Redogörelse till riksdagen1988/89:2 (Framställning / redogörelse 1988/89:2)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse till riksdagen
1988/89:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för
budgetåret 1987/88

Redog.
1988/89:2

1 Riksdagen J988/89. 2sami. Nr 2

Rättelse: S. 3 rad 10 Står: HÖKMARK Rättat till: HÖGMARK

Innehåll

Riksdagens revisorers skrivelse 3

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 5

1.3 Arbetsformer 6

1.4 Medelstilldelning 7

2 Granskningsverksamheten 7

2.1 Tillbakablick 7

2.2 Granskningsplanen 8

2.3 Slutbehandlade granskningsärenden 10

2.3.1 Skrivelser till riksdagen 11

2.3.2 Annan åtgärd 17

2.4 Pågående granskningsärenden 27

2.5 Vilande granskningsärenden 33

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen 34

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden m.m 35

3 Särskilda föredragningar m.m 36

3.1 Särskilda föredragningar 37

3.2 Länsresorna 49

Bilagor

Förstudier, rapporter och skrivelser 1984/85-1987/88 55

Granskningsplanen för 1988/89 72

Till riksdagen under verksamhetsåret 1987/88 avlåtna skrivelser ... 74

Sakregister till granskningsärendena åren 1979—1987/88 230

Redog. 1988/89:2

Till RIKSDAGEN

Redog. 1988/89:2

Riksdagens revisorer får härmed avge berättelse över sin verksamhet under
budgetåret 1987/88.

Stockholm den 30 september 1988

WIGGO KOMSTEDT

JOHN JOHNSSON

BORJE STENSSON

KJELL NILSSON

BERTIL JONASSON

STIG GUSTAFSSON

ANITA JOHANSSON

OLLE AULIN

OLLE GRAHN

MAJA BACKSTRÖM

SORÉN LEKBERG

ANDERS G HÖGMARK

/Göran Hagbergh

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation
m.m.

1.1 Uppgift

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska den
statliga verksamheten. Granskningen får också omfatta sådan verksamhet
som staten bedriver i form av aktiebolag eller stiftelse. Detta gäller om
verksamheten är reglerad i lag eller någon annan författning eller om staten
som ägare eller genom tillskott av statliga anslagsmedel eller genom avtal
eller på något annat sätt har ett bestämmande inflytande över verksamheten.

Revisorerna får även under vissa förutsättningar granska hur statsmedel
som tagits emot som bistånd till en viss verksamhet används.

Den administrativa praxis som tillämpas vid regeringsarbetet är undantagen
från revisorernas granskning.

Den av revisorerna bedrivna granskningen gäller framför allt frågor som är
av mera väsentlig betydelse för den statsfinansiella och den förvaltningsekonomiska
utvecklingen eller som berör grunderna för det administrativa
arbetets organisation och funktioner.

1.2 Organisation

Riksdagen utser för varje valperiod tolv revisorer och lika många suppleanter.
Endast ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

Bland revisorerna väljer riksdagen en ordförande och två vice ordförande.
Dessa är samtidigt ordförande på var och en av de tre avdelningar som inom
sina resp. ansvarsområden har att förberedande behandla granskningsärenden.

Administrativa frågor samt brev från allmänheten och vissa andra ärenden
bereds eller behandlas av ett arbetsutskott. I detta ingår de tre ordförandena
samt ytterligare en revisor och chefen för revisorernas kansli.

Revisorernas kansli är uppdelat på två utredningsenheter och en administrativ
enhet.

Vid utgången av verksamhetsåret 1987/88 var revisorerna fördelade på
avdelningar enligt följande.

Första avdelningen

Avdelningen har berett ärenden som faller inom verksamhetsområdena för
konstitutionsutskottet, finansutskottet, skatteutskottet, socialutskottet och
socialförsäkringsutskottet.

Ledamöter Suppleanter

John Johnsson (s), ordförande Stig Josefson (c)

Birgitta Rydle (m), vice ordförande Margareta Gard (m)

Torsten Karlsson (s) Maja Bäckström (s)

Hans Lindblad (fp) Sören Lekberg (s)

Redog. 1988/89:2

Andra avdelningen

Redog. 1988/89:2

Avdelningen har berett ärenden som faller inom verksamhetsområdena för
justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet,
jordbruksutskottet och bostadsutskottet.

Tredje avdelningen

Avdelningen har berett ärenden som faller inom verksamhetsområdena för
utrikesutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet.

Arbetsutskottet

Arbetsutskottet har haft följande sammansättning:

Wiggo Komstedt, ordförande
John Johnsson, förste vice ordförande
Börje Stensson, andre vice ordförande
Kjell Nilsson
Göran Hagbergh

1.3 Arbetsformer

Revisionsarbetet bedrivs genom fortlöpande samverkan mellan revisorerna
och tjänstemännen vid kansliet.

För varje verksamhetsår fastställer revisorerna en granskningsplan i vilken
redovisas samtliga beslutade och ännu ej avslutade granskningsärenden.

Förslag till nya granskningsärenden inhämtas bl.a. från riksdagsutskotten
vid särskilda överläggningar som revisorerna varje år har med representanter
för utskotten. Framställningar om åtgärder med anledning av vad som har
uppmärksammats vid granskningen görs alltid till riksdagen.

Under budgetåret 1987/88 har revisorerna hållit 31 plenisammanträden
och 27 avdelningssammanträden. Arbetsutskottet har sammanträtt 27
gånger.

Ledamöter

Wiggo Komstedt (m), ordförande
Anita Johansson (s), vice ordförande
Bertil Jonasson (c)

Stig Gustafsson (s)

Suppleanter

Bengt Silfverstrand (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Ulla Orring (fp)

Anders G Högmark (m)

Ledamöter

Börje Stensson (fp), ordförande
Kjell Nilsson (s), vice ordförande
Wivi-Anne Radesjö (s)

Olle Aulin (m)

Suppleanter
Lars Ahlmark (m)

Rune Jonsson (s)

Olle Grahn (fp)
Sten-Ove Sundström (s)

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas under statsbudgetens XV huvudtitel,
Riksdagen och dess myndigheter m.m. Utgifterna under budgetåret
1987/88 samt de för samma och efterföljande budgetår anvisade medlen
framgår av följande sammanställning. Beloppen är angivna i tusental kronor.

	1987/88 utgift	anslag	1988/89 anslag
Förvaltningskostnader	7 433	6 646	7 400
varav lönekostnader	5 207	5 053	5 551
Lokalkostnader	810	827	842
Totalt	8 243	7 473	8 242

Förvaltningskostnaderna 1987/88 fördelade sig på följande sätt:

Löner till egen personal och anställda konsulter 5 207

(därav sociala avgifter 1 476)

Sjukvård 21

Arvoden till revisorerna 361

Konsultuppdrag 800

Resor 221

Lokalvård 152

ADB-utrustning 211

Expenser 460

Summa 7 433

Som framgår av sammanställningen har anvisade medel till förvaltningskostnader
överskridits med 787 000 kr. Överskridandet beror på dels den ökade
belastning som uppkommit till följd av avtalsenliga löneökningar, dels stora
konsultkostnader med anledning av särskild granskning av den utrikes
reseverksamheten m.m. vid riksgäldskontoret. Vidare förlädes en länsresa,
som revisorerna enligt gängse ordning skulle ha företagit under förhösten
1988, till juni 1988. Kostnaderna för en ”extra” länsresa kom därigenom att
falla på verksamhetsåret 1987/88.

2 Granskningsverksamheten

2.1 Tillbakablick

Antalet under verksamhetsåren 1984/85 -1987/88 genomförda förstudier och
rapporter samt avgivna skrivelser till riksdagen framgår av sammanställningen
på nästa sida. För mer detaljerad information hänvisas till bilaga 1.
Beträffande tidsuppgifterna i denna bör påpekas att i många fall arbetet med
ett granskningsärende ej kan pågå kontinuerligt. En påbörjad granskning
kan t.ex. tillfälligt få avbrytas på grund av nytillkommande ärende med högre
prioritet.

Redog. 1988/89:2

1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 S:a Redog-1988/89.2

Förstudier	12	14	20	13	59
Promemorior	-	-	-	3	3
Rapporter	8	7	3	9	27
Skrivelser till riksdagen	7	5	4	7	23

Antal anställda vid revisorernas kansli har under perioden legat mellan 19
och 21. Antal årsarbetskrafter har varierat från 17,7 till 20,2, varav 11
utredare.

Utskottstjänstgöring, oförutsedda tjänstledigheter och vakanser m.m. har
förorsakat bortfall av utredarresurser som endast i viss mån kunnat
kompenseras genom vikarier och/eller konsulter. Uppskattningsvis rör sig
bortfallet om ett å två årsverken per år.

2.2 Granskningsplanen

Den granskningsplan som gällt för verksamhetsåret 1987/88 upptar 39
ärenden av vilka 23 fanns med i den föregående planen och återstående 16 är
nya.

De på granskningsplanen uppförda ärendena fördelar sig efter riksdagsutskottens
beredningsområden på följande sätt.

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Konstitutionsutskottet

1.	Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens förvalt-ningskontor i vad gäller frågor om förvaltning av ekonomisk natur	17
2.	Information till allmänheten om lagar och andra författningar	18
Finansutskottet
3.	Statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna	11
4.	Statistiken över socialavgifterna	27
5.	Statistiken över mervärdeskatten	28
6.	Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel	12
7.	Byggnadsstyrelsens hyressättning	28
8.	Byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet i egen regi	18
9.	Myndigheternas uppdragsverksamhet kontra myndighetsuppgif-terna	33
10.	De civila myndigheternas lokalanskaffning	19
11.	Riksgäldskontorets provisionskostnader för premielån	19

Ärendet redo- Redog. 1988/89:2
visas i berättelsen
på s.

Skatteutskottet

12. Förutsättningarna för samarbetet mellan skattemyndigheterna å
ena sidan och polis och åklagare å den andra på skatteområdet

13. Begränsning av statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskattningen 14.

Tullverkets kontroll av utrikestrafiken
Justitieutskottet

15. Översyn av förfarandet vid delgivning av kallelser m.m. vid
domstolar och statliga myndigheter

Utrikesutskottet

16. Administrationskostnaderna för och uppföljningen av det svenska
internationella utvecklingssamarbetet

Försvarsutskottet

17. Byggentreprenader inom det militära försvaret
Socialförsäkringsutskottet

18. Kostnaderna vid SIV:s flyktingförläggningar

19. De administrativa formerna inom socialförsäkringsprocessen

Socialutskottet

20. Förordningen (1983:943) om statsbidrag till kommunal barnomsorg 21.

Statsbidraget till kommunernas kostnader för social hemhjälp

22. Socialstyrelsens nya organisation

Kulturutskottet

23. Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar 24.

AB Tipstjänsts kostnader för reklam och stöd till olika ändamål
Utbildningsutskottet

25. Kostnaderna för högskoleutbildningar

Jordbruksutskottet

26. Fiskeri- och fiskberedningslån

Ärendet redo- Redog. 1988/89:2
visas i berättelsen
på s.

27. Personalresurserna vid skogsstyrelsen och för skogsvårdsstyrel- 30

sernas myndighetsuppgifter

28. Restaurering av Hornborgasjön 34

Näringsutskottet

29. Utvecklingsfondens i Stockholms län handlande i visst finan- 34

sieringsärende

30. Handläggningstiderna vid patent- och registreringsverkets 33
bolagsavdelning

31. Statliga insatser för prospektering 31

Arbetsmarknadsutskottet

32. Utvärdering av glesbygdsstödet 32

33. AMS-bidrag till flyttningskostnader 25

34. Gränsområdeseffekter av persontransportstödet och av nedsätt- 33

ningen av företagens socialavgifter

Bostadsutskottet

35. Bostadsstyrelsens ADB-resurser 34

36. Länsbostadsnämndernas verksamhet 26

37. Översyn av lantmäteriorganisationen och lantmäteritaxan 33

38. 1983 års bostadsförbättringsprogram 33

39. Experimentbyggandet 33

Revisorerna har i juni 1988 fastställt en granskningsplan att gälla tills vidare
verksamhetsåret 1988/89. De på denna plan uppförda ärendena framgår av
bilaga 2, i vilken ärendena är redovisade utskottsvis. Avsikten är att
granskningsplanen skall kompletteras efter valet av revisorer valda för den
nya valperioden.

2.3 Slutbehandlade granskningsärenden

Revisorerna har under verksamhetsåret 1987/88 i sju ärenden beslutat om
skrivelse till riksdagen med förslag till åtgärder. Riksdagen har behandlat två
av dessa under riksmötet 1987/88. De sju ärendena redovisas närmare under
2.3.1.

Under det gångna riksmötet har riksdagen också fattat beslut med
anledning av en från revisorerna tidigare överlämnad skrivelse om flyktinginvandringen
till Sverige m.m.

Resultatet av granskningen i detta ärende (förs. 1986/87:18) redovisades i
verksamhetsberättelsen för 1986/87 på s. 11 och i bilaga 3. Riksdagens
ställningstagande till revisorernas förslag framgår av socialförsäkringsutskottets
betänkande 1987/88:27 (rskr. 362).

2.3.1 Skrivelser till riksdagen

Redog. 1988/89:2

Statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna

Revisorernas beslut den 10 december 1987 (förs. 1987/88:11)

Rapport 1986/87:2

Granskningen av statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna utgör
ett led i revisorernas granskning av beskattningssystemen.

Syftet med granskningen av statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna
har varit att kartlägga vad det finns för redovisning och statistik
som översiktligt belyser förhållandena på området samt att pröva statistikens
användbarhet.

Granskningen har visat att den nuvarande redovisningen och statistiken
inte är tillfredsställande. Det behövs en allmän översyn av statistiken, en
slutsats som delas av de flesta hörda myndigheter. En sådan översyn bör bl.a.
omfatta en mera genomgripande kartläggning av användarbehoven och
möjligheterna till en mera långtgående samordning av produktionen och
publiceringen av statistiken.

Vid granskningen har konstaterats att uppgifter om förhållanden som kan
tjäna som underlag för bedömning av utfallet och effektiviteten i olika
uppbördsformer saknas. Vidare har noterats att i den nuvarande statistiken
tillämpas olika bruttoinkomstbegrepp och en otidsenlig klassindelning. Det
är synnerligen viktigt att inkomstbegrepp och klassindelningar är sådana att
de fyller rimliga krav på ändamålsenlighet och enhetlighet, vilket de inte gör
för närvarande.

För att statistiken skall bli mer användbar bör den också innehålla flera
tidsserier med jämförbara uppgifter. Specificerade uppgifter om utfallet av
inkomstbeskattningen bör vidare tas fram tidigare än för närvarande. Detta
gäller både den löpande redovisningen av skatteintäkterna och taxeringsstatistiken.

Frågorna om samordningen och effektiviseringen av statistikproduktionen
bör också lösas liksom frågan om en mera enhetlig publicering av statistiken.
Det är synnerligen angeläget att de centrala frågorna på inkomst- och
förmögenhetsskatteområdet blir belysta på ett överskådligt och lättillgängligt
sätt.

Revisorerna har i skrivelse till riksdagen hemställt att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts om nödvändigheten av en
genomgripande översyn av statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna
samt att riksdagen begär att få en samlad redovisning av de åtgärder
regeringen vidtar med anledning av översynen.

Revisorernas förslag prövas för närvarande av riksdagen. På förslag av
finansutskottet har riksdagen emellertid beslutat att uppskjuta den slutliga
behandlingen av ärendet till riksmötet 1988/89.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 3 fogad till denna berättelse.

Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel

Redog. 1988/89:2

Revisorernas beslut den 27 maj 1988 (förs. 1987/88:23)

Rapport 1987/88:5

I en skrivelse till riksdagens revisorer har FFV Allmateriel AB (FFV/A) fäst
revisorernas uppmärksamhet på att myndigheterna inte alltid följer gällande
bestämmelser för försäljning av överskottsmateriel. Förfarandet regleras i
kungörelsen (1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel
och inventarier. Sådan försäljning skall normalt ske genom eller i samråd
med det statliga företaget FFV/A. Enligt FFV/A har myndigheterna i alltför
stor omfattning lämnat maskiner o.d. i utbyte till leverantörerna vid inköp av
nya varor för att på det sättet dryga ut anslagsmedlen. Myndigheterna har
också haft en alltför omfattande direkt försäljning av utrangerad materiel.
FFV/A har anfört att företaget i många av dessa fall skulle ha kunnat få ut
avsevärt högre priser.

Revisorerna beslutade mot denna bakgrund att granska de statliga
myndigheternas disposition av överskottsmateriel för att klarlägga om
försäljningen av övertalig materiel bedrivs effektivt, affärsmässigt och i
enlighet med gällande bestämmelser.

Granskningen har visat att de redovisade intäkterna från försäljning av
överskottsmateriel i några fall varit anmärkningsvärt begränsade i förhållande
till verksamhetens omfattning. Enligt FFV/A har det föreskrivna samrådsförfarande!
vid försäljning inte alltid fungerat. Två av de tre myndigheter
som redovisat mera betydande intäkter från överskottsförsäljningen har
ombesörjt merparten av försäljningen i egen regi trots att FFV/A inte lämnat
något medgivande till detta. Vid granskningen av rutinerna för inventarieregistrering
och för beslut om avyttring har uppmärksammats att det hos några
myndigheter förelegat sådana svagheter i den interna kontrollen att åtgärder
varit påkallade.

Vid granskningen har även övervägts åtgärder för att öka återanvändningen
av kontorsinventarier inom statsförvaltningen.

Revisorerna har i en skrivelse till riksdagen föreslagit att reglerna för
myndigheternas försäljning av överskottsmateriel ses över och att skyldigheten
att utnyttja FFV/A vid försäljning av överskottsmateriel skall upphöra.

Enligt revisorernas bedömning skulle myndigheterna stimuleras till ökad
effektivitet och affärsmässighet vid hanteringen av överskottsmateriel om
myndigheterna i större utsträckning själva fick disponera över försäljningsintäkterna.
Revisorerna anser därför att möjligheterna att låta myndigheterna i
ökad utsträckning själva disponera intäkterna vid försäljning av överskottsmateriel
skall utredas.

Revisorerna har också föreslagit att reglerna för myndigheternas registrering
av inventarier ses över. Därvid bör särskilt beaktas frågan om
myndigheternas redovisningsrutiner bör utformas så att de generella kontrollsystem
som gäller för redovisningen får effekt även beträffande inventarieregistreringen.

Förslaget prövas för närvarande av riksdagen.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 4 fogad till denna berättelse.

Begränsning av statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskattningen Redog. 1988/89:2

Revisorernas beslut den 24 mars 1988 (förs. 1987/88:17)

Rapport 1987/88:2

Revisorerna har från statsfinansiell synpunkt granskat de statliga medelstillskott
som riksdagen har beviljat vissa statliga bolag under perioden 1977/78 -1985/86. Tillskotten har huvudsakligen utgått i form av ägartillskott för
förlusttäckning. Aktieägartillskott för förlusttäckning är i beskattningshänseende
skattefria. Redovisningsmässigt tas tillskotten upp som en
extraordinär intäkt hos bolagen och bidrar till att ifrågakommande förluster
helt eller delvis neutraliseras. Skattemässigt kvarstår dock förlusterna och
kan vid kommande taxeringar utnyttjas i form av förlustavdrag för att
reducera inkomstbeskattning av uppkommande vinster.

Från statsfinansiell synpunkt kommer sålunda de bolag som beviljas
statligt aktieägartillskott för förlusttäckning att kompenseras två gånger med
statliga medel.

Revisorerna hemställer i skrivelse till riksdagen att en begränsning av
rätten till förlustavdrag vid beskattningen bör göras för statliga medelstillskott
avsedda för förlusttäckning i företag i vilka staten är aktieägare.

Riksdagen har under våren 1988 behandlat revisorernas skrivelse. Skatteutskottet
(SkU 1987/88:44) ansåg att det av revisorerna presenterade
utredningsmaterialet från skattesynpunkt var intressant, speciellt med
hänsyn till att skattereglerna i samband med förluster hade uppmärksammats
i olika sammanhang under senaste tiden. Enligt utskottets mening borde
frågor som berör den skattemässiga behandlingen av förluster hänskjutas till
den pågående utredningen om reformerad företagsbeskattning. Utskottet
förordade därför att riksdagen skulle ge regeringen till känna att bl.a.
revisorernas utredning bör beaktas i det pågående utredningsarbetet.
Utskottet hemställde också att riksdagen skulle som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet i övrigt anfört. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag (rskr. 1987/88:400).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 5 fogad till denna berättelse.

Översyn av förfarandet vid delgivning av kallelser m.m. vid domstolar och
statliga myndigheter

Revisorernas beslut den 24 mars 1988 (förs. 1987/88:16)

Förstudie 1987/88:8

Tingsrätterna - särskilt de i Stockholmsområdet - har problem med att få
fram snabba och säkra delgivningar i sina mål och ärenden. Problem
föreligger sålunda såväl när det gäller brottmål som tvistemål och konkurser,
och de är framför allt påtagliga i den summariska process som gäller för
lagsökningar och betalningsförelägganden.

Vid granskningen har, särskilt från tingsrätternas sida, understrukits att
delgivningsarbetet är tungrott och att de formella kraven för att delgivningar -

na skall godkännas är stränga. Sekretessbestämmelserna lägger vidare
hinder i vägen för att få fram erforderliga uppgifter i fråga om t.ex. hemliga
telefonnummer. Hämtning genom polisens försorg kan vidare endast ske
undantagsvis. Dessutom kan vitesförelägganden ofta vara verkningslösa på
grund av den eftersöktes ekonomiska situation.

Tingsrätterna har också fått ökad arbetsbörda genom att delgivningsarbetet
i större utsträckning lagts på domstolarna själva. Man betonar att
tingsrätterna inte fått några särskilda resurser för denna arbetsuppgift. För
övrigt fyller enligt uppgift viss föreskriven adressforskning inte något
ändamål.

Stark kritik framförs vidare mot stämningsmannaorganisationens sätt att
fungera. Det anförs sålunda bl.a. att delgivningar påbörjas för sent och att
redovisning inte sker inom begärd tid.

Nu redovisade problem synes vara störst inom storstadsområdena, men
bl.a. en hos domstolsverket pågående undersökning om handläggningssvårigheter
vid olika typer av tingsrätter visar att även medelstora och mindre
tingsrätter utanför storstadsområdena redovisar motsvarande förhållanden.

Svårigheterna att genomföra delgivningar får som följd att mål och
ärenden försenas. Vid granskningen har konstaterats att förseningarna är
avsevärda. Detta gäller vid alla slag av mål, såväl tvistemål och konkursärenden
som brottmål och mål inom den summariska processen.

Utöver vad nu nämnts kommer att de enskilda medborgarna har berättigade
krav på en effektiv delgivning.

Även länsrätterna har redovisat problem med delgivningarna.

Med hänsyn till att den nuvarande ordningen i fråga om delgivning av
kallelser, stämningar och andra handlingar inte är tillfredsställande har
revisorerna i skrivelse till riksdagen föreslagit att det görs en övergripande
översyn av förfarandet vid delgivning vid domstolar och andra statliga
myndigheter samt av stämningsmannaorganisationen vid polisen i syfte att
uppnå ett smidigare och effektivare förfarande.

Förslaget prövas för närvarande av riksdagen.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 6 fogad till denna skrivelse.

Kostnaderna vid statens invandrarverks flyktingförläggningar

Revisorernas beslut den 13 april 1988 (förs. 1987/88:18)

Rapport 1987/88:4

Riksdagens revisorer har granskat kostnaderna vid statens invandrarverks
flyktingförläggningar. Granskningen har genomförts som en andra etapp i
granskningsärendet Flyktinginvandringen till Sverige m.m. Revisorerna har
vid granskningen av flyktingförläggningarna kartlagt och analyserat kost -

Redog. 1988/89:2

nadsutfallet vid de 23 förläggningar som SIV drev i egen regi budgetåret Redog. 1988/89:2
1986/87.

Revisorernas granskning har visat att de genomsnittliga dygnskostnaderna
vid statens invandrarverks flyktingförläggningar under budgetåret 1986/87
minskat med mer än 15 % i förhållande till föregående budgetår. Genomsnittskostnaden
var 270 kr. per dygn och flykting jämfört med 320 kr.
budgetåret dessförinnan. Vid vissa förläggningar har de genomsnittliga
dygnskostnaderna sjunkit med mer än 50 %.

Trots att kostnadsutvecklingen det senaste året gått i rätt riktning uppgår
dock förläggningskostnaderna alltjämt till betydande belopp. Den genomsnittliga
månadskostnaden per flykting var budgetåret 1986/87 ca 8 100 kr.

Av granskningen framgår att kostnadsspridningen mellan förläggningarna
minskat men att den fortfarande är stor. Vid den förläggning som hade de
lägsta kostnaderna uppgick månadskostnaden per flykting till ca 6 000 kr. och
vid den förläggning som hade de högsta kostnaderna var månadskostnaden
ca 12 000 kr.

Revisorernas granskning har visat att det föreligger en betydande besparingspotential
inom förläggningsverksamheten. Granskningen har gett vid
handen att det torde vara möjligt att åstadkomma årliga besparingar på flera
tiotals miljoner kronor. Detta skulle kunna uppnås genom en mera effektiv
och kostnadsinriktad styrning av verksamheten.

Socialförsäkringsutskottet har behandlat skrivelsen från revisorerna i sitt
betänkande 1987/88:27. Utskottet kunde konstatera att de frågor som
revisorerna tagit upp i huvudsak omfattas av det förändringsarbete som
numera pågår på området. Med hänsyn till detta ansåg utskottet att
revisorernas förslag inte påkallade någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen har som sin mening gett regeringen till känna vad utskottet
anfört (rskr. 1987/88:362).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 7 fogad till denna berättelse.

Socialstyrelsens nya organisation

Revisorernas beslut den 9 juni 1988 (förs. 1988/89:7).

Rapport 1987/88:10

Socialstyrelsen ansvarar enligt sin instruktion och andra författningar för
tillsyn, planering, samordning och uppföljning inom områdena socialtjänst,
hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedelsförsörjning, hälsoskydd, omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda samt alkohol och missbruksmedel. Vidare
skall styrelsen bedriva informations- och upplysningsverksamhet. Styrelsen
har också visst ansvar inom forskning och utveckling.

Revisorernas granskning har haft formen av en omvärldsundersökning
som har syftat till att kartlägga hur myndigheter, organisationer och
befattningshavare med verksamhetsmässig anknytning till socialstyrelsen ser
på styrelsen, dess berättigande, roll, inriktning, arbetsuppgifter och sätt att
fullgöra sina funktioner. Granskningen har omfattat 13 centrala statliga
myndigheter och drygt 200 befattningshavare vid länsstyrelser, landsting,
primärkommuner och organisationer.

Revisorerna konstaterar i sin rapport att utvecklingen inom främst hälsooch
sjukvården och socialtjänsten under senare år inneburit en omfattande
förflyttning av verksamhet och beslutsbefogenheter från central statlig nivå
till regional och lokal politisk nivå. Denna utveckling har ställt socialstyrelsen
inför omställningsproblem. Under praktiskt taget hela sin 20-åriga tillvaro
har socialstyrelsen varit föremål för översyner och krav på förändringar,
såväl externt som internt. Riksdagsbeslutet år 1980, genom vilket socialstyrelsens
nuvarande organisation lades fast, var ett försök att bättre anpassa
styrelsen till de förändrade förutsättningarna. Under våren 1988 har
riksdagen beslutat om delvis nya riktlinjer för socialstyrelsens verksamhet.
Inom socialdepartementet har tillsatts en särskild ledningsgrupp och under
den två arbetsgrupper med uppdrag att ytterligare precisera och konkretisera
socialstyrelsens roll och uppgifter samt inriktningen av styrelsens verksamhet.

Parallellt med decentraliseringen har under senare år funnits en tendens
till centralisering av befogenheter inom det område där socialstyrelsen är
verksam. En rad mer eller mindre tillfälliga beredningar har knutits till
regeringskansliet för olika uppgifter. Statskontoret har bl.a. mot den
bakgrunden i en rapport ifrågasatt behovet av en central statlig myndighet av
socialstyrelsens karaktär.

Revisorernas granskning skall ses som ett komplement till genomförda och
pågående översyner. I granskningsrapporten redovisas en lång rad såväl
kritiska som positiva omdömen om socialstyrelsen.

Beträffande de mera övergripande frågorna om socialstyrelsens berättigande
och roll konstateras i rapporten att det stora flertalet intervjuade anser
att socialstyrelsen behövs bl.a. som garant för kvalitet och rättssäkerhet i
vård och omsorg. En majoritet menar också att systemet med till regeringskansliet
knutna beredningar skall avvecklas och att motsvarande arbetsuppgifter
skall överföras till socialstyrelsen.

Till de mest angelägna arbetsuppgifterna hör, enligt omvärldens uppfattning,
socialstyrelsens informationsverksamhet. Styrelsens olika publikationer
tycks röna allmän uppskattning. Enskilda patient/klientärenden är en typ
av detaljärenden som flertalet intervjuade anser vara en mindre viktig eller
onödig arbetsuppgift. Beträffande en annan typ av detaljärenden, nämligen
frågor om legitimation och behörighet, synes en majoritet anse att sådana
ärenden även fortsättningsvis skall handläggas av socialstyrelsen.

Vissa brister konstateras i socialstyrelsens hantering av frågor om behovsbedömningar
och verksamhetsinriktning inom utbildningssektorn. Såväl
universitets- och högskoleämbetet som skolöverstyrelsen framför kritik mot
socialstyrelsen i detta avseende.

Kritik riktas också mot styrelsen för underlåtenhet att hålla kontakt med
länsstyrelsernas sociala funktioner som är regionala tillsynsorgan inom
socialtjänsten.

Revisorerna föreslår i en skrivelse till riksdagen att vad som framkommit
vid undersökningen skall tas till vara i det översynsarbete som pågår inom
socialdepartementet och i socialstyrelsens eget fortsatta utvecklingsarbete.

Revisorernas skrivelse, som under oktober månad 1988 kommer att
överlämnas till riksdagen, är som bilaga 8 fogad till denna berättelse.

Redog. 1988/89:2

gotab Stockholm 1988 16126

Kostnaderna för högskoleutbildningar

Redog. 1988/89:2

Revisorernas beslut den 18 maj 1988 (förs. 1987/88:22)

Rapport 1986/87:3

De nuvarande formerna för anslag till högskoleutbildningen och återredovisningen
till beslutande centrala organ av genomförd utbildning ger inte en
fullgod bild av de egentliga kostnaderna för utbildningen på högskoleområdet.
Revisorerna har därför efter en granskning på området föreslagit
riksdagen vissa åtgärder för att förbättra redovisningen av utbildningskostnaderna.
Förslagen grundar sig på en studie av kostnadsbilden hos ett 60-tal
utbildningar vid 24 högskoleenheter.

Skillnader i kostnadsstrukturen mellan olika utbildningar för vilka målen
varierar och där utbildningens innehåll och dess organisation bestäms av
utbildningsmålen är naturliga och kommer alltid att finnas. Revisorerna har
emellertid noterat att likartade utbildningar, anordnade på olika orter,
uppvisar ganska stora variationer i kostnadsprofilen. Orsakerna härtill har
kartlagts.

Revisorerna föreslår i skrivelse till riksdagen att redovisningen på central
nivå av utbildningskostnaderna görs mer entydig genom att den i huvudsak
sker i form av enhetskostnader per utbildningsplats. Vid en sådan redovisning
förutsätts redovisade kostnader avse den faktiska resursförbrukningen
och antalet utbildningsplatser det antal studerande som faktiskt deltagit i
utbildningen.

Vidare föreslår revisorerna att den inom utbildningsdepartementet planerade
översynen av formerna för planering och finansiering av den grundläggande
högskoleutbildningen skyndsamt genomförs. I anslutning härtill bör
enligt revisorerna de ekonomiadministrativa rutinerna ses över.

Revisorerna förordar vidare att intresset för ekonomisk uppföljning av
verksamheten inom högskolan på lämpligt sätt stimuleras.

Förslagen prövas för närvarande av riksdagen. Revisorernas skrivelse är
som bilaga 9 fogad till denna berättelse.

2.3.2 Annan åtgärd

Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens förvaltningskontor i
vad gäller frågor om förvaltning av ekonomisk natur

Rapport 1984/85:2

Riksdagens revisorer har på uppdrag av riksdagen påbörjat en granskning av
riksdagens förvaltningskontors befogenheter gentemot riksgäldskontoret.
En rapport i ärendet (1984/85:2) har också utarbetats. Under arbetets gång
har emellertid frågan om överförandet av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret
från riksdagen till regeringen aktualiserats. I avvaktan på riksdagens
beslut i frågan om huvudmannaskapet har granskningen fått vila.

Sedan riksdagen nu som vilande antagit regeringens förslag om ändringen

2 Riksdagen 1988/89. 2 sami. Nr 2

av riksgäldskontorets huvudmannaskap (prop. 1986/87:143, KU 1987/88:1),
har revisorerna beslutat avsluta granskningsärendet utan ytterligare åtgärd.

Information till allmänheten om lagar och andra författningar

Förstudie 1987/88:9

Den statliga sektorns tillväxt och den snabba föränderligheten i samhället
under de senaste decennierna har medfört ökade svårigheter för medborgarna
att orientera sig inom det mycket stora komplexet av gällande författningar.
Detta har lett till ökade krav på bl.a. information om medborgarnas
rättigheter och skyldigheter i förhållande till samhället och till andra
medborgare.

Ett problem av särskild betydelse är informationen till allmänheten om nya
lagar och andra författningar samt om förändringar i det existerande
regelverket. Vid den granskning revisorerna inlett har bl.a. följande problem
aktualiserats, nämligen att

- reglerna är komplicerade och detaljrika,

- regelsamlingarna är osystematiskt uppbyggda och brister i överskådlighet,

- informationen om nya regler inte lämnas i tillräckligt god tid.

Dessa frågor har behandlats i riksdagen vid olika tillfällen under senare år,
bl.a. i oktober 1987. Det omfattande utredningsarbete som bedrivits på detta
område under de senaste årtiondena har nu börjat ge resultat i form av olika
åtgärder för regelförenkling och avreglering och genom en förbättrad
information och service till allmänheten från myndigheternas sida.

Med hänvisning till att riksdagen nyligen tagit ställning till dessa frågor och
det pågående reformarbetet på detta område har revisorerna beslutat att
granskningen inte skall fullföljas.

Byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet i egen regi

Rapport 1987/88:3, Promemoria 1987/88:1

Granskningen har avsett byggnadsstyrelsens byggande i egen regi. Syftet
med granskningen har varit att undersöka om verksamheten effektivitetsmässigt
och kostnadsmässigt kan mäta sig med styrelsens byggande genom
entreprenadupphandling.

Granskningen visar att styrelsens egenregiverksamhet bedrivs rationellt.
Vissa förbättringar av verksamheten bör emellertid kunna genomföras bl.a.
avseende

- ansvarsfördelningen vid mindre ändringar av byggplaner,

- tillämpade normer för kalkylering av kostnadsramar för byggprojekten,

- rutiner för jämförelser av slutkostnader och fastställda kostnadsramar,

- resultatredovisningar för egenregiverksamheten och

- möjligheten att tillämpa viss flexibilitet i fråga om kostnadsramarna för
byggprojekten.

I vad gäller kostnadskalkylering och kostnadsramar för byggprojekten

Redog. 1988/89:2

finner revisorerna att en översyn av dessa rutiner bör göras av den
arbetsgrupp inom finansdepartementet som har till uppgift att se över de
förordningar och bestämmelser som styr byggnadsstyrelsens verksamhet.
Beträffande granskningsresultatet i övrigt kan noteras att byggnadsstyrelsen
följer upp de åtgärder revisorerna förordar.

Granskningen har inte föranlett annan åtgärd från revisorernas sida än att
vissa handlingar i ärendet för kännedom delgetts riksdagens finansutskott,
finansdepartementet och byggnadsstyrelsen.

De civila myndigheternas lokalanskaffning

Promemoria 1987-10-14

Med anledning av att regeringen i de senaste två årens budgetpropositioner
har anmält frågor om nya riktlinjer för den statliga lokalförsörjningen,
riktlinjer som riksdagen inte haft något att invända emot, har revisorerna
funnit sig sakna skäl att genomföra planerad granskning avseende lokalförsörjningen
på det civila statliga området.

Nämnda riktlinjer innebär bl.a. att ökad vikt skall läggas vid lokalkostnaderna,
att myndigheterna skall ges ökade möjligheter att under kostnadsansvar
disponera resurser för lokaler samt att handläggningen av lokalförsörjningen
i ökad utsträckning skall delegeras till varje särskild myndighet.
Regeringen har vidare tillsatt en utredning (dir. 1987:24) med uppgift att
utarbeta förslag till genomförande av en samordnad statlig lokalförsörjning.

Med anledning av regeringens åtgärder har revisorerna sålunda beslutat
avföra den statliga lokalanskaffningen från vidare granskning.

Riksgäldskontorets provisionskostnader för premielån

Förstudie 1987/88:11

Riksgäldskontoret anlitar banker, posten och fondkommissionsbolag m.fl.
som ombud vid försäljning och inlösen av premieobligationer samt vid
utbetalning av premievinster. För dessa finansiella tjänster erhåller ombuden
provision. Under budgetåret 1986/87 redovisade riksgäldskontoret ca 320
milj. kr. i provisionskostnader för premieobligationer.

På förslag av riksdagens finansutskott inledde riksdagens revisorer en
granskning av provisionerna för premielån. Förstudien inriktades på att
studera grunderna för beräkning av provisionernas storlek och på en
bedömning av provisionsnivån.

Av förstudien framgår att den helt övervägande delen av verksamheten
med försäljning, inlösen och vinstutbetalningar sker genom banker m.fl.
Riksgäldskontorets egen andel av verksamheten når bara upp till några få
procent. Genom de ombud/återförsäljare som riksgäldskontoret anlitar
uppnås en bred spridning av premieobligationerna till olika typer av kunder
och den avsedda inriktningen på småsparare underlättas. Med den konstruktion
premieobligationerna har i dagens läge står det enligt förstudien helt
klart att ombudens insatser är nödvändiga.

Vad därefter gäller provisionernas storlek fastställs provisionssatserna
genom avtal mellan riksgäldskontoret och företrädare för ombuden såsom de

Redog. 1988/89:2

olika bankföreningarna m.fl. Förhandlingarna förs utifrån ombudens krav på Redog. 1988/89:2
ersättning. Riksgäldskontorets mål är att uppnå så låga och rättvisa
provisioner som möjligt. Enligt kontorets synsätt bör provisionsersättningen
baseras på de prestationer som ombuden fullgör gentemot riksgäldskontoret.

Ombudens finansiella förmedling uppvisar olikheter, vilket riksgäldskontoret
söker beakta genom att differentiera provisionerna. Grovt sett grundas
differentieringen på om tjänsterna förmedlas över disk eller genom kunddepå
samt på graden av förgrening i kontorsnätet.

I förstudien noteras att riksgäldskontoret inte kunnat förmå ombuden att
presentera detaljerade kostnadskalkyler för de tjänster som de utför.

Avsaknaden av sådana kalkyler försvårar självfallet en säker bedömning av
om provisionerna ligger på rimlig nivå.

Vad som framkommit under förstudien har lett revisorerna till slutsatsen
att det inte framstår som meningsfullt att från deras sida göra någon
fördjupad granskning av provisionskostnaderna för premielån. Den grundläggande
orsaken till detta ställningstagande är att ingenting framkommit vid
förstudien som visar att riksgäldskontoret brister i uppmärksamhet när det
gäller att hålla provisionerna så låga och rättvisa som möjligt. Vidare har
revisorerna beaktat att en mer välgrundad bedömning av bankernas m.fl.
kostnader för förmedlingstjänster inom premieområdet lättare låter sig göras
sedan den kartläggning av kostnadsutvecklingen inom bankerna verkställts
som regeringen uppdragit åt en särskild utredare att göra (dir. 1988:18).

Därtill kommer att den kommitté som tillkallats för att lämna förslag
beträffande riksgäldskontorets framtida uppgifter och organisation enligt
sina direktiv (dir. 1988:26) har att överväga frågor som rör premielån och
statens kostnader för dessa.

Förstudien har för kännedom tillställts finansutskottet, finansdepartementet
och riksgäldskontoret.

Tullverkets kontroll av utrikestrafiken

Förstudie 1987/88:7

Tullverkets arbetssituation har under senare år förändrats avsevärt. Trafikströmmen
över gränserna har ökat väsentligt. Näringslivets krav på optimal
effektivitet i transportkedjan har lett till krav på snabb tullservice under hela
dygnet. Möjligheterna att tillgodose trafikens ökade krav på insatser från
tullverkets sida begränsas av de riktlinjer som gäller för den allmänna
budgetpolitiken. Resurser för nya servicekrävande verksamheter måste
därför i första hand frigöras genom omprioriteringar inom tullverket, såsom
överföring av resurser från t.ex. kontrollsidan.

De statsfinansiella förutsättningarna för tullverket har medfört att näringslivets
krav på en serviceanpassad verksamhet inte alltid varit förenlig med en
effektiv kontrollverksamhet. Mot denna bakgrund har tullverket begärt
inkomstförstärkningar på annat sätt än genom budgetfinansiering, t.ex.
förrättningsavgifter.

Riksdagen beslutade om sådana avgifter i juni 1987, och det nya
avgiftssystemet började tillämpas den 1 november samma år. 20

Mot bakgrunden av att riksdagen nyligen tagit ställning till frågan om Redog. 1988/89:2
tullförrättningsavgifter och vad skatteutskottet i samband därmed anfört om
behovet av uppföljning av det nya debiteringssystemet samt att det nya
systemet med tullförrättningsavgifter endast varit i bruk sedan den 1
november 1987 har det inte bedömts vara meningsfullt att riksdagens
revisorer redan nu skall utvärdera effekterna av denna reform. Revisorerna
har därför beslutat att granskningen av tullverkets kontroll av utrikestrafiken
inte skall fullföljas.

Administrationskostnaderna för och uppföljningen av det svenska
internationella utvecklingssamarbetet

Förstudie 1987/88:12

Målen för det svenska internationella utvecklingssamarbetet fastställdes
ursprungligen av riksdagen år 1978. Mot bakgrund av att miljö- och
markvårdsinsatserna numera fått så stort utrymme i det svenska biståndet
har vid årets riksmöte ytterligare ett biståndspolitiskt mål fastslagits av
riksdagen. Inom ramen för det överordnade målet, som är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå, skall det svenska biståndet i dag bidra till resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet,
demokratisk samhällsutveckling samt framsynt hushållning med naturresurser
och omsorg om miljön i mottagarländerna.

Budgetåret 1986/87 uppgick biståndsanslaget till 8 940 milj. kr. Förbudgetåret
1988/89 uppgår anslaget till ca 10 350 milj.kr. Av det svenska biståndet
utgör cirka en tredjedel bidrag till internationella biståndsprogram, s.k.
multilateralt bistånd, och cirka två tredjedelar bilateralt bistånd. Det
multilaterala utvecklingssamarbetet administreras av utrikesdepartementet
vid avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete. Det bilaterala
utvecklingssamarbetet administreras i första hand av styrelsen för internationell
utveckling (SIDA). Under senare delen av 1970-talet har dock ett flertal
specialorgan tillkommit på biståndsområdet, vilka i huvudsak har bilateralt
inriktat utvecklingssamarbete. Utöver beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS) och styrelsen för u-landsforskning
(SAREC) finns även importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD) och
fonden för industriellt samarbete med u-länder (SWEDFUND). Övriga
statliga biståndsmyndigheter är styrelsen för u-landsutbildning i Sandö och
Nordiska Afrikainstitutet.

SIDA:s kostnader för att administrera de anslag för de bilaterala
biståndsinsatser som verket har ansvaret för finansieras normalt genom
myndighetsanslaget C 4. Till detta belopp måste dock även läggas kostnader
för sådana konsultinsatser av myndighetskaraktär som på senare tid bestritts
med medel från sakanslaget C 2.

Vid granskningen har framkommit att SIDA:s administrationskostnader
utgjorde ca 4,5 % av utbetalda belopp budgetåret 1985/86 och 4,9 %
budgetåret 1986/87. Om SIDA:s kostnader för utnyttjande av konsulter för
uppgifter som normalt faller inom SIDA:s myndighetsområde tas med blir

motsvarande andelar 5,6 resp. 6,2 %. För perioden 1983/84-1986/87 ökade 21

de administrativa kostnaderna med 48 milj.kr. eller 31,4 %. För motsvaran- Redog. 1988/89:2
de period ökade de utbetalda beloppen med 300 milj.kr. eller 7,9 %.

Ett väsentligt skäl till den ökande administrationen är den påtagligt
vidgade krets av mottagarländer som omfattas av det svenska internationella
utvecklingssamarbetet. Förutom de 18 programländerna erhåller för närvarande
ett femtiotal u-länder stöd genom SIDA. För att kunna fylla sin uppgift
att i nära samverkan med mottagarländerna planera, genomföra och
administrera det bilaterala svenska biståndet enligt uppställda biståndsmål
uppger sig SIDA behöva en personell kapacitetsförstärkning.

Beträffande uppföljning av de svenska biståndsinsatserna har SIDA och
resp. mottagarland ett gemensamt ansvar. För SIDA:s egen del genomförs
årligen enligt en rullande treårsplan ca 30 utvärderingar av oftast större
projekt. Dessutom sker en löpande uppföljning av pågående biståndsprojekt
genom de olika sektorbyråerna inom SIDA.

Det multilaterala biståndet går i första hand till Världsbanksgruppen (IDA
m.fl.) och FN:s centrala biståndsorgan UNDP. Tillsammans erhåller de nära
hälften av det svenska multilaterala biståndet. Övriga FN-organ som erhåller
svenskt bistånd är bl.a. FN:s barnfond (UNICEF), afrikanska och asiatiska
utvecklingsfonderna, Världslivsmedelsprogrammet (WFP) samt FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR).

Vad beträffar det multilaterala biståndet som genomförs av FN:s biståndsorgan
finns avtalade administrationskostnadsbidrag, som utgår med viss
procentsats på det bistånd som slussas via organisationen i fråga. Detta
uppgår normalt till 13 %. UNDP:s administrationskostnader har uppgått till
mellan 16 och 19 % de senaste åren.

Inom området för det internationella utvecklingssamarbetet gör vi inom
landet årligen ett mycket stort antal undersökningar och översyner. Så har
bl.a. under de senaste åren biståndet genom enskilda organisationer,

SARECrs verksamhet, SIDA:s organisation och katastrofbiståndet setts
över. En utredning rörande SWEDFUND:s verksamhet liksom en utredning
om u-landsinformationen har vidare helt nyligen färdigställts.

Av årets budgetproposition (prop. 1987/88:100) framgår att det inom
utrikesdepartementet därutöver genomförs ett antal utvecklingsprojekt på
biståndsområdet. Projekten avser biståndet till fattiga afrikanska mottagarländer,
biståndet till andra länder än programländer samt biståndsmyndigheternas
arbetssätt och kapacitet. Syftet är att detta arbete skall utmynna i
klarare riktlinjer inför 1990-talet vad gäller biståndets effektivitet, inriktning
och arbetsformer. Resultatet av dessa utvecklingsprojekt kommer att
presenteras i nästa års budgetproposition.

När det gäller de administrativa kostnaderna och organisationen inom
landet av biståndet har dessa frågor varit föremål för översyner, dock utan att
föranleda en förändring av den svenska biståndsadministrationen i stort. För
närvarande pågår vidare ett antal utredningar av bl.a. administrativ och
organisatorisk karaktär inom området, vilkas resultat också skall redovisas i
nästa års budgetproposition.

I avvaktan på den redovisning av resultatet av nu pågående utredningsarbete
som aviserats och det arbete i fråga om bl.a. uppföljning av insatserna

o o T

som redan sker, har revisorerna beslutat att en granskning far ansta tills ^

vidare.

Byggentreprenader inom det militära försvaret

Redog. 1988/89:2

Rapport 1987/88:1, Promemoria 1987/88:2

Granskningen har syftat till att undersöka om upphandlingen av byggentreprenader
inom försvaret sker i enlighet med de regler som gäller för statlig
upphandling av varor och tjänster, dvs. tillämpningen av bestämmelserna i
upphandlingsförordningen (1986:366). Särskilt har studerats om upphandlingen
inom försvaret kompliceras av de sekretess- och säkerhetsregler som
skall tillämpas.

Fortifikationsförvaltningen (FortF) är fackmyndighet inom lokalförsörjningen
och därmed också ansvarig för upphandlingen. Granskningen har
avsett dels upphandlingen vid fortifikationsförvaltningens västra, södra och
övre norra byggnadsområden samt vid marinförbanden marinkommando
väst och Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente,
dels fortifikationsförvaltningens ansvar för upphandlingen som helhet.
Granskningen har vid de berörda enheterna i stort gällt upphandlingarna
under budgetåren 1985/86 och 1986/87 och har omfattat samtliga led i
upphandlingsskedet, dvs. val av entreprenadform, anbudsinfordran, utvärdering,
eventuella förhandlingar samt avtal med entreprenör.

Granskningen har gett vid handen att den genomgående upphandlingsformen
vid de granskade myndigheterna varit sluten upphandling, att sekretessoch
säkerhetsreglerna inte hindrat upphandlingsförfarandet och att verklig
konkurrens kunnat erhållas.

Upphandlingen vid de berörda enheterna fungerar i stort bra. Informationen
om gällande bestämmelser och utbildningen rörande upphandling och
entreprenader bör dock förbättras.

Vidare bör de regler som gäller FortF:s upphandling och entreprenader
göras mera aktuella. Rutinerna för information och utbildning om författningsändringar
liksom dessas införlivande i det egna regelverket bör också
ses över. Även gällande bestämmelsers koppling till formulär och motsvarande
dokument bör härvid beaktas.

Från FortF har inhämtats att verket delar revisorernas uppfattning om att
informationen om regler för upphandling av byggentreprenader till berörda
försvarsmyndigheter behöver förbättras och att arbete härmed pågår.

Vid granskningen har vidare noterats att när förbandscheferna, som
disponerar Hpol-medlen (medel för ledning och förbandsverksamhet), gör
omdisponeringar av dessa medel sedan upphandlingsprocessen påbörjats,
kan merarbete och störningar uppstå för upphandlingen liksom merkostnader
och ineffektivitet i byggnadsprocessen. Under granskningen har därför
undersökts i vad mån det går att tidsbegränsa möjligheterna till omdisponeringar.
Enligt revisorernas mening bör dock inga särskilda åtgärder vidtas
utan förbandschefs möjligheter till omdisponeringar av medel bör kvarstå.
De konsekvenser detta får för upphandlingsprocessen vägs in i de bedömningar
som görs i varje enskilt fall.

Från en branschorganisation har framförts synpunkter på såväl den
upphandling som sker centralt från FortF som den upphandling som
granskats, dvs. den vid FortF:s byggnadsområden. Man kritiserar FortF:s

upphandling och menar bl.a. att sluten upphandling på ett felaktigt sätt
övergår i förhandlingsupphandling. Den genomförda granskningen har inte
visat att det finns någon grund för dessa påståenden. I övrigt föranleder
framförda synpunkter inte något uttalande från revisorernas sida.

Vad som framkommit vid granskningen har inte föranlett någon särskild
framställning till riksdagen. Resultatet av granskningen har emellertid
delgetts riksdagens försvarsutskott, försvarsdepartementet och FortF genom
att den i ärendet upprättade promemorian överlämnats för kännedom.

Förordningen (1983:943) om statsbidrag till kommunal barnomsorg

Förstudie 1987/88:1

Granskningen avser det statsbidrag till kommunal barnomsorg som lämnades
t.o.m. år 1987 enligt förordningen (1983:943) om statsbidrag till
kommunal barnomsorg. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1984.
Syftet med denna ändring i systemet var att möjliggöra ett bättre utnyttjande
av tillgängliga resurser och att begränsa den automatiska ökningen av
statsbidragen utan att de pedagogiska och sociala målen åsidosattes.

I en under granskningen upprättad förstudie har redovisats statens
kostnader för statsbidraget till barnomsorgen. Härvid har framkommit att
kostnaderna till följd av det bidragssystem som infördes fr.o.m. den 1 januari
1984 blivit avsevärt högre än beräknat. Orsakerna till detta redovisas i
riksrevisionsverkets (RRV:s) rapport Statsbidraget till barnomsorgen. I
rapporten konstateras att kostnadsökningen uppstått genom att antalet barn
i de olika verksamhetsformerna blivit större än beräknat, andelen heltidsbarn
på daghem högre än man antagit och att antalet årsarbetare på
fritidshem resp. daghem blivit större än beräknat. Totalt uppgick statsbidraget
till ca 8,5 miljarder kronor år 1986.

Mot bakgrunden av att det nya statsbidragssystemet inte fungerade på det
sätt som avsetts i riksdagsbeslutet lade regeringen våren 1987 proposition
(1986/87:117) om en ny form för statsbidrag för barnomsorgen på riksdagens
bord. Riksdagen biföll - med vissa modifieringar - förslaget om ett ändrat
bidragssystem att gälla fr.o.m. den 1 januari 1988 (SoU 1986/87:35, rskr.
336). Det nya systemet innebär bl.a. att kopplingen mellan bidrag och det
enskilda barnet inom omsorgen slopas och ersätts med ett schablonbidrag per
avdelning eller enhet inom omsorgen.

Under granskningen har även en fördjupad studie av den alternativa
barnomsorgen och statsbidraget för denna verksamhet gjorts. Av denna
studie har bl.a. framkommit att ca 1 % av samtliga barn inom barnomsorgsverksamheten
är inskrivna i den alternativa barnomsorgsverksamheten, att
inskrivningen till denna verksamhetsform ökat betydligt under senare år
samt att kostnaderna för vederbörande kommun blir lägre vid alternativ
barnomsorgsverksamhet.

Innan utfallet av statsutgifterna för det senaste, fr.o.m. år 1988 gällande
statsbidragssystemet för barnomsorgen finns tillgängligt och den praktiska
tillämpningen av reformen har kunnat studeras kan en bedömning från
revisorernas sida av verkningarna av de olika systemen med tillräcklig
säkerhet knappast göras.

Redog. 1988/89:2

Beträffande den alternativa barnomsorgen, vars utbyggnad nära sammanhänger
med utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen i landet, kan en
meningsfull analys och utvärdering av för- och nackdelarna med de båda
verksamhetsformerna genomföras tidigast år 1991, dvs. då den kommunala
barnomsorgen skall vara fullt utbyggd i landet.

Med hänsyn till vad som framkommit vid granskningen, främst vad
beträffar de nyligen beslutade ändrade reglerna för statsbidraget, har
revisorerna beslutat att inte fullfölja granskningen.

Statsbidraget till kommunernas kostnader för social hemhjälp

Förstudie 1987/88:6

Granskningen avser statsbidraget till kommunernas kostnader för social
hemhjälp.

Vid granskningen har framkommit att hithörande frågor på senare tid varit
föremål för prövning i olika avseenden. Sålunda har en utredning rörande de
äldres boende, omsorg, service och vård nyligen avslutats i och med att den
s.k. äldreberedningen avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1987:21). Betänkandet
har remissbehandlats under hösten 1987. Vidare har regeringen
under våren 1988 förelagt riksdagen en proposition om riktlinjerna för den
framtida äldreomsorgen. Förslagen i propositionen bygger i huvudsak på
äldreberedningens betänkande. Bl.a. tas frågan om de statliga bidragen till
kommunernas äldreomsorg upp till behandling. Vidare har socialstyrelsen
arbetat med en utvärdering av de äldres boende och en genomgång av
bidragskonstruktionen för den sociala hemhjälpen.

Mot bakgrunden av att de framtida formerna för statsbidraget till
kommunernas kostnader för social hemhjälp för närvarande omprövas har
revisorerna beslutat att inte fullfölja granskningen.

AMS-bidrag till flyttningskostnader

Förstudie 1987/88:4

Flyttningsbidrag utgår enligt förordningen (1987:407) om flyttningsbidrag
m.m. i form av respenning och i vissa fall starthjälp. Respenning kan vara
reseersättning, traktamente och flyttningsersättning. Dessutom kan en
arbetsgivare som anställer en medflyttande familjemedlem få medflyttandebidrag.

Antalet utgivna flyttningsbidrag ökade starkt under första hälften av
1980-talet, särskilt under perioden 1984-1985.1 olika sammanhang hävdades
att ökningen till viss del skulle sammanhänga med att arbetsförmedlingarna
blivit mer generösa i sin bedömning. Mot bakgrunden av sådana uttalanden
beslutade riksdagens revisorer om en förstudie i ämnet.

Under arbetet med förstudien inhämtades att arbetsmarknadsdepartementet
hade beslutat klarlägga orsakerna till den konstaterade ökningen av
antalet utgivna bidrag och beviljat medel för ett forskningsprojekt med detta
syfte. Med hänsyn härtill beslutade revisorerna den 15 maj 1986 att

Redog. 1988/89:2

granskningsärendet skulle vila i avvaktan på resultatet av forskningspro- Redog. 1988/89:2
jektet.

Efter att ha inväntat resultatet av det vid universitetet i Umeå bedrivna
forskningsprojektet konstaterade revisorerna bl.a. följande.

Projektet gav inget stöd för hypotesen att uppgången av antalet flyttningsbidrag
åren 1984-1985 skulle ha något samband med att tillämpningen av
bidragsbestämmelserna blivit generösare. Arbetsmarknadsverket tillämpar
en allmänt generös bidragspraxis för vilken dock såväl statsfinansiella som
samhällsekonomiska och kommunalekonomiska motiv kunde anföras. Vidare
konstaterades att bidragsbestämmelserna i sig själva var generösa i den
meningen att ingen behovsprövning föreskrivits. Revisorerna ansåg det dock
inte troligt att vinsterna av ett sådant prövningsförfarande skulle uppväga de
administrativa merkostnaderna. Att flyttningsbidragen i vissa fall utnyttjades
på ett otillbörligt eller eljest icke avsett sätt kunde inte uteslutas. Dock
torde slopandet av kontantbidraget starthjälp som generell bidragsform den
1 juli 1987 starkt ha minskat risken för ett sådant utnyttjande.

De redovisade förhållandena talade enligt revisorerna för att en fortsatt
granskning inte var motiverad. Härutöver hänvisades till uppenbara utredningstekniska
svårigheter att i efterhand bedöma rimligheten av inom
arbetsmarknadsverket fattade beslut som i varje enskilt fall hade grundats på
bedömningar om såväl den enskilde arbetssökandens personliga förhållanden
som den vid beslutssituationen rådande arbetsmarknadssituationen.

Med hänvisning härtill beslöt revisorerna att granskningen inte skulle
fullföljas.

Länsbostadsnämndernas verksamhet

Förstudie 1987/88:5

Granskningen avser länsbostadsnämndernas verksamhet.

På det bostadspolitiska området har det under senare år genomförts ett
stort antal utredningar i syfte att se över organisationen och gällande
lagstiftning avseende såväl det plan- och bostadstekniska området som det
bostadsadministrativa området. Fr.o.m. den 1 juli 1988 inrättas som en följd
härav ett nytt plan- och bostadsverk genom en sammanslagning av statens
planverk och bostadsstyrelsen. Den nya myndigheten organiseras i fyra
sakenheter som handlägger bostadsmarknadsfrågor, planfrågor, stadsmiljöfrågor
och byggfrågor. Låneförvaltningen överförs i oförändrad form till den
nya myndigheten.

Parallellt med denna översyn inom det bostadspolitiska området har en
försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning, som bl.a. berör länsbostadsnämndernas
ställning, startat i Norrbottens län. Frågan om ett allmänt
genomförande av reformen är för närvarande under prövning.

Mot bakgrunden av att verksamheten vid länsbostadsnämnderna är
kopplad till såväl utformningen av det nya plan- och bostadsverket som en
eventuell framtida samordnad länsförvaltning har revisorerna beslutat att
granskningen av länsbostadsnämndernas verksamhet inte skall fullföljas.

2.4 Pågående granskningsärenden

Redog. 1988/89:2

Statistiken över socialavgifterna

Rapport 1987/88:7

Granskningen av statistiken över socialavgifterna ingår i ett större granskningsprojekt
på skatte- och avgiftsområdet. I fråga om statistikproduktionen
på området har tidigare statistiken över kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet
samt statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna
behandlats.

Nu ifrågavarande granskning syftar främst till att klarlägga vilken ekonomisk
information som finns om socialavgifterna och i vad mån den tillgodoser
de övergripande informationsbehoven. Även frågor om redovisningen av
socialavgifterna i statsbudgeten har behandlats. Andra områden som berörts
är bestämmelserna som reglerar informationen på avgiftsområdet, definitioner
för skatter och avgifter, uppgifternas användbarhet och kvalitet samt
vilka krav som bör ställas på redovisningen och statistiken.

I en i ämnet upprättad granskningsrapport noteras bl.a. att det vid
granskningen har konstaterats ofullständigheter i redovisningen av avgiftsinkomsterna
till riksdagen. Två tredjedelar av avgiftsinkomsterna (ca 96
miljarder kronor) och motsvarande utgifter ingår sålunda, med nu tillämpat
redovisningssystem, inte i den statsbudget som föreläggs riksdagen. För vissa
avgiftsslag redovisas vidare avgiftsinkomsten och fondbehållningen inte i
budgetredovisningen. Skilda definitioner för socialavgifter m.m. förekommer
också i olika sammanhang. För vissa ändamålsbestämda avgifter saknas
uppgifter om motsvarande utgifter etc., vilket medför att det är svårt eller
omöjligt att avläsa om avgiftsinkomsterna används för avsedda ändamål och
huruvida avgiftsnivån är rimlig.

I rapporten föreslås åtgärder syftande till förbättring av den ekonomiska
informationen om socialavgifterna dels i riksredovisningen, dels i socialförsäkringsstatistiken.

Bland de åtgärder som nämns med avseende på socialavgifterna är
genomförande av en fullständig redovisning till riksdagen av socialförsäkringssektorn,
av avgiftsinkomsterna och fondbehållningar och av inkomster
och utgifter samt tillgångar och skulder för ändamålsbestämda avgifter, allt
med jämförelsetal från tidigare redovisningsperioder. Redovisningen av
allmänna sjukförsäkringsfonden bör vidare omprövas och nomenklaturen på
socialavgiftsområdet göras mera enhetlig och överensstämmande med
allmänt språkbruk.

När det gäller publiceringen av socialförsäkringsstatistiken bör den
kompletteras med bl.a. årsseriedata för vissa avgifter. Den statistiska
informationen om samtliga socialförsäkringsavgifter bör vidare samlas till en
publikation.

Rapporten remissbehandlas för närvarande.

Statistiken över mervärdeskatten

Redog. 1988/89:2

Granskningen av redovisning och statistik över mervärdeskatten (moms)
ingår i ett större granskningsprojekt på skatte- och avgiftsområdet under
serien av utredningar om informationen på skatte- och avgiftsområdet.

Liksom de andra utredningarna på området syftar granskningen till att
kartlägga vilken information som finns om skatten, att klarlägga om
informationen tillgodoser informationsbehoven samt vad som bör göras för
att informationen skall kunna förbättras.

I granskningen ingår intervjuer med de myndigheter som producerar
redovisning och statistik på mervärdeskatteområdet samt med viktigare
statistikkonsumenter.

Byggnadsstyrelsens hyressättning

Förstudie 1985/86:2

Revisorerna har påbörjat en granskning av byggnadsstyrelsens hyressättning.

Sedan regeringen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bl.a. se över det
system och de principer som gäller för hyressättningen i lokaler som
disponeras av civila statliga myndigheter, beslöt revisorerna att granskningen
skulle vila tills vidare. Frågan om hyressättningen togs sedermera upp i
arbetsgruppens rapport Statliga lokalkostnader (Ds Fi 1986:28) samt av
regeringen i budgetpropositionen för 1987/88. De frågor som behandlats
berör emellertid i stort inte den av revisorerna påbörjade granskningen.
Granskningen har därför återupptagits.

Förutsättningarna för samarbetet mellan skattemyndigheterna å ena sidan
och polis och åklagare å den andra på skatteområdet

Förstudie 1986/87:19

Att skatter och avgifter erläggs i behörig ordning är av betydelse för staten
och kommunerna i deras planering och genomförande av den statliga och
kommunala verksamheten. För uppbörd, kontroll och indrivning av skatter
och avgifter har det byggts upp en omfattande administration. Denna har
under den senaste tioårsperioden undergått och kommer under de närmaste
åren att undergå förändringar sorn syftar till ökad effektivitet i myndigheternas
arbete.

En komplettering till och stöd för reglerna om skyldigheten att erlägga
skatter och avgifter är bestämmelserna om att påföljder i form av skatte- och
avgiftstillägg och straff, i senare fallet främst med skattebrottslagen (1971:69)
som grund, kan utgå i fall där någon försummar sina åligganden.

När det gäller påföljdsåtgärder i form av polisutredningar och åtal, med
efterföljande domar och straff, sker samarbete mellan skattemyndigheterna
å den ena sidan och polis- och åklagarmyndigheter å den andra. Flur detta
samarbete mellan myndigheterna fungerar granskas. Bl.a. undersöks om en
bättre rapportering i form av statistiska sammanställningar över brottsutvecklingen
behövs.

Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar

Redog. 1988/89:2

Förstudie 1987/88:10

Den statliga museiorganisationen omfattar 41 museer, varav 19 är s. k.
centralmuseer och 12 är universitetsmuseer. Därutöver finns ett antal
verksmuseer.

Frågan om dokumentation och registrering av museisamlingar har tidigare
aktualiserats i olika sammanhang men då har man arbetat med utgångspunkt
i dokumentationen som en förutsättning för att museerna skall kunna samla,
bevara och levandegöra sina föremål.

Revisorerna granskar nu huruvida de befintliga registrerings- och dokumentationsrutinerna
är tillräckliga för att museerna utöver vad som nämnts
också skall ha tillfredsställande kontroll över samlingarna.

Granskningen avser främst att klarlägga vilka skyldigheter som bör åligga
de skilda slagen av museer att kunna dokumentera sina innehav och en
undersökning av dokumentationen vid museer som förvarar större värden av
olika slag eller som noterats ha bristfälliga rutiner för dokumentation av
samlingarna.

Fiskeri- och fiskberedningslån

Rapport 1987/88:6

Granskningen rör det särskilda stöd i form av fiskerilån och fiskberedningslån
som ges enligt förordningen (1985:439) om statligt stöd till yrkesfisket
m.m. och avser administrationen och inriktningen av stödet.

De allmänna fiskepolitiska medlen består av gränsskydd, prisreglering,
samordning av förstahandsförsäljning, kvot- och licenssystem samt rationaliseringsstöd.
Den nämnda förordningen om statligt stöd till yrkesfisket m.m.
reglerar rationaliseringsstödet, bl.a. i form av investeringar i fiskeföretag
såsom fiskefartyg och beredningsföretag. Tillsammans med de övriga medlen
skall de i förordningen angivna stödformerna bidra till att de mål och det
effektivitetskrav som ställts uppfylls.

Granskningen har gett vid handen att den nuvarande fiskepolitiken
behöver vidareutvecklas så att de olika styrmedlen och stödformerna, bl.a.
lånestödet, används med större hänsyn till givna förutsättningar, utvecklingsmöjligheter
osv. för olika typer av fiske och odling. För en sådan mera
strukturinriktad stödpolicy fordras emellertid bättre planeringsunderlag på
fiskeområdet.

I en över granskningen upprättad rapport föreslås att fiskeristyrelsen
kontinuerligt skall ta fram lämpligt planeringsunderlag men att också
fiskenämnders och andra regionala organs kunnande och arbete härvid
utnyttjas. Den inomregionala samverkan kring fiske- och odlingsfrågor och
olika former av stöd till näringen behöver också stärkas.

Som ett led i en regionalisering av arbetet med fiskepolitiska frågor bör en
fortsatt delegering till fiskenämnderna av fiskerilåneärenden ske.

Fiskberedningslånen, som är avsedda för investeringar avseende produkt -

utveckling och avsättningsfrämjande åtgärder, används för närvarande inte
för dessa ändamål utan i stort för andra åtgärder. De föreslås därför bli
slopade. Stödet till produktutveckling och avsättningsfrämjande åtgärder får
i förekommande fall i stället ges i form av regionalt utvecklingsstöd.

Vidare föreslås en viss översyn av förordningen om statligt stöd till
yrkesfisket m.m.

Granskningsrapporten remissbehandlas för närvarande.

Personalresurserna vid skogsstyrelsen och för skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter Rapport

1987/88:8

Skogsvårdsorganisationens (skogsstyrelsen och länsvisa skogsvårdsstyrelser
jämte skogsvårdsdistrikt) arbete med att förverkliga de av statsmakterna
fastställda skogspolitiska målen bedrivs genom både myndighetsutövning
och - till en volymmässigt helt övervägande del - uppdragsverksamhet.

Under senare år har uppdragsverksamheten utsatts för betydande neddragningar,
huvudsakligen i vad avser skogliga beredskapsarbeten. Neddragningarna
har medfört kraftiga underskott i organisationens rörelseresultat.

I syfte att uppnå balans i ekonomin har skogsstyrelsen vidtagit åtgärder
vilka avsett såväl utveckling som besparing. Besparingarna innebar i
huvudsak personalminskningar vid skogsvårdsstyrelsema. Den mest
långtgående besparingsåtgärden var sammanslagningar fr.o.m. den 1 januari
1987 av skogsvårdsstyrelsernas kanslier i Stockholms och Uppsala resp.
Kristianstads och Malmöhus län.

Revisorernas granskning har gjorts mot bakgrunden av den negativa
resultatutvecklingen inom skogsvårdsorganisationen och viss kritik som
riktats mot den av skogsstyrelsen genomförda organisationsförändringen i
Skåne.

Granskningen visar

- att de ekonomiska förutsättningarna för skogsvårdsorganisationens verksamhet
tenderar att ytterligare försämras

- att volymen på uppdragsverksamheten till övervägande del är beroende
av statsmakternas beslut om anslag till andra myndigheter eller verksamheter -

att skogsvårdsorganisationens system med fördelning av samkostnader på
olika verksamhetsgrenar innebär att - om uppdragsintäkterna minskar -minskar också det ekonomiska utrymmet för myndighetsutövning

- att skogsvårdsstyrelsema bl.a. för att upprätthålla en oförändrad nivå på
myndighetsutövningen söker kompensera sig för bortfall av beredskapsinsatser
genom ökad annan uppdragsverksamhet i konkurrens med andra

- att skogsvårdsstyrelsema bör vara garanterade en basorganisation med
hänsyn till fluktuationerna i uppdragen från statliga myndigheter

- att kritik kan riktas mot skogsstyrelsens sätt att genomföra vissa
organisationsförändringar på regional nivå, bl. a. att de regionala förtroendemannastyrelserna
negligerades.

Redog. 1988/89:2

I rapporten föreslås att ytterligare anpassningar av organisationen till
ändrade villkor bör göras i en generell översyn med utnyttjande av extern
expertis. Därvid bör hänsyn tas till att verksamheten skiftar i olika delar av
landet och lämpliga lösningar utarbetas utifrån regionala behov. Erfarenheterna
- såväl negativa som positiva - från gjorda sammanslagningar av
länskanslier måste beaktas. I översynen bör även prövas omfattningen av den
basorganisation som skall finansieras via myndighetsanslaget.

Granskningsrapporten har sänts ut på remiss.

Statliga insatser för prospektering

Rapport 1987/88:9

Granskningen avser de statliga insatserna för prospektering, främst nämndens
för statens gruvegendom (NSG) prospekteringsverksamhet och stödet
till prospekterande företag via det statliga programmet för utökad prospektering.

Syftet med granskningen har varit dels att identifiera och beskriva de
samlade statliga insatserna för prospektering samt att analysera hur dessa
insatser påverkat den hittillsvarande utvecklingen av mineralsektorn, dels att
söka klarlägga förutsättningar och hinder för statens möjligheter att komplettera
och stimulera övrig prospekteringsverksamhet i landet. I granskningen
har också ingått att överväga olika alternativ när det gäller målen för
och inriktningen av NSG:s prospekteringsverksamhet.

Granskningen har visat att utfallet av de statliga insatserna för prospektering
under de senaste tolv åren inte varit tillfredsställande. Detta gäller
framför allt NSG:s prospekteringsverksamhet, vilken hittills inte lett till att
någon fyndighet kommit till exploatering. Därtill har få nyetableringar
kommit till stånd utifrån 1982 års program för utökad prospektering m.m. De
projekt som här är under utveckling mot en exploatering innebär främst en
utökning av råvarubasen i existerande gruvor och anrikningsverk.

Den betydelsefulla del av målet med de statliga insatserna för prospektering
(prop. 1986/87:74 angående näringspolitik inför 90-talet) som avser en
breddning och expansion samt ett tillvaratagande av utvecklingsmöjligheterna
inom svensk mineralindustri har sålunda hittills inte kunnat uppnås.

I en över den hittills genomförda granskningen upprättad rapport analyseras
orsakerna till det förhållandevis dåliga prospekteringsutfallet av de
statliga insatserna. Vidare övervägs möjligheterna att på sikt förbättra
utfallet. Dessa överväganden ger vid handen att mineralpolitiken behöver
vidareutvecklas, framför allt när det gäller den långsiktiga inriktningen av
och strategin för det samlade statliga agerandet inom området.

Härvid bör dels en omfördelning av de statliga insatserna ske i riktning mot
tidigare led i prospekteringskedjan, dels valen av prospekteringsområden
och projekt inom den statliga prospekteringen göras med större hänsyn till
givna förutsättningar och utvecklingsmöjligheter för olika typer av metaller/
mineral. För en sådan mera långsiktig inriktning av de statliga insatserna
behövs ett bättre planeringsunderlag på mineralområdet.

I rapporten föreslås vidare att kommittén för utredning av marknadsförut -

Redog. 1988/89:2

sättningar m.m. för vissa mineralråvaror (dir. 1987:33) genom tilläggsdirek- Redog. 1988/89:2
tiv får i uppdrag att bl.a. dels bedöma på vilka områden utvecklingsmöjligheter
finns, dels lämna förslag till utvecklingsprogram i fråga om statliga
kompletterande insatser avseende kartering/FoU/prospektering i samordnad
form.

I syfte att förbättra den långsiktiga planeringen och utvärderingen av
prospekteringsverksamheten vid NSG föreslås dessutom bl.a. att

- ett prospekteringsråd inrättas inom NSG med representanter för olika
typer av prospekterande och gruvbrytande företag, forskning och utveckling,
internationell ekonomi och branschkunskap i övrigt,

- åtgärder vidtas för att förbättra den övergripande planeringen, särskilt
när det gäller utvärderingar och analyser av utfallet av tidigare planperioders
prospekteringsverksamhet,

- långsiktiga prospekteringsprogram upprättas inom NSG, särskilt i anslutning
till de förslag som kommittén angående marknadsförutsättningar för
vissa mineralråvaror kommer att avge, och att

- NSG:s styrelse får en sammansättning som bättre svarar mot nämndens
dominerande verksamhet, dvs. prospektering, och att i styrelsen också
ingår en representant för statens industriverk (SIND).

Vidare föreslås att Sveriges geologiska undersökning i samråd med NSG och
det föreslagna prospekteringsrådet utreder omfattning och inriktning i stort
för baskarteringen samt utvecklar ett uppdrags- och avrapporteringssystem
för baskartering mellan myndigheterna.

Rapporten remissbehandlas för närvarande.

Utvärdering av glesbygdsstödet

Förstudie 1986/87:16

Statligt stöd till glesbygd utgår för närvarande i fyra olika former. Dessa är
stöd till företag, stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser
(IKS), stöd till kommersiell service och stöd till samhällelig service. De två
förstnämnda stöden syftar till sysselsättning och de senare till service i
glesbygd.

Under senare år har glesbygdsstöd utgått med ca 150 milj. kr. per år.

Glesbygdsstödet handläggs av regionala myndigheter, främst länsstyrelserna.
Gällande bestämmelser återfinns i förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd.

Revisorernas granskning syftar till att i första hand utröna hur glesbygdsstödet
kan utvärderas på ett mer ändamålsenligt sätt.

Den hittills bedrivna uppföljnings- och utvärderingsverksamheten och
problemen i samband med den kartläggs.

I granskningen medverkar Centrum för regionalvetenskaplig forskning i
Umeå (CERUM). CERUM analyserar bl.a. metoder i genomförda uppföljningar
och utvärderingar och diskuterar olika möjligheter till förbättringar.

Vidare undersöker CERUM vilka problem som är förknippade med
nuvarande användning av databasen vid Umeå universitets datacentral 3

(UMDAC) vad gäller uppföljning och utvärdering samt genomför en
översiktlig analys av databasens utvecklingsmöjligheter.

Revisorerna har beslutat att genom förstudier skaffa underlag för bedömning
av huruvida följande ämnen bör granskas närmare, nämligen

• De administrativa formerna inom socialförsäkringsprocessen

• AB Tipstjänsts kostnader för reklam och stöd till olika ändamål

• Handläggningstiderna vid patent- och registreringsverkets bolagsavdelning •

Gränsområdeseffekter av persontransportstödet och av nedsättningen av
företagens socialavgifter

• Översyn av lantmäteriorganisationen och lantmäteritaxan

• 1983 års bostadsförbättringsprogram

• Experimentbyggandet

Vid verksamhetsårets slut fanns inga förstudier färdiga i dessa ärenden.

2.5 Vilande granskningsärenden

Myndigheternas uppdragsverksamhet kontra myndighetsuppgifterna

Förstudie 1986/87:9

Utgångspunkten för ärendet är att statliga myndigheter i ökande utsträckning
säljer varor och tjänster. Med detta kan, har det hävdats, följa en risk,
nämligen att myndigheterna prioriterar uppgifter som ger inkomster på
bekostnad av de rena myndighetsuppgifterna. Konflikter kan härvid uppstå
mellan de två verksamhetsgrenarna.

I förstudien noteras beträffande myndigheternas uppdragsverksamhet att
den i dag är både variationsrik och svåröverskådlig. Enhetliga regler saknas
för ekonomisk styrning. Det finns olika modeller för kapitalförsörjning.
Olika bestämmelser gäller för hur influtna avgiftsmedel skall redovisas mot
statsbudgeten, dvs. om myndigheterna kan tillgodogöra sig intäkterna i
uppdragsverksamheten eller inte. Principerna för taxesättningen varierar.
Det saknas ofta en tydlig rågång mellan myndighetsutövning och uppdragsverksamhet.
Brister finns i många fall i myndigheternas särredovisning av
uppdragsverksamheten.

Emellertid inhämtades under arbetet med förstudien att man internt inom
finansdepartementets budgetavdelning beslutat att med början våren 1987
kartlägga problem kring myndigheternas uppdragsverksamhet och ta fram
förslag till riktlinjer. Även inom riksrevisionsverket pågår projekt rörande
uppdragsfinansierad verksamhet.

Revisorerna har därför beslutat att tills vidare låta sitt ärende vila.

Redog. 1988/89:2

3 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

Restaurering av Hornborgasjön

Redog. 1988/89:2

Förstudie 1987/88:13

En förstudie har upprättats i ärendet i juni 1988. Revisorerna hade vid
verksamhetsårets slut inte fattat beslut med anledning av förstudien. I
avvaktan härpå vilar ärendet.

Utvecklingsfondens i Stockholms län handlande i visst finansieringsärende

Förstudie 1986/87:11

Revisorerna granskar, efter en anmälan från en grupp hantverkare, utvecklingsfondens
i Stockholms län deltagande i finansieringen av projektet S/S
Hantverkaren, ett projekt avsett att bereda lokaler för småföretag i
Stockholm.

Granskningen vilar för närvarande i avvaktan på andra myndigheters
prövning av projektet.

Bostadsstyrelsens ADB-resurser

Förstudie 1986/87:4

Granskningen avser ADB-resurserna för bostadsverkets låneförvaltning och
verksamheten med statligt bostadsstöd. Denna fråga har emellertid på
senare tid kommit i ett nytt läge.

Sålunda har bostadsstyrelsen på regeringens uppdrag utarbetat en plan för
utvidgat datorstöd till verksamheten vid bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna,
över vilken yttranden avgetts av riksrevisionsverket och statskontoret.
Vidare har ett plan- och bostadsverk inrättats.

I avvaktan på utvecklingen av frågan om det nya verket har ärendet om
ifrågavarande ADB-resurser fått vila.

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Riksdagens revisorer har sedan länge i uppdrag att verkställa extern revision
av riksbankens, riksgäldskontorets och Riksbankens jubileumsfonds tillstånd,
styrelse och förvaltning. Resultatet av den granskning som företogs
verksamhetsåret 1987/88 har på sedvanligt sätt delgetts riksdagen i särskilda
berättelser, vilka ingått i det material som legat till grund för finansutskottets
och utbildningsutskottets förslag i fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige
och riksgäldsfullmäktige resp. styrelsen för jubileumsfonden.

Uppgiften att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
har anförtrotts Bohlins Revisionsbyrå AB.

De under verksamhetsåret 1987/88 avlämnade berättelserna har avsett
riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret 1986/87 samt riksbankens
och Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1987. Beträffande

den närmare innebörden av granskningen och de iakttagelser som därvid 34

gjorts hänvisas till revisorernas berättelser (redogörelserna 1987/88:10, 19 Redog. 1988/89:2
och 20) samt till finansutskottets betänkanden 1987/88:17 och 23 och till
utbildningsutskottets betänkande 1987/88:15.

I sammanhanget kan nämnas att en ny lag (SFS 1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m. trädde i kraft den 1 januari 1988. Bakgrunden är
denna.

Under våren 1987 fattade riksdagen principbeslut i fråga om finansieringen
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond och om att fonden helt skulle
frigöras från riksbanken. Därefter beslutade riksdagen i december 1987 om
delvis nya stadgar för jubileumsfonden (FiU 1987/88:4, rskr. 67). I samband
härmed antog riksdagen efter förslag av riksdagens revisorer också en ny lag
om formerna för revision av riksdagsförvaltningen och jubileumsfonden.

Den nya lagen skiljer sig från den äldre (RFS 1968:8), förutom i redaktionellt
hänseende, främst när det gäller revisionen av jubileumsfonden. Sålunda
skall riksdagens revisorer inte längre uttala sig i fråga om ansvarsfrihet för
fondstyrelseledamöterna. Ej heller riksdagen skall ta ställning i denna fråga.

Formerna för den granskning revisorerna företar kommer således att delvis
få ändras.

Fr.o.m budgetåret 1984/85 har revisorerna också ansvaret för den externa
revisionen av den inre riksdagsförvaltningen och riksdagens mindre myndigheter.
Revisorerna har som ett led i detta arbete bl.a. tagit del av
förvaltningskontorets, JO-ämbetets och Nordiska rådets svenska delegations
bokslut för räkenskapsåret 1986/87.

Under våren 1987 inledde Bohlins Revisionsbyrå AB på revisorernas
uppdrag granskning av vissa frågor avseende riksgäldskontorets uppdragsverksamhet
m.m. och av den utomnordiska reseverksamheten vid kontoret.

Revisionsbyrån avrapporterade under hösten sin granskning i två rapporter
till riksdagens revisorer.

I februari 1988 inkom fullmäktige i riksgäldskontoret till riksdagens
revisorer med en redogörelse för åtgärder från riksgäldskontorets sida med
anledning av de båda rapporterna och en skrivelse från revisorerna i ärendet.

Revisorerna beslöt lägga redogörelsen till handlingarna sedan de noterat
bl.a. att riksgäldskontoret vidtagit eller planerat åtgärder som revisorerna
fann borde vara en garanti för att de förhållanden avseende reseverksamheten
m.m. som revisorerna kritiserat i granskningen inte skulle upprepas.

Vidare har granskningen föranlett revisorerna att i granskningsplanen för
1988/89 föra upp ett nytt ärende under rubriken Gällande offentligrättsliga
regler om bisysslor.

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden m.m.

Revisorernas arbetsutskott har under verksamhetsåret 1987/88 behandlat en
rad anmälningar, vilka gjorts av i första hand enskilda personer. Inga av
dessa anmälningar har emellertid varit av den arten att de förts vidare till
egentlig granskning.

Under verksamhetsåret ägnade revisorerna fortsatt uppmärksamhet åt
problemen med de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar.

Efter att i maj 1988 ha tagit del av uppgifter om utvecklingen av verksamheten
i fråga, konstaterade revisorerna att rådande förhållanden inte avhjälpts i
någon avgörande grad. Revisorerna fann detta anmärkningsvärt. I avvaktan
på ett av regeringen aviserat förslag om rättspsykiatrins organisation
beslutade revisorerna dock att bordlägga frågan om ytterligare åtgärder från
deras sida med anledning av de långa väntetiderna. Revisorernas uttalande
och beslut delgavs socialdepartementet.

Revisorerna tog vidare upp frågan om eventuella granskningsåtgärder
med anledning av förhållandena i samband med spiondömde Stig Berglings
avvikande under permission från fångvårdsanstalt. Därvid hölls överläggningar
med ansvariga inom kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning.

Vid sin behandling av ärendet i november 1987 kunde revisorerna
konstatera dels att regeringsbeslut var att vänta i anledning av bl.a. ett
JK-förslag, dels att vissa utredningar satts i gång. Från de synpunkter
revisorerna har att bevaka fann de därför inte anledning att då vidta några
ytterligare åtgärder i ärendet.

I april 1988 gjorde arbetsutskottet en resa till Helsingfors för att studera
hur granskningen av statlig verksamhet är organiserad i Finland. Under
studiebesöket sammanträffade den svenska gruppen med företrädare för
statsrevisorerna i Finland och statens revisionsverk, vilka informerade om
verksamheten inom sina resp. ansvarsområden.

Senare under våren tog arbetsutskottet emot det norska stortingets
kontrollkommitté i samband med det studiebesök som kommittén gjorde i
riksdagen. Vid de överläggningar som ägde rum på revisorernas kansli deltog
även företrädare för riksrevisionsverket.

3 Särskilda föredragningar m. m.

På sedvanligt sätt har revisorerna under verksamhetsåret kallat verkschefer
och andra chefstjänstemän till särskilda föredragningar i plenum. Revisorerna
har också liksom tidigare år företagit länsresor; under detta verksamhetsår
till tre län, nämligen Gotlands län, Älvsborgs län och Kalmar län. Dessa
föredragningar och länsresor har i regel inte någon direkt anknytning till det
löpande granskningsarbetet. Deras syfte är i stället att till revisionen
förmedla allmän information om utvecklingstendenser, aktuella problem
och andra praktiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen. De
särskilda föredragningarna har sålunda i första hand tagit sikte på den
generella och principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda
myndigheters och institutioners löpande förvaltningsarbete har behandlats
mer som en konkret bakgrund.

Under verksamhetsåret har - utöver tidigare nämnt besök från Norge - två
utländska besök mottagits, nämligen från Irland ”An advisory group on
public financial accountability” och från Canada ”A delegation from the
Public Accounts Committee”.

Redog. 1988/89:2

3.1 Särskilda föredragningar

Redog. 1988/89:2

Statssekreteraren i finansdepartementet Jan O. Karlsson och riksbankschefen
Bengt Dennis har var för sig belyst olika aspekter på det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande landshövding Sven Heurgren och riksgäldsdirektör
Staffan Crona har informerat om av riksgäldskontoret beviljade
kreditgarantier samt om den inhemska och utländska upplåningen. Vid
föredragningen berördes bl.a. också frågor som gäller det ändrade huvudmannaskapet
för riksgäldskontoret och konsekvenserna i olika avseenden av
denna förändring.

Chefen för riksdagens förvaltningskontor, förvaltningsdirektör Gunnar
Grenfors, pekade vid sin föredragning på det förhållandet att förvaltningskontoret,
som är ett serviceorgan för riksdagen, har två ledningsorgan,
nämligen såväl talmanskonferensen som förvaltningsstyrelsen. Han uppehöll
sig också vid bl.a. den ojämna arbetsbelastningen och därmed förknippade
problem samt kostnaderna för riksdagstrycket och kraven på service inom
riksbyggnaderna. Gunnar Grenfors framhöll att den vid riksmötet 1983/84
beslutade nya organisationen för förvaltningskontoret fungerar väl.

Vid ett av revisorernas sammanträden har chefsekonomen vid statskontoret
Richard Murray talat över ämnet produktivitetsmätningar i statsförvaltningen
.

Slutligen har företrädare för statens förhandlingsnämnd, exportkreditnämnden,
Sveriges Investeringsbank AB, AB Industrikredit, trafiksäkerhetsverket,
statens väg- och trafikinstitut, statistiska centralbyrån, naturvårdsverket,
byggnadsstyrelsen, patent- och registreringsverket samt televerket
informerat om sina resp. verksamheter. Av de upplysningar som lämnades
vid föredragningarna har efterföljande sammanfattande redogörelser befunnits
vara av intresse att vidarebefordra i denna verksamhetsberättelse.

Överdirektören och chefen för statens förhandlingsnämnd, Svante Englund,
samt förhandlingsdirektören Håkan Boberg informerade om statens förhandlingsnämnd
(SFN) och dess verksamhet.

Föredragningen tog sin utgångspunkt i översänt material i form av SFN:s
instruktion och anslagsframställning för budgetåret 1988/89.

Svante Englund lämnade först en redogörelse för nämndens instruktion
och underströk att nämndens uppgift är att efter uppdrag av regeringen föra
förhandlingar enligt de särskilda anvisningar för förhandlingarna som
lämnas. SFN:s ”styrelse” består av chefen för nämndens kansli som är
ordförande samt fyra ledamöter som alla är högre tjänstemän i regeringskansliet,
två från finansdepartementet och en från vardera social- och
utbildningsdepartementet. För varje förhandlingsfråga utser nämnden en
förhandlingsdelegation med företrädare för finansdepartementet och berörda
fackdepartement. De särskilda anvisningarna för förhandlingarna från
regeringen lämnas normalt inom ramen för dessa förhandlingsdelegationer.
De avser främst de ekonomiska villkoren för ett avtal. Förhandlingarna

gäller regelmässigt frågor som inte lämpligen löses lagstiftningsvägen, t.ex. Redog. 1988/89:2
frågor som gäller en kommun eller ett begränsat antal kommuner.

De problem som uppkommer i förhandlingsarbetet är unika i varje enskild
fråga och sammanhänger bl.a. med frågans omfattning och karaktär. Ett
problem är dock att det faktaunderlag som finns i utredningar om t.ex. en
huvudmannaskapsförändring i regel är föråldrat, vilket leder till att underlaget
måste förnyas innan förhandlingarna kan inledas.

Svante Englund avslutade med att peka på att organisationen av nämnden
är såväl idealisk som sårbar. Nämndens kansli utgörs av sammanlagt 13
personer, men till verksamheten fogas för varje fråga utsedda experter från •

departement och myndigheter. Det är dessa experter som tillför kansliet den
sakkunskap som erfordras i förhandlingsarbetet. Till den delen bedömde
Englund organisationen som idealisk. Samtidigt är organisationen med en
liten fast kärna på 13 personer sårbar och känslig för t.ex. sjukdomsfall.

Efter föredragningen besvarade Svante Englund och Håkan Boberg frågor
som ställdes av revisorerna.

Håkan Boberg svarade på frågan om hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap
att avtal träffats med sjukvårdshuvudmännen om överlagring av
förbrukningsmateriel intill ett sammanlagt belopp om drygt 100 milj. kr.
vilket motsvarar det belopp som för ändamålet avsattes ur den förra femåriga
försvarsramen. Vad gäller sjukvårdshuvudmännens övertagande av ansvaret
förde s.k. operationsannexen informerade Boberg om att socialstyrelsen och
landstingsförbundet i dagarna överlämnat en gemensam rapport som visar
att nettobehovet av utrustning till annexen enligt de allmänna råd för
verksamheten som socialstyrelsen utfärdat belöper sig till ca 800 milj.kr.,
exkl. moms. Tillgängliga medel inom försvarsramen är dock begränsade till
ca 90 milj.kr., varför närmare prioriteringar och preciseringar måste göras
från statens sida innan nämnden kan ta upp förhandlingar.

Från revisorernas sida aktualiserades ånyo (jfr. verksamhetsberättelsen
för 1986/87 s. 34 och s. 44-46) frågan om förhandlingsläget i vad gäller
rättspsykiatriska undersökningar.

Svante Englund redovisade två avtal som nyligen träffats med Östergötlands
och Västerbottens läns landstingskommuner med innebörd att dessa
landsting lovat ombesörja 26 rättspsykiatriska undersökningar åt staten.

Därigenom bör förutsättningar finnas att begränsa de problem som föreligger
med de långa väntetiderna inom verksamheten.

Frågan om en kommunalisering av den rättspsykiatriska verksamheten
förväntas bli löst under hösten 1987.

Tyngdpunkten i exportkreditnämndens (EKN) verksamhet ligger i garantigivning
för export av svenska varor och tjänster. EKN-garantierna har tagits i
anspråk huvudsakligen för att stödja exporten till öst- och u-länder. Sveriges
handel med dessa länder utgör tillsammans ca 12 % av totalhandeln.

Ungefär en fjärdedel av u-lands- och öststatsexporten försäkras hos EKN
mot bara 1 % av exporten till industriländerna. Totalt täcker EKN sålunda
ca 4 % av den svenska exporten.

EKN:s rörelseresultat för 1986/87 visade ett underskott på 284 milj. kr.

Tidigare års ackumulerade resultat uppgick till - 1 150 milj. kr.

Nämndens ordförande, direktör Harry Schein, erinrade om att EKN:s
verksamhet enligt statsmakternas målsättning sammantaget skall gå ihop på

sikt. Han tecknade bakgrunden till den situation som uppkommit och som
bl. a. berodde på den komplexa och svårbemästrade s. k. skuldkrisen. Enligt
Harry Schein utgjorde EKN:s garantigivning i realiteten till stor del
exportsubventioner. Han ansåg att ansvariga måste fråga sig hur stora dessa
bör vara och utifrån det välja ett annat system för subventionsbetonade
garantier.

EKN:s chef, generaldirektör Ragnar Sohlman, lämnade uppgifter om de
ramar för garantigivningen som fastställts av riksdagen och storleken av de
bemyndiganden som regeringen givit EKN att lämna garantier å statens
vägnar. Han redogjorde också för vilka belopp som utnyttjats för olika
former av garantigivning.

Ragnar Sohlman underströk att den utveckling som karaktäriserat världshandeln
under 1980-talet, och som lett till minskad efterfrågan på exportkreditgarantier,
ställt EKN inför uppgifter som kräver nytänkande på många
punkter. Bl. a. går EKN in för att vinna en större andel av den korta
kreditmarknaden samt av långa kommersiella garantier utan politisk risk.
EKN försöker också finna lösningar på företagens önskemål, däribland att
anpassa EKN:s villkor och rutiner till de många nya finansiella former som
utvecklats i handeln med andra länder. Vidare har EKN genom beslut av
riksdagen fått möjlighet att fr. o. m. den 1 oktober 1987 lämna investeringsgarantier
mot politiska risker i alla länder under ett helt nytt system.

Under den efterföljande frågestunden togs bl. a. upp frågan om vilka
företag som utnyttjar EKN:s tjänster samt omfattningen av s. k. globalavtal,
ett sätt att uppnå en mer försäkringsmässig riskspridning i EKN:s engagemang.

Sveriges Investeringsbank AB är ett av staten helägt bolag. Bankens
verkställande direktör är Harry Schein.

När banken började sin verksamhet den 1 juli 1967 hade den ett
aktiekapital på 450 milj. kr. och en reservfond på 50 milj.kr. Sedermera har
det egna kapitalet ökats och är nu 1 300 milj. kr. Vid sidan härav har staten
ställt en generell garanti om 5 000 milj. kr. för bankens förbindelser. Under
de gångna åren har bankens reservfond tillförts 185 milj. kr., varav 75 milj.
kr. i aktieägartillskott.

Harry Schein meddelar att år 1986 var det bästa året i bankens historia.
Rörelseresultatet före bokslutsdispositioner var detta år 3 382 milj. kr., vilket
är en ökning med 10,6 procentenheter i förhållande till året innan. Resultatet
motsvarar en avkastning på eget kapital efter skatt på 9% mot 8,8% året
innan. Enligt Harry Scheins mening har banken egentligen ett för stort eget
kapital, vilket gör att det är svårt att uppnå önskad avkastning.

Investeringsbanken skiljer sig från andra banker bl.a. genom att den har
rätt att äga aktier. Vid utgången av år 1986 ägde banken helt eller delvis 29
företag (exkl. vilande bolag) till en sammanlagd investeringskostnad av 182
milj. kr. Banken var därutöver potentiell delägare i 12 bolag genom
konvertibla lån om sammanlagt 71 milj. kr. Harry Schein är skeptisk till
tanken att även andra banker skall få rätt att äga aktier.

Investeringsbanken leds av en styrelse på tio personer. Styrelsen kunde
enligt Harry Scheins mening vara mindre. Vad som mera skulle vara nyttigt
för banken var en introduktion på börsen.

Redog. 1988/89:2

AB Industrikredit presenterades av bolagets verkställande direktör Sven
Hydén.

Enligt bolagsordningen har bolaget att bevilja huvudsakligen långfristiga
lån till företrädesvis mindre och medelstor näringsverksamhet. Detta har
bolaget i dag tagit till sig så att Industrikredit söker de billigaste pengarna
(=marknad för storplacerarna) och förvandlar dem till krediter som passar
behov hos främst små och medelstora företag.

Verksamheten, som startade 1934, tog fart efter ATP-reformen. Industrikredit
blev en av kanalerna från AP-fonderna till de små och medelstora
företagen. Bolagets tillgång av ej utnyttjad upplåningsrätt är ännu god med
av ägarna tecknade och utlovade eget kapital/garantier. Bolaget ägs till 50%
av staten och till 50% av banker.

Volymen utestående krediter ökade år 1986 med 11,4% jämfört med
föregående år och uppgick vid årsskiftet till 16 miljarder kronor, fördelade på
mellan 11 000 och 12 000 kredittagare och bortåt 25 000 lån. Under året
utbetalades 3,2 miljarder kronor som nya lån, vilket innebär en ökning med
23,6% jämfört med föregående år. Amorteringar på utestående lån och
förtida inlösen uppgick till 1,9 miljarder kronor. Av dessa har andelen förtida
inlösen ökat. Nyutlåningen under 1987 beräknades bli väsentligt lägre än
under föregående år.

Lönsamheten betraktas som god - överskottet före bokslutsdispositioner
och skatter år 1986 var 95 milj. kr. - och kreditförlusterna som begränsade.

I oktober 1987 informerade generaldirektör Jan Brandborn, trafiksäkerhetsverket
(TSV), om verkets verksamhet och orienterade i samband därmed om
vissa problem som uppstår vid utövande av myndighetens åligganden.

Trafiksäkerhetsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om
säkerheten i vägtrafiken i den mån dessa inte hör till någon annan myndighet.

Det åligger trafiksäkerhetsverket särskilt att samordna trafiksäkerhetsarbetet.
Därutöver skall trafiksäkerhetsverket följa trafiksäkerhetsutvecklingen,
samverka med andra myndigheter och enskilda organisationer i trafiksäkerhetsfrämjande
syfte, följa den fordonstekniska utvecklingen och besiktningsverksamheten
i fråga om fordon, följa utvecklingen av förarutbildning
och förarprov samt informera allmänheten om bestämmelser som rör
trafiksäkerheten.

Trafiksäkerhetsverket är också central registreringsmyndighet såvitt avser
körkorts-, bil- och yrkestrafikregister.

Från årsskiftet 1986/87 har trafiksäkerhetsverket dessutom i uppgift att
som sista instans avgöra vissa trafik- och körkortsärenden.

I sin föredragning framhöll Jan Brandborn problemen med att bedriva ett
bra analysarbete av vägtrafikolyckorna. Han anförde vidare att det i vissa fall
uppstår svårigheter rörande trafiksäkerhetsverkets samordningsansvar särskilt
på länsnivå ävensom gränsdragningsproblem när det gäller trafiksäkerhetsverkets
och NTF:s informationsåligganden. Inom fordonsområdet betonades
dels lämpligheten av ett avtal med EG för att befrämja Sveriges
insatser på det internationella planet, dels bristande resurser för att kunna
utöva flygande inspektion på ett effektivt sätt. Jan Brandborn ansåg vidare
att nuvarande bestämmelser rörande utbyte av utländskt körkort till svensk
behörighet är otillfredsställande mot bakgrund av att förutsättningarna att
erhålla körkort i olika länder varierar i hög grad. Avslutningsvis ansåg
föredraganden att statskontorets nuvarande roll när det gäller anskaffning av

Redog. 1988/89:2

ADB-utrustning till erfarna och större ADB-myndigheter inte bidrar till Redog. 1988/89:2
ökad effektivitet i statsförvaltningen. Kontorets framtida insats i dylika
ärenden bör vara av rådgivande karaktär.

Vid den efterföljande diskussionen behandlades främst frågor inom
områdena körkort, registrering, information, vägvisning och fordon samt
bilarbetstidskontroll.

Jan Brandborn framhöll att man bör ställa stora krav på förare som
transporterar farligt gods. Han orienterade vidare om ett utvecklingsarbete
rörande utbildning av nya körkortshavare för behörighet B.

Beträffande registreringsförfarandet anmälde Jan Brandborn att arbete
pågår i samarbete med bilbranschen i avsikt att förenkla förfarandet vid
första registrering av fordon. I samverkan med AB Svensk bilprovning
(ASB) pågår viss försöksverksamhet för att förenkla och påskynda uppgifter
till bilregistret angående utfallet av ASB:s kontrollbesiktningar.

På fråga om det inte vore en fördel att statliga medel för trafiksäkerhetsinformation
anförtroddes trafiksäkerhetsverket och inte som nu fördelas
mellan en myndighet och en organisation framförde Jan Brandborn att han
delade denna uppfattning.

På revisorernas fråga om det förekom dubbelarbete mellan trafiksäkerhetsverket
och statens väg- och trafikinstitut (VTI) framhöll Jan Brandborn
att så inte var fallet. Trafiksäkerhetsverket är däremot en kompetent
beställare av utredningsuppdrag hos VTI när sådant erfordras inför ett beslut
inom verket. Sådana uppdrag kan även lämnas till högskolor och exempelvis
statens provningsanstalt om skäl härför föreligger.

I diskussionen angående vägvisning och därmed sammanhängande spörsmål
ansåg Jan Brandborn att vägvisningen i Sverige håller god standard även
i ett internationellt perspektiv. När det gäller utbudet av vägmärken medgav
han att detta är stort varför trafiksäkerhetsverket har initierat ett projekt i
syfte att reducera dess antal. Vidare pågår inom statens räddningsverk i
samverkan med trafiksäkerhetsverket ett utredningsuppdrag som syftar till
att utarbeta riktlinjer för vägvalsstyrning av landtransporter av farligt gods.

Inom fordonsområdet efterfrågades vilket avtal som trafiksäkerhetsverket
önskar med EG varvid Jan Brandborn menade att Sverige bör eftersträva en
överenskommelse som ger möjlighet att deltaga i det fordonstekniska
bestämmelsearbetet som bedrivs inom EG. Han var också medveten om att
det hos allmänheten stundtals uppstod viss irritation till följd av att olika
bedömningsnormer tillämpades vid kontrollbesiktning hos ASB och vid
flygande inspektion som utförs på väg av trafiksäkerhetsverket och polisen.

Denna olägenhet torde emellertid vara undanröjd numera, framhöll Jan
Brandborn, eftersom trafiksäkerhetsverket har reviderat ifrågavarande
föreskrifter.

Den 1 juli 1986 övertog trafiksäkerhetsverket ansvaret för tillsynen av
bilarbetstidskontrollen och samtidigt överfördes 14 tjänster från yrkesinspektionen
till trafiksäkerhetsverket. Eftersom statsmakterna har bedömt
att ifrågavarande kontroll primärt är en trafiksäkerhetsfråga och inte en
arbetarskyddsfråga synes en utökad samverkan med arbetarskyddsstyrelsen
inte vara påkallad.

Generaldirektör Hans Sandebring, statens väg- och trafikinstitut (VTI), gav
en kort sammanfattning av VTI:s verksamhet och koncentrerade därefter sin

framställning på att dels beskriva de viktigaste FoU-områdena och dels VTI:s
problem som forskningsinstitut.

VTI åren statlig myndighet under kommunikationsdepartementet. Verksamheten
finansieras dels genom bidrag över statsbudgeten, dels genom
uppdrag från främst myndigheter, organisationer och enskilda företag.
Bidraget från riksdagen har hittills utgjort ungefär hälften av intäkterna.
Detta bidrag används dels för vissa myndighetsuppgifter såsom biblioteksoch
dokumentationstjänst, dels för att upprätthålla en kompetens som gör
institutet attraktivt för olika uppdragsgivare främst inom väg- och vägtrafikområdet.

VTI deltar i ett stort antal kommittéer och arbetsgrupper i Sverige och
utomlands. Förutom att detta arbete ger impulser, kontakter och uppdrag åt
institutet, syftar det till att ta fram gemensamma normer beträffande
fordonssystem och fordonskomponenter, körkorts- och trafikregler, vägbyggnadsmaterial,
trafikanordningar m.m.

Det internationella samarbetet är nödvändigt för att kunna föra ut
forskningsresultat och diskutera forskningsmetoder med kollegor i andra
länder. Institutet åtar sig också forsknings- och expertuppdrag utomlands
inom ramen för statliga organs export av tjänster, främst till u-länderna.

VTI bedriver tillämpad forskning och ser som sin uppgift att ta fram
FoU-resultat som förbättrar beslutsunderlaget hos i första hand operativa
myndigheter. Ett viktigt mål för VTI är alltså att FoU-verksamheten skall ge
både verkställande myndigheter såsom vägverk och trafiksäkerhetsverk och
andra intressenter ett bättre underlag vid beslut om åtgärder och förändringar
som berör trafiksystemet i dess helhet eller olika komponenter därav -t.ex. vägen, fordonet och trafikanten. Som följd härav läggs i FoU-arbetet
stor tyngd vid s.k. tillståndsbeskrivningar samt åtgärdseffektanalyser. Med
tillståndsbeskrivning avses en kartläggning och analys av olika intressanta
standardmått t.ex. säkerhet, framkomlighet och bärighet i olika miljöer.
Med åtgärdseffektanalys beskrivs konsekvenserna vid olika åtgärder i
trafiksystemet. Antag t.ex. att man i förväg vill veta konsekvenserna av att
ändra de generella hastighetsbegränsningarna (=åtgärden) med avseende på
bl.a. trafikolyckor, bränsleförbrukning och restider (=effekterna). Institutets
FoU-verksamhet har två dimensioner i den meningen att det framtida
FoU-arbetet kan relateras till dels trafikpolitiskt intressanta effekter som
säkerhet och miljö, dels olika åtgärder eller åtgärdsgrupper.

Genom att fastlägga femåriga ramprogram planerar VTI användningen av
de egna forskningsmedlen. Det nu gällande omfattar perioden 1986—1990.1
övrigt styrs verksamhetens inriktning av uppdragsgivarnas beställningar.

FoU-verksamheten under den period ramprogrammet omfattar skall i sina
huvuddrag överensstämma med statsmakternas intentioner samt i övrigt
anpassas efter de förändringar som kan iakttagas i samhället vad gäller trafik,
trafiksäkerhetsutveckling, opinioner och attityder till olika trafikfrågor,
internationellt samarbete osv. Under de närmaste åren bedöms i första hand
följande områden som särskilt angelägna:

- tätortstrafik

- kollektivtrafik

- underhåll av belagda gator och vägar

- trafikolycksanalys

- oskyddade och handikappade trafikanter

Redog. 1988/89:2

- godstransporter

- miljö

- järnvägsforskning

- informationstekniken och vägtrafiken.

Vid en analys av institutets framtida verksamhet redovisade Hans Sandebring
som VTI:s mest akuta problem följande, nämligen

- minskat bidragsanslag, absolut och andelsmässigt

- säkerhet och uppdragsgivarnas framtida FoU-behov

- järnvägsforskningens omfattning och inriktning

- alltför små uppdrag

- den tvärvetenskapliga kompetensen utnyttjas dåligt

- sektorsforskningen ifrågasätts samt

- svårt att rekrytera kvalificerad personal.

För att möta dessa svårigheter vidtar institutet en rad åtgärder:

- ökar uppdragsvolymen

- nya intäktskällor, t.ex. genom konferensarrangemang

- på eget initiativ samordnar större tvärvetenskapliga projekt med fler
uppdragsgivare

- tillsammans med SJ utarbetar ett långsiktigt järnvägs-FoU-program

- uppmärksammar FoU-kvaliteten

- effektiviserar administrationen och

- ökar det internationella samarbetet.

Några under den avslutande frågestunden - som var gemensam för trafiksäkerhetsverket
och VTI - behandlade frågor är redovisade i samband med
redogörelsen för trafiksäkerhetsverket.

Generaldirektören vid statistiska centralbyrån (SCB) Sten Johansson sammanfattade
inledningsvis den officiella statistikens funktion och SCB:s roll.
Därefter redovisades SCB:s förnyelseprogram samt några övriga aktuella
frågor.

Ett demokratins informationssystem av den svenska modellen består av

- offentlig debatt byggd på fri opinionsbildning

- fri forskning i syfte att tillföra debatten kvalificerad argumentation samt

- officiell statistik byggd på räkning av antal.

SCB:s uppgift är att svara för den officiella statistiken, dvs. ”att för alla
medborgares räkning söka hålla reda på fakta om samhällsutvecklingen i de
avseenden där man kan komma sanningen närmast genom att mäta, räkna
antal och beräkna samband” (ur SCB:s treårsprogram, Statistik 90).

Förnyelseprogrammet enligt Statistik 90 skall innebära en strävan mot
aktuellt innehåll och förbättrad kvalitet i statistiken, att SCB utnyttjar
modernaste teknik samt uppmuntrar och tar vara på personalens engagemang.

Ökad aktualitet innebär att statistikens innehåll skall förankras i konkreta
samhällsbehov. SCB har utvecklat statistikförsörjningsprogram på alla
politikområden. Programindelningen följer regeringskansliets organisation i
departementsområden. Diskussionen om statistikens utveckling och inne -

Redog. 1988/89:2

hållsmässiga förändring kan därför ske i naturlig kontakt med företrädare för Redog. 1988/89.2
resp. fackdepartement. Enligt en av regeringen beslutad modell för beredning
av statistikfrågor ges också fackdepartementen en betydande roll vid
beslut om statistikens omfattning och inriktning.

En växande uppdragsfinansierad statistikproduktion vid SCB är också ett
uttryck för en konkret användaranpassning. Uppdragsvolymen är nära 100
milj. kr. per år, vilket kan jämföras med SCB:s direkta anslag som är ca 350
milj. kr.

En viktig del av förnyelseprogrammet är att statistikens kvalitet skall
förbättras och finnas beskriven. SCB satsar målmedvetet på kvalitetsarbetet
genom uppbyggnad av en utvecklingsavdelning, internationellt samarbete,
bl. a. genom utbytestjänstgöringar och egen kvalificerad facktidskrift samt
genom en långsiktig plan för revisioner av samtliga statistikförsörjningsprogram.

Den tredje hörnpelaren i förnyelseprogrammet är tekniken. SCB skall ta
till sig modernaste teknik för statistikproduktionens förbättring och rationalisering.
Huvudtanken i verkets ADB-modell är distribuerad datorkraft med
persondatorer för att möjliggöra bl.a.

- datorstöd för publikationsframställningen

- kontorsinformationssystem

- datorstöd för intervjuarbetet.

För att nå framgång med förnyelseprogrammet krävs personalens aktiva stöd
och medverkan. Därför är den fjärde hörnpelaren i programmet en
mobilisering av personalen med chanser till utveckling i intressanta arbetsuppgifter.
Detta skall bl.a. uppnås genom en förstärkning och utveckling av
internutbildningen. Verket har genomfört förberedelser för att starta en
SCB-skola som skall ge de anställda möjlighet att få en modern yrkesutbildning.
SCB-skolan skall också erbjudas personer utanför SCB som använder
statistik i sitt arbete. I personalutvecklingsprogrammet ingår också en
satsning på ledningsutveckling. En ökad delegering av ansvar och befogenheter
skall åtföljas av en förstärkt uppföljning och resultatanalys.

Bland de aktuella frågor som togs upp konstaterades från SCB:s sida att
budgetläget var ansträngt men ändå under kontroll. SCB har under mer än
ett decennium årligen fått vidkännas minst 2 procents reala anslagsminskningar,
vilket i kombination med intermittenta fluktuationer i produktionens
omfattning (på grund av folk- och bostadsräkningar o. d.) inneburit stora
påfrestningar på organisationen. En positiv uppdragsutveckling har dock
mildrat konsekvenserna. Därigenom har också till viss del en allvarlig
kompetensflykt kunnat förhindras. Om SCB inte ges i uppdrag att genomföra
en folk- och bostadsräkning år 1990 uppstår dock stora problem att på ett
effektivt sätt sysselsätta den kvalificerade personal som är avdelad för
folkräkningar.

Vidare nämndes för- och nackdelar med nuvarande modell för regeringens
och riksdagens beredning och beslut i statistikfrågor. SCB avvaktar nu den
utvärdering som igångsatts inom regeringskansliet.

SCB rapporterade också att svarsbenägenheten i verkets undersökningar
bland allmänheten inte påtagligt förändrats trots en stundtals intensiv 44

massmediedebatt kring integritetsfrågor och deltagande i statistiska undersökningar
under senare år.

Slutligen omnämndes ett par av verkets särskilda satsningar för de
närmaste åren, nämligen dels utvecklingen av regionala statistiska kanslier
med ett första försök i Norrbottens län, dels utvecklingen av ett erbjudande
till grund- och gymnasieskolor att få fri tillgång till SCB:s databaser.

Som svar på revisorernas frågor omnämndes att SCB numera har ca 200
fast anställda intervjuare fördelade över hela landet och att dessa i
genomsnitt arbetar ca 1 000 timmar om året. Jämförelsevis är SCB:s
intervjuare mycket välutbildade och har bl.a. mycket grannlaga instruktioner
när det gäller att spåra personer för deltagande i intervjuer, är alltid
skyldiga att legitimera sig och är tränade i att försöka förklara syftet med de
frågor som ställs till allmänheten.

En annan fråga gällde den nuvarande datalagstiftningen på vilket SCB
svarade att verket samarbetar med datainspektionen för att göra övervakningen
av integritetsfrågorna så effektiv som möjligt inom SCB:s arbetsområde.
Både datainspektionen och SCB anser att tillståndsprocessen bör
minskas till förmån för inspektion.

En sista fråga gällde SCB:s överföring av verksamhet från Stockholm till
Örebro. SCB konstaterade att den hittillsvarande överföringstakten har
medgivit en planerad omlokalisering utan alltför dramatiska störningar i
statistikproduktionen eller negativa konsekvenser för enskilda anställda.
Omlokaliseringskravet för innevarande treårsperiod är naturligtvis ingen
fördel för verksamheten men kompenseras av att SCB får samla all
verksamhet i Örebro i ett färdigbyggt SCB-hus.

Generaldirektören vid naturvårdsverket (SNV) Valfrid Paulsson uppehöll sig
vid sin föredragning först vid den rad olika roller naturvårdsverket av
statsmakterna ålagts att fylla.

Naturvårdsverket har en mångfacetterad verksamhet. Miljöaspekter kommer
in i nästan alla samhällssektorer. Verket har härvid av statsmakterna
ålagts att fylla en rad olika roller - beslut, samråd eller tillsyn enligt för
närvarande sjuttio olika lagstiftningar, utredande och planerande, kunskapsförsörjande,
stödjande och främjande, informerande och utbildande. Utredningsverksamheten
omspänner drygt 300 projekt. Publikationerna - från
åtgärdsprogram och allmänna råd via utredningsrapporter till foldrar och
broschyrer - uppgår till närmare 300 per år. Det internationella arbetet är
betydande. Verkets forskningsnämnd ger ett omfattande FoU-stöd.

Problembilden för SNV karaktäriseras av att stora och allvarliga hot mot
naturresurser och miljö tornar upp sig, t.ex. försurning, havsföroreningar,
klimatförändringar, kemikalisering och miljöproblem inom bl.a. trafik-,
energi- och jordbruksområdena. Dessa hot ger många nya och komplexa
arbetsuppgifter för verket. Miljöproblemen får en alltmer internationell
karaktär. Verket ges som sakkunniginstans ett allt tydligare lednings- och
samordningsansvar för myndighetsarbetet på olika nivåer - inte minst
gentemot länsstyrelser och kommuner. Detta ställer krav på en ändrad
inriktning av verkets arbete. De höjda miljöpolitiska ambitionerna och det
växande miljöintresset med opinionstryck för snabba åtgärder innebär också

Redog. 1988/89:2

ökade krav. Samtidigt föreligger en påtaglig resursbrist med åtföljande Redog. 1988/89:2

svårigheter att klara av tilldelade uppgifter. Denna klyfta har ökat markant

de senaste åren. Den har också förstärkts av att verket genom statsmakternas

besparingskrav gått miste om ca 70 personår sedan 1979. Verket tvingas nu

särprioritera ett tjugotal delområden. Övriga områden kommer att behöva

ambitionssänkas, decentraliseras eller avvecklas trots uttalanden om att även

dessa områden i regel har hög prioritet.

Parallellt med detta tenderar verkets kompetens att svikta i viktiga
avseenden. Sårbarheten är stor till följd av ”enmansbetjäningen” på de
många olika kompetensområdena. Verket har svårt att behålla och rekrytera
kompetent personal på ett antal strategiska områden. Många stannar dock av
idealitet. Enligt verket måste staten som arbetsgivare bättra sig och vidta
kraftfulla personalpolitiska åtgärder och börja uppträda förtroendefullt mot
sina medarbetare. I annat fall innebär det för verkets del att verket inte
längre klarar sina åligganden. Att ge specialister av olika slag marknadsmässiga
löner och andra stimulanser är betydligt billigare och mer effektivt än att
dra på sig stora kostnader för nyrekrytering och kompetensbortfall.

För att på ett bra sätt kunna vara med och bearbeta miljöproblemen är det
viktigt, framhöll Valfrid Paulsson vidare, att verket får tid på sig att utarbeta
konstruktiva lösningar, som också kan tjäna som goda exempel inte minst
internationellt.

I den efterföljande diskussionen behandlades bl.a. verkets roll visavi
länsstyrelserna och kommunerna i ett alltmer decentraliserat miljövårdsarbete.
Personalfrågorna sågs som viktiga. De initiativ som verket självt tagit
för att klara sina kompetensproblem redovisades. De svenska miljöreglernas
harmonisering med EG är en fråga som behöver belysas mer ingående. Av
sakfrågorna berördes bl.a. miljöproblemen i Östersjön, koloxidutsläppen
och övergången till biobränslen i samband med omställningen av energiproduktionssystemet,
rötslammet och vikten av att få bort metaller och
organiska miljögifter samt de problem som avfallshanteringen i dess olika
former förorsakar. Avslutningsvis gav verket en sammanfattande redogörelse
för restaureringen av Hornborgasjön.

En god arbetsmiljö och ändamålsenliga lokaler till rimlig kostnad är målet för
byggnadsstyrelsens verksamhet, betonade generaldirektör Lars Ag vid sin
föredragning inför revisorerna. Därför pågår nu ett aktivt förnyelsearbete i
byggnadsstyrelsen. Bakgrunden är de förändrade krav som byggnadsstyrelsens
kunder och hyresgäster ställer på den traditionsrika myndigheten med
rötter i 1700-talets Sverige.

Svensk statsförvaltning har under senare år genomgått en snabb omvandling
med decentralisering och delegering som klara ledstjärnor. Statsmakterna
har med olika beslut stimulerat till mer målstyrning och mindre
regelstyrning. Myndigheternas medelstilldelning sker med mindre detaljanvisningar.
Allt fler myndigheter disponerar egna medel för anpassning av
lokalerna till nya verksamheter. För byggnadsstyrelsen som statens hyresvärd
innebär detta att myndigheterna får ett ökat inflytande över sin
lokalförsörjning. Utvecklingen mot alltmer självständiga affärsverk betyder

att dessa nu uppträder som beställare och byggnadsstyrelsen som uppdrags- 46

tagare. Byggnadsstyrelsen måste följa de nya signalerna och utveckla
organisationer och styrsystem så att de anpassas till den förändrade
situationen.

Fastighetsförvaltning och inte byggande blir den dominerande arbetsuppgiften
i framtiden. Flälften av nuvarande fastighetsbestånd är tillkommet
efter år 1960. Det betyder att mycket stora belopp kommer att krävas för
ombyggnader och underhåll på 1990-talet för att statens byggnader och
lokaler skall behålla funktion och värde.

I planerna för byggnadsstyrelsens utveckling ingår att föra ut de operationella
arbetsuppgifterna till region- och lokalkontor. Huvudkontoret skall i
fortsättningen bemannas för strategiska uppgifter och specialistfunktioner.
Resurserna måste därför på sikt omfördelas från huvudkontoret till regionerna.

Ett helt överskuggande problem i byggnadsstyrelsens förnyelsearbete är
den utredning som regeringen tillsatt för att ta fram ett förslag om
organisatorisk samordning av byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.
Under utredningstiden förhindras ett kraftfullt agerande från
verksledningen. Utredningen har redan inneburit att många dugliga medarbetare
av familjeskäl lämnat verket under hotet av en framtida utlokalisering
till Eskilstuna. Jämfört med andra aktörer i samhället beter vi oss i den
statliga sektorn mycket oprofessionellt vid organisationsförändringar, framhöll
Lars Ag avslutningsvis.

Betydelsen av ett effektivt patent- och registreringsverk betonades av
generaldirektör Sten Niklasson. Erfarenheterna av den nya organisationen
är goda. Denna präglas av kraftigare markering av resultatansvaret på lägre
beslutsnivåer, större kontaktyta gentemot marknaden och en enhetlig
organisationsnomenklatur. De största förändringarna har skett på patentavdelningen,
där de förutvarande nio byråerna ersatts av sex tekniska enheter.
Även den administrativa avdelningens verksamhet har förändrats i takt med
att personal- och ekonomiadministrativa uppgifter i ökande omfattning förts
ut på linjeenheterna. Avdelningen har nu givits en dubbel roll som
stabsorgan åt verksledningen och som serviceorgan åt linjeenheterna.

Uppdragsverksamheten vid verkets Stockholmsdel (Interpat) har brutits
ut från patentavdelningen och bildar nu en egen avdelning.

Av särskild betydelse är beslutet att låta väsentliga delar av verket
finansieras över s.k. 1 000-kronorsanslag. Detta betyder större möjligheter
att snabbt anpassa verksamheten efter förändringar i efterfrågan. Alla
väsentliga verksamhetsområden utom bolagsavdelningen berörs av denna
nya finansieringsmodell. Den mycket kraftiga efterfrågetillväxten i vad gäller
bolagsärenden, samt de goda möjligheterna att mäta produktivitet och
resultat inom detta program, gör samma finansieringsmodell för bolagsavdelningen
i hög grad önskvärd. Verket har därför med RRV:s stöd föreslagit
regeringen en ny avgiftsmodell för bolagsavdelningen.

Den nya finansieringsmodellen och den förändrade organisationen har lett
till att nya rutiner för verksamhetsplanering, budgetering och resultatuppföljning
införts. Verket tillämpar sålunda från och med 1987/88 en rullande
fyraårsplanering, som omfattar närmast förestående budgetår, året för

Redog. 1988/89:2

anslagsframställning samt ytterligare två år. Uppföljning av utfall mot budget
sker månadsvis med undantag för sommarmånaderna.

Sten Niklasson redogjorde för de olika faserna i förändringsprocessen och
kunde i samband därmed upplysa om att produktiviteten ökat med 15% på
tre år och att målet är ytterligare ökningar under kommande år. På fråga
upplystes att det tar minst tre år att få ett patent beviljat samt att det med
nuvarande patentskyddsregler inte går att korta denna tid.

Patent- och registreringsverket (PRV) handlägger förutom ärenden om
patent ärenden om varumärken, mönster, utgivningsbevis för periodisk
skrift, namn och kommunala vapen samt ärenden angående aktiebolag. I
fråga om ärendevolymen under ett år gavs följande information:

5 500 patentärenden

- 10 000 varumärkesärenden

- 3 000 mönsterärenden

- 135 000 bolagsärenden.

PRV har världens största tekniska informationsbank med 43 miljoner
patenthandlingar från 1800-talets senare del och framåt.

För varumärkesavdelningens del innebar verkets omorganisation under
våren 1987 att avdelningen delades upp i tre självständiga enheter, en för
varumärken, en för mönster och en för namn. Den senare behandlar
ansökningar om personnamnsbyte.

Ny formgivning, design, av varor inom alla industriområden kan skyddas
med ensamrätt oavsett om den nya formen har prydnadssyfte eller om den är
rent tekniskt betingad. Ensamrätten erhålls genom att den två- eller
tredimensionella formen registreras som mönster enligt mönsterskyddslagen.
Registreringen sker på patentverkets mönsterenhet. I registret antecknas
den eller de varor mönstret avser och den eller de klasser mönstret tillhör
enligt ett internationellt klassystem. Registreringen föregås av förprövning.
Vid denna granskas om mönstret är nytt och väsentligen skiljer sig från
tidigare kända mönster. I många fall är det viktigt att söka mönsterskydd
jämsides med eller i stället för patentskydd.

Ett varumärke är det kännetecken som en näringsidkare använder för att
skilja sina egna varor och tjänster från andras varor och tjänster. Ett
varumärke kan utgöras av ett ordmärke eller ett figurmärke eller också av ett
kombinerat ord- och figurmärke. Genom varumärkesregistrering kan man
hindra att en konkurrent använder ett varumärke, som man själv vill ha
ensamrätt till. Registrering av varumärke sker vid patentverkets varumärkesavdelning.
Förutsättning för registrering är bl.a. att märket har s.k.
särskiljningsförmåga, dvs. att det kan fungera som kännetecken, samt att det
inte är förväxlingsbart med annans tidigare registrerade varumärke, efternamn
eller aktiebolags namn.

Sten Niklasson demonstrerade på ett mycket illustrativt sätt vikten av de
sistnämnda delarna i PRV:s verksamhet.

Televerket företräddes av generaldirektör Tony Hagström och ekonomidirektör
Sven-Roland Letzén.

Tony Hagström lämnade inledningsvis en redovisning av det aktuella läget

Redog. 1988/89:2

för televerkskoncernen, dvs. televerket och Teleinvestgruppen. Han belyste Redog. 1988/89:2

särskilt den nya konkurrenssituation som skulle komma att uppträda för

televerket om den vid tidpunkten för föredragningen lämnade propositionen

”Inriktning av telepolitiken 1987/88:118” godkändes av riksdagen. Han

uttryckte också en förhoppning om att den parlamentariska kommitté som

skall tillsättas för att ”titta på” bl.a. frågan om verkets regionalpolitiska

ansvar skulle leda till en ordning som ger rättvisande villkor för televerket

och dess konkurrenter på marknaden, då kommitténs uppgift primärt var att

väga lönsamhetskrav mot regionalpolitiska/sociala krav.

Med anledning av frågor som hade anknytning till taxeförändringarna
våren 1988 framhölls från verkets sida att den relativt kraftiga kostnadsökningen
för kommunerna hade sin förklaring i att de ringer förhållandevis få
riks- och utlandssamtal, där taxesänkningar genomförts samt att man hade en
förhoppning om att bli överens med De blindas förening så att en särskild
avgift för nummerupplysning kan införas för de synskadade.

När det gäller möjligheterna för televerket att utnyttja kommunernas
mark för läggning av kablar upplystes att det pågår vissa direkta diskussioner
med några kommuner. I något fall har diskussionerna lett till att frågan om
rätt för televerket hänvisats till avgörande i domstol.

På frågan om det icke vore fördelaktigt om televerket samarbetade med
andra affärsverk, t.ex. förenade fabriksverken beträffande utveckling av
elektroniska produkter, för att därmed få lägre inköpspriser, svarade
televerkets representanter att de inte såg att detta generellt skulle vara av
intresse, men att verket givetvis var öppet för en samverkan i ett enskilt fall,
om man ansåg att detta kunde vara av ekonomiskt intresse.

Från revisorernas sida ställdes också frågan hur Tony Hagström såg på
framtiden, skulle det bli större problem för verket på 10-12 års sikt? Tony
Hagström underströk att om spelreglerna på marknaden blev rättvisa, skulle
televerket väl kunna hävda sig på marknaden även på lång sikt.

3.2 Länsresorna

Revisorerna har under verksamhetsåret 1987/88 besökt Gotlands län den
15-17 september 1987, Älvsborgs län den 20-22 juni 1988 och Kalmar län
den 28-30 juni 1988. Särskilda reseberättelser samt informationsmaterial
från resorna finns på revisorernas kansli.

Gotlands län

Resan till Gotland koncentrerades till vistelse i Visby under en dag och
studiebesök i länets norra del under den andra dagen.

Besöket inleddes på länsstyrelsen, där landshövding Claes Elmstedt och
hans medarbetare informerade om länet samt om jordbrukets, fiskets och
livsmedelsindustrins situation på Gotland. Efter föredragningarna på länsstyrelsen
följde ett par industribesök, nämligen på Ostkustfisk Ekonomisk
Förenings fiskberedningsfabrik och på Farmeks slakteri, båda i Visby.

Under eftermiddagen samma dag informerades revisorerna om Gotlands
trafik med fastlandet med flyg och färjor. Färjetrafiken som år 1986 gick med ''

4 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

ett underskott av 45 milj. kr. ägnades särskild uppmärksamhet. Det var Redog. 1988/89:2

främst biljettpriserna, avgångs- och ankomsttiderna samt den låga turtätheten
som var källor till irritation. Kostnadsmässigt borde färjetrafiken
behandlas på samma sätt som vägtrafiken vars infrastruktur finansieras via
statsbudgeten. Underskottet skulle då kunna begränsas till ca 15 milj. kr. per
år. Som ett orosmoln betecknades att ett nytt företag fått rätten att bedriva
färjetrafiken.

Under eftermiddagen gavs vidare information om det regionalpolitiska
stödet och utvecklingsfondens arbete på Gotland, om sysselsättningsläget på
Gotland samt om Gotlands kommun.

Den andra resdagen inleddes med en bussresa till Fårö. Under resan gavs
information om turismen på Gotland och byggnadshyttan på Gotland. På
vägen till Fårö besökte revisorerna fisk- och kräftforskningslaboratoriet i
Ahr, en filial till Stockholms universitets Askölaboratorium.

Den sista studiedagens eftermiddag inleddes med besök på Militärkommando
Gotland (MKG), där revisorerna orienterades om totalförsvaret på
Gotland, såväl den militära som den civila delen. Därefter besökte revisorerna
Utvecklingscentrum Gotland som har till syfte att verka för kunskaps- och
teknikspridning samt att stimulera till utveckling. Detta sker bl.a. genom
decentraliserad högskoleutbildning i samarbete med högskolorna i Stockholm
samt gymnasieutbildning i ämnen av särskilt intresse för att täcka
behovet av kompetens vid de gotländska företagen.

Resan avslutades med en summering och en kortare överläggning med
företrädare för länsstyrelsen. Därvid behandlades bl.a. frågan om samordnad
länsförvaltning i gotländskt perspektiv, behovet av förbättring av
Gotlands civilförsvar samt kustbevakningen och stationeringen av bevakningsfartygen.

Älvsborgs län

Resan till Älvsborgs län hade disponerats så att besöket inleddes i den södra
länsdelen i Borås, varefter färden gick norrut till Trollhättan och Vänersborg,
ett dygn tillbringades i Dalsland varefter resan avslutades med
genomgångar på länsstyrelsen i Vänersborg.

Revisorerna välkomnades till länet av landshövdingen Göte Fridh. Under
resan gavs en orientering om Älvsborgs län. Resans första programpunkt var
besök på statens provningsanstalt i Borås, där information gavs om
verksamheten och studiebesök genomfördes varvid bl.a. provning av bildelar
demonstrerades. Därefter följde en orientering om Borås kommun och
besök på Proteko. Proteko är ett produktionstekniskt centrum för konfektionsindustrin
i Borås med syfte att främja modern produktionsteknik i små
och medelstora företag samt att utgöra komplement till utbildningen vid
gymnasie- och högskoleutbildningen och annan utbildning. I detta sammanhang
informerade länsbostadsdirektören om sitt verksamhetsområde. Under
resan norrut informerade vägdirektören om vägfrågorna i länet. På kvällen
följde information om Vänersborgs kommun.

Den andra besöksdagen inleddes med att företrädare för Trollhättans
kommun informerade om kommunen och dess näringsliv samt planering, 51

speciellt beträffande kommunikationer och utbildning. Därpå följde ett
besök på Volvo Flygmotor med presentation av företaget, deltagande i en
leveransprovning av en Viggenmotor samt rundvandring i en av verkstäderna.

Eftermiddagen, som tillbringades i Dalsland, inleddes i Håverud med en
information om samarbetsnämnden för Dalsland och besök på Dalslands
Center. Efter besök vid akvedukten vid Håverud gick resan via Brudfjällsvägen
till Bengtsfors. Dagen avslutades med besök på Baldersnäs med
information om turismen "på Dal” samt rundvandring på Baldersnäs m.m.

Den sista resdagen inleddes med en bussresa från Bengtsfors till Åmål,
under vilken en orientering gavs om miljöfrågor och fisket i Vänern samt
Laxfonden för Vänern. Därpå följde en färd på Vänern med Vänerns
seglationsstyrelses fartyg Polstjärnan. Färden gick från Åmål till Sunnanå.
Under resan gavs information om Vänern, trafiken på Vänern samt
Seglationsstyrelsens uppgifter och verksamhet.

Vid de avslutande överläggningarna på länsstyrelsen framhöll landshövdingen
som de viktigaste framtidsfrågorna för länet kommunikationerna,
utbildningsfrågorna, miljöfrågorna och sysselsättningen. Länsarbetsdirektören
informerade om den nya organisationen för arbetet på länsnivå, om
resursneddragningar för länsarbetsnämnden samt om sysselsättningsläget
(ca 1 % arbetslöshet i länet).

Kalmar län

Revisorernas resa i Kalmar län inleddes med en rundtur i skogslandet och
den s.k. mellanbygden i länets nordvästra del.

Landshövding Eric Kronmark hälsade revisorerna välkomna till länet.
Under den fortsatta resan till Vimmerby fick revisorerna en utförlig
orientering om kommunikationsfrågor i länet. Bl.a. informerades om vad en
upprustning av Europaväg 66 skulle betyda för utvecklingen i länet samt om
behovet att reparera Ölandsbron. Bron, som öppnades för trafik år 1972,
hade med tillfarter etc. kostat drygt 130 milj. kr. att färdigställa. Det
föreligger nu ett behov att reparera och återställa skadade bropelare.
Kostnaderna för dessa arbeten har beräknats till sammanlagt ca 100 milj. kr.

I Vimmerby informerade företrädare för Vimmerby och Hultsfreds
kommuner om utnyttjandet av statliga resurser i resp. kommun. Bl.a.
framfördes den meningen att statsbidragen bör utformas så generellt som
möjligt och att kommunerna själva skall svara för prioriteringar och
detaljstyrning.

Senare under dagen fortsatte revisorerna till Högsby kommun där de
erhöll ytterligare information i aktuella frågor med tonvikt på statens
engagemang i kommunen.

Revisorernas resa i denna del av länet avslutades med ett studiebesök på
det möbeltillverkande företaget Thörnwalls Fabriks AB i Ruda. I anslutning
till detta besök informerade kommunens näringslivschef om olika åtgärder
1 som vidtagits i näringslivsfrämjande syfte.

Nästföljande dag besökte revisorerna den nya institutionen för teknik vid
högskolan i Kalmar. Revisorerna fick därvid en presentation av högskolan

Redog. 1988/89:2

och av det Centrum för Forskning och Utveckling (Cefu) som sedan år 1984
finns vid högskolan.

Cefu är en stiftelse med uppgift att främja och understödja kontakterna
mellan näringslivet och högskolan. Cefu har tagit fram ett program för
teknisk och industriell förnyelse i länet.

Därefter besökte revisorerna Teleskolan som sedan år 1978 är belägen i
Kalmar. Skolan, som är en av televerkets sex utbildningsenheter i landet,
anses som ett av världens främsta utbildningscentrum inom området
telekommunikation. Årligen genomförs ca 500 kurser. Antalet deltagardagar
uppgick år 1987 till drygt 65 000. Under besöket på Teleskolan
demonstrerades bl.a. en anläggning för videokonferenser.

Revisorernas program under eftermiddagen inleddes med ett besök på
Kalmar Verkstads AB som ingår i Procordiakoncernen. Företaget är
specialiserat på tillverkning av tekniskt avancerad utrustning för järnvägstransporter.
Den fakturerade försäljningen uppgick år 1987 till ca 240 milj.
kr. varav huvuddelen avsåg leveranser till SJ. Trots en stor orderstock har
dock framtidsutsikterna framstått som oklara på grund av osäkerheten om
utvecklingen vid SJ. Revisorerna fick vid besöket även tillfälle att närmare
studera den nyproduktion och rekonditionering av rullande järnvägsmateriel
som bedrivs vid företagets anläggningar i Kalmar.

Därefter företog revisorerna en rundtur på södra och mellersta Öland.
Under resan orienterades om statliga åtgärder för natur- och kulturminnesvård
i länet. Revisorerna fick även tillfälle att bese fornborgen Gråborg och
den intilliggande kapellruinen. Rundturen på Öland avslutades i Borgholm.
Där lämnade polisen och företrädare för Ölandskommunerna information
om behovet av särskilda polisiära och sociala insatser på Öland under
turistsäsongen. Under sommarmånaderna flerdubblas befolkningen på ön.
Särskilt vid midsommarhelgen och kronprinsessan Victorias födelsedag är
tillströmningen av turister hög.

Den tredje och sista resdagen inleddes med ett besök på Orrefors glasbruk.
Av den presentation revisorerna fick rörande Orreforsgruppen framgick att
lönsamheten efter krisår och strukturomvandling numera är god. Revisorerna
fick även en redogörelse för problem och problemlösningar avseende
teknisk utveckling och miljö. Under besöket på Orrefors gavs också
information om verksamheten vid Glasforskningsinstitutet i Växjö och om
ett nyligen framtaget program för forskning och utveckling, kallat Q-GLAS.
FoU-programmet Q-GLAS syftar bl.a. till att utveckla kunskap och kompetens
om glasmaterial och om glasprocessen för att därigenom stärka
glasindustrins utveckling och konkurrenskraft.

Besöket i Kalmar län avslutades på länsstyrelsen i Kalmar med information
om regionalpolitiska insatser i länet och om anslagsfrågor i vad gäller den
statliga regionala administrationen. Landshövdingen tog bl.a. upp de
problem som uppstår när de centrala myndigheterna för att spara på de egna
anslagen för över uppgifter till länsstyrelserna som samtidigt har skyldighet
att själva vidta sparåtgärder. Genomgången på länsstyrelsen avslutades med
frågor och diskussion kring de problem som aktualiserats under revisorernas
besök.

Redog. 1988/89:2

Bilagor Redog. 1988/89:2

Bilagal Förstudier, rapporter och skrivelser 1984/85-1987/88 ... 55

Bilaga 2 Granskningsplanen för 1988/89 72

Till riksdagen under verksamhetsåret 1987/88 avlåtna skrivelser

Bilaga 3 Produktionen av statistik över inkomst- och

förmögenhetsskatterna 74

Bilaga 4 Dispositionen av statliga myndigheters

överskottsmateriel 103

Bilaga 5 Begränsning av statliga bolags rätt till

förlustavdrag vid beskattningen 117

Bilaga 6 Översyn av förfarandet vid delgivning av kallelser m.m.

vid domstolar och statliga myndigheter 150

Bilaga 7 Kostnaderna vid statens invandrarverks

flyktingförläggningar 183

Bilaga 8 Socialstyrelsens nya organisation 203

Bilaga 9 Kostnaderna för högskoleutbildningar 205

Avslutad granskning. Skrivelse till riksdagen

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie		Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen avslutad	Fördjupad granskning
1984/85	Nämnden för fartygskreditgaran-tier		febr. 82	maj 84	juni 84	nov. 84
	Multinationella företags skatte-förhållanden Datorbaserade system för stu-diedokumentation vid högskolan -STUDOK/LADOK		febr. 83 mars 81 dec. 83	juni 84'' aug. 83	okt. 84 okt. 83	dec. 84 \|dec. 84	1 Fördjupad förstudie och PM
	Vissa kostnader för förvaring av anhållna, häktade och andra om-händertagna		febr. 83	maj 84	sept. 84	dec. 84
	Effektivitetskonsekvenser av ut-lokaliseringen av statliga civila myndigheter		mars 81	juni 84	sept. 84	dec. 84
	Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten		febr. 82	nov. 84	dec. 84	febr. 85
	Lönesystemen för SID A: s ut-landsstationerade personal och kostnaderna för att administrera dem			april 852	maj 85	juni 85	2 Fördjupad förstudie

Redog. 1988/89:2

Avslutad granskning. Annan åtgärd

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie		Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen avslutad	Fördjupad granskning
1984/85	Statens utlåningsverksamhet	nov. 841					1 PM
	Redovisningsskyldighet för statli-ga bidrag		dec. 83	juni 852	_		2 Ingen ytterli-gare åtgärd
	Olika bosättningsbegrepp och de-ras tillämpning	nov. 84
	Avgiftsbeläggningen av tjänster som tillhandahålls av toxikolo-gisk informationsservice	mars 85
	Sveriges exportråd	nov. 843					3 PM
	Räntebidrag till bostadslån	nov. 844					4 PM

L/l

Redog. 1988/89:2

Pågående granskning

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivel- Anmärkning
se till riksdagen

1984/85

Lokalanvändning vid myndighe-ter med eget lokalhållningsansvar	jan. 85	jan. 86	mars 86	maj 86
Dispositionen av statliga myndig-heters överskottsmateriel	jan. 85	jan. 88	mars 88	maj 88
Mervärdeskatt vid import nov. 85
Kronofogdemyndigheternas ut- . nyttjande av personalresurserna s	I	juni 86	sept. 86	nov. 86
Statistiken över inkomst- och för- j mögenhetsskatterna	[ juli 80	maj 87	sept. 87	dec. 87
Statistiken över socialavgifterna 1		april 88	aug. 88
Statistiken över mervärdeskatten /
Kontrollen av mervärdeskatt dec. 86''
Skatt på fartygsbränsle	dec. 84	juni 85	sept. 85	nov. 85
Överstyrelsens för ekonomiskt försvar handläggning av bered-skapslån m. m.	febr. 82	mars 85	maj 85	nov. 85
Rutiner vid ansökan om svenskt medborgarskap	jan.85	nov. 85	febr. 86	maj 86
Statens utgifter för bidragsför-skott, m. m.	jan. 84	juni 852 1 sept. 85 1	nov. 85	mars 86
Dimensioneringen av SMHI:s nät av vattenföringsstationer	april 85	jan. 86	april 86	okt. 86
Den regionala projektverksam-heten	juni 85	april 86	juni 86	dec. 86

Tre rapporter -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 1

Pågående granskning

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie	Rapport		Beslut om skrivel- Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen Fördjupad avslutad granskning
1984/85	Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens för-valtningskontor i vad gäller frå-gor om förvaltning av ekonomisk natur Verkschefernas utnyttjande av myndigheternas revisionskontor	juni 86’	jan. 85'' nov. 872	febr. 85	Riksdagsupp-drag Vilande april , 85 2 PM ingen yt-terligare åtgärd 3 PM

Vilande granskning

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie		Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen avslutad	Fördjupad granskning
1984/85	Riksbankens planerings- och budgetsystem Säkerheten till sjöss Stiftelsen Industricentra i Skel-lefteå	vilande jan. 85 avslutad juni 87'' vilande april 85 avslutad april 872 vilande mars 85 avslutad febr. 86					1 PM 2 PM

»5

Lf\

s©

Redog. 1988/89:2

Avslutad granskning. Skrivelse till riksdagen

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie	Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen Fördjupad avslutad granskning
1985/86	Överstyrelsens för ekonomiskt försvar handläggning av bered-skapslån m. m. Skatt på fartygsbränsle Lokalanvändning vid myndighe-ter med eget lokaihållningsansvar Statens utgifter för bidragsför-skott, m. m. Rutiner vid ansökan om svenskt medborgarskap					Se 1984/85

Avslutad granskning. Annan åtgärd

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

1985/86 Verkschefernas utnyttjande av
myndigheternas revisionskontor

Mervärdeskatten vid import

Stiftelsen Industricentra i Skellefteå Prissättningen

vid överlåtelsen av
Venngarns slott till Lewi Pethrus
stiftelse för filantropisk verksamhet
juni 86

Kostnaderna för allmänna reklamationsnämndens
tvistlösande
verksamhet febr. 86

Frivårdskostnaderna inom kriminalvården
febr. 86

Överstyrelsens för ekonomiskt
försvar handläggning av lån till
Fiolina Fabriks AB

Läkemedelskostnaden inom
sjukförsäkringen nov. 85

Statens konstmuseers depositionsverksamhet
juni 86

Verksamheten vid styrelsen för

teknisk utveckling nov. 85

Landskrona Finans AB juni 86

Statens stöd till Waplans Mekaniska
Verkstads AB i Krokoms
kommun maj 86

Analys av kostnaderna för statstjänstemännens
rätt till fria läkemedel
maj 86

1984/85

febr. 82

febr. 86
maj 861

april 86

1 Slutrapport.
Ingen ytterl.
åtgärd

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Pågående granskning

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

1985/86 Dispositionen av statliga myndigheters
överskottsmateriel

Kronofogdemyndigheternas utnyttjande
av personalresurserna

Statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna Statistiken

över socialavgifterna

Statistiken över mervärdeskatten

Kontrollen över mervärdeskatt

Dimensioneringen av SMHI:s nät
av vattenföringsstationer

Den regionala projektverksamheten Byggnadsstyrelsens

byggnadsverksamhet
i egen regi

Flyktinginvandringen till Sverige
m. m.

Kostnaderna för högskoleutbildningar -

maj 86

sept. 85
maj 86

dec. 87
april 88''

april 87

juni 87

Se 1984/85

febr. f

okt. 87

1 PM. Ingen
ytterl. åtgärd

april 87
maj 88

Vilande granskning

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

1985/86 Riksgäldskontorets ställning i
förhållande till riksdagens förvaltningskontor
i vad gäller frågor
om förvaltning av ekonomisk
natur

Riksbankens planerings- och
budgetsystem

Säkerheten till sjöss

AMS-bidrag till flyttningskostnader Byggnadsstyrelsens

hyressättning

Se 1984/85

jan. 88

nov. 85
maj 86''

Beslut att
ärendet skall
vila

Avslutad granskning. Skrivelse till riksdagen

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie	Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen Fördjupad avslutad granskning
1986/87	Kronofogdemyndigheternas ut-nyttjande av personalresurserna Dimensioneringen av SMHIts nät av vattenföringsstationer m. m. Den regionala projektverksam-heten Flyktinginvandringen till Sverige m. m.				'' j	• Se 1984/85 Se 1985/86

5 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 2

Avslutad granskning. Annan åtgärd

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

1986/87 Riksbankens planerings-och
budgetsystem

Kontrollen av mervärdeskatt
Säkerheten till sjöss

Analys av statsbudgetens utfall okt. 86

Reklamskatten okt. 86

Personalplanering inom domstolsverket
febr. 87

Handläggningen av ärenden om

tillstånd att inneha skjutvapen nov. 86

Försvarets upphandling av målflygverksamhet
och ombyggnad
av helikoptrar maj 87

Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstituts
(SPRI) arbetsuppgifter okt. 86

Delegationen för vetenskaplig
och teknisk informationsförsörjning
(DFI) okt. 86

Luftfartsverket och dess avgiftssystem
juni 87

Huvudmannaskap och kostnadsansvar
för flygplatser juni 87

Statens järnvägars trafikantservice
nov. 86

Se 1984/85

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Pågående granskning

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivel- Anmärkning
se till riksdagen

1986/87 Statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna Statistiken

över socialavgifterna

Statistiken över mervärdeskatten

Dispositionen av statliga myndigheters
överskottsmateriel

Byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet
i egen regi

Kostnaderna för högskoleutbildningar Förutsättningarna

för samarbetet
mellan skattemyndigheterna å

Se 1984/85

Se 1985/86

ena sidan och polis och åklagare å den andra på skatteområdet	maj 87
Begränsning av statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskatt-ningen	okt. 86	nov. 87	jan. 88	mars 88
Byggentreprenader inom det mi-litära försvaret	jan. 87	okt. 87 juni 88''	nov. 87	1 PM. Ingen ytterl. åtgärd
Fiskeri- och fiskberedningslån	dec. 86	april 88	juli 88
Personalresurserna vid skogs-styrelsen och för skogsvårds-styrelsernas myndighetsuppgifter	mars 87	maj 88	juli 88
Utvärdering av glesbygdsstödet	maj 87

O''

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Vilande granskning

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

1986/87 Riksgäldskontorets ställning i
förhållande till riksdagens
förvaltningskontor i vad gäller
frågor om förvaltning av ekonomisk
natur

AMS-bidrag till flyttningskostnader Byggnadsstyrelsens

hyressättning

Myndigheternas uppdragsverksamhet
kontra myndighetsuppgifterna Utvecklingsfondens

i Stockholms
län handlande i visst finansieringsärende Bostadsstyrelsens

ADB-resurser

nov. 861

jan. 872
okt. 863

Se 1984/85
Se 1985/86

1 Besluta»
ärendet skall
vila

2 Beslut att
ärendet skall
vila

3 Besluta»
ärendet skall

vila

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Avslutad granskning. Skrivelse till riksdagen

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie		Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen avslutad	Fördjupad granskning
1987/88	Statistiken över inkomst- och för-mögenhetsskatterna					1	\| Se 1984/85
	Dispositionen av statliga myndig-heters överskottsmateriel					J
	Kostnaderna för högskoleutbild-ningar						Se 1985/86
	Begränsning av statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskatt-ningen						Se 1986/87
	Översyn av förfarandet vid del-givning av kallelser m. m. vid domstolar och statliga myn-digheter		mars 88''			mars 88	'' Fördjupad förstudie
	Kostnaderna vid SIV:s flykting-förläggningar			dec. 87	febr. 88	april 88
	Socialstyrelsens nya organisation		nov. 87	juni 88	-	juni 88

Avslutad granskning. Annan åtgärd

Verksam hetsår -

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivel- Anmärkning
se till riksdagen

1987/88	Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens för-valtningskontor i vad gäller frå-gor om förvaltning av ekonomisk natur		Se 1984/85
	Byggnadsstyrelsens byggnads-verksamhet i egen regi		J Se 1985/86
	AMS-bidrag till flyttningskost-nader
	Byggentreprenader inom det mi-litära försvaret		Se 1986/87
	Information till allmänheten om lagar och andra författningar	maj 88
	De civila myndigheternas lokal-anskaffning	okt. 87''	''PM
	Riksgäldskontorets provisions-kostnader för premielån	juni 88
	Tullverkets kontroll av utrikes-trafiken	febr. 88
	Administrationskostnaderna för och uppföljningen av det svenska internationella utvecklingssam-arbetet	juni 88
	Förordningen (1983:943) om statsbidrag till kommunal barn-omsorg	nov.87
	Statsbidraget till kommunernas kostnader för social hemhjälp	febr. 88
	Länsbostadsnämndernas verk-samhet	dec.87

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Pågående granskning

Verksam- hetsår	Ärende	Förstudie		Rapport		Beslut om skrivel-	Anmärkning
		Beslut med anledning av förstudie	Beslut	Remissvar senast	se till riksdagen
		Granskningen avslutad	Fördjupad granskning
1987/88	Statistiken över socialavgifterna						• Se 1984/85
	Statistiken över mervärdeskatten
	Byggnadsstyrelsens hyressättning						Se 1985/86
	Förutsättningarna för samarbetet mellan skattemyndigheterna å ena sidan och polis och åklagare å den andra på skatteområdet Fiskeri- och fiskberedningslån					\	► Se 1986/87
	Personalresurserna vid skogssty-relsen och för skogsvårdsstyrel-sernas myndighetsuppgifter
	Utvärdering av glesbygdsstödet
	Registrering och dokumentation av de statliga museernas sam-lingar		juni 88
	Statliga insatser för prospekte-ring		okt. 87	juni 88	sept. 88

Redog. 1988/89:2
Bilaga 1

Vilande granskning

Verksam hetsår -

1987/88

Ärende

Förstudie

Rapport

Beslut med anledning
av förstudie

Granskningen Fördjupad

avslutad granskning

Beslut

Remissvar

senast

Beslut om skrivelse
till riksdagen

Anmärkning

Myndigheternas uppdragsverksamhet
kontra myndighetsuppgifterna Utvecklingsfondens

i Stockholms
län handlande i visst finansieringsärende Bostadsstyrelsens

ADB-resurser
Restaurering av Horn borgasjön1

Se 1986/87

1 Förstudie vilar
i avvaktan
på revisorernas
beslut -

Granskningsplanen för 1988/89 Redog. 1988/89:2

Bilaga 2

Revisorerna har den 9 juni 1988 fastställt en granskningsplan att gälla tills
vidare för verksamhetsåret 1988/89. De ärenden som finns uppförda på
planen fördelar sig på riksdagsutskottens beredningsområden enligt följande.

Konstitutionsutskottet

1. Riksdagens bemyndiganden (förstudie)

Finansutskottet

2. Statistiken över socialavgifterna

3. Statistiken över mervärdeskatten

4. Byggnadsstyrelsens hyressättning

5. Myndigheternas uppdragsverksamhet kontra myndighetsuppgifterna

6. Gällande offentligrättsliga regler om bisysslor (förstudie)

Skatteutskottet

7. Förutsättningarna för samarbetet mellan skattemyndigheterna å ena
sidan och polis och åklagare å den andra på skatteområdet

Justitieutskottet

8. De administrativa formerna inom socialförsäkringsprocessen (förstudie)

9. Handläggningstiderna vid länsrätterna i vad gäller skattemål (förstudie)

Socialutskottet

10. Formerna för de statliga bidragen till vård av missbrukare (förstudie)

Kulturutskottet

11. Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar

12. AB Tipstjänsts kostnader för reklam och stöd till olika ändamål
(förstudie)

Trafikutskottet

13. Handelsflottans kultur- och fritidsråd (förstudie)

Jordbruksutskottet

14. Fiskeri- och fiskberedningslån

15. Personalresurserna vid skogsstyrelsen och för skogsvårdsstyrelsernas ^
myndighetsuppgifter

16. Restaurering av Hornborgasjön

Näringsutskottet

17. Utvecklingsfondens i Stockholms län handlande i visst finansieringsären
de (vilande förstudie)

18. Handläggningstiderna vid patent- och registreringsverkets bolagsavdel
ning (förstudie)

19. Statliga insatser för prospektering

Arbetsmarknadsutskottet

20. Utvärdering av glesbygdsstödet

21. Gränsområdeseffekter av persontransportstödet och av nedsättningen av
företagens socialavgifter (förstudie)

Bostadsutskottet

22. Bostadsstyrelsens ADB-resurser (vilande förstudie)

23. Översyn av lantmäteriorganisationen och lantmäteritaxan (förstudie)

24. 1983 års bostadsförbättringsprogram (förstudie)

25. Experimentbyggandet (förstudie)

Redog. 1988/89:2

Bilaga 2

Förslag till riksdagen
1987/88:11

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

Riksdagens revisorers förslag angående
produktionen av statistik över inkomst- och
förmögenhetsskatterna

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av statistiken över
inkomst- och förmögenhetsskatterna.

Revisorerna har vid granskningen kartlagt den statistik som översiktligt
belyser förhållandena på inkomst- och förmögenhetsskatteområdena och
prövat om statistiken tillgodoser i dag kända behov.

Granskningen har bl. a. visat att det är svårt att av statistiken få en
helhetsbild av inkomst- och förmögenhetsskatterna och av beskattningens
effekter. Statistiken ger inte heller tillräckligt underlag för bedömningar av
skattesystemen. Det saknas vidare en samlad statistisk dokumentation
som belyser de centrala frågorna på inkomst- och förmögenhetsskatteområdet.

Revisorerna föreslår därför en genomgripande översyn och förbättring
av statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna, särskilt med avseende
på statistikens innehåll, produktion och publicering.

1 anslutning till granskningen har granskningsrapporten (1986/87:2) Statistiken
över inkomst- och förmögenhetsskatterna upprättats. Sammanfattningar
av rapporten och av de över rapporten inhämtade yttrandena är i
bilaga fogade till denna skrivelse.

1 Revisorernas överväganden

1.1 Allmänt

Syftet med granskningen av inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken
har varit att kartlägga den befintliga statistiken över inkomstskatterna1 och
dess ändamålsenlighet. Däri ingår prövning av statistikens användbarhet
för belysning av beskattningens utfall och för bedömning av olika skattereformer.
Vidare har granskningen avsett kvaliteten och kostnaderna för
framställd statistik m. m.

Uppgifter om inkomst- och förmögenhetsskatterna kan antingen fylla en
mera teknisk-operativ funktion, dvs. vara redovisningsdata i riksbokföringen
och underlag för inkomstprognoser, eller i form av statistik tjäna

1 I det följande har begreppet ”inkomstskattestatistik” emellanåt använts som
samlingsbegrepp för statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna.

som underlag för allmänna debatter och politiska beslut om skatterna och
skattesystemens utformning.

Skilda behov av statistik medför självfallet olika krav på sammanställningarnas
innehåll, statistikens kvalitet, snabbheten i publiceringen m. m.

Olika myndigheter producerar jämsides med varandra statistik över
inkomst- och förmögenhetsskatterna. För denna statistik som har delvis
likartat innehåll tillämpas anmärkningsvärt nog inte alltid samma definitioner.

Granskningen har sålunda visat att de nuvarande förhållandena inte är
tillfredsställande och att det därför behövs en allmän översyn av statistiken,
en slutsats som delas av de flesta remissorganen i ärendet. Merparten
av dessa redovisar en allmänt positiv inställning till den kartläggning av
problemen på inkomst- och förmögenhetsskattestatistikens område som
gjorts i rapporten och till flertalet av de förslag till åtgärder som presenterats
i denna.

Vad som enligt revisorernas mening bör beaktas vid en mera genomgripande
översyn av användarbehoven samt samordningen av produktionen
och publiceringen av statistiken tas närmare upp i det följande.

1.2 Precisering av statistikbehov

Uppgifter om olika förhållanden för bedömning av utfallet och av effektiviteten
i skattesystemen, såsom statistik över det slutliga utfallet vid olika
uppbördsformer och bruttoinkomsterna i egentlig mening, saknas t. ex.
idag i skattestatistiken. Som grund för en förbättring av statistikens innehåll
bör ligga en undersökning av behovet av olika slag av statistik hos
brukarna.

Remissorganen instämmer i kravet på översyn och ger exempel på
åtgärder och statistikbehov. Riksrevisionsverket (RRV) anser sålunda att
det vid en sådan precisering är viktigt att den operativa statistikanvändningens
behov prioriteras. Detta innebär att i första hand finansdepartementets,
konjunkturinstitutets, riksförsäkringsverkets, riksrevisionsverkets,
riksskatteverkets och statistiska centralbyråns behov bör klarläggas,
förslagsvis i en arbetsgrupp med representanter för nämnda myndigheter. I
ett andra och mer långsiktigt steg kan behoven av mer allmän användning
av skattestatistik klargöras.

Skatteutskottet, som också hörts av revisorerna, framhåller beträffande
dessa mera allmänna behov, att vad utskottet behöver är framför allt
material för att bedöma skatternas effekter i olika hänseenden och konsekvenserna
av tänkbara skattereformer. Därvid nämns som exempel statistiskt
material för beräkning av avkastningen av olika skatter och hur
skatteinkomsterna påverkas av skattesänkningar. Man bör också genom
materialet kunna belägga hur mycket skatt som faktiskt betalas av olika
grupper i samhället och hur förändringar i skatterna påverkar inkomstfördelningen.
För sådana bedömningar erfordras information om människors
faktiska inkomster och förmögenheter, dvs. en skattestatistik som ger
information inte bara om rena skatteförhållanden.

Från Stockholms universitets sida framhålls det som angeläget att den

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

skatterättsliga forskningen får bättre klarlagt hur de olika intäkts- och
kostnadsposterna under olika förvärvskällor fördelar sig, och hur stor
andel av inkomster under förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet som
hänför sig till realisationsvinst på aktier, bostadsrätter, fastigheter m. m.
Av intresse är också hur många låginkomsttagare som är studerande,
deltidsarbetande eller som under redovisningsperioden trätt in i eller lämnat
arbetsmarknaden.

Landsorganisationen (LO) och Småföretagens Riksorganisation efterlyser
bättre skattestatistik för företagen. Sistnämnda organisation efterfrågar
särskilt statistik som ger möjlighet att jämföra skattebelastningen för mindre
företagare med den för övriga skattebärare. Därutöver önskar man en
samlad statistik som ger möjlighet till analys av skattebelastning m. m. i
olika näringsgrenar och med avseende på verksamheternas storlek och
företagsformerna, allt utan större uppgiftskrav på de skattskyldiga än för
närvarande.

Revisorerna finner det sålunda väl styrkt att behovet av statistik på
inkomst- och förmögenhetsskattområdet bör närmare utredas och preciseras.

1.3 Inkomstbegrepp och klassindelningar

Vid granskningen har framkommit att det i den nuvarande statistiken över
inkomst- och förmögenhetsskatterna tillämpas olika bruttoinkomstbegrepp,
vilka är mindre väl lämpade för att tillgodose statistikens ändamål.
Vidare har det visat sig att indelningen i inkomstklasser är förlegad.

Statistiska centralbyrån (SCB) och RRV använder i sina undersökningar
var för sig olika bruttoinkomstbegrepp. SCB tillämpar begreppet
”sammanräknad inkomst” enligt den konventionella deklarationsblanketten
för fysiska personer, medan RRV:s bruttoinkomstbegrepp avser summan
av nämnda inkomst och avdragna kostnader under ”inkomst av
tjänst”. Det i statistiken använda bruttoinkomstbegreppet innebär vidare
att för fysiska personer som är företagare redovisas vederbörandes inkomst
reducerad med avdrag (25 %) för avsättning till egenavgifter.

Används, såsom SCB gör, begreppet ”sammanräknad inkomst” redovisas
i realiteten en form av nettoinkomst, eftersom de i detta inkomstbelopp
ingående delbeloppen till viss del redan har reducerats genom avdrag
under resp. förvärvskälla. Detta är t. ex. särskilt vanligt vid beräkning av
realisationsvinst under ”tillfällig förvärvsverksamhet”.

Bruttoinkomsten i egentlig mening kan över huvud taget för närvarande
inte utläsas ur inkomstskattestatistiken.

Indelningen i inkomstklasser i statistiken bygger på en tidigare, efter det
senaste decenniets inflationsutveckling mindre intressant inkomststruktur,
särskilt när det gäller de inkomstskikt som närmast berörs i diskussionerna
om ändrade avdragsmöjligheter och marginalskatternas storlek.

I remissyttrandena har revisorernas synpunkter delats av remissinstanserna.
Begreppet bruttoinkomst bör enligt skatteutskottet kunna preciseras
så att en bättre bild av de faktiska inkomsterna kan förmedlas, vilket är
särskilt angeläget för inkomstslagen tjänst, kapital och rörelse. Även

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

konjunkturinstitutet (Kl) och SCB tillstyrker en omprövning av bruttoinkomstbegreppen.
Enligt riksskatteverket finns det redan i dag tekniska
möjligheter att få fram bruttoinkomster inom inkomstslagen tjänst och
kapital samt — i viss mån - rörelse. Möjligheterna ökas med standardiserade
räkenskapsutdrag.

SCB och Kl delar också synpunkterna på behovet av revidering av
klassindelningen. SCB anger sig ha för avsikt att framdeles ändra klassindelningen.
Kl framhåller emellertid att det även måste finnas möjlighet att
ta fram statistik med den gamla klassindelningen.

Enligt vår mening är det synnerligen viktigt att inkomstbegrepp och
klassindelningar i statistiken är sådana att de fyller rimliga krav på ändamålsenlighet
och enhetlighet. Vi menar att så inte är fallet i dag.

1.4 Flera tidsserier

Vid prövningen av inkomst- och förmögenhetsskattestatistikens användbarhet
för bl. a. bedömning av utfallet av skattereformer framkom att det i
årsstatistiken saknas uppgifter som möjliggör direkta jämförelser år för år
och inkomstklass. Behovet har senare delvis täckts av SCB genom en
speciell publikation om inkomstbeskattningens utveckling sedan 1975 (Be
22 SM 8701). Statistiska tidsserier för skatterna bör emellertid i större
utsträckning sammanställas i den årliga statistiken, så att trender och
utvecklingar bättre kan avläsas.

Denna uppfattning delas av remissorganen. Riksförsäkringsverket framhåller
att det för en utvärdering av socialförsäkringssystemet är viktigt att
fortlöpande ha en bild av utvecklingen för bl. a. skatter och avgifter, så att
utvecklingen kontinuerligt kan avstämmas mot intentionerna bakom olika
delar av bidragssystemet. SCB instämmer i fråga om behovet av tidsserier
och anför att verket försöker få fram mer statistik av denna typ. Från
Stockholms universitets sida anges att frågan om tidsserier förtjänar att
särskilt uppmärksammas samt att det är angeläget att sådana serier åtföljs
av analyser av pris- och löneförändringar.

Där är viktigt att den statistik som publiceras också innehåller tidsseriedata,
så att jämförelser över tiden kan göras. Sådan statistik behövs för att
effekterna av förändringar i skattesystemen skall kunna avläsas. För att
bedömningarna skall bli rättvisande erfordras självfallet att uppgifterna
görs jämförbara.

1.5 Snabbare publicering

Skattestatistiken kommer ofta fram förhållandevis sent. Detta gäller främst
månadsredovisningen av influtna skattemedel, dvs. den löpande uppbördsredovisningen,
och taxeringsstatistiken.

Bokföringen av influtna skatter efter uppbördstyp, som primärt sker på
länsnivå, försenas av att flera typer av skatter och avgifter betalas in till ett
och samma postgirokonto. Beloppen måste efter inbetalningen delas upp
på de olika skatterna och avgifterna för att uppgifter skall erhållas för
riksredovisningen och som underlag för inkomstprognoser. Uppdelningen

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

som görs på länsnivå medför eftersläpningar som varierar avsevärt från
månad till månad. Medel som ej kunnat fördelas före framställningen av
månadsrapporten från RSV:s ADB-register förs dessutom i rapporten till
det s. k. balansregistret.

Vid granskningen har aktualiserats huruvida en förbättring av månadsrapporteringen
kan ske genom införande av skilda postgirokonton för
inbetalning av olika former av preliminärskatt, arbetsgivaravgifter samt för
fyllnadsinbetalningar av skatt.

Kl och RRV anser att det är viktigt att de inbetalda beloppen för
källskatter och arbetsgivaravgifter snabbt och säkert kan delas upp på
olika poster.

Kl uttalar sig för en uppdelning av inbetalningarna på olika postgirokonton
och anser att de svårigheter detta skulle medföra för företagen bör
undersökas. RSV bör också göra en rimlighetsgranskning av sin månadsstatistik
innan den distribueras.

RRV framhåller att man försökt påverka och lösa denna redovisningsfråga
i samarbete med närmast berörda statliga myndigheter men att vissa
frågor kvarstår olösta.

RSV biträder inte förslaget om olika postgirokonton för olika former av
preliminärskatter, arbetsgivaravgifter och fyllnadsinbetalningar. Verket
hävdar att sådana förändringar skulle kunna medföra risk för förvirring och
komplicera uppbördsrutinerna ytterligare. Bl. a. skulle systemet med samordnad
uppbörd av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter behöva förändras.

Även taxeringsstatistiken, som visar hur inkomster och skatter fördelar
sig på olika inkomstklasser, kommer fram sent, ca ett och ett halvt år efter
resp. inkomstårs utgång. Statistiken för fysiska personer borde kunna
framställas tidigare om sluttidpunkten för granskning av deklarationerna
kunde tidigareläggas till den 1 juli under taxeringsåret, dvs. den tidpunkt
som gällde före genomförandet av den s. k. RS-reformen år 1979. Detta
borde vara möjligt efter införandet av systemet med förenklade deklarationer
för fysiska personer.

Skatteutskottet anser det önskvärt att man genom statistiken snabbt får
besked om förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Svårigheterna
att i statistiken följa utvecklingen vad avser vinster och förluster
på aktiemarknaden har t. ex. medfört svårigheter i arbetet att utforma en
ny kapitalvinstbeskattning.

Kl vill även att RSV:s årliga debiteringssammandrag som nu kommer
fram i december skall tas fram i oktober som tidigare, så att uppgifterna
kan utnyttjas för institutets höstrapport.

SCB påpekar att verket känner en tidigareläggning av statistiken som ett
starkt användarkrav. Primärdata är dock tillgängliga först under hösten
efter inkomståret, varför SCB påböijat utveckling av bl. a. statistik baserad
på kontrolluppgifter med främsta syfte att beräkna disponibel inkomst.

RSV anser sig inte kunna tillstyrka ett tidigareläggande av granskningen
av fysiska personers deklarationer. Visserligen kan magnetband med taxeringsuppgifter
framställas tidigare än för närvarande men det skulle medföra
ofullständigheter och ge en felaktig bild, eftersom t. ex. komplicerade

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

löntagardeklarationer och företagardeklarationer inte skulle vara färdiggranskade.
Vidare kan deklarationerna vara felregistrerade. Läget blir ett
annat om skatteförenklingskommitténs förslag (SOU 1985:42) om s.k.
tidig avräkning genomförs. Ett genomförande av detta förslag skulle innebära
att skattsedlar på slutlig skatt vid förenklad deklaration kunde sändas
ut redan före sommaren under taxeringsåret.

Vi finnér det synnerligen angeläget att mera specificerade uppgifter om
inkomstbeskattningens utfall kommer fram tidigare än för närvarande. Det
gäller såväl den löpande, månatliga redovisningen av skatteintäkterna som
den årliga taxeringsstatistiken i form av RSV:s debiteringssammandrag
och taxeringsstatistiken med fördelning på inkomstklasser och inkomsttagargrupper
m. m.

1.6 Produktionen av inkomstskattestatistiken

Produktionen av statistiken är i huvudsak koncentrerad till RSV, RRV och
SCB. RSV producerar i huvudsak basmaterial för de andra myndigheternas
skattestatistik. RRV tar emot och bokför uppgifter om skatteinkomsterna
samt framställer finansstatistik och viss taxeringsstatistik. SCB är
den största statistikproducenten och har ett allmänt samordningsansvar för
den statliga statistikproduktionen.

Enligt vår mening bör ett klarare ansvar för framställningen av inkomstoch
förmögenhetsskattestatistiken införas och produktionen av statistiken
samordnas. Förslagsvis bör SCB få huvudansvaret för statistikproduktionen
och RSV ansvara för framtagning och granskning av sådana basurval
ur det centrala skatteregistret som erforderas för SCB:s och RRV:s
vidareproduktion av statistik. Det statistisk-tekniska urvalet skall respektive
uppdragsgivare till RSV svara för.

RSV, SCB och Stockholms universitet (statistiska institutionen) är positiva
till att SCB får huvudansvaret för produktionen av inkomstskattestatistiken.
RSV anser att huvudansvaret innebär ett ansvar för statistikens
innehåll. SCB:s tolkning är å andra sidan den att det i första hand gäller ett
ansvar för att inventera och hålla reda på behoven av statistik inom
området och att svara för samordningen av begrepp och publicering.

Kl och RRV anser att frågan om var produktionsans varet för statistiken
skall förläggas behöver närmare utredas. Kl framhåller att RRV:s taxeringsstatistik
är ett utomordentligt viktigt underlag för institutets prognoser
samt att tidsfaktorn vid framställningen har stor betydelse och har
samband med att statistiken görs i anslutning till RRV:s prognoser. RRV
anför bl. a. att om huvudansvaret förläggs till SCB kan det leda till krav på
kompetensuppbyggnad inom SCB utan att skattestatistiken väsentligt förbättras.

I vad gäller förslaget om att RSV skall ha en servicefunktion och ansvara
för framtagning och granskning av basurval för SCB:s och RRV:s statistikproduktion
är meningarna mycket delade bland remissorganen. Det
beror bl. a. på att en del av dem utgått ifrån att även det statistisk-tekniska
urvalet skall göras av RSV, vilket inte har varit avsikten med det i rapporten
framlagda förslaget.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

Frågan om samordning och effektivisering av produktionen av främst
RRV:s taxeringsundersökningar och SCB:s inkomstfördelningsundersökningar
har på senare tid utretts av RRV på regeringens uppdrag
(1987-06-25). Slutredovisningen av regeringsuppdraget innehåller förslag
(1987-11-13) om ytterligare utredning av bl. a. vissa frågor som revisorerna
redovisat i granskningsrapporten.

Revisorerna noterar att frågorna om samordning och effektivisering av
statistikproduktionen uppmärksammats. Vi finnér det angeläget att dessa
frågor snarast löses på ett tillfredsställande sätt.

1.7 Publiceringen av inkomstskattestatistiken

Vår kartläggning av inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken visar att
publiceringen av statistiken är mycket splittrad. Den står att finna i olika
typer av dokument, allt i från datalistor, skrivelser och andra sammanställningar
som inte publiceras, till olika statistiska meddelanden och årsböcker
såsom Taxeringsutfallet, Årsbok för Sveriges kommuner och Statistisk
årsbok. Eftersom en samlad information om de centrala frågorna på inkomst-
och förmögenhetsskattestatistikens område saknas är det svårt att
få en helhetsbild av skatterna och deras effekter och därmed också ett
pålitligt underlag för diskussioner och beslut om skattesystemets utformning.
Därför bör de väsentliga delarna av statistiken över inkomst- och
förmögenhetsskatterna föras samman till ett fåtal publikationer som är
lätta att identifiera, t. ex. genom att de ges ut under en huvudbeteckning
som Skattestatistik eller publiceras i en Skattestatistisk årsbok, en publikation
som om så erfordras ges ut i flera delar.

Merparten av den skattestatistik som publiceras är förhållandevis svår
att läsa och förstå för den som inte är expert. De flesta statistiska meddelandena
har ett förhållandevis kort inledande textavsnitt men innehåller i
övrigt ett stort antal tabeller utan kommentarer. En för icke-experter
läsbar skattestatistik bör på ett överskådligt och pedagogiskt sätt belysa
centrala frågor i skattesystemet, t. ex. med informerande diagram och
kommenterande texter. Detta bör ske i större utsträckning än vad i dag är
fallet för t. ex. nuvarande taxeringsstatistiska publikationer med inkomstfördelning.

Vad nu sagts om en mer lättillgänglig statistik har biträtts av remissorganen.
Skatteutskottet och SCB framhåller att sammanförandet av statistiken
i en årsbok inte får leda till att publiceringen av aktuella uppgifter
försenas. Enligt SCB bör man därför i första hand överväga att etablera en
heltäckande SM-serie med skattestatistik, kanske också med inläggning i
en databas med on-line access för användare. Om SCB skulle utarbeta en
skattestatistisk årsbok skulle arbetet medföra kostnader som ej kan täckas
inom ramen för de medel SCB disponerar.

Svenska kommunförbundet framhåller för sin del att det är angeläget att
det i varje skattestatistisk publikation klart framgår vilka specialuttag av
utförligare statistik som kan finnas förberedda och som kan göras.

Skatteutskottet anser och SCB instämmer i att det behövs en mera
användarvänlig inkomst- och förmögenhetsstatistik. Utskottet anser att

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

man vid presentationen av statistiken bör redigera uppgifterna så att de blir
jämförbara, särskilt mellan å ena sidan företagare och jordbrukare och å
den andra löntagare och pensionärer. Detta är också viktigt då man vill
belysa skatternas andel av inkomsterna över tiden.

SCB framhåller att skattestatistik är ett komplicerat statistikområde med
uppgifter från många olika källor, varför behovet av användarvänlig information
där är särskilt stort. En utbyggnad skulle medföra krav på att SCB
ytterligare utvecklar sin ämneskompetens.

Vi anser det synnerligen angeläget att en mera enhetlig publicering av
statistiken kommer till stånd och att de centrala frågorna på inkomst- och
förmögenhetsskatteområdet därvid belyses på ett överskådligt och lättillgängligt
sätt.

1.8 Sammanfattning

Revisorerna vill framhålla vikten av att det finns tillförlitliga statistiska
uppgifter om förhållandena på inkomst- och förmögenhetsskatteområdet;
uppgifter som kan tjäna som underlag för beslut och åtgärder på främst det
offentliga området. Här avses underlag för statens och kommunernas
budgetplanering och beslut om skatter och avgifter liksom för skattesystemens
uppbyggnad och organisation. Hit hör också bedömningen av skattebelastningen
i olika inkomstklasser och inkomsttagarkategorier.

Vi konstaterar att den statistik över inkomst- och förmögenhetsskatterna
som finns i dag är behäftad med vissa brister vad gäller innehåll,
produktion och publicering.

Det är angeläget att statistiken i fråga dels tillgodoser informationsbehoven,
dels produceras och publiceras på ett rationellt sätt, dvs. så att
dubbelarbete undviks och så att informationen lätt kan inhämtas av användarna.

Vi menar att en genomgripande översyn av statistiken på inkomst- och
förmögenhetsskatteområdet måste göras i syfte att bota de brister som
framkommit vid vår granskning. Vi bedömer att avsevärda kvalitets- och
samordningsfördelar kan uppnås utan att detta behöver medföra större
merkostnader och merarbete, varken för statsverket eller för uppgiftslämnarna.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer riksdagens revisorer beträffande
statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
revisorerna anfört om nödvändigheten av en genomgripande översyn
av statistiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär en samlad redovisning av de
åtgärder regeringen vidtar med anledning av översynen.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

6 Riksdagen 1988189.2sami. Nr 2

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutat har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), Börje Stensson (fp), Kjell Nilsson (s),
Bertil Jonasson (c), Birgitta Rydle (m), Torsten Karlsson (s), Hans Lindblad
(fp). Olle Aulin (m), Bengt Silfverstrand (s), Rune Jonsson (s), Sören
Lekberg (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören KarlOlov
Hedler (föredragande).

Stockholm den 10 december 1987

På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Karl-Olov Hedler

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11)

Sammanfattning av rapport 1986/87:2 om
statistiken över inkomst- och
förmögenhetsskatterna och av de remissyttranden
som avgetts över den

1 Rapporten

1.1 Inledning

Syftet med granskningen har varit att kartlägga befintlig statistik som
översiktligt belyser förhållandena på inkomst- och förmögenhetsskatteområdet
samt att pröva statistikens användbarhet. Även gällande bestämmelser
och kostnader för statistiken har granskats. Granskningen utmynnar i
förslag främst avseende förändringar av inkomst- och förmögenhetsskattestatistikens
innehåll, produktion och publicering. Denna sammanfattning
återger i korthet rapportens innehåll. Efter ett inledande avsnitt avseende
avgränsning av granskningsområdet och redovisning av viss övergripande
statistik följer ett avsnitt om gällande ordning för produktionen. Avsnitten
om kartläggningen av statistiken, dess användbarhet och kvalitet redovisas
till de delar de behandlas i rapportens kapitel Överväganden och åtgärder.

Sammanställningar av uppgifter om skatter och skatteinkomster kan ha
två huvudsakliga syften, nämligen dels att fylla en mera teknisk funktion
som redovisningsmaterial i riksbokföringen och därmed vara ett direkt
underlag för budgetprognoser m. m., dels att ge underlag för allmän debatt
och politiska beslut om skatterna och skattesystemens utformning. Det
förstnämnda syftet tillgodoses främst med sammanställningar över influtna
skatteinkomster med anknytning till det statliga budgetåret 1 juli—30 juni.
Det andra huvudsyftet strävar man efter att tillgodose genom att sammanställa
och publicera statistik till belysning av hur skattetrycket är fördelat
och vad olika skatter ger i inkomst i förhållande till vad de har avsetts ge
m.m. Denna statistik redovisas ofta för perioder med anknytning till
kalenderåret, såsom inkomstår, taxeringsår, uppbördsår etc. Därutöver
har statistiken en roll som kontrollinstrument ur mer teknisk synvinkel,
dvs. ett medel att avläsa hur de olika leden i beskattningssystemet fungerar.

Det framställs årligen en mängd olika slag av statistik på skatte- och
avgiftsområdet. Huvuddelen av denna statistik belyser dock endast vissa
länkar i skattekedjan. Det finns t. ex. statistik över inkomst- och förmögenhetsskatt
som belyser taxerad inkomst och förmögenhet och beräknad
skatt, debiterad skatt, inbetald skatt, restförd skatt och indriven skatt
m.m. Å andra sidan saknas det statistik som t.ex. belyser den slutliga
skatteintäkten i förhållande till debiterad skatt.

1.2 Granskningens avgränsning och inriktning

Till belysning av den statistikinformation som finns om inkomst- och
förmögenhetsskatternas relativa betydelse nämns att år 1985 svarade de
statliga direkta skatterna för ca 12 procent av den offentliga sektorns totala

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

inkomster. De statliga och kommunala direkta skatterna bidrog sammantagna
med en tredjedel till den offentliga sektorns finansiering. Av statsbudgetens
nettoinkomst utgjorde intäkten av den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten ca 25 procent.

Granskningen av statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna
har avgränsats till sådana skatter och avgifter (egenavgifter) som debiteras
på skattsedeln. Som sammanfattande beteckning för statistiken över dessa
skatter används i det följande emellanåt begreppet "inkomstskattestatistik”.

1.3 Gällande ordning för inkomstskattestatistiken

Det finns i huvudsak tre producenter av inkomstskattestatistik, nämligen
riksskatteverket (RSV), riksrevisionsverket (RRV) och statistiska centralbyrån
(SCB). För produktionen av statistiken gäller sammanfattningsvis
följande.

Alla de tre myndigheterna har skyldighet att fullgöra viss statistikproduktion
som led i sin myndighetsfunktion.

Uttryckliga föreskrifter om att RSV skall producera viss inkomst- och
förmögenhetskattstatistik finns främst i taxeringsförordningen och i skatteregisterförordningen.

RRV:s statistikproduktion baseras på verkets uppgifter enligt dess instruktion
att till regeringen avlämna beräkningar av statsverkets inkomster
samt utarbeta statistik över statens finanser.

SCB har enligt sin instruktion ställning som förvaltningsmyndighet med
ansvar för huvuddelen av den statliga statistikproduktionen. Produktionen
vid SCB styrs enligt en programbudgetmodell med delprogram enligt departementsindelningen,
varvid inkomstskattestatistik främst produceras
inom delprogrammen finansdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet.
Viss statistikproduktion regleras även enligt lagen resp. förordningen
om skatteutjämningsbidrag.

Statens årliga kostnader för produktionen av inkomstskattestatistik kan
beräknas till i runda tal 10 milj. kr.

1.4 Överväganden och åtgärder

Såsom angavs inledningsvis är syftet med granskningen av inkomst- och
förmögenhetsskattestatistiken att kartlägga den befintliga statistiken över
inkomstskatterna och dess ändamålsenlighet. Däri ingår prövning av statistikens
användbarhet för belysning av beskattningens utfall och för bedömning
av olika skattereformer. Vidare har granskningen avsett kvaliteten
och kostnaderna för framställd statistik m. m. Som underlag för övervägandena
har bl. a. tjänat vad som kommit fram vid intervjuer med olika
statistikkonsumenter, uppgifter som i sammanfattning redovisas i bilaga 4
till rapporten.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11

Bilaga)

1.4.1 Kartläggningen av inkomstskattestatistiken

Vad gäller den genomförda kartläggningen av inkomstskattestatistiken kan
det noteras att sådan statistik redovisas i många olika publikationer, i olika
former och vid sinsemellan olika tidpunkter.

RSV:s statistikproduktion är främst inriktad på sammanställning av
uppgifter om skatteinbetalningarna, uppgifter som utnyttjas av RRV för
riksbokföringen och som underlag för inkomstberäkningarna för statsbudgeten.
Men RSV tar även fram statistik till belysning av storleken av
debiterad, inbetald, kvarstående och restförd skatt, uppdelad på fysiska
och juridiska personer samt efter uppbördsform (A- och B-skatt). Från den
löpande statistiken sammanställer RSV årligen ett debiteringssammandrag
för hela landet. Vidare framställer RSV viss uppbördsstatistik som överlämnas
till riksdagens revisorer.

RRV upprättar - förutom sammanställningar av skatteinkomsterna av
redovisningsmässig karaktär - statistik över inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Den publiceras i följande rapporter, nämligen Inkomstberäkning,
Utfallet av statsbudgeten (SM)1, Företagens taxerade inkomster
(SM) och RRV:s taxeringsstatistiska undersökning (SM).

SCB framställer huvuddelen av inkomstskattestatistiken. Det sker på
underlag av uppgifter från RSV:s centrala och länsskattemyndigheternas
regionala skatteregister. Detta gäller både totalundersökningarna, t. ex. de
som publiceras i skrifterna Taxeringsutfallet, Inkomst- och förmögenhetsfördelningen
och Inkomstfördelningen för individer och familjer samt för
urvalsundersökningarna, t. ex. Skattekronor och medelskattekraft, Inkomstfördelningsundersökningen
(HINK), Deklarationsundersökningen
för jordbrukare samt Yrkesfiskarnas inkomster och utgifter m.fl. När det
gäller urvalsundersökningarna kompletteras dock materialet från skattebaserna
med vissa uppgifter ur deklarationerna m. m.

SCB har nyligen på regeringsuppdrag genomfört en specialstudie av
inkomstbeskattningens utveckling sedan år 1975 med sammanställningar
som inte återfinns i SCB:s årliga inkomstskattestatistik (Be 22 SM 8701).

Såsom framgått av kartläggningen av inkomstskattestatistiken är produktionen
och publiceringen av den mycket splittrad.

1.4.2 Redovisningen av skatteinkomsterna

Vad inkomst- och förmögenhetsskatterna ger i inkomst för statsverket per
budgetår, totalt och uppdelat på fysiska och juridiska personer, framgår av
RRV:s redovisning av riksbokföringen, vilken återges i olika publikationer.
Beträffande inkomstredovisningen kan konstateras den osäkerhet
som är att hänföra till stora variationer år från år i beloppet för inkomsttiteln
Ofördelbara skatter på inkomst, realisationsvinst och förmögenhet.
Ovissheten om vad som bokförts under titeln beror bl. a. på att den också
utnyttjas som balanskonto för skattemedel som till följd av eftersläpning i

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

1 SM = Statistiska meddelanden

skatteförvaltningarnas redovisning inte kunnat fördelas på olika konton
före bokslutet.

Särskilda åtgärder bör vidtas för att denna osäkerhet skall minskas. RSV
undersöker möjligheterna att för fyllnadsinbetalningar införa optisk läsning
av delvis förtryckta inbetalningskort. Vidare bör rutinerna och månadsrapporteringen
av skatteuppbörden kunna förbättras genom införande av skilda
postgirokonton för inbetalning av olika former av preliminärskatt, arbetsgivaravgifter
och för fyllnadsinbetalningar av skatt.

1.4.3 Statistik som belyser skatteutfallet

För beräkning av det slutliga utfallet av skatterna, bl. a. vad uppbördsformema
A- och B-skatt totalt gett i förhållande till vad som påförts vid
debiteringen, behövs uppgifter som för ett visst inkomst-/taxeringsår belyser
utvecklingen ända från taxeringen/debiteringen fram till dess skatteskulderna
preskriberats. Det sistnämnda inträffar i princip efter fem år
räknat från utgången av det uppbördsår under vilket skatten skulle ha
erlagts enligt debiteringen eller eljest fastställts till betalning.

Nuvarande statistik, baserad på RSV:s skattedatabas, ger möjlighet att
följa skatteutfallet med fördelning på A- och B-skatt t. o. m. länsskattemyndigheternas
restföring av kvarstående skatt. För nästa länk i kedjan,
indrivningen, finns inga uppgifter om hur den restförda kvarskatten fördelar
sig på A- och B-skatt. De försök som gjorts vid granskningen att ur
statistiken beräkna vad inkomst- och förmögenhetsskatterna m. m. ger i
förhållande till vad som debiterats visar att ca 98,7 % av debiterad skatt
inflyter totalt. Såsom därvid visats är det främst bristande uppdelning av
beloppen för restförd kvarstående skatt samt osäkerheten avseende utfallet
av skatterevisioner som vållar osäkerhet vid beräkningen av det slutliga
skatteutfallet.

Förutsättningarna för en säkrare bedömning av skatteutfallet bör kunna
ökas om indrivningen av kvarstående skatt för A- och B-skattebetalare
särredovisas i indrivningstatistiken och om statistiken över utfallet av
skatterevisionerna förbättras.

1.4.4 Specificerad inkomstskattestatistik

Som underlag för diskussioner, bedömningar och beslut om olika skatter,
skattesystem och uppbördsformer erfordras ofta mera specificerad statistik
än den som behandlats i det föregående. Därmed avses t. ex. statistik
över inkomster under olika förvärvskällor, om olika kostnadsavdrag för
inkomsternas förvärvande, skattebelastningen i olika inkomstklasser och
för olika inkomsttagarkategorier m. m.

Uppgifter om inkomster från olika förvärvskällor och om avdrag m. m.
finns bara i taxeringsstatistiken, inte i övrig skattestatistik. De uppgifter
som redovisas i statistiken bygger till största delen på uppgifterna i den
sammanställning för taxering till statlig inkomstskatt som finns på den
konventionella deklarationsblankettens (blankett 1) första sida. Under
samtliga där redovisade rubriker för förvärvskällor redovisas inkomstbe -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

lopp från vilka vissa kostnadsavdrag redan gjorts under resp. förvärvskälla,
varför dessa inkomstuppgifter avser en form av nettobelopp.

Som underlag för en bedömning av utfallet av olika skattereformer
erfordras emellertid uppgifter om inkomster i vidare mening, nämligen
inkomsterna före de avdrag som görs under de olika förvärvskällorna på
deklarationsblanketten. Detta har under senare tid aktualiserats, särskilt
vad gäller inkomst av kapital och tillfällig förvärvsverksamhet, såsom
t. ex. för realisationsvinst på aktier och bostadsrätter m. m. Mera fullständiga
uppgifter efterfrågas också om de skattskyldigas förmögenhetsredovisning.
I dag kan endast nettoförmögenheten avläsas, ej fördelningen
på tillgångar och skulder av olika slag. Beträffande företagen efterfrågas
också en mera specificerad skattestatistik.

En översyn av statistiken över inkomst- och förmögenhetskatterna bör
göras. I denna bör ingå en prövning av det bruttoinkomstbegrepp som är
mest ändamålsenligt och på vilka områden statistiken i övrigt bör specificeras
ytterligare.

1.4.5 Statistik över skattebelastningen

Gemensamt för de olika skatter och avgifter som här behandlats under
samlingsbeteckningen inkomstskatter är att det inte är möjligt att ur statistiken
för inbetald skatt avläsa hur stor andel som faller på statlig och
kommunal inkomstskatt, på förmögenhetsskatt etc. Sådana uppgifter måste
i regel hämtas ur taxeringsstatistiken.

Vidare är det i dag svårt att rätt kunna avläsa vilken skattebelastning de
statliga skatteskalorna ger. Genom att den statliga inkomstskatten beräknas
efter två skatteskalor över den s. k. brytpunkten, en för grundbelopp
och en för tilläggsbelopp, båda med belopp i basenheter och med delvis
olika klassgränser, samt tillägg därtill görs för ränteavdrag m. m., är det
omständligt att entydigt beskriva skatteskalan och beräkna skattens storlek.
De kommunala skattesatserna varierar ju också från kommun till
kommun.

1 rapporten (tabell 17 s. 50) redovisas ett försök att på ett enhetligt sätt
beskriva den samlade effekten av den statliga och kommunala skatten i
olika inkomstklasser. För inkomståret 1985 har såväl den genomsnittliga
skatten som marginalskatten beräknats för olika inkomstklasser. Skattebelastningen
och inkomsten efter skatt i olika inkomstklasser har också
illustrerats i ett diagram (figur 6 s. 51 i rapporten).

Som exempel på hur den årligen producerade statistikens material skulle
kunna utnyttjas för att belysa utfallet av 1983 års skattereform har vid
granskningen vissa sammanställningar och beräkningar gjorts (tabellerna
18 och 19, s. 53 och 55 i rapporten) i syfte att belysa förändringen av
skattebelastningen dels totalt, dels för statlig inkomstskatt.

Inte i någon av tabellerna ingår uppgifter för år 1985, eftersom statistiken
för detta år ännu (mars 1987) inte förelåg. Procenttalen för år 1985 i SCB:s
ovan nämnda specialstudie över inkomstbeskattningen baseras på framskrivning
av uppgifterna för år 1984. Några av dessa sammanställningar
bör ingå i den årliga inkomstskattestatistiken.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

Ur skattestatistiken kan tas fram uppgifter om de olika skatternas relativa
betydelse för olika inkomsttagarkategorier, totalt och i olika inkomstlagen.
Sådan statistik finns emellertid i dag inte sammanställd i inkomstskattestatistiken
på ett sådant sätt att skillnaderna olika inkomsttagarkategorier
emellan kan avläsas. Statistiken bör därför förbättras på detta område
och uppgifterna göras jämförbara, särskilt vad gäller kategorien företagare.

När det gäller vissa tekniska frågor i statistikframställningen kan följande
noteras.

Olika bruttoinkomstbegrepp används i SCB:s och RRV:s statistik. SCB
tillämpar sammanräknad inkomst enligt deklarationsblankettens första
sida som grund, medan RRV med utgångspunkt från denna summa gör
tillägg för avdragna kostnader för förvärvande av inkomsten under inkomst
av tjänst. Båda dessa bruttoinkomstbegrepp avser belopp som kan
ha reducerats genom avdrag i tidigare led under olika förvärvskällor. De
har därmed begränsat värde för avläsning av den faktiska bruttoinkomsten
och därmed av sådana effekter av förändringar i skattesystemet som exempelvis
ändringar i reglerna för beräkning av realisationsvinst under förvärvskällan
tillfällig förvärvsverksamhet kan innebära. Ett allmänt problem
med nuvarande bruttoinkomstbegrepp är vidare att egenföretagares
”bruttoinkomster” registreras efter avdrag för avsättning till egenavgifter.

Bruttoinkomstbegreppet i skattestatistiken bör därför omprövas, varvid
ändamålet med den statistiska informationen bör vara styrande.

SCB:s och RSV:s skattestatistik har förhållandevis många och små
inkomstklasser under nivån 100 000 kr. och förhållandevis få och breda
klasser däröver. Indelningen i inkomstklasser bygger på en tidigare, efter
det senaste decenniets inflationsutveckling föga aktuell inkomststruktur,
särskilt för de inkomstskikt som närmast berörs av förändringar avseende
skatteavdrag och marginalskattesänkningar. Klassindelningen bör ses över
och förändras mot flera klasser över 100 000 kr., så att effekterna av
skattereformerna bättre kan avläsas. Även i statistiken avseende förmögenhetsskatten
behövs en mera finfördelad klassindelning på högre nivåer.

Det är angeläget att resultaten av skattereformer kan avläsas snabbare
än för närvarande. Ännu i mars 1987 förelåg inga säkra uppgifter om
utfallet av den senaste skattereformens slutsteg inkomståret 1985. Tidpunkten
för färdigställandet av statistiken är självfallet beroende av när
taxeringsarbetet har slutförts. Tidigare var taxeringsarbetet genomfört till
den 1 juli efter taxeringsåret. I samband med införandet av RS-organisationen
med utökat ADB-stöd i skatteväsendet i slutet av 1970-talet förlängdes
taxeringsperioden till den 1 november. Genom att ett system med
förenklade självdeklarationer nu införts för huvuddelen av fysiska personer
och skatteväsendets ADB-system bör vara ”inkört” synes de fysiska
personernas deklarationer kunna granskas tidigare, förslagsvis till den 1
juli. En taxeringsstatistisk undersökning för fysiska personer skulle då
kunna tidigareläggas i motsvarande mån.

Ett behov av förbättrad information om förhållandena på inkomst- och
förmögenhetsskatteområdet har också kommit till uttryck i ett tillkännagivande
från riksdagen till regeringen om mera regelbunden redovisning av

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

effekterna av förändringarna i bl. a. skattesystemen (FiU 1986/87:3, rskr.
1986/87:29).

Rent allmänt kan noteras att utöver vad nu påpekats bör en översyn
göras av inkomstskattestatistikens innehåll. Därvid bör målet vara att
skapa statistik över inkomst och förmögenhetsskatterna som för allmänhet
och beslutsfattare ger en information som på ett överskådligt och pedagogiskt
sätt belyser centrala frågor i skattesystemet.

1.4.6 Produktionen och publiceringen av inkomstskattestatistiken

Såsom framgått av redovisningen ovan finns det i dag tre huvudproducenter
av inkomstskattestatistiken. nämligen RSV, RRV och SCB. RSV och
länsskattemyndigheterna tillhandahåller basmaterialet från skatteregistren.
RSV producerar vidare viss basstatistik, främst för RRV:s redovisning
av skatteinkomsterna och för inkomstberäkningarna. RRV gör för sin
del ett par taxeringsstatistiska undersökningar, medan huvuddelen av inkomstskattestatistiken
produceras av SCB.

En primär fråga är möjligheterna till rationalisering av statistikproduktionen,
dvs. att förbilliga den genom bättre styrning och samordning och
samtidigt förbättra produkterna. En annan fråga är vilken myndighet som
skall ha huvudansvaret för statistikproduktionen och en mera enhetlig
publicering av statistiken.

Vad först gäller rationaliseringsmöjligheterna kan man konstatera att
rapporter med likartat innehåll publiceras av olika myndigheter. Det är
dels RSV:s debiteringssammandrag och SCB:s tabeller över taxeringsutfallet
omkring årsskiftet efter taxeringen, dels statistiken för fysiska personer
med fördelning på inkomstklasser i form av SCB:s rapporter om
inkomst- och förmögenhetsfördelningen publicerade efter ca ett halvår och
RRV:s taxeringsstatistiska undersökning efter ca nio månader, allt räknat
efter taxeringsårets utgång. I båda fallen bör man pröva möjligheterna till
samordning.

De båda förstnämnda statistikdokumenten om taxeringsutfallet baseras
på uppgifter i skatteregistren dels det centrala registret, dels de regionala
registren. Möjligheterna till samordning av produktion och publicering bör
prövas.

I fråga om SCB:s och RRV:s sistnämnda undersökningar är förhållandet
det att SCB:s undersökning om inkomst- och förmögenhetsfördelningen är
en totalundersökning medan RRV:s undersökning är en urvalsundersökning.
SCB:s totalundersökning bygger främst på taxerings- och kontrolluppgifter
från RSV:s skatteregister, RRV:s urvalsundersökning baseras
också på innehållet i skatteregistren kompletterat med vissa data ur deklarationerna.
SCB gör också vissa stickprovsundersökningar för sin inkomstskattestatistik
(HINK), vid vilka man gör ett annat och mindre urval
än RRV, ett urval som kompletterats med ytterligare uppgifter från enkätundersökningar.

Åtskilligt vore att vinna på ett gemensamt urval, framställt och granskat
av RSV, ett urval som kunde ställas till andra statistikproducenters förfogande.
Därmed skulle t. ex. en stor del av det granskningsarbete bortfalla

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

som nu utförs på RRV för dess taxeringsstatistiska undersökning, en
resurskrävande insats som enligt vad som uppges på RRV tar i anspråk
huvuddelen av de resurser undersökningen totalt kräver.

Av kartläggningen av inkomstskattestatistiken har framgått att olika
delar av den publiceras i en mångfald meddelanden och rapporter. Det är
därför svårt såväl att få en helhetsbild av skatterna och deras effekter som
att hitta entydiga uppgifter om sådana förhållanden som är av intresse som
underlag för bedömning av beskattningen samt diskussioner och beslut om
skattesystemets utformning. Därför bör innehållet i den för närvarande
producerade inkomstskattestatistiken i valda delar sammanföras till ett
färre antal publikationer som är mera lättidentifierade, bl. a. genom att de
ges ut under en huvudbeteckning, t. ex. Skattestatistik. Dessutom bör
ansvaret för denna publicering läggas på en enda myndighet. SCB är
härvid den mest lämpliga. Frågan bör prövas i en översyn av statistiken
över inkomst- och förmögenhetsskatterna.

1.4.7 Åtgärder

Med hänvisning till vad som kommit fram vid granskningen bör framställningen
av skattestatistiken rationaliseras och göras mer enhetlig. Produktionen
bör läggas på så få händer som möjligt.

Samtidigt bör, med hänsyn till de statistikkonsumenter som inte är
experter på området, urvalet av statistik förbättras och statistikutgåvorna
göras mera lättillgängliga. Statistikurvalet bör särskilt inriktas på belysningen
av centrala frågor inom beskattningen.

I sådant syfte bör åtgärder vidtas, främst avseende statistikens innehåll,
produktion och publicering.

1. Skattestatistikens innehåll är av primärt intresse som underlag för diskussioner
och beslut om förändringar av skattesystemet och man har då
behov av jämförelsedata. Detta gäller främst skattebelastningen i olika
inkomstlägen och för olika hushållstyper samt belastningen med och utan
kostnadsavdrag.

För att informationsbehovet skall bli bättre tillgodosett föreslås följande.

- Behovet av statistik över inkomst- och förmögenhetsskatterna preciseras.

- Nu tillämpade bruttoinkomstbegrepp i inkomstskattestatistiken omprövas
med hänsyn till statistikens ändamål och med inriktning på
enhetlighet.

- Indelningen i inkomst- och förmögenhetsklasser i statistiken revideras.

- Statistiska tidsserier sammanställs i större utsträckning i den årliga
statistiken så att trender och utvecklingar bättre kan avläsas.

- Inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken för fysiska personer tas
fram tidigare än för närvarande så att effekterna av t. ex. skattereformer
snabbare kan avläsas.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

3. Publiceringen av inkomstskattestatistiken förbättras på följande sätt så

att det blir lättare att ta del av framtagen statistik.

— Den nu spridda publiceringen av statistik om inkomst- och förmögenhetsskatterna
sammanförs i en skattestatistisk årsbok, en årsbok i flera
delar om så erfordras med hänsyn till olika publiceringstidpunkter för
olika delar av statistiken.

— Årsboken görs mera användarvänlig med informerande diagram och
mera kommenterande text än i nu publicerad skattestatistik i SCB:s
serie Statistiska meddelanden och RRV:s taxeringsstatistiska undersökning.

— Den uppbördsstatistik som RSV årligen sammanställer för riksdagens
revisorers räkning införs i den nya skattestatistiska årsboken.

4. RSV:s särskilda statistikredovisning till riksdagens revisorer slopas.

2. Produktionen av inkomstskattestatistiken, som för närvarande är uppdelad
på i huvudsak tre myndigheter, samordnas på följande sätt.

- SCB får huvudansvaret för produktionen av skattestatistiken.

- RSV ansvarar för framtagning och granskning av sådana basurval ur det
centrala skatteregistret som erfordras för SCB:s och RRV:s produktion
av skattestatistik.

2 Remissyttrandena

Granskningsrapporten Statistiken över inkomst- och förmögenhetsskatterna
har sänts för yttrande till följande myndigheter och organ nämligen
riksdagens skatteutskott (SkU), riksförsäkringsverket (RFV), riksskatteverket
(RSV), konjunkturinstitutet (Kl), riksrevisionsverket (RRV), statistiska
centralbyrån (SCB), Stockholms universitet (SU), Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation
(tidigare SHIO-Familjeföretagen)

För Stockholms universitet har yttranden avgetts av statistiska institutionen
och juridiska fakultetsnämnden. Centralorganisationen SACO/SR
och Svenska Arbetsgivareföreningen har avstått från att yttra sig över
rapporten.

2.1 Allmänna synpunkter

Huvuddelen av remissorganen ger uttryck för en allmänt positiv inställning
till den kartläggning av problemen på inkomst- och skattestatistikområdet
som rapporten innehåller och till flertalet förslag till åtgärder som rapporten
utmynnar i.

Skatteutskottet delar uppfattningen att den nuvarande inkomst- och
förmögenhetsskattestatistiken behöver avsevärt förbättras med avseende

på innehåll, produktion och publicering. Statistiken är svåröverskådlig, 91

och användbarheten skulle kunna göras bättre. Statistiken är också ofullständig
i många hänseenden. Utskottet ställer sig positivt till en översyn
och samordning av statistiken.

Riksförsäkringsverket anför bl. a. att enligt statsmakternas riktlinjer för
verkets uppföljnings- och utvärderingsverksamhet skall verket analysera
de samlade effekterna av bidrags-, avgifts- och skattesystemen. Det är
därvid viktigt att ha tillgång till en samlad statistik, som på ett enhetligare
och mer detaljerat sätt ger underlag för att belysa inkomst- och förmögenhetsfördelningen
samt skattesystemets centrala effekter för olika samhällsgrupper
och hushållstyper.

Frågan om inkomst- och förmögenhetsskattestatistikens innehåll, produktion
och publicering är av sådan betydelse och komplexitet att den bör
bli föremål för en genomgripande översyn.

Riksskatteverket instämmer i att nuvarande statistik på inkomst- och
förmögenhetsskatteområdet bör ses över och samordnas.

Statistiska centralbyråns (SCB) allmänna bedömning är att rapporten är
av stort värde för utvecklingen av den framtida skattestatistiken. SCB
noterar att rapportens perspektiv är renodlat skattepolitiskt, medan verkets
statistikproduktion inom området utgår från ett bredare perspektiv,
nämligen från ett fördelnings- och välfärdsperspektiv.

Landsorganisationen (LO) anför att det mot bakgrund av de brister som
redovisas i rapporten är nödvändigt med förändringar av statistikens innehåll,
produktion och publicering. LO tillstyrker de förändringar som föreslås
i rapporten men framhåller att det är viktigt att åtgärdspaketet kompletteras
med en mera fullständig och specificerad skattestatistik för företagen.

2.2 Synpunkter på åtgärdsförslagen i rapporten

Rapporten utmynnar i förslag till åtgärder, främst vad avser inkomst- och
förmögenhetsskattestatistikens innehåll, produktion och publicering.

2.2.1 Statistikens innehåll

Beträffande statistikens innehåll föreslås i rapporten
att statistikbehovet preciseras,
att bruttoinkomstbegreppet omprövas,
att statistikens klassindelning revideras,
att flera statistiska tidsserier framställs samt
att statistiken skall publiceras snabbare.

2.2.1.1 Precisering av statistikbehovet

Översynen av statistikbehovet bör enligt skatteutskottet bl. a. inriktas på
att närmare analysera och klarlägga vilket slag av statistisk information
som behövs och som det alltså är angeläget att producera.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

Vad skatteutskottet behöver är framför allt statistiskt material för att
bedöma skatternas effekter i olika hänseenden och konsekvenserna av
tänkbara skattereformer. Utskottet tänker bl. a. på det statistiska underlag
som måste finnas för att man skall kunna beräkna avkastningen av olika
skatter och den statiska ändring av skatteinkomsterna som en skatteändring
kan resultera i. Man bör också kunna statistiskt belägga hur mycket
skatt som faktiskt betalas av olika grupper i samhället och hur förändringar
i skatterna påverkar inkomstfördelningen. Bedömningar i sistnämnda hänseende
underlättas om man har tillgång till statistisk information om människors
faktiska inkomster och förmögenheter och, som nämnts tidigare,
dessa förhållanden låter sig inte alltid härledas av de uppgifter som lämnas
i deklarationen. Det skulle således vara av värde att skattestatistiken ger
information inte bara om rena skatteförhållanden utan även om olika
individers och gruppers faktiska inkomster och tillgångar.

Som ett exempel på brister vill utskottet nämna svårigheterna att få fram
uppgifter om inkomster före de avdrag som görs i deklarationsblanketten.
Så t. ex. gör schablonavdragen i inkomstslagen tjänst och kapital att statistiken
blir något snedvriden.

Riksrevisionsverket ger uttryck för följande synpunkter på statistikbehovet.

När det gäller preciseringen av behovet av statistik vill RRV använda den
uppdelning som görs i rapporten på en operativ användning och en mer
allmän användning av skattestatistik. Det är viktigt att den operativa
användningens behov prioriteras, anser RRV. Närmast indragna i denna
användning är finansdepartementet, konjunkturinstitutet, RFV, RRV,
RSV och SCB. I ett första steg skulle statistikbehovet klarläggas hos dessa
användare med utgångspunkt i gällande ansvarsområde för respektive
organ. Enligt RRV:s uppfattning borde detta ske i en arbetsgrupp som
snarast skulle tillsättas med representanter för nämnda användare. I ett
andra och mer långsiktigt steg skulle behoven av mer allmän användning
av skattestatistik klargöras.

I fråga om precisering av behovet av statistik över inkomst- och förmögenhetsskatterna
anför statistiska centralbyrån (SCB) att verket försöker att
löpande fånga de konsumentintressen som finns. Tyvärr medger inte nuvarande
resurser att alla intressen tillgodoses i den löpande publiceringen.
Om SCB får huvudansvaret för skattestatistiken, uppstår en i viss mån ny
situation, som medför behov av förnyade konsumentkontakter.

SCB anför vidare:

En del frågeställningar och analysbehov medför att särskilda modellbaserade
datorbearbetningar behöver göras. Det är exempelvis önskvärt att vid
förändringar i marginalskatten grovt kunna rangordna olika bakomliggande
faktorers betydelse. Hur stor del av den totala förändringen beror på
förändringar i inkomster, underskottsavdrag och förändringar i arbetskraftsutbud
i förhållande till ändringen i skattesystemet. Det är också av
intresse att simulera olika skatteskalor för att kunna jämföra dessa. SCB:s
fördelningsmodellprojekt syftar till att öka SCB:s möjligheter att snabbt
och flexibelt kunna tillgodose sådana statistikbehov.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

SCB:s inkomstfördelningsundersökningar och fördelningsmodell bör
främst ses som material som kan utgöra utgångspunkten för specialbearbetningar
så att frågeställningar av intresse skall kunna besvaras.

Av yttrandena från Stockholms universitet framgår också att man delar
uppfattningen att statistikbehovet behöver preciseras. Av särskild betydelse
för den skatterättsliga forskningen anges det vara att få bättre kartlagt
hur de olika intäkts- och kostnadsposterna från olika förvärvskällor fördelar
sig. Uppgifter om t. ex. ränteavdragens storlek under inkomstslaget
kapital är mer belysande än uppgifter om de underskottsavdrag som kapitalkostnaderna
ger upphov till. Det skulle också vara värdefullt att få
besked om hur stor del av den samlade inkomsten under inkomstslaget
tillfällig förvärvsverksamhet som hänför sig till realisationsvinst på aktier,
bostadsrätter, fastigheter m. m.

Såsom angeläget anges också att en mer utförlig och specificerad redovisning
ges för inkomsternas storlek hos olika inkomsttagargrupper. För
bedömning av hur skattebelastningen fördelar sig är det exempelvis av stor
vikt att känna till hur många låginkomsttagare som är att hänföra till
studerande, deltidsarbetande eller sådana som under redovisningsperioden
trätt in i eller lämnat arbetsmarknaden.

Enligt Landsorganisationen (LO) har skattestatistiken vissa brister som
försämrar dess användbarhet som underlag för dels skattepolitiska beslut,
dels en bedömning av olika skattereformers effekter. Skattestatistiken för
företagen (i synnerhet de större) är helt otillräcklig och bör därför utvecklas.

Småföretagens Riksorganisation framhåller bl. a. att statistiska uppgifter
är ett viktigt underlag för en saklig skattedebatt. Statistik som ger
möjlighet till jämförelser mellan olika grupper av skattebetalare är av stort
intresse, särskilt avseende mindre företagare och övriga skattebärare.
Därutöver är det önskvärt med en samlad statistik som ger möjlighet till
analys av skattebelastning m. m. i olika näringsgrenar och med avseende
på verksamhetens storlek och företagsform. Organisationen vill dock samtidigt
framhålla vikten av att en förbättrad statistikframställning inte leder
till större uppgiftskrav på de skattskyldiga.

2.2.1.2 Omprövning av bruttoinkomstbegreppet

Begreppet bruttoinkomst bör enligt skatteutskottet kunna preciseras så att
en bättre bild av de faktiska inkomsterna kan förmedlas. Det är angeläget
med bättre statistik över bruttoinkomsten i inkomstslagen tjänst, kapital
och rörelse. Vidare bör man sträva efter att åstadkomma en enhetlig och
samordnad statistik som ökar dess användbarhet.

Enligt riksskatteverket finns det redan i dag tekniska möjligheter att få
fram bruttoinkomster inom inkomstslagen tjänst, kapital och - i viss mån
- rörelse. Om förslagen avseende standardiserade räkenskapsutdrag i
RSV:s rapport Ett reformerat uppgiftslämnande (RSV rapport 1986:7)
genomförs, ger detta ökade möjligheter att ta fram bruttoinkomster för

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

inkomstslagen rörelse, jordbruk och konventionellt beskattad fastighet
liksom uppgifter om storleken av olika typer av avdrag.

Konjunkturinstitutet tillstyrker att nu tillämpade bruttoinkomstbegrepp i
inkomstskattestatistiken omprövas och att det utreds vilka ytterligare specificeringar
som behövs. Institutet framhåller att det vid omläggningen är
viktigt att primärmaterialet redovisas så att flera olika inkomst- och förmögenhetsbegrepp
kan tas fram.

Statistiska centralbyrån anser att det givetvis är viktigt med begreppssamordning.
Möjligheterna till samordning mellan SCB och RRV beträffande
bruttoinkomstbegrepp bör undersökas.

2.2.1.3 Statistikens indelning i inkomst- och förmögenhetsklasser

Förslaget att indelningen i inkomst- och förmögenhetsklasser skall revideras
anser konjunkturinstitutet motiverat men anför att förändringen bör
göras så att det också går att ta fram de gamla klasserna. Om man gör en ny
klassindelning, bör den i framtiden förändras successivt — kanske inte
vaije år men exempelvis med några års mellanrum.

Statistiska centralbyrån delar rapportens synpunkter om behov av revision
av klassindelningen och anger sig ha för avsikt att göra en förändring.

2.2.1.4 Flera tidsserier

Ett annat av rapportens åtgärdsförslag är att statistiska tidsserier skall
sammanställas i större utsträckning i den årliga statistiken så att trender
och utvecklingar bättre kan avläsas.

Riksförsäkringsverket anför att transfereringarna till hushållssektorn tillsammans
med de skatter och avgifter som använts för att finansiera dem
naturligtvis är avsedda att omfördela hushållens inkomster i tiden och
mellan olika grupper. Det är viktigt för en utvärdering av socialförsäkringssystemet
att fortlöpande ha en bild av de samlade effekterna som kontinuerligt
kan avstämmas mot lagstiftningens intentioner avseende olika delar
av bidragssystemet.

Statistiska centralbyrån håller med om att det behövs flera tidsserier.
SCB försöker få fram mer statistik av denna typ. Avsevärda ansträngningar
har gjorts för att vissa årgångar av inkomstfördelningsundersökningarna
skall vara jämförbara. Centralbyrån framhåller att det finns problem att
övervinna för att få jämförbarhet och att det för jämförelse över tiden är
viktigt att relativa mått (som skatteandelar m. m.) kan tas fram.

Från Stockholms universitet anförs att vad som sägs om behovet av
tidsserier inom inkomst- och förmögenhetsskattestatistikområdet förtjänar
att särskilt uppmärksammas. Det är angeläget att genomföra förslagen att
statistiken i större utsträckning skall redovisas med tidsserier och åtföljas
av analys av effekterna av pris- och löneförändringar, då resultaten kan
vara av stor betydelse för den allmänna debatten.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

2.2.1.5 Tidigare framtagning av inkomst- och
förmögenhetsskattestatistiken för fysiska personer

1 remissyttranden över åtgärdsförslaget att inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken
för fysiska personer skall tas fram tidigare ställs kraven
på snabbhet mot statistikens kvalitet. Synpunkter ges också på möjligheterna
att förbättra statistiken genom ökad uppdelning av skatteinbetalningarna
på olika postgirokonton.

Skatteutskottet framhåller att det är önskvärt att statistiken snabbt återspeglar
förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Utskottet
konstaterar att den hittillsvarande statistiken givit otillfredsställande möjligheter
att följa utvecklingen såväl med kursförluster som med de stora
kapitalvinster som förekommit under de senaste åren till följd av den
kraftiga kursstegringen på bl. a. aktiemarknaden. Den ofullständiga tillgången
på information har i sin tur medfört svårigheter i arbetet på att
utforma en ny kapitalvinstbeskattning.

Riksskatteverket kan inte tillstyrka att rutinerna för granskning av fysiska
personers deklarationer — av enbart detta skäl - utformas på sådant
sätt att alla löntagardeklarationer är färdiggranskade (och registrerade i
skatteregistret) redan den 31 juli. Felrisken kan vara stor om ett stort antal
deklarationer (komplicerade löntagardeklarationer och företagardeklarationer)
inte är färdiggranskade, är felregistrerade eller inte inlämnade till
skattemyndigheterna osv.

RSV anför dock vidare att om de rutiner som skatteförenklingskommittén
(SOU 1985:42) föreslagit om s. k. tidig avräkning genomförs kommer
troligen framställningen av taxeringsstatistiken att — med någorlunda god
kvalitet — kunna tidigareläggas.

Konjunkturinstitutet instämmer i att det är önskvärt att inkomst- och
förmögenhetsskattestatistiken för fysiska personer tas fram tidigare än för
närvarande, särskilt då RSV:s debiteringssammandrag avseende taxeringsutfallet
totalt.

Statistiska centralbyrån uppger att uppsnabbningsarbete pågår. SCB
känner detta som ett starkt användarkrav, men är beroende av att primärdata
från skatteadministrationen ej är tillgängliga förrän hösten efter inkomståret.
SCB har därför påbörjat utveckling av viss statistik baserad på
kontrolluppgifter med främsta syfte att beräkna disponibel inkomst.

1 granskningsrapporten (s. 70-71) diskuteras möjligheterna att öka
snabbheten i statistikframställningen och att förbättra statistikens kvalitet
genom användning av flera postgirokonton för inbetalning av preliminärskatt,
arbetsgivaravgifter och för fyllnadsinbetalningar.

Riksskatteverket biträder inte förslaget om införande av olika postgirokonton
för olika former av preliminärskatt, arbetsgivaravgifter och fyllnadsinbetalningar.
Osäkerheten i uppgifterna kan enligt RSV bli större om
fler konton införs och uppbördsrutinerna kompliceras ytterligare. Bl. a.
torde det krävas stora förändringar i systemet med samordnad uppbörd av
skatt och arbetsgivaravgifter.

En av de allra viktigaste frågorna för konjunkturinstitutet är kvaliteten
på den snabba uppbördsstatistiken. Vissa försämringar har skett de senaste
åren, vilket gjort att underlaget för KI:s skatteprognoser blivit osäkrare

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

än tidigare. Detta gäller t. ex. statistiken över inbetald skatt till postgirokonto,
som i och med samordningen med uppbörden av arbetsgivaravgifter
blivit svårare att tolka för prognosändamål. Som Kl ser det är det viktigt
att utredningen får gehör för kravet på uppdelning av avgifts- och skatteinbetalningar
på olika postgirokonton, eftersom detta är den för Kl snabbaste
statistikkällan. Det kan tänkas innebära svårigheter att dela upp inbetalningarna
på olika postgirokonton därför att det är för besvärligt för företagen.
Detta behöver undersökas. I så fall skulle optisk läsning av delvis
förtryckta inbetalningskort ändå ge möjligheter till en förbättring av statistiken.

Institutet anser det önskvärt att en rimlighetsgranskning av månadsstatistiken
sker på RSV innan sammanställningar distribueras. Också den
snabba uppbördsstatistiken från uppbördsdeklarationerna (UBD) som
SCB försöksvis tar fram behöver kompletteras för att komma närmare det
verkliga utfallet. Ur KI:s synvinkel kommer SCB:s UBD-statistik att bli
värdefull när den fungerar.

RRV framhåller följande.

Det är av stor betydelse för RRV:s prognosarbete att det totalt inbetalda
beloppet för källskatter och arbetsgivaravgifter snabbt och säkert kan
delas upp på olika poster. RRV har därför sökt påverka och lösa denna
redovisningsfråga i samarbete med länsstyrelsernas organisationsnämnd,
riksförsäkringsverket (RFV) och RSV. Det finns emellertid flera olösta
frågor kvar. En speciell fråga i detta sammanhang är den tidspress som
föreligger när RSV:s s. k. månadsrapport skall tas fram. Anledningen
härtill är att RFV enligt nu gällande regler behöver information från RSV
för sin månatliga utbetalning till olika fonder. Det behöver prövas hur
kvaliteten skulle kunna höjas i RSV:s månadsrapport om denna senarelades
t. ex. en vecka och vilka konsekvenser detta skulle få för RFV. Denna
fråga avser RRV att ta upp till diskussion med finansdepartementet.

2.2.2 Produktionen av inkomstskattestatistiken

I granskningsrapporten föreslås att produktionen av inkomstskattestatistiken
skall samordnas på så sätt att statistiska centralbyrån får huvudansvaret
för produktionen och riksskatteverket skall ha ansvaret för framtagning
och granskning av sådana basurval ur det centrala skatteregistret som
erfordras för SCB:s och RRV:s produktion av skattestatistik. Förutom
dessa frågor behandlas i vissa remissyttranden kostnaderna för inkomstoch
förmögenhetsskattestatistiken.

2.2.2.1 Produktionsansvaret för skattestatistiken

Riksskatteverket instämmer i granskningsrapportens slutsats att nuvarande
statistik på inkomst- och förmögenhetsskatteområdet bör ses över och
samordnas. Ansvaret för statistikens innehåll bör ligga på SCB medan
RSV bör svara för framtagning av uppgifterna. RSV har inget att erinra
mot en samordning av RSV:s debiteringsstatistik och SCB:s tabeller över
taxeringsutfallet.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11

Bilaga)

7 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

Statistiska centralbyrån är också positiv till förslaget att SCB skall ha
huvudansvaret för produktionen av skattestatistiken. SCB tolkar därvid
innebörden så att det i första hand gäller ett ansvar för att inventera och
hålla reda på behoven av statistik inom området och att svara för samordningen
av begrepp och publicering.

Beträffande kostnaderna för skattestatistiken anför SCB att kostnadsjämförelserna
i granskningsrapporten blir missvisande, eftersom SCB:s
statistik på området i första hand produceras för att belysa flera frågeställningar
av vilka de avseende inkomst- och förmögenhetsskatt endast gäller
ett av flera viktiga delområden.

Stockholms universitet (statistiska institutionen) och Svenska Kommunförbundet
är också positiva till förslagen i rapporten om rationalisering av
framställningen av skattestatistiken.

Konjunkturinstitutet och riksrevisionsverket anser att frågan om var
produktionsansvaret för skattestatistiken skall förläggas behöver närmare
utredas, bl. a. med hänsyn till tidskvalitetens betydelse och att RRV:s
statistik görs i anslutning till verkets övriga budgetprognoser. Införandet
av ett huvudansvar för produktionen av skattestatistik för SCB kan leda till
krav på kompetensuppbyggnad inom SCB utan att skattestatistiken väsentligt
förbättras.

2.2.2.2 RSV:s ansvar för framtagning och granskning av basurval

I granskningsrapporten (s. 78) föreslås att RSV skall ansvara för framtagning
och granskning av sådana basurval ur det centrala skatteregistret som
erfordras för SCB:s och RRV:s produktion av skattestatistik.

Enligt riksskatteverkets uppfattning skulle en långtgående samordning
av urvalen vid RSV bl. a. betyda behov av en särskild funktion (arbetsgrupp)
med kvalificerad statistisk kompetens inom RSV. RSV håller det
inte för osannolikt att skillnaden i kostnader för ett sådant system jämfört
med dagens system skulle vara obetydlig, ja att det skildrade systemet
kanske t. o. m. skulle bli dyrare än den nu tillämpade ordningen.

RSV instämmer dock i vad som avses med förslaget i granskningsrapporten,
nämligen att SCB och RRV samordnar sina stickprovsurval och
eventuella urval för övriga externa intressenter. Härigenom skulle för RSV
uppstå kostnadsbesparingar genom minskat system-/programmeringsarbete,
minskat antal ADB-kömingar m. m. Om RRV och SCB skall samordna
produktionen av skattestatistiken som föreslås, är det naturligt att de
också samordnar kraven på stickprovsurval och utformar gemensamma
rutiner avseende deklarationsundersökningar gentemot skatteförvaltningen.

Konjunkturinstitutet anför att förslaget om RSV:s ansvar för framtagning
och granskning av basurval förefaller vara en lämplig lösning. Det
förutsätter dock att RSV gör en lika omfattande komplettering av deklarationsmaterialet
som den RRV nu får från de lokala skattemyndigheterna.

Riksrevisionsverket anför i frågan om RSV:s roll vid framtagning av
urval att det främst är RRV:s registrering och granskning av utdrag ur
deklarationer från skatteadministrationen som tar resurser i anspråk. Infö -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
1 Bilaga)

randet av det förenklade deklarationsförfarandet förväntas dock minska
resursåtgången. RRV avser att inom kort aktualisera frågan om RSV:s
granskningsansvar när det gäller att tillhandahålla uppgifter utanför det
centrala skatteregistret.

RRV anför vidare att verket för närvarande har i uppdrag av finansdepartementet
att utreda frågan om samordning och effektivisering av produktionen
av vissa inkomstfördelningsundersökningar. I detta arbete berörs
frågan om urval i den mening som anges i rapporten.

Statistiska centralbyrån är mycket tveksam till förslaget om ett
RSV-ansvar för framtagning och granskning av urval. Den huvudsakliga
fördelen skulle bestå i besparingar när det gäller gransknings-, rättningsoch
kodningsarbete. Centralbyrån understryker att urvalsdesign måste
göras med tillgång till kvalificerad metodstatistisk kompetens. Frågan är
komplicerad och kräver en ingående fortsatt penetrering av de berörda
verken. Centralbyrån hänvisar också till den översyn av samordningsmöjligheterna
för viss statistik som RRV för närvarande gör på regeringens
uppdrag.

Stockholms universitets statistiska institution framhåller att med hänsyn
till den särskilda kompetens som finns vid SCB får det betraktas som
rimligt att SCB ges ett huvudansvar även för framtagning och granskning
av basurval. Ansvaret för urvalsplaner etc. bör ligga hos fackstatistiker.

2.2.3 Publiceringen av inkomstskattestatistiken

Av granskningsrappporten framgår att skattestatistiken redovisas i många
olika publikationer, i olika former och vid sinsemellan olika tidpunkter.
Det är därför svårt att få en helhetsbild av skatterna och deras effekter
samt underlag för bedömning av skattesystemet. Av dessa anledningar
föreslås att publiceringen av inkomstskattestatistiken förbättras så att det
blir lättare att ta del av framtagen statistik dels genom att lämplig statistik
sammanförs till en skattestatistisk årsbok, dels genom att denna görs mera
användarvänlig än nuvarande skattestatistik.

2.2.3.1 Skattestatistisk årsbok

Enligt förslag i granskningsrapporten bör den nu spridda publ ceringen av
statistik om inkomst- och förmögenhetsskatterna sammanföras i en skattestatistisk
årsbok, en årsbok i flera delar om så erfordras med hänsyn till
olika publiceringstidpunkter för olika delar av statistiken.

Om förslaget om en skattestatistisk årsbok anför skatteutskottet följande.

Utskottet är medvetet om att man härmed (med en årsbok) skulle kunna
göra statistiken mera åskådlig och lättillgänglig och har därför inget att
erinra mot att tanken prövas närmare. Utskottet vill emellertid betona att
förekomsten av en sådan årsbok inte får leda till att publiceringen av
aktuella statistikuppgifter försenas.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

Statistiska centralbyrån är i princip positiv till tanken på en skattestatistisk
årsbok. Ett stort problem med en skattestatistisk årsbok är dock aktualiteten.
Därför bör man enligt SCB i första hand överväga etablerandet av en
heltäckande SM-serie med skattestatistik och troligen också inläggning i
databas med on-line access för användare. Utarbetandet av en skattestatistisk
årsbok skulle dock medföra kostnader som ej kan täckas inom ramen
för de medel SCB disponerar. Medel kan även behövas för vissa specialbearbetningar
och för förstärkning av ämneskompetensen inom området.

Svenska Kommunförbundet anför att basmaterialets omfång och de
olika statistikanvändarnas intressesfärer kan försvåra urvalet av de uppgifter
som skall publiceras. Förbundet finner det därför angeläget att det i
varje publikation klart framgår vilka specialuttag av utförligare statistik
som kan göras. Statistik på kommunnivå har ju ej alltid allmängiltigt
intresse men måste finnas tillgänglig genom specialuttag (jfr dagens omfattande
Inko-Pak- och Taxo-Pak-material).

2.2.3.2 Mer användarvänlig statistik

Behovet av mer användarvänlig inkomst- och förmögenhetsskattestatistik
kommenteras av skatteutskottet och statistiska centralbyrån.

Skatteutskottet framhåller, med anknytning till tabellerna 15 och 18 i
rapporten, att det vid presentation av statistiken är nödvändigt att justera
vissa uppgifter för att öka jämförbarheten mellan olika inkomsttagarkategorier
och för att belysa skatternas andel av inkomsterna över tiden. Det
förstnämnda fallet gäller främst jämförelser mellan å ena sidan företagare
och jordbrukare, å andra sidan löntagare och pensionärer. Det sistnämnda,
som avser effekterna av pris- och lönenivåförändringar, ändringar i avdragsregler
m. m., aktualiserar önskemålet att i ökad utsträckning införa
kommenterande text i presentationen av det statistiska materialet.

Statistiska centralbyrån framhåller att syftet med de årsböcker som tas
fram av SCB bl. a. är att ge överblick över ett ämnesområde samt att ge
mer användarvänlig information än vad som är möjligt inom ramen för
SM-publicering. Centralbyrån anför vidare.

Skattestatistik måste anses som ett komplicerat statistikområde där relevanta
uppgifter hämtas från många olika källor. Behovet av användarvänlig
information är därför särskilt stort. Ett genomförande kräver bl. a. att
SCB ytterligare utvecklar sin ämneskompetens inom området.

2.2.4 RSV:s uppbördsstatistik till riksdagens revisorer

Förslaget att den redovisning av uppbördsstatistik som RSV årligen gör till
riksdagens revisorer skall slopas och att denna statistik skall införas i den
nya skattestatistiska årsboken har remissorganen ingen erinran mot.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11

Bilaga)

100

2.3 Sammanfattning

Som nämndes inledningsvis ger remissorganen uttryck för en allmänt
positiv inställning till granskningsrapporten om inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken.
Den positiva inställningen gäller också allmänt de
förslag rapporten utmynnar i utom för tre, beträffande vilka vissa avvikande
meningar kommit till uttryck. Det gäller förslagen om åtgärder för
snabbare statistik, att SCB skall ha huvudansvaret för statistikproduktionen
och att RSV skall ha ansvaret för framtagning och granskning av
basurval.

Riksskatteverket biträder inte förslaget om tidigareläggning av sluttidpunkten
för granskning av fysiska personers deklarationer och att flera
postgirokonton skall införas för särskiljande av olika typer av skatteinbetalningar.

Konjunkturinstitutet och riksrevisionsverket anser att frågan om var
produktionsansvaret för statistiken skall förläggas behöver närmare utredas.

Statistiska centralbyrån är mycket tveksam till förslaget om RSV:s
ansvar för basurval och menar bl. a. att frågan skulle behöva utredas
vidare innan det är möjligt att ta ställning till om det kan bedömas genomförbart
med positivt resultat. SCB och RRV hänvisar till RRV:s utredningsuppdrag
om statistiksamordning. Stockholms universitet (statistiska
institutionen) anser det rimligt att SCB ges ett huvudansvar även för
framtagning och granskning av basurval.

Flera remissorgan, däribland främst riksförsäkringsverket, framhåller
behov av en mera genomgripande översyn av statistiken över inkomst- och
förmögenhetsskatterna. Vidare understryks särskilt behoven av bättre information
om fysiska personers bruttoinkomster. LO och Småföretagens
Riksorganisation vill ha en mera fullständig och specificerad skattestatistik
för företag.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:11
Bilaga)

101

Innehållsförteckning
Revisorernas förslag

1 Revisorernas överväganden

1.1 Allmänt

1.2 Precisering av statistikbehov

1.3 Inkomstbegrepp och klassindelningar

1.4 Flera tidsserier

1.5 Snabbare publicering

1.6 Produktionen av inkomstskattestatistiken

1.7 Publiceringen av inkomstskattestatistiken

1.8 Sammanfattning

2 Hemställan

Bilaga

Sammanfattning av rapport 1986/87: 2 och av remissyttrandena

1 Rapporten

1.1 Inledning

1.2 Granskningens avgränsning och inriktning

1.3 Gällande ordning för inkomstskattestatistiken

1.4 Överväganden och åtgärder

1.4.1 Kartläggningen av inkomstskattestatistiken

1.4.2 Redovisningen av skatteinkomsterna

1.4.3 Statistik som belyser skatteutfallet

1.4.4 Specificerad inkomstskattestatistik

1.4.5 Statistik över skattebelastningen

1.4.6 Produktionen och publiceringen av inkomstskattestatistiken

1.4.7 Åtgärder

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänna synpunkter

2.2 Synpunkter på åtgärdsförslagen i rapporten

2.2.1 Statistikens innehåll

2.2.1.1 Precisering av statistikbehovet

2.2.1.2 Omprövning av bruttoinkomstbegreppet

2.2.1.3 Statistikens indelning i inkomst- och förmögenhetsklasser

2.2.1.4 Flera tidsserier

2.2.1.5 Tidigare framtagning av inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken
för fysiska personer

2.2.2 Produktionen av inkomstskattestatistiken

2.2.2.1 Produktionsansvaret för skattestatistiken

2.2.2.2 RSV:s ansvar för framtagning och granskning av
basurval

2.2.3 Publiceringen av inkomstskattestatistiken

2.2.3.1 Skattestatistisk årsbok

2.2.3.2 Mer användarvänlig statistik

2.2.4 RSV:s uppbördsstatistik till riksdagens revisorer

2.3 Sammanfattning

Redog. 1988/89

Bilaga 3

(Förs. 1987/88:

Förslag till riksdagen ^°g4

1987/88:23

Riksdagens revisorers förslag angående
dispositionen av statliga myndigheters
överskottsmateriel

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av frågor kring dispositionen
av statliga myndigheters överskottsmateriel. Enligt kungörelsen
(1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier
skall sådan försäljning ske genom eller i samråd med det statliga
företaget FFV Allmateriel AB.

Revisorernas granskning har sammanfattningsvis visat att det föreskrivna
samrådsförfarandet inte alltid fungerar. Vid granskningen har också
noterats att de redovisade intäkterna från försäljning av överskottsmateriel
i vissa fall varit anmärkningsvärt små i förhållande till verksamhetens
inriktning. Vissa svagheter i den interna kontrollen har konstaterats i fråga
om registreringen av inventarier.

Revisorerna föreslår
att reglerna för myndigheternas försäljning av överskottsmateriel ses
över och att skyldigheten att utnyttja FFV Allmateriel AB vid försäljning
av överskottsmateriel skall upphöra,
att möjligheterna att låta myndigheterna i ökad utsträckning själva disponera
intäkterna vid försäljning av överskottsmateriel skall utredas,
att reglerna för myndigheternas registrering av inventarier ses över.
Därvid bör särskilt beaktas frågan om myndigheternas redovisningsrutiner
bör utformas så att de generella kontrollsystem som gäller för redovisningen
får effekt även beträffande inventarieregistreringen.

En sammanfattning av granskningsrapporten (1987/88:5) Dispositionen av
statliga myndigheters överskottsmateriel och av remissutfallet är som bilaga
fogad till denna skrivelse.

1 Genomförd granskning

1988/89:2

103

omfattning lämnat maskiner o.d. i utbyte till leverantörerna vid inköp av
nya varor för att på det sättet dryga ut anslagsmedlen Myndigheterna har
också haft en alltför omfattande direkt försäljning av utrangerad materiel.
FFV/A har anfört att företaget i många av dessa fall skulle ha kunnat få ut
avsevärt högre priser.

Revisorerna beslutade mot denna bakgrund att granska de statliga myndigheternas
disposition av överskottsmateriel för att klarlägga om försäljningen
av övertalig materiel bedrivs effektivt, affärsmässigt och i enlighet
med gällande bestämmelser.

Frågan om hur statliga myndigheter bättre skall kunna ta vara på i
statens ägo redan befintliga inventarier har genom en motion i ärendet
tidigare aktualiserats i finansutskottet. Utskottet uttalade därvid att statliga
myndigheter bör försöka utnyttja befintliga inventarier så långt det är
praktiskt möjligt innan man beslutar sig för att köpa nya. Med hänsyn till
att revisorerna skulle undersöka bl. a. den i motionen väckta frågan avstyrkte
utskottet dock motionen i fråga.

Den på revisorernas uppdrag genomförda granskningen av den praktiska
hanteringen av överskottsmateriel har omfattat följande sju myndigheter
som haft en skiftande grad av överskottsförsäljning, nämligen rikspolisstyrelsen,
statens bakteriologiska laboratorium (SBL), vägverket, skolöverstyrelsen
(SÖ), domänverket, statskontoret och statistiska centralbyrån
(SCB). 1 urvalet har ingått såväl avgiftsfinansierade myndigheter och anslagsmyndigheter
som affärsverk. Utredningen har kompletterats med en
genomgång av regler och former för avyttring av överskottsmateriel inom
privat verksamhet.

Genom en enkät inhämtades även upplysningar om myndigheternas
tolkning och tillämpning av de olika bestämmelser som reglerar försäljningen
av överskottsmateriel samt myndigheternas synpunkter på dessa
regler.

Granskningen har visat att de redovisade intäkterna från försäljning av
överskottsmateriel i några fall varit anmärkningsvärt begränsade i förhållande
till verksamhetens omfattning. Enligt FFV/A har det föreskrivna
samrådsförfarande! vid försäljning inte alltid fungerat. Två av de tre myndigheter
som redovisat mera betydande intäkter från överskottsförsäljningen
har ombesörjt merparten av försäljningen i egen regi trots att
FFV/A inte lämnat något medgivande till detta. Vid granskningen av
rutinerna för inventarieregistrering och för beslut om avyttring har uppmärksammats
att det hos några myndigheter förelegat sådana svagheter i
den interna kontrollen att åtgärder varit påkallade.

Vid granskningen har även övervägts åtgärder för att öka återanvändningen
av kontorsinventarier inom statsförvaltningen.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Översyn av reglerna vid försäljning av
överskottsmateriel

Myndigheternas försäljning av överskottsmateriel regleras i första hand
genom försäljningskungörelsen (1973:1210). Enligt denna kungörelse skall

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

affärsmässighet tillämpas vid försäljning av övertalig eller kasserad materiel
och inventarier. Försäljningen skall ske genom FFV/A. När det gäller
materiel eller inventarier av ringa värde eller när det annars bedöms
ändamålsenligt och ekonomiskt fördelaktigt för statsverket får en myndighet
dock, efter samråd med FFV/A, besluta om avyttring i annan ordning.

Granskningen har visat att myndigheterna inte alltid iakttar det föreskrivna
samrådsförfarandet. Myndigheterna och FFV/A har i vissa fall haft
en olika tolkning av försäljningskungörelsens bestämmelser på denna
punkt. Några myndigheter har ombesörjt merparten av försäljningen av
överskottsmateriel i egen regi. Anledningen till detta har varit att myndigheterna
ansett sig härigenom få ett bättre ekonomiskt utbyte av försäljningen.

Vid granskningen har en översyn av reglerna för försäljning av överskottsmateriel
aktualiserats. Syftet med en sådan översyn skulle vara att
utreda förutsättningarna för att låta försäljningskungörelsens krav på affärsmässighet
ansluta sig till vad som gäller om affärsmässighet och marknadsmässiga
villkor vid upphandling enligt upphandlingsförordningen
(1986:366). 1 enlighet med detta har i revisorernas rapport också föreslagits
att skyldigheten att utnyttja FFV/A som försäljningskanal vid försäljning
av överskottsmateriel skall upphävas. När det gäller avyttring av
tillgångar av större värde har dock föreslagits att anbud alltid infordras från
FFV/A, som därvid skulle delta i anbudsgivningen på lika villkor som
andra företag.

Samtliga remissinstanser har ställt sig klart positiva till utredningens
förslag om att reglerna för avyttring av överskottsmateriel skall ses över
och att skyldigheten att utnyttja FFV/A skall upphöra. RRV har dock
invändningar mot delförslaget att myndigheterna alltid skall infordra anbud
från FFV/A vid försäljning av tillgångar av större värde. Verket anser att
FFV/A skall konkurrera på lika villkor med andra intressenter.

Enligt revisorernas mening bör kraven på affärsmässighet och marknadsmässiga
villkor vid avyttring av överskottsmateriel m. m. kunna anpassas
till vad som gäller vid statlig upphandling enligt upphandlingsförordningen
och RRV:s föreskrifter (1986:612) till denna. Det saknas med
hänsyn till transaktionernas väsentlighet och relativa risk anledning att ha
längre gående kontrollåtgärder vid avyttring av överskottsmateriel än vid
nyanskaffning. FFV/A:s särställning vid försäljning av statligt överskottsmateriel
kan således inte motiveras från kontrollsynpunkt. Skyldigheten
att utnyttja FFV/A bör därför kunna upphävas. Revisorerna anser i likhet
med RRV att FFV/A därvid skall konkurrera på lika villkor med andra
intressenter.

Vid granskningen har även frågan om försäljningsform tagits upp. I
utredningen har förutsatts att avyttringen i första hand skulle ske genom
ett anbudsförfarande. Remissinstanserna har aktualiserat alternativa förfaranden
såsom auktioner, långsiktiga samarbetsavtal och inbyten vid återanskaffning.
Revisorerna är emellertid inte beredda att nu ta närmare
ställning till olika tänkbara former för försäljningen. Denna fråga bör i
stället behandlas vid den översyn av försäljningsförfarandet som revisorerna
förutsätter skall komma till stånd. Revisorernas principiella inställning

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

är emellertid den att myndigheterna själva bör få avgöra denna fråga efter
en samlad bedömning av vad som på längre sikt kan anses vara mest
ändamålsenligt och ekonomiskt fördelaktigt både för myndigheten och för
statsverket som helhet.

2.2 Myndigheternas disposition av intäkter från
överskottsförsäljning

Regler för redovisning och disposition av medel som influtit vid försäljning
av överskottsmateriel återfinns beträffande omsättningstillgångar i försäljningskungörelsen
och beträffande anläggningstillgångar i förordningen
(1982:49) om myndigheters medelsredovisning m.m. vid försäljning av
anläggningstillgångar. Försäljningsbeloppen skall redovisas i årsbokslutet
enligt föreskrifterna i bokföringsförordningen (1979:1212).

De i sammanhanget aktuella reglerna innebär i huvudsak följande. Medel
som flyter in vid försäljningen skall redovisas som inkomst under
vederbörligt anslag om inte annat föreskrivits. Affärsverk och myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet, redovisad över ett 1 000-kronorsanslag,
får dock i regel själva förfoga över influtna medel utom när det gäller
anläggningstillgångar som utgör del av myndighetens förräntningspliktiga
statskapital. I övriga fall skall frågan om dispositionen av de medel som
erhållits vid försäljningen i särskild ordning underställas regeringens prövning.
Detta behöver dock inte ske om försäljningsbeloppet understiger
20000 kr.

I revisorernas rapport har föreslagits att möjligheten att låta myndigheterna
i ökad utsträckning själva få disponera intäkterna vid försäljning av
överskottsmateriel skall utredas. Syftet med förslaget är att detta skulle
öka myndigheternas incitament till effektivitet och affärsmässighet vid
hanteringen av överskottsmateriel. Remissorganen har gett förslaget sitt
stöd. Rikspolisstyrelsen anser förslaget välmotiverat och finnér i likhet
med SCB att det skulle medverka till ökad effektivitet och affärsmässighet.
FFV/A har anfört liknande synpunkter. Det är företagets erfarenhet att ett
bättre engagemang uppnås om medel tillfaller myndigheterna direkt.

Enligt revisorernas bedömning skulle myndigheterna stimuleras till ökad
effektivitet och affärsmässighet vid hanteringen av överskottsmateriel om
myndigheterna i större utsträckning själva fick disponera över försäljningsintäkterna.
Ett sådant engagemang torde vara en viktig förutsättning för att
man skall kunna ta till vara de konkurrensfördelar som upphävandet av
skyldigheten att utnyttja FFV/A vid överskottsförsäljning medför. Revisorerna
anser därför, i likhet med vad som föreslagits i revisorernas rapport,
att denna fråga bör utredas. Man kan därvid överväga dels en höjning av
det maximibelopp (för närvarande 20000 kr.) som anger inom vilken gräns
myndigheterna får disponera försäljningsintäkterna, dels att myndigheterna
får disponera en viss del av de intäkter som överskrider det gällande
maximibeloppet.

2.3 Registrering av inventarier

Regler för myndigheternas registrering av inventarier återfinns i riksrevisionsverkets
cirkulär 1986-10-01 med föreskrifter och allmänna råd om

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

registrering av inventarier, lnventarieregistreringens främsta syfte är att
möjliggöra kontroll av inventariebeståndet.

Den på revisorernas uppdrag företagna granskningen har även omfattat
rutinerna för inventarieregistrering. Enligt utredarens bedömning har rutinerna
varit fullt tillfredsställande vid endast två av de sju granskade myndigheterna.
Vid fem av myndigheterna har registren inte varit kopplade till
redovisningen och vid tre av dessa myndigheter har registren dessutom
saknat beloppsangivelse. Det har inte heller företagits några årsvisa avstämningar
av inventarieregistren mot redovisningen. Den särskilde utredaren
anser att det i de påtalade fallen förelegat svagheter i den interna
kontrollen. Enligt utredarens bedömning bör även statliga myndigheter
tillämpa rutiner för registrering av inventarierna som i någon form är
kopplade till redovisningsrutinerna.

Av de remissinstanser som tagit upp denna fråga är endast SCB positiv
till förslaget att koppla rutinerna för registrering av inventarier till redovisningsrutinerna.
Man har vid verket redan infört en liknande ordning och en
fortsatt integrering av rutinerna planeras. SBL ställer sig tveksamt till en
sådan koppling eftersom inventarierna efter avskrivningstidens utgång inte
längre är intressanta redovisningsmässigt. Rikspolisstyrelsen framhåller
bristen på datorstöd och övriga resursfrågor som de främsta hindren för
genomförandet av en sådan rutin. Statskontoret anser att förslaget bör
kritiskt övervägas närmare eftersom det för många myndigheter skulle
innebära ändrad budgetteknik och ändrat anslagssystem.

Revisorerna anser att de påtalade bristerna i den interna kontrollen i
fråga om registreringen av inventarier inger viss oro. En fungerande inventarieregistrering
är en förutsättning för att myndigheterna skall kunna ges
ökad frihet vid hanteringen av överskottsmateriel. Revisorerna föreslår
därför att formerna för registrering av inventarier skall ses över. Revisorerna
är däremot inte beredda att på grundval av tillgängligt utredningsmaterial
ta ställning till förslaget att genom en koppling av rutinerna för
inventarieregistrering med redovisningsrutinerna höja kvaliteten på den
interna kontrollen på detta område. Förslaget bör i stället tas upp vid den
allmänna översyn av inventarieregistreringen som revisorerna föreslår
skall komma till stånd.

2.4 Återanvändning av inventarier

Finansutskottet har med anledning av en motion i frågan tidigare uttalat sig
för att statliga myndigheter bör försöka utnyttja befintliga inventarier så
långt det är praktiskt möjligt innan man beslutar sig för att köpa nya.

Frågan om återanvändning av inventarier har tagits upp i revisorernas
rapport på så sätt att ett ökat informationsutbyte mellan myndigheterna om
övertalig materiel övervägts. Detta informationsutbyte skulle eventuellt
kunna ske genom ett informationsblad för vilket FFV/A skulle få ansvaret.

Remissinstanserna har till övervägande del varit positiva till förslaget
om ett förbättrat informationsutbyte. Statskontoret menar dock att förslaget
inte förefaller vara samordnat med förslaget om hur försäljning skall gå
till. FFV/A stöder idén men företaget befarar samtidigt att genomförandet

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

kan bli komplicerat och att det föreslagna informationsutbytet kan uppfattas
som mycket byråkratiskt av myndigheterna. RRV har som ett alternativ
till ett särskilt informationsblad föreslagit att Tidning för Leveranser till
Staten, bilaga till Post- och Inrikes Tidningar, skulle utnyttjas. SCB föreslår
att en databas med aktuell information skapas. SCB uppger sig ha
positiva erfarenheter från området, vilka borde kunna utnyttjas vid uppbyggandet
av en sådan databas.

Enligt revisorernas bedömning torde det från ekonomisk synpunkt i
regel vara mest fördelaktigt för statsverket om myndigheterna själva får
besluta om formerna för avyttring av överskottsmateriel. Det är på denna
nivå man lättast kan överblicka de med försäljningstransaktionerna förenade
kostnaderna och intäkterna. Revisorerna anser att man därför bör vara
försiktig med generellt verkande åtgärder som kan komplicera försäljningsprocessen
och begränsa myndigheternas ansvar för överskottsförsäljningen.
Det föreslagna informationsutbytet mellan myndigheterna torde emellertid
i vissa situationer kunna stimulera intresset för återanvändning av
inventarier. Revisorerna föreslår därför att denna fråga får utredas ytterligare
i samband med den i det föregående föreslagna översynen av reglerna
för myndigheternas försäljning av överskottsmateriel. Därvid bör även de
vid remissbehandlingen aktualiserade förslagen om annonsering, databank
m. m. kunna övervägas.

3 Hemställan

Riksdagens revisorer hemställer

beträffande dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om

a) en översyn av reglerna för myndigheternas försäljning av överskottsmateriel
m.m. och skyldigheten att därvid utnyttja FFV Allmateriel
AB,

b) myndigheternas möjligheter att i ökad utsträckning själva få
disponera intäkterna vid försäljning av överskottsmateriel m. m.,

c) regler för myndigheternas registrering av inventarier.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m). John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Bertil Jonasson (c). Stig
Gustafsson (s). Birgitta Rydle(m), Anita Johansson (s), Torsten Karlsson (s).
Olle Aulin (m) och Olle Grahn (fp).

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

108

Redog. 1988/89:2
Bilaga 4
(Förs. 1987/88:23)

Stockholm den 27 maj 1988
På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Lars-G. Dahlbom

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G. Dahlbom
(föredragande).

109

Sammanfattning av rapport 1987/88:5 om
dispositionen av statliga myndigheters
överskottsmateriel och de remissyttranden som
avgetts över den.

1 Rapporten

Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel regleras i kungörelsen
(1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel
och inventarier (försäljningskungörelsen). Sådan försäljning skall i regel
ske genom det statliga företaget FFV Allmateriel AB (FFV/A).

FFV/A har i skrivelse till revisorerna anfört att myndigheterna inte alltid
följer denna kungörelse. Myndigheterna har i alltför stor omfattning lämnat
maskiner o. d. i utbyte till leverantörerna vid inköp av nya varor för att på
det sättet dryga ut anslagsmedlen. Myndigheterna har också haft en alltför
omfattande direkt försäljning av utrangerad materiel. FFV/A har anfört att
bolaget i många av dessa fall skulle ha kunnat få ut avsevärt högre priser.

Revisorerna beslutade mot denna bakgrund att en förstudie skulle göras
angående de statliga myndigheternas disposition av överskottsmateriel.

Frågan om ett bättre utnyttjande av statliga inventarier har tidigare
aktualiserats i Finansutskottet genom en motion i ärendet. Utskottet uttalade
med anledning av motionen att statliga myndigheter bör försöka utnyttja
befintliga inventarier så långt det är praktiskt möjligt innan man beslutar
sig för att köpa nya. Utskottet avstyrkte motionen i fråga med hänvisning
till att revisorerna vid sin granskning av myndigheternas hantering av
överskottsmateriel skulle undersöka bl. a. den i motionen väckta frågan.

Revisorernas granskning har syftat till att klarlägga om försäljningen av
övertalig materiel bedrivs effektivt, affärsmässigt och i enlighet med gällande
bestämmelser. Utredningen har i första hand avsett inventarier.

Revisorerna uppdrog åt auktoriserade revisorn Lars Lundberg att närmare
utreda de statliga myndigheternas disposition av överskottsmateriel
enligt den arbetsplan revisorerna fastställt i ärendet. I den på revisorernas
uppdrag genomförda utredningen har rådande rättsläge vid avyttring av
statligt överskottsmateriel klarlagts och preciserats. I samband därmed har
undersökts dels hur myndigheterna tolkar gällande regler på detta område,
dels vilka rutiner myndigheterna faktiskt tillämpar vid försäljning av överskottsmateriel.

Granskningen har omfattat sju myndigheter. I urvalet ingår såväl avgiftsfinansierade
myndigheter och anslagsmyndigheter som affärsverk.

Granskningen har bekräftat FFV/A:s uppgifter om att det föreskrivna
samrådet vid överskottsförsäljning inte alltid fungerat. Som exempel kan
nämnas att två av de myndigheter som haft de största försäljningsintäkterna
från överskottsmateriel har ombesörjt försäljningen i egen regi. Anledningen
till detta är att myndigheterna härigenom anser sig ha fått ett bättre
ekonomiskt utbyte av försäljningen. Denna försäljning i egen regi har enligt
myndigheterna skett i samförstånd med FFV/A. FFV/A har på denna
punkt haft en annan tolkning av samrådsskyldigheten än dessa myndigheter.
FFV/A har aldrig gett något medgivande till myndigheterna om försälj -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)
Bilaga)

ning i egen regi och företaget anser att vissa myndigheter inte följer
försäljningskungörelsen.

Utredningen har därför tagit upp frågan om hur ansvaret för överskottsförsäljningen
skall fördelas och hur denna verksamhet skall organiseras.
Vid denna organisatoriska analys av verksamheten har, i likhet med vad
som anförts i den tidigare omnämnda riksdagsmotionen, också undersökts
vilka möjligheter som finns till ett mera effektivt utnyttjande hos myndigheterna
av befintliga inventarier i den meningen att myndigheterna i ökad
utsträckning skulle överta utrangerade inventarier från varandra i stället
för att köpa nya.

Vid granskningen har olika vägar prövats för att stimulera myndigheternas
intresse för att hantera överskottsmateriel på det sätt som är mest
ändamålsenligt för statsverket. Det har därvid t. ex. satts i fråga om inte
intäkterna från sådan försäljning i ökad utsträckning skulle kunna komma
den säljande myndigheten till godo.

Utredningen har visat att de redovisade intäkterna från försäljning av
överskottsmateriel vid flera av de granskade myndigheterna varit ringa i
förhållande till verksamhetens omfattning.

Utredaren har pekat på vissa svagheter i den interna kontrollen som
hänger samman med att inventarieregistreringen inte varit kopplad till
redovisningsrutinerna och att årsvisa avstämningar av inventarieregistren
mot redovisningen inte utförts. I några fall har inventarieregistren dessutom
saknat föreskrivna beloppsangivelser.

Granskningen har även inkluderat en jämförelse av hur man förfar vid
försäljning av överskottsmateriel inom den privata företagssektorn.

Den särskilde utredaren har aktualiserat följande åtgärder för att uppnå
en ökad effektivisering och affärsmässighet vid hanteringen av statligt
överskottsmateriel.

- FFV Allmateriel AB:s verksamhet skall bedrivas på marknadsmässiga
villkor gentemot myndigheterna. Skyldigheten att utnyttja FFV Allmateriel
AB som försäljningskanal beträffande överskottsmateriel bör upphöra.

- Myndigheterna skall dock när det gäller avyttring av tillgångar av större
värde alltid infordra anbud från FFV Allmateriel AB, som därvid deltar i
anbudsgivningen på lika villkor med andra företag.

- Reglerna för myndigheternas försäljning av överskottsmateriel bör ses
över. Kraven på affärsmässighet och marknadsmässiga villkor bör ansluta
sig till vad som gäller vid upphandling enligt upphandlingsförordningen.
För tillgångar av ringa värde skall försäljning kunna ske utan
anbudsinfordran och kontakt med FFV Allmateriel AB. För tekniskt
komplicerad utrustning skall ”förhandlingsförsäljning” vara möjlig. I
övriga fall skall försäljningen äga rum genom anbudsförfarande.

- För att öka myndigheternas incitament till effektivitet och affärsmässighet
i hanteringen av överskottsmateriel bör utredas om inte myndigheterna
i ökad utsträckning själva skall få disponera intäkterna vid försäljning
av överskottsmateriel.

- Myndigheternas rutiner för registrering av inventarier bör kopplas till
myndigheternas redovisningsrutiner så att de generella kontrollsystem

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)
Bilaga)

som gäller för redovisningen får effekt även beträffande inventarieregistreringen.

I syfte att statliga myndigheter bättre skall ta vara på i statens ägo redan
befintliga inventarier - så långt det är praktiskt möjligt - innan man
beslutar sig för nyanskaffning bör ett ökat informationsutbyte mellan myndigheterna
övervägas. Detta utbyte kan eventuellt ske genom ett informationsblad
i vilket tas in uppgift om inventarier som myndigheterna önskar
avyttra. I informationsbladet bör endast tas med inventarier/materiel där
försäljningspriset inte är alltför obetydligt. För att förbättra marknadsinformationen
skulle informationsbladet även kunna spridas till andra intressenter
än statliga myndigheter. Ansvaret för informationen bör läggas på
FFV Allmateriel AB.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten har avgetts av rikspolisstyrelsen, statens bakteriologiska
laboratorium (SBL), vägverket, skolöverstyrelsen (SÖ), domänverket,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån
(SCB) och FFV Allmateriel AB (FFV/A).

2.1 Allmänna synpunkter på rapporten

Rapporten har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Vissa av
dessa har begränsat sina yttranden till att mera allmänt ansluta sig till de
bedömningar och förslag som angetts i rapporten.

Domänverket framhåller att det i allt väsentligt instämmer i utredarens
överväganden och slutsatser och tillstyrker de föreslagna åtgärderna. SÖ
har inte haft någon erinran mot de framlagda förslagen. Vägverket tillstyrker
förslaget att skyldigheten att utnyttja FFV/A skall upphöra och instämmer
även i övriga förslag till åtgärder som lämnas i rapporten. SBL, som
ställer sig tveksamt till förslaget att koppla registreringen av inventarier till
redovisningsrutinerna, finner i övrigt de föreslagna rutinerna bra.

RRV har begränsat sitt yttrande till aspekterna kring själva försäljningsförfarandet.

2.2 Skyldigheten att utnyttja FFV/A vid försäljning av
överskottsmateriel

Remissorganen instämmer i eller har lämnat utan erinran förslaget att
FFV/A:s verksamhet skall bedrivas på marknadsmässiga villkor gentemot
myndigheterna och att skyldigheten att utnyttja FFV/A som försäljningskanal
beträffande överskottsmateriel bör upphöra.

FFV/A stöder helt principen att dess verksamhet skall bedrivas på
marknadsmässiga villkor gentemot myndigheterna. Företaget tillämpar redan
i dag denna princip. FFV/A framhåller att trots att företaget aldrig
lämnat något medgivande till myndigheterna om försäljning i egen regi har
företagets policy ändå varit att inte bedriva sin verksamhet mot bakgrun -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

Bilaga)

den av den monopolsituation som FFV/A anser att försäljningskungörelsen
(1973:1210) fastslår.

Enligt RRV bör ett upphörande av skyldigheten att utnyttja FFV/A som
försäljningskanal ge myndigheterna större möjligheter att utnyttja den
konkurrens som finns och bl. a. därmed iaktta ökad affärsmässighet.

Domänverket har framhållit som en särskilt angelägen åtgärd att skyldigheten
att utnyttja FFV/A upphör. Verket har som bakgrund till sitt ställningstagande
anfört följande.

Domänverket har i takt med en ökad decentralisering av verksamheten i
stort och ett alltmer delegerat resultatansvar kommit att i linjeorganisationens
löpande verksamhet integrera såväl bedömningar och beslut om
övertalig materiel och kassationer som beslut om hur avyttring skal) ske
och praktisk hantering av densamma.

Domänverkets bedömning är att man härigenom på bästa sätt tillvaratar
såväl den enskilda resultatenhetens som verkets och statens intresse.

Både rikspolisstyrelsen och SÖ, som inte har något att erinra mot förslaget
att skyldigheten att utnyttja FFV/A upphör, har framhållit att möjligheten
att vid behov utnyttja företaget bör kvarstå för de myndigheter som saknar
resurser att själva ombesörja försäljningen.

Förslaget att myndigheterna alltid skulle infordra anbud från FFV/A vid
försäljning av tillgångar av större värde behandlas särskilt av rikspolisstyrelsen,
RRV och FFV/A. Rikspolisstyrelsen vill att försäljning även skall
kunna ske genom ett auktionsförfarande och att möjligheten att sälja
genom FFV/A utan särskilt anbudsförfarande skall kvarstå. FFV/A stöder
ett anbudsförfarande som bygger på förhandlingar om långsiktiga samarbeten.
RRV invänder mot förslaget att myndigheterna skall vara skyldiga att
alltid infordra anbud från FFV/A vid avyttring av tillgångar av större
värde. RRV anser att FFV/A skall konkurrera på lika villkor med andra
intressenter vid myndigheternas avyttring av överskottsmateriel. Med det
nämnda obligatoriet skulle dessutom svårigheter kunna uppstå för den
enskilda myndigheten att bedöma vad som är tillgångar av större värde.

Rikspolisstyrelsen har framhållit det angelägna i att myndigheterna formellt
också ges möjlighet att i samband med återanskaffning lämna utrangerad
materiel i utbyte.

2.3 Översyn av reglerna vid försäljning av
överskottsmateriel

Förslaget att reglerna för myndigheternas överskottsförsäljning skall ses
över och att kraven på affärsmässighet och marknadsmässiga villkor vid
försäljning skall ansluta sig till vad som gäller vid upphandling enligt
upphandlingsförordningen (1986:366) får stöd eller lämnas utan erinran av
remissorganen.

RRV anser att kraven på affärsmässighet och marknadsmässiga villkor
bör anpassas till vad som gäller vid statlig upphandling enligt upphandlingsförordningen
och RRV:s föreskrifter till denna (1986:612). Enligt
RRV:s mening bör de beskrivna upphandlingsformerna i nämnda förord -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)
Bilaga)

8 Riksdagen 1988/89. 2sami. Nr 2

ning med föreskrifter även kunna tillämpas vid försäljning av myndigheternas
överskottsmateriel.

Statskontoret framhåller att man vid en sådan översyn särskilt bör
uppmärksamma att man bl. a. vid bedömning av beloppsgränser och lönsamhet
måste ställa alla kostnader för en försäljning (även personalkostnader)
mot intäkten och att inbyten bör underlättas eftersom de i många fall
kan vara klart lönsamma. SÖ anser det vara synnerligen angeläget att den
föreslagna översynen av reglerna kommer till stånd. Styrelsen efterlyser
klara och entydiga regler samt klargörande definitioner av de olika begrepp
som tillämpas i regelverket på detta område.

2.4 Myndigheternas disposition av intäkter från
överskottsförsäljning

De remissinstanser som yttrat sig över förslaget att myndigheterna i ökad
utsträckning själva skulle få disponera intäkterna vid försäljning av överskottsmateriel
är samtliga positiva till förslaget.

Rikspolisstyrelsen finner förslaget välmotiverat och gör den bedömningen
att det samtidigt skulle öka myndigheternas incitament till effektivitet
och affärsmässighet. Även SCB anser att möjligheten att få behålla intäkter
av försäljning av överskottsmateriel kan vara ett incitament för högre
effektivitet. FFV/A anför att enligt företagets erfarenhet kan ett bättre
engagemang uppnås om medel tillfaller myndigheterna direkt.

2.5 Registrering av inventarier

Förslaget att myndigheternas rutiner för registrering av inventarier bör
kopplas till myndigheternas redovisningsrutiner så att de generella kontrollsystem
som gäller för redovisningen får effekt även beträffande inventarieregistreringen
har behandlats av rikspolisstyrelsen, SBL, statskontoret
och SCB.

Förslaget tillstyrks av SCB. Verket anför att det redan i dag har ett eget
för- och eftersystem till system S och nu planerar en översyn av inventarieregistreringen.
Därvid kommer behovet av ytterligare integrering med
redovisningssystemet att tas upp. Övriga remissinstanser ställer sig avvaktande
till förslaget. Rikspolisstyrelsen anför att förslaget att myndigheternas
rutiner för registrering av inventarier bör kopplas till myndigheternas
redovisningsrutiner har utretts under många år. Enligt styrelsens uppfattning
är det bristen på datorstöd och övriga resursfrågor under de senaste
åren som har försvårat genomförandet av en sådan rutin. SBL erinrar om
att deras rutiner för registrering av inventarier för närvarande inte är
kopplade till redovisningsrutinerna på annat sätt än genom en manuell
avstämning. SBL ställer sig tveksamt till den föreslagna kopplingen eftersom
inventarierna efter avskrivningstidens utgång inte längre är redovisningsmässigt
intressanta. SBL framhåller också det förhållandet att avskrivningstiden
varierar för olika typer av inventarier. Statskontoret anser
att förslaget bör noga övervägas eftersom det för många myndigheter
innebär både ändrad budgetteknik och ändrat anslagssystem.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)
Bilaga)

2.6 Återanvändning av inventarier

Förslaget om ökat informationsutbyte mellan myndigheterna i syfte att
främja återanvändningen av befintliga inventarier i statens ägo har tagits
upp av flera av remissorganen.

RRV har i likhet med vad som föreslagits i rapporten den uppfattningen
att befintliga inventarier bör utnyttjas av statsförvaltningen så långt det är
ändamålsenligt och praktiskt möjligt. En god information vid myndigheters
avyttring av inventarier bör öka möjligheterna till ett sådant utökat nyttjande
av inventarierna inom statsförvaltningen. Ett informationsblad som
FFV/A ansvarar för skulle kunna tjäna ett sådant syfte. Ett annat alternativ
kan enligt RRV vara att utnyttja en befintlig informationskanal, nämligen
Tidning för Leveranser till Staten, bilaga till Post- och Inrikes Tidningar, där
myndigheternas anbudsinfordran vid upphandling annonseras. RRV anser
att man därigenom skulle vinna fördelen med en samlad information om
såväl myndigheternas upphandlingar som deras försäljningar av överskottsmateriel
m. m.

SCB tillstyrker det framlagda förslaget och kompletterar detta med ett
förslag om att skapa en databas med aktuell information. Verket framhåller
att det här har positiva erfarenheter som borde kunna utnyttjas vid uppbyggnad
av en sådan databas.

Rikspolisstyrelsen anser att förslaget om ett ökat informationsutbyte
mellan myndigheterna, t. ex. genom ett informationsblad som ges ut av
FFV/A, bör kunna genomföras utan större personalinsatser. FFV/A däremot
befarar att informationsutbytet mellan myndigheterna om överskottsmateriel
kommer att bli svårt att genomföra och att det kan uppfattas
som mycket byråkratiskt. Företaget är därför tveksamt till utredningens
övervägande i denna del, men det är ändå berett att mot ersättning ta fram
ett informationsblad enligt utredningens förslag. Enligt statskontoret förefaller
synpunkterna om ett informationsblad inte vara samordnade med
rapportens synpunkter på hur försäljning bör gå till. Statskontoret anser
därför att frågan om ett informationsblad bör prövas i samband med att
reglerna om försäljning ses över.

2.7 Övrigt

I rapporten har frågan om försäljning av överskottsmateriel till personalen
berörts. FFV/A har i sitt remissyttrande särskilt tagit upp denna fråga.
FFV/A anser att sådan försäljning är positiv från personalpolitisk synpunkt,
men framhåller att förfarandet från företagsekonomisk synpunkt
inte är tillfredsställande.

FFV/A har i sitt yttrande sammanfattningsvis anfört att företaget tillsammans
med många myndigheter har utvecklat en praxis vad avser avyttring
av övertalig materiel och att det är dess förhoppning att denna praxis,
som bygger på för bägge parter företagsekonomiska principer, inte bryts
upp. FFV/A anser att om kungörelsen om övertalig eller kasserad materiel
och inventarier avvecklas bör staten i någon form fastställa att denna
praxis inte upphör.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)
Bilaga)

Innehållsförteckning

Revisorernas förslag

1 Genomförd granskning

2 Revisorernas överväganden

2.1 Översyn av reglerna vid försäljning av överskottsmateriel ....

2.2 Myndigheternas disposition av intäkter från överskottsförsäljning

2.3 Registrering av inventarier

2.4 Återanvändning av inventarier

3 Hemställan

Bilaga

1 Rapporten

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänna synpunkter på rapporten

2.2 Skyldigheten att utnyttja FFV/A vid försäljning av överskottsmateriel

2.3 Översyn av reglerna vid försäljning av överskottsmateriel ....

2.4 Myndigheternas disposition av intäkter från överskottsförsäljning

2.5 Registrering av inventarier

2.6 Återanvändning av inventarier

2.7 Övrigt

Redog. 1988/89:2

Bilaga 4

(Förs. 1987/88:23)

116

Förslag till riksdagen
1987/88:17

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

Riksdagens revisorers förslag angående begränsning
av statliga bolags rätt till förlustavdrag vid
beskattningen

Riksdagens revisorer har granskat verkningarna från statsfinansiell synpunkt
av statligt stöd för förlusttäckning hos statliga bolag. Revisorerna har härvid
funnit att bolagen genom nuvarande praxis vid beskattningen ges kompensation
från statens sida två gånger för redovisade förluster, nämligen dels i form
av det direkta statliga stödet, dels i form av rätt till avdrag för motsvarande
förluster vid inkomstbeskattningen.

Revisorerna förordar en ändring av skattereglerna för undvikande av
denna dubbla förmån. Rätten till förlustavdrag vid beskattningen bör enligt
revisorerna reduceras med vad ifrågavarande företag erhållit i form av
statligt medelstillskott.

1 Revisorernas granskning

Riksdagens revisorer har från statsfinansiell synpunkt granskat de statliga
medelstillskott - huvudsakligen i form av ägartillskott - som riksdagen har
beviljat vissa statliga bolag resp. företagsgrupper under perioden 1977/78-1985/86.

Över granskningen har upprättats en rapport (1987/88:2), benämnd
Statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskattningen. Rapporten biläggs
som bilaga 1. Remissyttrande över rapporten har inhämtats från riksskatteverket.
Yttrandet biläggs som bilaga 2.

Granskningen har begränsats till några representativa företag som erhållit
statligt stöd i betydande omfattning för att täcka förluster i rörelsen.

Medelstillskott i form av ägartillskott redovisas som en extraordinär
intäktspost i bolagens resultatredovisning. Härigenom neutraliseras bolagens
förluster helt eller delvis. I beskattningshänseende blir tillskotten
skattefria. Förlusten kan dock utnyttjas för att reducera beskattningen av
framtida vinster i bolagen. Systemet gäller självfallet både för enskilda och
statliga företag.

I granskningsrapporten förordas att statliga ägartillskott, som är avsedda
att täcka förluster- i likhet med vad som med visst undantag gäller för statliga
näringsbidrag - görs skattepliktiga.

1 fråga om granskningen i övrigt hänvisar revisorerna till granskningsrapporten.

117

2 Revisorernas överväganden

Från statsfinansiell synpunkt innebär nu rådande beskattningspraxis att de
statliga företagen i princip erhåller statlig kompensation två gånger för en och
samma förlust.

Riksskatteverket har i sitt remissyttrande noterat att det för närvarande inte
är reglerat i den skatterättsliga lagstiftningen hur aktieägartillskott skall
behandlas. Enligt stadgad praxis anses emellertid aktieägartillskott normalt
utgöra en icke skattepliktig intäkt. Anledningen härtill torde vara att
aktieägartillskottet närmast är att betrakta som en form av kapitalinsats.
Verket ifrågasätter emellertid lämpligheten av att, såsom förordats i
rapporten, införa regler om skatteplikt för statliga aktieägartillskott, då detta
enligt verket skulle innebära dels att ägartillskott från staten skulle behandlas
på ett annat sätt än motsvarande tillskott från annan, dels att sådana regler
skulle strida mot en stadgad skatterättslig praxis.

Verket föreslår i stället att - om ändrade regler anses erforderliga för att
förhindra att de statliga företagen erhåller kompensation två gånger vid
förlusttäckningen - lagen (1960:63) om förlustavdrag ändras så att förlustavdraget
reduceras med vad företaget erhållit i form av statligt aktieägartillskott.
Från denna huvudregel bör dock enligt verket visst undantag för
återbetalning av aktieägartillskott göras.

Enligt revisorernas mening är det helt otillfredsställande att genom
nuvarande praxis betydande belopp ställs till bolagens fria disposition utöver
de direkta bidrag staten gett som stöd för förlusttäckning. Revisorerna
förordar därför att en begränsning av rätten till förlustavdrag genomförs.

Revisorernas granskning har endast avsett de statliga företag i vilka staten
varit majoritetsägare. Den föreslagna ändringen i beskattningen av statliga
aktieägartillskott och andra statliga medelstillskott för förlusttäckning bör
dock generellt avse alla företag i vilka staten är aktieägare.

Den skattetekniska lösning som riksskatteverket har presenterat kan
enligt revisorernas mening ligga till grund för en ändring i beskattningen.
Regeringen bör föranstalta om den ytterligare utredning som är erforderlig.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer riksdagens revisorer

beträffande beskattningen av statliga medelstillskott avsedda för
förlusttäckning i företag i vilka staten är aktieägare
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om nödvändigheten av ändrade beskattningsregler samt begär
att regeringen framlägger förslag därom för riksdagen.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Bertil Jonasson (c), Stig Gustafsson
(s), Birgitta Rydle (m), Anita Johansson (s), Torsten Karlsson (s),
Hans Lindblad (fp), Olle Aulin (m), Rune Jonsson (s) och Margareta
Gard (m).

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17)

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17)
Stockholm den 24 mars 1988
På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Bo Willart

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Percy Björklund
(föredragande).

119

STATLIGA BOLAGS RÄTT TILL FÖRLUSTAVDRAG
VID BESKATTNINGEN

Rapport 1987/88:2’,

beslutad av revisorerna i plenum 1987-11-26

0 Sammanfattning

Statens medverkan i företagsrekonstruktioner och strukturomvandling av
flera tunga basindustrier har medfört att statliga medel av ansenliga mått
anslagits till verksamheter i vilka staten redan varit ägare eller inträtt såsom
ny ägare. I många fall har statens medelstillskott lämnats för att täcka
förluster i bolagens verksamheter. Har dessa medelstillskott formen av
aktieägartillskott behandlas de normalt som en extraordinär intäkt vid
bolagets resultatredovisning. Samtidigt neutraliseras eller reduceras den
uppkomna förlusten i bolagets verksamhet. I beskattningshänseende blir
tillskotten emellertid skattefria medan den med medlen täckta förlusten kan
utnyttjas för att reducera beskattningen vid framtida vinster.

Från statsfinansiell synpunkt innebär nu rådande beskattningspraxis att de
statliga företagen i princip erhåller kompensation två gånger vid förlusttäckningen.

Vid granskningen har tagits fram sådana statliga ägartillskott till några
utvalda helägda statliga företag resp. företagsgrupper under perioden
1977/78-1985/86. Till dessa har lämnats tillskott uppgående till ca 23 000 milj
kr. Staten kan i dessa fall komma att få avstå från skatteintäkter på ca 12 000
milj kr, om bolagen fullt utnyttjar sin rätt till förlustavdrag. Enligt uppgift
från industridepartementet hade före 1987 års taxering tre av de granskade
företagsgrupperna (Procordia AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB och AB
Statens Skogsindustrier) ca 6 000 milj kr i outnyttjade förlustavdrag.

För att undvika här nämnda skattekonsekvens bör statliga ägartillskott
som är avsedda att täcka förluster göras skattepliktiga. Det får ankomma på
regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om erforderlig ändring i
beskattningen av aktieägartillskott och andra medelstillskott för förlusttäckning.

1 Granskningens bakgrund och genomförande

Riksdagens revisorer har närmare studerat de statsfinansiella effekterna av
statliga företags rätt till förlustavdrag vid inkomstbeskattningen. Granskningen
har begränsats till några representativa företag som erhållit statligt
stöd i betydande omfattning för täckande av förluster i rörelsen. Med
utgångspunkt i dessa fall behandlas frågan om de statliga bolagens rätt till
förlustavdrag ur rent principiell synvinkel.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

1 Utredare: Percy Björklund.

120

Granskningen omfattar de statliga tillskott som lämnats för att täcka
förluster i de utvalda bolagen under budgetåren 1977/78-1985/86. Uppgifterna
om ifrågavarande stöd har hämtats från den årliga redovisningen av
statsbudgetens utfall.

Propositioner och utskottsbetänkanden avseende lämnade statliga medelstillskott
av den aktuella karaktären har studerats vid granskningen.
Därjämte har kompletterande information inhämtats från industridepartementet
och de granskade företagen. För belysning av de skatterättsliga
aspekterna på bidrag för förlusttäckning har kontakter också tagits med
finansdepartementet och skatteexpertis.

2 Statliga tillskott för förlusttäckning i statliga bolag

Statens medverkan i företagsrekonstruktioner och strukturomvandling av
tunga basindustrier har inneburit, att statliga medel av ansenliga mått
anslagits till verksamheter i vilka staten redan varit ägare eller inträtt såsom
ny ägare. Här behöver bara nämnas varvsindustrin, skogsindustrin och järnoch
stålindustrin. Den finansiella medverkan från statens sida kan ha skett i
form av kapitaltillskott för att stärka det egna kapitalet i ett företag eller för
att täcka en nyuppkommen eller ackumulerad förlust i verksamheten.

Tillskotten kan ha avsett ökning av aktiekapitalet, lån med återbetalningsskyldighet,
lån med villkorlig återbetalningsskyldighet och bidrag. Vid
granskningen har det varit av intresse att studera de villkorade lånen och
tillskotten för förlusttäckning. Det uttalade ändamålet med dessa sistnämnda
former av statligt stöd är att eliminera redovisade eller förväntade förluster i
företag.

Huvuddelen av de statliga aktiebolagen har organisatoriskt samordnats i
Statsföretag AB (numera Procordia AB).

I samband med kriserna inom malm-, järn/stål-, skogs- och varvssektorerna
redovisades inom Statsföretagsgruppen under åren 1976—1982 stora
förluster efter finansiella intäkter och kostnader. De verkliga förlusterna har
dock varit större men de har till viss del redovisningsmässigt kunnat
reduceras genom vinstgivande verksamhet från andra i gruppen ingående
företag.

Enbart till de tre företagen Svenskt Stål AB (SSAB), LuossavaaraKiirunavaara
AB (LKAB) och AB Statens Skogsindustrier (ASSI) har det
statliga stödet uppgått till ca 11 000 milj. kr. under perioden 1975/76-1982/
83. Som en följd av dels finansiell rekonstruktion med statliga medel, dels
under de senaste årens rådande högkonjunktur med fördelaktiga exportförutsättningar
har dessa företag redovisat stigande vinster på verksamheten.
Trots detta erlägger de ingen eller ringa skatt till staten eftersom de
skattemässigt kunnat utnyttja de tidigare uppkomna förlusterna. Bolagens
överskott på verksamheten har nämligen kunnat elimineras vid inkomstbeskattningen
genom utnyttjande av reglerna om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst (lag 1960:63 om förlustavdrag).

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

121

3 Redovisningsmässig behandling av statligt stöd till
företag

Företagens redovisning av erhållet statligt stöd har tidigare skett efter mycket
varierande mönster men är numera till stor del normaliserad. Bokföringsnämnden
har i sina anvisningar (BFN:23) för redovisning av näringsbidrag
(statligt stöd) lämnat rekommendationer för hur redovisningen bör ske i
företagens löpande bokföring och årsbokslut. Generellt kan sägas att statligt
stöd utan återbetalningsskyldighet skall redovisas som en extraordinär intäkt
i bolagets resultaträkning. Alternativt kan ett bidrag som är avsett att täcka
eller reducera en kostnad redovisas som en minskning av kostnaden. I det
senare fallet skall dock uppgift lämnas i företagets årsredovisning om
storleken av beviljat stöd är av väsentlig betydelse för bedömningen av
företagets resultat och ställning.

Den typ av statliga kapitaltillskott till de statliga företagen som har till
ändamål att täcka förluster i företagens verksamhet redovisas i boksluten
normalt som ägartillskott alternativt tillskott från staten. I företagens
resultatredovisning rubriceras tillskottet såsom en extraordinär intäktspost,
som förbättrar det redovisade årsresultatet. I vissa fall har det statliga stödet
använts till att skriva ned värdet på anläggningstillgångar eller varulager.
Viss del av erhållet kapitaltillskott har i något fall reserverats för kommande
förluster och har då satts av som reserv, vilken under senare år kunnat
användas för att neutralisera uppkomna förluster.

Frågan om redovisning och beskattning av statliga bidrag har numera fått
sin lösning genom att en samordning har skett av den redovisningsmässiga
och skattemässiga behandlingen av sådana bidrag. När det gäller motsvarande
behandling av ägartillskott alternativt statligt tillskott till statliga bolag är
dock frågan ännu inte tillfredsställande löst i praktiken.

4 Beskattning av medelstillskott till statliga bolag

Statliga och kommunala aktiebolag inkomstbeskattas enligt samma regler
som gäller för övriga svenska aktiebolag.

Enligt lag (1960:63) om förlustavdrag får skattskyldig till inkomstskatt
åtnjuta förlustavdrag även för förluster som är att hänföra till tidigare
beskattningar. Denna rätt till förlustavdrag kan för statliga bolag som av
ägaren - staten - fått skattefria bidrag för att täcka förluster i verksamheten
medföra ekonomiska förmåner vars berättigande kan sättas i fråga.
Medelstillskott till statliga bolag, t ex för förlusttäckning, kan ske i form av

- näringsbidrag, inbegripet eftergift av statliga villkorslån,

- tillskott av eget kapital antingen genom aktieteckning i samband med
nyemission eller formlöst såsom aktieägartillskott (med eller utan förbehåll
om rätt till återbetalning ur framtida vinstmedel),

- eftergift av annat statligt lån än villkorslån, t ex vid obestånd.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

Reglerna för beskattning av näringsbidrag reformerades år 19831 och finns
numera i punkt 2 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen, KL.

122

Bestämmelserna innehåller bl a följande definition av begreppet näringsbidrag.

Med näringsbidrag avses statligt stöd utan återbetalningsskyldighet som
tillfaller en näringsidkare för näringsverksamheten.

Ett näringsbidrag är inte skattepliktig inkomst om det har använts för en
utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt såsom omkostnad eller i form av
årliga värdeminskningsavdrag.

Har bidraget använts för sådan utgift som är på en gång avdragsgill, t ex
lönekostnader, utgör bidraget emellertid skattepliktig intäkt. Återbetalas ett
bidrag, som har tagits upp som intäkt, får den skattskyldige göra avdrag för
det återbetalade beloppet.

Har bidraget använts för att anskaffa en tillgång, för vilken anskaffningsvärdet
får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag (t ex byggnader,
maskiner), skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag såsom anskaffningsvärde
anses endast så stor del av utgiften som inte har täckts av bidraget.

Den skattemässiga behandlingen av eftergift av statliga lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet (s k villkorslån) var tidigare inte reglerad. Genom
1983 års lagstiftning har emellertid uttryckliga regler införts om vilka
skatteeffekter som inträder om ett statligt stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet
efterskänks. De nya reglerna torde i huvudsak få anses innebära
ett förtydligande av äldre rätt och innebär följande.

Det eftergivna beloppet skall inte utgöra skattepliktig inkomst om stödet
har använts för en utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt såsom
omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har stödet däremot
använts för en utgift som varit avdragsgill skall det eftergivna beloppet utgöra
skattepliktig intäkt. Har stödet använts för att anskaffa en tillgång, för vilken
anskaffningsvärdet dras av genom årliga värdeminskningsavdrag, får den
skattskyldige vid taxeringen för det år då det eftergivna beloppet skall tas upp
som intäkt, utöver ordinarie avskrivning, göra ett extra värdeminskningsavdrag
motsvarande det eftergivna beloppet. Detta avdrag får dock inte
överstiga tillgångens skattemässiga restvärde. Kan den skattskyldige inte visa
vad ett visst skuldbelopp har använts till, skall det anses ha använts till direkt
avdragsgilla kostnader.

Bokföringsnämnden har utfärdat en anvisning (BFN:23) beträffande
redovisning av näringsbidrag m m.

Kapitaltillskott som staten lämnar ett aktiebolag i sin egenskap av
aktieägare i bolaget utgör ej skattepliktig intäkt för bolaget. Detta gäller
oavsett om tillskottet lämnats för täckande av förluster eller eljest för att öka
bolagets eget kapital samt oberoende av om tillskottet skett i form av
aktieteckning i samband med nyemission eller formlöst såsom aktieägartillskott.

Bolaget får å andra sidan inte avdrag för vad som kan komma att
återbetalas av tillskottet. Ett sådant belopp betraktas antingen som utdelning
eller som återbetalning av ett villkorligt aktieägartillskott.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

1 Bl. a. i anledning av revisorernas granskning av statens lån till Uddeholm AB 1977/78
(granskningspromemoria 1980:1, förs. 1979/80:8).

123

När det gäller eftergift av annat statligt lån än villkorslån så gäller de år 1983
införda reglerna om vilka skatteeffekter som inträder vid eftergift av statliga
lån till näringsidkare enligt ordalydelsen endast lån med villkorlig återbetalningsskyldighet
(villkorslån). Hur beskattningen skall ske vid eftergift av
annat statligt lån blir beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Oavsett om de statliga medelstillskotten är skattefria eller inte medges
förlustavdrag enligt den ovannämnda lagen om förlustavdrag med i denna
angivna förutsättningar.

Reglerna om inkomstbeskattningen och förlustavdragen behandlas närmare
i en som underbilaga 1 intagen promemoria upprättad av tillkallad
konsult.

5 Statligt stöd till vissa statliga företag

Staten bedriver företagsverksamhet dels inom sju affärsverk, dels i ett antal
hel- eller delägda aktiebolag. Enligt uppgift i propositionen (1986/87:74) om
näringspolitik inför 90-talet omsatte den statliga företagssektorn ca 180
miljarder kronor år 1985 och sysselsatte ca 310 000 personer. Industridepartementet
är huvudman och ansvarigt för en viktig del av denna verksamhet.
Sålunda finns inom departementets ansvarsområde två affärsverk med
dotterbolag samt närmare tjugo hel- eller delägda företag. Flera av företagen
är i sin tur moderbolag i industrikoncerner. I denna statliga företagsgrupp
ingår bl a följande helägda aktiebolag:

Procordia AB

Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB)

AB Statens Skogsindustrier (ASSI)

Svenska Varv AB och
Zenit Shipping AB

Till dessa bolag har i betydande omfattning lämnats statligt stöd i skiftande
form såsom bidrag till personalkostnader, bidrag till utvecklingskostnader,
bidrag till räntekostnader, bidrag för nedskrivning av anläggningstillgångar,
bidrag i form av avskrivningslån m fl. Den typ av stöd som beviljats i form av
ägar- eller medelstillskott för att i första hand täcka förluster i bolagens
verksamhet granskas i denna rapport.

Som information lämnas en sammanställning över resultatet i vissa statliga
företag under åren 1980-1985 vilken har hämtats ur den angivna propositionen.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

124

Resultatet i vissa statliga företag under åren 1980—1985 (milj. kr.)

Resultat efter finansiella intäkter och kostnader''
1980 1981 1982 1983 1984 1985

Affärsverket FFV inkl.

FFV AB	34	101	172	170	134	202
Domänverket inkl.
Domänföretagen AB	209	192	163	307	267	206
AB Statens Skogsindustrier,
ASSI	11	-526	-523	245	541	155
Norrlands Skogsägares
Cellulosa AB, Ncb	-97	-71	79	203	328	200
Luossavaara-Kiirunavaara
AB, LKAB	-352	-663	-406	101	545	833
Procodia AB	261	-578	-299	529	533	733
SSAB Svenskt Stål AB	-584	-774	23	303	565	205
Svenska Varv AB	-1474	-1 839	-1383	312	-811	41
Sveriges geologiska AB
(SGAB)	-	-	4	4	11	-8
Totalt	-1651''	-2 969''	2170	2 174	2 113	2 567

1 ASSI och LKAB ingick åren 1980 och 1981 i Procordia. Hänsyn till delta har
tagits i totalsiffrorna.

2 Kostnader för omstrukturering har i flera fall tagits som extraordinära kostnader
samt ägartillskott tagits upp som exlraordinär intäkt, vilket gör att nettoresultatet
kan avvika avsevärt från det i tabellen angivna resultatet.

5.1 Statsföretag AB (from 1/1 1983 Procordia AB)

År 1969 beslutade riksdagen att de statliga bolag som hade en övervägande
affärsmässig inriktning skulle samordnas under ett förvaltningsbolag, Statsföretag
AB. Den 1 januari 1970 övertog bolaget från fonden för statens aktier
aktierna i 22 bolag till ett sammanlagt bokfört värde av drygt 1 700 milj kr.
Under åren 1976—1979 skedde ett antal stora företagsförvärv bl a inom
skogs-, stål- och varvsindustrierna i samband med strukturkriser inom dessa
näringsgrenar.

Statsföretagsgruppens totala förluster uppgick för åren 1976-1982 till
drygt 6 000 milj kr. En finansiell rekonstruktion av Statsföretagsgruppen
genomfördes efter beslut av riksdagen år 1983.

Staten övertog per den 31 december 1982 Statsföretags aktieinnehav i
ASSI, LKAB, SSAB, Sv. Petroleum och NJA för ett kontantbelopp av
2 400 milj kr. Därjämte efterskänkte staten vissa fordringar på Statsföretag.
Statsföretags kvarvarande dotterbolag per 1 januari 1983 efter genomförd
rekonstruktion redovisas i underbilaga 2. Statsföretag har efter den genomförda
rekonstruktionen genomgått en fortsatt omstrukturering. Det nuvarande
Procordia AB (f. d. Statsföretag AB) har koncentrerat sin verksamhet
till fyra affärsområden, nämligen konsument, service, verkstad och kemi/
läkemedel.

Följande sammanställning redovisar de statliga ägar- och medelstillskott
som lämnats till vissa helägda dotterföretag inom Statsföretagsgruppen
under en tioårsperiod.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1)

125

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1)

1977/78	Ägartillskott för förluster avseende
	Eiserkoncernen	190
	Bidrag	531
	Kapitaltillskott	300
1978/79	Kapitaltillskott	275
	Medelstillskott	30
	Medelstillskott LKAB	700
	Kapitaltillskott	114
	Medelstillskott Eiserkoncernen	24
	Kapitaltillskott Kockums Industri AB	50
1979/80	Medelstillskott Regioninvest Norr	75
	Medelstillskott Kockums Industri AB	265
	Medelstillskott LKAB	640
1980/81	Medelstillskott LKAB	715
1981/82	Medelstillskott LKAB	375
	Medelstillskott LKAB	800
	Medelstillskott Regioninvest Norr	55
	Kapitaltillskott Regioninvest Norr	300
	Medelstillskott Svenska Petroleum AB	335
1982/83	Medelstillskott Regioninvest Norr	110
1983/84	Medelstillskott Eiserkoncernen	38
	Medelstillskott Regioninvestgruppen	230

Summa milj. kr. 6 152

Som komplettering till de lämnade medelstillskotten till Statsföretag redovisas
även separat de statliga medelstillskott som lämnats till de bolag som
endast viss tid ingått som helägda dotterbolag i Statsföretag AB.

Statsföretag AB (numera Procordia AB)

Ägar- och medelstillskott till Statsföretag inkl vissa helägda dotterbolag
budgetåren 1977/78-1985/86

Ansia? mili kr

5.1.1 Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB)

Bolaget startade sin verksamhet år 1890. Fram till början av 1970-talet var
LKAB ett renodlat järnmalmsföretag. Bolaget började då diversifiera sin
verksamhet såsom ”statens mineralföretag” med sitt mineraltekniska kunnande
som bakgrund. Strukturförändringarna inom branschen och den svåra
konjunkturnedgången, som började i mitten av 1970-talet, påverkade
LKAB:s leveransmöjligheter och därmed dess ekonomi. Verksamheten vid
det tidigare så vinstgivande företaget har sedan år 1977 och en bit in på
1980-talet drivits med stor förlust. 126

Staten har alltsedan år 1978 tillskjutit betydande belopp till LKAB:s
verksamhet genom förlusttäckning. Den statliga finansieringen inkl aktieägarfinansiering
uppgick under perioden 1978—1981 till sammanlagt 2 765
milj. kr. (enligt prop. 1981/82:56). I nämnda proposition redovisas följande
om resultatutvecklingen i LKAB-koncernen.

Resultatutveckling

Resultatutvecklingen i LKAB-koncernen under åren 1978—1980 jämte
prognos för år 1981 upprättad i slutet av oktober redovisas i följande tabell.

Milj kr	1978	1979	1980	Prognos 1981
Rörelsens intäkter	1 935	2 267	2 317	2 220
Rörelsens kostnader	-2 200	-2 324	-2 189	-2 163
Rörelseresultat före avskrivningar	- 265	- 57	128	57
Avskrivningar enligt plan	- 234	- 244	- 258	- 298
Finansiella intäkter och kostnader Resultatet efter finansiella	- 176	- 191	- 222	- 449
intäkter och kostnader	- 675	- 492	- 352	- 690
Extraordinärt netto	- 192	- 10	2	- 40
Ägartillskott Resultat före boksluts-	+ 500	+ 440	+ 340	+ 750
dispositioner och skatt	- 367	- 62	- 14	20
Nettoresultat	- 219	- 45	- 102	- 10

Koncernens egna kapital har trots nettoförluster sedan år 1978 kunnat
bibehållas och beräknas uppgå till 1 300 milj kr vid slutet av år 1981. Detta är
en följd av att staten via Statsföretag varje år tillskjutit medel för förlusttäckning
samt att Statsföretag tecknat nyemitterade aktier i LKAB åren 1979,

1980 och 1981.

Resultatutvecklingen har under en följd av år varit klart negativ och
successivt försämrats. De sammanlagda underskotten efter finansnetto
uppgår för perioden 1978-1981 till 2 200 milj kr. Statligt stöd för förlusttäckning
har samtidigt uppgått till 2 030 milj kr. Den likviditets- och lönsamhetskris
som företaget nu hamnat i är allvarligare än tidigare. Företaget saknar
finansiella reserver för att möta krisen. Den senaste resultatprognosen för år

1981 pekar på en nettoförlust på 750 milj. kr, vilket motsvarar 30 % av
LKAB:s omsättning eller 100 000 kr per anställd.

Under åren 1981-1982 redovisar moderbolaget förluster efter finansiellt
netto uppgående till drygt 1 000 milj kr. Efter den år 1982 genomförda
finansiella rekonstruktionen av bolaget har verksamheten genererat vinster.

Moderbolagets resultaträkningar för åren 1981-1985 (där ägartillskotten
finns redovisade) framgår av följande sammanställning hämtad ur bolagets
årsredovisning för år 1985 (beloppen angivna i milj kr).

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilagal)

127

MODERBOLAGET

1981

Resultaträkning

Rörelsens intäkter 1.988,0

Rörelsens kostnader 1.908.4

Planenliga avskrivningar 298,0

Rörelseresultat efter avskrivningar -218,4

Finansiellt netto -444,1

Resultat efter finansiellt netto -662,5

Extraordinärt netto 661,7

Bokslutsdispositioner -15,7

Skatter 15,5

Nettoresultat -32,0

Utdelning

Lämnade koncernbidrag och ägartillskott 17,5

Erhållna koncernbidrag 3,7

Ägartillskott ., 2.250,0

1932	1983	1984	1985
1.963,7	2.449.7	3.005,2	3.411,6
1.917,3	2.080,4	2.195,4	2.501,2
185,0	74,7	289,6	300,5
-138,6	294,6	520,1	609,9
-275,3	-135,6	49,0	219,0
-413,9	158,9	569.1	828,9
446,5	-106,6	-144,3	-153,5
-16,5	-31,7	-233,9	-533,2
16,1	11,3	14,2	16,0
0,0	9,3	176,8	126,2
—	—	17,5	17,5
10,6	83.9	33,8	49,5
8,8	14,7	—	2,2
1.000,0	-	-	—

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

I följande sammanställning upptas de statliga ägar- och medelstillskott

som lämnats för LKAB avseende förlusttäckning under en tioårsperiod.

Ägar- och medelstillskott till LKAB budgetåren 1977/78-1985/86

Medelstillskott via Statsföretag AB

1978/79 Förlusttäckning
1979/80 Förlusttäckning
1980/81 Förlusttäckning
1981/82 Förlusttäckning
” Förlusttäckning

Anslag milj kr

700

640

715

375

800

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

Summa milj kr 3 230

Den 31 december 1982 förvärvade staten LKAB-aktierna av Statsföretag
AB.

5.1.2 AB Statens Skogsindustrier (ASSI)

ASSI startade sin verksamhet år 1942. Bolaget bildades för att driva 16
sågverk och en liten sulfitmassafabrik som dåvarande domänstyrelsen
förvärvat under 1920- och 1930-talen.

ASSI är numera ett av Sveriges större skogsindustriföretag, som tillverkar
och säljer förpackningspapper, förpackningar samt sågade trävaror och
fönster. I ASSI-gruppen ingår också ett antal wellpappföretag inom och
utom Sverige. ASSLs verksamhet har utvecklats i snabb takt under
1970-talet. Den ekonomiska utvecklingen har under denna period präglats av
en omfattande investeringsverksamhet.

Resultatutvecklingen under perioden 1976-1981 framgår av ASSI-koncernens
resultaträkningar i följande sammandrag:

ASSI-koncernens resultaträkning för åren 1976-1981 (mi|j kr)

	1976	1977	1978	1979	1980	1981
Rörelsens intäkter	1501	1620	2371	2 897	3475	3 656
Rörelsens kostnader	-1369	-1816	-2 297	-2 577	-3018	-3 397
Rörelseresultat före
avskrivningar	132	4	74	320	457	259
Avskrivningar enligt
plan	- 104	- 131	- 169	- 177	- 170	- 217
Finansnetto	- 74	- 237	- 160	- 229	- 276	- 568
Resultat efter finansnetto	- 46	- 364	- 255	- 36	11	- 526
Extraordinärt netto	1	125	30	36	8	- 64
Resultat före boksluts-
dispositioner och skatt	- 45	- 239	- 225	- 50	19	- 590
Redovisat resultat	11	1	- 335	2	3	- 518

Genom den finansiella rekonstruktionen av ASSI som genomfördes i
samband med 1982 års bokslut täcktes detta års förlust uppgående till i runt
tal 800 milj kr delvis med ägartillskott från Statsföretag och staten.

129

9 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 2

Följande sammanställning redovisar vissa statliga medelstillskott till ASSI

under en tioårsperiod.

Statliga medelstillskott budgetåren 1977/78—1985/86

Anslag milj kr

1978/79 Villkorslån från staten 275

1982 Ägartillskott från Statsföretag 500

1982/83 Medelstillskott från staten för

rekonstruktion 2 000

Summa 2 775

Per den 31/12 1982 övertogs Statsföretags aktier i ASSI av staten (industridepartementet).

5.1.3 Svenska Petroleum AB (SP)

Svenska Petroleum bildades år 1975 som kommersiellt instrument för statens
oljepolitik. Bolagets snabba expansion, särskilt under åren 1979-1981, har
inneburit stora krav på kapitaltillskott från ägarna. Dessa utgjordes av
Statsföretag AB och statens vattenfallsverk som vardera innehade halva
antalet aktier i SP. År 1982 övertog staten Statsföretags aktieinnehav av
SP-aktier.

Följande sammanställning utvisar statliga medelstillskott avsedda att
förbättra resultatet av verksamheten under en tioårsperiod.

Statliga medelstillskott budgetåren 1977/78 - 1985/86

Anslag milj kr

1981/82 Från Statsföretag för förlusttäckning 335

Från statens vattenfallsverk för förlusttäckning 335

1984/85 Ägartillskott från staten (finansiell rekonstruktion) 214

Summa 884

Den 1 januari 1986 ändrades bolagets firma till OK Petroleum AB och staten
innehar 30 % av aktierna i bolaget. Ägare utöver svenska staten är
Oljekonsumenternas Riksförbund och det finländska bolaget Neste OY.

5.2 Svenska Varvsgruppen

Svenska Varv AB

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1)

Liksom Procordiagruppen (f d Statsföretagsgruppen) är Svenska Varvsgruppen
direkt underställd industridepartementet.

Svenska Varv AB bildades år 1977 med syfte att samordna verksamheter -

130

na vid de statsägda varven. I gruppen ingick AB Götaverken, Karlskronavarvet
AB och Uddevallavarvet AB. Bolaget erhöll vid starten ett eget kapital
på 900 milj kr jämte ett bidrag på 435 milj kr. Ytterligare beviljades ett
särskilt anslag av 859 milj kr för att huvudsakligen täcka förluster i samband
med avvecklingen av Eriksbergsvarvet. För att undvika eventuella förluster
på fartygsproduktionen bemyndigades riksgäldskontoret att teckna garantier
(värdegarantier) till den statliga varvskoncernen. Ramen för dessa garantier
uppgick till 800 milj kr. Förlusterna på verksamheten (inkl kostnader för
nedläggningen av Eriksbergsvarvet och förluster vid övertagandet av Kockums
varv) var redan de första åren betydande och uppgick till drygt 7 900
milj kr under perioden 1977-1979 enligt uppgift i prop 1979/80:165 om vissa
varvsfrågor. Från år 1979 ingår också Kockums varvs- och rederirörelse i
koncernen.

År 1980 utarbetades en strukturplan för Svenska Varvs fortsatta verksamhet
och i samband därmed beviljade riksdagen finansiellt stöd till bolaget i
form av medelstillskott och bidrag om sammanlagt 1 498 milj kr för perioden
1980-1984. Vidare bemyndigade riksdagen riksgäldskontoret att ikläda
staten garantier till Svenska Varv avseende förlusttäckning för kundfordringar
och fartygsproduktion om sammanlagt 3 350 milj kr till utgången av år

1984.

I prop 1982/83:147 om vissa varvsfrågor redovisas den faktiska och
förväntade resultatutvecklingen för Svenska Varv under perioden 1980-

1985.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1)

Sammanställning av faktisk och bedömd resultatutveckling åren 1980—1985 för Svenska Varv AB (milj. kr.)''

	Utfall 1980	1981	1982	Summa .1980-1982	Plan 1983	1984	1985	Summa 1983-1985
Storvarv Reparations-och mindre	- 917	- 754	- 92	-1763	+ 17	-113	+ 131	+ 35
varv	- 217	- 157	+ 35''	- 339	+ 27	+ 38	+ 39	+ 104
Industribolag Utvecklings-bolaget och	- 22	- 94	- 84	- 200	+ 49	+ 69	•+ 85	+203
vindenergi	- 63	- 87	- 65	- 215	- 75	- 56	- 60	-191
Svenska Varv2	- 173	- 579	- 666	-1418	- 54	+ 163	+ 157	+ 266
Elimineringar3	- 121	- 33	- 142	- 296	+ 131	+ 18	+ 18	+ 167
Summa Svenska
Varv exkl. Zenit Zenit Totalt	-1513 + 52 -1461	-1704 + 103 -1601	-1014 - 944 -1958	-4231 - 789 -5020	+ 95	+ 119	+370	+584

1 Stöd till beställare av fartyg, väsentligen vid storvarven, uppgick åren 1980-1981 till 535 milj. kr. Stödet
gjorde det möjligt för varven att erhålla bättre priser och har därigenom förbättrat resultatet. För åren 1981 —
1982 utgår vidare 562 milj. kr. och för år 1983 38 milj. kr. i avskrivningslån till Svenska Varv exkl.
Öresundsvarvet AB. Detta stöd har inte tillgodoräknats resultatet i sammanställningen.

3 I resultatet ingår förutom kostnader för administration och utvecklingsbidrag ett stort negativt valuta- och
räntenetto åren 1980-1982.

3 Elimineringar består huvudsakligen av koncernmässiga kvittningar av orealiserade valutaförluster.

131

En förnyad finansiell rekonstruktion av Svenska Varvskoncernen genomfördes
år 1982 varvid moderbolaget erhöll tillskott på 2 155 milj kr bl a för
förlusttäckning. I samband med denna rekonstruktion övertog staten från
Svenska Varv AB aktierna i dotterbolaget Zenit Shipping AB.

Riksdagen beviljade år 1985 Svenska Varv ett medelstillskott på 950 milj
kr som bidrag till vissa förluster hänförliga till avvecklingen av Uddevallavarvet.

Följande sammanställning redovisar vissa statliga medelstillskott till den
statliga varvsgruppen under en tioårsperiod.

Svenska Varv AB

Statliga medelstillskott budgetåren 1977/78—1985/86

Anslag milj kr

1977/78	Aktieägartillskott	435
	Medelstillskott (för förlusttäckning)	950
1978/79	(förlusttäckning)	2 200
	Bidrag (förlusttäckning Kockums Varv)	500
1979/80		235
1980/81	Medelstillskott	212
1981/82	Medelstillskott för Öresundsvarvet	672
1982/83	Kapitaltillskott (för förlusttäckning)	1 850
1985/86		950

Summa 8 004

Utöver dessa medelstillskott har staten infriat följande garantiförbindelser
för Svenska Varv avseende förluster på fartygsproduktionen.

Utbetalda garantiförbindelser för Svenska Varv AB avseende kundförluster
och fartygsproduktion

Utbet milj kr

1978/79 Garanti för förluster 244

1979/80 380

1980/81 226

1981/82 2 499

Summa 3 349

Vid sidan av riksdagens specialdestinerade medelstillskott till Svenska Varv
har bolaget tilldelats medel från det generella varvsstödet på samma villkor
som gällt för varvsnäringen i övrigt.

Svenska Varvskoncernen har den 1 september 1987 bytt namn och heter
numera Celsius Industrier.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1)

132

5.3 Zenit Shipping AB

I samband med omstruktureringen av den svenska varsindustrin blev Zenit
(tidigare dotterbolag till AB Götaverken) dotterbolag till Svenska Varv AB.

Sedan år 1977 har bolaget hand om huvuddelen av rederiverksamheten
inom Svenska Varv.

Den 31 december 1982 övertog staten aktierna i Zenit. Vid övertagandet
anslog riksdagen för sanering av bolaget 3 000 milj kr i kapitaltillskott, varav
350 milj kr för ökning av bolagets eget kapital och resterande belopp för att
täcka dels under år 1982 uppkommen förlust, dels förväntade förluster under
de närmaste åren.

Sedan år 1976 har Zenit tagit emot 69 fartygsengagemang, varav 20 under
år 1982 som var sista året i Svenska Varvskoncernen. Stora förluster åren
1983 och 1984 medförde att riksgäldskontoret medgavs överta betalningsansvaret
ca 1 100 milj kr av bolagets skulder. Vid årsskiftet 1985-1986
återstod i Zenits ägo 25 fartyg eller fartygsandelar enligt uppgift i 1986 års
redogörelser för de statliga företagen (rskr 1986/87:20).

Zenit Shipping AB redovisar följande resultat av verksamheten under
åren 1982-1985.

Resultat före dispositioner och skatt

År Milj kr

6 Överväganden

En brist i ett bolags aktiekapital täcks normalt genom aktieteckning i
samband med nyemission eller genom aktieägartillskott. Ett aktieägartillskott
grundar inte någon aktieägarrätt och kan lämnas av såväl aktieägare
som av person utanför ägarkretsen.

Utmärkande för aktieägartillskottet är att aktiebolaget tillförs ett värde
som är av sådant slag att det kan redovisas som tillgång (eller som minskning
av tidigare skuld) utan att det därigenom uppkommer en sådan förpliktelse
för bolaget som måste redovisas som skuld. Ett mottaget aktieägartillskott
får i följd därav redovisas som intäkt eller närmare bestämt som en
extraordinär intäkt.1

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

1982

1983

1984

1985

./. 944

./. 747

./. 2 066
./. 692

Summa förluster

4 449

1 Se bl a tidskriften Balans nr 1/1985 s. 6.

133

6.1 Ägartillskott vid inkomstbeskattningen

Ägartillskotten behandlas i normalfallen inte som skattepliktig intäkt och
påverkar därför inte företagets beskattningsbara inkomst. Detta medför att
de förluster som i redovisningen täcks med ägartillskott i beskattningsavseende
kvarstår och kan kvittas mot framtida vinster. Då sådan kvittning äger rum
reduceras inkomstskatten och annan skatt i motsvarande grad.

I LKAB:s årsredovisning för verksamhetsåret 1985 anges också att bolaget
i sin deklaration kan göra avdrag för tidigare förluster (förlustavdrag) och
därför inte behöver betala inkomstskatt. De redovisade skatterna i bolagets
resultaträkning utgörs av fastighetsskatt, skatt till Norge samt vinstdelningsskatt
(löntagarfondskatt).

I proposition 1986/87:126 om vissa aktiefrågor för Procordia AB m m
redovisas delar av den skrivelse som styrelsen i Procordia AB tillställt
regeringen i samband med förslaget att öka bolagets aktiekapital genom
nyemission och inregistrering på Stockholms fondbörs. I skrivelsen anförs
bl a följande:

Under de närmaste åren kommer likviditet och soliditet enligt Procordias
bedömning att utvecklas bättre än vad enbart lönsamheten ger vid handen
beroende på stora outnyttjade förlustavdrag som minskar skattebetalningarna
och tillåter ökningar av det egna kapitalet. Förlustavdragen uppgår till
drygt 2 miljarder kr efter 1987 års taxering.

Hur de aktieägartillskott och företagsspecifika lån som lämnats med
särskilda villkor för återbetalning skall behandlas från redovisnings- och
beskattningssynpunkt synes det fortfarande i viss mån råda delade meningar
om bland experterna på området. I redovisningshänseende torde dock de
tidigare omnämnda rekommendationerna som bokföringsnämnden lämnat
för bokföringen av statliga stödformer ha accepterats och tillämpats av
flertalet av de bokföringspliktiga.

6.2 Rätten till förlustavdrag

I granskningsärendet har frågan om ägartillskott begränsats till att omfatta
sådana tillskott som lämnas för förlusttäckning. I normalfallet är det
aktieägarna eller en grupp aktieägare som tillskjuter medel för att undvika en
likvidation av bolaget, på grund av att viss del av aktiekapitalet har
förbrukats.

Även om uppkommen förlust har täckts i redovisningen, kvarstår den
skattemässigt och kan senare utnyttjas i kommande deklarationer. Det
allmänna bidrar på detta sätt att kompensera bolaget för tidigare förlust som
ej kunnat utnyttjas vid inkomstbeskattningen.

Vad som sagts gäller även statliga bolag. Beträffande dessa blir effekten av
medelstillskotten dock något annorlunda som framgår av det följande. I
resonemanget bortses helt från verkliga kapitaltillskott som enbart har till
ändamål att utvidga kapitalbasen i bolaget.

Riksdagen har - som tidigare redovisats - under tidsperioden 1978-1982
lämnat avsevärda tillskott för förlusttäckning till statliga bolag. Enbart för

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

LKAB:s del rör det sig om mer än 3 OOO milj kr. Utöver dessa tillskott för
förlusttäckning har LKAB (alternativt Statsföretag AB) under perioden
1977-1982 erhållit drygt 2 000 milj kr för rekonstruktion och förstärkt
finansiering av verksamheten i LKAB.

Förutom att statsmedel i denna storleksordning har lämnats för att täcka
de förluster som uppkommit i verksamheten, kan bolaget skattemässigt
utnyttja de med allmänna medel redan kompenserade förlusterna i form av
förlustavdrag vid inkomstbeskattningen. Härigenom får det allmänna avstå
från skatteintäkter. Motsvarande belopp kan i stället disponeras av bolaget.
Statsfinansiellt sett innebär förfarandet i princip att förluster i de statliga
bolagen kompenseras två gånger.

Vid underhandskontroll hos finansdepartementet har bekräftelse erhållits
att statliga tillskott (jämförbara med ägartillskott) till de statliga bolagen inte
skall beskattas.

Rätten att utnyttja förlustavdrag har behandlats av riksdagen i fallet
Kockums AB, som är privatägt. I detta fall gällde det rätten till förlustavdrag
i samband med överlåtelse av större delen av bolagets verksamhet till staten.
Såväl näringsutskottet (NU 1978/79:47) som skatteutskottet (SkU 1978/
79:7 y) anförde härvid att Kockums AB inte borde få tillgodogöra sig
kvarstående förlustavdrag efter det att staten delvis övertagit koncernens
tillgångar och skulder. En sådan rätt förelåg nämligen enligt gällande
skattelagstiftning. Näringsutskottet motiverade sin ståndpunkt sålunda:

Det ter sig också stötande om staten, förutom att den övertar ansvaret för
koncernens ansenliga skulder, skulle få vidkännas ett bortfall av skatter från
det sålunda från skulder rensade moderbolaget av den storleksordning det
här är fråga om.

Det eventuella skattebortfallet beräknades vara omkring 90-170 milj kr.
Näringsutskottet föreslog att Kockums AB skulle utfästa sig att, i den mån
bolaget utnyttjade sin rätt till förlustavdrag enligt förlustutjämningslagen,
efter hand till staten inbetala ett belopp som motsvarar den skattelättnad
bolaget skulle erhålla på grund av avdraget.

Riksdagen beslutade därefter med hänvisning till Kockumsfallet om viss
begränsning av avdragsrätten för uppkomna förluster i samband med
överlåtelse av verksamhet. Denna regel om begränsad rätt till förlustavdrag
infördes i anvisningarna till kommunalskattelagens 20 §. Regeln finns
numera i § 2 mom 5 i lagen om statlig inkomstskatt.

Det nu redovisade principiella synsättet på rätten till förlustavdrag i
samband med överlåtelse torde även kunna anläggas på löpande tillskott för
förlusttäckning i de statliga bolagen.

6.3 Omfattningen av förlustavdragen i vissa statliga bolag

Sorn påvisats i granskningens tidigare avsnitt har riksdagen beviljat avsevärda
belopp till de granskade statliga bolagen. Därav har en stor del lämnats i
form av bidrag eller tillskott som inte blir föremål för beskattning.

En sammanställning av sådana statliga medelstillskott för den aktuella
tidsperioden utvisar följande.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

Medelstillskott för i huvudsak förlusttäckning till vissa statliga bolag under
perioden 1977/78 - 1985/86 (milj kr)

Procordia (fd Statsföretag AB)

För LKAB	3 230
För Svenska Petroleum	335
Vissa övriga helägda dotterbolag	2 587	6 152
Svenska Petroleum	884
Varav från Statsföretag	-335	549
ASSI		2 775
Sv. Varv AB
Medelstillskott	8 004
Infriade garantier för förluster	3 349	11 353
Zenit Shipping A B
För förlusttäckning		2 650
Totalt summa		23 479 milj kr

Även andra former av tillskott från staten har lämnats för att täcka
uppkomna förluster. Sålunda har bl a stöd i form av skuldebrev lämnats för
att vid senare tidpunkt inlösas av staten. Sådana utfästelser har dock inte
medtagits i denna sammanställning, då det har varit svårt att avgöra om
beloppet enbart varit avsett att täcka förluster i bolagens verksamhet.

Storleken av den inkomstskatt staten går miste om för perioden 1977/78-1985/86 när det gäller ovannämnda bolag kan överslagsvis anges på följande
sätt. Vid en bolagsskatt på 52 % och ägartillskott uppgående till 23 000 milj
kr kommer staten att avstå från skatteintäkter på ca 12 000 milj kr.

Enligt uppgifter från dels industridepartementet, dels de av granskningen
omfattade bolagen (exkl Sv Varv AB och Zenit AB) uppgick de vid den
statliga taxeringen outnyttjade förlustavdragen före 1987 års taxering till ca
6 000 milj kr för dessa bolag.

Den möjliga skattereduceringen, uppgående till ca 3 100 milj kr, kan
bolagen i framtiden förfoga över för egna ändamål. Ändamål som riksdagen
inte har haft möjlighet att ta ställning till. SSAB, till vilket bolag riksdagen
har anslagit betydande belopp för förlusttäckning, hade vid den senaste
taxeringen utnyttjat sina underskottsavdrag till fullo enligt uppgift från
industridepartementet.

Vidare kan nämnas att Procordiakoncernen vid taxeringen hittills har
utnyttjat ca 1 000 milj kr av sina förlustavdrag.

Vissa statliga bolag har vidare, såvitt vi kunnat konstatera, på senare tid
använt sina överskottsmedel till finansiell verksamhet. Denna har i några fall
givit bättre tillskott till bolagets resultat än bolagets ordinarie verksamhet.

När riksdagen beviljar ägartillskott för förlusttäckning i bolagets verksamhet
tas allmänna medel i anspråk för att utradera en förlust. I och med detta
bör den statliga insatsen för bolaget vara till fyllest. Att i form av
skattereducering stärka bolagets ekonomiska ställning ytterligare i anledning
av samma förluster kan det inte finnas anledning till.

Ägartillskotten för resultatreglering inom sådana koncerner i vilka till

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

övervägande del ingår helägda dotterbolag kan framdeles komma att till stor
del ersättas med koncernbidrag. Då den kommunala taxeringen av juridiska
personer har slopats fr o m år 1985 underlättas nämligen möjligheterna att
med koncernbidrag täcka förluster i (till minst 90 % ägda) dotterbolag.
Tidigare beskattades i många fall koncernbidrag vid den kommunala
taxeringen men inte vid den statliga taxeringen.

Som framgått av granskningen beviljar riksdagen i många fall medelstillskott
för att täcka förluster i statliga bolag och för att därigenom förhindra att
likvidationsplikt inträder.

De nu gällande skattebestämmelserna ger ett sådant bolag rätt att utnyttja
sålunda uppkomna förluster för kvittning mot framtida vinster. Den
nedsättning av inkomstskatt och annan skatt som härigenom uppkommer för
bolaget kan bolaget använda i sin löpande verksamhet. Samtidigt är dessa
bidrag inte skattepliktiga.

Som angetts i det föregående (s. 19) har man i riksdagen i näraliggande fall
uttalat att sådana ”dubbla” förmåner inte bör ges. Det finns inte skäl att
behandla nu avhandlade ägartillskott på annat sätt. I den mån något statligt
bolag behöver ytterligare stöd efter förlusttäckningen får denna fråga
behandlas av riksdagen för sig.

För att undvika här nämnda skattekonsekvenser bör även statliga ägartillskott
som är avsedda att täcka förluster - i likhet med vad som gäller för
näringsbidrag - göras skattepliktiga.

Även om nu angivna ändring genomförs finns det en möjlighet att undvika
beskattning av ett statligt medelstillskott för att täcka en redovisad förlust.
Ett medelstillskott som avser utökning av bolagets kapitalbas genom ökning
av aktiekapitalet kan nämligen kombineras med en motsvarande nedsättning
av aktiekapitalet. Användes denna nedskrivning av aktiekapitalet för att
täcka uppkommen förlust, kvarstår bolagets rätt att åtnjuta förlustavdrag vid
kommande taxering. Emellertid torde risken för ett missbruk av denna typ av
statliga medelstillskott bedömas vara ringa, bl a på grund av det omständliga
förfarandet vid ändring av aktiekapitalet. Vid nytillskott av statliga medel för
ökning av aktiekapitalet har ju dessutom riksdagen att ta ställning till
ändamålet med medelstillskottet.

En annan fråga som uppkommer i detta sammanhang är den hur tillskott
till delägda statliga bolag skall behandlas.

Tillämpas genomgående den regeln att statligt stöd för förlusttäckning
skall beskattas, innebär detta att ägartillskotten från staten kommer att
behandlas på annat sätt än motsvarande tillskott från annan ägare.

I princip synes det emellertid å andra sidan inte finnas skäl att göra någon
skillnad vid behandlingen av hel- resp. delägda statliga företag i fråga om de
statliga ägartillskotten.

När det gäller förlustavdrag vid kommande beskattning inträder för övrigt
lika behandling för såväl hel- som delägda statliga bolag.

Det bör ankomma på regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om
den skattemässiga behandlingen av statliga ägartillskott och andra medelstillskott
för förlusttäckning.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1)

Statsföretags dotterbolag per 1983-01-01

ABAB, Allmänna Bevaknings AB

Berol Kemi AB

Beroxo AB

BSK BS Konsult AB

Ceaverken AB

AB Eiser

Investment AB Procordia
Kabi Vitrum AB
Kalmar Kockum AB
Kocumation AB

Kockums Industri AB
Laxå Bruks AB
Liber Grafiska AB
Nyckelhus AB
Pullmax AB

Regioninvest i Norr AB

Rockwool AB

SARA AB

Serva Promotion AB

SMT Machine Company AB

Statsföretag International AB
AB Statsföretagens Samköp

Swedish Industriai Development Corporation (SID)

Svenska Lagerhus AB

Svenska Risk Management Service AB

Svenska Utvecklings AB
Svetab, Svenska Industrietablerings AB
Toolboxgruppen i Stockholm AB
Uddcomb Sweden AB

Intressebolag

Beijer Byggmaterial AB
Bilfragmentering AB
AB ID-Kort
AB Sajo Maskin
Sweden Center Japan AB

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 1
till rapport 1987/88:2)

138

Ohrlings revisionsbyrå
Statliga bolags rätt till förlustavdrag

Inledning

Staten och kommunerna var tidigare skattskyldiga till kommunal inkomstskatt
för vissa slags inkomster. Den slopade kommunala taxeringen av
juridiska personer fr. o. m. år 1985 har medfört att staten och kommunerna
helt befriats från skyldigheten att betala inkomstskatt.

Statliga och kommunala aktiebolag beskattas enligt samma regler som
andra svenska aktiebolag. Bolagsskattesatsen är 52 %. Härtill kommer
vinstdelningsskatten som baseras på ett delvis annat underlag än den vanliga
inkomstskatten. Skatten tas ut med 20 % av underlaget.

Frånvaron av särregler för beskattningen av de offentligägda aktiebolagen
garanterar en neutralitet i beskattningen.

Medelstillskott för förlusttäckning

Medelstillskott till statliga bolag, t. ex. för förlusttäckning kan ske i form av

o näringsbidrag, inbegripet eftergift av statliga villkorslån
o tillskott av eget kapital antingen genom aktieteckning i samband med
nyemission eller formlöst såsom aktieägartillskott (med eller utan förbehåll
om rätt till återbetalning ur framtida vinstmedel)
o eftergift av annat statligt lån än villkorslån, t. ex. vid obestånd

Den skattemässiga behandlingen av olika former av medelstillskott redovisas
nedan.

Näringsbidrag

Reglerna för beskattning av näringsbidrag reformerades år 1983 och finns
numera i punkt 2 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen, KL.
Bestämmelserna innehåller bl. a. en definition av begreppet näringsbidrag.
Som näringsbidrag anses i första hand statliga stöd som lämnas utan förbehåll
om återbetalningsskyldighet. Även stöd som kan återkrävas skall emellertid
under vissa förutsättningar anses som näringsbidrag. Så blir fallet om
återbetalning kan komma i fråga endast om mottagaren inte uppfyller de
villkor som har uppställts eller bryter mot de föreskrifter som har meddelats
vid beviljandet av stödet. Den omständigheten att stödbeloppet måste
återbetalas om en oväntad händelse inträffar som rubbar förutsättningarna
för stödet, hindrar inte heller att stödet skall behandlas som ett bidrag.
Skattereglerna innebär i huvudsak följande.

Ett näringsbidrag är inte skattepliktig inkomst om det har använts för en
utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt såsom omkostnad eller i form av
årliga värdeminskningsavdrag.

Har bidraget använts för sådan utgift som är på en gång avdragsgill, t. ex.
lönekostnader, utgör bidraget skattepliktig intäkt. Återbetalas ett bidrag,
som har tagits upp som intäkt, får den skattskyldige göra avdrag för det
återbetalade beloppet.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 1
till rapport 1987/88:2)

Har bidraget använts för att anskaffa en tillgång, för vilken anskaffningsvärdet
får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag (t. ex. byggnader,
maskiner), skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag såsom anskaffningsvärde
anses endast så stor del av utgiften som inte har täckts av bidraget.

Den skattemässiga behandlingen av eftergift av statliga lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet (s. k. villkorslån) var tidigare inte reglerad. Genom
1983 års lagstiftning har emellertid uttryckliga regler införts om vilka
skatteeffekter som inträder om ett statligt stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet
efterskänks. De nya reglerna torde i huvudsak få anses innebära
ett förtydligande av äldre rätt och innebär följande.

Bokföringsnämnden har utfärdat en anvisning (BFN:23) beträffande
redovisning av näringsbidrag m.m.

Tillskott av eget kapital

Tillskott av eget kapital t. ex. för förlusttäckning kan ske i form av
aktieteckning i samband med en nyemission. Om de nya aktierna utges till en
emissionskurs motsvarande aktiernas nominella belopp kombineras nyemissionen
med en nedsättning av aktiekapitalet enligt 6 kap. 1 § 1. aktiebolagslagen
för omedelbar täckning av förlusten. De nya aktierna kan också
emitteras till överkurs. Vad som inbetalats för de nytecknade aktierna utöver
nominellt belopp förs till reservfonden, som omedelbart kan tas i anspråk för
förlusttäckningen.

Kapitaltillskott av nu angivet slag utgör inte skattepliktig intäkt för det
emitterade aktiebolaget och är inte avdragsgillt vid inkomsttaxeringen hos
aktieägaren i annan form än att det tillskjutna beloppet kommer att öka hans
anskaffningsvärde på aktierna och därmed påverka vinstberäkningen vid en
framtida avyttring av dessa.

Vad som inbetalats vid nyemission skall vidare - vid utskiftning i samband
med aktiebolagets upplösning eller nedsättning av bolagets aktiekapital -hänföras till s. k. tillskjutet belopp, som skall avräknas vid bestämmandet av
det till utskiftningsskatt beskattningsbara beloppet.

Ett aktieägartillskott lämnas normalt för täckande av förluster vilka eljest
skulle ha tvingat bolaget till likvidation enligt 13 kap. aktiebolagslagen.
Aktieägartillskottet utgör ett formlöst alternativ till förlusttäckning i form av
nyemission på sätt ovan angivits.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1

Underbilaga 1

till rapport 1987/88:2)

Aktieägartillskottet kan vara antingen ovillkorligt eller lämnas med
förbehåll om rätt till återbetalning när bolaget har fritt eget kapital
tillgängligt för ändamålet.

Den skattemässiga behandlingen av aktieägartillskotten togs upp i det
kommittébetänkande som låg till grund för lagstiftningen om beskattning av
koncernbidrag (SOU 1964:29). Kommittén framhöll (s. 83) att aktieägartillskott
-1, ex. för fyllande av brist i aktiekapitalet - är en form av kapitalinsats,
som inte är avdragsgill för delägaren och som inte utgör skattepliktig inkomst
för det mottagande företaget.

Aktieägartillskotten behandlas alltså i de av kommittén berörda avseendena
på exakt samma sätt som annat eget kapital, tillskjutet i samband med
bildandet av ett aktiebolag eller vid nyemission.

Kommittén framhöll vidare (s. 83) att aktieägartillsotten, vid upplösning
av ett aktiebolag eller i samband med nedsättning av aktiekapitalet, skall
hänföras till s. k. tillskjutet belopp i utskiftningsskattehänseende.

Vad kommittén i denna del anfört vinner, såvitt avser de villkorslösa
aktieägartillskotten, stöd av uttalanden i litteraturen. KG A Sandström har
utförligt behandlat ämnet i sin bok Aktiebolagens utskiftningsskatt (s. 49 f).
Författaren gör skillnad mellan å ena sidan tillskott som lämnats utan något
som helst villkor om återbetalningsskyldighet och å andra sidan ”tillskott
som är förenat med skyldighet för bolaget att ur blivande vinst eller vid
likvidation behållna tillgångar återbetala detsamma” (s. 54). De villkorslösa
tillskotten skulle enligt författaren få inräknas i tillskjutet belopp, däremot
inte de villkorliga. Att villkorliga aktieägartillskott inte får i utskiftningsskattehänseende
behandlas som tillskjutet belopp framgår numera av rättsfallet
RSV/FB Dt 1983:10.

De villkorslösa aktieägartillskotten behandlas alltså även i utskiftningsskattehänseende
på exakt samma sätt som annat eget kapital, tillskjutet i
samband med bildandet av ett aktiebolag eller vid nyemission.

Frågan huruvida ett lämnat aktieägartillskott får inräknas i omkostnadsbeloppet
vid en försäljning av aktierna har, jämte vissa andra frågor, prövats i
rättsfallet RÅ 1985 1:10.

Av rättsfallet framgår:

o att återbetalning av ett villkorligt aktieägartillskott till tillskottsgivaren
själv skattemässigt skall behandlas som återbetalning av ett lån. Återbetalningen
medför således inte beskattning av mottagaren. Detta gäller
oavsett om återbetalningen till den som lämnat tillskottet sker före eller
efter dennes avyttring av aktierna i bolaget,
o att en samtidig avyttring av aktierna och av fordran på återbetalning av
det villkorliga tillskottet i beskattningshänseende skall behandlas var för
sig. Tillskottet får därför inte inräknas i anskaffningskostnaden för de
sålda aktierna.

Ett ovillkorligt aktieägartillskott torde få inräknas i anskaffningsvärdet för
aktierna och därmed påverka reavinstberäkningen när aktierna avyttras.
Det ovan sagda leder till följande.

Kapitaltillskott som staten lämnar ett aktiebolag i sin egenskap av
aktieägare i bolaget utgör ej skattepliktig intäkt för bolaget. Detta gäller

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 1
till rapport 1987/88:2)

oavsett om tillskottet lämnats för täckande av förluster eller eljest för att öka
bolagets eget kapital samt oberoende av om tillskottet skett i form av
aktieteckning i samband med nyemission eller formlöst såsom aktieägartillskott.

Eftergift av annat statligt lån än villkorslån

De år 1983 införda reglerna om vilka skatteeffekter som inträder vid eftergift
av statliga lån till näringsidkare gäller enligt ordalydelsen endast lån med
villkorlig återbetalningsskyldighet (villkorslån). Hur beskattningen skall ske
vid eftergift av annat statligt lån torde bli beroende på omständigheterna i det
enskilda fallet.

Vinst som uppkommit på grund av ackord anses enligt praxis inte utgöra
skattepliktig inkomst (RÅ 1929 Fi 369). Gäldenären har inte heller beskattats
när en fordran i annat fall har nedsatts på grund av hans bristande
betalningsförmåga (RÅ 1963 ref 48 och RÅ 1979 1:96).

I förarbetena till lagstiftningen om ändrade regler för beskattning av
näringsbidrag har understrukits att de nya reglerna om behandlingen av
eftergivna stödbelopp inte är avsedda att åstadkomma någon ändring av den
praxis som gäller i fråga om eftergift i samband med ackord eller nedsättning
av fordran på grund av låntagarens obestånd (Ds B 1981:17 s. 164).
Uttalandet torde få tolkas så att reglerna för den skattemässiga behandlingen
av eftergift av villkorslån inte skall tillämpas därest fråga är om ackord eller
om statens fordran i annat fall nedsatts på grund av låntagarens bristande
betalningsförmåga. I nu avsedda fall skall i stället den bokföringsmässiga
vinst som uppkommer hos låntagaren anses som en icke skattepliktig intäkt.

En förutsättning för att en betalningsuppgörelse skall bedömas enligt
reglerna för ackord torde dock vara att låntagaren är insolvent, dvs. att
fordringen är osäker (RN 1960 nr 4:4 och SOU 1964:29 s. 107).

Enligt 3 § lagen (1960:63) om förlustavdrag gäller att förlust som
uppkommit under det år då ackordet beviljats eller under tidigare år inte får
utnyttjas för förlustutjämning vid taxering för ackordsåret eller senare.

Om låntagaren inte är insolvent torde det eftergivna beloppet kunna
behandlas antingen enligt reglerna för näringsbidrag eller enligt reglerna för
aktieägartillskott. Utformningen av betalningsuppgörelsen med staten torde
i praktiken ha stor betydelse för den skattemässiga behandlingen av
eftergivet belopp.

Gränsdragningen mellan näringsbidrag och aktieägartillskott

Frågan huruvida ett medelstillskott från svenska staten skall betraktas som
statsbidrag (näringsbidrag) eller som aktieägartillskott har prövats i rättsfallet
RSV/FB Dt 1979:9 (ang. ASEA-ATOM). Regeringsrätten uttalade att
frågan om skatteplikt för bidraget skulle bedömas med utgångspunkt i att

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 2
till rapport 1987/88:2)

bidraget fick anses utgöra aktieägartillskott. Bestämmelserna i anvisningarna
till 19 § KL ansågs därför inte tillämpliga.

Kopia av rättsfallet bifogas.

Förlustavdrag

Lagen (1960:63) om förlustavdrag uppställer vissa spärregler som innebär att
ett ägarskifte i ett aktiebolag medför att bolaget går miste om rätten till
avdrag för förluster som uppkommit före ägarskiftet.

a) Förlustavdrag i fåmansägda företag

Ett aktiebolag, som är fåmansföretag vid ingången av förluståret (ingångsdagen)
eller vid utgången av det beskattningsår för vilket taxering skall ske
(utgångsdagen), har inte rätt till förlustavdrag om

1. aktier med mer än hälften av röstetalet i bolaget på utgångsdagen ägs av
en person som på ingångsdagen inte ägde aktier med så stor andel i
röstetalet (spärregel I) eller

2. aktier med mer än hälften av röstetalet i bolaget på utgångsdagen ägs av
två eller flera personer som inte ägde dessa aktier på ingångsdagen
(spärregel II).

För att spärregel I skall bli tillämplig krävs alltså dels att röstmajoriteten på
utgångsdagen innehas av en enda fysisk person, dels att denne inte hade
sådan majoritet på ingångsdagen. Enligt spärregel II krävs inte att någon
person ensam fått det bestämmande inflytandet i bolaget. Avgörande är i
stället att mer än hälften av aktierna bytt ägare mellan de båda tidpunkterna.

Med ägare till aktier avses fysisk person som - direkt eller genom
förmedling av juridisk person - äger eller på därmed jämförligt sätt innehar
aktierna.

Vid bedömningen av ägarförhållandena i ett bolag skall

1. den som är aktieägare på ingångsdagen och samtliga närstående till denne
anses som en enda ägare och

2. aktier, som förvärvats av någon som såväl på ingångsdagen som vid
förvärvstillfället var företagsledare i bolaget, anses ha ägts av denne även
på ingångsdagen.

b) Förlustavdrag i flermansägda bolag

En särskild spärregel riktar sig mot handel med flermansägda bolag utan
egentlig verksamhet eller reella tillgångar (skalbolag) men med outnyttjade
förlustavdrag.

För tillämpning av skalbolagsregeln fordras att en juridisk person, som
tidigare inte haft röstmajoritet i bolaget, får sådan majoritet. Så länge inte
någon juridisk person ensam får det bestämmande inflytandet kan därför
samtliga aktier i skalbolaget överlåtas utan att avdragsförbudet aktualiseras.
Aktierna i skalbolaget kan alltså säljas till två eller flera sinsemellan

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 2
till rapport 1987/88:2)

fristående aktiebolag, som köper upp högst 50 % var av aktierna. Skalbolaget
får dock inte genom ägarskiftet bli att betrakta som fåmansföretag.

c) Sparade reaförluster

Någon motsvarighet till ovanstående spärregler i lagen (1960:63) om
förlustavdrag finns inte i fråga om sparade reaförluster. En sådan förlust kan
således aktiebolaget utan hinder av ägarskifte utnyttja för kvittning mot
skattepliktig reavinst under en sexårsperiod.

”Lex Kockum”

En särskild spärregel tar sikte på aktiebolag eller ekonomiska föreningar som
helt eller till huvudsaklig del överlåtit sin verksamhet eller sina tillgångar till
staten eller till kommun eller till ett statligt eller kommunalt bolag (2 §
5 mom. lagen om statlig inkomstskatt). Förlust eller underskott som
uppkommit före eller i samband med överlåtelsen får i dessa fall inte
avräknas från inkomst som har tillfallit företaget efter överlåtelsen. Vad nu
sagts gäller dock inte om överlåtelsen framstår som ett normalt led i
företagets verksamhet och inte heller i fråga om överlåtelse inom en koncern.

Förlustavdrag hos allmännyttiga bostadsföretag

I en lagrådsremiss den 12 februari 1987 föreslås att skattemässiga underskott
som uppkommit i ett schablonbeskattat allmännyttigt bostadsföretag inte
skall få utnyttjas i form av förlustavdrag om företagets allmännyttiga
karaktär - och därmed schablonbeskattningen - upphör.

Bakgrunden till ingripandet är ett uppmärksammat fall där aktierna i ett
kommunalt allmännyttigt bostadsföretag med betydande förlustavdrag överlåtits
till ett privatägt aktiebolag. Större delen av lägenhetsbeståndet har före
aktieöverlåtelsen sålts till ett annat kommunalt bolag ingående i samma
koncern som det sålda bolaget (jfr Lex Kockum).

1987-04-01

Anders Klange/MNM

Utdrag ur RSV Förhandsbesked 1979 (s. 497)

9 Medelstillskott från svenska staten - statsbidrag eller aktieägartillskott?

1 I ansökningen från AB ASE A-ATOM anfördes bia följande: Bolaget,
vars aktier ägs av ASEA AB (50 %) och svenska staten (50 %), började sin
verksamhet den 1 jan 1969. En redogörelse för konsortialavtalet mellan
ägarna lämnas i prop. 1968:169. Av avtalet framgår att ASEA-ATOM skall
vara dotterbolag till ASEA.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 2
till rapport 1987/88:2)

144

Redan tidigt visade det sig att bolaget hade begränsade möjligheter att
ställa realsäkerhet för sina åtaganden i samband med leveranser. ASEAATOM
hemställde därför om en särskild garanti från aktieägarnas sida till ett
belopp av 500 milj kr fördelat med hälften vardera på staten och ASEA.
Hemställan godkändes, se prop 1969:101, SU 1969:99, rskr 1969:245.

I prop. 1972:13 föreslogs en sådan ändring i KL:s regler om avdrag för
öppet koncernbidrag att KM:t, i syfte att främja samhällsekonomiskt
betydelsefulla uppgifter, skall kunna medge avdragsrätt för bidrag från ett
företag till ett annat även om inte alla de förutsättningar som annars gäller för
avdragsrätt för koncernbidrag föreligger. Propositionen godkändes och
lagändringen genomfördes.

7 mars 1972 gjorde ASEA-ATOM en framställning om medelstillskott (60
milj kr) från aktieägarna under 1972. Framställningen godkändes och
beloppet utbetalades 3 juli 1972. Detta första medelstillskott behandlas i
prop. 1972:52. Senare har ytterligare medelstillskott utbetalats från aktieägarna
och den totala bilden är följande.

Medelstillskott i milj kr från
Datum staten ASEA Summa

72-07-03 30 30 60

74-07-01 15 15 30

75-07-01 20 20 40

76-07-01 20 20 40

77-07-01 19,5 19,5 39

Summa 104,5 104,5 209

I samtliga ovan angivna fall har regeringen medgivit, med stöd av 43 § 3 mom
femte st KL, att de bidrag som ASEA lämnat till ASEA-ATOM skall anses
som avdragsgill omkostnad för ASEA och skattepliktig intäkt för ASEAATOM.

Som villkor för regeringens medgivande har bl a gällt att såväl givare som
mottagare av bidraget redovisat detta öppet i självdeklarationen för aktuellt
år. För ASEA-ATOMs del framgår detta av till denna skrivelse fogade
kopior av deklarationer avgivna 1973 samt 1975 tom 1977.

Av deklarationskopiorna framgår vidare att ASEA-ATOM varje aktuellt
år i deklarationen yrkat avdrag från summa nettovinst och tillkommande
poster för medelstillskottet från svenska staten, dvs medelstillskott från
staten har hänförts till för bolaget icke skattepliktiga intäkter. Detta
förfarande finner enligt bolagets mening stöd i ovan angivna förarbeten men
har aldrig sakligt prövats beroende på att bolaget hittills aldrig haft några
egentliga vinster. Avdragen har således förts vidare som ackumulerat
förlustavdrag.

För räkenskapsåret 1977 beräknar ASEA-ATOM att redovisa en vinst om
5,5 milj kr. Liksom vid deklarationerna för tidigare beskattningsår avser
ASEA-ATOM att vid 1978 års taxering behandla från staten under 1977
mottaget medelstillskott som en icke skattepliktig intäkt. Därjämte kommer
framgent avdrag att ske för ackumulerade förlustavdrag.

Med hänsyn till frågans stora principiella och ekonomiska betydelse
anhåller vi härmed om besked huruvida från staten erhållna medelstillskott
utgjort för bolaget skattepliktig intäkt.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 1
Underbilaga 2
till rapport 1987/88:2)

10 Riksdagen 1988/89. 2 sami. Nr 2

2 RSV:s rättsnämnd finner att det medelstillskott på 19,5 milj kr som
sökandebolaget under räkenskapsåret 1977 erhållit från staten är att anse
såsom inte skattepliktigt aktieägartillskott. I enlighet härmed förklarar
nämnden att beloppet inte utgör skattepliktig intäkt för sökandebolaget.

Beträffande under tidigare år erhållna medelstillskott avvisades ansökningen.

3 RR, där TI hemställde om förklaring att de medelstillskott bolaget under
1977 erhållit från staten utgjorde skattepliktig inkomst enligt anv till 19 § KL
(statsbidrag): Utan bifall.

Frågan om skatteplikt för bidraget är, såsom RSV funnit, att bedöma med
utgångspunkt i att bidraget får anses utgöra aktieägartillskott. I fråga om
bidrag av sådan karaktär är den av TI åberopade bestämmelsen i anv till 19 §
KL icke tillämplig.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17

Bilaga 1

Underbilaga 2

till rapport 1987/88:2)

146

Skatteförvaltningen

RIKSSKATTEVERKET

1988-02-10 Dnr 3/87-247

Riksdagens Revisorer

Anmodat att inkomma med yttrande över rapport 1987/88:2 angående
statliga bolags rätt till förlustavdrag vid beskattningen får riksskatteverket
(RSV) anföra följande.

I rapporten anförs att statens medverkan i företagsrekonstruktioner och
strukturomvandling av flera tunga basindustrier har medfört att riksdagen
anslagit statliga medel av ansenliga belopp till verksamheter i vilka staten
varit ägare eller inträtt som ny ägare. I många fall har dessa medelstillskott
lämnats för att täcka förluster i bolagens verksamheter. Har dessa medelstillskott
formen av aktieägartillskott behandlas de normalt som en extraordinär
intäkt vid bolagets resultatredovisning. Härigenom neutraliseras eller reduceras
den uppkomna förlusten i bolagets verksamhet. I beskattningshänseende
blir tillskotten emellertid skattefria medan den med medlen täckta
förlusten kan utnyttjas för att reducera beskattningen vid framtida vinster.

I rapporten anförs vidare att från statsfinansiell synpunkt innebär nu
rådande beskattningspraxis att de statliga företagen i princip erhåller
kompensation två gånger vid förlusttäckningen.

För att undvika här nämnda skattekonsekvens föreslås i rapporten att
statliga ägartillskott som är avsedda att täcka förluster bör göras skattepliktiga
och att det får ankomma på regeringen att för riksdagen lägga fram förslag
om erforderlig ändring i beskattningen av aktieägartillskott och andra
medelstillskott för förlusttäckning.

Hur aktieägartillskott skall behandlas har inte reglerats i den skatterättsliga
lagstiftningen. Enligt stadgad praxis anses emellertid aktieägartillskott
normalt utgöra en icke skattepliktig intäkt. Anledningen härtill torde vara att
aktieägartillskott närmast är att betrakta som en form av kapitalinsats. I
företagens årsredovisningar redovisas aktieägartillskott normalt som extraordinär
intäkt, som förbättrar det redovisade årsresultatet. Att införa regler
som gör statliga aktieägartillskott skattepliktiga skulle innebära dels att
ägartillskott från staten skulle behandlas på annat sätt än motsvarande
tillskott från annan, dels att sådana regler skulle strida mot en stadgad
skatterättslig praxis. RSV anser detta vara mindre lämpligt. Om ändrade
regler anses erforderliga för att förhindra att de statliga företagen erhåller
kompensation två gånger vid förlusttäckningen är det enligt RSVs mening
mera lämpligt att ändra i lagen (1960:63) om förlustavdrag på så sätt att
förlustavdrag reduceras med vad företaget erhållit i form av statligt
aktieägartillskott. Detta bör gälla endast under den förutsättningen att
dessförinnan inte har redovisats någon kostnad för återbetalning av tidigare
erhållet aktieägartillskott. Om bolaget återbetalat aktieägartillskottet innan
yrkandet om förlustavdrag görs skall således någon reducering av förlustav -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 2)

draget inte ske. Detta innebär alltså att inom ramen för tioårsgränsen för
förlustavdrag finns alltid möjlighet att utnyttja den på grund av aktieägartillskottet
uppkomna förlusten under förutsättning att återbetalning ägt rum.

Ett annat alternativ är att komplettera bestämmelserna i 19 § kommunalskattelagen
(1928:370) om beskattning av näringsbidrag på så sätt att däri
inbegrips även aktieägartillskott från staten. Enligt RSVs mening medför
dock en sådan lösning problem. Som framgår av lagtexten utgör näringsbidrag
under vissa förhållanden icke skattepliktig inkomst. Kvarstår detta
skulle även fortsättningsvis statliga aktieägartillskott kunna medföra oförändrad
förlustutjämningsrätt för mottagaren.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den
slutliga handläggningen har även närvarit skattechef Bodil Hulgaard,
skattedirektör Lennart de Verdier samt avdelningsdirektör Stig Dunvall,
föredragande.

Lennart Nilsson

Stig Dunvall

Redog. 1988/89:2
Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17
Bilaga 2)

148

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Revisorernas förslag

1 REVISORERNAS GRANSKNING

2 REVISORERNAS ÖVERVÄGANDEN

3 HEMSTÄLLAN

Bilaga 1

0 SAMMANFATTNING

1 GRANSKNINGENS BAKGRUND OCH GENOMFÖRANDE

2 STATLIGA TILLSKOTT FÖR FÖRLUSTTÄCKNING

I STATLIGA BOLAG

3 REDOVISNINGSMÄSSIG BEHANDLING AV STATLIGT
STÖD TILL FÖRETAG

4 BESKATTNING AV MEDELSTILLSKOTT TILL STATLIGA
FÖRETAG

5 STATLIGT STÖD TILL VISSA STATLIGA FÖRETAG ....

5.1 Statsföretag AB (fr.o.m. 1/1 1983 Procordia AB)

5.1.1 Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB)

5.1.2 AB Statens Skogsindustrier (ASSI)

5.1.3 Svenska Petroleum AB (SP)

5.2 Svenska Varvsgruppen

5.3 ZenitShipping AB

6 ÖVERVÄGANDEN

6.1 Ägartillskott vid inkomstbeskattningen

6.2 Rätten till förlustavdrag

6.3 Omfattningen av förlustavdragen i vissa

statliga bolag

7 ÅTGÄRD

Underbilagor till rapporten

Bilaga 2

Redog. 1988/89:2

Bilaga 5

(Förs. 1987/88:17)

149

Förslag till riksdagen
1987/88:16

Riksdagens revisorers förslag angående översyn av
förfarandet vid delgivning av kallelser m.m. vid
domstolar och statliga myndigheter

Riksdagens revisorer anmäler härmed förslag om en övergripande översyn
av förfarandet vid delgivning av kallelser, stämningar och andra handlingar
vid domstolar och andra statliga myndigheter samt av stämningsmannaorganisationen
vid polisen.

Revisorerna har inledande granskat förhållandena på området, i första
hand vid vissa tingsrätter, och därvid funnit att den nuvarande ordningen har
brister som medför hinder i den löpande verksamheten vid domstolarna och
därmed också påverkar domstolarnas effektivitet. Vissa brister i stämningsmannaorganisationen
har också noterats.

Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att förhållandena ses över
och att erforderliga åtgärder för att vinna en smidigare och effektivare
ordning vidtas skyndsamt.

1 Revisorernas överväganden

1.1 Bakgrund

På grundval av uppgifter som inhämtats vid en föredragning inför revisorerna
under våren 1987 har revisorerna beslutat att granska delgivningsförfarandet
vid domstolarna. På sedvanligt sätt har revisorerna inlett granskningen med
en förstudie av förhållandena.

Vid förstudien kunde konstateras att den nuvarande ordningen vid
tingsrätterna i fråga om delgivning av kallelser, stämningar och andra
handlingar inte är tillfredsställande och att en genomgripande översyn såväl
av de formella reglerna som av organisationen för förfarandet är erforderlig.
Revisorerna styrks i sin uppfattning härom bl.a. av två skrivelser från
lagmannen vid Stockholms tingsrätt angående problem med anknytning till
delgivningssystemet vid rättegångar som han, i samråd med övriga lagmän
vid tingsrätterna inom Stockholmsområdet, under 1987 ingett till justitiedepartementet.

Vid länsrätterna gäller problemen delgivningen av domstolsutslagen.

Med hänsyn till vad som framkommit vid den inledande granskningen har
revisorerna funnit skäl föreligga att omgående hemställa om en översyn av
förhållandena. Det kan inte anses ankomma på revisorerna att komma med
slutliga förslag till åtgärder.

Resultatet av den hittills genomförda granskningen redovisas i bilagda
dokument (Förstudie 1987/88:8).

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

150

1.2 Behov av åtgärder

Granskningen har visat att tingsrätterna - särskilt de i Stockholmsområdet -har problem med att få fram snabba och säkra delgivningar. Problem
uppkommer inte bara när det gäller brottmål utan även vid tvistemål och
konkurser och framför allt i den summariska process som gäller för
lagsökningar och betalningsförelägganden.

Man understryker särskilt från tingsrätternas sida att delgivningsarbetet är
tungrott och att de formella kraven för att delgivningarna skall godkännas är
stränga. Sekretessbestämmelserna lägger vidare hinder i vägen för möjligheterna
att få fram erforderliga uppgifter i fråga om t. ex. hemliga telefonnummer.
Hämtning genom polisens försorg kan vidare endast ske undantagsvis.
Dessutom kan vitesförelägganden ofta vara verkningslösa på grund av den
eftersöktes ekonomiska situation.

Stark kritik framförs vidare mot stämningsmannaorganisationens sätt att
fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det anförs sålunda
bl. a. att delgivningar påbörjas för sent och att redovisning inte sker inom
begärd tid.

Nu redovisade problem synes vara störst inom storstadsområdena, men
bl.a. en hos domstolsverket pågående undersökning om handläggningssvårigheter
vid olika typer av tingsrätter visar å andra sidan att även medelstora
och mindre tingsrätter utanför storstadsområdena redovisar motsvarande
förhållanden.

En av följderna av svårigheterna att genomföra delgivningar är att mål och
ärenden försenas. Under förstudien har konstaterats att förseningarna är
avsevärda. Detta gäller vid alla slag av mål, såväl tvistemål som brottmål och
mål inom den summariska processen vid lagsökningar och betalningsförelägganden
samt i konkursärenden.

Svårigheterna i delgivningsledet medför också ryckighet i domstolarnas
planering och därmed sämre effektivitet i arbetet samt att själva delgivningsarbetet
blir mer betungande. Dessa förhållanden ökar självfallet statsverkets
kostnader för verksamheten. Därtill kommer de direkta kostnaderna för
ersättningar till ombud, vittnen och sakkunniga vid inställda förhandlingar.
Vid den inledande och begränsade granskning som gjorts har dessa
kostnader för statsverket inte kunnat beräknas, då det erfordras tämligen
ingående studier för att genomföra sådana kostnadsberäkningar.

Utöver vad nu nämnts kommer de enskilda medborgarnas berättigade
krav på en effektivt verkande statsförvaltning.

Som nämnts har länsrätterna också problem med delgivningarna.

I övrigt hänvisas till bilagda förstudie (1987/88:8).

Med hänsyn till vad som framkommit vid vår granskning anser vi att snara
åtgärder bör vidtas för att i möjligaste mån minska de problem som i dag
uppenbarligen vidlåder delgivningsinstitutet.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16)

1.3 Förslag till åtgärder

Delgivningsförfarandet vid domstolar och statliga myndigheter i övrigt samt
stämningsmannaorganisationen bör göras till föremål för en allomfattande
och förutsättningslös översyn. Härvid bör de förslag till förbättrande
åtgärder som redovisats i förstudiedokumentet beaktas.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer riksdagens revisorer

beträffande delgivningsinstitutet och stämningsmannaorganisationen att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om nödvändigheten av att en genomgripande översyn genomförs
samt hemställer att reformförslag skyndsamt föreläggs riksdagen
för beslut.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Bertil Jonasson (c), Stig Gustafsson
(s), Birgitta Rydle (m), Anita Johansson (s), Torsten Karlsson (s), Hans
Lindblad (fp), Olle Aulin (m), Rune Jonsson (s) och Margareta Gard (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och f.d. revisionsdirektören Björn Ringström
(föredragande).

Stockholm den 24 mars 1988

På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Bo Willart

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16)

152

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

Sammanfattning

Riksdagens revisorer har beslutat granska delgivningsförfarandet vid domstol.
Vid föreliggande förstudie har en genomgång gjorts av delgivningsförfarandet
inom domstolsväsendet, främst vid underrätterna, varvid även
stämningsmannaorganisationen vid polisen berörts.

Trots att delgivningssystemet varit föremål för flera utredningar under de
senaste 15 åren och åtskilliga rationaliseringsåtgärder vidtagits, visar förstudien
att man vid tingsrätterna - det största området inom domstolsväsendet -fortfarande har stora problem med delgivning och att många förhandlingar
måste ställas in på grund av att behörig delgivning ej kommit till stånd eller
att den delgivne uteblivit.

Kraven på en godkänd delgivning är stränga, samtidigt som många
formella hinder gör delgivningen svårgenomförbar. Sålunda lägger sekretessbestämmelserna
fortfarande hinder i vägen när det gäller att få erforderliga
uppgifter, t. ex. i fråga om hemliga telefonnummer. Hämtning till
inställelse inför rätten genom polisens försorg kan endast ske undantagsvis
och vitesföreläggande är i många fall verkningslöst. Tingsrätterna har
dessutom fått ökad arbetsbörda genom att delgivningsarbetet lagts mera på
domstolarna själva. Viss föreskriven adresspaning fyller vidare enligt uppgift
inget ändamål.

Stark kritik framförs från tingsrätterna mot stämningsmannaorganisationens
sätt att fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det anförs
sålunda att delgivning påbörjas för sent. att redovisning inte sker inom
begärd tid osv.

Nu redovisade problem synes vara störst i storstadsområdena, men även
mindre och medelstora tingsrätter har svårigheter.

Vid tingsrätterna inställs genomsnittligt 24 % av brottmål där förhandling
skall ske, varav en tredjedel på grund av brister i delgivningen. I tvistemål
med förhandling inställs genomsnittligt 35 % av målen, varav inte fullt en
tredjedel på grund av delgivningssvårigheter.

När rättegångsförhandlingarna i stor utsträckning måste uppskjutas påverkas
självfallet domstolarnas effektivitet, och onödiga merkostnader uppstår.
Staten får härigenom såväl direkta som indirekta merkostnader.

En negativ konsekvens från effektivitetssynpunkt är att målens avgörande
försenas. Två av fyra tillfrågade tingsrätter anger att målen ibland kan
försenas upp till ett halvt år. Förseningarna är också stora vad beträffar den
summariska processen för lagsökningar och betalningsförelägganden. Handläggningstiden
i svårdelgivna lagsökningar och betalningsförelägganden kan

DELGIVNINGSFÖRFARANDET VID
DOMSTOLARNA

Förstudie 1987/88:8'',

beslutad av revisorerna i plenum 1988-03-24

1 Utredare: Björn Ringström.

153

i vissa fall uppgå till mer än ett och ett halvt år enligt två tillfrågade tingsrätter
i Stockholmsområdet. Enligt Stockholms tingsrätt kan även konkursärenden
ibland försenas upp till flera år på grund av delgivningssvårigheter.

En annan negativ konsekvens är att delgivningen - även den som lyckas -blir mera tungrodd och därmed kostsammare. Kostnaderna för tingsrätternas
delgivning har uppskattats ligga i storleksordningen 60 milj. kr. per år
(inklusive del av kostnaderna för särskild postdelgivning och polisens
stämningsmannaorganisation).

Inom länsrätterna - det näst största området av domstolsväsendet - synes
man inte ha samma problem med delgivning vid rättegången eller med
inställda förhandlingar, då rättegången oftast är skriftlig. Däremot orsakar
reglerna om formell delgivning av domarna i de ca 150 000 målen avsevärt
merarbete och icke obetydliga portokostnader, bl. a. för många rekommenderade
försändelser.

När det gäller stämningsmannaorganisationen har vissa polismyndigheter
framhållit att de saknar tillräckliga resurser för delgivningsarbetet. På sina
håll säger man sig vidare ha svårigheter med att rekrytera särskilt förordnade
stämningsman, då ersättningen är begränsad till 30 kr. per ärende (ett ärende
innebär ofta upprepade delgivningsförsök).

Förstudien har gett vid handen att en övergripande översyn av delgivningsorganisationen
vid domstolar och polismyndigheter bör komma till stånd.
Härvid bör de formella kraven vid förfarandet vid delgivning prövas och
såväl erforderliga förenklingar som skärpningar av bestämmelserna övervägas
i syfte att få ett bättre, snabbare och effektivare förfarande till stånd.
Samtidigt bör organisationen för delgivningsförfarandet övervägas och
kostnaderna för att uppnå en effektiv organisation bedömas.

En skrivelse till riksdagen med förslag om en övergripande översyn av
delgivningsförfarandet skall avges.

1 Inledning

1.1 Syftet med förstudien

Vid en föredragning av lagmannen Tomas Nordqvist vid Handens tingsrätt
inför riksdagens revisorer under våren 1987 påtalade han vissa brister i
systemet för delgivning av stämningar och kallelser vid underrätterna.
Bristerna medförde onödiga kostnader, bristande effektivitet och tidsförseningar.
Han anförde även att många trots delgiven kallelse underlåter att
inställa sig till förhandling, något som var en starkt bidragande orsak till att
handläggningstiderna i många fall blir alltför långa. Detta orsakade dessutom
mycket dubbelarbete och påverkade effektiviteten i verksamheten. Vissa
ändringar har gjorts i delgivningslagstiftningen under senare år, vilket i
någon mån underlättat arbetet, men ytterligare lättnader skulle vara
önskvärda ansåg han.

Med anledning härav beslutade revisorerna att närmare granska förhållandena
på området.

Att domstolarna haft stora problem med att bl. a. åtalade inte kunnat
delges eller inte inställt sig till förhandlingar i mål och att mål av denna

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

anledning måst inställas har tidigare uppmärksammats. Sålunda har riksrevisionsverket
i en rapport 19771 påpekat att enligt en undersökning vid tio
tingsrätter 37 % av alla huvudförhandlingar i brottmål inställdes och att över
14 % av de planerade huvudförhandlingarna ställdes in på grund av att man
inte lyckats delge den åtalade. Såväl domstolarna som andra berörda, t.ex.
advokater, vittnen m. fl. har därigenom orsakats olägenheter och kostnader.

I förevarande förstudie har försök gjorts att identifiera vilka problem som
föreligger och vilken ungefärlig omfattning dessa har samt att undersöka om
det kan finnas möjligheter att komma till rätta med problemen. Studien har
omfattat de två största områdena inom domstolsväsendet, tingsrätterna och
länsrätterna. Systemet med stämningsmän inom polisväsendet har även blivit
belyst.

1.2 Uppläggning av förstudien

Vid förstudien har tidigare utredningar och annan dokumentation genomgåtts.
Tingsrätterna i Gävle, Handen, Jönköping och Stockholm samt
länsrätten i Stockholms län har besökts. I samband med besöket vid
Stockholms tingsrätt har en inom tingsrätten gjord enkät beträffande
delgivningsproblemen inom tingsrätten studerats. Besök har också gjorts vid
delgivningsenheten i Handens polisdistrikt och delgivningcentralen vid
Stockholmspolisen.

Med hänsyn till den omorganisation som diskuteras beträffande handläggning
av mål rörande lagsökning och betalningsföreläggande har även
kronofogdemyndigheten i Stockholm besökts.

Underhandssamråd har skett med personal inom domstolsverket (DV).
Vissa kontakter har även tagits med representanter för rikspolisstyrelsen och
statskontoret.

Med bistånd av rikspolisstyrelsen har uppgifter angående stämningsmannaorganisationen
inhämtats från samtliga polismyndigheter.

2 Bakgrund

2.1 Gällande bestämmelser

Med delgivning menas att en handling bevisligen lämnas till någon som skall
ta del av den eller eljest har rätt att ta emot den. I många fall är det nämligen
viktigt för t. ex. en domstol, en myndighet eller en privatperson att få bevis
om att en viss handling har lämnats tillen bestämd person. Det kan t. ex. gälla
en stämning, en kallelse till förhandling eller ett testamente. En föreskrift om
att delgivning skall ske kan sägas vara ett uttryck för att ingen skall dömas
ohörd eller ovetande drabbas av ingripande rättsverkningar.

Genom delgivningslagen (1970:428, DL) skapades ett gemensamt delgivningsförfarande
för rättegång och förvaltningsförfarande. DL anknyter i sak
tämligen nära till vad som tidigare gällde för de allmänna domstolarna.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

1 Allmänna domstolarna - tingsrätternas handläggning av brottmål (1977-11-16).

155

Lagen gäller utom för domstolar och myndigheter i vissa fall även när någon
enskild skall ombesörja delgivning.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av DL återfinns i delgivningsförordningen
(1979:101, DF).

Domstolsverket utgav 1985 en ”Delgivningshandbok”, som utom gällande
bestämmelser även innehåller handledning för delgivningsarbetet, blanketter
m. m.

DL och DF reglerar hur delgivning skall ske. Bestämmelser om när
delgivning erfordras återfinns i de författningar som innehåller de materiella
bestämmelserna. Vad beträffar tvistemål och brottmål finns t.ex. sådana
bestämmelser i rättegångsbalken och i fråga om testamenten i ärvdabalken.

Vissa bestämmelser i rättegångsbalken, förvaltningslagen och sekretesslagen
berör också själva delgivningsförfarandet. (Se t. ex. DV:s handbok.)
Slutligen finns också en förordning (1980:507, omtryckt 1984:289) om
ersättning för vissa delgivningar m. m.

2.2 Delgivningssystemet

Redogörelsen för delgivningssystemet kommer uteslutande att behandla
förfarandet inom domstolsväsendet, det ojämförligt största tillämpningsområdet.

Domstolsväsendet omfattar 135 domstolar med ca 6 000 anställda. Samtliga
domstolar torde ombesörja delgivning i större eller mindre omfattning.
Även om regeln om fri bevisprövning i princip gäller också vad beträffar
delgivning, är det i praktiken oftast nödvändigt att delgivningen sker strikt
enligt bestämmelserna i DL och DF.

Som huvudregel gäller att den enklaste och billigaste delgivningsformen
skall användas. Denna benämns ordinär delgivning och innebär att domstolen
genom postförsändelse, bud eller telefon delger den sökte stämning,
kallelse eller annan handling. Lyckas inte detta kan särskild postdelgivning,
stämningsmannadelgivning eller kungörelsedelgivning tillgripas.

Enligt DL och DF finns således fyra huvudformer för delgivning. Inom
dessa finns flera delgivningssätt.

Ordinär delgivning

A Brevdelgivning

Handlingen och ett delgivningskvitto skickas till den sökte i ett vanligt brev.
Den sökte undertecknar kvittot och sänder det tillbaka till myndigheten.

B Buddelgivning

Ett bud lämnar handlingen till den sökte som skall skriva under delgivningskvitto.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

156

C Rekommenderad eller assurerad försändelse med mottagningsbevis

Den sökte får en avi om försändelsen och hämtar ut den hos posten. I
samband därmed undertecknar han mottagningsbeviset.

D Telefondelgivning

En tjänsteman vid myndigheten ringer till den sökte och läser upp meddelandet.
Därefter skickas handlingen i vanligt brev till den sökte. Delgivningen är
genomförd när handlingen har skickats.

Särskild postdelgivning

Försändelsen skickas i ett vanligt brev till den sökte. På kuvertet fästes en
blankett för delgivningskvitto. Brevbäraren lämnar kuvertet till den sökte
eller till någon annan som har rätt att ta emot delgivningen. Mottagaren
skriver under delgivningskvittot, som sänds tillbaka av posten.

Stämningsmannadelgivning

Stämningsmännen är knutna till polisväsendet. Vid de större polismyndigheterna
finns en delgivningsenhet med fast anställd personal. Vid de mindre
polismyndigheterna sorterar delgivningsfunktionerna under myndighetens
kansli. Det finns också särskilt förordnade stämningsmän som sorterar under
polisen. Dessa senare får ersättning per uppdrag (f.n. 30 kr.). I Stockholm,
Göteborg och Malmö benämns delgivningsenheten delgivningscentral.

Vid delgivning genom stämningsman skickas försändelsen tillsammans
med en blankett för delgivningsanteckningar till den polismyndighet som
skall ombesörja stämningsmannadelgivning. Stämningsmännen överlämnar
delgivningsförsändelsen till den sökte eller annan som har rätt att ta emot
delgivningen. Mottagaren skriver under delgivningskvittot. Delgivningen är
genomförd när stämningsmännen anträffat den sökte och överlämnat
handlingen, oavsett om den sökte tar emot och kvitterar försändelsen eller

ej Kungörelsedelgivning A

Egentlig kungörelsedelgivning

Kungörelsedelgivning innebär att man annonserar om handlingens huvudsakliga
innehåll och om var och när den hålls tillgänglig.

B Spikning

I vissa fall får man i stället för kungörelsedelgivning i egentlig mening
(annonsering) använda sig av s. k. spikning. Stämningsmännen lägger då ett
tillslutet kuvert med delgivningshandlingen i den söktes brevlåda. Om det
inte finns någon brevlåda, fäster stämningsmännen kuvertet på dörren till
den söktes bostad.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

C Delgivning genom tillhandahållande

Ett meddelande om var och när handlingen hålls tillgänglig delges den sökte.

2.3 Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder

Kritik mot delgivningssystemet framfördes redan kort efter det att DL
infördes 1970. Flera utredningar har också gjorts. Med anledning av dessa
har vissa rationaliseringsåtgärder, bl.a. av teknisk natur vidtagits. Stämningsmannadelgivning,
som tidigare ombesörjts av stämningsmän som
förordnats av länsstyrelserna, knöts administrativt till polisväsendet. Domstolar
och andra myndigheter ålades vidare att mer än dittills själva svara för
att en person nåddes av en delgivning.

En redogörelse för tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder
lämnas i underbilaga 1.

2.4 Pågående eller planerade undersökningar, m. m.

Domstolsverket fastställde den 16 mars 1987 direktiv för en översyn av
delgivningsförfarandet, benämnda ”Delgivningsreformen”. Enligt direktiven
avser man med projektet att utvärdera de författningsändringar syftande
till att effektivisera delgivningsverksamheten som trädde i kraft den 1 juli
1985 samt att i övrigt analysera hur delgivningsreformen har fungerat i
praktiken. Med hänsyn till att det från den utsedda referensgruppen för
projektet uttalades att det då var väl tidigt att utvärdera reformen från 1985
avses projektet bli påbörjat våren 1988.

Vid DV:s organisationsenhet pågår vidare ett projekt med syfte att bl. a.
undersöka om mål vid storstadsdomstolar är förbundna med större handläggningssvårigheter
än mål vid mindre domstolar. I samband därmed undersöks
också om delgivningssvårigheterna är större vid storstadsdomstolarna.

Inom rikspolisstyrelsen pågår arbete med att utfärda nya allmänna råd för
förfarandet vid delgivning genom stämningsman.

Vidare har chefen för Stockholms tingsrätt, lagman Carl-Anton Spak, i
november 1987 skrivit till justitiedepartementet och framfört den oro
lagmännen i Stockholmsområdet känner för delgivningssituationen i länet. I
skrivelse den 2 februari 1988 har Spak gjort ett tillägg till nyssnämnda brev.
Skrivelserna biläggs som underbilaga 2 a och b.

Från justitiedepartementet har inhämtats att man inom departementet
överväger om man skall lägga den s. k. summariska processen om fordringsanspråk
(lagsökning och betalningsföreläggande) hos kronofogdemyndigheterna
i stället för hos tingsrätterna. Som framgår nedan av avsnitt 3.1 har
tingsrätterna stora problem med delgivning i dessa ärenden.

I riksdagen häri motion (1987/88: JulJ 706) påpekats att 24 § DL för några
år sedan ändrades så att stämningsmans intyg bara gäller som fullt bevis om
delgivning skett i tjänsten. Det är därför numera nödvändigt att leja två
personer om man privat önskar delge någon handling genom försorg av
stämningsman. Motionären föreslår en lagändring så att delgivning av en
enda stämningsman skall kunna anses laggill som fullt bevis även om

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

delgivningen sker för privatpersons räkning. Motionen har ännu ej slutbehandlats
i riksdagen.

Advokaten Anders Hessle och landstingsjuristen Erik Nordblom har i
oktober 1987 hos JO anfört klagomål mot Solna tingsrätt angående
handläggningen av ett lagsökningsmål som bl. a. gällde avhysning. Av JO:s
utredning i ärendet framgår att tingsrättens handläggning betungats av att
man haft svårigheter att verkställa delgivningar i bl. a. lagsökningsmål, vilket
bl. a. berott på bristande resurser hos vederbörande polismyndighet. Under
hänvisning till riksdagens revisorers pågående utredning överlämnades
beslutet i ärendet av JO bl. a. till revisorerna för kännedom.

3 Kartläggning och iakttagelser

3.1 Delgivning vid tingsrätterna

3.1.1 Allmänt

För att få en bild av förhållandena på området har besök gjorts vid fyra av de
97 tingsrätter som finns i landet, tingsrätterna i Stockholm, Handen, Gävle
och Jönköping. En enkät med frågor angående tingsrätternas erfarenheter
har också sänts till de besökta tingsrätterna. För att inte betunga många
tingsrätter med besvärligt uppgiftslämnande har enkäten begränsats till de
besökta tingsrätterna.

Enkätsvaren har sammanställts i underbilaga 3. Alltför långt gående
slutsatser kan givetvis inte dras av detta begränsade underlag. Om mera
exakta data erfordras måste statistik insamlas fortlöpande under viss tid,
vilket inte varit möjligt inom ramen för denna förstudie.

Delgivning förekommer mer eller mindre ofta i de flesta typer av mål och
ärenden hos tingsrätterna. Särskilt frekvent är delgivning i

- mål angående lagsökning och betalningsförelägganden,

- brottmål,

- tvistemål

- konkurser.

Fältstudierna utvisar att tingsrätterna - särskilt i Stockholmsområdet -fortfarande har mycket stora problem med att få fram snabba och säkra
delgivningar trots författningsändringarna 1985 och tillkomsten av DV:s
delgivningshandbok. Detta uppges vara tingsrätternas största problem vid
sidan av ekonomin. Delgivningsproblem föreligger inte bara i brottmål utan
även i tvistemål och konkurser samt framför allt i den summariska process
som gäller för lagsökningar och betalningsförelägganden.

Man framhåller sålunda att delgivningsarbetet är tungrott och att det
fortfarande är ungefär lika svårt att delge. Sålunda är de formella kraven på
delgivning stränga. Sekretessbestämmelserna lägger fortfarande hinder i
vägen för att få erforderliga uppgifter t.ex. i fråga om hemliga telefonnummer.
Hämtning genom polisens försorg kan vidare endast ske undantagsvis.
Vitesföreläggande kan ofta vara verkningslöst på grund av vederbörandes
ekonomiska situation.

Tingsrätterna har dessutom fått ökad arbetsbörda genom att delgivnings -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

arbetet mera lagts på domstolarna själva. Man betonar att tingsrätterna inte
fått några ytterligare resurser härför. Viss föreskriven adressforskning fyller
enligt uppgift inte något ändamål.

Stark kritik framförs vidare från tingsrätterna mot stämningsmannaorganisationens
sätt att fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det
anförs sålunda att delgivningen påbörjas för sent, att redovisning inte sker
inom begärd tid osv.

Problemen synes vara störst inom storstadsområdena, men bl. a. DV:s
undersökning om handläggningssvårigheter vid olika typer av tingsrätter
visar att även medelstora och mindre tingsrätter utanför storstadsområdena
har stora problem.

3.1.2 Kostnader för inställda förhandlingar

Nyssnämnda undersökning har enligt uppgift under hand visat att i brottmål
med förhandling1 inställs 24 % av målen, varav en tredjedel på grund av
delgivningssvårigheter. I tvistemål med förhandling2 inställs 35 % av målen,
varav inte fullt en tredjedel på grund av delgivningssvårigheter. Undersökningen
avser 29 tingsrätter av varierande storlek.

Genom att förhandling uppskjutits blir rättens ledamöter mer eller mindre
sysslolösa tills nästa mål påropas. Härvid berörs ofta en lagfaren domare och
tre nämndemän eller tre lagfarna domare. Dessutom går det givetvis tid åt att
på nytt utsätta målet och kalla de berörda. Det uteblivna målet medför alltså
indirekta kostnader för staten.

Vidare händer det ofta att man inte hinner underrätta övriga berörda
såsom motparten, ombud (advokater), vittnen, sakkunniga m. fl. De som
sålunda inställt sig har rätt till ersättning enligt vanliga normer. Staten får
alltså även direkta extra kostnader. Trots att viss ersättning utgår är det
givetvis en stor olägenhet för de berörda att inställa sig i onödan.

Även i konkurser måste förhandlingar ofta inställas på grund av brister i
delgivningen.

Kostnaderna som uppkommer på grund av att mål blir uppskjutna går inte
att uppskatta utan ingående studier.

3.1.3 Försening av mål och ärenden

En negativ konsekvens av svårigheten att genomföra behöriga delgivningar
är att målens avgörande försenas. Enligt enkäten till de fyra besökta
tingsrätterna är förseningarna avsevärda. Stockholms tingsrätt uppger
sålunda att brottmålen försenas minst 4 veckor. Handens tingsrätt anger att
förseningarna i olika typer av mål varierar mellan 12 och 24 veckor. Vid
Gävle tingsrätt varierar förseningarna mellan 3 och 26 veckor och vid
Jönköpings tingsrätt mellan 4 och 10 veckor (se underbil. 3).

Detta bör ses mot bakgrunden av att handläggningstiden är lång även
normalt. I ordinär rättegång i tvistemål tog närmare hälften av målen år 1986

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

1 Utom s.k. notariemål.

2 Utom s. k. gemensamma ansökningar och FT-mål.

160

mer än sex månader att genomföra i tingsrätterna1.1 brottmål tog en sjättedel
av målen mer än sex månader i tingsrätten1 - bortsett från tiden för polisens
och åklagarens utredning. Vittnesmålens tillförlitlighet blir givetvis sämre ju
längre tid som förflyter mellan inträffad händelse och vittnesmålet.

Parterna i civilmål har berättigade krav på att målet skall avgöras snarast
möjligt. Påföljder på grund av brott bör också följa så snart som möjligt efter
brottet.

Förseningarna är också stora inom den summariska processen vid lagsökningar
och betalningsförelägganden. Vid Handens och Stockholms tingsrätter
misslyckas över hälften av den ordinära delgivningen i dessa mål, varför
stämningsmannadelgivning måste tillgripas. Vid Jönköpings tingsrätt uppgavs
att ordinär delgivning misslyckades i tre fjärdedelar av målen om
lagsökning och betalningsförelägganden (ls/bf-mål). Enligt enkäten var
handläggningstiderna följande

	Normal handläggningstid	Handläggningstid i svårdelgivna ls/bf-mål
Stockholms TR	8-12 veckor	12-96 veckor
Handens TR	5 ”	80 ”
Gävle TR	ca 5	ca 15 ”
Jönköpings TR	3 ”	12 ”

Stockholms tingsrätt upplyser att konkursärenden i vissa fall kan försenas
upp till flera år på grund av delgivningssvårigheter.

3.1.4 Delgi vningsarbetet blir mera resurskrävande

Svårigheterna med delgivning orsakar naturligtvis - utom olägenheterna
med inställda förhandlingar samt förseningar i mål och ärenden - att själva
delgivningsarbetet blir mer betungande.

Det är svårt att beräkna omfattningen av tingsrätternas arbete med
delgivning, bl. a. eftersom arbetsuppgiften är fördelad som deltidsuppgift på
ett stort antal av kanslipersonalen. (Denna uppgår totalt till närmare 2 500.)
Dessutom blir även den lagfarna personalen i viss utsträckning involverad i
arbetet. Den får t. ex. ta ställning till mera svårbedömda fall. Uppgifterna
från enkäten tyder emellertid på att arbetsåtgången för delgivning inom
tingsrätterna är lika stor eller större än arbetsåtgången vid polisens delgivningsorganisation.
Då lönerna till berörd personal vid tingsrätterna genomsnittligt
torde ligga högre än ersättningarna inom stämningsmannaorganisationen,
torde man kunna anta att tingsrätternas arbetskostnader överstiger
de kostnader för löner och arvoden (sammanlagt 30,1 milj. kr.) som
framräknats för stämningsmannaorganisationen (jfr underbil. 3 och 4).

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

I Källa: Rättsstatistisk årsbok 1987.

II Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

161

3.2 Delgivning vid länsrätterna

Det finns 24 länsrätter med ca 900 anställda. Länsrätterna utgör således en
betydande del av domstolsväsendet. Det är därför av intresse att veta om de
har samma problem som tingsrätterna när det gäller delgivning.

Under utredningen har därför länsrätten i Stockholms län besökts varvid
lagman Åke Lundborg samt chefsrådmän m. fl. intervjuats. Enligt samstämmiga
uppgifter har länsrätten inte några nämnvärda problem med inställda
förhandlingar dels därför att muntlig förhandling är relativt sällsynt, dels
också därför att muntlig förhandling oftast hålls efter begäran av enskild part
som då har eget intresse av att inställa sig.

Länsrätterna har dock vissa problem med delgivning av körkortsindragningar,
vid utdömande av vite samt då taxeringsintendent väckt talan i
skattemål, t. ex. om eftertaxering. Det sistnämnda skall ske senast femte året
efter taxeringsåret. Länsrätten måste i sistnämnda mål avgöra målet inom ett
år. Detta uppmuntrar till sabotage mot rättegången. Lagman Lundborg
ansåg att man borde slopa denna ettårsgräns.

Länsrätten har sålunda inte så stora problem med delgivning under själva
rättegången, där delgivningen i stor utsträckning kan ske i form av vanligt
lösbrev. Däremot är arbetet med formell delgivning av det stora antalet
domar betungande för kanslipersonalen. (Under 1986 inkom närmare
150 000 mål till de 24 länsrätterna.) Bl. a. skall man pricka av att delgivningskvitto
återkommit samt, om så ej är fallet, sända påminnelse och eventuellt
rekommenderad försändelse. Portokostnaderna för rekommenderade försändelser,
som ofta måste användas, torde uppgå till icke obetydliga belopp.

De vid intervjun närvarande domarna var överens om att i skattemål part
normalt borde kunna underrättas om domen genom vanligt lösbrev. Det
framhölls också att det inte borde vara nödvändigt att fotokopia av domen
var vidimerad. Bestämmelserna borde ändras i dessa hänseenden.

3.3 Delgivning vid övriga domstolar

Delgivning förekommer även vid övriga domstolar. Då verksamheten vid
dessa är av mindre omfattning än vid tingsrätter och länsrätter, har det inte
ansetts motiverat att inom ramen för en förstudie göra någon kartläggning av
delgivningen vid ifrågavarande domstolar.

3.4 Kostnader för särskild postdelgivningm.m.

Posten har enligt uppgift beräknat sina kostnader för den särskilda postdelgivningen
år 1986 enligt följande

192 283 ärenden å 16:50 ca 3 173 000

Särskild ersättning till brevbärare med

2:80 för utförd delgivning ca 250 000

Summa kr. 3 423 000

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

162

Posten får ersättning av statsverket för sina kostnader.

Portokostnaderna för övriga delgivningsförsändelser, vilka går som tjänstebrev,
kan inte redovisas separat. Kostnaderna för alla rekommenderade
försändelser, som är mycket vanliga t. ex. i mål om lagsökning och betalningsföreläggande,
måste dock vara betydande. Antalet lagsökningar och betalningsförelägganden
var 1986 ca 510 0001. Avgiften för rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis var samma år 16:50 kr.

3.5 Polisens stämningsmannaorganisation

Stämningsmannadelgivning kan ske genom personal inom polisväsendet,
antingen genom härför direkt anställda eller genom polismän eller administrativ
personal som fått förordnande som stämningsmän. Dessutom finns
”fritidsarbetande” stämningsmän som inte är anställda hos polisen men fått
särskilda förordnanden som stämningsmän. Även dessa senare administreras
numera av polisen.

Delgivningscentralen inom Stockholmspolisen samt delgivningsenheten
vid Handens polisdistrikt har besökts. Då några uppgifter om stämningsmannaorganisations
nuvarande storlek inte fanns har genom förmedling av
rikspolisstyrelsen en enkät gjorts hos de 118 polismyndigheterna. Uppgifterna
har sammanställts i underbilaga 4. Upplysningar har även inhämtats per
telefon.

Organisationen varierar mellan olika polismyndigheter. Storstadsdistrikten
(Stockholm, Göteborg och Malmö) har särskilda s. k. delgivningscentraler
med enbart fast anställd personal för delgivning. Delgivningscentralerna
har egna datorer och ett eget datasystem för registrering m.m. av delgivningsärendena.
Datasystemet är kopplat till SPAR (statens person- och adressregister)
och till BASUN (register över företag och organisationer). Datorn
skriver också ut vissa handlingar och kan ge besked om arbetsläget.
Föreståndaren för delgivningscentralen i Stockholm ansåg att datasystemet
borde kunna betjäna även andra distrikt.

Enligt enkäten har också 33 andra polismyndigheter fast anställd personal
för delgivning (minst halvtid), som ibland bildar en s. k. delgivningsenhet. I
allmänhet sker delgivning vid dessa polismyndigheter även genom fritidsarbetande
stämningsmän. 82 polismyndigheter har inga anställda för att direkt
arbeta med delgivning utan anlitar enbart särskilt förordnade stämningsmän.

Sammanlagt finns enligt enkäten ca 160 fast anställda för delgivning och ca
560 särskilt förordnade ”fritidsarbetande” stämningsmän. Dessutom handläggs
en stor del av delgivningsärendena vid många polisdistrikt av administrativ
personal och polismän i samband med andra uppgifter.

Det sistnämnda gäller bl.a. vid den mycket vanliga rutinen att man
påbörjar delgivningen med att sända ett nytt brev till den sökte med
uppmaning att avhämta försändelsen på polisstationen. Det kan noteras att
delgivning på detta sätt synes lyckas i förvånansvärt många fall. Flera
polismyndigheter anger sålunda att ca 20-25 % av dessa försändelser
avhämtas. Polismyndigheten i Kristinehamn uppger att man på detta sätt

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

1 Källa: Rättsstatistisk årsbok 1987.

163

kallar nära nog samtliga som skall delges och att ca 40 % hörsammar
kallelsen.

Polismän delger ibland i samband med andra uppdrag. Någon polismyndighet
framhåller att detta är till fördel för tjänsten i övrigt.

I brådskande fall händer det relativt ofta att stämningsman inte anlitas utan
att delgivningen sker genom polisman.

Antalet delgivningsärenden hos stämningsmannaorganisationen uppgick
år 1987 enligt enkäten till ca 426 000. Drygt 85 % av ärendena kom från
domstolarna.

Kostnaderna för stämningsmannaorganisationen under budgetåret 1986/
87 har uppskattats till över 36 milj. kr. (se underbil. 4).

Delgivningscentralen i Stockholm, som genom sitt datasystem har lätt
tillgängliga uppgifter om resultatet av delgivningsverksamheten, upplyser att
man lyckas med delgivningen i 47 % av ärendena. 35 % har redovisats med
positiva hinder - dvs. ny adress har framtagits, den sökte saknar känd
hemvist, har avlidit eller också har ärendet återkallats. Ca 18 % har
redovisats med hinder (delgivningen har misslyckats). Ungefär motsvarande
uppgifter har lämnats av delgivningscentralema i Göteborg och Malmö.
Uppgifterna från övriga polismyndigheter är mer svårtolkade. I allmänhet
uppges att delgivning lyckas i 81-90 % av fallen. Åtskilliga polismyndigheter
utanför storstadsområdena uppger sig emellertid lyckas med delgivningen till
närmare 100 %. Det är dock troligt att man härvid inte tagit hänsyn till de
s. k. positiva hindren.

Flera polismyndigheter framhåller bristen på resurser för delgivning.
Polismyndigheten i Jakobsberg anser att medel för polisens delgivningsverksamhet
borde anvisas den centrala förvaltningsmyndigheten hos vilken de
lokala polismyndigheterna kunde begära återfyllnad för utbetalda ersättningar.
Särskilt betänkligt är enligt myndigheten att man i den nya
anslagskonstruktionen valt att lägga stämningsmannaarvodena under en
kostnadsbegränsad ram för löner till administrativ personal. Även några
andra polismyndigheter har framfört liknande synpunkter. I något fall har
man sagt sig att av denna orsak vara tvungen låta polispersonal sköta
delgivning.

Lagman Spak har också i en av sina skrivelser till justitiedepartementet
berört bristen på medel för delgivningspersonal inom polisen och pekat på
möjligheten att låta polisen använda medel som inte kan utnyttjas för lön till
polismän att förstärka polisens delgivningsresurser med (se underbil. 2 b).

Bl. a. föreståndaren för delgivningscentralen i Stockholm har framhållit att
det finns behov av utbildning av stämningsmännen.

Det har också framkommit att det på sina håll är problem med att rekrytera
särskilt förordnade stämningsmän på grund av att ersättningen är begränsad
till 30 kr. per ärende. Att märka är att ett ärende ofta innebär upprepade
delgivningsförsök.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16

Bilaga)

164

3.6 Sammanlagda kostnader för tingsrätternas delgivning

Milj. kr.

minst 30,1

2,6

minst 27,1
Summa minst 59,8

Ovanstående beräkningar är givetvis osäkra, då de delvis grundar sig på
begränsat underlag och ej helt verifierade antaganden. Det kan dock med fog
antas att de sammanlagda kostnaderna för tingsrätternas delgivning ligger i
storleksordningen 60 milj. kr.

4 Slutsatser

Vid förstudien har kunnat noteras att det nuvarande förfarandet vid
delgivning av kallelser, stämningar och andra handlingar är behäftat med
brister som påverkar såväl domstolarnas som åklagarnas och andra myndigheters
arbetsförhållanden och effektivitet. Också de enskilda medborgarnas
rättmätiga krav på en effektivt verkande statsförvaltning berörs. Även om
man bör vara medveten om att svårigheterna vid delgivningen delvis ligger i
sakens natur och att domstolarna alltid torde komma att ha svårt att delge
vissa åtalade och gäldenärer, visar förstudien att problemen är så stora att
snara åtgärder bör vidtas för att i görligaste mån undanröja dessa.

Situationens allvar och angelägenheten av en översyn understryks också
starkt av innehållet i de skrivelser som lagman Spak vid Stockholms tingsrätt
på uppdrag av övriga lagmän i Stockholms län avgivit till justitiedepartementet
(underbil. 2 a och b). I dessa framhålls bl. a. att den mest angelägna
reformen för domstolarnas del skulle vara att få ett väl fungerande kallelseoch
delgivningssystem. Vidare understryks att detta skulle betyda långt mera
för domstolarnas effektivitet än planerade förändringar på själva rättegångens
område.

I en av skrivelserna framhålls vidare att - enligt uppgift från polisens sida -en anledning till rådande svårigheter med delgivningarna i Stockholms län är
att det råder brist på medel för att förstärka den personal som sysslar med
delgivningsuppdrag inom de olika polisdistrikten.

Kostnaderna för tingsrätternas eget arbete
(se underbil. 3)

Del av kostnaderna för postdelgivning:

Tingsrätterna bedöms svara för minst 75 % av postdelgivningen
(bl.a. med hänsyn till det stora antalet
lagsökningar och betalningsförelägganden)

75 %av3 423 000 (se avsnitt 3.4)

Del av kostnaderna för stämningsmannaorganisationen:
Enligt underbil. 4 uppgår löner, arvoden och reseersättningar
vid stämningsmannaorganisationen till 36,2
milj. kr. Kostnader för lokaler, ADB, porton m.m. har
ej kunnat beräknas.

Med ledning av enkäten till polismyndigheterna bedöms
75 % av ärendena komma från tingsrätterna
75 % x 36,2milj. kr.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

Den omständigheten att de sammanlagda kostnaderna för enbart tingsrätternas
delgivning kan antas ligga omkring 60 milj. kr. per år talar för att det är
angeläget att verksamheten är så effektiv som möjligt.

Det kan också framhållas att det självfallet är ett rättssäkerhetsintresse att
handläggningen av mål och ärenden inte fördröjs. Vittnesmålen blir sålunda
otillförlitligare ju mera tiden går. Borgenärer har vidare ett berättigat
intresse av att få sina fordringsanspråk realiserade inom rimlig tid osv.

Delgivningsproblemen bör tas upp till granskning i hela sin vidd. Den
allmänna översynen bör omfatta inte bara domstolarnas tillämpning av
nuvarande regler utan även avse alla ändringar i de formella kraven för
delgivning som kan leda till förbättringar och lättnader i förfarandet. Vidare
bör organisationen och rutinerna m.m. inom stämningsmannaorganisationen
hos polisen granskas. Att man för närvarande inom regeringskansliet
överväger att eventuellt överföra den summariska processen (lagsökningar
och betalningsförelägganden) från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna
gör det också angeläget att delgivningsförfarandet i sin helhet ses över.

Under förstudien har ett flertal synpunkter med förslag till ändringar
syftande till förbättringar på området samlats in, se underbilaga 5. Med
utgångspunkt i dessa synes bl. a. följande frågor böra belysas vid en översyn.

Lagstiftningsfrågor:

- Kan delgivningsarbetet underlättas genom författningsändringar, varigenom
mindre krav ställs på hur delgivning skall ske? Kan surrogatdelgivning
medges i flera ärendetyper? Kan delgivning beträffande lagsökningar och
betalningsförelägganden förenklas om dessa ärenden förs över till kronofogdemyndigheterna?
Kan man mjuka upp vissa sekretessbestämmelser i
syfte att domstolarna lättare skulle få tillgång till uppgifter som behövs för
delgivning? Kan kraven för användande av tvångsmedel möjligen sänkas,
t.ex. beträffande hämtning? Är det motiverat att införa kraftigare
sanktioner för utevaro i mål? Kan och bör partsdelgivning stimuleras?

Organisation, rutiner och resursbehov m. m.:

- Behövs ändringar av anvisningar och rutiner för domstolarnas och postens
delgivningsarbete?

- Är den på sina håll starka kritiken mot stämningsmannaorganisationens
sätt att arbeta berättigad? Finns möjligheter att förbättra effektiviteten
inom denna organisation genom omläggning av rutiner och skärpt
uppföljning inom polisväsendet? Behövs utbildning av stämningsmännen?
Bör ADB-stöd utnyttjas i större utsträckning? Är nuvarande organisation
lämplig? Har stämningsmannaorganisationen tillräckliga resurser? Är
anslagskonstruktionen lämplig? Skulle det vara till fördel om tingsrätterna
hade egna stämningsmän? Vilket är effektivast och billigast - delgivning
genom fast anställda eller särskilt förordnade stämningsmän som får
ersättning per uppdrag? Är ersättningsnormerna för stämningsmännen
lämpligt utformade? Bör lyckad delgivning premieras? Är ersättningen
tillräcklig för att upprätthålla det nuvarande systemet med särskilt
förordnade stämningsmän?

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

- Hur skulle resursbehovet vid tingsrätterna och stämningsmannaorganisationen
påverkas om ärendena om lagsökning och betalningsföreläggande
överförs till kronofogdemyndigheterna? Vilka resursbehov skulle uppstå
hos kronofogdemyndigheterna?

Som ovan redovisats har noterats att domstolsverket avser att under våren
1988 påbörja en utvärdering av lagändringarna 1985 samt att det även i vissa
andra avseenden pågår översyner på området. Förstudien har emellertid
samtidigt visat att det är nödvändigt att nu göra en total översyn av området
och att dellösningar knappast torde leda till de avsevärda förbättringar som
bör eftersträvas.

Vid denna översyn bör särskilt bedömas vilka krav som bör ställas för att
formell delgivning skall anses ha skett, vilka myndigheter som skall svara för
delgivningen, organisationen för delgivningsförfarandet samt organisation,
rutiner och resursfrågor m. m. inom stämningsmannaorganisationen hos
polisväsendet.

Det ankommer inte på revisorerna att genomföra en översyn av den
karaktär och omfattning som här är i fråga. I stället skall mot bakgrunden av
vad som framkommit vid den hittills genomförda granskningen behovet av en
skyndsam översyn anmälas för riksdagen i särskild skrivelse.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Bilaga)

167

Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder

Redan kort tid efter delgivningslagens (DL:s) tillkomst framfördes, särskilt
från de allmänna domstolarna, flera anmärkningar mot delgivningsförfarandet.
Särskild kritik riktades mot olika detaljer i systemet med stämningsman.
En utredning för teknisk översyn av delgivningsbestämmelserna, delgivningsutredningen,
tillsattes därför 1972. Utredningsman blev expeditionschefen
Harriet Stangenberg. Utredningen avgav delbetänkandet (Ds Ju
1974:15) Förenklad delgivning och slutbetänkandet Förenklad delgivning 2
Delgivningscentralerna (Ds Ju 1975:19).

11974 års betänkande föreslog delgivningsutredningen åtskilliga ändringar
i DL och den dåvarande delgivningskungörelsen.

Ändringsförslagen syftade bl. a. till att öka användningen av ordinär
delgivning, i första hand med vanligt brev eller bud. Utredningen konstaterade
nämligen att myndigheterna i huvudsak behållit de delgivningsformer som
de använde före DL:s tillkomst. Detta hade medfört att stämningsmannadelgivning
använts i för stor utsträckning. Enligt förslaget skulle det som villkor
för stämningsmannadelgivning finnas särskild anledning anta att delgivning
genom brev, bud eller rekommenderat brev ej kunde ske. Domstolar och
andra myndigheter borde mer än dittills själva svara för att en person nåddes
av en delgivning.

Den särskilda postdelgivningen genom brevbärare föreslogs slopad.
Denna delgivningsform utvisade nämligen enligt utredningen allt sämre
effektivitet, bl. a. beroende på svårigheten att anträffa folk på bostadsadressen
under arbetstid.

Utredningen föreslog också en samlad arbetsledning för stämningsmannadelgivning,
såväl beträffande den som sköttes av polisväsendet som beträffande
den som då utfördes av stämningsmän som länsstyrelserna förordnat.
Stämningsmannadelgivningen borde administrativt knytas till polisväsendet.
Det skulle också vara en betydelsefull förenkling om det klarlades att
delgivning kunde ske per telefon.

Flera åtgärder av praktisk natur föreslogs också. Uttrycket ”delgivningserkännande”,
som kunde missförstås som ett erkännande i själva saken,
föreslogs ändrad till ”delgivningskvitto”. Myndigheterna borde foga ett
svarskuvert till delgivningskvittot. En särskild påklistrad etikett skulle
användas för att fästa den söktes uppmärksamhet på nödvändigheten att
returnera delgivningskvittot. Påminnelse per telefon borde utnyttjas i större
omfattning. Utredningen framhöll också att kvällstjänstgöring vid försöksverksamhet
givit gott resultat. Vidare framhöll utredningen vikten av att
arbetet planerades så att flera delgivningsförsök vid behov skulle hinna
göras. Kallelse till huvudförhandling borde vanligtvis sändas ut senast ca en
månad före den utsatta förhandlingsdagen.

Delgivningsutredningens slutbetänkande 1975 innehöll bl. a. förslag om
att distriktsindelningen vid delgivningscentralerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö skulle slopas och att personalen i stället skulle sammanföras i
arbetsgrupper. Vidare borde systemet för ersättning till de fältarbetande
stämningsmännen omprövas.

År 1977 fick Statskonsult i uppdrag att göra viss utredning om delgivnings -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 1)

verksamhetens organisation. Huvudstudien redovisades 1978-01-31.

Riksrevisionsverket (RRV) analyserade som ett led i sin förvaltningsrevision
vissa frågor om tingsrätternas handläggning av brottmål och lade fram
resultatet i den tidigare nämnda rapporten 1977-11-16. En utgångspunkt var
iakttagelser att utsatta brottmål ofta blev inställda, vilket påverkade
genomströmningstiden för målen, ledde till merarbete för tingsrätterna samt
ställde till problem för berörda parter, vittnen m.fl. Som inledningsvis
berörts konstaterade RRV att 37 % av huvudförhandlingarna i brottmål vid
de 10 undersökta tingsrätterna ställdes in. 14 % ställdes in på grund av att
man inte lyckats delge den tilltalade. I 3 % av de utsatta förhandlingarna
uteblev den tilltalade trots att han delgetts kallelse. RRV föreslog i denna
fråga bl. a. att DV skulle undersöka om blanketter m. m. kunde förbättras.

De framlagda förslagen övervägdes inom justitiedepartementet. Övervägandena
redovisades i promemorian Delgivning (Ds Ju 1978:2) och resulterade
dels i att den dåvarande delgivningskungörelsen 1979 ersattes med
delgivningsförordningen (DF), dels också i ett antal ändringar i DL resp. DF
år 1978 och 1985.

Reformen innebar bl. a. följande. Kraven på parterna skärptes när det
gäller att tillhandahålla uppgifter för delgivningsändamål. Domstolarna fick
möjlighet att avvisa en ansökan om sökanden inte lämnat föreskrivna
uppgifter om motparten. Myndigheterna blev skyldiga att på begäran av
annan myndighet lämna ut enskilds adress m. m., oavsett om sekretess gäller
för uppgiften. Undantag skulle dock gälla för uppgift hos televerket om
hemligt telefonnummer till en enskilds bostad. Fastighetsägare och arbetsgivare
blev skyldiga att lämna vissa upplysningar till stämningsman samt
medverka till att stämningsmän får tillträde till fastigheter och arbetsplatser.
Slutligen infördes möjlighet att delge per telefon. (Jfr prop. 1984/85:109.)

Det uttalades i detta sammanhang att det kunde vara lämpligt att
domstolsverket utarbetade en mer ingående information till ledning för den
personal som sysslade med delgivningsfrågor. Den av DV i september 1985
publicerade delgivningshandboken var ett led i denna verksamhet.

Genom ändringarna i DL och DF samt tillkomsten av DV:s delgivningshandbok
har flera förslag och synpunkter som redovisats ovan tillgodosetts.
Stämningsmännen inordnades t. ex. under polisväsendet. Dock märks att
särskild postdelgivning bibehölls och att distriktsindelningen vid delgivningscentralen
i Stockholm fortfarande gäller. Tanken bakom reformen var att
ordinär delgivning skulle användas i övervägande antalet fall och att de
handläggande myndigheterna själva skulle utföra större delen av delgivningarna.
Endast de svåraste delgivningarna skulle utföras av delgivningsmän.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har 1984 vid delgivningscentralen i Stockholm
infört ADB-stöd för registrering m.m. av delgivningsuppdragen. Systemet är
kopplat till flera olika register bl. a. statens person- och adressregister
(SPAR). ADB-stödet har senare även införts vid delgivningscentralerna i
Göteborg och Malmö. Statskontoret har 1985-06-19 redovisat en efterstudie
av systemet för ADB-stöd vid delgivning (det s. k. JAD-systemet).

År 1984 genomfördes ett förslag av rättegångsutredningen, som innebar att
person som skulle hämtas till förhandling under vissa omständigheter kunde

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16

Underbilaga 1)

169

omhändertas under 6 eller högst 18 timmar i förväg (prop. 1983/84:78, JuU
15, rskr. 152). Fr. o. m. 1988 har man-likaledes efter förslag av rättegångsutredningen
- gått över till ett system med direkt vitesföreläggande vid kallelse
av vittnen (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278). (Tidigare fick vite föreläggas
först om målet skjutits upp till ny förhandling.)

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16

Underbilaga 1)

170

Till justitiedepartementet

Stockholms tingsrätt

Lagmannen

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6
(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 a)

Ang frågor som rör domstols kallelser och delgivningar

Vid sammanträde den 16 oktober 1987 med lagmännen i tingsrätterna i
Stockholms län uppdrogs åt mig att i skrivelse till justitiedepartementet ge
uttryck för den oro som finns inom domstolarna för att delgivningarna tar
alltför lång tid. I protokollet vid sammanträdet antecknades bl. a. följande:

”Slutligen diskuterades det ständigt återkommande bekymret med delgivningar.
Det framhölls att delgivningarna tar alltför lång tid, att tillräckliga
resurser saknas på vissa håll, att nuvarande regler och föreskrifter inte är
ändamålsenliga, att det föranleder dubbelarbete och ibland leder till att
tillgängliga resurser på delgivningssidan inte kan utnyttjas tillfullo.”

Till det föregående vill jag lägga, att jag vid sammanträffande den 28
september 1987 med dåvarande statssekreteraren i justitiedepartementet
Harald Fälth tog upp svårigheterna med delgivningarna i Stockholmsområdet
och sade honom, att den mest angelägna reformen för domstolarnas del
skulle vara att få ett väl fungerande kallelse- och delgivningssystem. Enligt
min mening, tilläde jag, skulle ett skapande av ett väl fungerande kallelseoch
delgivningssystem betyda långt mera för tingsrätternas effektivitet än
planerade förändringar på själva rättegångens område.

Vid sammanträffandet framhöll jag också följande. I proposition 1984/

85:109 ”Effektivare delgivning” s. 28 anförs att ett ”minimikrav är att
domstolen eller myndigheten - om delgivningsförsändelsen kommer i retur
outlöst eller delgivningskvittot inte kommer in inom rimlig tid - kontrollerar
adressuppgiften hos någon adresskälla (mantalsregister, postverket, SPAR
eller pastorsämbete) samt försöker nå den eftersökte per telefon i bostaden
eller på arbetsplatsen”. Detta uttalande i propositionen har lett till mycket
stora svårigheter för domstolarna. Svårigheterna hänför sig bl. a. till att det
angivna medfört tillkomsten av ytterligare arbetsuppgifter för domstolarna
utan att de tillförts resurser därför och till att olika polismyndigheter ansett
sig kunna begränsa sitt arbete med delgivningarna under åberopande av
uttalandet. För övrigt är det nog heller inte vare sig praktiskt möjligt eller
lämpligt effektivitetsmässigt sett att domstolarna alltid gör kontroller i
enlighet med vad som förutsätts i propositionen.

Allt större krav ställs numera på domstolarnas effektivitet. Det är inte
minst med hänsyn därtill högst beklagligt, att delgivningssystemet inte
fungerar ordentligt. Detta leder till besvärligheter för domstolarna bl. a.
genom att planerade förhandlingar, till vilka kallelser har utskickats, inte
kommer till stånd. Det i sin tur medför luckor i domstolarnas sessionsdagar.

Nämndemän, åklagare och advokater klagar alltmera på att de förgäves
måste inställa sig till förhandlingar eller tvingas vänta utan att ha något att
göra på grund av att förhandlingar först på förhandlingsdagen visar sig inte

kunna genomföras. 171

För den summariska processens del - där snabbhet egentligen är en
förutsättning för processen - leder den dåliga delgivningssituationen, i vart
fall för Stockholms tingsrätts del, till att kanske hälften av ansökningarna inte
blir delgivna förrän efter flera månader eller rent av ett halvår. Delgivningar i
den summariska processen torde av polismyndigheterna lågprioriteras,
vilket är orsaken till de långa dröjsmålen. Detta kan emellanåt skapa den
effekten att innehavare av fordran väljer att ansöka om stämning i tvistemål i
stället för att ansöka om exempelvis betalningsföreläggande, vilket ur
samhällets synpunkt är slöseri med rättsväsendets resurser.

Jag har inhämtat uppgifter om delgivningssituationen av samtliga avdelningar
inom Stockholms tingsrätt och har berett övriga tingsrätter i Stockholms
län tillfälle att yttra sig. Mitt intryck av vad som därvid anförts är, att
delgivningssituationen är värre genomsnittligt sett i polisdistrikten utanför
Stockholm än i Stockholms polisdistrikt, där det finns en särskild delgivningscentral
med vilken Stockholms tingsrätt har ett utmärkt samarbete. Att
situationen är mycket dålig i vissa polisdistrikt kan bero på vilka värderingar
som görs av olika arbetsuppgifter i dessa polisdistrikt.

Av bilaga1 till denna skrivelse till justitiedepartementet framgår, att det
händer i polisdistrikt utanför Stockholm att man inte vidtar någon enda
annan delgivningsåtgärd än att man genom brev ber den som skall delges att
själv komma till polismyndigheten och hämta kallelsen! Av bilagan framgår
också, att förhandling i det ifrågavarande målet måst ställas in ett flertal
gånger på grund av just bristande delgivning.

Tingsrätten har kännedom om att domstolsverket avser att utvärdera den
lagstiftning som kom till stånd genom proposition 1984/85:109 ”Effektivare
delgivning” och också om att riksdagens revisorer har börjat intressera sig för
delgivningsproblemen. Till en av riksdagens revisorer tillsatt särskild utredningsman,
som nyligen besökt Stockholms tingsrätt, har jag sagt att inget är
så viktigt för en tingsrätts effektivitet som just en väl fungerande delgivningsorganisation
och att det förhållandet att en sådan inte finns leder till
synnerliga svårigheter för tingsrätterna och till stora onödiga kostnader för
statsverket.

I detta sammanhang bör också framhållas att det synes som om det i allt
större utsträckning har blivit så att bl. a. tilltalade, målsägande och vittnen
inte kommer eller inte vill komma till förhandlingar trots att de har delgetts
kallelse. Enkelt uttryckt kan sägas att respekten för de kallelseåtgärder
domstolarna vidtar tycks ha avtagit med åren. Det är t. ex. inte ovanligt, att
en kallad bara uteblir eller skriver till tingsrätten att han inte har lust eller tid
att komma eller förebär andra inte godtagbara skäl. Den kallade kan
exempelvis säga att han tycker att han inte vill vara borta från sitt arbete eller
tvärtom - vilket särskilt förekommer i fråga om polismän som skall vittna -säger att han inte anser sig vilja offra en fridag för en domstolsförhandlings
skull. Mycket arbete måste därför inom domstolarna läggas ned på att genom
övertalning t. ex. per telefon försöka få en kallad att inställa sig. Inte ens
utdömande av vite och utsättande av förhöjt vite hjälper emellertid alltid,
vilket väl beror på att den kallade bedömer möjligheterna att mäta ut
beloppen hos honom som obefintliga.

Det är troligt att man exempelvis genom information i massmedia från

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 a)

1 Bilagan utesluten.

justitiedepartementets eller domstolsverkets sida skulle kunna öka kunskaperna
hos allmänheten om att det är en medborgerlig plikt att inställa sig
inför domstol när kallelse kommer.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det synes mig synnerligen angeläget att
det görs något från justitiedepartementets sida i syfte att förbättra delgivningssituationen
och få kallade att inställa sig inför domstol. Det känns
nämligen svårt i rådande situation med mängder av mål och ärenden i balans
att inte kunna utnyttja tingsrättsorganisationen på ett effektivt sätt. Man
borde i sammanhanget överväga, om man inte i Sverige under senare år har
gått fel väg, när man t. ex. har befriat polismyndigheterna från vissa uppgifter
som rör kallelser och deras delgivningar och i stället lagt vissa uppgifter på de
myndigheter som begär delgivning. Tyvärr har väl de här ”signalerna” från
statsmakternas sida medfört den konsekvensen att vissa polismyndigheter -som jag framhållit tidigare - lågprioriterar vissa delgivningsgöromål eller
kanske rent av allt delgivningsarbete. Uppenbart är väl dessutom att polisen
har större kännedom än domstolen om en stor del av dem som skall kallas till
domstol och deras boendeförhållanden. I våra nordiska grannländer torde
också för närvarande kallelse- och delgivningsuppgifter angående brottmålen
på ett helt annat sätt än i Sverige åvila åklagar- och polismyndigheternas
motsvarighet där.

Carl-Anton Spak

Inger Söderholm

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16

Underbilaga 2 a)

173

Stockholms tingsrätt 1988-02-02

Lagmannen

Till justitiedepartementet

Ang. tillägg till tidigare skrivelse till justitiedepartementet angående frågor som
rör domstols kallelser och delgivningar

På uppdrag av lagmännen i tingsrätterna i Stockholms län har jag i tidigare
skrivelse till departementet anmält den oro som finns inom domstolarna för
att delgivningarna tar alltför lång tid (bilaga)1.

Skrivelsens innehåll diskuterades vid sammanträde den 26 januari 1988
mellan länspolismästaren i Stockholms län, de båda regionåklagarna i länet
och mig själv. Därvid upplystes från polissidan att en anledning till rådande
svårigheter med delgivningarna i Stockholms län är att det råder brist på
medel för att förstärka den personal som sysslar med delgivningsuppdrag
inom de olika polisdistrikten. I och för sig finns medel tillgängliga för
anställande av polismän men dessa medel får inte disponeras för anställande
av ytterligare delgivningspersonal.

Som jag framhöll i min föregående skrivelse skulle det vara till mycket stort
gagn för domstolarnas och åklagarmyndigheternas funktion, om delgivningsverksamheten
i Stockholms län kunde förbättras. En åtgärd, som skulle
kunna medföra förbättringar, är att förstärka polisens delgivningsresurser.
Det synes mig vara en utväg härför att tillåta polisen att använda medel som
inte behövs för avlöningar till polismän.

Denna skrivelse har upprättats efter samråd med generaldirektören i
domstolsverket Lars Åhlén.

Carl-Anton Spak

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 b)

1 Bilagan utesluten.

174

Sammanställning av uppgifter från vissa tingsrätter

Nedanstående förfrågningar har gjorts till tingsrätterna i Gävle, Handen,
Jönköping och Stockholm.

1 Uppskattning av antalet delgivningsförsändelser

Då det visat sig svårt att dra några slutsatser av dessa uppgifter har materialet
ej bearbetats.

2 Uppskattning av antal årsarbetskrafter för delgivning

Arbetsåtgången i tingsrätterna för delgivning har tidigare ej beräknats.
Enkäten visar emellertid följande.

Antal Årsarbetskrafter

anställda för delgivning

Stockholms TR	ca 600	78	ca 13 %
Handens TR	41,5	6,75	ca 16 %
Gävle TR	38	3,75	ca 10 %
Jönköpings TR	37	2,1	ca 6 %
	716,5	90,60

De redovisade siffrorna bekräftar således att delgivningsarbetet är avsevärt
mer betungande i storstadsområden.

Att med ledning av ovanstående uppgifter beräkna den totala arbetsåtgången
inom tingsrätterna för delgivning är inte möjligt. Dels är det fråga om
uppskattningar, dels för få tingsrätter. Vidare är de fyra tingsrätterna inte
representativa för genomsnittet.

Däremot kan en jämförelse mellan resursåtgången för delgivning vid de
fyra tingsrätterna och resurserna vid stämningsmannaorganisationen i samma
områden vara av intresse.

	Årsarbets-krafter för delgivning vid vissa tingsrätter	Motsvarande stämnings-mannaorganisation antal särskilt förordnade anställda stämningsmän antal del av ärendena
Stockholms	78	50	0 %
Handens	6,75	4	4 26 %
Gävle	3,75	1	8 43 %
Jönköpings	2,1	1	3 46 %

Speciellt uppgifterna från Stockholm, där delgivningscentralen endast har
fast anställd personal, tyder på att arbetsåtgången vid tingsrätterna är lika
stor eller större än vid motsvarande delar av stämningsmannaorganisationen.
Om hänsyn tas till att dé särskilt förordnade stämningsmännen vid ifrågavarande
distrikt tar en betydligt mindre del av ärendena än de heltidsanställda,
tyder även uppgifterna från övriga områden på att så är fallet. Det kan antas

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 3)

att relationerna mellan tingsrätternas och stämningsmannaorganisationens
arbetsinsatser genomsnittligt är ungefär desamma i hela landet. Tingsrätternas
sammanlagda arbetsinsats synes därför åtminstone vara lika stor som den
inom stämningsmannaorganisationen.

Då de genomsnittliga lönerna inom tingsrätterna torde ligga högre än
ersättningarna inom polisens delgivningsorganisation synes arbetskostnaderna
för delgivning vid tingsrätterna vara högre än de i bilaga 4 framräknade
kostnaderna för löner och arvoden inom stämningsmannaorganisationen
(30,1 milj. kr.).

3 Förseningar av målen

	Stockholm	Handen	Gävle	Jönköping
Brottmål	Minst	12-24	3 veckor	10 veckor
	4 veckor	veckor
T-mål (med	(ej be-	16-24	8-26	8 veckor
tre jurister)	svarad)	veckor	veckor
Övriga mål	(ej be-	16-24	3 veckor	4 veckor
	svarad)	veckor

4 Förseningar av lagsökningar och betalningsförelägganden
Dessa uppgifter har redovisats direkt i rapporttexten.

5 Antal anställda

Uppgifterna har använts vid beräkningarna enligt p. 2 ovan.

6 Exempel på direkta och indirekta kostnader för inställda förhandlingar

De tillfrågade tingsrätterna har inte ansett sig kunna lämna några typexempel
på dylika kostnader.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 3)

176

Sammanställning av uppgifter från
polismyndigheterna

Samtliga polismyndigheter har besvarat enkäten. I vissa fall har delfrågor
dock ej besvarats.

1 Antal delgivningsärenden

Det totala antalet delgivningsärenden (personer/organisationer som skulle
delges) kalenderåret 1987 uppgick enligt enkäten till ca 426 000. Denna
uppgift bör vara tillförlitlig, då underlaget direkt framgår av diarier.

Siffrorna kan jämföras med uppgifterna i betänkandet Förenklad delgivning
(Ds Ju 1974:15). Enligt detta uppgick år 1972 antalet verkställda
delgivningar hos polismyndigheterna och delgivningscentralerna till drygt
301 000 (bilaga 13) och antalet stämningsmannauppdrag utanför polisorganisationen
för tre kvartal under 1972 till närmare 59 000 (bilaga 14), dvs.
sammanlagt till ca 360 000. Antalet ärenden skulle således ha ökat med
66 000 eller med ca 18 % sedan 1972. Dessa uppgifter bör ses mot bakgrund
av att man genom lagstiftningsåtgärder sökt nedbringa antalet stämningsmannadelgivningar.
Intentionerna bakom reformen 1985 var t.ex. att
domstolarna i större utsträckning själva skulle ombesörja delgivningen.
Enligt enkäten kommer 85 % av ärendena från domstolarna.
Deluppgifter om hur många ärenden som handläggs av anställda resp.
särskilt förordnade stämningsmän är ej tillförlitliga. Bortfallet av uppgifter är
också relativt stort. Uppgifter härom har därför ej sammanställts.

2 Hur stor procent av delgivningarna lyckas?

Svaren har sammanställts enligt följande:

Procent lyckade delgivningar	Antal polis-myndigheter
41- 50%	6
51-60 %	2
61- 70%	4
71 - 80 %	23
81 - 90 %	46
91 - 100 %	35
Ej besvarat	2 118

Delgivningscentralen i Stockholm, som genom sitt datasystem har lätt
tillgängliga uppgifter om resultatet av delgivningen, upplyser att man lyckas
med delgivningen i 47 % av ärendena. 35 % har redovisats med positiva
hinder - dvs. ny adress har framtagits, den sökte saknar känd hemvist, har
avlidit eller också har ärendet återkallats. Ca 18 % har redovisats med hinder
(delgivningen har misslyckats). Liknande uppgifter har även lämnats av
delgivningscentralerna i Göteborg och Malmö. Att 35 polismyndigheter
säger sig lyckas med delgivningen i 91-100 % av fallen kan tyda på att man
inte tagit hänsyn till s. k. positiva hinder.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 4)

12 Riksdagen 1988/89. 2 sami. Nr 2

3 Antalet anställda för delgivningsändamål hos myndigheterna

Polismyndigheterna hade enligt enkäten i januari 1988 sammanlagt ca 160
särskilt anställda för delgivning. Härvid har halvtidsanställda medräknats i
de fall detta uppgivits. Av dessa är ca 110 knutna till delgivningscentralerna i
storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).

4 Antal särskilt förordnade stämningsman

Enligt enkäten fanns i januari 1988 ca 560 ”fritidsarbetande” stämningsman.
Dessutom har administrativ personal ofta förordnande som stämningsman.

5 Under 1986/87 utbetald ersättning för särskilt anställda för delgivning

Enligt enkäten har ca 17 542 800 kr. utbetalats i lön till ifrågavarande
personal. (I vissa fall har lönekostnadstillägg felaktigt inräknats. Dessa har
borttagits vid bearbetningen.) Läggs lönekostnadstillägg med 39 % till detta
erhålls en lönekostnad av drygt 24 300 000 kr.

Reseersättningarna till denna personal har enligt enkäten uppgått till ca
1 874 000 kr.

6 Totalkostnader för stämningsmannaorganisationen

Lönekostnader för fast anställd personal ca 24,3 milj kr

Arvoden till särskilt förordnade stämningsmän ca 5,8 milj kr1

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 4)

Summa löner och arvoden ca 30,1 milj kr

Reseersättning

- fast anställd personal

- särskilt förordnade stämningsmän

ca 1,9 milj kr
ca 4,2 milj kr1

Summa ca 36,2 milj kr

Härtill kommer kostnader för lokaler, ADB, porton m. m.

Enligt uppgift från RPS.

178

Under förstudien framkomna förslag till eventuellt
möjliga förbättringar

1 Enklare form för delgivning av kallelser m. m.

- Skyldighet borde införas för personer som redan delgivits stämning att till
domstolen meddela adressändring eller tillfällig bortovaro. Delgivning av
kallelse till förhandling borde då kunna ske med vanligt brev utan krav på
delgivningskvitto. Om vederbörande undantagsvis inte nåtts av delgivningen,
kunde institutet återställande av försutten tid komma till användning
(lagman T Nordqvist m. fl., Handens tingsrätt).

2 Uppmjukning av och information om sekretessbestämmelserna

- Domstolarna borde vid behov alltid kunna få uppgift om hemliga
telefonnummer. Dessa får numera endast undantagsvis lämnas ut av
televerket (lagman Nordqvist och lagman Spak, Stockholms tingsrätt).

- Myndigheterna borde få rätt och skyldighet att lämna ut uppgifter som
domstolarna behöver för sitt arbete med delgivning (lagman Spak).

- Socialdistrikten borde få mer information om delgivnings- och sekretesslagarna
(avd. 14, Stockholms tingsrätt).

3 Partsdelgivning

- Part, som åtar sig att själv ombesörja delgivning, borde få rabatt på
ansökningsavgiften (lagman B Frank, Gävle tingsrätt).

- Delgivning av en enda stämningsman bör kunna anses som fullt bevis, även
om delgivningen sker för privatpersons räkning (motion 1987/
88:JuU 706).

4 Surrogatdelgivning vid lagsökninglbetalningsföreläggande

- Surrogatdelgivning, dvs. att delgivningsförsändelsen får överlämnas till
medlem av den söktes hushåll m.fl., borde tillåtas även vid lagsökning och
betalningsföreläggande (Birgit Hagström, Gävle tingsrätt).

5 Delgivning av kortare återkallelser av körkort

- För att återkallelse av körkort under kortare tid inte skall bli meningslös
genom att körkortshavaren undanhåller sig, borde tiden för återkallelsen
räknas från delgivningen, inte från dagen för länsrättens beslut (Filip
Autio, Gävle polisdistrikt).

6 Kraven på spikning

- Kraven i 15 § DL för att s.k. spikning får ske borde sänkas. Det borde
sålunda inte krävas ett konstaterande om att det finns anledning antaga att
den sökte avvikit eller håller sig undan. På sina håll tvekar man nämligen

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 5)

179

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16
Underbilaga 5)

7 Begränsning av domstolarnas befattning med fordringsanspråk

- Då det förekommer att lagsökning eller betalningsföreläggande begärs
även för mycket obetydliga belopp, borde det fastställas en minimigräns i
dylika ärenden. Det kan också ifrågasättas om domstolarna verkligen skall
behöva medverka till indrivning av parkeringsböter (lagman Frank, Gävle
tingsrätt).

8 Möjlighet att direkt använda kungörelsedelgivning

- Av en dom av HD framgår att det är fel att i ett mål direkt använda
kungörelsedelgivning (spikning), även om man från tidigare mål eller
ärende vet att vederbörande är svårdelgiven. Bestämmelserna borde
ändras i detta hänseende (lagman Nordqvist m.fl.).

9 Stämningsmän knyts till tingsrätterna

- Handens tingsrätt har mycket goda erfarenheter av att en tjänsteman vid
tingsrätten förordnats som stämningsman (lagman Nordqvist).

- Tingsrätterna borde få egna stämningsmän (Birgit Katsoulaki, Handens
tingsrätt).

- Före förstatligandet hade rådhusrätten egna stämningsmän som arbetade
på ackord. Systemet fungerade bra (lagman Spak).

- Förhållandena borde kunna förbättras genom återgång till systemet med
fler särskilt förordnade stämningsmän (Stockholms tingsrätt).

10 Rutiner m. m. vid tingsrätterna

- Större tingsrätter kanske borde ha dataterminaler med anknytning till
SPAR-registret (lagman Spak).

- Bestämmelserna om tingsrättens skyldighet att göra adresspaning och föra
delgivningsanteckningar åt stämningsmännen borde modifieras, då bestämmelserna
i flertalet fall inte fyller något ändamål och orsakar mycket
arbete (Birgit Katsoulaki, Handens tingsrätt, tingsfiskal Ulla Pålsson,

Stockholms tingsrätt. Birgit Hagström, Gävle tingsrätt m.fl.).

- Blanketterna för delgivningskvitto och delgivningsanteckningar kunde
sammanföras i blankettset för genomskrift (Irene Bergström, Gävle
tingsrätt).

- Blanketterna för delgivningskvitton borde tryckas i löpande band för att
underlätta utskriften (Lena Janghorn, Jönköpings tingsrätt).

att intyga detta. Om rätt adress var känd, borde det räcka med att den
sökte inte anträffats trots flera delgivningsförsök (lagman Frank, Gävle
tingsrätt).

180

11 Bättre uppgifter i förundersökningsprotokoll

- Primärrapporterna från polisen kan vara dåliga i fråga om adressuppgifter
och ej heller kompletterade av åklagaren (avd. 19 Stockholms tingsrätt).

12 Vissa ändringar i postens rutiner

- Posten borde inte bifoga mottagningsbeviset, när man aviserar om
rekommenderad försändelse. Många sökta underlåter troligen att lösa ut
försändelsen, då de av mottagningsbeviset ser att försändelsen kommer
från en domstol (L E Isaksson, Handens tingsrätt).

- Brevbärarna borde få bättre information om vad som åligger dem vid
särskild postdelgivning (avd. 14 Stockholms tingsrätt).

- Uppgifter om tillfällig eftersändning lämnas inte ut med mindre skriftlig
begäran gjorts av tingsrätten (avd. 19 Stockholms tingsrätt).

13 Stämningsmännens rutiner m.m.

- Efterforskning bör i större utsträckning ske på arbetsplatsen (avd. 14 m. fl.
Stockholms tingsrätt).

- Stämningsmännen borde börja söka tidigare (avd. 16 och 19 Stockholms
tingsrätt).

14 Utbildning av stämningsmän

- Stämningsmännen borde få utbildning (S Nilsson, delgivningscentralen i
Stockholm).

15 ADB-användning inom stämningsmannaorganisationen

- Flera polisdistrikt borde kunna anknytas till ADB-systemet vid delgivningscentralen
i Stockholm (S Nilsson).

16 Delgivning av domar

- Domar i skattemål borde normalt kunna delges genom vanligt lösbrev.
Vidimering av fotokopia av sådan dom är onödig (lagman Lundborg m. fl.,
länsrätten i Stockholm).

17 Stämningsmannaorganisationens resurser

- Annan anslagskonstruktion för stämningsmannaorganisationen (se vad
polismyndigheten i Jakobsberg anfört under 3.5 i rapporten).

- En åtgärd som skulle kunna medföra förbättringar vore att förstärka
polisens delgivningsresurser. En utväg härför synes vara att tillåta polisen
att använda medel som inte behövs för avlöningar till polismän (lagman
Spak, se bil. 2 b).

Redog. 1988/89:2
Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16

Underbilaga 5)

181

Innehållsförteckning

Redog. 1988/89:2

Bilaga 6

(Förs. 1987/88:16)

Revisorernas förslag

1 Revisorernas överväganden

1.1 Bakgrund

1.2 Behov av åtgärder

1.3 Förslag till åtgärder

2 Hemställan

Bilaga Förstudien: Delgivningsförfarandet vid domstolarna

Sammanfattning

1 Inledning

1.1 Syftet med förstudien

1.2 Uppläggning av förstudien

2 Bakgrund

2.1 Gällande bestämmelser

2.2 Delgivningssystemet

2.3 Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder

2.4 Pågående eller planerade undersökningar, m. m

3 Kartläggning och iakttagelser

3.1 Delgivning vid tingsrätterna

3.1.1 Allmänt

3.1.2 Kostnader för inställda förhandlingar

3.1.3 Försening av mål och ärenden

3.1.4 Delgivningsarbetet blir mera resurskrävande

3.2 Delgivning vid länsrätterna

3.3 Delgivning vid övriga domstolar

3.4 Kostnaderförsärskildpostdelgivningm. m

3.5 Polisens stämningsmannaorganisation

3.6 Sammanlagda kostnader för tingsrätternas delgivning

4 Slutsatser

Underbilagor (till förstudien)

1. Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder

2.a-b Skrivelser från lagmannen vid Stockholms tingsrätt till justi tiedepartementet

angående frågor som rör domstolskallelser
och delgivningar

3. Sammanställning av uppgifter från vissa tingsrätter

4. Sammanställning av uppgifter från polismyndigheterna

5. Under förstudien framkomna förslag till eventuellt möjliga

förbättringar

182

Förslag till riksdagen
1987/88:18

Riksdagens revisorers förslag angående
kostnaderna vid statens invandrarverks
flyktingförläggningar

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av kostnaderna vid
statens invandrarverks (SIV) flyktingförläggningar. Denna granskning har
genomförts som en andra etapp i granskningsärendet Flyktinginvandringen
till Sverige m.m. (förs. 1986/87:18). Revisorerna har vid granskningen
kartlagt och analyserat kostnadsutfallet budgetåren 1985/86 och 1986/87 vid
de 23 förläggningar som SIV drev i egen regi budgetåret 1986/87.

Revisorernas granskning har visat att det nu föreligger en betydande
besparingspotential inom förläggningsverksamheten. Granskningen harge»
vid handen att det torde vara möjligt att åstadkomma årliga besparingar på
flera tiotals miljoner kronor. Detta skulle kunna uppnås genom en mera
effektiv och kostnadsinriktad styrning av verksamheten.

Revisorerna föreslår
att de ekonomiadministrativa styrfunktionerna vid SIV skall förstärkas,
att framförhållningen vid anskaffning av nya förläggningsplatser m m.
skall höjas,

att flyktingar och asylsökande i ökad utsträckning skall kunna medverka i
olika sysslor inom förläggningarna samt

att kontrollen vid prövning av bidrag till flyktingar och asylsökande som
vistas på SIV:s förläggningar skall effektiviseras.

En sammanfattning av granskningsrapporten (1987/88:4) Kostnaderna vid
statens invandrarverks flyktingförläggningar och av remissutfallet är som
bilaga fogad till denna skrivelse.

1 Genomförd granskning

Vid sin granskning av flyktinginvandringen till Sverige m.m. (rapport
1986/87:1, förs. 1986/87:18) uppmärksammade riksdagens revisorer även
kostnadsbilden vid SIV:s flyktingförläggningar. Revisorerna fann kostnadsnivån
och kostnadsspridningen vara sådana att en närmare granskning av
kostnaderna för förläggningsverksamheten var påkallad.

Den nu genomförda granskningen har visat att de genomsnittliga dygnskostnaderna
vid SIV:s flyktingförläggningar under budgetåret 1986/87
minskat med mer än 15 % i förhållande till föregående budgetår. Genomsnittskostnaden
var 270 kr. per dygn och flykting jämfört med 320 kr.
budgetåret dessförinnan. Vid vissa förläggningar har de genomsnittliga

1988/89:2

183

dygnskostnaderna sjunkit med mer än 50 %. Även kostnadsspridningen har
minskat. Budgetåret 1985/86 pendlade de genomsnittliga dygnskostnaderna
mellan 250 kr. och 650 kr. Under budgetåret 1986/87 var motsvarande värden
202 kr. resp. 385 kr. Trots att kostnadsutvecklingen det senaste året gått i rätt
riktning uppgår dock förläggningskostnaderna alltjämt till betydande belopp.
Vid den förläggning som hade de lägsta kostnaderna uppgick månadskostnaden
per flykting till ca 6 000 kr. och vid den förläggning som hade de
högsta kostnaderna var månadskostnaden ca 12 000 kr. Den genomsnittliga
månadskostnaden beräknad på samtliga förläggningar var ca 8 100 kr.

Detta belopp fördelar sig genomsnittligt på olika ändamål enligt följande.

Löner och tolkkostnader	2 375 kr.
Administration i övrigt	660 kr.
Undervisning	420 kr.
Sjukvård	740 kr.
Hyror för flyktingbostäder, resorm. m.	1 475 kr.
Dagpenning, personlig utrustning	2 250 kr.
Övrigt	180 kr.
Totalt	8 100 kr.

Av den nu genomförda granskningen framgår att kostnadsspridningen
visserligen minskat men att förläggningskostnaderna fortfarande ändå är
nästan dubbelt så höga vid den dyraste förläggningen som vid den förläggning
som haft de lägsta kostnaderna. Skillnaderna mellan förläggningarna framgår
ännu tydligare om jämförelsen i stället inriktas på kostnadernas
fördelning på olika ändamål. Spridningen av de på detta sätt fördelade
förläggningskostnaderna är uppseendeväckande. Den största spännvidden
mellan högsta och lägsta värde -1:13- föreligger i fråga om kostnaderna för
undervisning av flyktingar. De, med hänsyn till de redovisade kostnadernas
storlek, mest betydelsefulla skillnaderna föreligger dock i fråga om löner för
de anställda vid förläggningarna, där spännvidden varit 1:4, samt i fråga om
de båda utgiftsslagen förvaltning, flyktingar resp. förvaltningskostnader,
administration, där den noterade spännvidden mellan högsta och lägsta
värden varit resp. 1:5 och 1:6. Spridningen av de på olika ändamål fördelade
kostnaderna framgår närmare av den sammanställning som redovisas i
bilaga, s. 11.

De vid granskningen framtagna uppgifterna om kostnadernas storlek och
fördelning utgör viktiga indikationer på inom vilka områden det föreligger en
besparingspotential och där en bättre ekonomiadministrativ styrning av
verksamheten erfordras.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

184

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

Revisorernas i april 1987 till riksdagen överlämnade rapport över granskningen
av flyktinginvandringen till Sverige m.m. utgjorde en lägesbeskrivning
av aktuella problem förknippade med flyktinginvandringen. Granskningen
hade inriktats på fyra huvudområden, nämligen tyngdpunkten i den
svenska flyktingpolitiken, kostnaderna för verksamheten vid de statliga
flyktingförläggningarna, flyktinginvandringens återverkan på kommunerna
samt inresekontrollen. Revisorerna anmälde därvid att mot bakgrunden av
de iakttagelser som gjorts beträffande kostnadsnivån och kostnadsspridningen
vid de statliga flyktingförläggningarna skulle en närmare granskning av
dessa kostnader genomföras som en andra etapp i granskningsärendet.

Vid remissbehandlingen av den nu företagna granskningen av kostnaderna
vid SIV:s flyktingförläggningar har båda remissinstanserna - SIV och
Svenska kommunförbundet - strukit under att en av de faktorer som mest
påverkar de totala förläggningskostnaderna är obalansen mellan flyktinginvandringens
omfattning och kommunernas mottagningskapacitet. SIV har
även framhållit betydelsen av åtgärder mot vad verket kallar irreguljär
migration. De åtgärder som enligt SIV kan vidtas är

- förebyggande av förstörande och undangömmande av identitetshandlingar,

- förstärkande av den otillräckliga gränskontrollen och

- förbättrad information om invandringspolitiken, regelsystemet och dess
tillämpning, både i Sverige och utomlands.

Revisorerna kan konstatera att remissinstanserna genom sina yttranden i
denna del har knutit an till och aktualiserat vissa av de frågeställningar som
tidigare utförligt redovisats i revisorernas förutnämnda rapport om flyktinginvandringen
till Sverige m.m.

Revisorerna finner de synpunkter och förslag som remissinstanserna nu
framfört angående dessa frågor vara ett värdefullt komplement till den
lägesbeskrivning som lämnats i den tidigare rapporten. Revisorernas skrivelse
i ärendet har ännu inte färdigbehandlats av riksdagen.

2.2 Ekonomiadministrativ styrning

Revisorerna vill inledningsvis erinra om att sedan SIV den 1 januari 1985
övertog ansvaret för den statliga flyktingmottagningen har kraven på
ytterligare platser på de statliga flyktingförläggningarna ökat kraftigt.
Förläggningsverksamheten bestod den 1 januari 1985 av 5 förläggningar
(exkl. s.k. slussar) med ca 800 platser. Den 1 mars 1988 administrerade SIV
28 egna förläggningar med totalt ca 6 000 platser. Därutöver hade SIV ansvar
för ytterligare 3 förläggningar och 16 slussar, med ett sammanlagt platsantal
på 3 500, som drivs i privat regi.

Utbyggnaden, som tidvis skett under stark tidspress, har inneburit stora
påfrestningar för SIV som för att lösa de akuta förläggningsproblemen varit
nödsakat att prioritera andra administrativa funktioner än planering, budgetering
och kostnadsuppföljning.

Enligt revisorernas uppfattning har dessa omständigheter i inte oväsentlig
grad bidragit till de genomsnittligt höga kostnaderna per flykting och till den
stora kostnadsspridningen mellan olika förläggningar.

Av de uppgifter SIV lämnat om kostnadsutfallet vid de statliga flyktingförläggningarna
budgetåret 1985/86 framgår att den genomsnittliga månadskostnaden
per flykting detta år varit 10 000 kr. Dessa månadskostnader hade
vid de olika förläggningarna pendlat mellan 7 500 kr. och 18 500 kr.

Revisorerna har med tillfredsställelse kunnat notera att den genomsnittliga
kostnadsnivån påföljande budgetår sjunkit med drygt 15 %. Vid några
förläggningar har kostnadsnivån sjunkit med mer än 50 %. Samtidigt har
kostnadsspridningen mellan olika förläggningar minskat med över 25 %.

SIV har i sitt yttrande till revisorerna förutskickat en fortsatt sänkning av
kostnadsnivån även under innevarande budgetår. Enligt verket beror den
positiva kostnadsutvecklingen bl.a. på att kostnadsmedvetandet hos personalen
ökat samt att kostnadskontrollen liksom budgeteringsmetoderna och
budgetuppföljningsarbetet förbättrats. SIV pekar också på det förhållandet
att SIV saknade tidigare praktisk erfarenhet från förläggningsverksamhet
när verket övertog ansvaret för flyktingmottagningen. SIV har därefter
successivt skaffat sig erfarenheter inom olika delar av verksamheten vilket,
enligt SIV, ökat effektiviteten och verkat kostnadsbesparande. Dessutom
har beläggningsgraden på SIV:s förläggningar varit hög sedan hösten 1986.
SIV medger dock att omfattningen av kostnadskontrollen varierat med de
tillgängliga personalresurserna hos SIV centralt. De medel som tilldelats
verket för den centrala administrationens arbete har enligt SIV:s mening
varit otillräckliga med hänsyn till verksamhetens kraftiga tillväxt. Detta har
också påverkat SIV:s möjligheter att avsätta resurser för ekonomistyrningen.

Revisorerna finner att de åtgärder för att effektivisera ekonomistyrningen
som SIV redovisat i sitt remissyttrande ligger i linje med de förslag om en
mera effektiv och kostnadsinriktad ekonomiadministrativ styrning av förläggningsverksamheten
som framförts i revisorernas rapport. Revisorerna
har också kunnat notera att kostnadsutvecklingen, enligt vad som framgått
av SIV:s redovisning, i stort sett gått i rätt riktning. Det finns dock anledning
att uppmärksamma verkets varning för att man framdeles kan nödgas ta i
anspråk objekt som kräver större kostnader för att ställas i ordning än
tidigare objekt. Därigenom skulle den nuvarande positiva kostnadsutvecklingen
kunna brytas. Detta stryker enligt revisorernas mening under behovet
av en bättre framförhållning vid upphandling av förläggningsplatser. Till
denna fråga återkommer revisorerna i det följande.

Revisorerna har kunnat konstatera att kostnadsspridningen mellan SIV:s
olika förläggningar alltjämt är mycket stor. De vid granskningen påtalade
skillnaderna mellan förläggningarna sedan kostnaderna fördelats på olika
ändamål framstår som uppseendeväckande.

Revisorerna har förståelse för att upphandlingssituationen kan skifta från
tid till annan, bl.a. genom de stora och svårförutsägbara svängningarna i
antalet flyktingar och asylsökande som kräver förläggningsplats, och att
detta får genomslag även på kostnadsnivån. Nu redovisade skillnader är
emellertid inte acceptabla och de ger anledning att framhålla behovet av en

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

fortsatt utveckling och förstärkning av de ekonomiadministrativa styrfunktionerna.
Revisorerna vill särskilt betona vikten av att verksamheten
planeras på sådant sätt och att kostnadsuppföljningen får en sådan utformning
att rationella val mellan olika handlingsalternativ underlättas.

De vid granskningen framtagna uppgifterna om kostnadernas fördelning
utgör viktiga indikationer på inom vilka områden åtgärder behöver vidtas.
Vid en sådan förstärkning bör kravet på en ökad professionalism inom
förläggningsverksamheten betonas. Detta bör enligt revisorernas mening
kunna uppnås såväl genom att knyta särskild expertis till verket som genom
en intensifierad och målinriktad utbildning av lämplig personal inom verket.

2.3 Förläggningsverksamheten

Bättre framförhållning

Revisorernas analys av kostnadsspridningen mellan olika förläggningar har
pekat på möjligheterna att spara flera tiotals miljoner kronor genom att
omförhandla villkoren för de dyraste förläggningarna eller genom att helt
avveckla dessa förläggningar. En viktig förutsättning för att kunna genomföra
detta är att man har tillgång till en reserv av andra tänkbara och från
ekonomisk synpunkt mera konkurrenskraftiga förläggningar.

SIV instämmer i att en bättre framförhållning, t.ex. genom en reserv av
tänkbara förläggningar, skulle vara till fördel från ekonomisk synpunkt. Den
skulle också förkorta igångsättningstiden för nya objekt och underlätta
samordningen med polismyndigheterna samt med kommuner och landsting.
En bättre framförhållning skulle även ha positiva effekter på personalplaneringen.
En viktig orsak till att framförhållningen ändå varit låg har enligt SIV
varit att verket undervärderat antalet asylsökande.

Revisorerna är väl medvetna om svårigheterna att ställa hållbara prognoser
över antalet nya asylsökande. Detta hänger i alltför hög grad samman
med oförutsebara förhållanden. Detta problem har revisorerna utförligt
behandlat i sin rapport om flyktinginvandringen till Sverige. Enligt revisorernas
mening är det just på grund av svårigheterna att förutse tillströmningen
av asylsökande som höga krav måste ställas på framförhållningen i förläggningsverksamheten
och på flyktingmottagningen i allmänhet.

Upphandlingen av förläggningsplatser är ett av de områden där SIV bör
pröva möjligheterna att utnyttja utomstående experter. Inom resebranschen
finns i dag värdefulla kunskaper och erfarenheter kring massinkvartering.
Dessa skulle sannolikt kunna bli till gagn även för SIV i den bekymmersamma
förläggningssituation som nu råder.

Val av förläggningsform

Inkvarteringen vid SIV:s förläggningar sker i allmänhet i lägenheter. Det har
i revisorernas rapport satts i fråga om inte systemet med lägenheter borde
omprövas till förmån även för andra former av provisoriska bostäder. Om
dessa förläggningar kunde läggas i eller nära de kommuner som avtalat om
att ta emot flyktingar och asylsökande skulle ökade förutsättningar skapas

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

för att tidigarelägga de olika åtgärder som syftar till att förbereda den
fortsatta vistelsen i Sverige. Man skulle på detta sätt inte bara minska
behovet av platser på SIV:s förläggningar utan även lösa en del av
sysselsättnings- och aktiveringsproblemen ute på förläggningarna. Förslaget
aktualiserades vid de överläggningar med SIV som förekom under granskningen.

Remissinstanserna har i sina yttranden till revisorerna dock varit tveksamma
till detta förslag. Svenska kommunförbundet är tveksamt till att
materiellt sett enklare förläggningar skulle introduceras när den genomsnittliga
tiden för förläggningsvistelsen ökar så markant. SIV:s ställningstagande i
denna del synes hänga samman med att SIV utgått från att revisorernas
förslag innebär att lägenhetsinkvarteringen skulle avvecklas helt. Verket har
nämligen begränsat sitt yttrande till dels en förklaring om att SIV vidhåller
sin uppfattning att självhushållningsprincipen - dvs. de inkvarterade lagar sin
mat själva - är den mest ändamålsenliga, dels vissa synpunkter på de
kvantitativa kraven på kollektiva anordningar (kök, toaletter m.m.) vid
inkvartering i paviljonger och på avskrivningstidens betydelse för kostnaderna
vid inkvartering i paviljonger.

Verket har i sitt yttrande till revisorerna således inte berört att det tidigare
presenterat ett förslag om att SIV skulle få bedriva en försöksverksamhet
med s.k. kommunala mottagningscentra. Förslaget, som återges i 1988 års
budgetproposition (bil. 12) , innebär att kommunerna skulle inrätta genomgångsbostäder
för flyktingar. Dessa bostäder skulle, enligt förslaget, kunna
förläggas till nedlagda ålderdomshem, sjukhem, ombyggda skollokaler osv.
Genomgångsbostäderna föreslås bli sammanförda till mottagningscentra.
Vid dessa skulle flyktingarna kunna tas emot direkt från en mottagningssluss
eller en förläggning. Försöket syftar till att tidigarelägga det kommunala
mottagandet. Enligt SIV:s bedömning skulle ett införande av sådana
kommunala mottagningscentra kunna minska behovet av förläggningsplatser
från 10 000 till 7 750 under budgetåret 1988/89. SIV beräknar att detta
system skulle innebära en besparing av inte mindre än 250 milj. kr. på
förläggningsverksamheten (anslag D 5 Överföring och mottagning av
flyktingar m.m.). Av framställningen i budgetpropositionen framgår emellertid
inte i vad mån belastningen i stället ökar på övriga anslag på
statsbudgeten.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1988/89, daterad den 27 augusti
1987, anför SIV följande om förslagets kostnadsmässiga effekter.

Förläggningsvistelse är dyrare än kommunalt mottagande. Varje åtgärd som
medför att behovet av förläggningsplatser minskar är därför ekonomiskt
motiverad. Därtill kommer att en kvalitetshöjning av mottagandet kan
väntas medföra att den tid under vilken flyktingen är bidragsberoende
minskar, vilket innebär en ytterligare besparing för den offentliga sektorn.

Förslaget skulle således innebära att den totala belastningen på den
offentliga sektorn minskar.

Det föredragande statsrådet har i 1988 års budgetproposition anmält att
han avser föreslå regeringen att uppdra åt SIV att bedriva försöksverksamhet
i begränsad omfattning under nästa budgetår.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

Genom det förslag om kommunala mottagningscentra som aktualiserats i
1988 års budgetproposition har emellertid revisorernas synpunkter på
förläggningsformen ändå blivit beaktade. Revisorerna anser sig därför inte
ha anledning att nu driva frågan vidare i denna del. Revisorerna förutsätter
dock att riksdagen kommer att få ta del av en mera fullständig redovisning av
de med förslaget förenade kostnaderna innan beslut fattas om att det
planerade systemet med kommunala mottagningscentra skall tillämpas i
större omfattning.

Flyktingarnas medverkan i förläggningsarbetet

Den genomsnittliga vistelsetiden vid SIV:s förläggningar, som under budgetåret
1986/87 uppgick till 4,5 månader, är nu uppe i ca 8-9 månader. Den
totala vistelsetiden på förläggning (inkl. slussar) är för närvarande i
genomsnitt 11-12 månader. Förläggningsvistelsen bör enligt riksdagens
beslut inte överstiga 2-4 veckor. En av orsakerna till de långa förläggningstiderna
är svårigheterna för kommunerna att ta emot ett ständigt ökande antal
flyktingar och asylsökande på grund av bostadsbristen.

De långa vistelsetiderna på förläggningarna är inte enbart ett ekonomiskt
problem. De har i ökande omfattning blivit också ett socialt problem.
Sysslolösheten under de långa väntetiderna har i många fall verkat passiviserande
och socialt nedbrytande, vilket i olika avseenden påverkat förläggningsmiljön.
Påfrestningarna har givetvis förstärkts av ovissheten om
utgången i asylärendet. SIV har i sitt remissyttrande bl.a. pekat på att ett
relativt stort antal platser på förläggningarna inte kunnat utnyttjas på grund
av psykisk sjukdom eller instabilitet, suicidrisk och asocialitet. Passiviseringen
kan också komma att försvåra den fortsatta integreringen av flyktingarna i
det svenska samhället.

Remissorganen är i princip positiva till att flyktingarna medverkar i
förläggningsarbetet. SIV anser visserligen inte att det därigenom skulle vara
möjligt att uppnå några kostnadsbesparingar i själva förläggningsarbetet,
men framhåller att flyktingarnas medverkan ändå bör vara ägnad att sänka
kostnaderna för det allmänna genom att främja den fortsatta integreringen i
samhället. Vidare skulle man enligt SIV på detta sätt kunna uppnå en högre
effektivitet genom att de övergripande målen för flyktingmottagandet
främjas.

SIV har i detta sammanhang erinrat om statsmakternas bestämda avsikt att
i framtiden ha korta förläggningstider. Därigenom skulle enligt SIV:s
bedömning möjligheterna för flyktingarna och de asylsökande att medverka i
förläggningsarbetet minska avsevärt.

Revisorerna vill betona vikten av att de nu oacceptabelt långa förläggningstiderna
minskas. Som nyss nämnts bör förläggningsvistelsen enligt
riksdagens beslut inte överstiga 2-4 veckor. Möjligheterna att inom en
närmare framtid uppnå detta mål framstår emellertid i dag som ytterst
begränsade. De prognoser över behovet av förläggningsplatser som redovisats
i bl.a. SIV:s remissyttrande, årets budgetproposition och riksrevisionsverkets
nyligen framlagda rapport om flyktingmottagningen pekar i stället på
en mycket kraftig ökning av beläggningen under detta år och därmed också

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

av förläggningstiderna. Revisorerna finner det mot denna bakgrund vara
angeläget att betona att den kortsiktiga, operativa planeringen måste utgå
från de faktiska förutsättningarna för verksamheten. Revisorerna vill
samtidigt framhålla att det är betydelsefullt att även under förhållandevis
korta förläggningstider bereda de inkvarterade en meningsfull sysselsättning.

Revisorerna vill här sätta i fråga om inte den bedömning SIV gjort
angående möjligheterna att i kostnadsbesparande syfte ta till vara de
inkvarterades arbetskapacitet varit alltför pessimistisk.

Revisorerna anser det vara angeläget att det problem som sysslolösheten
under de långa förläggningsvistelserna utgör snarast får en lösning. Jämsides
med insatserna för att förkorta vistelsetiderna krävs enligt revisorernas
mening således också åtgärder för att ge flyktingarna och de asylsökande
någon form av meningsfull sysselsättning under väntetiden, t.ex. genom att
ta till vara deras arbetskapacitet inom vissa delar av förläggningsverksamheten.

2.4 Övrigt

Utplacering av flyktingar

SIV har i sitt remissyttrande anmält att en PM utarbetats om hur utplaceringen
av enskilda flyktingar skall handläggas. Frågan har tagits upp av
utredningen (A 1987:07) om översyn av organisationen av statens invandrarverk
i skrivelse till regeringen den 1 februari 1988, Principförslag till ny
organisation av statens invandrarverk. Av detta principförslag framgår att
det fortsatta utredningsarbetet kommer att ytterligare behandla denna fråga.
Revisorerna anser att frågan om ansvaret för utplacering av flyktingar på
detta sätt kommer att bli tillräckligt belyst och därigenom få sin lösning.
Revisorerna avstår därför från att föra denna fråga vidare.

Kontroll vid utbetalning av vissa bidrag

Vid ekonomiskt bistånd till flyktingar och asylsökande som vistas på SIV:s
förläggningar skall hänsyn tas till sökandens innehav av olika tillgångar.
Detta undersöks i allmänhet inte närmare. Normalt nöjer man sig med de
uppgifter som de sökande själva lämnat. Kvaliteten på dessa uppgifter skiftar
och någon form av verifiering av uppgifterna har därför framstått som
motiverad.

De asylsökande skall i samband med att polismyndigheten prövar frågan
om direktavvisning bl.a. lämna uppgift om tillgängliga medel. Vid ankomst
till s.k. slussar och andra förläggningar skall dessutom uppgift lämnas om
befintlig beklädnadsutrustning. I revisorernas rapport har föreslagits att
kopior på dessa uppgifter bör kunna fogas till den akt som följer den
asylsökande under förläggningstiden för att sedermera kunna utnyttjas vid
prövningen av de uppgifter som lämnas vid ansökan om bidrag. SIV befarar
att detta förfaringssätt skulle kräva extra arbetsinsatser med därav följande
kostnader samtidigt som effekten av de föreslagna åtgärderna sannolikt
skulle bli begränsad.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

Enligt uppgifter som revisorerna senare inhämtat från rikspolisstyrelsen
utarbetas för närvarande ett förtryckt formulär benämnt Föredragnings-PM
m.m. i ärende enligt utlänningslagen. Detta formulär skall i framtiden
utnyttjas av polismyndigheterna bl.a. vid prövning om en asylsökande skall
direktavvisas. Formuläret skall upprättas i fyra exemplar och innehålla
uppgift om bl.a. tillgängliga medel. Två exemplar av denna handling sänds
till SIV och ett exemplar överlämnas till den asylsökande. Genom denna
förändring av rutinerna kommer det enligt revisorernas bedömning att bli
fullt möjligt att utan nämnvärd ökning av kostnaderna för statsverket låta ett
av dessa tre exemplar framdeles få ingå i underlaget vid prövning av
biståndsfrågan för dem som är inkvarterade vid SIV:s förläggningar.

3 Hemställan

Riksdagens revisorer hemställer

beträffande kostnaderna vid statens invandrarverks förläggningar
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om

a) en mera effektiv och kostnadsinriktad styrning av statens
invandrarverks förläggningsverksamhet,

b) en ökad framförhållning vid anskaffning av förläggningsplatser
m.m.,

c) flyktingars och asylsökandes medverkan i förläggningsarbetet,

d) effektivare kontroll vid utbetalning av bidrag till dem som vistas
på statens invandrarverks förläggningar.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s). Bertil Jonasson (c), Birgitta Rydle
(m), Torsten Karlsson (s), Olle Aulin (m), Rune Jonsson (s), Olle Grahn (fp)
och Maja Bäckström (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G. Dahlbom
(föredragande).

Stockholm den 13 april 1988
På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Lars-G. Dahlbom

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18)

191

Sammanfattning av rapport 1987/88:4 om
kostnaderna vid statens invandrarverks
förläggningar och de remissyttranden som avgetts
över den

1 Rapporten
1.1 Bakgrund och syfte

Statens invandrarverk (SIV) övertog den 1 januari 1985 ansvaret för
flyktingmottagningen från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Förläggningsverksamheten
bestod då av sammanlagt fem förläggningsenheter med ca 800
platser. Verksamheten har därefter expanderat mycket snabbt. Den 1 juli
1987 omfattade förläggningsorganisationen ca 8 000 platser fördelade på 26
utredningsförläggningar och på 12 s.k. slussar, där asylsökande inkvarteras i
avvaktan på att plats kan beredas på en utredningsförläggning.

Utbyggnaden av förläggningsorganisationen har tidvis skett under stark
tidspress, vilket i olika avseenden präglat SIV:s planering av verksamheten.
När SIV övertog ansvaret för flyktingförläggningarna saknade det centrala
verket dessutom tidigare erfarenhet från sådan förläggningsverksamhet.

Riksdagens revisorer kom vid sin granskning av flyktinginvandringen till
Sverige m.m. (förs. 1986/87:18) att även uppmärksamma kostnaderna för
SIV:s flyktingförläggningar. Under budgetåret 1985/86 hade dygnskostnaderna
per flykting vid de olika förläggningarna pendlat mellan 250 och 650 kr.
Den genomsnittliga dygnskostnaden för samtliga förläggningar hade uppgått
till 320 kr., vilket motsvarar ca 10 000 kr. per månad. De sammanlagda
förläggningskostnaderna detta år uppgick till drygt 300 milj .kr. Revisorerna
fann kostnadsspridningen och kostnadsnivån vara sådana att en närmare
granskning var påkallad.

1.2 Granskningens omfattning och inriktning

Revisorernas granskning av förläggningsverksamheten har begränsats till de
23 flyktingförläggningar som administrerades av SIV budgetåret 1986/87.
Verksamheten vid s.k. slussar och andra genomgångsförläggningar, där de
asylsökande vistas i avvaktan på att plats kan erhållas vid någon av SIV:s
förläggningar har inte granskats. Dessa slussförläggningar drivs dessutom
inte i SIV:s regi. Inte heller de i privat regi drivna förläggningarna i
Sandviken och Säffle har granskats. Kostnaderna vid de 23 granskade
förläggningarna har uppgått till ca 330 milj. kr. vilket är drygt 60 % av de ca
540 milj. kr. som kostnaderna för verksamheten vid förläggningar och slussar
uppgick till totalt sett under budgetåret 1986/87. Till de angivna beloppen
kommer kostnaderna för förläggningsverksamheten vid SIV centralt.

Vid granskningen har de kostnadsbestämmande faktorerna för verksamheten
närmare analyserats. Tonvikten har därvid lagts på förhållandena
under budgetåret 1986/87. Även formerna för den ekonomiadministrativa
styrningen av verksamheten har behandlats.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18

Bilaga)

1.3 Kostnaderna för SlV:s förläggningsverksamhet

De totala kostnaderna för SIV:s förläggningsverksamhet har stigit till nära
540 milj. kr. budgetåret 1986/87 jämfört med drygt 300 milj. kr. budgetåret
dessförinnan. Denna ökning hänger samman med den kraftiga expansionen
av förläggningsverksamheten. Den genomsnittliga kostnaden per förläggningsdygn
vid SIV:s förläggningar har i stället minskat. Jämsides med denna
sänkning av de genomsnittliga dygnskostnaderna har också kostnadsspridningen
mellan olika förläggningar minskat.

Granskningen har visat att de genomsnittliga dygnskostnaderna vid SIV:s
flyktingförläggningar under budgetåret 1986/87 minskat med mer än 15 % i
förhållande till föregående budgetår. Genomsnittskostnaden var 270 kr. per
dygn jämfört med 320 kr. budgetåret dessförinnan. Vid vissa förläggningar
har de genomsnittliga dygnskostnaderna sjunkit med mer än 50 %. Även
kostnadsspridningen har minskat. Budgetåret 1985/86 pendlade de genomsnittliga
dygnskostnaderna mellan 250 kr. och 650 kr. Under budgetåret
1986/87 var motsvarande värden 202 kr. resp. 385 kr.

Det kan alltså inledningsvis konstateras att kostnadsutvecklingen det
senaste året gått i rätt riktning. Inkvarteringskostnaderna uppgår dock
alltjämt till betydande belopp. Vid den förläggning som hade de lägsta
kostnaderna uppgick månadskostnaden per flykting till ca 6 000 kr. och vid
den förläggning som hade de högsta kostnaderna var månadskostnaden ca
12 000 kr. Den genomsnittliga månadskostnaden beräknad på samtliga
förläggningar var ca 8 100 kr.

Av det föregående framgår att kostnadsspridningen visserligen minskat
under budgetåret 1986/87 men att förläggningskostnaderna ändock är nästan
dubbelt så höga vid den dyraste förläggningen som vid den förläggning som
haft de lägsta kostnaderna. Skillnaden mellan förläggningarna blir väsentligt
större om jämförelsen i stället inriktas på kostnadernas fördelning på olika
ändamål. I följande sammanställning visas de högsta och lägsta värdena för
den på olika ändamål fördelade dygnskostnaden enligt vad som noterats vid
de 23 undersökta förläggningarna budgetåret 1986/87.

Ändamål	Lägsta värde	Högsta värde	Förhållandet mellan lägsta och högsta värde
Löner	37 kr.	145 kr.	1:3,9
Tolkkostnad	7 kr.	25 kr.	1:3,6
Förvaltn. kostn., adm.	12 kr.	72 kr.	1:6
Personlig utrustning,
kontantbidrag	62 kr.	87 kr.	1:1,4
Barn- och fritidsverksamhet	2 kr.	7 kr.	1:3,5
Undervisning, flykting	3 kr.	38 kr.	1:12,7
Sjukvård	11 kr.	54 kr.	1:4,9
Förvaltning, flykting	22 kr.	107 kr.	1:4,9
Summa	156 kr.	535 kr.	1:3,4

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18

Bilaga)

13 Riksdagen 1988189.2sami. Nr 2

1.4 Ekonomiadministrativ styrning

Vid en bedömning av kostnaderna vid SIV:s flyktingförläggningar måste
man ta hänsyn till de speciella omständigheter som förelegat vid uppbyggnaden
av verksamheten. Behovet av förläggningsplatser har ökat snabbt sedan
SIV i januari 1985 övertog ansvaret från AMS för flyktingförläggningarna.
Behovet av ytterligare förläggningsplatser uppgick under andra halvåret
1987 till ca 400 platser per månad. Detta motsvarar ungefär en ny medelstor
förläggning var fjortonde dag. Den tidspress som rått vid uppbyggnaden av
denna förläggningsverksamhet har haft till följd att andra funktioner än
planering, budgetering och kostnadskontroll prioriterats.

Verksamheten vid SIV:s förläggningar har emellertid pågått under en så
lång tid och fått en sådan omfattning att de ekonomiadministrativa aspekterna
på verksamheten måste ges ökad tyngd. Det föreligger nu en betydande
besparingspotential inom detta område.

Den stora kostnadsspridningen pekar på behovet av fastare kostnadsnormer
vid budgeteringen. De exempel som redovisats i revisorernas rapport,
där man utgått från kostnadernas medianvärden, har gett vid handen att en
anpassning till sådana normvärden vid de förläggningar som i dag har högre
kostnader på sikt skulle kunne ge årliga kostnadsminskningar på flera tiotals
miljoner kronor.

Detta förutsätter att verksamheten planeras på så lång sikt att det blir
möjligt att göra rationella val mellan olika förläggningsalternativ. Det krävs
också att den löpande redovisningen av kostnadsutfallet läggs upp på ett
sådant sätt att dessa val underlättas. Sambandet mellan verksamhetens mål
och kostnader måste framgå klarare, bl.a. vid val mellan alternativa
förläggningsformer.

1.5 Förläggningsverksamheten

Bättre framförhållning

SIV har under vissa perioder med ett starkt ökande antal asylsökande
tvingats förhandla om öppnandet av nya förläggningar under stark tidspress.
I sådana akuta situationer blir SI V:s förhandlingsposition svag och möjligheterna
att göra rationella val mellan alternativa förläggningar begränsade.
Den nu rådande bristen på tillgängliga förläggningsplatser driver i sig upp
kostnadsnivån och skulle kunna äventyra de kostnadsminskningar som
uppnåtts under senare år. I revisorernas rapport har därför föreslagits att SIV
bör närmare inventera beståndet av tänkbara nya förläggningar och träffa
preliminära avtal. Förberedelsearbetet bör i dessa fall ha drivits så långt,
t.ex. i fråga om personalplanering och byggnadsteknisk anpassning, att
verksamheten kan sättas i gång med förhållandevis kort varsel. En sådan
reserv skulle också öka möjligheterna för SIV:s ledning att vidta erforderliga
åtgärder för att förbättra kostnadsstrukturen inom förläggningsbeståndet.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18

Bilaga)

194

Val av förläggningsform

Enligt SIV:s mål och riktlinjer för förläggningsverksamheten skall förläggningsvistelsen
så långt möjligt spegla den verklighet som möter ute i
samhället. Bl.a. av detta skäl har lägenhetsalternativet prioriterats vid val av
förläggningsform. T revisorernas rapport har satts i fråga om en inkvarteringsform,
där 5-6 främmande personer placeras ihop i en trerumslägenhet
är lämpligare från anpassningssynpunkt än andra billigare inkvarteringsformer.
Även den tilltagande bostadsbristen talar för en omprövning av
systemet med lägenheter till förmån för andra former av provisoriska
bostäder. SIV skulle därigenom även ges ökade möjligheter att välja nya
förläggningsorter. De provisoriska förläggningarna skulle t.ex. kunna läggas
i eller nära de kommuner som avtalat om att ta emot flyktingar och
asylsökande.

På så vis skulle ökade förutsättningar skapas för SIV att tillsammans med
de kommuner som sedermera skall ta emot flyktingarna tidigarelägga de
olika åtgärder som syftar till att förbereda den fortsatta vistelsen i Sverige.
Därigenom skulle också en del av sysselsättnings- och aktiveringsproblemen
ute på förläggningarna kunna lösas.

Beläggningsgraden

Vid revisorernas granskning av kostnaderna för förläggningsverksamheten
har konstaterats att huvuddelen av dessa kostnader påverkas endast marginellt
av måttliga förändringar i antalet inkvarterade flyktingar. Beläggningsgraden
blir därför en viktig kostnadsbestämmande faktor vid beräkningen av
dygnskostnaden för en flykting. Beräkningar som utförs vid granskningen
har gett vid handen att förläggningskostnaderna skulle kunna sänkas med
cirka 2 milj. kr. för varje procentenhet beläggningsgraden kan ökas.

Den genomsnittliga beläggningsgraden var under budgetåret 1986/87
endast ca 80 %. Vid beräkning av beläggningsgraden har man utgått från ett
riktvärde över antalet platser som SIV bedömt det vara praktiskt möjligt att
utnyttja. Beläggningsgraden har därefter väsentligt ökat. Enligt en undersökning
som utfördes per den 1 oktober 1987 var beläggningen vid denna
tidpunkt drygt 98 %. Den snabba höjningen av beläggningsgraden till
genomsnittligt cirka 100 % ger anledning att sätta i fråga om inte det
framräknade riktvärdet är för lågt. Mot denna bakgrund synes det, enligt vad
som anförts i revisorernas rapport, nu föreligga skäl att ompröva de hitintills
tillämpade principerna för beräkning av antalet nettoplatser (normalbeläggning).

Flyktingarnas medverkan i förläggningsarbetet

Lönekostnaderna uppgår till cirka en tredjedel av de totala förläggningskostnaderna.
Vid granskningen har mot denna bakgrund förslag väckts angående
möjligheterna att ta till vara flyktingarnas och de asylsökandes arbetskapacitet
inom vissa delar av förläggningsverksamheten - t.ex. barn- och fritidsverksamhet
samt vård och underhåll av gemensamma utrymmen. Då
förslaget, utöver vissa besparingar, även torde innebära ökade möjligheter

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

att aktivera de inkvarterade under den förhållandevis långa förläggningsvistelsen
synes det enligt rapporten vara meningsfullt att ytterligare överväga
formerna för en sådan medverkan i förläggningsarbetet.

1.6 Övrigt

Utplacering av flyktingar

Frågor om utplacering av enskilda flyktingar handläggs för närvarande av
personalen på de olika förläggningarna i samråd med berörd personal på SIV
centralt. Detta innebär ett komplicerat nätverk där personalen vid närmare
30 olika förläggningar skall följa utplaceringsläget vid de ca 250 kommuner
som tecknat avtal med SIV om att ta emot flyktingar. I revisorernas rapport
har mot denna bakgrund satts i fråga om inte ansvaret för utplacering av
flyktingar till kommunerna bör föras över från de enskilda förläggningarna
till exempelvis de fyra huvudförläggningarna i Alvesta, Flen, Hallstahammar
och Landskrona.

Kontroll vid utbetalning av vissa bidrag

Av SIV:s anvisningar om ekonomiskt bistånd till flyktingar och asylsökande
som vistas på förläggning framgår klart att sådana bidrag endast skall utgå om
behov föreligger. Behovsprövningen är emellertid en grannlaga uppgift och
normalt nöjer man sig med de uppgifter som de sökande själva lämnat.
Kvaliteten på dessa uppgifter skiftar och någon form av verifiering av
uppgifterna framstår därför som motiverad.

De asylsökande skall i samband med att polismyndigheten i inreseorten
prövar frågan om direktavvisning bl.a. lämna uppgift om tillgängliga medel.
Vid ankomst till s.k. slussar och andra förläggningar skall desutom uppgift
lämnas om befintlig beklädnadsutrustning. Det har i rapporten övervägts om
inte kopior på dessa uppgifter bör kunna fogas till den akt som följer den
asylsökande under förläggningstiden för att sedermera kunna utnyttjas vid
prövningen av de uppgifter som lämnas vid ansökan om bidrag.

1.7 Förslagen

De iakttagelser som gjorts under granskningen av SIV:s förläggningsverksamhet
har lett fram till följande förslag.

- Åtgärder bör vidtagas för att effektivisera kostnadskontrollen.

- Formerna för kostnadsredovisningen skall anpassas till behovet av en
effektivare kostnadskontroll.

- Underlaget för planering och budgetering bör ses över.

- Framförhållningen inom förläggningsverksamheten bör ökas genom
uppbyggandet av en reserv av tänkbara nya förläggningar.

- Principerna för val av förläggningsform bör ses över.

- Åtgärder bör vidtas för att ytterligare höja beläggningsgraden på
förläggningarna.

- Möjligheterna att ta till vara flyktingarnas och de asylsökandes arbetska -

Redog. 1988/89:2
Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

pacitet inom förläggningsverksamheten bör utredas.

- Ansvaret för utplacering av flyktingar bör föras över från de lokala
förläggningarna till de fyra regionala huvudförläggningarna.

- Bättre information vid prövning av vissa bidrag till flyktingar och
asylsökande som vistas på förläggningar.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten har avgetts av statens invandrarverk (SIV) och
Svenska kommunförbundet.

2.1 Allmänt

Såväl SIV som Svenska kommunförbundet har i sina remissyttranden
betonat att det helt överskuggande problemet för flyktingmottagandet är
bristen på kommunplatser. Obalansen mellan flyktinginvandringen och
kommunernas mottagningskapacitet leder till att allt fler flyktingar måste
stanna kvar på de statliga flyktingförläggningarna allt längre tid. Denna
obalans blir därigemom en av de faktorer som mest påverkar de totala
förläggningskostnaderna. Båda remissinstanserna har ange» den rådande
bostadsbristen som det viktigaste hindret för kommunerna att öka flyktingmottagningen.
SIV påpekar att kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen.
Verket ger uttryck för den bedömningen att åtgärder för att
stimulera kommunerna att ytterligare fullgöra detta ansvar skulle vara ett
statsfinansiellt lönsamt sätt att minska kostnaderna för förläggningsverksamheten.
Kommunförbundet framhåller för sin del att ett ökat bostadsbyggande
kan ge märkbara effekter först efter några år.

För att det skall bli möjligt att uppnå balans mellan antalet flyktingar och
asylsökande å ena sidan och antalet nya platser i den kommunala flyktingmottagningen
å den andra, framhåller SIV att åtgärder måste vidtas även mot
vad som kallas irreguljär migration. De åtgärder som enligt SIV kan vidtas är

- förebyggande av förstörande och undangömmande av identitetshandlingar.

- förstärkande av den otillräckliga gränskontrollen och

- förbättrad information om invandringspolitiken samt om det rådande
regelsystemet och dess tillämpning, både i Sverige och utomlands.

SIV pekar också på det förhållandet att de stora totala kostnaderna för
förläggningsverksamheten i Sverige minskar utrymmet för att förverkliga
målet att tyngdpunkten på våra flyktingpolitiska insatser skall ligga utomlands.
För närvarande är förhållandet utpräglat det motsatta. Enligt SIV är
de sammanlagda statliga kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige nu
betydligt högre än totalkostnaderna för FN:s flyktingkommissaries verksamhet
i olika delar av världen.

Dessa problemställningar har tidigare redovisats i revisorernas rapport om
flyktinginvandringen till Sverige m.m. (rapport 1986/87:1). De har därför
inte på nytt tagits upp i föreliggande rapport.

När det gäller frågor som behandlats i den nu aktuella rapporten om
kostnaderna vid SIV:s flyktingförläggningar har Svenska kommunförbundet
begränsat sitt yttrande till de förslag som enligt Kommunförbundets mening

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

direkt och konkret berör kommunernas relationer till flyktingförläggningarna.

2.2 Ekonomiadministrativ styrning

SIV vidgår i väsentliga drag vad som anförts i revisorernas rapport om
behovet av en mera effektiv och kostnadsinriktad ekonomiadministrativ
styrning av förläggningsverksamheten. SIV har framhållit att resurserna för
ekonomistyrningen påverkats av att statsmakterna, enligt verkets mening,
tilldelat SIV otillräckliga medel för den centrala administrationens arbete.
Kostnadskontrollen har enligt vad SIV anför getts stor vikt vid resursfördelningen.

SIV har gjort den bedömningen att verket nu på ett helt annat sätt än
tidigare bemästrar situationen. Detta har uppnåtts bl.a. genom att SIV
successivt skaffat sig erfarenheter inom olika delar av förläggningsverksamheten,
som när den övertogs från arbetsmarknadsstyrelsen i januari 1985 var
en helt ny verksamhet för SIV. Dessa erfarenheter har enligt SIV ökat
effektiviteten och verkat kostnadsbesparande, vilket också framgår av de
sjunkande dygnskostnaderna vid SIV:s förläggningar. Denna utveckling
väntas, enligt vad SIV anför, fortsätta även under innevarande budgetår.

Andra omständigheter som, enligt vad SIV anför, har effektiviserat
ekonomistyrningen är bl.a. att kostnadskontrollen och budgeteringsmetoderna
liksom budgetuppföljningsarbetet successivt förbättrats. Verket har
genom att ökade resurser avsatts för budgeteringsarbetet under det senaste
budgetåret kunnat intensifiera detta arbete.

Beträffande förslaget om en översyn av underlaget för planering och
budgetering av förläggningsverksamheten anger SIV att verket inför budgetåret
1988/89 tillämpar en ny budgetmodell. Denna hoppas verket skall
komma att tillgodose kraven på en effektivare kostnadskontroll och ökad
handlingsfrihet vilket också skulle stimulera och bidra till ett ökat kostnadsmedvetande
och en ökad rättvisa mellan förläggningarna.

Den nya budgetmodellen bygger på att det som komplement till förläggningarnas
totalbudget även upprättas en intern särbudget, på SIV benämnd
rambudget, över sådana utgifter som kan påverkas på förläggningsnivå och
där förläggningarna själva i princip föreslår medelsdispositionen.

SIV informerar om att den ansvariga personalen på SIV centralt och
förläggningscheferna gemensamt dels i december 1987, dels i februari 1988
behandlat budgetutfallet för föregående budgetår, budgetläget för innevarande
budgetår samt planeringen av budgetarbetet för nästkommande
budgetår. Därmed borde enligt SIV de synpunkter som anförts i rapporten
om det aktuella behovet av information för planering och ledning av
verksamheten vara tillgodosedda.

SIV har anmält att man företagit eller beslutat om vissa förändringar i
redovisningen av kostnaderna för förläggningsverksamheten. Genom redan
vidtagna åtgärder kommer det att bli möjligt att mera noggrant fördela t.ex.
hyreskostnaderna på olika verksamhetsgrenar. Investeringskostnader som
uppstår i samband med att förläggningsverksamheten utökas eller förändras
vid existerande förläggningar kommer att kunna särskiljas från driftskostna -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

derna. I anslutning till den pågående utredningen om SIV:s framtida
organisation utreder verket även om kostnader för t.ex. personal i högre grad
än hittills bör belasta verksamhetsgrenar. Om ett sådant beslut fattas skulle
det, enligt SIV, för förläggningsverksamheten innebära att huvudbokskontot
för personal tas bort och samtliga personalkostnader fördelas på den
verksamhet som var och en är anställd för.

2.3 Förläggningsverksamheten

Bättre framförhållning

SIV instämmer i att en bättre framförhållning, t.ex. genom en reserv av
tänkbara förläggningar, skulle vara till fördel i olika avseenden. Verkets
förhandlingsposition skulle sålunda stärkas vid upphandling av förläggningstjänster
samtidigt som igångsättningstiden skulle kunna minskas med 2—3
månader genom att övriga berörda myndigheter kunde kontaktas i god tid
och genom att ritningar för ombyggnad skulle vara klara. Preliminära avtal
om förläggningsobjekt skulle även kunna underlätta personalplaneringen -rekryteringsprocessen tar nu 3—4 månader i anspråk.

SIV är, trots de nämnda fördelarna, osäkert om man på detta sätt kan
sänka kostnaderna för förläggningsverksamheterna. SIV påpekar också att
det nu återstår få objekt som kan komma i fråga för preliminära avtal om
nuvarande kvalitetsnormer skall tillämpas. Enligt SIV kan det dock inte
uteslutas att standardsänkningar måste accepteras för att över huvud taget få
fram tillräckligt med inkvarteringsplatser. Verket kommer nu att ytterligare
studera denna fråga.

Val av förläggningsform

Både SIV och Svenska kommunförbundet är tveksamma inför förslaget om
en omprövning av principerna för val av förläggningsform till förmån för
andra former av provisoriskt boende än i lägenheter. De två remissinstanserna
synes därvid ha utgått från att avsikten skulle vara att lägenhetsalternativet
avvecklas. Remissinstanserna har inte diskuterat hur andra förläggningsformer
kan utnyttjas som komplement i förläggningsverksamheten, t.ex.
inför utplaceringen i kommunerna.

Beläggningsgraden

Enligt SIV:s bedömning kan den genomsnittliga beläggningen inte nämnvärt
höjas utöver det nu tillämpade normvärdet på 80 % av det totala antalet
bäddplatser. Verket anser detta värde vara en rimlig generell riktpunkt för
beräkning av antalet beläggningsbara platser. Verket påpekar dock att
förhållandena varierar från förläggning till förläggning beroende på lägenhetssammansättning,
utflyttningstakt etc. Dessutom kan förhållandena
variera från tid till annan vid samma förläggning beroende på ombyggnadsarbeten
m.m. SIV anför att verket därför nu arbetar med att ta fram ett nytt
system med rikttal anpassade till den aktuella situationen vid var och en av
SIV:s förläggningar.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

Flyktingarnas medverkan i förläggningsarbetet

Såväl SIV som Svenska kommunförbundet ställer sig positiva till förslaget att
flyktingarnas arbetskapacitet skall utnyttjas i förläggningsarbetet. Enligt
Kommunförbundet skulle man därigenom kunna motverka en passivisering
under den långa väntan på kommunplatser. Även SIV framhåller de sociala
aspekterna i frågan.

Verket menar att på sikt bör flyktingarnas medverkan i förläggningsarbetet
vara ägnad att sänka kostnaderna för det allmänna genom att främja den
fortsatta integreringen i samhället. Även effektiviteten i förläggningsarbetet
bör kunna höjas genom att de övergripande målen för flyktingmottagandet
främjas. Däremot anser SIV det inte bli möjligt att uppnå några kostnadsbesparingar
i själva förläggningsarbetet genom att ta till vara flyktingarnas och
de asylsökandes arbetskapacitet. En sådan medverkan är tidsödande och
ställer stora krav på personalen på förläggningarna. Det kommer därför,
enligt SIV:s bedömning, inte att skapas några möjligheter att minska
personalstyrkan på detta sätt.

SIV erinrar om att begränsade försök också har gjorts inom barn- och
fritidsverksamhet samt vård och underhåll av gemensamma utrymmen men
att det visat sig svårt att nå större resultat. Enskilda flyktingar och
asylsökande undviker att ta ansvar som kan bringa dem i konflikt med andra
på förläggningen, t.ex. ansvar för att stänga gemensamma lokaler för dagen.
Vistelsetiderna är varierande. Förändringarna i flyktinggrupperna gör det
svårt att få kontinuitet, även om vistelsetiderna för närvarande är långa.

Enligt invandrarverkets erfarenheter är det svårt men ändå möjligt att få
flyktingar och asylsökande att aktivare delta i arbetet på förläggningarna.
För att uppnå detta kommer verket redan under innevarande budgetår att
inleda en studie av frågan. Verket kommer därvid även att uppmärksamma
kostnadsaspekterna när det gäller olika insatser för att aktivera flyktingarna
och de asylsökande i förläggningsarbetet.

2.4 Övrigt

Utplacering av flyktingar

SIV anmäler att frågan om var i verkets organisation utplaceringen av
enskilda flyktingar skall handläggas för närvarande utreds i samband med
den organisationsöversyn som pågår inom verket. SIV avvaktar därför
resultatet av detta utredningsarbete.

Svenska kommunförbundet instämmer i att många kommuner i dag
uppfattar det som besvärande att dagligen uppvaktas från ett flertal
förläggningar med förfrågan om kommunplatser. Kommunförbundet framhåller
att det också finns en stor skepsis mot att centralisera kommunkontakterna.
Enligt förbundets mening är kommunerna i de flesta fall angelägna om
direktkontakter med berörd förläggning bl.a. i syfte att på ett tidigt stadium
försöka förebygga en situation som kan leda till en omfattande vidareflyttning
från uttagningskommunen till andra orter.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

200

Kontroll vid utbetalning av vissa bidrag

SIV delar den i revisorernas rapport framförda uppfattningen att de
uppgifter om innehavda tillgångar som skall ligga till grund för verkets beslut
om ekonomiskt bistånd till flyktingar och asylsökande är av skiftande
kvalitet. Verket betonar dock att den ordning som föreslagits i rapporten,
nämligen att polisens uppgifter från tidigare utredningar om innehavda
tillgångar skulle användas som kontrolluppgift, sannolikt skulle ha en
tämligen begränsad effekt. Det är, enligt SIV:s bedömning, nämligen mycket
sällan som de asylsökande uppger att de har tillgångar av betydelse.

SIV menar att det påtalade problemet skulle kunna undanröjas om man i
stället återinförde en ordning med lån i stället för bidrag. Skulden skulle
sedermera kunna avskrivas vid betalningsoförmåga. SIV erinrar om att enligt
jämlikhetsmålet för invandrarpolitiken, som även gäller nyanlända flyktingar
med tillstånd att stanna i Sverige, skall man eftersträva samma rätt till
bistånd för flyktingar som för svenska medborgare. En avvägning måste
därför ske mellan olika intressen.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 7

(Förs. 1987/88:18
Bilaga)

201

Innehållsförteckning

Redog. 1988/89:2

(Förs. 1987/88:18)

1 Genomförd granskning

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

2.2 Ekonomiadministrativ styrning

2.3 Förläggningsverksamheten

2.4 Övrigt

3 Hemställan

Bilaga

1 Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

1.2 Granskningens omfattning och inriktning

1.3 Kostnaderna för SIV:s förläggningsverksamhet

1.4 Ekonomiadministrativ styrning

1.5 Förläggningsverksamheten

1.6 Övrigt

1.7 Förslagen

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

2.2 Ekonomiadministrativ styrning

2.3 Förläggningsverksamheten

2.4 Övrigt

202

Förslag till riksdagen
1988/89:7

Riksdagens revisorers förslag om socialstyrelsens nya
organisation

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av socia^tyrelsens nya
organisation. Granskningen har haft formen av en omvärldsundersökning
som syftat till att kartlägga hur myndigheter, organisationer och befattningshavare
med verksamhetsmässig anknytning till socialstyrelsen ser på styrelsen,
dess berättigande, dess roll, dess inriktning, dess arbetsuppgifter och
sätt att fullgöra sina funktioner. Undersökningen har redovisats i granskningsrapporten
1987/88:10 Socialstyrelsens nya organisation jämte bilagor.
Revisorernas rapport är som bilaga fogad till denna skrivelse.1

1 Genomförd granskning

I revisorernas rapport konstateras att utvecklingen inom främst hälso- och
sjukvården och socialtjänsten under de senaste två årtiondena inneburit en
omfattande förflyttning av verksamhet och beslutsbefogenheter från central
statlig nivå till regional och lokal politisk nivå. Denna utveckling har ställt
socialstyrelsen inför omställningsproblem. Under praktiskt taget hela sin
20-åriga tillvaro har socialstyrelsen varit föremål för översyner och krav på
förändringar, såväl internt som utifrån.

Efter ett omfattande utredningsarbete beslöt riksdagen år 1980 att
socialstyrelsen skulle omorganiseras och få en delvis ny verksamhetsinriktning.
Under våren 1988 har riksdagen beslutat om nya riktlinjer för
socialstyrelsens verksamhet. Inom socialdepartementet har nyligen tillsatts
en särskild ledningsgrupp med uppdrag att ytterligare precisera och konkretisera
socialstyrelsens roll och uppgifter samt inriktningen av styrelsens
verksamhet. Syftet med översynen sägs vara att finna vägar som gör att
socialstyrelsen "blir mer rationell och bättre fyller de krav som omgivningen
ställer på myndigheten såväl nu som inför 1990-talet”.

Revisorernas granskning kan ses som ett komplement till genomförda och
pågående översyner. Den har haft formen av en enkätundersökning och
omfattat dels ett antal centrala statliga myndigheter (den s.k. myndighetsenkäten),
dels ett stort antal befattningshavare vid länsstyrelser, landsting,
primärkommuner och organisationer med verksamhetsmässig anknytning
till socialstyrelsen (huvudenkäten). Syftet med undersökningen har varit att
belysa omvärldens uppfattningar om socialstyrelsen, dess berättigande, dess
roll, dess arbetsuppgifter och dess sätt att fullgöra sina funktioner.

Strävan har varit att åstadkomma såväl bredd som djup i kartläggningen.
Sålunda har undersökningen omfattat inte mindre än sju verksamhetsområ -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 8

203

1 Beträffande bilagan hänvisas till revisorernas förslag 1988/89:7 i riksdagstrycket (2
sami. Nr 7)

den eller delar av verksamhetsområden inom vilka socialstyrelsen är
verksam, nämligen hälso- och sjukvård, tandvård, omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda, alkohol- och narkotikafrågor, smittskyddsfrågor, socialtjänst
i allmänhet och barnomsorg. Den eftersträvade ”fördjupningen” har
åstadkommits främst inom landstingsområdet där befattningshavare på olika
organisationsnivåer och i olika funktioner har intervjuats.

2 Förslag

Vid den av revisorerna genomförda omvärldsundersökningen har framkommit
en lång rad uppfattningar om och synpunkter på socialstyrelsens roll,
arbetsuppgifter och sätt att fullgöra sina funktioner. Inom socialdepartementet
pågår en översyn vars syfte är att finna vägar som gör att socialstyrelsen
blir mer rationell och ”bättre fyller de krav som omgivningen ställer på
myndigheten såväl nu som inför 1990-talet”.

Vad som framkommit vid revisorernas undersökning bör tas till vara såväl i
det inom socialdepartementet pågående översynsarbetet som i socialstyrelsens
eget fortsatta utvecklingsarbete.

3 Hemställan

Revisorerna hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
revisorerna anfört i den som bilaga till förslaget fogade rapporten om
socialstyrelsens nya organisation.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m). John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s). Bertil Jonasson (c). Stig Gustafsson
(s), Birgitta Rydle (m), Torsten Karlsson (s). Olle Aulin (m), Rune
Jonsson (s) och Ulla Orring (fp).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen, revisionsdirektören Gunnar Järnebeck
(föredragande) och tf. byrådirektören Ingrid Laxhed (föredragande).

Stockholm den 9 juni 1988
På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Gunnar Järnebeck

Redog. 1988/89:2

Bilaga 8

(Förs. 1988/89:7)

204

Förslag till riksdagen
1987/88: 22

Riksdagens revisorers granskning av
kostnaderna för högskoleutbildningar

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av kostnaderna för
utbildningen pä olika utbildningslinjer inom den statliga högskolan. Drygt
ett 60-tal olika utbildningar vid 24 högskoleenheter har berörts. Revisorerna
noterar i skrivelsen att de nuvarande formerna för anslag till högskoleutbildningen
och återredovisningen till beslutande centrala organ av genomförd
utbildning inte ger en fullgod bild av de egentliga kostnaderna för
utbildningen. Därför förordar revisorerna att redovisningen av utbildningskostnaderna
görs mer entydig och i huvudsak sker i form av enhetskostnader
per utbildningsplats. Vid en sådan redovisning skall kostnaderna avse
den faktiska resursförbrukningen och antalet utbildningsplatser det antal
studerande som faktiskt deltagit i utbildningen.

Vidare förordar revisorerna att planerna på översynen av formerna för
planering och finansiering av den grundläggande högskoleutbildningen
skyndsamt genomförs. I anslutning härtill bör de ekonomiadministrativa
rutinerna ses över.

Dessutom bör intresset för ekonomisk uppföljning av verksamheten
inom högskolan stimuleras.

1 Revisorernas granskning

Revisorerna beslutade våren 1986 att genomföra en studie av kostnaderna i
den grundläggande högskoleutbildningen. Utredningens syfte var att genom
en fördjupad analys av ett begränsat antal allmänna utbildningslinjer
inom den statliga högskolan beskriva och i viss utsträckning också förklara
sådana faktorer som leder till att kostnadsskillnader uppstår.

Den fördjupade kostnadsanalysen har avsett budgetåret 1985/86 och
omfattar följande utbildningslinjer:

- datatekniklinjen

- kemistlinjen

- sociala linjen

- ekonomlinjen

- förskollärarlinjen

- kulturvetarlinjen.

Drygt 60 olika utbildningar i landet ingick i undersökningen och 24
högskoleenheter berördes.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

Underlag till revisorernas studie samlades in via enkäter.

Granskningen har redovisats i rapporten (1986/87:3) En jämförande
studie av kostnaderna för några högskoleutbildningar. Över rapporten har
yttranden i sedvanlig ordning inhämtats. Sammanfattningar av rapporten
och av de över rapporten inhämtade yttrandena är i bilaga I fogade till
denna skrivelse.

Syftet med den genomförda studien har varit att belysa sådana faktorer
som leder till att kostnadsskillnader i högskoleutbildningen uppstår. Att
det alltid kommer att finnas skillnader mellan utbildningar med olika inriktning
är en självklarhet. I rapporten visas också att det för likartade utbildningar,
anordnade på olika orter, går att finna ett antal förklaringar till
varför kostnadsbilden varierar.

Rapportens syfte har inte varit att bedöma om de kostnader högskoleenheterna
redovisat för de sex undersökta linjerna är rimliga. I detta avseende
har det gjorda urvalet varit alltför begränsat med tanke på de decentraliserade
befogenheter den enskilda högskoleenheten nu har.

I rapporten visas att det finns ett antal faktorer i högskolesystemet som
påverkar utbildningskostnaden. Det är vanligt att flera faktorer uppträder
samtidigt. Att entydigt utläsa effekterna kan därför vara svårt.

De orsaker till olikheter i kostnadsbilden som redovisas, och även exemplifieras,
i rapporten är

— högskoleenhetens struktur och verksamhetens omfattning

— kostnader för gemensamma funktioner

— rutiner för att fördela kostnader

— utbildningens innehåll och uppläggning

— balansen mellan olika kostnadsslag (löner, driftkostnader m. m.)

— undervisningstätheten

— sättet att beräkna och redovisa kostnader.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Syfte och målsättning med granskningen

Skillnader i kostnadsstrukturen mellan helt olika utbildningar, där utbildningsmålen
sinsemellan varierar och där innehåll och organisation bestäms
av utbildningsmålen, är naturliga och kommer alltid att finnas. Vid granskningen
har emellertid kommit fram att likartade utbildningar, anordnade på
olika orter, uppvisar ganska stora variationer i kostnadsprofilen; se
sammanställningen av totalkostnader och per capita-kostnader i bilaga 2.
Genom en fördjupad studie har det varit möjligt att finna ett antal förklaringar
till varför dessa variationer uppstår.

Det vidare målet för granskningen har varit möjligheterna att på sikt
skapa en mer enhetlig bild av kostnadsstrukturen inom högskolan och att
anvisa möjligheter att ge de kostnadsuppgifter om olika utbildningsprogram
som högskoleenheterna årligen skall redovisa en mer entydig innebörd.

Revisorernas studie har visserligen omfattat ett begränsat antal utbild -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

ningslinjer, men det är revisorernas bedömning att de slutsatser som kan
dras av det undersökta materialet är tillämpliga på hela den grundläggande
utbildningen.

Enligt vad revisorerna erfarit pågår på flera håll inom högskolevärlden
utvecklingsarbeten, vars syften till stora delar överensstämmer med de
förändringar revisorerna funnit önskvärda. Det är lovvärt att det tas lokala
initiativ med målsättning att förbättra den ekonomiadministrativa hanteringen.
När det gäller metoder för att redovisa vad enskilda utbildningsprogram
kostar finns det emellertid anledning att efterlysa mer generella
tillämpningar.

Revisorerna har vidare erfarit att man inom regeringskansliet överväger
vissa förändringar som rör den grundläggande högskoleutbildningens planering
och finansiering. Bl. a. har det antytts att en övergång till treåriga
budgetramar vore önskvärd också för grundutbildningen. Sedan några år
tillämpas detta för forskning och forskarutbildning. Enligt revisorernas
bedömning kommer en förändring mot ett längre tidsperspektiv och med
en fortsatt utvidgning av det lokala ansvaret att medföra ökade krav på
uppföljning också i ekonomiska avseenden.

Den aviserade översynen av högskolans framtida styr- och anslagssystem
har ännu inte slutförts inom regeringskansliet. Av årets budgetproposition
(prop. 1987/88:100, bil. 10, s. 206) framgår att en proposition som
behandlar dessa frågeställningar förbereds. Såvitt revisorerna kunnat bedöma
skulle vissa förändringar i högskolans anslags- och styrsystem kunna
underlätta den ekonomiska uppföljningen. Många lärosäten har i sina
yttranden över rapporten knutit stora förhoppningar till de aviserade förändringarna.

2.2 Nuvarande anslagssystem och det decentraliserade
ansvaret

Nuvarande anslagssystem i högskolan bygger på principen om målstyrning.
Basen i den grundläggande utbildningen utgörs av de allmänna utbildningslinjerna,
dvs. sammanhängande utbildningsprogram, vanligtvis med
en utbildningstid om 3-4 år. För dessa utbildningar fattar statsmakterna
årligen beslut om lokalisering, dimensionering och anslagstilldelning.

Beslut om lokalisering fattas entydigt av riksdagen. Beslut om dimensionering
anges i allmänhet i form av riktvärden. Den enskilda högskoleenheten
kan därför i sina lokala beslut, inom ramen för dessa riktvärden, själv
påverka dimensioneringen. Medel till den grundläggande högskoleutbildningen
anvisas i huvudsak över sex reservationsanslag i den statliga budgeten.
Föreskrifter för hur medlen i detalj skall användas saknas. Det är den
lokala högskolestyrelsen som ansvarar för att medlen, mot bakgrund av de
givna utbildningsprogrammen, fördelas och används på ett rationellt sätt
inom enheten.

Det finns också stora möjligheter att lokalt påverka utbildningens innehåll
och organisation. Detta kan exempelvis ta sig uttryck i form av
varianter och grenar inom utbildningen som utgår från de lokala förutsättningarna.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

I regeringens årliga regleringsbrev föreskrivs vidare att högskolestyrelsen
är skyldig att från anslagen till grundläggande utbildning (och i förekommande
fall från anslagen till forskning och forskarutbildning) avsätta
resurser för s.k. gemensamma funktioner. Vid så gott som samtliga högskoleenheter
finns åtminstone tre grupper i vilka de gemensamma funktionerna
grovt kan delas in, nämligen

- kostnader för central administration

- kostnader för bibliotek

- kostnader för gemensam service.

Av det ovan redovisade framgår att det ansvar som lagts på de lokala
högskolestyrelserna i hög grad bidrar till att skillnader i kostnadsbilden
uppstår. Några egentliga direktiv för vad en utbildning får kosta finns inte.
De lokala bedömningarna och den lokala organisationen av utbildningarna
kommer alltså att spela en avgörande betydelse för utbildningskostnaderna.

I ett decentraliserat system av det slag som ovan beskrivits blir det
nödvändigt att till de anslagsbeviljande instanserna återrapportera hur de
tilldelade medlen använts. Inom högskolan finns sedan några år en rutin
vid vilken kostnader för de olika utbildningsprogrammen redovisas.

Eftersom utbildningar är av olika längd och dimensionerade för ett
varierande antal elever har en praxis utvecklats, där vissa enhetskostnader
utgör komponenterna. För att göra jämförelser möjliga redovisas ofta
kostnaden per utbildningsplats. Sådana redovisningar gör högskoleenheterna
vatje höst. De samlas in och dokumenteras av UHÄ.

Den studie av sex allmänna utbildningslinjer revisorerna låtit göra visar
att det finns en rad faktorer som lokalt påverkar kostnadsbilden. I upprättad
rapport har dessa faktorer förts samman till tre grupper.

a) Kostnadsskillnader som har att göra med olikheter i utbildningens
innehåll och organisation.

b) Kostnadsskillnader som har att göra med olikheter i den organisatoriska
miljön.

c) Kostnadsskillnader som har att göra med sättet att beräkna, fördela och
redovisa kostnader.

Den genomförda undersökningen har också visat att intresset för ekonomisk
uppföljning vid många lärosäten är svagt. Tyngdpunkten ligger i
allmänhet i budgeteringsprocessen, och när verksamhetsåret är till ända
anpassas det ekonomiska utfallet i stor utsträckning till den fastställda
budgeten. Att detta inte ger helt korrekta uppgifter vid exempelvis kostnadsjämförelser
är uppenbart.

Förutom de vid budgetårets början anvisade anslagen för grundläggande
utbildning tillskjuts under pågående verksamhetsår ytterligare medel. Detta
kan exempelvis avse kompensation för merkostnader som uppstått till
följd av tecknade löneavtal. Den lokala hanteringen av dessa täckningsmedel
uppvisar betydande variationer. De utgör därmed ytterligare en osäkerhetsfaktor
i den ekonomiska uppföljningen.

Merparten av de remissinstanser som yttrat sig menar att rapporten
innehåller en korrekt beskrivning av kostnadsstrukturen i den grundläggande
högskoleutbildningen och att de orsaker till kostnadsskillnader som

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

analyseras och diskuteras på ett klargörande sätt pekar på de svårigheter Redog. 1988/89:2

som är förknippade med olika former av kostnadsberäkningar. Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

2.3 Behovet av att redovisa kostnader i den grundläggande
högskoleutbildningen

I det anslags- och styrsystem som sedan ett tiotal år tillämpas för högskolan
är inbyggt ett relativt stort mått av decentralisering. Utbildningens
dimensionering kan i viss utsträckning påverkas genom lokala beslut, och
vad gäller dispositionen av anvisade medel är det den lokala högskolestyrelsen
som, inom de ramar riksdagen angivit, självständigt fattar besluten.

I ett sådant system är det, enligt revisorernas bedömning, nödvändigt att
information också återförs till den medelsbeviljande instansen. Detta gäller
inte enbart den verksamhet som kommit till stånd utan också, med rimlig
ambitionsnivå, en beskrivning av kostnaderna för verksamhetens genomförande.

Det är också revisorernas uppfattning att en uppföljning i kostnadstermer
är nödvändig för den lokala nivån i högskolesystemet. Inom den
grundläggande högskoleutbildningen pågår ständigt förändringar. Detta
kan gälla de olika utbildningsprogrammens dimensionering, utbildningens
innehåll och struktur, prioriteringar i olika riktningar m. m. Sådana förändringar
reser i allmänhet också ekonomiska anspråk, oftast inom ramen för
en given resursmängd. En god insikt i högskoleutbildningens ekonomiska
struktur är därför en väsentlig förutsättning för de beslut som den lokala
högskolestyrelsen har att fatta.

Remissorganen är också eniga om att det behövs en kostnadsuppföljning
av den grundläggande utbildningen i högskolan. Flera menar att såväl den
lokala som den centrala nivån behöver en klarare bild av kostnadsstruktur
och kostnadsutveckling. Några högskoleenheter har, i likhet med vad
granskningsrapporten antytt, pekat på att annan uppföljning utöver den
rent ekonomiska är nog så viktig för att kunna utvärdera genomförd
utbildning. Hit hör bl. a. studieresultat, utbildningens kvalitet och måluppfyllelse.

Även om det i remissyttrandena finns en samlad uppslutning kring det i
rapporten redovisade behovet av ekonomisk uppföljning så framkommer i
yttrandena ett antal faktorer som enligt revisorernas mening måste beaktas
i det fortsatta arbetet.

Icke minst gäller detta avvägningen mellan administrativa insatser och
kraven på precision i beräkningarna. Många högskoleenheter kan i och för
sig instämma i önskemålet om bättre ekonomiska uppföljningar, till gagn
såväl för den centrala som lokala nivån, men anför att detta i så fall skulle
kräva en utbyggnad av de administrativa funktionerna i en omfattning som
den egentliga verksamheten, dvs. utbildning och forskning, knappast skulle
tillåta. Det betonas också att arbetsinsatserna måste upplevas som ett
stöd för verksamheten och inte som en belastning.

I sina remissvar har UHÄ och de större universiteten berört kostnadsfrågorna
och den organisatoriska strukturen. I det lokala perspektivet 20''

14 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

koncentreras intresset snarare till finansieringen av en institutions samlade Redog. 1988/89:2

verksamhet än till institutionernas insatser i vissa utbildningslinjer. Det Bilaga 9

överensstämmer inte med de centrala kraven där utbildningslinjen eller en (Förs. 1987/88:22)

grupp, mot bakgrund av det gällande anslagssystemet, sätts i fokus. Revisorerna
delar de synpunkter som några högskolor fört fram att en översyn
av högskolans anslagssystem skulle kunna göra den ekonomiska uppföljningen
mer meningsfull på alla nivåer.

2.4 Metoder för att redovisa utbildningskostnader

För att ange kostnaden för en utbildning används vanligtvis någon form av
enhetskostnad. Eftersom utbildningslinjerna är olika långa och dimensionerade
för ett varierande antal studenter är det numera praxis att relatera
kostnaden till en utbildningsplats. För att kunna ta hänsyn till utbildningens
längd används termen ”årsstudieplats”, där en årsstudieplats svarar
mot en individs helårsstudier, dvs. 40 veckor.

Beroende på hur antalet studerande beräknas och vilka ekonomiska
uppgifter som används kan åtminstone tre olika per capita-kostnader definieras.

Kostnad per tillhandahållen årsstudieplats beskriver en planeringssituation
där utgångspunkten är det möjliga antal studerande som kan delta i
utbildningen och de ekonomiska resurser som i budgetprocessen sätts av
för utbildningen i fråga. Det är utifrån dessa värden högskolan i många fall
planerar sin undervisning, exempelvis vad gäller lärare, lokaler m. m.

Kostnad per utnyttjad årsstudieplats är den relation som vanligen används
för uppföljning i efterhand. Hänsyn har då tagits till det faktiska
studerandeantalet, som kan avvika från det planerade, t. ex. genom att alla
utbildningsplatser inte fyllts, att det förekommit studieavbrott, eller att
man gjort överintag. Vad gäller de ekonomiska beräkningarna bör i denna
relation användas de faktiskt förbrukade medlen. Om antalet utnyttjade
platser understiger antalet tillhandahållna, vilket är det vanligast förekommande,
kommer kostnaden per utnyttjad plats att bli högre än kostnaden
per tillhandahållen årsstudieplats.

Kostnad per helårsprestation är ett mått som tar fasta på uppnådda
studieresultat. En i sammanhanget relevant beskrivning av studieresultaten
fås genom att använda termen helårsprestation, en term som anger
antalet avklarade poäng per läsår. Det är mindre vanligt att samtliga
studerande klarar de uppsatta studiemålen på föreskriven tid. Det normala
är därför att kostnaden per helårsprestation blir högre än kostnaden för en
utnyttjad årsstudieplats. I sammanhållna och undervisningstäta utbildningar
där genomströmningen är hög kommer å andra sidan kostnaderna per
utnyttjad plats och per prestation att ligga nära varandra.

Av granskningsrapporten framgår att revisorerna för kostnadsuppföljning
i allmänhet förespråkat en användning av termen kostnad per utnyttjad
årsstudieplats. Aterrapporteringen kommer då att innehålla uppgifter
om det antal studerande som faktiskt deltagit i utbildningen ställt i relation

till de medel som förbrukats under ett läsår. 210

Granskningen har visat att även om lärosätena årligen i sina verksamhetsberättelser
och till UHÄ redovisar denna enhetskostnad så är innehållet
i beräkningarna inte entydigt. Detta gäller i synnerhet kostnadssidan. I
många fall används de budgeterade värdena i stället för det faktiska utfallet,
och än vanligare är att bokslutets siffror friseras eller anpassas till det
budgeterade. Ibland sker detta medvetet men oftast är det ett uttryck för
de svårigheter enheterna har att inom nuvarande anslagssystem göra rättvisande
kostnadsfördelningar.

En annan faktor som revisorerna uppmärksammat och som får konsekvenser
för de kostnader som redovisats har att göra med hanteringen av
de s. k. täckningsanslagen.

Anslagen till grundläggande utbildning är reservationsanslag, men merparten
av utgifterna under anslagen går till lönekostnader av olika slag. För
att kompensera högskolan för avtalsmässiga löneökningar och för att därigenom
undvika anslagsöverskridanden har ett system införts där högskoleenheterna
får täckning för de merkostnader som uppstått. Det nuvarande
systemet med täckningsanslag försvårar möjligheterna till en god kostnadsuppföljning.
En orsak är den sena tidpunkten vid vilken de anvisas.
Det är inte ovanligt att högskoleenheterna får kännedom om täckningsanslagen
först i anslutning till budgetårsskiftet. Av detta följer att dessa
medel i större utsträckning än reguljära anslagsmedel i bokslutsarbetet kan
användas som en fri resurs och där det kan vara andra behov än de som
följer av verksamhetens faktiska genomförande som styr fördelningen.
Förekomsten av täckningsanslag och sättet att hantera dem är alltså en
beräkningsteknisk faktor som får effekt på utbildningskostnadens storlek.
I den genomförda granskningen återfinns utbildningskostnader där hänsyn
inte tagits till täckningsanslagen.

Enligt revisorernas uppfattning skall självfallet alla resurser som under
ett verksamhetsår anvisats till en utbildning också ingå i den ekonomiska
uppföljningen. För högskoleområdet är det nödvändigt att ett system som
förenklar hanteringen av täckningsanslagen utformas.

I rapporten har också relationsmåttet kostnad per tillhandahållen årsstudieplats
samlats in och redovisats. Denna enhetskostnad bör utgå från
budgeterade resurser och planerat antal studerande. Enligt revisorernas
uppfattning blir den därmed ett instrument i första hand för den lokala
nivån. Den kalkylerade kostnaden kommer där att vara ett viktigt underlag
i det interna planerings- och budgeteringsarbetet.

Vidare har i rapporten redovisats en tredje enhetskostnad, nämligen
kostnad per helårsprestation. Eftersom denna kostnad är den enda som
innefattar relationen mellan kostnader och studieresultat bör den, enligt
revisorernas mening, utgöra ett viktigt komplement till de rena kostnadsredovisningarna.
För i första hand utbildningsansvariga ute i högskoleorganisationen
bör kännedomen om den vara av stort värde.

I sitt yttrande över rapporten har UHÄ redovisat sin syn på kostnadsvariablerna.
Ämbetets inställning, som delas av flera universitet och högskolor,
innebär att kostnadsmåttet i form av enhetskostnad per utnyttjad
årsstudieplats är väsentligt men att det är otillräckligt och måste kompletteras
med andra mått för att ge en realistisk kostnadsbild. Bl. a. finns det,

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

enligt UHÄ, skäl att komplettera redovisningarna med mer grupprelaterade
mått. Som tidigare nämnts framhåller också flera högskoleenheter nödvändigheten
av att en ekonomisk uppföljning i sin tur kompletteras med
andra icke-ekonomiska variabler och indikationer för resultatvärdering.

Flera högskoleenheter har i sina remissvar pekat på svårigheterna att
åstadkomma korrekta ekonomiska beräkningar. I allt väsenligt delar de de
synpunkter som härvidlag analyserats i rapporten. Det är framför allt två
företeelser som kommenteras. Den ena har att göra med samkostnaderna,
dvs. kostnaderna för vissa gemensamma funktioner. En rik flora på hur
dessa beräknas och fördelas återfinns i remissyttrandena. Den andra kommentaren
gäller det särskilda anslaget till lokala och individuella linjer och
enstaka kurser. Även här är de lokala rutinerna sinsemellan så olika att det
i sista hand påverkar de redovisade utbildningskostnaderna. Hos flera
högskoleenheter finns en förhoppning om att den översyn av högskolans
anslags- och styrsystem som regeringen aviserat skall förbättra förutsättningarna
för en mer korrekt kostnadsuppföljning.

Revisorerna anser det nödvändigt att enhetliga kostnadsbegrepp tillämpas
och förordar att det i granskningsrapporten angivna begreppet kostnad
per utnyttjad årsstudieplats används.

Självfallet är också den per-capita-kostnad i vilken helårsprestation ingår
av betydelse i detta sammanhang.

2.5 Ökat intresse för ekonomisk uppföljning

En av de slutsatser som dras i rapporten är att intresset ute bland högskolorna
för ekonomisk uppföljning generellt sett är svagt. Intresset kring de
ekonomiska frågorna är i allmänhet koncentrerat till budgeteringsprocessen.
Flera högskoleenheter menar att det är där de avgörande besluten om
utbildningens dimensionering och finansiering fattas. Detta har lett till att
budgeterade värden också får styra utfallet vid verksamhetsårets slut.

Revisorernas uppfattning är att intresset för ekonomisk uppföljning måste
stimuleras. Det finns flera skäl till detta. Avvikelserna från en ursprungligen
planerad verksamhet kan bli så omfattande att förändringarna fordrar
kommentarer. För ansvariga ledamöter i nämnder och styrelser borde
också utfallet från ett visst verksamhetsår vara ett viktigt underlag för den
fortsatta planeringen.

Merparten av de remissinstanser som yttrat sig i frågan instämmer i
bedömningen att intresset för uppföljning och utvärdering av högskolans
verksamhet måste ökas. Inte minst gäller detta det ekonomiska utfallet för
olika utbildningsprogram. Från flera högskoleenheter redovisas också pågående
arbeten som syftar till att förbättra den ekonomiska uppföljningen.
Ett problem i detta sammanhang, som anförs från några remissorgan, är att
skapa ändamålsenliga rutiner för uppföljning som samtidigt tillgodoser
såväl de lokala som de centrala kraven. I dag tycks uppföljningen i alltför
stor utsträckning styras av och vara till för de centrala intressena. Från
några håll pekas också på att de besparingar av högskolans administrativa
funktioner som regelbundet genomförs minskar möjligheterna att avsätta
tillräckliga resurser för att bl. a. utveckla de ekonomiadministrativa systemen.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

2.6 Förslag till åtgärder

Revisorerna förordar att redovisningen på central nivå av utbildningskostnaderna
vid de statliga högskolorna görs mer entydig och i huvudsak sker i
form av enhetskostnader per utbildningsplats. Vid en sådan redovisning
skall kostnaderna avse den faktiska resursförbrukningen, och antalet utbildningsplatser
det antal studerande som faktiskt deltagit i utbildningen.

Vidare förordar revisorerna att den planerade översynen av formerna
för planering och finansiering av den grundläggande högskoleutbildningen
skyndsamt genomförs. Samma tidsperspektiv bör gälla för utbildning och
forskning. 1 anslutning härtill bör de ekonomiadministrativa rutinerna ses
över.

Dessutom bör intresset för ekonomisk uppföljning av verksamheten
inom högskolan på lämpligt sätt stimuleras.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22)

3 Hemställan

Revisorerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna förordat angående

1. redovisningen på central nivå av utbildningskostnaderna vid de
statliga högskolorna,

2. översynen av formerna för planering och finansiering av den
grundläggande högskoleutbildningen samt av de ekonomiadministrativa
rutinerna på högskoleområdet,

3. förstärkning av intresset för ekonomisk uppföljning av verksamheten
inom högskolan.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), Börje Stensson (fp), Kjell Nilsson (s),
Wivi-Anne Radesjö (s), Bertil Jonasson (c). Birgitta Rydle (m). Torsten
Karlsson (s). Hans Lindblad (fp). Olle Aulin (m). Rune Jonsson (s), Olle
Grahn (fp) och Sören Lekberg (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och avdelningsdirektören Hans Norman
(föredragande).

Stockholm den 18 maj 1988

På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Bo Willart

213

15 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 2

Sammanfattning av rapport 1986/87: 3, En
jämförande studie av kostnaderna för några
högskoleutbildningar, och de remissyttranden som
har avgetts över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund

Riksdagens revisorer beslutade våren 1986 att genomföra en studie av
kostnaderna i den grundläggande högskoleutbildningen. Utredningens syfte
var att genom en fördjupad analys av ett begränsat antal allmänna
utbildningslinjer inom den statliga högskolan beskriva, och i viss utsträckning
också förklara, sådana faktorer som leder till att kostnadsskillnader
uppstår.

Den fördjupade kostnadsanalysen kom att avse budgetåret 1985/86 och i
den ingick följande allmänna utbildningslinjer:

- datatekniklinjen

— kemistlinjen

— sociala linjen

— ekonomlinjen

- förskollärarlinjen

- kulturvetarlinjen.

Studien kom därmed att omfatta drygt 60 olika utbildningar vid sammanlagt
24 högskoleenheter.

Det bör särskilt framhållas att rapporten inte syftade till att bedöma om
de redovisade utbildningskostnaderna är rimliga. Även om det material
som legat till grund för rapporten är omfattande så är det endast en mycket
begränsad del av högskolesektorn som studerats. De diskussioner som förs
i rapporten bör, tillsammans med de redovisade exemplen, ändå kunna
tjäna som utgångspunkt för en förbättrad kostnadsuppföljning inom högskolan
och en ökad insikt om de mekanismer som påverkar kostnadsstrukturen.

1.2 Utredningens uppläggning

Underlag till rapporten har via enkät samlats in under hösten 1986. Tidsmässigt
har enkäten därmed anpassats till det reguljära uppföljningsarbete
som görs ute vid högskoleenheterna i anslutning till arbetet med bokslut
och verksamhetsberättelse.

De uppgifter som legat till grund för rapporten har i några fall varit mer
detaljerade än vad exempelvis vissa större högskoleenheter normalt arbetar
med. Trots att ett omfattande arbete lagts ner på att besvara enkäten är
uppgifterna på några punkter av varierande kvalitet. I rapporten gör revisorerna
den bedömningen att det material som förelegat väl tjänat undersökningens
syfte, nämligen att beskriva och förklara varför kostnadsskillnader
inom den grundläggande högskoleutbildningen uppstår.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22

Bilaga 1)

1.3 Högskolans nuvarande anslags- och styrsystem

Högskolans anslagssystem bygger i stor utsträckning på principen om
målstyrning. För den grundläggande utbildningen fattar statsmakterna årligen,
vad gäller allmänna utbildningslinjer och vissa påbyggnadslinjer, beslut
om lokalisering, dimensionering och anslagstilldelning. Eftersom flera
parametrar är av övergripande karaktär överlåts till högskoleenheterna att
inom givna ramar omsätta statsmakternas mål till lokala handlingsprogram.

Beslut om lokalisering av allmänna utbildningslinjer fattas entydigt av
riksdagen.

Beslut om dimensionering av linjer anges i form av riktvärden som anger
hur många studerande som årligen beräknas kunna påbölja utbildningen.
För vissa linjer anges antalet nybörjare specifikt för linjen. För andra linjer
gäller att talen i stället omfattar en grupp linjer.

I och med att statsmakterna formellt också fastställer utbildningens
längd, är det totala antalet studerande, sett till samtliga årskurser, givet. 1
princip är det denna studerandepopulation som ligger till grund för medelstilldelningen.

För den grundläggande utbildningen anvisar riksdagen årligen medel
över i huvudsak sex reservationsanslag i statsbudgeten. Fem anslag följer
den fasta indelningen i yrkesutbildningssektorer, det sjätte anslaget avser
lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser.

En viktig ingrediens i det lokala ansvaret är att besluta om hur de
anvisade medlen skall användas för att de av statsmakterna uppställda
målen bäst skall kunna uppnås. Anslagen till grundläggande utbildning är
ramanslag, vilket innebär att föreskrifter om hur mycket som får användas
till löner, driftkostnader m. m. inte förekommer. Det är i sista hand högskolestyrelsen
som formellt tar ansvar för resursavvägningarna.

Detta decentraliserade ansvar öppnar möjligheterna för högskoleenheterna
att ganska fritt avgöra hur tilldelade anslag skall användas. Styrsystemet
i sig självt leder alltså till att olika högskoleenheter kan göra skilda
bedömningar av hur resurskrävande en utbildning får vara.

Från anslagen till grundläggande utbildning, och i förekommande fall
även från anslagen till forskning och forskarutbildning, är högskolestyrelserna
skyldiga att sätta av resurser för s.k. gemensamma funktioner.
Dessa funktioner kan sammanföras till tre huvudgrupper, som förekommer
vid så gott som samtliga enheter, nämligen:

- central administration

- bibliotek

- gemensam service.

Beroende på högskoleenhetens förutsättningar, organisatoriska struktur
och egna bedömningar kommer dessa avsättningar att variera markant. I
rapporten visas hur avsättningarna varierar för de i undersökningen ingående
enheterna. Kostnaderna för gemensamma funktioner tenderar att bli
lägre vid de större enheterna, där de kan fördelas på en bred och omfattande
verksamhet. Eftersom de gemensamma kostnaderna avsätts från utbildningsanslagen
skall de också i sista hand belasta de olika utbildningspro -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

215

grammen. Kostnaden för exempelvis en utbildningslinje kommer därför i
stor utsträckning att påverkas av de "overheadkostnader" enheten har
och också av hur de fördelas på olika utbildnings- och forskningsaktiviteter.

1.4 Olika typer av enhetskostnader

Att redovisa utbildningskostnader som en enda totalkostnad för exempelvis
en linje är ur analyssynpunkt mindre meningsfullt eftersom utbildningarna
sinsemellan är av olika längd och dimensionerade för ett varierande
antal studerande. I rapporten redovisas därför genomgående olika former
av enhetskostnader. Den minsta enhet till vilken kostnaden hänförs är
antingen utbildningsplats eller studieresultat.

För att kunna jämföra utbildningar av olika längd används som mått på
antalet utbildningsplatser termen årsstudieplats, där en årsstudieplats svarar
mot en individs helårsstudier, dvs. 40 veckor eller 40 poäng. På motsvarande
sätt har för studieresultaten begreppet helårsprestation använts.
Härmed avses antalet avklarade poäng under ett läsår, och en helårsprestation
motsvarar således 40 poäng.

De enhetskostnader som redovisas för de i studien ingående utbildningarna
är följande:

- kostnad per tillhandahållen årsstudieplats, som beskriver kostnaden
utifrån tilldelade medel och antalet planerade utbildningsplatser,

- kostnad per utnyttjad årsstudieplats, som beskriver kostnaden utifrån
faktiskt förbrukade medel och det antal studerande som deltagit i utbildningen,

- kostnad per helårsprestation, där kostnader uttryckt som förbrukade
medel ställs i relation till de studieresultat de studerande sammantaget
uppnått under ett år.

1.5 Faktorer som bidrar till att kostnadsskillnader uppstår

Av det material revisorerna analyserat och bearbetat framgår att det finns
ett antal faktorer som påverkar utbildningskostnaden. Som framgår av
rapporten är det också vanligt att flera av dessa faktorer opererar samtidigt
och att entydigt utläsa effekterna kan därför vara svårt.

I det följande sammanfattas de olikheter i kostnadsbilden som diskuteras
i rapporten.

1.5.1 Högskoleenhetens struktur

Enhetens struktur och verksamhetens omfattning påverkar kostnadsbilden
av två skäl. Det ena har att göra med möjligheterna att faktiskt redovisa
kostnader och andra kvantitativa uppgifter. Ju mer komplex verksamheten
blir desto svårare blir det att entydigt göra uppföljningar och beräkningar. I
allt större utsträckning får schabloner och konstruerade fördelningsrutiner
tillgripas.

En särskild grupp utgör härvid de högskoleenheter som förutom grund -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

läggande utbildning också har fasta resurser för forskning och forskarutbildning,
och i synnerhet då de enheter som har mer än en fakultet.

Vid dessa enheter är det vid institutionerna som den primära verksamheten,
och därmed också merparten av resursförbrukningen, äger rum. Det
blir i många fall svårt att göra en korrekt uppdelning av kostnaderna på
utbildning resp. forskning. Bilden kan ytterligare kompliceras av att också
externa medel medverkar i institutionens finansiering. Oftast får det bli
bedömningar, schablonberäkningar m. m. som läggs till grund för den
ekonomiska redovisningen. Ibland kan även rent taktiska överväganden,
exempelvis för att undvika anslagsöverskridanden, få inverka på fördelningen
av kostnader.

För det andra tycks också enhetens struktur direkt påverka kostnadsbilden.
Vid enheter med en koncentrerad utbildningsprofil, som exempelvis
”fackhögskolorna”, finns en viss rationalitet i verksamheten som kan vara
kostnadsdämpande. Så blir t. ex. biblioteks- och litteraturförsörjning,
verkstäder, laboratorier och annan service inriktade mot begränsade verksamhetsområden.
Där finns också möjligheter att samordna lärarresurser,
insatser av teknisk-administrativ personal osv..

Det finns också bland de mindre högskolorna sådana som har sin utbildningsprofil
koncentrerad till ett område. Många av dem har fortfarande sin
kärna i lärarutbildningen. En sådan koncentration innebär att ett anslag får
bära merparten av alla overheadkostnader. Jämfört med andra enheter
kommer i detta fall utbildningens totalkostnad att bli hög.

Redan det faktum att högskoleenheterna ser olika ut och att utbildningsutbudet
är sammansatt på ett visst sätt leder till att kostnadsskillnader
uppstår.

1.5.2 Kostnader för gemensamma funktioner

I rapporten visas att det finns stora variationer mellan enheterna då det
gäller att definiera och dimensionera enhetens kostnader för gemensamma
funktioner.

I rapporten används begreppet ”samkostnad” för enhetens kostnader
för central administration, bibliotek och övrig gemensam service. Kostnader
som direkt kan hänföras till den egentliga utbildningsverksamheten
benämns i rapporten ”särkostnader”. Biand särskostnaderna återfinns
direkta kostnader för undervisning (t. ex. löner och arvoden till lärare),
administration i anslutning till undervisningen samt kostnader för drift i
exempelvis laboratorier och datoranläggningar.

En utbildnings totala kostnad kommer därför att bestå av linjens särkostnader
samt en rimlig andel av enhetens samkostnader.

Definitionen av begreppet gemensamma funktioner, och därmed omfattningen
av samkostnaderna, har mycket att göra med enhetens organisatoriska
struktur och de interna ekonomiadministrativa rutinerna.

I rapporten diskuteras sålunda hur olika lokalmässiga förutsättningar
påverkar kostnaderna för gemensam service, hur kostnader för administration
kan delas upp mellan central förvaltning och institution samt de

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22

Bilaga 1)

217

variationer som finns enheterna emellan då det gäller att finansiera de
gemensamma funktionerna.

I en tabell i rapporten redovisas hur stora kostnader för gemensamma
funktioner de i undersökningen ingående högskoleenheterna har. I procent
av de disponerade högskoleanslagen varierar dessa kostnader från ca 15—
20 % för de större enheterna upp till 30 % och däröver för de mindre och
medelstora högskolorna.

Av rapportens material kan den slutsatsen dras att det generellt innebär
att utbildningar anordnade vid de större lärosätena skulle vara mindre
resurskrävande än motsvarande utbildningar vid mindre enheter. Så tycks
också ofta vara fallet, men som också visas i rapporten kan rutinerna i det
interna budgetarbetet åstadkomma betydande förskjutningar i kostnadsstrukturen.
Detta uppstår exempelvis i de fall en eller några utbildningar
får bära ett förhållandevis större ansvar för de gemensamma funktionerna.

1.5.3 Fördelningen mellan sär- resp. samkostnader

Utifrån den definition av sär- och samkostnader som tidigare gjorts i
rapporten visas genom en rad exempel från de analyserade utbildningslinjerna
nödvändigheten av att bilda sig en uppfattning om samspelet
mellan de olika kostnadskomponenterna.

Av det tabellmaterial som återfinns i rapporten framgår med all tydlighet
dels att de faktiska undervisningskostnaderna varierar mellan de i studien
ingående linjerna, dels att de i stor utsträckning lämnar skiftande bidrag till
samkostnaderna. I detta hänseende är måhända antalet undersökta utbildningslinjer
väl litet men det tjänar ändå som illustration till de vitt skilda
lokala bedömningar som existerar.

1.5.4 Utbildningens innehåll och struktur

En stor del av kostnadsskillnaderna går att härleda till olikheter i utbildningslinjens
innehåll och struktur. Detta gäller även för likartade utbildningar
som anordnas på skilda orter.

Det är inte ovanligt att en högskoleenhet, inom ramen för vad som gäller
för en viss utbildning, väljer att ge utbildningen en profil som gör att den
skiljer sig från motsvarande utbildningar på andra orter. Det kan dels vara
fråga om att ge hela utbildningsutbudet en egen profil, dels, som ofta är
fallet vid de större enheterna, kan det visa sig i form av en eller flera
varianter eller grenar på utbildningslinjen. I och med att sådana utbildningsvarianter
ges ett något annorlunda innehåll kan också kostnadsprofilen
komma att påverkas beroende på vilka utbildningsmoment som ingår.

En utbildningslinjes studieorganisatoriska uppläggning får också betydelse
för kostnadsbilden. Variationer kommer att uppträda därför att undervisning
anordnas med skilda gruppstorlekar, alltifrån föreläsningar med
många elever per lärarinsats ner till gruppövningar, laborationer m. m.
med ett fåtal elever. Speciella förhållanden råder vid de utbildningar som
har inslag av praktik.

Utbildningens lokala organisation kan också ha att göra med möjlighe -

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

terna till samläsning mellan elever från olika utbildningsprogram. Där
förutsättningarna så medger är det vanligt att samläsning förekommer, i
första hand mellan linjestuderande och enstaka kursstuderande men i vissa
fall också mellan studerande från flera utbildningslinjer.

1.5.5 Särkostnadernas fördelning på kostnadsslag

1 den genomförda enkätundersökningen har berörda högskoleenheter anmodats
fördela de direkta utbildningskostnaderna, dvs. särkostnaderna, på
kostnadsslag.

1 rapporten har dessa kostnader förts samman till följande huvudgrupper: -

direkta kostnader för undervisning

- kostnader för administration

- kostnader för drift och övriga kostnader

- kostnader för praktik (i förekommande fall).

Genomgående är det de direkta undervisningskostnaderna, dvs. lön och
arvoden till undervisande och handledande personal, som utgör den dominerande
kostnaden.

Av naturliga skäl finns det dock skillnader mellan olika typer av utbildningslinjer.
S. k. ”torra” utbildningar får exempelvis en högre andel av
kostnaden koncentrerad till själva undervisningsinsatsen, medan de laborativa
utbildningarna, relativt sett, tar i anspråk en större andel av de
samlade resurserna för laborationer, experiment, datorkörningar osv.

Kostnaderna för direkt undervisning beskriver entydigt själva undervisningssituationen.
Utifrån denna går det att exempelvis analysera hur
undervisningstät en utbildning är.

Det är däremot svårare att dra generella slutsatser utifrån de kostnader
som redovisats för utbildningarnas administration. Förekommande variationer
kan till stor del föras tillbaka till den enskilda högskoleenhetens
organisatoriska struktur och de interna rutinerna för att fördela kostnader.

Även då det gäller redovisade driftkostnader uppvisas stora variationer.
Att det lokalt satsas olika mycket på olika utbildningar är en bidragande
faktor.

1.5.6 Undervisningstäthet

Eftersom de direkta undervisningskostnaderna är den tunga posten i en
utbildningslinje redovisas också i rapporten uppgifter om hur undervisningstäta
de undersökta utbildningarna är. Undervisningstäta utbildningar
och utbildningsmoment kommer naturligt att bli mer resurskrävande och
om betydande delar av utbildningen genomförs i små undervisningsgrupper
så kommer detta än mer att höja kostnaden.

Det ligger nära till hands att anta att en och samma utbildning, oavsett
till vilken ort den är lokaliserad, uppvisar en någorlunda entydig struktur
vad gäller mängden undervisning. För det begränsade urval revisorerna
studerat tycks så också vara fallet, men det finns även här anmärkningsvärda
variationer mellan enheterna.

Redog. 1988/89:2
Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

För att på ett enkelt sätt illustrera undervisningstätheten har i rapporten
antalet undervisningstimmar, gruppstorlekar m. m. räknats om till det genomsnittliga
antal timmar per vecka som en studerande erhåller någon
form av lärarledd undervisning.

1.5.7 Sättet att redovisa kostnader

De faktorer som hittills belysts och som bidrar till att kostnadsskillnader
uppstår har alla utgått från förutsättningen att den ekonomiska redovisningen
gjorts utifrån samma utgångspunkter. Kostnadsskillnaderna skulle
därmed kunna härledas enbart till en rad bakomliggande faktorer.

Så är emellertid inte fallet. På flera punkter skiljer sig högskoleenheternas
sätt att beräkna kostnader. Sådana variationer i beräkningarna kan lika
mycket som olikheter i utbildningens struktur, organisation och innehåll
förklara skillnader i kostnadsbilden.

I rapporten ges ett antal exempel på skilda beräkningsmetoder. De kan
härledas till svårigheter att i en komplex miljö entydigt beskriva kostnadsstrukturen,
vara en följd av mindre välutvecklade ekonomiadministrativa
rutiner eller vittna om ett ljumt intresse för ekonomisk uppföljning.

Några iakttagelser diskuteras särskilt i rapporten. Hit hör det faktum att
budgeterade värden i många fall används för att beskriva eller styra det
ekonomiska utfallet, problematiken kring de täckningsanslag som utgår för
att kompensera löneförändringar samt den rigiditet i det nuvarande anslagssystemet
som leder till en rad taktiska överväganden.

1.6 Sammanställning av uppgifter för sex utbildningslinjer

Rapportens senare del innehåller en relativt ingående analys av de undersökta
linjerna, linje för linje.

Här återfinns inledningsvis uppgifter om dimensionering och studieresultat.
Ett avsnitt ägnas åt linjens kostnader. 1 detta redovisas totalkostnader
samt enhetskostnader uppdelade på såväl sär- och samkostnader som
kostnadsslag. Uppgifter om undervisningstäthet redovisas också för varje
linje.

För varje linje görs också en verbal beskrivning där de olika utbildningarnas
lokala förutsättningar och eventuella särdrag belyses. Sammantaget
ligger alla dessa uppgifter till grund för de analyser och kommentarer som
avslutningsvis görs för varje utbildningslinje.

1.7 Förslag

På grundval av vad som redovisats i rapporten föreslås avslutningsvis i
denna följande:

- högskoleenheterna måste förbättra sina ekonomiadministrativa rutiner i
syfte att göra den ekonomiska uppföljningen mer exakt och mer rättvisande,

- intresset för ekonomisk uppföljning vid ansvariga organ inom högskoleenheterna
måste stimuleras, för närvarande är det ekonomiska intresset

Redog. 1988/89:2
Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilagal)

i alltför hög grad koncentrerat till budgetprocessen,

- det är nödvändigt att högskoleenheterna årligen beräknar och redovisar
kostnader för olika utbildningslinjer och att denna redovisning görs mer
entydig än vad som nu är fallet,

- den redovisning som förutsätts ske gentemot UHÄ, regering och riksdag
koncentreras till enhetskostnaden ”kostnad per utnyttjad årsstudieplats”,
där kostnaden svarar mot den faktiska resursförbrukningen under
året och där utbildningsplatserna svarar mot det antal studerande
som faktiskt deltagit i utbildningen,

- vid omfördelningar av medel eller förändringar i medelstilldelningen
måste renodlade kostnadsuppgifter behandlas med varsamhet; det är
först genom fördjupade analyser som det blir möjligt att göra meningsfulla
kostnadsjämförelser; jämförelser som också måste innefatta bedömningar
av utbildningens effektivitet och kvalitet.

2 Remissyttranden

Yttranden över rapporten (1986/87: 3). En jämförande studie av kostnaderna
för några högskoleutbildningar har efter remiss avgetts av universitetsoch
högskoleämbetet (UHÄ). UHÄ har bifogat yttranden från universitetet
i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm, universitetet i Uppsala,
högskolan i Falun/Borlänge, högskolan i Örebro, universitetet i Linköping,
högskolan i Jönköping, universitetet i Lund, högskolan i Växjö, högskolan
i Kalmar, universitetet i Göteborg, Chalmers tekniska högskola, högskolan
i Karlstad, högskolan i Skövde, universitetet i Umeå, högskolan i Luleå,
högskolan i Sundsvall/Härnösand samt högskolan i Östersund. Ett fåtal
lärosäten har bifogat yttranden från nämnder eller motsvarande organ
inom organisationen. Yttrande har också avgetts av Landsorganisationen i
Sverige (LO).

Personalorganisationerna Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
och Centralorganisationen SACO/SR har också getts tillfälle att avge yttranden.
TCO har avböjt att yttra sig.

2.1 Allmänna synpunkter

Så gott sorn samtliga remissinstanser uttrycker sin uppskattning över rapporten.
I synnerhet högskoleenheternas omdömen i stort är klart positiva.
Den allmänna bedömningen är att rapporten ger en korrekt bild av de
redovisade kostnadsrelationerna, att den innehåller en utmärkt genomlysning
av svårigheterna att göra kostnadsjämförelser och att den ger en
balanserad bild av en komplicerad struktur.

Flera högskoleenheter framhåller att det värdefulla med rapporten är att
den just pekar på de svårigheter som Finns då det gäller att beräkna och
analysera kostnader för olika högskoleutbildningar.

Universitetet i Uppsala anser sålunda att rapporten ger en utomordentligt
klar bild av de svårigheter som är förknippade med en entydig kostnadsredovisning.
De svårigheter som redovisas har i allt väsentligt varit

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

16 Riksdagen 1988/89.2sami. Nr 2

kända vid universitet och högskolor men har tidigare knappast redovisats
samlat på ett så lättillgängligt sätt, påpekar universitetet.

Universitetet i Linköping framhåller inledningsvis att det initiativ som
tagits av revisorerna att låta utreda kostnaderna för ett antal utbildningar
och i samband därmed analysera kostnadsdifferenserna är mycket värdefullt.
Universitetet ser denna studie som ett första steg på vägen mot
säkrare och mer detaljerade kostnadsanalyser av utbildningslinjer.

Universitetet i Lund anför att rapporten ger en balanserad och klargörande
redovisning av den ofta mycket komplicerade strukturen inom högskolans
utbildningar vad gäller sätten att beräkna och fördela kostnader.
Universitetet menar vidare att rapporten fyller en viktig funktion som
överblickbar informationsskrift.

Högskolan i Växjö är mycket positiv till att revisorerna låtit ta fram
föreliggande rapport. Högskolan uttrycker en förhoppning om att berörda
myndigheter tar hänsyn till de resultat och förklaringar till kostnadsskillnader
utifrån vad som framkommit i rapporten.

Högskolan i Sundsvall!Härnösand anser att rapporten utgör en väl dokumenterad
sammanställning över högskolans ekonomiska planerings- och
uppföljningssystem. De föreslagna åtgärderna leder högskolan till viss
eftertanke, anser man.

De nyanseringar och kompletteringar som redovisas i yttrandena visar
på en stor samsyn. Rapporten tolkas som ett steg till ökad samverkan och
bättre förståelse mellan olika nivåer inom högskoleorganisationen. Den
har också upplevts som stimulans i strävandena att underlätta och främja
redovisnings- och uppföljningsarbetet.

2.2 Behovet av kostnadsuppföljningar inom den
grundläggande högskoleutbildningen

Remissopinionen är i princip enig om behovet av en bättre kostnadsuppföljning.
Både den lokala och den centrala nivån behöver en klarare bild av
faktiska kostnader och kostnadsutveckling.

När det gäller behovet av uppföljning anför LO följande:

Den högre utbildningen är idag föremål för en omfattande reformering.
De olika högskoleenheterna föreslås få en ökad självständighet i förhållande
till universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Verksamheten skall
i framtiden styras med mål och inte med regler. För att en sådan
styrform skall fungera måste den emellertid kombineras med en god
uppföljning och utvärdering. Som riksdagens revisorer anmärker så
saknas idag adekvat kostnadsuppföljning. 1 den reformering av organisationen
av den högre utbildningen som nu pågår är det därför enligt LO:s
uppfattning mycket väsentligt att en väl genomtänkt uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet läggs in. Uppföljningsverksamheten bör resultera
i att ett fåtal men strategiskt valda resultatvariabler över verksamheten
redovisas kontinuerligt. Uppgifter om kostnader och studieresultat
hör till dessa variabler.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22

Bilaga 1)

Även UHÄ berör utvecklingen mot ökad målstyrning och ökad lokal
frihet och ämbetet menar att det är nödvändigt att fortsätta utrensningen

222

av centrala regler som på högskoleområdet begränsar den lokala handlingsfriheten.
Det behövs också, fortsätter ämbetet, en fortsatt utveckling
av metoder och rutiner för redovisning, uppföljning och värdering med
hänsyn till en ny syn på kontrollbehov och resultatkrav.

Universitetet i Lund är ett av de lärosäten som instämmer i att den
nuvarande diskussionen om ökad decentralisering och ökad målstyrning
måste kombineras med ett effektivt uppföljningssystem.

I rapporten nämns att det är önskvärt att rena kostnadsuppföljningar
också åtföljs av mer verksamhetsinriktade utvärderingar. Flera lärosäten
har i sina svar strukit under detta.

Högskolan i Karlstad sammanfattar detta sålunda:

Högskolan delar Riksdagens revisorers uppfattning att verksamhetens
uppföljning måste grunda sig på ett mer kvalificerat underlag än den
kvantifierbara kostnadsuppföljning som diskuteras i rapporten. Redovisningar
av den gångna verksamheten kan inte endast bestå av aggregerade
kvantitativa data utan måste nyanseras genom kvalitativa och differentierade
analyser, som kan översättas till framtida behov. Först då kan
uppföljningen ingå i underlaget för överväganden om framtida planering
och beslut. Det gäller dock att finna indikatorer som på ett tillfredsställande
sätt kan beskriva utbildningens och forskningens kvaliteter.

Högskolan i Luleå anser att de förslag till åtgärder som återfinns i
rapporten överbetonar de ekonomiska måtten och jämförelserna. Högskolan
anser att avvägningen vad gäller uppföljning i allmänhet bör vara en
annan. För att högskolan skall uppnå god måluppfyllelse bör bedömningar
av utbildningens kvalitet tillmätas den avgörande betydelsen.

Även om det sålunda finns en stor samstämmighet kring behovet av en
bättre kostnadsuppföljning så är flera remissinstanser tveksamma till hur
detta praktiskt skall kunna genomföras. Tveksamheten föranleds av det
förhållandet att en förbättrad uppföljning ställer ökade krav på administrativa
resurser. 1 den återhållsamhet som präglar dimensioneringen av högskolans
administration kan det vara svårt att omfördela resurser i den
omfattning revisorernas förslag kräver, anser man.

UHÄ, som tagit del av universitetens och högskolornas yttranden, anför
sammanfattningsvis att det knappast är förvånande att universiteten och
högskolorna i sina yttranden i och för sig kan instämma i rapportens
önskemål men pekar samtidigt på att detta i så fall kräver en kraftigt
utbyggd datahantering som man inte vill prioritera på den egentliga verksamhetens
bekostnad. Resurser för utbildning och forskning kommer alltid
att bedömas mer angeläget än en finslipning av ekonomiska rutiner, understryker
UHÄ.

KTH menar att ett förverkligande av det slag av redovisning som efterlyses
i rapporten kommer att innebära en tyngre administrativ hantering för
enskilda institutioner, och Chalmers tekniska högskola anser att kostnader
för att ytterligare förfina uppföljning och redovisning måste vägas mot
andra nödvändiga behov inom forskning och utbildning. Universitetet i
Umeå tvivlar på att ökade insatser för kostnadsuppföljningar leder till en
mer rättvisande redovisning.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

I flera yttranden framhålls att nuvarande anslagssystem och nu gällande
redovisningsregler kraftigt försvårar såväl en rättvisande som meningsfull
uppföljning av utbildningskostnaderna. Det är också många lärosäten som
med stor förväntan motser den sedan länge aviserade översynen av högskolans
anslags- och styrsystem.

Universitetet i Uppsala avslutar sålunda sitt yttrande på följande sätt:

Den rådande anslagsstrukturen för grundläggande utbildning med bl a
olika sektorsanslag har inte bidragit till att stimulera en debatt om
rimligheten i kostnaderna för olika utbildningar. Ett eventuellt reformerat
anslagssystem med mer sammanhållna anslag kommer sannolikt
att resultera i att dessa frågor lyfts fram på ett mer påtagligt sätt.

Universitetet i Land menar att ett anslagssystem som är bättre anpassat
till verksamhetens förutsättningar inom högskolan underlättar en utveckling
i den riktning revisorerna skisserat.

Högskolan i Växjö uttrycker sin förhoppning om att den översyn av
anslagssystemet som aviserats görs på ett sådant sätt att både tilldelning
och styrning av resurser samt uppföljning och redovisning kan ske på ett
betydligt mer meningsfullt sätt.

Universitetet i Göteborg menar att en anslagsomläggning där antalet
anslag väsentligt minskades skulle minska det motstånd mot en kostnadsuppföljning
som i dag finns. Ett system med ett anslag för den grundläggande
utbildningen medför naturligt ett redovisningskrav med högre precision.

2.3 Behovet av förbättrade ekonomiadministrativa rutiner

I rapporten framhålls att de ekonomiadministrativa rutinerna inom högskolan
måste förbättras om behovet av uppföljning skall kunna tillgodoses. De
högskoleenheter som i sina remissyttranden berört den ekonomiadministrativa
hanteringen delar i allmänhet denna uppfattning. Några enheter
har också redogjort för pågående utvecklingsarbeten.

Högskolan i Falunl Borlänge hör till de enheter som härvidlag instämmer
i rapportens förslag men, framhåller högskolan, det är viktigt att de ekonomiadministrativa
rutinernas uppbyggnad samtidigt tjänar såväl lokala som
centrala behov.

Högskolan i Växjö anser att det är nödvändigt att högskolan får tillgång
till riktiga datoriserade redovisningssystem där bl. a. utbildningskostnader
kan följas upp på ett mer adekvat sätt.

Å andra sidan framhåller universitetet i Lund att förväntningarna på att
man genom sofistikerade uppföljningstekniker skulle kunna utveckla tilllämpbara
informationssystem för högskolans olika verksamhetsområden
inte bör ställas för högt. Kreativa miljöer av det slag som forskning och
högre utbildning representerar kan inte utan betydande svårigheter inordnas
och analyseras i kvantitativa termer.

Inom universitetet i Linköping pågår försök med kompletterande föroch
eftersystem till det generella statliga redovisningssystemet. En bärande
tanke i detta utvecklingsarbete är ett ökat decentraliserat beslutsfattande
och en större rörelsefrihet inom den lokala organisationen. Härigenom

Redog. 1988/89:2
Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

kan kostnadsmedvetandet öka och ett rationellare utnyttjande av resurserna
bli möjligt.

Även vid universitetet i Göteborg har ett projekt med syfte att förbättra
de ekonomiadministrativa rutinerna påbörjats.

Konkreta åtgärder för att förbättra uppföljningen har till viss del också
påbörjats vid högskolan i Sundsvall/Härnösand. Genom att införa för- och
eftersystem som komplement till det statliga redovisningssystemet får man
en snabbare uppföljning direkt vid de berörda resultatenheterna.

2.4 Olika typer av enhetskostnader

I rapporten redovisas och diskuteras innebörden i några kostnadsbegrepp.
Som utgångspunkt har använts den enskilda utbildningsplatsen eller redovisade
studieresultat. I rapporten föreslås att den uppföljning som är av
störst värde för riksdag, regering och det centrala ämbetsverket UHÄ är
den kostnadsrelation som utgår från förbrukade medel och faktiskt antal
närvarande studerande. I rapporten används termen "kostnad per utnyttjad
årsstudieplats” för att beskriva detta. Andra typer av enhetskostnader
kan i skilda sammanhang vara nog så nödvändiga, men i rapporten bedöms
dessa vara av ett mera lokalt intresse.

Merparten av remissinstanserna har haft synpunkter på vilka enhetskostnader
som behövs från uppföljningssynpunkt. I flera yttranden tillstyrks
revisorernas förslag, medan andra anser att det först genom ett antal
olika kostnadsrelationer kan skapas en meningsfull bild av utbildningskostnaderna.

UHÄ.s syn på kostnads variablerna är att ett kostnadsmått i form av en
enda enhetskostnad är otillräckligt och måste kompletteras med andra.
Men mot bakgrund av de erfarenheter UHÄ har från arbetet med verksamhetsberättelser
för högskolan har man i och för sig inget att invända mot
förslagen i rapporten. Det finns, enligt UHÄ, emellertid skäl att avvakta
den av statsmakterna aviserade omläggningen av anslagssystemet innan
definitiv ställning tas till vilka kostnadsvariabler som är mest relevanta.

Universitetet i Stockholm menar att användandet av ett mått som avser
de kostnader som relateras till utbildningsplats har sin motivering av i vilka
situationer det skall användas. Däremot anser universitetet att den kostnadsrelation
som har sin utgångspunkt i studieresultaten är tveksam.

Universitetet i Linköping delar inte rapportens uppfattning att redovisning
enbart skall baseras på förhållandet mellan förbrukade resurser och
utnyttjade utbildningsplatser. Samtliga de relationstal som används i rapporten
är enligt universitetet av betydelse, och det är först genom längre
tidsserier som riktig information kan fås fram.

Universitetet i Göteborg anser att det finns skäl att koncentrera redovisningen
till kostnad per utnyttjad årsstudieplats. Samtidigt måste kostnad
per tillhandahållen utbildningsplats användas i budgetarbetet. En uppgift
härvidlag blir då att analysera varför tillhandahållna och utnyttjade årsstudieplatser
inte stämmer överens.

Universitetet i Umeå menar att den kurskostnad som kan beräknas

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

225

utifrån budget och planerat antal årsstudieplatser är nog så relevant som
försöken att beräkna faktiska kurskostnader.

2.5 Ett ökat intresse för ekonomisk uppföljning

Av revisorernas rapport framgår att intresset för ekonomisk uppföljning
vid många högskoleenheter är ljumt. Den undersökning revisorerna genomfört
visar att intresset för ekonomiska spörsmål snarare är knutet till
den inledande budgetprocessen och att budgeterade värden ofta används
för att styra eller beskriva utfallet vid ett budgetårs slut.

Några remissinstanser har berört detta och de delar i allmänhet revisorernas
uppfattning att intresset för uppföljning måste stimuleras och skärpas.

Universitetet i Göteborg instämmer i att intresset för ekonomisk uppföljning
bör stimuleras. Men, menar universitetet, en förutsättning för att
högskolan utåt skall redovisa kostnader för utbildningslinjer och andra
verksamheter är att regelsystemen inte är så utformade att de leder till
bestraffningar. Enligt universitetets mening finns det för närvarande inte
ens formella möjligheter att göra exakta kostnadsuppföljningar, bl. a. beroende
på de föreskrifter som gäller för reservationsanslag. Detta kan i viss
utsträckning förklara det bristande intresse som påtalats i rapporten.

Universitetet i Lund gör en liknande kommentar och framhåller att det är
en riktig iakttagelse att uppmärksamheten i det lokala arbetet bör förskjutas
från budgetprocessen till uppföljningsfrågorna. Ett system där beslutsfunktionerna
decentraliseras stimulerar en sådan utveckling.

Högskolan i Falun/Borlänge anser att den uppföljning som nu äger rum i
högskolan i alltför stor utsträckning varit ägnad att förse de centrala
myndigheterna med planeringsunderlag. Detta torde till stor del kunna
förklara det beskrivna låga intresset för ekonomisk uppföljning.

2.6 Övriga synpunkter på rapporten

Förutom en mer övergripande metodologisk diskussion om problemen
med att redovisa utbildningskostnader innehåller rapporten också ett detaljerat
material för de sex undersökta utbildningslinjerna. Det är naturligt
att flera högskoleenheter kommenterat och haft synpunkter på redovisat
siffermaterial. I många fall överensstämmer också de uppgifter som framkommit
i rapporten med de lokala uppfattningarna.

Universitetet i Stockholm framhåller bl. a. följande:

Såvitt kan bedömas ger rapporten en korrekt bild av kostnadsrelationerna
mellan högskolorna och mellan de utbildningar som studerats. Resultaten
i rapporten visar tydligt den anmärkningsvärt låga resurstilldelningen
till AES-sektorn vid Stockholms universitet, liksom den jämförelsevis
låga genomsnittliga årsstudieplatskostnaden för kulturvetarlinjen
vid universitetet.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22

Bilaga 1)

KTH anger i sina kommentarer till datatekniklinjen att förutsättningarna
på de orter där linjen finns är olika bl. a. beroende på när utbildningen
startade. Detta har påverkat redovisade kostnadsuppgifter.

226

Högskolan i Kalmar lämnar en kommentar till de låga kostnader högskolan
har för gemensamma funktioner och menar att detta är ett resultat av
en medveten strävan att föra ut så stor del av verksamheten som möjligt till
institutionsnivån.

Chalmers tekniska högskola (CTH) anser att när jämförelser görs mellan
olika enheters kostnader för gemensamma funktioner så måste också hänsyn
tas till den externt finansierade forskningsverksamheten. Vid CTH är
den omfattande.

Högskolan i Östersund menar att rapportens slutsatser beträffande sambandet
mellan högskolans struktur och storlek samt kostnader för gemensamma
funktioner besannar vad högskolan i skilda sammanhang fört fram
till UHÄ och statsmakterna.

Bland de övriga synpunkter på rapporten som lämnats kan följande
nämnas.

Några högskoleenheter vill gärna stryka under vad som i rapporten sägs
om täckningsbidrag för merkostnader som följer av träffade löneavtal.
Osäkerheten kring beräkningarna och den sena tidpunkten vid vilken de
utanordnas är en faktor som mycket påtagligt försvårar en kostnadsuppföljning.
En rationell lösning på detta problem efterlyses av flera.

Universitetet i Göteborg anser att det är olyckligt att rapporten enbart
kommit att avse högskolans reguljära driftkostnader. Kostnader för lokaler,
inredning och utrustning borde också ha ingått i undersökningen eftersom
driftkostnader och investeringskostnader inte är oberoende storheter.

UHÄ.s yttrande avslutas med ett avsnitt om hur det fortsatta uppföljningsarbetet
inom högskolan bör utformas. Enligt UHÄ:s mening är det
viktigt att fortsätta att utveckla det arbete som nu läggs ner på årliga
verksamhetsberättelser. Där ges årligen grunddata om bl. a. utbildningskostnader
och utbildningsresultat. Detta bedömer UHÄ vara till fyllest för
sådana djupare analyser som därefter kan göras på avgränsade verksamhetsområden.
Förslagen i den senaste budgetpropositionen förskjuter också
tyngdpunkten i UHÄ:s framtida roll mot uppföljning och utvärdering.
Huvuduppgiften där är att utveckla ett uppföljningssystem som innehållsmässigt
koncentreras till att varje högskoleenhet uppfyller sitt ”kontrakt”
med statsmakterna om utbildningsresultat av viss art, mängd och inte
minst kvalitet.

Redog. 1988/89:2

Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 1)

227

Totalkostnader och per capita-kostnader

I nedanstående tabell redovisas i kolumn 2 de totala utbildningskostnaderna
för resp. linje. I kolumn 3 redovisas hur denna kostnad fördelar sig på
sär- resp. samkostnader. I kolumn 4 redovisas tre typer av enhetskostnader.

I 2 3 4

Universitet/högskola Totalkostnad Fördelat i % på Per capita-kostn. (tkr)

för linjen ''

(tkr.) sär- sam- till- utnytt- helårs

kostnad kostnad handa- jad presta hållen

års- tion

årspl. pl.

Datatekniklinjen (160 p)
Tekniska högskolan	6020	82	18	33.4	35,0	43,9
Universitetet i Linköping	12 244	59	41	31,0	38,0	39,0
Universitetet i Lund	7 798	78	22	38,5	48.4	67,2
Chalmers tekn. högskola	8700	86	14	22,3	27,2	31,2
Högskolan i Luleå	6615	69	31	31,5	29,0	39,3
Kemistiinjen 120 (160 p)
Universitetet i Stockholm	8082	72	28	35,5	42.5	49,9
Universitetet i Uppsala	5418	85	15	37,6	41,4	47,1
Universitetet i Linköping	2079	76	24	38,5	35,2	37,5
Universitetet i Lund	4405	78	22	42,0	44,5	48,0
Universitetet i Göteborg	4 805	73	27	38,2	41,2	57.0
Universitetet i Umeå	2985	76	24	41.4	57,0	68,0
Högskolan i Sundsvall/ Härnösand	2332	85	15	48,6	59,8	59,8
Sociala linjen (140 p)
Universitetet i Stockholm	8 887	73	27	10,8	11.4	12,4
Högskolan i Örebro	10056	70	30	13,1	14,9	15,5
Universitetet i Lund	7200	82	18	11,7	12,3	13,6
Universitetet i Göteborg	10119	81	19	12.7	14,6	14,5
Universitetet i Umeå	6275	77	23	13,5	16,6	17,8
Högskolan i Östersund	6493	55	45	14,9	17,0	18,0
Ekonomlinjen (80 p) Högskolan i Eskilstuna/ Västerås	1779	74	26	14.8	16,0	18,2
Högskolan i Falun/Borlänge	2 190	53	47	18,3	18,6	21,7
Högskolan i Gävle/ Sandviken	570	i	i	9,5	10,2	13,1
Högskolan i Jönköping	2 117	70	30	17,6	15,6	18,3
Högskolan i Kristianstad	1037	92	8	8,6	8,7	9,8
Högskolan i Borås	1 401	68	32	11.7	11,3	13,6
Högskolan i Skövde	1468	41	59	14.4	21.6	26,7
Högskolan i Östersund	652	55	45	21.7	20,4	25,1
Ekonomlinjen (140 p)
Universitetet i Stockholm	10 887	74	26	7,7	8,8	10,7
Universitetet i Uppsala	10457	81	19	9,1	10,2	11,2
Högskolan i Örebro	5 730	66	34	10,2	12,3	14.5
Universitetet i Linköping	4171	75	25	11.1	12,3	13,8
Universitetet i Lund	10654	81	19	9,4	11,0	12,3
Högskolan i Växjö	6946	63	37	12,3	11,0	13,2
Universitetet i Göteborg	10418	81	19	9,1	10.6	12,2
Högskolan i Karlstad	5039	70	30	12,1	13,7	16,0
Universitetet i Umeå	5 538	78	22	11,5	13,2	15,3
Högskolan i Luleå	2 700	73	27	10,0	11.2	12,8
Högskolan i Sundsvall/ Härnösand	3 370	85	15	12,4	17,5	16.5

Redog. 1988/89:2
Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 2)

1 Uppgift saknas.

228

1	2	3		4
U ni versitet/högskola	Totalkostnad för linjen (tkr.)	Fördelat i % på Per capita-kostn. (tkr.) sär- sam- till- utnytt- helårs kostnad kostnad handa- jad presta-hållen års- tion årspl. pl.
Förskollärarlinjen (50/80/100 p) Högskolan för lärarutb.	33 206	i	i	20.3	27,7	27.7
Högskolan i Eskilstuna/ Västerås	5 754	73	27	24,0	26,1	26,1
Högskolan i Falun/Borlänge	5 385	82	18	22,4	30,0	31.0
Högskolan i Gävle/ Sandviken	6830	57	43	20,7	27.7	27.7
Högskolan i Örebro	6093	74	26	24.2	26.4	27,8
Universitetet i Linköping	8 670	76	24	23,3	26,2	27,5
Högskolan i Jönköping	5 883	73	27	19,6	20,4	21,2
Universitetet i Lund	9962	75	25	19,0	26.5	27.7
Högskolan i Halmstad	3319	63	37	23,7	25,3	25.3
Högskolan i Kalmar	8044	77	23	26,8	33,4	33,7
Högskolan i Kristianstad	10697	70	30	32.4	39,7	42,0
Högskolan i Växjö	5 177	70	30	19,9	21.6	21,6
Universitetet i Göteborg	11 335	81	19	20,3	22,2	23,2
Högskolan i Karlstad	6440	79	21	23,5	27,2	34^4
Universitetet i Umeå	6878	74	26	25,0	27,5	31,0
Högskolan i Luleå	6804	69	31	22,7	28,8	28,9
Högskolan i Sundsvall/ Härnösand	7054	85	15	23,5	28,0	30,7
Kulturvetarlinjen (120 p) Universitetet i Stockholm	3713	79	21	6.9	9,4	11.6
Universitetet i Uppsala	1800	70	30	10,0	13,0	14,8
Högskolan i Örebro	1787	44	56	19,9	23,2	36.5
Universitetet i Linköping	1706	76	24	12.6	15.8	20.9
Universitetet i Lund	2890	74	26	12,8	17,2	18.9
Högskolan i Växjö	1553	53	47	17,3	22,2	24,7
Universitetet i Göteborg	1082	80	20	12,0	16,2	18,7
Högskolan i Karlstad	1674	30	70	18,6	21.7	24,7
Universitetet i Umeå	3004	46	54	28,6	36,0	38,7

Redog. 1988/89:2
Bilaga 9

(Förs. 1987/88:22
Bilaga 2)

1 Uppgift saknas.

229

Sakregister till granskningsärendena åren 1979-1987/88

Redog.

Registret upptar de ärenden som revisorerna slutbehandlat under åren 1979
t.o.m. verksamhetsåret 1987/88. Det omfattar också ärenden i vilka granskningsarbete
under motsvarande period påbörjats eller beslut om förstudier
fattats.

Tidigare års verksamhetsberättelser finns för varje år intagna i riksdagstrycket
bland förslag och redogörelser sami. C 2.

ADB inom statsförvaltningen
Administrationskostnaden för högskoleutbildning
Administrationskostnaderna för u-hjälpen
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling
Kommunikationsverken
Domänverket
Allmänna reklamationsnämndens verksamhet
Ambassadlokaler, kostnader för
AMS-bidrag till flyttningskostnader
Anhållna, kostnaderna för
Anslagsutvecklingen vid Operan
Arbetsgivaravgifter

Arbetsmarknadsverkets personalsituation
Avbemannade fyr- och lotsplatser
Avgiftsfinansierad statlig verksamhet
Avgiftssystem, luftfartsverkets

Beredskapslån, ÖEF:s handläggning av
Besparingsåtgärder

i statsförvaltningen
inom skogsvårdsorganisationen
Biblioteksväsen
DFI

Information om statliga publikationer
Bidragsförskott

Bostadsbebyggelse, statens stöd till
Bostadslån, räntebidrag till
Bostadsstyrelsens ADB-resurser
Bosättningsbegreppen och deras tillämpning
Byggnadsstyrelsen, egenregiverksamhet
Byggnadsstyrelsens hyressättning

Civila statliga myndigheters lokalanskaffning
Civilförsvarets planeringssystem

Databehandling

Bostadsstyrelsens ADB-resurser
Datorbaserat system för studiedokumentation
Delegationen för vetenskaplig och teknisk
informationsförsörjning (DFI)

87/88:34

81/82:21

87/88:21

80:12

82/83:14

85/86:18

83/84:27

87/88:25

84/85:13

83/84:10

81/82:12, 84/85:20,

87/88:27

83/84:13

83/84:17

87/88:33

86/87:21

84/85:22

82/83:13

87/88:30

86/87:20

81/82:10

85/86:12

81:24

84/85:19

87/88:34

84/85:18

87/88:18

87/88:28

87/88:19

81:11

87/88:34

84/85:12

86/87:20

1988/89:2

230

Delgivning 87/88:13

Depositionsverksamhet, statens konstmuseers 85/86:21

Domarbanan, avhopp från 86/87:18

Domstolarnas delgivning 87/88:13

Domstolsväsendet, personalplanering inom 86/87:18

Domänverket 82/83:14

Exekutionsväsendet

Allmänna och enskilda mål vid exekution 81:10

Indrivningsstatistiken 83/84:18

Kronofogdemyndigheterna

a) personalresurser 86/87:10

b) indrivningsverksamheten 84/85:20

Exportrådet 84/85:19

Fartygsbränsle, skatt på 85/86:11

Fartygskreditgarantinämnden 84/85:9

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendet 79:11

FFV Allmateriel AB 87/88:12

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Fiskeri- och fiskberedningslån 87/88:29

Flygplatser, huvudmannaskap och kostnadsansvar 86/87:22
Flyktingförläggningar, kostnader vid 87/88:14

Flyktinginvandringen till Sverige 86/87:11, 87/88:10

Flyttningsbidrag, starthjälp 87/88:25

Frivårdskostnaderna inom kriminalvården 85/86:19

Fyr- och lotsplatser 83/84:17

Försvarsväsen

Anskaffning av försvarsmateriel 82/83:26

Försvarets planerings- och ekonomisystem:

a) produktionsledningssystemet 80:9

b) planeringssystemet inom civilförsvaret 81:11

c) övergripande försvarsplanering 82/83:16

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 79:10

Upphandling av byggentreprenader 87/88:23

Upphandling, målflygverksamheten m.m. 86/87:19

Utarrendering av övningsfält 79:26

Utlokalisering av militära myndigheter 81:20

Glesbygdsstöd, utvärdering av 87/88:32

Grundskolan, statsbidraget till 83/84:30

Heraldiska nämnden 82/83:27

Hornborgasjön, restaurering av 87/88:34

Hydrologisk information 86/87:12

Hyressättningen för statliga civila lokaler 87/88:28

Häktningskostnader 84/85:13

Högskoleutbildningar, kostnaderna för 87/88:17

Högskoleutbildningens administrationskostnader 81/82:21

Redog. 1988/89:2

231

Idrottsstöd

Indrivning av skatter och avgifter
Industricentra i Skellefteå, Stiftelsen
Information

DFI

Lagar och andra författningar
Statliga publikationer
Toxikologisk informationsservice
Inkomst- och förmögenhetsskatterna, statistik över
Inresekontroll
Institutet för rikskonserter
Internationellt bistånd, Kotmale-projektet
Internationellt utvecklingssamarbete, administration
och uppföljning
Invandrarverk, Statens
Flyktinginvandringen
Kostnader vid flyktingförläggningar
Inventarieredovisning, statliga myndigheters

Jordbruksprisreglering

Kommunal barnomsorg, statsbidrag
Konsertverksamhet finansierad av staten
Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter
(se även Skatter och avgifter)

Kriminalvården, frivårdskostnaderna inom
Kriminalvårdsanstalter
Kronofogdemyndigheterna
Exekutionsväsendet
Myndigheternas organisation
Myndigheternas personalresurser
Kulturrådet

Landskrona Finans AB
Lantbruksuniversitetet
Lantmäteriverksamhet, lokal
Lokalanskaffning, för civila statliga myndigheter
Lokalanvändning vid myndigheter
Lokaliseringsbidrag
Lots- och fyrplatser
Luftfart
Luftfartsverket

Luftfartsverket och dess avgiftssystem
Läkemedel, rätt till fria
Läkemedelskontrollen

Läkemedelskontrollen inom sjukförsäkringen
Länsbostadsnämndernas verksamhet
Länsmyndigheternas ansvarsområden
Lönesystem för SIDA-personal

82/83:10

83/84:18. 84/85:20

85/86:21

86/87:20

87/88:18

81/82:10

84/85:19

87/88:11

86/87:11

79:10

81/82:23

87/88:21

86/87:11

87/88:14

87/88:12

80:11

87/88:24

79:10

86/87:17

85/86:19

83/84:14

83/84:18

83/84:18, 84/85:20

86/87:10

82/83:28

85/86:22

82/83:29

79:11

87/88:19

85/86:12, 86/87:10

80:12

83/84:17

86/87:22

80:12

86/87:21

85/86:23

83/84:28

85/86:20

87/88:26

82/83:31

84/85:16

Redog.

1988/89:2

232

Medborgarskap, rutiner vid ansökan om svenskt
Mervärdeskatten
kontrollen av
statistiken över
vid import
Mineralprospektering, statliga insatser
Multinationella företags skatteförhållanden
Museidokumentation

85/86:15, 86/87:10 Redog. 1988/89:2

86/87:17

87/88:28

85/86:18

87/88:31

84/85:11

87/88:29

Nämnden för statens gruvegendom, prospekterings -

verksamheten	87/88:31
Näringsstöd
Fartygskreditgarantinämnden	84/85:9
Lokaliseringsbidrag	80:12
Strukturstöd	82/83:11
Svenskt Stål AB	82/83:11
Uddeholms AB	80:10
Operans anslagsutveckling	83/84:10
Planerings- och ekonomisystem inom försvaret	83/84:9
Postverkets fastighetsinvesteringar	80:12, 81:21
Postverkets medverkan i skatteuppbörden m.m.	82/83:28
Premieobligationslån, riksgäldskontorets provisions-
kostnader	87/88:19
Programbudgetering hos civila myndigheter	80:8
Redovisningsrevision inom statsförvaltningen	80:7
Redovisningsskyldighet för statliga bidrag	84/85:17
Redovisningssystemet för statsmyndigheter	81/82:9
Regional projektverksamhet	86/87:14
Regionmusiken	79:10
Registrering och dokumentation av de statliga
museernas samlingar	87/88:29
Regleringsföreningar	80:11
Reklamskatten	86/87:17
Restaurering av Hornborgasjön	87/88:34
Returpapper	83/84:30
Revisionskontoren och verkscheferna	85/86:16
Riksbankens avdelningskontor	82/83:15
Riksbankens planerings- och budgetsystem	86/87:15
Riksdagen och försvarsplaneringen	83/84:9
Riksdagens förvaltningskontors befogenheter mot
riksgäldskontoret	87/88:17
Riksgäldskontoret, riksdagens förvaltningskontors
befogenheter	87/88:17
Riksgäldskontorets provisionskostnader för
premielån	87/88:19
Räntebidrag till bostadslån	84/85:19

233

Samarbete på skatteområdet
SIDA

Skattebrott, bekämpningen av
Skatter och avgifter

Arbetsgivaravgifter, personalresurser för kontroll
Arbetsgivaravgifter, uppbörd
Indrivning av skatter och avgifter
Kontrollen av mervärdeskatt
Mervärdeskatt vid import
Reklamskatten
Samarbete på skatteområdet
Skatter och arbetsgivaravgifter, kontroll
Statistiken över

inkomst- och förmögenhetsskatterna
mervärdeskatten
socialavgifterna
Statliga bolags förlustavdrag
Åtgärder på beskattnings- och indrivningsområdet
Skjutvapen, handläggning av tillstånd
Skogsodling på nedlagd jordbruksmark
Skogs vårdsorganisationen, personalresurserna
Skoldatorn Compis

SMHI:s hydrologiska observationsstationer
Social hemhjälp, statsbidrag för kommunernas
kostnader

Socialavgifterna, statistiken över
Socialstyrelsens nya organisation
Spri

Statens anslag till Operan
Statens järnvägar
Statens järnvägar, trafikantservice
Statens konstmuseers depositionsverksamhet
Statens lån till Uddeholms AB
Statens stöd till
bostadsbebyggelse
fiskerinäringen
idrotten

Waplans Mekaniska Verkstad AB
Statens utgifter för bidragsförskott
Statens utlåningsverksamhet
Statistiken över

inkomst- och förmögenhetsskatterna
mervärdeskatten
socialavgifterna
Statliga bidrag, redovisning
Statliga bolags rätt till förlustavdrag vid
beskattningen

Statliga insatser för prospektering
Statliga myndigheters uppdragsverksamhet

87/88

84/85

87/88

Redog.

82/83:9, 84/85:20

81:9

84/85:20

86/87:17

85/86:18

86/87:17

87/88:28

81/82:12, 84/85:20

87/88:11

87/88:28

87/88:27

87/88:13

83/84:18

86/87:18

81:22

87/88:30

85/86:22

86/87:12

87/88:25

87/88:27

87/88:15

86/87:19

83/84:10

80:12

86/87:24

85/86:21

80:10

81:23

87/88:29

82/83:10

85/86:23

85/86:12

84/85:17

87/88:11

87/88:28

87/88:27

84/85:17

87/88:13

87/88:31

87/88:33

1988/89:2

234

Statliga myndigheters överskottsmateriel 87/88:12

Statliga publikationer, information om 81/82:10

Statligt förhandlingssystem 82/83:30

Statligt redovisningssystem 81/82:9

Statsbidrag till

kommunal barnomsorg 87/88:24

kommunernas kostnader för social hemhjälp 87/88:25

Statsbudgetens utfall, analys 86/87:16

Strukturstöd till industrin 82/83:11

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK/

LADOR 84/85:12

Styrelsen för teknisk utveckling 85/86:22

Stämningar, delgivning av 87/88:13

Svenskt medborgarskap 84/85:22, 86/87:10

Svenskt Stål AB 82/83:11

Sveriges lantbruksuniversitet 82/83:29

Säkerheten till sjöss 86/87:21

Taxering i första instans 83/84:18

TEKO-stöd 82/83:24

Televerket 80:12

Toxikologisk informationsservice 84/85:19

Trafiksäkerhet 84/85:15

T ullförrättningsa vgifter 87/88:20

Tullverkets kontroll av utrikestrafiken 87/88:20

Uddeholms AB 80:10

U-landsinsatserna, uppföljningen av 87/88:21

Uppbördsstatistik (se Skatter och avgifter)

Upphandling av målflygverksamhet och ombyggnad av
helikoptrar 86/87:19

Utbildning

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21
Högskoleutbildningar, kostnaderna för 87/88:17

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK/

LADOK 84/85:12

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 79:10

Utlokalisering av statliga myndigheter
Civila myndigheter 84/85:14

Militära myndigheter 81:20

Utlåningsverksamhet, statens 84/85:17

Utvecklingsfonden i Stockholms län, visst
finansieringsärende 87/88:34

Utvecklingsinsatser, regionala 84/85:24

V apenlicens 86/87:18

Vapenregister 86/87:18

Vattenföringsstationer 86/87:12

Venngarns slott, överlåtelsen av 85/86:17

Redog. 1988/89:2

235

Verkscheferna och revisionskontoren	85/86:16
V ägtrafiksäker heten	84/85:15
Waplans Mekaniska Verkstads AB, statens stöd till	85/86:23
Yrkesinspektionen	83/84:29
Årsbibliografin	81/82:10
Återbetalning av lokaliseringsbidrag	80:12
Ärendebalanser hos vissa statsmyndigheter	79:12
ÖEF:s handläggning av beredskapslån m.m.	85/86:10
ÖEF:s handläggning av lån till Holma Fabriks AB	85/86:20
Överskottsmateriel	87/88:12

Redog. 1988/89:2

gotab Stockholm 1988 15823 236