Redogörelse till riksdagen1986/87:15 (Framställning / redogörelse 1986/87:15)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse till riksdagen
1986/87:15

Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för
år 1986

Jämlikt föreskrifterna i 37 § lagen för Sveriges riksbank får fullmäktige avge
härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning
under 1986.

I vissa frågor, som fullmäktige behandlat under äret och som redovisas i
berättelsen, har avgivits reservationer och särskilda yttranden. Dessa finns
redovisade i fullmäktiges protokoll.

Till förvaltningsberättelsen har fogats följande bilagor:

1. av riksdagen beställd utvärdering av verksamheten vid s k sedeldepåer,

2. valutastyrelsens berättelse,

3 och 4. uppgifter om riksbankens pris i ekonomisk vetenskap och om
riksbankens jubileumsfond.

Stockholm den 29 januari 1987.

OLLE GÖRANSSON
JAN BERGQVIST

ERIK ÅSBRINK
BENGT DENNIS

INGEMAR

ELIASSON

JOHAN GERNANDT

KARL BOO
/Hanna Ericson

Redog.

1986/87:15

1 Riksdagen 1986/87.2 sami. Nr 15

Redog. 1986/87:15

Innehåll

Inledning 4

Kredit-och valutapolitiken 5

Grunddragen i den realekonomiska utvecklingen 5

Kreditpolitikens huvuddrag och utveckling under året 8

Avregleringen och kreditinstitutens placeringar 16

Statsupplåningen 20

Kredit- och valutapolitiskt kalendarium 21

Internationellt finansiellt samarbete 24

Betalningsmedelsförsörjningen m. m 30

Förvaltningsåtgärder 34

Riksbankens bokslut 42

Bilagal: Sedeldepåer-en utvärdering 49

Bilaga 2: Valutastyrelsens berättelse 57

Bilaga 3: Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels

minne 68

Bilaga4: Riksbankens jubileumsfond 69

BilagaS: Organisationsplan för Sveriges riksbank 70

Inledning

Redog. 1986/87:15

Sveriges riksbank är myndighet under riksdagen och står under dess garanti.
Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige, varav sex utses av riksdagen och en
av regeringen. Den av regeringen utsedde fullmäktigeledamoten är ordförande.
Fullmäktige utser inom sig riksbankschef och inom eller utom sig en
vice riksbankschef.

Riksbankens uppgift som centralbank består i att

- utge sedlar och mynt,

- ansvara för betalningsmedelsförsörjningen

- förvalta guld- och valutareserven,

- fungera som statens och bankernas bank,

- föra kredit- och valutapolitik inom ramen för den allmänekonomiska
politiken

Riksbanken administrerar vidare valutaregleringen.

Riksbankens verksamhet bedrivs vid huvudkontoret i Stockholm och vid
åtta regionkontor samt under dessa tretton kassakontor. Vidare sker ut- och
inlämning av sedlar vid tre s. k. sedeldepåer i postverkets regi. Regionkontorens
och kassakontorens arbetsuppgifter består främst av betalningsmedelsförsörjning.
Vid huvudkontoret svarar en särskild enhet, region Stockholm,
för betalningsmedelsförsörjningen.

Grundläggande bestämmelser om riksbanken och dess uppgifter finns i
lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och i lagen (RFS 1975:6) med
reglemente för riksbanken (Bankoreglementet).

I lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel regleras de kreditpolitiska
instrument som regeringen genom förordnande kan ställa till riksbankens
förfogande. Har förordnande om kreditpolitiska medel givits utfärdar
riksbanken de tillämpningsföreskrifter som behövs för användningen av
sådana medel.

De valutareglerande bestämmelserna återfinns dels i valutalagen (SFS
1939:350), dels i valutaförordningen (SFS 1959:264). Riksbanken har
utfärdat föreskrifter om tillämpning av valutaförordningen vilka återfinns i
riksbankens författningssamling, serie B.

Vid utgången av år 1986 hade fullmäktige i riksbanken följande sammansättning: Ordinarie

ledamöter

Erik Åsbrink, ordförande. Olle Göransson, vice ordförande och deputerad,
Bengt Dennis, riksbankschef. Staffan Burenstam Linder, Jan Bergqvist,
Ingemar Eliasson och Karl Boo.

Suppleanter

Lars Mathlein, personlig suppleant för ordföranden. Ivar Nordberg,
Birgitta Johansson, Johan Gernandt, Aina Westin, Christer Eirefelt, Bertil
Jonasson och Kurt Eklöf, vice riksbankschef.

Kredit- och valutapolitiken

Redog. 1986/87:15

Grunddragen i den realekonomiska utvecklingen

Det ekonomiska läget såväl i Sverige som utomlands påverkades under 1986
starkt av sjunkande oljepris och fallande dollarkurs. För Sveriges del innebar
dessa faktorer i förening med lägre internationella räntor att bytesbalansen
förbättrades med närmare 20 miljarder kr mellan 1985 och 1986. För
bytesbalansen som helhet förbyttes ett underskott på 10 miljarder kr i ett
överskott på preliminärt 8,5 miljarder kr 1986. Sjunkande importpriser
medförde dessutom att inflationstakten dämpades betydligt under året.

Samtidigt fortsatte lönerna inom svensk industri att stiga snabbare än i
flertalet industriländer. Konkurrenskraften försvagades därför.

Den internationella bakgrunden och den svenska exporten

De kraftigt sänkta oljepriserna och det sjunkande internationella ränteläget
utgjorde inte så stark tillväxtstimulans för OECD-området som väntat.

BNP-tillväxten 1986 låg runt 2,5% vilket är något lägre än för 1985. Fallande
energipriser bidrog till att inflationstakten avtog i OECD-området; i några
länder sjönk t.o.m. prisnivån. Hushållens realinkomster ökade därmed,
vilket ledde till att det främst var den privata konsumtionen som bidrog till
BNP-tillväxten i OECD under året.

Växelkursförändringarna, som framförallt inneburit fallande dollar och
förstärkt D-mark och yen hade ännu under 1986 inte åstadkommit någon
större reduktion av obalanserna i bytesbalanssaldona räknat i löpande priser.

Det amerikanska handelsunderskottet nådde en ny rekordnivå samtidigt som
bl. a. Japan och Västtyskland ytterligare förstärkte sina handelsöverskott.

Till detta bidrog de kraftigt sänkta oljepriserna. Problemet med det
amerikanska budgetunderskottet kvarstod också under 1986. Försök görs nu
att bl. a. via lagstiftning — den s. k. Gramm-Rudman-Holling akten — på
längre sikt bringa den amerikanska budgeten i balans.

I övriga nordiska länder pekade utvecklingen under året mot en tilltagande
obalans. Det danska bytesbalansunderskottet förvärrades. I Norge vände
tidigare överskott till ett underskott. Som oljeproducerande land drabbades
Norge hårt av oljeprisfallet, samtidigt som den privata konsumtionen
fortsatte att stiga kraftigt, främst under första halvåret. Med de överenskommelser
Finland har beträffande östhandeln begränsades fördelarna av lägre
oljepriser av ett bortfall av exportefterfrågan från öststaterna. För Norden
sammantaget ledde utvecklingen till att BNP-tillväxten började avta under
året.

Den internationella efterfrågan var baserad främst på ökad konsumtion
och mindre på investering. Vidare sjönk efterfrågan från de oljeproducerande
länderna. Detta bidrog för Sveriges del till att exportuppgången blev
förhållandevis måttlig under 1986. Fortsatt starkare pris- och kostnadsökningar
i Sverige än i konkurrentländerna torde också ha dämpat exportvo- 5

lymökningen. Exportvolymen av varor och tjänster beräknas ha stigit med Redog. 1986/87:15
knappt 3% 1986, jämfört med 2,3% 1985.

Inhemsk efterfrågan, lager och import

Under 1986 uppgick BNP-tillväxten i Sverige till knappt 2%. Det var
framförallt konsumtionen som bidrog till att BNP ökade. Sjunkande
inflationstakt i kombination med bibehållen lönestegringstakt gav förbättrade
realinkomster. Sjunkande nominella räntor gav också en stimulans åt
konsumtionen. Den privata konsumtionen steg med ca 3,5% i volym 1986
vilket innebar att sparkvoten drogs ytterligare något nedåt. Mest ökade
försäljningen av varaktiga konsumtionsvaror.

Bruttoinvesteringarna totalt sjönk under loppet av första halvåret men
vände därefter uppåt. Helåret 1986 kom därmed att visa en i stort sett
oförändrad investeringsnivå jämfört med 1985. Industrins investeringar, som
ökade ca 35% mellan åren 1983 och 1985, föll tillbaka ett par procent 1986.
även bostadsinvesteringarna sjönk.

Lagren som efter flera års avveckling började byggas upp under 1985 drogs
åter ned under 1986. Lagerutvecklingen bidrog därför till att hålla nere såväl
importökningen som produktionstillväxten.

Tillväxten av importvolymen av varor och tjänster beräknas ha stannat på
totalt ca 3,5% trots en stark efterfrågan på konsumtionsvaror vilka har ett
stort importinnehåll. Förutom lagerutvecklingen bidrog den svaga investeringsökningen
till en dämpning i ökningstakten av importen.

Industriproduktion, sysselsättning och priser

Industriproduktionen ökade endast obetydligt mellan 1985 och 1986. Produktionsuppgången
skedde dock från en redan hög produktionsnivå. Industrisysselsättningen
steg något mellan helåren, men starkast ökade sysselsättningen
inom den privata tjänstesektorn. Den totala sysselsättningsökningen
blev större än tillväxten av arbetskraftsutbudet, vilket medförde att den
öppna arbetslösheten gick tillbaka från 2,8% 1985 till 2,7% 1986.

Under loppet av året steg konsumentprisindex (KPI) med 3,3% och
mellan årsgenomsnitten för 1985 och 1986 med 4,2%. Trots att inflationstakten
låg betydligt lägre än tidigare år, blev den ändå högre än vad som
väntades när det under våren stod klart hur kraftigt oljeprisfallet skulle bli.

De tvåårsavtal som under försommaren slöts mellan arbetsmarknadens
parter på den privata sidan innehöll en prisklausul som innebär rätt till
omförhandling om KPI under loppet av året skulle stiga mer än 3,2%.

Bytesbalansen

Bytesbalansen förbättrades kraftigt under 1986 och beräknas under helåret
ha gett ett överskott på 8,5 miljarder kr1, vilket kan jämföras med ett
underskott 1985 på drygt 10 miljarder kr.

1 Enligt preliminär nationalbudget för 1987.

Omsvängningen i bytesbalansen återspeglade främst en kraftig förbättring Redog. 1986/87:15
av handelsbalansen. Överskottet i handelsbalansen ökade med 17 miljarder
kr till 32 miljarder kr 1986. Förbättringen berodde till övervägande delen på
starkt reducerade oljepriser.

Nettot för tjänster och transfereringar förbättrades något under 1986
jämfört med 1985. Förbättringen, som huvudsakligen kunde hänföras till
minskade ränteutgifter, netto, berodde dels på sjunkande räntenivåer
utomlands dels på en lägre dollarkurs. I motsatt riktning verkade en
försämring av resevalutanettot under 1986.

Bytesbalansen, miljarder kr

	1984	1985	19861
Handelsbalans (inkl. korrigering
av handelsstatistik)	23,3	14,7	31,8
Tjänster och transfereringar	-20,3	-25,1	-23,3
Bytesbalans	3,0	-10,4	8,5

Privat och kommunal kapitalbalans och valutaflöde

De direkta investeringarna i utlandet med avdrag för utländska direkta
investeringar i Sverige gav under 1986 ett ökat kapitalutflöde. Under årets tre
första kvartal ökade utflödet med 4,0 miljarder kr till 8,6 miljarder kr jämfört
med samma period 1985.

Riksbankens valutastyrelse beslöt den 24 juni 1986 att upphäva kravet att
svenska direkta investeringar i utlandet skall finansieras genom lån i utländsk
valuta. Tidigare gällde att sådana investeringar med några undantag skulle
finansieras med lån i utländsk valuta och med en löptid för lånet på

Tabell 1. Bytesbalans och valutaflöden
Miljoner kr

A. Bytesbalans B. Privata kapitaltrans-aktioner, netto Valutaflöde (A+B=C-D-E)	1985	19861	1985 1 hå	2 hå	1986 1 hå	2 hå1
-10,4 13,0	8,5 -0,1	- 9,9 3,3	- 0,6 9,8	5,2 8,8	3,3 -8,9
2,6	8,4	- 6,6	9,2	14,0	-5,6
C. Valutareservens trans-
aktionsförändring	14,0	1,3	16,4	- 2,4	2,6	-1,3
D. Riksbankens övriga
transaktioner	0,1	0,9	0,0	- 0,1	- 0,5	1,4
E. Statens upplåning,
netto	11,5	-8,0	23,0	-11,5	-10,9	2,9

1 Preliminärt utfall för bytesbalans och privata kapitaltransaktioner.

genomsnittligt minst 5 år. De ökade investeringarna under 1986 återspeglade Redog. 1986/87:15
huvudsakligen verkställandet av några större projekt.

De ökade direktinvesteringarna bidrog till att öka den privata långfristiga
upplåningen utomlands under första delen av året. Härutöver syns det ökade
intresset för annan privat långfristig upplåning, som var märkbart under
slutet av 1985, ha bestått under 1986. Det totala kapitalinflödet, netto, från
privata långa lån ökade därmed kraftigt. För de tre första kvartalen 1986 steg
nettoinflödet med 11,1 miljarder kr till 17,2 miljarder kr jämfört med samma
period 1985.

Den kortfristiga upplåningen dämpades något under 1986 efter den
omfattande upplåning som ägde rum 1985. Nettoinflödet för dessa lån sjönk
med 3,6 miljarder kr under årets tre första kvartal till 9,6 miljarder kr jämfört
med samma period föregående år.

Den sammanlagda effekten av löpande betalningar och privata och
kommunala kapitaltransaktioner gav ett betydande valutainflöde under årets
fem första månader. Vid maj månads utgång var det ackumulerade
valutainflödet 14,3 miljarder kr. Därefter avstannade valutainflödet och
förbyttes i ett utflöde i november. Totalt under året uppgick valutainflödet
till 8,4 miljarder kr. Omsvängningen i valutaflödena sammanhänger huvudsakligen
med en försvagning av den privata och kommunala kapitalbalansen
under andra halvåret 1986. En återbetalning av korta lån torde vara den
huvudsakliga förklaringen till ändringen i valutaflödena. En omsvängning i
utlandets intresse för svenska aktier bidrog också till ändringen. En
betydande nettoexport under årets fyra första månader förbyttes i en
nettoimport av svenska aktier från utlandet.

Kreditpolitikens huvuddrag och utvecklingen under året

A vregleringen och de kreditpolitiska medlen — utgångsläget

Genom slopandet av ränterekommendationen för bankernas utlåning i maj
1985 och framförallt genom avskaffandet av utlåningstaken för banker,
finansbolag och bostadsinstitut i november samma år var den inhemska
svenska kreditmarknaden vid ingången av 1986 i väsentliga delar avreglerad.

Livförsäkringsbolag och Allmänna Pensionsfonden ålades dock allmän
placeringsplikt även för 1986 enligt i princip samma utformning som tidigare.

Instituten ifråga skulle förvärva prioriterade obligationer direkt från riksgäldskontoret,
bostadsinstituten och Allmänna Hypoteksbanken i föreskriven
omfattning. Dessa s. k. bruttokvoter innebär dock att instituten är
oförhindrade att när som helst sälja ut sitt innehav av prioriterade obligationer.
Riksbanken har vidare som allmän princip motverkat användningen av
indexlån på kreditmarknaden. Detta manifesterades genom fortsatt tillämpning
av räntereglering av försäkringsbolags placeringar i lån med indextillägg För

att begränsa risken för en alltför kraftig kreditexpansion som reaktion
på utlåningsregleringarnas avskaffande skärptes samtidigt kassakraven.

Kraven höjdes från 1 till 3% med verkan från den 13 januari 1986, varvid

också räntegottgörelsen borttogs. ^ o

Mål och ramar för politiken

Redog. 1986/87:15

Avregleringen av kreditmarknaden markerade ingen förändring i målen för
kreditpolitiken. Utvecklingen av betalningsbalansen skulle liksom varit fallet
under senare år vara styrande för kreditpolitiken. Den utveckling med
framförallt lägre oljepris och en fortsatt nedgång i dollarkursen och i den
internationella räntenivån som ägde rum under loppet av året, gjorde dock
att betalningsbalansen blev en mindre betungande restriktion än tidigare.
Anpassningen av den inhemska räntenivån kom därför i högre utsträckning
än tidigare att bestämmas av det inhemska efterfrågeläget. Osäkerheten om
storleken av förbättringen i bytesbalansen och tendenser till en kraftig
ökning av konsumtionen påverkade takten i nedtrappningen av de inhemska
räntorna.

Devalveringarna 1981 och 1982 lade grunden för en förbättring av
konkurrenskraften och därmed också för en förbättring av bytesbalansen.
Utvecklingen i denna riktning har förstärkts av den uppgång i den internationella
konjunkturen som ägt rum sedan dess. Dessa båda faktorer i förening
medverkade till att de långvariga underskotten i bytesbalansen kunde vändas
i ett överskott under 1984. Bytesbalansen försvagades dock på nytt under
första halvåret av 1985 som följd av en kraftigt tilltagande inhemsk
efterfrågan.

Det operativa målet för kreditpolitiken under senare år har emellertid inte
varit bytesbalansen utan valutaflödet. Under det ansträngda läge som rådde
under 1984 och framförallt under 1985 var strävan inriktad på att uppnå
balans i valutaflödena och på så sätt bidra till att skapa förtroende för
antiinflationspolitiken. För att undvika alltför stor ryckighet i politiken måste
visserligen nettoflödet av löpande betalningar och privata (och kommunala)
kapitaltransaktioner tillåtas variera över kortare perioder men på längre sikt
skulle dessa flöden balansera. Staten skall alltså inte — utom möjligen
temporärt — företa någon nettoupplåning utomlands för att balansera
underskott i bytesbalansen eller privat kapitalutflöde. Med de påfrestningar
som betalningsbalansen var utsatt för under 1984 och framförallt under 1985
innebar detta att kraftiga valutautflöden måste bromsas upp och vändas i
inflöden genom en åtstramande kreditpolitik. Denna politik var framgångsrik.
Anmärkningsvärd var utvecklingen under 1985 då det stora valutautflödet
under våren kunde brytas i första hand genom kraftfulla kreditpolitiska
åtgärder i maj. Valutautflöden på 10 miljarder kr fram till i mitten av maj
kunde vändas till ett mindre inflöde för året som helhet. Härtill bidrog också
ett omslag i bytesbalansen efter den försämring som ägt rum i denna under
första delen av året.

De vidtagna åtgärderna förstärkte tilltron till att den svenska kronans yttre
värde kommer att bevaras. Fallande dollarkurs och sjunkande räntenivå
utomlands underlättade otvivelaktigt omsvängningen i den externa balansen
under senare delen av 1985. Förbättringen av denna kunde förenas med en
nedtrappning också av de inhemska räntorna. Utsikterna inför 1986 var
emellertid långt ifrån odelat gynnsamma. Prognoser vid denna tid indikerade
närmast att tillväxten i den svenska ekonomin skulle bli bland de lägre i
industriländerna i en avtagande internationell konjunkturuppgång. Ändå

Diagram 1. Valutaflöde samt räntedifferensen mot eurodollar och korgvägd
eurovaluta

3-mån. eurodollarränta

Miljarder kr
6 -5 -4 -3 -2 -1 -0 --1 --2 --3 -

1985

Procent
- 8

- 6

- 4

- 2

3-mån. korgvägd eurovalutaränta

föreföll det inte troligt att underskottet i bytesbalansen skulle kunna
elimineras. Betydande svårigheter att förena inre och yttre mål för den
ekonomiska politiken kunde således inte uteslutas. Genom framförallt den
drastiska nedgången i oljepriserna ändrades förutsättningarna radikalt.

Från en nivå kring 28 dollar per fat under slutet av 1985 sjönk priset på
råolja till ca 12 dollar per fat i april och t. o. m. under 10 dollar per fat kring
mitten av 1986. Genomsnittet för året kom att ligga på ca 14 dollar. Även
med en viss återhämtning av priset var det uppenbart att utsikterna för den
svenska ekonomin hade förbättrats markant. Mest framträdande var effekten
på bytesbalansen. Denna förstärktes av att dollarn fortsatte att falla
under första delen av året, från en nivå kring 7,70 kr vid slutet av 1985 ned
mot 7 kr i mitten av 1986. Den direkta effekten på oljeimporten av prisfallet
och nedgången i dollarkursen beräknades mycket väl kunna bli av storleksordningen
20 miljarder kr. Nettoeffekten av de indirekta återverkningarna
via det allmänna efterfrågeläget i Sverige och i utlandet var osäker men
kunde beräknas bli av begränsad omfattning i förhållande till den direkta
effekten. Totalt kunde sålunda bytesbalansen väntas bli betydligt bättre 1986
än vad prognoserna vid årets ingång förutskickade.

Det valutainflöde som ägt rum sedan åtstramningen av kreditpolitiken i
maj 1985 fortsatte fram till hösten 1986. Inflödet var särskilt omfattande i
januari. Nämnda förhållanden innebar att de externa restriktionerna på
politiken blev mindre stränga efterhand. Med ett underskott i bytesbalansen
på 10 miljarder kr 1985 krävdes dock en markant förbättring för att denna

Redog. 1986/87:15

Diagram 2. Penningsmarknadsräntor i Sverige och utlandet
Månadsgenomsnitt

— 3-mån. statsskuldväxelränta

3-mån. eurodollarränta

3-mån. korgvägd eurovalutaränta

1983

1984

1985

1986

skulle visa ett mer betydande överskott. Osäkerheten om oljeprisutvecklingen
och också om den kreditpolitiska avregleringens effekter var dock stor.
Mot denna bakgrund lättades penningpolitiken stegvis och med viss försiktighet.
Efterhand blev den starkt stigande privata konsumtionen en påtaglig
restriktion på fortsatta lättnader.

Nedtrappning av räntenivån.

Ränteutvecklingen hade under 1985 varit nedåtgående ända sedan åtstramningsåtgärderna
i maj. Räntan på kortare statspapper (3-månaders statsskuldväxlar)
hade sjunkit från en nivå kring 16% till drygt 12% och längre
statspapper (5-åriga riksobligationer) från ca 14% till ca 12,5%. Diskontot
hade under denna tid endast sänkts en gång, i juli 1985, från 11,5% till
10,5%. Som en anpassning till det faktiska ränteläget på marknaden sänkte
riksbanken den 16 januari 1986 diskontot med ytterligare en procentenhet till
9,5%.

Straffräntan på bankernas upplåning sänktes också i samband med
diskontoändringen i juli och sedan ytterligare ett par gånger under hösten
1985 — sammanlagt från 16% till 13% — för att i samband med utlåningstakens
avskaffande ersättas med en räntetrappa. Bankerna fick enligt denna
låna till 10,5% ett belopp motsvarande högst 25% av eget kapital. För större
belopp höjdes räntekostnaden.

Vid räntetrappans införande låg lägsta utlåningsränta på samma nivå som
diskontot. Diskontosänkningen i januari företogs utan att räntetrappan

Redog. 1986/87:15

Diagram 3. Räntan på statsskuldväxlar och statsobligationer
Månadsgenomsnitt

Redog. 1986/87:15

— 6-mån statsskuldväxlar
Statsobligationer, 5 år

1986

1984

1985

1983

ändrades. Därmed frigjordes diskontot för första gången helt från gällande
villkor för bankernas upplåning i riksbanken. Den tidigare slopade regleringen
av bankernas utlåningsräntor var också knuten till diskontot. Diskontots
räntestyrande effekt har således minskat. Det tjänar nu i första hand som
vägledning för bankernas räntesättning på sina inlåningsräkningar och även
för deras räntesättning på en betydande del av utlåningen till hushållen.

Bankerna justerar fortfarande dessa räntesatser i samband med diskontoförändringar.
Dessutom finns det många andra kreditavtal och andra former av
kontrakt som är knutna till diskontot.

Fram till diskontosänkningen i januari 1986 hade de inhemska penningmarknadsräntorna
sjunkit betydligt snabbare än de utländska. Efter den
kraftiga uppjusteringen i maj 1985 låg tremånaders statsskuldväxelräntor ca
8 procentenheter över motsvarande eurodollarräntor. Efter diskontosänkningen
i januari fortsatte marknadsräntorna att falla i stabil takt. Under de
första månaderna av 1986 etablerades en marginal mot euordollarräntan på 3
procentenheter, densamma som rått vid ingången av 1985, och för kortare
perioder t. o. m. något lägre.

Om man istället beräknar en ”korgränta” som visar vad det skulle kosta att
låna utländsk valuta i de proportioner som ges av deras respektive vikt i
valutakorgen, låg denna under inledningen av 1986 2 procentenheter högre
än statsskuldväxelräntan.

Nedgången i penning- och obligationsmarknadsräntorna följdes upp med
ytterligare sänkningar av diskontot — till 8,5% i mitten av mars och till 8% i

mitten av april. Den första var samordnad med en mer omfattande 12

internationell räntesänkningsaktion och följde omedelbart på en neddragning
av centralbanksräntorna i bl. a. USA, Västtyskland och Japan; den
andra föregick ytterligare sänkningar av centralbanksräntorna utomlands.
Vid den tiden hade räntan på 3-månaders statsskuldväxlar sjunkit från drygt
12% vid årets ingång till drygt 10%.

Uppbromsad räntenedgång

Efter diskontosänkningen i april upphörde nedgången i marknadsräntorna.
Riksbanken genomförde en ändring av räntetrappan med verkan från
ingången av juni. Den företagna justeringen var dels ett resultat av en teknisk
översyn av bankernas upplåningsvillkor, dels en anpassning av räntetrappan
till rådande lägre räntenivå.

Basen för bestämning av bankernas upplåningsvillkor i riksbanken hade
dittills utgjorts av den låntagande bankens beskattade egna kapital. Storleken
av detta är emellertid påverkat av den bokslutsstrategi banken i fråga
tillämpar. För att erhålla en mer konkurrensneutral upplåningsrätt, ersattes
den tidigare basen med en som förutom det beskattade egna kapitalet även
inkluderade 50% av värderegleringskontona.

Det sedvanligt strama läget för bankernas kassalikviditet genom statsbudgetens
säsongmässiga förstärkning hade accentuerats av genomförda stora
emissioner av premieobligationer, ca 18 miljarder kr mot förväntade 3 å 4
miljarder kr. Vid oförändrad räntetrappa krävdes därför omfattande marknadsoperationer
för att bankernas upplåningsränta i riksbanken, och därmed
dagslåneräntan, inte skulle dras upp långt över rådande räntenivå med de
återverkningar detta skulle få på den allmänna räntenivån. För att undvika
detta sänkte riksbanken i stället stegen i räntetrappan i samband med den
tekniska omläggningen. Sedan juni gäller därmed följande räntevillkor för

en banks upplåning i riksbanken.

lån upp till 20% av den nya kapitalbasen 8%

lån mellan 20% och 40% av den nya kapitalbasen 10%

lån mellan 40% och 60% av den nya kapitalbasen 12%

lån mellan 60% och 80% av den nya kapitalbasen 14%

lån över 80% av den nya kapitalbasen 16%

Jämfört med tidigare tillämpade räntetrappa innebar detta att höjden mellan
varje steg — 2 procentenheter — bibehölls oförändrad men att nivån sänktes
för första trappsteget från 10,5% till 8%. Vidare förlängdes stegen. Varje
steg i räntetrappan som utnyttjas fullt ut av alla banker motsvarar nu en
upplåning på ca 6 miljarder kr. Tidigare var det första steget drygt 2,5
miljarder kr och resterande vardera drygt 5 miljarder kr.

Räntesatsen för bankernas inlåning i riksbanken, exklusive kassakvotsmedel,
sänktes samtidigt från 8,5% till 6%.

Efter en kort och svag uppgång i maj sjönk marknadsräntorna åter, om än
långsamt, för att stabiliseras i mitten av oktober på en nivå som för
3-månaders statsskuldväxlar låg strax under 8,5%. Diskontot anpassades
med hänsyn härtill nedåt med en halv procentenhet till 7 1/2% i september.

Valutainflödet upphörde under försommaren. In- och utflöde balanserade

Redog. 1986/87:15

i stort sett över perioden juni-oktober. Eurodollarräntorna sjönk under
denna tid ungefär parallellt med motsvarande svenska penningmarknadsräntor.
Den korgvägda räntan steg däremot något och låg i oktober endast
obetydligt lägre än statsskuldväxelräntan.

Ränteuppgång och restriktivare kreditvillkor

Det blev efterhand uppenbart att den privata konsumtionen — och speciellt
varaktiga konsumtionsvaror — steg i en snabbare takt än väntat. Risken att
prisstegringen skulle bryta igenom det tak som möjliggjorde omförhandling
av de privata löneavtalen blev också mer påtaglig. Det tidigare balanserade
valutaläget förbyttes i ett begynnande utflöde kring mitten av november.
Dessa faktorer och ett omslag i marknadens inflationsförväntningar skapade
oro varvid räntorna drogs upp. Farhågor bland marknadsaktörerna för en
kraftig konsumtionsökning torde också ha bidragit till räntestegringen. I
rådande läge avstod riksbanken från att motverka denna uppgång. Från
mitten av november till framemot slutet av året steg räntan på 3-månaders
statsskuldväxlar med en knapp procentenhet. Uppgången i obligationsräntorna
översteg en och en halv procentenhet. Obligationsräntorna har vid
flera tillfällen varierat kraftigare än penningmarknadsräntorna i det mycket
korta perspektivet — över dagar eller någon vecka.

Det var inte en försvagning av den externa balansen utan den inhemska
utvecklingen som föranledde riksbanken att låta tendensen till uppgång i
räntenivån få genomslag. Utlåningen från banker, bostadsinstitut och
finansbolag hade efter en något trevande start under tiden omedelbart efter
utlåningstakens avskaffande i november 1985 expanderat kraftigt sedan
april. En omfattande utlåning var också väntad som resultat av olika slags
omdisponeringar av krediter och portföljanpassningen som avregleringen
möjliggjorde. Den kreditexpansion och åtföljande likviditetsökning som ägt
rum låg dock i överkant med hänsyn till den starkt växande konsumtionsefterfrågan.
En fortsatt kraftig konsumtionstillväxt kunde på sikt befaras få
ogynnsamma återverkningar på bytesbalansen.

Marknadsföringen av krediter var också mycket intensiv från såväl
bankers som andra finansinstituts sida. Ett markant konkurrensinslag var att
erbjuda långa amorteringsfria lån. Enligt riksbankens uppfattning var det
inte förenligt med ett sunt fungerande kreditväsende att amorteringsfria lån
snarare blev regel än undantag. För företag med deras mer sofistikerade
finansieringsformer var det visserligen knappast meningsfullt att ställa krav
på amortering. Däremot borde inte privatpersoner ha tillgång till sådana
krediter. Även om möjligheten alltid föreligger i en fri kreditmarknad att ta
upp nya lån ger detta ändå anledning till omprövning av den egna ekonomin.
För att uppnå en sådan ordning träffade riksbanken redan i juni en
överenskommelse med banker, bostadsinstitut och finansbolag om att största
restriktivitet skulle gälla under 1986 vid beviljande av amorteringsfrihet för
privatpersoner på såväl nya som gamla lån. I de fall amorteringsfrihet
medgavs skulle denna få omfatta högst 2 år. Under vart och ett av 3 år under
lånets första femårsperiod skulle minst 1,5% av det ursprungliga lånebelop -

Redog. 1986/87:15

Diagram 4. Marknadsräntor (effektiva årsräntor) för statsskuldväxlar och Redog. 1986/87:15
riksobligationer

Ränteläget den 30 dec. 1986

Ränteläget den 31 okt. 1986

5 års
återstående

1 års
återstående

3 års
återstående

7 års
återstående

löptid löptid löptid löptid

pet amorteras dvs minst 4,5% av lånet under de första fem åren. Mot
bakgrund av den kraftiga utlåningsexpansionen och konsumtionsefterfrågan
som ägt rum skärptes kraven på amortering vid en förnyad överenskommelse
med verkan från den 25 november. Nya lån givna av bostadsinstitut skulle
varje år amorteras med minst 3% av ursprungligt lånebelopp medan
motsvarande amorteringskrav för lån i banker och finansbolag uppgick till
6%. För hushållen blev sålunda lånevillkoren hårdare mot slutet av året såväl
genom strängare amorteringskrav som genom stigande ränta.

Placeringsplikten avskaffas

Under 1986 tillämpades, liksom för 1985, placeringsplikt i form av bruttokrav,
dvs krav på förvärv direkt från emittent, för livförsäkringsbolag och
Allmänna Pensionsfonden. Varje instituts förvärv av prioriterade obligationer
skulle uppgå till belopp motsvarande minst 80% av dess totala
nettoplaceringar. Som prioriterade obligationer räknades direkt från emittent
förvärvade statsobligationer utom riksobligationer samt bostadsinstitutens
och Allmänna Hypoteksbankens obligationer för finansiering av
prioriterade ändamål. För bostadsinstitut omfattade dessa ändamål ny- och
ombyggnad av bostäder och vissa anknutna lokaler, medan de för Hypoteksbanken
avsåg långsiktiga investeringar i jordbruk och skogsbruk. Kraven för
1986 begränsades till att gälla för perioden januari — november. Syftet var
att periodicera så att årsskiften inte blir mättidpunkt. Försäkringsbolagen har

då stora svårigheter att bedöma sin placeringskapacitet på grund av 15

anhopningen av premiebetalningar i förening med osäkerheten om deras
fördelning före och efter årsskiftet.

Förutom krav på den totala omfattningen av prioriterade placeringar,
innehöll placeringspliktsbestämmelserna föreskrifter om deras fördelning på
bostadsobligationer och övriga obligationer samt om vissa minimikvoter som
skulle vara uppfyllda för mellanliggande perioder i syfte att åstadkomma ett
jämnt placeringsflöde.

En återstående del av bostadsbyggandets finansiering för 1986 tryggades i
sedvanlig ordning genom överenskommelse mellan delegationen för bostadsfinansiering
och bankerna. Bankerna förklarade sig villiga till avlyft i
färdiga fastigheter genom att direkt från bostadsinstituten köpa prioriterade
obligationer till ett sammanlagt belopp av 7 500 mkr över året. Bankerna
hade uppfyllt dessa åtaganden då prioriteringssystemt avvecklades i slutet av
november.

Försäkringsinstitut och banker hade full frihet att avyttra förvärvade
prioriterade obligationer. En viss inlåsningseffekt förelåg dock genom att
den prioriterade räntan vid emissionstidpunkten låg under marknadsräntan
och många institut var obenägna att redovisa realiserade förluster. I den
nedåtgående ränterörelsen under 1986 kunde en hel del försäljningar företas
av tidigare inköpta obligationer utan att realisationsförluster uppstod.
Försäkringsinstitut och banker kunde i själva verket göra betydande
realisationsvinster på försäljning av sådana obligationer.

Det tillämpade systemet innebar att bostadsbyggandets, Hypoteksbanken
och en del av statens behov av långfristig finansiering kunde säkerställas
kvantitativt och till räntor som låg under motsvarande marknadsräntor.
Systemet var en belastning för berörda institut och passade mindre väl in på
en i övrigt avreglerad kreditmarknad. För en avveckling krävdes en effektiv
och omfattande obligationsmarknad. Även om denna marknad ännu inte är
fullt utvecklad ansåg riksbanken att övervägande skäl talade för att
placeringsplikten skulle slopas. Riksbanken hemställde därför inte hos
regeringen om förnyat förordnande om placeringsplikt. Placeringsplikten
förföll därmed vid november månads utgång.

För att motverka tendenser till en överdrivet kraftig ränta på bostadsobligationer
i förhållande till statens obligationer fastlades en högsta godtagbar
utlåningsränta för statligt subventionerade bostadslån över vilken räntebidrag
från staten inte utgår. Regeringen fastställde denna ränta till 0,4
procentenheter över marknadsräntan på 10-åriga riksobligationer. Den
senare framräknas och kungöres veckovis av riksgäldskontoret.

Avregleringen och kreditinstitutens placeringar

Slopandet av utlåningstaken för banker, finansbolag och bostadsinstitut i
november 1985 var ett centralt moment i avregleringen, men många viktiga
steg hade tagits dessförinnan. Bl a avskaffades räntetaket på bankernas
utlåning i maj samma år. Vidare gav slopade likviditetskrav för banker och en
övergång från nettokrav till bruttoplaceringskrav för försäkringsbolag och
Allmänna Pensionsfonden åren före möjligheter för dessa institut att sälja ut
eller omplacera stora delar av sina obligationsportföljer. Banker och övriga

Redog. 1986/87:15

kreditinstitut hade således under 1986 stor frihet att utveckla sina utlånings-, Redog. 1986/87:15
upplånings- och placeringsstrategier.

Förändringen av utlåningen i de institut som under 1985 varit föremål för
utlåningsreglering var dramatisk. För perioden januari-oktober 1986, som
motsvarar den period under vilken utlåningsreglering rådde 1985, uppgick
tillväxten i utestående lån till, totalt, 77 miljarder kr medan utlåningsstocken
var praktiskt taget oförändrad under motsvarande månader 1985.

Utlåning (exkl. byggnadskrediter) i svenska kronor. Nettoflöde, miljarder kr

	Banker	Finans- bolag	Bostads- institut	Totalt
Jan-okt 1985	-11,6	1,5	9,9	- 0,2
Jan—okt 1986	31,2	6,0	39,7	76,9
Helåret 1984	12,2	3,1	20,9	36,2
Helåret 1985	7,4	9.3	14,3	31,0
Helåret 1986	61,8	13,l1	47,5	122.4

1 12 månader t.o.m. november 1986.

Kreditexpansionen var oväntat stor. Banker och bostadsinstitut visade den
mest markanta uppgången, men även finansbolagens utestående lån växte
snabbt. En betydande omplacering av lån mellan olika institut torde ha ägt
rum. Bostadsinstitutens kreditgivning avsåg till en del en ökad belåning av
äldre hus, bl. a. i samband med överlåtelser, men sannolikt var det till
övervägande del fråga om en omplacering av lån som tidigare tagits i banker
men också finansbolag. Bankerna i sin tur tog kanske någon marknadsandel
från finansbolagen. För båda dessa institutgrupper torde en betydande del av
utlåningen återspegla en ”inflyttning” av krediter från den grå marknaden.
Den hårda åtstramningen på den reguljära kreditmarknaden under 1985
bidrog härvid till att förstärka inflyttningseffekten.

Såväl banker som finansbolag bedrev också en mycket aktiv marknadsföring
med erbjudande om finansiering i samband med de stora emissionerna
av premieobligationer under första delen av året. Till bilden hör också att
bostadsinstitutens obligationsemissioner genom vilka instituten finansierade
sin stora utlåning i sin tur ställde krav på finansiella resurser. Bankerna
svarade inte för denna finansiering genom att placera i obligationer. I stället
reducerade de sina obligationsportföljer. Indirekt måste detta ökade obligationsutbud
dock påverka bankers och finansbolags utlåning. Aven om
Allmänna Pensionsfonden och försäkringsbolagen köpte en del av det ökade
utbudet torde nettoköpen av andra placerare än kreditinstitut ha varit
omfattande.

Bankernas utlåning (exkl. byggnadskrediter) ,	i svenska kronor.	Nettoflöde,	miljarder kr
	1984	1985	1986
Affärsbanker	10,1	4,4	49,6
Större sparbanker	1,4	2,2	10,3
Föreningsbanker	0,7	0,8	1,9
Totalt	12,2	7,4	61,8

2 Riksdagen 1986187.2 sami. Nr 15

De ökade köp som gjordes av andra än banker och försäkringsinrättningar
krävde i sin tur finansiering bl. a. i form av ökad upplåning från banker och
andra finansinstitut.

Expansionen i bankernas utlåning (exkl byggnadskrediter) i svenska
kronor under 1986 härrörde huvudsakligen från affärsbankerna.

Utlandsägda banker utgjorde ett nytt tillskott bland affärsbankerna under
1986. Genom lagändring 1985 medgavs utländska banker öppna dotterbanker
i Sverige. Vid ingången av 1986 hade oktroj sökts och erhållits för 12
dotterbanker. Samtliga banker har erhållit upplåningsrätt i riksbanken och
valutahandelstillstånd. Flertalet av dem har varit aktiva på penning- och
valutamarknaden medan deras inhemska inlånings- och utlåningsrörelse på
några undantag när varit mycket obetydlig.

Den kraftiga omsvängningen i bankutlåningen innebar bl. a. att utestående
lån till hushållen som sjunkit under januari-september 1985 steg på nytt
under motsvarande period 1986.

Bankernas utlåning (exkl. byggnadskrediter) i svenska kronor, sektorfördelad. Nettoflöden,
miljarder kr

	Totalt	varav
		företag	hushåll
Jan-sep 1984	4,4	2,2	1,0
Jan—sep 1985	- 8,3	1,6	- 6,2
Jan—sep 1986	30,1	18,6	8,9
Utestående
30 sep 1986	261,8	124,5	117,0

Trots en kraftig överflyttning av hushållskrediter från banker till bostadsinstitut
ökade bankernas utestående lån till hushållen kraftigt. Bankernas
och bostadsinstitutens utlåning till hushållen framgår av följande tablå.

Bankernas och bostadsinstitutens utlåning (exkl. byggnadskrediter) till hushållen.
Nettoflöde, miljarder kr

	Totalt	Varav
		Banker	Bostadsinstitut
			prior.	opnor.
Jan-sep 1984	14,4	1,0	3,9	9,5
Jan—sep 1985	8,2	-6,2	6,4	8,0
Jan-sep 1986	43,3	8,9	6,4	28,0

Härutöver torde finansbolagens krediter till hushåll ha ökat om än i
begränsad utsträckning medan hushållskrediter från källor utanför den
reguljära kreditmarknaden sannolikt minskade i omfattning.

Hushållens stora upplåning underlättade finansieringen av en tilltagande
konsumtionstillväxt men återspeglades framförallt i en betydande ökning av
hushållens finansiella tillgångar. Som framgår av tablån nedan ökade
framförallt allemanssparande! och innehavet av premieobligationer. Nettoköpen
av premieobligationer är dock överskattade eftersom en ej urskiljbar
del köptes av företag och andra placerare.

Redog. 1986/87:15

Förändring i några av hushållens finansiella tillgångar. Miljarder kr

Redog. 1986/87:15

	Januari	— september
	1984	1985	1986
Inlåning i bank	0,0	- 5,9	2,0
Allemanssparande	3,5	7,2	13,3
Allemansfonder	1,1	1,2	2.4
Sparobligationer	1,6	3,6	- 1,5
Premieobligationer	5,2	2,3	14,9
Försäkringssparande	6,7	8,6	10,4
Summa	18,1	17,0	41,5

Anpassning av finansiella tillgångar och skulder som ägt rum i olika
sektorer som följd av avregleringen gör det svårt att bedöma storleken av den
"genuina” kreditexpansionen.

Av andra mellanhandsinstitut än bostadsinstitut var, liksom under 1985,
endast Allmänna Hypoteksbanken och Svensk Exportkredit föremål för
vissa upplåningbegränsningar, desamma under båda åren. Allmänna Hypoteksbanken
fick samma ram för prioriterad upplåning som under 1985 dvs 1,5
miljarder kr. Svensk Exportkredits upplåningsbehov skulle få täckas på den
internationella lånemarknaden. Upplåning i kronor skulle medges endast
mot förlagsbevis för kapitaltäckningsbehov.

För de kommun- och näringslivsfinansierande instituten framgår utvecklingen
av utlåningen av följande tablå.

Övriga mellanhandsinstituls utlåning i	i svenska kr. Nettoflöde,	miljarder	kr
	1985	Jan-sept
		1985	1986
Kommuninstitut	3,0	1,8	5,0
Jordbruksinstitut	2,7	2,1	2,2
Företagsinstitut1	1,5	0,9	2,1

’Exkl. Svensk Exportkredit

Allmänna pensionsfondens och livförsäkringsbolagens placeringskapacitet
uppgick 1986 till 21 respektive 31 miljarder kr, en ökning med 2 respektive 5
miljarder kr från 1985. De förvärvade prioriterade obligationer direkt från
emittent för 16 respektive 18 miljarder kr under perioden januari-november,
för vilken placeringsplikt gällde. De uppfyllde därmed föreskrivna krav.

Tillväxten i penningmängden (bankinlåning + sedelinnehav) mätt över
tolvmånadersperioder ökade successivt från runt noll vid slutet av 1985 till
drygt 12% under hösten av 1986. Inkluderas även allemanssparandet
förstärks uppgången något. Samtidigt minskade emellertid den icke-finansiella
sektorn sitt innehav av statsskuldväxlar markant. Det mer än halverades
över ett år från senare delen av 1985. Tillväxttakten för att likviditetsmått
som utöver penningmängd och allemanssparande även inrymmer statsskuldväxlar
blev härigenom oförändrat kring 6 å 7% från senare delen av 1985,
ehuru med en viss försvagning under första delen av 1986. Nedgången i

innehavet av statsskuldväxlar uppvägdes delvis av ökade köp av långfristiga 19

obligationer. Det skedde således en påtaglig förlängning av löptiden för
värdepappersportföljen i den icke-finansiella sektorn.

Statsupplåningen

Statens lånebehov fortsatte att minska och uppgick för 1986 till 32 miljarder
kr efter att för 1985 ha uppgått till 53 miljarder kr. (Jfr Tabell 2).

Till följd av relativt betydande nettoinsättningar i riksbanken på s. k.
särskilda räkningar tillsammans med den kassakvotshöjning för bankerna
som trädde i kraft den 13 januari 1986 blev riksbankens placeringsbehov

Tabell 2. Finansiering av statens lånebehov 1985-1986.
Nettobelopp miljarder kr

	1985	1986
Statens budgetunderskott''	61	35
Valutaförluster på statliga utlandslån	8	3
Statens lånebehov	53	32
Finansiering:
Riksbanken	3	28
därav: företags och kommuners in-
sättningar i riksbanken	15	8
kassakravsmedel	0	8
övrigt	-12	12
Inhemsk marknad	39	10
därav: allemanssparande	9	15
premie- och sparobligationer	9	12
övrigt2	21	-17
Utlandet	11	-6
Summa finansiering	53	32

1 Budgetunderskottet anges här enligt riksgäldskontorets kassamässiga principer och
skiljer sig något från det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar.

2 Inkl. prioriterade statsobligationer.

omfattande. Riksbankens innehav av statspapper kom totalt att öka med 28
miljarder kr.

Under första kvartalet 1986 medgavs en extra insättning inom allemanssparandet
om 5 000 kr per person. Behållningarna på allemanssparkontona
kom att öka relativt kraftigt eller med 15 miljarder kr under 1986.

De båda premielån, som emitterades under första halvåret 1986, såldes till
mycket stora belopp. Totalt emitterades i dessa båda lån ca 18 miljarder kr.
Några premielån gavs inte ut under hösten. Netto räknat, dvs med avdrag för
förfallande lån, ökade statens upplåning mot premie- och sparobligationslån
med ca 12 miljarder kr. En inte obetydlig del av de premielån som
emitterades torde ha förvärvats av företag.

Statens sammanlagda utestående skuld i statsskuldväxlar och riksobligationer
utanför riksbanken krympte.

Den statliga låneskulden i utlandet sjönk under året. På transaktionsbasis
uppgick återbetalningen till 6 miljarder kr.

Redog. 1986/87:15

Kredit- och valutapolitiskt kalendarium 1986

Redog. 1986/87:15

9 januari

Efter överläggningar mellan delegationen för bostadsfinansiering å ena sidan
och företrädare för affärsbankerna, sparbankerna och föreningsbankerna å
den andra träffades överenskommelse angående bankernas byggnadskreditgivning
och deras andel av den slutliga bostadsfinansieringen under 1986.

Bankerna förklarade sig villiga att svara för de byggnadskrediter som
skulle behövas för bostadslånefinansierade nybyggnader och ombyggnader
samt för allmänna samlingslokaler, som finansierades med statligt stöd.
Bankerna förklarade sig härutöver villiga att medverka till att byggnadskrediter
skulle ställas till förfogande även för bostadsbyggande utan bostadslånefinansiering
och för tomträttsmark.

I fråga om den slutliga finansieringen förklarade bankerna sig villiga att
medverka till avlyft i färdiga fastigheter genom att de under året från
bottenlåneinstituten och Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag skulle köpa
prioriterade obligationer till ett sammanlagt belopp av 7,5 miljarder kr.

16 januari

Riksbanken beslutade sänka diskontot från 10,5 % till 9,5 % med verkan
fr. o. m. den 17 januari samt att sänka räntesatsen för prioriterade obligationer
från 11,5 % till 11 % med omedelbar verkan.

13 mars

Riksbanken beslutade sänka diskontot från 9,5 % till 8,5 % med verkan
fr. o. m. den 14 mars och sänka räntesatsen för prioriterade obligationer från
11 % till 10 % med omedelbar verkan.

17 april

Riksbanken beslutade sänka diskontot från 8,5 % till 8 % med verkan
fr. o. m. den 18 april och sänka räntesatsen för prioriterade obligationer från

10 % till 9 % med omedelbar verkan.

15 maj

Riksbanken beslutade genomföra vissa tekniska förändringar i villkoren för
bankernas upplåning i riksbanken. Följande ändringar beslutades gälla
fr. o. m. den 1 juni:

- basen för bankernas upplåning i riksbanken ändrades från beskattat eget
kapital till beskattat eget kapital plus 50 % av värderegleringskontona,

- samtliga upplåningstrancher i den s. k. räntetrappan skulle vara lika stora,
20 % av basen. För banksystemet som helhet skulle varje tranch uppgå till 6
miljarder kr. Tidigare var den första upplåningstranchen hälften så stor som
övriga trancher,

- räntesatserna för upplåning i de olika trancherna ändrades till intervallet
8-16 % från att ha legat i intervallet 10,5-18,5 %,

- räntesatsen för bankernas inlåning i riksbanken exkl. kassakravsmedel
sänktes från 8,5 % till 6 %.

Följande villkor skulle alltså gälla fr. o. m. 1 juni 1986:

Lån upp till 20 % av beskattat eget kapital plus 50 % av värde
regleringskontona
Lån mellan 20 % och 40 % av dito
Lån mellan 40 % och 60 % av dito
Lån mellan 60 % och 80 % av dito
Lån över 80 % av dito

24 juni

Riksbankens valutastyrelse beslutade upphäva kravet att svenska direkta
investeringar i utlandet skulle finansieras genom lån i utländsk valuta samt att
höja maximibeloppet för tillstånd vid förvärv av rekreationsbostad i utlandet
från 250 000 kr. till 800 000 kr.

26 juni

Riksbanken träffade överenskommelse med banker, bostadsfinansieringsinstitut
och finansbolag om att största restriktivitet skulle gälla vid beviljande
av amorteringsfrihet på såväl nya som gamla lån till privatpersoner oavsett
ändamål.

19 augusti

Riksbankens valutastyrelse beslutade att tillstånd skulle kunna ges till
försäljning till utlandet inte bara av börsnoterade svenska aktier utan även av
svenska OTC-aktier samt om särskilda skäl förelåg även av andra svenska
aktier.

21 augusti

I skrivelse till regeringen hemställde fullmäktige att regeringen måtte föreslå
riksdagen att förlänga giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel
(1974:922) att gälla till utgången av 1989. Under förutsättning av riksdagens
beslut att förlänga giltighetstiden hemställde fullmäktige om att regeringen
måtte utfärda förordnande om kassakrav för bankinstitut.

18 september

Riksbanken beslutade sänka diskontot från 8 % till 7,5 % med verkan
fr. o. m. den 19 september och den prioriterade obligationsräntan från 9 % till
8,5 % med omedelbar verkan.

25 september

Riksbanken beslutade att hos regeringen ej hemställa om nytt förordnande
om allmän placeringsplikt efter det att det gällande förordnandet skulle löpa
ut den 30 november 1986. Prioriteringssystemet skulle därmed upphöra
fr. o. m. den 1 december 1986.

8 %
10 %
12 %
14 %
16 %

Redog. 1986/87:15

25 september

Riksbanken beslutade avge skrivelse till finansdepartementet medförslag till
ändring av valutaförordningen avseende valutastatus för svenska bankers
filialer utomlands.

6 november

Riksbanken hemställde hos regeringen om utfärdande av förordnande om
räntereglering för livförsäkringsföretag, under förutsättning av riksdagens
beslut om förlängning av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel.

21 november

Riksbanken träffade överenskommelse med banker och andra finansinstitut
om skärpning av amorteringsvillkoren för nya lån till privatpersoner. Nya lån
från banker och finansbolag skulle amorteras med minst 6 % per år av
ursprunglig skuld och nya lån från bostadsinstitut med minst 3 %. Undantag
gjordes för lån till nybyggda bostäder samt om- och tillbyggnad med statliga
lån. Överenskommelsen skulle träda i kraft den 25 november och ersätta
överenskommelsen av den 26 juni 1986.

4 december

Riksbanken beslutade med omedelbar verkan att avskaffa avistalimiterna
enligt valutahandelstillståndet samt att tillämpa kassakrav på avistapositioner,
vilka skulle innebära nettoupplåning i utländsk valuta.

16 december

Riksbankens valutastyrelse beslutade, med verkan fr. o. m. den 1 januari
1987, att:

- upphäva alla restriktioner som gällt växlingar mellan två utländska valutor
med undantag för att affärerna skall göras med svensk valutabank,

- upphäva förbudet för valutabankerna att göra terminsaffärer utan kommersiell
bakgrund med valutautlänningar på längre tid än 12 månader,

- upphäva förbudet för valutabankerna att gottskriva kunder vinst i samband
med annullering av terminskontrakt,

- tillåta företagen att göra affärer i valutaoptioner enligt samma regler som
gäller för terminsaffärer.

Valutastyrelsen beslutade vidare, med verkan fr. o. m. 1 februari 1987, att
göra ett antal ändringar inom valutaregleringen som innebar förenklingar
genom utökad delegering till valutabankerna m.m. En mer betydande
ändring var att den genomsnittliga löptiden för finansiella lån i utländsk
valuta sänktes från två till ett år.

Redog. 1986/87:15

Internationellt finansiellt samarbete

Redog. 1986/87:15

Den internationella skuldsituationen

Under 1986 har inte någon väsentlig förbättring av den internationella
skuldsituationen kunnat skönjas. För skuldländernas del har den betydelsefulla
nedgången i de internationella räntorna mer än uppvägts av negativa
faktorer som långsam tillväxt på exportmarknaderna, fortsatt fallande
råvarupriser och stora svårigheter att arrangera erforderlig finansiering, i
synnerhet från affärsbankerna. Det kraftiga oljeprisfallet under årets första
hälft medverkade visserligen till en mera tillfredsställande externbalansutveckling
för åtskilliga u-länder men försämrade samtidigt drastiskt läget för
de skuldländer som är starkt beroende av oljeexport. Enligt Internationella
valutafondens (IMF) beräkningar kommer u-ländernas samlade bytesbalansunderskott
att stiga från ca 3 % av exporten 1985 till drygt 9 % 1986.

Det amerikanska s. k. Baker-initiativet, som syftar till en förstärkning av
den internationella skuldstrategin, har även under 1986 intagit en central
plats i diskussionen. Initiativets inriktning på tillväxtorienterade anpassningsprogram
i kombination med ökad finansiering från såväl multilaterala
organ som affärsbanker har välkomnats av det stora flertalet länder.

Samtidigt har kritik riktats mot att finansieringsinsatserna föreslås ske enbart
i form av nyutlåning, vilket förvärrar en redan svårhanterlig skuldbörda.

Vidare har framhållits, bl. a. från nordiskt håll, att Baker-initiativet måste
kompletteras med mera entydiga åtaganden från i-ländernas sida. I ett
nordiskt uttalande inför mötet med IMFs interimskommitté i april 1986
underströks att i-länderna borde åta sig att

- föra en ekonomisk politik och handelspolitik som främjar tillväxt och
marknadstillträde,

- förstärka de multilaterala finansiella institutionernas resurser, i synnerhet
genom klara åtaganden att höja Världsbankens kapital och väsentligt öka
IDAs resurser,

- ökä det bilaterala utvecklingsbiståndet till de fattigaste u-länderna.

Det har dessutom visat sig svårt att nå överenskommelse mellan samtliga
berörda parter om anpassnings- och finansieringsprogram av den typ som
förutses i det amerikanska initiativet. Avtalet mellan Mexiko och IMF, som
efter långvariga förberedelser kunde träda i kraft i november 1986, har
kommit att betecknas som det första större lånearrangemanget i Bakerinitiativets
anda. I väntan på att IMF-avtalet skulle kunna utnyttjas erhöll
Mexiko överbryggningskrediter om totalt USD 1,6 miljard från såväl
monetära myndigheter som affärsbanker. Riksbanken medverkade med ett
garantiåtagande om USD 10 miljoner i den kredit om USD 400 miljoner som
ställdes till Mexikos förfogande av Internationella regleringsbanken, BIS.

Mexiko-programmet, som täcker perioden 1986/87, syftar till att med hjälp
av både efterfrågestyrning och strukturanpassning återställa tillväxten i
ekonomin samtidigt som finansiell stabilitet upprätthålls. Totalt kommer
över USD 12 miljarder att lånas ut till Mexiko i anknytning till programmet,

varav affärsbanker i stort sett svarar för ena hälften och IMF, Världsbanken, 24

Interamerikanska utvecklingsbanken samt enskilda kreditorländer för den Redog. 1986/87:15
andra. En principiellt viktig nyhet är att Mexiko - utöver nyssnämnda belopp
- kan erhålla viss tilläggsfinansiering om t. ex. oljepriset faller under en
angiven nivå eller om beräknad tillväxt ej skulle uppnås.

Andra större skuldländer som Nigeria, Filippinerna och Argentina har
nyligen ingått eller förhandlar om nya låneavtal med IMF. Det enda
väsentliga undantaget bland de större skuldländerna är Brasilien som håller
fast vid sin tidigare deklarerade linje att söka hantera sina skuldproblem utan
IMF-avtal.

När det gäller låginkomstländer med långvariga betalningsproblem har
den tidigare aviserade utlåningsordningen inom IMFs ram trätt i kraft under
1986. Denna låneordning- strukturanpassningsfaciliteten. SAF - återspeglar
också till en del förslag i Baker-initiativet. Den baseras på de medel som
återbetalas till den s. k. Trust Fund i IMF (totalt ca USD 2,7 miljarder).

SAF-lån skall kunna ges till u-länder som uppfyller villkoren för IDAkrediter.
Indien och Kina har dock redan deklarerat att de ej avser utnyttja
faciliteten, varigenom låneutrymmet för övriga IDA-länder blivit avsevärt
större. Lånevillkoren är i stort desamma som för Trust Fund, dvs. en ränta på
endast 0,5 % och en återbetalningsperiod om totalt tio år. En viktig
förutsättning är dessutom att låntagarlandet i nära samråd med IMF och
Världsbanken gör upp ett medelfristigt ekonomiskt anpassningsprogram
som underlag för lånearrangemanget. Tanken är också att stöd från den nya
faciliteten skall kunna kombineras med långivning från t. ex. Världsbanken.

IMFs finansiella och likviditetsmässiga situation

Problemet med dröjsmål i samband med fullgörandet av ränte- eller
återbetalningsförpliktelser till Valutafonden har förvärrats under 1986. Vid
den senaste halvårsöversynen av situationen, vid slutet av september 1986,
hade nio länder betalningseftersläpningar på totalt SDR 910 miljoner1 (ca 7,5
miljarder kr.) att jämföra med SDR 398 miljoner vid samma tidpunkt år
1985. Som ett positivt drag bör dock noteras att antalet länder med
betalningseftersläpningar ej ökat från föregående år. Det rör sig således om
en begränsad grupp, där varje land har relativt stora förfallna belopp.

Antalet länder, vilkas dröjsmål är så grava att de nu är helt avstängda från att
utnyttja fondens finansiella resurser, är fem: Guyana, Liberia, Peru, Sudan
och Vietnam.

För att motverka effekterna av betalningseftersläpningarna kan nämnas,
att Valutafonden, för i första hand innevarande budgetår, beslutat öka
avsättningen av medel till reserverna till 7,5 % av dessas storlek från
nuvarande 5 %. Vidare har beslutats om en jämnare "bördefördelning" för
kreditor- resp. debitorländers bidrag till det intäktsbortfall som eftersläpningarna
medför.

IMFs likviditet är fortsatt god. Den 19 december 1986 beslöt fondens
direktion att anta ett erbjudande från den japanska regeringen om ett lån

1 1 SDR motsvarade den 30 december 1986 8,32 kronor.

motsvarande SDR 3 miljarder. Förhandlingarna inom ramen för den nionde, Redog. 1986/87:15
generella, översynen av medlemsländernas kapitalinsatser (kvoter) väntas
påbörjas i början av 1987.

I avvaktan på höjda kvoter har beslutats, att de maximala lånegränserna
under fondens s. k. utvidgade lånefacilitet (EAP) för 1987 skall kvarligga på
samma nivå som tillämpats 1986, dvs. 90/110'' % (av kvoten) för ettårigas, k.
stand-by avtal2 och totalt 270/3301 % för treåriga strukturanpassningslån2.

I april 1986 beslöts att sänka utlåningsräntan på de ordinarie resurserna
från 7,0 till 6,39 %. Av detta utgjorde 0,39 % täckning för betalningseftersläpningar.
Räntan för de upplånade, icke ordinära, resurserna är lika med
upplåningskostnaden plus en mindre marginal.

Valutafondens löpande verksamhet

Under 1986 gjordes kreditåtaganden uppgående till SDR 3,7 miljarder
(härav 1,7 miljarder under de ordinarie resurserna) mot 3,3 miljarder under
1985. Utbetalningarna till låntagarländerna uppgick till SDR 3,9 miljarderatt
jämföra med 1985 års utbetalningar om 3,9 miljarder. Återbetalningar på
lämnade krediter utgjorde SDR 5,7 miljarder under 1986 mot 3,6 miljarder
under 1985. Detta återspeglar den omfattande utlåningen från Valutafonden
under de första åren av åttiotalet.

IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF, vilken inräknas i
valutareserven, framgår av Tabell 1. Riksbankens nettoställning gentemot
IMF förstärktes under 1986 med SDR 3,8 miljoner. Valutafonden har
under året använt svenska kronor i sin utlåning.

Riksbankens innehav av SDR har under 1986 ökat med SDR 37 miljoner.

Ökningen förklaras främst av att riksbanken erhållit SDR från andra
medlemsländer inom ramen för IMFs s. k. designationsförfarande, varigenom
fonden utser vissa medlemmar att emottaga SDR i utbyte mot valuta.

Medlemmarna i Valutafonden har ej under 1986 kunnat enas om
tilldelningar av SDR under den s. k. femte basperioden, som inleds år 1987.

Sedan starten av SDR-systemet år 1970, har medlemsländerna totalt
tilldelats ca SDR 21 miljarder.

I och med att Polen och Kiribati under 1986 beviljats medlemskap i IMF
uppgår antalet medlemsländer till 151.

Världsbanksgruppen

I världsbanksgruppen ingår Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden
(IDA) och Internationella finansieringsbolaget (IFC). Omfattningen
av gruppens finansieringsverksamhet framgår av Tabell 2.

Världsbanken får medel till sin utlåning huvudsakligen genom upplåning.

1 Den högre gränsen avser fall där betalningsbalanssvårigheterna är mycket stora och
där anpassningsåtgärderna är särskilt omfattande.

: Tidsangivelserna avser den period under vilken lånen utbetalas och det fondstödda
anpassningsprogrammet pågår. Återbetalningsperioden är betydligt längre. 26

Tabell 1. IMFs kronbehällning, Sveriges netloställning i IMF och SDRinnehav -

Uppgifter vid slutet av respektive år. Miljoner SDR

	Kronbehållning	Nettoställning,'' belopp	SDR-innehav, belopp
belopp	procent av kvoten
1983	823,6	77	240,7	122
1984	806,0	76	258,3	181
1985	814,7	77	249,6	224
1986	810,9	76	253,4	261

1 Nettoställningen motsvarar summan av egentlig reservtranch (i reservtillgångar
inbetalt insatskapital), särskild reservtranch (det belopp fonden netto disponerat av
det i kronor inbetalda insatskapitalet) och långivning till IMF. Vid utgången av 1986
innefattade nettoställningen inte någon långivning till IMF.

Vid utgången av bankens budgetår 1985/86 uppgick den utestående upplåningen
till ca USD 61 miljarder. Enbart under detta budgetår lånade banken
upp drygt USD 10,5 miljarder. Räntan på lån från Världsbanken, som står i
relation till de genomsnittliga upplåningskostnaderna, var vid utgången av
1986 8,23 %.

Hösten 1986 lånade Världsbanken för tredje gången på den svenska
kapitalmarknaden; de båda tidigare lånen upptogs 1967 och 1973. Upplåningen
har denna gång skett via ett 7-årigt obligationslån på 300 mkr.

Tabell 2. Världsbanksgruppens långivning under budgetåren I98II82-1985I
86''

Miljarder USD

		1981/82	1982/83	1983/84	1984/85	1985/86
Utfästelser
IBRD		10,3	11,1	11,9	11,4	13,2
IDA		2.7	3,3	3,6	3.0	3,1
IFC		0.6	0,8	0,7	0,9	1,2
	Summa	13,6	15,2	16,2	15,3	17,5
Utbetalningar
IBRD		6.3	6.8	8,6	8,6	8,3
IDA		2.1	2.6	2,5	2.5	3,2
IFC		0,5	0,4	0,4	0,4	0,3
	Summa	8,9	9.8	11,5	11,5	11.8

1 Världsbanksgruppens budgetår löper 1 juli—30 juni. För IFC ingår även bidrag till
riskkapital.

Efter riksdagens bemyndigande fattade regeringen i november 1986 beslut
om att teckna andelar inom ramen för den selektiva höjning av Världsbankens
kapital, som medlemsländerna godkände 1984. Den selektiva höjning -

Redog. 1986/87:15

en innebär, om samtliga medlemsländer tecknar de andelar som erbjuds, att Redog. 1986/87:15
bankens kapital kommer att öka med USD 8,4 miljarder. Sveriges andel
inom ramen för kapitalhöjningen uppgår till ca USD 125 miljoner, varav
8,75 % skall inbetalas. Liksom vid tidigare kapitalhöjningar svarar riksbanken
för det svenska kapitaltillskottet.

Under året har diskussioner pågått om en mera omfattande, generell
kapitalhöjning inom Världsbanken. Den ökning av bankens utlåning som
planeras - bl. a. i linje med Baker-initiativet - anses av flertalet medlemsländer
tala härför. USAs inställning är dock att frågan är för tidigt väckt;
anledningen torde främst vara att man inte anser det möjligt att få en sådan
höjning godkänd i kongressen samtidigt med en höjning av bidragen till IDA.

IDAs kreditgivning, som går till u-länder med låg inkomst per capita,
baseras så gott som helt på gåvobidrag från de ekonomiskt starka medlemsländerna.
Under året har förhandlingar pågått om den åttonde påfyllnaden,
som skall omfatta treårsperioden 1987/88-1989/90. Vid ett möte i december
1986 överenskoms om att storleken på denna skulle bli USD 12,4 miljarder.

Vidare beslöts att Sveriges bidrag skulle uppgå till USD 301,3 miljoner.

Till den sjunde påfyllnaden av IDA gjorde Sverige under året en tredje
delbetalning på 439 mkr. Inbetalningen skedde liksom tidigare via skuldsedlar
deponerade i riksbanken. Vidare gjorde Sverige en andra inbetalning på
146,5 mkr till den s. k. Special Facility for Sub-Saharan Africa; villkoren för
denna utlåning är desamma som för utlåningen från IDA. Till den år 1985
beslutade kapitalhöjningen i IFC gjordes under året en första inbetalning på
11,9 mkr.

Konventionen för den nya institutionen ”Multilateral Investment Guarantee
Agency” (MIGA) väntas träda i kraft hösten 1987. Ett antal länder har
förklarat sig redo att bli medlemmar, men hittills har endast 4 länder (varav
inga industriländer) ratificerat konventionen. Syftet med MIGA är att
främja investeringar i u-länderna genom att ge försäkringar mot olika
icke-kommersiella risker.

Övrigt internationellt finansiellt samarbete

Till Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) inbetalade Sverige under
1986 2,78 mkr under den sjätte påfyllnaden av bankens grundkapital. Vidare
gjordes en inbetalning på 10,3 mkr till IDBs fond för särskild verksamhet.

Båda inbetalningarna skedde i form av skuldsedlar.

Fjärde och femte delinbetalningarna av insatskapitalet till Afrikanska
utvecklingsbanken gjordes under året. Detta skedde i form av skuldsedlar på
vardera 18,3 mkr. Slutlig inbetalning har därmed gjorts. Till Afrikanska
utvecklingsfonden inbetalades - också i form av skuldsedel - 182 mkr, vilket
utgjorde den andra delbetalningen under den fjärde påfyllnaden.

Till Asiatiska utvecklingsbanken gjordes en kontantbetalning om 1,0 mkr
avseende den tredje delbetalningen under den tredje allmänna kapitalökningen.
Till Asiatiska utvecklingsfonden inbetalades, i form av en skuldsedel,

63,1 mkr som en fjärde och sista delbetalning under den tredje påfyllnaden.

Vidare gavs ett kontantbidrag på 3 mkr till Asiatiska utvecklingsbankens

särskilda fond (TASF). 28

En tredje och slutlig kontantinbetalning under höjningen av Nordiska Redog. 1986/87:15
investeringsbankens kapital gjordes under 1986. Betalningen uppgick till
SDR 4,1 miljoner.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of New
York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av dollar och kronor förlängdes
1986 för ytterligare ett år. Det belopp som avtalet omfattar uppgår till USD
300 miljoner. Arrangemanget har inte utnyttjats under året.

Betalningsmedelsförsörjningen m. m.

Redog. 1986/87:15

Riksbanken svarar enligt lag för utgivningen av sedlar och mynt. Riksbankens
region- och kassakontor har därmed uppgiften att tillhandahålla sedlar
och mynt åt post och banker liksom att mottaga de sedlar och mynt, som
föranleds av överskott hos post och banker. Riksbankens sedeldepåer har
motsvarande uppgift enbart vad gäller sedlar.

Vid sidan av den service som riksbanken sålunda alltid tillhandahållit har
riksbanken i enlighet med uttalande av 1982/83 års riksdag (FiU 1982/83:27,
sid 14) sedan 1984 infört också avgiftsbelagd service på betalningsmedelsområdet.
Riksbanken har sålunda åtagit sig att i samband med ut- och inväxling
av sedlar och mynt mot avgift tillhandahålla vissa speciella tjänster åt post
och banker.

Sedel- och myntinströmning

Antalet samt värdet av utelöpande, mottagna och utelämnade sedlar anges i
tablån.

Ökningen i in- och utströmningen av sedlar ökar snabbare i värde än i
antal. Detta speglar den successiva övergången till högre sedelvalörer. Den
markanta skillnaden i antal in- och utlämnade sedlar år 1983 jämfört med
övriga år förklaras av indragningen av femkronorssedeln. I maj 1985
introducerades den nya 500-kronorssedeln. Sedeln svarar nu för 7 % av de
utelöpande sedlarnas värde.

	Utelöpande sedlar vid slutet av året, mkr	Inströmning mkr	milj. sedlar	Utströmning mkr	milj. sedlar
1982	38 985	75 718	912,9	76 905	905.3
Proc. förändring	+ 5,2	+ 9,1	+ 4,9	+ 7.6	+ 3.2
1983	42 719	80 288	908.5	83 280	898.9
Proc. förändring	+ 9,6	+ 6,0	- 0,5	+ 8.3	- 0,7
1984	46 520	87 834	934,1	91 703	944,4
Proc. förändring	+ 8,9	+ 9,4	+ 2,8	+ 10,1	+ 5,1
1985	48 096	100 301	1 006,3	101 898	989.0
Proc. förändring	+ 3,4	+ 14,2	+ 7,7	+ 11,1	+ 4,7
1986	54 050	106 959	1 000.7	112 607	1 003.0
Proc. förändring	+ 12,4	+ 6,6	-0,6	+ 10,5	+ 1.4

Under andra halvåret 1985 och i början av 1986 efterfrågades stora mängder
10-öringar. Fr. o. m. slutet av mars 1986 kunde riksbanken inte längre

tillgodose efterfrågan, en brist uppstod. I juni fattades beslut om att en
10-öringskampanj skulle genomföras för att stimulera återcirkulation av de
mynt som samlats hos hushållen. Allmänheten uppmanades att fylla plaströr
som rymde 50 stycken 10-öringar. Dessa rör kunde sedan användas som
betalningsmedel. Kampanjen startade den 27 oktober 1986 med att plaströren
distribuerades till allmänheten via post, banker och Pressbyrån. Kampanjen
fick ett positivt mottagande av allmänheten och efterfrågan på
10-öringar från riksbanken sjönk redan efter någon vecka. Huruvida en
10-öringsbrist återkommer under 1987 är ännu för tidigt att uttala sig om.

Produktion

Rationaliseringen av arbetet med sedlar och mynt har fortsatt under 1986.
Den tidigare helt dominerande manuella sorteringen av sedlar har successivt
minskat i omfattning till förmån för maskinell sortering. Från sommaren 1986
sker större delen av sorteringen maskinellt.

Det har tidigare varit vanligt att sedlar av lägre valör makulerats utan
sortering, s. k. totalmakulering. Detta förfaringssätt som tidigare använts för
att hålla nere lagret av oräknade sedlar medför naturligtvis en stor
sedelåtgång, då de makulerade sedlarna måste ersättas med nya. Genom att
använda en enklare sorteringsmaskin har totalmakuleringen successivt
minskats under 1986. Härigenom har sedelförbrukningen avsevärt kunnat
minskas.

Under året har den löpande statistiken datoriserats. En särskild produktionsstatistik
har införts, vilken gör det möjligt att på ett mer ingående sätt
följa varje kontors sedelräkning.

A vgiftsbelagda tjänster

Riksbankens service på betalningsmedelsområdet var till hösten 1983
avgiftsfri. Graden av service varierade mellan riksbankens kontor beroende
på kontorens olika personal- och lokalmässiga förutsättningar för att påta sig
arbetsuppgifter. Vid vissa kontor åtog sig riksbanken t. ex. att utan ersättning
dela upp och packa sedlar i ett stort antal försändelser till banker för
distribution till deras olika kontor. Vid andra riksbankskontor fanns ej
resurser härför utan bankerna fick hämta sedlar i en förpackning för
respektive bank.

Uppbyggnaden av ett taxesystem för de avgiftsbelagda tjänterna har
nödvändiggjort att riksbanken lagt fast en enhetlig nivå för den service
riksbanken lämnar utan ersättning. I princip innebär denna servicenivå att
riksbanken utan ersättning är beredd att motta en försändelse (bestående av
ett eller flera kollin) per inlämnare och dag liksom att leverera en försändelse
per mottagare och dag. I varje försändelse skall sedlarna vara sorterade efter
valör. Banker som vid inlämning av sedlar i riksbanken vill slippa besväret att
ordna sedlarna har alltså möjlighet att låta olika sedelförpackningar från de
egna kassorna och kontoren gå obrutna till riksbanken men får då betala en
särskild ersättning för att riksbanken bryter försändelserna och ordnar
sedlarna valörvis. På motsvarande sätt tillgodogör sig riksbanken en

Redog. 1986/87:15

ersättning för att packa sedlar i skilda försändelser till bankernas olika
filialkontor och kassor.

Även på myntområdet har en liknande avgiftsfri servicenivå fastlagts.

För post och banker har riksbankens avgiftsbelagda service den fördelen
att de mot en ersättning, som genom riksbankens stordriftsfördelar kan
hållas låg, får hjälp med att kapa arbetstoppar i sedel- och myntgenomströmningen.
Därtill kommer att insättning ibland kan ske en dag tidigare än eljest,
varvid en räntevinst uppstår hos banken eller posten.

Ur mer allmän synpunkt innebär riksbankens avgiftsservice att vissa
improduktiva arbetsmoment kan utgå. Sedelbuntar som på väg från ett
varuhus via en affärsbank till riksbanken tidigare måst räknas i såväl
varuhuset, affärsbanken som i riksbanken behöver, om riksbankens service
utnyttjas, ej räknas i affärsbanken. I flera fall kan också de ur säkerhetssynpunkt
alltid farliga omlastningarna, de s. k. trottoarmomenten, undvikas
genom att sedeltransporterna går direkt från varuhus och liknande till
riksbanken.

Intäkterna från riksbankens avgiftsbelagda service på betalningsmedelsområdet
har under 1986 fortsatt att öka snabbt. Sammanlagt har riksbanken
under året fakturerat ca 11,4 mkr för denna service. Prognosen för 1987
innebär en fortsatt ökning med närmare 15 %.

En annan del av affärsverksamheten består av medverkan vid försäljning
av premieobligationer. Bruttoinkomsterna härav har uppgått till 11,8 mkr.

Kontoren blir genom affärsverksamheten bättre fungerande administrativa
enheter och den personalminskning som föranledes av övergången till
maskinell sedelsortering har kunnat hanteras på ett smidigare sätt.

Utvärdering av sedeldepåer

Då 1982/83 års riksdag lade fast riktlinjer för riksbankens regionala
organisation och verksamheten inom denna, uttalade finansutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (FiU 1982/83:27 s 11 ff) bl. a. att riksbanken
borde bedriva försöksverksamhet med s. k. postala sedeldepåer vid två
orter. Depåerna förutsattes skola hållas öppna för såväl post som banker.
Det tillädes att försöksverksamheten borde följas systematiskt av riksbanken
i samverkan med post, banker, rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande
rådet och att riksbanken sedan tillräcklig erfarenhet av sedeldepåverksamheten
vunnits borde återkomma till riksdagen med en utvärdering härav.

Efter riksdagens beslut har den försöksverksamhet med sedeldepå, som
inletts i Norrköping redan 1978, fortsatts, varjämte en ny sedeldepå öppnats i
Karlskrona i oktober 1984.

Redan innan en mera fullständig utvärdering av sedeldepåverksamheten
gjorts har fullmäktige i skrivelse 1985-11-11 begärt riksdagens tillstånd att få
för reguljär verksamhet inrätta ytterligare ett begränsat antal sedeldepåer.
Syftet härmed var att rationalisera den regionala verksamheten genom att
ombilda några kassakontor till sedeldepåer. Framställningen bifölls av
riksdagen (FiU 1985/86:27).

En mera fullständig utvärdering av sedeldepåverksamheten har nu skett
dels i form av en sammanställning av hur post, banker, polis och brottsföre -

Redog. 1986/87:15

byggande rådet bedömer verksamheten, dels i en särskild promemoria där Redog. 1986/87:15

dessas inställning sammanfattningsvis redovisas och där slutsatser drages för

framtiden. Fullmäktige har beslutat i enlighet med hemställan i denna

promemoria, som fogas som bilaga till denna förvaltningsberättelse (bilaga

1). Fullmäktiges beslut innebär - förutom att den gjorda utvärderingen av

sedeldepåerna skall redovisas för riksdagen - att sedeldepåer ej kommer att

inrättas på orter där riksbanken ej tidigare varit representerad och att vid

indragning av kassakontor dess ersättande med sedeldepå skall prövas från

fall till fall.

3 Riksdagen 1986187.2 sami. Nr 15

Förvaltningsåtgärder

Redog. 1986/87:15

I detta avsnitt redovisas under året vidtagna organisatoriska förändringar
inom riksbanken samt vissa administrativa åtgärder. Vidare lämnas en
sammanställning av under året avgivna remissyttranden.

Riksbankens organisation

Genom beslut av 1982/83 års riksdag (FiU 1982/83:27 rskr. 184) fastlades
riksbankens regionala organisation, vilken enligt beslutet skulle bestå av åtta
regionkontor och under dessa högst 14 kassakontor. Därutöver skulle
försöksverksamhet med sedeldepåer bedrivas på två orter.

Fullmäktige antog i samband med riksdagsbeslutet ett omfattande ny- och
ombyggnadsprogram av riksbankens region- och kassakontor. Investeringskostnaderna
för nya riksbankslokaler utvecklades emellertid mycket oförmånligt
under de följande åren. Detta tillsammans med bl. a. förändringar i
sedelinströmningen, erfarenheterna av maskinell sedelsortering och av
försöksverksamheten med sedeldepåer föranledde en omprövning av byggnadsprogrammet
beträffande de mindre kassakontoren. Riksdagen har
våren 1986 bifallit ett förslag av fullmäktige att få inrätta ytterligare ett
begränsat antal sedeldepåer. Dessa skulle ersätta riksbankens kontor i
Flalmstad, Borås och Kalmar. Fullmäktige anmälde samtidigt att det
planerade kassakontoret i Eskilstuna inte borde komma till stånd.

Efter riksdagens beslut har fullmäktige beslutat att lägga ned kassakontoret
i Borås vid utgången av november 1986 och en sedeldepå har öppnats i
samma lokaler. I Halmstad har förutsättningarna för att etablera en
sedeldepå ändrats. Fullmäktige har därför avbrutit planeringen för en ny
depå där. Förberedelser för att lägga ned kassakontoret har inletts och
verksamheten beräknas upphöra senast den 1 april 1988.1 Kalmar fortsätter
planeringen för en ny sedeldepå som ersättning för nuvarande kassakontor. I
Vänersborg, slutligen, som också berördes i fullmäktiges skrivelse till
riksdagen, gäller den plan som angavs i skrivelsen, dvs. att bygga om och
behålla kassakontoret där.

Den 1 juli 1986 övertog riksbanken myntverket som nu ingår i AB Tumba
Bruk. Den grundläggande tanken för att föra över tillverknings- och
utgivningsrätten för mynt till riksbanken var att reglerna för myntutgivning
borde överensstämma med vad som gäller för sedlar. Utifrån denna grundsyn
redovisas i 1986 års bokslut utelöpande mynt som en skuld. I riksbanken
inneliggande lager av mynt kommer därmed lika litet som lager av sedlar att
redovisas som en tillgång. Vid halvårsskiftet försämrades härigenom riksbankens
balans med ca 2 miljarder kr. Till följd av riksdagens beslut att inte
godkänna fullmäktiges förslag att i bokslutet för 1985 göra en reservation för
denna kostnad belastar beloppet i sin helhet 1986 års resultat och redovisas
där som en extraordinär kostnad.

Enligt det avtal som träffats mellan staten och AB Tumba Bruk skulle
Tumba erlägga 25,9 mkr varav 6,9 mkr för anläggningstillgångar och 19,0
mkr för omsättningstillgångar i myntverket. För att inte Tumba Bruks

soliditet skulle försämras till följd härav haren nyemission genomförts varvid Redog. 1986/87:15
Tumba Bruk tillförts 13,2 mkr.

Verksamhetsplanering och budget

I december fastställde fullmäktige en verksamhetsplan för perioden 1987-1989. Utgångspunkten för denna har varit de prioriteringar av verksamheten
på de olika avdelningarna som gjorts av riksbankschefen.

Riksbankens personalstat för 1987 har fastställts till 943 årsarbetskrafter
vilket är en minskning i förhållande till 1986 med 9 tjänster. Minskningen
avser helt den regionala organisationen dåren fortsatt övergång till maskinell
sedelsortering samt en minskad inströmning av sedlar möjliggjort en
neddragning. Vid huvudkontoret sker en utökning av personalstyrkan på
utrikesavdelningen samt på valutaavdelningen. Det senare avser resurser för
att genomföra ett nytt rapporteringssystem för betalningar från utlandet
(BOK II). Det nya systemet tas i produktion i mars 1987.

Under hela 1980-talet har riksbankens verksamhet förändrats genom
höjning av ambitionsnivån och genom att nya uppgifter tillkommit. Samtidigt
har rationaliseringar genomförts i hela organisationen och särskilt på sedeloch
myntområdet. Totalt har personalstaten i årsarbetskrafter minskat från
omkring 1 030 vid ingången av 1980-talet till 943 i 1987 års personalstat.

Insatserna för att förbättra budgetering och kostnadsredovisning har
fortsatt. Syftet är att göra budgeten effektivare som styrinstrument både i
planeringen och uppföljningen av verksamheten. En ytterligare delegering
av beslutanderätten kommer att genomföras under 1987.

Huvudkostnadsslag	Budget för 1987, kronor
Sedlar och mynt	127 570 (HK)
Personal	174 817 000
ADB	26 768 500
Transporter, säkerhet	5 091 (X)0
Maskiner och inventarier	24 774 000
Fastigheter	131 136 000
Kontorsservice	14 107 0(X)
Resor, utbildning, representation	6 154 500
Information	3 779 000
Övrigt	1 351 580
Summa förvaltningskostnader	515 548 580

Den fastställda budgeten omsluter totalt 516 mkr, vilket är 2 mkr lägre än den
reviderade budgeten för år 1986. De tre största huvudkostnadsslagen (Sedlar
och mynt, Personal och Fastigheter) svarar för 84 % av budgeten. Eftersom
riksbankens bokföring sker enligt kontantprincipen, dvs. kostnader belastar
det räkenskapsår under vilka de betalas, så är det naturligt med variationer
över åren. 1987 beräknas t. ex. kostnaderna för ADB minska med drygt 4
mkr. Bakom detta ligger inte en reell minskning av ADB-kostnaderna utan
att 1986 års resultat belastats med hela kostnaden för investeringen i en tredje
stordator. 35

Kostnaden för nya sedlar nådde en topp 1986 då kostnaden för den nya
100-kronorssedeln uppgick till drygt 67 mkr. Denna sedel är till antalet den
klart största av sedlarna. (Den nya sedeln börjar utlämnas till allmänheten
fr. o. m. mars 1987.) Den totala kostnaden för sedlar beräknas enligt
budgeten för 1987 uppgå till 79 mkr. (122 mkr.). I budgeten för 1986 upptogs
inga kostnader för mynt eftersom myntverket då inte tillhörde riksbanken.
För 1987 räknar riksbanken med att beställa mynt för totalt 48 mkr. av
Tumba Bruk. Antalsmässigt utgör nya 10-öringar den avgjort största delen.

Vid beräkningen av personalkostnaden har utgångspunkten varit den
personalstat som fastställts med korrigering för tjänster som erfarenhetsmässigt
beräknas vara vakanta delar av året. Kostnaden för 1987 års löner har
beräknats utifrån principöverenskommelsen den 30 oktober 1986 mellan
SAV och huvudorganisationerna. Motsvarande avtal för riksdagens förhandlingsområde
har ännu inte träffats.

Fastighetskostnaderna avser till största delen nyinvesteringar i kontorslokaler
för riksbankens region- och kassakontor enligt det byggnadsprogram
som fullmäktige fastställde efter riksdagens beslut om ny kontorsorganisation
våren 1983. Kostnadsmässigt skulle 1986 ha blivit en topp. På grund av
att ett par projekt försenats och det för andra föreligger stora förskjutningar
av betalningar från slutet av 1986 till början av 1987 beräknas kostnaden för
1987 enligt budgeten uppgå till 131 mkr, vilket överstiger utfallet för 1986.
För 1988 beräknas kostnaden för investeringar i fastigheter minska kraftigt.
Vad gäller investeringskostnader i fastigheter har dessa beräknats efter
prisnivån i juli 1986 och räknas upp efter ett antal olika byggnadskostnadsindex.

Vad gäller andra förvaltningskostnader bör nämnas en kraftig höjning av
budgeterade medel för post, telefon och telex till följd av beslut om en höjd
ambitionsnivå i utrikesrörelsen.

För 1987 beräknas förvaltningsintäkter komma att uppgå till ca 34 mkr.
Dessa avser intäkter av affärsverksamheten med sedlar och mynt, provisioner
för försäljning av premieobligationer, intäkter av ADB-tjänster, hyresintäkter,
beräknad utdelning från Tumba Bruk och BIS m.fl.

Riksbankens personal

Nedan lämnas uppgifter om antalet anställda, den faktiska bemanningen och
personalstaten. Med personalstaten avses det av fullmäktige fastställda
antalet årsarbetskrafter. Den faktiska bemanningen anger antalet tjänstemän
omräknat till årsarbetskrafter. Under rubriken Betalningsmedelsavdelningen
redovisas för 1986 dels de åtta regionkontorens personal, dels
betalningsmedelsavdelningens centrala enhet och region Stockholm.

Redog. 1986/87:15

Antal anställda Faktisk be- Personalstat.

manning.

Årsarbets- Årsarbetskrafter
krafter

dec -85 dec -86 dec -85 dec -86 dec -85 dec -86

Huvudkontoret Direktion och avdelnings-chefer Handläggande personal i övrigt Biträdespersonal	14 207 183	13 211 177	14 200 171	13 205 164	14 225 171	14 234 168
Summa huvudkontoret	404	401	385	382	410	416
Betalningsmedelsavd. Avdelnings- och region-chefer	10	10	10	10	10	10
Handläggande personal i övrigt	74	73	73	72	73	73
Biträdespersonal	5031	4882	449''	4412	437	453
Summa betalningsmedels-
avdelningen	587	571	532	523	520	536
Totalt3	991	972	917	905	930	9524

1 fnkl. 12 tillfälligt anställda för sedelräkningsarbete; exkl. lokalvårdsresurser.

2 Inkl. 13 tillfälligt anställda för sedelräkningsarbete; exkl. lokalvårdsresurser.

3 Exkl. tjänstemän som var tjänstlediga.

4 Personalstaten i årsarbetskrafter för 1987 har fastställts till 943.

Investeringar

Mynt- och sedelhantering

Under året har fortsatta investeringar gjorts i sedel- och myntutrustning. Den
största enskilda investeringen avser inköp av ytterligare sex sedelsorteringsmaskiner
av typ ISS 300 från Giesecke & Devrient, Munchen. Därmed har
totalt 35 maskiner av denna typ installerats.

Datorutrustning

Under 1985 beslutade fullmäktige om investeringar i en backupcentral för
datordriften. Till följd av beslutet har under 1986 ytterligare en stordator av
märket Burroughs A9 inköpts. Riksbanken har tecknat avtal med externa
intressenter om abonnemang på utrustningen och en viss kostnadstäckning
har kunnat uppnås genom dessa avtal.

Under året har riksbanksclearingen automatiserats och möjligheter till
interbanktransaktioner över terminalnätet har öppnats för de 27 institut som
deltar i clearingen. Intäkterna från verksamheten kan förväntas ge full
kostnadstäckning för de investeringar som skett under året.

Riksbankens fastigheter

Den fastställda byggnadsplanen har i stort sett kunnat följas. I november stod
regionkontoret i Härnösand färdigt efter en stor ombyggnad. Ombyggnaden
av kassakontoren i Falun och Skövde slutförs under innevarande år. Den
tidigare planeringen innebär att nya lokaler kommer att tas i bruk under 1987
i Växjö, Karlstad och Örebro. Beslut har under 1986 tagits om att bygga om
kassakontoret i Vänersborg vilket innebär att kontoret kommer att behållas
och inte som tidigare aviserats ersättas av en sedeldepå. Av större projekt
föreligger försening endast beträffande ett nytt regionkontor i Linköping
som kommer att bli färdigt först 1988.

Under 1986 har principbeslut tagits om ett nytt kassakontor i Uppsala på
en annan och mindre tomt än vad som tidigare planerades för. Beslut har
också tagits om en utredning för ett nytt regionkontor i Göteborg.

Remissyttranden avgivna av fullmäktige under år 1986

9.1, § 2. Framställning från SveaBanken om stadfästelse av beslut om
ändring i bolagsordningen.

9.1, § 2. Ansökan från Post- och Kreditbanken, PKbanken, om tillstånd
att ställa garantiförbindelser.

16.1, § 4. Betänkandet Ny banklagstiftning (Ds Fi 1985:15).

16.1, § 6. Ansökan från Citibank Sweden AB om tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse.

30.1, § 3. Framställning från Postbanken, Helsingfors, om tillstånd att
öppna representationskontor i Stockholm.

30.1, § 3. Framställning från Svenska Handelsbanken om tillstånd att
teckna aktier i Nordic Monitoring Services Ltd.

30.1, § 5. Promemorian Kraftindustrins Förnyelsefonder (Ds I 1985:8).

20.2, § 2. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
garantifondbevis utgivna av SPABO, Sparbankernas Bostadsfinansieringsaktiebolag
och/eller utfärda sådana garantiförbindelser som kan bilda
garantifond i SPABO.

20.2, § 3. Ansökan från Allmänna Pensionsfonden Fjärde Fondstyrelsen,
AB Fortos, Vegete ömsesidig sakförsäkring och Vestator AB att bilda ett
kreditaktiebolag.

27.2, § 4. Ansökan från Post- och Kreditbanken, PKbanken m. fl. banker
om tillstånd att utfärda garantiförbindelser för Kommunlåneinstitutet.

27.2, § 5. Ansökan från Post-och Kreditbanken, PKbanken, m. fl. banker
om tillstånd att utfärda garantiförbindelser för Svensk Bostadsfinansiering
Aktiebolag, BOFAB.

13.3, § 4. Ansökan från Svenska Handelsbanken om tillstånd att förvärva
aktier i en planerad bank i Norge.

20.3, § 4. Framställning från Sveriges allmänna hypoteksbank med begäran
om ändringar i lagen (1970:56) om Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar.

20.3, § 5. Promemorian Investeringsfonderna (Ds Fi 1986:6).

Redog. 1986/87:15

3.4, § 3. Ansökan från Wermlandsbanken om tillstånd att förvärva Redog. 1986/87:15
ytterligare aktier i Oslobanken A/S.

3.4, § 4. Ansökan från Götabanken om tillstånd att få utfärda garantifondförbindelse
avseende garantifond i Götabankens helägda dotterbolag Merkantil
Leasing AB.

17.4, § 4. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
förvärva aktier i Privatbanken A/S, Köpenhamn.

17.4, § 5. Ansökan från Privatbanken A/S, Köpenhamn om tillstånd att
öppna representationskontor i Stockholm.

17.4, § 6. Betänkandet Översyn av valutaregleringen (SOU 1985:52).

17.4, § 7. Promemorian ang. utlännings förvärv av svenska aktier m. m.
samt rapport ang. bättre skydd mot utländskt inflytande i svenska företag
(Ds I 1985:7).

17.4, § 9. Ansökan från SPAFI Sparbankernas Fastighetsfinansieringsaktiebolag
om godkännande av ändring av bolagsordningen.

17.4, § 10. Ansökan från Agro Kredit AB om godkännande av ändring av
bolagsordningen.

17.4, § 11. Ansökan från Götabanken om tillstånd att förvärva aktier i
Göteborgs Intecknings Garanti Aktiebolag GIGAB m.m.

24.4, § 2. Ansökan från Sparbankernas Jordbrukskreditaktiebolag om
godkännande av ändring av bolagsordningen i syfte att vidga verksamheten.

24.4, § 4. Framställning från Svenska bankföreningen om möjlighet för
svenska banker att etablera filialer utomlands.

24.4, § 5. Ansökan från Nordbanken om godkännande av ändring av
bolagsordningen.

24.4, § 6. Ansökan från Göteborgs Intecknings Garanti Aktiebolag,

GIGAB, om godkännande av ändring av bolagsordningen.

24.4, § 7. Ansökan från Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag, BOFAB,
om godkännande av ändring av bolagsordningen.

15.5, § 4. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
aktier i SPABO Sparbankernas Bostadsfinansierings AB, Sparbankernas
Jordbrukskredit AB och Kommunkredit AB.

15.5, § 5. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
ytterligare aktier i Fennoscandia Ltd. London.

12.6, § 2. Betänkandet Statens förvaltningsfond (SOU 1985:60).

12.6, § 3. Framställning från Skandinaviska Enskilda Banken om dispens
enligt 3 § andra stycket aktiefondslagen (1974:931).

12.6, § 4. Förslag inom Nordiska rådet om exportsamarbete.

12.6, § 5. Förslag inom Nordiska rådet om nordiskt samarbete på tjänstehandelns
område.

12.6, § 6. Ansökan från samtliga föreningsbanker och centralkassor för
jordbrukskredit om tillstånd att förvärva aktier i Föreningsbankernas Bank.

12.6, § 7. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att förvärva
aktier i Skandinaviska Enskilda Ltd, London.

12.6, § 8. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att förvärva
ytterligare 27 431 aktier i Bergen Bank A/S.

26.6, § 4. Ansökan från Nordbanken att få förvärva aktier i Arbuthnot

Latham Bank. 3S

10.7, § 2. Framställning från Sparbankernas Bank om stadfästelse av Redog. 1986/87:15
ändring i bolagsordningen.

10.7, § 3. Bostadskomniitténs slutbetänkande (SOU 1986:4-6).

24.7, § 3. Ansökan från PKbanken om tillstånd att förvärva aktier i
inkassobolag.

24.7, § 4. Framställning från Svenska Intecknings Garanti Aktiebolag
Sigab om ändring i bolagsordningen.

24.7, § 5. Framställning från Kommunlåneinstitutet Aktiebolag om ändring
av bolagsordningen.

24.7, § 6. Ansökan från Första Sparbanken om tillstånd att förvärva aktier
m. m. i Västfinans AB.

24.7, § 7. Ansökningar från Skånska Banken och Wermlandsbanken om
tillstånd att förvärva aktier i en planerad bank i Oslo.

7.8, § 3. Ansökan från PKbanken om tillstånd att förvärva aktier i
utländska finansinstitut.

21.8, § 7. Skrivelse från Exportkreditnämnden med hemställan att få
införa garantigivning i utländska valutor.

21.8, § 8. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att få förvärva
preferensaktier i Dillon, Read & Co, Inc., New York.

4.9, § 3. Kapitalvinstkommitténs slutbetänkande. Reavinst, aktier och
obligationer (SOU 1986:37).

4.9, § 4. Statsskuldspolitiska kommitténs betänkande Förslag till ny
riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret.

4.9, § 5. Betänkandet Realränteskatt (Ds Fi 1986:18).

18.9, § 6. Framställan från Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
med begäran om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

18.9, § 7. Ansökan från Upsala sparbank att driva fondkommissionsrörelse.

18.9, § 8. Ansökan från Agro Jordbrukskredit AB om godkännande av
förslag till ändring av bolagsordningen.

18.9, § 9. Betänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:14).

9.10, § 3. Ansökan från Agro Kredit AB om ändring i bolagsordningen.

9.10, § 4. Promemorian Europarådskonventionen och rätten till domstolsprövning
i Sverige (Ds Ju 1986:3).

16.10, § 4. Ansökan från Föreningsbankernas Bank om fastställelse av
bolagsordning för Föreningsbankernas Kommunfinansiering AB.

16.10, § 5. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
ytterligare aktier i administrationsbolag.

16.10, § 6. Ansökan från PKbanken om tillstånd att förvärva ytterligare
aktier i PKkredit AB.

16.10, § 7. Ansökan från Aragon Securities AB om tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse.

16.10, § 9. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
förvärva aktier Banque Marocaine du Commerce Extérieur.

6.11, § 2. Ansökan från PKbanken om tillstånd att förvärva aktier i The
English Trust Group PLC.

20.11, § 4. Ansökningar från Skånska Banken och Wermlandsbanken om Redog. 1986/87:15
tillstånd att förvärva aktier i Inter Nordisk Bank A/S i Oslo.

20.11, § 5. Ansökan från Götabanken om tillstånd att förvärva aktier i
Sunnmörsbanken, Ålesund, Norge.

20.11, § 6. Ansökan från Stadshypotekskassan om tillstånd att förvärva
aktier i ett dataföretag.

27.11, § 3. Ansökan från Penningmarknadsmäklarna PM Fondkommission
AB om tillstånd att förvärva aktier i Sweden Options and Futures
Exchange AB under bildande.

27.11, § 4. Framställning från Göteborgs Intecknings Garanti Aktiebolag
GIGAB om godkännande av ändring i bolagsordningen.

27.11, §4. Framställning från SPABO Sparbankernas Bostadsfinansierings
AB om godkännande av ändring i bolagsordningen.

27.11, § 6. Ansökningar från Föreningsbankernas Bank dels om medgivande
att Agro Finans Aktiebolag skulle jämställas med kreditaktiebolag
dels om tillstånd att tillskjuta medel för garantifond hos Agro Kredit
Aktiebolag.

27.11, § 7. Ansökningar från Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
och Allmänna Pensionsfonden om tillstånd att förvärva aktier i Bankernas
BeredskapsCentral BBC AB.

27.11, § 8. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
förvärva aktier i Union Bank of Finland.

4.12, § 4. Framställning från PKkredit AB om godkännande av ändrad
bolagsordning.

4.12, § 5. Framställning från Sveriges Föreningsbankers Förbund om
ändring av stadgar för föreningsbanker och centralkassor för jordbrukskredit.

4.12, § 6. Framställning från Svensk Fastighetskredit AB om godkännande
av ändrad bolagsordning.

4.12, § 7. Framställning från Svenska Intecknings Garanti AB Sigab om
godkännande av ändrad bolagsordning.

11.12, § 2. Förslag av Värdepapperscentralen VPC AB rörande införandet
av kontobaserat värdepapperssystem.

11.12, § 3. Ansökan från PKbanken om tillstånd att förvärva aktier i
Bankernas BeredskapsCentral BBC AB.

18.12, §3. Framställning från Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag
SBAB om fastställande av bolagsordningen.

Riksbankens bokslut

Redog. 1986/87:15

Tillgångar, Mkr Balans

1984 1985 1986

Guld och utländska tillgångar

Guld och valutareserv	33 744	44 644	45 648
Guld	1 168	1 168	1 168
Särskilda dragningsrätter i Internationella valutafonden	1 543	1 982	2 161
Reservposition i Internationella valutafonden	2 166	2 220	2 097
Utländska banker och värdepapper m. m., nettobelopp	28 867	39 274	40 222
Sveriges andel i Internationella återuppbyggnads-bankens grundfond, inbetalt belopp	375	375	375
Övriga	2	3	3
Inhemska tillgångar Statspapper	64 542	65 237	88 550
Skattkammarväxlar	29 425	22 225	22 100
Övriga statspapper	35 117	43 012	66 450
Utlåning	1 363	6 621	4 790
Banker	546	5 857	4 149
Allmänheten	817	764	641
Skiljemynt	108	153	-
Checkar och postväxlar	59	2	1
Övriga	67	1 955	3 706
Summa	100 260	118 990	143 073

Anm. Inom linjen förda poster 1986: 299 Mkr

Redog. 1986/87:15

räkning Skulder, Mkr

1984 1985 1986

Utländska skulder

Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter
i Internationella valutafonden	2 064	2 190	2 039
Övriga	436	293	1 425
Inhemska skulder
Utelöpande sedlar och mynt	46 520	48 095	55 869
Sedlar	46 520	48 095	54 050
Mynt	-	-	1 819
Checkräkning	1 715	1 670	9 435
Staten	139	92	25
Banker, kassakrav	930	618	8 078
Banker, övrigt	-	-	4
Övriga	646	960	1 328
Särskilda räkningar	12 953	28 204	36 215
Konton för investering m. m.	6 215	10 338	10 576
Särskilda investeringskonton	4 307	6 745	2 634
Förnyelsekonton	-	-	3 993
Likviditetskonton för företag	1 927	7 750	10 991
Likviditetskonton för kommuner	-	2 272	7 008
Exportdepositionskonton	504	1 099	1 013
Övriga	61	208	366
Värderegleringskonto för valutor	8 000	5 000	4 700
Värderegleringskonto för svenska statspapper
m, m.	5 000	7 000	7 000
Eget kapital
Grundfond	1 000	1 000	1 000
Reservfond	500	500	500
Dispositionsfond	15 121	17 010	19 169
Årets resultat	6 890	7 820''	5 355
Summa	100 260	118 990	143 073

11985 års resultat fastställt av riksdagen med ändring av fullmäktiges förslag

Resultaträkning

Mkr

Redog. 1986/87:15

	1984	1985	1986
Utländska rörelsen
Ränteintäkter Räntekostnader Kursdifferenser Övriga inkomster	2 519 - 182 1 944 7	3 356 - 209 -3 181	3 780 - 163 - 316
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av statspapper m. m. Ränteintäkter av utlåning till banker m. m. Räntekostnader	6 135 919 - 212	6 751 2 435 - 881	9 534 595 -1 560
	11 130	8 271	11 870
Förvaltningsintäkter Förvaltningskostnader Extraordinära kostnader	6 - 278	20 - 337	38 - 474 -1 998
Resultat före bokslutsdisposition	10 858	7 954	9 436
Bokslutsdisposition
Avsättning till/ianspråktagande av värderegleringskonto för valutor Avsättning till värderegleringskonton för svenska statspapper Upp/nedskrivning av statspapper m. m.	-2 000 -2 500 532	3 000 -2 000 -1 134	300 -4 381
Årets resultat	6 890	7 820''	5 355

11985 års resultat fastställt av riksdagen med ändring av fullmäktiges förslag.

Kommentarer till 1986 år bokslut

Redog. 1986/87:15

I riksbankens bokslut för år 1986 redovisas ett resultat efter bokslutsdispositioner
om 5 355 mkr (7 820 mkr).

Riksbanken är inte ett vinstdrivande verk, utan det överskott som
uppkommer är en naturlig följd av riksbankens uppgifter som centralbank
och sedelutgivande institution. Sedelutgivningen kan ses som en helt räntelös
inlåning. Riksbankens övriga uppgifter som centralbank tar sig i riksbankens
balansräkning framför allt uttryck i ett innehav av utländska valutor (den
svenska valutareserven), ett innehav av svenska statspapper samt en utlåning
till de svenska affärsbankerna. Samtliga dessa tillgångar ger upphov till
betydande ränteinkomster.

Utöver denna del av riksbankens rörelse förvaltar riksbanken medel på
s. k. särskilda räkningar. Till dessa räknas medel på allmänna och särskilda
investeringskonton, likviditetskonton och exportdepositionskonton. Under
1986 har en fortsatt betydande uppbyggnad av medel på dessa konton ägt
rum. Behållningen på dessa konton ökade under 1986 med 8 011 mkr
(15 251). Detta tillsammans med en påtaglig ökning av kassakravsmedel har
fått till resultat att riksbankens totala balansomslutning fortsatte att öka
kraftigt under 1986.

Den ökade omslutningen 1986 tog sig framför allt uttryck i en ökning av
riksbankens innehav av statspapper som vid årets utgång uppgick till 88 550
mkr (65 237).

I riksbankens redovisning tillämpas en kassaprincip. Det innebär att
resultatet belastas med de utgifter som har betalats under året och påverkas
av de inkomster som influtit under året.

Den utländska rörelsens ränteintäkter blev 1986 något större än året innan,

3 780 mkr mot 3 356 mkr.

Vid beräkning av bokföringskurserna för riksbankens utländska tillgångar
och skulder tillämpas en princip som baseras på ett genomsnitt av marknadskurserna
under de senaste sex månaderna eller - om detta värde är lägre -ultimokursen. Visserligen har värdet på den amerikanska dollarn legat lägre
1986 än 1985 men då kursvärdet på andra valutor såsom D-mark och yen
samtidigt har stigit gentemot den svenska kronan har riksbankens innehav av
utländska valutor endast skrivits ned med 477 mkr. Detta redovisas under
rubriken utländska rörelsen, kursdifferenser, vilket totalt uppgår till 316 mkr.

För att balansera denna bokföringsmässiga förlust har värderegleringskontot
för valutor ianspråktagits med 300 mkr.

Riksbankens innehav av guld har - liksom under tidigare år - värderats till
6 190,08 kr/kg fint guld vilket var den centralkurs som fastställdes i februari
1973. Detta värde motsvarar ca 7 % av gällande marknadsvärde.

Inom den inhemska rörelsen uppgick ränteintäkter av statspapper m. m. till
9 534 mkr under 1986 jämfört med 6 751 mkr under 1985. Ökningen av
ränteintäkterna förklaras av den stora tillväxten av riksbankens innehav av
statspapper.

Under en stor del av 1985 var riksbankens utlåning till affärsbankerna
relativt omfattande. I och med införandet av den s. k. räntetrappan mot
slutet av 1985 kunde utlåningen till bankerna hållas på en lägre nivå utan att 45

den penningspolitiska effekten blev mindre. Ränteintäkterna från utlåning till Redog. 1986/87:15

banker m. m. blev därför betydligt mindre 1986 än 1985, 595 mkr mot 2 435

mkr.

Inhemska rörelsens räntekostnader utgörs bl. a. av ersättning till banker för
kassakravsmedel. Fr. o. m. den 13 januari 1986 utgår ingen ränteersättning
till bankerna på kassakravsmedel. I början av 1986 utbetalades dock
ränteersättningen avseende andra halvåret 1985 - ett belopp om 211 mkr som
belastar 1986 års resultat. Utöver denna ränteersättning ingår under rubriken
den ränteersättning som utgår för medel pa likviditetskonton och exportdepositioner
m. m.

Värderingen av riksbankens inhemska statspapper m. m. har skett efter
samma princip som föregående år. Det innebär att obligationerna värderas
med hänsyn till deras återstående löptid. Riksbankens innehav av statsskuldväxlar
värderas till marknadsvärdet vid utgången av året. Innehavet av
statspapper m. m. har skrivits ned med 4 381 mkr.

Riksbankens förvaltningskostnader uppgick 1986 till 474 mkr (337).

Fördelningen av kostnaderna på olika huvudkostnadsslag framgår av ne.-danstående tablå. Därutöver redovisas extraordinära kostnader på 1 998
mkr.

Sedlar och mynt

Personal

ADB

Transporter och säkerhet
Maskiner och inventarier
Fastigheter
Kontorsservice

Resor, utbildning, representation

Information

Övrigt

Extraordinära kostnader
varav övertagande av myntverket

1984	1985	1986
65	63	124
144	149	166
25	26	31
3	2	7
9	29	24
20	51	102
7	8	10
4	4	5
2	3	4
3	14	1
-	-	1 998
-	-	1 983

Summa 282 349 2 472

Sedlar och mynt: Av totalkostnaden 124 mkr avser 106 mkr sedelkostnader
och 18 miljoner kronor myntkostnader. Kostnaden för nya sedlar, som ökat
kraftigt jämfört med tidigare år på grund av den nya sedelserien, har blivit
lägre än beräknat för 1986. Detta beror på att sedelleveranserna från Tumba
Bruk blev mindre än planerat. Myntkostnaden avser andra halvåret 1986 och
består dels av leverans av nya mynt, huvudsakligen 10-öresmynt till en
kostnad av ca 11 miljoner kronor, dels av kostnaden för den genomförda
kampanjen för aktivering av hushållens innehav av 10-öringar, som belastat
1986 års resultat med 7 mkr.

Personal: Personalkostnaden totalt har uppgått till 166 mkr (149 mkr). I
grundlön har utbetalats 109 mkr (102 mkr) samt i pensioner och sociala
avgifter 57 mkr (48 mkr). Ca 6 miljoner av ökningen för pensioner och sociala
avgifter beror på en omläggning av faktureringen från riksförsäkringsverket.

ADB: Under året har bankens tredje stordator av märket Burroughs
installerats (beslut av fullmäktige hösten 1985). Denna stordator kostade 46

totalt 10,9 mkr. I och med installationen av denna dator kunde den planerade
back up-centralen tas i drift och avtal har under innevarande år tecknats med
tre externa användare av Burroughs stordatorer. Utnyttjandet av ADBkonsulter
har även under 1986 varit stort och kostnaden uppgår till 7,9 mkr
(4,8 mkr).

Transporter och säkerhet: De största enskilda posterna avser slutavräkning
för köp av en värdetransportbil (knappt 1 mkr), köp av bevakningstjänster,
särskilt vid kontor där om- och nybyggnadsverksamhet pågått (2,1
mkr) samt ersättning för iordningställande av bergrum för försvarsberedskap
(2,0 mkr). Investeringar i nya säkerhetsanläggningar vid om- och nybyggda
riksbankskontor redovisas som en del av fastighetskostnaderna (se nedan).

Maskiner och inventarier: Under 1986 har fortsatta investeringar gjorts i
utrustning för sedel- och mynthantering. Ytterligare sex halvautomatiska
sedelsorteringsmaskiner, ISS 300 från Giesecke & Devrient i Munchen, har
installerats. För 1986 har också en ny och enklare maskin för sortering av
10-kronorssedlar prövats på samtliga regionkontor, vilket inneburit en
särskild belastning på kontot för maskinhyror. Liksom vad gäller säkerhetskostnader
redovisas investeringar i maskiner och inventarier för ny- och
ombyggda riksbankskontor under fastighetskostnaderna (se nedan).

Fastigheter: Investeringar i ny- och ombyggda riksbankskontor har under
1986 i stort sett följt fastställda planer. Betalningsmässigt föreligger förskjutningar
vad gäller projekten i Örebro och Karlstad, vilket medför att en större
del än beräknat av kostnaden för dessa projekt kommer att belasta 1987.
Planeringsmässigt föreligger förseningar av ombyggnad av kassakontoret i
Skövde och nybyggnad av regionkontoret i Linköping. I förvaltningsberättelsen
för 1987 kommer en slutredovisning att göras av kostnaden för att bygga
om regionkontoret i Härnösand (återinflyttning i november 1986), av
kassakontoret i Falun (prel. klar i april 1987) och nybyggnaderna för
kassakontoren i Växjö och Karlstad (prel. klara i april resp. juli 1987).

Kontorsservice: Den största delen av ökningen 1986 avser telefon- och
telekostnader samt avgifter till postverket.

Resor, utbildning, representation: Kostnaderna för utrikes tjänsteresor
har ökat till följd av fler resor. Representationskostnaderna för 1986
innefattar även gåvor, bl. a. till nordiska centralbanker i samband med
invigningen av nya huvudkontorsbyggnader.

Information: Här redovisas dels kostnader för riksbankens löpande
publikationer (förvaltningsberättelse, årsbok, kvartalstidskriften samt Kredit-
och valutamarknaden), dels särskilda informationsprojekt. Här redovisas
även kostnader för annonsering m. m. I samband med introduktionen av
en ny 500-kronorssedel utgavs en broschyr om den nya sedelserien ”De nya
sedlarna och deras motiv, Sveriges sedelhistoria och hur dagens sedlar
tillverkas” samt en broschyr med en närmare presentation av den nya
500-kronorssedeln. En motsvarande broschyr för den nya 100-kronorssedeln
(som kommer att lämnas ut till allmänheten från och med mars 1987) har
färdigställts under slutet av 1986. Inför produktionsstart av ett nytt statistiksystem
för betalningar från utlandet (BOK II) har en broschyr med
anvisningar för uppgiftslämnandet tagits fram, ”Nytt rapporteringssystem
för betalningar från utlandet”. Broschyren har distribuerats till samtliga
valutabanker och de 3 000 största exportföretagen i landet. Kostnaden för

Redog. 1986/87:15

denna information har under året uppgått till 805 000 kronor.

Extra ordinära kostnader: Här redovisas de kostnader som uppkommit
till följd av dels beslut om övertagande av myntverket, dels medverkan i
penningmarknadscentralen AB (PmC). Den största enskilda posten avser
övertagandet av myntskulden per den 1 juli 1986. Till följd av riksdagens
beslut att inte godkänna fullmäktiges förslag att i bokslutet för 1985 göra en
reservation för detta har det faktiska beloppet, 1 983, belastat 1986 års
resultat.

Av samma natur är kostnaden för nyemissionen i AB Tumba Bruk enligt
beslut av bolagsstämman i januari 1986. Emissionen skedde till överkurs
och en totalkostnad av 13,2 mkr. Övriga extraordinära kostnader avser
tecknandet av aktier i penningmarknadscentralen AB (240 000 kronor)
samt kapitaltillskott för avvecklingen av PmC hösten 1986 (1 670 000
kronor).

Förvaltningsintäkterna 1986 uppgår till 38,1 mkr (20 mkr). Affärsverksamheten
med sedlar och mynt har medfört intäkter på 11,4 mkr (6,1 mkr).
Provisioner för försålda premieobligationer och vinstavstämpling uppgick till
11,8 mkr (10 mkr). Andra förvaltningsintäkter avser hyror och ADB-tjänster
(bland de senare främst intäkter till följd av avtal om back up för
datorutrustning samt clearing- och interbanksystem). Som förvaltningsintäkt
redovisas även utdelning på aktier i AB Tumba Bruk (750 000 kronor) samt i
BIS (8,1 mkr). En annan större post är övertrasseringsavgifter på räkningar i
riksbanken, ca 1,9 mkr.

Inom linjen har förts riksbankens fastigheter, aktierna i AB Tumba Bruk,
aktier i banken för internationell betalningsutjämning (BIS), obligationer
som tillhör fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred
Nobels Minne, riksbankens mynt- och medaljsamling samt lån till riksbankens
personal- och semesterförening.

Riksbankens resultat före bokslutsdispositioner uppgick 1986 till 9 436
mkr (7 954 mkr). Värderegleringskontot för valutor har tagits i anspråk
med 300 mkr och statspapper har skrivits ned med 4 381 mkr. Efter
vidtagna bokslutsdispositioner redovisar riksbanken ett årsresultat för 1986
om 5 355 mkr (7 820 mkr).

Förslag till disposition av riksbankens resultat förär 1986

Årets resultat efter bokslutsdispositioner är 5 355 mkr. Med hänvisning till
att 1986 års resultat belastats med nära 2 000 mkr till följd av riksbankens
övertagande av myntverket och att dispositionsfonden i fjol tillfördes 2 000
mkr anser fullmäktige det rimligt att nu överföra ett lika stort belopp från
dispositionsfonden.

Fullmäktige föreslår följande dispositioner med anledning av 1986 års
resultat (1985 års uppgifter inom parentes):

Årsresultat	5 354	825	807	(7	819	563	995)
Överföring från dispositionsfonden	2 000	(XX)	(XX)	(			-)
Inleverans till statsverket	7 354	(XX)	000	(5	660	504	(XX))
därav inlevererat som förskott	3 624	000	000	(1	660	504	000)
Överföring till dispositionsfonden		825	807	(2	159	059	995)

Fullmäktige föreslår att 7 354 000 000 kr. inlevereras till statsverket, dvs.
3 730 000 000 kr. utöver de redan inlevererade förskotten.

Redog. 1986/87:15

Sedeldepåer - en utvärdering

I riksdagsskrivelse till fullmäktige gav 1982/83 års riksdag såsom sin mening
till känna vad finansutskottet anfört i betänkande om riksbankens regionala
organisation (FiU 1982/83:27). I detta betänkande anfördes bl. a. att
riksbanken borde vid två orter bedriva försöksverksamhet med sedeldepåer,
att försöksverksamheten borde följas systematiskt av riksbanken i samverkan
med post, banker, rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet och attén
utvärdering av försöksverksamheten borde göras och redovisas för riksdagen.

Försöksverksamhet med sedeldepåer har bedrivits i Norrköping sedan
1978 och i Karlskrona sedan oktober 1984.

Definition

Med postal sedeldepå förstås i detta sammanhang en depå vid ett postkontor
av sedlar som tillhör riksbanken och alltså ej ingår i sedelomloppet.

Depån står öppen för post och banker som där äger lämna in och ta ut
sedlar varvid insättningar och uttag behandlas såsom om de skett direkt i
riksbanken.

Depån betjänas av postens personal mot att riksbanken ersätter posten för
den tid personalen använder i arbetet inom depån.

De sedlar som utlämnas vid depån utgöres dels av nya eller av riksbankskontor
uppräknade sedlar, dels sådana vid depån inlämnade sedelbuntar som
efter en ytlig kontroll bedömes vara brukbara utan sortering. Depån
ombesörjer alltså ej uppräkning och sortering av sedlar. Depån försörjes
med sedlar genom transporter från närbeläget riksbankskontor dit också
sådana vid depån inlämnade sedlar föres vilka ej anses kunna utlämnas utan
föregående sortering.

Historik

Efter tidigare utredning av frågan i en gemensam arbetsgrupp mellan
postverket, rikspolisstyrelsen och riksbanken beslöt fullmäktige på förslag av
den då arbetande interna avdelningskontorsutredningen att 1978 inleda
försöksverksamhet vid en sedeldepå lokaliserad till postkontoret Norrköping
1. Denna depå betjänade till en början endast postverket.

Frågan om sedeldepåer gavs därefter ett betydande utrymme i riksdagens
revisorers utredning angående riksbankens regionala organisation. Efter
redovisning av verkställd utredning och de remissyttranden som avgivits
häröver föreslog revisorerna att vid omorganisation av riksbankens kontorsnät
sedeldepåer skulle få inrättas inom postverket till ett antal och på orter
som riksbanksfullmäktige skulle bestämma.

Vid sin behandling av revisorernas förslag tog riksdagen det beslut som
inledningsvis angivits. Detta innebar att efter fortsatt försöksverksamhet vid
två sedeldepåer skulle slutligt beslut tas om eventuellt fortsatt reguljär
verksamhet med sådana depåer (FiU 1982/83:27 s. 13). I anledning av
riksdagens beslut har riksbanken dels den 1 oktober 1983 öppnat sedeldepån

Redog. 1986/87:15
Bilaga 1

4 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 15

i Norrköping också för insättningar och uttag från banker, dels låtit bygga Redog. 1986/87:15
lokaler för sedeldepå i anslutning till en nyuppförd postterminal i Karlskrona
och öppnat denna för post och banker i oktober 1984.

Fullmäktige har därefter i skrivelse till riksdagen 1985-11-11 begärt
riksdagens tillstånd att få för reguljär verksamhet inrätta ytterligare ett
begränsat antal sedeldepåer. Framställningen till riksdagen kan ses som ett
resultat av den reorganisation av den regionala verksamheten och det
investeringsprogram härför som initierats av riksdagsbeslutet 1983. Fortsatt
kontorsverksamhet där riksbanken var representerad vid tidpunkten för
riksdagsbeslutet skulle nämligen inneburit mycket stora investeringskostnader
för lokaler och detta även på orter där riksbankskontoren hade mycket
begränas sedelinströmmning. Samtidigt innebar den inledda övergången till
maskinell sedelsortering i stor skala att ett riksbankskontor i framtiden
förutsågs behöva en omfattande sedelinströmmning för att sådana maskiner
skulle kunna effektivt utnyttjas och kontoret därigenom motivera sin
existens. Fullmäktige ansåg sig därför icke kunna godta att investeringar
gjordes i nybyggen för kassakontor på orter där sålunda ett riksbankskontors
framtid vore diskutabel och uttalade sig i skrivelsen för indragning av fem
riksbankskontor1. Samtidigt bedömde emellertid fullmäktige erfarenheterna
från sedeldepåverksamheten såsom tillräckligt goda för att begära bemyndigande
att i stället inrätta ett fåtal sedeldepåer. Härigenom avsågs riksbanken
kunna fortsätta att ge service åt post och banker på orter där riksbanken vid
tidpunkten för skrivelsens avgivande var representerad.

I anledning av fullmäktiges skrivelse har 1985/86 års riksdag godkänt att
riksbanken bedriver verksamhet genom sedeldepåer och utöver nuvarande
två depåer inrättar ytterligare ett begränsat antal sådana depåer (FiU
1985/86:27).

Utvecklingen beträffande sedeldepåer har därmed lett fram till att
sedeldepåer är godkända som ett förblivande inslag i riksbanksorganisationen.
Den fråga som nu måste ställas är därmed om det finns anledning inte
bara att ersätta ett fåtal riksbankskontor som har alltför liten sedelinströmmning
för att kunna bestå som kassakontor med sedeldepåer utan att också gå
därutöver och inrätta sedeldepåer på ett antal platser där riksbanken tidigare
ej varit representerad.

Ekonomiska konsekvenser av sedeldepåer och deras effekter i övrigt

Ekonomiska konsekvenser av sedeldepåer

Riksbankens kostnader för inrättande och drivande av en sedeldepå
uppskattas enligt följande.

Med utgångspunkt från faktiska kostnaden för byggande av sedeldepålokal
i Karlskrona blir investeringskostnaden för en sedeldepå, uppräknad
efter byggnadsindex per juli 1986, 7,0 mkr. Med fem procents ränta och en
avskrivningstid på 25 år blir den årliga kostnaden 497 000 kr.

1 Bland dessa var Vänersborgskontoret, som emellertid numer, sedan det visat sig
möjligt att få kvarstanna i nuvarande lokaler, förutsattes bestå som kassakontor.

Driftkostnaden för lokalerna (värme, el, städning) kan uppskattas till
43 000 kr. årligen. Sammanlagda lokalkostnader blir alltså ca 540 000 kr.

För drift av en normal sedeldepå erfordras att två tjänstemän varje dag
tjänstgör på halvtid. Kostnaden härför uppskattas till lönekostnaden för en
heltidstjänst med ett påslag av 85 %. Lönenivån för de posttjänstemän som
kan beräknas tas i anspråk för tjänstgöring inom sedeldepå antas ligga
omkring 9 000 kr. Den årliga personalkostnaden kan därmed sättas till ca
195 000 kr.

Kostnader för transporter av sedlar mellan sedeldepå och det riksbankskontor
som försörjer depån med sedlar och därifrån mottar sedlar och för
uppräkning bäres av riksbanken. Hittills har dessa transporter för Norrköpingsdepåns
del skett på enkelt sätt med postens bilar. Posten anser
emellertid säkerheten därvid otillfredsställande och framdeles måste därför
dessa transporter ske antingen med riksbankens egen transportorganisation
eller med värdetransportbilar inhyrda från värdetransportföretag. Den årliga
kostnaden kan uppskattningsvis sättas till ca 150 000 kr.

Riksbankens totala årliga kostnader för hållande av en sedeldepå kan
därmed uppskattas till omkring 885 000 kr.

Det skall understrykas att den angivna siffran är en ren nettokostnad för
riksbanken. Att riksbanken inrättar och håller en sedeldepå minskar
nämligen icke riksbankens kostnader för sedelhantering på annan ort
eftersom resurser måste finnas vid närbeläget kassakontor för lagring och
hantering av de sedlar som skall gå till depån och som mottas från denna.
Visserligen kan sägas att de sedelbuntar som enligt vad ovan sagts lämnas ut
från depån utan sortering innebär en minskning av sorteringsarbetet på annat
håll inom riksbanken. Samtidigt innebär emellertid inrättande av depå i viss
utsträckning en ökad inströmning av sedlar. Dessa två effekter tar därför i
stort sett ut varandra kostnadsmässigt.

För de kostnader som riksbanken sålunda tar på sig genom att inrätta en
sedeldepå förbättras den samhälleliga servicen för post och banker på
sedeldepåorten och dess omnejd. Om sedeldepån inte fanns antages post och
banker behöva göra två turer till riksbanken varje vecka. Samordnas
transporterna till en värdeslinga kan kostnaden uppskattas till mellan
400 000 och 450 000 kr. per år. Om bankerna istället använder posten för sin
sedelförsörjning kan kostnaden sänkas till kanske hälften av vad en
värdeslinga kostar. Såväl servicegraden som säkerheten är dock sämre i detta
alternativ bl. a. måste sedlarna forslas till och från närmaste postkontor.

Insättning av överskottssedlar i riksbanken via postgirot innebär även att
bankerna valuteras för sedlarna en dag senare än om sedlarna sättes in direkt
vid riksbankskontor eller sedeldepå. Möjligheten att sålunda få omedelbar
valutering för överskottssedlar kan vid första påseende synas vara av mycket
stort ekonomiskt värde för bankerna och därmed ur deras synpunkt ett starkt
skäl för inrättande av sedeldepåer. Valuteringstidpunkten saknar emellertid
i verkligheten betydelse för bankerna när såsom för närvarande kassakrav
gäller (SFS 1983:919). Riksbanken har nämligen utnyttjat den möjlighet som
föreligger enligt 13 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel att medge att
”inneliggande kassa får medräknas för uppfyllande av kassakrav”. (Se 1 § i
riksbankens tillämpningsföreskrifter 1986-03-20 angående kassakrav för

Redog. 1986/87:15

bankaktiebolag resp. för sparbanker och för centralkassor för jordbrukskredit).
Detta innebär att vid beräkning av huruvida bankerna uppfyller ställt
kassakrav räknas dem till godo den genomsnittliga inneliggande kassan
under kalendermånaden före nästföregående kalendermånad. När såsom för
närvarande kassakravet gäller en kassakvot om 3 %, kommer kassakravet på
banksystemet totalt att ligga vid ungefärligen 9 miljarder vilket belopp alltså
skall hållas på checkräkning i riksbanken eller i inneliggande kassa. Eftersom
banksystemets kassahållning normalt ligger omkring 1 miljard, finns därmed
för närvarande aldrig anledning för banker att för att vinna bättre förräntning
lämna ifrån sig överskottssedlar. Även om kassakvoten skulle sättas så lågt
som till 1 %, vilket gällt under vissa tider och motsvarar ett kassakrav på
omkring 3 miljarder, har bankerna möjlighet att mer än fördubbla sin
kassahållning och ändå dra full nytta av inneliggande sedlar.

Det skall tilläggas att läget möjligen kan vara annorlunda för några enstaka
små sparbanker. Eftersom kassakravet räknas individuellt för varje sparbank
är nämligen tänkbart att en mindre sparbank, som uteslutande verkar i en
trakt där under semestermånaden en koncentrerad turistinvasion förekommer,
kan under denna tid få så stora kassor att dessa ej helt kan nyttiggöras
inom ramen för gällande kassakrav.

Sammantaget kan alltså konstateras att de ekonomiska fördelar som
inrättande av sedeldepå innebär genom snabbare valutering av insättningar
elimineras för bankernas del när kassakrav och nuvarande regler för
beräkning härav gäller. Banker har då icke något ekonomiskt incitament att
byta ut överskottssedlar men väl naturligtvis önskemål om att via riksbanken
få välordnade buntar av sedlar av god kvalitet; ett önskemål som under
senare tid förstärkts av att uttagsautomaterna kräver sådana sedlar för att
fungera säkert.

För postverket gäller ej kassakrav och posten har därmed ett betydande
ekonomiskt intresse av att sedeldepå inrättas vid ett postkontor. Särskilt när
såsom i Karlskrona den s. k. uppsamlingskassan lägges inom sedeldepån blir
det möjligt för postkontor med sedeldepå att hålla den egna kassan på en
väsentligt lägre nivå.

Transportsäkerhet

Tanken på någon typ av sedeldepåarrangemang drevs ursprungligen fram av
önskemål om förbättrad transportsäkerhet. Rikspolisstyrelsen och postverket
framhöll i olika sammanhang riskerna med att sedlarna förhållandevis
oskyddade transporterades på vägarna och pekade på möjligheten att
reducera transporterna genom någon typ av decentraliserade sedelnederlag.
Det kan därför vara anledning att något mera utförligt redovisa hur systemet
av värdetransporter är uppbyggt och hur detta påverkas av införande av
sedeldepåer.

Riksbanken ombesörjer med en egen transportorganisation sedeltransporterna
mellan Stockholm/Tumba samt region-och kassakontor. Transporterna,
som utföres med pansrade fordon och är eskorterade med egen
personal och poliser från en specialstyrka, är de starkast skyddade värdetransporter
som förekommer i landet.

Redog. 1986/87:15

Tidigare har nära nog undantagslöst gällt att när sedlarna fördes vidare Redog. 1986/87:15
från riksbankskontor till postkontor och banker ombesörjdes dessa transporter
av postens bilar; för bankernas del i vissa fall också med egna bilar inom
området närmast riksbankskontoret. Speciellt skyddade fordon användes
inte. Poliseskort har förekommit i varierande omfattning, i stor utsträckning
beroende på den lokale polischefens bedömande och resurser.

Den oroande brottsutvecklingen har efter hand drivit fram säkrare
transporter också från riksbankskontoren och ut till post och banker och
värdetransportföretag säljer numer transporttjänster där sedlar transporteras
i starkt skyddade fordon och under bevakning av för bevakningstjänst
utbildad personal. Denna verksamhet har utvecklats på så sätt och dessa
värdetransportbilar kör särskilt upplagda transportslingor där de passerar ett
stort antal bankkontor. Slingorna läggs i princip upp så att värdetransportbilen
på morgonen hämtar förpackade sedlar vid ett riksbankskontor, kör en
på förhand bestämd rutt, lämnar och tar upp sedlar samt före tjänstetidens
slut återkommer till riksbankskontoret med sedlar för insättning.

Transporterna mellan riksbankskontor och sedeldepå har hittills ombesörjts
på olika sätt för Norrköpings- resp. Karlskrona-depån. I Norrköping
har alla transporter skett med postbilar medan transporterna till och från
Karlskrona med något enstaka undantag ombesörjts av riksbankens egen
starkt skyddade transportorganisation. Postverket har anmält att man ej
vidare anser sig kunna ta ansvaret för tillräcklig säkerhet för att utföra
transporterna till och från sedeldepåer. För framtiden måste man därför
räkna med att sedeldepåerna måste försörjas antingen genom riksbankens
egen transportorganisation eller genom förhyrda tjänster från värdetransportföretagen.

När sedeldepå inrättas på en ort där riksbanken tidigare ej varit representerad,
innebär detta en kraftig reduktion av sedeltransporterna till och från
orten. Innan värdetransportslingor började läggas upp, innebar transportmönstret
att i vart fall en större ort försörjdes genom dagliga postala
transporter och kanske därtill för orter som låg mycket nära ett riksbankskontor
genom att någon eller några banker hämtade och lämnade sedlar i
egna bilar. Dessa dagliga sedeltransporter ersättes efter depåns inrättande
med transport till och från depån 8—10 gånger per år. Reduktionen innebär
därmed att kostnadsutrymme skapas för att kraftigt förstärka säkerheten för
de återstående transporterna.

Den betydande reduktion av sedeltransporterna som åstadkommes genom
att inrätta sedeldepåer på ickeriksbanksorter och den härav förbättrade
säkerheten är alltjämt huvudargumentet för att riksbanken bör gå vidare och
inrätta allt fler sedeldepåer. Frågan har dock ej riktigt de dimensioner som
antydes av att Norrköpings-transporterna minskat från dagliga till två gånger
i kvartalet. För det första återstår under alla förhållanden så många
oskyddade eller dåligt skyddade värdetransporter att en presumtiv rånare
alltid har ett tillräckligt stort urval för ett överfall.

För det andra kan konstateras att uppbyggnaden av värdetransportföretagens
slingor på ett väsentligt sätt ändrat transportmönstret sedan tanken på
sedeldepåer först aktualiserades. Genom transportslingorna föres nu sedlar
på ett säkerhetsmässigt så tillfredsställande sätt som rimligen kan begäras till 53

de penninginrättningar som beröres av dessa. Allt talar för att dessa Redog. 1986/87:15
transporttjänster efter hand blir allt mer efterfrågade och därmed kommer
att tillhandahållas på allt fler platser i landet.

Sammanfattningsvis kan sägas att inrättande av sedeldepåer leder till
väsentligt färre transporter och ger därmed möjlighet till att förse dem med
bättre skydd. Genom att värdetransportföretag i allt större utsträckning
övertar värdetransporterna är det emellertid ej lika angeläget som tidigare
att genom sedeldepåer reducera antalet värdetransporter. Denna uppfattning
delas av de företrädare för post, banker och polis med vilka riksbanken
samrått vid utvärderingen av sedeldepåernas effekter.

Övriga effekter av sedeldepåer

Vid den diskussion om sedeldepåer som föregick riksdagens beslut om
försöksverksamhet var det utöver de förhållanden som behandlats i det
föregående kanske särskilt två omständigheter som uppmärksammades och
som därför kan förtjäna omnämnande i en sammanfattande utvärdering,
nämligen dels depåernas konsekvenser för sedelkvaliteten, dels den försenade
uppräkningen av sedelbuntarna.

Vad angår sedelkvaliteten har inga invändningar häremot framkommit vid
försöksverksamheten. Eftersom sedlar i sitt omlopp ständigt rör sig geografiskt
är också uppenbart att om osorterade sedlar lämnas ut på bara två
ställen i landet sedelkvaliteten inte märkbart påverkas härav ens på dessa
orter. Det kan antas att inrättande av ett antal sedeldepåer därutöver inte
heller skulle nämnvärt påverka sedelkvaliteten. En påtagligt försämrad
sedelkvalitet lär nämligen inte behöva befaras förrän vid ett mycket stort
antal sedeldepåer.

Den försening av uppräkningen av sedelbuntar från sedeldepåer som blir
följden av att sedlarna först lagras en tid vid depån är däremot icke utan
olägenheter. Banker och post får större svårigheter att reda ut de misstämningar
som med nödvändigt förekommer i större sedelleveranser genom att
en del sedelbuntar innehåller flera eller färre sedlar än uppgivet antal.

Eventuella förfalskningar kommer att upptäckas först lång tid efter det att
sedlarna lämnats in till sedeldepån. Trots dessa olägenheter synes ej heller
förseningsargumentet ha avgörande tyngd. Framhållas skall även att om en
sedelvalör utsättes för en omfattande förfalskning, möjlighet finns att
organisera snabbare transporter under tid då utprånglig av falska sedlar antas
äga rum.

Utvärdering

Föreskrivet samråd

Den av riksdagen föreskrivna samverkan med post, banker, rikspolisstyrelsen
och brottsförebyggande rådet vid utvärderingen av sedeldepåerna har ägt
rum i form av enkäter och hearings. Resultatet härav har fullständigt
dokumenterats i särskild promemoria. Sammanfattningsvis har vid detta
samråd framkommit följande: 54

- Samtliga tillfrågade är emot riksbankskontor ersätts med sedeldepåer Redog. 1986/87:15

- Såväl posten och bankernas organisationer som rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande
rådet vill att riksbanken skall vara representerad på flera orter än för
närvarande men till följd av att värdetransportslingor inrättats är detta önskemål ej
lika starkt som tidigare

- Kunderna vid depåerna önskar i första hand erhålla nya eller av riksbanken
sorterade sedlar men är ändå i stort sett nöjda med kvaliteten på de sedlar som
lämnas ut utan att ha räknats eller sorterats

- Flera kunder klagar över att över- och underskott i inlämnade sedelbuntar regleras
för sent

- Det finns ett starkt intresse av att riksbanken kan erbjuda packningsservice även vid
sedeldepåer för att sålunda underlätta inrättandet av nya värdetransportslingor

- Intresset för att riksbanken skall tillhandahålla mynt vid sedeldepåerna är ej så
uttalat.

Slutsatser

Kostnaderna för driften av en sedeldepå har ovan beräknats till ca 900 000 kr.
per år. Siffran bygger med nödvändighet delvis på uppskattningar men torde
icke överstiga 1 mkr.

Den ekonomiska värdet för bankerna av inrättande av en sedeldepå har
ovan uppskattats till mellan 400 000 och 450 000 kr. Även denna siffra bygger
på antaganden men torde icke överstiga en halv miljon kr. Härtill kommer
det värde som inrättande av en sedeldepå innebär för postverket genom att
man kan ligga med lägre nattkassor. Här görs inget försök att siffermässigt
ange värdet härav.

Ur begränsad ekonomisk synpunkt kan sålunda icke anses motiverat att
höja den samhälleliga servicen genom inrättande av sedeldepåer på orter där
riksbanken ej tidigare är representerad.

För inrättaride av sedeldepåer talar egentligen endast transportargumentet.
Såsom ovan utvecklats kommer nämligen inrättande av sedeldepåer att
mycket kraftigt reducera antalet sedeltransporter mellan sedeldepåorten och
närmare kassakontor samtidigt som säkerhetsstandarden på återstående
transporter väsentligt höjes. Genom att värdetransportslingor börjat inrättas
har emellertid detta argument ej längre samma tyngd som när riksdagen 1983
uttalade sig för försöksverksamhet med sedeldepåer. Även inrättande av
värdetransportslingor lär nämligen i allmänhet reducera transportfrekvensen
i någon mån för de orter som ligger längs slingan (från dagliga transporter till
kanske två gånger i veckan) och framförallt är säkerhetsstandarden på
transporterna väsentligt högre än när dessa tidigare utfördes med helt
oskyddade fordon. Genom att en transportslinga sträcker sig till många orter
kan rentav transportsäkerheten totalt sett väntas blir bättre än om en av dessa
orter erhåller sedeldepå. Ty sannolikt innebär inrättande av sedeldepå vid
den största orten att det ej blir tillräckligt underlag för värdetransportslinga
till övriga orter. Följden blir alltså fortsatta oskyddade transporter till och
från dessa orter; att jämföra med den högre säkerheten i en samtliga orter
omfattande värdetransportslinga.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits bedömes önskemålet om förbättrad
transportsäkerhet ej utgöra skäl för att inrätta sedeldepåer på ett större
antal orter.

Enligt riksdagens beslut är riksbanken bemyndigad att inrätta ytterligare 55

ett begränsat antal sedeldepåer. Tanken har varit att när ett kassakontor
måste indras på grund av alltför liten sedelinströmning kunna utnyttja
bemyndigandet och ersätta kontoret med en sedeldepå. Utvecklingen av
sedeldepåslingor synes nu böra medföra att fullmäktige vid indragning av
kassakontor från fall till fall prövar huruvida befolkningsunderlaget förefaller
nödvändiggöra sedeldepå eller i stället inrättande av sedeldepåslingor kan
utgöra ett lämpligare alternativ.

Hemställan

Fullmäktige föreslås besluta:

att ovan gjorda utvärdering av försöksverksamheten med sedeldepåer
skall redovisas för riksdagen;

att sedeldepåer ej för närvarande skall inrättas på orter där riksbanken
ej tidigare är representerad; och

att vid indragning av kassakontor dess inrättande med sedeldepå skall
prövas från fall till fall.

Redog. 1986/87:15

Valutastyrelsens berättelse

Till fullmäktige i Sveriges riksbank

Valutastyrelsen får härmed avge verksamhetsberättelse för år 1986.

I vissa frågor som styrelsen behandlat under året och som redovisas i
berättelsen har avgivits reservationer och särskilda yttranden. Dessa framgår
av styrelsens protokoll.

Valutaförfattningarna

Valutaregleringens författningsmässiga grund är valutalagen (1939:350) och
valutaförordningen (1959:264). Dessa kompletteras av riksbankens föreskrifter
om tillämpning av valutaförordningen (RBFS, serie B).

Förordnande om fortsatt reglering får meddelas för ett år i taget. Så har
senast skett t. o. m. 30 juni 1987.

Ett par ändringar gjordes under 1986 i valutalagen och valutaförordningen.
Lagen tillfördes 16 §, som reglerar riksbankens uppgiftslämnande till
tullmyndighet, och förordningen tillfördes 15 §, som rör valutainlännings
skyldighet att lämna uppgift till riksbanken om betalningar som denne
verkställer till eller mottar från utlandet. Nämnda paragraf i förordningen
anger också de åtgärder riksbanken kan vidta gentemot den som underlåter
att lämna sådan uppgift.

Samtidigt som en ändring i 1 § lagen (1955:183) om bankrörelse trädde i
kraft den 1 januari 1987 i syfte att möjliggöra för bankaktiebolag att etablera
filialer i utlandet skedde en ändring i 1 § valutaförordningen som innebar att
sådana filialer skall vara valutautlänningar.

Den 1 juli 1986 trädde en ändring i kraft i 9 kap 5 § första stycket
sekretesslagen (1980:100). Lagändringen innebär en skärpning av sekretessbestämmelserna
inom valutaregleringen. Sekretessen innebär numera att
uppgifter i ärenden inom valutaregleringen endast får lämnas ut, om det står
klart att de kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Sedan detta blivit möjligt genom lagändring 1985, har de första utlandsägda
bankerna givits tillstånd att driva bankverksamhet i Sverige. De tolv
banker som hittills fått regeringens tillstånd har även erhållit valutahandelstillstånd
och därmed status som valutabanker.

Administration

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas av valutastyrelsen. I
valutastyrelsen avgörs ärenden rörande valutaföreskrifterna samt tillståndsärenden,
som rör principfrågor eller av annan anledning är av stor betydelse.
Övriga ärenden är delegerade till valutadirektionen eller enskild tjänsteman.
Vid utgången av 1986 var styrelsens sammansättning följande:

Ledamöter-, Kurt Eklöf, ordförande, Olle Göransson, vice ordförande,
Åke Gustafsson, Claes-Göran Källner, Lars Lidén, Lars Mathlein och
Lennart Ribohn samt, endast för ärenden rörande direkta investeringar i
utlandet, Jan Carling, Gösta Dahlström, Gösta Karlsson och Stina Wahlström
.

Redog. 1986/87:15
Bilaga 2

5 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 15

Suppleanter. Lars Nyström, Johan Gernandt, Thomas af Jochnick, Redog. 1986/87:15
Bengt-Göran Löwenthal, Patric Fredell, Kurt Malmgren och Thomas
Hagdahl samt, endast för ärenden rörande direkta investeringar i utlandet,

Olle Stångberg, Jan-Erik Moreau, Gunnar Fond och Ulf Westerberg.

Valutadirektionen förbereder ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen
och beslutar i andra viktigare ärenden. Dess sammansättning varvid 1986
års utgång följande:

Ledamöter: Kurt Eklöf, ordförande, Åke Gustafsson, vice ordförande,

Lars Nyström, Thomas af Jochnick och föredragande gruppchef (eller
motsvarande).

Suppleanter: Nils Bjärtun och Jan Nipstad.

Antalet anställda på valutaavdelningen har under året uppgått till omkring
100 personer och antalet ärenden som där handlagts till ca 27 000.

Valutaregleringen 1986

Valutakommittén, som tillsattes 1977 för att göra en översyn av den svenska
valutalagstiftningen, lämnade sitt betänkande (SOU 1985:52) i november

1985. Riksbanksfullmäktige avgav i april 1986 yttrande över betänkandet. I
yttrandet uttalade fullmäktige bl. a. att en gradvis men beslutsam avveckling
av regleringen borde inledas under 1986 och sedan fortsättas. Endast de delar
av valutaregleringen som framstod som centrala för en framgångsrik
penning- och valutapolitik skulle undantas från liberaliseringen. Fullmäktige
angav också de huvudområden, inom vilka avvecklingen skulle börja:
finansieringen vid direktinvestering utomlands genom upplåning i utländsk
valuta, valutainlännings köp av utländska aktier och köp av fastighet i
utlandet.

Det av fullmäktige initierade liberaliseringsarbetet påbörjades i juni 1986,
då valutastyrelsen beslutade att upphäva gällande krav på finansiering vid
direktinvestering i utlandet och att höja maximibeloppet för tillstånd vid
förvärv av rekreationsbostad i utlandet. Den sålunda inledda översynen i
syfte att liberalisera och förenkla valutaregleringen har pågått under året och
fortsätter under 1987.

I det följande lämnas en översiktlig beskrivning av regler och praxis inom
valutaregleringen samt ändringar under året. De ändringar som beslutats i
december 1986 avses träda i kraft den 1 februari 1987 med undantag av
ändringarna rörande valutamarknaden, vilka trädde i kraft den 1 januari
1987.

Direkta investeringar

Direkt investering i utlandet kräver tillstånd från riksbanken. Sådant
tillstånd ges alltid med undantag för vissa investeringar i finansiella företag
och fastigheter. Tidigare har krav ställts på att finansieringen av en direkt
investering i utlandet skulle ske genom upplåning i utländsk valuta på
genomsnittligt minst fem år. Upplåningskravet, som upprätthållits med stöd
av artikel 7 c i OECDs kapitalliberaliseringsstadga togs bort genom beslut i

valutastyrelsen i juni 1986. Därmed har Sveriges undantagsställning enligt ^

OECD-stadgan upphört.

Huvudregeln vid tillståndsgivning till svensk direkt investering i utlandet Redog. 1986/87:15
har varit att utländskt dotter- eller intressebolag skall ägas direkt från
moderbolaget i Sverige och inte av bolagets döttrar i utlandet. Undantag från
denna regel har gjorts bl. a. av hänsyn till bolagets skattesituation. Efter
beslut i valutastyrelsen 1985 har större vikt lagts vid andra företagsekonomiska
skäl än skatteskäl. Riksbankens möjlighet till insyn i och kontroll över
dylikt indirekt ägande har i praktiken inte haft någon avgörande betydelse
och det har varit svårt att bedöma hur vägande företagens skäl här varit. På
grund härav beslutade valutastyrelsen i april 1986 att riksbanken normalt
skulle medge organiserandet av en koncerns utländska bolag i strukturer som
är rationella för företagen under förutsättning att riksbanken ges lika god
insyn i det indirekt ägda bolaget som i det direktägda.

Tillstånd till utländsk direkt investering i Sverige ges alltid. Upp till hälften
av det erforderliga beloppet kan därvid få lånas inom landet. När det gäller
rörelsekapital eller investering på högst 5 mkr, får finansiering ske genom
upplåning i Sverige till hela beloppet.

Finansiell upplåning i utlandet

Företag och kommuner har på ansökan fått tillstånd att ta upp finansiella lån i
utlandet i utländsk valuta för användning i Sverige, om den genomsnittliga
löptiden uppgått till minst två år.

Företag har i valutabank utan särskilt tillstånd fått uppta lån i utländsk
valuta upp till ett högsta belopp, som i mars höjdes från 10 mkr till 100 mkr.

I december beslöts att kravet på minsta löptid skulle sänkas till ett år och
att beloppsgränsen för lån i valutabank utan särskilt tillstånd skulle avskaffas.

Tillstånd från riksbanken krävs därefter inte i de fall då upplåning i utländsk
valuta i valutabank tidigare brukat medges efter ansökan.

För förtida lösen av lån är riksbankens praxis fortfarande restriktiv. Efter
beslut i valutastyrelsen i mars gäller generell dispens för återbetalning av lån i
valutabank, om de upptagits före mars 1984, de utestående beloppen uppgår
till högst motvärdet av 2 mkr och lånen inte upptagits på grund av krav eller
villkor från riksbanken. Tidigare hade tillstånd till förtida återbetalning
lämnats i ett fåtal fall, bl. a. om lånet understeg 1 mkr och sökanden kunnat
ange motiv för undantag.

Efter beslut i valutastyrelsen i december har möjligheterna till förtida
återbetalning ytterligare ökat. Dels har den generella dispensen utvidgats,
dels har införts en mindre restriktiv tillståndsgivning i vissa andra fall. Här
kan nämnas att lån utan särskilt tillstånd får återbetalas, om låntagarens
rörelse upphört och utestående belopp ej överstiger 2 mkr samt att tillstånd
till förtida återbetalning normalt ges, om låntagarens rörelse i samband med
rekonstruktion överlåtits på ny icke närstående ägare.

Kommersiella krediter

Bestämmelserna i valutaregleringen har sedan länge varit liberala vad gäller
finansiering av svensk export och import av varor. Om kredittiden inte
överstigit sex månader, har utlandsfinansiering av varuexport och varuim -

port kunnat ske via valutabank utan att särskilt tillstånd behövt sökas. För
längre krediter har riksbanken som regel lämnat tillstånd efter ansökan,
liksom för finansiering av transitohandel och handel med tjänster.

Genom beslut i valutastyrelsen i december infördes generell dispens även
för längre krediter som överensstämmer med kommersiell praxis och som
upptas i valutabank. Vidare gavs samma möjlighet till upplåning för
finansiering av tjänster som för varor. Även upplåning i valutabank för
finansiering av transitohandel lades under generell dispens.

Garantier

Valutabank har fått ställa garanti för valutainlännings betalning till valutautlänning,
om betalningen varit löpande eller medgiven av riksbanken. Vidare
har svenskt företag fått ställa garanti för svenska dotterbolags betalningar.

I februari gavs svenska företag rätt att utan särskilt tillstånd från
riksbanken ingå borgen eller annan förbindelse i samband med upplåning i
utländsk valuta i utlandet eller hos valutabank av deras dotterbolag i
utlandet.

I december beslöts att ersätta ovan nämnda generella dispenser med en ny
och utvidgad dispens. Valutainlänning får nu ställa garanti för alla slags
betalningar som annan valutainlänning får göra till valutautlänning. Vidare
får valutainlänning fritt ställa sådana garantier till förmån för valutautlänning
som inte utgör borgen för lån.

Tredjelandskrediter

Valutabank har på ansökan fått tillstånd att lämna krediter och ställa
garantier till utländsk låntagare, när bakomliggande affärer haft svensk
anknytning.

I mars gavs valutabank generellt tillstånd att finansiera valutainlännings
förestående varuimport och varuexport även genom att lämna lån i utländsk
valuta till den utländska motparten eller dennes bank. Vidare gavs valutabankerna
individuella limiter för långivning till utlandet i utländsk valuta
utan svensk anknytning.

Valutamarknaden

Redan i juli genomfördes en mindre ändring beträffande reglerna för
valutamarknaden, då användande av terminssäkring som alternativ till
förtidslösen av vissa lån medgavs.

I december följde fler ändringar. Förbudet för valutabank att gottskriva
företag vinst i samband med annullering av terminsaffär upphävdes. Vidare
släpptes avista- och terminsaffärer mellan två utländska valutor helt fria,
bortsett från att affärerna skall gå genom valutabank. Även förbudet för
valutabank att göra terminsaffär mellan svenska kronor och utländsk valuta
med valutautlänning på längre tid än 12 månader utan kommersiell bakgrund
i Sverige avskaffades. Det beslöts också att ge företag generellt tillstånd att
göra affärer i valutaoptioner enligt samma regler som gäller för terminsaffärer.

Redog. 1986/87:15

Rekreationsbostad i utlandet

Redog. 1986/87:15

I juni beslöts att höja maximibeloppet för tillstånd vid förvärv av rekreationsbostad
i utlandet från 250 000 kr till 800 000 kr.

I december delegerades beslutanderätten vad gäller tilldelning av valuta
för vissa förvärv av bostad i utlandet till valutabankerna. Samtidigt upphävdes
bestämmelsen att endast ett objekt per hushåll får förvärvas.

Emigrationsvaluta

För tillstånd till överföring till utlandet av emigrationsvaluta krävs ett
yttrande från skattemyndighet om emigrantens skattesituation. Genom
beslut i december höjdes beloppsgränsen för tillämpning av detta krav från
10 000 kr till 200 000 kr.

Värdepapper

Det beslöts i mars att reglerna för utländska värdepapper även skulle gälla för
börsnoterade, av valutautlänning utfärdade optioner att köpa och sälja
utländska aktier.

I augusti beslöts att tillstånd skall kunna erhållas till försäljning till utlandet
inte bara av börsnoterade svenska aktier utan även av svenska OTC-aktier
samt, om särskilda skäl föreligger, även av andra svenska aktier. Ansökan
behöver ej längre göras av det bolag vars aktier skall säljas.

Betalningar inom landet i utländsk valuta

Betalning i utländsk valuta som valutainlänning mottar på valutakonto från
annan valutainlänning i samband med import har tidigare inte fått kvarstå på
kontot utan skulle, i den mån beloppet inte omedelbart vidareförts till
säljaren i utlandet, omedelbart avräknas mot kronor. I december beslöts att
sådana medel i den mån de behövs för betalning till leverantören i utlandet
får hållas på valutakonto utan tidsbegränsning.

Konton

Valutainlänning får under vistelse utomlands inneha bankkonto i utländsk
bank för betalning av reseutgifter. Kontot skall dock avslutas vid hemresan.
Ägare till fastighet och lägenhet i utlandet har efter ansökan erhållit tillstånd
att ha upp till 5 000 kr på sådant konto, även under tid då ägaren inte vistas
utomlands, för betalning av drifts- och underhållskostnader för fastighet i
utlandet.

I december beslöts att valutainlänning som äger bostad i utlandet utan
särskilt tillstånd får ha konto i utländsk bank för detta ändamål och att under
tid då ägaren inte vistas i utlandet får innestå en behållning som motsvarar
beräknade utgifter för bostaden under denna tid, dock högst 25 000 kr.

Släktlån

Redog. 1986/87:15

Valutainlänning har fått uppta s. k. släktlån i utlandet utan särskilt tillstånd
från riksbanken till ett belopp om högst 100 000 kr. I december beslöts att
denna gräns skulle upphävas.

Statistisk redovisning

Tillståndsgivningens utveckling för vissa intressanta transaktionstyper framgår
av Tabell 1. Mer detaljerad information om direkta investeringar
redovisas i Tabellerna 4—6. Som komplettering till tillståndsstatistiken över
medel- och långfristig upplåning i utlandet redovisas i Diagram 1 och Tabell 2
utestående lån samt i Tabell 3 en amorteringsplan för dessa lån. Tillståndsgivningen
till försäljning av svenska aktier till utlandet som ökat kraftigt under
senare år, har resulterat i en omfattande handel med utlandet. Denna handel
redovisas i Tabell 7.

Tillståndsbelopp i utländsk valuta har omräknats till svenska kronor efter
den kurs som gällde då tillstånden gavs. Tillståndsstatistiken får inte
förväxlas med genomförda transaktioner. Lämnade tillstånd utnyttjas inte
alltid. En pågående liberalisering har medfört att kapitaltransaktioner i
växande omfattning kan genomföras utan tillstånd från riksbanken. Detta
gäller för närvarande främst lån till och från utlandet via valutabank.
Härigenom finns ingen tillståndsstatistik att redovisa för dessa transaktioner.
Uppgifter om faktiskt genomförda transaktioner återfinns i den av riksbanken
redovisade betalningsbalansstatistiken.

Tillståndsgivningen till medel- och långfristig upplåning i utlandet fortsatte
att öka till 38,4 miljarder kronor 1986. Svensk Exportkredit står för en
tredjedel av beloppet. Andelen lån som skulle upptas genom valutabank
utgjorde ca 33 %. En del av den upplåning som sker via valutabank kräver
inte tillstånd. Sådan upplåning uppgick till ca 8 miljarder kronor 1986 mot 3,1
miljarder kronor 1985. Den starka ökningen sammanhänger med att den
beloppsgräns på 10 mkr som tidigare gällt höjdes till 100 mkr i mars 1986.
Den statliga utlandsupplåningen omfattas inte heller av tillståndsgivningen.

Den utestående medel- och långfristiga låneskulden som omräknats efter
vid resp. årsslut gällande valutakurser, ökade marginellt eller med ca 6
miljarder kr under 1986 till ca 254 miljarder kr. Av Diagram 1 framgår att
näringslivets utestående medel- och långfristiga lån ökade med drygt 20
miljarder kr under året medan statens motsvarande lån minskade med drygt
10 miljarder kr. Nettoupplåningen under året uppgick till ca 12 miljarder kr.
Den sjunkande dollarkursen har medfört att låneskulden inte ökat i samma
omfattning.

De svenska företagens kortfristiga export- och importfinansiering i utländsk
valuta sker i huvudsak i svensk bank. Vid årsskiftet 1986/87 beräknas
de svenska bankernas utestående krediter av detta slag ha uppgått till 49,7
miljarder kr jämfört med 50, 5 miljarder kr vid föregående årsskifte.
Företagens motsvarande krediter upptagna i utländska banker uppgick
endast till ca 6 miljarder kr.

Krediter till svensk exportörs eller importörs utländska motpart eller

Diagram 1. Utestående medel- och långfristiga utlandslån fördelade på Redog. 1986/87:15
sektorer

Stockuppgifter vid slutet av varje år. Miljarder kr

250

Totalt

210

170

Staten och riksbanken

130

Näringslivet

Kommuner

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986

dennes bank lämnas av valutabankerna och AB Svensk Exportkredit (SEK).

Det gäller främst längre krediter vid leverans av kapitalvaror framför allt till
u-länder och statshandelsländer. Sådana krediter får i huvudsak lämnas utan
särskilt tillstånd från riksbanken. Beloppsmässigt uppgick kreditgivningen
brutto till ca 10 miljarder kr 1986.

Tillståndsgivningen till direkta investeringar i utlandet har ökat mycket
kraftigt under den senaste femårsperioden, från 8,9 miljarder kr 1982 till 35,3
miljarder kr 1986. Ökningen under 1986 var särskilt markant, ca 77 %. Ett
litet antal mycket stora tillstånd har bidragit till denna utveckling. Andelen
tillstånd som utnyttjas tenderar att sjunka varför utvecklingen för genomförda
investeringar är lugnare. Investeringarna är starkt koncentrerade till
OECD-länderna. USA har under femårsperioden varit det dominerande
mottagarlandet. Länderna utanför OECD-området mottar endast en mindre
del, 9 % 1986.

Av det totala tillståndsbeloppet 1986 avsåg 58 % nyetableringar. Av det
totala antalet tillstånd som uppgick till 2 260 avsåg 1 290 nyetableringar. Med
nyetableringar avses här både nyförvärv och nybildning av företag. Av
tillståndsbeloppet avsåg 40 % insatser i form av aktiekapital och resten lån
m. m.

De uppgifter som lämnas här gäller direkta investeringar. Detta begrepp
betecknar kapitaltillskott från moderbolag i ett land till hel- eller delägda 63

företag i annat land och är det begrepp som är av intresse i valutareglerings- Redog. 1986/87:15
och betalningsbalanssammanhang.

Riksbanken lämnar också tillstånd till s. k. desinvesteringar, dvs. hemtagning
av investeringskapital. Sådana desinvesteringar kan innebära dels
försäljning av andelar i bolag, dels återbetalning av lån som tidigare bokförts
som direkta investeringar.

Tillståndsgivningen till utländska direkta investeringar i Sverige uppgick
1986 till 6,6 miljarder kr och låg på ungefär samma nivå som föregående år.

1985 lyftes dock beloppet i hög grad av ett enskilt tillstånd (Statoils förvärv av
Esso). Norden står numera för en mycket stor andel av investeringstillstånden,
under 1986 55 %. Norge och Finland är också de största enskilda
länderna. Andelen nyetableringar uppgick till 62 % av tillståndsbeloppet

1986. Antalet nyetableringar uppgick till 650 av det totala antalet tillstånd på
1 120.

En kraftig tillståndsgivning under de senaste åren till försäljning av svenska
aktier till utlandet har möjliggjort en livlig handel med utlandet. Under 1985
nettoexporterades aktier för 4,8 miljarder kr. Nettoexporten forsatte under
första delen av 1986. Därefter skedde en omsvängning som resulterade i ett
kontinuerligt återflöde av aktier fram till december då handeln åter gav ett
exportöverskott. Aktiehandeln gav för helåret 1986 ett exportöverskott på
2,3 miljarder kr. Men här ingår riktade emissioner med ett belopp som
motsvarar hela nettoexporten.

Tillståndsgivningen till emigranters överföringar uppgick till 1,9 miljarder
kr, en mindre ökning jämfört med 1985.

Tillståndsgivningen till köp av rekreationsbostad i utlandet ökade från 180
mkr 1985 till 312 mkr 1986. Den höjning av maximibeloppet för sådana köp
från 250 000 kr. till 800 000 kr. som gjordes i juni 1986 bidrog till en kraftig
höjning av tillståndsgivningen under andra halvåret.

Tabell 1. Tillstånd för vissa transaktionstyper

Mkr

	1982	1983	1984	1985	1986
Medel- och långfristig nyupplåning i utlandet	23 101	20 348	25 760	34 484	38 393
Svenska dirketa investe-ringar i utlandet	8 918	11 995	15 052	19 940	35 324
Svenska desinvesteringar i utlandet	1 050	953	1 533	5 424	3 741
Utländska direkta inves-teringar i Sverige	1 800	2 308	2 793	6 878	6 571
Utländska desinvestering-ar i Sverige	577	1 507	1 008	3 231	1 285
Emigranters överföringar	647	902	3 100	1 691	1 917
Förvärv av rekreationsbo-stad i utlandet	96	100	123	180	312

Tabell 2. Utestående medel- och långfristiga utlandslån Redog. 1986/87''15

Miljarder kr. Stockuppgifter vid utgången av 1986

	Staten och riksbanken	Kommuner	Övriga	Totalt	Procen-tuell andel
USD	58,0	2,8	69,5	130,3	51
DEM	18,3	0,5	10,8	29,6	12
CHF	11,1	1,1	8,6	20,8	8
JPY	14,1	1,2	3,1	18,4	7
GBP	5,1	-	3,8	8,9	4
NLG	5,2	0,8	2,8	8,8	3
Övriga	3,5	1,0	15,1	19,6	8
Multicurrencylån1	-	1,3	15,8	17,1	7
Summa	115,3	8,7	129,5	253,5	100

1 Lån som under löptiden kan byta valuta.

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån eller
utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag.

Tabell 3. Förfallande amorteringar på utestående medel- och långfristiga utlandslån vid
utgången av 1986

Miljarder kr

	Staten och riksbanken	Kommuner	Övriga	Krediter utan fastställd amorteringsplan	Totalt
1987	3,0	1,8	22,6		27,4
1988	6,5	1,5	24,3		32,3
1989	7,1	0,5	16,3		23,9
1990	11,9	0,7	15,9		28,5
1991	18,1	2,4	18,9		39,4
1992	5,1	0,5	7,7		13,3
1993	5,1	0,5	6,4		12,0
1994	3,8	0,2	3,3		7,3
1995	7,9	0,4	3,7		12,0
1996-	46,8	0,2	6,2		53,2
Summa	115,3	8,7	125,3	4,2	253,5

Tabell 4. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet

Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr

	1982	1983	1984	1985	1986
USA	2 498	2 348	4 222	6	188	16 978
Storbritannien	978	1 380	1 517	1	041	2 821
Finland	121	261	356		713	2 425
Norge	510	3 037	1 114	1	482	1 934
Italien	85	390	1 387		788	1 903
Nederländerna	335	201	791		980	1 558
Danmark	440	312	595		440	1 200
Frankrike	558	762	1 168		515	1 105
Liberia	31	59	6	4	476	750
Panama	-	70	3		34	685
Västtyskland	999	621	554		647	670
Brasilien	289	376	162		193	533
Spanien	175	51	208		235	289
Singapore	70	118	87		334	285
Mexico	243	259	41		6	248
Australien	106	104	78		64	204
Övriga	1 480	1 646	2 763	1	804	1 736
Summa 8 918	11 995	15 052	19 940	35 324
Norden Övriga OECD Övriga länder	1 073 6 590 1 255	3 610 6 813 1 572	2 067 11 604 1 381	2 638 11 714 5 588	5 578 26 440 3 306

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1986 överstigit 200
mkr, ordnade efter beloppsstorlek.

Tabell 5. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet

Procentuell fördelning på investeringsobjekt

	1982	1983	1984	1985	1986
Produktionsföretag1	54	42	47	38	58
Försälj ningsföretag2	9	9	7	5	3
Rederier3	5	6	1	23	6
Övriga4	32	43	45	34	33
Summa	100	100	100	100	100

'' Härmed avses utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag.

2 Företag vilkas enda ändamål är försäljning av huvudsakligen svenska exportvaror i
utlandet.

3 Svenska varvs och rederiers investeringar i utländska rederier.

4 Inkl. investeringar i oljesektorn.

Redog. 1986/87:15

Tabell 6. Tillstånd till utländska direkta investeringar i Sverige

Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr

	1982	1983	1984	1985	1986
Norge	130	344	304	3 177	1 713
Finland	275	529	703	362	1 540
USA	392	547	379	1 489	632
Frankrike	33	51	27	47	524
Nederländerna	83	56	212	885	415
Storbritannien	224	157	643	194	395
Schweiz	342	131	117	168	346
Danmark	44	109	131	147	332
Västtyskland	37	140	40	81	238
Venezuela	-	-	-	-	165
Jungfruöarna	-	-	-	-	103
Italien	3	16	2	6	40
Hongkong	-	12	23	2	29
Övriga	237	216	212	320	99
	Summa 1 800	2 308	2 793	6 878	6 571
Norden Övriga OECD Övriga länder	449 1 234 117	982 1 300 26	1 139 1 576 78	3 686 3 096 96	3 585 2 661 325

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1986 överstigit 25 mkr,
ordnade efter beloppsstorlek.

Tabell 7. Export och import av svenska aktier

Mkr

	Export	Import	Netto	därav till utlandet riktade emissioner
1979	90	194	- 104	_
1980	220	400	- 180	-
1981	1 531	1 116	415	303
1982	2 704	1 335	1 369	128
1983	11 951	5 840	6 lil	3 904
1984	5 958	4 471	1 487	371
1985	10 915	6 lil	4 804	547
1986	18 764	16 416	2 348	2 366
1985 1 Kv	2 967	1 019	1 948	252
2 Kv	1 611	890	721	8
3 Kv	2 085	1 235	850	210
4 Kv	4 252	2 967	1 285	77
1986 1 Kv	5 838	3 278	2 561	34
2 Kv	7 596	5 913	1 683	2 224
3 Kv	2 533	3 808	-1 275	108
4 Kv	2 797	3 417	- 620	-

På valutastyrelsens vägnar:
Kurt Eklöf

/Göta Lazar
Stockholm den 20 januari 1987

Redog. 1986/87:15

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap
till Alfred Nobels minne

Sorn ett led i celebrerandet av riksbankens 300-årsjubileum instiftade banken
ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Priset skall årligen
utdelas såsom belöning till den som inom ekonomisk vetenskap utfört ett
arbete av den framstående betydelse, som avses i Alfred Nobels den 27
november 1895 upprättade testamente. Priset utdelas av Kungliga Vetenskapsakademien
enligt de grunder, som gäller för utdelandet av de genom
testamentet instiftade Nobelprisen och prisbeloppet överensstämmer med
det för dessa pris fastställda beloppet.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne
utdelades år 1986 till professor James McGill Buchanan, George Mason
University, Virginia, USA för en syntes av teorierna för politiskt och
ekonomiskt beslutsfattande.

Redog. 1986/87:15
Bilaga 3

Riksbankens jubileumsfond Redog. 1986/87:15

Bilaga 4

Riksbankens jubileumsfond tillkom genom en riksbankens donation till
hugfästande av riksbankens 300-årsjubileum. Fondens syfte är att främja och
understödja till Sverige anknuten vetenskaplig forskning. Den ursprungliga
donationen utgjordes av värdepapper till ett bokfört värde om 250 mkr.

Därefter har ytterligare värdepapper till bokfört värde om sammanlagt 200
mkr tillförts fonden. Fondens värdepapper förvaltas av riksbanken som
tillgodogör fonden avkastningen.

För år 1986 uppgick den till fonden överförda avkastningen till 52,9 mkr.

För en närmare redogörelse för fondens verksamhet och ekonomi hänvisas
till den verksamhetsberättelse fondens styrelse årligen avger till riksdagen.

SVERIGES RIKSBANK

Galler fr o m 87-01 -01

RIKSDAGEN

BANKOFUL	.LMÄKTIGE

VALUTAS	TYRELSE

VALUTADIREKTION

DIREI	<TION

RIKSBANKSCHEF
VICE RIKSBANKSCHEF

RIKSBANKSDIREKTÖR

RIKSBANKS DIREKTÖR -

EKONOMISKA		FOND-		KREDITMARKNADS-		Internationellt
AVDELNINGEN		AVDELNINGEN		AVDELNINGEN		sekretanat

RIKSBANKS DIREKTÖR -

UTRIKES AVDELNINGEN -

Utlands redovisning -

VALUTA AVDELNINGEN -

Valutasekretariat

Licensgrupp 2

Kontrollgrupp

Statistikgrupp

REVISIONS AVDELNINGEN -

RIKSBANKSDIREKTÖR

		Direktions-
		sekretariat

ADMINISTRATIVA AVDELNINGEN
Personalkontor
Orgamsations- kontor
Redovisnings-kontor
Intendentur-kontor
Byggnads- kontor
Sakerhets- kontor

BETALNINGSMEDELS

AVDELNINGEN

9 Regioner

13 Kassakontor

3 Sedeldepåer

Sedetforstöringskontor

Redog. 1986/87:15
Bilaga 5

gotab Stockholm 1987 12026