Redogörelse till riksdagen1987/88:3 (Framställning / redogörelse 1987/88:3)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse till riksdagen
1987/88:3

Fullmäktiges i riksgäldskontoret
förvaltningsberättelse för budgetåret 1986/87

Jämlikt 13 § lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret skall fullmäktige i
riksgäldskontoret varje år före den 15 oktober till riksdagen avge berättelse
om riksgäldskontorets ställning och förvaltning under det senaste budgetåret.
Till fullgörande av denna skyldighet överlämnar fullmäktige härmed
riksgäldskontorets verksamhetsberättelse för budgetåret 1986/87. Fullmäktige
vill också hänvisa till riksgäldskontorets statistiska årsbok för 1986.

Stockholm den 8 oktober 1987

Sven Heurgren

Maj-Lis Landberg Tage Sundkvist

Lars Tobisson Bo Södersten

Marianne Stålberg Birgit Friggebo

Lars Kalderén

Riksgäldsdirektör

Urban Karlström

Redog.

1987/88:3

Dnr. 19-872073

1 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 3

Innehållsförteckning Redog.

1987/88:3

Sid.

1. Riksgäldskontoret verksamhetsåret 1986/87 en kort presentation 3

2. Utvecklingen av statens finanser 5

3. Statsskuldspolitikens utformning 11

4. Den inhemska statsupplåningen 20

5. Utlandsupplåningen 36

6. Garantigivningen 56

7. Övriga uppgifter 61

8. Riksgäldskontorets organisation och resurser 64

1. Riksgäldskontoret verksamhetsåret 1986/87
en kort presentation

Riksgäldskontoret är ett av riksdagens verk och förvaltas av riksgäldsfullmäktige.
Kontorets huvuduppgift är att ta upp lån inom och utom landet
samt att förvalta statens skuld.

Statsskulden har under de senaste tio åren vuxit till en sådan omfattning
att utformningen av statsskuldspolitiken är en viktig del av den ekonomiska
politiken, särskilt penning- och valutapolitiken. Ett nära samarbete förekommer
därför mellan riksgäldskontoret, riksbanken och finansdepartementet.
Riksgäldskontoret deltar också i ett internationellt erfarenhetsutbyte
på statsskuldsförvaltningens område.

Under budgetåret förbättrades statsfinanserna dramatiskt. Budgetunderskottet
sjönk - enligt riksgäldskontorets kassamässiga redovisning - med
nästan 30 miljarder kronor till endast 14,7 miljarder kronor. Till följd av den
tillfälliga förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag, som inte påverkade
budgetutfallet men dock innebar en inkomst för statskassan, sjönk statens
upplåningsbehov (netto) ändå mer. Statsskulden ökade dock under budgetåret.
Men för första gången sedan den snabba statsupplåningsfasen inleddes
i mitten av 1970-talet sjönk statsskulden som andel av BNP. Den är nu ca 65
procent.

Ökad inhemsk upplåning

Den inhemska statsskulden ökade med 1,1 procent under budgetåret till 481
miljarder kronor.

Upplåningen koncentrerades till framför allt penning- och obligationsmarknaden.
Drygt 71 procent av statsskulden är placerad på dessa marknader.
Stocken av statsskuldväxlar och riksobligationer ökade under året.
Riksobligationer emitterades på längre löptider, ända upp till tio år. Däremot
fortsatte statsräntelånen att minska under budgetåret, med ca 5 procent.
I november avskaffades systemet med placeringsplikt. Därmed är nu
statsupplåningen helt marknadsanpassad.

Hushållsupplåningens omfattning ökade också under budgetåret. Ett nytt
sparlån emitterades. Allemanssparande! svarade dock för den största ökningen.
Drygt 36 miljarder kronor var vid budgetårets slut placerat i s.k. allemanskonton.
Det är en ökning med ca 10 miljarder kronor.

Upplåningen från statsinstitutioner och fonder sjönk under budgetåret.

Aktiv förvaltning av utlandsskulden

Den statliga utlandsskuldens sammansättning ändrades något under budgetåret.
Det är resultatet av ett aktivt arbete för att förvalta skulden så att upplåningskostnaderna
kan sänkas på en acceptabel risknivå. Framför allt träffades
s.k. skuldbytesavtal. Närmare 50 st. skuldbyten genomfördes. Dessa
genomfördes för att förändra såväl utlandsskuldens valuta- som räntesammansättning.

Redog.

1987/88:3

Den aktiva skuldförvaltningen innebar också att bruttoupplåningen var
betydligt större än nettoförändringen. Riksgäldskontoret lånade under budgetåret
drygt 20 miljarder kronor i utlandet. I stort sett hela beloppet användes
under budgetåret för att lösa in gamla lån.

Betraktat över en längre period skall svenska staten inte genomföra någon
nettoupplåning utomlands. Detta har uttalats av riksdag och regering och
utgör därför numera en riktlinje för statsskuldspolitiken. De senaste årens
bytesbalansöverskott har t.o.m. gjort det möjligt att minska statens utlandsskuld.
Under de två senaste budgetåren har nettoåterbetalningarna uppgått
till 20,2 miljarder kronor.

Utlandsskulden var vid budgetårets slut 128,3 miljarder kronor till bokförda
kurser, men endast 123,9 miljarder kronor i aktuella kurser. Växelkursförändringarna
medförde under året att en orealiserad valutavinst på ca
4,4 miljarder kronor uppstod.

Stor garantigivning

Riksgäldskontoret utfärdar och förvaltar statliga kreditgarantier. Dessa uppgick
vid budgetårets slut till 45,9 miljarder kronor. Det innebär en ökning
med 1,8 miljarder kronor under budgetåret. Totalt infriades 467 miljoner
kronor av riksgäldskontorets garantier. Samtidigt flöt ett belopp på 597 miljoner
kronor in i form av återbetalning av tidigare infriade garantibelopp och
avgifter.

Övriga uppgifter

Vid sidan om låneverksamheten, skuldförvaltningen och garantigivningen
har riksgäldskontoret ett antal andra uppgifter. Kontoret skall tillhandahålla
rörliga krediter åt vissa statliga myndigheter och företag samt svara för kreditgivning
åt vissa affärsdrivande verk. Ca 1,3 miljarder kronor lånades upp
under budgetåret för dessa syften.

Riksgäldskontoret sköter dessutom redovisningen för riksdagsförvaltningen
och riksdagens övriga verk utom riksbanken samt utför intern revision
inom samma områden.

Redog.

1987/88:3

2. Utvecklingen av statens finanser

Statens finanser förbättrades under det gångna verksamhetsåret. Budgetunderskottet
krympte med 66 procent. Statsskulden som andel av BNP minskade
också. Den negativa utvecklingen av statens finanser sedan mitten av
1970-talet bröts nu definitivt. Statsskuldens andel av BNP minskade från
knappt 70 procent 1985 till ca 65 av BNP vid budgetårets slut, se figur 2.1.

Under hela industrialiseringsperioden i slutet av 1800-talet var statsskulden
endast ca 15 procent av BNP trots en stor statlig upplåning. Den snabba
tillväxten i ekonomin medförde att statsskuldens andel av BNP kom att förbli
relativt konstant. Efter en omfattande upplåning under andra världskriget
sjönk statsskulden som andel av BNP successivt fram till mitten av 1960-talet. Men från slutet av 1970-talet blev uppgången dramatisk. Anda fram
till budgetåret 1986/87 växte statsskulden snabbare än BNP.

Minskningen av Sveriges skuldsättningsgrad det senaste budgetåret beror
dels på en lägre nettoupplåning, dels på en snabb tillväxt av BNP nominellt.

Tillväxten i den nominella statsskulden var så låg som 2 procent eller 13,2
miljarder kronor under budgetåret. Ökningen var endast en tredjedel av fö -

Figur 2.1 Den svenska statsskulden 1865-1986. Procent av BNP.

Procent

60-

50-

40 H

30-

20-1

10-

u_l 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 r 1—

1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980

Redog.

1987/88:3

Figur 2.2 Statsskuldens storlek 1976-1987. Miljarder kronor. Bokförda värden. Rcdog.

1987/88:3

Miljarder kronor
700-1

Statsskuld

Utlandsskuld

600-J

500-1

400-

300-

200-

100-

85 86 87

1977 78

regående års tillväxt, se tabell 2.1. Statsskuldens tillväxt var resultatet av nettoupplåning
både inom- och utomlands, se figur 2.2.

Nettoupplåningen inom landet sjönk kraftigt under året. Den inhemska
statsskulden växte med 13 procent under budgetåret 1985/86, men endast
med 1 procent under det senaste budgetåret. Det berodde på flera viktiga
faktorer, bl. a. det snabbt sjunkande budgetunderskottet. Men de förhållanden
som påverkade statens nettoupplåningsbehov var flera.

Tabell 2.1 Statsskuldens tillväxttakt i procent budgetåren 1981/82-1986/87.

	Total	Inhemsk	Utländsk1
1981/82	26	25	34
1982/83	27	27	30
1983/84	18	17	26
1984/85	16	11	35
1985/86	7	13	-13
1986/87	2	1	6

1 Bokförda värden.

Minskat underskott i statens budget

Redog.

1987/88:3

Statens kassamässiga budgetunderskott minskade som sagt dramatiskt under
budgetåret. Nedgången var hela 66 procent från 43,5 miljarder kronor till
14,7 miljarder. Förbättringen av budgetsaldot blev mycket större än vad
prognoserna under året förutspådde. De ursprungliga prognoserna pekade
på ett underskott på drygt 40 miljarder kronor. Successivt reviderades dessa
prognoser. Det förbättrade budgetutfallet berodde på starkt ökade statsinkomster.
Dessa steg med drygt 45 miljarder kronor jämfört med föregående
budgetår. Större skatteinbetalningar var den huvudsakliga anledningen till
detta. Men även andra inkomster som återbetalning av lån bidrog till de förbättrade
statsfinanserna. Statsutgifterna steg i betydligt långsammare takt än
inkomsterna under budgetåret. Totalt var ökningen ca 17 miljarder kronor
mellan budgetåren.

Statsfinansernas utveckling blir ännu klarare om man justerar siffrorna
med hänsyn till inflationen. Figur 2.3 visar statens inkomster och utgifter i
fast penningvärde sedan mitten på 1970-talet. I reala termer ökade statens
utgifter med knappt ca 2,3 procent under det gångna budgetåret. Inkomst -

Figur 2.3 Statens inkomster och utgifter 1975/76-1986/87. Miljarder kronor, 1980 års
priser.

Miljarder kronor
240-i

Inkomster

Utgifter

Utgifter exkl. räntor

220-

••••••••■

200-

180-

160-

140-

120-

100

1976 77

ökningen var betydligt större. De reala statsinkomsterna ökade med 12,9 Redog.
procent. Exklusive statsskuldräntorna visade budgetsaldot ett fortsatt och 1987/88:3

växande överskott.

Statens upplåningsbehov mindre än budgetunderskottet

Statens lånebehov bestäms dels av statsbudgetens utfall, dels av faktorer
som ligger utanför statens budget.

Beräkningen av statens lånebehov och statsskuldens förändring åskådliggörs
i tabell 2.2. Utgångspunkten är statens kassamässiga budgetutfall. Det
visar saldot av inbetalningar och utbetalningar på statsverkets checkräkning.
Detta budgetutfall skiljer sig något från det av riksrevisionsverket redovisade
budgetsaldot som bygger på myndigheternas redovisning av statsbudgetens
inkomster och utgifter. Det kassamässiga budgetunderskottet var 14,7
miljarder kronor vid budgetårets slut.

Den tillfälliga förmögenhetsskatten för försäkringsbolagen redovisas inte
över statsbudgeten. Däremot minskar den statens lånebehov. Skatten tas ut
under 1987 men inbetalningarna sker under två budgetår. Den första inbetalningen
skedde under våren. Engångsskatten medförde att statens upplåningsbehov
minskade med 7,9 miljarder kronor 1986/87.

En del av statens kreditgivning går via riksgäldskontoret och redovisas ej
inom statens budget. Behovet av sådana krediter påverkar också statens lånebehov.
Riksgäldskontoret lånade upp 1 miljard kronor för detta ändamål
under budgetåret.

En summering av dessa poster ger statens lånebehov. Det kan alltså för
vissa år skilja sig avsevärt från budgetutfallet. Under de två senaste budgetåren
skedde dessutom vissa större transaktioner som inte påverkar lånebehovet
men däremot statsskuldens förändring.''

Tabell 2.2 Statens lånebehov och statsskuldens förändring 1980/81-1986/87. Miljarder kronor.

	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87
Statens kassamässiga budgetutfall Tillfällig förmögenhetsskatt	61,2	66,4	87,4	75,5	72.4	43,5	14,7
för försäkringsbolag m.fl. Riksgäldskontorets kreditgivning		''	“				-7,9
till vissa affärsverk	—	—	—	—	—	1,0	1.0
Statens lånebehov	61,2	66,4	87.4	75,5	72.4	44.5	7,8
Övrigt	-0,2	0,3	0,3	-0,2	-0,3	-3,2	5,4
Kassaförändring	-0,1	-	-0,1	-	4,7	-4,7	-
Statsskuldens förändring	60,9	66,7	87,6	75,3	76,8	36,6	13,2

1 Posten ‘''övrigt" utgjordes 1985/86 till största delen av utbetalning på 2,6 miljarder
från statsverket till riksgäldskontoret för att täcka kommande förluster av garantigivning
till varvsindustrin. För 1986/87 utgjordes posten huvudsakligen av uppköp av obligationer
i utlandet (3,9 miljarder) samt utlämnade medel för inlösen av sparobliga tioner

som ej reglerats mot statsskulden. 8

Tabell 2.3 Räntebetalningar på statsskulden 1980/81-1986/87. Miljarder kronor.

	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87
Ränteutgifter m.m. på inhemsk
statsskuld	18,5	19.1	34,1	40,5	46,7	49,2	51,9
Ränteutgifter på utländsk statsskuld 4,4	7,2	9,8	12,3	14,0	13,1	10,3
Valutaförluster (netto)	0,9	1,4	4,3	7,6	14,5	4,2	1,6
Totalt	23,8	27,7	48,2	60,4	75,2	66,5	63,8

Källa: Riksgäldskontoret.

Anm. I beloppen för ränteutgifter m.m. på inhemsk statsskuld ingår t.o.m. budgetåret 1984/85 provisioner m.m.
för såväl inhemsk som utländsk upplåning. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 ingår dock endast provisioner
m.m. för den inhemska upplåningen. I beloppen för ränteutgifter för utländsk statsskuld ingår för budgetåren
1985/86 och 1986/87 provisioner m.m. för utländsk upplåning. För budgetåret 1986/87 uppgick provisionerna
m.m. för inhemsk respektive utländsk upplåning till 0,6 respektive 0,2 miljarder kronor.

Sjunkande kostnader för statsskulden

Kostnaden för statsskulden kan delas upp i räntebetalningar och valutaförluster.
Totalt sett sjönk dessa något under föregående budgetår. Summan av
ränteutgifter och valutaförluster under 1985/86 var 66,5 miljarder kronor och
under det senaste budgetåret 63,8 miljarder kronor.

Av tabell 2.3 framgår att förbättringen berodde på minskade valutaförluster.
De realiserade valutaförlusterna var under budgetåret 1986/87 endast
1,6 miljarder kronor. Utlandsskulden bokförs till upplåningskurs. Genom
devalveringarna av den svenska kronan och valutakursförändringar har valutaförluster
uppkommit. Dessa realiseras när lånen återbetalas. Under budgetåret
medförde den sjunkande dollarkursen bl. a. att valutaförlusterna
hölls nere.

Räntebetalningarna på statsskulden var i stort sett oförändrade i nominella
termer under de två senaste budgetåren. Ränteutgifterna på utlandsskulden
minskade med nästan 3 miljarder under budgetåret. Uppgången i räntebetalningar
på den inhemska statsskulden var dock lika stor.

De totala kostnaderna för statsskulden sjönk med 2,7 miljarder kronor
under budgetåret. Nedgången i förhållande till BNP blev dock anmärkningsvärt
stor. När kostnaderna var som störst budgetåret 1984/85 utgjorde de
närmare 10 procent av BNP. Nu har de sjunkit till 6,6 procent av BNP.

Unik svensk förbättring

Förbättringen av de svenska statsfinanserna är anmärkningsvärd också i ett
internationellt perspektiv. Budgetunderskottet i procent av BNP var jämfört
med flera av de stora OECD-länderna förhållandevis lågt under det gångna
året, se figur 2.4 och tabell 2.4. Däremot var den svenska skuldsättningsgraden
hög. Förbättringen av de svenska statsfinanserna har således varit mycket
snabb de senaste åren. Sverige och Danmark är de enda länder som uppvisar
ett tydligt trendbrott i utvecklingen av statsfinanserna. Danmarks
skuldsättning har de senaste åren minskat i en snabbare takt än Sveriges.
Den danska statsskulden utgjorde 1984 ca 74 procent av BNP och har därefter
successivt sjunkit till 63 procent.

Figur 2.4 Statsskulden i Sverige, Danmark, Finland och Norge 1972-1986. Procent av
BNP.

Procent

80-,

Sverige

Norge

Finland

Danmark

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10-

1978

1982

1984

1972

1974

1976

1980

1986

Tabell 2.4 Budgetunderskott och statsskuld i procent av BNP 1986.

	Statsskuld	Budgetunderskott1
USA	50,5	- 3,3
Japan	69,1	- 0,9
Västtyskland	42,4	- 1,2
Frankrike	36,4	- 2,9
England	53,8	- 2,9
Italien	102,4	-12,6
Kanada	67,4	- 5,4
Danmark	63,0	3,4
Norge	37,7	2,4
Finland	15,0	1,3
Sverige	65,0	- 1,4
17 OECD länder		- 3,3

1 Enligt OECD:s definition.
Källa: OECD

Redog.

1987/88:3

3. Statsskuldspolitikens utformning

Det senaste decenniets statsfinansiella utveckling har medfört att statsskuldspolitiken
blivit en viktig del av den ekonomiska politiken. Statens
upplåningspolitik och skuldhantering är av central betydelse för kreditmarknaden.
De kan få effekter på ränteutvecklingen och strukturen på avkastningen
på olika finansiella tillgångar. Därmed påverkar statsskuldspolitiken
också andra centrala variabler i samhällsekonomin, såsom investeringsutvecklingen
och den allmänna efterfrågenivån. De omfattande räntebetalningar
som är förknippade med en stor statsskuld har också viktiga fördelningspolitiska
aspekter. Även dessa bör man ta hänsyn till vid utformningen
av statsskuldspolitiken. Den får inte motverka fördelningspolitikens inriktning.

Den statsskuldspolitiska verksamheten har alltså många dimensioner. Det
är fler mål än de snävt statsfinansiella som måste beaktas. Ramarna för
statsskuldspolitikens uppläggning ges av den samhällsekonomiska utvecklingen
och den ekonomiska politikens inriktning. Inom dessa ramar är målen
för statsskuldspolitiken, såväl för de inhemskt placerade lånen som för de
utländska, att minimera upplåningskostnader och erhålla en jämn och balanserad
förfallostruktur.

Inhemsk eller utländsk statsupplåning?

En grundläggande avvägning för statsskuldspolitiken är frågan om statsupplåningen
skall ske inom eller utom landet. Politikens uppläggning från 1977,
då den senaste utlandsupplåningsfasen inleddes, till 1984 var att i princip
täcka bytesbalansunderskottet med statlig utlandsupplåning. Därefter har
ambitionsnivån höjts. Penningpolitiken har inriktats på att hålla ränteläget
på en sådan nivå att ett valutautflöde skall kunna undvikas. Därmed skulle
inte någon statlig utlandsupplåning behövas. Kortsiktigt kan fluktuationer
uppkomma. Men den ekonomiska politikens inriktning är att staten inte
skall genomföra någon nettoupplåning utomlands, betraktat över en längre
period. Denna uppläggning har starkt markerats de senaste åren och kan nu
anses vara en norm för den ekonomiska politiken.

Det finns alltså inget entydigt samband mellan bytesbalansens saldo och
den statliga upplåningen utomlands. Under perioden 1977-1984 täcktes underskotten
i bytesbalansen av statlig utlandsupplåning. Den utlandsupplåning
som ackumulerades visas i figur 3.1. Under dessa år växte utlandsskulden
från ca 2 procent till drygt 17 procent av BNP. Därefter har den sjunkit
till ca 13 procent av BNP. Parallellt försämrades Sveriges nettoställning mot
omvärlden (fordringar minus skulder), se figur 3.2.

Den snabba tillväxten av utlandsskulden och de stora bytesbalansunderskotten
var en direkt återspegling av den svaga tillväxten i den svenska industriproduktionen
under 1970- och 1980-talen. Handels- och bytesbalansens
utveckling visas i figur 3.3. Svensk industri drabbades ovanligt hårt av den i
relation till omvärlden mycket snabba lönekostnadsökningen i mitten av
1970-talet. Lönsamheten i industrin sjönk, och industriinvesteringarna föll.
Svensk industri förlorade konkurrenskraft. Den andra oljekrisen i slutet av

Redog.

1987/88:3

Figur 3.1 Svenska statens utlandsskuld 1976/77-1986/87. Procent av BNP. Bokförda
värden.

Procent

18-

16-

14-

12-

10-

1977 78

Figur 3.2 Sveriges nettoställning gentemot omvärlden 1974-1986. Miljarder kronor.

Miljarder kronor
40-

20-

-20-

-40-

-60-

-80-|

-100

-120-

-140-

-160-

-180-

-200-

n n

T 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1—

1974 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86

Redog.

1987/88:3

Figur 3.3 Handelsbalans och bytesbalans 1977-1986. Miljarder kronor.

Miljarder kronor
40-i

Handelsbalans

Bytesbalans

30-

20-

10-

-10-

-20-

-30

1977 78

1970-talet fördjupade bytesbalansproblemen. För att vända utvecklingen devalverades
den svenska kronan ett flertal gånger fram till 1982.

Den senaste devalveringen förbättrade konkurrenskraften ordentligt och
gav stora överskott i handelsbalansen. Förutom en tillfällig nedgång 1985 visade
också bytesbalansen överskott under de senaste åren. Under 1986 var
överskottet i bytesbalansen 8,6 miljarder kronor. Även första halvåret 1987
visas överskott (1,8 miljarder kronor) och för det senaste budgetåret uppgår
den preliminära siffran för bytesbalansöverskottet till 4,1 miljarder kronor.

Överskotten i bytesbalansen de senaste åren har i princip använts för att
återbetala den statliga utlandsskulden. Eftersom riksgäldskontoret bedriver
en aktiv skuldförvaltning av utlandsskulden för att sänka upplåningskostnaderna
kan stora svängningar mellan återbetalning och nyupplåning förekomma
under kortare perioder. Under budgetåret 1986/87 nettolånade staten
2,2 miljarder kronor. Över en längre period, t.ex. de två senaste budgetåren,
är förhållandena dock annorlunda. Under den perioden uppgick det
ackumulerade överskottet i bytesbalansen till 9,5 miljarder kronor. Samtidigt
återbetalades 20,2 miljarder kronor av den statliga utlandsskulden. Den
långsiktiga politiken är för närvarande att överskotten i bytesbalansen skall
användas för en amortering av den statliga utlandsskulden.

Redog.

1987/88:3

Nettoupplåningen utomlands fastställs inom ramen för utformningen av
den ekonomiska politiken. Bruttoupplåningen återspeglar däremot dels hur
den utländska statsskulden skall förvaltas, dels hur lånen förfaller till betalning.
Målet är att med hänsyn till behovet av flexibilitet och riskspridning
pressa de totala upplåningskostnaderna. I kapitel 5 diskuteras närmare uppläggningen
av statsskuldspolitiken i detta avseende.

Inhemsk statsupplåning och finansiellt sparande

Den inhemska statsupplåningen måste utformas utifrån mer komplexa överväganden.
Det räcker inte att bara sänka upplåningskostnaderna givet en
viss räntenivå. Eftersom staten är en så dominerande emittent på den inhemska
marknaden kommer stora omläggningar av statsskuldspolitiken att
påverka avkastningen på olika tillgångar. Därför är det nödvändigt att ta
hänsyn till effekterna på de olika tillgångsmarknaderna vid utformningen av
den inhemska statsskuldspolitiken. Den måste anpassas till den ekonomiska
politiken och samordnas med penningpolitiken.

Dessutom påverkas statsupplåningens utformning av placeringskapacite -

Figur 3.4 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt bytesbalans
1973-1986. Procent av BNP.

Procent

— Privat sektor
>•••• Bytesbalans
—— Offentlig sektor

-1-

-2-

-3-

— 4-

-5-

-6-

Redog.

1987/88:3

ten i olika sektorer. Det finansiella sparandets utveckling är alltså av stor
betydelse för statsupplåningen.

Underskottet i statens finanser har bidragit till att förändra mönstret hos
det finansiella sparandet i Sverige. Den offentliga sektorn skapade ända
fram till mitten av 1970-talet ett sparandeöverskott, se figur 3.4. Efter en
kraftig försämring 1976—1982 ökar åter det offentliga sparandet. Parallellt
har den privata sektorns finansiella sparande förskjutits. Ökningen av det
privata finansiella sparandet kompenserade dock inte fullt nedgången i offentligt
sparande under 1970-talet och början av 1980-talet. Det uppkom då
underskott i bytesbalansen (definitionsmässigt gäller att det totala inhemska
finansiella sparandet är lika med bytesbalansens saldo).

På grund av förbättringen av budgetunderskottet har under 1986 det privata
finansiella sparandet mer än kompenserat för underskottet i den offentliga
sektorns finansiella sparande. Bytesbalansen visar nu på överskott. Budgetunderskottet
motsvarade 1986 ca 4 procent av BNP. Däremot var det finansiella
sparandet i den s.k. konsoliderade offentliga sektorn (stat, kommun
och socialförsäkringssektorn) endast 0,7 procent av BNP, se figur 3.5.
Det berodde på att socialförsäkringssektorn skapade ett överskott på ca 24
miljarder kronor. Denna sektor hade således en betydande placeringskapacitet
under verksamhetsåret.

Figur 3.5 Den offentliga sektorns finanser 1972-1986. Procent av BNP.

Procent

10-i

•••• Den totala offentliga sektorns
finansiella sparande

—- Statens finansiella sparande

— Statens budgetsaldo

-2-

-4-

-6-

-8-

-10-

-12-

-14-

1972

1974

1976

1978

1980

1982

1984

1986

Redog.

1987/88:3

Figur 3.6 Finansiellt sparande i den privata sektorn 1973-1986. Procent av BNP.

Procent

-1-

-2-

-3

—4-

—5-

—6-

—— Finansiella företag
— Icke finansiella företag
■•••• Hushåll

-7-

Vid en uppdelning av det privata finansiella sparandet på olika sektorer,
se figur 3.6, finner man att företagssektorn totalt sett har skapat ett överskott
under de senaste åren. Det åstadkoms av de finansiella företagen. Deras finansiella
sparande motsvarade ca 4 procent av BNP under det senaste året.
De icke-finansiella företagens sparande var negativt och hushållens finansiella
sparande låg runt noll.

Statsupplåningen mer marknadskonform

Ytterligare en viktig avvägning vid utformningen av statsskuldspolitiken är
om den skall vara reglerad eller marknadsanpassad. I princip kan upplåningsbehovet
tillgodoses genom placeringsplikt och administrativt satta räntor
för olika kategorier av placerare. Statsupplåningen under 1970-talet och
början av 1980-talet karaktäriserades också av en statsskuldspolitik som
byggde på regleringar.

Successivt har regleringarna tagits bort. Under det gångna verksamhetsåret
upphörde placeringsplikten för försäkringsbolag och AP-fonderna den
30 november 1986. Statsskuldspolitiken är numera helt marknadsanpassad.
Utbuds- och efterfrågesituationen på penning- och obligationsmarknaden

Redog.

1987/88:3

avgör vilka kostnader statens upplåning kommer att medföra. Dessa marknader
spelar därför en betydelsefull roll för bl.a. statsupplåningens kostnader.

En effektiv penning- och obligationsmarknad medför att det blir billigare
för staten att låna. Dessutom är riksbanken, i och med avregleringen av kreditmarknaden,
beroende av en relativt omfattande penningmarknad för att
kunna bedriva en effektiv penningpolitik. Den inhemska statsupplåningen
har under det gångna verksamhetsåret delvis styrts av behovet att skapa en
viss storlek på penningmarknaden.

Stor upplåning från allmänheten

Budgetunderskottet ökar i princip likviditeten eller penningmängden i en
ekonomi. Likviditetseffekten beror dock på hur underskottet finansieras.
Statsupplåningens utformning påverkas av nödvändigheten att styra dessa
faktorer så att inte underskotten leder till inflation. Upplåningen utanför
banksektorn har därför blivit allt viktigare under 1980-talet. Den är idag betydande,
se figur 3.7. Upplåningen från allmänheten absorberade i stort sett

Figur 3.7 Statens kassamässiga budgetutfall och upplåning utanför banksystemet
1981-1987. Miljarder kronor.1

Miljarder kronor
100-1

Upplåning utanför bank
Statens budgetunderskott

90-

80-

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10-

1981

1982

1983

1984 1985

1986

1987

1 Löpande 12-månaders värden.

2 Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nr 3

Redog.

1987/88:3

Figur 3.8 Penningmängdspåverkande faktorer budgetåret 1986/87. Miljarder kronor.

1986/87

Statens

lånebehov, 13,2

Ökning i penningmängden,
44,9

Källa: Riksbanken.

hela likviditetstillskottet från budgeten. De faktorer som påverkat penningmängden
framgår av figur 3.8. Penningmängden ökade med ca 10 procent
under budgetåret 1986/87, se figur 3.9. Om man i penningmängden även inkluderar
kortsiktig statsupplåning såsom statsskuldväxlar och allemanssparande!
var ökningstakten under det gångna året något lägre.

Statsupplåningen de senaste åren har blivit allt mer kortfristig. Den genomsnittliga
löptiden på den inhemskt placerade delen av statsskulden har
sjunkit från ca 6 år till knappt 3 år under 1980-talet. Valet av löptidsstruktur
är en viktig aspekt på statsupplåningen. Den påverkar upplåningskostnaderna.
Men effekterna är vidare. En ökning av den kortfristiga statsupplåningen
spär på penningmängdstillväxten och ökar riskerna för inflation. Genom
att dessutom statsskulden är stor och staten är den dominerande emittenten
på penning- och obligationsmarknaden kommer valet av löptid att påverka
räntebildningen. Därför är det nödvändigt att statsskuldspolitiken
samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt.

Redog.

1987/88:3

Figur 3.9 Penningmängden 1982-1987. Löpande 12-månaders förändring.

Procent

M 3

22-

— M3 + Allemansspar + SSVX

18-

16-

14-

12-

10-

-2-

-4

1983

1982

1984

1985

1986

1987

Redog.

1987/88:3

4. Den inhemska statsupplåningen

Utifrån ett givet upplåningsbehov är det riksgäldskontorets uppgift att planera
samt verkställa den statliga upplåningen. Den inhemska upplåningen är
en integrerad del av den ekonomiska politiken, vilket innebär att den måste
anpassas till bl.a. penningpolitikens utformning. Strävan att uppnå lägsta lånekostnad
måste också vägas mot behovet av lånekonsolidering och storleken
på statsbudgetens exponering för ränterisker.

Avreglering och marknadsanpassning

Utvecklingen mot en allt mer marknadsinriktad statsupplåning fortsatte under
budgetåret 1986/87. Den främsta drivkraften var den fortsatta avregleringen
av kreditmarknaden som påverkade dels marknadsförutsättningarna
för statens upplåning, dels utnyttjandet av olika låneinstrument.

Utlåningstaken för banker, finansbolag och bostadsinstitut togs bort redan
i november 1985. Effekten av detta har påverkat kreditmarknaden även
under det gångna budgetåret. Utlåningen från berörda institut påverkades
till en början inte i så stor utsträckning, men har sedan våren 1986 expanderat
kraftigt. Även företagssektorn har bidragit till den höga likviditeten -vinsterna i sektorn har varit höga medan investeringsutvecklingen varit relativt
svag.

I och med utgången av november 1986 avvecklades den placeringsplikt
som gällt för AP-fonderna och livförsäkringsbolagen. Denna reglering var
en allt större belastning för berörda institut och passade mindre väl in på en
i övrigt avreglerad kreditmarknad. Avvecklingen av placeringsplikten innebär
att de berörda instituten numera är helt fria att placera sina medel och
utforma sina värdepappersportföljer. För riksgäldskontorets del medförde
avregleringen att den inhemska upplåningen i sin helhet måste ske till marknadsmässiga
villkor.

Utvecklingen av kreditmarknaden har lett till en rad nya finansiella instrument
och tekniker. Idag finns en flora värdepapper med olika löptider och
olika konstruktioner. Därutöver finns marknader för optioner, terminer och
skuldbytesavtal. För investerarna medför detta ökade möjligheter att åstadkomma
den kombination av risk och avkastning som var och en anser vara
optimal.

En kraftig ökning av omsättningen på marknaderna har skett och en icke
oväsentlig del av ökningen kan hänföras till termins- och optionshandeln.
Tillväxten av terminsmarknaden har på ett gynnsamt sätt påverkat statens
upplåning genom att möjligheterna för placerare att säkra sig mot ränterisker
har förbättrats.

Ränteutveckling

Räntenivån har under det gångna verksamhetsåret varierat, se figur 4.1.
Den inhemska räntenivån föll under loppet av 1986 relativt kraftigt. Vid ingången
av kalenderåret låg penningmarknadsräntorna på en nivå runt 12
procent, varefter tendensen var nedåtriktad ända fram till hösten, då de

Redog.

1987/88:3

Figur 4.1 Ränta på statsskuldväxlar och riksobligationer 1985-1987. Månadsgenomsnitt.

Procent

SSVX 12 mån

— OBL 5 år
OBL 10 år

15-

\ A.

14-

13-

12-

10-

JMMJSNJMMJSNJMM

1985 1986 1987

korta marknadsräntorna var som lägst, runt 8,5 procent. Obligationsräntorna
visade under året en liknande utveckling och sjönk från drygt 12 procent
vid årets början till ca 9,5 procent som lägst i oktober. Från mitten av
oktober till slutet av januari 1987 steg samtliga marknadsräntor relativt kraftigt.
Obligationsräntorna steg till en nivå strax under 12 procent och penningmarknadsräntorna
gick upp till 10,5 procent. Efter denna ”topp” sjönk
både penningmarknads- och obligationsräntorna med ca en procentenhet
och fr.o.m. mars divergerade utvecklingen av korta respektive långa räntor.
Penningmarknadsräntorna sjönk ytterligare för att under återstoden av budgetåret
röra sig kring 10 procent. Obligationsräntorna steg däremot för att
vid utgången av juni åter ligga strax under 12 procent.

Relationerna mellan korta och långa räntor har förändrats under verksamhetsåret,
se figur 4.2. Den s.k. avkastningskurvan, som vid början av
budgetåret i stort sett var horisontell, har kommit att bli markant positivt
lutande. Den positiva lutningen kan dels antas återspegla marknadens ränteförväntningar,
dels de riskpremier som placerare kräver för längre placeringar.

Redog.

1987/88:3

Figur 4.2 Avkastningskurvor för juli 1986 och juni 1987. Effektiva årsräntor, månadsgenomsnitt.

Eff. årsränta
14-t

12-

10-

Juli 1986

Juni 1987

9 10 år

dgr

Diskontot har ändrats en gång under budgetåret. Den 19 september sänktes
det från 8,0 procent till 7,5 procent och har därefter varit oförändrat.

Den svenska inflationstakten har legat kring 4 procent under budgetåret.
Detta innebär att de långa svenska realräntorna har varierat kring 6-8 procent
under budgetåret.

Upplåningens utformning

Riksgäldskontorets inhemska upplåning sker dels på den s.k. hushållsmarknaden,
dels på penning- och obligationsmarknaden. Resterande del av den
inhemska statsskulden, drygt två procent vid budgetårsskiftet, utgörs av lån
från vissa statsinstitutioner och fonder samt av kortfristiga lån från riksbanken
i form av skattkammarväxlar, se tabell 4.1.

Under budgetåret har en relativt stor tonvikt lagts vid upplåning i hushållssektorn
i enlighet med riksdagens intentioner. Vidare har den inhemska
upplåningen karakteriserats av en strävan att upprätthålla skuldstockens genomsnittliga
löptid. Denna strävan har dock fått balanseras mot det bortfall

Redog.

1987/88:3

Tabell 4.1 Den inhemska statsskuldens sammansättning i procent den 30 juni 1983-1987.

	1983	1984	1985	1986	1987
Statsräntelån	61,8	49,9	47,9	40,8	38,5
Riksobligationslån	-	9,9	8,9	13,2	16,3
Statsskuldväxlar	18,0	16,5	20,9	16,9	17,0
S:a penning- och
obligationsmarknaden	79,8	76,3	77,7	70,9	71,8
Premieobligationslån	8,0	9,0	8,6	11,8	11,1
Sparobligationslån	7,4	7,0	7,6	6,7	7,4
Allemansspar	—	0,4	2,5	5,5	7,6
S:a hushållsmarknad	15,4	16,4	18,7	24,0	26,1
Skattkammarväxlar Lån hos statsinstitutioner	0,3	3,3	0,0	2,8	0,3
och fonder, m. m.	4,5	4,0	3,4	2,3	1,8
S:a övrigt	4,8	7,3	3,4	5,1	2,1
Summa	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Inhemsk skuld,
miljarder kronor	325,9	379,7	420,4	475,5	481,0

i långfristigt placeringskapital som föranletts av engångsskatten på försäkringsbolag.

Upplåningen under det gångna budgetåret har vidare påverkats av att
budgetunderskottet gradvis sjunkit. Det har medfört en kontinuerligt minskad
nettoupplåning.

I tabell 4.1 framgår den inhemska statsskuldens sammansättning.

Upplåning på penning- och obligationsmarknaden

Riksgäldskontorets upplåning på penning- och obligationsmarknaden har
under verksamhetsåret skett genom emissioner av statsskuldväxlar, riksobligationer
och statsräntelån. Upplåningen mot statsräntelån, även kallade
prioriterade lån, upphörde då den allmänna placeringsplikten för försäkringsbolag
och AP-fonden avvecklades.

Efter avskaffandet av placeringsplikten har löptiderna för nyemitterade
riksobligationer förlängts upp till 10 år. Därmed kan statsskuldväxlar och
riksobligationer omfatta upplåning inom ett stort spektrum av löptider. Genom
statsskuldväxeln har riksgäldskontoret ett instrument för s.k. kort upplåning,
med löptider upp till ett år. För den mer långsiktiga upplåningen,
med löptider upp till 10 år, nyttjas riksobligationen.

Emissionsvillkoren (räntor och tilldelning) på statsskuldväxlar och riksobligationer
fastställs genom anbudsförfarande. De olika återförsäljarna får
lämna bud på en i förväg bestämd lånevolym. Buden rangordnas och tilldelningen
görs sedan så att upplåningkostnaden blir så låg som möjligt.

Under budgetåret har eftersträvats att standardisera upplåningsverksamheten
genom att i förväg annonsera emissionstidpunkter samt genom att
söka undvika stora variationer i upplåningsvolymerna.

Redog.

1987/88:3

Statsskuldväxlar Redog.

1987/88:3

Statsskuldväxlar emitteras i princip var fjortonde dag. Emissionerna sammanfaller
med inlösen av tidigare emitterade växlar. Denna anpassning innebär
att störande fluktuationer i likviditeten i banksystemet undviks.

Under verksamhetsåret 1986/87 har riksgäldskontoret emitterat statsskuldväxlar
till ett sammanlagt värde av ca 114 miljarder kronor, se tabell
4.2. Den andel som lånades upp direkt på marknaden steg från 34 procent
1985/86 till 41 procent 1986/87. Återstående andel förvärvades av riksbanken.
Den genomsnittliga löptiden för de statsskuldväxlar som emitterades
under budgetåret uppgick till 273 dagar.

Tabell 4.2 Emissioner av statsskuldväxlar 1986/87. Miljoner kronor.

	Löptider; antal dagar 180 360	Totalt
Till marknaden	23 150	23 230	46 380
Till riksbanken	32 000	35 280	67 280
Totalt	55 150	58 510	113 660

Riksobligationer

Riksobligationslån har under verksamhetsåret emitterats varje månad med
undantag för juli och juni. Sammantaget uppgick dessa lån till 28 miljarder
kronor, se tabell 4.3. Lånens genomsnittliga emissionsränta var 10,6 procent
och deras genomsnittliga löptid vid emissionstillfället var 6 år.

Vid en av de 10 emissionerna, den 9 mars 1987, öppnades för första
gången ett tidigare utgivet riksobligationslån. Det lån som öppnades var lån
nr 1020 med en löptid på 10 år. Lånet emitterades första gången i december

1986.

Möjligheten att öppna riksobligationslån infördes i och med emissionen
av lån nr 1010, i augusti 1985. För samtliga riksobligationslån som därefter
emitterats finns denna möjlighet. Genom att öka volymerna i lånen ökar lånens
likviditet, vilket kan förmodas sänka upplåningskostnaderna. Därutöver
talar administrativa skäl för att öppna gamla lån.

Tabell 4.3 Emissioner av riksobligationer 1986/87.

Nr	Emissions- datum	Lånedatum	Kupong-ränta %	Slut- betalning	Löptid år	Belopp mkr
1016	860825	870123	9.75	1992	5	3 000
1017	860922	870121	9.25	1994	7	3 000
1018	861020	870423	9.00	1990	3	3 000
1019	861117	870823	9.25	1993	6	3 000
1020	861215	870123	10.75	1997	10	2 000
1021	870112	870123	10.25	1990	3	2 000
1022	870209	870223	11.65	1995	8	2 000
1020:2 870309	870123	10.75	1997	10	2 000
1023	870406	870421	10.75	1994	7	6 000
1024	870518	871023	10.75	1989	2	2 000
Vägt	genomsnitt:		9.39		6 Totalt:	28 000

Prioriterade obligationer

Under verksamhetsåret har endast ett prioriterat obligationslån emitterats,
lån nr 205. Detta var öppet för teckning fr.o.m. 2 oktober 1986 och stängdes
i samband med att systemet med placeringsplikt upphörde den 30 november

1986. Den då gällande prioriterade räntan var 8,5 procent vilket blev lånets
kupongränta. Lånets löptid var 10 år. Det totala belopp som tecknades uppgick
till 570 miljoner kronor.

Tabell 4.4 Upplåning mot prioriterade obligationer 1986/87.

Nr	Teckningsperiod	Låne-	Kupong-	Löptid	Belopp
	år, månad	datum	ränta %	år	mkr
205	86.10-86.11	861122	8.50	10	570

Ett antal av de utelöpande statsräntelånen har en räntejusteringsklausul.
Denna klausul innebär att lånets kupongränta justeras när fem års löptid
återstår. Räntejustering av dessa lån gjordes tidigare efter räntan på det senast
emitterade prioriterade obligationslånet. Avskaffandet av den prioriterade
obligationsupplåningen innebar att en ny metod för räntejustering
måste tillämpas. Fr.o.m. december 1986 har riksgäldskontoret därför fastställt
den s.k. statslåneräntan, som ligger till grund för räntejustering. Den
fastställs veckovis av riksgäldskontoret som ett genomsnitt av vissa ledande
aktörers räntenoteringar på tioåriga riksobligationslån.

Räntejusteringsklausulen medför att handeln med dessa obligationer är
mycket liten, intill dess att justering gjorts. När väl den slutliga kupongräntan
fastställts kan även dessa lån omsättas på marknaden.

Under det gångna budgetåret har den utelöpande stocken av statsobligationslån
som handlas på marknaden fått ett betydande tillskott genom de
räntejusteringar som gjorts. Det sammanlagda värdet på de lån som justerats
under året uppgår till 47,4 miljarder kronor.

Vid föregående budgetårs slut utgjorde de icke justerade statsräntelånen
knappt 52 procent av de utelöpande statsräntelånen - 100,2 miljarder kronor
av totalt 193,9 miljarder kronor. Vid slutet av budgetåret 1986/87 var de
ännu ej justerade lånens andel betydligt mindre, knappt 29 procent-52,8 av
totalt 184,9 miljarder kronor.

Av de nu återstående lånen med räntejusteringsklausul kommer det
sista - lån nr 201 - att justeras i juni 1990.

Upplåning på hushållsmarknaden

Riksgäldskontorets upplåning på hushållsmarknaden sker dels genom emissioner
av spar- och premieobligationer dels genom medel som hushållen
placerar i allemanssparande! på allemanssparkonton, se tabell 4.5.

Jämfört med tidigare år har en viss minskning av emissionerna av sparoch
premieobligationer skett under budgetåret. Orsakerna till denna neddragning
är flera. Den viktigaste var den snabba nedgången i statens lånebehov.
Därutöver tillkom de relativt stora insättningarna på allemanssparkon -

Redog.

1987/88:3

Tabell 4.5 Hushållsupplåning (netto), 1985/86-1986/87. Miljoner kronor.

	1985/86	1986/87	Förändring
Allemansspar Premieobligationslån Sparobligationslån	15 996 19 800 - 184	10 147 - 400 3 880	- 5 849 22 200 4 064
Totalt	35 612	11 627	-23 985
ton. Dessa insättningar minskade behovet av	övrig upplåning	i hushållssek-

torn.

Under vintern beslöts att dels emittera sparlånet SPAR 87, dels att tillåta
extrainsättningar i allemanssparande! under andra kvartalet 1987. Bakgrunden
var den oväntat kraftiga konsumtionsutvecklingen vid årsskiftet samt
ökningen av hushållens likviditet som skedde då utbetalningar av överskjutande
skatt sammanföll med att betydande sparbelopp frigjordes. För att
motverka en alltför kraftig ökning av den privata konsumtionen beslöt staten
att erbjuda ytterligare sparmöjligheter.

Premieobligationer

Efter de mycket stora emissionerna av premieobligationer första halvåret
1986 och den kraftiga kursuppgången på premieobligationer, har premiemarknaden
stabiliserats under budgetåret 1986/87, se tabell 4.6 och figur 4.3.

Tabell 4.6 Premieobligationslån utgivet under verksamhetsåret 1986/87.

1987 års första lån

Lånebelopp, mkr	2 400
Löptid Årlig vinstutlottning netto,	10 år
i % av lånebeloppet	6,3
Antal vinster per år	417 858
Högsta vinsten netto, kr	6 x 1 000 000
Dragningar	februari, juni, oktober
Försäljningspris, kr	200

I september 1986 förföll 1976 års tre premielån om totalt 2,2 miljarder
kronor till inlösen. Något utbyte till nya obligationer erbjöds inte vid detta
tillfälle. Under våren 1987 förföll 1982 års första, andra och tredje lån till
inlösen. Innehavarna av dessa obligationer erbjöds att byta dessa mot 1987
års första lån, vilket åsattes en löptid på tio år.

Börskurserna för samtliga utestående premielån låg, trots att en nedgång
ägt rum, fortfarande över pari under våren 1987 vilket indikerade att marknadens
avkastningskrav understeg den utlottningsprocent som fastställts för
respektive lån. För 1987 års första lån marknadsanpassades avkastningen.
Det innebar att avkastningsnivån justerades ned något i förhållande till tidigare
premieobligationslån, från 7,5 procent till 6,3 procent.

Av 1982 års premielån på tillsammans 2,6 miljarder kronor byttes ca 91
procent mot 87:or. Det slutgiltiga lånebeloppet för 1987 års första lån fastställdes
till 2,4 miljarder kronor.

Redog.

1987/88:3

Figur 4.3 Kurser på vissa premieobligationer juli 1986-juni 1987.

85:1

86:2

260-

250-

240-

230-

220-

210-

i- co “

CM CM

^^CMCMCOgO-fM-lOlOSDCO

moir>cSinoi?5öioouoo

rdrCMrO

-coinoioomo
i- co ~ “

1986

CO r- CO

1987

Tid

Sparobligationer

Sparobligationslånen SPAR 74 samt SPAR 81 löstes in i december 1986. Nya
bedömningar av hushållens likviditet och konsumtionsbenägenhet som gjordes
föranledde dock att riksgäldskontoret efter samråd med finansdepartementet
och riksbanken beslöt att i början av 1987 emittera ett nytt lån,
SPAR 87. Under våren erbjöds även innehavarna av SPAR 82, som förföll
till inlösen i maj, förlängning av lånet.

Tabell 4.7 Sparobligationslån utgivna under verksamhetsåret 1986/87.

	SPAR 87 Vårlånet	Förlängning SPAR 82
Löpande ränta, %	9.3	9.0
Bonus, %	5.0	6.0
Effektiv ränta, %	11.0	10.64
Löptid	2 år 6 mån	3 år
Emissionstidpunkt	1987-03-01	1987-05-01
Inlösentidpunkt	1989-09-01	1990-05-01
Tecknat belopp, mkr	3 418,3	c:a 1900
Antal tecknare	191 516

Redog.

1987/88:3

Avkastningen, d.v.s. ränta samt bonus, på vårens sparlån anpassades till
det ränteläge som rådde på obligationsmarknaden. För SPAR 87 fastställdes
avkastningen till totalt 11,00 procent och för förlängningen av SPAR 82 erbjöds
10,64 procent. Båda lånen hade en relativt kort löptid, 2 år och 6 månader
respektive 3 år.

SPAR 87, som tecknades i slutet av februari, gav drygt 3,4 miljarder kronor.
SPAR 82 resulterade i att ca 1,9 miljarder kronor förlängdes av totalt
ca 2,7 miljarder kronor som förföll till inlösen.

Allemanssparkonton

Allemanssparande^ d.v.s. allemanssparkonton och allemansfond, har funnits
sedan april 1984. Det sparande som sker på allemanssparkonton överförs
till riksgäldskontoret och utgör därmed en del av den statliga upplåningen.
Sparande som sker i allemansfond överförs till fondbolag som investerar
medlen i aktier och andra värdepapper.

Insättning i allemanssparande! får ske med maximalt 800 kronor per månad.
Sparandet kan ske samtidigt på ett allemanssparkonto och högst två allemansfondkonton.
Den 1 juli 1986 sänktes räntan på allemanssparkonto till
att motsvara riksbankens diskonto från att tidigare ha motsvarat diskontot
plus 1,25 procentenheter. Samtidigt höjdes taket för spararens sammanlagda
nettoinsättningar från 35 000 kronor till 50 000 kronor.

De innestående medlen på allemanssparkontona har under verksamhetsåret
ökat med drygt 10 miljarder kronor och var vid budgetårsslutet 36,7 miljarder
kronor. Allemanssparandets andel av den inhemska statsskulden
uppgick därmed till 7,6 procent.

Förutom de månatliga insättningarna beslöt riksdagen om en extrainsättning
på högst 5 000 kronor under andra kvartalet 1987.

Extrainsättningarna under andra kvartalet 1987 uppgick totalt i allemanssparande!
till 4,1 miljarder kronor, varav ca 2,2 miljarder kronor insattes på
allemanssparkonton och ca 1,9 miljarder kronor insattes i allemansfonder.
Dessa belopp är mindre än de extrainsättningar som gjordes under föregående
budgetår. Då uppgick dessa till totalt ca 6,2 miljarder kronor varav 5,5
miljarder kronor placerades på allemanssparkonton. Detta innebär att även
den relativa fördelningen mellan de olika sparformerna ändrats, till fördel
för fondsparandet.

Under verksamhetsåret har det genomsnittliga nettosparandet på allemanssparkonton,
exklusive extrainsättningen, uppgått till ca 490 miljoner
kronor per månad jämfört med föregående verksamhetsår då nettosparandet
uppgick till ca 750 miljoner kronor per månad. En minskning av nettosparandet
på allemanssparkonton har alltså skett under året. Det minskade
nettosparandet är främst en följd av de successivt ökade uttagen. Av figur
4.4 framgår att minskningen i bruttoinsättningarna, exklusive extrainsättningarna
under andra kvartalet 1987, är av betydligt mindre omfattning än
den minskning som skett i nettosparandet.

Antalet konton i allemansspar uppgick vid slutet av budgetåret till
2 007 000, vilket innebär att antalet konton netto har minskat med 49 800
jämfört med samma tidpunkt föregående år. Under föregående verksam -

Redog.

1987/88:3

Figur 4.4 Sparandet på allemanssparkonto!! 1985-1987. Miljoner kronor.

Mkr

4000-1

— Insatt belopp

— Uttaget belopp

3500-

3000-

2500-

2000-

1500-

1000-

500-

1986

1987

1985

hetsår ökade antalet konton med 2 300. Även i detta avseende har en förändring,
till förmån för sparandet i allemansfond, skett. Antalet allemansfondkonton
har under verksamhetsåret ökat med 308 300 och uppgick den
30 juni 1987 till totalt 912 400.

Riksgäldskontorets kontoinlåning

Riksgäldskontoret handhar viss inlåning från statliga företag, fonder och
myndigheter i form av kontoinlåning. Denna inlåning redovisas under rubriken
”Lån hos statsinstitutioner och fonder” och kan indelas i tre grupper.

En grupp avser medel som enligt riksdagens eller regeringens beslut inlånats
på räntelösa konton. Denna grupp omfattar ett antal fonder där den
största är allmänna sjukförsäkringsfonden med 4,9 miljarder kronor inlånat
vid slutet av budgetåret 1986/87. Sammanlagt omfattade denna grupp cirka
2/3 av riksgäldskontorets kontoinlåning den 30 juni 1987.

En annan grupp utgörs av medel från statliga företag samt överskottsmedel
från affärsverk och myndigheter med s.k. uppdragsverksamhet. Ränta
utgår efter marknadsmässiga villkor. Medlen kan placeras avista eller bindas
på olika löptider. Större delen av dessa medel kommer från statliga företag.

Redog.

1987/88:3

Tabell 4.8 Upplåning från statliga företag, myndigheter och fonder 1984/85-1986/87.
Miljoner kronor.

	1984/85	1985/86	1986/87
Räntelös inlåning Inlåning till marknadsmässiga	6 025	5 592	5 714
räntevillkor	7 792	5 376	2 666
Ovrig inlåning	569	26	26
Summa	14 386	10 994	8 406

Inlåningen från denna grupp utgjorde cirka 33 procent av kontoinlåningen.

Den tredje gruppen, knappt en procent av kontoinlåningen, utgörs av inlåning
från ett antal smärre fonder bl.a. bankinspektionens och försäkringsinspektionens
fonder. Denna inlåning är i regel långfristig. Ränteersättning
utgår efter varierande villkor.

Den totala kontoinlåningen uppgick vid budgetårets slut till 8,4 miljarder
kronor, vilket innebär en minskning med 2,6 miljarder kronor från föregående
år. En stor del av denna minskning beror på att Svenska Varv AB och
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB) genom beslut av regeringen
respektive SBAB:s styrelse fått möjlighet att placera sina medel på annat
sätt.

Skattkammarväxlar

Inbetalningar till respektive utbetalningar från statsverket (statsbudgeten)
sker via statsverkets checkräkning i riksbanken. Det dagligen uppkommande
saldot på checkräkningen regleras genom riksgäldskontorets försorg
och medför en ökad eller minskad upplåning, som i det dagliga perspektivet
vanligen innebär att upplåningen i riksbanken mot skattkammarväxlar förändras.

Skattkammarväxlar emitteras numera endast till riksbanken och löper
normalt på en dag. Räntan utgörs av det gällande diskontot. Upplåningen
mot skattkammarväxlar har under budgetåret i genomsnitt uppgått till 16,6
miljarder kronor per dag. Skattkammarväxelstocken fluktuerar dock kraftigt
och på budgetårets sista dag uppgick den endast till drygt 1,2 miljarder
kronor.

Den inhemska statsskulden

De sektorer som i ökad utsträckning bidragit till finansieringen av statens
upplåning under senare år är hushåll och företag, medan banker och försäkringsbolag
(inkl. AP-fonden) minskat sitt innehav av statspapper. Företagens
ökade likviditet har i stor utsträckning placerats i olika statspapper. Företagen
har dessutom indirekt bidragit till finansieringen av statsskulden genom
de insättningar på olika konton i riksbanken som företagen ålagts att
göra. Hushållssektorn har under de senaste åren finansierat en betydande
del av statens lånebehov. Detta har främst skett genom sparandet i allemanssparandet.
Den ovanligt stora upplåningen som redovisas från hushål -

Redog.

1987/88:3

Tabell 4.9 Finansiering av statens lånebehov med fördelning på långivande sektorer, 1979-1986.
Miljarder kronor.

	Stockförändring							Ställning
	1979	1980	1981	1982	1983	1984	1985	1986	1986-12-31
Riksbanken	14,5	-0,6	11,9	8,6	-14,6	28,6	2,9	27,6	103,3
Banker	3,0	17,5	25,7	-0,2	17,3	-6,0	-18,4	-19,9	51,2
Upplåning utanför bankerna	17,4	15,5	19,1	52,9	54,6	40,3	57,3	30,2	350,7
Försäkringsbolag	3,6	3,8	4,8	10,2	11,7	10,7	2,6	-2,7	56,9
AP-fond	5,0	6,5	8,2	8,3	10,4	7,1	5,4	-5,2	69,1
Hushåll	5,9	7,9	4,0	5,8	9,2	14,5	18,7	27,4	114,1
Företag m.fl.	2,9	-2,7	2,1	28,6	23,3	8,0	30,6	10,7	110,6
Inhemsk finansiering	34,9	32,4	56,7	61,3	57,3	62.9	41,8	37,9	505,2
Utlandet	9,1	22,0	7,5	17,6	19,7	0,4	11,3	-6,4	125,6
Summa lånebehov1	44,0	54,4	64,2	78,9	77,0	63,3	53,1	31,5	630,8

1 Exklusive realiserade kursförluster.

len under 1986 förklaras dock i viss utsträckning av att premieobligationslånen
våren 1986 blev exceptionellt stora. En del av dessa premier köptes troligen
av företag.

Bankers, försäkringsbolags och AP-fondens innehav av statspapper har
som redan nämnts minskat under året, se tabell 4.9. Bakom denna minskning
ligger bl.a. framväxten av en fungerande statspappersmarknad samt
avskaffandet av placeringsplikten. Detta har medfört större möjligheter till
anpassning av dessa instituts obligationsportföljer.

Den inhemska statsskuldens genomsnittliga löptid har under senare år
gradvis förkortats, se tabell 4.10. Vid budgetårets slut uppgick denna löptid
till 3,3 år, en minskning med 0,3 år under budgetåret. Denna utveckling är
en följd av att den statliga upplåningen blivit alltmer marknadsinriktad. Det
har bl.a. inneburit att andelen kortfristig upplåning ökat. Upplåningen mot
riksobligationer och premieobligationer har inte varit tillräckligt långfristig
och omfattande för att kunna kompensera den automatiska förkortningen
av skuldstocken.

Den relativt kraftiga ökningen av medel på allemanssparkonton har också
bidragit till att förkorta statsskuldens genomsnittliga löptid eftersom dessa
medel är att betrakta som avistamedel. Den övriga upplåning som skett från

Tabell 4.10 Statsskuldens återstående genomsnittliga löptid i antal år, 1976-1987.

	1976-12-31	1980-12-31	1985-06-30	1986-06-30	1987-06-30
Statsräntelån	6,9	5,5	5,3	5,6	4,9
Riksobligationslån	-	-	3,8	3,4	4,1
Premieobligationslån	7,0	7,0	3,8	5,2	4,9
Sparobligationslån	3,6	3,7	2,6	2,5	2,1
Statsskuldväxlar	—	—	0.5	0,5	0,4
Genomsnitt för ovan-stående låneformer	6,7	5,6	3,7	4,0	3,7
Genomsnitt för den totala inhemska statsskulden1	5,4	4,4	3,5	3,6	3,3

1 Under förutsättning att övriga inhemska upplåningsformer, dvs. allemansspar, skattkammarväxlar, lån
hos statsinstitutioner och fonder m.m. och statsskuldförbindelser, räknas som avista. 31

Figur 4.5 Förfall av obligationer samt premie- och sparobligationer 1987/88-1997/98
per 1987-06-30.

Miljarder kronor

70-,

60-

50-

40-

30-

10-

IrH Premie- och sparobl.
I Obligationer

■

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

88/89 90/91 92/93 94/95 96/97

hushållssektorn under året har dessutom varit kortfristigare än tidigare år.
De sparlån som emitterats har haft en relativt kort löptid, två och ett halvt
respektive tre år. Däremot har årets premieobligationslån haft en löptid på
tio år.

Den inhemska statsskuldens förfalloprofil är, med undantag för budgetåren
1988/89 samt 1991/92, tämligen jämnt fördelad över åren, se figur 4.5.
Vid emission av nya lån väljs förfallodatum så att inlösen sker jämnt över
åren.

Statens ränteutgifter för den inhemska statsskulden uppgick för budgetåret
1986/87 till 51,4 miljarder kronor, en ökning från föregående budgetår
med 2,4 miljarder kronor eller 4,9 procent, se tabell 4.11.

Riksgäldskontorets upplåningskostnad styrs primärt av det allmänna ränteläget.
Kostnaden påverkas därutöver genom valet av löptid och låneinstrument.
Av tabell 4.12 framgår att skillnaden i genomsnittlig bruttoupplåningskostnad
mellan de olika låneformerna är betydande. Detta gäller framförallt
kontorets långa upplåning där t.ex. skillnaden mellan premie- och
sparobligationer uppgår till hela 5,5 procentenheter. Men för att få en total
bild av de statsfinansiella kostnaderna måste man också ta hänsyn till skatteeffekterna.

Redog.

1987/88:3

Tabell 4.11 Ränteutgifter uppdelade på låneinstrument 1982/83-1986/87. Miljarder kronor.

	1982/83	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87	Procentuell andel
Obligationer	19,2	25,5	26,5	27,8	30,4	59,1
Statsskuldväxlar	7,2	7,3	9,9	8,8	7,6	14,8
Premieobligationslån	17	2,2	2,9	3,5	4,6	8,9
Sparobligationslån	2,6	2,9	3,2	5,0	4,8	9,5
Allemansspar	-	0,0	0,4	1,3	2,3	2,5
Skattkammarväxlar	2,2	0,9	1,7	1,7	1,3	2,5
Lån hos statsinstitu-
tioner m.m.	1,1	1,1	1,1	0,9	0,4	0,7
Summa	34,0	39,9	45,7	49,0	51,4	100,0
Förändring i procent		+ 17,4	+ 14,5	+7,2	+4,9

Tabell 4.12 Ränteutgifter, provisioner, kapitalrabatter samt genomsnittlig lånestock 1986/87. Miljarder kronor.

	Ränte- utgifter	Provi- sioner	Kapital rabatter (netto)	Summa låneutgifter	Genom- snittlig lånestock1	Summa låneutgifter som andel av genomsnittlig lånestock. Procent
Obligationer	30,4	0,0	0,3	30,7	264,9	11,6
Statsskuldväxlar	7,6	0,0	—	7,6	85,6	8,9
Premieobligationslån	4,6	0,3	-	4,9	54,1	9,1
Sparobligationslån	4,8	0,0	-	4,8	32,8	14,6
Allemansspar	2,3	0,3	-	2,6	31,5	8,3
Skattkammarväxlar	1,3	—	—	1,3	16,6	7,8
Lån hos statsinstitu-tioner m.m.	0,4	-	—	0,4	9,6	4,2
Summa	51,4	0,6	0,3	52,3	495,1	10,6

1 Genomsnitt av stockarna vid utgången av varje månad. För skattkammarväxlarna har dock genomsnittet beräknats
dagsvis.

Vid upplåningsplaneringen skall dock ett flertal andra faktorer än kostnaderna
beaktas. Detta kan medföra att man i vissa lägen väljer en upplåningsform
som vad gäller lånekostnader är mer kostsam än något av de alternativa
instrumenten.

Statens reala bruttoräntekostnader för statsskulden kan definieras som
årets låneutgifters procentuella andel av lånestocken minus konsumentprisindexförändring
under de senaste 12 månaderna. Denna kostnad uppgick för
budgetåret till 7,3 procent (10.6-3.3). 1 tabell 4.12 redovisas de totala kostnaderna
för de olika låneinstrumenten.

Riksgäldskontorets relativa upplåningskostnader på marknaden kan påverkas
av ett flertal faktorer. Av speciell vikt är bl.a. papperets likviditet
samt kreditvärdigheten. Vad gäller den senare anses staten vara den mest
kreditvärdiga låntagaren. När det gäller likviditeten är den mycket hög för
de statliga värdepapperen. Det finns så gott som alltid aktuella priser till
vilka olika aktörer är beredda att köpa respektive sälja statspapper. Utöver
ovan nämnda faktorer påverkas de relativa lånekostnaderna även av lånebehovens
storlek.

Skillnaden i relativ upplåningskostnad varierar över åren. I figur 4.6 framgår
att räntedifferensen mellan å ena sidan 5-åriga riksobligationer och å 33

3 Riksdagen 1987188. 2 sami Nr 3

Figur 4.6 Ränta på oprioriterade caisse-obligationer och riksobligationer med 5 års
löptid 1985-1987. Månadsgenomsnitt.

Procent

Caisse

15-

Riksobligationer

14-

13-

12-

10-

1987

1985

1986

andra sidan 5-åriga oprioriterade bostadsobligationer varierat från knappt
0,1 upp till 0,8 procentenheter. Vidare framgår att denna differens under det
gångna verksamhetsåret inte understigit 0,5 procentenheter. Riksgäldskontorets
upplåningskostnad är alltså lägre än alla andra emittenters.

Effektiv marknad sänker upplåningskostnaden

Statens upplåningskostnad styrs i hög grad av hur marknaden fungerar. De
olika statspapperen är av stor betydelse för penning- och obligationsmarknaden.
De finns i ett så stort urval av olika löptider och i så stora volymer att
en effektiv handel kan ske.

För att marknaden skall fungera effektivt krävs en väl fungerande prisbildning
och en aktiv handel. Av stor betydelse är här riksgäldskontorets
återförsäljare av statsskuldväxlar och riksobligationer. Under budgetåret
gjordes en översyn av villkoren för att få verka som återförsäljare.

De krav som återförsäljarna bör fylla är att de deltar i samtliga emissioner
av såväl riksobligationer som statsskuldväxlar. De skall också agera aktivt i
handeln med statspapper på andrahandsmarknaden. Motiven för detta är
dels att den statliga upplåningen måste kunna verkställas, dels att de statspapper
som emitterats skall hållas likvida.

Redog.

1987/88:3

Figur 4.7 Daglig omsättning på penning- och obligationsmarknaden under maj 1987.
Miljarder kronor.

Miljarder kronor
70-,

Total omsättning

Avistahandel

60-

50-

40-

30-

20-

10-

Återförsäljarna av statsskuldväxlar och riksobligationer bestod vid verksamhetsårets
slut av 14 banker samt 4 fondkommissionsbolag. Vad gäller
storlek och verksamhetsinriktning finns dock betydande skillnader - från ett
antal stora banker som är aktiva inom flertalet områden till mindre aktörer
som specialiserat sig inom ett begränsat område.

Sedan mars 1987 har ett nytt rapportsystem för återförsäljarnas dagliga
statspappershandel varit i funktion. I dessa rapporter ingår såväl terminssom
avistaaffärer, dels med andra återförsäljare, dels med kunder. Av figur
4.7 framgår att omsättningssiffrorna varierar kraftigt. Där framgår även att
terminshandeln utgör en ansenlig del av den totala handeln. Under maj-juni
1987 uppgick den totala statspappershandeln i genomsnitt till ca 39,4 miljarder
kronor per dag. Av dessa svarade terminshandeln för ca 28,5 miljarder
kronor, drygt 70 procent.

Redog.

1987/88:3

5. Utlandsupplåningen

Riksgäldskontorets utlandslåneverksamhet har alltmer inriktats på en effektiv
skuldskötsel. Lägre kostnader, minskad riskexponering samt flexibilitet
har eftersträvats. Moderna skuldskötseltekniker som skuldbytesavtal och
terminskontrakt har därför använts. Jämförelsevis låga räntor och en fördelaktig
utveckling av de internationella lånemarknaderna har möjliggjort fortsatt
förtidsinlösen och refinansiering. Bruttoupplåningsvolymen under budgetåret
1986/87 blev mindre än under de närmast föregående budgetåren.
Nettoupplåningen ökade endast marginellt.

Statens utlandsskuld minskar

Statens utlandsskuld var som störst i mitten av 1985, se figur 5.1. Den uppgick
då till 157,5 miljarder kronor omräknad till aktuella valutakurser. Mätt
till bokförda kurser, dvs. de kurser som gällde när lånen togs upp, var skul -

Figur 5.1 Statens utlandsskuld 1977-1987. Miljarder kronor.1

Miljarder kronor
160-,
		k
150-	aktuella kurser vid	\
	slutet av varje kvartal	# •
140-	— Utlandsskulden till	• • • A • • As
	bokförda kurser
130-	(dvs kurser vid	•• /V
	upplåningstillfällena) ;•	• I \» • /
120-	• • •
110-	• •
100-	• • • • • g • m
90-	• m • M • M • M • M
80-	• g • g • g • w • #
70-	• # • # • g • g
	• g • g
60-	• m • g • g f /
50-	• g • g
40-
30-
20-
10-
	II I \| I! I 1 II I I I I I \| 1 I 1 1 1 II II 1 II	I lill l l I I 1 I I I II I
	19771 78 '' 79 '' 80 81 82 83	84 1 85 1 86 87 1

Redog.

1987/88:3

1 Exklusive skuldbytesavtal och terminskontrakt.

Tabell 5.1 Statens brutto- och nettoupplåning. Miljarder kronor.

	1983	1984	1985	1986	1986/87
A.	Bruttoupplåning (inkl. förändring
	i den kortfristiga skulden) 44,0	42,5	46,1	25,2	19,4
B.	Återbetalningar och uppköp av
	obligationer 24,7	42,4	34,8	33,5	17,3
C.	Nettoupplåning1 19,3	0,1	11,3	-8,3	2,1

1 Riksgäldskontorets statistik kan skilja sig från riksbankens uppgifter pga. bokföringskurser
m.m.

den 139,1 miljarder. Mellanskillnaden, 18,4 miljarder kronor, var orealiserade
valutaförluster.

Under de därpå följande två åren från juli 1985 till juni 1987 har utlandsskulden
minskat. Nedgången har dock inte varit jämn utan kortare uppgångsperioder
har förekommit, som t.ex. under hösten 1986. Vid utgången
av budgetåret 1986/87 uppgick skulden till 123,9 miljarder kronor omräknad
till aktuella valutakurser. Till bokförda kurser var den 128,3 miljarder. För
första gången sedan 1980 är mellanskillnaden positiv, vilket innebär orealiserade
valutavinster om 4,4 miljarder kronor.

Statens utländska brutto- och nettoupplåning framgår av tabell 5.1. Bruttoupplåningen
var störst åren 1983-1985. Dessa år användes bruttoupplåningen
till en viss nyupplåning (för att täcka bytesbalansunderskott och den
privata sektorns kapitalutflöde) och för att refinansiera förfallande lån. Härutöver
genomfördes en omfattande nyupplåning på goda marknadsvillkor
för att ersätta äldre lån med sämre villkor som inlöstes i förtid. Detta program
av förtidsinlösen av äldre dyrare lån har fortsatt under budgetåret
1986/87.

Statens nettoupplåning är, som framgår av tabellen, ganska skiftande år
från år. Även om budgetåret 1986/87 visar på en liten nettoupplåning om 2,1
miljarder kronor är den mer långsiktiga utvecklingen att staten nettoåterbetalar
på utlandsskulden. Inom varje år sker dock betydande svängningar i
återbetalnings- eller upplåningstakten för att balansera valutaflödet. Riksgäldskontoret
kan nämligen snabbt och smidigt öka eller minska statens utlandsskuld
med hjälp av två kortfristiga upplåningsprogram (se vidare sid.
51). Sålunda skedde under första halvåret 1986 en återbetalning på ca 10,9
miljarder kronor medan andra halvåret medförde en upplåning om ca 2,8
miljarder kronor. Under första halvåret 1987 skedde återbetalning om ca 0,7
miljarder kronor. Siffran för budgetåret 1986/87 slutade alltså på en upplåning
om 2,1 miljarder kronor.

Den statliga utlandsskulden mätt i svenska kronor ändras inte enbart som
en följd av upplåning och återbetalning. Förändrade valutakurser, och då i
första hand den lägre dollarkursen, bidrog till att minska skulden i svenskt
motvärde. Den amerikanska dollarn sjönk från 7,12 kronor till 6,39 under
budgetåret. Om valutakurserna varit oförändrade under denna tid hade den
statliga utlandsskulden uppgått till 129,4 miljarder kronor vid halvårsskiftet
1987 i stället för den verkliga noteringen om 123,9 miljarder kronor.

Redog.

1987/88:3

Från låntagare till skuldförvaltare

Utvecklingen mot minskad bruttoupplåning och viss nettoåterbetalning har
medfört att riksgäldskontoret har kunnat öka arbetsinsatserna för en aktiv
förvaltning av den utestående skuldportföljen. De uppsatta målen i detta arbete
är:

- Skulden skall dra låga totala kostnader.

- Riskexponeringen (främst valuta- och ränterisker) skall vara låg.

- Flexibilitet att snabbt kunna öka eller minska skuldens storlek skall finnas.

Härutöver finns en del restriktioner. Återbetalningarna bör t.ex. vara något
så när jämnt fördelade över åren framöver.

De angivna målen kan inte alla uppnås samtidigt. Det största problemet
är att förena låga upplåningskostnader med liten riskexponering. I syfte att
hantera dessa och likartade problem behandlas statens utlandsskuld som en
skuldportfölj, som i stor utsträckning kan skötas enligt principer som tilllämpas
av portföljförvaltare som handhar stora tillgångar, t.ex. försäkringsbolag
och pensionsfonder.

Skuldförvaltarens ”verktygslåda”

En passiv skuldförvaltare tvingas vid återbetalningen av ett förfallande lån
att besluta om refinansieringen skall ske i samma eller annan valuta och om
det nya lånet skall ha fast eller rörlig ränta. En valfrihet vad gäller löptid och
lånets storlek kan också finnas. Under de senaste åren har det emellertid
utvecklats en hel mängd verktyg med vilka en aktiv skuldförvaltare när som
helst under lånens löptid kan förändra valutasammansättningen och räntebindningstiderna
för sina lån. Därmed kan också kostnader och riskexponering
påverkas kontinuerligt.

Det av riksgäldskontoret hittills mest använda verktyget är skuldbytesavtal
(swaps). Det finns olika former av skuldbyten, t.ex. räntebyten (interest
rate swaps) och valutabyten (currency swaps). Se vidare faktarutan på sid.
39 och redogörelsen för genomförda skuldbyten på sid. 52. Riksgäldskontoret
har också under budgetåret i viss utsträckning använt sig av terminskontrakt
i valutor. Ett sådant avtal innebär att en valuta säljs eller köps med leverans
om t.ex. sex månader till ett pris som bestäms när avtalet görs upp.

Skuldsammansättningen förändras givetvis också i samband med nyupplåningen.
Detta sker inte bara genom att ett nytt "vanligt obligationslån” läggs
till skulden. På de internationella lånemarknaderna finns numera en stor
mängd nya lånekonstruktioner som tillgodoser olika låntagar- eller långivarpreferenser.
Riksgäldskontoret försöker t.ex. ofta få förtidsinlösenrätt
om kostnaden för denna bedöms som rimlig. Kontoret är däremot försiktigt
när det gäller ökat risktagande som t.ex. att utställa teckningsrätter (warrants)
som innebär en möjlighet för långivaren att senare köpa fler obligationer
till i förväg fastställd ränta. En mycket vanlig lånekonstruktion numera
är att direkt knyta ett valutabyte till en nyemission.

Redog.

1987/88:3

Så här fungerar ett skuldbyte (swap)

Ett skuldbyte innebär att två låntagare byter betalningsströmmar med varandra.
Dessa betalningar kan men behöver inte motsvara en underliggande
upplåning. Parterna kan avtala om att bara byta räntebetalningar men vanligtvis
sker också en utväxling av kapitalbeloppen vid avtalets början och slut. Det
finns två huvudtyper av skuldbyten: räntebyten och valutabyten.

Det finns flera skäl varför två låntagare båda kan finna det fördelaktigt att
ingå ett skuldbytesavtal med varandra. En orsak har att göra med parternas
olika ställning (kreditvärdighet) på olika lånemarknader. En annan orsak kan
vara skilda förväntningar i utvecklingen av valutor och räntor. En tredje anledning
är att en låntagare kan använda skuldbytesmarknaden till att förändra sin
valutarisk och/eller sin ränterisk på en del av skuldportföljen.

Ett skuldbyte kan göras i anslutning till nyupplåning men minst lika ofta
ingås avtalen utan direkt tidsmässig eller annan knytning till ett visst lån.

Räntebyten

Ett räntebyte innebär att ett "lån” med fast ränta byts mot ett lån till rörlig
ränta i samma valuta. Som bas för beräkning av den rörliga räntan används
vanligen LIBOR.1 Vid ”ränteswappen" utväxlas endast räntebetalningarna
och inte kapitalbeloppet.

Valutabyten

Ett valutabyte innebär att man byter betalningsströmmar i två olika valutor. I
en ”valutaswap” kan det vara inbyggt ett räntebyte. I ett valutabyte utväxlas
kapitalbeloppen vid avtalstidens utgång och ofta även när avtalet börjar löpa.

Exempel på ett valutabyte

Tidvis har upplåningskostnaderna för å ena sidan stater och internationella organisationer
med hög formell kreditvärdering och å andra sidan konsumentvaruföretag
med lägre kreditvärdighet skilt sig åt på olika marknader som den
amerikanska och den schweiziska. I USA har kreditvärderingsinstitutens betygsättning
(AA A, A A etc) stort genomslag på kostnaderna för olika låntagare.
De schweiziska långivarna, med sitt stora inslag av privatpersoner, har
tidvis inte krävt lika stora ränteskillnader mellan olika låntagare. T. ex. så har
ett välkänt amerikanskt företag som sällan kommer till denna marknad kunnat
få väl så goda villkor som en regelbunden storlåntagare som t. ex. Världsbanken
eller en europeisk stat. Dessa marknadsförhållanden möjliggör uppkomsten
av lönsamma valutabyten som följande exempel visar.

Antag att en europeisk stat önskar en skuld i schweizerfrancs och ett amerikanskt
företag önskar en skuld i dollar. Båda parter genomför samtidigt en
upplåning i de valutor där de har bäst relativ kreditvärdighet och byter till sig
den önskade valutan.

Låneoperationer och utväxling av skuld

Amerikanskt		CHF 175 m	>	Europeisk
företag				stat
(A)	4	USD 100 m		(AAA)


CHF		USD
175 m		100 m

Schweiziska
obligationsmarkn.

USA:s
obligationsmarkn.

Under valutabytets och låneavtalens löptid (vilka alla är lika långa) sker följande
räntebetalningar. Vid avtalstidens utgång sker en utväxling av kapitalbeloppen
mellan parterna och lånen återbetalas.

1 LIBOR: De Londonbaserade bankernas korta ränta för upplåning sinsemellan.

Redog.

1987/88:3

Räntebetalningar under avtalets löptid

Amerikanskt företag	CHF 5 % A	Europeisk stat

USD 8 %
CHF 5 % ,			USD 8 %
( Obliga hönsägare. >\| [ Obligationsägare \ i Schweiz J yj USA J

Om det amerikanska företagets alternativa upplåningskostnad i USA är 8,5
procent och den europeiska statens kostnad för schweizerfrancs 5,5 % kan
parternas vinst beräknas på följande sätt:

Det amerikanska Den europeiska

företaget staten

Alternativ

upplåningskostnad USD 8,5 % CHF 5,5 %

Betalning enl.

skuldbytesavtalet USD 8 % CHF 5 %

Vinst USD 0,5 % CHF 0,5 %

Utlandsskuldens valutasammansättning

Utlandsskuldens valutafördelning avgör i vilken utsträckning skulden exponeras
för valutakursförändringar. De påverkar i sin tur de slutliga upplåningskostnaderna.

Fram till för några år sedan var det inte möjligt att styra skuldens valutafördelning.
Det berodde på att det statliga lånebehovet var så stort att valutafördelningen
i hög grad blev ett resultat av de olika lånemarknadernas
storlek och tillgänglighet, där dollarmarknaderna dominerade. Då fanns inte
heller i någon större omfattning möjlighet till skuldbyten och andra skuldskötseltekniker
för att förändra valutaexponeringen. Dollarskulden kom
därmed att som mest utgöra ca 70 procent av den totala statliga utlandsskulden.
När så nyupplåningsbehovet sjönk sammanföll detta med dollarns
ökande värde med en topp våren 1985. Dollarn bedömdes då som övervärderad
och därför beslöt riksgäldskontoret att inte vidtaga några aktiva åtgärder
för att minska dollarandelen. Vid utgången av budgetåret 1986/87 hade
andelen sjunkit till 52 procent p.g.a. fallet i dollarns värde. Denna politik har
medfört en förmånlig utveckling av skulden mätt till aktuella valutakurser
jämfört med skulden till bokförings-(=upplånings-)kurser. Per den 30 juni
1987 hade de tidigare stora orealiserade valutaförlusterna vänts till en orealiserad
valutavinst om 4,4 miljarder kronor. (Se figur 5.1.)

Strategin är nu att sträva efter att begränsa sådana fluktuationer i skuldens
värde som orsakas av valutakursernas förändringar. För att kunna uppnå
detta bör på sikt en valutasammansättning erhållas där kursutvecklingen i
olika valutor balanserar varandra. Utgångspunkten är den valutakorg till vilken
den svenska kronan är knuten. Den består av de femton mest betydelsefulla
valutorna i Sveriges utrikeshandel. Om statens utlandsskuld skulle ha
exakt samma valutasammansättning som valutakorgen skulle valutafluktua -

Redog.

1987/88:3

Tabell 5.2 Utlandsskulden 1987-06-30. Belopp i miljoner.

Exklusive skuldbytesavtal och Inklusive skuldbytesavtal och

terminskontrakt terminskontrakt

Belopp Bokfört Aktuellt Andel Åter- Valutans Belopp Aktuellt Andel Åter i

resp värde1 värde i % stående föränd- i resp värde2 i % stående

valuta SEK SEK löptid, ring valuta SEK löptid,

år år

Medel- och långfristig skuld4

Varav lån till
fast ränta:

US dollar	4 886	35 450	31 246	25,2	12,1	+408	5 294	33 855	26,9	12,3
Tyska mark	3 405	9 033	11 908	9,6	5,1	-1 136	2 269	7 936	6,3	2,2
Schweiziska
francs	2 567	8 681	10.807	8,7	4,4	+ 1 378	3 945	16 609	13,2	4,2
Japanska yen	341 000	13 178	14 868	12,0	6,8	-30 352	310 648	13 544	10,8	7,3
Holländska
floriner	1 555	3 875	4 830	3,9	7,2	- 213	1 342	4 168	3,3	8,9
Franska francs	1 300	1 319	1 364	1,1	7,7	- 309	991	1 040	0,8	7,1
Brittiska pund	615	6 750	6 331	5,1	15,3	-	615	6 331	5,0	15,3
Belgiska francs	228	28	39	0,03	2,2	+5 510	5 738	970	0,8	1,6
Danska kronor	500	437	481	0,4	5,9	-	500	481	0,4	5,9
European
Currency units	200	1 389	1 450	1,2	8,9	—	200	1 450	1,2	8,9
Australiska
dollar	75	337	346	0,3	6,8	-75	-	-	-	-
Totalt lån till
fast ränta	-	80 477	83 650	67,5	8,9	-	-	86 364	68,7	8,8
Varav lån till
rörlig ränta:
US dollar	3 834	33 107	24 516	19,8	10,9	-553	3 281	20 982	16,7	10,3
Tyska mark	1 500	4 333	5 245	4,2	9,9	+ 1 011	2 511	8 782	7,0	9,9
Schweiziska
francs	75	268	316	0,3	6,8	-	75	316	0,3	6,8
Japanska yen	-	-	-	-	-	-34 469	-34 469	-1 503	-1,2	4,6
Holländska
floriner	-	-	-	-	-	+ 100	100	311	0,2	5,2
Svenska kronor	-	-	-	-	-	+300	300	300	0,2	6,4
Totalt lån till
rörlig ränta	—	37 708	30 078	24,3	10,7	-	-	29 188	23,2	10,4
Kortfristig skuld5
US dollar	1 591	10 074	10 195	8,2	0,2	—	1 594	10 195	8,1	0,2
Totalt	-	128 259	123 923	100,0	0,6	-	-	125 747 100,0	8,5

1 Enligt kurser vid upplåningstillfället.

2 Enligt valutakurser 1987-06-30.

3 Återstående genomsnittlig löptid vägd med lånestorlek.

4 Lån med en löptid på 360 dagar eller längre.

5 Lån med en löptid på mindre än 360 dagar.

tionerna (men inte nödvändigtvis de totala upplåningskostnaderna) minimeras
- så länge som den svenska kronans värde i förhållande till korgen inte
ändras. Eftersom flera av valutorna i korgen inte finns tillgängliga i större
omfattning på låne- eller skuldbytesmarknaderna har riksgäldskontoret beräknat
en valutakorg bestående av enbart tillgängliga valutor. På sikt kommer
utlandsskuldens valutasammansättning närma sig denna fördelning.

I tabell 5.2 visas de statliga utlandslånens valutafördelning den 30 juni

1987. Den vänstra delen i denna tabell är jämförbar med motsvarande tabell

Figur 5.2 Utlandsskuldens valutafördelning 1987-06-30.1

Exklusive skuld bytesa vtal och terminskontrakt.

Redog.

1987/88:3

DEM 13,8%

CHF 9,0%

USD 53,2%

NLG 3,9%

JPY 12,0%

GBP

5,1 %

ECU 1,2%
FRF 1,1 % —1

BEC, DKK, AUD 0,7%

Inklusive skuldbytesavtal och terminskontrakt.

DEM 13,3%

CHF 13,5%

USD 51,5%

NLG 3,5%

JPY 9,8%

GBP

5,0 %

ECU 1,2 % FRF, BEC, DKK, SEK 2,2 %

1 Enligt valutakurser 1987-06-30.

i riksgäldskontorets äldre verksamhetsberättelser. Eftersom skuldbytesavtal,
och då främst de som ingåtts under budgetåret 1986/87, väsentligt påverkar
skuldens valuta- och ränteexponering redovisas skuldens verkliga exponering
efter skuldbyten i tabellens högra del. Utlandsskuldens valutafördelning
åskådliggörs också i figur 5.2.

Utlandsskuldens räntekänslighet

I början av 1980-talet var val mellan lån till fast ränta och lån till rörlig ränta
i stort sett endast möjligt i dollarsektorn. I övriga valutor stod endast fasträntelån
till buds. Ränteläget bedömdes då som högt och riksgäldskontoret beslöt
att hålla en stor andel av sina dollarlån till rörlig ränta (vanligen med
räntejustering efter sex månader). Denna andel var 1984 så hög som 75 procent.
Efter de senaste årens fall i dollarräntorna har andelen minskats till
under 50 procent.

Skuldens fördelning på lån till rörlig respektive fast ränta samt längden på
räntebindningstiderna tillhör de svåra skuldskötselproblemen. Av betydelse
för besluten är bedömningar om den framtida ränteutvecklingen och avkastningskurvans
lutning (dvs. skillnaden i ränta för lån med olika löptid). Förutom
sådana bedömningar måste beräkningar göras över fastränteskuldens
räntebindningstider i olika valutor. Med hjälp av räntebyten och andra tekniker
finns det numera möjligheter att snabbt förändra skuldens räntefördelning.

Under budgetåret 1986/87 har andelen fasträntelån inom dollarsektorn
ökats. I tyska mark och japanska yen har ett flertal räntebyten gjorts. Dessa
beskrivs på sid. 53.

Utlandsskuldens löptid - en jämn amorteringsprofil

I skuldskötseln är det av vikt att ha en välbalanserad amorteringsprofil. Det
är väsentligt att skulden inte är alltför kortfristig eller förfaller med stora belopp
inom korta tidsperioder. Om så är fallet skulle en refinansiering kunna
försvåras eller fördyras.

I figur 5.3 redovisas amorteringsprofilen för statens utlandslån per 30 juni

1987. Beräkningarna avser de då utestående medel- och långfristiga lånen
omräknade till valutakurserna vid detta datum. I figuren finns inte statens
kortfristiga skuld medtagen (lån med mindre än 360 dagars löptid). Denna
skuld, som omsätts kontinuerligt, motsvarade 10,2 miljarder kronor till aktuell
kurs den 30 juni 1987. Det kan även noteras att den amorteringstopp,
som infaller 1991, huvudsakligen förklaras av ett enda lån som då förfaller
till betalning, nämligen ett obligationslån med rörlig ränta på USD 1,5 miljarder.

Redog.

1987/88:3

Figur 5.3 Beräknade amorteringar på statens medel och långfristiga utlandsskuld till
valutakurser per 1987-06-30.1

Miljarder kr
24 -i
22-
20-
18-
16-
14-
12-
10-
8-
6-
4-
2-

1988 90 92 94 96 98 2000 02 04 06 08.10 12 14 16

1 Exklusive skuldbytesavtal och terminskontrakt.

Lägre räntekostnader och mindre valutadifferenser

Kostnaderna för utlandsskulden består huvudsakligen av räntor, provisioner
och valutaförluster (minus valutavinster). För budgetåret 1986/87 uppgick
enbart ränteutgifterna till 10,0 miljarder kronor. Motsvarande utgifter under
föregående budgetår var 12,5 miljarder.

Medan utlandsskuldens räntekostnader är lätta att fastställa är det betydligt
svårare att finna ett korrekt sätt att beräkna kostnaderna för utlandsskulden
till följd av valutadifferenser. Dessa kostnader kan givetvis fastställas i
efterhand, då staten återbetalat sin utlandsskuld. Innan dess får man nöja
sig med att beräkna valutadifferenserna på två sätt, vilka båda har sina förort)
nackdelar.

En möjlighet är att beräkna hur mycket utlandsskulden förändrades under
budgetåret enbart till följd av förändrade valutakurser. Man finner då att
kursutvecklingen under perioden minskat motvärdet av utlandsskulden med
drygt fem miljarder kronor jämfört med om valutakurserna skulle ha varit
oförändrade. Styrkan i denna beräkningsmetod är att valutadifferenserna (i
det här fallet valutavinster) periodiseras rätt i tiden, men samtidigt är dess
svaghet att intäkterna/kostnaderna beräknade på detta sätt inte utgör någon
verklig inkomst/utgift så länge inte skulden faktiskt återbetalas. (Utveck -

Redog.

1987/88:3

Figur 5.4 Räntor och valutadifierenser på utlandsskulden 1980-1990.1

Miljarder kronor
14-

13-

12-

11-

10-

-1

-2

rH Räntor

I I Valutaförlust/vinst

i i i i i 1 1 1 1 1 r~

1980 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90

Prognos -

1 Valutaförluster (+), valutavinster (-), netto. Prognoserna för 1987-1990 bygger på
valutakurser 1987-06-30.

lingen över tiden av de orealiserade valutadifferenserna framgår som skillnaden
mellan de två kurvorna i figur 5.2.)

En annan möjlighet är att beräkna vilka valutadifferenser som i verkligheten
har uppstått då ett lån har återbetalats jämfört med lånets motvärde vid
upplåningstillfället. Denna s. k. realiserade valutaförlust (efter att valutavinster
dragits bort) uppgick till 1,6 miljarder kronor under budgetåret
1986/87 jämfört med 4,2 miljarder föregående budgetår. Även denna metod
har emellertid sina brister. Under år av omfattande refinansiering av skulden
(som t.ex. under mitten av 1980-talet) kan de realiserade valutadifferenserna
bli mycket stora.

I figur 5.4 visas utbetalda räntor och realiserade valutaförluster under de
senaste åren. Här visas också en beräkning över de kommande årens kostnader.
Den bygger på att den utestående skulden per 30 juni 1987 är oförändrad.
Vid beräkningarna har använts valutakurser och räntesatser som gällde
vid verksamhetsårets slut.

Redog.

1987/88:3

De internationella lånemarknaderna

Som en bakgrund till riksgäldskontorets marknadsoperationer, som beskrivs
i det följande, ges först en beskrivning av den internationella ränte- och valutautvecklingen.

Det senaste årets lägre tillväxt i OECD-länderna medförde ej någon
dämpning av aktiviteten på de internationella lånemarknaderna. De redan
tidigare mycket stora obalanserna i den internationella handeln och de därav
föranledda behoven av internationell finansiering ökade. Den allt lättare
penningpolitiken och nedgången i det internationella ränteläget fram till våren
1987 fick låntagarna att i stor utsträckning utnyttja sina möjligheter till

Figur 5.5 Effektiv kursutveckling för några valutor 1985-1987. Procentuell förändring.
1

JPY

DEM

GBP

USD

+40-

+30-

+20-

+ 10-

-10-

-20-

30-

1985

1986

1987

1 Diagrammet visar respektive valutas utveckling gentemot ett handelsvägt index bestående
av 18 andra valutor.

Redog.

1987/88:3

Källa: IMF.

förtidsinlösen och refinansiering av utestående lån. Det senaste årets snabba
utveckling av de internationella lånemarknaderna kan också till en betydande
del hänföras till omfattande avregleringar i ett stort antal länder, varigenom
de nationella kreditmarknadernas internationalisering påskyndades.
Denna process accentuerades genom den snabba utvecklingen av marknaden
för skuldbytesavtal - den s. k. swap-marknaden - och den kraftigt ökade
användningen av s. k. ”financial futures” och optioner.

Rörelserna i de internationella valutakurserna och räntorna var fortsatt
stora under budgetåret 1986/87. Den amerikanska dollarn fortsatte att falla
kraftigt fram till början av 1987, se figur 5.5. Omfattande centralbanksinterventioner
och en kraftig uppgång i det amerikanska ränteläget - se figurerna
5.6 och 5.7 - ledde därefter till en viss stabilisering av dollarkursen.

För övriga större valutor var kursutvecklingen skiftande under budgetåret
1986/87. Den japanska yenen deprecierades gentemot den västtyska marken.
Från och med februari 1987 utvecklades yenkursen under några månader
betydligt starkare än marken.

Det brittiska pundet började falla kraftigt i juni 1986. Pundet föll till oktober
1986 då det brittiska ränteläget höjdes och pundkursen stabiliserades.
En positiv omvärdering av utsikterna för den brittiska ekonomin möjliggjorde
en kraftig neddragning av ränteläget i Storbritannien under våren

Figur 5.6 Tremånaders LIBOR för de viktigaste lånevalutorna 1985-1987. Procent.

Procent

16—i

■••• GBP

— USD
■— JPY

— DEM

14-

12-

••••••

10-

1985

1986

1987

Redog.

1987/88:3

Källa: OECD.

Figur 5.7 Ränta på långfristiga statsobligationer 1985-1987. Procent.

GBP

USD

—— DEM
JPY

14-

12-

10-

''v

1986

1987

1985

Källa: OECD.

1987. Apprecieringstrycket på pundet fortsatte att vara starkt och pundkursen
steg med närmare 10 % gentemot D-marken under våren 1987. De brittiska
myndigheterna gjorde det därefter klart att de ej ville se någon ytterligare
uppvärdering av pundet.

Nya lån

Under budgetåret 1986/87 skedde en ökning av den kortfristiga upplåningen,
så som redovisas i nästa avsnitt. Den medel- och långfristiga upplåningen
bestod av 12 lån om totalt 14,6 miljarder kronor. Antalet lån men framför
allt upplåningsvolymen var betydligt mindre än under de närmast föregående
budgetåren. Orsaken var främst att den omfattande processen av förtidsinlösen
och refinansiering av dyra dollarlån till rörlig ränta minskat i omfattning.
All medel- och långfristig upplåning under budgetåret skedde till
fast ränta och arrangerades på den internationella obligationsmarknaden
(euroobligationsmarknaden) förutom ett lån som upptogs på den amerikanska
obligationsmarknaden. Det har i vissa fall varit av intresse att öka
skulden till rörlig ränta. Men det har visat sig vara billigare för riksgäldskontoret
att genomföra en fastränteupplåning med ett räntebyte till rörlig ränta
än att emittera ett obligationslån till rörlig ränta.

Redog.

1987/88:3

Tabell 5.3 Statens medel- och långfristiga bruttoupplåning i utlandet 1986/87.

	Belopp i milj i resp lånevaluta	Bokfört värde1 mkr	Effektiv kostnad, %	Ursprunglig löptid, år
US dollar	150	1 060	8,57	8
	250	1 717	7,34	5
	300	2 091	8,42	10
	100	693	6,43	3
	250	1 627	7,22	5
Japanska yen	25 000	1 127	5,71	5
	20 000	899	5,70	9
	25 000	1 067	5,46	5
	50 000	2 121	5,27	7
Brittiska pund	100	1 035	9,62	10
Franska francs	800	837	7,49	5
Australiska dollar	75	337	13,92	7
Totalt	-	14 611	7,18	6,8

1 Enligt valutakurser vid upplåningstillfället.

Samtliga genomförda emissioner redovisas i tabell 5.3. Lånen i amerikanska
dollar och brittiska pund emitterades vid tidpunkter när ränteläget
bedömdes som lågt, valutakursen stark och marknadsläget gott. För ett av
dollarlånen och för pundlånet kunde även förmånliga förtidsinlösenmöjligheter
avtalas.

För tre av lånen i japanska yen och lånet i australiska dollar gällde andra
beslutskriteria. Dessa lån är nämligen samtliga direkt knutna till skuldbytesavtal
där riksgäldskontoret har fått en skuld i dollar till rörlig ränta. Kostnaden
här understiger väsentligt kostnaden för såväl äldre utestående obligationslån
i dollar till rörlig ränta som kostnaden för kontorets kortfristiga upplåningsprogram.
Förtidsinlösen av sådana obligationslån har därför framstått
som fördelaktig. Konkurrensen mellan de internationella bankerna att
få leda en emission för svenska staten medför att de konstruerar och erbjuder
mycket förmånliga skuldbytesavtal. I kombination med svenska statens
goda ställning på bl.a. euroyenmarknaden (se vidare beskrivningen av skuldbytesavtal
på sid. 52) betyder detta att lånekostnaden för dessa lån efter
skuldbyten uppgår till ca 0,60-0,80 procentenheter under LIBOR, vilket är
ca 0,50-0,70 procentenheter bättre än vad ett obligationslån till rörlig ränta
skulle kosta.

Antalet skuldbytesavtal i anslutning till nyemissioner på euromarknaden
är numera mycket stort. Också för svenska staten är denna emissionsteknik
betydelsefull vilket illustreras a\ figur 5.8 som visar budgetårets nyemissioner
valutafördelade före och efter direktanknutna skuldbytesavtal.

Budgetårets enda lån i de kontinentaleuropeiska valutorna var ett femårigt
obligationslån i franska francs med en ovanlig konstruktion. Lånet
emitterades i två lika stora trancher med inlösenvärdet knutet till utvecklingen
av Parisbörsens aktieindex. Köparna av obligationer i den ena franchen
kunde på detta sätt skydda en portfölj av franska aktier mot kursnedgångar
medan köparna av den andra tranchen väntade sig en positiv utveckling
av Parisbörsens aktier i allmänhet. För riksgäldskontorets del balanserar
värdet av de båda trancherna varandra så att kontorets totala återbetalnings -

Redog.

1987/88:3

4 Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nr 3

Figur 5.8 Statens medel- och långfristiga upplåning 1986/87.
Valutafördelning enligt låneavtalen.

USD 49,2%

AUD 2,3%

FRF 5,7%

JPY 35,7%

GBP 7,1 %

Valutafördelning med hänsyn tagen till skuldbytesavtal direkt knutna till emissionerna.

USD

FRF 5,8

GBP 7,1 %

JPY 17,5%

Redog.

1987/88:3

belopp alltid är det nominella lånebeloppet. För att få denna möjlighet till
ett inlösenpris som följer aktiebörsen i Paris under ett år fick långivarna ge
upp en mycket stor del av obligationens ränta under det första året. Lånekonstruktionen
kan därför beräknas ha medfört en årlig räntebesparing om
nästan 0,9 procentenheter jämfört med en traditionell upplåning vid samma
tidpunkt. Detta motsvarar drygt 7 miljoner kronor per år under fem år.

Ökad och förbättrad kortfristig upplåning

I syfte att snabbt kunna öka eller minska utlandsskuldens storlek eller för att
kunna förlänga eller förkorta dess löptid driver riksgäldskontoret program
för kortfristig upplåning i dollar på de europeiska och amerikanska penningmarknaderna.
Löptiderna för de olika transaktionerna varierar mellan någon
vecka och ett år. Under senare år har den kortfristiga skulden uppgått
till drygt fem procent av statens utlandsskuld.

Sedan 1984 emitterar kontoret regelbundet kortfristiga kapitalmarknadsväxlar
på euromarknaden (s.k. euronotes) genom auktionsförfarande. De i
auktionerna deltagande bankerna anger till vilken ränta man vill köpa växlar,
vilkas löptid och totala volym kontoret har bestämt inför auktionen.
Denna emissionsteknik kompletterades 1986 med att riksgäldskontoret även
accepterar bankernas direkta bud per telefon på växlar (s.k. euro commercial
papers). Svenska statens program var av mycket stor betydelse för etableringen
och tillväxten av den nya euronote-marknaden. Prissättningen på
statens växlar, som var mycket konkurrenskraftig redan från början, har successivt
förbättrats. Riksgäldskontorets försäljningsteknik, som bl.a. innebär
en betydande flexibilitet för att tillmötesgå investerarnas önskemål rörande
belopp och löptider, har nu sänkt kostnaderna för hela programmet. Vid
halvårsskiftet 1987 prissattes svenska statens växlar med tre månaders löptid
till ca 0,27 procentenheter under LIBOR. Detta är bland de lägsta noteringarna
på marknaden.

Sedan lång tid tillbaka finns i USA en penningmarknad som är många
gånger större än den nya europeiska marknaden. Förutom amerikanska statens
skattkammarväxlar emitteras bl.a. företagscertifikat (commercial paper)
av ett stort antal företag. Efter en längre tids förberedelser började riksgäldskontoret
i september 1986 att emittera kapitalmarknadsväxlar med
samma försäljningsteknik som används vid försäljning av företagscertifikat.
Kontoret har utsett tre amerikanska investeringsbanker i New York som försälj
ningsagenter. Dessa erhåller varje dag genom telefonkontakt med riksgäldskontoret
vissa försäljningsmål, dvs. lånebelopp på olika löptider till viss
maximiränta. Kontoret kan därvid utvärdera och välja vilken av marknaderna,
den europeiska eller den amerikanska, som vid olika tillfällen kan ge
den billigaste finansieringen på skilda löptider. De båda kortfristiga upplåningsprogrammen
är alltså mycket flexibla och kostnadseffektiva instrument
i skötseln av utlandsskulden.

Som komplement till de kortfristiga upplåningsprogrammen har riksgäldskontoret
även möjlighet att utnyttja redan kontrakterade bankkrediter
som hålls i reserv. Detta har dock gjorts i mycket liten utsträckning under
budgetåret 1986/87. Det framgår a\ figur 5.9, där även den utestående voly -

Redog.

1987/88:3

Figur 5.9 Statens kortfristiga utlandsskuld 1986/87. Miljarder kronor.1

Miljarder kronor

Krediter
US-CP
— Euro-CP	/A*
/•••-. .v''"''''	.*/ \ / ''! \ f \ /
^ 1	\ /
1 1— 1 J__ 1 1 1 f	v y 1 T 1 1 1 1

Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec Jan Feb Mars Apr Maj Juni
1986 1987

1 Utestående belopp i slutet av respektive månad enligt bokförda kurser.

men av det kortfristiga programmet på euromarknaden liksom uppbyggnaden
av det amerikanska programmet visas. Den 30 juni 1987 var USD 1 040
miljoner utestående på det europeiska programmet (varav USD 200 miljoner
var euronotes emitterade med auktionsteknik) och USD 554 miljoner på
programmet i USA. Detta motsvarade 10,2 miljarder kronor eller 8,2 procent
av statens utlandsskuld.

47 nya skuldbytesavtal

Skuldbyten (swaps) har varit det viktigaste instrumentet i kontorets skuldförvaltning
under verksamhetsåret (se sid. 39 för närmare beskrivning).
Fram till den 30 juni 1987 hade 71 swapavtal genomförts varav inte mindre
än 47 stycken under budgetåret 1986/87. Av dessa var fyra direkt knutna till
nya lån. Av de återstående 43 skuldbytena är 21 räntebyten och 22 valutabyten.

Dessa nya skuldbyten har i de flesta fall gjorts i syfte att uppnå de långsiktiga
målen för utlandsskuldens sammansättning. Skuldbyten har också använts
som en teknik att mera kortsiktigt förändra skuldens valuta- och ränteexponering.
När en valuta bedömts som starkt övervärderad eller när räntedifferensen
mellan två valutor ansetts vara klart onormal, har skulden förändrats
på marginalen. När sedan ett mer normalt valuta- eller ränteläge åter

Redog.

1987/88:3

etablerats har det varit möjligt att med ett omvänt skuldbyte gå tillbaka till
den gamla exponeringen och låsa in en vinst. Nedan redovisas kortfattat
några exempel på skuldbyten som genomförts under året.

Intressanta räntebyten har gjorts i tyska mark och japanska yen.

Vad gäller tyska mark gjordes bedömningen under sommaren och hösten
1986 att den korta (rörliga) räntan skulle förbli låg och att den långa (fasta)
räntan inte skulle stiga utan möjligen sjunka. Mot denna bakgrund beslöts
att sänka räntebindningstiden genom att öka andelen skuld till 6 månaders
rörlig ränta från ca 25 procent till ca hälften. Därför genomfördes 11 räntebyten
om DEM en miljard där kontoret, i de flesta fall, betalar 6 månaders
LIBOR-ränta och mottar betalning om ca 6,5 procent på de nominella beloppen.
Under budgetåret har LIBOR-räntan varit ca 4,5 procent, varför de
ingångna räntebytena har medfört en besparing under året på ca DEM 20
miljoner jämfört med om avtalen inte hade genomförts.

För japanska yen var situationen likartad under sommaren 1986. Därför
gjordes fyra räntebyten (varav 2 stycken budgetåret 1985/86) av samma typ
som i tyska mark. Det totala beloppet var JPY 65 miljarder. Kontoret betalar
6 månaders LIBOR, som under budgetåret har legat på 4,4 procent, och
mottar fasta betalningar om 6,10 procent i genomsnitt. På detta sätt ökades
skulden till rörlig ränta i yen från praktiskt taget noll till ca en tredjedel. När
sedan de långa yenräntorna sjönk till rekordlåga nivåer under vintern 1987
beslöt kontoret att återgå till nära 100 procent fastförräntad skuld i yen.
Detta åstadkoms med ett antal räntebyten av motsatt typ, dvs. kontoret betalar
en fast ränta, denna gång i genomsnitt 5,15 procent, och mottar LIBOR-ränta.
Då räntebytenas löptid är ca nio år innebär detta att en vinst om
drygt JPY 600 miljoner per år i nio år har låsts in. En uppställning av hur den
årliga räntevinsten beräknas görs i tabell 5.4.

Av de 22 valutabytena under budgetåret har huvuddelen gjorts för att utnyttja
ovanliga valuta- och/eller ränterelationer mellan två valutor. Ett exempel
är mellan tyska mark och holländska floriner och ett annat mellan japanska
yen och dollar.

Mellan tyska mark och holländska floriner råder p.g.a. det europeiska valutasamarbetet
(EMS) vanligen en praktiskt taget oförändrad valutakurs.
Skillnaden i den långa räntan i de båda länderna har under senare år rört sig
runt 0,5 procentenheter med den tyska räntan som den lägre. När ränteskillnaden
under hösten 1986 krympte till noll beslöt riksgäldskontoret genom Tabell

5.4 Vinst på räntebyten i japanska yen 1986/87.

Riksgäldskontoret
mottar betalar

Räntebyten sommaren 1986: + 6,10 % - LIBOR

Nya (omvända) räntebyten vintern 1987: + LIBOR - 5,15 %

6,10-5,15 = 0,95
Årlig vinst: jqq’’ = JPY 617 miljoner (= SEK 27 milj)

Nuvärdeberäkning1 av den årliga vinsten: JPY 4 608 miljoner (= SEK 202 miljoner)

1 Ett nuvärde är en matematisk beräkning av att få ett antal framtida betalningar utbetalade
”nu”.

Redog.

1987/88:3

5 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 3

föra swapavtal om totalt NLG 313 miljoner där kontoret betalar en ränta i
floriner och mottar en ränta i mark. (Härigenom ökade DEM-skulden marginellt
och NLG-skulden minskade.) När sedan en mer normal räntedifferens
återkom under våren 1987 genomfördes valutabyten av omvänd typ och
en räntevinst kunde låsas in.

I april 1987 vidgades ränteskillnaderna mellan den långa räntan i USA och
i Japan dramatiskt och blev större än den varit under de senaste 20 åren.
Den amerikanska tioåriga statsobligationsräntan steg till 9 procent och den
japanska sjönk till 3 procent. (Se figur 5.7.) I detta läge beslöts att göra valutabyten
om totalt USD 270 miljoner där riksgäldskontoret mottar en dollarränta
och betalar en yenränta. Löptiderna för avtalen är 7-10 år. Ränteskillnaden
till kontorets förmån är i genomsnitt mer än 4,5 procent. Bedömningen
är att denna ränteskillnad inte kommer att uppvägas av en motsvarande
uppvärdering av yen mot dollar varje år under 7-10 år. Däremot
skulle en sådan procentuell uppvärdering kunna ske under den närmaste tiden
varför fem stycken sexmånaders terminskontrakt i valuta (riksgäldskontoret
säljer dollar mot yen) ingicks för att inte ändra den önskade valutafördelningen
i skulden.

En valutaswap har gjorts med en utländsk motpart där riksgäldskontoret
har en skuld om 300 miljoner svenska kronor till statsskuldväxelräntan minus
0,5 procentenheter och en fastförräntad fordran i schweizerfrancs.

Lönsam förtidsinlösen av äldre lån

Riksgäldskontoret har alltid där det bedömts som värdefullt försökt att i låneavtalen
inkludera en rätt till förtidsinlösen för låntagaren. Under senare
år har ränteläget på de flesta marknaderna sjunkit och utestående fasträntelån
har framstått som jämförelsevis dyra. Vidare har för lån till rörlig ränta
i dollar marginalen i relation till basräntan LIBOR förbättrats för låntagarna.
Mot denna bakgrund har riksgäldskontoret under flera år genomfört
ett mycket stort förtidsinlösenprogram. Detta program har även fortsatt under
budgetåret 1986/87. I amerikanska dollar har ett lån till rörlig ränta om
500 miljoner och två fasträntelån om 250 miljoner förtidsinlösts. Två lån utgivna
i Japan och tre lån i Schweiz (alla till fast ränta) om JPY 42 000 miljoner
resp. CHF 180 miljoner har också återbetalats i förtid. Inte mindre än
sex lån i tyska mark om totalt DEM 750 miljoner utgivna under högränteperioden
i början av 1980-talet har förtidsinlösts.

Uppköp av egna obligationer

Riksgäldskontoret bevakar marknaden för egna obligationer och gör ibland
uppköp när det bedöms som lönsamt. Under budgetåret 1986/87 har uppköp
gjorts på ett mindre antal fasträntelån. Uppköpsbeloppen har varit relativt
måttliga. På ett visst rörligräntelån i dollar har det däremot varit möjligt att
över tiden lönsamt köpa ett stort antal obligationer. Det normala är annars
att svenska statens obligationslån handlas till i stort sett samma (låga) räntor
till vilka nyemissioner kan göras.

Totalt har under budgetåret köpts dollarobligationer för USD 570 miljo -

Redog.

1987/88:3

ner och obligationer i tyska mark om DEM 65 miljoner. Per den 30 juni 1987
fanns i riksgäldskontorets ägo uppköpta, men för amortering eller inlösen
ännu ej använda, obligationer till ett värde av 4,1 miljarder kronor.

Bankkrediter i reserv

Om den kortfristiga penningmarknadsupplåningen av någon anledning inte
skulle fungera eller bli mycket dyr och/eller om statens upplåningsbehov
snabbt skulle bli mycket stort har riksgäldskontoret möjligheter att använda
redan kontrakterade bankkrediter. För detta kreditlöfte betalar kontoret en
mindre avgift till de i krediterna deltagande bankerna.

Den 30 juni 1987 uppgick denna kreditreserv till USD 3,8 miljarder (ca 24
miljarder kronor). Förutom några mindre krediter om totalt USD 400 miljoner
bestod kreditreserven av en bankkredit om USD 2 miljarder och en kredit
om USD 1,4 miljarder. Denna senare arrangerades under budgetåret.
Den ersatte en äldre kredit om USD 1,8 miljarder vilken sades upp i förtid.
Syftet med denna omläggning var att förbättra villkoren och sänka kostnaderna
för en del av kreditreserven. På den nya krediten lyckades också kontoret
sänka såväl kreditavgiften, som räntemarginalen vid ev. utnyttjande
samt förlänga löptiden. Den nya krediten löper till 1995 medan den gamla
skulle ha upphört 1991.

Fortsatt högsta kreditvärdighet

De amerikanska kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s
har betygsatt Sverige som låntagare i snart tio år. Liksom tidigare har
svenska statens lån åsatts högsta värdering (AAA/Aaa).

Redog.

1987/88:3

6. Garantigivningen

Redog.

1987/88:3

Enligt lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret är en av kontorets uppgifter
att enligt riksdagens beslut utfärda statliga garantier. För fullgörandet av sådana
garantier får kontoret ta upp lån till staten.

Statens garantiåtaganden

Genom riksgäldskontoret har staten utfärdat garantier för lån som tagits upp
av såväl privata som helt eller delvis statsägda företag, föreningar och stiftelser.
Statliga garantier utfärdas även av ett antal andra myndigheter.

När det gäller utlandslån är riksgäldskontoret den helt dominerande garantigivaren.
Denna verksamhet har betydande samband med den upplåning
utomlands som kontoret gör för statens räkning.

Riksgäldskontoret har lämnat garantier inom ramen för ett 40-tal verksamheter.
Därmed har kontoret per den 30 juni 1987 ett utestående garantiåtagande
på 45,9 miljarder kronor, se tabell 6.1. Under de senaste åren har
riksgäldskontoret ansvarat för cirka 50 procent av statens totala garantigivning.
Förutom de s k grundfondsförbindelserna till vissa finansieringsinstitut
är garantigivningen koncentrerad till svensk varvsnäring och energiinvesteringar.
Statlig garantigivning kan vara ett alternativ till att ge anslag över
statsbudgeten till en angelägen verksamhet.

Kreditgarantier ställs normalt ut till företag vilkas kreditvärdighet behöver
förstärkas. Därför finns det risk att staten drabbas av förluster om låntagaren
inte kan uppfylla sina förpliktelser. Under senare år har exempelvis
stora utbetalningar skett i samband med konkurser och rekonstruktioner
inom varvs- och rederinäringarna.

Riksgäldskontoret har under budgetåret 1986/87 infriat garantier om 467
miljoner kronor, se tabell 6.1. Samtidigt har 464 miljoner kronor krävts tillbaka
av garantitagarna.

För de flesta kreditgarantier utgår en avgift på 0,25-1 procent av det garanterade
beloppet. Avgiften debiteras per budgetår. Under budgetåret har

Tabell 6.1 Statens garantiåtagande 1978/79-1986/87. Miljoner kronor.

Budgetår Totalt utestående Riksgäldskontoret

belopp1 ®arantl Utestående Infriade Återbet av Erhållna

garanti- garantibelopp tidigare infriade garantiavgifter
belopp1 garantibelopp

1978/79	51 300	27 700	2	0	20
1979/80	56 300	29 300	21	0	28
1980/81	63 700	32 200	132	30	52
1981/82	70 500	38 100	437	216	63
1982/83	82 600	45 400	369	130	63
1983/84	95 000	54 000	535	139	60
1984/85	96 000	51 700	1 958	68	175
1985/86	93 000	44 077	1 318	56	170
1986/87	2	45 866	467	464	130

1 Vid budgetårets slut.

2 Denna uppgift föreligger ej ännu.
Källa: Riksgäldskontoret.

Tabell 6.2 Kreditgarantier till varv och fartygsbeställare 1978/79-1986/87. Miljoner

kronor.

Budgetår	Utestående garantibelopp1	Infriade garantibelopp	Återbet av infriade garantibelopp	Erhållna garantiavgifter
1978/79	2 700	2	0	19
1979/80	13 100	21	0	28
1980/81	15 000	132	30	52
1981/82	17 100	437	216	63
1982/83	24 300	365	130	63
1983/84	24 900	535	139	25
1984/85	22 200	1 958	68	126
1985/86	15 271	1 318	56	112
1986/87	11 995	464	646	71

1 Vid budgetårets slut.
Källa: Riksgäldskontoret.

till riksgäldskontoret betalats in 130 miljoner kronor i sådana avgifter. Av
dessa avser 71 miljoner kronor garantier lämnade till varv och rederier, se
tabellerna 6.1 och 6.2.

Principer

Riksgäldskontoret lämnar statliga garantier endast efter bemyndigande från
riksdagen, som ger kontoret tillstånd att utfärda garantier upp till ett visst
belopp och för ett bestämt ändamål.

Riksgäldskontorets kreditgarantier, dvs. de garantier som är direkt kopplade
till en upptagen kredit, är i princip ett borgensåtagande såsom för egen
skuld, s. k. proprieborgen.

En statlig kreditgaranti är en förstklassig säkerhet. Detta skall också återspeglas
i lånevillkoren. Räntesatsen på statsgaranterade lån bör därför i
princip inte överstiga den ränta som en banks bästa kunder får. Riksgäldskontorets
egen upplåningsränta på statsskuldväxlar och riksobligationer kan
i dessa sammanhang tjäna som vägledning vid räntesättningen. Om räntan
enligt riksgäldskontoret är för hög, kan kontoret vägra att utfärda begärd
garanti. Med hänsyn till statens egen utlandsupplåning är en riktig räntesättning
ännu viktigare vid garanterad upplåning utomlands. Vid denna garantigivning
finns det även andra aspekter som riksgäldskontoret måste beakta.

På de internationella kredit- och kapitalmarknaderna prissätts de garanterade
lånen nästan alltid utifrån den svenska statsgarantin. Om ett sådant lån
skulle bli dyrare än ett lån som svenska staten själv tagit upp, kan detta ge
fel signaler om Sveriges kreditvärdighet och få negativa smittoeffekter på
svenska statens egen utlandsupplåning. Riksgäldskontoret arbetar därför
nära det företag som är på väg att ta upp ett lån utomlands med stöd av riksgäldskontorets
garanti. Kontoret följer dagligen de utländska marknaderna
och ger snabbt besked om ett anbud från utländska banker är prisvärt eller
inte.

Det kan också vara så att riksgäldskontoret självt för svenska statens räkning
vid samma tidpunkt planerar att ta upp ett lån på samma marknad. I
dessa fall gäller att svenska staten har företräde.

Redog.

1987/88:3

Dessutom avgör riksgäldskontoret från fall till fall om det ur andra synpunkter
är lämpligt för ett visst företag med en viss utlandsupplåning, som
avses bli statsgaranterad. I princip säger kontoret nej till ren valutaspekulation.

Efter det att en kreditgaranti har utfärdats bevakar riksgäldskontoret statens
rätt och strävar efter att på bästa sätt minimera statens risk. Som regel
gäller att kontoret inte medger några ändringar i låneavtalet som ökar statens
risk. För de kreditgarantier som utfärdats under varvsstödets ram görs
riskanalyser regelmässigt av statens industriverk.

Om riksgäldskontoret måste infria en garanti får kontoret genast en regressfordran
mot låntagaren. Räntan på regressfordringen motsvarar den
dröjsmålsränta som är angiven i låneavtalet. Vid lån i utländsk valuta krävs
låntagaren i samma valuta som riksgäldskontoret har betalat. Om låntagaren
inte kan betala sin fordran till riksgäldskontoret kan ärendet avslutas genom
att kontoret antingen beslutar om avskrivning, antar ett ackordsförslag eller,
i princip begränsat till privatpersoner, efterger fordringen.

Stöd till svenska varv

Stödet till svenska varvsföretag infördes 1963 för att göra det möjligt för varven
att delta i den internationella konkurrensen om fartygsorder. Tanken
var att varven skulle erbjuda fartygsbeställarna likvärdiga kreditvillkor.

En förutsättning för varvens kreditgivning var att de kunde låna upp motsvarande
belopp i banker. Staten har genom stödsystemet medverkat till sådan
upplåning genom att säkerställa bankerna med kreditgarantier. Statens
säkerheter har till största delen bestått av varvens fordringar på fartygsbeställare
och pantsäkerheter i de beställda fartygen. År 1977 infördes som en
alternativ finansieringsform möjligheten för fartygsbeställare vid svenskt
varv att ta upp statsgaranterat lån för att användas till kontantbetalning till
varvet. Varvet har i dessa fall som motprestation gått i borgen för beställarens
ansvar gentemot riksgäldskontoret.

Under senare år har stora förluster uppkommit inom dessa garantisystem.
Detta beror främst på två saker. Genom industripolitikens skärpning i början
av 1980-talet minskade de statliga räddningsaktionerna för företag i kris.
I stället har på detta område ökade kostnader uppkommit på annat håll i
statsbudgeten genom att statliga garantier infriats. Den långa lågkonjunkturen
inom varvs- och rederinäringarna har inte heller visat några tecken på
att upphöra. Fallande fraktpriser har lett till sjunkande värden på fartyg och
därigenom också på riksgäldskontorets realsäkerheter.

Riksdagen har uppdragit åt riksgäldsfullmäktige att till utgången av år
1989 utfärda kreditgarantier inom varvsstödet - inklusive tidigare lämnade
garantier - intill ett vid varje tidpunkt sammanlagt belopp av högst 25 miljarder
kronor. Vid utgången av budgetåret var riksgäldskontorets garantiåtagande
ca 12 miljarder kronor, se tabell 6.2. Åtagandet avsåg till 91 procent
upplåning i utländska valutor, främst US dollar.

Garantier för de svenska varvens, Zenit Shipping AB:s samt Uddevalla
Shipping AB:s upplåning svarade för 27 procent av den totala garantigivningen
eller 3,2 miljarder kronor. Garantier om 8,8 miljarder kronor var
ställda för fartygsbestäliarnas upplåning.

Redog.

1987/88:3

Zenit Shipping och Uddevalla Shipping

I förra årets verksamhetsberättelse redogjordes för fullmäktiges beslut i november
1985 att för Zenit Shipping AB och Uddevalla Shipping AB överta
betalningsansvaret för statsgaranterade lån upp till 1 700 miljoner kronor för
vartdera bolaget. Detta beslut gjorde det möjligt för bolagen att fortsätta att
avveckla sina fartygsengagemang i ordnade former. Rambeloppen beräknades
motsvara den högsta totala förlustrisken vid avveckling under en rimlig
tid.

Under budgetåret 1986/87 har Zenit sålt sju fartyg och avvecklat fordringsengagemang
i ytterligare tre fartyg. Zenit har därmed i det närmaste
avslutat sitt uppdrag. Det kvarstående engagemanget består i huvudsak av
två gastankfartyg byggda vid Kockums varv. Hittills har riksgäldskontoret
betalat ut 972 miljoner kronor inom ramen på 1 700 miljoner.

Uddevalla Shipping har under nämnda period sålt fyra fartyg och hade per
1986-06-30 kvar 20 fartygsengagemang. Hittills har riksgäldskontoret endast
betalat ut 162 miljoner kronor inom ramen på 1 700 miljoner.

Energisektorn

År 1975 infördes ett nytt garantisystem. Det syftade i första hand till att underlätta
finansieringen av utbyggnaden av oljefält, bl. a. i Nordsjön. Garantisystemet
har sedan utvecklats. Numera kan garanti ges om verksamheten i
fråga är väsentlig för den långsiktiga svenska försörjningen med olja, naturgas
eller kol. Garanti kan ställas för såväl svenska som utländska företags
lån för finansiering av utvinning, transport eller lagring av olja, naturgas och
kol. Garanti kan också ges till svenska företags ekonomiska åtaganden i samband
med prospekterings- och utvinningsverksamhet utomlands. Garantiramen
fastställdes ursprungligen till 2 miljarder kronor. Den har därefter höjts
till 8 miljarder kronor. Garantigivningen uppgick den 30 juni 1987 till ca 1,9
miljarder kronor. Svenska Petroleumgruppen är den största garantitagaren.

År 1973 bildades Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (namnändrat till
Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB). Bolaget skall bl. a. främja landets
försörjning med kärnbränsle. Riksgäldskontoret ställer garanti för bolagets
finansiella åtaganden i samband med upphandlingar inom kärnbränslecykeln
m. m. Riksdagen har fastställt en garantiram på 800 miljoner kronor,
varav 402 miljoner kronor i dag är utnyttjade.

Statens garanti för Forsmarks Kraftgrupp AB:s upplåning lämnades ursprungligen
av Vattenfall. Sedan 1980 garanterar riksgäldskontoret de lån
som bolaget tar utomlands. För lån som bolaget tar upp på den svenska kapitalmarknaden
lämnas liksom tidigare statens garanti av Vattenfall.

Utfärdade garantier avräknas mot en gemensam totalram för borgensåtaganden
för lån till bolag i vilka Vattenfall förvaltar statens aktier. Denna ram
uppgår till 14,4 miljarder kronor, varav 12,1 miljarder kronor utnyttjats. Ett
belopp motsvarande 4,2 miljarder kronor avser av riksgäldskontoret utfärdade
garantier för utlandslån.

Garantierna till hela energisektorn per den 30 juni 1987 uppgick till 6,5
miljarder kronor, se tabell 6.3. Inom detta område har riksgäldskontoret hittills
ej behövt betala ut något belopp.

Redog.

1987/88:3

Tabell 6.3 Garantier till övriga sektorer 1978/79-1986/87. Miljoner kronor.

Budgetår	Utestående garantibelopp1 för energiområdet	Utestående garantibelopp1 för övriga omr	Erhållna garantiavgifter
1978/79	875	14 125	1
1979/80	1 035	15 165	0
1980/81	1 285	15 915	0
1981/82	1 850	19 150	0
1982/83	3 570	17 530	0
1983/84	5 875	23 225	35
1984/85	6 360	23 140	49
1985/86	6 587	22 219	58
1986/87	6 498	27 373	58

1 Vid budgetårets slut.
Källa: Riksgäldskontoret.

Övriga garantier

Garantierna till områden utanför varvsstödet och energiområdet uppgick
den 30 juni 1987 till 27,3 miljarder kronor eller 60 procent av det totala garantiåtagandet
för riksgäldskontoret. Inom dessa områden har riksgäldskontoret
hittills infriat ca 7 miljoner kronor.

Denna övriga garantiverksamhet består huvudsakligen av garantier i form
av s. k. grundfondsförbindelser till vissa finansieringsinstitut såsom Sveriges
Allmänna Hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och
Svenska Skeppshypotekskassan. Statens engagemang för denna typ av förbindelser
uppgick den 30 juni 1987 till 26,5 miljarder kronor. Vid samma
tidpunkt ansvarade kontoret dessutom för ett antal mindre garantier spridda
över ett stort antal områden. Garantitagarna här varierar mycket både vad
gäller verksamhetsområden och belopp. Stiftelsen Samhällsföretag är den
största garantitagaren med garantier på 268 miljoner kronor.

Internationella organisationer

Slutligen kan nämnas att Sveriges åtaganden gentemot vissa internationella
organisationer bl. a. fullgörs genom att riksgäldskontoret utfärdar skuldoch
garantiförbindelser i avvaktan på att bidragen rekvireras för användning
i organens verksamhet. De organisationer som riksgäldskontoret utfärdat
garantiförbindelser till är Internationella utvecklingsfonden, Interamerikanska
utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken. Afrikanska utvecklingsfonden,
Internationella jordbruksutvecklingsfonden och Världsbankens
särskilda fond för Afrika söder om Sahara. Skuld- och garantiförbindelserna
uppgick den 30 juni 1987 till 3,3 miljarder kronor. Dessa skuldförbindelser
räknas ej in i riksgäldskontorets garantiåtagande.

Redog.

1987/88:3

7. Övriga uppgifter

Redog.

1987/88:3

Riksgäldskontoret har en del ytterligare arbetsuppgifter utöver dem som redovisas
i de tidigare kapitlen. Kontoret tillhandahåller rörliga krediter åt
statliga verk och företag, ger krediter till vissa affärsverk samt statligt stöd
till politiska partier.

Rörliga krediter

Riksdagen har uppdragit åt riksgäldskontoret att stå till tjänst med s.k. rörliga
krediter åt vissa statliga myndigheter, företag och affärsdrivande verk.
De rörliga krediterna skall användas som rörelsekapital och kan närmast liknas
vid de checkräkningskrediter privata företag har hos bankerna.

Den totala ramen för rörliga krediter utgjorde den 30 juni 1987 cirka 9
miljarder kronor, se tabell 7.1.

På utestående kreditbelopp erläggs ränta efter en räntesats, som fullmäktige
bestämmer med hänsyn till förhållandena på den allmänna kreditmarknaden.
Denna räntesats uppgick vid budgetårets början till 13,25 procent
och sänktes den 19 september 1986 till 12,25 procent. Räntan höjdes den 15
februari 1987 till 12,75 procent.

Riksgäldskontorets ränteintäkter för utnyttjad rörlig kredit uppgick under
budgetåret till 293 miljoner kronor. Den utestående fordran utgjorde 1,9
miljarder kronor den 30 juni 1986 och ökade under budgetåret 1986/87 med
0,3 miljarder kronor till 2,2 miljarder kronor.

Riksdagen har beviljat ett totalt belopp av 200 miljoner kronor för statliga
myndigheter med uppdragsverksamhet. Detta belopp höjdes fr.o.m. budgetåret
1987/88 till 360 miljoner kronor. Inom denna ram har regeringen

Tabell 7.1 Disponerad rörlig kredit vid slutet av budgetåren 1983/84-1986/87. Miljoner kronor.

Myndighet m.fl.	Av riksdagen beviljad högsta kredit 1987-06-30	Utnyttjad kredit den 30 juni 1984 1985 1986	1987
Televerket	—	75,0	—	—	—
Televerket: Abonnentutrustningar	-	1 525,0	-	-	-
Televerket: Rundradioverksamhet	80,0	-	—	—	65,0
Statens järnvägar	-	400,0	540,0	-	-
Affärsverket FFV	300,0	—	—	—	43,0
Riksförsäkringsverket Statens jordbruksnämnd:	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Prisreglering på jordbruksområdet	80,0	10,0	40,0	13,7	-
Säsongsmässig lagring av jordbruksprodukter Lantbruksstyrelsen:	100,0	106,0	140,6	97,7	97,2
Förvärv av skogsmark	-	59,8	3,4	-	-
Skogsstyrelsen	65,0	-	-	19,7	27,3
Sveriges exportråd	15,0	8,5	-	10,0	10,0
Forskningsstiftelsen Svensk Gruvteknik	-	16,0	-	-	-
Statliga myndigheter med uppdragsverksamhet	200,0	20,9	28,3	31,1	39,3
Regeringen	5 000,0	1 068,8	1 404,5	1 652,6	1 813,5
Övriga	2 933,7	-	-	—	—
Summa	8 873,7	3 390,0	2 256,8	1 924,8	2 195,3

fr.o.m. den 1 juli 1987 ställt 359,1 miljoner kronor till förfogande för ett antal
myndigheter med uppdragsverksamhet.

Krediter till affärsverk

Riksdagen beslöt 1985 att statens järnvägar och luftfartsverket skulle ges nya
finansieringsförutsättningar fr.o.m. budgetåret 1985/86. Dessa innebar bl.a.
att riksgäldskontoret skulle hålla medel vid sidan av statsbudgeten för finansiering
av dessa verks rörelsekapital och investeringar. Fr. o. m. den 1 juli
1986 har sjöfartsverket samma möjlighet att finansiera sina investeringar.

Kreditgivningen omfattar både kortfristiga och långfristiga krediter. Utlåningen
bedrivs som s.k. uppdragsverksamhet, dvs. verksamhetens kostnader
täcks av dess intäkter. Vid utgången av budgetåret 1986/87 var den totala
utlåningen 1 998,3 miljoner kronor, varav 990,0 miljoner kronor i form av
kortfristiga krediter och 1 008,3 miljoner kronor långfristiga.

Riksgäldskontoret och respektive affärsverk har inom av riksdagen beslutade
kreditramar träffat avtal om omfattningen och villkoren för kreditgivningen.

Obligationer i statsskuldboken

För att underlätta hanteringen av räntelöpande obligationer finns hos riksgäldskontoret
sedan länge möjlighet för placerare att skriva in obligationerna
i statsskuldboken. Därmed förenklas placerarnas obligationshantering.
För riksgäldskontoret innebär systemet att kostnaderna för obligationstryck
och distribution minskar, och att ränteutbetalningsrutinerna förenklas.
All inskrivning i statsskuldboken är kostnadsfri.

Merparten av inskrivningarna i statsskuldboken gäller prioriterade räntelöpande
obligationer. Med några få undantag är samtliga utelöpande obligationslån
inskrivna i statsskuldboken till praktiskt taget hela sitt utelöpande
belopp. Värdet av de inskrivna obligationerna uppgick den 30 juni 1987 till
184,7 miljarder kronor fördelade på ca 6 000 deponenter. Under budgetåret
1986/87 utbetalades ränta på inskrivna obligationer med sammanlagt 21,8
miljarder kronor mot 22,6 miljarder kronor under närmast föregående budgetår.

Samma tekniska system som används för inskrivna ränteobligationer utnyttjas
också för hanteringen av riksobligationer. Riksobligationer var den
30 juni 1987 registrerade till ett värde av 78,6 miljarder kronor. Sammanlagt
har 7,8 miljarder kronor betalats ut i räntor under budgetåret.

I begränsad utsträckning, framför allt beträffande omyndigas innehav,
tillåts även inskrivning av premie- och sparobligationer i statsskuldboken.
Antalet utfärdade inskrivnings- och förvaringsbevis uppgår till 21 832.

Statligt stöd till politiska partier

Statens stöd till politiska partier fördelas av partibidragsnämnden. Denna
består av tre ledamöter och utses av riksgäldsfullmäktige. Nämnden sammanträder
normalt i oktober varje år för att besluta om fördelning av stödbe -

Redog.

1987/88:3

loppet för en period på ett år räknat fr.o.m. den 15 oktober. Utbetalning av
bidragen görs sedan av riksgäldskontoret. Nämnden har fördelat det statliga
stödet för tiden fr.o.m. den 15 oktober 1986 t.o.m. den 14 oktober 1987 enligt
följande (kronor):

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti
Partistöd 33 940 000

Kanslistöd, grundstöd 3 630 000

tilläggsstöd 1 613 850

	39 147 850
Moderata Samlingspartiet
Partistöd	16 848 000
Kanslistöd, grundstöd	3 630 000
tilläggsstöd	1 155 200
	21 633 200
Folkpartiet
Partistöd	7 488 000
Kanslistöd, grundstöd	3 630 000
tilläggsstöd	775 200
	11 893 200
Centerpartiet
Partistöd	10 400 000
Kanslistöd, grundstöd	3 630 000
tilläggsstöd	668 800
	14 698 800
Vänsterpartiet Kommunisterna
Partistöd	4 160 000
Kanslistöd, grundstöd	3 630 000
tilläggsstöd	288 800

8 078 800

Redog.

1987/88:3

8. Riksgäldskontorets organisation och resurser
Organisation

Riksgäldskontorets organisation framgår av organisationstablån.

Riksgäldskontoret förvaltas av sju fullmäktige som väljs, jämte suppleanter,
av riksdagen för riksdagens valperiod och som svarar för sin verksamhet
endast inför riksdagen. Riksdagen väljer en fullmäktig att vara ordförande.
Fullmäktige väljer inom sig en vice ordförande.

Fullmäktige utser för en tid av högst tre år en riksgäldsdirektör att vara
chef för riksgäldskontoret och en vice riksgäldsdirektör att vara dennes ersättare.

Upplåningsenheten bevakar kreditmarknaden, planerar och genomför
den inhemska upplåningen samt förvaltar inhemska lån. Till enhetens arbetsuppgifter
hör också administration av allemanssparandet. Personalstyrkan
motsvarade under 1986/87 52 årsarbetskrafter.

Utlandslåneenheten planerar och genomför upplåningen utomlands, inkluderande
internationella marknadskontakter, förvaltar de utländska lånen
och gör internationella ekonomiska bedömningar samt presentationer och
prospekt. Personalstyrkan motsvarade knappt 16 årsarbetskrafter.

Ekonomienheten sköter redovisning, kassafunktion, statsskuldbok, viss
in- och utlåning samt prognosverksamhet. Personalstyrkan motsvarade ca 32
årsarbetskrafter.

Garanti- och rättsenheten har hand om kreditgarantier, juridiska förhandlingar
och avtalsgranskningar i samband med statens utlandsupplåning samt
övriga juridiska frågor. Personalstyrkan motsvarade knappt 10 årsarbetskrafter.

Administrationsenheten arbetar med personaladministration, verksamhetsplanering,
administrativ service samt administrativ utveckling och datordrift.
Personalstyrkan motsvarade drygt 34 årsarbetskrafter.

För intern revision av riksgäldskontoret och övriga riksdagens verk utom
riksbanken finns en revisionsenhet underställd riksgäldsfullmäktige. Personalstyrkan
motsvarade ca 5 årsarbetskrafter.

Därutöver finns personal för fullmäktigeservice under ledning av en riksgäldssekreterare
samt för samhällsekonomiskt utredningsarbete under ledning
av en chefekonom. Tillsammans med personal för informationsverksamhet
motsvarade dessa tjänster ca 12 årsarbetskrafter.

Riksgäldskontorets personalstyrka enligt organisationsplanen (fast anställda)
motsvarade totalt under budgetåret 1986/87 ca 160 årsarbetskrafter).
Vid arbetstoppar har dessutom tillfälligt anställda anlitats. Av de fast anställda
var 75 procent kvinnor och 25 procent män.

Utöver den egna organisationen anlitar riksgäldskontoret utomstående
för olika arbetsinsatser. En del av kontorets datorbearbetningar utförs av
servicebyråer. För utveckling av datasystem och rådgivning i samband med
utlandsupplåning m.m. har konsulter anlitats. Marknadsföring i samband
med den inhemska upplåningen sker i samarbete med annonsbyråer. Både
inhemska och utländska banker m.fl. medverkar vid emission och inlösen
av olika lån. Större delen av vinsterna på premieobligationer betalas ut via
bankerna eller posten.

Redog.

1987/88:3

Kostnader för verksamheten

Kostnaderna för statsupplåningen har tidigare behandlats i avsnitt 2. Totalt
uppgick kostnaderna för statsskulden till 63,8 miljarder kronor under budgetåret
1986/87.

De största utgifterna avsåg räntor och realiserade valutaförluster.

Med reservation för svårigheterna att göra en korrekt uppdelning mellan
kapitalkostnader och verksamhetskostnader kan man uppskatta de totala
kostnaderna i samband med riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret
1986/87 till 897 miljoner kronor (1 355 föregående budgetår).’ Därav
hänförde sig 813 miljoner kronor (1 243) till provisioner och kreditavgifter
till banker m.fl. samt till börsnotering av obligationslån. Kostnaderna för obligationspapper
och värdepapperstryck, reklam, annonser, prospekt och utländsk
advokathjälp samt för information om allemanssparande! uppgick till
26 miljoner kronor (62). Kontorets kostnader för löner, datortjänster, lokaler
m.m. utgjorde 49 miljoner kronor (drygt 47) eller 5,5 procent (3,5) av de
totala verksamhetskostnaderna.

Verksamhetskostnaderna kan genom en grov uppskattning delas upp på
olika verksamhetsgrenar. En sådan uppdelning visar att den inhemska upplåningen
kostade 622 miljoner kronor (878) under 1986/87 varav 395 miljoner
kronor (736) för emissionsverksamheten och 227 miljoner kronor (142)
för låneförvaltningen. Kostnaderna för utlandsupplåningen uppgick till 244
miljoner kronor (448). Resterande 31 miljoner kronor (29) avsåg övriga
verksamhetsgrenar samt gemensamma kostnader för bl.a. ledning, administration
och lokaler.

Kostnaderna för riksgäldskontorets verksamhet finansieras i huvudsak genom
följande anslag:

På anslaget Riksgäldskontoret: Förvaltningskostnader förs bl.a. utgifter
för löner, resor, lokaler, expenser, personalutbildning, information och
automatisk databehandling. Här redovisas också vissa inkomster.

Anslaget Vissa kostnader vid emission av statslån m.m. skall täcka kostnaderna
för obligationspapper, värdepapperstryck, reklam, annonser, prospekt,
vissa konsulter, m.m. Från anslaget Sparfrämjande åtgärder har spardelegationen
ställt medel till förfogande för information om allemanssparande!.

Från anslaget Kostnader för framtagande av kontrolluppgifter m.m. finansieras
kostnader för utveckling, utskick och rättelse av kontrolluppgifter
på räntor till privatpersoner och till skattemyndigheterna.

Banker m. fl. medverkar vid försäljning och inlösen av obligationer och
andra lån samt vid inlösen av premieobligationsvinster. Provisionerna för
detta redovisas under anslaget Räntor på statsskulden m.m. Där redovisas
också kostnader för börsnotering av obligationer samt inkomster och utgifter
för premielånens dragningslistor.

Den uppskattade fördelningen av verksamhetskostnaderna på anslag och
verksamhetsgrenar sammanfattas i tabell 8.1.

Som framgår av tabellen hänförde sig de största kostnaderna i vad gäller

Redog.

1987/88:3

1 Föregående budgetårs utfall redovisas i det följande inom parentes.

Tabell 8.1 Verksamhetskostnader under budgetåret 1986/87 fördelade på anslag och verksamhetsgrenar.
Miljoner kronor.

Anslag m.m.	Uppl. inom landet	Förvaltn. av in-hemska lån	Uppl. utomUtlåning landet samt förvaltn. av uti. lån	Garanti- Gemen- Summa verksam- samma het kostn: led-ning, adm., lokaler m.m.
Förvaltningskostnader	5,2	8,5	4,8	3,0 27,5 49,0
Vissa kostnader vid
emission av statslån m.m.
Upplåning inom landet
Obligationspapper och värde-
pappers tryck	3,3			3,3
Reklam m.m.	10,7			10,7
Upplåning utom landet			11,7	11,7
Summa	14,0		11,7	25,7
Sparfrämjande åtgärder	0,5			0,5
Kostnader för framtagande
av kontrolluppgifter m’m.		8,1		8,1
Delar av anslaget
Räntor på statsskulden m.m.
Försäljningsprovisioner	374,9		182,8	557,8
Kreditavgifter			15,2	15,2
Inlösenprovisioner		204,2	25,1	229,3
Börsnotering av obligationslån		4,5	4,3	8,8
Dragningslistor på
premielån (netto)		1,5		1,5
Summa	374,9	210,2	227,4	812,5
Avgiftsfinansierad verksamhet		0,4	0,4	0,8
Summa för samtliga anslag, m.m.	394,6	227,2	243,9 0,4	3,0 27,5 896,6

1 Därav löner 27,5 mkr.

2 Sköts till största delen av spardelegationen till en kostnad av 19,6 mkr.
Källa: Riksgäldskontoret.

upplåningen inom landet till försäljningsprovisioner 375 miljoner kronor
(687) varav huvuddelen för premieobligationer och Allemansspar. Denna
minskning har flera orsaker. Den viktigaste är att man tagit bort försäljningsprovisionerna
i samband med utgivningen av riksobligationer och
statsskuldväxlar. Reklam- och informationsinsatserna på 11 miljoner kronor
(30) var koncentrerade till upplåningen från hushållen (premie- och sparlån
samt Allemansspar). Provisioner för inlösen av premievinster 204 miljoner
kronor (119) utgjorde huvuddelen av utgifterna i samband med förvaltningen
av inhemska lån.

För utlandsupplåningen var försäljningsprovisionerna och kreditavgifterna
de största utgifterna, 198 miljoner kronor (401). Nedgången beror på
minskad bruttoupplåning utomlands.

Riksgäldskontoret har under budgetåret även bedrivit uppdragsverksamhet
dels avseende dragningar för sparbankernas respektive affärsbankernas
vinstsparande, dels avseende kreditgivning till vissa affärsdrivande verk.

Omslutningen uppgick för perioden till 2,4 miljoner kronor. Överskottet

uppgick till 1,6 miljoner kronor. Se tabell 8.2. 66

Tabell 8.2 Resultaträkning för uppdragsverksamheten budgetåret 1986/87.

Tusen kronor.

Intäkter
Vinstsparande
Sparbankerna 364

Affärsbankerna 194

Kreditgivning till affärsverken 1 915

2 383

Kostnader

Personal 300

Datorbearbetningar 225

Konsulter 36

Övrigt 220

781

Årets vinst 1 602

Redog.

1987/88:3

Av årets vinst hänför sig 48 tkr till vinstsparandet, medan 1 554 tkr hänför sig till kreditgivningen
till affärsverken.

Redog.

1987/88:3

Organisation

per den 30 juni 1987

AU/ADB grupp -

Premiegrupp

Verksamhets planerings funktion -

PA-grupp

Fullmäktige service -

Emissions grupp -

Kundservice grupp -

Informations funktion -

Prognos grupp -

Samhälls ekonomisk grupp -

Intendentur grupp -

Statsskuld boksgrupp -

Kassagrupp

Spargrupp

Redovisnings grupp -

Riksaäldssekreterare

Ingmar Jansson

Chefekonom

Urban Karlström

Riksgäldsfullmäktige

Ordf: Sven Heurgren

Revisionsenhet

Riksgäldsdirektör

Lars Kalderén

Vice riksgäldsdirektör

GöranTlamhagen

UPPLÅNINGS ENHET Chef:

Claes Norgren

UTLANDSLÄNE ENHET Chef:

Göran Nirdén

EKONOMI ENHET Chef:

Lars Sjodahl

GARANTI- 0
RÄTTSENHET

Chat:

Tomas Magnusson

ADMINISTRATIONS ENHET C

hel Sune A Andersson

gotab Stockholm 1987