande kostnader gäldas
av statsmedel ha bort vända sig till statens egen resebyrå», att en tjänsteman
vid överstyrelsen kunnat påverka avgörandet i frågan om val av resebyrå.
Referat i pressen visa, att revisorernas uttalande också uppfattats såsom
angivits. Överstyrelsen beklagar, att revisorerna vid sin undersökning
av här berörda förhållanden icke ansett sig böra vid något tillfälle höra
överstyrelsen. Det förhåller sig nämligen så, att överstyrelsens förbindelser
med resebyrån i fråga pågått ett par decennier, innan berörda person anställts
såsom extra tjänsteman vid överstyrelsen. Därtill kommer, att personen
i fråga icke avdelats att handlägga ärenden rörande fältsjukhuset i
Korea förrän ett halvår efter det alt de första kontrakten slutits med rese -

60

byrån. Hade överstyrelsen fått tillfälle att förklara, hur saken låg till, skulle
offentliggörande av nedsättande misstankar mot en oförvitlig person kunnat
undvikas.

Överstyrelsen anser sig med ovanstående påpekanden ha rättfärdigat sitt
handlingssätt i berörda ärende.

Frågan rörande byte av resebyrå har dock vissa principiella aspekter, som
här förtjäna att beaktas.

Svenska röda korset är en enskild organisation, som i detta fall av Kungl.
Maj :t erhållit uppdraget att organisera och ombesörja en kontinuerlig drift
av fältsjukhuset i Korea. Självfallet åligger det överstyrelsen att på bästa
sätt och i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade direktiv handlägga denna
verksamhet. Så länge andra direktiv icke lämnats, anser sig överstyrelsen
fri att på sätt, varom departementet underrättats, lösa sin uppgift.

Överstyrelsen, som på grund av den internationella karaktären av Röda
korsets arbete alltid haft en betydande reseverksamhet, har härför under
en lång följd av år anlitat ett och samma resebyråföretag. Detta företag har
—■ medvetet om överstyrelsens möjlighet att när som helst anlita annat
företag — alltid beflitat sig att ge bästa möjliga service. Resebyrån i fråga
har härvid bidragit till lösningen av många komplicerade reseproblem, och
vid lösandet av dessa bestritt kostnader, som eljest säkert skulle belastat
Röda korset. På grund av denna goda service anlitades företaget för transporter
till och från koreafältsjukhuset och kommer fortfarande att anlitas
av överstyrelsen vid sådan reseverksamhet, som bekostas av överstyrelsens
egna medel. Ett brytande av denna praxis på överstyrelsens eget initiativ
skulle icke motsvara god affärssed och ej tjäna Röda korsets intressen.
Överstyrelsen anser sig därför böra avvakta Kungl. Maj :ts direktiv, om en
ändring beträffande koreatransporterna skall ske. Ett annat förfarande
skulle te sig så mycket mera egendomligt som det är överstyrelsen bekant
att statliga myndigheter och verk ha full frihet att anlita enskilda resebyråer
och även i betydande utsträckning göra detta.

Vad därefter angår det av revisorerna påtalade förhållandet att försäkringarna
av personalen vid fältsjukhuset tecknats hos olika försäkringsföretag
anser sig överstyrelsen sakna anledning i sak göra annat uttalande än
att försäkringarna grunda sig på de föreskrifter härom, som Kungl. Maj :t
meddelat i brev den 10 augusti 1950. Då emellertid revisorerna i sammanhanget
tala om »praxis», vill överstyrelsen icke underlåta att erinra om att
vid den hjälpaktion till Tyskland, som genom Svenska röda korsets försorg
ordnades enligt kungl. brev den 2 mars 1945 (hemligt) på bekostnad av
statsmedel, motsvarande bestämmelser rörande försäkringar gällde som de
i kungl. brev den 10 augusti 1950 angivna.

Beträffande kostnaderna för ifrågavarande försäkringar må framhållas,
att premierna för de genom Försäkringsaktiebolaget Svea-Nornan för räkning
Svenska Olycksfallsförsäkringsbolags Pool för Enskild Reseolycksfallsförsäkring,
även omfattande krigsrisk, tecknade olycksfalls- och sjukförsäkringarna
äro provisionellt beräknade och skola vid försäkringsavtalets upphörande
regleras definitivt beroende på skadeförloppet. Sådan premiereglering
sker dock endast i sänkande riktning. Genom Poolen har överstyrelsen
erfarit att, därest dylik uppgörelse skulle ha skett pr ultimo september 1951,
intill vilken tidpunkt ca 400 000 kr. inbetalts i premier, premieåterbäringen
torde ha rört sig om ca 260 000 kr. Därvid har Poolen givetvis endast
kunnat kalkylera med de skador, som vid nämnda tidpunkt voro anmälda
till Försäkringsaktiebolaget Svea-Nornan.

Vad angår livförsäkringarna för personalen i fråga må framhållas att
den sammanlagda dödsfallsrisken hittills uppgått till över 10 milj. kr. och

61

sammanlagda premiebeloppet till i runt tal 500 000 kr. Katastrofriskerna ha
tidvis varit betydande såväl under vistelsen vid sjukhuset som under flygtransporterna
till och från Korea. Ett enda bombnedslag inom sjukhusområdet
eller en enda förolyckad flygtransport skulle säkerligen ha medfört
skador väsentligt överstigande erlagd premie. En verkligt allvarlig
skada skulle kunnat medföra miljonförluster. Riskerna äro alltså betydligt
större än i sådana fall, då försäkrade personer vistas på olika platser.

Lyckligt nog har hittills intet dödsfall inträffat bland sjukhusets svenska
personal. Att härav draga den slutsatsen, att »statsvex-ket fått vidkännas
avsevärda kostnader» på grund av att försäkring ordnats med den meningen
underförstådd, att dessa kostnader varit oberättigade, kan ej vara riktigt.
Hade en katastrof skada inträffat, skulle förvisso statsverkets kostnader
blivit betydligt högre än de nu erlagda premierna. Möjligheterna för katastrofskador
föreligga dessvärre alltjämt och kanske för närvarande i
större omfattning än tidigare på grund av det aktuella militära läget i
Korea.

I enlighet med livbolagens av Kungl. Maj :t fastställda grunder äro ifrågavarande
livförsäkringar ej vinstberättigade och enligt lag om försäkringsrörelse
kan särskild vinståterbäring utöver bolagens grunder ej göras till
förmån för enskilda försäkringstagare.

Till sist må framhållas, att försäkringar i den nuvarande formen äro av
den allra största betydelse för rekryteringen av personal till fältsjukhuset.
Den första fråga som ställes av personer, som reflektera på anställning
vid fältsjukhuset, gäller alltid helt naturligt försäkringsskyddet. Skulle
överstyrelsen icke kunna besvara sådan fråga med annat än »att staten är
sin egren assuradör» och ersättningsfrågan kommer att regleras, när skadan
inträffat och erforderlig utredning föreligger, skulle detta, enligt överstyrelsens
erfarenheter ofelbart medföra, att rekryteringen bleve synnerligen
försvårad eller omöjliggjord.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst

Överstyrelsen för Svenska röda korset
EMIL SANDSTRÖM

Ordförande.

Henrik Beer.

Generalsekreterare.

Bilaga till överstyrelsens för Svenska röda korset utlåtande
över riksdagens revisorers anförande rörande
vissa kostnader för "det svenska fältsjukhuset i Korea.
28 januari 1952.

Förteckning över av SAS transporterade medlemmar tillhörande Svenska
röda korsets Korea-ambulans från Stockholm till Tokio och vice versa.

Stockholm—Tokio Tokio—Stockholm

9/2	charter	43	st.	1951 15/''s	charter	48	st.
1-1/2	charter	43	st.	20/2	charter	48	st.
18 A	charter	41	st.	28/4	SK 951	5	st.
3u/r,	SK 950	5	st.	*«/5	SK 951	1	st.
o/o	SK 950	2	st.	2,''o	SK 951	3	st.
20/„	SK 950	10	st.	io/g	SK 951	4	st.
27/g	SK 950	1	st.	23/c	SK 951	4	st.

62

S tockholm — T okio T okio—Stockholm

”/ 7	SK	950	1	st.	1951 30/e	SK	951	1	st.
30 ?	charter	48	st.	4 8	charter	48	st.
78	SK	950	2	st.		SK	951	2	st.
12/9	SK	950	5	st.	V»	SK	951	1	st.
19/9	SK	950	10	st.	43/9	SK	951	1	st.
26 9	SK	950	9	st.	6 10	SK	951	7	st.
3 10	SK	950	22	st.	13/''l0	SK	951	28	st.
17/10	SK	950	1	st.	20/io	SK	951	1	st.

Fram till den 16 oktober 1951 utgjorde enkelbiljettpriset Stockholm—
Tokio eller vice versa SKr. 3 487:—, samt från och med nämnda datum
SKr. 3 734:— per passagerare. Å denna linje kunna vi enligt IATA:s bestämmelser
icke bevilja några rabatter, oavsett hur stor grupp det än rör
sig om. Priset för ett chartrat flygplan från Stockholm till Tokio eller vice
versa utgör i dag ca SKr. 140 000:—, oavsett om planet är fullbelagt eller
ej. För att priset per passagerare skall bliva lägre än det ordinarie priset,
erfordras alltså en beläggning av minimum 38 passagerare på en charterflygning.

Förutom ovannämnda transporter utfördes under tiden den V»—V» 1950
fyra flygningar från Stockholm till New York med hela Korea-ambulansens
personal om sammanlagt 169 man. Priset för dessa charterflygningar utgjorde
SKr. 297 770:— eller SKr. 1 762:— per passagerare, medan ordinarie
priset utgjorde SKr. 2 257:—.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 7 i sin berättelse anfört rörande upplåtelse
av viss fast egendom m. m. inom försvaret. I anledning härav får
fortifikationsförvaltningen anföra följande.

Ämbetsverket vill till en början understryka vad revisorerna själva anfört
därom, att utarrendering av jordbruksfastigheter och tomtområden samt betes-,
jakt- och fiskerätter å försvarets övnings- och skjutfält m. m. måste
ske med fullständigt hänsynstagande till områdenas militära användning.
Detta medför ofta långtgående inskränkningar i upplåtelserna: arrendetiderna
begränsas, villkor uppställas om rätt att under löpande arrendeperiod
återtaga delar av arrendeobjekten, förbehåll göras om rätt att bedriva
militära övningar å utarrenderade områden utan ersättning eller mot ersättning
allenast för skador å växande gröda och så vidare. Sådana omständigheter
medföra -— såsom revisorerna också beaktat — att arrendeinkomsterna
ofta måste bliva lägre än vid utarrendering under normala förhållanden.
Dessa omständigheter -— i förening med de individuella bedömanden
som även under normala förhållanden måste göras vid fastställande
av ersättningar för upplåtelser av ifrågavarande art — medföra emellertid
även, att några generella normer till ledning för arrendeavgifternas bestämmande
icke lämpligen kunna uppställas. Det synes alltså erforderligt, att
arrendeavgifterna jämväl i fortsättningen bestämmas av vederbörande lokala

63

förvaltningsmyndighet på grundval av de rådande förhållandena i varje
särskilt fall.

Icke heller vid uthyrning av baracker synas generella beräkningsgrunder
för fastställande av hyresbeloppens storlek kunna följas, då hyrorna påverkas
av — förutom barackernas belägenhet, storlek, inredning och dylikt -—■
sådana omständigheter som skyldighet för hyresgästerna att med kort varse]
avstå barackerna för militärt behov, att underhålla barackerna eller att
ombesörja bevakning m. m. Även när det gäller hyror för baracker synes
det sålunda nödvändigt att låta ersättningarna bestämmas från fall till
fall.

Av det sagda torde framgå, att det både nu och i fortsättningen får betraktas
som en normal företeelse, att såväl arrendeavgifter som hyresersättningar
för baracker förete betydande variationer även när fråga är om
objekt, som till omfattning och kvalitet kunna te sig likartade.

Vid den undersökning, som riksdagens revisorer verkställt rörande de
av lokalmyndigheterna fastställda ersättningsbeloppen för upplåtelser av
här ifrågavarande art ha emellertid framkommit sådana omständigheter, att
fortifikationsförvaltningen i likhet med revisorerna anser det angeläget att
en översyn av upplåtelserna kommer till stånd. Fortifikationsförvaltningen
avser att inom den närmaste tiden föranstalta härom. Därvid kommer
ämbetsverket att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om anpassning ■—-vid löpande arrendeperioders utgång — av utgående ersättningar efter nu
rådande marknadsläge. Undersökning kommer därvid även att verkställas rörande
förekomsten av kontraktsbestämmelser, som medgiva arrendatorer
att fullgöra arrendeavgälder i form av arbets- eller naturaprestationer eller
som till siffran fixera det pris vederbörande arrendator har att erlägga för
utgående naturaförmåner, till exempel bränsle eller virke. Det må påpekas,
att olämpliga kontraktsbestämmelser av berörd art även oavsett den nu blivande
allmänna översynen skulle bringats att upphöra vid de löpande arrendeavtalens
utgång, enär fortifikationsförvaltningen genom cirkulärskrivelse
till underlydande myndigheter inom armén den 12 november 1949
föreskrivit, att de lokala myndigheterna tills vidare skola underställa alla
nya kontrakt rörande jordbruksarrenden förvaltningens prövning i avvaktan
på införande av enhetliga kontraktsformulär, och samma förfaringssätt iakttages
av flygvapnets lokalmyndigheter.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, deltagit jämväl Nordberg, Thelander
och Melander.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON.

GUNNAR HÖIJER.

O. Björkling.

Fullmäktiges i riksbanken

yttrande i anledning av riksdagens
revisurers uttalande del I, s. 59, § 8.

Till Konunge n.

I skrivelse den 22 december 1951 har Kungl. Maj :t berett fullmäktige
i riksbanken tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående lån från statens bosättningslånefond.

64

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Till en början erinra revisorerna om att befolkningskommissionen på sin
tid angav främst två argument till förmån för stöd åt nygifta familjers
bosättning genom statliga åtgärder. Dels ansågs äktenskapsfrekvensen i
landet relativt låg och äktenskapsåldern hög, varför det ur befolkningspolitisk
synpunkt framstode som i hög grad önskvärt att främja tidiga äktenskap.
Dels betraktades den avbetalningshandel med möbler och andra
bosättningsföremål, som allmänt förekomme, såsom en i vissa avseenden
osund företeelse, vilken borde motverkas, varför en direkt kreditgivning till
dem, som stode i begrepp att sätta bo, framstode som en rationalisering på
detta område. Revisorerna uttala i detta hänseende, att det torde få anses
som sannolikt, att bosättningslånen i varje fall icke på ett avgörande sätt
kunnat påverka den befolkningspolitiska utvecklingen i gynnsam riktning
eller begränsa avbetalningshandeln. Revisorerna äro av den uppfattningen,
att tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse har undergått en förskjutning,
varigenom rent sociala motiv kommit att mer träda i förgrunden.

Genom att underlätta ingående av äktenskap för unga människor, som
helt eller delvis saknat medel till sin bosättning och där barn funnits eller
väntats, fylla lånen enligt fullmäktiges mening ett väsentligt familjesocialt
behov. Den genomsnittliga äktenskapsåldern för bosättningslåneklientelet
torde vara lägre än motsvarande genomsnitt för hela befolkningen, varför
bosättningslånen alltjämt torde vara av betydelse även ur befolkningspolitisk
synpunkt. Vidare kan syftet att minska avbetalningshandeln i samband med
hembildningen i viss mån sägas ha uppnåtts, även om det vid de undersökningar,
som företagits beträffande försumliga låntagares ekonomi, ofta
visat sig, att dessa jämsides med bosättningslånet även ha skulder på grund
av avbetalningsköp.

Revisorerna ha i sitt uttalande konstaterat, att av riksbankskontoren tilllämpad
praxis vid låneansökningarnas prövning och bedömande växla starkt
i olika delar av landet. Fullmäktige äro medvetna härom. De olikheter i
lånebehandlingen vid riksbankskontoren, vilka framgå av till revisorernas
uttalande fogade tabeller, torde emellertid påkalla vissa kommentarer. Sålunda
torde differenserna i avslagsprocenten till en del kunna hänföras till
de skiftande ekonomiska förhållandena m. m. i olika delar av landet. Denna
omständighet belyses om avslagsprocenten ställes i relation till frekvensen
av eftersläpande och avskrivna lån. Kontoret i Luleå redovisar den högsta
avslagsprocenten, men har trots detta ett betydande antal låntagare, vilka
icke kunnat uppfylla sina betalningsförpliktelser, under det att kontoret
i Uppsala, som redovisar den lägsta avslagsprocenten, har ett förhållandevis
avsevärt mindre antal eftersläpande lån. Vad åter angår variationerna i genomsnittet
av de beviljade lånebeloppen torde dessa till en del vara beroende
av motsvarande variationer i de sökta beloppen.

Tabelluppgifterna över eftersläpande lån äro i viss mån icke jämförbara,
då revisorernas frågeställning blivit föremål för vissa tolkningsnyanser, varigenom
det grundmaterial, som kontoren på revisorernas begäran överlämnat,
icke varit likformigt. Sålunda ha en del kontor i antalet eftersläpande lån
icke medräknat s. k. »framräntade» lån — d. v. s. sådana lån, där låntagaren
mot erläggande av förfallen kvartalsränta fått hela amorteringsplanen
framskjuten ett eller flera kvartal — under det att andra kontor
medtagit dylika lån i sina uppgifter. Men även efter en rättelse i detta
avseende och en komplettering med antalet avskrivna lån kvarstå icke
oväsentliga olikheter kontoren emellan, ett förhållande, som torde ha sin
grund i flera olika anledningar. Fullmäktige vilja i detta sammanhang bl. a.
framhålla, att i de större städerna självfallet varken ortsombuden eller riks -

65

bankskontoren i regel kunna ha möjlighet att grunda sin uppfattning om
de lånesökande på personlig kännedom. Detta har givetvis medfört svårigheter
att åstadkomma den grundliga prövning av låneansökningarna i storstäderna
som vore önskvärd. Erfarenheten har även givit vid handen, att
här ifrågavarande låneklientel ur indrivningssynpunkt är betydligt mera
svårarbetat i storstäderna än i mindre samhällen. De höga procentsiffrorna
för Stockholm, Göteborg och Malmö liksom motsvarande låga siffra för Visby
torde därför kunna förklaras bero på nämnda regionala olikheter.

Fullmäktige vilja vidare framhålla, att en starkt centraliserad och detaljerad
reglering av kontorsstyrelsernas befogenheter att inom vissa gränser
själva etablera sin praxis, beträffande lånebehandlingen icke ansetts önskvärd
med tanke på de olikheter i låneklientel och förhållanden i övrigt, som
föreligga i olika delar av landet. Vid de inspektioner, som enligt § 19 bankoreglementet
årligen verkställas vid kontoren, brukar särskild uppmärksamhet
ägnas åt kontorens handläggning av bosättningslånen och principerna
vid bedömningen av låneansökningar ingående ventileras. Därvid har det visat
sig, att de variationer i bedömningen mellan de skilda kontoren, vilka ha
sin grund i ortsombudens och kontorsstyrelsernas olika subjektiva inställning
vid prövningen, i regel äro av begränsad storleksordning. Fullmäktige
ha därför — med hänsyn till att här är fråga om lån och icke subvention —
hittills endast i mindre utsträckning ansett sig böra komplettera de år 1947
efter samråd med socialdepartementet utfärdade tillämpningsföreskrifterna
för handläggningen av hithörande låneärenden. Fullmäktige avse att även
fortsättningsvis ägna uppmärksamhet åt dessa spörsmål.

Revisorernas uttalanden angående önskvärdheten av att riksbanken erhölle
effektivare indrivningsmöjligheter gentemot tredskande låntagare —
vilken fråga tidigare varit uppe till behandling vid ett flertal tillfällen — äro
fullmäktige angelägna att ytterligare understryka. Fullmäktige vilja härvid
erinra om sitt utlåtande den 26 mars 1946 över 1941 års befolkningsutrednings
förslag rörande ändring i bestämmelserna för statens bosättningslån,
vari fullmäktige bl. a. anförde.

»Erfarenheten har givit vid handen, att det icke så sällan förekommer,
att låntagare, som bort äga möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet,
underlåtit detta. Det har därvid visat sig praktiskt taget
uteslutet att genom utmätningsförfarande kunna förmå låntagarna att
betala. När det gäller löntagare förutsättes nämligen att utmätningsmannen
verkställer utmätning vid de tillfällen, då vederbörande har att
uppbära sin veckoavlöning. Utmätningsmännen äro endast undantagsvis
beredda att verkställa en dylik förrättning, och de belopp, som kunna
erhållas, bli obetydliga i förhållande till de kostnader, det besvär
och den tidsutdräkt som förrättningen föranleder. Riksbankens direktion
har vid behandling av dylika ärenden funnit det föga tillfredsställande,
att några effektiva åtgärder icke kunnat vidtagas. Med hänsyn
härtill vilja fullmäktige ifrågasätta, om ej möjlighet skulle kunna beredas
att genom införsel tvinga låntagare, som bär avses, att fullgöra
sina skyldigheter. Det må tilläggas att, om en sådan möjlighet skulle
öppnas, framställning om införsel kommer att göras först efter ingående
utredning angående låntagarens ekonomiska förhållanden, försörjningsplikt
in. in. samt om orsakerna till den uteblivna betalningen.
Vidare komma ärendena att avgöras av direktionen för att bedömningen
skall bli enhetlig och garantier erhållas mot att införsel icke kommer
att tillgripas i andra fall än då underlåtenheten att betala beror
på tredska eller vårdslöshet.»

5 — .''>27/35. Rev. berättelse ang. statsverket år litat. It.

66

Då svårigheterna att erhålla utmätning i lön under senare år blivit allt
större, anse fullmäktige, att man icke längre bör tveka att medgiva införsel
i lön såsom ett yttersta indrivningsmedel, därest någon annan möjlighet
icke finnes att komma tillrätta med tredskande låntagare.

Revisorerna anföra, att en ökad användning av systemet med lönefullmakter
i vissa fall synes vara att rekommendera för att kunna uppnå en
effektivisering av indrivningen av lånen. Fullmäktige ha emellertid icke ansett
sig böra föreskriva, att avlämnandet av dylika fullmakter skall utgöra
villkor för erhållande av lån, beroende bl. a. på att vederbörande låntagare
när som helst har möjlighet att återkalla en dylik fullmakt. Det är emellertid
av betydelse att i varje fall statliga och kommunala myndigheter äro
beredda att medverka i de fall inbetalning å lån avses äga rum genom arbetsgivare
medelst fullmakt enligt överenskommelse med låntagare. Som revisorerna
påpeka vore det även önskvärt, att statliga myndigheter m. fl. beredas
större möjligheter att lämna riksbanken erforderliga upplysningar i
samband med utredningar i bosättningslåneärenden än vad som f. n. är fallet.

De önskemål om en kontroll av lånemedlens användning, som i olika
sammanhang framkommit, anse revisorerna icke utan synnerligen vägande
skäl böra realiseras på grund av de betydande kostnader och organisatoriska
svårigheter en kontrollanordning på detta område skulle medföra. Fullmäktige
dela helt denna uppfattning och anse, att samma synpunkter böra
läggas på problemet att skapa garantier mot en sammanblandning av bosättningslån
och skuldsättning vid sidan därom.

Stockholm den 24 januari 1952.

Med undersåtlig vördnad
Å fullmäktiges vägnar:

CONRAD JONSSON.

Sven Lindh.

Pensionsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 76, § 9.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj :t genom remiss den 22 december 1951 anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående styrelsens tillsyn över understödsföreningar m. m. får styrelsen
anföra följande.

Pensionsstyrelsen ansluter sig helt till de uttalanden riksdagens revisorer
gjort angående tillsynen över erkända sjukkassor och andra under styrelsens
tillsyn stående understödsföreningar. Även pensionsstyrelsen finner
det sålunda angeläget, att en effektivisering av nämnda tillsyn sker, framför
allt genom utbyggande och intensifiering av inspektionsverksamheten men
också genom andra åtgärder i syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas
ekonomiska ställning, medelsdisposition in. m.

Såsom torde framgå av revisorernas berättelse kunna tillfredsställande
förhållanden i ifrågavarande hänseenden icke åstadkommas utan att den
för tillsynsverksamheten avsedda personalen ökas. Pensionsstyrelsen, som
sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de otillfredsställande förhållandena,
ansåg sig emellertid, innan lagen om allmän sjukförsäkring

67

ställdes på framtiden, icke böra taga initiativ till omorganisation av den
byrå inom styrelsen, sjnkkassebyrån, som handhar tillsynsverksamheten.
Avsikten var nämligen att denna byrå skulle omorganiseras i samband med
genomförandet av lagen om allmän sjukförsäkring (se socialvårdskommitténs
betänkande angående folkpensioneringens administrativa handhavande
in. m., SOU 1946: 37, proposition nr 51 år 1947 och statsutskottets utlåtande
nr 135 år 1947).

När pensionsstyrelsen fått kännedom om att ikraftträdandet av lagen om
allmän sjukförsäkring skulle uppskjutas tills vidare, tog styrelsen omedelbart
initiativ till översyn av sjukkassebyråns organisation genom statens
organisationsnämnd. Denna erhöll den 26 maj 1950 Kungl. Maj :ts bemyndigande
att verkställa organisationsundersökning av sjukkassebyrån. Organisationsnämnden
överlämnade under hand med skrivelsen den 22 november
1951 en promemoria rörande vissa principiella synpunkter och förslag angående
sjukkassebyråns arbetsområde och arbetsuppgifter (avskrift av promemorian
bifogas). Sedan pensionsstyrelsen, på sätt framgår av bifogade
avskrift av skrivelse den 26 januari l''952 till organisationsnämnden yttrat
sig över promemorian, kommer organisationsnämnden att fortsätta detaljarbetet
beträffande sjukkassebyråns organisation.

Vad effektiviseringen av tillsynsverksamheten beträffar anser pensionsstyrelsen
emellertid denna vara en så angelägen uppgift, att det framlagda
förslaget snarast möjligt lägges till grund för en effektivisering av ifrågavarande
verksamhet. Även om — såvitt nu kan bedömas — en mera genomgripande
och definitiv omorganisation av sjukkassebyrån bör anstå till dess
den utredning angående översyn av bestämmelserna rörande den allmänna
sjukförsäkringen in. m. avslutats, för vilken en kommitté tillsatts den 28
december 1951, anser styrelsen det därför också ofrånkomligt, att redan nu
en viss förstärkning av sjukkassebyråns personaluppsättning sker i syfte
att möjliggöra en sådan effektivisering.

Vid övervägandet av vilka åtgärder som nu böra vidtagas för att möjliggöra
effektivisering av tillsynsverksamheten må följande beaktas.

Av riksdagsrevisorernas uttalande och av organisationsnämndens promemoria
framgår, att effektiviseringen huvudsakligast bör ske genom utbyggnad
och intensifiering av inspektionsverksamheten. Att denna verksamhet
är av sådan art och betydelse att den endast kan anförtros personal med
mycket goda kvalifikationer är givet. Det är alltså med sådan personal byrån
måste förstärkas. Någon utökning av biträdespersonalen torde däremot
ej behöva ske. Huruvida och i så fall i vilken utsträckning en utökad inspektionsverksamhet
möjliggör nedläggande av vissa arbetsuppgifter, som
nu utföras av biträdespersonal, och därmed minskande av nämnda personal,
anser sig pensionsstyrelsen icke kunna taga ställning till, innan organisationsnämnden
avslutat detaljarbetet rörande byråns organisation.

Sjukkassebyråns nuvarande organisation är sådan, att det visat sig mycket
svårt att nyanställa personal med goda kvalifikationer. Till belysande
härav må endast framhållas, att för 24 befattningshavare i amanuens- eller
högre lönegrad endast finnes en befattning i högre lönegrad än 31 :a, nämligen
en byråchefsbefattning i lönegrad Ca 37, samt att endast en av byråns
13 jurister innehar befattning i högre lönegrad än 29:c, nämligen i lönegrad
Ce 31. Skall det visa sig möjligt att nyanställa välkvalificerad personal,
är det därför nödvändigt, att väsentligt förbättrade befordringsforhållanden
tillskapas. Det kan icke nog starkt understrykas, att pensionsstyrelsen
för det ändamål, för vilket personalförstärkning nu erfordras,
endast är betjänt med verkligt dugande arbetskrafter.

I detta sammanhang må eu jämförelse göras med befordringsförhållandena

68

vid ett annat statligt ämbetsverk, försäkringsinspektionen, vilket — liksom
pensionsstyrelsen — har att öva tillsyn över organ som bedriva försäkringsrörelse.
Enligt 1951 års statskalender äro hos försäkringsinspektionen anställda
sammanlagt 13 befattningshavare i de lönegrader, varom här är
fråga. På dessa 13 komma 1 generaldirektörsbefattning (Cr 19), 3 byråchefsbefattningar
(en i Cp 13 och två i Ca 37), 3 förste byråinspektörsbefattningar
(två i Cp 9 och en i Ca 32), 1 förste aktuariebefattning (Ca 31),
1 byråinspektörsbefattning (Ce 31), 1 befattning som förste revisor (Ca 29)
och 1 förste byråsekreterarbefattning (Ce 29). För 13 befattningshavare finnas
alltså 7 befattningar i högre lönegrader än 31 :a och 4 befattningar i
29 :e och 31 :a lönegraderna.

Vad beträffar antalet arbetskrafter, varmed sjukkassebyråns personal
behöver förstärkas, må följande anföras.

I organisationsnämndens promemoria föreslås i fråga om de erkända
sjukkassorna att varje lokalsjukkassa skall inspekteras i genomsnitt vart
sjunde år och varje centralsjukkassa i genomsnitt vart fjärde år. I fråga om
övriga under pensionsstyrelsens tillsyn stående understödsföreningar föreslås,
att sådana föreningar, på vilkas skötsel de enskilda medlemmarna i
realiteten ha små möjligheter att utöva något reellt inflytande, skola inspekteras
i genomsnitt vart femte år samt att föreningarna i övrigt skola
inspekteras med 10—15 års mellanrum, därest icke ingivna redogörelser
och utredningar giva anledning förmoda att missförhållanden föreligga. Organisationsnämnden
framhåller dock, att erfarenheterna av inspektionsverksamheten
få utvisa i vad mån en annan frekvens än den föreslagna bör
förekomma.

Pensionsstyrelsen finner nämnda inspektionsplan väl avvägd för att tilllämpas
i avvaktan på närmare erfarenhet och anser sålunda, att regelbunden
inspektionsverksamhet rörande understödsföreningarna bör bedrivas i den
föreslagna omfattningen.

Såsom en jämförelse må några uppgifter lämnas rörande den inspektionsverksamhet,
som utövas av arbetsmarknadsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
över de understödsföreningar, som äro erkända arbetslöshetskassor, och
av försäkringsinspektionen såsom tillsynsmyndighet över försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag. Från arbetsmarknadsstyrelsen har
under hand inhämtats, att varje erkänd arbetslöshetskassa besökes av eu
tjänsteman hos tillsynsmyndigheten minst en gång årligen. Det är dock
att märka, att antalet erkända arbetslöshetskassor endast uppgår till 38.
I fråga om försäkringsinspektionen må hänvisas till följande uttalanden i
försäkringsutredningens förslag till lag om försäkringsrörelse m. in. II (SOU
1946: 34, s. 216).

»Försäkringsinspektionen verkställer utöver den löpande granskningen
av de uppgifter, som försäkringsbolagen årligen ha att insända, inspektioner
hos de olika bolagen. Enligt 227 § lagen om försäkringsrörelse
äger nämligen försäkringsinspektionen eller dess ombud rätt att
när som helst inventera ett bolags tillgångar samt granska bolagets
böcker, räkenskaper och andra handlingar. Dessa inspektioner ha under
1930-talet på grund av otillräckliga arbetskrafter kunnat företagas i
endast ringa utsträckning. På grund av viss förstärkning av inspektionens
personal genom beslut av 1942 års riksdag har en väsentlig utökning
av inspektionsarbetet blivit möjlig, vilken måste betraktas såsom
synnerligen önskvärd.

Det må nämnas, att de av inspektionens egna tjänstemän under 10-årsperioden 1930—39 företagna inspektionerna hos olika försäkringsbolag
uppgingo till sammanlagt 65 för riksbolagen och 33 för läns- och

69

häradsbolagen, motsvarande i genomsnitt endast 6,5 respektive 3,3 inspektioner
årligen för dessa båda grupper av bolag. Med en dylik frekvens
skulle inspektionerna återkomma för riksbolagen med i genomsnitt
cirka 20 och för läns- och häradsbolagen med närmare 60 års mellanrum,
ett förhållande som av försäkringsinspektionen i dess statsskrivelse
år 1941 karakteriserades såsom uppenbarligen otillfredsställande,
vari en radikal förändring måste ske. Denna framställning medförde
en viss utökning av inspektionens arbetskrafter. Åren 1943 och 1944
uppgingo antalet inspektioner årligen för riksbolagen till 19 och för länsoch
häradsbolagen till 63, vilket innebär att inspektionen för riksbolagen
skulle återkomma i genomsnitt vart 7 :e och för läns- och häradsbolagen
vart 4:e år.»

Antalet erkända sjukkassor uppgick vid 1951 års slut till 1 106, varav 37
äro centralsjukkassor. Antalet övriga understödsföreningar under pensionsstyrelsens
tillsyn uppgår till inemot 1 100, varav närmare ett hundratal bedriva
verksamhet av större omfattning eller eljest av sådan natur, att tätare
inspektioner än i fråga om andra understödsföreningar kunna anses påkallade
(i det följande kallade större understödsföreningar). Med den inspektionsfrekvens,
som förut angivits, böra sålunda årligen inspekteras omkring
10 centralsjukkassor och 150 lokalsjukkassor samt av de övriga understödsföreningarna
omkring 15 större och 80 mindre föreningar. I inspektioner
av centralsjukkassor och av större understödsföreningar böra alltid
två tjänstemän deltaga. I övrigt böra inspektionerna, därest särskilda förhållanden
icke föreligga, kunna utföras av en tjänsteman. Det ställer sig
vanskligt att ange den"tid, som i genomsnitt åtgår för varje inspektion, inberäknat
restid, "tid för genomgång av handlingar rörande den förening som
skall inspekteras och andra förberedelsearbeten samt tid för avgivande av
berättelse rörande inspektion och andra efterföljande arbetsuppgifter. Beträffande
restider förutsätter pensionsstyrelsen att under en och samma
resa i regel flera föreningar komma att inspekteras. Med ledning av hittillsvarande
erfarenhet anser sig emellertid styrelsen böra beräkna följande
genomsnittstider i fråga om de olika slagen av understödsföreningar: för
centralsjukkassa sju dagar (för två tjänstemän), för lokalsjukkassa tre dagar,
för större understödsförening tio dagar (för två tjänstemän) och för
mindre understödsförening tre dagar. Enligt dessa beräkningsgrunder skulle
tillhopa omkring 1 130 dagar årligen åtgå för inspektioner. Detta motsvarar,
efter ett beräknat antal arbetsdagar av 250 per år och befattningshavare,
4''/2 befattningshavare. De angivna genomsnittstiderna för en inspektion
måste emellertid anses vara tilltagna i underkant, och pensionsstyrelsen håller
bestämt före, att minst 5 arbetskrafter erfordras för inspektionsverksamheten.
Då pensionsstyrelsen stannat för detta antal, må emellertid framhållas,
att det under de första åren efter inspektionsverksamhetens igångsättande
icke torde bli möjligt att med dessa arbetskrafter bedriva verksamheten
i avsedd omfattning, beroende på att i början inspektionerna bli mera
tidskrävande dels därför "att de inspekterande tjänstemännen först efter en
tid komma att besitta den rutin, som är en förutsättning för ett snabbt utförande
av inspektionsuppdragen, dels därför att inspektion av förening, som
aldrig tidigare inspekterats, regelmässigt kräver längre tid än eu senare inspektion.

En intensifierad inspektionsverksamhet medför emellertid även en ökning
av viss del utav det inom sjukkassebyrån bedrivna arbetet. Vad vid en inspektion
framkommit tarvar många gånger särskilda utredningar och åtgärder,
såsom stadgeändringar, infordrande av verifikationer och bokföringsbandlingar,
rättelse av utgivna statsbidrag o. s. v. För den av inspektions -

70

verksamheten sålunda föranledda ökningen av arbetsuppgifterna inom sjukkassebyrån
torde erfordras lågt räknat en arbetskraft. Vad åter angår andra
delar av det tillsynsarbete som bedrives inom byrån framgår emellertid av
organisationsnämndens promemoria, att vid en utökad inspektionsverksamhet
en viss minskning torde kunna ske. Huru stor denna minskning kan
bliva är svårt att nu säga. Under inga omständigheter torde av angivna förhållande
uppkommande besparing av personal i högre lönegrader komma
att uppgå till mer än två arbetskrafter i amanuensgrad.

Av vad sålunda anförts framgår, att det vid en effektivisering av tillsynsverksamheten
kan beräknas tillkomma nya arbetsuppgifter av kvalificerad
natur, för vilka beräknas åtgå sex arbetskrafter. Fem av dessa beräknas för
inspektionerna och en för arbetsuppgifter inom byrån.

Enligt pensionsstyrelsens mening torde det vara lämpligast, att inspektionerna
fördelas på ett väsentligt större antal befattningshavare än fem. Därigenom
vinnes den fördelen, att en större del av byråns personal får erfarenhet
av såväl inspektionsverksamheten som av det inom byrån bedrivna arbetet.
Några särskilda inspektionsbefattningar böra därför ej inrättas, utan
i stället bör för möjliggörande av erforderlig inspektionsverksamhet antalet
befattningar å bjrrån utökas med sex (fem -f* en). Av dessa synes — såsom
framgår av det följande — ingen böra placeras lägre än i 27 :e lönegraden.
Den omständigheten att en utvidgad inspektionsverksamhet eventuellt möjliggör
att två arbetskrafter i amanuensgrad kunna avvaras bör därför ej
föranleda inrättandet av lägre antal befattningar än sex.

I inspektionerna av centralsjukkassor och större understödsföreningar samt
i planläggandet av inspektionsverksamheten bör regelmässigt deltaga en befattningshavare
i lägst lönegrad 31. Av de övriga fyra för inspektionerna erforderliga
arbetskrafterna böra två vara befattningshavare i lönegrad 29 och
två i lönegrad 27. De arbetsuppgifter, som ankomma på den sjätte arbetskraften,
äro av sådan natur att befattningshavaren bör vara placerad i 29 :e
lönegraden.

De sålunda erforderliga nya befattningarna böra tills vidare uppföras å

extra ordinarie stat.

Följande befattningar föreslås alltså inrättade:

1 byrådirektörsbefattning i lönegrad .................... Ce 31

3 förste bysåsekreterarbefattningar i lönegrad............ » 29

2 förste byråsekreterarbefattningar i lönegrad............ » 27.

Befattningarna böra om möjligt upptagas å pensionsstyrelsens tjänsteförteckning
fr. o. in. den 1 juli 1952. Pensionsstyrelsen bör vidare bemyndigas,
att, intill dess befattningarna inrättats och tillsatts, meddela förordnanden
med vikariatslön till antal och lönegrad motsvarande de ovan angivna befattningarna.

Avlöningskostnaderna för ifrågavarande befattningar beräknas till omkring
110 000 kronor inberäknat rörligt tillägg efter 33/32 %.

Den ökning av kostnaderna för resor som kommer att bli följden av en
effektivisering av tillsynsverksamheten är svår att bedöma men torde kunna
uppskattas till omkring 20 000 kronor.

I detta sammanhang anser sig pensionsstyrelsen böra framhålla, att sjukkassebyråns
arbetsuppgifter av kvalificerad natur — även om effektivisering
av tillsynsverksamheten icke kommer till stånd — äro av sådan omfattning,
att den nuvarande personalstyrkan ej förslår. Styrelsen har med
hänsyn härtill i skrivelse till Konungen den 21 januari 1951 föreslagit dubblering
fr. o. in. den 1 februari tills vidare t. o. in. den 31 december 1952 av
byråchefstj änsten.

71

Slutligen må erinras om att pensionsstyrelsen i skrivelse till Konungen
den 21 december 1951 föreslagit sådan ändring i understödsföreningslagen,
att tillsynsmyndigheten skall, då skäl därtill äro, äga utse revisor i understödsförening.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade deltagit byråchefen
Henning och t. f. byråchefen Mauritzon.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst

K. PERSSON.

EDV. TEGENDAL.

Bilaga 1.

Synpunkter och förslag.

I. Arbetsområdet.

I sitt betänkande år 1946 angående folkpensioneringens administrativa
handhavande behandlade socialvårdskommittén även pensionsstyrelsens ämbetsområde
i vad avser dess närmast genom sjukkassebyrån utövade befattning
med de erkända sjukkassorna, övriga understödsföreningar (med undantag
av de erkända arbetslöshetskassorna) samt aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser. Kommittén angav därvid att det centrala handhavandet
av en allmän sjukförsäkring vore av den storleksordning att det skulle
kunna motivera inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Kommittén föreslog
emellertid, att även efter genomförandet av lagen om allmän sjukförsäkring
pensionsstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet såväl för de blivande allmänna
sjukkassorna som för övriga understödsföreningar med ovannämnt undantag
ävensom för berörda stiftelser. Sedan detta betänkande avgivits, synas
icke några sådana förändrade förhållanden ha inträtt, som motivera någon
ändring i angivet hänseende. Uppskovet med genomförandet av den allmänna
sjukförsäkringen har sålunda inneburit att väntad ökad omfattning av sjukkassebyråns
arbetsuppgifter uteblivit. Frågan om att den nuvarande sjukkassebyrån
eventuellt helt borde skiljas från pensionsstyrelsen i övrigt för
att bilda ett eget ämbetsverk kan därför i nuvarande läge icke anses vara
aktuell. Ej heller synes böra övervägas en organisatorisk samordning av sjukkassebyråns
arbetsuppgifter med sådana andra ämbetsverks, vilka nu åligga
delvis likartade funktioner inom närliggande socialförsäkringsgrenar, förrän
den framtida samordningen och organisationen av socialförsäkringen i hela
dess vidd gjorts till föremål för närmare utredning. Med hänsyn härtill föreslås
att förevarande del av pensionsstyrelsens verksamhet tills vidare kvarbliver
inom dess ämbetsområde. I fråga om den statliga moderskapspenningen
är det även naturligt, att, så länge denna sociala bidragsform består och
de direkta bestyren med densamma handhavas av de erkända sjukkassorna,
de på offentlig myndighet därigenom ankommande uppgifterna fullgöras av
tillsynsmyndigheten för dessa sjukkassor.

II. Arbetsuppgifterna.

Vissa av de inom förevarande arbetsområde på sjukkassebyrån ankommande
arbetsuppgifterna böra utformas enligt andra principiella riktlinjer än
de hittillsvarande. Särskilt är så fallet i fråga om de uppgifter, som gälla tillsynen
i egentlig mening över erkända sjukkassor och övriga understödsföreningar.

72

Vad först angår tillsynen över de erkända sjukkassornas ekonomiska förvaltning
må först uppmärksammas att sedan ett par år tillbaka pågår en
omläggning av dessa kassors bokföringssystem, varigenom länscentralsjukkassorna
regelbundet ombesörja väsentliga delar av underlydande lokalsjukkassors
bokföring och därvid underkasta det insända verifikationsmaterialet
sedvanlig kameralgranskning. Detta innebär att frågan om den lämpliga
utformningen av tillsynen i förevarande hänseende bör bedömas från andra
utgångspunkter. Den i samband med kommunindelningsreformen genomförda
minskningen av antalet kassor med ca 30 % har även viss betydelse i detta
sammanhang, då härigenom i många fall en bättre skötsel och fastare organisation
av kassorna kan påräknas. Av pensionsstyrelsen under våren 1951
framlagda förslag till ändringar i sjukkasseförordningen komma vidare, därest
de vinna bifall, att påverka tillsynsarbetet i förevarande avseende bl. a.
genom de befogenheter som avses tillkomma tillsynsmyndigheten att utfärda
reglerande bokföringsföreskrifter för sjukkassorna och att fastställa för kassornas
verksamhet erforderliga formulär (blanketter) ävensom genom avsedd
skyldighet för lokalsjukkassorna att i fråga om sin bokföring följa av vederbörande
centralsjukkassa lämnade anvisningar. Enligt förslaget skall också
centralsjukkassa i den utsträckning tillsynsmyndigheten bestämmer
granska ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt
inventera dess medel och värdehandlingar.

\ id undersökningen har konstaterats, att tillsynen över kassornas ekonomi
nu i huvudsak bedrives dels genom en formell granskning av kassornas
statistiska årsredogörelser, dels genom en ekonomisk granskning av redogöielsernas
räkenskapsuppgifter (den s. k. räkenskapsgranskningen), dels
ock genom granskning av infordrade sjukhjälpsverifikationer från ca 40—
50 % av hela antalet kassor per år. Granskningens omfattning per kassa
varierar. Inspektioner förekomma mycket sällan. Genom att det löpande tillsynsarbetet
salunda i huvudsak bedrives vid byrån med underlag av ingivna
eller särskilt infordrade handlingar ger detsamma få möjligheter till en
mera effektiv insyn i kassornas ekonomi, bl. a. i fråga om befintligheten av
redovisade tillgångar, förvaltningskostnadernas närmare art, mediemsredovisning,
avgiftsuppbörd etc.

Det må vidare anföras, att denna tillsyn hittills icke innefattat någon kontroll
av kassornas förvaltningskostnader samt att nämnda verifikationsgranskning
är en rent fiskalisk detaljgranskning av verifikationerna med
främsta syfte att — så vitt är möjligt — kontrollera, att den sjukkassorna
tillkommande rätten att erhålla statsbidrag icke missbrukas. De på grund
av granskningen återvunna statsbidragsbeloppen uppgå dock till tämligen
små summor per år. Granskningens preventiva syfte torde för framtiden
i fråga om lokalsjukkassorna bli i viss mån tillgodosett genom ovannämnd
granskning från centralsjukkassornas sida.

Med hänsyn till ovan relaterade omständigheter och förhållanden föreslås
att tillsynen över de erkända sjukkassornas ekonomiska förvaltningordnas
enligt följande riktlinjer. Det förutsättes härvid att denna tillsyn
bor avse icke endast kontroll (övervakning) över sådana sjukkassors ekono Truai°rhåIIanden

vilka aro av betydelse för dessas rätt att utbekomma
statsbidrag utan även en tillsyn över att kassornas ekonomiska förvaltning
bedrives på ett tillfredsställande sätt ur såväl det allmännas som kassamedlemmarnas
synpunkt.

Betr. lokalsjukkassorna.

1. Årlig granskning vid byrån av samtliga kassors statistiska årsredogörelser
(i formellt och ekonomiskt avseende).

73

2. Inspektioner av kassorna på ort och ställe, vid varje lokalsjukkassa
bör inspekteras i genomsnitt vart 7. år.

3. Granskning vid byrån efter vederbörande räkenskapsårs utgång av infordrade
verifikationer och bokföringsböcker från ca 10 % av kassorna per
år, varvid i genomsnitt ca 2 månaders verifikationer för varje kassa fullständigt
böra granskas och avstämmas mot bokföringen.

Betr. centralsjukkassorna.

1. Årlig granskning vid byrån av samtliga kassors statistiska årsredogörelser
(i formellt och ekonomiskt avseende).

2. Inspektioner av kassorna på ort och ställe, varvid varje centralsjukkassa
bör inspekteras i genomsnitt en gång vart 4. år.

3. Årlig granskning vid byrån efter vederbörande räkenskapsårs utgång
av infordrade verifikationer och bokföringshandlingar från ca 20 % av antalet
stads- och yrkescentralsjukkassor per år, varvid i genomsnitt ca 1 månads
verifikationer för varje kassa fullständigt böra granskas och avstämmas
mot bokföringen.

Att tätare inspektioner föreslagits i fråga om centralsjukkassorna beror
på att stads- och yrkescentralsjukkassor icke kontrolleras av annat organ
än tillsynsmyndigheten och till att inspektioner av länscentralsjukkassorna
även böra ha till ändamål att tillse att dessa utöva tillräcklig kontroll över
anslutna lokalsjukkassor.

Som torde framgå avses att tyngdpunkten i detta tillsynsarbete skall ligga
i inspektionsverksamheten med hänsyn till de möjligheter som därigenom
erbjudas dels att effektivt och utan onödig omgång kunna kontrollera alla
de olika förhållanden som tillsynen bör omfatta, dels snabbt komma till rätta
med uppdagade felaktigheter i och för rättelse, under det att bokförings- och
verifikationsgranskningen vid byrån bör ses såsom ett komplement till inspektionsverksamheten
och som ett medel att förhindra uppkomsten av fel
i kassornas utbetalningsarbete och att kontrollera att länscentralsjukkassornas
granskning och bokföring av lokalsjukkassornas räkenskaper bedrives
på ett tillfredsställande sätt. Därest inspektionsverksamheten giver ett
gott resultat, bör en minskning av byråns nämnda granskningsarbete tagas
under övervägande. Å andra sidan få erfarenheterna av inspektionsverksamheten
utvisa i vad mån en annan frekvens än den föreslagna bör förekomma.
Granskningen av de statistiska redogörelserna bör främst gå ut på dels
att lägga dessa till rätta för utbetalning av statsbidrag och för statistisk
bearbetning, dels kontroll av medelsplacering och ekonomiska mellanhavanden
mellan olika kassor samt en bedömning av vissa inkomsters riktighet
(t. ex. avgifter och räntor) samt av förvaltningskostnadernas skälighet.

Tillsynen i j ur idisk t-administrativt avseende över
de erkända sjukkassorna är nu främst av passiv natur och sker genom byråns
handläggning av registreringsärenden, tvister och förfrågningar samt
framställningar från sjukkassorna eller enskilda kassamedlemmar. Någon
egentlig övervakning av att kassorna i praktiken efterleva sina stadgar och
övriga för verksamheten gällande föreskrifter utövas icke och ej heller att
kassorna på ett ändamålsenligt sätt bedriva sin verksamhet. Endast då särskilda
förhållanden så föranleda blir en sjukkassa föremål för inspektion.

Det föreslås att vid den i det föregående föreslagna inspektionsverksamheten
även kontroll sker av nämnda sidor av kassornas verksamhet. Vidare
föreslås att från ett begränsat antal kassor per år, förslagsvis 10 %, infordras
styrelseprotokoll, varigenom tillsynsmyndigheten ges möjlighet alt
granska viktigare beslut rörande kassornas förvaltning.

74

Vad angår den egentliga tillsynen i försäkringstekniskt avseende över
sjukkassorna, vilken arbetsuppgift nu i första hand omfattar en med ledning
av de statistiska årsredogörelserna gjord kontroll över avgifternas bärighet,
föreslås i princip ingen ändring.

Tillsynen i egentlig mening över övriga understödsföreningar omfattar nu
i huvudsak dels en årlig granskning av ingivna statistiska årsredogörelscr ur
ekonomisk och försäkringsteknisk synpunkt, dels en granskning av de för
vissa understödsföreningar i regel vart femte år av särskilda utredningsmän
upprättade försäkringstekniska utredningar. Dessutom förekommer i likhet
med vad ovan nämnts i fråga om de erkända sjukkassorna en passiv tillsyn
i juridiskt avseende.

Med hänsyn till att statsbidrag icke utgår till dessa understödsföreningar
synes tillsynen över dem icke behöva vara av samma omfattning som tillsynen
över de erkända sjukkassorna. Å andra sidan äro lokalsjukkassorna underkastade
en viss övervakning från vederbörande centralsjukkassas sida
bl. a. genom den centraliserade bokföringen, som saknar sin motsvarighet
beträffande övriga understödsföreningar, i fråga om vilka övervakningen av
föreningarnas förvaltning främst utövas av dessas egna revisorer. Under förutsättning
att tillsynens syfte bör vara att tillse att understödsföreningarnas
verksamhet bedrives på ett för medlemmarna betryggande sätt och enligt
gällande stadge- och lagbestämmelser synes detta syfte icke kunna tillgodoses
med mindre än att en effektivisering av det nuvarande tillsynsarbetet
åstadkommes. Framkomma missförhållanden inom vissa understödsföreningar
visa även att i rent preventivt avseende en ökad insyn från tillsynsmyndighetens
sida i understödsföreningarnas verksamhet är önskvärd.

På grund härav föreslås att förevarande tillsyn ordnas enligt följande
riktlinjer.

1. Årlig granskning vid byrån av samtliga föreningars statistiska redogörelser
i formellt och ekonomiskt avseende samt i erforderlig omfattning även
i försäkringstekniskt avseende.

2. Granskning av försäkringstekniska utredningar för de föreningar, vilka
åligga att vart 5:e år låta upprätta dylika utredningar, innebärande att i
genomsnitt högst ca 200 utredningar granskas per år.

3. Inspektioner på ort och ställe av föreningarna, varvid föreningar, på
vilkas skötsel de enskilda medlemmarna i realiteten ha få möjligheter att
utöva något reellt inflytande, inspekteras i genomsnitt vart 5:e år. Övriga
föreningar föreslås inspekterade högst var 10:e—15 :e år, därest icke ingivna
redogörelser och utredningar giva anledning förmoda att missförhållanden
föreligga. Förslaget innebär att ca 10—15 större föreningar och ca 80
Övriga föreningar årligen skulle komma att inspekteras. Erfarenheten får
utvisa om en ökad eller minskad frekvens bör införas. Inspektionerna av
dessa föreningar böra liksom föreslagits i fråga om sjukkassorna främst
avse kontroll av efterlevnaden av gällande bestämmelser för verksamheten
samt kontroll av sådana ekonomiska förhållanden, vilka återspeglas i ingivna
statistiska årsredogörelser och lämnade försäkringstekniska utredningar.

I fråga om tillsynen över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
föreslås i princip icke annan ändring än att även beträffande dessa stiftelser
den nuvarande tillsynen bör kompletteras med viss inspektionsverksamhet
med huvudsakligt syfte att inventera stiftelses medel och granska dess räkenskaper
och övriga handlingar samt att kontrollera riktigheten av stiftelses
till tillsynsmyndigheten lämnade uppgifter. Denna inspektionsverksamhet
torde i regel endast behöva avse stiftelser med annan tillgång än
fordran hos vederbörande bolag. Endast erfarenheten torde kunna utvisa,
i vilken utsträckning inspektioner av denna art äro erforderliga.

75

Vid allt tillsynsarbete såväl inom tillsynsorganet som vid inspektioner
synes i ökad grad böra tillvaratagas de möjligheter, som stå till buds att genom
råd och upplysningar verka för förbättrade förhållanden
inom det område tillsynen omfattar. De erfarenheter, som vinnas vid tillsynsverksamheten,
och den praxis, som därvid utbildas, böra sålunda i
största möjliga utsträckning delgivas föreningar och stiftelser, för vilka
kännedom om erfarenheterna och praxis kan vara av värde. Till denna
del av tillsynsverksamheten bör också höra att taga initiativ till de ändringar
i föreningarnas stadgar och verksamhet, som befinnas påkallade för att
bereda medlemmarna större skydd eller som anses erforderliga med hänsyn
till ändrade förhållanden.

Beträffande statistikarbetena förordas, att den statistik, som för närvarande
uppgöres beträffande erkända sjukkassor, omlägges så att den i ökad
utsträckning kan tjäna till ledning för det försäkringstekniska avdelningsarbetet
och för tillsynen i övrigt. En sådan omläggning torde emellertd böra
göras till föremål för utredning i särskild ordning. Därvid bör även utredas
i vilken utsträckning en årlig statistik är erforderlig och i vilken utsträckning
statistik bör uppgöras med längre tidsmellanrum. Enär de uppgifter,
som kunna inhämtas från de erkända sjukkassornas verksamhet, synas
kunna vara av värde även för andra statliga myndigheter (exempelvis statistiska
centralbyrån, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan) torde
vid en statistfkutredning samråd med sådana myndigheter böra ske.

Någon statistik rörande övriga understödsföreningars verksamhet har
främst på grund av bristande personaltillgång ej kunnat upprättas under
senare år. Även frågan om erforderlig statistik rörande dessa organ torde
böra utredas i särskild ordning.

III. Arbetsuppgifternas fördelning mellan byråns sektioner.

I avvaktan på att frågan om ändring av pensionsstyrelsens byråindelning
löses, föreslås tills vidare att de till ifrågavarande arbetsområde hörande
huvudsakliga arbetsuppgifterna inom sjukkassebyrån fördelas på tre sektioner,
motsvarande de nuvarande tre avdelningarna. En viss omfördelning
av arbetsuppgifterna mellan sektionerna bör emellertid göras. Vad härutinnan
föreslås påverkar icke i och för sig lösningen av byråindelningen.

Sålunda föreslås att den ekonomisk-statistiska sektionens tvisteärenden
och därmed likartade förfrågningar överflyttas till juridiskt-administrativa
sekiionen, som nu handlägger övriga ärenden av sådant slag. Dessa ärenden
äro nämligen i första hand att betrakta som juridiska.

Den formella och ekonomiska granskningen av övriga understödsföreningars
statistiska årsredogörelser samt förekommande statistiska utredningar
och övriga eventuella statistikarbeten rörande nämnda föreningar
böra vidare överflyttas från den försäkringstekniska sektionen till den ekonomisk-statistiska,
som nu handhar arbetsuppgifter av samma natur som
de nämnda i fråga om de erkända sjukkassorna.

Den förberedande granskningen av stiftelsernas årliga förvaltningsberättelser
föreslås vidare överflyttad från försäkringstekniska sektionen till den
juridiska sektionen, som handhar huvuddelen av de arbetsuppgifter, som
beröra stiftelserna.

Den under II ovan föreslagna inspektionsverksamheten föreslås vidare
skola handhavas av den juridiskt-administrativa sektionen och ekonomiskstatistiska
sektionen i vad avser de erkända sjukkassorna samt i vad avser
Övriga understödsföreningar även av försäkringstekniska sektionen. Inspektioner
av stiftelser torde i huvudsak böra ankomma på juridiskt-administrativa
sektionen. Det förulsättes härvid att erforderlig samordning av inspektionsverksamheten
sker.

76

Sammanfattningsvis innebära framlagda förslag att de tre sektionernas
arbetsuppgifter bliva följande:

Ekonomisk-siatisiiska sektionen.

1. Tillsyn över erkända sjukkassors ekonomiska förvaltning, omfattande

a) granskning av statistiska redogörelser

b) granskning av bokföring och verifikationer

c) inspektionsverksamhet

d) meddelande av råd och upplysningar.

2. Handläggning av ärenden rörande statsbidrag till erkända sjukkassor.

3. Handläggning av ärenden rörande den statliga moderskapspenningen.
(frånsett ärenden enligt 10 § förordningen om moderskapspenning).

4. Tillsyn i ekonomiskt avseende över övriga understödsföreningar, omfattande a)

granskning av statistiska redogörelser

b) inspektionsverksamhet

c) meddelande av råd och upplysningar.

5. Utarbetande av statistik över erkända sjukkassors verksamhet samt
verkställande av övriga statistiska utredningar inom byrån.

6. Handläggning av övriga ärenden av ekonomisk natur inom byråns arbetsområde.

Juridiskt-administrativa sektionen.

1. Tillsyn i juridiskt-administrativt avseende över understödsföreningar,
omfattande

a) handläggning av tvisteärenden och därmed jämförliga förfrågningar
rörande förhållandet mellan förening och medlemmar eller föreningar inbördes b)

övervakning av erkända sjukkassors verksamhet och administration
(genom protokollsgranskning och inspektioner)

c) övervakning av övriga understödsföreningars verksamhet (genom inspektion) d)

meddelande av råd och upplysningar.

2. Handläggning av registreringsärenden rörande understödsföreningar
(inräknat ärenden avseende gillande av beslut om överlåtelse av förenings
rörelse samt kollektivanslutningar), varvid i förekommande fall samråd sker
med de övriga två sektionerna, samt förandet av understödsföreningsregistret
och förteckning över erkända sjukkassor.

3. Tillsyn över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, omfattande a)

granskning av dessas förvaltning med ledning av ingivna handlingar

b) meddelande av råd och upplysningar

c) förande av förteckning över dessa stiftelser

d) inspektionsverksamhet rörande vissa stiftelser.

4. Handläggning av övriga ärenden av juridisk och administrativ natur
inom byråns arbetsområde.

Försäkringstekniska sektionen

1. Tillsyn i försäkringstekniskt avseende över understödsföreningars
verksamhet, omfattande

a) granskning av statistiska årsredogörelser

b) granskning av försäkringstekniska utredningar rörande vissa »övriga»
understödsföreningar

c) meddelande av råd och upplysningar samt verkställande av utredningar
i försäkringstekniska frågor

77

d) inspektioner av »övriga» understödsföreningar.

2. Prövning i försäkringstekniskt avseende av registreringsärenden.

3. Handläggning av övriga ärenden av försäkringsteknisk natur inom byråns
arbetsområde.

Bilaga 2.

Till statens organisationsnamnet.

Med skrivelse den 22 november 1951 har organisationsnämnden under
hand till pensionsstyrelsen överlämnat promemoria rörande vissa principiella
synpunkter och förslag angående sjukkassebyråns arbetsområde och
arbetsuppgifter. Förslagen avse bland annat tillsynen över den ekonomiska
förvaltningen inom erkända sjukkassor och andra understödsföreningar
samt aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. I detta hänseende
angives i promemorian bl. a. den omfattning, i vilken nämnden ansett att
inspektioner böra företagas på ort och ställe samt i vilken mån granskning
på sjukkassebyrån av infordrade handlingar bör äga rum.

Efter granskning av promemorian har pensionsstyrelsen funnit sig icke ha
något att erinra mot nämndens förslag i fråga om omfattningen av de berörda
arbetsuppgifterna eller sättet för deras utförande.

Pensionsstyrelsen biträder jämväl nämndens under III i promemorian intagna
förslag rörande en viss omfördelning av arbetsuppgifterna mellan sjukkassebyråns
sektioner, dock med den modifikationen att försäkringstekniska
sektionens tjänstemän skola kunna deltaga även i inspektioner av erkända
sjukkassor.

Stockholm den 24 januari 1952.

K. Persson.

Edv. Tegendal.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 89, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1951 församlade revisorer
anfört angående vägförvaltningarnas kalkylationsbokföring. Till åtlydnad
därav får styrelsen anföra följande.

I anslutning till vad revisorerna uttalat om syftet med kalkylationsbokföringen
vill styrelsen något beröra vad denna bokföring ytterligare tjänar
för syften.

Genom driftsstatistiken som bygger på kalkylationsbokföringen erhåller
styrelsen en överblick dels över hur verksamheten i sin helhet utfaller år
från år dels hur utfallet blivit inom de olika vägförvaltningarna. Dessa få
ur kalkylationsbokföringen i sin tur motsvarande uppgifter för sin egen och
vägmästarområdenas verksamhet. Som revisorerna framhålla kunna de erhållna
uppgifterna visserligen i allmänhet icke utan ytterligare bearbetning
användas för jämförelser mellan olika områden beroende på att förhållandena
variera så avsevärt att betydande skiljaktigheter i kostnaderna normalt
kunna föreligga. Det mest väsentliga för styrelsen och vägförvaltningen är

78

emellertid icke att få jämförelser mellan olika områden utan av större betydelse
är att få reda på utfallet från det ena året till det andra inom samma
vägförvaltning och samma vägmästarområde. Därigenom kan bedömas
om och i vad mån verksamheten utvecklas, var rationaliseringssträvandena
främst skola sättas in, om vidtagna rationaliseringsåtgärder lett till åsyftat
resultat o. s. v. Att erhålla dessa uppgifter är så mycket viktigare som den
ledande personalens möjligheter att utföra inspektioner och stickprovsundersökningar
— med hänsyn till bl. a. verksamhetens stora omfattning och skiftande
karaktär — äro mycket begränsade. För att den långtgående decentralisering,
som skett i fråga om driften, skall vara den lämpligaste formen för
denna, måste verkets ledning ha möjlighet att få en god inblick i hur verksamheten
utfaller.

Det är givet att ett stelt system därvid icke får utbilda sig. Styrelsen har
därför också efter hand genomfört förenklingar i fråga om bokföringen. I
samband med de ändrade anvisningar till kalkylationsbokföringen som tillställdes
vägförvaltningen år 1947 och som inneburo väsentliga förenklingar
av den tekniska redovisningen medgav sålunda styrelsen att kostnader och
arbetstimmar för bl. a. de av revisorerna omnämnda delkontona 141—149
icke nödvändigtvis behövde uppspaltas på delkonton utan finge samlas på
konto 140. Motsvarande förfaringssätt fick ske beträffande ett flertal andra
grupper av arbeten. De nämnda anvisningarna gälla fortfarande. I syfte att
få ytterligare förenklingar genomförda begärde och erhöll styrelsen under
år 1951 statens organisationsnämnds medverkan till den nu pågående översynen
av bl. a. kalkylationsbokföringen.

Därest bokföringen skall få det värde som den ur bl. a. företagsekonomiska
synpunkter bör ha synes det dock tveksamt om några avsevärda förenklingar
i uppläggningen av densamma kunna åstadkommas. I fråga om bearbetningen
av materialet böra dock sådana vara möjliga.

Beträffande värdet av kalkylationsbokföringen vill styrelsen slutligen
framhålla att det måste verka befrämjande av ansvaret och arbetsglädjen
hos den personal som sysslar med väghållningen att få reda på vad som
presteras och kostnaderna härför och framför allt då om prestationssiffrorna
stiga från det ena året till det andra.

Beträffande den pågående utredningen ligger det självfallet i verkets intresse
att resultatet av densamma framkommer så snart som möjligt.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander, överingenjören Börjeson, förrådsdirektören Klingberg
och t. f. byråchefen Kjellström.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst
K. G. HJORT.

K. H. HÅÅRD.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 89, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har statens organisationsnämnd anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1951 församlade revisorer
anfört angående vägförvaltningarnas kalkylationsbokföring. Organisationsnämnden
får med anledning därav anföra följande.

79

Enär flertalet av i vägunderhållet ingående arbeten påverkas av väderlekens
skiftningar, är det ofta vanskligt att draga slutsatser av jämförelser
mellan vägunderhållskostnader under skilda tidsskeden. Sådana förhållanden
som klimat, grustillgång, trafikintensitet, våglängd per ytenhet m. m. ha
icke ringa inflytande på vägunderhållskostnaderna, varför direkta kostnadsjämförelser
mellan vägmästarområden och än mer mellan vägförvaltningar
lätt kunna bliva missvisande. Avsaknaden av exakta mått för vägars beskaffenhet
i underhållsavseende gör det svårt att göra komparativa bedömanden
av det ekonomiska utfallet av de arbeten som nedläggas på vägunderhållet
under olika perioder och inom olika områden.

Ovannämnda omständigheter tala för att en allmän, långt driven och fortlöpande
bokföringsmässig detalj uppdelning av vägunderhållets kostnader
icke borde ske. övervakning av underhållsarbetets effektivitet finge i så fall
väsentligen ske genom den omedelbara arbetsledningen samt den högre ledningens
direkta inspektion av denna arbetsledning och således endast i
mindre omfattning genom kostnadsanalyser. Bedömanden av ekonomien hos
nya arbetsmetoder, maskiner m. m. finge göras huvudsakligen med hjälp av
ingående, men till tid och plats begränsade specialundersökningar.

Å andra sidan torde det få anses nödvändigt, att ifrågavarande kostnader
redovisas uppdelade i viss utsträckning, bland annat med hänsyn till deras
betydande storlek — 188 miljoner kronor ha äskats för budgetåret 1952/53,
motsvarande i genomsnitt ca 600 000 kronor per vägmästarområde -— och
därför att en uppdelning underlättar anslagsberäkning och i viss mån arbetsplanering.
För vissa delkostnader kan också, trots förut nämnda svårigheter,
genom uppdelningen åstadkommas underlag för effektivitetsbedömning.
Vidare kan uppdelningen ge anvisning om på vilka områden rationaliseringsarbete
i första hand bör sättas in.

Enligt organisationsnämndens mening är det lämpligt att avvakta resultatet
av de prov rörande bland annat utformningen av kalkylationsbokföringens
kontoplan, som omnämnts av riksdagens revisorer och som bedrivas
efter samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och nämnden, innan
man tager ställning till hur en sådan kontoplan lämpligen bör vara utformad.
Proven, under vilka arbetsstudier bedrivas, torde komma att ge underlag
för beräkning av arbetskraftsbehov för kalkylationsbokföringen vid olika
långt driven detalj ering av densamma.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Andersson, Aste, Björck, Falla och Eugen Olsson samt
som föredragande förste byråingenjör Paul Tammelin.

Stockholm den 21 januari 1952.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

Paul Tammelin.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. t*3, § 11.

Underdånigt utlåtande.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen, som i ärendet inhämtat bifogat yttrande
från Stockholms stads gatukontor, har för sin del intet att erinra mot att
fonden avvecklas och alt medlen helt tagas i anspråk för avsett ändamål.

80

Beträffande frågan om en eventuell fördelning av fondens medel mellan kronan
och staden får styrelsen återkomma härtill så snart staden preciserat
sina yrkanden i denna del.

I detta ärendes handläggning hava förutom undertecknade deltagit byråchefen
Braune och t. f. byråchefen Tånneryd.

Stockholm den 21 januari 1952.

Underdånigst
K. G. HJORT.

T. O. WALLGREN.

Bilaga.

Till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sedan till gatukontoret för yttrande överlämnats av riksdagens år 1951
församlade revisorer framfört förslag angående ianspråktagande av Drottningholms
broars arrendemedels fond, får kontoret härmed meddela, att
Stockholms stad, som i och för sig icke torde ha anledning till erinran mot
avvecklande av ifrågavarande fond, icke utan närmare undersökning kan
uttala sig om fördelningen av fondmedlen mellan kronan och staden. Till
denna fråga får staden alltså återkomma.

Stockholm den 17 januari 1951.

Stockholms stads gatukontor

G. Ekwall.

Eric Karlö/.

Luftfartsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 94, § 12.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt luftfartsstyrelsen
att senast den 29 januari 1952 avgiva utlåtande över vad riksdagens
år 1951 församlade revisorer under § 12 anfört angående utbyggnaden
av storflygfältet vid Halmsjön. Med anledning härav får luftfartsstyrelsen
anföra följande.

I underdånig skrivelse den 2 juli 1951 angående medel för fortsatt utbyggande
av storflygplatsen vid Halmsjön har luftfartsstyrelsen framfört
sina synpunkter på denna fråga mot bakgrunden av det genom de senaste
årens utveckling inträdda läget. Till dessa synpunkter, vilka refereras i statsrevisorernas
uttalande, har styrelsen i sak intet att tillägga. Styrelsen vidhåller
sålunda alltjämt sin i förenämnda skrivelse uttryckta uppfattning, att
Halmsjöfältet inom en relativt nära framtid bör färdigställas såsom reservflygplats
för Bromma flygplats. Härigenom tillgodoses i första hand ett angeläget
beredskapsintresse och därjämte vinnes en även under nuvarande förhållanden
synnerligen välbehövlig avlastning av Bromma flygplats genom
överflyttande till Halmsjön av exempelvis skolflygning med trafikflygplan
och annan flygverksamhet, som icke är helt beroende av Brommas markorganisation.

81

Av förenämnda skrivelse den 2 juli 1951 framgår, att styrelsen givit uttryck
för uppfattningen, att frågan, huruvida arbetena på Halmsjöfältet efter
slutförandet av den föreslagna, reducerade l^ggnadsetappen, böra tills vidare
avbrytas eller fortsättas, borde få bliva beroende av en framdeles företagen
omprövning av flygplatsens användning för den samlade flygverksamheten
i stockholmsområdet. Därest statsmakterna skulle önska, att en dylik utredning
verkställes tidigare, har luftfartsstyrelsen givetvis intet att erinra
häremot.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
luftfartsinspektören Ångström, byråchefen Adilz och trafikdirektören Joneberg.

Stockholm den 23 januari 1952.

Underdånigst

C. LJUNGBERG.

SVEN SÖRENSON.

Torsten Nylén.

Byggnadsdelegationens för
storflygplatsen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 94, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har byggnadsdelegationen för storflygplatsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1951 församlade
revisorer under § 12 anfört angående utbyggnaden av storflygfältet vid
Halmsjön.

I anledning härav får byggnadsdelegationen anföra följande.

Genom den osäkerhet om tidpunkten för färdigställandet av fältet och den
tid efter annan framtvungna begränsningen av arbetenas omfattning har
möjlighet icke förelegat att kunna uppgöra en fullt rationell plan för arbetenas
bedrivande. En sådan plan är alltid av stort värde och bidrar vid ett
större företag till att olika slag av arbeten kunna kombineras på lämpligaste
sätt och utföras vid gynnsammaste tidpunkter varigenom lägsta priser erhållas.
Genom den förlängda arbetstiden har arbetena successivt glidit in i
allt högre löneläge med åtföljande högre såväl materiel- som transportkostnader.

Genom Ivungl. Maj :ts beslut den 20 juli 1951 samt den 9 november 1951
bemyndigades delegationen att under budgetåren 1951/52 och 1952/53 dels
inköpa rör, dels utföra återstående terrasseringsarbeten jämte vattenavledningsarbeten
för öst-västbanan för en beräknad kostnad av 1 700 000 kronor
samt anvisade i samband härmed 900 000 kronor för budgetåret 1951/52. Av
sålunda beslutade arbeten har en mindre del av terrasseringsarbetena kontraherats
redan i november 1951 varjämte en del rör för vattenavledningen
beställts. Sedan infordrade anbud å återstående terrasseringsarbeten inkommit
den 15 ds har lägsta anbud — avgivet av Skånska Cementgjuteriet och
AB Vägförbättringar gemensamt, d. v. s. nuvarande entreprenör — antagits.
Anbud å vattenavledningsarbetena kommer inom den närmaste tiden att infordras.
Samtliga dessa arbeten beräknas praktiskt taget slutförda inneva 6—527/35.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. II.

82

rande år varefter öst-västbanan är färdig för beläggning. Denna avses utförd
under kalenderåren 1953 och 1954. Arbetsplanen står i överensstämmelse
med lämnade direktiv.

Med detta arbetsprogram, som möjliggör att en bana av 2 150 m:s längd
jämte ett mycket begränsat stationsområde färdigställes under 1954, kan
platsen i viss utsträckning tagas i bruk. Delegationen anser sig emellertid
redan i detta sammanband böra framhålla vikten av att arbetena jämväl
efter 1954 fortsätta. Även om tidpunkten för överflyttning av den interkontinentala
trafiken icke nu med säkerhet kan fixeras, torde det vara utom
allt tvivel att en sådan överflyttning så småningom måste ske. Förtänksamheten
bjuder därför att alla de åtgärder vidtagas som äro nödvändiga för att
en utbyggnad, till för denna trafik erforderlig omfattning, skall kunna ske
utan forcering. Till sådana åtgärder höra utförandet av arbeten som kräva
längre tid d. v. s. där sättningar i marken kunna befaras. Områden härför
finnas dels å stationsområdet, dels å öst-västbanan väster om nu till 2 150
in färdigterasserad del. Även smärre delar av nord-sydbanan kräva särskilt
beaktande. Andra relativt tidskrävande arbeten äro underjordiska rum
för elkraftmottagning och reservkraft, för bensinlagring, skyddsrum samt
ny tillfartsväg. Synpunkten att kunna bereda en tämligen jämn sysselsättning
åt en mindre arbetsstyrka talar även för dessa åtgärder.

Det torde här böra omnämnas att av erforderliga markområden hittills
förvärvats 1 650 har av behövliga ca 2 200 och att underhandlingar av värderingsnämnden
föras beträffande återstående områden. På grund av skogsprisernas
stegring under senaste åren har värderingsnämnden tillrått en
viss försiktighet. Denna synpunkt delas av delegationen. Ett belopp av ca en
miljon kvarstår sålunda för markköp av beviljade fem miljoner. Det synes
emellertid som om en del av detta belopp inom närmaste tiden kommer att
disponeras varjämte återstoden måste finnas lätt tillgänglig i fall av uppgörelse.

I fråga om de normer som fastställts för storflygplatsens banor in. in. föreligger
icke någon anledning att nu revidera dessa. De synas väl anpassade
efter de erfarenheter som framkommit även under senare år och torde också,
såvitt nu kan bedömas, fylla de krav som reaktionsdriftens genomförande
kommer att uppställa. Den enda förändringen är att utförandet av två av
banorna —• den sydvästliga och sydostliga — kan skjutas på framtiden.
Detta har vid ursprungliga planläggningen emellertid förutsatts och förorsakar
inga större svårigheter vid utbyggandet.

Behovet av en ny, stor flygplats med utvidgningsmöjligheter och goda inflygningsförhållanden
har tidigare utretts och varit föremål för ingående
prövning av riksdagen. (Se riksdagens skrivelse 19 dec. 1946.)

Önskemålet att vinna kortast möjliga resväg mellan en flygplats och en
storstads centrala delar är helt naturligt. Det motväges dock i icke ringa
utsträckning av de nackdelar som äro förknippade med en flygplats förläggning
inom bebyggda delar av ett samhälle. Bullerfrågan kan i längden
icke negligeras. Obehaget av buller blir knappast mindre vid alltmer ökad
trafik eller vid reaktionsdriftens genomförande. Det förefaller också som
den tendensen alltmer börjar göra sig gällande att flygplatser för tyngre
och livligare trafik icke böra ligga för nära städer. Bombnings- och civilförsvarssynpunkter
medverka härtill.

Därest den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen om användningen
och den fortsatta utbyggnaden av storflygplatsen kommer till stånd,
synes det byggnadsdelegationen som om kommunikations- och samhällsbildningsfrågorna
böra särskilt beaktas. Delegationen vill härvid erinra om

83

sitt yttrande den 13 november 1950 vid överlämnandet av utredningen rö~
rande bebyggelseplaneringen i samband med storflygplatsen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit samtliga byggnadsdelegationens
ordinarie ledamöter.

Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

GUNNAR JONSSON.

Luftfartsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. lOS, § 13.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt luftfartsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1951 församlade revisorer
under § 13 anfört angående luftfartsfondens outnyttjade investeringsmedel.
Med anledning härav får luftfartsstyrelsen anföra följande.

Den av revisorerna avgivna redogörelsen för luftfartsfondens siffermässiga
ställning fram till budgetårsskiftet den 1 juli 1951 ger visserligen en
riktig bild av det bokföringsmässiga läget, men beaktar icke vissa omständigheter,
vilka enligt luftfartsstyrelsens uppfattning haft ett avgörande inflytande
på uppkomsten av den av revisorerna påtalade anhopningen av reservationsmedel.
Bland dessa omständigheter märkas särskilt de allmänna
investeringsbegränsande åtgärder, vilka tagit sig uttryck i de för varje år
fastställda investeringskvoterna. Ett annat skäl till eftersläpningar utgör
byggnadsregleringen med åtföljande krav på byggnads- och igångsättningstillstånd,
det senare grundat på de av arbetsmarknadsmyndigheterna verkställda
dispositionerna av arbetskraft. En tredje faktor, som verkat i samma
riktning, har varit svårigheten att vid igångsatta förtag erhålla arbetskraft
och byggnadsmaterial, varigenom medelsförbrukningen i vissa fall icke
kunnat ske i avsedd takt.

Med hänsyn härtill samt i betraktande av att luftfartsverket under de
senaste åren tilldelats en investeringskvot på 6 å 7 miljoner per år, har luftfartsstyrelsen
vid utarbetandet av sina årliga anslagsäskanden utgått från
att förefintliga reservationer i första hand böra utnyttjas samt att äskande av
nya anslag inskränkas till ändamål, för vilka reservationerna ansetts icke
lämpligen böra ifrågakomma. Som en följd av denna allmänna målsättningha
reservationerna under treårsperioden 1 juli 1948—30 juni 1951 minskat
från i runt tal 31,4 miljoner kronor till omkring 21,i miljoner kronor.

Luftf artsstyrelsen övergår härefter till alt behandla anslagsläget under
varje särskild delpost i den ordning och under den beteckning desamma
upptagits i revisorernas framställning.

Markförvärv.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj :t............................ 33 901:28

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

1. För markförvärv å storflygplatsen .................. 1 024 807:93

2. För diverse markförvärv .......................... 189 404:90

Summa kronor 1 248 114:11

84

De under A och B 2 (av vilket senare den 31 december 1951 förbrukats
330 kronor) angivna beloppen, sammanlagt i runt tal 220 000 kronor, äro
icke avsedda för visst ändamål. För tiden fram till utgången av budgetåret
1952/53 beräknar styrelsen, att en reserv av 100 000 kronor är tillräcklig för
luftfartsverkets eget behov av markinköp (jfr luftfartsstyrelsens petita).
Vad storflygplatsen beträffar beräknas de redan igångsatta och aktuella
markförvärven medföra en kostnad av omkring 550 000 kronor; vissa andra
planerade markinköp ha på grund av de nu rådande höga priserna ansetts
böra ställas på framtiden. I övrigt tillåter sig styrelsen att i sistnämnda avseende
hänvisa till vad byggnadsdelegationen för storflygplatsen framhållit
i sitt den 25 januari 1952 avgivna yttrande över vad statsrevisorerna anfört
under § 12. Beloppet under B 1 utgjorde den 31 december 1951 1 015 646: 39

kronor.

Flygfältsbyggen.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj :t

1. Umeå ........................................... 860 000:—-

2. Storflygplatsen................................... 5 662 500: —

3. Bromma......................................... 1 502 652:83

8 025 152: 83

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

1. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen........ 517 884: 85

2. Arbeten under utförande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
........................................... 907 822: 71

3. Arbeten under utförande av byggnadsdelegationen för

storflygplatsen ................................... 795 303:28

4. Besparingar å diverse slutförda byggnadsuppdrag .... 34 348: 40

Summa kronor 10 280 512:07

I underdånig skrivelse den 2 juli 1951 angående medel för fortsatt utbyggande
av storflygplatsen har luftfartsstyrelsen hemställt, att av de sammanlagda
beloppen under A ovan, d. v. s. 8 025 152: 83 kronor, finge tagas
i anspråk ett belopp av 3 300 000 kronor för färdigställande av en reducerad
första utbyggnadsetapp. Återstoden vore avsedd med 1 500 000 kronor
för banförstärkningsarbeten på Bromma flygplats, 1 500 000 kronor för
sprängningsarbeten på Torslanda flygplats och 1 500 000 kronor för påbörjande
av utbyggnad av Bulltofta flygplats och resterande belopp, cirka
225 000 kronor, för oförutsedda ändamål.

Sedermera har Kungl. Maj :t i så måtto tagit ställning till sagda förslag att
genom beslut den 20 september 1951 44 000 kronor anvisats för vissa grundvattenundersökningar
vid Halmsjön samt genom beslut den 9 november 1951
900 000 kronor för terrasserings- och vattenavledningsarbeten å Halmsjön,
varjämte för fortsatta arbeten därstädes reserverats 1 350 000 kronor för
budgetåret 1952/53 (jfr 1952 års statsverksproposition, bil. 27, s. 119 f).

Av den sammanlagda behållningen under anslagsposten Flygfältsbyggen
har såsom ovan antytts (jfr statsverkspropositionen till 1951 års riksdag,
bil. 27, s. 91 ff) 1 500 000 kronor förutsatts skola användas för påbörjande
av utbyggnad av Bulltofta flygplats. Beloppet anvisades av Kungl. Maj :t
genom beslut den 31 augusti 1951. Med hänsjm till den utveckling som ägt
rum i fråga om storflygplatsens fortsatta utbyggande synes det luftfartsstyrelsen
ändamålsenligt att för finansiering av dessa 1 500 000 kronor i
första hand taga i anspråk de medel, 860 000 kronor, som under posten A 1
ovan avsetts för flygplats vid Umeå, vilken senare icke inom överskådlig
framtid torde bliva aktuell. Ytterligare erforderligt belopp, 640 000 kronor,
bör lämpligen avräknas mot posten A 2 ovan.

85

Av posten under A 3 har Kungl. Maj :t genom beslut den 18 januari 1952
anvisat 200 000 kronor för anordnande av nya parkeringsutrymmen in. in.
vid Bromma flygplats.

Av den sammanlagda behållningen å delposterna under A kommer sålunda
— såvitt nu kan förutses — att under innevarande och nästa budgetår
förbrukas (44 000 + 900 000 + 1 350 000 + 1 500 000 + 200 000 =) 3 994 000
kronor.

Luftfartsstyrelsen får emellertid i detta sammanhang erinra om att styrelsen
i underdånig skrivelse den 28 november 1951 hemställt om bemyndigande
att för ovannämnda sprängningsarbeten å Torslanda flygplats taga
i anspråk 500 000 kronor för innevarande budgetår samt 500 000 kronor
under nästkommande budgetår. Härjämte bör framhållas att cirka 1 500 000
kronor kan komma att erfordras för ovan omnämnda banförstärkningsarbeten
på Bromma flygplats, särskilt med hänsyn till de tyngre flygplantyper,
som inom den närmaste tiden komma att trafikera detta fält.

Av posterna under B äro samtliga utom B 4 så gott som helt disponerade
för särskilda ändamål. Ett belopp av 8 690: 60 kronor, avsett för projektering
av flygplats vid Umeå, kan friställas, liksom även posten under B 4,
vilken den 31 december 1951 uppgick till 34 160: 74 kronor.

Byggnader.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj :t

2. Storflygplatsen.................................... 750 000: —

3. Bromma.......................................... 1 125 000: —

4. Torslanda......................................... 565 000: —

5. Genom kungl. brev den 25 november 1949 återkallade di verse

anslagsposter, avsedda att användas för nya ändamål
............................................ 1 738 501: 63

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

3. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen ........ 167 887: 66

6. Arbeten under utförande av byggnadsstyrelsen........ 232 884: 10

Summa kronor 4 579 273: 39

Någon stationsbyggnad vid storflygplatsen vid Halmsjön är icke för närvarande
aktuell, varför det för ändamålet avsedda beloppet icke nödvändigtvis
behöver reserveras.

Det under A 3 upptagna beloppet avser ny hangarbyggnad på Bromma
flygplats. I underdånig skrivelse den 24 augusti 1951 framlade luftfartsstyrelsen
förslag till ombyggnad av den befintliga hangaren A för att bereda
på grund av trafikökningen oundgängligen nödvändiga ytterligare expeditionsutrymmen
vid Bromma flygplats. Härvid anfördes bland annat, att ombyggnaden
komme att aktualisera färdigställandet av förenämnda nya hangarbyggnad
tidigare än avsett. Sedan Kungl. Maj :t numera genom beslut den
18 januari 1952 för provisoriska expeditionsutrymmen i hangar A ställt till
luftfartsstyrelsens förfogande ett belopp av 300 000 kronor, vill luftfartsstyrelscn
i detta sammanhang åter framhålla, att frågan om den nya hangarens
färdigställande kan bliva aktuell under en nära framtid.

Av behållningen å anslaget under A 4, som hänför sig till stationsbyggnaderna
på Torslanda flygplats, har luftfartsstyrelsen genom Kungl. Maj :ts
beslut den It januari 1952 bemyndigats att för stegrade byggnadskostnader
avseende en godsexpeditionsbarack under uppförande taga i anspråk ytterligare
100 000 kronor. Av anslaget återstår sålunda numera disponibelt
465 000 kronor. Detta belopp är avsett för om- och tillbyggnad av den nu -

86

varande huvudbyggnaden, varom förslag kommer att framläggas under nästa
budgetår.

Beloppen under B äro helt disponerade för pågående arbeten.

Radiofyrar.

Till posten Teleutrustning ha överförts 89 575:58 kronor, vilka äro disponerade.
Till telegrafverkets fond ha överförts 1 185 708: 06 kronor, vilket
belopp är praktiskt taget helt disponerat. Härigenom har posten Radiofurar
numera helt utgått.

Belysningsanläggningar.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj:t

2. Storflygplatsen .................................... 600 000:-—

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel

3. Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen ........ 1 321 384: 53

Om Halmsjöfältet skall färdigställas i sin första reducerade byggnadsetapp
under år 1954 måste, med hänsyn till de onormalt långa leveranstiderna för
huvuddelen av den elektriska materielen, beställningar utläggas inom en
relativt nära framtid samt vissa förskottslikvider erläggas. Med hänsyn härtill
är i varje fall huvuddelen av beloppet erforderligt under budgetåret
1952/53.

Beteckningen under B 3 »Arbeten under utförande av luftfartsstyrelsen»
är något oegentlig så till vida, som posten i fråga även innesluter ännu icke
disponerade medel om cirka 540 000 kronor. Med hänsyn till att i statsverkspropositionen
till 1952 års riksdag, bil. 22 s. 119 ff, förutsatts, att även medelsbehovet
under budgetåret 1952/53, av luftfartsstyrelsen angivet till
500 000 kronor, skall täckas av tillgängliga reservationer, erfordras hela beloppet
för det anskaffningsprogram, som av luftfartsstyrelsen uppgjorts för
innevarande och nästa budgetår.

Fordon, maskiner och redskap.

Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel utgjorde den 31 december
1951 103 894: 53 kronor. Luftfartsstyrelsen räknar med, att någon nämnvärd
behållning icke kommer att föreligga vid utgången av innevarande
budgetår.

Luftfartsverkets dispositionsanslag.

A. Oanvisat hos Kungl. Maj :t............................ 673 972:50

B. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel (från förutvarande
anslaget till ersättningsanskaffning och ersättningsarbeten) 1.

Flygfältsbyggen ................................... 28 815:04

2. Byggnader ........................................ 3 842:10

3. Belysningsanläggningar ............................ 69 911:51

C. Till luftfartsstyrelsens förfogande ställda medel (att disponeras
för arbeten upp till 100 000 kronor)

1. Flygfältsbyggen .................................. 235 740: 33

2. Byggnader ........................................ 370 791: 74

3. Teleutrustning in. m............................... 20 000:-—

5. Odisponerad behållning ............................ 313 488:86

Summa kronor 1 716 562: 08

Behållningen under A utgjorde den 31 december 1951 613 972: 50 kronor
inklusive för budgetåret 1951/52 nyanvisade medel (50 000 kronor).

87

Beloppen under B 1 och B 2 äro helt disponerade; under B 3 fanns den
31 december 1951 odisponerat 15 000 kronor. Sistnämnda belopp beräknas
bliva förbrukat under innevarande budgetår.

Beloppen under C 1, 2 och 3 äro helt disponerade. Behållningen under C 5
var den 31 december 1951 445 467: 98 kronor, inklusive för budgetåret 1951/
52 nyanvisade medel (350 000 kronor).

Luftfartsstyrelsen vill i anslutning härtill framhålla, att behållningen under
dispositionsanslaget är avsedd att förslå jämväl för luftfartsverkets normala
behov under budgetåret 1952/53 (jfr 1952 års statsverksproposition, bil.
27 s. 117) samt att dispositionsanslaget utgör luftfartsverkets reserv för åtskilliga
oförutsedda behov, vilka ofta nog — särskilt inom luftfartsstyrelsens
verksamhetsområde — kunna anmäla sig med mycket kort varsel.

Luftf artsstyrelsen vill slutligen rikta uppmärksamheten på det förhållandet,
att i nuvarande läge åtskilliga fördröjande och hindrande omständigheter
kunna inträffa mellan tidpunkten för framläggande av förslag till
särskilda investeringsändamål och tidpunkten för respektive företags igångsättande.
Det är därför synnerligen önskvärt att styrelsen tillförsäkras en
viss rörelsefrihet för att kunna inrikta resurserna på de objekt, som ur arbetsmarknadspolitiska
och liknande synpunkter framstå såsom lämpliga
eller möjliga att genomföra. För att detta skall vara möjligt i tider, då det
är ytterst svårt att med någon grad av säkerhet på förhand bedöma den
faktiska medelsförbrukningen för arbeten av här ifragavarande slag, är det
nödvändigt, att anslagen icke hållas för snäva genom för långt gående bundenhet.

Sammanfattningsvis får luftfartsstyrelsen sålunda uttala den uppfattningen,
att vissa äldre medelsreservationer inom luftfartsfonden för icke
längre aktuella objekt kunna indragas, men att man vid bedömandet härav
bör framgå med stor försiktighet.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Adilz, trafikdirektören Joneberg och t. f. luftfartsinspektören
Ljungh.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst
TORD ÅNGSTRÖM.

SVEN SÖRENSON.

S. östlund.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 108, § 13.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 13 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande luftf artsfondens outnyttjade investeringsmedel,
får riksräkcnskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj :ts remiss den
21 december 1951, anföra följande.

Vid ingången av budgetåret 1947/48 — då frågan om den under krigsåren
och tiden därefter "uppkomna stora anhopningen av anslagsreservationer
upptogs till principiell behandling — uppgingo reservationerna å investeringsanslagen
för luftfartsfonden till 24,94 miljoner kronor samt stego under
detta budgetår ytterligare, så alt de vid budgetårets utgång belöpte sig

88

till 31,39 miljoner kronor. Såsom framgår av vad revisorerna anfört, utgjordes
dessa medel till en betydande del av anslagsbehållningar, som icke faktiskt
disponerats genom bindande leveransavtal eller på annat sätt. I angivna
avseende förelågo alltså inga hinder för att i stor utsträckning indraga
ifrågavarande reservationer samt sedan för luftfartsfondens investeringar
successivt ernå en medelsanvisning å riksstaten, som bättre motsvarade den
kassamässiga medelsförbrukningen.

Reservationerna å luftfartsfondens investeringsanslag ha emellertid under
de sistförflutna budgetåren, utan att någon indragning av anslag ägt
rum, avsevärt nedbringats, så att de vid ingången av nu löpande budgetår
efter avdrag av medel som skolat överföras till anslag för telegrafverkets
fond — utgjorde 19,94 miljoner kronor. Uetta har möjliggjorts på så sätt,
att anslagsbelopp, som ej behövt tagas i anspråk för ursprungligen avsedda
ändamål, disponerats för pya arbeten eller anskaffningar, varigenom medelsanvisningen
å riksstaten kunnat i motsvarande mån nedskäras. I den mån
denna omdisposition av medel beslutats av Kungl. Maj :t med stöd av det
härför av riksdagen utverkade allmänna bemyndigandet, innebär detta, såsom
revisorerna framhållit, att riksdagens grundlagsenliga rätt att pröva
och besluta om statsutgifterna i viss mån satts ur kraft, vilket revisorerna
funnit ägnat att inge vissa principiella betänkligheter. Omdispositionen av
beviljade anslag kan vidare, såsom revisorerna också framhållit, medföra
vissa olägenheter i budgettekniskt avseende. Detta gäller vare sig omdispositionen
i det särskilda fallet prövas av riksdagen eller beslutas av Kungl.
Maj :t med stöd av nyssnämnda bemyndigande.

Därest en allmän reglering av reservationerna å investeringsanslagen för
luftfartsfonden befinnes böra komma till stånd, får riksräkenskapsverket för
sin del förorda, att anslagsbehållningar, som ej behöva tagas i anspråk för
ursprungligen avsedda ändamål, indragas, i den mån beslut ej redan meddelats
om att medlen skola disponeras för andra ändamål. I den mån anslagsmedel
i andra fall än nu sagts ännu icke av Kungl. Maj :t ställts till förfogande
för de ändamål, för vilka medlen anvisats, torde däremot ingen
omedelbar indragning av medlen böra äga rum. Den av revisorerna åsyftade
omprövningen av de anläggningar och anskaffningar, som avses med dessa
medel, synes, i den mån sådan omprövning icke redan ägt rum, kunna ske
i samband med riksdagens behandling i övrigt av frågan om reservationerna
å luftfartsfondens investeringsanslag. Indragning synes lämpligen höra äga
rum, endast i den mån avsedda anläggningar och anskaffningar vid denna
omprövning befinnas icke böra komma till stånd. Efter en sådan reglering
av reservationerna å luftfartsfondens investeringsanslag synes för de nya
anläggningar och anskaffningar för fonden, varom beslut fattas av riksdagen,
anslagsanvisningen å riksstaten för varje budgetår böra begränsas
till vad som motsvarar den faktiska medelsförbrukningen. Detta synes oaktat
byggnadsregleringen låta sig göra, eftersom luftfartsfondens investeringsanslag
ha karaktär av kollektivanslag samt det i överensstämmelse med vad
som tillämpas beträffande kommunikationsverken bör vara möjligt att, i
den utsträckning så erfordras, inom varje sådant anslag lämna frihet att
välja mellan de av riksdagen beslutade anläggningar eller anskaffningar,
som äro att hänföra till anslaget.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Murray, Wildeman och Stenström deltagit.

Stockholm den 17 januari 1952.

Underdånigst

BERNT NEVRELL. »

ANDERS FAXELIUS.

89

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 14.

Till Konunge n.

Genom remiss den 21 december 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående skatteuppbörden in. in. (§ 14).
Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer uttala, bland annat, att i de fall då till länsstyrelser
respektive kronokamrerare eller till det centrala skattekontot direkt
från arbetsgivare eller skattskyldig inbetalade skattebelopp trots undersökningar
icke kunnat identifieras och gottskrivas vederbörande, ha uppbördsmyndigheterna
att till ett för länsstyrelsen i Stockholms län inrättat särskilt
postgirokonto, benämnt skattereklamationskontot, överföra sådana belopp.
Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares skyldighet att verkställa skatteavdrag
konnne att utsträckas till att regelmässigt omfatta inkomst av bisysslor
och av anställning under kortare tid än en vecka torde skattereklamationskontot
komma att belastas i ännu större omfattning än f. n.
Speciellt vid korttidsanställningar kunde det nämligen befaras att en arbetstagare
icke alltid komme att förete någon debetsedel, varigenom svårigheter
vållades för arbetsgivaren att lämna erforderliga uppgifter till ledning
för uppbördsmyndigheternas identifiering av inbetalade skattebelopp.
För att underlätta uppbördsmyndigheternas möjligheter till korrekt kreditering
av inbetalade skattebelopp, vore det därför enligt revisorernas mening
av viss betydelse, om hänvändelse i speciella fall finge göras till arbetsförmedlingarna
för erhållande av eventuella kompletterande uppgifter,
i synnerhet som åtgärder av detta slag enbart skulle vara till gagn för den
skattskyldige. Då den nu tillämpade ordningen, yttra revisorerna vidare,
ansåges lägga vissa hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt, vore det
för uppbördsarbetet utan tvivel av stort värde, om en sådan ändring genomfördes
varigenom möjlighet bereddes för arbetsförmedlingarna att tillhandahålla
uppbördsmyndigheterna i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.

Frågan om arbetsförmedlingens medverkan för tillhandahållande av uppgifter,
ägnade att underlätta uppspårandet av viss arbetsgivare eller viss
arbetstagare, har aktualiserats, sedan arbetsmarknadsstyrelsen i cirkulärskrivelse
den It maj 1950 till samtliga länsarbetsnämnder utfärdat föreskrifter
angående utlämnande av uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet.
I dessa föreskrifter har bland annat uttalats, att uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet
i allmänhet icke få utlämnas till offentlig myndighet på
andra grunder än dem, som gälla för allmänheten. Det har vidare uttalats,
att polismyndigheter och taxeringsmyndigheter, nykterhetsnämnder, barnavårdsmän
etc. icke ha rätt att utan vidare få uppgifter om av arbetssökande
till förmedlingen uppgivna bostadsadresser o. s. v.

Styrelsen har haft särskild anledning att överväga sin inställning till
förevarande spörsmål i samband med att styrelsen haft att dels till Kungl.
Maj :t avgiva utlåtande över två framställningar från socialstyrelsen, den
ena angående barnavårdsmyndighets rätt att hos offentlig arbetsförmedling
utfå vissa uppgifter, den andra angående övriga allmänna socialvärdsorgans
rätt härutinnan, dels ock till 1949 års uppbördssakkunniga yttra
sig över en av de sakkunniga till styrelsen överlämnad promemoria med
förslag till arbetsförmedlingarnas medverkan vid lösandet av vissa identifieringsspörsmål.
Nämnda båda yttranden bifogas i avskrift.

90

Såsom av yttrandena närmare framgår har styrelsen intagit en restriktiv
ståndpunkt i frågan om arbetsförmedlingens möjlighet att utlämna uppgifter
ur arbetsförmedlingsmaterialet. Till grund för denna restriktivitet
ligger den tolkning, styrelsen givit åt föreskriften i 25 § sekretesslagen att
handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling endast under vissa
förutsättningar få utlämnas, nämligen att den utgör ett skydd icke blott
för arbetssökande och arbetsgivare utan också för arbetsförmedlingen såsom
sådan.

Av yttrandet till Kungl. Maj :t framgår vidare, förutom de motiv som
enligt styrelsen föreligga för ovannämnda restriktivitet, att en viss tveksamhet
emellertid ansetts råda angående innebörden av ifrågavarande paragraf
i sekretesslagen. Därest det skulle befinnas erforderligt att utlämnande
av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till myndigheter sker i
större utsträckning än vad styrelsen föreskrivit, har styrelsen, med hänsyn
till svårigheten att göra en avvägning mellan olika statsintressen, hos
Kungl. Maj :t hemställt om utfärdande av föreskrifter i ämnet.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Curtman, överdirektör
och souschef; och hava i ärendets handläggning deltagit t. f. byråchefen
Centerwall och byråsekreteraren Hammarberg, föredragande.

Stockholm den 22 januari 1952.

Underdånigst

STURE CENTERWALL.

C. W. CURTMAN.

Bengt Hammarberg.

Bilaga 1.

Till Konungen (Socialdepartementet).

Genom remisser den 14 februari och den 27 april 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande över två framställningar från
socialstyrelsen, den ena angående barnavårdsmyndighets rätt att hos offentlig
arbetsförmedling utfå vissa uppgifter, den andra angående övriga allmänna
socialvårdsorgans rätt härutinnan. Till åtlydnad härav får arbetsmarknadsstyrelsen
anföra följande.

I cirkulärskrivelse den 11 maj 1950 till samtliga länsarbetsnämnder har
arbetsmarknadsstyrelsen utfärdat föreskrifter angående utlämnande av
uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet. I dessa föreskrifter har biand annat
uttalats, att uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet i allmänhet icke
få utlämnas till offentlig myndighet på andra grunder än dem, som gälla för
allmänheten. Det har vidare uttalats, att polismyndigheter och taxeringsmyndigheter,
nykterhetsnämnder, barnavårdsmän etc. icke ha rätt att utan
vidare få uppgifter om av arbetssökande till förmedlingen uppgivna bostadsadresser
osv. I cirkuläret har vidare föreskrivits, att polismyndighet icke
bör, utom i grova brottmål, tillhandahållas till arbetsförmedlingsmaterialet
hörande uppgifter, vilkas utlämnande kunde lända till arbetsgivarens eller
arbetssökandens skada eller förklenande. Beträffande utlämnande av uppgifter
till polismyndighet har arbetsmarknadsstyrelsen sedermera efter förhandlingar
med representanter för kriminalpolisen och ordonnanspolisen i
Stockholm utfärdat mera detaljerade föreskrifter i en cirkulärskrivelse till
länsarbetsnämnderna av den 28 augusti 1950. Ovannämnda båda cirkulärskrivelser
bifogas.

91

I cirkuläret av den 28 augusti 1950 har styrelsen anmodat länsarbetsnämnderna
att inhämta arbetsmarknadsstyrelsens mening i sådana fall, då
nämnden är tveksam, huruvida utlämnande till offentlig myndighet eller
enskild person bör ske. Sådana förfrågningar ha i ett tämligen stort antal
fall gjorts hos styrelsen, och styrelsen har därvid i samtliga fall intagit en
restriktiv hållning.

Styrelsens ställningstagande har grundats på följande omständigheter.
Bestämmelserna i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar reglera icke frågan, i vilken utsträckning handlingar
skola tillhandahållas annan myndighet eller den, som eljest för tjänst eller
allmänt uppdrag önskar erhålla del därav. Utlämnandet av uppgifter ur
arbetsförmedlingshandlingarna till andra myndigheter blir därför beroende
av i vilken mån arbetsmarknadsmyndighetens allmänna intresse av att icke
utlämna uppgift är starkare än den andra myndighetens intresse att få
uppgiften. Enligt styrelsens uppfattning är det av stor betydelse att icke
blott arbetsgivare och arbetstagare utan också arbetsförmedlingen skyddas.
Om arbetsförmedlingshandlingarna i allt mer ökad omfattning användas
såsom ett adressregister, skulle detta troligen medföra, att arbetssökande
i många fall skulle mista sitt förtroende för den offentliga arbetsförmedlingen
och icke längre anlita densamma. Detta skulle i sin tur försvåra
arbetsförmedlingens arbete för bästa möjliga utnyttjande av arbetskraften.
Styrelsen har med hänsyn härtill ansett det vara av vikt, att uppgifter från
arbetsförmedlingshandlingarna utlämnas endast i undantagsfall, och har
icke lämnat andra generella medgivanden om utlämnande till andra myndigheter
än dem som angivits i ovan omförmälda cirkulär av den 28 augusti
1950. Styrelsen anser sig ha ett visst stöd för sin uppfattning, att arbetsförmedlingshandling
icke får utlämnas, därest detta skulle kunna lända
arbetsförmedlingen såsom sådan till men, i de uttalanden som gjorts av
föredragande departementschefen i prop. nr 140/1936 s. 111. Departementschefen,
statsrådet Schlyter, åberopade däri ett yttrande från de sakkunniga,
som tillkallats för utredning av frågan om allmänna handlingars offentlighet.
De sakkunniga hade i sitt betänkande förklarat sig anse det
angeläget, att sekretess ej infördes i vidare mån än som påkallades med
hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada, som
kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. En sekretess av sådan omfattning
förklarade sig departementschefen anse motiverad.

En viss tveksamhet har emellertid med hänsyn till lagtextens avfattning
ansetts råda angående innebörden av den ifrågavarande^ paragrafen
i sekretesslagen. Möjligt är sålunda, att paragrafen bör tolkas så, att frågan
huruvida arbetsförmedlingen såsom sådan skulle lida men av handlingars
utlämnande icke har betydelse ur sekretessynpunkt. Om så skulle vara förhållandet,
synes det dock styrelsen angeläget, att lagbestämmelserna omformas
på sådant sätt, att ett dylikt skydd crhålles.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att arbetsmarknadsverket
med nuvarande organisation icke har möjlighet att i någon större utsträckning
tillhandagå myndigheter med upplysningar av nu ifrågavarande art,
därest Kungl. Maj :t skulle finna lämpligt att upplysningar utan restriktioner
lämnas myndigheterna. Framställningar om utlämnande av uppgifter
ur arbetsförmedlingshandlingar kunna förväntas komma att begäras av ett
mycket stort antal statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän.
Hittills ha dylika framställningar inkommit till styrelsen, förutom från
polisen och socialstyrelsen, från medicinalstyrelsen, föreningen Sveriges
stadsfogdar, Göteborgs magistrat, tullfiskalen i Stockholm och 1949 års
uppbördssakkunniga. Dessa framställningar bifogas i avskrift.

92

Skulle Kungl. Maj :t emellertid finna det erforderligt att utlämnande av
uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till myndigheter sker i större utsträckning
än vad styrelsen föreskrivit, synes det, med hänsyn till svårigheterna
att göra en avvägning mellan de olika statsintressena, vara angeläget,
att Kungl. Maj :t utfärdar föreskrifter i ämnet.

Beslut om detta yttrande har fattats av undertecknad Curtman, överdirektör
och souschef. Ärendet har föredragits av t. f. byråchefen Centerwall.

Stockholm den 2 maj 1951.

Underdånigst
C. W. Curtman.

Sture Centerwall.

Bengt Hammarberg.

Bilaga 2.

Till 19U9 års uppbördssakkunniga.

I en till arbetsmarknadsstyrelsen överlämnad promemoria ha 1949 års
uppbördssakkunniga till diskussion upptagit ett förslag till arbetsförmedlingarnas
medverkan vid lösandet av vissa identifieringsspörsmål i samband
med skatteredovisningen. Sedan arbetsmarknadsstyrelsen införskaffat länsarbetsnämndernas
yttranden över förslaget får styrelsen i ärendet anföra
följande.

Arbetsförmedlingens uppgift är att placera arbetssökande så, att arbetsgivarna
erhålla bästa möjliga arbetskraft och arbetarna det arbete, vartill de
bäst ägna sig. För att arbetsförmedlingen skall kunna fylla denna ur samhällets
synpunkt mycket viktiga funktion är det nödvändigt att de arbetssökande
och arbetsgivarna ha förtroende för förmedlingen och att de kunna
lita på att arbetsförmedlingens register och övriga handlingar med uppgifter
om enskildas förhållanden undandragas offentligheten. Med hänsyn härtill
har i 25 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar föreskrivits, att handlingar i ärenden rörande offentlig
arbetsförmedling endast under vissa förutsättningar få utlämnas. Av förarbetena
till lagbestämmelsen (se bl. a. prop. nr 140/1936) framgår, att
arbetsförmedlingshandling icke får utlämnas, såvida icke med hänsyn till
omständigheterna trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet icke
kommer att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller
förklenande eller lända förmedlingsverksamheten till men. Utlämningsplikt
föreligger sålunda endast, om det med hög grad av sannolikhet kan antagas,
att de nämnda verkningarna utebli. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening
är det därvid av stor betydelse icke blott att arbetssökande och arbetsgivare
utan också att arbetsförmedlingen såsom sådan skyddas. Om arbetsförmedlingshandlingarna
skulle i en alltmer ökad omfattning användas såsom
adressregister, skulle detta medföra att arbetssökande i många fall icke
längre skulle anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Detta skulle i sin tur
försvåra arbetsförmedlingens arbete för bästa möjliga utnyttjande av arbetskraften.

Frågan om utlämnande av uppgifter från arbetsförmedlingshandlingarna
till myndigheter och tjänstemän i offentlig tjänst har genom två framställningar
från socialstyrelsen dragits under Kungl. Maj :ts prövning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har denna dag till Kungl. Maj :t avgivit infordrat yttran -

93

de i ämnet. Avskrift av detta yttrande bifogas. Styrelsen vill avvakta Kungl.
Maj :ts beslut i ämnet innan styrelsen tager definitiv ståndpunkt till de sakkunnigas
framställning.

Stockholm den 2 maj 1951.

Arbetsmarknadsstyrelsen.

C. W. Curtmcin.

Sture Centerwall.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § It.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående skatteuppbörden in. in. (§ 14). Till
åtlydnad härav får riksräkenskapsverket anföra följande.

Revisorernas uttalande anknyter till den redogörelse för resultaten av den
inom riksräkenskapsverket förda statistiken över skatteuppbörden, som riksräkenskapsverket
jämlikt sin instruktion överlämnat, samt till vissa ytterligare
sammanställningar, som revisorerna låtit upprätta i anslutning härtill.

Den av revisorerna omnämnda ökningen av den kvarstående skatten från
i runt tal 700 miljoner kronor på grund av 1950 års taxering till i runt tal
900 miljoner kronor på grund av 1951 års taxering hänför sig till alldeles
övervägande del till aktiebolagen. Medan den kvarstående skatten enligt 1950
års taxering för de i B- och C-längderna upptagna skattskyldiga, d. v. s.
svenska aktiebolag med flera, uppgick till 160 miljoner kronor, hade motsvarande
siffra enligt 1951 års taxering stigit till 330 miljoner kronor. Detta
sammanhänger med den betydande stegringen av aktiebolagens taxerade inkomst
för verksamhetsåret 1950, vilken stegring uppgick till icke mindre än
34 procent i förhållande till det närmast föregående året. För verksamhetsåret
1951 beräknas den kvarstående skatten komma att minska på grund av
de numera gällande reglerna om ränta å kvarstående skatt, vilka tillämpas
från och med 1952 års taxering.

Beträffande förloppet av restindrivningen inom de olika utmätningsmansdistrikten
i riket har riksräkenskapsverket överlämnat statistik avseende
bland annat den kvarstående skatten på grund av 1948 års taxering. I fråga
om denna har indrivningen numera fortskridit så långt, att en jämförelse i
avseende på resultatet lämpligen låter sig göra. Revisorerna ha funnit det
mest rättvisande att låta en sådan jämförelse avse det hittills redovisade resultatet
i förhållande Ull antalet restförda poster på olika håll. Även enligt
riksräkenskapsverkets mening ger detta ett lämpligare jämförelsematerial,
än om de redovisade beloppen läggas till grund för en jämförelse, enär dessa
senare kunna starkt påverkas av enstaka betydande restantiebelopp.

Då statistiken lägges till grund för ett bedömande av hur pass effektivt
restindrivningen bedrivits på olika håll i landet, får man givetvis icke förbise,
att förhållandena icke överallt äro utan vidare jämförbara. Det kan
dock konstateras, att stundom betydande variationer i avseende på restindrivningens
effekt föreligga även mellan i stort sett jämförbara distrikt.

94

Statistiken har av riksräkenskapsverket tillställts samtliga länsstyrelser
för inhämtande av vederbörandes förklaringar i fall, då så ansetts påkallat,
samt för avgivande av egna utlåtanden. De inkomna svaren kunna tjäna
till viss ledning för ett bedömande av restindrivningens handhavande och behovet
av åtgärder till förbättrande av uppbördsresultatet. Orsakerna till ett
dåligt indrivningsresultat kunna i många fall elimineras genom ett tillrättaläggande
från länsstyrelsens sida, i andra fall kunna åtgärder av riksräkenskapsverket
i form av lokala inspektioner påkallas.

Revisorerna hava framhållit, att en avsevärd skillnad i avseende på indrivningsresultatet
råder mellan städer med egna uppbördsverk och riket i övrigt.
I dessa städer hade till och med utgången av 1950 endast 37 procent
av de restförda posterna av den kvarstående skatten på grund av 1948 års
taxering erlagts, medan för riket i övrigt 54 procent guldits. En jämförelse
mellan de olika städerna visar betydande ojämnheter. Utvecklingen i detta
avseende bör uppmärksamt följas. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang
erinra om att kommunerna numera erhålla hela den debiterade
kommunalskatten, medan förlusten på restantierna stannar på statsverket.
Därest det förhållandevis dåliga indrivningsresultatet i städer med egna uppbördsverk
icke nämnvärt förbättras, kan det bliva nödvändigt att överväga
att låta dessa kommuner till viss del vidkännas uppkommande skatteförluster.

Revisorerna ha berört de svårigheter, som i många fall föreligga att identifiera
och sålunda gottskriva rätt person skattebelopp, som inbetalats å vissa
postgirokonton för inbetalning av skatt. Enligt revisorernas mening vore det
av viss betydelse, om hänvändelse i speciella fall finge göras till arbetsförmedlingarna
för erhållande av kompletterande uppgifter, vilka åtgärder enbart
skulle vara till gagn för de skattskyldiga. Gällande regler anses emellertid
lägga hinder i vägen härför. Då ifrågavarande spörsmål behandlats av
1949 års uppbördssakkunniga, över vilkas betänkande riksräkenskapsverket
kommer att avgiva utlåtande, anser sig riksräkenskapsverket icke böra här
ingå på detsamma.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Murray, Faxelius och Wildeman deltagit.

Stockholm den 22 januari 1952.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

BERTIL EHNBOM.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 bär Kungl. Maj :t anbefallt länsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i § 14 av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående skatteuppbörden m. in.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.

Av för länsstyrelsen tillgängliga av riksräkenskapsverket upprättade redogörelser
för restindrivningen till och med utgången av år 1950 beträffande

95

kvarstående skatt enligt 1948 års taxering framgår, att antalet guldna poster
i procent av restförda till och med år 1950 inom Stockholms län variera åtskilligt,
från 66 % i ett utmätningsmannadistrikt till 28 % i ett annat.
De distrikt, som ligga i huvudstadens närhet, visa en relativt låg indrivningsprocent.
Inom dessa distrikt fördröjes och försvåras nämligen indrivningsarbetet
därigenom att flyttningsfrekvensen är stor och täta ombyten
av anställning vanliga. Många skattskyldiga i dessa distrikt ha vidare sina
arbetsplatser i Stockholm, vilket medför besvärlig omgång och försämrat
indrivningsresultat. Även synes böra beaktas att jämförelsevis stort antal
utlänningar slå sig ned i förortsområdena. Ofta befinnes sedan att dessa
personer ha återflyttat till utlandet innan den kvarstående skatten förfallit
till betalning. Innan sådana ärenden kunna slutredovisas, måste vidlyftig
utredning verkställas.

Länsstyrelsen söker i görligaste mån övervaka och kontrollera, att indrivningsarbetet
skötes omsorgsfullt och energiskt samt att ärendena handläggas
snabbt. De från utmätningsmännen inkommande protokollen över
inventeringar hos exekutionsbiträdena granskas. Uppmärksammas vid
granskningen att exekutionsbiträde innehar äldre oredovisade ärenden, anmodas
vederbörande att inom vass angiven tid söka slutredovisa dessa ärenden
eller — om så icke kan ske — inkomma med specificerad förklaring
över anledningen till dröjsmålet. Länsstyrelsen bär emellertid härvidlag
ansett sig böra gå fram med viss försiktighet, enär eljest vederbörande kan
föranledas att hindersredovisa ärenden, där för tillfället medel visserligen
icke kunna uttagas men utsikt förefinnes att på längre sikt utfå beloppen.

Länsstyrelsen skulle gärna se att arbetsförmedlingarna, om det kunde
ske utan förfång för deras egentliga uppgift, medverkade i syfte att nedbringa
antalet poster i det hos länsstyrelsen förda skattereklamationskontot.

Stockholm å landskontoret den 28 januari 1952.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ALARIK WIGERT.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 122, § 15.

Underdånigt utlåtande.

De erinringar angående stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner,
som nu av revisorerna gjorts, överensstämma i huvudsak med vad revisorerna
i sin till 1945 års riksdag avgivna berättelse (§ 21) framhöllo beträffande
den bristande enhetlighet, som rådde vid myndigheternas stämpelbeläggning
av likartade ärenden. I de yttranden, vilka avgåvos av statskontoret
och''tre länsstyrelser i anledning av denna anmärkning, vitsordades,
att en överarbetning av gällande bestämmelser vore påkallad. I skrivelse den
16 juni 1945 (nr 352) hemställde också riksdagen hos Kungl. Maj :t om
utredning i ärendet. Denna skrivelse synes emellertid hittills icke hava föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Vad riksdagens revisorer anfört i förevarande ärende om stämpel- och lösenförordningarnas
bristande överskådlighet och klarhet, om betydande svårigheter
i tillämpningen och avsaknaden av entydiga bestämmelser och väg -

96

ledande motiveringar bestyrker ytterligare statskontorets i olika sammanhang
uttalade uppfattning, att en översyn av ifrågavarande författningar
är synnerligen önskvärd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Kull.

Stockholm den 19 januari 1952.

K. A. LINDBERGSON.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Bertil Jnntze.

Överståt hållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 122, § 15.

Till Konungen.

Till åtlydnad av en till överståthållarämbetet den 10 januari 1952 inkommen
nådig remiss av den 21 december 1951, varigenom ämbetet anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i bifogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående stämpelbeläggning
av statsmyndigheternas expeditioner, får ämbetet med stöd av vunnen erfarenhet
vid tillämpningen av 1914 års stämpelförordning och 1883 års
expeditionslösenförordning anföra, att en översyn av gällande regler för
stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna utgående expeditionerna
är ur skilda synpunkter synnerligen påkallad och att ämbetet därför tillstyrker,
att åtgärd i sådant syfte vidtages utan dröjsmål.

Stockholm i överståthållarämbetet den 15 januari 1952.

Underdånigst

På överståthållarämbetets vägnar:

KNUT EKEMAR. STEN WALLER.

Länsstyrelsens i Stockholms
läns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 122, § 15.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1951 anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer yttrat angående
stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner får länsstyrelsen
anföra följande.

Länsstyrelsen ansluter sig för sin del till tanken på en allmän översyn
av gällande regler rörande stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna. En dylik revision torde särskilt böra taga sikte
på förtydligande och förenkling av hithörande föreskrifter. Bland annat
synes böra närmare undersökas i vad mån lösen- och stämpelförordningar -

97

nas ifrågavarande bestämmelser kunna sammanföras med varandra. Eftersträvas
bör ock, att enahanda debiteringsnormer bli tillämpliga beträffande
likartade beslut. Därest man för vinnande av detta syfte, på sätt i remitterade
yttrandet ifrågasättes, skulle anse sig böra meddela kompletterande
föreskrifter om myndigheternas beslutsformer i olika grupper av förvaltningsärenden,
vill länsstyrelsen framhålla angelägenheten av ^ att därvid
jämväl allmänna arbetsekonomiska synpunkter i görligaste mån beaktas.
— I åtskilliga fall torde slutligen stämpelavgifter till lägre belopp i förenklingssyfte
lämpligen kunna slopas.

Stockholm å landskansliet den 29 januari 1952.

Underdånigst

ERIK HUMBLE.

På länsstyrelsens vägnar:
OLOF ÅKESSON.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 122, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse yttrat angående stämpelbeläggning av statsmyndigheternas
expeditioner.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen meddela, att de synpunkter,
som framkommit i statsrevisorernas yttrande, i allt väsentligt ge uttryck för
länsstyrelsens egen uppfattning i frågan. Länsstyrelsen förordar därför, att
frågan om en översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från
statsmyndigheterna utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål upptagas till närmare överväganden.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit landssekreteraren
Swedberg och länsassessorn Carlsson.

Karlstad i landskansliet den 25 januari 1952.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. A. SWEDBERG.

ERIC CARLSSON.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 16.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt generalpoststyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse yttrat angående stämpelavgiften för spelkort
(§ 16). Till åtlydnad härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Det speciella förfaringssätt, som tillämpas vid kontrollen över kortstäm T—527135.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. 11.

98

pelavgiftens behöriga uttagande, är helt betingat av nuvarande lagstiftning i
ämnet. Generalpoststyrelsen ansluter sig emellertid till den av riksdagens revisorer
uttalade uppfattningen, att kontrollförfarandet numera knappast
framstår som fullt tidsenligt. Starkast torde olägenheterna framträda, när
stämpelavgiften skall uttagas för importerade kortlekar, men även i fråga
om den inhemska tillverkningen är stämplingen en omständlig procedur.

Vad kostnaderna för den nuvarande kortstämplingen beträffar, vill generalpoststyrelsen
till en början framhålla, att ersättningen till kortstämplingsförrättare
alltsedan den 1 juli 1920 utgår med 200 kronor i årligt arvode samt
därutöver rörligt arvode med ett och ett halvt öre för varje av honom under
året stämplad kortlek.

Antalet stämplade kortlekar av inhemsk tillverkning har under de senaste
åren undergått en kraftig stegring och tenderar att öka ytterligare. Sålunda
stämpelbelades under år 1951 926 324 stycken dylika kortlekar, varav 875 000
stycken tillverkats i Eskilstuna. Arvodet till stämplingsförrättarna uppgick
under samma tid till sammanlagt 14 294 kronor 86 öre.

I fråga om antalet till riket importerade kortlekar under år 1951 kan någon
definitiv siffra för närvarande icke meddelas av generalpoststyrelsen.
Att döma av antalet rekvirerade kortstämpelremsor synes emellertid en bétydande
import ha förekommit jämväl under detta år.

Den största kostnadsposten, som är förbunden med spelkortstämplingen,
är utan tvivel ersättningen till riksbankens sedeltryckeri för tillverkningen
av kortkonvolut och kortstämpelremsor. Konvoluten betinga f. n. ett pris av
26 kronor 50 öre per tusen stycken, vartill i förekommande fall kommer en
extra kostnad av 4 kronor 50 öre per tusen stycken för skärning av desamma.
För stämpelremsorna uppgår tillverkningskostnaden f. n. till 5 kronor
50 öre per tusen stycken (ogummerade och operforerade). För gummering
och perforering tillkommer en extra avgift. För 1 miljon stycken konvolut
och remsor kan sålunda tillverkningskostnaden beräknas uppgå till ca 35 000
kronor.

Riksdagens revisorer ifrågasätta, om den nuvarande kortstämplingsförrättningen
ur kontrollsynpunkt har ett värde, som i betraktande av därav
föranledda kostnader och besvär kan anses motivera ett bibehållande av densamma.
Enligt deras uppfattning synes fastmera förtjäna övervägas, om icke
det nu tillämpade uppbörds- och kontrollförfarandet borde avvecklas och ersättas
med ett förfaringssätt, som mera ansluter sig till nu gällande former
för uppbörd och kontroll av varuskatt.

Kortstämplingsavgiften synes otvetydigt ha karaktär av ett slags varuskatt,
och starka skäl tala av denna anledning för att avgiften bör uttagas i form av
dylik skatt. Under förutsättning att kontroll och uppbörd kunna ske under
betryggande men samtidigt smidigare och mindre kostsamma former än för
närvarande, har generalpoststyrelsen intet att invända mot att den nuvarande
kortstämplingsavgiften ersättes med en varuskatt, uttagen vid fabrikationen
eller införseln, samt att uppbörden, kontrollen och redovisningen
av avgiften anförtros kontrollstyrelsen och utformas i enlighet med de för
egentliga varuskatten gällande principerna.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade,
deltagit t. f. överdirektören Äsberg, postsparbankschefen Holmström, t. f.
överintendenten öman, byråchefen Granér samt t. f. byråcheferna Ganelius
och Skogmar.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst
ERIK SWARTLING.

PER BUCHT.

99

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 16.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 bär Kungl. Maj :t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående stämpelavgiften för spelkort.

Till fullgörande härav får styrelsen anföra följande.

Bestämmelserna om stämpling av spelkort återfinnas i kungörelsen den
13 juni 1919 (nr 291) angående stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens
verkställande, vilken författning ändrats genom kungörelserna
den 7 april 1933 (nr 133) och den 6 april 1934 (nr 66).

Författningsändringen år 1933 tillkom sedan generalpoststyrelsen för
Kungl. Maj :t framlagt ett författningsförslag i syfte att ernå viss förenkling
beträffande uppbörden av stämpelavgiften. Om förslaget hade generaltullstyrelsen
av Kungl. Maj :t anbefallts avgiva utlåtande och därvid, därest ytterligare
förenkling eller omläggning av uppbörden av stämpelavgiften för
spelkort funnes lämpligen böra äga rum, efter samråd med generalpoststyrelsen
inkomma med förslag till ny författning i ämnet. I underdånigt utlåtande
den 1 december 1932 redogjorde generaltullstyrelsen för ett inom styrelsen
upprättat utkast till ny författning i ämnet, avseende en mera genomgripande
förenkling av uppbörden. Detta utkast gick i huvudsak ut på att
stämpelbeläggningen i stället skulle ske genom anbringande av enkla beläggningsstämplar
å särskilda, av tillverkare eller importör avlämnade anmälningshandlingar.
Utkastet, som bifogades generaltullstyrelsens underdåniga
utlåtande, vann vid författningsändringens genomförande icke beaktande.

Under sistlidna år har generaltullstyrelsen ånyo haft sin uppmärksamhet
riktad på frågan om förenklat förfaringssätt vid stämpelbeläggningen av
spelkort, vilken fråga jämväl nyligen varit föremål för diskussion inom tullverkets
centrala företagsnämnd. Liknande förslag som det nu ifrågavarande
hava därvid framkommit.

Styrelsen vill för sin del tillstyrka det av statsrevisorerna framförda förslaget,
att den nu gällande kortstämpelavgiften avvecklas och ersättes med
varuskatt. Enligt vad styrelsen under hand inhämtat kommer kontrollstyrelsen
att för sådant ändamål med sitt remissvar i ämnet till Kungl. Maj :t
överlämna författningsförslag.

Då styrelsen tror sig kunna förutsätta, att styrelsen kommer att lämnas
tillfälle att yttra sig över kontrollstyrelsens förslag, har styrelsen ansett sig
kunna underlåta att nu närmare ingå på de särskilda spörsmål, som sammanhänga
med en eventuell omläggning av skatten å spelkort.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad tjänstförrättande
generaltulldirektör, deltagit byråchefen Appeltofft, föredragande, och
tillförordnade byråchefen Brcjde.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst

Under generaltulldirektörens frånvaro:

HILDING LINDBERG.

Gösta Beijrr.

100

Kontrollstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 137, § 16.

Till Ko n u n g eu.

Genom remiss den 21 december 1951 har kontrollstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer yttrat angående
stämpelavgiften för spelkort.

I anledning härav får kontrollstyrelsen anföra följande.

Kontrollstyrelsen finner i likhet med riksdagens revisorer, att hittills gällande
stämplingsförfarande vid beskattningen av spelkort numera framstår
såsom knappast fullt tidsenligt och i åtskilliga hänseenden onödigt omständligt
och kostnadskrävande. Därest ifrågavarande beskattning såsom föreslagits
framdeles skulle anordnas i varuskattens form enligt förordningen
den 25 maj 1941, nr 251, synes det icke böra bliva förenat med särskilda
svårigheter för kontrollstyrelsen att utöva kontroll över beskattningen av
inom riket tillverkade spelkort. Vad angår till riket införda spelkort synes
skatten, i likhet med vad som gäller för övriga med varuskatt belagda varuslag,
kunna uttagas av tullverket vid införseln. Tillverkningen inom landet
av spelkort bedrives enligt inhämtad upplysning för närvarande allenast av
ett i Esseltekoncernen ingående företag, vars bokföring torde vara ordnad
på sådant sätt, att goda kontrollmöjligheter äro för handen även utan den
garanti, som nu tillämpat stämplingsförfarande medför. Då vidare endast
detta företag såsom tillverkare enligt varuskatteförordningen skulle bliva
skattskyldigt, kan kontrollen över den inhemska tillverkningen utövas av
kontrollstyrelsen utan nämnvärd kostnad för statsverket.

Angivandet av de spelkort, som skola vara underkastade beskattning, synes
kunna ske på så sätt, att i den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen
över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, intagas de statistiska
nummer i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, till vilka
spelkort äro hänförliga, ävensom den närmare varuslagsbeskrivning, som
kan vara erforderlig. Därest beskattningsområdet avgränsas på enahanda
sätt som sker vid nu tillämpat stämplingsförfarande, skulle under beskattning
ligga, förutom spelkort, hänförliga till lullstatistiskt nummer 872, jämväl
sådana kort av plast, hänförliga till statistiskt nummer 2040: 19. I tullverkets
varuhandbok till tulltaxeförordning och tulltaxa finnas under tullstatistiskt
nummer 872 intagna närmare anvisningar om vilka slag av spelkort,
som enligt tullverkets praxis skola tulltaxeras under detta nummer.
Enligt dessa anvisningar skola dit hänföras alla spelkort, som äro avsedda
för kortspel, såsom bridge, vira och kille. Till detta statistiska nummer hänföras
även patienskort av mindre format än vanliga spelkort t. ex. av dimensionen
4,5 X 3,3 cm samt i ofullständiga lekar inkommande spelkort,
såsom spåkort i lekar om 36 kort. Denna bestämning av begreppet spelkort
torde överensstämma med vad som stipuleras i kungörelsen den 13 juni
1919, nr 291, enligt vilken stämpelbeläggning skall äga rum beträffande alla
till försäljning och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller ofigurerade
kort, varmed spel kan utövas. Kontroll styrelsen finner för sin del
den sålunda gällande avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet
lämplig.

För samtliga de varuslag, som för närvarande äro belagda med varuskatt,
utgår skatten såsom värdeskatt, där beskattningsvärdet i princip är lika med
det pris, som den skattskyldige tillämpar för beskattad vara vid försäljning
till detaljhandlare. Å detta värde beräknas skatten efter det procenttal, som

101

för varje varuslag finnes angivet i den vid förordningen fogade varuförteckningen.
Nu tillämpad stämpelbeläggning av spelkort får anses utgöra en
form av styckeskatt, där skatten utgår med en krona för varje kortlek. Ur
redovisnings- och kontrollsynpunkt synes hinder icke möta att vid skattebeläggning
av spelkort enligt varuskattemetod i stället anordna skatten såsom
värdeskatt. De väsentliga fördelarna äro därvid, att skattebelastningen
utan ändring i skattesatsen blir direkt proportionell mot det aktuella priset
och därigenom även kraftigare i fråga om spelkort av högre kvalitet av
påkostat utförande och material. Enligt inhämtade upplysningar betinga
inom landet tillverkade prima spelkort konsumentpriser, som variera mellan
7 kronor 25 öre för två kortlekar av enklaste kvalitet och 17 kronor 50
öre likaledes för två lekar. För sekunda kort tillämpas något lägre priser.
Numera finnas jämväl att tillgå importerade kortlekar helt i plast, vilka
betinga ett pris av 49 kronor 50 öre för två lekar. I nu angivna värden är
stämpelavgiften inräknad med en krona för kortlek. Priset vid försäljning
till detaljhandlare för två prima kortlekar i enklaste utförande uppgår enligt
prislista till 5 kronor 90 öre inklusive stämpelavgift. Vid tillämpning
av värdeskatt med oförändrad skattebelastning skulle den procentuella skattesatsen
i detta fall sålunda utgöra omkring 50. De mera påkostade kortlekarna
skulle med enhetlig skattesats å 50 procent bliva något hårdare
beskattade än för närvarande, medan skattebelastningen för de mest sålda
kortlekarna av enklare utförande skulle bli i huvudsak oförändrad. För
plastlackerade kort med nuvarande minutpris för två lekar å 17 kronor 50
öre skulle skattekostnaden stiga med 3 kronor 75 öre.

Med ledning av uppgifter beträffande stämplingen under år 1950 av
svensktillverkade spelkort samt inhämtade uppgifter om fördelningen på
kortlekar av olika kvalitetet kan skatteintäkten för sagda år, därest varuskatt
efter 50 procents skattesats då hade tillämpats, angivas till omkring
1 150 000 kronor. För samma år har statsverkets intäkt av stämpelavgift för
svenska spelkort uppgått till 895 823 kronor. Importen av spelkort är kvantitativt
betydligt mindre än den inhemska tillverkningen, vanligen omkring
20 procent därav. I avsaknad av närmare uppgifter om årliga försäljningsvärdet
av importerade spelkort synes skatteintäkten för under år 1950 importerade
spelkort uppskattningsvis kunna ha uppgått till omkring 200 000
kronor, därest varuskatt efter en skattesats å 50 procent varit gällande.
Stämpelavgift för under år 1950 importerade spelkort har erlagts med
175 964 kronor.

Vid en omläggning av beskattningen av spelkort till varuskatt på sätt ovan
sagts, synes ändring i varuskattcförordningen icke erforderlig i vidare mån
än att den vid förordningen fogade varuförteckningen erhåller den ändrade
lydelse, som framgår av härvid fogat förslag. Dock synes särskild övergångsbestämmelse
erforderlig av innebörd, att skatt icke skall erläggas vid
leverans till köpare av sådana vid författningsändringens ikraftträdande i
tillverkarens besittning befintliga kortlekar, för vilka stämpelavgift erlagts.

Kontrollstyrelsen får sålunda förorda, att beskattningen av spelkort inordnas
under förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. Uppbörd
och kontroll över en varuskatt å spelkort synes för kontrollstyrelsens
del icke komma att bliva förenad med nämnvärd kostnad för statsverket.

1 detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad överdirektör, deltagit
byråcheferna Karnell och Thulin, därvid Thulin varit föredragande.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst

IT ÄLMEBY.

Gustaf Iijurcd.

102

Bilaga 1.

Förslag till Kungl. Maj:ts förordning angående ändring i förordningen den
25 maj 19il (nr 251) om varuskatt.

Härigenom förordnas, att den vid förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt
fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår av härvid fogad bilaga.

Övergångsbestämmelse.

Denna förordning träder i kraft den 1952, varvid skall iakt tagas,

att varuskatt av tillverkare icke skall erläggas för leverans till köpare
av sådana i föreskrivna konvolut inlagda spelkort, för vilka stämpelavgift
enligt kungörelsen den 13 juni 1919 guldits.

Förteckning över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, i gällande tulltaxa
med statistisk varuförteckning hänförliga till nedanstående
statistiska nummer.

		Skattesats,
Statistiskt nr	Varuslag	procent av beskattnings-
		värdet
872 samt	Spelkort, ävensom målade eller tryckta ark, avsedda
ur 204U: 19	att sönderskäras till spelkort....................	50

Arméförvaltningens

tygavdelnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14ö, § 17.

Till Konung en.

Genom remiss den 21 december 1951 har arméförvaltningens tygavdelning
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under
§ 17 i sin under december 1951 avgivna berättelse anfört angående den
centrala motorfordonsregistreringen m. m.

Till åtlydnad härav får tygavdelningen anföra följande:

Till en början må erinras därom att fullgörandet av de uppgifter, som
åligga tygavdelningen i egenskap av biluttagningsmyndighet enligt såväl
den militära som den civila uttagningsförordningen, utgöra en oundgänglig
förutsättning för upprätthållandet av landets mobiliseringsberedskap.
Uttagningsregistren vid tygavdelningen äro hjälpmedel för den löpande förvaltningsverksamheten
med avseende å sagda beredskap medan centrala
bilregistret huvudsakligen tjänar såsom statistikunderlag. Nödvändiga förutsättningar
för att tygavdelningens uttagningsregister skola vara till avsedd
nytta äro att de göras tillräckligt fullständiga och att de i fråga om alla
mera betydelsefulla data hållas ständigt aktuella. I anslutning härtill må
framhållas, att benämningen »militärregistret» är en huvudsakligen internt
inom tygavdelningen använd benämning på den sektion inom fordonsbyrån,

103

som närmast handlägger de på tygavdelningen i egenskap av biluttagningsmyndighet
ankommande ärendena samt dessutom svarar för förandet av det
centrala militära fordonsregister varom föreskrifter finnas meddelade i kungörelsen
den 28 februari 1941 (nr 114) angående registrering av krigsmakten
tillhöriga motorfordon och släpfordon in. in.

I riksdagens revisorers berättelse påtalas, att den centrala fordonsregistreringen
icke kan sägas vara ur statsverkets synpunkt ändamålsenligt anordnad,
då en uppdelning på två olika centrala myndigheter innebär en onödig
omgång i arbetet, som torde medföra dubbelregistrering och dubbelarbete.
Såsom exempel härpå framhålla revisorerna, att såväl centrala bilregistret
som »militärregistret» var för sig upprätta identiska hålkort samt
utföra samma slag av stansningsarbete. Beträffande detta exempel må dock
erinras, att centrala bilregistrets hålkort f. n. icke angiva respektive fordonstyper,
varom uppgifter måste finnas å biluttagningsmyndighetens kort, då
eljest en rationell planläggning av uttagningen icke skulle kunna ske. Uppgifter
om ägarebyte registreras icke heller hos centrala bilregistret, vilket
medför, att en av biluttagningsmyndigheten hos centrala bilregistret inhämtad
fordonsuppgift, avsedd att ligga till grund för uttagning, alltid måste
kontrolleras hos vederbörande länsstyrelse innan uttagning kän verkställas.
Vid sådana förändringar i utrustningsbehovet som föranlett mera omfattande
uttagningar har jämväl förekommit, att personal från biluttagningsmyndigheten
måst utsändas till länsstyrelser för genomgång av bilregistren.

Med utgångspunkt bl. a. från att den maskinella utrustningen vid biluttagningsmyndighetens
hålkortsavdelning f. n. endast utnyttjas till omkring
hälften av sin kapacitet kunde det enligt revisorernas uttalande ifrågasättas,
huruvida den hålkortsmässiga bearbetningen hos biluttagningsmyndigheten
alltjämt borde upprätthållas eller om icke myndighetens verksamhet
i denna del lämpligen borde anknytas till en större hålkortsanläggning.

Tygavdelningen får med anledning härav framhålla, att ifrågavarande
maskinella utrustning, som icke får inköpas, av tygavdelningen förhyres
från International Business Machines Svenska AB mot en månatlig hyressumma
av $ 149,50. Därest maskiner med mindre kapacitet skulle av tygavdelningen
förhyras, komme minskningen i hyra icke att uppgå till belopp,
motsvarande för sådant fall uppkommande ökad avlöningskostnad. Hyressummans
storlek synes enligt tygavdelningens mening icke heller i och
för sig kunna tjäna såsom något motiv för en omläggning av ifrågavarande
verksamhet. Vidare må betonas, att det nuvarande statistiska arbetet hos
biluttagningsmyndigheten i hög grad anknyter till myndighetens löpande
göromål, varför ett överförande av hålkortsbearbetningen till en hålkortsanläggning
vid annan myndighet skulle — till allvarligt förfång för uttagningsregistrens
aktualitet — medföra omgång och försening av uttagningsverksamheten.
Det får i detta sammanhang jämväl tagas i beräkning, att den
andra myndighetens hålkortsmaskiner icke alltid skulle kunna stå till biluttagningsmyndighetens
disposition just då så erfordrades.

Alternativt har av revisorerna ifrågasatts, att även om nuvarande maskinella
utrustning bibehålies vid »militärregistret», stansningsarhetet för
dess räkning skulle kunna utföras vid statistiska centralbyråns maskincentral
i och för kostnadernas nedbringande (genom duplicering). Därest
biluttagningsmyndigheten bleve hänvisad att anlita centrala bilregistret för
stansning (duplicering) av hålkort, komme detta att medföra eu eftersläpning
vid hålkortsregistret, som bleve större än den naturliga eftersläpningen
vid centrala bilregistret — ett förhållande som ur heredskapssynpunkt
icke är godtagbart. EU helt överförande av stansningsarhetet är i varje
fall icke genomförbart, då visst dylikt arbete vid biluttagningsmynd ghetens
statistikdetalj är ofrånkomligt, emedan korten där med hän yn

104

till sättet för de uttagna fordonens disponerande ovillkorligen måste
kompletteras med diverse uppgifter såväl i samband med den första uttagningen
som kontinuerligt enligt beslut om ändrad fördelning å förband av
fordonen och enligt från länsstyrelserna inkomna meddelanden angående
å fordonen vidtagna ändringar m. m. Vidare torde icke kunna undgås att hos
biluttagningsmyndigheten stansas hålkort avseende de i det centrala militära
fordonsregistret upptagna fordonen, beträffande vilka fordon uppgifter
icke för närvarande förekomma i centrala bilregistrets statistik. Jämväl
sekretessynpunkter torde i detta sammanhang få beaktas.

En rationell organisation av den centrala registreringen m. in. av civila
fordon måste ovillkorligen tillgodose de fordringar i fråga om uppgifter och
dagsaktualitet, som krävas för fordonsuttagningen. Detta kan endast ernås
om arbetet med uttagningen kan löpa utan förseningar. Med hänsyn till
nämnda förhållanden torde enligt tygavdelningens uppfattning den centrala
registreringen böra förläggas till biluttagningsmyndigheten samt organiseras
i huvudsak i enlighet med följande förslag:

1. Besiktningshandlingarna inkomma till länsstyrelse där de handläggas
på nuvarande sätt.

2. Ett exemplar av besiktningsinstrumenten (genomslagskopia) översändes
till biluttagningsmyndigheten.

3. Vid biluttagningsmyndighetens hålkortsdetalj stansas hålkort för samtliga
inkommande besiktningsinstrument. Dessa uppläggas direkt i ett
»centralt» register vid biluttagningsmyndigheten, vilket ersätter nuvarande
centrala bilregistrets hålkortsregister och står till statistiska centralbyråns
förfogande för statistikbearbetning.

4. Besiktningsinstrumenten genomgås vid uttagningsdetaljen.

5. Instrument avseende fordon, som uttagas, gå till biluttagningsmyndighetens
präglingsdetalj eller utskriftsdetalj. Beträffande övriga instrument,
se punkt 7 nedan.

6. För biluttagningsmyndighetens »interna» hålkortsregister över uttagna
fordon framställas kort genom reproduceringsmetoden, varefter dessa
kort kompletteras genom instansning av de ytterligare uppgifter som beröra
uttagningen.

7. Samtliga besiktningsinstrument uppläggas i ett register hos biluttag ningsmyndigheten,

för att där utgöra kompletteringsreserv (ifr SF 832/
1942 23 §). J

8. »Ändringsmeddelanden» rörande i länsstyrelsernas bilregister och reservbilregister
införda fordon utfärdas av länsstyrelse och insändas endast
till biluttagningsmyndigheten där fullständig korrigering av registerkorten
verkställes.

9. Erforderlig statistik utarbetas såvitt avser det interna dagliga behovet
för biluttagningsmyndigheten, de militära myndigheterna och de civila
myndigheter, för vilka uttagning äger rum, genom utnyttjande av biluttagningsmyndighetens
maskinpark och personal medan all »allmän» statistik
och firmabeställd statistik uppgöres vid statistiska centralbyråns maskincentral
såsom hitintills. (Sålunda synes också den statistik, som enligt
Kungl. Maj :ts medgivande nu utarbetas hos biluttagningsmyndigheten genom
Sveriges automobilindustriförening, i händelse av "omläggning enligt
detta förslag kunna i stället erhållas genom statistiska centralbyråns maskincentral.
)

Vid genomförande av ovanstående förslag torde, samtidigt med att en rationell
organisation av registreringsarbetet ernås, jämväl i jämförelse med
nuvarande ordning vinnas större dagsaktualitet i registren ävensom viss
personalbesparing. Det torde böra få ankomma på arméförvaltningens tyg -

105

avdelning och statistiska centralbyrån att i samråd uppgöra och till Kungl.
Maj :t inkomma med i huvudsak enligt ovan angivna riktlinjer i detalj utformade
förslag jämte kostnadsberäkningar.

Någon utredning utöver vad här angivits anser tygavdelningen icke vara
erforderlig med hänsyn till de utredningar som redan tidigare verkställts.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade
Nordström och Grufman, den senare föredragande, jämväl tjf. chefen för
fordonsbyrån, majoren Hellström.

Stockholm den 30 januari 1952.

Underdånigst

A. C. G. NORDSTRÖM.

ANDERS GRUFMAN.

Marcus Borud.

Statistiska centralbyråns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 nästlidna december har Kungl. Maj :t anbefallt statistiska
centralbyrån att avgiva utlåtande över vad i § 17 av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående den centrala motorfordonsregistreringen
m. m. I anledning härav får centralbyrån anföra följande.

Frågan om centrala automobilregistrets organisation och förläggning har
sedan registrets tillblivelse år 1942 vid skilda tillfällen varit föremål för
omprövning. Bland framställningar av olika slag i detta avseende märkas
arméförvaltningens (tygavdelningen) förslag av den 14/7 1944, en av byråchefen
C. A. Murray i egenskap av särskilt tillkallad utredningsman den
12/10 1945 verkställd utredning, tygavdelningens och statistiska centralbyråns
gemensamt avgivna förslag av den 21/10 1946, statens organisationsnämnds
förslag av den 27/2 1947 samt 1948 års statistikutrednings framställning
i samband med dess förslag av den 28 augusti 1950 angående
statistiska centralbyråns organisation.

Yttranden över dessa framställningar ha avgivits av ett flertal remissinstanser.
Centralbyrån har även haft anledning att i remissvar framlägga
ämbetsverkets synpunkter på denna fråga.

Såsom revisorerna anmärka, ha dessa förslag endast till en del vunnit beaktande
av statsmakterna och sedermera blivit förverkligade. Till dessa
senare höra de av tygavdelningen och statistiska centralbyrån gemensamt
framförda förslagen om ändring av rapportföringen mellan länsstyrelserna
och de centrala registreringsmyndigheterna samt övergång till gemensamt
kodsystem för det militära och det civila registret, vilka förslag sedermera
även accepterades av statens organisationsnämnd i dess förslag till organisationsändring.
Revisorerna uttala angående denna omläggning, att en
snabbare uttagning och registrering i militärregistret har kommit till stånd
genom att de civila besiktningsinstrumenten numera insändas från länsstyrelserna
direkt till militärregistret och beteckna anordningen som en
förbättring. I annat sammanhang kritisera likväl revisorerna samma anordning,
och kritiken mynnar ut i uttalandet »att cn omläggning av rapport -

106

vägen, varigenom handlingarna tillställdes centrala bilregistret direkt från
länsstyrelserna, skulle utan tvivel bidraga till att öka statistikens aktualitet».
Dessa båda uttalanden illustrera den vägning mellan olika synpunkter, å ena
sidan det militära behovet av en tillfredsställande uttagning och å andra
sidan den statistiska aktualiteten, som bärutinnan måst göras.

Revisorerna framhålla vidare angående samordnandet av arbetsuppgifterna
för de militära och civila registren att i första hand torde höra uppmärksammas
möjligheten till förenklingar i fråga om statistik- och hålkortsbearbetningen
och nämna därvid bl. a. alt vissa likartade arbetsmoment,
t. ex. stansningen av hålkortsmaterialet, skulle kunna utföras vid statistiska
centralbyrån. Centralbyrån anser sig så mycket hellre kunna instämma häri,
som tygavdelningens och centralbyråns gemensamma framställning av den
21 oktober 1946 även inbegrep förslag i denna riktning, vilka förslag sedermera
också accepterats av organisationsnämnden.

I sin fortsatta framställning beröra revisorerna frågorna om centrala bilregistrets
upplysningsverksamhet, uppgifternas tillförlitlighet, tidpunkten
för resultatens bekantgörande och frånvaron av aktuella ägareuppgifter i
registret samt rekommendera till övervägande en avveckling av det s. k.
manuella registret. Då revisorernas framställning i dessa avseenden till stor
del innebär ett upprepande av de synpunkter, som förts fram av statens
organisationsnämnd i dess framställning den 27 februari 1947 och 1948
års statistikutredning i dess betänkande den 28 augusti 1950 angående omorganisation
av statistiska centralbyrån, har centralbyrån i tidigare avgivna
remissvar närmare behandlat dessa frågor. Vad som därvid anförts framgår
av bilagda avskrift av centralbyråns utlåtande över organisationsnämndens
förslag (bilaga 1), resp. utdrag ur motsvarande utlåtande över statistikutredningens
betänkande (bilaga 2).

Under hänvisning till där refererade synpunkter får centralbyrån ytterligare
anföra följande.

I olika sammanhang uttala revisorerna, att centrala bilregistrets uppgiftsmaterial
skulle vara otillförlitligt och bristfälligt. I detta avseende må
framhållas, att registerkorten utgöras av genomslagskopior av bilbesiktningsinstrumenten
och att uppgifterna i övrigt bygga på av länsstyrelserna
lämnade rapporter. Såsom revisorerna framhålla, granskas och kontrolleras
dessa uppgifter inom centrala bilregistret, såväl de som ingå å regis terlcorten
som å hålkorten. Av sådana skäl torde bilregistrets uppgiftsmaterial
genomsnittligt sett kunna betecknas såsom av mycket god kvalitet, och från
sådana synpunkter anser sig centralbyrån böra bestämt tillbakavisa påståendet
om otillförlitlighet.

Centralbyrån utgår nämligen ifrån att härmed icke åsyftas den omständigheten,
att bland det tjugotal data av olika slag, varom registret kan lämna
upplysning, icke i samtliga fall ingår uppgift om senaste ägare. Frågan
om införskaffande av aktuella ägareuppgifter har tidigare varit föremål för
statsmakternas prövning, och centralbyrån hänvisar i detta sammanhang
till tidigare remissvar. Förfrågningarna angående fordonen avse för övrigt
i de flesta fallen icke ägaren utan uppgifter angående maximilast, hjultryck
vid olika last, fabrikat, årsmodell m. in.

Centralbyrån utgår vidare ifrån att beteckningen otillförlitlighet icke är
avsett att täcka det förhållandet att mellan den tidpunkt, uppgifterna avse
och den tidpunkt, då de statistiska resultaten kunna meddelas i tryck, alltid
måste åtgå någon tid för resultatens framställande. Man skulle visserligen
kunna förledas att tro, att utgångspunkten varit denna, då uppgiften
om antalet »felaktiga» instrument (6 %) beräknats i förhållande till tiden
i fråga. Det behöver väl knappast framhållas, att man med en sådan tolk -

107

ning praktiskt taget skulle nödgas beteckna samtliga statistiska material
såsom otillförlitliga med procenttal som betydligt överstiga det ovan anförda,
eftersom det torde höra till undantagen att mera omfattande statistiska
resultat kunna publiceras inom loppet av en eller annan månad efter
den tidpunkt uppgifterna avse. I förbigående må anmärkas, att resultatens
anknytning till den tidpunkt, då uppgifterna inkommit, icke innebär något
för bilregistret särskilt utmärkande utan är en i vissa fall förekommande
statistisk anordning, då fråga är om periodiskt återkommande statistik.
Den tillgripes för att undvika försening på grund av enstaka eftersläpningar
vid uppgiftslämnandet. Det inses lätt, att genom statistikens periodiska
karaktär en utjämning i detta avseende kommer till stånd från det
ena tillfället till det andra och att felet härigenom blir av underordnad betydelse.

Även om, såsom centralbyrån framhållit i tidigare remissuttalanden, den
tid av några månader, som åtgår för resultatens färdigställande och publicering,
med hänsyn till statistikens omfattande karaktär ingalunda kan
betraktas såsom anmärkningsvärt lång utan väl tål en jämförelse i detta
avseende med annan statistik av motsvarande omfattning och differentiering,
är centralbyrån självfallet angelägen om att oavsett uppgifternas passage
genom militärregistret söka ytterligare nedpressa tiden för resultatens
färdigställande. Såsom revisorerna framhålla och som framgår av tidsuppgifterna
in. in. härovan, är likväl utrymmet för en sådan reducering mycket
knappt. Möjligheterna i detta avseende bli beroende av utvecklingen av fordonsparken
och de resurser, som ställas till förfogande. Centralbyrån kan
icke undgå att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att fordonsparken
under efterkrigsåren mer än femdubblats — den 1 oktober 1945 utgjorde
fordonsbeståndet ca 120 000 och samma tidpunkt 1951 ca 685 000.
Sammanlagda antalet besiktningsinstrument, som inkommit under de tre
första kvartalen år 1951, utgjorde ca 165 000 och antalet ändringsmed delanden
under samma tid ca 130 000. En oundviklig följd härav har varit,
att de olika moment (registrering, granskning, kodsättning, stansning etc.),
som ingå i registrets löpande skötsel, blivit avsevärt mera arbetskrävande.
I själva verket innebär utvecklingen att jämsides med arbetet med de löpande
förändringarna år från år en reorganisation av registret måst göras,
som i varje särskilt fall till sin omfattning är jämförlig med den ursprungliga
uppläggningen. Uttalandet om den tidskrävande arbetsrutinen, d. v. s.
att färdigställandet av den omfattande kvartalsstatistiken tar några få månader
i anspråk, bör ses mot bakgrunden också av nyss beskrivna utveckling.

De synpunkter, som enligt centralbyråns uppfattning böra beaktas i samband
med frågan om en avveckling av det manuella registret, ha utförligt
behandlats i de båda remissutlåtanden, som i avskrift äro fogade till skrivelsen.
Till sina konsekvenser innebär en sådan avveckling bl. a., att arbetsuppgifter,
vilka åvila registret enligt statsmakternas beslut, måste nedläggas.
I utlåtandet över statistikutredningens förslag ansåg sig centralbyrån
böra foga en reservation till utredningsmannens beräkning att 6 årsbiträden
skulle sparas, om det manuella registret slopades. Liknande reservation
får göras, när i revisorernas yttrande en helt ny siffra namnes i detta sammanhang,
nämligen en besparing av ca 50 %. Observeras bör, alt det manuella
registret utgöres av genomslagskopiorna till besiktningsinstrumenten
och att någon särskild utskrift för detta ändamål icke behöver göras. Del
merarbete, som erfordras för att det manuella registret skall kunna användas
vid förfrågningar, består sålunda i eu sortering av besiktningsinstrumenten
i viss ordning jämte överföring av ändringsmeddelanden, vilket arbete
likväl till en del ingår i den allmänna bearbetningen.

108

Centrala bilregistret har varit i verksamhet under förhållandevis kort tid,
men efter hand som dess verksamhet blivit mera känd, har det i växande
utsträckning tagits i anspråk för upplysningar. Detta gäller såväl upplysningar
hämtade ur det manuella registret som statistiska sammanställningar,
vilka grunda sig på bearbetning av hålkortsmaterialet. En utvidgning
och omläggning av denna verksamhet har vid flera tillfällen ifrågasatts av
centralbyrån, bl. a. en snabbstatistik månadsvis, men tidpunkten härför har
måst göras beroende av tillgången på arbetskraft. En nödtvungen begränsning
av möjligheterna att kunna ge upplysningar gäller i vissa tall, t. ex.
då förfrågningen rör någon uppgiftskategori, för vilken på grund av utrymmesbrist
plats icke kunnat beredas å hålkortet, eller då hålkortskartoteket
icke kunnat tagas i anspråk för det avsedda ändamålet, därför att det vid
tillfället utnyttjats för någon annan pågående utredning.

Revisorernas yttrande utmynnar i en "hemställan om en allsidig och grundlig
utredning av hithörande frågor. Centralbyrån är ense med revisorerna
om att en fortsatt rationalisering och ett fortsatt samordnande av de militära
och civila registrens arbetsuppgifter bör eftersträvas, helst som ökade
förutsättningar att kunna genomföra vissa redan tidigare ifrågasatta förenklingar
nu torde vara större. Ämbetsverket åberopar i detta sammanhang
sitt yttrande över statistikutredningens betänkande, i vilket yttrande centralbyrån
meddelade sin avsikt att när bilregistret och maskincentralen förenats
i samma lokal taga upp hithörande spörsmål till förnyad prövning.
Sedan lokalfrågan numera ordnats, bör kontakt med militärregistret i dessa
frågor sökas och möjligheterna att förverkliga tidigare ifrågasatta åtgärder
och genomföra nya rationaliseringar närmare utredas. I det sammanhanget
böra bl. a. frågorna om samordning av bearbetningen, det manuella registret
samt utarbetande av snabbstatistik tagas upp till prövning. Centralbyrån
utgår därvid ifrån att bästa resultatet vinnes om utredningen överlämnas
till de båda parter, som i praktiken syssla med dessa frågor.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
byråchefen Hävermark.

Stockholm den 30 januari 1952.

Underdånigst
KARIN KOCK.

IVAR UHNBOM.

Bilaga 1.

Till Konung en.

Genom remiss den 8 sistlidna mars har statistiska centralbyrån anbefallts
att före den 15 maj 1947 inkomma med utlåtande angående ett av statens
organisationsnämnd framlagt förslag rörande den centrala motorfordonsregistreringens
ordnande. I anledning härav får centralbyrån, som i huvudsak
begränsar sitt yttrande till de delar av förslaget, som beröra det till
centralbyrån förlagda centrala automobilregistret, anföra följande.

Organisationsnämndens förslag innebär i vissa delar ett accepterande av
organisationsförändringar, som föreslagits av arméförvaltningens tygavdelning
och centralbyrån, ehuru av nämndens skrivelse icke alltid framgår, att
initiativet till dessa utgått ifrån de båda ämbetsverken. För centrala automobilregistrets
vidkommande innebär förslaget i andra delar omläggningar,

109

som i huvudsak bestå i ett nedläggande av arbetsuppgifter, vilka åvila registret
enligt statsmakternas beslut.

Till den förra kategorien av förändringar kunna bl. a. räknas de förslag,
som röra rapportföringen mellan å ena sidan länsstyrelserna och de centrala
registreringsmyndigheterna, om också nämndens förslag liärutinnan innehåller
en del avvikelser, vidare framställandet av hålkort i vissa fall för
militärregistrets räkning genom centrala automobilregistrets försorg och
övergång till gemensamt codesystem för båda registren. I detta sammanhang
anser sig centralbyrån böra framhålla, att den praktiserade metoden
med sammanförandet av länsstyrelsernas ändringsrapporter till en gemensam
lista, vilket system utformats av statistiska centralbyrån och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelserna, för dessa senare
torde ha verkat besparande med hänsyn till både arbetskraft och pappersåtgång
och uppvägt de fördelar, som för den centrala registreringsmyndigheten
kunnat vinnas genom rapportföring å kort i varje särskilt fall. En
annan sak är att vid en organisationsförändring, som bl. a. tar sikte på rapporternas
utnyttjande av mer än en institution, en omläggning i detta avseende
kan vara motiverad, vilket också tygavdelningen och statistiska centralbyrån
beaktat i samband med frågan om omorganisationen. I fråga om
ändringsmeddelanden föreslår nämnden såtillvida en avvikelse från de båda
ämbetsverkens förslag, att länsstyrelsen i vissa fall skulle rapportera till
centralregistret och i andra fall till militärregistret. För länsstyrelserna torde
en sådan splittring icke innebära någon fördel, och även i övrigt förefaller
vinsten av en sådan anordning vara tvivelaktig, då den lätt kan leda
till förväxlingar, som måste komma att vålla eljest obehövlig skriftväxling
mellan registreringsmyndigheterna.

Den väsentligaste organisationsändringen tillhörande den andra kategorien
av organisationsnämndens förslag utgör, i den mån centrala automobilregistret
härav beröres, den, som åsyftar nedläggandet av ett av de båda
nyckelregister, av vilka det centrala registret består, nämligen det primära
registret bestående av besiktningsinstrumenten. En konsekvens härav blir,
att den upplysningsverksamhet beträffande enskilda fordon, isom ingått såsom
en viktig del av registrets åligganden, endast kan tillgodoses i mycket
begränsad omfattning, då det återstående registret, hålkortsregistret, med
hänsyn till form och innehåll samt sitt utnyttjande för maskinella ändamål
icke kan ersätta det grundläggande registret i detta avseende. Lämpligheten
av att avhända sig tillgången till ett centralt samlat register över motorfordonen
kan ifrågasättas; i varje fall anser sig centralbyrån böra framhålla,
att en åtgärd i denna riktning innebär ett underkännande av de skäl, vilka
så sent som år 1942 av statsmakterna ansågos nödvändiggöra registrets tillblivelse.
Någon närmare motivering för sin ståndpunkt i denna fråga lämnar
icke organisationsnämnden men uttalar, att den del av upplysningsverksamheten,
som rör besvarandet av förfrågningar angående fordonsparken,
skulle vara av ringa omfattning. Från sin erfarenhet såsom uppgiftslämnare
har centralbyrån en annan uppfattning än organisationsnämnden
liärutinnan och hänvisar till vad som härom uttalats i den skrivelse, som
tygavdelningen och centralbyrån gemensamt avlåtit (s. 20). Sitt uppdrag att
inkomma med förslag till rationalisering av verksamheten ha de båda
ämbetsverken, såsom framgår av samma skrivelse (s. 25), fatlat så, att de
huvudprinciper, som år 1942 av statsmakterna fastställdes skola gälla för
registreringen, skulle utgöra den ram, inom vilken eu rationalisering borde
genomföras.

Den fråga, som därefter anmäler sig till bedömade, är vilka återverkningar
nedläggandet av det primära registret får på den del av verksamhe -

no

ten, som skulle komma att kvarstå. Enligt organisationsnämndens förslag
skulle de civila besiktningsinstrument och ändringsmeddelanden, som icke
beröra uttagna fordon, d. v. s. större delen av de inkomna uppgifterna,
makuleras efter hålkortsstansningen. Ändamålsenligheten av en så snabb
maltulering av uppgifter, på vilkas upprättande och insamlande man nedlagt
ett så betydande arbete, kan nog ifrågasättas oavsett de speciella skälen
i detta fall. Det vill förefalla mera välbetänkt att dröja med makuleringen
tills den statistiska bearbetningen avslutats eller eljest någon tid för att
tillgodose uppgiftsbehovet, om exempelvis någon uttagningsfråga eller annan
registreringsfråga eventuellt skulle uppkomma; i annat fall är man nödsakad
att på nytt begära uppgifterna från länsstyrelsen. Oavsett makuleringsfrågan
skulle det föreslagna systemet ur statistisk bearbetningssynpunkt
vålla åtskilliga olägenheter. Erfarenheten visar, att vid all statistisk
bearbetning behovet av en konfrontering med primärmaterialet icke upphör
med stansningens verkställande utan kvarstår, tills resultaten hunnit
färdigställas. Ett eftersättande av detta krav äventyrar kontrollen och ökar
risken för felaktigheter i resultaten. Vid den jämförelse mellan gamla och
nya uppgifter angående ett fordon, som måste ske vid en ändring av dettas
status, skulle man ofta bli nödsakad göra denna mellan å ena sidan ett registerkort
och å andra sidan ett hålkort, vilket försvårar identifieringen och
medför tidsutdräkt. Genom det ena registrets bortfallande uppstår ökad
påfrestning på de återstående för maskinell bearbetning avsedda hålkortsregistren,
där det tekniska genomförandet av sorteringarna äventyras, om
korten utsättas för manuell behandling utöver en viss gräns.

Beträffande erinringar, som röra detaljerna i den av organisationsnämnden
framlagda arbetsrutinen, som i de delar, som icke beröras av ändringsförslagen,
i stort sett innebär ett återgivande av det nu tillämpade systemet,
anser sig centralbyrån icke här behöva ingå.

De synpunkter, som organisationsnämnden i samband med frågan om ett
lokalt sammanförande av militärregistret och centrala automobilregistret
framfört angående olägenheterna av en splittring av maskinparken, är centralbyrån
icke främmande för, såsom också framgår av uttalanden som
ämbetsverket i olika sammanhang gjort i denna fråga. I det föreliggande
fallet har det emellertid, sedan andra alternativ icke befunnits framkomliga,
ansetts, att de fördelar, som ur andra synpunkter äro förbundna med ett
lokalt sammanförande av de båda registren, uppväga de nackdelar, som
otvivelaktigt följa av en splitlrad maskinförläggning.

En beräkning av den besparing, ett nedläggande av det primära registret
-— med bortseende sålunda i detta sammanhang av därmed förknippade olägenheter
— skulle innebära, måste bli endast ungefärlig. Nämnden anger
besparingen i fråga om biträdespersonalen till ca 30 % men förser i fortsättningen
denna uppskattning med eu reservation med hänsyn till att den
nya arbetsrutinen icke kunnat prövas. Reservationen är enligt centralbyråns
mening välbefogad med hänsyn till de osäkra faktorer, som ingå i beräkningarna.

Enligt nämndens mening skulle vid ett genomförande av dess förslag den
föreslagna eo-aktuariebefattningen vid centralregistret bliva obehövlig. Det
symes därvid ha undgått nämndens uppmärksamhet, att denna befattning
icke motiverats allenast med den lokala fristående ställning, som tillärnats
avdelningen, utan också på grund av avdelningens växande omfattning —
enligt nämndens eget förslag mer än fördubbling av arbetsstyrkan vid jämförelse
med ställningen vid registrets tillkomst — samt på ett hittills eftersatt
ökat statistiskt utnyttjande av uppgiftsmaterialet. I nuvarande läge har
den mest angelägna uppgiften ansetts vara att i den utsträckning tillgång

in

till lokaler och arbetskraft medgivit söka minska den arbetsbalans, som
blivit en följd av de senaste årens betydande ansvällning av motorfordonsparken,
men efter hand är avsikten att tillgodose kravet på ökad statistisk
upplysningsverksamhet. Frågan om härför behövlig förstärkning av ledarpersonalen
vid registret har icke beaktats i nämndens förslag.

I detta sammanhang anser sig centralbyrån böra framhålla, att samtliga
de av centralregistret för närvarande disponerade hålkortsmaskinerna äro erforderliga
även i fortsättningen och att efter hand ett behov av ökat antal
maskiner torde komma att inträda. Storleken av det anslag, som kommer
att erfordras för övergångsarbeten och som av nämnden beräknats till 5 000
kronor, blir beroende av tidpunkten för övergången.

Sammanfattningsvis vill centralbyrån framhålla, att enligt dess mening
organisationsnämndens förslag i många avseenden kommer att minska det
centrala registrets användbarhet för nuvarande och framtida ändamål, varjämte
för den statistiska bearbetningen förslaget skulle komma att medföra
åtskilliga olägenheter. Den ifrågasatta makuleringen av primäruppgifterna i
samband med hålkortsstansningens avslutande synes icke tillrådlig. Den
föreslagna eo-aktuarietjänsten torde bli erforderlig. Med hänsyn till antalet
osäkra faktorer, som ingå i kalkylen, torde beräkningarna angående besparingarnas
storlek även i övrigt böra upptagas med försiktighet.

Stockholm den 7 maj 1947.

Ernst Höi jer.

Ivar Uhnbom.

Bilaga 2.

Utdrag ur statistiska centralbyråns utlåtande över 1948 års statistikutrednings
betänkande angående centralbyråns organisation.

Innan centralbyrån framlägger sina synpunkter på personalbehovet, vill
centralbyrån upptaga de rationaliseringsförslag för automobilregistret, som
framlagts av utredningsmannen. Detta register består för närvarande av ett
manuellt register, som utgöres av den kopia av besiktningsinstrumenten vilken
ligger till grund för stansningen av hålkort, samt av ett register av hålkort,
på vilka vissa men ej samtliga upplysningar på besiktningsinstrumenten
och rapporterade förändringar fortlöpande instansas. Härtill komma
ändringsregister. Hålkortsregistret användes för motorfordonsstatistiken och
för specialutredningar, medan det manuella registret, förutom såsom underlag
för hålkortsregistret, för närvarande användes för besvarande av frågor
från myndigheter in. fl. Utredningsmannen anser att det manuella registret
bör slopas. Det är hans uppfattning att hålkortsregistret skulle kunna begagnas
även för den senare arbetsuppgiften.

Den av statistikutredningen väckta frågan om det manuella registrets slopande
har tidigare behandlats, senast av statens organisationsnämnd i dess
utlåtande den 27 februari 1947. Organisationsnämnden framförde då samma
förslag som utredningsmannen nu framlagt. De tidigare framställningarna
ha föranlett omläggningar av registreringsförfarandet, men i sina
huvuddrag följas alltjämt de riktlinjer som statsmakterna fastställde vid
registrets tillkomst.

Statistikutredningen anmärker att uppgifter om ägarebyte icke registreras
och tillfogar såsom allmänt omdöme i samband härmed att registret i
sin nuvarande form har ringa värde. Härmed avses tydligen det manuella

112

registret. Att registret skulle vinna i värde, om till det tjugotal data av olika
slag, varom i enlighet med statistikutredningens specifikation upplysning
nu kan lämnas av registret, även uppgifter om ägarebyten kunde tillföras,
är uppenbart. Mot denna fördel får dock såsom centralbyrån anfört i ett
tidigare uttalande, när denna fråga var under omprövning, vägas den betydande
utvidgning av anmälnings- och registreringsverksamheten som med
hänsyn till fordonsparkens omfattning en registrering av ägareskiften skulle
komma att medföra för såväl länsstyrelserna som centralregistret. I detta
sammanhang erinrade centralbyrån också om att inom ramen för det nuvarande
systemet sådana hemortsväxlingar, som äga rum från en kommun
till en annan, komma till synes i registrets uppgifter.

I vad mån man vill tillmäta det centrala automobilregistret värde blir beroende
av vilken vikt man lägger vid att snabbt erhålla tillgång till statistiska
uppgifter om landets fordonsbestånd och dettas fördelning på olika
fordonstyper, förändringarna i form av tillkomst och avgång samt uppgifter
om fordonens beskaffenhet i de avseenden, som statistikutredningen
specificerar i sin tablå. Att döma av den livliga efterfrågan på uppgifter
av skilda slag och mängden av de statistiska utredningar som på begäran
av myndigheter och enskilda utarbetats utöver de ordinarie rapporterna och
som efter hand blivit allt talrikare, synes man i allmänhet ha en hög uppfattning
av registrets värde. Registret har också den obestridliga fördelen
att statistiska utredningar kunna verkställas utan att i varje särskilt fall
en tidsödande uppgiftsinsamling behöver verkställas. Den av statistikutredningen
föreslagna formen, som innebär ett slopande av det primära registret,
skulle emellertid komma att minska värdet av registret, eftersom liålkortsregistret
av utrymmesskäl och andra skäl icke kan tillföras alla de
uppgifter, som finnas å besiktningsinstrumenten. Bl. a. skulle samtliga uppgifter
om ägare helt försvinna ur registret, medan nu i ett betydande antal
fall aktuella uppgifter i detta avseende finnas.

Statistikutredningen framhåller vidare att en eftersläpning i uppgifternas
aktualitet uppkommer genom att primärmaterialet passerar militärregistret,
innan de komma centralregistret tillhanda. Tiden för eftersläpningen anges
till ca 2 månader och felfrekvensen på grundval härav till 0 %. För de statistiska
resultatens vidkommande innebär den ifrågavarande eftersläpningen
icke något anmärkningsvärt. Det torde tvärtom höra till undantagen att
statistiska uppgifter av så omfattande beskaffenhet som de av registret utarbetade
ordinarie rapporterna kunna framläggas inom så kort tidsfrist.
Emot olägenheterna av att uppgifterna för enskilda fordon vid enstaka tillfällen
icke ha 100-procentig aktualitet får vägas behovet av att utnyttja
centralregistrets primärmaterial för den militära uttagningen av lordon.

Utredningsmannen har icke klart preciserat sitt förslag, men det torde
innebära att besiktningsinstrumenten och ändringsmeddelandena skulle makuleras
efter användningen. De konsekvenser ett sådant förslag skulle medföra
har centralbyrån utförligt behandlat i ett yttrande till försvarsdepartementet
den 7 maj 1947 och betänkligheterna kvarstå oförändrade. Centralbyrån
vill särskilt framhålla följande synpunkter på möjligheten att använda
hålkortsregistret för upplysningsverksamheten. Denna har mer och
mer ökats: under 1949 utväxlades 1 863 och under januari—augusti 1950
1 220 lokala samtal. Bland de myndigheter som oftast anlita registret märkas
länsstyrelser, militära myndigheter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
biltrafiknämnden, tullverket samt polismyndigheter. Dessutom anlitas registret
även av bilfirmor, försäkringsbolag och enskilda personer. Av de
uppgifter, vilka ej instansas på hålkorten, efterfrågas mest chassi- och motornummer,
bakhjulstryck vid olika last, besiktningsdatum samt ägarens

113

namn och adress. Om det manuella registret slopas, måste åtminstone dessa
uppgifter stansas, vilket dels bereder svårigheter med hänsyn till utrymmet
på hålkorten och dels skulle medföra en betydande ökning av stansningsarbetet.
Vidare tar det längre tid att avläsa uppgifter på ett hålkort än på
ett manuellt registerkort. Hålkorten bli också lätt kantstötta och måste
stansas om, varför ett mera intensivt utnytjande skulle medföra ökat arbete
med omstansning. Utredningsmannens beräkning att 6 årsbiträden
skulle sparas, om det manuella registret slopas, får stå helt för hans egen
räkning. Någon undersökning av det merarbete för hålkortsregistret som
skulle följa av hans förslag synes icke ha gjorts.

Ett par ytterligare omständigheter böra framhållas. En inventering av
hela motorfordonsbeståndet göres varje år för den årliga statistiken. Denna
tar ca 2 månader och under denna tid, då hålkorten sorteras efter olika
grunder, äro de icke tillgängliga för upplysningar. Det torde knappast vara
tillfredsställande att myndigheter och andra under en så lång period skola
vara hänvisade till länsstyrelserna för upplysningar. Länsstyrelserna själva
och överståthållarämbetet anlita för övrigt ofta det centrala registret, om
felaktigheter uppstått i deras eget register eller om vid flyttning ägaren
presenterar ett besiktningsinstrument, på vilket vissa uppgifter genom ovarsam
behandling blivit oläsbara. Under alla förhållanden måste besiktningsinstrumenten
och ändringsmeddelandena behållas under en icke alltför kort
tid för centralbyråns egen kontroll av hålkortsregistret. Vid den årliga inventeringen
upptäckas nämligen felaktigheter som måste korrigeras genom
jämförelse med originalet.

Centralbyrån vill därför bestämt avstyrka utredningsmannens förslag.
Detta innebär dock icke att centralbyrån ej skulle vara angelägen att rationalisera
arbetet, ehuru detta arbete måste inriktas på annat sätt än utredningsmannen
föreslagit. Genom maskincentralens tillkomst ha möjligheter
yppat sig för en ökad mekanisering och därmed förenkling av arbetet. En
sådan förenkling synes kunna genomföras redan nu och torde medföra en
nettobesparing av ca 3 000 kronor per år. Centralbyrån undersöker även
möjligheterna för maskinell in- och utplockning av kort men denna reform
är först och främst beroende av att bilregistret och maskincentralen kunna
sammanföras till gemensam lokal. Byggnadsstyrelsen har ställt i utsikt att
detta skulle kunna ske vid ingången av år 1952. Då utredningen om ökad
mekanisering ej ännu är avslutad, kan centralbyrån icke nu beräkna hur
detta kommer att påverka arbetskraftsbehovet. Andra rationaliseringar övervägas.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 17.

Till Konungen.

Med anledning av remiss den 21 december 1951 får statens organisationsnämnd
härmed avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1951 församlade revisorer
i sin berättelse § 17 yttrat angående den centrala motorfordonsregistreringen
m. m.

Genoin ämbetsskrivelse 20.12.1946 uppdrogs åt organisationsnämnden
att utföra organisationsundersökningar beträffande den centrala automobilregistreringen.
Den 27.2. 1947 avlämnade nämnden etl organisationsförslag

8—527/35. Rev. berättelse ang. statsverket ur 1951. II.

114

i frågan. Förslaget innebar ett bibehållande av statistiska centralbyrån såsom
organ för den civila motorfordonsstatistiken samt militärregistret såsom
organ för militär och civil uttagning av fordon, Militärregistrets hålkortsdetalj
skulle däremot enligt förslaget läggas ned och hålkortsarbetet
utföras av statistiska centralbyrån då det gällde stansning, under det att
övrigt maskinarbete skulle utföras vid den större hålkortsanläggning, som
drivs av försvarets civilförvaltning. (Statistiska centralbyråns maskincentral
var då ännu ej inrättad.) Även det centrala upplysningsregistret över besiktningsinstrument
vid centrala autombilregistret skulle enligt förslaget
läggas ned och bearbetningen av det statistiska underlaget rationaliseras.

Nämndens förslag blev dock endast delvis föremål för genomförande och
då endast beträffande arbeten, som beröra den militära registreringen. Inom
denna del kvarstår dock fortfarande, såsom framgår av revisorernas utredning,
att genomföra rationaliseringen av militärregistrets hålkortsarbete,
vilket skulle innebära ett överförande av detta arbete till större maskinanläggningar.
Orsaken härtill är bl. a. att söka i det förhållandet, att försvarets
civilförvaltning övergått till ett annat fabrikat av hålkortsmaskiner,
varför avsett maskinarbete icke kunnat överföras dit. Nämnden har emellertid,
under förutsättning att erforderlig personal kan anställas vid denna,
för avsikt att på nytt upptaga frågan om inordnandet av militärregistrets
hålkortsmässiga maskinarbete i en större hålkortsanläggning, i första hand
då statistiska centralbyråns maskincentral. Vissa grundläggande förutsättningar
för ett sådant överförande av militärregistrets maskinarbete ha redan
tillkommit på nämndens initiativ; sålunda ha gemensamma koder och
gemensam hålkortsblankett för de båda registren införts.

Som framgår av det ovan sagda överensstämma de av riksdagens revisorer
framförda förslagen i fråga om åtgärder, som mera omedelbart böra genomföras
beträffande den centrala fordonsregistreringen, i allt väsentligt
med nämndens förslag, varför nämnden i princip ansluter sig till revisorernas.
Detta gäller sålunda även nedläggandet av det centrala "upplysningsregistret
vid statistiska centralbyrån.

Endast i fråga om en detalj i det av riksdagens revisorer framförda förslaget
vill nämnden anmäla avvikande mening. Detta gäller förslaget om att
grunduppgifterna för registreringen skola sändas från länsstyrelserna direkt
till statistiska centralbyrån utan att först ha passerat militärregistret.
Uppgifterna måste nämligen vid militärregistret förses med vissa militära
noteringar, som sedan vid centralbyrån skola stansas på de för såväl den
militära som den civila statistiken avsedda, gemensamma hålkorten. Om
hålkortsredovisning icke skall ske vid militärregistret, komma grunduppgifterna
att kunna passera registret så snabbt (som regel inom 4 dagar),
att någon försening av centralregistrets arbete av betydelse icke skall behöva
uppstå av denna anledning.

I fråga om de av revisorerna framlagda mera vittgående synpunkterna
avseende fordonsregistreringen i sin helhet vill nämnden anföra följande.

Frågan om att skapa en rationellare och mindre kostnadskrävande organisation
för den centrala fordonsregistreringen i sin helhet genom sammanslagning''
av nuvarande centralregister och militärregister har undersökts av
nämnden, som därvid funnit att verksamheten vid de olika registren är av
så väsentligen olika art, att nämnden ansett en sådan sammanslagning
olämplig.

Nämnden vill som skäl för sitt ställningstagande anföra följande.

Centrala automobilregistret har till huvuduppgift att utföra statistisk
bearbetning av hela landets motorfordonsbestånd. Härför erfordras statistiskt
utbildad personal samt, om bearbetningen skall ske rationellt, tillgång

115

till en relativt välutrustad hålkortsanläggning. Dessa båda förutsättningar
finnas vid statistiska centralbyrån och utnyttjas där även för andra arbetsuppgifter.
Vid militärregistret däremot skulle varken den statistiskt utbildade
personalen eller maskinanläggningen helt kunna utnyttjas.

Militärregistret å andra sidan har till huvuduppgift att uttaga motorfordon
för försvarsändamål samt att utöva viss tillsyn över och kontroll av de uttagna
fordonens mobilisering. De uttagna fordonen utgöra endast ca 20 % av
landets fordonsbestånd. Uttagningen av fordonen måste göras som komplement
till förbandens tilldelning av stamfordon samt på grundval av gällande
mobiliseringsplaner. Dessa uppgifter äro av ren försvarskaraktär och kunna
enligt nämndens mening icke läggas på statistiska centralbyrån. Lösandet
av militärregistrets arbetsuppgifter måste därför i huvudsak åvila ett
militärt organ, varför sålunda ett överförande av militärregistret till statistiska
centralbyrån är olämpligt.

Länsstyrelsernas befattning med motorfordonsärenden kommer att behandlas
vid den organisationsundersökning, som nämnden för närvarande
bedriver vid länsstyrelserna. Beträffande en samordning av arbetet med motorfordonsärenden
vid de myndigheter, som för närvarande handlägga motorfordonsärenden,
anser nämnden en sådan vara i hög grad önskvärd. Såväl
möjligheten att rationalsera handläggning av motorfordonsärenden inom
länsstyrelserna som möjligheten att samordna de olika myndigheternas arbeten
med dylika ärenden bliva dock beroende av det system för debitering
och uppbörd av automobilskatt som kommer att väljas. Om det befinnes
lämpligt att genomföra en mekanisering av ifrågavarande arbete, bör enligt
nämndens uppfattning detta giva möjlighet till maskinell framställning
av en väsentlig del av de handlingar, som nu erfordras för handläggning av
motorfordonsärenden, varigenom handläggningen vid länsstyrelsen liksom
samordning av arbetet vid olika myndigheter väsentligt komma att underlättas
och effektiviseras. Dessa problem böra därför utredas i ett sammanhang.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Andersson, Aste, Falla och Eugen Olsson samt
såsom föredragande förste byråsekreterare N. Godenius.

Stockholm den 21 januari 1952.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

Sten Högberg.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 145, § 17.

Till Ko n unge n.

Genom remiss den 21 december 1951 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i senast avlämnad berättelse
anfört angående den centrala motorfordonsregistreringen in. in. I anledning
härav får länsstyrelsen anföra följande.

116

De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna angående det centrala
bilregistret och militärregistret äro av den art, att en samordning mellan
dem bör komma till stånd, så att dubbelarbete undvikes. Härigenom skulle
med säkerhet besparingar kunna göras och effektiviteten ökas.

Ur strängt rationella synpunkter torde det vara riktigt, att en central registrering
av motorfordon är överlägsen den nuvarande organisationen med
länsstyrelserna som registrerande myndigheter. En betydande mekanisering
av arbetet göres möjlig och den statistiska bearbetningen bör kunna
ske i snabbare takt än vad som nu är fallet.

Genom central registrering skulle omregistrering vid flyttning mellan
olika registreringsområden bliva överflödig och kunna ersättas med adressanmälan.
Den på registreringen grundade debiteringen, uppbörden, redovisningen
och restantieindrivningen av motorfordonsskatterna torde därvid
kunna i hög grad förenklas.

Mot dessa med en centralisering vunna fördelar har man dock att väga
åtskilliga nackdelar. Det är sålunda en genomgående företeelse, att registreringsärendena
äro i avsevärd utsträckning behäftade med ofullständigheter
och felaktigheter. Tack vare allmänhetens vana att i betydande omfattning
personligen infinna sig på länsstyrelserna med sina registreringshandlingar
bliva dessa bristfälligheter nu enkelt och utan nämnvärd tidspillan tillrättade
av personalen å bilregistret. Skulle handlingarna insänts, sätter sig
personalen vanligen i telefonförbindelse med vederbörande och klargör vad
som felar. Vid valet av ett system med central registrering är denna personliga
kontakt med allmänheten praktiskt taget utesluten och en tidsödande
och personalkrävande skriftväxling blir av nöden. Visserligen kan man
tänka sig, att det fortfarande skulle åvila länsstyrelserna att mottaga registreringshandlingarna
och efter erforderlig komplettering vidarebefordra dem
till den centrala registreringsmyndigheten, ett förfarande, som i allt fall
torde komma att fortgå en längre tid innan kännedomen om ett nytt system
så alt säga blivit innött hos allmänheten. Den besparing av arbetskraft hos
länsstyrelserna, som centraliseringen avser, bleve väl härigenom icke illusorisk
men kännbart minskad. En viss omgång i arbetet skulle också bliva
följden.

För allmänheten, som vid denna länsstyrelse nu är van vid att få sina registreringsärenden
i regel slutbehandlade samma dag, de inkomma till länsstyrelsen,
skulle centraliseringen komma att kännas som försämrad service
från statens sida.

Med hänsyn till de uppgifter, som i skilda avseenden äro pålagda länsstyrelserna
eller som exempelvis vid ransonering av drivmedel eller andra tillbehör
till motorfordon förutsättas ankomma på länsstyrelserna, samt för
tillhandahållande åt åklagare och polismyndigheter av begärda uppgifter
kunna länsstyrelserna även efter en centralisering icke undvara en fortlöpande
tillgång till uppgifterna i bilregistret. Detta bör väl kunna åstadkommas
genom att avtryck i erforderligt antal, exemplvis ett för bilavdelningens
register, tre för den civila trafikledningens behov och ett för civilförsvarsavdelningen,
tillställas länsstyrelserna från den centrala registreringsmyndigheten.
Men det bör ock beaktas, att handhavandet av de med hjälp
av avtrycken upplagda • registren hos länsstyrelserna kräver arbetskraft.
Länsstyrelsen hyser jämväl farhågor för att allvarliga dröjsmål kunna uppstå,
om registreringen skall handhavas centralt, och de hos länsstyrelserna
förda registren mista därigenom sin aktualitet.

Denna försinkning kommer i särskilt ett hänseende att vara av sådan
betydelse, att viss författningsändring på den yrkesmässiga trafikens område
bör övervägas. Länsstyrelsen syftar härvidlag på länsstyrelsernas be -

117

styr med godkännande av fordon i sådan trafik. För godkännande fordras
bl. a. att fordonet är registrerat. Då ett dröjsmål medför betydande ekonomiska
konsekvenser, synes det skäligen böra medgivas, att sökande, som till
länsstyrelsen ingivit ansökan om godkännande jämte lämplighetsintyg och
av försäkringsanstalt utfärdat intyg om gällande trafikförsäkring, erhåller
licens att under viss kortare tid använda ifrågakommet fordon i yrkesmässig
trafik.

Länsstyrelsen har även övervägt, huruvida registreringen på länsstyrelserna
genom användandet av maskinella hjälpmedel skulle kunna ytterligare
rationaliseras. Länsstyrelsen finner det dock tveksamt, huruvida anskaffandet
av härför behövliga maskiner och anordnandet av erforderliga
lokaler skulle genom besparingar i arbetskraft och undvikande av dubbelarbete
innebära en kostnadsminskning. Dessa frågor torde emellertid vara
föremål för statens organisationsnämnds uppmärksamhet.

Länsstyrelsen får under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrka, att
snara åtgärder vidtagas för åstadkommande av en rationellare och mindre
kostnadskrävande organisation av det centrala bilregistret och militärregistret.
Vad angår övriga här ifrågakomna spörsmål vill länsstyrelsen icke
motsätta sig, att de göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning. Denna bör därvid särskilt taga sikte på frågan huruvida en
centralisering av registreringsförfarandet verkligen kan anordnas på sådant
sätt, att här skisserade olägenheter undvikas och besparingarna bliva av den
storleksordning, att det finnes fog för att frångå det nuvarande systemet
med decentraliserad registrering. Utredningen torde härvidlag i samråd med
statens organisationsnämnd böra pröva möjligheten av mekanisering på
länsstyrelserna av arbetet med registreringen och fordonsbeskattningen. Utredningen
torde jämväl böra inriktas på att åstadkomma en bättre samordning
beträffande handläggning av motorfordonsärenden.

I handläggningen av detta ärende har jämväl deltagit landssekreteraren E.
Gunnar Hellström.

Växjö i landskansliet den 28 januari 1952.

Underdånigst

THORWALD BERGQUIST.

OLOF LÖNEGREN.

Sparbanksinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj it anbefallt sparbanksinspektionen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående länsstyrelsernas tillsyn
över sparbanksväsendet. Till åtlydnad härav får sparbanksinspektionen
i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha uttalat, att de ansåge liden nu vara inne att avveckla
länsstyrelsernas befattning med tillsynen över sparbanksväsendet
samt att i anslutning därtill allmänna ombudsinstitutionen borde avskaffas
En sådan åtgärd syntes revisorerna kunna realiseras utan mera omfattande

118

förberedelser. Skulle så visa sig erforderligt borde möjlighet beredas för det
centrala tillsynsorganet att på sätt nu gällde i fråga om affärsbankerna utse
en av sparbanks revisorer.

Under hänvisning till sitt denna dag avgivna utlåtande med anledning
av vad revisorerna i sin berättelse yttrat angående den statliga tillsynen
över bank- och sparbanksväsendet, i vilket utlåtande även förevarande fråga
behandlas, får sparbanksinspektionen hemställa, att jämväl vad revisorerna
anfört och föreslagit angående länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet
icke måtte för närvarande föranleda annan Kungl. Maj :ts åtgärd än
att revisorernas berättelse även i denna del överlämnas till 1948 års sparbankssakkunniga
att av dessa tagas i övervägande vid fullgörandet av dem
lämnat uppdrag.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad Lagerkvist,
deltagit ledamöterna Westerlind, Stenberg och Gårdholm.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
E. LAGERKVIST.

V. Schwartz.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 18.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t genom nådig remiss den 21 december 1951
anbefallt länsstyrelsen att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
i sin senaste berättelse anfört angående länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet,
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna finna »tiden nu vara inne» att avveckla länsstyrelsernas befattning
med tillsynen över sparbanksväsendet samt att i anslutning därtill
avskaffa allmänna ombudsinstitutionen. Förslaget innebär sålunda att samtliga
de vittutgrenade uppgifter som sammanhänga med sparbankernas bildning
och upplösning, fastställande av reglemente efter prövning av olika
förutsättningar för verksamheten, tillsynen över denna m. in. förändras.
Detta medför alltså en i sparbanksväsendets grund djupt ingripande förändring,
som knappast bör kunna komma till stånd »utan mera omfattande
förberedelser» om därmed menas att frågan skulle utbrytas ur den utredning
som redan är uppdragen åt 1948 års sparbankssakkunniga.

Det må erinras att enligt de direktiv som lågo till grund för den år 1950
avslutade länsstyrelseutredningen det förelåge fara för att genom de senare
årens utveckling länsstyrelsernas centrala ställning i länen försvagades.
Samtidigt erinrades att ett stärkande av länsstyrelsernas ställning i länen
sannolikt skulle underlätta strävandena att decentralisera ärenden till dem
från Kungl. Maj :t och de centrala organen i Stockholm. Det synes från
dessa utgångspunkter mindre lämpligt att utan viktiga skäl innan ens länsstyrelseutredningens
resultat hunnit framläggas söka forcera en utveckling
på sparbanksväsendets område som i sin mån skulle motverka en önskvärd
konsolidering av länsstyrelsernas uppgifter.

I detta län ha de allmänna ombuden i regel utsetts bland länsstyrelsens
jurister på landskansli och landskontor. Även om de icke från början be -

119

sitta en på utbildning eller erfarenhet grundad speciell bankrutin, ha de
ingående kunskap inom intecknings- och utsökningsväsendet eller, i den
mån ombuden tillhöra landskontoret, inom taxeringsväsendet. Det må framhållas
att avdelningschefen på landskansliet, där sparbanksärendena handläggas,
liksom föredraganden beträffande dessa ärenden icke utövar verksamhet
som allmänna ombud.

För dem som finna det önskvärt att sparbanksväsendet helt centraliseras,
är det naturligt att revisionerna verkställas helt genom sparbanksväsendet.
Huruvida såsom riksdagsrevisorerna antyda man kan få tillgång till behövlig
sakkunskap bland bankens egna revisorer torde vara tvivelaktigt åtminstone
beträffande småbankerna på landsbygden. Det är väl sannoligt att sparbanksinspektionens
egen verksamhet genom besök i orterna måste högst
avsevärt intensifieras och inspektionens egen personal utökas för dessa uppgifter.
En utredning av kostnaderna härför är säkerligen av nöden.

Länsstyrelsen, som funnit det nuvarande systemet fungera tillfredsställande,
får i underdånighet avstyrka riksdagsrevisorernas förslag. Skulle en
centralisering likväl anses böra komma till stånd, synes denna böra göras
fullständig och länsstyrelsernas befattning med sparbankerna i så fall helt
upphöra.

Uppsala slott i landskansliet den 31 januari 1952.

Underdånigst
HILDING KJELLMAN.

EINAR ROLANDER.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Uppsala län.

Såsom yttrande över riksdagens revisorers uttalande rörande länsstyrelsernas
tillsyn över sparbankernas förvaltning får jag anföra följande.

Förutsättningen för att den tillsyn över sparbankernas förvaltning, som
nu utövas av länsstyrelserna genom de allmänna ombuden, skall kunna överflyttas
till sparbanksinspektionen, anser jag vara, att tillsynen sker årligen.
Vid Upsala sparbank sker undersökning genom tjänstemän från sparbanksinspektionen,
enligt vad jag inhämtat, ungefär vart sjunde år. Skulle undersökningen
ske varje år, komme detta säkerligen att föranleda en mycket kraftig
ökning av sparbanksinspektionens personal. Det är osäkert, om de härigenom
ökade kostnaderna kunna täckas av de bidrag, som sparbankerna ha
att erlägga till bestridande av ersättningarna till de allmänna ombuden.
Därest utgiftsökningen motsvarades av avsevärda fördelar genom överflyttningen,
skulle avskaffande av de allmänna ombuden kunna anses motiverat,
men jag är icke övertygad om att så blir fallet. Visserligen har man anledning
antaga, att undersökningen av sparbankerna genom sparbanksinspektionen
kommer att utföras av på området mera rutinerad personal än
som nu i allmänhet är förhållandet, men å andra sidan torde vissa fördelar,
som den nuvarande anordningen medför, komma att gå förlorade. Jag tänker
därvid närmast på den orts- och personkännedom, som finnes representerad
inom länsstyrelsen, och lättheten att nå kontakt med tillsyningsmyndigheten
i frågor, som angå sparbankernas verksamhet. Mitt uppdrag
som allmänt ombud vid Upsala sparbank inskränker sig icke endast till
deltagande i revisionen och särskild undersökning i en följd utan även
till besök vid olika tillfällen i sparbanken för överläggningar med spar -

120

bankens ledning, när så påkallats från sparbanken sida eller genom mitt
eget initiativ.

Enligt min mening fungerar den nuvarande anordningen i stort sett
tillfredsställande, varför jag anser tillräckliga skäl saknas för en omläggning
i av riksdagens revisorer angiven riktning.

Uppsala den 21 januari 1952.

Knut Sandelin.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Uppsala län.

Såsom yttrande med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet får undertecknad
vördsamt anföra följande.

Värdet av allmänna ombudens verksamhet torde icke minst ligga däri,
att sparbankerna kunna granskas av representant för tillsynsmyndigheten
så ofta som en eller två gånger om året. Sparbanksinspektionens med långa
mellanrum företagna inspektioner kunna icke ersätta denna granskning. Om
dessa inspektioner skola företagas årligen eller åtminstone så ofta en fortlöpande
förtroendefull kontakt uppnås, torde en betydande ökning av sparbanksinspektionens
personal erfordras. Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan
organisation bleve billigare än den nuvarande. Någon vinst i fråga om effektivitet
kan antagas uppstå endast om man, såsom riksdagens revisorer
synas ha gjort, utgår ifrån att de av länsstyrelsen förordnade allmänna
ombuden ofta sakna erforderlig kompetens. I detta avseende anser jag mig
böra framhålla, att i fråga om mindre sparbanker med relativt enkel bokföring
granskningen knappast ställer några större krav på bankteknisk
utbildning, även om en sådan givetvis utgör en stor fördel. Däremot är
kunskap om intecknings- och utsökningsrättsliga förhållanden av väsentlig
betydelse. Sådan kunskap torde i allmänhet icke finnas representerad
i de mindre sparbankernas styrelse och personal. Enligt min uppfattning
har allmänna ombudsinstitutionen därför alltjämt en uppgift att fylla. Den
bör icke avskaffas utan att ersättas av en likvärdig tillsyn i annan form.

Uppsala den 18 januari 1952.

Ludvig Loriclis.

Länsassessor, allmänt ombud i Alunda sparbank.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 18.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1951 har länsstyrelsen anbefallts
att med anledning av vad i bifogad transumt av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet
(§ 18) avgiva utlåtande.

121

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

De förslag som nu framställts av riksdagens revisorer utgöra i allt väsentligt
en återupprepning av de synpunkter som på sin tid framfördes av
1945 års bankkommitté. Länsstyrelsen, som den 19 november 1946 avgav
yttrande över kommitténs betänkande, som bland annat avhandlade länsstyrelsernas
tillsyn över sparbankerna samt allmänna ombudsinstitutionen,
bifogar härmed avskrift av sitt yttrande samt åberopar vad däri anförts.
Härutöver vill emellertid länsstyrelsen ytterligare framhålla en del synpunkter.

Revisorerna påtala den dualism i tillsynen som vållas av att denna uppdelats
mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen. Otvivelaktigt uppstår
härigenom ett visst dubbelarbete, men det var ju å andra sidan säkerhetskravet
som var anledning till sparbanksinspektionens inrättande på
sin tid. En viktig omständighet som icke får förbises då det gäller att bedöma
sättet för tillsynens anordnande är att sparbanksinspektionens besök
i de särskilda bankerna i varje fall här i länet försiggå med mycket
långa mellanrum, ofta 6 å 7 år. Hur vill man då att tillsynen skall ordnas
under mellantiden? Länssstyrelsen anser för sin del att en årlig tillsyn är
nödvändig och grundar sig därvid på erfarenhet från 78 sparbanker. Skall
tillsynen övertagas av sparbanksinspektionen måste därför, om ej allvarliga
risker skola uppstå, dess revisionspersonal mycket starkt ökas. En
utredning om vad detta innebär i kostnadshänseende är givetvis av behovet
påkallad innan slutlig ställning tages till revisorernas nu föreliggande
förslag. Enligt länsstyrelsens mening är det därför under rådande förhållanden
fullt befogat att anse att länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet
utgör ett nödvändigt komplement till sparbanksinspektionens. Anses
emellertid sparbanksinspektionens revisionspersonal böra utökas i sådan
omfattning att årliga revisioner av sparbankerna i landet kunna ske
genom fackmässigt utbildad personal, lära kostnaderna för inspektionens
verksamhet komma att springa åtskilligt i höjden.

Då revisorerna förklara sig anse det ligga inom möjligheternas ram att
även med en väsentlig begränsning av nuvarande kostnader ernå en fullt effektiv
tillsyn av sparbankerna, kan länsstyrelsen endast tolka detta så att revisorerna
acceptera tanken på en minskad besöksfrekvens. Att en dylik
utveckling kan draga med sig mycket farliga konsekvenser är icke tvivel
underkastat. Det må exempelvis nämnas att det icke sällan inträffar fall
där en för lån hypotiserad inteckning av en eller annan orsak saknar varje
värde som säkerhet.

I revisorernas berättelse redogöres för länsstyrelsernas författningsenliga
skyldigheter beträffande tillsynen. I denna tillsyn ingå en hel del administrativa
befogenheter, som näppeligen böra eller kunna övertagas av
sparbanksinspektionen utan måste enligt sedvanliga förvaltningsrättsliga
principer fortfarande ankomma å länsstyrelserna. Frågan beröres över huvud
taget ej av revisorerna. Emellertid är denna fråga värd att ingående
övervägas. Det måste nämligen anses vara ur flera synpunkter olämpligt
om tillsynen anförtros en myndighet men ur densamma härflytande viktiga
administrativa ingripanden fortfarande måste ankomma å länsstyrelserna.
Även om dylika ingripanden ej så ofta förekomma i praktiken, bör
man ej blunda för alt härigenom ej önskvärda kompetenskonflikter och meningsskiljaktigheter
kunna uppstå. Å andra sidan synes det ej böra ifrågakonima
att å sparbanksinspektionen överflytta fiskaliska aktioner och förelägganden
enligt 58 § sparbankslagen. Dylika ingripanden böra av flera
skäl vara förbehållna administrativ domstol i orten.

Beträffande allmänna ombudsinstitutionen och de starka betänkligheter

122

som revisorerna framfört mot att länsstyrelsernas tjänstemän i ganska stor
utsträckning äro inkopplade på dessa uppdrag har länsstyrelsen tämligen
ingående yttrat sig häröver i sitt utlåtande över 1945 års bankkommittés
förslag och kan därför inskränka sig till att här åberopa vad i berörda
utlåtande härom anförts.

Länsstyrelsen finner den av revisorerna framförda motiveringen för sitt
förslag ensidig och föga övertygande. Särskilt kan länsstyrelsen icke undgå
att förvåna sig över att revisorerna icke på något sätt utrett vare sig
hur sparbanksinspektionen skall medhinna den väsentligt tätare besöksfrekvens,
som blir en oundviklig följd av förslagets genomförande, eller
vilka kostnader detta medför. Då en effektiv tillsyn bör ske årligen är det
lätt att inse att sparbanksinspektionen kommer att behöva svälla ut i mycket
betydande grad även om denna ansvällning icke genomföres på en
gång. Det förefaller också självklart att en för sparbanksväsendets framtida
utveckling så betydelsefull omorganisation som den nu föreslagna
icke bör ske annat än som led i en allmän revision av sparbankslagstiftningen.
Länsstyrelsen får med anledning härav avstyrka revisorernas hemställan.

Kristianstad i landskansliet den 18 januari 1952.

Underdånigst
PER WESTLING.

G. FJELLMAN.

Bilaga /.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 oktober 1946 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över ett av 1945 års bankkommitté avgivet underdånigt yttrande
beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet för bankoch
sparbanksväsendet.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Kommitténs förslag går ut på en radikal omläggning av tillsynen över
sparbankerna, vilken ända sedan 1875 års Kungl. förordning angående sparbanker
varit anförtrodd åt länsstyrelserna. Dessa skola enligt förslaget i allt
väsentligt frikopplas från tillsynen, vilken i stället skulle läggas i händerna
på en central inspektionsmyndighet.

Sparbankstillsynen har städse utgjort en av de viktigaste uppgifter, som
länsstyrelserna haft sig förelagda, och det torde icke vara förmätet att uttala,
att länsstyrelserna genom sin lokalkännedom och den synnerligen intima
kontakt, som föreligger mellan länsstyrelserna och sparbankernas förtroendemän,
vilka i regel även äro ledande kommunalmän inom sina orter, ha
särskilda förutsättningar att på ett rätt sätt och under förtroendefullt samarbete
med sparbankerna handha tillsynen. Sparbanksmännen ha sedan
gammalt varit vana vid att hos länsstyrelserna begära råd och upplysningar
i allt, som angår sparbanken. Lättheten att vid personliga besök hos länsstyrelsen
utan onödiga skriverier få sina ärenden uträttade har också i hög
grad bidragit till uppkomsten av detta förtroendeförhållande. Då kommittén
nu på såsom länsstyrelsen förmenar mycket svaga skäl gör sig till tolk för
centralisering av tillsynen, måste länsstyrelsen kraftigt reagera mot denna
tendens, mot vilken starka invändningar kunna resas i olika hänseenden.

123

Länsstyrelsen kommer i det efterföljande att behandla centralpunkterna
i kommitténs förslag i den ordningsföljd, vari de upptagits i betänkandet.

Kommittén upptar först till diskussion frågan huruvida båda de nu bestående
centrala tillsyningsmyndigheterna — bank- och fondinspektionen
och sparbanksinspektionen — böra sammanslås.

Denna fråga har tidigare varit uppe, men statsmakterna ha icke ansett sig
böra tillmötesgå kraven på sammanslagning främst till följd av sparbankernas
motstånd mot förslaget. Några nya omständigheter, som skulle kunna
föranleda till en ändrad inställning, ha, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, ej
förebragts. Kommittén anför visserligen, att kommittén i berörda fråga haft
överläggningar med representanter för Svenska sparbanksföreningen samt
att det därvid konstaterats, att man på ledande sparbankshåll numera icke
ställer sig avvisande mot en sammanslagning av de båda centrala inspektionsmyndigheterna
under förutsättning att länsstyrelserna bibehållas vid
sina nuvarande befogenheter. Det av kommittén sålunda gjorda uttalandet
rimmar icke väl vare sig med det särskilda yttrande, som avgivits av verkställande
direktören i Svenska sparbanksföreningen O. Sahlin eller Svenska
sparbanksföreningens eget yttrande över kommitténs förslag, där i stället
allvarliga betänkligheter framföras mot en sammanslagning. Svenska sparbanksföreningen
betonar sålunda uttryckligen, att man inom sparbanksvärlden
allmänt ställer sig avvisande mot en sammanslagning av de båda centrala
inspektionsmyndigheterna. Dessa uttalanden kunna svårligen tolkas
som ett uppgivande av motståndet mot en sammanslagning. För länsstyrelsen
framstår som de viktigaste argumenten mot en sammanslagning dels
sparbankernas särart såsom kreditinstitut, vilken väl motiverar behovet av
en särskild tillsynsmyndighet, som jämväl tar sikte på befrämjande av sparbanksidén
såsom sådan och för vilken alltså den sociala sidan av sparbanksverksamheten
icke är främmande, dels ock framför allt risken att vid ofrånkomliga
ställningstaganden i frågor, där sparbankerna och affärsbankerna
hava stridiga intressen, sparbankernas förtroende till den gemensamma inspektionsmyndighetens
oväld kan komma att sättas på hårda prov och till
äventyrs rubbas. Länsstyrelsen kan i övrigt inskränka sig till att uttala sin
fulla anslutning till de synpunkter, som av reservanterna herrar Norbcck
och Sahlin samt Svenska sparbanksföreningen anlagts å denna fråga. Några
verkligt bärande skäl för en sammanslagning föreligga icke, och det torde
icke med fog kunna göras gällande, att den nuvarande tillsynen fungerat otillfredsställande.
Under inga förhållanden bör emellertid denna viktiga fråga
lösbrytas ur det intima sammanhang den äger med frågan om en allmän revision
av sparbankslagstiftningen i dess helhet. Det vore helt enkelt olyckligt,
om så skulle ske.

Länsstyrelsen övergår härefter till frågan huruvida länsstyrelsernas befogenheter
med avseende å sparbankerna böra överflyttas till det av kommittén
förordade centrala tillsynsorganet. Det bör klart sägas ifrån, att kommittén
i sin agumentering för en dylik överflyttning gjort sig skyldig till
starka överdrifter. Vad som särskilt utmärker denna argumentering är ett
underkännande av länsstyrelsernas allmänna kompetens samt betydelsen av
deras ortskännedom och intima kontakt med länets näringsliv och befolkning
samtidigt som kommittén deklarerar eu obetingad tilltro till det centrala
organets och dess tjänstemäns absoluta företräden. Centralisering till
varje pris synes vara kommitténs rättesnöre. Häremot vill länsstyrelsen inlägga
en bestämd protest under förmenande att en överflyttning av länsstyrelsernas
tillsynsbefogenheter till etl centralt organ skulle komma att medföra
allvarliga olägenheter av skilda slag. Då länsstyrelsernas befogenheter
med avseende å tillsynen och skälen för ett bibehållande av nu rådande ord -

124

ning ingående behandlats av reservanterna, kan länsstyrelsen inskränka sig
till att i detta avseende deklarera sin fulla anslutning till reservationen. Här
må endast ytterligare anföras följande.

Kommittén synes hysa den uppfattningen, som dock icke direkt utsäges,
att samarbetet mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen synes lämna
rum för anmärkningar. Såvitt länsstyrelsens erfarenhet ger vid handen
har detta samarbete i stort sett varit gott. Länsstyrelsen har varit särskilt
angelägen att inhämta inspektionens mening även i rent rutinmässiga ärenden,
där remiss egentligen kunde anses icke erforderlig. Detta har emellertid
berott på att inspektionen ansetts böra hållas underkunnig om alla frågor,
som beröra sparbankerna i länet, och besvarandet av dessa remisser kan icke
ha vållat inspektionen någon anmärkningsvärd tidsutdräkt eller besvär. Från
länsstyrelsens synpunkt möter emellertid icke hinder att inskränka remissernas
antal att omfatta endast principiellt viktigare ärenden. För sparbanksinspektionen
skulle detta knappast medföra några olägenheter. Däremot
skulle det för länsstyrelserna vara en påtaglig nackdel, om de, i stället för att
rutinmässigt avgöra ett sparbanksmål, i regel genom en kortfattad resolution
eller helt enkelt genom ett brev, skulle nödgas författa långa och omständliga
remissvar till det centrala organet, vilka svar ändock icke förmådde
ge en bild av det verkliga läget bland annat därför att just de relevanta faktorerna
ofta icke kunde skriftligen framställas.

Då kommittén framhåller, att inspektionen under nuvarande förhållanden
»löper risk» att likartade frågor avgöras olika, eftersom beslutanderätten beträffande
de särskilda sparbankerna tillkommer olika länsstyrelser, kan
häremot genmälas, att förhållandet icke är ovanligt inom administrationen
men att »risken» åtminstone i detta fall förefaller minimal och för övrigt
tämligen ofarlig.

Såsom skäl för en överflyttning av länsstyrelsernas befogenheter på tillsynsmyndigheten
framhåller kommittén länsstyrelsernas stora arbetsbörda
och önskvärdheten av att till andra myndigheter överflytta uppgifter, som
icke med nödvändighet måste fullgöras av länsstyrelserna. Även om kommittén
riktigt bedömt länsstyrelsernas arbetsbelastning, kan länsstyrelsen ingalunda
dela kommitténs uppfattning att tillsynen över sparbankerna av denna
anledning lämpligen bör fråntagas länsstyrelserna. Frågan på vilket sätt länsstyrelserna
böra erhålla lättnad i sin arbetsbörda torde icke böra kombineras
med frågan om tillsynen över sparbankerna utan bedömas ur helt andra synpunkter.
Då i betänkandet angående rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt
in. m. såsom exempel på ärenden, vilka möjligen borde överflyttas
på annan myndighet, nämnas ärenden rörande tillsynen över sparbankerna,
måste länsstyrelsen för sin del anse detta exempel vara olyckligt valt.

Då det gäller vissa frågor såsom tillstånd till inrättande av ny sparbank
och till filialbildning m. fl. har kommittén icke kunnat undgå att tillmäta
länsstyrelsernas kännedom om de lokala förhållandena en viss betydelse och
till och med gjort det erkännandet, att länsstyrelserna måste förutsättas »i
allmänhet» äga bättre kunskap om sagda förhållanden än ett centralt organ.
Efter att ha gjort detta medgivande återkommer emellertid kommittén till de
risker för en oenhetlig behandling av ärendena, som den nuvarande anordningen
med bestämmanderätten hos ett stort antal lokala myndigheter förmenas
innebära. Det hade förvisso varit av värde, om kommittén sökt lämna
några konkreta exempel på dessa påstådda risker, vilka länsstyrelsen för sin
del har svårt att sätta tilltro till, i all synnerhet som sparbanksinspektionen
icke lärer vara förmenad besvärsrätt över länstyrelsens beslut. I själva verket
torde ett schematiskt avgörande av alla s. k. likartade fall i praktiken

125

varken vara möjligt eller önskvärt. Förhållandena skifta alltför mycket i
olika delar av landet för att möjliggöra ett avgörande av s. k. likartade fall
efter enhetliga linjer. Härav ha länsstyrelserna en rik erfarenhet, som sannolikt
konime att få göras även av den centrala tillsynsmyndigheten.

För att icke alldeles lämna åsido den erfarenhet, som dock länsstyrelserna
måhända äga om sina respektive län, understryker kommittén önskvärdheten
av att i alla fall, där de lokala förhållandena kunna spela någon mera
avsevärd roll för frågans bedömande, yttrande från vederbörande länsstyrelser
inhämtas före frågans avgörande.

Konsekvenserna av att länsstyrelserna förvandlas till remissinstanser ha
ovan berörts. Nackdelarna härav äro för länsstyrelsernas del påtagliga. Att
avgöra när de lokala förhållandena spela någon mera avsevärd roll för en
frågas bedömande torde för övrigt mången gång vara svårt för en central
myndighet, som icke har någon som helst förankring i orterna. Lokalkännedomen
hos tillsynsmyndighetens tjänstemän torde under alla förhållanden bli
av en mycket ytlig och ensidig beskaffenhet och bör på intet sätt överskattas
i all synnerhet som den icke alltid torde vara kombinerad med administrativ
erfarenhet.

Oaktat kommittén icke nämner något härom torde det vara uppenbart, att
förslaget innebär ett avkopplande av länsstyrelserna även från de uppgifter
i 58 § sparbankslagen, som avhandla fiskaliska aktioner och förelägganden
mot styrelse och huvudmän in. in. Det torde väl näppeligen med fog kunna
göras gällande, att avgörandet av dylika frågor är något, som bättre kan fullgöras
av eu i huvudstaden lokaliserad central tillsynsmyndighet. För övrigt
är att märka, att om åtalsrätt skulle uppdragas åt den centrala myndigheten,
denna komme att utrustas med en befogenhet, som ej torde tillkomma bankoeh
fondinspektionen i förhållande till affärsbankerna. Detsamma gäller förordnande
om likvidation. Därest ändringar anses av behovet påkallade i nu
omhandlade rättsregler, vilket länsstyrelsen för sin del icke anser, är det
under alla förhållanden olämpligt att utbryta prövningen härav ur det intima
sammanhang, som frågan äger med den ifrågasatta revideringen av
sparbankslagstiftningen över huvud taget.

Länsstyrelsen övergår slutligen till behandling av det avsnitt av förslaget,
som avser allmänna ombudsinstitutionen.

Av kommitténs yttrande kan man icke få någon annan uppfattning än att
just den omständigheten att de allmänna ombuden till övervägande del rekryteras
bland länsstyrelsernas tjänstemän anses göra dem mindre skickade
att fullgöra uppdraget. Den frågan framställer sig då, huruvida icke juridisk
och administrativ utbildning, i de flesta fall tingsutbildning, person- och
ortskännedom, insikter i taxeringsväsendet samt möjligheten att på ett snabbt
och effektivt sätt införskaffa all den utredning angående lånesäkerheterna,
som anses erforderlig, skulle kunna uppväga den rent hanktekniska utbildning,
som kommittén synes betrakta som den enda nödvändiga. Därest de
allmänna ombuden icke alltid fyllt sin uppgift på ett nöjaktigt sätt, torde
detta i allmänhet ha hänfört sig till tiden före den nuvarande sparbankslagens
antagande, då ombuden åtnjöto ett oskäligt lågt arvode och därför måhända
icke alltid ägnade uppdraget erforderlig omtanke och tid. Men även
om så skulle vara fallet, att icke alla allmänna ombud äro lika lämpliga, så
kan man med samma fog fråga, vem som garanterar, alL tjänstemännen hos
eu statlig inspektionsmyndighet äro 100-proecntigt effektiva. Oaktat kommittén
lar mycket lätt på deras bristande kännedom om förhållandena ute i
orterna och tillskriver dem egenskaper, som enligt kommitténs förmenande
göra dem i andra avseenden »obestridligen mera kompetenta för ifrågava -

126

rande uppgifter än de allmänna ombuden», lärer det vara en vansklig uppgift
för kommittén att ens göra sannolikt, att länsstyrelsernas tjänstemän på
grund av bristande utbildning eller av andra skäl skulle mindre väl lämpa
sig för ifrågavarande uppdrag. Det finnes enligt länsstyrelsens mening icke
något som helst skäl, varför allmänna ombudsinstitutionen skulle offras på
centraliseringens altare.

Hur skulle då en centraliserad tillsynsverksamhet genom statliga inspektörer
komma att te sig i verkligheten? I detta hänseende åberopar kommittén
sparbanksinspektionen, enligt vilken, därest antalet byråinspektörer ökades
från nuvarande två till fyra eller fem, besöksfrekvensen kunde ökas så,
att varje sparbank undersöktes minst en gång vartannat år, vilket kommittén
anser tillfredsställande.

I betraktande av att sparbankerna för närvarande i regel inspekteras två
gånger årligen av de allmänna ombuden, vartill kommer den inspektion,
som utövas av sparbanksinspektionens tjänstemän, innebär förslaget en påtaglig
försvagning av tillsynen. För länets vidkommande skulle länsstyrelsen
för sin del icke vilja påtaga sig ansvaret för härav uppkommande risker.
Länsstyrelsen är emellertid ganska övertygad om att, om denna reform genomföres,
krav snart nog skulle komma att framföras på ytterligare fördubbling
av antalet byråinspektörer för att möjliggöra en årlig tillsyn, vilken
snart komme att visa sig erforderlig. Kostnaderna för den statliga inspektionen
komme då att bliva betydande.

Kommittén anför vidare i detta sammanhang, »att det i särskilda fall kan
vara lämpligt, att det centrala organet har en representant, som i orten kan
följa sparbankens verksamhet». Kommittén föreslår därför, »att det centrala
organet, där det så finner lämpligt, må kunna förordna en revisor att tillsammans
med de av sparbankens huvudmän valda revisorerna granska sparbankens
räkenskaper».

Därest kommittén härmed avser att utbyta det allmänna ombudet i varje
sparbank mot en av den centrala tillsynsmyndigheten förordnad revisor,
»som i orten kan följa sparbankens verksamhet», torde böra framhållas, att
dylika revisorer med den kompetens, som kommittén synes kräva, endast i
undantagsfall torde stå att uppdriva inom sparbankernas verksamhetsområden,
i all synnerhet icke inom verksamhetsområdena för de mindra sparbankerna,
där behovet av en sådan sakkunnig revisor väl i allmänhet vore
störst.

Är åter meningen att dylik revisor endast skall förordnas, där så finnes
lämpligt, något som måhända närmast föresvävat kommittén, ha de sparbanker,
som bli föremål för en dylik revision, all anledning att betacka sig,
enär de självklart i orten komme att betraktas som mindre solventa. Kommitténs
uttalanden i denna fråga förefalla föga genomtänkta.

Hur kommittén tänkt sig att ordna den lokala revisionen, därest de allmänna
ombuden skola försvinna, är alltså en fråga, som i betänkandet lämnas
tämligen åsido. Frågans vikt och svårlösthet motiverar förvisso ytterligare
överväganden.

Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen bestämt motsätta
sig kommitténs förslag i alla punkter.

Kristianstad i landskansliet den 19 november 1946.

Underdånigst
A. E. Rodhe.

G. Fjellman.

127

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 18.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1951 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
yttrat angående länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet
(§ 18 i revisorernas berättelse).

Till efterkommande härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Statsrevisorerna anse på anförda skäl tiden nu vara inne att avveckla
länsstyrelsernas befattning med tillsynen över sparbanksväsendet samt att
i anslutning därtill avskaffa allmänna ombudsinstitutionen. Denna fråga har
tidigare vid flera tillfällen ställts under debatt. Sålunda föreslog 1945 års
bankkommitté en gemensam inspektionsmjmdighet för bank- och sparbanksväsendet,
vilket förslag bland annat förutsatte avskaffande av de allmänna
ombuden. Uti ett den 7 november 1946 avgivet yttrande över nämnda
förslag har länsstyrelsen förklarat sig i huvudsak icke hava något att
erinra mot den av kommittén föreslagna reformen av tillsynen över sparbankerna.
Med hänsyn härtill har länstyrelsen i princip icke heller något
att erinra emot det av statsrevisorerna nu väckta förslaget.

I detta sammanhang bör emellertid erinras om att hela sparbanksväsendet
för närvarande är föremål för en statlig utredning. I direktiven för de
sakkunniga, 1948 års sparbankssakkunniga, har föredragande departementschefen
ansett, att en allsidig och förutsättningslös utredning borde verkställas
rörande sparbankernas organisation och verksamhet. Det lärer få
förutsättas, att de sakkunniga grundligt komma att ompröva bland annat
frågan om tillsynen över sparbankerna och jämväl frågan om allmänna ombudens
vara eller icke vara. Under sådana förhållanden och då statsrevisorerna
knappast anfört några skäl av beskaffenhet att böra föranleda ett
utbrytande av dessa frågor ur sitt större sammanhang, anser länsstyrelsen
att statsrevisorernas förslag för närvarande icke bör föranleda någon åtgärd.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, landssekreteraren
S. J. Nilsson deltagit.

Härnösand i landskansliet den 28 januari 1952.

Underdånigst
RAGNAR STATTIN.

SUNE LUNDBORG.

Svenska sparbanksföreningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159 och
169, §§ 18 och 19.

Till Konungen. •

Statsrevisorerna ha i sin nu avgivna berättelse under §§ 18 och 19 upptagit
till behandling frågan om den statliga tillsynen över sparbankerna genom
länsstyrelserna respektive sparbanksinspektionen. Enär dessa spörsmål

128

i sak äro av stor betydelse för sparbanksväsendet, vill styrelsen för Svenska
sparbanksföreningen icke underlåta att även i detta sammanhang framföra
sparbanksväsendets synpunkter på frågorna med hemställan, att detta yttrande
överlämnas till riksdagen tillsammans med övriga yttranden i ärendet.

Till en början vill Sparbanksföreningen erinra om att hela detta spörsmål
senast diskuterades i anslutning till ett förslag av en majoritet inom 1945
års bankkommitté. Ärendets vidare behandling ledde till att frågan sköts på
framtiden (proposition nr 91/1947) och sedermera överlämnades till 1948
års sparbankssakkunniga för utredning och förslag i samband med den allmänna
översyn av sparbankslagen, som uppdragits åt de sakkunniga.

Genom statsrevisorernas uttalanden går såsom en röd tråd den uppfattningen,
att centralisering innebär rationalisering, enhetlighet och över huvud
taget större förutsättningar för reellt sett riktiga avgöranden. Redan i
princip kan denna uppfattning starkt ifrågasättas, och en i allt vidare kretsar
omfattad mening är, att centralisering endast alltför lätt leder till pappersexercis
och formellt betonade avgöranden i »enhetlighetens» intresse,
denna enhetlighet som så ofta endast skenbart blir objektiv men i själva
verket alltför lätt blott blir schematisk. Statsrevisorernas uttalanden i detta
sammanhang om länsstyrelsernas bristande möjligheter att skaffa sig person-
och lokalkännedom äro överraskande. Sparbanksföreningen föreställer
sig, att länsstyrelserna besitta en mycket omfattande sådan kännedom och
att de också ha betydligt större möjligheter härtill än de centrala myndigheterna.

Statsrevisorerna framhäva inledningsvis såsom ett egendomligt förhållande
rent administrativt sett att sparbanksinspektionen i väsentliga hänseenden
»underordnats» ett lokalt organ. Det förtjänar därför att påpekas, att
länsstyrelsernas funktioner på sparbanksområdet i betydelsefulla avseenden
synas ligga mera på den administrativa domstolens plan och att paralleller
med den nuvarande tillsynsordningen i detta hänseende, liksom i andra,
ingalunda saknas på andra områden av statlig verksamhet. Exempelvis lär
väl byggnadsstyrelsen icke anses på något sätt underordnad länsstyrelserna
därför att dessa ha att fatta beslut enligt stadsplane- och byggnadslagstiftningen.

Statsrevisorerna ha vid sitt bedömande av länsstyrelsernas ställning i
sammanhanget starkt framhävt de allmänna ombudens funktioner. Länsstyrelserna
ha emellertid, helt vid sidan av den egentliga tillsynen, betydelsefulla
uppgifter beträffande sparbankerna, delvis och mera i förbigående
omnämnda av statsrevisorerna (s. 161 längst ned). Sparbanksföreningen
vill här allenast till komplettering framhålla, att länsstyrelserna, då de
fastställa sparbankernas reglementen, icke allenast — såsom statsrevisorerna
säga — ha att pröva, huruvida sparbank må bildas, utan även skola
pröva det sakliga innehållet i reglementena, exempelvis verksamhetsområdets
omfattning, fördelningen mellan de i området ingående kommunerna
av rätten att välja huvudmän, huvudkontorets placering o. s. v. När man
bedömer den nuvarande fördelningen av de statliga arbetsuppgifterna beträffande
sparbankerna, är det utomordentligt angeläget att hålla isär å
ena sidan fråga om länsstyrelsernas befogenheter och, å den andra, spörsmålen
huruvida systemet med de allmänna ombuden i och för sig är lämpligt,
huruvida alltid de rätta personerna blivit utsedda till allmänt ombud
och huruvida de allmänna ombudens uppgifter äro riktigt avvägda och fullgöras
eller kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt.

Det är mycket möjligt att nämnda spörsmål om de allmänna ombuden
påkalla en annan lösning än den nuvarande — detta kommer, liksom övriga
tillsynsspörsmål, att omprövas av 1948 års sparbankssakkunniga — men

129

Sparbanksföreningen är angelägen att understryka, att detta förhållande
icke i sak kan tagas till intäkt för en negativ ståndpunkt till länsstyrelsernas
befattning med sparbanksväsendet. I sitt yttrande över 1945 års bankkommittés
förslag framhöll Sparbanksföreningen, att frågan om de allmänna
ombuden påkallade en mera positiv lösning än bankkommittén tänkt
sig och detta vare sig man ansåge, att länsstyrelserna borde bibehållas såsom
tillsynsorgan eller icke och oberoende av frågan om den centrala tillsynens
ordnande. Sparbanksföreningen tänkte sig därvid, att det skulle finnas
en av statlig myndighet förordnad revisor hos varje sparbank, att kostnaderna
härför borde bäras av sparbankerna gemensamt och att kostnaderna
horde kunna nedbringas genom att en och samma person utsåges till
revisor i flera sparbanker eller genom att den av statlig myndighet utsedde
revisorn finge ersätta en av de av huvudmännen utsedda revisorerna.

Innan Sparbanksföreningen närmare går in på frågan om länsstyrelsernas
befattning med sparbanksväsendet, vill Sparbanksföreningen ytterligare
framhålla, att den av statsrevisorerna i olika sammanhang dragna parallellen
mellan affärsbanker och jordbrukskassor, å ena sidan, och sparbankerna, å
den andra, är missledande. Sparbankerna, 451 till antalet, äro självständiga
företag med starkt lokalt betonad verksamhet; endast 17 ha så stort verksamhetsområde
som ett län. Jordbrukskasserörelsen är ganska starkt centraliserad,
icke minst i fråga om kreditgivningen, med Svenska Jordbrukskreditkassan
i toppen, och med 10 centralkassor, omfattande i regel två eller
flera län och i huvudsak ombesörjande kreditgivningen, medan de egentliga
jordbrukskassorna, vilka äro medlemmar i centralkassorna, kunna sägas
huvudsakligen vara verksamma såsom ett slags filialer. Av affärsbankerna
— ett 20-tal — kunna visserligen några jämställas med större sparbanker
och en eller annan med mindre sparbanker, men det är ju välbekant,
att affärsbanksväsendet i huvudsak företer en stark centralisering till
stora institutioner. Redan i dessa skiljaktiga omständigheter ligger en stark
maning till eftertanke, när man diskuterar statens förhållande till dessa skilda
insiitutionstyper. Ingalunda kan man utan vidare säga, att den form, som
är lämpad för den ena typen, också är lämplig i fråga om den andra.

Sparbanksföreningen vill härefter något närmare belysa betydelsen av
länsstyrelsernas befattning med sparbanksväsendet.

Helt allmänt må framhållas, att praktiskt taget alla ärenden av administrativ
natur rörande sparbankerna förutsätta en intim kännedom om de
lokala förhållandena — både sakligt och personellt. Svårigheterna, problemen,
ligga här icke på det principiella planet utan just i att finna en förnuftig
tillämpning av principerna i alla de »små» från ort till annan skiftande
förhållandena inom en sparbanks begränsade verkningskrets. Det är
oftast fråga om detalj spörsmål av rent praktisk art.

I ärenden rörande gränsdragning för verksamhetsområden eller rörande
filialbildning, för att taga två av de viktigaste ärendesgrupperna, är självfallet
känedom om orten väsentlig, en kännedom, som knappast kan inhämtas
i papper utan som grundar sig på eu fortlöpande, levande kontakt med
trakten och dess folk i alla de avseenden, som beröra bygdens liv — det är
näringsförhållanden och ekonomisk struktur, det är historiska förutsättningar
och det är utvecklingstendenser, det är kommunikationernas gestaltning,
det är kommunala och administrativa förhållanden, som här spela
roll.

I alla dessa hänseenden hava länsstyrelserna speciella förutsättningar att
silta inne med den erforderliga kunskapen. Med den ständiga och direkta
kontakt, som äger rum i skilda ämnen och ärenden inom deras respektive
iän, hava länsstyrelserna kunskapen i stor utsträckning så att säga i för 1)

527135. lien. berättelse ang. statsverket år 1951. //.

130

hand och kunna se uppkommande lokala frågor i ett mera omfattande lokalt
perspektiv. Och de hava mycket lättare än någon annan myndighet att
erhålla erforderliga kompletterande upplysningar. Icke minst viktigt i detta
avseende är den personkännedom, som länsstyrelserna äga, deras vetskap
om hos vilka personer upplysningar stå att få och deras möjlighet att just
på grund av personkännedomen rätt bedöma vikten och värdet av de synpunkter
som framkomma.

Vad som nu sagts gäller även andra ärendesgrupper, exempelvis de vikliga
frågorna om förvärv, nybyggnad eller ombyggnad av fastighet för sparbanken,
där kännedom om fastighetsförhållanden, ortens struktur, kommunala
förhållanden o. s. v. är av väsentlig betydelse.

En centralisering av arbetsuppgifterna skulle förutsätta, att den speciella
kännedom om ortsförhållandena, som länsstyrelserna besitta, skulle utnyttjas
remissvägen, och det har i andra sammanhang gjorts gällande, att tjänstemännen
inom en central inspektion under sina tjänsteresor erhålla en
ganska god ortskännedom.

Mot den sistnämnda uppfattningen må sägas, att inspektionstjänstemännens
kontakt med orterna måste bli ganska tillfällig och knappast annat än
undantagsvis kommer att avse mera än just den begränsade plats, stad,
stationssamhälle, by o. s. v., där sparbanken är belägen, men icke trakten
och bygden som helhet, och dessa tjänstemän kunna svårligen av de faktorer,
som så att säga bygga upp och ingå i ortens liv, få den samlade bild,
som är så nödvändig och betydelsefull för frågornas rätta bedömande. Det
är här fråga om sådana förhållanden beträffande orternas struktur och levnadsbetingelser,
befolkningens mentalitet och särdrag, som man lär känna
endast genom en levande kontakt med ortens folk och problem. En lokal
organisation, statlig eller enskild, bör kunna förutsättas ha en sådan kontakt,
och det värde, som ligger häri, får icke underskattas.

Att i ett remissvar ge den fullständiga bild av lokala förhållanden, som
kräves, är icke bara svårt även för en länsstyrelse, det kan vara ogörligt.
Alla de lokala förhållanden, som ligga till grund för ett avgörande i en lokal
fråga och som ibland kunna vara av ömtålig natur, kunna icke alltid beskrivas
i ett utlåtande och säkerligen mera sällan på ett sådant sätt, att den, som
läser utlåtandet, får samma lokalkännedom som den som skrivit detsamma.
Ofta är det en blandning av påtagliga faktorer och imponderabilia, som dock
hava sin betydelse, speciella synpunkter och allmänna uppfattningar, som
det kan krävas mycket skrivande för att klarlägga. Däremot kan det vara
mycket lätt att mot bakgrunden av förut kända faktorer och förhållanden
fatta ett beslut.

Med hänsyn till den allmänna tendens till överbelastning i arbetshänseende,
som förekommer hos både myndigheter och enskilda, är det angeläget
att söka i möjlig mån inskränka och helst undvika skriverier. På denna
punkt har en centralisering ogynnsamma verkningar. Den centrala inspektionens
uppgift i nuvarande organisation, nämligen att i skrift uppdraga de
principiella riktlinjer, som kunna erfordras utöver de i lag och författning
givna, och anföra de allmänna synpunkter, som anses behöva läggas på en
viss fråga, är i allmänhet vida lättare och mindre arbetskrävande än att, såsom
länsstyrelserna efter en centralisering skulle nödgas göra, på ett fullständigt
sätt skildra lokala förhållanden och synpunkter. Det synes därför
vara både enklare, mera praktiskt och för övrigt principiellt riktigare att
låta den centrala myndighet, i detta fall inspektionen, som har den allmänna
överblicken och kan angiva riktlinjerna, göra detta skriftligen, i den mån
så erfordras, och därför låta den lokala myndigheten fatta beslut i det konkreta
fallet. En centralisering skulle säkerligen medföra mera arbete för

131

länsstyrelserna, om de lokala synpunkterna skola kunna göra sig tillbörligen
gällande. Det kan väl också befaras, att om man från länsstyrelserna borttager
det ansvar och det intresse, som naturligt följer med deras ställning
som beslutande organ, de skola komma att ägna sparbanksfrågorna mindre
uppmärksamhet än nu och under trycket av sin belastning just på skrivsidan
icke förmå ge den centrala myndigheten det underlag av upplysningar
i lokalt hänseende, som är oundgängligt för frågans rätta bedömande.

Med den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som beslutande har i
själva verket skriftväxling förekommit huvudsakligen i de fall, där överklaganden
av besluten ägt rum och länsstyrelserna därvid måst utveckla motiven
för sina beslut, men i övrigt varit rätt ringa.

Det nu anförda hänför sig så att säga till myndigheternas anpart av problemet.
För sparbankernas och sparbanksmännens del har frågan om en
överflyttning av beslutanderätten från länsstyrelser till inspektionen rätt betydande
praktiska konsekvenser. Nu kunna sparbanksmännen med relativ
lätthet avhandla sina problem med den beslutande myndigheten. Det sker
ofta vid personliga besök hos länsstyrelsen; residensstaden "ligger ju mestadels
relativt nära till, och resor dit företagas ändock då och då. Sparbanksmännen
äro ofta tillika aktiva kommunalmän, som i olika ärenden hava
kontakt med länsstyrelsen, och de kunna upptaga sina sparbanksfrågor i
anslutning till övriga spörsmål. Den myndighet de tala med är bekantmed
de lokala förhållandena. Båda parter känna förutsättningarna, och ett samtal
kan därför rätt omedelbart medgiva erforderliga besked och ståndpunktstaganden.

Eu överflyttning från länsstyrelserna till central myndighet av beslutanderätten
skulle med nödvändighet medföra tvång att skriva utförliga framställningar;
man må härvid hålla i minnet, att svensken i gemen är obenägen
att skriva och föredrager muntlighet och omedelbarhet "och att de lokalt
arbetande sparbanksmännen ofta äro belastade med kommunala och andra
allmänna uppdrag och utföra sparbanksarbetet vid sidan av sin övriga dagliga
gärning. Redan det skrivarbete och uppgiftslämnande, som nu förekommer,
är betungande, och man bör endast med yttersta tvekan belasta dem
med ytterligare sådant. Men dessutom skulle omorganisationen med nödvändighet
leda till att de betydligt oftare än nu sker måste resa till Stockholm
för att framlägga sina ärenden, och det är en helt annan sak än att resa till
residensstaden. Och den centrala myndigheten kan icke annat än undantagsvis
ha den kännedom om de lokala förhållandena, som möjliggör ett givande
utbyte av besöket eller en realbehandling av ärendet.

Sparbanksföreningen övergår härefter till länsstyrelsernas uppgifter på
det egentliga tillsynsområdet. I huvudsak gäller det de i 58 § sparbankslagen
uppräknade fall, då länsstyrelse äger meddela förbud eller föreläggande,
eventuellt med vite, eller föranstalta om åtal eller i vissa fall om likvidation.

Den prövning, som enligt nämnda paragraf ankommer på länsstyrelsen,
avser huvudsakligen frågan, huruvida ett av huvudmän eller styrelse fattat
beslut står i strid med lag eller sparbankens reglemente eller huruvida
nämnda organ inom en sparbank icke fullgjort vad på dem enligt lag eller
reglementet ankommer. 1 dessa ärenden ha länsstyrelserna i huvudsak
samma funktion såsom administrativ domstol, som de fylla på så många
andra områden.

Själva kreditbedönmingen har för sparbankernas del i viktiga avseenden
andra förutsättningar än för affärsbankernas del. Om vid bedömningen av
- - särskilt de riksomfattande — affärsbankernas förhållanden tyngdpunkten
kanske ligger på en ingående kunskap om industriens och handelns

132

förhållanden ej blott i detaljerna utan framför allt i stort och på en överblick
över de ekonomiska faktorerna som sträcker sig vida utöver ortens
eller länets område, så ingår däremot vid realprövningen av sparbankernas
säkerheter — huvudsakligen fastighetsinteckningar — såsom ett mera väsentligt
led en närmare kännedom om de lokala förhållandena, byggd på en
fortlöpande kontakt med bostads-, hyres- och fastighetsmarknadsläget ute i
kommunerna och kännedom om jordbruksnäringens villkor på orten o. s. v.
— alltså till stor del på kontakten med just de kommunala organ, taxeringsnämnder
in. fl., som stå länsstyrelserna nära. Därmed är inte sagt att en
sådan lokalkännedom är tillfyllest; det är alldeles klart att en central myndighets
i vissa hänseenden större överblick och allmänna erfarenheter
samt specialinriktning på kreditbedöinningssynpunkter över huvud taget
är av största betydelse också vid granskningen i sparbankerna. Men att
koppla ur länsstyrelserna med deras särskilda förutsättningar just på sparbankernas
speciella verksamhetsfält torde innebära en försvagning, som
väcker betänkligheter.

Frågan om den centrala inspektionens ställning, närmast frågan om en
sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen,
vilja statsrevisorerna få närmare prövad. En sådan prövning är uppdragen
åt 1948 års sparbankssakkunniga. Ehuru statsrevisorernas önskan
på denna punkt sålunda redan är tillgodosedd, vill Sparbanksföreningen
likväl göra några erinringar med anledning av vad statsrevisorerna anfört.

Ohållbarheten i den av statsrevisorerna dragna parallellen mellan sparbanker,
å ena sidan, och affärsbanker-jordbrukskassor, å den andra, har
Sparbanksföreningen tidigare i detta yttrande framhållit. I detta sammanhang
må därutöver — med anledning av vad statsrevisorerna säga om att
jordbrukskassorna ha att befordra sparsamhet på landsbygden — framhållas,
att statsrevisorernas påpekande visserligen är riktigt men att jordbrukskassorna
såsom varande i stort sett ekonomiska föreningar av låntagare
och endast inom en näringsgren, jordbruket, intaga en helt annan
ställning än sparbankerna. Affärsbankerna ha förvisso också ägnat ett visst
intresse åt sparandet, men detta intresse bottnar uppenbarligen i ett då
och då kännbart behov av medel för kreditgivningen. Frånsett dylika skiftningar
i arbetsuppgifterna, lär det väl icke råda mer än en mening om att
sparbankerna äro att betrakta som i första hand sparinstitutioner, medan
affärsbankerna och jordbrukskassorna alldeles övervägande äro kreditinstitutioner.
Detta kan förtjäna ett särskilt påpekande därför att statsrevisorerna
genomgående behandla förevarande spörsmål såsom en fråga uteslutande
om kontroll över kreditgivare.

Statsrevisorerna peka på »den samlade överblick över kreditväsendet»,
som en enhetlig organisation skulle medföra, och understryka särskilt att
flerbanksgäldenärernas kreditengagemang lättare skulle kunna övervakas,
om övervakningen skedde centralt av en enda myndighet.

Vad beträffar det först nämnda skälet vill Sparbanksföreningen icke bestrida,
att en samlad överblick över hela kreditväsendet och en verksamhet
för samordning mellan de olika grenarna därav skulle kunna vara att
eftersträva, försåvitt man tilltror sig att från en centralpunkt kunna bättre
än nu sker leda utvecklingen i en för det allmänna och i detta fall kanske
framför allt för allmänheten lycklig riktning. Men det förtjänar all uppmärksamhet,
att man genom en sammanslagning av de båda inspektionsmyndigheterna
ingalunda uppnår målet: en enda statsmyndighet för hela
kreditväsendet. För det första skulle all statlig kreditverksamhet (postsparbanken,
pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen etc.) liksom även den s. k.

133

halvstatliga (stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypoteksföreningarna)
komma att ligga utanför inspektionsmyndighetens område. För det
andra skulle detsamma bli fallet med försäkringsbolagens kreditverksamhet,
som har en även relativt sett mycket stor omfattning. För det tredje,
slutligen, skulle alla de mer eller mindre fritt arbetande kreditinstitutioner,
som äro verksamma i landet, alltjämt komma att verka utanför inspektionsmyndighetens
kontrollområde. Alla här avsedda kreditinstitutioner
ha en verksamhet, där kreditobjekten och kredittyperna helt eller väsentligen
äro desamma som hos sparbankerna och i viss omfattning även
hos affärsbankerna och jordbrukskassorna. Fn för sparbanker, affärsbanker
och jordbrukskassor gemensam inspektion får alltså i själva verket
en ganska begränsad överblick över kreditväsendet. Den önskade samlade
överblicken kan erhållas på annat sätt, främst genom en praktisk och tillförlitlig
statistik.

Även det för den gemensamma inspektionsmyndigheten särskilt åberopade
skälet, att »flerbanksgäldenärernas» engagement skulle kunna lättare
övervakas, synes förlora åtskilligt i värde mot bakgrunden av den här påvisade
begränsningen av kontrollområdet; skälet torde för övrigt icke vara
så starkt, ty en kontroll i berörda hänseende bör kunna ordnas ganska lätt
genom samarbete myndigheterna emellan.

Sparbanksföreningen kan icke finna annat än att alldeles övervägande
skäl tala för att bibehålla länsstyrelserna vid deras befattning med sparbanksväsendet.
I varje fall lär det av statsrevisorerna icke ha anförts något
skäl som påkallar, att detta spörsmål utbrytes ur sitt sammanhang med
den pågående revisionen av sparbankslagen i övrigt. Under § 19 ha statsrevisorerna
uttalat, att frågan om en sammanslagning av de centrala inspektionsmyndigheterna
för sparbanker, affärsbanker och jordbrukskassor »bör
närmare prövas». Denna prövning, som är anförtrodd i första hand 1948 års
sparbankssakkunniga, omsluter hela frågan om sparbanksinspektionen,
länsstyrelserna och de allmänna ombuden. Vid sådant förhållande påkallar
vad statsrevisorerna under §§ 18 och 19 anfört icke för närvarande någon
vidare åtgärd.

Stockholm den 18 januari 1952.

Underdånigst

För Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen:

GUSTAF STENMARCK.

Olof Sahlin.

Bank- och fondinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. Iti9, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt bankoch
fondinspektionen att senast den 29 januari 1952 avgiva utlåtande över
* vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående
den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet. Med anledning
härav får inspektionen anföra följande.

134

Frågan om en gemensam organisation för den statliga tillsynen över
banker och sparbanker har, såsom ock framgår av statsrevisorernas framställning
i ämnet, vid flera tillfällen dryftats, senast av 1945 års bankkommitté,
vars promemoria i ämnet var föremål för remissbehandling, i vilken
även bankinspektionen deltog. Till vad inspektionen därvid anförde (underdånigt
utlåtande den 20 november 1946) kan ämbetsverket i huvudsak alltjämt
ansluta sig. Fn diskussion rörande sammanslagning av bank- och
sparbanksinspektionerna till ett ämbetsverk kan emellertid näppeligen föras
utan att spörsmålet rörande länsstyrelsernas befattning med sparbanks tillsyn
upptages till samtidig prövning; enligt bankinspektionens mening inrymmer
sålunda den senare frågan det större problemet, i förhållande vartill
formen för den centrala organisationen är en mera sekundär angelägenhet.
Bankinspektionen anser sig därför först böra i korthet redovisa sina
synpunkter på förhållandet mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen.

Då det gäller att avgöra, huruvida en statlig förvaltningsuppgift bör anförtros
en enda central myndighet eller uppdelas å flera lokala myndigheter,
bör tydligen upgiftens art vara den helt bestämmande faktorn. Är fråga om
en uppgift, som för att kunna lösas tillfredsställande kräver snabb handläggning,
nära kontakt med en större allmänhet och särskilt hänsynstagande
till ortens förhållanden, torde oftast en lokal organisation vara att
föredraga. Behöva kraven i sagda hänseenden icke ställas särskilt höga utan
består uppgiften mera i en efterhandsgranskning av fattade beslut och verkställda
åtgärder i syfte alt utröna deras överensstämmelse med lag och författning,
instruktioner o. d., torde däremot en central organisation bjuda
de största fördelarna. Att den offentliga sparbankstillsynen är en uppgift
av sistnämnda typ torde vara obestridligt, och enligt bankinspektionens
mening borde icke något tvivel råda om att en central organisation i detta
fall innefattar den mest rationella lösningen, framför allt ur effektivitetssynpunkt
men ock ur synpunkten av ökad enhetlighet i rättstillämpningen.
Den nuvarande uppdelningen av den statliga tillsynsverksamheten på dels
ett för ändamålet speciellt inrättat centralt fackorgan och dels ett antal lokala
organ utan särskild kompetens för den ifrågavarande uppgiften synes därför
ytterligt opraktiskt — i all synnerhet mot bakgrunden av att befogenheterna
att ingripa gentemot missförhållanden i allt väsentligt förbehållas de senare.
Uppenbarligen kunna endast historiska skäl förklara förekomsten av en
dylik organisation; man kan icke gärna föreställa sig att en nyinrättad
statlig kontrollverksamhet skulle organiseras efter liknande linjer. Utvecklingen
på närliggande områden visar också, att i den mån dubbelorganisationer
av motsvarande slag existerat, desamma efterhand befunnits otidsenliga
och irrationella och förty avvecklats. Så var förhållandet med banktillsynen,
där länsstyrelsernas övervakningsbefogenheter överflyttades på det
centrala fackorganet redan 1911, varefter ombudssystemet år 1933 avskaffades.
I fråga om jordbrukskassetillsynen blev utvecklingen densamma, i
det att länsstyrelsernas befogenheter härutinnan år 1936 överfördes på bankinspektionen,
och för försäkringsväsendet slutligen kvarlevde den lokala
tillsynen över läns- och häradsbolagen till 1948 och för sockenbolagen (i den
mån de meddela brand- och sjöförsäkring) ända till 1950.

Med hänsyn till det anförda anser inspektionen för sin del, att länsstyrelsens
tillsynsuppgifter i fråga om sparbankerna böra överföras å det centrala
tillsynsorganet; i själva verket är det — mot bakgrunden av de i statsrevisorernas
berättelse återgivna uttalandena om fördelarna med eu enhetligare
organisation av tillsynsverksamheten på förevarande område — anmärkningsvärt
att en sådan koncentration ännu icke kommit till stånd.

135

Eu omorganisation av den offentliga sparbankstillsynen i överensstämmelse
med det ovan sagda aktualiserar jämväl frågan om behovet av allmänna
ombud i sparbankerna. Dessa ombud må väl tidigare ha fyllt en uppgift,
både som revisionsorgan och såsom allmänt rådgivande organ. Emellertid
har utvecklingen under senare år väsentligen ändrat förutsättningarna
för ombudens verksamhet. Å ena sidan ha sålunda sparbankerna vuxit
ut till ofta mycket stora institutioner med en omfattande och i viss mån
även komplicerad rörelse. För ombud utan speciell revisorsutbildning ha
därigenom möjligheterna att tillfredsställande fullgöra revisorsuppdragen
minskats. Å andra sidan ha inom sparbanksrörelsens egna led vuxit fram
organ, som på ett långt effektivare sätt än ombuden förmått tillgodose behovet
av utbildning och rådgivning. Enligt bankinspektionens mening är
ombudsinstitutionen numera icke rationell och bör därför avskaffas. Sparbanksrörelsen
torde numera vara skickad att ordna revisionsfrågan på ett
även ur tillsynssynpunkt godtagbart sätt. Vad som från det allmännas sida
möjligen i detta'' avseende kan finnas påkallat är fastställandet av vissa
kompetenskrav för sparbanksrevisorerna, såsom att en av revisorerna skall
vara yrkesrevisor, auktoriserad revisor, godkänd granskningsman eller liknande.
Att man åt rörelsen kan med fullt förtroende överlåta att ombesörja
de allmänt rådgivande uppgifterna är uppenbart.

För att härefter återgå till frågan om den centrala tillsynsmyndighetens
organisation ha statsrevisorerna anfört goda skäl för en sammanslagning
av bank- och sparbanksinspektionerna. Av dessa skäl vill inspektionen särskilt
understryka det som hänför sig till utvecklingen inom kreditväsendet.
Såsom statsrevisorerna angivit ha nämligen förhållandena på kreditmarknaden
utvecklat sig därhän, att gränserna för de olika kreditinstituten kommit
att i viss män utjämnas, varvid kreditgivningsområdena för sparbanker
och affärsbanker liksom även jordbrukets kreditkassor kommit att i
icke ringa utsträckning ingripa i varandra. Det förtjänar i detta sammanhang
framhållas, att vissa provinsbanker utlämna bottenlån i fastigheter i
mycket betydande utsträckning — vid somliga landsortskontor i sådan omfattning
att kontorens rörelse fått en nästan sparbanksmässig prägel — och
omvänt torde åtskilliga sparbanker numera anlitas som bankförbindelse av
många smärre rörelseidkare. Otvivelaktigt skulle det därför ur övervakningssynpunkt
vara till gagn att tillsynen över banker och sparbanker kunde
utövas av ett och samma organ — som ju dessutom bör törutsättas
fungera som inspektionsmyndighet i avseende å jordbrukskasserörelsen.
Ärenden berörande bank- och kreditväsendet skulle väl också bli bättre belysta,
därest remissutlåtandena koinme från ett organ, som på en gång
kunde överblicka så avsevärda delar av kreditmarknaden samt jämföra och
eventuellt mot varandra väga där förekommande tendenser och intressen.
Slutligen skulle väl också ett sådant organ äga goda förutsättningar att befordra
en ändamålsenlig utveckling av kontorsorganisationen inom foreva
rande delar av kreditväsendet.

Kostnaderna för sparbankstillsynen torde genom den föreslagna omorganisationen
kunna ej oväsentligt nedbringas, framför allt såsom en följd
av att de allmänna ombuden försvinna. Även om — såsom man har anledning
förmoda — det centrala tillsynsorganet i samband härmed måste förstärkas
med 3 å 4 inspektörer och ett eller ett par biträden, blir kostnaden
härför, inklusive de ökade resekostnaderna, väsentligt lägre än det belöp])
om eu 275 ()()() kronor per är, som nu åtgår för länsstyrelsernas tillsyn
över sparbankerna. Däremot bör man icke räkna med att vinna några
besparingar av betydenhet genom att förlägga bank- och sparbankstillsynen
till samma verk, eftersom sannolikt blott en eller ett par befattningar
härvid kunna bortrationaliseras.

136

De skäl, som främst åberopats mot en sammanslagning av bank- och
sparbanksinspektionerna och som väl varit det avgörande vid tidigare diskussioner
i ämnet, ligger på det psykologiska planet: man har sagt sig att
sparbankerna icke böra ställas under tillsyn av en myndighet, för vilken flertalet
sparbanksmän uppgivits stå främmande. Huruvida ett sådant motstånd
verkligen fortfarande föreligger bland sparbanksfolket i gemen vågar bankinspektionen
icke yttra sig om; det bör också understrykas, att de farhågor
av liknande art som på sin tid yppades, då fondväsendet respektive jordbrukskasserörelsen
underställdes bankinspektionens tillsyn, efter kort tid
helt försvunnit. Klart är emellertid, att man ej bör helt bortse från invändningar
av denna art.

Sammanfattningsvis skulle sålunda inspektionen vilja i anledning av remissen
uttala, att ämbetsverket anser det väl motiverat, att länsstyrelsernas
befogenheter i avseende å sparbankstillsynen överflyttas å den centrala
inspektionsmyndigheten samt att systemet med allmänna ombud slopas.
Beträffande den förordade sammanslagningen av bank- och sparbanksinspektionerna
finner inspektionen att goda "sakskäl kunna åberopas för en
sådan omorganisation.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit samtliga ledamöter. Undertecknad
Algott har varit föredragande i ärendet.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
K. WULFF.

Stig Algott.

Sparbanksinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj:t anbefallt sparbanksinspektionen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående den statliga tillsynen
över bank- och sparbanksväsendet. Till åtlydnad härav får sparbanksinspektionen
i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha uttalat den uppfattningen, att de fördelar, vilka
ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning av den
centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet, framstode
såsom så påtagliga vid den jämförelse med den nuvarande splittrade tillsynsverksamheten,
att enligt revisorernas mening frågan om en sådan enhetlig
central tillsynsorganisation borde närmare prövas.

Såsom riksdagens revisorer framhållit i sin berättelse har frågan om en
gemensam central tillsynsmyndighet för bank- och sparbanksväsendet diskuterats
vid skilda tillfällen. Senast har denna fråga aktualiserats i den formen,
att Kungl. Maj :t den 10 maj 1946 — synbarligen med anledning av
att dåvarande sparbanksinspektören den 30 april 1946 begärt nådigt entledigande
från sin befattning — uppdrog åt 1945 års bankkommitté att inkomma
med yttrande härutinnan. Med skrivelse den 9 oktober 1946 framlade
kommittén förslag i ärendet. Förslaget syftade till en sammanslagningav
bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, effektivisering

/

137

av tillsynen över sparbankerna genom överflyttning av länsstyrelsernas tillsynsbefogenheter
på den centrala tillsynsmyndigheten samt slutligen avskaffande
av allmänna ombudsinstitutionen och i samband därmed en förstärkning
av den personal hos den centrala inspektionsmyndigheten, som granskade
sparbanksväsendet. Kommittén ansåg vidare, att det centrala tillsynsorganet
borde beredas tillfälle att i fall, där det så funne lämpligt, förordna
en särskild revisor att tillsammans med av huvudmännen valda revisorer
granska vederbörande sparbanks räkenskaper. Kommittén påpekade att förutsättningarna
ur personalsynpunkt för det dåvarande voro mycket gynnsamma
för en sammanslagning av bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna
och förordade därför omedelbart genomförande av sådan åtgärd. Beträffande
föreslagna åtgärder i övrigt, vilka förutsatte åtskiliga ändringar i
sparbankslagen, ifrågasatte kommittén, huruvida icke dessa ändringar skulle
kunna anstå i avvaktan på den allmänna revision av sparbankslagen, som
sedan länge varit aktuell.

Två sparbanksrepresentanter, som genom Kungl. Maj :ts beslut den 28
juni 1946 utsetts till ledamöter av 1945 års bankkommitté vid behandling av
frågan om en sammanslagning av bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen,
avgåvo reservation och hemställde, att hela frågan om
tillsynen över sparbankerna måtte upptagas först i samband med en allmän
revision av sparbankslagen.

Bankkommitténs förslag blev föremål för remissbehandling. Därvid hördes
bland andra sparbanksinspektionen, som den 4 november 1946 avgav
utlåtande i ärendet. Såsom framgår av detta utlåtande, varav avskrift härmed
bifogas, ansåg sparbanksinspektionen att för avgörande av frågan om
tillskapandet av ett gemensamt tillsynsorgan för sparbanker och affärsbanker
stor vikt borde tillmätas sparbankernas egna önskemål ävensom att det
syntes naturligare, att grundlinjerna för kreditväsendets framtida organisation
först uppdroges, innan frågan om tillsynens ordnande däröver avgjordes.

Beträffande effektiviseringen av tillsynen över sparbankerna uttalade
sparbanksinspektionen på skäl, som närmare framgå av utlåtandet, att
denna borde i första hand taga sikte på allmänna ombudsinstitutionens avskaffande,
oberoende av sammanslagningsfrågan samt av frågan om länsstyrelserna
i övrigt borde bibehållas vid sin befattning med tillsynen eller ej.

Vad länsstyrelsernas ställning beträffade vore de sakliga skälen för en
ändring starkare än med avseende å en sammanslagning av inspektionerna.
Då emellertid såvitt sparbanksinspektionen kunde förstå frågorna om bevarandet
av en särskild sparbanksinspektion och om bibehållandet av länsstyrelserna
vid tillsynen ur sparbankssynpunkt hade ett mycket nära samband
med varandra, ansåge sparbanksinspektionen, därest sparbankerna
loge avgjord ställning mot centralisering av tillsynen, att frågan om sparbankstillsynen
måtte upptagas till prövning först i samband med en omarbetning
av sparbankslagen.

De här återgivna synpunkterna vill sparbanksinspektionen även nu framhålla.

Under sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen till 1947 års riksdag
("s. 99—100), avseende anslaget Avsättning till sparbanksinspektionens
fond, anmälde föredragande departementschefen, att 1945 års bankkommitté
framlagt förslag om en gemensam inspektionsmyndighet för bankoc.
h sparbanksväsendet, samt alt förslaget efter vederbörlig remissbehandling
vore föremål för fortsatt övervägande inom finansdepartementet. Vidare
ullalades, att ell bifall till förslaget skulle ur budgetteknisk synpunkt

138

medföra dels att riksstatsanslaget Tillsyn över sparbankernas förvaltning
jämte motsvarande inkomsttitel, Bidrag för tillsyn över sparbankerna, skulle
kunna utgå ur riksstatsförslaget för nästa budgetår, dels ock att vissa ändringar
bleve erforderliga med avseende å anslaget Avsättning till sparbanksinspektionens
fond och inkomsttiteln Bidrag till sparbanksinspektionen.
Med hänsyn härtill förordades, att nämnda båda anslag under sjunde huvudtiteln
tills vidare skulle uppföras med endast beräknade belopp.

I proposition nr 91 till 1947 års riksdag angående anslag för kontrollen
över sparbankerna anförde chefen för finansdepartementet:

I årets statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under sjunde huvudtiteln
(s. 99—100) föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
beräkna följande anslag, nämligen Avsättning till sparbanksinspektionens
fond ett förslagsanslag av 160 000 kronor och till Tillsyn
över sparbankernas förvaltning ett förslagsanslag av 235 000 kronor. Anledningen
till att definitiva anslagsäskanden i nämnda sammanhang icke
framställdes vore, att prövningen inom finansdepartementet av ett av
1945 års bankkommitté framlagt förslag om en gemensam inspektionsmyndighet
för bank- och sparbanksväsendet vid anmälan av statsverkspropositionen
ännu icke slutförts. Vid de fortsatta övervägandena inom
finansdepartementet hade emellertid förenämnda förslag ansetts vara av
den art, att det borde prövas i samband med en allmän översyn av sparbankslagstiftningen,
grundad på förslag av särskilda sakkunniga. I avbidan
härpå borde kontrollen av sparbankernas verksamhet fortfara i
enlighet med nu gällande regler, och för verksamheten under nästa
budgetår torde nu anslag böra äskas av riksdagen. Efter hittills tillämpade
beräkningsgrunder borde anslagen upptagas med de i statsverkspropositionen
preliminärt föreslagna beloppen.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Den 27 juni 1947 förordnade Kungl. Maj :t från och med den 1 juli 1947 ny
innehavare av befattningen som sparbanksinspektör och chef för sparbanksinspektionen,
vilken befattning sedan den 15 maj 1946 uppehållits genom
vikariatsförordnande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 ha särskilda
sakkunniga tillkallats med uppdrag att verkställa utredning angående sparbankernas
organisation och verksamhet. Till nämnda sakkunniga, som antagit
benämningen 1948 års sparbankssakkunniga, har överlämnats bland
annat ifrågavarande förslag av 1945 års bankkommitté.

Då sålunda frågan om den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet
för närvarande är föremål för prövning av särskilda sakkunniga, får
sparbanksinspektionen i underdånighet hemställa, att vad riksdagens senast
församlade revisorer uttalat och föreslagit härutinnan icke måtte för närvarande
föranleda annan Kungl. Maj :ts åtgärd än att revisorernas berättelse i
törevarande del överlämnas till 1948 års sparbankssakkunniga att av dessa
tagas i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad Lagerkvist,
deltagit ledamöterna Westerlind, Stenberg och Gårdholm.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
E. LAGERKVIST.

V. Schwartz.

139

Bilaga 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 oktober 1946 har Kungl. Maj :t anbefallt sparbanksinspektionen
att inkomma med utlåtande över av 1945 års bankkommitté
avgivet yttrande beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet
för bank- och sparbanksväsendet. I anledning härav får sparbanksinspektionen
i underdånighet anföra följande.

A s. 22 och 23 i yttrandet summerar bankkommittén de skäl för och mot
en sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen,
som anförts i den tidigare diskussionen i denna sak. Kommittén tilllägger,
att då frågan om tillskapandet av ett för hela vårt kreditväsen gemensamt
tillsynsorgan ånyo aktualiserats, torde några nya synpunkter av vikt
utöver dem, som förut framkommit, knappast kunna anläggas på frågan.
Sparbanksinspektionen delar den uppfattning, som bankkommittén därmed
uttalat.

Huruvida det förnyade övervägandet i frågan nu bör leda till ett annat
resultat än tidigare, synes följaktligen böra vara beroende på om skälen för
och mot en sammanslagning på grund av ändrade förhållanden eller ändrad
inställning från sparbankernas sida erhållit annan vikt än tillförne. Bankkommittén
uttalar i detta sammanhang, att i en tid då det allmänna överväger
rationaliseringsåtgärder inom olika delar av kreditväsendet det uppenbarligen
är av särskild vikt, att en myndighet finnes med överblick över
hela kreditväsendet och med förmåga att verka för samordning mellan de
olika grenarna därav. Sparbanksinspektionen skulle för sin del däremot
vilja säga, att det synes naturligare, att grundlinjerna för kreditväsendets
framtida organisation först uppdragas, innan frågan om tillsynens ordnande
däröver avgöres. Därest till exempel gränserna mellan affärsbanker och
sparbanker med avseende på verksamhetens art skulle komma att utsuddas
ännu mera än som redan är fallet — sparbanksinspektionen åsyftar då närmast
å ena sidan affärsbankernas kraftiga expansion på bostadskreditmarknaden
och å andra sidan sparbankernas utlämnande av så kallade byggnadslån
och krav på checkräkning — vinna skälen för ett gemensamt tillsynsorgan
i styrka. Skola åter, såsom synes naturligt och önskvärt, respektive
institut bevaras vid sina traditionella uppgifter, vilket i och för sig
icke behöver betyda att nya verksamhetsgrenar skulle vara uteslutna, kan
en fortsatt uppdelning av tillsynen lättare tänkas.

Bankkommittén synes ha kommit till den uppfattningen, att sparbankerna
numera skulle intaga en gynnsam inställning till frågan om tillskapandet
av elt gemensamt tillsynsorgan för sparbanker och affärsbanker. Mot denna
uppfattning talar emellertid den reservation, som avgivits av de två sparbanksrepresentanterna.
Sparbanksinspektionen anser sig icke böra komma
med några förmodanden med avseende på huruvida reservationen avviker
från en allmän sparbanksopinion eller är uttryck för densamma utan endast
uttala, att sparbankernas önskemål synas böra tillmätas stor vikt. Skulle
sparbankernas ställningstagande bestyrka bankkommitténs uppfattning om
sparbanksopinionens inriktning, kommer sparbanksinspektionen till samma
slutsats som kommittén, att en sammanslagning av inspektionerna nu bör
ske. Utgår man däremot från andra förutsättningar än bankkommittén beträffande
sparbanksopinionen samt även, såsom ovan anförts, beträffande
ordningsföljden mellan omorganisationen av kreditväsendet och anordnandet
av tillsynen över detsamma, anser inspektionen slutsatsen höra bliva,

140

att förändrade förhållanden som skulle motivera en omedelbar sammanslagning
av inspektionerna icke kunna anses föreligga.

Självfallet är det emellertid riktigt som bankkommittén konstaterar, att
förutsättningarna ur personalsynpunkt för närvarande äro mycket gynnsamma
för en dylik sammanslagning. Såvitt sparbanksinspektionen förstår,
är detta icke ett skäl utan blott ett lägligt tillfälle. Inspektionen vill ifrågasätta,
om personalförhållandena behöva vara ett binder mot sammanslagning
vid senare tidpunkt, om en sådan åtgärd då skulle te sig mera ändamålsenlig
än nu.

Den största brist som för närvarande vidlåder tillsynen över sparbankerna
i organisatoriskt hänseende är att söka hos allmänna ombudsinstitutionen.
Bankkommittén har härvidlag pekat på svårigheten att till allmänna
ombud erhålla personer med tillräcklig teknisk kompetens och ekonomisk
erfarenhet. Sparbanksinspektionen vill understryka dessa synpunkter och
härutöver i korthet framhålla följande.

Den undersökningsverksamhet som utövas av sparbanksinspektionen och
allmänna ombuden bedrives parallellt. Någon samordning av denna verksamhet
har icke lämpligen kunnat ske, då sparbanksinspektionen saknar
befogenhet att utfärda direktiv för allmänt ombud. För att en undersökningsverksamhet
skall ge det rätta utbytet erfordras emellertid en ständig
iortlöpande kontakt mellan undersökningsförrättaren och den för dylik
verksamhet särskilt organiserade myndigheten. Det vanskliga bedömande,
som en undersökningsförrättare måste ägna sig åt, kan han svårligen fullgöra
på ett tillfredsställande sätt utan ingående diskussioner med och direktiv
från överordnades sida. Det är naturligt, om det med nuvarande anordning
varken finnes tid eller tillfälle eller hos myndigheten den erfarenhet
beträffande vissa problem, som skulle göra en dylik kontakt mellan länsstyrelserna
och allmänna ombuden fruktbringande. Allmänna ombuden få
sålunda göra sina undersökningar så att säga helt på egen hand utan sakkunnig
ledning. Det kritiska sinne, grundat på ekonomisk erfarenhet, som
är så betydelsefullt för dylik verksamhet, blir under sådana förhållanden
icke utvecklat på sätt som eljest kunde och borde ske. Inspektionen nödgas
också på grund av hittillsvarande erfarenheter konstatera, att det undersökningsmaterial,
som allmänna ombuden tillfört inspektionen, i alltför få
fall kunnat läggas till grund för bedömning av en sparbanks förhållanden.

Rationaliseringssträvandena med avseende på tillsynsverksamheten böra
därför enligt sparbanksinspektionens uppfattning i första hand taga sikte
på allmänna ombudsinstitutionens avskaffande, oberoende av sammanslagningsfrågan
samt av frågan om länsstyrelserna i övrigt böra bibehållas vid
sin befattning med tillsynen eller icke. Den stora kostnad, som institutionen
i fråga drager — för närvarande cirka 230 000 kronor om året — gör det
även särskilt angeläget att överväga dess avskaffande, alldenstund den icke
kan anses motsvara de krav, som böra ställas på densamma.

Av det förut anförda kan synas framgå, afl det största felet med allmänna
ombudsinstitutionen skulle vara att den icke är anknuten till sparbanksinspektionen.
I samma ögonblick en sådan anknytning övervägdes måste
emellertid inspektionen framhålla, att det givetvis vore en bättre lösning
att följa bankkommitténs förslag att i stället för att förordna allmänna ombud
utöka antalet tjänstemän inom det cenrala organet och på så vis möjliggöra
tätare besök från dettas sida i sparbankerna.

Ur kostnadssynpunkt måste eu dylik omläggning innebära eu betydande
besparing, därest man såsom i bankkommitténs yttrande framhålles nöjer
sig med att utöka nuvarande besöksfrekvens så, att varje sparbank undersökes
minst en gång vart annat år, vilket även enligt sparbanksinspektionens
uppfattning borde vara tillräckligt. Det härför erforderliga personal -

141

behovet torde emellertid uppgå till minst fem, troligen sex byråinspektörer
i stället för de fyra eller fem, som enligt bankkommitténs yttrande tidigare
skulle ha uppgivits från sparbanksinspektionens sida. Fyra byråinspektörer
skulle således antagligen få nyanställas.

Olägenheten med allmänna ombudsinstitutionens försvinnande skulle ligga
däri att länsstyrelserna, om dessa i övrigt skulle bibehållas vid sin befattning
med sparbankstillsynen, därmed skulle förlora sina kontaktmän
med sparbankerna. Enligt sparbanksinspektionens förmenande måste emellertid
denna olägenhet vida uppvägas av den rationalisering av undersökningsverksamheten,
som omläggningen skulle innebära. Den lokalkännedom
och förtrogenhet med förhållandena inom respektive sparbankers verksamhetsområden,
som skulle motivera länsstyrelsernas fortsatta handläggning
av sparbanksärenden, kan för övrigt icke i det väsentliga vara beroende
av allmänna ombudens bibehållande.

Allmänt ombud skall, där hinder ej möter, deltaga i årsrevisionen i sparbanken.
Därest sådant ombud besutte nödig kompetens och erhölle instruktion
och ledning, skulle härigenom en välbehövlig förbättring av revisionsarbetet
kunna åstadkommas. När tanken på allmänna ombudsinstitutionens
avskaffande nu förknippas med förslag om att det centrala tillsynsorganet
skulle kunna förordna en revisor att tillsammans med de av sparbankens
huvudmän valda revisorerna granska sparbankens räkenskaper, vill sparbanksinspektionen
ansluta sig till förslaget. Vad som hade avsetts att vinnas
med den villkorliga föreskriften, att allmänt ombud skulle deltaga i
revisionen, bör genom den föreslagna anordningen uppnås på ett bättre
sätt, om fackmässiga synpunkter få vara utslagsgivande vid utseende av
revisorn och denne vid'' fullgörandet av sitt uppdrag får stöd och ledning
av en sakkunnig myndighet. Den av reservanterna föreslagna lösningen att
dylik revisor skulle förordnas för varje sparbank synes inspektionen dock
vara att föredraga framför bankkommitténs linje att revisor skulle förordnas,
där så befunnes lämpligt. Man måste giva reservanterna rätt uti att
sistnämnda förfarande kunde tolkas som en uppenbar klassificering av
sparbankerna och därför måste anses olämpligt. Likaså vill sparbanksinspektionen
förklara sin anslutning till reservanternas förslag att arvodena
och annan ersättning till de av statlig myndighet förordnade revisorerna
böra bestridas gemensamt av sparbankerna efter liknande system som nu
gäller vid utdebitering av kostnaderna för allmänna ombudens verksamhet.
Det är eljest att befara, att en del små sparbanker, hos vilka förståelsen fölen
sakkunnig revision ännu icke vunnit fullt insteg, skulle betrakta den
dem påtvingade revisorn med allt annat än välvilja på grund av det arvode,
som skulle utgå till denne och som skulle anses oproportionerligt stort i förhållande
till övriga revisorers arvode. Man kan nämligen utgå från att
lämpliga personer i många fall icke skulle kunna värvas lör revisorsuppdraget,
därest detta icke skulle ersättas med högre belopp än som nu
utgår till sparbankens egna revisorer. Arvoden å 10—25 kronor per person
torde nämligen icke vara alltför sällsynta i små sparbanker. Man måste
vidare taga med i räkningen, att resekostnader och traktamenten i flera
fall måste utgå till den av statlig myndighet förordnade revisorn, då lämplig
person mera sällan kan förväntas vara att tillgå på de mindre orter, där
sparbanker av ifrågavarande kategori äro belägna.

Det arvode, som'' skulle utgå för varje sparbank, synes böra bestämmas
av tillsynsmyndigheten från fält till fall och icke utgå eller generella grunder
såsom nu är fallet med arvodet till allmänna ombudet. Sparbanksinspektionen
föreställer sig åtminstone, att totalkostnaden bör kunna bliva
mindre vid dylik individuell prövning av arvodena än om det senare förfaringssättet
komme till användning.

142

Man måste taga med i räkningen, att hela den besparing som allmänna
ombudsinstitutionens avskaffande skulle medföra komme att försvinna, därest
detta förslag om förordnande av särskild revisor för varje sparbank
skulle genomföras. Sparbankernas egna revisionskostnader komme förmodligen
icke samtidigt att i nämnvärd mån nedbringas, då man icke kan förutsätta,
att mer än eu och annan sparbank skulie finna sig föranlåten att
minska antalet egna revisorer. En sådan minskning torde för övrigt icke
kunna genomföras utan föregående ändring av vederbörande sparbanksreglemente,
där antalet revisorer som skola utses av huvudmännen skall
vara angivet. Då det på grund av den hårt beskurna vinstmarginalen är av
största vikt, att sparbankernas kostnader hållas nere — vilket dessutom
ligger i sparbankernas eget intresse för ett rätt fullgörande av deras uppgift
till befrämjande av sparsamheten i alla former — vålla ifrågavarande förslags
ekonomiska konsekvenser vissa betänkligheter. Denna fråga torde därför
böra ytterligare övervägas, helst under medverkan från sparbankernas
sida.

Vad härefter angår länsstyrelsernas ställning som beslutande myndighet
i tillsynsfrågor för sparbankerna, vill sparbanksinspektionen framhålla, att
om man först och främst vill ha en effektiv och samtidigt smidigt arbetande
tillsyn, bör länsstyrelsernas befattning med tillsynsfrågor upphöra. De skäl
som bankkommittén i detta sammanhang anfört vill sparbanksinspektionen
understryka. Den största vinsten med en central, odelad tillsyn anser sparbanksinspektionen
ligga däri att det centrala organet skulle kunna få många
sparbanksfrågor tillrättalagda under hand på ett helt annat sätt än nu är
möjligt. Vid en centralisering skulle tillsynsarbetet bliva lättare och mången
onödig omgång undvikas.

Effektivitetssynpunkter tala sålunda enligt sparbanksinspektionens mening
till förmån för en centraliserad tillsyn över sparbankerna, antingen
tillsynen skall förläggas till en särskild sparbanksinspcktion eller till ett
för hela kreditväsendet gemensamt organ. Såsom förut anförts, äro skälen
för sistnämnda alternativ måhända övervägande, under förutsättning att
tanken härpå vinner anslutning från sparbankernas sida.

Det motstånd mot sammanslagning av inspektionerna och bortkopplande
av länsstyrelserna från tillsynen, som kan komma att möta från sparbankernas
sida, torde djupast sett bottna i rädsla för att det gemensamma
tillsynsorganet skall bliva ett alltför stort och maktfullkomligt verk, där
sparbankernas lokala intressen och problem skulle handläggas efter alltför
byråkratiska linjer. Vad som ur effektivitetssynpunkt ter sig som en fördel
med den centrala tillsynen blir för dem, som skola stå under tillsyn, en
nackdel. Den frågan uppkommer då, vilken vikt som bör tillmätas effektiviteten
gentemot sparbankernas önskemål. Det är möjligt, att det väsentliga
icke är att i och för sig uppnå högsta möjliga grad "av effektivitet, utan
att en god tillsyn av visserligen något lägre grad i nämnda hänseende men
i stället med fördelar av psykologisk art kan vara att föredraga. Det är
klart, att för stor eftergift icke bör göras å effektivitetskravet. Så till exempel
bör enligt sparbanksinspektionens mening allmänna ombudsinstitutionen
icke bevaras, även om sparbankerna skulle vilja slå vakt om densamma.
När det gäller centraliseringen i övrigt blir saken tveksammare.
Sparbanksinspektionen har redan i det föregående deklarerat, att en sammanslagning
av inspektionerna icke nu bör "ske utan anslutning från sparbankernas
sida. Vad länsstyrelsernas ställning beträffar, äro de sakliga skälen
för en ändring starkare än i förra fallet. Inspektionen kan emellertid
icke bortse från att det är samma känsloinställning, som i båda fallen kan
vara avgörande för sparbankernas del, i den mån de gå emot centraliseringsförslaget.
De föredraga det mindre verket framför det större, liksom de

143

föredraga den decentraliserade beslutanderätten framför den centrala. Då
såvitt sparbanksinspktionen kan förstå frågorna om bevarandet av en särskild
sparbanksinspektion och om bibehållandet av länsstyrelserna vid tillsynen
ur sparbankssynpunkt ha ett mycket nära samband med varandra,
vill sparbanksinspektionen, under förutsättning att sparbankerna taga avgjord
ställning mot centralisering av tillsynen, uttala sin anslutning till
av reservanterna i bankkommittén framstäilt yrkande, att frågan om sparbankstillsynen
måtte upptagas till prövning först i samband med omarbetning
av sparbankslagen.

Sparbanksinspektionen tillåter sig i detta sammanhang erinra om att inspektionen
redan vid flera tillfällen i utlåtanden till Kungl. Maj:t i sparbanksfrågor
framhållit angelägenheten av att en sådan omarbetning snarast
kommer till stånd.

Med stöd av det ovan anförda får sparbanksinspektionen i underdånighet
hemställa, att 1945 års bankkommittés förslag om sammanslagning av bankoch
fondinspektionen och sparbanksinspektionen, under förutsättning att
reservanternas i kommittén linje är i överensstämmelse med en allmän sparbanksopinion,
icke för närvarande måtte föranleda annan Kungl. Maj :ts åtgärd,
än att hela frågan om tillsynen över sparbankerna hänskjutes till
särskild kommitté, som i överensstämmelse med av 1945 års riksdag uttryckt
önskan om snar allmän revision av sparbankslagen måtte tillsättas
för utarbetande av förslag därutinnan.

Av ledamoten Ek har avgivits särskilt yttrande såsom framgår av härvid
fogade utdrag av sparbanksinspektionens protokoll.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknad Lagerkvist
deltagit ledamöterna Ek och Stenberg.

Stockholm den 4 november 1946.

Underdånigst
E. Lagerkvist.

V. Schwartz.

Bilaga 2.

Utdrag av protokoll, hållet hos sparbanksinspektionen
vid sammanträde den i november 19^6.

Närvarande:

Tillförordnade sparbanksinspektören Lagerkvist, föredragande

Byråinspektören Ek

Tillförordnade byråinspektören Stenberg. 1

1 §■

Till behandling upptogs Kungl. Maj :ts remiss den 17 oktober 1946, vari
sparbanksinspektionen anbefallts att inkomma med utlåtande över av 1945
års bankkommitté avgivet yttrande beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet
för bank- och sparbanksväsendet.

På därom av föredraganden gjord hemställan beslöt sparbanksinspektionen
att till Kungl. Maj :t avgiva utlåtande av den lydelse, registraturet utvisade.

Byråinspektören Ek anhöll dock, att till protokollet måtte tagas följande
av honom avgivna särskilda yttrande:

144

»Det yrkande, vari sparbanksinspektionens utlåtande utmynnar, biträdes
av undertecknad. Med avseende på den motivering, som ligger till grund för
yrkandet, önskar jag för min del framhålla följande.

Liksom bankkommittén anser jag att inga nya synpunkter av vikt till förmån
för en gemensam tillsyn tillkommit utöver dem, som anförts under tidigare
diskussioner. Jag kan doek icke dela kommitténs uppfattning, att dessa
synpunkter numera med ökad styrka tala för en sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen. Alltjämt kvarstår det
faktum att sparbanker och affärsbanker äro väsensskilda och även i framtiden
böra förbli så. Det synes mig därför naturligt att de båda nuvarande
inspektionerna även framgent böra arbeta var och en inom sitt område efter
de linjer, som dem underställda kreditinstituts särart betinga. Ur sparbankernas
synpunkt torde en sådan uppdelning vara att föredraga, då sparbankerna
av en självständig sparbanksinspektion kunna vänta sig större förståelse
för sina speciella problem än av ett gemensamt tillsynsorgan samtidigt
som en sådan inspektion bör kunna förutsättas tillbörligen beakta det
allmännas intressen. Jag åsyftar härvidlag exempelvis en sådan fråga som
sparbankernas filialbildning, som enligt mitt förmenande bör behandlas ur
delvis andra utgångspunkter än som synas böra vara utslagsgivande för
affärsbankernas del. Då för övrigt sparbankernas nuvarande rätt att verka
genom sparbankskommitté torde lcomma att tagas under omprövning i samband
med planerad omarbetning av gällande sparbankslag, är det troligt,
att sparbankernas filialfrågor i en nära framtid kunna bli än mer aktuella
än i dag.

Som skäl för gemensam central tillsyn har anförts att kontrollen bleve effektivare,
bl. a. skulle flerbanksgäldenärernas engagemang lättare kunna överblickas.
Teoretiskt sett synes ett sådant skäl vara starkt men i praktiken torde
det komma att få mindre värde. Av tekniska orsaker kunna nämligen uppgifter
beträffande engagement i sparbanker och affärsbanker endast införskaffas
beträffande sådana över vass storlek. Då denna gräns för affärsbankernas
del på något undantag när ligger mycket högt, torde uppgifterna ytterst
sällan bliva av värde, åtminstone för bedömning av sparbankernas krediter.
Det samarbete på denna punkt, som hittills bedrivits mellan de båda
nuvarande inspektionerna, synes mig vara till fyllest för sitt ändamål.

Bankkommittén anser sig ha konstaterat, att man på ledande sparbankshåll
icke ställer sig avvisande mot en sammanslagning av de båda centrala
inspektionsmyndigheterna under förutsättning att länsstyrelserna bibehållas
vid sina nuvarande befogenheter. På grund av den erfarenhet, jag samlat under
mina ständiga resor ute bland sparbankerna, anser jag mig mot detta
konstaterande kunna våga uttala det omdömet, att sparbanksmännen överlag
och i synnerhet de i medelstora och små sparbanker hysa en bestämd
motvilja mot sammanslagning av inspektionerna.

Av vad ovan anförts torde framgå, att jag i motsats till bankkommittén
icke finner att vägande organisatoriska skäl tala för tillskapandet av en för
sparbanker och affärsbanker gemensam central tillsynsmyndighet. Då dessutom
de psykologiska skäl, som tidigare fått fälla avgörandet, alltjämt synas
starkt tala emot en sammanslagning, anser jag att en sådan icke bör komma
till stånd. Om däremot sparbankernas och affärsbankernas verksamhet genom
lagstiftning skulle komma att mer sammanfalla än nu, anser jag dock
att frågan bör komma i ett annat läge.»

Vid protokollet:

V. Schwartz.

145

Fullmäktiges i riksbanken

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 ha fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse (under § 19) anfört angående den statliga tillsynen
över bank- och sparbanksväsendet. Med anledning härav få fullmäktige anföra
följande.

Revisorerna uttala, att frågan om en samordning av den centrala offentliga
tillsynen över bank- och sparbanksväsendet genom en sammanslagning av
bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna borde närmare prövas.

Fullmäktige ha tidigare beretts tillfälle att yttra sig i denna fråga. I sitt
utlåtande den 12 oktober 1935 över jordbrukskreditutredningens betänkande
med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. uttalade fullmäktige
i anledning av vad utredningen föreslagit beträffande tillsynen över
jordbrukskasserörelsen, att man i första hand borde eftersträva en gemensam
inspektion för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor.

Vidare hava fullmäktige i yttrande den 7 november 1946 förordat, att av
1945 års bankkommitté i skrivelse den 9 oktober 1946 framlagt förslag om
sammanslagning av ifrågavarande båda inspektionsmyndigheter skulle genomföras.

Sedan fullmäktige avgav sitt sistnämnda yttrande har intet inträffat som
föranleder fullmäktige att frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan.
Fullmäktige tillstyrka följaktligen att den av revisorerna föreslagna utredningen
kommer till stånd. I detta sammanhang vilja fullmäktige erinra om
att sparbankslagen är föremål för översyn genom 1948 års sparbankssakkunniga.

Stockholm den 24 januari 1952.

Med undersåtlig vördnad
Å fullmäktiges vägnar:

CONRAD JONSSON.

Sven Lindh.

Fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande de! I, s. 169, § 19.

Till Konungen.

Medelst remiss den 21 december 1951 har Eders Kungl. Maj :t berett fullmäktige
i riksgäldskontoret tillfälle att avgiva och senast den 29 januari
1952 inkomma med yttrande i anledning av riksdagens senast församlade revisorers
uttalanden under § 19 i berättelsen om statsverket angående den
statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet samt jordbrukskasseväsendet;
och få fullmäktige i anledning härav anföra följande.

Revisorerna påtala den nuvarande splittringen i fråga om den statliga ccn 10—527135.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. 11.

146

trala tillsynsverksamheten inom kreditväsendet, som ligger däri att en särskild
tillsynsmyndighet finnes för sparbankerna, medan banker och jordbrukets
kreditkassor äro underställda bank- och fondinspektionens kontroll,
och förorda på på anförda skäl, att frågan om införande av en för samtliga berörda
områden enhetlig central tillsynsorganisation upptages till närmare
prövning. Revisorerna anse bland annat, att utvecklingen inom kreditväsendet
under den senare tiden gjort behovet av en gemensam tillsynsorganisation
mera framträdande än tidigare och jämväl ökat förutsättningarna för
genomförandet av en sådan organisation.

Fullmäktige dela revisorernas uppfattning, att spörsmålet om en omorganisation
av den statliga tillsynen över angivna grenar av kreditväsendet bör
närmare utredas. Emellertid vilja fullmäktige erinra om att frågan om en
gemensam inspektionsmyndighet för bank- och sparbanksväsendet, enligt
vad fullmäktige inhämtat, för närvarande är under prövning inom 1948 års
sparbankssakkunniga, vilkas arbete väntas i huvudsak bli slutfört under
innevarande år. Syftemålet med revisorernas ifrågavarande framställning synes
sålunda redan vara tillgodosett.

Stockholm den 24 januari 1952.

Med undersåtlig vördnad
Å fullmäktiges vägnar:

ANDERS ÖRNE.

Torsten Bjerlöw.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av ,vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående kostnader för pensionering av befattningshavare
vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen.

Med återställande av remissakten får statskontoret såsom utlåtande hänvisa
till bifogade transumt av ämbetsverkets den 4 oktober 1951 avgivna
utlåtande angående ändring av kungörelsen om försäkringsanstalternas bidrag
till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionen. Härutöver
vill statskontoret endast tillägga, att de årliga pensioneringskostnaderna för
närvarande uppgå till för bank- och fondinspektionen kronor 45 850:56,
för sparbanksinspektionen kronor 16 581: 12 och för försäkringsinspektionen
kronor 50 043:24.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Björn.

Stockholm den 18 januari 1952.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

ARNE SUNDBERG.

Wilh. Joachimsson.

147

Bilaga l.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret har emellertid vid granskningen av föreliggande framställning
uppmärksammat följande. Bidragen till försäkringsinspektionen äro
jämlikt 292 § lagen om försäkringsrörelse och 26 § lagen om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket avsedda till bestridande
av kostnader för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet.
Till dess kostnader måste statens icke oväsentliga utgifter för pensioner
till f. d. befattningshavare och efterlevande till anställningshavare
hos inspektionen anses höra. Tidigare ha också utgifterna för ändamålet
i fråga upptagits i inspektionens stat, men detta är numera icke förhållandet.

Enligt kungörelsen den 17 december 1914 (nr 449) skulle sålunda de
pensioner, som med tillämpning av lagen angående civila tjänsteinnehavares
rätt till pension beviljats eller komme att beviljas, utgå till tjänsteinnehavare
vid försäkringsinspektionen av anslaget till upprätthållande av verksamheten.
Anslaget skulle emellertid beredas gottgörelse från fonden för
pensionering av civila tjänsteinnehavare med belopp, svarande mot pensionsfondens
efter den fördelningsgrund, som Kungl. Maj :t fastställde, uträknade
andel i pensionsutgifterna. — Det må nämnas, att Kungl. Maj :t den 13
september 1935 föreskrev, att sagda andel för räkenskapsåret 1934/35 skulle
utgöra 17 procent. Försäkringsinspektionens stat för budgetåret 1934/35
upptager en anslagspost om 7 900 kronor för pensioner till avskedade tjänstemän.

Ovan berörda kungörelse ersattes av kungörelsen den 31 maj 1935 (nr
262), enligt vilken de pensioner, som med tillämpning av lagen angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension beviljats eller komme att beviljas,
vid försäkringsinspektionen skulle utgå av de medel, från vilka verkets
utgifter i övrigt bestredes. De medel, varifrån pensionerna utbetalades, skulle
erhålla gottgörelse från fonden för pensionering av civila tjänsteinnehavare
med belopp, som svarade mot pensionsfondens andel i pensionsutgifterna.
Motsvarande bestämmelser beträffande pensioneringskostnaderna enligt då
gällande civila tjänstepensionsreglemente återfinnas i kungörelsen samma
dag (nr 263). — I försäkringsinspektionens stat för budgetåret 1935/36
finnas såsom utgifter under rubriken pensionskostnader upptagna: 1. pensionsavdrag
motsvarande belopp, att tillföras civila pensionsfonden, 2 000
kronor; 2. pensioner, 7 900 kronor; 3. dyrtidstillägg, 660 kronor. Under särskilda
uppbördsmedel ha såsom gottgörelse från civila pensionsfonden upptagits
1 300 kronor. För budgetåren 1936/39 ha jämväl vissa belopp upptagits
under en anslagspost för pensionsavdrag motsvarande belopp, att
tillföras civila tjänstepensionsfonden (civila pensionsfonden). För pensioner
och dyrtidstillägg därå voro medel däremot icke längre erforderliga.

Den 2 december 1938 förordnade Kungl. Maj :t, att utbetalning från anslagsposten
icke vidare skulle äga rum. Posten har utgått ur staten från
och med budgetåret 1939/40.

Såsom redan framhållits, bör enligt statskontorets uppfattning, statsverkets
utgifter för pension till från försäkringsinspektionen avgångna tjänstemän
in. fl. i sista band bestridas med de bidrag, som försäkringsanstalterna
ha att lämna. Dessa utgifter uppgå för närvarande till 33 794:33 kronor
för år.

148

Frågan om hänsynstagande till pensioneringskostnaderna vid beräknandet
av erforderliga bidrag till inspektionens verksamhet och fastställandet
av stat för densamma torde emellertid få ses och böra lösas i ett större sammanhang.
Statskontoret vill sålunda erinra, att sparbankerna ha att erlägga
bidrag till bestridande av sparbanksinspektionens organisation och verksamhet,
och motsvarande skyldighet gäller för bankbolagen och fondkommissionärerna
i förhållande till bank- och fondinspektionen. Utgående pensioner
upptagas emellertid icke — i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts
ovan angivna beslut — som utgifter i vederbörande stater. Däremot synes
numera i allmänhet i fråga om andra myndigheter, vilkas verksamhet kan
anses avsedd att finansieras genom avgifter av olika slag — i den mån taxefrågorna
aktualiseras — vid avgifternas fastställande hänsyn jämväl tagas
till statsverkets utgifter för pensioner.

Enligt statskontorets uppfattning bör sålunda i ett sammanhang övervägas,
om icke för de tre berörda myndigheterna med specialbudget pensionskostnaderna
böra finansieras med anlitande av de avgifter, som uttagas för
verksamheten. Enklast synes detta kunna ske, om i vederbörande stater
bland utgifterna uppföres en post för detta ändamål, från vilken årligen
efter erhållen uppgift från statskontoret skulle avföras den verkliga pensionskostnaden
att tillgodoföras vederbörliga pensionsanslag.

Underdånigst
Wilhelm Björck.

Carl W. Lindblad. olle Johnson.

Bank- och fondinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt bankoch
fondinspektionen att senast den 29 januari 1952 avgiva utlåtande över
vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående
kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen. Med anledning
härav får bankinspektionen — som begränsar sitt utlåtande till att avse
dess befattningshavare — anföra följande.

Såsom statsrevisorerna angivit infördes pensionsrätten för bank- och fondinspektionens
befattningshavare genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni
1935, enligt vilket dåvarande tjänstepensionsreglemente (SFS 1934:442)
skulle från och med den 1 juli 1935 tillämpas å befattningshavarna. Sagda
beslut tillkom på grundval av en utredning — berörande ett flertal ämbetsverk
— vilken utfördes av statskontoret och som av detta ämbetsverk redovisades
i underdånig skrivelse den 14 november 1934. Vid sitt utredningsarbete
hade statskontoret begärt och erhållit yttrande i ärendet från inspektionen,
som därvid bl. a. uttalat, att enär inspektionens utgifter bestredos,
dels av medel, som influtit genom bidrag till bankinspektionen och bidrag
till. fondinspektionen, och dels av medel, vilka ställts till förfogande för bestridande
av kostnaderna för tillsyn över efterlevnaden av föreskrifterna i
förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper, en bestämmelse syntes böra meddelas, att pen -

149

sion till befattningshavarna skulle bestridas av sådana medel, av vilka befattningshavarens
avlöning före pensionens tillträdande utgått.

Till den princip, varåt inspektionens sålunda gjorda uttalande ger uttryck,
kan ämbetsverket fortfarande ansluta sig, vilket alltså innebär, att inspektionen,
i likhet med statsrevisorerna, finner det konsekvent att kostnaderna
för pensionering av inspektionens befattningshavare finansieras i samma
ordning som övriga löneutgifter till dessa. Att befattningshavarnas pensionsförmåner
härigenom icke rubbas förutsätter inspektionen som självklart.

Eventuellt uppkomma vid en omläggning av förevarande slag en del praktiska
problem, som torde tarva närmare utredning. Det kan t. ex. vara tveksamt
huruvida de som lämna bidrag till bank- och fondinspektionen böra
deltaga i kostnaderna för utbetalning av pensioner åt befattningshavare, som
räkna tjänstår från tjänstgöring i såväl annat statligt verk som i inspektionen.
Även en del spörsmål av försäkringsteknislc art torde framträda. Inspektionen
vill med hänsyn härtill förorda att frågan om finansierandet av
inspektionens pensionskostnader icke avgöres förrän ytterligare utredning
i ärendet ägt rum.

I detta ärendes behandling ha deltagit samtliga ledamöter. Undertecknad
Algott har varit föredragande i ärendet.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
K. WULFF.

Stig Algott.

Sparbanksinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har Kungl. Maj:t anbefallt sparbanksinspektionen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående kostnaderna för
pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
och försäkringsinspektionen. Till åtlydnad härav får
sparbanksinspektionen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha bland annat påpekat, att den nu tillämpade ordningen
för bestridande av kostnaderna för pensionering av befattningshavare
vid ovannämnda tre tillsynsmyndigheter innebär, att dessa utgifter
icke såsom övriga kostnader för institutionerna i fråga bestridas av respektive
fondmedel utan belasta statsverket. Revisorerna uttala vidare att eu
konsekvent tillämpning av den i övrigt fastslagna principen för finansiering
av verksamheten vid sagda ämbetsverk självfallet bör leda till att de
med verksamhetens bedrivande sammanhängande kostnader utan undantag
täckas genom bidrag från de kontrollerade inrättningarna själva, varför
även kostnaderna för personalens pensionering böra inordnas i det specialbudgetsystem,
som tillämpas för samma myndigheter, samt belasta respektive
diversemedelsf onder.

Sparbanksinspektionen delar helt revisorernas uppfattning i denna fråga.
Inspektionen tillstyrker därför revisorernas förslag, att frågan om pensioneringskostnadernas
bestridande vid bank- och fondinspektionen, spar -

150

banksinspektionen och försäkringsinspektionen samt i samband därmed en
omläggning av redovisningssystemet på sätt revisorerna i sin berättelse antytt
upptages till omedelbart avgörande.

Beträffande sättet för fastställande av de pensioneringskostnader, som
böra bestridas av respektive fonder, ha revisorerna uttalat, att ersättningarna
synas antingen kunna beräknas med utgångspunkt från de årliga kostnaderna
för faktiskt utgående pensioner eller ock utmätas på grundval av
de försäkringstekniskt beräknade pensionsavgifter, inklusive rörligt tillägg,
som böra upptagas till täckande av blivande pensionskostnader för den i
tjänst varande personalen. Sparbanksinspektionen vill för sin del förorda
det senare förfaringssättet, emedan det synes leda till ett principiellt riktigare
resultat än det andra såtillvida, att belastningen på fonderna därigenom
kommer att direkt motsvara den del av pensionsförmånerna, som intjänats
i tjänst hos respektive tillsynsmyndighet.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad Lagerkvist,
deltagit ledamöterna Westerlind, Stenberg och Gårdholm.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst
E. LAGERKVIST.

V. Schwartz.

Försäkringsinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 181, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1951 har försäkringsinspektionen anbefallts
att senast den 29 innevarande januari avgiva utlåtande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
angående kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen. I
anledning härav får försäkringsinspektionen —- som anser sig böra taga
ställning till vad revisorerna yttrat endast såvitt inspektionen själv beröres
därav — anföra följande.

Kostnaderna för pensioner till f. d. befattningshavare och efterlevande
till anställningshavare hos försäkringsinspektionen bestridas icke såsom
övriga kostnader för inspektionen genom bidrag från försäkringsbolagen
utan belasta statsverket. En sådan ordning ha riksdagens revisorer funnit
oegentlig och stridande mot den princip, som i övrigt tillämpas i fråga om
finansieringen av inspektionens verksamhet. Enligt revisorernas uppfattning
böra de med verksamhetens bedrivande sammanhängande kostnaderna
utan undantag täckas genom bidrag från försäkringsbolagen.

Såsom omnämnts av riksdagens revisorer har statskontoret i skrivelse
den 4 oktober 1951 fäst Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på här föreliggande
fråga. I ett den 18 oktober 1951 dagtecknat yttrande över statskontorets
skrivelse förklarade försäkringsinspektionen sig icke ha något att erinra
emot att frågan bleve föremål för prövning.

Försäkringsinspektionen har icke något att invända emot den av riksdagens
revisorer avsedda ordningen att pensioner till f. d. befattningshavare
och efterlevande till anställningshavare hos inspektionen finansieras

151

med anlitande av de bidrag, som försäkringsanstalterna ha att erlägga till
bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionen. Ett sådant system
har tidigare tillämpats. Olika metoder kunna användas vid beräkningen av
pensionskostnaderna. Enklast synes vara att räkna med de faktiska pensionskostnaderna
för de befattningshavare, som vid sin avgång ur statstjänst
innehade sådan befattning hos inspektionen, som var förenad med
pensionsrätt. Inspektionen vill dock fästa uppmärksamheten på att för befattningshavare,
som under sin aktiva tid tjänstgjort såväl hos annan statlig
myndighet som hos inspektionen, någon uppdelning av pensionskostnaderna
icke kommer till stånd med användande av nyssnämnda metod. Budgetmässigt
sett synes frågan böra lösas därigenom att i inspektionens stat
uppföres en förslagsvis beräknad utgiftspost, benämnd pensionskostnader,
från vilken efter uppgift från statskontoret de faktiska pensionskostnaderna
avföras och tillgodoföras vederbörande pensionsanslag.

I handläggningen av detta ärende ha — förutom undertecknade — deltagit
ledamoten Hasselrot samt byråcheferna Brundin och Vinell.

Stockholm den 17 januari 1952.

Underdånigst
O. A. ÅKESSON.

L. VOGEL.

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 192, § 21.

Till Konungen.

Härmed får riksarkivet i underdånighet avgiva utlåtande över vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande vissa med
det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor.

Riksdagens revisorer ha sedan lång tid tillbaka med intresse följt utvecklingen
på det statliga arkivväsendets område, ett intresse som företrädesvis
varit inriktat på gallringsfrågor och som efter initiativ 1938 resulterade i tillsättandet
av 1940 års arkivsakkunnige. Härtill anknyter vad revisorerna i
sådant sammanhang anföra. Berättelsen innehåller ej någon anmärkning eller
något klander angående riksarkivets förvaltning, men framhåller en rad
av de svårigheter, vilka med nuvarande arbetsförhållanden måste göra sig
gällande på flera av riksarkivets verksamhetsområden. Det första avsnittet
av revisorernas här ifrågavarande framställning berör gallringsproblemen.

Arkivsakkunniges arbete har fram till upphörandet av deras verksamhet
den 31 december 1951 bl. a. resulterat i en rad gallringsförslag, vilka i vederbörlig
ordning lett till synnerligen omfattande gallringsbeslut, dels redan
verkställda, dels för närvarande under förberedelse eller arbete. Dessa gallringar
ha, enligt vad revisorerna framhålla, såväl åstadkommit avsevärda
utrymmeslättnader som givit statsverket ej obetydliga inkomster för utgallrade,
försålda handlingar.

Riksarkivet har i gallringsfrågan vidtagit de åtgärder som det ansett sig
vara i stånd att utföra. Den arbetskraft, som står till riksarkivets förfogande,
räcker emellertid icke för att lösa denna fråga, icke heller ha statsmakterna
ålagt riksarkivet att uppgöra gallringsförslag för myndigheterna.
Detta oaktat har riksarkivet för egen del, t. ex. under år 1951, framlagt

152

dylika förslag för vissa i länsstyrelsernas arkiv förvarade handlingar rörande
folkbokföring och källskatt och anser det tillhöra sitt självklara intresseområde
att i möjligaste mån uppmärksamma dessa frågor, även utöver
vad som författningsenligt tillkommer detsamma. Gallringsfrågan är
sådan till sin karaktär, att den ständigt kräver nya undersökningar och
ställningstaganden. Allteftersom statsförvaltningen griper över nya områden
av samhällslivet och nya statsorgan inrättas, uppstå för varje dylik utvidgning
nya arter av handlingar, ofta av synnerligen omfattande slag; härtill
kommer de senaste decenniernas snabba utveckling på den maskinella
skrivteknikens område. Denna av ingen eftersträvade, men till statsförvaltningens
expansion ofrånkomligt knutna anhopning av arkivhandlingar medför
nödvändigheten av en ständig omprövning av härmed sammanhängande
gallringsfrågor. Det har genom arkivsakkunnigas och riksarkivets arbete
kommit att synnerligen klart framstå, att endast noggranna och planmässiga,
vetenskapligt och administrativt kvalificerade undersökningar kunna
avväga gallringarna så, att de därmed förenade riskerna, att förvaltning och
forskning gå miste om viktigt material, i möjligaste mån undvikas. Riksdagens
revisorer ha i sin berättelse kraftigt understrukit behovet av fortsatt
arbete på detta område, varvid de gett uttryck åt uppfattningen att gallringsarbetet
aldrig på ett tillfredsställande sätt kan bedrivas efter en gång för
alla fastslagna regler och framhållit att åtgärder för dess främjande äro att
betrakta som rationaliserings- och besparingsåtgärder. Förutsättningarna för
arbetets vidareförande äro emellertid förändrade i och med arkivsakkunnigas
upphörande (31 december 1951).

Skall gallringsarbetet i fortsättningen kunna bedrivas på det av riksdagens
revisorer som nödvändigt framhållna effektiva sättet, krävas härför
också arbetsresurser, vilka svara mot dem, som arkivsakkunniga disponerat
för sin verksamhet på gallringsområdet. Riksarkivet kan under nuvarande
förhållanden icke ens med uppbjudande av alla krafter medhinna ytterligare
arbetsuppgifter. Arkivsakkunniga ha emellertid i sitt betänkande den 30
augusti 1951 anvisat en framkomlig väg genom förslaget om riksarkivets
utvidgning med en gallringsbyrå.

Sammanfattningsvis kan följande sägas. Av anförda fakta och synpunkter
framgår med logisk nödvändighet behovet för riksarkivet dels att i samråd
med vederbörande myndigheter vara verksamt för gallringsfrågornas bearbetning
och utredande, dels att, i enlighet med revisorernas uttryck, fungera
som serviceorgan för det offentliga arkivväsendet, omfattande statsförvaltningens
arkivbildning, arkivvård och arkivgallring. En sådan utvidgning
av riksarkivets uppgifter kräver personalförstärkning, och i fråga om en
dylik rationaliseringsåtgärd föreligger det av arkivsakkunniga uppgjorda
förslaget till gallringsbyrå i riksarkivet. Frågan torde också ha sina konsekvenser
för andra delar av arkivväsendet. Såsom riksarkivet nyligen har
framhållit i sitt underdåniga remissvar den 16 oktober 1951 med anledning
av arkivsakkunnigas betänkande den 30 augusti 1951 om förstärkning av
riksarkivets arbetskrafter, bör i detta sammanhang även frågan om de lokala
arkivens ställning, vad gallringen angår, uppmärksammas, och en behövlig
personalförstärkning för gallringsfrågor vid landsarkiven, som vissa
Iandsarkivarier i sina remissvar vid nämnda tillfälle framfört, bör i detta
sammanhang upptagas till diskussion, sedan grundläggande erfarenheter
vunnits.

Riksdagens revisorer ha vidare i sin skrivelse berört riksarkivets ställning
som depå för den centrala förvaltningens arkiv och i detta sammanhang
uttalat sig om arkivmaterialets omistliga värde såväl för staten som
för den enskilde medborgaren. Detta förhållande, som är av grundläggande

153

betydelse för uppfattningen av arkivväsendet, har länge varit så föga uppmärksammat,
att riksarkivet har för avsikt att belysa detta i en under utarbetande
stadd populär skrift om sina samlingar och dessas betydelse för
förvaltning, rättsväsen och forskning. Revisorerna framhålla för sin del den
intensifiering och breddning av forskningsintresset, som bidragit att »för
en bredare allmänhet klargöra arkivens betydelse».

I anslutning till sin karakteristik av arkivmaterialet framlägga revisorerna
en kritisk granskning av riksarkivets lokaler, vilka karakteriseras som »föråldrade,
otillräckliga och bristfälliga»; även inskärpes den risk som de
oersättliga samlingarna löpa för förstörelse i händelse av brand eller krig.
Härtill kan riksarkivet med stöd av dagliga erfarenheter lägga följande. Svårigheterna
i riksarkivets arbete betingas givetvis till stor del av den primitiva
och obekväma miljö, vari in- och utländska forskare nödgas bedriva sitt
kvalificerade arbete, i den mån de över huvud vid uppnådd högre ålder på
grund av frånvaron av hissar och övriga bekvämligheter ännu kunna besöka
riksarkivet, och likaledes av de föga rationella, men med nuvarande lokaler
ofrånkomliga förhållanden, under vilka tjänstemän, kanslibiträden och expeditionsvakter
utföra sin gärning. Vad som enligt riksarkivets mening framför
allt måste vara avgörande vid ett ställningstagande till dess lokalfråga,
är dock de av riksdagens revisorer framhållna riskerna. Dessa äro av sådan
storleksordning, att det icke är försvarligt att låta någon möjlighet att fästa
uppmärksamheten vid dem gå sig förbi. I händelse av brandolycka i någon
av huvudlokalerna, varemot man trots noggrann övervakning och upprepade
skyddsföreskrifter ej kan uppnå full säkerhet, kan det centrala materialet
till vårt lands och vårt folks historia i en handvändning upphöra att
existera, då själva konstruktionssättet i t. ex. huvudbyggnaden ger möjligheter
för snabb övertändning och fullständigt sammanstörtande (oskyddade
järnkonstruktioner). De för allmänheten avsedda och i enlighet med
arkitektens intentioner representativt utformade trappuppgångarna ha på
grund av platsbrist måst användas till att lagra pappkartonger, och under
sådana förhållanden äro fullständiga säkerhetsåtgärder ej möjliga att åstadkomma.
De som bära ansvaret för samlingarna äro dömda till en ständig
oroskänsla för de omistliga värden de ha i sin vård.

Revisorerna antyda i slutet av ifrågavarande avsnitt av sin berättelse ännu
ett med riksarkivets lokalfråga sammanhängande problem. Liksom inrättandet
av en gallringsavdelning i riksarkivet skulle innebära en rationalisering,
skulle motsvarande gälla med hänsyn till riksarkivets allmänna arbetsuppgifter,
om lokalfrågan löstes. Detta är otvivelaktigt en väsentlig sida av problemet.
För riksarkivets arbete skulle det medföra stora lättnader, om antalet
förvaringsställen reducerades från 12 till 2. Medan riksarkivet nu dagligen
måste hålla 3 expeditioner öppna för allmänheten i olika stadsdelar och
vissa dagar i veckan ännu en fjärde, med allt vad detta innebär av personalåtgång,
skulle hela expeditionsförfarandet kunna omedelbart förenklas
och effektiviseras genom en koncentration av lokaliteterna. Grundförutsättningen
för en verklig och bestående rationalisering av riksarkivets arbete
som vetenskapligt forskningscentrum och som arkivdepå i omedelbart samarbete
med förvaltningen utgöres ovtivelaktigt av en lösning av dess lokalfråga.

I detta ärendes handläggning ha deltagit riksarkivaricn (föredragande)
samt arkivrådet Hedar och t. f. arkivrådet Enblom.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst
INGVAR ANDERSSON.

Erik Grill.

154

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 199, § 22.

Underdånigt utlåtande.

Vad statskontoret anfört i sitt i ärendet omförmälda utlåtande i anledning
av riksdagens år 1939 församlade revisorers uttalande rörande Chalmers
provningsanstalt äger enligt ämbetsverkets mening alltjämt giltighet.
Emellertid har ifrågavarande spörsmål nu erhållit särskild aktualitet genom
den av lokalstyrelsen för Chalmers tekniska högskola gjorda hemställan om
statsbidrag för budgetåret 1952/53 till provningsanstalten för täckandet av
vissa kostnader för förbättrade pensionsförmåner, i vilket ärende statskontoret
avgivit utlåtande den 1 december 1951. Ämbetsverket framhöll i detta
yttrande bl. a., att ett bifall till framställningen skulle föranleda ett avsteg
från den sedan anstaltens tillkomst i princip upprätthållna grundsatsen om
självfinansiering av verksamheten och innebära en subventionering med
skattemedel till förmån för dem, som använde provningsanstaltens tjänster.
Statskontoret påyrkade på det bestämdaste, att anstalten planlade verksamheten
och fastställde provningstaxorna så att ett statligt stöd icke bleve
erforderligt.

Härutöver vill statskontoret erinra om det av överstyrelsen för yrkesutbildning
i samråd med statens provningsanstalt framlagda betänkandet angående
inrättande av auktoriserade provningsanstalter vid vissa tekniska
läroanstalter, över vilken utredning statskontoret yttrat sig den 24 maj 1951.
Förslaget har ännu icke blivit föremål för statsmakternas prövning.

Mot bakgrunden av de av revisorerna nu lämnade uppgifterna angående
den ledande personalens inkomstförhållanden finner statskontoret det ägnat
att förvåna, att lokalstyrelsen icke ansett sig kunna vidtaga sådana åtgärder
för en skäligare fördelning av inkomsterna, att utrymme skapats för en
förbättrad standard i fråga om lokaler och materiel samt för beredande av
gynnsammare pensionsförmåner åt vissa befattningshavare vid anstalten.
Uppenbarligen måste det under dessa förhållanden anses otänkbart, att staten
i nuvarande läge skulle ställa särskilda medel till förfogande för anstalten.
Då ledningen för anstalten enligt statskontorets bedömande icke i allo
uppfyllt de krav, som måste uppställas för handhavandet av verksamheten
under samma fria former som hittills, finner ämbetsverket i likhet med revisorerna
det angeläget, att en utredning rörande Chalmers provningsanstalts
framtida ställning och organisation snarast kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 12 januari 1952.

K. A. LINDBERGSON.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Olle Johnson.

155

Lokalstyrelsens för Chalmers
tekniska högskola

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 190, § 29.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 27 december 1951 har Kungl. Maj :t uppdragit
åt lokalstyrelsen för Chalmers tekniska högskola att avgiva utlåtande i anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande Chalmers provningsanstalt. Till åtlydnad härav får lokalstyrelsen i
underdånighet anföra följande.

Revisorernas uttalande utmynnar i ett yrkande att de spörsmål, som varit
föremål för revisorernas överväganden i fråga om Chalmers provningsanstalt,
göras till föremål för en närmare utredning, varvid borde övervägas
möjligheterna att antingen helt inordna anstalten under Chalmers tekniska
högskola eller ock omorganisera verksamheten enligt de principer som gälla
för statens provningsanstalt och statens skeppsprovningsanstalt.

Lokalstyrelsen — som självfallet icke motsätter sig en utredning beträffande
Chalmers provningsanstalts organisation — får emellertid redan nu
förorda, att anstalten även i fortsättningen får bibehålla en halvstatlig karaktär.

Vid en jämförelse mellan statens provningsanstalt, som är helt förstatligad,
och Chalmers provningsanstalt, som icke är organiserad som en reguljär
statsinstitution, synes det uppenbart att den senare organisationsformen
ekonomiskt sett utfallit bättre samtidigt som den lämnat näringslivet en god
service. Härom får lokalstyrelsen hänvisa till ett av provningsanstaltens
nämnd på anmodan av lokalstyrelsen avgivet, den 21 januari 1952 dagtecknat
utlåtande, vilket jämte tillhörande bilagor här bifogas i avskrift. Den omständigheten,
att vissa förhållanden vid provningsanstalten blivit föremål för
uppmärksamhet, synes i och för sig icke böra föranleda till den slutsatsen
att den nuvarande organisationsformen är olämplig. Till följd av icke sakkunniga
uttalanden i pressen har, enligt lokalstyrelsens mening, betydelsen
av dessa förhållanden i många fall överdrivits. I detta sammanhang kan
lokalstyrelsen icke underlåta framhålla, att vissa utlåtanden avgivits beträtfande
anstalten utan att vare sig lokalstyrelsen eller anstaltens ledning beretts
tillfälle att yttra sig.

I fråga om organisationen böra enligt lokalstyrelsens mening allt fortfarande
staten och näringslivet medverka, vilkas intressen torde vara väl tillgodosedda
inom den nuvarande organisationen, då i lokalstyrelsen ingår representanter
för såväl staten som näringslivet. Det är vidare för provningsanstaltens
verksamhet av synnerlig betydelse att kunna anlita den vetenskapliga
expertis som finns att tillgå i denna del av landet. Denna betingelse
uppfyiles därigenom, att anstaltens angelägenheter under lokalstyrelsens
inseende handhavas av anstaltens nämnd, som består av professorer eller
eventuellt andra lärare vid högskolan.

I anledning av den diskussion som sista tiden förts i pressen rörande provningsanstalten
har lokalstyrelsen, vars ledamöter vid skilda tillfällen haft
anledning besöka anstalten, vid sammanträde den 20 december 1951 avlagt
besök därstädes och därvid kunnat konstatera, att anstalten enligt lokalstyrelsens
mening är väl skött och utrustningen för sitt ändamål är god och
väl underhållen.

I fråga om provningsanstaltens organisation vill lokalstyrelsen ytterligare
framhålla, atl flera av de forskningsanstalter, som under senare årtionden

156

organiserats i vårt land tillkommit och drivas i samverkan mellan staten
och näringslivet. Sådana anstalter äro svenska textilforskningsinstitutet,
svenska institutet för konserveringsforskning, metallografiska institutet in.
fl. Principen har härvid varit den, att byggnader uppförts för vederbörande
anstalt på statens bekostnad och att staten därjämte lämnat visst årligt bidrag
till driften. Näringslivet har tillskjutit medel för inredning och utrustning
samt för de driftkostnader, som icke täckas av statsmedel, d. v. s. huvuddelen
av dessa.

Under hänvisning till vad som uttalats i anstaltsnämndens ovan angivna
yttrande är lokalstyrelsen angelägen att understryka, att de brister som
kunna tinnas vid anstalten i stort sett kunna återföras till att de lokaler,
vari anstalten för närvarande har att bedriva sin verksamhet, icke svara mot
nutida krav. De nu till anstaltens förfogande ställda lokalerna ha tillkommit
under en tid, då dels anstaltens personal var väsentligt mindre än för närvarande
och dels anspråken på lokaler voro betydligt mera blygsamma än
vad nu är fallet. Anstaltsledningen har utnyttjat lokalerna effektivt, och genom
tillmötesgående från högskolan har gång efter annan ytterligare rum
ställts till anstaltens förfogande. Resultatet har blivit, att verksamheten
för närvarande bedrives i ett flertal helt från varandra skilda lokaler, en
omständighet som givetvis i hög grad försvårar arbetets ledning och sålunda
en rationell drift. Även i sanitärt hänseende äro lokalerna bristfälliga, vilket
påtalats av yrkesinspektören i sjätte distriktet. Dessa brister avhjälpas nu i
möjligaste mån. Lokalbristen och de sanitära bristerna ha icke varit främmande
för lokalstyrelsen. Svårigheterna att ernå en godtagbar lösning ha
skärpts genom den försening som uppstått i högskolans nybyggnadsprogram,
därigenom att den ursprungliga planen för uppförande av nvbyggnader för
högskolan inom området Nya Chalmers hittills icke fått fullföljas. Allt fortfarande
måste sålunda i det byggnadskomplex, vari anstaltens lokaler äro
inrymda, icke blott dessa utan även vissa institutioner vid högskolan samt
huvuddelen av tekniska gymnasiet i Göteborg inrymmas. Samtliga nu nämnda
institutioner lida av lokalbrist till men för verksamheten. Lokalstyrelsen
har i årligen återkommande underdåniga skrivelser kraftigt understrukit
nödvändigheten av att på området Nya Chalmers de sedan länge uppgjorda
planerna få realiseras. Därjämte har styrelsen för tekniska gymnasiet i Göteborg,
som består av lokalstyrelsens ledamöter samt gymnasiets rektor, vid
förhandlingar med Göteborgs stad framhållit att de nuvarande lokalerna för
gymnasiet äro otillräckliga. Lokalstyrelsen har jämväl uppdragit åt Chainierska
byggnadskommittén att utreda förutsättningarna och kostnaderna
för att å området Nya Chalmers åstadkomma en lämplig nybyggnad för
provningsanstalten. Slutligen har lokalstyrelsen för avsikt att jämväl undersöka
möjligheten att genom byte av byggnadsdelar tilhörande Gamla Chalmers
med någon Göteborgs stad tillhörig fastighet åstadkomma annan och
för provningsanstaltens verksamhet mera lämpad lokal.

Såsom ovan anförts anser lokalstyrelsen att den nuvarande organisationsformen
för provningsanstalten är lämplig, varför lokalstyrelsen för sin
del anser den böra bibehållas. Oavsett vilken organisationsform som i eu
framtid kan beslutas lämplig för provningsanstalten är det emellertid et t
livsvillkor för provningsanstalten att den beredes tidsenliga arbetslokaler.
Lokalstyrelsen vill kraftigt understryka detta och hemställer i underdånighet
om statens medverkan härtill.

Vad beträffar de till anstaltens föreståndare och överingenjör utgående
avlöningsförmånerna får lokalstyrelsen hänvisa till vad därom anförts i anstaltsnämndens
förenämnda yttrande. Lokalstyrelsen får därvid särskilt
fästa uppmärksamheten vid att den procentsats av anstaltens bruttoin -

157

komst, som enligt avtal tillkommer föreståndare och överingenjör, kraftigt
reducerats år 1941 med anledning av vad riksdagens år 1939 församlade
revisorer uttalat i denna fråga. Härvid blevo såväl föreståndaren som överingenjören
utlovade att de då fastställda villkoren skulle gälla även om
anstaltens omslutning komme att ytterligare ökas (jämför bil. 12 och 13 i
anstallsnämndens yttrande). Det är denna omständighet, som omöjliggjort
för lokalstyrelsen och anstaltsnämnden att utan vidare vidtaga ändringar
härutinnan trots att de totala årliga avlöningsförmånerna till föreståndaren
och överingenjören under senare år kommit att uppgå till avsevärda belopp.
Enligt lokalstyrelsens mening kan det i och för sig vara motiverat
att förtjänta personer erhålla god ersättning för ett energiskt utfört arbete
som enligt lokalstyrelsens bestämda mening varit av sådan betydelse att
det kraftigt medverkat till provningsanstaltens ökade omslutning. Lokalstyrelsen
anser därför att anstalten erhållit full valuta för de utbetalda ersättningarna,
även om det synes klart att avlöningsvillkoren för närvarande
icke äro tidsenliga. För en institution med provningsanstaltens verksamhet
utgöras intäkterna till största delen av personliga prestanda. Anstalten kan
i detta hänseende jämföras med en advokatbyrå eller en konsulterande ingenjörsbyrå.
Det ligger då nära till hands att de personer, genom vars verksamhet
anstalten beretts ökade inkomster, även i någon form göras ekonomiskt
intresserade av att anstaltens rörelse växer. Ehuru lokalstyrelsen,
som ovan anförts, finner den vinstandelsberäkning, som tillämpas för föreståndaren
och överingenjören, otidsenlig vill lokalstyrelsen emellertid hävda
att principen med vinstandel icke är felaktig. Inom lokalstyrelsen har
t. o. m. diskuterats, huruvida alla de anställda skulle komma i åtnjutande
av någon form av vinstandel. Emellertid har Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund vid förhandlingar med anstaltens ledning hävdat, att
de anställda böra erhålla samma förmåner som tillkomma statstjänstemän
enligt statens löneplansförordning och gällande pensionsförfattningar. Skulle
ett vinstandelssystem för, åtminstone huvuddelen, av personalen införas
måste självfallet frågan om pensions- och sociala förmåner lösas enligt
andra linjer.

Slutligen får lokalstyrelsen erinra, att lokalstyrelsen i underdånig skrivelse
den 1 november 1951 anhållit om bidrag av statsmedel till pensionering
av anstaltens personal. Denna åtgärd från lokalstyrelsens sida är helt
beroende på den aktion, som härutinnan vidtagits av Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund och som går ut på, bland annat, att pensionering
av personalen skall ske enligt de av staten tillämpade principerna för pensionering
av statstjänstemän. Enligt lokalstyrelsens mening är det icke möjligt
att tillfredsställa ett sådant generellt yrkande med mindre det i nämnda
skrivelse begärda statsbidraget erhålles. Den omständigheten att anställningsvillkoren
för föreståndaren och överingenjören trots tidigare utfästelser
komma att ändras tack vare nämnda befattningshavares erbjudande
härom inverkar icke på frågan om finansiering av pensionskostnaderna. En
stor del av de lönebelopp, som genom sänkning av förmånerna för föreståndaren
och överingenjören inbesparas, måste nämligen i första hand tagas
i anspråk för täckande av föregående års förlust och löpande utgifter.

I övrigt får lokalstyrelsen hänvisa till vad av anstaltsnämnden anförts
i dess merberörda yttrande.

Sammanfattningsvis får lokalstyrelsen uttala,

att lokalstyrelsen icke motsätter sig eu utredning rörande Chalmers provni
ngsanstal t s organisation,

att lokalstyrelsen förordar, att anstalten även i fortsättningen bibehåller

158

en halvstatlig karaktär, d. v. s. drives i samverkan mellan staten och näringslivet,

att den service som anstalten lämnar näringslivet är utan anmärkning,

att anstaltens ledning nedlagt ett synnerligen energiskt och framgångsrikt
arbete för anstaltens utveckling,

att det är ett livsvillkor för anstaltens framtida bestånd och utveckling
att den snarast erhåller rymliga och ändamålsenliga lokaler för verksamheten,

att anställningsförhållandena för föreståndaren och överingenjören äro föremål
för överväganden och komma att givas en mera tidsenlig och lämplig
utformning, medförande, bland annat, en reduktion av nu utgående ersättningar,

att årliga bidrag från staten för beredande av pension åt de anställda
enligt lokalstyrelsens mening äro ofrånkomliga,

att de förhållanden vid anstalten, varåt givits offentlighet, i hög grad
överdrivits.

Göteborg den 29 januari 1952.

Underdånigst

På lokalstyrelsens för Chalmers tekniska högskola vägnar:

H. TÖRNEBOHM.

C. O. Pulmstierna.

Biluija.

Till lokalstyrelsen för Chalmers tekniska högskola.

Sedan lokalstyrelsen till nämnden för Chalmers provningsanstalt för yttrande
remitterat riksdagens revisorers uttalande under § 22 i revisorernas
senast avgivna berättelse (bil. I),1 får nämnden härmed vördsamt anföra
följande.

Då statsrevisorernas yttrande utmynnar i ett förslag till omorganisation
av Chalmers provningsanstalt, får nämnden först för att förbereda en eventuell
utredning i detta avseende redogöra för provningsanstaltens tillkomst
och utveckling. Nämnden bilägger därvid för att klargöra anstaltens ställning
ett antal avskrifter av handlingar, som beröra provningsanstalten.

Lärarkollegiet vid dåvarande Chalmers tekniska läroanstalt ingick den
3 oktober 1885 till läroanstaltens styrelse med ett förslag om inrättande
av en materialprovningsanstalt i samband med läroanstalten (bil. 2).1
Enligt förslaget borde en passande byggnad för provningsanstalten kunna
uppföras på läroanstaltens gård till ett pris av 12 000 kronor, medan den
väsentliga provningsmaskinen beräknades kosta 18 000 kronor. För övrig
utrustning beräknades 5 000 kronor kunna räcka. Den erforderliga summan
vore således 35 000 kronor.

Läroanstaltens styrelse hemställde då hos Göteborgs stad om anslag med
detta belopp ur den Renströmska donationsfonden. Detta bidrag beviljades,
varefter styrelsen gjorde ansökan hos Kungl. Maj:t om tillstånd att få
upprätta materialprovningsanstalten i fråga. Kungl. Maj :t medgav inrättandet
av provningsanstalten genom brev den 29 april 1886 (bil. 3). An 1

Samtliga 1 denna skrivelse åberopade bilagor ha här ej avtryckts. De ha överlämnats till
riksdagens statsutskott.

159

staltens byggnad uppfördes av byggmästare J. Dähn. I anstaltens första
inventarieförteckning, daterad 1888'', äro de slutliga byggnadskostnaderna
uppförda med 13 103 kronor 19 öre (varav byggnadsarbeten 11 381 kronor
50 öre, grundläggningsarbeten 846 kronor 82 öre, rörarbeten 278 kronor
34 öre samt axelledning 593 kronor 53 öre). Senare uppgifter om byggnadens
storlek finnas i bilaga 3 a, som utgör redogörelse, avlämnad till Göteborgs
stad den 1 februari 1889. Den stora provningsmaskinen drog en kostnad
av 17 658 kronor 39 öre inklusive frakt, sjöförsäkring och uppsättning.
Den anlände under senare delen av år 1887, och provningsanstalten
kunde börja sin verksamhet i slutet av år 1888.

Då staten under åren 1913—1915 uppförde ett nytt maskinlaboratorium
på Chalmers gård, revs den tidigare byggnaden för provningsanstalten.
Denna fick som kompensation för den förlorade byggnaden flytta i in närbelägna
lokaler, som stodo under styrelsens förvaltning. Anstalten kan därför
alltjämt göra gällande att den har egna lokaler och icke har skyldighet
att betala någon hyra för dessa. De lokaler provningsanstalten nu disponerar
äro emellertid större än den ursprungliga byggnaden. Högskolan har för
de överskjutande lokalerna en osynlig hyra på det sättet, att provningsanstalten
utan särskild kostnad för högskolan fungerar som dess laboratorium
i ämnet materiallära.

Beträffande materialprovningsanstaltens organisation föreslog lärarkollegiet
på sammanträde den 1 februari 1886 (bil. 4) att provningsanstalten
skulle skötas av en särskild nämnd, som inför styrelsen för institutet skulle
ansvara för densamma. Nämnden skulle bestå av föreståndaren för institutet
såsom ordförande och tvenne andra personer, vilka skulle utses av
institutets styrelse. Provningsanstaltens räkenskaper skulle vara helt och
hållet skilda från institutets. Utlåtanden från provningsanstalten utfärdades
i nämndens namn och på dess ansvar.

Dessa bestämmelser är numera ändrade dithän, att i stället för den särskilda
styrelsen för Chalmers tekniska institut bär inträtt lokalstyrelsen för
Chalmers tekniska högskola (bil. 5). Högskolans rektor är numera icke
föreståndare för provningsanstalten utan denna post har intagits av någon
annan av högskolans professorer. Nämnden består därför nu av högskolans
i’ektor såsom ordförande, provningsanstaltens föreståndare jämte två av
lokalstyrelsen utsedda ledamöter. Nämndens samtliga ledamöter äro för
närvarande professorer vid högskolan. Till nämndens ledamöter — med undantag
av föreståndaren — utgår icke något arvode. Provningsanstaltens
utlåtanden undertecknas numera i allmänhet av föreståndaren eller överingenjören.

Nämnden bilägger här (bil. 6) avskrift av årsredogörelse för provningsanstalten,
daterad den 19 januari 188''.), samt redovisning för provningsanstalten
för år 1888, daterad den 31 december 1888 (bil. 6 a), ur vilken mera
specificerade uppgifter om anstaltens finansiering vid dess grundande framgå.
Ur årsredogörelsen hämtas alt provningsanstalten då arbetade dels med
en byrå för blåkopiering, vilken numera är nedlagd, och dels med provningar
inom eu mekanisk avdelning. Dessutom tänkte sig nämnden en
tredje avdelning, omfattande fysiska arbeten, om behov därav visade sig.
Nämnden föreslog för den mekaniska avdelningen arvoden enligt följande:
av de inflytande avgifterna skulle hälften uppbäras av den assistent, som utförde
provet, en fjärdedel av den bland nämndens medlemmar, som övervakade
provet och undertecknade intyget, samt eu fjärdedel av provningsanstalten.
Bilaga 6 b är en avskrift av styrelsens behandling av ärendet. Den
fysiska avdelningen har icke kommit till stånd, men däremot ha arbeten
skett inom byggnadstekniska såväl som inom kemiska området. Härtill kom -

160

ma sedan provtagningar, besiktningar, gasprovningar av fartyg, utredningar
in. in. Elektriska provningar äro däremot numera sällsynta.

Provningsanstaltens föreståndare var vid dess upprättande dåvarande
professorn och föreståndaren för läroanstalten, August Wijkander. Han efterträddes
år 1906 som föreståndare för provningsanstalten av dåvarande
lektorn i maskinlära och marinkonstruktioner vid institutet, sedermera professorn
Svante Lindström. Då Wijkander kvarstod som föreståndare för
läroanstalten, skildes föreståndarebefattningen för provningsanstalten från
den för läroanstalten. Professor Svante Lindström avgick med döden år 1939
och efterträddes av dåvarande rektorn för Chalmers tekniska högskola, professor
Sven Hultin. Föreståndarskapet för anstalten var dock förenat med
rektoratet endast till den 1 juli 1942, från vilken tidpunkt professor Hultin
icke mera uppehöll rektorstjänsten. Han lämnade denna definitivt den 1
juli 1943. Anstaltens personal bestod från början endast av en assistent men
växte småningom. Den nuvarande överingenjören, docent Olof Hansson,
började sin anställning vid Chalmers provningsanstalt år 1919.

I bilaga 7 lämnas en av anstaltens överingenjör gjord översikt över anstaltens
inkomster under hela den tid den ägt bestånd. Denna bilaga belyser
anstaltens betydande utveckling. Vidare bifogas en överstikt över anstaltens
räkenskaper från och med budgetåret 1942/43 (bil. 8).

Trots att Kungl. Maj :t vid anstaltens grundande föreskrivit att statsmedel
icke skulle ifrågakomma för anstaltens upprättande, underhåll och
skötsel, lämnade statsmakterna likväl redan från och med år 1891 ett årligt
statsbidrag till provningsanstalten. Detta utgick med varierande belopp,
som framgår av bilaga 7, t. o. in. budgetåret 1940/41.

Riksdagens revisorer gjorde år 1939 under § 49 ett uttalande angående
provningsanstalten, som bifogas i avskrift (bil. 9) jämte nämndens (bil. 10)
och styrelsens (bil. 11) svar härpå. Revisorernas uttalande innehåller bland
annat följande. Revisorerna ha vid sin granskning icke kunnat undgå att
fästa sig vid att av materialprovningsanstaltens utgifter en oproportionerligt
stor del utgöres av löner och arvoden till vid anstalten anställd
personal. Särskilt höga ha revisorerna funnit de avlöningsförmåner, som
utgått till föreståndaren samt de två befattningshavare, som uppburit fast
årslön jämte provision å bruttoinkomsten av provningsavgifter. Det synes
revisorerna som om en högst väsentlig beskärning av dessa löneförmåner
bort kunna ske, i synnerhet som anstalten åtnjuter statsunderstöd.

I sitt svar angav nämnden att det låg i sakens natur, att den övervägande
utgiftsposten måste bestå av löner vid en anstalt, som har till uppgift
att utföra provningar av material. Genom jämförelse med förhållandena
vid statens provningsanstalt fann nämnden för sin del att utgifterna för
löner och arvoden icke voro oproportionerligt höga. Beträffande avlöningsförmånerna
till föreståndaren samt tvenne befattningshavare anförde nämnden
följande:

»Anstalten har skötts som ett affärsdrivande verk med hänsyn till
nödvändigheten att göra den i stort sett självförsörjande. För att detta
mål skall nås är det nödvändigt att de tjänstemän, av vilkas arbete
anstaltens ordertillgång och driftsekonomi äro i främsta rummet beroende,
äro ekonomiskt intresserade i anstaltens utveckling. Sedan
gammalt hava därför anstaltens föreståndare, anstaltens förste ingenjör
på mekaniska och byggnadstekniska avdelningarna, här nedan benämnd
överingenjören, samt anstaltens förste ingenjör på kemiska
avdelningen haft en mindre fast lön och ett arvode, utgående med
viss procent av inkomsten för utförda prov.

161

Den fasta lönen för samtliga tre befattningshavare uppgår till 2 500
kronor per år för vardera.

För föreståndaren har denna lön varit oförändrad under de senaste
20 åren. Under åren 1919—1926 utgick dessutom dyrtidstillägg å den
fasta lönen, varierande mellan 1 600 och 200 kronor per år. Föreståndarens
tantieme har under hela denna tid varit oförändrat 10 % av
inkomsten för utförda prov.

Överingenjörens lön har under de sista 15 åren varit oförändrad.
Tidigare var den 2 000 kronor per år, men på grund av under åren
1919—1924 utgående dyrtidstillägg, varierande mellan 1 600 och 200
kronor per år, uppgick den, inklusive dyrtidstillägg, under dessa år till
i medeltal 2 940 kronor. Fasta lönen har därför för denna befattning
icke något år sedan år 1919, då nuvarande innehavaren anställdes,
varit lägre än den nu utgående eller 2 500 kronor, överingenjörens
tantiémeandel har under hela hans anställningstid utgjort 25 % av
inkomsten för utförda prov inom anstaltens mekaniska och byggnadstekniska
avdelningar.

Beträffande förste ingenjören på kemiska avdelningen hava analoga
förhållanden rått. Någon löneförhöjning eller förhöjning av tantiémeprocenten
har sålunda icke ägt rum, utan ökningen i arvodenas storlek
har helt och hållet berott på ökad omfattning av anstaltens rörelse.

Den stora ökning av anstaltens inkomster, som inträtt under de
senaste åren, är till stor del resultat av det energiska ackvisitionsarbete,
som anstaltens ledning igångsatt för att stimulera till ökad provning
inom skilda områden. Nämnden vill som exempel på dylika åtgärder
nämna, att under åren 1938 och 1939 under anstaltens ledning
hållits tre stora kongresser, en betongrörskongress, en tegelkongress
och en betongvarukongress. Kostnaderna för dessa kongresser, som
uppgått till omkring 20 000 kronor, hava bestritts med medel, som
insamlats av anstaltens ledning från industrier, industrisammanslutningar
m. fl. Dessa kongresser hava tillvunnit sig berättigad uppmärksamhet
inom såväl svenska som utländska industrikretsar och i hög
grad bidragit till att stimulera intresset för en fortgående systematisk
materialprovning inom vissa tillverkningsindustrier. Resultatet har
blivit icke blott en ökad rörelse vid provningsanstalten utan även, vilket
också åsyftades, en fortgående kvalitetsförbättring hos de berörda industriernas
produkter och ökade möjligheter till dessa produkters användning.

Som ett bland resultaten av dessa kongresser kan nämnden peka på
den ökade anslutningen till den svenska betongrörskontrollen, som
skötes av statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt i samarbete.
Inkomsterna av denna provning hava för Chalmers provningsanstalt
uppgått till 20 935 kronor under år 1938 och 24 702 kronor under
år 1939 (vid oförändrade taxor).

Många provningar äro av den natur, att de från anstaltens sida
fordra ett alldeles särskilt tillmötesgående för att kunderna skola vara
betjänade av att vända sig till anstalten. Ett exempel på dylika provningar
är undersökning av explosionsrisken hos gaserna i rummen på
tankfartyg. Sedan ödeläggande explosioner inträffat på grund av
olyckliga tillfälligheter i detta avseende låta varven nu allmänt prova
gaserna i avseende på explosionsrisk, innan arbeten å ett inkommet
tankfartyg igångsättas; provningen sker ofta dagligen och måste utföras
ungefär från kl. 5 till 7 på morgonen för att arbetet å fartyget

It—527135. Rev. berättelse ang. statsverket år 1051. II.

162

skall kunna börja i vanlig tid. Det är tydligt, att det knappast är möjligt
att tillhandagå med dylika provningar vid denna tid på dygnet
stundom under en hel vecka i sträck, om icke vederbörande vid anstalten
äro ekonomiskt intresserade i driftsresultatet. Fall, då provning
begäres och utföres efter endast ett par timmars varsel mitt i
natten eller på söndagar, hava även förekommit, ehuru sällan. Anstaltens
inkomster av dylika gasprovningar hava uppgått till 4 800 kronor
under år 1936, 7 800 kronor under år 1937, 8 880 kronor under år
1938 och 14 550 kronor under år 1939.

Frågan är nu, huruvida man, då frukterna av dylik på lång sikt lagd
propagandaverksamhet och dylik servicetjänst gentemot kunderna börja
visa sig och då alltså ledarnas tantiéme ökas, bör omedelbart justera
tantiémeandelen nedåt, eller huru länge vederbörande böra få åtnjuta
dessa ökade inkomster. Nämnden anser att denna fråga bland
annat måste ses mot bakgrunden av huru stora löneförmånerna varit
under mellanliggande år, då trots mycket arbete för ökad orderanskaffning
det icke varit möjligt att omedelbart uppdriva verksamheten
i högre grad. Nämnden får i detta avseende meddela, att föreståndarens
medelinkomst under 20-årsperioden fr. o. in. år 1919 t. o. in.
år 1938 uppgått till 7 626 kronor per år och att överingenjörens medelinkomst
under samma tid uppgått till 12 070 kronor per år. Dessa
löner äro enligt nämndens mening ingalunda anmärkningsvärt höga.
De av revisorerna i berättelsen anförda beloppen, 17 023 kronor för
föreståndaren och 33 334 kronor för överingenjören under budgetåret
1937/38, äro visserligen höga, men härvid måste ihågkommas, att
under en lång mellanperiod lönerna varit avsevärt lägre, så till exempel
ett år för föreståndaren 4 710 och för överingenjören 6 780 kronor.
Härvid vidtogs ingen ökning av tantiémeandelarna; en dylik skulle
icke varit möjlig utan att begära ökat statsanslag. För att belysa
anstaltens utveckling under de gångna åren bifogar nämnden ett diagram
över anstaltens inkomster av provningar under tiden från år
1890.»

Nämnden vill nu redogöra för den tekniska utvecklingen sedan 1940. Denna
går numera mycket snabbt, särskilt på det byggnadstekniska området. Nya
material ha kommit i marknaden, nya tillverkningsmetoder införts, provningsmetoder
ändrats och kompletterats och skärpta kvalitetsbestämmelser
uppställts. I anslutning till vad ovan anförts om anstaltens upplysningsverksamhet,
vill nämnden först redogöra för de kongresser och instruktionskurser,
som sedan 1939 anordnats i Göteborg i anstaltens regi och i samverkan
med industrisammanslutningar och statlig myndighet.

År 1942 hölls sålunda »Svensk Naturstenskongress», omfattande föredrag
och utställning av svensk natursten. Föredragen publicerades i tidskriften
»Sten». Byrådirektör N. Royens föredrag utgavs dessutom i Chalmers tekniska
högskolas handlingar, nr 8/1942 (bil. 16).

Utställningen var mycket representativ för svensk stenindustris produkter
i olika arbetsutföranden med huggna, sågade, slipade och polerade ytor. Av
utställningsföremålen skänktes samtliga provplattor, representerande stenindustriens
material från landets olika förekomster, till Chalmers tekniska
högskola. De ha monterats på väggarna i en del av byggnadstekniska institutionens
laboratorier, där de utgöra ett värdefullt komplement till institutionens
materialsamling och för studenterna vittna om den svenska stenindustriens
mångskiftande materialmöjligheter av granit, marmor, kalksten
och sandsten m. m.

163

På anmodan av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anordnade anstalten
under åren 1949 och 1950 instruktionskurser för av styrelsen därtill
utsedd personal, dels frän styrelsen i Stockholm och dels från de olika vägdistrikten
i landet. Kurserna avsågo att bibringa deltagarna, kontrollanter
och projektorer, ökade kunskaper om kvalitetsfordringar på, tillverkning av
och riktiga användningen av betongrör till vägtrummor och avloppsledningar
(bil. 17, 18).

År 1944 publicerade nämndens ledamot, professor Hjalmar Granholm, resultaten
av »Ett långtidsprov på betongrör», CTH handlingar nr 27 (bil. 19).
Denna 10-åriga undersökning klarlade bl. a. orsaken till en del betongrörs
otillräckliga beständighet, då de nedlagda i marken utsättas för påverkan
av aggressivt grundvatten. Att betongrör ibland även saknade tillräcklig hållfasthet,
var tyvärr ett redan konstaterat faktum.

Professor Granholms iakttagelser under den 1933 påbörjade undersökningens
gång ha bl. a. givit impulsen till en relativt omfattande fabrikationskontroll
av betongrör, första tiden omhänderhavd av Cementlaboratoriet vid
IVA.

Den 1 januari 1938 startade Chalmers provningsanstalt tillsammans med
statens provningsanstalt under ekonomisk medverkan av Svenska cementföreningen
en allmän betongrörskontroll, varom anstaltens överingenjör
1938 redogjorde vid den här ovan tidigare nämnda »Den första svenska betongrörsdagen»
(bil. 20) och 1939 vid »Nordisk betongvarukongress» (bil.
21).

Under kriget måste betongrörskontrollen upphöra på grund av leverans:-svårigheter för normenligt A-cement, men den återupptogs i begränsad omfattning
av provningsanstalterna i samarbete med fabrikantsammanslutningar.

År 1949 organiserades »Kontrollrådet för betongrör» vari bl. a. provningsanstalterna
och statliga myndigheter äro representerade. Provningsanstal-''
ten utför provningar av betongrör, uttagna vid leveranser och i fabrikslager
för anslutna fabriker i hela landet, enligt av kontrollrådet uppställd
plan.

Med anledning av kontrollrådets upprättande, nya betongrörsbestämmelsers
ikraftträdande 1949 och den snabba tekniska utvecklingen inom bétongvarubransehen
sedan föregående kongress 1939 anordnade Chalmers
provningsanstalt tillsammans med Sveriges betongvaruförbund »1950 års
betongvarukongress» (bil. 22). Förutom föredrag och demonstrationer omfattade
denna kongress en representativ utställning av betongvaruprodukter
och maskiner för betongvaruindustrien. Föredragen ha till en del redan
publicerats i tidskriften »Betongvaran av i dag», som efter kongressen utkommit
med två nummer och ett dessförfinnan (bil. 23, 24, 25). De övriga
föredragen komma att efter hand publiceras i samma tidskrift.

Till anstaltens samtliga kongresser ha förutom fackrepresentanter i Sverige
även representanter för de nordiska grannländerna inbjudits och deltagit.

Eu påtaglig ökning av anstaltens uppdrag inom de vid kongresserna och
instruktionskurserna behandlade materialområdena har, liksom en vidgning
av anstaltens intressesfär, kunnat konstateras i Chalmers provningsanstalts
orderjournal. Att denna del av anstaltens verksamhet tilldragit sig ett rätt
betydande allmänt intresse, därom vittna pressreferaten vid ifrågavarande
tidpunkter.

Provningsanstalten får ofta arbeta i teknikens gränsområden med utförande
av forskningsbetonade uppdrag. Ett exempel bärpå är de undersökningar
anstalten utfört på armerat tegelmurvcrk, vars resultat helt ligga till grund

164

för professor Granholms avhandling, om »Armerade tegelkonstruktioner»,
CTH handlingar nr 16 (bil. 26). Undersökningarnas resultat och professor
Granholms därav dragna konklusioner torde ha bidragit att helt revolutionera
denna del av tegelbyggnadstekniken. Avhandlingen har även utgivits på
finska och spanska språken.

.Provningsanstaltens mycket omfattande undersökningar på murpelare av
tegel, torde ha bidragit till fastställande av tillåtna påkänningar på murverk
och även stimulerat till fortsatt forskning, CTH handlingar nr 84 (bil. 27).

För att tillförsäkra anstalten buffertarbeten som kunna utföras efter anstaltens
eget val på härför särskilt lämpliga tidpunkter, har anstalten tecknat
eu del provningskontrakt med icke blott betongvarufabriker utan även med
lättbetong- och murbruksfabriker in. fl.

Uppfattningen att tantiémesystem icke längre borde finnas inom statsförvaltningen,
vilken 1986 års lönekommitté givit uttryck för i sitt betänkande
med förslag till civilt avlöningsreglemente, synes endast ha avseende på sådana
statliga verk, för vilka detta lönereglemente tillämpas. 1939 års statsrevisorer
anmärkte ockå endast på att avlöningsförmånerna för tjänstemännen
i fråga befunnits särskilt höga. Någon som helst anmärkning på principerna
för avlöning synes icke kunna utläsas ur deras yttrande. Nämnden
för Chalmers provningsanstalt hade sålunda vid den tiden icke på grund av
statsrevisorernas yttrande någon anledning att frångå dessa principer.

Man synes heller icke kunna ur det svar nämnden eller styrelsen lämnade
på revisorernas uttalande utläsa, att någon ändring i principerna var avsedd
genom jämförelse med statens skeppsprovningsanstalt. Det synes endast som
om nämnden och styrelsen velat avvakta de ekonomiska konsekvenserna
av det föreslagna tantiémesystemet vid skeppsprovningsanstalten. Då
något sådant tantiémesystem icke beslutades vid skeppsprovningsanstalten,
koinrao därför olika avlöningsprinciper till användning vid de båda anstalterna.

Beträffande Chalmers provningsanstalt, som icke har någon av statsmakterna
garanterad budget utan måste leva på vad den själv förtjänar, var det
och torde det alltjämt vara nödvändigt att, såsom nämnden framhöll i sin
skrivelse den 13 januari 1940, vilken ovan refererats, de tjänstemän, av
vilkas arbete anstaltens ordertillgång och driftsekonomi äro i främsta rummet
beroende, äro ekonomiskt intresserade i anstaltens utveckling. Det faktum
att anstalten sökt och erhållit mindre statsbidrag för bestämda ändamål
och med fixerade belopp synes icke kunna ändra något därutinnan. Enligt
nämndens åsikt har det därför varken tidigare varit eller är möjligt att
frångå de nuvarande principerna för avlöning av berörda tjänstemän, så
länge staten icke genom omorganisation av anstalten övertar det direkta ekonomiska
ansvaret för driften.

Även om det icke var nämnden möjligt att ändra principerna för chefstjänstemännens
avlöning, företog nämnden år 1941 en mycket drastisk nedskärning
av de procentsatser, enligt vilka tantiémen till föreståndaren och
överingenjören beräknades. Härigenom synes nämnden ha tagit skälig hänsyn
till statsrevisorernas uttalande beträffande de höga chefslönerna. Tantiémen
nedsattes därvid för föreståndaren från 10 % till 5 % av influtna
provningsavgifter och för överingenjören från tidigare 25 % till 10 % av
de influtna provningsavgifterna. Dessa löneförmåner beslutades av nämnden
den 2 maj 1941 (bil. 12) och godkändes av styrelsen för Chalmers tekniska
högskola (bil. 13). De nya lönevillkoren tillämpades fr. o. m. den 1 juli
1941. Till villkoren hörde även en bestämmelse att dessa villkor för löner
och arvoden skulle gälla även om provningsanstaltens omslutning ytterligare
konmic att ökas. De ha därför sedermera icke ändrats på annat sätt

165

än att anstalten åtagit sig alt betala halva premien för överingenjörens
pensionsförsäkring. Under åren har dessutom tillkommit dyrtidstillägg på
föreståndarens och överingenjörens fasta lönebelopp. De avlöningsbelopp
som utgått till föreståndaren och överingenjören fr. o. in. 1919, då överingenjörens
anställning började, framgå av den av överingenjören sammanställda
bilaga 14.

Vid bedömandet av lönebeloppen till föreståndaren och överingenjören
är första frågan, huruvida provningsanstalten haft skälig nytta för dem.
Härvid är en blick på anstaltens utveckling av betydelse. Jämförelse bör
därvid i första hand göras med förhållandena vid statens provningsanstalt.
Enligt bilaga 10 voro inkomsterna för statens provningsanstalt 414 953 kronor
för år 1938/39. Nämnda anstalts inkomster ha för budgetåret 1949/
50, innan taxorna ändrats, uppgått till 1 160 000 kronor (bil. 15). ökningen
av inkomsterna under denna tid har således varit omkring 180 %. Inkomsterna
för Chalmers provningsanstalt ha under samma tid ökats från
139 140 till 424 370 kronor. Ökningen har således där varit omkring 205 %.
Härvid är likväl att märka att statens provningsanstalt under denna tidsrymd
erhållit en ny byggnad, innehållande laboratorium för betongprovningar
för en byggnadskostnad av 350 000 kronor. Härtill kommer anslag
för ytterligare utrustning av ungefär samma storleksordning. Utvidgningen
av statens provningsanstalt har således till icke ringa del berott på, att
staten tillskjutit nytt kapital till denna och icke enbart på den allmänna
utvecklingen på det tekniska området eller på prisutvecklingen. Chalmers
provningsanstalt har däremot icke fått några bidrag till sin utveckling
under denna tid. Den betydande utveckling som likväl skett överstiger
väsentligt den utveckling, som beror på det allmänna tekniska framåtskridandet
och på prisnivåns stegring. Den torde väsentligen kunna tillskrivas
de nu ifrågavarande båda chefstjänstemännens energiska arbete för anstaltens
utveckling.

Det är jämväl att märka, att Chalmers provningsanstalt före 1941 hade
utom den nuvarande överingenjören ytterligare en ingenjör i ledande ställning,
vilken åtnjöt tantiéme och vars arbete som arbetsledare sedermera
övertagits av den nuvarande överingenjören. De höga lönebelopp denne
uppnått under senare år äro därför i väsentlig grad beroende på anstaltens
utvidgning och det därigenom ökade arbete denne utfört. Det är också att
märka, att överingenjören icke är att betrakta som en ordinarie statstjänsteman.
Hans anställning kan såsom för den övriga personalen vid provningsanstaltcn
sägas upp med en skälig uppsägningstid och hans löneförmåner
böra därför bedömas med hänsyn till de löner, som utgå till chefstjänstemän
inom den privata industrien.

Beträffande föreståndaren uttala statsrevisorerna, att hans provisionsinkomster
äro onormalt höga, icke minst med hänsyn till att han icke
synes taga någon befattning med själva det praktiska provningsarbetet.

Givetvis skulle icke anstalten kunna betala de arvoden han har åtnjutit,
om han endast hade tagit del i det praktiska provningsarbetet. Hans betydelse
för anstalten har bestått däri, alt anstalten i honom haft en erkänd
vetenskaplig auktoritet, som anlitats vid tvister och diskussioner om provningar
samt vid planläggning och anordnandet av svårare eller ovanligare
dylika. Han har dessutom haft huvudansvaret för och överinseendet över
anstaltens kassa och bokföring. Vid bedömandet av föreståndarens arvode
synes man i första hand böra utgå från vad anstalten kan ha behövt betala
för alt ha tillgång till en vetenskapligt utbildad person av hans kapacitet.
Därvid torde det vara klart att föreståndaren, om han icke ägnat sig åt
provningsanstalten utan i stället åtagit sig privata, tillfälliga konsultations -

166

uppdrag, borde kunnat intjäna arvoden av liknande storlek som dem han
åtnjutit från provningsanstalten.

Nämnden kan på grund av det anförda icke finna annat än att provningsanstalten
fått full valuta för de till de berörda chefstjänstemännen
utgående arvodena.

Bland annat med hänsyn till nuvarande skatteförhållanden har givetvis
överingenjören icke stort intresse av att lyfta eu lön av nu utgående omfattning.
Lokalstyrelsen har vid sammanträde den 20 december 1951 uppdragit
åt nämnden att säga upp de hittills gällande löneavtalen med föreståndaren
och överingenjören, vilket nämnden gjort den 21 december 1951.
Sagda avtal skola därvid upphöra att gälla fr. o. m. den 1 april 1952. Under
tiden avses överenskommelse träffas om nya anställningsvillkor för dessa.
Nämnden har därvid tänkt sig — under bibehållande av de allmänna avlöningsprinciperna
— att i analogi med arvodesreduktionen 1941 halvera
de provisioner, som utgå på anstaltens samlade bruttoinkomst, så att föreståndaren
förutom ett fast arvode skulle uppbära allenast TU % provision
(i stället för nu 5 %). överingenjörens tantiéme skulle sänkas till 5 %
(nu 10 %). Därtill skulle för överingenjörens del komma ett fast arvode,
avgifter för pensionsförsäkring samt speciell provision på sådana uppdrag,
besiktningar o. dyl., som utföras av honom personligen utanför provningsanstalten
och för vilka provningsanstalten icke bekostar något annat än
nödvändigt kontorsarbete för utskrivning av intyg in. in. samt inkassering
av de inflytande avgifterna.

Statsrevisorerna synas mena att övriga tjänstemän vid Chalmers provningsanstalt
äro jämförelsevis lågt avlönade. Detta torde emellertid icke
vara fallet. Under den period av full sysselsättning, som rått under 1940-talet, skulle det icke varit möjligt för provningsanstalten att anställa eller
behålla sin personal om dess avlöning varit för låg i förhållande till det
allmänna löneläget i landet.

Nämnden vill bestämt bestrida att tillräckliga medel icke kunnat anslås
för komplettering av maskin- och apparatutrustningen. Tvärtom vill nämnden
hävda, att anstalten har en utrustning, som för de provningar anstalten
åtar sig är ändamålsenlig och fullt moderniserad. Nämnden vill i detta
sammanhang omnämna, att under senare hälften av 1951 förhandlingar
fördes med Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund rörande personalens
anställnings- och tjänstevillkor. I sammanhang med de åtgärder
detta förbund vidtagit under förhandlingstiden ha åtskilliga oriktiga och
för anstalten oförmånliga uppgifter meddelats i pressen, vilka icke emanera
från anstaltens ledning och vilka nämnden vill ta avstånd ifrån. Icke
minst på grund härav hade det varit önskvärt att revisorerna i samband
med sin behandling av Chalmers provningsanstalt haft tillfälle att även
avlägga ett besök vid anstalten och personligen bilda sig en mening om
dess lokaler och utrustning såväl som det arbete som där bedrives.

Statsrevisorerna erinra vidare om att vederbörande yrkesinspektör besökt
anstalten och därvid gjort åtskilliga anmärkningar rörande lokalerna,
vilket besök skett under den tid förhandlingarna pågått.

Enligt redogörelsen ovan har provningsanstalten nyttjat sina nuvarande
lokaler sedan år 1914. Dessa lokaler voro efter den tidens anspråk väl
lämpade för provningsanstaltens verksamhet, men givet är, att de icke
fylla de väsentligt högre anspråk, som nu ställas på lokaler och hygieniska
anordningar. Nämnden har dock omedelbart beslutat, att så långt det
ligger inom anstaltens möjligheter avhjälpa de anmärkta bristerna, även
om detta sker genom att inkräkta på arbetslokalerna.

Nämnden vill även hänvisa till att varken statens provningsanstalt eller

167

skeppsprovningsanstalten i Göteborg genom sina inkomster av provningar
skaffat medel för de byggnader, som dessa provningsanstalter nu använda.
Byggnaderna äro i båda fallen bekostade av statsmedel, vilket i varje fall
för statens skeppsprovningsanstalt även gäller utrustningen, som på sin tid
huvudsakligen beviljades som utrustning till skeppsbyggeriinsti Unionen
vid Chalmers tekniska högskola. Ända till år 1951 ha taxorna vid dessa
provningsanstalter — och därmed åtminstone indirekt även vid Chalmers
provningsanstalt — bestämts av Kungl. Maj :t. Det har då icke varit begärt
och icke heller möjligt för sagda anstalter att av avgifter skaffa medel till
mera avsevärda byggnadsföretag eller ens till amortering av befintliga byggnader.
Med hänsyn till dessa förhållanden vore det obilligt begärt, om Chalmers
provningsanstalt, som fått arbeta sig upp från betydligt blygsammare
begynnelsevillkor än de båda andra provningsanstalterna, jämväl skulle ha
skaffat medel till nybyggnader. Chalmers provningsanstalt torde därför vara
fullt ursäktad för att dess lokaler endast ha motsvarat en äldre tids anspråk
och att anstalten numera är synnerligen trångbodd.

Enligt revisorernas slutsatser böra de berörda spörsmålen vid provningsanstalten
göras till föremål för närmare utredning, varvid böra övervägas
möjligheterna att antingen helt inordna anstalten under Chalmers tekniska
högskola eller också omorganisera verksamheten enligt de principer, som
gälla för skeppsprovningsanstalten och statens provningsanstalt.

Chalmers provningsanstalts nämnd har givetvis för sin del ingenting att
invända mot en omorganisation av anstalten i nu ifrågasatt riktning och ej
heller en utredning i syfte att förbereda en sådan omorganisation. För att
i någon mån förbereda en sådan utredning vill nämnden här jämväl anföra
något om hur den ser på Chalmers provningsanstalts närmaste behov och
möjligheter att själv genom avgifter finansiera sin rörelse.

Provningsanstalten är i stort behov av utvidgade och moderniserade lokaler.
En följd av år har nämnden hyst den förhoppningen, att då Chalmers
tekniska högskola helt flyttas till det nya området vid Gibraltargatan skulle
provningsanstalten tillsammans med tekniska gymnasiet i Göteborg få övertaga
högskolans äldre byggnader. Härvid skulle provningsanstalten övertaga
huvudbyggnaden åt Storgatan jämte närliggande, nu för elektroteknik
använda laboratorium. Det synes emellertid som om tekniska gymnasiet
skulle få behov av hela komplexet. Dessutom är det tomtområde, som provningsanstalten
skulle kunna påräkna, allt för knappt för dess framtida
behov. Det vore därför önskvärt, att provningsanstalten finge en nybyggnad,
eventuellt på högskolans nya område vid Gibraltargatan. En sådan
byggnad torde endast kunna komma till stånd genom statens medverkan.

I samband med fastställande av nya taxor för statens provningsanstalt har
uppgjorts en PM, som berör denna provningsanstalt (bil. 15). I denna PM
beräknades amorteringskostnaderna för byggnaderna till 90 000 kronor per
år. Chalmers provningsanstalts omslutning var det ifrågavarande budgetåret,
1949/50, 424 369:95 kronor mot 1 182 298 kronor vid statens provningsanstalt.
Chalmers provningsanstalts omsättning var således omkring
36 % av den vid statens provningsanstalt. Då nu de behövliga byggnadsvolymerna
i stort sett böra förhålla sig som omsättningarna men utfalla något
större för en mindre anstalt, räknar nämnden med en amorteringskostnad
av 40 % av 90 000 kronor, d. v. s. 36 000 kronor, för en nybyggnad för Chalmers
provningsanstalt.

Beträffande övriga vid statens provningsanstalt osynliga utgiftsposter är
pensionskostnaden den största — 142 000 kronor per år enligt ovan citerade
bilaga 15. Räknar man kostnaderna vid Chalmers provningsanstalt till
36 % av denna, får man omkring 51 000 kronor per år för Chalmers prov -

168

ningsanstalt. Det är emellertid under förutsättning att pensioneringen sker
genom statsverkets försorg. Skall pensioneringen ske genom pensionsförsäkringar,
tillkommer den omständigheten att dylika i hög grad fördyras, om
pensionsbeloppen och därvid även premierna i fortsättningen gång efter annan
behöva höjas på grund av lönestegringar orsakade av inflation eller
annan anledning. De kostnader som sådana pensionsförsäkringar kunna
vålla provningsanstalten, torde bli helt omöjliga för anstalten att bära med
egna resurser.

I den flera gånger citerade PM från statens provningsanstalt föreslås avgifterna
så, att de inflytande beloppen beräknas täcka 80 % av anstaltens
totala utgifter. För att bedöma Chalmers provningsanstalts räntabilitet, torde
det vara av värde att undersöka det sista budgetåret, 1950/51. Detta år
voro enligt bilaga 8 provningsanstaltens totala utgifter 469 449: 04 kronor.
Lägger man härtill de ovan uppskattade osynliga utgifterna för en beräknad
amorteringskostnad för en nybyggnad, 36 000 kronor, samt de ovan
uppskattade utgifterna för pensionering, 51 000 kronor, minskade med de
redan nu betalade utgifterna för pensionsförsäkringar, 20 983:67 kronor,
får man en beräknad total utgiftssumma av 535 465: 37 kronor. De influtna
inkomsterna, 421 637:50 kronor, utgöra nära 79 % härav. Chalmers provningsanstalt
har således redan nu trots de påtalade chefslönerna nästan en
sådan räntabilitet. Härvid är ytterligare att märka, att budgetåret 1950/51
var det mest förlustbringande år, som hittills förekommit för Chalmers provningsanstalt.
Förlusten sammanhänger med att de tidigare av staten fastställda
taxorna hade blivit för låga i förhållande till det allmänna prisläget.
Dessutom måste fr. o. m. 1 januari 1951 personalens löner höjas i anslutning
till de vid statens reguljära verk gjorda löneförhöjningarna.

Göteborg den 21 januari 1952.

För Chalmers provningsanstalts nämnd:

Gustav Hössjer.

Sven Hultin.

Hjälmar Granholm.

S. O. Asplund. Olof Hansson.

Riksdagens revisorers uttalande under § 23 har av ecklesiastikdepartementet
ej utsänts på remiss. V

V eterinärstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 211, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1952 har Kungl. Maj :t anbefallt veterinärstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i § 24 av sin berättelse till 1952 års riksdag anfört i fråga om anslaget till
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Till åtlydnad härav
får veterinärstyrelsen med återställande av remissakten samt med överlämnande
av ett från länsveterinären i Norrbottens län N. Enequist inhämtat
yttrande anföra följande.

169

Veterinärstyrelsen vill inledningsvis erinra att under senare år förevarande
anslag, med hänsyn till den efter 1946 fortgående stegringen av medelsåtgången
å detsamma, varit föremål för särskild uppmärksamhet. De
förslag till begränsning av utgifterna under anslaget som framförts, ha dock
icke vunnit gehör. Veterinärstyrelsen anser sig emellertid det oaktat icke
böra underlåta att i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på
den utgiftsbegränsning som skulle bliva följden, därest gränsen för den
statsbidragsberättigade djurägarens eget bidrag till djursjukvårdskostnaden
höjdes från nu 10 kronor till exempelvis 20 kronor. Förstnämnda gräns
har varit oförändrad sedan den form av bidragsrätt, varom här är fråga,
den 1 juli 1937 infördes. En sådan höjning synes därför motiverad redan
genom penningvärdets fall. Härtill kommer emellertid att de praktiserande
veterinärerna tycka sig kunna förmärka en ökad tendens till okynnesrekvisitioner
av veterinär. Denna tendens skulle främst finna sin förklaring
däri, att den ringa egna utgiften frestar den mindre bemedlade djurägaren
att anlita veterinär även i rent bagatellartade fall. Härigenom uppkommer då
fara för viss misshushållning med den veterinära arbetskraften. Genom en
sådan höjning av djurägarens insats, som veterinärstyrelsen här ifrågasatt,
skulle sålunda vinnas ej blott en viss direkt besparing för staten för varje
sjukbesök hos statsbidragsberättigad djurägare, där kostnaden såsom ju
är händelsen i det alldeles övervägande antalet fall överstiger 10 kronor, utan
även göras viss indirekt vinst genom att det högre egna bidraget skulle medverka
till en viss återhållsamhet i fråga om rekvisition av veterinär för
bagatellartade åkommor.

Vad därefter beträffar frågan, huruvida det möjligen kunde förhålla sig
så, att veterinärerna skulle kunna i större utsträckning än för närvarande
utnyttja möjligheterna till s. k. förbiresor, vill veterinärstyrelsen till en början
framhålla, att redan knappheten på veterinär arbetskraft kan antagas
tämligen effektivt medverka till att veterinärerna i möjligaste mån söka
nedbringa antalet resor. Svårigheten för tjänsteveterinärerna att nöjaktigt
medhinna alla påkallade förrättningar och övriga åligganden har ju sedan
länge föranlett statsmakterna att efter förslag av den centrala veterinärmyndigheten
undan för undan inrätta nya veterinärdistrikt i skilda delar
av riket. I sådant läge torde det icke behöva befaras, att veterinärerna skulle
underlåta att i lämplig utsträckning samordna förrättningar, som tåla uppskov.
Veterinärstyrelsen har i varje fall för sin del icke kunnat förmärka
någon tendens i sådan riktning. I sitt i ärendet avgivna yttrande gör sig
länsveterinären i Norrbottens län, inom vilken landsdel dylik samordning
är i särskild grad påkallad, till tolk för enahanda uppfattning. Styrelsen vill
emellertid i detta sammanhang tillägga, att ett försök att få underlag för ett
bestämt uttalande om i vad mån möjligheterna till s. k. förbiresor icke utnyttjats
torde förutsätta tidsödande undersökningar med utnyttjande av
de hos veterinärerna förda praktikjournalerna. Den korta remisstiden har
dock icke medgivit ens någon preliminär undersökning i sådant hänseende.

För att dock ytterligare hos veterinärerna inpränta vikten av att tillvarataga
möjligheterna till s. k. förbiresor har veterinärstyrelsen beslutat att i
cirkulär till samtliga veterinärer understryka angelägenheten av att —
samtidigt som givetvis den i veterinärinstruktionen uttalade skyldigheten för
distriktsveterinär att med erforderlig skyndsamhet tillhandagå med enskild
husdjursjukvård icke får eftersättas — i största möjliga utsträckning samordna
besöken hos djurägarna, sa att kostnaderna för djursjukvården såväl
för dem som för statsverket icke bliva större än nödigt. Ett exemplar av
detta cirkulär, som avses atl införas i nästutkommande nummer av veterinärstyrclsens
tryckta författningssamling, bifogas.

170

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören samt veterinärrådet
Alegren och byråchefen Lindström, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst
G. A. BOUVENG.

STURE LINDSTRÖM.

Bilaga 1.

Till kungl. veterinärstyrelsen.

I anledning av statsrevisorernas anmärkning på att tjänsteveterinärerna
i länet ej skulle ha tillvaratagit möjligheterna till s. k. förbiresor tillräckligt
mycket, får jag härmed vördsamt anföra följande.

Revisorerna skriva bl. a.: »Revisorernas granskning av ifrågavarande kostnader
synes giva vid handen, att ett dylikt sammanförande av besöken endast
i ringa utsträckning ägt rum.» Det statistiska material, som använts
för att komma fram till denna slutsats, är dock ofullständigt därigenom att
mindre bemedlade djurägare, som anmälts för förbiresor och besökts vid
dessa av revisorerna omtalade 200 resorna ej upptagits i statistiken, då deras
utgifter understigit 10 kronor.

Med tanke på de stora avstånden och den glesa bebyggelsen är inte förhållandet
311 djurägare på 200 resor att anmärka på. Genom att vissa förbiresor
ej framkomma i räkningarna till statsverket, som ovan påpekats, blir
förhållandet än bättre.

Distriktsveterinärerna i länet äro dessutom så arbetstyngda, att de sannerligen
ej åka några resor i onödan eller underlåta att behandla några djur,
när de rimligtvis så kunna. I fjol vintras voro inte mindre än 6 distriktsveterinärer
sjukskrivna under vinterhalvåret på grund av det alltför hårda arbetet
och då vikarier vanligtvis ej finnas att tillgå under denna tid, måste
de övriga veterinärerna uppehålla tjänsten i två distrikt. F. n. uppehåller
så distriktsveterinären i Paj ala även tjänsten i Kiruna distrikt, ett område
som torde vara lika vidsträckt som Skåne, Halland och Blekinge tillsammantagna.

Mest beklagligt är att den måhända viktigaste av veterinärernas uppgifter,
den veterinära hälsovården, på grund av de påträngande sjukvårdsuppgifterna
ofta ej medhinnes.

Den avgift, som de mindre bemedlade erlägga kunde utan vidare fördubblas.
Penningvärdet är nu ej detsamma som 1946, och en höjd avgift från
djurägarnas sida skulle medverka till att förhindra att veterinären tillkallas
utan att verkligt behov föreligger. Sådant har skett då och då och det
kan vara svårt för vederbörande veterinär att avgöra om resa bör företagas,
när man ej sett sjukdomsfallet och endast fått höra, kanske överdrivna
s j ukdomsberättelser.

Samtidigt vill jag påpeka den stora betydelse för den djurägande allmänheten,
som dessa bidrag till mindre bemedlade djurägare ha häruppe. Det
är en hjälp till självhjälp, som är absolut nödvändig, när avstånden till veterinärerna
äro så stora som i Norrbottens län.

Luleå den 15 januari 1952.

Nils Enequist.

Länsveterinär.

17]

Bilaga 2.

Kungl. veterinärstyrelsens cirkulär till samtliga veterinärer angående samordnande
av förrättningsresor; den 25 januari 1952.

I sin till 1952 års riksdag avgivna berättelse ha riksdagens revisorer ånyo
uppmärksammat den stora utgiftsstegringen å anslaget till lindring i kostnaderna
för mindre bemedlades djursjukvård. Revisorerna ha därvid bland
annat pekat på den möjighet till besparing som ligger däri, att veterinärer
na, när tillfälle därtill föreligger, eftersträva att förlägga flera sjukbesök
till en och samma resa.

Veterinärstyrelsen vill härigenom understryka denna synpunkt och anmoda
veterinärerna att så långt befinnes lämpligt tillvarataga möjligheterna
till s. k. förbiresor och att i övrigt sammanföra förrättningarna på så få
resor som må anses tillrådligt. Styrelsen vill dock samtidigt betona att härigenom
självfallet icke får åsidosättas den i veterinärinstruktionen givna föreskriften
om distriktsveterinärs skyldighet att med erforderlig skyndsamhet
tillhandagå allmänheten med enskild husdjursjukvård.

I detta sammanhang vill veterinärstyrelsen slutligen framhålla att det
vid fördelning av resekostnader mellan flera rekvirenter självfallet icke får
förekomma, att större del av kostnaderna lägges på statsbidragsberättigad
djurägare och därmed i regel på statsverket än som en i förhållande till andelen
i färdsträckan rättvis fördelning ger anledning till.

Stockholm den 25 januari 1952.

G. A. Bouveng.

Stdre Lindström.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1952 har domänstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i § 25 av remisshandlingen bifogad
transumt anfört beträffande domänfondens avkastning. Med anledning härav
får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Styrelsen får till en början med tillfredsställelse konstatera, att revisorerna
efter den gjorda utredningen och ingående behandlingen av frågan i
stort sett icke framställt någon erinran mot domänverkets avkastning.

Kritiska reflexioner ha enligt vad styrelsen kunnat finna anförts endast
på eu punkt, nämligen i fråga om administrationskostnaderna. Beträffande
dessa ha revisorerna — efter att ha konstaterat, att administrationskostnaderna
år 1950 uppgingo till 3:79 kr. per ha produktiv skogsmark och till
3: 05 kr. per m3sk av virkesuttaget — uttalat, att desamma enligt deras mening
kunna betecknas som höga. Revisorerna ha dock icke på något sätt
framlagt material för bestyrkande av att administrationskostnaderna inom
domänverket skulle vara högre än inom annan statlig eller enskild verksamhet
av jämförbar natur. Ej heller ha revisorerna gjort något uttalande om
på vad sätt administrationskostnaderna skulle kunna nedpressas. Däremot

172

ha revisorerna visat, att administrationskostnadernas procentuella andel av
summan för samtliga domänverkets kostnader minskats från 27 procent år
1939 till 15 procent år 1950. Därvid har jägmästarpersonalens andel av administrationskostnaderna
sjunkit från 27 till 21 procent under det att kontorspersonalens
andel stigit från 9 till 17 procent, vilket senare står helt i
samklang med styrelsens strävan att genom eu förbättrad kontorsorganisation
avlasta jägmästarpersonalen från en del av dess tidigare arbetsuppgifter
av mera rutinmässig natur.

Enligt styrelsens mening är det mycket vanskligt att avgöra vilka administrationskostnader
som för närvarande skola anses skäliga inom skogsbruket.
Denna näringsgren befinner sig nu i en period av intensiv rationalisering.
Behov uppkomma därvid av specialister på olika områden. En förskjutning
i fråga om kostnadsfördelningen uppstår, som innebär en minskning
av arbetsåtgången men ökning av antalet förmän och tjänstemän.
Detta är särskilt påfallande under den första tid av maskinell upprustning,
vari skogsbruket för närvarande befinner sig. En dylik förskjutning av omkostnaderna
mot flera tjänstemän —• medförande en ökning av administrationskostnaderna
— pågår inom domänverket på ett flertal områden. Sålunde
ha t. ex. under de senaste åren tillkommit lönegradsplacerade ingenjörer,
vågmästare, byggmästare samt jordbruksinspektörer och ett flertal specialister
på särskilda skogliga områden ha utbildats. Någon jämförelse med det
enskilda skogsbruket har icke gjorts av revisorerna och torde för övrigt ge
ganska litet, då den i flera avseenden måste bli haltande. Sålunda torde man
lå räkna med att för domänverkets del tjänstemannakostnader i större utsträckning
än inom det enskilda skogsbruket upptagas som administrationskostnader.
Styrelsen redovisar exempelvis kostnaderna för kronojägarna
i sin helhet som administrationskostnad, medan kostnaden för skogvaktarna
inom det enskilda skogsbruket i viss omfattning bokföres som avverkningskostnad.

Administrationskostnadernas storlek beror även till väsentlig grad på
förvaltningsområdenas och bevakningstrakternas storlek. Diskussionen särskilt
om förvaltningsområdenas lämpliga storlek har tidvis varit mycket
livlig. Enligt ett av de nordiska skogsskötselprofessorerna för några år sedan
gjort gemensamt uttalande om maximiarealer borde sålunda »för ett producerande
skogsbrukssätt» förvaltningarnas storlek vara väsentligt mindre
än nu. Detta uttalande gällde såväl statsreviren som skogsförvaltningarna
inom det enskilda skogsbruket. Liknande synpunkter anfördes i två år 1950 i
riksdagen väckta motioner (I: 335 och II: 393).

Styrelsen ställde sig i yttrande över nämnda motioner starkt avvisande
till den ensidiga behandling, som i motionerna ägnats denna betydelsefulla
förvaltningsfråga. Det är emellertid givet, att en minskning av arbetsområdenas
storlek — medförande ökade administrationskostnader — kan medföra
ökad elfektivitet och därmed ett bättre ekonomiskt resultat. Man kan
sålunda ingalunda utgå från att höga administrationskostnader i och för sig
äro tecken på en ur ekonomisk synpunkt olämplig organisation; det kan i
själva verket vara tvärtom.

Styrelsen förutser att utvecklingen inom det svenska skogsbruket — och
därvid även inom domänverket — skall ge vid handen, att" den nuvarande
administrationen snarast är något för svagt utbyggd för att kunna ge den
högsta avkastningen av våra skogar.

Styrelsen instämmer i revisorernas uttalande rörande vikten av att administrationskostnaderna
bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet men vill
därvid särskilt framhålla, att kostnadernas storlek måste bedömas i samband
med det vunna resultatet.

173

Revisorerna ha även ganska ingående diskuterat frågan om metoden för
virkets försäljning: försäljning av upphugget virke efter avverkning i egen
regi eller försäljning av virket å rot. De ha därvid lämnat en redogörelse
för de synpunkter, som äro av betydelse för detta val. Mot vad därom anförts
har styrelsen intet att erinra. Revisorerna ha vidare konstaterat, att
utvecklingen inom domänverket gått i den riktningen, att en allt större andel
av det försålda virket avverkats i domänverkets egen regi och att verket
även torde inrikta sig på att fortsätta på den inslagna vägen. Enligt revisorernas
mening innebär denna utveckling, att de ekonomiska synpunkterna
på kort sikt få stå tillbaka för sociala sypunkter, vilket kommer att återverka
på driftresultatet. De anse därför att en fortsatt förskjutning mot avverkning
i egen regi bör ske med försiktighet.

Jämväl styrelsen anser, att försiktighet bör iakttagas vid en ytterligare
förskjutning mot egna avverkningar men vill framhålla, att denna försiktighet
icke får drivas för långt, utan att man städse måste taga föreliggande
omständigheter i betraktande. Styrelsen vill därvid understryka, att det kan
förekomma — och även har förekommit, exempelvis i betydande omfattning
i södra Norrland — att egna avverkningar även på kort sikt haft påtagliga
ekonomiska fördelar, nämligen i sådana fall, då konkurrensen beträffande
rotposter är ringa eller då det befinnes särskilt angeläget att snarast möjligt
till den ifrågavarande skogsbygden knyta en fast skogsarbetarstam. Dessutom
bör erinras om att där övergång sker till egna avverkningar genom anställning
av fast arbetskraft man framför allt siktar till att förbättra det
ekonomiska resultatet på lång sikt.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
försäljningschefen, byråcheferna Holmström, Malmgren, Sjöström,
Wennmark, Oldertz och Sjöstedt samt 1 :e byråsekreteraren Nyström,
föredragande.

Stockholm den 24 januari 1952.

Underdånigst
ERIK W. HÖJER.

L. Carlquist.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 237, § 26.

Till Konungen.

Den 3 januari 1952 har domänstyrelsen anbefallts att till Kungl. Maj :t
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer år 1951 anfört
beträffande statens jordbruksdomäner C § 2G i revisorernas berättelse).

I berättelsen ha revisorerna gjort uttalanden dels om jordbruksdomänernas
utarrendering och därmed sammanhängande förhållanden och dels om
domänernas försäljning. Styrelsen upptager dessa frågor till behandling var
för sig och anför följande.

1. Jordbruksdomänernas utarrendering.

Domänstyrelsen får till en början erinra om att utarrendering av jord och
förvaltning av lantbruk i statlig regi städse varit en svag affär. Såsom framgår
av ett den 29 oktober 1921 avlämnat betänkande angående jordbruksdomänerna
(s. 12) började klagomålen mot kronogodsens dåliga avkastning
redan under Gustav Vasas tid. Man sökte åstadkomma en förbättring
i förräntningen på olika sätt genom godsens förvaltning av fogdar, genom

174

skilda system av arrenden, genom att ålägga bönderna dagsverksskyldighet
å kronogodsen m in. dylikt, men några tillfredsställande resultat" nåddes
aldrig. I betänkandet (s. 41) upplyses, att nästan vid varje riksdag fram till
1900-talets början förslag till ändringar i förvaltningen av kronojorden
framlagts och att orsaken oftast varit densamma: egendomarnas dåliga avkastning.

Även under 1900-talet ha förhållandena varit utsatta för kritik. Kort efter
antagandet av kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder
för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, vilken kungörelse reglerade
förvaltningen innan de nu gällande grunderna av år 1934 trädde i tilllämpning,
^ framhålles sålunda av 1909 års riksdagsrevisorer och i motion
vid .1913 års riksdag att det ekonomiska utbyte, som staten erhölle av sina
utarrenderade jordbruksdomäner, icke kunde anses tillfredsställande. I motionen
framställdes anmärkningar mot det sätt, varpå byggnadsbehovet å
statens jordbruksegendomar fylldes, och under riksdagsbehandlingen framfördes
förslag om åläggande av skyldighet för arrendatorerna att helt och
hållet eller åtminstone i någon större omfattning bestrida nybyggnadskostnaderna.
Beträffande optionsrätten ifrågasattes i motionen, om "icke denna
borde inskränkas till endast förmånsrätt till det vid offentlig auktion avgivna
högsta anbudet. Några åtgärder i nu föreslagen riktning ha emellertid
icke vidtagits. I fråga om byggnadsskyldigheten har den ändringen gjorts
år 1944 att kronan numera helt åligger att tillhandahålla för jordbruket
nödiga byggnader.

Vad optionsrätten angår är det givet att vid meddelande av hembudsrätt
vid utarrenderingen arrendesättningen helt beror av tillförlitligheten av den
verkställda värderingen. Förekommande utbud av arrenderätt ha väl i allmänhet
också givit högre arrenden än de beräknade, särskilt i tider med
uppåtgående konjunkturer. Men exempel finnas även på motsatsen. Här nedan
lämnas uppgifter å beräknade arrendevärden i jämförelse med vad som
bjudits vid utbud under senare år.

Åren 1934 och 1936 uppskattades arrendevärdet å en egendom om 160
hektar åker till 6 000 kronor. Då arrendatorn fann värdet för högt, erhölls
vid utbud ett högsta anbud på 6 000 kronor. En annan gård om 106 hektar
åker uppskattades år 1938 till 3 500 kronor; vid utbud erhölls ett arrende
av endast 2 700 kronor. Samma år värderades arrendet å en gård om
32 hektar åker till 1 320 kronor; vid utbud år 1939 erhölls 2 500 kronor.
År 1941 uppskattades arrendet å en egendom om 66 hektar åker till 5 000
kronor; vid utbud erhölls 12 300 kronor. Efter medgivande av riksdagen ha
arrendeavgifterna för båda sistnämnda gårdar emellertid sedermera nedsatts.
Vid utbud år 1949 av arrendet till en gård om 70 hektar åker, vilkens
arrendevärde beräknats till 7 075 kronor, erhölls ett antagbart anbud å
8 500 kronor. För en annan gård om 80 hektar åker med ett uppskattat arrendevärde
av 4 700 kronor erhölls vid utbud år 1950 10 600 kronor. För
ett par månader sedan utbjöds en egendom om 46 hektar åker och med arrendet
beräknat till 3 500 kronor, varvid erhölls 4 600 kronor. En av arrendatorerna
till dessa tre egendomar (anbudet å 10 600 kronor) har emellertid
redan begärt att få lindring i villkoren. En annan arrendator sitter också
trångt och har svårigheter att erlägga arrendeavgälden. I januari 1952 slutligen
inkommo två anbud å arrenderätten till en egendom om 19 hektar
åker, som uppskattas till 1 600 kronor, varvid det högsta innehöll erbjudande
å en avgäld av 1 800 kronor. Det bör upplysas, att den år 1941 utbjudna
egendomen, varvid erhölls ett övervärde av "icke mindre än 7 300 kronor,
var föremål för tävlan vid offentlig auktion, och att förutvarande arrendator,
som innehaft egendomen endast under fyra år och med då gällande be -

175

stämmelser icke kunde tillerkännas optionsrätt vid den förnyade utarrenderingen,
nödgades i konkurrens med en granne, som gärna ville komma över
arrendet, bjuda det höga priset. Såsom framgår av ovanstående satte emellertid
statsmakterna sedan ner arrendevärdet. Övriga utbud ha skett genom
infordrande av skriftliga anbud under hand.

I berättelsen har i tabellform lämnats en redogörelse över det ekonomiska
utfallet av jordbruksdomänerna sedan år 1916. Av denna framgår, att förlusten
under år 1950 skulle ha uppgått till 2 547 826 kronor och att totala
kostnaden för byggnadsarbeten samma år skulle ha utgjort 4 998 000 kronor.
Det bör då upplysas, att i sistnämnda summa ingå under tidigare år
utbetalade avräkningar med 2 533 686 kronor, avseende arbeten, som slutförts
under år 1950, och vilket belopp medräknats i de enligt generalförslagen
för föregående år medgivna utgifterna för byggnadsarbeten men på
grund av tillämpade bokföringsmetoder redovisats först under år 1950. För
att få fram det verkliga resultatet för sistnämnda års förvaltning skola alltså
de i berättelsen lämnade sifferuppgifterna jämkas i överensstämmelse härmed
och förlusten för året inskränker sig då till 83 512 kronor. Å andra
sidan komma utgifterna för tidigare år att öka och driftsresultaten för dessa
år att minska i motsvarande grad. Den under år 1950 genomförda bokföringsreformen
kommer härefter att tillämpas och bokslutet kommer att utvisa
den under året exakt utgivna kostnaden.

I sin berättelse ha revisorerna i syfte att tillförsäkra statsverket en högre
avkastning av jordbruksdomänerna förordat, att grunderna för domänernas
utarrendering göras till föremål för en allmän översyn. Något förslag om
en stramare tillämpning av optionsrätten, vilket i och för sig kunde tänkas
verka höjande på arrendenivån, har i samband därmed icke gjorts. Ändrad
sammansättning av uppskattningsnämnden eller andra former för värdering
av jorden har heller icke ifrågasatts. Revisorerna ha understrukit,
att flera skäl talade för att statens jordbruksarrenden icke borde fastställas
till marknadens toppläge och att måttligt tilltagna arrendebelopp
vore ägnade att underlätta för arrendatorerna att vidmakthålla byggnadsbeståndet
och hålla jorden i god hävd. Enligt revisorernas mening vore
emellertid de gällande arrendena uppenbarligen alltför låga, särskilt i de
sydligaste länen. Förslag har icke heller väckts om genomförande av lägre
standard å byggnaderna eller om nedskärning av byggnadsverksamheten.
I föreliggande hänseende ha revisorerna erinrat, att åren 1937 och 1938
från såväl statsrevisorernas som riksdagens sida påtalats önskvärdheten av
att byggnadsverksamheten på domänerna intensifierades samt att 1938 års
revisorer bl. a. uttalat, att med det intresse, som statsmakterna numera visade
för åstadkommande av förbättrade och tidsenliga byggnader på landsbygden,
även kronan syntes böra vinnlägga sig om att på sina jordbruksfastigheter
hålla ett byggnadsbestånd, som kunde vara förebildligt för enskilda
jordbrukare.

Domänstyrclsens uttalande.

Såsom framgår av redogörelsen i revisorernas berättelse skall utarrendering
av jordbruksdomän föregås av arrendeuppskattning med förslag till
arrendeavgift och övriga villkor. Sådan uppskattning verkställes efter domänstyrelsens
förordnande av en nämnd, bestående av vederbörande domänintendent
såsom ordförande samt två uppskattningsmän, utsedda länsvis
den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Med stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga tillgängliga
upplysningar fastställer styrelsen arrendevillkoren.

Vid granskningen av förekommande uppskatlningshandlingar har styrelsen
hitintills mycket sällan fått några hållpunkter för eu jämkning av de

176

vid förrättningarna verkställda värderingarna. Åtskilliga domännintendenter
ha vid sidan av sin tjänst i domänverket fungerat som ordförande i boställsnämnder
för ecklesiastika fastigheter och anlitats vid värdering av privata
egendomar. Ledamöterna i uppskattningsnämnderna äro på grund av
sin verksamhet väl förtrogna med förhållandena i orten och äro ej sällan
ordförande i boställs- och andra dylika nämnder. Förutsättningar borde därför
finnas att kronoarrendena skola bedömas i jämförelse med vad som
uttages i lega av motsvarande fastigheter på annat håll. Det ligger emellertid
i sakens natur att, då arrendena efter år 1943 i och med bortfallet av
markegångstaxans inverkan på avgifternas storlek icke längre kunna följa
konjunkturens växlingar under upplåtelsetiden, arrendena i tider med sjunkande
penningvärde komma att nedgå under marknadens priser.

I den ovan lämnade redogörelsen ha uppgifter lämnats om de avgälder,
som erhållits vid utbud av arrenderätt under senare år. Därvid ha som redogörelsen
ger vid handen i allmänhet erhållits något högre arrenden än
de vid uppskattningen beräknade. Om icke någon omsvängning inträder i
konjunkturerna, torde man även i fortsättningen kunna räkna med att så
blir förhållandet. Men härvid får icke förbises, att vid uppskattningen när
optionsberättigad arrendator finnes hänsyn tagits till sådana av arrendatorn
utförda förbättringar, för vilka han icke genom den nytta han dragit
av dessa eller annorledes kan anses gottgjord för sin nödiga kostnad.

Den knapphet, som f. n. råder på jordbruksarrenden, kan även understundom
medföra, att arrendena i den hårda konkurrensen pressas alltför
högt. Utbuden ge icke något tillförlitligt uttryck för vad en egendom kan
bära.

Den dåliga förräntningen av jordbruksdomänerna får framför allt ses mot
bakgrunden av de stora byggnadsarbeten, som äro erforderliga. Med hänsyn
till att förnyelsen av byggnadsbeståndet tidigare under många år eftersatts
måste arbetena bli mycket omfattande. Då en bättring av dessa förhållanden
äger rum i en tid av starkt ökande byggnadskostnader, måste utgifterna
bli särskilt höga.

För år 1952 ha domänintendenterna begärt medel till nödvändiga byggnadsarbeten
till ett belopp av över 8 miljoner kronor. Härav framgår storleksordningen
på de kostnader, som äro erforderliga för egendomarnas försättande
i skick. En minskning av de betydande kostnader, som erfordras
för byggnadsarbeten vid jordbruksdomänerna, torde icke kunna åstadkommas
med mindre innehavet av domäner beskäres. I likhet med statens sakrevision,
som granskade domänernas förvaltning åren 1946 och 1947, håller
styrelsen då före att hellre än att kronan bekostar omfattande och dyrbara
nybyggnader vid en egendom, denna bör försäljas, när förutsättningar därför
äro för handen. Köparen torde väl kunna verkställa behövliga nybyggnader
till betydligt lägre pris, därigenom att han själv kan utföra en väsentlig
del av arbetet.

För att i förevarande hänseende erhålla en säkrare uppfattning om egendomarna
på grundval av nu rådande förhållanden har styrelsen sommaren
1951 föranstaltat om en utredning i ämnet. Ett exemplar av den för ändamålet
till lokalförvaltningarna avlåtna cirkulärskrivelsen nr 39 bilägges. Såsom
framgår av denna skall en översyn verkställas av fastighetsbeståndet
och en förteckning upprättas över de egendomar, som kunna komma i fråga
till avyttring. Undersökningen skall i överensstämmelse med i cirkulärskrivelsen
angivna riktlinjer avse dels samtliga fastigheter upp till en gräns av
60 hektar åker — i huvudsak motsvarande en- och tvåfamiljsjordbruk —
dels ock sådana större gårdar, som av särskilda skäl eljest böra försäljas.
Erhålles så ett fastare grepp om de egendomar, som staten bör söka avyttra,

177

kunna byggnadsarbeten i större utsträckning koncentreras på det fastighetsbestånd,
som staten av skilda anledningar vill behålla.

När denna plan en gång blir genomförd, kan det väl inträffa att det kvarvarande
fastighetsbeståndet ändock icke lämnar ett tillfredsställande utbyte.
Detta lärer staten i sådant fall få finna sig i för att i olika delar av landet
kunna hålla en egendomsreserv, som erfordras för tillgodoseende av skilda
allmänna ändamål. Härvid bör emellertid tagas i betraktande att de byggnader,
som nu uppföras, på grund av sin konstruktion och sitt utförande få
anses kunna nyttjas under avsevärt längre tid än hus uppförda enligt tidigare
enklare byggnadssätt.

Såsom styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 november 1951 angående
försäljningen av kronoegendomen Jäleby i Östergötlands län framhållit
undersöker styrelsen för närvarande vad som kan göras för åstadkommande
av en säkrare och mera enhetlig värdering vid försäljning av fast
egendom. I sådant syfte har denna fråga till en början varit föremål för
överläggning vid ett under november 1951 hållet möte med rikets domänintendenter.
Denna undersökning avser även värdering för arrende, och kommer
i samband därmed vidare att övervägas möjligheterna att medelst indexberäkning
eller dylikt anpassa arrendena efter gällande prisnivå, vilket torde
kunna ske utan hinder av föreskrifterna i allmänna nyttjanderättslagen.
Efter utredningens slutförande räknar styrelsen med att kunna lämna lokalförvaltningen
lämpliga anvisningar rörande ifrågavarande uppskattningar.

2. Jordbruksdomänernas försäljning.

Enligt revisorernas mening skulle i nuvarande läge köpeskillingarna för
till avyttring avsedda egendomar kunna höjas och egendomarna likväl säljas
till jämförelsevis låga priser. Här borde eftersträvas, att saluvärderingarna
bleve ej endast objektivt rättvisande för den tidpunkt, då de verkställdes,
utan även att de så nära som möjligt anslöte sig till den tid, då överlåtelsen
skedde. Det syntes även revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida
icke en omprövning borde komma till stånd även av de för saluvärderingarna
gällande bestämmelserna.

Domänstyrelsens uttalande.

I fråga om revisorernas förevarande uttalanden får styrelsen erinra om
att styrelsen, i anledning av vad som förekommit vid 1951 års riksdag beträffande
då föreliggande fastighetsförsäljningsärenden, i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 17 januari 1952 i samband med försäljninge» av kronoegendomen
Skärstad i Östergötlands län redogjort för sina synpunkter i
detta ämne. Då vad styrelsen därvid anfört återger vad styrelsen lämpligen
anser sig böra uttala med anledning av revisorernas berättelse i nu förevarande
del får styrelsen överlämna en transumt av skrivelsen den 17 januari
1952 och åberopa dess innehåll.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
försäljningschefen samt byråcheferna Holmström, Malmgren, Sjöström,
Wennmark och Oldertz. Föredragande har varit byråchefen Holmström.

Stockholm den 24 januari 1952.

Underdånigst
ERIK W. HÖJER.

E. Vi ro ulet-Fagers t rom.

12—527135. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. II.

178

Bilaga 1.

Cirkulärskrivelse nr 39/1951 till samtliga över jägmästare, jägmästare och
domänintendenter, angående förslag till försäljning av vissa
jordbruksdomåner.

I början av 1940-talet försökte domänstyrelsen få fram fastare hållpunkter
för bedömandet av frågan vilka jordbruksdomåner, som borde behållas
i kronans ägo, och vilka som borde försäljas. För ändamålet ägde en inventering
rum och i skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 november 1941 framlade
styrelsen vissa principer för den framtida dispositionen av egendomarna.

I skrivelsen framhölls, att det vore klart, att kronan icke borde avhända
sig egendomar, som kunde bli erforderliga för allmänna ändamål eller av
skilda anledningar icke borde försäljas till jordbruk, och att det måste anses
förtänksamt att inom respektive län såsom reserv behålla ett lämpligt antal
jordbruksfastigheter.

Med ledning av de skäl, som kunde anföras för egendomarnas behållande
tillsvidare, uppdelades egendomarna i grupper betecknade A—F.

Till grupp A hänfördes fastigheter, som kunde förväntas bli erforderliga
för allmänt statligt ändamål (anstalter och skyddshem av olika slag, fångvårds-
och skoländamål, försöksverksamhet på jordbrukets område, flygfält,
militära anläggningar in. m. dylikt).

Under grupp B lämnades uppgift å egendomar, som på grund av befintlig
skogstillgång ej borde avyttras.

Jordområden, beträffande vilka värdestegring i en framtid kunde förväntas
(blivande tomtmark o. d.), redovisades under grupp C.

Under grupp D lämnades anvisning å fastigheter, som kunde förväntas
bli erforderliga för allmänt lokalt behov (utvidgning av område för städer,
kommuner och andra samhällsbildningar).

Till punkt F hänfördes egendomar, som voro av beskaffenhet att böra utnyttjas
för arrendeegnahemsändamål (dåvarande egnahemsstyrelsen).

Under en särskild grupp, benämnd E, antecknades egendomar, vilkas bibehållande
påkallades av andra skäl än ovan nämnts. Här kunde bl. a. komma
i fråga egendomar med stora historiska och kulturella minnesmärken,
vilka voro av den betydelse att de borde bevaras för framtiden, ävensom
egendomar, som lämpade sig för fritidsreservat in. in. dylikt.

Den av domänstyrelsen gjorda framställningen föranledde icke någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

För närvarande pågår en viss försäljning av fastigheter för jordbruksändamål,
i första hand mindre och medelstora egendomar upp till en gräns,
där utom arrendatorn själv kräves en fast manlig arbetskraft (tvåfamilj sj
ordbruk).

Av skilda anledningar har det visat sig önskvärt att erhålla en säkrare
uppfattning om vilka egendomar, som böra försäljas. Efter den senaste allmänna
undersökningen ha förhållandena i vissa fall ändrats och en omprövning
är påkallad. För ändamålet bör göras en inventering av lämpliga försäljningsobjekt
genom översyn av jordbruksdomänerna, oberoende av den
tid som återstår av arrendeperioden. Erhålles så ett fastare grepp om de
egendomar, som staten bör söka avyttra, kunna de för byggnadsändamål tillgängliga
medlen i större utsträckning än för närvarande komma det i kronans
ägo kvarvarande fastighetsbeståndet till godo.

I anslutning till ovanstående föreskriver domänstyrelsen att en inventering
av egendomar, som kunna ifrågakomma till försäljning, skall utföras på
följande sätt.

1. Styrelsen uppdrager härigenom åt domänintendenterna att verkställa
en översyn av fastighetsbeståndet och att upprätta en förteckning över de

179

egendomar, som kunna komma i fråga till avyttring. Undersökningen skall
avse dels samtliga fastigheter upp till en gräns av 60 hektar åker — i huvudsak
motsvarande en- och tvåfamilj sjordbruk — dels ock sådana större gårdar,
som av särskilda skäl eljest böra försäljas.

De i domänstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 november 1941 uppdragna
riktlinjerna skola vara vägledande. Då några nya arrendeegnahem för
närvarande icke utläggas och det är ovisst om denna verksamhet kommer att
återupptagas, behöver utredning i detta hänseende icke göras (F-gruppen).
Tillhör egendom en eller flera av kategorierna A—E, skall anteckning härom
göras och kommenteras. Däremot får egendom icke uteslutas av sådan
anledning. Tillhör egendom icke någon av nämnda kategorier och är den
skoglös eller har endast obetydlig skogstillgång, bör samråd sökas med lantbruksnämnden,
varvid det torde vara tillräckligt att inhämta lantbruksdirektörens
mening. Om egendom har skogstillgång, upptages erforderlig kontakt
med lantbruksnämnden av över jägmästaren i samband med behandlingen
av frågan om skogstilldelning.

Uppgifter om de särskilda egendomarna skola lämnas å närslutna blanketter
A och B i enlighet med vad å dessa närmare angivits. I fråga om kolumn
7 å blankett A »Tänkt byggnadskostnad för erforderligt helt nytt
byggnadsbestånd» skall lämnas upplysning om kostnaden för uppförande
av ett helt nytt byggnadsbestånd med ledning av nu gängse fordringar och
utan hänsyn till befintliga byggnader, vilken kostnad skall beräknas på
grundval av gällande prisnivå. Uppgiften är avsedd att användas för erhållande
av en uppfattning om den årliga utgift, som man måste räkna med
för ett successivt ersättande av byggnaderna på längre sikt.

På blankett A skall domänintendent vidare teckna yttrande, innefattande
domänintendentens uppfattning om den lämpliga dispositionen av egendomen
för framtiden och motiveringen härför.

Förslagen skola vara till styrelsen inkomna före den 1 december 1951.

2. Förslagen underkastas granskning inom domänstyrelsen, bl. a. med
hänsyn till fastigheternas hänförande till kategorierna A—E.

3. När till egendom hör skogsmark, kommer förteckning av styrelsen att
överlämnas till överjägmästaren, som har att i första hand undersöka försäljningsförslaget
ur skogliga synpunkter, över jägmästaren skall ombesörja
att blanketterna kompletteras med uppgifter angående egendomens
skog i enlighet med vad å blanketterna angivits. Påkallas styckning av skogsmark
eller föreligga eljest skäl därtill, skall över jägmästaren tillsammans
med jägmästare och domänintendent söka kontakt dels med lantbruksnämnd,
varvid det torde vara tillräckligt att inhämta lantbruksdirektörens
mening, dels ock med distriktslantmätaren (eventuellt överlantmätaren).
Detta samråd kan lämpligen ske medelst gemensamt besök vid de aktuella
egendomarna.

Det åligger över jägmästaren att med ledning av vad som förekommit
söka bedöma varje försäljningsfråga i dess helhet och till styrelsen inkomma
med utlåtande. Då vissa frågor kunna behandlas snabbt under det att
utredningen i andra ärenden kan bli tidsödande, böra förslagen successivt
överlämnas till styrelsen i den mån de bli färdiga.

4. Sedan förslagen inkommit till styrelsen — i förekommande fall efter
utredning enligt 3 — tar styrelsen för sin del ställning till de särskilda försäljningsfrågorna
och vidtar, i de fall då försäljning är önskvärd, lämpliga
åtgärder.

Stockholm den 10 augusti 1951.

Kungl. domänstyrclsen
Erik W. Höjer.

Eric Scliclin.

Blankett A.

Bilaga A till bilaga 1.

Uppgifter om Jordbruksdomfin enligt kungl. domänstyrelsens cirkulärskrivelse nr 39/1951.

Egendomens namn:............................................. Socken: ............................................... Län: ................................................

Jordbruksdelen (kol. 1—10 ifylles av domänintendenten). Skogsdelen (kol. 11 — 14 ifylles av skogsförvaltningen).1

1	2	3 | 4	5	6 | 7		9 | JO	ll	1.	18 | 14
Areal åker inkl. bete på åker ha	Arrende- tid	Taxe- rings- värde	Sista arren- de- avgäld	Nuvarande byggnaders skick a — gott b= medelgott c = dåligt	Erforder-liga bygg-nadskost-nader under närmaste 10 år kr.	Tänkt bygg-nadskostnad för erforder-ligt helt nytt bygg-nadsbestånd1 kr.	Normalt arrende vid dagspris och medel-gott bygg-nadsbestånd kr.	Uppskattat försäljnings-värde vid dagspris	Areal skogs- mark ha	Medel- bonitet, ideal	Unge- färligt virkes- förråd m3sk	Taxe-rings-värde av skogs-mark och skog kr.
med befint-ligt bygg-nadsbestånd kr.	vid medel-gott bygg-nadsbestånd kr.
53	1944-54	80 000	5 040	manb. b ekonomib. b arb.-bost. c	55000	250 000	5 800	100 000	120 000	91	5-6	8700	38 100

1 Exempel: En gård om cirka 30 ha åker erfordrar en manbyggnad (förslagsvis typhus 240), en ladugård för 15 kor med ungdjur och eventuellt
svin samt en vagn- och redskapsbod. En egendom om cirka 40 ha åker erfordrar en manbyggnad (förslagsvis typhus 310), en ladugård
för 20 kor med ungdjur och eventuellt svin, en vagn- och redskapsbod samt en arbetarbostad (förslagsvis typhus 205) o. s. v.

2 Då ej hela egendomens skog ifrågakommer till försäljning skola uppgifterna avse vad som anses belöpa på den till försäljning avsedda delen.

Blankett B. Bilaga B till bilaga 1.

Kalkyler för Jordbruksdomän enligt kungl. domänstyrelsens cirkulärskrivelse nr 39/1951.

Egendomens namn: .................................................. Socken: ................................................. Län: ..................................................

Domänintendenten ifyller kol. 1—4 samt, om skog saknas, kol. 9—13. Om skog finnes, ifyller skogsförvaltningen kol. 5—13.

1 | 2 | 8 | 4	6-] 6 | 7 j 8	9 | 10 | 11 | 12 | 13
Jordbruksdelen. Normalt årsnetto vid utarrendering	Skogsdelen. Normalt årsnetto för domänverket	Sammandrag för egendomen
arrende enl. kol. A 8	nybygg-nadskost-nad ''/80 av kol. A 7	övr. om-kostnader 25 % härå	netto kol. B I—B 2— B 3, överskott + underskott —	virkes-förråd m3sk kol. A 13	avkastn. värde per msskl	avkastnings-värde = för-säljn.-värde, kol. B5 x B 6	mot-svarande årsnetto efter 3 l/« %	taxe- rings- värde	försäljningsvärde	normalt årsnetto
med befint-ligt bygg-nadsbestånd kol. A9. B7	normalt, kol. A10 + B 7	kronor, kol. B 4 + B 8	i % av normalt för-säljn.-värde enl. kol. B 11

1 Enligt närmare meddelande av domänstyrelsen.

181

Bilaga 2.

Till Konungen.

Domänstyrelsen får härmed underställa Kungl. Maj :ts prövning förslag till
försäljning av kronoegendomen förra korpralsbostället Va mantal Skärstad
31 i Aska (Varvs) socken, Östergötlands län.

Till detta får styrelsen i anledning av vad som förekommit vid 1951 års
riksdag i fråga om då föreliggande fastighetsförsäljningsärenden framhålla
följande.

En starkt bidragande orsak till att saluvärdena vid tiden för riksdagsbehandlingen
tedde sig låga i förhållande till då gällande priser i marknaden
torde vara den efter värderingen inträffade snabba uppgången i
prisnivån. Med den omständliga och tidskrävande handläggning, som kronofastigheternas
försäljning måste undergå, uppstå givetvis svårigheter att
följa dylika språngvis skeende förändringar i konjunkturerna. Vid tiden
för försäljningsfrågornas avlåtande till Kungl. Maj :t år 1950 kunde den
utveckling, som därefter ägt rum, icke förutses. De försälj ningsförslag, som
upprättats under år 1951, ha anpassats efter den högre prisnivån. Av de
19 fastigheter, som nu undergått saluvärdering, ha emellertid endast i 11
fall värdena godkänts av vederbörande arrendator. I övriga 8 fall har ett
inköp av fastigheten avböjts och begäran framställts att få bli kvar som
arrendator. Sist nämnda fastigheter göras nu till föremål för förnyad utarrendering,
och kommer med hänsyn till det vid dem föreliggande byggnadsbehovet
domänverkets byggnadskonto att ytterligare belastas.

Vad de uppskattade saluvärdena vid försäljning med hembud för arrendator
angår bör vidare uppmärksammas bestämmelsen i 4 § kungörelsen
den 22 juni 1945 (nr 386) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av 1945 års försäljningsförordning, vilken bestämmelse lyder: »Har vid
försäljning efter hembud nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, genom större överbyggnadsarbete
eller annan förbättring utöver sådan, för vilken jordägaren jämlikt lagen
om nyttjanderätt till fast egendom är skyldig ersätta nyttjanderättshavaren,
väsentligen höjt egendomens värde, må skäligt avdrag ske å saluvärdet
i den mån nyttjanderättshavaren icke genom den nytta han dragit
av anläggningen eller annorledes kan anses gottgjord för sin nödiga kostnad.
» Vid värdering för försäljning till arrendator göres avdrag icke blott
i överensstämmelse med bestämmelsen i fråga utan även för förbättring,
som jordägaren enligt nyttjanderättslagen är skyldig gälda. Då dylika förhållanden
oftast föreligga vid egendomarna, bli följktligen dessa saluvärden
icke jämförbara med den allmänna marknadens priser. I det nu
föreliggande fallet — kronoegendomen Skärstad — ha såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen vissa anläggningar i boningshuset bekostats
av arrendatorn, som även äger den elektriska anläggningen, en potatiskällare
samt yttre vattenledningar till boningshus och ladugård. Hänsyn
till denna omständighet har tagits vid uppskattningen av saluvärdet för
egendomens försäljning till arrendatorn.

I detta sammanhang vill styrelsen erinra om att styrelsens jordbruksförvaltning
åren 1945 och 1946 varit föremål för granskning av statens
sakrevision. Revisionen besökte för ändamålet ett antal kronoegendomar,
däribland Slättåkra nr 9 i Jönköpings län. Vid detta tillfälle förklarade

182

revisionen, att revisionen ansåge att erforderliga byggnadsarbeten icke
blott å egendomens ladugård utan även å mangårdsbyggnaden skulle bli
så omfattande och dyrbara, att desamma icke borde komma till utförande.
I stället syntes en försäljning av egendomen böra genomföras. Enligt
sakrevisionens mening borde, hellre än att kronan skulle bekosta dyrbara
nybyggnader, saluvärdet sänkas till ett sådant läge att arrendatörn
kunde godtaga detsamma. Om arrendatörn till billigt pris kunde förvärva
salulotten, skulle han vara i stånd att verkställa behövliga nybyggnader till
betydligt lägre pris, därigenom att han själv kunde utföra en väsentlig
del av arbetet (jfr prop. 171/1946 p. 4). Denna princip vid bedömningen av
saluvärdena har styrelsen följt såväl före som efter det sakrevisionen
gjorde sitt berörda uttalande, och riksdagen har till och med år 1950 utan
erinran godkänt dylika förslag. År 1951 uppstodo skilda uppfattningar på
denna punkt i det att första kammaren fortfarande godkände principen
men andra kammaren underkände densamma. Härtill torde den samtidigt
inträffade starka prishöjningen på jordbruksfastigheter ha bidragit. Enligt
styrelsens uppfattning hade det säkerligen varit fördelaktigare för statsverket
att i de åtta fallen, där arrendatörn nu icke velat betala det av uppskattningsnämnden
beräknade salupriset, undersöka möjligheterna att något
sänka detta och såmedelst underlätta en försäljning i stället för att
draga på sig ytterligare stora byggnadskostnader. Det bör nämnas, att
domänintendenterna för år 1952 begärt medel till byggnadsarbeten å egendomar,
som tidigare beräknats kvarbliva i kronans hand, till något över
8 miljoner kronor. Domänstyrelsen har med hänsyn till byggnadsregleringen
m. m. ansett sig i generalförslaget för 1952 böra begränsa sitt anslagskrav
till 5 miljoner kronor. Kungl. Maj :t har emellertid ytterligare nedsatt
beloppet till 3,5 miljoner kronor. Med hänsyn till vad som förekommit
vid 1951 års riksdag har styrelsen emellertid ansett det vara utsiktslöst
att erhålla godkännande av jämkningar i de nu ifrågavarande saluvärdena.

Såsom tidigare framhållits i styrelsens skrivelse den 27 november 1951
angående försäljningen av kronoegendomen Jäleby i Östergötlands län undersöker
styrelsen vad som kan göras för åstadkommande av en säkrare
och mera enhetlig värdering vid försäljning. Det vill emellertid förefalla
som om förfarandet under normala och stabila tider fungerar ganska tillfredsställande.
Däremot kan det, om tendensen i den snabba prisutvecklingen
fortfar, på grund av omgången och tidsutdräkten vid handläggningen
understundom möta svårigheter att städse hålla värdet i nivå med förhållandet
vid köpets avslutande. För att i någon mån råda bot härpå och
med hänsyn särskilt till utvecklingen på virkesmarknaden har styrelsen i
de förslag, som under hösten 1951 avlåtits till Kungl. Maj :t, när skäl därtill
förelegat, låtit omvärdera skogsmark och skog; och har därvid skog,
som utan vidare kan avverkas och realiseras i marknaden, undantagits
från försäljningen för att senare i samband med försäljningens genomförande
antingen erbjudas arrendatörn till då rådande dagspris eller avverkas
i domänverkets regi.

Vid försäljning av kronoegendom under 1920-talet föreskrevo statsmakterna,
att egendom skulle, där hembudsrätt ansåges böra tillerkännas arrendatorn,
försäljas antingen till arrendatörn för den beräknade köpeskillingen
eller, därest arrendatörn icke begagnade sig av medgivandet att
förvärva egendomen, å offentlig auktion till den högstbjudande Efter antagandet
av förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom in. in. har större hänsyn tagits till arrendatorns
intressen. Det har sålunda ansetts att, om arrendatörn icke ville förvarva
egendomen på de uppskattade villkoren men i stället önskade fort -

183

farande arrendera denna, egendomen borde ånyo utarrenderas. Mot bakgrunden
av den diskussion, som förekommit vid 1951 års riksdag, bör övervägas
en återgång till det försälj ningsförfarande, som tillämpades tidigare.
Den nu gällande försälj ningsförordningen av den 25 maj 1945 lägger intet
hinder mot en sådan ordning. Under rådande konjunkturer torde man kunna
räkna med att egendom vid utbud i allmänna marknaden kommer att
betinga saluvärdet och i många fall ett icke oväsentligt pris därutöver.
Skälig hänsyn finge emellertid tagas till förhållandena i de enskilda fallen.
Rimligen borde sålunda en arrendator, då han själv eller före honom
hans släkt brukat egendomen under lång tid, icke tvingas att antingen
betala köpeskillingen eller också tävla om denna i öppna marknaden.

Enligt 1929 års försäljningsförordning (9 §) förelåg icke rätt till hembud
vid försäljning av kronoegendom med mindre arrendatorn själv eller
hans släkt före honom under minst tio år i följd innehaft egendomen. Styrelsen
kommer hädanefter att vid prövning av de särskilda försäljningsförslagen
överväga, huruvida icke egendom bör utbjudas i allmänna marknaden,
om arrendatorn innehaft egendom endast under sådan kortare tid
och efter av staten lämnat hembud icke velat begagna sig av förköpsrätten.
Saluvärdet bör då ökas med dels det belopp kronan har att gälda arrendatorn
för förbättring enligt ny ttj ander ättslagen dels ock det belopp, som
skäligen bör tillerkännas honom för annat större förbättringsarbete.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom generaldirektören, närvarit
byråchefen Holmström och t. f. byråchefen Kraepelien samt förste byråsekreteraren
Holmstedt, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1952.

Underdånigst
För generaldirektören:

Emil Holmström.

E. Viroulel-Fagerström.

Domänstyrelsens

yttrande I anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 253, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1952 har domänstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i § 27 av remisshandlingen bifogad
transumt anfört beträffande inlösen av kronolägenheten Bovall å Älvdalens
kronopark i Älvdalens västra revir. Med anledning härav får domänstyrelsen
med överlämnande av infordrade yttranden rörande den av kronojägaren
Carl Sjursvens verkställda utstämplingen i underdånighet anföra
följande.

Till grund för försäljningen ligger en värdering, som utförts i början av
januari 1951. Styrelsen har i sitt den 16 februari 1951 avgivna förslag till
försäljning godtagit denna värdering. Statsrevisorerna ha nu uttalat, att
enligt deras mening en höjning av det för den avverkningsmogna skogen
beräknade priset varit motiverad.

Vid värderingen har virkesförrådet uppskattats till 1 204 nrisk, varav
endast cn mycket liten del torde kunna hänföras till utvecklingsbar skog i

184

skogsvårdslagens mening. Av nämnda kubikmassa ha 250 m3sk ansetts
kunna omedelbart avverkas utan allvarligt men för fastighetens framlida
virkesförsörjning. Enligt en metod, som domänstyrelsen under de sista åren
genomfört, bär denna kvantitet åsatts dagsvärde, vilket i förevarande fall
uppskattats till 30 kr/m3sk. Revisorernas anmärkning avser detta pris.

Det i föregående stycke angivna priset utgör det medelpris, som i oktober
1950 betalades för rotstående virke från reviren i övre Dalarna. Priset
innebar en höjning från hösten 1949 med 33 %. Domänstyrelsen anser sig
icke ha kunnat vare sig i januari eller februari månader* 1951 konstatera
någon sådan allmän prisstegring utöver den föregående höstens auktionspriser,
som rimligtvis kunde läggas till grund för värdering av ståndskog i
samband med försäljning av skogsmark. Den åberopade och i detta särskilda
fall konstaterade prishöjningen slog igenom först senare under våren och
sommaren. Styrelsen vill för sin del bestämt bestrida, att en höjning av det
för den awerkningsmogna skogen beräknade priset skäligen kunnat företagas
vid tidpunkten för avgivandet av försäljningsförslaget den 16 februari
1951.

Styrelsen anser emellertid, att det påtalade fallet är värt all uppmärksamhet
ur en annan synpunkt. Det belyser nämligen väl de Svårigheter, som
i nuvarande läge möta mot överlåtelse av skogsmark för husbehovs- och
stödskogsändamål. I det aktuella fallet kan värderingen tänkas ha skett
under olika förutsättningar, för vilka alla vissa skäl torde kunna anföras.

Utgående från det prisläge, som för närvarande är rådande, och som
ungefärligen torde motsvara det pris av 66 kr/m3sk, som köparen av fastigheten
tillförsäkrats vid den nu delvis återgångna försäljningen av 718 in3sk,
kunna olika alternativ framräknas. Därvid bör beaktas, att den skog, som
icke skall omedelbart avverkas, enligt för nuvarande prisläge verkställd avkastningsvärdering
kan uppskattas till 14 kr/m3sk (rätteligen 13:86
kr/m3sk). Mervärdet för det omedelbara virkesuttaget skulle då utgöra
52 kr/m3sk.

Det synes för belysning av frågan vara tillräckligt att här behandla endast
storleken av engångsuttaget. Styrelsen vill då framhålla, att distriktslantmätaren
vid avstyckningen uttalat, att förrättningen avsåge bildande av
ett småbruk med husbehovsskog. Virkesbehovet uppskattades vid förrättningen
till omkring 25 m3sk årligen. Det nuvarande skogsbeståndet beräknades
ungefärligen kunna lämna denna avkastning. Med hänsyn härtill
måste det i betraktande av statsmakternas direktiv om värdering av skogen
med hänsyn till det ändamål den skall tjäna anses tveksamt, om över
huvud taget någon del av skogen skulle kunna värderas som engångsuttag
för omedelbar försäljning. Att man trots detta i värderingen upptog en
sådan avverkning om 250 m3sk berodde på att värderingsförrättaren och
styrelsen ansågo sig på grund av stor erfarenhet om skogsvårdsstyrelsernas
förhållande i liknande fall rent praktiskt kunna räkna med att köparen
skulle komma att omedelbart tillgodogöra sig en del av virkeskapitalet utöver
det omedelbart erforderliga husbehovsvirket, detta så mycket hellre
som de angelägna ombyggnaderna vid lägenheten måste medföra ganska
stora utgifter för köparen.

Köparen har i det påtalade fallet låtit utstämpla 718 m3sk, vilka sålts fölen
köpeskilling av 47 100 kronor. Mot denna utstämpling har skogsvårdsstyrelsen
på statsrevisorernas initiativ ingripit. Enligt vad domänstyrelsen
nu inhämtat från skogsvårdsstyrelsen, har denna tillrättalagt avverkningen
på så sätt, att skogsvårdsstyrelsen låtit omstämpla skogen, varvid avverkning
medgivits av cirka 475 m3sk.

185

Därest ifrågavarande fastighet skulle ha försålts nu skulle den ha ett
värde av 1) vid strängt iakttagande av försäljningsdirektiven: 11 500 kronor,
2) enligt domänstyrelsens värdering, som styrelsen med beaktande av
givna direktiv måste betrakta som ett maximivärde: 11 500 + 250 X 52 =
11 500 + 13 000 = 24 500 kronor, och 3) enligt skogsvårdsstyrelsens bedömning
av möjligt engångsuttag 11 500 -f- 475 X 52 = 11 500 + 24 700 —
36 200 kronor. Som ett fjärde fall kan anföras att garantier saknas för att eu
köpare icke omedelbart tillgodogör sig ett värde av 47 100 kronor ur fastigheten
och härtill har fastigheten med 40 % av skogskapitalet i behåll, såsom
i det aktuella fallet skett. Domänstyrelsens mångåriga erfarenhet i sådana
frågor ger nämligen vid handen, att hårda avverkningar efter skogsmarksköp
till jordbruk mycket sällan blivit påtalade.

I proposition nr 75 till 1947 års riksdag angående jordbrukets rationalisering
bär föredragande departementschefen bl. a. uttalat, att risken att
skogskapitalet i de nya ägarnas händer skulle spolieras genom alltför snabba
uttag eller för att skogen eljest ej skulle skötas på ett tillfredsställande
sätt åtminstone i huvudsak torde kunna elimineras samt att denna fråga
beaktats i det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt.
Nämnda lag trädde i kraft den 1 januari 1949. Vad som inträffat ger enligt
styrelsens mening en anvisning om att de förhoppningar, som vid nämnda
tillfälle ställdes på den nya skogsvårdslagen, i varje fall ännu icke infriats.
Det är möjligt, att en bättre ordning kan skapas genom ytterligare anvisningar
och eventuellt kompletterande överenskommelser om övervakning av
nyinköpt skogsmark. Så länge virkespriserna äro så höga som nu, möta
emellertid stora svårigheter att finna ett sådant system för överlåtelse till
jordbruksfastighet av skogsmark, som innebär både tillgodoseende av säljarens
— i detta fall statens — intresse av skälig ersättning för försåld skogsmark
och en garanti mot köparens missbruk av överlåtelsen. Enligt styrelsens
uppfattning bör under en utpräglad högkonjunktur för skogsbruket
en viss återhållsamhet iakttagas i försäljningarna av husbehovs- och stödskog.

Revisorerna ha också funnit anmärkningsvärt, att en av domänverkets
tjänstemän, kronojägaren Carl Sjursvens, biträtt vid den verkställda utstäinplingen,
som avsett att i så hög grad minska fastighetens virkesförråd.
Överjägmästaren har framhållit att kronojägaren icke i föreskriven ordning
begärt och erhållit ledighet för nämnda uppdrag, att han förbisett att
utstämplingen stode i strid med 7 § skogsvårdslagen samt att intet torde
vara att erinra mot stämplingens styrka och utförande, därest uttaget kunnat
göras utan hänsynstagande till fastighetens ringa storlek. Domänstyrelsen
har i skrivelse denna dag till kronojägare Sjursvens, varav avskrift
bilägges, erinrat honom om hans skyldighet som domänverkstjänsteman i
och utom tjänsten.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
försäljningschefen samt byråcheferna Holmström, Malmgren,
föredragande, Sjöström, Wennmark och Oldertz.

Stockholm den 24 januari 1952.

Underdånigst
ERIK W. HÖJER.

licrtil Nilsson.

186

Bilaga 1.

Till kungl. domänstyrelsen.

Med vidarebefordrande av remissakten i fallet Bovall jämte kronojägare
Sjursvens’ svaromål får jag vördsamt anföra följande.

Avstyckning och realisation till underpris eller brukningsvärde av skogsmark
går ju inte i samklang med de intentioner till förbättring och förmering
en förvaltare gärna har beträffande sitt revir. Till dels av denna anledning
och till dels därför, att jag icke ansett mig orka med denna extra
belastning på mitt uppdrag att ensam förvalta ett 2-mansrevir, har jag från
början begärt att få slippa ifrån hithörande värderingsarbeten, varför dessa
självständigt utförts av distriktsassistenten. När slutligen kontrakt upprättats
och köpeskillingen erlagts, har jag ej ansett mig hava några vare sig
skyldigheter eller befogenheter i fråga om ifrågavarande torpställen, men
till dem, som velat höra på, har jag givit rådet att spara på skogen av
ekonomiska skäl och tänka på att en timmertall å härvarande svaga boniteter
är närmast oersättlig. Aug. Larsson har emellertid alltid haft sitt huvud
för sig med en inrotad misstro mot överheten.

Rättvisligen anser jag mig dock böra i saken påpeka, att affären drog för
långt ut på tiden med hänsyn till det bedrövliga tillstånd hans ladugård befann
sig i redan vid tiden för inlämnandet av köpeansökan. Många mer eller
mindre irriterade brev och påringningar vittna om Aug. Larssons misshumör.
Våren 1950 fann jag mig sålunda nödsakad medgiva, att han inom
det avstyckade området skulle få utsynat ca 50 in3 virke, som behövdes
till själva ladugården, men sedan han avverkat och sågat virket, fick han
klart för sig, att han borde bygga av sten, vilket krävde mindre virke men
desto mera pengar. När Bovallsköpet äntligen våren 1951 var avslutat,
betydde det för mig en stor lättnad att få meddela honom tillstånd att fritt
disponera det sågade virket samt att stämpla och sälja ytterligare skog för
finansiering av sitt ladugårdsbygge.

Ehuru jag ej nu kan erinra mig det, är det kanske som kronojägaren säger,
att jag då lovade honom att få göra förrättningen, som jag då ansåg
vara en fortsättning på hans husbehovsstämpling året förut, medan området
ännu var kronans egendom. Saken var ju brådskande, och arbetskraft till
byggen i Älvdalen får ingen, som inte är ute i tid, i våra dagar. Att det skulle
bli fråga om en så stor post som 2 900 träd hade jag ju inte tänkt mig, och
de löpande ärendena vid tidpunkten i fråga gåvo mig ingen tid att ägna intresse
åt frågor utom tjänsten. Nu har kronojägaren tydligen försummat att
begära ledighet den dag han utförde stämplingen, vilket var ett stort fel.
Det måste emellertid hava berott på glömska, ty av honom medgivna 35
semesterdagar per år återstå ännu 26 dagar för 1951 och 35 dagar för 1950,
så någon anledning till snålande bör knappast hava förelegat.

Kronojägare Sjursvens är en man, vars enda hobby kan sägas vara att
hjälpa befolkningen i Bunkris och kringliggande småbyar med deras angelägenheter.
Det vidlyftiga arbetet med kronoparkens elektrifiering under
år 1951 har helt vilat på hans axlar.

Att Sjursvens tagit intryck av den moderna, för den framtida vedproduktionen
nyttiga men för timmerbeståndet och skogens värdeproduktion inom
överskådlig tid farliga radikalismen inom skogsbruket är tydligt, men affären
har överdimensionerats. Köpeskillingen 47 000 kronor blir betydligt

187

mindre imponerande, om den sammanställes med byggnadskostnaderna
34 000 kronor, utgörande en samtidig investering i fastigheten. Boval! är en
av de bättre jordbruksfastigheterna på kronoparken.

Älvdalen den 19 januari 1952.

Paul Wejdmark.

Jägmästare i Älvdalens västra revir.

Bilaga 2.

Kungl. domånstyrelsen.

Åberopande kungl. domänstyrelsens skrivelse d. 9 januari 1952 med anmodan
att avgiva förklaring över vad riksdagens revisorer i till skrivelsen
bifogad transumt angående verkställd utsyning å försålda lägenheten Bovall,
får jag härmed vördsamt avgiva infordrad förklaring.

Fastigheten Bovall har av den nya innehavaren förre kronotorparen
August Larsson friköpts uteslutande med tanke på att kunna ordna till ett
eget hem med därtill efter förhållandena avpassad jordbruksdrift. Således
bör all tanke på att friköpet skett i spekulationssyfte bortfalla från början.
Larsson har aldrig tänkt sig fastigheten som till alla delar bärkraftigt jordbruk,
utan förutsett att det även nu, när de stora skogstrakterna här uppe
så att säga ropa på en intensiv vård och arbetskraft, jämte vad jord och
ladugård giva, kunna arbeta sig till dagligt bröd och utkomst. Under alla
förhållanden vill väl ingen bortresonera den saken att vid ett hem måste
finnas åtminstone en kvinna för hemmets behöriga skötsel och vård. Kan
det då vara en för avundsvärd lott, att för de kvinnor, som hava ett starkt
intresse för ladugårdsskötsel, att kombinera skötseln av hemmet och ladugården?
Allrahelst här uppe i skogsbygderna nödvändigt och mycket hedersamt
av de kvinnor, som vilja ägna sig åt ladugårdsarbetet. Man måste betänka
sig vilka svårigheter, som skulle vara för handen i fråga om mjölkförsörjningen
för befolkningen i skogsbygderna. Detta anföres dels därför
att lantbruksnämnden ansett sig sakna tillräckliga skäl att tillstyrka friköpet.
Naturligtvis finnas ju även andra skäl. Dels anföres vad som angetts
härovan, därför att nödvändigheten av ny ladugård och andra grundförbättringsarbeten
å fastigheten, jämte inköpssumman för fastigheten fått
träda i förgrunden för virkesuttaget. Ingen socialt ansvarskännande människa
lärer väl vilja förneka att de av Larsson utförda grundförbättringarna
av fastigheten, såsom ny ladugård med gödselstad och nytt yttertak
å hela uthuslängan, jämte vatten och avlopp i mangårdsbyggnad och uthus,
varit ytterst nödvändiga för att någon levande varelse skall kunna nyttja
fastigheten för både människor och djur. Det är mig väl bekant att Larsson
sedan många år tillbaka haft en närd önskan att kunna grundförbättra
fastigheten i fråga och planerat att vid första tillfälle kunna utföra detsamma.
Han stod nu inför det alternativet att avyttra kreaturen i brist på
ladugård och avflyttning från stället för dem som skulle sköta hemmet
och ladugården, eller också att få till stånd brukbar ladugård. Att en kvinna
på en skogsbygdsfastighet anser sig böra få hava en efter egen önskan
väl planerad ladugård där hon dagligen skall utföra sitt arbete, torde ej
vara så mycket att undra på, enär det torde vara ett utav de få nöjen som
eu skogsbygdskvinna har, nämligen det enda nöjet att få känna trivsel i
sitt dagliga arbete. Bovallcns nya ladugård torde få anses som en utav de
bästa och modernaste på långa iiåll ifrån Bovallen räknat. Åtminstone bland

188

de bästa inom hela Älvdalen. Larsson har när lantbruksnämndens skiss
visat sig ej vara godtagbar, anlitat och konsulterat fullt yrkesskicklig byggmästare
för sin planläggning av ladugården. Huvudsaken med ladugården
anser jag vara, att den, som dagligen skall arbeta i densamma, finner trivsel
i sitt arbete.

Beträffande utsyningen å försålda lägenheten Bovall vill jag få framhålla
att utgångsläget ur skoglig synpunkt är långt ifrån tillfredställande. Skogens
sammansättning och skogstypen är utan tvivel av sådan typ, att uttagsprocenten
vid normal utgallring av icke utvecklingsbar skog måste
ställa sig hög. Det är min bestämda åsikt, att därest man för framtiden vill
få in en bättre skogstyp och ett bättre förhållande beträffande skogsmarkens
naturliga förutsättningar för dess fulla utnyttjande; att all denna överåriga
och dåliga skogstyp jämte en del av bättre typ ur ren gallringssynpunkt
måste avverkas. Beträffande den gran, som kvarstår på å fastigheten
befintlig tallmark, vill jag få anföra, att jag beträffande gran å tallmark
gjort den erfarenheten att gran på tallinark i bästa fall kan växa ut till
massavedsdimensioner, men sedan är det punkt och slut, med för granen
tynande tillvaro och risbildning. Beträffande det resultat som hade vunnits
med min utsyning å Bovall, anser jag det vara ett gott resultat att på denna
skogstyp kunna kvarhålla 40 % utvecklingsbar skog. Det vill säga den skog
som man med säkerhet kan förutse vara utvecklingsbar. Jag undrar om man
skulle företaga en inventering huru många fastigheter som har 40 % utvecklingsbar
skog och tillika stått i ett bättre utgångsläge? Jag har under
gångna år varit i tillfälle att följa skogens utveckling och om man även
skulle säga fortgående försämring, även på denna fastighetsdel, så att jag
med bestämdhet vet vad jag skriver om, likaväl som någon annan.

När distriktsassistenten i juni månad 1948 var här uppe för inventering
och värdering av skogen på Bovall blev jag en dag tillfrågad huru jag skulle
utföra en stämpling på denna mark om jag skulle utföra den. Svaret från
min sida blev att jag naturligtvis skulle gå in för att stämpla ur den övermogna
samt den icke utvecklingsbara skogen jämte en och annan ur ren
gallringssynpunkt. Det ansåg distriktsassistenten rätt så långt, men tilläde
han, att detta var en så genomgående dålig skogstyp, att det vore rättare
att göra ett enda stort hygge och bränna trakten eller hygget. Denna distriktsjägmästarens
radikala åsikt anser jag hava fullt berättigande, därest
det gällt en skogsvårdsåtgärd i domänverkets regi, såsom stor skogsmarksägare,
varför jag med tanke på att Bovall är en liten fastighetsdel
anser det lika rätt att först taga bort den icke utvecklingsbara skogen
samt sedan dela upp fastighetens skogsmark beträffande skogsvårdsåtgärders
vidtagande och skogsmarkens behandling i angelägenhetsgrader fördelade
på ett antal år framåt. Därvid skulle man börja med den trakt, som
kunde anses nödigast för att framhjälpa den kvarstående utvecklingsbara
skogen, eller tillika nödigast i föryngringshänseende. På detta sätt vore det
även möjligt att för framtiden få in en rätt olikåldrig skogstillgång på fastighetsdelen.
Jag anser vidare att man genom att kvarhålla dessa icke utvecklingsbara
träd försätter skogsmarken i ett improduktivt skick, vilket
medför stora rubbningar i avkastningens jämnhet för framtiden.

Med tanke på ordet stödskog vill jag få framhålla att det är väl nu vid
tillträdet av fastigheten, den nya fastighetsägaren är i största behov av
hjälp från stödskogen till att försätta fastigheten i sådant skick som vad nu
blivit fallet genom utförda grundförbättringar å fastigheten. Jag anser att
Larsson nu efter utförd ny ladugård ej har så skriande stort behov av
stödskogshjälp för bra många år framåt. Vilket är då lämpligare att nu
försätta skogsmarken i produktivt skick än att kvarhålla de icke utvecklingsbara
träden och skogsmarken improduktiv?

189

Vidare må det anföras att fastigheten efter verkställda grundförbättringsarbeten
nu besitter ett både socialt och ekonomiskt högre värde emot fore
förbättringsarbetena. Det må därför förlåtas mig om jag säger att den utstämplade
icke utvecklingsbara skogen hade ett mycket värderikare andamål
att fylla än att enbart stå och nicka för nordanvinden. Jag tror absolut
säkert att fastigheten ej fallit i värde genom den av mig utförda stämplingen,
utan tvärtom nu besitter ett mycket högre brukningsvärde. For övrigt
skulle det vara intressant att höra till vilket resultat en skogsmannajury
sammansatt av verkligt erfarna skogsmän från det praktiska och
skogsvetenskapliga området skulle komma beträffande denna skogstyp och
skogsmarks rätta behandling. .

Att Larsson sökte erhålla stämplingsförrättare från närmast möjliga häll
må man inte förundra sig över för kostnadernas nedbringande. Han var
svnnerligen angelägen om att få stämplingen utförd snarast med tanke på
att han lyckats erhålla ett kortfristigt lån för täckande av köpesumman,
vilket han skulle återbetala snarast möjligt. Dessutom var han nödtvungen
att enligt vad som ovan anförts få till stånd en brukbar ladugård. Om han
ej kunde få i ordning bostadshus och ladugård hade det varit totalt meningslöst
att friköpa torpet, utan hellre avflytta från stället.

Efter att hava inhämtat tillstånd av min närmaste chef, revirförvaltaren,
att på lämplig tidpunkt, utan att arbetet i tjänsten bleve eftersatt, utföra
stämplingen, uppringde jag en dag när jag med bestämdhet kunde överblicka
arbetena, över jägmästaren i distriktet med förfrågan om nagot hinder
mötte för Larsson att disponera fastigheten för stämpling, över jägmästaren
sade sig därvid skola inhämta direktiv från domänstyrelsen. Dagen
därpå meddelades från över jägmästaren via revirexpeditionen: »att därest
Larsson uppvisade kvitto på att han deponerat köpesumman inget hinder
mötte för Larsson att disponera fastigheten.» Några dagar efteråt uppringdes
jag av revirförvaltaren, vilken meddelade att det nu var klart för Larsson
att få stämplingen utförd. (I detta sammanhang bör påpekas att jag under
de 3—4 senaste åren tillnärmelsevis ej uttagit mig tillkommande semester.
Detta på grund av sjukdom i familjen och jag därför ej ansett mig kunna
företaga semesterresor på längre tid. Jag har därför stannat hemma vid
arbetet och anser mig mer än väl hava uppfyllt min tjänstetid.) Skriftligt
tillstånd jämlikt § 62 a Kungl. Maj :ts instruktion för domänverket har i
anslutning till ovanstående skriftligen ej sökts.

I anslutning till vad som i remissakten anförts om beräknade virkesuttag
ifrågasättes om det ej för tydlighetens skull kunde hava delgivits Larsson
i ett särskilt supplement till köpebrevet eller vid ovanstående förfrågningar
om Larssons dispositionsrätt.

Vid stämplingsförrättningen hade jag från första början tänkt mig att
endast övergå den del som är belägen väster om stora myren, medan däremol
delen öster om myren, vars skogstyp förefaller en aning bättre, skulle hava
stått orörd tills vidare. Emellertid var Larsson synnerligen angelägen om att
åtminstone även å denna östra del skulle med hänsyn till dåvarande höga
massavedspriser stämplas uttagbar massaved, jämte de granar som voro belägna
å ett område invid gärdesgården, varest Larsson skulle anordna kalvoch
mindre beteshagar särskilt med tanke på plats för ungdjur sommarlid.
Larsson har nu plockat bort eu del av de kvarlämnadc timmerträden,
vilka förbrukats vid uthusbygget.

Även med tanke på att jag anser mig hava utfört stämplingen ur skoglig
synpunkt rätt, har jag sedermera med biträdande länsjägmästaren galt
med på att hjälpa Larsson med en skrivelse till skogsvårdsstyrelsen. Denna
skrivelse, som från min sida uteslutande tillkommit med tanke på själva
sparandet och dess innebörd, bär följande lydelse:

190

Till skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, Falun.

Undertecknad får härmed anhålla att jag utan avseende till bestämmelser
i g 7 skogsvårdslagen får avverka en av kronojägare Carl Fr. Sjursvens verkställd
utsyning å min fastighet Älvdalens kronopark I8. Utsyningen omfattar
2 900 träd och sammanlagt ca 718 fm3sk. Se bilagda stämplingslängd.
Den har genom köpekontrakt av den 21 maj 1951 försålts till Älvdalens
Sågverks Aktiebolag, Rot. Någon avverkning är ej påbörjad.

Ifrågavarande fastighet har jag inköpt av kungl. domänstyrelsen i april
1951. Dessförinnan har jag innehaft fastigheten som odlingslägenhet sedan
1918. För att kunna hålla några kreatur vid fastigheten har det varit eu
länge närd önskan att kunna erhålla en användbar ekonomibyggnad å fastigheten.
Ej heller vill väl någon påstå att det är slöseri att indraga vatten
och avlopp i bostadshuset.

Om styrelsen icke kan bifalla denna min ansökan, anhåller jag, att utsyningen
må omfatta en sådan virkeskvantitet, att mina kostnader för inköp
av fastigheten jämte ombyggnad av ladugård och inläggande av vatten- och
avloppsledning i såväl bostadshus och ladugård täckas. Dessa kostnader belöpa
sig till följande:

Inköp av fastigheten ........................................ 13 300

Förbättring av husbeståndet å fastigheten

Materialinköp ...................................... 8 400

Arbete............................................. 11 800 20 200

Summa kronor 33 500

Till dessa kostnader kommer rödfärgning av uthuset jämte stamning
av ladugårdens yttre tegelsida, vilket ej kan göras nu förrän
år 1952 när varmare väderlek inträtt. Kostnadssumman kan
därför avrundas till ...................................... 34 000.

Förutom ovanstående grundförbättringar å fastigheten hade jag ämnat att
under år 1952 i köket installera en elektrisk varmvattenberedare, ävenså
hade jag ämnat att tillbygga bostadshuset med bastu och anordning för bad.
Kostnaden för detta har jag ännu ej hunnit att undersöka, varför detta nu
ej kan anföras.

Med anledning av vad jag ovan anfört tror jag ej att någon med sakskäl
kan säga, att jag slarvat bort något i onödan utan anser jag att mycket starka
skäl tala för, att jag efter bästa förstånd och förmåga försökt att fullfölja
en på lång sikt varaktig förbättring av fastigheten. Detta så mycket
mera om det är meningen att någon människa skall kunna bo kvar på stället
i fråga.

Hållbovallen, Älvdalen den 10 november 1951.

August Larsson.

Till vad ovan anförts det kanske bör tilläggas att de avgivna anbuden av
olika spekulanter varierade emellan 31 000 kronor till och med 47 100 kronor.

Till allt detta återstår nu att Larsson befinner sig i en prekär situation.
Han har nu genom skogsvårdsstyrelsen medgivits utsyning som täcker
grundförbättringskostnaderna. Var skall han då erhålla medel till skatteinbetalningen?
Den ursprungliga försäljningssumman hade ju täckt både inköp,
grundförbättring och skatt.

Av remissaktens och revisorernas uttalande att vid bildandet av ifrågavarande
fastighet ha samtliga av ärendet berörda myndigheter utgått från

191

att fastigheten vore att anse som ett småbruk med husbehovsskog. Man må
därför betänka om det ej hade varit lika nödvändigt att före köpekontraktets
underskrivande informera Larsson om beräknade awerkningsgrunder.
»Se men inte röra, så bruka snälla barn göra.» Larsson säger att »om han
vetat vad han nu vet, hade friköpet aldrig blivit av, utan det hade varit
bättre att avflytta från stället, så att både hus och stödskog kunnat få stå
där och ruttna ner till allmännelig belåtenhet.»

Bunkris, Älvdalen den 16 januari 1952.

Carl Fr. Sjursvens.

Bilaga 3.

Till kungl. domänstyrelsen.

Angående riksdagens revisorers berättelse § 27.

Kronojägare Sjursvens har, såvitt jag uppfattat, städse försökt att efter
bästa förmåga hjälpa och bistå befolkningen i deras angelägenheter. En sådan
inställning är speciellt lovvärd på en plats som Bunkris, där livsbetingelserna
och forhållandena i övrigt måhända ge befolkningen mer bekymmer
och mer anledning till missmod än på andra mera välbelägna trakter.
I detta syfte har han biträtt köparen med utsyningen. När han åtagit sig
uppdraget har han förbisett bestämmelserna i Id 62 a om skyldighet att
utverka domänstyrelsens tillstånd för uppdraget och trott att det löfte, som
tycks ha givits underhand, varit tillfyllest. Ehuru semesterledighet uttagits
i ytterligt obetydlig omfattning, har sådan ledighet icke begärts för ändamålet.

Beträffande utsyningsbeloppet säger kronoj ägaren att detta uttag överensstämmer
med ett rationellt tillvaratagande av tillgångarna samt att virkeskvantiteten
erfordrades för att sätta köparen av fastigheten i stånd att
verkställa de grundförbättringar på husen, som voro oundgängligen erforderliga
och som enligt hans uppfattning medfört ett högre värde på fastigheten
än värdet före virkesuttaget och förbättringarnas vidtagande. Huru
härmed än må förhålla sig, har kronojägaren förbisett att utstämplingen
stod i strid med 7 § skogsvårdslagen, vari stadgas att avverkning av icke
utvecklingsbar skog ej må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas,
att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Mot stämplingens
styrka och utförande torde intet ha varit att erinra, därest uttaget kunnat
göras utan hänsynstagande till fastighetens ringa storlek.

Den slutliga värderingen gjordes den 3 januari 1951, varvid det av revisorerna
påtalade värdet på engångsuttaget -— 250 m3sk — sattes till 30 kr.
per m3sk, som utgjorde medelpriset senhösten 1950 för auktionsposter på
trakten i fråga och vilket pris ansågs högt och avsevärt översteg tidigare årspriser.
Rotpriset grundade sig i stort sett på den prisnivå för upphugget
virke (massaved), som fastställdes för Dalälvens flodområde den 13 november
1950. Under senare hälften av vintern ägde en prisstegring rum på upphugget
virke, till en del beroende på vinterns dåliga drivningsförhållanden
med därav följande minskad produktion av massaved. Ändring av leveranspriserna
gjordes dock icke förrän den 28 februari 1951. Under sommaren
och hösten 1951 ha priserna sedan ytterligare höjts, men synas nu, i januari
1952, vara i sjunkande. I en lid av så labilt prisläge som leveransåret 1950/
51 är det hart när omöjligt att vid varje tidpunkt avgöra var marknadspriset

192

ligger. Kvar står att höstens auktionspriser 1950 inneburo en avsevärd höjning
av tidigare års priser och ansågos utgöra toppen på den sedan någon
tid stigande rotpriskurvan.

Stockholm den 22 januari 1951.

Erik Holmsiedt.

Bilaga 4.

Till krono jagar en i Bunkris bevakningstrakt Carl Sjursvens.

I § 27 av till remisshandlingarna bifogat transumt angående inlösen av
kronolägenheten Bovall å Älvdalens kronopark i Älvdalens västra revir ha
riksdagens revisorer anfört bl. a. att, sedan odlingslägenheten Bovallen försålts
till innehavaren August Larsson, kort efter försäljningen gjorts en försäljning
av skog å rot av mycket stor omfattning samt att utstämplingen
verkställts av Eder. Revisorerna ha uttalat, att det måste betecknas som
anmärkningsvärt, att en domänverkets tjänsteman biträtt vid denna ^stämpling,
som avsett att i så hög grad minska fastighetens virkesförråd.

Häröver ha yttranden anförts av Eder den 16 januari 1952 och av vederbörande
jägmästare och överjägmästare respektive den 19 och 22 i samma
månad.

Styrelsen erinrar Eder om att enligt § 62 a av Kungl. Maj :ts instruktion
för domänverket befattningshavare icke må åtaga sig sådana skogsförrättningar
åt enskilda, vilka falla utom tjänsten, i annan omfattning än domänstyrelsen
bestämmer.

Styrelsen vill därjämte framhålla, att därest Ni, efter vederbörligt tillstånd
av styrelsen, åtager Eder att utföra utstämpling å mark i enskild ägo,
det självfallet åligger Eder att göra Eder noga underättad om skogsvårdslagens
föreskrifter om avverkning. Sådan utstämpling bör helst ske efter
samråd med tjänsteman vid skogs vårdsstyrelsen.

Stockholm den 24 januari 1952.

Kungl. domänstyrelsen
Erik W. Höjer.

Svea Grönlund.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 259, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1952 har kammarkollegiet anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1951 samlade revisorer anfört
angående enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

På grund härav får kollegiet med remissaktens återställande anföra följ
ande.

Revisorerna ha ifrågasatt avveckling av den rätt till utsyning för husbehov
av virke på Böda kronopark, som tillkommer vissa hemman i de tio
nordligaste socknarna på Öland. Innan en dylik avveckling kan företagas,

193

lärer emellertid den rättsliga naturen av ifrågavarande förmån böra närmare
klarläggas. Det torde sålunda böra utredas, huruvida utsyningsförmånen
åtnjutes av Kungl. Maj :ts gunst och nåd — och således är av beskaffenhet
att kunna utan medgivande av vederbörande hemmansägare indragas
genom ett av Kungl. Maj :t meddelat beslut -—• eller upplåtelsen är
av beskaffenhet att åtnjuta skydd enligt 77 § regeringsformen, eller om förmånen
måhända bör anses utgöra en till hemmanen hörande rätt av sakrättslig
natur, som icke mot hemmansägarnas bestridande kan avvecklas
under andra förutsättningar än som gälla beträffande servitut. En preliminär
undersökning av skattläggningarna av hemman i Böda socken från slutet
av 1600-talet till början av 1800-talet visar, att till dessa hemman ansetts
höra rätt till utsyning på Böda kronopark, »så väl till timmer som
vedbrand och gärdselfång». Huruvida denna rätt haft karaktär av servitut,
har med hänsyn till den korta remisstiden, som icke medgivit en grundligare
undersökning, icke kunnat avgöras.

Till stöd för att hemmanens rätt skulle vara av starkare natur än blott
eu rättighet, som av gunst och nåd åtnjutes, synes kunna åberopas andra
momentet i Kungl. Maj :ts instruktion den 6 maj 1813 för den kommitté,
som till följd av Kungl. Maj :ts nådiga brev av den 17 juli och 3 september
1812 hade att författa och till Kungl. Maj :ts nådiga prövning avgiva förslag
till en lämplig fördelning mellan hemmanen på Öland av den därstädes varande
f. d. kronopark eller öppen liggande och genom Kungl. brevet den 16
mars 1802 till hemmanen upplåtna utmark, vari till kommitténs efterrättelse
föreskrevs:

»Att de såsom skogsallmänningar på Öland förut ansedda marker,
Bödaskog, Källa, Sörby, Ramsättra och Köpings Tallar samt Strandskogen,
varifrån Ölands invånare, vilka av skog äro i behov, äga att
begära och, efter tillgången, erhålla utsyning, från delningen undantagas
samt till förenämnda allmänna ändamål behörigen avskiljas och
förläggas.»

Till stöd för att utsyningsförmånen endast av gunst och nåd kommit
vissa hemman på Öland till del synes tala, att alltsedan meddelandet av
Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1836 angående en förändrad reglering av
Böda kronopark avgift utgått för det utsynade virket med belopp, som under
tidernas lopp genom beslut av Kungl. Maj :t blivit föremål för upprepade
höjningar. Utsyningens karaktär av förmån har emellertid på det sättet
bibehållits, att de fastställda avgifterna understigit marknadspriset på
virke.

Först sedan en grundlig undersökning av tillgängligt arkivmaterial skett
och utsyningsförmånens rättsliga karaktär därigenom till fullo klarlagts,
torde sättet för en eventuell avveckling av utsyningsförmånen kunna upptagas
till bedömande.

Kollegiet tillstyrker, att en dylik undersökning verkställes. Tillika får kollegiet
anmäla, att det material, som bör göras till föremål för undersökning
för utrönande av utsyningsförmånens natur, i huvudsak torde återfinnas i
kollegiets arkiv.

I beslutet om detta utlåtande har förutom undertecknade deltagit kammarrådet
Gavelius.

Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst
ROLF DAHLGREN.

A. CHARPENT1ER.

Föredragande.

lil—527135. Rev. berättelse ang. statsverket år 1951. II.

194

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 259, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 3 januari 1952 har Kungl. Maj :t anbefallt domänstyrelsen
att senast den 26 januari 1952 avgiva utlåtande över vad riksdagens
revisorer anfört rörande enskilda hemmans utsyningsförmån på
kronoparken Böda.

Styrelsen har infordrat yttranden i ärendet av jägmästaren i Ölands revir
och över jägmästaren i Södra distriktet.

Biläggande avskrifter av sagda yttranden får styrelsen i underdånighet
anföra följande.

Styrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer i
ärendet anförts, tillstyrker, att den ordning, i vilken ifrågavarande ersättning
för utsynat virke bestämmes, göres till föremål för en översyn. Styrelsen är
jämväl — i likhet med revisorerna — av den uppfattningen, att en avveckling
av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under övervägande.

Styrelsen får föreslå, att Kungl. Maj :t ville uppdraga dels åt kammarkollegium
att verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag beträffande
ifrågavarande utsyningsförmån, därvid bör tagas under övervägande
möjligheterna att avveckla densamma, dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan
på resultatet av sådan utredning, utarbeta och till Kungl. Maj :t framlägga
förslag angående nya grunder för bestämmande av ersättningen för
till enskilda utlämnat virke.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit försäljningschefen
samt byråcheferna Sjöström och Wennmark, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 24 januari 1952.

Underdånigst
EBIK W. HÖJER.

Bertil Krsepelien.

Bilaga 1.

Till över jägmästaren i Södra distriktet.

Angående vad riksdagens revisorer i berättelsen år 1951 anfört rörande enskilda
hemmans utsyningsförmån på krp. Böda.

I anledning av remiss får jag härmed vördsamt avgiva följande yttrande i
rubricerade fråga.

Med nutida kommunikationsmedel är det möjligt att utjämna tillgången
på virke mellan virkesrika och virkesfattiga landsdelar på ett sätt som tidigare
icke varit tänkbart. Därmed synes mig ett av de väsentligaste skälen för
den utsyningsförmån, som år 1836 tillerkändes innehavare av i mantal satt
jord inom de 10 norra socknarna på Öland, ha bortfallit.

Vid utsyningsrättens tillkomst bereddes huvudparten av berörda socknars
befolkning förmånen att erhålla sitt husbehovsvirke till nedsatt pris. Genom

195

den befolkningsförskjutning till andra yrken än jordbruk, som därefter
skett, har en allt större del av socknarnas innevånare ställts utanför denna
förmån, ehuru deras ekonomiska förhållanden icke torde vara gynnsammare
än jordbrukarnas. Det kan ifrågasättas om detta numera är riktigt.

För kronans del är detta servitut en belastning, som genom de häftiga
prisfluktuationernas inverkan på prissättningen blivit alltmer ogynnsam för
revirets ekonomi. Men även med en prissättningsmetod, som bättre än den
nuvarande ansluter sig till vid utlämningstillfället rådande prisläge, blir
belastningen rent pekuniärt icke oväsentlig, de år utsyningen utnyttjas.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt förorda en undersökning
av möjligheterna för en avveckling av denna utsyningsförmån.

Därest en avveckling icke kommer till stånd bör den av revisorerna föreslagna
översynen verkställas, varvid icke blott prissättningen utan även
övriga med denna fråga sammanhängande förhållanden böra tagas under
omprövning.

Böda den 11 januari 1952.

Per-Gunnar Arne.

Bilaga 2.

Till kungl. domänslyrelsen.

Återställande kungl. domänstyrelsens remissakt S. II: 44 den 8 januari
1952 angående vad riksdagens revisorer i sin berättelse år 1951 anfört rörande
enskilda hemmans utsyningsförmån på kronoparken Böda inom
Ölands revir får jag, med överlämnande av jägmästarens yttrande i denna
fråga, vördsamt anföra följande.

De förhållanden, som år 1836 föranledde statsmakterna att tillerkänna innehavare
av i mantal satt jord inom de 10 norra socknarna på Öland omskrivna
utsyningsrätt, äro icke längre aktuella. Kommunikationerna ha
därvid spelat en väsentlig roll att utjämna virkesanskaffningen icke blott
mellan virkesrika och virkesfattiga landsdelar utan även av på olika sätt
förädlat virke. En jordbruksfastighet är nu i allmänhet för sina byggnadsarbeten
bäst betjänt av att köpa sitt byggnadsmaterial från närmaste såg
eller fabrik. Mera sällan förädlas råvaran på platsen. Det senare ger honom
nämligen icke samma möjligheter erhålla lämpliga virkesdimensioner, utbyta
panel och dylikt mot träfiberplattor etc. Av bland annat denna anledning
ha därför numera på statens jordbruksdomäner i äldre kontrakt intagen
rätt för arrendator erhålla husbehovsutsyning inskränkts eller utgått.
Detsamma gäller även i viss mån husbehovsutsyningar för bränsle, då
många arrcndatorcr föredraga fossila bränslen framför ved.

I likhet med vad statsrevisorerna anfört får jag därför förorda, att den
ordning, i vilken ersättning för utsynat virke till berörda utsyningsbcrättigade
på Öland nu bestämmes, göres till föremål för översyn ävensom om
icke detta privilegium helt kan avvecklas.

Växjö den 21 januari 1952.

Sven Häggström.

Överjägmästare i Södra distriktet.

196

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 264, § 29.

Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.

Riksdagsrevisorerna ha sammanfattningsvis uttalat att den av 1943 års
riksdag begärda utredningen rörande möjligheterna att i kronans hand återföra
nyttjanderättshavarnas rätt till ifrågavarande skogar borde komma till
stånd, att odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånyo borde
upplåtas eller utsträckas samt att ersättning för domänverkets kostnader
för gruvskogarna borde uttagas till fulla beloppet.

Av revisorernas vidare uttalanden i ämnet framgår, att revisorerna ansett
att i första hand borde eftersträvas en uppgörelse på frivillighetens väg om
avveckling av det för närvarande bestående sambruket mellan staten och
enskilda företag. Utredningen syntes för den skull böra inriktas även på
andra tänkbara alternativ härför än ett återförande i statens hand av rätten
till avkastningen på samtliga dessa skogar.

För egen del får kollegiet anföra följande.

De av Kungl. Maj :t i regeringsrätten år 1949 meddelade utslagen, enligt
vilka bergmästaren äger medgiva utsyning även av brännved till uppvärmning
av bostäder och av virke såsom vederlag för i gruvdriften använd
elektrisk kraft ävensom berättiga nyttjanderättshavarna att uppbära avkastningen
å fonderade medel från gruvskogarna, ha givetvis medfört att möjligheterna
för gruvägarna att tillgodogöra sig avkastningen av gruvskogarna
blivit större än som kunde antagas, när de preliminära uppgörelser träffades,
vilka förelädes 1943 års riksdag. I betraktande härav förefaller det icke sannolikt
att vid nya förhandlingar med nyttjanderättshavarna kronan skulle
kunna uppnå gynnsammare villkor än de då överenskomna. Snarare kan det
befaras att möjligheterna att träffa en för kronan tillfredsställande uppgörelse
försämrats, om ej kronans utgångsläge vid förhandlingarna kan förbättras.

Då regeringsrättens avgöranden endast utgöra en närmare förklaring av
omfattningen av de rättigheter, som av ålder tillkommit nyttjanderättshavarna,
synes det såsom stridande mot 77 § regeringsformen icke möjligt att
skapa ett gynnsammare förhandlingsläge för kronan genom närmare precisering
och jämkning av utsyningsreglerna i 1898 års förordning.

Emellertid anser sig kollegiet böra framhålla följande.

Den enligt 1 § i 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter utgående bevillningsavgiften för ifrågavarande
skogsfång har karaktär av skatt. Avgiften leder sitt ursprung tillbaka
till bevillningsförordningen den 14 december 1747, enligt vilken den erlades
av den, som hade rekognitionsskog eller kolade på krono- eller häradsallmänning,
och utgick med 4 öre silvermynt för varje stig kol om 24 tunnor.
Efter åtskilliga förändringar i till tiden mellanliggande författningar har avgiften
i 1858 års bevillningsförordning bestämts till nuvarande belopp d. v. s.
25 öre för varje stavrum ved eller däremot svarande 18 tunnor kol. Gruvskogarna
voro tidigare fria från bevillningsavgiften, men, sedan de enligt
Kungl. Maj:ts den 29 januari 1824 meddelade fastställelse å riksens ständers
beslut vid 1823 års riksdag om gruvskogarnas upplåtande mot rekognition
blivit åsatta rekognitionsavgift, har bevillningsavgiften i fråga utgått
även av dem. Något avgörande rättsligt hinder mot avgiftens höjande, i allt
fall till en nivå motsvarande försämringen av penningvärdet, synes ej föreligga.

197

Lämpligheten av att på sätt här ifrågasatts företaga en höjning av en avgift,
som utgör en relikt av ett i övrigt avvecklat skattesystem med helt andra
beskattningsgrunder än de nuvarande, kan givetvis av olika skäl ifrågasättas.
Kollegiet anser sig emellertid likväl böra påpeka denna möjlighet och
vill ifrågasätta en utredning för att klarlägga möjligheterna för en dylik
förhöjning av bevillningsavgiften, innan förhandlingar upptagas med nyttj
anderättshavarna.

Ett försök att draga frågan om utsyningsrättigheternas omfattning under
allmän domstols prövning anser kollegiet sig icke böra tillstyrka framför
allt med hänsyn till den ringa utsikten att ernå ett annat avgörande än det,
som träffats av regeringsrätten. Att något nytt material, som skulle vara av
väsenlig betydelse för frågans utgång och som skulle förbättra kronans ställning
i en process, skulle kunna frambringas vid en förnyad allsidig utredning,
anser, kollegiet föga sannolikt.

Till undvikande av att gruvskog, som ej längre erfordras för den gruva
till vilken den upplåtits, ställes till annan gruvas förfogande synes kommerskollegium
böra anbefallas att underställa härom uppkommande frågor Kungl.
Maj :ts prövning.

Vidare synes domänstyrelsen böra anmodas att tillse, att statens skogsförvaltning
uttager full ersättning för kostnaderna för befattningen med
gruvskogarna.

I beslutet angående detta utlåtande ha undertecknade deltagit.

Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst
ROLF DAHLGREN.

PER GAVELIUS.

Föredragande.

Kommerskoll egii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 264, § 29.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1952 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium
att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 29
av sin berättelse anfört rörande nyttjanderätten till gruvskogarna.

Till åtlydnad härav får kollegium anföra följande.

Vederbörande departementschef framhöll uti sitt i remisshandlingen åberopade
interpellationssvar vid 1946 års riksdag såsom ett skäl för att då ej
låta påbörja den av 1943 års riksdag begärda utredningen rörande möjligheterna
att i kronans hand återföra nyttjanderättshavarnas rätt till gruvskogarna,
att man kunde emotse en prövning vid domstol av spörsmålet, huru
man efter tillkomsten av nu gällande bestämmelser rörande gruvrättens försvar
rätteligen borde tolka innebörden av det vid upplåtelsen jämlikt statsmakternas
beslut 1823 om reglering av gruvskogarnas rättsliga ställning
knutna villkoret om nyltjanderättens beroende av att gruvan bearbetades.
Kollegium får i anledning härav nämna, att hos kollegium numera föreligga
till behandling två besvärsärenden av denna art.

Då kollegium emellertid finner det vara önskvärt, att en utredning icke

198

ytterligare fördröjes, vill kollegium förorda, att en sådan företages utan att
man avvaktar det slutliga avgörandet av nvssberörda två ärenden. Det synes
kollegium vara ändamålsenligt, att man vid utredningen rörande avvecklingen
av sambruket mellan kronan och enskilda företag beträffande gruvskogarna,
såsom revisorerna föreslagit, tager sikte även på andra tänkbara alternativ
än ett återförande i statens hand av rätten till avkastningen på samtliga
ifrågakommande skogar.

I anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om odisponerade
nyttjanderätter, vill kollegium framhålla, att kollegium vid prövningen år
1949 av framställningen från Stribergs gruvaktiebolag om rätt till utsyning
från gruvskog icke fann då föreliggande omständigheter giva anledning till
avvikelse från gällande instruktionsbestämmelser. Med hänsyn emellertid till
det läge, vari hithörande spörsmål nu kommit, torde kollegium, därest liknande
fråga framdeles skulle uppkomma, få anledning underställa ärendet
Kungl. Maj :ts prövning.

Mot revisorernas uttalande om önskvärdheten av att vederbörlig ersättning
erlägges till skogsstatstjänstemännen för deras tjänsteenliga befattning
med gruvskogarna finns intet att erinra från kollegii sida.

I handläggningen av detta ärende har, jämte generaldirektören Gjöres och
tj. f. kommerserådet, förste byråsekreteraren greve von Rosen, föredragande,
deltagit t. f. kommerserådet Lindskog.

Stockholm den 26 januari 1952.

Underdånigst

AXEL GJÖRES.

CHRISTIAN von ROSEN.

Christer Bergman.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 264, § 29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 3 januari 1952 har Kungl. Maj :t anbefallt domänstyrelsen
att senast den 26 januari 1952 avgiva utlåtande över vad riksdagens
revisorer anfört rörande nyttjanderätten till gruvskogarna.

Styrelsen bär infordrat yttranden i ärendet av över jägmästarna i GävleDala
distrikt och Bergslagsdistriktet.

^iläggande avskrifter av sagda yttranden får styrelsen i underdånighet anföra
följande.

Styrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer i
ärendet anförts, får tillstyrka att den av 1943 års riksdag begärda utredningen
rörande gruvskogarna kommer till stånd. I likhet med revisorerna anser
styrelsen, att odisponerade nyttj anderätter till gruvskogarna icke ånyo böra
upplåtas eller utsträckas samt att domänverket tillföres full ersättning för
sina bestyr med gruvskogarna.

Beträffande ersättningsfrågan får styrelsen särskilt framhålla, att domänverket
nu ej kan påräkna ersättning för annat än tjänstemännens förrättningsresor.
Någon del i tjänstemännens avlöningar och andra administrationskostnader
bestrides däremot ej av gruvskogarnas nyttjanderättshavare.
Det vore därför, enligt styrelsens mening, bättre om nyttjanderättshavarna

199

kunde åläggas att med viss procent deltaga i vederbörande revirs förvaltningskostnader,
eventuellt baserad på förhållandet mellan gruvskogens och
revirets areal. I detta sammanhang far styrelsen framhalla, att liknande ersättning
till domänverket bör utgå även för andra fastigheter, med vilka
domänverket har att taga befattning, men vilkas avkastning icke tillföres
domänfonden, exempelvis vissa lektorsboställen och vissa för särskilda ändamål
donerade fastigheter.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
byråcheferna Malmgren, Wennmark, föredragande, och Oldertz.

Stockholm den 24 januari 1952.

Underdånigst
ERIK W. HÖJER.

Bertel Krsepelien.

Bilaga 1.

Till kungl. domänstyrelsen.

Angående mjttjanderätten till gruvskogarna.

Jag biträder tillfullo riksdagens revisorers uttalande att den av 1943 års
riksdag begärda utredningen om eventuellt avlösande av nyttjanderätten till
gruvskogarna snarast bör komma till stand, att odisponerade nyttj anderätter
till gruvskogar icke ånyo böra upplåtas eller utsträckas samt att domänverkets
kostnader för gruvskogarna böra ersättas fullt.

I samband med utredning angående domänverkets kostnader 1945—1949
för Torsåkers gruvallmänning inom Grönsinka revir har av mig påtalats, att
kostnader för jägmästarnas bestyr med skogen icke påförts nyttjanderättshavaren.
Viss andel i jägmästarnas och kronojägarnas löner liksom i kontorskostnaderna
borde bestridas av nyttj anderättshavaren.

Falun den 19 januari 1952.

Erik Holmstedt.

Överjägmästare i Gävle-Dala distrikt.

Bilaga 2.

Till kungl. domänstyrelsen.

Nyttjande rätter till gruvskogarna.

Återställande remissakten tillsammans med yttrande av jägmästaren i
Örebro revir får jag vördsamt hänvisa till min bifogade skrivelse i samma
ärende av den 23 november 1948, vari jag föreslår i remissakten av riksdagens
revisorer påpekad utredning. Utredningen bör vara allsidig och omfatta
dispositionsrätten och eventuell avlösning av nyttj anderätten till gruvskogar
samt rätten till s. k. storverksträd in. in. Jag instämmer vidare i revisorernas
uttalande, att eventuellt odisponerade nyttj andei ätter till giuvskogar
icke ånyo upplåtas eller utsträckas samt att ersättning för domänverkets
kostnader för skogarnas skötsel bör uttagas till full kostnad, vari
jag anser även bör inräknas del i personallöner.

'' Beträffande sistnämnda kostnader uttalar revisorerna att vederbörande
revirförvaltare som regel icke uttagit dylik ersättning. Dessa torde därvid

200

varit bundna av kungi. domänstyrelsens direktiv. Jag har vid några tillfällen
muntligen hos kungl. domänstyrelsen påtalat denna egendomlighet. Den tid
som revirpersonalen inom bergslagsdistriktet i förekommande "fall ägnat åt
gruvskogarna överstiger betydligt den vecka, som omnämnes i remissakten.
Uppgiven tidsåtgång för Kristinehamns revir torde vara mera allmängiltig
för övriga revir.

Beträffande Dalkarlsbergs gruvallmänning påtala revisorerna förfaringssättet
med överflyttandet av nyttj anderätten från en nedlagd till en i gång
varande gruva genom kommerskollegiums beslut år 1949. Över jägmästaren
hade år 1948 i skrivelse föreslagit att avkastningen från denna gruvsko»
skulle tillföras domänfonden sedan gruvdriften nedlagts. Revisorerna utta*
la den åsikten att denna fråga hade bort underställas Kungl. Maj:ts prövnmg.
Jag anhåller att kungl. domänstyrelsen prövar, om icke ärendet ännu
kan behandlas på sätt revisorerna framföra.

Beträffande utredningens huvudfråga, ny ttj anderätternas framtida disposition,
hemställde 1943 års riksdag, att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra nyttjanderattshavarnas
rätt till ifrågavarande skogar. Det kan synas egendomligt att
sadan vidare^ utredning icke kommit till stånd utan att under tiden regeringsrätten
fått avgöra ett antal mål om rätten till avkastningen från gruvskogarna.
En kommande utredning om den framtida dispositionen av dessa
„®nans Sruvskogar synes mig dock icke skola bindas av dessa regeringsl?ts]a§’
som torde avse en mera kortfristig disposition grundad på en
hittills tillämpad praxis, som icke synes mig säkert grundad. Upplåtelsens
ursprunghga avsikt torde hava varit att lämna nödig råvara för gruvdriften,
Iramför allt i form av på den tiden nödvändigt men föga värdefullt gruvvirke
inom någorlunda närhet till gruvorna och knappast att för gruvornas

o1?,1.11^ §®ra en kapitaldeposition i form av skogstillgång av då icke överskådligt
framtida värde.

Avsikten torde knappast hava varit att subventionera en gruvdrift, som
annars icke skulle löna sig, genom att försträcka kapital för inköp av diverse
andra förnödenheter. Icke heller torde avsikten varit att dessa värden
sedermera skulle få överlämnas till helt andra gruvföretag på från gruvskogen
mera avlägsen ort.

Särskild uppmärksamhet torde vid utredningen böra ägnas Dalkarlsbergs
gruvallmänningar med anledning att frågan om dispositionsrätten efter nedläggande
av driften vid Dalkarlbergs gruvor icke underställts Kungl Mai ds
prövning. ° J ‘

Örebro den 15 januari 1952.

P. H. Wallman.

Överjägmästare i Bergslagsdistriktet.

Bilaga A till bilaga *.

Till överjägmästaren i Bergslagsdistriktet.

Med remisshandlingarnas återställande får jag vördsamt anföra, att intet
synes vara att erinra mot revisorernas förslag dels om utredning dels att
odtsponerade^ nyttjanderätter icke ånyo upplåtas samt dels att full ersättning
bör utga till domänverket för kostnader för gruvskogarna.

I utredningen torde böra medtagas vissa gruvbolags rätt till s. k. storverksträd
å viss kronomark.

201

Det har visat sig att gruvskogarna förutom utsyning och tillsyn av skogsskötseln
kräva ett avsevärt expeditionsarbete för jägmästaren vid ärenden,
som sammanhänga med eu fastighetsförvaltning, såsom upplåtelser, ägoutbyten,
inmutningar m. in.

Örebro den 12 januari 1952.

W. Molander.

Jägmästare i Örebro revir.

Bilaga B till bilaga 2.

Till kungl. domänstgrelsen.

Angående disposition av avkastningen från gruvallmänningar.

Hänvisande till närsluten avskrift av skrivelse angående Dalkarlsbergs
gruvallmänning får jag vördsamt föreslå en allmän översyn angående dispositionsrätten
till gruvskogarna inom distriktet samt angående möjligheterna
att överföra denna till domänfonden. Skötseln av gruvskogarna anser jag
nämligen lämnar åtskilligt övrigt att önska såväl beträffande åtgärder för
anordnande av vägar och anskaffande av arbetskraft som även beträffande
skogsvården. Bristerna i skötseln torde hava sin grund i osäkerheten hos
nyttjanderättsinnehavarna angående dispositionsrättens varaktighet samt
det i realiteten delade ansvaret för gruvallmänningarnas förvaltning.

Örebro den 23 november 1948.

P. II. Wallmän.

Överjägmästare i Bergslagsdistriktet.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 274, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 28 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt kammarkollegiet
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1951
församlade revisorer i en remissen bifogad handling anfört rörande det å
inrikesdepartementets huvudtitel i riksstaten uppförda anslaget till vissa
bidrag till lasarett in. in. Med anledning härav får kollegiet anföra följande.

De ålderdomliga anslagsposter, vilka sammanförts under förevarande riksstatsanslag,
synas icke på lång tid ha varit föremål för någon mera ingående
omprövning. Det kan antagas att vissa av dessa anslagsposter utgå, ehuru
ändrade förhållanden motivera deras avskrivande. Det synes därför välbetänkt,
att den av riksdagens revisorer förordade översynen av förevarande
riksstatsanslag kommer till stånd. Beträffande de anslagsposter, vilka vid
en sådan omprövning befinnas icke kunna utan vidare avskrivas, torde det
— då posterna en gång för alla fixerats till bestämda kontanta belopp —
vara lämpligt att söka åvägabringa en avlösning av desamma, så att anslaget
icke vidare behöver årligen upptagas i riksstaten.

Det må framhållas, att flera av anslagsposterna, merendels motsvarande
tidigare kronotiondeanslag, utgå till »hospital». Hospitalen betraktades i
äldre tid som fromma eller kyrkliga anstalter och ålnjöto i denna egenskap
visst skydd av prästerskapets privilegier av den 16 oktober 1723. I punkt 4

202

av privilegierna stadfästes sålunda, utom annat, vad prästerskapet dittills
åtnjutit av kronotionden, som till bl. a. »domkyrkors, kyrkors och hospitals
underhåll och lön förordnat är». Nu ifrågavarande anslagsposter ha, i
likhet med ett par av de övriga anslagsposterna, alltifrån början avsett att
tillgodose fattigvård. Då emellertid samhällsutvecklingen numera gjort fattigvården
till en i huvudsak borgerlig angelägenhet och de nu avsedda »hospitalen»,
där de över huvud ännu äga bestånd som självständiga anstalter,
svårligen numera kunna betraktas som några kyrkliga institutioner, torde
privilegierna icke kunna åberopas i detta fall. Erinras må i detta sammanhang,
att prästerskapets privilegier av liknande skäl icke ansågos utgöra
hinder för den avveckling av vissa åt lektorer in. fl. lärare vid allmänna
läroverk anslagna löningshemman, vilken beslöts av statsmakterna år 1950,
oaktat det skydd för innehav av boställsjord, som ovannämnda punkt i privilegierna
tillförsäkrar bl. a. lektorer i gymnasierna och rektorer i skolorna.

Den närmare utredning rörande varje särskild anslagspost, som erfordras
för en avveckling av anslaget, torde övervägande bli av kameralrättslig
art. Därest utredningen av sådan anledning skulle uppdragas åt kammarkollegiet,
vore det med hänsyn till ämbetsverkets personalförhållanden önskvärt,
att densamma finge bedrivas successivt och avlämnas för varje anslagspost
efter hand som utredningen hinner färdigställas, något som väl
torde låta sig göra, då anslagsposterna på ett undantag när ej ha något sakligt
samband sinsemellan.

I detta utlåtande har jämte undertecknade deltagit kammarrådet Gavelius.

Stockholm den 25 januari 1952.

Underdånigst
ROLF DAHLGREN.

H. SKOTTE.

Föredragande.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 har Ivungl. Maj :t anbefallt fångvårdsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1951
församlade revisorer i sin berättelse anfört angående statsverkets tjänstebostadshyror.
I anledning härav får fångvårdsstyrelsen anföra följande.

Jämlikt 38 § statens allmänna avlöningsreglemente skall ersättning för
tjänstebostad bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet
gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet
i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Vid ersättningens
bestämmande skola jämväl beaktas bostadens belägenhet och dess karaktär
av tjänstebostad.

Beträffande grunderna för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad
har 1945 års lönekommitté (betänkande med förslag till statens allmänna
avlöningsreglemente in. m. II s. 147) anfört, att lönekommittén hade den
principiella uppfattningen, att ersättningen i de fall, då tjänstemannen ålades
att bebo tjänstebostad, borde bestämmas så, att denna skyldighet varken
medförde en utanför lönesättningen liggande indirekt löneförmån eller

203

en belastning i jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej funnes. Då ersättningen
bestämdes från denna utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs
mening beaktas, att en tjänstebostad i vissa fall kunde ha lägre hyresvärde
än eljest likvärdiga bostäder å orten. Detta kunde bero på bostadens
belägenhet, varav i vissa fall också kunde följa särskilda besvär på tjänstefri
tid för bostadshavaren, för vilka ersättning ej utginge, eller på annan
dylik omständighet. Tvånget att bebo tjänstebostad borde också tillerkännas
betydelse för sådana fall, då bostaden hade sådan storlek och beskaffenhet,
att den — bland annat med hänsyn till tjänstemannens tjänsteställning
— icke kunde antagas överensstämma med dennes behov och rimliga
önskemål. I enlighet härmed hade lönekommittén i författningstexten angivit,
att vid ersättningens bestämmande jämväl skulle beaktas bostadens belägenhet
och karaktär av tjänstebostad.

I anslutning till vad i 38 § statens allmänna avlöningsreglemente föreskrives
och vad 1945 års lönekommitté i förevarande avseende anfört, vill
styrelsen framhålla, att det för fångvården är synnerligen värdefullt att,
såsom fallet varit sedan lång tid tillbaka, disponera tjänstebostäder för bevakningspersonalen
inom eller i omedelbar närhet av anstalten.

I fall av rymning eller när fara föreligger för våldsamhet från intagnas
sida är det nödvändigt att snabbt kunna tillkalla tjänstefri personal; befattningshavare,
boende i eller invid anstalten, komma härvid naturligen i fråga
i första hand. Lika väl som det från myndigheternas sida är av största
betydelse att i nämnda situationer ha befattningshavare nära till hands, lika
väl innebär en tjänstebostads läge i eller invid anstalten en allvarlig nackdel
för befattningshavaren själv. Den avkoppling, av vilken befattningshavaren
under sin fritid är i stort behov efter den krävande tjänstgöring, som åvilat
honom, kan hastigt förbytas i omedelbar inställelse till tjänstgöring. Att
tjänstebostaden är belägen inom anstaltsområdet eller i omedelbar närhet av
detsamma innebär dessutom andra olägenheter för befattningshavaren och
hans familj.

Det kan sålunda omnämnas, att med de friare förhållanden som nu råda
bland annat vid öppna anstalter befattningshavaren och familjemedlemmarna
äro utsatta för eu observation, som på många håll föranlett klagomål,
och att deras rörelsefrihet i olika avseenden inskränkes. Vid hyressättningen
har det varit nödvändigt att taga stor hänsyn till nu angivna
förhållanden. I praktiken utgör en måttfull hyressältning en fördel vid rekrytering
av personal för de krävande uppgifter, som åligga befattningshavarna
vid fångvården.

En noggrann översyn av hyrorna för bland annat tjänstebostäder vid fångvårdsanstalterna
verkställdes genom kungl. byggnadsstyrelsens försorg under
hösten 1941 och våren 1942, men de upprättade förslagen ansågos då
ej böra föranleda någon åtgärd. Styrelsen har icke någon erinran mot att
ny översyn nu företages men anser, atl sådan översyn lämpligen bör ombesörjas
av byggnadsstyrelsen i samråd med fångvårdsstyrelsen.

Fångvårdsstyrelsen får till sist framhålla, att det förekommit, att liyresregleringslagen
tillämpats beträffande tjänstebostäder.

I handläggningen av delta ärende ha deltagit överdirektören Göransson
och byråchefen Wennerholm, föredragande.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst
För överdirektören:

EINAR RUDA.

Kjell Kruse.

204

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Med anledning av remiss får medicinalstyrelsen avgiva följande utlåtande
över vad riksdagens år 1951 församlade revisorer under § 31 av sin berättelse
anfört angående statsverkets tjänstebostadshyror, närmast vad angår
ifrågavarande hyror vid statens sinnessjukhus.

Såsom i revisorernas berättelse angivits bestämmas hyrorna vid nämnda
sjukhus av medicinalstyrelsen på förslag av vederbörande direktioner. Därvid
utgår styrelsen från de vid tidpunkten för fastställandet i orten gällande
medelhyrorna för lägenheter av jämförlig storlek och beskaffenhet. Därjämte
ha justeringar tid efter annan skett med hänsyn till bl. a. utvecklingen
på den öppna hyresmarknaden. En allmän översyn för sådana justeringar
hade år 1944 verkställts av fastighetskamreraren hos byggnadsstyrelsen,
men på grund av direktiv från finansdepartementet upptogos
ej därvid framlagda ändringsförslag till närmare prövning.

Under tiden därefter fram till år 1951, då lönestoppet upphävdes, fastställde
medicinalstyrelsen nya hyresbelopp, endast i den mån nya bostäder
tillkommo eller befintliga väsentligt ändrades i fråga om storlek eller
standard. Denna hyressättning har — liksom hyressättningen för nybyggda
och helrenoverade bostäder efter 1951 års ingång — skett i relation till
de allt högre hyrorna för nybyggda lägenheter på öppna marknaden.

Under år 1951 påbörjade medicinalstyrelsen en i etapper planerad revision
av hyresersättningar, som icke fastställts eller omprövats under senare
år.

I första hand beslöts en generell hyreshöjning för sjukhusens möblerade
bostäder. Därefter började en översyn av hyrorna för sådana äldre
familjebostäder, som efter det att för dem gällande hyresbelopp fastställts
undergått reparationer. Med hänsyn till det allmänna hyresstoppet ha därvid
verkställda hyreshöjningar i allmänhet skett i relation till kostnaderna
för vidtagna reparationer. Efter denna revisionsetapp, som numera är i
huvudsak slutförd, ämnar styrelsen fortsätta med en översyn av samtliga
sjukhusens hyror i syfte att åstadkomma dels önskvärda utjämningar av
de nu i hög grad varierande hyresbeloppen även vid ett och samma sjukhus
och dels skäliga justeringar i anslutning till nuvarande hyresnivå
på öppna marknaden. Styrelsen har för avsikt att därvid, i den mån gällande
bestämmelser lämna möjligheter därtill, söka systematisera hyressättningen
på liknande sätt som skett beträffande landstingens personalbostäder.
En sådan systematisering skulle nämligen enligt styrelsens mening
vara till fördel ur rättvisesynpunkt och innebära en förenkling ur administrativ
synpunkt.

Medicinalstyrelsens fastställande av hyror för nybyggda och helrenoverade
familjebostäder har under de senaste åren skett i samråd med byggnadsstyrelsen.
Därvid ha, såsom revisorerna i sin berättelse berört, ''hyresbeloppen
(exklusive däri ingående ersättning för värme och varmvatten) i
allmänhet reducerats i förhallande till öppna hyresmarknadens motsvarande
belopp med dels 10 % för bostadens karaktär av tjänstebostad, dels
5 % för bostadens belägenhet utanför stad eller annat samhälle och dels
10 % för bostadstadens belägenhet inom sinnessjukhus’ område. Sålunda
på senare tid bestämda hyror understiga icke landstingens hyror i den utsträckning,
som revisorernas framställning giver vid handen. Den lämnade

205

exemplifieringen är enligt styrelsens mening i hög grad missvisande, enär
de däri såsom gällande hyror angivna beloppen icke kunna direkt jämföras
med de med tillämpning av landstingsreglerna av revisorerna beräknade
beloppen. Sistnämnda belopp inkludera nämligen all ersättning för
värme och varmvatten, under det att sinnessjukhusens hyror endast inkludera
normaZkostnaderna för värme och varmvatten (= dessa kostnader,
beräknade på grundval av 1939 års priser på bränsle). Å dessa hyror utgå
tillägg, motsvarande de ökade kostnaderna för bränsle sedan år 1939 i enlighet
med bilaga i. Vidare har vid beräkningen av jämförelsebeloppen enligt
landstingsreglerna icke — såsom dessa regler medgiva — reduktion
skett med hänsyn till de avsedda lägenheternas belägenhet och kvalitet.
För att de i berättelsen upptagna beloppen skola över huvud taget kunna
jämföras, måste sålunda i första hand de gällande hyrorna ökas med ovannämnda
tillägg för stegrade bränslekostnader. Vidare synes skäligt att
landstingshyrorna (exklusive däri ingående ersättning för värme och varmvatten)
reduceras med 10 % med hänsyn till bostädernas belägenhet inom
sinnessjukhus och med 5 % med hänsyn till att dessa sjukhus — i motsats
till landstingssjukhusen å samma orter — äro belägna ganska långt
utanför respektive städer. En sådan omräkning — bilaga 2 — visar, att sinnessjukhusens
hyror i en hel del fall få anses vara högre än landstingshyrorna
eller i vart fall icke genomgående lägre, såsom revisorernas framställning
synes giva vid handen.

Av det anförda framgår, att enligt medicinalstyrelsens mening böra hyreshöjningar
beträffande en del personalbostäder vid statens sinnessjukhus
genomföras och att styrelsen påbörjat en revision i detta syfte. För att
åstadkomma ökad enhetlighet inom statsförvaltningen i dess helhet torde
antingen mera preciserade bestämmelser meddelas angående hyrornas fastställande
än de nu gällande eller ock ett för hela statsförvaltningen gemensamt
rådgivningsorgan tillskapas.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tjf. generaldirektören Björkquist,
medicinalrådet Björck och t. f. byrådirektören Assarsson, föredragande.

Stockholm den 29 januari 1952.

Undernådigst

STIG ASSARSSON.

ERIK BJÖRKQUIST.

H. Wadenstein.

Bilaga 1.

Cirkulär till direktionerna för statens sinnessjukhus och statens anstalt för
fallandesjuka angående särskilda avgifter för bostadsuppvärmning och
varmvatten på grund av förhöjda bränslekostnader.

Genom cirkulärskrivelse den 8 september 1950 fastställde medicinalstyrelsen
vissa avgifter för bostadsuppvärmning och tillhandahållande av
varmvatten vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka
för tiden 1 oktober 1950—30 september 1951 på grund av den ökning,
bränslekostnaderna för ovannämnda tid kunde beräknas undergå i förhållande
till motsvarande kostnader för tiden 1 oktober 1939—30 september
1940.

Enligt från sjukhusen infordrade uppgifter beräknas bränslekostnaderna
för tiden 1 oktober 1951—30 september 1952 komma att uppgå till i
runt tal 270 procent av samma kostnader under tiden 1 oktober 1939—
30 september 1940.

206

På grund härav föreskriver medicinalstyrelsen, att utöver fastställda hyresersättningar
och i förekommande fall i särskild ordning fastställda
värmeersättningar för av sjukhusen uthyrda bostäder skola från och med
den 1 oktober 1951 till och med den 30 september 1952 utgå avgifter enligt
de grunder och med de belopp, vilka angivas i de till denna skrivelse fogade
bilagorna 1 och 2.1 I de fall ersättning för hushållsved till kök ingår i den
fastställda bostadshyran, skall dessutom utgå en särskild avgift med 8 kronor
65 öre per månad.

Ifrågavarande avgifter skola erläggas i samma ordning, som gäller beträffande
hyror, men i avlöningslistorna angivas i särskild kolumn och
redovisas såsom inkomst å inkomsttiteln Bränsle, lyse och vatten.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist
och t. f. byrådirektören Assarsson, föredragande.

Stockholm den It september 1951.

Enligt kungl. medicinalstyrelsens beslut:

Stig Assarsson.

Ewe Nilsson.

Bilaga 2.

	Gällande hyresersättningar		Hyresersättningar beräknade enligt landstingsreglerna
	Hyra inkl.	Tillägg för		Brutto-	Be-	15 %	Med
	ersättning	ökade kost-	S:a	hyra	räknad,	gällande
	för normal	nåder för		(inkl.	däri in-	hyres-ers. i övrigt	hyra jäm-
	kostnad för				ers. för	gående
	värme och	värme	varm-		värme o.	värme-	förbart
	varmvatten	vatten		varmv.)	ersättn.	belopp
Sidsjöns sjukhus	1	2	3	4	5	6	7	8
1800	393	147	2 340	2 691	857	275	2 416
5 rum + kök med
hembiträdesrum . .. 3 rum + kök med
hembiträdesrum...	1500	281	105	1 886	1863	613	186	1677
	1 080	224	84	1 388	1518 1173	489 367	154 121	1364 1052
2 » + > ........	780	168	63	lön
| Furunäsels sjukhus 5 rum + kök med
hembiträdesrum...	2 100	488	147	2 735	2 691	1008	252	2 439
3 rum + kök........	1140	279	84	1503	1518	576	141	1377
Mariebergs sjukhus 3 rum + kök med hembiträdesrum... 3 rum + kök........ 2 » + > ........	1320 900 840	281 224 168	105 84 63	1706 1208 1071	2 139 1738 1297	613 489 367	229 187 140	1910 1551 1 157
S:ta Maria sjukhus
3 rum + kök........	1020	170	84	1274	1614	403	182	1432
Sundby sjukhus 4 rum + kök med
hembiträdesrum. ..	1860	296	126	2 282	2 001	670	200	1801
3 rum + kök, 73 m2.	1 260	197	84	1541	1614	446	175	1439 1
3 > + > . 160 m2	1680	197	84	1961	2 001	446	233	1768
2 » + > ........	1 020	148	63	1231	1 614	335	192	1422 1 1
1 > + > ........	240	2 850

1 Bilagorna ej här avtryckta. De ha överlämnats till riksdagens statsutskott.

2 Felaktigt beräknat med hänsyn till storleken av lägenhetens golvyta, standard m. m. Golvytan
är endast cirka 35 m2, och dessutom saknar lägenheten vatten, avlopp och centralvärme.

207

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Med anledning av vad revisorerna anfört rörande hyressättningen för olika
myndigheters tjänstebostäder får byggnadsstyrelsen här lämna en redogörelse
för hur tjänstebostadshyrorna beräknas för de lägenheter, som äro
belägna inom av styrelsen förvaltade fastigheter.

Enligt avlöningsreglementet skall ersättningen för tjänstcbostad bestämmas
med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för likvärdig
bostad. Socialstyrelsens statistik upptager medelhyror för bostäder om 1—3
rum och kök »utan brist» fördelade i tre grupper, nämligen

lägenheter utan centralvärme

» med » utan badrum

» » » och »

Före år 1940 mötte det icke några större svårigheter att med utgångspunkt
från dessa medelhyror beräkna skälig hyra för en tjänstebostad å ort med
hyresmarknad. Hyran bestämdes sålunda i regel till ett belopp, som med
10 % understeg medelhyran enligt socialstyrelsens statistik. Då resultatet
av 1939 års hyresräkning publicerades visade sig emellertid, i fråga om de
i statistiken ingående lägenheterna med centralvärme och badrum, att hyrorna
för lägenheter i nybyggda fastigheter ligga avsevärt över medelhyran.
Den stora skillnaden berodde uppenbarligen därpå, att det äldre lägenhetsbeståndet
vid hyresräkningen starkt dominerade. Med anledning härav beslöt
styrelsen att i fråga om tjänstebostäder i nybyggnader frångå den ovan
berörda av styrelsen tidigare tillämpade principen för hyressättningen.

Till följd av de under de senaste åren starkt stegrade byggnadskostnaderna
överstiga numera hyrorna i nybyggda hus icke obetydligt hyrorna i de
likvärdiga hus, som byggdes under 1940-talet och innan dessa prisstegringar
inträffade. Då hyresersättningen för nybyggda tjänstebostäder skall bestämmas
med hänsyn till hyresläget i fråga om likvärdiga bostäder å orten (således
nybyggda) har styrelsen sedan några år ansett sig böra beräkna ersättningen
för dessa tjänstebostäder på basis av de å respektive orter godkända
hyrorna i sådana nybyggnader, som erhållit statligt lån och som till
följd därav äro underkastade kontroll i avseende å uthyrningen. I förhållande
till denna hyra har reduktion gjorts med 10 % för tjänstebostadstvånget
och för eventuella nackdelar, som äro förenade med bostäderna, såsom
avstånd från jämförelseorten, belägenhet inom sjukhusområde eller
vårdavdelning eller avsaknad av hiss eller tvättstuga. Genom denna beräkningsmetod
för nybyggda tjänstebostäder har enligt byggnadsstyrelsens mening
avlöningsreglementets föreskrift i fråga om tjänstebostadshyra i stort
sett uppfyllts. Styrelsen vill nämna, alt hyrorna för de nya tjänstebostäderna
vid tekniska högskolan, som byggnadsstyrelsen bestämt enligt denna beräkningsmetod,
efter att av vederbörande ha överklagats, godkänts av statens
bostadsnämnd. Byggnadsstyrelsen är medveten om att styrelsens beräkningsmetod
för nybyggnader ger till resultat, att det vid en institution
med både gamla och nya byggnader uppslår olika hyresnivåer. Denna olägenhet,
som framkommit vid bl. a. sinnessjukhusen, fanns redan i den öppna
hyresmarknaden, och då vid bestämmandet av ersättningen för tjänstebostad
hänsyn skulle tagas till normalt hyresvärde för likvärdig lägenhet,
måste följden bliva olika hyror även i fråga om tjänstebostäder. I fråga

208

om sinnessjukhusen har också medicinalstyrelsen numera i allmänhet följt
byggnadsstyrelsens förslag till hyresersättning.

Den metod, som byggnadsstyrelsen nu tillämpar, synes leda till ett resultat,
som i stort sett ansluter sig till vad som får anses hava av statsmakterna
åsyftats. Styrelsen anser därför, att statsmyndigheterna, där särskilda skäl
icke kunna giva anledning till ett annat förfaringssätt, böra, innan tjänstebostadshyror
bestämmas i fastigheter, som uppförts efter 1939, hos bostadsstyrelsen
inhämta ortens å-pris för lägenheter i dylika fastigheter och vid
hyressättningen taga hänsyn härtill.

Vad beträffar lägenheter i fastigheter uppförda före 1940 synes på sätt
hittills vanligen skett medelhyrorna vid senaste bostadsräkning lämpligen
böra läggas till grund för hyressättningen.

Särskilt beträffande folkskolans lärarbostäder får byggnadsstyrelsen hänvisa
till att styrelsen i underdåniga utlåtanden den 21 mars 1946 och den
14 november 1949 framfört betänkligheter mot framlagda förslag till bestämmelser
rörande bostäderna och ersättningar för desamma.

Byggnadsstyrelsen vill slutligen i detta sammanhang framhålla att vid såväl
planering som förvaltning av statliga anläggningar inom styrelsens
verksamhetsområde den principen numera tillämpas att tjänstebostäder
böra finnas endast där vederbörande på grund av sina arbetsuppgifter är
strängt nödsakad att bo i direkt anslutning till anläggningen. Sålunda har
styrelsen när en boställsinnehavare slutar sin anställning prövat, huruvida
bostaden med nödvändighet ånyo måste upplåtas för samma ändamål, och
varje möjlighet har därvid iakttagits att i stället söka tillgodose andra
aktuella lokalbehov. Vid det samråd, som därvid ägt rum med vederbörande
institution, ha emellertid byggnadsstyrelsens synpunkter härvidlag ofta
icke mött förståelse.

I anslutning till vad revisorerna uttalat, vill styrelsen slutligen förorda,
att samtliga tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas verkställa
översyn av gällande hyror, så att dessa komma att närmare anpassas till
avlöningsreglementets föreskrifter på förevarande område.

Stockholm den 29 januari 1952.

DAVID DAHL.

Underdånigst
GUNNAR WEJKE.

Axel Löhr.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen
att avge utlåtande angående vissa erinringar mot hyrorna i statsverkets
tjänstebostäder, som riksdagens år 1951 församlade revisorer anfört
under § 31 av sin berättelse. Styrelsen får i anledning härav, med återställande
av remissakten, i ärendet anföra följande.

Av de stickprov riksdagens revisorer företagit på nu utgående hyror vid
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården framgår, att dessa hyror i
medeltal utgöra 67 % av motsvarande »hyror enligt landstingsreglerna»,

209

som anföras av revisorerna. Nämnas må att i de hyror, som angivits för
bostäder i skolorna, ingår det tillägg, som i april 1951 fastställdes av socialstyrelsen.
Vid denna hyreshöjning, som ur befattningshavarnas synpunkt
i flera fall tedde sig såsom rätt avsevärd, gjordes vissa jämkningar av mera
provisorisk art med tanke på den nu pågående undersökningen för en förestående
ny dyrortsgruppering, som beräknas träda i kraft senast vid årsskiftet
1953/54. När denna gruppering föreligger, torde en översyn av ifrågavarande
bostadshyror under alla förhållanden bli erforderlig. Man kommer
då att ha tillgång till bland annat nya uppgifter om hyresnivån på olika
orter och genomsnittliga kostnader för bränsle inom skilda delar av riket.
Den av revisorerna berörda frågan om enhetligare hyressättning för de
statliga tjänstebostäderna, vilken styrelsen för sin del finner beaktansvärd,
kan måhända då även ha funnit någon lösning. Om den allmänna hyresmarknaden
skulle undergå någon väsentlig förändring genom beslut om
medgivande av generella hyreshöjningar, komma dessa att ge socialstyrelsen
"anledning att uppta hyresfrågorna vid förevarande skolor till omprövning
redan före den nyssnämnda översynen i samband med nästa dyrortsgruppering.

Den skillnad som nu föreligger mellan hyrorna för bostäder vid ungdomsvårdsskolorna
och för landstingens bostäder är, som revisorerna påpeka,
delvis betingad av den av socialstyrelsen tillämpade regeln, att bostäderna
vid nämnda skolor böra ligga en eller annan hyresgrupp lägre än vid landstingsanstalterna.
Enligt styrelsens mening finnas fullgoda skäl för en sådan
gradering. Befattningshavarna vid dessa skolor torde nämligen i högre grad
än vad fallet är vid andra institutioner även under sin fritid stå i kontakt
med skolornas verksamhet.

Under åberopande av vad ovan anförts får socialstyrelsen hemställa, att
de av riksdagens revisorer gjorda erinringarna mot hyrorna för ungdomsvårdsskolornas
tjänstebostäder för närvarande icke måtte föranleda någon
åtgärd.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, byråchefen Hult samt
t. f. byråchefen Jansson, föredragande.

Stockholm den 30 januari 1952.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

HERMAN JANSSON.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 har domänstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i § 31 anfört angående statsverkets
tjänstebostadshyror. Med anledning härav får domänstyrelscn i
underdånighet anföra följande.

Domänverkets tjänstebostadsbestånd måste betecknas som mycket heterogent.
Del huvudsakliga byggnadsbeståndet torde härröra från tiden före
1920. Under denna tid uppfördes framför allt de för den bevakande personalen
avsedda tjänstebostäderna ute på skogen i direkt anslutning till kro 14—1)27135.

Ren. berättelse ang. statsverket är 19/51. II.

210

nans skogskomplex. Efter nuvarande förhållanden innebär dessa bostäders
placering i stor utsträckning en isolering för tjänsteinnehavarens familj.
Stundom äro i dessa bostäder rummen alltför många och takhöjden för
stor. Under senare tid har endast ett fåtal tjänstebostäder nybyggts. Med
de utomordentligt små möjligheter att förhyra bostäder i öppen marknad
som för närvarande föreligga för tjänstemännen, har domänstyrelsen ofta
funnit skäligt modernisera dessa ålderdomliga tjänstebostäder. Trots ansträngningar
att göra det bästa härav kan bostadsbeståndet till stor del
ej betecknas som tillfredsställande.

Moderniseringarna ha i huvudsak verkställts under 40-talet och senare.
Några väsentliga hyresförändringar ha under denna tid ej ansetts böra
verkställas under dåvarande hyresstopp. Under lönestoppsperioden utarbetades
inom domänstyrelsen förslag till hyresgrunder, varvid kontakt togs
med statens bostadsnämnd, som dock ej uttalade sig om nämnda grunder.
Efter vissa korrigeringar under förhandlingar med personalorganisationerna
fastställdes dessa grunder att gälla från lönestoppets hävande. Vid en
jämförelse mellan dessa grunder och de för landstingens befattningshavare
gällande måste man hava i minnet de ovan lämnade upplysningarna om domänverkets
tjänstebostäder uppkomst och ursprungsstandard. Boställsinnehavarna
svara vidare själva alltid för uppvärmningskostnaderna, vilka såsom
av ovanstående torde framgå i många fall ställa sig mycket höga.

Oaktat detta torde, som revisorerna anfört, hyressättningen i vissa fall
vara i lägsta laget. Detta torde närmast gälla de senast uppförda bostäderna.
En översyn av dessa lägenhetshyror torde därför kunna övervägas.

Domänstyrelsen vill icke motsätta sig att vid lämplig tidpunkt en undersökning
verkställes beträffande möjligheterna att genomföra lämpliga, enhetliga
hyressättningsgrunder för tjänstebostäder, trots att styrelsen hyser
den uppfattningen att det därvid kommer att bli svårt att vinna gehör för
de alldeles speciella förhållanden för bl. a. belägenhet, som inom domänverket
måste i hög grad påverka hyressättningen för domänverkets tjänstebostäder.
Därest en dylik undersökning likväl skulle komma till stånd vill
styrelsen ifrågasätta huruvida med tanke på de olika verkens särskilda
fordringar på tjänstebostädernas belägenhet m. in. det är tillfyllest att statens
bostadsnämnd tilldelas uppgiften att vara rådgivande vid utarbetandet
av dylika grunder.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråcheferna
Sjöström, Wennmark och Oldertz samt byrådirektören Jesslén,
föredragande.

Stockholm den 28 januari 1952.

Underdånigst
ERIK W. HÖJER.

Svea Grönland.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 bär Kungl. Ma:jt anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1951 församlade revisorer under § 31 i sin berättelse anfört rörande statsverkets
tjänstebostadshyror.

211

Med anledning härav får fortifikationsförvaltningen till en början erinra
om att förvaltningen av försvarets tjänstebostäder före omorganisationen av
den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret den
1 maj 1948 var uppdelad på arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse och försvarets bostadsanskaffningsnämnd.
Genom nämnda omorganisation sammanfördes försvarets
bostadsbestånd med undantag av de tjänstebostäder, som stodo under
förvaltning av försvarets fabriksstyrelse och redovisades å försvarets
fabriksfond, till förvaltning av en enda'' central myndighet, nämligen fortifikationsförvaltningen.
Genom omorganisationen skapades bättre förutsättningar
för åstadkommmande av enhetlig hyressättning av försvarets tjänstebostäder.
Fortifikationsförvaltningen, som är väl medveten om att viss
ojämnhet kännetecknar hyressättningen av försvarets tjänstebostäder, har
emellertid med hänsyn till tidigare rådande pris- och lönestopp ansett sig
böra endast i undantagsfall höja tjänstebostadshyrorna. Förvaltningen har
i regel icke heller vid fastställande av hyror för nytillkomna tjänstebostäder
ansett sig helt kunna följa den successiva stegringen av hyresnivån i landet.
Sedan enligt statsmakternas beslut lönestoppet hävts med utgången av år
1950, har inom ämbetsverket igångsatts utarbetande av förslag till nya
grundpristabeller för försvarsgrenarnas bostadsbestånd. Utarbetandet av nya
tabeller sker därvid, liksom tidigare varit fallet, med ledning av gällande
medelhyror inom den öppna bostadsmarknaden i respektive orter för lägenheter
av jämförlig storlek och beskaffenhet. Hyressättningen avses emellertid
göras direkt beroende av lägenhetens storlek och icke, såsom för närvarande
är fallet, enbart beroende av antalet rumsenheter. Förslaget till nya
grundpristabeller för försvarets bostäder beräknas föreligga färdigt före
den 1 juli 1952 och torde med hänsyn till frågans betydelse och stora räckvidd
av förvaltningen komma att underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I likhet med revisorerna anser fortifikationsförvaltningen det ur rättvisesynpunkt
angeläget att åstadkomma en enhetlig hyressättning för samtliga
statliga tjänstebostäder.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Nordberg, föredragande, jämväl byråchefen Thelander.

Stockholm den 29 januari 1952.

Underdånigst

G. NORDBERG.

GUNNAR CHRISTIANSON.

Th. Lundgren.

Statens bostadsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 279, §31.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
statens bostadsnämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1951 församlade revisorer under § 31 av sin berättelse anfört angående
statsverkets tjänstebostadshyror.

På grund av berörda remiss får statens bostadsnämnd, med handlingarnas
återställande, i underdånighet anföra följande.

212

Till eu början hava revisorerna, i anslutning till eu redogörelse beträffande
bland annat statens allmänna avlöningsreglementes bestämmelser angående
tjänstebostäder, framhållit, att de statliga myndigheterna, enligt vad revisorerna
inhämtat, på grund av krisförhållandena samt tidigare rådande lönestopp
ansett sig förhindrade att under 1940-talet annat än undantagsvis och
i begränsad utsträckning höja fastställda tjänstebostadshyror.

Detta uttalande synes påkalla eu komplettering. I skrivelse den 3 juni 1949
till statskontoret, av vilken avskrift tillställts bostadsnämnden och, såsom
är att antaga, jämväl övriga berörda myndigheter, meddelade nämligen dåvarande
chefen för finansdepartementet, att vid överläggningar, vilka omkring
årsskiftet 1948/49 förts med statstjänsteinännens huvudorganisationer
— utmynnande i ett visst lönestopp — förutsatts, bland annat, att under år
1949 ingen sänkning av de anställdas reala löner skulle förekomma genom
ändrade grunder vid beräkning av vissa naturaförmåner, såsom bland annat
bostad. Samtidigt meddelades, att Ivungl. Maj :t förklarat, att dessa synpunkter
skulle beaktas med avseende å den ersättning, som från tjänstemans
sida skulle erläggas för, bland annat, förmånen av tjänstebostad. Enligt
Ivungl. Maj :ts beslut den 20 januari 1950 skulle vad som i förevarande avseende
gällt under år 1949 äga fortsatt tillämpning under år 1950. För tid
efter sistnämnda års utgång har något liknande förordnande icke utfärdats.
Avlöningsreglementets bestämmelser i nu förevarande avseende skola alltså
numera äga full tillämplighet.

Revisorerna hava verkställt en undersökning av utgående bostadsersättningar
i vissa individuella fall inom vissa grenar av statsförvaltningen. Därvid
har jämförelse gjorts med de ersättningar, som skulle hava framkommit
vid en tillämpning av de grunder för bostadsersättnings beräkning, som
gälla landstingens befattningshavare. Därjämte hava revisorerna berört bostadsersättningen
för befattningshavare vid folkskoleväsendet. De verkställda
undersökningarna hava enligt revisorernas mening givit vid handen, att
de undersökta bostadsersättningarna med hänsyn till utvecklingen nästan
undantagslöst måste anses låga i förhållande till rådande hyrespriser på allmänna
bostadsmarknaden. Med hänsyn till vad revisorerna iakttagit förorda
de, att samtliga tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas att verkställa
eu översyn av fastställda bostadsersättningar inom respektive förvaltningsområden.

För egen del får bostadsnämnden anföra följande.

Då man i det statliga lönesystemet övergick från att tjänsteman utöver
kontant lön kunde tilldelas vissa fria naturaförmåner till att ersättning för
dylika förmåner skulle utgå genom avdrag å lön, åsyftade man att i avlöningshänseende
bättre likställa i övrigt jämställda tjänstemän med naturaförmåner
och dylika tjänstemän utan sådana förmåner. I avlöningsföreskrifterna,
numera statens allmänna avlöningsreglemente, har denna princip
kommit till uttryck såvitt angår tjänstebostadsförmån därigenom att såsom
utgångspunkt för beräkningen av ersättning för tjänstebostad primärt angivits
det pris, som i orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande
storlek och bekvämlighet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden.
I den mån denna regel och dess rationella tillämpning, bortsett från löncstoppstiden,
icke fullt tillämpats — givetvis med hänsyn tagen till olägenheter,
varmed vederbörande tjänstebostad varit behäftad — bär en förmån
beretts den ena eller den andra kategorien av tjänstemän, varigenom rättvisesynpunkten
också blivit rubbad.

Bostadsnämnden kan vitsorda, att enligt dess erfarenhet ersättningen för
tjänstebostad i viss omfattning varit låg. Den av revisorerna verkställda utredningen
ger också ett viss stöd för denna uppfattning. Marginalen mellan

213

de åsatta ersättningarna och den ersättning, som regelmässigt bort utgå, kan
dock i fråga om de i utredningen ingående bostäderna icke beräknas vara
så stor som de framkomna sifferuppgifterna kunna utvisa. Såsom av revisorerna
även framhållits äro nämligen de för landstingens tjänstemän gällande
reglerna avvikande från de för statstjänstcmännen gällande, sådana
dessa böra tillämpas, i det att i förra fallet i bostadsersättningen ingår ersättning
för full värme, under det att i senare fallet ersättningens grundbelopp
i regel endast inkluderar s. k. fredsvärme, sålunda beräknats exklusive
den av kristiden föranledda ökningen av bränslekostnaden, för vilken ökning
ersättning utgår i särskild ordning. Om man tager hänsyn härtill, synes marginalen
kunna beräknas minska med åtminstone hälften, å andra sidan lära
ersättningarna för tjänstebostäder för landstingens tjänstemän icke alltid ansluta
sig till gällande ortspriser.

I några av de undersökta fallen har bostadsnämnden efter klagan fastställt
ersättningsbeloppen. Även i dylika fall kunna ersättningarna vara låga
i förhållande till ortspriset. Det är nämligen att märka, att bostadsnämnden
såsom sista instans i frågor angående tjänstebostadsersättningar ansett sig
icke äga att höja ersättningen utöver vad vederbörande myndighet föreslagit.

Såsom revisorerna framhållit förekommer ej sällan, att nivån å ersättningen
för tjänstebostäder å en ort visat ojämnhet olika statliga förvaltningsområden
emellan. Detta torde i vissa fall föranledas därav, att man
tillämpat olika metoder för ersättningarnas beräkning samt att olägenheter
hos tjänstebostäder bedömts olika. Bland annat gäller detta avdrag för
tjänstebostadstvånget. Bostadsnämnden förmenar, att dylikt avdrag icke alltid
är befogat. Ofta förekommer det nämligen, att en tjänstebostad i detta
begrepps principiella mening har en betydligt bättre standard än lägenheter i
i allmänhet i orten. Det visar sig också ofta, att i dylika fall tjänstemännen
icke räkna med någon olägenhet av bostadstvånget och att tjänstebostäderna
tvärtom, särskilt under rådande bostadsbrist, äro eftersökta. För sin uppfattning
i denna del har bostadsnämnden funnit ytterligare stöd i 1945 års lönckonnnittés
av revisorerna återgivna uttalande, att tvånget att bebo tjänstebostad
borde tillerkännas betydelse för sådana fall — och tydligen allenast
för sådana fall — då bostaden hade sådan storlek och beskaffenhet, att den
— hland annat med hänsyn till tjänstemannens tjänsteställning —- icke kunde
antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. Å andra
sidan hava fall förekommit, där myndighet vid ersättningsbedömningen utgått
från eu viss räntabilitet å den med hänsyn till moderna anordningar
påfallande höga anläggningskostnaden för vederbörande lägenhet. Därvid
har man kommit till ersättningsbelopp, vilka synts hava överstigit ortspriset
för sådan lägenhet, som tjänsteman kunnat beräknas förhyra, om han icke
åtnjutit tjänstebostad. I sistnämnda del bör även framhållas, att det visar
sig förefinnas en understundom skarp divergens mellan tjänstemännens
önskemål om moderna, till och med hypermoderna, anordningar i tjänstebostäderna
och tjänstemännens förmåga eller i varje fall benägenhet att bära
härav beroende högre ersättningar. Det kan därför sättas i fråga, om det ur
statlig synpunkt kan vara riktigt att, som i viss utsträckning skett och sker,
under dylika omsändigheter tillmötesgå alltför långt drivna krav i angivna
hänseende.

Bostadsnämnden ansluter sig till revisorernas mening, alt en allmän översyn
bör verkställas av ersättningarna för tjänstebostäder och detta såväl ur
statens synpunkt som med hänsyn till rättvisan tjänstemän emellan. Av vikt
bör därvid vara, att ersättningarna bliva avvägda efter såvitt möjligt ensartade
principer. I sådant avseende anser sig bostadsnämnden böra framhålla,
att nämnden redan år 1927 avgav ett förslag till riktlinjer för bestäm -

214

mandet av ersättning för tjänstebostad. Förslaget bär därefter varit föremål
för överarbetning dels år 1938 och dels år 1942. Förslaget är alltjämt beroende
på slutlig prövning.

Av vad inledningsvis anförts framgår, att numera icke förefinnes något
hinder för en anpassning av för närvarande låga ersättningar till den allmänna
hyresmarknadens nivå. I syfte att en sådan anpassning icke skall
bliva för vederbörade tjänstemän alltför betungande i sådana fall, där en
mera avsevärd höjning av ersättningar befinnes påkallad, vill bostadsnämnden
ifrågasätta, om icke höjningen lämpligen borde genomföras successivt
under någon icke alltför lång övergångstid.

Därest en sådan översyn, som här ifrågasatts, blir igångsatt, synes den även
böra omfatta tjänstebostäderna för folkskoleväsendet och över huvud sådana
tjänstebostäder, beträffande vilka i författningsväg ersättningar blivit till
beloppet fastställda.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Tondén,
nämndens ordförande, deltagit nämndens samtliga övriga ledamöter.

Stockholm den 15 januari 1952.

Underdånigst
ALBERT TONDÉN.

Erik Gustafsson.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 297, § 32.

Underdånigt utlåtande.

Då statsverket genom statens järnvägar organiserat egna resebyråer, finner
statskontoret i likhet med riksdagens revisorer naturligt, att statsmyndigheterna
åläggas att i förekommande fall anlita dessa resebyråer, där så
utan särskild olägenhet kan ske.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 12 januari 1952.

K. A. LINDBERGSON.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Olle Johnson.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 297, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i bilaga
till remisshandlingen under paragraf 32 anfört angående anlitande av

215

resebyrå vid statliga tjänsteresor. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra
följande. .....

De av revisorerna påtalade förhållandena äro icke främmande för järnvägsstyrelsen.
Att styrelsen, som i princip är av samma mening som revisorerna
i fråga om anlitande av SJ resebyråer vid statliga tjänsteresor, likväl
icke gått till någon direkt aktion i den anda revisorerna rekommendera, när
det gäller inhemska järnvägsresor (i fråga om utländska resor med järnväg
eller andra transportmedel ha vid skilda tillfällen framstötar gjorts under
hand), får ses mot bakgrunden av den i viss mån ömtåliga dubbelställning
SJ intar som ett å ena sidan med de privata resebyråerna samarbetande trafikiöretag
och å andra sidan som ett med samma resebyråer konkurrerande
resebyråföretag, en konkurrens som emellertid samtidigt präglas av ett i de
flesta stycken förtroendefullt samarbete.

Till frågan om SJ resebyråers serviceförmåga kan utöver vad revisorerna
på denna punkt anfört följande framhållas.

Sedan statens järnvägar år 1915 började sin resebyråverksamhet har denna
oavlåtligt och särskilt under de senare åren utvecklats så att den för
närvarande är landets största företag i branschen, omfattande 38 resebyråer
och upplysningsbyråer spridda över hela landet. Med undantag för städerna
Karlskoga, Landskrona och Tranås finnes en SJ resebyrå på varje plats
där privat resebyrå är etablerad. Frånvaron av en SJ resebyrå i nämnda
städer är i det av revisorerna berörda förhållandet av relativt underordnad
betydelse, då de sannolikt fåtaliga uppdrag, som kunna tänkas förekomma,
ändock kunna utföras genom förmedling av vederbörande järnvägsstation.

Vad härefter angår den av revisorerna refererade anordningen med överenskommelse
mellan vissa statsmyndigheter och SJ resebyråorganisation i
Stockholm beträffande planering med mera för tjänsteresor kan även järnvägsstyrelsen
vistorda att erfarenheterna av detta system hittills varit goda.
Styrelsen är också beredd att med de modifikationer som från fall till fall
kunna tänkas erforderliga träffa ytterligare sådana överenskommelser, detta
även därför att ett sådant system skulle medföra eu avlastning i fråga om
ej sällan förekommande hänvändelser med begäran om en i många fall tidsödande
granskning av å reseräkningar upptagna biljettpriser och färdsträckor.

I anslutning till vad sålunda anförts får styrelsen meddela att styrelsen
i princip icke har något att erinra mot en föreskrift av den innebörd revisorerna
ifrågasatt. Därest en sådan föreskrift skulle komma att utfärdas,
får styrelsen framhålla såsom önskvärt, att denna måtte givas sådan utformning
att det må ankomma på järnvägsstyrelsen att från fall till fall
avgöra i vad mån ett anlitande av en SJ resebyrå vid statliga tjänsteresor
kan vara med SJ:s affärsintressen förenligt.

I behandlingen av detta ärende har jämväl överdirektören Oredsson deltagit.

Stockholm den 31 januari 1952.

Underdånigst
ERIK UPMARK.

N. G. LINDSKOG.