REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1950:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1949

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1950
ISAAC MARCUS BOKT R Y C KER I - A KTI EDO L A C
498140

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel ...................... 3

Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna...... 11

Vattendomstolsavgifter ...................................... 24

Processreformens ekonomiska verkningar...................... 32

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Vissa förhållanden vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs
.......................................... ............

Överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen

Militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor........

Ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i samband

med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan........

Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare ..

Den militära sjukvården i Karlskrona..........................

Viss förrådsupplagd sjukvårdsmateriel ........................

Redovisningen av s. k. flyg- och flottilj dagsmedel ..............

Försvars- och flygbasområdesstabernas lokalfråga...............

60

60

63

66

69

73

93

94
102

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Tjänstledighet för skördearbete...............

Kontrollen av de allmänna barnbidragen.......

Den sociala ungdomsvården .................

Flitpenningsystemet vid ungdomsvårdsskolorna
Lån och bidrag till lantarbetarbostäder.......

109

114

120

136

143

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Vissa skador på vägbeläggningar....................

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Iakttagelser angående utgifterna å vissa riksstatsanslag
Iakttagelser beträffande vissa anslag på tilläggsstat... .

IV

Övergångsvis utgående barntillägg ............................ 162

Anmärkningsarvode till advokatfiskal vid hovrätt................ 167

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.................... 171

Vikariatslöneförordnanden å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande
slutstadiet i reglerad befordringsgång.................. 175

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet

Gallring av visst arkivmaterial................................ lg-1

Vissa lokalfrågor vid naturhistoriska riksmuseet................ 188

Kulturminnesvården på Gotland .............................. 190

Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m....... 193

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Stenstugu gård.............................................. 204

Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållsskolor .... 206

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. in.......212

Särskilda kostnader för handels- m. fl. register................ 217

Elfte huvudtiteln.

Inrikesdepartementet.

Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna.................... 2‘J0

Vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister

m- m..................................................... 230

De af färsdrivande verken.

Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar. ... 238
Reservation ................ 0-r

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

1—1,98140. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. I.

/

— 3 —

ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.

§ l.

Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel.

I sitt den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställighet
av frihetsstraff m. m. hade strafflagberedningen för det kvinnliga fångvårdsklientelet
räknat med en beläggningskapacitet av sammanlagt 160
platser, varav 60 platser för vanligt fångförvar, 15 för förvarade och internerade,
55 för till ungdomsfängelse dömda, 15 för häktade undersökningsfält,
10 för vårdfall å sinnessjukavdelning samt 5 för kroppsligt sjuka. Då
den övervägande delen av kvinnorna borde erhålla öppen anstaltsvård, föreslog
beredningen, att den slutna anstalten i Växjö toges i anspråk för manligt
klientel utan att ersättas av något nytt slutet kvinnofängelse av likw
nande beskaffenhet. För vissa grupper, som skulle vårdas eller observeras
av läkare, erfordrades dock en mindre nybyggnad av sjukhuskaraktär, som
föreslogs uppförd i Växjötrakten.

Av de 60 platserna för vanligt fångförvar syntes 10 böra reserveras för sådana
fångar med kortare strafftid än tre månader, som skulle undergå
straffet i öppen anstalt. Dessa öppna platser för korttidsintagna förslogos
provisoriskt förlagda till en i närheten av fångvårdsanstalten i Halmstad
och på anstaltens tomt belägen villa. Fångvårdsstyrelsen hade i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1945/46 begärt anslag till inlösen av denna byggnad
med tillhörande trädgårdsområde, För en mera definitiv förläggning av
det i Halmstadsanstalten placerade kvinnliga klientelet räknade beredningen
med nybyggnad, varvid sistnämnda anstalt kunde komma till användning
för manligt klientel. Av de återstående 50 företrädesvis för kvinnor
med längre strafftid avsedda platserna borde 30 vara öppna; de föreslogos
fördelade med 15 på en koloni, ansluten till en anstalt, som borde uppföras
i Stockholmstrakten, och 15 på en koloni i ovannämnda nybygge i Växjötrakten.
För observation efter intagningen av fångar med längre strafftid
än sex månader borde reserveras 10 platser i den nybyggda anstalten.
Slutligen föreslogs att 10 platser, avsedda för fångar som borde undergå
straffet i sluten anstalt, skulle förläggas till fångvårdsanstalten i Halmstad,
som alltså tills vidare bleve kvinnoanstalt.

— 4 —

Av de 15 för förvarade och internerade avsedda platserna föreslogos 5 förlagda
till den nyuppförda anstalten i Växjötrakten och 10 till en koloni som
skulle upprättas i anslutning till denna anstalt.

För ungdomsfängelseklientelet hade det synts angeläget att undvika den
dittillsvarande ordningen att en och samma anstalt — centralfängelset i
Växjö finge göra tjänst som både mottagningsanstalt och anstalt för
s\ årdisciplinerade. Däremot hade de båda Svenska diakonissällskapet tillhöriga
öppna anstalterna å Lannaskede och Sjöliden, som fångvården disponerade
mot viss ersättning per vårddag, ansetts böra bibehållas. De erforderliga
55 platserna föreslogos fördelade på en mottagningsavdelning om
5 platser vid den nya anstalten i Växjötrakten, 5 platser för svårdisciplinerade
på den slutna anstalten i Halmstad, 35 öppna platser på Lannaskede
samt 10 öppna platser på Sjöliden, de sistnämnda företrädesvis avsedda för
gravida kvinnor eller mödrar med barn. Något behov av att reservera en
särskild anstalt för psykiskt abnorma hade ej yppat sig i fråga om det kvinnliga
ungdomsfängelseklientelet.

Innan Lannaskede togs i bruk, placerades flertalet till ungdomsfängelse
dömda kvinnor på den öppna anstalten Viebäck, likaledes tillhörig Svenska
diakonissällskapet. Fångvårdsstyrelsens avtal om rätt att mot ersättning
per vårddag därstädes placera till ungdomsfängelse dömda borde ej hävas,
för den händelse behov skulle uppstå att i något fall anlita denna anstalt.

De häktade undersökningsfallen (platsbehov 15) borde vara intagna på
sinnessjukavdelningar vid Stockholmsanstalten (10 platser) och vid den
nya anstalten i Växjötrakten. På sistnämnda sinnessjukavdelning reserverades
10 platser för vårdfall. Vid anstalten i Växjötrakten skulle jämväl
finnas 5 platser för kroppsligt sjuka.

Beredningen uttalade vidare, att den av beredningen föreslagna anstaltsorganisationen
visserligen icke i sin helhet kunde genomföras på en gång,
men att det dock vore ett önskemål, att samtliga föreslagna nya kolonier
och Övriga öppna anstalter snarast komme till stånd. Däremot syntes de slutna
anstalter, som föreslagits till nedläggande, ej omedelbart kunna tagas ur
bruk. Så länge den dåvarande onormalt höga anstaltsbeläggningen fortfore,
måste de nämligen åtminstone i viss utsträckning tagas i anspråk. Beredningen
ville emellertid understryka möjligheten att placera eu del av
klientelet på provisoriska förläggningar.

Genom beslut den 22 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj :t åt fångvårdsstyrelsen
att, med beaktande av principerna i den nya verkställighetslagen
och på grundval av strafflagberedningens förslag i ämnet, utarbeta plan.
för omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende. Efter fullgjort uppdrag
avgav styrelsen den 12 juli 1946 utredning i ämnet.

I denna anslöt sig fångvårdsstyrelsen i princip till den av strafflagberedningen
utarbetade planen för anstaltsväsendets organisation med några få
jämkningar, ehuru styrelsen samtidigt underströk, att en sådan plan till
följd av ändrade förutsättningar sedermera kunde behöva jämkas i olika
avseenden. Sålunda föreslog styrelsen i avseende å de kvinnliga fångvårds -

— 5 —

anstalterna, att anstalten i Halmstad skulle nedläggas. Den föreslagna slutna
anstalten för kvinnor i trakten av Växjö borde däremot komma till
stånd, varvid platsantalet kunde sänkas till 30. Ett fyrtiotal öppna platser,
fördelade på tre kolonier, erfordrades för 10 förvarade och internerade, 15
straffångar och 15 fängelsefångar. För ifrågavarande ändamål syntes lämpligt
förvärva eller hyra egendomen Viebäck i Jönköpings län, som av Svenska
diakonissällskapet dittills använts såsom skyddshem. Därvid borde Lannaskedeanstalten,
med plats för 35 intagna, kunna nedläggas. Utöver det
platsutrymme, som anstalten i Växjötrakten komme att tillgodose, skulle
erfordras ytterligare ett fyrtiotal slutna platser för kvinnor, därest såsom
styrelsen föreslagit anstalten i Halmstad skulle nedläggas. Med tanke på
tillgången till rättspsykiatrisk expertis föreslog fångvårdsstyrelsen såsom
ersättning för Halmstadsanstalten en anstalt, förlagd till Jönköping eller
trakten däromkring. Bland annat ur transportsynpunkter fann styrelsen
det vidare motiverat att vid den planerade Stockholmsanstalten inrätta en
kvinnoavdelning med 5 observationsplatser och 10 platser för kvinnliga undersökningsfält.
Den koloni för kvinnor, som enligt strafflagberedningen
skulle inrättas i Stockholmstrakten, föreslog styrelsen förlagd till ungdomsanstalten
å Sjöliden, vars klientel kunde överflyttas till Lannaskede.

Genom remiss den 25 juli 1946 anbefallde Kungl. Maj :t sakrevisionen att
i samråd med organisationsnämnden avgiva utlåtande över den av fångvårdsstyrelsen
framlagda organisationsplanen. Sedan dylikt utlåtande avgivits
den 4 november 1946, uppdrog chefen för justitiedepartementet under
hand åt organisationsnämnden att verkställa vissa organisationsundersökningar
beträffande anstaltsväsendet.

I en den 31 december 1947 avgiven PM redovisade organisationsnämnden
resultatet av de verkställda undersökningarna. Därvid föreslogs bl. a. att
kolonien Eleonora i Växjö genom ombyggnad skulle utöka sin kapacitet
till 15 platser, varvid kolonierna Solhyddan (Viebäck) och Sj öliden icke
längre behövde tagas i bruk för fångvårdsändamål.

De sålunda framlagda organisationsplanerna ha ännu icke blivit föremål
för slutlig prövning. Under tiden ha emellertid åtskilliga, av den nya
lagstiftningen påkallade åtgärder genomförts.

Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 19 januari 1945 bemyndigat fångvårdsstyrelsen
att arrendera det Svenska diakonissällskapet tillhöriga
skyddshemmet Solhyddan å sällskapets egendom Viebäck i Jönköpings län,
inrättades därstädes en fångkoloni för kvinnor för avtjänande av straffaibete
och fängelse. I samband med ikraftträdande av de i stiafflagen upptagna
tillräknelighetsbestämmelserna samt lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt förordnade Kungl. Maj :t genom
beslut den 12 januari 1946, att kolonien Solhyddan jämväl skulle vara säkerhetsanstalt.
Beläggningskapaciteten var 12 platser. Medelbeläggningen
uppgick åren 1947 och 1948 till 7 respektive 3 intagna. Verksamheten ncdlades
den 1 april 1948.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 28 november 1947

— 6

fångvårdsstyrelsen att träffa avtal med Svenska diakonissällskapet om förhyrande
av hemmen Gamla Viebäck och Björkhaga. Å hemmen skulle intagas
kvinnliga straff- och fängelsefångar, fångvårdsstyrelsen dock obetaget
att dit förlägga jämväl förvarade och internerade samt straff riförklarade.
Föreståndarinnan för hemmen skulle vara styresman för kolonien.
Platsantalet var 15, medan medelbeläggningen åren 1947 och 1948 utgjorde
5 intagna. Verksamheten nedlades fr. o. m. den 1 april 1949.

Genom brev den 19 juli 1946 förordnade Kungl. Maj :t, att kolonien Sjöliden
i Värmdö socken, vilken jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande den 15
augusti 1941 arrenderats av Svenska diakonissällskapet samt alltsedan november
månad samma år av fångvårdsstyrelsen disponerats för kvinnor,
dömda till ungdomsfängelse, icke längre skulle användas för ifrågavarande
ändamål. Tillika förordnade Kungl. Maj :t att i anstalten finge utan bundenhet
av förut gällande begränsning omhändertagas kvinnor, som dömts
till straffarbete eller fängelse, fångvårdsstyrelsen dock obetaget att till anstalten
förlägga jämväl förvarade, internerade och straffriförklarade.

Fr. o. m. den 30 juni 1949 har vidare ungdomstanstalten i Lannaskede,
vilken arrenderats av Svenska diakonissällskapet, nedlagts. Anstalten fungerade
som ungdomsfängelse med en platsdisposition av 20 platser. Beläggningen
uppgick under åren 1947 och 1948 till i medeltal 11 resp. 8 intagna.

Efter sålunda vidtagna ändringar i anstaltsorganisationen finnas f. n.
i huvudsak följande för kvinnligt fångvårdsklientel avsedda förvaringsmöjligheter,
nämligen fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen samt
kolonien Sjöliden. Revisorerna ha avlagt besök å anstalten i Växjö samt å
kolonien Sjöliden.

Fangvårdsanstalten i Växjö är huvudanstalt för kvinnliga straffångar.
Även fängelsefångar förvaras här. Hit förflyttas jämväl de flesta sådana
undersökningsfall, som skola bliva föremål för undersökning enligt 43 §
verkställighetslagen. Därjämte intagas å anstalten förvarade, straffriförklarade
samt tvångsarbetare och alkoholister från hela landet, varjämte
för verkställighet av ungsdomsfängelse finnes inrättad en mottagnings- och
övervakningsavdelning. Sammanlagt disponeras två tredjedelar av den
slutna anstalten för kvinnor samt återstoden för män.

Till huvudanstalten finnes ansluten en öppen koloni, Eleonora, å vilken
intagas de bästa av alla kategorier samt såvitt möjligt fängelsefångar,
havande kvinnor och mödrar med spädbarn.

Den slutna anstalten förfogar för det kvinnliga klientelets del över ett totalt
platsutrymme å 62 platser, vilka i enlighet med tillämpade differentieringsprinciper
fördela sig å följande sex från varandra fullt skilda avdelningar: a)

en avdelning för sinnesundersökningar jämte sådana intagna av alla
kategorier, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet och sitt uppförande behöva
ständig tillsyn (10 platser);

b) en avdelning för sådana intagna, vilkas uppförande i huvudsak är
gott men som av någon anledning icke kunna vårdas å koloni men å andra

— 7 —

sidan icke heller böra föras tillsammans med dem som arbeta å arbetssalen.
De arbeta inom avdelningen (10 platser);

c) en avdelning för tvångsarbetare och alkoholister, som ej vårdas enligt

a) eller b) (10 platser);

d) en avdelning för övriga intagna, som arbeta i arbetssalen (12 platser);

e) en avdelning, där nykomna kunna vårdas under den observationstid,
som behöves för att kunna utröna å vilken avdelning de sedan böra placeras
(10 platser);

f) en avdelning, där sådana kunna vårdas, som böra eller begara att ta
vistas i enrum (10 platser).

Å kolonien Eleonora finnas 10 platser, vilka enligt uppgift kunna utökas
med 5 å 8, om översta våningen i det hus, där kolonien är inrymd, tages

i anspråk. ,

Beläggningen å respektive avdelningar var den 1 oktober 1949 a den med

a) betecknade 7 intagna, å avdelning b) 4, å avdelning c) 10, å avdelning
d) 4, å avdelning e) 2 samt i Eleonora 6 intagna.

Bevakningen åvilade å avdelning a) 4 vaktfruar, i kolonien Eleonora 4
vaktfruar samt å samtliga övriga avdelningar tillsammans 8 vaktfruar. Av
ifrågavarande personal på 16 personer tjänstgjorde efter ett visst schema
varje natt en vaktfru som vakande och två vaktfruar som sovande nattvakter.
Under dagen skötte någon av dem även arbetet såsom portvakt.

Följande sammanställning utvisar antalet under senare år å fångvårdsanstalten
i Växjö intagna kvinnor ävensom medelbeläggningen och antalet
underhållsdagar:

År	Antal intagna kvinnor
1944 .....	........ 248
1945 .....	........ 231
1946 .....	........ 179
1947 .....	........ 149
1948 .....	........ 139

Medel-	Antal under-
beläggning	hållsdagar
80	29 065
62	22 795
47	17 117
39	14 346
39	14 353

Det kvinnliga klientelet å fångvårdsanstalten å Långholmen utgores
huvudsakligen av för brott häktade, undersökningsfall samt straffriförklarade,
som i avvaktan på intagning å sinnessjukhus fått kvarstanna å avdelningen.
Principen är den, att så snart dom avkunnats, den intagna överföres
till fångvårdsanstalten i Växjö. I en del fall har dock den domda,
främst av humanitära skäl, fått avtjäna straffet å avdelningen.

Den nuvarande kvinnoavdelningen å Långholmen inrättades år 1931, därigenom
att i nedre våningen i västra flygeln å kronohäktet 10 platser iordningställdes.
År 1941 utbyggdes kvinnoavdelningen genom att den ovanfor
liggande våningen togs i bruk, varvid antalet platser utökades tdl 22, vilket
sålunda utgör den nuvarande beläggningskapaciteten.

Beläggningen, som före år 1932 i medeltal utgjorde 7 å 8 intagna, okades
successivt intill år 1941 genom det stegrade antalet sinnesundersok -

— 8 —

mngar, sa att avdelningen vissa tider var överbelagd. Sedan avdelningen
i anledning härav år 1941 utbyggts, utgjorde beläggningen en längre tid
omkring 17 intagna, men har efter hand sjunkit på grund av minskat ana
undersokningsfångar. Beläggningen, som under åren 1947 och 1948 i
genomsnitt var 9 respektive 8 intagna, utgjorde den 1 oktober 1949 10
Av dessa voro 4 häktade för brott, 1 häktad för lösdriveri, 3 undersökningsfangar
samt 2 straffångar.

Personalen å avdelningen utgöres f. n. av en första vaktfru, en e o vaktIru
samt två extra vaktfruar.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 19 juli 1946 skola å den öppna fångvårdskolomen
S j o 11 d e n utanför Stockholm numera huvudsakligen emottagas
kvinnor, som ådömas fängelse eller straffarbete. De till fängelse dömda hänvisas
i allmanhet direkt till kolonien, medan straffångarna förflyttas dit efter
viss tids vistelse å de slutna anstalterna i Växjö eller å Långholmen.
Härjämte har fångvårdsstyrelsen möjlighet att till kolonien förlägga jämväl
forvarade och straffriförldarade.

Följande sammanställning utvisar antalet under de senaste åren å Sjöliden
intagna fångar i medeltal samt högsta och lägsta antal ävensom antalet
underhallsdagar. Beläggningskapaciteten utgör 12 platser.

Å r	Medel- beläggning	Antal intagna	Antal underhålls- dagar
högst	lägst
1945 1946 1947 1948	6 6 5 6	9 9 9 8	4 2 3 3	2 218 2 139 1 876 2 212

Antalet intagna den 1 oktober 1949 utgjorde 8.

Såsom ovan framhållits arrenderas kolonien Sjöliden av staten. Enligt ett
mellan fångvårdsstyrelsen och Svenska diakonissällskapet träffat, av Kungl.
Maj:t den 15 augusti 1941 godkänt avtal med däri sedermera vidtagna ändringar
och tillägg åligger det sällskapet att å anstalten tillhandahålla platser
för 12 intagna. Såsom ersättning härför äger sällskapet av staten uppbära en
årlig ersättning av 13 200 kronor, varav hyra 2 500 kronor, bränsle, lyse
m. m. 4 000 kronor, lön åt en föreståndarinna 2 400 kronor samt åt två biträden
2 000 kronor vartdera ävensom till prästerlig verksamhet 300 kronor.
Utöver ifrågavarande fasta ersättning utgår ersättning i särskild ordning för
bespisning och beklädnad, utrustning vid utskrivning, arbetspremier, sjukvårdskostnader
samt vid resor i samband med läkar- och sjukhusbesök
in. in. Dagersättning utgår för varje intagen med 3 kronor 30 öre. För varje

barn, som med moder vårdas å anstalten, utgår en särskild dagersättning
a 1 krona. ö

För år 1948 ha i enlighet med gällande avtalsbestämmelser för Sjöliden
av statsmedel utbetalats tillhopa 24 534 kronor 61 öre, varav utöver den
fasta ersättningen utgått 7 345 kronor 80 öre i dagersättningar för omhän -

— 9

dertagna kvinnor, 662 kronor i dagersättningar för barn, 1 647 kronor 50
öre i arbetspremier, 451 kronor 50 öre för utrustning, 395 kronor 10 öre i
resekostnader för läkarbesök samt 832 kronor 71 öre för läkarvård.

Personalen utgöres f. n. av, förutom föreståndarinnan, som tillika är diakonissa,
en vävlärarinna och en praktikant.

För att belysa omfattningen av den kvinnliga kriminaliteten i landet samt
den utsträckning, i vilken omhändertagande å fångvårdsanstalt eller överlämnande
till kriminalvård i frihet kommer till användning, ha revisorerna
i nedanstående tablå sammanställt uppgifter rörande dels antalet under senare
år i underrätterna sakfällda kvinnor, vilkas brott äro av den svårhetsgrad,
att de skola anmälas till straffregistret, dels ock antalet villkorligt
dömda kvinnor i första instans. I förstnämnda uppgifter ingå även sådana
fall, i vilka åtalseftergift medgivits.

Å r	Antal i underrätterna för straffregisterbrott sakfällda kvinnor	Antal i första instans vill-korligt dömda kvinnor
1944	1371	997
1 1945	1 316	817
1946	1 229	803
1947	843	531

Den ökade omfattning, i vilken kriminalvård i frihet relativt sett kommit
till tillämpning, bör givetvis ha påverkat antalet å fångvårdsanstalterna
intagna. För att belysa detta lämnas i nedanstående sammanställning uppgift
å antalet å ifrågavarande anstalter under senare år intagna kvinnor,
fördelade å olika kategorier.

	Vi—44	Vi-45	Vi-46	Vi-47	Vi 48	''/i—49
Häktade (för brott, för lösdriveri,
undersökningsfall)...........	12	16	10	14	9	7
Straffångar...................	87	64	50	32	27	30
Fängelsefångar................	12	9	4	6	1	o
Förvarade....................	4	6	6	6	o
Tvångsarbeterskor............	19	15	7	8	3	11
Ungdomsfängelse..............	60	42	39	22	25	10
Straffriförklarade..............	7	3	2	2	4
Övriga intagna...............	11	i	7	7	5	4
Summa intagna	212	156	125	87	77	70

Revisorernas uttalande. För det kvinnliga fångvårdsklientelet disponeras
f. n. i huvudsak fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen samt
kolonien Sjöliden utanför Stockholm. Av ifrågavarande anstalter är den i
Växjö huvudanstalt för kvinnligt klientel, varjämte denna anstalt, förutom
för verkställighet av straffrättsliga reaktionsformer, i viss utsträckning utnyttjas
jämväl för vissa andra klientelgrupper, främst alkoholister och
tvångsarbeterskor. Klientelet å Långholmen utgöres främst av häktade samt

— 10 _

undersökningsfall, medan Sjöliden användes i huvudsak för öppen vård av
straffångar samt för fängelsefångar. Revisorerna, som avlagt besök vid
fångvårdsanstalten i Växjö och å kolonien Sj öliden, ha därvid uppmärksammat
att, bortsett från nyssnämnda specialklientel, beläggningen å ifrågavarande
anstalter är påfallande låg. Av brist på lämpligt klientel har ett
antal avdelningar för män inrättats i Växjö. Som den lämnade redogörelsen
utvisar har antalet intagna å såväl ifrågavarande anstalter som övriga anstalter
för kvinnligt klientel sedan en följd av år kraftigt nedgått.

Den fortgående tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna
kvinnor, som trots den relativt höga kvinnliga kriminaliteten under
senare år kunnat förmärkas, är sannolikt icke endast av tillfällig karaktär.
Tvärtom torde ifrågavarande förhållande till väsentlig del få ses mot bakgrunden
av nyligen genomförda ändringar i straffsystemet. I första hand
har man härvid att beakta betydelsen av den utvidgade tillämpning, som
den villkorliga domen genom 1939 års lagstiftning erhållit. Genom ifrågavarande
lagstiftning, som trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1944, har det
blivit möjligt att i ett betydande antal fall utbyta de tidsbestämda straffen
mot kriminalvård i frihet. Då dessutom den kvinnliga kriminaliteten i allmänhet
innefattar mindre kvalificerade förbrytelser, vilka mestadels falla
inom ramen för den utvidgade villkorliga domens tillämplighetsområde,
har tillkomsten av ifrågavarande reaktionsform för de kvinnliga brottslingarnas
del i alldeles särskilt hög grad inneburit en påtaglig minskning av
platsbehovet. Härtill kommer att en hel del lindriga fall, som tidigare
ådömts ungdomsfängelse, i stället kommit att erhålla villkorlig dom i förening
med föreskrifter, en utveckling som medfört viss minskning även av
det kvinnliga ungdomsfängelseklientelet.

Mot bakgrunden av nu antydda förhållanden finna revisorerna det påkallat,
att den tillgängliga beläggningskapaciteten på förevarande område
bättre tillvaratages. Även om efter de nya verkställighetsbestämmelsernas
ikraftträdande en viss sammandragning av platsutrymmet kommit till
stånd, synes det dock med hänsyn till de ändrade förhållandena önskvärt,
att möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för
kvinnligt fångklientel med det snaraste undersökas. Med beaktande av kravet
på visst reservutrymme synes därvid böra eftersträvas, att befintligt
platsutrymme i möjligaste mån anpassas efter det faktiska behovet på förevarande
område. Förutsättningarna för genomförande av en koncentration
av nu antytt slag synas revisorerna desto gynnsammare som numera
vunna erfarenheter av den villkorliga domen och övriga kriminalpolitiska
reaktionsformer torde giva underlag för ett tämligen säkert bedömande av
det framtida behovet av platsutrymmen för det kvinnliga fångvårdsklientelet.

Det sätt, varpå en dylik begränsning bör genomföras, samt omfattningen
av densamma undandraga sig revisorernas bedömande. Revisorerna vilja
i detta sammanhang endast framhålla att å ena sidan vissa skäl, främst
ekonomiska, tala för en koncentration till fångvårdsanstalten i Växjö; en -

— 11 -

ligt uppgift skulle beläggningen utan särskild merkostnad därstädes kunna
ökas till en maximal beläggning av 80 kvinnor. Å andra sidan tala starka
skäl, främst humanitära, för behovet av en öppen anstalt utanför Stockholm.
Vid ett övervägande i frågan synes därför en avvägning böra komma
till stånd mellan de ekonomiska kraven och tillgodoseendet av behandlingssynpunkterna.

Med hänsyn till det ovan anförda anse revisorerna, att möjligheterna att
ernå en begränsning och ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter
för det kvinnliga klientelet vid våra fångvårdsanstalter böra
upptagas till övervägande.

§ 2.

Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna.

En av grundtankarna i den nya straffverkställighetslagen den 21 december
1945 är principen om en vidsträcktare differentiering av fångklientelet
samt en mera individualiserad fångbehandling.

De bestämmelser, som därvid meddelats i fråga om det ordinära fångklientelets
fördelning å sluten eller öppen anstaltsvård, äro i huvudsak av
följande innehåll.

Straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt. Efter tre månader
eller, om särskilda skäl därtill föreligga, dessförinnan må han överföras
till öppen anstalt. Fånge under tjugofem år bör i regel så snart ske
kan överföras till öppen anstalt. — Fängelsefånge skall i regel undergå
straffet i öppen anstalt. — Bötesfånge skall undergå straffet i sluten anstalt
men må när särskilda skäl därtill äro överföras till öppen anstalt.
Fånge kan på egen begäran medgivas undergå straffet eller vad därav återstår
i sluten anstalt.

Enligt dessa regler skola alltså straffångar och bötesfångar undergå straffet
i sluten anstalt men kunna därifrån överföras till öppen anstalt. Såvitt
angår bötesfångar samt straffångar med högst tre månaders strafftid må
dock förflyttning till öppen anstalt ske endast när särskilda skäl tala därför.

Den, som dömts till ungdomsfängelse, skall i regel vårdas i öppen anstalt.

Förvarad och internerad skall alltid intagas i sluten anstalt men må, om
han visar pålitlighet, vårdas i öppen anstalt.

Till följd av de friare vårdformerna har klientelets differentiering blivit

ett betydelsefullt led i behandlingen.

Enligt 26 § verkställighetslagen skall vid de intagnas fördelning och behandling
hänsyn tagas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,
arbetsförmåga, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, anlag och utbildning.
Om placering å anstalt samt förflyttning från en anstalt till en annan forordnar
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid
fångvårdsanstalt.

12 —

Sadana straff- och fängelsefångar, som intagits för avtjänande av en
strafftid av minst sex månader, skola enligt 43 § verkställighetslagen i och
tor avgörande av frågan om deras placering och behandling undergå en särskild
observationsundersökning. Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar utföras av styresmannen vid den anstalt, där fången
intagits för straffets undergående, under medverkan av anstaltens läkare
och avse en så fullständig bild som möjligt av den intagnes levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.

Det skriftliga materialet för undersökningen hämtas huvudsakligen från
den avskrift av handlingarna i målet, som det åligger den dömande domstolen
att tillhandahålla. I akten finnas bl. a. handlingar rörande särskild
förundersökning, såvida icke därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig
I förundersökningen, som oftast verkställts av vid domstol anställd person
eller av särskilt förordnad person, utredas främst den tilltalades karaktär,
levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Den utmynnar
i förslag till de åtgärder, som förundersökaren finner lämpligast. I flera
fall har därjämte verkställts sinnesundersökning, varvid verkställighetsundersokmngen
i allmänhet kommer att med smärre kompletteringar utgöra
ett koncentrat av sinnesundersökningen.

Berättelse o ver undersökningen jämte styresmannens och läkarens förslag
angående fångens placering och behandling skall så snart kan ske och
senast inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.

Ett undersökningsförfarande motsvarande det för straff- och fängelselangar
gällande tillämpas enligt 63 och 56 §§ verkställighetslagen rörande
förvarade och internerade samt till ungdomsfängelse dömda. Vid undersökning
av den som dömts till ungdomsfängelse skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar synnerlig vikt fästas vid utrönande av den dömdes förståndsutveckling,
anlag och kunskaper.

Undersöknmgsberättelse, som insändes till fångvårdsstyrelsen, skall åtföljas^
av rattegångsprotokoll och berättelse över särskild förundersökning,
om sådan verkställts. På grundval av ifrågavarande handlingar meddelar
fångvårdsstyrelsen beslut om den intagnes placering. Handlingarna överlämnas
därefter till den anstalt, där straffet skall verkställas.

Vid fördelningen av de intagna tages särskild hänsyn till vederbörandes
sinnesbeskaffenhet, arbetsförmåga och utbildning. Yrkesarbetare beredas såvitt
mojhgt arbete inom sitt fack. Familjeförhållanden måste ofta beaktas.

Fördelningen av korttidsfångarna grundar sig för dem som varit häktade
pa de lntagningskort, vilka styresmännen vid anstalterna insända till centrala
fangregistret. På dessa kort antecknar styresmannen den intagnes
önskemal och styresmannens eget förslag om anstaltsplacering, arbete under
anstaltstiden in. in. Har den dömde tidigare varit straffad, framtages
hans avgångskort ur fångregistret, varigenom fångvårdsstyrelsen får ett
fylligare material vid sin bedömning. På avgångskorten ha anstaltens styresman
och andra tjänstemän antecknat summariska omdömen om den frigivnes
uppforande och arbetsflit m. in. under anstaltstiden, vilka uppgifter

— 13 —

äro av värde, speciellt då vid återfall fragan om anstaltsplacering ater blir
aktuell.

I de fall, där den dömde varit på fri fot, insänder domstolen domen till
fångvårdsstyrelsen. Med ledning härav och av eventuellt avgångskort bestämmer
styrelsen, i vilken anstalt den dömde skall intagas, när domen
vunnit laga kraft mot honom. Beslutet expedieras järnte domen för verkställighet
till länsstyrelsen i det län, där den dömde vistas. Sedan verkställigheten
börjat, översänder fångvårdsstyrelsen avskrift av akten i målet till
intagningsanstalten.

Enligt 39 § verkställighetslagen skall fångtransport å järnväg i regel företagas
i vanlig personvagn. De tidigare brukliga transporterna i s. k. fangvagnar
ansågos bl. a. ur differentieringssynpunkt vara förenade med vissa
olägenheter. Genom rundskrivelse den 22 juni 1946 har fångvårdsstyrelsen
meddelat föreskrifter om transporternas omläggning, varvid i huvudsak följande
principer skola tillämpas.

Transport av intagen annorledes än till sjöss skall verkställas med järnväg
eller med motorfordon. Härvid skall, med iakttagande av all möjlig
sparsamhet, det transportsätt väljas, som med hänsyn till dem, som skola
förflyttas, och övriga omständigheter anses lämpligast.

Transport å järnväg bör i regel äga rum i vanlig personvagn. Om så erfordras,
skall särskild kupé reserveras. Förutanmälan härom göres till stationsföreståndaren
å transportens utgångsstation.

Fångvagn får endast mera undantagsvis begagnas, såsom när den som
skall transporteras är farlig för annans säkerhet samt transporten ej lämpligen
kan ske med motorfordon.

Personer av samma kön eller tillhörande samma kategori, som skola överflyttas
till samma eller närbelägna anstalter, böra om möjligt sammanföras
till en transport. Förflyttning får dock ej avsevärt fördröjas därigenom.

Vid fångtransport från norra till södra Sverige eller omvänt via Stockholm,
Örebro eller Göteborg skall — där ej annat transportförfarande befinnes
lämpligare — den intagne i regel avlämnas å fångvårdsanstalt i respektive
Stockholm, Örebro eller Göteborg för att därefter av transportförare
från anstalt å ifrågavarande orter föras vidare till bestämmelseorten.

Transport av kvinna skall ske under tillsyn av kvinnlig vårdare.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bygger den nya straffyerkställighetsreformen
bl. a. på den förutsättningen, att såsom ett led. i behandlingen
av de intagna en ändrad anstaltsplacering under strafftiden i
allmänhet skall äga rum. Långtidsfångarna förflyttas sålunda ofta till en
början till anstalt, där verkställighetsundersökningar utföras, varifrån ytterligare
förflyttning kan äga rum till den anstalt, där verkställigheten skall
inledas. Därifrån sker sedermera efter viss föreskriven tid överflyttning till
koloni eller annan öppen anstalt. Även av andra, icke direkt av straffverkställighctsprinciperna
betingade anledningar kan omplacering av fångvårdsklientelet
äga rum.

14

För förflyttningarnas verkställande finnas inom de större anstalterna
särskilda transportförare avdelade. Inom andra anstalter åter måste vid
uppkommande behov antingen transportförare uttagas på frivillighetens väg
bland de för dagen arbetsfria befattningshavarna eller, genom brytning av
tjänstgörmgsschemat inom anstalten, personal i den allmänna bevakningstjänsten
beordras utföra transporten.

Vid exempelvis fångvårdsanstalten å Långholmen äro tre vaktkonstaplar
avdelade för och ständigt sysselsatta med fångtransporter. Denna vaktstyrka
är emellertid otillräcklig, och ofta måste ytterligare ett antal vaktkonstaplar
brytas ut från bevakningen för att fångtransporterna skola medhinnas.
De tre transportförarna resa i fjorton dagar samt avlösas därefter. Med
8 timmars tjänstgöringsskyldighet skola de alltså tjänstgöra 96 timmar,
men i regel har denna tid uppgått till 130 timmar per man. övertiden skall
kompenseras med motsvarande ledighet jämte en uppvärdering av tiden
med femtio procent, vilket icke kan ske utan att extra personal inkallas.

id fångvårdsanstalten å Härianda åtgår genomsnittligt 2,is man per dag
tor ombesörjande av fångtransporter, medan vid fångvårdsanstalten i Västervik
2 000 å 3 000 timmar årligen erfordras för transporter. Enligt uppgift
från sinnessj ukavdelnmgen i Håga utfördes under de tre första kvartalen
innevarande år vid anstalten transporter till fångvårdsanstalter, sjukhus,
domstolar m. in., medförande anspråk å övertidsersättning för 3 200 timmar.
För kompensation av på fritid verkställda transporter beräknas två
konstaplar behöva vara förordnade under en sammanlagd tid av 7 månader
23 dagar.

I syfte att närmare utröna frekvensen av fångförpassningarna
nya bestämmelsernas ikraftträdande ha revisorerna från fångvårdsanstalterna
införskaffat vissa uppgifter, som med utgångspunkt från intagningskorten
utvisa dels för samtliga vid undersökningstillfället i oktober 1949 intagna
fångar antalet förpassningar och anstalter, å vilka intagning skett,
dels stickprovsvis motsvarande uppgifter för redan avgångna fångar med
särskilt hög förflyttningsfrekvens.

Nedanstående sammanställning utvisar sammanfattningsvis antalet fall,
i vilka de vid ovannämnda tillfälle intagna fångarna förpassats mer än två
gånger. Huruvida förflyttning i viss fall skett av transporttekniska skäl
framgår icke av de lämnade uppgifterna.

		Antal straffångar med följande	antal
Fångvårdsanstalt				förpassningar				Specifikation av
3	4	5	6	7	8	9	10	flera än 10	fall med flera än 10 förpassningar
Långholmen..... Svartsjö......	17 5	10 3	4 1	4 1	1	—	3	1	1	12 förpassningar
Hall...........	15	13	5		2	3	3
Norrköping......	5	5	8	5	1	5	3	1	2	1 med 12 förpassn.
Kalmar........ Kristianstad.....	2 3	2 1	4 1	—	1	—	—	—	1	1 » 13 » 1 »17 *
Malmö........	10	7	2	1	1			1
Härianda.......	1	2	7	1		—	—	—

— 15 —

Fångvårdsanstalt	Antal straffångar med följande antal förpassnmgar	Specifikation av j fall med flera än |
3	4	5	6	7	8	9	10	flera än 10	10 förpassningar !
Vänersborg...... Mariestad....... Karlstad........	2 3 5	3 1 5	1 4	2	1	—	—	—	2	1 med 11 förpassn. 1 »17 *
Örebro.........	2	—	—	—	2	—	—	—	—
Västerås........	5	1	—	—	—	—	--	''
Falun..........	1	3	2	1	1	—
Gävle.......... Håga...........	4 4	1 5	3	4	3	2	—	1	—
Uppsala........	2	—	1
Skenäs..........	8	2	1	—	‘
	3	i	2	1	1	—	--
Mäshult........ Orretorp........ Ollestad........	1 4 3	3	1 2 1	1	_	1 1	1	1	1	1 med 14 förpassn.

De stickprovsvis utvalda, redan avgångna fångarna utvisa i flera fall mycket
hög förflyttningsfrekvens. Vid Långholmen hade sålunda i ett fall en
fånge förpassats 9 gånger, i ett annat 5 samt i ett tredje 4 gånger. Vid fångvårdsanstalten
Hall redovisas fall med respektive 10, 8, 7, 6 och 4 forpassningar,
vid Kalmar 11 och 13 förpassningar, vid Malmö 7 och 6 forpassningar,
vid Vänersborg två fall med vartdera 6 samt ett med 5 forpassningar,
vid Mariestad fall med 13 och 7 förpassningar, vid Karlstad 7 och 6 forpassningar,
vid Örebro ett med 9 och två med 4 förpassnmgar, vid Gavle fal
med 11, 9, 8 och 5 förpassningar, vid Umeå fall med 7, 6, 5 samt 4 forpassningar
samt slutligen vid Håga ett med 13, två med 14 samt ett med 18
förpassningar.

För att ytterligare belysa ifrågavarande spörsmål, särskilt med hansyn till
frågan, till vilka anstalter förpassningarna skett samt vistelsetiden a varje
anstalt, ha revisorerna i det följande stickprovsvis utvalt vissa förflyttmngsfall.
För varje fånge redovisas därvid intagningsanstalt samt de anstalter,
å vilka vederbörande sedermera i tur och ordning varit intagen, tidpunkten
för varje förflyttning mellan de olika anstalterna ävensom i fall, där upp -

Fall nr	Första intag-ningsanstalt	Anstalt dit förflyttning skett
l	2	3

Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till förflyttningen
4	5
20/2 1947 «/* » *•/, n/io ”/j 1948 ,l/. * “/. i * 12/6 1949 */. »	I och för strumpstickning I och för skomakeriarbete I och för sadelmakeriarbete Opålitlighet Anpassningssvårigheter » Opålitlighet I och för sadelmakeriarbete Svårplacerad

1

Långholmen.

Norrköping

Vänersborg .
Långholmen
Örebro ....
Vänersborg .
Härianda . .
Örebro ....
Långholmen
Örebro
Långholmen

— 16 —

Fall nr	Första intag-ningsanstalt	Anstalt dit förflyttning skett	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till förflyttningen
l	2	3	4	5
2	Härnösand	Håga..............	26In 1946 131, 1947 2SU */. zl/5 27/5 275 » 27. “/»	Besvärlig, bråkig
(av- gången		Långholmen........ Håga..............
	Uppsala........... Stöpsjön........... Karlstad........... Malmö............. Tygelsjö........... Långholmen........ Håga..............
3	1 Långholmen	Norrköping........ Hall..............	1 7i 1948 ! ”/. V. •u 7, * *7, *7 7 ‘V. 27» 271 1949 272 37s 12 Is 20 U	Undersökning enl. 63 § VL
		Norrköping........ Håga.............. Karlstad........... Härianda.......... Ollestad........... Långholmen........	Rymning Sinnessjukvård Sinnessjukvård Rymning
		Half...............
		Håga..............	I
		Hall...............	! Svårplacerad
		Håga..............
1		Norrköping........ Långholmen........	1 Sinnessjukvård
4	Örebro	Karlstad........... Norrköping........ Långholmen........ Norrköping........ Långholmen........ Karlstad........... Långholmen........ Hall............... Långholmen........	1/, 1947 27> 9/i 1948 *7. 7. 27u 22 h 1949 73 u/i. »	Undersökning enl. 63 § VL Sinnessjukvård Opålitlighet
5	Långholmen	Hudiksvall......... Kristianstad........ Karlskrona.........i Malmö............. Mariestad.......... Långholmen........	7i 1949 27s 27> » Vio *	Undersökning enl. 43 § VL Sinnessjukvård I och för utearbete Rymning
6	Härianda	Långholmen........	7u 1948 ''7X3 12h 1949	Rymning Undersökning enl. 43 § VL Sinnessjukvård
		Västerås...........
		Håga..............
		Gävle.............
		Håga..............	’7. s7s ”/. 27,	Sinnesundersökning
		Växjö.............
		Håga.............. Långholmen........	Sinnessjukvård
7	Uppsala	Svartsjö........... Långholmen........ Härianda.......... Svartsjö........... Vänersborg......... Kristianstad........ Långholmen........ Svartsjö...........	1947 *7. 1/, » 29/xo * 17/x. • Vi 1948 18/xo »	Sinnessjukvård » I och för utearbete Rymning Rymning I och för verkstadsarbete

_ 17 —

Fall	Första intag- !	1 Anstalt dit	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till
nr	ningsanstalt J	förflyttning skett	förflyttningen
i i	2 i	3	4	5
|		Luleå.............	13/„ 1948	Rymning
		Härnösand.........	17/u	Sinnessjukvård
		Luleå..............	>7* 1949	Rannsakning
		Långholmen........	27s	Sinnesundersökning
		Norrköping........	V.	Sinnessjukvård
		Långholmen........	1R/ » / 6 w
i i Svartsjö.
'' 8	Vänersborg	Härianda..........	1949	Undersökning enl. 43 § VL
		Jönköping.........
		Härianda..........	16/«	—
		Vänersborg.........	291 6	—
		Jönköping.........	19 h	—
	i	Svartsjö...........	14/ 9 *	I och för verkstadsarbete
	Hall.
9	Malmö	Norrköping........	*/. 1947	—
		Hall...............	37s	—
		Malmö.............	O oo	Rymning
		Hall...............		—
i		Ollestad...........	8/a 1949	Egen ansökan
		Malmö.............	18/s	—
|		Hall...............	27s	—
		Håga..............	19 U	Sinnesundersökning
		Hall...............	Mls ”U 1948 19 U	—
1 10	Halmstad
Halmstad..........	—
		Malmö.............	19 U	—
		Halmstad..........	29 /.
			7 7	—
		Långholmen........	1917
		Hall...............	28/9 20/4 1949 77 9/« 1947 ‘It * l’/i 1948 19U
			Egen ansökan
		Hall...............
11	Gävle
	!
		Sörbyn............
	1	Umeå.............	7.
	1	Sörbyn............	8/, »
	i	Härnösand.........	29/io
		Hall...............	8/, 1949
12	! Hudiksvall	Långholmen........	13/7 1945
(av-		Håga..............	i_“7,
gången		Hudiksvall.........	28/8 »
	Norrköping........	31/4 1946
		Hall...............	1 *7.
		Norrköping........	37s
		Hall...............	7/3 1947
		Orretorp...........	3°/7
		Karlstad...........	,9/io
		Hall...............	30/,o
		utskriven..........	2»/4 1948

2—/t98U0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

— 18 —

Fall	Första intag-	Anstalt dit	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till
nr	ningsanstalt	förflyttning skett	förflyttningen
i	2	3	4	5
Norrköping.
13	Håga	Hall...............	"U	1947
		Norrköping........	13l.
		Hall...............	8/,	»
		Norrköping........	7»
		Långholmen........	13/3	1948
		Hall...............	14/	»
		Håga..............	13U	»
		Norrköping........	27s	»
		Hall...............	15/u	»
		Kalmar............	Mh	1949
		Norrköping........	3317	»
14	Långholmen	Norrköping........	“/.	1947
		Hall...............	”/i	1948
		Långholmen........	7.	»
		Karlstad...........		»
		Långholmen........	27.
		Hall...............	"/.	»
		Långholmen........	22/ /12	»
		Kalmar............	1317	1949
		Västervik..........	*1.	»
		Norrköping........	"In	»
15	Malmö	Karlstad...........	V,	1947
		Härianda..........	7*	d
		Ystad.............	7»
		Malmö.............	"/>.	»
		Hall...............	28/
		Norrköping........	7«
		Långholmen........	14/l	1948
		Malmö.............	*7»	»
		Karlstad...........	7u	»
1		Ollestad...........	7.	1949
		Karlstad...........	7 7	»
		Norrköping........	7 7	»
■		Hall...............	18/l.	»
Västervik.
16	Långholmen	Jönköping.........	16/»	1947
		Långholmen........	27«
		Norrköping........	"/.	»
		Hall...............	10/l	1948
		Karlstad...........	3/5
		Långholmen........	27«	D
		Hall...............	27»	»
		Långholmen........	22 In
		Kalmar............	131 7	1949
I		Västervik..........	15/8	»
	Kalmar.
17	Härianda	Jönköping.........	21 / Ilo	1945	Sinnesundersökning
		Härianda..........	1Sll2	»
		Karlstad...........	7 9	1946
		Håga..............
		Hall...............	10/12	»
		Norrköping........	27i	1947

— 19 —

Fall nr	Första intag-ningsanstalt	Anstalt dit förflyttning skett	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till förflyttningen
1	2	3	4	5
		Långholmen........	*’/i 1947
i		Norrköping........	i«l, »
		Härianda..........	I3/s 0	Rannsakning
		Norrköping........	18/8
		Håga..............	•/ 3 1948
		Norrköping........
		Långholmen........	11 In
		Karlstad...........	12/i 1949
		Orretorp...........	16/3
1		Karlstad...........	“I,	Rymning
		Kalmar............	”/. »
		Långholmen........	—
		Kalmar............	28/6 *
18	Långholmen	Håga..............	«/i 1947	I
(av-		Hall...............	14/« »
gången)		Norrköping........	“/*
		Hall...............	8/s »
		Håga..............	27/io
		Norrköping........	2/l2
		Långholmen........	l8/s 1948
		Hall...............	11U »
		Håga..............	13/s	1
		Norrköping........	29/9 *	Rymning
		Hall...............	15/ii »
		Kalmar............	24/i 1949
		Norrköping........	“/»	Rymning
19	Långholmen	. Jönköping.........	»/« 1947	Sinnesundersökning
		Långholmen........	28/« »
		Norrköping........	11U o
		Hall...............	1948
1		Långholmen........	V.	Rymning
		Karlstad...........	3/s »
		Långholmen........	20 Is »
|		Hall...............	21 u
		Långholmen........	22/l2 *	Rymning
		Kalmar............	13/7 1949
	I Västervik..........	6/s »
Malmö.
20	Nyköping	! Ystad.............	19/9 1947
		; Mäshult...........	46/i 1948
		Halmstad..........	—
		j Uppsala...........	14/2 1948
		j Långholmen........	3/9	Sinnesundersökning
		Håga..............	10/8	»
		Långholmen.......	j 8/.	Rymning
		i Falun.............	°/.9 »	Dåligt inflytande på medintagna
		Långholmen........	—
	''	Mariestad..........	6/4 1949
		Malmö.............	| 31U	, Rymning
Vänersborg.
i 21	1 Norrköping	Vänersborg.........	29/, 1948
1	Stöpsjön...........	20/o 9	[ I och för utearbete
1	Vänersborg.........	’/10 »	| Rymning
!	I Långholmen........	8/u 9	|

— 20 —

Fall nr	Första intag-nings anstalt	Anstalt dit förflyttning skett	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till förflyttningen
1	2	1 3	4	5
		Hudiksvall.........	Va	1949
		Härnösand.........		»
		Svartsjö...........	“/a	»
		Långholmen........	V,	»	Rymning
		Vänersborg.........	‘Va	»	|
Mariestad.
22	Norrköping	Hall...............	■v.	1947
		Håga..............	Va
		Hall...............	2/ 6
		Håga..............	11 u	»
		Norrköping........	’-°U	»
		Mariestad..........	30/io	»
		Håga..............	Vu	»
		Hall...............	13/ In	»
		Långholmen........	2Vi a	»
		Mariestad..........	Va	1948
		Ollestad...........	7u	»
		Härianda..........	Vn	»
		Mariestad...........	"In	»
Örebro.
23	Norrköping	Vänersborg........	2‘/«	1947	I och för skomakeriarbete
(av-		Långholmen........	‘Va		I och för sadelmakeriarbete
gången)		Örebro............	22/io	»	Olämplig
		Vänersborg.........	20 Ii	1948
		Härianda..........	"It		I och för sadelmakeriarbete
		Örebro............	"/u	»	Olämplig
		Långholmen........	‘Va	1949	I och för sadelmakeriarbete
		Örebro............	Va		Egen begäran
	Håga.
24	Nvkörflns	Uppsala...........	"Il	1948
(av-		Malmö............	27/a		Rannsakning
gången)		Ystad.............	Va	»>
		Mäshult...........	10li	»
		Ystad.............	14 /a		Rymning
		Malmö.............	18/5	»	Vård
		Ystad.............’		»
		Malmö.............	”/a	»	Vård
		Ystad.............	a0/a	»
		Gävle.............	18/a	»	Rymning
		Uppsala...........	2 Ilo
		Håga...............!			Vård
		Ystad.............	Va	»
25	Långholmen	Norrköping........	Va	1948
(av-		Hall...............	17/3	»
gången)		Norrköping........J	V.	»	Rymning
		Håga..............	Va	»	Vård
		Karlstad...........i	Va	»	Egen ansökan
		Härianda..........	10/a		Svårskött
		Ollestad...........	22/a	»	Välförhållande
		Långholmen........|	JV»	»	Rymning
		Hall...............	2V.
		Håga..............	2V-	1949	Vård
		Hall...............	23/a	»
		Håga..............	30/ / 5	»	Rymning
		Norrköping........	20/ / 8		Egen ansökan

— 21 —

Fall nr	Första intag-ningsanstalt j	Anstalt dit förflyttning skett	Tidpunkt för förflytt-ningen	Anledning till förflyttningen
1	2	3	4	5
Orretorp. 26 l Härnösand I	Hall...............1 Håga.............. Norrköping........ Långholmen........ Härnösand......... Häcra..............	*>/, 1948 >’/, » 19/5 •U 0 • ~*l11 * 15/2 1949 "1, * 8/« » 22/t » "1 7 34/s “/» *	Sinnesoro Rymning Sinnesoro Sinnessjukvård »
		Kalmar............ Västervik.......... Kalmar............ Västervik.......... Orretorp........... Karlstad...........	Sinnesoro Sinnesoro Miljöbyte Rymning
27	Långholmen	Norrköping........ Hall...............	"U 1947 "In » "In 27/i 1948 V. 14/. "U "In » •t, 1949
		Håöa..............	Sinnesoro
		Hall...............
28	Mäshult. Nyköping	Ystad............. Mäshult........... Uppsala........... Malmö............. Ystad.............	•U 1948 "le ’> 8/« ’> ?/l2 «/, 1949	Rymning Observation Överspelning
		Malmö............ Mäshult...........	Arbet sträning
29 (av- I gången)	Nyköping	Skenas ............	V» 1948 Va 2,/< » »/, 18/8 3!e *
	Leverstad..........
			Överspelning
	1	Uppsala...........	31 It * l3/lo dec. »
		utskriven..........	''

För att särskilt belysa omfattningen av sådana förpassningar, vilka företagas
till anstalt, där verkställighetsundersökningar enligt 43 § verkställighetslagen
äga rum, ha revisorerna vidare från fångvårdsanstalten i Norrköping
införskaffat uppgifter, utvisande de anstalter, till vilka under tiden
1 oktober 1948—30 september 1949 vid kronohäktesavdelningen i Norrköping
intagna fångar hänvisats för undergående av sådana undersökningar.
Av uppgifterna framgår, att under ifrågavarande tid sammanlagt 49 fångar
undergått undersökning utom Norrköpingsanstalten. Härav hade 9 hänvisats
till fångvårdsanstalten i Karlskrona, 9 till Örebro, 7 till Kristianstad, 6 till
Växjö, 4 till Västerås, 4 till Jönköping, 2 till Härianda, 2 till Malmö, 2 till
(lävle samt 1 till vardera Härnösand, Falun, Svartsjö och Långholmen.

— 22 —

Revisorernas uttalande. Under den tid de nya straffverkställighetsbestämmelserna
varit i tillämpning, har kunnat iakttagas en tendens till omplacering
i allt större omfattning av fangklientelet de olika fångvårdsanstalterna
emellan samt i konsekvens därmed en stegring av antalet fångförpassningar
oeh därav föranledda transportkostnader. Av den lämnade redogörelsen
framgår sålunda, hurusom i ett stort antal fall fångar under en relativt
kort strafftid underkastats ett flertal täta förflyttningar. I vissa fall ha ett
betydande antal fångvårdsanstalter inom skilda delar av landet i tur och
ordning passerats av de intagna, i andra fall åter ha internerna med korta
tidsinter\all förflyttats fram och ater mellan ett mera begränsat antal anstalter.
Till ovanligheterna hör icke, att en intagen med en strafftid av
exempelvis ett år hunnit vistas på 5 å 6 olika anstalter.

De talrika omplaceringarna av klientelet kunna i viss utsträckning förklaras
av de differentieringsgrunder, på vilka den nya straffverkställighetslagen
bygger, och de behandlingsprinciper, vilka där föreskrivas. En hel del
anstalter förfoga icke över psykiatriskt utbildade läkare för utförande av
de verkställighetsundersökningar, vilka krävas enligt de nva bestämmelserna,
varför internerna måste sändas till andra, ofta långt avlägsna anstalter.
Den slutliga intagningen kan ske på en helt annan anstalt, vilket nödvändiggör
ytterligare en transport. Även sinnesundersökningarna av häktade föranleda
av samma orsak många fångförpassningar. Oberoende härav måste
givetvis förflyttningar dessutom alltid ske som ett naturligt led i behandlingen,
såsom när en långtidsfånge mot senare delen av anstaltstiden skall
prövas å en öppen anstalt eller koloni.

Emellertid kan man icke bortse från att de täta omflyttningarna i betydande
utsträckning knappast stå i direkt samband med de nya straffverkställighetsprinciperna.
Av disciplinära skäl påkallas sålunda i ett mycket
betydande antal fall miljöbvte. Disciplinförseelserna, vare sig de äro av ordningsstörande
natur, såsom rymningar eller upploppsartade bråk, eller av
mera underordnad art, föranleda nämligen ofta till följd av bristande isoleringsmöjligheter
förflyttning till anstalt, där sådana möjligheter kunna beredas.
Ifrågasättas kan också, om icke anstaltsledningarna många gånger
äro särskilt angelägna att erhålla förflyttning av särskilt besvärliga eller arbetsovilliga
interner och på grund härav gärna taga initiativet till en förflyttning.
För de mindre anstalternas del framstår denna tendens såsom
naturlig med hänsyn till dessas mera begränsade vårdresurser. Men även
när det gäller större anstalter kan man mången gång spåra samma tendens.
En följd härav måste givetvis för dessa klientelgruppers vidkommande bliva
en ständig kretsgång mellan skilda anstalter. Å andra sidan torde det i vissa
fall vara internerna själva, som genom ordningsstörande uppträdande medvetet
söka framkalla en förflyttning, exempelvis till en sinnessjukavdelning
eller någon annan specialavdelning, där förmåner erhållas, som ej förekomma
vid vanliga fångvårdsanstalter, eller i syfte att erhålla ett avbrott i anstaltsvistelsen.
I en hel del fall synas förflyttningarna ha föranletts av transporttekniska
skäl eller inställelse inför domstol för rannsakning.

— 23 —

Nackdelarna av de täta fångförflyttningarna torde såväl ur ekonomiska
och personalorganisatoriska synpunkter som med hänsyn till behandlingen
av de intagna ligga i öppen dag. Ur vårdsynpunkt måste de oavlåtliga förflyttningarna
och den splittrade strafftiden medföra bristande kontinuitet
och enhetlighet i behandlingen av fångklientelet samt äventyra eller omöjliggöra
allt planerande av en ändamålsenlig vård för de intagna. Till följd
av att arbetsdriften är utformad efter olika linjer inom skilda anstaltei,
hinna de intagna aldrig helt inpassas i en viss yrkesgren utan bliva i hög
grad hänvisade till handräckningsarbeten el. dyl. Härigenom gå åtskilliga
arbetsdagar förlorade, varjämte ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av
arbetsdriften försvåras. Vidare ökas risken för att de intagna erhålla kontakt
med kriminella element av varjehanda slag, vilket särskilt för förstagångsförbrvtarnas
del måste vara olämpligt. Transporterna åsamka slutligen
statsverket betydligt större kostnader än vad fallet var med de tidigare
ordinarie fångtransporterna. Vid vissa anstalter måste sålunda ett
tal befattningshavare hållas särskilt avdelade för fångtransporter. Inom
andra anstalter åter måste transporterna utföras antingen av befattningshavare
på fritid eller genom att personal ur allmänna bevakningstjänsten avdelas
till transportförare. I det sistnämnda fallet måste den fastställda bevakningsstvrkan
minskas, vilket nedsätter kontrollen och säkerheten inom
anstalten, samtidigt som tjänstgöringsplanerna inom anstalten förryckas. I
den mån kompensationsledighet för övertid måste beredas, kompliceras förhållandena
än ytterligare.

Ur såväl kostnads- -som vård- och ordningssynpunkter synes det därför
revisorerna i hög grad angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa
det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed förenade
olägenheterna. Härvid synes i första hand böra eftersträvas att redan från
början göra anstaltsplaceringen av de intagna inom den ram straffverkställighetsbestämmelserna
uppdraga i möjligaste mån definitiv för storre
delen av den framförliggande anstaltstiden.

Även en ökad återhållsamhet i avseende å förflyttning av disciplinfallen
synes kunna ifrågasättas. Självfallet kunna dylika förflyttningsanledningar
icke helt undvikas, men endast i verkligt kvalificerade fall bör förseelsen få
föranleda en omplacering. Förutom de kostnadsbesparingar, som härigenom
skulle vinnas, kan även vårdresultatet väntas bli förbättrat, då den intagne
får tillfälle kvarstanna under samma anstaltsbehandling. Därjämte skulle
kunna förhindras, att de intagna »spela över» enbart i syfte att provocera
fram en överflyttning till annan anstalt.

Jämväl med avseende å verkställighetsundersökningarna torde en viss omläggning
böra övervägas. Dylika undersökningar böra sålunda om möjligt
utföras å anstalt, där verkställigheten skall inledas, under förutsättning att
den intagne vistas å en sådan anstalt, där straff å sex månader och däröver
må avtjänas eller å närbelägen anstalt. Om undersökningarna därjämte inskränktes
till att omfatta allenast personer, som ådömts straffarbete i förslagsvis
minst I år, skulle antalet transporter kunna betydligt minskas och

— 24 —

saval läkararvoden som transportutgifter inbesparas. Risken för olämplig
placering och felakUg behandling av dem, som i dessa fall icke komma att
undersökas enligt 43 § verkställighetslagen torde ej bliva större än f. n.
för dem som ådömts frihetsstraff under 6 månader och således icke behöva
undergå observationsundersökning. i varje fall måste eu förnyad undersökning
bliva utan värde, när det gäller en person som dömts till frihetsstraff
över 6 månader, om han relativt kort tid dessförinnan undergått sådan
undersökning. Till belysande av konsekvenserna härav må anföras följande
exempel. En person dömdes den 14 februari 1949 till 1 års straffarbete
med avdrag för 9 månader 15 dagar, vilket straff slutade den 9 maj
1949. På grund av detta straff undersöktes han enligt 43 § i april 1949. Efter
frigivningen den 9 maj 1949 häktades han den 19 augusti och dömdes på
nytt den 22 september, varför han sålunda ånyo måste testas, sedan endast
fem månader forflutit från föregående testning. Ett bemyndigande för fångvårdsstyrelsen
att i fall som dessa få föreskriva att undersökning enligt 43 §
ej behöver verkställas synes påkallat.

Även under andra förhållanden än de nyss anförda kan en verkställighetsundersökning
framstå såsom meningslös och överflödig. När en dom på
minst 6 månaders frihetsstraff uppställts som förutsättning för undersökning,
har tanken varit den, att vid kortare straff undersökningen skulle taga
en oproportionerligt stor del av strafftiden i anspråk. I praktiken inträffar
det emellertid stundom, att den verkliga strafftiden är så kort, att utskrivningen
måste börja förberedas, innan verkställighetsundersökningen är avslutad.
Så är t. ex. fallet, när en person formellt dömts till 6 månaders frihetsstraff
men får avräkna en väsentlig del av denna tid på grund av häktning
eller på grund av att han redan avtjänat straff för vissa av domen omfattade
brott.

Vidare borde verkställighetsundersökningarna om möjligt begränsas till
att omfatta endast sådan intagen, som icke före målets avgörande undergått
rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande den som undergått sistnämnda
undersökning borde vara till fyllest med den berättelse över undersökningen
enligt 43 § verkställighetslagen, som avgives av vederbörande styresman,
eventuellt med bifogande av utdrag av det före målets avgörande avgivna
rättspsykiatriska utlåtandet.

Under åberopande av vad ovan anförts anse revisorerna, att åtgärder av
det slag, revisorerna ovan antytt, böra upptagas till närmare övervägande.

§ 3.

V attendomstolsavgifter.

Genom 1918 års vattenlag, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919,
mrattades för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolar,
benämnda vattendomstolar. Andra instans, vattenöverdomstol, i dylika

— 25 —

mål är Svea hovrätt, sammansatt på visst sätt. Sista instans i vattenmål ar
högsta domstolen.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare som ordförande samt som
övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer — i vissa fall dock endast en —
och två vattenrättsnämndemän. Hos vattendomstol skall vara anställd en
lagfaren sekreterare.

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes av Konungen. Gränserna föi
de till varje vattendomstol hörande områdena skola följa vattendelare mellan
olika vattensystem efter närmare föreskrifter, utfärdade av Konungen.

Genom kungörelsen nr 326/1949 är antalet vattendomstolar fastställt till
fem, nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens, österbygdens, Söderbygdens och
Västerbygdens vattendomstolar. Enligt samma kungörelse äro domsområdena
fastställda på i huvudsak följande sätt, nämligen för

Norrbygdens vattendomstol: Norrbottens län samt vissa delar av Västerbottens
och Västernorrlands län;

Mellanbygdens vattendomstol: vissa delar av Västerbottens, Västernorrlands,
Jämtlands och Gävleborgs län;

Österbygdens vattendomstol: Västmanlands och Uppsala län, Stockholms
stad och län samt vissa delar av Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs,
Södermanlands, Skaraborgs och Örebro län;

Söderbygdens vattendomstol: Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Gotlands,
Kristianstads och Malmöhus län samt delar av Södermanlands, Örebro, Skaraborgs,
Jönköpings, Kronobergs och Hallands län;

Västerbygdens vattendomstol: Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Värmlands
län samt delar av Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs,
Jämtlands, Kopparbergs och Örebro län.

Vattendomstolarna voro, då vattenlagen trädde i kraft den 1 januari 1919,
fem till antalet. Med vissa ändringar 1924 bibehölls domstolsindelningen
oförändrad t. o. m. år 1932. Fr. o. m. år 1933 minskades vattendomstolarnas
antal från fem till fyra genom att Mellanbygdens vattendomstol indrogs.
Större delen av dess domsområde tillädes därvid Norrbygdens vattendomstol.
Vissa justeringar gjordes även i övrigt beträffande domkretsindelningen.
Exploateringen av Norrlands vattenkraft allt sedan slutet av 1930-talet
medförde en fortgående ökning av arbetsbördan vid Norrbygdens vattendomstol.
I anledning därav inrättades fr. o. in. den 1 juni 1945 en extra avdelning
vid domstolen (»B-avdelningen»). Som ovan framhållits har antalet
vattendomstolar fr. o. in. den 1 juli 1949 anyo ökats till fem, varvid
den nyssnämnda extra avdelningen uppgått i den nybildade Mellanbygdens
vattendomstol.

De mål, benämnda vattenmål, som tillhöra vattendomstols upptagande,
ha \ i] kap. 17 § vattenlagen uppdelats i tre grupper, nämligen ansökningsmål,
stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. I ansökningsmålen
åsyftas att erhålla ett rättsligt avgörande, som har bindande verkan
mot envar. Till ansökningsmålen hänföras huvudsakligen frågor om med -

— 26 —

givande till eller godkännande av företag eller åtgärd enligt vattenlagen. I
stämningsmålen är fråga om yrkanden, riktade mot en eller flera bestämda
personer. I besvärs- och underställningsmålen har vattendomstolen att såsom
andra instans pröva frågor, som redan varit föremål för avgörande vid
syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

I fråga om ansökningsmålen finnas i vattenlagen detaljerade bestämmelser
i syfte att bereda alla berörda parter kännedom om målet och tillfälle
att be\aka sina intressen samt att redan före vattendomstolens sammanträde
för målets behandling få det för bedömandet erforderliga materialet i
största möjliga mån samlat. Ansökan åtföljd av ritningar etc. skall göras
skriftligen. Sedan fullständiga ansökningshandlingar inkommit till vatteniättsdomaren,
utfärdar denne kungörelse om ansökningen, varjämte särskilda
kallelsebrev tillställas kända ägare och nyttjanderättshavare till berörda
fastigheter. Vill någon, vars rätt kan vara beroende av ansökningen
eller därmed avsett företag, bestrida ansökningen eller göra invändningar
mot denna, skall han inkomma med skriftliga erinringar inom viss tid. Därefter
skall, därest erinringar framställts, sökanden beredas tillfälle inkomma
med påminnelser. För åstadkommande av nödig utredning tillkommer
det vattenrättsdomaren eller vattendomstolen att, om så befinnes lämpligt,
föranstalta om förhör vid allmän domstol med vittnen eller parter. Utlåtanden
kunna begäras från förvaltande myndigheter, och experter kunna
anlitas för speciella undersökningar.

Sedan skriftväxlingen avslutats mellan parterna och utredningen i målet
genom förberedande undersökning m. m. blivit så fullständig som möjligt,
sammanträder vattendomstolen för målets vidare behandling"

Även i fråga om stämningsmålen innehåller vattenlagen föreskrift om
skriftväxling mellan parterna, innan målet företages till behandling av vattendomstolen.
Den ansökan, som inleder förfarandet, skall innehålla tydlig
uppgift om kärandens påståenden samt vara åtföljd av nödiga handlingar.
Å stämningsinlagan skall svaranden inom viss tid avgiva skriftligt svaromål.
Sökanden äger därefter inkomma med påminnelser. Särskilda utlåtanden
kunna infordras och speciella utredningar verkställas.

I fråga om förfarandet i besvärs- och underställningsmål föreskrives, att
kungörelse rörande besvär, som anförts över syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen, skall utfärdas av vattenrättsdomaren och offentliggöras på
enahanda sätt, som gäller i fråga om ansökningsmålen. Beträffande själva
domstolsbehandlingen gälla i stort sett samma förskrifter som i fråga om
ansökningsmålen.

Till belysande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet lämnas
i nedanstående sammanställning uppgift å dels under däri angivna
budgetår anvisade belopp till avlöningar och omkostnader vid vattendomstolarna,
dels de totala nettoutgifterna för samma tid.

t

— 27 —

	Anvisat belopp	Nettoutgifter (i jämna 100-tal kr.)
Budgetår	Avlöningar m. m. kr.	Omkostnader kr.	Summa kr.
--- 1920 1930/31 1938/39 1944/4B 1945/46 ! 1946/47 1947/48 i 1948/49 | 1949/50	231 700 318 000 464 800 472 400 642 100 720 000 844 000	_ 56 100 56 200 73 900 73 900 84 000 103 000 | 125 000	160 000 235 000 287 800 374 200 538 700 546 300 726 100 823 000 969 500	159 600 248 800 288 000 396 500 583 700 587 600 743 600 774 300

Såsom ovan nämnts, består vattendomstol i regel av en vattenrattsdomare,
ordförande, samt två vattenrättsingenjörer och två vattenrattsnainndemän.
Förutom av domare och ingenjörer utgöres den fasta personalen vid
varje domstol av en vattenrättssekreterare och en vattenrättsamanuens,
vartill kommer icke rättsbildad biträdespersonal. Till följd av stor arbetsbelastning
ha vattendomstolarna sedan lång tid tillbaka i betydande omfattning
måst arbeta med extra personal.

Som exempel på personalorganisationens omfattning vid vattendomstolarna
kan framhållas, att personalstaten för budgetåret 1933/34 upptog följande
personal, nämligen ordinarie: 4 vattenrättsdomare, 6 vattenrattsingenjörer
och 4 kontorsbiträden; iclce-ordinarie: 4 vattenrattsselcreterare

och 4 amanuenser.

Den för budgetåret 1949/50 fastställda personalstaten upptager följande
ordinarie befattningshavare, nämligen 5 vattenrättsdomare, 10 vattenrattsingenjörer,
2 kontorister, 3 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Dessutom
föreskrives, att följande icke ordinarie personal må tjänstgöra vid domstolarna
nämligen 4 biträdande och 1 extra vattenrättsdomare, 3 extra ordinarie
vattenrättsingenjörer, 5 vattenrättssekreterare, 4 biträdande och 1
extra vattenrättssekreterare och 5 vattenrättsamanuenser. Under högst b
månader av budgetåret må vidare vara anställda 1 biträdande vattenrattsdomare
samt 1 biträdande vattenrättssekreterare. Ytterligare kunna eftei
Kungl. Maj :ts bestämmande anställas 1 extra vattenrättssekreterare och 1
biträdande vattenrättsdomare under högst 6 månader.

Personalen vid vattendomstolarna har således nära nog fördubblats sedan
budgetåret 1933/34, vilket givetvis är en av huvudorsakerna till de successivt
stegrade kostnaderna. Den under budgetåret 1945/46 uppkomna kostnadsökningen
föranleddes av att som nämnts den s. k. B-avdelningen vid
Norrbygdens vattendomstol då trädde i funktion, ökningen budgetaret
1947/48 sammanhängde i viss utsträckning med den då genomförda löneregleringen
för statstjänstemännen. Budgetåret 1949/50 har slutligen Mellanbygdens
vattendomstol trätt i verksamhet, varvid den tidigare extra avdelningen
vid Norrbygdens vattendomstol indragits.

Till täckande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet skola

— 28 —

de sökande i viss man själva bidraga. Enligt bestämmelserna i 11 kap. 95

97 §§ vattenlagen är sökande i vattenmål nämligen i vissa fall skyldig att
erlagga viss avgift såsom bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.

Förslag i fråga om införande av ifrågavarande avgift framlades ursprungligen
i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna
betankandet med förslag till vattenlag m. m. med den motiveringen, att då
den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet medförde
okade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt att av dem, som för
främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk, kräva
nagot bidrag till kostnaderna.

Vid den överarbetning av nämnda förslag till vattenlag, som sedermera
verkställdes av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga,
gavos bestämmelserna om domstolsavgift en annan detaljutformning. Någon
ändring i fråga om avgiftens storlek gjordes emellertid icke. Bestämmelserna
koninio i detta avseende att överensstämma med det ursprungliga

I yttrande till Kungi. Maj :t i december 1925 med förslag till ändrad organisation
av vattenrättsingenjörstjänsterna ifrågasatte tre av vattenrättsdomarna
en höjning av vattendomstolsavgifterna med hänsyn till den sedan
ar 1910 intradda penningvärdeförsämringen. I samband därmed framhölls,
att då vattendomstolarnas arbete och de kostnader för statsverket,
som föranleddes av målens behandling, vore desamma, vare sig sökanden
begagnade sig av det erhållna tillståndet eller icke, det ej vore oegentligt
om avgiftsskyldigheten inträdde redan i och med att lagakraftvunnet medgivande
förelåge.

I ett den 29 september 1931 avgivet sakkunnigbetänkande angående vattendomstolarnas
organisation upptogs frågan om en förhöjning av vattendomstolsavgifterna.
De sakkunniga föreslogo en ökning av avgifterna med
i allmänhet 50 procent. Däremot ansågo de sakkunniga, att någon ändring

ramle110^6 383 FUm 1 °m tidpunkten för avgiftsskyldighetens fullgö -

I yttrande över de sakkunnigas förslag icke blott tillstyrkte vattenöverdomstolen,
att avgifterna höjdes på sätt de sakkunniga föreslagit, utan
frågasatte även, huruvida icke ytterligare undersökning borde företagas angående
möjligheterna att jämväl i andra än de föreskrivna fallen uttaga
sadana avgifter. Svenska vattenkraftföreningen förklarade sig icke vilja
avstyrka förslaget om höjning av avgifterna.

Departementschefen uttalade i propositionen nr 165/1932 med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3, 6 och 95 §§ vattenlagen bl. a., att°den
tanke, åt vilken 1910 års kommittéer hade givit uttryck, nämligen att en
viss bidragsskyldighet till statsverkets kostnader för rättskipningen i vattenmål
borde åvila dem, som för främjande av sina intressen toge domstolsorgamsationen
i anspråk, syntes i allo riktig. Huruvida med de i vattenlagen
harutinnan upptagna bestämmelserna denna tanke förverkligats i den

— 29 —

utsträckning, som av kommittéerna åsyftats, vore mera ovisst. De influtna
avgifterna hade varit jämförelsevis obetydliga i förhållande till statsverkets
utgifter för vattendomstolarna. De hade nämligen i medeltal för år
uppgått till 20 000 å 21 000 kronor.

Departementschefen anförde vidare, att en höjning av avgiftens belopp
icke kunde anses oberättigad. Visserligen borde avgiften ej göras så hog, att
den kunde komma att verka avhållande på företagsamheten. En dylik anmärkning
syntes dock icke drabba den av de sakkunniga föreslagna höjningen,
som syntes synnerligen måttligt tilltagen. I fråga om tiden för avgiftens
erläggande förordade departementschefen en ändring i överensstämmelse
med vattenrättsdomarnas förslag år 1925. Beträffande den av vattenöverdomstolen
ifrågasatta utvidgningen av avgiftsbestämmelserna framhöll
departementschefen, att stora svårigheter vore förknippade med en
sådan, varjämte något mera avsevärt belopp icke på denna väg syntes komma
att tillföras statsverket.

Den avgift, som i anledning härav fastställdes i lag den 17 juni 1932, har
därefter utgått oförändrad. Avgift skall enligt gällande bestämmelser i huvudsak
utgå så snart medgivande lämnas enligt vattenlagen till byggande
i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering
eller till vissa torrläggningsföretag. Avgiften skall beträffande kraftverk
bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft,
som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden — med avdrag
för vattenkraft, för vilken avgift förut erlagts i samband med regleringsföretag
— medan den vid långtidsregleringsföretag skall bestämmas i förhållande
till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens
eller regleringsintressenternas strömfall. Vid korttidsregleringsföretag
skall avgiften i regel bestämmas i förhållande till den ökning i vattenkraftens
värde, som möjliggöres genom företaget. I fråga om torrläggningsföretag
skall avgiften utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som vinnes
genom företaget.

I det fall storleken av viss vattenkraft skall läggas till grund för avgiften,
skall den utgå med 1 krona 50 öre för varje hästkraft t. o. in. 5 000, med 75
öre för varje hästkraft över 5 000 t. o. in. 10 000 samt med 40 öre för varje
hästkraft utöver 10 000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering,
överstiga 30 000 kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å
vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, skall den erläggas med
1,5 promille av värdeökningen eller båtnaden. Avgift, som skulle uppgå till
mindre belopp än 15 kronor, skall icke erläggas.

Avgifterna utgå således med proportionellt mindre belopp för större företag
än för mindre. Anledningen härtill torde ha varit, att domstolsbehandlingen
av de större löretagcn i förhallande till smaföietagen kunde förväntas
icke bereda vattendomstolen ökad arbetsbörda i direkt förhållande till
effektbeloppens inbördes storleksordning.

Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har varierat
betydligt under olika år. Åren 1920 och 1921 inflöto ca 2 000 kiro -

— 30 —

nor per år. För budgetåret 1923/24 uppgingo influtna avgifter till 45 000
kronor. Under 1920-talet var det lägsta beloppet av influtna avgifter 8 200
kronoi (budgetåret 1927/28) och det högsta 57 600 kronor (budgetåret
1929/30). Om man bortser från de två första åren av vattendomstolarnas
verksamhet, utgjorde det genomsnittliga årliga beloppet, vartill vattendomstolsavgifterna
uppgått, under 1920-talet ca 21 150 kronor.

Under 1930-talet ökades inkomsterna av vattendomstolsavgifterna. Som
exempel härpå kan nämnas, att medeltalet för de fem budgetåren 1934/35
—1938/39 uppgick till ca 40 360 kronor.

Utvecklingen fr. o. in. budgetåret 1939/40 framgår av nedanstående sammanställning,
vilken redovisar beloppet av under nämnda tid influtna vattendomstolsavgifter.

Budgetår	Influtna vatten dom-stolsavgifter (i jämna 100-tal kr.)	Budgetår	Influtna vattendom-stolsavgifter (i jämna 100-tal kr.)
1939/40	103 500	1944/45	30 800
1940/41	34 400	1945/46	37 200
1941/42	41 800	1946/47	107 000
1942/43	94 000	1947/48	113 100
1943/44	17 500	1948/49	69 100

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet under eu följd av år oavbrutet
stigit. Denna kostnadsstegring sammanhänger bl. a. med den forcerade
utbyggnad av vårt lands vattenkrafttillgångar, som under senare tid
skett, samt de omfattande vattenregleringar, som företagits i syfte att åstadkomma
ett förbättrat utnyttjande av tillgängliga vattenmagasin. Den anhopning
av mål vid vattendomstolarna, som härigenom uppkommit, har
som av den lämnade redogörelsen framgår nödvändiggjort betydande förstärkningar
av vattendomstolarnas personalorganisation med därav följande
stigande kostnader för densamma. Ökade utgifter för vattendomstolarnas
organisation ha därjämte föranletts genom den allmänna löneutvecklingen
för statstjänstemännen.

Stegringen av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet har till
huvudsaklig del stannat på statsverket. De domstolsavgifter, som de sökande
i vattenmål enligt vattenlagens bestämmelser ha att erlägga såsom bidrag
till kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet, ha icke varit av
den storleksordning, att någon nämnvärd lindring av statens ökade utgifter
för vattendomstolsorganisationen därigenom kan sägas ha inträtt. Även
om hänsyn tages till de ännu icke utdömda avgifter, som belöpa på alltijämt
anhängiga mål, torde domstolsavgifterna, med tillämpning av nu gällande
grunder och avgiftssatser, endast täcka en mindre del av kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet.

Dessa förhållanden aktualisera enligt revisorernas mening frågan om en
omprövning av de grunder, efter vilka domstolsavgifterna utdömas.

- 31 —

Som förut nämnts ha grundprinciperna för domstolsavgifternas bestämmande
i stort sett varit oförändrade alltsedan vattenlagens ikraftträdande
den 1 januari 1919. Den år 1932 beslutade ändringen innebar huvudsakligen
endast en procentuell höjning av avgiftssatserna. Principen att domstolsavgifterna
i mål angående kraftverksbyggnader och sjoreglermgar skulle
beräknas till lägre belopp per utvunnen lågvattenhästkraft, nar effektvmsten
översteg vissa i lagen angivna gränser, bibehölls sålunda alltjämt.

Redan penningvärdets försämring sedan år 1932 synes, åtminstone \ad
beträffar kraftverksbyggnader och vattenregleringar, motivera eu däremot
svarande ytterligare höjning av domstolsavgifterna. Av skal som i det följande
närmare skola utvecklas, synes dock erforderligt, att även i övrigt
grunderna av avgiftsbeloppens bestämmande bliva föremål for en översyn.

Utvecklingen på vattenbyggandets område har under senare ar i okad
utsträckning kännetecknats av tillkomsten utav företag av allt större omfattning.
Detta gäller måhända främst regleringsföretagen, men aven i
fråga om kraftverksbyggnaderna är en liknande utveckling markbar. Da
domstolsavgifterna icke sliga i proportion till företagens storleksordning,
räknat efter utvunnen lågvatteneffekt, följer därav, att utdömda avgifter
bliva proportionsvis lägre för de efter moderna principer utbyggda stora
anläggningarna än för mindre eller medelstora företag, om man bortser från
företag av så obetydlig storleksordning, att någon domstolsavgift alls icke
utgår. Anledningen till att man vid vattenlagens tillkomst byggde avgiftssystemet
på en degressiv skala torde sammanhänga med att man raknade
med att domstolarnas arbete med ett mål icke skulle komma att öka i
samma grad som företagets storleksordning tilltog. .

De under senare år vunna erfarenheterna ge emellertid anledning till tvekan
huruvida den uppfattning, som i sistberörda hänseende kommit till
uttryck i vattenlagen, är hållbar. Det har nämligen visat sig, att de stora
vattenmålen, särskilt sjöregleringsmålen, blivit alldeles särskilt arbetskravande
för domstolarna. De svårbemästrade problem, som i de storre vattenmålen
uppkommit till följd av de planerade företagens genomgripande
verkningar på motstående allmänna och enskilda intressen, ha självfallet
varit ägnade att göra målen svåröverskådliga och tungarbetade. Det har
också varit dessa större mål, som ställt sådana ökade anspråk på domstolsorganisationen,
att denna måst bliva föremål för betydande utvidgningar.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att särskilt i de större vattenmålen
statliga administrativa myndigheter såsom fiskeristyrelsen in. .
ofta tagas i anspråk för särskilda utredningar och undersökningar avseende
byggnadsföretagens verkningar med därav föranledda kostnader för statsverket.
Vidare må här erinras om att jämväl den bevakning av allmänna
intressen i vattenmål, som kammarkollegiet enligt därom gällande bestämmelser
har alt utan kostnad för sökanden utföra, främst avser foretag av
något större omfattning.

Med hänsyn till de anförda förhållandena synes kunna ifrågasattas, huruvida
tillräckliga skäl numera föreligga för att i avgiftshänseende låta de

— 32

större vattenbyggnadsföretagen intaga den gynnade särställning de hittills
haft i förhållande till mindre och medelstora företag. Det synes enligt revisorernas
mening ligga närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna
enhetligt per hästkraft räknat för alla företag, oavsett deras storleksordning.
Någon anledning att befara att en dylik skärpning av avgift sbestämmelserna
skulle inverka hämmande på företagsamheten, när det gäller utbyggandet
av landets vattenkrafttillgångar, torde med hänsyn till avgifternas
relativa obetydlighet i jämförelse med de stora värden utbyggnadsföretagen
representera icke föreligga.

I betraktande av vad sålunda anförts synes det revisorerna, att en översyn
av vattendomstol savgift erna och grunderna för deras bestämmande bör
komma till stånd.

4.

Processreformens ekonomiska verkningar.

Strävandena att reformera RB i 1734 års lag äro mera än sekelgamla. Sålunda
ha lagkommittén (1811—41), gamla lagberedningen (1841—51), nya
lagberedningen och förstärkta lagberedningen (1875—94) i tur och ordning
framlagt förslag till RB. Ifrågavarande förslag avsågo emellertid icke någon
genomgripande reform av förfarandet i enlighet med de moderna principerna
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i processen. År 1911
återupptogs arbetet på att skapa en ny RB av en särskild kommission,
processkommissionen, som år 1926 avgav ett principbetänkande i ämnet.
Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,
att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande
underställas statsmakternas övervägande. Genom proposition den 6
februari 1931 (nr 80) lämnade också Kungl. Maj :t riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande angående vissa angivna huvudgrunder för en rättegångsreform.
Propositionen byggde i stort sett på processkommissionens förslag
i vad angick principerna för det processuella förfarandet. Däremot gick den
mindre långt i fråga om organisatoriska ändringar. Riksdagen uttalade sig
härvid även för en allmän processreform, som med bibehållande i huvudsak
av den existerande domstolsorganisationen främst skulle inriktas på det processuella
förfarandets omdaning. Ändringar i organisationen borde vidtagas
endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle
bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande. Uppdraget att utarbeta ett
lagförslag anförtroddes till en början åt vissa inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga men överlämnades år 1932 åt en särskild beredning,
processlagberedningen, som år 1938 avgav betänkande med förslag till rättegångsbalk.
Sedan förslaget överarbetats samt vissa utredningar rörande
processreformens finansiella verkningar verkställts, förelädes 1942 års riksdag
förslag till RB (prop. nr 5). Sedan riksdagen i huvudsak godkänt propositionen
utfärdades den 18 juli 1942 ny rättegångsbalk. Den nya rätte -

— 33 —

gångsbalken trädde emellertid i kraft först den 1 januari 1948. Dessförinnan
hade på vissa håll det nya processförfarandets grundprinciper vunnit försöksvis
tillämpning.

Den nya rättegångsordningen bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration i processförfarandet. Dessa grundsatser skola
tillämpas i alla instanser.

Den muntliga processen kännetecknas av att parterna förhandla genom
muntliga anföranden och att domen grundas omedelbart på den muntliga
förhandlingen. Processmaterialet skall framläggas i muntlig form, och part
får icke ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
Processmaterialet skall vidare framläggas omedelbart inför den dömande
rätten, och domen skall grundas omedelbart på det sålunda framlagda materialet.
För att grundsatserna om muntlighet och omedelbarhet skola kunna
genomföras, måste en sträng koncentrationsprincip behärska processen.
Eftersom målets avgörande skall grundas omedelbart å det muntligt framlagda
materialet, förutsätter detta, att förhandlingen slutföres vid ett rättegångstillfälle
eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så
nära i tiden, att rätten vid avgörandet har det framlagda i säkert minne.
Uppskov måste således undvikas eller åtminstone i hög grad begränsas. I
fråga om bevisningen skall grundsatsen om den fria bevisprövningen tilllämpas.
Denna innebär såväl att principiellt någon begränsning ej uppställes
i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande,
som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke
är bunden av legala regler. Då parterna själva utgöra en viktig upplysningskälla,
har införts en väsentlig utvidgning av parts skyldighet att inställa
sig personligen. För att huvudförhandlingen skall kunna bliva det avgörande
momentet i rättegången är det av nöden, att den väl förberedes. Rättegångsförfarandet
uppdelas därför i två led, förberedelse, i åklagarmål förundersökning,
och huvudförhandling. Rätten åligger att sörja för att målet
befinner sig i sådant skick, att utredningen kan förebringas i ett sammanhang
vid huvudförhandlingen.

I den nya RB har domstolarnas tidigare organisation bibehållits i huvudsak
oförändrad. Organisationen bygger alltså på systemet med tre instanser,
underrätt, hovrätt och högsta domstolen. I fråga om underrätterna
har man bibehållit den av gammalt bestående skillnaden mellan land och
stad. Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt,
i övriga städer rådhusrätt. Ordförande i häradsrätt är häradshövdingen.
I domsaga skall därjämte, om göromålen kräva det, som biträdande
domare finnas en eller flera tingsdomare. Förutom tingsdomare skola
finnas inskrivningsdomare i de största domsagorna samt tingssekreterare
och tingsnotarier ävensom icke rättsbildad personal.

Angående häradsrättens sammansättning gäller som regel, att häradshövdingen
skall döma med nämnd. För att icke i onödan betunga nämnden
men även för att undgå lidsutdräkt göres avsteg från regeln om nämnds
medverkan i sådana fall, då nämnden skulle sakna möjlighet att göra någon

B—iOSliO. Rev. berättelse <m<j. statsverket år 190). I.

— 34 —

insats av betydelse. Nämndens medverkan är av värde vid den förhandling,
varå avgörandet grundas, alltså huvudförhandlingen. Däremot är nämndens
medverkan i allmänhet ej erforderlig vid det förberedande förfarandet.
Med hänsyn härtill gäller, att häradsrätt är domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn på stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelse. Häradsrätten
är normalt domför med minst sju och högst nio nämndemän. I mål
angående ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter och där
målsägande ej finnes, är häradsrätten domför med tre i nämnden.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, om göromålen kräva det, en eller flera assessorer. Samtliga nämnda ledamöter
i rådhusrätt skola vara lagfarna. I vanliga fall är rådhusrätt domför
med tre lagfarna domare. Rådhusrätt är dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället, ävensom i
tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.
Så är ock fallet i fråga om huvudförhandling och syn å stället i
brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och målsägande ej finnes. I mål om ansvar för brott,
varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall rådhusrätten bestå
av en lagfaren domare och nämnd. Denna nämnd består liksom nämnden i
häradsrätt av minst sju och högst nio nämndemän. Konungen bestämmer
totala antalet nämndemän för varje stad med rådhusrätt, och borgmästaren
fördelar efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan nämndemännen.

Frågan huruvida ett brott är av den svårhetsgrad, att nämnd skall medverka
i rättegång därom, bedömes i första hand med hänsyn till åtalet. Om,
sedan nämnd deltagit, det befinnes, att brottet icke är av så svår beskaffenhet,
att nämnd är erforderlig, skall nämnden likväl medverka vid målets
fortsatta behandling. I det motsatta fallet, nämligen då rätten finner brottet
vara av antydda svårare beskaffenhet, skall nämnd tillkallas.

Hovrätternas organisation är i allt väsentligt densamma som tidigare, varemot
deras arbetsformer undergått en genomgripande omstöpning därigenom
att det muntliga rättegångsförfarandet utsträckts även till hovrätterna,
där dittills skriftlig handläggning varit regel. Hovrätterna äro sex: Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för övre Norrland. I hovrätt
skola finnas president, en eller flera lagmän, hovrättsråd samt assessorer,
vilka skola vara lagfarna. Vid sidan av dem finnas andra befattningshavare
såsom fiskaler, vilka föredraga vissa slag av mål, aktuarier, notarier,
sekreterare m. fl. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar,
och avdelning skall bestå av presidenten eller en lagman såsom ordförande,
minst två hovrättsråd, av dem en vice ordförande, samt en eller flera assessorer.
Hovrätt är domför med fyra ledamöter. Hovrätt skall sammanträda å
ort, där den har sitt säte. Om särskilda skäl därtill äro, kan hovrätt dock

35 —

liksom tidigare rent undantagsvis förekommit besluta att hålla sammanträde
å annan ort. Härvidlag har man närmast tänkt på sådana mål, i vilka
ett stort antal vittnen skola höras eller syn å stället äga rum. Det muntliga
rättegångssättet kräver, att hovrätterna bliva för parterna så lättillgängliga
som möjligt. Detta krav har i första hand tillgodosetts genom att antalet
hovrätter ökats. Men därutöver har det ansetts behövligt, att hovrätternas
avdelningar hålla regelbundet återkommande sammanträden utom förläggningsorten,
s. k. hovrättsting, för huvudförhandling i mål från vissa delar
av hovrättens domkrets.

I högsta domstolens organisation har genom nya RB ingen väsentlig förändring
skett. Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.
Fullföljdsrätten har dock i väsentliga avseenden begränsats. Talan mot
hovrätts dom i dit fullföljda mål får sålunda i princip icke fullföljas till HD
med mindre HD meddelat part tillstånd därtill. Meddelande av prövningstillstånd
får endast ske på vissa i lagen angivna grunder.

I nedre justitierevisionen beredas målen till föredragning och avgörande
i högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen har genom nya
RB i så måtto begränsats, att vid huvudförhandling någon föredragning icke
äger rum.

Enligt nya RB kan i vissa fall åklagarmyndigheten utöva domstols funktion.
I fråga om ansvar för sådana brott, varå endast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äger sålunda åklagaren, i stället för att väcka
åtal, meddela s. k. strafföreläggande, d. v. s. till godkännande förelägga den
misstänkte det straff, dock ej över tjugo dagsböter, åklagaren anser brottet
förskylla. Strafföreläggande må ej användas, om den misstänkte är under
18 år. Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter omedelbart
i penningar till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet
underställas rättens prövning.

Frågan om rättegångsreformens verkningar i ekonomiskt avseende ha
tidigare i olika sammanhang varit föremål för undersökning.

Sålunda tillkallades år 1927 särskilda sakkunniga, ekonomisakkunniga,
i anledning av det av processkommissionen framlagda förslaget för undersökning
rörande kostnaderna för processreformens genomförande. De sakkunniga,
som år 1928 framlade en ingående utredning i ämnet, hade emellertid
utgått från en i väsentliga avseenden annan organisation av domstolsoch
åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda hade förutsatts,
att rättsskipningen och åklagarväsendet i städerna skulle förstatligas, att
överexekutorgöromålen skulle överflyttas å domstolarna, att en särskild
kår av statsåklagare skulle inrättas för utförande av åtal vid underrätt rörande
grövre brott, att särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtal i alla
till hovrätt fullföljda brottmål in. in. Från nu angivna utgångspunkter komino
ekonomisakkunniga vid sina beräkningar till det resultatet att, engångsutgifter
oräknade, det allmännas kostnader — därunder inbegripna även städernas
utgifter till domstols- och åklagarväsen — som för det dåvarande
uppgingo till ett belopp av omkring 12 miljoner kronor, i den nya organisa -

— 36 —

tionen skulle nedbringas till omkring 11 miljoner kronor. Statsverkets merkostnader
beräknades till omkring 2,6 miljoner kronor. Sedan därifrån avdragits
vissa ersättningar från städerna, beräknades den verkliga utgiftsökningen
till ca 800 000 kronor.

I propositionen nr 80/1931 anförde departementschefen sammanfattningsvis,
att domstolsorganisationen efter reformen sannolikt icke komme att i
förhållande till den dåvarande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning,
varvid dock hänsyn icke tagits till vissa engångskostnader för nya
domstolslokaler. I fråga om åklagarväsendet vore däremot, främst med hänsyn
till förslaget om inrättande av en kår av statsåklagare, en ej obetydlig
utgiftsstegring ofrånkomlig. Enligt verkställda överslagsberäkningar borde
enligt departementschefen hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen
sannolikt icke komina att för statsverkets del överstiga en miljon
kronor.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag erinrade, att utskottet förordat
vissa jämkningar i departementschefens förslag av beskaffenhet att inverka
på kostnadsberäkningarna. Med hänsyn härtill och då utskottet ej tagit
ställning till frågan om åklagarväsendets organisation, ansåg sig utskottet
icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska
verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågorna
och andra av departementschefen berörda spörsmål. Enligt utskottets åsikt
syntes ställning till dessa problem icke kunna tagas, förrän utarbetade förslag
och därpå grundade kostnadsberäkningar förelåge. Vad utskottet sålunda
anfört föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattade
icke någon utredning om det nya rättegångsväsendets statsekonomiska
verkningar. Beredningen uttalade, att de organisatoriska förändringar,
som kunde vara önskvärda t. ex. beträffande åklagarväsendet, vore
väsentligen påkallade redan av då rådande förhållanden. Detsamma syntes
gälla den ytterligare uppdelning av hovrätterna, som förslaget förutsatte.
Huruvida det nya rättegångsväsendet komme att medföra ökat personalbehov
vore, enligt vad beredningen vidare uttalade, ytterst vanskligt att bedöma.
Enligt beredningens uppfattning syntes arbetsförhållandena dd underrätterna
icke komma att undergå någon mera väsentlig förändring. Mera
oviss ställde sig frågan för hovrätterna. De för rättegången i högsta domstolen
föreslagna bestämmelserna borde ej leda till någon ökning av dess arbetsbörda.
Beträffande åklagarväsendet framhöll beredningen, att den genomförda
omorganisationen av landsfogdetjänsterna i sina grundprinciper syntes
väl ägna sig för dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning.

I propositionen nr 5/1942 verkställdes beräkningar angående de ekonomiska
konsekvenserna av det nya processförfarandet. Departementschefen
framhöll därvid, att de utan jämförelse mest betydande kostnaderna för
rättegångsväsendet vore utgifterna för domstols- och åklagarpersonalen.

Vad anginge domstolarna erinrade departementschefen, att förslaget
huvudsakligen endast åsyftade en omläggning av förfarandet. Några

— 37 —

ändringar i domstolarnas organisation förutsattes icke; det enda undantaget
därifrån vore införande av nämnd i rådhusrätterna vid behandlingen
av grövre brottmål. Vad som i detta sammanhang krävde ett närmare övervägande
vore under dessa omständigheter allenast frågan om det nya rättegångssättets
inverkan på domstolarnas personalbehov.

I fråga om underrätterna påpekade departementschefen, att under
diskussionen rörande processlagberedningens förslag gjorts gällande, att förslaget
komme att medföra sådan ökning i häradshövdingarnas arbetsbörda,
att viss personalförstärkning bleve påkallad, medan från stadsdomarna motsvarande
farhågor icke framkommit. Otvivelaktigt borde dock enligt departementschefens
mening de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden
leda till en arbetsbesparing. Vad anginge förfarandet i rättegångsmål finge
anordningen med ett förberedande förfarande och en muntlig koncentrerad
huvudförhandling antagas innebära stora möjligheter till förenkling i förhållande
till tidigare gällande ordning. Tvistemål kunde bringas till avgörande
redan under förberedelsen och i enkla former. I de fall, då huvudförhandling
skulle förekomma, innebure förslaget, att vid denna en fullständig
handläggning av målet skulle äga rum och att domen skulle meddelas
inom kort tid därefter. Med denna ordning vore att jämföra då gällande ordning,
då målen handlades vid flera, ej sällan med lång tids mellanrum förekommande
rättegångstillfällen och domen meddelades först därefter. Uppenbart
vore även, att den nya rättegångsordningen beredde tillfälle till en långt
mera rationell arbetsfördelning än den tidigare gällande. En avsevärd arbetsbesparing
uppkomme även därigenom, att rättens ordförande, eller i rådhusrätt
annan ledamot av rätten, befriades från det tidigare bestyret med
uppsättande av dombok efter förhandlingen. Bland andra lättnader finge
framhållas, att bestämmelser om strafföreläggande innebure att i åtskilliga
fall, där åtal dittills prövades av rätten, ett enklare, extrajudiciellt förfarande
kunde anlitas.

Å andra sidan tillkomme i det nya förfarandet vissa uppgifter, som föranledde
ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen
komme sålunda att i större utsträckning än dittills taga befattning med
handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En
annan nytillkommande uppgift vore den ordning för delgivning av hapdlingar,
som föresloges. I allmänhet skulle delgivningen ske genom postverket;
rätten hade emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera
allmän synpunkt innebure anordningen en väsentlig förenkling av det dittillsvarande
delgivningsförfarandet och en minskning av delgivningskostnaderna
för såväl enskilda parter som det allmänna; tydligt vore dock, att
bestyret med delgivningen i någon män komme att belasta kansliarbetet.

Enligt departementschefens mening borde med hänsyn till det anförda
vara riktigast att söka mot varandra väga å ena sidan de uppgifter, som dittills
ankommit på underrätterna med avseende å rättegångsmålens handläggning,
och å andra sidan motsvarande uppgifter enligt förslaget. En dylik
avvägning syntes med stor visshet giva vid handen, att den samman -

— 38

lagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökades genom rättegångsreformen.
Enligt departementschefens mening hade man därför att utgå från att
behovet av arbetskrafter vid underrätterna i stort sett även efter reformens
genomförande vore att bedöma ur samma synpunkter, som redan då gjorde
sig gällande, eller antalet mål och dessas mer eller mindre svårutredda beskaffenhet.

Med hänsyn till att departementschefen sålunda funnit, att arbetsbördan
vid underrätterna icke komme att ökas genom rättegångsreformen, framlades
i propositionen icke några kostnadsberäkningar för dessas del.

I detta sammanhang erinrade departementschefen om det förslag beträffande
domstolarnas personalorganisation, som framlagts av domsagoutredningen
och vilket för den underordnade personalens del medförde ökade löneförmåner
å sammanlagt 400 000 kronor. Då detta förslag enligt departementschefen
emellertid avsåge redan föreliggande behov, vore det utan betydelse
för bedömande av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser för
statsverket.

I fråga om hovrätterna erinrade departementschefen i propositionen
till 1942 års riksdag inledningsvis om hovrätternas dåvarande organisation
och personalutrustning. Hovrätterna arbetade sålunda på avdelningar, benämnda
divisioner. Hela antalet divisioner vore femton, varav åtta i Svea
hovrätt, fyra i Göta hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge och en
i hovrätten för Övre Norrland. För varje division hade som regel beräknats
fem hovrättsråd; antalet hovrättsrådsbefattningar vore sammanlagt 76. Inberäknat
hovrätternas presidenter funnes därför i hovrätterna 80 ordinarie
domarbefattningar. Dessutom vore inrättade fem extra ledamotsbefattningar,
en dook endast för viss del av året.

De dåvarande kostnaderna för hovrätternas presidenter och ledamöter
kunde, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till ca 1 199 000 kronor.
Härvid hade emellertid hänsyn icke tagits till den personalförstärkning, som
påkallades av inrättande av den beslutade hovrätten för Västra Sverige
ävensom den hovrätt som enligt vad statsmakterna förutsatt borde tillkomma
för Nedre Norrland. Därest hänsyn toges även härtill, kunde den sammanlagda
kostnaden beräknas uppgå till ca 1 260 000 kronor.

För att tjänstgöra som vikarier för hovrättsråd ävensom för att uppehålla
de extra ledamotsbefattningarna vore i hovrätterna anställda assessorer
och andra adjungerade ledamöter. I övrigt funnes i hovrätterna fiskaler
och aspiranter, vilka biträdde med föredragning, respektive protokollföring
m. m., ävensom särskild personal för handhavande bl. a. av kansligöromålen.
Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjöte arvode såsom fiskaler.
Antalet fiskalsarvoden vore sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas antal
vore begränsat, för det dåvarande till 22.

För bedömande av behovet av personalförstärkningar i hovrätterna gjordes
i 1942 års proposition följande jämförelser och uttalanden mellan de
arbetsuppgifter, som för det dåvarande tillkomme hovrätterna, och motsvarande
uppgifter enligt den nya ordningen.

— 39 —

I fråga om fullföljda mål, erinrade departementschefen, skildes enligt
gamla rättegångsordningen mellan vademål — d. v. s. huvudsakligen sådana
tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts genom stämning — samt
civila och kriminella besvärsmål. Målen avgjordes efter föredragning inför
hovrätten. Föredragningen ankomme beträffande vademål som regel på
ledamot och i fråga om besvärsmål på fiskal. Föredraganden hade att bereda
målet till föredragning och därvid upprätta en föredragningspromemoria.
Efter föredragningen granskades handlingarna i målet av de ledamöter,
som deltoge i avgörandet.

Även förslaget till rättegångsbalk skilde mellan vademål och besvärsmål.
Härvid gällde dock andra grunder än dittills. Sålunda hänfördes till vademål
sådana rättegångsmål, däri talan fördes mot underrätts avgörande av
själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan fördes mot underrätts
avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn därtill komme, förutom
tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom
vademål. Dittills tillämpad ordning för målens föredragning komme
enligt förslaget att bibehållas i vissa mål. Detta vore till en början fallet
med besvärsmål. Även åtskilliga vademål kunde emellertid avgöras i enahanda
ordning. I tvistemål vore sålunda huvudförhandling icke erforderlig,
om vadetalan medgivits eller av hovrätten funnes uppenbart ogrundad. Rörde
vadetalan endast penningar eller sådant, som kunde skattas i penningar,
och uppginge det värde, varom tvistades i hovrätten, uppenbart icke till 500
kronor, kunde målet avgöras utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna
begärde sådan förhandling. Slutligen kunde enligt en ändring i beredningens
förslag tvistemål, vari fråga vore om allenast rättstillämpningen,
på parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten funne
uppenbart, att sådan ej erfordrades. Brottmål kunde avgöras utan huvudförhandling,
om talan av åklagaren fördes endast till den tilltalades förmån
eller talan, som fördes av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma
gällde, om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till
böter eller vite och anledning ej förekomme till ådömande av svårare straff
än böter eller annan påföljd än vite.

I andra fall än som nu berörts skulle, fortsatte departementschefen, huvudförhandling
hållas. Vid denna skulle alltid vadekäranden vara tillstädes;
i vad mån svaranden behövde inställa sig vore beroende av huruvida
föreläggande därom meddelats av hovrätten. Vid huvudförhandling i tvistemål
ankomme på parterna att, själva eller genom ombud, utföra sin talan
och förebringa sin bevisning. Enär förslaget medgåve att föihandling finge
äga rum, ehuru svaranden icke vore tillstädes, vore emellertid för sådant
fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg skulle, i den mån det erfordrades,
ur handlingarna framläggas vad svaranden anfört ävensom den av
honom vid underrätten förehragta bevisningen. I stort sett gällde vad nu
sagts även i brottmål, dock att det i regel skulle ankomma på hovrätten
att ur protokoll och andra handlingar framlägga den vid underrätten förehragta
bevisningen, i den mån det vore av betydelse för målet i hovi ätten.

— 40 —

Enligt denna ordning bortfölle i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet
det dittillsvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria.
Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens
ledamöter taga kännedom om handlingarna och vidtaga de åtgärder, som
erfordrades för förberedelsen. I stort sett borde, såvitt anginge här ifrågavarande
mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning
enligt dåvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra,
kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkomme den omständigheten,
att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som då i motsvarande
fall åtginge för målets föredragning. Detta behov borde i viss mån kunna
tillgodoses genom en utsträckning av sessionstiden från dåvarande fyra till
sex timmar. Med hänsyn därtill ansågs nödvändigt öka antalet avdelningar
eller eventuellt antalet ledamöter på vissa avdelningar.

Från nu angivna och vissa andra utgångspunkter kom departementschefen
därefter fram till den slutsatsen, att det erforderliga antalet ledamotsbefattningar
i hovrätterna kunde uppskattas till omkring etthundra. Med
det angivna antalet ledamotsbefattningar skulle hovrätterna kunna arbeta
på 20 avdelningar med i regel fem ledamöter på varje avdelning. Preliminärt
borde man enligt departementschefen räkna med sju avdelningar i
Svea hovrätt, tre avdelningar i var och en av Göta hovrätt, Skånska hovrätten
och hovrätten för Västra Sverige samt två avdelningar i vardera av
de båda norrländska hovrätterna. Med fyra hovrättsråd och en assessor på
varje avdelning skulle erfordras 80 hovrättsråd och 20 assessorer. Då presidenterna
i hovrätterna utom Svea hovrätt borde tjänstgöra som avdelningsordförande,
skulle dock antalet hovrättsråd icke behöva bliva högre än 75.

Kostnaderna för denna organisation beräknades i propositionen uppgå
till 1 398 200 kronor. Kostnaderna för den tidigare organisationen kunde
uppskattas till 1 262 445 kronor. Merkostnaden i anledning av reformen
skulle följaktligen för hovrätternas del uppgå till 135 755 kronor.

Det nu sagda hade avseende endast å hovrätternas presidenter och ledamöter.
Beträffande övriga befattningshavare ansågs någon nämnvärd kostnadsökning
icke föranledd av rättegångsreformen.

Vad anginge högsta domstolen erinrade departementschefen om
att för det dåvarande antalet justitieråd utgjorde 24 samt antalet revisionssekreterare
31. Varje revisionssekreterare hade dittills ansetts böra föredraga
omkring 21 dagar årligen.

Vidare erinrade departementschefen om att rättegångsreformen åsyftade
en genomgripande omläggning av förfarandet i högsta domstolen. I fullföljda
mal komnie salunda förfarandet att uppdelas å två stadier, avseende
det ena en förberedande prövning, huruvida skäl till fullföljande förelåge,
och det andra målets upptagande till materiellt avgörande. Efter verkställda
jämförelser med dittillsvarande förfarande kom departementschefen till
den slutsatsen, att genom den nya rättegångsordningen en avsevärd minskning
kunde komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Huruvida
detta förhållande i framtiden kunde föranleda minskning i justitierådens

— 41

antal vore vanskligt att bedöma. Med hänsyn härtill borde antalet justitieråd
tills vidare förbliva oförändrat. Vad åter anginge revisionssekreterarna
kunde en minskning av deras antal med säkerhet förutsägas. Det erforderliga
antalet revisionssekreterare beräknades därvid till 18. Den härav uppkomna
besparingen bleve 166 500 kronor.

I fråga om övriga befattningshavare vid nedre justitierevisionen borde
enligt departementschefen någon kostnadsökning i anledning av rättegångsreformen
icke vara att förvänta. Snarare kunde besparingar genomföras,
t. ex. genom att promemorieskrivningen förenklades.

I anslutning till domstolarnas personalkostnader berörde departementschefen
vissa andra utgifter, sammanhängande med domstolsväsendet
och rättegången. De utgifter, som därvid komme i betraktande, vore dels
vissa sådana, som bestredes av anslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter, dels ersättningar åt nämndemän, dels ock reseersättningar åt
domare med biträden. Departementschefen framhöll, att det icke vore möjligt
att beträffande dessa utgiftsposter genomföra någon siffermässig beräkning
av det belopp, vartill dessa poster kunde komma att uppgå efter
rättegångsreformens genomförande i förhållande till deras dåvarande
storlek.

I fråga om ersättning av allmänna medel åt vittnen ansåg departementschefen
det icke uteslutet, att den nya rättegångsordningen kunde, såvitt
anginge underrättsförfarandet, visa sig leda till en minskning av utgifterna.
I den mån vittnena skulle höras i högre rätt kunde däremot en kostnadsökning
uppkomma. Beträffande ersättningar av allmänna medel åt
offentliga försvarare för tilltalade i brottmål vore enligt departementschefens
mening någon utgiftsökning att emotse med hänsyn till att offentlig
försvarare enligt förslaget kunde förordnas redan under förundersökningen.

Vad anginge ersättning till nämndemän framhöll departementschefen, att
i den mån en allmän höjning av då utgående ersättningar framdeles ansåges
böra genomföras, denna icke borde räknas rättegångsreformen till last. Någon
nämnvärd förändring i fråga om statsverkets kostnader för nu ifrågavarande
ändamål borde icke behöva inträda i anledning av reformen.

Beträffande resekostnader till domare m. fl. i häradsrätterna borde enligt
departementschefens mening någon nämnvärd kostnadsökning icke föranledas
av rättegångsreformen. Däremot vore en förhöjning av det utgående
anslaget till reseersättningar i hovrätterna att emotse med hänsyn till de
föreslagna bestämmelserna om hovrättsting.

I fråga om åklagarväsendet framhöll departementschefen, att genom
1936 års landsfogdereform den nya landsfogdeorganisationen komme
att väl fylla de ökade anspråken på dessa åklagare. En utökning av antalet
assistentbefattningar borde dock bliva nödvändig. 1 viss mån påkallades en
sådan utökning av redan då rådande förhållanden. Även den genomförda
omorganisationen av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna med den
förstärkning av arbetskrafterna, denna organisation inncburc, kunde förväntas
tillgodose de krav, som komme att ställas på ifrågavarande åklagare. Den

— 42 —

nya rättegångsbalkens bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt
borde komma att medföra ökade resekostnader. Såsom ägnade att nedbringa
resekostnaderna finge dock framhållas anordningen med hovrättsting
ävensom den omständigheten, att huvudförhandling i hovrätt som regel
ej skulle hållas i ringare brottmål.

Vad slutligen angår processkostnaderna erinrade departementschefen
om att enligt uttalande i propositionen nr 80/1931 vid utformandet
av en rättegångsordning strävandena icke uteslutande kunde inriktas på att
förfarandet hleve så fulländat och ändamålsenligt som möjligt. Tillika
finge beaktas, att anlitandet av domstolarna icke åsamkade parterna otillbörliga
kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift, om kostnaderna
för en rättegång avhölle den berättigade från att göra sin rätt gällande
eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk.

Vikten av att processkostnaderna kunde hållas inom skäliga gränser
framträdde enligt departementschefen särskilt starkt i fråga om underrättstörfarandet.
Enligt den åsikt, som Advokatsamfundet hade uttalat i sitt yttrande
över processkommissionens förslag, vore i fråga om rättsskipningens
kostsamhet för parterna det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren
ställde sig relativt dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet
vore, och ej heller särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning
anslöt sig ock propositionen nr 80/1931. Enligt vad som uttalades i ifrågavarande
proposition borde förfarandets koncentration medföra att antalet
inställelser — förberedelsen inräknad — bleve mindre än dittills. Förberedelsen
medförde ock, att rättegången förenklades; tvistepunkter bortfölle
genom förlikning eller medgivande, och parterna vunne redan från början
översikt över tvisteläget.

Det vore ock enligt vad departementschefen framhöll i 1942 års proposition
tydligt, att det dittillsvarande förfarandet med inställelse för parterna
vid ett flertal rättegångstillfällen ofta vållade stora kostnader. Dessa kunde
genom rättegångens koncentration väsentligt nedbringas. Den tidsutdräkt
och det arbete, som genom uppskoven vållades parterna och deras ombud,
medförde stora olägenheter.

Att särskilt i mindre mål processkostnaderna vid underrätterna nedbringades
vore enligt departementschefen av stor betydelse ur statsekonomisk
synpunkt i de fall, då part åtnjöte fri rättegång. För förbilligande av
rättegången i sådana mål hade i förslaget vidtagits särskilda anordningar.
Beredningen hade i denna del framhållit, att ehuru beredningen icke ansett
sig böra föreslå något särskilt bagatellförfarande, denna ståndpunkt likväl
icke uteslöte sådana förenklingar i det allmänna förfarandet, som med hänsyn
till rättsskipningsuppgiftens natur i det särskilda fallet kunde visa sig
ändamålsenliga. Särskilt hade beredningen i detta sammanhang erinrat om
förberedelsens betydelse. Vid denna kunde i tvistemål målet vid någondera
partens utevaro avgöras genom tredskodom. Även då parterna kommo tillstädes,
kunde under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband
med förberedelsen. Förutsättningar härför vore att antingen båda par -

— 43 —

terna samtyckte till huvudförhandling omedelbart eller ock saken funnes
uppenbar. Huvudförhandling ägde då rum genast efter förberedelsens slut
och inför samma domare som handlagt förberedelsen. Beredningen hade uttalat,
att genom denna anordning tillfälle bereddes till ett snabbt och föga
kostsamt avgörande av enklare mål liksom av mål, vari pa grund av erkännande
eller andra omständigheter någon ovisshet icke förelåge om utgången.
I detta sammanhang borde beaktas förberedelsens betydelse för
åvägabringande av förlikning. Enligt förslaget ålåge det rätten att vid förberedelsen,
om det funnes lämpligt, söka förlika parterna. Med hänsyn till
de friare former, varunder förberedelsen ägde rum, syntes den ock väl lämpad
för denna uppgift.

Departementschefen erinrade vidare om att även för behandling av mindre
brottmål förslaget medgåve vissa lättnader. Särskilt erinrades om förslagets
bestämmelser om strafföreläggande.

Obestridligt vore enligt departementschefen att överrättsförfarandet i viss
mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna liksom att i de fall, då
sådan inställelseskyldighet förelåge, kostnaderna komme att i viss mån stiga.
Ytterligare tillkomme nya kostnader i den mån vittnesförhör komme att
äga rum. Även detta förhållande hade, framhöll departementschefen, vunnit
beaktande vid förslagets utarbetande. Upptagandet av vittnesbevisning i
överrätt hade sålunda begränsats; i högsta domstolen skulle sådant upptagande
förekomma endast i undantagsfall. Skyldighet för part att inställa sig
personligen hade vidare för överrätterna gjorts mindre omfattande än för
underrätterna. Slutligen hade i vissa fall, då hänsyn till kostnaderna gjorde
sig starkt gällande, inställelseskyldighet för parterna, personligen eller genom
ombud, icke föreskrivits; målet skulle i dessa fall i regel avgöras på
handlingarna.

Sammanfattningsvis anslöt sig departementschefen i fråga om förfarandets
inverkan på processkostnaderna till vad i denna fråga yttrats i 1931
års proposition, nämligen att i det större antalet mål, där rättegången vore
avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme att
understiga än överstiga vad dittills varit vanligt samt att i de mål, som fullföljdes
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför
hög grad, överstiga de dåvarande.

I utlåtande nr 2 över propositionen nr 5/1942 uttalade första särskilda
utskottet, att det stode klart för utskottet, att någon exakt beräkning av de
ekonomiska konsekvenserna av rättegångsreformen över huvud icke kunde i
förväg verkställas. Vid en sådan beräkning förelåge en särskild svårighet
däri, att i fråga om vissa av de organisatoriska åtgärder, som satts i samband
med rättegångsreformen, behov förelegat redan under dåvarande rättegångsordning,
även om dessa behov bleve särskilt aktuella på grund a\
reformens genomförande. Syftet med de framlagda kalkylerna finge även
anses ha varit allenast att giva en ungefärlig uppfattning om reformens
verkningar i ekonomiskt avseende. Med nu antydda utgångspunkter hade
utskottet icke ansett sig böra i detalj ingå på någon närmare granskning

— 44 —

av de gjorda beräkningarna. Även om statsverkets utgifter för rättsskipningen
efter reformen skulle visa sig uppgå till högre belopp än som antagits i
propositionen, funne utskottet det likväl uppenbart, att kostnaderna icke
kunde bliva av den storleksordning, att de kunde åberopas som ett skäl mot
reformens genomförande.

Riksdagen lämnade utskottets uttalande i förevarande avseende utan erinran.

I proposition nr 268 till 1947 års riksdag framlades bl. a. det anslagsbehov,
vilket för domstolsväsendet aktualiserades av den nya rättegångsordningens
ikraftträdande den 1 januari 1948.

Vad angår häradsrätterna hemställde Kungl. Maj:t om en ökning
av anslaget till avlöningar vid häradsrätterna från 5 627 000 kronor till
10 051 500 kronor. Den föreslagna anslagsökningen angavs sammanhänga
med bl. a. en föreslagen förstärkning av häradsrätternas personalorganisation
inför övergången till den nya rättegångsordningen. Departementschefen
erinrade därvid om att en uppskattning av arbetsbördan efter nya RB:s
ikraftträdande verkställts av 1943 års domarutredning. Domarutredningen
hade påkallat en utökning av personalorganisationen vid hovrätterna i speciellt
två avseenden, nämligen såvitt anginge tingsdomarna och de icke
rättsbildade biträdena. Däremot hade av utredningen icke ifrågasatts några
större förändringar vad beträffar tingssekreterarna, beträffande vilka i stället
viss återhållsamhet i fråga om inrättande av nya tjänster ansågs böra
iakttagas. Jämväl tingsnotarieorganisationen borde bibehållas i ungefär samma
omfattning som dittills.

Vad angår tingsdomarna hade domarutredningen uttalat, att den dömande
verksamheten i många domsagor vore av sådan omfattning, att den icke
i sin helhet kunde handhavas av häradshövdingen, samt att de befattningshavare,
som jämte häradshövdingen i större utsträckning skulle fullgöra
domaruppgifter, måste vara väl kvalificerade för detta uppdrag. Med hänsyn
härtill borde enligt utredningen tingsdomarbefattningar inrättas i ytterligare
nio domsagor, varjämte löneställningen för dessa befattningar borde förbättras
genom uppflyttning från 29 till 30 lönegraden.

Departementschefen fann, att tingsdomarbefattningar vore erforderliga i
allenast sju av de föreslagna domsagorna. Däremot borde dylika befattningar
inrättas i tre andra, särskilt arbetstyngda domsagor, varför totala antalet
tingsdomare föreslogs utökat med tio till 21. Löneställningen föreslogs
höjd till 30 lönegraden.

Vad beträffar biträdesorganisationen hade utöver den av domarutredningen
verkställda utredningen en särskild utredning verkställts. Det i sistnämnda
utredning framlagda förslaget innebar i åtskilliga avseenden en
beskärning av vad hovrätterna i sina anslagsframställningar betecknat som
oundgängligen nödvändigt. Enligt förslaget skulle dock trots detta övergången
till den nya rättegångsordningen kräva en ej ringa utvidgning av
biträdesorganisationen. Då det enligt departementschefen icke vore möjligt
att med säkerhet beräkna arbetsbelastningen under den nya ordningen,

— 45 —

kunde en större organisationsförändring än den i nyssnämnda förslag angivna
icke förordas. Förslaget, som enligt departementschefen borde läggas
till grund för organisationsförändringen för biträdeskåren, innebar inrättande
av särskilda tjänster för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna. För
sådana domsagobiträden, åt vilka i större utsträckning skulle anförtros att
på eget ansvar handha de kvalificerade expeditionella bestyr, som enligt den
nya rättegångsordningen koinme att åvila domsagokanslierna, föreslogos salunda
särskilda kanslisttjänster i dåvarande lönegrad A 15. För samma ändamål
borde vidare antalet biträdesbefattningar i dåvarande 11 lönegraden
ökas. Härjämte beräknades övergången till den nya rättegångsordningen
kräva en icke ringa utvidgning av biträdesorganisationen i övrigt. Sammanlagda
antalet biträdesbefattningar i domsagorna föreslogs därför i propositionen
i enlighet med det sålunda av utredningen framlagda förslaget skola
utgöra 464, nämligen 17 kanslister i dåvarande lönegrad A 15, 88 kansliskrivare
i A 11, 69 kontorister i A 9, 76 kanslibiträden i A 7 och 67 kontorsbiträden
i A 4 samt 147 biträden i lönegraderna Ex 2—Eo 4. Till jämförelse
må nämnas, att den dåvarande biträdesorganisationen i domsagorna utgjordes
av 258 extra ordinarie biträden, varav 31 i Eo 11, 47 i Eo 9, 56 i Eo 7,
86 i Eo 4 och 38 i Eo 2. Härtill kom ett mindre antal biträden i arvodesbefattningar
samt 4 stenografikunniga biträden. Enligt tidigare av riksdagen
preliminärt fattat beslut skulle biträdesorganisationen, fullt utbyggd, omfatta
277 biträden.

I fråga om propositionens förslag på denna punkt uttalade det sammansatta
stats- och första lagutskottet i utlåtande nr 3/1947, att det icke givit
anledning till erinran. Utskottet ville emellertid understryka vikten av att
strävandet att från den rättsbildade personalen avlasta icke juridiska göromål
energiskt fullföljdes. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionens
hemställan.

Även vad angår personalorganisationen vid hovrätterna och löneställningen
för befattningshavarna vid dessa innefattade 1947 års proposition
i åtskilliga hänseenden förstärkningar och förbättringar, vilka i huvudsak
betingades av övergången till den nya rättegångsordningen. Anslaget
till avlöningar vid hovrätterna föreslogs i anledning härav höjt från 2 189 600
kronor till 3 991 600 kronor.

I fråga om behovet av ledamöter i hovrätterna efter nya RB:s ikraftträdande
framhöll departementschefen — efter att ha erinrat om dels att i en
år 1944 utarbetad promemoria angående hovrätternas arbetsgifter m. m.
föreslagits en ökning med 20 ledamotsbefattningar och dels att domarutredningen
härvidlag förordat en ökning med 30 — att det mötte stora svårigheter
att på förhand bilda sig en säker uppfattning om ledamotsbehovet i
hovrätterna under den nya rättegångsordningen. Att det muntliga förhandlingssättet
krävde en icke obetydlig förstärkning av antalet ledamöter vore
dock obestridligt. I avbidan på närmare erfarenheter av arbetsförhållandena
borde därvid en ökning av ledamotsantalet begränsas till 20. Därvid hade
särskilt tagits i beaktande att, även om de muntliga förhandlingarna i all -

46 —

mänhet maste bliva åtskilligt mer tidskrävande än målens behandling enligt
dittillsvarande ordning, en ej ringa tidsvinst för hovrättsledamöterna kunde
beräknas genom att utarbetandet av föredragningspromemorior bortfölle
och arbetet med kontrolläsning av målen endast delvis kvarstode. Med utgångspunkt
från att i hovrätterna skulle finnas, förutom 6 presidenter, omkring
95 ordinarie ledamöter och under förutsättning att hovrättsavdelningarna
liksom dittills regelmässigt skulle bestå av 4 å 6 ledamöter, borde man
vidare enligt departementschefen räkna med 21 avdelningar för hela riket.
Vid proportionell fördelning mellan de olika hovrätterna komme därvid
på Svea hovrätt liksom dittills åtta avdelningar, på envar av Göta hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige och Skånska hovrätten tre avdelningar och på
vardera av de bada norrländska hovrätterna två avdelningar. Proportionen
mellan antalet hovrättsråd och ordinarie assessorer borde vidare bestämmas
så, att av de omkring 80 ledamöter, som ej voro divisionsordförande, 21 ■—
alltså en för varje hovrättsavdelning — bleve ordinarie assessor. Propositionens
förslag i denna del innebar sålunda en utökning av antalet ordinarie
ledamöter i hovrätterna med 20.

För de dåvarande hovrättsråden med ordförandefunktioner föreslogs i propositionen
en förbättring av löneställningen genom uppflyttning till dåvarande
lönegrad B 2 å chefslöneplanen. Ifrågavarande hovrättsråd, vilka borde
erhålla tjänstebeteckningen lagman, uppgingo till ett antal av 16. Såsom
motivering anfördes att uppdraget som divisionsordförande i hovrätt under
senare år erhållit ökad betydelse på grund av den vidgade användningen
av muntligt förfarande och de särskilda krav, som förhandlingsledningen
under sådana förhållanden ställde på ordföranden.

I fråga om fiskalsaspiranterna slutligen föreslogs i propositionen en utökning
av antalet aspirantarvoden från 24 till 48. I avseende å aspiranterna
hade domarutredningen uttalat att efter rättegångsreformen dessa borde
erhålla vidgade arbetsuppgifter och över huvud beredas heltidsarbete. De
borde därvid — bortsett från rena prövningsuppgifter — biträda ledamöter
vid beredande av mål, tjänstgöra som protokollförare vid rättegångsförhandlingar
samt i viss omfattning fullgöra föredragning i fiskals eller ledamots
ställe.

Vad angår hovrätternas behov av biträdespersonal efter rättegångsreformens
genomförande hade denna fråga gjorts till föremål för särskild
utredning med utgångspunkt från hovrätternas anslagsäskanden i ämnet.

I utredningen hade föreslagits en väsentlig förstärkning av hovrätternas biträdesorganisation,
innefattande såväl höjning av löneställningen för åtskilliga
tjänster som inrättande av nya befattningar. På grundval härav
föreslogs i propositionen en utökning av biträdeskåren från 53 till 86 befattningshavare.
Härjämte borde beräknas 14 stenografarvoden att tilldelas
stenografikunniga biträden.

I enlighet med de sålunda föreslagna personalförstärkningarna skulle personalförteckningen
för hovrätterna — bortsett från presidenterna — upptaga
16 lagmän i lönegrad B 2, 59 hovrättsråd i A 30, 21 assessorer i A 29

— 47 —

och 46 i Eo 29, 51 fiskaler i Eo 22, 2 kanslister i A 15, 19 kansli skrivare i
A 11, 4 kontorister i A 9, 14 kanslibiträden i A 7, 9 kontorsbiträden i A 4
samt 36 icke ordinarie biträden i Ex 2—Eo 4.

I avseende å frågan om förstärkning av hovrätternas personalorganisation
uttalade vederbörande utskott att det mötte stora svårigheter att på förhand
bilda sig någon säker uppfattning om ledamotsbehovet i hovrätterna under
den nya ordningen; det kunde därför icke anses uteslutet, att den av Kungl.
Maj :t föreslagna ledamotsramen på någon punkt kunde visa sig för snäv.
Utskottet ansåg sig på detta stadium icke böra föreslå en annan uppskattning
än den i Kungl. Maj:ts förslag antagna. Även riksdagen anslöt sig
härtill.

Vad angår högsta domstolen och nedre justitierevision
e n erinrade departementschefen, att arbetsförhållandena därstädes, till
skillnad från vad som vore fallet för hovrätternas och häradsrätternas del,
icke koinme att omedelbart påverkas av den nya rättegångsordningen. Med
hänsyn härtill borde av det nya förfarandet betingade anslagsberäkningar
och organisationsförändringar för denna instans vidkommande i huvudsak
upptagas först i statsverkspropositionen till 1948 ars riksdag.

I nyssnämnda statsverksproposition äskades till avlöningar för högsta
domstolen m. m. för budgetåret 1948/49 ett belopp av 1 830 600 kronor mot
1 916 700 kronor året förut.

För högsta domstolens del föranleddes därvid inga ändringar i fråga om
anslagsbehovet.

Beträffande frågan om nedre justititerevisionens organisation efter rättegångsreformens
genomförande erinrade departementschefen i 1948 års
statsverksproposition om att denna fråga varit föremål för utredning av inom
justitiedepartementet särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa hade därvid
beräknat behovet av revisionssekreterare till 26. Departementschefen uttalade
för egen del, att varje beräkning av behovet av revisionsskreterare i
flera avseenden måste grundas på ovissa faktorer. Med hänsyn till att arbetet
med arbetsbalansens nedbringande måste fortgå ännu någon tid, syntes
det dock icke nödvändigt att för det dåvarande taga ståndpunkt till den
gjorda uppskattningen.

Vad härefter angår personalen i övrigt vid nedre justitierevisionen hade
ovannämnda sakkunniga förordat en indragning av en protokollssekreterare
och två amanuenser. Detta kunde delvis möjliggöras genom de förenklingar
i arbetssättet, det nya förfarandet innebure för berörda befattningshavare.
För biträdespersonalens del skulle enligt de sakkunnigas förslag visa sig
erforderligt med en höjning av löneställningen för vissa av ifrågavarande
befattningshavare, därest det framförda förslaget om en omfördelning av
arbetet, varigenom bl. a. en del göromål skulle överflyttas från den rättsbildade
personalen till kvalificerad biträdespersonal, genomfördes. I fråga
om denna personal föreslogs en utökning med 1 kansliskrivare i Ca 15 och
8 kanslibiträden i Ca 11 samt minskning med 10 kontorsbiträden. Erforderligt
antal biträden för skrivgöromål uppskattades till 15. Sedan de sak -

— 48 —

kunnigas förslag blivit föremål för översyn av 1947 års biträdesutredning,
anslöt sig departementschefen i stort sett till detsamma. Även i övrigt biträdde
departementschefen vad de sakkunniga förordat.

I de avseenden, varom här är fråga, föranledde propositionen icke någon
erinran från statsutskottets sida.

I såväl 1948 som 1949 års statsverkspropositioner har i anledning av från
hovrätterna framförda förslag om utökning av den vid 1947 års riksdag
fastställda personalorganisationen i hovrätterna och domsagorna betonats,
att denna närmast hade karaktären av försöksorganisation. Innan ännu
tillräckliga erfarenheter vunnits för att bedöma, i vad mån den fastställda
domstolsorganisationen motsvarade den nya rättegångsordningens krav,
borde därför icke komma i fråga att vidtaga ändringar i densamma. Endast
sådana anslagskrav, vilka icke omedelbart föranleddes av processrelormen,
borde i princip föranleda framställning till riksdagen.

För budgetåren 1948/49 och 1949/50 ha anvisats till avlöningar vid häradsrätterna
9 299 000 respektive 9 516 300 kronor, vid hovrätterna 4 271 700
respektive 4 337 400 kronor samt vid högsta domstolen 1 830 600 respektive
1 770 000 kronor. Nettoutgiften till avlöningar utgjorde budgetåren
1947/48 och 1948/49 för häradsrätterna 8 093 411 respektive 8 618 258
kronor, för hovrätterna 3 308 717 respektive 3 854 493 kronor samt för högsta
domstolen 1 845 497 respektive 1 810 913 kronor. Om hänsyn även tages
till utgifter för löpande omkostnader, utgjorde kostnaderna för den statliga
domstolsapparaten (högsta domstolen m. m., hovrätterna, häradsrätterna)
under budgetåret 1948/49 sammanlagt 15 402 305 kronor. Till jämförelse
må nämnas att totalkostnaderna för de statliga domstolarna, beräknade
på motsvarande sätt, för budgetåret 1946/47 uppgingo till sammanlagt
10 029 920 kronor.

Även i vissa andra avseenden ha uppkommit merkostnader, sammanhängande
med processreformens genomförande.

Sålunda har anslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter höjts från 700 000 kronor budgetåret 1946/47 till 1 100 000
kronor 1948/49. Därmed avsågs att täcka de ökade kostnader, som i samband
med processreformen uppkommit i fråga om ersättning till vittnen i
brottmål m. fl. mål, offentliga försvarare, frikända tilltalade samt personer,
som höras under förundersökning i brottmål. Utgifterna för angivna
andamål uppgingo under budgetåret 1948/49 till 1 896 212 kronor.

Vidare har anslaget till kostnader enligt lagen om fri rättegång
höjts från 600 000 kronor budgetåret 1946/47 till 1 000 000 kronor
1948/49. Höjningen har föranletts dels av den nya processordningens
krav på muntlighet i alla instanser, vilket nödvändiggör partsinställelse i
större utsträckning än tidigare, dels av vissa i samband med processreformen
vidtagna ändringar i lagen om fri rättegång, vilka inneburit en utvidgning
av de förmåner, som ingå i den fria rättegången. Utgifterna uppgingo
under budgetåret 1948/49 till 1 005 240 kronor.

— 49 —

Slutligen har anslaget till reseersättningar till nämndemän
höjts från 700 000 kronor 1946/47 till 1 000 000 kronor 1948/49. Anslagshöjningen
var väsentligen avsedd att möta de ökade utgifter, vilka voro att
förvänta på grund av det ökade antalet tingsresor efter rättegangsreformens
genomförande. Utgifterna uppgingo 1948/49 till 1 006 157 kronor.

För belysande av den verkan i ekonomiskt avseende den nya rättegångsreformen
medfört för städernas del ha revisorerna, på grundval av från
direktionen för Stockholms stads rättsväsende införskaffat material, verkställt
en utredning, utvisande stadens kostnader för Stockholms magistrat
och rådhusrätt samt åklagarmyndigheten i Stockholm under åren 1947
och 1949.

Rådhusrätten var under år 1947 organiserad på åtta ordinarie avdelningar
och en extra. Personalen bestod av — förutom borgmästaren, 25 rådmän,
40 assessorer och 60 rättsbildade biträden — 108 icke rättsbildade biträden
samt 48 stadstjänare. Den av stadsfullmäktige godkända organisationen
av rådhusrätten innebar, att domstolen skulle uppdelas på nitton mindre
avdelningar. Domarpersonalen blev till antalet ungefär lika stor som tidigare,
men antalet rådmän ökades på bekostnad av antalet assessorer. År
1949 har antalet avdelningar ytterligare utökats så att dessa f. n. äro tjugofyra.
Tills vidare skall rådhusrätten bestå av — förutom borgmästaren,
30 rådmän, 16 extra rådmän, 30 assessorer, därav 4 extra, samt 41 rättsbildade
biträden — 137 icke rättsbildade biträden samt 55 stadstjänare.
ökningen i jämförelse med år 1947 omfattar sålunda 21 rådmän, 29 icke
rättsbildade biträden och 7 stadstjänare; å andra sidan utgör minskningen
av antalet assessorer 10 samt av antalet rättsbildade biträden 19. Vidare
tjänstgöra i rådhusrätten av stadsfullmäktige utsedda nämndemän, sammanlagt
450. Av dessa skola minst sju och högst nio jämte lagfaren ordförande
tjänstgöra i varje mål, däri rätten enligt lag skall bestå av lagfaren
domare och nämnd.

Personalkostnaderna för år 1947 uppgingo till runt 3 151 700 kronor. Av
bokföringen kan icke direkt utläsas, hur stor del härav, som kommer på
rättsbildad respektive icke rättsbildad personal, men enligt beräkningar
torde ca 1 778 900 kronor belöpa på den förstnämnda personalkategorien
och ca 1 372 800 kronor på den senare.

Personalkostnaderna för tiden 1/1—30/9 1949 utgjorde för den rättsbildade
personalen 1 769 791 kronor och för biträdespersonalen 1 183 181
kronor. Kostnaderna för fjärde kvartalet kunna ungefärligen beräknas för
den förra personalgruppen till ca 615 000 kronor och för den senare till
396 000 kronor eller totalt för år 1949 ca 2 384 800 respektive 1 579 200
kronor eller tillhopa för år 1949 3 964 000 kronor.

Utgiftsökningen blir alltså 812 300 kronor, varav ca 225 000 kronor hänföra
sig till den nya nämndemansinstitutionen.

De bokförda utgifterna på omkostnadsstaten för år 1947 uppgingo till
489 987 kronor.

4—498/40. Rev. berättelse ang. statsverket år /949. /.

— 50 —

Motsvarande kostnader för år 1949 torde komma att uppgå till ca 1 320 500
kronor. Av sistnämnda belopp utgör ca 989 950 kronor årliga kostnader.
Dessa ha alltså ökat med 500 000 kronor. Återstoden utgör engångskostnader.

Vid åklagarmyndigheten funnos år 1947 anställda 14 åklagare, och biträdespersonalens
antal utgjorde likaledes 14. Enligt det av stadsfullmäktige
i juli 1947 godkända förslaget till ny organisation av åklagarmyndigheten
indelades myndigheten i åklagarkammare, till antalet sju, var och en under
ledning av en stadsfiskal. Denne skulle biträdas av assistenter. Sammanlagda
antalet åklagare ökade enligt förslaget från 14 till 24. Sedermera har
genom skilda beslut åklagarkamrarna ökat till f. n. 9 och åklagarnas antal
till 29. Härtill kommer en väsentlig utökning av biträdespersonalen från
14 år 1947 till 29 innevarande år.

Förbrukningen på löneanslagen under år 1947 uppgick sammanlagt till
runt 373 500 kronor.

Under år 1949 uppgå de bokförda kostnaderna på löneanslagen för tiden
1/1—30/9 till runt 578 400 kronor, varav på åklagarpersonal kommer
431 200 kronor och på biträdespersonal 147 200 kronor.

För sista kvartalet ha kostnaderna för åklagarna beräknats till ca 138 000
kronor och för biträdespersonalen till ca 49 000 kronor. Totalt torde personalkostnaderna
för åklagarmyndigheten för år 1949 komma att uppgå till
ca 765 400 kronor fördelade på åklagarna med ca 569 200 kronor och på
biträdespersonalen med ca 196 200 kronor.

Utgiftsökningen blir alltså 391 900 kronor.

I fråga om omkostnaderna uppgår den årliga kostnadsökningen till
144 500 kronor.

Vid en jämförelse av de här berörda myndigheterna åren 1947 och 1949
i fråga om såväl organisation som kostnader måste följande beaktas. De
för nämnda båda år redovisade siffrorna äro ej direkt jämförbara så tillvida,
att fr. o. in. den 1 januari 1948 all personal överförts å nya avlöningsreglementen,
varigenom personalen i allmänhet fått sina löner avsevärt
uppreglerade. Vidare måste framhållas, att juristkonflikten år 1948 medförde
en kraftig arbetsbalans för myndigheterna. För att avarbeta denna arbetsbalans
har staden vid olika tillfällen beviljat medel till viss personaltörstärkning
vid båda myndigheterna, men arbetsuppgifterna gripa på ett
sådant sätt in i varandra, att man icke med någon säkerhet kan fastställa
till hur stor del ökningen beror på merarbetet i anledning av den nya rättegångsreformens
genomförande eller på arbetsbalansens avarbetande.

Härjämte måste hänsyn tagas till den under de senaste åren allt mer stegrade
kriminaliteten, vilken givetvis bidragit till att öka myndigheternas arbetsbörda.
Emellertid må omnämnas, att förste stadsfiskalen i en av 1948
års polisutredning begärd undersökning i denna fråga den 8 januari 1949
kommit till det resultatet, att ca 50 procent av den under 1948 uppkomna
balansen vid åklagarmyndigheten föranletts av merarbetet genom den nya
processordningens genomförande.

— 51 —

En jämförelse mellan de sammanlagda kostnaderna för rådhusrätten,
magistraten och åklagarmyndigheten i Stockholm under kalenderåren 1947
och 1949 ger sålunda till resultat en total kostnadsökning å 1 848 700 kronor.
I denna beräkning äro emellertid alla av reformen beroende engångsutgifter
för lokaler och inventarier frånräknade. Å andra sidan bör vid
ett bedömande av angivna kostnadsuppgift hänsyn tagas till den stegring
av kostnaderna under 1949, som föranletts av den under 1948 inträffade
juristkonflikten ävensom stegringen av kriminaliteten. Med hänsyn tagen
till denna stegring har direktionen för Stockholms stads rättsväsende beräknat
de direkt av processreformen föranledda kostnaderna till ca 1 000 000
kronor för år.

Revisorernas uttalande. Frågan om de ekonomiska verkningar, vilka voro
att förvänta i anledning av den av riksdagen i princip godkända rättegångsreformen,
förelädes genom proposition nr 5 1942 års riksdag i anslutning
till det samtidigt framlagda förslaget till rättegångsbalk. I propositionen angavs
därvid uppgiften närmast vara att undersöka det nya rättegångsväsendets
inverkan på personalbehovet inom domstols- och åklagarväsendet samt
därav föranledda förändringar i fråga om personalkostnaderna.

De i propositionen framlagda kostnadsberäkningarna hänförde sig väsentligen
till överinstanserna. Vad angår underrätterna hade departementschefen
nämligen funnit, att arbetsbördan för dessa icke komme att ökas genom rättegångsreformen
samt att reformen icke heller i och för sig vore av beskaffenhet
att böra inverka på domarpersonalens avlöningsförhållanden. Med
hänsyn härtill hade för underrätternas del någon siffermässig beräkning icke
verkställts. För hovrätterna hade däremot ansetts erforderligt inrätta ett antal
nya ledamotsbefattningar, för vilka merkostnaden beräknades uppgå till
omkring 135 000 kronor om året. Det ändrade förfarandet i högsta instans
hade ansetts medgiva en väsentlig nedsättning av antalet revisionssekreterare,
varigenom skulle ernås en årlig besparing å 166 500 kronor. Utöver
sålunda angiven kostnadsökning hade även i andra avseenden ansetts kunna
uppkomma en icke närmare uppskattad ökning av statsverkets utgifter för
rättegångsväsendet, såsom i fråga om ersättningar av allmänna medel åt
vittnen och parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade eller misstänkta
personer, reseersättningar åt domare och åklagare, m. m. Besparingsberedningen,
som hade tagit del av den sålunda verkställda utredningen, hade
för sin del funnit, att även om vissa merkostnader uppkomme, anledning
icke funnes att av statsfinansiella skäl avråda från reformarbetets framläggande,
därest detta av andra skäl ansåges vara av betydelse.

Erfarenheten under den tid, som förflutit sedan den nya rättegångsordningen
varit föremål för statsmakternas prövning, har utvisat, att den i
propositionen uppdragna kostnadsramen varit alltför snäv. Den lämnade
redogörelsen ger sålunda vid handen, att de ekonomiska verkningarna av
processreformen blivit mycket större än vad som förutsatts vid rättegångsbalkens
antagande, över huvud taget kan man icke frigöra sig från det in -

— 52 —

trycket, att vid processreformens förberedande de rent processuella frågorna
kommit i förgrunden, medan såväl de finansiella som de processekonomiska
synpunkterna ägnats mindre uppmärksamhet. Icke heller synes
reformen ha föregåtts av någon utredning om de framtida möjligheterna
att tillgodose uppkommande personalbehov. De merkostnader, som med
hänsyn härtill uppkommit, äro av en betydande storleksordning. Med den
av 1947 års riksdag godkända personalorganisationen vid domstolsväsendet
belöpte sig anslagsökningen för häradsrätterna till ungefär 4,5 miljoner
kronor samt för hovrätternas del till ungefär 1,8 miljoner kronor, medan processförfarandet
i högsta domstolen ännu icke hunnit i nämnvärd mån
påverka anslagsbehovet därstädes. Utöver nu angivna anslagsökningar har
uppkommit en enligt beräkningarna icke närmare uppskattad ökning av
statsverkets utgifter för kostnader enligt lagen om fri rättegång samt för
ersättningar av allmänna medel åt domare, vittnen och parter med i vartdera
fallet 400 000 kronor ävensom till reseersättningar till nämndemän
med 300 000 kronor. Till de av processreformen föranledda kostnaderna
böra hänföras jämväl sådana indirekta kostnader, som uppkommit för
postverket på grund av dess bestyr med officialdelgivningen av rättegångsinlagor,
kallelser in. in., för polismyndigheter för parters m. fl. efterspanande,
kallande och hämtande till huvudförhandling, för fångvårds- och
andra anstaltsmyndigheter för intagnas inställande till huvudförhandling i
hovrätt, m. in.

Vid ett bedömande av de angivna kostnadsuppgifterna bör uppmärksammas,
att en exakt beräkning av de direkt av rättegångsreformen föranledda
kostnaderna endast med svårighet låter sig göra. I fråga om vissa av de
organisatoriska förändringar, vilka satts i samband med rättegångsreformen,
har sålunda ett visst latent behov förelegat redan under tidigare rättegångsordning,
även om detta behov aktualiserats först i samband med reformens
genomförande. Härtill komma verkningarna av den för statstjänstemännen
år 1947 genomförda allmänna löneregleringen ävensom i viss mån
den ökade belastning, som uppstått därigenom, att de militära-målen överflyttats
å de allmänna domstolarna. Någon exakt siffermässig jämförelse
mellan de beräknade och de av processreformen faktiskt föranledda kostnaderna
är därför knappast möjlig. Likväl kunna uppskattningsvis de av
rättegångsreformen direkt föranledda kostnaderna betecknas såsom betydande.
Det må dessutom påpekas att, trots de personalförstärkningar, domstolsväsendet
erhållit genom 1947 års riksdags beslut, hovrätterna icke ansett
personalutrustningen tillräcklig utan i sedermera avgivna anslagsäskanden
såväl för egen räkning som för häradsrätternas del påyrkat ytterligare
utbyggnad av personalorganisationen.

Vad åklagarorganisationen angår var visserligen under förarbetena till
den nya rättegångsbalken förutsatt, att rättegångsreformen skulle vara
ägnad att i viss mån öka åklagarens arbetsbörda. Särskilt för städernas del
har denna ökning dock blivit av en betydande storleksordning. För åklagarmyndigheten
i Stockholm beräknas sålunda den direkt av den nya pro -

53 —

cessordningen föranledda ökningen av arbetsmängden till ungefär 50 procent.
I anslutning till införandet av den nya processordningen har med hänsyn
härtill inom de flesta större städer måst genomföras en genomgripande
omorganisation av åklagarmyndigheterna, syftande till såväl en förstärkning
av personalen i alla grader som en skärpning av kompetensvillkoren
för stadsfiskalerna och därmed höjning av löneställningen för dessa. Organisationens
snabba utbyggnad har även medfört avsevärda rekryteringssvårigheter.
ökningen i arbetsbördan hänför sig såväl till åklagarens befattning
med förundersökningen som till hans verksamhet i samband med
underrätts- och överrättsprocessen. I fråga om uttagande av stämning, förhandlingarna
inför rätta samt förberedelserna härför har processreformen
medfört en väsentlig utvidgning av åklagarens arbetsuppgifter med häremot
svarande ökning av arbetsbördan. Särskilt den åklagaren åvilande sakframställningen
och den avsevärt fylligare pläderingen i såväl underrätt som
hovrätt ha visat sig betungande och torde kräva noggrannare förberedelse
från åklagarens sida än tidigare. Förfarandet inför rätta enligt den nya
rättegångsordningen torde även i allmänhet ha blivit mera tidsödande än
enligt den gamla, något som oförmånligt återverkat på åklagarnas möjligheter
att ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Vad särskilt angår enmansbrottmålen
vid rådhusrätterna, d. v. s. mål angående brott, varå endast
böter kunna följa, avgöras dessa numera till övervägande del genom åtalseftergift
eller strafföreläggande. Den lättnad i arbetsbördan, som föranledes
härav, torde dock endast komma domstolen till godo. För åklagarna
däremot synes den materiella prövningen av åtalsfrågan, straffmätningen,
besväret med granskningen och undertecknandet av utgående expeditioner
samt de ytterligare arbetsuppgifter, som föranledas av att utsända strafförelägganden
icke godkännas, mer än väl uppväga den lättnad i arbetsbördan,
som uppkommer av att det stora flertalet av dessa mål icke blir föremål
för domstolsbehandling. Härjämte bör även uppmärksammas, att expedieringen
av strafförelägganden och därmed sammanhängande arbetsuppgifter
medfört en mångdubbling av kanslipersonalens göromål.

I fråga om de processekonomiska synpunkterna framhöll departementschefen,
att vad anginge överrättsförfarandet det vore obestridligt, att detta
i viss mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna, liksom att i de
fall, då sådan inställelseskyldighet förelåge, processkostnaderna komme att
i viss mån stiga. Vad angår den för kostnaderna i underrätt viktiga frågan,
om processkostnaderna skulle komma att ökas därigenom att parterna med
det nya förfarandet icke skulle förmå att i samma omfattning som tidigare
själva föra sin talan utan nödgas anlita advokat, avvisade departementschefen
denna tanke såsom i stort sett ogrundad. Sammanfattningsvis kom
departementschefen beträffande frågan om det nya förfarandets inverkan
på processkostnaderna till den uppfattningen, att i det större antalet mål,
där rättegången vore avslutad med underrättens dom, kostnaderna oftast
komme att snarare understiga än överstiga vad som dittills varit vanligt
samt alt i de mål, som fullföljdes till högre rätt, kostnaderna komme att,
om ock ej i alltför hög grad, överstiga de dåvarande.

— 54 —

Jämväl i avseende å frågan om processreformens inverkan å processkostnaderna
torde erfarenheten under den tid den nya rättegångsbalken varit i
kraft ha ådagalagt, att dessa kostnader blivit större än vad som vid beräkningarna
förutsatts. Detta gäller rättegångarna såväl i underrätterna som
framför allt i hovrätterna. Vad underrättsprocessen beträffar har den ökade
koncentrationen visserligen minskat det totala antalet rättegångstillfällen.
Å andra sidan torde den muntliga handläggningen ha medfört en sådan ut■
ökning av handläggningstiden, att det finns anledning antaga att denna numera
ofta överstiger den förutvarande totala handläggningstiden. Härtill
kommer att antalet vittnen i varje mål synes ha genomsnittligen ökat, beroende
på att de begränsade möjligheterna att erhålla uppskov ofta föranleda
part att till huvudförhandlingen för säkerhets skull inkalla samtliga
vittnen, vilka vid behov kunna tänkas vittna till partens förmån. En följd
härav måste bliva ökade kostnader för vittneslöner. Även parts möjlighet att
utan biträde av advokat föra talan torde ha begränsats, enär numera i
högre grad än tidigare kräves grundlighet och allmän rättegångsvana för
att tillvarataga partsintresse i rättegång. Detta i förening med den längre
handläggningstiden och de ökade anspråken på rättegångsombuden, när
det gäller förberedelse till rättegång torde — utöver den av penningvärdets
försämring betingade förhöjningen av advokatarvodena — ha medfört en
allmän ökning av advokatkostnaderna. Det kan ifrågasättas, om icke den
sålunda uppkomna kostnadsökningen i viss mån bidragit till den minskning
av antalet vid underrätterna handlagda civilmål, som på sina håll kunnat
förmärkas.

Den processekonomiska utveckling, som sålunda kommit att känneteckna
underrättsprocessen, har i än högre grad satt sin prägel på hovrättsprocessen.
Enligt uppgift lära sålunda de dryga hovrättskostnaderna ha föranlett
en icke oväsentlig minskning av antalet till hovrätterna fullföljda mål. Inrättandet
av särskilda hovrättsting kommer visserligen att i någon mån
minska olägenheterna för parterna i förevarande hänseende, men dylika
ting komma å andra sidan att föranleda ökade kostnader för statsverket
bl. a. i form av rese- och traktamentsersättningar för hovrättsledamöter med
åtföljande kanslipersonal. Dessutom bör uppmärksammas, att förekomsten
av dylika ting icke medgiver parterna någon rätt att få ett visst mål handlagt
i denna ordning.

I detta sammanhang torde få särskilt framhållas följande. I de till hovrätt
fullföljda målen förflyter med nödvändighet en ganska avsevärd tidrymd
mellan underrättens dom och huvudförhandlingen i hovrätten. Under
tiden falla helt naturligt målens detaljer lätt i glömska hos parternas
ombud. Då nu hela målet skall muntligen framläggas i hovrätten, kräves
att advokaterna på ett helt annat sätt än vid den tidigare processen behärska
målet och ha det hela present på en gång. Detta förhållande tvingar
regelmässigt advokaterna till ett synnerligen omfattande repetitionsarbete
under den närmaste tiden före huvudförhandlingen i hovrätten. De härav
föranledda betydande arvodeskraven torde representera en av de mest

— 55 —

väsentliga kostnadsökningar, som i fråga om processkostnaderna föranletts
av processreformen.

I betraktande av det anförda har man anledning ifrågasätta, om icke
utvecklingen lett därhän, att det nya rättegångsförfarandet i stället för att
nedbringa rättegångskostnaderna fått motsatt effekt. Frånsett de fall, då,
såsom i fri rättegång, kostnaderna stanna å statsverket, synes kostnadsfrågan
ha blivit i hög grad avgörande för den rättssökande allmänheten vid
valet mellan att å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsanspråk
och att å andra sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket
eller rent av avstå från att göra detta gällande. En sådan utveckling måste
givetvis vara betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Den processekonomiska
frågan har i själva verket utvecklat sig därhän, att enbart på denna grund
en översyn av det nya rättegångsförfarandet aktualiseras.

Mot bakgrunden av ovan påtalade förhållanden finna revisorerna det
angeläget, att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav möjligheterna
att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet och att nedbringa
processkostnaderna för den rättssökande allmänheten undersökas.

Vad till en början angår de processekonomiska synpunkterna synes i
första hand böra eftersträvas att förbilliga processen i bagatellmål eller mål
avseende obetydliga värden eller av icke principiell innebörd. I dylika mal
— där såväl sak- som rättsfrågan ofta äro tämligen enkla — står processföremålets
värde ofta ej i rimlig proportion till processkostnaderna. Med
hänsyn härtill är det önskvärt att i större utsträckning än vad som f. n.
är möjligt för behandling av ifrågavarande mål ett enklare förfarande anordnas
utan att fördenskull kraven på rättssäkerhet äventyras. Uppenbart
är att de principer, som bära upp nya RB, i första hand taga sikte på de
större, viktiga och svårare målen, varför det förefaller omotiverat, att de
enklare målen i den utsträckning, som f. n. sker, skola handläggas i former,
som utbildats med tanke på de förstnämnda målen. En uppdelning av
målen och sättet för deras handläggning med hänsyn till svårighetsgrad synes
därför påkallad. Ur statsekonomisk synpunkt är det även av vikt, att
för handläggningen av de enklare målen icke tagas i anspråk flera och
högre kvalificerade tjänstemän än nödvändigt.

Vad särskilt angår handläggningen av de mindre brottmålen synes kunna
ifrågasättas, om icke användningsområdet för strafföreläggandena skulle
kunna något vidgas. Med den goda åklagarkår, som numera finnes, torde
denna utvidgning väl låta sig göra. Då vid en hel del förseelser straffet,
som normalt är böter, vid försvårade omständigheter kan uppgå till fängelse,
bortfaller härmed möjligheten att vid ett flertal bagatellförseelser, exempelvis
brott mot vägtrafikstadgan 20 § 1 mom. och mot föreskrifter, utfärdade
med stöd av 12 § samma stadga, meddela strafföreläggande. Då
den berörda straffskärpningen icke bör utgöra hinder för att i normalfallet
meddela strafföreläggande, synas möjligheterna att tillämpa strafförelägganden
böra undersökas för det stora antal förseelser av ifrågavarande slag, för
vilka visserligen fängelse ingår i latituden, men där domstolarna likväl så

— 56

gott som undantagslöst utdöma böter. Även en höjning av det för straffföreläggandena
föreskrivna bötesmaximum kan ifrågasättas. Skäl synas
även förefinnas att utsträcka användningen av strafföreläggande till person
under 18 år. Anledningen till den nuvarande åldersbegräsningen torde
vara uppfattningen att en så ung person saknar förmåga att moget bedöma
förseelsens betydelse, men denna betänklighet skulle bortfalla, om
man i detta fall uppställde krav på godkännande jämväl av förmyndaren.
Särskilt i det stora antalet mycket enkla mål, där åtalseftergift av någon
anledning icke ansetts böra ifrågakomma, borde strafföreläggande med
fördel kunna användas.

Vidare synes kunna ifrågasättas, om icke rätten skulle kunna medgivas
större befogenheter att efter eget omdöme avhålla utlyst huvudförhandling
än som framgå av de nu i lagen angivna förutsättningarna för huvudförhandling.
I princip bör visserligen målet koncentreras till en huvudförhandling.
Emellertid inträffar ofta att åtskilligt av det arbete, som lagts ned
på att förbereda en huvudförhandling, spolieras på grund av någon tillfälligt
mellankommande omständighet, t. ex. någon i processen deltagande
persons uteblivande, som gör att hela den utlysta förhandlingen måste inställas
och ny förhandling utsättas till en senare tidpunkt. Inställandet av
huvudförhandlingen kan förorsaka dryga kostnader, ej minst för det allmänna.
I dylika fall synas i såväl arbets- som kostnadsbesparande syfte
ökade möjligheter böra skapas att trots uppkommet hinder avhålla huvudförhandling,
därvid erforderlig komplettering kan ske vid en senare extraförhandling.
Koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna synas icke härigenom
behöva nämnvärt eftergivas.

En ytterligare utväg att nedbringa processkostnaderna vore att föreskriva
möjlighet att till offentlig försvarare åt häktad förordna jämväl biträdande
jurist hos advokat, i synnerhet som mål med offentlig försvarare kunna
vara mycket enkla. Den nuvarande ordningen kan leda till den egendomliga
konsekvensen, att den erfarne advokaten nödgas taga exempelvis
ett enkelt stöldmål, medan hans mindre erfarna biträde får övertaga ett
svårt tvistemål, som samtidigt förekommer vid annan domstol.

Med hänsyn till de kostnadsökningar som uppstått för hovrättsprocesserna
framstår det såsom angeläget, att möjligheterna till ett enklare och
mindre kostsamt förfarande i hovrätt prövas. I sådant syfte torde kunna
övervägas, om icke vissa eftergifter i avseende å den muntliga handläggningsformen
skulle kunna genomföras samt möjligheterna att avgöra målen
på handlingarna i motsvarande mån ökas. Härvid måste självfallet skapas
garantier för att akten i målet göres så fyllig och tillförlitlig, att den
kan läggas till grund för dom. Vad det nya rättegångsförfarandet ytterst
åsyftar är en förbättrad utredning såsom underlag för dom. Även om
härvid muntligheten tillerkänts vitsord, bör hinder icke få möta att lämna
ökat utrymme för skriftlighet i sådana fall, då denna kan väntas bidraga
till den bästa utredningen. En hel del mål äro nämligen utan tvekan av

— 57 —

beskaffenhet att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning. Även ett blandat
muntligt och skriftligt förfarande torde mången gång vara tänkbart.

Även för andra fall torde ett slopande av den dyrbara huvudförhandlingen
i hovrätt kunna övervägas. F. n. gäller sålunda att tvistemål, där det
värde, varom talan fullföljts, uppenbart icke uppgår till 500 kronor, må
avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt det. Redan
med hänsyn till penningvärdets försämring sedan år 1938, då ifråga\arande
värdegräns föreslogs för att därefter år 1942 lagfästas, synes en avsevärd
höjning av nämnda belopp motiverad. En justering uppåt av denna värdegräns,
som även med hänsyn allenast till 1938 års penningvärde synes ha
varit för låg, skulle medföra, att ett stort antal mål, vilka f. n. kräva huvudförhandling,
skulle kunna avgöras efter allenast föredragning.

Ett avsteg från muntlighetsprincipen genom inskränkning i någon mån
av de dyrbara vittnesförhören i hovrätt skulle vara ägnat att verksamt nedbringa
processkostnaderna därstädes. F. n. tillätes i regel ingen ändring i
underrättens dom utan att de där hörda vittnena höras ånyo i hovrätten.
Motsvarande gäller om sakkunniguttalanden och partsutsagor under sanningförsäkran.
Ett dylikt upprepande synes kunna undvikas särskilt i
enklare mål, där av sammanhanget klart framgår, att genom ett upprepat
vittnesförhör intet nytt skulle tillkomma i målet, eller sannolikheten eljest
talar för att utsagan ej kommer att ändras.

Vad härefter angår kostnaderna för det statliga domstolsväsendet, synes
med hänsyn till den väsentliga utbyggnad denna i och med processreformen
undergått angeläget, att i all möjlig utsträckning åtgärder i förenklande
och arbetsbesparande syfte vidtagas för att nedbringa de betydande
kostnaderna. Den strävan att på icke rättsbildad personal överflytta en del
mindre kvalificerade göromål, som på senare tid gjort sig gällande, synes
böra fullföljas.

Vad särskilt angår de kostnader, som äro förenade med användandet av
nämnd, synes vidare böra övervägas, om icke nämndens medverkan skulle
kunna inskränkas i vissa fall, där så kan ske utan att syftet med lekmannainslag
i domstolarna därigenom äventyras. Sålunda kan ifrågasättas om
nämnd är erforderlig i en hel del ärenden, där förekomsten av densamma
i allmänhet saknar betydelse för frågans bedömande, såsom när det gäller
förordnande av bouppteckningsförrättare, god man för arvsfonden eller
enligt lagen om äktenskaplig börd, m. m. Stundom erfordras icke heller
nämnd vid förordnande av förmyndare eller god man enligt förmynderskapslagen.
Vad särskilt angår nämnd i stad torde en i någon mån ändrad gränsdragning
mellan nämndmål och tremansbrottmål utan tvivel vara ägnad
att verksamt nedbringa domstolskostnaderna. Här avses sådana fall, då
normalstraffet är böter eller fängelse, men vid försvårande omständigheter
straffarbete i två år eller därutöver må ifrågakomma. Även en omvandlig
av tremansbrottmål till ensamdomannal torde i vissa fall kunna iliAgasättas.

— 58 —

Till belysande av konsekvenserna av den nya rättegångsreformens tilllämpning
i nu berörda hänseenden må anföras följande.

På grund av valutaförordningens ansvarsbestämmelser måste i varje valutamål,
vari uppsåtlig förbrytelse påstås, förekomma nämnd. Då i varje
mål nio nämndemän kallas, uppgår exempelvis vid rådhusrätten i Stockholm
ersättningen enbart till dessa till 270 kronor för varje sessionsdag eller
del därav. Enligt hittills vunnen erfarenhet äro brott av förevarande
slag regelmässigt av mycket enkel beskaffenhet samt ha vid ifrågavarande
domstol i allmänhet resulterat i utdömandet av melan 10 och 40 dagsböter.
Fall, där frihetsstraff över huvud skulle kunna förekomma, torde i denna
typ av mål vara utomordentligt sällsynta.

Motsvarande gäller vid förseelse mot 1 § skattestrafflagen, som stadgar
straffarbete i högst två ar för falskdeklaration, om omständigheterna äro
synnerligen försvårande. En av revisorerna år 1946 verkställd utredning utvisar,
att domstolarna i dessa fall i regel utdöma böter.

Vidare stadgas i 38 § vägtrafikstadgan att vid förseelse vid framförande
av motorfordon ma dömas till fängelse, om omständigheterna äro försvårande.
Detta medför att en så obetydlig förseelse som exempelvis underlåtenhet
att ha körriktningsvisare på bil eller omkörning på vissa platser
kunna bestraffas med fängelse och följaktligen i stad måste handläggas av
tremansrätt.

I fall som de nu nämnda synes — i varje fall, då åklagaren redan i stämningen
förklarat, att han ej anser omständigheterna försvårande — av
kostnadsskäl ett enklare handläggningsförfarande, som på ett rimligare sätt
svarar mot målens vikt och betydelse, böra genomföras.

Vad den icke rättsbildade personalen vid domstolarna beträffar har nya
RB för ifrågavarande personalgrupp föranlett tillkomsten av en hel del
arbetskrävande uppgifter, såsom ökad kassaverksamhet, bestyr med allehanda
delgivningar och kallelser, bokföring, förhandlingar angående tidpunkt
för inställelser m. m. Med hänsyn till den väsentliga personalförstärkning,
som till följd av nu berörda arbetsuppgifter inträtt, synes angeläget
att genom organisationstekniska undersökningar och en förbättrad
kontorsteknik med bl. a. rationella kortsystem och maskiner, förenklad
kassabokföring m. in. möjligheterna till förenkling av arbetsrutinen för
ifrågavarande göromål vid domstolarna undersökas.

En hel del förenklingar i fråga om handläggningsproceduren synas vidare
kunna genomföras. Föreskriften att protokoll över förhandling skall
erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas, är ägnad att för-’
länga tiden för förhandlingarna, vilket kan föranleda extra kostnader för
såväl staten som allmänheten, bl. a. i form av ökade advokat- och vittnesutgifter.
Även bestämmelserna om protokoll och fullständig dom så snart
frihetsstraff ingår i straffskalan synas mången gång onödigt tyngande. Då
protokollet blir av betydelse först i samband med målets fullföljd, synes i
vissa fall tillräckligt, att protokollet till en början föres i konceptform för
att först sedermera, därest fullföljd kommer till stånd, slutligt avfattas. I en

— 59 -

hel del mål, som stå på gränsen till ärenden, såsom hemskillnads- och äktenskapsskillnadsansökningar,
omyndigförklaringar på grund av läkarintyg
samt i vissa ärenden, där nämnd deltager, synes protokoll över huvud icke
erforderligt. En vidgad användning av löpande protokoll i en hel del förvaltningsärenden,
såsom avläggande av ed, förordnande av stämningsman
m. in. synes lämpligt genomföra.

Arbetsbesparingar torde vidare vara att vinna genom föreskrift att parterna
skola ingiva stämning i flera exemplar än nu är stadgat, så att domaren
vid domar i förenklad form erhåller ett exemplar till konceptdomen,
ett till avskriften i akten samt ett till expeditionen. För närvarande gäller
att part är skyldig tillhandahålla avskrifter i flera exemplar, endast då detta
erfordras för delgivningen. över huvud synas inskränkningar böra göras
i parternas nuvarande befogenheter att tvinga domstolen göra avskrifter.

Anslag och förhandsbesked om domar, där sakägarens begäran bifalles,
förefalla överflödiga. Beskeden skulle kunna inskränkas till fall, där vederbörandes
hemställan icke bifalles. Därest exempelvis en ansökan om omyndigförklaring
inkommer till häradsrätten en tingsdag, kan densamma på
grund av reglerna om anslag och förhandsbesked strängt taget icke avgöras
vid tinget. Eventuellt kunde domaren behandla ansökan ensam, men förordnandet
av förmyndigare måste anstå till nästa ting.

Tiden för expedierandet av domar torde stundom vara för kort. Häradshövdingen
kan vara upptagen av andra sammanträden, då det ur kostnadssynpunkt
är önskvärt att vid en tingsresa förlägga flera sammanträdesdagar
i en följd. En uppmjukning av föreskrifterna i berörda hänseende synes
därför böra komma till stånd.

Domstolarna ha vidare skyldighet att till myndigheter inom olika områden
lämna uppgifter av varjehanda slag. Ifrågavarande uppgiftslämnande
är mycket betungande. För uppgifternas lämnande äro f. n. de mest skiftande
tider fastställda, varför arbetet å domarkanslierna synes kunna underlättas,
därest dessa tider gjordes mer enhetliga, över huvud synes hela
uppgiftsskyldigheten böra överses, varvid bl. a. borde utredas nödvändigheten
av viss uppgift, om densamma icke skulle kunna göras mindre vidlyftig
eller erhållas från annan myndighet. En hel del blanketter liksom den
nuvarande rättsstatistiken synas vidare utan olägenhet kunna avsevärt förenklas.

Med hänsyn till de kostnader den nya rättegångsordningen sålunda visat
sig medföra och de olägenheter, som i anledning därav uppkommit, finna
revisorerna det angeläget, att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd. Vid en dylik översyn bör enligt revisorernas mening
— självfallet utan att rättssäkerhetssynpunkterna äventyras — beaktas
icke blott de rent processuella frågorna utan jämväl de processekonomiska
spörsipålen.''

1 Vid denna paragraf har reservation avgivits av herrar Karlsson och Malmborg.

— 60 —

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 5.

Vissa förhållanden vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs.

Revisorerna ha avlagt besök vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i
Korsnäs.

Revisorerna ha därvid uppmärksammat vissa personella förhållanden,
som befunnits vara av beskaffenhet att påkalla närmare undersökning. Sedan
med anledning härav hänvändelse gjorts till krigsmaterielverket, har
ämbetsverket låtit föranstalta om utredning i ärendet. Häröver har protokoll
upprättats, varav revisorerna fått taga del.

Då emellertid krigsmaterielverket ännu icke tagit definitiv ställning till
frågan om de åtgärder, till vilka utredningens resultat må föranleda, ha
revisorerna velat inskränka sig till att uttala den förväntan, att förevarande
spörsmål genom verkets försorg skall bringas till en snabb lösning.

§ 6.

Överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen.

Under § 8 i sin berättelse fäste 1948 års revisorer uppmärksamheten vid
det förhållandet, att vissa av de poster, å vilka enligt av Kungl. Maj:t utfärdade
föreskrifter utgifterna under arméns avlöningsanslag för budgetåret
1947/48 skulle redovisas, överskridits med betydande belopp, oaktat
desamma maximerats eller på annat sätt begränsats beträffande medelsförbrukningen.
De ifrågavarande posterna voro benämnda Betjäningspersonal
m. fl., övrig extra personal samt Tillfälligt anställd personal. I anslutning
till vad sålunda konstaterats gjorde revisorerna bl. a. följande uttalande.

Anledningen till nämnda anslagsöverskridanden torde vara antingen att
respektive poster tagits i anspråk för utgifter som rätteligen bort bokföras
på andra redovisningstitlar eller ock att viss extra personal i icke avsedd
omfattning anställts vid arméns truppförband och staber m. m. På den korta
tid som stått revisorerna till buds har det icke varit möjligt att närmare
utröna ifrågavarande förhållanden. Revisorerna förutsätta därför att frågan
utredes genom civilförvaltningens försorg och i vederbörlig ordning
anmäles för Kungl. Maj :t. I avsaknad av dylik utredning ha revisorerna
icke ansett sig kunna taga ställning till spörsmålet om var det direkta ansvaret
för merberörda anslagsöverskridande må vara att finna.

61 —

Oavsett det anförda synes det emellertid revisorerna anmärkningsvärt,
att icke civilförvaltningen redan under budgetårets gång, i den mån belastningen
å olika anslag och anslagsposter blivit känd genom bokföringskontorets
mårfatliga sammanställningar, sökt klarlägga anledningen till den
uppkomna merbelastningen och därmed även ernå rättelse i anslagsdispositionen.
Ett dylikt initiativ hade enligt revisorernas mening varit desto naturligare,
som ‘införande av den till civilförvaltningen förlagda centrala hålkortsbokföringen
inom försvaret bl. a. motiverats just med de möjligheter
som därigenom skulle vinnas att på ett tidigt stadium upptäcka och förebygga
felaktigheter beträffande medelsanvändningen. Det framstår vidare
för revisorerna såsom mindre tillfredsställande, att vederbörande revisionskontor
inom civilförvaltningen icke synes ägna någon större uppmärksamhet
åt granskningen av själva personaluppsättningen vid de olika militära
enheterna. Revisorerna finna det angeläget att kontrollen på detta område
snarast effektiviseras till förebyggande av obehöriga avlöningsutgifter.

I remissutlåtande den 11 januari 1949 anförde försvarets civilförvaltning

sammanfattningsvis följande.

De skedda anslagsöverskridandena ha icke sin grund i oriktiga anslagsdispositioner
från civilförvaltningens sida, då medel icke ställas till lokalmyndigheternas
förfogande i större utsträckning än vad de anvisade posterna
medgiva. De bero i stället till övervägande del pa felbokföringar hos
de lokala myndigheterna, vilka på grund av mångfalden av de anslagsposter,
som av statsmakterna anvisats för anställande av personal, icke alltid
kunnat avgöra, till vilken post avlöningskostnaderna skola hänföras. Dessa
fel kunna icke heller tillrättas i samband med den löpande bokföringen
hos civilförvaltningen. Däremot komma de omedelbart till synes i samband
med de månatliga utgiftssammanställningar som framställas hos ämbetsverket
och uppmärksammas vid den löpande anslagskontrollen. Den härför
avsedda personalen har icke varit tillräcklig för den detalj granskning av
bokföringsmaterialet, som erfordras för att bokföringen snabbt skall kunna
tillrättas; då det måste anses vara av största vikt att ett sådant tillrättaläggande
snarast möjligt kommer till stånd, sedan felbokföringar iakttagits,
har civilförvaltningen i sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1949/50 hemställt om personalförstärkning för ändamålet. o

I samband med revisionen av försvarsutgifterna bli jämväl de nu lfragavarande
utgifterna i den utsträckning personaltillgången medgiver föremål
för granskning, därvid eventuella fel i titelsättningen anmälas till kameralbyrån.
En sådan granskning kommer dock att ske i efterhand och kan icke
alltid leda till att rättelse vidtages redan under det budgetår, då felen be -

gåtts.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förevarit ha revisoirerna funnit
det vara av intresse att undersöka, till vilka belopp belastningen å förberörda
poster uppgått under budgetåret 1948/49. Revisorerna ha därvid kunnat
konstatera, att posterna övrig extra personal samt Tillfälligt anställd
personal överskridits jämväl under detta budgetår.

I fråga om förstnämnda post ha i kungl. brev den .40 juni 1948 ölet s. k.
regleringsbrevet) följande föreskrifter meddelats.

Posten ö v r i g
stämmande tagas

dels för lön åt högst 410 biträden

extra personal må enligt civilförvaltningens bei
anspråk för bestridande av kostnaderna

'' '' för skriv- och kontorsgöromål vid sta -

ber och truppförband, högst 24 extra förrådsmästare i lönegrad Cg 16 vid

— 62 —

försvarsområdesstaber samt följande extra tjänstemän, nämligen vid arméns
motorskola 2 verkstadsförmän i lönegrad Cg 16 samt vid infanteriskjutskolan
1 stallföreståndare i lönegrad Cg 13,

dels, under förutsättning att kollektivanställd personal i eldningstjänst
i motsvarande mån minskas, för lön åt 1 extra maskinist i lönegrad Cg 13
vid ett vart av följande förband, nämligen I 1, I 2, I 12, I 13, I 19, I 21, P 3,
P 4, A 3, A 6 och Lv 2,

dels ock för arvoden åt civila byggnadstekniker vid rationaliserade truppförband
i enlighet med kungl. brev den 31 oktober 1947.

Posten, vilken är obetecknad och sålunda icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
får överskridas, har uppförts med ett belopp av 1 368 000 kronor.
Av civilförvaltningens huvudbok för budgetåret 1948/49 framgår emellertid,
att de under ifrågavarande post bokförda nettoutgifterna belöpa sig till
1 472 677 kronor, vilket innebär en merbelastning av 104 677 kronor.

Beträffande posten Tillfä lligt anställd personal har i
förenämnda kungl. brev föreskrivits, att av densamma må, bland annat,
disponeras högst 400 000 kronor för tillfälligt anställande enligt civilförvaltningens
medgivande av personal såsom extra tjänstemän i högst lönegrad
Cg 16 eller mot kontant ersättning, icke överstigande lön åt extra tjänsteman
i nämnda lönegrad. För här ifrågavarande ändamål har emellertid
under budgetåret 1948/49 tagits i anspråk ett belopp av 402 536 kronor,
d. v. s. 2 536 kronor mer än som av Kungl. Maj :t medgivits.

Vid sin granskning av civilförvaltningens huvudbok och den till grund
härför liggande belastningstabellen ha revisorerna vidare uppmärksammat,
att jämväl vissa andra maximerade avlöningsposter överskridits med varierande
belopp.

Ä den för försvarsstaben fastställda avlöningsstaten finnes sålunda upptagen
en post, kallad Prisutjämningstillägg, vilken är obetecknad. För detta
ändamål ha anvisats 60 000 kronor; jämlikt kungl. brev den 20 maj 1949
må posten överskridas med högst 20 000 kronor. Nettoutgifterna uppgå emellertid
till 93 824 kronor, innebärande en merbelastning av 13 824 kronor.
Under samma avlöningsstat ha vidare för avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal beräknats ett belopp av 300 000 kronor, vilket icke utan Kungl.
Maj :ts medgivande må överskridas. Anslagsposten har likväl överskridits
med 19 556 kronor.

Beträffande marinens anslag för avlöningar till viss arbetarpersonal har
i regleringsbrevet bl. a. föreskrivits, att posten Förrådspersonal m. fl. må
intill ett belopp av 400 000 kronor disponeras för bestridande av kontanta
avlöningsförmåner till sådan arbetarpersonal, som med avlöning enligt kollektivavtal
må anställas såsom ersättare för vissa underofficerare, fast anställt
manskap och värnpliktiga. För detta ändamål ha emellertid tagits i anspråk
660 802 kronor, vilket innebär en merbelastning av 260 802 kronor.

De av revisorerna i förevarande sammanhang uppmärksammade överskridandena
av olika maximerade poster under de militära avlöningsanslagen uppgå
sålunda till ett sammanlagt belopp av (104 677 + 2 536 + 13 824 +
19 556 -f- 260 802 =) 401 395 kronor.

— 63 —

Revisorernas uttalande. Vid sin granskning av försvarets civilförvaltnings
belastningstabell för budgetåret 1947/48 och den på grundval härav
upprättade huvudboken gjorde 1948 års revisorer den iakttagelsen, att vissa
utgiftsposter under arméns avlöningsanslag överskridits med betydande
belopp, oaktat desamma maximerats eller på annat sätt begränsats i fråga
om medelsförbrukningen. I häröver avgivet remissutlåtande framhöll civilförvaltningen
bl. a., att de skedda anslagsöverskridandena icke hade sin
grund i oriktiga anslagsdispositioner från ämbetsverkets sida utan till övervägande
del berodde på felbokföringar hos de lokala myndigheterna. Då
civilförvaltningen hade sin uppmärksamhet riktad på de påtalade förhållandena
och det kunde förväntas, att rättelse för framtiden komme att ske,
föranledde revisorernas påpekande intet särskilt uttalande av riksdagen.

En av innevarande års revisorer verkställd motsvarande undersökning, avseende
de per den 30 juni 1949 avslutade räkenskaperna, har emellertid
givit vid handen, att vissa av de ifrågavarande posterna överskridits jämväl
under budgetåret 1948/49. Vidare har uppmärksammats, att även andra under
olika militära avlöningsanslag uppförda poster, beträffande vilka medelsdispositionen
likaledes begränsats i skilda avseenden, uppvisa nettoutgifter
som falla utom ramen för de av Kungl. Maj:t fastställda beloppen.
Sammanlagt belöpa sig de sålunda konstaterade anslagsöverskridandena till
över 400 000 kronor.

Att även under budgetåret 1948/49 avsevärda anslagsöverskridanden ägt
rum är enligt revisorernas uppfattning ägnat att ingiva betänkligheter. Med
anledning därav vilja revisorerna ånyo understryka angelägenheten av att
förhållandena på förevarande område snarast regleras. Ansvaret härför åvilar
försvarets civilförvaltning, som i egenskap av central bokföringsmyndighet
inom försvaret bör vaka över att gällande maximerings- och begränsningsföreskrifter
beträffande medelsförbrukningen noggrant iakttagas, enär
i motsatt fall det statliga redovisningssystemet bringas i fara.

§ 7.

Militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor.

Grundläggande bestämmelser angående ordningsbefäl vid av värnpliktig
personal företagna resor äro meddelade i bilaga 8 c till militärt järnvägsreglemente,
som trätt i kraft den 1 september 1946. I nämnda bilaga stadgas,
såvitt nu är i fråga, att vid större antal värnpliktigas in- och utryckning
skall för ordningens upprätthållande in. m. i regel beordras såväl militär
som civil personal enligt särskilda därför givna föreskrifter.

Sådana föreskrifter ha utfärdats genom generalorder nr 2954 den 21 december
1936 (TL B nr 142) angående värnpliktigas samling och färd till
och från tjänstgöringsorten i samband med fredstjänstgöring. Beträffande
ordningsbefälets sammansättning har i dessa bestämmelser, som avse »härens
värnpliktiga» samt i tillämpliga delar jämväl »marinens och flygvap -

64 —

nets till rullföringsområden hörande värnpliktiga», bl. a. föreskrivits, att
hämtnings- respektive hemföringsbefäl skall med behörig hänsyn tagen till
transportsättet kommenderas ur det truppförband, vid vilket de värnpliktiga
skola tjänstgöra, till ungefär följande antal: för varje 300 man 1 kapten,
för varje 150 man 1 sulbalternofficer (i regel löjtnant), för varje 50
man 1 underofficer och 1 underbefäl samt för mindre styrka i förhållande
därefter. I varje större kontingent bör dessutom ingå ett spel. Vid järnvägstransport
må, da vederbörande truppförbandschef prövar så erforderligt,
antalet underbefäl ökas så, att erforderligt antal kan avdelas till varje järnvägsvagn,
som användes för transport av värnpliktiga. I generalordern hänvisas
till vissa äldre, numera upphävda författningar ävensom till generalorder
nr 1729/1927.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar tillämpas i nu
berörda avseende vid åtminstone vissa marina förband jämväl bestämmelserna
i generalorder nr 71/1927 angående marinen och flygvapnet tillhörande
värnpliktigas inkallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till och
från tjänstgöringsorten med däri sedermera vidtagna ändringar. I dessa föreskrifter,
som avse »marinens och flygvapnets till sjörullföringsområde hörande
värnpliktiga», stadgas beträffande ordningsbefäl bl. a., att för varje
400 man värnpliktiga skall beordras 1 kapten, för varje 150 man minst 1
subalternofficer, 2 underofficerare eller flaggkorpraler, 5 korpraler och 1
hornblåsare samt för mindre styrka personal i förhållande därtill. Även
denna generalorder innehåller hänvisningar till numera upphävda författningar.

Utöver ovannämnda bestämmelser ha i ett flertal fall kompletterande detaljföreskrifter
utfärdats av militärbefälhavare, förbandschefer och örlogsstationschefer.
Vissa av dessa föreskrifter ha tillkommit under senare år,
medan andra understundom äro av mycket ålderdomlig karaktär. Sålunda
tillämpas alltjämt vid örlogsstationen i Karlskrona de bestämmelser som
meddelats av »Chefen för Underofficers- och Sjömanskårerna, Carlskrona»
i skrivelse den 6 juni 1911, vari hänvisning sker till en så gammal generalorder
som nr 103/1902. De ifrågavarande kompletteringsföreskriftema äro
i allmänhet av mycket växlande innehåll, speciellt i vad avser storleken av
den värnpliktsstyrka som anses böra åtföljas av särskilt ordningsbefäl.

I de nu berörda bestämmelserna användas för sistnämnda personalkategori
även en rad andra benämningar, såsom transportbefäl, marschbefäl,
hämtningskommenderingens styrka, hämtnings- respektive hemföringsbefäl
m. m.

Revisorerna ha från dels samtliga militärbefälhavare beträffande dem underställda
truppförband, dels cheferna för vederbörande örlogsstationer och
kustartilleriförband, dels ock cheferna för ett 10-tal flygflottiljer införskaffat
uppgifter rörande den utsträckning, i vilken särskilt ordningsbefäl kommenderats
vid av värnpliktig personal under sistförflutna budgetår företagna
resor.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att därvid tillämpats mycket väx -

— 65 —

lande principer. Vid icke mindre än 30 förband, d. v. s. omkring 43 procent
av samtliga här ifrågavarande militära enheter, ha sålunda dylika kommenderingar
över huvud taget icke förekommit. I övrigt varierar antalet från
något enstaka fall till över 100 fall vid ett och samma förband. I den mån
kommenderingar skett, ha dessa avsett in- och utryckningsresor samt resor
i samband med övningsuppehåll. Vid tjänsteresor från ett förband till ett
annat eller till militära skolor har som regel intet särskilt ordningsbefäl
ansetts erforderligt; i dessa fall har vederbörande truppbefäl även tjänstgjort
som ordningsbefäl.

Jämväl ordningsbefälets sammansättning har växlat avsevärt såväl inom
ett och samma förband som mellan olika förband. Såsom exempel härpå må
anföras följande. Vid Bohusläns regemente i Uddevalla ha såsom ordningsbefäl
kommenderats för en av 710 värnpliktiga den 12 mars 1949 till Göteborg
företagen resa 4 officerare, 3 underofficerare och 6 underbefäl, för en
av 627 värnpliktiga den 30 april 1949 från Göteborg företagen resa 7 officerare,
4 underofficerare och 10 underbefäl samt för en av 700 värnpliktiga
den 25 september 1949 till Göteborg företagen resa allenast 1 underofficer
och 2 värnpliktiga. Vid Karlskrona örlogsstation ha såsom ordningsbefäl
kommenderats för en av 25 värnpliktiga den 3 oktober 1948 från Kristianstad
företagen resa 1 underofficer, för en av 18 värnpliktiga den 22 mars
1949 till Kalmar företagen resa 1 underbefäl samt för en av 230 värnpliktiga
den 18 april 1949 från Kristianstad företagen resa 1 underbefäl. Vid
Vaxholms kustartilleriregemente slutligen ha för en av 175 värnpliktiga den
10 januari 1949 till Stockholm företagen resa kommenderats 1 officer, 3
underofficerare, 2 underbefäl och 1 hornblåsare såsom ordningsbefäl.

Revisorernas uttalande. I fråga om kommendering av särskilt ordningsbefäl
vid av värnpliktiga företagna resor gälla f. n., såsom den lämnade redogörelsen
ger vid handen, ett flertal olika bestämmelser. Dessa äro emellertid
av mycket växlande innehåll och kännetecknas dessutom i vissa hänseenden
av bristande inbördes överensstämmelse. I en del fall sker hänvisning
till äldre, numera icke längre gällande författningar och generalorder.
Tillämpningen försvåras även i så måtto, att för ordningsbefälet användes
en rad skiftande benämningar.

Av nu anförda skäl finna revisorerna det önskvärt, att ifrågavarande bestämmelser
göras till föremål för närmare översyn, varvid syftet i första
hand bör vara att söka få till stånd mera enhetliga och entydiga föreskrifter
i ämnet.

Enligt revisorernas mening synes därjämte böra övervägas, huruvida icke
för freds- och krigstjänstgöring skilda bestämmelser lämpligen böra utlärdas.
Under krigsförhållanden kunna otvivelaktigt speciella skäl för kommenderingar
av nu avsett slag åberopas. I fred däremot torde behov av särskilt
ordningsbefäl mera sällan föreligga. I senare fallet böra därför sådana kommenderingar
i möjligaste mån undvikas, icke minst med hänsyn till de merkostnader
som därigenom åsamkas statsverket. Närvaron av särskilt ord 5—i981W.

Rev. berättelse ang. statsverket är 19b9. I.

66 —

ningsbefäl kan även av de värnpliktiga lätt uppfattas såsom uttryck för
misstroende, vilket i sin tur måste leda till psykologiskt ogynnsamma följdverkningar.
Framhållas må i detta sammanhang att vid icke mindre än 30
förband, utgörande drygt två femtedelar av de militära enheter som den av
revisorerna verkställda undersökningen omfattat, kommendering av sådant
befäl över huvud taget icke förekommer, utan att detta lett till olägenheter
av något slag. Ej heller sker särskild övervakning av de värnpliktiga vid de
permissionsresor som företagas i samband med veckoskiften, oaktat antalet
permittenter många gånger kan vara högst avsevärt. Erinras må därjämte,
att enligt gällande lagstiftning allenast krigspolispersonal — som
icke disponeras av de militära myndigheterna under fredstid — äger befogenhet
att ingripa mot civilklädd värnpliktig vid s. k. enskild färd. Sådan
befogenhet tillkommer sålunda icke den militära personal som nu beordras
såsom ordningsbefäl. Endast då undantagsvis de värnpliktiga vid in- och
utryckningsresor samt vid övningsuppehåll färdas i kontingent, kan ordningshållningen
ombesörjas av annan militär personal än krigspolis.

Med hänsyn till det sagda bör enligt revisorernas mening i samband med
en överarbetning av gällande bestämmelser i ämnet till omprövning jämväl
upptagas frågan, i vad mån särskilt ordningsbefäl kan anses erforderligt
vid resor som under fredstid företagas av värnpliktig personal.

§ 8.

Ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i samband
med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan.

I fråga om stationeringsort föreskrives i 9 § 1 mom. statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) följande.

Där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj :t bestämd och
denna ej heller framgår av omständigheterna, skall vederbörande myndighet
bestämma stationeringsorten med iakttagande av de närmare bestämmelser
Kungl. Maj :t meddelar.

I anslutning härtill ha i 7 § 1 mom. tilläggsbestämmelserna till Saar meddelats
följande föreskrifter.

I den mån ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats
av Kungl. Maj :t, skall i fråga om tjänstemans stationeringsort iakttagas
följande.

Förordnas tjänsteman att å annan ort än den för honom eljest gällande
stationeringsorten uppehålla tjänst eller eljest fullgöra tjänstgöring, skall
från förordnandets början förstnämnda ort vara hans stationeringsort, därest
tjänstemannen under förordnandet äger uppbära vikariatslön enligt vad
därom är särskilt föreskrivet. I andra fall skall vid dylikt förordnande, om
detsamma kan beräknas bliva av längre varaktighet än sex månader, förstnämnda
ort vara tjänstemannens stationeringsort från den tidpunkt vederbörande
myndighet bestämmer.

Oavsett bestämmelserna i föregående stycke må myndigheten, om särskilda
omständigheter därtill föranleda, föreskriva, att ändring av sta -

— 67 —

tioneringsorten skall ske vid senare tidpunkt än där sagts eller ej alls ske,
eller att ändring vid viss tidpunkt skall ske även för det fall att förordnandet
icke kan beräknas bliva av sådan varaktighet som nyss sagts.

Vid avgörandet av fråga om förändring av tjänstemans stationeringsort
har myndigheten att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen
behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas
genom ändring av stationeringsorten.

Jämlikt 33 § 3 mom. Saar äger tjänsteman under tjänstgöring å annan
ort inom riket än stationeringsorten åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt
de särskilda bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Såsom förutsättning för rätt till gottgörelse för kostnader för flyttning
inom riket gäller enligt 1 § 2 mom. a) kungörelsen den 15 juni 1944 (nr
382), den s. k. flyttningskungörelsen, bl. a., att flyttningen sker i anledning
av beslut, som för befattningshavaren medför omplacering från en stationerings-
eller förläggningsort till en annan.

Revisorerna ha vid sin granskning uppmärksammat vissa i det följande
närmare angivna förhållanden i fråga om tjänstgöringstraktamente och
flyttningsersättning till två beställningshavare vid försvaret.

Jämlikt kustartilleriorder den 5 mars 1948, nr 21, omplacerades kaptenen
vid kustartilleriet X. från Gotlands kustartillerikår till Vaxholms kustartilleriregemente
fr. o. m. den 1 oktober 1948. Jämlikt kustartilleriorder
den 8 juni 1948, nr 56, kommenderades X. till ordinarie tjänstgöring vid
kustartilleriinspektionen fr. o. m. den 1 oktober 1948. På grund av särskilda
order hade X. emellertid varit kommenderad till tjänstgöring i Stockholm
under tiden den 15 september 1947—den 30 september 1948. För
ifrågavarande tjänstgöring hade under tiden den 15 september 1947—den 22
juni 1948 utbetalats tjänstgöringstraktamente med tillhopa 3 540 kronor. För
tiden den 23 juni—den 30 september 1948 hade traktamente icke utgått,
enär X. frivilligt avstått från sådan ersättning.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 2 november 1948 anhöll X.
om ersättning för en redan i september 1947 företagen flyttning från Fårösund
till Stockholm med 663 kronor 87 öre. Genom beslut den 2 december
1948 fann civilförvaltningen ansökningen mot förberörda bestämmelser i
flyttningskungörelsen icke kunna bifallas, enär X. icke företagit ifrågavarande
flyttning i anledning av beslut, som för honom medfört förändrad
förläggningsort.

Över civilförvaltningens beslut anförde X. besvär hos kammarrätten.

Genom utslag den 6 oktober 1949 fann kammarrätten, enär klaganden
på grund av kustartilleriordern den 8 juni 1948 varit berättigad att av statsmedel
erhålla ersättning för kostnader för flyttning som av honom företagits
från Fårösund till Stockholm, samt den omständigheten, att flyttningen
mellan dessa orter ägt rum redan före ordern, med hänsyn till omständigheterna
i målet icke borde upphäva klagandens rätt till sådan ersättning,
skäligt alt, med undanröjande av civilförvaltningens beslut, visa målet åter

— 68 —

till civilförvaltningen för ny behandling. Med stöd av kammarrättens utslag
har civilförvaltningen den 28 november 1949 beslutat utbetala ersättning
för flyttningskostnad med av X. yrkat belopp.

Enligt generalorder den 16 april 1947, nr 1318, kommenderades fänriken
vid flottan Y. till grundläggande utbildning till marinspaningsofficer vid
flygvapnet under tiden den 2 maj 1947—den 20 april 1948 med tjänstgöring
vid Roslagens flygflottilj (flygvapenorder nr B 37 den 22 april 1947). Enligt
generalorder den 19 mars 1948, nr 764, kommenderades Y. till fortsatt
sådan utbildning under tiden den 21 april 1948—den 30 april 1949, varvid
han jämlikt flygvapenorder nr B 29 den 31 mars 1948 förklarades skola ha
Hägernäs såsom stationeringsort. För tjänstgöringen i Hägernäs under tiden
den 2 maj 1947—den 20 april 1948 hade Y. utfått tjänstgöringstraktamente
med sammanlagt 2 593 kronor 50 öre.

Sedan Y. i skrivelse till civilförvaltningen den 1 maj 1948 anhållit om
ersättning med 541 kronor för kostnader för en vid kommenderingens början
år 1947 företagen flyttning från Karlskrona till Stockholm, förvägrades
han av ämbetsverket sådan ersättning, enär ifrågavarande flyttning icke
företagits i anledning av kommendering, som för honom medfört förändrad
förläggningsort. Såsom skäl för sitt ställningstagande åberopade civilförvaltningen
jämväl kammarrättens utslag den 14 oktober 1947 (årsboken
not 571) i mål av liknande beskaffenhet, vari kammarrätten funnit flyttningsersättning
icke kunna utgå.

Kammarrätten, hos vilken Y. anfört besvär, fann — under i sak samma
motivering som i det först återgivna fallet — genom utslag den 12 oktober
1949 skäligt att, med undanröjande av civilförvaltningens beslut, visa målet
åter till civilförvaltningen för ny behandling. I enlighet härmed beslöt
civilförvaltningen den 28 november 1949 att till Y. utbetala flyttningsersättning
med yrkat belopp.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att i vart
och ett av de båda angivna fallen vederbörande beställningshavare dels
åtnjutit tjänstgöringstraktamente på grund av tillfällig kommendering till
ort, som vid en senare tidpunkt förklarats skola utgöra hans förläggningsort,
dels ock besvärsvägen tillerkänts ersättning för flyttning, som företagits
vid tiden för den tillfälliga kommenderingens början. Då vederbörande under
ifrågavarande kommenderingstid varit bosatt å den tillfälliga förläggningsorten,
har han icke haft att vidkännas sådana merkostnader, vilka tjänstgöringstraktamente
är avsett att täcka. Enär vederbörande under nämnda
tid fullgjort tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten, torde utbetalningarna
av tjänstgöringstraktamente likväl ha varit författningsenligt
grundade.

Revisorerna finna det emellertid otillfredsställande, att i sådana fall, om
vilka här är fråga, såväl tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning
skola i full utsträckning kunna uppbäras av en och samme beställningshavare.
Det synes därför revisorerna påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte

— 69

att förhindra, att gottgörelse kommer att utgå med sammanlagt högre belopp
än vad som kan anses skäligt med hänsyn till de kostnader, som varit
förenade med vederbörandes kommendering och omplacering till den nya
förläggningsorten. Därvid bör givetvis även beaktas att den lön, som utbetalats
under tiden för tjänstgöringen å den tillfälliga kommenderingsorten,
må ha utgått efter annan ortsgrupp än den som gäller för den nya stationeringsorten.
Som hithörande frågor torde böra prövas från fall till fall och
det knappast kan ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna att
träffa avgörande härutinnan, bör enligt revisorernas uppfattning beslutanderätten
rörande dylik ersättning förbehållas Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang vilja revisorerna slutligen understryka vikten av att
de myndigheter, som ha att besluta om befattningshavares omplacering, noga
beakta de ekonomiska konsekvenserna av sådana beslut.

§ 9.

Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare.

För den högre militära utbildningen i vårt land finnas fyra högskolor inrättade,
nämligen krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, sjökrigshögskolan
och flygkrigshögskolan.

Jämlikt Kungl. Maj :ts reglemente för krigshögskolan (SFS nr 636/1938)
har denna till ändamål att meddela eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, som
äro erforderliga för arméns högre befälspersonal och personalen vid högre
staber. Undervisningen omfattar, förutom de rent militära ämnena och övningsgrenarna,
förvaltningskunskap, ryska samt psykologi och pedagogik,
vartill komma särskilda föreläsningar, tjänstgöring vid annat än eget truppslag
och militär idrott.

Den egentliga utbildningen vid artilleri- och ingenjörhögskolan sker vid
de s. k. högre kurserna, vilka enligt högskolans reglemente (SFS nr 637/
1938) ha till ändamål att meddela härför särskilt lämpade officerare ur vederbörande
truppslag den högre tekniska och krigsvetenskapliga utbildning,
som erfordras dels för tjänstgöring vid högre staber, inspektioner, förvaltningar
m. m., dels såsom förberedelse för fortsatta tekniska specialstudier.
Vissa av ämnena äro gemensamma, men till övervägande del har varje kurs
sina speciella ämnen, vilka i huvudsak äro av militärteknisk eller rent teknisk
natur. Härtill komma utredningar och föredrag, militär idrott samt
tjänstgöring vid annat än eget truppslag.

I reglementet för sjökrigshögskolan (TS A: I nr 28/1938) är stadgat, att
undervisningen vid högskolan skall omfatta dels en allmän kurs, vars ändamål
är att meddela eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, vilka äro ägnade
att befrämja sjöförsvarets allmänna syften, dels högre kurser, vilka avse
att meddela eleverna den högre krigsvetenskapliga och tekniska utbildning,
som erfordras för tjänstgöring i högre staber m. m. eller i befattningar med

— 70 —

huvudsakligen tekniska uppgifter. Den allmänna kursen är uppdelad på en
sjöofficers- och en kustartilleriofficerslinje. De högre kurserna äro stabskurs
och vissa tekniska kurser. Vid sjökrigshögskolan är dessutom f. n.
på försök anordnad särskild marinintendenturofficerskurs.

Jämlikt reglementet för flygkrigshögskolan (kungl. brev den 12 september
1941) skall undervisningen vid högskolan bedrivas dels vid en allmän
kurs, vars ändamål är att bibringa eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, som
främja tjänsten vid flygvapnet, dels vid en stabskurs, avsedd att tillgodose
behovet av personal i flygvapnets högre staber. Därjämte må enligt chefens
för flygvapnet bestämmande anordnas vissa tekniska kurser med ändamål
att utbilda eleverna för militär teknisk tjänst inom flygledningen och den
lokala förvaltningen.

På respektive högskolors stater finnas uppförda visst antal beställningar
för heltidsanställda militära lärare, vilka utöver lön åtnjuta årliga utbildningsarvoden
enligt föreskrifterna i 37 § statens allmänna avlöningsreglemente
jämte motsvarande tilläggsbestämmelser. Undervisningen ombesörjes
vidare av deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare, till vilka
jämlikt kungl. brev den 5 september 1947 utgå timarvoden av 15 kronor,
dock högst 1 800 kronor för år. Därutöver finnas vid högskolorna anställda
civila lärare till varierande antal. Några generella bestämmelser angående
de löneförmåner dessa äga att uppbära ha icke utfärdats. Visserligen har
Kungl. Maj :t genom kungörelsen den 5 september 1947 (nr 680) meddelat
närmare föreskrifter angående timarvoden till vissa lärare vid civila och
militära skolor, men dessa föreskrifter äro icke tillämpliga på de militära
högskolorna. Det högsta arvodesbelopp för undervisningstimma som utgår
enligt nyssnämnda författningsbestämmelser utgör 16 kronor. Beträffande
de civilanställda lärarna ankommer sålunda i första hand på vederbörande
chefer att bestämma arvodesbeloppens storlek, även om beloppen sedermera
bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att göra en
jämförande undersökning rörande ifrågavarande civila lärares löneförmåner
m. m. I detta syfte från respektive högskolor införskaffade uppgifter återfinnas
i nedanstående tablåer, varvid fördelning skett efter den undervisning
som meddelas av varje enskild sådan lärare.

Krigshögskolan.

Ämne	Antal elever	Antal timmar	Arvode per timma
Ryska........................	42	160	17: 50
» ........................	38	140	20: —
Engelska......................	21	80	17: 50
Tyska........................	8	80	17: 50
Franska .......................	9	80	17: 50
Psykologi.....................	66	65	37: 50
Pedagogik.....................	24	20	38: —

- 71 —

Artilleri- och ingenjörhögskolan.

Ämne	Antal	Antal	Arvode
elever	timmar	per timma
	26	no	31	__
	26	300	9	60
	10	40	12	50
	10	40	12	50
Militär byggnadslära...........	6 26	100 70	20 20	z
Motorteknik...................	13	60	30	—
Värmelära.....................	19	60	30	—

1 Avser assistentundervisning.

Sjökrigshögskolan.

Ämne	Antal elever	Antal timmar	Arvode per timma
Matematik med mekanik1.......	25	50	17	50
	13	50	17	50
» * * 3.......	20	75	17	50
» » » 4.......	10	150	17	50
Elektroteknik..................	18	75	24	--
Kemi med sprängämneslära.....	10	63	24	—
Rättskunskap..................	18	30	17	50
Industriell ekonomi............	18	20	17	50
Statskunskap..................	18	20	17	50
Företagsekonomi...............	4	105	bU
Förvaltningsrätt...............	4	40	bu	‘
Internationell rätt.............	20	20	2o	■
Teleteknik.....................	6	55	15	—
	6	55	15	—
Navigation....................	4	55	15	—

1 Avser allmänna kursen, sjöofficerslinjen.

2 Avser allmänna kursen, kustartilleriofficerslinjen.

3 Avser stabskursen.

4 Avser artillerikursen.

Flygkrigshögskolan.

Ämne1	Antal elever	Antal timmar	Arvode per timma
	18	90	17	50
	16	90	17	50
	14	45	17	50
	14	45	17	50
	7	32	17	80
Matematik.................... Hållfasthetslära................ Elektricitetslära................ Teleteknik..................... Instrumentteknik.............. Materiallära................... Ritteknik..................... Arbetsledning..................	7 ? 7 ? 7	50 20 10 30—35 16 20 8 11	17 15 15 15 15 15 15 15	60

1 De fyra första uppgifterna avse allmänna kursen, övriga uppgifter tekniska kursen.

— 12 —

Re^sorerna ha vidare införskaffat uppgifter angående de principer som
tillämpas vid fastställandet av de civila lärarnas löneförmåner.

Chefen för krigshögskolan har därvid allenast meddelat, att Kungl. Maj :t
årligen fastställer de arvoden som skola utbetalas till ifrågavarande lärare
vid högskolan. Vid artilleri- och ingenjörhögskolan sker enligt de lämnade
uppgifterna beräkning av de civila lärarnas löneförmåner med hänsyn dels
till lärarens kvalifikationer, dels till läroämnets art, elevantalet och skola
(högre kurs eller truppslagsofficersskola). Vid dessa beräkningar har i regel
en kostnadsram av 20—30 kronor per timme använts.

Chefen för sjökrigshögskolan har uppgivit, att vid högskolan civilanställda
lärares arvoden, utom beträffande lärarna i förvaltningsrätt och företagsekonomi
i marinintendenturofficerskursen, utgå enligt i kungl. brev den
7 oktober 1949 (TS A nr 62) fastställda grunder. I fråga om nyssnämnda
båda lärare har bl. a. anförts följande. Genom kungl. brev den 14 maj 1948
bär medgivits, att fr. o. m. budgetåret 1948/49 må inom härför beräknad
kostnadsram 14 000 kronor -— vid sjökrigshögskolan försöksvis anordnas
obligatorisk efterutbildning av marinens intendenturofficerare i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som av chefen för marinen angivits
i skrivelse den 12 mars 1948. De preliminära överläggningar som med anledning
därav upptagits med ifragavarande lärare -— två professorer vid
handelshögskolan i Stockholm respektive Stockholms högskola — hade förts
på grundval av ett arvode av 60 kronor per undervisningstimme, i vilket
belopp inkluderats arvode såväl till biträdande lärare och de underlärare
för olika delkurser, vilka kunde komma i fråga, som ock för övrigt arbete
i samband med undervisningen såsom seminarieövningar, studiebesöks anordnande
m. m. Därest berörda kurs bleve definitiv, vore avsikten att de i
så fall utgående lärararvodena skulle fastställas efter för övriga kurser nu
tillämpade grunder.

Vad flygkrigshögskolan slutligen angår har uppgivits, att de civilanställda
lärarna därstädes åtnjuta timarvoden jämlikt förenämnda kungörelse 1947:
680. Disposition av de under flygvapnets avlöningsanslag beräknade medlen
för timarvoden till lärare vid bl. a. högskolan fastställes av Kungl. Maj :t på
förslag av försvarets civilförvaltning efter chefens för flygvapnet hörande.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
Kungl. Maj :t genom särskilt brev generellt fastställt storleken av det timarvode
som må utgå till deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare
vid de militära högskolorna. Beträffande de civila lärarna vid samma
högskolor ha några motsvarande bestämmelser icke utfärdats; i sist berörda
fall plägar dock arvodesfrågan regelmässigt underställas Kungl. Maj :t för
provning och godkännande. I allmänhet uppvisa ej heller de därvid fastställda
beloppen några större inbördes avvikelser, därest hänsyn tages till olika
på arvodessättningen inverkande omständigheter.

Emellertid har från denna regel undantag gjorts beträffande den vid sjökrigshögskolan
för vissa intendenturofficerare meddelade undervisningen i

— 73 —

företagsekonomi och förvaltningsrätt. För denna undervisning, under arbetsåret
1949—50 oinfattande 105 respektive 40 timmar, ha såsom huvudlärare
tagits i anspråk två högskoleprofessorer, vilka vardera i ersättning
uppbära ett arvode av 60 kronor per timma. Sammanlagda kostnaden för
undervisningen uppgår sålunda till 8 700 kronor. Någon fastställelse av arvodesbeloppen
har icke skett av Kung]. Maj :t. Såsom förklaring härtill har
bl. a. anförts, att ifrågavarande intendenturkurs vore av försökskaraktär
samt att beloppen inkluderade ersättning till jämväl biträdande lärare ävensom
för själva uppläggningen av kursen.

Denna förklaring kunna revisorerna icke finna helt tillfredsställande.
Framhållas må att allenast fyra elever beröras av undervisningen. De totala
kostnaderna härför äro visserligen i och för sig icke av någon mera betydande
storleksordning, men ställda i relation till antalet elever uppgå de
till närmare 2 200 kronor per elev, ett belopp som måste betecknas såsom
jämförelsevis högt. Därest behov av särskild undervisning i företagsekonomi
och förvaltningsrätt för till sjökrigshögskolan kommenderade intendenturofficerare
anses föreligga, lärer denna fråga kunna lösas på ett mindre
kostnadskrävande sätt än, såsom nu skett, genom anlitande av speciell vetenskaplig
expertis. Man synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasätta,
huruvida ett sådant behov verkligen är för handen. En marinintendent
torde sålunda i ytterst få fall under sin militära tjänstgöring ha någon
större praktisk nytta av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella
kostnadsberäkningsprinciper eller distributionsekonomiska problem.

Enligt revisorernas mening bör frågan om den nu berörda undervisningens
omfattning och närmare karaktär snarast upptagas till omprövning,
varvid särskilt bör- övervägas, huruvida icke en övergång till mindre kostnadskrävande
former för denna undervisning kan ske, därest densamma
anses böra bibehållas.

§ 10.

Den militära sjukvården i Karlskrona.1

Vid 1943 års riksdag (prop. nr 207; r. skr. nr 336) beslöts bl. a., att
marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas och sjukhusets uppgifter
övertagas av ett till länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus.
Ifrågavarande beslut trädde i kraft den 4 juli 1945.

Fram till sistnämnda tidpunkt hade under praktiskt taget alla de år flottstationen
i Karlskrona varit i funktion, d. v. s. sedan slutet av 1600-talet,
försvaret disponerat ett för hela garnisonen därstädes gemensamt sjukhus.
Detta sjukhus, vilket under olika epoker legat på skilda platser i staden
och var avsett för beredande av sjukhusvård åt militär personal ävensom
marinen tillhörande civil personal, såsom arbetarna vid Karlskrona örlogsvarv,
hade åren 1906—1911 underkastats en grundlig om- och tillbyggnad.

1 Denna paragraf har avlämnats redan den It november 1949.

— 74 —

Under 1930-talet blev det emellertid uppenbart, att organisationen måste
förbättras och byggnaderna moderniseras, därest sjukhuset i fortsättningen
skulle kunna fylla sin uppgift. Samtidigt stod Blekinge läns landsting inför
problemet att utbygga länslasarettet i Karlskrona till ett centrallasarett.

Tanken uppkom då att söka lösa de aktuella sjukvårdsfrågorna inom länet
i ett större sammanhang. Efter viss förberedande utredning uppdrog
sålunda landstinget år 1932 åt sitt förvaltningsutskott att träda i underhandling
med vederbörande militära och andra myndigheter rörande åvägabringande
av samarbete mellan den civila och den militära sjukvården inom
länet. För detta ändamål tillsattes av förvaltningsutskottet en särskild
kommitté, som den 11 juli 1935 avgav betänkande i ämnet. Kommittén fann
utrett, att lösandet av frågan om ökade platsmöjligheter för den civila sjukvården
i samarbete med marinens sjukhus skulle innebära en ur såväl organisatorisk
som ekonomisk synpunkt ävensom med hänsyn till sjukvården avgjort
sämre lösning än den, som skulle erhållas genom utbyggande av länslasarettet
i Karlskrona.

Då sålunda samarbetsfrågan för det dåvarande förlorat sin aktualitet, bemyndigade
Kungl. Maj :t den 27 maj 1938 marinförvaltningen att för utredning
rörande modernisering av marinens sjukvårdsinrättningar i Karlskrona
anlita lämplig arkitekt. I samband med behandlingen av ett av denne
utarbetat förslag hemställde emellertid medicinalstyrelsen att, innan slutlig
ställning toges till frågan om och i vilken utsträckning marinens sjukhus
i Karlskrona skulle moderniseras, utredning måtte verkställas angående
möjligheten och lämpligheten av att utbygga länslasarettet i Karlskrona till
såväl ett verkligt centrallasarett för Blekinge län som ock ett samarbetssjukhus
för civila och militära patienter efter mönster av arméns garnisonssjukhus.

Härefter bemyndigade Kungl. Maj :t den 17 februari 1939 marinförvaltningen
att utse delegerade för ämbetsverket att i samråd med representanter
för Blekinge läns landsting verkställa utredning angående förutsättningarna
för en sammanslagning av marinens sjukhus med länslasarettet i
Karlskrona m. m. Delegerade avgåvo den 23 juli 1940 betänkande med utredning
och förslag angående sammanslagning av marinens sjukhus med
länslasarettet i Karlskrona samt det sistnämndas utbyggande till ett centrallasarett.
Betänkandet behandlades av urtima möte med Blekinge läns
landsting i november 1940. Landstinget beslöt därvid i enlighet med hemställan
av dess förvaltningsutskott att dels i princip uttala sig för ett samarbete
med marinen, dels uppdraga åt förvaltningsutskottet att i egenskap
av sjukhusberedning med vederbörlig hänsyn till såväl landstingets ekonomiska
möjligheter som sjukvårdsbehovet företaga fortsatt utredning, varvid
jämväl frågan om ordnandet av epidemisjukvården inom länet borde upptagas
till förutsättningslös utredning, dels ock bemyndiga förvaltningsutskottet
att träda i de förhandlingar med vederbörlig statsmyndighet, som
kunde ifrågakomma, samt att snarast möjligt för landstinget framlägga förslag
i ärendet.

— 75 —

Under erinran om vad sålunda förevarit hemställde förvaltningsutskottet
i skrivelse den 21 december 1940, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en
särskild kommitté, bestående av lika antal representanter för kronan och
landstinget, att verkställa ytterligare utredning av frågan om de ekonomiska
och organisatoriska betingelserna för en sammanslagning av marinens sjukhusvård
i Karlskrona och landstingets sjukhusvård, ävensom utse ordförande
i kommittén.

Med anledning av vad i ärendet förekommit tillkallade chefen för försvarsdepartementet
jämlikt Kungl. Maj :ts den 14 mars 1941 givna bemyndigande
ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast att såsom
sakkunnig leda den ytterligare utredning genom representanter för kronan
och för Blekinge läns landsting om en sammanslagning av marinens sjukhusvård
i Karlskrona med landstingets sjukhusvård, som avsåges i landstingets
förvaltningsutskotts skrivelse den 21 december 1940; och skulle
Fast äga hos marinförvaltningen och förvaltningsutskottet göra framställning
om utseende av vardera två representanter för kronan och landstinget
att deltaga i utredningen.

Med skrivelser till chefen för försvarsdepartementet och Blekinge läns
landsting den 20 juli 1942 överlämnade den sakkunnige betänkande med förslag
till organisation av marinsjukvården och landstingssjukvården i Karlskrona.

Enligt den sakkunniges uppfattning skulle ett samarbete på sjukvårdens
område i Karlskrona medföra stora fördelar ur såväl statens som landstingets
synpunkt. Den sakkunnige förordade därför att ett sadant samarbete
måtte komma till stånd och genomföras på det sättet, att länslasarettet
i Karlskrona utbyggdes till ett samarbetssjukhus och centrallasarett i
vedertagen mening med landstinget som huvudman.

Med stöd av ingående undersökningar rörande såväl behovet av militära
och civila vårdplatser å det tilltänkta samarbetssjukhuset som behovet av
speciella institutioner för sjukhusets utbyggande till centrallasarett föreslog
den sakkunnige, att lasarettet skulle omfatta en kirurgisk avdelning, en medicinsk
avdelning, åtta specialavdelningar, ett epidemisjukhus, en beredskapsavdelning
och vissa särskilda institutioner. Det totala antalet vårdplatser
beräknades till 600, varav 207 skulle disponeras av militära patienter.
Av sistnämnda antal skulle 40 platser hänföras till den kirurgiska avdelningen,
93 till den medicinska avdelningen, 16 till epidemisjukhuset, 40 till
beredskapsavdelningen och övriga 1<S platser till vissa specialavdelningar.

Kostnaderna för byggnadsprogrammet uppskattades av den sakkunnige
till ett sammanlagt belopp av 5 040 000 kronor, vari dock icke inginge kostnader
för anskaffning av inventarier och linoleuminattor. Enligt den sakkunniges
mening borde byggnadskostnaderna beträffande varje särskild, i
programmet ingående ny- eller ombyggnad fördelas mellan staten och
landstinget i huvudsak efter patientantalet å det utbyggda lasarettet. Från
denna huvudregel föreslogos dock vissa avvikelser. Vidare borde, med hänsyn

— 76 —

till den extra belastning som Blekinge läns landsting i fråga om epidemivården
kunde komma att få vidkännas på grund av att i Karlskrona vore
förlagda jämförelsevis stora militära kontingenter, statsverket gälda viss
del av kostnaderna för uppförandet av det nya epidemisjukhuset å lasarettstomten,
oaktat sådan skyldighet icke förelåge enligt gällande bestämmelser
rörande epidemivård. Den sakkunnige ifrågasatte även, att statsverket skulle
ei lägga viss engångsersättning för tillgången till lokalerna i länslasarettet,
vilket komme att utgöra stommen i det tilltänkta samarbetssjukhuset. Enligt
den av den sakkunnige sålunda förordade kostnadsfördelningen skulle statsverkets
totala andel i kostnaderna för länslasarettets omvandling och utbyggnad
till samarbetssjukhus uppgå till sammanlagt 3 117 175 kronor och
landstingets andel i samma kostnader till 1 922 825 kronor. Statsverkets
kostnader för erforderlig inventarieanskaffning beräknades vidare till omkring
485 000 kronor.

Vad beträffar sättet för bestridande av samarbetssjukhusets driftkostnader
framhöll den sakkunnige, att huvudregeln i detta avseende borde vara
att landstinget bereddes ersättning för vård och underhåll av militärpatienter
å lasarettet på grundval av de verkliga driftkostnaderna sådana dessa
framginge av den för året avgivna uppgiften angående inkomster och utgifter
enligt medicinalstyrelsens formulär till bilaga B till årsberättelsen,
på det sätt att kostnaderna fördelades mellan verkliga antalet underhållsdagar
för samtliga under året å lasarettet vårdade patienter och till landstinget
sedan erlades ersättning med det belopp, som belöpte på de på militärpatienterna
fallande vårddagarna. Från denna huvudregel borde dock på
grund av den stora ojämnhet som utmärkte beläggningen med militärpatienter
stadgas det undantag, att vissa mera fasta utgifter i stället skulle
fördelas på antalet ordinarie vårdplatser för militärpatienter, å ena, och
ordinarie vårdplatser för civilpatienter, å andra sidan.

Efter att vidare ha berört vissa personella och organisatoriska frågor
hemställde den sakkunnige, såvitt nu är i fråga, sammanfattningsvis

dels att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

1 :o) att bemyndiga Kungl. Maj :t att med Blekinge läns landsting träffa
avtal angående bestridandet av kostnaderna för viss utbyggnad av länslasarettet
i Karlskrona samt avtal angående vård å samma lasarett av viss försvarsväsendet
tillhörande personal i huvudsaklig överensstämmelse med de
förslag till avtal i dessa hänseenden, som av den sakkunnige förordats,

2:o) att till bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona utan hinder
av grunderna för statsbidrag för uppförande av epidemisjukhus under
fjärde huvudtiteln anvisa för budgetåret 1943/44 ett reservationsanslag av
1 620 000 kronor samt för budgetåret 1944/45 ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor,

dels att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder i övrigt, som kunde befinnas
påkallade för ett genomförande från statsverkets sida av den av
utredningen förordade sammanslagningen av marinens sjukhus i Karlskrona
med länslasarettet därstädes,

— 77 —

dels att Blekinge läns landsting måtte bemyndiga landstingets förvaltningsutskott
att med Ivungl. Maj:t och kronan träffa avtal angående bestridandet
av kostnaderna för viss utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona
samt avtal angående vård å samma lasarett av viss försvarsväsendet tillhörande
personal i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag till avtal
i dessa hänseenden som av utredningen förordats,

dels att landstinget till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona måtte
anvisa erforderligt belopp,

dels ock att landstinget måtte vidtaga de åtgärder i övrigt, som kunde befinnas
påkallade för ett genomförande från landstingets sida av den förordade
sammanslagningen av marinens sjukhus i Karlskrona med länslasarettet
därstädes.

Vid ärendets behandling i Blekinge läns landsting hösten 1942 framfördes
av vederbörande utskott förslag om viss utvidgning av det av den sakkunnige
uppgjorda byggnadsprogrammet, innebärande en kostnadsökning med
200 000 kronor. I anslutning härtill hemställde utskottet, att landstinget
måtte

dels godkänna av den sakkunnige avgivet förslag till sammanslagning
av marinens och landstingets sjukvård med de av utskottet förordade förändringarna,

dels bemyndiga förvaltningsutskottet att med Kungl. Maj :t och kronan
träffa avtal angående bestridandet av kostnaderna för den avsedda byggnadsverksamheten
samt angående vård å lasarettet av viss försvarsväsendet
tillhörande personal i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag till
avtal i dessa hänseenden, som av den sakkunnige förordats, ävensom avtal
angående fördelning av de enligt utskottets ovan upptagna förslag uppkomna
merkostnaderna,

dels ock bemyndiga förvaltningsutskottet att vidtaga alla för ärendets
vidare utredning erforderliga åtgärder.

Denna utskottets hemställan bifölls av landstinget.

Över den sakkunniges betänkande avgåvos yttranden av bl. a. arméförvaltningens
dåvarande sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen, 1940 års militära
byggnadsutredning, medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet
samt svenska lasarettsläkareföreningen, varjämte den sakkunnige inkom
med särskild skrivelse i ärendet. Samtliga remissmyndigheter med undantag
av marinförvaltningen uttalade sin principiella anslutning till sakkunnigförslaget,
även om vissa erinringar framställdes speciellt mot den ifrågasatta
fördelningen av antalet vårdplatser på olika sjukhusavdelningar. Enligt marinförvaltningens
mening borde den förevarande frågan lösas på så sätt, att
marinsjukhusets kirurgiska avdelning uppginge i länslasarettet, medan den
medicinska avdelningen kvarbleve i marinsjukhusets dåvarande lokaler
och en beredskapsavdelning om 80 platser upprättades på Laboratorieholmen.
Detta förslag hade av ämbetsverket kostnadsberäknats till 2 560 000
kronor.

— 78 —

I propositionen 1943:207 erinrade chefen för försvarsdepartementet inledningsvis
om den praktiskt taget fullständiga enighet mellan remissmyndigheterna
som kommit till uttryck rörande lämpligheten av den av den
sakkunnige föreslagna lösningen. I anslutning härtill anförde departementschefen
bl. a. följande.

Betänkligheter torde i och för sig icke behöva möta mot att i enlighet härmed
låta ett landsting övertaga statliga sjukvårdsuppgifter av större omfattning.
I de fall större garnisoner haft att repliera på landstingsägda sjukvårdsinrättningar
ha veterligen några olägenheter därav ej försports. Genom
ett samarbete efter dessa riktlinjer torde betydande fördelar stå att
vinna för såväl kronan som landstinget. Kronan såsom ansvarig för den
militära kroppssjukvården kan genom ett samarbetssjukhus erbjuda de
vårdbehövande en specialiserad sjukhusvård av samma klass som den för
medborgarna i gemen av landstingen finansierade lasarettsvården. Vad
landstinget angår påtager sig detsamma visserligen genom det ifrågasatta
samarbetet avsevärda förpliktelser gentemot statsverket men erhåller samtidigt
möjlighet att bringa sin centrallasarettsfråga till en lösning. Det alternativa
förslag, som av marinförvaltningen enligt det föregående framlagts
och som innebär, att ett sammanförande av den civila och den militära
sjukvården skulle äga rum endast i fråga om de kirurgiska fallen, är
icke tillfredsställande ur dessa synpunkter och icke heller i organisatoriskt
hänseende nöjaktigt. Ett genomförande av detta förslag skulle vidare nödvändiggöra
ett bibehållande av marinens nuvarande sjukhus, ehuru avsett
endast för de medicinska sjukdomsfallen. Detta förslag skulle följaktligen
innebära den olägenheten att marinens nuvarande sjukhus icke skulle
kunna disponeras för ordnande av marinens förläggningsförhållanden i övrigt
i Karlskrona, vilket är ägnat att valla olägenheter och kan äventyra en
ändamålsenlig lösning av dessa förläggningsfrågor. De av marinförvaltningen
alternativt förordade lösningarna av sjukvårdsfrågorna i Karlskrona
kunna alltså icke av mig förordas.

För vinnande av fullt säkra hållpunkter för bedömandet av de ekonomiska
konsekvenserna av den sakkunniges förslag till sammanslagning av
den civila och marina sjukhusvården i Karlskrona hade det varit av betvdelse
att äga tillgång till en jämförelse mellan driftkostnaderna vid marinsjukhuset
och å länslasarettet i Karlskrona. Både 1940 års utredning och
den sakkunnige ha sökt åstadkomma en dylik jämförelse men icke kunnat
framlägga en sadan, enligt uppgift emedan kostnaderna vid marinsjukhuset
icke kunnat specificeras. Även jag har sökt erhålla underlag för en sådan
jämförelse; enligt uppgift från ledningen för marinsjukhuset kunna
dock dess driftkostnader ej fixeras, emedan sjukhusdriften bekostas från
marinens allmänna anslag till avlöningar, mathållning m. m. och särskilda
räkenskaper för dessa kostnader såvitt avser sjukhuset ej föras. Om jag
sålunda nödgas konstatera, att en siffermässig jämförelse i detta avseende
ej kan nu komma till stånd, synes likväl betänklighet ur driftsekonomisk
synpunkt ej behöva möta mot ett samarbete på sjukhusområdet mellan
staten och landstinget. Driftkostnaderna vid länslasarettet i Karlskrona
kunna ej anses särskilt höga; de torde i stort sett representera genomsnittet
bland rikets länslasarett. Härtill kommer, att vårdtiden på de dyrbarare
s. k. A-platserna genom tillkomsten av de B-platser som i det följande förordas
torde kunna ej oväsentligt förkortas till fördel för sjukhusets ekonomi.

På grund av det anförda tinner jag den av den sakkunnige förordade lösningen
av marinens sjukhusfråga i Karlskrona lämplig och föreslår därför,

— 79 —

att marinens sjukvård därstädes ordnas genom samarbete med Blekinge
läns landsting.

Beträffande den sakkunniges principprogram för samarbetssjukhusets
och centrallasarettets ordnande ha skilda meningar försports bland myndigheterna.
Meningsskiljaktigheterna begränsa sig huvudsakligen till storleken
och utformningen av den för militära invärtesmedicinska fall avsedda avdelningen.
Medan marinförvaltningen påyrkat i det närmaste en fördubbling
av platsantalet å denna avdelning samt den därtill anslutna s. k. beredskapsavdelningen,
har 1940 års militära byggnadsutredning funnit sig kunna
acceptera den sakkunniges förslag i denna del. Medicinalstyrelsen åter
har förordat en minskning av antalet medicinska lasarettsplatser från av
den sakkunnige föreslagna 93 till 60, i samband varmed styrelsen förordat
anordnande av sjukbaracker för enklare fall å sjukhusområdet. Slutligen
har lasarettsläkaren Bohmansson förordat en närmare utredning beträffande
proportionen mellan s. k. A-platser och B-platser.

Efter att ha berört vissa av dåvarande generalfältläkaren år 1941 framlagda
riktlinjer rörande den slutna sjukvården för arméns del anförde departementschefen
vidare följande.

För egen del har jag funnit, att medicinalstyrelsens invändningar mot
den sakkunniges förslag i denna del icke sakna fog. För att tillmötesgå styrelsens
önskemål i förevarande avseende liksom i någon mån marinförvaltningens
krav på ökat antal platser för invärtes medicinska fall förordar jag
därför följande ändrade disposition av platsantalet å den medicinska avdelningen.

Antalet av den sakkunnige angivna A- och B-platser för medicinska militära
fall, 93, bibehålies oförändrat, men beräknas såsom avseende allenast
A-platser, vilket torde vara befogat med hänsyn bl. a. till den för dessa platser
föreslagna byggnadstekniska standarden i avseende å bilokalsutrymmen
o. s. v.

Den av den sakkunnige förordade s. k. beredskapsavdelningen, vilken
närmast torde vara att uppfatta såsom en C-avdelning, torde i anslutning
till den nyss förordade beräkningen av A-platserna böra tagas i anspråk såsom
i första hand en B-avdelning för samarbetssjukhusets behov. Enligt vad
som framgår av de vid betänkandet fogade skissritningarna står ifrågavarande
avdelning i direkt kulvertförbindelse med sjukhusets övriga delar.
Vidare ha bilokaler o. s. v. beräknats på sådant sätt, att avdelningen i fråga
utan vidare torde kunna fungera såsom B-avdelning med de uppgifter som
avsetts för sådan avdelning i generalfältläkarens förenämnda riktlinjer.

Medicinalstyrelsen har såsom förut anförts för sin del förordat, att Bsjukvården
vid samarbetssjukhusets militärmedicinska avdelning skulle
förläggas till ett baracksjukhus om 40 platser, av styrelsen kostnadsberäknat
till 55 000 kronor. Enligt vad som upplysts torde emellertid ett fullgott
baracksjukhus med erforderliga installationer o. s. v. icke kunna åstadkommas
inom ramen för den av medicinalstyrelsen angivna summan. En
kostnad av minst 60 000 kronor torde, likaledes enligt inhämtade upplysningar,
erfordras för anordnandet av ett baracksjukhus av föreslagen typ.
Vid nu angivna förhållanden och i betraktande av den korta livslängd ett
sålunda beskaffat sjukhus har synes det knappast välbetänkt att anordna
permanent sjukhusvård på basis av baracker.

Om jag således icke kan biträda medicinalstyrelsens förslag om anordnandet
av baracker i anslutning till samarbetssjukhuset för bestridandet
av den s. k. B-sjukvården, synes det enligt min mening emellertid påkal -

— 80 —

lat att något vidga ramen för den militärmedicinska sjukhusvården å samarbetssjukhuset.
Detta synes enklast och bäst kunna ske på så sätt, att
(ten förutnämnda, såsom B-avdelning avsedda beredskapsavdelningen om
40 sängplatser påbygges med ytterligare en våning likaledes om 40 platser
av samma typ som den nu i skissritning föreliggande beredskapsavdelningen.
Härigenom skulle således det totala antalet medicinska platser för
militär personal å samarbetssjukhuset i Karlskrona komma att ökas med
40 från av den sakkunnige förordade (93 -f 40 =) 133 till (133 -I- 40 =)
173 platser.

I detta sammanhang vill jag understryka, att de nu angivna siffrorna
givetvis endast äga betydelse såsom en beräkningsgrund och ej avse att
vara normerande för den ena eller andra partens utnyttjande av platserna
a samarbetssjukhuset. Sålunda torde bl. a. den av mig föreslagna B-avdelningen
kunna i stor utsträckning nyttjas för hela sjukhusets behov såsom
en gemensam avdelning.

Vad beträffar behovet av C-platser torde detta med hänsyn bl. a. till det
av mig föreslagna B-sjukhusets utvidgning kunna tillgodoses inom ramen
tor beiinthga eller blivande platser å truppförbandssjukhusen i Karlskrona.

I fråga om byggnadskostnaderna framhöll departementschefen följande.

Vad angår den sakkunniges kostnadsberäkning för det av honom föreslagna
byggnadsprogrammet för samarbetssjukhuset i Karlskrona har militära
byggnadsutredningen såsom förut antytts funnit sig böra föreslå en
reduktion av densamma med i avrundat tal 300 000 kronor, medan landstinget
påyrkat vissa ändringsarbeten för en sammanlagd kostnad av 200 000
kronor. Mot dessa av byggnadsutredningen och landstinget förordade jämkningar
i den sakkunniges förslag synes intet vara att erinra. Enligt inhämtad
upplysning skulle kostnaden för tillbyggnad av den s. k. beredskapsavdelningen
med ytterligare en våning jämte anordnande av hiss komma
att uppgå till i runt tal 120 000 kronor. I anslutning härtill torde den
sammanlagda kostnaden för Karlskronalasarettets utbyggande böra beräknas
till (5 040 000 — 300 000 + 200 000 + 120 000 =) 5 000 000 kronor.

I anslutning till de av den sakkunnige förordade principerna för fördelmng
av byggnadskostnaderna torde det angivna beloppet av 5 060 000 kronor
böra fördelas sålunda, att statsverket gäldar i runt tal 3 125 000 kronor
och landstinget återstoden eller 1 935 000 kronor. Vid denna fördelnmg
förbiser jag icke, att statsverket kommer att få erlägga den övervägande
delen av kostnaderna för utbyggnaden av det nuvarande lasarettets
ekononiiaydelnmg och panncentral. Det hade måhända kunnat övervägas
att pakalla en for staten något förmånligare kostnadsfördelning i denna
del; med hansyn emellertid till de förpliktelser i avseende å sjukvårdens
ordnande i Karlskrona, som Blekinge landsting åtager sig genom samarbetet
med staten, vill jag icke nu ifrågasätta någon jämkning i avseende å
kostnadsfordeJnmgens principer. Då jag i likhet med utredningsmannen
förutsätter, att det nya epidemisjukhuset i relativt stor omfattning kommer
att av marinen utnyttjas för andra sjukvårdsändamål än epidemivård,
bär jag icke heller velat motsätta mig den sakkunniges förslag rörande
bestridande av kostnaderna för epidemivårdplatserna med de ändringar
som av det förut sagda framgår. Jag vill emellertid betona, att endast de
i detta fall föreliggande speciella förhållandena kunna motivera att statsverket
patager sig en del av sistnämnda kostnader, varför ett biträdande
av orslaget i denna del icke bör få några konsekvenser inom andra delar
av lorsvarsvasendet.

— 81

Mot de av den sakkunnige angivna grunderna för bestridandet av samarbetssjukhusets
driftkostnader syntes enligt departementschefens uppfattning
någon väsentlig erinran ej kunna framställas. Departementschefen
framhöll vidare, att ett belopp av 500 000 kronor kunde bedömas komma
att förslå för bestridande av statsverkets andel i kostnaderna för de under
budgetåret 1943/44 aktuella byggnaderna vid lasarettet. Departementschefens
uttalande utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att

dels besluta, att marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas och
sjukhusets uppgifter övertagas av ett till länslasarettet i Karlskrona förlagt
samarbetssjukhus,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att med Blekinge läns landsting träffa erforderliga
avtal rörande ej mindre utbyggande av ilänslasarettet i Karlskrona
till samarbetssjukhus i enlighet med de av departementschefen förut
angivna riktlinjerna än även de mellan landstinget och staten föreliggande
ekonomiska och rättsliga frågorna i samband med vården av militära patienter
å länslasarettet,

dels ock till Marinen: Bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona
för budgetåret 1943/44 under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Till departementschefens av Kungl. Maj :t biträdda hemställan lämnade
riksdagen sin anslutning.

Genom beslut den 20 augusti 1943 godkände Kungl. Maj :t ett av marinförvaltningen
ingivet förslag till avtal med landstinget, enligt vilket — på
sätt i propositionen 1943: 207 förutsatts — Kungl. Maj :t och kronan förband
sig att med ett sammanlagt belopp av 3 125 000 kronor deltaga i kostnaderna
för om- och tillbyggnad av länslasarettet ävensom att deltaga i kostnaderna
för vissa inventarier, inberäknat linoleummattor m. m. Vid bestämmandet
av förenämnda belopp hade såsom utgångspunkt tagits en beräknad total
kostnad för om- och tillbyggnaden av 5 060 000 kronor. Återstående belopp
eller (5 060 000 — 3 125 000 =) 1 935 000 kronor skulle landstinget svara
för. Därest de sammanlagda kostnaderna för om- och tillbyggnaden komme
att överstiga eller understiga det belopp, som beräknats för företaget i dess
helhet, skulle kronans andel i byggnadskostnaderna jämkas med hänsyn
såväl till kronans beräknade delaktighet i byggnadskostnaderna som ock
till eventuella ändringar i byggnadsprogrammet. Genom samma beslut förordnade
Kungl. Maj :t vidare ledamöter och suppleanter i den byggnadskommitté,
som skulle handha genomförandet av ifrågavarande om- och tillbyggnadsarbeten.

Sedermera anvisade 1944 års riksdag (skr. nr 4), efter förslag av Kungl.
Maj:t i samma års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, s. 140), till
bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona för budgetåret 1944/45
ett reservationsanslag av 2 625 000 kronor. Därmed hade för ifrågavarande
ändamål anvisats tillhopa 3 125 000 kronor, d. v. s. det i förberörda avtal
angivna beloppet.

6—''>9$l''t0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

82 —

I skrivelse den 26 september 1946 framhöll byggnadskommittén för länslasarettet
i Karlskrona bl. a., att kommittén av i skrivelsen närmare anförda
skäl låtit företaga eu översyn beträffande det återstående byggnadsprogrammet
samt därvid uppgjort en kostnadsberäkning, vilken utvisade att
kostnaderna för programmet kunde förutses bli högre än de beräknade.
Höjningarna hänförde sig till stor del till inträffade prisstegringar men
även till de ändringar i byggnadsprogrammet som ansetts böra vidtagas.

De sammanlagda kostnaderna för såväl utförda som återstående byggnadsarbeten
beräknades av byggnadskommittén uppgå till 6 523 710 kronor.
För ändamålet hade riksdag och landsting anvisat 5 060 000 kronor, varjämte
ett belopp av 109 050 kronor i särskild ordning av landstinget ställts till
förfogande för utökning av lasarettets tvättinrättning m. m. Merkostnaderna
för byggnadsprogrammets genomförande kunde sålunda beräknas till
(6 523 710 — 5 060 000 -— 109 050 = ) 1 354 660 kronor, varav 693 370 kronor
hänförde sig till prisstegringar och 661 290 kronor till utökningar utöver
det ordinarie programmet. För gäldande av merkostnaderna borde
enligt kommitténs mening kronan tillskjuta ett belopp av 877 080 kronor
samt landstinget ett belopp av 477 580 kronor.

Med anledning av byggnadskommitténs framställning föreslog Kungl.
Maj :t (prop. 1947:2) riksdagen att för nu berörda ändamål å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
880 000 kronor. Till vad härutinnan föreslagits lämnade riksdagen sitt bifall
(skr. nr 20).

Såsom bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona har sålunda
från statsverkets sida tillskjutits ett sammanlagt belopp av (500 000 +
2 625 000 -f- 880 000 =) 4 005 000 kronor. Vidare ha jämlikt kungl. brev
den 7 juli 1944 av förskottsstatsmedel anvisats 206 500 kronor för uppförande
av två sjukvårdsbaracker inom centrallasarettets område. Slutligen har
1946 års riksdag (skr. nr 4) ställt ett belopp av 400 000 kronor till förfogande
såsom bidrag till anskaffning av inventarier för ifrågavarande lasarett.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att statsverket vid sidan av
dessa bidragsanslag haft att vidkännas vissa kostnader för utbyggande och
modernisering av truppförbandssjukhusen i Karlskrona under nu avsedd
tid. Dessa kostnader torde kunna uppskattas till i runt tal 350 000 kronor.

Sasom inledningsvis framhållits upphörde verksamheten vid marinens
sjukhus i Karlskrona i början av juli 1945. Vid nämnda tidpunkt förelåg
ännu icke någon definitiv överenskommelse mellan kronan och Blekinge
läns landsting angående vården å centrallasarettet i Karlskrona av den militära
personalen. Visserligen hade i samband med den ovan berörda sakkunnigutredningen
förslag till sådant avtal uppgjorts, men vid de underhandlingar
med landstinget, som efter 1943 års riksdagsbeslut i frågan upptogos
först av marinförvaltningen och senare av försvarets sjukvårdsförvaltning,
kunde enighet icke uppnås rörande vissa spörsmål. Bl. a. kommo olika meningar
till uttryck beträffande tolkningen av termen »militärpatienter»,

— 83 -

vilken i avtalsförslaget definierats med orden »sådan försvarsväsendet tillhörande
personal, som är berättigad till fri sjukhusvård». Sjukvårdsförvaltningen
hävdade sålunda den uppfattningen, att till militärpatienter borde
hänföras endast värnpliktiga och fast anställt manskap, som enligt gällande
avlöningsföreskrifter ägde rätt till fri sjukvård helt på kronans bekostnad,
men att därunder icke kunde hänföras officerare, underofficerare och likställda
liksom ej heller civilanställda, inklusive kollektivanställd personal.
Landstinget å sin sida gjorde gällande, att med militärpatienter borde förstås
all för vård å lasarettet intagen försvarsväsendet tillhörande militär, civilmilitär
eller manlig civil personal, för vilken marinens sjukhus var avsett.

Sedan tvistefrågan hänskjutits till skiljedom, förklarade skiljemännen i
sin den 3 maj 1948 meddelade dom, att till militärpatienter enligt ifrågavarande
avtalsförslag skulle hänföras all för vård å lasarettet intagen, vid
försvarsväsendet anställd manlig personal, som antingen enligt de för fredstid
meddelade avlöningsbestämmelserna eller enligt gällande kollektivavtal
vore berättigad till sjukhusvård helt på statens bekostnad. Enligt skiljedomen
skola sålunda till kategorien »militärpatienter» bl. a. hänföras örlogsvarvets
arbetare men däremot icke officerare, underofficerare och likställda.
Såsom militärpatienter lära även få räknas här ifrågakommande värnpliktiga,
även om dessa formellt knappast kunna betecknas såsom vid försvarsväsendet
»anställd» personal.

Med överlämnande av avskrift av ifrågavarande skiljedom hemställde försvarets
sjukvårdsförvaltning, efter samråd med försvarets civilförvaltning,
i underdånig skrivelse den 28 september 1948 om bemyndigande för ämbetsverken
att med Blekinge läns landsting sluta avtal i enlighet med i skrivelse
den 21 maj 1946 överlämnat förslag, med däri av skiljedomen föranledda och
i förevarande skrivelse angivna ändringar. Sedan medicinalstyrelsen i ärendet
avgivit utlåtande, fann Kungl. Maj :t genom departementsskrivelse den
25 februari 1949 gott, med godkännande av nyssnämnda förslag, bemyndiga
civilförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen att å Kungl. Maj :ts och kronans
vägnar i enlighet därmed sluta avtal med landstinget.

Den 3 maj 1949, d. v. s. jämnt ett år efter skiljedomens avkunnande, träffades
mellan försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning
å Kungl. Maj :ts och kronans vägnar, å ena, samt Blekinge läns landsting, å
andra sidan, slutgiltigt avtal angående den militära sjukvården å centrallasarettet
i Karlskrona. Begreppet militärpatienter har i avtalet definierats i
ordagrann överensstämmelse med nyssberörda skiljedom. Beträffande kronans
ersättningsskyldighet för den åt militärpatienter meddelade vården
stadgas i 8—12 §§ följande.

8 §•

För undersökning, underhåll och vård av militärpatienter i andra fall än
som avses i 11 § äger landstinget uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets
driftkostnader.

Denna ersättning skall beräknas på sätt nedan närmare angives.

— 84 -

9 §•

Kostnaderna under kalenderåret för de ändamål, som finnas angivna i
närslutna bilaga (Bil. 2)*, fördelas på kronan och landstinget efter förhållandet
mellan antalet ordinarie vårdplatser för militärpatienter och antalet
ordinarie vårdplatser för civilpatienter. Såsom avlöningskostnad skola härvid
räknas jämväl de löneförmåner, som från vederbörliga anslag å riksstatens
fjärde huvudtitel utbetalats till överläkaren vid den militärmedicinska
avdelningen och till en befattningshavare med uppgift att biträda vid det
med vården av militärpatienter sammanhängande expeditionsarbetet.

10 §.

Kostnaderna för andra än i 9 § avsedda ändamål sammanräknas och fördelas
på verkliga antalet underhållsdagar för samtliga under året å lasarettet
vårdade patienter; och skall kronan till landstinget erlägga det belopp,
som därvid belöper på militärpatienternas underhållsdagar.

11 §•

För vård av militärpatienter dels å lasarettets epidemiavdelning i andra
fall än som avses i 2 § 1 mom. epidemilagen, dels å lasarettets beredskapsavdelning
skall kronan till landstinget erlägga en avgift per vårddag och
patient, som med 25 procent understiger medelkostnaden per vårddag för å
lasarettet under året vårdade patienter.

12 §.

I driftkostnaderna skola icke inräknas kostnaderna för ny-, om- och tillbyggnad
eller större reparationer eller för anskaffande av dyrbarare apparater
och dylikt. I den mån dylika kostnader ifrågakomma och beröra vården
av militärpatienter, skall särskild överenskommelse angående kostnadernas
bestridande träffas mellan kronan och landstinget.

I fråga om sättet för gäldande av de på kronan belöpande kostnaderna
föreskrives i 14 § följande:

Uti för centrallasarettet gällande ordning debiteras de militära förbanden
(inremitterande myndigheter) legosängsavgift i enlighet med de grunder,
som angivas i 20 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Efter varje kvartals utgång erlägger kronan (försvarets sjukvårdsförvaltning)
till landstinget ersättning utöver legosängsavgifter för vård av militärpatienter
enligt av centrallasarettets syssloman upprättad räkning. Härvid
skola preliminärt kostnaderna enligt 9 § beräknas med en fjärdedel av motsvarande
kostnader för nästföregående kalenderår och ersättning enligt 10 §
utgivas med det belopp per vårddag, som framgår av nästföregående års räkenskaper
för i sistnämnda paragraf berörda utgiftsändamål. Från slutsumman
av varje kvartalsräkning skall avdrag göras dels med summan av
de enligt första stycket debiterade legosängsavgifterna, dels ock med beloppet
av de avlöningsförmåner, som för samma kvartal från vederbörande anslag
å riksstatens fjärde huvudtitel utgått till den vid den militärmedicinska
avdelningen anställde överläkaren och till en befattningshavare med
uppgift att biträda vid det med vården av militärpatienter sammanhängande
expeditionsarbetet.

Sedan lasarettets räkenskaper för ett kalenderår avslutats, göres slutlig
avräkning mellan kronan (försvarets sjukvårdsförvaltning) och landstinget

* Avser vissa s. k. fasta kostnader, som icke alls eller endast i ringa grad påverkas av den
omständigheten att vårdplats är belagd eller icke.

— 85 —

för samma år, varvid även ersättning för den öppna vården av militärpatienter
regleras enligt i 13 § angivna bestämmelser.

I 21 § slutligen äro meddelade följande bestämmelser angående avtalets
giltighetstid m. m.

Detta avtal gäller från den dag centrallasarettet enligt särskild överenskommelse
mellan kronan och landstinget börjar mottaga militärpatienter i
den ordning i detta avtal stadgas tills vidare intill den 1 januari 1956. Därest
avtalet icke från någondera sidan uppsagts före den 1 januari 1955, fortfar
detsamma att gälla tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av ett år.

Sedan detta avtal tillämpats under tre fulla kalenderår, skall, om någondera
parten det påkallar inom loppet av det närmast följande kalenderåret,
på grundval av gjorda erfarenheter omprövning ske av grunderna för kronans
ersättningsskyldighet. Kan vid omprövning, som nu nämnts, enighet
ej uppnås, skall frågan avgöras av skiljemän enligt lag.

Jämlikt föreskrifterna i sistnämnda paragraf har avtalet fått retroaktiv
verkan fr. o. in. den 5 juli 1945, d. v. s. dagen efter den då marinens sjukhus
nedlades. Av avtalsbestämmelserna följer vidare, bland annat, att kronan
har att vidkännas de faktiska driftkostnaderna för den vård som meddelas
militärpatienter i avtalets mening, oberoende av huruvida dessa äro
mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej, samt att dessa kostnader skola
uppdelas på löpande kostnader och fasta kostnader, vilka senare beräknas
på grundval av det antal ordinarie vårdplatser som ställts till militärpatienternas
förfogande.

Enligt från försvarets sjukvårdsstyrelse inhämtade uppgifter har från
centrallasarettet i Karlskrona numera inkommit krav på ersättning för vård
av militärpatienter för tiden juli 1945—september 1949. Sammanlagda kostnaderna
för denna tid uppgå till 2 524 101 kronor 77 öre. Sedan från detta
belopp dragits dels avlöningskostnaderna för överläkaren å den militärmedicinska
avdelningen och en extra kontorsskrivare därstädes, för nämnda
tid uppgående till sammanlagt 84 777 kronor 74 öre, dels ock vederbörande
lokalmyndigheter debiterade vårdavgifter, för samma tid uppgående till
sammanlagt 149 805 kronor, skulle enligt den av lasarettet insända slutavräkningen
för sjukvårdsstyrelsen återstå att betala 2 289 519 kronor 3 öre.
Sammanlagda antalet vårddagar för militärpatienter under ifrågavarande
tid uppgår enligt lasarettets uppgift till 65 914, varav 10 930 hänföra sig till
andra halvåret 1945, 20 107 till år 1946, 15 927 till år 1947, 11 424 till år
1948 och 7 526 till de tre första kvartalen år 1949.

På kronan belöpande kostnader för vart och ett av de tre hela kalenderår
på vilka avtalet är tillämpligt, d. v. s. 1946, 1947 och 1948, uppgå till respektive
523 847 kronor 75 öre, 674 508 kronor 2 öre och 678 365 kronor 76 öre.
Ställda i relation till antalet meddelade vårddagar under vederbörande år,
innebära dessa siffror att kronan fått vidkännas en vårddagkostnad av 26
kronor 5 öre för år 1946, av 42 kronor 35 öre för år 1947 och av 59 kronor
38 öre för år 1948. Till jämförelse kan nämnas att legosängsavgiften på allmän
sal vid lasarettet i Karlskrona uppgår för inomlänspatienter till 2 kro -

— 86 —

nor 50 öre per dag under 20 dagar och därefter till 1 krona 25 öre per dag
samt för utomlänspatienter till 10 kronor per dag.

Med hänsyn till de kostnadssiffror som sålunda framkommit ha revisorerna
sökt utröna, i vilken omfattning den av centrallasarettet i Karlskrona
meddelade vården av militärpatienter hänfört sig till personer som
äro mantalsskrivna inom Blekinge län. Någon uppgift härom har dock icke
kunnat erhållas. En viss vägledning för bedömande av ifrågavarande spörsmål
erbjuda emellertid vissa av chefen för sjukvårdsförvaltningen vid sydkustens
marindistrikt under Ifend lämnade upplysningar. Av dessa framgår
att totala antalet personer, tillhörande Karlskrona garnison, som varit
berättigade till sjukhusvård helt på statens bekostnad, för år 1948 kan
uppskattas till 5 839, varav 596 avse stammanskap t. o. m. korpral, 2 650
värnpliktig personal, 2 088 kollektivavtalsanställda arbetare vid marinverkstäderna
och 505 annan kollektivavtalsanställd personal. Av de värnpliktiga
voro uppskattningsvis 13 procent mantalsskrivna inom länet, medan motsvarande
siffra för övriga personalkategorier uppgick till 100 procent. Av de å
centrallasarettet under samma år meddelade vårddagarna för militärpatienter,
tillhopa 11 424, avsågo 5 055 värnpliktig personal och sålunda 6 369
övriga personalkategorier. En viss särställning i organisatoriskt hänseende
intages av de kollektivavtalsanställda arbetarna vid örlogsvarvets marinverkstäder,
vilka äro självförsörjande och vilkas samtliga kostnader i princip
skola belasta driften; de på denna kategori belöpande vårddagarna utgjorde
5 082.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, förutsattes i det
den 20 juli 1942 avlämnade betänkandet med förslag till organisation av
marinsjukvården och landstingssjukvården i Karlskrona, att kronan å det
tilltänkta samarbetssjukhuset skulle få disponera 207 vårdplatser, varav å
epidemisjukhuset 16 och å beredskapsavdelningen 40. Vid 1943 års riksdag
beslöts emellertid, att beredskapsavdelningen skulle utbyggas med ytterligare
40 sängplatser. I enlighet härmed fastställdes i det definitiva avtalet med
landstinget antalet vårdplatser för militärpatienter på sistnämnda avdelning
till 80. Å andra sidan reserverades icke några vårdplatser på epidemisjukhuset
speciellt för kronans behov. Det totala antalet vårdplatser för
militärpatienter enligt avtalet uppgår sålunda till (207 + 40— 16 =) 231.
Emellertid äro hittills endast den kirurgiska avdelningen, den medicinska
avdelningen och ögonavdelningen fullt utbyggda vid lasarettet, varför kronan
under nu avsedd tid kommit att disponera allenast (40 + 93 + 1 =) 134
platser.

Den faktiska beläggningen med militärpatienter på centrallasarettet skiljer
sig högst avsevärt från sist angivna siffra. För år 1946 uppgick sålunda
beläggningen till i genomsnitt 55 platser per dag, för år 1947 till 43 å 44
platser och för ar 1948 till 31 platser. Anledningen till den sjunkande
frekvensen torde främst vara den, att, såsom tidigare omnämnts, under senare
år jämväl truppförbandssjukhusen utbyggts i Karlskrona, varigenom
mindre kvalificerade vårdfall i allt större utsträckning kommit att omhänderhavas
av dessa.

— 87 —

I detta sammanhang må nämnas, att det totala antalet vårdplatser å
centrallasarettet i Karlskrona f. n. uppgår till 438. Då av detta antal 134
äro avsedda för militärpatienter, återstå sålunda 304 platser för landstingets
eget behov. På ifrågavarande civilpatienter belöpande underhållsdagar
uppgingo för år 1948 till 119 798, d. v. s. en genomsnittlig beläggning av
328 platser. Nu anförda siffror innebära, att landstinget under sistnämnda
år för sin civila sjukvård använt (328 — 304 =) 24 platser, vilka varit
avsedda för men ej belagda med militärpatienter.

Jämlikt 9 § samarbetsavtalet är emellertid kronan skyldig att av lasarettets
fasta driftkostnader gälda så stor del som svarar mot antalet ordinarie
vårdplatser för militärpatienter, oberoende av huruvida dessa platser äro
belagda eller ej. Av från sjukvårdsstyrelsen under hand inhämtade uppgifter
framgår, att den alldeles övervägande delen av den ersättning som
från centrallasarettets sida debiterats kronan avser i nyssnämnda paragraf
berörda kostnader. Det ersättningsbelopp som hänför sig till under
år 1946 meddelad vård fördelar sig sålunda med 450 095 kronor 28 öre på
fasta kostnader och med 73 752 kronor 47 öre på löpande kostnader, medan
motsvarande siffror för åren 1947 och 1948 utgöra 611 484 kronor 88
öre och 63 023 kronor 14 öre respektive 626 992 kronor 3 öre och 51373
kronor 73 öre.

Såsom av det föregående framgår, skola jämlikt 14 § avtalet de militära
förbanden (inremitterande myndigheter) debiteras legosängsavgift för den
av centrallasarettet meddelade vården av militärpatienter, medan försvarets
sjukvårdsstyrelse har att till landstinget erlägga utöver legosängsavgifter
utgående ersättning. För bestridande av härav föranledda kostnader har i
riksstaten för innevarande budgetår (1949 års statsverksprop., bil. 6, p. 76;
r.skr. nr 4) marinens sjukvårdsanslag uppräknats med 350 000 kronor. Antalet
vårddagar för här ifrågavarande personal har därvid uppskattats till
minst 20 000 per år, medan skillnaden mellan faktisk vårdkostnad och
legosängsavgift under nu löpande budgetår beräknats till minst 17 kronor
50 öre.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att kronan jämväl med
landstingen i Östergötlands län samt Västernorrlands län träffat överenskommelser
angående vederbörande militära sjukvård, vilka i vissa avseenden
äro likartade med det mellan kronan och Blekinge läns landsting ingångna
avtalet.

Överenskommelsen med Östergötlands läns landsting (prop. 1947:101;
r.skr. 1947: 256) innebär, att garnisonssjukhuset i Linköping nedlägges och
att sjukhusbyggnaden jämte tillhörande tomtmark överlåtes till landstinget
mot en köpeskilling av 300 000 kronor. I samband härmed har landstinget
åtagit sig att ställa erforderligt antal platser för vård av militära
patienter till kronans förfogande å lasarettet i Linköping. Beträffande vården
har ingåtts särskilt avtal, vilket godkänts av Kungl. Maj :t genom brev
den 6 juni 1947 och är avsett att gälla under en tid av tio år, räknat
fr. o. in. den 1 juli 1949. I avtalet stadgas bl. a. följande.

— 88 —

§ 2.

Utöver den vård som skall å lasarettet tillhandahållas kronan enligt ett
den 6 mars/den 24 augusti 1925 mellan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse^
och landstinget slutet kontrakt, varigenom kronan tillförsäkrats
tjugo vårdplatser (= 7 300 vårddagar för år) för militära sjuka mot erlåggande
av på visst sätt bestämd legosängsavgift, mottager och vårdar lasarettet
värnpliktiga och vid försvarsväsendet fast anställt manskap, som
äger rätt till sjukhusvård helt på kronans bekostnad och som icke lämpligen
kan undersökas och behandlas vid eget förband eller bör hänvisas till
vård å epidemisjukhus, sinnessjukhus eller annat specialsjukhus och som
därför av militär tjänsteläkare eller av annan för dess sjukvård anställd
läkare remitteras till lasarettet. Ifragavarande ^personal benämnes här nedan
militärpatienter.

§ 3.

För vård och underhåll av militärpatienter utöver det i § 2 nämnda antalet
vårddagar äger landstinget uppbära ersättning per vårddag motsvarande
varddagkostnaden vid lasarettet under nästföregående år.

Vårddagkostnaden beräknas efter de grunder, som angivas i medicinalstyrelsens
formulär för årsberättelser, bilagan B, uppgift angående inkomster
och utgifter. I vårdkostnadsunderlaget skall icke ingå kostnad för ny-, oraoch
tillbyggnad.

Utöver det dagkostnadsbelopp, som kronan sålunda har att erlägga, skall
kronan dessutom för varje vårddag, som överskjuter det i § 2 nämnda antalet,
utgiva ett belopp av 3 kr., motsvarande den beräknade räntan å landstingets
engångskostnader för byggnader och inventarier.

Oberoende av huruvida det enligt bestämmelserna i förenämnda, den
6 mars/den 24 augusti 1925 slutna kontrakt till kronans disposition ställda
antalet vårddagar av kronan fullt utnyttjas eller icke, skall ersättning för
militärpatient, som i vederbörlig ordning remitterats och intagits för vård
å lasarettets blivande avdelning för psykiskt sjuka, utgå enligt de i denna
paragraf angivna grunder.

Ersättning enligt denna paragraf skall icke utgå, där på grund av särskilt
stadgande i lag eller eljest skyldighet föreligger för landstinget att
kostnadsfritt lämna vård och underhåll.

Den i förstnämnda paragraf omförmälda legosängsavgiften uppgår enligt
från sjukvårdsstyrelsen inhämtade uppgifter per dag å allmän sal
för inomlänspatient till 3 kronor de första tio dagarna, till 2 kronor därpå
följande tio dagar samt till 1 krona fr. o. m. den tjuguförsta dagen. För
utomlänspatient är avgiften 10 kronor per dag. Vårddagkostnaden vid
ifrågavarande lasarett, beräknad efter de i § 3 angivna grunderna, har för
år 1948 uppgått till 22 kronor 28 öre.

Beträffande den militära sjukvården i Västernorrlands län har förutsatts
(prop. 1949:88; r.skr. 1949:152), att garnisonssjukhuset i Sollefteå skall
nedläggas — och nu gällande samarbetsavtal med landstinget upphöra att
gälla så snart landstinget kan taga i bruk en planerad medicinsk avdelning
vid länslasarettet i Sollefteå, vilket beräknats komma att ske senast
den 1 juli 1953. Årets landsting har emellertid, med ändring av tidigare
planer, beslutat uppföra ett helt nytt sjukhus. Sedan samarbetsavtalet upphört
att gälla, skall ett med landstinget preliminärt ingånget avtal träda
i tillämpning. Enligt detta avtal skall sådan militär personal, som be -

— 89 —

tecknats såsom militärpatienter, mot viss ersättning från kronans sida
mottagas för vård å länslasarettet. Härom stadgas i avtalet följande.

§ 2.

Lasarettet mottager och vårdar värnpliktiga och vid försvarsväsendet fast
anställt manskap, som äga rätt till sjukhusvård helt på kronans bekostnad
och som icke lämpligen kunna undersökas och behandlas vid eget förband
eller böra hänvisas till vård å epidemisjukhus, sinnessjukhus eller annat
specialsjukhus och som därför av militär tjänsteläkare eller av annan för
dess sjukvård anställd läkare remitteras till lasarettet. Ifrågavarande personal
benämnes här nedan militärpatienter.

§ 3.

För vård och underhåll av militärpatienter äger landstinget uppbära ersättning
per vårddag motsvarande vårddagkostnaden vid lasarettet under

nästföregående år. .

Vårddagkostnaden beräknas efter de grunder, som angivas i medicinalstyrelsens
formulär för årsberättelser, bilagan B, uppgift angående inkomster
och utgifter. I vårdkostnadsunderlaget skall icke ingå kostnad för ny-, omoch
tillbyggnad.

Utöver det dagkostnadsbelopp, som kronan sålunda har att erlägga, skall
kronan dessutom för varje vårddag utgiva ett belopp av 3 kronor, motsvarande
den beräknade räntan å landstingets engångskostnader för byggnader
och inventarier.

Ersättning enligt denna paragraf skall icke utgå, där på grund av särskilt
stadgande i lag eller eljest skyldighet föreligger för landstinget att kostnadsfritt
lämna vård och underhåll.

Enligt från sjukvårdsstyrelsen inhämtade uppgifter uppgår legosängsavgiften
å allmän sal vid lasarettet i Sollefteå för inomlänspatienter till 1
krona 50 öre per dag under 30 dagar och därefter till 1 krona per dag samt
för utomlänspatienter till 10 kronor per dag. Härtill kommer en inskrivningsavgift
av 10 kronor. Vårddagkostnaden vid lasarettet, beräknad efter
de i nyssberörda § 3 angivna grunderna, har för år 1948 uppgått till 25
kronor 60 öre.

Enligt 1949 års riksdagsberättelse ha genom den för fortsatt utredning
rörande sjukhusfrågornas lösande vid vissa truppförband tillkallade sakkunnige
förhandlingar under år 1948 ägt rum med representanter för Jönköpings
läns landsting samt Skaraborgs läns landsting och Skövde stad angående
beredande av sjukhusvård (A-sjukvård) för den militära personalen
tillhörande garnisonerna i respektive Eksjö och Skövde m. m. Beträffande
förstnämnda landsting ha förhandlingarna slutförts och resulterat i ett
mellan utredningsmannen, å ena, samt landstingets förvaltningsutskott, å
andra sidan, villkorligt träffat avtal om vård av vissa patienter å garnisonssjukhuset
och lasarettet i Eksjö. Avtalet avses skola underställas Kungl.
Maj :t för godkännande. Med Skaraborgs läns landsting och Skövde stad
pågå alltjämt förhandlingar.

Revisorernas uttalande. Sedan ett flertal utredningar verkställts angående
förutsättningarna för en samordning av den militära och den civila sjuk -

— 90 —

vården inom Blekinge län, beslöts vid 1943 års riksdag att marinens sjukhus
i Karlskrona skulle nedläggas och sjukhusets uppgifter övertagas av ett till
länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus. Kostnaderna för den
med anledning härav erforderliga utbyggnaden av lasarettet beräknades ursprungligen
till 5 060 000 kronor men ha sedermera ökat med i runt tal
1 355 000 kronor till 6 415 000 kronor. Av detta belopp har statsverket tillskjutit
sammanlagt 4 005 000 kronor, varjämte riksdagen anvisat ytterligare
400 000 kronor såsom bidrag till viss kompletterande inventarieanskaffning.
Härtill kommer att av statsmedel finansierats uppförandet av
två sjukvårdsbaracker inom centrallasarettets område för en kostnad av
206 500 kronor.

Närmare bestämmelser angående vården av militärpatienter vid ifrågavarande
sjukhus finnas meddelade i ett mellan kronan och Blekinge läns
landsting den 3 maj 1949 ingånget avtal, vilket har retroaktiv giltighet
fr. o. m. den 5 juli 1945. Enligt detta avtal äger landstinget för här avsedd
vård uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets driftkostnader.
Kronans andel i de fasta kostnaderna skall därvid fastställas med utgångspunkt
från det antal ordinarie vårdplatser som står till militärpatienternas
förfogande, medan de löpande kostnaderna skola beräknas efter det faktiska
antal vårddagar som åtnjutits under viss tidsperiod. Med militärpatienter
förstås enligt avtalet sådan vid försvarsväsendet anställd manlig personal,
som antingen enligt de för fredstid meddelade avlöningsbestämmelserna eller
enligt gällande kollektivavtal är berättigad till sjukhusvård helt på statens
bekostnad. Detta innebär bl. a. att avtalet är tillämpligt jämväl på Karlskrona
örlogsvarvs civilanställda arbetare. Ehuru icke direkt utsagt, torde uttrycket
militärpatienter även inbegripa värnpliktig personal.

Enligt revisorernas mening torde en samordning av den militära och den
civila sjukvården i allmänhet kunna förväntas leda till att själva vårdmöjligheterna
förbättras samt att tillgängliga personella och materiella resurser
mera rationellt tillvaratagas. I viss utsträckning synes därigenom även en
för samhället i dess helhet dyrbar dubbelorganisation kunna undvikas. Revisorerna
äro därför av den uppfattningen, att frågan om samarbete på
den militära sjukvårdens område mellan kronan och vederbörande landsting
är förtjänt av det största beaktande. Erinras må att såväl 1933 som 1941
års revisorer uttalat sig för ett sådant samarbete.

Ur nu angivna synpunkter torde några principiella erinringar icke kunna
framställas mot de överväganden som föregått statsmakternas beslut om
tillskapande av ett samarbetssjukhus i Blekinge län. Emellertid nödgas
revisorerna konstatera, att den speciella utformning, som avtalet angående
vård av militärpatienter på centrallasarettet i Karlskrona fått, visat sig leda
till ett för kronan synnerligen oförmånligt resultat. Enligt tillgängliga uppgifter
har sålunda kostnaden per vårddag, beräknad på sätt angivits i
8—10 §§ avtalet, för de tre sistförflutna kalenderåren uppgått till i avrundade
tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Till jämförelse härmed må
nämnas, att legosängsavgiften å allmän sal vid ifrågavarande lasarett ut -

— 91 —

gör för inomlänspatienter 2 kronor 50 öre per dag under tjugu dagar och
därefter 1 krona 25 öre per dag samt för utonilänspatienter 10 kronor per
dag. Sammanlagda kostnaderna för den under tiden juli 1945—september
1949 åt militärpatienter meddelade vården belöpa sig till över 2,5 miljoner
kronor, varav försvarets sjukvårdsstyrelse centralt har att gälda närmare
2,3 miljoner kronor. För detta ändamål står på årets riksstat ett belopp av
350 000 kronor till förfogande, varför vederbörande anslag kommer att väsentligt
överskridas. I detta sammanhang må jämväl erinras om de betydande
ekonomiska förpliktelser som statsverket påtagit sig för själva utbyggnaden
av centrallasarettet.

Såsom särskilt ofördelaktiga för kronan framstå de förberörda bestämmelserna
i 9 § avtalet, enligt vilka kronans andel i lasarettets fasta driftkostnader
skall fastställas med utgångspunkt från det antal ordinarie
vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, oavsett huruvida dessa platser
äro belagda eller ej. Såsom av det föregående framgår har i avtalet
räknats med att kronan skall disponera 231 vårdplatser; med hänsyn till
att utbyggnadsprogrammet ännu icke slutförts äro f. n. allenast 134 platser
tillgängliga. Den faktiska beläggningen under de tre sistförflutna kalenderåren
har likväl varit avsevärt lägre och i genomsnitt omfattat endast respektive
55, 44 och 31 platser per dag. På grund av avtalsbestämmelserna
får emellertid kronan vidkännas de fasta kostnaderna för samtliga ordinarie
vårdplatser, vilkas antal under den fortskridande utbyggnaden av lasarettet
kommer att successivt ökas. Därest antalet militärpatienter i fortsättningen
håller sig vid en någorlunda oförändrad nivå — varmed torde
finnas grundad anledning att räkna — innebär det nu sagda, att kronan
i växande omfattning kommer att direkt subventionera den sjukvårdande
verksamhet som landstinget rätteligen självt bör svara för. Av den lämnade
redogörelsen framgår också, att landstinget under år 1948 för egen räkning
utnyttjat visst antal vårdplatser, för vilka kronan enligt avtalsbestämmelserna
debiterats de fasta kostnaderna. I detta sammanhang må nämnas,
att statsverkets andel i lasarettets fasta kostnader utgjorde för år 1946
85,9 procent, för år 1947 90,6 procent och för år 1948 92,4 procent av de totala
kostnader kronan fått vidkännas för den militära vården å lasarettet,
vilket torde ge en antydan om storleken av det problem varom här är fråga.

Fn ytterligare anledning till att det nu behandlade avtalet kommit att
för statsverket få ekonomiskt så oförmånliga verkningar är att finna däri,
att enligt bestämmelserna någon hänsyn icke tages till huruvida vederbörande
militärpatienter äro mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej.
Därest avtalet utformats under beaktande härav och ersättning i förekommande
fall sålunda beräknats efter för inomlänspatienter i allmänhet gällande
grunder, skulle kostnaden per vårddag för ett avsevärt antal av de vid
lasarettet vårdade militärpatienterna — minst 56 procent av totalantalet
under år 1948 — ha uppgått till högst 2 kronor 50 öre i stället för såsom
nu 59 kronor 38 öre. Speciellt för örlogsvarvets marinverkstäder kunna
avtalsbestämmelserna i denna del komma att medföra högst betänkliga
konsekvenser med avseende på verkstädernas möjligheter att i förekom -

— 92 —

mande fall hävda sig på den fria marknaden. Visserligen stadgas i 14 §
avtalet, att vederbörande lokalmyndigheter skola debiteras allenast själva
legosängsavgifterna, medan försvarets sjukvårdsstyrelse har att centralt
gälda härutöver utgående kostnader. Enligt vad sjukvårdsstyrelsen under
hand uppgivit, har ämbetsverket icke för avsikt att avkräva örlogsvarvet
gottgörelse för dettas andel i sist angivna kostnader. Därest av statsmakterna
fastställda redovisningsprinciper för örlogsvarvens verkstadsdrift
skola strikt tillämpas, torde emellertid en dylik efterdebitering icke kunna
undvikas.

Jämlikt 21 § andra stycket av nu berörda avtal skall inom i avtalstexten
närmare angiven tid omprövning ske av grunderna för kronans ersättningsskyldighet,
därest någondera parten det påkallar. Ifrågavarande tidsfrist
utlöper i och med utgången av innevarande kalenderår. Med hänsyn till
såväl denna omständighet som de i det föregående behandlade förhållandena
framstår det för revisorerna som ofrånkomligt, att initiativ till upptagande
av förhandlingar i och för sådan omprövning omedelbart tages från
kronans sida. Särskilt angeläget finna revisorerna det vara, att sättet för
fördelning av lasarettets fasta driftkostnader underkastas revision; de beräkningar
som legat till grund för fastställandet av antalet ordinarie vårdplatser
för militärpatienter ha visat sig vara helt otillförlitliga. Sistberörda
fråga synes f. ö. ha kommit i ett i viss mån ändrat läge, sedan truppförbandssjukhusen
i Karlskrona utbyggts och moderniserats. Enligt revisorernas
mening måste det vidare anses vara mindre tillfredsställande, att för
patient, som är mantalsskriven inom Blekinge län och som på grund härav
skattevägen bidrar till finansieringen av landstingets sjukvård, skall debiteras
i förhållande till övriga inom länet mantalsskrivna medborgare onormalt
hög sjukvårdsersättning, enbart av den anledningen att vederbörande
tjänstgör eller arbetar vid någon försvarsväsendet tillhörande institution.
För örlogsvarvets vidkommande utgör denna omständighet ett speciellt
problem, som på ett eller annat sätt måste lösas. Revisorerna finna det
å andra sidan rimligt, att kronan beträffande militära utomlänspatienter
får vidkännas de faktiska underhållskostnaderna i enlighet med nu gällande
grunder.

Revisorerna vilja slutligen erinra om att kronan även i andra fall än det
nu förevarande med vederbörande landsting träffat avtal av åtminstone delvis
enahanda innebörd som det med Blekinge läns landsting ingångna angående
den ersättning som skall utgå för av landstingssjukhusen meddelad
vård av militärpatienter. I ytterligare ett antal fall torde likartade avtal
komma att ingås inom den närmaste tiden. Med anledning därav vilja
revisorerna understryka vikten av att ovan framförda synpunkter beaktas,
innan dessa avtal förnyas respektive definitivt godkännas.

Med hänsyn till det behandlade ärendets brådskande natur ha revisorerna
med stöd av § 6 första stycket andra meningen av den för revisorerna
gällande instruktionen (1949: 358) ansett sig böra avgiva särskild berättelse
i ämnet.

— 93 —

§ 11.

Viss förrådsupplagd sjukvårdsmateriel.

Under § 12 i sin berättelse framförde 1944 års revisorer vissa erinringar
beträffande det dåvarande krigssjukhuset i Lärbro på Gotland. Särskilt anmärkningsvärt
funno revisorerna det vara, att ifrågavarande anläggning,
omfattande ett 50-tal baracker och andra byggnader, utbyggts utöver vad
som i vederbörande krigssjukvårdsplan var föreskrivet samt att denna utbyggnad
skett utan formligt beslut från högre förvaltningsmyndigheters sida
och utan att medel i vederbörlig ordning ställts till förfogande för ändamålet.
I sitt häröver avgivna remissutlåtande framhöll försvarets sjukvårdsförvaltning
bl. a., att utbyggnaden av sjukhuset finge ses mot bakgrunden
av under beredskapstiden rådande särskilda förhållanden samt att densamma
varit nödvändig för tillgodoseendet av sjukvårdsbehovet för Gotlands
mobiliserade stridskrafter.

Krigssjukhuset i Lärbro har i samband med beredskapens upphörande
avvecklats.

Revisorerna ha avlagt besök vid Lärbro och därvid gjort sig underrättade
om det sätt, på vilket de ifrågavarande byggnaderna numera disponeras.

Av vad revisorerna erfarit framgår bl. a., att vissa såsom tvättinrättning
iordningställda baracker samt en del mindre byggnader försålts, medan centralköket
med matsalar och sköterskebarack uthyrts till Lärbro kommun.
Återstående byggnader ha bedömts alltjämt vara erforderliga för militära
behov och utnyttjats numera för förrådsändamål o. d. En del av den förrådsupplagda
materielen utgöres av tyg- och intendenturmateriel, men i huvudsak
disponeras vederbörande förrådslokaler för förvaring av sjukvårdsmateriel.

Vid sitt besök ha revisorerna även beretts tillfälle att närmare taga del
av de anordningar som vidtagits för materielens förvaring och vård. I samband
därmed ha revisorerna iakttagit, att i uppbörden ingår viss, delvis
relativt dyrbar sjukvårdsmateriel, som utmärkt väl lämpar sig att utnyttja
i den dagliga sjukvården. Försvarets sjukvårdsstyrelse har sedermera under
hand upplyst, att den ifrågavarande uppbörden omfattar all den utrustning
som enligt fastställda planer ovillkorligen måste finnas lagrad i förråd.
Någon fara för att materielen tager skada därav föreligger i stort sett icke.
Förbandsmateriel och liknande omsättes dock i fredstid enligt särskilda bestämmelser,
varvid erforderlig komplettering sker från sjukvårdsstyrelsens
centralförråd. Beträffande den förrådshållna röntgenutrustningen har framhållits,
att den befintliga apparaturen f. n. är föremål för modernisering,
förseende med strålningsskydd m. in. Sedan denna omändring blivit verkställd,
avses apparaturen skola tagas i anspråk vid truppförbandssjukhusen
på Gotland. Så gott som samtliga i sjukvårdsstyrelsens förråd ingående
röntgenapparater beräknas genom liknande åtgärder bliva disponerade i
fred. Någon minskning av materieluppbördens storlek kan icke ske utan
att krigsberedskapen därigenom äventyras.

— 94 —

Revisorernas uttalande. \ id besök å den numera för förrådsändamål utnyttjade
barackanläggningen i Lärbro ha revisorerna kunnat konstatera,
att den därstädes förvarade materielen vårdas på ett av allt att döma fullt
betryggande sätt. Samtidigt ha revisorerna iakttagit, att viss i uppbörden ingående
sjukvårdsmateriel är av sådant slag, att densamma med stor fördel
kan användas inom den dagliga sjukvården. Enligt från försvarets sjukvårdsstyrelse
inhämtade upplysningar sker i vissa fall kontinuerlig omsättning
av denna materiel. Vad särskilt röntgenutrustningen beträffar föreligga
planer att i fredstid utlämna samtlig av sjukvårdsstyrelsen förrådsupplagd
apparatur av detta slag till vederbörande truppförbandssjukhus.

I anslutning till de av sjukvårdsstyrelsen lämnade uppgifterna vilja revisorerna
understryka betydelsen av att nyssberörda planer snarast möjligt
förverkligas, så att all den materiel som lämpar sig härför kan nyttiggöras
inom den dagliga — militära eller civila — sjukvården såväl på Gotland som
annorstädes.

§ 12.

Redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel.

Inom flygvapnet anordnas med vissa mellanrum s. k. flygdagar, varvid
allmänheten beredes tillfälle att vid vederbörande flygflottiljer bese den
därstädes befintliga flygmaterielen, åse vissa flyguppvisningar m. m. Programmen
för dessa flygdagar omfatta i allmänhet även nöjesarrangemang
av olika slag. För tillträde till en sådan dag upptages särskild avgift.

Genom ämbetsskrivelse den 19 juli 1946 har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
angående användningen av de vid flygdagarna inflytande medlen.
Därvid har föreskrivits att uppkommen nettobehållning skall i statsmedelsräkenskaperna
redovisas å särskild diversemedelstitel. Av behållningen
skall omkring 50 procent överlämnas till kungafonden »Med folket
för fosterlandet» eller till annan hjälpfond av motsvarande karaktär. Chefen
för flygvapnet äger att närmare besluta rörande användningen av nettobehållningen
i övrigt för följande ändamål, nämligen för erforderlig representation
i och för upprätthållande av samhörighet mellan flygförband
och ortsbefolkning samt för andra närliggande syften, för prydande av kasern-
och lägerområden ävensom för beredande av ökad trevnad i mässar och
förläggningslokaler samt för idrotts- och bildningsverksamhet till nytta
och trevnad för personalen vid respektive flygförband, allt i ungefär lika
grad för de skilda personalkategoriernas vidkommande.

Det belopp som avses skola överlämnas till kungafonden har sedermera
av Kungl. Maj:t genom ämbetsskrivelse den 30 maj 1947 fastställts till omkring
40 procent av den uppkomna nettobehållningen.

I anslutning till ifrågavarande bestämmelser har försvarets civilförvaltning,
efter samråd med chefen för flygvapnet, den 6 augusti 1946 (Ekof C
nr 66) utfärdat närmare redovisningsföreskrifter i ämnet, innebärande bl. a.

— 95

att nettobehållningen skall inlevereras till vederbörlig kassa och krediteras
titel 97513. Dessa föreskrifter ha den 11 maj 1948 (Ekof C nr 23) erhållit
följande ändrade lydelse.

1) Nettobehållning, varom i detta sammanhang är fråga, skall snarast
och i allt fall senast inom en vecka inlevereras till flygförvaltningen genom
insättning å dess postgiro 15898. Till reversalet fogas av vederbörande
flottiljchef bestyrkt uppgift å inkomster och utgifter i samband med flygdagen.

2) Flygförband av chefen för flygvapnet tilldelade medel insättas å respektive
förbands postgirokonto genom flygförvaltningens försorg och skola
krediteras titel 97514, Flygdagsmedel, å vilken sistnämnda titel vederbörliga
utgifter avföras.

Samtidigt föreskrevs, att förefintlig balans av redan tilldelade medel skulle
av vederbörande förband omföras från titel 97513 till titel 97ol4 under
loppet av maj månad 1948.

En ytterligare ändring av bestämmelserna har kommit till stånd den 31
augusti 1949 (Ekof C nr 56), enligt vilken nettobehållningen i fortsättningen
skall redovisas till flygstabens kassa i stället för till flygförvaltningen.

Enligt chefens för flygvapnet direktiv har bildats en centralkommitté med
uppgift att vidtaga åtgärder för erhållande av största möjliga ekonomiska
utbyte av flygdagarna. I cirkulär den 3 april 1947 har kommittén lämnat
vissa allmänna anvisningar angående anordnandet av sådana dagar. Därvid
har förutsatts, att flygdag enligt chefens för flygvapnet närmare bestämmande
komme att anordnas vid varje förband vart tredje år. Härutöver borde
det stå förbandschef fritt att anordna s. k. flottilj dagar för att bereda
anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande förband. Flottiljdagarna
borde dock icke organiseras så, att de avtrubbade resultatet av en
kommande flygdag och dymedelst försämrade det ekonomiska resultatet av
densamma. I anslutning härtill har kommittén lämnat vissa preliminära
anvisningar beträffande bokföringen av de inkomster och utgifter som regelmässigt
förekomma vid flygdag.

I ett senare cirkulär av den 10 maj 1947 har kommittén meddelat närmare
föreskrifter rörande de konton som skola användas vid redovisningen.
Sålunda skola inkomster och utgifter specificeras på bl. a. följande poster,
nämligen annonsering, affischering, program, gissningstävlan, nålar, cykelparkering,
bilparkering, dansbana, servering av mat, kaffe m. in., försäljning
av frukt, choklad, korv, glace m. in., övriga nöjesanordningar, försäkring
samt kostnader för högtalaranläggning. De ifrågavarande posterna torde
ge en antydan om den närmare karaktären av de former i vilka verksamheten
bedrives.

I annat sammanhang har kommittén meddelat, att särskild högtalaranläggning
komme att ställas till förbandens förfogande genom flygförvaltningens
försorg i syfte att nedbringa kostnaderna. Montering och kontroll
av anläggningen avsåges skola verkställas av från flygförvaltningen utsänd
ingenjör, vilken av vederbörande förband borde erhålla erforderlig hand -

— 96 _

räckning, beräknad till tre man samt jeep med chaufför. Kommittén har
vidare föreskrivit, att iordningställande av dansbana skall ombesörjas genom
förbandens försorg samt att försäljning av dansbiljetter skall ske allenast
av förbandens personal.

Revisorerna ha från cheferna för vederbörande flygflottiljer (motsvarande)
införskaffat uppgifter rörande dels antalet under åren 1945—49 anordnade
flygdagar, dels därvid redovisade inkomster och utgifter. På grundval
härav framräknade nettobehållningar vid respektive flygdagar finnas återgivna
i efterföljande sammanställning.

Förband	1945	1946	1947	1948	1949	Summa
F 1........	1 _
F 2........	2 1 491: 22	—	—	—	_	1 491: 22
F 3........	6 418: 52	—	—	—	_	6 418: 52
F 4........	2 775: 22	4 842: 39	—	—	7 704: 84	15 322: 45
F 5........	8 829: 08	11 015: 76	—	—	_	19 844: 84
F 6........	3 202: 75	10 155: 07	—	—	10 500: 01	23 857: 83
F 7........	—	—	_	_
F 8........	—	—	—	—	_
F 9........	—	—	19 536: 40	—	_	19 536: 40
F 10........	—	—	17 017: 75	—	_	17 017: 75
F 11........	—	2 822: 17	—	—	7 462: 12	10 284: 29
F 12........	—	6 546: 79	14 704: 49	—	__	21 251: 28
F 13........	—	8 913: 59	—	—	_	8 913: 59
F 14........ F 15........	—	5 919: 38	—	—	10 831: 09	16 750: 47
F 16........	1 408: 33	2 864: 10	—	—	*18 800: 99	23 073: 42
F 17........	—	9 639: 60	—	—	_	9 639: 60
F 18........	—	—	—	_	__
F 21........	—	—	6 248: 13	—	—	6 248: 13
Summa	24 125:12	62 718: 85	57 506: 77	—	55 299: 05	199 649: 79

1 Räkenskaperna finnas ej bevarade.

2 Hela behållningen har tillförts kungafonden.

3 Preliminärt belopp.

Av tabellen framgår bl. a., att fyra förband över huvud taget icke avhållit
några flygdagar under den ifrågavarande tiden. Vidare ha under år 1948
icke i något fall sådana dagar anordnats. Nettobehållningen varierar avsevärt:
från lägst i runt tal 1 400 kronor vid F 16 år 1945 till högst i runt tal 19 500
kronor vid F 9 år 1947. Den genomsnittliga behållningen per flygdag utgjorde
i avrundade belopp för år 1945 4 020 kronor, för år 1946 6 970 kronor,
för år 1947 14 380 kronor och för år 1949 11 060 kronor. För hela
tidsperioden ha nettoinkomsterna i genomsnitt uppgått till drygt 19 000 kronor
och nettoutgifterna till drygt 10 000 kronor.

Jämlikt skrivelse från chefen för flygvapnet den 18 december 1946 skulle
summan av de av förbanden inlevererade nettobehållningarna från 1946 års
flygdagar utgöra ca 61 600 kronor. Samtidigt har meddelats, att av detta
belopp kungafonden tilldelats ca 50 procent, chefen för flygvapnet ca 7 procent,
flygledningens representationskassa ca 3 procent samt förband och
skolor tillhopa ca 21 procent, medan resterande ca 19 procent fördelats å

— 97 —

de förband, som under nämnda år anordnat flygdagar, i proportion till den
nettobehållning varje förband inlevererat.

Genom skrivelse den 22 december 1947 har chefen för flygvapnet fördelat
de vid 1947 års flygdagar uppkomna nettobehållningarna, i skrivelsen angivna
till sammanlagt 57 306 kronor 77 öre. Efter avdrag med 4 306 kronor
77 öre, utgörande av flygförvaltningen förskotterade medel, ha av återstoden
40 procent tilldelats kungafonden, 8,5 procent chefen för flygvapnet, 5 procent
flygledningens representationskassa, sammanlagt 31,5 procent förband
och skolor (vardera 1,5 procent) samt resterande 15 procent de förband, som
under år 1947 anordnat flygdag, enligt tidigare återgivna grunder.

För år 1949 har någon motsvarande fördelning ännu ej ägt rum.

I förenämnda båda skrivelser har tillika uppgivits, att de till chefens för
flygvapnet förfogande stående medlen utgöra en för flygvapnet central reserv.
Härav skola bestridas exempelvis utgifter i sådana fall, då viss flottilj
ålägges representation, som är att betrakta som representation för flygvapnet
i dess helhet, samt i undantagsfall utgifter för vissa andra chefers
representation, såsom eskaderchef, flygbasområdeschef och chefen för flygkrigshögskolan.
Vidare kunna av dessa medel bestridas utgifter för priser
vid flygvapenmästerskap in. m. Enligt samma skrivelser skall flygledningens
representationskassa bestrida bl. a. utgifter för begravningskransar,
blommor m. m. samt kondoleanstelegram, då händelser — såväl inom som
utom flygvapnet — därtill föranleda.

Av chefen för flygvapnet fördelade flygdagsmedel för åren 1946 och 1947
framgå av följande tablå.

Mottagare	1946	1947	Summa
Kungafonden ...	30 800	_	21 200	-	52 000: —
C F V.........	3 580	40	4 500	—	8 080: 40
Flygledningen . .	1 848	—	2 650	—	4 498: —
F 1..........	616	—	795	—	1 411: —
F 2..........	616	--	795	—	1 411: —
F 3..........	616	—	795	—	1411: —
F 4..........	1 376	—	795	—	2 171: —
F 5..........	2 706	—	795	-■	3 501: —
F 6..........	2 135	—	795	—	2 930: —
F 7..........	616	—	795	—	1 411: —
F 8..........	616	—	795	—	1 411: —
F 9..........	616	_	3 505	—	4121: —
F 10..........	616	—	3 130	—	3 746: —
F 11..........	1 148	—	795	—	1 943: —
F 12..........	1 851	--	2 845	—	4 696: —
F 13..........	2 307	—	795	—	3 102: —
F 14..........	1 680	—	795	—	2 475: —
F 15..........	616	--	795	—	1 411: —
F 16..........	1 148	—	795	—	1 943: —
F 17..........	2 440	—	795	--	3 235: —
F 18..........	616	—	795	--	1 411: —
F 20..........	616	—	795	—	1 411: —
F 21..........	616	—	1 655	—	2 271: —
CFCS........	616	—	795	—	1 411: —
Summa	60 411	40	53 000	—	113 411:40

7—b981b0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

98

Såsom tidigare framhållits, har den för flygdagarna tillsatta centralkommittén
förutsatt, att det borde stå förbandschef fritt att anordna s. k.
flottilj dagar i visst närmare angivet syfte. För dessa dagar saknas särskilda
redovisningsföreskrifter. Därvid uppkommen nettobehållning tillfaller vederbörande
flygflottilj och ingår sålunda icke i flygdagsmedlen. Chefen för
flygvapnet har emellertid den 19 april 1949 föreskrivit, att uppkommande
netton skola meddelas honom och att arrangerande förband skall vara berett
att erhålla minskad tilldelning av allmänna flygdagsmedel.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ha under åren
1945—49 flottiljdagar anordnats vid F 1, F 5, F 7, F 11, F 13, F 14, F 15
och F 17. Vid de fyra förstnämnda flottiljerna ha dessa dagar haft karaktär
av besöksdagar för anhöriga, och några egentliga inkomster eller
utgifter ha icke förekommit. Inträdesavgift har i dessa fall icke upptagits.
I vissa fall har i programmet ingått någon idrotts- eller skyttefest.

Vid F 13 har anordnats en flottiljdag år 1945, vilken inbringade en behållning
av 3 064 kronor 83 öre. Vid F 14 ha dylika dagar förekommit åren
1947 och 1948 med en sammanlagd behållning av 3 604 kronor 4 öre. Vid
F 15 har flottilj dag arrangerats år 1946, vilken givit en nettoinkomst av
4 983 kronor 83 öre. Vid F 17 slutligen ha flottilj dagar anordnats under vart
och ett av åren 1945, 1947, 1948 och 1949, varvid uppstått en sammanlagd
nettobehållning av 23 750 kronor 90 öre.

I nedanstående tabell har gjorts en sammanställning över samtliga de
medel av nu berörda slag, som under åren 1945—49 stått till respektive
förbands disposition. I beloppen ingå dock icke flygdagsmedel för år 1949,
enär, såsom tidigare anmärkts, fördelning härav ännu icke skett.

Förband	1945 års flygdags-medel	Av CFV för-delade flyg-dagsmedel	Flottilj -dagsmedel	Summa
F 1..........	_	1 411			1411: —
F 2..........	1 491: 22	1 411	—	__	2 902: 22
F 3..........	6 418: 52	1 411	—	_	7 829: 52
F 4..........	2 775: 22	2 171	—	_	4 946: 22
F 5..........	8 829: 08	3 501	—	—	12 330: 08
F 6..........	3 202: 75	2 930	—	--	6 132: 75
F 7..........	—	1411	—	—	1411: —
F 8..........	—	1 411	—	—	1411: —
F 9..........	—	4 121	—	_	4 121: —
F 10..........	—	3 746	—	—	3 746: —
F 11..........	—	1 943	—	_	1 943: —
F 12..........	—	4 696	—	-.	4 696: —
F 13..........	—	3 102	—	3 064: 83	6 166: 83
F 14..........	—	2 475	—	3 604: 04	6 079: 04
F 15..........	—	1411	—	4 983: 83	6 394: 83
F 16..........	1 408: 33	1943	—	_	3 351: 33
F 17..........	—	3 235	—	23 750: 90	26 985: 90
F 18..........	—	1 411	--	—	1411: —
F 20..........	—	1 411	—	_	1 411: —
F 21..........	—	2 271	—	—	2 271: —
CFCS........	—	1 411	—	—	1 411:—
Summa	24 125:12	48 833	—	35 403: 60	108 361: 72

— 99

Sammanställningen visar att disponibla belopp högst avsevärt variera
mellan olika förband. Så t. ex. disponerar vart och ett av sju förband
mindre än 2 000 kronor, medan ett (F 17) har närmare 27 000 kronor till
sitt förfogande.

Revisorerna ha företagit en närmare granskning av de av förbandscheferna
lämnade uppgifterna beträffande inkomster och utgifter vid vederbörande
flygdagar. Dessa uppgifter synas som regel utgöra avskrifter av
till chefen för flygvapnet i samband med redovisningen översända räkenskapssammandrag.
Vid granskningen har uppmärksammats, att redovisningen
i vissa fall är mycket bristfälligt specificerad. Poster, rubricerade såsom
Allmänna omkostnader, Diverse utgifter, Representation m. m., Funktionärer
m. in., belöpa sig till avsevärda belopp. Så upptagas exempelvis
i redovisningar från F 9, F 10 och F 14 poster av denna karaktär till respektive
2 473 kronor 20 öre, 2 218 kronor 28 öre och 3 856 kronor 19 öre.

Revisorerna ha vidare genomgått bokföringen för budgetåren 1946/49
samt för tiden juni—september 1949 å de för flygdagsmedel anvisade redovisningstitlarna.
I detta sammanhang må erinras om att enligt förberörda
redovisningsbestämmelser uppkommen nettobehållning ursprungligen skulle
inlevereras till vederbörande flygförbands kassa och krediteras titel 97513.
Dessa bestämmelser ha, såsom anförts, sedermera ändrats därhän, att nettobehållning
skall inbetalas till flygstaben samt att av chefen för flygvapnet
fördelade flygdagsmedel skola insättas å respektive förbands postgirokonton
och krediteras titel 97514, vilken titel skall debiteras vid förbanden
verkställda utgifter. I anslutning härtill har föreskrivits, att balans av redan
tilldelade medel skall omföras från titel 97513 till titel 97514. Denna
omföring skulle vara gjord under maj månad 1948.

Revisorernas granskning har försvårats av att inflytande flygdagsmedel
fördelas icke budgetårsvis utan kalenderårsvis. Revisorerna ha dock kunnat
konstatera, bland annat, att i vissa fall anbefalld omföring mellan titlarna
97513 och 97514 icke kommit till stånd. Så är fallet vid F 5 och F 18. Vid
F 8 har omföringen felaktigt skett på så sätt, att titel 97513 krediterats och
titel 97514 debiterats i stället för tvärtom. Bokföringen visar vidare, att
vissa förband under budgetåret 1948/49 avfört sina utgifter å titel 97513 och
icke, såsom föreskrivits, å titel 97514. Detta är fallet beträffande t. ex. F 1,
F 5 och F 9.

Revisorerna ha även stickprovsvis granskat verifikationerna till de utgifter
som vid vederbörande förband bestritts medelst anlitande av tilldelade
flygdagsmedel. Därvid har konstaterats, att flertalet utgifter avse representation.
I icke obetydlig utsträckning ha förekommit även inköp av
oljemålningar m. m. för officers- och underofficersmässar. Däremot ha
medlen endast i ringa grad disponerats till förmån för övriga personalkategoriers
samlingslokaler. Ej heller synas åtgärder för prydande av kasernoch
lägerområden ha vidtagits i någon större omfattning. Idrotts- och skytteföreningar
understödjas understundom med kontanta bidrag, och till stör -

— 100 —

re tävlingar anskaffas priser av olika slag. I samband med begravningar av
förbanden tillhörig personal förekomma utgifter för kransar samt resor.

Verifikationerna äro icke sällan mycket ofullständiga, vilket särskilt gäller
nyssberörda representationskostnader. Som regel saknas anteckning om
antalet gäster samt uppgift om vilka dessa varit. Enligt en verifikation har
till viss flottiljchef utbetalats 1 041 kronor för »kontaktverksamhet». Icke
blott beträffande representation utan även eljest förekommer, att medel utbetalas
till enskilda militära befattningshavare utan närmare specifikation.

I samband med fördelningen av 1947 års flygdagsmedel har, såsom tidigare
framhållits, den totala nettobehållningen minskats med 4 306 kronor
77 öre, utgörande vissa av flygförvaltningen förskotterade medel. Av vederbörande
räkenskaper framgår, att detta belopp tillgodoförts ämbetsverkets
försträckningstitel, varvid 2 946 kronor 90 öre angivits avse bl. a. frakter,
försäkringar och resekostnader, medan 1 359 kronor 87 öre betecknats såsom
»Amortering».

Enligt vad revisorerna under hand erfarit har av de flygdagsmedel å tillhopa
52 000 kronor, som tillförts kungafonden, ett belopp av 5 000 kronor
i januari 1948 återbetalats till chefen för flygvapnet. Återbetalningen har
skett efter framställning från denne, varvid uppgivits att beloppet skulle
användas för beredande av ersättning åt vederbörande italienska ortsbefolkning
för dess arbete i samband med omhändertagandet av offren för
flygkatastrofen vid Salerno. Beloppet finnes icke redovisat i räkenskaperna.
De flygdagsmedel som tilldelats flygledningens representationskassa verifieras
över huvud taget icke i annan mån än att anteckning sker, att medlen i
fråga utbetalats. Någon möjlighet att kontrollera på vad sätt och för vilka
ändamål beloppen disponerats föreligger sålunda icke.

Slutligen må nämnas, att jämlikt Kungl. Maj :ts särskilda beslut ha under
budgetåren 1945/49 såsom representationsbidrag beviljats chefen för
flygvapnet i runt tal 22 400 kronor, flygstaben 1 170 kronor och cheferna
för vissa flygförband tillhopa i runt tal 1 560 kronor.

Revisorernas uttalande. De s. k. flygdagarna ha till huvudsyfte att skapa
ökad förståelse för flygvapnets betydelse och skänka allmänheten viss
kännedom om de tekniska betingelserna för denna försvarsgren. De former
under vilka ifrågavarande verksamhet bedrives torde i och för sig icke giva
anledning till erinran, helst som en avsevärd del av uppkommande nettobehållningar
tillföres kungafonden. Uppenbart är å andra sidan, att flygdagarna
medföra vissa kostnader som icke bestridas av inflytande inkomstmedel
utan ytterst återfalla på statsverket. Särskilt må uppmärksammas, att
militär personal i icke ringa utsträckning tages i anspråk för olika förberedelsearbeten
m. m. Enligt revisorernas uppfattning synes i fortsättningen
viss försiktighet vid planläggningen av dessa dagar böra iakttagas, så att
erforderliga anordningar icke göras alltför vidlyftiga och omfattande.

Revisorerna ha vidare kunnat konstatera, att utgiftsredovisningen — såväl
i vad rör kostnader vilka äro direkt hänförliga till viss flygdag som be -

— 101

träffande utgifter vilka täckas medelst anlitande av tilldelade flygdagsmedel
— understundom är ytterst ofullständig. Utgifterna verifieras sålunda
icke sällan allenast genom ett allmänt angivande av de ändamål, för vilka
medel disponerats, utan närmare specifikation. Det nu sagda gäller speciellt
representationskostnader. Mindre tillfredsställande torde även vara att utr
gifter av sistnämnda slag, vilka rätteligen skola bestridas av de särskilt
anvisade flygdagsmedlen, upptagas som omkostnader för själva flygdagen.
En ändring i nu berörda hänseenden är enligt revisorernas uppfattning
påkallad. För effektivisering av kontrollen synes även erforderligt, att i
fortsättningen de inkomster och utgifter som förekomma vid flygdag redovisas
i statsräkenskaperna och underkastas revision i vanlig ordning, på
sätt nu sker exempelvis i fråga om lägerkassornas rörelse.

Vad i sin tur användningen av flygdagsmedlen beträffar, lärer i stort sett
intet vara att erinra häremot. Det vill dock förefalla, som om de av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelserna i vad därigenom stadgats, att åtgärder
för beredande av ökad trevnad för personalen skola ske i ungefär lika grad
för de skilda personalkategoriernas vidkommande, icke alltid tillräckligt
beaktats. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers avfattning kan det enligt
revisorernas mening även ifrågasättas, huruvida de utgifter, som äro avsedda
att bestridas från flygledningens representationskassa, äga den karaktär,
att flygdagsmedel över huvud taget böra tagas i anspråk härför. I
varje fall finna revisorerna det mindre tillfredsställande, att dessa utgifter
icke närmare verifieras i annan mån än att det totalbelopp som tillföres
nämnda kassa bokföres i en enda post. Därest utgifter av detta slag alltjämt
anses böra få förekomma, synas de böra specificeras i räkenskaperna
på samma sätt som redan i princip sker beträffande de lokala förbandens
disposition av här ifrågavarande medel.

Den av revisorerna verkställda granskningen ger jämväl vid handen, att
utfärdade redovisningsföreskrifter icke nöjaktigt iakttagits vid bokföringen
av flygdagsmedlen. Vissa förband ha sålunda över huvud taget icke verkställt
den i det föregående närmare berörda omföring av föreliggande ber
hållningar mellan olika redovisningstitlar, vilken skolat ske under loppet
av maj månad 1948, med påföljd att ifrågavarande medel undandragits
den centrala kontrollen. I ett fall har direkt felaktig omföring förekommit.
Gjorda utbetalningar ha heller icke genomgående debiterats vederbörlig redovisningstitel.
Den erforderliga överblicken över disponibla tillgångar av
förevarande slag har därigenom försvårats. Vidare har konstaterats, att
summan av de av förbanden för åren 1946 och 1947 redovisade nettobehållningarna
icke överensstämmer med det totala belopp som av chefen för
flygvapnet fördelats för samma tidsperioder. En översyn av bokföringen
bör därför snarast verkställas, så att densamma kommer att avspegla det
faktiska läget i medelsavsccnde. Ur redovisningssynpunkt skulle det vidare
vara en fördel, därest fördelningen av flygdagsmedlen skedde budgetårsvis
och icke såsom nu kalenderårsvis.

Vad slutligen angår de s. k. flottiljdagarna, vilka av förbandscheferna

— 102 —

anordnas i syfte att bereda anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande
förband, ha revisorerna kunnat konstatera, att dessa dagar i
vissa fall givits en betydligt större omfattning än som avsetts. Därvid ha
nettoinkomster erhållits som belöpa sig till jämförelsevis betydande belopp.
För flottiljdagarna ha emellertid särskilda redovisningsföreskrifter icke utfärdats,
ej heller ingå de uppkomna behållningarna i de allmänna flygdagsmedlen.
Med hänsyn härtill och då det ur principiell synpunkt knappast
kan anses lämpligt att visst förband bereder sig enskilda inkomster av detta
slag, synas flottilj dagar i fortsättningen böra avhållas allenast i enlighet
med de tidigare berörda direktiven. Därest mera vidlyftiga anordningar i
samband med besök från allmänhetens sida vid respektive förband vidtagas,
böra enligt revisorernas uppfattning inkomster och utgifter redovisas
på sätt som är eller må varda föreskrivet i fråga om flygdagsmedel.

§ 13.

Försvars- och flygbasområdesstabernas lokalfråga.

I sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande (SOU 1942: 1) med förslag
till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet föreslog 1941 års
försvarsutredning, bland annat, att en permanent indelning av riket i försvarsområden
skulle fastställas samt försvarsområdesbefälhavare tillsättas
och försvarsområdesstaber organiseras redan i fred. Såsom skäl härför anförde
utredningen bl. a. följande.

Ansvaret i fred för de territoriella truppförbanden och deras utrustning
har hittills påvilat infanteriregementscheferna i egenskap av inskrivningsområdesbefälhavare,
medan försvarsområdesorganisationen trätt i funktion
först vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Denna organisation
kan emellertid icke längre betecknas såsom tillfredsställande och detta huvudsakligen
av två skäl. Dels ha hemortsförsvarets anstalter och krigsmaterielutrustning
liksom mobiliseringsförberedelserna för hemortsförsvaret
efter hand antagit en sådan omfattning, att infanteriregementscheferna icke
lämpligen vidare kunna betungas med denna uppgift vid sidan av sin huvuduppgift,
och dels medför det nutida krigets natur att den territoriella
försvarsorganisationen måste givas en högre grad av krigsberedskap. Redan
i fred böra följaktligen de chefer vara tillsatta och stabsorgan organiserade,
som vid krig skola leda hemortsförsvaret. Den vidgade kännedom om vederbörligt
försvarsområdes geografiska förhållanden, civila administration,
kommunikationer m. m., som härigenom tillförsäkras den territoriella försvarsledningen,
är ett viktigt led i krigsberedskapen, vars betydelse ytterligare
ökats till följd av det stora antal permanenta försvarsanordningar
och särskilda försvarsanstalter i övrigt, som under den gångna beredskapstiden
tillkommit inom olika områden.

På grundval av behovet av försvarsområden i krig föreslog försvarsutredningen
en indelning av riket i 31 lantmilitära och 4 marina försvarsområden,
vilken indelning borde gälla i såväl krig som fred. Utredningen fann
det emellertid icke erforderligt att redan i fredstid permanent organisera
särskilda försvarsområdesstaber inom varje försvarsområde. Vidare borde

— 103 —

inom Blekinge försvarsområde och Stockholms skärgårds försvarsområde
infanteribefälhavarstaber i stället för försvarsområdesstaber organiseras. I
enlighet härmed föreslog utredningen, att för försvarsområdena i fredstid
skulle inrättas 24 försvarsområdesstaber -— varvid vissa skulle vara gemensamma
för två angränsande försvarsområden — och 2 infanteribefälhavarstaber
(för Blekinge samt Stockholms skärgårds försvarsområden).

Försvarsutredningen framlade vidare bl. a. detaljerade förslag till personalorganisation
för försvarsområdesstaberna m. in. Enligt utredningens mening
borde för verksamheten erforderliga expeditionslokaler i regel anskaffas
genom förhyrning.

Till vad försvarsutredningen i nu berörda avseenden anfört och förordat
lämnade statsmakterna i princip sin anslutning (prop. 1942: 210; r.skr.
1942:374).

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades genom kungörelsen
1943:33 närmare föreskrifter rörande, bland annat, rikets indelning i försvarsområden.
Denna indelning har sedermera undergått viss ändring. Enligt
nu gällande, genom kungörelsen 1946: 555 fastställda organisation uppgår
antalet försvarsområden till 28 lantmilitära —- av vilka 8 i fred skola
ha försvarsområdesbefälhavare jämte stab gemensam med annat försvarsområde
— och 4 marina. Såsom befälhavare för de sistnämnda tjänstgöra
cheferna för vederbörande kustartilleriförsvar.

Försvarsområdesbefälhavarna i de flesta lantmilitära försvarsområdena
äro f. n. pensionerade regementsofficerare i arvodesbefattningar. Till vederbörande
befälhavares förfogande står en stabschef (vid de samorganiserade
försvarsområdena två stabschef er), i allmänhet en kapten på aktiv
stat. Försvarsområdesstabernas sammansättning i övrigt växlar något med
hänsyn till försvarsområdenas storlek, antalet för området avsedda förband
m. in. Normalt pläga emellertid i sådan stab ingå en tygofficer, en hemvärnsofficer,
en intendent, en förvaltare tillhörande fälttygkåren, en ammunitionsförvaltare,
en hemvärnsunderofficer, en förrådsunderofficer samt
viss annan förråds- och expeditionspersonal. Huvuddelen av dessa befattningshavare
innehar arvodestjänster. Dessutom disponeras i regel vissa
aktiva officerare och underofficerare såsom instruktörer för den frivilliga
befälsutbildningen.

Försvarsområdesbefälhavares uppgifter finnas angivna i försvarsområdesinstruktionen
(TLA nr 45/1943 med sedermera vidtagna ändringar). Härav
framgår bl. a., att försvarsområdesbefälhavare är militärbefälhavaren ansvarig
för underställda förbands av armén krigsduglighet och tjänstbarhet
i övrigt i de hänseenden, dessa förband äro honom underställda, ävensom
för områdets försvar samt för att befästningsanläggningar in. in. äro i krigsdugligt
skick. Försvarsområdesbefälhavare åligger vidare bl. a.:

att planlägga och leda områdets försvar;

att lära känna försvarsområdet i alla avseenden, som kunna inverka på
dess försvar in. in., och hos militärbefälhavaren föreslå de åtgärder, som
med hänsyn härtill bedömas erforderliga;

— 104

att planlägga och genomföra viss mobilisering;

att ansvara för utbildningen av honom underställda förband ur armén;

att utföra erforderliga inspektioner;

att följa vissa befälsövningar och övningar med trupp vid honom icke underställda
förband inom försvarsområdet;

att samverka med vederbörande mobiliseringavdelningschefer vid krigsplacering
av personal till sådana förband, som avses komma att underställas
honom;

att till militärbefälhavaren avgiva förslag till ändringar i hemvärnsområdesindelningen; att

ansvara för fältredovisningens behöriga gång vid honom underställda,
i tjänst varande förband och lämna vederbörande truppregistreringsmyndigheter
uppgift på resultatet vid anordnade befälskurser, frivillig utbildning
in. m.;

att ansvara för planläggning och ledning av det frivilliga försvarsarbetet
inom försvarsområdet in. in.;

att följa planläggningen av utrymning, skogsbrandskydd, luftskydd och
det civila lokalförsvaret i övrigt, att vara civila myndigheter behjälplig vid
nämnda planläggning och att i anslutning därtill anordna krigsspel och samövningar;
samt

att kontrollera, att gällande bestämmelser angående förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret in. fl. förbud vederbörligen iakttagas.

I detta sammanhang må nämnas, att chefen för armén i det av honom
utarbetade militärorganisatoriska underlaget för försvarets civilförvaltnings
anslagsäskanden för nästkommande budgetår anmält, bland annat, att det
icke vore säkert att den hävdvunna fredsorganisationen borde såtillvida
bibehållas, att fredstruppförbanden för framtiden skulle vara såväl utbildnings-
som mobiliseringsorganisationer. Det kunde därför måhända visa sig
lämpligt, att mobiliseringsorganisationen icke blott beträffande lokalförsvarsförbanden
utan även i fråga om fältförbanden helt eller delvis överfördes
till försvarsområdesstaberna och att i samband därmed en koncentrering
av utbildningsorganisationen komme till stånd.

Chefen för armén har vidare i underdånig skrivelse den 15 augusti 1949
hemställt, att sammanlagt 20 maj or sbeställningar måtte överföras från infanteriet
och artilleriet till försvarsområdenas stater. Innehavarna av dessa
beställningar avsåges skola tjänstgöra som stabschefer vid vederbörande försvarsområden,
medan innehavarna av nuvarande stabschefsbefattningar
skulle placeras såsom mobiliseringsofficerare. Förslaget, som motiverats med
det trängande behovet av personalförstärkning vid försvarsområdesstaberna
på grund av den ökade omfattningen av det på dessa staber ankommande
mobiliserings- och krigsförberedelsearbetet, har numera i så måtto bifallits
av Kungl. Maj :t att 12 majorer, vilka med bibehållen stationeringsort kunna
tjänstgöra vid försvarsområdesstaber, kommenderats till sådana staber från
den 1 oktober i år.

Inom flygvapnet motsvaras försvarsområdesorganisationen närmast av
flygbasområdena, vilka likaledes tillkommo genom 1942 års försvarsbeslut.
Enligt nu gällande organisation (SFS nr 555/1946) är riket i flygterritoriellt

— 105 —

hänseende indelat i fem flygbasområden, nämligen södra, västra, östra och
norra flygbasområdena samt övre Norrlands flygbasområde. Ledningen av
bastjänsten inom flygbasområde utövas av flygbasområdeschefen, som därvid
biträdes av en flygbasområdesstab. Inom Övre Norrlands flygbasområde
är chefen för Norrbottens flygbaskår tillika flygbasområdeschef.

Flygbasområdesstab står under befäl av en major på aktiv stat och omfattar
i övrigt en intendent, två expeditionsofficerare, en flygfältmästare och
viss annan personal. För den omedelbara tillsynen och vården av inom flygbasområde
befintliga övningsplatser och krigsflygfält samt anläggningar
i anslutning till dessa har flygbasområdeschef dessutom till sitt förfogande
ett antal tillsynsmän.

Enligt den provisoriska instruktionen för flygbasområdeschef m. m.
(kungl. brev den 30 juni 1942) åligger sådan chef bl. a.:

att förvalta övnings- och krigsflygplatser med tillhörande anordningar
samt olika slags förråd, avsedda att tillgodose flygförbandens behov i krig,
och att därvid tillse att flygplatserna äro i användbart skick samt förråden
fullständiga och väl skyddade;

att föra viss statistik;

att upprätta detaljbeskrivningar (flygplatskort) över flygplatser jämte
anläggningar å dessa;

att föra register över vissa förläggningsutrymmen;

att förbereda befästningar för flygplatsförsvaret;

att utföra mer tidsödande maskering av flygplatser med tillhörande anordningar
och i övrigt förbereda maskerings- och avspärrningsåtgärder
in. in.;

att undersöka och förteckna inom flygbasområdet befintliga baseringsmöjligheter
utöver övnings- och krigsflygplatser;

att även i övrigt vidtaga förberedelser för basering av flygförbanden vid
krig; samt

att — enligt chefens för flygvapnet bestämmande — leda och inspektera
basförbands inom området övningar.

I krig, då krigsbasförband uppsättas och inom flygbasområde grupperade
sådana träda under flygbasområdeschefens befäl, är denne ansvarig för att
rörlig basering av flygförband kan äga rum. Hans huvuduppgift är därvid
att leda bas- och underhållstjänsten inom flygbasområdet.

Såsom av det föregående framgår, förutsattes i 1942 års försvarsbeslut
att för försvarsområdesstaberna erforderliga expeditionslokaler skulle anskaffas
genom förhyrning. Sedermera ha emellertid 8 av de nuvarande staberna
kunnat inrymmas i kronan tillhöriga byggnader. F. n. bedriva sålunda
12 försvarsområdesstaber sin expeditionella verksamhet i förhyrda
lokaler. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka,
vilka kostnader som statsverket på grund härav åsamkas, och ha i detta
syfte infordrat vissa uppgifter angående hyresbelopp m. in. Uppgifterna,
som även avse södra och västra flygbasområdena, redovisas i efterföljande
tablå.

— 106 —

	Ytan av för-	Hyreskostnad	Bränslekost-	Telefonabonne-
område	hyrda lokaler	per år	nåd per år	mangskostnad
i m2	(kronor)	(kronor)	per år (kronor)
Fo 11.........	314	7 580	00 rH	1 637
» 21.........	593	10 000	_.	1 352
* 23/25 .......	525	10 000	2 150	1400
» 32/31.......	/ 285 1 41	2 41 000 2 000	2 6 660	3 805 200
» 34.........	276	6 601	712	1 286
» 35.........	4 664	7 080	2 200	1 000
» 42/41 .......	800	9 200	2 444	480
» 43.........	475	8 754	718	656
* 47/48 .......	390	8 620	_	1 718
» 53/54 .......	759	10 000	1 200	1 500
» 61/62.......	4 1051	2 870	4 456	1 616
» 67.........	627	6 730	•5 000	3 400
Flybo S .......	’ 348	13 500	1 200	800
* W......	207	8	9	12 3 919
Summa	—	143 935	26 927	24 769

1 Avser allenast viss lokal om 94 m2.

2 Avser den sammanlagda årshyran för av fo 32/31, flybo W och 2. flygesk. (251 m2) gemensamt
disponerade lokaler. Utöver själva expeditionslokalerna tillkomma vissa andra utrymmen om
252 resp. 150 m2.

2 Avser samtliga tre staber enl. ovan.

4 Häri ingå vissa förrådsutrymmen (150 m2) samt en bostadslägenhet, för vilken kronan erhåller
1 080 kr. i hyra pr år.

a Häri ingå vissa lokaler (855 m2), för vilka ingen hyra erlägges.

‘ Kostnaderna komma att efter vissa reparationer avsevärt nedbringas.

7 Utöver expeditionslokalerna tillkomma vissa andra utrymmen om 68,5 m2.

8 Jfr 2 ovan.

9 Jfr 3 ovan.

10 Avser sammanlagda kostnaderna för flybo W och 2. flygesk.

Av från vederbörande försvarsområdesbefälhavare inhämtade upplysningar
framgår vidare, att i ett stort antal fall behov av ytterligare utrymmen
föreligger redan vid nuvarande organisation. En annan nackdel är, att
vissa staber ha sina expeditionslokaler splittrade på olika byggnader inom
respektive förläggningsorter. I ett mindre antal fall anses även lokalerna
vara ur kvalitetssynpunkt mycket otillfredsställande.

Revisorerna ha slutligen från cheferna för de förband, som äro förlagda
å samma ort som respektive försvarsområdesstaber (flygbasområdesstaber),
infordrat uppgifter rörande förefintliga möjligheter att -— eventuellt efter
om- eller tillbyggnad — låta vederbörande stab disponera expeditionslokaler
inom förbandet tillhöriga byggnader. Förbandscheferna ha därvid givit
uttryck åt den uppfattningen, att några sådana möjligheter icke f. n. föreligga,
dock att i vissa fall det ansetts tänkbart att genom tillbyggnader tillskapa
erforderliga lokalutrymmen.

Revisorernas uttalande. Genom 1942 års försvarsbeslut fastslogos de alltjämt
gällande principerna för vårt lands militärterritoriella organisation,
innebärande bl. a. att redan i fredstid riket skall vara indelat i visst antal
försvarsområden och flygbasområden. De uppgifter som i samband därmed
anförtrotts cheferna för dessa områden äro, såsom av den lämnade redo -

— 107 —

görelsen framgår, av mycket omfattande natur. Försvarsområdesbefälhavare
har sålunda att svara för det krigsförberedelse- och mobiliseringsarbete
som avser att möjliggöra hemortsförsvaret inom vederbörande område,
medan flygbasområdeschef åligger att vidtaga alla de åtgärder som erfordras
för att flygvapnets bas- och underhållstjänst skall kunna effektivt fungera
i händelse av krig. 1945 års försvarskommitté har i princip icke förutsatt
annan ordning i nu berörda avseenden än den, vartill grunden lades
genom ovannämnda riksdagsbeslut. De stabsorgan som inrättats för den
militära tjänsten inom respektive försvars- och flygbasområden äro med
andra ord att betrakta såsom permanenta och oumbärliga led i vår nuvarande
försvarsordning, även om givetvis den inre organisationen och själva
verksamhetsformerna framdeles kunna komma att undergå förändringar
av olika slag.

Ett ännu olöst spörsmål utgör dock frågan om försvars- och flygbasområdesstabernas
expeditionslokaler. Visserligen ha i åtskilliga fall dessa
staber kunnat inrymmas i kronan tillhöriga byggnader, men fortfarande
bedriver mer än halva antalet staber sin expeditionella verksamhet i förhyrda
lokaler. De hyreskostnader som därigenom åsamkas statsverket torde
i allmänhet icke kunna betecknas såsom onormalt höga. Uppenbart är
ä andra sidan, att dessa förhyrningar få anses innebära ett provisorium;
i icke ringa utsträckning äro de ifrågavarande expeditionslokalerna — bl. a.
på grund av splittringen på olika byggnader inom en och samma förläggningsort
— mindre tillfredsställande för avsett ändamål, och redan föreliggande
behov av utvidgningar lärer ytterligare stegras, därest, på sätt
■chefen för armén i sitt tidigare återgivna uttalande ifrågasatt, nya arbetsuppgifter
komma att tillföras försvarsområdesstaberna. Man torde också
kunna räkna med att särskilda åtgärder för en mera definitiv lösning av
här behandlade spörsmål förr eller senare bliva erforderliga. Av den lämnade
redogörelsen framgår, att några möjligheter att låta vederbörande staber
disponera expeditionslokaler inom redan befintliga, visst förband tillhöriga
byggnader icke synas föreligga. Här ifrågakommande lokalbehov
skulle med andra ord kunna tillgodoses allenast genom till- eller nybyggnader.

Under nu rådande förhållanden på byggnads- och arbetsmarknaden låter
sig detta uppenbarligen icke för ögonblicket göra. Revisorerna vilja emellertid
understryka angelägenheten av att, i den mån försvarsområdesstabernas
lokalfråga aktualiseras, denna fråga icke löses fristående från andra
liknande spörsmål utan planmässigt inordnas såsom ett organiskt led i det
allmänna militära byggnadsprogrammet. I samband med pågående rationalisering
av den militära förvaltningstjänsten ha vissa byggnadsprojekt aktualiserats,
och även av andra skäl lära vissa om- eller tillbyggnader vid
förbanden så småningom bliva nödvändiga. Definitivt beslut beträffande
alla dessa frågor bör enligt revisorernas mening fattas under vederbörligt,
hänsynstagande till jämväl försvarsområdesstabernas lokalbehov. Noggranna
undersökningar böra sålunda göras rörande möjligheten alt låta exem -

— 103 —

pelvis försvarsområdesstab och truppförband å samma ort disponera gemensamma
eller varandra nära angränsande förvaltningsbyggnader. Genom
en dylik samordning skulle i första hand byggnadskostnaderna kunna
nedbringas. Förutsättningar skulle även skapas för ett mera rationellt
utnyttjande av viss expeditionspersonal, som kunde ställas till båda myndigheternas
förfogande, ävensom av vissa serviceanordningar o. d. Antalet
ordonnanser som nu erfordras för upprätthållandet av kommunikationen
mellan vederbörande truppförband och försvarsområdesstab skulle icke
oväsentligt kunna reduceras. En annan fördel vore, att vissa lokalutrymmen
som icke ständigt utnyttjas kunde gemensamt disponeras. Då redan
nu ett intimt samarbete måste förekomma mellan ifrågavarande myndigheter,
skulle en åtgärd av här avsett slag jämväl innebära ett underlättande
av den rent militära tjänsten. Vad här sagts gäller även förhållandet
mellan flygbasområdesstab och vederbörande flygflottilj.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att nu behandlade fråga med hänsyn
till densammas såväl principiella som praktiska betydelse snarast bör
upptagas till övervägande.

— 109 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 14.

Tjänstledighet för skördearbete.

Alltsedan år 1942 ha befattningshavare i statens tjänst i viss utsträckning
kunnat erhålla tjänstledighet för skördearbete. Härom givna bestämmelser
ha inneburit, att tjänsteman, som varit underkastad de statliga avlöningsreglementena,
ävensom befattningshavare vid statligt krisorgan kunnat beviljas
tjänstledighet med oavkortad lön under förutsättning att arbete anvisats
av den offentliga arbetsförmedlingen. Ledigheten har icke fått föranleda
förordnande av vikarie eller anställande av ersättare. Motsvarande möjligheter
till ledighet ha på senare tid förelegat jämväl för arbetare i statens
tjänst, där så kunnat ske utan olägenhet för arbetets behöriga gång. Under
ledigheten har arbetaren uppburit lön från verket enligt samma grunder som
vid semester.

Kungörelse angående skördeledighet utfärdades första gången den 11 september
1942 (nr 754). Enligt denna kunde ledighet beviljas endast under
augusti månad 1942.

Den 27 juli 1943 anmodade chefen för finansdepartementet statens arbetsmarknadskommission
att yttra sig över en promemoria om beviljande i vissa
fali av tjänstledighet för skördearbete. I yttrande den 29 i samma månad
framhöll kommissionen, att bristen på van arbetskraft inom jordbruket blivit
allt större. Den reserv av arbetskraft, som tidigare år funnits att tillgå vid
skördetiden, hade uppsugits av andra näringsgrenar, varför situationen bleve
särskilt påfrestande för jordbruket under skörden. Därtill komme de omfattande
inkallelserna under året av jordbrukare, varvid hänsyn endast i begränsad
omfattning kunnat tagas till innehav av uppgiftskort. Efterfrågan på
frivillig arbetskraft hade icke helt kunnat tillgodoses. Det vore nödvändigt
att särskilda åtgärder tillgrepes för att säkerställa skördens bärgning, varför
det i hög grad vore av behovet påkallat, att tjänstemän liksom under år 1942
kunde beredas tjänstledighet med oavkortad lön under 10 dagar för utförande
av skördearbete. Behov av frivillig arbetskraft förclåge emellertid icke endast
under augusti månad utan även under september och oktober.

Sedan 1943 har årligen kungörelse i ämnet som regel utfärdats efter framställning
av arbetsmarknadskommissionen, numera arbetsmarknadsstyrelsen.
I sin senaste framställning i ärendet, den 27 juni 1949, framhöll styrelsen

— Ilo

bl. a., att jordbruket skulle erhålla värdefull hjälp, om bestämmelser om
skördeledighet utfärdades även år 1949. Då skördetiden infölle under olika
tider i landet och arbetskraftsbehovet därför växlade, voro det enligt styrelsens
mening av största värde, om tidsperioderna för ledigheternas beviljande
kunde omfatta tiden 15 juli—31 oktober. Enligt kungörelse den 30 juni 1949
(nr 433) har ledighet kunnat beviljas under tiden juli—oktober 1949 under
en tid av tio dagar.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning har de statsanställdas deltagande
i skördearbete icke något år varit av någon större omfattning. Styrelsen
har trots detta ansett sig böra göra framställning om dylik ledighet varje
år, då de enskilda tjänstemännens arbetsinsatser varit mycket värdefulla på
gårdar, där annan arbetskraft icke kunnat uppbringas. Vidare ha styrelsen
och länsarbetsnämnderna i propagandan samt vid förfrågningar hos kommunala
myndigheter och verk samt enskilda företag och firmor, då stort behov
av arbetskraft förelegat, kunnat hänvisa till de möjligheter till ledighet, som
staten erbjudit sina anställda.

Läget på arbetsmarknaden under krigsåren krävde frivilliga insatser av
arbetskraft. Inkallelserna till militärtjänst, den omfattande skogsavverkningen
och industriens fortsatta utbyggnad orsakade brist på arbetskraft, som
gjorde sig särskilt kännbar inom jordbruket. År 1944 upprätthölls exempelvis
en omfattande militär beredskap, till vilken en avsevärd del av landets
jordbrukspersonal var inkallad. Till följd härav uppstod ett betydande behov
av arbetskraft inom jordbruket, särskilt under de arbetsbråda perioderna.
Propagandan för de frivilliga arbetsinsatserna måste detta år ytterligare intensifieras,
då beredskapströttheten hade ökat från närmast föregående år.
Jordbrukets svårigheter att erhålla arbetskraft fortsatte även efter det att den
förstärkta försvarsberedskapen hade upphört.

Efter krigsslutet framträdde en allt mera markerad knapphet på arbetskraft
inom olika områden, varigenom jordbrukets svårigheter att anskaffa
tillräckligt med arbetskraft, särskilt under sommarhalvåret, ökades.

Det vore givetvis av värde, om exakta uppgifter funnes att tillgå beträffande
omfattningen av de statsanställdas ledighet för skördearbete. Såsom tidigare
framhållits, har dylik ledighet medgivits endast under förutsättning, att
arbetet anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen. Möjligheter och utvägar
av de mest skilda slag ha emellertid av arbetsmarknadsmyndigheterna
utnyttjats för att tillgodose jordbrukets behov av tillfällig arbetskraft. De
statsanställda, som anvisats skördearbete, ha därvid av arbetsförmedlingarna
icke redovisats skilda från övriga kategorier utan samtliga ha i regel redovisats
som tillfälligt anställda i jordbruksarbete och hänförts till denna anställningsgrupp.
Med hänsyn härtill har det icke varit möjligt att från arbetsmarknadsstyrelsen
erhålla exakta uppgifter å det antal statliga befattningshavare,
som under olika tider placerats i skördearbete. Enligt vad styrelsen uppgivit
skulle under vart och ett av åren 1945—1947 omkring 600—700 statstjänstemän
i hela landet ha utnyttjat ledigheten under högst tio dagar. Under år
1948 har antalet beräknats till omkring 1 000, medan möjligheten att er -

in —

hålla tjänstledighet för skördearbete enligt uppgift synes ha utnyttjats i
mindre utsträckning hitintills under år 1949.

Endast från länsarbetsnämnden i Stockholms län ha mera exakta uppgifter
avseende år 1948 kunnat erhållas angående placeringen av statsanställda
i jordbruksarbete. Genom nämnden hade under år 1948 placerats tillsammans
272 tjänstemän och arbetare. Av dessa voro tillsammans 226 i statlig
tjänst och 46 i kommunal tjänst. De placerade fördelade sig på 52 statliga
och 5 kommunala myndigheter.

Efter antalet placerade befattningshavare fördela sig de statliga myndig -

heterna på följande sätt. Antal i skörde- Antal	Summa	Antal i skörde-	Antal	Summa
arbete placerade	myndig-	befattnings-	arbete placerade	myndig-	befattnings-
befattningshavare	heter	havare	befattningshavare	heter	havare
1..........	23	23	9.........	1	9
2..........	10	20	12.........	1	12
3..........	6	18	19.........	1	19
4..........	3	12	20.........	1	20
5..........	2	10	21.........	1	21
6..........	—	—	24.........	1	24
7..........	1	7	31.........	1	31
8..........	—	—	Sa	52	226

De myndigheter, där flera än 5 anställda placerats i jordbruksarbete genom
nämndens försorg, voro marinförvaltningen (7 anställda), tullverket
(9), telegrafstyrelsen (12), arméförvaltningen (19), livsmedelskommissionen
(20), flygförvaltningen (21), marinverkstäderna (24) och Stockholms
örlogsvarv (31). Bland övriga verk märkas jordbruksdepartementet, försvarets
sjukvårdsförvaltning, kommerskollegium, krigsmaterielverket, luf tf artsstyrelsen,
statens provningsanstalt, vattenfallsverket, statskontoret, riksbanken
samt skolöverstyrelsen med vardera en tjänstledig befattningshavare
samt arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, patent-
och registreringsverket och postverket med vardera två befattningshavare.

Till tjänsteställning var den tjänstlediga kvinnliga personalen i allmänhet
skriv- eller kontorsbiträden, medan den manliga tillhörde både högre och
lägre tjänstegrader. Inom exempelvis arméförvaltningen återfinnas en civilingenjör,
fyra ingenjörer samt en kapten, inom försvarets civilförvaltning en
revisor och en amanuens, inom telegrafstyrelsen åtta ingenjörer, en ritare,
en kopist samt en reparatör, inom patentverket en byrådirektör samt inom
tullverket en tullkontrollör, sex andra tulltjänstemän samt en tullkontorist.

Till ytterligare belysning av ifrågavarande bestämmelsers praktiska betydelse
ha revisorerna från ett antal centrala ämbetsverk och myndigheter infordrat
uppgifter angående omfattningen av under åren 1948 och 1949 medgivna
ledigheter.

Av ifrågavarande verk hade vissa, såsom riksförsäkringsanstalten, kon -

112 —

trollstyrelsen, utlänningskommissionen, civilförsvarsstyrelsen och pensionsstyrelsen,
över huvud icke haft någon personal placerad i skördearbete under
vare sig år 1948 eller år 1949.

Uppgifterna utvisa i övrigt, att tjänstledighet för skördearbete i allmänhet
förekommit i ringa omfattning. Av verk utan lokalförvaltning uppvisa för
år 1948 endast livsmedelskommissionen och flygförvaltningen ett större antal
tjänstlediga befattningshavare med respektive 18 och 35 stycken. Armé- och
marinförvaltningarna ha vardera redovisat 6, patentverket 4 samt medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen vardera 2 befattningshavare. Under år 1949 har
intill den 1 oktober flygförvaltningen haft det största antalet ledigheter eller
14 befattningshavare. Som ytterligare exempel må nämnas, att livsmedelskommissionen
nyssnämnda tid redovisat 13 och marinförvaltningen 4 tjänstlediga.
—- Vid myndigheter med stor lokalförvaltning däremot förekommer
ett större antal lediga befattningshavare. För skördearbete åtnjöto sålunda
under år 1948 följande antal befattningshavare tjänstledighet, nämligen vid
telegrafverket 104, vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 103, vid järnvägsstyrelsen
100, vid krigsmaterielverket 50, vid marinverkstäderna 41, vid
tullverket 31. Under år 1949 uppvisas den högsta siffran för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med 59 befattningshavare. Vid nu berörda myndigheter
utgöres den övervägande delen av den tjänstlediga personalen av kollektivavtalsanställda.

I fråga om lönegradsplacering fördela sig de redovisade anställda på följande
sätt:

Lönegrad eller		Antal	personer
motsvarande		1948	1949
4—9......		....... 45	18
10—14......		....... 36	10
15—19......		....... 21	11
20—24 ......		....... 14	11
25—29 ......	4	....... 1	1
30—34 ......		....... 1	1
Arvode ......		....... 1	1
Arbetare.....		....... 148	54
Ej uppgift ...		....... 40 Sa 307	107

De flesta myndigheter ha i förevarande sammanhang uttalat sig i fråga
om lämpligheten att även för framtiden behålla berörda ledighetsform. Härvid
har exempelvis ett verk förklarat, att tjänstledighet av detta slag icke
borde bibehållas för verkets del med hänsyn till de svårigheter för arbetsgången
inom verket, som vore förknippade därmed. Sju ämbetsverk anse,
att ifrågavarande tjänstledighetsform icke bör förekomma annat än i sådana
tider, då jordbruket med avseende på tillgången på arbetskraft befinner sig
i ett av extra ordinära förhållanden betingat nödläge. Flera andra verk synas

— 113 —

i stort sett företräda samma uppfattning. Ett ämbetsverk har framhållit, att
det under alla omständigheter syntes önskvärt, att denna form av ledighet
icke komme att ingå i medvetandet såsom normalt förekommande förmån,
utan att bemyndigande att bevilja sådan ledighet endast gåves vid verkligt
trängande behov av arbetskraft i jordbruket. Endast tre ämbetsverk ha förklarat
sig icke ha något att erinra mot ett bibehållande av bestämmelserna.
Ett verk ifrågasätter, huruvida icke ett mindre löneavdrag borde tillämpas
och kontroll anordnas över att vederbörande under tjänstledigheten verkligen
utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Livsmedelskommissionen slutligen
anser, att frågan om ett fortsatt bibehållande av här ifrågavarande
tjänstledighetsform främst blir beroende av behovet av extra arbetskraft för
skördearbete, men framhåller samtidigt, att statliga myndigheter genom att
frigöra lämplig personal uppenbarligen kunna lämna ett betydelsefullt bidrag
i skördearbetet.

Revisorernas uttalande. Bestämmelserna angående rätt för statliga anställningshavare
att erhålla tjänstledighet för deltagande i skördearbete ha tillkommit
under krigsåren, då läget på arbetsmarknaden i betydande omfattning
krävde frivilliga insatser av arbetskraft. Den militära beredskapen liksom
även den omfattande skogsavverkningen och industriens fortsatta utbyggnad
förorsakade i dåtida läge brist på arbetskraft, som gjorde sig särskilt
kännbar inom jordbruket. I denna för landets försörjning brydsamma tid
framstod det som en tvingande nödvändighet att med alla medel söka tillgodose
behovet av arbetskraft inom jordbruket. Mot bakgrunden härav var
det naturligt, att staten genom extraordinära åtgärder i form av medgivande
om tjänstledighet med oavkortad lön skulle uppmuntra de statsanställda att
frivilligt ställa sin arbetskraft till jordbrukets förfogande.

Sedan numera nödläget på förevarande område hävts och en återgång till
mera normala förhållanden inträtt, kunna själva förutsättningarna för ifrågavarande
bestämmelser sägas ha bortfallit. Vid sådant förhållande torde en
omprövning av behovet av ifrågavarande speciella tjänstledighetsform såsom
varande en kristidsföreteelse vara påkallad, detta desto hellre som inom
jordbruket, liksom inom flera andra yrkesområden, den senaste tidens utveckling
på arbetsmarknaden medfört en tendens till viss utjämning av tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Jordbrukets behov av tillfällig arbetskraft
tillgodoses sålunda numera i allt väsentligt i annan ordning. Härtill
kommer, att den stadgade maximitiden för tjänstledighet torde vara alltför
knappt tillmätt för att möjliggöra några mera betydande arbetsinsatser från
personalens sida. Med hänsyn härtill och då långt ifrån alla statstjänstemän
torde vara närmare förtrogna med jordbruksarbete eller med skötseln av
olika maskinella jordbruksredskap, kan man dessutom ha skäl befara, att
personalens insatser i jordbruksarbetet måste bliva av mindre betydelse. Av
senast tillgängliga uppgifter framgår vidare, att inom flertalet myndigheter
personalens möjligheter att begagna sig av ifrågavarande tjänstledighet f. n.
utnyttjas endast i relativt begränsad omfattning. Även om sådan tjänstledig 8—U98ti0.

Iten. berättelse ang. statsverket år 19i9. /.

— 114 —

het i enstaka fall kan undgå att verka direkt hindersamt på arbetsgången
inom vederbörande verk, kan man dock icke helt bortse från de olägenheter
ur arbetssynpunkt, som en sådan ledighetsform måste medföra. För ett slopande
av berörda tjänstledighetsform tala slutligen de bristfälligheter, som
vidlåda kontrollen däröver, att den tjänstledige verkligen inställer sig till anvisat
skördearbete och att dylikt arbete faktiskt utföres, en kontroll, som
enligt sakens natur måste bli minst sagt vansklig att i praktiken genomföra.

Med hänsyn till det anförda torde frågan om ett fortsatt behov av ifrågavarande
tjänstledighetsform böra närmare undersökas.

§ 15.

Kontrollen av de allmänna barnbidragen.

Enligt 1947 års lag om allmänna barnbidrag (nr 529) skall fr. o. in. den
1 januari 1948 för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, till
barnets uppehälle och uppfostran av allmänna medel utgå allmänt barnbidrag
med 260 kronor om året.

För här i riket bosatt barn, som icke är svensk medborgare, skall även
utgå allmänt barnbidrag, om barnet fostras av någon, som är bosatt och
mantalsskriven i riket.

Allmänt barnbidrag utgår fr. o. in. kvartalet efter det, varunder barnet
fötts eller rätt till sådant bidrag eljest uppkommit, t. o. m. det kvartal, varunder
barnet fyller 16 år eller omständighet dessförinnan inträffar, på grund
varav bidrag icke längre må utgå. Då barnet avlider eller bosättes utrikes
upphör sålunda bidraget. Allmänt barnbidrag utgår icke heller för kvartal,
vid vars ingång kostnaderna för barns vård å anstalt eller för kost och logi
åt barnet helt bestridas av statsmedel, t. ex. anstalter för blinda och dövstumma
barn samt skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag tillkommer i regel barnets moder.
I vissa angivna fall skall rätten tillkomma barnets fader eller den, som eljest
har vårdnaden om barnet. För fosterbarn eller barn, som eljest fostras
i annat enskilt hem än hos den, som har vårdnaden om barnet, tillkommer
rätten barnafostraren, där ej barnavårdsnämnden annorlunda förordnar.
Barnavårdsnämnd kan även förordna, att barnbidraget skall utbetalas till
annan lämplig person. Då synnerliga skäl därtill äro, kan nämnden själv
omhändertaga bidraget för att användas för barnets bästa.

Vårdas barn vid ingången av visst kvartal på allmän bekostnad vid ickestatlig
anstalt, äger det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden,
uppbära på kvartalet belöpande allmänt barnbidrag för barnet och därav
gottgöra sig för nämnda kostnad, i den mån ersättning därför må uttagas
av barnet eller annan enskild person. Uppkommer överskott, skall detta redovisas
till den bidragsberättigade. Äger kommunen ej uttaga sådan avgift
av barnet eller annan enskild person, äger kommunen icke heller uppbära
barnbidraget, utan skall detta utbetalas till modern eller den, som eljest
äger uppbära bidraget.

— 115 —

Den som vill uppbära allmänt barnbidrag skall göra anmälan därom till
barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Beslut om
allmänt barnbidrag fattas av barnavårdsnämnden. Nämnden äger, om förhållandena
därtill föranleda, besluta, att allmänt barnbidrag skall utgå, även
om anmälan ej skett. Bidraget kan tillerkännas retroaktivt, dock icke för
kvartal, som gått till ända mer än ett år före det anmälan gjorts eller beslut
utan sådan anmälan fattats. Barnavårdsnämndens beslut om allmänt barnbidrag
må överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut hos socialstyrelsen.
Över socialstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet beträffande de allmänna barnbidragen.

Enligt kungörelsen 1947:660 och socialstyrelsens i september 1947 utfärdade
råd och anvisningar skola ärenden om allmänna barnbidrag i stort
sett handläggas i följande ordning.

Till barnavårdsnämnd inkomna anmälningar om allmänna barnbidrag
diarieföras och kontrolleras mot folkbokföringen. Erforderligt biträde lämnas
härvid i Stockholm, Göteborg och Malmö av den myndighet, som för
folkbokföringens tryckande register, och i annan stad med egen uppbördsförvaltning
av den lokala skattemyndigheten (uppbördsverket). I övrigt äger
barnavårdsnämnd att på anfordran erhålla upplysningar från länsbyråerna
för folkbokföringen och pastorsämbetena.

Uppgifter om löpande förändringar, som inverka på bidragsrätten, skola
insändas till barnavårdsnämnden. Sålunda åligger det pastor — i Stockholm,
Göteborg och Malmö mantalskontoret — att senast inom 14 dagar anmäla,
då barns födelse inskrivits i födelse- och dopboken samt då barn, som
ej fyllt 16 år, anmälts ha avlidit eller utflyttat från församlingen. Bidragsmottagaren
skall ofördröj ligen anmäla, när hans eller barnets adress ändrats,
bidragsberättigat barn avlidit eller överlämnats till fosterhem eller
vårdnaden övergått till annan än bidragsmottagaren. Har bidragsmottagaren
avlidit, skall den, som sitter i boet, anmäla dödsfallet. Allmän domstol skall
inom 14 dagar anmäla beslut om vårdnaden om barn under 16 år och om
tillstånd till adoption av sådant barn. Föreståndare för anstalt, där barn
mottages för mera stadigvarande vård, skall vid intagningen omedelbart anmäla
detta. Slutligen skall den barnavårdsnämnd, som utbetalar barnbidrag,
då barnet kyrkobokförts i annan kommun, omedelbart lämna uppgift härom
till barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun och samtidigt översända
anmälningshandlingen rörande barnet. Sistnämnda åtgärd är av särskild
vikt, då barnavårdsnämnd, för undvikande av dubbelutbetalning, ej äger
utbetala allmänt barnbidrag förrän anmälningshandlingen kommit nämnden
till handa.

Det åligger barnavårdsnämnd att upplägga särskilt kortregister över samtliga
bidragsmottagare (bidragsmottagareregister). Däremot är förandet av
ett särskilt barnregister icke obligatoriskt. Ett dylikt register är emellertid
av värde för att förhindra dubbelutbetalningar inom en och samma kommun.

Utbetalningen sker kvartalsvis den första månaden i kvartalet genom

— 116 —

särskilda barnbidragsanvisningar, vilka utfärdas av barnavårdsnämnderna.
Allmänt barnbidrag för kvartal, under vilket barnet flyttat till annan kommun,
utbetalas genom barnavårdsnämnden i den kommun, varifrån utflyttning
skett.

Barnbidragsanvisningarna skola utskrivas med ledning av bidragsmottagareregistret.
Jämte anvisningarna skall till postanstalten avlämnas en förteckning
i två exemplar över bidragsmottagarna och antalet barn, för vilka
varje mottagare erhåller barnbidrag. Sedan vederbörande postfunktionär
konstaterat, att samtliga å förteckningarna upptagna bidragsanvisningar
medfölja, skall han bestyrka mottagandet av anvisningarna och återställa
det ena exemplaret till nämnden. Det andra exemplaret insändes till vederbörande
revisionsavdelning hos generalpoststyrelsen. Verkställd utbetalning
skall inom barnavårdsnämnden antecknas å bidragsmottagarekortets baksida.
Dessa barnbidrag komma sålunda icke att inflyta i kommunernas
kassarörelse.

Barnbidrag, som tillkommer barnavårdsnämnd eller annan kommunal
myndighet, skall genom postverkets försorg insättas å betalningsmottagarens
postgirokonto. För utfående av sådana bidrag skall barnavårdsnämnden
i varje särskilt fall till generalpoststyrelsens barnbidragsavdelning insända
en förteckning, upptagande identitetsbeteckning för det eller de barn,
bidrag avser, ävensom det sammanlagda belopp, som skall utanordnas.

Enligt kungl. brev den 21 november 1947 skola ifrågavarande bidragsanvisningar
av postverket befordras utan avgift för barnavårdsnämnd. För detta
ändamål uppbär postverket ersättning av statsmedel från särskilt förslagsanslag,
som för innevarande budgetår upptagits till 1 100 000 kronor.

Utbetalade allmänna barnbidrag skola icke antecknas i socialregistret.

Revisorerna ha inhämtat vissa uppgifter om de allmänna barnbidragen
under kalenderåret 1948. Sammanlagt utbetalades i sådana bidrag
424 698 000 kronor, varav dock samma år återbetalats ca 49 000 kronor, som
felexpedierats. Felprocenten kan dock icke utläsas ur dessa siffror, då barnavårdsnämnderna
dels även 1949 redovisat återbetalningar gällande 1948,
dels i stor utsträckning reglerat felaktigheter genom innehållande vid senare
utbetalningar till samma bidragsmottagare. Under första halvåret 1948 verkställda
återbetalningar av barnbidragsmedel ha föranletts av följande orsaker.
, . , ,

Antal utbetalningar -

Uppgift från pastor har ej inkommit eller inkommit för sent......... 61

Utbetalning av två kommuner..................................... 50

Dubbelutbetalning i samma kommun............................... 85

Utbetalning efter 16 år........................................... 80

Felskrivningar.................................................... 126

Utbetalning för barn på statliga anstalter.......................... 37

Felaktiga uppgifter i anmälningar.................................. 7

Utbetalning till ej berättigade utländska barn....................... 37

Summa 483

— 117 —

Senare från barnavårdsnämnderna inkomna uppgifter visa att felutbetalningarna
till utländska barn äro jämförelsevis flera än som framgår av
ovan intagna uppställning.

Nämnda felexpedieringar ha tillrättats på initiativ av barnavårdsnämnderna.
Då någon statlig kontroll ännu ej ordnats för barnbidragen, är det
f. n. icke möjligt att bedöma, i vilken omfattning felaktigheter förekomma,
vilka icke upptäckts av barnavårdsnämnderna.

I den utredning om utbetalning av barnbidragen, som ligger till grund
för bestämmelserna i ämnet (SOU 1946: 89), framlades två alternativa förslag
i fråga om sättet och ordningen för utbetalning av barnbidragen. Enligt
det ena skulle bidragen utbetalas centralt genom generalpoststyrelsen
på liknande sätt som folkpension. Enligt det andra skulle bidragen utbetalas
lokalt av barnavårdsnämnderna. I utredningen framhölls, att nämndernas
beslut om bidragsmottagare självfallet borde stå under tillsyn av
länsstyrelserna genom deras fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt
av socialstyrelsen. Vid en central utbetalning hade man genom det då erforderliga
centrala barnregistret en automatisk kontroll på att icke mera
än en bidragsmottagare utsågs för ett och samma barn och att utbetalningar
skedde endast för barn, som verkligen existerade. De bidrag, som
barnavårdsnämnderna själva uppburo, borde falla under den kommunala
revisionen. Valdes alternativet med en decentraliserad utbetalning genom
barnavårdsnämnderna, krävdes därutöver viss kontroll över att barnbidragsanvisningar
utfärdades i rätt ordning. Enligt ett av postverket framlagt,
i utredningen redovisat förslag borde denna kontroll tillkomma socialstyrelsen.
Nämnderna borde stickprovsvis avkrävas förteckning på de barn,
för vilka anvisningar vid visst utbetalningstillfälle utfärdats. Förteckningen
borde avstämmas mot förteckningen på utfärdade barnbidragsanvisningar
till kontroll på att antalet barn överensstämde med det, för vilket anvisningar
utfärdats. Vidare borde en granskning av barnförteckningen kunna
tjäna som kontroll på att icke dubbla utbetalningar verkställts för ett och
samma barn av samma nämnd. Genom kollationering mot folkbokföringen
borde kontroll kunna vinnas av att i förteckningen upptagna barn existerade.
Slutligen borde undersökas, att bidrag för barn, som enligt folkbokföringen
voro skrivna i annan kommun, icke utbetalades jämväl därstädes.

I propositionen till 1947 års riksdag om allmänna barnbidrag (nr 220)
behandlades ej fråga om kontrollen av barnbidragen. Vid riksdagsbehandlingen
förordades i motionen II: 419 systemet med central utbetalning. Motionärerna
framhöllo bl. a., att ett lokalt utbetalningssystem icke kunde
medföra några påtagliga fördelar utan i stället komme att avsevärt öka
barnavårdsnämndernas arbete, försvåra kontroll och revision samt medföra
väsentligt höjda kostnader jämfört med ett centralt utbetalningssystem.
Riksdagsutskottet (sammansatt stats- och andra lagutskotts uti. nr 4)
kunde emellertid icke tillstyrka en central utbetalning, bl. a. med hänsyn
till risken för att den första utbetalningen av barnbidrag då icke skulle
kunna ske inom avsedd tid. Utskottet framhöll emellertid, att ur vissa syn -

— 118

punkter skulle ett centralt utbetalningssystem måhända vara att föredraga
framför ett lokalt. Utan att taga ställning till detta spörsmål förutsatte
utskottet, att frågan om centralt eller lokalt utbetalningssystem senare gjordes
till föremål för ytterligare överväganden. Frågan om revision berördes
ej i utlåtandet. Vidare föreslog utskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle, att Kungl. Maj :t ville till omprövning upptaga frågan om
ersättning till kommunerna för kostnader i anledning av de allmänna barnbidragen
och till riksdagen framlägga förslag härom. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande (skr. nr 498). Sistnämnda fråga är alltjämt föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 december 1948 framlade socialstyrelsen
ett efter samråd med riksräkenskapsverket utarbetat förslag till kontrollåtgärder
för verksamheten med de allmänna barnbidragen.

Enligt nämnda förslag och av socialstyrelsen utarbetat utkast till anvisningar
i ämnet borde kontrollen över förvaltningen av de barnbidrag, som
utbetalades till barnavårdsnämnd eller annan myndighet, i första hand åvila
de kommunala revisorerna. Detta uteslöte dock ej, att i samband med den
statliga kontrollen av bidragsverksamheten viss tillsyn utövades å ifrågavarande
kassarörelse.

Den statliga kontrollen kunde uppdelas i två huvudmoment, dels den
kontroll, som från statsverkets sida erfordrades gentemot postverket, dels
kontrollen gentemot barnavårdsnämnderna.

Den postala revisionen innebure ett konstaterande av att de rent formella
förutsättningarna för utbetalningarna förelåge, såsom att inlösta
barnbidragsanvisningar stämde mot till postverket inkomna förteckningar,
att anvisningarna vore utskrivna på föreskrivet sätt etc. samt kontroll av
avräkningen mellan statsverket och postverket. Nämnda revision stode på
grund av riksräkenskapsverkets instruktion under detta ämbetsverks direkta
tillsyn.

Kontrollen gentemot barnavårdsnämnderna borde omfatta dels kontroll
ur socialvårdssynpunkt, dels kollationerande kontroll, i huvudsak innebärande
stickprovsvis utförd avstämning av barnavårdsnämndernas handlingar
angående verkställda utbetalningar mot folkbokföringsregistret.
Förstnämnda kontroll borde ingå såsom ett led i den allmänna kontrollen
av barnavårdsnämnderna och under tillsyn av socialstyrelsen utövas genom
barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter.

Den kollationerande kontrollen borde ankomma på länsstyrelserna. För
denna kontroll erfordrades en aktuell förteckning över barn under 16 års
ålder, med uppgift angående bl. a. barnets namn och identitetsbeteckning.
En dylik förteckning kunde uppgöras direkt genom länsstyrelsens folkbokföringsregister,
vars maskinella utrustning möjliggjorde en för varje
kommun automatisk utsortering av registerplåtar, upptagande endast barn
under 16 år och samtidigt tryckning av dessa plåtar till en barnförteckning.
Förteckningen borde kompletteras med inträffande ändringar genom
in- och utflyttningar samt födelser och dödsfall. Detta kunde ske genom
de fortlöpande folkbokföringsuppgifter, som inflöte till länsbyrån.

Nämnda barnförteckning borde i första hand jämföras med barnavårdsnämndernas
postförteckningar för kontroll av att antalet barn, för vilka
bidrag utgått, överensstämde med antalet barn i länsstyrelsens barnförteckning.
För kontroll av att icke två barnavårdsnämnder utbetalade bidrag

— 119 -

för samma kvartal och barn, måste tillgång tinnas till uppgifter å in- och
utflyttningar. Dessa uppgifter kunde erhållas genom folkbokföringsregistret
eller pastor. Uppgifterna måste därefter direkt jämföras med vederbörande
barnavårdsnämnds handlingar. Vid kontrollen av retroaktivt utbetalade
barnbidrag måste anmälningshandlingen finnas tillgänglig, då
sådant bidrag ej finge utgå för kvartal, som gått till ända mer än ett år
före det anmälan om"barnbidrag gjorts eller beslut om detsamma meddelats.

För kontroll av att barnbidrag ej utgått till barn å statliga anstalter,
borde från dessa infordras förteckningar över de barn under 16 år, som
där vårdades.

Tryckning av barnförteckningarna genom folkbokföringsregistret måste
ske under tid, då registret vore obrutet, d. v. s. i regel under tiden februari
—maj.

För större städer, där barnförteckningar med hänsyn till arbetets omfattning
icke lämpligen kunde upprättas, borde den kollationerande kontrollen
"innefatta en direkt jämförelse — stickprovsvis — mellan å ena
sidan folkbokföringsregistret och å andra sidan barnavårdsnämndens register,
anmälningshandlingar och postförteckningar. Här borde kontrollen
i viss utsträckning förläggas till vederbörande barnavårdsnämnds lokaler
(platskontroll).

Beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö erfordrades särskilt kontrollförfarande.

Bortsett från de större och största städerna kunde kontrollen väsentligen
verkställas inom länsstyrelserna.

Med hänsyn till granskningsmaterialets omfattning borde den kollationerande
kontrollen inskränkas till ett mindre antal barnavårdsnämnder
för varje kvartal. Det vore önskvärt, att årligen i genomsnitt en femtedel
av antalet barnavårdsnämnder bleve föremål för granskning beträffande
ett kvartals utbetalningar. Den jämförande granskningen borde anförtros
åt befattningshavare i biträdesställning. Arbetsuppgifterna i övrigt, framför
allt platskontrollen, borde åläggas befattningshavare med minst landskontorists
eller länsbokhållares tjänsteställning.

Revisorernas uttalande. Genom barnavårdsnämndernas medverkan utbetalas
årligen allmänna barnbidrag till belopp överstigande 400 miljoner
kronor. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förutsattes i förslaget
om decentraliserat utbetalningsförfarande, att kontroll i viss utsträckning
komrne att bli behövlig såväl däröver att barnbidragsanvisningarna
av barnavårdsnämnderna utfärdades i rätt ordning som över att
utbetalningarna i övrigt blevo riktiga. Någon sådan kontroll har emellertid
ännu icke anordnats; ett av socialstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
20 december 1948 framlagt förslag i ämnet är alltjämt beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

Enligt revisorernas mening framstår det som mindre tillfredsställande,
att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom här är fråga,
ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets sida,
helst som hela kontrollsystemet med fördel synes kunna anknytas till folkbokföringen.
Barnavårdsnämndernas utbetalningar, vilka framgå av postförteckningar,
kunna nämligen avstämmas mot uppgifterna i folkbokföringsregistret,
och kontrollen torde i regel icke behöva utsträckas till barnavårdsnämndens
handlingar i andra fall än då väsentliga avvikelser kon -

— 120 —

staterats. Då folkbokföringsregistren föras hos länsstyrelserna samt dessa
redan nu granska den del av barnavårdsnämndernas förvaltningsverksamhet,
som avser mödrahjälpsmedlen, synes kontrollen lämpligen böra anförtros
länsstyrelserna. Revisorerna vilja dock understryka angelägenheten av
att denna kontroll icke blir onödigt kostnadskrävande utan såvitt möjligt
genomföres inom ramen för nuvarande personalorganisation. Revisorerna
utgå därvid från att kontrollen inskränkes till en stickprovsgranskning. Avstämningen
mot folkbokföringen torde kunna verkställas av biträdespersonal;
endast avvikelser och tveksamma fall böra hänskjutas till mera kvalificerad
personal. För sistnämnda arbetsuppgifters fullgörande synes tillräckligt
att inom länsstyrelserna avdela någon befattningshavare under den
tid det tryckande registret är obrutet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att frågan om anordnande av en tillfredsställande kontroll
över de allmänna barnbidragen snarast bringas till sin lösning.

§ 16.

Den sociala ungdomsvården.

Förutsättningarna för skyddsuppfostran och sättet för dess verkställande
regleras i barnavårdslagen. Enligt 22 § denna lag har barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärder i avseende å a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet
misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till
sin kroppsliga eller själsliga hälsa (22 § a); b) barn i sagda ålder, som på
grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet
är i fara att bliva vanartat (22 § b); c) barn under 18 år, som befinnes
vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande
(22 § c); samt d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes
föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart
och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för
hans tillrättaförande (22 § d).

Konstaterar nämnden att förutsättningarna för ett ingripande enligt 22 §
barnavårdslagen föreligga, stå olika utvägar öppna. Åtgärderna kunna ta
formen av varning, föreskrift om lämplig sysselsättning, övervakning m. m.
Befinnas åtgärderna gagnlösa, bör nämnden omhändertaga vederbörande för
skyddsuppfostran, vilket innebär, att den omhändertagne skiljes från sin
förutvarande miljö. Skyddsuppfostran kan verkställas dels i enskilt hem,
dels å anstalt, främst skola tillhörande barna- och ungdomsvården, s. k.
ungdomsvårdsskola.

Sker intagning å ungdomsvårdsskola, upphör nämndens befattning med
vederbörande, för den händelse han icke efter observation på skolan återlämnas
till nämnden för vidtagande av annan åtgärd. I stället för nämnden
fungera vid ungdomsvårdsskolorna dessas lokala styrelser som beslutande
organ.

— 121 —

Intagning å ungdomsvårdsskola sker efter ansökan av barnavårdsnämnd.
Såsom förutsättning för intagning gäller, att nämnden fattat beslut om
skyddsuppfostran enligt 22 § c) eller d) barnavårdslagen eller att nämnden,
efter att tidigare ha omhändertagit den unge för skyddsuppfostran, med åberopande
av 35 § 2 mom. barnavårdslagen konstaterat att behandling å dylik
skola är nödvändig. Ansökan ställes till chefen för socialstyrelsens skolbyrå,
som har att på grundval av företedd utredning bestämma, huruvida intagning
skall medgivas och i så fall på vilken skola. Skolbyråchefens kontroll
åsyftar främst att konstatera, om anstaltsvård över huvud är behövlig,
varjämte prövas, om denna lämpligen kan äga rum vid ungdomsvårdsskola.

Kostnaderna för barnavårdsnämnds åtgärder enligt 22 § b) och c) kunna
principiellt återkrävas från föräldrarna. För enligt 22 § d) omhändertagna
bestrider statsverket samtliga kostnader. Så är även fallet, då intagning
sker i ungdomsvårdsskola.

I avseende å kriminell ungdom över den s. k. straffmyndighetsåldern,
d. v. s. 15 år, kan initiativ till skyddsuppfostran även tagas av judiciell
myndighet eller åklagarmyndighet.

Enligt 8 § lagen om villkorlig dom äger sålunda domstol i sådan dom, när
barnavårdsnämnd i avgivet yttrande det föreslagit, överlämna åt nämnden
att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran.
Barnavårdsnämnden har sedan att avgöra, om skyddsuppfostran skall äga
rum å ungdomsvårdsskola eller på annat sätt. I allmänhet torde dock villkorligt
dömd, som omhändertagits för skyddsuppfostran, bliva intagen å
ungdomsvårdsskola, varvid någon funktionär vid skolan förordnas såsom
övervakare.

Enligt lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga
må, om brott begåtts av person under 18 år, åtalseftergift äga rum, om den
underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd, varvid bl. a. intagning å ungdomsvårdsskola
kan ifrågakomma. Frågan om åtalseftergift skall i princip prövas av statsåklagare.
Därjämte må i fall, då för brott misstänkt person redan är intagen
å ungdomsvårdsskola, beslut om åtal föregås av prövning, om åtal är lämpligt I

avseende å brottsklientelet i åldersgruppen 15 till 21 år råder således ett
slags konkurrensförhållande mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna,
varvid båda myndigheterna äro befogade att ingripa. I praktiskt taget
alla fall, då domstol kan använda skyddsåtgärder av uppfostrande natur,
såsom villkorlig dom med övervakning, ungdomsfängelse in. in., kan även
barnavårdsnämnden ingripa med uppfostrande åtgärder. Enligt 48 § barnavårdslagen
förfaller dock nämndens beslut, då verkställighet skall ske av
domstols beslut, varigenom vederbörande dömts till tidsbestämt straff.

Den nuvarande ungdomsvårdsskoleorganisationen har uppbyggts på
grundval av de riktlinjer för verksamheten, som uppdrogos genom beslut
vid 1936 och 1937 års riksdagar. Reformen, varigenom staten principiellt
åtog sig ansvaret för skyddshcmsvården, innebar att skyddshemmen skulle

— 122

differentieras för olika uppgifter med olika slags klientel, varvid differentieringen
skulle prövas centralt av skyddshemsinspektören, som även skulle
pröva, om anstaltsvård i det enskilda fallet var befogad. Klientelet skulle särskiljas
på olika anstalter med hänsyn till ålder, kön, intellektuell utveckling
och psykisk särart. För elever i skolåldern skulle finnas skolhem. Manliga
elever i åldern 15—18 år skulle mottagas på yrkeshem, om de i begåvningshänseende
vore normalt utvecklade. För flickor i motsvarande ålder
skulle finnas hemskolor. Ungdomar i åldern 18—21 år skulle vistas å ungdomshem.
För elever över folkskoleåldern, som i begåvningshänseende stode
på hjälpklasstadiet, skulle finnas jordbrukshem. Psykiskt abnorma elever
skulle intagas på särskilda hem för själsligt abnorma elever. Differentieringsplanen
innebar samtidigt införande av en förbättrad yrkesutbildning.
På vrkeshemmen infördes sålunda en del verkstadsyrken, och på hemskolorna
lades utbildningen upp efter lanthushållsskolornas mönster. För villkorligt
utskrivna elever bereddes vissa, icke obetydliga möjligheter att erhålla
eftervårdshjälp till fortsatt utbildning. Slutligen ställdes medel till
förfogande för ganska genomgripande förbättringar av anstaltsbyggnader
samt för uppförande av helt nya anläggningar.

Vid 1946 och 1947 års riksdagar beslötos nya reformer på förevarande område.
År 1946 ersattes beteckningen skyddshem med den nuvarande benämningen
»skola tillhörande barna- och ungdomsvården». Samtidigt ändrades
särbeteckningarna på de olika slagen av skolor, varvid för skolor, avsedda för
den yngsta gruppen, namnet skolhem bibehölls, medan skolorna för äldre
ungdomar betecknades såsom yrkesskolor med undantag endast för de institutioner
eller institutionsavdelningar, som avsetts för väntande mödrar
och mödrar med späda barn. Sistnämnda skolor skulle kallas hemskolor.
Samma år genomfördes även nya principer beträffande eftervården, varigenom
bl. a. inrättades särskilda befattningar som eftervårdskonsulenter, vilka
skulle ha att biträda skolcheferna vid utplaceringen av de mera problematiska
fallen. Vidare skulle särskilda inackorderingshem upprättas till
stöd för de villkorligt utskrivna elever, som behövde en tryggad miljö.

Vid 1947 års riksdag påbyggdes eftervården ytterligare. Samtidigt genomfördes
en lönereglering för personalen jämte arbetstidsreglering och en genomgripande
personalorganisationsreform, vars främsta syftemål var att föra
in verksamheten på läkepedagogikens vägar.

Den genom proposition nr 269/1947 framlagda, av riksdagen godkända
organisationsplanen för ungdomsvårdsskolorna innebär i huvudsak följande.

Den tidigare klienteldifferentieringen skall bibehållas och ytterligare utvecklas.

Skolhemmen skola mottaga såväl hjälpklassmässiga som normalbegåvade
elever på samma skola. Det skall finnas olika slags skolhem. En typ (enkelhem)
skall bestå av en enda elevförläggning för 30 elever, en annan (dubbelhem)
av två elevhem om vartdera 30 elever. Härjämte skall förekomma en
tredje typ, där eleverna fördelas å småstugor för vardera 7 elever. Sistnämn -

— 123 —

<la dyrare skolhemsform avses för de mera besvärliga fallen samt för de
yngsta eleverna och elever, som på grund av vissa särdrag äro i behov av
mera hemliknande miljöer.

Yrkesskolorna för manliga elever äro i allmänhet avsedda för 50—60 elever,
vanligen fördelade på två förläggningar (elevhem). Enligt riksdagens
beslut skall vidare vid varje yrkesskola uppföras en mindre byggnad för
fem elever på utskrivningsstadiet, vilka avses skola fostras därstädes utan
någon egentlig tillsyn. Flertalet av yrkesskolorna för pojkar äro avsedda för
elever, som kunna tillägna sig vanlig yrkesutbildning enligt de centrala verkstadsskolornas
och lantbruksskolornas utbildningsprogram. Några skolor ha
avdelats speciellt för elever, som äro sämre rustade i intellektuellt avseende.
Förekommande utbildningsgrenar äro metallarbete, möbelsnickeri, skrädderi,
måleri, bvggnads- och inredningssnickeri, tapetseri och sadelmakeri. Dessutom
undervisas i trädgårdsskötsel, lantbruk och ladugårdsskötsel. På vissa
skolor utbildas gårdshantverkare. Utbildningen kan vid ett par av skolorna
föras fram till gesällprovet. Vid en skola (Johannisberg i Kalix) bedrives samarbete
med ortens egen yrkesskola på det sätt, att ortsungdomar, som önska
utbildning i metallarbete och möbelsnickeri, tagas emot vid Johannisberg
tillsammans med denna skolas egna elever. Vid en annan skola (Råby i
Lund) har överenskommelse träffats om att eleverna skola få sin utbildning
tillsammans med den närliggande centrala verkstadsskolans elevei i
sistnämnda skolas verkstäder.

Yrkesskolorna för flickor äro något mindre än de för det manliga klientelet
avsedda yrkesskolorna. De största skolorna taga emot högst oO elever
i två skilda förläggningar. Utbildningen ansluter sig i flertalet fall till lanthushållsskolorna.
Det förekommer alltså undervisning i storköks- och småhushållsarbete,
i sömnad, handarbete, tvätt och hemvård. Vidare ges barnavårdskurser.
En skola (Sonestorp nära örkelljunga) samarbetar med en närliggande
konfektionsindustri på så sätt, att en grupp flickor från ungdomsvårdsskolan
beredes dagligt arbete i fabriken. En annan skola (Brättegåiden
i Vänersborg) har utom sin praktiska linje även en folkhögskolelinje.
Till sistnämnda linjes skola hänvisas uteslutande välbegåvade flickor.

I stället för särskild hemskola för väntande mödrar och mödrar med späda
barn finnas provisoriskt vid två yrkesskolor (Sonestorp och Bistagården)
hemskoleavdelningar.

För det psykiskt abnorma och särskilt svårskötta klientelet samt för omhändertagna,
som behöva särskild läkartillsyn, finnas specialskolor, en för
manlig och en för kvinnlig ungdom. Dessa skolor ha organisationsformen
av kombinerat skolhem och yrkesskola (Lövsta för manliga, Skarv ik-Tallåsen
för kvinnliga).

Den 1 juli 1949 funnos nedannämnda 20 i drift varande statliga ungdomsvårdsskolor.
De icke statliga skolorna voro 6, nämligen Råby, Margretelund.
(iudmundsgården, Håkanstorp, Sjötorp och Morängen.

— 124

Skolor för manligt klientel.

Lövsta skolhem och yrkesskola (85 platser, varav 10 på intagningsavdelning,
40 på yrkesskoleavdelning och 35 på skolhemsavdelning). Skolan är
avsedd för elever, som på grund av psykisk abnormitet böra stå under särskild
läkartillsyn. Utbildningsgrenar: metall- och träslöjd (terapiverkstad),
jordbruk, trädgård. 49 anställda

Långanäs yrkesskola (50 platser). Avsedd för äldre elever, omhändertagna
enligt 22 § d) barnavårdslagen, samt för mera svår skötta yngre, som dock
icke äro så abnorma att de behöva intagas å Lövsta. Utbildningsgrenar: metallarbete,
byggnads- och inredningssnickeri, jordbruk, trädgård. 26 anställda.

Fagereds yrkesskola (50 platser). Avsedd för elever över femton år, vilka
i begåvningshänseende äro särskilt väl utvecklade. Utbildningsgrenar: metallarbete,
bilreparation, kockskola, jordbruk, handelsträdgård. 20 anställda.

Forsane yrkesskola (55 platser). Avsedd för i begåvningshänseende normalt
utvecklade elever, som äro i åldern mellan 15 och 18 år. Utbildningsgrenar:
metallarbete, möbelsnickeri, tapetseri, sadelmakeri, jordbruk, handelsträdgård.
21 anställda.

Sundbo yrkesskola (55 platser). Samma slags klientel som Forsane. Utbildningsgrenar:
metallarbete, möbelsnickeri, skrädderi, jordbruk, handelsträdgård.
21 anställda.

Johannisbergs yrkesskola (40 platser). Samma slags klientel som Forsane.
Utbildningsgrenar: metallarbete, möbel- och inredningssnickeri, jordbruk,
handelsträdgård. 21 anställda.

Ljungaskogs yrkesskola (55 platser). Avsedd för elever över femton år,
vilka i begåvningshänseende äro något efterblivna. Utbildningsgrenar: metallarbete,
möbelsnickeri, skrädderi, jordbruk, handelsträdgård. 20 anställda.

Östra Spångs skolhem (60 platser). Begåvade elever kunna beredas undervisning
vid samrealskolan i Örkelljunga. 21 anställda.

Hammargårdens skolhem (60 platser). 20 anställda.

Vemyra skolhem (60 platser). 22 anställda.

Folåsa skolhem (30 platser). Avsett för psykiskt abnorma elever i skolåldern.
Jordbruk och trädgård. 13 anställda.

Gräskärrs skolhem (30 platser). Avsett för psykiskt ömtåliga elever i skolåldern.
13 anställda.

Skolor för kvinnligt klientel.

Skarvik-Talläsens skolhem och yrkesskola (70 platser, varav 10 på intag^-ningsavdelning samt 20 på vardera av skolhems- och yrkesavdelningen). Avsedd
för elever, som på grund av psykisk abnormitet eller eljest böra stå
under särskild läkartillsyn. Utbildningsgrenar: hushåll, tvätt, sömnad, trädgårdsskötsel,
smådj ursskötsel. 35 anställda.

Lingatans yrkesskola (platsantal 20). Avsedd för elever över 18 år samt
eljest för elever över 15 år med allvarliga uppförandebrister. Utbildningsgrenar:
hushållsgöromål, trädgårdsskötsel, sömnad. 9 anställda.

— 125 —

Brättegårdens yrkesskola (30 platser). Avsedd för elever över femton år,
vilka i begåvningshänseende äro särskilt väl utvecklade. 8 anställda.

Sonestorps yrkesskola (50 platser). Avsedd för i begåvningshänseende
normalt utvecklade elever, som omhändertagits i åldern 15—18 år. Utbildningsgrenar:
hushållsarbete, sömnad, vävning, bageri, tvätt, trädgårdsskötsel,
lantbruk. 11 anställda.

Hornö yrkesskola (50 platser). Samma klientel som vid Sonestorp. Utbildningsgrenar:
sömnad, vävning, hemvård, tvätt, skolkök, trädgårdsskötsel,
lantbruk. 11 anställda.

Eknäs yrkesskola (25 platser). Avsedd för intellektuellt efterblivna flickor
över 15 år. 10 anställda.

Broby skolhem (35 platser). 12 anställda.

Bistagårdens hemskola (25 platser). Avsedd för mödrar. 12 anställda.

Till den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen anvisades för budgetåret
1948/49 sammanlagt 3 679 700 kronor, varav 2 234 700 kronor avsågo
avlöningar och 1 445 000 kronof omkostnader, medan såsom bidrag till driften
av de icke statliga skolorna utgick ett anslag å 1 200 000 kronor. Nettoutgifterna
uppgingo för de statliga skolornas del totalt till 4 116 175 kronor,
varav 133 446 kronor avsågo kostnader för utackordering eller villkorlig
utskrivning. Vidare redovisas å inkomsttiteln för ifrågavarande skolor
en nettoinkomst å 220 440 kronor. Totalt uppgingo sålunda kostnaderna
för driften vid de statliga skolorna till 3 895 735 kronor. Under budgetåret
utgjorde medelbeläggningen för å skolorna intagna elever 636 elever. 20
elever voro i medeltal utackorderade samt 858 villkorligt utskrivna. Kostnaden
per intagen elev uppgick sålunda under budgetåret till 5 915 kronor
samt kostnaden för varje villkorligt utskriven eller utackorderad elev till
152 kronor.

Den 1 juli 1949 utgjorde den totala personaluppsättningen vid de statliga
skolorna 375 heltidsanställda befattningshavare. Av dessa voro 24 rektorer
eller avdelningsföreståndare, 33 assistenter, 22 folkskollärare, 18 yrkeslärare,
16 lärarinnor i hushållsgöromål och 12 i slöjd, 35 befattningshavare
trädgårdsmästare, jordbruksföreståndare eller ladugårdsförmän, 37 husföreståndare,
60 vårdare, 15 hantverkare, 69 ekonomibiträden samt 12 jordbruksarbetare.

Det disponibla platsutrymmet vid samtliga skolor uppgick under år 1948
till totalt 1 115 platser. Medelbeläggningen under året utgjorde 884 å skolorna
intagna elever, 23 utackorderade samt 1 237 villkorligt utskrivna. Av
de intagna voro i medeltal 245 under 15 år, 438 mellan 15 och 18 år samt 199
över 18 år. Vid 1948 års utgång uppgick det totala antalet å skolorna intagna
elever till 826, utackorderade till 21 samt villkorligt utskrivna till 1 151.
Från utackordering eller villkorlig utskrivning hade under året återtagits
211 elever, medan i 25 fall verkställts utackordering samt 676 villkorlig utskrivning.
I 54 fall avskrevs beslutet om skyddsuppfostran i enlighet med
48 § barnavårdslagen.

— 126 —

Målet för elevbehandlingen inom ungdomsvårdsskolorna är att genom
uppfostran och utbildning omdana eleverna till socialt välanpassade samhällsmedlemmar.
Vården är helt öppen, varför bevakning i egentlig mening
saknas. F. n. disponeras dock inom ungdomsvårdsskoleorganisationen för
isolering av särskilt besvärligt elevmaterial tre s. k. slutna avdelningar,
nämligen vid Lövsta (10 platser), Långanäs (9 platser) och Skarvik-Tallåsen
(12 platser), av vilka den i Långanäs tagits i anspråk i större utsträckning-
Förvaringstiden å dessa slutna avdelningar är maximerad vid 6 å 8''.
veckor. Sedan januari 1949 har Långanäsavdelningen passerats av 45 elever,
varav 29 från andra skolor, 17 från den egna skolan samt 4 elever, vilka
intagits direkt efter domstols dom. Medelvårdtiden utgör 6 veckor, och den
kortaste vårdtiden har uppgått till 2 dygn. Inrättande av ytterligare slutna
avdelningar av motsvarande typ har föreslagits av socialstyrelsen i anslagsframställningen
för nästkommande budgetår, nämligen vid Forsane
och Sundbo samt vid den icke statliga skolan Råby. Härefter skulle det totala
antalet slutna platser komma att uppgå till 50 ä 60. Vid övriga skolor
saknas i allmänhet isoleringsmöjligheter.

Elev, som bryter mot ordningsreglerna, kan tillrättavisas genom muntliga
föreställningar, indragning av enskilda förmåner, inskränkning för kortare
eller längre tid av de friheter och förmåner som i allmänhet äro eleverna,
medgivna samt slutligen isolering. Kroppsaga är, även i dess lindrigare
former, bestämt förbjuden. Indragning eller minskning av måltidsportion.
får icke ske. Avskiljande från kamrater under arbete eller fritid får icke
äga rum under längre tid än sex dagar i följd. Isolering, som kau ske i
elevens bostadsrum eller i särskilt isoleringsrum, får endast användas i
fråga om den, som fyllt femton år, och får ej överstiga tre dygn för den,
som ej fyllt aderton år, samt sex dygn för äldre elev.

Elever som anpassa sig väl kunna utackorderas i lämpliga enskilda hem.
För elev i skolåldern skall därvid tillses, att eleven beredes skolundervisning
av lärare, som äger intresse för mera svårbehandlade barns fostran
samt förmåga att påverka dem i önskad riktning. För äldre elev bör endast
förekomma utackordering under sådana former, att utbildning kan
påräknas.

För elever som icke utackorderas sker i regel villkorlig utskrivning efter
avslutad utbildning, d. v. s. för skolhemselever sedan de fullgjort sin skolgång
och för yrkesskolelever sedan de genomgått den tvååriga yrkesutbildningen.
Då två år förflutit efter elevens intagning, skall skolstyrelsen, därest
eleven fyllt femton år, minst en gång varje kvartal upptaga frågan om
hans villkorliga utskrivning. Vid specialskolorna för de särskilt svårskötta*
där yrkesutbildningen mera ges arbetsterapiens form, sker villkorlig utskrivning
i regel efter ett år eller ännu kortare tid. I stället inrikta sig dessa skolor
på »kedjebehandling», vilket innebär att eleven utskrives efter relativt
kort anstaltstid, varpå följer återintagning, ny utskrivning inom kort, förnyad
återintagning o. s. v. I dylika fall måste eftervården planeras mycket
omsorgsfullt.

— 127 —

Utackorderade och villkorligt utskrivna skola ställas under övervakning
av lämpliga personer, som för sitt uppdrag äga uppbära ersättning för utlägg
och ett arvode av lägst 2, högst 6 kronor för månad, allt efter fallets
svårighetsgrad. Varje skola svarar själv för sin eftervård men äger anlita
bistånd av de fyra eftervårdskonsulenter, som stationerats vid skolbyrån
och mellan sig uppdelat landet i lika många eftervårdsdistrikt. Dessa konsulenter
skola huvudsakligen ägna sig åt de svårare placeringsfallen samt
åt de 40 inackorderingshem, som skola upprättas till stöd för eftervården.

Huvudman för inackorderingshemsverksamheten är Godtemplarorden. Inackorderingshemmen
ha 6—10 platser. Halva antalet platser har reserverats
för elever från ungdomsvårdsskolorna. De övriga skola beläggas med
ungdom, som icke företett sociala uppförandebrister. Livet i inackorderingshemmet
skall utformas på samma sätt som i ett vanligt hem. Inga åldersbestämmelser
ha utfärda!s rörande inackorderingshemmens klientel, ej
heller bestämmelser angående vistelsetidens längd. Konsulenten äger avgöra,
vilka som få mottagas och huru länge de få stanna. Klientelet skall
som regel ha fullgjort folkskoleplikten. Stat och kommun lämna bidrag till
dessa inackorderingshem.

För eftervården disponerar varje skola 600 samt efter socialstyrelsens
medgivande 1 200 kronor per elev och påbörjad villkorlig utskrivningstid
av ett år. Även slutligt utskrivna elever kunna, om så föranledes av uppfostringssyftet,
erhålla stipendium på högst 1 200 kronor per år för teoretisk
eller praktisk fortbildning. Dylika stipendier beviljas av socialstyrelsen.

Formellt kan utackordering samt villkorlig eller slutlig utskrivning äga
rum hur tidigt som helst. Det förekommer, att villkorlig utskrivning äger
rum blott efter någon månads behandling. Slutlig utskrivning skall äga
rum beträffande 22 § c)-fallen efter tre år räknat från intagningen och beträffande
22 § d)-fallen efter två år eller, när särskilda omständigheter det
föranleda, tre år.

Under § 21 i sin berättelse påtalade 1946 års riksdags revisorer vissa förhållanden
vid Lövstahemmet. Revisorerna hade uppmärksammat, att eleverna
vid hemmet i stor utsträckning avveko från hemmet, varvid i åtskilliga
fall avvikelserna varit förenade med brott. Den ökade ryinningsfrekvensen
hade medfört allvarliga olägenheter. Särskilt för ortsbefolkningen hade
rymningarna kommit att utgöra ett ständigt irritationsmoment. Revisorerna
förordade därför åtgärder i syfte att nedbringa ryinningsfrekvensen
genom ett effektivt avskiljande av det sämre klientelet från det bättre.

I sitt utlåtande den 18 januari 1947 över revisorernas framställning framhöll
socialstyrelsen, att ifrågavarande skolor konstruerats såsom öppna
internatskolor. De medel, som stode till buds för att förebygga rymningar,
låge huvudsakligen på det pedagogiska planet. Styrelsen pekade även
på de bättre möjligheter att differentiera klientelet, vilka skulle erhållas
genom Långanässkolans fortsatta utbyggnad. Styrelsen hade även för
avsikt att begära anslag till personalbostäder och utökning av personalen
vid Lövsta, så att bl. a. vakande nattvakt kunde införas, varjämte styrelsen

— 128 —

förklarade sig skola framdeles avgiva förslag om nedläggande av flickhemmet
i Skarvik-Tallåsen.

Revisorernas framställning föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I syfte att utröna huru förhållandena sedermera utvecklat sig ha revisorerna
från socialstyrelsen införskaffat vissa uppgifter, ägnade att belysa
rymningsfrekvensen vid ungdomsvårdsskolorna. Enligt uppgift från socialstyrelsen
föres icke å de olika skolorna någon enhetlig rymningsstatistik,
varför fullständiga uppgifter om rymningarnas totala omfattning icke kunnat
erhållas. Med hänsyn härtill har socialstyrelsen kunnat lämna uppgift
huvudsakligen å sådana rymningstillfällen, under vilka brott begåtts av
eleverna. Uppgifter om antalet brott vid varje rymningstillfälle eller enskilda
elevers brottsbelastning ha icke kunnat erhållas på grund av grundmaterialets
otillförlitlighet. De polisrapporter, som pläga bifogas landsfogdarnas
begäran om yttrande i åtalsfrågan, återsändas nämligen med remissakten.
Icke heller finnas avskrifter eller anteckningar om innehållet i dessa å skolorna.

Följande sammanställning, avseende tiden 1 januari 1948—30 september
1949, utvisar antalet rymningstillfällen, under vilka brott begåtts, samt det
antal elever, som under rymning begått brott vid skolorna för manliga elever
under femton år. Med rymningstillfälle avses härvid varje avvikelse från
skolan, oberoende av antalet i densamma deltagande elever.

Skola	Antal elever som begått brott	Antal rymnings-tillfällen
1948	‘/i-30/. 1949	1948	Vi-30/, 1949
östra Spång.............	9	8	6	8
Hammargården..........	2	2	1	1
Vemyra.................	2	21	1	5
Folåsa..................	4	3	4	3
Gräskärr................	16	2	24	2
Gudmundsgården.........	6	—	6	—
Lövsta, skolhemmet......	8	4	9	4
Summa	47	40	51	23

Av nedanstående sammanställning framgå motsvarande uppgifter för
skolor för manliga elever över femton år.

Skola	Antal elever som begått brott	Antal rymnings-tillfällen
1948	Vi-3»/» 1949	1948	Vi-30/, 1949
Lövsta, yrkesskolan......	27	17	37	15
Långanäs................	32	17	17	6
Ljungaskog..............	33	34	30	33
Forsane.................	19	31	22	22
Sundbo .................	20	28	17	25
Johannisberg............	31	27	10	13
Fagered.................	37	25	26	20
Råby...................	15	7	15	5
Margretelund............	13	20	12	17
Summa	227	206	186	156

— 129 —

Nedanstående tablå redovisar totala antalet rymningar, såväl sådana med
som utan brott under åren 1945, 1948 och 1949.

Skolor för	1945	1948	Vi-10/. 1949
Manliga elever............................	449	443	324
Kvinnliga elever (utom Skarvik-Tallåsen) ...	48	81	64
Summa	497	524	388

För att belysa rymningarnas omfattning i förhållande till totalantalet intagna
elever lämnas följande översikt över antalet rymmande elever, som
begått brott, satt i relation till det antal elever, som under år 1948 varit intagna
å ungdomsvårdsskolorna.

Skola	Antal elever som begått brott	Totala antalet intagna elever	Procentuellt
Manliga elever under femton år........	47	372	12,6
Manliga elever över femton år..........	226	738	30,6
Kvinnliga elever (utom Skarvik-Tallåsen)	6	475	1,2

Till ytterligare belysning av rymningarnas omfattning ha revisorerna
från ett antal skolor med särskilt hög rymningsfrekvens infordrat vissa
kompletterande uppgifter för åren 1948 och 1949, vilka redovisas i nedanstående
tablåer. I den närmast efterföljande tablån lämnas uppgift å dels
antalet rymningstillfällen, vare sig i samband med brott eller icke, dels antalet
elever, som avvikit, vare sig detta skett en eller flera gånger, dels ock
totala antalet rymningsfall, varmed förstås rymningsfrekvensen. I

	Sundbo	Ljungaskog	Forsane	Långanäs
	1948	Vi-30/» 1949	1948	Vt-30/. 1949	1948	''/t-30/. 1949	1948	Vt-30/. 1949
Antal rymningstillfällen......	36	44	40	42	36	30	29	16
Antal avvikna elever........	29	40	34	35	23	35	29	23
Totala antalet rymningsfall . .	67	103	93	in	55	60	Öl	35

I fråga om antalet och arten av de brott, som begåtts av elever under
rymning, må nämnas följande. Eleverna vid Sundbo begingo under 1948 11
bilstölder, 5 motorcykelstölder, 7 cykelstölder och 25 inbrott. Motsvarande
siffror för tiden yt—“/• 1949 voro 13 bilstölder, 4 motorcykelstölder, 10 cykelstölder
samt 25 inbrott. På grund av skadegörelse å egendom fastställdes
för sistnämnda tid ersättningsanspråk å sammanlagt 2 749 kronor mot 2 243
kronor för år 1948. För Ljungaskog redovisas under år 1948 30 brottstillfällen,
varvid begingos 5 bilstölder, 8 motorcykelstölder, 12 cykelstölder samt
13 inbrott. Vid åtta tillfällen begingos två eller flera av här nämnda brott.
Vid de 33 brottstillfällena under 1949 redovisas 11 bilstölder, 5 motorcykelstölder,
23 cykelstölder och 7 inbrott. Vid 12 tillfällen begingos två eller
flera av de här nämnda brotten.

9—498H0. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. /.

130 —

För belysande av den individuella rymningsfrekvensen ha revisorerna vidare
sammanställt följande uppgifter, utvisande det antal rymningar, varje
elev gjort sig skyldig till.

Antal elever med angivet antal rymningar
1948	''/i—30/9 1949
Sundbo	Ljunga- skog	Forsane	Långa- näs	Sundbo	Ljunga- skog	Forsane	Långa- näs
8	11	12	17	12	12	22	15
10	8	7	5	11	7	8	5
7	4	1	3	7	3	2	3
3	5	1	1	4	2	2	_
—	3	1	—	4	4	_	_
1	2 1	—	1	2	3 3	-*	—
—	—	1 1			1	1	—

Antal

rym ningar -

Antalet elever, som icke avvikit någon gång, utgjorde år 1948 vid Ljungaskog
45, Forsane 57 och Långanäs 28 samt för tiden V,—■“/» 1949 vid respektive
skolor 37, 53 och 44.

Då avvikelserna mestadels synas ha varit kombinerade med brott, särskilt
egendomsbrott, ha revisorerna från landsfiskalerna i landsfiskalsdistrikten
i trakten omkring en skola, Lövstahemmet, införskaffat uppgifter, ägnade
att belysa rymnings- och brottsfrekvensen inom respektive distrikt under
år 1949. Uppgifterna giva i viss mån även en föreställning om det arbete,
rymningarna förorsaka polismyndigheterna. Av uppgifterna framgår att de
vid de olika tillfällena förövade brotten icke sällan förövats av samme elev
eller samma elever. Då flertalet här redovisade rymningar föranlett åtgärder
inom flera polisdistrikt, kunna de lämnade uppgifterna icke utan vidare
sammanläggas med motsvarande uppgifter från andra polisdistrikt.

Inom Trosa landsfiskalsdistrikt fördela sig de anmälda rymningarna under
år 1949 till tiden sålunda:

3/i 2 elever...... stöld av motorcykel

7/j 3 » ...... inbrott och cykelstöld

28/i 2 » ......grovt egenmäktigt förfarande

14/2 4 » ......inbrottsstöld i sommarvillor

2312 3 » ...... stöld av bil och inbrottsstölder samt stöld av personbil

och motorcyklar

24/3—25/2 3 » ......inbrott i sommarvillor, inbrott i garage och försök till

bilstöld samt cykelstölder

4/3 3 » ......inbrottsstölder och stöld av cyklar

7/3 5 » ...... inbrottsstölder i sommarvillor

10/3 1 elev ......inbrottsstölder

14/4 1 » ...... misshandel

30/i 2 elever...... inbrott och bilstölder

— 131 —

12/5 2 elever......inbrott och cykelstölder

14/5 2 » ......inbrottsstölder

22/s—22li 11 » ......inbrottsstölder och bilstölder

29/7 2 » ......inbrottsstölder

30/7 2 » ...... inbrottsstölder

4/s 2 » ......inbrottsstölder och bilstöld

5/s 4 » ...... slagsmål och knivskärning

27/„ 1 elev ......inbrottsstölder

8/9 1 » ...... stöld

19/9 2 elever...... stöld av cyklar

8/7 3 » ...... skadegörelse å bostadshus

Enligt uppgift från landsfiskalen i Daga landsfiskalsdistrikt utgjorde antalet
fall, då efterspaningar och andra polisåtgärder föranletts av rymningar
från Lövstahemmet, under år 1947 12, 1948 11 samt 1/i—■“/« 1949 17. Antal
i avvikelserna deltagande elever voro respektive 20, 29 och 33. Antalet i
varje rymningstillfälle deltagande elever har växlat mellan 1 och 6.

Under år 1949 fördela sig rapporterna om rymningar sålunda:

3i/x 4 elever...... 4 inbrott, 1 försök till inbrott, 1 stöld

Va 4 »

17/2 1 elev

27a l »

26/2 2 elever...... 1 cykelstöld

23/s 2 »

1ji 1 elev

3/4 2 elever

12/4 1 elev

20/4 3 elever

21A 2 »

14/5 1 elev

17/7 2 elever

24/, 2 »>

Va 2 »>

21/8 2 »

27/s 1 elev 1 penningstöld

Inom öknebo distrikt redovisas följande antecknade rymningar och brott

under år 1949:

31/j 4 elever...... 3 inbrottsstölder

3/4 1 elev........ misshandel

21/„ 3 elever...... inbrottsstöld och skadegörelse

2i/6 3 » ...... cykellån

22/6 2 » ...... 2 inbrottsstölder

n/s 1 elev........ billån

— 132 —

I syfte att nedbringa antalet rymningar från ungdomsvårdsskolorna har
socialstyrelsen under senare tid vidtagit vissa åtgärder.

För Lövstaskolans del ha sålunda vissa personalförstärkningar vidtagits.
Sålunda anställdes budgetåret 1947/48 ytterligare en vårdare. Sommaren 1948
anställdes tillfälligt två vårdare för nattlig tillsyn. I årets anslagsäskanden
har socialstyrelsen vidare föreslagit utbyte av fyra tidigare förstärkningstjänster
mot en tillsyningsmanstjänst och tre vårdartjänster.

Utredning planeras vidare om nedläggande av Skarvik-Tallåsen samt upprättande
av en ny skola å annan ort för psykiskt abnorma kvinnliga elever.

Under föregående och innevarande budgetår ha vid Sonestorp varit anställda
tillfälliga befattningshavare för nattlig tillsyn. Samma anordning överväges
beträffande Hornö.

I årets anslagsframställning har socialstyrelsen vidare föreslagit, att tre
vårdare måtte få anställas vid vardera Sonestorp och Hornö.

Som ovan närmare berörts har socialstyrelsen slutligen i årets anslagsframställning
föreslagit inrättande av ytterligare slutna avdelningar vid Sundbo
och Forsane. Genom särskilt avtal kommer en liknande avdelning att uppföras
även vid Råby.

Revisorernas uttalande. Den omläggning av den sociala ungdomsvården,
vilken genomfördes på grundval av 1936 års riksdags beslut, innebar en
genomgripande omdaning av dittills tillämpade vårdprinciper i riktning mot
öppnare och friare behandlingsformer. Anstaltspedagogiken i ungdomsvårdsskolorna
skulle bygga på förtroende, varigenom elevernas ansvarskänsla
skulle väckas och stärkas. Reformen förutsatte en långt gående differentiering
av klientelet såväl mellan de olika skolorna som inom desamma
enligt vissa beteendetyper. Strävandena ha sedermera i allt högre grad inriktats
på en utveckling av läkepedagogiska och individualpsykologiska metoder.

I den offentliga diskussionen om ungdomsbrottsligheten samt behandlingen
av socialt missanpassad ungdom har på senare tid i olika sammanhang framJörts
kritik mot de tillämpade läkepedagogiska behandlingsmetoderna. Å ena
sidan har pekats på den alltmer stegrade brottsligheten bland ungdomen
samt den tilltagande rymningsfrekvensen vid ungdomsvårdsskolorna; å andra
sidan har med utgångspunkt härifrån ifrågasatts de socialvårdande myndigheternas
möjlighet att med de nu tillämpade vårdmetoderna komma till
rätta med den ungdom, som intages å ungdomsvårdsskolorna. Särskilt har
man funnit det angeläget, att det för omhändertagande av de svårare unga
förbrytarna anordnas vårdresurser av ett annat slag, än socialvården f. n.
förfogar över.

Det torde ännu vara för tidigt att med någorlunda säkerhet kunna bedöma
det behandlingsresultat, som på lång sikt uppnåtts med de tillämpade vårdmetoderna.
Emellertid kan man knappast undgå det intrycket, att på kortare
sikt dessa metoder mera omedelbart utlöst vissa otillfredsställande konsekvenser.
Sedan en följd av år har sålunda rymningsfrekvensen vid våra

— 133 —

ungdomsvårdsskolor varit hög, och tendensen pekar i riktning mot en ytterligare
stegring i detta avseende. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
om att revisorerna i sin år 1946 avlämnade berättelse påtalade det förhållandet,
att eleverna vid en skola i stor utsträckning avveko från skolan, samt den
ökade brottsverksamhet och de allvarliga olägenheter i övrigt, detta medfört.
Förhållandena i allmänhet vid ungdomsvårdsskolorna ha sedermera, såsom
den lämnade redogörelsen utvisar, icke förbättrats utan snarare utvecklat
sig därhän, att det i den offentliga diskussionen till och med ifrågasatts, om
de riktlinjer, efter vilka vår ungdomsvård f. n. arbetar, över huvud äro de
mest ändamålsenliga och riktiga. Rymningarna från ungdomsvårdsskolorna
ha icke blott ökat i antal; de synas även i hög grad ha kombinerats med skadegörelse
å enskild egendom eller annan brottslig verksamhet. Avvikelserna
taga ofta formen av stöldturnéer genom landet i stulna bilar, varvid en enda
rymning ej sällan kan utlösa en serie stölder och inbrott, innan vederbörande
bliva infångade och återförda till skolan. Genom brotten åsamkas enskilda
ofta stora förluster, som, även om ersättning härför numera i viss utsträckning
må utgå av allmänna medel, dock måhända icke alltid kunna uppvägas
i andra avseenden. För det allmänna förorsaka rymningarna vidare betydande
kostnader i samband med rymlingarnas efterspanande och infångande.
Det bör även framhållas, att förhållandena såväl fysiskt som psykiskt medfört
en stark press på personalen vid ungdomsvårdsskolorna.

Orsakerna till den betydande brottsligheten i samband med avvikelserna
äro att söka på flera håll. Bl. a. har på sätt nedan närmare skall beröras en
klientelförsämring inträtt å skolorna. Men främst har måhända motorismens
ökade omfattning bidragit till att skapa nya brottstillfällen. Tillgrepp av motorfordon
ha också tilltagit i oroväckande utsträckning. Förhållandena äro
desto allvarligare som skadegörelsen i samband med brotten icke sällan synes
vara betydande, samtidigt som brotten mången gång kännetecknas av en
skrämmande hänsynslöshet. Vid inbrott behöver det sålunda icke stanna vid
ett enkelt tillgrepp, utan det händer icke sällan, att i ren förstörelselusta
möbler slås sönder eller inredning fördärvas. Särskilt bland befolkningen å
anstaltsorterna synas de oupphörliga rymningarna ha skapat en permanent
osäkerhetskänsla och medfört ständiga irritationsanledningar, men även från
allmänheten i övrigt har en allt starkare opinion rests för kravet på ett bättre
tillgodosett samhällsskydd. Understundom har förbittringen över förlorad
egendom eller svår skadegörelse föranlett hänvändelse från kommunala
myndigheters sida till de lokala eller centrala anstaltsmyndigheterna om vidtagande
av effektiva åtgärder för att förhindra ett upprepande.

Enligt revisorernas mening är den nu antydda utvecklingen ägnad ingiva
betänkligheter. Revisorerna äro väl medvetna om att inom den sociala ungdomsvården
de individualpreventiva synpunkterna böra givas en dominerande
plats samt att från dessa utgångspunkter målsättningen för ungdomsvårdsskolorna
bör vara att i former, som så nära som möjligt anknyta till
samhällslivet i övrigt, genom fostran och utbildning anpassa de omhändertagna
till ett normalt liv i det samhälle, där de i framtiden skola leva. öppen -

— 134 —

bart är att rymningar från öppna anstalter •— liksom från slutna •— icke
kunna helt förhindras utan uppgivande av de principer, som ligga till grund
för denna vårdform. Accepterar man den öppna vårdformen, är det därför
ofrånkomligt, att man får taga konsekvenserna av att avvikelser kunna förekomma.
Med hänsyn till den betydande rymningsfrekvens, som f. n. förefinnes,
samt då avvikelserna i så stor utsträckning äro kombinerade med
brott, innebär det emellertid risker att undervärdera rymningarna och deras
orsaker.

För nedbringande av antalet rymningar synes kunna ifrågasättas, om icke
även inom socialvårdens ram visst utrymme bör beredas de allmänpreventiva
synpunkterna genom ett effektivare omhändertagande av särskilt vanerymmare
och kriminella element. En avvägning synes därför böra komma till
stånd mellan å ena sidan behandlingssynpunkterna samt å andra sidan kraven
å säkerhet och samhällsskydd från allmänhetens sida. De slutna avdelningar,
vilka f. n. främst för disciplinära behov finnas inrättade vid några
skolor, äro emellertid även efter ett genomförande av det av socialstyrelsen
planerade utbyggnadsprogrammet långt ifrån tillräckliga. Härtill kommer, att
då ifrågavarande avdelningar närmast äro inriktade på korttidsförvaring med
återplacering å öppen avdelning, det kan ifrågasättas, om desamma kunna
vara ägnade att tillgodose de effektivare förvaringsmöjligheter, vilka här
skulle behövas. För ett effektivt avskiljande av det anstaltsbesvärligaste klientelet
skulle förmodligen erfordras slutna vårdmöjligheter av en helt annan
typ än de nu befintliga.

För anordnandet av vårdresurser av nu antytt slag även inom socialvården
talar enligt revisorernas mening vidare det förhållandet, att utvecklingen på
det kriminalpolitiska området på sistone uppenbarligen lett därhän, att en
markant klientelförsämring inträtt för ungdomsvårdsskolornas del. Genom
de vidgade möjligheter att överlämna ungdomsbrottslingar till omhändertagande
av socialvården, som den nya lagstiftningen om kvalificerad villkorlig
dom medfört, har en viktig förbindelselänk skapats mellan socialvård och
kriminalvård, vilken tillfört ungdomsvårdsskolorna kriminellt sett aktivare
samt mer svårbehandlat klientel än tidigare. I samma riktning ha även de
nya bestämmelserna om åtalseftergift samt bortfallet av tvångsuppfostringsinstitutet
verkat. Uppenbart är att genom en dylik utveckling den sociala ungdomsvården
i sig kommit att i väsentlig mån få upptaga klientel av mera kvalificerad
beskaffenhet, som eljest skulle ha hänförts till kriminalvården, samtidigt
som härigenom i avseende å klientelsammansättningen en viss utjämning
inträtt mellan socialvård och kriminalvård.

Det må i detta sammanhang framhållas, att domstolarna — uppenbarligen
med hänsyn till det ökade antalet rymningar från ungdomsvårdsskolorna —
visat en tydlig tendens att utdöma tidsbestämda straff även i fall, där möjlighet
finnes att via den villkorliga domen överlämna den dömde till skyddsuppfostran.
Särskilt otillfredsställande måste en sådan ordning ställa sig, när
det gäller kriminell ungdom över straffmyndighetsåldern, som befinner sig
i sådan åldersklass, att ungdomsfängelse icke kan ifrågakomma, detta

135 —

främst med tanke på att fångvården knappast torde besitta samma möjligheter
till individualpsykologisk behandling som ungdomsvårdsskolorna, vilka
dessutom meddela en betydligt effektivare eftervård, i vissa fall ända upp i
21-årsåldern.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synes det kunna ifrågasättas,
om icke med bibehållande av den öppna vårdens grundprinciper och inom
ramen för denna, när det gäller behandlingen av det anstaltsbesvärligaste
klientelet, sådana modifikationer av de tillämpade vårdprinciperna skulle
kunna genomföras, varigenom den moderna vårdens krav på medicinsk och
arbetsterapeutisk verksamhet och inriktning komme att förenas med kravet
på ett bättre tillgodosett samhällsskydd.

Emellertid framstår det å andra sidan såväl av kostnadsskäl som ur behandlingssynpunkt
såsom angeläget att anstaltsvården såvitt möjligt inskränkes
för den mest godartade delen av klientelet. I kostnadshänseende
måste anstaltsformen bliva avsevärt mycket dyrare än en familjevård, vartill
kommer att en anstaltsvistelse, hur trivsam den än kan göras, givetvis
aldrig helt kan ersätta en god hemmiljö. Inom de flesta vårdområden går
utvecklingen också i riktning mot ett utbyte av de anstaltsvårdande formerna
mot friare vårdformer. Med hänsyn härtill synes böra undersökas,
om icke även för sådana, här avsedda klientelgrupper, vilka förete särskilt
gynnsam prognos, i större utsträckning än f. n. sker, vård skulle kunna beredas
i former, som i så stor utsträckning som möjligt anknyta till den
enskilda familjens livsföring. En dylik vårdform skulle säkerligen även
vara ägnad att vidga möjligheterna för en grundligare yrkesutbildning. Uppenbart
är att för uppnående av ett gott behandlingsresultat å skolorna det
är av största vikt att eleverna beredas tillfälle till utbildning i ett yrke, som
i möjligaste mån förbereder övergången till förvärvslivet utanför anstalten.
Trots ungdomsvårdsskolornas goda resurser och skickliga lärarpersonal
torde det dock knappast kunna förnekas, att vistelsetiden å skolorna f. n.
är alltför knapp för att medgiva en fullgod, avslutad yrkesutbildning. De
yrken, i vilka undervisning meddelas i ungdomsvårdsskolorna, kräva sålunda
inom de vanliga skolformerna en utbildningstid, som i flera fall
mångdubbelt överstiger den inom förstnämnda skolor förekommande. Möjligheterna
till en tillfredsställande yrkesutbildning torde f. ö. äD ytterligare
begränsas, i den mån vistelsetiden å ungdomsvårdsskolorna i enlighet med
framlagt förslag till ny ungdomsvårdsstadga kommer att maximeras till normalt
ett år.

För uppnående av ett fullgott behandlingsresultat böra de familjevårdande
formerna sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt efter omhändertagandet
för skyddsuppfostran. Allmänhetens villighet att för tillfällig
vård upplåta sina hem har emellertid bl. a. med hänsyn till den blygsamma
ersättning, som kan komma i fråga, hittills varit obetydlig. Det torde
även förhålla sig så, att barnavårdsnämnderna på grund av begränsade
ekonomiska resurser icke alltid haft möjlighet till sådana utplaceringar.

Även om det finns anledning förmoda att förhållandena härvidlag komma

— 136 —

att avsevärt förbättras, sedan efter kommunindelningsreformens genomförande
ekonomiskt bärkraftigare kommuner tillskapats, synes det dock revisorerna
vara förtjänt av beaktande, om icke det kommunala initiativet på
förevarande område bör särskilt stimuleras och uppmuntras. I sådant syfte
synes kunna ifrågasättas en sådan omläggning av den statliga bidragsverksamheten
på barna- och ungdomsvårdens område, varigenom vidgat ekonomiskt
stöd beredes barnavårdsnämnderna i deras verksamhet för utplacenng
av för skyddsuppfostran omhändertagna i familjevård. En förändrad
inriktning av understödsverksamheten på förevarande område på sätt nu
antytts torde vara ägnad såväl att verksamt främja det kommunala intresset
för de familjevårdande formerna som att nedbringa statsverkets kostnader
för den nuvarande anstaltsdriften.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, anse revisorerna, att åtgärder av
ovan antydd art böra upptagas till närmare övervägande.

§ 17.

Flitpenningsystemet vid ungdomsvårdsskolorna.

De skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, vilka drivas av staten
eller med Kungl. Maj :ts godkännande av annan än staten, äro i huvudsak
av två slag, skolhem och yrkesskolor. I skolhemmen intagas i regel skolpliktiga
barn, som icke fyllt femton år, ävensom barn i nämnda ålder, vilka
avslutat sin skolgång men icke anses lämpligen böra intagas i yrkesskola.
I yrkesskola intagas i regel barn, som fyllt femton år, ävensom, då så anses
lämpligen kunna ske, yngre barn, vilka avslutat sin skolgång.

Jämlikt bestämmelserna i 19 § kungl. stadgan den 28 juni 1946 för skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården må elev vid ovannämnda skolor såsom
uppmuntran för väl utfört arbete tilldelas flitpenningar. Elev, som
nått en viss yrkesskicklighet, må i stället för flitpenningar erhålla avlöning
enligt bestämmelser, som meddelas av socialstyrelsen. Från avlöning skall
skäligt avdrag göras för kost, beklädnad och logi.

Flitpenningar äro i princip endast belöning för utförda arbetsprestationer.
Välförhållande, flit och goda bemödanden i övrigt böra enligt föreskrifterna
i nämnda paragraf belönas med vissa friheter och förmåner, såsom
tillstånd att besöka närstående personer eller närbelägna samhällen.
Dylika privilegier böra lämnas även i syfte att stärka elevens självaktning
och goda vilja. Självständigt handlande under ansvar bör enligt stadgan så
långt möjligt uppövas och understödjas.

Enligt bestämmelserna i 10 § 6 punkten omförmälda stadga åligger det
styrelsen för vederbörande skolhem eller yrkesskola att bestämma de grunder,
efter vilka flitpenningar eller avlöning till elev må utgå, samt att vid
varje ordinarie sammanträde granska av rektor upprättad sammanställning
av gjorda utbetalningar. Till följd av dessa bestämmelsers allmänt hållna
avfattning ha flitpenningar kommit att utgå efter olikartade grunder och

— 137 —

med olika belopp vid de olika skolhemmen och yrkesskolorna. Även i fråga
om dispositionsrätten för eleverna gälla olikartade föreskrifter.

Vad angår skolorna för manligt klientel, utgå vid Lövsta skolhem och
yrkesskola flitpenningar på grund av elevernas arbetsprestationer. Dessa bedömas
för yrkesskoleleverna enligt ett poängsystem från 0 till 12 poäng per
dag. För varje poäng betalas 5 öre. Den högsta dagspenning en elev kan
uppnå är således 60 öre. Specialarbeten, såsom täckdikning eller andra
arbeten av särskild vikt, kunna lämnas ut på ackord. För täckdikning har
sålunda betalats 10 öre per sträckmeter. Särskilt duktiga elever, som utföra
ett kvalificerat arbete, ha kunnat givas en månadslön av ca 30 kronor.
Skolhemseleverna erhålla en fickpenning på 3 kronor per månad.

Eleverna få själva kvittera ut sina fickpengar, vilka insättas på ett konto.
De få i mån av behov göra uttag från kontot, exempelvis för inköp av tobak,
för biografbesök m. m. Varje uttag behovsprövas. Det är vanligt, att eleverna
spara pengar till ett bestämt ändamål, exempelvis en permissionsresa.

Kontant utbetalades under budgetåret 1948/49 från kontot »elevbelöningar»
1 797 kronor 85 öre. För permissioner, utflykter och biografbesök
ha från samma konto utbetalats 8 763 kronor 78 öre, från jordbruksstaten
2 489 kronor 40 öre, från trädgårdsstaten 552 kronor 17 öre och från verkstadsstaten
713 kronor 50 öre. Sammanlagt ha i elevbelöningar utbetalats
14 316 kronor 70 öre.

Eleverna vid Långanäs yrkesskola erhålla flitpenningar efter ett poängberäkningssystem
liknande det som tillämpas vid Lövstahemmet. En poängskala
upp till 25 poäng per dag tillämpas. Varje poäng motsvarar 5 öre. Bedömningen
sker efter individuella arbetsprestationer. Poängberäkning för
uppförande förekommer icke. Extra poäng kan beviljas vid brådskande
skördearbete, vid viktiga reparationsarbeten och dylikt. Vederbörande arbetsledare
åsätter poäng, som sedan granskas och sammanställas av assistenterna.

Utbetalning sker var tredje vecka, varvid pengarna överföras till elevkassan,
där varje elev kvitterar beloppet på sitt kort. Eleverna få icke fritt disponera
över sina intjänta medel. Alla inköp verkställas genom assistenterna.
Vid biografbesök och stadspermission erhålla eleverna ca 1 krona 50 öre.
Eleverna vid utskrivningsavdelningen intaga en särställning i det att de få
disponera belopp å intill 10 kronor utan redovisningsskyldighet. Under budgetåret
1948/49 utbetalades tillhopa 7 114 kronor 40 öre.

Vid Forsane yrkesskola utdelas flitpenningar månatligen till elever, som
ej under månaden rymt eller gjort sig skyldiga till stölder eller andra särskilt
allvarliga förseelser. I bedömandet av flitpenningarnas storlek deltar
den personal, som har huvudinseendet över eleven, i allmänhet en vårdare,
en yrkeslärare och en assistent. Rektor fastställer beloppets storlek. Sifferbetyg,
graderade från 1 till 10, ges i flit, uppförande och framsteg. Extra
flitpenningar kunna utdelas för särskilt förtjänstfulla handlingar och för
extraarbete. Beloppen variera intill It) kronor.

— 138 —

Eleverna få med hänsyn till stöldrisken från kamraternas sida ej själva
förvara sina kontanter. Dessa förvaras i stället av assistenterna. Inköp får
ske efter beställning hos dessa. Vid permissioner och utflykter utfå eleverna
kontanter.

Även vid Sundbo yrkesskola tillämpas ett poängsystem. Varje befattningshavare,
som handleder elever i arbete eller annorledes övar tillsyn av
dem, skall för varje dag eller del av dag göra anteckning om den poäng,
eleven anses ha gjort sig förtjänt av, efter en skala från 0 till 5. Dessutom kan
i särskilda fall en extrapoäng tilldelas därav förtjänt elev. För varje tilldelad
poäng beräknas var fjortonde dag ett penningvärde av 8 öre under
de första sex månadernas vistelse vid yrkesskolan samt därefter 10 öre.

Elevernas intjänta ersättningar handhavas och redovisas av elevavdelnings
assistent, som på framställning av eleverna dels vid behov utlämnar
medel till dem själva, dels ombesörjer rekvisition och betalning av önskade
hemköp av tobak, tidningar och dylika personliga artiklar. Under budgetåret
1948/49 ha till eleverna som flitpenningar utbetalats sammanlagt 6 303
kronor 22 öre.

Johannisbergs yrkesskola tillämpar ett premie- och flitpenningsystem. Eleverna
tilldelas uppförandepremier från 1—5 poäng å 5 öre eller högst 25
öre per dag samt flitpremier från 1—15 poäng å 5 öre eller högst 75 öre per
dag. Elev kan alltså teoretiskt sett erhålla upp till en krona per dag. Detta
är dock mycket sällsynt, då fordringarna härför äro stora.

Vid visad flit och ådagalagt intresse samt vid ackordsbeting ha vissa
elever tilldelats extrapremier från de olika rörelsegrenarna. Sådana premier
ha inverkat mycket fördelaktigt på arbetsresultatet och medfört bättre effekt
än de ordinarie flitpenningarna. Elev har därför utan att uppnå högsta poäng
i flit kunnat förvärva extra premie för god arbetsprestation, särskilt under
brådaste tid vid jordbruket.

Intjänade premier förvaltas av en assistent, som upplagt särskilt konto
för varje elev. Eleverna äga utfå pengar i mån av tillgång och behov för
personliga inköp i affärer samt för bevistande av nöjestillställningar. De
kunna även hos kassaförvaltande assistenten inlämna beställningar, varefter
denne verkställer inköp.

Vid skadegörelse genom illvilja och vårdslöshet få eleverna ersätta eller
bidraga till skadans avhjälpande med uppburna premier.

Av statsmedel ha under budgetåret 1948/49 utbetalats i uppförandepremier
och vissa flitpremier tillhopa 2 842 kronor 35 öre samt i permissionsresor
1 370 kronor 15 öre. Från rörelsegrenarna ha utbetalats sammanlagt
1 902 kronor 90 öre.

Till eleverna vid Ljungaskogs yrkesskola utgå flitpenningar efter ett s. k.
poängsystem. Varje befattningshavare sätter dagligen poäng för den eller de
elever han har i arbete eller under tillsyn efter en skala från 0 till 12. Var
fjortonde dag inlämnas dessa poänglistor på skolans kontor, och efter sammanställning
och kontroll omräknas poängen i pengar, varvid varje poäng
motsvarar 8 öre. Högsta poängen för en dag är 12, vilket sålunda motsvarar

— 139 —

96 öre. Därjämte kan elev för väl utfört självständigt arbete erhålla s. k.
extra poäng, som enligt praxis ej bör överstiga 6 poäng per dag. Vidare belönas
icke-rökare med 15 poäng per 14-dagarsperiod.

Eleverna disponera fritt över sina medel, men dessa förvaras av respektive
avdelningars assistenter, som föra ett kontokort för varje elev. När eleven
önskar göra inköp, utbetalar assistenten pengar till honom själv eller
till den som skall göra inköpet. Elevernas inköp bestå i inköp av rökvaror,
veckotidningar, godsaker och dylikt. Därjämte betala de sina biografbesök
och inträden till andra nöjestillställningar. Vidare skola de i mån av förmåga
ersätta skador på kläder, lokaler och verktyg, när uppsåtlig skadegörelse
konstateras.

I elevbelöningar utbetalades under budgetåret 1948/49 sammanlagt 8 698
kronor 16 öre.

Vid Östra Spångs skolhem utgå flitpenningar efter en viss poängberäkning.
Penningpremier utdelas dels varje månad i form av elevbelöningar,
som kunna uppgå till högst 5 kronor per månad, dels kvartalsvis i form av
flitpremier för arbetet i trädgården och jordbruket. Maximibeloppet för flitpremierna
är 4 kronor per kvartal.

Elevbelöningarnas storlek bestämmes genom poängsättning av arbetsprestationer
och uppförande under den gångna månaden efter en 10-gradig
•skala. Därefter uträknas medelpoäng för varje elevs arbetsresultat och för
hans uppförande. Dessutom poängsätter husföreståndaren elevernas aktsamhet
med kläder, möbler och dylikt.

Mot varje poäng svarar ett visst belopp, vilket för de olika momenten är
maximerat sålunda: aktsamhet 1 krona, arbetsresultat 1 krona 50 öre och
uppförande 2 kronor 50 öre.

De månatliga elevbelöningarna ha alltså huvudvikten lagd på uppförandet.

De kvartalsvis utgående flitpremierna bestämmas av respektive arbetsledare.

Från posten elevbelöningar bestridas dessutom kostnaderna för biografbesök
för eleverna såväl avdelningsvis som enskilt för sådana elever som
gjort sig förtjänta därav, bidrag till resekostnader vid hempermission över
jul och midsommar in. m.

De kontanta elevbelöningarna insättas på respektive elevs konto och disponeras
av elev i samråd med vederbörande avdelningsföreståndare för privata
inköp av godsaker, lektyr, idrottsmateriel m. in. samt även för ersättande
av avsiktligt eller genom slarv åstadkomna skador.

Under budgetåret 1948/49 ha i elevbelöningar utbetalats sammanlagt 2 061
kronor 46 öre.

Hammargårdens skolhem har övergått från flitpenningsystemet till ett
system med fasta fickpenningar. Grunderna för utdelandet av flitpenningar
ha flera gånger ändrats, då styrelsen bemödat sig om att söka nå fram till ett
så rättvist och pedagogiskt riktigt system som möjligt. Från och med budgetåret
1949/50 erhåller varje elev en fickpenning av 1 krona per vecka.

— 140 —

Fyra dagliga arbeten, som utföras frivilligt och delvis på fritid, ersättas med
mindre belopp.

Utbetalda flitpenningar insättas på ett av assistenten handhavt konto, som
eleven fritt disponerar över. Under budgetåret 1948/49 utbetalades 2 318
kronor 95 öre i flitpenningar. Härtill komma dock utgifter för gemensamma
nöjen, hemresor vid jul- och sommarlov m. in.

Det belöningssystem, som tillämpas vid Vemyra skolhem, bygger på en
tiogradig poängskala för dels flit, dels uppförande. För varje poäng erhålles
15 öre. Vid maximal poäng erhålles 1 krona 50 öre extra för uppförande
och 1 krona extra för flit. Även för flit och intresse utgår belöning enligt
en tiogradig skala med en värdering av 30 öre per poäng. De elever, som
börja arbetet tidigare än övriga eller under de övrigas fritider, exempelvis
i jordbruk, trädgård och kök, erhålla extra gratifikationer härför, varierande
mellan 1 krona 50 öre och 3 kronor. Övertidsarbete i jordbruk och trädgård
ersättes med 50 öre per timma. De intjänta beloppen, som variera efter
uppförande och flit m. m., äro maximerade vid 15 kronor per månad. Har
elev skött sig så dåligt, att han får 0 poäng i uppförande, erhåller han
ingen belöning för denna månad, även om hans betyg i flit kvarstår. Samtliga
befattningshavare vid skolan, som ha med elevernas fostran och undervisning
att göra, sammanträda varje månad och poängbedöma därvid elevernas
uppförande, flit m. in. Rektor meddelar eleverna deras poängresultat
och kommenterar därvid eventuella höjningar och sänkningar. Elevernas
medel förvaltas av respektive assistent (avdelningsföreståndare). Tillgodohavandena
införas å avräkningskort, vilka sedan föreläggas eleverna
vid insättningar och uttagningar. Under budgetåret 1948/49 utbetalades
sammanlagt 1 995 kronor 60 öre.

Till elev vid Folåsa skolhem utgå för full månad räknat 4 kronor under
förutsättning att eleven iakttagit ett klanderfritt uppförande. Vid jourarbete
i ladugård, stall och trädgård utgår en arbetspremie av 2 kronor per
månad.

Medlen utkvitteras av eleverna på månadslista från skolhemmets kassa
och införas på elevernas kassakort i elevkassan. Varje elev har ett huvudkort,
över vilket alla insättningar och uttag gå. I anslutning till huvudkortet
föres ett särskilt kort över elevens bankkonto. Eleverna äga disponera
sina medel i samråd med assistenten, som handhar skötseln av elevkassan.
Insättning och uttag bestyrkas på huvudkortet av eleven. Till bankkontot
överföres som regel hälften av uppburen ersättning. Härvid tillämpas dock
den principen, att elev bör få någon ekonomisk känning av den uppsåtliga
förstörelse och skada han gör sig skyldig till. Under budgetåret 1948/49
utgingo 820 kronor i flitpenningar.

Vid Gräskärrs skolhem utdelas flitpenningar varje månad enligt kollegiets
beslut i varje enskilt fall, varvid hänsyn tages till elevs under den
senaste månaden ådagalagda allmänna uppförande, flit samt aktsamhet om
egna och skolans tillhörigheter. Beloppet är maximerat till 4 kronor 50
öre per månad och elev. Elev disponerar över tilldelat belopp så att han

— 141

genom assistent eller avdelningsföreståndare kan göra hemköp och vid besök
i staden får med sig pengar för besök på biograf, idrottsevenemang e. d.

Under 1948/49 ha sammanlagt utbetalats 2 350 kronor. I denna summa
ingå även skolans utlägg för elevernas permissionsresor, i regel två gånger
per år, jämte utlägg vid elevernas gemensamma besök på biograf och andra
nöjen.

I fråga om skolor för kvinnligt klientel kan framhållas, att varje elev vid
Skarvik-Tallåsens skolhem och yrkesskola som regel erhållit 25 öre per dag
som flitpenning. Denna har dock kunnat minskas eller helt utebli vid förseelser
mot skolans ordningsföreskrifter eller vid indisciplinärt uppträdande.
I en del fall ha flitpenningarna kunnat ökas något, om någon elev
visat särskilt god arbetsflit och förhållit sig väl. Vid de få arbetsuppgifter,
där ackordsprissättning varit möjlig, ha eleverna förutom 25 öre per dag
erhållit ersättning efter prestation, så att de vid stor arbetsflit kunnat uppnå
en dagspenning av 1 krona.

Eleverna få som regel själva disponera över sina medel. På den slutna
avdelningen förvaras pengarna av assistenten, som bokför varje elevs inkomster
och utgifter särskilt. Vid inköp, som eljest sker i samma ordning
som vid de andra avdelningarna, avföres beloppet på elevens konto. Under
budgetåret 1948/49 utbetalades såsom flitpenningar sammanlagt 2 827 kronor
68 öre.

Vid Bråttegårdens yrkesskola erhåller elev som sköter sig väl 6 kronor
per månad i flitpenningar. Avdrag sker för rymningar, ohyfsat uppträdande,
svordomar och framträdande lättja. Eleverna få hålla sig med postporton,
extra tvål och tandkräm samt strumpor, om de ej godtaga de kvaliteter
skolan ger dem. För övrigt få eleverna använda flitpenningarna efter
eget skön. Under budgetåret 1948/49 utbetalades tillhopa 1 234 kronor 75
öre i flitpenningar.

Vid Sonestorps yrkesskola utgå flitpenningarna efter viss poängberäkning.
Eleverna erhålla daglig poäng, varierande mellan 0 och 10. Varje
poäng är värd 5 öre. Elever, som utföra särskilt kvalificerat arbete, erhålla
75 öre eller 1 krona per dag. Poängens storlek är beroende på såväl arbetsprestation
som uppförande. Elevernas pengar omhänderhavas av assistenten,
som för gemensam kassabok för eleverna. Varje elev för sin egen kassabok,
som månatligen kollationeras med den gemensamma. Assistenten ombesörjer
även inköp av de saker, eleverna önska förvärva för sina pengar.
Därvid tillses, att elevernas egen önskan i görligaste mån tillgodoses.

Under budgetåret utbetalades sammanlagt 3 399 kronor 35 öre i elevbelöningar.
Däri ingå emellertid förutom de månadsvis utbetalda flitpenningarna
även utgifter för elevernas gemensamma biograf- och teaterbesök,
utfärder, permissionsresor, extra ersättningar för fritidsarbete etc. Enbart
flitpengarna uppgingo för år 1948/49 till ett belopp av 1 934 kronor 14 öre.

Eleverna vid Hornö yrkesskola erhålla en flitpenning på 5 kronor per
månad, vid arbete i ladugård och kök 10 kronor per månad. Dessutom uppmuntras
de vid särskilda tillfällen, exempelvis vid arbete å fritid, vid sär -

— 142 —

skilt god arbetsprestation etc. med extra flitpenning, biografbesök eller
annat. I händelse av dåligt uppförande, eventuellt avvikande, göras vissa
avdrag för eleven. Eleverna disponera själva sina flitpenningar, som förvaras
å kontoret, där varje elev har särskilda konton. Budgetåret 1948/49
utbetalades i flitpenningar 3 212 kronor 42 öre.

Broby skolhem utbetalar i flitpenningar 2 kronor i månaden till de elever,
som ännu ej avslutat sin skolgång, samt 3 kronor i månaden till de
elever, som slutat skolan. Flitpenningen kan indragas på grund av skadegörelse
på skolans egendom e. d. Skolhemmet handhar elevernas samtliga
penningtillgångar, således även flitpenningarna. Några särskilda regler rörande
flitpenningarnas disposition finnas icke. Under budgetåret 1948/49
ha sammanlagt utbetalats 673 kronor i flitpenningar.

Vid Bistagårdens hemskola för väntande och nyblivna mödrar utdelas flitpenningar
med belopp som bestämmes alltefter elevens arbetsprestation och
allmänna uppförande. För varje dag sättes poäng av den befattningshavare
som närmast har ansvaret för eleven. Intill 8 poäng ges per dag, i undantagsfall
10 poäng. Vid månadens slut sammanräknas poängsumman, och
flitpenningen beräknas med 5 öre per poäng.

Elevernas flitpenningar förvaltas av en befattningshavare, som antecknar
inkomster och utgifter samt fortlöpande redovisar för eleverna. Eleverna
få i stort sett själva bestämma om sina inköp. Skolan har från sin start
den 1 januari 1949 t. o. m. den 30 juni 1949 utbetalat flitpenningar till ett
belopp av 930 kronor.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att flitpenningsystemet
vid ungdomsvårdsskolorna icke är enhetligt för hela anstaltssystemet
utan företer betydande variationer de olika skolorna emellan
såväl i avseende å de grunder, efter vilka flitpenningar beräknas, som
beträffande beloppens storlek. Vid vissa skolor erhålla samtliga elever flitpenningar,
medan vid andra dessa utgå endast i form av premier för välförhållande
eller utfört arbete. I allmänhet utgå flitpenningarna enligt något
visst poängsystem, stundom med visst fast belopp för vecka eller månad.
Vid en del skolor lägges synbarligen huvudvikten på elevernas uppförande
och skötsamhet i allmänhet, vid andra återigen på deras arbetsprestationer.
I några fall synes man taga lika stor hänsyn till bådadera grunderna.
Även med avseende å elevernas dispositionsrätt till de intjänade medlen
gälla mycket olikartade bestämmelser.

Även om skiljaktigheter i fråga om klientelsammansättningen icke medgiva
ett för hela vårdsystemet fullt enhetligt flitpenningsystem, kan det
dock knappast anses motiverat med skilda bestämmplser för i stort sett likartade
klientelgrupper inom samma eller närbesläktade skoltyper. I dessa
fall böra i möjligaste mån likartade bestämmelser tillämpas. Den rådande
oenhetligheten kan lätt skapa onödiga irritationsanledningar och ingiva
olust bland eleverna, särskilt i sådana fall, då elev flyttas från en anstalt
till en annan eller placeras å olika anstalter under skilda intagningsperio -

— 143

der. Det fallet kan härvid tänkas uppkomma, alt elev, som på grund av
rymning eller disciplinförseelse överflyttas till annan anstalt, enbart av denna
anledning kommer i åtnjutande av flitpenningar enligt fördelaktigare
grunder än vad som eljest skulle ha tillkommit honom. Ett dylikt förhållande
framstår som oegentligt och kan dessutom vara ägnat att motverka
syftet med de tillämpade uppfostringsmetoderna eller förringa värdet av
det i och för sig beaktansvärda pedagogiska hjälpmedel, flitpenningsystemet
onekligen utgör. För en större likformighet på förevarande område talar
även den omständigheten att, sedan staten numera övertagit flertalet
ungdomsvårdsskolor, anstaltssystemet och riktlinjerna för verksamheten i
allmänhet därstädes blivit mer enhetliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anse revisorerna påkallat, att åtgärder
vidtagas i syfte att genomföra ett för hela skolsystemet såvitt möjligt
enhetligt flitpenningsystem.

§ 18.

Lån och bidrag till lantarbetarbostäder.

Vid sin granskning ha revisorerna uppmärksammat, att lån och bidrag
till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder utlämnats bl. a. till
kommunala myndigheter ävensom till vissa stiftelser och föreningar m. fl.,
vilka i annan ordning erhålla statsbidrag för sin verksamhet.

Såsom speciell stödform för förbättring av bostäder för lantarbetare tillkom
genom beslut vid 1935 års riksdag lånefonden för lantarbetarbostäder.
Vid 1939 års riksdag skedde en omläggning av den statliga bostadsförbättringsverksamheten
i vad angick lantarbetarbostäder från engångsbidrag till
lån, löpande med statens självkostnadsränta och räntefria under 10 år. Bestämmelser
härom finnas intagna i kungörelsen 1939: 465 om lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag (ändr. 1943: 632). Lån må utgå till
ägare eller brukare av jordbruksfastighet för uppförande, ombyggnad
eller mera omfattande förbättringsarbete beträffande lantarbetarbostad med
högst 80 procent av de beräknade kostnaderna och mot godtagbar säkerhet.
Bostad skall innehålla minst två rum och kök samt uppfylla vissa angivna
krav på ändamålsenlighet och bekvämlighet. Jämsides med lån må även bidrag
beviljas, nämligen med 600 kronor, där lägenheten förses med vatten
och avlopp samt centraluppvärmning och därjämte innehåller minst tre
rum och kök, samt med 300 kronor, där lägenheten — utan att fylla samtliga
dessa krav — förses med åtminstone vatten och avlopp eller innehåller
minst tre rum och kök. Lånen skola återbetalas på 20 år.

Medel för ifrågavarande låneverksamhet ha under budgetåren 1939/40—
1948/49 vid ett flertal tillfällen anvisats å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd till ett sammanlagt belopp av 39,5 miljoner kronor. Under
budgetåren 1935/36—1938/39 anvisades tillhopa 1 450 000 kronor. Bidragen
ha utgått från det under femte huvudtiteln anvisade anslaget till Bidrag till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

144 —

Enligt före 1939 gällande bestämmelser utgick bidrag endast till den, som
prövades vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande;
lånen däremot, som då icke hade subventionskaraktär, utgingo
utan behovsprövning. 1939 års beslut medförde en omläggning även i
detta avseende, under beaktande av att stödåtgärderna syftade till att befordra
en bostadsstandard, som var högre än den, som ur jordägarens synpunkt
kunde på rent ekonomiska grunder motiveras. Då vidare bestämmelserna
för lånen förutsattes utformade på sådant sätt, att garantier gåves
för att stödet komme lantarbetarfamiljerna till godo men icke möjliggjorde
ekonomisk vinning för jordägaren, och då tidigare tillämpade prövningsprincipei
verkat i enskilda fall slumpartat och i det hela hämmande, ansågs
jordägarens ekonomiska ställning icke böra vara avgörande för huruvida
lån av subventionskaraktär och bidrag skulle kunna beviljas eller icke.
Riksdagen framhöll emellertid (skr. nr 324), att den begränsade medelstillgången
syntes komma att nödvändiggöra ett visst ej oväsentligt hänsynstagande
till arbetsgivarens ekonomi, även om det ej kunde anses erforderligt
att uppställa ett dylikt hänsynstagande som en avgörande betingelse för
lån eller understöd.

Ifrågavarande stödverksamhet omhänderhades t. o. m. juni 1948 av egnahemsorganisationen
och har därefter överflyttats till bostadsstyrelsen. Intill
november 1949 ha omkring 1 790 lån beviljats med ett sammanlagt
belopp av i runt tal 28 miljoner kronor. Jämsides med flertalet lån ha
även bidrag utgått. En och samme låntagare har i åtskilliga fall beviljats
flera lån, och varje lån avser ofta flera lägenheter.

Det övervägande flertalet låntagare utgöres av enskilda personer. Härjämte
förekomma bland låntagarna såväl kommunala myndigheter som
andra juridiska personer, bolag, föreningar och stiftelser, av vilka några närmast
ha offentligrättslig karaktär. Bland bolagen synas vissa ha till huvudsakligt
ändamål att driva jordbruk; för andra är jordbruksdriften uppenbarligen
icke den huvudsakliga ekonomiska verksamheten. Antalet av sistnämnda
låntagare uppgår dock endast till ett tiotal med en sammanlagd
lånesumma av i runt tal 385 000 kronor. Större industri- eller skogsbolag
förekomma eljest icke bland låntagarna.

De lån och bidrag, vilka utlämnats till kommunala myndigheter ävensom
till juridiska personer, vilka i annan ordning kommit i åtnjutande av
statsunderstöd för sin verksamhet, framgå av följande förteckning.

Kommunala myndigheter kronor kronor

Stockholms stad..................................... g g00 600

Botkyrka kommun.................................. 100 000 3 900

Norrköpings folkskolestyrelse......................... 27 200 600

Ösmo kommun...................................... 20 000 300

Södermanlands läns landsting......................... 34 000 1 200

Pastoratskyrkorådet i Rängs och St. Hammars församling 40 000 1 200

Torshälla boställsstyrelse............................. 20 000 900

Lån Bidrag

kronor kronor

Normlösa m. fl. församlingars pastorat................ 44 000 2 100

Oxelösunds municipalsamhälle........................ 16 000 300

Västerlösa—Björkebergs pastorats kyrkoråd............ 16 800 300

326 900 11 400

Juridiska personer med statsbidrag

Stockholms stadsmission.............................. 72 500 3 000

Nordiska museet.................................... 74 700 4 200

Skaraborgs läns hushållningssällskap................... 48 800 1 500

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap......... 7 000 600

Skaraborgs läns sjukhem............................. 10 600 300

Gustavianska stiftelsen för ungdomsvård............... 56 800 1 200

Uppsalauniversitet.................................. 118 000 2 400

Sveriges utsädesförening............................. 34 000 1 800

Svenska diakonsällskapet............................. 62 500 1 200

Önnestads lantmannaskola (intressenter)............... 33 000 1 200

Svalöfs lantmannaskolas målsmän..................... 22 000 900

Föreningen för vård av kroniskt sjuka i Skåne........ 32 000 1 200

571 900 19 500

Revisorernas uttalande. För uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
utgå i form av lån och bidrag statliga understöd med icke obetydliga
belopp. Ehuru de för stödformen gällande författningarna icke innehålla
några föreskrifter om behovsprövning, har från riksdagens sida förutsatts
att — på grund av begränsad medelstillgång —• en viss hänsyn skulle
komma att tagas till arbetsgivarens ekonomi. Medel ha emellertid anvisats
i sådan utsträckning, att något dylikt hänsynstagande icke ägt rum.

Sedan år 1939, då ifrågavarande stödform erhöll sin nuvarande form, ha
väsentliga förändringar inträtt beträffande de ekonomiska betingelserna för
den socialgrupp, för vilken stödformen närmast var avsedd. Icke minst konkurrensen
om arbetskraften inom jordbruksnäringen har nämligen nödvändiggjort
en upprustning av lantarbetarbostäderna, varvid det statliga stödet
relativt sett kommit att få mindre betydelse än tidigare. Vidare har den
bostadssociala utvecklingen medfört stödverksamhet från det allmännas
sida även i andra former och därmed ökade förutsättningar för åstadkommande
av goda bostäder på landsbygden. Slutligen utgör lantarbetarbostaden
enligt gällande kollektivavtal icke längre naturaförmån, sedan avlöningen
till lantarbetare numera helt utgår i form av kontantlön.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som sålunda inträtt på ifrågavarande
område, anse revisorerna, att tiden nu är inne för en omprövning
av grunderna för här avsedda lån och bidrag, givetvis med beaktande av
att behov av stöd från det allmännas sida alltjämt föreligger. Revisorerna
förorda, att eu utredning härom kommer till stånd. I samband därmed
torde bl. a. böra undersökas, huruvida icke en närmare anpassning av be 10—i981M.

Rev. berättelse ont/, statsverket år 19i9. I.

— 146

stämmelserna till annan gällande form för bostadskredit — exempelvis till
bestämmelserna för egnahemslån — kan vara motiverad. Det må framhållas,
att den kapitalsubvention, som gäller för egnahemslån -— som regel
4 000 kronor — innebär ett icke oväsentligt tillskott till täckande av kostnaderna
för en bostadslägenhet och att sistnämnda stödform medför långt
mindre administrativt arbete än det, som är förenat med utlämnandet och
amorteringen av lantarbetarbostadslån.

Såsom framgår av det ovan anförda, ha lån och bidrag utgått även till
rättssubjekt av offentlig karaktär, såsom till kommunala myndigheter. Även
om en omprövning av grunderna för ifrågavarande stödåtgärder icke skulle
leda till krav på införandet av en allmän behovsprövning, anse revisorerna,
att understödsverksamheten i fortsättningen icke bör sträckas därhän, att
lån och bidrag utlämnas även till dylika myndigheter, vilka torde äga förutsättningar
att utan medverkan från statens'' sida isfåndsätta lantarbetarbostäderna
på dem tillhöriga jordbruk. Enligt revisorernas mening kan det
vidare ifrågasättas, huruvida här avsedda lån och bidrag böra utlämnas till
föreningar, stiftelser och liknande inrättningar, vilka för sin verksamhet kunna
komma i åtnjutande av betydande statsbidrag i annan ordning. Detsamma
torde gälla även aktiebolag och andra juridiska personer över huvud
taget, därest de till sin karaktär icke kunna jämställas med enskild jordbrukare.
I samband med den omprövning av grunderna för ifrågavarande
stödverksamhet, som revisorerna ovan förordat, synes särskild uppmärksamhet
böra ägnas även åt den särställning, som nu nämnda rättssubjekt
intaga.

— 147 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 19.

Vissa skador på vägbeläggningar.

Under besök i Kopparbergs län ha revisorerna uppmärksammat, att en
hösten 1948 utförd beläggning med asfaltbetong på vägen Hedemora—Säter

Borlänge redan kort tid därefter företett bristfälligheter, vilka under våren
1949 antagit en sådan omfattning, att en vägyta av omkring 12 000 m2
måst underkastas omfattande reparation.

Av sammanlagt omkring 9 000 mil allmänna landsvägar i Sverige äro omkring
5 procent försedda med beläggning av något slag. Av vägarna på
landsbygden voro vid årsskiftet 1948—1949 omkring 472 mil belagda, därav
omkring 196 mil med mera högklassiga asfalt- och tjärbeläggningar, 181,5
mil med enkla beläggningar (ytbehandlade) samt återstoden med gatsten
eller betong.

Under sexårsperioden 1934—1939 utfördes sammanlagt ca 300 mil vägbeläggningar,
eller således omkring 50 mil per år. Denna utveckling avstannade
under kriget, då verksamheten i stort sett låg nere. Icke ens underhåll
kunde då utföras i erforderlig utsträckning. Detta medförde att vägbeläggningarna
blevo illa medfarna och i vissa fall måste rivas upp.

För vägunderhållets vidkommande innebär tillkomsten av vägbeläggningar
i större omfattning stora lättnader. Möjligheterna att hålla en starkare
trafikerad grusvägbana i ett tillfredsställande skick äro f. n. begränsade.
Medverkande orsaker härtill äro, bortsett från kostnadsfaktorn, såväl bristen
på arbetskraft som maskinparkens otillräcklighet och bristfälliga beskaffenhet.

Vid beläggning av vägar måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer, vilkas
krav icke alltid sammanfalla. I kostnadshänseende skall vägen vara
billig i såväl anläggning som underhåll. Arbetskraftshänsyn motivera vidare,
alt tillgängliga tekniska resurser i möjligaste mån utnyttjas. Omfattningen
av det förberedande arbetet blir beroende av den äldre vägbanans tillstånd,
vilket kan vara skiftande. Trafiksäkerhetshänsyn ställa slutligen särskilda
krav på vägytans beskaffenhet. De äldre bituminösa beläggningarna (sten
+ asfalt eller tjära) motsvara numera långt ifrån alltid de krav, som trafiken
ställer på dem.

148 —

Vägbeläggningsarbetena återupptogos efter kriget först under år 1947,
till en början i tämligen begränsad omfattning. Under åren 1948 och 1949
har beläggningsverksamheten varit livlig. Asfaltbeläggningar utfördes år
1947 på en sammanlagd sträcka av 23 mil och år 1948 på sammanlagt 63
mil. På grund av de i mycket ändrade förhållandena beträffande hjultryck,
trafikintensitet, material och beläggningsmetoder kunde man därvid endast
i ringa utsträckning draga nytta av tidigare erfarenheter. Härtill kom, att
systematiska observationer beträffande hållbarheten hos vägbeläggningarna
och kostnaderna för deras underhåll tidigare icke företagits i tillräckligt
stor omfattning för att giva underlag för bestämda omdömen.

Av flera orsaker, främst knappheten på medel och arbetskraft men även
för att minska behovet av underhåll på grusvägarna, ansåg man sig vid
beläggningsverksamhetens återupptagande nödsakad att inom ramen för
tillgängliga medelsresurser söka tänja ut arbetena över så stora sträckor
som över huvud taget kunde vara försvarligt. Under 1947 men framför
allt under 1948 ha därför tunna och billiga beläggningar utförts i stor omfattning.
Andra och bättre beläggningar än bituminösa ha endast undantagsvis
kommit i fråga. För beläggning med gatsten har i allmänhet byggnadstillstånd
icke kunnat erhållas, och cementbeläggningar ha icke kunnat
ifrågakomma av kostnadsskäl och av brist på cement och järn.

I februari 1947 anmodade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vägförvaltningarna
i länen att upprätta behovsplan för nya vägbeläggningar avsedda
att utföras arbetssäsongen 1948. Samtidigt rekommenderade styrelsen användandet
av ett antal tunna beläggningar, avsedda som riktlinjer vid valet,
varvid förutsattes att även lokala förhållanden beaktades. För nämnda beläggningstyper
ägde styrelsen stöd bl. a. i utländska erfarenheter. Sedan styrelsen
på grundval av vägförvaltningarnas planer beslutat, vilka vägar som
skulle beläggas, hade vägförvaltningarna att infordra anbud. Viss teknisk
granskning skedde hos styrelsen, varefter förvaltningarna skulle antaga entreprenör
och teckna kontrakt i vanlig ordning. Styrelsen hade bemyndigat
förvaltningarna att själva verkställa avsyning, men genom förhandsmeddelande
skulle styrelsen beredas möjlighet att närvara.

Med hänsyn till den stora omfattning, som beläggningsverksamheten beräknades
få fr. o. in. 1948, ävensom till att tekniken på förevarande område
börjat följa nya riktlinjer, fann väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hösten
1947 önskvärt att samråd beträffande olika beläggningsspörsmål etablerades
med verket utomstående expertis. Med anledning härav bildades i november
1947 en s. k. beläggningskommitté, bestående av representanter för
styrelsen och statens väginstitut samt av särskilt tillkallade sakkunniga
från Stockholms stad. Kommittén har därefter tjänstgjort som ett rådgivande
organ för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De av styrelsen i februari
1947 avgivna rekommendationerna ha diskuterats inom kommittén.

Livslängden bör normalt variera från mellan 10 och 15 år hos en enkel
beläggning till 25 år eller mera hos en högklassig sådan. Under vintern
1948—1949 ha emellertid skador i stor utsträckning uppstått på de bitumi -

— 149 —

nösa beläggningarna. Skadorna uppträdde först på de nya beläggningarna
men fortsatte sedan på de äldre. De voro lokaliserade till sex län i Mellansverige.
Skadorna på de under 1948 utförda beläggningarna ha uppgått till 5
procent av den lagda ytan, varav hittills 2,i procent måst repareras. Härtill
komma skadorna på äldre beläggningar, varjämte ytterligare skador framdeles
kunna befaras, särskilt om vinterväderleken blir ogynnsam.

Omfattningen av de under vinterhalvåret 1948—1949 inträffade skadorna
framgår av denna uppställning.

Mindre skador,
vilka eventuellt
senare behöva
repareras
m2

128 800
5 250

47 000

181 050

Det må anmärkas, dels att vissa av de skador, vilkas reparation fått anstå,
måhända icke kräva reparation i framtiden, dels ock att skador på äldre
beläggningar kunna gälla så gamla beläggningar, att deras normala livstid
är slut.

Beträffande anledningen till de inträffade skadorna har fullständig klarhet
icke kunnat vinnas. Orsakerna torde f. ö. vara av växlande slag på olika
vägsträckor. Enighet synes emellertid råda därom, att den underliggande
vägens bärighet måste vara tillräcklig, att beläggningen icke får vara alltför
tunn samt att materialet måste ha lämpliga egenskaper och vara lämpligt
sammansatt för att erhålla tillräcklig täthet. Dessa krav torde icke ha varit
helt uppfyllda på de skadade sträckorna. Härtill kommer att vintern 1948—
1949 torde ha varit osedvanligt ogynnsam för bituminösa beläggningar med
täta temperaturväxlingar omkring fryspunkten.

Med anledning av det inträffade har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat ändrade rekommendationer för 1949 års beläggningar. Sålunda har
understrukits, att en väg icke får beläggas förrän den genom förstärkningsarheten
givits tillfredsställande bärighet. Vidare skall gälla att — även om
det ej klarlagts, huruvida och i vilken omfattning förenämnda skador berott
på beläggningarna som sådana — tunna blandningsbeläggningar på
grusvägbanor tills vidare icke skola göras utan tjockare beläggningar komma
till utförande. Härav följer givetvis, att beläggningarna bli dyrare och
den belagda våglängden mindre.

Såsom inledningsvis anförts, har vägen Hedemora—Säter—Borlänge år
1948 försetts med särskild beläggning. En redogörelse för i samband därmed
verkställda undersökningar och för kostnaderna för vägens reparation må
här lämnas.

Beläggningen utlagd år Belagd yta

in2

1948 ................................. 4 448 300

1947 ................................. 1 521 000

1946 ................................. 104 285

1945 och tidigare: (endast Östergötl.,

Gotlands och Hallands län).......... 1 704 000

Summa

Skador som
reparerats

95 400
1 280

28 500

125 180

— 150 —

Beläggningsarbetena gällde två olika företag, det ena avseende vägen Hedemora—Säter,
delen Västerby—Nämnsbo, betecknad 12—32 och omfattande
56 000 nr, det andra avseende vägen Säter—Borlänge, delen Solvarbo—Södra
Romme, betecknad 12—33 och omfattande 75 000 nr, eller således tillhopa
131 000 m2. 1

Företagens utförande beslöts enligt program, som fastställdes av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen den 27 augusti 1947. Kontrakt tecknades den 18
maj 1948 med Svenska Vägaktiebolaget, sedan styrelsen granskat och godkant
upphandlingsförfarandet. Enligt anbudshandlingar och kontrakt skulle
beläggningstypen ÖAb 3,5 + Uy användas (3,5 cm öppen asfaltbetong-f- underhållsytbehandling)
och priset utgöra 4 kronor 43 öre per in2.

\ id arbetenas igångsättande anhöll entreprenören under åberopande av
medgivet tillstand i andra län att få utbyta kontrakterad beläggningstvp mot
en enlagersbeläggning, typ Ab (asfaltbetong). Efter inhämtat medgivande
från styrelsen gav vägförvaltningen tillstånd att i stället använda beläggningstypen
Ab 95, d. v. s. 95 kg asfaltbetong per m2, utförd i ett lager. Denna
asfaltmängd kan normalt beräknas ge en tjocklek av drygt 4 cm. Beläggningstjockleken
bestämdes därvid med hänsyn till att priset per m2 för den
nya beläggningen skulle bli detsamma som ursprungligen kontrakterats.
För den senare beläggningstypen fanns ingen fastställd arbetsbeskrivning,
men beläggningen inspekterades under arbetets gång utan anmärkning av
representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens väginstitut.
Vid inspektionstillfällena hade beläggningskontrollanten tillgång till det recept,
som entreprenören följt vid massans tillverkning. Båda företagen avsynades
och godkändes den 5 oktober 1948 i närvaro av väginspektören hos
styrelsen.

Förarbetena för ifrågavarande beläggningar utfördes av vägförvaltningen.
Därvid formades vägbanan i huvudsak med i slitlagret befintligt material.
Lyftning av kurvors ytterkanter verkställdes med makadam, där så kunde
ske. På de vägsträckor, där tjällossningar tidigare iakttagits, verkställdes
förstärkningsåtgärder i form av sandisolering och/eller täckdikning. De
olika sträckorna fastställdes i samråd med områdets vågmästare.

Under hösten och vintern 1948 inträffade ett flertal tjällossningar inom
en mycket kort tidrymd, och under december månad visade beläggningen å
företaget 12—33 tendens att gå sönder. Den 13 december 1948 infordrade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgift beträffande eventuella skador på
under året utförda nya typer av beläggningar. Företagen besiktigades med
anledning härav den 15 i samma månad. Skadorna voro vid denna tidpunkt
av mycket ringa omfattning och karakteriserades närmast som »potthål» i
anslutning till beläggningens mittskarv. Vid tjällossningen under våren 1949
konstaterades avsevärda skador å företaget 12—33, och vägförvaltningen
rapporterade till styrelsen att reparation av ca 12 000 in2 måste vidtagas.
Den 4 april 1949 inspekterades beläggningen av vägförvaltningen, väginspektören
och en representant för entreprenören. Orsaken till skadorna i
beläggningen kunde därvid icke till fullo klarläggas. Som möjliga orsaker

— 151 —

diskuterades dels mindre väl utförda mittskarvar, som möjliggjort vattnets
nedträngande genom beläggningen och förorsakat dennas sönderfrysning
eller ytuppmjukning av undergrunden, dels svaghet i undergrunden, dels
ock otjänlig väderlek vid arbetets utförande. Entreprenören ansågs delvis
medansvarig beträffande skadornas uppkomst, och parterna enades om att
entreprenören skulle utföra reparationerna mot en ersättning av 75 kronor
per ton utlagd lagningsmassa, varvid priset skulle inkludera upphuggning
och borttransport av den gamla beläggningen. Priset fastställdes så, att
entreprenören ansågs medansvarig till ca 25 procent (normalt pris för enbart
lagningsmassa är 100 kronor per ton).

Reparationsarbetet inspekterades av representanter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 2 och den 3 juni 1949. Vid inspektionen diskuterades
en eventuell ytbehandling av företaget 12—33 och dess fortsättning till Borlänge.
Sedermera erhöll vägförvaltningen tillstånd att upphandla underhållsytbehandling
för sträckan Solvarbo—S. Romme—Borlänge stads gräns.
Sedan styrelsen godkänt upphandlingsförfarandet, tecknades den 1 september
1949 kontrakt med Byggnads AB Contractor avseende beläggning (typ
Uy) av ovan nämnda vägsträcka till ett pris av 88 öre per nr.

Entreprenören har under år 1949 belagt sträckorna Solvarbo—S. Romme
samt Åselby—Borlänge stads gräns.

De totala kostnaderna, exklusive kontroll, för de under 1948 utförda
beläggningarna framgå av följande (beläggningsareal efter uppmätning

= 123 739 m2):

Utbetalning enligt kontrakt, 123 739 m2 x 4: 43................. 548 163: 77

Ersättning för reparation, 1 601 ton massa x 75: —............. 120 163: —

Summa kronor 668 326: 77

Som jämförelse må nämnas, att kostnaderna, om den för beläggningssäsongen
1949 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens väginstitut
fastställda beläggningstypen ÖAb 80 -j- Ab 40 i stället kommit till utförande,
beräknas ha uppgått till (123 739 X 6: 60 ==) 816 677 kronor. Vid jämförelsen
må dock ihågkommas, att de faktiska kostnaderna kunna stiga
ytterligare på grund av framdeles uppkommande skador.

För att utröna orsakerna till skadorna har statens väginstitut på uppdrag
av vägförvaltningen dels verkställt undersökning av från vägen tagna
prover, dels ock vid företagen resa besiktigat vägen.

Väginstitutets utlåtande över tagna prover är daterat den 28 april 1949.
Därav framgår bl. a. att beläggningen vid mittskarven på ena väghalvan
pressats ned av trafiken, så att beläggningskanten på motstående väghalva
blottats. Beläggningen hade därefter börjat spricka sönder, först vid mittskarven
och senare över hela vägbredden. Underlaget hade varit gammal
grusvägbana. Samtliga prov hade bestått av små bitar, som kunnat brytas
sönder för hand. Beläggningsmassorna hade innehållit tillräckligt med fina
fraktioner för att man vid normal komprimering skulle ha erhållit eu tillfredsställande
tät beläggning. Bindemedelshalten borde för stenmaterial

— 152

med den för proven gällande kornfördelningen ha varit omkring 0,5 viktprocent
högre. Inträngning av smuts i beläggningen tydde på att denna
icke vård tillräckligt tät. Beläggningens tjocklek uppmättes till 27—33
min. Då stenmaterialets maximala diameter vore 25 mm, borde beläggnings
tjockleken med hänsyn till beläggningens kvalitet ej ha understigit
35 mm. Trots att beläggningsmassan hade en sådan sammansättning, att
en tät beläggning borde ha erhållits, hade massan icke kunnat komprimeras
till önskvärd täthet på grund av den i förhållande till den maximala
stenstor leken alltför tunna beläggningen. En av de möjliga orsakerna till
att beläggningen gått sönder vore att den varit för tunn. Därtill komme att
undergrunden kunde ha varit svag på grund av grusvägbanans ytuppmjukning,
varom dock väginstitutet för det dåvarande saknade kännedom.

Institutets besiktning på platsen utfördes i juli 1949 av dess tjänsteman,
professor O. Martin. Av reserapporten framgår bl. a., att vägdelen
Hedemora Säter lagts i juni och juli 1948 vid mycket varm väderlek,
under det vägdelen Hedemora—Borlänge, där de största skadorna uppstått!
lagts senare vid kallare temperatur. Antagandet låge därför nära, att beläggningens
beskaffenhet kunde ha varit orsaken till skadorna och att en
tätare, lättare komprimerbar massa måhända skulle ha givit bättre resultat.
En annan orsak syntes ligga i undergrundsförhållandena. Särskilt i
norra delen av vägen förekomme mo och mjäla i undergrunden, varigenom
tjälkänsligheten ökade mot norr. Utpräglade tjälskador hade dock påträffats
endast på två ställen, och de flesta beläggningsskadorna syntes ha
uppkommit på grund av grusvägbanans ytuppmjukning. Enligt entreprenörens
arbetsledare hade grusvägbanan på norra delen varit mjukare och
slirigare än på södra delen. Lera hade icke förekommit i närheten och hade
icke använts.

Detaljundersökningar av prover från vägbeläggningen pågå alltjämt hos
väginstitutet.

I detta sammanhang må framhållas, att väginstitutet på uppdrag av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i december 1948 utfört undersökningar
beträffande orsakerna till beläggningsskador på ett flertal vägar inom olika
län i mellersta Sverige. Enligt institutets sammanfattning av resultaten
sammanhängde det stora flertalet skador uppenbarligen med underlagets
materialbeskaffenhet, speciellt beträffande lagret omedelbart under beläggningen.
Under skadade beläggningar visade materialet nästan genomgående
en relativt finkornig sammansättning, under det att materialet under oskadade
beläggningar i allmänhet var grövre.

Revisorernas uttalande. I syfte att inom ramen för tillgängliga medel och
med utnyttjande av befintlig arbetskraft åstadkomma beläggning av så
stora vägsträckor som möjligt har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
åren 1947 och 1948 ansett sig böra förorda användandet av jämförelsevis
tunna beläggningar. Under vintern 1948—1949 ha emellertid avsevärda skador
uppstått på vägbeläggningarna i Mellansverige, främst på nylagda så -

- 153 —

dana, vilket föranlett icke obetydliga reparationer. Såvitt kan bedömas
torde ytterligare skador inom få år vara att befara. Med hänsyn till den
normala livslängden för en vägbeläggning av här avsedd typ torde skador
av ifrågavarande omfattning, uppträdande kort tid efter beläggningens utförande,
icke kunna anses såsom godtagbara vare sig ur teknisk eller ur
ekonomisk synpunkt.

Orsakerna till skadorna ha ännu icke i alla detaljer klarlagts. Det har
av vederbörande vägmyndigheter framhållits, att den ogynnsamma vinterväderleken
i förening med beläggningarnas relativa tunnhet i avsevärd
grad medverkat till en uppmjukning av gruslagret omedelbart under beläggningarna,
vilket i sin tur vållat skadorna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ock för 1949 års beläggningar förordat, att vägbeläggningarnas
tjocklek ökas.

Revisorerna äro medvetna om att nya beläggningstyper måste prövas
för att beläggningsverksamheten icke i längden skall bliva kostsammare
än vad som ur teknisk synpunkt är motiverat. Med den ovisshet, som rådde
rörande hållfastheten hos olika beläggningstyper, och med den omfattning
beläggningsverksamheten var avsedd att få år 1948, synas emellertid
beläggningar av den ringa tjocklek, som användes nämnda år och vilka i
viss mån ägde experimentkaraktär, icke bort komma till utförande på så
stora vägsträckor som skedde.

Vad härefter angår den av revisorerna särskilt uppmärksammade vägbeläggningen
i Kopparbergs län har uppgörelse träffats med entreprenören
av innebörd, att kostnaderna för skadorna skola fördelas med tre fjärdedelar
på staten och en fjärdedel på entreprenören. Med hänsyn till vad
statens väginstitut i april 1949 anfört rörande provernas skörhet samt deras
tjocklek, särskilt i jämförelse med stenstorleken, vill det synas revisorerna,
att uppgörelse med entreprenören rörande kostnadsfördelningen
icke bort träffas förrän institutets undersökningar helt avslutats.

— 154 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 20.

Iakttagelser angående utgifterna å vissa riksstatsanslag.

Vid sin granskning av budgetredovisningen för budgetåret 1948/49 ha revisorerna
bl. a. iakttagit följande.

1) Utgifterna på det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor (VIII I 20) framgå av följande
uppställning.

Budgetår Anslag Belastning Merutgift

1946/47 .................. 136 000 000 140 589 153 4 589 153

1947/48 ..................*175 600 000 179 355 229 3 755 229

1948/49 .................. 225 600 000 252 916 197 27 316 197

1949/50 .................. 216 600 000 — —

* Härav å tilläggsstat II 37 000 000.

De avsevärda höjningarna av anslaget fr. o. m. budgetåret 1947/48 sammanhänga
med den lönereglering, som trädde i kraft den 1 juli 1947, varigenom
bl. a. kristillägg och provisoriskt tillägg, som tidigare utgått från
särskilda anslag, inarbetades i lönerna. På grund av gällande förskottsbestämmelser
kunde denna kostnadsökning beräknas komma att belasta anslaget
först under budgetåret 1948/49. Beträffande anslagsbelastningen under
detta budgetår anförde 1947 års revisorer följande:

Den av 1946 års riksdag beslutade löneregleringen omfattar såväl den
statliga förvaltningen som det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet.
På grund av gällande förskottsförfarande komma emellertid de
starkt ökade kostnader, som statsverket fått vidkännas i fråga om folkoch
småskollärares avlöning, att påverka anslagsbelastningen först fr. o. m.
budgetåret 1948/49. Den snedbelastning av budgeten, som därigenom uppstår,
finna revisorerna ur redovisningssynpunkt mindre tillfredsställande.
Även för kommunernas vidkommande medför det nuvarande statsbidragssystemet
svåra olägenheter, varpå ett flertal exempel lämnats vid av revisorerna
avlagda besök hos skilda länsstyrelser.

— 155

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att efter påpekanden av
1938 års revisorer vissa övergångsbestämmelser utfärdades, varigenom de
anstagstekniska svårigheter, som voro en följd av den år 1937 beslutade
löneregleringen för lärare vid folk- och småskolor, kunde elimineras. Med
hänsyn till vad ovan anförts bör det enligt revisorernas mening tagas under
övervägande, huruvida icke jämväl under innevarande budgetår särskilda
föreskrifter borde utfärdas av innebörd, att förskotten under det första budgetår,
under vilket den nya löneregleringen tillämpas, finge anpassas efter
det löpande i stället för efter det nästföregående årets lönekostnader. En
dylik anordning skulle ur belastningssynpunkt lämna en mera rättvisande
bild av budgetutfallet, liksom därigenom även statsverkets finansiella förpliktelser
gentemot kommunerna kunde striktare uppfyllas.

För att undvika en större merbelastning å anslaget under budgetåret
1948/49 beviljade 1948 års riksdag å tilläggsstat ett förslagsanslag av
37 000 000 kronor för budgetåret 1947/48, avsett till höjning av förskottsbeloppen
för samma budgetår. Detta belopp utnyttjades till fullo, varjämte,
såsom framgår av ovanstående uppställning, anslaget överskreds med
3 755 229 kronor. Det oaktat har anslaget för budgetåret 1948/49 överskridits
med 27 316 197 kronor.

Anslaget för budgetåret 1948/49 beräknades med utgångspunkt från att
statsbidraget till lärarlöner, som utbetalades för budgetåret 1947/48, skulle
uppgå till 203,5 miljoner kronor. Då tillförlitliga uppgifter vid denna tid
ännu ej kunde erhållas, måste denna uppskattning givetvis ha varit i hög
grad approximativ. Även för budgetåret 1949/50 har anslaget beräknats med
utgångspunkt från nämnda uppskattning.

Enligt vad revisorerna inhämtat förelågo redan under hösten 1948 rapporter
från statens folkskolinspektörer om det statsbidrag, som inspektörerna
godkänt vid sin granskning av skoldistriktens statsbidragsrekvisitioner
för budgetåret 1947/48. Enligt dessa rapporter hade i runt tal 217 000 000
miljoner kronor rekvirerats i statsbidrag för budgetåret 1947/48, d. v. s.
omkring 13 500 000 kronor mera än enligt den uppskattning, som legat till
grund för anslagsberäkningen. Enligt motsvarande rapporter för budgetåret
1948/49 har i statsbidrag rekvirerats i runt tal 225 000 000 kronor.

Med ledning av dessa uppgifter hade det varit möjligt att göra en säkrare
bedömning av medelsbehovet för budgetåret 1949/50 än vad som nu skett.

2) Förslagsanslaget till Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk (IX G 31) beviljades första gången för budgetåret
1948/49 i enlighet med 1947 års riksdags principbeslut om jordbrukets rationalisering
(prop. 1947: 75) och upptogs med 75 000 000 kronor. Utgifterna
ha emellertid uppgått till endast 33 358 225 kronor, varför en besparing
av 41 641 775 kronor tillförts budgetutjämningsfonden. Departementschefen
erinrade i propositionen 1948: 149 (s. 136) om att 1947 års
centrala lantbrukskommitté föreslagit, att producent- och kontantbidragen
skulle utbetalas halvårsvis i efterskott, varför endast en utbetalning kornme
att inträffa under budgetåret 1948/49. Vid uppförandet av anslaget på riksslaten
har emellertid detta förhållande icke beaktats.

— 156

Om anslaget för budgetåret 1948/49 upptagits med exempelvis hälften
av den beräknade årskostnaden eller med 37 500 000 kronor, hade besparingen
uppgått till allenast omkring 4 miljoner kronor mot nu 41 miljoner
kronor.

3) Såsom Bidrag till jordbrukets rationalisering (IX H 1) uppfördes för
budgetåret 1948/49 ett nytt reservationsanslag av 16 000 000 kronor. Till anslaget
överfördes samtidigt reservationer på vissa äldre anslag med sammanlagt
896 877 kronor. Utgifterna på anslaget ha emellertid uppgått till
allenast 382 997 kronor.

Att medlen tagits i anspråk i så ringa utsträckning beror enligt vad revisorerna
inhämtat i första hand på de organisationssvårigheter lantbruksnämnderna
haft att kämpa med sitt första verksamhetsår samt på att allmänheten
icke till fullo haft kännedom om möjligheterna till statligt stöd
för rationaliseringen.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att till den av 1940 års
riksdag beslutade jordfonden anvisats ett anslag av 10 000 000 kronor för
vartdera av budgetåren 1948/49 och 1949/50. Under budgetåret 1948/49
togs emellertid i anspråk endast 1 000 000 kronor, och lantbruksstyrelsen har
i sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 ansett ytterligare tillskott icke
vara behövligt. Jämlikt beslut av 1948 års riksdag skola fondens medel
bl. a. användas för bestridande av lantbruksnämndernas kostnader för fastighetsförvärv
i samband med åtgärder för yttre rationalisering på jordbrukets
område.

4) För budgetåret 1948/49 sammanfördes under förslagsanslaget till Bidrag
till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt (XIII B 1)
olika utgifter, som tidigare redovisats å särskilda anslag. Anslaget upptogs
till 59 000 000 kronor, vilket innebar en väsentlig höjning i förhållande till
summan av motsvarande anslag för budgetåret 1947/48. Höjningen motiverades
med dels beräknade ökade utgifter, dels minskade inkomster på grund
av det bortfall av vissa pensionsavgifter, som skulle äga rum enligt det nya
statliga lönesystemet.

Nettoutgiften å anslaget under budgetåret 1948/49 utgjorde emellertid
allenast 48 911 074 kronor. En besparing på i runt tal 10 000 000 kronor har
sålunda uppkommit.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat beror den betydande besparingen
av bl. a. följande omständigheter. I pensionsavgifter inflöto ungefär
5 900 000 kronor mot beräknade 3 500 000 kronor, vilket sammanhänger med
en viss eftersläpning av den inleverering av hos länsstyrelserna innehållna
pensionsavdrag enligt 1942 års pensionsreglementen för folkskolan och de
högre kommunala skolorna, som väntats i huvudsak upphöra redan med
budgetåret 1947/48. Vidare har pensionsavgången av folkskollärare väsentligt
understigit den beräknade, varigenom en utgiftsminskning av 2 å 2,5 miljoner
kronor uppstått. En underbelastning av ungefär samma storleksordning
har uppstått till följd av den enligt de nya pensionsbestämmelserna före -

157 —

skrivna minskning av tjänstepensionerna, som med hänsyn till den reformerade
folkpensioneringen skall ske från 67-årsåldern. Denna minskning har
även drabbat alla äldre, till den nyaste pensionsnivån omreglerade pensioner.

5) För budgetåret 1948/49 har till Ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden
vid universiteten m. m. (VIII E 74) anvisats 28 000 kronor, men
nettoutgiften har uppgått till 144 625 kronor eller mera än fem gånger det
anvisade beloppet. Av den totala nettoutgiften belöper sig ca 41 000 kronor
på vartdera Uppsala universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet
samt ca 58 000 kronor på Lunds universitet. I samband med den ökade medelsanvisningen
för universitetens upprustning, varvid ett flertal nya professors-
och andra lärarbefattningar inrättats, hade en uppräkning av jämväl
detta anslag varit motiverad.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att det under nionde huvudtiteln
upptagna anslaget Ersättningar åt sakkunniga i befordringsärenden
(100 000 kronor) till skillnad från motsvarande anslag under åttonde
huvudtiteln erhållit reservationsanslags karaktär.

6) Beträffande anslagen till omkostnader och expenser för överståthållarämbetet
och landsstaten ha revisorerna iakttagit, att de i stor utsträckning
överskridits, vilket framgår av följande uppställning.

Budgetår Anslag Belastning Merutgift

Överståthållarämbetet: Omkostnader.

1946/47 .................... 59 500 65 475 5 975

1947/48 .................... 125 300 152 513 27 213

1948/49 .................... 185 000 347 174 162 174

1949/50 .................... 220 000 — —

Länsstyrelserna: Expenser.

1946/47 .................... 2 200 000 3 263 736 1 063 736

1947/48 .................... 2 600 000 3 985 555 1 385 555

1948/49 .................... 2 500 000 3 696 305 1 196 305

1949/50 .................... 2 600 000

Landsfogdarna: Omkostnader.

1946/47 .................... 90 000 114 716 24 716

1947/48 .................... 96 000 153 440 57 440

1948/49 .................... 105 000 185 050 80 050

1949/50 .................... 125 000

Häradsskrivarna: Omkostnader.

1946/47 .................... 790 000 868 561 78 561

1947/48 .................... 738 000 992 673 254 673

1948/49 .................... 740 000 1 052 206 312 206

1949/50 .................... 815 000

— 158 —

Budgetår Anslag Belastning Merutgift

Landsfiskalerna: Omkostnader.

1946/47 .................... 1 794 000 2 209 376 415 376

1947/48 .................... 2 063 000 2 504 529 441 529

1948/49 .................... 2 063 000 2 779 282 716 282

1949/50 .................... 2 200 000 — _

Överskridandena ha så gott som undantagslöst ökat för varje budgetår.
1944 års revisorer, vilka behandlade frågan om länsstyrelsernas expensutgifter,
förordade därvid vissa åtgärder för nedbringande av dessa kostnader.
Revisorerna äro icke beredda att nu upptaga frågan om ytterligare åtgärder
i detta syfte. De betydande belopp, varmed anslagen regelmässigt överskridits,
synas emellertid motivera en omräkning av anslagen.

7) Barntillägg åt befattningshavare i statens tjänst borttogos i princip
för de befattningshavare, som år 1939 överfördes på det då beslutade statliga
lönesystemet. Riksdagen medgav emellertid, att barntillägg övergångsvis
finge utgå för barn, för vilka barntillägg dessförinnan utgått. Dessa tillägg
voro avsedda att successivt avvecklas.

Utgifterna under vissa huvudtitlar för nämnda ändamål framgå av följande
uppställning.

Budgetår Anslag Nettoutgift Merutgift

Inrikesdepartementet (XI H 11).

1947/48 .................... 75 000 141 207 66 207

1948/49 ................... 70 000 125 522 55 522

1949/50 .................... 65 000 — _

Ecklesiastikdepartementet (VIII N 22).

1946/47 .................... 140 000 156 322 16 322

1947/48 .................... 130 000 133 368 3 368

1948/49 .................... 130 000 140 600 10 600

1949/50 .................... 130 000 — _

Jordbruksdepartementet (IX N 12).

1947/48 .................... 40 000 46 232 6 232

1948/49 .................... 35 000 53 816 18 816

1949/50 .................... 30 000 — _

Då inrikesdepartementet den 1 juli 1947 utbröts ur socialdepartementet,,
uppdelades anslaget till barntillägg mellan departementen. Anslaget under
inrikesdepartementet kom därvid, såsom av ovanstående belastningssiffror
framgår, att upptagas till ett uppenbarligen för lågt belopp. En uppräkning
av anslaget med hänsyn till de faktiska utgifterna har emellertid icke kommit
till stånd.

— 159

Utgifterna på motsvarande anslag för ecklesiastikdepartementet ha ökat
under budgetåret 1948/49. Enligt vad som framgår av belastningstabellerna
hos riksräkenskapsverket ha vissa länsstyrelser å anslaget felaktigt avfört
utgifter för barntillägg, som rätteligen bort belasta annat anslag.

Under jordbruksdepartementet har anslaget i riksstaten för såväl budgetåret
1948/49 som budgetåret 1949/50 sänkts med 5 000 kronor; belastningssiffrorna
visa emellertid samtidigt en kraftig stegring. Kostnadsökningen
torde här i huvudsak bero på att hänsyn icke tagits till att vid lönereglering
fr. o. in. den 1 januari 1948 för distriktslantmätarna dessa befattningshavare
medgivits rätt att övergångsvis uppbära barntillägg.

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen visar, att vid beräkningen
av ovan angivna anslag hänsyn icke tagits till omständigheter, som
kunnat väsentligt påverka anslagsbelastningen under budgetåret. På grund
härav ha på vissa av anslagen uppstått avsevärda besparingar, medan andra
anslag överskridits — i många fall — med betydande belopp. Revisorerna
vilja i anledning härav understryka vikten av att anslagen beräknas på sådant
sätt att avvikelser från anvisade belopp i görligaste mån undvikas.

§ 21.

Iakttagelser beträffande vissa anslag på tilläggsstat.

Med hänsyn till det av riksdagen under senare år vid ett flertal tillfällen
framhållna önskemålet om begränsning av medelsanvisning på tilläggsstat
till sådana ändamål, som icke äro möjliga att förutse vid den ordinarie
budgetens upprättande och som ej heller utan stor olägenhet kunna uppskjutas
i avvaktan på att ny budget fastställes, ha revisorerna närmare undersökt
ett antal anslag på tilläggsstat, vilka icke tagits i anspråk under det
budgetår, för vilket de anvisats.

1947/48 VIII C 9 a. Bidrag till restaurering av Skara domkyrka. 1944
års riksdag anvisade på riksstaten för budgetåret 1944/45 ett reservationsanslag
av 160 000 kronor såsom bidrag till restaurering av Skara domkyrka.
Såsom villkor för anslagets utgående föreskrevs i enlighet med vad som
förutsatts vid beslutet, att Skara församling lämnade bidrag med 120 000
kronor samt att av insamlade medel ett belopp av 250 000 kronor ävensom
församlingens bidrag och ett av staten samtidigt lämnat lån å 50 000 kronor
i första hand toges i anspråk för restaureringen.

Restaureringen påbörjades våren 1947 i begränsad omfattning. Domkyrkan
härjades i september 1947 av eld, varvid bl. a. större delen av dittills
utförda arbeten förstördes. De uppkomna skadorna täcktes dock i sin helhet
av brandskadeersättning. Sedan domkapitlet i Skara hemställt om ytterligare
bidrag av statsmedel för bestridande av den merkostnad å i runt
tal 150 000 kronor, som beräknats uppkomma till följd av inträdda prisstegringar,
äskades i propositionen den 27 februari 1948 (nr 163) ett ytter -

— 160 —

ligare anslag av 100 000 kronor å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48. Anslaget beviljades av 1948 års riksdag.

Enligt budgetredovisningen för 1948/49 ha ifrågavarande båda anslagsbelopp
å tillhopa 260 000 kronor oavkortade överförts såsom reservation till
innevarande budgetår. Enligt vad som upplysts från domkapitlet i Skara ha
anslagen utbetalats först i juli 1949 med /5 000 kronor och i oktober samma
ai med återstående 185 000 kronor. Medel ha icke tidigare varit erforderliga,
enär enligt villkoren för bidragets åtnjutande övriga disponibla medel i
första hand tagits i anspråk.

I propositionen 1949: 125, daterad den 18 mars 1949, äskades bl. a. nedan
angivna anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49. Riksdagens
bifall till propositionen i dessa delar meddelades genom skrivelser den
7 maj 1949 (nr 192, 195, 197 och 198). IV

Anslag	Reservation från före-gående budgetår	Anvisat för budgetåret 1948/49	Nettoutgift under budgetåret	Reservation till följande budgetår
i IV C 37 b.
j Fastigheter: Ersättning till Norrtälje stad........................		125 000
			I JO uuu
VII C 10 a.
i Mynt- och justeringsverket: Nyanskaff-ning av vissa maskiner...........	108 000	29 000	710	136 289
VIII E 14 a.
Lunds universitet: Inredning och ut-rustning av genetiska institutionen vid Lunds universitet.........		75 600		75 600
VIII K 4 a.
Bidrag till ekonomisk studie- och upp-lysningsverksamhet .............		62 000
XI G 2 b.
Tvångsarbetsanstalter, alkoholistanstal-ter m. m.: Utbyggnad av en transfor-matorstation .....................}		23 800		1 23 800

IV C 37 b. I skrivelse den 13 januari 1948 anhöllo stadsfullmäktige i Norrtälje
om viss årlig ersättning, till följd av att Stockholms luftvärnsregementes
omförläggning till staden icke kunnat ske vid ursprungligen beräknad
tidpunkt. Framställningen överlämnades av fortifikationsförvaltningen
till Kungl. Maj:t med skrivelse den 8 juni 1948.

Det sedermera beviljade anslaget ställdes till fortifikationsförvaltningens
förfogande genom kungl. brev den 20 maj 1949, vilket kom ämbetsverket
till handa den 2 juni. Samtidigt uppdrogs åt fortifikationsförvaltningen att
träffa överenskommelse med Norrtälje stad rörande ersättningens belopp
för tiden 1 juli 1947—30 juni 1949. Sedan avtal den 15 juli och den 4 augusti
1949 träffats mellan förvaltningen och staden utbetalades ersättningen
till staden den 15 samma augusti.

161

VII C 10 a. Genom beslut av 1947 års riksdag anvisades ett anslag av
108 000 kronor till inköp av en högfrekvensanläggning och en myntpress
för mynt- och justeringsverket. I skrivelse den 8 mars 1949 hemställde
ämbetsverket, under åberopande av den fördyring å materiel som inträtt
sedan tiden för anslagsäskandet, om ytterligare 29 000 kronor för ifrågavarande
maskinanskaffning.

Myntpressen beställdes av verket den 9 september 1948 och har anmälts
vara färdig för leverans i december 1949. Beställningen av högfrekvensanläggningen
skedde först den 7 juni 1949, sedan Kungl. Maj:ts beslut
den 13 maj 1949 om disponerande av tilläggsanslaget den 4 juni inkommit
till verket. Anläggningen beräknas kunna levereras först under år 1953.

VIII E 14- a. Till nybyggnad för genetiska institutionen vid universitetet
i Lund anvisade 1946 års riksdag för budgetåret 1946/47 ett investeringsanslag
av 490 000 kronor. Det i ovanberörda proposition upptagna
tilläggsanslaget å 75 600 kronor avsåg tidigare icke beräknade kostnader
för skåp- och hyllinredning i nybyggnaden. I propositionen anfördes,
att då byggnadstillstånd beräknades komma att meddelas inom en
relativt nära framtid, borde ställning tagas dels till vissa föreslagna ändringar
i de ursprungliga byggnadsplanerna, dels ock till frågan om anvisande
av ytterligare medel till inredning och utrustning.

Från universitetet har upplysts, att byggnadstillstånd numera meddelats
men däremot icke tillstånd att igångsätta arbetet. Då byggnadsarbetet alltså
ännu icke påbörjats, har ej heller anledning förelegat att beställa ifrågavarande
inredning.

VIII K 4 a. Under framhållande att de anslagsmedel, som för budgetåret
1948/49 tilldelats studieförbunden för föreläsningar i anslutning till lokalt
organiserat studiearbete, redan vore förbrukat, hemställde Arbetarnas bildningsförbund
i december 1948 om ett särskilt anslag å 62 000 kronor, avsett
att i huvudsak användas till föreläsningar i ekonomiska frågor. Det av riksdagen
sedermera beviljade anslaget ställdes till skolöverstyrelsens förfogande
genom kungl. brev den 3 juni 1949, varom förbundet formellt underrättades
den 18 juli 1949. I det kungl. brevet angavs, att anslaget skulle
tillhandahållas endast i den mån inkomna rapporter gåve vid handen, att
verksamheten bedreves med tillfredsställande resultat. Redan vid tiden för
anslagsfrågans behandling i riksdagen hade det emellertid — enligt vad som
uppgivits från förbundet —- ansetts för sent att igångsätta föreläsningsverksainheten
för läsåret 1948/49, varför verksamheten uppskjutits till följande
läsår.

XI C 2 b. I skrivelse den 29 december 1948 har styrelsen för tvångsarbetsoch
alkoholistanstalten å Svartsjö gjort framställning om anslag för utökning
och ändring av en transformatorstation. Med hänsyn till det synnerligen
trängande behovet borde beloppet ställas till förfogande senast under
följande budgetår.

11—HdtUtO. Ren. berättelse ang. statsverket år 10''i''J. I.

— 162 —

Anslaget har ställts till byggnadsstyrelsens förfogande genom kungl. brev
den 13 maj 1949. Transformatorn beställdes därefter den 7 juli samma år.
Leveranstiden beräknas till omkring iy2 år.

Revisorernas uttalande. Vid behandlingen av prop. 1947: 163 angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47
uttalade riksdagen (skr. nr 196) det allmänna önskemålet, att bl. a. framställningar
om medelsanvisning på tilläggsstat framdeles i görligaste mån
begränsades. Det förefölle riksdagen vara av vikt för en fastare planläggning
av den statliga verksamheten, att myndigheterna och vederbörande
departement betraktade den av riksdagen genom riksstaten och därtill hörande
specialstater fastställda utgiftsramen såsom slutgiltig. Åtgärder, vilka
kunde föranleda att ramen överskredes, borde helt undvikas eller uppskjutas
i avbidan på prövning av medelsbehovet för kommande budgetår med
undantag endast för särskilt trängande fall. I sitt av innevarande års riksdag
godkända utlåtande nr 102 har vidare statsutskottet uttalat, att enligt
utskottets mening medelsanvisning i tilläggsstat borde begränsas till sådana
behov, vilka icke varit möjliga att förutse vid den ordinarie budgetens upprättande
och vilka ej heller utan stor olägenhet kunde uppskjutas i avvaktan
på att ny budget fastställdes.

Vid sin granskning av budgetutfallet ha revisorerna iakttagit, att i ett
icke ringa antal fall reservationsanslag, vilka anvisats å tilläggsstat, icke
tagits i anspråk under det budgetår, för vilket de anvisats. I vissa av dessa
fall -—- på vilka revisorerna i det föregående anfört exempel — vill det synas,
som om medel utan olägenhet hade kunnat anvisas på riksstaten för innevarande
budgetår.

Mot bakgrunden av ovan återgivna uttalanden ha revisorerna velat redovisa
de gjorda iakttagelserna.

§ 22.

Övergångsvis utgående barntillägg.

Intill tidpunkten för genomförandet av 1939 års allmänna lönereglering
gällde i avseende å statstjänstemännens rätt till dyrtidstillägg bestämmelserna
i kungörelsen 1923: 265 med allmänna grunder för dyrtidstillägg till
befattningshavare i statens tjänst. Enligt denna kungörelse skall dvrtidstillägget
höjas med visst belopp för månad för varje av befattningshavaren
på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 16 års ålder, s. k.
barntillägg. Detta utgick ursprungligen med 5 kronor i månaden för befattningshavare
med oreglerad avlöning och 4 kronor i månaden för befattningshavare
med reglerad avlöning. Beloppen höjdes år 1937 till 10 respektive
9 kronor i månaden. Motsvarande bestämmelser gällde för befattningshavare,
till vilkas avlöning statsbidrag utgår. Särskilt må nämnas folk- och
småskollärare och lärare vid högre kommunala skolor.

163

I samband med ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag om provisorisk avlöningsförstärkning
åt vissa befattningshavare i statens tjänst, enligt vilket
lönetillägg skulle utgå med dels för olika löneklasser bestämda belopp, dels
visst belopp efter barnantal, uttalade 1937 års riksdag (skr. nr 474) bl. a.
följande:

Kungl. Maj :ts förslag om lönetillägg efter barnantal sammanhänger med
det stora problemkomplexet om det allmännas möjligheter över huvud att
främja familjebildningen m. m. och berör allenast en del av den betydelsefulla
frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga
och andra. Enligt riksdagens mening bör sistnämnda spörsmål
upptagas till övervägande — fristående från frågan om utformningen
av olika lönesystem — i ett sammanhang och därvid behandlas med hänsyn
till befolkningen i dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens
löner efter försörjningsplikt bör utgöra en vid löneavvägningen inom
det statliga lönesystemet grundläggande princip, kan från denna utgångspunkt
icke nu bedömas.

I det förslag till lönesystem, som 1936 års lönekommitté framlade och
som låg till grund för den lönereglering för statens tjänstemän, som trädde
i kraft den 1 juli 1939, ansåg sig kommittén med hänsyn till riksdagens
nämnda uttalande och opinionen bland personalorganisationerna böra helt
frångå principen om lönens avvägning efter befattningshavarnas försörjningsbörda.
Denna ståndpunkt godtogs av Kungl. Maj :t (prop. 1938: 263 s..
78—80) och av riksdagen; i enlighet med riksdagens beslut upphörde i princip
rätten till barntillägg fr. o. m. den 1 juli 1939 för de tjänstemän, som
hänfördes till det då genomförda lönesystemet (civila avlöningsreglementet
m. fl. reglementen).

I sistnämnda proposition hade emellertid föreslagits, att de barntillägg*
som utgått före löneregleringen, övergångsvis skulle få uppbäras, tills vederbörande
barn fyllt 16 år, dock skulle befattningshavarna bibehållas vid
denna förmån, endast såvitt anginge barn utöver ett. Som skäl för denna
övergångsanordning hade lönekommittén anfört, att den löneökning, som
löneregleringen avsåge att bereda tjänstemännen, för befattningshavare med
flera barn skulle bliva obetydlig eller ingen alls. I åtskilliga fall skulle betydande
löneminskning uppstå.

Riksdagen (skr. nr 388) fann det rimligt och billigt, att de befattningshavare,
som då uppbure barntillägg och på grund härav efter övergången
till det nya avlöningsreglementet skulle komma att åtnjuta mindre löneinkomst
än omedelbart dessförinnan, genom en särskild åtgärd skyddades mot
löneminskning. Riksdagen förordade emellertid, att den successiva avvecklingen
finge omfatta samtliga barntillägg. Indragningen omedelbart vid reglementets
ikraftträdande av tillägg för ett barn skulle vid dåvarande indexläge
föranleda, att ett mycket stort antal befattningshavare med försörjningsplikt
mot barn drabbades av löneminskning.

I anledning av riksdagens nämnda beslut framlades i propositionen 1939:
302 förslag till närmare reglering av övergångsvis utgående barntillägg. I
propositionen framhölls, att med hänsyn till utformningen av gällande dyr -

— 164 —

tidstilläggsbestäinmelser barntillägg övergångsvis borde utgå, endast då försörjningsplikt
för bidragsberättigande barn inträtt senast den 31 mars 1939,
d. v. s. då barnet fötts före den 1 april 1939. Bidragen skulle sålunda vara
avvecklade den 1 april 1955. Propositionen bifölls av riksdagen (skr. nr
441).

Med stöd av riksdagens sistnämnda beslut utfärdades kungörelsen den
15 juni 1939 (nr 428) angående barntillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst. Enligt denna tillkommer barntillägg befattningshavare, å vilken
civila eller militära avlöningsreglementet eller motsvarande icke-ordinarie
reglemente fr. o. m. den 1 juli 1939 äger tillämpning och vilken omedelbart
dessförinnan åtnjutit avlöning enligt vissa angivna avlöningsreglementen.
Dessutom utgår barntillägget till vissa andra kategorier befattningshavare.
Tillägget utgår med 9 kronor för månad för varje barn, för vilket befattningshavare
omedelbart före den 1 juli 1939 ägt åtnjuta barntillägg enligt
kungörelsen 1923: 265. Barntillägg åtnjutes t. o. m. utgången av det kalenderkvartal,
under vilket bidragsberättigande barn fyller 16 år.

De övergångsvis utgående barntilläggen bibehöllos även vid 1947 års lönereglering
för statens befattningshavare m. fl., i enlighet med förslag av 1945
års lönekommitté. Kommittén erinrade därvid om att dessa tillägg successivt
avvecklades för att helt försvinna fr. o. m. den 1 april 1955 (SOU
1947: 23 s. 289).

Flera grupper befattningshavare med oreglerad avlöning berördes icke av
1939 års lönereglering. De erhöllo alltjämt dyrtidstillägg och barntillägg enligt
väsentligen samma grunder som förut. Till dem utgick barntillägg
även för barn födda efter den 1 april 1939. Befattningshavare, som vid
nämnda lönereglering förklarat sig vilja kvarstå å äldre lönestat, erhöll däremot
endast barntillägg för barn, för vilket rätt till sådant förelegat andra
kvartalet 1939. Bestämmelserna härom intogos i kungörelsen 1939:511,
varefter ny kungörelse i ämnet årligen utfärdats, senast kungörelserna
1948:500 och 1949:170.

Då landsfiskalerna fr. o. in. den 1 oktober 1941 överfördes från oreglerad
avlöning till 1939 års avlöningsreglemente, erhöllo de icke någon rätt
till övergångsvis utgående barntillägg. Det är att märka att denna lönereglering
innebar en väsentlig förbättring av landsfiskalernas avlöningsförhållanden.

Vid de löneregleringar, som därefter genomförts för befattningshavare
med oreglerad avlöning, ha dessa medgivits att övergångsvis uppbära barntillägg
efter samma grunder som statens tjänstemän m. fl. vid 1939 års
lönereglering. Såsom exempel härå må nämnas följande befattningshavarkategorier.

En provisorisk lönereglering för folkhögskolornas lärarpersonal genomfördes
år 1942. Därvid uppräknades grundlönerna till 1935 års prisnivå
och i stället för dyrtidstillägg skulle rörligt tillägg utgå efter väsentligen
de grunder, som angåves i civila avlöningsreglementet. Enligt punkt 3 av
övergångsbestämmelserna till kungörelsen 1942:801 medgavs rektor och

— 165

ämneslärare vid folkhögskola rätt att övergångsvis uppbära barntillägg av
statsmedel med 9 kronor i månaden för varje barn, för vilket befattningshavaren
vid ingången av oktober månad 1942 ägt uppbära barntillägg. I
fråga om utbetalning av barntillägg skulle kungörelsen 1939: 428 äga motsvarande
tillämpning.

Häradsskrivarna överfördes år 1946 från oreglerad till reglerad avlöning.

1 propositionen 1946: 64 (s. 4) uttalade departementschefen därvid, att häradsskrivare,
vilken överginge å nyreglerad tjänst, avsåges skola övergångsvis
komma i åtnjutande av barntillägg enligt samma grunder som tillämpats
vid 1939 års lönereglering för befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen.
I kungl. brev den 15 mars 1946 föreskrevs i enlighet härmed,
att befattningshavare, som från ordinarie häradsskrivartjänst eller från av
Kungl. Maj :t meddelat förordnande att tills vidare bestrida häradsskrivartjänst
mot åtnjutande av samtliga med tjänsten förenade löneförmåner
med visst undantag vid omorganisationens genomförande utnämndes å nyorganiserad
häradsskrivartjänst, skulle äga uppbära barntillägg med nio
kronor för månad för varje på grund av försörjningsplikt underhållet barn,
för vilket han omedelbart före den 1 juli 1946 ägt åtnjuta förhöjning av
dyrtidstillägg enligt föreskrifterna i kungörelsen 1923:265. I fråga om utbetalning
av sådant barntillägg skulle kungörelsen 1939:428 äga motsvarande
tillämpning.

Vid 1947 års lönereglering för distriktslantmätare uttalade vederbörande
departementschef (prop. 210 s. 48), att till ordinarie distriktslantmätare,
som den 1 januari 1948 tillträdde ordinarie befattning eller befattning å
övergångsstat inom den nya organisationen, borde övergångsvis utgå barntillägg.
I kungl. brev den 30 juni 1947 föreskrevs i enlighet härmed, att
barntillägg skulle utgå enligt samma grunder, som gällde för övriga befattningshavare
i statens tjänst. Sedermera utfärdades mera detaljerade bestämmelser
i kungl. brev den 30 december 1948. Enligt detta brev äger innehavare
av distriktslantmätartjänst å förutvarande lönestat, vilken den 1
januari 1948 tillträtt ordinarie befattning eller befattning å övergångsstat
inom lantmäteriets distriktsorganisation, uppbära övergångsvis utgående
barntillägg med nio kronor för månad för varje på grund av försörjningsplikt
underhållet barn, för vilket han omedelbart före den 1 januari 1948
ägt åtnjuta förhöjning av dyrtidstillägg enligt kungörelsen 1923: 265.

Revisorernas uttalande. I anledning av ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag
om lönetillägg efter barnantal till statliga in. fl. befattningshavare uttalade
1937 års riksdag, att denna fråga sammanhängde med det stora
problemkomplexet om det allmännas möjligheter över huvud att främja
familjebildningen och berörde allenast en del av den betydelsefulla frågan
om utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga
och andra. Sistnämnda spörsmål borde upptagas till övervägande i ett sammanhang
och därvid behandlas med hänsyn till befolkningen i dess helhet.

Detta riksdagens uttalande uppfattades under förarbetena till 1939 års

— 166 —

lönereglering närmast som ett avståndstagande från tanken på att behovsprincipen
skulle tillämpas inom det statliga lönesystemet. I enlighet härmed
föreslogs i 1938 års löneregleringsproposition, att de inom dyrtidstillläggets
ram utgående barntilläggen skulle i princip upphöra. Då emellertid
ett omedelbart borttagande av barntilläggen för befattningshavare med
flera barn skulle ha medfört den konsekvensen, att den med löneregleringen
åsyftade löneförbättringen skulle blivit obetydlig eller ingen alls och i
vissa fall till och med ha förbytts i en löneminskning, beslöto statsmakterna
en övergångsanordning, enligt vilken de, som omedelbart före övergången
den 1 juli 1939 till det nya lönesystemet uppburit barntillägg, bibehöllos
vid denna förmån enligt de dittillsvarande bestämmelserna och såvitt gällde
barn, för vilka tillägg tidigare utgått. Detta innebar, att barntillägget
alltjämt skulle utgå med 9 kronor i månaden t. o. in. det kalenderkvartal,
då barnet uppnådde 16 års ålder. Man utgick alltså från att tilläggen skulle
vara helt avvecklade den 1 april 1955. Genom 1947 års lönereglering har
icke stadgats någon inskränkning i rätten att övergångsvis behålla de barntillägg,
vartill rätt förelegat omedelbart före övergången till 1939 års avlöningsreglemente.

Flera befattningshavargrupper omfattades emellertid icke av 1939 års
lönereglering. För dem bibehöllos tidigare lönebestämmelser och, i den mån
de uppburo s. k. oreglerad avlöning, utgick dyrtidstillägg jämte barntillägg
enligt äldre grunder. Sådana befattningshavare ha alltså uppburit barntilllägg
även för barn födda efter år 1939. Vissa av dessa grupper ha efter år
1939 vid olika tidpunkter överförts å det för statens befattningshavare i
allmänhet gällande lönesystemet. Därvid ha de som regel medgivits rätt att
övergångsvis uppbära barntillägg för de barn, för vilka sådan rätt förvärvats
enligt de äldre bestämmelserna. Någon föreskrift om att tillägget skulle
upphöra den 1 april 1955 har ej meddelats. Tidpunkten för den slutliga
avvecklingen av de övergångsvis utgående barntilläggen har därigenom successivt
förskjutits. Beträffande distriktslantmätarna, för vilka lönereglering
genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1948, skulle sålunda barntilläggen icke
vara avvecklade förrän under år 1963. Om motsvarande övergångsanordning
genomfördes vid återstående löneregleringar, komma barntilläggen
icke att vara slutligt avvecklade förrän i bästa fall mot slutet av 1960-talet,
d. v. s. nära trettio år efter det barntilläggen i princip borttagits för befattningshavare
å det statliga lönesystemet.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har den år 1939 beslutade anordningen
med övergångsvis utgående barntillägg väsentligen tjänat syftet
att skydda befattningshavare med flera barn mot löneminskning vid övergång
till det då beslutade nya lönesystemet. Att riksdagen därvid skulle ha
avsett att denna övergångsanordning till följd av senare löneregleringar för
speciella grupper av befattningshavare skulle komma att utsträckas avsevärt
efter år 1955 förefaller knappast troligt. I fråga om landsfiskalerna
har någon sådan övergående förmån icke heller medgivits vid dessa befattningshavares
lönereglering år 1941. Det må även erinras om att 1947 års

167 —

lönereglering i motsats till 1939 års medförde icke obetydliga löneökningar
samt att försörjningsplikten mot barn numera lättats genom allmänna
barnbidrag och andra åtgärder. Slutligen må framhållas att utbetalning
och bokföring av barntillägg medför icke oväsentligt kameralt arbete.

På grund av vad ovan anförts anse revisorna, att det bör övervägas, huruvida
icke övergångsvis utgående barntillägg kunna helt bortfalla efter
den 1 april 1955 även för befattningshavargrupper, vilka överförts till reglerad
avlöning efter år 1939. I vart fall synes barntillägg icke böra ifrågakomma
vid framtida löneregleringar för befattningshavargrupper, vilka
ännu icke överförts till 1947 års lönesystem.

§ 23.

Anmärkningsarvode till advokatfiskal vid hovrätt.

Kontrollen över stämpelbeläggning av handlingar enligt förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften ankommer å hovrätterna. Till
hovrätt skall på grund härav insändas renoverat exemplar av underrätts
protokoll över lagfarter, inteckningar, inskrivningar, äktenskapsförord, bouppteckningar
och testamenten, som vid domstolen bevakas, samt avhandlingar
om lösöreköp. Härvid skola fogas de med nr 2 märkta delarna av de
dubbla beläggningsstämplar, med vilka de till protokollen hörande handlingarna
blivit försedda.

Stämpeldelarna skola i hovrätterna granskas och med underrättsprotokollen
eller dagböckerna jämföras av den eller de tjänstemän, som enligt
arbetsordningen fått berörda arbete sig ålagt. För alla under ett år avlämnade
protokoll och dagböcker bör granskningsarbetet vara avslutat senast
inom utgången av nästföljande år.

Där efter anmärkning vid granskningen högre stämpelbelopp än vid handlings
stämpelbeläggande kommit statsverket till godo, utgår enligt 53 § 2
mom. stämpelförordningen anmärkningsarvode å skillnaden med 15 procent
t. o. in. ett årligt anmärkt belopp av 12 000 kronor och med 5 procent för belopp
därutöver. Arvodet tillfaller advokatfiskalen, där granskningen verkställts
av denne, men fördelas eljest lika mellan honom och den tjänsteman,
som verkställt granskningen.

Enligt 64 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola
vidare redovisning av stämpel för i förordningen avsedda handlingar samt
granskning av sådan redovisning äga rum på sätt i stämpelförordningen
stadgas beträffande där avsedda, till domstol ingivna handlingar. Vad om
sådan granskning gäller skall äga motsvarande tillämpning i avseende å beskattningsmyndighets
beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift
eller återvinning av fastställd skatt. För kontroll av gåvodeklarations stämpelbeläggning
har länsstyrelse att efter utgången av varje kalenderkvartal
till vederbörande hovrätt insända avskrift av länsstyrelsens protokoll i
ärenden angående gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt jämte deklarationer

— 168

och andra handlingar ävensom med nr 2 betecknade delar av de dubbla beläggningsstämplarna.
Efter granskning inom hovrätten skola deklarationerna
och övriga handlingar återställas till länsstyrelsen.

Stämpelgranskningen verkställes vid Svea hovrätt av advokatfiskalen (lönegrad
Ca 27) och vid övriga hovrätter av hovrättssekreteraren, vilken tilllika
fungerar som advokatfiskal.1 Hovrättssekreterartjänsterna äro placerade
i lönegraden Ca 29; befattningen vid Göta hovrätt är dock uppförd å
övergångsstat i lönegraden Ca 30.

Under budgetåren 1945/46—1948/49 ha i anmärkningsarvode till advokatfiskaler
eller motsvarande tjänstemän på grund av anmärkningar vid
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten
för övre Norrland utgivits följande belopp:

Budgetår	Svea hovrätt kr.	Göta hovrätt kr.	Hovrätten över Skåne och Blekinge kr.	Hovrätten för övre Norrland kr.	Summa kr.
1945/46 ....................	1 962	7 356	2 723	689	12 730
1946/47 ....................	5 728	3 516	5 951	666	15 861
1947/48 ....................	10 803	12 330	3 968	63	27 164
1948/49 ....................	3 408	3 354	1 146	—	7 908
Medeltal för månad kronor . .	456	553	287	40	—

Av intresse är att undersöka, vilken bruttoinkomst som i statstjänsten
med hänsyn till utgående anmärkningsprovision i genomsnitt kan utgå för
advokatfiskalsbefattning eller motsvarande befattning med angivna arbetsuppgifter.
Följande sammanställning upptager för var och en av Svea och
Göta hovrätter samt Skånska hovrätten dels beloppet av den månadslön, beräknad
efter lägsta löneklassen, som enligt löneplan utgår för berörda befattningar,
dels den genomsnittliga månadsinkomsten av under de senaste
fyra åren utbetalad anmärkningsprovision. I tablån har jämförelse verkställts
med löneläget för vissa befattningar i domarkarriären. Framhållas
bör att anmärkningsarvodet givetvis icke behöver ha uppburits av vederbörande
advokatfiskal respektive hovrättssekreterare personligen utan kan
ha till viss del utgått till biträdande granskare.

		Genomsnittlig		Månadslön för
	Månadslön (lägsta löne-klassen)	månadsin-komst av anmärknings-arvoden	Total månads- inkomst	Hov-rättsråd (Ca 33)	Lagman (Co 14)
Svea hovrätt (Ca 27).........	1 119	456	1575	1438	1 794
Göta hovrätt (Ca 29)........	1 158	553	1 711	1 370	1 794
Skånska hovrätten (Ca 29)....	1 158	287	1 445	1 370	1 794

1 Före rättegångsreformens genomförande fanns även vid Göta hovrätt en särskild befattning
som advokatfiskal. Densamma har emellertid numera sammanslagits med hovrättssekreterartjänsten.

169 —

Frågan om en reglering av advokatfiskalernas löneställning upptogs första
gången av allmänna civilförvaltningens lönenämnd i anslutning till förberedelserna
till löneregleringen för statsdepartement och centrala verk i början
av 1920-talet. Lönenämnden uttalade sig i ett den 9 november 1923 avgivet
utlåtande för ett avskaffande av ifrågavarande anmärkningsarvoden
under påpekande av att advokatfiskalerna därigenom vore betydligt gynnsammare
ställda än övriga befattningshavare i motsvarande lönegrad. Därest
i enlighet med den uppfattning rörande extra inkomster i tjänsten, som
på senare tid kommit till uttryck, även advokatfiskalernas anmärkningsarvoden
skulle bortfalla, ansåge lönenämnden dock att med den tjänsteställning,
advokatfiskalerna intoge, en uppflyttning i lönegrad av dessa befattningar
finge anses befogad.

I statsverkspropositionen till 1925 års riksdag framhöll vederbörande departementschef,
att med hänsyn till den indragning av anmärkningsprovision,
som under senaste tiden skett för tjänstemän inom andra grenar av
statsförvaltningen, det låge närmast till hands att i enlighet med lönenämndens
förslag även indraga anmärkningsarvodet för advokatfiskalerna i hovrätterna.
Spörsmålet härom hade dock kommit i ett annat läge, sedan 1924
års statsrevisorer ifrågasatt, om icke med hänsyn till den stora balansen
ogranskade räkenskaper i riksräkenskapsverket det borde övervägas att
återinföra rätt för den reviderande personalen därstädes att uppbära anmärkningsarvode.
Då advokatfiskalernas arbete i viss mån vore jämförbart
med det arbete riksräkenskapsverkets revisorer utförde, ansåg sig departementschefen
icke kunna taga definitiv ställning till lönenämndens
förslag. Försiktigheten syntes därför bjuda, att frågan om anmärkningsarvodets
avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke löstes, förrän
spörsmålet om provisionens återinförande i riksräkenskapsverket blivit avgjort.
I avvaktan härå borde advokatfiskalerna bibehållas i dåvarande lönegrad.

Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovisionen
vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Under § 29 i sin år 1935 avgivna berättelse upptogo revisorerna till behandling
frågan om anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.
I sitt uttalande erinrade revisorerna, att en av de grundläggande principerna
vid genomförandet av de senaste löneregleringarna inom den civila
statsförvaltningen varit avskaffandet av sportelsystemet. Bestämmelserna
om upphävande av rätt till anmärkningsarvode hade emellertid icke ansetts
tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärkningsarvoden. Revisorerna
ansågo emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att längre bibehålla förmånen
av anmärkningsarvode åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Över revisorernas ifrågavarande uttalande avgåvos utlåtanden av statskontoret,
riksräkenskapsverket och samtliga hovrätter. Statskontoret förklarade
sig i princip dela revisorernas uppfattning om sportelinkomsternas
olämplighet såsom avlöningsform men framhöll, att i förevarande fall vissa
särskilda omständigheter förelåge, som kunde framkalla tveksamhet om
lämpligheten av att avskaffa anmärkningsarvodet. Ämbetsverket förordade,

170 —

att frågan skulle upptagas i ett större sammanhang, men ansåg det böra
utan avvaktan härpå övervägas att revidera grunderna för anmärkningsarvodets
bestämmande i syfte att i vidare mån än som då vore fallet begränsa
den utgående ersättningen.

Riksräkenskapsverket anslöt sig likaledes till revisorernas uppfattning
att sportelinkomster av nu ifragavarande slag principiellt borde utmönstras
ur det statliga avlöningssystemet. Borttagandet av advoktafiskalernas anmärkningsarvoden
borde enligt verkets uppfattning ske först i samband med
den ändring av deras löneförmåner, som kunde antagas komma att äga rum
vid införandet i vidgad omfattning av muntligt förfarande inför hovrätt. I
avbidan därpå förordade jämväl riksräkenskapsverket maximering av anmärkningsarvodet
till vissa för år angivna belopp.

Svea hovrätt ansåg övervägande skäl tala för bibehållande av advokatfiskalernas
anmärkningsarvode men ansåg en revision påkallad av grunderna
för arvodets bestämmande, varigenom borde förebyggas, att upptäckten
av en eller annan enstaka felaktighet, avseende betydande värden,
medförde en oskälig stegring av arvodet.

Göta hovrätt ifrågasatte, om en indragning av advokatfiskalernas anmärkningsarvode
stode i överensstämmelse med statsverkets ekonomiska intresse.

Skånska hovrätten framhöll, att anmärkningsarvodet till advokatfiskalerna
i kanske högre grad än vad eljest vore fallet i fråga om sportler hade
karaktären av en växlande, av tillfälligheterna beroende inkomstkälla. Även
om det kunde antagas, att rätten till anmärkningsarvode i viss mån utgjorde
en sporre för vederbörande att fullgöra stämpelgranskningen med särskild
omsorg och noggrannhet, utginge hovrätten från att granskningsmannen,
oavsett den belöning, som provisionen kunde innebära för honom, skulle
med nit och intresse fullgöra sin tjänsteplikt. Därjämte undginge han genom
anmärkningsarvodets borttagande att komma i en skev ställning och
möjligen kunna misstänkas för att ha pressat fram en anmärkning för egen
vinnings skull.

Samtliga hovrätter framhöllo, att ett borttagande av anmärkningsarvodet
skulle nödvändiggöra en uppflyttning i lönegrad av advokatfiskalerna.

1936 års riksdag, som med hänsyn till vad i ärendet anförts fann lämpligt
att frågan gjordes till föremål för närmare övervägande, anhöll i skrivelse
nr 339, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om bibehållande
av till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvode.
Någon ändring i föreskrifterna på hithörande område har dock icke
kommit till stånd.

Revisorernas uttalande. En av de ledande principerna vid de senaste löneregleringarna
har varit en strävan att avskaffa sportelsystemet. Sedan i samband
med de nyligen genomförda löneregleringarna för landsfiskaler, häradsskrivare,
lantmätare m. fl. rätten till sportler för ifrågavarande befattningshavare
borttagits, kvarstår numera inom det statliga förvaltningsområdet
advokatfiskalernas i hovrätterna anmärkningsarvode såsom den enda
mera betydande avlöningsförmånen av förevarande slag.

— 171 —

Som den lämnade redogörelsen utvisar har frågan om anmärkningsarvodets
avskaffande ansetts kunna upptagas till övervägande först vid den omprövning
av advokatfiskalernas ställning och arbetsuppgifter, som eventuellt
vore att förvänta i anslutning till ett ifrågasatt införande av vidgat muntligt
förfarande inför hovrätt. Sedan i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen
ifrågavarande spörsmål fått sin lösning utan att i samband
därmed någon omprövning av advokatfiskalernas ställning kommit till stånd,
kunna revisorerna icke finna, att numera anledning föreligger för uppskov
med avgörandet av frågan om bibehållande av advokatfiskalernas anmärkningsarvode.
Förutsättningarna härför förefalla revisorerna tvärtom desto
gynnsammare som genom den nya rättegångsbalken advokatfiskalernas arbetsuppgifter
i så måtto förändrats att den advokatfiskalerna tidigare åvilande
åtalsplikten mot tjänste- och ämbetsmän numera upphört samt överflyttats
å de allmänna åklagarmyndigheterna. Till följd härav ankommer
det numera i Svea hovrätt på advokatfiskalen och i övriga hovrätter på hovrättssekreteraren
i dennes egenskap av advokatfiskal i huvudsak enbart att
fullgöra stämpelgranskning ävensom vissa därmed sammanhängande göromål.
Revisorerna vilja härjämte särskilt framhålla de nackdelar, som sammanhänga
med att anmärkningsarvodena till sin karaktär utgöra en synnerligen
varierande och av tillfälligheterna beroende inkomstkälla. Det må ock
erinras om att tidigare från hovrättshåll vitsordats de olägenheter, som ur
tjänstesynpunkt kunna vara förenade med denna provisionsform. Vid en
jämförelse med de arbetsuppgifter och det ansvar, som åvila exempelvis ett
hovrättsråd, förefaller det vidare föga rimligt att å advokatfiskalstjänsten,
respektive hovrättssekreterar-advokatsfiskalsbefattningarna skall kunna
uppnås en genomsnittsinkomst, som måhända överstiger löneläget för hovrättsråd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anse revisorerna, att frågan om en
indragning av advokatfiskalernas anmärkningsarvoden bör upptagas till omprövning.
Revisorerna förutsätta emellertid, att borttagandet av anmärkningsarvodet
icke föranleder utökning av den personal, som har att taga befattning
med ifrågavarande arbetsuppgifter.

§ 24.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.

I enlighet med instruktionen för riksräkenkapsverket ha revisorerna från
ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Redogörelserna omfatta resultaten av dels den ordinarie uppbörden av preliminär
A-, B- och C-skalt under uppbördsåret 1948—1949 (tab. 1) samt
under första hälften av upphördsåret 1949—1950, dels den ordinarie uppbörden
av kvarstående skatt enligt 1948 års taxering. Vidare ha redogörelser
lämnats för dels restindrivningen för varje särskilt utmättningsmansdistrikt
beträffande 1944—194G års kronoutskylder och 1947—1948 års preliminiära
R- och C-skatt t. o. in. utgången av år 1948, dels restindrivningen

Tabell 1.

Under uppbördsterminerna uppbördsåret 1948—1949 influten preliminär A-, B- och C-skatt, restförd B- och C-skatt och för samma uppbördsår

kvarstående och överskjutande preliminär skatt.

Län	Influten preliminär skatt	Restförd preliminär skatt	Summa gottskriven preliminär skatt	Kvar- stående skatt1	Över- skjutande preliminär skatt1
Prel. A-skatt	Prel. B- och C-skatt	Sa prel. skatt	Prel. B- och C-skatt
Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad		324,76	45	384,99	53	709,75	15,40	2	725,15	141,14	56,60
Stockholms	län.....	116,59	67	56,05	32	172,64	2,58	1	175,22	37,01	12>4
Uppsala	» .....	34,07	57	24,88	42	58,95	0,66	1	59,61	14,54	3,61
Södermanlands	» .....	52,20	62	31,53	37	83,73	0,60	1	84,33	16''03	5,54
Östergötlands	» .....	83,36	59	56,42	40	139,78	1,03	1	140,81	28^56	9,52
Jönköpings	» .....	57,09	60	37,14	39	94,23	0,84	1	95,07	24,78	8,19
Kronobergs	» .....	25, 44	61	16,11	38	41,55	0,33	1	41,88	10,78	3,75
Kalmar	» .....	40,96	57	29,63	42	70,59	0,63	1	71,22	17,41	G,75
Gotlands	» .....	9,52	61	5,97	38	15,49	0,17	1	15,66	6,04	l''04
Blekinge	» .....	30,75	68	14,12	31	44,87	0,48	1	45,35	9,98	3,08
Kristianstads	» .....	43,24	55	34,37	44	77,61	0,79	1	78,40	20,88	642
Malmöhus	».....	154,89	52	139,63	47	294,52	2,88	1	297,40	65,86	22’60
Hallands	» .....	29,62	52	26,25	47	55,87	0,46	1	56,33	13,99	6,17
Goteborgs o. Bohus » .....	170,26	49	163,43	48	333,69	9,49	3	343,18	67,51	25^37
Alvsborgs	!>.....	78,30	57	57,72	42	136,02	0,87	1	136,89	30,88	10,84
Skaraborgs	» .....	41,32	57	30,18	42	71,50	0,57	1	72,07	18,35	5,77
Värmlands	» .....	60,75	55	48,60	44	109,35	0,84	1	110,19	22,78	9| 08
Örebro	» .....	62,90	60	40,09	39	102,99	0,89	1	103,88	22,73	8,62
Västmanlands	» .....	52,32	58	36,77	41	89,09	0,60	1	89.69	16,17	4,82
Kopparbergs	» .....	56,49	52	51,94	47	108,43	0,73	1	109,16	21,01	12,16
Gävleborgs	1> .....	64,62	60	42,32	39	106,94	0,99	1	107,93	22,78	8,56
Västernorrlands	» .....	67,00	61	42,43	38	109,43	1,25	1	110,68	28,39	944
Jämtlands	» .....	26,63	62	15,32	36	41,95	0,65	2	42,60	11,24	4,78
Västerbottens	» .....	41,21	61	25,62	38	66,83	1,04	1	67,87	16,07	7,n
Norrbottens	».....	52,89	63	29,64	35	82,53	1,38	2	83,91	18,35	5,77
	Hela riket	1 777,18	55	1441,15	44	8 218,33	46,15	1	8 264,48	703,26	257,73

Uppgifterna äro approximativa i ett par fall, där vid tabellens uppgörande slutliga uppgifter icke kunnat erhållas.

— 173 —

Tabell 2.

Redogörelse tör resultatet av restindrivningen fr. o. m. den 1 sept. 1948 t. o. m. den 31 aug. 1949
beträffande äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt).

Län	Oredovisat 1 sept. 1948	Influtet sept. 1948— aug. 1949	Avkortat o. av-skrivet sept. 1948—aug. 1949	Oredovisat 1 sept. 1949
Kronor	Kronor	% av ored. 7.-48	Kronor	% av ored. 7.-48	Kronor	% av ored. 7.-48
Stockholms stad		16 574 434	3 285 035	20	5 255 740	32	8 033 659	48
Stockholms	län.....	7 793 065	2 409 009	31	2 258 749	29	3125 307	40
Uppsala	».....	978 585	497 468	51	289 406	30	191 711	19
Södermanlands	9 .....	1 329 256	567 675	43	457 796	34	303 785	23
Östergötlands	».....	2 695 520	1 099 233	41	509 893	19	1 086 394	40
Jönköpings	» .....	1 047 337	530 248	51	313 035	30	204 054	19
Kronobergs	».....	222 284	122 564	55	71 676	32	28 044	13
Kalmar		1 058 251	468 149	44	263170	25	326 932	31
Gotlands	».....	175 617	76 578	44	55 964	32	43 075	24
Blekinge	» .....	1 046 970	454 654	43	252 549	24	339 767	33
Kristianstads	it .....	691 564	297 534	43	150 369	22	243 661	35
Malmöhus	» .....	3 258 499	1 079 388	33	1129177	35	1 049 934	32
Hallands	» .....	564 726	235 888	42	136 429	24	192 409	34
Göteboras o. Bohus * .....	6 472 261	2 222 515	34	1 944 319	30	2 305 427	36
Älvsborgs	».....	1 436 654	627 147	44	345 072	24	464 435	32
Skaraborgs	» .....	686 324	310 463	45	150 496	22	225 365	33
Värmlands	» .....	2 317 511	955 602	41	603 438	26	758 471	33
Örebro	».....	2 220 700	872 847	39	685 676	31	662 177	30
Västmanlands	» .....	2 634189	945 037	36	626 057	24	1 063 095	40
Kopparbergs	» .....	2 621 760	773 232	29	564 421	22	1 284 107	49
Gävleborgs	» .....	1 399 789	662 572	47	435 085	31	302 132	22
Västernorrlands	».....	2 386 779	979 584	41	568 249	24	838 946	35
Jämtlands	» .....	795 497	397 112	50	284 749	36	113 636	14
Västerbottens	» .....	1 524 915	522 744	34	386 626	26	615 545	40
Norrbottens	» .....	4 389 919	1153122	26	912 051	21	2 324 746	53
	Hela riket	66322 406	21545400	33	18 650192	28	26126 814	89

fr. o. in. den 1 september 1948 t. o. m. den 31 augusti 1949 beträffande 1941
—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt (tab. 2).

Av redogörelserna framgår, att av under uppbördsterminerna uppbördsåret
1948—1949 sammanlagt influten preliminärskatt, 3 218 miljoner kronor,
utgjorde 1 777 miljoner kronor (55 procent) preliminär A-skatt och
1 441 miljoner kronor (45 procent) preliminär B- och C-skatt. Av den sammanlagt
debiterade preliminära B- och C-skatten, 1 487 miljoner kronor,
restfördes 46 miljoner kronor. I sistnämnda belopp ingå emellertid bl. a. 5,7
miljoner kronor, som omedelbart avkortats på grund av jämkning i Göteborgs
stad efter utgången av den andra uppbördsterminen under uppbördsåret.

För uppbördsåret 1947—1948 gottskrevs statsverket preliminärskatt till
ett sammanlagt belopp av icke fullt 2 937 miljoner kronor. Enligt 1948 års
taxering uppgick den för ifrågavarande uppbördsår kvarstående skatten till
854 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten till 201 miljoner
kronor. Den för uppbördsåret 1948—1949 (1949 års taxering) kvarstående
skatten beräknas uppgå till omkring 703 miljoner kronor och
den överskjutande preliminära skatten till omkring 258 miljoner kronor
(tab. 1).

— 174 —

Av äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46
års värnskatt) voro den 1 september 1948 något mer än 66 miljoner kronor
oredovisade och vid utgången av augusti 1949 omkring 26 miljoner kronor.
Av det redovisade beloppet, 40 miljoner kronor, ha något mer än 21 miljoner
kronor influtit och icke fullt 19 miljoner kronor avkortats eller avskrivits.
I detta sammanhang må erinras om att under tidsperioden september

1947— augusti 1948 inflöto beträffande samma års skatter i det närmaste
43 miljoner kronor och avkortades eller avskrevos 31 miljoner kronor.

Revisorernas uttalande. Såsom ovan framhållits, inflöt under uppbördsåret

1948— 1949 preliminär skatt till ett sammanlagt belopp av 3 218 miljoner
kronor. Av detta belopp utgjorde 55 procent preliminär A-skatt och 45 procent
preliminär B- och C-skatt. Motsvarande procenttal för närmast föregående
uppbördsår voro 58 respektive 42 procent. En procentuell ökning
bär sålunda ägt rum beträffande uppbörden av den preliminära B- och Cskatten
jämfört med den preliminära A-skatten under det sistförflutna uppbördsåret.
Den främsta anledningen till denna ökning torde, enligt vad revisorerna
inhämtat, vara att finna i en betydande inkomstökning från inkomståret
1945 till inkomståret 1946 beträffande inkomst av jordbruksfastighet
samt av rörelse, för vilka förvärvskällor som regel preliminär B-skatt
utgår. Detta har nämligen haft till följd, att den preliminära B-skatt, som
med ledning av 1947 års taxering debiterats för uppbördsåret 1948—1949,
uPPgått till väsentligt större belopp än den skatt, som debiterats för närmast
föregående uppbördsår, då 1946 års taxering legat till grund för debiteringen.

Den förbättrade relationen mellan preliminär och slutlig skatt för det
senaste uppbördsåret jämfört med det närmast föregående torde delvis sammanhänga
med att under januari och i viss utsträckning även under februari
1947, innan skattetabeller hunnit utsändas, löneavdrag i fråga om löntagare
verkställdes med allenast 10 procent samt att under år 1947 löneavdrag
beträffande ackordsersättning till stor del skett med 10 procent i
stället för enligt skattetabell. Till det förbättrade resultatet av uppbörden
torde även ha bidragit den ökade insikt, de skattskyldiga uppenbarligen förvärvat
om de åtgärder, som av den enskilde skattebetalaren kunna vidtagas
för undvikande av kvarstående skatt, såsom avgivande av preliminär självdeklaration,
begäran om förhöjt löneavdrag för täckande av ökad skatt som
föranledes av biinkomster, makars sambeskattning m. m.

Vad resultatet av indrivningen av äldre skatter beträffar, synes detta revisorerna
oväntat gott med hänsyn till de rekommendationer, som av såväl
Kungl. Maj :t som finansdepartementet lämnats skattemyndigheterna i syfte
att i viss utsträckning åstadkomma mildare indrivningsåtgärder beträffande
äldre restantier.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom, har på sina håll preliminär
B-skatt såväl med som utan löneavdrag i viss omfattning påförts
skattskyldiga, vilka utan olägenhet kunnat betala preliminär A-skatt. Revisorerna
vilja med anledning härav erinra om vikten av att preliminär A-skatt

- 175

alltid uttages, då förutsättning därtill föreligger, samt att, när preliminär
B-skatt påföres, möjligheten av att sådan skatt uttages genom löneavdrag
göres till föremål för noggrann prövning.

Med hänsyn till den pågående översyn av gällande uppbördssystem, vilken
verkställes av 1949 års uppbördssakkunniga och vilken främst syftar till
en prövning av möjligheterna att utsträcka skyldigheten att vidkännas löneavdrag
till att gälla även inkomst av korttidsanställning och av bisysslor,
ha revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå på frågan om uppbördssystemets
effektivitet eller andra med uppbördssystemet sammanhängande
spörsmål. Revisorerna ha därför i förevarande sammanhang inskränkt sig
till att fästa uppmärksamheten på följande speciella förhållande. Sedan det
av Kungl. Maj :t den 14 december 1917 utfärdade uppbördsreglementet den
1 januari 1947 ersatts med den av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
uppbördsförordningen, äger Kungl. Maj :t icke längre medgiva befrielse från
skyldighet att erlägga efter nyssnämnda tidpunkt påförda restavgifter. Enligt
vad revisorerna inhämtat, ha alltsedan uppbördsförordningens ikraftträdande
ett antal ansökningar om sådan befrielse ingivits till Kungl. Maj :t»
i vilka åberopats särskilda omständigheter för att befrielse rimligen bort
medgivas. Med hänsyn härtill synes det revisorerna angeläget, att Kungl.
Maj:t, så snart ske kan, bemyndigas att medgiva befrielse från erläggande
av restavgift, när särskilda skäl därför föreligga.

§ 25.

Vikariatslöneförordnanden å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande
slutstadiet i reglerad befordringsgång.

Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordringsgång
för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, den s. k. befordringskungörelsen,
skall för tingsmeriterade och därmed jämställda amanuenser
tillämpas följande befordringsgång, nämligen lönegrad Cf 19 under
ett år, lönegrad Ce 22 under två år och lönegrad Ce 23 under två år, varefter
befordran till lönegrad Ce 24 sker. För övriga amanuenser omfattar befordringsgången
lönegrad Cf 17 under ett och ett halvt år, lönegrad Ce 20 under
två år, lönegrad Ce 22 under två år och lönegrad Ce 23 under två år, varefter
befordran likaledes till lönegrad Ce 24 sker. För biträdespersonal skall enligt
samma kungörelse tillämpas följande befordringsgång, nämligen lönegrad
Cf 4 under ett och ett halvt år och lönegrad Ce 6 under ett år, varefter
befordran till lönegrad Ce 8 sker.

Erinras må i detta sammanhang, att 1944 års personalutredning i sitt den
17 september 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 66) angående reglering
av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen
föreslog, att biträdespersonalens befordringsgång skulle utsträckas ytterligare
och omfatta jämväl nuvarande lönegrad Ca 8, som automatiskt skulle
uppnås efter tillhopa sju års anställningstid. Till vad personalutredningen

— 176 —

härutinnan föreslog lämnade statsmakterna sitt bifall (1947 års statsverksproposition,
bilaga 2; r. skr. nr 56). I huvudsak av budgettekniska skäl kom
emellertid, såsom av det föregående framgår, vid den slutliga utformningen
av bestämmelserna den automatiska befordringsgången för biträdespersonalen
att stanna vid lönegrad Ce 8. På grund härav tillämpas f. n. det förfaringssättet,
att vederbörande myndigheter i sina anslagsäskanden för visst
budgetår i förekommande fall hemställa om inrättande av erforderligt antal
ordinarie kontorsbiträdestjänster för sådana extra ordinarie biträden som
vid budgetårets ingång beräknas komma att ha fullgjort sju års tjänstgöring
hos staten.

Frågan om den icke-ordinarie personalens ställning i anslagstekniskt avseende
har upptagits till behandling av särskilda sakkunniga, vilka den 15
december 1948 avgivit en promemoria angående de civila avlöningsstaternas
uppställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde beträffande de
icke-ordinarie tjänstemännen •— till den del de ingå i den fasta verksorganisationen
— förfaras på samma sätt som nu sker med de ordinarie, d. v. s.
deras antal och lönegradsplacering borde redan vid budgetbehandlingen fixeras
samt härav föranledda avlöningskostnader utgå från en förslagsvis
betecknad post. All extra ordinarie personal skulle sålunda i princip uppföras
på personalförteckning, varvid såsom alternativt förslag förutsatts,
att befordringsgången för biträdespersonal automatiskt skulle leda fram
till lönegrad Ca 8. Promemorian har varit föremål för remissbehandling
men ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts framställning till riksdagen.

Beträffande amanuens- och biträdespersonalen må vidare framhållas, att
möjlighet beretts vederbörande till snabbare befordringsgång än enligt ovannämnda
normalschema genom föreskrifterna i 9 § befordringskungörelsen,
som lyder:

Genom stadgandena i denna kungörelse sker icke inskränkning i tjänstemans
rätt att söka och erhålla tjänst, som på grund av instruktionsföreskrift
i vederbörlig ordning ledigförklarats.

Befordringskungörelsen innehåller icke några speciella föreskrifter angående
vikariatslöneförordnanden i vidare mån än vad som analogivis må
kunna utläsas av nyss återgivna stadgande. Generella bestämmelser härutinnan
äro meddelade i 8 § 1 mom. andra och tredje styckena statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar). Ifrågavarande bestämmelser äro av följande
lydelse.

Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att uppehållas
på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd, skall,
så framt icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda
beslutit, vikariatslöneförordnande snarast möjligt meddelas å tjänsten.
Kungl. Maj :t må jämväl eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela
vikariatslöneförordnande å tjänst av angivna slag eller medgiva, att sådant
förordnande må meddelas.

Vikariatslöneförordnande skall, om ej annat följer av beslut eller bestämmelser,
som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av vederbörande myndighet, meddelas i den ordning, i före -

— 177

kommande fall efter kungörande till ansökning, som är stadgad för tillsättande
av den tjänst förordnandet avser. Vikariatslöneförordnande må icke
meddelas annan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet
avser och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet. Ifrågakommer
till sådant förordnande annan än den, som innehar i reglementet avsedd
lönegradsplacerad tjänst, skall han i stället anställas som extra tjänsteman
med placering i lönegrad med samma ordningsnummer, som gäller för den
uppehållna tjänsten.

Enligt 1. punkten första stycket första meningen av de till 6 § tilläggsbestämmelserna
till Saar (TB) fogade anvisningarna — vilken föreskrift
med oförändrat innehåll upptagits från Kungl. Maj :ts cirkulär den 29 juni
1945 (nr 518) angående begränsning av vikariatsförordnanden m. m. —
åligger det statsmyndigheterna att begränsa meddelandet av vikariatsförordnanden
till vad som erfordras för arbetets behöriga gång. I 1. punkten
andra stycket sagda anvisningar heter det vidare.

För sådana fall där de göromål, som icke utövas av vederbörande tjänstinnehavare,
kunna åläggas tjänsteman i lägre lönegrad i dennes innehavande
tjänst, är det för undvikande av onödiga kostnader av vikt att tillse,
att sådant åläggande men ej vikariatsförordnande meddelas. Inom reglerad
befordringsgång är användningen av de i olika lönegrader placerade tjänsterna
i princip beroende av den tid, under vilken tjänstemannen tidigare
haft anställning, men icke av göromålens art. Härav följer, att tjänsteman
inom reglerad befordringsgång i allmänhet bör kunna i innehavande tjänst
åläggas sådana göromål, som eljest skulle hava fullgjorts av innehavaren
av annan tjänst inom befordringsgången eller av ordinarie tjänst med motsvarande
arbetsuppgifter. Där fråga är om göromål av sådan art, att de
regelmässigt böra fullgöras av innehavare av tjänst i den högsta inom befordringsgången
förekommande lönegraden eller av motsvarande ordinarie
tjänst, bär likväl hinder icke möta att, under iakttagande av förut angivna
allmänna begränsningar, meddela vikariatsförordnande för tjänsteman inom
befordringsgången, så framt han ej är aspirant. Vikariatslöneförordnande
å ordinarie tjänst med arbetsuppgifter motsvarande dem, som ankomma på
tjänsteman inom reglerad befordringsgång, bör under den förutsättning, som
nyss angivits, och med tillämpning av de grunder, som gälla för befordran
till ordinarie tjänst, kunna meddelas jämväl tjänsteman inom reglerad befordringsgång,
dock icke aspirant.

I detta sammanhang må nämnas, att i en av chefen för finansdepartementets
löne- och pensionsavdelning, kanslirådet F. Ericson i allmänna bokhandeln
utgiven handbok med kommentarer till de statliga avlöningsförfattningarna
(andra upplagan; daterad i mars 1949) har den i 1. punkten
andra stycket anvisningarna till 6 § TB intagna föreskriften om vikariatslöneförordnande
å ordinarie tjänst motsvarande slutstadiet i den reglerade
befordringsgången särskilt berörts. Kommentaren — som icke återfinnes i
handbokens första upplaga — har följande lydelse.

Av 1. punkten andra stycket anvisningarna till 6 § TB följer, att tjänsteman
inom reglerad befordringsgång endast i sällsynta undantagsfall kan
erhålla vikariatslöneförordnande eller annat vikariatsförordnande å ordinarie
tjänst motsvarande slutstadiet i den reglerade befordringsgången; ett
sådant undantagsfall kan förligga då amanuens med rent administrativt ar 12—M81M.

Rea. berättelse ring. statsverket år 1''Jtii). I.

— 178 —

bete förordnas bestrida befattning förenad med direkt ekonomiskt ansvar.
Emellertid har Kungl. Maj:t meddelat vikariatslöneförordnande för amanuens
även i vissa andra fall, då amanuens fullgör göromål å tjänst i lönegraden
Ca 24. Därvid har först tillsetts, i vilken mån tjänster i denna lönegrad,
som äro vakanta eller vilkas innehavare äro lediga, motsvaras av
tjänstemän i lönegraden Ce 24. Återstår därefter någon Ca 24-tjänst, som
är vakant eller vars innehavare är ledig, har även amanuens med lägre lönegradsplacering
än Ce 24 ansetts kunna förordnas att mot vikariatsfön
uppehålla tjänsten.

Närmare uttalanden om vikariatslöneförordnande å tjänst i lönegrad Ca 8
göras icke i ovannämnda kommentarer. Här må emellertid anmärkas, att
detta spörsmål berörts i en byråskrivelse från inrikesdepartementet den 30
december 1947 till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vari framhålles
att sådant förordnande såsom regel icke bör tilldelas biträde, som ej med
avseende å tjänstgöringstid uppfyller villkoren för erhållande av tjänst i
lönegrad Ce 8. Beträffande biträde, som uppfyllt nämnda villkor och erhållit
sådan tjänst, torde enligt skrivelsen i allmänhet anledning icke föreligga
att meddela vikariatslöneförordnande å tjänst i Ca 8.

De uttalanden som återfinnas i anvisningarna till 6 § TB och, i än högre
grad, den tolkning härav som förfäktas i förberörda kommentarer synas i
förhållande till vad 1945 års lönekommitté härutinnan förutsatt innebära
en knappast åsyftad skärpning av reglerna rörande begränsning av vikariatsförordnande
för tjänsteman inom reglerad befordringsgång. I lönekommitténs
den 11 mars 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 23) med förslag till
statens allmänna avlöningsreglemente m. m., varom förhandlingar förts med
vederbörande personalorganisationer, framhålles sålunda bl. a. följande.

Vid avgörandet, huruvida i ett visst fall förutsättningarna för meddelande
av vikariatsförordnande äro för handen, böra enligt lönekommitténs mening
de principer fortfarande vara vägledande, som kommit till uttryck i
Kungl. Maj :ts cirkulär den 29 juni 1945, nr 518. Härav bör följa, att tjänsteman
inom en reglerad befordringsgång icke erhåller förordnande att vikariera
å högre tjänst inom samma befordringsgång, såvida ej uppehållandet
av den högre tjänsten föranleder, att särskilda, mera kvalificerade eller
ansvarskrävande göromål åläggas tjänstemannen eller fråga är om förordnande
av stadigvarande natur.

I saklig anslutning härtill utsäges under 4. punkten i Kungl. Maj :ts cirkulär
till statsmyndigheterna den 30 juni 1947 (nr 542) angående vissa anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden inom statsförvaltningen, att anvisningarna
och föreskrifterna i cirkuläret 1945: 518 alltjämt skola gälla,
varefter refereras lönekommitténs nyss återgivna uttalande om förutsättningarna
för meddelande av vikariat inom den reglerade befordringsgången.
Det framhålles vidare i 1947 års cirkulär, att statsmyndigheterna i sin verksamhet
böra beakta vad lönekommittén härutinnan uttalat.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit ha revisorerna funnit det vara
av intresse att undersöka, huru statsmyndigheterna i praktiken tillämpat
bestämmelserna om meddelande av vikariatslöneförordnanden, då det gällt

— 179 —

förordnanden å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande slutstadiet i den
reglerade befordringsgången. I sådant syfte har från ett sextiotal myndigheter
— statsdepartement, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och affärsdrivande
verk — införskaffats upplysning rörande

dels antalet tjänstemän som under tiden den 1 juli 1947—den 30 juni
1949 erhållit förordnande med vikariatslön å tjänst i lönegrad Ca 24 respektive
Ca 8 utan att ha fullgjort tjänstgöring i den omfattning som erfordras
för uppnående av slutlönegraden i respektive befordringsgångar,

dels ock, i den män vederbörande myndighet icke ansett sig böra meddela
vikariatslöneförordnanden å nämnda båda slag av tjänster, antalet icke tillsatta
sådana förordnanden under samma tidsperiod.

Av de inkomna svaren framgår, att av 33 myndigheter, hos vilka meddelande
av vikariatslöneförordnande å tjänster i lönegrad Ca 24 under ifrågavarande
tid varit aktuellt, ej mindre än 28 meddelat sådant förordnande åt
tjänstemän i lägre lönegrad inom den reglerade befordringsgången än Ce 24;
övriga fem myndigheter ha antingen ansett sig över huvud taget icke böra
meddela vikariatslöneförordnanden å tjänster i lönegrad Ca 24 eller ock meddelat
sådana förordnanden allenast åt tjänstemän som redan uppnått lönegrad
Ce 24. Anmärkas må, att i ett fall uppgivits, att förordnande å en tjänst
i Ca 24 meddelats av Kungl. Maj :t, samt att hos en myndighet, vilken i ett
fall meddelat förordnande å tjänst i Ca 24, samtidigt funnits tre vakanser
å dylika tjänster utan att vikariatslöneförordnanden meddelats.

Av 52 myndigheter, vilka under tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1949
haft att taga ställning till frågan om meddelande av vikariatslöneförordnande
å tjänster i lönegrad Ca 8, ha 15 myndigheter meddelat sådana förordnanden,
medan 37 icke ansett sig böra förordna vikarier å dylika tjänster.
Nämnas må emellertid att hos 9 av nyssnämnda 15 myndigheter praxis
i förevarande fall varit vacklande, i det att de i vissa fall förordnat å Ca 8-tjänster, i andra fall däremot icke. Hos de således tillhopa 46 myndigheter,
vilka helt eller delvis underlåtit att meddela vikariatslöneförordnande å ordinarie
kontor sbiträdestjänster, funnos vid utgången av budgetåret 1948/49
inemot 600 dylika tjänster som icke uppehöllos av vikarier, oaktat de ordinarie
innehavarna voro förordnade å högre tjänster eller åtnjöto tjänstledighet.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att flertalet av de tillfrågade
myndigheterna ansett sig oförhindrade att meddela vikariatslöneförordnande
å tjänster i lönegrad Ca 24, medan beträffande tjänster i lönegrad
Ca 8 förhållandet varit det motsatta.

I några av de inkomna svaren ha även berörts de skäl, som legat till
grund för myndigheternas ställningstagande till förevarande spörsmål.

Vad först gäller förordnande å tjänst i lönegrad Ca 24 har finansdepartementet
anfört hl. a. följande.

Beträffande tjänsterna i lönegrad Ca 24 har finansdepartementet tillämpat
den snäva regeln, att vikariatslöneförordnande å icke uppehållen ordinarie
tjänst meddelats endast i den mån antalet uppehållna tjänster i Ca 24

— 180

jämte antalet enligt reglerad befordringsgång tillsatta och uppehållna
tjänster i Ce 24 understigit det i personalförteckningen upptagna antalet
tjänster i Ca 24.

Patent- och registreringsverket har såsom skäl för meddelandet av sådant
förordnande uppgivit, att innehavarna av ämbetsverkets byråsekreterarbefattningar
hade att fullgöra vissa speciella arbetsuppgifter av mera kvalificerad
art än de, för vilka amanuenspersonal anlitades.

Ett tjugutal myndigheter ha berört de överväganden som legat till grund
för beslutet att icke förordna vikarier å ordinarie kontors bitr ädestjänster.
Några länsstyrelser ha härvidlag hänvisat till inrikesdepartementets
ovannämnda byråskrivelse den 30 december 1947. En del myndigheter
ha pekat på föreskrifterna i 8 § Saar och 6 § TB. Därutöver har
arbetsmarknadsstyrelsen särskilt omnämnt de tidigare omförmälda kommentarerna
till berörda stadganden. I andra fall har allenast hänvisats
till grunderna för den reglerade befordringsgången. Sålunda anför länsstyrelsen
i Värmlands län, att vid länsstyrelsen eller inom landsfiskalsorganisationen
icke funnits icke-ordinarie befattningshavare, som fullgjort tjänstgöring
under sammanlagt sju år och som på den grund kunnat ifrågakomma
till ordinarie tjänst eller enligt länsstyrelsens mening till vikariatslöneförordnande
å sådan tjänst. Liknande synpunkter ha framförts även av lantbruksstyrelsen
och överståthållarämbetet.

Enligt av socialstyrelsen lämnade uppgifter har styrelsen vid beräkning av
för varje budgetår erforderligt antal ordinarie kontorsbiträdestjänster gjort
åtskillnad mellan anslagsmässigt effektiva och anslagsmässigt ineffektiva
befattningar. Med den sistnämnda kategorien avsåge styrelsen sådana tjänster,
vilkas innehavare därjämte innehade antingen högre extra ordinarie
tjänst eller vikariatslöneförordnande å högre ordinarie befattning och därför
icke uppbure lön å kontorsbiträdestjänsten. Med de anslagsmässigt effektiva
befattningarna åter förstodes sådana, vilkas innehavare avlönades såsom
ordinarie kontorsbiträden. För innevarande budgetår hade Kungl. Maj :t
föreskrivit, att ur ordinarieposten icke finge utan Kungl. Maj :ts medgivande
bestridas kostnader för mer än ett visst antal av de å ordinarie stat uppförda
kontorsbiträdest j änsterna.

Socialstyrelsen anför vidare:

Med hänsyn till den av styrelsen tillämpade och av Kungl. Maj :t accepterade
metoden att skilja mellan de båda typerna ordinarie befattningar
av detta slag har styrelsen ansett sig förhindrad att tillsätta vikariatslöneförordnanden
å de tjänster, som äro anslagsmässigt ineffektiva. Styrelsen
skulle i annat fall kunna anställa en större personal än som avsetts.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att byggnadsstyrelsen uppgivit
att den i styrelsens avlöningsstat upptagna posten till avlöningar till
icke-ordinarie personal visat sig tillräcklig för avsett ändamål och att styrelsen
på grund härav icke behövt tillgripa förordnande med vikariatslön å
vakanta befattningar i Ca 8.

— 181 —

Vad å andra sidan angår de skäl, som föranlett vissa myndigheter att meddela
vikariatslöneförordnanden å tjänster i lönegrad Ca 8, må här särskilt
återgivas vad patent- och registreringsverket därom anfört.

De som erhållit förordnandena ha undantagslöst innehaft icke-ordinarie
befattning i 8:e lönegraden, och förordnandena ha därför icke föranlett
någon ökad kostnad för det allmänna. Innehavarna av de ordinarie kontorsbiträdesbefattningar,
varom här är fråga, ha erhållit extra ordinarie
högre biträdesbefattningar eller vikariatslöneförordnanden på sådana. Att
vikariatslöneförordnande på de ordinarie kontorsbiträdesbefattningarna meddelats,
ehuru detta ej med hänsyn till arbetet varit erforderligt, har berott på
att man därmed nått bäst överensstämmelse med de beräkningar, som legat
till grund för statsmakternas fördelning av avlöningsanslaget på anslag till
ordinarie tjänstemän och till icke-ordinarie personal.

Även krigsmaterielverket, som hittills icke meddelat vikariatslöneförordnande
å ordinarie kontorsbiträdestjänster, synes överväga att meddela sådana
förordnanden, enär ämbetsverkets anslagspost till avlöningar till ickeordinarie
personal för innevarande budgetår kunde förutsättas bliva mycket
hårt belastad. I övrigt kan nämnas, att länsstyrelsen i Jönköpings län såsom
skäl för meddelande av ifrågavarande förordnanden åberopat ett av Kungl.
Maj :t den 9 maj 1947 lämnat medgivande.

En följd av att myndigheterna endast i viss omfattning meddelat vikariatslöneförordnande
å ordinarie tjänster motsvarande slutstadiet i den reglerade
befordringsgången har helt naturligt blivit att vederbörande anslagsposter
till avlöningar till icke-ordinarie personal i åtskilliga fall måst överskridas,
ofta med betydande belopp. Detta förhållande gäller särskilt i sådana
fall då förordnanden å tjänster i lönegrad Ca 8 icke ansetts böra förekomma.
Av denna anledning redovisas sålunda anslagsöverskridanden för
de båda sistförflutna budgetåren av statskontoret med respektive 37 000 och
50 000 kronor, av medicinalstyrelsen med respektive 32 300 och 33 300 kronor
samt av länsstyrelsen i Värmlands län med respektive 1 500 och 12 600
kronor, medan motsvarande överskridande för socialstyrelsen var 61 500
kronor under budgetåret 1947/48 och för överståthållarämbetet 31 700 kronor
under budgetåret 1948/49. I några fall har vidare framhållits, att vederbörande
myndighets icke-ordinariepost skulle ha kommit att överskridas
av här oinhandlade orsak, därest icke oförutsedda besparingar hade kunnat
göras.

I detta sammanhang må erinras om att de i avlöningsstaterna ingående
icke-ordinarieposterna i allmänhet äro maximerade. Enligt gällande bestämmelser
(SFS nr 536/1941) har myndighet, vars ifrågavarande anslagspost
mot slutet av visst budgetår kan förutses komma att överskridas, att företaga
en ingående undersökning av orsakerna härtill jämte uträkning av ytterligare
erforderligt belopp samt att därefter hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande
att få överskrida anslagsposten med sålunda beräknat belopp.
Kungl. Maj :ts med anledning därav fattade beslut skall anmälas för riksdagen.
Givet är att detta förfarande måste innebära ett icke oväsentligt
merarbete såväl för den berörda myndigheten som för Kungl. Maj:ts kansli.

— 182 —

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
ha gällande anvisningar till ledning för meddelande av vikariatslöneförordnande
å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande slutstadiet i den reglerade
befordringsgången givit anledning till stor osäkerhet i tillämpningen.
Vissa myndigheter anse sig sålunda oförhindrade att meddela dylika förordnanden
utan några begränsningar; andra myndigheter åter företräda
den meningen att förordnanden av detta slag över huvud taget icke böra få
förekomma. Vid sidan härav har framkommit ytterligare ett antal olika
ståndpunkter i frågan, vilka närmast kunna betecknas som varianter i
skilda avseenden mellan de båda förstnämnda uppfattningarna.

Anledningen till den oenhetliga praxis som utbildat sig på förevarande
område torde främst vara att finna däri, att de regler och anvisningar som
utfärdats i ämnet icke äro helt entydiga inbördes utan därför lämna rum
för olika tolkningar.

Å ena sidan innehåller statens allmänna avlöningsreglemente en otvetydig
föreskrift om att, därest ordinarie eller extra ordinarie tjänst kan förutses
komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst
sex månader i följd, vikariatslöneförordnande snarast möjligt skall meddelas
å tjänsten. I nära anslutning härtill står det i Kungl. Maj :ts förenämnda
cirkulär den 30 juni 1947 återgivna uttalandet av 1945 års lönekominitté,
enligt vilket tjänsteman inom reglerad befordringsgång må kunna erhålla
förordnande att vikariera å högre tjänst, försåvitt fråga är om förordnande
av stadigvarande natur. Av 9 § befordringskungörelsen framgår vidare, att
bestämmelserna i denna kungörelse icke innebära någon inskränkning i
tjänstemans rätt att söka och erhålla tjänst, som på grund av instruktionsföreskrift
i vederbörlig ordning ledigförklarats. Den omständigheten att enligt
nuvarande avlöningssystem vikariatslöneförordnande i alla hänseenden —
utom beträffande pensionsförmåner -— är likställt med innehav av den uppehållna
tjänsten synes tala för att åberopade stadgande i befordringskungörelsen
även har avseende å vikariatslöneförordnande.

Genom tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet ha emellertid
möjligheterna för tjänsteman inom reglerad befordringsgång att erhålla vikariat
å högre tjänst väsentligt kringskurits, bl. a. genom det i anvisningarna
till samma författning införda stadgandet, att sådan tjänsteman i allmänhet
bör kunna i innehavande tjänst åläggas sådana göromål, som eljest
skulle ha fullgjorts av innehavaren av annan tjänst inom befordringsgången
eller av ordinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. Härvid må
särskilt uppmärksammas, att den ifrågavarande begränsningen utsträckts
till att avse vikariat jämväl å ordinarie tjänst i lönegrad motsvarande slutstadiet
av den reglerade befordringsgången. Genom förberörda uttalande i
de till avlöningsförfattningarna utgivna kommentarerna, vilka få anses ha
i viss mån auktoritativ karaktär, har slutligen en än mera restriktiv tolkning
på förevarande område kommit till uttryck. Enligt detta uttalande
skulle nämligen tjänsteman inom reglerad befordringsgång endast i sällsynta
undantagsfall kunna erhålla sådant förordnande, varom här är fråga.

— 183 —

Med den tolkning som anlägges i nyssberörda författningskommentarer
skulle en tjänsteman inom reglerad befordringsgång i själva verket ha mindre
utsikter att erhålla vikariatslöneförordnande å viss tjänst än att nå befordran
till ledigbliven tjänst, vilket näppeligen kan anses vara i överensstämmelse
med grunderna för det statliga avlöningssystemet. Ett konsekvent
fasthållande vid denna ståndpunkt kan även leda till att de på myndigheternas
personalförteckningar uppförda tjänsterna i Ca 24 och Ca 8 i
större eller mindre utsträckning icke komma att uppehållas vare sig av
ordinarie innehavare eller av vikarier. En följd härav måste i många fall
bliva, att vederbörande anslagsposter till avlöningar till icke-ordinarie personal
komma att överskridas. Detta medför svårigheter för myndigheterna
att inom ramen för anvisade medel upprätthålla den avsedda personalstyrkan
ävensom i förekommande fall därav föranlett merarbete i samband med
inhämtande av Kungl. Maj :ts bemyndigande att företaga överskridande av
nyssnämnda anslagsposter.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att det nu tillämpade
systemet för inrättande av ordinarie kontorsbiträdestjänster knappast kan
anses vara ändamålsenligt. Såsom av det föregående framgår, ankommer
det f. n. på vederbörande myndigheter att i samband med de årliga anslagsäskandena
hemställa om erforderligt antal nya tjänster av detta slag. Då
emellertid tjänsterna icke kunna tillsättas förrän närmare ett år förflutit
efter petitaskrivelsernas avgivande, måste det i allmänhet vara förenat med
stora svårigheter att så långt i förväg beräkna det exakta behovet härutinnan.
Sålunda kan inträffa, antingen att antalet nyinrättade kontorsbiträdestjänster
blir otillräckligt i förhållande till antalet biträden, vilka vid
budgetårets ingång uppfyllt fordringarna för befordran till Ca 8, eller ock
att antalet nya tjänster genom personalavgång blir för stort. I sistnämnda
fall uppstår ett nytt problem, nämligen huruvida man skall helt bortse
från de överflödiga tjänsterna eller likväl tillsätta dem i vanlig ordning
genom ansökningsförfarande.

Av det sagda torde framgå, att en starkt växlande praxis utbildat sig i
vad angår tillämpningen av de föreskrifter som reglera myndigheternas rätt
att meddela vikariatslöneförordnande å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande
slutstadiet i den reglerade befordringsgången. I vissa hänseenden
ha föreskrifterna även lett till konsekvenser, som måhända icke varit avsedda
och som dessutom ur administrativ synpunkt framstå såsom mindre
tillfredsställande. Med hänsyn härtill finna revisorerna det önskvärt, att
här berörda spörsmål upptages till omprövning i syfte dels att söka ernå
större otvetydighet i själva bestämmelserna samt minskad omgång vid myndigheternas
handläggning av hithörande personalärenden, dels ock att undvika
de påtalade olägenheterna i anslagstekniskt avseende. Ett härmed delvis
sammanhängande problem utgör frågan om sättet för inrättande av ordinarie
kontorsbiträdestjänster, vilken ännu icke erhållit någon rationell
lösning. Denna fråga är emellertid f. n. föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
varför kan förväntas att förslag härutinnan i sinom tid kommer att
föreläggas riksdagen.

184

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 26.

Gallring av visst arkivmaterial.

Under § 43 av sin berättelse lämnade 1938 års revisorer en ingående redogörelse
för den arkivvårdande verksamheten inom statsförvaltningen och
ansågo sig av i berättelsen närmare anförda skäl böra fästa riksdagens uppmärksamhet
vid vissa mindre tillfredsställande förhållanden på ifrågavarande
område. Med anledning av revisorernas uttalande anhöll 1939 års
riksdag (skr. nr 219), att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för genomförandet
av en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning
upptaga de spörsmål, som därmed ägde samband. I anslutning härtill
tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts den 9 februari 1940 lämnade bemyndigande
särskilda sakkunniga för att biträda med utredning rörande gallring av
statsmyndigheternas arkivalier.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1940 års arkivsakkunniga, ha
i detta syfte behandlat i det närmaste samtliga arkiv, tillhörande centralförvaltningen,
länsstyrelserna och åtskilliga andra lokala förvaltningsorgan,
varjämte de sakkunniga på grund av särskilt Kungl. Maj :ts uppdrag
även tagit befattning med de äldre kristidskommissionernas arkiv. De gallringar
som beslutats på grundval av de sålunda verkställda utredningarna
ha varit synnerligen omfattande, varigenom icke oväsentliga utrymmesoch
kostnadsbesparingar kunnat åstadkommas.

På grund av särskilda omständigheter har emellertid gallringen i vissa
fall icke kunnat nå åsyftad omfattning. Mycket skrymmande arkivserier,
beträffande vilka såväl ur administrativ synpunkt som under hänsynstagande
till forskningens behov hinder i och för sig icke förelegat för gallring
med jämförelsevis kort frist, ha det oaktat icke ansetts kunna gallras förrän
efter avsevärt längre tid, beroende på att handlingarna enligt gällande
bestämmelser äro sekretessbelagda under viss tid.

Följande exempel härpå kunna anföras.

I sitt den 16 november 1949 avgivna betänkande angående gallring i länsarbetsnämnders
och arbetsförmedlingars arkiv ha förenämnda sakkunniga
behandlat vissa handlingar av mycket betydande omfattning, vilka kunna
sägas utgöra arbetsförmedlingarnas grundläggande arbetsmaterial. De sak -

— 185 —

kunniga åsyfta härmed de blanketter som föras över arbetsgivare och arbetssökande
samt de anvisningskort, varigenom arbete förmedlas till de
sökande. Blanketterna innehålla vissa summariska uppgifter om vederbörandes
namn, mantalsskrivningsort, skol- och yrkesutbildning m. m. respektive
den ifrågavarande arbetsgivarens namn och adress, önskade kvalifikationer,
anställningsförmåner och liknande. Enligt vad revisorerna under
hand erfarit, uppgår antalet ansökningar om arbete f. n. till omkring 1,5
miljoner årligen. Antalet under motsvarande tidsperiod anmälda lediga
platser är ungefär lika stort. För registreringen av dessa uppgifter vid
arbetsförmedlingarna erfordras sammanlagt i runt tal 1,3 miljoner blanketter
per år.

Ifrågavarande handlingar ha av de sakkunniga befunnits gallringsbara
efter jämförelsevis kort tid, fem å tio år. Med hänsyn till att handlingarna
äro sekretessbelagda i tjugu år ha emellertid de sakkunniga måst inskränka
sig till att föreslå gallring med en frist av två år efter utgången av den
sekretesstid som är eller kan varda föreskriven. I 25 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
den s. k. sekretesslagen, stadgas härom f. n. följande.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt
för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare
mån än som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande
utlämnas förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke, med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande.
Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Revisorerna vilja vidare erinra om att i tullverkets lokala arkiv bl. a.
ingå vissa vid vederbörande tullanstalter upprättade redogörelsehandlingar,
som väsentligen bestå av verifikationsmaterial. Handlingarna utgöras av
inkommande och utgående journaler, i vilka dels antecknas de avgifter som
skola uttagas för in- och utklarerade varor, dels redovisas de varukolli eller
varupartier som in- och utföras in. m. Härtill hörande bilagor (verifikationer)
bestå i huvudsak av s. k. tullklareringsattester. Dessa handlingar äro
mycket skrymmande och beräknades av generaltullstyrelsen för år 1936 omfatta
ca 500 hyllmeter. Sedan dess har den årliga kvantiteten ytterligare
ökats. Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ingå f. n. i
enbart Stockholms tullkammares arkiv 3 000 m handlingar av till största
delen nu angivet slag, förvarade på 19 olika ställen. Årstillväxten härav uppgår
till ca 10 ton. Jämlikt sekretesslagen få handlingarna dock icke annat
än med vissa förbehåll utlämnas förrän efter tjugu år. I 28 § sagda lag
stadgas härutinnan följande.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade
handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och
där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlats, må,
såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring
med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

— 185 —

angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej, med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till deras skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll
göras.

Före tillkomsten av 1937 års lag gällde i nu berörda fall en tioårig sekretesstid.

I underdånig skrivelse den 13 augusti 1943 föreslog generaltullstyrelsen
bl. a., att ifrågavarande redogörelsehandlingar skulle få utgallras med en
frist av tio år. 1 ett tidigare avgivet yttrande över två inom styrelsen upprättade
förslag till arkivförteckningsplan och gallringsföreskrifter, vilka
förslag lågo till grund för nyssnämnda skrivelse, hade riksarkivet framhållit,
att hemliga handlingar icke finge utgallras före sekretesstidens utgång
och att offentlighetsintresset fordrade, att dessa handlingar vore allmänt
tillgängliga åtminstone några år därefter. En lösning av frågan borde
emellertid enligt riksarkivets mening kunna nås genom nedsättning av
sekretesstiden. Gentemot denna ståndpunkt invände nu generaltullstyrelsen
att, därest allmänheten ägde ovillkorlig rätt att efter sekretesstidens utgång
ta del av alla i sekretesslagen avsedda handlingar, däribland åtskilliga
till statens järnvägar och tullverket inkomna eller där upprättade handlingar,
man skulle vara nödsakad att bevara dessa handlingar för all framtid,
varigenom gallringen av eljest gallringsbara handlingar i stor utsträckning
skulle omöjliggöras. Mot den enskildes av riksarkivet hävdade rätt att,
i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser i frågor om tillgång
till allmänna handlingar, få ta del av berörda under viss tid sekretessbelagda
handlingar ville generaltullstyrelsen väga statens intresse att inom rimlig
tid få utgallra icke nödvändiga handlingar och därmed undvika stora
kostnader.

Genom beslut den 15 juni 1944 medgav Kungl. Maj :t gallring av tullanstalternas
redogörelsehandlingar, dock endast för tiden t. o. m. den 30 juni
1928, varjämte handlingarna i ärendet skulle överlämnas till 1943 års sekretessutredning.

I de båda nu anförda exemplen har ett visst offentlighetsintresse kunnat
tillmätas handlingarna i fråga. Emellertid ha under medverkan av arkivsakkunniga
gallringsföreskrifter i ett flertal fall utfärdats utan att hänsyn
tagits till sekretesstiden. Härvidlag må särskilt nämnas gallringen av vissa
sekretessbelagda handlingar, som ingå i kyrkoarkiven och i krisförvaltningens
arkiv. Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda vid gallring
hänsyn till sekretesstiden tagas endast i de fall, då ett verkligt offentlighetsintresse
kunde anses föreligga. 1943 års sekretessutredning, som den 22
oktober 1945 avgivit remissyttrande över de sakkunnigas förslag till gallring
i kyrkoarkiven, har givit uttryck åt en liknande uppfattning. Utredningen
har därvid framhållit, att det icke skulle överensstämma med offentlighetens
syfte, om allmänna handlingar utgallrades på sådant sätt, att den
fria insynen över myndigheternas åtgärder försvårades eller förhindrades.
Detta gällde såväl handlingar, vilka utan inskränkning vore offentliga, som

— 187 —

handlingar, vilka bleve offentliga först efter viss tid. Det låge emellertid
i sakens natur, att kravet på fri tillgång till offentliga handlingar gjorde sig
gällande med olika styrka för skilda slag av handlingar. Utredningen har
också funnit, att beträffande vissa grupper av handlingar de kostnader och
olägenheter, som vore förenade med deras bevarande under längre tid, måste
anses överväga det offentlighetsintresse dessa handlingar kunde äga.

Revisorernas uttalande. Några fasta normer beträffande gränsdragningen
mellan arkivgallringens och sekretesskyddets inbördes motsatta intressen ha
ännu icke blivit utformade. Vid arkivgallringar har man därför i varje särskilt
fall ställts inför den ofta vanskliga uppgiften att verkställa en avvägning
mellan de faktorer som i detta sammanhang förtjäna beaktande. Det
sätt, varpå avvägningsfrågan löses, påverkar i hög grad gallringens effektivitet
och har sålunda stor praktisk betydelse. Då, såsom f. n. är fallet,
statsförvaltningens lokalutrymmen äro hårt ansträngda och måste utnyttjas
till det yttersta, är det ofrånkomligt, att gallringen av de växande arkivmassorna
sker så grundligt och snabbt som med hänsyn till administrationens
behov och forskningens legitima krav är möjligt.

Icke sällan lägga emellertid sekretesslagens bestämmelser hinder i vägen
för en effektiv gallring. I det föregående ha berörts vissa i arbetsförmedlingsverksamheten
utnyttjade handlingar, som enligt sekretessbestämmelserna
skola förvaras i tjugu år. Antalet blanketter av här avsett slag uppgår
f. n. till ca 1,3 miljoner årligen. Det ligger i sakens natur att detta blankettmaterial,
som undan för undan blir inaktuellt och därmed utmönstras
ur de löpande registren, måste komma att innebära en svår belastning på
vederbörande myndigheters lokalutrymmen, därest gallring icke sker inom
rimlig tid. Vad nu sagts gäller även beträffande de förut omförmälda, vid
tullanstalterna upprättade redogörelsehandlingarna, som enbart i Stockholms
tullkammares arkiv f. n. omfatta inemot 3 000 hyllmeter med en årlig
tillväxt av i runt tal 10 ton.

I nyssberörda båda fall ha såväl riksarkivet och 1940 års arkivsakkunniga
som respektive fackmyndigheter varit ense därom, att ifrågavarande handlingar
skulle kunna utgallras efter relativt kort tid utan åsidosättande av
administrativa intressen eller forskningens krav. Det har sålunda i dessa
fall endast varit hänsynen till offentlighetsintresset som ansetts hindra en
utgallring. Det synes emellertid revisorerna otillfredsställande, att stora
mängder av gallringsbara handlingar skola enbart på grund av föreskrifterna
i sekretesslagen behöva belasta dyrbara lokalutrymmen. Det må understrykas
att det i de anförda exemplen måste bliva fråga om icke obetydliga
merkostnader för statsverket. Huruvida olägenheterna i dessa och
likartade fall kunna undanröjas genom förkortning av de stadgade sekretesstiderna
eller genom andra åtgärder, undandrager sig revisorernas bedömande.
Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande
tillståndet på förevarande område, ha revisorerna likväl velat bringa
förhållandet till riksdagens kännedom.

— 188 —

§ 27.

Vissa lokalfrågor vid naturhistoriska riksmuseet.

Naturhistoriska riksmuseet, som står under vetenskapsakademiens inseende
och vård, är f. n. organiserat på sju olika specialavdelningar, avseende
mineralogi, paleobotanik, botanik, paleozoologi, lägre evertebrater, entomologi
och vertebrater. Chef för varje avdelning är en föreståndare med titeln
professor, vilken tillkommer att inom respektive avdelning utöva ledningen
av och fullgöra riksmuseets arbetsåligganden. Härutinnan stadgas i instruktionen
(SFS nr 272/1935) bl. a. följande.

Avdelningsföreståndare svarar för att avdelningens samlingar väl vårdas
och så vitt möjligt inom rimlig tid vetenskapligt undersökas och ordnas.
Han bör även i övrigt kraftigt verka för sin avdelnings utveckling, noga tillse
att arbetet därstädes följer vetenskapens framsteg samt genom insamling,
inköp och byte föröka dess samlingar. Föreståndare är dessutom skyldig
att inom det område hans avdelning omfattar driva vetenskaplig forskning
och offentliggöra dess resultat samt även i övrigt bidraga till spridande av
kunskap inom sagda forskningsområde.

Av instruktionen framgår vidare, att vid ordnandet av en avdelnings samlingar
desamma skola fördelas på en skådesamling, en huvudsamling och, i
den mån tillgång därtill finnes, en duplettsamling. Skådesamlingen bör innehålla
de för allmänheten mest instruktiva föremålen och så ordnas, att
den lämnar en god överblick över avdelningens vetenskapliga område, medan
huvudsamlingen är särskilt avsedd för vetenskaplig forskning.

Varje avdelningsföreståndare biträdes i sin vetenskapliga verksamhet av
ett antal ordinarie och extra ordinarie assistenter samt amanuenser. Vid
museet finnas dessutom anställda vissa konservatorer och preparatorer.

Vetenskapsakademien utser en av avdelningsföreståndarna att såsom museidirektör,
tidigare intendent, handhava för de olika avdelningarna gemensamma
angelägenheter. Till sitt förfogande har museidirektören bl. a. en
kamrerare, vartill kommer viss teknisk personal.

Revisorerna ha avlagt besök vid naturhistoriska riksmuseet och därunder
studerat museets lokalförhållanden m. in. Såvitt revisorerna kunnat bedöma,
måste lokalerna i flera avseenden betecknas såsom mindre tillfredsställande.
Sålunda saknas i viss utsträckning särskilda arbetsrum för den
vid museet tjänstgörande vetenskapliga personalen, varför utställningssalarna
delvis måst tagas i anspråk såsom arbetsplatser. Vidare råder stor
brist på lämpliga utrymmen för tillfälliga medarbetare och forskare. De såsom
verkstäder och laboratorier utnyttjade lokalerna äro ofta mindre ändamålsenliga
ur hygienisk synpunkt och i vissa fall direkt hälsovådliga.
Avsaknaden av erforderliga utrymmen har även lett till att en del samlingar
måste förvaras pa sådant sätt, att fara föreligger för att desamma taga
allvarlig skada.

En del av riksmuseets huvudbyggnad disponeras av Sveriges geologiska
undersökning såsom tjänstelokaler. Inom entomologiska avdelningen förvaras
vidare den samling instrument m. m., som utgör det vetenskapsaka -

— 189

demien tillhöriga s. k. museet för de exakta vetenskapernas historia.
Slutligen är inom huvudbyggnaden inrymd en postexpedition, som ursprungligen
var avsedd att betjäna allenast riksmuseet och vetenskapsakademien
men numera har att tillgodose de postala behoven för hela frescatiområdets
såväl vetenskapliga som övriga bebyggelse. Postexpeditionen disponerar
ett enda rum, som upptar en yta av ungefär 15 m2. Personalen därstädes
utgöres av tre kvinnliga befattningshavare, en expeditionsvakt och
två brevbärare; av personalen äro tre städse samtidigt i tjänst. Vid sitt besök
ha revisorerna kunnat konstatera, att postlokalen icke motsvarar rimliga
krav på vare sig utrymmen eller expeditionella anordningar i övrigt,
vilket för personalen innebär mycket pressande arbetsförhållanden.

I detta sammanhang må erinras om att naturvetenskapliga forskningskommittén
i sitt den 1 november 1945 avgivna betänkande nr I (SOU
1945:48) bl. a. föreslagit, att riksmuseets lokalfråga snarast måtte utredas
genom byggnadsstyrelsens försorg. Styrelsen har sedermera genom kungl.
brev den 30 juni 1947 erhållit i uppdrag att verkställa sådan utredning. I
anslutning härtill har riksmuseet i skrivelse den 16 april 1948 lämnat en
översiktlig framställning av samtliga avdelningars totala behov av utökning
för 30 år framåt och ett därpå grundat tillbyggnadsprogram i stora dragför
museets utveckling under den närmaste framtiden. Enligt denna skrivelse
skulle för respektive avdelningar erfordras ytterligare lokalutrymmen
om tillhopa i runt tal 10 000 nr. Därjämte har föreslagits, att invid det
nuvarande portvaktshuset skulle uppföras en mindre nybyggnad, i vilken
bl. a. postexpeditionen skulle erhålla lämpliga lokaler.

Det åt byggnadsstyrelsen lämnade utredningsuppdraget har ännu icke lett
till framläggandet av något konkret förslag från styrelsens sida.

Revisorernas uttalande. Vid naturhistoriska riksmuseet bedrives en mycket
omfattande forskningsverksamhet, som är av stor betydelse för utvecklingen
av de vid museet representerade vetenskapliga disciplinerna. Denna
verksamhet, vari även tillfälliga medhjälpare och utomstående forskare
taga aktiv del, hämmas emellertid i hög grad genom bristen på erforderliga
lokalutrymmen. Såsom revisorerna vid besök kunnat konstatera, måste
riksmuseets lokalförhållanden även i vissa andra avseenden betecknas som
mindre tillfredsställande. Härvidlag må särskilt nämnas det sätt, på vilket
behovet av särskild postanstalt vid museet f. n. är tillgodosett.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att byggnadsstyrelsen erhållit i
uppdrag att närmare utreda riksmuseets lokalfråga. Till något praktiskt
resultat har denna utredning ännu icke lett. Huruvida möjligheter föreligga
att, i avvaktan på en mera definitiv lösning av frågan, få de mest
besvärande bristerna avhjälpta genom omdisposition av redan tillgängliga
lokalutrymmen, undandrager sig revisorernas bedömande. Då emellertid
nu rådande förhållanden uppenbarligen innebära allvarliga olägenheter i
skilda hänseenden, vilja revisorerna understryka angelägenheten av alt på
förevarande område åtgärder i en eller annan form snarast tagas under
övervägande.

— 190 —

§ 28.

Kulturminnesvården på Gotland.

Revisorerna ha avlagt besök vid Gotlands fornsal i Visby.

I fornsalen, som äges av föreningen Gotlands fornvänner, finnes inrymt
ett omfattande och för gotländsk kulturutveckling genom tiderna representativt
material. Det närmaste ansvaret för samlingarnas vård åvilar en
intendent, som tillika är landsantikvarie i Gotlands län. Museets personal
består i övrigt av en halvtidsanställd registrator med kontorsutbildning och
en heltidsanställd vaktmästare, varjämte en amanuens tillfälligtvis plägar
tagas i anspråk för vissa arbetsuppgifter. Museet hålles öppet under tiden
den 1 juni—den 15 september. Antalet besökare har åren 1948—1949 uppgått
till omkring 13 000 per år.

Vid sitt besök ha revisorerna kunnat konstatera, att museets lokaler i
vissa avseenden befinna sig i ett mindre tillfredsställande skick. Samtliga
utställningssalar och magasin sakna sålunda uppvärmningsanordningar och
aro till stor del försedda med allenast enkla trägolv utan trossbottnar, vilket
bl. a. innebär en allvarlig fara ur brandsäkerhetssynpunkt. Brandbottnar
mellan vindar och övervåningar saknas liksom även tillräckligt många och

effektiva branddörrar. Belysning finnes endast i vissa av utställningssalarna.

Under de senaste två decennierna ha samlingarna utökats med över 3 000
nummer, omfattande mångdubbelt flera föremål. Någon utvidgning av lokalutrymmet
har dock icke kunnat ske sedan år 1927. För att åstadkomma
tidsenliga expositioner av nya fynd eller omordning av de värdefullaste
äldre samlingarna ha utrymmen fått beredas genom magasinering av annat
material. Sålunda har exempelvis den stora geologiska samlingen flyttats
undan för att lämna plats åt en ny medeltidsavdelning, omfattande bl. a.
delar av fynden från krigargravarna vid Korsbetningen från år 1361. F. n.
är endast en del av samlingarna från forntiden och medeltiden utställd på
ett sätt som anses motsvara en modern museitekniks krav. Fornsalen äger
därutöver värdefulla samlingar av, bland anilat, möbler, konstindustriföremål,
dräkter, textilier samt fiske- och jordbruksredskap, för vilka tillfredsställande
utställningsförhållanden icke kunnat ordnas.

Av de såsom utställningslokaler använda byggnaderna är föreningen Gotlands
fornvänner ägare till två sammanbyggda fastigheter utefter Strandgatan,
under det att kronan till fornsalen upplåtit dels hörnfastigheten mellan
Strandgatan och Brännerigränd, dels en byggnad vid Dubbens gränd.
Fornsalen disponerar härigenom ungefär halva kvarteret Museet. En tillbyggnad
av ifrågavarande fastigheter anses utesluten på grund av byggnadernas
kulturhistoriska värde. Därest fornsalens behov av ökade lokalutrymmen
skall kunna tillgodoses, synes därför enda utvägen vara att nyssnämnda
förening får dispositionsrätt även till återstående byggnader i
nämnda kvarter, vilka nu utnyttjas såsom förråd av Gotlands tygstation.

— 191 —

Ifrågavarande förrådslokaler, som bestå av tre särskilda byggnader, omfatta
ett 40-tal rum av olika storlek med en sammanlagd golvyta av
1 565 nr, varav drygt en femtedel utgör varmförråd. I lokalerna förvaras
huvudsakligen reservdelar och förbrukningsmateriel för den dagliga tjänsten
vid tygverkstaden och truppförbanden i Visby.

Såvitt revisorerna vid sitt besök kunnat finna, måste förrådskomplexet
ur flera synpunkter betecknas såsom synnerligen olämpligt. Stora svårigheter
föreligga sålunda att vid en eventuell mobilisering utrymma detsamma.
Dessa svårigheter bero dels på byggnadssättet, dels på lokalernas belägenhet
inne i själva staden med dennas smala gator och gränder. Även i
förrådstekniskt avseende äro lokalerna mindre tillfredsställande, främst på
grund av uppdelningen i ett stort antal smårum, belägna på olika nivåer,
de trånga prången samt trapporna, vilka äro så smala att viss materiel måste
intagas fönstervägen. Härtill kommer den brandrisk som medföljer ka*
mineldningen. Enligt vad tygmästaren upplyst skulle någon möjlighet att
upplägga materielen i annan kronan tillhörig förrådslokal icke f. n. förefinnas,
huvudsakligen på grund av utrymmesbrist.

Under ciceronskap av riksantikvarien och landsantikvarien ha revisorerna
vidare studerat vissa delar av de permanent pågående arbetena på ringmuren
och ruinerna i Visby samt avlagt besök vid vissa medeltidskyrkor
och fasta fornlämningar på Gotland i övrigt, varvid revisorerna beretts tillfälle
att taga närmare kännedom om den praktiska kulturminnesvården på
ön. Därvid har iakttagits, att i kyrkorna mycket omfattande restaureringsarbeten
pågå, vilka delvis äro av den storleksordning att de icke kunna genomföras
utan bidrag av allmänna medel. Enligt riksantikvariens uppfattning
böra dessa bidrag höjas högst väsentligt — helst genom statsanslag
för att motsvara rimliga krav. Svårigheter anses även föreligga att tillfredsställande
vårda öns talrika förhistoriska fornlämningar, enär riksantikvarieämbetets
anslag för sådana ändamål, 13 000 kronor, är alltför knappt tillmätt.
Revisorerna ha under sin resa kunnat konstatera, att vissa gravfält,
som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet varit föremål för plundringar,
befinna sig i ett synnerligen ovårdat skick. Gravrösen och fornborgsmurar
ha vidare skadats genom den på ön bedrivna jakten på vildkanin.

I samband med orienteringen om den praktiska kulturminnesvården på
Gotland har riksantikvarien framhållit, att de på landsantikvarien ankommande
arbetsuppgifterna vore så omfattande, att en enda person icke rimligen
kunde påläggas ansvaret för deras fullgörande. Med hänsyn härtill har
riksantikvarien understrukit vikten av att det av vitterhetsakademien framförda
förslaget om tillsättandet av en särskild byggnadsantikvarie på Gotland
snarast genomfördes.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar åligger det
landsantikvarien att för riksantikvarieämbetets räkning handlägga samtliga
fornvårdsärenden och vissa byggnadsärendcn jämte med dessa uppdrag förbunden
rapportskrivning. Resdagar för nödvändiga grävningar, undersökningar
och besiktningar uppgå f. n. till omkring 100 per år. Vidare skall

— 192 —

landsantikvarien fungera såsom rådgivare åt stadens och länets myndigheter
samt enskilda sammanslutningar i kulturhistoriska frågor rörande byggnader,
stadsplaner in. in. samt vara ledare för de årligen pågående underhålls-
och restaureringsarbetena på Visby ruiner. I sin egenskap av intendent
vid fornsalen har landsantikvarien även att svara för vården av museisamlingarna,
deras katalogisering och komplettering genom nyförvärv
m. m. Landsantikvarien skall vidare, bland annat, leda museets bildningsverksamhet
genom lektioner och demonstrationer i museet samt föreläsningar
på landsbygden.

Revisorernas uttalande. Under sitt besök vid Gotlands fornsal i Visby ha
revisorerna kunnat konstatera, att de av nämnda museum disponerade lokalerna
i vissa avseenden förete påfallande brister samt att ett trängande
behov av utökade utrymmen föreligger. En naturlig lösning av ifrågavarande
spörsmål synes vara, att museet får taga i anspråk de angränsande
byggnader som nu utnyttjas av Gotlands tygstation såsom förråd. Jämväl
ur militär synpunkt torde en utrymning av dessa förrådslokaler vara påkallad,
enär desamma — enligt vad den lämnade redogörelsen ger vid handen
— måste betecknas såsom ytterst olämpliga för sitt nuvarande ändamål
och därigenom åsamka statsverket onödiga merkostnader. Med hänsyn till
de stora och i flertalet fall helt oersättliga värden som museisamlingarna
representera lärer vidare det nära grannskapet mellan fornsalen och tygförrådet
få anses vara mindre tillfredsställande, framför allt på grund av de
risker ur bl. a. brandsäkerhetssynpunkt som denna anordning innebär.

Från militärt håll har upplysts, att någon möjlighet att upplägga den
här ifrågavarande materielen i annan kronan tillhörig förrådslokal icke f. n.
föreligger. Enligt vad revisorerna under hand erfarit skulle ej heller i redan
utarbetade byggnadsplaner ingå något detalj förslag avseende ett mera rationellt
tillgodoseende av tygstationens lokalbehov i förrådshänseende. Då
emellertid av ovan anförda skäl en lösning av den förevarande frågan synes
vara i hög grad påkallad, vilja revisorerna giva uttryck åt den uppfattningen,
att vederbörande myndigheter snarast möjligt böra upptaga problemet
till övervägande i syfte att söka få de nu rådande missförhållandena
avhjälpta.

Vad den praktiska kulturminnesvården på Gotland i övrigt beträffar, finna
sig revisorerna kunna vitsorda värdet av den verksamhet som trots
svårigheter av olika slag bedrives på förevarande område. Att denna verksamhet
i största möjliga utsträckning underlättas och stödjes är uppenbarligen
en allmän angelägenhet av vikt. Till de konkreta förslag härutinnan
som riksantikvarien framfört anse sig revisorerna dock icke böra taga ställning.
Revisorerna förutsätta emellertid, att ifrågavarande synpunkter komma
att i görligaste mån beaktas vid behandlingen av vederbörande kulturvårdande
myndigheters riksdagspetita.

193

§ 29.

Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m.

Uppsala universitet inrättades ursprungligen såsom en självständig akademi,
vars verksamhet finansierades genom avkastningen av olika till universitetet
särskilt anslagna eller donerade tillgångar, huvudsakligen jordegendomar.
De viktigaste av dessa utgjordes av de av Gustav II Adolf år
1624 överlämnade s. k. gustavianska arvegodsen, av vilka mer än två tredjedelar
alltjämt befinna sig i universitetets ägo. Universitetets egendomsinnehav,
vilket efter hand kompletterats genom ytterligare gåvor från såväl
Kungl. Maj :ts som enskilda personers sida, har genom köp, byte och försäljningar
undergått avsevärda förändringar, varjämte i flera fall tillgängliga
donationsmedel använts för köp av fastigheter. Fram till mitten av 1800-talet voro inkomsterna från denna enskilda egendom tillräckliga för upprätthållande
av universitetets verksamhet. Därefter ha emellertid statsmakterna
i allt större utsträckning fått övertaga det ekonomiska ansvaret för
den akademiska undervisningen. F. n. finansieras universitetets löpande utgifter
till alldeles övervägande del genom å riksstaten uppförda anslag.

Formerna för redovisning av universitetets inkomster och utgifter ha från
tid till annan undergått förändringar i olika avseenden. Till en början fastställde
Kungl. Maj :t särskild inkomst- och utgiftsstat för universitetet, vilken
ägde giltighet under visst antal år. På inkomstsidan upptogos därvid
dels av riksdagen beviljade anslag, dels nettoinkomster av egendomsförvaltningen
(framräknade såsom saldot mellan bruttoinkomster och utgifter),
dels på enahanda sätt specificerade nettoinkomster av skogsförvaltningen,
dels ock vissa inkomster i övrigt. I den mån de faktiska inkomsterna
överstego de beräknade, fingo dessa överskottsmedel liksom även eventulla
besparingar å avlöningsanslaget tillföras den s. k. reservfonden. Före staternas
fastställande bereddes riksdagen tillfälle att taga ställning till de principer
som voro avsedda att tillämpas vid beräkningen av de från egendomsoch
skogsförvaltningarna inflytande intäkterna. Då i 1923 års statsverksproposition
förslag framlades om ny inkomst- och utgiftsstat för Uppsala universitet,
uttalade sålunda riksdagen (skr. nr 8 A, p. 64) bl. a. följande.

Det föreliggande förslaget innefattar huvudsakligen en ny inkomstberäkning
för universitetet, vilken automatiskt medfört vissa ändringar i universitetets
utgiftsstat. Riksdagen har vid en ingående granskning av den föreslagna
inkomststaten funnit, att densamma är beräknad med nödig försiktighet
och att i betraktande härav det måhända kan förväntas, att dess slutsumma
åtminstone de närmaste åren kommer att överstiga utgiftsstatens
slutsiffra. Det rådande osäkra ekonomiska läget på hart när alla områden
gör det emellertid vanskligt att nu vidtaga några förändringar i de av myndigheterna
gjorda och av departementschefen godtagna beräkningsgrunderna.
Dock'' förutsätter riksdagen, att vid den årliga prövningen av universitetets
anslagsäskanden tillfälle måtte beredas riksdagen att genom erhållen
översikt över det faktiska utslaget av de nu gjorda beräkningarna följa

13—498140. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

— 194 —

utvecklingen av universitetets ekonomiska ställning. En specificerad uppgift
å de å reservfonden under senaste år gjorda medelsdispositioner jämte en så
tillförlitlig kalkyl, som det är möjligt att erhålla, över sagda fonds ställning
vid senaste årsskifte skulle givetvis bidraga till ernående av nyss angivna
syfte.

De grunder, på vilka inkomstberäkningen bygger, hava i övrigt icke givit
anledning till något annat uttalande från riksdagens sida, än att, då bland
skogsförvaltningens utgifter avsatts visst årligt belopp för inköp av växtliga
ungskogar, riksdagen förutsätter, att dylika inköp huvudsakligen må
förekomma för avrundning av universitetet redan nu tillhöriga skogskomplex.

I anslutning till 1934 års budgetreform fastställdes helt nya grunder för
redovisningen av Uppsala universitets inkomster och utgifter. Enligt principerna
för den förändrade riksstatsuppställningen uppfördes sålunda de för
universitetet avsedda anslagsmedlen under ett anslag till avlöningar, ett anslag
till materiel m. m. samt ett anslag till bokinköp och bokbindning för
universitetsbiblioteket, varjämte medel till stipendier åt studerande samt
till vissa ersättningar m. in. anvisades å särskilda bestämda anslag. Vidare
föreskrevs att universitetets egna inkomster med beräknade nettobelopp
skulle redovisas under avlöningsanslaget såsom särskilda uppbördsmedel.
I den av riksdagen fastställda avlöningsstaten föreskrevs härutinnan följande.

Inkomsterna av, respektive utgifterna för förvaltningen av universitetets
lantegendomar och skogar skola redovisas å en särskild fond, från vilken
den behållna årliga inkomsten skall tillgodoföras universitetets avlöningsanslag.
Härvid skall iakttagas att, i den mån den behållna inkomsten överstiger
i staten för avlöningsanslaget beräknat belopp, överskottet skall ingå
till reservfonden samt att, om den behållna inkomsten något år icke uppgår
till i samma stat beräknat belopp, bristen skall täckas från reservfonden.

Under avlöningsanslaget redovisades sålunda endast vederbörande nettoinkomster.
Till grund för beräkningen härav lades emellertid en av Kungl.
Maj :t för nyssberörda fond fastställd stat.

Vid 1934 års budgetreform bibehölls alltjämt principen, att eventuella besparingar
å vissa under avlöningsstaten upptagna anslagsposter skulle tillföras
reservfonden. I detta sammanhang må nämnas, att 1929 års riksdagsrevisorer
framställde vissa erinringar mot dispositionen av uppkommen
behållning å till icke-ordinarie befattningshavare vid universitetsbiblioteket
anvisade anslagsmedel, vilken behållning enligt revisorerna bort tillgodoföras
statsverkets kassafond och icke, såsom skett, universitetets reservfond.

Genom beslut vid 1938 års riksdag (prop. nr 200; r. skr. nr 285) företogs
viss omläggning av bl. a. Uppsala universitets fastighetsredovisning. Beslutet
innebar att å en nyinrättad delfond av statens allmänna fastighetsfond
skulle såsom tillgångar redovisas samtliga av universitetet disponerade institutionsbyggnader
m. m„ varvid dock å fondens skuldsida skulle uppföras
— förutom egentliga skulder — särskilda diversemedelstitlar, svarande

— 195 —

mot sådana bland tillgångarna ingående fastighetsvärden som icke vore att
återföra till å riksstaten anvisade anslag. Vidare skulle i universitetets huvudbok
under särskild rubrik uppföras värdet av all den fasta egendom
som icke utnyttjades för beredande av lokaler åt vederbörande institutioner.
Därvid skulle de fastigheter som tillhörde redan redovisade donationseller
andra fonder allt fortfarande motsvaras av för dessa fonder upplagda
diversemedelstitlar. För övriga fastigheter skulle å skuldsidan uppföras en
ny liknande titel, benämnd Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning.
Tillika beslöts att från sistnämnda förvaltning härrörande nettoinkomster
icke längre skulle redovisas under universitetets avlöningsanslag
utan disponeras för täckande av utgifter för till universitetets fastighetsfond
hörande byggnader.

Ifrågavarande redovisningsprinciper ha tillämpats fr. o. m. budgetåret
1938/39 och äro alltjämt gällande.

Av universitetets egna inkomster redovisas f. n. endast ett mindre belopp
— i runt tal 39 000 kronor — såsom uppbördsmedel under universitetets
avlöningsanslag. Dessa uppbördsmedel utgöras av Inkomst av auktionsverket,
dekanatsmedel samt inskrivnings- och kallelsepenningar, Ränta å
vissa donationsfonder, Inkomst från ålderstilläggsfonden samt Ersättning
från gymnastik- och idrottsinstitutionen.

Beträffande de tidigare berörda besparingsmedlen har i kungl. brev den
3 juni 1949 föreskrivits följande.

Besparingar å följande anslagsposter, nämligen delposten 1. a. till lön och
tjänstgöringspenningar till ordinarie tjänstemän, minskade med vederbörliga
pensionsavdrag, anslagsposten 3. till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, samt anslagsposten 4. till särskilda löneförmåner
till icke-ordinarie tjänstemän, skola, med undantag dels av besparingar å
anslagsmedel, som beräknats till arvode åt universitetslektor i svenska
språket, dels av besparingar å docentstipendier, varom bestämmelser i annan
ordning meddelats, dels av besparingar å anslagsmedel, som beräknats till
lönetillägg åt innehavaren av professuren i idé- och lärdomshistoria, dels
ock av besparingar å anslagsmedel, som under anslagsposten 3. beräknats
till ersättningar till vikarier, ingå till reservfonden, vilken står under kanslerns
disposition för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behov, i
den ordning universitetsstatuterna stadga.

De för docentstipendierna särskilt utfärdade bestämmelserna innebära, att
besparingar å vederbörande anslagsmedel skola fonderas för att på visst
sätt fördelas mellan fakulteter och sektioner. Därest vid budgetårets slut
fonden överstiger visst, för olika fall särskilt angivet belopp, skall överskottet
tillföras reservfonden.

Genom brev den 28 juni 1946 har Kungl. Maj :t, för tillämpning tills vidare
räknat fr. o. m. den 1 juli 1945, fastställt följande stat för Uppsala
universitets egendoms- och skogsförvaltning.

— 196 —

Inkomster Kronor

Inkomster av skogsförvaltningen................................. 1 400 000

Arrendeavgifter för universitetets hemman........................ 420 000

Summa 1 820 000

Utgifter

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis................... 73 000

Avlöningar till extra ordinarie tjänstemän........................ 24 000

Dyrtidstillägg, rörligt tillägg, kristillägg, tillfälligt lönetillägg, provisoriskt
lönetillägg, barntillägg m. fl. lönetillägg, förslagsvis....... 43 000

Ersättning för indragna naturaförmåner.......................... 11 000

Reseersättningar, förslagsvis..................................... 37 000

Kostnader för arrendeuppskattningar, förslagsvis .................. 2 000

Skatter, förslagsvis............................................. 100 000

Grundförbättringar å utarrenderade hemman, förslagsvis............. 50 000

Byggnadsarbeten å utarrenderade hemman, förslagsvis............. 200 000

Kontorskostnader, förslagsvis.................................... 20 000

Övriga kostnader för skogsförvaltningen, förslagsvis................ 750 000

Övriga kostnader för egendomsförvaltningen, förslagsvis............ 30 000

Avsättning till fonden för inköp av växtliga ungskogar............ 40 000

Överföring till statens allmänna fastighetsfond.................... 250 000

Överskott att tillföras universitetets reservfond, förslagsvis......... 190 000

Summa 1 820 000

Kungl. Maj :t har tillika föreskrivit att, om inkomsterna något år icke
medgiva en överföring till statens allmänna fastighetsfond av det föreskrivna
beloppet av 250 000 kronor, bristen skall täckas från universitetets reservfond.

Den för egendoms- och skogsförvaltningen av Kungl. Maj :t fastställda
personalförteckningen upptager 1 fogde i Ca 30, 1 skogsförvaltare i Ca 30,
2 assistenter i Ca 23, 11 skogvaktare i Ca 16 och 1 byggnadsingenjör i Ce 27.
I personalorganisationen ingå dessutom 3 skogvaktare i Ce 16, 1 skogvaktare
i Ce 14, 1 kanslibiträde i Ce 11, 2 biträden inom reglerad befordringsgång
samt 1 arvodesanställd byggnadsingenjör.

I detta sammanhang må erinras om att 1948 års universitetslönekommitté
i sitt den 17 oktober 1949 avgivna betänkande angående lönereglering
för vissa befattningshavare vid universiteten och de statliga högskolorna
bl. a. föreslagit, att professorer, laboratorer och docenter skola inordnas i
det allmänna statliga avlöningssystemet. Kommittén har vidare framhållit,
att den nuvarande anordningen, enligt vilken besparingar å anslagna avlönings-
och stipendiemedel tillföras vederbörande reservfonder, i och med
en sådan lönereglering komme att upphöra. Enligt kommitténs uppfattning
bör emellertid ifrågavarande inkomstbortfall kompenseras på något sätt,
exempelvis genom att universiteten anvisas särskilda anslag för oförutsedda
behov.

Revisorerna ha avlagt besök vid Uppsala universitet och därvid beretts
tillfälle att studera vissa av universitetets jordbruksfastigheter. I samband

— 197 —

härmed ha revisorerna inhämtat en del uppgifter angående universitetets
egendoms- och skogsförvaltning in. in.

Av uppgifterna framgår bl. a., att universitetet f. n. innehar 411 egendomar
om tillhopa i runt tal 13 000 ha öppen jord. Härav tillhöra 21 gårdar olika
fonder. Taxeringsvärdet uppgår till ca 12,6 och brandförsäkringsvärdet till
ca 35 miljoner kronor. 126 gårdar ha en areal understigande 20 ha, 236
gårdar en areal mellan 20 och 50 ha samt 49 gårdar en areal överstigande
50 ha, i samtliga fall öppen jord. All jord är utarrenderad. En särskild
arrendevärderingsnämnd uppgör arrendeavtalen, vilka f. n. ingås för en tid
av 10 år. Arrendebeloppen — ca 40 kronor per tunnland — ligga något
under motsvarande priser i öppna marknaden men ha höjts i och med att
universitetet år 1945 övertagit nybyggnadsskyldigheten samt betalningsansvaret
för skatter och brandstodspremier. Syn förrättas regelbundet i samband
med kontraktstidens utgång, varjämte ekonomisk besiktning sker vart
femte år.

Under senare år har byggnadsverksamheten starkt ökat. F. n. äro 30 mangårdsbyggnader,
21 lantarbetarbostäder, 13 ladugårdar och vissa andra
byggnader under uppförande för en sammanlagd kostnad av omkring 1,6
miljoner kronor.

Beträffande det ekonomiska utfallet av egendomsförvaltningen har universitetets
räntkammare lämnat följande uppgifter, avseende de fem sistförflutna
budgetåren.

Konton	1944/45 (kr.)	1945/46 (kr.)	1946/47 (kr.)	1947/48 (kr.)	1948/49 (kr.)
Inkomster...................	394 876	427 691	458 800	696 508	677 542
Driftsutgifter................	241 208	258 965	369 010	365 147	145 213
Fastighetsfonden.............	89 790	89 790	89 790	—	—
Byggnader å landet..........	63 878	78 936	—	331 361	532 329
Summa utgifter	394 876	427 691	458 800	696 508	677 542

I nedanstående tablåer intagna uppgifter utvisa ställningen å kontot
Byggnader å landet» för de båda sistförflutna åren.

Utgifter 1947/48 ............ 532 080: 10

Utg. balans................ 707 267: 92

Summa kronor 1 239 348: 02

Ing. balans................. 640 982: 15

Inkomster 1947/48 .......... 598 365: 87

Summa kronor 1 239 348: 02

Utgifter 1948/49 ............ 745 931: 53

Utg. balans................ 689 730: 39

Summa kronor 1 435 661:92

Ing. balans................. 707 267: 92

Inkomster 1948/49 .......... 728 394: —-

Summa kronor 1 435 661: 92

Av de under budgetåret 1947/48 bokförda utgifterna avse i runt tal 498 480
kronor själva byggenskapen, medan inkomsterna fördela sig med 69 927 kronor
å husrötemedel, brandskadeersättning m. in., med 21 153 kronor å ränte -

— 198 —

inkomster, med 175 925 kronor å från skogsförvaltningen överförda medel
och med 331 361 kronor å från egendomsförvaltningen överförda medel. En
motsvarande specifikation av inkomsterna för budgetåret 1948/49 utvisar,
att 83 000 kronor avse lantarbetarbostadslån, 89 212 kronor från skogsförvaltningen
överförda medel, 532 329 kronor från egendomsförvaltningen
överförda medel, 23 340 kronor ränteinkomster och 513 kronor diverse inkomster.
Utgifterna under detta budgetår avse helt byggnadskostnader.

De av revisorerna inhämtade uppgifterna ge vidare vid handen, att universitetets
skogsinnehav omfattar i runt tal 38 000 ha utmark, varav 32 000
ha utgöra skogsproduktiv mark. Omkring 73 procent av det totala skogsinnehavet
falla på de gustavianska arvegodsen. Taxeringsvärdet uppgår till
9,8 och skogsbrandförsäkringsvärdet till 15,5 miljoner kronor. Härtill komma
50 skogsjordbruk och jordlotter med en åkerareal av inalles 261 ha, vissa
tjänstebostäder samt Brunnby såg, taxerade till ett belopp av 0,4 och brandförsäkrade
till ett belopp av l,i miljoner kronor. Den lokala organisationen
omfattar 14 skogvaktardistrikt.

Det totala virkesförrådet i universitetets skogar utgör 3 225 000 nTsk eller
101 m3sk per ha skogsmark. Motsvarande siffror för den årliga tillväxten
äro 105 340 respektive 3,3 m3sk. Den årliga avverkningen har under femårsperioden
den 1 juli 1943—den 30 juni 1948 uppgått till i medeltal 107 850
m3sk, innebärande ett årligt förskottsuttag på 2 510 m3sk. Enligt plan skall
den årliga avverkningen omfatta 86 040 m3sk. överavverkningen sammanhänger
med tidigare rådande vedproduktionsplikt; medel ha dock avsatts
för erforderliga kapitalförbättringsåtgärder. För samma tidsperiod belöper
sig virkesuttagens bruttovärde till ett genomsnittligt årsbelopp av 1,8 miljoner
kronor, vartill kommer värdet av till egendomsförvaltningen fritt utlämnat
virke, i genomsnitt 134 000 kronor per år. Vid försäljning erhållna
rotpriser per m3 ha i kronor uppgått till respektive 13: 05, 14:27, 13: 73,
20: 30 och 20: —.

Efterföljande från universitetets räntkammare erhållna uppgifter utvisa
det ekonomiska utfallet av skogsförvaltningen under de fem sistförflutna
budgetåren.

Konton	1944/45 (kr.)	1945/46 (kr.)	1946/47 (kr.)	1947/48 (kr.)	1948/49 (kr.)
Inkomster...................	1 893 460	1 750 810	1 722 769	1 536 354	1 958 565
Driftsutgifter................	751 636	1 022 515	970 205	891 974	1 432 193
Indragna naturaförmåner.....	10 200	10 200	10 200	11000	11 000
Fastighetsfonden.............	160 210	160 210	160 210	250 000	250 000
Växtliga ungskogar..........	40 000	40 000	40 000	40 000	40 000
Brandriskfonden.............	10 000	10 000	10 000	25 000	_
Skattefond..................	90 000	90 000	—	_	_
Dikningar m. m..............	—	—	50 000	75 000	50 000
Byggnader å landet..........	41 000	127 885	224 115	175 925	89 212
Reservfonden................	290 414	290 000	258 039	67 455	186 160
Summa utgifter	1 393 460	1 750 810	1 722 769	1 536 354	1 958 565

1 Genom drätselnämndsbeslut den 3 oktober 1949 ha av detta belopp 61 160 kronor överförts
till »Byggnader i landet» och 25 000 kronor till »Dikningar m. m.»

— 199 —

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar har universitetet
under tidsperioden den 1 juli 1923—den 30 juni 1949 inköpt fast egendom
till ett sammanlagt värde av 6,7 miljoner kronor och försålt sådan egendom
till ett sammanlagt värde av 2,2 miljoner kronor. Beloppens fördelning
på olika fonder m. m. framgår av följande tablå.

Fond m. m.	Inköp (kr.)	Försäljning (kr.)
Växtliga ungskogsfonden.............	892 029: —	429 049:—
Hemmans inköps- och försäljningsfond.	185 674: 60	570 497: 40
Åkerlottsfonden.....................	—	1 168 476: 80
Av universitetet omhänderhavda medel	1 5 599 100: —	12 000: —
Summa	6 676 803: 60	2 180 023: 20

1 Därav två hyresfastigheter för 1 465 000 kronor.

I de anförda siffrorna ingå icke inköp och försäljning av fastigheter som
tillhöra särskilda fonder.

Inom Uppsala stad disponerar universitetet viss tomtmark. Häri ingår
bl. a. ett öster om Fyrisån å det s. k. Vaksalagärdet beläget område, som
omfattar ca 1 000 000 m2. I underdånig skrivelse den 15 december 1947
har universitetets rektorsämbete hemställt om tillstånd att uppgöra förslag
till stadsplan för nämnda område, med utgångspunkt från att området skulle
reserveras för universitetets framtida behov av tomtmark men kunna för
tiden, intill dess sådana behov gjorde sig gällande, upplåtas för bebyggelse
under tomträttsvillkor.

Sedan i ärendet utlåtanden avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet
och byggnadsstyrelsen, har Kungl. Maj :t genom beslut den 16 april
1948 förklarat hinder från Kungl. Maj :ts sida icke möta för universitetet i
Uppsala att låta uppgöra förslag till stadsplan för omförmälda område; skolande,
innan den avsedda stadsplaneutredningen igångsättes, förhandlingar i
ämnet upptagas med Uppsala stad. Till frågan om den ifrågavarande markens
upplåtelse under tomträtt har sålunda Kungl. Maj :t i förevarande sammanhang
icke tagit ställning.

Såsom av det föregående framgår finnes vid Uppsala universitet — liksom
vid Lunds universitet — en särskild reservfond, vilken står under
universitetskanslerns disposition för universitetets vetenskapliga och ekonomiska
behov i den ordning universitetsstatuterna stadga. Enligt § 142 dessa
statuter må fonden utnyttjas för tillfälliga behov och sådana på förhand
ej bestämda ändamål, som avse undervisningens, studiernas och universitetets
allmänna förkovran. Å reservfonden vid Uppsala universitet, vilken per
den 30 juni 1944 hade en utgående balans å 174 578 kronor i disponerade
och 224 315 kronor i disponibla medel, ha under de fem sistförflutna budgetåren
redovisats följande inkomster och utgifter i jämna krontal.

— 200 —

Budgetår	Inkomster (kr.)	Utgifter (kr.)
1944/45	315 196	256 668
1945/46	310 382	256 903
1946/47	307 756	289 275
1947/48	229 058	298 469
1948/49	200 902	238 568

De besparingar å riksstatsanslag som i enlighet med i det föregående omnämnda
principer tillförts reservfonden under samma tidsperiod framgå av
följande, ur 1948 års universitetslönekommittés förberörda betänkande hämtade
uppgifter.

Budgetår	Besparingar å avlöningsanslag (kr.)	Besparingar å docentstipendiemedel (kr.)
1944/45	17 275
1945/46	12 591	—
1946/47	42 883	—
1947/48	138 816	56 541
1948/49	89 247	75 977

Enligt av universitetets räntkammare lämnade uppgifter har reservfonden
disponerats på följande sätt under de tre sistförflutna budgetåren.

Ändamål	1946/47 (kr.)	1947/48 (kr.)	1948/49 (kr.)
Undervisning.....................	31 072	23 487	5 500
Extra personal...................	31 004	43 705	22 627
Särsk. inköp och kompletteringar . .	52 535	58 835	78 875
Förstärkning av materielanslag.....	78 880	32 000	60 758
Möbler och annan utrustning......	54 960	56 983	59 777
Hyror...........................	3 750	6 500	2 500
Inlevererat till statsverket.........	4 585	9 534	4 585
Diverse..........................	43 918	32 816	32 214
Summa	302 704	263 860	266 836

Av tabellen framgår, att genom reservfondmedel bestridda utgifter till
övervägande del avse anskaffning av materiel och liknande.

Revisorernas uttalande. Fram till 1800-talets mitt var Uppsala universitet
i förvaltningshänseende en självförsörjande institution, vars medelsbehov
täcktes genom avkastningen av de tillgångar, i huvudsak jordegendomar,
som genom donationer eller på annat sätt kommit i universitetets
ägo. Efter nämnda tidpunkt ha emellertid statsmakterna i ständigt växande
utsträckning övertagit det ekonomiska ansvaret för den av universitetet
bedrivna verksamheten. Såsom en följd härav äro de intäkter som inflyta
från universitetets eget fastighetsbestånd numera av mycket ringa betydelse
i jämförelse med de direkta riksstatsanslagen. Alltjämt handhar dock universitetet
en ganska omfattande egendoms- och skogsförvaltning.

— 201 —

Under naturahushållningens tid i vårt land var överlåtelse av besittningsrätten
till jord en allmänt förekommande form för statlig medelsanvisning.
Denna metod för finansiering av viss verksamhet, som statsmakterna funnit
anledning att ekonomiskt säkerställa, har dock i våra dagar praktiskt
taget helt övergivits. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida skäl
numera föreligga att vid Uppsala universitet upprätthålla en omfattande
skogs- och egendomsförvaltning, som uppenbarligen ligger något vid sidan
av universitetets egentliga arbetsuppgifter. Då emellertid skötseln av dessa
skogs- och jordbruksfastigheter icke synes ge anledning till anmärkning och
då förvaltningen i sin helhet lämnar visst överskott, ha revisorerna — under
beaktande jämväl av den historiska bakgrunden till uppkomsten av universitetets
fastighetsinnehav — icke funnit sig böra föreslå någon principiell
ändring i de nu berörda förhållandena. Enligt revisorernas uppfattning torde
dock en viss försiktighet vara påkallad i vad angår en eventuell utvidgning
av verksamheten på förevarande område. Erinras må att 1923 års
riksdag förutsatt, att nyinköp av skog huvudsakligen borde förekomma för
avrundning av universitetet redan tillhöriga skogskomplex.

I detta sammanhang vilja revisorerna med några ord även beröra frågan
om universitetets jordbruksegendomar. Såsom ovan framhållits, lämnar fastighetsförvaltningen
som helhet betraktad visst överskott. Detta överskott
härrör dock ytterst från skogsintäkterna, medan jordbruksdriften f. n. är
mindre lönande. Skogsförvaltningen måste därför med avsevärda belopp bidraga
till finansieringen av den byggenskap som pågår för att sätta jordbruksfastigheterna
i tidsenligt skick. En indirekt subventionering sker även
så till vida att värdet av utlämnat husbehovsvirke icke debiteras egendomslörvaltningen
såsom särskild kostnad. Nämnas må därjämte, att skogsförvaltningen
numera ensam svarar för det belopp som enligt gällande bestämmelser
skall överföras till statens allmänna fastighetsfond. Nu berörda
förhållande ger revisorerna anledning att ifrågasätta, huruvida icke särskilda
åtgärder kunna vara motiverade i syfte att söka ernå ett bättre ekonomiskt
utbyte av egendomsförvaltningen. Det borde sålunda vara möjligt att sammanföra
smärre fastigheter till mera bärkraftiga jordbruksenheter, varvid
jämväl kunde övervägas att i viss omfattning försälja för nämnda syfte
lämpligt belägen jord som nu innehas av universitetet, ävensom att vidtaga
andra rationaliseringsåtgärder i enlighet med gällande principer för den
statliga jordbrukspolitiken. Utan att vilja anvisa någon viss utväg förutsätta
revisorerna, att vederbörande universitetsmyndigheter med uppmärksamhet
följa det ifrågavarande problemet.

En av huvudanledningarna till att egendomsförvaltningen icke förmår
hära alla de kostnader som rätteligen borde påföras densamma är, såsom
redan antydningsvis framhållits, att byggnadsverksamheten under senare
är tagit en högst betydande omfattning. Revisorerna, som avlagt besök vid
vissa av de gårdar där om- eller nybyggnadsarbeten pågå, vilja vitsorda värdet
av den upprustning som sålunda kommer till stånd. Det synes dock revisorerna
angeläget att, sedan ifrågavarande upprustning fullbordats, åtgärder

— 202 —

vidtagas att för framtiden så vitt möjligt fördela erforderliga byggnadsarbeten
över en längre tidsperiod, så att kostnaderna härför icke komma att
påverka driftresultatet under allenast ett fåtal år.

Av det föregående framgår, att stat för egendoms- och skogsförvaltningen
senast fastställts att gälla fr. o. m. den 1 juli 1945. Emellertid torde i verkligheten
inkomster och utgifter högst avsevärt avvika från de i staten beräknade
beloppen. Revisorerna vilja med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida
icke statbeloppen böra jämkas till större överensstämmelse med det faktiska
driftresultatet. För ett bedömande av härmed sammanhängande problem
vore det enligt revisorernas uppfattning av stort värde, därest riksdagen
ärligen gåves tillfälle att — exempelvis i samband med universitetets anslagsäskanden
— taga del av utfallet av ifrågavarande stat.

I anslutning till det nu anförda vilja revisorerna även erinra om att universitetet
disponerar viss tomtmark inom Uppsala stad. Åtminstone delar
av denna mark synas lämpligen kunna utnyttjas för bostadsförsörjningsändamål.
Revisorerna vilja uttala den förhoppningen, att denna fråga skall
kunna bringas till en tillfredsställande lösning, utan att för den skull universitetets
eget behov av mark för en eventuell framtida bebyggelse behöver eftersättas.
Erinras må att Kungl. Maj :t genom beslut den 16 april 1948 förklarat
hinder icke möta för universitetet att låta uppgöra stadsplan för visst
universitetet tillhörigt område.

Ett för universitetets ekonomi betydelsefullt problem utgör slutligen frågan
om den s. k. reservfonden. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
bestå fondens inkomster till icke ringa del av besparingar å vissa avlöningsmedel.
Under senare år ha besparingarna uppgått till avsevärda belopp,
vilket sammanhänger med den av statsmakterna beslutade vetenskapliga
upprustningen. Tillsättandet av de i samband därmed nyinrättade befattningarna
av olika slag har nämligen icke kunnat ske i samma takt som
medel för ändamålet ställts till universitetets förfogande. Reservfonden disponeras
i huvudsak för materielanskaffning och liknande ändamål. Att medel
som avsetts för avlöning av vissa befattningshavare i stället disponeras
för inköp av apparatur, möbler och annan utrustning, framstår emellertid
för revisorerna som principiellt otillfredsställande. En sådan anordning saknar
också numera motsvarighet inom statsförvaltningen i övrigt, därest bortses
från motsvarande förhållande beträffande Lunds universitet. Vid ett inordnande
i enlighet med 1948 års universitetslönekommittés förslag av universitetslärarna
under det allmänna statliga lönesystemet komma emellertid
redovisningstekniska förutsättningar för en disposition av inbesparade aviöningsmedel
enligt nu tillämpade grunder icke vidare att föreligga, försåvitt
icke särskilda undantagsbestämmelser meddelas för universiteten. Med
anledning härav har universitetslönekommittén ifrågasatt, huruvida icke det
inkomstbortfall som bleve en följd av löneregleringen borde kompenseras
genom att universiteten tilldelades särskilda medel för oförutsedda behov.

Enligt revisorernas uppfattning torde emellertid denna fråga kunna lösas
på ett smidigare sätt. Sasom tidigare framhållits överföres f. n. årligen

— 203 —

visst belopp från Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning till
statens allmänna fastighetsfond. Enahanda förhållande råder beträffande
Lunds universitet. Hinder föreligger uppenbarligen icke att minska ifrågavarande
överföringar, så att reservfonderna i motsvarande mån tillföras
ökade inkomster såsom gottgörelse för bortfallet av inbesparade avlöningsmedel.
En sådan lösning av frågan kan nås helt oberoende av tidpunkten för
den föreslagna löneregleringens genomförande. Med hänsyn till det nuvarande
systemets principiella oformlighet vilja revisorerna därför förorda,
att en omläggning efter nu antydda riktlinjer snarast möjligt kommer till
stånd. Det synes revisorerna jämväl lämpligt, att riksdagen årligen hålles
underkunnig om det sätt, varpå respektive reservfonder utnyttjats.

— 204

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 30.

Stenstugu gård.

Vid sin resa på Gotland ha revisorerna besökt den av staten inköpta jordbruksegendomen
Stenstugu gård och därvid iakttagit vissa bristfälligheter
på gårdens byggnader.

Med hänsyn till de säregna förhållanden med avseende å klimat och
jordarter, som känneteckna Gotland, har frågan om anskaffande av en försöksgård
för Gotlands län sedan länge stått på dagordningen. Frågan anmäldes
för 1946 års riksdag i propositionen nr 316, varvid föreslogs anvisande
av ett investeringsanslag av 175 000 kronor för inköp av Stenstugu gård
i Endre och Barlingbo socknar, 13 km öster om Visby.

Enligt den utredning, som återgivits i propositionen, uppgår gårdens totala
areal till omkring 260 hektar, därav 82,5 hektar åker med myr, 26 hektar
ängsmark med lövskog, 131 hektar skogsmark samt 21,5 hektar övrig areal.
Taxeringsvärdet utgjorde år 1946 123 600 kronor, därav jordbruksvärde
93 300 kronor samt skogsvärde 30 300 kronor. Enligt företagen värdering
kunde skogen anses ha ett värde av minst 60 000 kronor.

I propositionen angavs byggnadsbeståndet på gården till mangårdsbyggnad,
innehållande 14 rum och 2 kök, samt flygelbyggnad, magasin, ladugårdsbyggnad,
vagnslider, häststall, smedja, foderlada, två hönshus och fyra
arbetarbostäder. Byggnaderna voro delvis i gott och delvis i mindre gott eller
dåligt skick. Gården vore elektrifierad och försedd med två djupa borrbrunnar.

En av lantbrukshögskolan tillsatt kommitté, vilken handhaft den förberedande
utredningen av frågan, hade framlagt förslag om gårdens utbyggande
till försöksgård jämte beräkningar beträffande kostnader för erforderliga
om- och nybyggnadsarbeten m. m. Engångskostnaderna för försöksgården
hade därvid beräknats till 554 300 kronor, varav köpeskillingen utgjorde
175 000 kronor. Härtill skulle komma kostnader för en trädgårdsiör
söks station och för en filial för Sveriges utsädesförening. Enligt kommittéförslaget
skulle boningshusen ävensom ladugården och vissa andra
ekonomibygnader undergå rätt omfattande ombyggnad, under det att andra
ekonomibyggnader skulle rivas och ersättas med nya.

— 205 —

I propositionen anfördes vidare, att det med hänsyn, till då pågående utredning
rörande jordbruksförsöksverksamheten måhända med visst fog kunde
ifrågasättas, huruvida icke resultatet av denna utrednings arbeten borde
avvaktas, innan slutlig ståndpunkt toges till spörsmålet om inköp av ifrågavarande
egendom. I betraktande av att det syntes synnerligen påkallat
med en försöksgård inom länet och då stora svårigheter att anskaffa en för
ändamålet lämplig sådan uppenbarligen vore för handen, ansåge sig emellertid
departementschefen böra tillstyrka, att gården inköptes. Det för ändamålet
erforderliga beloppet syntes böra äskas å kapitalbudgeten under rubriken
Statens affärsverksfonder: Domänverket. Anvisandet av medel för erforderlig
ombyggnad liksom ock för avlönande av personal vid försöksgården
borde däremot anstå, till dess 1945 års jordbruksförsöksutredning framlagt
förslag rörande försöksverksamhetens organisation. Tills vidare syntes
gården kunna omhänderhavas efter Kungl. Maj :ts närmare bestämmande.

Med bifall till Kungl. Maj :ts förslag beslöt 1946 års riksdag, att Stenstugu
gård skulle inköpas för statens räkning. Sedan därefter nämnda gård förvärvats
av staten, har åt egnahemsstyrelsen, numera lantbruksstyrelsen,
uppdragits att omhänderha gårdens förvaltning. Enligt Kungl. Maj :ts godkännande
har med gårdens förutvarande ägare upprättats arrendekontrakt,
gällande för ett år i sänder eller intill dess gården övertages för försöksverksamheten.
Enligt vad som inhämtats från lantbruksstyrelsen, har staten hittills
icke påkostat gården några underhållsarbeten, frånsett att ny takpapp
lagts på mangårdsbyggnaden. Icke heller föreligga f. n. några planer på
byggnads- eller reparationsarbeten, innan frågan om gårdens slutliga användning
blivit löst.

1945 års jordbruksförsöksutredning har i sitt år 1947 avgivna betänkande
icke tagit ställning till frågan om lämpligt antal försöksgårdar i landet och
icke heller uttalat sig om vilka gårdar som i framtiden i första hand borde
inrättas. Utredning härom pågår emellertid f. n. genom en inom lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök tillsatt kommitté (1949 års försöksgårdskommitté),
vilken jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag har att uppgöra en
plan för den fortsatta utbyggnaden av försöksgårdsverksamheten. Kommittén,
vilken för byggnad steknisk expertis anlitat statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader, torde enligt vad revisorerna inhämtat komma att
räkna med vissa ombyggnadsarbeten vid gården, ehuru av mindre omfattning
än de av lantbrukshögskolan tidigare föreslagna.

Revisorernas uttalande. Revisorerna, vilka besökt statens jordbruksegendom
Stenstugu gård på Gotland, ha därvid funnit, att gårdens byggnader
befinna sig i dåligt skick. En del av byggnadsbeståndet, i varje fall ladugården,
torde dock efter iståndsättning kunna användas. Byggnaderna äro
emellertid f. n. stadda i hastigt förfall, beroende på att intet åtgöres för
deras underhåll. Utarrendering av gården för så kort lid som ett år i sänder
torde allvarligt försämra möjligheterna att bevara byggnaderna och hålla

— 206 —

jorden i någorlunda god kultur. Det är därför angeläget, att frågan om gårdens
användning bringas till en snar lösning. Skulle så icke kunna ske, äro
underhållsarbeten nödvändiga för att undvika fortsatt förstörelse av byggnaderna.

§ 31.

Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållsskolor.

Genom beslut av 1939 års riksdag skapades ökade möjligheter för lantmannaskolors
och lanthushållsskolor förseende med ändamålsenliga lokaler.
Tidigare hade vid ett stort antal skolor byggnadsbeståndet icke varit
av den beskaffenhet, att undervisningens krav kunde anses vara på ett skäligt
sätt tillgodosett. Under 1930-talet hade Kungl. Maj :t tilldelat bidrag av
penninglotterimedel för byggnadsarbeten vid ett antal skolor, men i övrigt
hade det ankommit på vederbörande skolas ägare att själv svara för den
fasta utrustningen vid skolan.

Enligt 1939 års statsbidragsbestämmelser (prop. 1939: 109, SFS 1939: 910,
ändr. 1943: 777, 1945: 120 och 622) var rätten till statsbidrag begränsad till
de för skolverksamheten erforderliga lokalerna, däri inbegripet bostäder
för lärare och elever. Bidrag kunde således icke utgå till byggnader, som erfordrades
för skölj ordbrukens drift. Vidare utgick icke bidrag till lantbruksskolor.
Fr. o. m. juli 1949 ha i viss mån ändrade bestämmelser trätt i kraft
(SFS 1949: 454). Statsbidrag kan numera utgå även till lantbruksskola samt
för ekonomibyggnad för jordbruket vid annan skola än lantbruksskola.

De nu gällande bestämmelserna innebära, att statsbidrag kan utgå i följande
omfattning:

1) för uppförande av för lantmannaskola, lantbruksskola, lanthushållsskola
och jordbrukets yrkesskola erforderliga lokaler, däri inbegripet bostäder
åt lärare och elever, för om- eller tillbyggnad av sådana lokaler eller
till förvärv av byggnad för skolans behov — med högst 3/4 av de godkända
byggnadskostnaderna;

2) för byggnad som är erforderlig för drivande av jordbruk vid skola utgår
statsbidrag till lantmanna- och lanthushållskola med högst V* av de
godkända byggnadskostnaderna; dylikt statsbidrag utgår däremot icke till
lantbruksskola, och till jordbrukets yrkesskola endast om särskilda skäl
föreligga;

3) i byggnadskostnaderna må inräknas kostnader för fast inredning, för
iordningställande av och inhägnande av byggnadstomt samt för anordnande
av brunn eller vattenledning ävensom för ritningar, arbetsledning och kontroll
över arbetet.

De bidragsbelopp, som Kungl. Maj :t före 1939 av lotterimedel ställt till
förfogande för om- och nybyggnadsarbeten vid lantmanna- och lanthushållsskolor,
uppgingo till sammanlagt 1 335 500 kronor. Härjämte lämnades

— 207 —

vissa belopp såsom bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor, som voro
förenade med skolor för lantbruksundervisning. Dessa belopp kommo alltså
i viss mån lantbruksundervisningen till godo. Vidare har riksdagen i två
fall anvisat medel i form av räntefria lån för uppförande av nya lantbruksundervisningsanstalter.
Efter 1939 års reform har såsom reservationsanslag
under nionde huvudtiteln anvisats sammanlagt 15 300 000 kronor för byggnadsarbeten
vid skolorna. Av de anvisade medlen ha 100 000 kronor enligt
1939 års urtima riksdags beslut tillförts budgetutjämningsfonden. Vidare
har av 1947/48 års anslag ett belopp av 2 000 000 kronor avsetts tills vidare
icke skola tagas i anspråk.

Enligt lantbruksstyrelsens anslagsäskanden för nästkommande budgetår
ha hittills beviljats statsbidrag till nybyggnader in. in. vid 19 lantmannaskolor,
10 lanthushållsskolor, en jordbrukets yrkesskola och en lantbruksskola
med tillhopa 10 994 438 kronor. Av för ändamålet tillgängliga medel
återstå 2 205 562 kronor. Ansökningar från två skolor om statsbidrag med
sammanlagt 937 500 kronor äro f. n. föremål för Kungl. Maj :ts prövning,
varjämte ett antal skolor, vilka tilldelats statsbidrag, kunna beviljas ytterligare
bidrag med i runt tal 2 200 000 kronor. Dessutom ha till lantbruksstyrelsen
inkommit ansökningar om statsbidrag till nybyggnader m. m. beträffande
ett 30-tal skolor, representerande en sammanlagd byggnadskostnad
av omkring 20 700 000 kronor. Därutöver kunna, enligt vad lantbruksstyrelsen
uppgivit, ansökningar om byggnadsbidrag från ett flertal huvudmän
förväntas inkomma.

Såsom framgår av det ovan anförda, utgår icke statsbidrag för anskaffande
av tomtmark eller jordbruk. Enligt beslut av 1939 års riksdag skulle
lån kunna utlämnas av statsmedel för anskaffande av jordbruk (högst
100 000 kronor för lantmannaskola och 30 000 kronor för lanthushållsskola).
Av statsfinansiella skäl fick dock anstå med anvisande av medel för ändamålet,
och skolornas skyldighet att inneha skölj ordbruk blev samtidigt
uppskjuten. Genom beslut av 1947 års riksdag anvisades emellertid ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor för dylika lån, varjämte maximibelopen
för lånen ökades till 200 000 kronor för lantmannaskola och 75 000 kronor
för lanthushållsskola. Något dylikt lån har hittills icke sökts.

Ansökningar om statsbidrag bli föremål för förberedande granskning
hos lantbruksstyrelsen, som inhämtar yttrande från byggnadsstyrelsen. För
den byggnadstekniska granskningen ha nämnda båda myndigheter i samråd
uppdragit vissa normer, vilka med utgångspunkt från ett av 1936 års
lantbruksundervisningskommitté angivet lokalprogram (SOU 1937: 33, s. 80)
successivt reviderats med hänsyn till senare vunna erfarenheter. Byggnadsstyrelsens
granskning avser främst byggnadernas utformning i stort och
lokalernas omfattning men icke exempelvis inredningsdetaljer o. d., vilka
ofta icke framgå av ritningar och arbetsbeskrivningar då granskningen sker.
1 de fall, då statsbidraget utmätes med hänsyn till de faktiska kostnader,
som framkomma genom entreprenader eller efter arbetenas slutförande,
har byggnadsstyrelsen som regel icke tillfälle att yttra sig om de even -

— 208 —

tuella merkostnader, som därvid icke sällan uppstå i förhållande till de
ursprungligen beräknade beloppen.

Revisorerna ha avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och
Bräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge. Båda dessa skolor ha nyligen
färdigbyggts.

Statsbidrag till uppförande av nybyggnader för en planerad lantmannaskola
på egendomen Lövsta i Roma socken söktes av Gotlands läns landsting
i mars 1944. Skolan hade planerats för 42 elever och hade kostnadsberäknats
till 842 711 kronor, varvid kostnaderna för jordbruksverksamheten
icke inräknats. Under åren 1944—1948 skedde granskning av förslaget
hos lantbruksstyrelsen och byggnadsstyrelsen, och förslaget undergick en
successiv omarbetning med hänsyn till nämnda myndigheters erinringar.
I november 1948 ansåg sig lantbruksstyrelsen kunna godtaga kostnaderna
för ett slutligt förslag efter avdrag av 4 000 kronor, avseende viss merkostnad,
vilken landstinget ansågs böra bestrida i sin helhet. I detta förslag hade
likväl icke beaktats samtliga de möjligheter till besparingar, som av byggnadsstyrelsen
ursprungligen framhållits. Sedan entreprenadanbud inkommit
och antagits visade sig emellertid kostnaderna avsevärt högre än vad
som tidigare beräknats och uppskattades nu till 945 182 kronor. Lantbruksstyrelsen
ansåg sig kunna föreslå sistnämnda belopp till godkännande efter
avdrag av förut berörda 4 000 kronor. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 4
februari 1949 har landstinget beviljats statsbidrag med tre fjärdedelar av
det av lantbruksstyrelsen slutligt godkända beloppet.

De verkliga kostnaderna för lantmannaskolan äro emellertid avsevärt
högre. De utgöra för den inköpta fastigheten 141 892 kronor, för skolbyggnad,
inberäknat elevhem och lärarbostäder, 985 000 kronor, för inventarier
till skollokaler och elevhem 61 000 kronor, för skölj ordbrukets nybyggnader
435 316 kronor och för skölj ordbrukets inventarier 83 403 kronor eller tillhopa
1 706 611 kronor. Efter avdrag av statsbidraget, 705 880 kronor, utgöra
alltså landstingets egna kostnader 1 000 731 kronor. Per beräknad elevplats
uppgå kostnaderna för skolbyggnaderna med bostäder till omkring 23 450
kronor och de sammanlagda kostnaderna till omkring 40 650 kronor.

För lanthushållsskolan i Bräkne-Hoby sökte Blekinge läns landsting statsbidrag
i september 1945. Skolan var avsedd för 30 elever och kostnadsberäknad
till 486 000 kronor. Sedan landstinget med hänsynstagande i viss
utsträckning till av byggnadsstyrelsen framställda erinringar låtit vidtaga
vissa ändringar i byggnadsförslaget och byggnadstillstånd meddelats, visade
sig kostnaderna enligt anskaffat entreprenadanbud högre än de år 1945
beräknade. I enlighet med lantbruksstyrelsens förslag har statsbidrag i september
1948 beviljats med tre fjärdedelar av den sedermera godkända byggnadskostnaden,
608 640 kronor. Utöver nu angivna belopp har statsbidrag
i juli 1943 beviljats med 10 700 kronor, motsvarande tre fjärdedelar av
kostnaderna för viss ekonomibyggnad. Förutom den återstående fjärdedelen
av byggnadskostnaderna har landstinget svarat för inköp av inventarier med
omkring 80 000 kronor, varjämte kommunen bidragit med markområde,

— 209

som inköpts för 30 000 kronor. Per beräknad elevplats uppgå kostnaderna
för skolbyggnaderna jämte bostäder till omkring 20 300 kronor och de sammanlagda
kostnaderna för skolan till omkring 23 400 kronor.

Av nedanstående förteckning framgå de beräknade byggnadskostnaderna
för vissa skolor, för vilka statsbidrag sökts men ännu icke beviljats.

Län och skola	Beräknad bygg-nadskostnad kronor	Anm.
Stockholms län
Lantmannaskola vid Finsta..........	1 177 250
Lanthushållsskola vid Finsta.........	625 000
Uppsala län
Jälla lantmannaskola................	1 213 000	Utbyggnad.
Lanthushållsskola vid Jälla...........	907 000	Kumlan nedlägges.
Södermanlands län
Ökna lantmannaskola................	730 352	Uppförd 1946—1947.
Lanthushållsskola vid St. Djulö......	370 000
Östergötlands län
Lantmannaskola vid Berg............	1 480 000	Höje och Lunnevad nedläggas.
Rimforsa lanthushållsskola...........	400 000	Ombyggnad.
Jönköpings län St. Segerstads lantmanna- och lanthus-	856 000
hållsskola.........................	Ombyggnad.
Kronobergs län
Lanthushållsskola i Ryssby...........	350 000	Markaryd nedlägges.
» » Ingelstad.........	460 000
Fruktodlingsskola i Urshult..........	506 800
Kalmar län
Lantmannaskola i Valstad...........	118 000	Gamleby nedlägges.
* * Ingelstorp.........	1 132 000	Högalid och ev. Högsby ned-läggas.
Blekinge län
Bräkne-Hoby lantmannaskola.........	1 030 000
Kristianstads län
önnestads lantmannaskola...........	104 900	Lärarbostäder.
Hammenhögs lanthushållsskola.......	600 000
I Malmöhus län
Svalövs lantmannaskola..............	238 700	Maskinhall m. m.
Lantmannaskola i Hörby............	900 000
Lanthushållsskola i Skurup...........	503 336
Åkersbergs lanthushållsskola..........	15 033
Göteborgs och Bohus län
Lanthushållsskola i Jordhammar......	608 225
| Älvsborgs län
Sätila lantmannaskola...............	883 000	Ombyggnad.
Nuntorps lanthushållsskola...........	507 000
Örebro län
Lantmannaskola i Kvinnersta........	3 596 000	Kävesta och Fellingsbro ned-läggas.
Kopparbergs län
Vassbo lantmannaskola..............	69 500	Maskinhall.
14—498140. Rev. berättelse ang. statsverket år 19b9. I.

— 210 —

Län och skola	Beräknad bygg-nadskostnad kronor	Anm.
Västerbottens län
Umeå lantmannaskola ..............	340 000	Lärarbostäder m. in.
Anderstorps » ..............	406 000	Elevhem m. m.
Malgomajs » ..............	32 492	Maskinhall.
Sorsele yrkesskola...................	202 000
Norrbottens län
Björkfors lantmannaskola............	55 192	Lärarbostäder.
Lantmanna- och lanthushållsskolor i
Vojjakkala........................ Grans lanthushållsskola..............	1 316 600 48 000	Utbyggnad.

Såsom framhållits föreligga härutöver beträffande ett icke ringa antal
skolor byggnadsplaner, vilka ännu icke föranlett ansökningar.

I detta sammanhang må jämväl erinras om att åt en i januari 1949 tillsatt
kommitté, skolbyggnadskommittén, uppdragits att verkställa utredning
om möjligheterna att tillgodose behovet av skolbyggnader och undervisningslokaler
på ett enklare och mindre kostnadskrävande sätt än nu är
fallet. I direktiven till kommittén har bl. a. framhållits, att de beräknade
kostnaderna för sådana byggnadsföretag inom skolväsendets område, som
betecknats såsom trängande, vore långt större än vad som rymdes inom
skolväsendets byggnadskvot och att kostnaderna för de byggnadsföretag
som angivits såsom behövliga vore mångdubbelt större. Härefter har i direktiven
anförts följande:

Vad som framför allt i nuvarande tidsläge inger betänkligheter är emellertid
att de villkor som av de centrala myndigheterna i detta sammanhang
uppställts för beviljande av statsbidrag till skolbyggnader visserligen begränsa
den statsunderstödda delen av byggnadskostnaderna till vad som
kan anses skäligt eller rimligt under normala tider, men icke utgöra något
effektivt hinder för ett dyrbart byggnadssätt. Skolprojektets huvudman,
kommunen eller i fråga om lantmanna- och lanthushållsskolor landstinget,
kan nämligen på egen bekostnad utföra vissa byggnadsarbeten eller föranstalta
om detaljer i inredning och utrustning utanför den kostnadsram
efter vilken statsbidrag beräknas. Enligt vad som uppgives från olika håll
har det i icke så få fall förekommit att skolbyggnader uppförts, vilka på
grund av lokala önskemål kommit att draga en betydligt högre kostnad
än vad de centrala myndigheterna ansett erforderligt. Utrymmet inom
byggnadsregleringens ram för andra nödvändiga byggnadsarbeten för skolor
och utbildningsanstalter har härigenom i motsvarande grad reducerats.

_ En opartisk undersökning av rådande förhållanden i syfte att genom anvisningar
till berörda myndigheter och organ eller på annat sätt åstadkomma
en nedprutning av gängse utrymmes- och standardkrav vid uppförandet
av skolbyggnader och undervisningsanstalter, som byggas i kommunal
eller icke statlig regi, synes därför i hög grad påkallad.

Revisorernas uttalande. Byggnadsbeståndet vid lantmanna- och lanthushållsskolor
har sedan länge varit bristfälligt vid ett icke ringa antal skolor.
Efter tillkomsten av 1939 års statsbidragsbestämmelser, enligt vilka stats -

— 211 —

bidrag kan utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna för lokaler, som äro erforderliga
för skolverksamheten, däri inbegripet bostäder för lärare och
elever, ha emellertid åtskilliga skolor erhållit nya lokaler, och planer på
ytterligare byggnadsföretag föreligga i betydande omfattning.

För ifrågavarande ändamål har t. o. m. budgetåret 1948/49 ställts till förfogande
14 200 000 kronor. Reservationen å anslaget var vid utgången av
detta budgetår 6 423 232 kronor, varav ett belopp å 2 000 000 kronor avsetts
tills vidare icke skola tagas i anspråk. Återstående belopp å reservationen
jämte innevarande års anslag, 1 000 000 kronor, torde få anses disponerat.
F. n. föreligga ännu icke behandlade ansökningar om statsbidrag
till nybyggnader beträffande ett 30-tal skolor, representerande en sammanlagd
byggnadskostnad av omkring 20 700 000 kronor, varjämte ansökningar
om bidrag kunna förväntas beträffande ytterligare ett antal skolor. Även
huvudmännens byggnadskostnader ha emellertid varit betydande. Utöver en
fjärdedel av kostnaderna för skolbyggnaderna ha de icke sällan ensamma
bestritt vissa merkostnader, vilka motiverats av lokala önskemål men vid
den centrala granskningen av bidragsfrågorna ansetts icke böra delas av
staten.

Revisorerna ha avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och
Rräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge och ha härvid kunnat konstatera,
att dessa skolor ha en mycket hög byggnadsstandard. Av föreliggande
bidragsansökningar synes vidare framgå, att även skolor, vilka f. n. planeras,
kunna förväntas bli synnerligen kostsamma.

Många skolor ha alltjämt icke kommit i åtnjutande av statligt byggnadsbidrag,
och lokalförhållandena vid åtskilliga av dessa skolor torde motivera,
att den pågående upprustningen fortsätter. Revisorerna vilja därför ifrågasätta,
huruvida icke de skolbyggnader, vilka nu planeras, skulle kunna utformas
på ett något enklare och mindre kostnadskrävande sätt än som
f. n. i vissa fall sker. Genom att ökad sparsamhet iakttages vid byggnadsplaneringen,
kunna de medel, som anvisas för ändamålet, komma ett större
antal skolor till godo. 1949 års skolbyggnadskommitté utreder f. n. denna
fråga beträffande såväl lantbruksundervisningens skolor som skolbyggnader
i allmänhet. Med hänsyn härtill vilja revisorerna begränsa sig till att meddela
de gjorda iakttagelserna.

- 212 —

TIONDE HUVUDTITELN.

Handelsdepartementet.

§ 32.

Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. m.

Aktiebolaget Ceaverken utgjorde ursprungligen ett enskilt företag. Med
hänsyn till angelägenheten av att säkerställa tillverkning inom landet av
röntgenfilm, röntgenpapper m. m. lämnades emellertid under de första
krigsåren från statens sida stöd åt bolaget i olika former. På förslag av
Kungl. Maj:t i proposition nr 261 anvisade därefter 1943 års riksdag ett
anslag av 100 000 kronor till förvärv av bolagets aktier, varjämte bolaget
erhöll befrielse från skyldigheten att gälda ränta och amortering å tidigare
beviljat statslån, 383 500 kronor.

I sin skrivelse rörande detta beslut (nr 343) framhöll riksdagen, att det
kunde ifrågasättas, huruvida staten borde finansiellt engagera sig för ifrågavarande
verksamhet. Utsikterna att efter inträffade fredsförhållanden bedriva
rörelsen med vinst finge nämligen betecknas som ytterst små. Av vad
i ärendet förekommit framginge emellertid, att det från försvarets
och sjukvårdens målsmän framhållits såsom angeläget, att en beredskapsindustri
på området upprätthölles. På grund härav och då ett tryggande
av bolagets verksamhet icke ansåges möjligt under annan förutsättning
än att staten övertoge bolaget, hade riksdagen funnit sig böra bifalla
förslaget härom.

Aktierna i bolaget förvärvades sedermera av staten. I enlighet med riksdagens
beslut avskrevs i samband därmed i statens räkenskaper värdet av
aktierna. För budgetåren 1943/44—1945/46 erhöll bolaget statligt stöd även
i form av särskilda anslag till dels upprätthållande av driften och dels vissa
forskningsarbeten.

I propositionen 1946: 303 föreslogs bl. a. anvisande av 500 000 kronor till
teckning av ytterligare aktier i Ceaverken. Av utredningen i propositionen
tramgick, att bolagets ledning under krigsåren sett som sin primära uppgift
att tillhandahålla sjukhusen och de militära förvaltningarna visst ljuskänsligt
material. Denna uppgift syntes, sedan importmöjligheter åter börjat
yppa sig, vara i huvudsak fullgjord. Därest statsmakterna ansåge, att betryggande
försvarsberedskap på området borde komma till stånd, vore det
enligt bolagets mening av största betydelse, att rörelsen bedreves även i

— 213 —

fortsättningen. Iståndsättandet av en planerad och delvis uppbyggd försvarsberedskapsanläggning
syntes nämligen, med den egenartade och ömtåliga
fabrikation det här gällde, endast kunna baseras på en i verksamhet
befintlig rörelse med dess kadrer av specialister och tränad personal. Därigenom
kunde de tekniska möjligheterna bevaras och förstärkas för att
framdeles utbyggas.

I propositionen anfördes vidare, att från bolagsledningens sida under
hand uppgivits, att bolaget i kvalitetshänseende nått så långt, att den under
1946 tillverkade röntgenfilmen vore jämställd med flera av de ledande utländska
fabrikaten. Beträffande röntgenpapperet förelågo enstämmiga uttalanden
om att dess kvalitet vore fullt tillfredsställande och väl kunde mäta
sig med kvaliteten hos utländska fabrikat. Kvaliteten hos bolagets elektrokardiografpapper
ansåges på fackmannahåll vara högre än hos motsvarande
utländska fabrikat. Vad anginge övrigt fotografiskt papper för tekniska
och vetenskapliga ändamål, såsom dokument-, förstorings-, kontakt-, kopierings-
och oscillografpapper, hade även dessa sorter i kvalitetshänseende
kunnat väl hävda sig på den svenska marknaden. Bolaget hade framhållit
angelägenheten av att statliga och kommunala institutioner, vilka förbrukade
produkter tillhörande bolagets tillverkningsområde, i mesta möjliga
mån använde bolagets tillverkningar, försåvitt dessa produkter ägde för
användningen lämpliga egenskaper. Denna fråga hade förts på tal mellan
bolagsledningen och Svenska landstingsförbundet. Såväl bolaget självt som
medicinalstyrelsens materielnämnd hade angivit såsom en självklar förutsättning
för att bolaget skulle på antytt sätt tillförsäkras avsättningsgaranti
för sina produkter, att dessa fyllde de krav, som den medicinska sakkunskapen
ställde i avseende å kvaliteten.

I anledning av propositionen anförde 1946 års riksdag (skr. nr 441), att
statens intresse i Aktiebolaget Ceaverken dittills varit helt och hållet dikterat
av beredskapsskäl och att en utbyggnad av bolaget till full beredskapskapacitet
icke borde ifrågakomma. Det funnes emellertid anledning till antagande,
att bolaget hade vissa förutsättningar att även under fria marknadsförhållanden
kunna hävda sig i konkurrens med utländska företag. Det syntes
därför värdefullt att bolaget bereddes möjlighet att fortsätta sin verksamhet
under någon tid, varvid erfarenheter under fredsförhållanden komme att
vinnas till stöd för ett senare bedömande av driften i fortsättningen. Ej
minst med hänsyn till företagets värde ur beredskapssynpunkt finge del
anses önskvärt, att denna möjlighet bereddes bolaget. Såsom villkor härför
måste uppställas, att bolagets försäljning i fortsättningen skedde efter rent
kommersiella principer och att de avtal, som möjligen kunde träffas med
större avnämare, icke gåve bolaget en monopolställning på marknaden.
Under åberopande härav anvisade riksdagen medel för ökning av aktiekapitalet
från 100 000 till 600 000 kronor genom att dels 300 000 kronor av
bolagets statslån omvandlades till aktiekapital och dels nytt kapital å 200 000
kronor genom aktieteckning tillfördes bolaget. Av sistnämnda belopp voro
175 000 kronor avsedda att användas till utvidgning av anläggningarna och

— 214 —

komplettering av maskinutrustningen samt återstoden till förbättring av bolagets
likviditetsställning. Resterande del av statslånets kapitalbelopp,
83 500 kronor, jämte upplupen ränta efterskänktes.

I samband med världskrigets slut blev det åter möjligt att importera
röntgenfilm. Därmed upphörde emellertid också möjligheterna att garantera
en viss avsättning av ceafilmen på svenska sjukhus. Ceaverken lyckades
i stället — till stor del genom förmedling av medicinalstyrelsens materielnämnd
— finna en relativt stor avsättning genom export. Därjämte upptog
bolaget tillverkning av vissa andra, tidigare icke tillverkade produkter,
exempelvis färgfilm och vanligt fotografiskt papper.

Sedan importreglering införts i mars 1947 och röntgenfilmen sommaren
samma år avförts från frilista, kom frågan om den inhemska tillverkningen i
ändrat läge. Ganska snart efter importstoppet stod det klart, att man av valutahänsyn
icke kunde räkna med någon import från USA, från vilket land
tidigare ungefär en tredjedel av importen hämtats. Återstoden räknade man
med att fortsättningsvis kunna importera från Storbritannien och Belgien.
Efter den icke oväsentliga utvidgning i fråga om lokaler och utrustning,
som ägt rum 1947—1948, ansågs Ceaverkens kapacitet tillräcklig för att tillgodose
en tredjedel av landets behov av röntgenfilm. Det betonades emellertid
från olika håll, att en förutsättning för att ceafilmen skulle accepteras
på sjukhusen vore att kvaliteten bleve tillfredsställande. Detta krav
kunde desto kraftigare understrykas, som de utländska fabrikerna under
och särskilt efter kriget i olika avseenden avsevärt höjt kvaliteten på sin
film. Ceaverken däremot hade under den tid efter krigsslutet, då tillverkningen
varit inriktad på export, ej varit i tillfälle att nämnvärt förbättra
filmens egenskaper.

Med anledning av klagomål, som från förbrukarnas sida riktades mot
röntgenfilmen, och i avsikt att ernå en kvalitetsförbättring utsåg sjukvårdsberedskapsnämnden
i samråd med Svenska radiologförbundet och bolaget
fr. o. in. juli 1948 en särskild kontrollant för tillverkningen. Sedan kontrollbestämmelser
utarbetats och under någon tid prövats, ansåg sjukvårdsberedskapsnämnden,
att Ceaverken borde träda in som leverantör till de
svenska sjukhusen för att fylla den brist i försörjningen, som beräknades
komma att föreligga. För att ett sådant åtagande icke skulle innebära för
stora påfrestningar på företaget, skulle detta ske i etapper. I skrivelse den
1 november 1948 till ett tjugutal sjukhus framhöll nämnden såsom önskvärt,
att dessa sjukhus skulle fr. o. in. den 15 november 1948 använda ceafilm
i rutinarbetet vid sjukhusen, om möjligt i sådan utsträckning att en
tredjedel av filmförbrukningen komme att utgöras av ceafilm. Avsikten var
att sedermera utvidga kretsen att omfatta samtliga svenska sjukhus.

Kvaliteten hos den film, som i enlighet härmed från november 1948 levererats
från Ceaverken, har under vintern 1948—1949 visat en sakta stigande
förbättring, även om — enligt vad som uppgivits av sjukvårdsberedskapsnämnden
— många klagomål alltjämt förekommit. Under tiden januari—
mars 1949 ha av kontrollanten undersökts 26 emulsioner, av vilka endast

215 —

4 underkänts, vilket är ett icke oväsentligt bättre resultat än som tidigare
uppnåtts. Från april 1949 ha emellertid resultaten försämrats i anmärkningsvärd
grad. Under april—oktober 1949 ha 31 emulsioner undersökts,
av vilka icke mindre än 14, alltså omkring 45 procent, måst underkännas.
Av följande uppställning framgår resultaten av de under år 1949 verkställda
undersökningarna.

1949	Totalantal undersökta emulsioner	Därav god- kända	Därav under- kända	Orsak till underkännande
Januari.......	9	9	0
Februari......	12	8	4	hög slöja
Mars.........	5	5	0
April.........	5	4	1	låg känslighet
Maj..........	5	2	3	slöja + fläckar
Juni..........	4	2	2	slöja
Juli..........	6	3	3	slöja
Augusti.......	7	4	3	slöja + låg känslighet
September ....	2	0	2	slöja + låg känslighet
Oktober......	2	2	0

Med anledning av den sålunda inträdda kvalitetsfersämringen har sjukvårdsberedskapsnämnden
i samråd med bolaget och Svenska radiologförbundet
igångsatt en utredning rörande möjligheterna att förbättra filmens egenskaper.
Den delegation, som för detta ändamål utsetts, har redan på ett
tidigt stadium ansett sig kunna rekommendera ett intensivare forskningsarbete,
närmast i form av ökad kontroll och provtagning inom företaget. I
framställning om forskningsanslag för nästkommande budgetår har bolaget
hemställt om höjning av anslaget till 60 000 kronor. Framställningen
har tillstyrkts av sjukvårdsberedskapsnämnden.

Ceaverkens totala försäljning under år 1948 uppgick till över 1 100 000 kronor,
varav mer än en fjärdedel utgjordes av röntgenfilm. Bland övriga produkter
märkas främst röntgenpapper, EKG-papper och bromidpapper.

Rörande de olägenheter, som anses vara förenade med användandet av ceafilm,
ha revisorerna från vissa sjukhus erfarit, att filmen ansetts icke kunna
tagas i bruk jämsides med utländsk film, enär film av skilda fabrikat kräver
olika lång exponeringstid och det samtidiga användandet av olika filmsorter
kan föranleda misstag vid fotograferingen och osäkerhet vid bedömandet
av bilderna. Försök ha därför gjorts att under begränsade tidsperioder
använda uteslutande ceafilm. Trots den förhandskontroll som förekommit
har emellertid filmen varit ojämn med skiftande ljuskänslighet
och vissa andra brister; omfotograferingar ha i stor utsträckning måste göras,
vilket förutom olägenheter för patienterna även orsakat en betydande
merbelastning för de redan hårt ansträngda röntgenavdelningarna.

Sedan röntgenfilm blivit föremål för importreglering, har handelskominissionen
icke beviljat importlicenser för dylik film i större utsträckning
än som tillstyrkts av sjukvårdsberedskapsnämnden. Nämnden å sin sida
har vid avgivandet av yttranden i importlicensärenden utgått från att i prin -

— 216 —

cip en tredjedel av årsbehovet skulle tillgodoses av Ceaverken. Härigenom ha
sjukvårdens huvudmän i viss utsträckning blivit nödsakade att fylla viss
del av sitt behov med ceafilm.

För ett vart av budgetåren 1947/48—1949/50 har såsom reservationsanslag
under tionde huvudtiteln anvisats bidrag till bolaget med 40 000 kronor
för vissa forskningsarbeten. I framställningen om forskningsanslag för
innevarande budgetår har bolaget anfört, att de handelspolitiska förhållandena
under senare tid gjort det allt svårare för bolaget att skaffa behövliga
råvaror av tillfredsställande kvalitet. I 1949 års statsverksproposition har
chefen för handelsdepartementet anfört, att det ännu icke blivit möjligt att,
såsom man räknat med, driva bolaget efter rent kommersiella linjer. Då
landets import av röntgenfilm från USA — motsvarande en tredjedel av
det inhemska behovet — bortfallit, hade behovet måst fyllas genom anlitande
av bolagets produktion. Detta hade medfört en motsvarande minskning
av den varumängd, som eljest kunnat gå till export. För det dåvarande reserverades
en större del av bolagets produktion för hemmamarknaden, under
det att en mindre del fortfarande syntes kunna exporteras.

Revisorernas uttalande. Statsförvärvet år 1943 av aktierna i Aktiebolaget
Ceaverken motiverades uteslutande av beredskapsskäl. Då 1946 års riksdag
anvisade ytterligare medel för konsolidering och utveckling av bolaget rådde
den föreställningen, att bolagets produkter voro av sådan kvalitet, att de
kunde väl hävda sig i jämförelse med motsvarande utländska. Det funnes
därför enligt riksdagens mening anledning till antagande, att bolaget hade
vissa förutsättningar att även under fria marknadsförhållanden kunna hävda
sig i konkurrens med utländska företag. Ej minst med hänsyn till företagets
värde ur beredskapssynpunkt syntes det riksdagen önskvärt, att bolaget
bereddes möjlighet att fortsätta sin verksamhet under någon tid, varvid
erfarenheter under fredsförhållanden komme att vinnas till stöd för ett
senare bedömande av driften i fortsättningen. Såsom villkor härför måste
emellertid uppställas, att bolagets försäljning skedde efter rent kommersiella
principer.

Förhoppningarna att Ceaverkens fotografiska produkter skulle kunna i
kvalitetshänseende väl hävda sig i jämförelse med motsvarande utländska
synas ha infriats beträffande åtskilliga av bolagets fabrikat men hittills icke
såvitt gäller röntgenfilm. Sedan hösten 1948 har filmen underkastats fortlöpande
prov av en i samråd med sjukvårdsberedskapsnämnden och Svenska
radiologförbundet tillsatt kontrollant. Härvid har det visat sig att filmen icke
kunnat mäta sig med den utländska film, vilken tjänat som jämförelsenorm
vid kontrollen. Från åtskilliga av de sjukhus, vilka använt ceafilmen i det
dagliga sjukvårdsarbetet, ha anmärkningar riktats mot filmens kvalitet, varvid
framhållits att användningen av filmen vållat olägenheter för patienterna
och för röntgenavdelningarnas personal.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår vidare, att det såvitt gäller
röntgenfilm ännu icke blivit möjligt att driva bolaget efter rent kommer -

— 217 —

siella linjer. Från år 1947 har import av röntgenfilm från USA på grund av
valutaförhållandena icke längre kunnat ifrågakomma, och importreglering
har införts även för röntgenfilm från andra länder. Genom att importlicenser
beviljats endast i begränsad omfattning, ha sjukvårdens huvudmän varit
nödsakade att täcka viss del av sitt behov av film genom inköp från Ceaverken.
Vidare har sjukvårdsberedskapsnämnden genom olika åtgärder medverkat
vid placeringen av ceafilm vid vissa sjukhus. Dessa omständigheter
och åtgärder, vilka bidragit till att ceafilmen kunnat avsättas vid de svenska
sjukhusen, ha uppenbarligen betingats främst av två orsaker, dels önskemålet
att av beredskapsskäl upprätthålla en inhemsk produktion av röntgenfilm,
dels ock angelägenheten av att genom minskad import begränsa
behovet av utländsk valuta. Beredskapssynpunkterna äro givetvis alltjämt
synnerligen betydelsefulla, under det att valutaförhållandena såvitt gäller
röntgenfilm numera torde befinna sig i ett gynnsammare läge.

Det är enligt revisorernas mening högst angeläget, att Ceaverken genom
ökad forskning och förbättrad tillverkning sättes i stånd att höja röntgenfilmens
kvalitet.

§ 33.

Särskilda kostnader för handels- m. fl. register.

För inskrivning av de anmälningar, som omförmälas i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och pr okura, skall för Stockholm hos
överståthållarämbetet, för annan stad hos magistraten eller vederbörande
stadsstyrelse och för landsbygden hos länsstyrelsen föras handelsregister.
Anmälan till registret skall åtföljas av stadgade avgifter för registreringen
och dess kungörande. Den myndighet som för handelsregistret skall låta
kungöra anmälan såväl i Post- och Inrikes Tidningar som i viss ortstidning.

Hos länsstyrelsen skall vidare föras föreningsregister för inskrivning av
de uppgifter, vilka enligt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar
skola för registrering anmälas. Beträffande kungörande av sådan anmälan
och avgifter för registreringen gälla motsvarande stadganden som beträffande
handelsregister.

En fortlöpande tryckt samling för hela riket av de i Post- och Inrikes Tidningar
kungjorda anmälningarna utgives jämte register genom patent- och
registreringsverkets försorg.

Vid kungörelseförfarandet ha registreringsmyndigheterna vissa kostnader
för annonseringen. Till bestridande därav anvisade 1911 års riksdag ett förslagsanslag
av 4 000 kronor, varjämte medgavs att inflytande registreringsavgifter
finge uppföras å anslaget såsom särskilda uppbördsmedel. Alltsedan
budgetåret 1935/36 redovisas avgifterna på riksstatens inkomstsida såsom
»Avgifter för registrering i förenings- in. fl. register».

Avgifterna för registreringen ha vid flera tillfällen förhöjts. De nuvarande
avgiftsbeloppen, vilka fastställts att gälla fr. o. in. år 1943 (SFS 1942: 941
och 942), äro följande:

— 218 —

Handelsregistret:

a) då firma första gången anmäles av enskild näringsidkare........ 15 kr.

b) då firma första gången anmäles av handelsbolag................ 20 »

c) då anmälan eljest sker........................................ 10 »

F ören ingsregistret:

a)

b)

då ansökan om förenings registrering göres, så ock då flyttning av
styrelsens säte till annat län eller ändring av firman för ny fullständig
inskrivning anmäles................................

då anmälan eljest sker........................................

30 kr.
10 »

Före den senaste höjningen av avgifterna hade riksdagens revisorer år
1940 riktat uppmärksamheten på ifrågvarande kostnader. Revisorerna framhöllo,
att avgifterna varit avsedda att täcka myndigheternas utgifter för annonsering.
Emellertid hade annonseringskostnaderna kommit att väsentligt
överstiga de erlagda avgifterna. Detta sammanhängde i huvudsak därmed
att, medan avgifterna under en följd av år utgått med oförändrade belopp,
priserna för annonsering avsevärt stigit. Revisorerna funno det angeläget,
att avgifterna höjdes därhän, att de täckte annonskostnaderna.

Nedanstående sammanställning utvisar dels inkomstbeloppen, dels ock utgifterna
för registreringen under följande räkenskapsår enligt budgetredovisningen
:

Räkenskapsår	Inkomster kr.	Utgifter kr.	överskott kr.	Brist kr.
1912.............		24 581		2 597
1927/28 ...........	........ 71 077	83 685		12 608
1932/33 ...........		119 602		17 013
1937/38 ...........	........ 119 858	139 955		20 097
1939/40 ...........	........ 80 705	137 098		56 393
1940/41 ...........	........ 85 904	115 463		29 559
1941/42 ...........	........ 91 217	129 023		37 806
1942/43 ...........	........ 161436	172 137		10 701
1943/44 ...........	........ 240 374	212 523	27 851
1944/45 ...........	........ 278 744	228 485	50 259
1945/46 ...........	........ 338 058	254 978	83 080
1946/47 ...........		253 286	81 620
1947/48 ...........	........ 290 739	270 736	20 003
1948/49 ...........		282 112		13 836

Det må framhållas, att utgiftsbeloppen avse endast direkta annonseringskostnader
samt tre femtedelar av patentverkets kostnader för tryckning.
Myndigheternas kostnader för registreringen i övrigt, främst för personal,
bestridas i sin helhet av staten.

I en i mars 1942 inom handelsdepartementet avgiven promemoria med förslag
angående registreringen av landets företagare (SOU 1942:23) anföres
i fråga om kostnaderna för ifrågavarande registrering, att utgiftsstegringen

— 219 —

i första hand sammanhängt med de höjda annonseringspriserna. Till ökningen
anses även ha bidragit att alltsedan år 1925 anmälan om postadress
skall intagas i kungörelserna, att utrensning ur handelsregistret av firmor
för nedlagda rörelser i betydande omfattning ägt rum, varvid kungörandet
av anmälan härom varit avgiftsfritt, samt att tidigare utgående rabatter å
kungörelser i ortstidningar sänkts eller helt indragits.

Revisorernas uttalande. Avgifterna för registrering av anmälningar till
handels- och föreningsregistren ha varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas
utgifter för annonsering av anmälningar till registren ävensom
viss del av patentverkets tryckningskostnader för samlingar av i registren
kungjorda uppgifter. Av den lämnade redogörelsen framgår, att dessa
kostnader tidigare överstigit erlagda avgifter och alltså delvis kommit att
stanna på statsverket. Sedan 1940 års revisorer påtalat detta förhållande,
vidtogs fr. o. m. år 1943 sådan höjning av avgifterna, att statsverket under
de närmaste åren erhöll täckning för sina utgifter. Under det sist förflutna
budgetåret ha emellertid statsverkets kostnader ånyo överstigit influtna avgifter,
sannolikt beroende på höjning av annonspriserna. Då enligt revisorernas
mening statsverket icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande
bestyr, synes en höjning av avgifterna böra komma till stånd.

— 220 —

ELFTE HUVUDTITELN.

Inrikesdepartementet.

§ 34.

Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna.

Inom landet finnas fyra vanföreanstalter, i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg
och Härnösand. Anstalterna drivas av privata föreningar, vanförevårdsföreningarna,
vilka numera atnjuta betydande statsbidrag för sin verksamhet.
Salunda anvisas årligen å riksstaten ett förslagsanslag, benämnt Bidrag
till vanföreanstalter, ävensom ett obetecknat anslag å 36 000 kronor per år
till Bidrag till kuratorsverksamhet vid vanföreanstalterna. Dessutom utgå
avsevärda bidrag för förvärvande eller uppförande av fastigheter, byggnadsarbeten
o. d., för vilka ändamål särskilda anslag i förekommande fall anvisas.
Avkastningen av föreningarnas egna tillgångar och deras övriga egna
inkomster ha efter hand kommit att spela en allt mera underordnad roll
för finansiering av vanföreanstalternas drift. Numera användas dessa medel
huvudsakligen för kuratorsverksamhet, annan hjälpverksamhet, en del
smärre anläggningsarbeten, åtgärder för patienters och elevers trevnad in. m.

Statens utgifter under senare år å anslaget till Bidrag till vanföreanstalter
framgå av följande sammanställning.

Budgetår	Anslag kr.	Nettoutgift kr.	Merutgift kr.
1943/44	2 850 000	3 514 140	664 140
1944/45	3 350 000	4 562 377	1 212 377
1945/46	3 530 000	4 608 442	1 078 442 !
1946/47	3 770 000	5 168 819	1 398 819
1947/48	4 180 000	6 637 523	2 457 523
1948/49	5 580 000	6 794 956	1 214 956
1949/50	6 130 000	—	—

Av tabellen framgår, att kostnaderna under de senast förflutna sex budgetåren
i det närmaste fördubblats ävensom att anslagen — trots den betydande
uppräkning, som successivt ägt rum — överskridits med avsevärda
belopp. Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att
närmare undersöka, huru utgifterna fördela sig på de olika vanföreanstalterna,
respektive på de olika grenarna av deras verksamhet, ävensom vilka
driftresultat som redovisats av de olika anstalterna.

— 221

I fråga om statsbidrag till vanföreanstalterna gälla f. n. följande villkor.

Till driften av kliniker, skolhem och yrkesskolor utgå bidrag med högst
följande belopp per dag och patient respektive elev, nämligen för klinikerna
5 kronor 50 öre, för skolhemmen 3 kronor 25 öre, för yrkesskolornas interna
elever 4 kronor 50 öre och för yrkesskolornas externa elever 2 kronor, allt
under villkor att den dagavgift, som uttages, icke överstiger 1 krona å klinik
och 50 öre å skolhem, samt att för yrkesskolorna någon avgift icke uttages.
I fråga om asylhem, där undervisning för höjande av de vanföras arbetsförmåga
meddelas, utgår bidrag med 3 kronor per dag och patient, förutsatt
att icke högre dagavgift än 50 öre uttages. Till polikliniker utgår statsbidrag
med högst 1 250 kronor per kvartal. Staten bidrager vidare med Va av kostnaderna
för stödjebandage och proteser åt patient, som behandlas för vanförhet,
på villkor att patienten beredes motsvarande förmån.

Jämlikt särskilt bemyndigande av riksdagen må vidare Kungl. Maj :t, på
framställning av vederbörande förening, bevilja erforderligt fyllnadsbidrag,
om och i den mån summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår
till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper befunna
verkliga driftkostnaderna vid hithörande anstalter samt underskottet
icke kan täckas med andra för ändamålet tillgängliga medel. Fyllnadsbidrag
utgår dock endast under villkor, att anstaltens inkomst- och utgiftsstat för
bidragsåret godkänts av medicinalstyrelsen.

Utgifterna under det senast tilländalupna budgetåret å anslaget till Bidrag
till vanföreanstalter fördela sig enligt från medicinalstyrelsen inhämtade
uppgifter å olika anstalter och bidragsändamål på följande sätt.

Bidragsändamål	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand	Summa
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	421 625	138 644	136 301	197 565	894 135
	5 000	5 000	5 000	5 000	20 000
	79 791	—	42 968	35 347	158 106
	178 755	202 535	164 916	108 607	(3Ö4 813
	24 921	—	21 429	--	46 350
	668 292	457 557	167 877	267 992	1 561 718
Täckande av underskott......	996 861	615 305	>1 209 904	406 633	3 228 703
Summa	2 375 245	1 419 041	1 748 395	1 021144	6 563 825
Ökning resp. minskning av ba-lanserade förskott..........	+522 359	+93 583	—467 192	+ 82 380	+ 231 130
Anslagsbelastning............	2 897 604	1 512 624	1 281 203	1 103 524	6 794 955

1 Avser två kalenderår.

Den huvudsakliga utgiftsposten avser, såsom franigar av ovanstående uppgifter,
täckande av driftunderskott vid anstalterna. Av de med bortseende
från förskotten redovisade totala anslagsutgifterna representerar denna utgiftspost
i det närmaste hälften, varvid dock får beaktas att för hälsingborgsanstalten
två årsunderskott kommit att belasta budgetåret 1948/49.

För att få en klar bild av vilka driftresultat och utvecklingstendenser i
fråga om den ekonomiska förvaltningen, som de olika anstalterna uppvisa,

— 222

är man hänvisad till föreningarnas årsberättelser. Då räkenskaperna föras
per kalenderår, kunna emellertid de siffror, som hämtas ur anstalternas ekonomiska
redogörelser, icke direkt jämföras med budgetredovisningarnas uppgifter
om anslagsbelastningen.

För att erhålla ett så tillförlitligt material som möjligt för bedömandet ha
revisorerna vid sina undersökningar utgått från de tre senaste årsberättelserna,
vilka avse kalenderåren 1946, 1947 och 1948.

Driftunderskottens storlek under dessa år vid de olika anstalterna framgår
av följande tabell, i vilken jämväl angivits underskottens procentuella
andel av den totala ekonomiska omslutningen av driften.

Anstalt	19 4 6	1947	1948
under- skott kr.	i % av total-omslut-ningen	under- skott kr.	i % av total-omslut-ningen	under- skott kr.	i % av total-omslut-ningen
Stockholm...............	794 894	22,3	996 861	27,3	1 397 994	34,9
Göteborg................	360 192	21,2	538 005	27,2	658 227	28,5
Hälsingborg.............	389 163	27,6	571 364	34,4	638 540	36,5
Härnösand...............	255 410	18,9	406 633	26,6	477 395	29,3
Summa	1 799 659	22,4	2 512 863	28,5	3172156	32,7

Underskottens storlek utvisar beträffande samtliga anstalter en starkt stigande
tendens såväl absolut sett som i förhållande till den ekonomiska omslutningen.
Särskilt påfallande är stegringen beträffande stockholmsanstalten,
där ökningen av underskottet från 1946 till 1948, 603 100 kronor, är
större än ökningen av omslutningen under samma tid, 444 517 kronor. Till
ytterligare jämförelse med i tabellen angivna siffror kan nämnas, att enligt
de av medicinalstyrelsen fastställda inkomst- och utgiftsstaterna underskottet
för 1948 beräknades uppgå till 2 716 730 kronor. På grund av vissa tidigare
opåräknade utgifter beräknades i 1949 års statsverksproposition (XI
ht s. 151) denna summa stiga till 2 820 000 kronor.

En närmare analys av underskotten ger vid handen, att desamma väsentligen
hänföra sig till sjukavdelningarna (klinikerna), yrkesskolor och elevhem
samt beträffande stockholmsanstalten till annexen. Mindre underskott
ha även genomgående redovisats för skolhem och arbetshem, medan däremot
bandagerier och ortopedskomakerier uppvisat överskott. Till belysande av
huru underskotten fördela sig å de olika verksamhetsgrenarna kan nämnas,
att under 1948 sjukavdelningarna svarade för ca 1 744 000 kronor eller över
hälften, yrkesskolor och elevhem för ca 1 056 000 kronor, annexen till stockholmsanstalten
för ca 202 000 kronor, folkskolans högre avdelning vid samma
anstalt för 54 000 kronor, skolhemmen för 180 000 kronor, arbetshemmen
för 56 000 kronor samt räntor för 91 000 kronor. Å andra sidan ha
bandageriavdelningarna och de ortopediska skomakeriavdelningarna resulterat
i överskott om respektive 169 000 och 42 000 kronor.

Då det i detta sammanhang torde vara av underordnat intresse att redo -

223 —

visa detalj siffror för samtliga verksamhetsgrenar, ha revisorerna endast
medtagit sådana för de två mest betydelsefulla, nämligen dels sjukavdelningarna
och dels yrkesskolorna och elevhemmen. Det må härvid framhållas,
att av ökningen av underskottet från 1946 till 1948, 1 370 000 kronor, ca
1 050 000 kronor falla på dessa båda grenar av verksamheten.

I efterföljande uppställning har för de fyra anstalterna angivits storleken
av underskottet å sjukavdelningarna för vart och ett av åren 1946, 1947 och
1948, ävensom underskottets procentuella andel av omslutningen å dessa avdelningar.

Anstalt	1946	1947	1948
kronor	%	kronor	%	kronor	%
Stockholm...............	527 164	49,1	661 337	56,2	804 145	62,7
Göteborg................	195 370	38,7	286 355	44,6	327 356	46,7
Hälsingborg.............	183 540	38,3	257 685	50,3	270 837	55,6
Härnösand..............	173 620	36,5	261 246	47,1	341 263	54,0
Summa	1 079 694	42,6	1 466 523	50,8	1 743 601	56,2

Vanföreanstalten i Stockholm uppvisar för samtliga år avsevärt sämre
driftresultat än övriga anstalter, vilket kan synas så mycket mera anmärkningsvärt
som denna anstalt är den största. I fråga om övriga anstalter, vilka
under år 1946 uppvisade tämligen likartat driftresultat, ha betydande försämringar
på senare år inträtt för anstalterna i Hälsingborg och Härnösand,
medan däremot göteborgsanstalten uppvisar en förhållandevis begränsad ökning
av underskottet. Vid var och en av anstalterna i Stockholm, Hälsingborg
och Härnösand ha från 1946 till 1948 underskotten vuxit med högre
belopp än som motsvarar den totala ökningen av omslutningen.

Såsom naturligt är, råda beträffande kostnaderna per dag och vårdad
patient förhållanden likartade dem, som ovan påvisats beträffande underskottets
procentuella andel av omslutningen. Uppgifter i ifrågavarande hänseende
redovisas i följande tablå.

Anstalt och år	Medelkost-nad per dag och patient kr.	Varav avlönings- kostnad kr.	Antal platser	Medel- belägg- ning	Genomsnitt-ligt antal sjukhus-vistelsedagar
1946 Stockholm.............	18: 86	12: 28	171	156	26
Göteborg..............	16: 75	10: 93	97	82	42
Hälsingborg...........	12: 78	7: 94	in	103	32
Härnösand............	11: 89	7: 09	103	no	41 t
1947 Stockholm.............	21: 35	14: 66	171	151	23
Göteborg..............	22: 19	15: 59	97	79	37
Hälsingborg...........	15: 74	10: 45	1 80	89	31
Härnösand............	14: 76	9: 85	103	103	45
1948 Stockholm.............	24: 41	16: 83	171	144	24
Göteborg..............	23: 12	16: 10	97	82	35
Hälsingborg...........	18: 59	12: 69	80	72	26
Härnösand............	16: 83	11: 09	103	103	44

1 Halva året 111.

— 224 —

Av tabellen kan bl. a. utläsas, att huvuddelen av vårdkostnaden hänför
sig till avlöningar ävensom att variationerna mellan olika anstalter främst
hänföra sig till denna post. Övriga kostnader äro förhållandevis lika vid
olika anstalter och variera för 1946 mellan 4 kronor 80 öre och 6 kronor
58 öre och för 1948 mellan 5 kronor 74 öre och 7 kronor 58 öre. Vidare
framgår att vid stockholmsanstalten, som uppvisar de högsta vårdkostnaderna,
medelbeläggningen varit lägre och medellängden för sjukhusvistelsen
kortare än vid övriga anstalter. En uppgång av vårdkostnaden vid
göteborgsanstalten år 1947 kan måhända delvis sammanhänga med den
för detta år redovisade lägre beläggningen. Härnösandsanstalten, som för
samtliga år har den lägsta vårdkostnaden, har haft fullständig beläggning
och förhållandevis långa vårdtider.

Vid beräkning av den direkta sjukvårdskostnaden för bestämmande av
statens bidrag avdragas vissa poster, nämligen inackorderingsavgifter, behandlingsavgifter
(bad, massage m. m.), poliklinikkostnad och poliklinikavgifter.
Därvid framkomma nettobelopp per underhållsdag, vilka framgå
av följande tabell.

	1946	1947	1948
	kr.	kr.	kr.
Stockholm........	...... 16:37	18: 86	21: 94
Göteborg.........	...... 14: Öl	18: 05	19: 15
Hälsingborg.......	...... 11:52	14: 48	16: 91
Härnösand........	..... 10:99	13: 65	15: 73

Då såsom ovan påvisats avlöningskostnaderna äro av avgörande betydelse
för underskotten å sjukavdelningarna och medelkostnaden per dag och
patient, ha revisorerna sökt åstadkomma en jämförelse mellan de olika
anstalterna beträffande omfattningen av personal av skilda kategorier. Man
får därvid skilja mellan å ena sidan egentlig sjukvårdspersonal och å andra
sidan personal å för flera verksamhetsgrenar gemensamma administrativa
och ekonomiska avdelningar. Materialet till jämförelsen har hämtats ur
årsberättelserna. Undersökningen har visat, att några nämnvärda förändringar
beträffande personalstyrkans storlek icke ägt rum under åren 1946—
1948, och i den följande tabellen ha därför endast medtagits uppgifter för
det senaste året.

Personalen har i årsberättelserna uppdelats på de olika verksamhetsgrenarna,
varjämte under särskild rubrik redovisats personal för administrations-
och ekonomiändamål. Därjämte finnas vid samtliga anstalter en föreståndarinna
(föreståndare), en överläkare och en kamrer samt vid stockholmsanstalten
därjämte en personalföreståndarinna.

Antalen till sjukavdelningarna knutna befattningshavare av olika kategorier
framgå av följande uppställning.

— 225

Personalkategori	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand
Läkare och tandläkare ..	......... 9	3	2	2
Sjukgymnaster.........	......... 7	4	4	4
Kliniklärarinna tekn. ass.	......... 2	—	—	—
Sköterskor.............	......... 25	10	14	10
Elever och biträden . . . .	......... 69	32	18	33
Antal befattningshavare	Summa 112 per vård-	49	38	49
plats ................	......... 0,66	0,51	0,48	0,48
Antalet befattningshavare per vårdplats	är sålunda vid stockholmsanstal-

ten påfallande högt jämfört med övriga anstalter, i det att skillnaden uppgår
till över 30 procent. Med hänsyn till det av speciella förhållanden betingade
stora antalet läkare vid vanföreanstalten i Stockholm har en beräkning
skett, varvid dessa undantagits. Denna beräkning förändrar dock
resultatet endast obetydligt. Antalet anställda per vårdplats uppgår nämligen
under sådana förhållanden för Stockholm till 0,60 och för övriga anstalter
till ca 0,45—0,47.

Ett försök att på motsvarande sätt klassificera personalen för administration
och ekonomiska uppgifter har givit följande resultat (antal befattningshavare).

Personalkategori Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand
Assistent, kassör, kontorist.......	4	2	3	3
Kamerala biträden...............	12	5	7	3
Föreståndarinnor för kök och tvätt	3	2	3	2
Sömmerskor, kokerskor...........	3	4	4	5
Ekonomibiträden................	27	25	14	16
Snickare, vaktmästare, portvakter o. d..........................	9	5	6	6
Summa	58	43	37	35

Kostnaderna för avlöning av sådan för flera avdelningar gemensam personal
redovisas särskilt och fördelas vid årets slut på olika fackavdelningar.
Storleken av dessa gemensamma avlöningskostnader under 1948 samt deras
andel av total avlöningskostnad och total omslutning för anstalterna
redovisas på följande sätt.

Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

Gemensam avlöningskostnad kr. . 453 358 259 159

Do i % av total avlöningskostnad 21,4 20,7

Do i % av total omslutning..... 11,3 11,2

221 426 232 174

21,8 23,9

12,7 14,3

Härnösandsanstalten synes att döma av ovanstående uppgifter uppvisa i
förhållande till övriga anstalter relativt oförmånligt kostnadsläge, när det
gäller administrativ och ekonomisk personal. I övrigt utmärker tabellen
jämnhet mellan de tre övriga anstalterna.

Underskotten i fråga om den del av verksamheten, som avser yrkesskolor
15—498/40. Itei). berättelse ang. statsverket år 1949. I.

226 —

och elevhem, uppgå för åren 1946—1948 till följande belopp (i tabellen angives
även underskottens procentuella andel av omslutningen).

Anstalt	194 6	194 7	1948
kronor	0/ /o	kronor	%	kronor	0/ /o
Stockholm..............	201 913	32,2	237 308	35,9	294 199	42,4
Göteborg...............	182 983	32,3	259 293	39,7	333 718	42,1
Hälsingborg............	189 589	34,3	246 285	38,5	290 656	40,9
Härnösand..............	92 961	24,4	133 977	30,8	137 597	31,6
Summa	667 446	31,4	876 863	36,7	1 056 170	40,1

Sammanställningen utvisar, att även vid denna verksamhetsgren underskotten
ökat avsevärt såväl absolut som relativt sett. Inga större skiljaktigheter
föreligga beträffande anstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg,
medan däremot härnösandsanstalten redovisar förmånligare driftresultat.

Till belysande av verksamhetens omfattning kan nämnas, att antalet undervisningsdagar
under år 1948 utgjorde för Stockholm 41 442, för Göteborg
47 894, för Hälsingborg 38 963 och för Härnösand 24 358. Vid elevhemmen
utgjorde antalet interna underhållsdagar samma år för Stockholm
38 247, för Göteborg 42 126, för Hälsingborg 36 329 och för Härnösand
24 358. Verksamheten på detta område är således mest omfattande
vid göteborgsanstalten.

För jämförelse av det ekonomiska resultatet vid olika anstalter ha i efterföljande
två tabeller angivits kostnaden per undervisningsdag vid yrkesskolorna
och kostnaden per intern underhållsdag vid elevhemmen, allt för
åren 1946—1948. Vid beräkningen av kostnaden per undervisningsdag ha
från bruttoutgifterna fråndragits inkomster av försålda arbeten och av inackorderingsavgifter,
varefter det erhållna beloppet delats med det totala
antalet undervisningsdagar. På samma sätt ha från bruttoutgifterna för
elevhem avdragits dels utspisningskostnader för externa elever, dels inackorderingsavgifter,
varefter kostnaden fördelats på antalet interna underhållsdagar.

Kostnad per undervisningsdag
kronor

År Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

1946 ................... 3: 68 4: 05 3: 96 2: 63

1947 ................... 4: 27 5: 04 4: 34 2: 54

1948 ................... 4: 87 5: 94 5: 06 3: 21

Kostnad per intern underhållsdag
kronor

År Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

1946 ................... 5:85 4:69 5:40 5:33

1947 ................... 6: 14 5: 58 6: 36 6: 97

1948 ................... 7: 06 5: 82 7: 17 6: 94

— 227 —

Av tabellerna kan utläsas, att härnösandsanstalten redovisar det gynnsammaste
resultatet beträffande undervisningen, medan i fråga om kostnaderna
vid elevhemmen anstalten i Göteborg ligger betydligt lägre än
övriga.

En närmare undersökning av utgiftsposterna vid yrkesskolorna visar, att
avlöningskostnaderna vid härnösandsanstalten år 1948 utgjorde ca 51 procent
av bruttokostnaderna, medan motsvarande tal för Stockholm och Hälsingborg
var 56 resp. 59 procent. Dessa förhållanden återspeglas väl i kostnaderna
per undervisningsdag. Att märka är dock att vid göteborgsanstalten
— trots att denna redovisar högsta kostnaden per undervisningsdag —
avlöningskostnaderna representera endast 47 procent av bruttokostnaden.
Detta sammanhänger bl. a. med de vid denna anstalt särskilt höga kostnaderna
för avskrivning av inventarier och fastighetsunderhåll samt för »undervisningskostnader
».

Vad beträffar elevhemmen, kan grunden till skiljaktigheterna mellan
kostnaderna vid olika anstalter icke direkt utläsas av redovisningarna.
Anstalten i Göteborg uppvisar dock på flertalet utgiftsposter låga kostnader
i förhållande till övriga anstalter. Särskilt är detta fallet beträffande
avlöningar och kostnader för värme, elektrisk energi och vatten. Utspisningskostnaden
ligger dock jämförelsevis högt vid denna anstalt. Trots ett
större antal underhållsdagar uppgå bruttoutgifterna för Göteborg till lägre
belopp än för Stockholm och Hälsingborg, vilket framgår av följande uppställning
avseende år 1948.

. ... Bruttokostnad Antal Interna

/vnsiair kronor underhållsdagar

Stockholm............... 298 701 38 247

Göteborg................ 260 571 42 126

Hälsingborg.............. 279 309 36 329

Härnösand............... 183 313 24 358

Sammanfattningsvis kan beträffande yrkesskolorna och elevhemmen anföras,
att stora svårigheter föreligga att draga några bestämda slutsatser
av jämförelser i olika avseenden beroende på att verksamheten vid olika
anstalter bedrives under rätt olikartade betingelser. Vad särskilt yrkesskolorna
angår kan det ekonomiska resultatet i hög grad bliva beroende av vilka
olika undervisningsgrenar som finnas och hur differentierad undervisningen
är. I fråga om elevhemmen åter spela särskilt respektive fastigheternas
standard och rationella anordning en betydelsefull roll.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ha i sitt betänkande med utredning
och förslag rörande ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU 1948:
41) behandlat frågan om den framtida finansieringen av denna vård. De
sakkunniga, som ansett den nuvarande finansieringsformen olämplig, ha
bl. a. förklarat, att statens bidrag till den ortopediska vården borde utformas
efter liknande grunder som för kroppssjukvården i övrigt, och ha i sådant
hänseende hänvisat till den utredning som påginge genom statsbidragssak -

— 228 —

kunniga för hälso- och sjukvården. I enlighet härmed borde statens bidrag
till vanföreanstalterna utgå såsom vårddagsbidrag, medan övriga kostnader
borde bestridas av vederbörande landsting eller städer, som icke deltaga i
landsting. Staten borde även framdeles svara för byggnaders uppförande och
underhåll samt inventariers anskaffande vid de till anstalten knutna klinikerna
liksom för ifrågavarande yrkesskolor, skolhem och arbetshem. Särskilda
statsbidrag borde tills vidare utgå till poliklinikerna. — De sakkunniga
ha vidare förordat, att staten helt skulle svara för yrkesskolornas, skolhemmens
och arbetshemmens verksamhet samt till största delen även för kuratorsverksamheten.
Vanförevårdsföreningarnas egna medel skulle enligt
dessa förslag få disponeras för andra utgifter, såsom understöd, arbetscentralernas
drift, vissa resekostnader för kuratorer, premier och stipendier samt
anordningar för patienters och elevers trevnad.

Revisorernas ultalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha
statsutgifterna för bidrag till vanföreanstalterna ökat i betydande omfattning;
kostnaderna under de senaste sex åren ha i det närmaste fördubblats.
Det framgår även, att de nuvarande bidragsformerna på detta område äro
föga ändamålsenliga, vilket särskilt återspeglas i det förhållandet, att de
extraordinära utgifterna för täckande av driftunderskott representera omkring
hälften av statens sammanlagda bidrag.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga, som uppmärksammat det nuvarande
bidragssystemets brister, ha i sitt betänkande förordat nya former för
finansiering av denna verksamhet. Revisorerna ha med hänsyn härtill icke
funnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. Intill
dess statsmakterna tagit ställning till den mera vittutseende frågan om
formerna för statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag i
nämnda hänseende, som i vad avser vanförevården må föranledas av de sakkunnigas
utredning, torde nuvarande bidragsformer kunna bibehållas. Emellertid
bör den väntade reformen på detta område icke få leda till minskade
ansträngningar att inom verksamhetens nuvarande ram genomföra rationaliseringar
samt därigenom begränsa statsverkets utgifter, särskilt som det
i rådande ekonomiska läge är ovisst, när en omorganisation på detta område
kan komma att genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang även
erinra om att i 1949 års statsverksproposition förutsatts, att från såväl anstaltsledningarnas
som i förekommande fall medicinalstyrelsens sida iakttoges
samma stränga återhållsamhet vid bedömandet av utgiftsbehovet, som
i rådande läge måste tillämpas för alla områden av statlig och statsunderstödd
verksamhet.

De starkt ökade statsutgifterna för de ändamål, varom här är fråga, ha
föranlett revisorerna att verkställa vissa undersökningar rörande de olika
utgiftsposternas sammansättning ävensom företaga vissa jämförelser såväl
mellan skilda verksamhetsgrenar inom respektive anstalter som i avseende
å förhållandena de olika anstalterna emellan. Revisorerna äro väl medvetna
om att de driftekonomiska resultat, som framkommit vid de gjorda under -

— 229

sökningarna och vilka i det föregående redovisats, i vissa avseenden kunna
vara ofullständiga. Det oaktat torde materialet ge tillräckliga hållpunkter
för ett bedömande i stort av de faktorer, som främst påverkat det ekonomiska
utfallet av verksamheten.

I fråga om det totala driftresultatet uppvisar stockholmsanstalten absolut
sett större underskott än övriga anstalter; relativt sett ligger underskottet
för 1948 över medeltalet för samtliga anstalter. Påfallande synes vara, att
underskottet vart och ett av de två senaste åren stigit med större belopp än
omslutningen. Detta innebär, att samtidigt som bruttoutgifterna ökat bruttoinkomsterna
undergått en minskning. Helt allmänt sett vill det synas revisorerna,
som om en större anstalt med dess i regel bättre möjligheter till rationalisering
i olika avseenden borde äga större förutsättningar att hålla
underskottet på en procentuellt lägre nivå än de mindre anstalterna. Av
övriga anstalter har hälsingborgsanstalten relativt sett under samtliga år
uppvisat det största underskottet. Omslutningen vid denna anstalt är dock
icke hälften så stor som vid stockholmsanstalten.

Underskotten hänföra sig väsentligen till två verksamhetsgrenar, nämligen
dels sjukavdelningarna och dels yrkesskolor och elevhem. Revisorerna
ha därför ägnat särskild uppmärksamhet åt det ekonomiska utfallet av dessa
verksamhetsgrenar. De driftresultat, som redovisats i det föregående, förete
påfallande skiljaktigheter de olika anstalterna emellan.

Vad först sjukavdelningarna angår, är driftresultatet sämst vid anstalten
i Stockholm, vilken för år 1948 uppvisar en bruttounderhållskostnad per dag
och patient av 24 kronor 41 öre mot en lägsta kostnad — vid anstalten i Härnösand
— av 16 kronor 83 öre. Orsaken härtill är främst de höga avlöningskostnaderna,
vilka uppgå till 16 kronor 83 öre per underhållsdag mot i
Härnösand endast 11 kronor 9 öre. Även i fråga om antalet å sjukavdelningarna
anställda befattningshavare uppvisar stockholmsanstalten en ofördelaktig
bild. Sålunda uppgår antalet befattningshavare per vårdplats till 0,66
vid denna anstalt mot omkring 0,s vid övriga. Även med beaktande av vissa
för anstalten i Stockholm speciella förhållanden — bl. a. beträffande undervisningsverksamheten
— vilka kunna motivera ett relativt sett större personalbehov
än vid övriga anstalter, synas revisorerna möjligheter böra föreligga
att åstadkomma vissa personalbesparingar. Det är att märka, att personaluppsättningarna
vid övriga anstalter — trots otvivelaktiga skiljaktigheter
i fråga om förutsättningarna för driften — hålla sig på en tämligen
jämn nivå.

Beträffande administrations- och ekonomipersonal är stockholmsanstalten
jämförlig med övriga anstalter, medan däremot härnösandsanstalten i
detta hänseende redovisar ett oförmånligt kostnadsläge. Det vill synas som
om en anpassning efter erfarenheterna vid övriga anstalter borde kunna
leda till en mera rationell organisation även vid härnösandsanstalten.

Vad härefter angår de driftresultat, som i det föregående redovisats för
yrkesskolor och elevhem, bör förutskickas, att det beträffande dessa verksamhetsgrenar
är förenat med större svårigheter att draga några bestämda

— 230 —

slutsatser. Hänsyn måste här i särskilt hög grad tagas till sådana faktorer
som olika undervisningsformer, undervisningens differentiering, elevhemmens
allmänna standard in. m. De variationer i kostnadshänseende, som
även i fråga om dessa verksamhetsgrenar kunnat påvisas, ge dock enligt
revisorernas mening belägg för att ett effektivt utnyttjande av erfarenheterna
vid de olika anstalterna borde kunna resultera i minskade kostnader.
Även på detta område har utvecklingen under de senaste åren medfört påtaglig
försämring av driftresultatet, såväl absolut som relativt sett, och det
är därför av särskild vikt, att alla möjligheter till förbättring av resultaten
tillvaratagas.

För att i detalj kunna påvisa, vilka åtgärder som vid de skilda anstalterna
böra genomföras för nedbringande av kostnaderna, skulle självfallet erfordras
mera ingående undersökningar än de som ligga inom revisorernas möjligheter.
Med den i det föregående lämnade redogörelsen ha revisorerna vetat
fästa uppmärksamheten på en del förhållanden, beträffande vilka redan
ett studium av anstalternas ekonomiska redogörelser kan giva anledning till
påpekanden och erinringar. Mera i detalj gående undersökningar böra givetvis
företagas i den omfattning omständigheterna därtill föranleda. En inbördes
jämförelse av de olika kostnadsslagen vid respektive anstalter bör
därvid skapa goda utgångspunkter för ett bedömande av på vilka områden
åtgärder böra vidtagas. Närmast synes det böra ankomma på medicinalstyrelsen
att taga de initiativ, som erfordras härvidlag. Under alla förhållanden
anse revisorerna mot bakgrunden av den hittillsvarande kostnadsutvecklingen
vid vanföreanstalterna i allmänhet och särskilt vid anstalternas sjukavdelningar
samt yrkesskolor och elevhem det vara motiverat, att en skärpt
uppmärksamhet kommer till stånd beträffande möjligheterna att vinna
besparingar på förevarande område.

§ 35.

Vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister m. m.

Sedan länge har riksdagen årligen anvisat ett förslagsanslag till bestridande
av vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
m. m.

Grunderna för anslagets användning angivas i kungörelsen 1932: 221.
Enligt denna skola från anslaget bestridas i huvudsak kostnaderna för följande
ändamål, nämligen:

a) omhändertagande eller vård enligt 17 § andra stycket, 20 §, 25 § andra
punkten och 29 § tredje stycket alkoholistlagen av farliga alkoholister samt
kringflackande eller straffriförklarade alkoholister i vissa fall, dock icke
omhändertagande och vård å allmän eller enskild alkoholistanstalt, som
åtnjuter statsbidrag till driftkostnaderna;

b) inställande å allmän alkoholistanstalt enligt 29 § första och andra
styckena nämnda lag av farliga, kringflackande och straffriförklarade alkoholister
ävensom s. k. åklagaranmälda återfallsfyllerister;

— 231

c) handräckning enligt 30 eller 49 § samma lag; enligt dessa föreskrifter
åligger det polismyndighet dels att i fall, då plats å allmän alkoholistanstalt
beretts den, som enligt meddelat beslut skall intagas å dylik anstalt
men som vägrar att ingå å anstalten, på framställning av sökande i ärendet,
som har att föranstalta om verkställighet av beslutet, lämna handräckning
för intagandet, dels ock på begäran lämna handräckning för återhämtande
till alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, eller av permitterad,
som skall återhämtas till anstalten.

Vid förpassning av alkoholist till alkoholistanstalt i ovan angivna fall
utgår i princip dels ersättning för den verkliga resekostnaden för den vårdbehövande
eller vårdade ävensom den verkliga kostnaden för resa fram och
åter för erforderligt antal vårdare, dock högst till belopp motsvarande resekostnadsersättning
enligt reseklass III i allmänna resereglementet, dels ock
traktamentsersättning såväl för den vårdbehövande eller vårdade, därest resan
tagit i anspråk längre tid än sex timmar, med högst fyra kronor för
dygn som beträffande resa fram och åter för erforderligt antal vårdare
med högst ett belopp motsvarande traktamentsersättning enligt traktamentsklass
C i samma reglemente.

Nykterhetsvårdens nuvarande anstaltssystem består av dels allmänna
anstalter, antingen statliga eller av staten erkända, dels enskilda anstalter
(f. n. endast en). I avseende å rätten att intaga och å anstalt kvarhålla
alkoholist göres åtskillnad mellan de båda grupperna av anstalter.
På de allmänna anstalterna kan intagning ske antingen tvångsvis efter beslut
av länsstyrelse på framställning av nykterhetsnämnd eller i vissa fall
polismyndighet (beträffande s. k. farliga och kringflackande alkoholister)
eller ock frivilligt. Länsstyrelsen kan också på eget initiativ förordna om
tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt av straffriförklarad, på vilken alkoholistlagens
allmänna förutsättningar för intagning äro tillämpliga och
som icke är i behov av vård å sinnessjukhus. Beslut om tvångsintagning
äger giltighet ett eller i vissa fall (s. k. åklagaranmälda återfallsfyllerister)
två år. På de enskilda anstalterna kan intagning endast ske frivilligt, varjämte
för dylik anstalt kvarhållningsrätt icke föreligger. Sedan intagningsbeslut
meddelats av länsstyrelsen, ankommer det på socialstyrelsen att efter
granskning av till styrelsen ingivna intagningshandlingar i varje särskilt
fall meddela anvisning å den anstalt, på vilken intagning må ske. Genom
denna anordning har man avsett att tillgodose en önskvärd differentiering
av anstalternas klientel.

För närvarande finnas i drift 3 statliga anstalter för män och 2 för kvinnor
ävensom 14 erkända anstalter för män samt 1 för kvinnor. Följande
sammanställning utvisar de f. n. i drift varande alkoholistanstalterna i landet
samt deras belägenhet och vårdkapacitet.

— 232 —

I. Statliga anstalter Platsantal

1) Statens alkoholistanstalt å Venngarn, Sigtuna, Uppsala län .... 120

2) » » å Svartsjö, Svartsjö, Stockholms län .. 140

3) » » i Västervik, Västervik, Kalmar län ... 14

4) » » i Växjö (för kvinnor), Kronobergs län . 10

5) » » å Haknäs (för kvinnor), Knivsta, Upp sala

län.......................... 15

II. Erkända anstalter (samtliga öppna)

1) Hemmet Älvgården, Hedemora, Kopparbergs län.............. 70

2) Arbetshemmet Björknäs, Järlåsa, Uppsala län................. 90

3) Västkusthemmet, Sundholmen, Älvsborgs län................. 52

4) Holmahemmet, Höör, Malmöhus län......................... 58

5) Åsbrohemmet, Hallsberg, Örebro län......................... 178

6) Holmforshemmet, Boden, Norrbottens län.................... 48

7) Dagöholm, Lerbo, Södermanlands län........................ 40

8) Vårnäshemmet, Vingåker, Södermanlands län................. 42

9) Hemmet Ribbingebäck, Järlåsa, Uppsala län.................. 40

10) Kurön, Stockholms län...................................... 75

11) Granbytorp, Sigtuna, Stockholms län......................... 18

12) Björstorp, Emmaljunga, Kristianstads län.................... 14

13) Lillegården, Eksjö, Jönköpings län........................... 16

14) Hägerstad, Solvesta, Kalmar län............................. 25

15) Hagbyhemmet (för kvinnor), Almunge, Stockholms län........ 21

Följande sammanställning utvisar storleken av för ovan angivna ändamål
anvisade medel under de senaste åren ävensom de verkliga utgifterna
och de överskridanden, som uppkommit å de anvisade anslagsmedlen:

Budgetår Anvisade medel Nettoutgift Anslagsöverskridande

1944/45 ............ kr. 90 000 kr. 128 107 kr. 38 107

1945/46 ............ » 100 000 » 143 100 » 43 100

1946/47 ............ » 120 000 » 161 077 » 41 077

1947/48 ............ » 130 000 » 200 023 » 70 023

1948/49 ............ » 140 000 » 247 645 » 107 645

Nettoutgiften för budgetåret 1948/49 fördelar sig på de utbetalande länsstyrelserna
på sätt framgår av nedanstående sammanställning.

Län Nettoutgift

Överståthållarämbetet..................... 31 659: 03

Stockholms län........................... 3 894: 80

Uppsala län.............................. 2 015: 70

Södermanlands län........................ 3 026: 48

Östergötlands län......................... 5 396: 80

Jönköpings län............................ 5 709: 25

— 233

Län Nettoutgift

Kronobergs län........................... 1 298: —

Kalmar län............................... 6 274: 26

Gotlands län............................. 1 538: 65

Blekinge län.............................. 2 318: 33

Kristianstads län.......................... 3 940: 29

Malmöhus län............................ 42 211:—-*

Hallands län.............................. 3 419: 50

Göteborgs och Bohus län.................. 58 623: 20

Älvsborgs län............................. 9 841: 10

Skaraborgs län........................... 3 051:20

Värmlands län............................ 5 621: 15

Örebro län............................... 5 669: 12

Västmanlands län......................... 4 036: 40

Kopparbergs län.......................... 5 167: 60

Gävleborgs län............................ 11 336: 70

Väst.ernorrlands län........................ 11 468: 68

Jämtlands län............................ 6 029: 90

Västerbottens län......................... 2 682: 45

Norrbottens län........................... 11415: 98

Summa kronor 247 645: 57

I anledning av de överskridanden, som uppkommit å de för här avsedda
ändamål anvisade anslagen, ha revisorerna funnit det påkallat att verkställa
en närmare undersökning för utrönande av orsakerna till överskridandena.
Revisorerna ha därför granskat kassaverifikationerna för några
av de län, vilka uppvisa de största belastningarna å anslaget, nämligen
Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län samt Gävleborgs län. Revisorerna
ha därvid gjort följande allmänna iakttagelser.

Granskningen har för Göteborgs och Bohus län omfattat tiden
oktober 1948 t. o. m. juni 1949. Under denna tid ha sammanlagt 303 förpassningar
förekommit, fördelade å anstalter över hela landet. Flertalet
förpassningar ha avsett intagning å de statliga alkoholistanstalterna Svartsjö
(56 förpassningar) och Venngarn (45 förpassningar). Ett stort antal
förpassningar ha vidare verkställts till Åsbrohemmet (50), Älvgården (31),
Björknäs (31), Västkusthemmet (24) samt Holmahemmet (16). I övrigt
fördela sig förpassningarna tämligen jämnt å landets alkoholistanstalter. Sålunda
förekomma inställelser vid Vårnäshemmet, Västervik, Björstorp,
Dagöholm, Kurön, Lillegården, Haknäs, Hägerstad och Hagbyhemmet. I
tre fall har alkoholist förpassats från Göteborg till Holmforsheminet utanför
Boden.

Kostnaderna för varje förpassning äro i många fäll betydande. För resorna
till Venngarn, Svartsjö, Västervik, Björknäs, Älvgården, Hägerstad
och Ribbingebäck uppgå kostnaderna sålunda till mellan 120 och 160 kronor.
I de tre fall, alkoholist förpassats till Holmforsheminet, ha rese- och

— 234 —

traktamentsersättningen vid var och en av resorna uppgått till mellan 400
och 450 kronor. Inställelserna till Lillegården, Vårnäshemmet, Björstorp,
Åsbrohemmet och Holmahemmet draga i allmänhet en kostnad av 60 å 100
kronor. I icke mindre än 80 fall har förpassning av en alkoholist varje gång
verkställts av två poliskonstaplar, i vilka fall kostnaderna per förrättning
nästan undantagslöst överstigit 200 kronor. Ifrågavarande resor avse inställelser
vid flertalet anstalter inom skilda delar av landet, även om anstalter
som Svartsjö, Venngarn och Björknäs överväga.

Kostnaderna för resor till en och samma anstalt debiteras ofta efter mycket
växlande grunder. Till stor del synes detta sammanhänga med att
olika färdsätt kommit till användning. För färd mellan järnvägsstation
och anstalt och åter har sålunda i vissa fall taxebil anlitats, medan i andra
fall för samma färdväg bussförbindelse kommit till användning. Anmärkningsvärt
är att trots goda bussförbindelser i många fall resa med taxebil
företagits. Sålunda debiteras regelbundet ersättning för taxebil fär färd
mellan Stockholms Central och Svartsjö och åter, oaktat bekväma bussförbindelser
finnas över nästan hela den ifrågavarande vägsträckan. Förhållandet
medför i dessa fall en fördyring å ca 25 kronor per resa. I ett stort
antal fall bär vidare taxebil anlitats å den relativt korta sträckan mellan
polisstationen vid Spannmalsgatan i Göteborg och Göteborgs centralstation.

I ett icke oväsentligt antal fall ha flera förpassningar till en och samma
anstalt, vilka utgått från Göteborg eller närbelägen ort, verkställts var för
sig under samma dagar eller på varandra följande dagar. I varje särskild
förpassning ha härvid deltagit en eller två polismän. Till Venngarn ha sålunda
4 skilda förpassningar utförts en och samma dag samt i ett annat
fall 2 förpassningar samma dag. Å sex olika dagar ha vid varje tillfälle 2
— i ett fall 3 — förpassningar förekommit till Åsbrohemmet, medan till
Svartsjö vid atta skilda tillfällen verkställts vardera 2 skilda förpassningar
och vid ett tillfälle 3 förpassningar. Samma är förhållandet beträffande ett
antal förpassningar till Björknäs, Älvgården och Björstorp. Stundom ha
förpassningarna verkställts vid olika tider en och samma dag. Sålunda ha
i ett fall den 16 september verkställts två förpassningar från Göteborg till
Svartsjö, varvid den ena avgått med tåg från Göteborg kl. 8.35, den andra
kl. 12.05. I båda fallen har för färd mellan Stockholms Central och Svartsjö
taxebil begagnats. Även andra likartade fall förekomma.

Vad angår resor under flera dagar i följd till en och samma anstalt, ha
dylika, med Göteborg som utgångsort, företagits exempelvis till Äsbrohemmet
dels den 17 (2 resor), 18—20 och 22 (2 resor) januari, dels den 10—
13, 15 och 17 oktober, dels ock den 13 (2 resor) och 14 (3 resor) december.
Till Holmahemmet ha på motsvarande sätt resor anträtts den 8, 9,
11 och 12 februari samt till Venngarn dels den 27 och 29 september samt
den 1 och 2 oktober, dels den 1, 3 och 4 december. Inställelser vid Svartsjö
ha förekommit dels den 7 och 8 (2 resor) oktober, dels den 11, 12, 15 (2
resor) och 16 januari, dels den 20, 22 och 23 februari, dels den 13—15 och
17 maj, dels ock den 1 (2 resor), 3 och 4 juni.

— 235 —

Även inom Malmöhus län föreligga likartade förhållanden. Under
tiden oktober 1948—juni 1949 verkställdes inom detta län sammanlagt
222 förpassningar. En hel del av dessa avsågo återförpassningar, medan
andra utgjorde verkställighet av begäran om handräckning. Antalet förpassningar
till de närbelägna anstalterna Holmahemmet, Björstorp samt Västkusthemmet
är ganska lågt eller respektive 26, 18 och 12, medan med hänsyn
till avståndet tämligen många inställelser ägt rum vid anstalterna i
mellersta delen av landet. Till Venngarn företogos sålunda 28 förpassningar,
till Järlåsa 28, till Äsbrohemmet 27, till Svartsjö 25, till Älvgården 19 samt
till Kurön 10. Däremot synes i intet fall förpassning ha verkställts till anstalt
i norra Sverige.

Även i dessa fall synas mången gång onödigt höga förpassningskostnader
ha uppkommit till följd av att billigaste färdsätt icke begagnats. I motsats
till vad fallet var beträffande motsvarande resor inom Göteborgs och
Bohus län har taxebil använts endast i ett jämförelsevis litet antal fall,
där billigare färdsätt kunnat anlitas. Vanligen har skälet angivits å reseräkningen.
Kostnaderna för dessa resor variera dock ganska väsentligt vid
färd mellan samma orter även i fall, då anstalten är närbelägen. Sålunda
varierar kostnaden för enkel bilresa mellan Stockholms Central och Svartsjö
mellan 20 och 33 kronor. I sådana fall, där två polismän förpassat alkoholist,
ha kostnaderna ytterligare stigit. I allmänhet har skälet till behovet
av två förpassare icke angivits. I 30 fall av 171 ha förpassningarna skett på
detta sätt. Inställelserna ha härvid avsett, förutom Svartsjö och Venngarn,
anstalter såsom Björknäs, Ribbingebäck, Kurön och Älvgården.

I ett antal fall har även inom Malmöhus län förekommit, att flera särskilda
förpassningar från en och samma utgångsort verkställts till en
och samma anstalt under samma eller på varandra följande dagar. Till
Äsbrohemmet ha sålunda förekommit förpassningar från Malmö den 6,
8 och 9 augusti (sistnämnda dag två förpassningar). Till Venngarn ha på
motsvarande sätt skett inställelser den 23, 24, 28 och 29 oktober samt den
16, 18 och 19 maj.

I Gävleborgs län utgjorde sammanlagda antalet förpassningar 103.
Ett tämligen stort antal av dessa avsågo återförpassningar. Av övriga förpassningar
avsågo 12 Holmforshemmet, 6 Äsbrohemmet samt 3 Svartsjö,
medan återstoden fördelade sig tämligen jämnt å Venngarn, Järlåsa, Björstorp,
Dagöholm och Kurön. I 18 fall har alkoholist förpassats av tva polismän.
I ett betydande antal fall har taxebil kommit till användning även där
möjlighet funnits att genom anlitande av bussförbindelse nedbringa inställelsekostnaderna.

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen utvisar, att statens utgifter
för tillfälligt omhändertagande av alkoholister under senare år undergått
avsevärda stegringar och f. n. uppgå till betydande belopp. I anledning
av de väsentliga anslagsöverskridanden, som uppkommit — för det
senast förflutna budgetåret uppgående till icke mindre än 70 procent av det

— 236 —

anvisade beloppet — ha revisorerna funnit det påkallat att stickprovsvis
verkställa en närmare undersökning för utrönande av orsakerna till detta
förhållande.

Revisorerna ha härvid icke kunnat undgå det intrycket, att förpassningarna
i många fall varit onödigt kostnadskrävande. Särskilt vid klientelets
fördelning å anstalter synas möjligheterna att nedbringa inställelsekostnaderna
genom hänvisning till någon närbelägen anstalt icke alltid ha tillbörligt
beaktats. I allmänhet synes klientelet från viss del av landet också
spridas på nära nog landets samtliga anstalter. Även om härvid de mest närbelägna
anstalterna ofta uppvisa en högre intagningsfrekvens, förekomma
icke sällan intagningar å anstalter, som äro belägna på betydande avstånd
från förpassningarnas utgångsort. Fall förekomma sålunda, då alkoholist
från södra delarna av landet förpassats till landets nordligaste anstalt,
Holmforshemmet utanför Boden. En dylik resa betingar från Göteborg en
kostnad av inemot 250 kronor, därest endast en förpassare medföljer. Revisorerna
äro medvetna om att mera kostnadskrävande inställelser stundom
kunna vara motiverade med hänsyn till angelägenheten av en lämplig differentiering
av de intagna. Utan att förringa behandlingssynpunkterna vilja
revisorerna dock ifrågasätta, om icke vid fördelningen av platserna i större
utsträckning än vad f. n. är fallet hänsyn bör tagas till möjligheten att genom
hänvisning av den omhändertagne till någon närbelägen anstalt nedbringa
inställelsekostnaderna. Även i fall, då särskilt kostnadskrävande
återförpassning, t. ex. på grund av rymning e. d., förekommer, synes böra
övervägas, om icke en förändring av intagningsanstalt av kostnadsskäl i
vissa fall kan befinnas påkallad.

Påfallande är även, hurusom förpassningar från samma förpassningsmyndighet
för intagning å en och samma anstalt i flera fall företagits å samma
dag eller under flera på varandra följande dagar. Till vissa anstalter förekomma
förpassningar från hela landet nära nog dagligen. 1 fall som dessa
borde kostnadsbesparingar vara att vinna, därest de skilda förpassningsbesluten
verkställdes mera planmässigt genom att exempelvis förläggas till
vissa bestämda veckodagar, varvid de, som skulle överflyttas till samma
eller närbelägna anstalter, kunde sammanföras till en transport. Härigenom
torde i de flesta fall antalet förpassare kunna nedbringas. Endast i fall, då
särskilt farlig eller orolig alkoholist förflyttas, synes särskild förpassning
vara påkallad. En koncentration av förpassningstillfällena på sätt nu antytts
skulle även i viss mån göra det möjligt att genom samverkan med andra
polismyndigheter o. d. förbilliga transportkostnaderna.

Även i andra avseenden än de nu nämnda ha transporterna kommit att
fördyras. I många fall har sålunda onödigt dyrbart färdsätt begagnats, eller
också ha resorna icke anpassats efter lämpligaste färdmöjlighet för återresan.
I anmärkningsvärt stor utsträckning synas vidare extra kostnader
lia uppkommit genom att mer än en förpassare anlitats. Över huvud ha revisorerna
fått det intrycket, att vid transporternas genomförande förpassningsmyndigheterna,
vilka ha att mot ersättning av statsmedel verkställa

— 237 —

förpassningarna, icke alltid beaktat alla möjligheter till nedbringande av
resekostnaderna.

I anledning av de sålunda gjorda iakttagelserna vilja revisorerna understryka
angelägenheten av att vid förpassningar av alkoholist, varom här
är fråga, transporterna anordnas på möjligast planmässiga sätt samt att
alla åtgärder, som äro ägnade att nedbringa kostnaderna för förpassningarna,
vidtagas. Direktiv i dessa hänseenden böra på lämpligt sätt bringas till
vederbörande myndigheters kännedom.

— 238 —

De affärsdrivande verken.

§ 36.

Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 maj 1938 hemställde utsedda ombud
för stadsfullmäktige i Karlshamn om förstatligande och ombyggnad till
normal spårvidd av Karlshamn—Vislanda järnväg. Sedermera gjorde den.
s. k. blekingeutredningen i underdåniga skrivelser den 24 maj och den 6
augusti 1938 framställning bl. a. i fråga om förstatligande och ombyggnad
av dels nämnda järnväg och dels Blekinge kustbanor. Vid sistnämnda skrivelse
voro fogade vissa preliminära utredningar och kostnadsberäkningar.

över de nu nämnda framställningarna avgav järnvägsstyrelsen den 21
november 1942 utlåtande och föreslog därvid, att sakkunniga måtte tillkallas
för utredning rörande ombyggnad helt eller delvis av de till det
s. k. blekingenätet hörande smalspåriga järnvägarna.

Jämlikt Kungl. Maj :ts den 24 september 1943 lämnade bemyndigande tillkallade
chefen för kommunikationsdepartementet sju sakkunniga för att
inom departementet biträda med utredning rörande ombyggnad av smalspåriga
järnvägar m. m.

De sakkunniga, som antogo benämningen 1943 års järnvägskommitté, avgåvo
den 9 januari 1945 betänkande i två delar rörande Sveriges smalspåriga
järnvägar. Del I innehöll vissa allmänna synpunkter på ombyggnad av
smalspåriga järnvägar och deras rationalisering, under det att del II innefattade
förslag till ombyggnad av blekingenätets linjer av 1 067 mm spårvidd.
Över betänkandena avgåvos efter remiss yttranden av ett stort antal
myndigheter m. m.

I del II av betänkandet lämnade de sakkunniga en utförlig redogörelse för
de i blekingenätet ingående linjernas tekniska skick. Av redogörelsen framgick
bl. a. följande.

Rälsen vore på många bandelar starkt sliten, och rälsbyte syntes vara
ofrånkomligt under de närmaste tio åren. Vidare vore det nödvändigt att
under den närmaste tiden utbyta och förstärka ett antal broar. Säkerhetsanläggningar
av mera modernt slag funnes endast på ett fåtal stationer, och
stationernas mötesspår vore otillräckliga vid stark trafik. Lokens medelålder
vore hög: hälften av dem vore mera än 40 år gamla. De vore i allmänhet
för små och för svaga att draga större tåg med högre hastighet. Deras
kapacitet motsvarade icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken
vore ävenledes jämförelsevis ålderdomlig. Den rullande materielen vore på
det hela taget föråldrad och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning hade
under senare tid blott ägt rum i mycket begränsad omfattning.

239 —

Kommittén angav därefter de olika utvägar som kunde komma i fråga för
förbättring av blekingenätet. På grundval av vissa uppgifter från järnvägsstyrelsen
hade kommittén sammanställt kostnadsberäkningar för de olika
alternativ som stode till buds. Kostnadsuppgifterna hänförde sig till 1939
års prisnivå, höjd med 20 procent. För vinnande av ett rättvisande resultat
vid jämförelse mellan de olika åtgärderna liksom även för att underlätta
beräkningarna hade den tidsperiod, under vilken åtgärderna antogos genomförda,
i samtliga fall ansetts böra omfatta tio år samt tänkts vara förlagd
till åren 1945—1954.

Sammanfattningsvis åberopade kommittén följande tabell över medelsbehovet
under 1 O-årsperioden 1945—1954.

	Medelsbehov milj. kronor
Linje	Rullande materiel	Ban- anläggning	Summa
A. Ersättningsanskaffning för att vid bibehållen spårvidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd. Karlskrona—Kristianstad.......................	3,2	1,9	5,1
Karlshamn—Vislanda..........................	1,3	1,0	2,3
Bredåkra—Växjö..............................	1,0	1,1	2,1
Summa	5,5	4,0	9,5
B. Upprustning vid bibehållen spårvidd. Karlskrona—Kristianstad.......................	4,7	7,0	11,T
Karlshamn—-Vislanda..........................	1,9	3,0	4,9
Bredåkra—Växjö..............................	1,3	2,7	4,0
Summa	7,9	12,7	20,6
C. Ombyggnad till normalspår. a) om endast personvagnar anskaffas under tioårs-perioden 1945—-1954. Karlskrona—Kristianstad.......................	1,5	15,7	17,2
Karlshamn—Vislanda..........................	0,6	6,1	6,7
Bredåkra—-Växjö..............................	0,5	5,7	6,2
Summa	2,6	27,5	30,1
b) om jämväl lok och godsvagnar skola anskaffas under tioårsperioden 1945—-1954 Karlskrona—Kristianstad.......................	7,3	15,7	23,0
Karlshamn—Vislanda..........................	3,0	6,1	9,1
Bredåkra—Växjö..............................	2,5	5,7	8,2
Summa	12,8	27,5	40,3

Kommittén hade vid prövning av olika förbättringsåtgärder utgått från
det medelsbehov, som vore nödvändigt för att hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd.

I fråga om de olika linjerna inom blekingenätet anförde kommittén, att
trafiken på linjen Karlskrona—Kristianstad vore av hög storleksordning och
i relation till trafiken å övriga linjer inom blekingenätet den ojämförligt
största. Linjens trafikintensitet vore väsentligt starkare än för någon annan
statsägd smalspårsbana och fullt jämförlig med åtskilliga ej obetydliga förstatligade
normalspårbanor, t. ex. Borås—Alvesta, Kalmar—Nässjö, Malmö

— 240 —

Simrishamn och Ystad—Eslöv. Med hänsyn härtill syntes en ombyggnad av
denna linje — även om ombyggnaden icke vore företagsekonomiskt motiverad
— på längre sikt stimulera näringslivet i de bygder linjen genomlöpte och
bidraga till, att den här befintliga mycket talrika befolkningen lättare kunde
finna utkomstmöjligheter. Kommittén hyste följaktligen starkt grundade förhoppningar,
att en investering av det för ombyggnaden erforderliga kapitalet
skulle medföra gynnsamma samhällsekonomiska verkningar samt komma
dåtida och framtida generationer till godo.

Linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö hade ur järnvägsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter icke samma betydelse som
linjen Karlskrona—Kristianstad, varför en ombyggnad av förstnämnda båda
linjer enbart med beaktande av dessa synpunkter icke kunde förordas. Av
chefen för försvarsstaben hade emellertid framhållits, att ur riksförsvarets
synpunkt linjerna Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—Växjö och Karlshamn

Vislanda vore de bland blekingenätets linjer, som i första hand borde
ifrågakomma till ombyggnad, under det att linjen Bredåkra—Karlshamn—
Kristianstad först därefter borde ombyggas. De sålunda framförda önskemålen
vore av sådan natur att avgörande vikt i detta fall måste tillmätas
dem. En ombyggnad enbart av linjen Karlskrona—Kristianstad skulle ur
riksförsvarets synpunkt tydligen vara oförmånlig, enär därigenom en bruten
trafiklinje skulle uppstå mellan Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—Växjö.
Härtill koinme, att ombyggnaden av samtliga ifrågavarande linjer till normalspår
skulle medföra vissa trafiktekniska och driftsekonomiska fördelar.
För linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö gällde givetvis även,
att en ombyggnad kunde förväntas befrämja näringslivets utveckling inom
respektive trafikområden. Det kunde tillika förväntas att, sedan linjen Karlskrona—Kristianstad
blivit normalspårig, krav skulle inom en icke alltför
avlägsen framtid komma att resas på ombyggnad av de övriga två linjerna.

Medelsbehovet för en ombyggnad av själva bananläggningen Karlskrona—
Kristianstad med sidolinje till Ronnebyredd beräknades uppgå till 15,7 miljoner
kronor samt av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till
6,1 respektive 5,7 miljoner kronor eller sammanlagt 27,5 miljoner kronor.
Därest en upprustning av tidigare angiven art av linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö skulle tvinga sig fram för höjande av linjernas
trafikkapacitet med bibehållen spårvidd, skulle medelsbehovet härför uppgå
till 3,6 miljoner kronor utöver det förutnämnda medelsbehovet av 2,i miljoner
kronor för att hålla sagda två linjer i fortvarighetstillstånd. Det ökade medelsbehov,
som en ombyggnad av dessa två linjer krävde i förhållande till
kostnaden för samma linjers upprustning, stannade vid 6,i miljoner kronor.

I det nu anförda hade kommittén tagit hänsyn till medelsbehovet för bananläggningarna.
Med hänsyn till rådande och förutsebara trafikförhållanden
under tioårsperioden 1945—1954 syntes man enligt kommittén kunna räkna
med att vid ombyggnad nyanskaffning av ånglok och godsvagnar uppskötes
till efter periodens utgång, vilket skulle innebära att det under tioårsperioden
aktuella anslagsbehovet för rullande materiel å samtliga tre linjer efter

241 —

en ombyggnad av desamma beräknades uppgå till 2,6 miljoner kronor, varav
1,5 miljoner kronor på linjen Karlskrona—Kristianstad.

Med hänsyn till det anförda, och med särskilt beaktande av vad från militärt
håll framhållits, hade kommittén ansett sig böra — utöver linjen Karlskrona—Kristianstad
— jämväl föreslå ombyggnad till normalspår av linjerna
Karlshamn-—Vislanda och Bredåkra—Växjö. Ombyggnaden av samtliga
linjer ansåges böra ske i ett sammanhang. Förutom att en rad olägenheter
undvekes, skulle man vinna en icke obetydlig besparing i ombyggnadskostnaden
genom att provisoriska anordningar i Karlshamn och på sträckan
Bredåkra—Ronneby—Ronnebyredd icke behövde utföras.

Vad beträffade linjen Norraryd—Kvarnamåla hade kommittén icke funnit
tillräckliga skäl att för det dåvarande föreslå linjen till ombyggnad. Tills
vidare syntes trafiken å densamma böra upprätthållas, varvid rälsbuss borde
användas för persontrafiken och lokomotor jämte behövligt antal överföringsvagnar
för godstrafiken. Vid en framtida prövning syntes till övervägande
böra upptagas, om linjen skulle ombyggas eller om rådande förhållanden
kunde göra en nedläggning möjlig.

Beträffande linjen Sölvesborg—Hörviken ansåg sig kommittén icke kunna
förorda, att banan ombyggdes till normalspår. Kommittén kunde emellertid
under då rådade förhållanden icke heller förorda, att banan nedlades. Kommittén
föreslog i stället att frågan om banans framtida ställning upptoges
till förnyad prövning i så god tid, att avgörande kunde fattas före den tidpunkt
ombyggnaden av huvudlinjen vore genomförd. Skulle det vid förnyad
prövning visa sig lämpligt att i fortsättningen bibehålla banan, måste
kostnadskrävande anordningar vidtagas för dess anslutning till den ombyggda
huvudlinjen.

Sidolinjen Sandbäck—Olofström borde enligt kommitténs uppfattning nedläggas
senast då linjen Karlskrona—Kristianstad blivit ombyggd.

Vidkommande åter linjen Vislanda—Bolmen—Halmstad hade kommittén
kommit till den uppfattningen, att linjen icke för det dåvarande behövde
ombyggas till normalspår.

Till frågan om järnvägslinjen Gullberna—Torsås framtida gestaltning
förklarade kommittén sig vilja återkomma i samband med behandlingen av
de smalspåriga kalmarjärnvägarna.

Sammanfattningsvis anförde kommittén, att kommittén under sitt utredningsarbete
vid sammanträden och konferenser med representanter för
myndigheter och näringsliv i blekingebygderna fått ett bestämt intryck av
att befolkningen i dessa bygder främst önskade, att järnvägarna genom en
ombyggnad sattes i fullgott skick och att åtgärderna härutinnan gingc före
en fortsatt ombyggnad av vägnätet. I anslutning härtill och under hänvisning
till vad kommittén tidigare anfört underströk kommittén angelägenheten
av att ombyggnaden av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn
—Vislanda och Bredåkra—Växjö icke uppskötes till en obestämd framtid.
Kommittén förordade följaktligen, att statsmakterna snarast möjligt måtte

16—498110. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. I.

— 242 —

fatta beslut angående ombyggnaden och att å allmän beredskapsstat erforderliga
anslag för ombyggnad av de tre linjerna måtte upptagas.

Kommittén hade i annat sammanhang framhållit att, enär de sålunda
föreslagna investeringarna vore till övervägande del icke direkt räntabla,
desamma borde hållas utanför det statens järnvägars kapital, som vid taxesättningen
beräknades förräntat med trafikinkomster.

Frågan anmäldes för riksdagen genom propositionen 1946:235. Efter att
inledningsvis ha framhållit, att ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspåriga
framstode som en viktig detalj i ett allmänt rationaliseringsarbete
för att höja järnvägarnas effektivitet och ändamålsenlighet, anförde därvid
föredragande departementschefen bl. a. följande.

Även i övrigt synes det motiverat, att en utjämning kommer till stånd på
sådant sätt, att ingen bygd blir avsevärt sämre ställd i kommunikationshänseende
än andra med samma befolkningstäthet och i övrigt likartade förhållanden.
En av vägarna att nå detta mål anses vara ombyggnad av smalspåriga
järnvägar. Icke obetydliga delar av vårt land, Blekinge, Småland,
Östergötland, Västergötland och Roslagen, ha att lita till sådana järnvägar.
Ur landsbygds- och befolkningspolitiska synpunkter är det sålunda motiverat,
att samhället ägnar denna fråga uppmärksamhet.

I den till kommitténs betänkande rörande Blekingenätets järnvägar fogade
ekonomisk-geografiska undersökningen har gjorts gällande, att de dåliga
järnvägskommunikationerna varit starkt bidragande till den ekonomiska
eftersläpningen i dessa trakter. Uteslutet är icke, att utredningar inom andra
trakter med smalspåriga järnvägar skola giva enahanda resultat. Uppenbart
är, att det är svårt att rent siffermässigt bevisa, att en breddning av järnvägarna
och en förbättring av transporttjänsten i övrigt skola medföra ökad
utveckling och därmed även ett tillgodoseende i önskvärd utsträckning av
kravet på förräntning av det i nyanläggningarna nedlagda kapitalet. Även
om investeringar för ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspåriga
enligt kommitténs mening endast i undantagsfall kunna bliva direkt
räntabla, finner kommittén, att dylika investeringar ändock böra betraktas
såsom ur allmän synpunkt motiverade, om de medföra samhälleliga fördelar.
Kommittén hävdar vidare, att investeringar av detta slag icke böra
inräknas i statsjärnvägarnas’ förräntningspliktiga kapital och följaktligen
ej få påverka taxesättningen för järnvägstransporter. Vid bedömandet av
hithörande frågor torde de näringspolitiska synpunkterna böra tillmätas väsentlig
betydelse. Det är tydligt, att det för näringslivet måste vara av utomordentlig
vikt att den del av produktionen, som representeras av transporten,
blir så effektiv som möjligt. Härmed åsyftas icke blott billiga frakter
och frihet från omlastning utan även möjlighet till snabb lastning och lossning
samt snabba transporter.

I sitt betänkande rörande Blekingenätets järnvägar finner kommittén det
vara ur järnvägsteknisk och järnvägsekonomisk synpunkt nödvändigt, att
statsmakterna inom en mycket nära framtid fatta beslut om åtgärder beträffande
dessa järnvägar. Kommittén anser det ovedersägligt, att järnvägarna
icke i sitt nuvarande skick kunna fullgöra föreliggande transportuppgifter.
Då bristfälligheter icke i samma grad förefinnas vid övriga av staten
ägda smalspåriga järnvägar, har kommittén funnit sig föranlåten att i första
hand upptaga Blekingenätets järnvägar till utredning och, utan avvaktan
på resultatet av kommitténs utredningsarbete i övrigt, framlägga förslag
rörande desamma.

— 243 —

Hela sydöstra Sverige — sålunda förutom Blekinge och angränsande delar
av Kronobergs län även Kalmar län — har lämnats utanför det statliga
järnvägsbyggandet och därvid av olika skäl kommit att få ett i flera avseenden
splittrat och otillfredsställande järnvägsnät. Av kommitténs redogörelse
rörande Blekinge järnvägarnas tekniska förhållanden framgår jämväl,
att dessa järnvägars nuvarande tekniska standard är mindre tillfredsställande
och att den rullande materielen är föråldrad och försliten. Erinras må
ock, att järnvägsstyrelsen redan i sitt inledningsvis omnämnda, den 21 november
1942 dagtecknade utlåtande betonat angelägenheten av att utan
dröjsmål få till stånd förbättringar. Sedan dess ha snart fyra år gått, och
eftersom några nämnvärda nyinvesteringar under tiden icke skett, ha järnvägsanläggningarna
jämte den rullande materielen helt naturligt ytterligare
försämrats. Järnvägsstyrelsen har också i sitt över kommitténs förslag avgivna
yttrande ånyo understrukit behovet av snara åtgärder, och länsstyrelsen
i Blekinge län har i sitt yttrande ansett ombyggnaden vara av så hög
angelägenhetsgrad, att den borde igångsättas så snart förhållandena kunde
göra det möjligt.

Även från andra utgångspunkter har en förbättring av järnvägskommunikationerna
i denna del av landet ansetts påkallad. Kommittén erinrar om
de uttalanden som gjorts från representativa företrädare för näringslivet
inom Blekinge järnvägar nas trafikområden, att bristerna i kommunikationssystemet
äro i hög grad beroende av järnvägarnas smala spårvidd och därav
föranledda svårigheter vid övergång till anslutande normalspåriga järnvägar.
Den förut omnämnda ekonomisk-geografiska utredningen synes även
giva belägg för att de dåliga järnvägsförbindelserna varit en bidragande orsak
till den ringa utvecklingen av näringslivet. Från länsmyndigheterna och
i ärendet hörda lokala organ har hävdats, att bleve blott järnvägsnätet ombyggt
och förbättrat, så bleve därmed förutsättningar givna för en kraftig
utveckling av den i många avseenden svagt utvecklade landsända, som Blekingenätets
järnvägsområde representerar. Det förebragta materialet visar
även, att förutsättningar för en utveckling av näringslivet äro för handen.
Betydande industriföretag finnas redan inom Blekinge järnvägarnas trafikområden,
trots de relativt ogynnsamma transportbetingelserna.

Av vad nu anförts framgår, att det här gäller ett avgörande som icke längre
bör uppskjutas. Om inga nyinvesteringar göras, komma Blekingebanorna
på grund av den föråldrade och förslitna materielen att inom få år icke
längre kunna tillfredsställande fullgöra sina trafikuppgifter. Redan nu föreligga
svårigheter att behörigt sköta trafiken. Åtgärder för att rusta upp
järnvägarna kräva emellertid avsevärda investeringar. Kommittén har utrett
medelsbehovet för olika alternativ till förbättring av de tre viktigaste
linjerna, nämligen Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö, vid eu prisnivå motsvarande 1939 års, ökad med 20 procent,
allt under förutsättning att förbättringsåtgärderna genomföras under
en till åren 1945—1954 förlagd tioårsperiod. Även de minst omfattande åtgärder,
som enligt kommittén kunnat komma i fråga, nämligen att vid bibehållen
spårvidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd, skulle kräva en
kostnad av 9,5 miljoner kronor. Om linjerna därjämte skulle upprustas för
att bättre kunna tillfredsställa behovet av snabbare transporter, skulle kostnaden
uppgå till 20,6 miljoner kronor. Ombyggnad till normalspår av samma
linjer skulle kräva eu kostnad av 30,i miljoner kronor, varav 27,5 miljoner
kronor för bananläggningen och 2,6 miljoner kronor för eu begränsad anskaffning
av rullande materiel. En utgift på närmare It) miljoner kronor
till förbättring av Blekinge järnvägarna torde därför under alla förhållanden
vara ofrånkomlig.

— 244

På av kommittén anförda skäl ansåg departementschefen, att ombyggnaden
av blekingenätets järnvägar borde inskränkas till att avse linjerna
Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö. I anslutning
härtill yttrade departementschefen bl. a. följande.

I det föregående har framhållits, att en förbättring av Blekingenätets
järnvägar är angelägen. Den av mig förordade ombyggnaden bör därför icke
uppskjutas någon längre tid. Icke desto mindre anser jag mig med hänsyn
till statsfinansella skäl och läget på arbetsmarknaden böra tills vidare
föreslå, att ombyggnaden icke må utföras förrän dylika arbeten befinnas
erforderliga såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft.
Av vad investeringsutredningen anfört framgår, att ombyggnaden i detta
avseende delvis är av betydande värde.

Beträffande frågan om behovet av medel för genomförande av ombyggnadsprogrammet
erinrade departementschefen, att kommittén beräknat medelsbehovet
för bananläggningen till 27,5 miljoner kronor, varvid kommittén
dock räknat med 1939 års priser ökade med endast 20 procent. I dåvarande
läge syntes emellertid ett 40-procentigt tillägg till dessa priser böra läggas
till grund för kostnadsberäkningen, varigenom man erhölle en kostnadssumrna
av omkring 32 miljoner kronor. Efter att vidare ha framhållit att i
förevarande sammanhang anledning saknades att taga ställning till de beräknade
kostnaderna för anskaffning av rullande materiel anförde departementschefen
avslutningsvis bl. a. följande.

Det nu aktuella medelsbehovet uppgår sålunda till 32 miljoner kronor.
Anslag för ändamålet bör lämpligen anvisas å allmän beredskapsstat. Enligt
vad järnvägsstyrelsen upplyst, lära för ombyggnadsföretaget under nästa
budgetär kunna utföras arbeten av grovarbetskaraktär för en kostnad av
högst 5 miljoner kronor. Skulle en förändring beträffande landets stålförsörjning
medgiva, att redan i samband med företagets påbörjande beställningar
av broöverbyggnader och andra materialkrävande arbeten kunna göras,
torde kostnaderna för arbeten under budgetåret kunna höjas intill 8
miljoner kronor. Anslaget å beredskapsstat synes böra anvisas med sistnämnda
belopp.

Anmärkas må, att kostnadsbeloppet 5 miljoner kronor beräknats motsvara
arbetstillfällen om inemot 300 000 dagsverken, huvudsakligen för
grovarbetare. Kunna jämväl broöverbyggnader in. m. påbörjas under nästa
budgetår, kan detta uppskattas medföra arbetstillfällen om 40 000 å 50 000
dagsverken, till större delen för arbetare inom verkstadsindustrien. Motsvarande
arbetsstyrkor uppgå till inemot 1 200 respektive 200 årsarbetare.
Med hänsyn till den tid som, efter det statsmakterna tagit ställning till ombyggnadsföretaget,
kräves för detalj projektering av detsamma, kunna arbetena
emellertid icke påbörjas i större omfattning förrän under loppet av
hösten 1946, varför de arbetsstyrkor, som behöva sättas in för fullt utnyttjande
under budgetåret 1946/47 av de angivna arbetstillfällena, bliva större
än de nyss beräknade.

Järnvägsstyrelsen har förutsatt, att medel för själva ombyggnaden komma
att anvisas på sådant sätt att de icke öka statens järnvägars räntepliktiga
kapital. Kommittén har visserligen räknat med att de för ombyggnaden
investerade medlen icke bliva ur företagsekonomisk synpunkt räntabla. Jag
håller det emellertid icke för uteslutet, att en viss partiell förräntning skall
ernås genom den ökning av trafiken, som en förbättrad transporttjänst kan

— 245 —

förväntas medföra. Med hänsyn till svårigheten att i nuvarande läge överblicka
alla på avskrivningsfrågan inverkande förhållanden synes det icke
ändamålsenligt att redan nu slutgiltigt bestämma, att det anslagsbelopp, som
för ombyggnadsföretaget må komma att anvisas å beredskapsstat, till ingen
del skall ingå i statens järnvägars förräntningspliktiga kapital. Det torde
få ankomma på chefen för finansdepartementet att framdeles upptaga frågan
om den avskrivningsåtgärd, som härutinnan kan bliva erforderlig. Därvid
lärer böra särskilt beaktas, att ombyggnaden fått träda i stället för en
eljest ofrånkomlig upprustning av bananläggningarna.

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren två motioner
(II: 409 och II: 508). I den första hemställdes, att riksdagen måtte besluta,
att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—
Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—Kvarnamåla ombyggdes
på samma sätt. I den andra hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att
de föreslagna ombyggnaderna av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår skulle påbörjas
så snart de tekniska förberedelserna härför fullbordats, samt uttala sig för
att även linjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla ombyggdes
till normalspår.

I sitt utlåtande nr 152 anförde statsutskottet vid 1946 års riksdag bl. a.
följande.

Samtliga i ärendet hörda myndigheter ha vitsordat behovet av åtgärder
för förbättring av Blekingejärnvägarna. 1944 års trafikutredning har emellertid
givit uttryck för sin tveksamhet huruvida principbeslut redan nu bör
fattas rörande Blekingenätet utan att avvakta resultatet av pågående utredning
i fråga om landets smalspårnät i dess helhet. Utskottet vill icke förneka,
att vissa skäl skulle kunna tala för att frågan om Blekingenätets framtida
utformning avgöres i ett större sammanhang. Särskilt frågan om nätets
anslutning till Kalmar järnvägarna — trafiklinjen Gullberna—Torsås—Kalmar
kommer vid ett bifall till nu föreliggande förslag alltjämt att vara smalspårig
— skulle då ha kunnat närmare bedömas. Såsom av departementschefen
framhållits har emellertid det läget uppstått, att trafiken på Blekingebanorna
på grund av den föråldrade och förslitna materielen inom få år
icke längre kan tillfredsställande uppehållas. Härtill kommer, att banornas
spårvidd — 1 067 mm — icke förekommer på andra håll inom landet, vilket
betyder dels att en förnyelse av materielen icke kan ske genom övertagande
av eventuell överskottsmateriel från andra banor, dels ock att för Blekingebanorna
nu anskaffad materiel efter en eventuell framtida ombyggnad icke
kan utnyttjas på andra håll. Vad nu sagts gör det enligt utskottets mening
berättigat att till särskild behandling upptaga frågan om Blekingenätets förbättring.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att ett avgörande
härutinnan icke längre hör uppskjutas.

För Blekingejärnvägarnas upprustning erfordras avsevärda investeringar.
Olika alternativ ha härvidlag varit under prövning. En upprustning i syfte
att bibehålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd har beräknats draga en
kostnad av 9,5 miljoner kronor. En upprustning för att möjliggöra snabbare
och säkrare transporter åter skulle draga eu kostnad av omkring 20 miljoner
kronor, medan en samtidig ombyggnad till normalspår har kostnadsberäknats
till omkring 30 miljoner, därav 27,5 miljoner kronor för bananläggning,
alll enligt 1939 års priser ökade med 20 procent. För ombyggnad till
normalspår beräknas enligt nuprisläge omkring 32 miljoner kronor erford -

246 —

ras. Utskottet har funnit vad departementschefen i princip anfört till stöd
för ombyggnadsalternativet bärande och vill för sin del förorda, att de åtgärder,
som finnas böra vidtagas, bestämmas med utgångspunkt från att
ombyggnad till normalspår kommer till stånd.

Vad härefter angår frågan i vilken omfattning Blekingenätet bör ombyggas
finner utskottet i likhet med departementschefen, att en ombyggnad bör
ske icke blott av kustbanan utan även av banorna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö. Om icke sistnämnda banor med avsevärd genomgångstrafilc
medtagas i programmet kommer uppenbarligen det åsyftade enhetliggörandet
inom Blekingenätet och nätets närmare anknytning till normalspärsnätet
icke att ernås. Att ombyggnaden av tekniska skäl — spårvidden
1 067 mm, materielens förslitning och de begränsade möjligheterna att på
vässa håll anordna anslutningsstationer — bör ske i ett sammanhang synes
ock stå klart. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget att ombygga dessa
banor.

En ombyggnad i enlighet härmed innebär emellertid, att vissa i Blekingenätet
ingående mindre banor alltjämt skulle bibehållas såsom smalspåriga.
Detta gäller — förutom förenämnda linje Gullberna—Torsås — linjerna
Sandbäck—Olofström, Norraryd—Kvarnamåla, Sölvesborg—Hörviken och
Vislanda—Bolmen. Beträffande dessa linjer har departementschefen ansett
att linjen Sandbäck—Olofström bör nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd.
Vad angår linjerna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken
har departementschefen uttalat, att han icke vore beredd upptaga frågan
om dessa bandelar till slutlig prövning men att han förutsatte att järnvägsstyrelsen
ägnade frågan om den fortsatta järnvägsdriften å dessa linjer
och å sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse och till Kungl. Maj :t inkomme
med förslag så snart förhållandena det påkallade.

Motionsvis har hemställts, att principbeslut nu måtte fattas att linjerna
Norraryd—Kvarnamåla samt Sölvesborg—Hörviken skola ombyggas till normalspår.

Såvitt utskottet kan finna lärer följden av att utesluta de i motionerna
angivna banorna ur ombyggnadsprogrammet bli att driften vid desamma
kan komma att nedläggas. Utskottet är icke berett att i förevarande sammanhang
tillstyrka motionerna. Utskottet vill emellertid framhålla, att frågan
om linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.
Enligt utskottets mening bör icke ifrågakomma att beröva en
bygd en järnvägsförbindelse utan tungt vägande skäl och i varje fall icke
utan att samtidigt överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett
tillgodoseende i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga
kommunikationer.

Den nu ifrågasatta ombyggnaden av Blekingejärnvägarna förutsättes komma
till utförande såsom ett led i åtgärder för sysselsättande av friställd arbetskraft.
Det är därför av vikt att ombyggnaden är på förhand så planerad
att den utan tidsutdräkt kan igångsättas. Därvid framträder särskilt betydelsen
av att markfrågorna äro lösta genom uppgörelser med vederbörande
landsting och större städer. Regleringen av dessa frågor förutsätter dock
att markbehovet är fastställt bl. a. på sådana platser, där fråga kan uppkomma
om uträtning eller annan omläggning av järnvägslinjen. I anslutning
till det nu anförda får utskottet förorda, att järnvägsstyrelsen bemyndigas
att snarast igångsätta nämnda planeringsarbeten och upptaga förhandlingar
rörande markförvärv. Utgifterna härför synas kunna bestridas förskottsvis
för att senare av Kungl. Maj :t anmälas till riksdagen för att påföras
kostnaden för ombyggnaden.

I motionen II: 508 har bl. a. hemställts, att beslut nu måtte fattas om att

— 24:7

ombyggnadsätgärderna skola påbörjas så snart de tekniska förberedelsearbetena
avslutats. I det föregående har utskottet förordat, att vissa planeringsarbeten
snarast igångsättas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,
att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke
uteslutande kan bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Det
av utskottet förordade principbeslutet får nämligen anses innebära, att
mer avsevärda till nuvarande spårsystem hänförliga förbättringsarbeten icke
kunna ifrågakomma. Då, såsom tidigare framhållits, banornas materiel är
föråldrad och försliten lärer därför ombyggnaden icke kunna uppskjutas
någon längre tid. Det torde emellertid böra ankomma på järnvägsstyrelsen
att för Kungl. Maj :t framlägga de förslag, som ur denna synpunkt kunna
finnas motiverade. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionen i denna
del.

Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet
anledning till erinran.

Utskottets uttalande utmynnade i en hemställan,

a) att riksdagen måtte besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skulle ombyggas till normalspår; b)

att motionen II: 508 i vad den avsåge tidpunkten för påbörjandet av
ifrågavarande ombyggnad ej måtte av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 11:469 och 11:508,
sistnämnda motion i vad den avsåge ombyggnad till normalspår av linjerna
Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla, giva till känna vad utskottet
rörande de i motionen avhandlade frågorna anfört.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan (skr. nr

210).

Med bifall till en av Kungl. Maj :t i proposition nr 211 gjord hemställan
anvisade samma års riksdag å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47
ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor till ombyggnad till normalspår
av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—-Växjö.

Genom ämbetsskrivelse den 21 juni 1946 delgav Kungl. Maj :t järnvägsstyrelsen
riksdagens beslut samt anbefallde styrelsen att — med beaktande
av vad departementschefen till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 5 april 1946 anfört och under hänsynstagande till innehållet
i riksdagens skrivelse 1946:210 — vidtaga de förberedande åtgärder som betingades
av nämnda beslut.

Under erinran om vad i ärendet sålunda förevarit framhöll 1943 års järnvägskommitté
i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den
19 december 1946 bl. a. följande.

Sedan direktiven för utredningen fastställdes och kommittén avgav sitt
betänkande rörande Blekingebanorna har det visat sig, att förhållandena
på arbetsmarknaden utvecklat sig på annat sält, än man väntade skulle bli
fallet efter krigsslutet. Såvitt nu kan bedömas, torde beredskapsarbeten icke
behöva igångsättas under de närmaste åren. Därmed skjutes frågan om Blckingebanornas
ombyggnad på framtiden. Alla som sysslat med denna fråga
ha emellertid funnit att den är brådskande.

— 248 —

Kommittén har i sitt fortsatta arbete ytterligare prövat vissa tänkbara uppslag
i syfte dels att vinna snabbare igångsättande av ombyggnaden och dels
att i vissa delar kunna nedbringa medelsbehovet. I detta sammanhang har
kommittén även undersökt möjligheterna att under löpande drift företaga
en del sådana arbeten som underlätta övergång till normalspår.

Vid en studieresa i Norge, som kommittén nyligen företog, kunde kommitténs
ledamöter göra flera värdefulla iakttagelser och rön vid de mycket
omfattande ombyggnader av smalspåriga järnvägar, som utförts i Norge. Den
i detta sammanhang viktigaste lärdomen var att norrmännen, så snart beslut
om ombyggnad av en järnvägslinje fattats men tidpunkten för arbetets
genomförande icke bestämts, omedelbart börjat att i samband med underhållet
av den smalspåriga banan genomföra vissa ombyggnadsåtgärder å sådana
sträckningar, där omläggning av linjen icke erfordrades. Såsom exempel
må nämnas inläggning av normalspårssliprer vid slipersutbyte, breddning
av järnvägsbanken och uppgrusning, inläggning av grövre räls vid rälsutbyte,
etc. Merkostnaden utöver kostnaden för löpande underhåll påföres
ombyggnadskontot. Det framtida medelsbehovet för själva ombyggnaden
minskas därmed i motsvarande grad. Ombyggnadsarbetet rationaliseras och
man undviker dubbelarbete, i det att vissa ombyggnadsarbeten helt eller delvis
utföras i samband med underhållet av smalspårslinjen. Underhållet av
den sistnämnda måste nämligen fortgå ända tills övergång till normalspårsdrift
kan ske. Tiden för ombyggnadens verkställande kan visserligen öka
genom det angivna tillvägagångssättet, men å andra sidan kan ombyggnadsarbetet
igångsättas tidigare och utan större förberedelser.

Kommittén överväger att föreslå ovan skisserade åtgärder vid sådana
smalspåriga järnvägar, som kommittén under sitt fortsatta utredningsarbete
kan komma att förorda till ombyggnad. Det beskrivna tillvägagångssättet är
emellertid särskilt ägnat att komma till användning vid Blekingejärnvägarna,
vilka uppvisa mindre skillnad i spårvidd i förhållande till normalspår
än de flesta andra smalspårsbanor i landet. Ett uppskov med ombyggnaden
av nämnda järnvägar kan — såsom från olika håll betonats — icke få längre
varaktighet. Ur teknisk-ekonomisk synpunkt borde det därför ligga nära "till
hands att redan nu genomföra angivna ombyggnadsmetod vid verkställandet
av statsmakternas beslut rörande Blekingejärnvägarna. Kommittén vill
därför till Kungl. Maj :ts övervägande föreslå, att denna ombyggnadsmetod
måtte få tillämpas vid ombyggnaden av linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö.

I enlighet härmed hemställde kommittén, att järnvägsstyrelsen måtte bemyndigas
att, förutom det planeringsarbete som den redan ålagts, omedelbart
och i lämplig utsträckning ordna underhållsarbetet på de linjer, som
enligt riksdagens beslut skulle ombyggas, på så sätt, att den nya materielen
eller de förbättrade och reparerade anordningarna lämpligen kunde användas
även vid normalspårsdrift på ifrågavarande linjer.

Sedan järnvägsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 27 januari 1947 tillstyrkt
bifall till den av kommittén gjorda framställningen, bemyndigade
Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 7 februari 1947 järnvägsstyrelsen
att vid underhåll av och materielanskaffning för smalspåriga järnvägslinjer,
vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skulle ombyggas till normalspåriga,
i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka kunde underlätta
införande i sinom tid av normalspårsdrift.

— 249 —

Såsom svar på en vid 1948 års riksdag i andra kammaren framställd interpellation
angående ombyggnaden av blekingejärnvägarna erinrade chefen
för kommunikationsdepartementet den 17 juli 1948 inledningsvis om nyssnämnda
bemyndigande och anförde därefter följande.

I anslutning till detta bemyndigande upptog järnvägsstyrelsen i sitt förslag
till kostnadsstat för budgetåret 1947/48 under rubriken »bantjänst» för
ändamålet ett belopp av 185 000 kronor, avseende bl. a. omdikningar och
breddning av järnvägsbankar in. in. samt förlängning av trummor. Förslaget
fastställdes av Kungl. Maj :t.

Av det i kostnadsstaten upptagna beloppet ha hittills 111 000 kronor tagits
i anspråk för stakningar och undersökningar på linjen Sölvesborg—
Gullberna, utflyttning av diken på linjen Växjö—Bredåkra, anordnande av
avlopps- och dräneringsledningar, avtäcknings- och andra arbeten i grusgropar,
utkörning av fyllning för bankbreddning samt omgrävning och rensning
in. in. av befintliga diken.

För ifrågavarande arbeten ha inga arbetare — utom stakningspersonal
— nyanställts, men å andra sidan ha till skillnad mot vad eljest är brukligt
inga permitteringar av säsongarbetare skett under den gångna vintern,
som ur arbetssynpunkt varit gynnsam.

I avvaktan på stakningens färdigställande ha några större arbeten ännu
icke kunnat igångsättas, utan arbetet har hittills i huvudsak inriktats på att
förbättra banans standard, i första hand genom fördjupning och utflyttning
av diken, upprensning av skärningar i lämplig omfattning o. d. Samtidigt
med dessa arbeten pågå förberedelser för ordnande av markfrågorna, vilket
utgör en nödvändig förutsättning för att några större åtgärder för linjens
breddning skola kunna vidtagas.

Som en förberedelse för breddningen kan även räknas pågående utbyggnad
av Dönhults grusgrop med släpskrapespel och lastfickor. Denna kan
dock på grund av den iånga leveranstiden för elektrisk materiel icke beräknas
bliva färdig att tagas i bruk under innevarande år.

Till slut må framhållas, att järnvägsstyrelsen i sitt förslag till kostnadsstat
för budgetåret 1948/49 medtagit ett belopp av 240 000 kronor för fortsättande
av de arbeten, varom här är fråga. Förslaget har fastställts av
Kungl. Maj :t. Nämnda belopp är avsett att disponeras i huvudsak för fortsatta
undersökningar och mätningar, omdikning, breddning av bankar m. m.,
förlängning av trummor samt ballastpåfyllning.

För att de för nästkommande budgetår planerade åtgärderna skola kunna
genomföras fordras anställning av ytterligare arbetare, som böra insättas
på de olika linjesträckorna efter hand som stakningen blir färdigställd. Huruvida
arbetstillstånd och erforderlig arbetskraft kunna erhållas för dessa
arbeten, är beroende av de byggnadsreglerande myndigheternas prövning.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att järnvägsstyrelsen tillämpat och
är beredd att tillämpa det av Kungl. Maj :t lämnade bemyndigandet i all den
utsträckning, som befunnits och kan befinnas möjlig, med hänsyn dels till
att vissa förberedande arbeten måste vara avslutade, innan några vidlyftigare
åtgärder kunna sättas i gång, dels till rådande förhållanden på arbetsmarknaden.

I eu den 6 mars 1948 dagtecknad framställning till chefen för kommunikationsdepartementet
anhöllo representanter för Sölvesborgs stad, Bromölla
köping samt Mjällby, Ysane och Sölvesborgs landskommuner, att statsmakterna
till välvillig prövning måtte upptaga frågan angående omedelbart igång -

— 250 —

sättande av ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona—
Kristianstad och Sölvesborg—Hörviken, över framställningen ha remissyttranden
avgivits av järnvägsstyrelsen den 13 juli 1949 och av arbetsmarknadsstyrelsen
den 7 oktober 1949.

Beträffande bandelen Karlskrona—Kristianstad har järnvägsstyrelsen, efter
att bl. a. ha erinrat om Kungl. Maj :ts i det föregående berörda, den 7
februari 1947 lämnade bemyndigande, anfört följande.

I förslagen till kostnadsstat för budgetåren 1947/48, 1948/49 och 1949/50
har styrelsen i anslutning till detta beslut upptagit medel för ifrågavarande
ändamål i följande utsträckning:

1947/48 1948/49 1949/50

Kronor

Stakningar och undersökningar, omdikning, breddning
av bankar m. m....................... 165 000 190 000

Förlängning av trummor...................... 20 000 20 000

Påfyllning av ballast.......................... — 30 000

Summa 185 000 240 000

305 000
30 000
40 000
375 000

Såsom framgår av dessa uppgifter bedrivas förberedelsearbetena för breddningen
i ökad takt. Någon nyanställning av personal för ändamålet har emellertid
hittills icke ägt rum. Möjligheten att forcera arbetena är dock icke beroende
enbart av tillgången på arbetskraft utan även av tillgången på materialier
och arbetsmaskiner. I den mån sådana kunna tillhandahållas, kan
även arbetet med breddningen bedrivas i raskare takt.

Vad angår dessa förberedelsearbeten kan i övrigt nämnas, att spåret är
renstakat från Gullberna till Sölvesborg och på halva denna sträcka fastställt
till sin sträckning samt att underhandlingar med markägarna ägt rum
på en del håll.

Ur statens järnvägars synpunkt torde behovet av en snar ombyggnad
främst böra bedömas med hänsyn till den rullande materielens tillstånd.
Härvid är att märka, att den med järnvägen övertagna lok- och vagnparken
så gott som i sin helhet är av hög ålder. Nyanskaffning — om än i begränsad
omfattning — har därför måst äga rum av lok, rälsbussar, postvagnar
och överföringsvagnar. Den nyanskaffade materielen är konstruerad
så att den efter relativt billig omändring kan användas på smalspår med
891 mm spårvidd. Några nya personvagnar ha däremot icke anskaffats och
torde för de närmaste åren icke heller vara behövliga, enär den befintliga
personvagnsmaterielen efter övergång till utvidgad rälsbusstrafik anses tillräcklig
för ytterligare några år framåt.

Ur statens järnvägars synpunkt är det sålunda icke nödvändigt att omedelbart
igångsätta ombyggnaden eller att vidtaga några ytterligare åtgärder
utöver de redan vidtagna och planerade.

Järnvägsstyrelsen har vidare erinrat om att bandelen Sölvesborg—Hörviken
icke innefattades i 1946 års principbeslut angående ombyggnad till
normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar samt funnit vissa skäl
tala för att det kunde komma att dröja, innan det år 1946 fattade beslutet
omsattes i något praktiskt resultat. I anslutning härtill har styrelsen uttalat
följande.

Under sådana förhållanden och med hänsyn jämväl tagen till den snabba
och oavlåtliga utvecklingen ej minst inom kommunikationsväsendets om -

— 251 —

råde skulle det enligt järnvägsstyrelsens mening knappast kunna anses
välbetänkt att till omedelbar prövning taga upp frågan om breddning av
järnvägslinjen Sölvesborg—Hörviken, utan synes därmed lämpligen bora
anstå, till dess frågan om den anslutande huvudlinjens ombyggnad börjar
närma sig sitt förverkligande. Vid denna tidpunkt torde nämligen föreligga
betydligt säkrare underlag och hållpunkter än för närvarande för att kunna
bedöma, vilket transportsätt som ur såväl företagsekonomisk som bygdens
synpunkt i detta fall är det lämpligaste.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som infordrat särskilt yttrande av länsarbetsnämnden
i Blekinge län, har bl. a. anfört följande.

Såsom framgår av länsarbetsnämndens yttrande har under vintrarna
hos arbetsförmedlingarna i länet anmält sig omkring ett tusen arbetssökande,
som icke kunnat beredas arbete. De flesta ha dock icke anmält sig
hos arbetslöshetsnämnderna såsom hjälpsökande arbetslösa. Endast en del
av dessa arbetssökande skulle kunna erbjudas arbete vid järnvägsombyggnaderna
beroende dels på att alla icke lämpligen kunna sysselsättas i anläggningsarbete,
dels på att arbetsplatsen är belägen för långt från
arbetssökandes bostadsort. Behovet av arbetstillfällen är vidare störst under
vintern, då även statens järnvägar torde få tillgripa ombyggnadsarbetena
för att bereda en jämn sysselsättning för sina egna arbetare. Med
hänsyn härtill torde man icke kunna räkna med någon mera betydande
säsongmässig utökning av arbetsstyrkan genom nyanställning av arbetskraft.
Då det emellertid är angeläget att ledigbliven arbetskraft såvitt möjligt
beredes sysselsättning, anser arbetsmarknadsstyrelsen det önskvärt
att arbetskraft, som icke kan beredas annan sysselsättning, i görligaste mån
beredes anställning vid järnvägsombyggnaderna.

Under åberopande av det anförda har arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkt,
att statens järnvägar bemyndigas bedriva ombyggnadsarbetena i ökad omfattning,
varvid nyanställning må ske av arbetskraft, som anvisas av länsarbetsnämnden.

Revisorernas uttalande. Då genom propositionen 1946: 235 förslag förelädes
riksdagen om en ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna
Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, underströks
av föredragande departementschefen, att frågan om en förbättring
av blekingenätets järnvägar vore angelägen och att den förordade
ombyggnaden därför icke borde uppskjutas någon längre tid. Av statsfinansiella
skäl och med hänsyn till läget på arbetsmarknaden ansågs ombyggnaden
dock icke böra utföras förrän dylika arbeten befunnes erforderliga
såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft. I
enlighet härmed åtföljdes riksdagens principbeslut i frågan icke av någon
medelsanvisning i vidare mån än att å allmän beredskapsstat ett belopp
av 8 miljoner kronor ställdes till förfogande för bär berörda ändamål.
Riksdagen uttalade emellertid samtidigt, att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas
igångsättande måhända icke uteslutande kunde bestämmas med
hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Sedermera har järnvägsstyrelsen av Kungl. Maj :t erhållit ett allmänt
bemyndigande att vid underhåll av och matericlanskaffning för smalspå -

— 252 —

riga järnvägslinjer, vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skola ombyggas
till normalspåriga, i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgärder
som kunna underlätta införande i sinom tid av normalspårsdrift. Enligt
av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ha emellertid några
mera omfattande arbeten icke igångsatts med stöd av detta bemyndigande.
De av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärderna ha sålunda i huvudsak
inskränkts till omdikningar och breddning av järnvägsbankar i mindre
skala samt grusning o. d. i samband med det normala underhållet, varjämte
även visst rälsutbyte ägt rum. Av riksdagen förutsatta planeringsåtgärder
för bl. a. markfrågornas lösande synas ej heller ha kommit till
utförande i någon större utsträckning.

Revisorerna ha under en resa i Blekinge haft tillfälle att närmare studera
de ifrågavarande järnvägsförhållandena. Revisorerna ha därvid bibragts
uppfattningen, att förevarande spörsmål är en angelägenhet av största
vikt för länet icke minst ur näringsekonomiska och befolkningspolitiska
synpunkter. Visserligen ha under senare år en del nya industrier förlagts
till Blekinge, men å andra sidan torde vara uppenbart, att de praktiska olägenheter
av skilda slag som sammanhänga med smalspårsdriften måste
verka starkt hämmande på en av många skäl önskvärd vidareutveckling
av landsdelens näringsliv. Framför allt med hänsyn till den starka utflyttningen
från landsbygden synes behov föreligga av en ökad industriell differentiering,
vilken kan förväntas leda till ökade arbetstillfällen och förbättrade
utkomstmöjligheter. Även i rent tekniskt avseende få de ifrågavarande
järnvägslinjerna anses vara i hög grad eftersatta.

För egen del vilja revisorerna understryka de uttalanden som tidigare i
skilda sammanhang gjorts till förmån för en förbättring av blekingenätets
järnvägar. Anledningen till att en dylik förbättring icke omedelbart kunnat
komma till stånd är, såsom av det föregående framgår, att finna i den
omständigheten, att de i princip beslutade ombyggnadsarbetena ansetts böra
ske först i samband med allmänna åtgärder för sysselsättning av friställd
arbetskraft. Statsmakternas ifrågavarande beslut torde emellertid böra ses
mot bakgrunden av då ännu rådande farhågor för att efterkrigstiden skulle
komma att utmärkas av en betydande arbetslöshet. Någon sådan arbetslöshet
har dock icke uppstått, och frågan om igångsättande av offentliga beredskapsarbeten
av större omfattning lärer, därest icke exceptionella förhållanden
inträffa, icke bliva aktuell inom en näraliggande framtid. Detta
innebär att de allmänna förutsättningar, på vilka förberörda beslut grundades,
helt förändrats. En följd härav är å andra sidan, att tidpunkten
för ombyggnadsarbetenas programenliga påbörjande framflyttats på obestämd
tid, vilket icke kan anses vara rimligt eller gagneligt. Revisorerna
vilja därför ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn härtill det förevarande
spörsmålet bör upptagas till förnyad prövning. Det torde finnas desto starkare
skäl att icke betrakta detta problem enbart såsom en sysselsättningsfråga,
som riksdagen själv vid principbeslutets fattande givit uttryck åt
den i det föregående redan återgivna uppfattningen, att ett avgörande här -

253 —

utinnan måhända finge träffas under beaktande a\ även andra omständigheter
än de rent arbetsmarknadspolitiska.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att riksdagen trots den sedan
någon tid tillbaka nödtvungna investeringsbegränsningen ställt betydande
kapitalbelopp till statens järnvägars förfogande, för de tre budgetåren
1947/50 uppgående till respektive 185,3, 126,4 och 100,3 miljoner kronor. För
nästkommande budgetår har järnvägsstyrelsen gjort framställning om anvisande
av investeringsanslag för tillhopa 162,3 miljoner kronor. Det lärer
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida samtliga de utgiftsändamål, för
vilka dessa medel disponerats eller avses skola disponeras, skulle i fråga
om angelägenhetsgrad äga företräde framför den nu berörda ombyggnaden.
Det belopp som beräknats erforderligt för den första byggnadsetappen
synes i vart fall icke vara av den storleksordning, att det icke skulle kunna
inrymmas inom det ordinarie investeringsprogrammet för visst budgetår
utan eftersättande av andra lika betydelsefulla projekt. Under ärendets
tidigare behandling har från skilda håll vitsordats, att ombyggnaden av
samhällsekonomiska skäl är starkt motiverad. Ur rättvisesynpunkt måste det
även anses vara mindre tillfredsställande, att år efter år en av sina kommunikationer
starkt beroende landsdel i sin helhet undantages från ett upprustningsarbete,
vilket i såväl förenämnda proposition som riksdagens därav
föranledda skrivelse angivits vara angeläget och icke böra uppskjutas
någon längre tid. Ett särskilt spörsmål utgör frågan i vad mån de för ombyggnaden
erforderliga medlen skola ingå i statens järnvägars förräntningspliktiga
kapital, vartill revisorerna icke finna anledning att nu taga ställning.

Det må i förevarande sammanhang vidare erinras om att blekingejärnvägarnas
materiel redan vid 1940-talets början ansågs vara föråldrad och
starkt försliten. Sedan dess ha förhållandena härutinnan otvivelaktigt ytterligare
förvärrats. Järnvägsstyrelsen har med anledning härav sett sig nödsakad
att företaga viss nyanskaffning av ånglok, lokomotorer, rälsbussar
in. in. Kostnaderna härför kunna enligt från styrelsen inhämtade uppgifter
beräknas till närmare 4 miljoner kronor, vari även ingår värdet av beställd
materiel. Revisorerna finna det tveksamt, huruvida en dylik nyanskaffning
— för vilken medel äskats i sådana former att riksdagen, åtminstone
i vad gäller nyinköp av rälsbussar och därtill hörande släpvagnar,
saknat möjlighet att bedöma för vilka banor materielen vore avsedd —
kan anses stå i överensstämmelse med vad statsmakterna avsett och uttalat
i samband med 1946 års principbeslut i frågan. Investeringar av detta
slag torde även på längre sikt ställa sig relativt dyra, enär den rullande
materielen självfallet måste undergå kostnadskrävande ändringsarbeten i
samma mån som banorna byggas om till annan spårvidd. Fråga är om icke
investeringar av samma storleksordning i arbeten för banornas breddning
skulle i längden givit bättre resultat för del allmänna.

Oavsett spörsmålet om tiden kan anses vara inne att nu upptaga 1946
års riksdagsbeslut till omprövning, bör emellertid enligt revisorernas upp -

254 —

fattning möjlighet föreligga för järnvägsstyrelsen att inom ramen för det
av Kungl. Maj :t redan lämnade bemyndigandet bedriva de påbörjade övergångsarbetena
i snabbare och effektivare takt än hittills. Under rubriken
Underhåll av bana och byggnader ha i statens järnvägars kostnadsstater för
budgetåren 1947/50 upptagits respektive 84,2, 95,5 och 100,o miljoner kronor.
Av dessa belopp ha endast respektive 185 000, 240 000 och 375 000 kronor
avsetts för nu ifrågavarande ändamål. De medel som i fortsättningen
komma att anvisas härför böra kunna bliva av en helt annan storleksordning.
Av arbetsmarknadsstyrelsens i det föregående återgivna yttrande framgår,
att av arbetsmarknadspolitiska skäl något hinder mot en forcering av
ombyggnadsarbetena icke numera föreligger.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den förevarande frågan
måste anses vara av den allmänna betydelse, att dess lösning icke utan
allvarliga återverkningar i olika avseenden kan skjutas ytterligare på framtiden.

Stockholm den 15 december 1949.

DAVID NORMAN
AUG. SPÅNGBERG
EBON ANDERSSON
P. J. NÄSLUND

MARTIN SKOGLUND
J. W. MÅRTENSSON
GUST. E. ANDERSSON
HARALD ANDERSSON

GUSTAF HELLBACKEN
GUSTAF KARLSSON
ALBERT FORSLUND

O. MALMBORG

V. Arvidsson.

— 255 —

Reservation

vid § 4 angående processreformens ekonomiska verkningar av herrar Karls*
son och Malmborg, vilka anfört:

Även om genomförandet av rättegångsreformen visat sig medföra en del
oförutsedda, icke önskvärda konsekvenser, är dock tiden från den nya rättegångsordningens
tillämpning alltför kort för att bestämda slutsatser skola
kunna dragas angående olägenheternas betydelse. Även om en viss revision
av rättegångsväsendet redan nu kan förefalla önskvärd, saknas det ännu
tillräcklig erfarenhet för att en fast grund skall kunna erhållas vid bedömningen
av de riktlinjer efter vilka en partiell revision kunde verkställas.

Revisorernas förslag borde därför enligt vår mening inskränkt sig till ett
förordande av ett kontinuerligt insamlande av material i fråga om såväl
domstolsväsendets administration som övrig verksamhet. Detta material
torde kunna bilda en tillräckligt fast grund för en blivande utredning angående
partiell revision av rättegångsväsendet i syfte att undanröja de olägenheter
i nuvarande rättegångsordning, vilka erfarenhetsmässigt konstaterats.

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1949

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1950

IS A A C MARCUS B O K TR Y C K ER I - A KTI E B O L A C

507087

— III

Innehållsförteckning.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel ..................... 1

Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna .... 5

Vattendomstolsavgifter ...................................... 19

Processreformens ekonomiska verkningar .................... 764

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Vissa förhållanden vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs
....................................................... 39

Överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen 40

Militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor ...... 52

Ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i samband

med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan ...... 54

Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare . . 58

Den militära sjukvården i Karlskrona ........................ 65

Viss förrådsupplagd sjukvårdsmateriel ........................ 68

Redovisningen av s. k. flyg- och flottilj dagsmedel............... 72

Försvars- och flygbasområdesstabernas lokalfråga .............. 76

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Tjänstledighet för skördearbete ............................. 81

Den sociala ungdomsvården .................................. 83

Flitpenningsystemet vid ungdomsvårdsskolorna .................. 86

Lån och bidrag till lantarbetarbostäder........................ 89

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Vissa skador på vägbeläggningar.............................. 90

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Iakttagelser beträffande vissa anslag på tilläggsstat ............ 92

Övergångsvis utgående barntillägg ............................ 94

Anmärkningsarvode till advokatfiskal vid hovrätt .............. 96

Vikariatslöneförordnanden å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande
slutstadiet i reglerad befordringsgång.................. 96

— IV

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Gallring av visst arkivmaterial .............................. 97

Vissa lokalfrågor vid naturhistoriska riksmuseet................ 103

Kulturminnesvården på Gotland .............................. 103

Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m....... 106

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Stenstugu gård .............................................. HO

Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållskolor ____ 113

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. m....... 116

Särskilda kostnader för handels- m. fl. register ................ 118

Elfte huvudtiteln.

Inrikesdepartementet.

Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna ...................... 126

Vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister

m. m....................................................... 137

De affärsdrivande verken.

Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar .... 156

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till Konungen.

I anledning av remiss den 21 december 1949 av riksdagens revisorers uttalande
rörande anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel får fångvårdsstyrelsen
med återställande av remissakten samt överlämnande av yttrande
av styresmannen vid fångvårdsanstalten i Växjö anföra följande.

Såsom framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen, har antalet
för kvinnor avsedda platser å fångvårdsanstalterna under senare tid avsevärt
reducerats. Vid den tidpunkt, då fångvården för kvinnor disponerade,
förutom anstalterna å Långholmen och i Växjö med kolonien Eleonora,
jämväl platser å Gamla Viebäck och Björkhaga, Solhyddan, Lannaskede
och Sjöliden uppgick platsantalet till sammanlagt omkring 160. Sedan verksamheten
vid Gamla Viebäck, Björkhaga, Solhyddan och Lannaskede nedlagts,
finnas de för kvinnligt fångförvar avsedda platserna huvudsakligen
vid anstalterna i Växjö (med kolonien Eleonora), Långholmen och kolonien
Sjöliden med tillhopa omkring 100 platser.

Det är icke möjligt att med någon säkerhet fastslå, hur stort antalet
kvinnliga fångar kommer att bli under de närmaste åren, eftersom antalet
påverkas av faktorer, som delvis äro okända eller omöjliga att förutse.
Ehuru kriminaliteten bland kvinnorna numera synes ligga åtskilligt högre
än under förkrigstiden, har antalet kvinnliga fångar nedgått under förkrigstidens
siffror; nedgången kan beräknas till 20 %. Orsaken härtill är
främst att söka i den omständigheten att villkorlig dom i vidsträckt omfattning
tillämpas på kvinnliga lagöverträdare. Medan år 1939 av 510 för
straffregisterbrott dömda kvinnor 255 eller 50 % erhöll villkorlig dom,
hade antalet under år 1946 villkorligt dömda kvinnor stigit till 803. Enär
hela antalet villkorligt och ovillkorligt dömda kvinnor detta år utgjorde
987, gavs alltså villkorlig dom i omkring 80 % av fallen.

Eftersom de kvinnliga intagna fördela sig på ett tiotal olika kategorier,
vilka så vitt möjligt böra hållas isär, uppkommer ett ökat behov av reservutrymme.
För att taga exempel från den av statsrevisorerna återgivna grupperingen
av kvinnor vid anstalten i Växjö kunna lediga platser å avdelningen
för alkoholister och tvångsarbetare icke tagas i anspråk för strafffångar
och fängelsefångar. Ytterligare må erinras om att vårdkapaciteten
icke får anpassas efter medelbeläggningen utan efter maximibeläggningens
storlek. I detta hänseende vill styrelsen meddela, att antalet kvinnliga
fångar — liksom antalet manliga — växlar under samma år. Medan antalet
å samtliga fångvårdsanstalter intagna kvinnor i september månad
1949 utgjorde 52 och den 31 december 1949 55, låg antalet under våren
1949 närmare 80, med maximisiffran 82.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter bör man vid beräkningen av
platsbehovet tillse att ett visst antal reservplatser alltid finns tillgängligt vid
ett ökat krav på platser.

1—507087. Rev. berättelse ang. statsverket år 19k9. It.

2 —

Sävitt styrelsen kan finna ha statsrevisorerna icke ifrågasatt någon ändring
beträffande de öppna kolonierna (Sjöliden och Eleonora). Diskussionen
rör sig i stället om platsdispositionen på de slutna anstalterna, Långholmen
och Växjö.

Vad kvinnoavdelningen på Långholmen beträffar har platsantalet där
ökat från ett tiotal till 22 genom att en ovanförliggande våning under krigsåren
införlivades med avdelningen. Denna utvidgning var nödvändig till
följd av det starkt ökade antalet kvinnofångar. Under efterkrigstiden har
beläggningen sjunkit; dock varierar den rätt betydligt, under år 1948 mellan
4 och 12 och under år 1949 mellan 7 och 17."Att nedlägga denna avdelning
är omöjligt på den grund, att fångvården i enlighet med ett med
Stockholms stad träffat avtal är förpliktigad att — mot ersättning — förvara
Stockholms stads rannsakningsfångar, män och kvinnor. Därtill kommer
att undersökningar av häktade kvinnors sinnesbeskaffenhet utföres
jämväl å Långholmen, av till sinnessjukavdelningen knutna läkare. Om avdelningen
alltså av dessa skäl måste bestå, bör den utnyttjas för att tillgodose
också vissa humanitära syften. Åtskilliga av de kvinnor, som dömas
till straff, ha sin hemort i Stockholm. De kunna ibland anföra vägande skäl
att få stanna kvar å Långholmsanstalten; styrelsen syftar bland annat på
de fall, där den kvinnliga fangen har make, minderåriga barn eller andra
anförvanter, med vilka hon behöver uppehålla närmare kontakt än den
som är möjlig, därest hon, om vistelse å kolonien Sjöliden ej kan ifrågakomma,
förflyttas till Växjöanstalten. I den mån tillgången på platser det
medgivit och förhållandena i övrigt tala därför, har styrelsen låtit fången
kvarstanna å Långholmsanstalten. Det skulle innebära ett steg tillbaka,
därest denna form av humanisering av straffverkställigheten icke kunde
bestå.

Eftersom ett slopande av kvinnoavdelningen på Långholmen icke kan
komma i fråga, har styrelsen övervägt, huruvida avdelningen skulle kunna
minskas t. ex. genom att begränsa den till den storlek som den hade före
kriget (ett tiotal platser). Med denna begränsning skulle avdelningen emellertid
bli så trång, att arbetsförhållandena bleve otillfredsställande och vårdkapaciteten
för liten. Den 1 oktober 1949 funnos å avdelningen 10 fångar,
varav endast två — straffångar — kunde förvaras å annan anstalt. Övriga
8 utgjordes av häktade och undersökningsfall. Ett par månader senare —-den 17 december 1949 — hade antalet intagna stigit till 17, varav 13 — 10
häktade och 3 straffriförklarade — vid den tidpunkten måste förvaras å
Långholmen.

Växjöanstalten har sedan flera decennier använts som kvinnoanstalt.
Den har också ombyggts med hänsyn härtill och fått sin utrustning med
arbetslokaler anpassad etter kvinnligt klientel. Styrelsen delar revisorernas
mening att denna anstalt numera — till följd av sjunkande fångantal och
tillkomsten av kolonier — är för stor. Med hänsyn härtill har styrelsen
övervägt huruvida, eftersom byggande av ny anstalt icke kunnat komma
i fråga, annan fångvårdsanstalt skulle kunna användas för kvinnor. Undersökningarna
ha visat, att ingen nu befintlig anstalt kan apteras för ändamålet
utan betydande ombyggnadsarbeten, därest den standard som kännetecknar
Växjöanstalten skall kunna upprätthållas. Någon sänkning i detta
avseende lärer icke kunna ifrågasättas. Att med nuvarande åtstramning av
penningmedel för byggnadsarbeten genomföra de ombyggnader som erfordras
har icke varit möjligt, helst soan styrelsen fått låta andra ännu mer
trängande ombyggnadsarbeten anstå. Under sådana förhållanden har styrelsen
vidtagit den åtgärden att förlägga manliga fångar till Växjöanstalten.
Åtgärden är icke ur alla synpunkter lyckad, men den har tillkommit för att

— 3 —

utnyttja befintliga utrymmen. De manliga fångarna vid Växjöanstalten ha
i huvudsak förlagts till en liten avdelning, benämnd kronohäktet, med ett
tjugotal platser. Därest anstaltsutrymmena omdisponerades, skulle en större
del av anstalten än nu kunna tagas i anspråk för det manliga klientelet,
varvid kvinnoavdelningen skulle erhålla ett antal platser, som stod i bättre
proportioner till det minskade antalet kvinliga intagna. Jämväl en sådan
omdisposition kräver emellertid kostnader för både ombyggnaden och iordningställande
av nya arbetslokaler.

Sammanfattningsvis vill styrelsen uttala att anstalterna på Långholmen
och i Växjö alltjämt böra bibehållas för kvinnligt fångförvar, men att utrymmena
å anstalten i Växjö, när medel för ombyggnadsarbeten kunna
ställas till förfogande, böra omdisponeras, så att kvinnoavdelningen göres
mindre och avdelningen för män större.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Göransson,
samt byråcheferna Wennerholm, föredragande, och Lindberg ävensom t. f.
byråchefen Ericsson.

Stockholm den 12 januari 1950.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

Einar Ruda.

Bilaga.

Till kungl. fångvårdsstyrelsen.

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin senaste berättelse anfört rörande anstalter för kvinnligt fångklientel
får jag vördsamt anföra följande:

Såsom framhålles i utttalandet av riksdagens revisorer har en av de mest
påtagliga följderna av de senare årens omgestaltningar på straffverkställighetens
område blivit, att för kvinnornas vidkommande kriminalvård i frihet
kommit att tillämpas för det stora flertalet kvinnor, som göra sig skyldiga
till brott. Anstaltsutrymmet, som för närvarande behöves, är alltså vida
mindre än det av strafflagberedningen är 1944 för kvinnor beräknade, ett
faktum, som också redan lett till en viss inskränkning av antalet anstalter
för kvinnor. Kvinnor, häktade för brott, häktade för lösdriveri, häktade undersökningsfält,
kvinnliga straffångar, fängelsefångar, bötesfångar, förvarade,
tvångsarbetare, ungdomsfängelse ådönida, straffriförklarade, som ännu
ej kunnat beredas plats å sinnessjukhus samt alkoholister, som ej anses böra
vårdas å öppen anstalt (där beläggningen för övrigt även är liten), vårdas
numera i huvudsak endast å 3 anstalter, av vilka den i Växjö är störst och

— ensam av alla anstalter — inrymmer interner av alla de nyss uppräknade
kategorierna. (Inom parentes sagt väcker det bland de intagna själva mycket

— och enligt mitt sätt att se även berättigat -— missnöje, att alkoholister,
som ju i och för sig icke kunna anses kriminiella, samt tvångsarbetare skola
vårdas å fångvårdsanstalt).

Strafflagberedningen säger bl. a. år 1944, att »då den övervägande delen
av kvinnorna borde erhålla öppen anstaltsvård», kunde den nuvarande slutna

— 4

anstalten i Växjö tagas i anspråk för annat ändamål »utan att ersättas av
något nytt slutet kvinnofängelse av liknande beskaffenhet». År 1944 kunde
detta påstående vara berättigat men ej nu på grund av den fundamentala
förändring, som det kvinnliga klientelet undergått. På grund av den nyss
omnämnda omständigheten, att de kvinnor, som omhändertagas på anstalt
på grund av sin kriminalitet, äro de mest svårartade fallen — då de lätta
antingen aldrig eller endast under häktningstiden äro omhändertagna å anstalt
— kunna de flesta kvinnorna, som omhändertagas, icke vistas å öppen
anstalt utan måste nödvändigt vårdas å en sluten anstalt av typen psykopatvårdsanstalt.
Det är enligt mitt sätt att se ett allvarligt fel, att det icke
samtidigt med att sinnessjukhusen stängdes för psykopaterna — och det
med rätta, enär psykopaterna representera ett annat i många fall mera
störande och svårbehandlat klientel än sinnessjukhusens — ordnades psykopatvårdanstalter,
där dessa från det normala avvikande människor kunna
erhålla vård. Nu befinna många av dessa psykopater sig på fångvårdsanstalt

— en dålig lösning av spörsmålet även om alla, som det vederbör, anstränga
sig till det yttersta att göra det bästa möjliga av situationen. Varför icke

— åtminstone för kvinnornas vidkommande — taga steget ut och ge anstalten
i Växjö även namnet av en psykopatvårdsanstalt, när den ändå är det
till gagnet?

Då antalet å fångvårdsanstalt omhändertagna kvinnor är så litet, som det
är, erbjuder den nödvändiga differentieringen stora svårigheter. Man kan
ju t. ex. inte gärna ha en särskild anstalt för kvinnor, dömda till förvaring,
i gång för 1 å 2 intagna eller stående alldeles tom, som den för närvarande
skulle få göra, då ingen förvarad kvinna för närvarande är intagen å anstalt.
Icke heller kan man för 6 kvinnliga ungdomselever — det antal, som
för närvarande finnes — ha anstalter av olika typer. Jag kan inte förstå
annat än, att man på grund av den riktning, utvecklingen tagit, måste koncentrera
de i anstalt omhändertagna kriminella kvinnorna så mycket som
möjligt. Kunde detta ske å en anstalt, förslagsvis Växjöanstalten, vore detta
billigast. Givetvis måste då differentiering ske inom anstalten, varvid utrymmena
ej få vara alltför små, då antalet å olika avdelningar intagna givetvis
måste bli mycket varierande vid olika tillfällen. Redan nu måste man säga,
att »beläggningskapaciteten är tillvaratagen» även om inte varenda plats
är upptagen på denna anstalts olika avdelningar. (Skulle tvångsarbeterskor
och alkoholister flyttas härifrån, blir utrymme ledigt. Skulle så bli förhållandet
kan den manliga och kvinnliga avdelningen — dock först efter en
grundlig reparation av den nuvarande manliga avdelningen — byta plats.
Det stora antal manliga interner inklusive de alltför många manliga sinnesundersökningsfallen
göra ett grundligt övervägande nödvändigt, huruvida
icke en avdelning av kvinnofängelset ytterligare borde tagas i bruk för manligt
klientel redan nu — men då blir det för trångt för det nuvarande kvinnliga
klientelet). Skola avdelningarna vara fullt skilda från varandra, fordras
också mycket utrymme för arbets- och samlingslokaler.

Att den kvinnliga avdelningen å Långholmen är nödvändig för i Stockholm
häktade torde vara klart. Lika klart är att — om övre våningen i kolonien
Eleonora tages i bruk — rent siffermässigt sett Sjölidens klientel kan
inrymmas där utan ökade kostnader för personal för den dagliga vården
(däremot krävas ju vissa engångskostnader i form av reparationer). Mot
denna anordning talar dels att det av humanitära skäl måhända är riktigt
att ha en kvinnlig koloni i Stockholmstrakten, dels att det ur vårdsynpunkt
är bra att ha åtminstone ett par anstalter att välja på, så att det finns någon
möjlighet till ombyte av vistelseort för en intagen.

5 —

På grund av vad ovan anförts får jag vördsamt föreslå,

att fångvårdsanstalten i Växjö blir huvudanstalt för det kvinnliga fångvårdsklientelet
och att kvinnoavdelningen å Långholmen samt ev. kolonien
Sj öliden bibehålies,

att denna anstalt vad kvinnorna beträffar göres till psykopatvårdsanstalt,

att kolonien Eleonora utökas med övre våningen i huset, där den är belägen,

att tvångsarbets- och alkoholistanstalten snarast flyttas härifrån, såvida
icke hela anstalten ombildas till psykopatvårdsanstalt.

Fångvårdsanstalten i Växjö den 4 januari 1950.

Rut Grubb.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 11, § 2.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har genom remiss den 21 december 1949 anbefallt fångvårdsstyrelsen
att, efter hörande av styresmännen för fångvårdsanstalterna
på Långholmen och Härianda, säkerhetsanstalten i Norrköping och Håga
sjukhus, till justitiedepartementet avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i sin berättelse under § 2 rörande omplaceringar av
fångvårdsklientelet vid fångvårdsanstalterna.

Med överlämnande av yttranden från styresmännen vid nämnda anstalter
får fångvårdsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Vid tillkomsten av 1945 års straffverkställighetsreform ägnades stor uppmärksamhet
åt frågan om fångvårdsklientelets fördelning mellan olika anstalter
och inom de särskilda anstalterna. En ändamålsenlig differentiering
av klientelet ansågs vara en förutsättning för genomförandet av den individuellt
utformade fångbehandling i mera obundna, ofta öppna former,
som åsyftades med reformen.

Huvudgrunderna för klientelets fördelning ha reglerats i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m. Till den allmänna bestämmelsen i 24 §, att
intagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans
människovärde samt sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla
sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas, ansluter sig
stadgandet i 26 §, att vid de intagnas fördelning och behandling hänsyn
skall tagas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper,
tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning samt att
menlig inverkan de intagna emellan så långt möjligt skall förhindras. Dessa
principer utföras närmare i lagens särskilda bestämmelser om de intagnas
fördelning mellan öppna och slutna anstalter, om gemensamhet eller
enrum under arbete och fritid m. in.

Differentieringens genomförande främjas genom bestämmelser och anvisningar
av organisatorisk natur, som bl. a. åsyfta att få till stånd en så
långt möjligt definitiv anstaltsplacering av den dömde på ett tidigt stadium
av anstaltsvistelsen. Senare förflyttningar kunna dock erfordras såsom
ett led i den dömdes behandling, t. ex. för att bereda honom öppen an -

— 6 —

staltsvård såsom förberedelse till frigivningen. Bland de organisatoriska
anordningar som ha till uppgift att möjliggöra en lämplig anstaltsplacering
i början av verkställigheten märkes det differentieringsförfarande hos fångvårdsstyrelsen,
varigenom sådana dömda som äro på fri fot, när domen
blir verkställbar, dirigeras direkt till den anstalt som styrelsen finner lämplig
med ledning av uppgifter som inkommit från domstolen. Motsvarande
uppgift fullföljes efter verkställighetens inledande genom den verkställighetsundersökning
(observation), som föreskrives i 43, 56 och 63 §§ verkställighetslagen
beträffande vissa grupper intagna. Dessa grupper utgöras
av fängelse- och straffångar med strafftid av minst sex månader (43 §), till
ungdomsfängelse dömda (56 §) samt förvarade och internerade (63 §).
Verkställighetsundersökningen skall giva ledning — utom för anstaltsplaceringen
— för behandlingen i övrigt av den intagne, inbegripet eftervården
av honom efter anstaltsvistelsens slut. Det är bl. a. med tanke på eftervården
som verkställighetsundersökning föreskrivits för nyssnämnda kategorier
intagna — vissa straffångar och fängelsefångar, till ungdomsfängelse
dömda samt förvarade och internerade — vilka i regel skola villkorligt
frigivas eller utskrivas på prov och därvid ställas under tillsyn.

Såsom statsrevisorerna framhållit, torde omflyttningar mellan anstalterna
ha förekommit och fortfarande förekomma i en omfattning som icke
är önskvärd. Den ökade förflyttningsfrekvensen är emellertid icke en så
generell företeelse, som revisorernas berättelse torde förutsätta, utan synes
vara i huvudsak koncentrerad till vissa avgränsade, mindre omfattande
klientelgrupper. Med hänsyn till fångvårdsklientelet i dess helhet är förflyttningsfrekvensen
icke påfallande hög. Sålunda få nästan samtliga fängelsefångar
och över hälften av straffångarna kvarstanna i den anstalt där
verkställigheten börjat.

Bland sådana dömda, som äro på fri fot vid verkställighetens början och
på sätt ovan sagts intagas direkt i den anstalt som fångvårdsstyrelsen anvisar,
förekommer förflyttning i ringa utsträckning. Mera vanlig är förflyttning
av sådana dömda som äro häktade, när domen förekommer till
verkställighet. Detta sammanhänger med att de såsom häktade förvaras i
den anstalt som ligger närmast den ort där domstolen har sitt säte och därför
vid verkställighetens början äro tämligen slumpvis fördelade på olika
anstalter. De måste därför omedelbart i viss utsträckning förflyttas till andra
anstalter, bl. a. för undergående av verkställighetsundersökning. I vad
mån sådana förflyttningar ägt rum belyses i nedanstående uppställning,
som avser de häktade män vilka under första halvåret 1949 började undergå
fängelse, straffarbete och förvaring eller internering. De till ungdomsfängelse
dömda hava icke medtagits i uppställningen enär samtliga undergå
verkställighetsundersökning i särskild mottagningsanstalt.

Intagna som skola Intagna som ej'' skola

Kategori	Hela ant.	undergå verkställig-hetsundersökning Kvarst. Förfl. f. unders. f. unders. Antal Antal	undergå verkställig-hetsundersökning Kvarst. Förfl. Antal Antal	Samtliga Kvarst. Förfl. Antal Antal
Fängelsefångar...	62	1	5	11	45	12	50
Straffångar...... Förvarade och in-	553	261	193	38	61	299	254
ternerade......	71	28	36	2	5	30	41
Summa 686	290	234	51	in	341	345

— 7 —

Av uppställningen framgår att inom ifrågavarande grupp förflyttningsfrekvensen
efter verkställighetens inledande stannar vid omkring hälften
av samtliga samt att de som skola undersökas förflyttas i mindre utsträckning
än övriga.

Det ökade antal förflyttningar som föranletts av verkställighetsundersökning
— ökningen är dock icke av den storleksordning som ibland göres
gällande — är en företeelse som egentligen ej har samband med själva undersökningssystemet
utan har inträtt företrädesvis såsom en följd av de
otillräckliga organisatoriska resurserna, särskilt bristande tillgång på psykiatrisk
expertis. Svårigheterna ha ökats därigenom att antalet observationsfall
blivit väsentligt högre än man vid verkställighetslagens tillkomst
med ledning av tidigare klienteluppgifter beräknade. Medan antalet nykomna
straffångar med minst 6 månaders strafftid under åren före sista
världskriget stadigt höll sig mellan 600 och 700 om året, har motsvarande
siffra under de tre senaste åren varierat mellan 1 000 och 1 100. Tämligen
snart efter verkställighetslagens ikraftträdande visade det sig omöjligt att
få undersökningarna utförda inom tillnärmelsevis den lagstadgade tiden

— i regel en månad med viss förlängningsmöjlighet — vid det begränsade
antal anstalter (vanligen anstalter med heltidsanställd psykiatriker) som
man ursprungligen tänkt sig. Det visade sig nödvändigt att i betydande utsträckning
anlita utomstående psykiater mot särskilt arvode (för närvarande
30 kronor per undersökning) och att i detta syfte fördela observationsklientelet
på ett större antal anstalter. På grund av arbetsbalansen vid
vissa sinnessjukavdelningar beträffande sinnesundersökning av häktade erfordras
att observationsklientelet i särskilt stor utsträckning bortflyttades
från vissa anstalter, bl. a. Långholmen. Systemet med observation vid ett
större antal anstalter har medfört den fördelen att häktade personer numera
i regel få kvarstanna för undersökning på intagningsanstalten, såvida
förflyttning ej föranledes av särskilda differentieringssynpunkter, t. ex.
att icke sammanföra yngre personer med äldre återfallsbrottslingar. När
intagna förflyttas till annan anstalt för observation, eftersträvas en placering
som kan beräknas bli bestående eller som underlättar överföring till
lämplig koloni.

När verkställighetsundersökningen är avslutad, få de observerade strafffångarna
och fängelsefångarna till större delen kvarstanna vid observationsanstalten.
Av de män som undersöktes första halvåret 1949 — tillhopa 646

— fingo 335 kvarstanna, medan 311 förflyttades till andra anstalter. Bland
de förvarade och internerade leder resultatet av verkställighetsundersökningen
endast till ett mindre antal förflyttningar. Undantag utgöra de fall,
där verkställighetsundersökningen utföres på anstalt med sinnessjukavdclning.
— De till ungdomsfängelse dömda, vilka undergå verkställighetsundersökning
på särskild mottagningsanstalt, måste efter undersökningen
alltid förflyttas till annan ungdomsanstalt, öppen eller sluten.

De förflyttningar, som icke ha samband med verkställighetens början
eller färdigställandet av verkställighetsundersökning, föranledas i regel av
särskilda ansökningar, som göras av de intagna, av styresmännen, av domstol
eller åklagare för inställelse till ny rannsakning etc. Förflyttningsansökningar
inkomma i betydande omfattning till fångvårdsstyrelsen, men
ett stort antal avslås. Beträffande första halvåret 1949 redovisas i nedanstående
uppställning i vad mån förflyttningsansökningar av styrelsen avslagits
eller föranlett förflyttning till öppna och slutna anstalter. Då denna
uppställning avser endast åtgärder, vidtagna på särskild ansökan, ingå i
densamma icke sådana förflyttningar som ovan redovisats.

— 8

Antal personer Antal intagna
Kategori som varit intagna betr. vilka för i

fångvårdsanstalt ilyttning begärts

Fängelsefångar.............. 1 242 119

Straffångar.................. 2 018 889

Till ungdomsfängelse dömda.. 316 196

Förvarade och internerade... 419 324

Övriga............. U 990 131

Samtliga 5 985 1 659

Därav förflyttade 91 473 130 199 96 -

Därav ej
förflyttade

28

416

66

125

35

989

670

Av tabellen framgår att av hela antalet ansökningar om förflyttning —
1 659 ärenden — 670 blivit avslagna, medan förflyttning beslutats i 989 "fall.

o Ytterligare undersökningar rörande förflyttningsfrekvensen, som inom
fångvårdsstyrelsen verkställts beträffande de på fångvårdsanstalt vid utgången
av 1949 intagna, stödja antagandet att ökningen av antalet omflyttningar
huvudsakligen avser starkt begränsade grupper. De siffror som därvid
erhållits belysa skillnaderna i förflyttningsfrekvens mellan olika kategorier
intagna, fördelade i åldersgrupper, med angivande av antalet fall som
vid något tillfälle varit i behov av observation eller vård på sinnessjukavdelning.
De sistnämnda förflyttas särskilt ofta. I övrigt förekommer det
största antalet förflyttningar inom de yngre åldersgrupperna samt — oberoende
av ålder — bland förvarade och internerade. I synnerhet framträda
dessa tendenser, om man endast tar hänsyn till sådana intagna som förflyttats
tre eller flera gånger. I detta sammanhang må framhållas att det
övervägande antalet av de stickprovsfall med många förflyttningar som redovisats
i revisorernas berättelse avse personer som varit intagna på sinnessjukavdelning
och att många bland dem uppenbarligen tillhöra förvaringskUenlelet.

o Ett stort antal förflyttningar föranledas av de intagnas behov av vård å
fångvårdens kroppssjukhus. Andra bero på, som redan nämnts, vederbörandes
inställelse inför domstol; de muntliga förhandlingarna inför överdomstol
ha starkt ökat förflyttningarna. En betydande grupp utgöres av sådana
förflyttningar till öppen anstalt som icke kunna äga rum omedelbart
efter intagningen eller efter verkställighetsundersökningens avslutande.

Fångvårdsstyrelsen vin icke bestrida att det i vissa fall kan iakttagas en
— för övrigt förklarlig — benägenhet hos anstaltsledningarna att söka avlasta
de mera svårbehandlade fallen till andra anstalter som måhända ha
större behandlingsresurser. Jämför ovan beträffande avslagsfrekvensen.

Enligt styrelsens mening måste emellertid de huvudsakliga orsakerna till
dep ökade förflyttningsfrekvensen bland ifrågavarande grupper sökas i omständigheter
som sammanhänga med otillräckliga resurser inom anstaltsorganisationen
och i viss mån personalorganisationen. Den utbyggnad av fångvårdens
anstaltsorganisation som förutsattes vid verkställighetslagens antagande
har endast i mindre omfattning kunnat genomföras. Ingen av de planerade
nybyggnaderna har kommit till stånd. Äldre fängelser, som endast i
begränsad utsträckning kunnat moderniseras, måste användas för straffverkställighet
i en utsträckning som icke varit avsedd. Kolonierna ha ännu
ej kunnat erhålla erforderlig utrustning för hantverks- och verkstadsarbete.
Ej heller vid de slutna anstalterna har verkstadsdriflen kunnat förbättras i
avsedd utsträckning. Flertalet anstalter sakna fortfarande dagrum och andra
utrymmen som behövas i syfte att möjliggöra lämplig fritidssysselsättning
för de intagna. Konsekvensen härav är att stora svårigheter uppstått vid

1 Därav häktade 1 477.

— 9 —

klientelets differentiering. I många fall saknas möjligheter att placera de intagna
på lämplig anstalt. Fångvårdsstyrelsen måste därför vid anstaltsplaceringen
nöja sig med att laga efter lägligheten och söka finna en placering
som är så gynnsam —- eller så litet skadlig — som möjligt. Svårigheterna
ha ökat genom den höga beläggning, tidvis stark överbeläggning, som råder
på anstalterna.

Läget är särskilt ogynnsamt för de två ovannämnda grupperna: yngre
fångar (från de till ungdomsfängelse dömda bortses nu, emedan ungdomsfängelseorganisationens
utbyggnad delvis påbörjats) och psykiskt abnorma
intagna med akuta symtom. För de yngre straffångarna och de yngre fängelsefångarna
— de yngsta bland dem ha för övrigt starkt ökat i antal under
de sista åren — finnes icke någon specialanstalt och över huvud taget endast
undantagsvis några rationella placeringsmöjligheter. För mekanisk utbildning
kunna några placeras på svartsjöanstalten och tidvis några° på
fångvårdsanstalten i Falun. I övrigt saknas utbildningsmöjligheter på såväl
öppna anstalter som de slutna vilka kunna ifrågakomma. Härtill kommer
att de nämnda anstalterna icke ha de resurser i fråga om personal och sysselsättning
under fritid som erfordras med hänsyn till den oro och aktivitet
som kännetecknar detta klientel. Här föreligger ett oundgängligt behov av
att snabbt få till stånd en särskild anstalt med kombinerat slutet och Öppet
anstaltsutrymme, som ger goda utbildningsmöjligheter och har proportionsvis
större och bättre utbildad personal än normalanstalterna för äldre klientel.
Fångvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra att styrelsen i petita
för budgetåret 1950/51 begärt anslag till uppförande av en större mekanisk
verkstad med yrkesskola vid anstalten i Mariestad. Genom en utbyggnad i
etapper torde denna anstalt kunna ändras till en lämplig specialanstalt för
ungdomligt klientel.

Med hänsyn till det psykiskt abnorma klientelet erfordras fristående isoleringsavdelningar,
främst vid anstalterna med sinnessjukavdelningar samt
vid de slutna säkerhetsanstalterna.

Härjämte erfordras över huvud taget en utbyggnad av det för vårdfall avsedda
anstaltsutrymmet. Inom den''av strafflagberedningen planerade anstaltsorganisation
som ansågs erforderlig för den nya straffverkställigheten
beräknades omkring 130 platser för fångar i behov av psykiatrisk vård. Om
man bortser från de straffriförklarade, som enligt beredningens förslag icke
skulle finnas kvar inom fångvården, finnes nu endast omkring hälften så
många platser disponibla för de ifrågavarande fallen.

Även för abnormklientelet erfordras vissa personalförstärkningar, särskilt
med hänsyn till behovet av särskild utbildning.

Beträffande de förslag till begränsning av antalet verkställighetsundersökningar,
som framlagts i syfte att minska antalet förflyttningar mellan anstalterna,
får fångvårdsstyrelsen under hänvisning till vad ovan anförts
framhålla att dessa undersökningar bl. a. åsyfta att få till stånd en så långt
möjligt definitiv anstaltsplaeering av den intagne i början av verkställigheten
och därigenom begränsa behovet av senare omllyttningar. Enligt styrelsens
mening ha bärande skäl icke förebragts för att nedskära verkställighetsundersökningen
till att avse ett väsentligt mindre antal dömda. Mot
att höja gränsen i fråga om strafftidens längd kan anföras att det ur eftervårdssynpunkt
är betänkligt att frigöra undersökningarna frän sambandet
med obligatorisk villkorlig frigivning. Även i övrigt skulle det enligt styrelsens
mening innebära ett steg tillbaka att frånsäga sig möjligheterna att
grunda mera viktiga avgöranden rörande de dömda på ett tillförlitligt material
beträffande deras personliga förhållanden.

Med hänsyn till svårigheterna att få verkställighetsundersökning slutförd

— 10

inom stadgad tid, torde flera åtgärder böra vidtagas. Sålunda är den nuvarande
ersättningen till icke-heltidsanställda läkare — 30 kronor för varje
undersökning —- att anse såsom alltför låg; en höjning är rimlig och
skulle med säkerhet göra flera läkare villiga att åtaga sigundersökningar.
Genom anställandet av ökat antal kuratorer skulle såväl styresmän som
läkare sättas i stånd att med biträde av dessa utföra undersökningar på
kortare tid än nu. Styrelsen finner sådana ändringar i 43 och 63 §§ verkställighetslagen
kunna övervägas, att styrelsen bemyndigas att, när det av
särskild anledning finnes påkallat, medgiva, att undersökningen må utföras
utan medverkan av anstaltens läkare, eller föreskriva, att undersökning icke
skall verkställas. Ett sådant bemyndigande bör komma till användning för att
förebygga att den intagne ur behandlingssynpunkt försättes i ett sämre läge
genom att verkställighetsundersökningen tar alltför stor del av anstaltstiden
i anspråk, t. ex. genom att hindra en indicerad överflyttning till öppen
anstaltsvård. Läkarens medverkan skulle kunna uteslutas, när den intagne
i rättegången eller i annan rättegång underkastats fullständig sinnesundersökning.
Styrelsen skulle erhålla möjlighet att avstå från verkställighetsundersökning
i vissa andra fall, då styrelsen uppenbarligen utan olägenhet
kunde besluta i placerings- och behandlingsfrågor på grundval av annat
material. Beträffande de fall då den intagne nyligen i samband med tidigare
straff undergått verkställighetsundersökning, må emellertid framhållas
att just den omständigheten att ett återfall inträffat så hastigt efter frigivningen
under förarbetena till verkställighetslagen framhållits såsom en
särskild anledning att underkasta honom observation.

Beträffande de uttalanden som gjorts rörande fångtransporternas antal
och därav föranledda olägenheter vill styrelsen framhålla, att de nuvarande
verkställighetsreglerna medfört en minskning av antalet förpassningar under
bevakning till fångvårdsanstalt. Den möjlighet som öppnats att låta
icke-häktade dömda inställa sig själva till verkställighet har nämligen utnyttjats
i betydande utsträckning, minst hälften av samtliga fall. Vidare är
att märka att styrelsen i tilltagande omfattning medger, att intagen, som
skall förflyttas från en anstalt till annan, erhåller s. k. transportpermission,
vilket innebär att kostnad för fångförare bortfaller.

En återgång till det tidigare systemet med regelbundna transporter i fångvagn
bör enligt styrelsens mening icke ifrågakomma.

I ärendets handläggning ha deltagit överdirektören Göransson, byråchefen
Lindberg och förste byråsekreteraren Torgny Lindberg, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

Torgny Lindberg.

Bilaga A.

Till kungl. fångvårdsstyrelsen.

Remissakten återställes och får jag hänvisa till närslutna av mig till riksdagens
revisorer avgivet yttrande. Härjämte bifogas exempel på förekomsten
av undersökning enl. 43 § V. L. vilka exempel styrka mitt förslag, dels att
en viss minimitid bör förflyta innan ny undersökning skall verkställas, dels

— 11 —

att styrelsen skall kunna föreskriva att undersökning ej skall verkställas,
då strafftiden blivit mycket kort, på grund av viss avräkning av det ådömda
straffet och dels att undersökningen enl. 41 § sinnessjuklagen bör inkludera
vad som innefattas i läkarens berättelse enl. 43 § V. L.

Centralfängelset å Långholmen den 28 december 1949.

Carl Zetterlund.

Bilaga till bilaga A.

Till riksdagens revisorer.

Med anledning av infordrat yttrande angående omfattningen av och olägenheterna
med de täta fångtransporterna får jag härmed överlämna statistiska
uppgifter m. m. för centralfängelset å Långholmen med dess kronohäktesavdelning
jämte till anstalten anslutna kolonier (punkt 1—3) och däröver
anföra följande:

4) Vid detta fängelse äro tre vaktkonstaplar avdelade för och ständigt
upptagna av fångtransporter. Detta antal räcker emellertid icke utan ofta
måste ytterligare ett antal vaktkonstaplar brytas ut från den allmänna bevakningstjänsten
för att fångtransporterna skola medhinnas. Härigenom
uppstår en försvagning av bevakningen inom fängelsets olika avdelningar
och tjänstgöringsförhållandena bli ryckiga och besvärliga.

Ur vårdsynpunkt måste det också vara mindre tillfredsställande, att en
intern, som kanske för första gången är straffad, genom förflyttning till flera
anstalter, kommer lära känna en stor del av landets förbrytare, med de
vådor detta kan medföra för honom både under strafftiden och senare.

Genom de täta fångförpassningarna gå många arbetsdagar förlorade för
de intagna.

Transporterna bli också mycket dyrbara för staten. Utgifterna för fångförarna
stanna ej blott vid deras lön och traktamentsersättning. Som jag
ovan nämnt äro vid detta fängelse tre konstaplar avdelade och fullt sysselsatta
med fångtransporter. De resa i fjorton dagar och avlösas härefter. Med
8 timmars tjänstgöringsskyldighet skola de alltså tjänstgöra 96 timmar,
men i regel kommer denna fjortondagarsperiod att gå upp till ca 130 arbetstimmar
per man. Övertiden skall kompenseras med motsvarande ledighet
plus 50 % härå. Detta kan icke ske utan att extra personal inkallas. Se
fångvårdsstyrelsens cirk. 4/1948 jämte »tidsberäkning för fångtransporter»
och allmänna avlöningsreglementet.

5) Att langförpassningarnas antal under de senare åren i så hög grad
ökats är i första hand beroende på bestämmelserna i 43 och 63 g § verkställighetslagen,
som föreskriver, att straff- och fängelsefångar samt förvarade
och internerade skola undergå testning av såväl styresmannen som av läkaren
(psykiater underförstått). En stor del fångvårdsanstalter ha ej tillgång
till psykiatriskt utbildade läkare och vid en del anstalter — såsom denna —
medhinnas ej alla undersökningar, varför internerna måste sändas till andra
anstalter, ofta långt avlägsna. De »stora» sinnesundersökningarna av häktade
föranleder också av samma orsak många fångförpassningar.

Av disciplinära skäl ha förflyttningar i stor utsträckning förekommit,
särskilt under de senaste åren, beroende på att landets så gott som samtliga
fångvårdsanstalter icke äga lämpliga lokala resurser för differentiering

12 —

och ej heller tillräcklig personal att omhändertaga de våldsamma psykopater
och orosstiftare, som störa ordningen och säkerheten inom fängelserna och
nu i gemensamhet påverka andra interner i demoraliserande riktning. Styresmännen
vid våra fängelser och vårdanstalter söka därför med alla medel bli
befriade från detta svårhanterliga klientel och följden blir denna kretsgång
mellan olika anstalter. (Se förflyttningsbesked. En intagen förflyttad 15
gånger under en tidsperiod understigande 2 år.)

Det torde ej heller kunna förnekas att många interner genom våldsutbrott
se en utväg att komma till sinnessjukavdelningar, där de erhålla förmåner,
som ej bestås dem vid vanliga fångvårdsanstalter.

6—7) Om undersökningen enligt 43 § verkställighetslagen inskränktes till
att omfatta endast dem, som ådömts straff eller fängelse i 1 år och däröver
och att ny undersökning ej behövde ske förrän 2 år förflutit från senaste undersökningen,
skulle antalet transporter betydligt minskas. Risken för felplacering
och felbehandling av dem, som icke komma att undersökas enligt
43 §, skulle ej bli större än den nu är för dem som ådömts frihetsstraff
under 6 månader och således icke behöva testas. I varje fall måste det vara
betydelselöst med en förnyad undersökning så snart en person dömts till
ett frihetsstraff över 6 månader, om han för en relativt kort tid sedan undergått
sådan undersökning. Ex. En person dömdes den 14 februari 1949 till 1
års straffarbete med 9 månader 15 dagars avdrag, vilket straff slutade den
9 maj 1949. På grund av detta straff under söktes han enligt § 43 i april 1949.
Efter frigivningen den 9 maj 1949 häktades han den 19 augusti 1949 och
dömdes på nytt den 22 september 1949 och skall sålunda ånyo testas sedan
endast 5 månader förflutit från föregående testning. Flera liknande fall förekomma.
Ett bemyndigande för fångvårdsstyrelsen att i dylika fall få föreskriva
att undersökning enligt 43 § V. L. ej behöver verkställas synes mig
påkallat. Vidare borde »den stora sinnesundersökningen», enligt 41 § sinnessjuklagen
även inkludera vad som innefattas i läkarens berättelse enligt 43 §
V. L. Härigenom skulle en hel del transporter undvikas och den dömde ej
behöva såsom nu, under en lång pressande tid innesluten i cell, avvakta
sin slutliga placering.

Jämlikt 39 § V. L. bör transport å järnväg i regel företagas i vanlig personvagn.
Vid denna anstalt ha sedan denna nya lag tillkommit vid två tillfällen
använts fångvagn. Det gällde i båda fallen transport norrut med slutstation
i Härnösand, varvid respektive 15 och 13 fångar transporterades på
en gång. Detta var nödvändigt, dels för att medhinna alla de transporter,
som voro påbjudna, dels på grund av brist på bevakningspersonal. Då fångvagn
användes medfölja i regel endast två bevakningsmän oberoende av
huru högt fångantalet är. Bestämmelsen i den nya lagen att transporten i
regel skall företagas i vanlig personvagn borde väl innebära en humanisering
av transporterna. Förutom att detta transportsätt blir mycket dyrbart för
staten och är en plåga för bevakningspersonalen, innebär det i många
fall en stark psykisk påfrestning för de interner, som efter domen eller såsom
transportfångar från andra anstalter i flera veckor få sitta inlåsta i
sina celler i avvaktan på att deras tur skall komma att bli sända till bestämmelseorten.
Transport med modern fångvagn synes mig icke kunna betraktas
såsom inhumant transportsätt. Jag vill därför föreslå, att dessa i lämpliga
fall återinföras. (En vagn finnes parkerad vid centralstationen i Stockholm
och kan där inspekteras.)

Somi jag ovan anfört förekomma förpassningar i mycket stor utsträckning
på grund av att våra anstalter sakna tillgängliga resurser att genomföra en
tillfredsställande differentiering och att fångar av disciplinära skäl under en
relativt kort strafftid flyttas mellan ett flertal anstalter.

— 13 —

Nuvarande otillfredsställande förhållanden hota att misskreditera icke
blott den nya verkställighetslagen utan fångvården i sin helhet. Icke blott ur
kostnads- utan även ur vård- och ordningssynpunkt är det angeläget att en
särskild anstalt snarast inrättas för de våldsamma psykopater och oroselement,
som nu i så stort antal fritt röra sig inom våra fångvårdsanstalter och
där undergräva moralen bland övrigt klientel.

Centralfängelset å Långholmen den 24 oktober 1949.

Carl Zetterlund.

S. f. Nr 1644/46
1272/48
1776/48
1875/49
esr;

S. f. Nr 1237/48
1210/49

S. f. Nr 1296/47
2169/47

S. f. Nr 1573/49

S. f. Nr 1144/47
S. f. Nr 1165/47

Andersson-Flink. Dömd den 26 sept. 1946 till 10 mån. s.a. + 1 mån. 5 dagar
med 2 mån. avdrag. Undersökn. enl. 43 § V.L. Villk. frig. 7/5 1947.

Dömd den 13 april 1948 till 6 mån. s.a. Undersökn. enl. 43 § Y.L. Villk. frig.
den 15/9 1948.

Dömd den 5 okt. 1948 till 7 mån. s.a. + 1 mån. Undersökn. enl. 43 § V.L.
Villk. frig. 27/4 1949.

Dömd den 6 okt. 1949 till 6 mån. s.a. -f- 1 mån. 10 dagar. Undersökn. enl.
43 § V.L. Villk. frig. den 10/4 1950.

Fouganthine. Dömd den 2 april 1948 till 6 mån. s.a. Undersökn. enl. 43 §
V.L. Villk. frig. den 4 sept. 1948.

Sinnesundersökning enl. 41 § sinnessjuklagen förordnad den 8/3 1949. Dömd
den 23 aug. 1949 till 8 mån. s.a. + 1 mån. med 5 mån. 15 dagars avdrag.
Undersökn. enl. 43 § V.L. Villk. frig. den 25/10 1949.

Nordstrand. Dömd den 12 dec. 1946 till 6 mån. s.a. + 2 mån. 7 dagar. Undersökn.
enl. 43 § V.L. Villk. frig. den 18/6 1947.

Sinnesundersökn. enl. 41 § sinnessjuklagen förordnad den 7 jan. 1948. Dömd
den 10 mars 1948 till 1 års s.a. med 2 mån. avdrag. Undersökn. enl. 43 §
V.L. Villk. frig, den 12/11 1948.

Lindblad. Sinnesundersökning enl. 41 § sinnessjuklagen förordnad den 1 febr.
1949.

Dömd den 8 sept. 1949 till 6 mån. s.a. med 4 mån. avdrag. Undersökn. enl.
43 § V.L. Villk. frig. den 11/10 1949.

Carlsson. Dömd den 5 febr. 1947 till 1 år 3 mån. s.a. med avdrag. Villk. frig.
den 7/3 1947. Undersökn. enl. 43 § V.L.

Jonsson. Dömd den 13/2 1947 till 6 mån. s.a. med 3 mån. avdrag. Villk. frig.
den 15/4 1947. Undersökn. enl. 43 § V.L.

S. f. Nr 1198/47 Anderson. Sinnesundersökn. enl. 41 § sinnessjuklagen förordnad den 26/2 1947.

Dömd den 9 juli 1947 till 8 mån. s.a. med 4 mån. avdrag. Villk. frig. den
30/9 1947. Undersökn. enl. 43 § V.L. Kronohäktesavdelningen vid Centralfängelset
å Långholmen den 15 december 1949.

Bilaga B.

Till kungl. fångvårdsstyrelsen.

Med återställande av remisshandlingarna får jag såsom infordrat yttrande
över vad riksdagens revisorer under § 2 i sin berättelse år 1949 uttalat angående
omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna härigenom
anföra följande.

ökningen av antalet fångförpassningar sedan den nya verkställighetslagens
ikraftträdande har enligt mitt förmenande helt sin grundorsak i de

— 14 —

i lagen föreskrivna behandlingsformerna. Förflyttningarna synas mig med
andra ord stå i ett mer eller mindre direkt samband med de nya straffverkställighetsprinciperna.
Att åstadkomma någon nämnvärd minskning i antalet
transporter, innan fångvårdens anstaltsorganisation utformats så, att
den medgiver en rationell tillämpning av den nya VL synes mig fördenskull
ogörligt. Ett effektivt sätt att redan nu förbilliga fångvårdens transportväsende
vore emellertid, på sätt jag tidigare framhållit i ett direkt uttalande
till revisorernas sekreterare, att minska de enskilda transporternas antal genom
att återinföra de tidigare ordinarie transporterna.

Givet är också, att förflyttningar av disciplinära skäl till viss del skulle
kunna begränsas, därest de slutna anstalterna utrustades med ordentliga
isoleringsmöjligheter. Som bekant utgör avsaknaden av tidsenliga isoleringsceller
ett brännande problem vid härvarande anstalt.

Att i detta läge föreskriva, att verkställighetsundersökning endast skall
iöretagas beträffande intagna med strafftid av ett år och däröver förefaller
att vara större våld än nöden kräver. Särskilt för planerande av eftervårdsarbetet
synes undersökningen vara av stor betydelse, och även intagna med
en strafftid från sex månader och upptill ett år kunna behöva analyseras
beträffande intresseinriktning och möjligheter att bibringas viss yrkesträning
o. d. Men undersökningen bör självfallet begränsas till intagna, som
ha en strafftid av minst sex månader efter eventuell avräkning enligt SL
4: 3. För sådana intagna, som ha kortare strafftid, och som alltså icke skola
villkorligt frigivas torde undersökningen i stort sett vara en överloppsgärning.

Revisorernas förslag att inskränka undersökningen till styresmannens
berättelse i sådana fall, då sinnesundersökning av den intagne företagits före
målets avgörande, vill jag gärna biträda. Emellertid synas uppgifterna ur
den större undersökningen på lämpligt sätt böra utdragas och tillföras blanketten
i lämpligt sammandrag. Även vid sådant fall, då sinnesundersökning
tidigare företagits av intagen torde verkställighetsundersökning kunna
inskränkas.

Om domstolen nämligen ansett sig kunna företaga målet till avgörande
med vetskap att dylik undersökning föreligger utan att förordna om ny dylik
synes verkställighetsundersökningen kunna begränsas till styresmannens
del tillsammans med lämpligt utdrag av den tidigare undersökningen.

Samma synes förhållandet vara då tidigare verkställighetsundersökning
föreligger med fullständig berättelse av läkare. En enkel hänvisning till tidigare
uttalande borde vara tillräcklig.

Över huvud taget torde förnyad verkställighetsundersökning även beträffande
styresmannens del kunna förenklas.

Anamnesen bör i stort sett vara densamma och en enbladig blankett, som
upptar den nya brottsligheten och ev. nya förhållanden, det nya förslaget
m. m. skulle kunna användas som inlaga till tidigare hos styrelsen förvarade
registeraktexemplar.

Styrelsen kunde bemyndigas, att så länge nuvarande förhållande består
i varje särskilt fall förordna, att verkställighetsundersökning skall avse endast
styresmannens del, naturligtvis under villkor, att det å anstalten i fråga
finnes tjänstemän med pedagogisk-psykologisk utbildning.

Fångvårdsanstalten å Härianda den 9 januari 1950.

Sven Kjellegård.

— 15 —

Bilaga C.

Till kungl. fångvårdsstyrelsen.

Med anledning av remiss den 22. 12. 1949 rörande »omplaceringar av
fängvårdsklientel vid langvårdsanstalterna» får jag vördsamt anföra:

Vad säkerhetsanstalternas klientel beträffar är det ett faktum att de täta
transporterna ha en menlig inverkan på fångvårdsarbetet. Ett i högsta grad
uppkonstruerat behov av miljöbyten har utbildat sig de senaste åren. Ingen
anstalt är verkligt kapabel att taga hand om det besvärligaste klientelet och
härav följer direkt att detta ambulerar mellan anstalter, som samtliga sakna
de rätta resurserna.

Så länge Norrköping var ensam vårdanstalt för psykopatklientelet inom
fångvården, voro förflyttningsfrågor ytterligt sällsynta och initiativet utgick
alltid från anstaltsledningen. Det gällde uteslutande förflyttningar till sinnessjukavdelning
— ett par fall om året — och enstaka förflyttningar till
kroppssjukhuset å Långholmen för vård.

Med Halls tillkomst år 1940 utökades förflyttningarna helt naturligt med
sådana, som voro lämpliga för jordbruksarbete. Tillkomsten av en ny, modern
anstalt, i och för sig nödvändig, betecknade samtidigt början av en
mindre önskvärd resandeström mellan förvaringsanstalterna. Alla kunde inte
inpassa sig i de friare förhållandena, misskötte sig i olika avseenden och
flyttades tillbaka till utgångsanstalten. För de mindre besvärliga borde Halls
slutna avdelning, den enda specialbyggda i landet, ha varit tillräcklig för
att åstadkomma korrektion. För de mera markerat svårhanterliga hade redan
då en mindre anstalt av klar bottenkaraktär behövts.

Flyttningarna tillbaka till utgångsanstalten ha medfört ett slags initiativ
från de intagnas sida; vid motgångar och besvikelser försöka de själva få
förflyttning tillbaka till en känd anstalt, som för de flesta icke ter sig skrämmande.
De till Hall en gång förflyttade ha också i de flesta fall ingen lust
och fallenhet för verkstadsarbetet i Norrköping. De äro därför i allmänhet
icke önskvärda här och fylla många gånger blott en bostadsplats utan att
samtidigt fylla motsvarande »arbetsplats». Anstaltslivet kommer härigenom
ur balans.

I samband med nya verkställighetslagens tillkomst ha dessa problem ytterligare
skärpts. Nya anstalter ha tillkommit, som ytterligare öka klientelets
möjligheter, icke blott till flera och bättre arbetsmöjligheter utan också
till flykt från anstalt till anstalt undan vardagens små besvärligheter utan
att lära sig förstå att dem springer man aldrig ifrån. Resultatet av denna
flyttningsoro blir en ständig vantrevnad, som bl. a. kommer till synes i det
minskade intresset för bostadsrumsstandarden. Det är ingen mening i att
försöka skapa en egen liten kula, när man ändå endast tänker på förflyttning.

För den som år efter år haft att tala med vederbörande om dessa förflyttningar
står det klart att lagtexten i alltför stor utsträckning ger argument
för flyttningar. Vår fångvård kan aldrig utan fullkomligt orimliga
kostnader tillfredsställa de intagnas stegrade pretentioner på yrkesutbildning
etc. —- § 05. De förvarade ha i olikhet mot ungdomarna i allmänhet
något yrke alt starta i vid utskrivning. En utredning skulle säkerligen visa
att omskolning sällan leder till resultat. Detsamma gäller utbildningen av
s. k. yrkeslösa. Av värde är däremot vidmakthållandet av färdigheter i ett
redan inlärt yrke eller skapandet av den fysik, som krävs för hårdare okva -

16 —

lificerat kroppsarbete. Rimliga krav på yrkesarbete kunna därför tillfredsställas
genom ett fåtal specialyrken, lämpligt fördelade på »normalanstalter»,
som helst böra ha så lika inre organisation som möjligt för hindrande
av mytbildning om vissa anstalters förträfflighet. Som exempel kan anföras
att Hågaanstalten länge utgjort en lockelse för de svåranpassbara medan
motsvarande anstalt å Långholmen är utsatt för förtal och skvaller. Bl. a.
har det hörts här att »sprutorna icke rengöras å Långholmen mellan användandet
å olika patienter»! Det kan knappast vara lämpligt att en fångvårdsanstalt
göres lockande på bekostnad av andra.

För de besvärligare, anstaltssabotörerna, bör en. bottenanstalt i förening
med en psykopatanstalt av sjukhuskaraktär finnas. Kolonierna böra icke få
användas av medicinska skäl utan uteslutande användas för skötsamma och
lämpliga under de 4—6 sista månaderna av anstaltstiden. Då gör kolonivistelsen
sin största nytta, vederbörande ha anledning sköta sig, koloniplatserna
räcka också till ett avsevärt större antal individer än om längre vistelser
tillåtas. På samtliga anstalter bör vid sidan av yrkena finnas sysselsättningsarbeten,
som kunna ge möjlighet även för dem som icke ha anledning
hålla sig i yrkesarbete att förtjäna vad som behövs till premievaror m. m.

Redan vid flyttning från utgångsanstalt till säkerhetsanstalt borde en
grovsortering kunna ske, som från början inskränkte transporternas antal.

För till urbota straff dömda synes en inskränkning av VL-undersökningarna
med fördel kunna ske. I så fall borde det bli möjligt göra en lämplig
distriktsindelning för undersökningarna, vilket avsevärt borde bidraga till
att sänka transportkostnaderna.

Beträffande omfattningen av VL-undersökningara borde tagas under övervägande
om icke tidigare undersökning kunde gälla även för bestämmande
av förflyttning efter återfall, såvida icke särskilda förhållanden krävde ytterligare
belysning av fallet. När en VL-undersökning gjorts synes f. ö. komplettering
av densamma med nytillkommande uppgifter vara att föredraga
framför en helt ny utredning.

Fångvårdsanstalten i Norrköping den 4 januari 1950.

A. Larsson.

Bilaga D.

Till kungl. fångvårdsstyrelsen.

I enlighet med kungl. fångvårdsstyrelsens skrivelse av den 22 december
1949 får jag härmed med återställande av remisshandlingarna vördsamt
insända begärt utlåtande över § 2 i riksdagens revisorers berättelse.

Det allmänna osäkra läget inom fångvårdsanstalterna -—- på sina håll
kallat för kaotiskt och krisartat och karakteriserat av trängsel, vantrevnad,
överspelningar och ett övermått av förflyttningar — måste ses mot bakgrunden
av det allmänna sociala tidsläget. Det är ingen isolerad företeelse,
som skulle vara speciell för vårt land. Enligt uppgifter från gästande fångvårdsexperter
äro förhållandena likartade i andra länder. I Sverige tillkommer
ännu en faktor, nämligen den, att två viktiga lagändringar genomförts
vid en redan tidigare kritisk tidpunkt.

Orsakerna till det aktuella läget kunna således anses vara psykologiska
och sociala.

— 17 —

1. Sociala krisförhållanden, krig, krigstillstånd i närgränsande länder,
ekonomisk osäkerhet etc. sätta starka spår i brottmålsstatistiken. Den nuvarande
ansvällningen av kriminaliteten är därför fullt naturlig.

2. Krisförhållanden medföra hos den enskilde individen en känsla av
osäkerhet för framtiden och en viss moralisk nivellering. Följden blir en
rastlöshet, som hos därför disponerade individer kan övergå i rena neurostillstånd.
Jfr allmänna arbetsmarknadens överrörlighet.

3. Under de senaste åren ha domstolarna allt flitigare använt sig av
möjligheterna att ådöma villkorliga straff. Därigenom har den tidigare
uppblandningen av fångvårdsklientelet med relativt lättskötta förstagångsförbrytare
minskat, varigenom anstalterna alltmer tenderat att bli befolkade
av fleragångs- och vaneförbrytare. Då dessutom de, som visat vilja att sköta
sig, bli placerade på kolonier, komma de mer svårskötta fallen att sätta
sin prägel på klientelet, som därför kan sägas ha undergått en kvalitetsförsämring.

4. Genom ändring 1945 av 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen ha fångvårdsanstalterna
fått draga försorg om ett klientel, som tidigare omhändertogs
av sinnessjukhusen, nämligen de med bestående abnormiteter inom känslo-,
vilje- och driftslivet belastade individer, som vanligen kallas psykopater.
Detta har medfört den största sänkningen av klientelets standard och den
största påfrestningen för fångvården.

5. Vid en tidpunkt, då kriminaliteten ökade och fångklientelet påtagligt
försämrades, genomfördes den nya verkställighetslagen. Denna reform, som
var nödvändig och ett stort framsteg, hade dock det felet, att den kom till
stånd vid en tid, som ur ekonomisk synpunkt var olämplig. De materiella
resurserna för den nya lagens efterlevnad saknas fortfarande, och fångvården
måste, trots stora ansträngningar från dess ledning, sägas befinna sig
i ett provisoriernas skede. De gamla fängelserna visade sig svåra att modernisera,
så att de kunde fylla de nya anspråken, och nybyggnaderna visade
sig för fåtaliga. Att genomföra den lagstadgade differentieringen är
hart när omöjligt, i synnerhet då ett mycket stort antal kombinationer
kunna uppkomma ur de i lagen framlagda differentieringsgrunderna: ålder,
hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, arbetsförmåga, karaktärsegenskaper,
tidigare vandel, anlag och utbildning. Den mest påtagliga bristen vid
den nya lagens genomförande är dock, att den personal, som skulle handha
det delvis nya klientelet (psykopaterna) enligt den nya principen, ej själv
blivit reformerad. Fångvården har fått tonvikten lagd på vård, men personalen,
som parallellt skulle bli mer vårdare än vaktare, har ej i tillräcklig
utsträckning blivit omskolad. Det är självklart, att man ej kan lasta
en oskolad vaktkonstapel för att han ej — på grund av bristande skolning
— kan uppträda fullt korrekt i alla situationer, då det gäller att ha omvårdnad
om ett psykiskt abnormt klientel.

De av riksdagens revisorer i deras berättelse påtalade missförhållandena
måste i mycket stor utsträckning ses mot bakgrunden av ovan anförda
fakta. Av de 29 fall, som katalogiserats i berättelsen, ha ej mindre än 15
bevisligen vårdats på sinnessjukavdelningar. Härvid äro ej medräknade sådana,
som intagits där för sinnesundersökning. Några av de redovisade
fallen ha formligen bollats mellan olika fångvårdsanstalter och sinnessjukavdelningar.
Andra ha forslats fram och åter mellan anstalter för att kunna
placeras i lämpligaste arbete, men överallt visat sig svårplacerade. Det synes
som om styresmännen vid respektive anstalter sökt pröva sig fram för
att komma till någon lösning av placeringsproblemet.

Detta svårplacerade och oftast psykiskt abnorma klientel är en oerhörd
börda för hela fångvården och en ständig källa till bekymmer och arbets 2—507087.

Rev. berättelse ang. statsverket år II.

— 18 —

olust. Det kan med fog sägas, att viljan inom hela fångvården finnes att
söka reda upp dessa problem, men resurserna äro otillräckliga. De gamla
fängelsebyggnaderna motsvara — trots moderniseringar -— ej lagens och
den allmänna situationens krav, moderna arbetsmöjligheter saknas i hög
grad, och vad som saknas mest är pengar för att kunna avhjälpa bristerna.

De flesta transporter måste sägas stå i överensstämmelse med den nya
verkställighetslagens mening. Lagen föreskriver att hänsyn skall tagas till
individens art. Då resurser saknas vid en anstalt att göra detta, återstår
ej annat än att förflytta honom till en annan. Funnes större anstalter med
möjligheter till verklig differentiering, olika arbetsmöjligheter och psykiatrisk
sakkunskap torde ej tillnärmelsevis så många transporter behöva förekomma.

För närvarande är det anstalterna, som äro differentierade, och ej klientelet,
varför internerna få flyttas från anstalt till anstalt i stället för att
flyttas inom anstalten. Ett synnerligen svårt problem utgöra de arbetsovilliga,
affektlabila och besvärliga, ofta psykiskt abnorma internerna, som
ställa till med oroligheter och vantrevnad var de än placeras. Äro de förvarade,
skola de omhänderhas på säkerhetsanstalter, men ofta måste de intagas
å någon sinnessjukavdelning för att efter en tid åter prövas på säkerhetsanstalt,
där de ånyo ställa till trassel.

Sammanfattning.

Under den tid de nya straffverkställighetsbestämmelserna ha varit i tilllämpning
ha förflyttningarna av interner mellan fångvårdsanstalter ökat.
Detta sammanhänger med klientelets kvalitetsförsämring, fångvårdens bristande
resurser främst i fråga om differentiering och arbetsmöjligheter samt
lagens mening att större hänsyn skall tagas till individernas beskaffenhet
och särart.

Förslag: Modernare anstalter med möjligheter till effektiv differentiering
åtminstone med hänsyn till arbetsutbildning och sinnesbeskaffenhet. Möjligheter
måste finnas för att inom en och samma anstalt bjuda på olika
villkor.

Skolning av personal, varvid möjlighet bör beredas befattningshavarna
att få praktisera på statliga sinnessjukhus. Förslagsvis böra teoretiska kurser
anordnas samt stipendier utdelas eller annan möjlighet till ekonomisk
kompensation under utbildningstiden (t. ex. genom traktamenten) skapas
för de intresserade.

De framlagda förslagen innebära ingen ekonomisk besparing utan tvärtom
stora utgifter. Frågan är emellertid om det ej ur samhällets synpunkt
skulle bli mer ekonomiskt, om fångvården finge resurser att effektivt fylla
sin uppgift som institution för resocialisering av kriminella individer.

Riksdagens revisorer ha även påtalat vissa missförhållanden rörande
verkställighetsundersökningarna.

Då det gäller personer, som testats i samband med ett en kort tid förut
avtjänat straff, torde förslagsvis samma principer kunna praktiseras, som
då det gäller rättspsykiatriska undersökningar, d. v. s. frågan därom tages
under prövning. Med avseende på verkställighetsundersökning torde kungl.
fångvårdsstyrelsen åläggas överväga om sådan skall ske eller ej. Vid snart
återfall i brott böra dock i vissa fall den dömdes sociala omständigheter tagas
upp för noggrannare studium.

— 19 —

Att däremot begränsa undersökningarna endast till sådana personer, som
ådömts minst 1 år, torde ej stå i överensstämmelse med den nya verkställighetslagens
anda. Visserligen skulle statens utgifter minska något, men
detta får ej gå ut över individen. Även en så kort tid som 6 månader kan
för vissa personer vara synnerligen pressande, och de korttidsdömda böra
ha samma rätt till individualiserad behandling som deras mer grovkriminella
kamrater. Det är också att märka, att verkställighetsundersökningarna
ha stor praktisk betydelse för eftervården i de fall, där straffet är
6 månader eller därutöver och där tillsyn enligt lag skall äga rum. Däremot
torde undersökningarna för dem, som dömts till frihetsstraff under 1 år,
kunna förenklas. I eller i närheten av varje stad, där fångvårdsanstalt finnes,
torde säkert finnas någon psykiatriskt intresserad läkare, som mot
arvode kunde åtaga sig en kortfattad undersökning enligt ett förenklat formulär.

Beträffande personer, som ådömts kortare frihetsstraff och som genomgått
rättspsykiatrisk undersökning, får jag instämma i revisorernas uttalande.
Här torde styresmannens berättelse samt utlåtandets »sammanfattning
och utlåtande» vara till fyllest. Då det gäller sådana personer, som
efter rättspsykiatrisk undersökning ådömts längre frihetsstraff, torde dock
en verkställighetsundersökning vara befogad, då den rättspsykiatrisk utbildade
läkaren ej alltid kan vara helt insatt i fångvårdsanstalternas organisation
och förhållanden.

Håga sjukhus, Södertälje, den 29 december 1949.

B. Henrikson,
t. f. styresman.

Vattenöverdomstolens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 24, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt vattenöverdomstolen
att, efter hörande av samtliga vattenrättsdomare, avgiva utlåtande
i anledning av 3 § i riksdagens revisorers berättelse år 1949, vari revisorerna
förordat, att en översyn borde komma till stånd av den i 11 kap.
95 § vattenlagen stadgade skyldigheten för sökande i vissa vattenmål att
utgiva avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.

Med överlämnande av vattenrättsdomarnas yttranden får vattenöverdomstolen
i underdånighet för egen del anföra.

Vattenöverdoinstolen vill till en början upptaga de av revisorerna anförda
skälen för höjning av vattendomstolsavgifterna till granskning i vissa avseenden.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ifrågavarande vattendomstolsavgifter
böra höjas, emedan det visat sig att kostnaderna för vattendomstolarnas
verksamhet oavbrutet stigit, varemot någon motsvarande ökning av de
belopp, vartill vattendomstolsavgifterna uppgått, icke ägt rum.

Beträffande anledningen till att nämnda kostnader stigit anföra revisorerna
till en början, att detta sammanhängde bland annat med den forcerade

— 20 —

utbyggnaden av vårt lands vattenkrafttillgångar och de omfattande vattenregleringar
som företagits. En lika bidragande orsak till ökningen av arbetsbördan
vid vattendomstolarna äro emellertid, särskilt vid de sydliga vattendomstolarna,
de omfattande arbetsuppgifter som på senare tid pålagts domstolarna
genom lagstiftningarna om grundvatten och vattenförorening. I
mål om grundvatten och om vattenförorening utan samband med torrläggning
av mark utgår icke vattendomstolsavgift.

Vidare påpeka revisorerna, att stegringen av kostnaderna för vattendomstolarnas
verksamhet till huvudsaklig del stannat på statsverket och att vattendomstolsavgifterna
endast täcka en mindre del av nämnda kostnader.
Revisorerna synas emellertid ha bortsett från vad som influtit till statsverket
i de av vattendomstolarna avgjorda målen på grund av bestämmelserna
om skyldighet för part att utgiva stämpel och lösen. Vad som influtit genom
stämpel och lösen uppgår till icke obetydliga belopp. Sålunda ha t. ex.
vid Österbygdens vattendomstol under budgetåret 1948/49 influtit 10 991
kronor i sådan avgift. Vid bedömandet av de belopp som på sätt nyss nämnts
influtit bör emellertid beaktas, att kronan icke sällan är part och att sådan
avgift icke utgår för protokoll och domar, som utskrivas för dess räkning.
Detta gäller icke blott de mål angående kraftverksbyggen och vattenregleringar,
i vilka vattenfallsstyrelsen är part, utan även i de många mål angående
brobyggnader och dylikt, i vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller
järnvägsstyrelsen är part.

Som skäl för att vattendomstolsavgifterna, åtminstone vad beträffar kraftverksbyggnader
och vattenregleringar, böra höjas åberopa revisorerna den
försämring av penningvärdet som ägt rum sedan år 1932, då de nu gällande
avgifterna fastställdes. Detta skäl torde emellertid kunna åberopas för höjning
allenast i de fall då avgiften skall bestämmas att utgå med vissa belopp
i förhållande till ökningen av viss vattenkraft. I de mål som avse korttidsreglering,
liksom i torrläggningsmålen, borde försämringen av penningvärdet
icke kunna motivera en höjning, medan avgiften beräknas efter den
värdeökning som vinnes genom företaget och denna värdeökning måste antagas
stiga i motsvarande mån som penningvärdet sjunker.

Vidare ifrågasätta revisorerna, huruvida tillräckliga skäl föreligga att bibehålla
den degressiva skala, efter vilken avgifterna bestämmas, då storleken
av viss vattenkraft skall läggas till grund för avgiften, varvid revisorerna
åberopa, att det visat sig att de stora vattenmålen, särskilt sjöregleringsmålen,
blivit alldeles särskilt arbetskrävande för domstolarna. Det är visserligen
riktigt att många mål rörande stora kraftverk eller omfattande vattenregleringar
blivit mycket arbetskrävande, men därvid torde ofta andra förhållanden
än de som ligga till grund för vattendomstolsavgiftens bestämmande
vara avgörande. Sålunda torde en synnerligen kraftig reglering av en fjällsjö
kunna kräva mindre arbete inom domstolen än ur vattenkraftssynpunkt
mindre betydande åtgärder som äro avsedda att vidtagas i tättbebyggda trakter.
Av ännu större betydelse för domstolens arbete är om den av vederbörande
sökande i ansökningen framlagda utredning, vilken skall läggas till
grund för målets behandling, är fullständig och tillförlitlig eller om denna
utredning måste i väsentliga delar omarbetas av domstolen.

Revisorerna nämna vidare, att särskilt i de större vattenmålen statliga administrativa
myndigheter såsom fiskeristyrelsen med flera ofta toges i anspråk
för särskilda utredningar och undersökningar med därav föranledda
kostnader för statsverket ävensom att kammarkollegiet utan kostnad för
sökanden hade att bevaka allmänna intressen i vattenmål, vilket främst avsåge
företag av något större omfattning. Vad sålunda anförts äger beträffande
fiskeristyrelsen icke sin riktighet i de största vattenmålen, t. ex. det vid

— 21

Österbygdens -vattendomstol anhängiga målet angående reglering av Siljan
eller det vid Mellanbygdens vattendomstol anhängiga målet angående Bergeforsens
kraftverk, i vilka mål frågorna om företagens inverkan på fisket utredas
av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka utredningar bekostas av sökandena.
I de många fall där fiskeritjänstemän förordnas att verkställa undersökningar
rörande något företags inverkan på fisket, betalas vidare reseoch
traktamentskostnaderna alltid av vederbörande sökande. Vad angår
kammarkollegiets befattning med vattenmålen, är denna icke av sådan omfattning,
att den motiverar en höjning av valtendomstolsavgifterna. I den
mån kollegiet fått vidkännas någon utgift, exempelvis såsom arvode åt sakkunnig,
brukar ersättning därför tillerkännas kollegiet i målet av sökanden.

Beträffande den skärpning av vattendomstolsavgifterna, som ett borttagande
av den fallande skalan för avgifternas beräknande skulle medföra,
uttala revisorerna, att någon anledning att befara att en dylik skärpning
skulle inverka hämmande på företagsamheten när det gällde utbyggandet
av landets vattenkrafttillgångar icke torde föreligga. Riktigheten av detta
antagande torde emellertid kunna ifrågasättas. De kostnader som en sökande
i ett större ansökningsmål kan få vidkännas för målets behandling
vid vattendomstolen kunna uppgå till stora belopp. Sökanden skall sålunda
icke blott gälda lösen- och stämpelavgifter till domstolens dom utan
dessutom på grund av bestämmelserna i 11 kap. 97 § vattenlagen betala en
väsentlig del av kostnaderna för domstolsbehandlingen. Vidare skall sökanden
gälda såväl egna som motpartens utrednings- och rättegångskostnader
i målet, vilka kostnader i ett större vattenmål uppgå till betydande
belopp och i regel högst väsentligt överstiga motsvarande kostnader i ett
mål vid de allmänna domstolarna. Därutöver kan sökanden jämlikt lagen
den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
åläggas vidtaga åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall m. in., vilka
åtgärder kunna bli av synnerlig omfattning och belasta anläggningarna med
betydande kostnader. Eftersom de strömfall som framdeles komma att utbyggas
torde vara mindre välbelägna och draga i förhållande till kraftutvinningen
större utbyggnadskostnader än de anläggningar som redan färdigställts,
bör en ytterligare belastning av företagen icke genomföras utan
att dess inverkan på företagsamheten närmare utrcdes.

Vattenöverdomstolen övergår härefter till ett mera principiellt bedömande,
huruvida vattendomstolsavgifter över huvud taget böra uttagas eller ej.

Vattendomstolsavgift utgår icke i alla vattenmål eller ens i de flesta, och
de mål i vilka vattendomstolsavgift utgår fördela sig mycket ojämt på de
olika vattendomstolarna. Principen för avgiftens uttagande är, att avgift
skall utgå i ansökningsmål genom vilka tillstånd lämnas till utförande av
visst företag, men därvid allenast i sådana fall då ekonomisk vinst kan beräknas
av det företag varom fråga är. Dit höra mål angående tillstånd till
kraftverksbyggen och vattenregleringar. Vattendomstolsavgift skall däremot
icke utgå i de många — ehuru till omfånget små — mål som röra tillstånd
till byggande av broar, bryggor och andra liknande anläggningar. Avgift
skall ej heller utgå i mål angående allmän farled eller allmän flottled,
i mål angående vattentäkter eller i mål angående vattenförorening och utsläppande
av avloppsvatten utan samband med torrläggning eller i mål angående
tillfällig vattenreglering. Vidare utgå icke vattendomstolsavgifter i
stämningsmålen, vilka bruka vara få till antalet men ofta invecklade och
av en omfattande storleksordning. Besvärs- och underställningsmålen omfatta
huvudsakligen mål angående torrläggning av mark eller angående utsläppande
av avloppsvatten samt mera sällan mål angående allmän flotlled
och endast undantagsvis mål angående vattenreglering. Vattendomstolsavgift

— 22

utgår icke i dem av nämnda mål som angå allmän flottled och enbart avloppsvatten.
Sådan avgift skall i torrläggningsmålen fastställas vid syneförrättningen
och skall utgå även om målen icke dragas under vattendomstolens
prövning. De flesta syneförrättningar avse torrläggning av mark genom
dikning, och de vinna laga kraft om besvär icke anföras över förrättningen.
Det är endast sällan sådana förrättningar överklagas till vattendomstolarna.

Granskar man fördelningen mellan de olika vattendomstolarna av sådana
mål i vilka vattendomstolsavgift utgår — bortsett från torrläggningsmålen
— finner man att nämnda mål numera förekomma huvudsakligen i
Norrland. I Söderbygdens vattendomstol torde däremot en stor del av arbetsbördan
utgöras av sådana mål, som vid tiden för vattendomstolarnas
införande och jämväl då vattendamstolsavgifterna höjdes icke voro vattenmål,
nämligen mål angående vattentäkter samt mål angående vattenförorening.
Tendensen att mål angående kraftverksbyggen och vattenregleringar
bli mera sällsynta vid Söderbygdens vattendomstol och att sådana mål
huvudsakligen förekomma vid de nordliga domstolarna torde för framtiden
bli än mera markerad.

I ett den 29 september 1931 avgivet betänkande angående vattendomstolarnas
organisation ha de sakkunniga berört frågan om möjligheten att utsträcka
skyldigheten att erlägga domstolsavgift till att gälla även i andra
fall än dem där dylik skyldighet då förelåg. De sakkunniga stannade emellertid
vid att en utsträckning av skyldigheten icke borde ifrågasättas, bland
annat på grund av svårigheten att utfinna en tillfredsställande grund för
avgiftens beräknande, då det vore fråga om till exempel medgivande till
en brobyggnad. I sitt yttrande över betänkandet ifrågasatte vattenöverdomstolen,
huruvida icke ytterligare undersökning borde företagas angående
möjligheterna att jämväl i andra än de i It kap. 95 § vattenlagen omförmälda
uttaga sådana avgifter. Chefen för justitiedepartementet anförde i
anslutning därtill i den proposition, som låg till grund för lagen den 17
juni 1932 varigenom höjning av vattendomstolsavgifternas storlek genomfördes,
att denna fråga varit under övervägande men att han därvid kommit
till samma uppfattning som de sakkunniga eller att stora svårigheter
vore förknippade med en sådan utvidgning, varjämte något mera avsevärt
belopp icke på denna väg torde komma att tillföras statsverket.

Efter det att dessa uttalanden gjordes ha genom lagstiftningarna om vattentäkt
och om vattenförorening ytterligare mål, i vilka såsom ovan angivits
vattendomstolsavgift icke utgår, lagts under vattendomstolarnas bedömande.
Det torde stöta på liknande svårigheter att utsträcka skyldigheten
att erlägga vattendomstolsavgifter till dessa mål.

Eftersom någon enhetlig norm för vattendomstolsavgifternas uttagande
i samtliga mål svårligen kan åstadkommas, torde man i stället kunna ifrågasätta,
huruvida icke vattendomstolsavgifterna böra helt avskaffas. Någon
bärande grund för deras uttagande torde för övrigt icke kunna anses
föreligga. I mål vid vattendomstolarna ha parterna på samma sätt som vid
att de rättssökande i vattenmål skola bidraga till statsverkets kostnader
i form av stämpel och lösen. Efter de höjningar av stämpel- och lösenbeloppens
storlek som genomfördes från och med den 1 januari 1948 kunna
nämnda avgifter uppgå till förhållandevis stora belopp. Någon anledning
att de rättssökande i vattenmål skola bidraga till statsverkets kostnader
för rättsskipningen på annat sätt och att de skola belastas högre än parterna
i vanliga mål torde knappast föreligga. Det förhållandet att vattendomstolarna
äro specialdomstolar kan icke motivera därtill, och någon liknande
extra avgift utgår icke vid övriga specialdomstolar; vid arbetsdomstolen
utgår icke ens stämpel- och lösenavgift till domarna.

— 23 —

Vattendomstolsavgifterna drabba mycket ojämnt med hänsyn till såväl
att avgift utgår endast i ett mindre antal mål som att avgifterna fördela
sig ojämnt på de olika vattendomstolarna. Även om man kunde tänka sig
att höja avgifterna i sådan grad att de som utdömdes vid exempelvis Mellanbygdens
vattendomstol täckte hela eller en väsentlig del av kostnaderna
för organisationen av denna domstol, är en sådan höjning otänkbar i fråga
om Söderbygdens vattendomstol. Det torde vara svårt att finna godtagbara
skäl för att i huvudsak de avgifter som utdömas i vissa mål vid de nordligaste
vattendomstolarna skola täcka någon betydande del av kostnaderna
för hela vattendomstolsorganisationen. Därtill kommer att endast mindre
belopp hittills influtit på grund av bestämmelserna om vattendomstolsavgift
och att vad som till statsverket influtit i själva verket kanske uppgår
till allenast omkring hälften av de redovisade beloppen eftersom den återstående
delen av alla vattendomstolsavgifter torde betalas av statsverket.
Sålunda är statsverket genom vattenfallsstyrelsen, särskilt i Norrland, sökande
i en väsentlig del av målen angående kraftverk och vattenregleringar,
vartill komma alla "de mål i vilka vattenfallsstyrelsen är indirekt intresserad
i sin egenskap av delägare i regleringsföretag eller i aktiebolag som bildats
till exempel för att ombesörja utbyggnad av något visst vattenfall. I fråga
om torrläggningsmålen betalas en stor del av vattendomstolsavgifterna av
statsverket i form av statsbidrag till torrläggningsföretagen.

Skulle skäl icke anses föreligga att bibehålla domstolsavgifterna, torde
böra undersökas, huruvida bestämmelserna om skyldighet att erlägga lösenoch
stämpelavgift i vattenmål böra omarbetas. Det förhållandet att i vattenmål
domstolens dom skall grundas på ej blott vad vid syn eller annan förhandling
förekommit utan även vad handlingarna i övrigt innehålla, torde
möjligen föranleda till att lösen och stämpel i vattenmål böra beräknas efter
andra grunder än i vanliga rättegångsmål.

Även om ett övervägande "skulle medföra, att vattendomstolsavgifter fortfarande
böra utgå, föreligga likväl särskilda förhållanden som föranleda att
sådana avgifter slopas i fråga om torrläggningsmålen och i synnerhet i de
fall då vederbörande syneförrättning vunnit laga kraft och frågan sålunda
icke prövats av vattendomstol. För närvarande skola, och så var fallet även
vid tiden för vattendomstolarnas inrättande, bidrag till kostnaderna för
syneförrättningar lämnas efter viss taxa beräknad huvudsakligen efter det
arbete som nedlagts för förrättningen (se SFS nr 353/1945). De avgifter,
som debiteras enligt nämnda taxa, äro förhållandevis höga och äro avsevärt
mycket större än vattendomstolsavgifterna. Någon anledning att vattendomstolsavgift
skall utgå i de fall då förrättningen icke kommer under
vattendomstols bedömande finns icke. Beträffande alla torrläggningsföretag
— och i synnerhet beträffande dem som äro av mindre ingripande beskaffenhet
och därför icke skola underställas vattendomstols prövning —
gäller, att vattendomstolsavgifterna uppgå till förhållandevis obetydliga belopp.
Avgiftsskyldigheten drabbar företag med ringa bärkraft, något som
bland annat utvisas av den bidrags- och understödsverksamhet som kommer
företagen till del. Enär tvångsdelaktighet i många fall förekommer beträffande
torrläggningsföretagen, kommer skyldigheten att gälda vattendomstolsavgift
i sådana fall att jämväl drabba delägare, som icke äro sökande
till företagen. Vattendomstolsavgiften skall i torrläggningsmålen beräknas
efter den båtnad som företaget antagos medföra. Därmed ernås emellertid
icke att avgiften anpassas eller det arbete som målet bereder vallendomstolen,
eftersom arbetet i besvärsmål i första band är beroende på i
vilket avseende talan föres mot förrättningen samt arbetet i de underställda
målen är ungefär lika betungande oavsett den beräknade båtnadens
storlek.

— 24 —

Vidare bör — om vattendomstolsavgifterna anses skola bibehållas —
undersökas, huruvida en gemensam grund för deras bestämmande i samtliga
mål kan utfinnas, förslagsvis genom att i alla mål tillämpas det nu i
fråga om korttidsregleringar och torrläggningsföretag använda beräkningssättet
med avgiften bestämd i förhållande till den värdeökning eller båtnad
som vinnes.

På grund av vad sålunda anförts får vattenöverdomstolen tillstyrka, att
den av revisorerna förordade översynen av vattendomstolsavgifterna och
grunderna för deras bestämmande kommer till stånd, men denna översyn
bör vara allsidig och i främsta rummet avse frågan huruvida avgifterna
böra bibehållas.

Stockholm den 16 januari 1950.

Underdånigst

På vattenöverdomstolens vägnar:

ARTHUR LINDHAGEN.

S. H. Rijman.

Bilaga A.

Till vattenöverdomstolen.

Härmed får jag, vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol, vördsamt
avgiva yttrande i ärende angående höjning av vattendomstolsavgifterna.

Redan i skrivelser den 20 juli 1942 till Konungen och den 28 december
1942 till chefen för kungl. justitiedepartementet framhöll jag angelägenheten
av. att domstolsavgifter utginge vid vattenregleringar som tillstaddes enligt
1939 års lag om tillfälliga regleringar. Att detta förslag icke beaktades är
att beklaga, enär Norrbygdens vattendomstol under hela 1940-talet i synnerligen
stor utsträckning sysslat med s. k. tillfälliga regleringar av mycket
vidsträckt omfattning och säkerligen under ytterligare minst fem år kommer
att fortsätta härmed.

I skrivelse den 11 juni 1948 till departementschefen hemställde jag, att
det måtte övervägas, huruvida de avgifter, som enligt 11 kap. 95 § vattenlagen
utgå av sökandeparter, borde höjas i fråga om de i 4 kap. samma lag
angivna större vattenkraftanläggningarna och vattenregleringarna. Ej heller
detta förslag har hitintills lett till någon åtgärd.

Att riksdagens revisorer nu upptagit denna fråga är i hög grad påkallat.
Den tidigare rådande föreställningen, att domstolsbehandlingen av större
företag skulle — i förhållande till små företag — medföra en relativt ringa
ökning av domstolens arbetsbörda, har ett mycket begränsat verklighetsunderlag.
Ehuru det fortfarande kan tänkas enstaka stora kraftverksutbyggnader,
som medföra skador i allenast ringa utsträckning, är det numera i
varje fall det vanligaste, att de större kraftverken ge domstolen ojämförligt
mycket mera arbete än de mindre. Praktiskt taget alla större vattenregleringar
medföra likaledes en tung belastning av domstolen. Det synes icke
vara berättigat, att de större företagen — såsom för närvarande är fallet —

— 25

intaga en gynnad särställning i avgiftshänseende. De avgifter, de större företagen
ha att erlägga, böra icke bestämmas efter en i förhållande till kraftmängden
sjunkande skala. Skalan bör åtminstone vara enhetlig och icke
maximerad.

Man bör dock icke stanna vid att endast ha en fast skala. Domstolens arbetsbörda
i stora kraftutbyggnadsmål bestämmes nämligen ingalunda enbart
av företagets storlek och omfattning eller beskaffenheten och omfattningen
av de skador, som företaget förorsakar. En minst lika viktig faktor, som
stundom har en helt dominerande betydelse, är hur sökanden förberett sin
talan i målet, d. v. s. ansökningshandlingarnas beskaffenhet, och hur han
utför sin talan. Det förefaller föga rimligt att i två i och lör sig likartade
mål utdöma samma domstolsavgift, om sökanden i det ena målet —- i enlighet
med bestämmelserna ill kap. 27 § 1 mom. vattenlagen — från början
framlagt riktiga uppgifter om företagets verkningar, korrekta beräkningar
av företagets inverkan å vattenstånd och vattenföring i det berörda
vattendraget, fullständiga och riktiga uppgifter om alla de fastigheter, å
vilka företaget kan menligt inverka, ett på verkliga mätningar grundat och
ur teknisk synpunkt fullt vederhäftigt utfört kartmaterial, riktiga ägobeskrivningar
och arealuppgifter rörande mark som skadas etc., medan sökanden
i det andra målet måhända mer eller mindre grovt brustit i ettdera av
eller alla dessa hänseenden. I det första fallet kanske vattenrättsingenjörernas
undersökningar kunna utföras på en tid av en månad, medan samma undersökningar
i det senare fallet kräva måhända tre månader; i det första
fallet kanske det räcker med några få deldomar och några få sammanträden,
medan i det senare fallet deldomar och sammanträden måste räknas i tiotal,
vartill kommer att såväl sammanträdena som domarnas utarbetande i det
senare fallet bli långt mera tidskrävande än när en rationell ordning kunnat
iakttagas. Det må också erinras om att arbetsbördan för domstolen kan bli
synnerligen olika, om i det ena fallet — såsom i lagen avses — ansökningshandlingarna
inges i god tid före den tidpunkt då sökanden önskar börja sina
arbeten eller om i det andra fallet handlingarna inges först när arbetena
redan igångsatts och fortskridit mer eller mindre långt. Det kan likaledes
uppstå en betydande extra arbetsbörda för domstolen, därest annan vidlyftig
utredning, som från sökandens sida bort förebringas å ett tidigt stadium av
målet, i stället framlägges först strax innan den tidpunkt, då sökanden önskar
att få tillståndsbeslut för företaget. Jag har tidigare vid flera tillfällen
under årens lopp haft anledning att understryka vikten av att en rationell
processordning upprätthålles just i de stora kraftutbyggnadsmålen (se t. ex.
skrifter till Konungen den 17 mars och den 24 september 1945 och till chefen
för kungl. justitiedepartementet den (5 februari 1946). Ett lämpligt sätt att
främja en sådan ordning är att vid domstolsavgifternas bestämmande taga
hänsyn till i vad mån sökanden föranlett avsteg från den normala processordningen
och i vad mån målets handläggning försvårats och försenats genom
brister i den utredning, som det ankommer på sökanden att förebringa.
Det är ingalunda obiliigt, alt man uttager en domstolsavgift, som motsvarar
den fördyring för statsverket som härigenom uppkommer. Med hänsyn till
arbetsanhopningen och personalbristen vid denna vattendomstol kan varje
misshushållning med domstolens arbetskrafter föranleda stora olägenheter
för lojala sökandeparter och för rättsskipningen i övrigt vid domstolen. Att
sökandens eget tillvägagångssätt i de stora kraftutbyggnadsmålen blir föremål
för särskild bedömning är ur flera synpunkter värdefullt och torde ha
cn icke ringa psykologisk betydelse. För att statsverkets merkostnader till
följd av allvarligare brister i sökandens talan skola täckas och för att motsvara
olägenheterna härav för rättsskipningen samt slutligen för att sökan -

— 26

de i större mål över huvud skola fästa något avseende vid denna sak torde ertordras,
att den normala taxan för domstolsavgiften — i mån av bristernas
storlek och beskatt enhet — kan förhöjas åtminstone upp till fem gånger det
belopp som normalt bör gälla. Beträffande förhöjd domstolsavgift, som till
äventyrs kan komma att drabba kungl. vattenfallsstyrelsen, torde lämpligen
böra gälla, att densamma — i vad den överstiger det normala beloppet — bör
få användas enligt de grunder som gälla fonderade regleringsavgifter. Försummelser
i processföringen föranleda nämligen ofta stora olägenheter för
bygden. Behov av dylika fonderade medel kan — såsom jag närmare utvecklat
i skrift den 26 mars 1947 till riksdagens andra lagutskott — föreligga
lika väl vid kraftverksdämningar som vid vattenregleringar.

Hur sökanden i stora kraftutbyggnadsmål fullgjort sin utredningsskyldighet
kan icke säkert överblickas förrän tiden för anmälan av oförutsedda skador
utgått och eventuellt uppskjutna delar av målet slutligt avgjorts. Detta
sammanhänger med att någon verklig kontroll från domstolens sida av sökandens
beräkningar i en del hänseenden i praktiken ej är möjlig annat än i
enstaka fall, förrän företaget genomförts. I samband med att tillstånd lämnas
till företagets utförande bör därför domstolsavgiften tills vidare bestämmas
i avräkning å belopp som senare slutligen fixeras.

Att höja domstolsavgiften för torrläggningsföretag torde vara tämligen
onödigt. Den tekniska utredningen i dessa företag sker alltid av opartiska
förrättningsmän och är i allmänhet av god standard. Dessa företag bereda
icke denna vattendomstol någon större arbetsbörda, och deras bärkraft är
vanligen relativt liten.

Umeå den 3 januari 1950.

F. Löwing
vattenrättsdomare.

Bilaga B.

Till vattenöverdomstolen.

Anmodade att avgiva yttrande över en i anledning av riksdagens revisorers
berättelse uppgjord promemoria rörande den i 11 kap. 95 § vattenlagen
stadgade skyldigheten för sökande i vissa vattenmål att utgiva avgift såsom
bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet
— vattendomstolsavgifter — få vi vördsamt anföra följande.

Mot den i promemorian förordade översynen av nu gällande bestämmelser
rörande ifrågavarande avgifter ha vi intet att erinra.

I promemorian synes såsom självklart förutsättas, att avgifterna skola
bibehållas och att översynen av bestämmelserna skall begränsas till att omfatta
allenast en omprövning av grunderna för avgifternas utgörande i syfte
att åvägabringa en höjning av avgifternas belopp.

Vi ifrågasätta riktigheten av en sådan problemställning och förmena, att
vid en blivande översyn främst bör upptagas till prövning frågan om avgifternas
slopande.

De rättssökandes allmänna skyldighet att bidraga till kostnaderna för
domstolsväsendet är reglerad i stämpel- och expeditionslösenförordningarna.
De allmänna rättegångsavgifterna uttagas nämligen i form av stämpel till
och lösen för domstolarnas expeditioner. Till denna allmänna bidragsplikt,
vilken åvilar även de rättssökande i vattenmål, är emellertid beskattningen

— 27 —

av de rättssökande vid de allmänna domstolarna liksom också vid domstolarna
för jorddelnings- och expropriationsmål begränsad. Uttagandet därutöver
av särskilda avgifter i vissa vattenmål utgör däremot en beskattning
som, såvitt vi ha oss bekant, saknar motsvarighet inom det övriga domstolsväsendet.
Enligt vår mening kan en dylik extrabeskattning av en viss kategori
rättssökande icke anses vara principiellt riktig. Då härtill kommer att
statsverkets inkomster av vattendomstolsavgifterna — även om avgifterna
bleve föremål för en betydande förhöjning — maste betecknas sasom ur
budgetsynpunkt skäligen betydelselösa, synes oss anledning saknas att bibehålla
den ifrågavarande gruppen av rättssökande vid dess hittillsvarande

undantagsställning. _ .....

I frågan om statsverkets inkomster av vattendomstolsavgifterna förtjänar
framhållas, att av de senaste tio årens avgifter en betydande del — enligt
approximativa beräkningar inemot hälften — belöper på kungl. vattenfallsstyrelsen
och således indirekt på statsverket självt, samt att denna relation
mellan storleken av avgifter som falla på vattenfallsstyrelsen och avgifter
som belöpa på de kommunala och enskilda företagarna kan beräknas bliva
bestående.

Såsom skäl för införandet av vattendomstolsavgifterna har på sm tid
anförts, att då den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet
medförde ökade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt att av
dem, som för främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk,
kräva något bidrag till kostnaderna.

Beträffande torrläggningsföretagen är emellertid att bemärka, att deltagarna
i dessa företag i det övervägande flertalet fall icke alls taga i anspråk
vattendomstolarna; så sker nämligen endast i händelse av besvär till vattendomstol
över synemännens utlåtande eller då företagen äro av beskaffenhet
att böra underställas vattendomstols prövning. Det åberopade skälet gäller
således icke i fråga om den stora grupp av torrläggningsföretag, som aldrig
kommer under vattendomstolarnas behandling. I detfa sammanhang må
också anmärkas, att torrläggningsföretagen i regel äro ekonomiskt svaga
samt att det sammanlagda beloppet av avgifter för dessa företag torde vara
försvinnande litet.

För den händelse avgiftsplikten anses böra bestå, anse vi oss icke kunna
tillstyrka den i promemorian föreslagna skärpningen av avgiftsbestämmelserna.
Vi äro nämligen icke övertygade om hållbarheten av de skäl, soin i
promemorian framförts för en dylik skärpning. Generellt kan icke sägas,
att de större vattenbyggnadsföretagen äro mera arbetskrävande för vattendomstolarna
än de mindre; förhållandet är mången gång det motsatta. Det
är icke enbart de stora vattenmålen, som nödvändiggjort de senare arens
utvidgningar av vattendomstolarnas organisation; härtill ha i hög grad bidragit
de omfattande arbetsuppgifter, som på senare tid pålagts vattendomstolarna
genom lagstiftningarna om grundvatten och vattenföroreningar.
Det torde höra till de sällsynta undantagsfallen, att administrativa myndigheter
anlitas av vattendomstolarna för utredningar och undersökningar
beträffande byggnadsföretagens verkningar. Dylika utredningar torde som
regel utföras av särskilt tillkallade sakkunniga på sökandens bekostnad.
Kammarkollegiets medverkan i vattenmålen är icke av sådan omfattning,
att den motiverar eu höjning av domstolsavgiftcrna.

Genom lag den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
har beträffande dylika anläggningar av väsentlig betydelse
för kraftförsörjningen i riket föreskrivits skyldighet att vidtaga åtgärder
till skydd mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage.
Dessa åtgärder äro mången gång av synnerlig omfattning och belasta

— 28 —

anläggningarna med betydande kostnader. Till belysning av frågan om de
belopp, vartill dessa kostnader understundom kunna uppgå, kan undertecknad
Thelin —• ordförande i den nämnd, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar,
som har att handlägga hithörande ärenden — meddela, att på
nämndens prövning är för närvarande beroende ett ärende, i vilket för den
anläggning varom fråga är påyrkats skyddsåtgärder, som enligt anläggarens
beräkningar skulle medföra en kostnadsökning av nära 3 miljoner kronor
motsvarande cirka 10 procent av den beräknade kostnaden för anläggningens
utförande utan krigsskydd. Fallet är ingalunda enastående.

Utrednings- och rättegångskostnaderna i ett större vattenmål uppgå till
betydande belopp och överstiga i regel högst väsentligt motsvarande kostnader
i ett mål vid de allmänna domstolarna.

Den allmänna fördyring av processen, som blivit en följd av den nya
rättegångsordningen, bär i viss män drabbat också sökandena i vattenmål.

Med hänsyn till de betydande kostnader för olika ändamål, även rent
statliga, som sålunda redan nu belasta de större utbyggnadsföretagen, känna
vi oss icke helt övertygade om riktigheten av det uttalandet i prbmemorian,
att anledning icke torde föreligga att befara att en skärpning av bestämmelserna
om vattendomstolsavgifterna skulle inverka hämmande på företagsamheten.

Stockholm i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kanslier
den 5 januari 1950.

Fabian Appelberg. Anton Thelin.

Bilaga C.

Till vattenöver domstolen.

Med anledning av anmodan från vattenöverdomstolen i skrivelse den 22
december 1949 får jag härmed — med bifogande av en utav vattenrättsingenjören
Harald Larsson i ärendet upprättad promemoria — vördsamt avgiva
följande yttrande beträffande en av riksdagsrevisorernas berättelse föranledd
promemoria angående vattendomstolsavgifter.

Till en början må framhållas, att det kan vara tveksamt huruvida den
princip, som kommer till uttryck i 11 kap. 95 § vattenlagen, att sökande till
vissa företag enligt samma lag har att med viss avgift "bidraga till kostnaden
för vattendomstolarnas organisation och verksamhet, är riktig och i
fortsättningen bör bibehållas. Då densamma nu en lång tid upprätthållits
utan att, såvitt jag vet, gensagor däremot framkommit, tillåter jag mig att
här förbigå denna fråga, som jag emellertid anser böra behandlas vid en
eventuell översyn av förevarande bestämmelser. Att uppmärksamma är
dock att en dylik avgift med nuvarande föreskrifter drabbar jämväl sökande
till syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen för torrläggning av mark,
i vilka fall synemännens utlåtanden i stor utsträckning bli lagakraftägande
utan att komma under vattendomstols bedömande, och vid vissa företag
med tvångsdelaktighet även icke-sökande (jfr exempelvis 10 kap. 80 § samma
lag).

Därest de i 11 kap. 95 § vattenlagen angivna grunderna för ifrågavarande
avgifters beräknande skola lämnas orubbade, synes det kunna vara skäligt
att med hänsyn till penningvärdets fall sedan år 1932, då avgifternas storlek
sist bestämdes, en avgiftshöjning kommer till stånd. Nämnda skäl för

29

höjning borde emellertid avse allenast avgift, som beräknas efter hästkraftantal,
i det att korrektion för penningvärdets sjunkande för de övriga fallen
torde ernås genom själva beräkningssättet, då värdeökningen av vattenkraft
eller båtnaden av torrläggning också lärer influeras av den allmänna
prisnivåns förändring. Vad angår den av riksdagsrevisorerna ifrågasatta
skärpningen av avgiftsbestämmelserna i fråga om de större kraftverksbyggena
genom ett slopande av den i förenämnda lagrum angivna degressiva
skalan, har jag i avsaknad av närmare erfarenheter från mål rörande så
stora kraftverk svårt att därutinnan bilda mig en bestämd uppfattning. Det
synes mig dock som om några verkligt bärande skäl för bibehållande av den
degressiva skalan ej föreligga.

Emellertid är jag i likhet med vattenrättsingenjören Larsson av den meningen
att mest rationellt vore att införa ett enhetligt beräkningssätt för avgifterna
och då taga till norm båtnaden av ett företag eller, såsom det i fråga
om vattenkraft uttryckes, ökningen i vattenkraftens värde. I detta avseende
tillåter jag mig allenast hänvisa till vad Larsson därom anfört i sin promemoria.
Därest ett sådant beräkningssätt införes, synes mig skäl för höjning
av fastställt promilletal för avgifternas beräkning icke föreligga.

Slutligen vill jag framhålla, att man i förevarande sammanhang icke får
alldeles förbise följande förhållanden. Enligt It kap. 97 § vattenlagen har
part att i viss, ej alltför obetydlig utsträckning betala med rättegången
förenade kostnader för domstolsbehandlingen. Främst är därvid att nämna
gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse vid
domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn på stället, eller vid undersökning.
Denna gottgörelse består i ersättning för resa till sammanträdesplatsen
från närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation samt traktamente.
Vidare har part att betala ersättning till aktförvarare, särskilda utgifter för
uppvärmning, belysning, städning eller dylikt för sammanträdeslokal, där
sådana utgifter förekomma, m. m. Därtill komma utgifter för vattendomstolens
protokoll och domar. Stämpelavgifterna för domarna bli efter de i
samband med processreformen införda bestämmelserna relativt stora. Vad
angår protokollen torde det, åtminstone i ansökningsmål av ej alltför ringa
omfattning, vara nödvändigt för sökande att lösa sådana. Då i vattenmål
ersättningsyrkande ej behöva framställas förrän vid huvudförhandlingen,
komma protokollen i de flesta fall att upptaga en mängd yrkanden i målet.
Vidare innehåller protokollet eller en till detta bilagd promemoria oftast
iakttagelser vid syn. Protokollen och domarna bil i mera omfattande mål
mycket vidlyftiga. Ett exempel på de kostnader, som kunna uppkomma för
domlösen, må här framläggas. Om i ett mål huvudförhandling med syn pågått
i tolv dagar och domen omfattar 100 sidor, bli stämpelkostnaderna för
sökandens exemplar av domen 820 kronor mot tidigare 102 kronor. Tilläggas
kan att de dagtraktaments- och resekostnader, som sökande i ett sådant
mål har att utbetala för domstolens ledamöters och sekreterares inställelse
vid huvudförhandlingen, torde kunna beräknas uppgå till omkring 2 000
kronor.

Av vad nu sagts vill jag ha erinrat därom, att vissa utgifter för vattendomstolarnas
verksamhet betalas direkt av part, varjämte ej obetydliga belopp
torde tillgodoföras statsverket genom stämpelavgifter för vattendomstolens
protokoll och domar, som ofta lösas av två eller flera parter i samma
mål.

Den av riksdagsrevisorerna föreslagna översynen av bestämmelserna angående
vattendomstolsavgifter tillstyrkes.

Vänersborg den 7 januari 1950.

Nils Lindberg.

Bilaga till bilaga C.

PM till frågan om ändring av bestämmelserna om vattendomstolsavgifter.

Den åtskillnad, som enligt It kap. 95 § vattenlagen gäller vid bestämning
av vattendomstolsavgifter och består i att vissa avgifter utgå efter ökningen
av lågvattenkraftens hästkraftantal, medan andra bestämmas efter ökningen
i vattenkraftens värde, kan icke anses vara lycklig. Förhållandena kunna
ofta vara sådana att ökning sker i båda hänseendena, och då kan man ha
anledning fråga, vilken bestämningsgrund, som skall användas. Tveksamhet
kan därför råda beträffande tolkningen av bestämmelserna i den nämnda
paragrafens andra stycke, andra och tredje meningarna. En ökning i antalet
lågvattenhästkrafter medför nämligen oftast en höjning även i värdet
av det tidigare kraftuttaget, vilket senare icke får uttryck i avgift, som bestämts
enbart med utgångspunkt från hästkraftantalet.

I vattendomstolarnas verksamhet förekommer ofta, att en anläggning med
liten utbyggnadsvattenmängd, kanske obetydligt över normala lågvattenföringen,
ersättes med en modern anläggning med samma fallhöjd men med
mycket större utbyggnadsgrad. Här skulle enligt lagbestämmelserna domstolsavgift
icke utgå, eftersom lågvattenkraftens storlek icke höjes annat än
på grund av den ökade verkningsgraden i de nya vattenmotorerna, vilken
höjning dock icke brukar räknas. Vattendomstolens arbete är emellertid i ett
dylikt fall i allmänhet obetydligt, varför den uteblivna domstolsavgiften i
viss män kan anses vara motiverad. Annat blir förhållandet om två eller
flera småanläggningar i ett eller flera strömfall sammanslås till en anläggning,
varav någon skall tvångslösas. Arbetet med att bestämma ersättningskraftens
storlek och kostnad är alltid svårt, ömtåligt och mycket tidskrävande.
I ett dylikt fall kan domstolsavgiften också helt utebliva, men emellanåt
händer det att vissa outnyttjade delar av strömfallen mellan de gamla småanläggningarna,
som tagas i anspråk i den nya anläggningen, föranleda dylik
avgift. Denna blir dock mycket obetydlig och motsvarar i varje fall icke på
långt när det arbete, som vattendomstolen haft med målet.

När det är fråga om årsreglering av en sjö, bestämmes domstolsavgiften
för de av regleringen berörda strömfallen efter ökningen i lågvattenkraften.
Ofta händer emellertid att det översta strömfallets kraftstationsdamm utgör
regleringsdamm för sjön i fråga och att sjön samtidigt som årsmagasin
även tjänstgör såsom dygns- och veckoregleringsmagasin för denna anläggning
och möjligen även för någon nedanför belägen. Här uppstår den nyss
omnämnda kombinationen av bedömningsgrunderna, som komplicerar beräkningen
av domstolsavgiften. Ofta förekommer en form av årsreglering, där
huvudparten av magasinet uttages under en relativt kort tid, exempelvis
under vintern, medan uttagningen under övrig tid kan vara obetydlig. Att
här framdeducera vinsten i lågvattenkraft kan vara svårt eller till och med
omöjligt. Vid årsreglering av sjöar, där vattenstånd och vattenföringar under
någon längre tidsperiod icke äro kända, så att tillräcklig grund finnes
för upprättande av tappningsställare, varigenom regleringens verkningar
kunna bedömas, är det ofta omöjligt att beräkna tillskottet i lågvattenföring
och därmed även lågvattenkraftens ökning. Ibland kan all sådan ökning
utebliva, beroende på att prognoserna för magasinets deponering slagit
slint, men även på att det visat sig lämpligare att helt utnyttja magasinets
energiinnehåll än att basera regleringen på att erhålla en bestämd minimieffekt.

— 31 —

Av det anförda framgår, att domstolsavgiftens bestämning efter ökningen
i lågvatteneffekt ur många synpunkter icke kan anses vara lämplig. Ett stelt
anknytande till denna bedömningsgrund medför även, att domstolsavgiften
städse sjunker med fallande penningvärde, då hänsyn skall tagas blott till
lågvattenkraftens storlek och ej till dess värde. Genom att hänföra domstolsavgiften
uteslutande till ökningen i vattenkraftens värde såväl när det gäller
byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som vid all vattenreglering
för samma ändamål, undvikas de påvisade olägenheterna med den
andra bedömningsgrunden. En anläggnings eller reglerings värde eller ökningen
däri måste i allmänhet beräknas för bedömande av företagets tillåtlighet
och kan därför omedelbart lägga-s till grund för domstolsavgiftens beräkning.
Detta värde utgör en bättre mätare på företagets bärkraft och kanske
även på i vattendomstolen erforderligt arbete än vad lågvattenkraftens
storlek innebär. Slutligen ernås härigenom en god anslutning till reglerna
för domstolsavgifter vid torrläggning av mark, varjämte ändamålet med det
av statsrevisorerna påyrkade slopandet av den degressiva skalan vid större
kraftverk och sjöregleringar samtidigt vinnes. En sådan skala kan för övrigt
icke anses rättvisande vare sig ur synpunkten av företagets bärkraft eller
vattendomstolens arbete med målet rörande detsamma.

Vad beträffar storleken på domstolsavgiften, en och en halv för tusen,
torde den icke kunna anses vara för hög. Huruvida avgiften bör höjas, tilllåter
jag mig icke uttala någon mening om.

H. Larsson.

Bilaga D.

Till vattenöverdomstolen.

Genom remiss den 22 december 1949 har vattenrättsdomaren i Mellanbygdens
vattendomstol anmodats avgiva yttrande över en promemoria, uppsatt
i anledning av riksdagens revisorers berättelse, angående den ill kap. 95 §
vattenlagen stadgade skyldigheten för sökande i vissa vattenmål att utge
avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och
verksamhet. Till åtlydnad härav får jag vördsamt anföra.

Det torde ur principiell synpunkt kunna diskuteras, huruvida det kan anses
riktigt, att en viss kategori rättssökande skall betala särskilda avgifter
för anlitande av statens organ för rättsskipningen. Denna fråga har emellertid
av statsmakterna, då frågan om domstolsavgifter tidigare varit föremål
för prövning, besvarats jakande och har ej heller upptagits till diskussion
i den remitterade promemorian. Jag utgår därför i det följande från att
avgifterna såsom sådana skola bibehållas och upptar till behandling endast
frågan om storleken av avgifterna.

Såsom skäl för en höjning av avgifterna ha revisorerna —- efter konstaterande
av att de nuvarande avgifterna endast kunna täcka en mindre del av
kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet -—• åberopat, att penningvärdet
försämrats sedan 1932 samt att det kunde ifrågasättas, huruvida
bärande skäl funnes för att avgiften vid större företag skulle utgå efter en
sjunkande skala. I sistnämnda hänseende har i promemorian anförts, bland
annat, att det visat sig, att de stora vattenmålen, särskilt sjöregleringsmålen.

— 32

blivit alldeles särskilt arbetskrävande för domstolarna på grund av de svårbemästrade
problem, som skapades genom företagens genomgripande verkningar
på motstående allmänna och enskilda intressen.

Det är givetvis omöjligt att säga, att större vattenbyggnads- eller regleringstöretag
— jag bortser i det följande från de i detta sammanhang betydelselösa
torrläggningsföretagen — generellt sett för vattendomstolarna medtöra
en arbetsbörda, som stiger i direkt proportion mot nyttan av företagen.
Erfarenheterna från den mig anförtrodda vattendomstolen ge emellertid
vid handen, att tendensen måste, bortsett från rena undantagsfall, anses gå
i nämnda riktning. Ett vattenregleringsföretag medför alltid betydande arbete
för skaderegleringen inom det av företaget primärt berörda området,
det vill säga inom företagets dämningsområde, och detta arbete ökar givetvis
ju större regleringsmagasinet göres. Ett minst lika omfattande arbete
kräver emellertid regleringen av de skador, som uppstå nedanför magasinet
genom den förändrade vattenföringen i vattendraget. Sistnämnda skador
göra sig märkbara på hela älvsträckan ned till havet och äro, vad de
norrländska älvarna beträffar, av synnerligen känslig natur, enär de drabba,
hland annat, vintervägar och skogsutdrivning. Även i de fall, där ett regleringsmagasin
skapas i en avsides liggande skogs- eller fjällsjö med liten
bebyggelse och skaderegleringen kring sjön därför blir av relativt ringa
omfattning, blir alltså arbetet med bedömandet av nedströmsverkningarna
av betydande omfattning. Anmärkas må emellertid, att regleringssjöar med
små och relativt lättbedömda skadeverkningar vid dammbassängen höra till
undantagen. Av hittills avdömda sjöregleringsmål inom domstolsområdet
kan endast regleringen av Storsjouten i Frostvikens socken sägas vara av
denna karaktär.

Vad nu sagts om sjöregleringsmålen gäller även i stort sett kraftverksmälen.
De gynnsammast belägna strömfallen, där en stor fallhöjd kunde utbyggas
med endast ringa skador, äro numera i stor omfattning bebyggda,
och bebyggandet torde i fortsättningen komma att innebära större ingrepp
på motstående intressen än tidigare. I detta sammanhang må erinras om den
utbyggnadsteknik, som numera alltmer vunnit insteg, nämligen utsprängandet
av långa underjordiska tunnlar med åtföljande kanske halvmilslång torrläggning
av den gamla älvfåran. Att skaderegleringen i dessa fall kommer
att förorsaka betydande och svårbedömda problem är uppenbart. Vidare
gäller även i kraftverksmålen, att verkningarna nedströms kraftverken fordra
minst lika stor uppmärksamhet vid skaderegleringen som verkningarna
ovanför kraftverken. Vid de större kraftverken begäres nämligen undantagslöst
tillstånd till korttidsreglering med åtföljande variationer i vattenföringen
nedanför verken.

Av det sagda torde framgå, att ett större företag regelmässigt sett måste
anses innebära ett mer omfattande arbete för vattendomstolen och att alltså
ett slopande av den sjunkande skalan för domstolsavgifterna ej ur denna
synpunkt bör kunna inge betänkligheter.

Med hänsyn till den i de flesta fall synnerligen betryggande marginal
mellan nytta och skada, som reglerings- och kraftverksföretagarna visa
upp vid prövningen av företagens tillåtlighet jämlikt 2 kap. 3 § vattenlagen,
synes det uppenbart, att de i förhållande till den totala nettonyttan mycket
små belopp, som domstolsavgifterna även efter viss höjning skulle utgöra,
icke på något sätt skulle verka hämmande på företagsamheten inom ifrågavarande
område.

Det må slutligen endast anmärkas, att uppgiften i den remitterade promemorian,
att statliga administrativa myndigheter såsom fiskeristyrelsen
ofta tagas i anspråk för särskilda utredningar och undersökningar rörande

— 33 —

byggnadsföretagen med därav föranledda kostnader för statsverket, icke
torde svara mot verkliga förhållandena, i varje fall icke för denna vattendomstols
område. Här avsedda utredningar och undersökningar torde nämligen
i regel utföras av särskilt tillkallade sakkunniga på sökandens bekostnad.
Detta skäl torde därför ej kunna åberopas för en ökning av avgifterna.
Ej heller torde kammaradvokatfiskalsämbetets medverkan i vattenmål
numera vara av den betydelse, att den skulle påkalla en höjning av avgifterna.

Till belysande av hur ett borttagande av den sjunkande skalan för domstolsavgifterna
samt ett slopande av maximeringen till 30 000 kronor för
vissa företag skulle ha verkat i de under åren 1946—1949 vid domstolen
avdömda målen, respektive komma att verka i de vid domstolen nu anhängiga
ännu ej avdömda målen ha inom vattendomstolen upprättats bilagda,
såsom bilaga 1 och bilaga 2 betecknade sammanställningar. Av sammanställningarna
framgår, att ett slopande av den sjunkande skalan och
maximeringen för vissa företag skulle för Mellanbygdens vattendomstols
område medföra, att statsverkets inkomster av domstolsavgifterna bleve
ungefär fördubblade.

Umeå den 9 januari 1950.

Nils Viklund.

Bilaga 1 till bilaga D.

Domstolsavgiftev i mål avdömda vid Mellanbygdens vattendomstol (tidigare
B-avdelningen av Norrbggdens vattendomstol) åren 1946—1949.

Företag	Utdömd avgift Kronor	Avgift om den sjunkande skalan och maximering-en varit slopad Kronor
1946 Nämforsens kraftverk.................	13 250	19 900
Flåsjöns reglering.....................	11 070	14 640
1947 Forsmo kraftverk.....................	15 818	32 100
Tåsjöns reglering......................	1 12 770	1 19 200
Nämforsens kraftverk (höjd dämning) ...	450	450
1948 Graningesjöarnas reglering.............	1 800	1 800
1949 Blåsjöns reglering.....................	2 27 050	53 900
Jormsjöns reglering...................	2 19 750	34 200
Hjälta kraftverk .....................	19 450	45 750
Skallböle kraftverk....................	5 295	5 295
Hölleforsens kraftverk.................	30 000	94 815
Neaälvens reglering (Sylsjön)...........	26 780	67 710
Kvarnbergsvattnets reglering...........	53 670	128 700
Summa	237 153	518 460
Medeltal per år ca ...................	59 000	129 000

1 Ytterligare avgifter torde bli utdömda enär flera sökande numera tillkommit.

2 I domen har något högre avgift utdömts, beroende på felaktiga beräkningar.

3—507087. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. II.

34 —

Bilaga 2 till bilaga D.

Domstolsavgifter överslagsvis beräknade i vid Mellanbygdens vattendomstol
anhängiga, i fråga om domstolsavgift ännu ej avdömda mål.

Företag	Beräknad avgift enligt nuvarande bestämmelser Kronor	Beräknad avgift om den sjunkande skalan och maxime-ringen borttages Kronor
Ströms vattudals reglering.................	59 000	143 000
Storsjoutens reglering......................	25 000	39 000
Hetögeln—Fågelsjöns reglering.............	18 000	29 000
Vojmsjöns reglering.......................	26 000	53 000
Forsmo kraftverks korttidsregl..............	3 000	3 000
Kilforsens kraftverk.......................	30 000	38 000
Storfinnforsens kraftverk ..................	15 000	28 000
Borgasjöns reglering.......................	24 000	36 000
Ormsjön—Rörströmssjöns regi.............	30 000	49 000
Burvattnets m. fl:s regi....................	13 000	23 000
Landsjöns reglering.......................	13 000	22 000
Tegefors’ kraftverk........................	1000	1000
Valsjöns reglering.........................	4 000	4 000
Häggsjöns reglering.......................	8 000	9 000
Rengen—Ulens reglering...................	14 000	26 000
Kvarnfallets kraftverk.....................	500	500
Hotagens reglering........................	12 000	18 000
Näldsjöns reglering........................	11 000	16 000
Stödesjöns reglering.......................	3 000	3 000
Pånsjön—Bodsjöns reglering...............	1000	1000
Gimåns korttidsreglering...................	7 000	7 000
Edeforsens kraftverk......................	5 000	5 000
Nedansjö korttidsreglering.................	3 000	3 000
Hångstaörns reglering.....................	3 000	3 000
Holmsjöns regi. (Ljungan).................	8 000	8 000
Summa	826 500	567 500
Medeltal (förslagsvis 4 år).................	81 625	141 875

V attenf allsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 24, § 3.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1949 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av ett av riksdagens revisorer
uttalat önskemål om översyn av vattendomstolsavgifterna och grunderna
för deras bestämmande.

Vattenfallsstyrelsen får med anledning härav i underdånighet anföra.
Mot en höjning av utgående vattendomstolsavgifter till belopp motsvarande
dessas realvärden år 1932, då nu tillämpade avgiftssystem fastställdes,

finnes från vattenfallstyrelsens sida icke något att erinra. En ytterligare
höjning av avgifterna, exempelvis genom att den hittills tillämpade degressiva
skalan för avgifternas bestämmande och avgiftsmaximeringen för
kraftverken avskaffas, giver däremot anledning till betänkligheter, då
höjningen kommer att innebära en ny pålaga på vattenkraftindustrien,
ägnad att fördyra framställningskostnaden för den elektriska kraften. Ifrågasättas
kan också, om icke de skäl, som motiverade det nuvarande systemet,
alltjämt äro hållbara. Revisorernas förmodande, att de stora vattenmålen,
varmed naturligtvis åsyftas målen angående de stora vattenkraftanläggningarna
och sjöregleringarna, blivit alldeles särskilt arbctskrävande
för domstolarna, är icke allmängiltigt. Något direkt samband mellan
vattenmålens omfattning och företagens storleksordning förefinnes ej.
Exempelvis kan nämnas, att målet angående utbyggnad av landets blivande
största kraftverk, Harsprånget, är till omfattningen ringa och av enkel beskafienhet.
Närmast förhåller det sig så, att utbyggnader och regleringar
i trakter med glesbebyggelse, även om företagen äro mycket omfattande,
icke behöva giva upphov till vattenmål av särskilt betydande omfattning,
medan relativt små företag i mera tätbebyggda trakter kunna föranleda till
både vidlyftiga och svårbedömda vattenmål. Antalet utvunna hästkrafter
giver därför icke något ens tillnärmelsevis rättvisande uttryck för i vilken
omfattning vattendomstolarnas tid och arbetskraft tagits i anspråk, och ett
borttagande av den degressiva skalan och avgiftsmaximeringen komme
därför ingalunda alltid att giva ur rättvisesynpunkt mer tillfredsställande
resultat än hittillsvarande avgiftsbegränsande system.

Den bakomliggande tanken vid förslaget till en mer omfattande revision
av lagreglerna synes ha varit den, att statsverket icke bör tillskyndas utgifter
för vattendomstolsförfarandet, utan att utgifterna böra bäras av dem,
som anlita domstolarna. Ehuru införandet av en sådan princip, såvitt vattenfallsstyrelsen
kan finna, innebär ett betydande avsteg, utöver det som
redan i och med hittillsvarande domslolsavgifter tagits, från vad som eljest
gäller i fråga om kostnader för domstolars verksamhet, skulle vattenfallsstyrelsen
för sin del kunna överväga att taga på sig därav föranledda utgifter.
Konsekvensen bör emellertid i så fall bliva, att även de andra intressen
än vattenkraftintresset, som anlita vattendomstolarna, bära dem åbelöpande
andel i kostnaderna och att bidragsskyldigheten följaktligen göres
mera generell, än den för närvarande är. Att utbyggnadsföretagen representera
stora värden, bör icke ställa dessa i särklass, då även andra intressen,
som förorsaka vattendomstolarna arbete, torde vara i hög grad ekonomiskt
bärkraftiga. Det kan dock icke förbises, att det kommer att bliva
förenat med avsevärda svårigheter att finna en rättvisande norm för avgiftsfördelningen
mellan företag av olika slag.

En omständighet, som bör förtjäna beaktande är, att de domstolsavgifter,
som enligt den av revisorerna för 1 O-årsperioden 1939—1949 uppgjorda
tablån inbetalats, till mycket betydande del, direkt eller indirekt gäldats av
vattenfallsstyrelsen. För framtiden lär vattenfallsstyrelsens andel i inbetalade
domstolsavgifter komma att än ytterligare stiga.

Under hänvisning till det anförda får vattenfallsstyrelsen uttala, att vattenfallsstyrelsen
icke har något att erinra mot eu höjning av domstolsavgifterna
till belopp motsvarande dessas realvärden år 1932, att vattenfallsstyrelsen
icke heller vill motsätta sig eu mera ingående översyn av domstolsavgifterna
och grunderna för dessas bestämmande, men att vattenfallsstyrelsen
anser, all en sådan översyn bör göras helt förutsättningslös
och icke med sikte pa att å vattenkraftintresset överflytta större andel i
kostnaderna för vatlendomslolsorganisationen, än som bör åbelöpa detta

— 36 —

under hänsynstagande till dels domstolarnas sysselsättning med utbyggnads-
och sjöregleringsmål, dels ock den bidragsskyldighet, som bestämmes
för andra vattendomstolarna anlitande intressen.

En översyn torde lämpligen böra uppdragas åt den inom justitiedepartementet
för närvarande arbetande vattenlagskommittén.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
styrelseledamöterna vice talmannen Skoglund och professorn Lundberg.

Stockholm den 16 januari 1950.

Underdånigst
ÅKE RUSCK.

I. BERGSTRÖM.

Svenska

V att enkraftfö reningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 24, § 3.

Till Konungen

Svenska vattenkraf tf öreningen, som genom skrivelse den 21 december
1949 ber etts tillfälle att avgiva yttrande över vad statsrevisorerna anfört beträffande
vattendomstolsavgifterna, får härmed i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna.

Statsrevisorerna anse att en översyn av vattendomstolsavgifterna och
grunderna för deras bestämmande bör komma till stånd. Gällande grunder
för avgiftsberåkningen, fastställda i lag den 17 juni 1932, ge täckning endast
för en mindre del av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet.
Kostnaderna för denna verksamhet ha under en följd av år oavbrutet stigit,
vilket bl. a. sammanhänger med senare tids forcerade utbyggnad av vattenkrafttillgångarna
samt de omfattande vattenregleringar, som företagas
i syfte att åstadkomma förbättrat utnyttjande. Betydande förstärkningar av
personalorganisationen ha nödvändiggjorts med därav följande stigande
kostnader. Genom den allmänna löneutvecklingen ha därjämte ökade utgifter
uppkommit. Redan penningvärdets försämring sedan år 1932 synes, åtminstone
vad beträffar kraftverksbyggnader och vattenregleringar, motivera
en däremot svarande höjning av avgifterna. Dessa avgifter beräknas nämligen
på basis av storleken (i hästkrafter) av viss vattenkraft.

Domstolsavgifterna stiga ej i proportion till företagens storleksordning,
varav följer att utdömda avgifter bli proportionsvis lägre för de efter moderna
principer utbyggda stora anläggningarna än för mindre och medelstora
företag. Revisorerna ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl numera föreligga
för att i avgiftshänseende låta de större vattenbyggnadsföretagen intaga
denna gynnade särställning. Det synes enligt revisorernas mening ligga
närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna enhetligt per hästkraft
räknat för alla företag, oavsett deras storleksordning.

— 37

Uppmärksamheten fästes därpå, att särskilt i de större vattenmålen statliga
administrativa myndigheter såsom fiskeristyrelsen in. fl. ofta tagas i
anspråk för särskilda utredningar och undersökningar avseende byggnadsföretagens
verkningar med därav föranledda kostnader för statsverket. Vidare
erinras om att jämväl den bevakning av allmänna intressen i vattenmål,
som kammarkollegiet enligt därom gällande bestämmelser har att utan
kostnad för sökanden utföra, främst avser företag av större omfattning.

Revisorerna anse någon anledning ej föreligga att befara, att en skärpning
enligt ovan av avgiftsbestämmelserna skulle inverka hämmande på företagsamheten,
när det gäller utbyggandet av landets vattenkrafttillgångar,
detta med hänsyn till avgifternas relativa obetydlighet i jämförelse med de
stora värden, som utbyggnadsföretagen representera.

Föreningen.

I underdånig skrivelse den 5 maj 1926 angående vattendomstolarnas organisationsfråga
anförde föreningen följande rörande då ifrågasatt höjning
av vattendomstolsavgifterna:

»Med hänsyn till de stora kostnader, som en sökande i vattenmål redan
nu får vidkännas, vill föreningen bestämt avstyrka cn av vattenrättsdoinarnes
flertal ifrågasatt höjning av den avgift, som ålägges sökandena i ansökningsmål
såsom bidrag till vattendomstolarnas organisation och verksamhet,
liksom ock den samtidigt ifrågasatta skärpningen av nämnda avgiftsskyldighet.
Det avsteg från den kostnadsfria rättegångens princip, som
redan tagits vid vattenlagens införande, bör icke skärpas genom att domstolsväsendets
erforderliga förbättring finansieras genom ökad beskattning
av den rättssökande.»

I yttrande den 19 november 1931 anförde föreningen vidare i denna fråga:

»Vattenkraftföreningen har tidigare uttalat sig emot en då ifrågasatt höjning
av de avgifter, som påläggas sökandena i ansökningsmål såsom bidrag
till vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Emellertid torde ett
genomförande av den nu föreslagna nya organisationen komma att möjliggöra
en ökad insats från vattenrättsingenjörernas sida i domstolarnas arbete,
varav ett önskvärt snabbare rättsförfarande kan förväntas och måhända
i särskilda fall förenkling eller undvikande av annars påfordrade,
mindre betydelsefulla utredningar. Vattenkraftföreningen vill därför för sin
del icke nu avstyrka den föreslagna höjningen. Föreningen måste emellertid
bestämt framhålla, att höjningen av vattendomstolsavgifterna måste anses
direkt betingad av den för vattendomstolarnas ledamöter föreslagna löneförbättringen.
En reducering av den föreslagna lönestandarden skulle komma
att i betydlig grad försvåra ej minst vattenrättsingenjörstjänsternas rekrytering
och sålunda väsentligt förringa de fördelar, vilka ur föreningens
synpunkt motivera, att vattenkraftindustrien skäligen kan vidkännas en del
av merkostnaderna för omorganisationen.»

I fråga om vattenrättsingenjörernas löner har föreningen yttrat sig i underdånig
skrivelse av den 5 november 1948, dock utan anknytning till vattendomstolsavgifterna.

Vattenlagens tillkomst var utan tvivel till stort gagn för landets kraftförsörjning.
Härigenom bereddes möjlighet att taga i anspråk outbyggd vattenkraft
för tillgodoseende av det stigande behovet av kraft, speciellt elkraft.
Om man vid vattenlagens tillkomst från det allmännas sida tvekade
inför de extra kostnader, som tillkomsten av de speciella domstolarna för
vattenmål skulle medföra, var det därför naturligt, all kraftindustrien då
ej ville motsätta sig all bära åtminstone cn del av dessa extra kostnader.

Såsom i föreningens underdåniga skrivelse av den 5 maj 1926 framhålles,
torde det vara en viktig princip, alt domstolsväsendet icke i allmänhet

38

bör finansieras genom beskattning av de rättssökande. Visserligen ansåg
man sig av ovan angivna skäl kunna göra visst avsteg från denna princip
vid vattenlagens tillkomst, men skäl saknas att nu ytterligare frångå principen.
Rättsutvecklingen har gått i sådan riktning, att de tvångsrätter som
tillkommo genom vattenlagen numera knappast kunna anses såsom några
särskilda förmåner, för vilka bör betalas avgift. Att vattenkraften utnyttjas
är — såsom numera allmänt inses — ett samhälleligt intresse. Vattendomstolarnas
tid upptages för övrigt även av andra mål än vattenkraftmål. Det
synes sålunda numera finnas mindre skäl än tidigare för en dorastolsavgift
i vattenmål.

Visserligen kunna vissa avgifter vara berättigade för att hindra att domstolarna
anlitas i onödan, men för detta ändamål torde icke erfordras en avgift
av den storleksordning som frågan nu gäller. En sökande i ett vattenmål
belastas som bekant i regel med kostnader för utredningar, ersättning
för rättegångskostnader o. d., och redan detta förhållande avhåller från
okynnig hänvändelse till domstolen.

Det skulle kunna invändas, att vissa avgifter sedan gammalt erläggas till
domstol av en rättssökande, såsom stämpelavgifter o. d. Vattendomstolsavgifterna
måste dook betecknas som en speciell, därutöver utgående avgift,
som man bär svårt att finna motsvarighet till på andra håll. Möjligen skulle
de avgifter, soan efter den nya processreformen utgå för varje huvudförhandling,
kunna betraktas som en motsvarighet, men de uppgå i allmänhet till
betydligt mera begränsade belopp.

Det bör vidare framhållas, att vattendomstolsavgifterna ytterst komma att
betalas av konsumenterna av elkraft och sålunda innebära en, ehuru i och
för sig ringa fördyring av kostnaden för elkraften.

Konsekvensen av det ovan anförda borde snarast leda till ett övervägande
av avgifternas borttagande. Någon större betydelse för bestridandet av kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet ha de icke; under den senaste
femårsperioden ha de uppgått till blott 10 å 15 % av de totala utgifterna
för dessa domstolars verksamhet. Omkring hälften härav torde för övrigt
ha inbetalts av statens vattenfallsverk och sålunda tagits ur statskassan.
Ett slopande av avgifterna skulle sålunda ur här ifrågavarande synpunkt
icke spela någon större roll. Även med mycket väsentlig ökning av avgifterna
skulle det endast bli en ringa del av domstolskostnaderna som täcktes av
utifrån kammande medel. Det bör i detta sammanhang påpekas, att vattendomstolarna
äro belastade med en hel del mål, i vilka några domstolsavgifter
av här ifrågavarande slag icke utdömas.

Sammanfattning.

Föreningen vill icke avstyrka, att en översyn av vattendomstolsavgifterna
verkställes, men hemställer att därvid ovan anförda synpunkter angående
olämpligheten av avgiftens bibehållande beaktas. Om den inom justitiedepartementet
arbetande vattenlagskommittén skulle få i uppdrag att verkställa
denna översyn, synes detta vara ett lämpligt sätt att få frågan sakkunnigt
prövad.

För den händelse man mot förmodan skulle finna, att vattendomstolsavgifterna
böra bibehållas men vilja ändra grunderna för deras bestämmande,
vill föreningen framhålla följande synpunkter.

En ökning med hänsyn till penningvärdets fall av de avgifter, som äro beräknade
på basis av visst hästkrafttal, synes vara berättigad. (I stället för
hästkraft bör emellertid lämpligen kilowatt utgöra den kraftenhet, på vilken
beräkningen baseras.)

En ökning av avgifterna med hänsyn till det arbete, som i samband med
vattenmål utföres av sådana statliga verk som Sveriges meteorologiska och

— 39

hydrologiska institut, fiskeristyrelsen och kammarkollegiet, synes däremot
icke motiverad. Vattenkraft- och vattenregleringsföretagen lägga nämligen
ned betydande kostnader på undersökningar inom de båda förstnämnda verkens
arbetsområden, vilket leder till viss avlastning av deras arbetsbörda.
Undersökningsresultaten komma ändå dessa verk till godo. Vad kammarkollegiet
beträffar, torde det vara riktigare att ersättning av vattendomstolen
utdömes för advokatfiskalens inställelse och arbete i målet. Detta gäller
principiellt även andra fall, när det allmänna representeras i vattenmål.

Den glidande skalan, som i regel tillämpas för avgift vid meddelande av
tillstånd för vattenkraftindustrien, torde i många fall vara berättigad. Arbetet
för domstolarna ökar nämligen i regel knappast i proportion till kraftvinsten.
Det nu sagda gäller särskilt kraftverksmål.

Någon allmän höjning — utöver den som är betingad av penningvärdets
fall — synes sålunda icke vara motiverad. Borttages den glidande skalan,
bör enhetsbeloppet i stället så avvägas att höjning av avgiften i allmänhet
icke blir följden.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst

Svenska vattenkraftföreningen

J. O. ALRUTZ.

CARL KLEMAN.

Erik Blomqvist.

Yttranden i anledning av riksdagens revisorers uttalande under § 4 (processreformens
ekonomiska verkningar) finnas tryckta efter övriga yttranden.

Krigsmaterielverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 5.

Underdånigt utlåtande.

På grundval av den utav riksdagens revisorer omförmälda utredningen
har krigsmaterielverket den 15 december 1949 jämlikt 48 § 3 mom. verkets
instruktion dömt tjänstemännen vid verkets lokalförvaltning i Korsnäs:
chefen för verkstadsavdelningen tyghantverkaren Karl Gustaf Bernhard Johansson
för tjänstefel till mistning av lön under tio dagar, chefen för förrådsavdelningen
förvaltaren Sven Johan Åström för oförstånd i tjänsten till
varning samt verkstadsförmannen Arne Johansson för oförstånd i tjänsten
till varning.

Avskrift av verkets ovannämnda beslut bilägges.*

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknade Reuterwall och
Nyländer, den sistnämnde föredragande, samt Bergström, Laurin, Furst och
Runius.

Stockholm den It januari 1950.

Underdånigst

S. REUTERWALL.

E. EINAR NYLÄNDER.

Här e] avtryckt.

— 40 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 60, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1949 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 6 i sin berättelse för budgetåret 1948/49 anfört
rörande överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen.

I anledning härav får civilförvaltningen beträffande de av revisorerna berörda
posterna anföra följande.

Anslaget Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.: Posten Övrig extra

personal.

Anvisat belopp ...................................... 1 368 000: —

Nettoutgifter ......... .............................. 1 472 676: 84

Överskridande ...................................... 104 676:84

Posten i fråga har begränsats av Kungl. Maj :t och ingår i anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, vilken av riksdagen betecknats
förslagsvis. Utgifterna regleras genom att Kungl. Maj :t i regleringsbrevet
fastställt antal och löneställning för de befattningshavare, som få avlönas
från posten. De bestämmelser, som gälla i detta avseende, ha återgivits av
riksdagsrevisorerna, varför det icke torde vara erforderligt att här upprepa
dem. Föreskrifterna i fråga ha jämväl av civilförvaltningen intagits i den
titelförteckning för försvaret, som under hösten 1948 tillställdes respektive
lokala myndigheter.

De av Kungl. Maj :t angivna befattningarna ha av civilförvaltningen fördelats
mellan vederbörliga förband i enlighet med lämnade föreskrifter. Av
de 310 biträdesbefattningarna ha dock allenast 308 tagits i anspråk.

Vid granskningen av bokföringen för november månad 1948 och därpå
närmast följande månader uppmärksammade civilförvaltningen, att posten
tenderade att överskridas. För att klarlägga anledningen härtill företog
ämbetsverket under vintern 1948/49 en ingående undersökning av bokföringen
hos samtliga kassamyndigheter vid armén. Det visade sig därvid, att
felbokföringar fortfarande förekommo å hithörande redovisningstitlar,
ehuru klarläggande föreskrifter angående bokföringen meddelats av civilförvaltningen.
Med anledning härav tillskrev civilförvaltningen samtliga de
myndigheter, hos vilka fel konstaterats, och anbefallde erforderliga omföringar,
vilka jämväl vidtogos under vårens lopp. Efter sålunda vidtagna åtgärder
hade civilförvaltningen icke anledning att räkna med att posten komme
att belastas med andra kostnader än avlöning till den i regleringsbrevet
upptagna personalen.

Att posten det oaktat överskridits beror på att författningsenliga löner
till den av Kungl. Maj :t i regleringsbrevet angivna personalen uppgå till
större belopp än det i staten upptagna. Enligt sedvanliga grunder för an -

slagsberäkning skulle kostnaderna i själva verket — därest icke vissa vakanser
förelegat under året —• ha uppgått till i runda tal följande belopp:

310 skriv- eller kontorsbiträden i Ce 8...................... 1 313 200

25 extra tjänstemän i Cg 16 .............................. 175 600

12 extra tjänstemän i Cg 13 .............................. 75 000

Vissa arvoden m. m..................................... 48 000

Summa kronor 1 611 800

— 41 —

Ämbetsverket uppmärksammade redan på ett tidigt^ stadium, att posten
skulle komma att överskridas, men konstaterade också, att överskridandet
skulle hålla sig inom den ovan angivna ramen. Med hänsyn härtill och då
civilförvaltningen förutsatte, att Kungl. Maj :ts i regleringsbrevet lämnade
medgivande beträffande ifrågavarande personal även innebar ett bemyndigande
att taga för personalens avlönande erforderliga medel i anspråk, ansåg
ämbetsverket, i betraktande jämväl av de åtgärder för kontroll av bokföringen
som vidtagits, sig icke ha anledning att påkalla något Kungl. Maj .ts
särskilda medgivande, att posten finge belastas utöver det fastställda be -

loppet. .

Därest Kungl. Maj :t fastställer antal och löneställmng for den personal,
som må avlönas från förevarande post, är det givetvis icke påkallat att begränsa
posten även till beloppet. Från och med budgetåret 1949/50 har densamma
också på förslag av civilförvaltningen betecknats »förslagsvis».

Anslaget Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.: Posten Tillfälligt anställd
personal.

Anvisat belopp ......................................

Nettoutgifter ........................................

Överskridande

2 535:51

Kungl. Maj :t har ställt ett belopp av högst 400 000 kronor till civilförvaltningens
förfogande för tillfälligt anställande av extra tjänstemän i högst
lönegrad Cg 16 eller mot motsvarande kontanta ersättning. Inom den medgivna
ramen bemyndigar civilförvaltningen i sin tur respektive lokalmjn digheter

att anställa personal. ......

I samband med att anställningsbemyndigande lämnas av civilförvaltningen,
föres avräkning på de belopp, som härigenom tagas i anspråk. Därvid
utgår civilförvaltningen från den lön, som författningsenligt utgår i vederbörliga
lönegrader. Från samma post som lönen skola emellertid bestridas
jämväl vissa andra författningsenligt reglerade kostnader, bland annat kostnader
för övertidsersättningar, vikariatsersättningar m. m. för ifrågavarande
personal. Då civilförvaltningen saknar möjlighet att påverka storleken
av dessa kostnader, har ämbetsverket utgått från att i det av Kungl. Maj :t
begränsade beloppet borde inräknas allenast lönen till vederbörande personal.
Riktigheten av denna uppfattning har även bestyrkts vid underhandssamråd
med vederbörande i försvarsdepartementet. Från och med budgetåret
1949/50 har jämväl formuleringen av dispositionsbestämmelserna i
regleringsbrevet ändrats i enlighet härmed.

Det överskridande, som uppkommit, har till hela sitt belopp föranletts av
sådana nyssnämnda kostnader, som icke skolat avräknas mot det begränsade
beloppet. Under innevarande budgetår har civilförvaltningen upplagt
en särskild redovisningstitel för att kontrollera övertidsersättningar in. in.
till personal avlönad från denna post.

Anslaget Försvarsstaben: Avlöningar: Posten Prisutjämningstillägg:

Anvisat belopp ........................................ 60 000:

Utgifter ................................................ 03 823: 87

Överskridande .......................................... 33 823: 87

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 20 maj 1949 fick posten överskridas med
högst 20 000 kronor. Det skedda överskridandet är emellertid icke till någon
del föranlett av detta medgivande, vilket icke hann utnyttjas under budgetåret
1948/49. I stället sammanhänger överskridandet med att Kungl.

— 42 —

Maj :t på framställning av chefen för försvarsstaben genom ämbetsskrivelse
den 24 mars 1949 medgav, att till vissa för svar sattachéer retroaktivt finge
utgå prisutjämningstillägg för budgetåret 1947/48 med tillhopa 42 000
kronor.

Berörda kostnader ha av försvarsstabens kassa bokförts under förevarande
post. Denna bokföringsåtgärd har emellertid icke varit riktig, då
kostnaderna rätteligen, enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 14 juni''1940
(nr 695) med vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag,
under anslaget bort bokföras å ett särskilt konto för den under
nästföregående budgetårs motsvarande anslag uppförda anslagsposten till
prisutj ämningstillägg. Belastningen på 1948/49 års post till prisutjämningstiUägg
bär sålunda i verkligheten uppgått till allenast 51 823 kronor 87 öre.

Försvarsstabens kassa har icke hos civilförvaltningen begärt ett särskilt
konto för ifrågavarande ändamål. Genom ett förbiseende vid handläggningen
inom civilförvaltningen av ovanberörda ämbetsskrivelse har icke heller
ett sådant konto kommit att uppläggas före utgången av budgetåret 1948/
49. Ämbetsverket har därför icke kunnat tillrätta bokföringen utan har
måst inskränka sig till att till vederbörande tjänsteman i riksräkenskapsverket
under hand meddela anledningen till överskridandet. Då något obehörigt
ianspråktagande av statsmedel icke förekommit, synes emellertid det
inträffade icke erfordra ytterligare åtgärd.

Anslaget Försvarsstaben: Avlöningar: Posten Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal.

Anvisat belopp ........................................ 300 000: —

Nettoutgifter .......................................... 319 555:68

Överskridande ........................................ 19 555:68

Sasom revisorerna framhållit, föreskrev Kungl. Maj :t i regleringsbrevet,
att förevarande post icke finge utan Kungl. Maj :ts medgivande överskridas.
På sätt framgår av statsliggaren (s. 200) förklarade Kungl. Maj :t emellertid
i samma brev, att under tid, då innehavare av ordinarie kontorsbiträdesbefattningar
vid försvarsstaben vore förordnade å högre extra ordinarie
tjänster och de ordinarie befattningarna därvid icke uppehölles med vikarie,
antalet icke-ordinarie biträden för skriv-och kontorsgöromål finge med
överskridande av ifrågavarande post ökas med motsvarande antal, högst 4.
Kungl. Maj :t har därjämte genom ämbetsskrivelse den 24 september''1948
medgivit, att anslagsposten under budgetåret 1948/49 finge ytterligare
överskridas för avlönande av en assistent i lönegraden Cg 22. Det förekomna
överskridandet ligger i sin helhet inom ramen för sålunda lämnade bemyndiganden.
Något överskridande utöver vad som av Kungl. Maj :t medgivits
har sålunda icke förekommit å posten.

Anslaget Marinen: Avlöningar till viss arbetar personal: Personal, som med
avlöning enligt kollektivavtal må anställas såsom ersättare för vissa underofficerare,
fast anställt manskap och värnpliktiga.

Anvisat belopp .............................. 400 ._

Nettoutgifter ....................................! !! ! i ! 660 802‘: 02

Överskridande ........................................ 260 802: 02

Genom brev den 30 juni 1948 (regleringsbrevet) medgav Kungl. Maj :t, att
vid marinen finge tills vidare under budgetåret 1948/49, så länge oundgängligt
behov därav förelåge och under förutsättning av motsvarande antal vakanser
1 manskaps- respektive underofficersbeställningar eller vid brist på

— 43 —

värnpliktiga, finnas anställd viss närmare angiven civil personal. \ ederborandes
avlöning skulle bestridas, där anställning såsom arbetare med lön
enligt kollektivavtal ifrågakomme, av anslaget Marinen: Avlöningar till viss
arbetarpersonal, anslagsposten Förrådspersonal in. fl., och eljest av ans a<»et
Marinen: Avlöningar till aktiv personal m. fl., anslagsposten Avlöningar
Till övrig icke-ordinarie personal, delposten Tillfälligt anställd personal. Narmare
direktiv beträffande användandet av den ena eller den andra anställningsformen
lämnades icke av Kungl. Maj :t.

Kostnaderna för ifrågavarande personal beraknas till 1 200 000 kronor,
vilket belopp på grundval av från marinchefen inhämtade upplysningar
rörande de anställningsformer, som konime att användas, i regleringsbrevet
fördelades med 800 000 kronor under anslaget Avlöningar till aktiv personal
in. fl. och 400 000 kronor under anslaget Avlöningar till viss arbetar P6Under

budgetåret 1948/49 visade det sig efter hand, att de totala kostnaderna
för ifrågavarande personal höllo sig inom den beräknade ramen,
men att fördelningen mellan de båda för ändamålet avsedda anslagen blev
en annan än den förutsedda. I flertalet fall kom nämligen kollektivavtalsformen
till användning, varför kostnaderna under därför avsett anslag kommo
att uppgå till 660^802 kronor. Motsvarande kostnader under anslag till
avlöningar till aktiv personal m. fl. uppgingo däremot allenast till 252 072
kronor; å de under sistnämnda anslag för ändamålet anvisade medlen uppkom
alltså en besparing av 547 928 kronor.

Det torde få framhållas, att beräkningen av medelsbehovet tor torevarande
ändamål helt grundat sig på av chefen för marinen lämnade uppefter
och att civilförvaltningen icke haft att medverka vid ianspråktagandet
av här avsedda medel. Då totalbeloppet av de för ändamålet anvisade
medlen under budgetåret 1948/49 icke tenderade att överskridas, ansågs
icke erforderligt att för nämnda budgetår begära ett uttryckligt beslut av
Kungl. Maj :t om höjning respektive sänkning av de anvisade beloppen.

Riksdagens revisorer anmärkte år 1948 på att vissa poster under de militära
avlöningsanslagen överskridits. I utlåtande den 11 januari 1949 påvisade
civilförvaltningen, att överskridandena till overvagande delen berodde
på felbokföringar av löner till extra ordinarie och extra tjänstemän hos
de lokala myndigheterna, och anmälde, att ämbetsverket vidtagit atgaider
för att sådana fel för framtiden i görligaste män skulle kunna elinnneras.
I anledning av vad revisorerna nu anfört vill civilförvaltningen tramhålla,
att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig effektiva. Pa de nyssberörda
posterna ha sålunda några överskridanden av liknande anledningar
icke förekommit under budgetåret 1948/49. För att denna vinst skall bil bestående
erfordras emellertid en noggrann kontinuerlig övervakning av såväl
utgiftsutvecklingen å de redovisningstitlar, som upplagts för andamalet,
som bokföringen av löner hos de lokala myndigheterna. Civilförvaltningen
har i sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 lämnat en
redogörelse för de brister i detta hänseende, som med nuvarande personaluppsättning
äro ofrånkomliga, och begärt åtgärder för att åtminstone i någon
mån avhjälpa desamma. I förevarande sammanhang vid civilförvaltningen
dels hänvisa till vad ämbetsverket sålunda anfört, dels och öveilämna
utdrag av protokoll den 24 augusti 1949, utvisande ämbetsverkets
beslut rörande granskningen av titelsättningen vid utbetalning av tjänstemannalöner.
. , , , , T II , 1

I liandlägningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Laindbeig och

— 44 —

Ström samt t. f. byråchefen Wallén, de båda sistnämnda föredragande en
var i vad pa honom ankommit, ävensom t. f. byråchefen Rosén.

Stockholm den 3 januari 1950.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

EDVIN STRÖM.

J. H. Örtengren.

Bilaga A.

Utdrag av protokoll, hållet inför försvarets civilförvaltning
den 24 augusti 1949.

I närvaro av revisionskommissarien Almgren, förste byråsekreteraren Örf.
forste byråsekreteraren Sjöberg upptogs till behandling en
till generaldirektören den 25 mars 1949 av Örtengren och Sjöberg avgiven
promemoria angaende kontrollen å anställandet av personal hos försvarets
lokala myndigheter (bifogad protokollet).

I ansiutning till vad i promemorian anförts beträffande lämnandet av anstallningsbemyndiganden
beslöt civilförvaltningen

att övertidsersättningar till tillfälligt anställd personal ävensom kostnader

or vikarier for sadan personal skulle redovisas å särskild redovisningstitel
(promemorian p. 3, A, a) 6

samt att uppgifter angående av civilförvaltningen lämnade bemyndiganden
att anstalla personal skulle av kanslibyråns sektion III lämnas jämväl kameralbyrans
halkortsdetalj (promemorian p. 3, A, b).

Det konstaterades, att erforderliga åtgärder redan vidtagits med avseende
pa de i promemorian under p. 3, A, c och d berörda frågorna. Beträffande
de under p. 3, A, e och f berörda förhållandena inhämtades av revisionskommissarien
Almgren, att vissa förbättringar numera skett, varför ytterlgare
åtgärder i dessa avseenden för närvarande icke erfordrades. Fiärde
samhetnSk°nt0ret skuIle dock ägna de berörda frågorna fortsatt uppmärk Civilförvaltningen

beslöt att den i promemorian under punkt 3 B angivna
fördelningen av arbetet med granskning av avlöningsutgifterna mellan ka™ec,
: ,°cht revisionsbyråerna skulle bibehållas. Därest vid kameralbyråns
anslagskontroll iakttagna fel kunde avhjälpas genom rättelse av titelsättskulle
erforderliga åtgärder vidtagas av kameralbyrån, eljest skulle
meddelande om felen lamnas revisionsbyrån för vidare åtgärd.

Forgranskningen å bokföringskontoret skulle försöksvis utökas med en
ontroll pa grundval av de enligt ovan av kanslibyråns sektion III lämnade
uppgtfterna (promemorian p. 3, B, a).

Det konstaterades, att det system för kontrollen å anställandet av personal
och bokfonngen av avlöningskostnader, som i promemorian förordats
u a ’ *... ,d’ e>>. numera till alla väsentliga delar genomförts å revisionsbyråns
fjärde revisionskontor. Arbetet härmed skulle fortsättas efter redan
tillämpade riktlinjer, varjamte granskning av statistikkort och avlöningslistor
skulle verkställas i den utsträckning tillgången på personal medgåve. I

— 45 —

mån av tid skulle lönekorten jämväl stickprovsvis granskas gemensamt av
personal å fjärde revisionskontoret och kameralbyråns sektion II enligt
vad i promemorian under punkt 3, B, c anförts.

Granskningen av vikariatsersättningar in. m. skulle i första hand ankomma
på fjärde revisionskontoret. Övriga revisionskontor skulle vid sin
granskning ägna uppmärksamhet å nämnda förmåner (promemorian p. 3,
B, f), varjämte å sistnämnda revisionskontor skulle ankomma att granska
övertidsersättningar.

Frågan om fjärde revisionskontorets personalbehov skulle anstå till dess
att en säkrare beräkning av kontorets arbetsmängd erhållits i samband med
1946 års militära förvaltningsutrednings fortsatta undersökningar. I avvaktan
härå skulle å fjärde revisionskontoret utföras en preliminär undersökning
rörande behovet av biträdespersonal för en 60-procentig granskning
av statistikkort (avlöningslistor).

Enligt protokollet:

J. H. örtengren.

Bilaga till bilaga A.

VPM angående kontrollen å anställandet av personal hos försvarets lokala

myndigheter.

Under åren 1948 och 1949 har inom försvarets civilförvaltning vid flera tillfällen
diskuterats frågan angående hur kontrollen å anställandet av personal
hos försvarets lokala myndigheter bör ordnas. Vid granskningen^ av
belastningen å fjärde huvudtitelns anslag hade såväl under budgetåret
1946/47 som under påföljande budgetår uppmärksammats, att vissa av
Kungl. Maj :t begränsade poster för anställande av tjänstemannapersonal
avsevärt överskridits. Även under budgetåret 1948/49 tenderade vissa poster
att överskridas. Det hade klarlagts, att överskridandet till övervägande delen
berott på att oriktiga redovisningstitlar kommit till användning vid bokföringen
av utgifterna. I sin berättelse för budgetåret 1947/48 hade riksdagens
revisorer under § 8 jämväl påtalat de gjorda överskridandena. En utförlig
redogörelse för civilförvaltningens granskning av de berörda utgifterna
hade av ämbetsverket lämnats i dess underdåniga utlåtande den 11 januari
1949 över ifrågavarande § i revisorernas berättelse (revisorernas berättelse,
del II, s. 70 o. f.).

I enlighet med av civilförvaltningen lämnat uppdrag ha undertecknade
örtengren och Sjöberg under februari månad 1949 undersökt hithörande
spörsmål och därvid kommit till följande resultat.

1. Undersökningens mål.

Undersökningen har avsett att klarlägga hur man på bästa sätt säkerställer,
att tjänstemannapersonal icke anställes i större utsträckning eller
högre löneställning än som medgivits, ävensom att tjänstemannalöner icke
bestridas av medel, som icke äro avsedda för ändamålet. Med denna utgångspunkt
har utredningen inriktats på

A. i vilken ordning bemyndiganden att anställa personal böra lämnas de
lokala myndigheterna och medel för ändamålet böra ställas till förfogande.

B. hur efterhandsgranskningen av utbetalda löner bör ordnas.

— 46 —

2. Nuläge.

A. Medelsdispositionen. Rätten att anställa personal regleras dels genom
att Kungl. Maj :t fastställer personalförteckningar för försvarsgrenarna eller
de särskilda myndigheterna, dels genom att begränsade medel för ändamålet
stallas till de centrala myndigheternas förfogande. I sistberörda fall fastställer
vederbörande centrala myndighet i sin tur vilka befattningar som få
finnas hos de lokala myndigheterna. Undantagsvis anvisar den centrala myndigheten
allenast visst belopp åt varje lokal myndighet, varvid sistnämnda
myndighet inom den angivna ramen bl. a. äger anställa personal för det med
medlen avsedda ändamålet.

I vad avser försvarsgrenarnas av civilförvaltningen förvaltade avlöningsanslag
regleras den ordinarie och extra ordinarie personalen till övervägande
delen genom av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningar. Även beträffande
övrig personal har Kungl. Maj :t i flertalet fall fastställt antal och lönestallmng
för respektive befattningshavare; dock har det i vissa fall överlåtits
åt civilförvaltningen att fördela befattningarna mellan förekommande
staber och förband in. in. Nu ifrågavarande personal avlönas från poster,
som icke äro till beloppen begränsade.

För anställande av tillfällig personal (extra tjänstemän i högst lönegrad
Cg 16 eller med motsvarande arvode) har Kungl. Maj :t under avlöningsanslagen
ställt begränsade belopp till civilförvaltningens förfogande; efter
framställning i varje särskilt fall bemyndigar civilförvaltningen i sin tur de
lokala myndigheterna att med ianspråktagande av nämnda belopp anställa
visst antal befattningshavare och bestämmer vilka förmåner som få utgå till
vederbörande. Samma förfaringssätt användes för anställande av extra sköterskepersonal
vid ökad sjuklighet, epidemier m. m. ävensom deltidsanställd
eldarpersonal för skötseln av värmeanläggningar vid vissa förråd.

Ärenden angående ifrågavarande anställningsbemyndiganden handläggas
å kanslibyråns sektion III. Å sektionen föres särskild dispositionsliggare över
lämnade beinyndiganden, av vilken framgår bl. a. hur stor del av tillgängliga
medel eller av Kungl. Maj :t medgiven personalstyrka (antal befattningar
eller anställmngsmånader), som tagits i anspråk respektive ännu återstår att
disponera.

Rätt att anställa personal med avlöning från sakanslag regleras i vad avser
extra ordinarie tjänstemän genom av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningar.
I vissa fall fördelar vederbörande centrala myndighet de av
Kungl. Maj :t medgivna tjänsterna mellan lokalmyndigheterna. Extra personal
och tillfälliga befattningshavare anställas i allmänhet hos lokalmyndigheterna
efter medgivande av vederbörande anslagsförvaltande centralmyndighet
i varje särskilt fall och inom ramen för tilldelade anslagsmedel. I vad
avser personal för kasernvård ha vissa lokala myndigheter med stöd av 16 §
fastighetsförvaltningsreglementet ansett sig ha rätt att utan särskilt bemyndigande
av fortifikationsförvaltningen anställa extra personal inom ramen
för anvisade medel.

För arméns del må sedan den 1 juli 1947 sakanslag icke tagas i anspråk
för avlönande av kontorspersonal vid försvarsområdesstaberna och truppforbanden
med undantag för tygverkstäder och tyganstalter.

Vid förfall för personal, som anställts å avlöningsanslag enligt ovan angivna
regler, äger respektive förband in. m. enligt civilförvaltningens cirkulärskrivelse
den 5 juli 1948 på egen hand anställa vikarie för en tid av högst
6 månader.

B. Granskning. Kontrollen å ifrågavarande anslagsmedel och granskningen
av utgifterna äro ordnade på följande sätt.

47 —

För varje särskild delpost under avlöningsanslagen har en redovisningstitel
upplagts. I bokföringen kan följaktligen den totala belastningen å posten
avläsas månatligen å titelfördelningslistor och belastningstabeller och
kontrolleras å kameralbyrån i samband med den allmänna anslagskontrollen.
Därest anslagsbelastningen verkar onormal — särskilt i det fall att en
begränsad post överskrides eller tenderar att överskridas — rapporteras
detta till kanslibyrån och revisionsbyrån. I mån av tillgång på personal göres
därjämte en summarisk genomgång av å kameralbyrån tillgängliga räkenskaper
vid de förband, som i första hand tagit för stort belopp i anspråk, i
avsikt att klarlägga, huruvida oriktiga redovisningstitlar kommit till användning.
Därest "så varit fallet anmodas vederbörande myndighet att så
snart ske kan tillrätta bokföringen.

Att rätta titlar använts kontrolleras även i viss utsträckning i samband
med bokföringen å civilförvaltningens hålkortsdetalj. Denna kontroll avser
dock endast att en titel icke tages i anspråk för utgifter, vilka uppenbarligen
äro av natur att bokföras å annan titel. Sålunda kan kontrolleras exempelvis
att icke materiel- eller expenskostnader avföras å avlöningsanslag, att
icke militära löner avföras å titlar för extra personal eller arbetare o. d.
Däremot kan icke bedömas, huruvida lönen till en viss e. o. tjänsteman avförts
på rätt titel bland den mångfald titlar, som avses för avlöningar till
e. o. personal.

Beträffande sakanslagsavlönad personal kontrolleras vid bokföringen, att
lönen bokföres under statistikbeteckningen 1 (enligt de regler som återfinnas
i statsliggaren över fjärde huvudtiteln för budgetåret 1948/49, s. 103
och 104).

Å revisionsbyrån utföres för närvarande icke någon kontroll av att personalstaterna
icke överskridas eller personal anställes utan bemyndigande
av central myndighet. Icke heller utföres någon kontroll av att avlöningarna
avförts på rätta titlar. Vissa förberedande åtgärder för att genomföra en
sådan kontroll ha emellertid vidtagits. Härutinnan torde få anföras följande.

Å fjärde revisionskontoret finnes ett kortregister över all tjänstemannapersonal
hos myndigheter, vilkas räkenskaper äro föremål för granskning
hos försvarets civilförvaltning, d. v. s. samtliga försvarsmyndigheter utom
försvarets forskningsanstalt, sjökarteverket, försvarsväsendets radioanstalt,
fabriksverket och försvarets övriga sju centrala förvaltningsmyndigheter.
Ä registerkorten (se Bil. 1) antecknas i första hand personalens lönegradsoch
löneklassplacering. Kortregistret kompletteras med ledning av dels uppgifter
från lokalmyndigheterna om förändringar i personaluppsättningen
(tillkomst- och avgångsrapport, F-lön, mom. 87) (Bil. 2), dels ock från samma
myndigheter insända protokoll över deras beslut angående inplacering i
löneklass (F-lön, mom. 85 och 86). Utöver vad som föreskrivits i F-lön ha
ytterligare föreskrifter beträffande insändande av nu nämnda uppgifter utfärdats
av civilförvaltningen den 12 februari 1949.

Fjärde revisionskontoret äger tillgång till de personalförteckningar för
ordinarie och e. o. personal, som fastställts av Kungi. Maj :t, i vad avser såväl
avlöningsanslag som sakanslag. Därest Kungl. Maj :t härutöver lämnar
särskilda bemyndiganden att anställa personal, erhåller kontoret jämväl del
av besluten. De medgivanden att anställa extra personal som lämnas av
civilförvaltningen, delges kontoret genom kanslibyråns försorg. Föreståndaren
för kontoret bar i en PM den 16 februari 1949 begärt alt erhålla del
även av dels de föreskrifter rörande fördelning av tjänster mellan lokalmyndigheterna,
som utfärdats av andra centrala förvaltningsmyndigheter än
försvarets civilförvaltning, dels ock av samma myndigheter lämnade med -

— 48 —

givanden att anställa extra personal. Uppgifter i dessa hänseenden ha emellertid
hittills lämnats allenast i ringa omfattning.

De förberedande åtgärderna för en utvidgad lönegranskning ha syftat till
en kontroll av personalen mot gällande personalförteckningar och givna anställningsbemyndiganden.
I samband med omtryckning av tillkomst- och
av gångsrapporten (blankett FCF nr 67) i början av år 1949 har å densamma
upptagits plats för uppgift angående det medgivande från central
myndighet, som legat till grund för anställningen av varje befattningshavare.
På blanketten skall numera även anges på vilken titel lönen skall bokföras.
På revisionsbyråns lönekort har likaledes genom nedan återgivna
stämpel beretts plats för samma uppgifter.

Anställd

enj vederb. pers. förteckn.

............beslut av

den.. ../----19----, d:n...

Lön debiteras titel........

Avsikten har varit att kontrollera lokalmyndigheternas uppgifter i nyss
angivna hänseenden mot de uppgifter om lämnade bemyndiganden, som
tillhandahållas av de centrala myndigheterna. En förutsättning härför är
givetvis att lönekontoret erhåller fullständiga uppgifter i detta hänseende
från de centrala myndigheterna. I sin ovanberörda promemoria den 16 februari
1949 har föreståndaren för kontoret hemställt, att civilförvaltningen
måtte träffa överenskommelse med nämnda myndigher att sådana uppgifter
fr. o. m. den 1 januari 1949 skola tillhandahållas civilförvaltningen periodvis
(förslagsvis per månad). Civilförvaltningen har den 2 mars 1949
begärt sådana uppgifter av berörda myndigheter.

För att erhålla ett lämpligt utgångsläge för granskningen har civilförvaltningen
(fjärde revisionskontoret) genom cirkulärskrivelse den 14 februari
1949 från de lokala myndigheterna infordrat uppgifter å samtlig civil
personal, som fanns anställd den 1 januari 1949. Uppgiften skall lämnas å
blanketten för tillkomst- och avgångsrapport. Med utgångspunkt härifrån
avses kortregistret skola kompletteras med uppgifter angående anställningsbemyndiganden
och redovisningstitlar.

Granskningen av löneklassplaceringsbesluten avses skola kompletteras
med en granskning av de å lönelistor och andra verifikationer till vederbörande
tjänstemän utbetalda beloppen. I vad avser de månadslöner som utgå
enligt gällande avlöningsreglementen, kan granskningen av verifikationerna
i viss utsträckning ersättas av en granskning av statistikkort som utskrivas
med genomskrift samtidigt med lönelistorna. Statistikkorten kunna dock
först efter respektive kalenderårs utgång avvaras på förbanden.

För närvarande sker ingen granskning av vare sig verifikationer eller statistikkort.
Någon kontroll av att de utbetalda lönebeloppen äro rätt uträknade
enligt avlöningsförfattningarna sker sålunda icke, ej heller kontrolleras
att icke personal finns anställd utöver den som upptagits på tillkomstoch
avgångsrapporterna. Granskningen av de särskilda löneförmåner, som
enligt författningar eller andra föreskrifter utgå utöver grundlönen (exempelvis
vikariatsersättningar, övertidsersättningar, kallortstillägg, flygtillägg,
sjötillägg, särskilda arvoden m. m.) ombesörjdes tidigare å lönekontoret.
Sedan det under år 1948 visat sig att denna granskning icke medhanns, bestämdes
att även övriga kontor i mån av tid skulle ägna uppmärksamhet åt
nämnda förmåner. Det synes emellertid icke fullt klart vilket kontor, som
i första hand skall svara för denna granskning.

49 —

Under ar 1948 har en särskild befattningshavare tidvis kunnat avdelas
för granskningen av till extra och tillfälliga tjänstemän utbetalda löner.
Denna granskning har främst inriktats på att klarlägga anledningen till
de betydande överskridanden av för ändamålet anvisade belopp, som förekommit
under budgetåren 1946/47 och 1947/48. En redogörelse för granskningens
fortskridande har lämnats i civilförvaltningens underdåniga utlåtande
den 11 januari 1949 i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
under § 8 i sin berättelse för budgetåret 1948/49.

3. Kommentarer och förslag.

A. Det nuvarande tillvägagångssättet vid disponerandet av anslagsmedlen
och lämnandet av anställningsbemyndiganden synes i huvudsak tillfredsställande.
Vissa mindre ändringar synas emellertid önskvärda.

a. Å de under avlöningsanslagen anvisade begränsade posterna till extra
och tillfällig personal bokföras — förutom grundlön till vederbörande befattninghavare
— även vissa utgifter, vilka icke kunna kontrolleras av civilförvaltningen,
exempelvis övertidsersättningar och avlöningar till vikarier
för extra personal. Civilförvaltningen (kanslibyrån) har utgått från att man
vid disponerandet av posten i fråga icke behöver taga hänsyn till sistnämnda
kostnader utan endast till vederbörande personals grundlöner och att posten
alltså får överskridas med motsvarande belopp. Denna uppfattning har
också under hand godkänts av statssekreteraren i försvarsdepartementet.

Detta förhållande är uppenbarligen icke tillfredsställande. Posten i fråga
bör i stället beräknas med sådan marginal, att samtliga de kostnader, som
skola bestridas av densamma, inrymmas i det av Kungl. Maj :t fastställda beloppet.
För att klarlägga storleken av kostnaderna för övertidsersättningar
och vikarier bör en särskild redovisningstitel för nämnda kostnader uppläggas
under budgetåret 1949/50. Höjningen av posten kan dock icke ske
till budgetåret 1949/50 utan först fr. o. m. 1950/51.

Alternativt till det föreslagna systemet kan man tänka sig att Kungl.
Maj :t icke begränsar det för extra och tillfällig personal avsedda beloppet
utan endast antalet befattningar (eller tjänstgöringsmånader), som totalt
vid varje försvarsgren få tagas i anspråk under respektive budgetår. Ett sådant
system skulle medföra vissa förenklingar ur redovisningssynpunkt.

b. När civilförvaltningen (kanslibyrån) bemyndigar en lokalmyndighet
att med ianspråktagande av en viss titel anställa personal, lämnas uppgift
härå till revisionsbyrån. Samtidigt härmed bör kameralbyrån meddelas vilken
kassamyndighet, tidsperiod och titel bemyndigandet avser. På grundval
härav meddelas hålkortsdetaljens granskningsgrupper vilka myndigheter,
som få disponera de olika titlarna och vilka tider bemyndigandena gälla.
Därest en titel användes vid ett förband, som icke fått bemyndigande att
taga den i anspråk, kan detta härigenom omedelbart påtalas i vad avser de
nämnda titlarna.

c. Kanslibyråns liggare bör förbättras genom användande av en bättre
blankett. Åtgärder i detta avseende ha vidtagits av kanslibyråns sektion III
och blankettdetaljen och en omläggning torde komma att ske den 1 juli
1949.

d. Vederbörande anslagsdisponerande centrala myndigheter böra — i enlighet
med civilförvaltningens anhållan i ovanberörda skrivelse den 2 mars
1949 — en gång i månaden tillställa civilförvaltningens fjärde revisionskontor
dels utfärdade föreskrifter rörande fördelning och placering av de å
personalförteckningarna för sakanslagsavlönad extra ordinarie personal
uppförda befattningarna och i anslutning till nämnda förteckningar givna
tillämpningsföreskrifter, dels ock lämnade bemyndiganden att å sakanslag

1—307087. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. 11.

— 50 —

anställa extra och tillfällig personal (extra tjänstemän, kontraktsanställda
och arvodesanställda).

e. I samband med att lokalmyndigheterna bemyndigas att anställa personal
bör alltid anges å vilken titel lönen skall bokföras. Detta sker för närvarande
i vad avser civilförvaltningens anslag men däremot icke alltid i fråga
om sakanslagen.

f. Bemyndiganden att anställa personal böra så vitt möjligt avse visst bestämt
antal befattningar i angivna lönegrader. Vederbörande lokalmyndighet
bör icke anvisas ett belopp, inom vilket antalet befattningshavare och deras
löneställning kan bestämmas av lokalmyndigheten.

Det sist anförda äger för närvarande särskild tillämplighet inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde, då — såsom ovan framhållits — personal
för fastighetsunderhåll anställes allenast med stöd av 16 § fastighetsförvaltningsreglementet.
Det synes önskvärt, att överenskommelse träffas
med fortifikationsförvaltningen om att anställandet av sådan personal för
framtiden prövas centralt från fall till fall.

B. Kontroll å avlöningskostnaderna utövas dels å kameralbyrån, dels
å revisionsbyrån. En löpande granskning av varje befattningshavares lön kan
utföras endast å revisionsbyråns fjärde kontor, då granskningen måste
grundas på uppgifter å vederbörandes lönekort. Den arbetsfördelning mellan
byråerna, som i det föregående skisserats, torde fördenskull böra bibehållas.

Kameralbyrån bör sålunda

i samarbete med kanslibyrån lämna lokalmyndigheterna erforderliga anvisningar
för titelsättningen,

med utgångspunkt från bokföringsunderlaget kontrollera att icke titelsättningen
är behäftad med uppenbara fel,

följa utgiftsutvecklingen på respektive anslags- och delposter och lämna
rapporter till kansli- och revisionsbyråerna i vad avser civilförvaltningens
anslag och i övrigt till respektive anslagsförvaltande myndigheter,

därest belastningen på någon post är onormal, undersöka anledningen härtill
och antingen lämna lokalmyndigheterna anvisningar för titelsättningen
eller meddela revisionsbyrån iakttagna felutbetalningar.

Revisionsbyrån bör i samband med lönegranskningen kontrollera, att personal
icke anställes hos lokalmyndigheterna utöver vad som är medgivet i
vederbörliga personalförteckningar eller i särskild ordning.

De olika arbetsmomenten böra emellertid i vissa avsenden effektiviseras.

a. Hålkortsdetaljens granskning bör (tills vidare på försök) kompletteras
med en kontroll på grundval av uppgifter från kanslibyrån enligt 3 A b
ovan.

b. Effektiviseringen av revisionsgranskningen bör fullföljas enligt redan
uppdragna grundlinjer. Sålunda böra de å tillkomst- och avgångsrapporterna
lämnade uppgifterna angående det bemyndigande, som ligger till
grund för anställandet av varje befattningshavare och på vilken titel vederbörandes
lön avses skola avföras, kontrolleras mot vederbörliga personalförteckningar
respektive de enligt 3 A d ovan av de centrala myndigheterna
ingivna uppgifterna om lämnade bemyndiganden.

c. Det torde icke vara möjligt för revisionsbyrån att bedöma behörigheten
av de bemyndiganden att anställa personal, som av centrala myndigheter
lämnas förbanden, eller riktigheten av de titlar som därvid angivas.
I den mån titlar anvisas av civilförvaltningen, förutsättes detta liksom hittills
skola ske i samarbete mellan kansli- och kameralbyråerna. Lönekorten
för den sakanslagsavlönade personalen föreslås skola med lämpliga tidsmellanrum
granskas ur dessa synpunkter av fjärde revisionskontoret och kameralbyråns
sektion II gemensamt.

— 51

Framhållas må, att samtliga tjänstemannalöner enligt nuvarande titelsystem
medelst statistiksiffra (6:e positionen) särskiljas i bokföringen. Man
kan alltså redan vid den anslagskontroll som utföres å kameralbyrån konstatera,
vilka anslag och titlar som tagits i anspråk för tjänstemannalöner.
Härigenom tillgodoses önskemålet om kontroll å anslagsanvändningen i avsevärd
utsträckning. Kameralbyråns sektion II bör äga tillräcklig personal
för att genomföra en analys av statistiken.

d. I samband med granskningen av löneutbetalningarna bör även kontrolleras,
att den å lönekortet angivna titeln använts. Avlöningslistorna skola
numera uppställas på sådant sätt, att därav framgår, å vilken titel varje
befattningshavares lön avförts. Å statistikkorten finnes även plats för titeluppgift.

Kontrollen å anställandet av personal blir givetvis icke fullständig, förrän
en granskning av lönelistorna genomföres. I vilken utsträckning detta kan
ske beror på tillgången på personal och de direktiv som lämnas av statsmakterna
angående granskningens omfattning. Huruvida en sådan granskning
kan genomföras med nuvarande personal, kan bedömas först efter en
fullständig organisationsundersökning å fjärde revisionskontoret. En sådan
undersökning torde emellertid ligga utom ramen för vårt uppdrag, ehuru vi
anse det nödvändigt att den snarast möjligt kommer till stånd.

e. Därest vid revisionens granskning iakttages, att anställning skett utan
bemyndigande eller den av central myndighet angivna titeln icke använts,
bör lokalmyndigheten tillskrivas (eventuell anmärkning utställes) genom
fjärde revisionskontorets försorg.

f. Det synes böra klarläggas, vilket revisionskontor som skall granska
vikariatsersättningar, övertidsersättningar och andra särskilda förmåner. Så
länge ingen räkenskapsgranskning utföres å fjärde revisionskontoret, kan
uppgiften uppenbarligen utföras endast å övriga kontor.

4. Personalbehov.

Vad ovan föreslagits innebär, att utöver de arbetsuppgifter som hittills
ålegat fjärde revisionskontoret för framtiden jämväl uppgifter om bemyndiganden
och redovisningstitlar skola införas å lönekorten. Dessa arbetsuppgifter
böra omhändertagas av kontorsbiträdespersonal; preliminärt torde
personalbehovet för ändamålet kunna bedömas till två kontorsbiträden. Därest
vikariatsersättningar, övertidsersättningar, kallortstillägg in. in. för framtiden
skola granskas å övriga kontor minskas å andra sidan de krav, som
tidigare ställts på lönekontoret; såsom ovan anförts har emellertid granskningen
av dessa fömåner hittills icke medhunnits, varför det synes osäkert,
huruvida någon personalminsknig kan ske i samband med överflyttningen.

Därest personalförstärkning beredes kontoret för att å korten införa uppgifter
om bemyndiganden och redovisningstitlar, kan viss personal frigöras
för granskningen av statistikkort eller avlöningslistor. Huruvida denna personal
är tillräcklig för ändamålet, beror framför allt på i vilken omfattning
granskningen skall ske.

Givetvis bör man därjämte sträva efter att genom erforderliga rationaliseringar
inom kontoret i största möjliga utsträckning frigöra redan tillgänglig
personal för granskningen i fråga.

Alla de faktorer som sålunda påverka frågan om fjärde revisionskontorets
personalbehov kunna komma till slutligt bedömande först efter eu fullständig
organisationsundersökning å kontoret. Såsom vi ovan framhållit, anse
vi det nödvändigt, att eu sådan organisationsundersökning snarast möjligt
kommer till stånd, lämpligen i samarbete mellan civilförvaltningen och 1946
års militära förvaltningsutredning. Enligt vad som under band inhämtats

— 52 —

räknar man inom förvaltningsutredningen med att i slutet av april månad
1949 kunna börja granskningen av revisionsbyråns arbete och organisation.

Under våren 1949 kommer fjärde revisionskontoret att få vidkännas en
extra arbetsbelastning, när uppgifterna om bemyndiganden och redovisningstitlar
första gången skola införas å samtliga lönekort. I första hand
bör undersökas, huruvida icke andra arbetsuppgifter tillfälligtvis kunna
uppskjutas, så att personal kan ställas till förfogande för ändamålet.

Vid inskrivandet å korten av lokalmyndigheternas uppgifter om bemyndigande
och titlar borde desamma lämpligen kontrolleras mot motsvarande
uppgifter från de centrala myndigheterna. Därest sistnämnda uppgifter
ännu icke inkommit, kunna emellertid lönekorten i efterhand kontrolleras
mot desamma. Inskrivningen på korten behöver fördenskull icke fördröjas.

Stockholm den 25 mars 1949.

J. H. Örtengren. Sven Sjöberg.

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 63, § 7.

Till Konungen.

Sedan jag med nådig remiss den 20/12 1949 anmodats inkomma med underdånigt
utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört beträffande
militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor får jag
meddela följande.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse bl. a. påtalat det stora antal bestämmelser
i förevarande ärende samt dessa bestämmelsers i vissa fall olikartade
innehåll och ålderstigna karaktär, vilket i förening med de skiftande
beteckningarna på ordningsbefäl allt är ägnat att försvåra bestämmelsernas
rätta tillämpande. Revisorerna finna det därför önskvärt, att mera enhetliga
bestämmelser skapas. I samband härmed ifrågasätta riksdagens revisorer
om det därvid icke vore lämpligt, att bestämmelserna för freds- och
krigsförhållanden gjordes olika så att de militära organen endast utnyttjades
under krigsförhållanden.

Jag vill därför i det följande närmast redogöra för de nu för krigsmakten
gällande grundläggande bestämmelserna i detta avseende.

Dessa bestämmelser återfinnas f. n. beträffande ordningshållningen vid
värnpliktigas in- och utryckning sresor till resp. från militärtjänstgöring i
Inskrivningsförordningen, VIII kap. 114 § (SF nr 969/1941) vad gäller
fredsförhållanden och i Personalinstruktion 1942 års upplaga, del II,
mom. 74—76 och bil. 2 vad gäller förhållandena vid mobilisering och krig
samt dessutom i Militärt Järnvägsreglemente (MtJR), 1946 års upplaga,
mom. 190. Ovanstående bestämmelser avse endast ordningshållning, då inoch
utryckningsresa företages såsom enskild färd. För ordningshållningen
vid resa, som företages i kontingent äro tillämpningsföreskrifter utfärdade
i kommandoväg med go 2954/1936, mom. 6, 9, 10 och 12, vari bl. a.
vissa normer angivas för ordningshållningspersonalens omfattning.

Enligt dessa bestämmelser omhänderhaves ordningshållning vid alla av
värnpliktiga såsom enskild färd företagna in- och utryckningsresor av de
civila ordningshållningsorganen efter anmälan från vederbörande militära

— 53 —

myndigheter, under det att militär ordningshållningspersonal endast utnyttjas
vid färd i kontingent, då de värnpliktiga även lyda under den militära
strafflagstiftningen.

För ordningshållningen vid av värnpliktiga företagna ledighets- m. fl.
resor under pågående tjänstgöring — varvid de alltfort äro att betrakta
såsom krigsmän såframt uppehållet i tjänstgöringen icke överstiger två månader
— gälla bestämmelserna i go 2954/1936, mom. 11 och 12, Militärt
Järnvägsreglemente mom. 25 och bil. 8 c samt ett antal Högkvartersorder
införda i »Sammanfattning av viktigare högkvartersorder in. fl. bestämmelser
utfärdade av försvarsstaben» (Sa Fst), IX kap. mom. B 1—5.

Dessa senare bestämmelser avse beordrandet av militär ordningspersonal
dels såsom tågpatruller vid tjänstledighetsresor av större omfattning, dels
stationspatruller till större stationer, dels ock kontrollpatruller för övervakning
av den allmänna ordningen bland militära resande över huvud taget
och för kontroll av övrig ordningshållningspersonal. Här nämnd övervakning
och kontroll ledes av vederbörande militärbefälhavare och organiseras
i den utsträckning denne prövar erforderligt.

Vid förflyttning i tjänsten av hela eller delar av förband ombesörjes givetvis
ordningshållningen av vederbörande förbandschef, som härför beordrar
särskilt transportbefäl med erforderlig personal.

Vissa av de av riksdagens revisorer påvisade förhållandena ha tidigare
observerats, och sedan en tid tillbaka ha gällande bestämmelser legat under
omarbetning vid försvarsstaben varvid avsikten varit att skapa enhetligare
och mera överskådliga bestämmelser. Koncept till underdånig framställning
om ändring av vissa bestämmelser överlämnades 29/11 1949 till riksdagens
revisorers sekreterare. I dessa ändrade bestämmelser har strävats efter att
med bibehållande av bestämmelsernas innehåll i stort i den mån så är
möjligt skapa likartade bestämmelser för såväl fred som krig och mobilisering,
varigenom bl. a. order- och samarbetsvägar mellan militära och civila
myndigheter samt vederbörliga myndigheters åtgärder bleve oförändrade
vid en övergång från freds- till krigsförhållanden. Vad beträffar möjligheterna
att utnyttja militär personal för ordningshållning även under
fredstid motsvarar detta, då så av praktiska och juridiska skäl är möjligt
och lämpligt, ett bestämt önskemål från bl. a. de ansvariga järnvägsmyndigheternas
sida och torde även fortsättningsvis böra bibehållas.

Sedan överarbetningen av gällande bestämmelser avslutats har jag för
avsikt att till Kungl. Maj :t inkomma med underdånigt förslag till ändrade
bestämmelser i förevarande ärende.

Samråd har i detta ärende ägt rum med cheferna för armén, marinen
och flygvapnet.

Stockholm den 16 januari 1950.

Underdånigst
N. SWEDLUND.

Chef för försvarsstaben.

Ärcmlet berett av:
Kapten F. NISSER.

B. Hård af Segerstad.

54 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 8.

Till K o n u n g e n.

Genom remiss den 20 december 1949 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 8 i sin den 15 december 1949 avgivna berättelse
anfört rörande ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i
samband med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Med de av revisorerna i sin berättelse såsom X och Y betecknade beställningshavarna
torde avses kaptenen vid kustartilleriet S. L. U. Olivecrona
och numera löjtnanten vid flottan E. Hyltén-Cavallius.

Civilförvaltningen, som i ärendet inhämtat bifogade yttrande från cheferna
för marinen och flygvapnet, får i fråga om sakförhållandena hänvisa
till vad försvarsgrenscheferna i sina yttranden anfört.

Härutöver får ämbetsverket framhålla följande.

Då flyttning skett från en stationeringsort till annan ort, där befattningshavaren
fått ett tillfälligt förordnande eller en kommendering, samt sistnämnda
ort efter ditflyttningen på grund av särskilda förhållanden sedermera
kommit att bliva hans stationeringsort, har befattningshavarens därefter
framställda yrkande om ersättning för flyttningskostnaderna tidigare
avslagits (jämför exempelvis KÅ not 16/1941). Civilförvaltningen har
städse hävdat den uppfattningen, att flyttningsersättning icke borde utgå
i dylika fall, där flyttningen ägt rum på befattningshavarens egen risk. I
kungörelsen den 15 juni 1944, nr 382, angående ersättning för flyttningskostnader,
har också såsom förutsättning för att ersättning må utgå angivits,
att flyttningen skett i anledning av beslut, som för befattningshavaren
medfört ändrad stationeringsort.

I förevarande båda fall hava befattningshavarna företagit flyttningar på
egen risk i anledning av kommenderingar, som icke för vederbörande medfört
ändrad stationeringsort. Civilförvaltningen anser — i likhet med revisorerna
— det otillfredsställande, att i fall, varom här är fråga, såväl tjänstgöringstraktamente
som flyttningsersättning skola i full utsträckning kunna
utgå och biträder revisorernas uppfattning, att åtgärder böra vidtagas
för att förhindra, att gottgörelse framdeles utgår med högre belopp, än vad
som motsvarar de kostnader, som vederbörande åsamkas på grund av kommendering
och omplacering till ny stationeringsort.

Civilförvaltningen har i utlåtande den 8 januari 1943 till kammarrätten
i ett liknande fall angående överstelöjtnanten vid intendenturkåren E.
Westbergs besvär i fråga om flyttningsersättning angivit de förmåner, denne
uppburit efter flyttning i anledning av tillfällig kommendering till ort,
som sedermera på grund av omplacering blivit hans stationeringsort, samt
framhållit, att ett beredande av ersättning för flyttningskostnader rimligtvis
borde föranleda en omräkning av Westbergs löneförmåner. Genom utslag
den 21 april 1943 (KÅ not 136) fann kammarrätten emellertid Westberg
berättigad till ersättning för kostnaderna för flyttning, utan att därvid
någon omräkning av löneförmånerna skulle verkställas.

Enligt civilförvaltningens mening bör i fäll, om vilka här är fråga, därest
vederbörande i efterhand medgives flyttningsersättning, en omräkning av
lön och tjänstgöringstraktamente verkställas för tiden efter flyttningens

55 —

företagande och intill dagen för omplaceringen. Befattningshavaren bör för
nämnda tid icke tillerkännas andra förmåner, än han skulle hava erhållit,
därest han i och med flyttningen ändrat stationeringsort. Revisorerna hava
föreslagit, att den utgående ersättningen borde från fall till fall bestämmas
av Kungl. Maj :t. Det synes emellertid till fyllest att Kungl. Maj :t fastställer
vissa allmänna grunder för bestämmande av ersättning i dylika fall, medan
beslutanderätten överlämnas till central förvaltningsmyndighet.

I detta sammanhang får civilförvaltningen slutligen erinra därom, att
enligt 1 kap. 2 § 4 mom. kungörelsen den 22 juni 1939, nr 479, med tilläggsbestämmelser
till militära avlöningsreglementet beställningshavare, som
beordrats att antingen före tillträdandet av viss beställning eller befattning
tjänstgöra å den nya förläggningsorten eller ock efter frånträdandet av
viss beställning eller befattning fortfarande tjänstgöra å den förutvarande
förläggningsorten, under sådan tjänstgöring skulle anses vara bibehållen
vid sin tidigare förläggningsort till den dag, då han företog flyttning till
den nya förläggningsorten. Någon motsvarande bestämmélse finnes icke i
tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente. Även om
denna fråga icke direkt har samband med de av revisorerna påtalade fallen,
vill civilförvaltningen framhålla önskvärdheten av att en föreskrift
av samma innebörd som nyssnämnda tidigare gällande bestämmelse meddelas.

Stockholm den 10 januari 1950.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

EDVIN STRÖM.

Ingrid Jerbo.

Bilaga A.

Till försvarets civilförvaltning.

Inspektörens för kustartilleriet yttrande överlämnas såsom eget.
Stockholm den 13 januari 1950.

På uppdrag av chefen för marinen

W. Wesström.

Souschef vid marinstaben.

Bilaga till bilaga A.

Till chefen för marinen.

Med anledning av ämbetsverkets remiss till chefen för marinen den 27/12
1949, dnr II: 11649: 370, angående sammanträffande av flyttningsersättning
och traktamentsersättning för kaptenen vid kustartilleriet S. L. U. Olivecrona
har jag äran meddela följande.

— 56 —

Vid tiden för Olivecronas kommendering till allmänna kursen -vid KSHS
kunde icke förutses varken i fråga om Olivecrona eller övriga till samma
kurs kommenderade kustartilleriofficerare, att någon av dem skulle komma
att erhålla tjänstgöring i Stockholm av mera varaktig beskaffenhet. Detta
vore nämligen bl. a. beroende av elevernas betyg i allmänna kursen.

Ej heller vid tiden för utfärdandet av kao 21/48 den 6/3 1948, vilken reglerade
erforderliga personalomflyttningar till den V,„ 1948, kunde Olivecronas
varaktiga kommendering till Stockholm förutses. Hade så kunnat ske hade
Olivecrona ej i nämnda order omplacerats från KA 3 till KA 1. Avsikten var
att Olivecrona efter genomgång av allmänna kursen vid KSHS skulle tjänstgöra
vid eget truppförband (KA 3) till den */„ 1948, då flyttning till KA 1
skulle äga rum.

På grund av inom marinstaben sedermera uppkommet behov av tillfällig
extra arbetskraft kommenderades Olivecrona av CM till tjänstgöring i marinstaben
den Ve—”/• 1948. I slutet av maj samma år, sedan resultaten av studierna
vid allmänna kursen blivit kända, ingav Olivecrona ansökan om
kommendering till tvåårig högre kurs vid KSHS. Med hänsyn till det begränsade
antal elever som kunde kommenderas till dylik kurs hösten 1948
måste med Olivecronas kommendering härtill anstå till hösten 1949.

För att förhindra att statsverket åsamkades flyttningskostnader såväl på
grund av Olivecronas omplacering från KA 3 till KA 1 fr. o. m. den yi0 1948
som på grund av Olivecronas kommendering till högre kurs vid KSHS i
Stockholm hösten 1949, beordrades denne genom kao 56/48 den 8/„ 1948
till ordinarie tjänstgöring i kustartilleriinspektionen fr. o. m. nämnda den
Vi» 1948. Detta skedde på grund av 1948 års försvarsbeslut, som förutsatte
viss utsträckning av arbetsområdet och viss förstärkning av arbetskrafterna
inom kustartilleriinspektionen. I anslutning härtill och för fullföljande av
Olivecrona inom marinstaben ålagda arbetsuppgifter beordrades denne till
tillfällig tjänstgöring i kustartilleriinspektionen den Vo—V» 1948 med deltidstjänstgöring
i marinstaben.

Därest av mig kunnat förutsättas, att kammarrätten skulle komma att bifalla
en av Olivecrona den ’/„ 1948 ingiven ansökan om ersättning för en av
honom i september 1947 frivilligt och på egen risk företagen flgttning från
Fårösund till Stockholm, hade varit motiverat, att åtgärd av mig vidtagits
för bestämmande av Olivecronas stationeringsort till Stockholm redan fr. o. m.
den 8/o 1948, vilket var den tidigaste tidpunkt vid vilken stadigvarande
kommendering för Olivecrona i Stockholm kunde förutses. I så fall hade
emellertid Olivecrona ej kunnat lämnas något som helst varsel före beslutets
fattande. Därigenom att Olivecrona avstått från traktamentsersättning för
tiden den Vo—V» 1948 har emellertid i praktiken samma läge uppstått, som
om Olivecrona redan från och med förstnämnda dag erhållit Stockholm som
stationeringsort.

På grund av vad ovan anförts kan jag ej finna annat, än att statsverkets
intressen behörigen tillgodosetts genom den ordning i vilken Olivecronas
ifrågavarande kommenderingar reglerats.

Stockholm den 9 januari 1950.

Hjalmar Åström.

Swen Lagerberg.

Bilaga B.

Till försvarets civilförvaltning.

Med anledning av försvarets civilförvaltnings skrivelse den ”/a 1949 dnr
11:11649:370 angående stationeringsort för fänriken vid flottan H. G. E.
Hgltén-Cavallius har chefen för flygvapnet äran avgiva följande yttrande.

Enligt år 1947 gällande bestämmelser för utbildning vid flygvapnet av
marinspaningsofficerare (fgo nr 790/1943) omfattade denna utbildning dels
en grundläggande utbildning, dels en fortsatt utbildning.

Den grundläggande utbildningen skulle börja årligen omkring
den 1 maj och pågå ungefär 1 år. Dess 1. period (ca 7= år) skulle äga
rum vid F 2 eller F 17 och dess 2. period vid F 2, F 11 eller F 17. Den fortsatta
utbildningen skulle äga rum vid flygförband tillhörande F 2,
F 3, F 11 eller F 17 och omfattade för officerare på aktiv stat en 1. period
om 1 år, som i regel skulle följa omedelbart efter den grundläggande utbildningen,
samt efter 1—2 års uppehåll i tjänstgöringen vid flygvapnet en
2. period.

Genom nådigt brev den “/« 1939 (försvarsdepartementet dnr 647) aro bestämmelser
utfärdade angående avlöning till officerare beordrade till ifrågavarande
utbildning. Häri sägs bl. a. »Tillika förklarar Rungl. Maj :t beträffande
officer på aktiv stat, som sålunda beordras till tjänstgöring vid flygvapnet
å annan ort än egen förläggningsort, och då tjänstgöringen på förhand
kan beräknas komma att omfatta en tidrymd av 12 månader eller därutöver,
Sig vilja på särskild framställning meddela beslut huruvida den kommenderade
skall anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å tjänstgöringsorten».

När officer på aktiv stat kommenderas till tjänstgöring vid flygvapnet for
att genomgå grundläggande utbildning till marinspaningsofficer, kunde det
i regel icke förutsägas huruvida tjänstgöringen vid samma flottilj (tjänstgöringsort)
skulle komma att omfatta en tidrymd av 12 månader eller därutöver.
Orsakerna härtill vore dels att vederbörandes kommendering på
grund av visad olämplighet för flygtjänst skulle kunna komma att avbrytas
före den tidpunkt intill vilken han kommenderats till flygvapnet, dels att
vederbörandes 2. period av den grundläggande utbildningen skulle kunna
bliva förlagd till annan flottilj. Med anledning härav har chefen för flygvapnet
icke i något fall föreslagit ändrad förläggningsort för officer, som
beordrats till grundläggande utbildning. Förslag härom har endast avgivits
för officerare, som beordrats till fortsatt utbildning.

När dåvarande fänriken Hyltén-Cavallius våren 1947 beordrades till tjänstgöring
vid flygvapnet för att genomgå grundläggande utbildning till marinspaningsofficer,
blevo samtidigt med honom 3 statofficerare ur marinen och
3 reservofficerare ur marinen beordrade till denna utbildning. Utbildningens
1. period förlädes detta år för samtliga till F2 under tiden 7<r—V.«- Den 2.
perioden (den */a 1947—“A 1948) förlädes emellertid till F 2 och Fil med
3 elever vid F 2 (däribland Hyltén-Cavallius) och 4 elever vid F 11. Order
härom utfärdades den OT/0 1947.

I enlighet med bestämmelserna i ovan nämnd fgo nr 790/1943 ingav chefen
för flygvapnet den “A 1948 underdånigt förslag att bl. a. fänriken HylténCavallius
skulle beordras till tjänstgöring vid flygvapnet den ”/. 1948—V.
1949 för fortsatt utbildning till marinspaningsofficer, 1. perioden, samt att
han härunder skulle anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å Hägernäs.

— 58 —

Chefen för flygvapnet har icke erhållit någon anmälan, att Hvltén-Cavallius
företagit flyttning till Hägernäs före den ”/* 1948.

Stockholm den 3 januari 1950.

För chefen för flygvapnet:

G. A. Westring.

Chef för flygstaben

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 66, § 8.

Underdånigt utlåtande.

Vad revisorerna anfört ger vid handen att tillämpningen av nu gällande
bestämmelser i fråga om förmåner vid omplacering av militära beställningshavare
från en tjänstgöringsort till en annan i vissa fall kan medföra otillfredsställande
resultat.

Riksräkenskapsverket får erinra att Kungl. Maj:t genom beslut den 18
november 1949 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning
angående översyn av allmänna resereglementet m. m. samt att denna utredning
enligt givna direktiv skall innefatta en granskning jämväl av bestämmelserna
om tjänstgöringstraktamente, flyttningsersättning och omstationering.
Med hänsyn härtill torde de av revisorerna påtalade förhållandena,
vilka synas beröra frågor av allmän räckvidd, böra beaktas av de sakkunniga
vid uppdragets fullgörande.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson, Ehnbom, Faxelius och Wildeman deltagit.

Stockholm den 10 januari 1950.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ARVID STENSTRÖM

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 69, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1949 anmodad avgiva underdånigt utlåtande
över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört
beträffande vissa vid kungl. sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila
lärare får jag i underdånighet anföra följande.

59 —

Jämlikt kbr den u/s 1948 är vid kungl. sjökrigshögskolan fr. o. in. läsåret
1948/49 försöksvis anordnad obligatorisk efterutbildning av marinens intendent
nrofficerare.

Efter två försöksår beräknas kurs- och timplaner vara så utformade, att
de kunna fastställas och utbildningen inordnas i sjökrigshögskolans organisation.

Ordinarie elever beräknas till ett antal av 3 å 4 per år. Första kursens
elever voro 10 års officerare, d. v. s. betydligt äldre än de sjö- och kustartilleriofficerare,
som genomgå allmänna kurserna vid sjökrigshögskolan. Det har
icke ansetts lämpligt att utsträcka den obligatoriska utbildningen till äldre
årgångar intendenturofficerare i annan mån än att kommendera dem att
följa utbildningen i företagsekonomi och förvaltningsrätt, vilka båda ämnen
äro av stort värde för intendenturofficerarna. På grund härav beordrades
under läsåret 1948/49 9 äldre intendenturofficerare, att med bibehållande^ av
sina befattningar, såsom extra elever följa undervisningen i dessa båda
ämnen. Tillsammans med de 3 ordinarie eleverna uppgick elevantalet i företagsekonomi
och förvaltningsrätt således till 12 under detta läsår, ett antal
som emellertid enligt lärarnas utsago var väl stort för att medgiva en effektiv
undervisning och handledning i fråga om självstudierna samt framför allt
vid seminarieövningarna. Under läsåret 1949/50 har emellertid på grund av
kommenderingssvårigheter antalet extra elever måst reduceras från beräknade
5 till 1, varför totala antalet elever i frågavarande ämnen innevarande
läsår tillfälligtvis endast uppgår till 4. Såvitt nu kan bedömas, torde antalet
extra elever under läsåret 1950/51 komma att uppgå till 4 å 5 och antalet
ordinarie elever till 3, d. v. s. sammanlagt 7 å 8 elever i företagsekonomi och
förvaltningsrätt. Därest de extra eleverna emellertid icke skulle komma att
uppgå till nyssnämnda antal, kan ett begränsat antal av arméns och flygvapnets
intendenturofficerare inbjudas deltaga som extra elever.

Revisorerna ifrågasätta, om behov av särskild undervisning i företagsekonomi
och förvaltningsrätt verkligen är för handen samt anse, att en marinintendent
i ytterst få fall under sin militära tjänstgöring har någon större
praktisk nytta av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella
kostnadsberäkningsprinciper eller distributionsekonomiska problem.

Detta revisorernas uttalande måste tydligen grunda sig på en bristande
kännedom om marinintendenternas verksamhet. Marinens intendenturofficerare
tagas nämligen i stor utsträckning i anspråk såsom ekonomiska och
förvaltningstekniska experter även inom andra områden av den marinmilitära
tjänsten än den, som täckes av begreppet intendenturtjänst. De äro i
stor utsträckning rådgivare åt marina befälhavare, varvid de framför allt
ha att hävda kraven på god hushållning och ekonomi. I detta syfte medverka
de även aktivt i den rationaliseringsverksamhet, som bedrives i marinens
egen regi. Goda kunskaper i betydande delar av ämnet företagsekonomi
samt på det förvaltningsrättsliga området äro därför av väsentlig
betydelse för marinintendenten i lians tjänsteutövning. Just de industriella
kostnadsberäkningsprinciper n a, vilkas praktiska
nytta för marinintendenterna ifrågasatts av revisorerna, måste
anses såsom ett av de för marinens intendenturofficerare mest betydelsefulla
avsnitten av företagsekonomien. Det är nämligen så att icke blott de marinen
tillhöriga livsmedelsindustrierna utan även driften av marinens matinrättningar
är baserad på moderna kostnadsberäkningsprinciper, vilket givetvis
medför alt driftsledaren, intendenturofficcren, måste vara väl insatt i och
behärska detta ämnesområde. Kunskaper i statistik äro oundgängliga
i flera viktiga befattningar inom marinledningen, vilka bestridas av intendenturofficerare.
Statistikens betydelse är särskilt framträdande i fråga om

60 —

förrådslcontroll samt vissa delar av krigsförberedelsearbetet, enär en väl uppställd
och överskådligt framställd statistik utgör förutsättningen för dels
arbetet inom förrådskontrollkontorct (förbrukningsstatistik, driftsekonomisk
statistik), dels ledningen av den marina underhållstjänsten i krig, vilken
kräver full överblick över lagerhållning och förbrukning. Kunskaper i diss
t r i b u t i o n s e k o n o in i och driftsekonomi äro nödvändiga förutsättningar
för att kunna genomföra en fortgående rationalisering och arbetsförenkling
i fråga om förrådsdriften och därmed sammanhängande interna
och externa transporter. Särskilt distributionsekonomi är värdefull för
intendenturofficeren, som otta har att handlägga frågor om prissättning av
olika i förråd ingående artiklar, varvid kunskaper om distributionskostnader,
prispolitik in. m. äro av grundläggande betydelse. I kursplanen för ämnet företagsekonomi
ingår även ett avsnitt benämnt »Administrativa problem»,
vilket omfattar företagsorganisation, informella organisationsbildningar, personalorganisation
och arbetsledning. För intendenturofficeren, som nästan
dagligen har att brottas med större eller mindre organisatoriska problem,
är detta avsnitt av stort värde.

Undervisningen i företagsekonomi vid sjökrigshögskolan bygger på de förkunskaper
i handel slära och nationalekonomi, vilka meddelas marinintendentskadetterna
under de tvenne vinterhalvåren vid sjökrigsskolan. Den kan
av denna anledning läggas på ett högt plan och bör för att"rätt motsvara sitt
ändamål vara av samma kvalitet som undervisningen vid handelshögskolorna.

Stora ansträngningar göras att rationalisera verksamheten inom statsförvaltningen.
Icke minst inom försvarsväsendet göras omfattande undersökningar
i sådant syfte. Statens organisationsnämnd har hittills haft huvuddelen
av sina arbetsuppgifter förlagda till försvaret. Chefen för försvarsdepartementet
framhöll emellertid i ett uttalande till 1945 års statsverksproposition
(s. 10) att man för rationaliseringsarbetet icke borde lita enbart till
instanser vid sidan av de ordinarie förvaltningsorganen, utan dessa organ
borde i framtiden svara för rationaliseringssträvandena inom sina förvaltningsområden.
I samband med förordande av en utredning rörande effektivisering
av rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen har även
statsrådet Danielson enligt konselj protokollet den 22 april 1949 bl. a. framhållit
följande. Rationaliseringsverksamheten inom varje myndighets område
måste i hög grad ankomma på myndigheten själv. Det borde åligga
varje chef som en tjänsteplikt att tillvarataga alla möjligheter till förenklingar.
Tjänstemän i alla grader borde instrueras och uppmuntras att delge
sina överordnade synpunkter och uppslag etc. Utbildningskurser i organisationsfrågor
för lämpliga tjänstemän i verken borde anordnas och dessa kursdeltagare
kunde sedan inom sina verk aktualisera sådana frågor.

Om man skall kunna fordra att försvarets myndigheter följa med utvecklingen
på det ekonomiska och organisatoriska området och själva bidraga till
effektivisering och rationalisering av sin verksamhet i stället för att lita till
utomstående experter, vilka endast efter lång tid kunna tränga in i de med
försvaret förknippade speciella förhållandena och problemställningarna, så
måste man också se till att de militära befattningshavare, på vilkas lott ett
dylikt rationaliseringsarbete faller, beredas en utbildning härför, som motsvarar
den civila expertisens. På grund härav kan man icke såsom revisorerna
ifrågasatt ge avkall på den rimliga fordran att lärarna i företagsekonomi
hava samma kompetens, som erfordras för undervisning i handelshögskolorna.

Undervisningen i rättskunskap med förvaltningsrätt vid sjökrigshögskolan
bygger likaledes på förkunskaper, inhämtade i sjökrigsskolan (handels -

61 —

rätt). De möjligheter till fördjupad inblick i vissa delar av civilrätten, arbetsrätten
samt straff- och processrätten ävensom ett studium av förvaltningsförfarandet
hos statliga myndigheter, statstjänstemännens rättsställning,
redogöraransvaret in. in., som givas under utbildningen i rättskunskap
med förvaltningsrätt vid sjökrigshögskolan, äro av betydelse för marinens
intendenturofficerare att känna till i det dagliga arbetet.

Efter det första försöksåret 1948/49 omarbetades de ursprungliga kursplanerna
i företagsekonomi och förvaltningsrätt, varvid man utrensade allt
sådant, som icke kunde vara av direkt värde för den marina tjänsten och i
stället utökade kursomfånget i vissa viktigare avsnitt. Det är sannolikt att
en mindre omarbetning i detta syfte kommer att äga rum även efter avslutandet
av innevarande läsår, men i stort sett äro kursplanerna i dessa båda
ämnen numera väl tillrättalagda för marinens intendenturofficerare och
ämnet företagsekonomi torde få anses såsom det näst efter intendentur- och
förvaltningstjänsten viktigaste ämnet vid sjökrigshögskolans marinintendenturoffieerskurs.

Lärararvodena i företagsekonomi och förvaltningsrätt hava beträffande de
två försöksåren fastställts av mig med stöd av bestämmelserna i kbr den
«/, 1947 med föreskrifter rörande arvoden till lärare vid vissa utbildningskurser
vid marinen m. m. Såsom närmare framgår av chefens för sjökrigshögskolan
underdåniga remissyttrande bär arvodesbeloppet, 60 kr. per timme,
fixerats efter samråd med bl. a. statens organisationsnämnd och med
hänsyn till de extra arbetsuppgifter, som under försöksåren åvila lärarna
vid utarbetande av detaljerade kursplaner, kompendier m. m. När marinintendenturofficerskursen
fr. o. m. läsåret 1950/51 inordnas i sjökrigshögskolan
och därmed övergår från försöksstadiet till att bli en av skolans ordinarie
utbildningslinjer, torde en måttlig reducering av arvodet vara tänkbar.
Ett ställningstagande av Eders Kungl. Maj:t i denna fråga torde vara att
förvänta i och med avlöningspropositionen för budgetåret 1950/51.

I övriga frågor, som beröra detta ärende, hänvisas till det från chefen
för sjökrigshögskolan infordrade underdåniga yttrandet, vilket samtidigt härmed
insändes.

Stockholm den 9 januari 1950

Underdånigst

H. STRÖMBECK.

Jarl Bring.

Chefen för
sjökrigshögskolans

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 69, § 9.

Till Konungen.

Med anledning av expeditionschefsskrivelse den “/■= 1949 får jag härmed
i underdånighet avgiva följande utlåtande angående riksdagens revisorers
uttalande om vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila
lärare.

62 —

1. I skrivelse till chefen för marinen den “/« 1945, nr 246, ang. efterutbildning
av marinens intendenturofficerare anförde marinöverintendenten
bl. a. följande:

»Vidkommande kostnaderna för arvoden till lärare i ämnet företagsekonomi
har statens organisationsnämnd efter samråd med tekniska högskolan
och arbetsledarinstitutet upplyst, att man preliminärt måste räkna med ett
arvode av 50 kronor per föreläsningstimme som ett lämpligt genomsnitt. Om
detta sedermera kunde sänkas vore icke möjligt att bedöma i förväg. Organisationsnämnden
har jämväl framhållit vikten av att lärarfrågan bleve
löst på ett tillfredsställande sätt.---

Vad beträffar kostnaderna för arvoden till lärare i ämnet förvaltningsrätt
m. in. böra dessa enligt från professor Herlitz inhämtad upplysning likaledes
beräknas efter 50 kronor per föreläsningstimme.»

I till skrivelsen bifogad (bil. 5) kostnadsberäkning föreslog marinöverintendenten
ett belopp av 14 000 kronor för kursen i dess helhet. — Detta belopp
bär sedan budgetåret 1947/48 inberäknats i marinens anslag till övningar
in. in., särskilda utbildningskurser m. m.

2. Jämlikt chefens för marinen resolution den 31/i 1948 anbefalldes jag
att avgiva yttrande över marinöverintendentens förenämnda skrivelse den
Va 1945. Detta yttrande avgavs den 27A 1948 och innehöll bl. a. följande:

»I vad angår de båda ämnena företagsekonomi och förvaltningsrätt in. in.
föreslår marinöverintendenten — efter att ha inhämtat upplysningar av statens
organisationsnämnd respektive professor N. Herlitz — ett Iärararvode
av 50 kronor per timme. Jag bär i och för sig intet att erinra mot detta
belopp men vill understryka, att ett dylikt Iärararvode icke rimligen kan
utgå utan att arvodena till sjökrigshögskolans övriga civila lärare höjas i
motsvarande grad.

I fråga om arvodena till sistnämnda lärare har jag gjort särskild framställning
hos chefen för marinen med skrivelse denna dag, som i avskrift
bifogas, bil. 2.---

För flertalet civila lärare vid sjökrigshögskolan föreslår jag, som närmare
framgår av bil. 2, ett timarvode av 25 kr. samt lägre resp. högre belopp än
25 kr. endast för ämnena matematik med mekanik (17,so kr.) resp. internationell
rätt (30 kr.). För lärarna i de enligt marinöverintendentens förslag
nytillkommande ämnena företagsekonomi och förvaltningsrätt m. in. vill jag
i detta sammanhang föreslå ett timarvode av 30 kr. för ämnet företagsekonomi
och 25 kr. för ämnet förvaltningsrätt in. in., varvid motivet för det
högre beloppet i det förstnämnda ämnet är, att undervisningen i detta ämne
jämlikt bil. 4 till marinöverintendentens förslagsskrivelse synes bliva uppdelad
på ej mindre än 8 olika lärare med i genomsnitt hög kompetens.»

Mitt nu återgivna uttalande om timarvoden bör ses mot bakgrund av det
förhållandet, att jag då utgick från att ifrågavarande efterutbildningskurs
för marinintendenturofficerare redan från början skulle erhålla en permanent
karaktär.

I underdånig skrivelse den 12/3 1948 föreslog emellertid chefen för marinen,
att efterutbildning för marinintendenturofficerare fr. o. m. budgetåret
1948/49 tills vidare (under ett eller två år) försöksvis skulle bedrivas vid
sjökrigshögskolan, vilket också blev Eders Kungl. Maj:ts beslut (ämbetsskrivelse
den “A 1948).

3. I skrivelse likaledes den 12/3 1948, nr Utb B 19: 2, till chefen för sjökrigshögskolan
angav chefen för marinen bland annat följande:

»Under hänvisning till Edert yttrande den ”A 1948 över marinöverintendentens
förslag om efterutbildning av intendenturofficerare överlämnas härmed
för Eder kännedom närlagda avskrift av underdånig skrivelse denna

— 63 —

dag med förslag att ifrågavarande efterutbildning försöksvis skall förläggas
till" sjökrigshögskolan. Med hänsyn till den relativt korta tid, som återstår
till utbildningens planerade påbörjande — hösten 1948 — anmodas Ni att
redan nu vidtaga de förberedande åtgärder för undervisningen i hu\udsakli«
överensstämmelse med föreliggande kursplaner m. in., som äro möjliga
i avvaktan på Kungl. Maj :ts beslut i ärendet. Bl. a. synes särskilt lärarfra°an
i vad rör ämnena företagsekonomi och förvaltningsrätt närmare böra
undersökas i syfte att bl. a. klarlägga möjligheterna att erhålla kompetenta
lärare i dessa ämnen, de tider under dagen, då dessa kunna sta till lortogande,
samt kostnaderna för undervisningen. Kostnaderna torde röna inflytande
av det sätt varpå undervisningen avses ordnas, såsom enbart föreläsningar,
såsom en kombination av föreläsningar och seminarieövningar eller
på annat sätt. De mindre jämkningar i föreliggande förslag till kursplaner,
som därvid kunna visa sig erforderliga, må vidtagas av Eder. I här nämnda
avseenden bör samråd äga rum med marinöverintendenten. Därest sa anses
erforderligt eller lämpligt, må i avvaktan på Kungl. Maj :ts beslut i ärendet
preliminära avtal med lärare träffas av Eder. I anslutning härtill meddelas
upplysningsvis, att kostnaderna för utbildningen, i varje fall för budgetåret
1948/49, avses bestridas från reservationsanslaget till övningar in. in., anslagsposten
2 (Gemensamma kostnader: Särskilda utbildningskurser in. in.),
varvid föreläsnings- och lärararvoden fastställas av mig med stöd av bestämmelserna
i kungl. brevet den 28/2 1947 (TS A nr 16).»

4. Med anledning av chefens för marinen förenämnda skrivelse den ’=A
till chefen för sjökrigshögskolan ingav jag — i samråd med marinöverintendenten
— den u/6 1948" till chefen för marinen en skrivelse med preliminärt
förslag ang. marinintendenturofficerskurs vid sjökrigshögskolan. Häri
refererades inledningsvis det ursprungliga förslaget den 15/u 1945 (jfr punkt
1) i vad angår antalet undervisningstimmar, bl. a. för ämnena företagsekonomi
(155 timmar) och förvaltningsrätt (55 timmar). Jag anförde därefter:

»Vid överläggningar med professorn i företagsekonomi vid handelshögskolan
Sune L. Carlson om ordnandet av undervisningen i detta ämne vid
nu ifrågvarande kurs har emellertid av professor C. bl. a. anförts

dels att kursen borde läggas upp efter högskolemässiga principer, innebärande
att eleverna finge relativt riklig tid för fria studier och informella
diskussioner och att de bibringades vana att själva samla in, bearbeta och
analysera en del av det erforderliga studiematerialet,

dels att det därför syntes nödvändigt att antalet lektionstimmar nedbringades
till cirka 15 per vecka (ursprungligen hade räknats med 25 veckotimmar),
förslagsvis fördelade på tre timmar per dag under veckans fem första
dagar,

dels att för ämnet företagsekonomi i anslutning härtill skulle anslås cirka
100 direkta undervisningstimmar.»

Jag anslöt mig i princip till professor Carlsons synpunkter angående undervisningens
uppläggning men ansåg mig av vissa anförda skäl icke kunna
minska antalet lektionstimmar per vecka till mindre än 18. För ämnena
företagsekonomi och förvaltningsrätt upptog jag 100 resp. 40 direkta undervisningstimmar.

Jag anförde vidare:

»I fråga om undervisningens uppläggning i ämnena företagsekonomi och
förvaltningsrätt har professor Carlson föreslagit en kombination av föreläsningar
och seminarieövningar förutom studiebesök och fria studier. Härtill
ansluta sig professorerna vid Stockholms högskola i statsrätt, förvaltningsrätt
(och folkrätt) N. Herlitz samt i straffrätt och juridisk encyklopedi K. 1.
Agge, med vilka kontakt tagits i fråga om undervisningen i förvaltningsrätt.

64 —

För vartdera av de nämnda ämnena skulle avses en huvudlärare, som
skulle svara för undervisningens uppläggning i detalj, anskaffande av lämpliga
underlärare för olika delkurser, planerande av studiebesök m. in. samt
förrättande av examination. Huvudläraren skulle närmast biträdas av en
biträdande lärare.»

I fråga om kostnaderna anmälde jag följande:

»De preliminära överläggningarna med professorerna Carlson och Agge
i fråga om de nämnda lärarbefattningarna ha, vad kostnaderna angår, förts
på grundval av ett arvode av 60 kr. per undervisningstimme, i vilket belopp
inkluderas, enligt chefens för sjökrigshögskolan närmare bestämmande, arvode
såväl till biträdande lärare och de underlärare för olika delkurser, vilka
kunna komma i fråga, som ock för övrigt arbete i samband med undervisningen
såsom seminarieövningar, studiebesöks anordnande m. in.»

Genom minskningen av timantalet i de båda ämnena ernåddes, trots höjningen
av timarvodet från beräknade 50 till 60 kronor, en besparing av 2 125
kr. å det sammanlagda anslaget för kursen (14 000 kr., jämför punkt 1).
Jag föreslog, att denna besparing skulle utnyttjas för ökning av anslagen för
expenser (inklusive läroböcker, kompendier m. <m.) samt resor och traktamenten,
enär särskilt den första anslagsposten måste höjas, då undervisningen,
enligt vad som föreslagits, i ökad utsträckning skulle grundas på fria
studier. En ökning av anslaget för resor och traktamenten var erforderlig
även med hänsyn till efter 1945 höjda rese- och traktamentskostnader.

Min skrivelse utmynnade i, bland annat, ett förslag, att chefen för marinen
måtte uppdraga åt chefen för sjökrigshögskolan att träffa avtal med de
ovan nämnda professorerna angående deras bestridande av lärarbefattningar
vid kursen i fråga försöksvis under arbetsåret 1948—49 och på de ekonomiska
grunder, som ovan angivits.

5. Med marinorder den s/7 1948, nr 439, anbefallde chefen för marinen
om kursen i fråga, bland annat, dels att lärare i övriga ämnen (d. v. s. utom
i intendentur- och förvaltningstjänst) skulle anställas eller beordras av chefen
för sjökrigshögskolan, dels att kostnaderna för kursen skulle bestridas
av till chefens för sjökrigshögskolan förfogande särskilt ställda medel.

Med marinorder den 3/8 1949, nr 477, utfärdade chefen för marinen enahanda
bestämmelser för marinintendenturofficerskurs vid sjökrigshögskolan
arbetsåret 1949—50.

6. Erfarenheterna från arbetsåret 1948—49 angående marinintendenturofficerskursens
uppläggning voro övervägande goda. Emellertid befanns det
önskvärt, bland annat, dels att något öka antalet direkta undervisningstimmar
i företagsekonomi (från 100 till 105 timmar), dels att i väsentligt större
utsträckning än som ursprungligen planlagts bedriva undervisningen i militära
ämnen som enskild undervisning (enbart för marinintendenturofficerskursen
och ej tillsammans med någon annan officerskurs vid högskolan).
Härav föranledda ändringar ha under nu pågående arbetsår vidtagits, varvid
de därmed förknippade kostnadsökningarna inom ramen för det sammanlagda
anslaget (14 000 kr.) kunnat täckas genom minskning av utgifter
för litteratur, läroböcker och kompendier in. m., vilka under det första arbetsåret
måst beräknas förhållandevis högt.

Efter allt att döma synas under innevarande arbetsår tillräckliga erfarenheter
kunna vinnas angaende den lämpligaste uppläggningen av en marinintendenturofficerskurs
vid sjökrigshögskolan, och det är min avsikt att

i samråd med marinöverintendenten — till chefen för marinen ingiva förslag
om att nämnda kurs måtte bliva definitivt fastställd och inpassad i sjökrigsliögskolans
ram fr. o. in. budgetåret 1950/51. I samband därmed kan

— 65 —

beräknas anställning för flera år i följd av lärare i ämnena företagsekonomi
och förvaltningsrätt och till följd därav -—■ ävensom med hänsyn till att
kursplanerna nu blivit upplagda och prövade — lägre timarvoden för lärarna
i dessa ämnen (jämför även punkt 2 ovan).

7. Riksdagens revisorer anföra i sin berättelse även följande:

»Därest behov av särskild undervisning i företagsekonomi och förvaltningsrätt
för till sjökrigshögskolan kommenderade intendenturofficerare anses
föreligga, lärer denna fråga kunna lösas på ett mindre kostnadskrävande
sätt än, såsom nu skett, genom anlitande av speciell vetenskaplig expertis.
Man synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasätta, huruvida ett
sådant behov verkligen är för handen. En marinintendent torde sålunda i
ytterst få fall under sin militära tjänstgöring ha någon större praktisk nytta
av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella kostnadsberäkningsprinciper
eller distributionstekniska problem.»

Det torde icke ankomma på chefen för sjökrigshögskolan att avgiva eget
utlåtande angående behovet av ifrågavarande utbildning.

Stockholm den 9 januari 1950.

Underdånigst
D. LANDQUIST.

Jan Gabriel Sack.

Försvarets civilförvaltnings
och försvarets sjukvårdsstyrelses

gemensamma yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 73, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 november 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse att avgiva gemensamt utlåtande
över riksdagens revisorers särskilda berättelse angående den militära
sjukvården i Karlskrona.

Till åtlydnad härav få civilförvaltningen och sjukvårdsstyrelsen med
remissaktens återställande anföra följande.

Sjukvårdsstyrelsen kan i allt väsentligt vitsorda de sakuppgifter, som
i föreliggande berättelse lämnats av riksdagens revisorer.

De för statsverket ekonomiska oförmånliga konsekvenserna av samarbetsavtalet
torde hänföra sig till flera faktorer.

Samarbetsavtalet bygger i huvudsak på det militära vårdbehov, som marinens
sjukhus i Karlskrona tillgodosåg, och det i avtalet angivna, för
militärt behov reserverade antalet vårdplatser hade av marinförvaltningen
beräknats efter antalet å marinens sjukhus vårdade militära patienter.

Vid förarbetena till samarbetsavtalet förutsattes, att behovet av vårdplatser
för militär personal i Karlskrona för konvalescens och efterbchandling
m. in. (s. k. C-platser) kunde tillgodoses inom ramen för befintliga och
blivande platser å truppförbandssjukhusen i Karlskrona (propositionen
1943:207 s. 32). Platsbehovet å truppförbandssjukhusen i Karlskrona beaktades
i det i propositionen 1943:207 intagna förslaget till ordnande av
5—507087. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. It.

66 —

vissa förläggningsfrågor i Karlskrona. Sedermera har det visat sig, att ett
icke ringa antal militära patienter vårdats å dessa truppförbandssjukhus,
varigenom skett en minskad beläggning å de militära vårdplatserna å lasarettet
i förhållande till vad tidigare räknats med.

Vidare har begreppet militära patienter, sådant detta begrepp utformats
genom skiljedomen den 3 maj 1948, begränsat vårdbehovet å lasarettet till
att omfatta ett avsevärt mindre antal militära anställningshavare än vad
fallet varit, då den militära sjukvården bedrevs på marinens sjukhus.

Hänsyn torde även böra tagas till att en icke obetydlig grupp militära
patienter, som på marinens sjukhus åtnjöt vård helt på kronans bekostnad,
numera icke äro att hänföra till militärpatienter i samarbetsavtalets
mening, nämligen dels veneriskt sjuka, dels ock från och med den 1 juli
1947 furirer på stat.

Vidare kan som en ytterligare orsak till det minskade ianspråktagandet
av de militära vårdplatserna vid lasarettet nämnas, att läkarna numera äro
mera restriktiva vid avgörandet av huruvida förekommande sjukdomsfall
äro i behov av vård å lasarett. De senaste årens stora landvinningar inom
kemoterapiens område ha dessutom medfört, att ett mycket stort antal
sjukdomsfall, som tidigare fordrat lasarettsvård, numera med fördel vårdas
på förbandssjukhusen. Denna moderna kemoterapi samt nyare kirurgiska
behandlingsprinciper (främst den tidiga uppstigningen efter operationer)
har även haft till följd, att vårdtiderna för ett stort antal såväl
medicinska som kirurgiska lasarettsfall avsevärt förkortats, varigenom antalet
tillgängliga vårdplatser mera effektivt kunnat utnyttjas. Man torde
icke heller kunna bortse från det förhållandet, att en icke ringa del av de
sjukdomsfall som på dåvarande marinens sjukhus behandlats som sjukhusfall
numera i stor utsträckning vårdas polikliniskt på förbandens egna
sjukhus.

Redan på ett tidigt stadium stod det klart för försvarets dåvarande sjukvårdsförvaltning,
som från och med den 1 januari 1944 kommit att taga
befattning med den militära sjukvårdens ordnande i Karlskrona, att vården
av militära patienter å lasarettet komme att för kronan medföra avsevärda
kostnader. Landstinget övertog vården av militärpatienter från och
med den 5 juli 1945 och, då något formellt avtal icke slutits mellan kronan
och Blekinge läns landsting angående samarbetssjukvården, träffades mellan
sjukvårdsförvaltningen och landstingets förvaltningsutskott överenskommelse,
att för reglering av kronans kostnader skulle tills vidare tillämpas
föreskrifter i sådant hänseende i det förslag till avtal, vilket såsom
bilaga B bifogats Kungl. Maj :ts proposition 1943: 207. I samband med underdånigt
utlåtande den 7 oktober 1946 över en framställning från byggnadskommittén
för länslasarettet i Karlskrona rörande merkostnader vid
utbyggnaden av länslasarettet framhöll sjukvårdsförvaltningen önskvärdheten
av att en översyn av det militära vårdplatsbehovet vid lasarettet företoges
med ledning av de erfarenheter, som framkommit efter beredskapens
upphörande, samt att det icke förefölle uteslutet, att en minskning av antalet
för militärpatienter avsedda platser skulle kunna ske och att byggnadskostnaderna
därigenom skulle kunna förbilligas. Med anledning härav
erhöll byggnadskommittén under hand i uppdrag att i samråd med sjukvårdsförvaltningen
verkställa ifrågavarande utredning. Under de förhandlingar,
som i anledning härav ägde rum, framgick emellertid, att de marina
myndigheterna bestämt motsatte sig en nedskärning av det tidigare fastställda
vårdplatsantalet, under det att Blekinge läns landsting förklarade
sig berett till en framtida omreglering av vårdplatsernas fördelning.

Såsom framgår av propositionen 1947:2, C 71 a (s. 7) framlade sjuk -

— 67 —

vårdsförvaltningen och byggnadskommittén i gemensamt yttrande sina synpunkter
i ämnet. Därav framgår, att sjukvårdsförvaltningen med stöd av
den verkställda utredningen ifrågasatt en minskning av antalet vårdplatser
å den militärmedicinska avdelningen från 87 — vartill antalet platser å
avdelningen bestämts enligt byggnadskommitténs senaste förslag — till 58,
innebärande en reducering med en vårdenhet om 29 sängar. Då vårdenheten
emellertid i allt fall kunde förväntas komina att utnyttjas för civilt behov
och med hänsyn till den relativt ringa kostnaden för densammas inrättande
ansågo kommittén och ämbetsverket att den borde komma till stånd.
Härvid upplystes, att landstingets förvaltningsutskott å landstingets vägnar
förbundit sig att, därest det efter fem år skulle visa sig, att kronan icke
behövde disponera ifrågavarande sjukvårdsenhet, upptaga förhandlingar
angående inlösen av densamma till självkostnadspris. I enlighet med förslag
i nyssnämnda proposition anvisade riksdagen medel för den militärmedicinska
avdelningens utbyggnad till då avsedd storlek.

Sedan på grund av uppkommen tvist om tolkningen av begreppet militära
patienter det kommit att draga ut på tiden med tecknandet av avtal
med landstinget, ansågo sig försvarets civil- och sjukvårdsförvaltningar vid
framläggande för Kungl. Maj :t av förslag till avtal rörande samarbetssjukvården
på grundval av skiljedomen icke för det dåvarande böra ifrågasätta
någon jämkning i det av statsmakterna bestämda antalet militära vårdplatser
på lasarettet.

Efter det att Kungl. Maj :t bemyndigat ämbetsverken att å kronans vägnar
med landstinget sluta avtal i enlighet med det av ämbetsverken framlagda
förslaget, träffades dylikt avtal den 3 maj/den 23 juli 1949. Då det
stod klart för sjukvårdsstyrelsen, att begreppet militärpatienter genom skiljedomen
erhållit en för kronan synnerligen ogynnsam uttolkning, vidtogos
redan under sensommaren 1949 förberedelser i syfte att jämlikt 21 § 2 stycket
i avtalet påkalla omprövning av grunderna för kronans ersättningsskyldighet
enligt avtalet. Genom skrivelse den 10 december 1949 till Blekinge
läns landsting har sjukvårdsstyrelsen begärt en omprövning av grunderna
för kronans ersättningsskyldighet jämlikt samarbetsavtalet. Landstinget
har förklarat sig villigt till förhandlingar, och sådana komma att
äga rum med början den 12 januari 1949.

Centrallasarettet har den 20 oktober 1949 inkommit med sluträkningar
å vården av militära patienter för tiden juli 1945—september 1949, varefter
jämlikt 18 § samarbetsavtalet en av sjukvårdsstyrelsen utsedd revisor
granskat centrallasarettets räkenskaper samt den 5 december 1949 avgivit
rapport över granskningen. Slutlikvid har sedermera skett.

Med anledning av statsrevisorernas uttalande, att redovisningsprinciperna
för örlogsvarvens verkstadsdrift vid en strikt tillämpning innebära, att efterdebitering
bör ske för sjukvårdskostnader utöver legosängsavgifter, få ämbetsverken
framhålla, att en sådan åtgärd skulle så allvarligt påverka örlogsvarvets
driftsekonomi, att åtgärden icke kan bliva försvarlig. Det bör för
den skull knappast möta erinran, att kostnaderna bestridas genom central
myndighets försorg av tillgängliga anslag. Vilket anslag som därvid bör
belastas torde få bli föremål för ytterligare överväganden.

Vad slutligen angår statsrevisorernas påpekande, att med nu förevarande
likartade spörsmål uppstå vid tillämpningen av samarbetsavtal med andra
landsting komma ämbetsverken att så långt sig göra låter beakta de av revisorerna
anförda synpunkterna vid avfattande av avtal av enahanda innebörd.

I ärendets handläggning hava deltagit från försvarets civilförvaltning generaldirektören
Lundberg och krigsrådet Ström, den senare föredragande,

- 68 —

samt från försvarets sjukvårdsstyrelse generalläkaren Lindsjö, t. f. chefen
för sjukhusbyrån förste marinläkaren Naeslund samt byrådirektören Kinnander.

Stockholm den 10 januari 1950.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

EDVIN STRÖM.

Ingrid Jerbo.

Försvarets

sjukvårdsstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9i, § It.

Till Konungen.

Genom äs den 20 sistlidne december anbefalld inkomma med utlåtande
över, vad riksdagens revisorer i nämnda äs bilagt transumt anfört i fråga
om krigssjukvårdsmaterielen på Gotland, får försvarets sjukvårdsstyrelse
härmed i underdånighet anföra följande.

I promemoria med därtill fogad bilaga av den 17 november 1949 (Bilaga
A), vilken i avskrift bifogas, har försvarets sjukvårdsstyrelse lämnat riksdagens
revisorer under hand infordrade uppgifter dels rörande nuvarande
disposition av byggnaderna för krigssjukhuset i Lärbro, dels angående på
Gotland förrådsupplagd sjukvårdsmateriel och dess omsättning i fredstid.

I anslutning härtill får sjukvårdsstyrelsen anföra följande.

I. Byggnaderna för krigssjukhuset i Lärbro.

De byggnader, som numera kvarstå för krigssjukhuset i Lärbro, äro överlämnade
till förvaltning under fortifikationsförvaltningen och disponeras
enligt militärbefälhavarens för VII. militärområdets bestämmande. Dessa
byggnader hava dels ur beredskapssynpunkt, dels ock på grund av föreliggande
behov av förrådsutrymmen bedömts vara alltjämt erforderliga. Sjukvårdsstyrelsen
har intet haft att erinra mot nuvarande disposition av byggnaderna.

II. På Gotland förrådsupplagd sjukvårdsmateriel.

Omfattningen av den sjukvårdsmateriel — utöver truppförbandens första
utrustningsbehov — som redan i fredstid skall förrådsförvaras på Gotland
är jämlikt ÖB anvisningar av sjukvårdsstyrelsen fastställd dels 1947 genom
Sjvmtrl Et, dels 1948 genom Sjvmtrl Krigssjh. Motsvarande bestämmelser
gälla för förhandsutlagt krigssjukvårdsmaterielförråd i Boden respektive
krigssjukhusen på fastlandet.

Riksdagens revisorer framhålla, att i uppbörden ingår viss, delvis relativt
dyrbar sjukvårdsmateriel, som utmärkt väl lämpar sig att utnyttja i den dagliga
sjukvården, varjämte de understryka betydelsen av att av den materiel,
som lämpar sig härför måtte nyttiggöras inom den dagliga — militära eller
civila — sjukvården såväl på Gotland som annorstädes.

— 69

Med anledning av detta revisorernas uttalande synes angeläget att materieluppbördens
omfattning och bestämmelserna för viss materiels omsättning
närmare klarläggas.

Materielen kan i stort sett indelas i nedanstående tre grupper:

1. Materiel, som tål långtidsförvaring. (Exempel: tält, bårmateriel, förbandsväskor
med instrumentutrustning, sjukvårdskistor, lådor in. in.).

Till denna grupp hänförd materiel, som till huvuddelen saknar motsvarighet
i civilsjukvården, omsättes icke annat än i samband med den avgång,
som äger rum vid övningar. Den löper icke heller risk att förstöras eller att
bli för sitt ändamål mindre användbar vid längre förrådsförvaring under
förutsättning av tillfredsställande förrådsvård. Endast beträffande den kirurgiska
instrumentutrustningen, som på Gotland dock är av relativt obetydlig
omfattning, skulle en omsättning kunna ifrågasättas. Härvid är att bemärka,
att ifrågavarande utrustning är en för hela försvarssjukvården fastställd
standardutrustning, i allt väsentligt överensstämmande med fredssjukvårdens
vid försvaret.

Den utrustning, varom här är fråga, måste av beredskapsskäl ständigt finnas
till förfogande. Leveranstiden av materielen är i regel avsevärd och någon
ständig lagerhållning finnes icke inom landet. Med hänsyn dels härtill,
dels även till den omständigheten att vid en i omsättningssyfte eventuell försäljning
endast ofördelaktiga priser skulle erhållas, är en omsättning i civilsjukvården
vare sig önskvärd eller ekonomiskt förmånlig.

Någon nämnvärd omsättning av denna materielgrupp förekommer därför
icke.

2. Materiel, som icke tål långtidsförvaring utan kräver omsättning. (Exempel:
förbandsmateriel och gummivaror m. in.).

I uppgiften till riksdagens revisorer har sjukvårdsstyrelsen framhållit
att kontinuerlig omsättning av förbandsmaterielen vid krigssjukvårdsmaterielförrådet
på Gotland — liksom även vid övriga sjukvårdsförråd — äger
rum på sådant sätt att materiel därifrån utlämnas till truppförbanden för
förbrukning vid daglig sjukvård. Bestämmelser härom återfinnas i Tsjv nr
11/1947. Någon svårighet att härvid ernå en tillfredsställande omsättning
har icke förelegat.

3. Särskilt dgrbar och ömtålig materiel.

Till denna materielgrupp får räknas röntgenutrustningen.

Enligt gällande utrustningslistor ingår röntgenutrustning vid sj hkomp,
etsjhkomp samt för krigssjukhus. Den utgöres av tre olika typer: fältröntgen,
större; fältröntgen mindre samt fältröntgen m/K. Till följd av fastställt
krav på ökat strålningsskydd, utfärdat av medicinalstyrelsen, är försvarets
röntgenutrustning vad gäller de båda förstnämnda utrustningarna i behov
av ombyggnad. Den tredje — fältröntgen m/K — är endast avsedd för kontrollundersökningar
och har med hänsyn till sin speciella konstruktion ingen
användning i försvarssjukvården i fred. Civilsjukvårdens behov av dylik
portativ röntgenutrustning torde redan vara fyllt.

Beträffande ombyggnaden av de övriga pågår sådan i fråga om fältröntgen,
mindre, varefter dessa komma att under fred tilldelas truppförband enligt
särskild plan. Något överskott av dylika apparater, som skulle komma att
stå outnyttjade, föreligger icke. De första apparaterna komma att tilldelas
truppförband i nästkommande februari månad.

Den stora fältröntgen — anskaffad åren 19,99 och 1940 — har efter relativt
lång användning såväl under fredsförhållanden men framförallt under
beredskapstiden visat sig icke längre vara användbar, varför den måst kasseras.

70 -

På grund av ovan omnämnda av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser
angående förbättrade strålningsskydd äro därför dessa apparater tagna
ur bruk. De äro avsedda att försäljas så snart anskaffning skett av ny utrustning,
vartill medel i viss utsträckning ställts till förfogande. Upphandling
härav beräknas vara avslutad innevarande månad.

Även dessa röntgenutrustningar äro avsedda att tilldelas truppförband,
som äga tillgång till härför erforderliga lokaler och personal. Icke heller
i fråga om denna utrustning kommer att förefinnas något överskott för civilsjukvårdens
räkning. Civilsjukvården torde dessutom icke — annat än för
skärmbildsundersökningar — vara betjänt av dylik röntgenutrustning, som är
specialbyggd för användning i fält. De civila sjukhusen kräva en större och
modernare utrustning.

Den planläggning av viss sjukvårdsmateriels utnyttjande i fredstid, som
riksdagens revisorer påtalat, kommer sålunda, så snart betingelser härför
föreligga, att realiseras. Detta kommer dock icke att medföra någon minskning
i förrådsuppbörden av sjukvårdsmateriel på Gotland.

Stockholm den 13 januari 1950.

THORGNY UNGE.

Underdånigst
DAVID LINDSJÖ.

Generalläkare.

Fritz Brann.

Bilaga A.

PM rörande kronans byggnader för krigssjukhus i Lärbro och Hemse samt
där förrådsupplagd sjukvårdsmateriel in m. (Upprättad 17/11 1949).

Förteckning över byggnader med anteckningar rörande dess disposition
bifogas.1

A. Byggnader.

1. Samtliga kronans — under beredskapsåren uppförda — byggnader vid
krigs sjukhus en i Lärbro och Hemse överfördes år 1944 till förvaltning under
fortoff VII. milo. — Detsamma skedde med de två sjukbaracker, som funnos
i Klintehamn.

Enligt nu gällande krigssjukvårdsplan skall — förutom vid allmän mob —
sådan mob, som omfattar VII. milo, krigssjukhus vid behov upprättas på
militärbefälhavarens order i Lärbro och Hemse, vardera om 500 vårdplatser.

Av Lärbrobyggnaderna ha barackerna för tvättinrättningen i Lärbro samhälle
med maskinell utrustning, samt en del mindre byggnader — som ansetts
mindre motståndskraftiga — såsom förrådsbad, tältbarack, vedbod och
cykelställ, försålts samt en del — som ansetts böra kvarstå med hänsyn till
krig och krigsfara trots att de icke erfordras för kronans räkning i fredstid
— uthyrts, såsom centralkök med matsalar och sköterskebarack. Dessa
senare liksom tvättinrättningen beräknas kunna disponeras för Lärbrosjukhuset
vid mob.

1 Här e] avtryckt.

— 71 —

I Hemse är själva sjukhuskroppen försåld till landstinget, och en av de
två sjukbarackerna uthyrd till Hemse kommun. Båda beräknas kunna disponeras
för Hemsesjukhuset. Den andra sjukvårdsbaracken i Hemse har av
milbef disponerats för förrådsförvaring av intmtrl.

De två sjvbaracker, som tidigare funnos i Klintehamn, äro försålda. —
Något krigssjukhus skall enligt nuvarande plan icke upprättas här.

2. Kvarvarande byggnader för krigssjukhuset i Lärbro (och Hemse) torde
av milbef bedömts icke böra försäljas utan kvarvara och i fred utnyttjas för
förrådsändamål o. d. Detta dels med hänsyn till byggnadernas speciella inredning
och utrustning m. m. för sitt ändamål i krig och de arbeten för vatten,
avlopp, värme m. in. som äro nedlagda på platsen, vilket gör att de i samband
med försäljning icke böra flyttas därifrån, dels med tanke på svårigheten
att vid krig eller krigsfara kunna få fram för krigssjukhus erforderliga
och lämpliga baracker m. in. för tiden för dess iordningställande o. s. v., särskilt
med hänsyn till Gotlands isolerade läge och faran för avspärrning.

3. De kvarvarande, kronan tillhöriga, för sjukvården avsedda byggnaderna
i Lärbro (Hemse) disponeras av VII. milo enligt milbef bestämmande.
Dispositionen sammanhänger intimt med planen för Gotlands försvar. Lämpligheten
av ytterligare försäljning torde i första hand böra bedömas av
milbef. — Vid ev. ytterligare försäljning av för krigssjukhusen avsedda
byggnader synes sålunda intiativet lämpligen böra utgå från milbef och
framställning göras till FortF, som i ärendet bör genom kommunicering inhämta
SjvS:s åsikt. — Inom SjvS handläggas dessa mål å sjukhusbyrån
samt i samråd med materielbyrån, då materiel och dess förvaring beröras
härav. — Det kan även ifrågasättas, huruvida en försäljning är ur ekonomisk
synpunkt fördelaktig, därest exempelvis särskilda förrådsbyggnader
vid sådant förhållande måste uppföras eller privata byggnader förhyras
samt splittring av eller ofta förekommande resor för vårdpersonal därigenom
nödvändiggöres.

B. Sjukvårdsmaterielen och dess förvaringsplats i fred.

1. Krigssjukvårdsmaterielförrådet på Gotland disponeras vid mob av milbef.
Dess plats bestämmes av honom med hänsyn till försvarsplanen. — Beträffande
platsen för materielens fredsförvaring torde denna av milbef bestämts
till Lärbro med hänsyn till att utnyttja kronans där befintliga byggnader,
som av flera skäl icke ansetts böra avyttras, samt för att nedbringa
kostnaderna för materielens handhavande och vård. — SjvS har icke haft något
att erinra häremot.

Säkerställandet av förrådets lokalbehov i krig och vid krigsfara sker genom
milbef, som även detaljplanlägger materielens transport dit.

2. Enligt gällande bestämmelser skall som regel krigssjukhusens materiel
i fred uppläggas i anslutning till den ort, där anstalten skall etableras. —
Att materielen för krigssjukhuset i Hemse även flyttas till Lärbro beror på
att bättre lokaler för materielens förvaring stå till förfogande i Lärbro än
i Hemse samt att förrådspersonal för sjukvårdsmateriel är boende i Lärbro.
varigenom vård och översyn förbilligas och underlättas. Transport till Hemse
skall vara förberedd genom milbef. — Mot uppläggningen i Lärbro har SjvS
icke haft något att erinra.

3. Den sjukvårdsmateriel, som skall vara upplagd i fredstid, är i överensstämmelse
med under innevarande år fastställd krigssjukvårdsmaterielplan
samt under år 1947—1948 fastställda nya förteckningar över materiel, som
skall finnas för krigssjukvårdsmaterielförrådet på Gotland och för krigssjukhusen.
— Omsättning av materielen sker i fredstid enligt särskilda bestämmelser.
1 första hand gäller härvid att för daglig sjukvård vid truppförhanden

på Gotland erforderlig förbandsmateriel in. in. skall tillhandahållas från
krigssjukvårdsmaterielförrådet på Gotland, som i sin tur erhåller erforderlig
komplettering från sjukvårdsstyrelsens centralförråd. — Beträffande den
röntgenutrustning, som skall ingå i krigssjukhusen, må framhållas. Den nu
befintliga apparaturen är f. n. föremål för modernisering, förseende med strålningsskydd
in in. Efter att denna omändring blivit verkställd, kommer apparaturen
att i fredstid tagas i anspråk vid de truppförbandssjukhus, vars lokala
förhållanden medgiva detta. Så gott som samtliga av krigssjukhusens
röntgenapparater beräknas på detta sätt eller i övrigt bliva disponerade i
fred. — Någon minskning av materieluppbördens storlek kan icke ske utan
att krigsberedskapen härigenom äventyras. Härvid bör även Gotlands läge
och faran för avspärrning tagas i beaktande.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 94, § 12.

Till Konu n g e n.

Jämlikt nådig remiss (försvarsdepartementet) den ”/,= 1949 av riksdagens
revisorers berättelse i vad avser redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel
får chefen för flygvapnet i underdånighet avgiva"följande yttrande.

Kostnader som drabba statsverket.

Revisorerna uttala, att statsverket får vidkännas vissa kostnader i samband
med flygdagar, bl. a. till följd av att militär personal tages i anspråk
för förberedelsearbeten in. in. Det må emellertid framhållas, att det förarbete
personalen nedlägger huvudsakligen går ut på att visa och samtidigt
genom övning höja flygförbandens stridsvärde. Sålunda förekomma olika
slag av flyganfall mot marken, luftstrid, avancerad flygning och förbandsfly§ning>
rutinmässiga övningar, som under alla förhållanden skola genomföras
under övningsåret. Härför erforderlig flygtid uttages av den förbandet
normalt tilldelade flygtiden och skulle, om den icke förbrukades vid
flygdagen, ha använts vid liknande övningar vid annan tidpunkt. Den uppvisning
av materiel, fordon, bevaknings- och skyddshundar m. m. som förekommer
har även ett rent militärt värde. De olika personalkategorierna inom
förbandet beredas nämligen genom dessa arrangemang, som även kunna
utnyttjas efter själva flygdagen, tillfälle att på ett lättillgängligt sätt få en
översikt över varandras verksamhetsområden, en orientering som förbandschefen
ändå måste lämna personalen. En sådan uppvisning är även ägnad
skapa bättre förståelse hos civila befolkningsgrupper för de olika arbetsuPPgifterna
vid ett flygförband. De nöjesanordningar, som förekomma i
samband med flygdagarna, iordningställas i huvudsak av civila entreprenörer.
Flottiljpersonalens deltagande i flygdagsförberedelserna förlägges •—-främst då det gäller verksamhet som ej utgör ett direkt led i pågående utbildning
— i stor utsträckning till fritid. Arbete, som utföres vid förbandens
verkstäder ävensom härför erforderlig materiel, ersättes av flygdagsmedel.
Någon begränsning av flygdagarnas omfattning i förhållande till den — med
utgångspunkt från flygdagskommitténs anvisningar — nu brukliga, bör
icke ske med hänsyn till bl. a. det rekryteringsfrämjande värdet av så planerade
flygdagar.

Utgifts redovisningen.

Chefen för flygvapnet ansluter sig till revisorernas förslag, att för underlättande
av kontrollen flygdagsredovisningen i fortsättningen bör ske i statsräkenskaperna,
under förutsättning dock alt revisionsmyndigheterna taga
behörig hänsyn till medlens särskilda karaktär. Mot revisorernas uppfattning,
att omkostnaderna för representation i samband med flygdag böra
bestridas av särskilt anvisade flygdagsmedel, är i princip ej heller något
att erinra. Skäliga utgifter för förtäring åt de representanter för ortspressen,
som genom tidningsartiklar sprida gratisreklam rörande flygdagen,
ävensom liknande utgifter för andra privatpersoner, som gjort insatser till
flygdagens fromma, synas dock böra godkännas som omkostnader. Vad
slutligen beträffar verifieringen, vilken givetvis bör vara ur kontrollsynpunkt
tillfredsställande, kan chefen för flygvapnet lämna följande upplysningar
i anslutning till vissa av revisorerna uppmärksammade ofullständigt
verifierade utbetalningar.

De 5 000 kronor, som i januari 1948 av kungafonden överlämnades till
chefen för flygvapnet, tillfördes den insamling inom flygvapnet, som efter
tillstånd av chefen för försvarsdepartementet igångsattes efter flygkatastrofen
i Italien. Anledningen till att framställning gjordes till kungafonden om
överlämnande av medel till insamlingen var, att de efterlevande till den vid
katastrofen omkomna personalen genom försäkringar och gåvomedel erhållit
relativt stora penningbelopp, varför någon framställning från flygvapnet
till kungafonden om bidrag till dessa icke skulle behöva göras. Avskrift
av skrivelsen till kungafonden bifogas. Insamlingens räkenskaper
äro granskade av särskilt tillsatta revisorer.

I fråga om flygförvaltningens räkning å kronor 4 306: 77 må nämnas, att
densamma avsåg dels frakter och resekostnader för den centralt anskaffade
för flygdagarna avsedda högtalaranläggningen resp. personal för dess handhavande,
dels förskottsvis bestridda kostnader för kollektiv regnförsäkring
av 1947 års flygdagar, dels ock kostnader för amortering av nyssnämnda
högtalaranläggning.

Användning av flygdagsmedel.

Revisorernas förmodan, att flygdagsmedlen icke alltid använts på sådant
sätt, att åtgärder för ökad trevnad in. in. kommit de skilda personalkategorierna
till godo i lika mån i enlighet med de av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna,
torde vara berättigad, om man betraktar de vidtagna åtgärderna
endast under en begränsad tidsperiod. Genom flygvapenorder den
”/« 1946 ha förbandscheferna (motsvarande) beordrats att för disposition
av flygdagsmedel uppgöra en principplan omfattande flera år. Med hänsyn
till den begränsade årliga tilldelningen av allmänna flygdagsmedel är det
vanligen uteslutet att varje år tillgodose samtliga ändamål, varför vissa
önskemål kunna få anstå ett eller annat år. I detta sammanhang bör beaktas,
att man vid användning av lägerkassans medel för prydande av mässar
så gott som enbart tillgodosett manskapsmässarna. Övriga mässars aktuella
behov av medel för dessa ändamål är därför i många fall förhållandevis
större. Vid fullföljandet av nyssnämnda principplaner torde denna omständighet
ha påverkat förbandschefernas fördelning av flygdagsmedel på så
sätt, att de mässar som ej fått disponera andra medel upptagits i första
hand. Chefen för flygvapnet avser infordra nämnda principplaner för kontroll
av att de i äs den “A 1946 angivna riktlinjerna vederbörligen beaktas.

Vad gäller medelstilldelning till flygledningens representalionskassa må
framhållas, att denna kassa inrättades redan år 1928 och före år 1946 vidmakthölls
uteslutande med bidrag från de vid flygledningen tjänstgörande

74 —

officerarna med vederlikar. Med hänsyn till representationens speciella art

— ca 90 % av utgifterna åren 1948—1949 avse begravningskransar o. d.

— anser chefen för flygvapnet det skäligt, att flygdagsmedel disponeras
jämväl för detta ändamål, som ju ytterst är ägnat stärka samhörighetskänslan
mellan flygvapnet och allmänheten. Revisorerna finna det vidare
mindre tillfredsställande, att utgifterna i statsräkenskaperna verifieras endast
i form av ett totalbelopp. Därest det icke kan anses ur kontrollsynpunkt
betryggande att nöja sig med den detalj granskning, som är möjlig genom
infordrande av representationskassans räkenskaper, böra de flygdagsmedel,
som hittills brukat tillföras kassan, i stället fortsättningsvis ingå i den till
chefens för flygvapnet förfogande stående centrala reserven. Dessa medel
skulle i dylikt fall få anlitas även för utgifter för begravningskransar och
annan närliggande representation.

Redovisningsföreskrifter.

Chefen för flygvapnet kommer att i samråd med vederbörliga centrala
förvaltningsmyndigheter övervaka, att påtalade felaktigheter i" vad avser
förbandens bokföring av flygdagsmedel snarast tillrättas. Mot föreslagen
ändring av tidpunkten för fördelningen av flygdagsmedel — budgetårsvis
i stället för kalenderårsvis — måste invändas, att densamma skulle förorsaka
en onödig fördröjning av medelsfördelningen och därför icke kan anses
lämplig. Strävan bör i stället såsom hittills vara att snarast efter förbandens
slutredovisning efter årets flygdagar fördela de influtna medlen.
Med en snabbare handläggning vid vederbörliga länsstyrelser av förbandens
framställningar angående restitution av inbetalda nöjesskattemedel borde
medelsfördelningen årligen kunna ske i november månad.

Flottiljdagar.

Enligt av chefen för flygvapnet utfärdade bestämmelser skola flottiljdagar
i fråga om arrangemang ges begränsad omfattning. Avsikten härmed
är bl. a., att de icke skola avtrubba intresset för en kommande flygdag.
Om flottilj dag trots denna inskränkning av arrangemangen skulle medföra
större inkomster, förslagsvis över 2 000 kronor, synes intet vara att erinra
mot att dessa redovisas på samma sätt som flygdagsmedel. Inflytande medel
understigande 2 000 kronor böra tillföras förbandets flygdagsmedel.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst

För chefen för flygvapnet:

T. RAPP.

Souschef vid flygstaben.

Bilaga A.

Till kungafonden.

De vid flygkatastrofen i Italien den 18 november förra året omkomna
och skadade svenska abessinienflygarna blevo på ett utomordentligt sätt
omhändertagna av den italienska ortsbefolkningen. De skadade flygarna,
de svenska haverisakkunniga och vår minister i Rom ha bekräftat hur her -

darna, som befunno sig i närheten av olycksplatsen, karabinjärer, sjukhuspersonal,
officiella myndigheter m. fl. med rörande pietet behandlade de
omkomna, togo sig an och vårdade de skadade samt hopsamlade och omhändertogo
deras ägodelar.

För att i någon mån ersätta de omkostnader som den fattiga ortsbefolkningen
haft, och för vilka de ej begärt någon betalning samt för att i någon
form visa vår tacksamhet mot dem för deras kärleksfulla samaritarbete
och generösa hjälpsamhet, har jag efter tillstånd av försvarsministern
igångsatt en insamling inom flygvapnet.

Enär de omkomnas efterlevande genom försäkringar och gåvomedel erhållit
relativt stora penningbelopp, kommer ej någon framställning från
flygvapnet att göras till kungafonden om bidrag till dessa.

Jag vore därför synnerligen tacksam om kungafonden i stället har möjlighet
att utanordna ett belopp av o 000 kronor att ställas till mitt förfogande
för behjärtansvärda ändamål i samband med katastrofen.

Stockholm den 13 januari 1948.

B. G. Nordenskiöld.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 94, § 12.

Till Konunge n.

Genom beslut den 20 december 1949 har Kungl. Maj :t ålagt försvarets
civilförvaltning att före den 16 januari 1950 inkomma med underdånigt utlåtande
med anledning av vad riksdagens revisorer under § 12 i sin berättelse
för år 1949 anfört beträffande redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Av vad revisorerna anfört måste anses framgå, att redovisningen av de
medel, som influtit genom anordnande av flygdagar, i flera hänseenden varit
mindre tillfredsställande. Detta synes dock icke endast bero på redovisningsföreskrifternas
utformning utan fastmera på att dessa icke tillämpats så
som varit avsett. Civilförvaltningen — som icke finner anledning ifrågasätta
annat än att flygdagarna fylla en värdefull uppgift och att de därvid
erhållna inkomsterna böra få disponeras för ändamål, för vilka medel eljest
icke stå till förfogande — anser det angeläget, att redovisningen av nämnda
medel sker på ett fullständigt och tillfredsställande sätt. För att nå detta
syfte synes det erforderligt, att redovisningsföreskrifterna i sin helhet omprövas.
Anledningen till att civilförvaltningen anbefallt endast nettoredovisning
av ifrågavarande medel, har varit ett önskemål att så långt möjligt
tillmötesgå kravet på enkelhet i redovisningen. Det har heller icke ansetts
i och för sig påkallat att tynga statsmedelsräkenskaperna med en fullständig
bruttoredovisning av inkomster och utgifter för flygdagar. Med hänsyn till
vad revisorerna påpekat, anser emellertid civilförvaltningen numera, att dylik
bruttoredovisning bör ske.

Förekomsten av flottiljdagar av den art, som revisorerna berört, hat
ej varit känd för civilförvaltnigen till dess att förhållandevis nyligen i sam -

— 76 —

band med kassainspektioner konstaterats, att flottilj dagar avhållits utan att
vaie sig utgifter eller inkomster redovisats i statsmedelsräkenskaperna. Civilförvaltningen
delar den av revisorerna uttalade uppfattningen angående
flottiljdagarnas anordnande.

Ämbetsverket kommer att föranstalta om särskild granskning av flygdagmedlens
bokföring vid flottiljerna i syfte att få till stånd rättelse av de utav
revisorerna påtalade, därstädes gjorda felbokföringarna. Det är icke möjligt
att vid den ordinarie revisionen upptäcka alla fel av ifrågavarande slag, enär
endast viss de! av räkenskaperna granskats. Ämbetsverket har emellertid
sedan någon tid tillbaka föranstaltat om särskild granskning av alla omföringstransaktioner.

Med anledning av vad revisorerna anfört, torde det vara motiverat att icke
blott i edoyisningsföreskrifterna utan samtliga bestämmelser, som avse flygoch
flottilj dagar, tagas under omprövning. Det vore enligt civilförvaltningens
mening lämpligt, därest Kungl. Maj :t uppdroge åt chefen för flygvapnet
a^t i yad avser redovisning och därmed sammanhängande frågor i samråd
med civilförvaltningen — utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med
förslag i ämnet.

Stockholm den 3 januari 1950.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

B. WALLÉN.

Lennart Rane.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 102, § 13.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 2»/lä 1949 rörande vad riksdagens revisorer
i sin berättelse anfört beträffande försvarsområdesstabers m. fl.
lokalfråga, får chefen för armén i underdånighet härmed avgiva utlåtande.

Strävan har sedan flera år varit att förlägga vissa försvarsområdesstaber
i av kronan ägda lokaler. Sålunda har chefen för armén år 1948 anmodat
kungl. fortifikationsförvaltningen att undersöka möjligheten att förlägga
fo 23/25 till Härnösands kustartilleris område,
fo 47—48 till AUS område samt
fo 61—62 till I 20 område.

Med nu tillgodsedda krav på lokaler för undervisning och fritidssysselsättning
samt beläggning i logement kan ytterligare personal (expeditioner)
icke rymmas inom kasernerna. På grund av att nybyggnader sålunda eriordras
för ovan angivna stabers inflyttning, ha icke andra åtgärder ansetts
böra vidtagas i dagens läge än att kungl. fortifikationsförvaltningen anmodats
att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 anmäla frågan
om expeditionsbyggnad för fo 61—62 inom I 20 kasernområde.

Vad som ovan framhållits beträffande kasernernas beläggning och nu
tillgodosedda krav på lokaler för undervisning och fritidssysselsättningar,

77 —

gäller även för återstående fostabers ev. inflyttning i på samma ort belägna
kaserner.

Inom arméledningen pågå undersökningar i avsikt att nedbringa kostnaderna
för arméns fredsorganisation. Härvid har också frågan om fostabernas
inflyttning i av kronan ägda lokaler beaktats. Då man kan räkna
med nybyggnad blott i undantagsfall, måste, därest ytterligare utrymme
skall vinnas, kraven på lektionssalar och fritidslokaler i anslutning till logementen
eftersättas. Likaså kan det bli fråga om att efter hand taga i anspråk
kronan tillhöriga lägenheter och byggnader, vilka nu äro upplåtna
såsom bostadslägenheter åt personal anställd vid försvarsväsendet.

Frågan om eventuell minskning av antalet fo:n är likaledes under utredning,
varvid vissa lokaler kunna komma att frigöras.

Därest fråga blir om att uppföra byggnader för vissa fostaber, komma
dessa så långt ske kan att anknytas till redan befintliga kasernetablissement.

För fostaben i Göteborg jämte Västra flygbasområdesstaben och 2. flygeskaderstaben
förhyres genom fortifikationsförvaltningen ett riksbankens
hus därstädes. Hyran erlägges här sålunda av en statsmyndighet till en
annan. Då en inflyttning i krigsmakten tillhöriga lokaler av här angivna
staber sannolikt icke kommer att bli möjlig, i varje fall icke av samtliga
dessa staber, synes det kunna ifrågasättas om icke denna hyra skulle kunna
regleras på ett för krigsmakten mera kostnadsbesparande sätt eller helt bortfalla.

Underdånigst

På uppdrag av chefen för armén:
M. FLACH.

Chef för sektion I.

Fred Ljunggren.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 102, § 13.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den *% 1949 får chefen för flygvapnet i
underdånighet anföra följande beträffande flygbasområdesstabernas lokalfråga.

Riksdagens revisorer ha anfört, att försvarsområdesorganisationen närmast
motsvaras av flygbasområdena inom flygvapnet. Enligt min upptattning
böra emellertid flygbasområdena närmast jämföras med militärområdena.
Detta förhållande måste beaktas vid bedömande av behovet av nära
kontakt mellan vederbörande stab och de inom dess verksamhetsområde
förlagda fredsförbanden.

Revisorerna ha vidare framhållit, att 1945 års försvarskommitté i princip
icke förutsatt annan ordning beträffande den militärterritoriella organisationen
och dess uppgifter än den, vartill grunden lades genom 1942 års

försvarsbeslut. De stabsorgan som inrättats för den militära tjänsten inom
respektive försvars- och flygbasområden äro — enligt vad revisorerna uttalat
— att betrakta såsom permanenta och oumbärliga led i vår nuvarande
försvar sordning även om givetvis den inre organisationen och själva verksamhetsformerna
kunna komma att undergå förändringar av olika slag.

Till detta uttalande kan chefen för flygvapnet ansluta sig vad beträffar
flygbasområdesstaberna. Chefen för flygvapnet vill emellertid erinra om
vad som förevarit beträffande frågan om den militärterritoriella indelningen
i samband med 1948 års försvarsbeslut. 1945 års försvarskommitté ansåg
(betänkandet s. 89), att man borde inrikta sig på en fullständig sammanslagning
av de territoriella staberna, även om man som en första åtgärd
genomförde den samordning i lokalt avseende, som föreslagits av en av överbefälhavaren
tillsatt kommitté. Vid anmälan av propositionen 1948: 206 aniorde
föredragande departementschefen (s. 153), att han, med hänsyn till
att fullständig utredning rörande den militärterritoriella indelningen, kustartilleriets
och luftförsvarets ställning inom försvarsorganisationen samt
frågan om samordning av de territoriella staberna ännu icke förebragts, då
icke vore beredd att taga definitiv ställning till ifrågavarande spörsmål. Han
utgick därför från att dåvarande militärterritoriella indelning tills vidare
i stort sett skulle bibehållas i oförändrat skick. Riksdagen (statsutskottets
utlåtande nr 160 s. 32, rd skr nr 369) hade intet att erinra mot vad departementschefen
sålunda anfört.

Frågan om den militärterritoriella indelningen och de territoriella stabsorganens
organisation kan sålunda icke betraktas som slutgiltigt avgjord.
Med hänsyn härtill anser chefen för flygvapnet, att organisatoriska förutsättningar
saknas för att redan nu kunna planlägga, hur de territoriella stabernas
lokalfråga mera definitivt bör lösas. Det oaktat framläggas i det
följande vissa synpunkter med anledning av vad riksdagens revisorer anfört.

Revisorerna ha bl. a. uttalat, att noggranna undersökningar borde göras
rörande möjligheten att låta exempelvis försvarsområdesstab och truppförband
å samma ort disponera gemensamma eller varandra nära angränsande
förvaltningsbyggnader. Härigenom skulle byggnadskostnaderna kunna
nedbringas, viss expeditionspersonal och vissa serviceanordningar o. d.
mera rationellt utnyttjas, antalet ordonnanser reduceras, vissa lokalutrvmmen
disponeras gemensamt och samarbetet mellan ifrågavarande myndiaheter
underlättas. Uttalandet gällde även förhållandet mellan flygbasområdesstab
och vederbörande flygflottilj.

Vad flygbasområdesstaberna beträffar må följande framhållas.

Östra flygbasområdesstaben är inrymd i flygvapnets ämbetsbyggnad i
Stockholm, och staben vid övre Norrlands flygbasområde är tillika kårstab
\id Norrbottens flygbaskår och förlagd till dennas etablissement vid Kal,
?*■ .. . st™ 0(jh norra flygbasområdesstaberna äro också förlagda i staten
tillhöriga fastigheter i Göteborg respektive Östersund. Västra flygbasomradesstaben
är förlagd tillsammans med 2. eskaderstaben och norra flygbasomradesstaben
i närheten av II. militärbefälstaben, vilket ur samverkanssynpunkt
är betydelsefullare än anslutning till flottiljer, under förutsättning
att dessa senare likväl äro så närbelägna, att flygbasområdesstabernas
Hygande personal kan fullgöra flygtjänstgöring vid dessa förband. F 9 och
h 4 disponera ej heller for flygbasområdesstaberna erforderliga utrymmen.
Nagon utökning av utrymmet för västra och norra flygbasområdesstaberna
ar ej heller aktuell.

För sodra flygbasområdesstaben förhyras lokaler i staten icke tillhörig
byggnad i Ängelholm. Denna byggnad har redan från början planerats med

79 —

hänsyn till bl. a. flygbasområdesstabens lokalbehov och är väl lämpad tor
ändamålet. Någon ökning av stabens lokalbehov är icke aktuell. Närmaste
flygförband är F 10, vars etablissement ligger ca 5 km från Ängelholm.
Erforderligt utrymme för flygbasområdesstaben kan icke beredas inom F 10
nuvarande etablissement. Några byggnadsföretag för F 10 behov av den
art, att expeditionslokaler för flygbasområdesstaben lämpligen skulle kunna
ordnas i samband härmed, äro icke aktuella. Om flygbasområdesstaben
skulle förläggas till F 10 etablissement, måste därför särskild ny- eller tillbyggnad
uppföras. Det synes möjligt, att härvid vissa av F 10 nuvarande
lokaler (såsom konferens- och krigsspelrum) skulle kunna utnyttjas även
av flygbasområdesstaben, varigenom nybyggnaden skulle kunna ^ göras
mindre än de lokaler, som nu disponeras av staben. De besparingar på längre
sikt, som möjligen skulle kunna vinnas härigenom, torde icke vara av
sådan storlek, att de böra tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömning.
Det förtjänar vidare framhållas, att om ny- eller tillbyggnad
skulle komma till stånd, inskränka sig kostnaderna icke endast till härför
erforderliga avskrivningsmedel utan den av den nya byggnaden orsakade
höjningen av ersättningen till försvarets fastighetsfond maste även tagas
med i beräkningen. I vad mån denna höjning skulle komma att över- eller
understiga hyresbeloppet för flygbasområdesstabens nuvarande lokaler kan
icke bedömas förrän efter ytterligare utredning.

Inom flygvapnet föreligga åtskilliga byggnadsobjekt, som måste anses betydligt
mera angelägna än en eventuell byggnad för flygbasområdesstabens
räkning. Med hänsyn härtill och till den starkt begränsade byggnadskvot
för husbyggen, som under senare år tilldelats flygvapnet, anser jag att
redan ur denna synpunkt något byggnadsföretag för flygbasområdesstaben
icke bör ifrågakomma, förrän mera angelägna bvggnadsbehov tillgodosetts.

Vad flygbasområdesstaberna och flygflottiljerna beträffar är expeditionspersonalen
så knappt tillmätt, att någon nämnvärd besparing icke torde
kunna vinnas genom samförläggning. Detta gäller även antalet ordonnanser.

Även om visst samarbete måste äga rum mellan flygbasområdesstaberna
och närmast belägen flygflottilj, är detta icke av den karaktär att stabens
verksamhet skulle i mera väsentlig grad underlättas genom samförläggning.
Flygbasområdesstabernas planläggningsarbete kräver, såsom förut berörts,
i första hand samarbete — förutom med eskaderchefer och andra
högre myndigheter inom flygvapnet — med militärbefäls- och i viss utsträckning
försvarsområdesstaberna. Det är likväl av stor betydelse att flygbasområdesstaberna
äro förlagda till närheten av en flygflottilj, bl. a. för
att flygplan för flygträning och rekognosceringsuppdrag utan onödiga kostnader
skola kunna ställas till stabernas förfogande.

Det bör emellertid beaktas, att huvuddelen av eu flygbasområdesstabs
personal icke fullgör flygtjänstgöring, varför den för sin normala verksamhet
icke behöver befinna sig vid närbelägen flottilj. Då personalen vid södra,
västra och norra flygbasområdesstaberna — liksom huvuddelen av F It),
F 9 och F 4 personal — är bosatt i resp. Ängelholm, Göteborg och Östersund,
skulle en förläggning av dessa staber till nyssnämnda flottiljer därför
medföra ökade resekostnader.

Slutligen må anföras, att det ur luftskyddssynpunkt icke är önskvärt all
förlägga flygbasområdesstab till ctl för flyganfall så utsatt mål som eu
flygflottiljs etablissement, såvida icke tillfredsställande skyddsrum kunna
ställas till förfogande. Även detta kräver tillbyggnad.

Med anledning av vad i det föregående anförts anser chefen för flvgvap -

80 —

net, att riksdagens revisorers uttalande i förevarande fråga f. n. icke bör
föranleda någon åtgärd vad flygbasområdesstaberna beträffar.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst

För chefen för flygvapnet:

T. RAPP.

Souschef vid flvgstaben.

Fortifikationsförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 102, § 13.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen anföra
följande.

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att Kungl. Maj :t efter riksdagens
beslut genom kungörelse den 22 januari 1943 meddelat närmare föreskrifter
rörande bland annat rikets indelning i försvars- och flygbasområden.
Vidare har framhållits, att enligt 1941 års försvarsutrednings av statsmakterna
i princip godkända förslag för verksamheten erforderliga expeditionslokaler
i regel borde anskaffas genom förhyrning. Orsaken härtill finner
fortifikationsförvaltningen bland annat ha varit svårigheten att vid ifrågavarande
tidpunkt, då försvarsberedskap rådde, överblicka lokalbehovet för
staberna, när normala förhållanden ånyo inträtt. Åtminstone i fråga om
försvarsområdesorganisationen ha även sådana förändringar sedermera vidtagits,
att stabsorganens lokalbehov påverkats.

Nämnda osäkerhetsförhållanden ha naturligen inverkat på fortifikationsförvaltningens
ställningstagande i frågor, som beröra lösandet av ifrågavarande
stabers lokalbehov. Av statsmakterna eftersträvad återhållsamhet
i fråga om nyinvesteringar för byggnadsändamål har även varit vägledande
för fortifikationsförvaltningen vid dess bedömande av lämpligaste sättet för
lokalfrågornas lösande. Samtliga dessa hänsynstaganden ha lett till, att man
i första hand sökt utnyttja lokaler i av försvaret redan disponerade byggnader.
Endast i några fall har nybyggnad ansetts böra ifrågakomma, därvid
det emellertid samtidigt gällt att bereda lokaler för annan stab eller förvaltning.
I övrigt har det bedömts lämpligast att tills vidare bibehålla förhyrnmgsförfarandet.
Fortifikationsförvaltningen har dock uppmärksamheten
riktad på uppkommande möjligheter att avveckla kvarvarande förhyrningar.
Dessa möjligheter torde dock inskränka sig till fall, där av försvaret
redan disponerade byggnader kunna lediggöras och befinnas lämpliga
att efter ändringsåtgärder utnyttjas för expeditionsändamål. I ett par fall
har förslag framkommit att förlägga expeditionslokaler för försvarsområdessiab
i anslutning till infanteriregemente, men har denna väg ei visat si£
framkomlig. J ö

f detta sammanhang torde även böra erinras om att byggnadsstyrelsen i
ti I Kungl. Maj :t ingivna förslag till utökning av lokaler för vissa länsstvrelser
beräknat utrymmen för jämväl till ifrågavarande residensstäder för -

— 81 —

lagda försvarsområdesstaber, varigenom samarbetet mellan dessa myndigheter
skulle underlättas. Med hänsyn till sedermera uppkommen utökning
av länsstyrelseorganisationen ha emellertid de för försvarsområdesstaberna
avsedda lokalerna måst tagas i anspråk för tillgodoseende av länsstyrelsernas
egna behov.

Även om förhyrning av lokaler för i remisshandlingen berörda staber sålunda
alltjämt förekommer och såvitt nu kan bedömas även torde få fortgå
under överskådlig tid, torde detta vid nu utgående hyror icke vara ekonomiskt
ofördelaktigt för staten. Revisorerna ha även framhållit, att utgående
hyror i allmänhet icke kunna betraktas såsom onormalt höga.

Uppenbart är emellertid — vilket också framhålles av revisorerna — att
en lösning av berörda stabers lokalfrågor genom förhyrning i vissa fall är
förenad med avsevärda olägenheter. Fortifikationsförvaltningen är fullt underkunnig
om dessa förhållanden och kommer, i den mån tillfällen kunna
yppas, att på annat sätt söka tillgodose dessa stabers lokalbehov.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Carlquist och Norrman, föredragande, jämväl Persson och Nordberg.

Stockholm den 24 januari 1950.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

ÅKE NORRMAN.

Sten Nordström.

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 109, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1949 har Kungl. Maj it anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad 1949 års riksdagsrevisorer
i sin berättelse anfört om viss tjänstledighet för befattningshavare
i statens tjänst för deltagande i skördearbete. Med anledning härav
får arbetsmarknadsstyrelsen anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit, har jordbruket sedan flera år under sommarhalvåret
varit beroende av tillfällig arbetskraft, och olika åtgärder ha
vidtagits för att tillgodose detta behov. Sålunda ha arbetsmarknadsstyrelsen
(arbetsmarknadskommissionen) och länsarbetsnämnderna sökt intressera,
bland andra, skolungdom och semesterfirare att deltaga i jordbruksarbete.
Även om de arbetsinsatser, som gjorts av skolungdom och semesterfirare,
varit värdefulla, har denna arbetskraftsreserv icke varit tillräcklig för att
täcka det stora behov av arbetskraft, som förelegat framför allt under skördetiden.
Med anledning härav har Kungl. Maj :t efter framställning från
styrelsen (kommissionen) varje år sedan 1942 medgivit att vissa befattningshavare
i statens tjänst må beviljas tjänstledighet för skördearbete under
högst 10 dagar med oavkortad lön.

6—507087. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. II.

— 82

De statsanställdas deltagande i skördearbete har visserligen icke varit av
någon större omfattning under något år, men styrelsen har dock gjort
framställning om ledighet, enär de enskilda tjänstemännens arbetsinsatser
varit värdefulla på gårdar, där annan arbetskraft icke kunnat uppbringas.
I synnerhet har detta varit fallet, då stråsädesskörden måst bärgas under
otjänlig väderlek. Vidare ha styrelsen och länsarbetsnämnderna i sin propagandaverksamhet
och vid förfrågningar hos kommunala myndigheter, enskilda
verk, företag och firmor — när stort behov av arbetskraft förelegat —
kunnat hänvisa till de möjligheter till ledighet staten berett sina tjänstemän.
Härigenom ha också kommunala institutioner, enskilda firmor etc.
kunnat intresseras för att bevilja sina anställda skördeledighet med samma
förmåner.

Anledningen till att styrelsen begärt skördeledighet för statsanställda även
under efterkrigsåren är, att den utjämning av tillgång och efterfrågan på
arbetskraft, som varit rådande inom olika näringsområden, icke varit märkbar
inom jordbruket. Den alltmer ökade rationaliseringen inom jordbruket
har medfört en reducering av årsanställd personal inom denna näringsgren,
utan att dock behovet av tillfällig arbetskraft under sommarhalvåret nedgått.
Antalet personer, som genom arbetsförmedlingarna placerats i tillfälligt
jordbruksarbete, har även under efterkrigsåren varit betydande, och antalet
gjorda placeringar per år har varierat mellan 50 000 och 65 000.

Under år 1949 var dock behovet av tillfällig arbetskraft till jordbruket
framför allt till skördearbete mindre än tidigare, vilket torde förklaras av
de goda väderleksförhållandena under skördetiden, vartill kommer den alltmera
ökade förekomsten av maskiner, såsom skördetröskor m. m.

Även om tillfällig arbetskraft till jordbruket kommer att behövas i fortsättningen,
bör man på grund av den ökade användningen av jordbruksmaskiner
räkna med en viss nedgång av behovet av tillfällig arbetskraft till
skördearbeten. För utförande av lättare arbetsuppgifter, såsom rotfruksgallring,
potatisplockning och dylikt, räknar styrelsen liksom tidigare med
medverkan av skolungdom, semesterfirare m. fl. Numera synes det icke
längre oundgängligen erforderligt att tjänstledighet för deltagande i skördearbete
i fortsättningen beviljas anställda i statens tjänst, och "styrelsen avser
UkHl'' nU kan kectömas’ att göra framställning om dylik ledighet under

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Curtman,
ledamöterna Falk, Brodén, Västberg, Andersson och Adamsson samt
ersättarna I. Larsson och Styrman. Ärendet har föredragits av byråinspektören
Elsa Larsson.

Stockholm den 13 januari 1950.

SVEN SKOGH.

Underdånigst
GUST. VAHLBERG.

Elsa Larsson.

— 83 —

Riksdagens revisorers uttalande under §15 har av socialdepartementet ej
utsänts på remiss.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. ISO, § 16.

Till Konunge n.

Med anledning av remiss den 20 december 1949 rörande av riksdagens
revisorer framförda erinringar beträffande den sociala ungdomsvården får
socialstyrelsen härmed anföra följande.

Revisorerna ha med utgångspunkt, bland annat, från en av socialstyrelsen
i november 1949 verkställd utredning angående rymningsfrekvensen vid
ungdomsvårdsskolorna ifrågasatt de socialvårdande myndigheternas möjligheter
att med de nu tillämpade vårdmetoderna komma till rätta med den
ungdom, som intages på ungdomsvårdsskolorna.

Enligt socialstyrelsens mening visar emellertid utredningen, att de rymmande
eleverna äro relativt få i förhållande till samtliga intagna. Med hänsyn
tagen till den uppenbara klientelförsämringen, vars orsaker revisorerna
jämväl redovisa, är det tvärtom ett bevis för den öppna vårdens positiva
möjligheter, att rymningar i samband med brott icke förekomma i än större
omfattning. Det bör i detta sammanhang påpekas, att under 1948 av hela
elevantalet, 1 585 stycken, icke mindre än ca 1 200 elever icke någon gång
gjorde sig skyldiga till rymning. Utredningen visar, att rymningsfrekvensen
är tämligen låg vid de 6 skolorna för manligt klientel under femton år och
vid de 11 skolorna för flickor. Däremot är antalet rymmare vid de 9 skolorna
för manligt klientel över 15 år relativt högt (ca 30 %). Det är en felaktig
generalisering att karakterisera hela ungdomsvårdsskoleorganisationen
och de tillämpade metoderna med utgångspunkt från rymningsfrekvensen
vid V3 av skolorna.

Revisorernas bedömning av ungdomsvårdsskolornas möjligheter är ensidig
även på en annan punkt. Revisorerna ha som måttstock använt antalet
rymningar i samband med brott. Däremot har icke resultatet av verksamheten
bedömts efter antalet barn och ungdomar som genom behandlingen inom
organisationen kunnat återanpassas till en social livsföring. Att statistiskt
fastställa sådana resultat är visserligen ganska vanskligt, men socialstyrelsen
kan i detta sammanhang icke underlåta att här redovisa två dylika beräkningar.
Den 1 oktober 1949 funnos 1 229 villkorligt utskrivna ungdomsvårdsskoleelever.
Av dessa skötte sig utan anmärkning 770 st. (63 %), 278
st. (23 %) trasslade med arbetsbyten eller visade lättare vanart. 181 st.
(14 %) hade någon gång under den villkorliga utskrivningstiden på grund
av misskötsamhet återtagits en eller flera gånger till ungdomsvårdsskola
eller blivit föremål för domstolsbehandling för brott (villkorlig dom).

Under tiden 1 januari—30 september 1949 utskrevos slutligt 396 elever.
Prognosen redovisas i nedanstående tabell.

Om de elever som avskrivits efter 48 § till sinnessjukhus och sinnesslöanstalter
bedömas ha dålig prognos, blir sålunda fördelningen 69 % med
god, 13 % med oviss och 18 % med dålig prognos.

Även om dessa resultatsiffror givetvis komma att försämras ju längre från
utskrivningsdagen en sådan undersökning företages, synas resultaten av behandlingen
kunna betecknas som överraskande goda.

8‘i —

1 Slutligt utskrivna	Totalt	Därav avskrivna	Prognos
1	•2	o	4	5	6	■
enl. bvlag 48 §	till sinnes- sjukhus	till sinnesslö- anstalt	god	oviss i	dålig	l+2+3+6j
Pojkar ......	242	49	8	1	155 (64 %)	25 (9 %) !	4 (1 %)	62 (26 %)
Flickor......	154	1	4	1	117 (75 %)	27 (17 %)	4 (2 %)	10 (6 %)
Summa	396	50	12	2	272 (69 %)	52 (13 %)|	S (2 %)	72 (18 SO

Revisorerna ha införskaffat vissa uppgifter från landsfiskalerna i landsiiskalsdistrikten
i trakten omkring Lövsta skolhem och yrkesskola i avsikt
att belysa rymnings- och brottsfrekvensen inom respektive distrikt under
1949. För en allsidig belysning av rymningsproblemen borde de av revisorerna
redovisade uppgifterna emellertid ha satts i relation till samtliga brott
begångna inom distrikten eller till frekvensen av brott inom distrikt belägna
långt från någon ungdomsvårdsskola. Revisorernas rekommendation av
slutna anstalter borde enligt socialstyrelsens mening även ha föregåtts av
en undersökning av rymnings- och brottsfrekvensen i landsfiskalsdistrikten
kring någon av fångvårdens slutna anstalter. Från dessa anstalter rymde
nämligen år 1948 163 intagna.

Av den törebragta utredningen framgår, att från Lövsta rymmande elever
under den anförda tidsperioden gjort sig skyldiga till 6 bilstölder. Denna
siffra är anmärkningsvärt låg, särskilt med hänsyn till att vid denna helt
öppna anstalt vårdas ett tjugotal av vårt lands besvärligaste biltjuvar, vilka
före intagningen gjort sig skyldiga till åtskilliga — i flera fall upp till ett
femtiotal — bilstölder. De anförda siffrorna torde sålunda klart visa Lövstaskolans
positiva möjligheter att till ett laglydigt liv återföra de allra flesta
av de där vårdade, synnerligen svårt kriminellt belastade eleverna.

Socialstyrelsen vill genom det här förda resonemanget reducera rymningspi
oblemet till rätta proportioner, vilket icke betyder att styrelsen förringar
detsamma. Tvärtom har styrelsen städse med största uppmärksamhet följt
utvecklingen och sökt vidtaga åtgärder av olika slag till förbättrande av
laget. Styrelsen har såväl i skrivelse den 31 augusti 1949 angående anslagsäskanden
tör budgetåret 1950/51 beträffande verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna
som i skrivelse den 10 november 1949 angående uppförande
av slutna avdelningar vid Forsane och Sundbo yrkesskolor redovisat de åtgärder
av teknisk och pedagogisk art som enligt styrelsens mening böra
vidtagas för att söka nedbringa rymningsfrekvensen. Styrelsen har därvid
avvisat den av revisorerna nu framförda tanken att inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
skulle upprättas helt slutna anstalter avsedda för notoriska
rymmare och skadegörare och i stället föreslagit inrättande av specialavdelningar
vid ett antal skolor. Styrelsen har i nämnda skrivelser utförligt motiverat
sitt ställningstagande. Revisorernas åsikt att det av socialstyrelsen
planerade utbyggnadsprogrammet skulle vara otillräckligt och att slutna
värdmöjligheter av helt annan typ skulle erfordras för det inom socialvården
omhändertagna klientelet kan socialstyrelsen icke dela. I den mån en
helt sluten anstalt för särskilt svårartat nngdomsldientel skulle vara behövlig
bör den enligt styrelsens mening förläggas inom fångvårdens ram.

Däremot delar styrelsen revisorernas mening att familjevård bör föredragas
framför anstaltsvård i alla de fall då så är möjligt och förhoppningar om
tillfredsställande vårdresultat föreligga. Styrelsen önskar emellertid framhålla,
att barnavårdsnämnderna i allt större utsträckning anlita de familje -

85 —

vardande formerna för skyddsuppfostringsfallen innan ansökan om vård i
ungdomsvårdsskola göres. Vid behandlingen av sådana ansökningar sker
en mycket sträng sovring, och intagning i ungdomsvårdsskola medges endast
i de fall, där andra åtgärder visat sig gagnlösa. Det förhållandet att samtliga
elever intagas för observation, vilket bland annat avser att pröva nödvändigheten
av anstaltsvård, är en ytterligare garanti för att endast barn och ungdomar
med kvalificerade sociala uppförandebrister intagas. Även möjligheten
att i familjevård utackordera redan intagna elever tillämpas i viss utsträckning.
Sålunda utackorderades under 1948 25 elever. Dessa strävanden
ha haft till följd, att ungdomsvårdsskoleorganisationen på 10 år krympt från
86 skolor med ca 1 600 platser till 26 med ca 1 050 platser. Härtill kommer,
att under samma tid tvångsuppfostringsanstalterna med sammanlagt
276 platser nedlagts och deras klientel i stor utsträckning överförts till ungdomsvårdsskolorna.

Enligt socialstyrelsens uppfattning finnas f. n. på grund av vad ovan anförts
ej något nämnvärt antal elever intagna i ungdomsvårdsskolorna, som
lämpligen skulle kunna vårdas i enskild familj. Det är emellertid riktigt,
som revisorerna påpekat, att de ekonomiska synpunkterna med nu gällande
bestämmelser i viss mån verka i sådan riktning, att kommunerna föredraga
intagning i ungdomsvårdsskola, som är avgiftsfri, framför inackordering
i fosterhem, som måste betalas av kommunen. Vad beträffar fosterhemmens
villighet att mottaga barn vill socialstyrelsen i motsats mot revisorerna
hävda, att det lyckligtvis visat sig möjligt att i betydande utsträckning utackordera
även svårfostrade eller missanpassade barn i goda fosterhem mot
en ersättning, som måhända nödtorftigt täcker de direkta kostnaderna för
barnet men icke ger någon ersättning för det värdefulla och självuppoffrande
fostringsarbetet.

Socialstyrelsen skulle emellertid med glädje hälsa en omläggning av den
statliga bidragsverksamheten, varigenom vidgat ekonomiskt stöd skulle kunna
beredas barnavårdsnämnderna i deras verksamhet för utplacering av för
skyddsuppfostran omhändertagna i familjevård. De enskilda hemmens möjligheter
att även med ökad ekonomisk hjälp effektivt omhändertaga det
kriminellt belastade och psykiskt svårt skadade klientel, som numera vårdas
på ungdomsvårdsskolorna, få dock icke överskattas. Även om lämpliga
familjer kunna anskaffas, hindras i praktiken många gånger en sådan placering
genom de vanliga folkskolornas och yrkesskolornas bristfälliga möjligheter
att klara det komplicerade klientel varom här är fråga. De för detta
klientel nödvändiga hjälp- och observationsklasserna finnas sålunda endast
i de större skoldistrikten. Motsvarande särundervisningsmöjligheter inom
yrkesskoleväsendet saknas helt.

Socialstyrelsen är, i likhet med revisorerna, medveten om att vistelsetiden
ä ungdomsvårdsskolorna icke medgiver en fullgod, avslutad yrkesutbildning.
Styrelsen önskar emellertid framhålla, att denna utbildning icke är
avsedd att helt fullgöras på ungdomsvårdsskolan utan att den bör fortsättas
och eventuellt avslutas under den villkorliga utskrivningstiden i t. ex. reguljära
yrkes- eller verkstadsskolor. I enlighet med den av 1946 års riksdag
beslutade eftervårdsreformen betraktas numera tiden från intagningsdagen
till den slutliga utskrivningsdagen som behandlingstid innefattande
såväl vistelsen på ungdomsvårdsskolan som eftervård. Ur yrkesutbildningssynpunkt
avser anstaltsvistelsen huvudsakligen att ge eleven yrkesinriktning,
arbetsträning och de första grunderna i yrket. Det som förloras genom
den föreslagna nedskärningen av vistelsetiden på ungdomsvårdsskolorna
vinnes genom den bättre eftervården. Möjligheterna till en tillfredsställande

— 86 —

yrkesutbildning begränsas sålunda icke genom en kort vistelsetid på ungdomsvårdsskolan.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Alexanderson samt tf. byråchefen
Bolin, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1950.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

LARS BOLIN.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 136, § 17.

Till Konungen.

Med anledning av remiss den 20 december 1949 rörande av riksdagens
revisorer framförda erinringar om flitpenningsystemet vid ungdomsvårdsskolorna
får socialstyrelsen härmed anföra följande.

I skrivelse till Konungen den 5 november 1949, varav en avskrift bifogas
detta utlåtande, har socialstyrelsen framhållit åtskilliga synpunkter på flitpenningsystemet
vid bl. a. ungdomsvårdsskolorna. Såsom av denna skrivelse
framgår ha flitpenningarna inom ramen för tillgängliga anslag anpassats
etter elevernas och klientelets art m. m. Då vissa brister vidlåda det nuvarande
systemet och frågan om flitpenningar och avlöning för intagna vid
olika socialvårdsanstalter —- ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter och
barnhem m. fl. — av styrelsen anses vara av stor principiell betydelse, hemställde
styrelsen, att en särskild utredning i ärendet snarast måtte komma
till stånd.

Med anledning av revisorernas uttalande att de anse det påkallat, att åtgärder
vidtagas i syfte att genomföra ett för samtliga ungdomsvårdsskolor
såvitt möjligt enhetligt flitpenningsystem, vill styrelsen framhålla, att den
icke f. n. är beredd att uttala sig om lämpligheten härav utan att denna
fråga synes böra övervägas i samband med den här ovan omförmälda utredningen.

Här må blott framhållas, förutom vad revisorerna själva påpekat att ett
helt enhetligt flitpenningsystem icke är tänkbart med hänsyn till skillnaderna
mellan olika skolor i fråga om klientelets ålder, utveckling, prestationsförmåga
m. m., att det på grund av uppfostringsarbetets karaktär är av stort
värde att kunna anpassa metoderna för elevbelöningarnas fördelning efter
de för tillfället rådande omständigheterna, en viss psykologisk situation eller
dylikt. På grund av speciella händelser kan en dylik metod bli så att säga förbrukad
vid en skola men fortfarande vara användbar vid en annan. På grund
härav skulle det skapa svårigheter om dessa frågor reglerades centralt och
enhetligt. Den av revisorerna uttalade farhågan, att variationerna i flitpenningsystemet
skulle kunna skapa ökade risker för rymningar, anser styrelsen
sakna grund i verkligheten.

87 —

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Alexanderson samt tf. byråchefen
Bolin, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1950.

Underdånigst

ERNST BEXELIUS.

LARS BOLIN.

Bilaga A.

Till Konungen (socialdepartementet).

Med anledning av de från ungdomsvårdsskolorna företagna rymningarna
sammankallade socialstyrelsen till den 19 september 1949 en konferens för
behandling av aktuella rymningsproblem. Vid konferensen närvoro representanter
för socialdepartementet, socialstyrelsen, riksåklagarämbetet och
barnavårdsnämnden i Stockholms stad samt styrelseordförandena och rektorerna
vid vissa ungdomsvårdsskolor.

En mängd olika frågor, vilka ha samband med rymningarna, upptogos
vid detta tillfälle till diskussion. Härvid hävdades den uppfattningen, att
storleken av elevbelöningarna måste tillmätas mycket stor betydelse i detta
sammanhang. Allmänt delades den åsikten, att anslagen för ifrågavarande
ändamål hittills varit för knappt tilltagna och att det vore ofrånkomligt med
en kraftig höjning.

Av anslaget å delposten till elevbelöning bestridas f. n. dels utgifter gemensamma
för vederbörande skolas samtliga elever, dels ock till varje elev
utgående flitpenningar. Till den förra gruppen höra utgifter för permissionsresor,
resor och andra kostnader i samband med biografbesök, tävlingar,
fester och utflykter samt kostnader för underhållning (artister, föredragshållare
m. in.).

Tilldelningen av flitpenningar till elever regleras genom bestämmelser i
19 § stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, vari stadgas:

»Såsom uppmuntran för väl utfört arbete må elever tilldelas flitpenningar.
Elev, som nått en viss yrkesskicklighet, må i stället för flitpenningar erhålla
avlöning enligt bestämmelser, som meddelas av socialstyrelsen. Från avlöning
skall skäligt avdrag göras för kost, beklädnad och logi.»

Inom ramen för ovanstående bestämmelse tillämpas f. n. olika system
för utbetalandet av flitpenningar i huvudsak enligt följande typexempel.

1. (skola för pojkar i skolåldern). Varje elev erhåller en fast veckopenning
av 1 krona samt därutöver mindre belopp för olika slag av dagliga
arbeten, vilka utföras frivilligt och delvis på fritid.

2. (skola för pojkar 15—18 år). Varje befattningshavare poängsätter flit,
uppförande och framsteg. Vid särskilt kollegium fastställas månadspengarna,
som normalt variera från 7 till 9 kronor (1 krona per poäng).

Särskilda flitpenningar, ca 20 kronor per månad, utgå till gesällerna (d. v.
s. vissa elever, som frivilligt kvarstanna på skolan för yrkesutbildning fram
till gesällprov).

— SS

3. (Lövsta skolhem och yrkesskola).

a. Varje arbetsledare, yrkeslärare, husföreståndare, vårdare ger eleverna
en poängsiffra från 1 till 10 per dag. Eleven erhåller 5 öre per poäng. Utbetalningen
sker var 14:e dag. Särskilt kvalificerat arbete betalas extra. Förmåga,
villighet samt vård av rummet och egna tillhörigheter uppskattas
med relativt höga poäng. Summan uppgår till omkring 11 kronor för 14
dagar, maximum 30 kronor per månad.

b. Skolpojkarna få 3 kronor per månad. Av detta belopp går 1 krona till en
speciell nöjeskassa.

4. (skola för flickor 15—18 år). Varje elev erhåller ett grundbelopp av
5 kronor per månad. Arbete i kök och'' ladugård betalas extra (längre arbetstid).
Maximum utgör 10 kronor per månad. Misskötsamhet, rymning
och dylikt medföra vissa avdrag. Eleverna betala även mindre belopp för
sönderslagna fönsterrutor, porslin eller dylikt.

Såsom ovanstående typexempel visa, anpassas flitpenningsystemet vid de
olika skolorna efter elevernas ålder och klientelets art. Ungdomsvårdsskolestadgans
bestämmelser om avlöning ha på grund av anslagens knapphet hittills
icke kunnat tillämpas vid någon skola.

Av flitpenningarna bestrida eleverna personliga utgifter, såsom kostnaderna
för enskilda biobesök, tidningar, godsaker, tobak, hobbymaterial in. in.

Både de för skolans elever gemensamma utgifter, som bestridas från anslagen
till elevbelöningar, och flitpenningarna till enskilda elever ha ett
mycket stort pedagogiskt värde, som hittills begränsats genom anslagens
otillräcklighet. Permissionsresor och andra anordningar för att stärka kontakten
med yttervärlden böra — enligt socialstyrelsens mening — komma
till ökad användning. För styrelsen framstår det därjämte som synnerligen
önskvärt, att eleverna under sin vistelse vid ungdomsvårdsskolorna i betydligt
högre grad än vad som för närvarande är möjligt kunna bibringas en
mera verklighetstrogen uppfattning om ekonomiska realiteter, vilket torde
underlätta deras anpassning i samhället efter utskrivningen. Flitpenningarna
böra Med hänsyn därtill utgå med så stora belopp, att eleverna själva kunna
i någon mån ersätta av dem förorsakade skador, kostnaderna för återförande
till skolan efter rymning o. d.

Här nämnda anordningar torde bidraga till att öka trivseln på skolorna
och därmed också i sin mån nedbringa rymningsfrekvensen.

Ökade möjligheter för eleverna att själva ersätta av dem förorsakade skador
torde förutom rent pedagogiska fördelar även innebära en minskad belastning
å sådana anslag, varifrån ifrågavarande ersättningar nu utgå.

Socialstyrelsen anser, att frågan om flitpenningar och avlöning för intagna
på olika anstalter har en mycket stor principiell betydelse. All anstaltsbehandling,
vare sig den försiggår på ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter,
barnhem eller fångvårdsinrättningar, syftar till att anpassa de
intagna till samhället. Möjligheterna till sådan anpassning försvåras emellertid
bl. a. därigenom att för de intagna ytterst få tillfällen givas att praktiskt
sätta sig in i ekonomiska angelägenheter av skilda slag. Detta måste
anses särskilt olyckligt med hänsyn till att för de intagna den egna äganderätten
vanligen är övervärderad, samtidigt som känslan för andras egendom
minskats. Den praktiska utformningen av den ekonomiska fostran inom
anstaltsvården finner styrelsen vara en mycket komplicerad fråga, som snarast
bör lösas.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill socialstyrelsen föreslå, att
en särskild utredning rörande de grunder efter vilka flitpenningar och avlöningar
böra utgå till intagna på olika socialvårdsanstalter snarast kommer
till stånd.

— 89

I fråga om ungdomsvårdsskolorna är emellertid, bl. a. med hänsyn till de
vid den inledningsvis berörda konferensen diskuterade spörsmålen, denna
fråga av så trängande natur, att socialstyrelsen ser sig nödsakad att hemställa
om provisoriska åtgärder i avvaktan på resultatet av den föreslagna
utredningen. Ett dylikt provisorium synes böra få formen av en förstärkning
av de till skolornas förfogande för detta ändamål stående anslagen.

Socialstyrelsen får sålunda härmed hemställa, att delposten till elevbelöning
i den för statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården för
budgetåret 1950/51 äskade omkostnadsstaten uppräknas till 150 000 kronor.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Alexanderson, byråchefen Åman
samt t. f. byråchefen Bolin, föredragande.

Stockholm den 5 november 1949.

Underdånigst
Ernst Bexelius.

Lars Bolin.

Bostadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 143, § 18.

Bostadsstyrelsens utlåtande.

Bostadsstyrelsen har haft sig bekant, att man inom socialdepartementet
förbereder en sådan utredning rörande grunderna för lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag, som riksdagens revisorer här förorda. Styrelsen
har därför under nuvarande övergångsperiod icke ansett sig böra utan
vägande skäl frångå sådan ofta mångårig praxis, som av egnahemsorganen
utformats med avseende på berörda verksamhet.

Revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
utlämnas till sådana rättssubjekt som kommunal myndighet,
statsunderstödd förening eller stiftelse etc. samt aktiebolag eller annan
juridisk person, som till sin karaktär icke kan jämställas med enskild
jordbrukare.

I de enstaka fall, då så har skett efter den 1 juli 1948, har bostadsstyrelsen
handlat i överensstämmelse med nyssnämnda praxis. Besluten ha givetvis
föregåtts av en prövning av de skäl, som beträffande de olika kategorierna
legat till grund för egnahemsstyrelsens tidigare ställningstagande.
Den omständigheten att statsanslag utgår till en institution för viss verksamhet,
exempelvis undervisning, har icke ansetts böra utgöra hinder för
lån och bidrag till lantarbetarbostäder å jordbruk, som äges av institutionen.
Då aktiebolag stått som sökande, har styrelsen förvissat sig om att det
ifrågavarande jordbruket utgjort en i ekonomiskt hänseende avgränsad del
av företaget och att de med ansökan avsedda bostäderna icke rimligtvis kunna
antagas bli utnyttjade för annat ändamål än det avsedda. Vad gäller
kommunal myndighet har styrelsen beaktat det förhållandet, att egnahemslån
enligt nu gällande författning kan utgå till kommun eller därmed jämställt
företag, över huvud taget har styrelsen följt den av statsmakterna

90 —

fastslagna grundsatsen, att jordägarens ekonomiska ställning icke skall vara
avgörande för huruvida här avsedda lån och bidrag skola kunna beviljas
eller icke.

Revisorernas uttalanden i berörda ämne synas böra, därest en utredning
av grunderna för verksamheten kommer till stånd, överlämnas till denna
utredning men i övrigt icke föranleda någon åtgärd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Olsson, ledamöterna herrar Fant, Eriksson, Johnsson, Nilson och
fru Lewén-Eliason, byråcheferna Bernhard, Bergman, Grape och Gustavsson
samt byrådirektören Junaeus, föredragande.

Stockholm den 9 januari 1950.

Underdånigst
ADOLV OLSSON.

H. JUNAEUS.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 147, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1949 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående vissa skador på vägbeläggningar. Med
anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra följande: Orsakerna

till de påtalade skadorna äro icke helt klarlagda. Uppenbarligen
bero dock skadorna på flera, i vissa fall samverkande faktorer, varvid
den väsentliga varit att underlaget närmast beläggningen icke varit av tillfredsställande
beskaffenhet, utan uppmjukats under ogynnsamma omständigheter.
En av orsakerna har varit, att beläggningen på sina ställen icke
varit tillräckligt komprimerad utan därigenom haft för ringa täthet eller
hållfasthet. Den mindre goda komprimeringen kan i sin tur bl. a. ha berott
på mjukhet i underlaget vid beläggningens utförande.

Av vilken betydelse den relativa tunnheten på beläggningen i och för sig
varit, torde man icke med någon större säkerhet kunna uttala sig om. Det
visar sig nämligen, att de tunna impregnerings- och ytbehandlingsbeläggningarna
(indränkningstyp), vilka utförts och utföras i stor utsträckning
och vilkas tjocklek icke är mer än ca 2 cm, ha fullt tilllfredsställande hållfasthet,
om vägens bärighet är god och trafiken inte för stor. Erfarenheten
visar också, att de utförda tunna blandningsbeläggningarna med 40 kg beläggningsmassa
per m2 — vilket motsvarar en medeltjocklek av mindre än
2 cm — hittills icke uppvisat skador, där vägens bärighet varit god. Så snart
däremot bärigheten under beläggningen är sämre, är risken för att skador
uppkomma mer eller mindre stor, oavsett vilken av de i vårt land förekommande
beläggningstyperna, som än kommer i fråga. Det vill dock synas som
om motståndskraften mot påfrestningar av trafiken på beläggningar på svik -

— 91 —

tande underlag är större hos beläggningar av indränkningstyp än hos blandningsbeläggningar.
Att kompensera inverkan av ett svagt underlag genom
att öka beläggningstjockleken en eller annan cm synes icke vara möjligt, i
varje fall icke så länge man håller sig till nu förekommande beläggningstvper,
vilkas maximala tjocklek är ca 5 cm.

Emellertid måste en beläggning ha en viss minimitjocklek för att den skall
få erforderlig stadga och styrka över huvud taget. Även med hänsyn till
ofrånkomliga ojämnheter i underlaget få beläggningarna icke vara för tunna.
Beläggningens tjocklek är även beroende av stenmaterialet, vilket tillverkas
i vissa standardsorteringar.

Att välja beläggningstyp eller att bestämma den lämpliga tjockleken hos
eu beläggning är därför en avvägningsfråga under hänsynstagande till många
olika synpunkter. Å ena sidan föreligger det stora kravet på beläggningar
med hänsyn till fördelarna av beläggningar ur trafik- och underhållssynpunkt,
å andra sidan måste beläggningen ha en sådan beskaffenhet, att den
ur olika teknisk-ekonomiska synpunkter är lämplig. Från dessa utgångspunkter
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sökt att inom ramen av tillgängliga
anslag belägga så stora vägsträckor som över huvud taget ansetts
försvarligt.

I en del fall ha därvid tunna beläggningar utförts, där man varit medveten
om att skador av viss omfattning skulle kunna uppstå på grund av svagheter
i vägen, men där man ansett att kostnaderna för kommande reparationer
skulle mer än uppvägas av de fördelar, som skulle uppstå för trafikens vidkommande
genom beläggningens tillkomst. De rätt betydande skador, som
uppkommo lokalt på de under år 1948 utförda beläggningarna av skilda slag.
anser styrelsen emellertid vara av den omfattningen, att åtgärder måste vidtagas
för att hindra ett upprepande.

För att uppnå avsett resultat av beläggningsverksamheten har styrelsen i
första hand vidtagit den åtgärden, att fordringarna på vägens bärighet, innan
den belägges, i viss mån skärpts. Med hänsyn till att i vissa fall skadorna
kunna ha berott på för liten tjocklek hos själva beläggningen, har styrelsen
därjämte beslutat, att tunna blandningsbeläggningar tills vidare icke skola
utföras. Styrelsen följer dock denna fråga med stor uppmärksamhet och
kommer att med hänsyn till det stora behovet av beläggningar sträva efter
att dessa icke bliva dyrare än vad som är absolut nödvändigt.

Vad den av revisorerna särskilt uppmärksammade beläggningen i Kopparbergs
län angår, vill styrelsen framhålla att under år 1948 av denna typ
utfördes 262 375 in2, varav som skadade rapporterats 12 295 in2 och därav
12 000 in2 enbart på vägen Hedemora—Säter, delen Solvarbo—S. Romme.

Anledningarna till skadorna på denna sistnämnda del anser styrelsen till
huvudsaklig del bero på mindre gott underlag för beläggningen, men också
på mindre gott utförande särskilt i fråga om mittskarven. Den mindre gynnsamma
väderleken under hösten 1948, då arbetet utfördes, kan också ha bidragit
till det dåliga resultatet.

För att entreprenörens ansvar skulle kunna avgöras, uppmättes de ytor
som skadats. De skador, som kunde hänföras till mindre gott utförande, bedömdes
utgöra mindre än 25 % av de sammanlagt skadade ytorna. Entreprenören
ålades därför att med 25 % deltaga i reparationen av skadorna.
Statens väginstituts undersökningar om möjliga anledningar till skadorna
hade av styrelsen följts under våren 1949, och vad väginstitutets utlåtande
skulle gå ut på var sålunda ej obekant för styrelsen eller vägförvaltningen,
dä uppgörelsen med entreprenören träffades den 4 april 1949, även om utlåtandet
ej dagtecknats förrän den 28 april 1949. Entreprenören har vad beIräffar
beläggningens tjocklek följt utfärdade anvisningar.

92 —

i handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Nelander och förrådsdirektören Klingberg.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst

K. G. HJORT.

B. BÖRJESON.

Riksdagens revisorers uttalande under § 20 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

1948 års budgetutrednings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 159, § 21.

Till Konunge n.

Genom remiss den 16 december 1949 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
1948 års budgetutredning att inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse, § 21, beträffande
vissa anslag på tilläggsstat. Riksdagens revisorer ha i nämnda paragraf
ifrågasatt, huruvida icke de medel som i vissa av revisorerna anförda fall
uppförts på tilläggsstat hade utan olägenhet kunnat anvisas på riksstat för
efterföljande budgetår.

Sättet för användning av tilläggs stater tillhör de spörsmål 1948 års budgetutredning
bär att behandla. Till åtlydnad av det nu meddelade uppdraget
får utredningen, i avvaktan på slutförandet av sina undersökningar, i
underdånighet anföra följande.

Revisorernas anmärkning att vissa anvisningar som skett på tilläggsstat
kunna uppskjutas till riksstat är naturligtvis riktig i de fall där dispositionsbesluten
även kunna uppskjutas till nästföljande budgetår. Huruvida så
ar fallet beträffande de av revisorerna omnämnda anslagen, ankommer det
icke på utredningen att taga ställning till. Det torde vara tillräckligt konstatera,
att det under de år tilläggsstater förekommit i vissa fall på dessa upports
anslag, som även enligt utredningens mening kunnat anvisas på "riksstat.
Det bör emellertid framhållas, att den omständigheten att ett tilläggsstatsanslag
tages i anspråk först under ett efterföljande budgetår icke i och
ior sig behover betyda, att det varit onödigt uppföra anslaget på tilläggsstat.
Orsakerna härtill äro följande.

Sedan länge har riksdagen såsom en ledande huvudregel för svensk budgetteknik
hävdat principen, att beslut om disposition av medel som skola
ackas från inkomster på riksstaten icke kunna meddelas utan stöd av ett
riksdagens beslut. Oförutsedda medelsbehov kunna emellertid aldrig undvikas.
Fore ar 1918 kunde sådana behov endast tillgodoses genom att Kungl.
Maj :t bemyndigade myndigheter att, i avvaktan på riksdagens medelsanvisninjju
besluta om Ofrånkomliga utgifter. För att komma till rätta

med detta s k. forskottssystem vidtogos flera åtgärder (jfr prop. nr 2/1918),
varav den betydelsefullaste gällde införandet av tilläggsstater varom 1917
ars riksdag vackt förslag.

93 —

Likväl förekoimmo under 1920-talet vid några tillfällen dispositionsbeslut,
som meddelades innan medel för utgiftens täckning funnos disponibla. Vid
ett dylikt beslut kan alltid riskeras en utbetalning som medför ett ansiagsöverskridande.
Några sådana överskridanden under 1920-talet föranledde
erinringar från riksdagens revisorer och en anmärkning enligt RF § 107
från konstitutionsutskottet vid 1930 års riksdag. Närmare redogörelse för
dessa överskridanden återfinnes i utskottets memorial nr 26/1930, p. 9.
Konstitutionsutskottets därvid gjorda uttalande fastslår principen, att varje
dispositionsbeslut måste kunna inrymmas inom ett av riksdagen anvisat anslag
— med bortseende från med hänsyn till rikets sannskyldiga nytta ofrånkomliga
utgifter.

Denna regel har därefter tillämpats, vilket bland annat medfört en ökning
av reservationsanslagens behållningar. Genom de senare årens materialbrist
och därav följande långa leveranstider ha reservationerna ökats i sådan omfattning,
att en omprövning av den här angivna parlamentariska dispositionsregeln
blivit ofrånkomlig. Denna omprövning har medfört en uppmjukning
i följande avseenden.

Några av de affärsdrivande verken ha för vissa fall bemyndigats dels utlägga
beställningar, varvid i riksstaten medel anvisats endast för på nästföljande
budgetår fallande betalningar, dels igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts i nästa riksstat, före vederbörande budgetårs ingång, under
förutsättning att medel kunna förskotteras från ett löpande dispositionsanslag.
I båda fallen finnas reserver disponibla i krediter hos riksgäldskontoret.

För vissa materielbeställningar vid försvaret har riksdagen lämnat bemyndiganden
att utlägga beställningar inom vissa kostnadsramar, varvid medel
på riksstaten anvisas endast för på respektive budgetår fallande utbetalningar.
Tillräckliga likvida reserver för variationer i betalningarna mellan budgetåren
hållas i form av reservationer.

Från och med innevarande budgetår gälla liknande regler för vissa anslag
till bostadsbyggande.

Denna uppmjukning av förenämnda dispositionsregel gäller endast vissa
särskilt angivna anslag. I fråga om övriga anslag måste alltså angivna regler
för anslagsdispositionen alltjämt gälla. Det av riksdagens revisorer påtalade
förfaringssättet vid äskande av anslag på tilläggsstat får alltså i många fall
betraktas som en konsekvens av för anslagsdispositionen nu gällande konstitutionella
regler.

Visserligen kan bär invändas, att i flera av de påtalade fallen dispositionsbeslut
fattats efter budgetårsskiftet och att anslagen därför icke behövt anvisas
på tilläggsstat. Men då bör icke bortses från att det formella beslutet
ofta föregås av förhandlingar, överenskommelser, utfästelser eller underhandsbeställningar,
som kunna vara för staten bindande och som därför förutsätta,
att medel för ändamålet finnas anvisade.

Anslag på tilläggsstat kunna även anvisas av andra skäl. Ett anslag på
löpande riksstat kan t. ex. vara otillräckligt för sitt ändamål på grund av
förändringar i utrikes växelkurser eller oförutsedda prisstegringar. Tilläggsanvisning
äskas då för löpande budgetår därför att utgiften tillhör detta
budgetår, oberoende av om utbetalning skall ske då eller under ett senare
budgetår.

Revisorernas uttalande att anslag i de omnämnda fallen utan olägenhet
hade kunnat uppföras på riksstat i stället för på tilläggsstat synes emellertid
— om det får tolkas generellt — innebära eu ytterligare uppmjukning
av gällande regler, vilka helt tillkommit i riksdagens intresse och på dess
önskan. Uppmjukningen kan ur vissa synpunkten synas önskvärd. Redan

— 94 —

nu förekomma fall, då medel anvisade på nästa riksstat disponeras före budgetårets
ingång. Förfaringssättet är praktiskt, men det är icke konstitutionellt
godkänt. Om ett sådant förfaringssätt skall tillåtas generellt uppkommer
frågan hur långt en uppmjukning av nuvarande regler bör drivas. Det
kan nämligen även ifrågasättas om medel över huvud taget böra anvisas före
det budgetår, under vilket de skola utbetalas. Därmed uppkommer frågan
om reservationsanslagens bibehållande och om kontrollen över dispositionsbesluten.
En närmare diskussion av dessa frågor synes därför böra anstå,
till dess 1948 års budgetutredning avslutat sin redogörelse för svensk budgeträtt,
i vilken hithörande spörsmål bli närmare behandlade.

Det torde slutligen böra erinras, att Kungl. Maj :t på sätt framgår av det
i prop. nr 2/1950, s. 1—2, återgivna uttalandet till statsrådsprotokollet för
närvarande iakttager en mycket restriktiv inställning till framställningar om
anslag på tilläggsstat. Förevarande ärende synes därför i dagens läge sakna
omedelbar aktualitet.

Stockholm den 3 januari 1950.

Underdånigst
1948 års budgetutredning

CARL MURRAY.

Carl Olov Sommar.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 162, § 22.

Underdånigt utlåtande.

Vid flertalet av de löneregleringar, som konnno till stånd under perioden
1940—1947, ha statsmakterna beslutat, att s. k. barntillägg övergångsvis
skulle utgå enligt samma grunder som till befattningshavare, vilka nyreglexades
redan år 1939. Såsom revisorerna påpekat, har följden härav blivit,
att tidpunkten för barntilläggens slutliga avveckling successivt förskjutits
framåt. Då statsmakterna sålunda vid de särskilda löneregleringarnas genomförande
i princip fattat ståndpunkt till formerna för avvecklingen av
denna löneförmån, lärer enligt statskontorets uppfattning en tidigare tidpunkt
för förmånens upphörande skäligen böra beslutas endast i samband
med en lönereglering eller eventuellt en tjänsteförteckningsrevision. I den
mån så kan ske, torde barntilläggen kunna slopas redan före den 1 april
1955. I detta sammanhang vill statskontoret fästa uppmärksamheten vid att
en del befattningshavare övergångsvis uppbära ersättning för barntillägg
(se t. ex. statsliggaren s. 490).

1 handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson och t. f. statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 5 januari 1950.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

BÖRJE KULL.

Bertil Jantze.

— 95 —

Statens lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 162, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1949 har statens lönenämnd anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse under § 22 yttrats angående övergångsvis utgående barntillägg.
På grund härav får lönenämnden anföra följande.

Revisorerna ha erinrat, att de barntillägg, som enligt statsmakternas beslut
i samband med 1939 års lönereglering skulle få övergångsvis åtnjutas
av vissa tjänstemannakategorier, förutsattes skola vara helt avvecklade den
1 april 1955. Då löneregleringar efter den 1 juli 1939 genomförts för olika
grupper av tjänstemän, vilka tidigare åtnjutit förhöjning av dyrtidstillägg
—• även för barn födda efter år 1939 — hade dessa tjänstemän som regel
medgivits rätt till övergångsvis utgående barntillägg. Föreskrifter hade
emellertid icke meddelats om att tillägget skulle upphöra den 1 april 1955.
Därigenom hade tidpunkten för barntilläggens slutliga avveckling successivt
förskjutits. Revisorerna ansåge det böra övervägas, huruvida icke övergångsvis
utgående barntillägg kunde helt bortfalla efter den 1 april 1955, även
för befattningshavargrupper, vilka överförts till xeglerad avlöning efter år
1939. I vart fall syntes barntillägg icke böra ifrågakomma vid framtida löneregleringar
för sådana grupper, som ännu icke överförts till 1947 års lönesystem.

Såsom revisorerna framhållit, var avsikten med de år 1939 beviljade barntilläggen
att förebygga inkomstminskningar, som i vissa fall hade kunnat
befaras uppkomma i samband med den allmänna löneregleringen nämnda
år. Något motsvarande motiv förelåg icke vid 1947 års allmänna lönereglering
och synes icke heller ha åberopats vid de av revisorerna åsyftade löneregleringar
för särskilda tjänstemannagrupper, som ägt rum efter den 1
juli 1939. Enligt lönenämndens mening skulle det ha inneburit en i och
för sig önskvärd rationalisering, om övergångstiden för åtnjutande av barntillägg
hade kunnat för samtliga tjänstemän avslutas med den 31 mars
1955. Lönenämnden kan emellertid icke tillstyrka, att den ifrågavarande förmånen
för någon tjänsteman — annat än i samband med eventuell lönereglering
-— indrages före den tidpunkt, intill vilken han på grund av statsmakternas
en gång fattade beslut haft anledning räkna med densamma. Däremot
kan lönenämnden helt instämma med revisorerna i att barntillägg icke
böra ifrågakomma vid framtida löneregleringar för tjänstemän, vilka ännu
icke överförts till 1947 års lönesystem.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Almgren, Andersson, Broström, Sundelin
och Wahlmark.

Stockholm den 11 januari 1950.

Underdånigst
E. JOHNSSON.

Gunnar Cars.

— 96 —

Finansdepartementets

PM i anledning av riksdagens revisorers
uttalande del I, s. 167, § 23.

PM i anledning av 1 949 års riksdags revisorers uttalande
angående anmärkningsarvode till advokatfisk al

vid hovrätt (§ 2 3).

1949 års riksdags revisorer ha förklarat sig anse, att frågan om en indragning
av de anmärkningsarvoden, som tillkomma advokatfiskalerna i hovrätterna,
bör upptagas till omprövning. Revisorerna ha därvid förutsatt, att
borttagande av anmärkningsarvodena icke skall föranleda utökning av den
personal, som har att taga befattning med hovrätternas kontroll över stämpelbeläggning
av handlingar.

Såsom framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen, anhöll 1936
års riksdag, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om bibehållande
av till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvode.
Denna fråga har emellertid ansetts böra upptagas till övervägande
först vid en omprövning av advokatfiskalernas ställning och arbetsuppgifter
i anslutning till införandet av vidgat muntligt förfarande inför hovrätt. Det
har vidare i olika sammanhang gjorts gällande, att ett borttagande av anmärkningsarvodet
borde föranleda, att advokatfiskalerna uppflyttades i högre
lönegrad.

Sedan numera rättegångsreformen genomförts, ha förutsättningar befunnits
föreligga för att upptaga frågan om indragning av advokatfiskalernas
anmärkningsarvoden till omprövning. Genom beslut den 3 juni 1949 har
Kungl. Maj :t därför uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté att
taga under övervägande den, bland annat, i riksdagens skrivelse 1936: 339
under punkt 6:o berörda frågan om en avveckling av anmärkningsarvodet
till advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Stockholm i finansdepartementet den 14 januari 1950.

LENNART RYDBACK.

Riksdagens revisorers uttalande under § 24 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Finansdepartementets

PM i anledning av riksdagens revisorers
uttalande del I. s. 175, § 25.

PM i anledning av 1949 års riksdags revisorers uttalande
angående vikariatslöneförordnanden å ordinarie
tjänster i lönegrad motsvarande slutstadiet i reglerad
b e f o r d r i n g s g å n g (§ 25).

Riksdagens revisorer ha funnit det önskvärt, att spörsmålet om myndigheternas
rätt att meddela vikariatslöneförordnande å ordinarie tjänster i
lönegrad motsvarande slutstadiet i reglerad befordringsgång upptages till

— 97

omprövning i syfte dels att söka ernå större otvetydighet i själva bestämmelserna
samt minskad omgång vid myndigheternas handläggning av hithörande
personalärenden, dels ock att undvika vissa av revisorerna påtalade
olägenheter i anslagstekniskt avseende. Ett härmed delvis sammanhängande
problem utgjorde enligt revisorernas mening frågan om sättet för inrättande
av ordinarie kontorsbiträdestjänster. Då denna fråga emellertid f. n. vore
föremål för Kungl. Maj :ts prövning, kunde det förväntas, att förslag härutinnan
i sinom tid komme att föreläggas riksdagen.

I anledning av revisorernas uttalande må erinras, att 1949 års tjänsteförteckningskommitté
— enligt av chefen för finansdepartementet i uttalande
till statsrådsprotokollet den 13 maj 1949 meddelade direktiv — bl. a. har att
uppmärksamma frågorna om befordringsgångarnas lämpliga anordnande
och om de allmänna bestämmelser, som böra gälla i anslutning till reglerad
befordringsgång. Departementschefen framhöll även, att frågan om eventuellt
inordnande av den ordinarie anställningsformen under reglerad befordringsgång
borde tillhöra utredningsuppdraget. Vidare må i detta sammanhang
erinras, att — såsom närmare framgår av vad som anförts i 1950
års statsverksproposition under punkt 4 i för flera huvudtitlar gemensamma
frågor -— det av särskilda utredningsmän i promemoria den 15 december
1948 framlagda förslaget angående de civila avlöningsstaternas uppställning
är föremål för ytterligare beredning inom finansdepartementet. Härvid komma
även att beaktas de anslagstekniska olägenheter, som riksdagens revisorer
funnit följa av nu gällande tillämpning av bestämmelserna angående
vikariatslöneförordnande å ordinarie tjänster motsvarande slutstadiet i reglerad
befordringsgång.

Med anledning av de upplysningar, som revisorerna lämnat angående myndigheternas
tillämpning av gällande bestämmelser, må tilläggas, att myndigheterna
jämväl då fråga är om vikariatslöneförordnanden ha att beakta
föreskriften i 8 § 1 mom. första stycket statens allmänna avlöningsreglemente,
enligt vilket stadgande vikariatsförordnande endast må meddelas, då
det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller extra
tjänst med vikarie. Detta stadgande har till syfte att förhindra onödiga vikariatskostnader.

Stockholm i finansdepartementet den 14 januari 1950.

LENNART RYDBACK.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 184, § 2H.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1949 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats rörande gallring av visst arkivmaterial.

Till fullgörande härav får generaltnllstyrelsen, med återställande av remissakten,
anföra följande.

Under § 26 av berättelsen hava revisorerna såsom sin mening uttalat, att
det syntes revisorerna otillfredsställande, att stora mängder av gallrings 7—507087.

Rev. berättelse ang. statsverket år I9b9. II.

98 —

bara arkivhandlingar skulle enbart på grund av föreskrifterna i sekretesslagen
behöva belasta dyrbara lokalutrymmen och förorsaka statsverket icke
obetydliga merkostnader. Som exempel å dylika handlingar hava revisorerna
nämnt i tullanstalternas arkiv förvarade journaler och till dessa hörande
verifikationer.

Såsom i remissakten i korthet berörts har styrelsen redan i underdånig
skrivelse den 13 augusti 1943 uttalat sig i den av revisorerna nu behandlade
frågan. Med sagda skrivelse, varav transumt bifogas, överlämnade
styrelsen förslag till förteckningsplan och gallringsföreskrifter för tullanstalternas
arkiv. Enligt styrelsens förslag till gallringsföreskrifter skulle,
oavsett gällande sekretessbestämmelser, i tullanstalternas arkiv befintliga
gallringsbara handlingar som regel få utgallras efter tio år. Genom Kungl.
Maj :ts av revisorerna omförmälda beslut den 15 juni 1944 fastställdes ovannämnda
förslag till förteckningsplan och meddelades föreskrifter om en
engångsgallring av vissa arkivalier hos tullanstalterna, varjämte bestämdes,
att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till 1943 års sekretessutredning.

I likhet med revisorerna anser generaltullstyrelsen det under förevarande
paragraf anmärkta förhållandet vara otillfredsställande. Därest föreskrifter
om kontinuerlig gallring av tullanstalternas arkiv utfärdades i huvudsaklig
överensstämmelse med styrelsens ovanberörda förslag, skulle emellertid, vad
tullverket beträffar, de av revisorerna åsyftade olägenheterna bliva i väsentlig
mån undanröjda.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
generaltulldirektör, jämväl byråchefen Åberg, föredragande, och tillförordnade
byråchefen Norlander.

Stockholm den 10 januari 1950.

Underdånigst
VID ÅR FAHLANDER.

Åke Krantz.

Bilaga A.

Till Konungen.

Genom kungörelser den 22 maj 1903 (nr 56, s. 1) har Kungl. Maj:t fastställt
allmänna grunder för ordnande och förtecknande av vissa offentliga
arkiv.----

Styrelsens förslag till gallringsföreskrifter har av riksarkivet biträtts med
det förbehållet, att sådana tullverkets handlingar, som avsåges i 28 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, bestämt angåves i paragrafen och att sekretesstiden för
dessa handlingar, utgörande enligt lagen tjugu år, begränsades till förslagsvis
tre år. Riksarkivet gör därvid gällande, att allmänheten ägde laglig rätt
att efter sekretesstidens utgång taga del av de handlingar, som enligt nämnda
lag finge utlämnas först efter tjugu år. Utgallring av sådana handlingar
redan efter den gängse gallringsfristen, tio år, vore därför enligt riksarkivets
mening stridande mot berörda lag, och utgallring av handlingarna torde

— 99 —

icke kunna genom beslut i administrativ ordning äga rum, förrän desamma
varit under åtminstone någon tid tillgängliga för allmänheten.

Riksarkivets uppfattning, att utgallring av handlingar före utgången av
stadgad sekretesstid icke vore förenlig med ifrågavarande lag, kan generaltullstyrelsen
icke dela. Därest allmänheten ägde en ovillkorlig rätt att efter
sekretesstidens utgång taga del av alla i lagen avsedda handlingar, däribland
åtskilliga till tullverket och statens järnvägar inkomna eller där upprättade
handlingar av mycket ringa betydelse för framtiden, skulle handlingarna allt
framgent behöva bevaras och någon utgallring av handlingarna över huvud
taget icke kunna ske. Stadgande om att utlämnande av arkivhandlingar icke
kan påkallas efter viss tid finnes nämligen icke i lagen. Ej heller tryckfrihetsförordningen
innehåller något stadgande, som innefattar förbud att utgallra
handlingar ur arkiven, förrän viss tid förflutit. Frågan, huruvida arkivhandlingar
böra bevaras i arkiven eller utgallras, är icke i något hänseende
reglerad i ifrågavarande lag, liksom ej heller i tryckfrihetsförordningen.
Styrelsen anser sig härvid böra hänvisa till ett uttalande av sådan
innebörd i den utredning rörande allmänna handlingars offentlighet, som
den 11 februari 1927 av professorn Nils Herlitz avgavs till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet (SOU 1927:2, s. 26).

Enligt generaltullstyrelsens mening föreligger sålunda icke något lagligt
hinder att jämlikt ovanberörda kungörelse den 8 september 1924 (nr 408)
tillstånd lämnas till utgallring av arkivhandlingar före utgången av stadgad
sekretesstid, varvid emellertid, liksom då det gäller utgallring av andra arkivhandlingar,
hänsyn torde vara att taga till de intressen, som kunde åsidosättas
genom utgallring. På grund härav anser styrelsen det icke vara erforderligt
att, såsom riksarkivet ifrågasätter, de hos tullanstalterna förvarade
handlingar, vilka kunna anses hänförliga till de i 28 § i 1937 års lag avsedda
handlingar, bestämt angivas i lagen. För att detta skulle kunna ske krävdes
särskild utredning. En dylik utredning, vilken icke verkställdes före tillkomsten
av 1937 års lag, bleve mycket omfattande och finge utsträckas att
omfatta även handlingar som avses i Kungl. Maj :ts kungörelse den 12 april
1940 (nr 204) med förordnande angående vissa tullverkets handlingar jämlikt
4 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar. Styrelsen anser sig därför böra
avstyrka riksarkivets förslag om angivande i 28 § lagen av de tullverkets
handlingar, som avses i paragrafen.

Vad angår frågan om de intressen, som böra beaktas vid utgallring av
nämnda handlingar, beröras de intressen, som sekretessbestämmelserna i
1937 års lag avse att skydda, endast av förfarandet med utgallrade handlingar.
Enär i ovanberörda kungörelse den 2 oktober 1942 (nr 786) stadgas, att
förstöring av utgallrade handlingar skall, där så anses erforderligt, ske under
nödig kontroll, har styrelsen, såsom framgår av styrelsens skrivelse till
riksarkivet (Bil. 8, s. 5), ansett hinder för utgallring av handlingarna före
sekretesslidens utgång icke föreligga, under förutsättning att erforderlig
kontroll utövas till förekommande av att innehållet i handlingarna kommer
till obehörigas kännedom. De intressen, för vilka sekretessbestämmelserna
i kungörelsen den 12 april 1940 (nr 204) avse att bereda skydd, bliva, då
sekretesstiden utgör tio år, tillgodosedda genom alt handlingarna förstöras
först efter utgången av samma tid.

Utlämnande av tullverkets handlingar för verkställande av utredningar
m. in. för andra statsmyndigheters räkning kan ifrågakomma utan hinder av
sekretessbestämmelserna. Styrelsen får härvid erinra att konstitutionsutskottet
i sitt den 11 maj 1937 avgivna utlåtande, nr 21, vilket godkändes av
riksdagen enligt dess skrivelse, nr 314, framhöll, alt lagstiftningen om all -

— 100 —

manna handlingars offentlighet icke berörde frågan, i vad män olika myndigheter
skulle hava tillgång till sådana handlingar, som enligt sekretesslagen
vore undandragna offentligheten.

Offentlighetsprincipen i fråga om allmänna handlingar torde, såsom
framhållits i ovanberörda den 11 februari 1927 avlämnade utredning (SOU
1927: 2, s. 28), vara betingad av dels den enskildes intresse att erhålla del av
hos myndigheterna förvarade handlingar, som angå honom, exempelvis för anförande
av administrativa besvär samt för rättegångar in. in., dels ock behovet
av offentlig kontroll över statens verksamhet. Till dessa synpunkter
uttalade särskilda sakkunniga sin anslutning i ett den 14 januari 1935 avgivet
betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna
handlingars offentlighet (SOU 1935: 5, s. 24), vilket betänkande, såsom
framgår av Ivungl. Maj :ts proposition nr 107 till 1937 års riksdag, ligger till
grund för 1937 års lag.

Enär enskild person äger rätt att få allmänna handlingar, för vilka sekretesstid
stadgats, till sig utlämnade, såvitt de angå honom, och behovet för
denne att få del av handlingarna kan förutsättas i regel icke avse längre tid
än tio år, föreligger med hänsyn till detta intresse icke något hinder att, innan
sekretesstiden tilländagått, utgallra handlingar efter utgången av den allmänt
godtagna gallringsfristen, tio år. Åtminstone är detta fallet, därest sådana
upplysningar angående handlingars ingivande eller upprättande lämnats,
att handlingarna kunna utan tidsödande efterforskningar återfinnas.
Om det skulle erfordras sådana efterforskningar i journaler, verifikationshäften
eller andra samlingar och handlingar, vilka skola hemlighållas, skulle
visserligen den enskildes intresse kunna anses bliva tillbakasatt genom att
han icke ägde att själv verkställa sådana efterforskningar utan måste för
ändamålet anlita tjänsteman, som hade tillgång till handlingarna, samt vidkännas
kostnaden härför. Sådana efterforskningar och kostnader kunna
emellertid ifrågakomma även då utlämnande av handlingar, som icke skola
hemlighållas, begäres. Vid avvägning av nu berörda enskilda intresse mot
det även av riksarkivet vitsordade behovet av att verkställa en omfattande
gallring ur tullanstalternas arkiv har styrelsen ansett det enskilda intresset
böra stå tillbaka för statsintresset.

I fråga om behovet att hålla allmänna handlingar tillgängliga för kontroll
över statens verksamhet får styrelsen framhålla, att i Kungl. Maj :ts ovannämnda
proposition nr 107 till 1937 års riksdag uttalats (s. 38), att, där det
vore nödvändigt att utsträcka sekretessens giltighet över en längre tidrymd,
exempelvis tio år, den offentlighet, som efter en sådan tidrymd inträdde, hade
föga eller intet värde ur kontrollsynpunkt eller över huvud ur de synpunkter,
som i första hand låge bakom offentlighetsprincipen. Detta uttalande
föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till kontrollsynpunkten
synes därför hinder icke föreligga att före sekretesstidens
utgång utgallra handlingar, beträffande vilka en sekretesstid av åtminstone
tio år är stadgad och vilka icke äro av beskaffenhet att böra för beaktande
av andra intressen bevaras under längre tid.

Vad slutligen angår enskildas intressen av att 1''å tillgång till tullverkets
handlingar för bedrivande av vetenskapliga forskningar eller för liknande
ändamål, har från arkivhåll uttalats, att vissa tullverkets handlingar, i första
hand inkommande och utgående journalerna med tillhörande verifikationer
samt frihamnarnas intagnings-, fartygs- och förtullningsjournaler, ägde
ett bestående värde såsom historiskt källmaterial. Utgallring av dessa handlingar
efter tio år har emellertid av Fahlander och Clemensson samt riksarkivet
föreslagits på grund av handlingarnas skrymmande beskaffenhet

— 101

samt papperets ringa hållbarhet ur arkivsynpunkt. Enligt styrelsens förslag
till gallringsföreskrifter liksom enligt det av Fahlander och Clemensson
först avgivna förslaget skulle vissa arkivföreståndare äga övertaga de handlingar,
som de önskade.

Beträffande de tullverkets handlingar, som ansetts värdefulla ur den
histoiaska forskningens synpunkt, eller åtminstone de flesta av dem, gäller
den tjuguåriga sekretesstiden enligt 1937 års lag eller i fråga om vissa
handlingar en sekretesstid av tio år, som stadgats i kungörelsen den 12
april 1940. Utlämnande före sekretesstidens utgång av sådana handlingar,
som upprättats före den 1 september 1939, har emellertid av generaltullstyrelsen
med stöd av nämnda lag i särskilda fall medgivits för bedrivande
av vetenskapliga forskningar, och styrelsen är beredd att allt fortfarande
lämna de medgivanden för liknande ändamål, vilka kunna ifrågakomma
utan att ändamålet med sekretessen kan anses bliva åsidosatt.

De olägenheter, som utgallring av vissa tullverkets handlingar i enlighet
med styrelsens förslag skulle kunna medföra, synas därför i första hand
hänföra sig till enskildas forskningsintressen, i den mån dessa framträda
inom tio år efter handlingarnas datum och handlingarna icke överförts till
annat arkiv. För att bättre tillgodose de enskilda intressena utan att utsträcka
gallringsfristen skulle det kunna ifrågakomma att, såsom riksarkivet
föreslår, begränsa sekretesstiden. Sekretess beträffande vissa tullverkets
handlingar stadgades först år 1909, då i § 2 tryckfrihetsförordningen
(SFS 1909:35, s. 7) intogs förbud mot utlämnande av vissa statistiska
uppgifter, förrän fem år förflutit från uppgiftens datum. I ovannämnda av
professor Herlitz den 11 februari 1927 avlämnade utredning (s. 13, p. 28)
föreslogs en sekretesstid av två år beträffande vid tullverket förda anteckningar
och journaler samt övriga handlingar angående vad där befordrades
eller behandlades, såvitt anginge enskildas affärsförhållanden. Enligt 28 §
i det förslag, som den 14 januari 1935 avgavs av särskilda sakkunniga,
skulle sekretesstiden med avseende å till tullverket inkomna eller upprättade
handlingar rörande varor, som vid verket behandlades, såvitt de berörde
enskildas affärsangelägenheter, utgöra tio år. I Kungl. Maj :ts proposition
nr 107 till 1937 års riksdag föreslogs en sekretesstid av tjugu år beträffande
sistnämnda handlingar. Anledningen till att sekretesstiden förlängdes
synes, enligt vad framgår av propositionen (s. 38 och 39), hava
varit önskvärdheten att åstadkomma uniformitet, varför beträffande de
fall, då sekretesstiden enligt 1935 års förslag skulle utgöra tio eller tjugufem
år, eu gemensam sekretesstid av tjugu år föreslogs i propositionen. Begränsning
av den tioåriga sekretesstiden enligt kungörelsen den 12 april
1940 (nr 204), i vilken stadgas sekretess även för handlingar rörande fartyg
och andra transportmedel, som anmälts hos tullverket, torde emellertid
icke för närvarande böra ske.

Därest frågan om utgallring av handlingar ur tullanstalternas arkiv skulle
kunna upptagas till avgörande först sedan ändring i sekretessbestämmelserna
kunde ifrågakomma, skulle ett sådant uppskov med gallringen
medföra betydande olägenheter. Enligt vad utredningen visar och av styrelsen
ytterligare framhållits i skrivelsen till riksarkivet, är nämligen beståndet
av gallringsbara arkivalier hos vissa tullanstalter så stort, att ett oundgängligt
behov av en omfattande gallring föreligger. På grund härav och då
de intressen, som böra beaktas vid sådan gallring, torde kunna så långt det
är möjligt tillgodoses utan ändring av sekretessbestämmelserna, avstyrker
styrelsen, att åtgärder vidtagas för ändring av dessa bestämmelser.

— 102 —

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit byråcheferna Jansson, Linders, föredragande, och Lindberg.

Stockholm den 13 augusti 1943.

Underdånigst
Nils Wohlin.

Gösta Beyer.

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 184, § 26.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1949 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
att avgiva yttrande senast den 16 januari 1950 över vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse anförts rörande gallring av
visst arkivmaterial. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

För arbetsförmedlingsverksamheten ha nu ifrågavarande handlingar betydelse
endast under en tidsperiod av upp till fem år. Skulle det anses, att
offentlighetsintresset i fråga om arbetsförmedlingshandlingar av olika
slag icke är så stort, att dylika handlingar behöva hållas allmänt tillgängliga
under någon tid, sedan sekretesstiden förflutit, synes denna, åtminstone
i fråga om det stora flertalet förmedlingshandlingar, kunna sänkas
till fem år. På så sätt skulle otvivelaktigt de av riksdagens revisorer
påtalade olägenheterna undanröjas. Anses det däremot, att förmedlingshandiingar
böra vara allmänt tillgängliga efter sekretesstidens utgång, kommer
saken i annat läge, och styrelsen är för sådant fall icke beredd att tillstyrka
en sänkning av sekretesstiden.

Enligt styrelsens mening böra de olika intressen, som det här är fråga
om, vägas mot varandra men icke bara i fråga om förmedlingshandlingar
utan även beträffande andra slag av hemliga handlingar. Styrelsen ifrågasätter,
huruvida icke frågan bör göras till föremål för särskild utredning.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Curtman,
ledamöterna Falk, Brodén, Västberg och Adamsson samt ersättarna
Ivar Larsson och Styrman. Ärendet har föredragits av byråchefen S. Centerwall.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst
GUST. VAHLBERG.

STURE CENTERWALL.

— 103 —

*

Vetenskapsakademiens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 188, § 27.

Till k u n g 1. ecklesiastikdepartementet.

1 anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 16 december 1949 föranledd av
riksdagens senast församlade revisorers yttrande rörande vissa lokaler vid
naturhistoriska riksmuseet får Vetenskapsakademien, efter att ha inhämtat
utlåtande av museets föreståndarekollegium, anföra följande.

Akademien hänvisar till att byggnadsstyrelsen i kungl. brev av d. 30 juni
1947 erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående riksmuseets lokalfråga
och till den skrivelse i denna fråga av den 16 april 1948 som museet
insänt till byggnadsstyrelsen. Akademien vill därjämte framhålla det mycket
kännbara behovet av ytterligare lokalutrymmen vid museet och vikten
av att ifrågavarande utredning kommer till stånd.

Angående postlokalen får akademien framhålla, att en utvidgning av densamma
icke kan ske inom museets nuvarande redan förut hårt anlitade utrymmen.
Förslag till ordnande av denna fråga genom ombyggnad av portvaktshuset
har framlagts i ovanstående skrivelse.

Då museets samtliga avdelningar ha otillräckligt utrymme, kunna bristerna
icke avhjälpas genom omdisposition av nuvarande lokaler. Det bör i
detta sammanhang erinras om att museets kamrer arkontor är inhyst i Vetenskapsakademiens
lokaler.

Stockholm den It januari 1950.

ARNE WESTGREN.

Riksantikvarieämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 190, § 28.

Till Konungen.

I anledning av härmed återgående nådiga remiss rörande riksdagsrevisorernas
yttrande med avseende på kulturminnesvården på Gotland får riksantikvarieämbetet
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava uttalat att de av Gotlands fornsal i Visby disponerade
lokalerna i vissa avseenden förete påfallande brister samt att ett trängande
behov av utökade utrymmen föreligger. De ha vidare framhållit, att en naturlig
lösning av spörsmålet skulle vinnas, om fornsalen finge taga i anspråk
de angränsande byggnader inom kvarteret Museet, som nu utnyttjas
av Gotlands tygstation såsom förråd. Från militärt håll hade upplysts, att
någon möjlighet att nu förlägga tygstationens material till annan lokal icke
förelåge. Revisorerna hava emellertid ansett att vederbörande myndigheter
snarast borde upptaga problemet i syfte att få missförhållandena avhjälpta.

I anslutning till vad revisorerna anfört beträffande Gotlands fornsals lokaler
vill ämbetet erinra därom, att redan år 1946 programskisser upprättades
till ombyggnad av samtliga utrymmen inom kvarteret Museet för Gotlands
fornsals räkning. En omgång kopior av dessa skisser biläggcs här -

— 104 —

jämte.1 Ämbetet finner de ifrågasatta åtgärderna väl lämpade att komina
till utförande och kan vitsorda att fornsalens lokalfråga skulle vinna eu
lycklig lösning, om det ifrågavarande projektet kunde genomföras.

Såsom framgår av här i avskrift bilagda skrivelse från Gotlands fornvänner
till fortifikationsförvaltningen har från militärt håll förordats att
tygförrådet i Visby beredes utrymme i en nybyggnad. Det vill sålunda synas,
som om det vore ett militärt intresse att tygförrådet förflyttades från kvarteret
Museet. En överensstämmelse mellan militära och kulturhistoriska intressen
synes alltså förefinnas i detta fall.

Revisorerna hava vidare framhållit, att det är en allmän angelägenhet av
vikt att den praktiska kulturminnesvården på Gotland underlättas och stödjes.
Revisorerna hava också förutsatt, att de av riksantikvarien framförda
förslagen härutinnan i görligaste mån beaktas vid behandlingen av vederbörande
kulturminnesvårdande myndigheters riksdagspetita.

Det angelägnaste önskemålet i här berörda hänseende är, såsom riksantikvarien
för revisorerna framhållit, tillsättandet av en särskild byggnadsantikvarie
för Gotland. Ämbetet vill ytterligare vitsorda behovet av en sådan
befattning, då arbetsuppgifterna inom såväl fornminnesvården som
by8§naäsminnesvården äro så omfattande, att två kvalificerade tjänstemän
— en för varje huvudområde — krävas för deras fullgörande. Det torde
också vara att förvänta, att denna fråga skall komma att närmare övervägas
vid den utredning rörande landsantikvarieorganisationen, som av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet ställts i utsikt i årets statsverksproposition.

Stockholm den 12 januari 1950.

Underdånigst
MARTIN OLSSON.

BERTIL BERTHELSON.

Bilaga A.

Till k u n g 1. fortifikationsförvaltningen.

Ang. de av kronans tygförråd i kvarteret Museet i Visby disponerade lokalerna.

Enär det kommit till styrelsens för Gotlands Fornvänner kännedom, att
militärbefälhavaren på Gotland i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
förordat, att tygförrådet i Visby beredes utrymmen i en nybyggnad, önskar
undertecknad anföra följande.

För närvarande disponera kronans tygförråd och Gotlands Fornsal vardera
ungefär hälften av kvarteret Museet. Olägenheten av detta sammanförande
av militära förråd och museala samlingar av oersättligt kulturhistoriskt
värde inom ett centralt stadskvarter vid trånga gator har länge framhållits
från ansvarigt håll. Senast i år har riksantikvarien yttrat sig i denna
fråga och har betonat museilokalernas riskabla läge samt angelägenheten
av att Fornsalens lokalfråga löses snarast möjligt. På grund av att lokalerna
ej äro uppvärmningsbara och delvis sakna belysning kan Fornsalen endast
hållas öppen för allmänheten under sommarmånaderna, och länets skolor

‘ Här ej reproducerade. Överlämnade till riksdagens statsutskott.

— 105 —

och folkbildningssammanslutningar sakna sålunda praktiskt taget tillgång
till länets centralmuseum.

En förbättring av dessa förhållanden kan ej genomföras annat an i samband
med en ombyggnad av nuvarande utrymmen och utvidgning av maiseilokalerna.

Sedan 1925 har denna Fornsalens lokalfråga varit aktuell. Hänvändelser
ha också tidigare gjorts till statsmakterna med begäran, att Fornsalen måtte
vid första möjliga tillfälle få dispositionsrätt även till återstående delar av
kvarteret Museet, då Fornsalen endast på detta sätt kan få tillräckliga utrymmen
för sina stora samlingar. På grund av att alla kronans byggnader
i kvarteret Museet äro inregistrerade såsom byggnadsminnesmärken och med
hänsyn till den mycket känsliga stadsbilden är utvidgning genom större omoch
tillbyggnader här utesluten.

Den av tygförrådet nu disponerade hälften av kvarteret, vilken omfattar
dels ett delvis medeltida hus med en stor pelarsal dels ett gammalt bostadshus
av 1700-talskaraktär med därtill hörande ekonomi- och magasinsbyggnader,
skulle emellertid utan någon mera genomgripande yttre ombyggnad
väl kunna utnyttjas för Fornsalens behov. På detta sätt skulle hela komplexet
få en lämplig användning för framtiden samt ställas direkt under
kulturminnesvårdens skydd. De ifrågavarande byggnadernas lämplighet för
musealt ändamål har 1947 tillstyrkts av riksantikvarieämbetet efter granskning
av de preliminära skisser, som på begäran av Gotlands Fornvänner för
detta ändamål uppgjorts av länsarkitekten Olle Karth.

1943 uppvaktade föreningens ordförande, landshövding Erik Nyländer,
och dess skattmästare, konsul C. G. Björkander, dåvarande översten Nils
Carlquist i fortifikationsstyrelsen i ärendet, varefter en skriftlig framställning
av föreningen riktades till kungl. arméförvaltningen den 15 december
1943.

Under 1947 uppvaktades försvarsministern Vougt av undertecknad landshövding
tillsammans med dåvarande, numera avlidne riksdagsmannen K. F.
Söderdahl. Vid det besök, som försvarsministern med anledning härav sedermera
gjorde på Fornsalen, uttalade han, att han i princip vore fullt beredd
att bifalla museets önskan. På grund av tidsläget kunde dock ingen
omedelbar lösning av tygförrådets lokalfråga då tänkas genomförbar. Försvarsministern
uppmanade emellertid museets styrelse att följ a utvecklingen
och att åter göra sig påminda i ärendet, så snart en förflyttning av kronans
förråd kunde bliva aktuell.

Med anledning av det ovan anförda och under åberopande av försvarsminister
Vougts uttalande 1947 får undertecknad härmed hemställa, att kungl.
fortifikationsförvaltningen måtte vid sin handläggning av ärendet om tygförrådets
lokaler beakta också Gotlands Fornsals trängande behov av större
utrymmen.

Visby den 15 december 1949.

För Gotlands Fornvänner
Erik Nyländer.

Greta Arwidsson.

_ 106 —

Kanslerns för
rikets universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 193, § 29.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss och med överlämnande
av yttranden i ärendet av rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala och
universitetets drätselnämnd får jag anföra följande.

Vad beträffar den av revisorerna berörda frågan om universitetens reservfonder
är jag icke beredd att utan ytterligare närmare utredning, innefattande
yttranden av jämväl vederbörande förvaltningsmyndigheter vid Lunds
universitet och bägge universitetens större konsistorier, taga ställning i ärendet.
Den korta remisstid, som stått till buds har nämligen icke medgivit infordrande
av en dylik utredning.

Vidkommande övriga av revisorerna gjorda uttalanden får jag hänvisa
till vad Uppsala universitets drätselnämnd i sitt yttrande anfört.

Stockholm den 17 januari 1950.

Underdånigst
THORE ENGSTRÖMER.

Georg Z. Topelius.

Bilaga A.

I anledning av förevarande remiss överlämnas bifogade yttrande från universitetets
drätselnämnd, i vilket yttrande rektorsämbetet instämmer.

Uppsala den 11 januari 1950.

Fredrik Berg.

Carl Häggquist.

Bilaga till bilaga A.

Till rektorsämbetet vid Uppsala universitet.

Med anledning av vad riksdagens revisorer uttalat i sin berättelse rörande
Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m. får drätselnämnden
anföra följande. De särskilda punkterna i berättelsen upptagas därvid i
den ordning i vilken de däri förekomma.

l:o) Såsom av revisorernas berättelse framgår, ba försäljningar från fonden
för inköp av växtliga ungskogar, hemmans inköps- och försälj ningsfond
samt åkerlottsfonden under de senaste tjugosex åren uppgått till omkring

— 107 —

dubbla värdet av vad som inköpts genom disposition av medel från dessa
fonder. I denna del har universitetet alltså icke ökat utan tvärtom minskat
sitt fastighetsinnehav. De inköp, varom här är fråga, ha så gott som uteslutande
avsett arrondering av äldre innehav och ha alltså legat i linje med
det uttalande, som med hänsyftning på ovan först nämnda fond gjorts av
1923 års riksdag.

I de fall, då inköp av fast egendom förekommit i större utsträckning, har
detta skett med anlitande av sådana medel som av universitetet »omhänderhavas»,
d. v. s. medel, som influtit genom donationer till särskilda universitetsändamål.
Större delen av de summor, som härigenom tillförts universitetet,
äro placerade i s. k. guldkantade obligationer eller i lån mot inteckningssäkerhet.
Men universitetet har även för att uppnå bästa möjliga och
mångsidiga placering ansett sig böra inköpa vissa större skogs- och egendomskomplex
samt ett par hyresfastigheter. Enligt drätselnämndens uppfattning
har universitetet härigenom fått en god och jämn avkastning av de
placerade medlen, samtidigt som universitetet förvärvat tillgångar, vilka
kunna förväntas bibehålla sitt realvärde oberoende av penningvärdets fluktuationer.
Anmärkas må i detta sammanhang, att avkastningen från här
angivna fastigheter icke upptagits i de till statsrevisorerna lämnade och i
redogörelsen intagna uppgifterna om avkastning under de fem sistförflutna
budgetåren, vilka uppgifter allenast avse egendoms- och skogsförvaltningen,
d. v. s. den nuvarande motsvarigheten till de gustavianska arvegodsen.

Drätselnämnden, som med tillfredsställelse tagit del av revisorernas uttalande,
att de icke funnit sig böra föreslå någon principiell ändring i fråga
om universitetets skogs- och egendomsförvaltning, får särskilt framhålla,
att varje inköp och varje försäljning från universitetets sida av fast egendom
sedan gammalt fordrar tillstånd av Kungl. Maj :t. Härigenom vinnes
garanti för att samtliga de omständigheter, som äro av vikt för bedömande
av frågor om fastighetsinköp, vinna beaktande.

2:o) Under de senaste åren ha universitetsmyndigheterna i viss utsträckning
sökt att uppnå ett bättre ekonomiskt utbyte av universitetets egendomsinnehav
genom att sammanlägga smärre brukningsdelar och genom att försälja
sådana enheter, vilka icke giva tillfredsställande avkastning. Universitetsmvndigheterna
ha även blicken öppen för andra rationaliseringsatgärder.
Revisorernas önskemål om sammanläggningar, försäljningar och andra
rationaliseringsåtgärder delas alltså av drätselnämnden. En viss begränsning
av möjligheterna att företaga rationaliseringsåtgärder har legat och
kommer alltid att ligga däri, att hänsyn måste tagas till arrendatorernas intressen.
Sammanläggning kan över huvud taget icke ske under löpande arrendeperiod
utan överenskommelse med arrendatorn. För genomförandet a\
vissa rationaliseringsåtgärder fordras medverkan av lantbruksnämnderna.
Det är drätselnämndens förhoppning, att dessa nämnder skola visa förståelse
för de av revisorerna framhållna synpunkterna.

Genom den nya metod för registrering av universitetets jordinnehav, som
för närvarande håller på att genomföras, kommer klarare än \ ad som tidigare
varit fallet att kunna bedömas i vad mån varje särskild jordbruksenhet
på lång sikt är räntabel i universitetets hand. Härigenom kommer universitetet
att erhålla en säkrare grundval för bedömande av huruvida eu viss
jordbruksenhet lämpligen bör behållas eller icke.

3:o) Drätselnämnden delar revisorernas uppfattning, att erforderliga
byggnadsarbeten å egendomarna framdeles så vilt möjligt böra fördelas på
eu längre tidsperiod. Orsaken till att universitetet under de senare aren nedlagt
så avsevärt större kostnader än förr på byggenskap a jordbruksegendomarna
är icke att denna tidigare eftersatts. Den är i stället i väsentlig ut -

— 108 —

sträckning att finna i den nya lagstiftningen å hithörande område. Tidigare
å}åg byggnadsskyldigheten kontraktsenligt vederbörande arrendatorer, varvid
den beräknade kostnaden för fullgörandet av denna skyldighet medförde
en motsvarande nedsättning av de årliga arrendebeloppen. De ökade kostnader,
som följa av att universitetet numera självt skall svara för all bvggenskap,
kompenseras emellertid i viss utsträckning av att universitetet i
stället kunnat betinga sig högre kontantarrenden än förr. ökningen av arrendebeloppen
uppgår sålunda från budgetåret 1944/45 till 1948/49 till
282 666 kronor. Det må anmärkas, att universitetets byggnadsskyldighet å
varje särskild fastighet skall fullgöras under de tre första åren av arrendetiden
och att kostnaderna därför falla å denna tidrymd, medan det förhöjda
arrendet utgår under hela arrendetiden. I detta sammanhang må också påpekas,
att universitetet är angeläget att i möjligaste mån tillfredsställa de
nu för tiden ökade anspråken på standarden å såväl bostäder som ekonomibyggnader
å landsbygden. Vidare äro byggnadskostnaderna vid jordbruk för
närvarande så höga, att, då byggenskap måste ske i större omfattning, det
vid utarrendering är förenat med stora svårigheter att förränta nedlagt
byggnadskapital.

4:o) Drätselnämnden delar likaledes revisorernas uppfattning om önskvärdheten
av att staten för egendoms- och skogsförvaltningen "bringas till
storre överensstämmelse med det faktiska driftsresultatet. Vad framför allt
skogsförvaltningen angår måste emellertid en förhandsberäkning av det
sannolika utfallet under ett följande budgetår röra sig med många ovissa
faktorer. Det kan därför befaras, att den önskade överensstämmelsen liksom
hitintills blir svår att ernå. Drätselnämnden har givetvis intet att erinra mot
ett åläggande för universitetet att årligen i samband med universitetets anslagsäskanden
lämna riksdagen uppgifter rörande utfallet av ifrågavarande
stat.

5 :o) Beträffande dispositionen av universitetets tomtmark för bostadsändamålinom
Uppsala stad vill drätselnämnden påpeka, att försäljning för sådana
ändamal skett i ansenlig omfattning. Det i revisorernas berättelse angivna
beloppet 1 168 476 kronor 80 öre för försäljningar från åkerlottsfonden
avser försäljningssumman för tomtmark, som universitetet avhänt sig
sedan år 1933 inom Uppsala stads tidigare område. Härtill komma överlåtelser
av ett stort antal tomter inom med Uppsala stad numera inkorporerade
onnaden. Även i andra hänseenden än genom direkta försäljningar har
universitetet sökt visa förståelse och intresse för att det föreliggande behovet
av tomtmark för bostadsändamål skall tillfredsställas. Efter tillstånd av
bär sålunda universitetet, såsom i revisorernas redogörelse också
framhålles, påbörjat arbetet med att uppgöra förslag till stadsplan för
det s. k. \aksalagärdet, vilket arbete skett i samråd med representanter för
Uppsala stad. Universitetet har även på egen bekostnad låtit verkställa eu
undersökning av grundförhållandena å ifrågavarande område.

Drätselnämnden vill i detta sammanhang emellertid erinra om att under
år 1948 framlagts ett av byggnadsstyrelsen i samråd med universitetsmyndigheterna
upprättat förslag till generalplan för universitetets utbyggande,
vilket förslag i princip numera godkänts av universitetet. Byggnadsstyrelsen
har framhållit angelägenheten av att tillräckliga markområden
reserveras i sådant syfte. Förslaget förutsätter, att förhandlingar upptagas
mellan universitetet och andra markägande organ och institutioner inom
Uppsala för genomförande av vissa markbyten. Det är universitetets förhoppning,
att dessa förhandlingar komma att inledas under år 1950.

6:o) Den av revisorerna påtalade ordningen att besparingar å vissa avlöningsanslag
med stöd av årligen lämnade föreskrifter tillföras reservfon -

— 109 —

den har sin grund i äldre förhållanden. Avkastningen från egendoms- och
skogsförvaltningen användes tidigare för att jämte statsmedel direkt finansiera
universitetets egentliga verksamhet. Avkastningen, beräknad till bestämt
belopp, upptogs från och med budgetåret 1923/24 som inkomstpost å
avlöningsanslaget. De besparingar, som kunde uppkomma å detta anslag,
fingo å andra sidan tillföras reservfonden. Enligt drätselnämndens uppfattning
fanns med denna ordning ett naturligt samband mellan dispositionen
av ifrågavarande avkastning och statsanslaget, varvid reservfonden tjänade
som ett slags regulator. I samband med inrättandet fr. o. in. budgetåret
1938/39 av universitetets delfond av statens allmänna fastighetsfond bröts
detta samband genom att avkastningen överflyttades som inkomstpost till
fastighetsfonden. Avkastningen från universitetets donationsjordar tjänar sålunda
numera i första hand syftet att täcka en del av statsverkets kostnader
för reparation och underhåll av samt avskrivningar å de fastigheter,
som ingå i universitetets delfond av fastighetsfonden. Drätselnämnden anser,
att denna ordning icke är i alla delar tillfredsställande motiverad. Det
förtjänar exempelvis beträffande avskrivningarna att nämnas, att de med
anlitande av universitetets egna medel uppförda byggnader, som omfattas
av denna delfond och där äro upptagna med ett värde av cirka 8 000 000
kronor, redan vid delfondens upprättande voro avskrivna till sina fulla

värden. . , .. ,

Drätselnämnden vill för sin del tillstyrka, att den av revisorerna berörda
rätten för universitetet att disponera besparingar å vissa avlöningsanslag
upphör att gälla, och finner liksom revisorerna, att detta kan ske oberoende
av tidpunkten för genomförandet av en föreslagen lönereglering för vissa
befattningshavare vid universiteten och de statliga högskolorna. Emellertid
måste såsom en förutsättning härför uppställas, att jämväl universitetets
skyldighet att från avkastningen å donationshemmanen inleverera ett ärligt
bidrag till fastighetsfonden, för närvarande uppgående till 250 000 kronor,
upphör. Under hänvisning till vad nyss anförts ser drätselnämnden upphörandet
av en sådan skyldighet snarare som ett komplement till den av
revisorerna förordade reformen och som en återgång till tidigare gällande
ordning än som en kompensation för ett inkomstbortfall. Nettoavkastningen
kommer då att i sin helhet tillföras reservfonden för att i den ordning, som
föreskrives i universitetsstatuterna, kunna användas för universitetets verk Scirnlict.

Drätselnämnden vill här liksom tidigare vid skilda tillfällen understryka
det oskattbara värde som reservfonden äger för universitetet. Med hänsyn
bl. a. till den tidrymd, som förflyter mellan avgivandet av universitetets
anslagsäskanden och beviljandet av statsmedel, är det av utomordentligt
stor betydelse att universitetet för tillfälliga och oförutsedda behov kan
anlita reservfonden. Universitetet skulle betrakta det som för sin verksamhet
högst olyckligt, om reservfonden genom en minskning i sina inkomsttillflöden
skulle försvagas i sin viktiga funktion att utgöra ett smidigt
och lämpligt komplement till de statsanslag, som universitetet åtnjuter
Som framgår av revisorernas redogörelse, ha under senaste budgetaret
stora anspråk ställts på reservfonden. Samtidigt som det icke kan förväntas
att dessa anspråk i framtiden komma att minska — snarare är motsatsen
fallet — kan det på goda grunder antagas, att fondens inkomster
komma att betydligt nedgå. Drätselnämnden har under det sistforf lutna aret
sett sig tvungen att på grund av fondens ekonomiska ställning nedpruta
och t. o. m. avstyrka ansökningar om anslag ur fonden till angelagna
ändamål. Drätselnämnden ser med bekymmer på den kommande utvecklingen
och anser sig på goda grunder kunna fastslå, att egendoms- och

no —

skogsförvaltningens nettoinkomster, så långt man för framtiden vågar bedöma,
icke komma att förslå såväl till att förse reservfonden med erforderliga
medel som till det årliga bidraget å 250 000 kronor till fastighetsfonden.
Det kan t. o. m. befaras att nettoinkomsterna tidvis icke komma att
räcka till ens för att utgiva detta bidrag. Därest den av revisorerna förordade
reformen med indragning till statsverket av lönebesparingar genomfördes,
skulle reservfonden i ett sådant läge komma att helt sakna inkomster.
Med stöd av erfarenheterna från de senaste budgetåren måste drätselnämnden
hävda, att reservfonden för att nöjaktigt fylla sina uppgifter måste
kunna räkna med betydande inkomster.

Såsom tidigare framhållits äro bestämmelser rörande dispositionen av
reservfonden meddelade i universitetsstatuterna. I praxis har emellertid också
den regeln utvecklat sig, att fonden icke användes för andra ändamål än
sådana, som äro av den natur, att statsanslag principiellt hade kunnat beviljas
för ändamålen i fråga. Drätselnämnden har för sin del intet att invända
mot att närmare bestämmelser utfärdas rörande dispositionen, vilka
i så fall lämpligen kunna intagas i universitetsstatuterna och utformas i enlighet
med hitintills gällande praxis.

Slutligen må erinras om att reservfonden är underkastad kontroll av kanslersämbetet,
som ensamt äger bevilja anslag ur fonden, och av riksräkenskapsverket,
som årligen i universitetets räkenskapsböcker har möjlighet
att granska de ändamål, för vilka anslag beviljats ur fonden. Denna kontroll
finner drätselnämnden vara fullt tillräcklig.

Uppsala den 9 januari 1950.

På drätselnämndens vägnar
Fredrik Berg.

K. E. Hertzberg.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 204, § 30.

Till Konungen.

Den 17 december 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen att
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört i § 30 av sin berättelse
år 1949 angående byggnadsunderhållet å Stenstugu gård i Gotlands län. I
anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Vid statens förvärv år 1946 av Stenstugu gård var denna, såsom angives
i prop. 316 till 1946 års riksdag, försedd med byggnader, som delvis voro
i mindre gott eller dåligt skick. Gården har efter förvärvet varit utarrenderad
till förre ägaren för ett år i taget mot ett årligt arrendebelopp av 4 000
kronor, varvid denne på egen bekostnad utfört en del absolut nödvändiga
underhållsarbeten på byggnaderna. Staten har däremot icke kostat på några
underhållsarbeten, då det ansetts önskvärt att man först skulle få full klarhet
om vilka byggnader som borde bibehållas för den blivande försöksgården
och det ansetts sannolikt att en utredning av byggnadsbehovet vid
försöksgården skulle hinna bli utförd inom snar framtid. Gården har blivit
besiktigad av representanter för egnahemsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
vid flera tillfällen, senast den 3 maj 1949, varvid konstaterades att frågan

_ in —

om underhållet av byggnaderna måste avgöras relativt snart. Sedan styrelsen
under hand inhämtat av 1949 års försöksgårdskommitté, att kommittén
dels själv skulle besiktiga gården i slutet av maj 1949, dels under årets
lopp skulle avgiva förslag om den ordning i vilken försöksgårdarna i landet
borde iordningställas, har lantbruksstyrelsen avvaktat sistnämnda förslag
innan framställning i ärendet gjordes till Kungl. Maj :t.

Lantbruksstyrelsen delar revisorernas uppfattning att byggnaderna äro
stadda i fortskridande förfall och att det därför är angeläget, att frågan om
tidpunkten för gårdens iordningställande för det avsedda ändamålet avgöres
inom den närmaste tiden. Den nuvarande ovissheten härom medför
dels risk för felinvesteringar i underhållsarbetena, dels att arrendeavtal icke
kan slutas med brukaren för längre tid åt gången.

Ehuru arrendatorn, såvitt styrelsen kunnat finna, har skött egendomen
väl, är det orimligt att antaga, att han, därest han kommer att fortsätta
med arrendet, i längden skall ha intresse av eller möjlighet till att på ett
tillfredsställande sätt sköta gården, när byggnaderna bli allt mer bristfälliga.

Styrelsen vill i första hand förorda att tidpunkten för försöksgårdens inrättande
nu fastställes och att principbeslut om byggnadsprogrammet så
snart som möjligt fattas samt erforderliga medel snarast möjligt anvisas.
Skulle ett sådant principiellt ståndpunktstagande icke kunna göras vid 1950
års riksdag får styrelsen föreslå att medel ställas till förfogande för de mest
nödvändiga underhållsarbetena på de nuvarande byggnaderna. Styrelsen har
genom lantbruksnämnden i länet låtit upprätta en kortfattad beskrivning
över dessa arbeten samt en preliminär kostnadsberäkning, vilka i avskrift
bifogas. Såsom framgår härav erfordras ett belopp av lägst ca 13 500 kronor
för en provisorisk lagning av de mest bristfälliga byggnadsdetaljerna.
En i och för sig utöver minimibehovet synnerligen önskvärd förbättring av
vagnslidret och den blivande försöksladan skulle innebära att kostnaderna
komme att belöpa sig till ca 19 600 kronor. Detta alternativ vill styrelsen
förorda, därest försöksgården ej kan beräknas komma till stånd inom de
närmaste två å tre åren. Den 31 december 1949 förefanns hos lantbruksstyrelsen
en behållning av ackumulerade arrendeavgifter å tillhopa kr.
6 722: 84, vilket belopp kan tagas i anspråk för underhållsarbetena.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna,
ledamöterna Andersson, Hammarskjöld, Malmberg och Själander samt
t. f. byråchefen Berg, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst
ERIK LINDBERG.

STIG G:SON BERG.

Bilaga A.

Till kungl. lantbruksstgrelsens planläggningsbgrå.

Refererande till brev av den 21 december 1949 översändes härmed en
kortfattad redogörelse1 över erforderliga reparationer vid Stenstugu gård i
Endre och Barlingbo socknar jämte kostnadsberäkning. Beträffande vissa

Här ej avtryckt.

— 112

byggnader ha två alternativförslag lämnats t. ex. för vagnslidret och ladan.
Vagnslidret bör med tanke på dess bristfälliga skick nybyggas enl. alt. 2 och
ladan om den senare skall utnyttjas som försökslada underhållas enl. alt. 1.
Vid eventuell rivning av vagnslidret kan logen i anslutning till ladugården
delvis användas för vagnar och redskap, i det fall föreslagna åtgärder utföras
beträffande loggolvet.

Visby den 2 januari 1950.

I tjänsten:

L. O. Stöffling.

Lantbrukshögskolans
och statens lantbruksförsöks

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 204, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1949 har Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök att i anledning av vad
riksdagens revisorer uti § 30 i sin berättelse anfört i fråga om statens jordbruksegendom
Stenstugu gård på Gotland avgiva och till jordbruksdepartementet
inkomma med utlåtande.

I anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande anföra
följande.

Genom beslut den 6 december 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t domänstyrelsen
att disponera ett av riksdagen anvisat investeringsanslag å 175 000
kronor till inköp av ovannämnda egendom. Genom samma beslut uppdrog
Kungl. Maj :t åt egnahemsstyrelsen (numera lantbruksstyrelsen) att i enlighet
med de föreskrifter Kungl. Maj :t sedermera på förslag av sagda styrelse
ville meddela tills vidare handha egendomens förvaltning.

Härutöver vill styrelsen erinra att styrelsen uti skrivelse den 9 oktober
1948 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1949 års riksdag
förslag om inrättande från och med den 14 mars 1950 av Stenstugu
gård som försöksgård.

Slutligen må framhållas, att styrelsen med underdånig skrivelse den 17
januari 1950 med tillstyrkande överlämnat ett av en inom styrelsen utsedd
kommitté, 1949 års försöksgårdskommitté, avgivet betänkande i två delar
med förslag till fortsatt utbyggnad av det statliga försöksgårdssystemet, uti
vilket betänkande (del Is. 81) den föreslagna försöksgården på Gotland beträffande
angelägenhetsgraden sättes före övriga försöksgårdsprojekt.

Uppsala den 18 januari 1950.

Underdånigst

På styrelsens för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök vägnar

HILDING KJELLMAN.

Einar Schöldström.

— 113 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 206, § 31.

Till Ko n it n g e n.

Genom nådig remiss den 17 december 1949 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i § 31 av sin årsberättelse för budgetåret 1948/49 anfört beträffande
byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållsskolor.

I anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Ansökningar om statsbidrag till byggnader m. in. vid lantmanna- och
lanthushållsskolor ingivas till lantbruksstyrelsen, som, efter att hava inhämtat
byggnadsstyrelsens yttrande beträffande föreslagna byggnadsåtgärder,
med eget utlåtande överlämnar desamma till Eders Kungl. Maj :t. Vid
den granskning av förslagen, som sålunda verkställes inom byggnadsstyrelsen,
bedömas de i respektive skolor ingående olika lokalerna i första hand
med hänsynstagande till lokalprogram för dylika skolor, vilka närmast äro
grundade på av 1936 års lantbruksundervisningskommitté angivna normer.

I mitten av förra året upptog byggnadsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen
en utredning i syfte att undersöka möjligheterna för en beskärning
av de ovannämnda lokalprogrammen. Denna utredning föreligger numera i
det närmaste färdig, och byggnadsstyrelsen avser att överlämna densamma
till 1949 års skolbyggnadskommitté, som bland annat har i uppdrag att
verkställa utredning om möjligheterna att tillgodose behovet av skolbyggnader
och undervisningslokaler, däribland för skolor av här ifrågavarande
slag, på ett enklare och mindre kostnadskrävande sätt än som nu är fallet.
I detta sammanhang vill byggnadsstyrelsen även erinra om att nämnda
kommitté redan avgivit en »PM beträffande allmänna synpunkter på den
byggnadstekniska utformningen m. m. av skolbyggnader», vilken i tillämpliga
delar avser jämväl de här berörda skolorna.

Byggnadernas tekniska utformning och standard framgår oftast icke av
de till byggnadsstyrelsen remitterade handlingarna. Byggnadsstyrelsen vill
även framhålla, att landstingen på egen bekostnad, d. v. s. utanför den kostnadsram
efter vilken statsbidrag beviljats, kunna låta utföra byggnaderna
efter ett utökat lokalprogram eller med högre byggnadsteknisk standard.

Oberoende av byggnadsstyrelsens yttranden över byggnadsförslagen uppstå,
då företagen sedermera komma till utförande, icke sällan merkostnader
i förhållande till de ursprungligen beräknade beloppen. Uppgifter på dessa
merkostnader, som kunna vara beroende av ändring i byggnadsprogram eller
standard, överlämnas sällan till byggnadsstyrelsen för yttrande.

Enligt vad byggnadsstyrelsen under hand erfarit, förekommer det icke,
att här ifrågavarande byggnader, sedan desamma färdigställts, avsynas av
person med av statlig myndighet godkänd kompetens. Byggnadsstyrelsen
anser för sin del, att — i likhet med vad som gäller beträffande spannmålslagerhus
till vilka statsbidrag utgått — såsom villkor för utbekommande av
sökt statsbidrag för här ifrågavarande skolor bör föreskrivas, att arbetena
skola utföras under kontroll av person med av byggnadsstyrelsen godkänd
kompetens ävensom att byggnaderna, sedan de färdigställts, skola på sökandens
bekostnad avsynas av person med sådan kompetens.

Beträffande de i årsberättelsen angivna byggnadsföretag, för vilka statsbidrag
sökts men ännu icke beviljats, får byggnadsstyrelsen framhålla läinp X

-507087. Ren. berättelse ang. statsverket år 1949. 11.

— 114 —

ligheten av att desamma, där så kan ske utan att företagens igångsättande
avsevärt fördröj es, underkastas förnyad granskning i enlighet med de grunder,
som i anledning av ovannämnda utredning kunna komma att fastställas
av Eders Kungl. Maj :t.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst
HENNING LEO.

GUNNAR WEJKE.

Casper Tham.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 206, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer under § 31 i sin berättelse uttalat angående
byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållsskolor.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen i ärendet anföra följande.

Genom beslut vid 1939 års lagtima riksdag skapades möjligheter för lantbruksundervisningsanstalterna
att med bidrag av statsmedel anskaffa mera
ändamålsenliga lokaler. Tidigare voro ifrågavarande skolors lokaler synnerligen
bristfälliga. Många skolor voro samförlagda med folkhögskolor och
saknade helt icke blott egna skollokaler utan även skol jordbruk.

Det statsfinansiella läget, de stegrade byggnadskostnaderna och nödvändigheten
av en investeringsbegränsning på byggnadsområdet äro de huvudsakliga
orsakerna till att lantbruksundervisningsanstalternas utrustning
med tillfredsställande skollokaler liksom med skol jordbruk gått i betydligt
långsammare tempo än som från början beräknades.

Till och med budgetåret 1949/50 har av riksdagen till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter anvisats ett sammanlagt belopp
av 15 300 000 kronor, av vilket belopp 100 000 kronor tillförts budgetutjämningsfonden
och 2 000 000 kronor tills vidare icke fått tagas i anspråk.
Av disponibla medel, 13 200 000 kronor, ha till och med år 1949 statsbidrag
beviljats till byggnadsarbeten vid 22 lantmannaskolor, 11 lanthushållsskolor,
1 lantbruksskola och en jordbrukets yrkesskola med tillhopa 12 127 388
kronor. Av tillgängliga medel återstå sålunda fram till och med utgången
av innevarande budgetår 1 072 612 kronor.

Såsom revisorerna framhållit ha byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
i samråd utarbetat vissa normer rörande lokalbehov och lokalstorlek
för olika typer av lantbruksundervisningsanstalter. Vid uppgörande av förslag
till nybyggnader för lantbruksundervisningsanstalt har vederbörande
arkitekt haft tillgång till ifrågavarande normer, och lantbruksstyrelsen har
vid granskning av förslagen sökt tillse att ifrågavarande normer icke utan
bärande skäl frångåtts.

Revisorerna, som avlagt besök vid två nyligen färdigställda lantbruksundervisningsanstalter,
nämligen lantmannaskolan i Löfsta, Gotlands län, och

— 115 —

lanthushållsskolan i Bräkne-Hoby, Blekinge län, ha ansett sig kunna konstatera,
att ifrågavarande skolor ha en mycket hög byggnadsstandard.

Jämlikt bestämmelserna i 2 § kungörelsen den 22 december 1939 (nr 910,
jfr 120/1945) angående statsbidrag till nybyggnader vid vissa anstalter för
lantbruksundervisning enligt den lydelse nämnda paragraf erhållit genom
kungörelsen den 30 juni 1949 (nr 454) må i byggnadskostnaderna inräknas
kostnader för fast inredning, för iordningställande och inhägnande av byggnadstomt
samt för anordnande av brunn eller vattenledning ävensom för
ritningar, arbetsledning och kontroll över arbetet. Jämlikt bestämmelserna
i 3 § berörda kungörelse skall vid ansökningen om statsbidrag fogas bland
annat arbetsbeskrivning jämte fullständiga kostnadsberäkningar.

De ingivna ansökningshandlingarna ha sålunda innefattat arbetsbeskrivningar
och kostnadsberäkningar jämte ritningar till sådana arbeten, för vilka
statsbidrag författningsenligt kunnat utgå. Sådana arbeten till vilka
statsbidrag icke utgå, exempelvis inredningsdetaljer, ha sålunda icke blivit
föremål för granskning från lantbruksstyrelsens sida.

Lantbruksstyrelsen är väl medveten om att nybyggnad och iordningställande
av en lantbruksundervisningsanstalt för närvarande drager stora
kostnader för både staten och vederbörande huvudman, särskilt om man slår
ut kostnaden såsom revisorerna gjort för de två nämnda skolorna per elevplats.
Lantbruksstyrelsen vill dock erinra därom, att här berörda skoltyper
alltid komma att ställa sig relativt dyrbara räknat per elevplats. Skolorna
äro och måste vara internatskolor, och i byggnadsprogrammet för dylik
skola måste sålunda ingå elevbostäder och bespisningslokaler. En lantmannaskola
måste även, om den skall kunna fylla sin viktiga uppgift, förfoga
över ett lämpligt och välutrustat skölj ordbruk, vars anskaffning och utrustning
med tidsenliga byggnader och inventarier kräva förhållandevis stora
belopp. Då därtill kommer, att elevantalet icke kan vara alltför stort, om
framför allt elevernas praktiska handledning icke skall bliva lidande, måste
kostnaderna beräknade per elevplats alltid komma att ställa sig relativt höga
jämfört med sådana skolor, där elevinternat icke behöva anordnas och där
sköljordbruk icke ingå såsom ett nödvändigt villkor för en åskådlig och
effektiv undervisning.

Lämpligheten av att i kostnaderna per elevplats även inräknas kostnaderna
för anskaffning av skoljordbruk med ekonomibyggnader och levande och
döda inventarier kan ifrågasättas, då ju skölj ordbruket är ett fristående
ekonomiskt företag.

Inom överskådlig tid torde man icke behöva räkna med mer än en lantmannaskola
inom Gotlands län och en lanthushållsskola inom Blekinge län.
De kostnader, som nedlagts för iordningställande av ifrågavarande skolor,
skola sålunda komma flera generationer blivande jordbrukare och lanthusmödrar
inom respektive län till godo.

Av de båda anförda exemplen, Löfsta på Gotland och Bräkne-Hoby i Blekinge,
bör beträffande Löfsta framhållas, att denna skola icke är representativ
för genomsnittet i kostnadshänseende. Genomsnittlig byggnadskostnad
torde, beräknad per elevplats, ligga vid omkring 20 000 kronor. Den högre
kostnaden vid Löfsta, 23 450 kronor per elevplats, beror till huvudsaklig del
på de speciellt dyra och besvärliga grund-, vatten- och avloppsförhållanden,
som råda på den ur övriga synpunkter lämpligt valda byggnadsplatsen.

Det kan vidare förtjäna att framhållas, att lantbruksundervisningsanstalterna,
förutom sin primära och viktigaste uppgift att lämna blivande jordbrukare
och lanthusmödrar en grundläggande och god utbildning för det
blivande yrket, även böra vara den centrala samlingspunkten för jordbrukarna
och husmödrarna inom skolans verksamhetsområde, där nya erfaren -

— 116 —

heter från forsknings- och försöksverksamhet kunna meddelas och där kortare
kurser av olika slag kunna hållas för jordbrukets män och kvinnor. Behovet
av samlingslokaler på landsbygden är påtagligt. Det förefaller lämpligt
att lantbruksundervisningsanstalterna även få utnyttjas för bygdens
föreningsliv. För att så skall kunna ske fordras en god kvalitet på anläggningen,
så att den håller och icke förslites alltför snabbt. Vid planerandet
av nybyggnader för lantbruksundervisningsanstalter böra även dylika förhållanden
tagas i beaktande.

Såsom regel äro lantbruksundervisningsanstalternas undervisningslokaler
av enklare klass än tätorternas skollokaler. För den uppväxande stadsbefolkningen
finnes dagligen tillgång till utställningar, teater m. m., vilket jordbrukarungdomen
i stor utsträckning får avstå ifrån. Det synes därför önskvärt,
att lantbruksundervisningsanstalternas standard hålles relativt hög på
sådana icke särskilt kostnadskrävande punkter som beträffande möbler,
textilier, konst, trädgårdsanläggningar m. m., vilka ha en rent primärt smakuppfostrande
betydelse för bygden. Ett försök i denna riktning utgör lanthushållsskolan
i Bräkne-Hoby, vilket emellertid icke innebär att denna skola
erhållit förhållandevis större statsanslag än övriga.

Lantbruksstyrelsen förutsätter, att 1949 års skolbyggnadskommitté, som
fått Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa utredning om möjligheterna att
tillgodose behovet av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare
och mindre kostnadskrävande sätt än som nu är fallet, icke kommer att
föreslå en sådan nedprutning av gängse utrymmes- och standardkrav, att
skolbyggnadernas ändamålsenlighet och lämplighet eftersättas eller att en
standardsänkning enbart kommer att gå ut över lantbruksundervisningens
skolor.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Andersson,
Hammarskjöld, Malmberg och Själander samt byråchefen Arnegren.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst
ERIK LINDEBERG.

ARNE P:SON ARNEGREN.

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 212, § 32.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss =1/,2 1949 angående riksdagens revisorers
berättelse beträffande tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm
in. m. får jag i underdånighet anföra följande.

Jag har i mitt yttrande “/» 1949 över remiss ”/• 1949 angående anslag
till Ceaverken framhållit, att med hänsyn till den utveckling, som under senare
år ägt rum på det fototekniska och fotokemiska området, det ur beredskapssynpunkt
vore angeläget, att Ceaverkens utrustning snarast moderniserades,
samt vidare, att en inhemsk produktion av röntgenfilm vore av
största betydelse för krigssjukvårdsberedskapen.

— 117

Mitt uttalande angående Ceaverkens betydelse som beredskapsindustri bestyrkes
även av den undersökning sam riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
gjort under 1949 av landets möjligheter till försörjning med röntgenfilm
och fotografiskt papper i händelse av avspärrning och krig. Av denna
framgår sålunda att materielbehovet vid de civila och militära sjukvårdsanstalternas
röntgenavdelningar till avsevärd del måste tillgodoses genom
inhemsk produktion.

Liksom riksdagens revisorer finner jag det därför vara högst angeläget,
att Ceaverken genom ökad forskning och förbättrad tillverkning sättes i
stånd att höja röntgenfilmens kvalitet.

Stockholm den 17 januari 1950.

Underdånigst
N. SWEDLUND.

I

Chef för försvarsstaben.

A. Wärnsund.

Sjukvårds beredskapsnämndcus yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 212, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt sjukvårdsberedskapsnämnden
att inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse anfört ang. tillverkning och försäljning
av inhemsk röntgenfilm m. m. (§ 32). Sjukvårdsberedskapsnämnden
får i anledning härav anföra följande.

För att den inhemska tillverkningen av röntgenfilm m. m. — vilken bedrives
vid AB Ceaverken i Strängnäs — skall kunna fylla sin uppgift som
beredskapsindustri i händelse av krig eller avspärrning, torde det få anses
nödvändigt, att tillverkningen hålles i gång i viss omfattning redan i fredstid.
Den inhemska tillverkningen kommer därvid att svara även för viss del
av landets försörjning med röntgenmateriel. En förutsättning för att dessa
uppgifter på försörjningens och beredskapens område skola kunna fyllas är
emellertid, att den tillverkade filmen är av erforderlig kvalitet. Fabriken har,
såsom också framhålles i revisorernas berättelse, haft åtskilliga svårigheter
i detta avseende. I syfte bl. a. att söka förbättra filmens egenskaper har sjukvårdsberedskapsnämnden
tillsammans med representanter för Svenska radiologförbundet
och Aktiebolaget Ceaverken igångsatt en utredning av denna
fråga. Denna utredningsdelegation, vilken med sig adjungerat speciell
fabrikationsteknisk expertis, har efter vissa förberedande undersökningar
redan på ett tidigt stadium ansett sig böra rekommendera Ceaverken att —-för att vinna ökad kännedom om den invecklade produktionsprocessen —•
snarast möjligt intensifiera sitt forskningsarbete, närmast i form av utökad
kontroll och provtagning inom företaget. För sådant ändamål vore enligt
delegationens mening en förstärkning av fabrikens resurser i fråga om instrument
och apparatur för provning och kontroll nödvändig.

— 118 —

Sedan Aktiebolaget Ceaverken den 22 september 1949 hos Kungl. Maj :t
anhållit om ökat forskningsanslag för budgetåret 1950/51, har sjukvårdsberedskapsnämnden
i anledning av remiss avgivit yttrande häröver den 20
oktober 1949 och därvid tillstyrkt den ifrågasatta ökningen av forskningsanslaget
från 40 000 till 60 000 kronor.

För det fall att Kungl. Maj :t icke skulle komma att till 1950 års riksdag
framlägga förslag om ökning av forskningsanslaget, synes det angeläget att
medel på annat sätt ställas till Ceaverkens förfogande, eventuellt att driftmedel
få disponeras för ändamålet.

Då revisorerna i sin nu framlagda berättelse framhålla som högst angeläget,
att Ceaverken genom ökad forskning och förbättrad tillverkning sättas
i stånd att höja röntgenfilmens kvalitet, ligger detta uttalande helt i linje
med av sjukvårdsberedskapsnämnden i olika sammanhang gjorda uttalanden
och vidtagna åtgärder.

I sitt ovanberörda yttrande den 20 oktober 1949 har nämnden uttalat sig
i fråga om forskningsanslagets disposition, om forskningsarbetets inriktning
och om tillsättande av en särskild forskningskommitté. Det synes önskvärt
att bestämmelser i dessa avseenden av Kungl. Maj :t meddelas i samband
med att anslaget för budgetåret 1950/51 ställes till AB Ceaverkens förfogande.

Röntgenfilm har sedan 1947 varit föremål för importreglering. Möjligheterna
för Ceaverken att avsätta röntgenfilm på den inhemska marknaden
ha under denna tid självfallet varit större än om importen varit fri. I samband
med den liberalisering av handeln som på senaste tid genomförts har
från sjukvårdsberedskapsnämndens sida föreslagits att med hänsyn till denna
tillverknings stora betydelse ur beredskapssynpunkt röntgenfilm fortfarande
borde vara importreglerad. Så är också t. v. förhållandet, men det
synes ovisst, om man för någon längre tid kan räkna med en genom handelsreglering
skyddad produktion. Av desto större vikt synes det därför
vara, att bolaget inriktar alla ansträngningar på att åstadkomma en sådan
kvalitet på filmen, att bolaget må kunna utan stöd av importregleringen behålla
en svensk avsättningsmarknad för sina produkter.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
ledamöterna av nämnden Andrae, Bager och Unge.

Stockholm den 5 januari 1950.

Underdånigst
IVAR DAHLGREN.

SVEN BLOM.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Underdånigt utlåtande.

I lag angående handelsregister, firma och prokura föreskrives, att den
myndighet, hos vilken handelsregister föres, skall låta kungöra innehållet
i anmälan, som intages i registret, såväl i allmänna tidningarna som i ortspressen.
Detsamma gäller för anmälan till föreningsregistret. Enligt vad
statskontoret under hand inhämtat, ha annonspriserna väsentligt höjts se -

— 119 —

dan de nuvarande avgifterna för registrering fastställdes. Stockholms-Tidningen
exempelvis, som i Stockholm anlitas för ifrågavarande kungörelser,
höjde, enligt uppgift, år 1947 sina annonspriser från 35 till 50 öre per millimeter.
Mot bakgrunden härav tillstyrker statskontoret en höjning av registreringsavgifterna.
Det torde ankomma på patent- och registreringsverket
att utarbeta förslag till nya avgifter.

Stockholm den 28 december 1949.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

K. A. LINDBERGSON.

Bertil Jantze,

Patent- och
registreringsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1949 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
patent- och registreringsverket att inkomma med utlåtande över vad i en
remissen bifogad transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse
anförts angående särskilda kostnader för handels- m. fl. register
(§ 33).

I anledning härav får patent- och registreringsverket anföra följande. _

Revisorerna ha — under erinran att avgifterna för registrering av anmälningar
till handels- och försäkringsregistren varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas
utgifter för annonsering av anmälningar till registren
ävensom viss del av patentverkets tryckningskostnader för samlingar av
kungjorda uppgifter — ansett att, enär under budgetåret 1948/49 statsverkets
kostnader överstigit influtna avgifter, en höjning av avgifterna bör
komma till stånd.

Patent- och registreringsverket får till en början beträffande de avsedda
samlingarna och tryckningskostnaderna för desamma lämna följande upplysningar.
I aktiebolagslagen, lagen om försäkringsrörelse, firmalagen och
lagen om ekonomiska föreningar finnas bestämmelser därom, att en samling
för hela riket av vad som blivit efter införande i respektive register
kungjort i allmänna tidningarna skall genom det allmännas försorg efter
hand befordras till trycket samt förses med register. Kungörelserna i fråga
införas en gång i veckan i särskild bilaga till Post- och Inrikes tidningar.
Denna bilaga, som under åren 1941—1948 hade samma format som tidningen,
utgives sedan 1949 åter i oktav, se härvid fogat exemplar av bilagan
till Post- och Inrikes tidningar den 6 maj 1949.1 Kostnaderna för tryckningen
av kungörelserna debiteras en var myndighet, som låtit införa kungörelse.
De genom patentverkets försorg utgivna samlingarna bestå av rnånadshäften.
Ett månadshäfte utgöres av månadens veckobilagor — vilka av
posttidningen samtidigt med veckobilagorna tryckas i en extra upplaga, avsedd
just för samlingarna — jämte ett av patentverket redigerat, alfabetiskt
ordnat register över de i häftet förekommande firmorna, se härvid fogat

Här ej avtryckt.

— 120

exemplar av Samling av anmälningar för maj 1949.1 Tryckningskostnaden
för samlingarna debiteras patentverket.

De myndigheter som införa kungörelser av registreringsuppgifter i Postoch
Inrikes tidningar och därigenom äro företrädda i samlingarna kunna
uppdelas i fyra grupper, nämligen patent- och registreringsverket för uppgifter
ur aktiebolagsregistret, försäkringsinspektionen för uppgifter ur försäkringsregistret,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna för uppgifter ur
förenings- och handelsregistren samt magistrater, dock ej Stockholms, och
stadsstyrelser för uppgifter ur handelsregistren. Beträffande användandet
av influtna registreringsavgifter gäller att avgifter för aktiebolagsärenden
avse att täcka ej blott kungörelsekostnaderna utan även patentverkets övriga
utgifter för aktiebolagsregistreringen, främst kostnaden för personal, under
det att avgifter för anmälningar till övriga register avse att täcka endast
kungörelsekostnaderna. Härvid gäller jämlikt kungörelsen den 24 november
1911 angående användningen och redovisningen av avgifter för registreringen
i handelsregistren att de hos magistraterna, utom Stockholms, och
stadsstyrelserna inflytande avgifterna uppbäras av stadsmyndigheterna utan
redovisningsskyldighet till statsverket, i följd varav, därest influtna avgifter
överskjuta kungörelsekostnaderna, dessa städer kunna erhålla täckning helt
eller delvis för sina övriga kostnader för registreringsgöromålen.

Beträffande kostnaden för samlingarna gäller enligt nådigt brev den 2
november 1915 att patent- och registreringsverket skall äga återbekomma
tre femtedelar av tryckningskostnaden, motsvarande den kostnad, som beräknas
belöpa för de från överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samlingarna
kungjorda uppgifter. Av en undersökning rörande sidantalet i de
alfabetiska registren till årgångarna 1930, 1940, 1945 och 1949 (januarijuni)
framgår, att aktiebolagsregistret upptar i genomsnitt 21 %, försäkringsregistret
endast några promille, föreningsregistren 23 % och handelsregistren
56 %, se bilaga tablå A. För utrönande huru stor del som faller
på överståthållarämbetet och länsstyrelserna, å ena, samt städerna, å andra
sidan, ha i maj häftet 1949 av samlingarna räknats de däri förekommande
firmorna i handelsregistren, varav framgår, att ca 54 % falla på överståthållarämbetet
och länsstyrelserna samt ca 46 % på städerna, se bilagda
tablå B. Med tillämpning av denna proportion skulle av de ovan undersökta
sidantalen o3 % (23 -j- 30) komma på överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt 26 % på städerna.

Teoretiskt riktigt vore att viss del av tryckningskostnaden för samlingarna
uttoges av städerna, men en sådan ordning torde möta stora praktiska olägenheter.
Patent- och registreringsverket och därigenom de som göra ansökningar
och anmälningar till aktiebolagsregistret bekosta 40 % av tryckningskostnaden
och därjämte patentverkets övriga kostnader för iordningställandet
av det alfabetiska registret, bland annat för två till tre biträden.
Då patent- och registreringsverkets andel i det alfabetiska registret utgör
endast omkring 21 %, finnes visst fog för att patent- och registreringsverket
skulle erhålla goltgörelse utöver den för närvarande utgående. Som emellertid
även överståthållarämbetet och länsstyrelserna lämna bidrag med
större andel av tryckningskostnaden, 60 %, än som torde svara mot den
verkliga andelen, av patentverket uppskattad till 53 %, vill ämbetsverket
icke ifrågasätta ändrade grunder för fördelningen av kostnaden för samling
av anmälningar till aktiebolags- in. fl. register.

Revisorerna ha lämnat en sammanställning rörande inkomster och utgifter
för den av överståthållarämbetet och länsstyrelserna omhänderhavda
registreringen vissa år. Här nedan följer uppgift å tryckningskostnaden för
samlingarna och tre femtedelar därav under dessa år.

1 Här ej avtryckt.

121

kenskapsår	Total trycknings-kostnad	*/* därav
1912 ......	......... 12 096	7 257
1927/28 .....	......... 16 018	9 611
1932/33 .....	......... 20 025	12 015
1937/38 ......	......... 23 279	13 967
1939/40 ......	......... 24 689	14 813
1940/41 ......	......... 18 371	11 022
1941/42 ......	......... 16 403	9 841
1942/43 ......	......... 15 204	9 122
1943/44 .....	......... 13 243	7 946
1944/45 .....	......... 19 027	11 416
1945/46 .....	......... 12 336	7 401
1946/47 .....	......... 11 245	6 747
1947/48 .....	......... 19 647	11 788
1948/49 .....	......... 23 215	13 929

Vad beträffar huvudfrågan, nämligen ifrågasatt höjning av avgifterna för
registrering av anmälningar till handels- och föreningsregistren, vill patentverket
erinra, att i samband med ikraftträdandet den 1 januari 1948 av den
nya aktiebolagslagen företogs en ej oväsentlig höjning av avgifterna för
aktiebolagsregistreringen (SFS 1947:971). Emellertid äro dessa avgifter,
såsom ovan framhållits, avsedda att täcka ej blott kungörelsekostnaderna
utan jämväl patentverkets kostnader i övrigt för aktiebolagsregistreringen.

Patent- och registreringsverket anser, att då — på sätt torde framgå av
revisorernas uttalande — med bibehållande av nuvarande avgifter ett årligt
underskott för statsverket är att påräkna för framtiden, det synes vara
påkallat att höjning sker av avgifterna för anmälningar till handels- och
föreningsregistren. Ämbetsverket finner sig emellertid sakna anledning att
närmare ingå på frågan om den lämpliga avvägningen av dessa avgifter.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad generaldirektör
samt byråcheferna von Zweigbergk och Sandegren, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1950.

Underdånigst
NILS LÖWBEER.

Gunnar Moore.

Tablå A.

Undersökning rörande fördelningen mellan de olika slagen register av
sidantalet i det alfabetiska registret till Samling av anmälningar.

	1930	1940	1945	1949 */.-30/«	Summa	%
Aktiebolagsregistret............	94	79	112	105	390	21-0
Försäkringsregistret1...........	—	98	—	62	—	—
Föreningsregistren.............	74	189	423	22-9
Handelsregistren..............	267	183	370	220	1040	561
Summa	435	300	071	387	1853	100

1 Upptar på förekommande ställen endast del av sidor.

— 122

Tablå B.

Undersökning, avseende maj 1949 (häftena 18—21), rörande fördelningen
på myndigheterna av antalet i det alfabetiska registret till Samling av
anmälningar införda firmor.

	H. 18	H. 19	H. 20	H. 21	Summa	%
Palenlverket,
aktiebolagsregistret...........	257	319	413	357	1 346	26-2 ,
Försäkringsinspektionen,
försäkringsregistret...........	3	9	6	1	19	037
Öl och länsstyrelserna,
föreningsregistren............	233	252	183	260	928
handelsreglstreu.............	419	256	348	503	1526
Summa	652	508	581	763	2454	47-9
Städerna,
handelsregistren.............	522	169	367	248	1306	25-5
Slutsumma	1434	1005	1317	1369	5125	100
Handelsregislrens fördelning,
Öt och länsstyrelserna.......	419	256	348	503	1526	53-9
städerna....................	522	169	367	248	1306	46-1
Summa	941	425	715	751	2832	100

Statens priskontrollnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1949 bär Kungl. Maj:t anmodat statens
priskontrollnämnd att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört angående särskilda kostnader för handels-
m. fl. register. Med anledning härav får nämnden anföra följande.

Enligt remisshandlingarna äro avgifterna för registrering och kungörande
av sådana uppgifter, som skola offentliggöras enligt bestämmelserna i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura samt lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, avsedda att täcka de därmed
förenade utgifterna. Dessa kostnader angivas i handlingarna vara registreringsmyndigheternas
direkta utgifter för annonsering samt tre femtedelar
av patent- och registreringsverkets kostnader för tryckning av en hithörande
anmälningssamling.

Av handlingarna i ärendet inhämtas vidare, att registreringsavgifterna under
budgetåret 1948/49 underskridit utgifterna med 13 836 kronor, varemot
de under budgetåren 1939/40—1948/49 influtna avgifterna överskridit utgifterna
för samma tidsperiod med 114 518 kronor.

— 123 —

En förklaring till det av revisorerna nu påtalade underskottet ligger uppenbarligen
i det förhållandet, att många nyhetstidningar, sedan prisstoppbestämmelserna
för dem hävts, höjt sina annonspriser, företrädesvis undei
år 1948. Det kan i detta sammanhang omnämnas, att annonspriserna i Postoch
Inrikes tidningar sedan år 1943 varit oförändrade samt att tryckningskostnaderna
för anmälningssamlingarna synas ha varit i stort sett oförändrade
under de senaste åren. Emellertid kunna även andra omständigheter
än de ovannämnda annonsprishöjningarna ha i betydande grad påverkat utfallet
för det senast förflutna budgetåret, exempelvis tillfälliga variationer
i förhållandet mellan antalet fullständiga anmälningar och antalet kompletteringsanmälningar.
Det torde därför icke vara möjligt att ännu bedöma,
huruvida försämringen av kostnadstäckningen kommer att bli bestående.
Därvid bör observeras, att den senaste tioårsperioden, såsom ovan angivits,
lämnat ett betydande inkomstöverskott.

Nämnden har för sin del icke något att erinra mot bibehållandet av den
angivna principen, att avgifterna böra avvägas sa, att de täcka de med kungörelseförfarandet
förenade kostnaderna. Med hänsyn till de ovan omförmälda
omständigheterna synes det emellertid lämpligt att uppskjuta avgörandet
av frågan om en avgiftshöjning, till dess kostnadsutvecklingen
bättre kan överblickas.

Med anledning härav får nämnden såsom sin uppfattning uttala, att tragan
om höjning av de här ifrågavarande avgifterna tills vidare bör anstå.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit — förutom undertecknad
ordförande — ledamöterna Lindskog, Severinson, Svärd, östlind, Rydbeck
och Grundström.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst

Statens priskontrollnämnd
H. ÄLMEBY.

Nils Forsberg.

överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Till kungl. handelsdepartementet.

Genom nådig remiss den 21 december 1949 har överstathållarämbetet fått
sig anbefallt att till handelsdepartementet inkomma med utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse enligt en remissen
bifogad transumt därav anfört angående särskilda kostnader för handelsregistret
och föreningsregistret.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet anföra följande.

Revisorerna framhålla, att avgifterna för registrering av anmälningar till
ifrågavarande register, vilka avgifter senast höjts genom särskilda kungl.
kungörelser den 4 december 1942 (nr 941 och 942), i allt tall visat sig vara
så knappt avmätta, att kostnaderna för annonseringen och för tryckning av
den på patentverkets försorg utgivna samlingen av anmälningarna järnte
register icke, såsom avsetts, kunnat under budgetåret 1948/49 täckas där -

— 124 —

med. Summan anmälningsavgifter hade sålunda nämnda år utgjort 268 276
kronor och utgifterna 282 112 kronor, vadan en brist på 13 836 kronor
uppstått. Revisorerna, som icke ifrågasatt någon ändring av kungörelseförfarandet,
hava därför funnit, att en höjning av avgifterna bör komma
till stånd.

En av ämbetet företagen undersökning beträffande avgifterna och kostnaderna
vid ämbetet under nedan angivna budgetår har givit följande resultat.

Budgetår Anmälnings avgifter 1941/42

25 522: —

1942/43 39 343: —

1943/44 60 433: —

1944/45 66 159: —

1945/46 80 122: —

1946/47 76 597: —

1947/48 66 048: —

1948/49 63 940: —

Annonskost- nader	Överskott
20 740: 18	4 781: 82
25 850: 33	13 492: 67
31 764: 94	28 668: 06
32 872: 80	33 286:20
39 368: 67	40 753: 33
40 231:38	36 365: 62
40 727: 07	25 320: 93
43 783: 02	20 156: 98

För vart och ett av nämnda budgetår kan alltså uppvisas ett ganska betydande
överskott. Detta har vad gäller tiden efter budgetåret 1946/47 möjliggjorts
uteslutande på grund av den i fråga om anmälningar till handelsregistret
för statsverket gynnsamma avvägningen av avgifterna. En jämförelse
mellan inkomsten av anmälningarna till föreningsregistret och kostnaderna
för annonseringen rörande dessa ger nämligen vid handen, att anmälningsavgifterna
för dem varit mycket för låga. Sålunda utgjorde under
budgetåret 1947/48 summan avgifter 10 500 kronor, därav å nyanmälningar
belöpte 2 250 kronor och å ändringsanmälningar 8 250 kronor, men summan
annonskostnader 13 548 kronor 98 öre, samt under budgetåret 1948/49 summan
avgifter 9 650 kronor, därav för nyanmälningar 2 550 kronor och för
ändringsanmälningar 7 100 kronor, medan summan annonskostnader uppgick
till 11 738 kronor 52 öre.

„ Såsom revisorerna hävda, synes det rimligt, att avgifterna bestämmas till
så stort belopp, att inkomsten av dem kan med visshet beräknas förslå
till bestridande av de av anmälningarna föranledda direkta utgifterna för
statsverket. Sasom prisutvecklingen blivit, torde icke annat än mera undantagsvis
kunna räknas med en sänkning av annonskostnaderna. Och motsvarande
torde gälla i fråga om kostnaden för ovanberörda tryck på försorg av
patentverket. Enligt vad ämbetet under hand inhämtat rör sig för övrigt
denna senare kostnad om jämförelsevis blygsamt årligt belopp eller till
exempel 13 929 kronor för budgetåret 1948/49 av en totalkostnad på 282 112
kronor och knappast 7 000 kronor av totalkostnaden 253 286 kronor under
budgetåret 1946/47. En ökning av avgifterna förefaller därför vara enda
utvägen. Eftersom avgifterna för anmälningarna till handelsregistret visa
sig kunna väl täcka kostnaderna, synes en höjning böra tillgripas blott i
fråga om avgifterna för anmälningarna till föreningsregistret. Med en avgift
för nyanunälningar av 50 kronor i stället för nuvarande 30 kronor och
för ändringsanmälningar 15 kronor i stället för nuvarande 10 kronor torde,
åtminstone om slutsats får dragas av förhållandena vid ämbetets förvaltning,
de kostnader, som äro avsedda att bestridas med anmälningsavgifterna,
komma att kunna täckas.

Stockholm den 9 januari 1950.

J. HAGANDER.

KNUT EKEM ÅR.

— 125

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1949 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört angående
särskilda kostnader för handels- m. fl. register (§ 33). I anledning
härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen avgav den 9 november 1949 utlåtande över en av kommunalborgmästaren
i Ronneby gjord framställning om höjning av de avgifter,
som skola erläggas för registrering och kungörande av anmälningar till handelsregistren.
Till detta utlåtande, som här bilägges i avskrift, får länsstyrelsen
hänvisa. Av den utredning angående storleken av till länsstyrelsen
influtna registreringsavgifter och av länsstyrelsen utbetalade annonskostnader,
som redovisas i utlåtandet, har länsstyrelsen dragit den slutsatsen, att
det i första hand syntes vara avgifterna för registreringar av föreningar, som
vore för låga i förhållande till kostnaderna för kungörandet av sådana registreringar,
medan avgifterna för anmälningarna till handelsregistret åtminstone
för länsstyrelsens del syntes täcka annonskostnaderna för dessa
anmälningar.

Denna slutsats anser sig länsstyrelsen ha ytterligare belägg för efter en
granskning av siffrorna för fjärde kvartalet 1949. Under denna tidsperiod
mflöto till länsstyrelsen i registreringsavgifter 990 kronor, medan annonskostnaderna
uppgingo till 1 010 kronor. Ett underskott å 20 kronor har sålunda
uppstått. Om man emellertid delar upp nämnda belopp å de olika registren,
finner man, att för anmälningar till handelsregistret influtit 630
kronor och att annonskostnaderna för dessa anmälningar uppgått till 395
kronor. Ett överskott å 235 kronor har alltså uppkommit för handelsregistrets
vidkommande. För föreningsregistrets del däremot blir resultatet ett
helt annat. Influtna avgifter uppgå till 360 kronor och annonskostnaderna
till 615 kronor; resultatet blir alltså ett underskott å 255 kronor.

Länsstyrelsen anser sig — såsom i det tidigare utlåtandet framhållits —
icke kunna bedöma, i vad mån de förhållanden, som enligt vad ovan anförts
föreligga vid härvarande länsstyrelse, ha sin motsvarighet vid övriga
registreringsmyndigheter. Om så skulle vara fallet, synes en höjning av avgifterna
för anmälningar till handelsregistren knappast vara erforderlig. En
höjning av avgifterna för registreringar i föreningsregistren torde däremot
vara påkallad. Av länsstyrelsens utredning synes till och med framgå, att
underskottet för föreningsregistrens del i det närmaste uppgår till samma
belopp som de influtna avgifterna. Dessa skulle sålunda behöva ökas med
inemot 100 procent för att ett jämviktsläge skulle kunna uppnås. Enligt
länsstyrelsens mening synes en höjning av avgiften för ansökan om registrering
av förening etc. till 50 kronor och av avgiften för annan anmälan
till 20 kronor böra övervägas.

Karlskrona i landskansliet den 13 januari 1950.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

G. WIK.

G. SÄLLSTRÖM.

126 —

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 33.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1949 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
anförts angånde särskilda kostnader för handels- med flera register.
Till efterkommande härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen har verkställt en sammanställning av kungörelsekostnaderna
under de fyra sistförflutna budgetåren för av länsstyrelsen mottagna anmälningar
till handels- och föreningsregistren. Denna sammanställning uppvisar
följande siffror:

Budgetår	Inkomster i form	Utgifter i form
av anmälnings-	av kungörelse-	Underskott
	avgifter	kostnader
1945/46	12 924: —	10 000: 67
1946/47	12 894: 20	10 575: 67
1947/48	11 301: —	12 180: 34	879: 34
1948/49	9 480: —	10 110: 09	630: 09

Överskott

2 923: 33
2 318: 53

Av ovanstående framgår att de två senaste budgetåren lämnat ett underskott.
Anledningen härtill har säkerligen sin huvudsakliga grund i en höjning
av annonspriserna. Sålunda har den ortstidning, i vilken ifrågavarande
anmälningar kungjorts, från och med den 1 januari 1948 höjt annonspriset
från 26 öre till 28 öre mm. Ovan angivna underskott hava betalats av statsverket.
Länsstyrelsen, som ansluter sig till revisorernas mening att statsverket
icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande kungörelseförfarande,
förordar förty en skälig höjning av de avgiftsbelagda anmälningarna till
handels- och föreningsregistren.

Härnösand i landskansliet den 18 januari 1950.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

O. HULTERSTRÖM.

C. G. RYDEHOLM.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 220, § 34.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 16 januari 1950 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer vid av dem förrättad granskning för

— 127

tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 under § 34 anfört beträffande driftkostnaderna
vid vanföreanstalterna. I anledning härav får medicinalstyrelsen anföra
följande.

Med hänsyn till att ortoped- och vanförevårdssakkunniga, vilka uppmärksammat
det nuvarande bidragssystemets brister, i sitt betänkande angående
ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU 1948:41) förordat nya former
för finansiering av vanföreanstalternas verksamhet, ha revisorerna icke
funnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. Intill
dess statsmakterna tagit ställning till den mera vittutseende frågan om
formerna för statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag i
nämnda hänseende, som vad avsåge vanförevården måtte föranledas av de
sakkunnigas utredning, ha revisorerna funnit nuvarande bidragsformer
kunna bibehållas. Emellertid borde den väntade reformen på detta område
icke få leda till minskade ansträngningar att inom verksamhetens nuvarande
ram genomföra rationaliseringar samt därigenom begränsa statsverkets
utgifter, särskilt som det i rådande ekonomiska läge vore ovisst, när en omorganisation
på detta område kunde komma att genomföras.

I anledning av vad revisorerna sålunda anfört får medicinalstyrelsen uttala,
att styrelsen utgår från att en detalj granskning av revisorernas utredning
verkställes av Svenska vanförevårdens centralkommitté, vilken enligt
under hand inhämtade upplysningar erhållit densamma för yttrande. Medicinalstyrelsen
vill endast framhålla, att ortoped- och vanförevårdssakkunniga
icke föreslå någon förändring av huvudmannaskapet, utan anse, att
de nuvarande huvudmännen alltfort skola handhava anstalternas drift, fastän
de befrias från att av egna medel bidraga därtill. Ej heller föreslå de sakkunniga
någon effektivare kontroll över anstalternas förvaltning än den,
som nu finnes.

I utlåtande den 5 maj 1949 över sakkunnigförslaget har medicinalstyrelsen
ifrågasatt, om icke ett förstatligande innebure en rationellare lösning av
vanföreanstalternas finansieringsproblem. Då å andra sidan vissa skäl talade
för att bibehålla nuvarande organisationsform, till dess att ortopedvården
utbyggts och klarhet vunnits om anstalternas framtida uppgifter, fann sig
styrelsen icke böra tills vidare påkalla någon ändring beträffande huvudmannaskapet
för vanföreanstalterna. Med hänsyn till de stora statliga anslagsbelopp,
varom här vore fråga, borde emellertid bestämmelser utfärdas,
vilka skulle möjliggöra en utvidgad kontroll från statens sida över medelsförvaltningen.
I sådant syfte borde föreskrivas, alt anstalternas räkenskaper
skulle insändas till medicinalstyrelsen att därstädes granskas. Därjämte
borde medicinalstyrelsen tilldelas befogenhet att i övrigt lämna de direktiv
beträffande anstalternas förvaltning och räkenskaper, som kunde anses påkallade.
Alternativt kunde övervägas, att Kungl. Maj :t i stället för medicinalstyrelsen
fastställde stater för anstalternas drift och meddelade erforderliga
föreskrifter rörande förvaltningen.

Den av revisorerna verkställda utredningen synes bekräfta behovet av den
effektivare kontroll över medelsförvaltningen vid vanföreanstalterna, som
medicinalstyrelsen sålunda förordat. Styrelsen finner skäl tala för att åtgärder
nu vidtagas i syfte att genomföra medicinalstyrelsens förslag i nu angivet
avseende. Därest så skulle befinnas böra ske, torde beaktas, att det
ökade arbete, som en effektivisering av den ekonomiska kontrollen skulle
medföra för medicinalstyrelsens vidkommande, påkallar en förstärkning av
arbetskrafter å medicinalstyrelsens kameralbyrå.

Till slut vill medicinalstyrelsen framhålla, att även ur rent ekonomisk
synpunkt resultaten av verksamheten vid de skilda anstalterna icke låta sig
avläsa enbart av kostnadssiffrorna. En stor del av dessa utgifter och ej

— 128 —

minst personalkostnaderna för de vanföras utbildning torde ofta få anses
såsom en förmånlig placering ur samhällets synpunkt.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Höjer,
överdirektören Björkquist, medicinalrådet Groth, byråchefen Anneli och
förste revisorn Sivert, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1950.

Underdånigst

Enligt medicinalstyrelsens beslut:

M. SIVERT.

Inga-Britta Enér.

Svenska vanförevårdens
centralkommittés

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 220, § 34.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1949 har Eders Kungl. Maj :t berett Svenska
vanförevårdens centralkommitté (SVCK) tillfälle avgiva yttrande över
av riksdagens revisorer anförda erinringar rörande driftkostnaderna vid
vanföreanstalterna.

SVCK vill med ledning av från vanföreanstalterna inhämtade yttranden
framhålla följande:

Då det i statsrevisorernas erinringar såsom anmärkningsvärt särskilt
framhålles två faktorer i vanföreanstalternas driftresultat — nämligen den
allmänna kostnadsstegringen under senare år och den påtagliga skillnaden
mellan de olika anstalternas relativa driftkostnader — har SVCK funnit anledning
i huvudsak uppehålla sig härvid. Vi komma härvidlag i likhet med
statsrevisorerna att närmast beröra förhållandena vid vanföreanstalternas
kliniker och yrkesskolor.

Den påtagliga tendensen till höjning av vårdkostnaderna vid landets samtliga
sjukvårdsinrättningar har sin grund i många samverkande faktorer.
Särskilt har här inverkat den allmänna pris- och löneutvecklingen. Vidare
har en allmän höjning av vårdkostnaden ägt rum på grund av en intensifiering
av vården genom aktivare behandling såväl operativt som genom bruket
av nya läkemedel. Härigenom har en större omsättning av patienter
åstadkommits med åtföljande större kostnader per vårdplats (ökad tvättmängd;
större arbetsinsats från vårdpersonalens sida genom extra städning,
nybäddning). Denna ständigt stegrade kostnadsutveckling framgår av vidstående
tablå.

Av omstående grafiska framställning framgår, att genomsnittet för vårddagskostnaden
vid landets lasarett i allmänhet har legat över genomsnittet
för vanföreanstalternas kliniker. Det bör här även beaktas, att vanföreanstalterna
ligga i de högsta dyrorterna (lägst ligger Hälsingborg i tredje dyrortsgruppen
enligt statens löneplansförordning).

Kostnaderna för den öppna vården vid en ortopedisk klinik äro även en
stor belastning på den totala utgiftsstat, som ligger till grund för beräk -

— 129

Genomsnittliga kostnadsutvecklingen per vårddag vid landets lasarett

(-) jämfört med genomsnittliga kostnadsutvecklingen vid

landets fyra vanföreanstalter (---)

Kr. 25

År 1940 41 42 43 44 45 46 47 48

ningen av vårddagskostnaden. Denna fråga om kostnaden för den ortopediska
öppna vården i förhållande till kostnaden för annan öppen vård vid
andra kliniker belyses i medicinalstyrelsens utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14, s. 134—135). Här redovisas genomsnittskostnaden
per besök vid medicinska, kirurgiska och ortopediska polikliniker vid
S:t Görans sjukhus, Stockholm, med resp. kr. 5: 94, kr. 3: 14 och kr. 8: 27.
Även bör anmärkas, att denna vårdform har stor omfattning vid ortopediska
kliniker.

En faktor, som är mera svårbedömbar, är huruvida det klientel, som vistas
å ortopedisk klinik, fordrar mera skötsel än annat lasarettsklientel. Dock
bör här framhållas, att en stor del av det ortopediska klientelet är förhållandevis
orörligt genom gipsning och fordrar assistens vid personlig skötsel
o. d.

Vad så gäller frågan om kostnadsdifferenser mellan landets olika sjukvårdsinrättningar
— med lika vårdstandard — inverkar även här en rad
olika faktorer. Sådana faktorer äro sjukvårdsinrättningens storlek, planläggning
och allmänna organisation, personalens och utrustningens storlek
och kvalitet, klientelets art. Härtill kommer, att, i den mån lönerna äro beroende
av dyrort, olikheter i vårdkostnaderna även härigenom uppkomma.

Dessa frågor ha under 1940-talet livligt sysselsatt sjukvårdens huvudmän.
Man har frågat sig vad de stora differenserna i kostnaden per vårdplats mellan
olika sjukvårdsinrättningar berott på, och man har utgått ifrån att svaret
till en del skulle vara att finna i en mer eller mindre utvecklad planmässighet
i vederbörande inrättnings drift. I syfte att utreda möjligheterna att ra 9—507087.

Rev. berättelse ang. statsverket är 19i9. II.

— 130

tionalisera driften av landets sjukvård tillsattes statens sjukhusutredning
år 1943. Denna utredning har ännu ej avlämnat några förslag till allmän
rationalisering av den vid lasaretten bedrivna sjukvården, och det torde härav
framgå, att de faktorer, som påverka vårdkostnaderna, äro synnerligen
svåra att renodla och fordra ingående undersökningar och överväganden.

Vi vilja därför inskränka oss till att härvidlag framhålla några påtagliga
faktorer, som kunna resultera i olika vårdkostnader vid vanföreanstalternas
kliniker, nämligen de olika planlösningar för klinikerna vid vanföreanstalterna,
som hl. a. betingas av att klinikerna tillkommit vid helt olika tidpunkter,
och den olika beläggningspolitik, som kan motiveras av kommunikationsförhållanden
o. d. Med sistnämnda faktor sammanhänger även frågan
om den öppna vården, som är mycket olika dimensionerad vid de olika vanföreanstalterna.
Sålunda har vanföreanstalten i Stockholm den största poliklinikfrekvensen,
som — uttryckt i antal poliklinikbesök per vårdplats —
utgör 148. För vanföreanstalterna i Göteborg, Hälsingborg och Härnösand
utgör denna siffra resp. 103, 103 och 73.

Även om sålunda ingenting tyder på att sjukvården vid vanf öreanstalterna
är dyrare än annan sjukvård av samma art inom landet, vilja vi i likhet
med statsrevisorerna framhålla vikten av att varje möjlighet till rationalisering
iakttages för att nedbringa kostnaderna. Det bör emellertid här framhållas,
att lokalsvårigheter mången gång lägga hinder i vägen för rationaliseringar
på detta område.

Någon liknande analys av kostnaderna för vanföreanstalternas yrkesskolor
har ej kunnat genomföras, då det ej varit möjligt att erhålla motsvarande
ekonomiskt jämförelsematerial från övriga yrkesskolor. Statsrevisorerna
ha framhållit liknande synpunkter. SVCK vill därför med avseende
på denna gren av vanföreanstalternas verksamhet inskränka sig till att
framhålla några av de faktorer, som konstituera det ekonomiska resultatet,
nämligen:

1) elevbeläggningens storlek,

2) elevklientelets sammansättning samt

3) produktionens karaktär.

Elevbeläggningens storlek inverkar i hög grad på kostnaderna beräknade
per elev. Under de år, som av statsrevisorerna berörts, har flertalet centrala
verkstadsskolor och andra yrkesskolor haft erfarenhet av minskad tillströmning
av elever på grund av lättheten att erhålla välavlönade anställningar
utan föregående yrkesutbildning. Denna tendens har även varit märkbar vid
vanföreanstalternas yrkesskolor, där vissa yrkesavdelningar ej haft full beläggning.
Bl. a. av detta skäl har det från SVCK:s sida uttalats, att vanföreanstalternas
yrkesskolor borde ha rätt att även ta emot andra elever än
vanföra.

Elevklientelets sammansättning inverkar ävenledes på utbildningsverkstädernas
produktionskapacitet. Vanföreanstalternas yrkesskolor böra härvidlag
i första hand se till att ge varje vanför, som behöver och önskar utbildning,
en möjlighet därtill. Detta betyder, att största omsorg bör läggas vid
att pröva den vanföre eleven i lämpligt yrke samt även i många fall träna
upp elevens allmänna arbetsförmåga. Denna prövnings- och träningstid kan
ha varierande längd men innebär i allmänhet ett mycket blygsamt tillskott till
skolans produktion. I många fall fortsätta dylika elever ej heller sin utbildning
vid vanföreanstalten utan erhålla sin slutgiltiga utbildning i hemorten eller
beredas arbete utan utbildning. Man kan ej heller bortse ifrån att det vid
vanföreanstalternas yrkesskolor finns och måste finnas avsevärd del av
elevantalet, som under större delen av utbildningstiden ej har en mera normal
produktionsförmåga. Att denna yrkesskolornas rekryteringspolitik kommer

— 131

i konflikt med önskvärdheten av ett gott produktionsresultat, är uppenbart,
men lika uppenbart är, att produktionsresultatet härvid får ses såsom en
faktor av sekundär betydelse.

Produktionens karaktär vid vanföreanstalterna bestämmes i möjligaste
mån av den öppna marknadens varubehov. Sålunda utgöres den övervägande
delen av elevarbetena av beställningar från enskilda eller företag. Det
bör emellertid här framhållas, att lönsamhetssynpunkten vid arbetsåtaganden
för utbildningsverkstädernas räkning kan komma i konflikt med det
pedagogiska syftet med verksamheten. I en dylik konflikt böra givetvis de
pedagogiska synpunkterna ha företräde.

Ävenledes bör beaktas såväl när det gäller »elevklientelets sammansättning»
som »produktionens karaktär» att vad som på kort sikt kan synas
vara god ekonomi — d. v. s. högt produktionsresultat på utbildningsverkstäderna
— kan innebära dålig ekonomi på längre sikt, genom att produktionssvagare
vanföra stå utan utbildning och ej bidraga maximalt till landets
produktionskraft, och de elever, som genomgått utbildning, ej ha erhållit
så kvalitativt högtstående utbildning, som hade varit möjligt.

Slutligen vill SVCK framhålla önskvärdheten av att ett nytt bidragssystem
för vanföreanstalterna snarast måtte upptagas till prövning, då de
fasta bidrag, som numera utgå, sakna allt samband med de verkliga kostnaderna
för denna vårdform.

Rörande av statsrevisorerna påtalade lokala förhållanden vid de olika
vanföreanstalterna belysas dessa i vanföreanstalternas egna yttranden, som
härmed bifogas.

Stockholm den 14 januari 1950.

Underdånigst

Svenska vanförevårdens centralkommitté
AXEL THOTT.

Karl Montan.

Bilaga A.

Till Svenska vanförevårdens centralkommitté.

Med skrivelse av den 23 december 1949 har SVCK översänt en av riksdagens
revisorer uppgjord PM över vanföreanstaltens driftkostnader med hemställan
om yttrande före den 10 januari 1950.

I anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin PM får styrelsen för
Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg anföra följande.

Styrelsen anser sig endast behöva yttra sig över i vad det gäller göteborgsanstalten.

Revisorerna ha vid sin granskning av anstalternas räkenskaper och förvaltning
gjort jämförelser mellan de olika anstalterna och därvid framhållit
att driftskostnaderna inom anstalterna utfalla olika. Revisorerna ha vid
granskningen jämfört driftskostnaderna vid klinikerna, yrkesskolorna, skolhem
och elevhem och kommit till det resultatet att kostnaderna variera vid
anstalterna, vilket är naturligt, eftersom anstalterna arbeta under olika betingelser.
Revisorerna peka på att driftskostnaderna för samtliga anstalter
under budgetåren 1943/44—1949/50 närmast fördubblats.

— 132 —

Styrelsen vill framhålla att för göteborgsanstaltens vidkommande har
kostnadsökning närmast tillkommit i anledning av kostnadsökningar i allmänhet,
arbetstids- och löneregleringar och en strävan att uppnå god standard
inom anstalternas olika avdelningar. Det bör i detta sammanhang anföras
att sjukavdelningarna tillnärmelsevis icke kunna jämföras i standardavseende
med de nybyggda sjukavdelningar, som numera äro vidtagna vid
städers och landstings sjukhusinrättningar. För att kunna ernå en jämförlig
standard har en successiv förbättring vid härvarande anstalt påbörjats
och kommer att fortsätta under de kommande åren. Detta gäller även elevhemmet
och yrkesskolorna.

Revisorerna ha särskilt framhållit de alltmera ökade driftskostnaderna
och därmed följande driftsunderskott och påkallat medicinalstyrelsens uppmärksamhet
i berörda avseende. I detta sammanhang borde revisorerna
ävenledes ha framhållit för att få en fullt objektiv bild av det verkliga förhållandet
att möjligheterna för anstalterna att öka inkomsterna för att
nedbringa förenämnda driftskostnader och driftsunderskott icke förefunnits
under ovannämnda 6-årsperiod. Sålunda ha t. ex. vårdavgifterna icke
kunnat höjas. De fasta statsbidragen för såväl sjukvården som yrkesundervisningen
ha icke höjts, och dessutom tillkommer att kostnaderna för poliklinikvården
av mindre bemedlade och medellösa patienter, vilka äro befriade
från poliklinikavgifter, belasta utgiftskontot och för vilka kostnader således
ej någon täckning erhållas.

För övrigt är det allmänt känt att kostnaderna för såväl sjukvården som
den sociala vården under de senare åren kraftigt ökats, vilket förhållande
vanföreanstalterna naturligtvis icke kunnat undgå.

Det har varit av stort intresse om revisorerna vid granskningen av kostnaderna
för den ortopediska sjukvården gjort jämförelser med vårdkostnaderna
vid andra sjukvårdsinrättningar i landet för att därigenom få en rättvis
bedömning huruvida sjukvårdskostnaderna i det förra fallet äro högre
än vad som för närvarande får anses vara normalt. Fn sådan jämförelse hade
säkerligen utfallit till fördel för den ortopediska sjukvården.

Revisorerna ha visserligen uppmärksammat att det nuvarande bidragssystemet
har betydande brister, och i detta sammanhang åberopas att ortoped-
och vanförevårdssakkunniga förordat nya former för finansiering av
anstalternas verksamhet. Emellertid anse sig revisorerna icke ha anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga utan invänta att statsmakterna
taga ställning till den mera vittutseende frågan om formerna för
statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag, som i vad avser
vanförevården må föranledas av de sakkunnigas utredning. Emellertid bör,
framhålla revisorerna, den väntade reformen på detta område icke få leda
till minskade ansträngningar att inom verksamhetens nuvarande ram genomföra
rationaliseringar samt därigenom begränsa statsverkets utgifter.

Styrelsen är fullt medveten om det riktiga i denna anvisning, och rationaliseringsåtgärder
ha under de senaste åren vidtagits på de områden inom
verksamheten, där sådana åtgärder kunnat företagas. Möjligheterna till rationalisering
inom verksamheten äro dock begränsade med hänsyn till otillfredsställande
lokaler. Styrelsen vill ännu en gång framhålla att därest förhållandena
inom härvarande yrkesskolor och sjukavdelningar skola vara
jämförliga med övriga yrkesskolor och sjukvårdsinrättningar, som under
senare tid inrättats, anser sig styrelsen i sin förvaltning ej kunna underskrida
de kostnader, som upptagits i 1950 års budgetförslag.

Enligt styrelsens mening ha omkostnaderna hållits så låga som möjligt
under de sex förflutna åren och särskilt under krigsåren, och därför ha
vissa behov icke helt kunnat tillgodoses, t. ex. förnyelse av inventarier och

— 133

maskiner å samtliga avdelningar, vissa reparationsarbeten å fastigheter,
utbyte av föråldrad och av myndigheterna utdömd röntgenanläggning m. m.
Därtill tillkomma kostnaderna för en mera intensifierad verksamhet inom
alla avdelningar, vilket i sin tur medför ökat behov av personal och materiel.

Slutligen vill styrelsen för göteborgsanstalten framhålla, att i det stadium
i utvecklingen av vanförevården, som vi för närvarande befinna oss, anser
sig styrelsen ej kunna nedbringa kostnaderna i nuvarande prisläge. Dock
skall styrelsen alltid iakttaga nödig sparsamhet och tillvarataga de möjligheter
till rationaliseringar, som även i fortsättningen komma att bliva möjliga
utan att eftersätta den erforderliga vården och yrkesutbildningen för
anstaltens klientel.

Göteborg den 5 januari 1950.

På styrelsens vägnar
Evert Frankenberg.

Gustaf Walter.

Bilaga B.

Vanföreanstalten

Hälsingborg

Till Svenska vanförevårdens centralkommitté.

Sedan SVCK med skrivelse av den 23 december 1949 för yttrande översänt
en av riksdagens revisorer uppgjord PM över vanföreanstalternas driftkostnader
få vi härmed äran anföra följande:

Vid ett bedömande av vanföreanstalternas ekonomiska resultat är det nödvändigt
att taga hänsyn dels till deras relativa litenhet, därvid en tillfällig
omständighet inverkar förryckande i mycket högre grad än vid en större institution,
samt dels till de särdeles olikartade förhållandena beträffande vanföreanstalternas
lösning av sina byggnadsfrågor. Sålunda äro t. ex. Stockholms-
och härnösandsanstalterna i stort sett var för sig inrymda i en stor,
relativt nyuppförd byggnad, under det att vår anstalt är fördelad på sex
(med skolhuset sju) till största delen äldre hus, varav en del inköpta f. d.
privathus. Denna omständighet måste tydligen medföra avsevärt ökade kostnader
för bränsle, underhåll och transporter, vilket i sin tur försvårar en
rättvis jämförelse anstalterna emellan.

Vad beträffar de våldsamt ökade underskotten, får man vid deras bedömande
taga hänsyn å ena sidan till den olämpliga formen med fasta och sedan
länge oförändrade statsbidrag samt å andra sidan till

1. den ständiga fördyringen och svårigheten att anskaffa vissa varor, därvid
i vissa fall dyrare ersättningsmaterialier fått väljas;

2. den kraftiga utvecklingen av den sociala omvårdnaden och mångfald
av nya krav, som därigenom uppstått, vilket i hög grad måste inverka på
vanföreanstalterna, som erbjuda en mångfald vård-, hjälp-, utbildnings- och
understödsformer;

3. det genom nyssnämnda omständighet såväl som genom kravet på förbättrad
sjukvård samt på reducerad arbetstid (särskilt sköterskor) ökade
personalbehovet;

134 —

4. löneuppflyttningar och -förbättringar samt icke minst befrielsen från
erläggandet av personliga pensionsavgifter;

5. prisstoppet, som försvårat erforderlig prisförhöjning på försålda varor.

Rörande av oss verkställd detalj granskning av § 34 i statsrevisorernas berättelse
vilja vi framhålla nedanstående:

S. 223. Sjukavdelningen:

Här framförd erinran beror på följande faktorer: Den 1 juli 1947 nedlades
den provisoriska sjukavdelningen om 31 platser, som varit i bruk sedan
september 1943. I samband härmed reducerades icke personalstyrkan å sjukavdelningen
i samma förhållande som den utökats vid den provisoriska avdelningens
öppnande. Med samma platsantal som före den prov. sjukavdelningens
tillkomst, d. v. s. 80, behölls 1 underläkare, 1 manlig sjukvårdare
samt 1 extra sjukvårdsbiträde. Den 1 oktober 1948 inrättades en ny avdelningssköterskebefattning
(amb.). En halvtidsbefattning såsom extra städerska
har bibehållits. Antalet underhållsdagar var: 1946 = 37 486 och
1948 = 26 196.

I 1947 års medelkostnad per dag ingå 15 öre motsvarande anläggningskostnaden
för växelströmstransformatorn, och är detta belopp alltså ej hänförligt
till dagsunderhållskostnaden, då det egentligen är ett kapitalutlägg
av engångsnatur, ehuru kostnaden på anvisning av kungl. medicinalstyrelsen
påförts kontot för »fastigheters underhåll». I tabellen har medelbeläggningen
för Hälsingborg 1947 rätt angivits med 89, men antalet platser angives
som 80, varjämte med asterisk angivits 111 under halva året. Här
borde likaledes en medeltalssiffra angivits med 95.

S. 225.

Rubriken sköterskor skall angiva 13, ej 14, befattningshavare. Under
rubriken kamerala biträden redovisas för göteborgsanstalten 5, skall vara 7,
alldenstund denna anstalt i motsats till hälsingborgsanstalten redovisar 1
kanslibiträde och 1 kontorsbiträde under resp. rubriker »Bandageri» och
»Ort. skomakeri». Härnösandsanstalten bör redovisa med 5 kamerala biträden
i stället för 3 alldenstund den redovisar 2 skrivbiträden under rubriken
»Bandageri».

S. 227. Yrkesskolan.

Å åttonde raden uppifrån angiven procentsiffra 59 skall vara 54, varigenom
vi komma under Stockholm, som har 56 %. Beträffande avlöningskontot
för yrkesskolorna under år 1948 bör antecknas, att anstalten under hela
året hade sjulcvikarie för lärarinnan i barnklädsömnad, vilket drog en kostnad
av kr. 6 578 eller per undervisningsdag kr. 0:17. Beträffande underhållskostnaden
ingå även här 15 öre motsvarande anläggningskostnaden för
växelströmstransformatorn, som egentligen är kapitalkostnad.

Till slut önska vi framhålla, att vår styrelse alltid har sparsamhetstanken
för ögonen och att den städse genom rationaliseringar söker nedbringa kostnaderna
och förbättra resultatet. Ett oerhört stöd skulle styrelsen erhålla,
om våra byggnadsfrågor kunde erhålla en snabb lösning och främst då beträffande
tillbyggnaden av vår yrkesskola med en flygel för den kvinnliga
avdelningen, som nu är förlagd i en annan byggnad och vartill förslag redan
ingivits till kungl. medicinalstyrelsen. Denna koncentration skulle givetvis
innebära möjligheter till stora förbättringar av organisatorisk och pedagogisk
natur.

Hälsingborg den 9 januari 1950.

Föreningen för bistånd åt vanföra i Skåne:

Axel Thott.

— 135 —

Bilaga C.

Styrelsen för Föreningen för
bistånd åt vanföra i Norrland.

Till Svenska vanförevårdens centralkommitté.

Yttrande med anledning av de erinringar, som framförts av riksdagens revisorer
rörande driftkostnaderna vid vanföreanstalterna.

Statsrevisorerna ha inledningsvis uppehållit sig vid ökningen av de anslag,
som från anstaltsstyrelserna begärts för täckande av uppkomna driftunderskott.
Dessa underskott utgöra skillnaden mellan å ena sidan de totala
utgifterna och å andra sidan, enligt gällande bestämmelser, utgående statsbidrag
samt övriga ur driften härflytande inkomster.

Nedanstående tabell visar vad styrelsen för Föreningen för bistånd åt
vanföra i Norrland begärt i sina statförslag, vad som blivit beviljat av kungl.
medicinalstyrelsen samt slutligen de verkliga kostnaderna.

År	Styrelsens anslagsäskande	Beviljat anslag	Det verkliga anslagsbehovet
1944	134 539: 02	93 833: —	146 408:05
1915	131 202: 99	94 39*: —	136 975: 06
194*	205 277: 78	147 433: —	255 410:01
1947	311 179: —	252 279: —	406 632:88
1948	498 113:-	505 013: —	477 395:09

Som framgår av tabellen, ha kraftigare överskridanden av de av styrelsen
äskade anslagen förekommit åren 1944, 1946 och 1947. Detta sammanhänger
med att vanföreanstalten i Härnösand före den 1 juli 1944 hade
eget tjänste- och avlöningsreglemente, under det att övriga anstalter hade
ett å civila avlöningsreglementet baserat avlöningssystem. Efter framställning
erhöll härnösandsanstalten medgivande att i detta hänseende jämställas
med de övriga. Denna övergång medförde betydande kostnadsökningar,
liksom sedermera övergången till statens allmänna avlöningsreglemente
den 1 juli 1947. Under ovannnämnda år ha därjämte vid ett flertal tillfällen
lönerna för de kollektivavtalsanställda avsevärt förbättrats genom nya avtal.

Rådande krisförhållanden ha även haft ogynnsam inverkan på utgiftsstaten,
främst beträffande kosthåll, bränsle, förbandsartiklar, gips, instrument,
varjämte ökad användning av penicillin medfört kraftig stegring av
utgifterna för läkemedel.

Siffrorna för år 1948 visa emellertid, att styrelsen är inriktad på att hålla
kostnaderna nere så lågt som möjligt, då de verkliga utgifterna för detta år
ligga väsentligt lägre än i stat beräknade.

Statsrevisorerna ha i det följande granskat verksamheten vid sjukavdelningarna
och yrkesskolorna med elevhemmen, vilka avdelningar måste betraktas
såsom de mest betydelsefulla. Då härnösandsanstalten beträffande
sjukavdclningens verksamhet uppvisar de lägsta kostnaderna av samtliga
vanföreanstaiter, synes det styrelsen icke erforderligt att ingå närmare på
detta ämne. Styrelsen vill dock i detta sammanhang framhålla att kostnaderna
för vanföreanstalterna te sig betydligt gynnsammare än motsvarande
kostnader för vissa kroppssjukhus. Genomsnittssiffran för landets lasarett
vad det gäller vårddagskostnaden för år 1947 utgjorde kr. 21: 86 under

— 136

det att motsvarande genomsnittssiffra för landets vanföreanstalter samma
år uppgick till kr. 18:51. Motsvarande siffror för år 1946 voro kr. 16:30
och 15: 07 respektive. Kostnadsstegringen utgör vid lasaretten för de två
år jämförelsen avser 34,i % och vid vanföreanstalterna 22,82 %.

Vårddagskostnaderna uppgingo till kr. 21: 19 vid lasarettet i Sundsvall,
kr. 21:32 vid lasarettet i Härnösand, kr. 25:60 vid lasarettet i Sollefteå
och kr. 18: 06 vid lasarettet i Örnsköldsvik för år 1948, under det att motsvarande
siffra vid vanföreanstalten i Härnösand var kr. 16:83.

För år 1947 utgjorde vårddagskostnaden vid karolinska sjukhuset kr.
27: 70 samt vid serafimerlasarettet kr. 28: 20 per dag. I samtliga här ovan
angivna siffror äro icke kostnaderna för räntor och amorteringar inräknade.

Ett nedbringande av kostnaderna vid vanföreanstalterna — om nu detta
vore möjligt — måste otvivelaktigt medföra en standardsänkning i förhållande
till lasaretten. Detta finner styrelsen varken önskvärt eller motiverat.

Beträffande redovisningen av personalen vill styrelsen framhålla, att vid
vanföreanstalten i Härnösand all personal för administrativa och ekonomiska
ändamål bokföres under gemensamma avlöningar, under det att sådan
personal jämväl redovisas å sjukavdelningarna vid de övriga anstalterna.
För att vinna fullt jämförbara siffror bör man sålunda överföra
denna personal till den tabell, som upptar den administrativa personalen,
varvid på denna personal belöpande löner böra påföras gemensamma löner.

Dessa tabeller skulle i så fall få följande utseende:

Sjukavdelningens personal.

Personalkategori	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand
Läkare och tandläkare ................	9	3	2	2
Sjukgymnaster........................	7	5	4	4
Kliniklärarinna och tekn. assistent.....	2	_		1
Sköterskor...........................	28	12	15	11
Elever och biträden...................	66	29	14	30
Summa	112	49	35	48
Antal befattningshavare per vårdplats ..	0,66	0,51	0,44	0,46

Administrativ personal.

Personalkategori	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand
Assistent, kassör, kontorist.............	4	3	3	3
Kamerala biträden....................	16	7	8	3
Föreståndarinnor för kök och tvätt .	3	2	3	2
Sömmerskor, kokerskor................	2	4	4	5
Ekonomibiträden......................	30	25	14	16
Snickare, vaktmästare, portvakter o. d...	7	5	6	5
Summa	62	46	38	34

Beträffande vanföreanstalten i Härnösand har trädgårdsmästaren icke
medtagits, då denne icke finnes medtagen i lönestaten. Lönekostnaderna
för denne täckas genom inkomsterna från trädgården.

I anslutning till vad ovan sagts bör den ekonomiska tabellen rörande avlöningskostnaderna
omräknas enligt följande:

— 137 —

	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Härnösand
Gemensam avlöningskostnad..........	453 358	259 159	221 426	232 174
Tillkommer för administrativ personal,		21324	7 778
som redovisats å sjukavdelning......	27 562
Summa	480920	2S0 4S3	229201	232 174
Lönekostnader i % av total avlönings-		22,8	23,9	23,9
kostnad ...........................	23,2
D:o i % av total omslutning..........	12,0	19,1	13,1	14,3

Av föreliggande tabeller framgår klart att vanföreanstalten i Härnösand
har den till antalet minsta personalen för administrations- och ekonomiska
ändamål. Den omräknade ekonomiska tabellen visar även betydligt jämnare
siffror än vad riksdagens revisorer kommit fram till. En noggrann detalj
granskning skulle måhända ge ännu mera jämförbara siffror, då de större
anstalterna i stor utsträckning ha extra personal, under det all personal
vid vanföreanstalten i Härnösand är upptagen å ordinarie stat. Möjligheter
förefinnas sålunda att ovanstående siffror i vissa fall skulle höjas
ytterligare för att bli fullt likvärdiga vid en jämförelse med härnösandsanstalten.

Styrelsen för Föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland anser sålunda
icke att härnösandsanstalten uppvisar oförmånligt kostnadsläge, när det
gäller sistberörda personal. Några möjligheter till personalinskränkningar
förefinnas icke, då vi endast ha så mycken personal anställd, som är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till gällande bestämmelser rörande arbetstidsreglering.

Härnösand den 10 januari 1950.

Ragnar Stattin.

Lennart Hernell.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § 35.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1949 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört under § 35 i sin berättelse för år 1949 rörande förslagsanslaget
Vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister m. m.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

Statens utgifter för tillfälligt omhändertagande av alkoholister ha undergått
en avsevärd stegring under senare år. Detta beror mindre på det
sätt, varpå klientelet fördelats mellan de olika anstalterna inom detta vårdsystem,
än på ökningen av anstaltsklientelet. Storleken av denna ökning
under de senaste sex åren framgår av följande uppgifter om antalet nyintagningar
på alkoholistanstalterna under åren 1944—1949 (s. 138 överst).

Härav framgår, att antalet nyintagningar från år 1944 till år 1948 har
ökat med 39 procent. Denna ökning måste antagas ha medfört en minst lik -

138 —

Nya intagningar under året
Antal Jämförelsetal

1944 1 142 100

1945 ........................1 290 113

1946 ....................... 1 237 108

1947 ....................... l 219 107

1948 ....................... i 587 139

1949 ....................... l 396 122

•värdig stegring av antalet av myndigheterna verkställda inställelser av vårdhchövande
på alkoholistanstalterna.

Den rådande ordningen, enligt vilken vederbörande myndighet har att
omkring ett år före ingången av ifrågavarande budgetår uppgöra beräkningar
rörande medelsbehovet, ställer socialstyrelsen inför stora svårigheter
beträffande nu förevar ande anslag. En för styrelsen härvid helt oberäknelig
taktor utgör höjning av biljettpriser och traktamentsersättningar. Just
sådana prisförändringar ha förekommit under de senare åren, nämligen
höjning av järnvägarnas persontaxor med 20 procent, som genomfördes från
och med den 1 februari 1948, och höjning av traktamentsersättningarna,
som trädde i kraft den 1 januari 1947. Dessa höjningar blevo beslutade så
sent, att det icke var möjligt för socialstyrelsen att beakta dem vid beräkningarna
av anslagsbehoven för de budgetår, varunder höjningarna genomfördes,
liksom ej heller för respektive närmast efterföljande budgetår. För
övrigt må framhållas, att socialstyrelsen nästan genomgående har upptagit
högre medelsbehov för detta anslag än Kungl. Maj :t har föreslagit och riksdagen
sedermera har anvisat, såsom tramgår av följande sammanställning:

Av socialstyrelsen föreslaget Anvisat belopp,
anslagsbelopp, kronor kronor

1944/45 100 000 90 000

1945/46 100 000 100 000

1946/47 135 000 120 000

1947/48 140 000 130 000

1948/49 160 000 140 000

Av vad ovan anförts framgår, att antalet av myndigheter verkställda inställelser
på alkoholistanstalterna har ökat med omkring 40 procent från år
1944 till år 1948 samt att resekostnaderna (biljettpriser o. d.) under samma
1**1 hå stigit med omkring 20 procent. Dessa två faktorer sammantagna
medföra en höjning av utgifterna under förevarande anslag med omkring
68 procent. Den av riksdagens revisorer anmärkta ökningen av belastningen
å anslaget från 128 107 kronor för budgetåret 1944/45 till 200 023 kronor
för budgetåret 1947/48 och 247 645 kronor för budgetåret 1948/49 förklaras
därför till största delen av dessa två omständigheter (128 107 x 1,68 =
215 220). För budgetåret 1948/49 föreligger dock en överbelastning i jämförelse
med denna beräkning å drygt 30 000 kronor. För att utröna orsaken
härtill skulle erfordras särskilda undersökningar, vartill den begränsade remisstiden
icke har givit tillfälle. Sannolikt har emellertid härvid inverkat
den under de senare åren tidvis mycket framträdande bristen på vårdplatser
på allmänna alkoholistanstalter. Denna har nämligen medfört bland annat,
att länsstyrelserna ha blivit nödsakade att i viss omfattning provisoriskt
omhändertaga farliga alkoholister annorstädes än å alkoholistanstalt, i avvaktan
på att plats blir ledig å sådan anstalt. Kostnaderna för dylikt omhändertagande
bestridas genom förevarande anslag, och huru kraftigt de understundom
kunna öka belastningen på anslaget exemplifieras av ett nyligen

— 139

förekommande fall, där vederbörande länsstyrelse hade att betala omkring
20 kronor om dagen under den tid, som en farlig alkoholist var provisoriskt
omhändertagen å ett sjukhus.

Beträffande de av riksdagens revisorer framförda förslagen till nedbringande
av medelsbehovet å förevarande anslag, må följande anföras.

Fram till år 1939 tog socialstyrelsen endast undantagsvis del i fördelningen
av de vårdbehövande å olika alkoholistanstalter. Enligt då gällande författningsbestämmelser
kunde länsstyrelse eller nykter hetsnämnd, som hade
att verkställa beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt, vända sig direkt
till valfri alkoholistanstat, och endast vid svårighet att placera vårdbehövande
överlämnades ärendet till socialstyrelsen. Den tilltagande platsbristen
å anstalterna föranledde emellertid styrelsen att från slutet av år
1939 skaffa sig avgörande inflytande å valet av anstalt för samtliga vårdbehövande.
Sedan den sålunda genom samarbete under hand med anstalterna
ävägabragta ordningen hade prövats under några år, fastställdes den av
Kungl. Maj :t genom kungörelsen den 11 december 1942, nr 952, om ändring
i vissa delar av kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser
rörande alkoholistvården. 4 § i sistnämnda kungörelse föreskriver
sålunda, att socialstyrelsen har att besluta, å vilken anstalt intagande av
alkoholmissbrukare skall ske.

Vid hänvisning av vårdbehövande till anstalt har socialstyrelsen städse
sökt välja den från olika synpunkter lämpligaste anstalten. Härvid ha i
första hand värdsynpunkterna fått göra sig gällande. Om en vårdbehövande
med hänsyn till ålder, sinnesart, hälsotillstånd, arbetsförmåga och tidigare
livsföring befinnes bäst lämpa sig för en specialanstalt inom vårdsystemet
— såsom Dagöholm för yngre alkoholmissbrukare eller Ribbingebäck för
mindre arbetsföra eller statsanstalten Venngarn för psykiskt ömtåliga och
komplicerade fall eller Åsbrohemmet för utpräglade aterfallsalkoholister
eller Björknäs för kringflackande alkoholmissbrukare eller de slutna svartsjö-
och västerviksanstalterna för grovt asociala och på anstalt svårskötta
vårdbehövande — så har denna omständighet varit utslagsgivande vid placeringen
å anstalt och anstaltens avstånd irån hans vistelseort lämnats utan
beaktande. Beträffande det i regel relativt godartade klientel, som icke erfordrar
omhändertagande å specialanstalt, har däremot mycken hänsyn tagits
till anstaltens belägenhet i förhållande till den vårdbehövandes hemort,
så att, i den mån plats funnits å den närmaste anstalten, vederbörande i
allmänhet har blivit hänvisad till denna. Merendels är det för övrigt även
av vårdskäl lämpligast, att den vårdbehövande placeras på nämnda sätt.
Härigenom vidmakthålles lättare hans kontakt med hemmet och hemorten,
de anhöriga kunna besöka honom på anstalten och han själv göra kortare
permissionsbesök i hemmet. I särskilda fält kunna dock vårdskäl tala emot
placering ä den närmaste anstalten, såsom önskvärdheten av en effektiv
temporär isolering av vederbörande från hemmiljön eller behovet av en uppdelning
på skilda anstalter av flera samtidiga vårdbehövande från samma
ort.

Att centraliseringen till socialstyrelsen av bestämmandet angående anstaltsplaceringen
av de vårdbehövande har verkat gynnsamt i kostnadshänseende
belyses av följande uppgifter rörande den av riksdagens revisorer särskilt
uppmärksammade nordligaste anstalten Holmforshemmet vid Boden.
Under åren 1938 och 1939 intogos å denna anstalt G respektive 9 vårdta«are
från Malmöhus län, medan motsvarande antal under år 1948 var 1 och
under år 1949 ingen hänvisades till denna anstalt från nämnda län. Den
ensamme vårdtagaren under dessa tvä år från länet var en i Västernorrland
hemmahörande sjöman, som hade blivit omhändertagen i Malmö, och intagningen
ägde rum vid eu tidpunkt, da svär platsbrist rådde pa anstalterna.

140 —

Knappheten på vårdplatser är ett besvärande moment vid valet av anstalt.
Under de två senaste åren ha anstalterna varit så hårt belagda, att det
ofta vid trängande vårdbehov icke har varit möjligt att vid vederbörandes
placering taga hänsyn till andra omständigheter än behovet av snabbt omhändertagande.
''till töljd härav har det i en del fall varit ofrånkomligt, att
den vårdbeliövande har blivit hänvisad till en från hem- eller vistelseorten
längre bort belägen anstalt, än som hade skett vid bättre tillgång på vårdplatser.
Styrelsen har dock även i dessa fall i görligaste mån sökt taga vederbörlig
hänsyn till de vårdbehövandes individuella förhållanden. Sålunda
har exempelvis flertalet av de — för övrigt relativt fåtaliga — vårdbeliövande,
som, ehuru omhändertagna i södra eller mellersta Sverige, dock ha
blivit placerade å det ovan nämnda Holmforshemmet, varit "födda eller
hemmahörande i Norrland eller haft andra kontakter med denna del av
landet.

Riksdagens revisorer antyda möjligheten att nedbringa förpassningskostnaden
genom överflyttning till annan närmare belägen anstalt av person,
som skall aterförpassas till alkoholistanstalt. Återförpassning förekommer
företrädesvis beträffande förrymda samt försökspermitterade, som
ha återfallit i alkoholmissbruk. Att företaga överflyttning till annan anstalt
av vårdtagare för att vinna besparing av i det enskilda fallet så pass.
ringa storleksordning som skillnaden i förpassningskostnaden till olika
anstalter skulle motverka den för vårdresultatet viktiga differentieringen
av klientelet pa skilda specialanstalter och därför i längden vara till även
ekonomisk nackdel genom att försämra vårdresultatet. Detta förfaringssätt
skulle i själva verket innebära, att man bortsåge från det väsentliga
syftet med omhändertagande på alkholistanstalt. Anstaltsvistelsen har ju
till ändamål icke blott att hålla vederbörande förvarad en längre eller kortare
tid utan även och framför allt att lämna vård i fysiskt och psykiskt
avseende samt att giva tillfälle till positiv påverkan, och härvid är kontinuitet
i vårdförhållandena nödvändig.

Socialstyrelsen har föga inflytande på myndigheternas sätt att verkställa
förpassningar till alkoholistanstalter. Styrelsen finner sig emellertid böra
framhålla, att den icke delar riksdagens revisorers uppfattning, att man
bör söka nedbringa ifrågavarande kostnader genom att sammanföra flera
förpassningar till en transport eller koncentrera förpassningar från samma
och närbelägna orter till vissa bestämda veckodagar. Förpassningar av
alkoholmissbrukare liksom av andra vårdbehövande böra självfallet genomföras
så, att de tilldraga sig minsta möjliga uppmärksamhet, vilket önskemål
icke torde kunna tillgodoses genom det av riksdagens revisorer ifråga?aHa
föi faringssättet. Ej heller vore det tillbörligt att hålla dessa klienter
i förvar på polisstationer under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt,
vilket dock skulle bli ofrånkomligt under den av riksdagens revisorer
tänkta ordningen. Polisstationerna sakna ju resurser för annat än
rent tillfälliga omhändertaganden. Framför allt måste emellertid beaktas,
att dessa klienter icke äro brottslingar utan vårdbehövande människor,
®^a olyckliga, nervösa och i orostillstand, vilka behöva bli ändamålsenligt
omhändertagna så snabbt som möjligt och äga göra anspråk på att detta
sker på ett i görligaste mån humant och hänsynsfullt sätt.

Rättesnöret för dessa förpassningar liksom för andra tjänsteresor är givetvis,
att de ordnas på det för statsverket billigaste sättet. Hänsyn måste
dock understundom tagas till särskilda omständigheter. Med anledning av
riksdagens revisorers påpekande, att taxebil ibland har använts trots förefintliga
goda bussförbindelser, får socialstyrelsen framhålla, att vissa vårdbehovande,
framför allt svartsjö- och västerviksanstalternas klienter, vid

— 141

förpassningen ej sällan befinna sig i ett sådant sinnestillstånd, att användandet
av ett sådant allmänt färdemedel som en buss skulle vara mycket
olämpligt med hänsyn icke blott till den förpassade utan även till dennes
medpassagerare. Av samma skäl är det i vissa fall nödvändigt, att mer än
en förpassare anlitas vid inställelse å alkoholistanstalt av en ensam vårdbehövande.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Alexanderson, byråchefen
Åman, föredragande, samt experten för nykterhetsvårdsärenden, överläkaren
Lundquist.

Stockholm den 16 januari 1950.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

a. Aman.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § ilo.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att
begränsa statsverkets utgifter för förpassningar m. m. av för vård omhändertagna
alkoholister. Med hänsyn till socialstyrelsens befattning med alkoholisternas
placering å olika vårdanstalter synes det närmast böra ankomma
på styrelsen att undersöka, vilka åtgärder som kunna vidtagas för
att nedbringa utgifterna. Därvid böra bl. a. övervägas de förslag till åtgärder
i sådant syfte, som anvisas av revisorerna. De särskilda direktiv och anvisningar
beträffande verkställandet av förpassning, till vilka en sådan undersökning
kan giva anledning, torde lämpligen genom länsstyrelsernas förmedling
kunna bringas till förpassningsmyndigheternas kännedom.

Stockholm den 9 januari 1950.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

ELOF JERDENIUS.

Olle Johnson.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § 35.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1949 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister. I anledning

— 142

härav får länsstyrelsen med överlämnande av inkomna yttranden från länsnykterhetsnämnden
i länet, poliskamrarna i Hälsingborg, Lund och Malmö
samt nykterhetsnämnderna i Hälsingborg och Malmö anföra följande.

Frågan huruvida inställelsekostnaderna kunna minskas genom att intagning
i större utsträckning sker å närbelägna anstalter utan tillbakasättande
av önskemålen om lämplig differentiering av klientelet är svårbedömbar.
Länsstyrelsen har fått den uppfattningen att fullbeläggning på närbelägna
anstalter ofta tvingat den beslutande myndigheten att anvisa plats å längre
bort belägna anstalter. Platsbristen synes för närvarande vara så svårartad,
att socialstyrelsen sålunda i ett stort antal fall icke kunnat tillmötesgå av länsstyrelsen
uttalade önskemål beträffande intagning å viss anstalt. Fråga är
för övrigt om icke platsbristen i verkligheten nu är så stor att svårigheter
uppstått att genomföra den önskvärda differentieringen av klientelet. Länsstyrelsen
vill i detta sammanhang nämna att det t. o. in. visat sig att plats
å alkoholistanstalt i dagarna icke ens kunnat beredas en för eget liv farlig
alkoholist. Efter personlig hänvändelse från föredragandens sida till sjukhusledningen
å ett statens sinnessjukhus har i detta fall genom särskilt
tillmötesgående plats tillfälligtvis beretts den vårdbehövande.

Det är uppenbart, att vid förpassning av alkoholister billigaste färdsätt
skall begagnas, därest icke särskilda omständigheter föranleda att dyrare
befordringssätt måste anlitas. Här bifogade remissvar synas giva vid handen
att polismyndigheterna i detta län också sökt handla efter nämnda norm.
For bedömande av huruvida en eller två polismän skola verkställa en förpassning
förutsättes, med hänsyn till förevarande klientels beskaffenhet, att
man äger en viss kännedom om vederbörande, och frågan måste därför avgöras
från fall till fall. Förpassningen torde kräva relativt stor vaksamhet.
I svårare fall och vid längre resor torde det också vara nödvändigt att anlita
två förpassare. I många fall torde av humanitära skäl eller med hänsyn
till säkerhetskravet taxebil komma till användning i stället för buss.
Utan närmare kännedom om det enskilda fallet är det svårt att avgöra om
det ena eller andra färdsättet bör anlitas. Av remissvaren förefaller som om
polismyndigheterna varit införstådda med att taxebil icke bör användas utan
att verkligt behov förelegat.

Riksdagens revisorer hava ifrågasatt huruvida en koncentration av förpassningarna
skulle kunna ske. Länsstyrelsen håller icke för troligt att en
sådan i nämnvärd omfattning skall kunna genomföras utan att olägenheter
uppstå. Länsstyrelsen vill här framhålla en omständighet som i sammanhanget
förtjänar beaktande. Beträffande farliga och kringflackande alkoholister
ankommer det på länsstyrelsen att omhändertaga och vårda dem
i avbidan på att plats kan beredas å alkoholistanstalt. Den enda plats som i
allmänhet står länsstyrelsen till buds för sådant ändamål torde vara polisarresten
i orten. Dessa lokaler äro emellertid mera sällan lämpade för vård
av alkoholister, och länsstyrelsen har därför varit angelägen om att verkställighet
av meddelade beslut om intagning å anstalt skett utan dröjsmål.
Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka åtgärder, som skulle innebära
eu förlängning av tiden för det provisoriska omhändertagandet.

Da riksdagens revisoier framhållit att statens utgifter för omhändertagande
av alkoholister föranlett betydande anslagsöverskridanden — för det
senaste budgetåret uppgående till 70 % — vill länsstyrelsen framhålla att
en av anledningarna till de ökade kostnaderna torde vara att söka i att
statens järnvägar den 1 februari 1948 väsentligen höjde sina taxor.

Länsstyrelsen är givetvis i princip ense med riksdagens revisorer därom
att vid förpassning av alkoholist, varom här är fråga, transporterna böra
anordnas på så planmässigt sätt som möjligt samt att alla åtgärder, som äro

143 —

ägnade att nedbringa kostnaderna för förpassningarna, vidtagas. Vid strävandena
att nå detta syfte måste emellertid skälig hänsyn tagas till humanitära
krav, säkerhetsskäl och inte minst behovet av differentiering av klientelet,
vilket allt ofta verkar fördyrande. För understrykande av vikten av
att nödig sparsamhet iakttages vid verkställandet av ifrågavarande slag av
förpassningar tillstyrker länsstyrelsen att ett cirkulär utfärdas i ämnet.

Malmö i landskansliet den 14 januari 1950.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar
S. WETTERLUNDH.

SVEN ERNBERG.

Bilaga A.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Anmodad avgiva och till länsstyrelsen inkomma med yttrande över av
statsrevisorerna framförda anmärkningar med anledning av överskridanden
av anslaget till bestridande av vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande
av alkoholister m. m. får länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län härmed
anföra följande. .

Statsrevisorernas anmärkningar rikta sig emot resekostnaderna vid inställelse
å vårdhem av alkoholmissbrukare, beträffande vilka polishandräckning
begärts eller där polismyndighet lagenligt har att ombesörja inställelsen,
samt emot vissa kostnader i samband med förflyttning mellan olika anstalter
av redan omhändertagna personer. Länsnykterhetsnämnden har lika
litet som de kommunala nykterhetsnämnderna något inflytande på organisationen
av dylika resor. På grund av remisstidens korthet har länsnykterhetsnämnden
icke varit i stånd att införskaffa upplysningar om de omständigheter,
som varit för handen i de enskilda fallen. Enär länsnykterhetsnämnden
emellertid i icke obetydlig omfattning är de kommunala nykterhetsnämnderna
behjälplig vid organisationen av sådana inställelser å anstalt,
som verkställas av nykterhetsnämnd, har en viss erfarenhet i hithörande
frågor vunnits. I flera avseenden föreligga likartade omständigheter
vare sig förpassningen sker via polismyndighet eller kommunal nykterhetsnämnd.
Observeras bör dock att de förpassningar, som äga rum genom polismyndighets
försorg, avse mindre godartade fall och dessutom ofta äro av
brådskande natur.

Självfallet böra resorna vid inställelse av vårdbehövande personer a anstalt
liksom även vid förflyttning av intagna personer mellan olika anstalter
ske med lägsta möjliga kostnader. Dock föreligga enligt länsnykterhetsnämndens
uppfattning vissa omständigheter, som äro så beaktansvärda,
att de måste väga tyngre än den rent siffermässiga beräkningen av
kostnaderna. Främst må härvidlag nämnas hänsynen till en ur vårdsynpunkt
ändamålsenlig differentiering av de vårdbehövande å olika anstalter. Denna
synpunkt torde ha varit hcit dominerande vid kungl. socialstyrelsens fördelning
av vårdplatser och synes icke utan våda ur vårdsynpunkt kunna

144 —

skjutas åt sidan. Den rådande svåra platsbristen å vårdhemmen för alkoholmissbrukare
kan på goda grunder förmodas ha vållat onödigt höga
kostnader for vissa förpassningar på så sätt att i fall av trängande vårdbehov
plats måst anvisas å avlägset belägen anstalt, emedan i förhållande till
forpassningens utgångsort mera närbelägna anstalter icke förfogat över tillgänglig
vårdplats. Vid överläggning å vårdhemmen kunna icke heller alltid
kraven på lämplig differentiering tillgodoses vid den ursprungliga intagningen,
utan en överflyttning till annan anstalt måste äga rum, så snart
plats kan beredas, varvid kostnaderna för förpassningar mellan olika anstalter
givetvis komma att stiga. Det kan vidare ifrågasättas huruvida det
med hänsyn till eftervården är lämpligt, att personer från närliggande platser
i alltför stor utsträckning sammanföras å samma anstalt. Att vid återforpassning
till anstalt av avviken person anlägga övervägande kostnadssynpunkter
synes endast vara tänkbart i ett så ringa antal fall, att det saknar
Praktisk betydelse. I den mån avvikande medför överflyttning till annan anstalt
torde helt andra synpunkter med rätta vara avgörande för valet av den
anstalt, till vilken överflyttningen sker.

Beträffande kostnadsberäkningarna i de enskilda fallen kan länsnykterhetsnamnden
såsom inledningsvis påpekats icke uttala sig. Nämnden vill
emellertid understryka, att förpassningarna ofta avse personer, som äro
oroliga och svårhanterliga, varför vissa färdsätt t. ex. omnibusar, med i regel
täta uppehåll i en del fall kunna vara mindre lämpliga att använda sig
av. Vidare synes ett sammanförande av förpassningarna till vissa dagar av
humanitära skäl bestämt böra avstyrkas. Polisarresterna äro vanligen icke
av sådan beskaffenhet att det skulle kunna anses försvarligt att där kvarhålla
en omhändertagen person längre än vad som är absolut erforderligt
med hänsyn till ärendets handläggning. Besparingarna i ekonomiskt avseende
skulle dessutom bli mycket obetydliga, enär det med hänsyn till alkoholmissbrukarnas
psykiska beskaffenhet icke är ur säkerhetssynpunkt tillrådligt
att låta en vårdare under en förpassning ha tillsyn över mer än en patient.
Det må nämnas att så icke ens är förhållandet vid de förpassningar,
som ske genom nykterhetsnämndernas försorg, ehuru de avse mindre svårhanterliga
personer. Att låta en alkoholmissbrukare på egen hand inställa
sig å vårdhem kan endast i mycket sällsynta fall komma i fråga. Man må
vid bedömandet av denna fråga framför allt ha i åtanke, att de personer,
som omhändertagas för anstaltsvård, vid tillfället för omhändertagandet
befinna sig i ett i psykiskt avseende nedbrutet tillstånd, där minsta påfrestning
kan vålla katastrof.

Länsnykterhetsnämnden vill för sin del slutligen med eftertryck betona
vikten av att den förebyggande nykterhetsvården icke eftersättes på sätt som
nu sker. Genom dess bristande kapacitet uppkommer nämligen ett behov
av anstaltsvård, som ur samhällets synpunkt måste te sig både dvrbar och
ineffektiv.

Malmö den 13 januari 1950.

För länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län
Sven Hallström.

Stina Bengtsson.

— 145 —

Bilaga B.

Resolutionshandlingarna återställas, och åberopar poliskammaren såsom
eget utlåtande i ärendet, vad föreståndaren för härvarande centralpolisavdelning
anfört i närlagda yttrande.

Hälsingborg i poliskammaren den 9 januari 1950.

Ture K:son Bågenliolm.

Bilaga till bilaga B.

Yttrande avgivet måndagen den 9 januari 1950 över härifrån utförda förpassningar
av alkoholister under tiden oktober 1948—juni 1949.

Förpassningar härifrån hava under ovansagda tid verkställts
till Venngarn den 13/10, 4/11, 11/11, 8/3, 21/4, 10/6 och 23/6,
till Svartsjö den 23/11 (2 förpassningar samtidigt), 23/3, 25/5, 12/6 och
28/6,

till Åsbrohemmet den 7/11, 8/12, 11/1, 5/4, 8/4, 20/5 och 22/6,
till hemmet Älvgården den 1/10, 18/3 (2 förpassningar samtidigt) och
23/3,

till Arbetshemmet Björknäs den 11/11, 3/12, 13/4 och 3/6,

till Kurön den 29/10, 1/2 och 23/3,

till Holmahemmet den 8/10 och 27/4,

till Västkusthemmet den 7/2 och 28/3,

till Björstorp den 7/3 samt

till Hägerstad den 19/6.

Ovannämnda förpassningar hava utförts i varje särskilt fall av endast en
polisman utom beträffande förpassningarna till Venngarn, av vilka tre utförts
av 2 polismän, samt förpassningarna till Svartsjö, där i fyra fall 2 polismän
använts för varje förpassning.

Endast i de fall, då uppenbar risk för rymning förelegat eller då vederbörande
alkoholist varit våldsam, ha två polismän använts för förpassningen.
Här sålunda tillämpad praxis att endast i trängande fall kommendera mer än
en polisman till varje förpassning torde även framgå av det förhållandet, att
samtliga ovan omnämnda förpassningar till de öppna anstalterna, vilkas
klientel väl i regel utgöres av mindre svåra alkoholister, verkställts av endast
en polisman. I de fall, då två polismän använts vid förpassning av en ensam
alkoholist, har anledningen härtill alltid angivits å vederbörande reseräkning.

Vad beträffar användandet av taxibil vid förpassningar till Svartsjö har
dylikt fortskaffningsmedel från Stockholms Central använts endast i de
fyra fall, då förpassningarna utförts av två polisunän, alltså endast då det
varit fråga om särskilt besvärliga alkoholister, soin kunde befaras komma
att uppträda störande för medresande i omnibus.

Såsom framgår av ovanstående förteckning över utförda förpassningar
ha icke i något fall två eller flera förpassningar verkställts å olika lider under
en och samma dag. I de tvenne fall, då två alkoholister blivit förpassade
härifrån samma dag (till Svartsjö och Hemmet Älvgården), skedde förpass 10—507087.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. II.

— 146

ningarna härifrån gemensamt och med samma tåglägenhet. För övrigt ha
resor härifrån med alkoholister alltid i förväg förberetts, så att billigaste
färdsätt begagnats. Likaså har lägsta traktamentsklassen tillämpats beträffande
de polismän, som verkställt dylika förpassningar, då sagda polismän
tillerkänts endast det traktamente, som enligt allmänna resereglementet
tillkommer vårdare av alkoholister.

Någon möjlighet att nedbringa kostnaderna vid förpassningar härifrån av
alkoholister torde därför knappast föreligga.

Hälsingborg den 9 januari 1950.

A. E. Johansson.

Bilaga C.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Genom resolution den 29 december 1949 har länsstyrelsen anbefallt poliskammaren
i Lund att före den 11 januari 1950 inkomma med yttrande
över statsrevisorernas erinringar i anledning av de överskridanden, som förekommit
å de för tillfälligt omhändertagande av alkoholister m. m. anvisade
anslagen.

På grund härav får poliskannmaren, med bifogande av yttranden från poliskommissarien
i Lund ävensom föreståndaren för polisens centralavdelning,
anföra följande.

Vid de transporter av alkoholister, som företagits av polisen i Lund, har
förpassningsmyndigheten städse haft för ögonen att hålla statsverkets kostnader
för transporterna nere. Vid förpassning av en alkoholist har det endast
i undantagsfall förekommit, att två polismän beordrats medfölja. Så
har skett endast om alkoholistens uppträdande varit sådant, att det icke
varit möjligt för en polisman att genomföra transporten. Även i övrigt har
allt gjorts för att i görligaste mån nedbringa statsverkets kostnader. Avvikelser
från reglerna om billigaste färdsätt ha förekommit endast, då detta
visat sig oundgängligen nödvändigt.

Givetvis vore det högst önskvärt — även för polismyndigheternas del, då
ju dessa transporter medföra en icke ringa arbetsbelastning för dessa —
att transporterna i princip finge verkställas till närmast belägna alkoholistanstalt.
Huruvida detta låter sig göra är icke möjligt för poliskammaren att
uttala sig om.

I de fall, då flera transporter skola avgå samma dag till samma eller närbelägna
anstalter, torde nog mången gång ett sammanförande till en transport
kunna ske. Förslaget att sammanföra transporter till vissa bestämda
veckodagar synes dock poliskammaren mera diskutabelt.

Lund i poliskammaren den 10 januari 1950.

Bertil Åkerman.

— 147

Bilaga 1 till bilaga C.

Fredagen den 30 december 1949 överlämnade poliskammaren i Lund till
undertecknad poliskommissarie länsstyrelsens i Malmöhus län resolution
den 29 december, enligt vilken yttrande i anledning av de överskridanden,
som uppkommit å de för tillfälligt omhändertagande av alkoholister m. m.
anvisade anslagen, före den 11 januari 1950 skall vara avgivet och länsstyrelsen
till handa.

För Lunds stads polisdistrikts vidkommande får jag, med återställande
av remisshandlingarna, härmed anföra:

Under de 25''A år, som jag innehaft poliskommissarietjänsten, ha två
polismän aldrig beordrats transportera en alkoholist till anstalt med mindre
än att det varit absolut nödvändigt med hänsyn till såväl alkoholistens
egen som jämväl medåkandens personliga säkerhet. Dessa fall, som under
denna tidrymd förekommit högst 5 gånger, ha angått sådana alkoholister,
vilka varit oregerliga och synnerligen våldsamma samt som regel avhämtats
å något sinnessjukhus (psykiatriska kliniken eller S:t Lars sjukhus).

Vid utfärdandet av förpassningen har hänsyn alltid tagits till billigaste
f ärdsätt

Beträffande till vilken anstalt patienten skall avföras, så bestämmer, som
bekant, socialstyrelsen vid nyintagning detta. Gäller det återintagning, så
är det styrelsen för vederbörande anstalt eller av styrelsen i detta hänseende
förordnad föreståndare, som har bestämmanderätten. I sistnämnda
hänseende har det förekommit, att vederbörande föreståndare hänvänt sig
till socialstyrelsen och fått patienten överflyttad till annan, mera säker förvaringsplats.
Orsaken har då som regel varit den, att patienten genom sitt
uppträdande icke kunnat förvaras på den gamla anstalten.

Vidkommande förslaget, att förpassningsbesluten verkställdes genom att
förläggas till vissa bestämda veckodagar, så torde detta möjligen vara lämpligt
för Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad Lunds stads polisdistrikt angår,
så är visserligen antalet alkoholister ur social synpunkt beklagligt
stort, men det är icke tillräckligt stort för att förslaget i fråga skulle åstadkomma
något ändamålsenligare. Snarare skulle det åstadkomma, att en alkoholist
komme att få kvarsitta hos polisen än längre än vad som nu är
fallet.

Lund den 5 januari 1950.

A. G. Settergren.

1''oliskommissarie.

Bilaga 2 till bilaga C.

Av poliskammaren anmodad avgiva yttrande i anledning av länsstyrelsens
resolution Allm. B. D. 137/6 1949 den 29 december 1949, får jag, med
återställande av remisshandlingarna, härmed anföra följande:

Under 1949 ha från Lunds stads polisdistrikt verkställts 29 av statsverket
bekostade förpassningar av personer, som enligt beslut skolat inställas
å alkoholistanstalt. Antalet förpassade utgör 31. Dessutom har ett mindre

— 148 —

antal förpassningar ägt rum till Holmahemmet, Höör, vilka förpassningar
utförts med polisverkets automobil utan särskild kostnad för statsverket.

Förpassningarna, som äro fördelade på nedan angivna anstalter, ha dragit
en kostnad, som per förpassad belöper sig å följande belopp:

Anstalt

Statens alkoholistanstalt Venngarn, Sigtuna
Statens alkoholistanstalt Svartsjö, Svartsjö.

Hemmet Älvgården, Hedemora...........

Arbetsliemmet Björknäs, Järlåsa .........

Västkusthemmet, Sundholmen ...........

Åsbrohemmet, Hallsberg.................

Vårnäshemmet, Vingåker................

Hemmet Ribbingebäck, Järlåsa...........

Kurön, Stockholms län..................

Björstorp, Emmaljunga .................

Hägerstad, Solvesta .....................

Antal förpassningar .

. 2
.. 3

1

. . 4

. . 6

.. 4

. . 1

. . 4

. . 1

.. 1
. . 2

Kostnad

högst

144: 70
142: 90
139: -148: —
71:20
108: 80
119: 10
147:40
135:90
7:20
125: 80

förpassad

lägst

136: —
133: 90

152: 40
78: 20
113: 20

148: 40

125: 40

För verkställighet av dessa förpassningar har anlitats konstapel, tjänstgörande
vid centralpolisavdelningen. Vid varje förpassning som endast avsett
en person har som regel endast en konstapel medföljt som vårdare. Vid
förpassning samtidigt av två personer, vilket skett i två fall, det ena avseende
förpassning till Svartsjö och det andra till Björknäs, ha två polismän
beordrats medfölja.

I väl de flesta fall, då polisen har att taga befattning med förpassning av
alkoholister, är vederbörande svårt alkoholskadad eller farlig eller eljest
orolig, varför i allmänhet fara föreligger för rymning eller försök till självmord.
Vårdaren måste därför ägna den vårdade oavlåtlig tillsyn till undvikande
att denne under transporten gör sig själv skada eller avviker. Om
därför transporterna såsom hittills skola ske med de vanliga tåglägenheterna
bör minst en vårdare medfölja varje förpassad person. En samordning
av förpassningarna, vilket ur polissynpunkt dock förefaller svår att genomföra,
torde därför endast i undantagsfall kunna leda till någon besparing
av vårdkostnaderna under själva transporten.

Lund den 9 januari 1950.

Otto R. Ottosson.

Polisöverkonstapel. Föreståndare för centralavdelningen.

Bilaga D.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar
rörande vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
m. m. får poliskammaren i Malmö anföra följande.

Vid granskning av vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
eller för alkoholisters förpassning till olika anstalter ha statsrevisorerna
funnit anledning påpeka, att statens utgifter för ifrågavarande
åtgärder under senare år undergått avsevärda stegringar och att i många
fall väsentliga överskridanden av härför anvisat belopp förekommit.

149 —

Statsrevisorerna ha härvid framhållit, att orsaken till de höga kostnaderna
synes bero därpå att förpassning icke alltid skett till närbelägen anstalt
utan till anstalt, som varit belägen på betydande avstånd från förpassningens
utgångsort, att förpassning från en och samma utgångsort verkställts
till en och samma anstalt under samma dag eller under flera på varandra
följande dagar, ehuru kostnadsbesparingar kunnat vinnas om förpassningsbeslutens
verkställande förlagts till vissa bestämda veckodagar och
om personer, som skolat överflyttas till samma anstalt, sammanförts till
en transport, att i många fall onödigt dyrt färdsätt använts, samt att i anmärkningsvärt
stor utsträckning extra kostnader uppkommit genom att
mer än en förpassare anlitats.

Av här företagen utredning framgår att genom polismyndighetens i Malmö
försorg efter begäran från vissa alkoholistvårdande myndigheter under
tiden oktober 1948—juni 1949 till olika alkoholistanstalter inställts sammanlagt
134 personer, därav 3 kvinnor, vilka samtliga genom de alkoholistvårdande
myndigheterna inställts å följande anstalter till det antal, som
angivits för varje anstalt: Venngarn 18, Svartsjö 18, Västervik 2, Haknäs
(för kvinnor) 3, Älvgården 11, Björknäs 13, Västkusthemmet 4, Holmahemmet
16, Åsbrohemmet 15, Dagöholm 2, Vårnäshemmet 3, Hemmet Ribbingebäck
5, Kurön 11 (enligt översända skrivelsen 10), Björnstorp 8, Lillegården
2 och Hägerstad 3.

Ifrågavarande tjänsteresor ha utförts av 148 vårdare (polismän och polissystrar),
varvid vid 11 tillfällen två polismän inställt en vårdtagare och
vid ett tillfälle två polismän två vårdtagare. Dessutom ha vid tre tillfällen
tre vårdtagare (kvinnor) inställts av en polisman samt en polissyster. Kostnaden
för samtliga sålunda utförda tjänsteresor har uppgått till sammanlagt
kronor 16 832:50.

Anmärkningen att förpassningarna i många fall äga rum till anstalt,
som ligger på betydande avstånd från förpassningens utgångsort, torde vara
riktig. Anledningen härtill synes vara en strävan till differentiering av klientelet.
Huruvida möjlighet förefinnes att åstadkomma denna differentiering
utan att sprida de vårdbehövande över samtliga anstalter i riket, undandrager
sig poliskammarens bedömande.

En koncentration av förpassningstillfällena i enlighet med vad statsrevisorerna
antytt torde varken ur humanitär eller ur ordningssynpunkt vara att
tillråda. För att verkställighet av förpassningsbesluten skulle kunna förläggas
till bestämda dagar, skulle det nämligen i de flesta fall bliva nödvändigt
att kvarhålla vederbörande vårdtagare i arrestlokaler under ett flertal
dagar i avvaktan på att ett för gemensam transport lämpligt antal klienter
omhändertagits. Att under flera dagar förvara en omhändertagen —
ofta sjuk — person i arrestlokal synes icke ur humanitär synpunkt vara
lämpligt. Dessutom kan en transport med ett flertal vårdtagare och vårdare
icke företagas utan att väcka onödigt uppseende, och den skulle närmast
komma att påminna om forna tiders fångtransporter.

Av närslutna fem tablåer,1 som upprättats efter genomgång av kopior av
reseräkningar beträffande alkoholisters inställande till vissa anstalter, synes
icke framgå att större differenser mellan likartade resor förekommit.
Då olikheter förekommit, ha dessa berott på färdsätt, vårdare och vårdtagares
antal samt tidpunkt på dygnet, under vilka resorna företagits. Beträffande
biltransporterna förekomma de största avvikelserna. Vid förfrågan
ha de polismän, som bruka företaga här avsedda resor, förklarat, att
de varierande kostnaderna vid användandet av taxehil kunna bero på att

1 Här ej avtryckta.

150

olika taxor (vintertaxa, nattaxa och taxa för väntetid eller framkörning)
kunna komma till användning.

Av tablåerna får anses framgå, att förpassningarna från Malmö verkställts
med iakttagande av lägsta möjliga kostnader. Mer än en förpassare
har icke anlitats vid förpassningar från Malmö i andra fall än då så av
polisledningen prövats oundgängligen nödvändigt t. ex. då vårdtagare ansetts
vara farlig för eget eller annans liv, då han skäligen kunnat misstänkas
att söka rymma eller då resan till inställelseplatsen beräknats vara
mer än ett dygn.

Malmö i poliskammaren den 10 januari 1950.

Nils Lärling.

D. Bergström.

Bilaga E.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Sedan länsstyrelsen i Malmöhus län till Hälsingborgs stads nykterhetsnämnd
för yttrande remitterat den av statsrevisorerna väckta frågan huruvida
icke kostnadsbesparande åtgärder i samband med tillfälligt omhändertagande
av alkoholister skulle kunna vidtagas, får nämnden hänmed anföra
följande synpunkter.

Det synes nämnden som om statsrevisorerna ej tillräckligt beaktat de
svårigheter, som uppstå, då det gäller differentieringen av de intagna. Socialstyrelsen
har, allt eftersom antalet anstalter ökat, försökt att på ett lämpligt
sätt fördela de intagna till båtnad för alla parter. Som praxis i Hälsingborg
har hittills gällt, att nämnden, som äger ingående kännedom om den
omhändertagnes hälsotillstånd i såväl fysiskt som psykiskt hänseende, föreslagit
lämplig vårdplats. Givetvis kan nämnden icke i direkt strid med
givna direktiv föreslå vård å exempelvis anstalten Björstorp i Emmaljunga
för en person, vars antecedentia gör denne självskriven för vård å arbetshemmet
Björknäs. Likaså är det uteslutet att t. ex. föreslå familjevård vid
Lillegården i Eksjö för en person, som bär stor kriminell belastning och
alltid i hög grad saknat insikt om allvaret i sin situation. De fördelar, som
i någon ringa grad skulle uppnås ur ekonomisk synpunkt genom placering
av ett större klientel från samma ort på en och samma anstalt, skulle mångdubbelt
uppvägas av de nackdelar ett sådant system skulle innebära. För sin
del har nämnden alltid försökt undvika anhopning av sitt klientel, ty årens
erfarenheter ha visat, att de, som vistats på samma anstalt, nästan undantagslöst
söka kontakt med varandra efter hemkomsten och i allra flesta fall
med nedslående resultat. I denna sin inställning synes nämnden ha funnit
stöd hos socialstyrelsen.

Nämnden önskar vidare framhålla, att de senaste årens stegrade interneringsfrekvens,
isom gjort sig sig märkbar inom hela landet, avsevärt bidragit
till att ett prekärt läge uppstått för alla berörda parter. Det ligger i nämndens
intresse att fortast möjligt placera person, som är i behov av vård,
enär annan vårdmöjlighet i regel är utesluten. Dessutom har nämnden försökt
att i den mån det låtit sig göra införpassa vårdbehövande snarast möjligt,
så att anstalten icke alltför länge skall behöva hålla vårdplatsen disponibel.

151 —

Beträffande statsrevisorernas förslag om att förpassning av flera klienter
till samma eller närbelägen anstalt skulle kunna sammanföras till en transport,
vill nämnden framhålla, att vårdaren i regel har full sysselsättning
med e n omhändertagen person. Det övervägande antalet personer, som
skola införpassas, äro nämligen betydligt spritpåverkade, och tillsynen av
en sådan person kräver vårdarens fulla uppmärksamhet. Nämnden kan for
sin del icke förorda förpassningar av sådant slag, såvida icke säkra garantier
kunna erhållas för att de, som skola förpassas, inställa sig vid avresan i
nyktert tillstånd. Med tanke på den opålitlighet, som klientelet i regel visar,
.skulle förpassning av här antytt slag närmast komma i fråga, då det gällei
förflyttningar från sjukhus i hemorten till alkoholistanstalt. Sadana förpassningar
förekomma dock för nämndens del i ytterst ringa omfattning. Ui
humanitär synpunkt synes det ej heller vara tillrådligt sammanslå flera införpassningar
till en transport. Såvitt nämnden kan finna måste polismyndighet,
då det gäller återintagning efter misslyckad försökspermission, efter
rvmning e. d., vid sina tillfällen förvara sådana personer i arrestlokaler
eller liknande, innan förpassning kan ske. Den omhändertagne har i legel
icke begått någon brottslig handling och bör därför icke förvaras i arrest
eller ceil längre än vad som är absolut oundgängligt. Vistelsen på anstalten
är en vårdform, och i den mån det låter sig göra bör den omhändertagne icke
bibringas den tron, att myndigheterna straffa honom för hans missbruk av

spritdrvcker. ..

Såvitt nämnden har sig bekant, ha de personer, som av nämnden anlitats
som vårdare, i den mån det varit möjligt anlitat så kostnadsbesparande
färdsätt som möjligt. Till flertalet av våra anstalter måste taxebil anlitas,
enär annat färdmedel ej finnes. Då det gäller inställande av intern å Svaltsjö
torde det i de flesta fall stöta på svårigheter att använda sig av buss som
färdmedel, enär svartsjöklientelet i mycket hög grad är psykopatbetonat och
därigenom känsligt för människors uppmärksamhet och de tata uppehållen,
som i hög grad verka irriterande på dem. Däremot då det gäller återresa från
exempelvis Venngarn eller Svartsjö har nämndens vårdare alltid anlitat
omnibus, enär ganska goda möjligheter härtill finnas. Möjligen skulle kostnadsbesparande
åtgärder kunna göras härvidlag, om direktiv utfärdades. ^

Icke i något enda fall har nämnden hittills behövt benyttja sig av tva
vårdare. Nämnden vill emellertid understryka, att det vid vissa tillfällen
skulle ha varit önskvärt med ytterligare en vårdare, enär den omhändertagne
icke ens för en minut kunnat lämnas ensam. De mest oväntade situationer
kunna uppstå som t. ex. då rusverkningarna upphöra efter några
timmars abstinens. Sannolikheten talar för att polispersonalen haft många
tråkiga erfarenheter härav, vilket föranlett polischeferna att i osäkra fall
beordra två förpassare.

Sammanfattningsvis vill nämnden som sin uppfattning havda, att det
nuvarande systemet bäst främjar de nykter hetsvårdande intressena på alla
sätt, varför en förändring i framför allt differentieringen enligt forslaget
sannolikt skulle skapa betydande svårigheter. Bl. a. torde ett ökat antal
avvikelser bli följden genom att mången intern skulle känna sig missanpassad,
varigenom det i realiteten oj blev några kostnadsbesparingar. Emellertid
böra direktiv utfärdas för berörda myndigheter att all möjlig återhållsamhet
bör ske i fortsättningen, varigenom syftet med statsrevisorernas
påpekanden ändå delvis kan uppnås.

Hälsingborg den 12 januari 1950.

För nykterhetsnämnden
Oscar ./. Olsson.

Ilo Berggren.

Bilaga F.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

I anledning av länsstyrelsens resolution den 29 december 1949 får Malmö
stads nykterhetsnämnd anföra följande:

Statsrevisorernas promemoria i ärendet synes huvudsakligast avse förpassningar,
som kunna ifrågakomma enligt *1 § i kungl. kungörelsen den
27 maj 1932 (nr 221) angående vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande
av alkoholister m. m.

Dylika förpassningar verkställas så gott som utan undantag av polismyndigheterna
och i varje tall blott i obetydlig omfattning av nykterhetsnämnder.

Alkoholistvårdsklientelets placering bestämmes som bekant av socialstyrelsen,
varvid främst differentierings- och icke ekonomiska synpunkter synas
vara avgörande.

En differentiering, baserad på enbart geografiska synpunkter, kan självfallet
icke ifrågakomma.

Polisen och nykterhetsnämnderna ha alltså inget inflytande på klientelets
fördelning å alkoholistanstalterna.

Förpassning enligt § 29 i alkoholistlagen förekommer i allmänhet mera
sporadiskt, varför dessa endast i rena undantagsfall kunna kombineras med
liknande förrättningar å t. ex. bestämda veckodagar.

Beträffande handräckningsärenden enligt § 30 i samma lag förhåller det
sig vanligen så, att polisen måste verkställa inställandet å anstalt, så snart
vederbörande anträffas, vilket ej sällan sker efter mer eller mindre långt
efterspanande. Ett kvarhallande av denne i avvaktan på kombination med
annan förpassning torde icke lagligen kunna ske, och en överenskommelse
med klienten om frivillig inställelse å angiven resdag kan av förklarliga
skäl knappast realiseras.

På samma sätt förhåller det sig också med interner, som avses i alkoholistlagens
49 §. Icke heller dessa torde annat än undantagsvis kunna
sammanföras till en transport, för så vitt inte polisen får befogenhet att på
något sätt taga dem i förvar, tills avresan skall ske.

Både praktiska och humanitära skäl tala emellertid emot ett sådant arrangemang
och det skulle säkerligen i avsevärd grad försvåra polisens arbete.

Förflyttningar av interner, som befinna sig på anstalt, torde däremot kunna
ordnas på sätt statsrevisorerna tänkt sig.

Likaså böra naturligtvis transporterna i enlighet med gällande resereglemente
planeras och verkställas så, att inga onödiga kostnader uppstå.

För egen del söker nykterhetsnämnden alltid i görligaste mån nedbringa
rese- och traktamentskostnaderna, där detta kan ske utan åsidosättande av
de resandes rimliga anspråk på bekvämlighet och erforderlig vila under förrättningen.

Det kan i samband härmed omnämnas, att nämnden flera gånger låtit
både försökspermitterade och andra själva inställa sig å anstalt, vilket
dock endast kunnat praktiseras i mycket ringa utsträckning.

Enligt vad nykterhetsnämndens erfarenhet givit vid handen, torde sålunda
statsrevisorernas förslag till koncentration av transporter, varom här är
fråga, endast kunna i obetydlig omfattning omsättas i praktiken.

Malmö den 10 januari 1950.

På nykterhetsnämndens vägnar
Carl Ljungbeck.

Axel Sjöhagen,

— 153 —

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus lön

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § 35.

Till Konungen.

I skrivelse den 20 december 1949 har länsstyrelsen anmodats inkomma
med utlåtande över riksdagsrevisorernas berättelse år 1949 § 35, avseende
kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister.

Såsom eget utlåtande i frågan får länsstyrelsen åberopa bilagda yttrande
från poliskammaren i Göteborg.

Göteborg i landskontoret den 14 januari 1950.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

BIRGER GILLNER. ERNST UDDENBERG.

JÉKMrF Bilaga.

Återställes till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under åberopande
av bifogade från kommissarien vid ordonnanspolisen infordrade yttrande,,
vilket av mig granskats och bearbetats i koncept.

Göteborg i poliskammaren den 4 januari 1950.

Uno Hernroth.

Bilaga till bilaga.

Till poliskammaren i Göteborg.

Återställande bifogade handlingar innefattande av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden rörande överskridanden, som uppkommit å de för bestridande
av vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
in. m. av riksdagen anvisade anslagen, får jag anföra följande.

Revisorerna ha bland annat framhållit,

att förpassningar för intagning å en och samma anstalt i flera fall företagits
å samma dag eller under flera på varandra följande dagar och att kostnadsbesparingar
skulle vinnas, därest de skilda förpassningsbesluten verkställdes
mera planmässigt genom att exempelvis förläggas till vissa bestämda
veckodagar, varvid de, som skulle överflyttas till samma eller närbelägna
anstalter, kunde sammanföras till en transport och antalet förpassare sålunda
minskas;

att i många fall onödigt dyrbart färdsätt begagnats — transport med taxebil
Spannmålsgatan till Centralstationen i Göteborg och färd med taxebil
Centralen Stockholm till Svartsjö och åter, därvid i sistnämnda fall färd
med buss skulle ha kunnat företagas, och

att extra kostnader uppkommit därigenom att mer än en förpassare anlitats.

På sätt revisorerna anfört har i något enstaka fall förekommit, att samma
dag verkställts två förpassningar från Göteborg till Svartsjö, varvid den ena

154 —

skett med tåg från Göteborg kl. 8.35 och den andra kl. 12.05. Orsaken till att
dessa förpassningar icke samordnades var att ordonnanspolisen ej förrän
efter morgontågets avgång fick kännedom om att den alkoholist, vilken förpassades
med den senare tåglägenheten, blivit gripen av ordningspolisen för
fylleri.

Förpassningsklientelet kan i stort sett uppdelas i fem grupper nämligen:

1) alkoholist som skall intagas å anstalt efter beslut av vederbörande länsstyrelse
och som vägrar att ställa sig beslutet till efterrättelse;

2) från anstalt permitterad alkoholist, vilken brutit mot givna permissionsföreskrifter
och av anstaltsföreståndaren i anledning därav begäres
återförd till anstalten;

3) från anstalt förrymd alkoholist som efterlysts i och för återförande till
anstalten;

4) av polisen omhändertagen samhällsvådlig alkoholist och

5) av polisen omhändertagen kringflackande alkoholist.

Beträffande de båda sistnämnda kategorierna finnes möjlighet att förutse
den eventuella förpassningsdagen, då ifrågavarande alkoholister redan omhändertagits
av polisen. Vad beträffar de övriga tre kategorierna kan icke
på förhand beräknas när vederbörande alkoholist kan förpassas. De sitta
icke snällt hemma — därest de nu ha fast bostad — och vänta att polisen
skall komma och hämta dem för vidare befordran till anstalten. Någon möjlighet
att i större mån än vad hitintills varit fallet samordna förpassningarna
torde därför icke vara att räkna med.

Att sammanföra förpassningarna till vissa bestämda veckodagar skulle
förutsätta att gripna alkoholister skulle få förvaras i polisarrest två, tre
kanske ytterligare flera dygn.

Omhändertagandet är ett frihetsberövande, och att längre tid än ett dygn
(under vilken tid alkoholisten hinner avreagera — i regel är han vid gripandet
i högre eller mindre grad påverkad av berusningsmedel —) kvarhålla
honom i arrest i avvaktan på att eventuellt ytterligare någon eller några
alkoholister bliva gripna torde vara rent olagligt.

Vederbörande alkoholister, vilka torde få betraktas såsom sjuklingar,
skulle vid ett dylikt förfaringssätt bliva sämre lottade än om de vore brottslingar,
beträffande vilkas frihetsberövande mycket snäva bestämmelser gälla
för polisens vidkommande.

Att under någon längre tid — flera dygn — förvara alkoholister i polisens
arrestlokaler torde ej heller gå att förverkliga på grund av utrymmesbrist.

Vid förpassningar till särskilt Svartsjö anlitas.taxebil för färd Stockholms
Central—Svartsjö och åter. Detta färdsätt har ansetts lämpligt med hänsyn
dels till den stora trängsel som råder å spårvagnar och bussar i Stockholm
och dels klientelets art. De till svartsjöanstalten förpassade utgöras ju av de
svårhanterligaste fallen — av personer, vilka minst av alla äro lämpade att
trängas med »vanligt hyggligt folk». Att i åtskilliga fall transport med taxebil
verkställes mellan Spannmålsgatan och Centralstationen i Göteborg sker
för att undvika att de förpassade icke i onödan skola utsättas för allmänhetens
uppmärksamhet. Åtskilliga av göteborgsalkoholisterna äro ju »välkända»
och ett »gatlopp» mellan Spannmålsgatan och Centralstationen skulle
kunna medföra att den förpassade retar upp sig och blir bråkig under den
fortsatta färden till anstalten.

Enär ifrågakommande alkoholistanstalter ligga på betydande avstånd från
Göteborg bli förpassningsresorna synnerligen krävande för förpassarna, och
då därtill kommer att ett stort flertal av de från Göteborg förpassade alkoholisterna
äro svårhanterliga, måste av säkerhetsskäl i många fall två förpassare
anlitas.

— 155 —

Att låta två eller flera alkoholister åtföljas av endast en förpassare skulle
säkert leda till ett stort antal rymningar under transporten, vilket skulle
medföra ökat och onödigt arbete för polisen samt säkerligen icke bidraga till
att nedbringa förpassningskostnaderna.

Göteborg i ordonnanspolisen den 4 januari 1950.

Olle Wångstedt.

Poliskomraissai ie.

Länsstyrelsens i Gävleborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 5130, § 35.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj :t i skrivelse den 20 december 1949 anmodat länsstyrelsen
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister
m. in. får länsstyrelen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha vid undersökning för utrönande av orsakerna till
de överskridanden, som uppkommit under år 1948—49 å förslagsanslaget
till vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister m. in.,
granskat kassaverifikationerna för bl. a. Gävleborgs län och därvid bemärkt,
att av 103 förpassningar av alkoholister i 18 fall alkoholist förpassats av
två polismän samt att "i ett betydande antal fall taxebil kommit till användning
även där möjlighet funnits att anlita bussförbindelse.

Det ankommer på vederbörande polischef att besluta om förpassningen
och utfärda förpassningsorder. I de fall polischef beordrat mer än en polisman
att verkställa densamma, har länsstyrelsen utgått från att polischefen
på grund av sin personliga kännedom om den förpassade och vid förpassningen
föreliggande omständigheter efter noggrann prövning funnit detta
nödvändigt för förpassningens behöriga verkställande.

Anlitande av taxebil kan synas öka kostnaderna för transporterna men
torde så icke alltid vara fallet. Anlitande av det kostsammare men snabbare
färdmedlet kan medföra en högst avsevärd avkortning av den tid, som
tarvas för transportens genomförande och förpassarens återkomst till hemorten.
Härigenom kunna traktamentskostnaderna för förpassaren och den
förpassade nedbringas så mycket, att kostnaderna i sin helhet för transporten
icke ställa sig dyrare utan ibland till och med billigare. I dylika fall
har länsstyrelsen icke funnit anledning vägra ersättning för anlitande av
taxebil. I åtskilliga fall av transporter torde anlitande av buss icke framsta
som lämpligt transportmedel med hänsyn till såväl allmänheten som den
förpassade. Därest den förpassades tillstånd och omständigheterna i övrigt
varit sådana, att skäl ansetts föreligga för anlitande av taxebil i stallet för
buss, har länsstyrelsen ej heller ansett sig böra vägra ersättning för anlitande
av taxebil.

Gävle i landskontoret den 12 januari 1950.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar

GUNNAR KLERCK.

S. BERNE.

— 156

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 23«, § 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1949 har arbetsmarknadsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över uttalande av riksdagens revisorer angående
ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar.

I anslutning till revisorernas uttalande rörande ombyggnadens betydelse
för de berörda landsändarna får arbetsmarknadsstyrelsen framhålla, att
tillgång till normalspårig järnväg måste anses betydelsefull ur industrilokaliseringssynpunkt.
Med hänsyn härtill anser arbetsmarknadsstyrelsen det
önskvärt, att ifrågavarande ombyggnadsarbeten få bedrivas på ett sådant
satt, att ombyggnaden kan färdigställas inom icke alltför avlägsen framtid.

Arbetsmarknadsstyrelsen har med anledning av remiss avgivit yttrande
den 7 oktober 1949 till chefen för kommunikationsdepartementet över en
framställning från vissa kommuner i Blekinge län om igångsättande av arbetena
med ombyggnad av blekingenätets järnvägar. Yttrandet har refererats
i den nu remitterade berättelsen.

För att erhålla material för bedömning av lämpligheten ur arbetsmarknadssynpunkt
att nu bedriva ombyggnadsarbetena i ökad omfattning har
arbetsmarknadsstyrelsen föranstaltat om en särskild utredning angående
antalet arbetslösa i Blekinge län den 7 januari 1950. Undersökningsresultatet
framgår av bilagda sammanställning.1 Antalet vid arbetsförmedlingen
anmalda arbetslösa i länet utgjorde vid nämnda tidpunkt ca 1 400. Av dessa
beraknade länsarbetsnämnden, att ca 900 icke skulle erhålla arbete inom
två veckor. Av de arbetslösas yrkestillhörighet synes framgå, att i vart fall
en betydande del torde vara lämplig för sysselsättning i anläggningsarbeten.
Ktt bedrivande av järnvägsombyggnaderna i ökad omfattning synes därför
under innevarande vintersäsong ägnat att medföra en betydelsefull förbättring
av sysselsättningen inom länet.

Därest medel nu ställas till järnvägsstyrelsens förfogande för bedrivande
av jarnvagsombyggnaderna i ökad omfattning, synes det närmare bestämmandet
av vilka delsträckor, som i första hand böra bearbetas, samt
frågan om anvisande av arbetskraft till arbetena böra få avgöras av järnvägsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen i samråd.

Då de ifrågavarande ombyggnadsarbetena i sin helhet torde komma att
krava avsevärd tid, synes även i fortsättningen dylikt samråd tid efter annan
bora aga rum angående arbetets fortsatta bedrivande.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen
Curtman, ledamöterna Falk, Brodén, Västberg, Andersson och Adamsson
samt ersättarna Ivar Larsson och Styrman. Ärendet har föredragits av 1-e
byråingenjören von Schulzenheim.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst
GUST. VAHLBERG.

ALLAN TÅNNERYD.

1 Här ej avtryckt.

.4. v. Schulzenheim.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1949 har järnvägsstyrelsen anmodats inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 36 i
sin berättelse för budgetåret 1948/49 anfört beträffande ombyggnad till normalspår
av vissa av Blekingenätets järnvägar. Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen
anföra följande.

Såsom av statsrevisorerna framhållits, innebar det år 1946 av statsmakterna
fattade principbeslutet om breddning av linjerna Karlskrona—
Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår
bl. a., att arbetet icke skulle komma till utförande, förrän detta befanns erforderligt
såsom ett led i åtgärder för sysselsättande av friställd arbetskraft.
I samband härmed framhöll statsutskottet, att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas
igångsättande måhända icke uteslutande kunde bestämmas med
hänsyn till läget på arbetsmarknaden, enär ombyggnaden på grund av materielens
tillstånd icke ansågs kunna uppskjutas någon längre tid och att
det därför borde ankomma på järnvägsstyrelsen att för Kungl. Maj :t framlägga
de förslag, som ur denna synpunkt kunde finnas motiverade.

Förhållandena på arbetsmarknaden utvecklade sig dock annorlunda än
man vid tiden för principbeslutets fattande väntade sig. I skrivelse den 19
december 1946 till chefen för kommunikationsdepartementet framhöll sålunda
1943 års järvägskommitté bl. a., att beredskapsarbeten, enligt vad då
kunde bedömas, icke skulle behöva igångsättas under de närmast följande
åren och att frågan om Blekinge-banornas ombyggnad som följd härav komine
att skjutas på framtiden. Kommittén hemställde därför i samma skrivelse,
att järnvägsstyrelsen skulle bemyndigas att vid underhåll av och
materielanskaffning för smalspåriga järnvägslinjer, avsedda att ombyggas
till normalspåriga, i lämplig utsträckning vidtaga åtgärder, som kunde underlätta
införande i sinom tid av normalspårsdrift. Sedan järnvägsstyrelsen
den 7 februari 1947 erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande att vidtaga nyssberörda
åtgärder, har järnvägsstyrelsen utöver de förberedande arbeten, som
ålades järnvägsstyrelsen i samband med principbeslutets fattande och som
i begränsad omfattning pågått, även i viss utsträckning utfört arbeten med
omdikning, breddning av bankar, förlängning av trummor, påfyllning av
ballast o. d. Dessa arbeten hava i enlighet med innebörden i 1946 års principbeslut
genomförts utan nyanställning av arbetskraft, och de belopp, som
upptagits för ändamålet i innevarande och de två nästföregående budgetårens
kostnadsstater och som angivits i statsrevisorernas utlåtanden, hava
också beräknats med hänsyn härtill. Järnvägsstyrelsen ser för sin del gärna,
att dessa arbeten bedrivas i raskare takt, därest så med hänsyn till deras
angelägenhetsgrad anses motiverat och i betraktande av läget på arbetsmarknaden
är möjligt. I så fall måste järnvägsstyrelsen emellertid bestämt
påyrka, att särskilda investeringsmedel — utan förräntningsplikt — anvisas
för ändamålet. Att i nämnvärt större utsträckning än som skett belasta
SJ :s driftkostnader — underhållskonton — med utgifter av investeringskaraktär,
synes nämligen principiellt icke riktigt.

Vad särskilt angår markfrågorna må vidare nämnas, att i samband med
förslagsstakningar för linjen Karlskrona—Kristianstad förteckning upprättats
över markområden (och markägare), som beröras av ombyggnadsar -

158 —

betena. När för arbetenas utförande mark utom SJ:s område erfordrats, har
rätt att taga marken i anspråk utverkats hos markägaren. Några uppgörelser
med vederbörande landsting och större städer hava ännu icke träffats. Att
svårigheter uppkomma i detta avseende är att förutse med hänsyn till vad
länsstyrelsen i Kristianstads län och landstinget i samma län samt stadsfullmäktige
i Kristianstad i detta stycke anfört i sina yttranden över 1943
års järnvägskommittés betänkande. Järnvägsstyrelsen anser emellertid, att
SJ bör konsekvent vidhålla den icke blott av kommittén utan även av departementschefen
och riksdagen som riktig hävdade meningen, att det i
princip bör åligga vederbörande landsting och större städer att avgiva utfästelse
om kostnadsfri upplåtelse av för ombyggnaden erforderlig mark.
Särskilt med tanke på de starka krav på breddning, som kommit till uttryck
i yttranden och framställningar från kommunala myndigheter och enskilda
företag i dessa trakter, synes anledning saknas att frångå detta villkor ävensom
den från statsmakternas sida angivna förutsättningen, att frågorna
om markupplåtelse skola vara fullt klarlagda, innan något mer omfattande
arbete för ombyggnaden igångsättes. Järnvägsstyrelsen kommer därför att
inom närmaste tiden vidtaga ytterligare åtgärder för åstadkommande av en
rimlig lösning av dessa spörsmål.

Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke här ifrågavarande ombyggnad
borde i angelägenhetsgrad äga företräde framför vissa arbeten och materielanskaffningar,
för vilka investeringsanslag begärts. Vad detta uttalande beträffar
torde det vara tillräckligt erinra om att medelstilldelningen till
SJ:s investeringsverksamhet, först på grund av rådande knapphet på arbetskraft
och materialier samt under senare år jämväl till följd av allmänt ekonomiska
synpunkter och önskvärdheten att såvitt möjligt minska den inhemska
efterfrågan på kapitalvaror under en följd av år varit och alltjämt är
starkt beskuren och att verket av denna anledning icke i tillfredsställande
omfattning kunnat tillgodose sitt behov av förbättrade anordningar i skilda
avseenden för ekonomisering och effektivisering av driften. Det är järnvägsstyrelsens
uppfattning, att medel icke begärts för sådana anläggningar in. in.
vid SJ, som i angelägenhetsgrad böra stå efter det här ifrågavarande breddningsarbetet.
Då revisorerna emellertid icke angivit, vilka arbeten, som
lämpligen skulle kunna tillbakasättas till förmån för ombyggnaden av Blekinge-järnvägarna,
vill järnvägsstyrelsen i detta sammanhang endast nämna,
att exempelvis de dubbelspårsbyggnader, förstärkningar av spåröverbyggnaden,
husbyggnader, elektrifieringsarbeten m. m., för vilka anslag anvisats
eller begärts, enligt järnvägsstyrelsens uppfattning äro av en väsentligt högre
angelägenhetsgrad än den ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets
järnvägar, varom nu är fråga. För denna ombyggnad bör därför anvisas
särskilt anslag och detta i enlighet med förutsättningarna vid principbeslutets
fattande på sådant sätt, att det icke ökar SJ :s räntepliktiga kapital.

Vidkommande revisorernas uttalande rörande de av järnvägsstyrelsen
gjorda investeringarna för nyanskaffning av rullande materiel såsom ånglok,
lokomotorer, rälsbussar m. in. anser sig järnvägsstyrelsen vidare böra
framhålla, att dessa investeringar varit oundgängligen nödvändiga för att
på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna upprätthålla trafiken på
dessa banor. Ingen nyanskaffning har emellertid ägt rum vare sig av personvagnar
eller av godsvagnar, om man bortser från tre postvagnar och ett
antal överföringsvagnar. Behovet av en förnyelse av persontrafikmaterielen
har nämligen hittills kunnat tillgodoses enbart genom övergång till rälsbussdrift
i större omfattning än förut, och en vidtagen — ur transportekonomisk
synpunkt motiverad — omläggning av transportvägarna bär minskat
behovet av smalspåriga godsvagnar. Järnvägsstyrelsen hävdar, att de så -

— 159

lunda gjorda och, enligt vad som framgår av det anförda, tämligen begränsade
investeringarna icke medföra någon nämnvärd fördyring eller merkostnåd
på längre sikt, dels enär de för ändamålet avsedda rälsbussarna till skillnåd
mot lok och vagnar hava en relativt kort livslängd och därför torde finna
nyttig användning, så länge de över huvud taget äro driftsdugliga, dels
enär den levererade och beställda materielen konstruerats så, att den för en
ringa kostnad, ca 1 % av anskaffningsvärdet, lätt kan ändras för användning
på smalspår av 891 mm bredd. Även om arbetet med banornas Ineddning
redan påbörjats, skulle detsamma dessutom ha krävt så avsevärd tid,
att en ersättningsanskaffning i viss utsträckning i varje fall skulle ha varit
erforderlig för trafikens nöjaktiga besörjande under ombyggnadstiden. Under
sådana förhållanden kan järnvägsstyrelsen för sin del icke inse, att —
såsom revisorerna synas vilja göra gällande — den verkställda nyanskattningen
av rullande materiel skulle stå i strid med vad statsmakterna avsett
och uttalat. Järnvägsstyrelsen vill fastmer hålla före, att denna nyanskaffning
varit ofrånkomlig. .

Därest revisorernas yrkande, att ombyggnaden skall utföras i snabbare
takt, vinner statsmakternas gillande, inställer sig spörsmålet, hur arbetet
tekniskt skall bedrivas. I del II, kap. VI, av sitt betänkande bär 1943 ars
järnvägskommitté närmare redogjort för de svårigheter och kostnadsökningar,
som bleve förknippade med ett färdigställande av dessa smalspårshnjer
för normalspårsdrift i etapper. Järnvägsstyrelsen delar helt kommitténs synpunkter
härvidlag och tillstyrker, att ombyggnaden av samtliga linjer sker
i ett sammanhang. Smalspårsdrift skulle därvid bibehållas, medan arbetena
med breddning av banvallen, slipersbyte, rälsbyte m. in. pågå, varefter normalspårsdrift
skulle kunna upptagas relativt snabbt på samtliga berörda
linjer. Såsom utgångspunkt för bedömande av den tid, ombyggnaden kan
väntas taga i anspråk, kan meddelas, att densamma under förutsättning a^
tillgång på erforderlig arbetskraft och materiel av arbets- och driftstekniska
skäl näppeligen torde kunna verkställas på kortare tid än fem år.

Kostnaderna för bananläggningen kunna med utgångspunkt från av 1J43
års järnvägskommitté gjorda beräkningar vid nuvarande prisläge uppskattas
till i runt tal 40 milj. kronor, och som följd härav skulle sålunda^omkring
8 milj. kronor behöva anvisas för vart och ett av ombyggnadsaren.
Styrelsen har därvid bortsett från kapitalbehovet för erforderlig rullande
materiel. — För den händelse det skulle befinnas lämpligt att samtidigt med
breddningen elektrifiera någon del av ifrågavarande bannät, tillkommer
självfallet kostnaden härför. Styrelsen är dock icke beredd att i detta hänseende
nu anföra någon siffra. .....

Under åberopande av vad ovan anförts, får järnvägsstyrelsen i huvudfrågan
sammanfattningsvis meddela, . .

att järnvägsstyrelsen biträder revisorernas förslag, att 1946 ars puncipbeslut
i erforderliga delar upptages till förnyad prövning,

att järnvägsstyrelsen gärna ser att ifrågavarande ombyggnadsarbeten utföras
i snabbare takt, om så ur olika synpunkter anses motiverat och mojligt,

att därest beslut i denna riktning fattas av statsmakterna, särskilda medel
böra anvisas för ändamålet på ett sådant sätt, att de icke öka SJ.s räntepliktiga
kapital, samt

att järnvägsstyrelsen förutsätter, att de ifragavarande ombyggnadsaibetena
icke komma att inkräkta på andra för SJ betydelsei ulla arbetsuppgifter.

I behandlingen av detta ärende hava törutoni undertecknade jämväl deltagit
järnvägsfullmäktige Johansson och Nordenson, överingenjörerna Sand -

— 160 —

ström och Thelander, byråcheferna Malmkvist och Kjebon, tf. byråcheferna
Thorsell och Jonson, tjf. överingenjören Arelli och tjf. byråchefen Lundh.

Stockholm den 13 januari 1950.

Underdånigst
ERIK UPMARK.

EDV. OREDSSON.

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 36.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1949 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers berättelse yttrats angående
ombyggnaden till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar.
Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra:

Från praktiskt taget alla håll, från de utredande organ som handlagt
frågan, från statsmakternas sida, från länets industri och handel, jordbruk
och skogsbruk, från kommuner, vilka beröras av järnvägarna, från olika
länsmyndigheter liksom från militärt håll har framhållits angelägenheten
av ifrågavarande järnvägars ombyggnad. Alla som sysslat med frågan om
järnvägarna ha också funnit den brådskande.

Som riksdagens revisorer framhållit är anledningen till att arbetet icke
omedelbart kunnat komma till stånd att finna i den omständigheten, att de
i princip beslutade ombyggnadsarbetena ansetts böra komma till utförande
först i samband med allmänna åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft.
Detta beslut måste ses mot bakgrunden av den vid tiden för beslutets
fattande förhärskande uppfattningen att efterkrigstiden skulle komma
att utmärkas av betydande arbetslöshet. Efter hand visade det sig emellertid,
att rikets arbetsmarknad utvecklade sig på ett helt annat sätt än
som befarats. I stället för arbetslöshet rådde under de närmaste åren efter
kriget en synnerligen hög grad av sysselsättning med brist på arbetskraft
inom flera för rikets försörjning viktiga näringsområden. Så länge denna
arbetskraftsbrist var som störst, ifrågasattes ej heller på ansvarigt håll här
i länet att arbetet kunde komma till utförande. Det må dock framhållas, att
alltsedan krigsslutet betydande arbetskraftstillgångar funnits tillgängliga
inom länet för detta arbete. Länet har emellertid fått avstå från en icke
ringa del av denna arbetskraft, som överförts till för rikets försörjning viktiga
områden. De otillräckliga sysselsättningsmöjligheterna i länet ha medfört
en betydande utflyttning, som under åren 1945—1949 uppgick till 7 120
personer, av vilka ca 80 % torde ha hört till arbetsföra åldrar. Den arbetskraft,
som lämnat länet, har icke enbart överförts till industrier i andra län
utan har även tagits i anspråk i byggnads- och anläggningsarbeten, vilkas
angelägenhet jämfört med Blekinge-järnvägarnas ombyggnad i många fall
är diskutabel. Den del av arbetskraftsöverskottet, som av olika skäl icke
kunnat utflytta, har fått sysselsättas i beredskapsarbeten och kommunala
hjälparbeten, erhållit understöd från arbetslöshetskassor eller fått nöja sig

161

med dåliga och oregelbundna utkomstmöjligheter. Därjämte har arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna i länet varit större än på de flesta andra
håll. Länets medverkan för uppnående av balans på arbetsmarknaden har
således inneburit betydande uppoffringar.

Under de två senaste åren har det kunnat konstateras, att arbetskraftsbristen
i riket betydligt avtagit och att arbetsmarknaden för flera försörjningsområden
börjat mättas och stabiliseras. Detta förhållande återspeglas
i länets nettoutflyttningssiffror, som under de två senaste åren betydligt nedgått.
Då ökningen av de produktiva åldrarna torde vara ungefär lika stor
som tidigare och länets näringsliv, till stor del till följd av de dåliga kommunikationerna,
icke nämnvärt utvecklats samt näringslivet i övriga delar
av landet icke längre synes kunna taga emot arbetskraft i samma omfattning
som tidigare, kan det befaras, att överskottet på arbetskraft inom länet
skall bli än större. Omfattningen av detta överskott framgår av en av länsarbetsnämnden
gjord undersökning angående antalet vid arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa arbetssökande. Den 7 januari 1950, då denna undersökning
gjordes, funnos 1 406 arbetslösa arbetssökande, varav drygt 700
beräknades vara lämpade att utföra anläggningsarbete. Sedan dessutom
kungl. arbetsmarknadsstyrelsen i ett yttrande av den 7 oktober 1949 tillstyrkt
bemyndigande för''statens järnvägar att bedriva ombyggnadsarbetena
i ökad omfattning med nyanställning av arbetskraft, synes något hinder ur
arbetsmarknadssvnpunkt icke möta mot att ombyggnaden nu igångsättes.

Arbetskraftsbristen har visserligen i det närmaste försvunnit, men härifrån
är det långt till en mera allmän friställning av arbetskraft, åtminstone
av den omfattning, som skulle motivera igångsättandet av större beredskapsarbeten.
Fasthålles vid tanken på arbetets utförande i arbetslöshetsbekämpande
syfte, framstår dess realiserande som mycket avlägset och ovisst. I
och med att det icke längre går att hänvisa till att den arbetskraft, som skulle
åtgå för arbetets utförande, bättre behövs på annat håll har här i länet uppstått
en allt större irritation över att arbetet icke igångsättes. Denna irritation
förstärkes av att kommunikationerna i andra landsändar förbättrats på
olika sätt medan Blekinge i det närmaste helt uteslutits från denna upprustning.

Då ombyggnaden beslöts, förutsattes att arbetet på förhand planerades pa
sådant sätt, att det utan tidsutdräkt kunde igångsättas. Härefter har mer än
tre år förflutit, och det hade därför kunnat förväntas, att detta planeringsarbete
skulle vara slutfört. Tyvärr konstateras dock att planeringsarbetet
bedrivits i mycket långsam takt och långt ifrån är färdigt. Det skulle vara
mycket beklagligt, om ombyggnaden av denna anledning ytterligare skulle
uppskjutas. Av de av revisorerna anförda siffrorna framgår att samtidigt
som under budgetåren 1947/50 280 miljoner kronor förbrukats till underhåll
av banor och byggnader endast 0,s miljoner kronor använts för arbeten
i samband med breddningen av blekingebanorna. Det är också märkligt,
att ifrågavarande projekt, som på alla håll betraktas som mycket angeläget
och som beträffande själva bananläggningen beräknats kosta 28 miljoner
kronor, av statsfinansiella skäl och arbetsmarknadshänsyn icke ansetts kunna
igångsättas, medan under en treårsperiod utförts andra järnvägsbyggnader,
vilkas angelägenhet icke i samma grad dokumenterats, för en kostnad
av närmare en halv miljard kronor.

Uppskjutandet av järnvägarnas ombyggnad har såväl direkt som indirekt
nödvändiggjort andra investeringar, varjämte oöverskådliga förluster förorsakats
näringslivet och enskilda. Järnvägsstyrelsen har således investerat
betydande belopp för nyanskaffning av rullande material till de smalspåriga
järnvägarna i länet. I statliga beredskapsarbeten och kommunala hjälp 11

-507087. Ren. berättelse ang. statsverket år IDt9. It.

— 162 —

arbeten ha gjorts stora investeringar, soin kunnat anstå om järnvägsombyggnaden
kommit till stånd. Det allmänna har haft betydande utgifter till följd
av den relativt stora arbetslösheten i länet. Alla dessa olika utgifter torde
sammanlagt ha kunnat täcka en stor del av kostnaderna för ombyggnaden.

Länsstyrelsen vill vidare understryka att befolknings- och näringsförhållandena
i Blekinge sedan länge uppvisa en eftersläpning i förhållande till
flertalet andra landsdelar och att denna eftersläpning synes bli allt större.
Folkmängden i länet är nu mindre än vid sekelskiftet och utgör endast 2,i %
av hela rikets befolkning mot 2,9 % år 1900. Fortfarande är dock länet näst
efter Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län det folktätaste i riket.
Länet har haft en stor naturlig folkökning, men hela födelseöverskottet och
mer därtill har gått förlorat genom utflyttning. Under de senaste 15 åren
har utflyttningsförlusten utgjort ca 15 000 personer. År 1947 motsvarade
denna l,i % av folkmängden eller mer än i något annat län bortsett från
Gotlands län och år 1948 0,5 %, vilket endast överträffades av Västerbottens
län. Icke enbart landsbygden drabbas av utflyttningsförluster utan även
läuets städer och övriga tätorter. I flertalet andra län förmå tätorterna draga
till sig den flyttande landsbygdsbefolkningen, men Blekinges tätorter synas i
detta avseende icke ha tillräcklig konkurrenskraft. Den ''befolkningsförlust,
som länet lidit, har till ca ‘/5 utgjorts av personer i arbetsföra åldrar. Då
man vet, att den naturliga ökningen i dessa åldrar är relativt liten — ehuru
Blekinge därvidlag har det bättre ställt än andra landsdelar — kan man
fastslå, att utflyttningsströmmen icke enbart underhålles av den naturliga
befolkningstillväxten i dessa åldrar utan att länets näringsliv även fått vidkännas
förlust av arbetskraft. Detta bekräftas också av tillgängligt statistiskt
material.

Enligt 1940 och 1945 års folkräkningar minskade den förvärvsarbetande
befolkningen i länet mellan dessa år med 3 134 personer eller 5,o % medan
hela rikets motsvarande befolkning endast minskade med 0,2 %. Som framgår
av nedanstående tablå gällde denna tillbakagång icke endast jordbruksnäringen
utan även industri och hantverk, inom vilken näringsgren minskningen
uppgick till 1,5 % mot en ökning av 5,9 % för hela riket.Den ytterst
ringa ökningen på samfärdselns område, 0,5 % mot 11,c % för hela" riket,
förtjänar i detta sammanhang också att uppmärksammas.

Näringsgren	Förvärvsarb. befolkning i Blekinge	Ökning + Minskning —	Ökning ( + ) eller minskning ( —) i %
1940	1945	Blekinge	Hela riket
Jordbruk med binäringar.	17 883	14 820	- 3 063	- 17-1	- 15-6
Industri och hantverk....	22 079	21742	- 337	— 1-5	+ 5-9
Samfärdsel...............	4 33(5	4 357	+ 21	+ 0-5	-t- ll-o
Handel..................	6 781	7 326	+ 545	+ 80	+ 6-4
Allm. tj. och fria yrken...	8 398	8 499	+ 101	+ 1-2	+ 16 9
Husligt arbete...........	3 410	2 495	- 915	- 26-8	- 21-9
Ospec. verksamhet.......	524	1038	+ 514	+ 98-1	+ 17-7
Summa	63411 ,	60 277	-3134	- 5-0	- 0-2

Kommerskollegii industriberättelser visa visserligen i stort sett en ökad
sysselsättning inom länets industri. Jämfört med utvecklingen i hela riket
måste emellertid även här konstateras en tillbakagång. År 1936 voro 2 %
av rikets industriarbetare sysselsatta inom länet men år 1945 endast l,s %.
Förstnämnda år utgjorde antalet industriarbetare på 1 000 inv. i länet 67,
vilket tal placerade länet som nummer 12 ur industrialiseringssynpunkt.

163

Sistnämnda år hade antalet industriarbetare per 1 000 inv. stigit till 82, men
Blekinge hade distanserats av ytterligare 5 län och kom först som nummer
17.

Tiden efter 1945 har icke medfört några påtagliga förbättringar för Blekinges
näringsliv. Av befolkningsrörelserna att döma torde den yrkesverksamma
befolkningen i länet ha minskat med ytterligare några 1 000-tal personer.
En del industriföretag ha visserligen förlagts till länet, men dessa
äro icke av den storlek att de kunnat i nämnvärd grad påverka utvecklingen.
När det gällt lokalisering av industrier till länet ha för övrigt de dåliga
kommunikationerna varit en motverkande faktor. Säkert är att betydligt
flera industriföretag skulle ha sökt sig till länet om järnvägarna varit
normalspåriga.

Det är naturligtvis svårt att leda i bevis i vilken grad länets dåliga järnvägsförhållanden
medverkat till de ovan berörda negativa dragen i det blekingska
näringslivet. Mycket tyder emellertid på att de starkt bidragit till
denna ekonomiska eftersläpning. Ofta påtalas av representanter för näringslivet,
huru de dåliga kommunikationerna försvåra produktionen. Vid
en industrimässa, som för någon tid sedan anordnades av Blekinge hantverks-
och småindustriförening, anfördes drastiska exempel på att produktionsföretag
måst nedläggas till följd av kommunikationsförhållandena.

Man har alltså anledning att hysa allvarlig oro för den framtida industriella
utveckling om icke nya och bättre förutsättningar skapas. Det
förefaller icke oberättigat att tänka sig att en eventuell allmän konjunkturförsämring
kommer att drabba Blekinge tidigare och hårdare än andra
landsdelar.

Länsstyrelsen vill alltså instämma i revisorernas uttalande att planeringsoch
övergångsarbetena böra forceras inom ramen för av riksdagen och
Kungl. Maj :t redan lämnat bemyndigande. Som länsstyrelsen påvisat är ombyggnaden
till normalspår av länets järnvägar av så väsentlig betydelse för
länets näringsliv och även för arbetsmarknaden inom länet, att ombyggnaden
icke utan mycket stora olägenheter kan skjutas på framtiden. Då därtill
kommer att såvitt länsstyrelsen kan bedöma det statsfinansiella läget
nu icke heller behöver hindra arbetets utförande, synes tiden nu vara inne
för en omprövning av beslutet angående tidpunkten för ombyggande av
blekinge j ärnvägarna.

Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen hemställa att, då denna
fråga för närvarande måste anses såsom den för länet betydelsefullaste och
för dess framtida utveckling mest livsviktiga angelägenhet, statsmakterna
skyndsammast vidtaga åtgärder för frågans lösning.

Karlskrona i landskansliet den 16 januari 1950.

G. WIK.

Underdånigst
B. FALLENIUS.

164 —

Svea hovrätts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Svea hovrätt har genom nådigt beslut den 10 januari 1950 anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse till
årets riksdag under § 4 anfört angående processreformens ekonomiska verkningar.

Till åtlydnad härav får hovrätten i underdånighet anföra följande.

Det är obestridligt att efter den nya rättegångsordningens genomförande
en icke ringa ökning av statens utgifter för rättsvården och en betydande
stegring av processkostnaderna för den rättssökande allmänheten inträtt.
Även om detta icke vid den nya processlagstiftningens genomförande av statsmakterna
förutsetts, är det dock klart, att därav ej obetingat följer, att denna
lagstiftning nu bör ändras. Härför kräves icke blott att besparingar av betydelse
kunna genom ändringarna uppnås utan även att ändringarna ej
minska värdet av det rättsskydd rättegångsordningen är avsedd att giva den
rättssökande allmänheten.

Vid bedömandet av frågan om dessa förutsättningar äro för handen är
vad först angår statens kostnader för rättegångsväsendet att märka, att såsom
revisorerna framhållit en exakt beräkning av de direkt av processreformen
föranledda kostnadsökningarna icke torde vara möjlig. Otvivelaktigt ha
de ökade statsutgifterna för rättegångsväsendet delvis sin grund i förhållanden,
som icke äga samband med processreformens genomförande. Utöver
vad revisorerna i detta hänseende anfört må ytterligare framhållas den ökning
av åklagarnas och domstolarnas arbetsbörda, som föranletts av den under
senare år alltmer stegrade kriminaliteten särskilt bland ungdomen och
som icke helt uppväges av den lättnad i arbetsbördan, som föranletts av införandet
av instituten åtalseftergift och strafföreläggande. Vidare bör uppmärksammas
den utvidgning av området för straffbarheten som den nya allmänna
strafflagstiftningen medfört och den ökning av brottmålens antal,
som har sin grund i utvidgningen av allmän åklagares åtalsplikt.

Vid ett bedömande av rättegångsreformens verkningar ur statsfinansiell
synpunkt torde det även böra framhållas, att i vårt land rättsvården, jämförd
med andra områden för den statliga verksamheten, icke lär ställa sig
särskilt kostsam. Sålunda uppgå, enligt vad för närvarande synes vara fallet,
statens utgifter för rättsskipningen till något över 20 miljoner kronor om
året eller ungefär 0,5 procent av samtliga statsutgifter, ett förhållandetal som
om hänsyn tages även till kostnaderna för städernas rättsskipning, torde ungefär
motsvara rättsväsendets andel av statsutgifterna i våra grannländer.
Det bör vidare beaktas, att man vid beräknandet av statens kostnader för
domstolsväsendet icke kan bortse från de ganska betydande belopp, som den
rättssökande allmänheten i form av stämpelavgifter har att erlägga till staten
såsom vederlag för rättsvårdens meddelande. De inkomster, som på denna
väg tillföras statsverket, torde med ledning av tillgängliga uppgifter angående
generalpoststyrelsens stämpelförsäljning kunna uppskattas till 3 å 4
miljoner kronor årligen.

I den mån den efter rättegångsreformens genomförande inträffade utgiftsökningen
för statsverket icke är föranledd av den nya processordningen saknas
varje anledning att i besparingssyfte ändra densamma. Är ökningen däremot
beroende av den nya lagstiftningens bestämmelser bör väl icke den

— 165

korta tiden, under vilken de tillämpats, i och för sig utgöra hinder för en
prövning av frågan, huruvida kostnadsbesparingar kunna göras genom ändringar
däri. Men å andra sidan måste iakttagas att för de måttliga besparingar
av allmänna medel, som må vara möjliga att ernå och varom här endast
kan vara fråga, under inga förhållanden bör offras något som ar av värde
för upprätthållandet av ett gott rättsväsende. En ändring vare sig i lagstiftningens
grunder eller i dess detaljer bör icke ifrågasättas, om därigenom det
rättsskydd skulle försämras, som rättegångsförfarandet avser bereda de enskilda,
eller deras processkostnader ökas. Tvärtom torde nu anförda synpunkter
i en del fall böra leda till att staten påtager sig ökade utgifter för att
minska de rättssökandes processkostnader.

Såsom mera angeläget än att minska statens kostnader för rättsväsendet
framstår nämligen att de olägenheter undanröjas, som en fördyring av processen
innebär för de enskilda parterna. Visserligen lär väl någon befogad
invändning icke kunna göras däremot, att part i viss utsträckning nödgas
bidraga till processkostnaderna. I mål mellan enskilda torde vetskapen om
skyldigheten att såsom tappande part svara för såväl egna som motpartens
kostnader utgöra ett värdefullt korrektiv mot obefogat föranledande, fullföljande
eller fördyrande av rättegång. Den enskildes processkostnader få
emellertid icke bli så tyngande, att de minska domstolarnas värde för hans
rättsskydd.

Det torde icke kunna förnekas, att ur sist antydda synpunkt den nya rättegångsordningen
ej är tillfredsställande. Den ökning av processkostnaderna
densamma otvivelaktigt medfört synes, såsom revisorerna anfört, i många
fall haft till följd att enskilda rättssökande ansett sig tvungna att avstå från
att få sin sak prövad av domstol eller från att fullfölja densamma i högre
instans. En sådan konsekvens av det nya förfarandet är synnerligen betänklig,
och det torde vara nödvändigt att skyndsamt vidtaga åtgärder däremot.
En utväg torde därvid vara att statsverket påtager sig större andel av processkostnaderna
än nu är fallet bl. a. genom att ytterligare vidga ramen för
den fria rättegången. Frånsett emellertid att detta icke hjälper alla kategorier
av de rättssökande, måste det under alla förhållanden ligga närmast till
hands att undersöka om icke de enskildas processkostnader utan menliga
följder för rättssäkerheten kunna nedbringas genom ändring i rättegångsreglerna.

Vid en sådan undersökning bör hovrättsprocessen i första hand komma i
betraktande dels därför att dess förbilligande är av stor betydelse för den
rättssökande redan vid hans bedömande av frågan om han bör påbörja en rättegång
genom anhängiggörande av sin talan i underrätten, dels därför att
vissa ändringar i reglerna för hovrättsförfarandet även ur andra synpunkter
synas påkallade.

Den erfarenhet, som vunnits under den tid den nya rättegångsbalken varit
i tillämpning, har otvetydigt givit vid handen, att för upprätthållandet av de
principer, varpå rättgångsbalken bygger, icke erfordras att ett muntligt förfarande
i hovrätt kommer till användning i den utsträckning som gällande
lag förutsätter. De bestämmelser, som gälla för huvudförhandling i hovrätt,
ha framtvingat ett förfarande, som alltför ofta innefattar en ren föredragning
av det vid underrätten förebragta materialet — vilken föredragning på
grund av aktsystemet som regel måste verkställas genom domstolens tjänstemän
— utan att något nytt tillföres den högre instansen. Därest vissa jämkningar
i riktning mot mindre stränghet komma till stånd i fråga om inuntlighetsprincipens
tillämpning i hovrätt, vinncs förutom minskning i de enskildas
processkostnader även en betydande lättnad i åklagares och advokaters
arbetsbörda samt avsevärda besparingar för det allmänna.

166 —

Pa giund ua det anförda framstår det såsom önskvärt, att bestämmelserna
om huvudförhandling i hovrätt göras till föremål för översyn i syfte att
öppna vidgade möjligheter för målens avgörande på handlingarna. I anslutning
till vad revisorerna i denna fråga anfört må följande synpunkter framhållas.

Därest det till en början antages vara erforderligt att bibehålla generella
föreskrifter om huvudförhandling i hovrätt, och att till vissa fixerade undantagsfall
begränsa möjligheterna till måls avgörande på handlingarna,
måste dock dessa möjligheter väsentligen utökas, om man skall kunna undvika
alltför många onyttiga huvudförhandlingar. Sålunda bör den i RB 50: 21
andra stycket stadgade värdegränsen, 500 kronor, avsevärt höjas, förslagsvis
till 1 500 kronor, och den i tredje stycket angivna möjligheten att i fråga om
mål, som endast röra rättstillämpningen, träffa ett avgörande utan huvudförhandling
bör vara oberoende av uttrycklig framställning från parterna.
Den i första stycket av samma paragraf angivna möjligheten att avgöra mål
utan huvudförhandling, då vadetalan befinnes uppenbart ogrundad, har
ganska allmänt säkerligen till följd av uttalande från processlagberedningens
sida antagits vara avsedd endast för tall av avsiktligt rättegångsmissbruk.
Stadgandet, som bort kunna utnyttjas till undvikande av att en
parts oförstånd och envishet ådrager motparten såväl besvär som kostnader,
för vilka denne kanske ej kan påräkna ersättning, samt övriga i processen
agerande meningslös tidsspillan, har därför olyckligtvis fått mycket ringa
betydelse. En ändrad tolkning av lagrummet i denna del synes därför erforderlig.

Även om de i RB 50 kap. 21 § andra och tredje styckena upptagna reglerna
ändras på sätt nu berörts och stadgandet angående ogrundad talan i första
stycket tillämpas utan nämnda, i lagtexten icke antydda begränsning, synas
möjligheterna för hovrätt att avgöra vädjade tvistemål på handlingarna likväl
bliva alltför snävt avgränsade. Till en början må sålunda framhållas att,
medan mål vari den fullföljda frågan endast gäller rättstillämpningen äro
ytterligt sällsynta, det understundom förekommer, att i ett fullföljt mål de
taktiska omständigheterna äro, ehuru icke ostridiga, fullständigt uppenbara
eller ock i omtvistat avseende alldeles utan betydelse, under det att en likaledes
omtvistad fråga rörande rättstillämpningen med all rätt dragés under
hovrättens prövning, en prövning för vilken dock huvudförhandling är av
intet värde. Vidare har erfarenheten i rikt mått bekräftat riktigheten av
lagrådets anmärkning vid granskning av förslaget till 50 kap. 21 "§ RB, att
muntlig förhandling icke är av nöden i mål, där materialet icke kan göras
tillgängligt eller åskådliggöras i muntlig form, såsom i vissa räkenskapsmål,
patentmål och liknande. Det finnes anledning att förstärka uttalandet därhän,
att det muntliga förfarandet i dylika mål ofta innebär ett fullständigt
meningslöst ödande av tid och pengar.

Vad angår brottmålen föreligger mindre utpräglat behov av ändring i rättegångsbalkens
bestämmelser. Regelmässigt är, där hovrätt har att pröva en
dom å frihetsstraff eller skyddsåtgärd eller vill döma till sådan påföljd, huvudförhandling
i hovrätten påkallad. I vissa fall, såsom då efter det underrätten
dömt till frihetsstraff den tilltalade blott yrkar strafflindring eller
åklagaren blott skärpning men ändring är uppenbart opåkallad, framstår
dock en kanske lång och dyrbar huvudförhandling som onödig. Ej sällan förekommer
ock att klagande tilltalad i dylika fall uttryckligen hemställer, att
målet avgöres utan hans vidare hörande till undvikande av en för honom
oläglig inställelse.

Det anförda torde vara till fyllest för att klarlägga behovet av en betydligt
vidgad ram för hovrätts befogenhet att avgöra mål utan huvudförhandling.

— 167

Att söka bestämt fixera denna ram kan icke bär komma i fråga. För ändamålet
är särskild utredning erforderlig och sådan bör enligt hovrättens mening
med det snaraste komma till stånd. För vinnande av erforderlig jämkning
av reglerna om huvudförhandling i hovrätt kan givetvis, ehuru uppgiften
erbjuder betydande svårigheter, den metoden väljas, att från en bibehållen
regel om att huvudförhandling skall hållas i vädjade mål göras bestämt
avgränsade undantag. Det måste emellertid betonas, att en sadan
metod icke är utan våda. Eu hovrättsavdelning, som svårt betungas av —
kanske delvis helt värdelösa — obligatoriska huvudförhandlingar, måste bliva
benägen att i flertalet fall som gå in under undantagsstadgandena döma
utan huvudförhandling, även om bland sistberörda fall finnas sådana, där
ett muntligt förfarande bort komma till stånd t. ex. för vinnande av direkt
kontakt med parterna eller enär akten icke är nog fyllig. Bland annat med
hänsyn till berörda svårigheter och risk bör vid utredningen tagas under
övervägande, huruvida icke den möjlighet hovrätt bör äga att i särskilda fall
avgöra vädjade mål utan huvudförhandling bäst beredes genom ett mera
generellt bemyndigande för hovrätt att så förfara, då med bestämdhet kan
antagas, att huvudförhandling icke kommer att tillföra rättegången material
av beskaffenhet att inverka på avgörandet. Det säger sig självt, att bedömningen,
huruvida ett sådant antagande är befogat, måste särskilt i
dispositiva tvistemål — bliva i hög grad beroende av parternas inställning
till frågan om huvudförhandling.

Av stor betydelse för bedömandet i de särskilda fallen huruvida huvudförhandling
i hovrätten bör hållas eller ej är uppenbarligen frågan, om det för
målets utredning är behövligt att vittnesförhör hållas med nya eller förut i
underrätten hörda vittnen. Säkerligen skulle såsom revisorerna framhållit
en inskränkning i de dyrbara vittnesförhören i hovrätt vara ägnad att yeiksamt
nedbringa processkostnaderna. Det torde nämligen icke kunna förnekas
att dessa vittnesförhör kommit att erhålla allt för stor omfattning. Anledningen
härtill torde huvudsakligen vara att tillskriva bestämmelserna i
de s. k. tilltrosparagraferna d. v. s. 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § rättegångsbalken,
vilkas avfattning i stor utsträckning föranlett en vidsträcktare
tillämpning än grunderna för lagrummen påkalla. Erfarenheten visar, att
ett i hovrätt hållet förnyat förhör mera sällan ger något utöver vad som
enligt protokollsanteckning eller uppteckning framkommit vid samma vittnes
hörande inför underrätten. Särskilt gäller detta om vittnesmålet i underrätten
upptagits på stenografisk eller fonetisk väg. Härtill kommer att vid
ett förnyat vittnesförhör efter det åtskillig tid förflutit och varunder vittnet
haft tillfälle att taga del av utredning och dom i målet, en icke ringa fara
föreligger för att vittnets förmåga att meddela tillförlitliga upplysningar
avsevärt försämrats. Av dessa skäl synes ofta kunna ifrågasättas om en
vid förnyat förhör ändrad utsaga verkligen utgör ett säkrare underlag för
prövningen av saken än den vid underrätten avgivna. I varje fall synas vittnesförhör
i hovrätten med i underrätten hörda vittnen böra begränsas till
de fall, då särskild anledning finnes alt antaga, att utsagan i underrätten ej
motsvarar vad vittnet har sig bekant i saken och på grund därav kommer
att ändras, förtydligas eller fullständigas. Såsom exempel på sådan särskild
anledning kan nämnas uppgift om nervositet, rädsla, sjukdom, trötthet eller
dylikt hos vittnet vid förhöret i underrätten eller om minnesfel eller glömska.
Med hänsyn till det sagda kan ifrågasättas om ej åt hovrätt bär givas större
frihet att efter eget omdöme avgöra, huruvida och i vad mån förnyad bevisupptagning
må äga rum.

Särskild uppmärksamhet påkallar den av revisorerna berörda möjligheten
att anlita ett blandat muntligt och skriftligt förfarande. Ej sällan kan t. ex.

— 168 —

en enstaka fråga i ett tekniskt mål vara lämpad för muntlig behandling eller
ett till omständigheter av betydelse för villkorlig dom väsentligen begränsat
föi hör i brottmål vara till fyllest. I ett stort mål, där endast i viss del av
målet ny vittnesbevisning påkallas, kan väl tänkas att huvudförhandlingen
begränsas till att avse denna del av målet och i övrigt hänvisning sker till
handlingarnas innehåll. I brottmål förekommer till exempel ej sällan att
talan i hovrätt föres allenast i fråga om ett av många brott, för vilka den
tilltalade ådömts gemensamt frihetsstraff och där följaktligen efter nu gällande
regler målet i dess helhet för straffmätningens skull handlägges vid
långvarig huvudförhandling, ehuru ingendera parten har något annat intresse
av handläggningen än i vad den avser den enstaka gärning för vilken
resp. straff yrkas. Det kunde vidare vara av värde för part att
få tillfälle att vid därför avsedd förhandling plädera endast i rättsfrågan
eller, i brottmål, där gärningens förlopp är ostridigt, plädera för sträffnedsättning,
villkorlig dom eller ändrad strafform.

Vad angår rättegångsordningen i övrigt torde för närvarande kravet på
en översyn i syfte att minska såväl statens som de enskildas kostnader icke
göra sig gällande med samma styrka som i fråga om hovrättsprocessen. De
av statsrevisorerna i nämnda syfte ifrågasatta åtgärderna synas icke desto
mindre väl värda beaktande. Beträffande några av åtgärderna synes det hovrätten
möjligt att redan nu uttala ett principiellt instämmande. Att utvidga
användningsområdet för strafföreläggande på sätt revisorerna övervägt torde
icke vara ägnat att väcka betänklighet. Beträffande frågan om förordnande
av offentlig försvarare utanför advokaternas krets lär ur skilda synpunkter
en ändring av gällande ordning vara påkallad. Härom har emellertid hovrätten
att i annat sammanhang avgiva särskilt yttrande. Åtskilliga föreskrifter
angaende protokoll, expeditioner och meddelanden torde såsom revisorerna
anmärkt kunna göras mindre betungande. Rörande de av revisorerna
i övrigt påtalade olägenheterna och framställda förslagen torde kunna
sägas, att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits för att man med erforderlig
säkerhet skall kunna uttala sig om i vilka hänseenden en lagändring
bör komma till stånd och vilka principer som härvidlag böra följas. Vad
revisorerna anföra om behovet av ökade möjligheter att"trots hinder hålla
huvudförhandling, förefaller hovrätten mindre övertygande.

Sammanfattningsvis vill hovrätten göra det uttalandet, att det synes oundgängligen
nödvändigt att en översyn av rättegångsordningen, såvitt angår
förfarandet i hovrätt, med det snaraste kommer till stånd men att beträffande
processordning i övrigt, även om sannolikt åtskilliga förbättringar kunna
ernås såväl i de avseenden revisorerna berört som ock i andra stycken,
det kan ifrågasättas huruvida tiden ännu är mogen för inledande av ett
mera omfattande reformarbete.

Stockholm den 8 mars 1950.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst
G. LINDSTEDT.

S. H. Ryman.

— 169 —

Göta hovrätts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Anmodad avgiva yttrande över riksdagens revisorers till 1950 års riksdag
avgivna berättelse, såvitt avser processreformens ekonomiska verkningar,
får hovrätten anföra följande.

Den utomordentligt genomgripande rättegångsreform, som trädde i kraft
med 1948 års ingång, har enligt hovrättens bestämda mening inneburit ett
mycket betydande framsteg för vårt lands rättsskipning, främst därigenom
att dom i såväl underrätt som hovrätt genomgående skall grundas på en
muntlig koncentrerad förhandling. I revisorernas berättelse söker man förgäves
efter uttryck för förståelse för dessa värden, och revisorerna ha uppenbarligen
haft föga känsla härför. Kritiken har, såsom skall framgå av
det följande, i många avseenden präglats av detta förhållande.

I anledning av det allmännas ökade kostnader för rättsskipningen vill
hovrätten redan nu påpeka, att statens sammanlagda kostnader för domstolarna
samt för rättegångsväsendet i allmänhet enligt nu gällande budget
uppgår till knappt 22 miljoner kronor, ett belopp som icke kan anses högt
om vi härför erhålla en god rättsskipning.

Icke heller den välvilligaste inställning till reformen bör emellertid leda
till att alla anmärkningar och ändringsförslag avvisas såsom ogrundade.
Ett så omfattande lagstiftningsarbete kan självfallet icke vara i alla avseenden
och i alla detaljer lika bra, ej heller i alla avseenden riktigt avvägt
ur ekonomisk synpunkt, och det är naturligt att just vid en processlags
konfrontation med verkligheten brister på särskilda punkter snart
kunna framkomma. Önskar man reformen framgång och utveckling är det
angeläget att icke dröja med att undanröja sådana brister, ty även brister
av mindre betydelse ge lätt kritiken vind i seglen.

Från dessa utgångspunkter går hovrätten nu att granska, sida för sida,
det väsentliga i vad revisorerna anfört:

(S. 54.) Påståendet att den muntliga handläggningen medfört en sådan
ökning av handläggningstiden, att denna trots koncentrationen ofta överstiger
den förutvarande totala handläggningstiden, är missvisande, enär
riktigheten av påståendet helt beror på med vilken tidigare handläggningsordning
jämförelsen sker.

(S. 54.) Att antalet vittnen i varje mål skulle ha genomsnittligen ökat i
följd av att parterna till en koncentrerad förhandling skulle inkalla vittnen
mera »för säkerhets skull», är ett påstående, vars grund starkt kan
ifrågasättas. Snarare torde de nya viktiga bestämmelserna om förberedelse
ha föranlett en motsatt utveckling.

(S. 54.) Det är klart att part har svårare än förut att själv föra sin talan,
om detta skall ske på ett riktigt sätt enligt nya ordningen. Frågan har
emellertid ringa betydelse i tvistemålen, med hänsyn även till möjligheterna
till fri rättegång, och i fråga om brottmålen är det sörjt för att den som ej
själv kan föra sin talan skall oberoende av sin ekonomiska ställning kunna
erhålla offentlig försvarare. Ur synpunkten av parternas egna processkostnader
har vad revisorerna härvidlag anfört således knappast någon betydelse.

(S. 54.) Den ökning av advokatkostnaderna, som otvivelaktigt skett under
senare år, bör måhända påföras processreformens konto så till vida, att

— 170

advokaterna bättre än förut måste bereda sig, då de gå till huvudförhandling
— något som man väl knappast kan vilja ha annorlunda — men torde
i övrigt i allt väsentligt bero på faktorer som ej ha med processreformen
att göra. Utom penningvärdets försämring bör därvidlag påpekas, att advokatsamfundet
i samråd med domarsammanslutningarna åvägabragt nya
regler för beräkning av advokatkostnader, vilka började allmänt tillämpas
ungefär samtidigt med processreformen men i och för sig ej hade med
denna att göra.

(S. 5i—55.) Att »en av de mest väsentliga kostnadsökningar, som i fråga
om processkostnaderna föranletts av processreformen» skulle bottna i
advokaternas repetitionsarbete i följd av den tid som förflyter mellan
underrättens dom och huvudförhandlingen i hovrätt, är i varje fall en betydande
överdrift. Ökade krav på advokatarvoden i hovrätt äro självfallna,
om där skola hållas muntliga förhandlingar, och det skulle knappast bli
någon större skillnad om sådan förhandling kunde hållas omedelbart efter
underrättsförfarandct.

(S. 55.) Vad som säges om att »förbilliga processen i bagatellmål eller
mål avseende obetydliga värden eller av icke principiell innebörd» synes
svårt att förstå om därmed avses underrättsförfarandet. I vad rör brottmål
möjliggör nya RB även i de fall, då avgörande icke kan ske efter straffföreläggande,
ett förfarande vid domstol av allra enklaste slag, vid vilket
den tilltalade icke behöver inställa sig ens genom ombud; att kraven på
fristående domar och protokoll i vissa sådana fall skulle kunna eftergivas
är riktigt men torde ej i detta sammanhang ha avsetts. Och i fråga om
tvistemål ger RB också stora möjligheter att avgöra enkla mål under de
enklaste former vid eller i omedelbart samband med förberedelsen.

(S. 55—56.) Att strafföreläggandenas användningsområde med fördel
skulle kunna vidgas är hovrätten ense med revisorerna om. Här som i flera
andra avseenden föranledes nu en mindre tillfredsställande ordning av den
omständigheten att straffskalan böter eller fängelse användes för en mängd
förseelser, å vilka i praktiken ytterst sällan följer annat än jämförelsevis
låga bötesstraff. Vidare bör 18-årsgränsen uppenbarligen snarast borttagas.

(S. 56.) Hovrätten är icke ense med revisorerna om att rätten bör medgivas
större befogenheter att efter eget omdöme hålla utlyst huvudförhandling,
även då hinder uppstår, och att erforderlig komplettering lämpligen
kan ske »vid en senare extraförhandling». Koncentrationsprincipen är grundläggande
för hela den nya ordningen, och svårigheterna torde i de allra
flesta fall lösas genom möjligheterna att påbörja förhandlingen och vid en
senare fortsatt huvudförhandling avsluta densamma eller att inställa förhandlingen
men företaga bevisupptagning. Om revisorerna avse att lossa
den nu ovillkorliga 14-dagarsgränsen för fortsatt huvudförhandling, vill hovrätten
bestämt avråda därifrån.

(S. 56.) Frågan om rätt att till offentlig försvarare utse biträdande jurist
hos advokat är för närvarande på remiss i anledning av framställning från
Sveriges Juristförbund och torde förtjäna beaktande. En sådan reform skulle
emellertid knappast innebära nämnvärt minskade kostnader för offentliga
försvarare.

(S. 56—57.) Det är obestridligt, att parternas kostnader vid fullföljd till
hovrätt blivit avsevärt ökade genom den nya ordningen, och även hovrätten
anser det synnerligen önskvärt att minska denna olägenhet. Denna är emellertid
ganska ofrånkomlig, om målen även i hovrätten skola avdömas icke på
handlingarna utan efter en muntlig förhandling. Då några väsentliga avsteg
från denna ordning icke böra ifrågakomma, kan man heller icke vänta sig
att i någon avsevärd mån kunna minska dessa kostnader. Botemedlet synes

— 171 —

närmast få bli att genom ökad rättshjälp från det allmännas sida och genom
hovrättsting och liknande anordningar delvis överföra kostnaden å det allmänna,
såsom redan i stor utsträckning skett. Emellertid är saken av den
vikt att man bör överväga alla möjligheter till även andra åtgärder och särskilt
då huruvida mål lämpligen i större utsträckning än nu är möjligt
kunna avgöras på handlingarna efter föredragning och således utan huvudförhandling.
Hovrätten instämmer i revisorernas uttalande, att en höjning
av 500-kronorsgränsen redan på grund av penningvärdets försämring är motiverad,
men även andra åtgärder i denna riktning torde böra övervägas.
Så t. ex. synas tvistemål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, böra
kunna avgöras utan huvudförhandling, även om ej båda parterna begära det.
1 brottmål vore det påkallat med en motsvarighet till regeln för tvistemål, att
huvudförhandling kan underlåtas, om hovrätten finner uppenbart, att vadetalan
är ogrundad. Och vidare synes i de fall, då båda parterna äro ense
om att icke önska huvudförhandling, hovrätten böra ha rätt att underlåta
sådan. I dispositiva mål framstår en sådan ordning som särskilt motiverad
men även i andra mål torde den kunna övervägas. Därest revisorerna avse en
generell rätt för hovrätten att, där det anses lämpligare, företaga mål till
avgörande utan huvudförhandling — jfr s. 26 överst — anser hovrätten däremot
detta innebära ett avsteg från principerna, som icke kan rekommenderas.
Och då revisorerna yttra, att om möjligheterna att avgöra mål på handlingarna
ökas, »måste självfallet skapas garantier för att akten i målet göres
så fyllig och tillförlitlig, att den kan läggas till grund för dom», vill hovrätten
uttala en bestämd varning, enär uttalandet torde innebära att antingen underrätterna
skola väsentligen utvidga protokollen i alla mål — för att möjliggöra
för hovrätten att avgöra enstaka mål på handlingarna — eller ock
hovrätterna skola föranstalta om vidlyftig skriftväxling som grund för domen.

(S. 57.) Revisorerna uttala att ett upprepande av vittnesmål in. in. i hovrätt
»synes kunna undvikas särskilt i enklare mål, där av sammanhanget
klart framgår, att genom ett upprepat vittnesförhör intet nytt skulle tillkomma
i målet, eller sannolikheten eljest talar för att utsagan ej kommer
att ändras». Regler av sådant innehåll är hovrätten icke beredd att tillstyrka.
De s. k. tilltrosparagraferna (50: 23 och 51: 23) vålla visserligen stora svårigheter
i praktiken och kunna också vålla onödiga kostnader, varför en
ändrad och klarare reglering av dessa frågor är väl värd att överväga, men
stadgandena grundas otvivelaktigt på en riktig tanke, och reformer i riktning
av minskad obligatorisk upprepning böra ske med största varsamhet.

(S. 57.) Det finns otvivelaktigt flera slag av mål, som med fördel skulle
kunna undantagas från stadsnämndens kompetensområde. Likaså skulle
flera tredomarbrottmål i stad lämpligen kunna handläggas som endomarmål.
Å andra sidan har icke utan skäl ifrågasatts att överflytta en del av de
nuvarande tredomarbrottmålen till nämndmålsgruppen. Dessa frågor äro förtjänta
av en utredning, vilken emellertid sammanhänger med den ur andra
synpunkter aktuella frågan om rådhusrätternas ställning i allmänhet.

(S. 58.) Enligt hovrättens mening är det varken erforderligt eller lämpligt
alt ändra bestämmelsen, att protokoll över förhandling skall erhålla
slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas. Revisorerna beröra icke på
annat sätt den för hela rättegångsordningen och dess funktionsduglighet
synnerligen betydelsefulla frågan om protokollets omfattning och metoderna
för dess'' förande. Gällande regler härom visa sig i praktiken innebära en
allvarlig fara för munllighets- och förhandlingsprinciperna. För att befordra
dessa principers utveckling vore hela protokollsfrågan värd ett allvarligt
övervägande. Såsom exempel på vad som därvid kan ifrågasättas må nämnas
en begränsning av den nu för alla mål stadgade skyldigheten att i skrift

— 172 —

återgiva fonetiska upptagningar av utsagor, så att detta åtminstone icke
behövde ske i mål som ej fullföljas.

(S. 58—59.) På de här i övrigt behandlade detaljfrågorna har hovrätten
icke anledning att nu ingå. De flesta förslagen ha redan framförts i andra
sammanhang och böra beaktas.

Det återstår för hovrätten att direkt yttra sig om revisorernas slutsats
att det är angeläget att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd. Svaret torde rätt väl framgå av det föregående. En översyn
av processordningen, som skulle på något sätt rubba dennas principiella
grundvalar eller huvudsakliga innehåll, är icke i något avseende påkallad av
erfarenheterna och skulle vara högst olycklig. Men då det i fråga om vissa
detaljer under dessa två år gjorts erfarenheter, som påkalla jämkningar,
anser hovrätten att man, i den genomförda processreformens intresse, icke
bör dröja med att utreda och genomföra sådana jämkningar. I den meningen
kan hovrätten tillstyrka att en översyn av processordningen kommer till
stånd.

En sådan översyn bör självfallet icke begränsas till de frågor, som revisorerna
berört, och över huvud icke till frågor av ekonomisk "betydelse. Ett
område där enligt hovrättens mening en revision är synnerligen önskvärd
är domsagostadgans bestämmelser om tingsnotariernas behörighet.

Vid behandlingen i hovrätten av detta ärende ha deltagit presidenten
Laurin, även föredragande, samt lagmannen Löthner, hovrättsrådet Ekstedt
och e. o. assessorerna Wetterling och Adéll.

Jönköping den 14 mars 1950.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

JOÉL LAURIN.

Gunnar Arbman.

Hovrättens

över Skåne och Blekinge

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 januari 1950 har hovrätten över Skåne och
Blekinge anmodats avgiva utlåtande över ett remissen bifogat utdrag av riksdagens
revisorers berättelse till 1950 års riksdag avseende processreformens
ekonomiska verkningar. I anledning härav får hovrätten anföra följande.

I berättelsen hava revisorerna framhållit, att den nya rättegångsbalken i
olika hänseenden medfört icke förutsedda kostnadsstegringar. Revisorerna
hava funnit det angeläget, att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd. Vid denna översyn borde enligt revisorernas mening
beaktas inte blott de rent processuella frågorna utan även de processekonomiska
spörsmålen.

Den nya rättegångsbalken har nu tillämpats i något mera än två år. Enligt
hovrättens mening är det ganska naturligt, att ett så genomgripande lag -

— 173 —

stiftningsarbete som den nya rättegångsbalken blir föremål för en allmän
översyn så snart de praktiska erfarenheterna av rättegångsbalkens tillämpning
giva tillräckligt material härför. Dessa erfarenheter få redan nu anses
vara i väsentliga avseenden så omfattande och av sådan beskaffenhet att —
såsom revisorerna föreslagit — en översyn av rättegångsbalken synes böra
komma till stånd. Självfallet bör vid denna översyn även de processekonomiska
spörsmålen beaktas, varvid dock rättssäkerheten självfallet icke av
ekonomiska skäl får äventyras. Möjligheterna av att genom en revision av
rättegångsbalken nedbringa de nuvarande processkostnaderna får därför icke
överdrivas. Den av revisorerna påpekade ökningen av processkostnaderna är
en ganska given följd av de för rättegångsbalken grundläggande principerna.

I det följande kommer hovrätten att i huvudsaklig anslutning till revisorernas
berättelse beröra vissa delar av rättegångsbalken, där ändringar ifrågasatts.
Detta innebär icke att hovrätten anser, att ändringar i övriga delar
av rättegångsbalken icke behöva övervägas, översynen av rättegångsordningen
bör självfallet avse denna i sin helhet ävensom dess följdförfattningar.

I sin berättelse hava revisorerna ifrågasatt, om icke området för strafförelägganden
skulle kunna ökas. Revisorerna hava tänkt sig att strafföreläggande
skulle kunna användas vid flera slags förseelser än de nuvarande bestämmelserna
tillåta, att bötesmaximum vid strafföreläggande skulle höjas och
att strafföreläggande skulle kunna användas även beträffande personer
under 18 år.

Det är endast i enstaka undantagsfall som strafförelägganden komma under
hovrättens prövning. Hovrätten saknar därför möjlighet att på grundval
av egen erfarenhet bedöma hur det nya institutet strafföreläggande faktiskt
fungerar. Rent principiellt vill hovrätten emellertid understryka det
betänkliga i att i alltför hög grad lägga straffrättskipningen i händerna på
åklagarna. En utökning av området för strafföreläggande bör därför ske med
den största försiktighet. Enligt hovrättens uppfattning bör dock — under
de villkor revisorerna angivit — en utsträckning av området för strafföreläggande
till personer under 18 kunna övervägas. Däremot synes i övrigt
icke någon utökning av området för strafföreläggande böra komma till stånd.
Strafförelägganden böra ifrågakomma allenast när det gäller s. k. ordningsförseelser.
Denna synpunkt skulle dock kunna förenas med revisorernas
önskan om ökat användningsområde för strafföreläggande, därest i det fortsatta
lagstiftningsarbetet ordningsförseelserna i fråga om strafflatituderna
i görligaste mån skildes från svårare förseelser.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke domstolarna borde beredas större
möjligheter än de nuvarande bestämmelserna medgiva att hålla en utlyst
huvudförhandling, även om t. ex. någon i process deltagande person skulle
utebliva från huvudförhandlingen.

De nuvarande bestämmelserna i 43 och 46 kapitlen rättegångsbalken tilllåta
i viss utsträckning att huvudförhandling trots uppkommet hinder påbörjas
för att fortsätta vid senare rättegångstillfälle och giva även domstolarna
möjlighet att, om huvudförhandlingen inställes, höra part, vittne
eller sakkunnig som kommit tillstädes. Dessa bestämmelser synas väl avvägda.
Att såsom revisorerna ifrågasatt gå längre än de nuvarande bestämmelserna
tillåta i fråga om uppmjukning av koncentrations- och omedclbarhetsprinciperna
kan enligt hovrättens mening icke komma i fråga. Detta skulle
nämligen innebära en viss återgång till det äldre med all rätt starkt kritiserade
uppskovssyslcinet och skulle kunna medföra ur rättssäkerhetssynpunkt
icke önskvärda konsekvenser.

— 174 —

Som en utväg alt nedbringa processkostnaderna hava revisorerna angivit
möjligheten att till offentlig försvarare åt häktad förordna biträdande jurist
hos advokat. Beträffande denna fråga får hovrätten hänvisa till sitt utlåtande
över en den 16 januari 1950 dagtecknad framställning från Sveriges
juristförbund om viss ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken. Hovrätten vill
emellertid i detta sammanhang framhålla, att revisorernas förslag i denna
del knappast kan medföra nämnvärt lägre processkostnader samt att skäl
icke synes föreligga att göra skillnad mellan offentlig försvarare åt häktad
och annan offentlig försvarare.

Med hänsyn till de kostnadsökningar som rättegångsbalken medfört för
hovrättsprocesserna hava revisorerna funnit det angeläget, att möjligheterna
till ett enklare och mindre kostsamt förfarande i hovrätt prövas. I sådant
syfte borde enligt revisorerna övervägas att öka möjligheterna att avgöra
målen på handlingarna, varvid garantier borde skapas för att akten i målet
gjordes så fyllig och tillförlitlig, att den kunde läggas till grund för dom.
1 den mån revisorerna avse att protokoll vid huvudförhandling skall göras
utförligare än som för närvarande bör ske, kan detta icke av hovrätten tillstyrkas.
Processekonomiska skäl torde icke kunna motivera ett sådant förslag.
Ett vidgat protokollförfarande skulle tynga huvudförhandlingarna och
förlänga tiden för dessa, vilket komme att medföra ökade processkostnader
vid underrätten. För alla de mål, som icke fullföljas till högre rätt eller som
bliva föremål för huvudförhandling i överinstans, drar ett vidgat protokollförfarande
med sig onödiga kostnader.

Revisorerna hava ansett, att den i 50 kap. 21 § rättegångsbalken angivna
värdegränsen 500 kronor bör höjas för att därmed öka möjligheterna att avgöra
mål på handlingarna i hovrätt. Hovrätten delar revisorernas uppfattning,
att den nämnda värdegränsen är för låg. För att det icke skall bliva
en alltför stor disproportion mellan processföremål och kostnader för en huvudförhandling
i hovrätt måste värdegränsen 500 kronor avsevärt höjas. Enligt
hovrättens mening kan värdegränsen lämpligen sättas till 1 500 kronor.

Enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken få mål, vari fråga är om allenast
rättstillämpningen, på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling,
om hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras. Kravet på att
båda parterna skola begära målets avgörande utan huvudförhandling synes
innebära en onödig begränsning. Den utveckling av de rättsliga synpunkterna,
som parterna önska framlägga för hovrätten, torde utan olägenhet kunna
ske skriftligt. Hovrätten har den uppfattningen, att sådana mål, varom här
är fråga, böra få avgöras utan huvudförhandling oberoende av huruvida parterna
önska att så sker eller ej.

Utöver vad nu nämnts torde möjligheterna att i hovrätt öka målens avgörande
utan huvudförhandling vara starkt begränsade. Dock kan det ifrågasättas
huruvida icke i dispositiva tvistemål parternas gemensamma begäran
om målets avgörande utan huvudförhandling borde tillerkännas avgörande
betydelse. En sådan utvidgning av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna
kan emellertid leda till att hovrätterna tvingas att avgöra mål på
sämre processmaterial än som stått underrätterna till buds. Det är nämligen
ofrånkomligt, att i de allra flesta mål en muntlig huvudförhandling
utgör avsevärt bättre material för målets materiellt riktiga avgörande
än handlingarna i målet. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas, att om i
dispositiva tvistemål parterna av ekonomiska skäl vilja nöja sig med att
hovrätten avgör målet utan huvudförhandling, bör detta stå parterna fritt.
Den fråga, som hovrätten här berört, kräver emellertid ingående överväganden.

Revisorerna hava ifrågasatt en inskränkning av förhören i hovrätt med

— 175 —

vittnen, parter under sanningsförsäkran och sakkunniga, som i målet hörts
i underrätten. Enligt hovrättens hittills vunna erfarenhet kunna rättegångsbalkens
bestämmelser om förnyat förhör i hovrätt med vittnen, parter och
sakkunniga icke utan fara för rättssäkerheten ändras i den av revisorerna
angivna riktningen.

Beträffande häradsrätternas sammansättning hava revisorerna ansett
nämnd icke vara erfordeidig vid behandling av vissa ärenden. Frågan om underrätternas
domförhet vid handläggning av domstolsärenden kan enligt
hovrättens mening åtminstone beträffande häradsrätterna icke hava någon
ekonomisk betydelse. Det torde därför saknas anledning att av detta skäl
inskränka nämndens medverkan, som på grund av nämndens personkännedom
alltid är en värdefull tillgång.

I fråga om rådhusrätterna hava revisorerna såvitt angår brottmål ifrågasatt
en ändrad gränsdragning dels mellan mål vari nämnd skall medverka,
å ena, samt mål som skola avgöras av tre lagfarna domare, å andra sidan,
dels ock mellan sistnämnda slag av mål, å ena, samt mål som må avgöras av
en lagfaren domare, å andra sidan. En översyn av de nuvarande bestämmelserna
är enligt hovrättens mening befogad. Några olägenheter torde icke
uppkomma av att begränsa de mål vari nämnd skall deltaga eller att i brottmål
utvidga området för rådhusrättens domförhet då rådhusrätten består av
en lagfaren domare. Det kan diskuteras hur en ändrad gränsdragning bör
ske. Hovrätten har den uppfattningen, att väsentligt radikalare förändringar
än de revisorerna föreslagit utan fara för rättssäkerheten kunna genomföras
och i varje fall böra övervägas.

Hovrätten delar revisorernas uppfattning, att en förenkling av arbetsrutinen
för den icke rättsbildade personalen bör undersökas. I vissa av de
av revisorerna angivna hänseendena torde visserligen möjligheterna att åstadkomma
en förenkling vara små, men särskilt genom anskaffande av förbättrad
kontorsutrustning torde en effektivisering av arbetet kunna åstadkommas.

Revisorerna hava föreslagit vissa förenklingar i fråga om handläggningsproceduren.
I denna del får hovrätten framhålla, att när det gäller huvudförhandling
föreskriften om att protokollet över förhandlingen skall erhålla
slutlig avfattning före förhandlingens slut torde vara ur säkerhetssynpunkt
nödvändig. Däremot kan det ifrågasättas om icke av praktiska skäl denna
föreskrift kan uppmjukas beträffande protokoll vid muntlig förberedelse.

En viss lättnad ur arbetssynpunkt skulle säkerligen kunna vinnas, om det
formella färdigställandet (uppsättandet) av de i protokoll vid huvudförhandling
ingående berättelserna av vittnen m. fl. behövde ske allenast därest
målet fullföljdes till högre instans. I övrigt torde de av revisorerna gjorda
påpekandena beträffande protokoll sakna nämnvärd ekonomisk betydelse.

Bestämmelserna i 17 kap. 9 § fjärde stycket rättegångsbalken om anslag
och förhandsbesked kunna såsom revisorerna framhållit leda till egendomliga
konsekvenser. Enligt hovrättens mening borde det vara tillräckligt om
samma dag som domen meddelas underrättelse härom avsändes till parterna
och anslås å kansliet.

Hovrätten delar revisorernas uppfattning, att tiden för expedierandet av
domar stundom är för kort. Detsamma gäller givetvis även beslut. För underrätternas
del är emellertid att beakta, att med hänsyn till underrätternas
i jämförelse med hovrätterna kortare fullföljdstider utrymmet
för en förlängning av liden för expedierandet av domar och beslut är
förhållandevis snävt, om icke fullföljdstiderna samtidigt förlängas, vilket
dock kan medföra olägenheter ur andra synpunkter.

Den av revisorerna ifrågasatta allmänna översynen av domstolarnas skyl -

— 176 —

dighet att till andra myndigheter lämna uppgifter av olika slag kan måhända
i någon utsträckning leda till en minskning och förenkling av denna uppgiftsskyldighet.

I detta ärendes behandling hava deltagit presidenten Wieslander, lagmännen
Backman och Nilsson, hovrättsråden Lundquist, Ekström, Moberg, Möller,
Persson, Bergström och Nordholm, e. o. assessorerna Larsson och Jönsson
samt adjungerade ledamöterna Schunnesson, Ryding och Göransson.

Malmö den 20 mars 1950.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

IVAR WIESLANDER.

Ebbe Kock.

Hovrättens
för Västra Sverige

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 10 januari 1950 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt hovrätten
för Västra Sverige att avgiva utlåtande över vissa av riksdagens revisorer
i deras berättelse till 1950 års riksdag gjorda uttalanden rörande processreformens
ekonomiska verkningar. Med anledning härav får hovrätten
i underdånighet anföra följande.

Otvivelaktigt beröra statsrevisorerna i sina uttalanden en ömtålig punkt
i fråga om den nya rättegångsordningen. Det är tydligt att processen enligt
nya ordningen blivit dyrare än tidigare, både i underrätt och i överrätt och
både för enskilda parter och för statsverket. Särskilt gäller det sagda hovrättsprocessen.
Likaledes är det otvivelaktigt att den nya processen blivit
dyrare än vad statsmakterna före dess genomförande ansågo sig behöva
räkna med. Dock erinras att man beträffande hovrättsprocessen förutsåg
en fördyring.

På sätt även statsrevisorerna uppmärksammat ha de ökade kostnaderna
för det allmänna domstolsväsendets funktion endast till en del — låt vara
en icke oväsentlig del — uppkommit som direkt följd av den nya ordningen.
Såsom faktorer vilka i övrigt inverkat för statsverkets del ha statsrevisorerna
angivit ett redan tidigare förefintligt latent behov av organisatoriska
förstärkningar; vidare den år 1947 genomförda allmänna löneregleringen
för statstjänstemännen samt de militära målens överflyttning å de
allmänna domstolarna. Ytterligare bör här såsom en viktig faktor nämnas
penningvärdets försämring sedan år 1942. Om hänsyn tages till samtliga
dessa förhållanden, synes den å statsverket belöpande kostnadsökningen
för domstolsväsendet icke kunna i och för sig anses vara särdeles betydande,
även om en viss felkalkyl förekommit, förklarlig nog med hänsyn till
svårigheterna att beräkna rätt. Man har ju ock med reformen velat vinna
en väsentligt bättre ordning på detta synnerligen viktiga område av sam -

177

h al NI i vet, och sådana vinster inhöstas dock sällan utan kostnad. — Betänkligare
är kostnadsstegringen för enskilda parter.

Hittills vunna erfarenheter om den nya rättegångsordningen giva enligt
hovrättens uppfattning vid handen att densamma i stort sett väl fyller sitt
syfte. Att den nya ordningen blir föremål för en översyn i syfte att nedbringa
processkostnaderna, synes emellertid vara av behovet påkallat. En
översyn bör, främst med tanke på de enskilda parternas intresse, komma
till stånd så snart förhållandena det medgiva. Någon avsevärd förbättring
i förevarande hänseende torde icke kunna väntas utan att lagändringar
och andra författningsändringar vidtagas.

Emellertid är det av vikt att redan nu såsom självfallet understryka, hurusom
det synes uteslutet att en översyn av den nya rättegångsordningen
skulle tillåtas på något sätt rubba huvudgrunderna för densamma. Man kan
icke rimligen genomföra en särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt så betydelsefull
reform som den ifrågavarande för att efter få år göra om intet
eller avsevärt försvaga dess verkan.

Det nu sagda gäller icke minst hovrättsprocessen. Det är hovrättens bestämda
uppfattning, att i det ojämförligt största antalet mål den muntliga
handläggningsformen i hovrätt ger en bättre utredning än den skriftliga.
Statsrevisorernas i fråga om kostnaderna för hovrättsprocessen gjorda uttalande,
att en del mål utan tvekan äro av beskaffenhet att bättre lämpa sig
för skriftlig handläggning, gäller sålunda enligt hovrättens uppfattning endast
ett ringa antal mål. Däremot förhåller det sig otvivelaktigt så, att det
företräde muntligheten äger framför skriftligheten är olika stort i olika
grupper av mål.

Då helt kort tid förflutit från den nya ordningens införande, kan det
vara svårt att redan nu finna säkra hållpunkter för avgörande vad som kan
göras. Vill man icke redan nu tillsätta en lagkommitté för översyn av rättegångsordningen
i förbilligande syfte, kan man måhända tänka sig att
ett organ nu tillsättes med uppgift att följa utvecklingen och samla material
för en blivande översyn samt att detta organ efter en relativt kort
tid — kanske ett par år — ersättes med en lagkommitté.

Även utan rubbning av de fundamentala principer, å vilka den nuvarande
rättegångsordningen vilar, torde finnas plats för vissa jämkningar
i besparande syfte. Att på detta stadium ingå på ett detaljerat angivande av
vari dessa jämkningar skulle bestå, låter sig icke göra. Spörsmålet är för
stort och är ännu för litet utrett. Man synes dock redan nu kunna peka
på några punkter, i fråga om vilka jämkning torde kunna ske. 1)
De i 50: 21 och 51: 21 RB stadgade 500-kronorsgränserna torde säkerligen
kunna höjas icke oväsentligt, kanske till att avse 1500 kronor. Tillräcklig
erfarenhet synes redan nu ha vunnits för att en sådan jämkning skall kunna
vidtagas utan uppskov. — 2) I vissa grupper av mål, däri huvudförhandling
kan förutses bliva av ytterst ringa värde för tvistens avgörande, torde
huvudförhandling icke behöva vara obligatorisk. Såsom exempel på dylika
målgrupper nämnas mål, som angå endast storleken av underhållsbidrag
i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller eljest åt barn. I
detta sammanhang erinras om möjligheten att i vissa fall anordna en förberedelse
utan att huvudförhandling därefter hålles; detta i syfte att komplettera
utredningen på enklaste möjliga sätt (RB 50: 12 och 22, 51: 12 och
22). Lagtekniskt kunna emellertid svårigheter möta att avgränsa de mål
som här åsyftas. — 0) I mål, däri tvisteföremålet är av dispositiv natur och
däri båda parterna hemställa om avgörande utan huvudförhandling, torde
möjligen — oberoende av tvislcföremålets värde — huvudförhandling icke
behöva hållas, där ej hovrätten anser det erforderligt för utredningen. Sam 12—507087.

Rev. berättelse ang. statsverket år It.

— 178 —

ma undantag bör då även uppställas för mål, som rör såväl ansvar som
skadestånd och vilket, om fråga i hovrätten varit endast om ansvar, skulle
kunnat avgöras utan huvudförhandling. — Om vad sålunda anförts under
3) ha dock inom hovrätten yppats olika meningar. — 4) I fråga om de
gränser som böra dragas mellan nämndmål och tremansmål i stad samt
mellan tremansmål och enmansmål torde en översyn av de nuvarande bestämmelserna
kunna giva vissa resultat av icke alldeles oväsentligt värde
ur ekonomisk synpunkt.

En fråga, som beröres av statsrevisorerna, är spörsmålet om hörandet
på nytt i hovrättsprocessen av vittnen som redan äro hörda i underrätten.
Statsrevisorernas här gjorda uttalande, att för närvarande i regel ingen
ändring i underrättens dom tillätes utan att de där hörda vittnena ånyo
höras i hovrätten, är till sin avfattning alldeles för generellt. En viss sovring
vidtages alltid bland vittnena då" det gäller deras hörande på nytt i
hovrätten. Känt är emellertid att de gällande bestämmelserna härutinnan
tillämpas mycket olika å olika hovrättsavdelningar. Oberoende av processekonomiska
skäl synes frågan om revision av dessa bestämmelser, särskilt
de svårtillämpade stadgandena i 50: 23 och 51: 23 RB (Sv.J.T. 1949 s. 212;
T.f.S.A. 1949 s. 83 och 227) böra upptagas till övervägande. Innan en utredning
härutinnan vidtagits, synas några närmare uttalanden beträffande
frågan om förnyat vittnesförhör svårligen kunna göras. Man är här inne
på ett område, som är ytterst ömtåligt ur rättssäkerhetens synpunkt. Redan
nu bör framhållas, hurusom erfarenheten visat att vittnen, som höras på
nytt i hovrätten, alldeles icke sällan giva en annan belysning av de relevanta
förhållandena i processen än som framgår av vittnesutsagorna enligt
underrättens protokoll. Intrycket är att denna företeelse icke behöver sättas
i samband med det sätt, på vilket vittnesförhöret ägt rum i underrätten och
utsagan där protokollerats.

Statsrevisorerna ha ifrågasatt att området för meddelande av strafföreläggande
skulle kunna utvidgas. Utan att vilja förneka att detta i någon
utsträckning är möjligt med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetskravet,
må framhållas att en sådan åtgärd sannolikt icke skulle, åtminstone för
statsverket, få någon större verkan i kostnadshänseende. En överflyttning
skulle visserligen ske av arbete från domstol till åklagare, men besparingen
för domstolen torde komma att väsentligen motvägas av ökad kostnad för
åklagarmyndigheten.

En för den enskilda parten numera kännbar utgift är domslösen. En
minskning av denna i vissa fall kan ifrågasättas. Särskilt bör uppmärksammas
det fall, att tilltalad, som dömts av underrätt, klagar och blir frikänd
av hovrätt. Att i sådant fall den frikända parten skall betala domslösen, vilken
stundom kan uppgå till flera hundra kronor, förefaller obilligt.

Vad angår de av statsrevisorerna ifrågasatta jämkningar, som ej berörts
i det föregående, synes helt allmänt kunna sägas, att de icke lära komma
att få någon större verkan för det syfte i vilket de skulle vidtagas. Då emellertid
andra jämkningar torde kunna få sådan verkan, synes man vid en
översyn av rättegångsordningen i besparingssyfte icke böra lämna ur sikte
även de andra, mindre givande reformpunkterna.

Protokoll, innefattande särskilt yttrande av hovrättsrådet Olsson, bifogas.

Göteborg den 8 mars 1950.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

HOLGER ELLIOT.

Åke Sjögren.

179 —

Protokoll, fört vid plenum i kungl. hovrätten för
Västra Sverige den 15 februari 1950.

Närvarande: Presidenten Holger Elliot, lagmännen Wikström och Bäcksin,
hovrättsråden Olsson, Ahlgren, Wildte, Bonge och Ljung, assessorn
Arnold, e. o. assesorerna Källoff, Anna-Lisa Vinberg, Modigh samt Hasslow
ävensom adjungerade ledamöterna e. o. fiskalerna Gudmund Ernulf, Mats
Ernulf och Frey Björlingson.

E. o. assessorn Modigh föredrog Kungl. Maj :ts remiss den 10 januari 1950
med begäran om utlåtande rörande processreformens ekonomiska verkningar;
och beslöts utlåtande av innehåll registraturet utvisar.

Hovrättsrådet Olsson anförde: »Jag är ense med pluraliteten utom så vitt
angår vissa nedan behandlade detaljfrågor. I viss omfattning har jag funnit
anledning upptaga frågor, som icke berörts av pluraliteten. Jag får för
den skull åberopa följande särskilda yttrande.

Revisorerna ha med rätta framhållit, att ansvällningen av de enskilda parternas
processkostnader är en betänklig företeelse. Parter, som icke komma
i åtnjutande av fri rättegång, kunna drabbas mycket hårt, även om deras
talan bifalles. Erfarenheten ger belägg för, att även ekonomiskt välsituerade
personer för den skull i mycket stor omfattning godtaga en av anlitade
advokater föreslagen förlikning. Det förekommer, att part därvid lämnar
sitt ombud blankofullmakt för träffande av uppgörelse.

Vid ett ytligt övervägande kan denna utveckling mot förlikning av flertalet
tvister synas tilltalande, men man får ej bortse från att rättstvisterna
bringas ur världen utan betryggande garantier för en rättvis reglering.
Dessa förlikningar innebära i själva verket ofta ett uppgivande av det rättsskydd,
som samhället är skyldigt tillförsäkra den enskilde medborgaren.

I belysningen av dessa erfarenheter kan inrättandet av ett processförfarande,
som fyller höga anspråk i tekniskt hänseende, komma att framstå
såsom en i viss mån illusorisk åtgärd.

Man frågar sig vad som kan göras för att undanröja den anmärkta bristfälligheten.
Summan av här ifrågavarande kostnader torde, vid jämförelse
med åtskilliga statsutgifter, kunna betecknas såsom förhållandevis mycket
blygsam. För den skull synes det rimligt ifrågasätta, att statsverket — genom
en påbyggnad av de nuvarande bestämmelserna rörande fri rättegång —
påtager sig ett vidgat ansvar för av rättegång föranledda kostnader. Beslut
angående statsverkets preliminära ansvar för kostnaderna kunde meddelas
i samband med tvistefrågans bedömande.

Man kan även ifrågasätta, om en utbyggnad av de nuvarande rättshjälpsanstalterna
skulle kunna bidraga till en sänkning av allmänhetens kostnader
för ombesörjande av rättsliga angelägenheter. Många gånger har framhållits
önskvärdheten av att aspiranterna å domarbanan finge möjlighet att inhämta
vidgad erfarenhet genom verksamhet utanför domstolarna. Längre än till
platoniska uttalanden i sådan riktning har man emellertid ej nått. Den här
ifrågasatta åtgärden skulle öppna möjlighet till ett visst omsättande i praktiken
av dessa önskemål. Man skulle samtidigt kunna uppnå även andra syften.
Rekryteringen till domarbanan skulle underlättas genom att aspiranterna
finge vidgade möjligheter, och det riskmoment, som är förenat med
prövningen, skulle i viss man elimineras.

Det är rimligt att i detta sammanhang överväga, huruvida själva rättcgångsförfarandet
kan förbilligas. Den enda möjlighet, som härvidlag erbjuder
sig, synes vara inrättandet av ett till domstolarna anknutet skiljedomsförfarande.

I anslutning till vad som förut anförts rörande enskild parts processkost -

— 180 —

nåd bör framhållas, att lösenavgiften för dom eller beslut numera kan komma
att uppgå till ett avsevärt belopp. Måhända vore det befogat att, i större
omfattning än som för närvarande sker, befria part från erläggandet av sådan
lösenavgift. För det fall att en på talan av allmän åklagare utav underrätt
sakfälld person själv fullföljer talan och frikännes från ansvar av överrätt,
synes det icke rimligt att avkräva klaganden domslösen. En begränsning
av lösenkostnaden även i visa andra fall synes påkallad.

Det torde icke heller vara möjligt att med fog bestrida, att statsverket bör
påtaga sig ansvaret för rättegångskostnad, som åsamkas den, vilken frikänts
efter av allmän åklagare anhängiggjort åtal. Sådan ansvarighet förekommer
för närvarande endast i sällsynta undantagsfall.

Till benägenheten att lösa rättstvister utan rättegång bidrager — förutom
kostnadsfrågan — även den tidsutdräkt, som föranledes av en process, som
till äventyrs skall passera genom tre instanser. Det är för den skull uppenbarligen
angeläget att göra processförfarandet så snabbt som möjligt. Möjlighet
att vinna större snabbhet torde föreligga.

Det kan vara skäl att ur ytterligare en synpunkt beröra den av revisorerna
påpekade minskningen inom den grupp av mål, som motsvarar den äldre
RB:s vademål. Man har tidigare varit angelägen att, genom domkretsarnas
förstorande i åtskilliga fall, sörja för att ingen domare finge i alltför liten
omfattning syssla med rättsfrågor av mera kvalificerad art. Med rätta har
det antagits, att sysslande i avsevärd omfattning med kvalificerade arbetsuppgifter
vore en förutsättning för uppehållande av en hög kompetens. Den
påtalade minskningen av antalet »egentliga tvistemål» lär vara ägnad att
väcka samma farhågor som tidigare yppats.

Revisorerna ha ur sparsamhetssynpunkt framhållit önskvärdheten av att
förnyad bevisupptagning verkställes i begränsad utsträckning. Detta önskemål
lär ej i avsevärd omfattning kunna tillgodoses på annat sätt än som nu
sker eller genom prövning i varje särskilt fall av frågan, om förnyad bevisupptagning
är av behovet påkallad. Generella inskränkningar i nu gällande
regler härutinnan skulle uppenbarligen kunna undergräva grundvalarna
för det nya rättegångsförfarandet. En försiktig begränsning torde emellertid
kunna anses icke blott försvarlig utan även önskvärd. Enbart ett förtydligande
av stadgandet i 50: 23 och 51: 23 RB skulle kunna medföra, att man
i vissa fall kunde undgå en i och för sig icke erforderlig ny bevisupptagning.

Stadgandet i 50:21 st. 3 torde lämpligen kunna uppmjukas något. I sådana
fall, där det med till visshet gränsande sannolikhet kan antagas, att
en huvudförhandling icke ger några nya synpunkter vid tvistens avgörande,
bör hållandet av huvudförhandling, med hänsyn till de avsevärda kostnaderna
för en sådan undvikas. I dispositiva mål borde huvudförhandling ej
vara erforderlig, när det väsentligen är fråga om rättstillämpning och ytterligare
utredning icke kan anses erforderlig. De »rena» fallen av rättstillämpning
äro sällsynta. Därtill kommer, att perifera bevisfrågor ofta äro anknutna
till den väsentliga fråga, som endast innefattar rättstillämpning.

Såsom ytterligare exempel på typer av mål, i vilka huvudförhandling ej
bör erfordras, må anföras mål angående underhållsbidrag i samband med
hem- eller äktenskapsskillnad, i vilka parternas ekonomiska förhållanden
äro ostridiga och tvisten rör allenast frågan, vilket belopp som skall anses
utgöra tillbörligt bidrag till den underhållsberättigade parten.

Slutligen må framhållas, att en grundlig översyn av bestämmelserna om
domförhet i rådhusrätt torde vara påkallad. Vissa jämkningar torde även
kunna ifrågasättas beträffande de statliga domstolarna.»

Som ovan.

Åke Sjögren.

I lo vrättssekrelerare

— 181

Hovrättens
för Nedre Norrland

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Anmodad att avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers berättelse
till 1950 års riksdag rörande frågan om processreformens ekonomiska
verkningar får hovrätten för Nedre Norrland i underdånighet anföra
följande.

Vid de diskussioner som föregingo genomförandet av den nya rättegångsordningen
gjordes från åtskilliga håll gällande, att den föreslagna reformen
innebure större våld på tidigare bestående ordning än som vore nödvändigt.
Ehuru denna uppfattning alltjämt torde ha sina förespråkare, finns
dock säkerligen knappast någon som på allvar skulle vilja förorda en återgång
till det äldre förfarandet. Något sådant åsyftas ej heller av revisorerna.
En helt annan sak är att inom den nya rättegångsordningens ram med
ledning av vunna erfarenheter överväga större eller mindre ändringar i
syfte att avlägsna olägenheter, vilka må anses vara förbundna med förfarandet.
Till revisorernas uttalande rörande angelägenheten av att utan eftersättande
av rättssäkerhetens krav undersöka möjligheterna att minska statsverkets
kostnader för rättegångsväsendet och att nedbringa processkostnaderna
för den rättssökande allmänheten kan hovrätten för sin del förbehållslöst
ansluta sig. Hovrätten gör detta så mycket hellre som hovrätten
i annat sammanhang, nämligen vid behandling av frågan om införande av
hovrättsting, i yttrande till Eders Kungl. Maj :t den 6 maj 1949 föreslagit
utredning i syfte nära sammanfallande med det som ligger till grund för
revisorernas förslag.

Givetvis kunna olika meningar råda om huruvida tiden är mogen för
en översyn av processordningen av den ganska genomgripande innebörd
som revisorerna föreslagit. Enligt hovrättens mening torde dock under de
år processordningen varit gällande tillräckligt material ha förebragts för
att en sådan översyn skali kunna verkställas redan nu. Möjlighet torde
också finnas att under utredningens gång komma till klarhet i frågor, som
måhända ännu icke blivit tillräckligt belysta. Spörsmålet är av utomordentlig
betydelse såväl ur allmän synpunkt som för den enskilde. Hovrätten
tänker härvid icke så mycket på de ökade anslagskrav som den nya rättegångsordningen
ställer på statsverket. Även om statsverkets kostnader
kunna synas uppgå till avsevärda belopp, kan denna omständighet likväl
icke tillmätas större betydelse, jämförd med värdet för ett land att äga ett
rättegångsväsende som tillfredsställer även mycket höga anspråk. Däremot
finner hovrätten den ökning, som den nya ordningen medför i processkostnader
för den rättssökande allmänheten ägnad att väcka allvarliga betänkligheter.
Att processreformen skulle medföra en icke oväsentlig sådan
kostnadsökning stöd före reformens genomförande klart för alla, vilka förutsättningslöst
satte sig in i spörsmålet. Följderna i delta avseende ha emellertid
kanske blivit allvarligare än man vid nämnda tidpunkt förutsåg. Utvecklingen
har såsom revisorerna påtalat lett därhän att kostnadsfrågan i
många fall avhåller rättssökande från att göra sina anspråk gällande vid
domstol.

I och för sig är det icke något att erinra mot att möjligheterna till processuellt
förfarande hållas inom vissa gränser, men det måste anses principiellt
otillfredsställande att allmänheten av kostnadsskäl tvingas avstå

182

irån att få sin sak prövad av domstol, eller från att fullfölja densamma i
högre instans. Rättssäkerhetskänslan kan därigenom lätt äventyras. Visserligen
föreligger för mindre bemedlade möjlighet att erhålla fri rättegång.
Men det finns ett stort skikt, som icke kan beredas denna förmån och som
icke har råd att föra en process med de kostnader, vilka numera äro förbundna
därmed. Det måste tyvärr erkännas att en vass grund finns för talesättet,
att en rättegång i våra dagar kan föras endast av den som antingen
är mycket rik eller också är mycket fattig.

På grund av vad sålunda anförts vill hovrätten biträda revisorernas mening
att en översyn av processordningen bör komma till stånd omedelbart.
Enligt vad hovrätten under hand erfarit pågår i Eders Kungl. Maj :ts kansli
— ehuru remisstiden i ärendet ännu icke gått till ända — redan utarbetande
av direktiv för en utredning av denna innebörd.

Vad angår de frågor som vid en sådan utredning böra övervägas torde
de icke här behöva mera ingående behandlas. Anledning härtill föreligger
så mycket mindre som i betraktande av vad nyss anförts remissinstansernas
utlåtanden icke synas tillmätas större betydelse. Hovrätten vill emellertid
beröra vissa spörsmål som särskilt avhandlats av revisorerna eller
som enligt hovrättens mening eljest förtjäna att särskilt uppmärksammas.

Den av revisorerna framförda tanken att processen i bagatellmål skulle
kunna förbilligas genom anlitande av ett enklare förfarande än det nuvarande
synes värd att beakta. Vad revisorerna anfört angående utsträckt tilllämpning
av strafförelägganden kan hovrätten sålunda i princip biträda.
Hovrätten har ej heller något att erinra mot att, i den mån så må låta sig
göra utan eftersättande av koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna,
någon jämkning sker i reglerna för fortsatt huvudförhandling och ny huvudförhandling.

Besläktat med frågan om bagatellmålen är det under förarbetena till rättegångsreformen
framförda förslaget att under vissa förutsättningar tvistemål
skulle kunna avgöras av hovrätten såsom första och enda instans. Givet
är att genom en sådan anordning processkostnaderna skulle kunna avsevärt
förbilligas. Mot nämnda förslag framfördes emellertid på sin tid
många och vägande invändningar. Förslaget blev därför ej heller genomfört.
Huruvida en ändring i rättegångsordningen av denna genomgripande
karaktär nu bör ånyo övervägas så kort tid efter den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande synes hovrätten tveksamt. Hovrätten är icke beredd att förorda
åtgärder i detta syfte.

Det kan ifrågasättas huruvida vad revisorerna anfört angående ändring
i bestämmelserna om offentlig försvarare åt häktad är ägnat att i nämnvärd
grad nedbringa processkostnaderna. Oavsett hur därmed förhåller sig
tillstyrker hovrätten emellertid den förordade ändringen. Hovrätten erinrar
härvid, att hovrätten har i annat sammanhang, nämligen med anledning av
Eders Kungl. Maj :ts remiss av framställning från Sveriges juristförbund
om ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken haft att taga ställning till frågan
om och i vad mån annan än ledamot av Sveriges advokatsamfund skall
kunna förordnas till offentlig försvarare icke blott åt häktad utan över
huvud taget. Hovrätten tillåter sig att i denna del hänvisa till vad hovrätten
i särskilt yttrande denna dag med anledning av sagda remiss anför.

Om de ekonomiska verkningarna av processreformen äro kännbara, då det
gäller underrättsförfarandet, äro de dock förhållandevis ringa jämförda med
(ten kostnadsökning som hovrättsprocessen medför. Denna kostnadsökning
är givetvis beroende på det muntliga förfarandet. I avsikt att minska de
med detta förbundna kostnaderna för allmänheten har hovrätten i stor utsträckning
förlagt sina sammanträden utanför förläggningsorten. Visser -

— 183 —

ligen öka härigenom i stället statsverkets kostnader. Dessa sistnämnda belöpa
sig dock till ett förhållandevis blygsamt belopp; hovrättens för Nedre
Norrland kostnader för sammanträden under 1949 å annan ort än förläggningsorten
uppgå sammanlagt till i runt tal It 000 kronor.

Den rättssökande allmänhetens ekonomiska vinst av att hovrättssammanträdena
förläggas till eller i närheten av den ort, där underrätten har sitt
säte, är visserligen betydande. Men även med ett sådant förfaringssätt bli
kostnaderna för hovrättsprocessen ofta mycket betungande. Beträffande frågan
vad som kan göras i syfte att nedbringa dessa kostnader vill hovrät.
ten erinra om sitt förenämnda remissyttrande den 6 maj 1949. Hovrätten
anförde däri följande.

Kunde någon jämkning i gällande bestämmelser ske sa att hovratten
finge större möjlighet än nu att företaga mål till avgörande utan huvudförhandling,
skulle de med hovrättstingen förbundna olägenheterna i viss man
minskas. Då skulle nämligen, utan att parterna därigenom orsakades extra
kostnader, å hovrättens förläggningsort kunna handläggas ett flertal mål,
som enligt nuvarande bestämmelser måste, om hovrättsting införes, handläggas
å tingen. Även bortsett härifrån skulle emellertid enligt hovrättens
mening en uppmjukning av gällande regler vara till fördel ej minst för parterna,
vilkas kostnader för hovrättsförfarandet därigenom skulle kunna avsevärt
nedgå. , , t ... ,

Ehuru hovrätten icke är beredd att framlägga nagot slutgiltigt förslag i
ämnet, förefaller det som om i vart fall den för avgörande av tvistemål utan
huvudförhandling i rättegångsbalken fastställda maximigränsen, 500 kronors
värde, borde kunna höjas. Detta vore naturligt redan av den anledningen
att penningvärdet avsevärt sjunkit sedan 1938, då processlagberedningens
förslag framlades. Men även i andra mal skulle, synes det, det enklare förfarande,
som en föredragning på handlingarna innebär, kunna med fördel
tillämpas. Exempelvis skulle, utan att rättssäkerheten bleve lidande, många
gånger kunna utan huvudförhandling avgöras enklare trafikmål, vilka redan
enligt gällande bestämmelser skulle kunnat avgöras efter föredragning om
allenast ansvarsfrågan varit föremål för fullföljd, men vilka nu, på grund av
att även skadeståndstalan föres, nödvändiggöra det mera omständliga och
kostnadskrävande förfarandet. Även beträffande de egentliga brottmålen
borde ett avgörande efter föredragning kunna tillatas i större utsträckning
än för närvarande är medgivet. Av handlingarna i ett brottmål framgår understundom
uppenbart att vadetalan är ogrundad. Någon risk skulle icke
vara förenad med att i dylika fall, på samma sätt som stadgas då det gäller
tvistemål, medgiva målets avgörande utan huvudförhandling.

Hovrätten förordar att en utredning i förevarande syfte kommer till stand.

De synpunkter hovrätten sålunda framhöll överensstämma väsentligen
med de av riksdagsrevisorerna uttalade. Hovrätten är alltså ense med revisorerna
därom att åtgärder böra övervägas i syfte att vidga hovrätternas
möjligheter att företaga mål till avgörande på handlingarna. Vad revisorerna
anfört om begränsning av vittnesförhören i hovrätt synes likaledes beaktansvärt.
Visserligen torde det ligga en väsentlig överdrift i uttalandet att
för närvarande som regel någon ändring icke tillätes i underrättens dom utan
att de där hörda vittnena höras ånyo i hovrätten. Revisorerna torde härvid
syfta på stadgandena i rättegångsbalkens 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §,
de s. k. tilltrosparagraferna. Tvivelsutan ha särskilt på grund av dessa
stadganden vittnesförhören i hovrätt kommit att taga stor omfattning.
Även med nuvarande lagbestämmelser torde emellertid praxis så småningom
gå i riktning mot minskning av antalet vittnestörhör i hovrätt.

Utöver de berörda förslagen till kostnadsbegränsande åtgärder vill hovrät -

— 184 —

ten peka på en möjlighet som har betydelse icke blott processekonomiskt
utan aven ur statsfinansiell synpunkt. Hovrätten syftar på indelningen av
hovratternas domkretsar. Hovrättens för Nedre Norrland förläggningsort,
Sundsvall ar belägen i domkretsens sydligaste del. För en huvudförhandling
1 i?Un.f:f.Va.A måste parterna, om de höra hemma exempelvis i Örnsköldsvik,
otta tillsatta, restiden inräknad, tre dagar. Samma tid åtgår givetvis för
hovrätter, vid en huvudförhandling i Örnsköldsvik. Ä andra sidan kommer
™an Persontåg från exempelvis Hudiksvall, som ligger utanför hovrattmÄS
f°A Nedre Norrland domsområde, till Sundsvall på två timmar- med
snälltåg går resan avsevärt snabbare. Förbindelserna mellan Hudiksvall och
Sundsvall aro sadana, att en huvudförhandling, restiden inräknad, kan medhmnas
på dagen. Från Hudiksvall till Stockholm, förläggningsorten för Svea
hovratt, dit underratterna i Hälsingland höra, är åter restiden med personer.
nr:3'' °Ch m5d s?.älltä8 5 timmar. Någon möjlighet att komma fram
och tillbaka samma dag finns icke. Det sagda pekar enligt hovrättens mening
han mot viss jämkning av granserna för hovrätternas domkretsar. De administrativa
skal, som kunna anföras mot uppdelning av ett län i iudiciellt
avseende pa flera hovrätter, synas hovrätten icke kunna tillmätas avgörande

r-a D<a VaS-I1.t 1ai% att den judiciella indelningen så bestämmes, att den
länder den rattssokande allmänheten och staten till största gagn.

omstandighet, som i detta sammanhang förtjänar beaktande, är att
målbelastningen i hovratten för Nedre Norrland förhållandevis icke oväsentligt
understiger den i Svea hovrätt. Till en del uppväges visserligen detta
aray att ledamöterna i förstnämnda hovrätt i större utsträckning än Svea
hovratts ledamöter maste sätta till tid och krafter på resor utanför sin föraggmngsort.
En utjämning av målantalen de båda hovrätterna emellan skulle
emellertid med fördel kunna ske.

Även i andra hänseenden än som följer av det nu anförda kunna ändringar
i domkretsindelningen finnas förtjänta att övervägas. Hovrätten förordar
att utredningen får omfatta jämväl denna fråga.

Om också enligt hovrättens mening statsverkets kostnader för rättegångsväsendet
icke få betraktas såsom överdrivet stora, synes det likväMämphgt
att vid den förordade utredningen även överväges frågan om och i vad
mån dessa kostnader kunna utan men för rättssäkerheten nedbringas. De
s3*nPunkter’ revisorerna härutinnan framfört, böra närmare prövas. Någon
allmän omprövning av domstolsorganisationen som sådan är icke åsyftad i
detta sammanhang.

Om en översyn av rättegångsordningen sålunda kommer till stånd, bör
den emellertid icke ovillkorligen begränsas till frågor av ekonomisk betydelse.
I den mån under utredningens gång kan finnas ändamålsenligt att
jämkningar även ur andra synpunkter vidtagas böra framläggas förslag jämväl
till sådana. Dylika jämkningar torde mången gång icke beröra rättegångsbalken
utan följdförfattningar till denna. Hovrätten begagnar tillfället
att erinra om en bestämmelse, som hovrätten redan förut, nämligen i skrivelse
till Eders Kungl. Maj :t den 2 december 1949, påtalat och som, ehuru utan
storre räckvidd, likväl för hovrätterna har en icke oväsentlig betydelse, nämligen
stadgandet i § 16 expeditionslösenförordningen. Enligt däri genom kungörelse
den 22 september 1949 (nr 502) gjord ändring skall, om dom eller
beslut avkunnats å hovrättsting eller särskilt sammanträde å annan ort än
den där hovrätten har sitt säte, expeditionstiden räknas från tingets eller
sammanträdets slut. Härigenom har visserligen inträtt en förbättring jämtort
med vad tidigare gällde. Men ändringen avhjälper icke de svårigheter,
uTn uPPs^a’ _df» vdket ofta är fallet, flera ting eller särskilda sammanträden
hållas i en följd å skilda orter. Stadgandet borde därför så ändras, att jämväl
nu berörda fall tillgodosåges.

— 185

I handläggningen av detta ärende ha, förutom presidenten, deltagit hovrättsråden
Bennich, Asplund och Graneli, assessorerna Malmer och Åkebring
samt adjungerade ledamöterna Hermansson och Dixelius.

Sundsvall den 8 mars 1950.

Underdånigst
På hovrättens vägnar :

KNUT ELLIOT.

Bertil Crona.

Hovrättens
för övre Norrland

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 januari 1950 har det anbefallts hovrätten för
Övre Norrland att avge utlåtande över den av riksdagens revisorer till 1950
års riksdag avlåtna berättelsen, såvitt däri behandlats processreformens ekonomiska
verkningar. Till åtlydnad härav får hovrätten i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna ha — efter anmärkande att de ekonomiska verkningarna av
processreformen blivit mycket större än vad som förutsatts vid rättegångsbalkens
antagande —■ förklarat sig ha fått det intrycket, att vid reformens
förberedande de rent processuella frågorna kommit i förgrunden, medan
såväl de finansiella som de processekonomiska synpunkterna ägnats mindre
uppmärksamhet. Revisorerna ha uppskattningsvis betecknat de av processreformen
direkt föranledda kostnaderna såsom betydande samt vidare funnit
processkostnaderna, framför allt i hovrätt, så höga att de i vissa fall
kunde antagas ha en återhållande verkan på den rättssökande allmänheten.
Med hänsyn till denna utveckling ha revisorerna ansett det angeläget, att
en översyn av den nya rättegångsordningen utan tidsutdrälct komme till
stånd, varvid borde beaktas icke blott de rent processuella frågorna utan
jämväl de processekonomiska spörsmålen. — Två reservanter bland revisorerna
ha anfört att, även om en viss revision av rättegångsväsendet redan
nu kunde förefalla önskvärd, tillräcklig erfarenhet ännu saknades för bedömning
av revisionens riktlinjer.

Det torde icke kunna förnekas att — såsom revisorerna funnit — såväl
de direkta kostnaderna för rättsväsendet som processkostnaderna avsevärt
ökats i samband med rättegångsrcformens genomförande samt att detta förhållande
medfört olägenheter i olika hänseenden. Det må nämnas, att enligt
inom denna hovrätt gjorda beräkningar kostnaden härstädes för part i dispositivt
tvistemål stigit med i genomsnitt 300 kronor; samtidigt har kunnat
förmärkas en minskning av antalet mål av nämnda slag med 25 å 30 procent.
Att dra vittgående slutsatser av dessa iakttagelser lärer väl materialets
relativt begränsade omfattning knappast medge; tendensen synes dock påtaglig.
I likhet med revisorerna anser hovrätten det vara en betänklig utveckling
om kostnadsfrågan i hög grad blir bestämmande för den rättssökande
allmänheten, då det gäller att i det särskilda fallet avgöra huruvida
domstolsvägen skall anlitas för lösandet av eu uppkommen rättstvist.

186 —

En översyn av processordningen av den räckvidd revisorerna åsyftat lärer
emellertid, om den skall få något avgörande resultat, icke kunna åvägabringas
utan genomgripande ändringar i den nya rättegångsbalken. Huru
önskvärd en dylik revision än kan synas vara ur processekonomisk synpunkt,
anser sig hovrätten dock icke kunna förorda dess förverkligande
redan nu, såvitt revisionen skulle komma att beröra rättegångsordningens
ledande grundprinciper eller frågor, vilka eljest böra ses i ett'' vidare sammanhang.
Då det gäller ett lagverk som rättegångsbalken, vilket i stora delar
är av helt omskapande natur, kräves en betydligt längre tids erfarenheter,
innan en samlad överblick över dess verkningar står att få. Först sedan
detta är möjligt, synes det vara lämpligt att ta i övervägande frågan om en
mera grundlig revision av rättegångsförfarandet. Även bör framhållas, hurusom
åtskilliga av de frågor som revisorerna nu dragit upp förvisso skulle
erhålla en enhetligare och mera rationell lösning i det större sammanhanget
och i belysning av en längre tids praxis än vad som för närvarande är
möjligt.

Med hänsyn till vad sålunda uttalats finner hovrätten det vara desto mera
angeläget att — med utnyttjande av de medel som enligt gällande lagstiftning
stå till buds — allvarliga ansträngningar göras för att mildra de ogynnsamma
processekonomiska verkningar som rättegångsreformen obestridligen
medfört. Enligt hovrättens mening skulle mycket härvidlag stå att vinna
genom att tillskapa ett särskilt organ med uppgift att samla erfarenheter av
den nya rättegångsordningens tillämpning samt utöva en rådgivande verksamhet,
exempelvis genom att besvara förfrågningar och utfärda anvisningar
i olika spörsmål av praktisk betydelse.

Vad hovrätten ovan anfört innebär icke, att hovrätten ställer sig avvisande
gentemot partiella reformer, vilka endast beröra fristående spörsmål, i den
mån därigenom någon vinst ur processekonomisk synpunkt kan erhållas.
Revisorerna ha i sin berättelse anvisat vissa utvägar att komma till rätta
med kostnadsproblemen, och hovrätten skall i det följande ta ställning till de
olika uppslagen.

Vad angår de processekonomiska synpunkternas tillgodoseende ha revisorerna
till en början föreslagit en uppdelning av målen och sättet för
deras handläggning efter svårighetsgraden, varvid främst borde eftersträvas
att förbilliga processen i »bagatellmål». En dylik gränsdragning synes — i
den mån man vill uppnå något väsentligt utöver den redan förefintliga
uppdelningen — svår att åstadkomma utan att äventyra kravet på rättssäkerhet.
Hovrätten anser, att de möjligheter till ett förenklat förfarande
som rättegångsbalken erbjuder — exempelvis enligt 42 kap. 20 § andra
stycket eller 46 kap. 15 § andra stycket — i allt fall böra prövas under
längre tid, innan någon revision på den punkten äger rum. Vad särskilt
hovrättsförfarandet beträffar ha revisorerna föreslagit till övervägande, huruvida
icke vissa eftergifter i avseende på den muntliga förhandlingsformen
kunde genomföras. Det är givet, att vissa mål lämpa sig bättre för skriftlig
handläggning i andra instans. Emellertid är en avvägning mellan huvudförhandlingsmål
och handlingsmål av synnerligen komplicerad natur, och
en ändring i den delen skulle ovillkorligen komma att beröra rättegångsbalkens
grundprinciper. Hovrätten vill dessutom framhålla, att denna fråga
intimt sammanhänger med det svårlösta problemet med protokolleringen,
vilket ännu kan sägas i viss mån befinna sig på experimentstadiet och erhållit
en mycket skiftande lösning i olika domstolar. Emellertid skulle ett
klargörande av innebörden i 50 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken
måhända vara ägnat att medföra någon minskning av antalet huvudförhandlingsmål
i hovrätterna.

— 187

Någon principiell betänklighet av sist antytt slag synes icke kunna anföras
mot en justering uppåt av värdegränsen för tvistemål, som få avgöras utan
huvudförhandling. Hovrätten finner en sådan åtgärd både ändamålsenlig
och önskvärd.

Vad beträffar vittnesförhör i hovrätt må påpekas, att en restriktiv och
konsekvent tillämpning av 35 kap. 13 § rättegångsbalken torde kunna avsevärt
nedbringa antalet vittnen med beaktande jämväl av bestämmelserna i
50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §. Ej minst på detta område synas vägledande
anvisningar kunna bidra till ett gott resultat.

Hovrätten vill icke underlåta att i detta sammanhang erinra om de fördelar
ur processekonomisk synpunkt särskilt i stora mål, som möjligheten
för hovrätten att hålla sammanträden utanför förläggningsorten visat sig
innebära. Det är därför angeläget att tillfälle beredes hovrätten att hålla
sådana sammanträden i så stor utsträckning som möjligt är inom ramen för
hovrättens nuvarande personalorganisation. Understrykas må, att genom
hovrättens resor avsevärda besparingar uppkomma på anslaget till kostnader
enligt lagen om fri rättegång, varjämte åtskilliga resor för åklagare
undgås. Ur statsfinansiell synpunkt synas följaktligen inga betänkligheter
med fog kunna resas mot dessa sammanträden.

Hovrätten finner goda skäl tala för en undersökning avseende möjligheterna
att utvidga användningsområdet för strafföreläggande. En dylik utvidgning
stod icke främmande för lagstiftarna vid rättegångsbalkens antagande,
men det ansågs då, att viss försiktighet borde iakttas vid införandet
av ett helt nytt institut i svensk rätt och att man därför borde samla erfarenhet
av institutets verkningar, innan man skred till utvidgning av detsamma.
Under den tid som förflutit har, enligt vad hovrätten tror sig ha funnit,
bruket av strafföreläggande utfallit väl. Utredningen torde lämpligen böra
omfatta samtliga av revisorerna anmärkta hänseenden.

Revisorerna ha ifrågasatt, om icke domstolen skulle kunna tillerkännas
större befogenhet att efter eget omdöme avhålla utlyst huvudförhandling än
som framgår av de nu i lagen angivna förutsättningarna för huvudförhandling.
Såsom revisorerna själva indirekt synas medge, skulle emellertid en
uppluckring av bestämmelserna på denna punkt leda till att koncentrationsoch
omedelbarhetsprinciperna delvis eftergåves. Enligt vad hovrätten ovan
anfört synes därför en revision i denna del icke böra för närvarande äga
rum.

Beträffande frågan om införande av möjlighet att till offentlig försvarare
förordna jurist, som icke är advokat, tillåter sig hovrätten hänvisa till sitt
blivande underdåniga utlåtande över en hit remitterad framställning i ämnet
av Sveriges juristförbund.

Vad revisorerna slutligen uttalat om olika medel att nedbringa de direkta
kostnaderna för domstolsväsendet kan hovrätten — sammanfattningsvis —
i stort sett ansluta sig till. På en punkt har dock hovrätten en reservation
att göra, nämligen beträffande protokolleringen, vilken fråga — enligt vad
ovan antytts — lärer böra tas upp till behandling i större sammanhang. Oberoende
av detta övervägande anser hovrätten emellertid angeläget, att en
översyn verkställes i avsikt att förenkla tillämpningen av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.
Nämnda bestämmelser synas ha erhållit en mycket olikformig
tillämpning, som på sina håll visat sig medföra mindre tillfredsställande
resultat.

Umeå den 9 mars 1950.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:
CARL ROMBERG.

IIj. Lundström.

— 188 -

Riksåklagarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den It) januari 1950 har riksåklagarämbetet anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av riksdagsrevisorernas berättelse till 1950 års
riksdag såvitt berättelsen avser processreformens ekonomiska verkningar.

Efter det att ämbetet lämnat vissa föreningsorganisationer representerande
åklagarväsendet tillfälle att inkomma med yttrande över de sålunda upptagna
spörsmålen tillika med uppgift å de övriga frågor, vilka på grundval
av hittills vunna erfarenheter inom åklagarnas verksamhetsområde ansåges
böra komma under övervägande vid en eventuell översyn av den nya rättegångsordningen,
får ämbetet — med överlämnande av yttranden från Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Föreningen
Sveriges stadsfiskaler ävensom transumt av en av sistnämnda förening
till riksåklagarämbetet den 19 december 1949 ingiven skrivelse -—- för
egen del anföra följande.

Vid övervägande av olika möjligheter att förenkla och förbilliga rättegångsförfarandet
synes det ämbetet angeläget att en översyn av gällande
lagstiftning icke kommer att avse andra ändringar än sådana som kunna
genomföras utan rubbning av den nya rättegångsordningens principer. Såsom
riksdagsrevisorerna framhålla taga emellertid dessa i första hand sikte
på de viktigare och svårare målen. Ett uttryckligt uttalande i sådan riktning
förekommer i processlagberedningens motiv rörande institutet straffföreläggande.
Däri framhåller beredningen bland annat att det ordinära förfarandet,
som vore anpassat för betydelsefulla och invecklade mål, skulle
för behandling av mål rörande obetydliga, erkända förseelser vara alltför
betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna.
(Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II, SOU 1938: 44,
s. 497.) Dylika rent processekonomiska synpunkter ha föranlett ett frångående
av grundsatserna för den nya rättegångsordningen ej blott i fråga om
strafföreläggande utan även i vissa andra hänseenden. Såsom exempel härpå
må erinras om den jämlikt 46 kap. 5 g rättegångsbalken föreliggande
möjligheten för domstol att i vissa fall avgöra mål om lindrigare brott utan
hinder av att den tilltalade uteblivit. Denna särskilda processform torde
närmast vara att betrakta som ett komplement till det bagatellförfarande
som institutet strafföreläggande erbjuder. I vad mån ökat utrymme kan ges
åt ett av processekonomiska synpunkter betingat mera summariskt förfarande
i enklare mål inom ramen för de bärande principerna i den nya rättegångsordningen
blir ytterst en avvägningsfråga som måste lösas under hänsynstagande
till rättssäkerhetens krav. Även med hänsynstagande härtill
torde möjligheter finnas att genomföra åtskilliga förenklingar och kostnadsbesparande
ändringar beträffande processen.

De i riksdagsrevisorernas berättelse framförda ändringsförslagen beröra
delvis frågor, till vilka ämbetet ansett sig icke böra taga ställning enär desamma
falla helt utanför ämbetets verksamhetsområde. Bland övriga förslag
vill ämbetet först upptaga frågan om utvidgat användningsområde för straffföreläggande.

I riksdagsrevisorernas berättelse ifrågasättes en utsträckning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande i tre olika hänseenden. Sålunda förordas
en undersökning rörande möjligheterna att ge utrymme för institutet även

— 189

med avseende å brott, för vilka visserligen fängelse ingår i strafflatituden
men där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdöma böter. Vidare
ifrågasättes eu höjning av det för strafföreläggande stadgade bötesmaximum.
Slutligen uttalas att skäl syntes föreligga för tillämpning av
strafföreläggande även beträffande person under 18 år.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken är användningen av strafföreläggande
begränsad till brott, varå icke kan följa svårare straff än böter. I följd
härav falla — såsom i riksdagsrevisorernas berättelse påvisas — utanför institutets
tillämpningsområde flera vanligen förekommande förseelser även
om det är uppenbart att förseelsen i det aktuella fallet förskyller endast
ett tämligen lågt bötesstraff. Med avseende härå må framhållas att de utländska
rättsordningar, vilka tjänat som förebild för de svenska reglerna,
i allmänhet tillagt institutet ett vidsträcktare användningsområde än svensk
rätt. Såsom exempel kan nämnas att i Norge strafföreläggande kan användas,
förutom vid förseelser, vid förbrytelser, som kunna medföra högst ett
års fängelse (Straffeprocesloven § 287). För egen del vill ämbetet i förevarande
hänseende uttala sig för en utvidgning av tillämpningsområdet för
strafföreläggande i enlighet med de synpunkter som anförts i riksdagsrevisorernas
berättelse.

I fall där straffet skall bestämmas med tillämpning av dagsbotsystemct
gäller enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken att strafföreläggande ej får avse
mera än tjugu dagsböter. I allmänhet torde denna gräns ge tillräckligt utrymme
för beivran av brott, vilka lämpligen böra lagforas genom straffföreläggande.
Den praktiska betydelsen av en höjning av nu gällande maximum
torde vara ganska ringa, då högre dagsbotsantal än tjugu relativt sällan
ådömes för en förseelse. Mot en utvidgning kunde måhända också invändas
att en sådan skulle kunna medföra, att åklagarna bleve benägna att
tillämpa högre bötesstraff än för närvarande. En sådan farhåga torde dock
vara obefogad. Erfarenheten visar, att införandet av institutet strafföreläggande
genom överläggningar mellan stats- och distriktsåklagare lett till ökad
enhetlighet i fråga om straffen för samma förseelser. För en höjning av
maximum talar också följande omständighet. Maximeringen av dagsbotsantalet
i förening med den i 48 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken in
fine stadgade regeln om gemensam lagföring vid flerfaldig brottslighet leder
i tillämpningen till den konsekvensen att tillfälliga omständigheter kunna
inskränka strafföreläggandets användningsområde. Om en person gjort
sig skyldig till flera brott, vilka var för sig kunna göras till föremål för
strafföreläggande, utesluter sålunda den omständigheten, att förseelserna
upptäckas samtidigt, möjligheten att använda strafföreläggande, såvida ej
samtliga förseelser kunna bestraffas inom ramen för det stadgade maximiantalet
dagsböter. Vad nu anförts synes enligt ämbetets mening tala för en
viss höjning av påföljdens maximum särskilt i konkurrensfallen.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken får strafföreläggande ej användas, om
den misstänkte är under 18 år. Denna inskränkning har motiverats med att
strafföreläggande ej borde komma i fråga med mindre den misstänkte kunde
antagas förstå innebörden därav. Det vill emellertid synas som om denna
i och för sig bcaktansvärda synpunkt skulle bliva tillräckligt tillgodosedd,
därest man efter förebild från dansk och norsk rätt kräver att såväl den
minderårige som hans vårdnadshavare skola godkänna föreläggandet. Eu sådan
lösning synes mera tilltalande än att helt utesluta strafföreläggande för
den yngsta kategorien lagöverträdare. I den moderna lagstiftningen rörande
minderåriga lagöverträdare har en av de ledande tankarna varit att i största
möjliga utsträckning hålla de unga utanför den offentlighet som ett domslolsförfarande
medför. Särskilt ur denna synpunkt synas starka skäl tala

190 —

för att strafföreläggande skall kunna användas även beträffande personer
under 18 år. Den nu gällande begränsningen har i praktiken lett till den
egendomliga konsekvensen att i fall, där flera yngre personer varit inblandade
i samma förseelse, de som varit över 18 år fått strafföreläggande, medan
den som ej uppnått denna ålder fått inställa sig inför domstol.

Användningsområdet för strafföreläggande begränsas emellertid även av
vissa andra inskränkande bestämmelser än de, som berörts i riksdagsrevisorernas
berättelse. Härvid må först uppmärksammas att strafföreläggande
ej får användas beträffande brott som bestraffas med normerade böter. Rörande
grunden till denna inskränkning framgår av förarbetena till lagstiftningen
att straffmätningen visserligen ej ansetts innebära några svårigheter,
då det i förevarade fall endast gällde att tillämpa den för böterna stadgade
beräkningsgrunden, men att vissa brott som hörde till denna grupp stundom
vore av invecklad beskaffenhet och kunde föranleda höga straff. Enligt ämbetets
mening finnes ej anledning att helt generellt undantaga brott med
normerade böter från tillämpningsområdet för strafföreläggande. Straffmätningen
är i dessa fall enklare än eljest, och bedömandet av själva rättsfrågan
torde i regel ej innebära större svårigheter än vid övriga brott. Beträffande
invändningen om de höga straff, som kunna följa vid normerade böter,
må anmärkas, att någon maximering av konfiskation eller annan sådan
påföljd, som kan förekomma i samband med strafföreläggande, ej finnes
föreskriven. Ämbetet finner sig därför böra förorda sådan ändring, att straffföreläggande
kan användas även beträffande brott med normerade böter.
Med hänsyn till de betydande belopp, vartill sådana böter stundom kunna
uPP§å, torde det dock möjligen finnas anledning att överväga, huruvida viss
begränsning bör föreskrivas med hänsyn till bötesstraffets storlek.

Vidare bör beaktas att strafföreläggande ej kan användas i mål med målsägande.
Såsom grund för denna inskränkning anföres i förarbetena att det
ofta kunde medföra olägenhet vid prövning av enskilt anspråk på grund av
brott, att fråga om ansvar för brottet avgjorts genom strafföreläggande.
Stadgandet i 48 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken att strafföreläggande
ej må användas, om anledning förekommer att målsägande finnes,
medför emellertid enligt den tolkning av nämnda bestämmelse som givits
i den av justitierådet Gärde med flera författade kommentaren till nya rättegångsbalken
att strafföreläggande ej ens kan användas i sådana fall, där
målsägande på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från att
föra talan. Det sakliga skälet härför torde vara att målsäganden kan ändra
ståndpunkt eller att tvist kan uppstå, huruvida bindande förlikning kommit
tillstånd. Även om förbudet mot användande av strafföreläggande i här avsedda
fall anses böra i princip upprätthållas — något som enligt ämbetets
mening förestavas av sakligt bärande skäl — synas dock praktiska svnpunkter
tala för att strafföreläggande skall kunna tillämpas, där målsäganden
på ett sätt som icke rimligen kan antagas ge anledning till komplikationer
förklarat sig ej äinna föra ersättningstalan eller träffat förlikning
om sitt skadeståndsanspråk.

I överensstämmelse med vad riksdagsrevisorerna uttalat i samband med
behandlingen av vissa frågor rörande åklagarorganisationen torde enligt
ämbetets mening de arbetsuppgifter, vilka för åklagarnas del äro förenade
med handläggningen av ärenden angående strafföreläggande, i stort sett
uppväga den lättnad i deras arbetsbörda som uppkommer av att det stora
flertalet av dessa mål icke bli föremål för domstolsbehandling. I den mån
godkända strafförelägganden cj jämlikt därom meddelad föreskrift skola
underställas rättens prövning innebär däremot användande av strafföreläggande
en icke obetydlig avlastning av eljest på domstolarna ankommande

191

arbetsuppgifter. I underställningsfallen torde däremot systemet med straffföreläggande
snarast medföra eu sammanlagd arbetsökning lör de medverkande
myndigheterna och i följd därav ej heller någon kostnadsbesparing
för det allmänna. Med beaktande härav synes vid en utvidgning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande särskilt böra eftersträvas att domstolsprövning
av strafföreläggande — därest sådan överhuvud finnes böra bibehållas
— icke föreskrives i större omfattning än vad som nödvändigt kan
anses påkallat.

Vad "härefter angår den av riksdagsrevisorerna upptagna frågan om viss
inskränkning av det muntliga förfarandet i hovrätt och motsvarande ökning
av möjligheterna att avgöra målen på handlingarna synes det ämbetet angeläget
att varje förslag, som syftar till att bereda större utrymme för skriftiighet
i processen, prövas med sträng återhållsamhet. Särskilt såvitt angår
straffprocessen innebär det muntliga förfarandet enligt ämbetets mening så
viktiga garantier för rättssäkerheten att intresset av ett nedbringande av det
allmännas och även parternas kostnader för rättsskipningen icke bör tillmätas
avgörande betydelse. Även med beaktande av nu anförda synpunkter
synas dock möjligheterna att i hovrätt avgöra målen på handlingarna kunna
i viss utsträckning ökas. Sålunda bör en dylik handläggningsform kunna
tillämpas exempelvis i fall, där en åklagare — även om det ej sker till den
misstänktes förmån — fullföljer talan med yrkande att ett bötes- eller frihetsstraff
ändras till kvalificerad villkorlig dom eller framställer yrkande
om annan ur kriminalpolitiska synpunkter motiverad ändring av påföljden,
t. ex. utbyte av tidsbestämt frihetsstraff mot ungdomsfängelse. Även beträffande
mål som avse straffmätningsspörsmål, t. ex. ådömande av böter eller
fängelse i rattfyllerimål, eller rena rättsfrågor torde muntlig förhandling i
många fall ej vara erforderlig. Hur den närmare avgränsningen från nu angivna
utgångspunkter bör ske mellan mål, som böra upptagas till huvudförhandling
eller avgöras på handlingarna, kräver närmare övervägande.
En förutsättning för att mål i nu avsedd ökad omfattning skall kunna avgöras
på handlingarna synes måhända böra vara att den misstänkte har försvarare
samt att såväl åklagaren som den tilltalade äro ense om att ej påkalla
muntlig förhandling.

Den av riksdagsrevisorerna framförda tanken på inskränkning av vittnesförhören
i hovrätt synes ägnad att medföra en till sina konsekvenser svåröverskådlig
uppmjukning av de grundläggande principerna om rättegångsförfarandets
muntlighet och omedelbarhet. Rent praktiskt torde det också
visa sig svårt att finna tillräckligt fasta hållpunkter för den diskretionära
prövning av frågan om förnyat bevisupptagande som den avsedda ändringen
skulle föranleda. Möjligen skulle en viss betydelse kunna tillmätas parternas
ståndpunkt till frågan, huruvida återupptagande av viss bevisning anses
påkallat. En lösning efter denna linje torde dock endast kunna komma i
fråga beträffande rättegången i tvistemål. För straffprocessens del vill det
däremot synas som om det knappast skulle finnas något utrymme för inskränkningar
med avseende å den omfattning, i vilken förnyad bevisupptagning
enligt gällande regler skall ske.

1 likhet med riksdagsrevisorerna finner ämbetet, alt en revision av de nuvarande
domförhctsreglerna i fråga om användningsområdet för nämnd och
juristdomarnas antal särskilt lör städernas del bör kunna vidtagas i sytte
att nedbringa kostnaderna för rättegångsväsendet ulan att därigenom rättssäkerhetens
krav eftersättas. Ämbetet saknar anledning att närmare ingå på
denna fråga, som kräver längre gående undersökningar, men vill i detta
sammanhang framhålla, alt eu utvidgning av tillämpningsområdet för straffföreläggande
som konsekvens kräver, att ensamdomarens befogenhet utökas
i samma omfattning.

— 192 —

Av riksdagsrevisorerna anförda synpunkter beträffande begränsning och
förenkling av den uppgiftsskyldighet som ankommer på domstolarna äro
otvivelaktigt i hög grad beaktansvärda. Ett undantag bör dock göras för
den del av rättsstatistiken, som hänför sig till den egentliga kriminalstatistiken,
där det kriminalpolitiska reformarbetet och i viss mån också det kriminologiska
forskningsarbetet snarast torde påkalla en vidgad uppgiftsskyldighet.

I anslutning till de av riksdagsrevisorerna i olika hänseenden förordade
åtgärderna i syfte att tillgodose de processekonomiska synpunkterna finner
sig ämbetet böra fästa uppmärksamheten på det av strafflagberedningen år
1948 framlagda förslaget rörande bl. a. eftergift av åtal (SOU 1948:40).
Även om ett realiserande av nämnda förslag ej torde medföra någon lättnad
i åklagarnas arbetsbörda skulle det dock vara ägnat att minska domstolarnas
och åklagarnas sammanlagda arbetsuppgifter. Därest förutsättningar för
närvarande ej anses föreligga att taga ställning till denna fråga i hela dess
vidd synes det emellertid förtjäna övervägas, huruvida icke i samband med
en översyn av nya rättegångsbalkens bestämmelser möjlighet bör införas
för statsåklagare att meddela åtalseftergift i den begränsade omfattning, som
föreslås i 5 kap. 25 § 2 punkten strafflagen i beredningens förslag.

För tillgodoseende av processekonomiska synpunkter synes det vidare
vara anledning att genomföra en viss jämkning av den subsidiära regeln om
brottmålsforum i 19 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken. Enligt nämnda
regel får åtal väckas vid rätten i den ort, där den misstänkte har sitt hemvist,
om domstolen med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner det lämpligt. Tillkomsten av ifrågavarande forumbestämmelse
har, såsom framgår av förarbetena till lagstiftningen, bland annat
motiverats med att det kunde innebära en lättnad för den misstänkte att
få svara vid hemortens domstol. Då en persons hemvist avses vara hans
mantalsskrivningsort (RB 10: 1) ger den nuvarande regeln ej alltid den
misstänkte den lättnad i fråga om inställelseskyldigheten inför rätta som
varit avsedd och som måste anses önskvärd. I bifogade transumt av stadsfiskalsföreningens
förut berörda skrivelse till ämbetet anföres följande belysande
exempel på de otillfredsställande konsekvenser, som ibland kunna
uppstå till följd av forumregelns nuvarande utformning: Eu i Landskrona
mantalsskriven person hade därstädes genom förfalskning av en postanvisning
lyckats utfå ett mindre belopp. Vid förundersökningen erkände den
misstänkte brottet. Då åtal skulle väckas var han bosatt i Luleå men hade
ännu ej hunnit bliva mantalsskriven därstädes. På grund härav måste han
åtalas vid rådhusrätten i Landskrona. Kostnaderna för den långa och dyrbara
resan fingo i detta fall utgivas av allmänna medel.

I anslutning till vad här anförts finner sig ämbetet böra förorda sådan
ändring av den subsidiära forumregeln att — med bibehållande av den lämplighetsprövning
som för närvarande tillkommer rätten — åtal får väckas vid
domstolen icke i mantalsskrivningsorten utan i den ort, där den misstänkte
har sitt faktiska hemvist.

Slutligen anser sig ämbetet böra framhålla att en översyn av nya rättegångsbalkens
bestämmelser bör avse även andra frågor än sådana som äga
samband med processekonomiska intressen. De gångna årens erfarenhet har
visat, att jämkningar även ur andra synpunkter än processekonomiska i
vissa avseenden vore önskvärda.

Stockholm den 14 mars 1950.

Underdånigst
MATHS HEUMAN.

Sigvard Herrlin.

193

Bilaga A.

Till riksåklagarämbetet.

Genom resolution den 1 februari 1950 har riksåklagarämbetet lämnat
Föreningen Sveriges landsfogdar tillfälle att inkomma med yttrande över
riksdagens revisorers berättelse till 1950 års riksdag beträffande processreformens
ekonomiska verkningar ävensom att angiva de övriga frågor, vilka
på grundval av hittills vunna erfarenheter inom åklagarnas verksamhetsområde
kunde komma under övervägande vid en eventuell översyn av den
nya rättegångsbalken.

I anledning härav får föreningen vördsamt anföra följande:

Vad till en början angår revisorernas uttalande angående processreformens
ekonomiska verkningar kan endast konstateras att kostnaderna för
reformens genomförande och tillämpning vida överstigit vad från början hade
beräknats. I fråga om åklagarnas arbetsbörda har processreformen medfört
en så avsevärd ökning, som man icke från början räknat med. Det har
icke varit möjligt för åklagarna att i den utsträckning, som reformen förutsatt,
följa förundersökningar, varför många uppgifter måst delegeras på
förhörsledaren. Andra till tjänsten hörande uppgifter ha av samma anledning
blivit eftersatta. I flera städer har överflyttandet av de militära målen
å de allmänna domstolarna medfört en icke ringa arbetsökning för åklagare
och utredningsmän.

Genom reformen har åklagarkåren i Stockholm utökats från 14 åklagare
år 1947 till 29 för närvarande med motsvarande ökning av biträdespersonalen.
Åtminstone i övriga större och medelstora städer kan en motsvarande
ökning av arbetsbördan med ty åtföljande utökning av antalet åklagare konstateras.

I städer med gemensam polismästare och stadsfiskal har man blivit nödsakad
att fördela arbetet på två befattningshavare. I ett antal län ha biträdande
landsfogdetjänster eller landsfogdeassistenter inrättats, men med undantag
av dessa har någon förstärkning för landsfogdarnas del icke kommit
till stånd oaktat arbetsbördan för dem ökat i minst samma utsträckning
som för städernas åklagare. Samma förhållande gäller även för flera av de
större och medelstora landsfiskalsdistrikten, av vilka många äro i trängande
behov av ökad hjälp för brottmålens handläggning. En effektiv väg för
undanröjande av missförhållandena för landsfogdar och landsfiskaler synes
föreningen vara inrättandet av flera biträdande landsfogdetjänster och en
delning av landsfiskalstjänsterna å åklagare och utmätningsmän i största
möjliga utsträckning.

Föreningen anser sig alltså oreserverat kunna ansluta sig till de synpunkter,
som revisorerna framhållit såsom varande av avgörande betydelse för
åklagarnas ökade arbetsbörda genom reformens införande.

Riksdagens revisorer ha berört att domarna och vissa åklagare fått lönekompensation
på grund av de större krav som ställts på dem i anledning
av det mera kvalificerade arbete, som genom reformen pålagts dem, ävensom
att advokaterna tvingats till ett synnerligen omfattande repetitionsarbete
för att hålla ett mål aktuellt, med ökade advokatarvoden som följd.
Föreningen vill här understryka att samma synpunkter kunna åberopas för
höjning av landsfogdars och landsfiskalers löneställning.

Nu anförda förhållanden har föreningen velat framdraga, då det vill synas
som om de icke i full utsträckning beaktats av riksdagens revisorer.

18—507087. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. II.

— 194

I fråga om revisorernas förslag för åstadkommande av en minskning av
statsverkets kostnader för reformens genomförande, får föreningen framhålla.

I likhet med vad revisorerna anfört anser föreningen att användandet av
strafföreläggande kan utsträckas. Sålunda bör strafföreläggande kunna användas
även om fängelse ingår i strafflatituden, om man kan bedöma att i
det aktuella fallet endast böter kommer att ådömas.

Någon giltig anledning att icke kunna meddela strafföreläggande mot
person, som icke fyllt 18 år, synes icke heller föreligga. Strafföreläggande
bör även kunna användas även om böterna överstiga nu gällande maximum.

Föreningen har intet att erinra mot förslaget att huvudförhandling skall
kunna avhållas även om part eller vittne icke kan inställa sig, om komplettering
kan ske vid en senare förhandling i form av fortsatt huvudförhandling.

Föreningen har icke heller något att erinra mot förslaget att juris kandidater
skola kunna förordnas att i viss utsträckning vara offentliga försvarare,
eller mot ett förenklat förfarande i hovrätt med vidgad möjlighet
att avgöra ett mål på handlingarna, ej heller mot att vittnesförhör i högre
instans skall kunna underlåtas om sannolikheten talar för att någon ändring
av vad vittnena anfört i underrätten icke är att befara, eller att användning
av nämnd i brottmål i städer skall kunna nedbringas.

Utöver vad revisorerna föreslagit synas följande omständigheter böra
beaktas vid en översyn av rättegångsbalken.

I skrivelse till Ämbetet den 15 juli 1948 har föreningen hemställt att Ämbetet
ville vidtaga åtgärder för att strafföreläggande skall kunna användas
i vissa fall även om frihetsstraff ingår i straffskalan samt beträffande ungdomar,
som icke fyllt 18 år. Föreningen anhöll i samma skrivelse jämväl att
klarare bestämmelser måtte utfärdas avseende möjlighet att godkänna
strafföreläggande genom ombud. Det vore angeläget om jämväl sistnämnda
fråga komme att beaktas vid en översyn av rättegångsbalken.

Strafföreläggande bör kunna användas även om skadestånd kan följa å
en brottslig gärning om skadeståndet uppgjorts eller yrkande om skadestånd
av andra omständigheter icke kommer att framföras.

Bestämmelserna om att samma domare, som deltagit i en huvudförhandling,
skall medverka vid fortsatt huvudförhandling och i domslutet synas
böra ändras på det sätt att rätten är domför även om icke samtliga domare
(nämndemän) äro närvarande.

I fråga om gäldenärsbrott gäller, att åtal skall väckas vid den domstol,
där konkursen är anhängig. I ett nu inom Gävleborgs län aktuellt fall har
ett aktiebolag med säte i Gävle bildat dotterbolag i Söderhamn och Bollnäs.
Samtliga dessa bolag ha försatts i konkurs, och gäldenärsbrott har konstaterats
i samtliga konkurser. Styrelsen i moderföretaget har i stort sett varit
densamma som i dotterbolagen, och de huvudansvariga ha därjämte engagerat
sig i ett företag i Hudiksvall, där de även gjort sig skyldiga till gäldenärsbrott.
Följden har blivit att åtal måste väckas vid fyra olika domstolar
i stället för vid en domstol, att protokoll måste färdigställas för fyra domstolar
ehuru mycket är gemensamt för de olika målen. Dessa förhållanden
måste föranleda dels avsevärt ökat arbete för domstolar, åklagare och advokater,
dels ock ökade kostnader för statsverket och parterna. Att avskriva
något av målen torde icke kunna komma i fråga på grund av de skadestånd,
som framställts, och på grund av att samma svarande icke uppträder
i alla målen.

195 —

Enligt 19 kap. rättegångsbalken är laga domstol rätten i den ort där ett
brott förövats. Åtal för brott kan även väckas vid den rätt där den misstänkte
skall svara i tvistemål. År det ovisst, var ett brott förövats, kan målet
upptagas vid domstolen i den ort där den misstänkte gripits eller eljest
uppehållit sig. Av praktiska skäl bör åtal kunna väckas mot en misstänkt,
där han gripits eller faktiskt vistas, även i de fall då det är känt var brottet
förövats. Om t. ex. en person, mantalsskriven i Göteborg, förövat ett brott
i Malmö-men bor i Haparanda, bör han kunna ställas under åtal där, om
det med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
befinnes lämpligt.

Enligt alkoholistlagen skall statsåklagare pröva om åtal skall väckas om
någon före intagandet å sådan anstalt begått brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter eller fängelse högst sex månader. Ett i detta sammanhang
ofta förekommande brott är våldsamt motstånd, som kan förskylla
fängelse, alltså över sex månader, och som på grund därav måste föranleda
åtal. Berörda bestämmelse bör ändras därhän att åtal skall kunna underlåtas
om böter eller fängelse ingår i straffskalan.

Jämlikt 21 kap. 3 st. rättegångsbalken skall offentlig försvarare förordnas
om den misstänkte ej utsett försvarare eller av honom utsedd försvarare
avvisas och det på grund av sakens beskaffenhet eller eljest befunnits,
att hans rätt icke kan utan biträde tillvaratagas. Det torde vara uppenbart
att offentlig försvarare icke skall förordnas i andra fall än då misstanke om
brott i egentlig mening föreligger. Att i enlighet med förundersökningskungörelsen
framföra misstanke och erinra om rätten att anlita försvarare t. ex.
när det gäller vårdslös deklaration synes mindre tilltalande. Enligt föreningens
uppfattning böra klarare bestämmelser i fråga om rätten att anlita
försvarare komma till stånd.

Örebro och Gävle den 27 februari 1950.

För Föreningen Sveriges landsfogdar:

Henrik Enhörning. Allan Grauers.

Bilaga B.

Till riksåklagarämbetet.

Genom remiss den 1 februari 1950 har Föreningen Sveriges landsfiskaler
lämnats tillfälle att dels inkomma med yttrande över av riksdagens revisorer
i berättelsen till 1950 års riksdag gjorda uttalanden rörande processreformens
ekonomiska verkningar ävensom i anslutning därtill föreslagna
åtgärder i syfte att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet,
dels ock lämna uppgift å de övriga frågor, vilka på grundval av hittills
vunna erfarenheter inom åklagarnas verksamhetsområde ansåges böra komma
under övervägande vid en eventuell översyn av den nya rättegångsbalken.
Med anledning härav får föreningens styrelse anföra följande, därvid
styrelsen inskränkt sig till att beröra endast sådana frågor, som hänföra
sig till åklagarnas verksamhetsområde.

Statsrevisorerna ifrågasätta en utvidgning av området för användning
av strafförelägganden dels genom att öppna möjlighet för institutets tilllämpning
beträffande förseelser, för vilka visserligen fängelse ingår i straff -

196

skalan men där böter utgör normalstraffet, samt i fråga om förseelser,
som begåtts av person under 18 år, dels ock genom en höjning av det för
strafförelägganden fastställda bötesmaximum. Den hittills vunna erfarenheten
vid strafföreläggandenas tillämpning talar för en ändring av gällande
bestämmelser i dessa hänseenden. Styrelsen kan därför instämma i statsrevisorernas
förslag. Dock bör enligt styrelsens mening icke anses nödvändigt
att uppställa krav på att strafföreläggande, som avser person
under 18 år, måste godkännas av förmyndaren. Den ifrågasatta höjningen
av bötesmaximum synes lämpligen böra ske till 30 dagsböter.

Vad revisorerna ifrågasatt rörande viss lindring i gällande bestämmelser
om hinder för huvudförhandling ävensom om beredande av möjlighet att
till offentlig försvarare åt häktad förordna jämväl biträdande jurist hos
advokat vill styrelsen icke motsätta sig.

Andra reformer än de ovan nämnda äro måhända påkallade inom åklagarnas
verksamhetsområde. Styrelsen anser emellertid försiktigheten bjuda
att ytterligare någon tid samla erfarenheter av rättegångsreformens verkningar
innan framställning i sådant syfte göres. Endast sådana ändringar
böra enligt styrelsens mening nu aktualiseras, där reformbehovet är särskilt
framträdande.

Stockholm den 10 mars 1950.

Å styrelsens vägnar:

Sven Wadenius.

Bilaga C.

Till riksåklagarämbetet.

Genom resolution den 1 innevarande februari har riksåklagarämbetet
berett Föreningen Sveriges stadsfiskaler tillfälle avgiva yttrande över statsrevisorernas
betänkande angående de ekonomiska konsekvenserna av den
nya rättegångsordningen samt att inkomma med uppgift å de övriga frågor,
vilka på grundval av hittills vunna erfarenheter inom åklagarnas verksamhetsområde
anses böra komma under övervägande vid en eventuell översyn
av nya rättegångsbalken.

I anledning härav får undertecknad i egenskap av föreningens ordförande
vördsamt framhålla följande:

Statsrevisorerna ha konstaterat, att de ekonomiska verkningarna av processreformen
blivit mycket större, än som förutsattes vid rättegångsbalkens
ikraftträdande. Detta har skett trots att åklagarorganisationen ännu
icke blivit utbyggd med hänsyn till de vidgade uppgifter, som genom reformen
ställts på åklagarna. Det är sålunda att förvänta, att under de närmaste
åren välgrundade krav komma att framställas om utökning av antalet
åklagare samt deras kanslipersonal i många av rikets städer. Det är
därför angeläget, att en översyn av brottmålsprocessen med beaktande av
praktiska och ekonomiska synpunkter snarast kommer till stånd. De riktlinjer
härför, som statsrevisorerna angivit, överensstämma med stadsfiskalernas
synpunkter. Stadsfiskalerna kunna vitsorda statsrevisorernas uttalande,
att en av anledningarna till kostnadsökningen är den, att brottmålsprocessen
utformats uteslutande med hänsyn till de förhållandevis fåtaliga
större brottmålen, vilket medfört, att mängden av smärre brottmål kommit

— 197 —

att handläggas under former, som visat sig omotiverat tidskrävande och
dyrbara.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har vid sammanträde den 25 november
1949 upptagit hithörande spörsmål till överläggning. En sammanfattning
av de synpunkter, som därvid framkommit, har skett i särskild skrivelse
till riksåklagarämbetet. Då föreningen eller dess styrelse icke kommer
att sammanträda före remisstidens utgång, har jag endast att hänvisa
till innehållet i denna skrivelse, som innefattar de önskemål föreningsmedlemmarna
anse i första hand böra vinna beaktande.

Gävle den 3 februari 1950.

Sven Berglund.

Bilaga till bilaga C.

Till riksåklagarämbetet.

Vid Föreningen Sveriges stadsfiskalers sammanträde i Stockholm den 25
november 1949 förekommo bl. a. fria överläggningar för utrönande av stadsfiskalernas
önskemål vid en förestående översyn av nya rättegångsbalkens
bestämmelser.

Styrelsen erhöll föreningens uppdrag att delgiva riksåklagarämbetet dessa
önskemål, vars beaktande syntes kunna avhjälpa vissa praktiska och ekonomiska
olägenheter som vidlåda denna lagstiftning.

I anledning härav får styrelsen framhålla följande synpunkter:

1) Systemet med strafföreläggande har visat sig fungera över förväntan
väl. Från domstolarna har avlastats ett stort antal bagatellsaker utan att
åklagarna därigenom fått någon avsevärd arbetsökning. Alla erfarenheter ge
vid handen att systemet redan nu kan avsevärt vidgas.

a) Strafföreläggande bör sålunda få komma till användning även i de
fall fängelse ingår i straffsatsen, men det är uppenbart att i det föreliggande
fallet endast bötespåföljd kan ifrågakomma (t. ex. 38 § vägtrafikstadgan
och 10 kap. 4 § strafflagen).

Därest detta icke anses lämpligt skulle en avsevärd kostnads- och arbetsbesparing
kunna genomföras genom att avlägsna bestämmelsen om fängelsestraff
ur 38 § vägtrafikstadgan. I praktiken ådömes aldrig ett sådant straff
därest icke lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av
motorfordon samtidigt kan åberopas.

b) Strafföreläggande bör få komma till användning även då målsägande
finnes men det är utrett, att målsäganden icke för någon talan.

Med denna ändring skulle alla bagatellartade trafikförseelser kunna avlastas
från domstolarna.

c) Även mot personer under 18 bör strafföreläggande få användas. Bestämmelsen
har tillkommit enär dylika personer icke ansetts kunna förstå
innebörden av föreläggandet och därför böra skyddas mot en för hård straffpåföljd.
Bötesstraffen för de vanliga ordningsförseelserna äro i praktiken
så standardiserade att misstag vid straffmätningen äro så gott som uteslutna.
Föreskriften har i praktiken kommit att medföra att de underåriga genom
stämningsförfarande och eventuell inställelse vid domstol fått en besvärligare
påföljd vid bagatellförseelser än vuxna personer.

d) I olika sammanhang har uttalats att fullmakt ej bör begagnas för
godkännande av strafföreläggande. Föreningen delar ej denna uppfattning,

198 —

ehuru stadsfiskalerna givetvis följt de givna föreskrifterna. Då en person är
berättigad att befullmäktiga annan att mottaga stämning och erkänna en förseelse,
som ej förskyller högre straff än fängelse, synes man ej kunna betaga
honom rätt att uppdraga åt annan att godkänna ett strafföreläggande.
Fullmakten tages alltid i den felandes intresse, men givet är, att den skall
utformas så, att varje misstag om förseelsens art och maximala bötespåföljd
är uteslutet. Sedan man upphört att taga dylik fullmakt, har det redan
visat sig att det i många fall varit förenat med oproportionerligt stora kostnader
och besvär att t. ex. få en sjöman eller skogsarbetare dömd för en
fylleriförseelse. För att motverka detta har man i praktiken på sina håll låtit
vederbörande lämna fullmakt för mottagande av stämning, varefter saken
gått till domstol.

e) Vid nya ansvarsbestämmelser synes det önskvärt, att straffsatsen icke
schablonmässigt angives till »böter eller fängelse» utan uppdelas med hänsyn
tagen till möjligheten av strafföreläggande — en sak som har betydelse
även vid fråga om åtalseftergift.

2) Angående forum i brottmål.

a) Bestämmelsen i 19 kap. 1 § 3 stycket rättegångsbalken är icke ändamålsenlig.
Med den rörlighet, som nu förefinnes inom olika befolkningsskikt
och särskilt bland åklagarnas klientel, förekommer det mycket ofta,
att personer ha sin faletiska vistelseort på en helt annan plats än där de
äro mantalsskrivna. Detta medför att bestämmelsen icke fått det praktiska
värde som åsyftats (som exempel må nämnas: En man, mantalsskriven i
Landskrona, tillägnade sig där en postanvisning på 23 kronor, förfalskade
en namnteckning och fick ut beloppet. Efter den tidsödande procedur, som
föregår postverkets polisanmälan i dylika fall, upptogs frågan om åtal. Det
visade sig då, att mannen avflyttat till Luleå, där han erhållit fast arbete
men ännu icke blivit mantalsskriven. Han hade erkänt förseelsen och även
återbetalt 23 kronor till postverket men måste likväl åtalas vid rådhusrätten
i Landskrona och fick på statens bekostnad färdas sammanlagt 360 mil
för erhållande av en dom, som likaväl kunnat meddelas av rådhusrätten i
Luleå. Många likartade exempel hava andragits).

Föreningen anser att lagrummet bör få följande lydelse: »Åtal för brott
må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i
allmänhet eller där han eljest stadigvarande vistas, om denna — — —
Beträffande person, som saknar stadigt hemvist, må talan även väckas vid
domstol i den ort han anträffas.»

b) Bestämmelsen i 19 kap. 9 § rättegångsbalken har vid gäldenärsbrott
visat sig ofta innebära betydande olägenheter. En brottslig gärning, som
haft återverkningar i företag på olika orter, har sålunda kommit att i första
instans avdömas av olika domstolar. Detta och likartade fall ha medfört
avsevärt dubbelarbete för såväl domstolar som åklagare.

I samband härmed vill föreningen ifrågasätta, att domstolarna beredas
möjlighet att utan den tilltalades personliga inställelse till huvudförhandling
upptaga brottmål, där straffsatsen visserligen innehåller straffarbete
men det är uppenbart, att sådant straff i det föreliggande fallet icke
kan ifrågasättas.

Härigenom skulle många fall av hämtningsförfarande och därav föranledda
kostnader för det allmänna kunna undvikas.

3) Angående förundersökningen.

a) I 23 kap. 20 § rättegångsbalken stadgas skyldighet för åklagaren att
efter förundersöknings avslutande omedelbart meddela beslut, huruvida
åtal skall väckas. Beslutet skall även antecknas i förundersökningsprotokollet.
Detta stadgande synes obehövligt och har i praktiken icke kunnat

— 199

tillämpas. Man må bara nämna de utredningar, som självständigt utföras
av statspolisen och de större städernas kriminalavdelningar. I sådana fall
kommer åtalsfrågan under åklagarens prövning med nödvändighet långt
efter förundersökningens avslutande. Beslutet kommer ju till synes i sinom
tid genom stämning eller ett meddelande att saken icke föranlett åtgärd.

b) Angående offentlig försvarare.

Bestämmelserna angående offentlig försvarare torde för det övervägande
antalet erkända brottmål medföra avsevärda kostnader för statsverket utan
att den tilltalade får något gagn därav. Åklagaren är skyldig framhålla befintliga
förmildrande omständigheter, och i personundersökningen ha vederbörandes
förhållanden blivit belysta. Försvararen har i dylika fall i regel
icke något annat att säga än att han instämmer med personundersökaren.
Det har även visat sig att tilltalade, då de begära biträde av försvarare, icke
haft klart för sig, att statsverket endast förskotterar kostnaderna för försvaret.
När sedan i sinom tid krav framställts, har vederbörande invänt att
han av åklagaren eller domstolen »påtvingats» försvarare i en sak som han
erkänt.

c) Angående rättens behörighet att begära komplettering av förundersökning.

Enligt 45 kap. 11 § rättegångsbalken äger rätten att i vissa fall meddela
åklagaren föreläggande att fullständiga förundersökningen. Bestämmelsen,
som är ett avsteg från den accusatoriska principen, har på många håll tilllämpats
på ett sätt som inneburit olägenhet. Vid vissa domstolar ha åklagarna
sålunda nödgats införskaffa utredning, som sedan visat sig vara utan betydelse
för målets bedömande. T. ex. vid bokföringsbrott, då det varit ostridigt
att vissa inkomst- och utgiftsposter icke influtit och detta exemplifierats
i förundersökningsprotokollet, har åklagaren förständigats göra en
fullständig revision och bokföringsgranskning. Därtill har sakkunnigt biträde
måst anlitas, och den tilltalade har givetvis icke kunnat förpliktas att
betala kostnaden härför. Genom dylika kompletteringsframställningar ha
parterna ibland även fått klart för sig, att domaren före huvudförhandlingen
tagit ställning till målet.

d) Angående målsägandetalan i trafikmål.

I trafikmål anser sig åklagaren i regel förhindrad att föra målsägandetalan.
Från trafikförsäkringshåll uttalas ofta det önskemålet, att skadeståndsfrågorna
icke skola upptagas i ansvarsmålet. Bolagen önska reglera
skadorna efter domen och önska icke processa om beloppen. Vissa domstolar
åtnöjas icke med detta besked, utan kalla dem, som under förundersökningen
angivit skadeståndsanspråk utan att styrka dessa. Den förberedelse i
skadeståndsfrågorna, som blir en följd därav, tager ofta lång tid i anspråk,
och då trafikmålet upptages till behandling, ha vittnena ofta glömt väsentliga
detaljer. Frågan om målsägandetalan i trafikmål har sålunda icke fått
en rationell och ekonomisk lösning. Det synes därför önskvärt, att denna
fråga göres till föremål för närmare utredning i samråd med representanter
för försäkringsgivarna.

4) Angående huvudförhandling i brottmål.

a) En av förutsättningarna för att den accusatoriska processen skall komma
till sin fulla rätt är alt åklagaren leder vittnesförhören. Denna princip
kanske icke har trängt igenom överallt, men även där detta skett, kunna
uppkomma vissa problem, som tarva uppmärksamhet. Detta gäller upptagningen
av vittnets utsaga. Här kunna urskiljas olika metoder. Den ena är,
att domaren dikterar ned utsagan allt efter den framsäges och på detta sätt

— 200 —

fortsätter förhöret med ständiga avbrott. Förutom att det protokollerade blir
något annorlunda än det utsagda, finnes genom denna metod icke någon
större möjlighet för åklagaren att uppnå något resultat av förhöret. Även
muntligheten försvinner till ett minimum på detta sätt. Andra metoder, vilkas
för- och nackdelar sinsemellan här icke skola diskuteras, är stenografisk
och mekanisk upptagning. En absolut förutsättning för den stenografiska
upptagningen är dock perfekta stenografer. Brister det i detta hänseende
kan ett utnyttjande av psykologiskt värdefulla moment i ett vittnesförhör
omöjliggöras.

Slutsats: för stadsfiskalerna synes det önskvärt, att anordningar vidtagas
för att möjliggöra en effektiv protokollering av vittnets utsagor, så att icke
åklagarens förhör med vittnet blir avbrutet till skada för såväl den materiella
sanningen som för processens accusatoriska form.

Därest så icke sker, torde det norska systemet vara att föredraga.

Vid rättegångsreformens genomförande förväntas allmänt av åklagaren,
att rätten i enlighet med givna föreskrifter skulle ange de skäl, som låge till
grund för domslutet. Tyvärr synes denna föreskrift icke allmänt iakttagas.
Sålunda kan man konstatera, att domskälen understundom inskränka sig
till att endast återgiva vittnesutsagorna och några allmänna fraser som t. ex.
»av omständigheterna framgår». Vidare synas domstolarna icke vara särskilt
angelägna att närmare angiva de synnerliga skäl, som ofta åberopas
för att möjliggöra en ny villkorlig dom. Som sådana brukar oftast endast
hanvisas till innehållet i personundersökningen. Även vid beslut i häktningsfrågan
saknas ofta skäl för den ena eller andra ståndpunkten. För stadsfiskalerna
synes därför vara ett starkt önskemål för att vid vadetalan kunna
fullgöra rättegångsbalkens föreskrifter att angiva de domskäl, som enligt
åklagarens uppfattning äro oriktiga, att sådana skäl verkligen av domstolarna
angivas.

b) Den rapport, som avgivits över verkställd förundersökning enligt lagen
om villkorlig straffdom — personundersökningen — föredrages vid vissa
domstolar i dess helhet, medan vid andra domstolar endast det slutliga yttrandet
uppläses. Erfarenheten har visat, att en offentlig föredragning av
personundersökningen i många fall varit till avsevärt men, ibland för^ den
tilltalade eller hans anhöriga och ibland för uppgiftslämnarna. Stadsfiskalerna
anse, att dessa personuppgifter icke böra föredragas eller göras till föremal
för diskussion i andra fall än da detta undantagsvis av part begäres.
Utvecklingen har lett därhän, att uppgifter, som lämnas från barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd m. fl. på framställning från vederbörande, icke
få föredragas, medan enskilda personers uppgifter uppläsas.

c) Stadsfiskalerna ha genom sina vidgade och formbundna uppgifter fått
betydande tidssvårigheter. Från domstolarnas sida har detta dock icke på
ett tillfredsställande sätt beaktats. Det förekommer alltjämt att domare uttala
önskemål, t. o. m. fordra, att åklagaren skall närvara vid domens avkunnande,
ehuru icke ens bestämd tidpunkt härför angivits. Stadsfiskalerna
anse, att det bör ankomma på åklagarna själva att avgöra denna och likartade
frågor. Åklagarna liksom försvararna äro medvetna om de fall, då deras
personliga närvaro kan vara av betydelse. Samma förhållande gäller i trafikmål,
där ansvarsfrågan avgjorts genom erkännande eller på annat sätt och
denna fråga överlämnats till rätten. Vid den fortsatta handläggningen beröras
endast skadeståndsfrågorna, men dessa äro ibland av sådan art, att
målet kan ta flera timmar i anspråk. Likväl är det endast vid enstaka domstolar,
som åklagarna »tillåtas» lämna domsalen.

201 —

e) Vittnesersättningar.

Den nya rättegångsordningen har visat sig mycket kostsam. Beträffande
vittnesersättningarna i brottmål ha lagstiftarna dock visat ett sparsamhetsnit,
som med skäl väckt stort missnöje. Det har till och med medfört, att personer
på grund av de snävt tillmätta ersättningarna undandragit sig att
vittna med påståendet, att de icke gjort några iakttagelser av värde. Detta
särskilt i trafikmål.

Styrelsen får vördsamt hemställa, att riksåklagarämbetet vid den blivande
översynen av rättegångsbalken ville till vederbörande framföra angivna
synpunkter. De synas alla kunna vinna beaktande utan olägenhet och torde
medföra avsevärda besparingar för det allmänna och samtidigt giva lättnad
i arbetet för såväl åklagare som domstolar.

På styrelsens vägnar:

Sven Berglund.

Föreningen

Sveriges häradshövdingars

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 januari 1950 har Eders Kungl. Maj :t berett
Föreningen Sveriges häradshövdingar tillfälle att före den 15 i denna månad
avgiva yttrande över riksdagens revisorers berättelse till 1950 års riksdag,
i vad avser processreformens ekonomiska verkningar; och får föreningen i
anledning härav i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha med hänsyn till de kostnader, den nya rättegångsordningen
visat sig medföra, och de olägenheter, som med anledning därav uppkommit,
funnit det angeläget, att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd, vid vilken översyn borde — självfallet utan att
rättssäkerhetssynpunkterna äventyrades — beaktas icke blott de rent processuella
frågorna utan jämväl de processekonomiska spörsmålen. I en vid
berättelsen fogad reservation ha två av revisorerna anfört, att revisorernas
förslag enligt deras mening borde inskränkt sig till ett förordande av ett
kontinuerligt insamlande av material såväl i fråga om domstolsväsendets
administration som övrig verksamhet, vilket material kunde bilda en tillräckligt
fast grund för en blivande utredning angående partiell revision av
rättegångsväsendet i syfte att undanröja de olägenheter i nuvarande rättegångsordning,
vilka erfarenhetsmässigt konstaterats.

I sitt yttrande ha revisorerna lämnat en redogörelse för vissa kostnadsökningar
i samband med den nya rättegångsordningen och ha revisorerna
konstaterat, att redogörelsen ger vid handen, att de ekonomiska verkningarna
av processreformen blivit mycket större än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens
antagande. Revisorerna ha jämväl framhållit, att i avseende
å frågan om processreformens inverkan å processkostnaderna erfarenheten
under den tid, den nya rättegångsbalken varit i kraft, torde ha ådagalagt,
att dessa kostnader blivit större än vad som vid beräkningarna förutsatts;

— 202 —

och uttala revisorerna, att — frånsett de fall då såsom i fri rättegång kostnaderna
stanna å statsverket — kostnadsfrågan synes ha blivit i hög grad
avgörande för den rättssökande allmänheten vid valet mellan att å ena sidan
anlita domstol för prövning av rättsanspråk och å andra sidan söka
andra utvägar för tillgodoseende av anspråket eller rent av avstå från att
göra detta gällande. Mot bakgrunden av angivna förhållanden ha revisorerna
funnit det angeläget, att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav möjligheterna
att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet och att
nedbringa processkostnaderna för den rättssökande allmänheten undersökas,
och ha revisorerna i sitt yttrande anvisat olika möjligheter för åstadkommande
härav.

Innan föreningen ingår på de olika möjligheter, som kunna stå till buds
för åvägabringande av en ändring i de av revisorerna påtalade förhållandena,
vill föreningen framhålla, att det icke för föreningen är någon överraskning,
att kostnaderna för den nya rättegångsordningen kommit att betydligt
överstiga de i propositionen nr 5 till 1942 års riksdag upptagna beräkningarna.
Det stod från början uppenbart för föreningen, att den nya
rättegångsordningen skulle komina att ställa betydligt ökade krav på den i
domstolarna tjänstgörande personalen dels därigenom att ett väsentligt antal
nya uppgifter lades å personalen, dels och framför allt genom själva
rättegångsväsendets omläggning, vilket redan i och för sig komme att medföra
ett avsevärt ökat arbete. Föreningen har alltid stått främmande för den
i propositionen uttalade uppfattningen, att arbetsbördan för underrätterna
icke komme att ökas genom rättegångsreformen och att en beräknad ökning
av kostnaderna skulle inskränka sig till vissa utgifter för ersättningar av
allmänna medel åt vittnen och parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade
misstänkta personer, reseersättningar åt domare och åklagare in. m.
Det har enligt föreningens mening legat i öppen dag, att den nya rättegångsordningen
skulle medföra betydligt mer tidsödande handläggningar än den
gamla och flera sammanträden, vilka skulle taga en avsevärd personal i
anspråk.

Föreningen vill erinra att i det underdåniga utlåtande, som avgivits av
föreningen den 3 juni 1939 över processlagberedningens förslag till rättegångsbalk,
uttalats »att kostnaderna för parterna helt säkert avsevärt ökas
genom det faktiska advokattvång, som förslaget medför, samt till sist att
ett flertal nya uppgifter ålagts häradsrätterna som göra arbetet där så betungande,
att den tilltänkta organisationen inom domsagorna befaras icke
kunna uppbära reformen». Vidare vill föreningen, under hänvisning till det
genom justitiedepartementets försorg utgivna referatet från överläggningar
inför chefen för justitiedepartementet den 5—10 juni 1939 rörande huvudpunkterna
i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, erinra att vid
dessa överläggningar från häradshövdinghåll framhållits med skärpa, att
man icke kunde räkna med att processlagberedningens uttalande, att arbetsbördan
i underrätterna komme att bli lika stor som förut, vore riktigt, att
arbetsbördan vid underrätterna i stället komme att ökas samt att förslagets
genomförande komme att kräva en ganska stor omorganisation med avseende
på arbetskrafterna vid underrätterna.

Erfarenheten från den tid, den nya rättegångsbalken varit i kraft, har
också, såsom revisorerna påpekat, visat, att utvecklingen gått i en helt annan
riktning i fråga om kostnaderna än som beräknats i propositionen. Föreningen
lutar jämväl åt den uppfattningen, att den kostnadsökning, som
hittills uppkommit, icke kommer att visa sig vara slutgiltig, utan att man
har att räkna med ytterligare kostnadsökningar, föranledda dels av en väntad
stegring av antalet brottmål vid domstolarna, dels ock av ett redan tidi -

— 203 —

gare föreliggande behov av arbetskraft, som icke förut blivit tillgodosett i
avvaktan på den nya rättegångsbalken.

Beträffande den andra av revisorerna berörda frågan nämligen processreformens
inverkan på parternas processkostnader och den utveckling, som
därav kan anses ha följt, ansluter sig föreningen helt till revisorernas uttalanden
i vad de avse de ökade rättegångskostnaderna, vilka äro en rent logisk
följd av det ökade arbete och den ökade inställelseskyldigheten för advokater
och allmänheten, som sammanhänger med den nya rättegångsordningen.
Denna kostnadsökning har framträtt såväl i underrätterna som
framför allt i överrätterna. I vad mån denna kostnadsfråga, på sätt revisorerna
antytt, medfört den utveckling, som även föreningen anser vara betänklig
ur rättssäkerhetssynpunkt, nämligen att allmänheten söker andra
vägar än anlitande av domstol för tillgodoseende av sina lättsansprnk ellei
att man rent av avstår från att göra dessa gällande, kan föreningen icke med
någon bestämdhet uttala sig om. Härutinnan torde utvecklingen ha förelupit
olika i skilda delar av riket. På flera håll är det sålunda uppenbart, att
antalet tvistemål nedgått väsentligt mot tidigare år, medan man på andra
håll icke har denna erfarenhet. I förstnämnda delar av landet har man nog
på känn, att nedgången i tvistemål till väsentlig del är beroende på ökningen
av rättegångskostnaderna, men alldeles uteslutet synes icke vara, att man på
advokathåll är angelägen om att söka åvägabringa uppgörelse och förlikning
mellan parterna för att undvika de långa och besvärliga inställelserna infor
rätten. I vad mån dessa förmodanden äro riktiga låter sig ännu icke med
någon visshet bedöma, men, därest så vore förhållandet, är det uppenbart,
att här föreligger en väsentlig olägenhet av den nya rättegångsordningen.
Visserligen är det icke i och för sig önskvärt med processer, men det måste
anses svnnerligon otillfredsställande, om anledningen till att allmänheten
undandrar sig att få sina rättsanspråk prövade vid domstol, beror av kostnadsfrågan.
Hur bra en rättegångsordning än i och för sig själv må vara,
är det en väsentlig brist hos densamma, om den medför så höga rättegångskostnader,
att allmänheten måste anlita andra vägar än domstolarna för

slutande av sina rättstvister. .

Vad härefter först angår frågan huruvida — såsom revisorerna lunnit —
en översyn av processordningen utan tidsutdräkt bör komma till stand, ställer
sig föreningen tveksam, om tiden ännu är mogen för verkställande även
dylik översyn. Den nya rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari
1948, och de i är sålunda endast under något mer än två år, som den varit i
tillämpning. Även om det för föreningen står klart, att den inträffade kostnadsökningen
är stadigvarande och att man kan vänta en ytterligare stegring,
anser föreningen dock att en tid av två år är för kort för att man skall
kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om vilka utvägar som
stå till buds för att kunna nedbringa eller kanske snarare hindra en ökning
av kostnaderna. Det torde nog vara nödvändigt, att ytterligare eifarenhet
vinnes hur tillämpningen av den nya rättegångsordningen på lämpligaste
sätt i skilda fall bör ske. Föreningen stärkes i denna uppfattning, då föreningen
tar del av de förslag till ändringar, som av revisorerna föreslagits.
Vissa av dessa ändringar äro uppenbarligen av den art, att de kunna och
böra genomföras, men desamma torde enligt föreningens uppfattning ha
föga betydelse för kostnadsfrågan. I den män åter de föreslagna ändringarna
kunna tänkas ha en dylik betydelse angå de väsentliga principer i den nya
rättegångsordningen, och föreningen måste ställa sig tveksam huruvida man
redan nu är beredd att på väsentliga punkter frångå dessa principer. Statsmakterna
ha dock godtagit de principer, på vilka den nya lättegångsordningen
vilar, och den omständigheten att kostnaderna vid den nya oidning -

— 204 —

ens tillämpning överstigit de kostnader, som ställts i utsikt, kan näppeligen
i och för sig utgöra anledning att nu frångå desamma. Är den nya rättegångsbalken
värd sitt pris, så får man betala det. Föreningen undrar i detta
sammanhang, huruvida verkligen statsmakterna år 1942 skulle ha intagit
en annan ståndpunkt till den nya rättegångsbalkens antagande, därest den
då framlagda kalkylen över statsverkets kostnader skulle ha upptagit den
summa, som enligt revisorernas redogörelse den nya ordningen nu kostar.
Med hänsyn såväl härtill som ock därtill att, på sätt ovan angivits, föreningen
icke har kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning huruvida de processekonomiska
synpunkterna för den rättssökande allmänheten lett till den
av revisorerna förmodade utvecklingen, kan föreningen icke tillstyrka att en
allmän översyn av processordningen ur kostnadssynpunkt omedelbart kommer
till stånd. Ytterligare några års erfarenhet torde böra inhämtas för att
man med större visshet skall kunna bedöma såväl kostnadsfrågorna som
även möjligheterna att nedbringa eller åtminstone förhindra en ökning av
desamma.

Föreningen kan ej heller tillstyrka reservanternas förslag att nu igångsätta
ett kontinuerligt insamlande av material såväl i fråga om domstolsväsendets
administration som övrig verksamhet. Knligt föreningens uppfattning
är även i detta fall tiden icke mogen för att verkställa en dylik
statistisk undersökning, som kunde utgöra grundval för en kommande översyn
av nuvarande rättegångsordning i och för undanröjande av erfarenhetsmässigt
konstaterade olägenheter. Orsaken härtill är densamma som föreningen
påpekat, när det gällde frågan om att överhuvudtaget nu verkställa
en översyn. För övrigt frågar sig föreningen vilket slags material, som enligt
reservanternas mening skall insamlas.

Föreningen övergår härefter till att behandla de olika av revisorerna
framlagda förslagen, avseende att nedbringa processkostnaderna, och följer
härvidlag samma ordningsföljd, som iakttagits i revisorernas berättelse.

Revisorerna anse, att i första hand bör eftersträvas att förbilliga processen
i bagatellmal eller mal avseende obetydligare ärenden eller av icke principiell
innebörd, enär i dylika mål processföremålets värde ofta ej står i rimlig
proportion till processkostnaderna, och anse revisorerna, att det vore
önskvärt, att för behandling av ifrågavarande mål ett enklare förfarande
anordnades, sålunda att en uppdelning av målen och sättet för deras behandling
äger rum med hänsyn till deras svårighetsgrad. Det syntes dock
vara av vikt, att för dessa mål icke toges i anspråk flera och högre kvalifificerade
tjänstemän än som vore nödvändigt. Föreningen vill framhålla, att
en sådan uppdelning redan nu äger rum genom att mål av ifrågavarande
slag i regel anhängiggöras i form av betalningsföreläggande eller lagsökningsvägen,
och i dylika fall är handläggningen synnerligen enkel och sker
oftast under ledning av en tingsnotarie. Så fort i mål av detta slag saken icke
ar enkel eller ostridig, handlägges målet på enahanda sätt, som gäller för
stora och^ viktiga mål. Det kan visserligen sägas, att i många av de mål,
där jnotgångsvärdet är obetydligt, rättsfrågan ofta är tämligen enkel och
därlör rent sakligt torde kunna överlämnas till avgörande av tingsnotarier.
Mot detta resonemang må emellertid framhållas dels att även i mål av denna
art rättsfrågan stundom kan visa sig vara ganska invecklad — en sak som
kanske inte från början är uppenbar — dels ock att det knappast är principiellt
riktigt att i mål av förevarande art, där parterna eller någon av dem
som regel befinna sig i små ekonomiska omständigheter, anordna en process
med mindre kvalificerade domare som ledare; för den fattige parten
måste detta ofta kännas stötande. Kostnadsminskningen för en förenklad
process, därest den huvudsakliga olikheten skulle bestå i att rättegången
ledes av en mindre kvalificerad domare, torde för övrigt vara obetydlig.

— 205 —

Revisorerna ifrågasätta, om icke användningsområdet för strafföreläggandena
skulle kunna något vidgas. Föreningen ansluter sig till denna uppfattning.
Det synes böra övervägas, om ej strafföreläggande i viss utsträckning
må kunna meddelas även i sådana fall, där straffskalan visserligen upptager
förutom böter även fängelse men där i det särskilda fallet är uppenbart,
att högre straff ej kan ifrågakomma än böter inom den för strafföreläggande
upplåtna bötesskalan. Vidare anser föreningen, att det för strafföreläggande
föreskrivna bötesmaximum kan något om ock obetydligt höjas. Enligt
föreningens mening tala starka skäl för att utsträcka användningen av
strafföreläggande att gälla även person under aderton år. De förseelser,
varom det här är fråga, äro som regel av så obetydlig art, att även en person,
som uppnått t. ex. endast sexton års ålder, säkerligen har förmåga att
moget bedöma förseelsens betydelse. I detta sammanhang kan också erinras
därom, att hinder ej möter för person under 18 år att genom påskrift å
stämningen erkänna förseelsen. Föreningen vill emellertid påpeka, att den
kostnadsminskning, som kan uppkomma för domstolarnas del därigenom
att området för strafföreläggandena på antytt sätt vidgas, måhända rnotväges
av kostnadsökning för åklagareväsendet.

Vidare anse revisorerna, att det bör undersökas, om icke rätten skulle
kunna medges större befogenhet att efter eget omdöme hålla utlyst huvudförhandling
än som framgår av de nu angivna förutsättningarna för huvudförhandling.
Inställandet av en huvudförhandling kan förorsaka dryga
kostnader ej minst för det allmänna. Även härutinnan ansluter sig föreningen
till revisorernas förslag. För det fall att någon i processen deltagande person
uteblir, synas enligt föreningens mening ökade möjligheter böra skapas
att trots detta hinder hålla huvudförhandling.

Enligt revisorernas mening vore en ytterligare utväg att nedbringa kostnaderna
att till offentlig försvarare åt häktad jämväl finge förordnas biträdande
jurist hos advokat. Föreningen torde i annat sammanhang få tillfälle
att yttra sig rörande denna fråga och anser därför icke lämpligt att nu taga
ställning i saken. Skäl kunna anföras såväl för som mot den av statsrevisorerna
ifrågasatta ändringen. Ur kostnadssynpunkt torde icke vara mycket
att vinna genom en sådan ändring; i allt fall bör vid ett ståndpunktstagande
i saken den ekonomiska sidan ej tillmätas avgörande betydelse.

Revisorerna övergå härefter till frågan om icke med hänsyn till de kostnadsökningar,
som uppstått för hovrättsprocessen, möjligheterna till ett enklare
och mindre kostsamt förfarande i hovrätt böra prövas. Revisorerna beröra
härmed en fråga, som torde ha tilldragit sig allmän uppmärksamhet.
Det är alldeles uppenbart, att kostnaderna såväl för den enskilde som för
det allmänna genom muntlighetens införande i hovrättsprocessen väsentligt
ökats, och det torde icke vara uteslutet att just den för den enskilde så kostsamma
hovrättsprocessen medfört att den rättssökande allmänheten sökt
andra utvägar för lösande av sina rättstvister än domstolarna. Emellertid är
man här inne på det nya och väsentliga i den nya rättegångsordningen. Om
man nu icke är beredd att frångå muntlighetsprincipens tillämpning även i
hovrätten, måste man, då det gäller att föreslå reformer på detta område,
gå fram med största försiktighet. Revisorerna föreslå en ökad möjlighet att
avgöra målen på handlingarna och rekommendera även en utredning om ett
blandat muntligt och skriftligt förfarande. Föreningen saknar tillräcklig erfarenhet
för att kunna bedöma möjligheterna av en reform av hovrättsprocessen
på sätt nu ifrågasatts. Emellertid anser föreningen del inte uteslutet,
att här vore möjligt att utan eftersättande av muntlighetsprincipcn vidtaga
vissa förändringar.

Revisorerna ifrågasätta huruvida ej den värdegräns av femhundra kro -

— 206 —

nor, som är avgörande för frågan om mål må avgöras utan huvudförhandling,
skulle kunna avsevärt höjas. Av samma anledning, som föreningen
framhållit beträffande frågan om ett särskilt förfarande i underrätt för mål,
där processföremålets värde är lågt, ställer sig föreningen tveksam härtill.
I den mån en justering, begränsad till penningvärdets försämring sedan år
1938, skulle kunna medföra någon minskning av antalet huvudförhandlingar
har föreningen dock icke någon invändning att göra mot en så begränsad
reform.

Revisorerna framhålla, att ett avsteg från muntlighetsprincipen genom
inskränkning i någon mån av de dyrbara vittnesförhören i hovrätten skulle
vara ägnat att verksamt nedbringa processkostnaderna därstädes. Det är
uppenbart, att för närvarande vittnesförhören i hovrätten medföra en betydande
kostnad såväl för den enskilde som det allmänna. Emellertid ifrågasätter
föreningen, om det här är nödvändigt att gå så långt som att vidta
en ändring i gällande lag. Det förefaller som om nuvarande bestämmelser
i oO kap. 23 § och Öl kap. 23 rättegångsbalken icke behöva framtvinga
vittnesförhör i hovrätten i den utsträckning, som nu sker.

Revisorerna framhålla vidare, att i all möjlig utsträckning åtgärder i förenklande
och arbetssparande syfte vidtagas vid domstolarna, och enligt revisorernas
mening bör strävan att på icke rättsbildad personal överflytta
en del mindre kvalificerade göromål fullföljas. Revisorerna anse angeläget
att genom organisationstekniska undersökningar och en förbättrad kontorsteknik
med bland annat rationella kortsystem och maskiner, förenklad kassabokföring
med mera möjligheten till förenkling av arbetsrutinen för åtskilliga
göromål bör undersökas. Föreningen ansluter sig härutinnan till
revisorernas uppfattning. Allteftersom man inom domstolarna blir mer och
mer förtrogen med den nya rättegångsordningen, söker man på olika sätt
vidta förenklande och arbetsbesparande åtgärder. Men även härutinnan gäller»
att tiden ännu inte torde vara mogen att vidta en översyn avseende att
åvägabringa mera definitiva åtgärder, och vill föreningen framhålla att i
många fall domsagorna på landet icke äro av den storleksordning, att det
är ekonomiskt och rationellt att allt för mycket övergå till kortsystem och
maskinella anordningar. Härför torde arbetsunderlaget icke vara tillräckligt
omfattande. Däremot synes man böra överväga, huruvida icke i större
utsträckning än nu är fallet tryckta blanketter, som kunna användas vid
samtliga domsagor, böra kunna komma till användning. Vidare torde strävandena
att å icke rättsbildad personal överflytta mindre kvalificerade göromål
böra fullföljas. En förutsättning härför är emellertid att tillräcklig arbetskraft
ställes till förfogande. Dock må man icke förglömma att med hänsyn
till den verksamhet som utbildare av unga jurister, som åvilar underdomstolarna
på landet, åtskilliga av dessa göromål tidvis måste i utbildningssyfte
verkställas av rättsbildad personal.

Föreningen ansluter sig jämväl till revisorernas förslag att inskränka användandet
av nämnd i en del fall, där medverkan av nämnd för närvarande
är föreskriven. Emellertid torde det allmännas kostnader härigenom i mycket
ringa grad komma att minskas för häradsrätterna. Däremot synes viss
tidsutdräkt, som stundom för den rättssökande allmänheten kan vara besvärande
nog, kunna undvikas, om nämnd icke behöver delta i handläggning
av åtskilliga enklare ärenden.

Enligt revisorernas uppfattning synas vidare en del förenklingar i fråga
™ handläggningsproceduren kunna genomföras. Härutinnan ansluter sig
föreningen i huvudsak till vad revisorerna framhållit. Sålunda bör föreskriften,
att protokoll över förhandling skall erhålla slutlig avfattning, innan
förhandlingen är avslutad, snarast möjligt avskaffas, även om kostnads -

— 207 —

minskningen härvid blir obetydlig. Likaledes synas bestämmelserna om protokoll
och fullständig dom, så snart frihetsstraff ingår i straffskalan, många
gånger vara onödigt tyngande. Vidare torde protokoll över huvud taget icke
vara erforderligt i en del mål, som stå på gränsen till ärenden, såsom hemskillnads-
och äktenskapsskillnadsansökningar, omyndighetsförklaringar på
grund av läkarintyg samt enkla erkända brottmål. Föreningen delar vidare
revisorernas uppfattning, att inskränkningar böra göras i parts nuvarande
befogenhet att tvinga domstol att göra vissa avskrifter. Vidare förefalla bestämmelserna
om anslag och förhandsbesked om domar, där sakägarens begäran
bifallits, överflödiga. En uppmjukning av föreskrifterna om tiden för
expedierande av domar synes på sätt, revisorerna föreslagit, böra ske, enär
tiden mången gång är för kort.

Med stor tillfredsställelse konstaterar slutligen föreningen, att revisorerna
föreslå en översyn av hela den betungande skyldigheten med lämnande av
uppgifter, som nu åvilar domstolarna. Föreningen delar revisorernas uppfattning,
att denna uppgiftsskyldighet i många fall skulle kunna göras betydligt
mindre vidlyftig och att uppgiftsskyldigheten mången gång skulle
kunna läggas på annan myndighet. Med särskild styrka vill föreningen understryka
revisorernas uttalande att en hel del blanketter liksom den nuvarande
rättsstatistiken utan vidare synas kunna avsevärt förenklas. I nu berörda
hänseende får föreningen ansluta sig till revisorernas hemställan om
att en utredning på denna punkt utan tidsutdräkt kommer till stånd; och
tillåter sig föreningen härutinnan hänvisa till vad föreningen i ett den 8 maj
1948 avgivet underdånigt utlåtande anfört härom.

Stockholm den 15 mars 1950.

Underdånigst

Föreningen Sveriges häradshövdingar
GÖSTA SILJESTRÖM.

Sveriges advokatsamfunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 4.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t genom remiss den 10 januari 1950 berett Sveriges
advokatsamfund tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse till 1950 års riksdag anfört rörande processreformens
ekonomiska verkningar, får Advokatsamfundets styrelse härmed
i underdånighet anföra följande.

Yad till en början angår de statsfinansiella synpunkterna är det uppenbart
att rättegångsreformen medfört viss ökning av det allmännas (statens
och vissa städers) kostnader för rättskipningen, bl. a. för domstolsväsendet.
Statsrevisorerna framhålla att den av processreformen föranledda kostnadsökningen
vida överstiger vad som förutsatts vid rättegångsbalkens antagande.
Att i förväg beräkna kostnaderna för en så genomgripande reform är
självfallet en utomordentligt vansklig sak. Om förhandsberäkningarna i
detta fall visat sig icke hålla streck, saknar detta förhållande som bekant
icke motsvarighet i fråga om andra större reformer. När det gäller kostnads -

— 208 —

ökningen på förevarande område, måste hänsyn vidare tagas till svårigheten
att avgöra, hur stor del av denna ökning som föranletts av nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Såsom statsrevisorerna själva antytt ha nämligen
även andra faktorer medverkat till kostnadsökningen. Det kan enligt
styrelsens mening starkt ifrågasättas, huruvida icke statsrevisorerna varit
benägna att i alltför hög grad skriva denna kostnadsökning på den nya rättegångsbalkens
konto.

Den väsentliga frågan är emellertid icke, huruvida kostnaderna äro större
an vad som i förväg beräknats, utan om de äro större än de behöva yara.
Innan styrelsen närmare ingår på denna fråga, vill styrelsen icke underlåta
att framhålla att det allmännas kostnader för rättskipningen dock icke uppgå
till något i och för sig anmärkningsvärt högt belopp." Det bör icke förglömmas
att det här är fråga om en av statens allra viktigaste och för medborgarnas
frihet och säkerhet mest betydelsefulla uppgifter.

Det senast anförda utesluter givetvis icke att det kan vara av vikt att undersöka,
i vad mån det är möjligt att genom rationaliseringar nedbringa
kostnaderna utan att skada de viktiga intressen som här måste beaktas. Genom
den nya rättegångsbalken har vårt land fått en rättegångsordning, som
på en gång anknyter till gamla svenska rättstraditioner och motsvarar utvecklingens
krav. Det är av synnerlig betydelse att icke systemet genombrytes
av i besparingssyfte införda undantagsregler, som kunna äventyra de
till grund för rättegångsbalken liggande principernas möjlighet att genomsyra
rättegångsordningen. Framför allt måste vid en undersökning av rationaliseringsmöjligheterna
noggrant tillses att icke besparingsintresset tillgodoses
på bekostnad av rättssäkerheten. Om åtskilliga av de ändringsförslag,
som statsrevisorerna framfört, måste styrelsen uttala den uppfattningen
att de icke i tillräcklig grad beakta de nu anförda synpunkterna.

Beträffande domstolsväsendet ha statsrevisorerna till en början ifrågasatt,
huruvida icke nämndens medverkan skulle kunna undvaras vid behandling
av vissa ärenden, varå statsrevisorerna givit exempel. Styrelsen
kan instämma i uppfattningen att nämnd i åtskilliga av de angivna fallen
icke är erforderlig, men vill å andra sidan framhålla att den kostnadsbesparing,
som skulle vinnas genom en ändring av reglerna i detta avseende,
måste betecknas som bagatellartad.

Vad särskilt angår rådhusrätterna ha statsrevisorerna vidare ifrågasatt
en ändrad gränsdragning dels mellan nämndmål och tremansbrottinål, dels
mellan tremansbrottinål och ensamdomarmål. Vad den förstnämnda gränsdragningen
beträffar kan styrelsen icke ansluta sig till statsrevisorernas
uppfattning. När det nu ansetts önskvärt att införa lekmannaelementet i
brottmålsprocessen även vid rådhusrätterna, synes det vara rimligt att kräva
medverkan av nämnd i varje brottmål, där straffet kan uppgå "till straffarbete
i två ar eller därutöver. Vad processlagberedningen därom anfört i
förslaget till rättegångsbalk torde alltjämt äga fuil giltighet. Den ökning av
det allmännas kostnader, som blivit en följd av nämndens medverkan i
grövre brottmål, kan för övrigt icke gärna för någon ha kommit som en
överraskning.

Vad angår gränsdragningen mellan tremansbrottmål och ensamdomarmål
kan det naturligtvis ofta förefalla onödigt att en hel del enkla brottmål
måste handläggas av tre lagfarna domare. Ändras rättegångsbalkens gränsdragning
i detta avseende, är det emellertid svårt att se, ‘hur man skulle
kunna undgå att förläna ensamdomaren behörighet att ådöma även fängelsestraff.
Även om detta skulle komma att bli en sällsynt företeelse, är det
enligt styrelsens mening ur rättssäkerhetssynpunkt omöjligt att acceptera
en sådan ordning. Man far icke heller förbise att om man ger ensamdomaren

209 —

behörighet att ådöma frihetsstraff, så har man därmed också givit honom
möjlighet att förordna om skyddsåtgärd, som kan allvarligt ingripa i den
brottsliges liv. En tänkbar lösning vore möjligen att göra ensamdomaren behörig
att handlägga sådana brottmål, där — förutom böter — fängelse ingår
i latituden, men samtidigt föreskriva att domaren icke finge ådöma annan
påföljd än böter, utan alt målet skulle överlämnas till handläggning och avgörande
av tre lagfarna domare, därest ensamdomaren funne fängelsestraff
eller skyddsåtgärd böra ifrågakomma. Mot en dylik lösning kunna emellertid
ur andra processuella synpunkter vägande invändningar resas. I fråga
om gränsdragningen mellan tremansbrottmål och ensamdomarmål må slutligen
erinras om att man i varje fall på denna punkt icke kan tala om någon
av nya rättegångsbalken förorsakad kostnadsökning. Enligt den gamla rättegångsbalken
skulle alla mål i rådhusrätt handläggas av minst tre domare,
varför nya rättegångsbalkens regel om behörighet för en lagfaren domare
att handlägga vissa brottmål innebär en förenkling.

Huruvida personalorganisationen inom domstolsväsendet kan anses vara
lämpligt avvägd efter behovet, är ett spörsmål, om vilket advokatsamfundets
styrelse av lätt insedda skäl icke kan bilda sig någon bestämd uppfattning.
Ej heller är det möjligt för styrelsen att bedöma, i vad mån arbetet på
domstolarnas kanslier i övrigt kan anses rationellt ordnat eller om arbetsbesparande
och förenklande åtgärder skulle vara tänkbara. När statsrevisorerna
med avseende å protokollföringen antyda möjligheten av att protokoll
i vissa mål skulle till en början föras endast i konceptform för att först
sedermera, därest fullföljd komme till stånd, slutligt avfattas, måste styrelsen
emellertid inlägga en bestämd gensaga. En dylik ordning motsvarar icke
rättssäkerhetens krav. Den skulle utan tvivel innebära viss risk för att det
faktum att talan fullföljts influerade på protokollets avfattning.

I ett avseende, som är av betydelse både ur finansiell och än mer ur processekonomisk
synpunkt, vill styrelsen ansluta sig till statsrevisorernas
mening, nämligen i fråga om användningsområdet för strafföreläggande.
Att lagstiftaren i detta avseende ansett sig böra framgå med viss försiktighet
finner styrelsen naturligt. Sedan detta institut nu tillämpats i ett
par år och visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt, bör en icke oväsentlig
utvidgning av institutets tillämplighetsområde kunna övervägas.
Styrelsen instämmer i vad statsrevisorerna i detta hänseende anfört och
vill tillägga att icke heller den omständigheten att det förekommer anledning
att målsägande finnes, alltid bör utesluta möjligheten att använda
strafföreläggande. Om åklagaren från målsäganden erhåller bevis att denne
icke i anledning av brottet har några yrkanden, borde hinder icke möta
för strafföreläggande. Styrelsen är medveten om att vissa betänkligheter
kunna anföras mot en vidsträckt tillämpning av detta institut. Det kan således
bl. a. invändas att bruket av strafföreläggande lätt kan föranleda betydande
ojämnhet i straffmätningen, en olägenhet, som givetvis blir större
ju vidsträcktare institutets tillämplighetsområde bestämmes. Invändningen
saknar icke berättigande men kan näppeligen tilläggas avgörande betydelse.
Mot densamma kan nämligen erinras att högre åklagare har betydande
möjligheter att övervaka tillämpningen och tillse att stötande olikhet i
straffmätningen undvikes. Ojämnhet i detta hänseende präglar för övrigt
även domstolarnas avgöranden (det är sålunda långt ifrån ovanligt att en
förseelse, för vilken normalstraffet i eu domsaga anses vara t. ex. 50 dagsböter,
i granndoinsagan regelmässigt anses förskvlla exempelvis 25 dagsböter)
och kan svårligen undvikas med de vidsträckta strafflatituder som
utmärka senare tids strafflagstiftning. Det kan t. o. in. ifrågasättas, om
icke möjligheterna att åvägabringa eu någorlunda jämn straffmälning äro
14—-507087. Hev. berättelse ang. statsverket är 1949. II.

- 210 —

större inom åklagarväsendet än i fråga om domstolarna. Mot en vidsträckt
tillämpning av strafföreläggande kan vidare invändas att densamma stundom
kan leda till otillbörlig mildhet mot den brottslige. Icke heller denna
invändning kan enligt styrelsens mening tillmätas avgörande vikt. Åklagaren
handlar under tjänstemannaansvar, och högre åklagare måste förutsättas
vaka över att underordnad åklagare icke förelägger den misstänkte
ett orimligt lågt bötesstraff.

Vad härefter angår de processekonomiska synpunkterna ha statsrevisorerna
uttalat att processkostnaderna såväl i underrätterna som i hovrätterna
blivit större än vad som förutsatts vid rättegångsbalkens antagande.
Statsrevisorerna ge uttryck åt den uppfattningen att handläggningstiden
i underrätterna ökats, att parts möjlighet att föra talan utan advokat begränsats,
att en allmän ökning av advokatkostnaderna inträtt och att denna
kostnadsökning bidragit till den minskning av antalet vid underrätterna
handlagda civilmål, som på sina håll kunnat förmärkas. Vad särskilt
angår hovrättsprocessen förklara statsrevisorerna att »enligt uppgift» de
dryga hovrättskostnaderna föranlett en icke oväsentlig minskning av antalet
till hovrätterna fullföljda mål. Sammanfattningsvis anföra statsrevisorerna
att man har anledning ifrågasätta, om icke utvecklingen lett därhän
att det nya rättegångsförfarandet i stället för att nedbringa rättegångskostnaderna
fått motsatt effekt, samt att kostnadsfrågan synes ha blivit i
hög grad avgörande för den rättssökande allmänheten vid valet mellan att
å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsanspråk och att å andra
sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket eller rent av avstå
från att göra detta gällande. Statsrevisorerna finna utvecklingen betänklig
ur rättssäkerhetssynpunkt och uttala att den processekonomiska frågan
i själva verket utvecklat sig därhän att enbart på denna grund en översyn
av det nya rättegångsförfarandet aktualiseras.

I vad mån statsrevisorernas sålunda lämnade framställning av utvecklingen
grundar sig på någon närmare undersökning av förhållandena, framgår
icke av yttrandet. Detsamma innehåller icke någon redogörelse för
verkställda undersökningar eller någon redovisning av upplysningskällorna.
Enligt styrelsens uppfattning äro vissa av statsrevisorernas påståenden
riktiga, medan andra äro mer eller mindre diskutabla. I åtskilliga avseenden
torde orsaken till ett visst förhållande vara att söka i andra omständigheter
än statsrevisorerna antagit.

Vad först beträffar rättegångskostnaderna i underrätterna är det till en
början sannolikt att handläggningstiden ökats så, att den genomsnittligt
överstiger den förutvarande totala handläggningstiden. Någon alldeles bestämd
uppfattning på denna punkt vågar styrelsen dock icke uttala. I och
för sig vore det icke underligt, om en dylik ökning inträtt. Den kan förklaras
bl. a. därav att nya rättegångsbalken avskaffat en del mycket tidsbesparande
men icke förty i högsta grad förkastliga processuella ovanor, t. ex.
metoden att höra vittnen med ledning av skriftliga vittnesattester eller att
höra en tilltalad i brottmål genom att uppläsa polisförhörsprotokollet och
fråga den tilltalade, om han vitsordar berättelsen. Styrelsen kan emellertid
nämna att som svar på en sommaren 1949 inom en av advokatsamfundets
avdelningar gjord rundfråga, huruvida den totala handläggningstiden nu
vore längre än förut, uppgåvo 9 av 29 advokater att handläggningstiden nu
vore kortare än förut, och 2 ansågo att någon ändring icke inträtt. Styrelsen
är emellertid för sin del benägen att instämma i statsrevisorernas uppfattning
om att handläggningstiden ökats. Att handläggningstiden i vissa
mål ökats väsentligt är otvivelaktigt; frågan är närmast, i vad mån denna
ökning kompenseras av minskning i andra fall.

— 211 -

Spörsmålet huruvida handläggningstiden i underrätterna ökats torde i nu
förevarande sammanhang väsentligen vara av intresse såsom bakgrund till
statsrevisorernas påstående att en allmän ökning av advokatkostnaderna inträtt.
Den tid, som en advokat nödgats använda på ett uppdrag, är naturligtvis
av betydelse för arvodets storlek, men det bör observeras att avgörande
härvidlag icke är den tid, som åtgått för målets handläggning vid rätten,
utan den totala tid, som advokaten fått sätta till för uppdragets utförande.
Huruvida denna tid numera i genomsnitt är längre eller kortare än
förut, är synnerligen vanskligt att avgöra. I vissa avseenden innebär den
nya rättegångsordningen otvivelaktigt en minskning av den tid, som en advokat
måste — utöver förhandlingen inför rätta — offra på ett uppdrag att
föra talan i rättegång (författandet av långa rättegångsskrifter tog betydande
tid i anspråk). I andra avseenden åter kräver den nya rättegångsordningen
mera utomrättsligt arbete än den gamla (t. ex. advokatens personliga
»förberedelse» till en stor huvudförhandling). Styrelsen har redan framhållit
svårigheten att bedöma frågan men finner hittills vunna erfarenheter
knappast ge anledning till antagande att det nya underrättsförfarandet genomsnittligt
kräver längre sammanlagd arbetstid för advokaterna än det
gamla.

Riktigheten av statsrevisorernas uppfattning att den nya rättegångsbalken
begränsat parts möjlighet att föra talan utan biträde av advokat är enligt
styrelsens mening också diskutabel (styrelsen åsyftar nu underrättsprocessen).
När statsrevisorerna uttala att det*kräves grundlighet och allmän rättegångsvana
för att tillvarataga partsintresse i rättegång, så är detta i och för
sig alldeles riktigt, om man bortser från mål av enklare beskaffenhet. Detsamma
var emellertid under mycket lång tid fallet, medan den gamla rättegångsbalken
ännu gällde. Det förhållandet att allmänheten i allt större utsträckning
anlitar advokathjälp beror icke främst på rättegångsordningen
utan därpå att den sociala och ekonomiska utvecklingen medfört en lagstiftning
av sådan omfattning och så komplicerad natur att menige man icke
längre kan känna till och än mindre tolka den materiella rättens mångfald
av regler. Vill man peka på lagstiftning, som i hög grad ökat behovet av
advokathjälp, skall man icke hänvisa till rättegångsbalken utan exempelvis
till skattelagstiftningen och aktiebolagslagen, för att icke tala om den rikhaltiga
floran av kristidsförfattningar och reglerande föreskrifter av olika
slag. Att det nu anförda är riktigt bestyrkes därav att allmänhetens allt mer
ökade behov av advokathjälp framträtt i än högre grad när det gäller utomprocessuella
angelägenheter än i fråga om rättegångar. Den som tror att behovet
av advokathjälp i rättegång skulle kunna nämnvärt minskas genom
förenkling av rättegångsordningen, är inne på en verklighetsfrämmande
tankegång, såvida vederbörande icke tänker sig en förenkling ända därhän
att processen berövas alla de drag, som utmärka rättegångsordningen i ett
kultursamhälle, och återföres till en primitiv nivå, där parternas verksamhet
inskränkes till att besvara en inkvisitorisk domares frågor.

Statsrevisorerna uppge att utöver den av penningvärdets försämring betingade
förhöjningen av advokatarvodena en allmän ökning av advokatkostnaderna
inträtt, ett förhållande som statsrevisorerna uppenbarligen tillskriva
nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Något bevis för att detta påstående
är riktigt anföra statsrevisorerna icke. Såvitt angår underrättskostnaderna
kan enligt styrelsens mening påståendets riktighet starkt ifrågasättas. Det
synes icke uteslutet att statsrevisorerna pa denna punkt råkat göra ett misstag,
som ligger ganska nära till hands för den som icke varit i tillfälle att
närmare sätta sig in i hithörande frågor. Det förhåller sig otvivelaktigt sä
att de av underrätterna utdömda rättesgångskostnadsersättningarna numera

1 tf—507087. Rev. berättelse any. statsverket är I9i9. II.

- 212 —

ofta äro högre än tidigare. Troligen gäller detta även den del av ersättningen
till den vinnande parten, som motsvaras av advokatarvöde, ehuru en direkt
jämförelse på denna punkt är svår att göra, då nämligen domstolarnas avgöranden
under den gamla rättegångsbalkens giltighetstid icke innehöllo
någon upplysning om hur stor del av ersättningen som utgjorde advokatarvode.
Att av nämnda förhållande draga den slutsatsen att advokatarvodena
ökats, är emellertid förhastat. Tidigare var det som bekant vanligt —
för att icke säga regel — att domstolarna prutade på den vinnande partens
rättegångskostnader och sålunda förpliktade den tappande parten att utgiva
ett lägre belopp än det, vartill kostnaderna i verkligheten uppgingo. Denna
praxis, som väsentligen torde ha haft sin grund dels i en undervärdering av
advokaternas arbete, dels i ett missriktat medlidande med den tappande parten,
hade till följd att den vinnande parten ofta nödgades själv bära en del
av de kostnader han fått ikläda sig för rättegången. Sedan nya rättegångsbalken
uttalat den ur processuell synpunkt oomtvistligt riktiga regeln att
ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara den vinnandes kostnad,
såvitt denna skäligen varti påkallad för tillvartagande av partens rätt,
har det blivit allt vanligare att domstolarna tillerkänna den vinnande parten
full ersättning. Denna förändrade praxis kommer naturligtvis till uttryck
i högre rättegångskostnadsersättningar, men man får icke förbise att
detta ofta icke betyder annat än att den tappande parten nu förpliktas att
ersätta ett belopp, som tidigare fick delas mellan parterna.

I ett avseende kan styrelsen vitsorda att eu ökning av advokatarvodena
inträtt, nämligen beträffande ersättning av allmänna medel åt advokat, som
förordnats till offentlig försvarare i brottmål eller till rättegångsbiträde enligt
lagen om fri rättegång. De ersättningsbelopp, som tidigare i dessa fall
tillerkändes advokaterna, voro ofta oskäligt låga, ej sällan så orimligt låga
att många advokater icke ansågo sig kunna mottaga sådana uppdrag. Att en
välbehövlig förbättring i detta avseende numera inträtt beror icke så mycket
på nya rättegångsbalken som fastmera därpå att riksdagens första lagutskott
i utlåtande till 1944 års riksdag inskärpte vikten av att biträdesersättning
i fri rättegång bestämdes efter samma grunder som om parten
icke haft fri rättegång.

När statsrevisorerna ifrågasätta, om icke den ökning av advokatkostnaderna,
som de ansett sig kunna konstatera, bidragit till den minskning av
antalet vid underrätterna handlagda civilmål, som på sina håll kunnat förmärkas,
vill styrelsen icke underlåta att erinra om att tendensen till nedgång
av antalet tvistiga civilmål (det torde vara dessa som åsyftas) varit
påtaglig under ganska lång tid och i varje fall flera år innan nya rättegångsbalken
trädde i kraft. Till denna utveckling ha måhända olika orsaker
medverkat. En av de viktigaste bland dessa är utan tvivel advokatväsendets
utveckling. Den ökade tillgången på kunniga advokater har nämligen medfört
att parterna icke längre såsom i äldre tider regelmässigt måste gå till
domstol för att få veta vad som är rätt. Advokaternas medverkan har lett
till att massor av onödiga tvister nu icke längre dragas under domstols
prövning och till att förlikning mellan parterna i stor utsträckning åvägabringas.
Såvitt styrelsen kan förstå är denna utveckling enbart glädjande.
Ä andra sidan är det naturligtvis självklart att hänsynen till uppkommande
rättegångskostnader utgör en av de faktorer, som måste inverka på en parts
ställningstagande, när han skall välja mellan rättegång och förlikning. Att
nya rättegångsbalken i detta hänseende skulle, såvitt angår underrättsförfarande,
verka mera processhindrande än den gamla kan styrelsen icke vitsorda
i vidare mån än att risken att fullt ut få ersätta motpartens kostnader,
för den händelse målet förloras, självfallet utgör ett starkare argument

213 —

mot igångsättande av rättegång i en tveksam sak än vad som var fallet på
den tid, då kvittning av eller prutning på rättegångskostnaderna var regel.

Vad åter angår hovrätfsprocessen är det otvivelaktigt att nya rättegångsbalken
medfört en betydande ökning av parternas kostnader (både för advokathjälp
och i andra avseenden), särskilt i alla de fall, där huvudförhandling
inför hovrätten hålles å annan ort än den, där parten resp. hans
advokat är bosatt. Att åtgärder böra övervägas i syfte att minska dessa
olägenheter för parterna är även enligt styrelsens förmenande önskvärt. Styrelsen
vill emellertid framhålla att, om en nedgång i fullföljdsfrekvensen
kunnat konstateras, så utgöra hovrättskostnaderna säkerligen icke den enda
orsaken därtill. En omständighet, som i detta avseende sannolikt haft ganska
stor betydelse, är den att underrätternas domsmotiveringar efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande blivit fylligare och mera klargörande än de intetsägande
och obegripliga motiveringar, som tidigare ej sällan presterades.
Den part, som förlorat i underrätten, har lättare att finna sig i domen, när
domstolen på ett för parten begripligt sätt klargjort skälen till att den dömt
som den gjort.

Styrelsen övergår härefter till de olika utvägar att förbilliga processen,
som statsrevisorerna antytt såsom tänkbara. Till en början vin styrelsen då
såsom sin mening uttala att det icke är berättigat att mot den nya rättegångsbalken
rikta den anmärkningen att den icke skulle ha beaktat önskvärdheten
av att förbilliga processen i bagatellmål. Beträffande tvistemålen
må sålunda erinras om möjligheten att hålla huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen samt om möjligheten att begagna betalningsföreläggande.
1 fråga om brottmålen kan framhållas att nya rättegångsbalken
i förhållande till äldre rätt företer den ur processekonomisk synpunkt
betydelsefulla nyheten att mindre brottmål kunna avgöras utan att den tilltalade
behöver inställa sig vid rätten. Härjämte innebär införandet av institutet
strafföreläggande ur nyssnämnda synpunkt en besparing.

När statsrevisorerna anföra att en uppdelning av målen och sättet för
deras handläggning med hänsyn till svårighetsgrad synes påkallad, är detta
alltså en synpunkt, som rättegångsbalken redan i hög grad beaktat. Såvitt
angår de mindre brottmålen ha statsrevisorerna anvisat en väg, på vilken
man skulle kunna gå vidare, nämligen att vidga användningsområdet för
strafföreläggande. Styrelsen har redan deklarerat sin anslutning till vad
statsrevisorerna i detta hänseende anfört. Statsrevisorernas allmänna uttalande
om angelägenheten av att uppdela målen och sättet för deras handläggning
med hänsyn till svårighetsgrad åtföljes i övrigt, såvitt angår underrättsprocessen,
icke av mer än två konkreta förslag. Dels ifrågasätta statsrevisorerna,
om icke rätten skulle kunna medgivas större befogenheter att
efter eget omdöme avhålla utlyst huvudförhandling än som framgå av de
nu i lagen angivna förutsättningarna för huvudförhandling, dels framkastas
tanken att processkostnaderna skulle kunna nedbringas genom föreskrift
om möjlighet att till offentlig försvarare åt »häktad» förordna jämväl biträdande
jurist hos advokat.

Det första av dessa förslag måste styrelsen beteckna såsom förhastat.
Statsrevisorerna ha uppenbarligen icke tillräckligt beaktat de risker för säkerheten
i avgörandet, som skulle uppstå, om det bleve tillåtet att trots uppkommet
hinder avhålla huvudförhandling för att senare ordna med »erforderlig
komplettering» vid en »extraförhandling». Att tillämpa principerna
om muntlighet och om fri bevisprövning utan all upprätthålla grundsatserna
om koncentration och omedelbarhet innebär vådor för rättssäkerheten. Man
kan vara övertygad om alt ett uppluckrande av dt- garantier för koncentrations-
och omedelbarhetsprincipernas upprätthållande, som ligga i rätte -

— 214

gångsbaikens regler om huvudförhandling, mycket snart skulle få till följd
att det i många mål bleve både en och flera »extraförhandlingar». Resultatet
bleve att man komme tillbaka till den gamla rättegångsordningen allenast
med den skillnaden att man nu äventyrat säkerheten genom att införa
den fria bevisprövningen. En konsekvens av den antydda »reformen» bleve
säkerligen även den att man för att nödtorftigt rädda säkerheten måste föreskriva
protokollering i vida större omfattning än vad som nu är stadgat, med
påföljd att domen komme att grundas på protokollet, icke omedelbart på
vad som förekommit vid förhandlingen inför rätten. Den av statsrevisorerna
framförda tanken kan svårligen förklaras på annat sätt än att de icke tillräckligt
inträngt i problemet och beaktat dess nära samband med fundamentala
processuella grundsatser. Statsrevisorerna säga visserligen i sitt
yttrande att ett mål »i princip» bör koncentreras till en huvudförhandling
och förklara dessutom att koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna icke
synas »behöva nämnvärt eftergivas» genom den ordning, som de ifrågasätta.
Enligt styrelsens mening är det sistnämnda emellertid just vad som skulle
bli följden, om statsrevisorernas tanke genomfördes. Det är icke mycket
mening i att uttala att ett mål »i princip» bör koncentreras till en huvudförhandling,
om man samtidigt ger domstolarna möjligheter att »efter eget
omdöme» sätta sig över principen.

Det andra konkreta förslaget från statsrevisorernas sida — möjlighet att
till offentlig försvarare förordna biträdande jurist hos advokat — berör en
fråga, om vilken styrelsen kommer att i annat sammanhang avgiva yttrande.
Styrelsen saknar därför anledning att nu uppehålla sig vid detta spörsmål
och vill endast framhålla att detsamma ur processekonomisk synpunkt är
skäligen betydelselöst, då nämligen enligt styrelsens mening anledning saknas
att sätta arvodet till biträdande jurist lägre än till advokat. Det är ur
helt andra synpunkter som det antydda problemet är av intresse.

I fråga om rättegången i hovrätt innehåller statsrevisorernas yttrande tre
konkreta förslag. Dels ifrågasättes ökning av möjligheterna att avgöra målen
på handlingarna, när det gäller mål, som äro av beskaffenhet att bättre
lämpa sig för skriftlig handläggning, dels föreslås en höjning av värdegränsen
i RB 50: 21 andra stycket, dels antydes möjligheten av en inskränkning
av vittnesförhören i hovrätt.

Av dessa förslag kan styrelsen oreserverat tillstyrka ett, nämligen förslaget
om höjning av värdegränsen i RB 50: 21. Att den där stadgade värdegränsen
numera måste anses alltför låg torde knappast vara föremål för
delade meningar. Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket värdegränsen
bör höjas. Enligt styrelsens mening skulle en höjning till 1 500 kronor i och
för sig knappast vara ägnad att väcka betänkligheter. I detta sammanhang
lärer det emellertid vara nödvändigt att ägna uppmärksamhet även åt stadgandet
i RB 50: 23, ty om avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till
sådan muntlig bevisning som avses i sistnämnda lagrum, måste ju enligt
rättegångsbalken huvudförhandling hållas för förnyad bevisupptagning,
även om enligt RB 50: 21 huvudförhandling eljest icke varit erforderlig.
Därmed är man inne på det tredje av statsrevisorernas här ovan i korthet
återgivna förslag. Frågan, huruvida någon ändring av RB 50:23 (och 51:
23) bör ske, är ett mycket komplicerat spörsmål, och styrelsen ser sig icke
i stånd att i förevarande sammanhang närmare ingå på denna fråga.

Vad slutligen angår statsrevisorernas förslag om utökning av möjligheterna
att avgöra målen på handlingarna i sådana fall, där målet kan anses
vara av beskaffenhet att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning, må
erinras om att denna synpunkt icke är för rättegångsbalken främmande, i
det att mål, vari fråga är allenast om rättstillämpningen, på båda parternas

- 215 —

begäran kunna avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart
att sådan ej erfordras. Det är enligt styrelsens mening icke uteslutet
att man i syfte att förbilliga hovrättsprocessen skulle kunna gå vidare
i samma riktning. Rena skälighetsfrågor (t. ex. skaligheten av ett skadeståndsbelopp
för sveda och värk eller skaligheten av ett underhållsbidrag)
kunna säkerligen ofta, vare sig de böra betraktas som rattstillampnin^sfrågor
eller icke, tillfredsställande avgöras utan att huvudförhandling
äger rum. Det viktigaste är att omedelbarhetsprincipen icke utan tvingande
skäl eftersättes, när det gäller upptagande och värdering av muntlig
bevisning. I detta hänseende måste det tillses att även i hovratterna muntligheten
blir regel. .. . ,. .. , ;1

Av det anförda följer att, även om vissa lagandringar i syfte att förbilliga
hovrättspröcessen genomföras, det ändå aldrig kan undvikas att huvudförhandling
i hovrätt måste bli en vanlig företeelse. Det ar otvivelaktigt
att fall kunna förekomma, där en part, som forlorat i underratten, av hansyn
till kostnaderna måste avstå från fullföljd av talan, ehuru dylik fullföljd i
och för sig vore befogad. Likaså kan det hända att den i underratten vinnande
parten på grund av fullföljd från motpartens sida tvingas att iklada
sig kostnader, som han har svårt att bära. En utvidgning av möjligheterna
för part att erhålla fri rättegång med avseende å hovrattsprocessen synes
därför böra övervägas, även om en dylik utvidgning naturligtvis skulle oka
det allmännas kostnader. Upptages denna fråga till utredning, bor därvid
lämpligen även undersökas, om icke fri rättegång i underratterna beviljas
i alltför ringa utsträckning. Åtminstone på vissa håll ar tillämpningen ganska
restriktiv. Även om det — på sätt förut anförts — starkt kan ifragasattas
huruvida det är riktigt att påstå att kostnaderna for anlitande av advokat
i underrätt genomsnittligt ökats till följd av nya rättegångsbalkens ikraftträdande,
äro kostnaderna i detta och andra hänseenden dock sa pass betydande
att en utredning rörande vidgade mojligheter att erhalla fri ratte
gång icke vore omotiverad.

Stockholm den 3 mars 1950.

Underdånigst

För Sveriges advokatsamfunds styrelse:

ALF LINDAHL.

Holger Wiklund.

Föreningen

Sveriges stadsdomares

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. Biä § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 januari 1950 har Föreningen Sveriges stadsdomare
beretts tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer!
sin berättelse till 1950 års riksdag anfört rörande processreformens ekonomiska
verkningar. Med anledning härav får styrelsen for föreningen i underdånighet
anföra följande.

— 216 —

Revisorerna framhålla, att de ekonomiska verkningarna av processreformen
blivit mycket storre ån vad som förutsatts vid rättegångsbalkens an an1ettseavVn

T’ sas°™ revisorer™ påpekat, vissa kostnadsökningar föranietts
av bland annat den ar 1947 genomförda allmänna löneregleringen
för statstjänstemannen och av de militära målens överflyttande till de allmänna
domstolarna Enligt styrelsens mening bör man emellertid vid ett bedömande
av kostnadsökningarna för det allmänna taga hänsyn jämväl till

stänrdich“tenattSäv!Si SåS°m dCt minskade Penningvärdet samt den oml;r
h att’ d''en.om cn ny processordning icke genomförts, befogade
krav säkerligen kommit att ställas på t. ex. ökade möjligheter afl utse för nen

^én * -att erkalla trl rättegång samt högre ersättning till vitt 1

åtlegangsretormen föranledda kostnadsökningen för maeistratsstadernas
vidkommande har främst betingats dels av införandet av

"om på dc^^ esl^hlp’11^ l°Ch ^ Ctt vascnlli.^ ökat expeditionsarbete,
Personalen An nödvändiggjort en utökning av den icke rättsbildade

ar för ii lvlssa. ^seenden rattegångsreformens ekonomiska verkningar
för det allmänna icke iorutsetts, torde måhända icke kunna bestridas
Styrelsen vill emellertid ifrågasätta, om dessa kostnader äro av den storleksrdnmg,
att de kunna betecknas såsom betydande i och för sig eller i förhallande
till den genomgripande och högst angelägna reform av processforfarandet,
som den nya rättegångsbalken innebär. 1

rättssak^0 r,ätteSånKsreforillcns inverkan på processkostnaderna för de
rattssokande anföra revisorerna, att jämväl dessa kostnader blivit större än
vad som torutsatts vid berakningarna i samband med reformens genomfö^
rande. Att hovrattsprocessen blivit kostsammare än tidigare, har qveder i

S Ulen Var °CkSå förutsetk 1 frå§a Pn> processkostnaderna

i underratten torde meningarna vara delade, även om den allmänna upp VPlT^ir-11

arjatU Ja,,nva dessa kostnader på sistone visat tendens att öka.

d hedmnandet av fragan om processkostnaderna i underrätten torde man
emellertid bora taga hansyn dels till det förändrade penningvärdet och dels
till överenskommelsen ar 1943 mellan Föreningen Sveriges häradshövdingar.

2r°undérÖför Säl stadsdomare och Sveriges advokatsamfund om vissa
kunder foi uppställande av kostnadsrakningar och beräkning av arvoden
m m. Dessa grunder - som även följts i de exempel för kostnadsräkningar,
vilka upptagits i den av processnamnden utgivna handboken »Underrättsförfarandet
enligt nya rättegångsbalken» — torde alldeles oberoende av den
nya rättegångsordningen hava på ett avgörande sätt inverkat på den all''nanna
höjningen av rättegångskostnaderna. Det torde närmast vara ett tillfälligheternas
spel att en mera allmän tillämpning av den nämnda överenskommelsen
kommit att i tiden sammanfalla med rättegångsreformens genomforande.
I varje fall torde det vara hart när ogörligt att söka utreda i

rund^?rätrteneSan§Sref°rmen 1 ^ fÖF Si§ föranlett ökadc processkostnader

.„Dct kan 1 dedta sammanhang vara av intresse att omnämna, att vid en avvara
radhusratter, som tillämpat det nya processförfarandet sedan den 1
januari 194a, nyligen företagits en stickprovsundersökning i syfte att söka
utröna, huruvida den nya rättegångsordningen kunde anses i och för sig
hava medfört okade processkostnader i vad man kallar normalmål i tvistemalsprocessen.
Rättegångskostnaderna i ett antal mål, avgjorda före den 1
januari 1945, omräknades enligt de i den nyssnämnda överenskommelsen angivna
grunderna och med beaktande tillika av penningvärdets fall samt jämfördes
med de kostnader, som beräknades skulle hava fastställts, därest målen
i fråga handlagts enligt det nya förfarandet. Därvid visade det sig att
man icke med någon grad av säkerhet kunde fastslå, att det nya förfaran -

— 217 —

det såsom sådant skulle hava medfört ökade kostnader i de ifrågavarande
inålen. Härtill bör eijlellertid anmärkas, ätt det synes förefihnas en viss tendehs
ätt numera påkalla vittnesförhör i större utstläcknihg än under den

gamla ordningen. .. . , .

" I syfte att nedbringa dels det allmännas kostnader for rättegångsväsendet
och dels processkostnaderna för den rättssökande allmänheten hava revisorerna
föreslagit vissa åtgärder, som styrelsen emellertid anser sig här hora
allenast i korthet beröra. Vid bedömandet av hithörande spörsmål bör enligt
styrelsens mening beaktas, att rättegångsreformen utan tvivel inneburit
ed så avsevärd vinning ur rättsvårdens synpunkt, att i förhållande härtill
kostnadsökningen för det allmänna och den enskilde torde vara av underordnad
betydelse. Därför framstår det såsom högst angeläget, att de åtgärder i
förbilligande syfte, som vidtagas, icke tillåtas inkräkta på principerna i
det nva förfarandet.

Då det gäller att förbilliga processen i bagatellmal, torde det, såvitt angar
underrätterna, vara svårt för att icke säga ogörligt att åstadkomma en
gränsdragning mellan bagatellmål och andra mål, som kan tillgodose ett
sådant syfte. Emellertid synes under vissa förutsättningar en utvidgning av
användningsområdet för strafföreläggande kunna övervägas. Under diskussionen
inom styrelsen har framkastats möjligheten av att i sådant syfte
överlämna till domstol att meddela strafföreläggande i vissa mål, däri detta

institut för närvarande icke är tillämpligt. .....

Vad angår städernas kostnader för domstolsväsendet, som jämväl omnämnas
i revisorernas berättelse, torde de fall, där dessa kostnader skulle
kunna nedbringas genom en i viss mån ändrad gränsdragning mellan namndmål
och tremansbrottmål vara relativt få, och styrelsen är för sin del icke
beredd att förorda någon principiell ändring i detta hänseende. Bagatellartade
nämndmål torde regelmässigt utsättas till handläggning samtidig
med mera kvalificerade mål och medföra därför icke någon ökad kostnad
för nämnden. En omvandling av vissa tremansbrottmål till ensamdomarmal
torde däremot vara av större betydelse ur besparingssynpunkt, därvid för
gränsdragningen de nu avskafiade polisdomstolarnas kompetensområde synes
kunna tjäna till vägledning.

De vidgade möjligheter att avhålla utlyst huvudförhandling, som revisorerna
ifrågasätta, synas innebära risk för en återgång till det gamla uppskövssystemet.
Så långt styrelsens erfarenhet sträcker sig, kan något behov
av ökade befogenheter i sådant hänseende icke sägas hava framträtt, och
enli"t styrelsens mening torde därav icke kunna förväntas någon nämnvärd
kostnadsbesparing. Uppkommande hinder för utsatt huvudförhandling komma
som regel till domstolens kännedom så tidigt, att beslut om förhandlingens
inställande kan fattas och vederbörande därom underrattas redan

före den utsatta dagen. .

Revisorerna ha framställt vissa förslag beträffande protokollformgen. Enligt
styrelsens förmenande synes det angeläget, att den ännu mycket vacklande
praxis i fråga om protokollföringen gives någon tid att vinna stadga,
innan frågan om ändrade föreskrifter därutinnan upptages till behandling.
Revisorernas förslag att protokollet icke skulle behova slutligen avfattas,
förrän fullföljd äger rum, förefaller att innebära så många osäkerhetsmoment
att styrelsen anser sig böra avråda därifrån. I anslutning till önskemål,
som från flera håll uttalades under förarbetena till nya rattegangsbalken
vill styrelsen livligt förorda införandet av eu sådan ordning, att utskrift
av utsagor, som upptagits på fonetisk väg, icke behöver verkställas
annat än då talan fullföljes. Därigenom skulle en mycket betydande arbetsoch
kostnadsbesparing vinnas.

— 218 —

De nuvarande forumreglerna — särskilt då bestämmelserna om tvinganna/pr^Fn
Sy°as ,enIlgt Risens erfarenhet ofta medföra onödiga kostad
*5 uPP™Jukning av dessa bestämmelser skulle utan tvivel vara
agnad att nedbringa processkostnaderna för den enskilde ävensom statsverkets
kostnader för den fria rättegången.

JnSyfte attf.foreakla och förbilliga hovrättsprocessen ifrågasätta revisorerna
vissa eftergifter med avseende å den muntliga handläggningsformen
daiyid emellertid skulle skapas garantier för att akten i målet °göres så

m!l ,miVf 0r fhS’ alt de? kan lägSas tm grund för dom. Innebörden av
uttalandet framstar icke helt tydlig. Man får emellertid det intrycket att

g,°| taSande av vad revisorerna föreslagit skulle innebära ett första

f1 rf tti n?aka Pa.^Jag’ SOm på sin tid ledde tm den numera avskaffade
fullständiga skrifthgheten i hovrätterna, varifrån skriftligheten sedermera
pre sig ti underratterna. Att en sådan utvecklingsgång bör förhindras
orde man vara tämligen ense om. En höjning av det värde som bestäm’
mer möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling, synes däremot
kunna overvagas och en anordning, som lämnar parterna sEe rätt än
att i dispositiva tvistemål disponera över bevisningen, skulle jämväl
vara agnad att nedbringa kostnaderna för hovrättsprocessen. Ännu verksammare
i detta hanseende vore, om målen i största utsträcknin« kunde
handlaggas icke blott på hovrätternas bitingsställen utan även å andra
tingsställen eller i den ort, som saken berör, detta givetvis endast i de fnII
dar kostnaderna för vittnen m. m. i det Ideella8 måJet skulie avsevifrt
minskas. \ isserligen uppkomme därigenom resekostnader för hovrätten

“-IT3 Utglft b-re °ftaSt ringa 1 förhallande till parternas kostnader’
Styrelsen anser liksom revisorerna att åtskillig besparing kan vinnas
genom en förenkling av expeditionsarbetet och införandet av rationell kontorsteknik
på domstolskanslierna. en Mm Revisorerna

framhålla slutligen såsom angeläget, att en översvn av nro
cessordnmgen utan tidsutdräkt kommer till stånd. Enligt styrelsens me''
ning torde det vara alldeles för tidigt att redan nu företaga eu sådan all
man översyn Av många tecken att döma - se t. ex. justUieombudsmannens
berättelser till riksdagen åren 1949 och 1950 — har man ännu icke
överallt bland domare, åklagare och advokater hunnit helt tihägna sig de
nya rattegangsprincipernas anda och mening. Endast en längre tids §till

sä rnängsidig och fördjupad0 erfaSohöl.
au aen kan laggas till grund for andrmgar, som inverka på utformningen

s™ ^Z Sand,et aV deS,Sa Priuciper. I avbidan på en dylik allmän övei
när t ”Cn sadan over huvud taget anses nödig eller tillrådlig under de
narmaste aren — synes hinder dock icke böra möta mot att vidtaga så
dana andrmgar i rättegångsbalken och dess följ dförfattningar somkun''
för kJ-HVaS T aykjaIpande av mera allmänt erkända bristfälligheter eller
stitut.d uUeckhng av vissa §enom rättegångsbalken införda§ processin Vid

behandlingen av detta ärende hava deltagit samtliga ledamöter nrh
y Undantag aT r4dma''""“ Bå„| och borgmästfr

ronuyrelSf-efamT°texn e'' rådrnannen Brandt, Stockholm, har i .särskilt vttande
anfört: »I statsrevisorernas berättelse, såvitt avser processreformens
ekonomiska verkningar, lämnas en del uppgifter angående storleken
domarpersonaJen vid Stockholms rådhusrätt före och efter den 1 januari
1948, av vilka uppgifter lasaren tår den uppfattningen, att en utöknine
omarpersonalen agt rum i anledning av processreformens genomfö?

- 219 —

rande Dessa uppgifter äro emellertid missvisande. Fore den 1 januari
1948 funnos vid rådhusrätten följande ordinarie domare, nämligen borgmästaren,
25 rådmän och 40 assessorer. Vidare fanns da en extra avdelning
med 3 extra rådmän och 4 extra assessorer. Vid polisdomstolen, vars
arbetsuppgifter efter den 1 januari 1948 överflyttats till rådhusrätten,
tjänstgjorde 1 polisdomare och 1 biträdande polisdomare. Vid årsskiftet
1947_1948 utgjorde alltså antalet domare 75. Nu finnas följande antal
domare, nämligen borgmästaren, 30 rådmän, 16 extra rådmän, 30 assessorer
eller tillhopa 77 domare, ökningen synes alltsa vara 2 domare Emellertid
ha från och med den 1 januari 1949 krigsrattsmalen överflyttats
till rådhusrätten, och enbart med dessa mål syssla två radman och en assessor
I realiteten har alltså antalet domare som sta till förfogande för Övriga
mål minskats med en. Vidare anges det att personalen i allmänhet
fått sina löner avsevärt uppreglerade. I själva verket forhaller det sig så
att borgmästare-, rådmans- och assessorslönerna avsevart nedskunts».

Örebro den 20 mars 1950.

Underdånigst

För styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare
GÖSTA STRANDELL.